Kungi. Maj:ts proposition nr 109 år 196b (Proposition 1964:109)

Kungi. Maj:ts proposition nr 109 år 196b

Nr 109

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ny organisation
av totalförsvarets regionala ledning m. m.; given
Stockholms slott den 6 mars 196b.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en omorganisation av totalförsvarets regionala
ledning i syfte att uppnå bättre samordning i krig och fred.

En grundtanke i förslagen är, att totalförsvarets ledning i krig i den högre
regionala instansen skall kunna utövas enhetligt inom geografiska ansvarsområden,
vilkas gränser är gemensamma för krigsmakten och det civila försvaret.
Inom varje sådant område skall krigsmaktens verksamhet ledas av
en militär chef — militärbefälhavare — och den civila försvarsverksamheten
inriktas och samordnas av en civil chef — civilbefälhavare. För krigsmaktens
del upphör nuvarande uppdelning på militärområden, marinkommandon
och eskaderområden och ersättes med en för samtliga försvarsgrenar
gemensam indelning i områden (militärområden). Dessa föreslås bli
sex till antalet. Gotland förutsättes därvid skola inordnas i militärområde
på fastlandet. Gotland, som f. n. står utanför civilområdesindelningen, föreslås
skola ingå i civilområde på fastlandet, och vidare framlägges förslag om
att Norrbottens och Västerbottens län skall sammanföras till ett nytt civilområde.

Militärbefälhavare föreslås skola biträdas av en allsidigt sammansatt militärområdesstab,
som ersätter nuvarande militärbefäls-, marinkommandooch
flygeskaderstaber och i vilken de ledande befattningarna bör tillsättas
1—Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 109

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

oberoende av försvarsgren. För vissa av de uppgifter, som nu åvilar marinkommandochef,
föreslås s. k. örlogsbaser med stabsorgan skola inrättas. Förslag
till principorganisation för båda slagen av staber framlägges, men detalj
förslag rörande personalorganisationen avses skola lämnas senare. Vissa
civilbefälhavarkanslier förstärkes.

I fråga om krigsorganisationen redovisas i propositionen endast vissa
principer, medan organisationen i detalj förutsättes skola utformas för
krigsmaktens del av överbefälhavaren och för det civila försvaret av en särskild
arbetsgrupp, allt efter givna riktlinjer.

Övergång till ny fredsorganisation för krigsmaktens regionala ledning
föreslås i allt väsentligt skola ske den 1 oktober 1966. Inom det civila försvaret
bör det nya civilområdet i Norrland tillkomma den 1 juli 1964.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196k

Utdrag ur protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
6 mars 196b.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga om ny organisation
av totalförsvarets regionala ledning och anför därvid följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 27 maj 1960 tillkallade
chefen för försvarsdepartementet utredningsmän1 — 1960 års för svar sledning
sutredning — för att verkställa utredning om totalförsvarets högsta
ledning, krigsmaktens högsta ledning och krigsmaktens ledning på regional
nivå. Rörande de båda förstnämnda frågorna har utredningen framlagt förslag
i betänkandena »Enhetlig ledning av krigsmakten» (SOU 1961: 7) och
»Totalförsvarets högsta ledning» (SOU 1961:66). Dessa förslag har föranlett
beslut av 1961 och 1962 års riksdagar (prop. 1961: 109; SU 90; rskr
258 och prop. 1962: 108; SU 101; rskr 244). Beträffande den del av uppdraget,
som avsåg krigsmaktens regionala ledning, uttalades i direktiven
för utredningen att denna borde pröva frågan om ökad samordning även
på det regionala ledningsplanet inom krigsmakten. På framställning av utredningen
föreskrev Kungl. Maj :t den 9 februari 1962, att uppdraget skulle
utvidgas att omfatta samordning på det regionala ledningsplanet inom
hela totalförsvaret.

Utredningen har den 30 oktober 1963 avlämnat ett betänkande »Totalförsvarets
regionala ledning» (stencilerat). Betänkandet är i vissa delar av
hemlig natur, men ett öppet sammandrag har tryckts och publicerats (SOU
1963:65).

1 Statssekreteraren i försvarsdepartementet K.A.F. Frithiofson, ordförande, ledamöterna av
riksdagens första kammare A. K. Gillström och N. G. Svärd samt ledamöterna av riksdagens
andra kammare S. M. Wedén och P. G. A. Svensson i Stenkyrka. Som särskild sakkunnig ställdes
numera generallöjtnanten K. It. Kolmodin till utredningsmännens förfogande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

Yttranden över betänkandet (eller i vissa fall över sammandraget) har
efter remiss avgivits av överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, försvarets
sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen, försvarets intendenturverk,
armétygförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarets
förvaltningsdirektion, försvarets radioanstalt, försvarets forskningsanstalt,
arbetsmarknadsstyrelsen, centrala civila transportkommittén, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, generalpoststyrelsen,
telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen,
Sveriges Radio AB, statskontoret, statens jordbruksnämnd,
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd,
statspolisintendenten, civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar, civilbefälhavarna i första—femte
civilområdena, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, 1960 års
befälsstatsdelegation, 1960 års intendenturförvaltningsutredning, utredningen
rörande redovisning av försvarets befästningar, försvarets fastighetsförvaltningsutredning,
1962 års försvarssjukvårdsutredning, utredningen rörande
arbetsuppgifter in. m. för försvarets radioanstalt, 1963 års länsindelningsutredning,
Svenska landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund,
Tjänstemännens centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund,
Sveriges akademikers centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige,
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund.

Svenska stadsförbundet, som jämväl beretts tillfälle att yttra sig, har icke
avgivit något utlåtande.

Innehållet i betänkandet och remissyttrandena är i vissa delar av sådan
natur, att det icke bör redovisas till statsrådsprotokollet. I dessa delar torde
få hänvisas till de handlingar, som kommer att tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

Utredningen har från olika myndigheter införskaffat skriftligt arbetsmaterial,
avsett att beskriva nuvarande ordning för regional ledning inom
respektive myndigheters verksamhetsområden och att upplysa om föreliggande
problem, synpunkter och önskemål beträffande den regionala ledningen.
Sålunda hemställde utredningen i september 1960 hos överbefälhavaren,
att denne måtte delge utredningen sina synpunkter på vilka alternativa
organisationsformer för krigsmaktens regionala ledning som vore
tänkbara. Synpunkterna angavs böra omfatta ett klarläggande av aktuella
problemställningar och en redovisning av för- och nackdelar med de alternativa
organisationsformerna, medan däremot någon samlad, jämförande
värdering av alternativen inbördes icke erfordrades. Med anledning härav
lät överbefälhavaren utarbeta en omfattande utredning, vilken överlämnades
till försvarsledningsutredningen.

Utredningen riktade vidare en hemställan till samtliga civilbefälhavare

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

om att få del av deras synpunkter på civilbefälhavares uppgifter, befogenheter
samt behov av och möjligheter till samverkan med övriga, civila och
militära, regionala ledningsorgan. Denna hemställan besvarades genom att
civilbefälhavarna överlämnade en av dem gemensamt utarbetad promemoria.

Efter hänvändelse till generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen har utredningen från envar
av dessa myndigheter erhållit uppgifter om ledning och samverkan i regional
instans rörande totalförsvarsfrågor.

I vissa frågor avseende ledningen av flottans förvaltning och underhållstjänst
har utredningen samrått med statskontoret, som verkställt vissa organisationsundersökningar
vid marinkommando Syd.

I utredningens arbete har ingått en studie av totalförsvarets regionala ledning
utomlands. Som studieobjekt har utredningen valt Danmark, Norge,
Västtyskland och Frankrike. Därutöver har vissa uppgifter inhämtats om
förhållandena i Storbritannien, Holland och Sovjetunionen. En kortfattad
redovisning av resultatet av studierna lämnas i betänkandet.

Enligt under senare år tillämpat språkbruk skiljes mellan en högre regional
och en lägre regional ledningsnivå inom totalförsvaret och dess olika
delar. Utredningen har främst inriktat sin verksamhet på den högre regionala
nivån. Ett skäl härtill är, att utredningen räknat med att denna nivå
f. n. är den lägsta, på vilken enhetlig operativ ledning av alla slags stridskrafter
kan utövas inom krigsmakten. Utredningen har dock, med hänsyn
till det nära sambandet mellan de högre och lägre regionala ledningsnivåerna,
i viss utsträckning granskat förhållandena även på den lägre nivån och
bl. a. framlagt vissa förslag angående den militärterritoriella och civiladministrativa
indelningen samt i fråga om organisation m. m. för nya ledningsorgan
benämnda örlogsbaser.

I sitt betänkande har utredningen ingående behandlat frågor om indelning
i geografiska ansvarsområden för krigsmaktens vidkommande samt
om indelning i civilområden och län. Indelningsfrågorna beträffande kommunikationsverk
m. fl. civila organisationer har utredningen däremot berört
endast kortfattat. Anledningen härtill är, att kommunikationsverkens
distrikt in. m. måste utformas under hänsynstagande främst till kommunikalionstekniska
och företagsekonomiska krav, vilka ofta icke sammanfaller
med totalförsvarets önskemål. Av liknande skäl har utredningen — i
motsats till vad fallet är beträffande krigsmakten och civilbefälhavarinstitutionen
— icke framlagt några förslag rörande ledningsorganisationen inom
ifrågavarande verk.

Utredningen har begränsat sina studier och förslag angående den regionala
totalförsvarsledningens organisation m. in. i krig enligt följande. De

Kungi. Maj. ts proposition nr 109 år 196b

förslag om indelning i geografiska ansvarsområden, som utredningen framlägger,
avser både krig och fred. Uttalanden göres om vilka uppgifter i stort
som i krig bör ankomma på regionala chefer. Principer anges för ledningsorganens
verksamhet, organisation och gruppering samt inbördes samverkan
i krig. Inom ramen för vad sålunda anförts föreslås krigsorganisationens
utformning i detalj skola ankomma på överbefälhavaren, såvitt det
gäller krigsmakten, medan förslag i motsvarande hänseende beträffande
civilbefälhavarkanslierna anses böra utarbetas av en arbetsgrupp med representanter
för berörda departement och myndigheter. Utredningen anser, att
dess förslag angående organisation m. m. i fred ger relativt stor rörelsefrihet
vid bestämmandet av krigsorganisationen.

Rörande innebörden av vissa begrepp, som utredningen använt i sitt arbete,
hänvisas till en redogörelse, vilken såsom bilaga 1 torde få fogas till
protokollet i detta ärende.

II. Vissa utgångspunkter och riktlinjer

Utredningen

De grundläggande förhållanden som utredningen i detta avsnitt behandlar
är totalförsvarets allmänna målsättning, krigsmaktens allmänna och
operativa målsättning, ett framtida krigs karaktär, militärgeografiska och
militärpolitiska förhållanden samt tillgången på kvalificerad ledningspersonal.
Vidare formulerar utredningen vissa grundläggande krav på totalförsvarets
regionala ledningsorganisation.

Allmän målsättning för totalförsvaret och krigsmakten samt operativ
målsättning för krigsmakten

Allmän målsättning för totalförsvaret har fastställts av 1963 års riksdag
(prop. 108, s. 55 f.; SU 113; rskr 265).

Den sedan år 1948 för krigsmakten gällande allmänna målsättningen,
bekräftad av 1958 och 1961 års riksdagar, har givits fortsatt giltighet av
1963 års riksdag. Vidare har i proposition till 1958 års riksdag (prop. 110,
s. 98) lämnats en beskrivning av krigsmaktens operativa möjligheter, vilken
av riksdagen lämnats utan erinran.

Kungl. Maj :t har med stöd av beslut vid 1963 års riksdag uppdragit åt
överbefälhavaren att utarbeta och till Kungl. Maj :t i särskild ordning inkomma
med förslag till dels den målsättning för krigsmakten som enligt
riksdagens beslut skall underställas riksdagen, dels ock den operativa mål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 196i

sättning för krigsmakten som skall fastställas av Kungl. Maj :t. Tills vidare,
i avvaktan på beslut i dessa båda hänseenden, gäller 1958 års beskrivning av
de operativa uppgifterna.

Utredningen anför, att totalförsvaret — och inom totalförsvaret dess
olika delar — skall formas och utvecklas i enlighet med gällande målsättningar.
Detta gäller självfallet även för ledningsorganisationerna. För krigsmaktens
del innebär detta, att ledningsorganisationen skall formas främst
utifrån de krav som invasionsförsvaret ställer. Härvid är det av särskild
vikt att snabbt kunna göra en samlad insats. Ledningsorganisationen för
såväl fred som krig måste byggas upp med denna utgångspunkt.

Ett framtida krigs karaktär

Utredningen har i sina tidigare betänkanden i korthet karakteriserat ett
framtida krig närmast för att redovisa de krav som med utgångspunkt häri
måste ställas på totalförsvarets ledningsorgan, överbefälhavaren har sedermera
i sitt den 19 januari 1962 till Kungl. Maj :t överlämnade förslag till
riktlinjer för krigsmaktens fortsatta utveckling — »ÖB 62» — mera detaljerat
behandlat denna fråga. Utredningen har därför ansett sig endast böra
göra en kort sammanfattning av vad som nu torde vara den gängse uppfattningen
om ett framtida krig och om de former under vilka det kan komma
att föras mot oss. Härom anför utredningen.

Den största risken för vår del synes vara att vi blir indragna i ett storkrig,
oavsiktligt eller avsiktligt igångsatt eller utvecklat från ett begränsat
krig. Under förutsättning att vi har ett starkt försvar kan det dock bedömas
som sannolikt, att en angripare, särskilt vid ett avsiktligt igångsatt
storkrig, försöker undvika att anfalla Sverige i inledningsskedet.

En angripares syfte med ett anfall mot Sverige torde vara att skaffa sig
kontroll över svenskt territorium för att själv utnyttja det eller hindra motståndaren
från att göra detta. Härför krävs ockupation av hela landet eller
delar därav.

Det mest sannolika tillvägagångssättet vid försök att betvinga Sverige
bedömes vara ett storanfall. Risken för strategisk kupp synes dock öka.

Övervägande skäl talar för att en angripare vill genomföra en operation
mot Sverige på så kort tid som möjligt.

I ett läge, där vi är inringade, kan avspärrning tillgripas som ett medel
att beskära vår handlingsfrihet eller att betvinga oss.

Ett storanfall torde genomföras som en enhetlig, samordnad anfallsoperation
med utnyttjande av den kombination av angreppsmetoder — den »bctvingelsemetod»
— som angriparen bedömer snabbast föra till målet med
de resurser som han anser sig kunna sätta in mot oss. Huvudvikten torde

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

ligga vid kust- och gränsinvasion i kombination med flyg- och fjärrvapenanfall.
Storanfallet kan insättas med eller utan understöd av kärnladdningar.
En angripare bedömes inom överskådlig framtid kunna samtidigt
utföra högst två stort upplagda invasioner — en gränsinvasion och en kustinvasion
— jämte vissa mindre företag.

Strategisk kupp synes vara aktuell främst om angriparen genom ett överraskande
anfall vill försöka att snabbt ockupera hela vårt land eller delar
därav. Överraskning är en väsentlig faktor för framgång i anfallet; kuppen
måste genomföras innan Sverige genomfört någon mera omfattande mobilisering
eller på annat sätt avsevärt höjt beredskapen. Vid strategisk kupp
torde luftkrigföringen i första hand inriktas mot vårt luftförsvars stridsledningsorganisation
och bassystem för att skapa erforderlig luftöverlägsenhet.
Anfall torde dessutom insättas mot övriga militära anläggningar
samt mot militära och civila ledningsorgan — bl. a. för att störa vår mobilisering
— och mot kommunikationerna för att försvåra stridskrafternas
förflyttning till sina avsedda grupperingsplatser. Begränsade arméstridskrafter
torde insättas genom luft-, sjö- och landtransport för att ta strategiskt
betydelsefulla punkter och områden. Anfallet fullföljs med större
styrkor så snart detta är möjligt. Strategisk kupp kan insättas med eller
utan kärnvapen.

Den strategiska kuppen, som förutsätter överraskning, torde vara aktuell
främst vid ett begränsat krig, som riktas enbart mot Sverige eller som förs
inom ett område, vilket berör svenskt territorium.

Såväl storanfall som strategisk kupp torde komma att karakteriseras av
en snabb och våldsam händelseutveckling med krav på snabba och omfattande
motåtgärder inom alla delar av riket. Detta gäller särskilt om kärnladdningar
insättes och framför allt under det första skedet av ett kuppanfall.

Mot bakgrunden av ett framtida krigs karaktär ställde utredningen i betänkandet
»Totalförsvarets högsta ledning» bl. a. följande krav på totalförsvarets
högsta och centrala ledning:

Organisationen i krig skall möjliggöra att försvarsansträngningarna inom
totalförsvarets olika delar samordnas så, att den samlade försvarseffekten
blir den största möjliga. Den måste också möjliggöra att beslut av avgörande
art kan fattas och expedieras snabbt, även under fientligt tryck eller
eljest synnerligen försvårande omständigheter.

Organisationen i fred skall möjliggöra att försvarsförberedelserna inom
totalförsvarets olika delar samordnas så, att totalförsvaret — inom en given
ekonomisk ram och tillgängliga resurser i övrigt — blir det starkaste
möjliga. Den måste också så långt möjligt överensstämma med organisationen
i krig och snabbt kunna övergå till denna. Ledning för verksamhet i
krig skall i erforderlig omfattning kunna utövas även före och under övergång
från freds- till krigsorganisation.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

Utredningen finner att dessa krav måste beaktas även vid utformning av
totalförsvarets regionala ledningsorganisation.

Det nutida krigets karaktär medför — säger utredningen — att man
måste räkna med att totalförsvarets högsta och centrala ledning kan få
stora svårigheter att göra sig gällande och att möjligheterna härtill kan gå
förlorade i större eller mindre omfattning. Detta förhållande måste påverka
fördelningen i krig av uppgifter, befogenheter och ledningskapacitet mellan
de nämnda instanserna och den regionala instansen. Utredningen har i betänkandet
»Totalförsvarets högsta ledning» uttalat följande härom.

Den fredstida statsverksamhetens ledning är starkt centraliserad. Regionala
statliga myndigheter har i fredstid tämligen begränsade befogenheter.
Det nutida kriget med dess möjligheter att utveckla snabbhet och utnyttja
stridsmedel med stor verkan tvingar till en genomgripande ändring av ledningsförhållandena
i krig. Det är därför numera nödvändigt att i god tid
decentralisera stora delar av den högsta och centrala ledningens befogenheter
till regionala myndigheter och att, likaledes i god tid, flytta de högsta
centrala och regionala ledningsorganen från fredsgruppering till en spridd
och därmed mindre sårbar krigsgruppering. Utan att dessa åtgärder genomföres
blir statsledningens handlingsfrihet begränsad gentemot hot och påtryckningar
eller vid överraskande bekämpning med massförstörelsemedel.

Utredningen framhåller, att det med hänsyn till det anförda är betydelsefullt
att totalförsvarets regionala ledningsorganisation utformas så, att
regionala chefer när så erfordras självständigt kan fatta även avgörande
beslut och att de, inom ramen för mera långsiktiga uppgifter, kan leda försvarsverksamheten
på sådant sätt att maximal effekt utvinnes av de resurser
som ställts till deras förfogade.

Militärgeografiska och militärpolitiska förhållanden

Militärgeografiska förhållanden utgör en av de mest betydelsefulla grunderna
vid bedömningen av en angripares handlingsmöjligheter och våra
förutsättningar för försvar. Militärgeografiska förhållanden kan ändras genom
utbyggnad av kommunikationer, såsom hamnar, flygfält och vägar, liksom
deras betydelse kan ändras genom den fortgående militärtekniska utvecklingen.
De väsentligaste faktorerna, t. ex. landets konfiguration, djupförhållanden
och inseglingsmöjligheter, terrängförhållanden och klimat, är
emellertid i huvudsak av bestående art och måste därför tillmätas stor vikt
vid utformning även på längre sikt av regional indelning och ledning.

Militärpolitiska förhållanden är föränderliga på ett helt annat sätt. En
återblick på Sveriges militärpolitiska läge under de senaste 50 åren visar,
att omkastningar i delta har ägt rum upprepade gånger och ofta på mycket
kort tid. Några exempel härpå lämnas i betänkandet.

Utredningen framhåller sammanfattningsvis att omkastningar i vårt militärpolitiska
läge kan äga rum såväl under allmänt fredstillstånd som i
1 *— Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 109

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år ti)6k

samband med krig, främst krig i våra närmaste omgivningar. I det senare
fallet kan förändringarna ske snabbt och vara mycket omfattande. Vår regionala
indelning och ledning måste därför enligt utredningens mening i
sina grunddrag utformas på sådant sätt, att den utan större förändringar
kan anpassas till olika tänkbara militärpolitiska lägen. Ledningsorganisationen
kan emellertid icke utformas så, att de krav, som man vill ställa på
den, blir i samma grad tillgodosedda i alla dessa lägen. Detta skulle innebära
en misshushållning med våra resurser. Vi kunde riskera att få en organisation,
som vore godtagbar i alla lägen men inte bra i något, inte ens i
de f. n. mest sannolika. Det måste beaktas, framhåller utredningen, att av
tänkbara militärpolitiska förändringar vissa kan anses vara mera sannolika
än andra, och framför allt måste hänsyn tagas till att dagens militärpolitiska
läge är en realitet, medan alla förändringar av detsamma, oberoende
av hur sannolika dessa än bedömes vara, trots allt är eventualiteter.

Vid utformning av regional indelning och ledning anses militärpolitiska
förhållanden därför böra beaktas enligt följande:

(1) Den regionala indelningen skall vara ändamålsenlig i olika tänkbara
militärpolitiska lägen.

(2) Den regionala ledningsorganisationen — de regionala chefernas uppgifter,
stabernas storlek, lydnadsförhållanden, signalförbindelser — utformas
i första hand med hänsyn till nuvarande militärpolitiska läge.

(3) Organisationen skall utan omgång kunna anpassas efter de militärpolitiska
förändringar som anses sannolika före eller i direkt anslutning till
ett krigsutbrott.

(4) Organisationen skall genom relativt enkla åtgärder (t. ex. förstärkning
av vissa staber, ändring av vissa lydnadsförhållanden) kunna anpassas
efter även andra militärpolitiska förändringar. Nya regionala staber skall
dock icke behöva organiseras.

Tillgången på kvalificerad lednings personal

Utredningen erinrar om att tillgången på kvalificerad ledningspersonal
av olika kategorier inom totalförsvaret är knapp och att detta gäller såväl
i krig som i fred. Utvecklingen inom hela vårt samhälle med ökande krav
på kvalificerad personal inom nästan alla områden torde medföra att knappheten
på kvalificerad personal inom totalförsvaret kommer att bestå eller
ytterligare accentueras. Det är därför väsentligt att de samlade personalresurserna
utnyttjas så rationellt som möjligt.

I fråga om krigsmakten är nyssnämnda förhållanden särskilt påtagliga,
beroende på att utvecklingen inom officerskårerna är ogynnsam under närmaste
tioårsperiod. Detta beror främst på att de officerskurser som utexaminerades
under andra världskriget var betydligt större än de som ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 196b

examinerats under efterkrigstiden. Resultatet har blivit, att krigsmakten
vid årsskiftet 1962/63 hade betydligt flera officerare i åldern 40—49 år än i
åldersläget 30—39 år.

Den fortsatta utvecklingen inom krigsmaktens officerskårer påverkas
främst av rekryteringen av nya officerare. Det totala antalet officerare t. ex.
år 1972 beror således främst av rekryteringsresultaten under 60-talet och är
därför svårt att i dag bedöma med någon högre grad av säkerhet. Antalet
mera kvalificerade officerare vid samma tidpunkt •— om härmed avses
officerare, som efter åtta års tjänst uppfyller kraven för kaptensbefordran
— kan emellertid beräknas med relativt hög grad av sannolikhet, eftersom
denna personal redan nu är i tjänst inom krigsmakten. Under förutsättning
att antalet regementsofficersbeställningar blir oförändrat och att inga speciella
åtgärder vidtages för att förbättra personalläget torde — i jämförelse
med nuvarande tillgång på officerare -— läget år 1972 enligt utredningen
vara följande:

1) Antalet regementsofficerare kommer att vara oförändrat. Medelåldern
torde emellertid vara betydligt högre än nu.

2) Antalet kompaniofficerare i åldern 33—49 år (åtta års officerare eller
äldre) kommer att vara mindre än i dag.

3) Minskningen av antalet kompaniofficerare i åldern 33—49 år kan vid
god rekrytering under 60-talet delvis kompenseras genom ett ökat antal
yngre officerare.

Utredningen har tidigare i betänkandet »Enhetlig ledning av krigsmakten»
framhållit, att staber och förvaltningar har som enda uppgift att utveckla
och leda krigsmakten och att det är felaktigt om den kvalificerade
personalen reserveras för dem i så stor utsträckning, att det medför bestående
skadeverkningar på den praktiska utvecklingen av krigsförbanden och
dugligheten vid dessa. Utredningen framhåller, att denna grundläggande
uppfattning givetvis även gäller krigsmaktens regionala staber och motsvarande
civila ledningsorgan.

I anslutning härtill uttalas att vår regionala ledningsorganisation emellertid
är av så väsentlig betydelse för totalförsvaret, att dess ledningskapacitet
icke får underskrida ett visst minimivärde, oavsett om uppehållandet
av denna kapacitet föranleder att andra personalbehov måste åsidosättas.
För att erforderlig lcdningskapacitet skall kunna tillskapas med begränsade
resurser måste ledningsorganisationen vara rationell; dubbelarbete och
tidsödande samrådsförfarande olika staber emellan måste så långt möjligt
undvikas.

I vad gäller krigsmakten bör enligt utredningen den nuvarande ojämna
åldersfördelningen inom officerskårerna givetvis icke bestämma de stora
dragen i en framtida regional ledningsorganisation. Det är dock obestridligt
att den är av betydelse till fram på 70-talet. Utredningen uttalar den bestämda
uppfattningen, alt en framtida regional ledningsorganisation måste

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

utformas med utgångspunkt i en verklighetsbetonad bedömning av vad de
personella resurserna kan medge inom överskådlig tid.

Grundläggande krav på totalförsvarets regionala ledningsorganisation

Utredningen anser att med hänsyn till vad som anförts följande grundläggande
krav bör gälla vid utformningen av totalförsvarets regionala indelning
och ledning.

Organisationen i krig — indelning och ledningsorganisation i stort —
måste till utgångspunkt ha huvuduppgiften i krig, försvar mot invasion.

Regionala chefer måste snabbt kunna fatta även avgörande beslut; inom
ramen för uppgifter som ställts av den högsta och centrala ledningen måste
den regionala ledningen självständigt kunna leda försvarsverksamheten på
ett sådant sätt, att den samlade försvarseffekten av tillgängliga resurser -—-militära och civila — blir den största möjliga.

Organisationen i fred skall så långt möjligt överensstämma med organisationen
i krig och snabbt kunna övergå till denna. Ledning för verksamhet
i krig skall i erforderlig omfattning kunna utövas även före och under övergång
från freds- till krigsorganisation.

Samordning i krig av tillgängliga stridskrafter och resurser måste förberedas
i fred; ledningsorganisationen måste säkerställa detta.

Knappheten på kvalificerad ledningspersonal är en realitet, som måste
beaktas.

Yttranden

Vad utredningen anfört i detta avsnitt har av flertalet remissmyndigheter
lämnats utan erinran.

Beträffande de militärpolitiska förhållandena anför
överbefälhavaren, att utredningens uppfattning, att ledningsorganisationen
bör utformas främst med hänsyn till nuvarande militärpolitiska läge, kan
bedömas som riktig, endast om därmed avses, att organisationen skall utformas
under hänsynstagande till olika militärpolitiska lägen, varvid — i de
fall då prioriteringar måste ske — i första hand de krav beaktas som nuvarande
läge ställer.

Med hänsyn till den knappa tillgången på kvalificerad
ledningspersonal understryker 1960 års befälsstatsdelegation vikten
av utredningens uttalande om nödvändigheten av att de samlade resurserna
utnyttjas så rationellt som möjligt. I anslutning härtill framhåller
delegationen betydelsen av att den kvalificerade utbildning av teoretisk
och praktisk art, som 1960 års befälsordningsbeslut avser, med konsekvens
genomföres och fullföljes.

Överbefälhavaren framhåller i detta sammanhang, att behovet av kvalificerad
personal är ytterst påtagligt även inom andra delar av krigsmakten

Kungi. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

än den regionala ledningen. Olika behov måste därför vägas mot varandra,
varvid den regionala ledningens väsentliga betydelse måste beaktas. Liknande
synpunkter anföres av försvarets civilförvaltning, som tillägger, att
den nya ledningsorganisationen synes kunna uppfylla på densamma ställda
anspråk endast under förutsättning att personalfrågan löses på ett godtagbart
sätt.

Försvarets förvaltningsdirektion påpekar, att utredningen inte behandlat
tillgången på civilmilitär personal, vars betydelse i ledningsorganisationen
stiger efterhand som stridsmedlen blir mer tekniskt komplicerade. Den
operativa planläggningen kan enligt direktionen inte fullständigas utan medverkan
av teknisk ledningspersonal. Tillgång till kvalificerad sådan personal
är därför nödvändig, varvid balans mellan operativt och tekniskt fackkunnig
personal bör eftersträvas.

Statstjänstemannens riksförbund uppger sig ha förståelse för att man
måste ta viss hänsyn till rådande brist på officerare. Enligt förbundets uppfattning
är det emellertid nödvändigt, att man med det snaraste tar upp
grundorsaken till detta problem. Förbundet anser det icke försvarbart att
med hänsyn till vakansläget medvetet dimensionera olika stabsorgan för
snävt och låta läget förbli så under lång tid framåt.

III. Krav på totalförsvarets regionala ledning och faktorer som
påverkar utformningen av denna

Utredningen

Överbefälhavaren samt civilbefälhavarna och vissa andra civila myndigheter
har till utredningen framfört sina synpunkter på faktorer som påverkar
utformningen av den regionala ledningsorganisationen. Dessa chefers
och myndigheters synpunkter redovisar utredningen tillsammans med
sina egna.

Ledningsorganisation i krig
1. Faktorer med grundläggande betydelse

Faktorer med grundläggande betydelse — vid sidan av dem som förut
redovisats — angives främst vara en angripares bedömda handlingsmöjligheter,
principer för försvarets förande samt den militärtekniska utvecklingen.

a) Bedömning av en angripares möjligheter

Såsom återgivits i det föregående har utredningen givit exempel på hur
snabbt det militärpolitiska läget kan förändras och framhållit, att vår regionala
ledningsorganisation måste kunna anpassas till olika tänkbara mi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

litärpolitiska lägen. Utredningen har emellertid även uttalat, att särskild
hänsyn givetvis måste tagas till dagens militärpolitiska läge och sannolikheten
av olika förändringar. I anslutning härtill erinrar utredningen om
att den första uppgiften för vårt totalförsvar är att verka fredsbevarande
och att syftet med vår politik är att vi skall kunna stå utanför ett storkrig.
Utredningen framhåller, att även om vi skulle lyckas hålla oss utanför det
första skedet av ett storkrig, torde vi få vårt strategiska läge ändrat genom
krigshändelser i vår närhet, vilka påverkar det militärpolitiska läget.

Vid bedömning av en angripares handlingsmöjligheter utgör bestående
militärgeografiska förhållanden en av de mest betydelsefulla grunderna.
Med utgångspunkt främst häri har överbefälhavaren uttalat, att ett stormaktsblocks
syfte med ett anfall mot Sverige kan vara att skaffa sig kontroll
över svenskt territorium för att självt utnyttja det eller för att därigenom
hindra huvudmotståndaren att utnyttja detsamma. Härför krävs
ockupation av landet eller delar av landet. Enligt överbefälhavaren bedömes
övre Norrland samt södra Sverige, alternativt mellersta Sverige, vara sannolika
invasionsriktningar.

Enligt överbefälhavaren har man i »Strategisk studie och prognos 1960»
även studerat tänkbara anfallsriktningar. Utredningen anför, att den lämnade
redogörelsen härför kan ligga till grund för överväganden rörande regional
indelning. Utredningen framhåller emellertid, att bedömanden rörande
en angripares handlingsmöjligheter alltid är osäkra och att våra avsikter
rörande försvarets förande — som vi med alla disponibla resurser
måste försöka fullfölja — därför bör ges ett avgörande inflytande på utformningen
av vår regionala indelning och ledningsorganisation.

h) Principer för försvarets förande

Utredningen framhåller, att det vid en inventering av krav som bör ställas
på vår regionala ledningsorganisation är av väsentlig betydelse, i vilken
utsträckning totalförsvarets högsta och centrala ledning kan bedömas ha
praktiska möjligheter att göra sig gällande och hur dessa ledningsinstanser
i princip kommer att utöva sin ledning. Härom anföres följande.

Ett angrepp mot vårt land kommer sannolikt att genomföras som en samordnad
anfallsoperation, eventuellt uppdelad på flera var för sig samordnade
deloperationer. Mot denna anfallsoperation måste vi sätta in alla våra
resurser i en samordnad försvarsoperation, eventuellt delad i flera var för
sig samordnade deloperationer.

Inom krigsmakten tillkommer det överbefälhavaren att under Kungl.
Maj :t leda vår försvarsoperation i dess helhet, överbefälhavaren bör ständigt
ha en aktuell bild av det samlade krigsläget samt de totala militära resurserna
och handlingsmöjligheterna och säkerställa att alla operativa åtgärder
vidtages inom ramen för en enda sammanhängande plan. överbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1964

fälhavaren skall, förutom att leda försvarsoperationen i dess helhet, vara
rådgivare åt regeringen beträffande krigföringen i stort, och i övrigt bistå
regeringen, överbefälhavarens ledning av varje enskild deloperation torde
i regel få begränsas till att överbefälhavaren till regionala chefer ställer
uppgifter och fördelar stridskrafter och övriga resurser, att han reglerar
samverkan i stort mellan sidoordnade regionala chefer samt att han alltefter
lägets utveckling ställer ändrade uppgifter och omfördelar stridskrafter
och övriga resurser. Tempot i ett framtida krig torde däremot i regel
icke medge att överbefälhavaren utövar den direkta ledningen av någon
enskild deloperation. Denna uppgift måste, enligt utredningens mening, i
stället ankomma på den regionala ledningsinstansen, som måste leda för
varje deloperation — för längre eller kortare tid — disponibla stridskrafter
så att den gemensamma effekten blir den största möjliga.

I de fall överbefälhavaren för längre eller kortare tid icke kan utöva den
ledningsverksamhet, som enligt vad nyss sagts bör ankomma på honom,
måste de regionala cheferna självständigt kunna fatta även avgörande beslut
och leda försvarsverksamheten på sådant sätt, att alltjämt maximal
effekt utvinnes av de stridskrafter som står till deras förfogande.

Inom det civila försvaret anses uppgiftsfördelningen mellan central och
regional instans bli i princip densamma som här angivits för det militära
försvaret. Utredningen redovisar följande uppgifter för de centrala civila
myndigheterna:

a) att införskaffa och sammanställa underrättelser om läget inom vederbörligt
verksamhetsområde samt delge dessa till Kungl. Maj :t och berörda
sido- och underordnade myndigheter,

b) att ändra och komplettera i fredstid till underlydande myndigheter
givna krigsuppgifter och möjliggöra dessa uppgifters lösande genom att fördela
och omfördela inom vederbörligt ansvarsområde disponibla personella
och materiella resurser,

c) att inom ramen för givna befogenheter ändra ansvarsfördelningen
mellan myndigheten och underlydande organ, d. v. s. besluta om ytterligare
decentralisering.

Den direkta ledningen av den civila försvarsverksamheten torde enligt utredningen
i betydande utsträckning komma att åvila regionala chefer. På
dessa ankommer således dels att — inom ramen för uppgifter som givits av
centrala myndigheter — leda och samordna verksamheten inom det civila
försvaret, dels att verka för samordning mellan det civila och det militära
försvaret.

I det följande granskar utredningen principerna för försvarets genomförande
vid de f. n. som mest sannolika bedömda betvingelsemetoderna, storanfall
och strategisk kupp. Utredningen betonar att framställningen närmast
är av schematisk karaktär, eftersom såväl storanfall som strategisk
kupp kan insättas och genomföras på många olika sätt. Av den tämligen
omfattande redogörelsen, vilken i allt väsentligt bygger på uppgifter som

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 19(»i

lämnats av överbefälhavaren men kompletterats av utredningen främst i
vad gäller det civila försvaret, återges här endast vissa delar. I övrigt hänvisas
till betänkandet.

I storanfall kan de flesta angreppsmetoderna kombineras. Huvudvikten
torde ligga vid kust- och gränsinvasion, som förberedes och understödes
med flyg- och fjärrvapenanfall.

I syfte att närmare belysa olika krav på samverkan inom totalförsvaret
kan man schematiskt indela ett storanfall i tre skeden enligt följande.

Skede 1, omfattande tiden från krigsutbrottet till dess svensk gräns överskrides
eller invasionsflottor lämnar sina utgångspunkter och börjar överfarten
mot svensk kust, således närmast ett förberedelseskede.

Skede 2 (endast vid kustinvasion), omfattande tiden från det att invasionsflottorna
lämnar sina utgångspunkter intill dess att första landstigningen
äger rum på svensk mark (sannolikt har större eller mindre luftlandsättningar
ägt rum redan dessförinnan), således närmast ett överskeppningsskede.

Skede 3, omfattande tiden fr. o. m. att invasionsstyrkor går över svensk
gräns eller landstiger på svensk kust. Vid kustinvasion torde omfattande
överskeppningar äga rum även i detta skede; de torde i större eller mindre
omfattning fortgå intill krigets slut. Detta skede kan benämnas ett fortsättningsskede.

Vid gränsinvasion erfordras icke nödvändigtvis något förberedelseskede,
utan angriparen kan anfalla över svensk gräns direkt i samband med krigsutbrott.
Vid kustinvasion är det sannolikt att förberedelseskedet sträcker
sig över åtskilliga dagar före huvudanfallet.

Beträffande förberedelseskedet framhåller utredningen särskilt att i
detta skede underrättelseverksamheten har avgörande betydelse för hela
totalförsvaret; det är väsentligt att vi kan följa angriparens förberedelser
för invasion och icke utsättes för större överraskningar i fråga om tid och
plats för denna eller rörande dess omfattning.

För totalförsvaret väsentliga anläggningar och förnödenheter kommer
att i stor utsträckning förstöras eller skadas. Förband kommer att tillfogas
förluster. Brister kommer att uppstå. Det är bl. a. detta angriparen vill
vinna med en förberedande bekämpning. Det är därför av vikt att alla
disponibla resurser, t. ex. transport- och sambandsmedel, fältarbetsmateriel
och arbetskraft, utnyttjas effektivt och där de från totalförsvarets synpunkt
bäst behövs. Det aktiva luftförsvaret spelar en avgörande roll i detta skede,
varför ledningsorganisationen måste medge att dess slagkraft till fullo utnyttjas
och att det i det längsta hålles intakt. Det är naturligt att skydd och
nyanläggning av stridsledningsorgan och flygbaser ges hög prioritet.

Samordning av verksamheten inom totalförsvaret torde under ett förberedelseskede
erfordras främst inom följande verksamhetsområden:

inom krigsmakten — förutom vid fördelning av stridskrafter till olika

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 19(ii

områden samt tilldelning av uppgifter för dessa — i fråga om underrättelsetjänst,
luftförsvar, sjö- och flygstridskrafternas offensiva verksamhet,
sambandstjänst, fältarbeten — t. ex. blockeringsarbeten — och underhållsverksamhet; inom

det civila försvaret i fråga om all med utrymningarna och undanförselåtgärderna
sammanhängande verksamhet;

mellan krigsmakten och det civila försvaret i fråga om luftskydd, åtgärder
vid omfattande skadegörelse på befolkningscentra eller på militära anläggningar
eller förband samt transporter (utrymningar, undanförsel, truppoch
underhållstransporter), arbetskraft och sambandsmedel.

Överskeppningsskedet är mycket kort; beroende på varifrån transportflottorna
utgår och varemot invasionen riktas kan skedets längd variera
från mindre än en timme upp till ett halvt dygn. Eftersom en överskeppning
går snabbt -—- och med ytterligare utveckling av invasionstonnage i en
framtid kan förväntas gå än snabbare än nu — ställes under detta skede
höga krav på vår ledningsorganisation, om vi tillfullo skall kunna utnyttja
angriparens sårbarhet.

Ledningsorganisationen måste bl. a. medge

dels att för ett korrekt bedömande tillräckligt omfattande underrättelser
snarast möjligt når för avgörande motåtgärder beslutmässiga chefer,

dels att disponibla stridskrafter kan sättas in snabbt och på ett sådant
sätt att den sammanlagda effekten blir den största möjliga.

Fortsättningsskedet av en kustinvasion torde efter hand domineras av
operationer på marken. Angriparen är dock under hela skedet beroende av
fortsatta transporter från sina basområden, främst av sjötransporter. Skedet
kan bli långvarigt; krigserfarenheterna talar för att det i regel är det
längsta av de tre här redovisade skedena. Angriparen kan dock utnyttja
kärnladdningar i syfte att förkorta detta skede.

Senast i detta skede måste ett avgörande sökas. Angriparen torde sätta in
stridskrafter av alla slag för att nå sina mål för operationen. Som grund för
hans handlande och hans insats av stridskrafter torde ligga noggranna
överväganden rörande vår motståndskraft; skall vi lyckas genomföra vår
operativa målsättning — att avvärja en större kustinvasion — måste vi
kunna bjuda ett starkare motstånd än vad angriparen bedömt vara möjligt.
Vi har sannolikt mycket små marginaler för missgrepp, och ledningsorganisationen
måste därför medge att alla militära och civila resurser, som
permanent eller tillfälligt kan sättas in för denna deloperation, utnyttjas
enligt en bestämd plan och icke splittras på i och för sig väsentliga men för
det slutliga avgörandet sekundära uppgifter.

Kraven på samordning inom totalförsvaret blir mycket stora. Först och
främst erfordras samordning av mark-, sjö- och flygstridskrafternas direkta
stridsinsatser men därutöver även en bestämd, snabb prioritering vid fördelning
av resurser av stödkaraktär, såsom transportmedel, sambands -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

medel, fältarbetsresurser m. m. Då strider nu utkämpas på svenskt territorium,
ställes i detta skede stora krav på samordning mellan det militära
och det civila försvaret.

Vid försvar mot gränsinvasion torde verksamheten domineras av markoperativ
och territoriell verksamhet. Det är angeläget att markstridskrafterna
kan verka under gynnsamma betingelser och att lättrörliga, eldkraftiga
enheter snabbt kan göra även långa omgrupperingar. Ett starkt luftförsvar
är därför av stor betydelse.

Kraven på samordning inom totalförsvaret är i princip desamma som under
fortsättningsskedet av en kustinvasion. Stora krav ställs redan från
början på samverkan mellan mark- och flygstridskrafter. Då en gränsinvasion
torde kunna sättas in över en större bredd och — i varje fall inledningsvis
— med starkare stridskrafter än vid en kustinvasion, kan kraven
på samordning inom totalförsvaret bli än större än vid kustinvasion.

I fråga om försvar mot strategisk kupp har överbefälhavaren framhållit,
att det uppstår ett omedelbart behov av en snabbt fungerande regional ledning,
som — t. o. in. utan att förbindelser finnes med högkvarteret — skall
kunna utnyttja våra insatsberedda förband ur alla försvarsgrenar i samverkan
för att vinna tid och utrymme för övriga förbands mobilisering, rustning
och intagande av utgångsläge. Överbefälhavaren har vidare anfört:

I ett sådant kuppläge kan många mycket svåra avvägningsfrågor rörande
vapeninsatser uppstå och kräva snabba beslut. Det kan ur flyg- och sjöstridskrafternas
synvinkel te sig mest angeläget, att alla resurser av markstridskrafter
— inklusive lvförband — sätts in för att försvara baser och
andra markanläggningar, t. ex. radarstationer, mot anfall från mark- eller
lufttrupp. Men samtidigt kan det från markstridskrafternas synpunkt te sig
mest angeläget att sätta in alla tillgängliga stridskrafter för att hindra fienden
att tränga in i mobiliseringsområden eller ta andra strategiskt betydelsefulla
punkter och områden. Men tillgängliga krafter räcker bara för endera
syftet.

Andra bristsituationer kan framkalla liknande intressemotsättningar,
t. ex. om jaktflyget skall användas mot fiendens flyg eller mot fiendens
sjötransporter. Underrättelseläget kommer vid ett kuppläge att vara osäkert
och sambandsmöjligheterna kommer till en början att vara begränsade. Det
kommer därför att bli svårt att få en riktig bild av läget och att nå underlydande
med order. Beträffande mobiliseringens fortskridande måste stor
automatik i handlandet efter en i förväg uppgjord plan i detta läge förutsättas.
Mobiliseringens fortskridande, utrymningsläge, skadeläge etc. måste
emellertid kunna följas upp och åtgärder vidtagas i tid.

Detta ställer krav — tills läget kan överblickas — på att det geografiska
ansvarsområdet för kuppförsvaret i regional nivå inte är för stort eller om
så är fallet att delegering till underlydande instanser skett. En samordnad
eller helt integrerad ledning är önskvärd i kupplägen.

Utredningen biträder överbefälhavarens uppfattning. Enhetlig ledning
erfordras enligt utredningens mening inom områden som icke är större än
att de sannolikt låter sig överblickas. En decentralisering av den faktiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 196k

ledningen till ett antal inom samma geografiska område verksamma sidoordnade
chefer möjliggör icke den fasta ledning, som är nödvändig vid försvar
mot strategisk kupp.

Utredningen framhåller även betydelsen i detta läge av samordning
mellan det militära och det civila försvaret. Utrymningar måste samordnas
med mobilisering och transporter av mobiliserade förband, civila resurser
av olika slag kan behöva tagas i anspråk av krigsmakten, militära och civila
chefer måste med utnyttjande av Sveriges Radio lämna gemensamma föreskrifter
för allmänhetens beteende.

c) Den militärtekniska utvecklingen

En kortfattad redogörelse för den militärtekniska utvecklingen samt de
verkningar därav som kan utläsas på den militära ledningsorganisationen,
särskilt med tillämpning på den regionala ledningsinstansen, återfinnes i
betänkandet.

d) Sammanfattning

Oberoende av om angriparen försöker betvinga oss genom storanfall eller
genom strategisk kupp måste, enligt utredningen, på vår sida under överbefälhavaren
varje deloperation ledas enhetligt. Tillgängliga stridskrafter
skall användas enligt en gemensam plan och olika resurser av stödkaraktär
fördelas i bestämd ordning så att de vid varje tillfälle utnyttjas där de bäst
behövs.

Insättandet av disponibla stridskrafter enligt en enhetlig plan och fördelningen
av olika resurser i enlighet med vad denna plan kräver bör förberedas
i fred, så långt det är möjligt. En motsvarande planläggning måste
göras för den riktgivande verksamheten på civil sida. Alla lägen kan emellertid
icke förutses; en angripare kommer att göra sitt yttersta för att överraska
oss och ställa oss inför situationer som vi icke har räknat med. Detta
förhållande i kombination med den snabbhet, varmed händelserna med stor
sannolikhet kommer att utspelas, kräver både på militär och på civil sida
en regional ledningsorganisation som har långtgående befogenheter samt
förmåga att handla snabbt och improvisera allt efter lägets krav. Enligt utredningens
bestämda uppfattning nödvändiggör detta att inom områden,
som bestämts med hänsyn till tänkbara invasionsaltcrnativ och vilkas gränser
är gemensamma för det militära och det civila försvaret:

dels befälet över krigsmakten under överbefälhavaren utövas av en militär
chef, som kan ägna hela sin kapacitet åt att leda vederbörlig deloperation
och icke onödigtvis behöver splittra sin uppmärksamhet och tid på problem
som icke har direkt sammanhang därmed,

dels den civila försvarsverksamheten under Kungl. Maj:t och centrala
civila myndigheter inriktas och samordnas av eu civil chef,

dels ock klarhet råder i fråga om den militäre och den civile chefens be -

Kungi. Maj:ts proposition nr 109 år 1964

fogenheter och skyldigheter mot varandra och gentemot sidoordnade civila
myndigheter med ansvar för försvarsfunktioner som är gemensamma för
totalförsvaret, t. ex. tele- och järnvägsmyndigheter.

Till nyssnämnda chefers förfogande måste stå stabsorgan som är anpassade
till karaktären och omfattningen av chefernas uppgifter.

Begränsningar i fråga om ekonomiska och andra resurser har nödvändiggjort
prioriteringar vid utbyggnad av luftförsvar, befästningar m. m. Härvid
har bl. a. nuvarande militärpolitiska läge tjänat som utgångspunkt. Tillgången
på kvalificerad personal för regional ledning är knapp. Det är därför
naturligt, att vid en reform av den regionala ledningsorganisationen
prioriteringar göres efter samma grunder som inom övriga områden för
försvarsförberedelser. Som utredningen förut anfört bör ledningsorganisationen
dock utformas på sådant sätt, att den smidigt kan anpassas till olika
tänkbara invasionsalternativ.

2. Krav på krigsmaktens regionala ledning

I detta avsnitt redovisar utredningen först i sammanfattning synpunkter
som lämnats av överbefälhavaren. Utredningen framför därefter sin uppfattning
rörande respektive spörsmål.

Överbefälhavaren har rörande faktorer med speciell betydelse för mark-,
sjö- och luftoperativ verksamhet anfört följande.

Faktorer med speciell betydelse för markoperativ verksamhet

Operations- och ansvarsområde måste utformas så, att enhetlig markoperativ
ledning säkerställs. I inledningsskedet bör endast en tänkbar anfallsriktning
inneslutas i operationsområdet. Inom detta område, utformat
jämväl med hänsyn till militärgeografiska faktorer, våra stridskrafters avsedda
styrka och sammansättning samt behov av kontinuerlig ledning av
ytförsvaret, erfordras en ledningsorganisation för fackmässig operativ ledning
som kan ställa uppgifter och fördela resurser för verksamheten inom
området.

Denna ledningsinstans måste ha kontroll över förflyttningar på marken
och erforderligt inflytande på samordningen av insats mot markmål inom
de delar av området där markstridskrafter verkar samt på de civila försvarsåtgärderna
inom området.

Från rent markoperativ synpunkt är det lämpligt att indela riket i minst
sju områden (varav Gotland utgör ett).

Faktorer med speciell betydelse för sjöoperativ ledning och indelning

Operations- och ansvarsområde måste utformas så att enhetlig sjöoperativ
ledning säkerställs. Inom ett med hänsyn till fiendens möjliga operationsriktningar,
våra stridskrafters gruppering, baseringsmöjligheter, rör -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196k

lighet och räckvidd samt militärgeografiska förhållanden (farvattensförträngningar,
friliggande öar m. m.) avpassat område erfordras en ledningsorganisation,
som kan ställa uppgifter och fördela resurser för den sjöoperativa
verksamheten inom området.

Inom ett sådant område fordras för fackmässig operativ ledning och
samordning av marina stridskrafters sjöoperativa verksamhet (fartygsförband,
kustartilleriförband, baser m. m.) en sakkunnig instans. Denna
måste ha kontroll över förflyttningar på sjön och erforderligt inflytande vid
samordning av insats mot sjömål inom de delar av operationsområdet, där
marina stridskrafter verkar.

Området för fackmässig sjöoperativ ledning bör göras stort. Ledningssäkerhet
och geografiska faktorer gör från rent sjöoperativa synpunkter en
indelning av oss omgivande farvatten i fyra områden lämplig.

Faktorer med speciell betydelse för luftoperativ ledning och indelning

Operations- och ansvarsområde måste utformas så att enhetlig luftoperativ
ledning säkerställs. Inom ett med hänsyn till fiendens möjliga operationsriktningar
samt våra stridskrafters gruppering, baseringsmöjligheter,
rörlighet och räckvidd avpassat område erfordras en organisation för fackmässig
operativ ledning av den luftoperativa verksamheten samt för viss
stridsledning främst av luftförsvar, attack och flygspaning.

Denna ledningsinstans måste ha kontroll över förflyttningar i luften, ansvar
för inriktning i stort av insats mot luftmål inom vederbörligt område
och ansvar för samordning av luftoperativa insatser, som icke samordnas
av mark- respektive sjöoperativ chef.

Med hänsyn till flygförbandens rörlighet borde principiellt landet icke
uppdelas i några delansvarsområden. En angripares sannolika anflygningsvägar
mot mål på vårt område, den praktiska ledningen av markbundna
komponenter samt uppbyggnaden av sambandssystem tvingar dock till en
uppdelning, varvid — från rent luftoperativa synpunkter — högst tre områden
bör ifrågakomma.

Utredningen konstaterar att mark-, sjö- och luftoperativ verksamhet har
olika krav på den idealiska områdesindelningen. Från rent markoperativ
synpunkt är denna indelning minst sex områden på fastlandet, från rent
sjöoperativ synpunkt fyra områden inom oss omgivande farvatten och från
rent luftoperativ synpunkt högst tre områden. I vad gäller mark- och sjöoperativ
verksamhet är kraven i huvudsak sammanfallande i Syd- och Västsverige,
medan den största skillnaden föreligger i norra delen av landet,
där de sjöoperativa kraven talar för att Bottniska viken utgör ett område.

Om enhetlig indelning skall kunna åstadkommas inom alla delar av landet
måste man gå fram på endera av två i princip olika vägar, framhåller

Kungl. Maj. ts proposition nr 109 år 196i

utredningen. En utväg är att fastställa den för varje operativ verksamhetsgren
för sig lämpligaste områdesindelningen och därefter sammanföra dessa
områden till större områden, som i sig innesluter ett lämpligt antal mark-,
sjö- och luftoperativa ansvarsområden. Denna metod innebär att ytterligare
en regional ledningsinstans — en högsta regional instans — måste tillkomma.
En annan möjlighet är att göra en sammanjämkning av de olika
områdesindelningarna, varvid man måste väga samtliga faktorer mot varandra
i syfte att åstadkomma en optimal syntes. Därvid måste försök göras
att fastställa de olika verksamhetsgrenarnas relativa betydelse, med utgångspunkt
bl. a. i bestående militärgeografiska förhållanden, sannolika
styrkor av olika stridskrafter som — för längre eller kortare tid — kan antagas
komma till insats inom olika områden samt dessa stridskrafters
sannolika verkansmöjligheter och uthållighet. En sådan värdering är svår
att göra; de operativa verksamhetsgrenarnas relativa betydelse torde vara
olika inom olika landsändar och i olika lägen. De värderingar som kan göras
med någorlunda säkerhet måste emellertid göras och läggas till grund
för nyssnämnda sammanjämkning av olika fackmässiga operativa krav.

Rörande faktorer med speciell betydelse för territoriellt försvar har överbefälhavaren
framlagt följande synpunkter.

Vid en avvägning mellan olika krav och faktorer, som påverkar regional
indelning, måste den militärterritoriella indelningen till lands och det territoriella
försvarets krav beaktas, främst av det skälet att totalförsvarets
motståndsförmåga kommer att ställas inför det svåraste provet i det skede,
då hela vårt samhälle skall omställas från fred till krig.

Även om de operativa stridskrafterna spelar en avgörande roll, kan det
sålunda uppstå lägen då det är mer betydelsefullt från det totala försvarets
synpunkt, att den militärterritoriella ledningen och den civiladministrativa
ledningen på regional nivå är helt anslutna till varandra såsom för närvarande
i stor utsträckning redan är fallet och att den motsvarande indelningen
ger helt sammanfallande områden, än att den allmänoperativa ledningen
och indelningen av krigsmakten på regional nivå skänker ett rent
militärt maximum av effektivitet. Om och var ett sådant läge uppstår, kan
ej förutses. Det är därför önskvärt, att en för såväl den operativa som den
territoriella verksamheten enhetlig indelning kan skapas för den fredstida
verksamheten och vid ett krigs inledningsskede.

Utredningen ansluter sig till dessa överbefälhavarens uttalanden. Med understrykande
av betydelsen av att militärterritoriell och civiladministrativ
indelning stämmer överens anför utredningen, att avkall på denna princip
icke bör göras annat än i undantagsfall. Därvid måste kunna förebringas
övertygande operativa skäl för en militärterritoriell indelning som avviker
från den civiladministrativa. Vidare måste det föreligga relativt stor sannolikhet
för att vederbörligt område utsättes för invasion.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b 2ä

Efter att ha granskat faktorer med betydelse för olika slag av fackmässig
verksamhet redovisar överbefälhavaren vissa faktorer av allmän betydelse
för operativ verksamhet och samordningen av däri ingående verksamhetsgrenar.
Överbefälhavaren konstaterar, att hur en samordning av olika
operativa verksamhetsgrenar än genomföres, kommer ett kvarstående behov
av samverkan att föreligga mellan chefer för olika slag av stridskrafter.
Organisatoriska och andra åtgärder bör vidtagas för att underlätta denna
samverkan. Sålunda bör för varje chefs befogenheter och ansvar klara bestämmelser
ha utfärdats av högre chef.

Överbefälhavaren framhåller, att om en enhetlig regional ledning skall
möjliggöras, måste alla slag av verksamheter — operativ inriktning och
fackmässig ledning av mark-, sjö- och luftoperativ verksamhet samt samordning
av gemensamma resurser — för försvar mot en fientlig deloperation
kunna infogas i ett enhetligt operations- och ansvarsområde. Det gäller
med andra ord att försöka åstadkomma en enhetlig regional indelning.
Överbefälhavaren anser att lednings- och ansvarsförhållandena samt områdets
storlek bör avpassas så i förhållande till varandra, att största stridsekonomiska
effekt uppnås såväl av enskilda vapensystem som av samtliga
inom området verkande stridskrafter med gemensamma uppgifter, enär
möjligheterna att få stridande förband till maximal verkan mot en angripare
är det primära. Har en enhetlig regional indelning skapats, finns —- enligt
överbefälhavarens mening — förutsättningar för att bilda en allmänoperativ
regional ledningsinstans, innebärande en chef jämte integrerad och
funktionellt indelad stab.

Utredningen anser i likhet med överbefälhavaren, att den primära uppgiften
för en enhetlig regional ledning är att få stridande förband till maximal
verkan — d. v. s. till största möjliga gemensamma verkan. Utredningen
delar även överbefälhavarens uppfattning att en enhetlig regional indelning
är en förutsättning för en konsekvent genomförd enhetlig regional ledning.
Det är emellertid enligt utredningens uppfattning varken möjligt eller erforderligt
att tillskapa en sådan indelning, att i varje regionalt område kan
baseras (grupperas) alla de stridskrafter, som kan bringas till vapeninsats
inom detta. Utredningen pekar härvidlag på attackförbanden, som från baser
i landets inre delar skall kunna sättas in inom vitt skilda delar av landet.
För huvudsyftet med enhetlig regional ledning inom krigsmakten —
att bringa de stridande förbanden till största möjliga gemensamma verkan
— är det emellertid väsentligt att i en viss deloperation insatta stridskrafter
gör sin stridsinsats under ett enhetligt befäl.

3. Krav på det civila försvarets regionala ledning

Den regionala ledningen inom det civila försvaret måste — anför utredningen
— i avsevärd utsträckning bygga på i fred befintliga regionala ledningsorgan
och fredstida administrativ indelning. På det lägre regionala

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 190k

planet är denna ledning i första hand uppbyggd kring länen som enheter.
Inom varje län utgör länsstyrelsen det centrala organet för den civila delen
av totalförsvaret. Det är utredningens uppfattning, att inom överskådlig
framtid länsstyrelserna måste bibehålla nuvarande ledningsuppgifter
inom det civila försvaret. I sina överväganden rörande en framtida regional
ledningsorganisation betraktar utredningen därför i princip länsstyrelserna
och deras nuvarande försvarsuppgifter som fasta utgångsvärden.

Länsindelningen i krig bör så långt möjligt vara densamma som under
fred. Med hänsyn till behovet av samverkan med krigsmakten kan dock i
undantagsfall ändringar vara nödvändiga.

Våra län är emellertid ganska små, framför allt i de södra och mellersta
delarna av landet. Många av de åtgärder inom det civila försvaret som
måste beslutas och (eller) verkställas i regional instans sträcker sig över
länsgränserna. Detta kan gälla i fråga om t. ex. utrymningar och omhändertagande
av flyktingar, undanförsel, utnyttjande av transportmedel, insättande
av reparationsavdelningar för att iståndsätta vägar, järnvägar och
signalförbindelser, disponerande av elkraft, bränsle, råvaror och arbetskraft
samt utnyttjande av sjukvårdsresurser.

Vad beträffar kommunikationsverkens regionala indelning i distrikt,
överensstämmer denna endast i undantagsfall med den administrativa länsindelningen.
Kommunikationstekniska och driftsekonomiska hänsyn har
här varit avgörande för distriktsindelningen. Detta har haft till följd att
statens järnvägars, televerkets och postverkets distrikt är betydligt större
än länen, framhåller utredningen.

Vid förbindelsesvårigheter i förhållande till riksstyrelsen och centrala
myndigheter föreligger — enligt utredningens bedömande — behov av en
ledande civil myndighet inom områden större än länen. Denna myndighet
skall kunna ta ledningen av hela den civila verksamheten av betydelse för
krigföringen.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen att i krig föreligger behov
av en civil myndighet inom större områden än länen med uppgift att åstadkomma
samordning

dels mellan olika länsstyrelser inom området,

dels i förhållande till och mellan sådana civila myndigheter, vilkas verksamhetsområden
omspänner mer än ett län,

dels ock mellan civila och militära myndigheter.

Av sålunda anförda skäl är det — framhåller utredningen — i krig nödvändigt
med en civil myndighet på det högre regionala planet mellan Kungl.
Maj :t och de centrala myndigheterna, å ena sidan, och länsstyrelserna, å
den andra, d. v. s. en ledningsorganisation i huvudsak i enlighet med den
nuvarande civilbefälhavarinstitutionen.

Utredningen finner att civilbefälhavarna, för att kunna utöva den ledande
funktion som avses skola tillkomma dem i krig, måste vara utrustade

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 190k

med konkreta befogenheter inom skilda verksamhetsområden. Dessa befogenheter
bör vara fastställda redan i fred och finnas angivna i särskild instruktion
för civilbefälhavarna som en direkt motsvarighet till krigsinstruktion
för länsstyrelserna.

Utredningen meddelar att civilbefälhavarna i fråga om rikets indelning i
civilområden framhållit, att utgångspunkterna för bedömning av civilområdenas
storlek — under förutsättning av överensstämmelse i lägre regional
instans mellan län och försvarsområden — främst bör vara behov av civilmilitär
samverkan, operativ rörlighet samt möjligheter till ledning och
samordning av totalförsvaret inom större områden än län. Härom anför
civilbefälhavarna vidare i huvudsak följande.

Det är dock angeläget, att civilområdena ej är så stora, att resurserna
splittras på alltför många stora uppgifter och att civilbefälhavaren kanske
omedelbart nödgas göra sådana avvägningar, som normalt borde tillkomma
högsta ledningen. Totalförsvarets uppgifter inom civil- och militärområde
bör sålunda vara så begränsade, att resurserna om möjligt medger kraftsamling
till väsentliga områden. I fråga om operativ rörlighet bör civilområdet
å andra sidan vara så stort, att resurserna inom de i civilområdet ingående
länen medger, att verksamheten kan bedrivas utan omedelbart bistånd från
angränsande civilområden. För att en ordnad underrättelsetjänst, rapporterings-
och orderverksamhet skall kunna upprätthållas krävs vidare, att antalet
samverkande och underlydande myndigheter i viss mån är begränsat.

Det måste konstateras, att en uppdelning av landet i tre ä fyra storregioner
från civilbefälhavarnas synpunkt icke bör komma till stånd, eftersom
uppgifterna inom en sådan region blir alltför omfattande. Antalet ingående
län och samverkande myndigheter i övrigt skulle därjämte försvåra ledningsförhållandena.
Civilbefälhavarna bedömer därför, att ett civilområde
ej bör omfatta mer än sex—sju län.

Även överbefälhavaren har uttalat sig i denna fråga och därvid framhållit,
att en civilbefälhavare i krig icke torde kunna samordna mer än ca tio
myndigheter, d. v. s. 6—7 krigslän och 4—5 distrikt ur kommunikationsverken.
överbefälhavaren anser vidare, att en av civilbefälhavarens största
och svåraste uppgifter är att samordna utrymningen av våra största städer.
En civilbefälhavare bedömes därför icke kunna svara för mer än en sådan
utrymning. De nuvarande civilområdenas omfattning och civilbefälhavarnas
uppgifter är enligt överbefälhavarens mening i huvudsak lämpliga med
hänsyn till näringsgeografiska förhållanden, dock med undantag för Gävleborgs
län, som endast i ringa utsträckning har »naturliga» förbindelser med
övriga län inom andra civilområdet.

Utredningen biträder civilbefälhavarnas och överbefälhavarens uppfattning
och anser att de nuvarande civilområdena har i huvudsak lämplig omfattning.
Detta utesluter — menar utredningen — icke gränsändringar genom
överföring av enstaka län från ett civilområde till ett annat.

Kangl. Maj:ts proposition nr 109 år 196i

Ledningsorganisation i fred
1. Krav på krigsmaktens regionala ledning

I avsnittet rörande krav på den regionala ledningsorganisationen i krig
har utredningen, såvitt avser krigsmakten, framhållit att inom områden,
utformade med hänsyn bl. a. till bestående militärgeografiska förhållanden
och en angripares tänkbara invasionsalternativ, ledningen under överbefälhavaren
bör utövas av en chef med biträdande ledningsorgan anpassade för
uppgifterna. Utredningen konstaterar att chefer med krigsuppgifter av den
storleksordning och betydelse som här avses måste förbereda dessa i fred.
Ifrågavarande chefer jämte stommar till de stabsorgan som i krig skall stå
till deras förfogande måste därför finnas redan i fredsorganisationen. Kravet
på största möjliga överensstämmelse mellan krigs- och fredsorganisationerna
innebär sålunda, att enhetlig regional ledning i krig av operativ
verksamhet måste motsvaras av enhetlig regional ledning i fred av operativt
krigsförberedelsearbete. Ett villkor för att regionala chefer skall kunna utöva
denna verksamhet är, att de redan i fred disponerar allsidigt sammansatta
staber.

Det är utredningens bestämda uppfattning, att en enhetlig regional ledning
är nödvändig för att säkerställa ett samordnat krigsförberedelsearbete.
Förberedelserna för mark-, sjö- och luftoperativ samt territoriell verksamhet
har till huvudsyfte att förbereda försvar mot invasion. Det är självklart
att för ingen av dessa verksamhetsgrenar planläggning och förberedelser
kan utföras oberoende av de andra. Samordning i stort kan åstadkommas
genom överbefälhavaren, men huvuddelen av de mera konkreta åtgärderna
för samordning måste vidtagas i regional instans. Detta gäller t. ex. i fråga
om underrättelsetjänst, sambandstjänst, fältarbeten och flertalet grenar
inom underhållstjänsten. Behovet av samordning i regional instans är särskilt
påtagligt inom sådana funktioner, där krigsmaktens olika delar måste
eller lämpligen kan utnyttja gemensamma resurser. För de civila myndigheter
som aktivt måste medverka i krigsmaktens operativa krigsförberedelsearbete
— t. ex. televerket och statens järnvägar — innebär enhetlig regional
ledning en stor fördel.

Ledningsorganisationen för operativt krigsförberedelsearbete måste rent
arbetstekniskt vara rationell främst därför att de personella resurserna under
överskådlig tid kommer att vara små i förhållande till uppgifterna,
framhåller utredningen. Den regionala ledningsorganisationen måste därför
möjliggöra att dubbelarbete undvikes och att ledningsorganen kan arbeta
utan omfattande samråds- och remissverksamhet.

Utredningen betraktar överbefälhavarens uppgifter samt försvarsstabens
organisation och uppgifter (SFS 1961: 467) som i huvudsak fasta utgångsvärden
vid utformningen av den regionala ledningsorganisationen. Utredningen
anser det också vara angeläget, att den regionala ledningsorganisa -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196A

tionen utformas så, att den kvalitativt högtstående försvarsstabens ledningskapacitet
tillfullo utnyttjas.

Överbefälhavaren har i sin skrivelse till utredningen framfört vissa synpunkter
i fråga om ledningen av förbandsproducerande verksamhet, insatsberedskap
och förvaltning. Överbefälhavaren har därvid fastslagit att den
förbandsproducerande myndigheten har ansvaret för underställda förbands
krigsduglighet, tjänstbarhet och beredskap samt för att vid given tidpunkt
och på bestämda platser krigsförberedda stridskrafter ställs till den operativa
ledningens förfogande. Sina synpunkter på ledning av förbandsproduktionen
sammanfattar överbefälhavaren sålunda.

Förändringar i förbandsproduktionen och dess ledning får icke genomföras
så att dess effekt nedgår. De förband, som produceras måste kunna
ställas till den operativa ledningens förfogande på rätt tid. Detta innebär
att själva mobiliseringen, som är en svår omställningsprocess från fredstid
krigsförhållanden, måste tillmätas stor vikt vid ledningsorganisationens
utformning. Förbanden måste organiseras och utbildas på sådant sätt, att de
svarar mot de operativa kvantitativa och kvalitativa kraven. Härvid måste
beaktas, att de operativa kraven ej helt kan styra förbandsproduktionen.
Det motsatta förhållandet existerar även i betydande utsträckning, d. v. s.
de operativa möjligheterna bestäms av möjlig förbandsproduktion. Den
regionala ledningsorganisationen måste därför utformas så att båda dessa
förhållanden beaktas. En ledningsorganisation som ej tillgodoser förbandsproduktionen
drar samtidigt undan grundvalarna för den operativa ledningen.

Den förbandsproducerande verksamheten vid armén är genom sin karaktär
och omfattning svårare att anpassa till andra tänkbara system för regional
ledning än motsvarande vid marinen och flygvapnet.

I fråga om krav på ledning av insatsberedskap anför överbefälhavaren
att denna tillgodoses på olika sätt inom försvarsgrenarna. Inom flottan och
flygvapnet upprätthålles insatsberedskapen inom den ordinarie utbildningsverksamhetens
ram. Denna senare verksamhet måste därför avpassas så att
förbanden kan lösa stridsuppgifter med kort varsel. Inom armén och kustartilleriet
tillgodoses insatsberedskapen av krigsförband under repetitionsövning
samt av åldersklass och befälsskolor. Inom armén tillkommer därutöver
hemvärnet. För armén avses övergång ske till ett nytt system för beredskap
och utbildning, innebärande bl. a. tätare men kortare repetitionsövningar.
Detta nya system kommer -- enligt överbefälhavaren — att medge
en väsentligt höjd insatsberedskap, men för att dessa vidgade möjligheter
skall kunna tillvaratagas krävs en ökad samordning i regional instans.

Utredningen biträder de synpunkter som framförts av överbefälhavaren
och anser det vara väsentligt att den regionala ledningsorganisationen säkerställer
eu nära samordning mellan operativt krigsförberedelsearbete, insatsberedskap
och förbandsproduktion. Detta anses enklast och bäst ske
genom att ledning av samtliga dessa funktioner under central instans utövas
av samma regionala chefer, så långt det är praktiskt möjligt och lämpligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

Det är utredningens uppfattning att även den förbandsproducerande verksamheten
kräver en enhetlig regional ledning. I fråga om mobilisering och
mobiliseringsförberedelser anses fördelarna härav vara så tydliga att några
särskilda kommentarer icke erfordras. Det torde emellertid enligt utredningen
vara angeläget att enhetlig regional ledning utövas också i fråga om
organisation av krigsförband. Beslut härom fattas visserligen i central instans
men i betydande utsträckning efter behovsuppgifter lämnade av regionala
chefer. Detta gäller främst förband med stöduppgifter. Det är enligt
utredningens mening ett starkt önskemål att behoven av sådana förband
kan ses i ett sammanhang: därmed torde öppnas möjligheter till betydande
rationaliseringar.

I fråga om förvaltning, som överbefälhavaren icke gjort några särskilda
uttalanden om, anför utredningen följande.

Förvaltningen har till ändamål att tillgodose krigsmaktens behov av förnödenheter
och tjänstbarheter i fred och att förbereda och planlägga krigsmaktens
försörjning i krig. Detta innebär att förvaltningen är en viktig
stödfunktion till förbandsproduktionen och har en betydelsefull uppgift i
det operativa krigsförberedelsearbetet. Regional ledning av den förbandsproducerande
verksamheten bör kombineras med en sådan ledning av förvaltningen,
att för förbandsproduktionen — främst utbildningen — behövliga
resurser blir disponerade på lämpligt sätt utan att den materiella beredskapen
sänkes eller operativ planläggning och mobilisering försvåras.

Krigsförberedelsearbetet i fråga om underhållstjänsten utföres till stor
del av regionala och lokala förvaltningsorgan. Samordningsbehovet beträffande
härmed sammanhängande planläggningsarbete är påtagligt, såväl i
vad avser tillhandahållande av i fred anskaffade resurser som i fråga om
anskaffning av förnödenheter och organiserande av underhållsresurser under
krig. Full effekt av en enhetlig ledning av operativt krigsförberedelsearbete
uppnås endast om förvaltningens krigsförberedelsearbete inordnas
under samma ledning.

Det är viktigt att försörjningen av krigsmakten — underhållstjänsten —
kan träda i funktion omedelbart när krigsförband organiseras. Även om en
noggrann planering föreligger, bör ledningen av verksamheten utövas av
de organ, som i fredstid leder förvaltningsverksamheten och som utfört
planläggningen. Den fredstida organisationen bör därför med minsta möjliga
förändringar övergå i krigsorganisationen.

Enhetlig regional ledning kräver samordning i förvaltningsavseende mellan
försvars- och förvaltningsgrenar. Samordningen tar sig uttryck i gemensam
förvaltningsledning, gemensamma förråd för flera förvaltningsgrenar
respektive för (förband ur) flera försvarsgrenar, gemensamma verkstäder
m. m. Samordningen måste bl. a. bygga på enhetlighet i bestämmelser
och föreskrifter, arbetsrutiner, blanketter och terminologi, om icke onödiga
praktiska svårigheter skall uppstå. Enhetlighet i dessa avseenden kräver

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1964

samordning i central förvaltningsinstans, varifrån bestämmelser etc. utfärdas.
Utvecklingen i central instans går mot en dylik samordning. Efter hand
som resultat härutinnan uppnås, kan en ökad samordning genomföras på
regional och lokal nivå.

En enhetlig regional ledning av operativt krigsförberedelsearbete och förbandsproduktion
ställer sålunda krav på enhetlig ledning även av förvaltningen,
innebärande att den regionale chefen i princip bör utöva ledningen
av och uppsikten över förvaltningen inom regionen. Olikheter i nuvaradc
regionala och lokala förvaltningsorganisationer medför emellertid att denna
princip icke till alla delar kan följas förrän efter en relativt lång omställningsperiod,
under vilken förutsättningar för samordnad och enhetlig regional
ledning skapas genom insatser i central instans. Olikheterna, som
betingas av många naturliga orsaker, torde för övrigt icke helt kunna utjämnas
och bör måhända icke heller helt utjämnas. Tekniskt specialbetonad
och för en försvarsgren specifik förvaltningsverksamhet, t. ex. förvaltning
avseende flygvapnets strilorganisation eller marinens fartygsförvaltning, är
av den karaktären att den regionale chefen icke har behov av eller anledning
att ingripa i dirigerande eller reglerande syfte annat än i vad avser krigsförberedelsearbetet.

2. Krav på det civila försvarets regionala ledning

I avsnittet rörande krav på det civila försvarets regionala ledning i krig
har utredningen framhållit, att ledningen av det civila försvaret i lägre regional
instans bör utövas med länsstyrelserna som ledande och samordnande
organ. Utredningen anför, att den verksamhet som sålunda förutsättes
ankomma på länsstyrelserna i krig måste förberedas i fred, varför länsstyrelserna
måste ha en sådan organisation och sådana befogenheter att dessa
väsentliga planläggningsuppgifter kan lösas på ett tillfredsställande sätt.
Den ledande ställning i krig som tilldelats länsstyrelserna genom deras krigsinstruktion
bör därför i fråga om försvarsplanläggning tillkomma dem redan
i fred.

Utredningen har tidigare framhållit behovet i krig av en civil ledningsorganisation
i högre regional instans med samordnande uppgifter i huvudsak
i enlighet med nuvarande civilbefälhavarinstitution. Denna ledningsorganisation
måste finnas redan i fred dels för förberedelse av de egna krigsuppgifterna,
dels för samordning av de civila försvarsförberedelserna inbördes
och med krigsmaktens verksamhet. För att organisationen skall kunna verka
rationellt krävs — framhåller utredningen — att dess uppgifter och befogenheter
i krig är klarlagda redan i fred och att den har erforderliga befogenheter
att samordna den civila försvarsplanläggningen.

Som tidigare nämnts består det civila försvaret av ett stort antal statliga
verk samt andra statliga och icke-statliga organ. Inom flertalet av dessa,
t. ex. kommunikationsverken, dominerar den fredspräglade, affärsmässiga

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

verksamheten. Enligt utredningen är det ur totalförsvarets synvinkel ett bestämt
krav att myndigheternas interna organisation medger att — utan att
denna verksamhet eftersättes — erforderliga försvarsförberedelser göres och
ledande befattningshavare ges tid och möjlighet att sätta sig in i sina krigsuppgifter.

De krav på enhetlig regional indelning, som utredningen framfört rörande
krigsmakten, finner utredningen i princip gälla även för det civila försvaret.
Det vore utan tvekan värdefullt om de civila försvarsorganisationernas regionala
indelningar kunde stämma överens sinsemellan och med krigsmaktens
indelning, konstaterar utredningen vidare. Länsindelningen måste f. n.
betraktas som en fast indelning som torde ändras först som ett resultat av
storstads- och länsindelningsutredningarnas arbete. Försvarsområdesindelningen
och kommunikationsverkens m. fl. organisationers regionala indelning
måste därför så långt möjligt anpassas till länen.

Indelningen i civilområden bör enligt utredningens mening helt stämma
överens med krigsmaktens territoriella indelning. Där operativa skäl icke
lägger bestämda hinder i vägen, bör dessa sammanfallande områden omfatta
hela län. Endast där så bedömes oundgängligen nödvändigt bör deras
gränser dela ett län.

Kommunikationsverkens regionala indelning är givetvis utformad med
hänsyn till de krav som deras fredsmässiga affärsdrivande verksamhet ställer.
Utredningen är införstådd med att dessa indelningar icke kan bringas
till sådan överensstämmelse med civilområden och län som ur totalförsvarets
synvinkel vore önskvärd. Utredningen finner det emellertid angeläget
att anpassning till civilområdes- och länsindelningen sker i görligaste mån
och att förändringar, som innebär större avvikelser än f. n., icke vidtages,
utan starkt tvingande skäl.

Yttranden

De remissmyndigheter, som uttalat sig om kraven på totalförsvarets
regionala ledning, ansluter sig till utredningens bedömningar
eller lämnar dem i huvudsak utan erinran. Försvarets förvaltningsdirektion
framhåller dock, att man vid behandlingen av den militärtekniska
utvecklingen även bör beakta, att den fortgående teknifieringen
av krigsmakten ställer ökade krav på ledning av förvaltningsorganisationens
krigsförberedelsearbete och på underhållstjänstens ledning i
krig.

En närmare redogörelse för remissmyndigheternas synpunkter på den
regionala indelningen och därmed sammanhängande frågor lämnas
under kap. VII.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1964

IV. Totalförsvarets nuvarande regionala ledning

Utredningen erinrar om att totalförsvarets regionala ledningsorgan kan
hänföras till en högre och en lägre regional instans.

Cheferna i högre regional instans lyder direkt under Kungl. Maj :t eller
centrala myndigheter. Chefer i denna ledningsnivå är vid krigsmakten militärbefälhavare,
marinkommandochefer och flygeskaderchefer samt inom
den civila sektorn civilbefälhavare och ett flertal chefer ur kommunikationsverken
m. fl. civila myndigheter och organisationer.

Till lägre regional instans hänför utredningen ur krigsmakten försvarsområdesbefälhavare,
kustartilleriförsvarschefer, chefer för marina bevakningsområden
— som med två undantag finnes endast i krig — och sektorchefer
samt ur det civila försvaret länsstyrelser och med dessa sidoordnade
civila ledningsorgan, bl. a. ur kommunikationsverken. Flertalet ledningsorgan
i denna instans lyder närmast under högre regionala chefer; länsstyrelserna
lyder dock direkt under Kungl. Maj :t och vissa andra civila ledningsorgan
direkt under central instans.

Bestämmelser för regionala chefer (myndigheter) finnes i av Kungl. Maj :t
fastställda instruktioner m. m. samt i av de centrala myndigheterna utfärdade
order, bestämmelser, anvisningar och instruktioner.

Krigsmaktens regionala ledningsorganisation i krig

Till lands är riket i militärterritoriellt hänseende indelat i sju militärområden,
vart och ett under ledning av en militärbefälhavare. Militärområdena
utom VII. militärområdet indelas i försvarsområden — inalles tjugosju.

Territorialvattnet vid rikets kuster och utanför liggande havsområden är
i sjöoperativt hänseende uppdelat på fyra marinkommandon under ledning
av marinkommandochefer. Marinkommandona tilldelade operationsområden
är i vissa hänseenden uppdelade på marina bevakningsområden.

I luftoperativt hänseende är riket med utanför liggande havsområden m. m.
uppdelat på tre eskaderområden under ledning av jakteskaderchefer. Eskaderområdena
är uppdelade på sektorer. Utöver nyssnämnda jakteskaderchefer
finnes även en attackeskaderchef, chefen för första flygeskadern, dock
utan något tilldelat eskaderområde.

Indelningen i militärterritoriellt hänseende och uppdelningen av territorialvattnet
vid rikets kuster på marinkommandon — vilken framgår av en
karta, som torde få fogas till protokollet såsom bilaga 2 — har fastställts
av Kungl. Maj :t. övrig indelning har fastställts av överbefälhavaren, dock
alt indelningen i bevakningsområden fastställts av chefen för marinen. Indelning
och gränser är icke oföränderliga utan kan anpassas efter lägets
krav. överbefälhavaren har befogenhet alt göra tillfälliga ändringar även
i den indelning som fastställts av Kungl. Maj :t.

Kungl. Maj. ts proposition nr 109 år 196i

I., III. och IV. militärområdenas gränser överensstämmer med gränserna
i land för respektive marinkommando Syd, Väst och Ost. I marinkommando
Osts operationsområde ingår dock även vattenområdet kring Gotland,
som utgör VII. militärområdet. I norra delen av landet omfattar marinkommando
Nords operationsområde havsområdet utanför II. och VI. militärområdena.

Jakteskaderchefernas operationsområden innefattar flera militärområden
och (med ett undantag) flera operationsområden (eller delar därav) för marinkommandon.

Regionala chefer och deras huvuduppgifter framgår av följande tabell.

Chef inom	Huvuduppgifter1
högre regional instans	lägre regional instans
Militärbefälhavare (7)	Försvarsområdesbefälhavare2	Leda markoperativ och terri-toriell verksamhet
Marinkommandochef (4)	Kustartilleriförsvarschef Chef för bevakningsområde	Leda sjöopera tiv verksamhet3
Jakteskaderchef4 (3)	Sektorchef	Leda luftoperativ verksamhet

1 Enligt den innebörd som i betänkandet inlägges i nedanstående begrepp.

2 Befälhavarna för Vaxholms, Karlskrona samt Göteborgs och Bohus försvarsområden är
tillika kustartilleriförsvarschefer.

3 Kustartilleriförsvarschef och chef för bevakningsområde leder endast vissa delar av den sjöoperativa
verksamheten.

4 Chefen för attackeskadern har som tidigare nämnts icke något sig tilldelat eskaderområde och
torde därför formellt icke böra anses som en regional chef.

Militärbefälhavare, marinkommandochefer och flygeskaderchefer är direkt
underställda överbefälhavaren.

Om läget kräver att beslut fattas snabbt och högkvarterets ledning icke
kan göra sig gällande, äger militärbefälhavare att efter samråd med marinkommandochef
och flygeskaderchef besluta rörande försvarets genomförande.
För stridskrafternas användning gäller därvid för den operativa verksamheten
i stort utfärdade order. Motsvarande befogenhet tillkommer i liknande
lägen försvarsområdesbefälhavare i fråga om försvaret av vederbörligt
område.

Militärbefälhavare och försvarsområdesbefälhavare är territoriella chefer.
Det innebär att de inom vederbörligt område leder markoperativ och territoriell
verksamhet.

Militärbefälhavare har som regel ett betydande antal direkt underställda
chefer, av vilka de viktigaste är försvarsområdesbefälhavare, fördelningschefer,
chefer för självständiga brigader samt chefer för strategiska reserver
av olika slag. Tilldelade stridskrafters styrka är beroende på läget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

Militärbefälhavares markoperativa ledning utövas genom att militärbefälhavaren
anger operativ avsikt för underlydande chefer och mot bakgrund
härav utger en operativ order (en långsiktig uppgift, vari främst målet och
resurserna anges). Ledningen av stridsverksamheten — stridsledningen -—
genomföres sedan av militärbefälhavaren direkt underställda chefer.

Försvarsområdesbefälhavare kan ha ett större eller mindre antal direkt
underställda chefer alltefter läget. Som regel ingår i ett försvarsområdes
trupper främst lokalförsvarsförband. Fältförband lyder i regel direkt under
vederbörande militärbefälhavare. Under pågående mobilisering och intill
dess inom särskilt betydelsefulla områden fördelningsstaber är beredda att
överta ledningsuppgifter är även huvuddelen av fältförbanden underställda
vederbörande försvarsområdesbefälhavare. Försvarsområdesbefälhavare har
i territoriellt hänseende befäl över chefer för marina baser, flygbaser och
andra krigsmaktens fasta anläggningar inom försvarsområdet.

Marinkommandochef leder inom tilldelat operationsområde sjöoperativ
verksamhet. Han kan ha ett varierande antal direkt underställda chefer. Chefer
för marina bevakningsområden och baser ingår i bestämt antal, medan
styrkan av tilldelade fartygsförband varierar alltefter läget.

Marinkommandochefs sjöoperativa ledning i krig utövas bl. a. genom att
han i allmän plan för verksamheten (operativ order) och instruktioner anger
uppgifter och avsikt i stort samt reglerar samverkan mellan underlydande
sjöstridskrafter, baser och bevakningsområden. Insats av operativa sjöstridskrafter
beordras av marinkommandochef i varje särskilt fall. Taktisk
chef tilldelas härvid uppgift och stridskrafter.

Marinkommandochef reglerar vid behov in- och utlöpande, anger bas efter
företag samt svarar för att taktiska chefer till sjöss (fartyg) kontinuerligt
meddelas företagen påverkande underrättelser, rapporter m. m. För stridens
ledande och genomförande till sjöss svarar taktisk chef ombord.

Kustartilleriförsvarschef är underställd vederbörande militärbefälhavare
men lyder i sjöoperativt hänseende under marinkommandochef. Han leder
inom vederbörligt område den sjöoperativa verksamheten vid underställda
förband.

Samtliga kustartilleriförsvarschefer på fastlandet är tillika chefer för marina
bevakningsområden.

Chef för marint bevakningsområde leder övervakningen av tilldelat vattenområde
(marin underrättelsetjänst samt uppföljning och rapportering av
våra stridskrafters verksamhet), militärledstjänstcn samt kontroll och dirigering
av sjöfart. Han skall vidare vara beredd att leda lokalt bundna företag
till sjöss samt att medverka vid övriga företag genom order- och rapportförmedling.
Verksamheten leds från land.

Flygeskaderchef leder luftopcrativ verksamhet bl. a. genom att inrikta,
reglera och samordna densamma. Beträffande den direkta ledningen före2—
Bilmng till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 109

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

ligger en principskillnad mellan å ena sidan chefen för attackeskadern
(El) och å andra sidan cheferna för jakteskadrarna (E 2—E4).

Den förstnämnde leder attackeskadern, som i fråga om stridsverksamhet
ej är bunden till visst område utan från en beredskapsgruppering skall kunna
insättas i olika riktningar med tillfällig basering i härför lämpade områden.

Det aktiva luftförsvaret och därmed sammanhängande luftbevakning och
bastjänst leds av jakteskadercheferna och under dessa lydande sektorchefer.
Flygspaningen leds direkt av jakteskadercheferna.

Jakteskaderchef har sig underställda sektorchefer samt kan därutöver
disponera spanings-, transport och sambandsflygförband.

Sektorchef leder inom tilldelat område det aktiva luftförsvaret och därmed
sammanhängande luftbevakning samt bas- och underhållstjänst.

Under sektorchef lyder jaktdivisioner, stridslednings- och luftbevakningsförband
samt bas- och underhållsförband.

Det civila försvarets regionala ledningsorganisation i krig

Huvuddelen av landet indelas i civilområden ■— I.—V. civilområdena. Gotlands,
Västerbottens och Norrbottens län ingår icke i civilområde.

Rikets indelning i civilområden och län framgår av en karta, vilken torde
få fogas till protokollet såsom bilaga 3.

Civila chefer (ledningsorgan) inom totalförsvaret som utredningen hänför
till regional instans är dels civilbefälhavare och länsstyrelser, dels chefer ur
kommunikationsverken m. fl. statliga och icke-statliga organisationer enligt
följande.

Kommunikations verk m. m.	Ledningsorgan i
högre regional instans	lägre regional instans
Postverket	Distriktschefer	Chefer för samverkansgrupper
Televerket	Distriktschefer	Föreståndare för linjesektioner
	Föreståndare för radioområ-den
Statens järnvägar	Järnvägsbefälhavare	Distriktschefer
Sjöfartsverket	Lotsdirektörer
Centrala Driftledningen	Elblockchefer1	Elblockchefer1
Drivmedelscentralcn	Zonchefer	Länsdrivmedelsledare
Sveriges Radio AB	Chefer för programområden	Programombud

1 Med hänsyn till elblockområdenas storlek häntöres elblockcheferna till endera högre eller lägre
regional Instans.

Civilbefälhavare lyder direkt under Kungl. Maj :t. Om befogenheter för
centrala myndigheter gentemot civilbefälhavarna finns bestämmelser meddelade
beträffande det allmänt civila medicinalväsendet men icke i övrigt.

Kungi. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

Civilbefälhavares huvudsakliga uppgifter i krig är enligt civilbefälhavarinstruktionen
att efter samråd med vederbörande militärbefälhavare samordna
de civila försvarsåtgärderna och annan civil verksamhet inom civilområdet
samt verka för att det militära försvaret på allt sätt understödjes och att
försvarsviljan och försvarsförmågan hos befolkningen upprätthålles. Han
skall även bistå de militära myndigheterna med av dem begärda råd och
upplysningar. Enligt »administrativa fullmaktslagen» har civilbefälhavare
givits vissa särskilda befogenheter för det fall, att under krig förbindelsen
mellan någon del av riket och riksstyrelsen icke eller allenast med avsevärd
svårighet kan upprätthållas eller att det eljest under krig föreligger trängande
behov av omedelbara åtgärder. I sådana situationer äger civilbefälhavare
inom sitt område eller, om civilbefälhavare ej finnes eller hans beslut ej
kan avvaktas, länsstyrelse i vad angår länet utöva befogenhet, som enligt
lagen tillkommer Konungen.

Civilbefälhavare har till sitt förfogande ett krigsorganiserat kansli.

Länsstyrelserna är tjugofyra till antalet. De är centralmyndigheter inom
den civila delen av totalförsvarets lägre regionala instans. Deras uppgifter
anges i Krigsinstruktion för länsstyrelserna den 12 januari 1962 (nr 4). Av
denna framgår att länsstyrelserna har ledande uppgifter bl. a. inom civilförsvarets,
den allmänna hälso- och sjukvårdens, djursjukvårdens, polisväsendets,
socialvårdens samt det psykologiska och det ekonomiska försvarets
områden. Länsstyrelserna lyder direkt under Kungl. Maj :t. Beträffande civilförsvaret
och den allmänna hälso- och sjukvården har de dock att ställa
sig till efterrättelse av civilförsvarsstyrelsen respektive medicinalstyrelsen
utfärdade föreskrifter. I fråga om den allmänna hälso- och sjukvården har
de jämväl att följa av civilbefälhavare utfärdade föreskrifter.

Under länsstyrelse lyder, helt eller delvis, bl. a. civilförsvarschefer, polischefer,
krigstjänsteläkare, beredskapssjukhus, arbetsförmedlingskontor,
blockchefer, vägtrafikombud och det psykologiska försvarets lokala ombud
samt kommunala organ såsom kristidsnämnder in. fl.

I fråga om kommunikationsverkens in. fl. i förestående tabell angivna organisationers
regionala indelning och ledning torde få hänvisas till redogörelse
i betänkandet.

Allmänna principer för samordning i regional instans av försvarsverksamheten
i krig

Samordning i regional instans av försvarsverksamheten i krig åstadkommes
dels genom samordning i totalförsvarets högsta och centrala instanser
av order, direktiv och anvisningar till de regionala cheferna och myndigheterna,
dels genom samverkan i regional instans mellan sidoordnade chefer
och myndigheter, dels ock genom att vissa regionala chefer och myndighe -

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 196\

ter ålagts att samordna viss verksamhet samt givits härför erforderliga befogenheter.

För att säkerställa samordning i regional instans har fastställts detaljerade
bestämmelser för samverkan och vidtagits en rad organisatoriska åtgärder
för att underlätta denna.

1. Samordning inom krigsmakten av verksamheten i regional instans

Överbefälhavarens grundläggande bestämmelser för samordning inom
krigsmakten av verksamheten i regional instans återfinnes i en särskild instruktion
—■ »Bestämmelser för befälsförhållanden, ledning och samverkan
i regional instans (BefälsB)». Därutöver finnes specialbestämmelser för verksamheten
inom olika stödfunktioner, t. ex. underrättelsetjänst, sambandstjänst,
fältarbeten och underhållstjänst.

Allmänoperativ ledning utövas av överbefälhavaren såväl i vad gäller hela
vår samlade försvarsoperation som beträffande olika deloperationer. Militärbefälhavare
har dock under överbefälhavaren ansvar för del av den allmänoperativa
ledningen, nämligen för samordningen inom vissa stödfunktioner
och för samordningen av krigsmaktens verksamhet med verksamheten inom
det civila försvaret. Viss allmänoperativ ledning utövas av sidoordnade regionala
chefer genom samverkan, d. v. s. genom samverkan mellan militärbefälhavare,
marinkommandochef och flygeskaderchef, dock att militärbefälhavare
ensam har ansvaret för samordningen inom vissa stödfunktioner
och för samordningen av krigsmaktens verksamhet med det civila försvaret.

Om läget kräver att beslut fattas snabbt och högkvarterets ledning icke kan
göra sig gällande, äger militärbefälhavare att efter samråd med marinkommandochef
och flygeskaderchef besluta rörande försvarets genomförande.
För stridskrafternas användning gäller därvid för den operativa verksamheten
i stort utfärdade order.

I högre regional instans samverkar militärbefälhavare, marinkommandochef
och flygeskaderchef enligt bestämmelser dels i »BefälsB», dels i av överbefälhavarna
givna särskilda order och instruktioner in. m. I stort innebär
dessa bestämmelser att militärbefälhavarna samverkar med i regel två sidoordnade
chefer ur annan försvarsgren — chefen för attackeskadern icke
medräknad — samt flertalet marinkommando- och flygeskaderchefer med
tre eller flera sådana chefer.

För att underlätta samverkan mellan chefer, som enligt vad här sagts har
att samverka men som icke har gemensam uppehåll splats, har avdelats samverkansofficerare,
i regel högskoleutbildade officerare.

I fråga om samverkan i lägre regional instans kommer militärbefälhavare,
marinkommandochef och flygeskaderchef vid behov överens om vilka dem
underställda chefer, som närmast skall samverka. I princip samverkar försvarsområdesbefälhavare,
chef för marint bevakningsområde och sektorchef.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1964

Försvarsområdesbeialhavare och chef för marint bevakningsområde måste
ibland, i stället för med sektorchef, samverka genom denne underställd chef.

I lägen, då högre regional chef icke kan göra sig gällande, har försvarsområdesbefälhavare
i fråga om försvaxet av vederbörligt område befogenheter
motsvarande dem, som tidigare nämnts för militärbefälhavaxe.

2. Samordning inom det civila försvaret av verksamheten i regional instans

Bestämmelser för samordning återfinnes dels i instruktionerna för vissa
myndigheter, såsom civilbefälhavarinstruktionen och länsstyrelsernas krigsinstruktion,
dels i vissa lagar och kungörelser, såsom administrativa fullmaktslagen
och krigssjukvårdskungörelsen.

I högre regional instans avses den civila försvarsverksamheten skola samordnas
av civilbefälhavarna. Befogenheterna för dessa är dock icke instruktionsmässigt
klarlagda annat än i fråga om den allmänna hälso- och sjukvården.

Civilbefälhavare samverkar med bl. a. järnvägsbefälhavare och distriktschefer
ur kommunikationsverken, elblockchefer, zonchefer ur drivmedelscentralen
samt programområdeschefer ur Sveriges Radio AB.

I lägre regional instans samordnas den civila försvarsverksamheten genom
länsstyrelserna. Enligt länsstyi''elsernas krigsinstruktion må länsstyrelse, när
det prövas oundgängligt för nödig samordning av försvarsansträngningarna,
för särskilda fall meddela inom länet verksam regional eller lokal civil myndighet
med statliga förvaltningsuppgifter — riksdagens verk dock undantagna
— föreskrift i avseende å verksamhetens bedrivande och inriktning,
även om myndigheten icke eljest är underställd länsstyrelsen.

Länsstyrelse samverkar med bl. a. samverkansgrupp ur postdirektion, televerkets
linjesektioner, statens järnvägars distriktscliefer samt elblockchefer.

3. Samordning av krigsmaktens verksamhet med verksamheten inom det civila försvaret

Samordning av krigsmaktens verksamhet med verksamheten inom det
civila försvaret äger rum genom samverkan mellan militära och civila chefer
och myndigheter. Dessa är varandra sidoordnade och står i piincip icke i
några lydnadsförhållanden till varandra. För vissa lägen och vissa områden
har de dock tilldelats befogenheter och skyldigheter gentemot varandra.

Grunderna för krigsmaktens samverkan i i-cgional instans med det civila
försvaret återfinnes i ett kungligt brev från 1956. Där stadgas bl. a. att militärbefälhavare
skall under överbefälhavaren vara ansvarig för det territoriella
försvaret inom militärområdet. Militärbefälhavare skall vidare i princip
ha att i regional instans på militär sida svara för samverkan med det
civila försvaret.

En bärande princip i frågan om samverkan mellan krigsmakten och civila
myndigheter är, att de senare icke får ställas inför uppgiften att ta ställning

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

till motstridiga militära framställningar och gradera olika militära behov.
Krigsmaktens samverkan med civila myndigheter skall därför i regel ske
genom vederbörande territoriella chef, d. v. s. genom militärbefälhavare och
försvarsområdesbefälhavare. Samverkan som direkt sammanhänger med sjöoperativ
eller luftoperativ verksamhet sker dock genom marinkommandorespektive
flygeskaderchefer.

Försvarsområdesbefälhavarna har i egenskap av territoriella chefer inom
sina områden motsvarande uppgifter som militärbefälhavare i högre regional
instans, d. v. s. att i princip svara för krigsmaktens samverkan med de civila
myndigheterna. Samverkan som direkt sammanhänger med den sjö- eller
luftoperativa verksamheten ombesörjes dock av chefer ur marinen och flygvapnet.
Försvarsområdesbefälhavare samverkar främst med länsstyrelse men
även med myndigheter ur kommunikationsverken.

Militär- och civilområden överensstämmer huvudsakligen. Avvikelser finnes
dock i Kalmar län, vars norra del ingår i IV. militärområdet men i I. civilområdet,
samt i norra Uppland, där Älvkarleby kommun ingår i II. militärområdet
men i IV. civilområdet. Gotlands, Västerbottens och Norrbottens
län ingår som tidigare nämnts icke i något civilområde; militärbefälhavarna
för VI. och VII. militärområdena samverkar direkt med länsstyrelserna i Västerbottens
och Norrbottens respektive Gotlands län.

Radioområden, drivmedelszoner och programområden sammanfaller i flertalet
fall med de gemensamma militär- och civilområdena. I de nyssnämnda
fall, där överensstämmelse icke råder mellan militär- och civilområden, följes
militärområdesindelningen.

Kommunikationsverkens indelning — med undantag för radioavdelningens
inom televerket indelning i radioområden — avviker från militär- och
civilområdesindelningen samt företer även skillnader verken emellan. Samverkan
med övriga totalförsvarsmyndigheter sker genom att järnvägsbefälhavare
och distriktschef (motsvarande) samverkar med den militär- och civilbefälhavare,
med vars område huvuddelen av distriktet sammanfaller.
Samverkan med övriga berörda militär- och civilbefälhavare sker genom förmedling
av med dessa direkt samverkande distriktschefer (motsvarande).
Samverkan mellan marinkommandochefer och lotsdirektörer äger rum enligt
samma principer.

Försvarsområden och län sammanfaller i allmänhet, vilket underlättar
samverkan mellan krigsmakten och det civila försvaret. Avvikelser finnes
dock inom flera områden, nämligen

(1) inom VI. militärområdet, där Norrbottens län täcker fyra och Västerbottens
län två försvarsområden,

(2) i Stockholmsområdet, där Stockholms län är delat på tre försvarsområden,

Kungl. Maj. ts proposition nr 109 år 1964

(3) i Småland, där norra delen av Kalmar län ingår i Linköpings försvarsområde
samt Jönköpings och Kronobergs län båda ingår i Växjö försvarsområde,

(4) i Göteborgsområdet, där delar av Hallands och Älvsborgs län ingår i
Göteborgs och Bohus försvarsområde, samt

(5) i norra Uppland, där Älvkarleby kommun ur Upplands län ingår i Gävle
försvarsområde.

Kommunikationsverkens indelning i lägre regional instans överensstämmer
vanligen icke med indelningen i försvarsområden och län.

Krigsmaktens regionala ledningsorganisation i fred

1. Regional indelning och regionala chefer

Den regionala indelningen i krig ligger till grund för det operativa krigsförberedelsearbetet
i fred. Vissa av krigsorganisationens regionala staber ingår
emellertid icke i fredsorganisationen, varför fredsverksamheten äger rum
med en delvis annan indelning och ledningsorganisation än i krig.

Den militärterritoriella indelningen i militär- och försvarsområden framgår
av bilaga 2. Vissa försvarsområden har dock gemensam försvarsområdesbefälhavare
och stab, varför det i praktiken finnes ett antal »dubbelförsvarsområden»,
som vid övergång till krigsorganisation skall delas upp i vartdera
två försvarsområden.

Regionala chefer och deras huvuduppgifter i fred framgår av följande tabell.

Chef inom
högre regional instans	lägre regional instans
Militärbefälhavare (7)	Försvarsområdesbefälhavare1	Leda markoperativ, territoriell och förbandsproducerande verksamhet
Marinkommandochef (4)	Kustartilleriförsvarschef Chef för bevakningsområde2	Leda sjöoperativ och förbands-producerande verksamhet
Flygeskaderchef (3 + 1)	Sektorchef3	Leda luftoperativ och förbands-producerande verksamhet

1 Befälhavarna för Vaxholms, Karlskrona samt Göteborgs och Bohus försvarsområden är tillika
kustartilleriförsvarschefer.

2 Endast i Luleå och Malmö bevakningsområden.

2 Tillika flottiljchef.

Militärbefälhavare lyder i operativt hänseende direkt under överbefälhavaren,
i fråga om förbandsproducerande verksamhet under chefen för armén.
Han är regional förvaltningsmyndighet under de centrala förvaltningsmyndigheterna.

Militärbefälhavare har till sitt förfogande eu militärbefälsstab med prin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

(^organisation enligt en skiss, vilken torde få fogas till protokollet som
bilaga 4.

Under militärbefälhavare lyder förband och försvarsområden enligt följande.

Under	Direkt underställda
Regementen (motsvarande)	Försvarsområden
MB I. milo (Kristianstad) .	10	4
MB II. * (Östersund) . . .	6	3
MB III. » (Skövde)......	8	3
MB IV. » (Strängnäs) . ..	10	5
MB V. » (Karlstad) ....	4	3
MB VI. » (Boden).......	9	4
MB VII. * (Visby).......	2	—

Försvarsområdesbefälhavare är underställd vederbörande militärbefälhavare.
Han har till sitt förfogande en försvarsområdesstab. Under försvarsområdesbefälhavare
lyder bl. a. ett stort antal hemvärnschefer.

Marinkommandochef lyder i operativt hänseende direkt under överbefälhavaren,
i fråga om förbandsproducerande verksamhet under chefen för
marinen. Vad den sistnämnda verksamheten beträffar, är marinkommandochef
själv mobiliseringsmyndighet — i motsats till övriga chefer i högre
regional instans — men har f. ö. endast begränsat ansvar (främst tillämpningsövningar,
bl. a. krigsövningar). Marinkommandochef är regional förvaltningsmyndighet
under de centrala förvaltningsmyndigheterna.

Chefen för marinkommando Nord är samtidigt chef för Norrlands kustartilleriförsvar.
Förvaltningen inom Norrlands kustartilleriförsvar omfattar
även förvaltningsverksamheten vid marinkommando Nord.

Marinkommandochef har till sitt förfogande en marinkommandostab jämte
förvaltningar. Organisationen i stort framgår av en skiss, vilken torde
få fogas till protokollet som bilaga 5.

Under marinkommandochef lyder förband in. in. enligt följande.

Under	I alla hänseenden	Endast	i vissa hänseenden
Bevak- nings- område	Heli- kopter- division	örlogs- depå	Kust- artilleri- försvar1	Örlogs- varv2	örlogs- skola3
C MKN (Härnösand)......	1		1	1
C MKO (Stockholm)......	—	1	1	2	1	1
C MKS (Karlskrona)......	1	—	—	1		1
C MKV (Göteborg) .......	—	1	1	1	1

1 Lyder i fråga om huvuddelen av den förbandsproducerande verksamheten direkt under chefen
för marinen (genom inspektören för kustartilleriet); kustartilleriförsvarschef är regional förvaltningsmyndighet
direkt under de centrala förvaltningsmyndigheterna.

2 Chef för örlogsvarv är regional förvaltningsmyndighet direkt under de centrala förvaltningsmyndigheterna.

3 Lyder i vad gäller utbildning direkt under chefen för marinen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 196i

Dessutom lyder örlogsfartyg inom marinkommandots operationsområde
i vissa hänseenden under marinkommandochefen, bl. a. i fråga om gångberedskap
samt övervakning av territorialvatten.

Kustcirtilteriförsvarschef lyder i fråga om huvuddelen av den förbandsproducerande
verksamheten direkt under chefen för marinen (inspektören för
kustartilleriet). Han är förvaltningsmyndighet för kustartilleriets materiel
direkt under de centrala förvaltningsmyndigheterna. I territoriellt hänseende
lyder han under vederbörande militärbefälhavare och i sjöoperativt hänseende
(operativt krigsförberedelsearbete m. m.) under vederbörande marinkommandochef.

Kustartilleriförsvarschef har till sitt förfogande en kustartilleriförsvarsstab
jämte förvaltningar.

Under vardera chefen för Stockholms, Blekinge och Göteborgs kustartilleriförsvar
lyder ett kustartilleriregemente. Cheferna för Norrlands och Gotlands
kustartilleriförsvar är samtidigt chefer för Härnösands respektive Gotlands
kustartillerikår. Under kustartilleriförsvarschef, som tillika är försvarsområdesbefälhavare,
lyder dessutom ett stort antal hemvärnschefer.

Cheferna för Luleå och Malmö bevakningsområden är underställda cheferna
för marinkommando Nord respektive Syd.

Chef för bevakningsområde har till sitt förfogande endast en liten stab och
har icke några underställda förband eller motsvarande.

Flggeskaderchef lyder i operativt hänseende direkt under överbefälhavaren,
i fråga om förbandsproducerande verksamhet under chefen för flygvapnet.
Flygeskaderchef är regional förvaltningsmyndighet under de centrala förvaltningsmyndigheterna.

Flygeskaderchef har till sitt förfogande en eskaderstab, vars principorganisation
utvisas av en skiss vilken torde få fogas till protokollet såsom
bilaga 6.

Under flygeskaderchef lyder sektor flottil jer och övriga flottiljer enligt
följande.

Under	Antal
Sektorflottiljcr	Övriga flottiljer (motsvarande)
C E 1 (Göteborg).....	_	4
C E 2 (Ängelholm)....	3	M
C E 3 (Barkarby).....	4	31
C E 4 (I.uleå)........	2	31

1 F 3, Malmslätt
3 F 8, Barkarby
3 F It, Nyköping

Jakteskaderchef har i vissa hänseenden direktivrätt gentemot flottilj,
som är förlagd inom eskaderområdet men underställd annan eskaderchef.
2* — Iiihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 109

K ung t. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

Sektorchef, tillika chef för sektorflottilj, är underställd vederbörande
jakteskaderchef. Han leder, samordnar och övervakar — enligt eskaderchefs
närmare bestämmande — krigsförberedelsearbetet i vad avser luftbevaknings-
och stridsledningstjänsten inom sektorn. Sektorchef har i dessa hänseenden
direktivrätt gentemot andra berörda flottiljchefer inom sektorn.

I flottilj staben ingår viss personal med operativt krigsförberedelsearbete
inom sektorn som huvuduppgift.

2. Ledning i regional instans av operativt krigsförberedelsearbete

överbefälhavaren tilldelar redan i fred militärbefälhavare, marinkommandochef
och flijgeskaderchef grundläggande order med preciserade uppgifter
för deras operativa verksamhet i krig. överbefälhavaren fastställer även
vilka stridskrafter m. m. som skall ställas till de regionala chefernas förfogande
samt lämnar riktlinjer för försvarets förande i olika lägen.

Mot bakgrund av i stort gjorda bedömningar av fiendens mål och medel,
erhållna uppgifter och härför avsedda resurser utför de regionala cheferna
krigsplanläggningsarbetet. Detta innebär att de bedömer fiendens möjligheter
och utvärderar militärgeografiska in. fl. faktorers inverkan inom och
i anslutning till operationsområdet samt planlägger för utgångsgruppering
(basering) av tilldelade stridskrafter in. in., så att största möjliga effekt och
handlingsfrihet erhålles. Krigsplanläggningsarbetet bedrives i form av studier,
krigsspel, fältövningar och vissa stabstjänstövningar. Som ett direkt
led i lcrigstörberedelsearbetet ingår även vissa större förbandsövningar av
tillämpningskaraktär, såsom fälttjänstövningar, krigsövningar och eskaderövningar.
Resultatet av militärbefälhavares, marinkommandochefs och flygeskaderchefs
operativa krigsförberedelsearbete sammanfattas i en av varje
chef utarhetad grundläggande order för verksamheten i krig.

I lägre regional instans utföres krigsplanläggningsarbete i princip enligt
samma grunder som i högre regional instans. Med hänsyn till att av staberna
i lägre regional instans endast vissa är organiserade i fred — och att dessa
icke har tillgång till ett för allsidig krigsplanläggning erforderligt antal
specialister — utför högre regionala staber ett omfattande planläggningsarbete
jämväl för underställda förband.

3. Ledning i regional instans av förbandsproduktion

Den förbandsproducerande verksamheten syftar till »att vid given tidpunkt
och på bestämda platser ställa krigsberedda stridskrafter i fastställt
antal till den operativa ledningens förfogande». Till denna verksamhet hänföres
funktionerna taktik, organisation, utrustning, personaltjänst, utbildning
och övningar samt mobiliseringsarbete och mobilisering.

Ledningen av den förbandsproducerande verksamheten företer stora
skiljaktigheter mellan försvarsgrenarna. Dessa skiljaktigheter beror dels på

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

olika krav på insats- och mobiliseringsberedskap, dels på olikheter i försvarsgrenarnas
volym och allmänna karaktär. Sistnämnda olikheter illustreras
i fråga om utbildningsfunklionen av följande sammanställning.

Försvarsgren	Förband (utbildningsanstalt) som i utbildningshänscende lyder under
högre regionala chefer	central instans
Armén	48 regementen (kårer) 22 försvarsområden	21 skolor1
Marinen	2 helikopterdivisioner	Kustflottan 5 kustartilleriförsvar 4 skolor2
Flygvapnet	16 flottiljer	4 skolor

1 Vissa av dessa är endast små utbildningsanstalter.

2 Karlskrona- och Bergaskolorna är stora utbildningsanstalter med vardera ett flertal utbildningslinjer.

Militärbefälhavare har under chefen för armén i stort sett ett odelat ansvar
för den förbandsproducerande verksamheten inom militärområdet. Militärbefälhavarens
uppgifter är främst av ledande, reglerande och kontrollerande
karaktär; huvuddelen av verksamheten utföres genom militärbefälhavaren
underställda försvarsområdesbefälhavare och förbandschefer.

Marinkommandochef är själv mobiliseringsmyndighet för flottans förband
men har i övrigt ansvar endast för delar av marinens förbandsproducerande
verksamhet. Ledningen av utbildning ankommer under chefen för
marinen (inspektören för kustartilleriet) huvudsakligen på chefen för kustflottan,
cheferna för Karlskrona och Berga örlogsskolor samt kustartilleriförsvarscheferna.
Marinkommandochef leder dock krigsövningar, vissa
andra operativa övningar samt frivilligutbildning.

Marinkommandochef åliggande uppgifter utföres huvudsakligen inom
marinkommandostab med förvaltningar samt vid örlogsvarv.

Flggeskuderchef har under chefen för flygvapnet i stort sett ett odelat
ansvar för den förbandsproducerande verksamheten inom eskadern.

Flygeskaderchefs uppgifter är främst av ledande, reglerande och kontrollerande
karaktär; huvuddelen av verksamheten utföres genom flygeskaderchefen
underställda flottilj chefer.

I lägre regional instans är försvarsområdesbefälhavare, kustartilleriförsvarschefer
och sektorchefer (tillika flottiljchefer) mobiliseringsmyndigheter.
Därutöver har de bl. a. följande uppgifter.

Försvarsområdesbefälhavare leder under militärbefälhavare utbildning av
hemvärn och övrig frivillig personal samt i viss omfattning tillämpningsövningar
för lokalförsvarsförband under krigsförbandsvis hedrivna befälsoch
repetilionsövningar.

Kustartilleriförsvarschef leder under inspektören för kustartilleriet i huvudsak
all produktion av kustartilleriförband.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

Sektorchef (tillika flottiljchef) leder under flygeskaderchef den förbandsproducerande
verksamheten inom sektorn, i fråga om flyg- och basförband
dock främst inom egen flottilj.

4. Ledning i regional instans av förvaltning utom fortifikations- och byggnadsförvaltning

Förvaltningen är en stödfunktion såväl till operativt krigsförberedelsearbete
som till förbandsproducerande verksamhet. Förvaltningsorganen åligger
att utföra en stor del av krigsförberedelsearbetet för förvaltnings- och
underhållstjänsten i krig.

De regionala chefernas ansvar och befogenheter i fråga om förvaltningens
olika funktioner varierar såväl mellan försvarsgrenarna som mellan förvaltningsgrenar.
Skiljaktigheterna är bl. a. betingade av de olikheter som
föreligger beträffande operativt krigsförberedelsearbete och förbandsproducerande
verksamhet.

Militärbefälhavaren är regional förvaltningsmyndighet och har såsom sådan
att utöva ledningen av och uppsikten över förvaltningen vid underställda
förband, försvarsområden och skolor. Hans förvaltningsverksamhet
är huvudsakligen av ledande, reglerande och kontrollerande art. Den utövande
förvaltningsverksamheten omhänderhas av de lokala förvaltningsmyndigheterna,
försvarsområdesbefälhavare och regementschefer m. fl. Militärbefälhavaren
övervakar anslagsförvaltningen vid underlydande myndigheter
samt fördelar och utjämnar övnings- och underhållsanslag mellan dessa
myndigheter.

Militärbefälhavarens viktigaste uppgifter i fråga om förvaltningsverksamheten
sammanhänger med krigsförberedelsearbetet och den förbandsproducerande
verksamheten. Mobiliserings- och krigsplanläggningen, som
sker efter bl. a. militärbefälhavares anvisningar för tyg-, intendentur- och
sjukvårdstjänsten, övervakas och inspekteras. Härmed sammanhänger även
militärbefälhavarens övervakning och inspektion av materielens användning
och vård, förrådsförvaringens ändamålsenlighet och förrådens tillstånd
samt materielunderhållets planläggning och utförande. Krigsanskaffningsplanläggningen
i vad avser färdigvaror inom militärområdet sammanhålles
av militärbefälhavaren.

Förutom i fråga om rent tekniska och ekonomiska anvisningar och föreskrifter,
som av central myndighet utfärdas direkt till lokal myndighet med
orientering till militärbefälhavaren, går i armén tyg- och intendenturförvaltningslinjerna
från central myndighet genom regional myndighet till de
lokala myndigheterna. Sjukvårdsförvaltningen regleras i högre grad av
central myndighet -— försvarets sjukvårdsstyrelse — direkt på de lokala
myndigheterna.

Regionala förvaltningsmyndigheter inom marinen är marinkommandochef,
chef för ortogsvarv och chef för kustartilleriförsvar. De förvaltnings -

Kungl. Maj.is proposition nr 109 år 196A

organ, som lyder under dessa myndigheter, har uppgifter av såväl regional
som lokal karaktär, vilket sätter sin prägel på förvaltningsorganisationen.

Marinkommandots förvaltning leds och utövas dels av marinkommandochef
underlydande förvaltningar och dels av självständiga, under marinförvaltningen
lydande örlogsvarv. Verksamheten vid här nämnda förvaltningsorgan
omfattar anskaffning i ganska betydande omfattning, förrådshållning
och underhåll av de förnödenheter som ingår i marinkommandots utrustning
m. m. Som en följd härav är även anslagsförvaltningen omfattande.
Krigsförberedelsearbetet omfattar mobiliserings- och krigsplanläggning för
marinkommandots underhållstjänst, innefattande organisation av och mobiliseringsförberedelser
för marinkommandots härför avsedda underhållsförband.
Förvaltningarna utför sålunda sin del av det mobiliserings- och
krigsförberedelsearbete, som ankommer på marinkommandochef som mobiliseringsmyndighet.

Förvaltningen vid kustartilleriförsvaren är av motsvarande omfattning
och karaktär som vid marinkommandos förvaltningsorgan, d. v. s. den är
bl. a. såväl ledande som utövande. Förvaltningen vid till kustartilleriförsvaren
förlagda utbildningsförband (regementen och kårer) ombesörjes av
kustartilleriförsvarens förvaltningar. Cheferna för dessa, förvaltningsgrenscheferna,
ingår i kustartilleriförsvarsstaben. De är tillika förvaltningsmyndigheter.

I de fall chefen för kustartilleriförsvar samtidigt är försvarsområdesbefälhavare
är han såsom sådan lokal förvaltningsmyndighet med de uppgifter
och befogenheter som tillkommer försvarsområdesbefälhavare i armén. Kustartillerilörsvarschefen
har att i egenskap av försvarsområdesbefälhavare
följa de direktiv och anvisningar som utfärdas av militärbefälhavaren.

Regional förvaltningsmyndighet vid flygvapnet är eskaderchef. Dennes
ledning av förvaltningsverksainheten inskränker sig emellertid till direktiv
och anvisningar rörande krigsförberedelsearbetet och till att i fråga om intendenturförvaltning
fördela anslag för expenser m. m. övrig förvaltningsverksamhet
vid lokala myndigheter — flottiljer — leds så gott som helt
direkt av centrala myndigheter.

5. Ledning i regional instans av fortifikations- ock byggnadsförvaltning

Direkt under den centrala fortifikationsförvaltningen lyder dels militärbefälhavarna
såsom regionala myndigheter, dels kustartilleriförsvaren (utom
Gotlands kustartilleriförsvar), marinkommandona Ost och Syd samt Göteborgs
örlogsvarv. Under militärbefälhavarna lyder lokalmyndigheter ur armén
(förband, skolor och försvarsområden) och ur flygvapnet (förband och
skolor), de sistnämnda dock ej i alla avseenden.

Militärbefälhavarnas uppgifter är ej endast reglerande i förhållande till
lokalmyndigheterna (fastställande av utgiftsstater, prövning tiv framställ -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

ningar om underhållsmedel) utan i stor omfattning också av verkställande
art, i det att ledandet av underhålls-, iståndsättnings- och nybyggnadsarbeten
så gott som helt ankommer på dem. Viss byggnads- och underhållsverksamhet,
främst inom Stockholmsområdet, leds dock direkt av den
centrala förvaltningen.

För militärbefälhavarnas verksamhet inom förevarande område finnes i
varje militärbefälsstab inrättad en särskild sektion VIII under chefskap av
en regementsofficer vid fortifikationskåren. Sektionen består av en befästningsavdelning,
vars chef är sektionschefen, och en byggnadsavdelning under
en civil byggnadsdirektör samt gemensam expedition. Fortifikationssektionerna
har en i förhållande till hela militärbefälsstaberna mycket betydande
personalstyrka, huvudsakligen bestående av civila tjänstemän. I
april 1963 uppgick sålunda sektionens personal vid I., IV. och VI. militärbefälsstaberna
till 68, 75 respektive 116 personer.

De marina myndigheter, som enligt vad inledningsvis nämnts lyder direkt
under den centrala fortifikationsförvaltningen, har, förutom att de är lokala
förvaltningsmyndigheter, i stort sett samma uppgifter med avseende å
nybyggnader m. m. som för de två övriga försvarsgrenarna ankommer på
militärbefälhavare. Såvitt avser nyanläggningar och större iståndsättningsarbeten
är frågor rörande behovsprövning, angelägenhetsgrad m. m. ävensom
själva projekteringsarbetet f. n. föremål för en förhållandevis stark centralisering.
Denna har sin grund bl. a. i den strängt reglerade administrativa
proceduren i större byggnadsärenden, det s. k. tvåstegsförfarandet.

Det civila försvarets regionala ledningsorganisation i fred

Civila chefer (ledningsorgan) inom totalförsvaret i regional instans är
civilbefälhavare och länsstyrelser samt chefer ur kommunikationsverk m. fl.
statliga och icke-statliga organisationer. 1

1. Civilbefälhavare och länaatyrelaer

Civilbefälhavare, som är eu av landshövdingarna inom civilområdet, lyder
direkt under Kungl. Maj :t. Uppgifterna i fred framgår av civilbefälhavarinstruktionen.
Enligt denna skall civilbefälhavare under fred hålla
sig underrättad om den försvarsberedskapsplanläggning, som sker inom
hans område, och samla material därom. I görligaste mån skall han även
verka för att civila försvarsåtgärder i erforderlig omfattning planlägges och
att denna planläggning samordnas de olika myndigheterna emellan.

Civilbefälhavarna har alltsedan instruktionens tillkomst haft till förfogande
vardera en föredragande (byrådirektör) och sedan hösten 1961 därutöver
vardera en förste byråsekreterare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964
I de olika civilområdena ingår län enligt följande.

Civilområde	Antal län
1...........................	6 (F, G, H, K, L, M)
II...........................	3 (X, Y, Z)
III...........................	4 (N, O, P, R)
IV...........................	51 (AB, C, D, H, U)
V...........................	3 (S, T, \V)

1 överståthällarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län har
räknats som en länsstyrelse.

Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län ingår — som förut nämnts
— icke i något civilområde.

Civilbefälhavarnas uppgifter i fred är omfattande i förhållande till deras
personella resurser. Volymen av arbetsuppgifter inom de olika civilområdena,
som varierar med områdenas storlek och i dem ingående antal län, är
störst inom I. och IV. civilområdena och minst inom II. och V. civilområdena.

De viktigaste och mest omfattande arbetsuppgifterna för civilbefälhavarna
och deras kanslier är enligt praxis följande.

a) Uppgörande av krigsplanläggningsverk för civilområdet inom olika
verksamhetsområden.

b) Ledning tillsammans med samverkande militärbefälhavare av stabstjänstövningar
för försvarsområdesstaber och länsstyrelser.

c) Planläggning för det egna kansliets krigsorganisation samt för övergång
från freds- till krigsorganisation.

Arbetet med krigsplanläggningsverket innefattar bl. a. insamling och
granskning av den civila försvarsplanläggning som inom civilområdet utföres
av länsstyrelser och andra civila myndigheter. Olika myndigheters
planer jämföres sinsemellan i samordnande syfte. Vid behov göres påpekanden
till vederbörlig myndighet. För olika verksamhetsgrenar sammanställes
uppgifterna från de olika länen till överskådliga sammanställningar för hela
civilområdet.

Inom vissa områden tar civilbefälhavarna initiativ till gemensam, samordnad
planläggning för olika myndigheter inom civilområdet. Exempel på
sådana verksamhetsområden är radiakskydd, underrättelsetjänst, undanförsel
och vissa delar av sjukvårdsplanläggningen.

Stabstjänstövningar för försvarsområdesstaber och länsstyrelser äger rum
i samband med försvarsområdesstabcrnas krigsförbandsvis bedrivna repetitionsövningar,
vilket innebär att varje försvarsområdesstab och länsstyrelse
f. n. genomför en stabstjänstövning vart sjätte år och att civilbefälhavama
under en sexårsperiod leder sammanlagt cirka 20 sådana övningar. En gång
vart sjätte år deltar varje civilbefälhavare med krigsorganiserat kansli som
övad myndighet i en stabstjänstövning tillsammans med bl. a. samverkande
militärbefälhavare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

Planläggningsarbetet för varje stabstjänstövning påbörjas inemot ett år
före övningens början och kräver stora arbetsinsatser.

Som det civila försvarets huvudman i högre regional instans engageras
civilbefälhavare med kanslipersonal i flertalet regionala överläggningar och
konferenser av totalförsvarskaraktär. Civilbefälhavarna har även blivit en
betydelsefull remissinstans i frågor rörande det civila försvaret och anlitas
som sådan icke minst av Kungl. Maj :t.

Länsstyrelserna lyder direkt under Kungl. Maj :t. De har dock att vid
utövningen av civilförsvarets ledning ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som civilförsvarsstyrelsen meddelar. Ett flertal andra centrala myndigheter
har rätt att lämna länsstyrelserna anvisningar.

Allmänt stadgais i länsstyrelseinstruktionen: »Verksamheten i fred skall
så bedrivas att jämväl de krav, som totalförsvaret i krig uppställer, i största
möjliga utsträckning kunna tillgodoses.»

Med hänsyn till länsstyrelsernas omfattande uppgifter i krig, angivna i
tidigare nämnd krigsinstruktion, blir planläggnings uppgifterna i fred mycket
omfattande. Sålunda har länsstyrelserna att planlägga för bl. a. funktionerna
civilförsvar, socialvård, hälso- och sjukvård samt veterinärvård, polisiär
verksamhet, trafik, försörjning med olika förnödenheter samt psykologiskt
försvar. — Länsstyrelserna har jämväl att följa och lämna anvisningar för
den försvarsplanläggning, som äger rum vid länsarbetsnämnder och vägförvaltningar.

Huvuddelen av försvarsplanläggningen på länsplanet göres inom civilförsvarssektionen.
Andra ärenden än civilförsvarsärenden förberedes inom
en allmän beredskapsdetalj. Ansvaret för verksamheten åvilar dock under
landssekreteraren de för krigsorganisationen utsedda sektionscheferna. Sammanlagt
sysslar 5—It kvalificerade befattningshavare med försvarsplanläggningen.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län — som har en
gemensam krigsorganisation — har i fred en gemensam civil försvarssektion
och en gemensam allmän beredskapssektion. Sektionernas verksamhet samordnas
av en särskild, utanför sektionerna stående högre befattningshavare.

Under länsstyrelserna lyder i fråga om försvarsverksamhet — helt eller
delvis — bl. a. civilförsvarschefer, polischefer, krigstjänsteläkare, vägtrafikombud
samt kommunerna. 2

2. Kommunikationsverkens m. fl. statliga och icke-statliga organisationers regionala

ledningsorgan

I följande tabell redovisas huvuddelen av de chefer ur kommunikationsverken
m. fl. statliga och icke-statliga organisationer, som vid sidan av
civilbefälhavare och länsstyrelser har uppgifter i fred inom totalförsvarets
civila sektor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1964

De olika verkens m. fl. regionala indelning i fred är redovisad i betänkandet,
i vilket göres en jämförelse med indelningen i krig. Uppgifterna i fred
är att förbereda dels verksamheten under krig, dels organisationens övergång
från freds- till krigsorganisation.

Kommunikationsverk m. fl.	Ledning i
högre regional instans	lägre regional instans
Postverket.......................	Distriktschefer	Distriktschef
Televerket1 ......................	Distriktschefer Chefer för radiosektioner	Sektionschefer
Statens järnvägar1 ...............	J ärn vägsbefälhavare	Distriktschefer
Väg- och vattenbyggnadsverket ....	—	Vägdirektörer
Tullverket ......................	Kustdistriktschefer	—
Sjöfartsverket1 ...................	Lotsdirektörer	—
Centrala Driftledningen ...........	Elblockchefer2	Elblockchefer2
Arbetsmarknadsverket ............	—	Länsarbetsdirektörer
Drivmedelscentralen ..............	Zonchefer	Länsdrivmedelsledare
Sveriges Radio AB ..............	Programområdeschefer	Programombud

1 Televerket, statens järnvägar och sjöfartsverket har ytterligare ett antal chefer som är att
hänföra till lägre regional instans. Samverkan med övriga myndigheter inom totalförsvaret ombesörjes
dock främst av bär nämnda.

2 Med hänsyn till elblockområdenas storlek och därav betingad samverkansnivå hänföres elblockchef
till endera högre eller lägre regional instans.

Särskilda försvarsavdelningar — som inom vissa centrala myndigheter —
finnes inom statens järnvägar, där ett mindre stabsorgan under ledning av
en militärassistent står till järnvägsbefälhavafens förfogande, samt inom
kraftindustrin, där elbloekcheferna disponerar särskilda försvarskontor.
Inom televerkets driftsavdelning är under uppbyggnad försvarsavdelningar,
avsedda att ställas under distriktschefernas direkta ledning.

Samordning i regional instans av operativt krigsförberedelsearbete

Samordning av operativt krigsförberedelsearbete åstadkommes dels genom
samordning inom totalförsvarets högsta och centrala instanser av uppgiftsställande
samt tilldelning av resurser m. m. till regionala ledningsorgan,
dels genom samverkan i regional instans mellan sidoordnade chefer och
myndigheter. Sistnämnda samverkan äger huvudsakligen rum som rutinmässigt
samarbete mellan sidoordnade ledningsorgan men även — inom
vissa arbetsområden — i särskilda mer eller mindre permanenta samarbetsorgan,
exempelvis regionala sambandsberedningar och regionala fältarbetsledningar.
I sådana samarbetsorgan ingår representanter för både militära
och civila myndigheter.

1. Samordning inom krigsmakten

Samordning inom krigsmakten av operativt krigsförberedelsearbete åstadkommes
i första hand dels genom överbefälhavarens försorg, dels genom

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 19€i

samverkan mellan militärbefälhavare, marinkommandochef och flygeskaderchef.
I vad gäller samarbetet mellan sistnämnda chefer har militärbefälhavare
ålagts samordningsuppgifter i huvudsak motsvarande dem som ankommer
på honom i krig. Militärbefälhavare skall sålunda i regional instans
samordna operativt krigsförberedelsearbete i fråga om bl. a. sambandstjänst,
fältarbeten, kommunikationstjänst samt vissa grenar av underhållstjänsten.

Militärbefälhavare, marinkommandochef och flygeskaderchef samverkar
enligt följande tablå.

Militärbefälhavare	Marinkommandochef	Flygeskaderchef
MB VI. milo (Boden) .............	G MKN (Härnösand)	C E 4 (Luleå)
MB II. milo (Östersund)...........
MB IV. milo (Strängnäs) ..........	C MKO (Stockholm)	C E 3 (Barkarby)
MB VII. milo (Visby)..............
MB V. milo (Karlstad) ............	G MKV (Göteborg)
MB III. milo (Skövde) ............	C E 2 (Ängelholm)
MB I. milo (Kristianstad)..........	C MKS (Karlskrona)

överbefälhavaren har därutöver beordrat viss ytterligare samverkan.

Chefen för attackeskadern (eskaderledningen i Göteborg) samverkar mer
eller mindre med samtliga regionala chefer.

Samverkan mellan de regionala cheferna avser icke enbart operativt krigsförberedelsearbete
utan även förbandsproduktion, inom den senare huvudfunktionen
främst i fråga om mobiliseringsförberedelser och större tillämpningsövningar.

Här har redovisats endast den samverkan som äger rum mellan chefer ur
olika försvarsgrenar; därtill kommer givetvis den samverkan som äger rum
mellan chefer ur samma försvarsgren, t. ex. mellan eskaderchefer i angränsande
eskaderområden.

I lägre regional instans är samverkansformerna delvis andra än i krig,
emedan vissa krigsstaber icke är organiserade under fred. Andra som finnes
även i fred, t. ex. flertalet försvarsområdesstaber, saknar ofta vissa specialister
som är nödvändiga för ett allsidigt operativt krigsförberedelsearbete.
Som exempel härpå kan nämnas att signal- och ingenjörofficerare med få
undantag icke ingår i försvarsområdesstaberna. 2

2. Samordning inom den civila sektorn av totalförsvaret

Samordning inom den civila sektorn av förberedelserna för verksamhet i
krig åstadkommes främst dels genom samordning inom totalförsvarets
högsta och centrala instans, dels genom samverkan mellan regionala myndigheter.
Utredningen anför, att samordning i de högsta och centrala instanserna
är mera komplicerad än inom den militära sektorn på grund av
avsaknaden av någon »civil försvarsstab». Bättre möjligheter än tidigare

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 dr 190 i

har dock enligt utredningen tillskapats från år 1962 genom tillkomsten av en
samordningsavdelning i Kungl. Maj:ts kansli och totalförsvarets chefsnämnd,
i vilken ingår överbefälhavaren och chefer för vissa civila verk med
betydelsefulla uppgifter inom totalförsvaret.

I regional instans samordnas verksamheten genom samverkan mellan
sidoordnade myndigheter. Särskilt samordningsansvar tillkommer härvid
civilbefälhavare och länsstyrelser. Verksamheten kompliceras av att bl. a.
kommunikationsverken har regionala indelningar som i regel icke sammanfaller
vare sig inbördes eller med indelningen i civilområden och län. Civilbefälhavare
har till uppgift att verka för samordning icke enbart i högre
regional instans utan även mellan länsstyrelserna i de län som ingår i civilområdet.

3. Samordning mellan krigsmakten och det civila försvaret

Principerna för samverkan mellan krigsmaktens och det civila försvarets
regionala chefer är i huvudsak desamma i fred som i krig. Skillnader mellan
krigs- och fredsorganisationerna har dock medfört vissa skillnader även i
fråga om samverkan.

Civilbefälhavarna har i fred endast små personella resurser till sitt förfogande
och kan därför icke helt svara upp mot inilitärbefälhavarnas samlade
behov av samverkan. I lägre regional instans är förhållandet det motsatta;
här är i regel försvarsområdesstaberna icke personellt nog starka att
svara för krigsmaktens behov av samverkan med det civila försvaret. Detta
har medfört att militärbefälhavare i vissa frågor måste samverka med både
civilbefälhavare och länsstyrelser.

Samordning av verksamheten åstadkommes genom gemensamt krigsplanläggningsarbete,
som förberedes genom gemensamma studier, konferenser,
krigsspel och övningar. Som exempel på de senare kan nämnas stabstjänstövningar
för territoriella staber och med dessa närmast samverkande civila
myndigheter. Sådana övningar för försvarsområdesstaber och länsstyrelser
leds vanligen gemensamt av militär- och civilbefälhavare. 1 dessa övningar
brukar deltaga även i fred normalt icke organiserade militära och civila
ledningsorgan. I övningarna deltagande staber och myndigheter övar så
långt möjligt i krigsorganisation.

Samverkande militära och civila chefer har i flertalet fall icke gemensamma
förläggningsorter (motsvarande), vilket i fråga om militär- och civilbefälhavare
framgår av följande tabell, avseende läget 1/7 19G3:

MB I Kristianstad
MB II Östersund
MB III Skövde
MB IV Strängnäs
MB V Karlstad

CB I Malmö
CB II Östersund
CB III Göteborg
CB IV Stockholm
CB V Falun

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 196i

Härtill fogar utredningen dock en erinran om att det inom ett civilområde
icke finnes någon fast »förläggningsort» för civilbefälhavare och civilbefälhavarkansli,
eftersom uppdraget att vara civilbefälhavare kan ges vilken
som helst av civilområdets landshövdingar.

För att underlätta samverkan mellan krigsmakten och det civila försvaret
finnes militärassistenier, i högre regional instans hos järnvägsbefälhavarna
inom statens järnvägar, i lägre regional instans vid samtliga länsstyrelser.

V. Granskning av nuvarande regionala ledningsorganisation mot
bakgrunden av tidigare redovisade krav

Utredningen

Krigsmaktens regionala ledning

Utredningen anmäler, att överbefälhavaren i sin skrivelse med synpunkter
på alternativa former för krigsmaktens regionala ledning gjort en omfattande
granskning av nuvarande ordning och därvid konstaterat, att denna
i många hänseenden är eu lämplig och rationell organisation men att den
likväl har vissa bestämda nackdelar. I samband därmed har överbefälhavaren
givit följande karakteristik av nuvarande regionala ledning.

Nuvarande regionala ledningsorganisation medger inom lämpligt avpassade
områden goda möjligheter till fackmässig operativ ledning av de mark-,
sjö- resp. luftoperativa verksamhetsgrenarna. Ansvaret för och ledning av
den samordnande verksamheten är på ett ändamålsenligt sätt anknuten till
den markoperativa regionala ledningsorganisationen. Genom att de regionala
cheferna är ansvariga för mobilisering, insatsberedskap och utbildning av
staber och förband för direkta krigsuppgifter, har en lämplig sammanknytning
mellan operativ verksamhet och förbandsproduktion genomförts i regional
instans.

Den nuvarande ledningsorganisationen är sålunda i första hand uppbyggd
för att tillgodose ledningskraven inom varje verksamhetsgren för sig. Mellan
de olika verksamhetsgrenarna erforderlig samordning i regional instans
måste, i den utsträckning överbefälhavaren icke kan genomföra detta, tillgodoses
genom samverkan mellan chefer inom sammanfallande eller angränsande
områden. Lägen kan på grund av förbindelseavbrott och tempo i ett
nutida krig uppstå då detta ledningssystem icke tillgodoser ett snabbt och
effektivt utnyttjande av våra samlade resurser i enlighet med lägets krav.
Med oförändrad ledningsorganisation blir risken härför ännu större i framtiden
då ett större antal vapen måste kunna utnyttjas inom skilda operativa
verksamhetsområden oberoende av organisatorisk hemvist.

Av denna anledning och mot bakgrund av gjorda erfarenheter under de
senaste åren har jag funnit det vara angeläget att söka skapa en för all
slags operativ verksamhet enhetlig regional ledning i såväl fred som krig.
Strävan bör vara att genomföra detta utan att betingelserna för den fackinässiga
verksamheten — däri inbegripet jämväl förbandsproduktionen —
väsentligt ändras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 196b

Överbefälhavarens uppfattning att nuvarande ordning har inånga fördelar
delas av utredningen. Denna anför, att man med knappa personella
resurser utformat en ledningsorganisation som, om man ser varje operativ
verksamhetsgren och därmed sammanhängande förbandsproduktion för
sig, får anses vara rationell. Utredningen är emellertid också ense med överbefälhavaren
därom, att ledningsorganisationen icke är ägnad att i alla lägen
säkerställa ett snabbt och effektivt utnyttjande av våra samlade resurser i
enlighet med situationens krav. En bedömning av det framtida krigets karaktär
ger enligt utredningen vid handen att lägen, då organisationen sålunda
kan befaras icke svara mot kraven, ingalunda bör betraktas som undantagsfall.
Den angivna svagheten i ledningsorganisationen blir än mera påtaglig
i den mån riskerna för angrepp i form av strategisk kupp ökar, konstaterar
utredningen vidare. Den anser det därför kunna befaras, att vår ledningsorganisation,
när den första gången verkligen sättes på prov, icke på ett tillfredsställande
sätt kan lösa uppgiften att bringa totalförsvarets alla resurser
till största möjliga sammanlagda försvarseffekt. Detta skulle innebära, att de
betydande kostnader som vi lagt ned på totalförsvaret och de stora uppoffringar
i övrigt, som gjorts för detta, förlorade i värde på grund av brister
i ledningsorganisationen. Så får icke ske, understryker utredningen.

I anslutning till det sagda förklarar sig utredningen i likhet med överbefälhavaren
anse, att avsaknaden av enhetlig regional ledning innebär en
så betydande svaghet att den icke längre bör accepteras.

Utredningen betecknar det som väsentligt, att fördelarna i nuvarande organisation
— som i sammanfattning framgår av ovan återgivna citat av
överbefälhavarens uttalande — bevaras i en framtida ledningsorganisation.
Sin syn på de nackdelar i nuvarande organisation, som det gäller att eliminera,
utvecklar utredningen på sätt i sammandrag återges härefter. 1

1. Högre regional instans
a) Ledningsorganisation i krig

Utredningen erinrar om sin förut uttalade uppfattning, att en deloperation,
avseende försvar mot gräns- eller kustinvasion, under överbefälhavaren
bör ledas av en chef med en för uppgiften anpassad stab till sitt förfogande.
Så är f. n. icke fallet, konstaterar utredningen; inom huvuddelen av landet
kommer en sådan deloperation att under överbefälhavaren ledas av fyra
sidoordnade chefer, nämligen eu militärbefälhavare, en marinkominandochef
och två flygeskaderchefer.

Nuvarande ordning bygger på — med undantag för vissa stödfunktioner
— att samordning i regional instans skall åstadkommas dels genom överbefälhavaren,
dels genom samverkan mellan sidoordnade regionala chefer.
Detta gäller även i lägen som karakteriseras av snabb händelseutveckling,
överraskningar och omfattande skadegörelse. Svårigheterna för överbefäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

havaren att i sådana lägen samtidigt dels leda vår samlade försvarsoperation,
dels snabbt och på ett ändamålsenligt sätt samordna mark-, sjö- och luftoperativ
verksamhet i ett antal deloperationer finner utredningen uppenbara.
Därtill kommer riskerna för avbrott på de signalförbindelser, genom vilka
överbefälhavaren skall hålla samband med chefer på kanske 50 till 100 mils
avstånd från högkvarterets uppehållsplats. Sådana avbrott kan sätta överbefälhavaren
ur spel, i varje fall för en kortare tid.

För samordningen genom samverkan i regional instans är det enligt utredningens
mening olägligt, att underrättelser och bedömanden rörande angriparens
och våra egna möjligheter växer fram inom olika staber och samordnas
först i ett relativt sent skede — såvida staberna icke i praktiken arbetar
som en gemensam stab. Det finns ingen garanti för att samverkande
chefer kommer till samma uppfattning i alla frågor; i betydelsefulla skeden
bedömes tiden i regel icke medge långvariga diskussioner.

Överbefälhavaren har genom »Bestämmelser för befälsförhållanden, ledning
och samverkan i regional instans (BefälsB) > sökt minska olägenheterna
av nuvarande efter operativa verksamhetsgrenar organiserade regionala
ledning. Sålunda har t. ex. militärbefälhavare ålagts uppgiften att leda samordningen
av vissa gemensamma stödfunktioner. Härmed har många problem
förenklats, men då samordningsuppgiften är kombinerad med befäl
och ansvar för endast en av de operativa verksamhetsgrenar som påverkas
av åtgärderna, ställes militärbefälhavare i alla bristsituationer inför svåra
awägningsproblem. Han tvingas i realiteten att utöva partiell allmänoperativ
ledning utan att ha allt det underlag som erfordras för att kunna
göra ett allmänoperativt bedömande.

Nyssnämnda »BefälsB» stadgar även, att om läget kräver att beslut fattas
snabbt och högkvarterets ledning icke kan göra sig gällande, militärbefälhavare
äger att efter samråd med marinkommando- och flygeskaderchef besluta
rörande försvarets förande. Därvid skall för stridskrafternas användning
gälla för den operativa verksamheten i stort utfärdade order. Denna
bestämmelse måste ses som en reservbestämmelse för en situation, då ledningsorganisationen
icke kan verka på det sätt för vilket den har utformats.
En bestämmelse av detta slag torde vara oundgängligen nödvändig i nuvarande
ledningsorganisation, säger utredningen, som dock finner att dess
tillämpning under alla förhållanden medför en viss tungroddhet och omgång
i beslutfattningen. Värdet av bestämmelsen minskas också av att marinkommando-
och flvgeskaderchefer i flertalet fall samverkar med mer än en
militärbefälhavare. Härigenom kan det uppstå oklarhet om vilka delar av
samverkande sjö- och luftoperativa chefers resurser som militärbefälhavarens
beslutanderätt gäller. Två militärbefälhavare kan också fatta motstridiga
beslut och ställa t. ex. en flygeskaderchef i den situationen, att han
måste välja vilket beslut han skall följa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

b) Ledningsorganisation i fred

Utredningen anför, att sidoordnade regionala chefer, som har att lösa
krigsuppgifter i samverkan, givetvis måste samarbeta i fred i fråga om
operativt krigsförberedelsearbete och därmed direkt sammanhängande förbandsproduktion,
såsom mobiliseringsarbete och övningar av operativ karaktär.
Samverkan i fred behöver visserligen icke äga rum under tillnärmelsevis
samma tidspress som i krig. Tidsbrist kan dock uppkomma även i
det fredstida arbetet och försvåra samverkan, eftersom tillgången på kvalificerad
ledningspersonal är knapp i förhållande till uppgifterna. I de fall, då
samverkande regionala staber är förlagda till skilda orter och personliga
sammanträffanden således icke kan ske annat än efter resor, kan t. ex. bristande
tid medföra att beslut fattas och åtgärder vidtas utan att samverkan
ägt rum i tillräcklig omfattning. Utredningen betraktar det därför som en
bestämd olägenhet, att staber som måste samverka i fråga om operativt
krigsförberedelsearbete har sina förläggningsorter långt ifrån varandra. Organisationen
anses icke säkerställa att disponibla resurser utnyttjas så, att
den samlade effekten av försvarsförberedelserna blir den största möjliga.
Det torde enligt utredningen även vara oundvikligt att dubbelarbete äger rum
i icke oväsentlig utsträckning; verksamheten försvåras — liksom i krig —
av att flertalet marin- och flygeskaderchefer har att samverka med tre eller
flera sidoordnade regionala chefer, chefen för attackeskadern icke medräknad.

Utredningen har funnit att samverkan mellan sidoordnade regionala chefer
i de flesta fall fungerar tillfredsställande men har också sett exempel på
att så icke alltid är fallet. Den anför, att samarbete inom en organisation
alltid i mer eller mindre hög grad bygger på samarbetsvilja och samarbetsförmåga
hos befattningshavare inom densamma men att en organisation,
som tvingar samman befattningshavare som måste samarbeta, i regel leder
till bättre resultat än en organisation som placerar samarbetande chefer och
stabsmedlemmar långt ifrån varandra.

Vidare framhåller utredningen, att en stabsofficer i en högre befattning
givetvis i första hand måste vara skicklig inom sitt eget verksamhetsområde
men att han även måste vara väl insatt i de andra försvarsgrenarnas problem
och känna deras möjligheter i olika lägen. Först då kan han på ett rikligt sätt
planlägga för och i krig leda verksamheten inom sitt eget område samt på
ett effektivt sätt deltaga i beredningen av ärenden som är av en för krigsmakten
gemensam natur. Detta gäller i regional instans i första hand officerare
i högre regionala staber. Utredningen anser icke att nuvarande fredsorganisation
i tillräcklig grad möjliggör för stabsofficerare att tillägna sig
detta allmänna kunnande.

I fråga om vissa väsentliga delar av den förbandsproducerande verksamheten
anses nuvarande organisation icke heller säkerställa den samordning

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196i

som behöver ske försvarsgrenarna emellan. Utredningen åsyftar här närmast
organisation av krigsförband. I fråga om många slags förband av stödkaraktär
bestämmes antalet efter behovsberäkningar i regional instans, och det
förekommer att även detalj organisationen göres i samma instans (flottans
basförband). Denna verksamhet äger i allt väsentligt rum förisvarsgrensvis.
För att dubbelorganisationer eller i övrigt från den samlade krigsmaktens
synpunkt mindre rationella organisationer skall kunna undvikas, erfordras
en högre grad av samordning än f. n. i högre regional instans.

Utredningen berör i detta sammanhang slutligen gällande ordning för fortifikations-
och byggnadsförvaltningens ledning på regional nivå och anför
därvid bl. a. följande. Inom denna förvaltningsgren lyder arméns och — i
väsentliga hänseenden — flygvapnets lokala myndigheter inom ett militärområde
under militärbefälhavaren. I dagens läge framstår det som en brist,
att den enhetliga ledningen icke omfattar även marinens myndigheter. Ansvarsförhållandena
för de försvarsområdesbefälhavare, som tillika är kustartilleriförsvarschefer,
är härvidlag belysande. En sådan chef är i den förra
egenskapen lokalmyndighet under militärbefälhavaren, i den senare regional-
och lokalmyndighet under fortifikationsförvaltningen. Vissa befästningsärenden
går via militärbefälhavaren medan andra sådana ärenden —
hänförliga till samma geografiska område — går direkt till fortifikationsförvaltningen,
att handläggas efter samråd med chefen för marinen. Förhållandet
anses medföra risker för en oenhetlig handläggning av likartade
frågor och för att de knappa tillgångarna av tekniskt skolad personal icke
utnyttjas så rationellt som borde vara möjligt vid en samordning.

Det vill enligt utredningen synas som om tidigare rådande förutsättningar
numera undergått sådana förändringar, att det finns skäl att ompröva ansvarsfördelningen
mellan central och regional instans. I flera hänseenden har
nämligen utvecklingen lett till en stramare reglering på den centrala nivån
och minskad rörelsefrihet för den centrala förvaltningen. Den omständigheten,
att militärbefälhavare (vissa marina chefer) formellt står som byggherrar
även för arbeten som projekterats och entreprenerats i den centrala
instansen, synes enligt utredningen ha medfört vissa tendenser att regionalt
avgöra frågor av förhållandevis stor ekonomisk betydelse. Utredningen anför,
att den nyss antydda utvecklingen dock gör det nödvändigt att
fortifikationsförvaltningen kan utöva en stark ledning av den regionalt
bedrivna verksamheten, framför allt på nybyggnadssidan. Vidare uttalas
att den nuvarande ordningen för regional ledning av befästnings- och
bySgnadsförvaltningen vållar en snedbelastning i militärbefälsstabernas organisation,
som det i och för sig vore önskvärt att man kunde undvika, samt
att kompetensfördelningen mellan fortifikationsofficer och byggnadsdirektör
icke synes vara så klar och entydig, som önskvärt vore, utan synes lämna
visst utrymme för dubbelarbete och kunna ge upphov till friktioner.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196i

2. Lägre regional instans

Med hänsyn till karaktären av olika slag av operativ verksamhet, behov
av särskild sakkunskap för stridsledning av olika stridskrafter in. in. kan —
anför utredningen — enhetlig ledning icke utövas längre ned än till en viss
ledningsnivå. Utredningen räknar med att denna f. n. är ledningsinstansen
närmast under den centrala, d. v. s. högre regional instans. Detta hindrar
icke att ledningen av olika stödfunktioner bör samordnas så långt möjligt
även i lägre instanser.

Överbefälhavaren har i sin skrivelse till utredningen icke utfört någon
sammanfattande granskning av förhållandena i lägre regional instans. Utredningen
framhåller att överbefälhavaren i samtliga studiealternativ förutsatt
i huvudsak nuvarande ordning i lägre regional instans, med undantag
för ledningsorganisationen inom flottan. Här föreslås i det s. k. sexregionersalternativet
sjökommandon i denna ledningsnivå.

Även om utredningen i likhet med överbefälhavaren icke övervägt frågan
om enhetlig ledning längre ned än i högre regional instans, råder det ett så
nära sammanhang mellan högre och lägre regional instans att utredningen
funnit angeläget att granska även den sistnämnda.

Utredningen återger av överbefälhavaren, civilbefälhavarna in. fl. gjorda
uttalanden om försvarsområdesorgunisationen och anför härefter följande.
Utredningen anser principerna för nuvarande försvarsområdesorganisation
vara lämpliga för ledning i lägre regional instans av territoriell verksamhet.
Det är en olägenhet att indelningen i försvarsområden på en del håll alltfort
avviker från länsindelningen och att i fred inom vissa områden samarbetet
med det civila försvaret försvåras genom att ett antal försvarsområden har
gemensam befälhavare och stab med andra försvarsområden. En militärterritoriell
indelning i försvarsområden, så långt möjligt i överensstämmelse
med länsindelningen, bör enligt utredningens mening vara en av utgångspunkterna
för indelning och ledning i högre regional instans.

Det förhållandet, att utredningen anser nuvarande försvarsområdesorganisation
vara i princip lämplig för ledning av territoriell verksamhet, innebär
emellertid icke att utredningen anser att organisationen i alla hänseenden
utnyttjas på bästa sätt eller har erforderlig kvalitet. Sålunda skulle det av
vissa skäl vara önskvärt att vissa försvarsområdesbcfälhavare kunde leda
all markoperativ verksamhet inom försvarsområdet. Utredningen finner även
att försvarsområdesslaberna har en i förhållande till sina uppgifter svag
organisation, främst i vad gäller fredsorganisationen.

Utredningen erinrar om att de marina bcvakningschefcrnas uppgifter
främst är att under marinkommandochef leda vissa stödfunktioner inom
den sjöoperativa verksamheten. Bevakningschef har i regel icke några stridande
förband sig underställda. Inom område där fasta kustartilleriför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1961

band kan verka har vederbörande chef ur kustartilleriet ansvar för bevakningstjänsten;
inom sådant område grupperade förband tillhörande den
marina kustbevakningen (MKB-förband) är underställda chef ur kustartilleriet.

Samtliga kustartilleriförsvarschefer på fastlandet — av vilka cheferna för
Stockholms, Blekinge och Göteborgs kustartilleriförsvar jämväl är försvarsområdesbefälhavare
— är tillika chefer för marina bevakningsområden. I
dessa fall har således kustartilleriförsvar och bevakningsområde gemensam
chef och gemensamma underrättelse- och underhållsorgan med ett försvarsområde.
Utredningen finner att inom här nämnda områden denna ordning
är såväl effektiv som personalbesparande.

Även i andra delar av landet är den underrättelseverksamhet som den marina
bevakningsorganisationen bedriver en av förutsättningarna för en effektiv
ledning av territoriell verksamhet. Enligt utredningen kan det därför — ur
denna synvinkel — vara en olägenhet att det på de flesta håll icke förekommer
en lika långtgående samordning mellan försvarsområdes- och bevakningsorganisationerna
som inom de områden, där försvarsområdesbefälhavaren
tillika är kustartilleriförsvarschef.

Sektororganisationen synes utredningen vara en i princip lämplig organisation,
vilken väl svarar mot de krav som från luftoperativ synpunkt bör
ställas på densamma. Överbefälhavaren har också i sina studiealternativ
räknat med ett bibehållande av nuvarande sektororganisation och med en i
stort oförändrad sektorindelning frånsett vissa förändringar, som redan är
beslutade eller under övervägande. Möjligheterna till större ändringar av
sektorgränserna i syfte att bringa dessa till närmare överensstämmelse med
annan indelning bedömes av utredningen vara begränsade även med hänsyn
till kostnaderna. Mindre justeringar av nuvarande gränser anses dock genomförbara.

Med utgångspunkt i vad sålunda anförts anser utredningen, att nuvarande
sektororganisation i allt väsentligt bör bibehållas och utgöra en av utgångspunkterna
för ledning och indelning i högre regional instans. En olägenhet
anges dock vara att sektorchef icke i fred planlägger för den bas- och underhållstjänst
han avses skola leda i krig.

Det civila försvarets regionala ledning

1. Civilbefälhavarinstitutionen

En granskning av den nuvarande civilbefälhavarinstitutionen anser utredningen
ge vid handen att organisationen i stort sett är ändamålsenlig men
att följande brister kan konstateras vidlåda densamma.

Det är en brist, att frågan om civilbefälhavarnas krigsuppgifter icke är
instruktionsmässigt klarlagd. Gällande civilbefälhavarinstruktion innehåller

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196t

beträffande civilbefälhavarnas uppgifter i krig endast vissa uttalanden av
allmänt innehåll angående samordning av de civila försvarsansträngningarna
och om samverkan med och understödjande av det militära försvaret. I
administrativa fullmaktslagen har civilbefälhavarna tillagts vissa betydelsefulla
allmänna befogenheter. Dessa befogenheter gäller emellertid endast vid
förbindelseavbrott eller förbindelsesvårigheter i förhållande till riksstyrelsen.
I ett läge, då förbindelserna med riksstyrelsen fungerar, saknas i stort sett
bestämmelser om konkreta uppgifter och befogenheter för civilbefälhavarna.
Endast inom hälso- och sjukvården har denna fråga lösts.

För utbildning och övning av den i civilbefälhavarnas kansli krigsplacerade
personalen är det till nackdel att civilbefälhavarnas uppgifter i krig icke
fastställts. Vid stabstjänstövningar och krigsspel har denna omständighet
visat sig utgöra en brist. Oklarheten om gränserna mellan civilbefälhavarnas
och länsstyrelsernas kompetensområden har vid sådan övningar medfört
tveksamhet och bristande effektivitet vid handlandet på det civila försvarets
område.

En enhetlig ledning på det militära regionala planet kan komma att öka
kraven på samverkan med civilbefälhavarna. Det blir då ett än mer påtagligt
krav, att civilbefälhavarnas befogenheter och uppgifter i krig är konkret
angivna. I

I samband med civilbefälhavarinstitutionens tillkomst år 1951 lämnades
Västerbottens och Norrbottens län samt Gotlands län utanför civilområdesindelningen.

För Västerbottens och Norrbottens lön förutsattes att samordningen borde
kunna lösas efter delvis andra linjer än för landet i övrigt. Denna mening
torde haft sin grund i uppfattningen, att samordningsproblem rörande civila
försvarsåtgärder inom dessa båda län borde kunna lösas utan en länsstyrelserna
överordnad regional myndighet. Vidare ansågs att det inom ett så vidsträckt
område kunde komma att ställa sig svårt att i krig förlägga betydelsefulla
avgöranden berörande det ena länet till ett organ med uppehållsplats
i det andra. Samordningsfrågan ansågs lämpligast lösas genom att en sambandsdelegation
från länsstyrelsen i Västerbottens län placerades hos länsstyrelsen
i Norrbottens län.

Hittills hållna stabstjänstövningar och krigsspel i övre Norrland har givit
vid handen, att systemet med samverkansgrupp från länsstyrelsen i Västerbottens
län icke fungerat tillfredsställande. Samordningen mellan civila försvarsåtgärder
i de båda länen och med den militära sidan har mött svårigheter.
Detta torde främst sammanhänga med att en samverkansgrupp icke
kan utrustas med konkreta befogenheter att handla i den egna länsstyrelsens
ställe och icke heller kan göras så stor, att den innehåller erforderlig
sakkunskap inom de verksamhetsgrenar, där samråd kan komma ifråga.

Vid en enhetlig militär ledning på det högre regionala planet i övre Norr -

Kangl. Maj:ts proposition nr 109 år 1964

land kan kraven på samverkan med den civila försvarsverksamheten på motsvarande
plan komma att öka. Samtidigt torde behovet av att det civila försvaret
samordnas mellan länen bli större. Den nuvarande organisationen är
otillräcklig för att kunna lösa dessa uppgifter.

Beträffande Gotlands län, som utgör eget militärområde, har samverkansfrågorna
mellan det civila och det militära försvaret självfallet icke föranlett
krav på någon civilbefälhavarinstitution inom länet. Sett enbart från det
civila försvarets synpunkt synes det emellertid utredningen närmast vara en
olägenhet, att Gotland icke ingår i ett civilområde på fastlandet. Det finns
sålunda icke någon civil regional myndighet, som har ansvar för samordningen
av t. ex. tillförsel till Gotland av sådana varor och förnödenheter, som
är nödvändiga för försörjningen av Gotlands befolkning. Det föreligger behov
av en samordnande regional chef, som kan tillvarataga länets intressen
i ett större sammanhang. Vidare är det en brist, att ingen regional myndighet
har ansvar för att lösa de samordningsproblem, som eventualiteten av en
utrymning från Gotland reser — en eventualitet, som utredningen förklarar
sig självfallet icke ha anledning att uttala sig om.

Inom flera olika verksamhetsgrenar anses effektiviteten hos det civila
försvaret på Gotland sålunda öka, om länet inordnas i ett civilområde.

Utredningen framlägger härefter sina synpunkter på civilbefälhavarinstitutionens
nuvarande krigs- och fredsorganisationer. Beträffande synpunkterna
på krigsorganisationen torde få hänvisas till betänkandet. Rörande
fredsorganisationen anför utredningen följande.

Fram till år 1962 hade civilbefälhavarna utöver byrådirektörerna icke någon
kvalificerad arbetskraft till sitt förfogande. Behovet av biträdespersonal
har tillgodosetts genom vederbörande länsstyrelses försorg. I samband med
den skärpning av det utrikespolitiska läget, som inträdde hösten 1961, bemyndigades
varje civilbefälhavare att anställa en förste byråsekreterare.
Inom vissa civilområden har därutöver viss tillfällig arbetskraftsförstärkning
skett i samband med förberedelser för större stabstjänstövningar.

I fråga om civilbefälhavarnas arbetsuppgifter i fred understryker utredningen,
att uppdraget att vara övningsledare för stabstjänstövningar på
länsstyrelseplanet medför tidskrävande och betungande uppgifter för civilbefälhavarna.
Förberedelsearbetet för sådana övningar tar i allmänhet flera
månader i anspråk. Det mera långsiktiga planläggningsarbetet måste under
tiden helt eller delvis eftersättas. Angivna omständigheter leder till att kontinuiteten
i arbetet blir lidande. Arbetsuppgifternas omfattning står i direkt
proportion till antalet i civilområdet ingående län. Den är sålunda störst i
I. och IV. civilområdena och minst i II. och V. civilområdena, medan III.
civilområdet intar en mellanställning. Med samma personalstyrka i alla civilområdena
har de mindre alltså bättre möjligheter att göra ett noggrant arbete
med avseende på planläggning, övningsförberedelser m. m. och att del -

Kungl. Maj. ts proposition nr 109 år 196i

taga i konferenser och spel. Från allmänna totalförsvarssynpunkter är det
emellertid mestadels särskilt angeläget, att de större civilområdenas planläggning
är väl framförd och deras personal väl övad.

De vart sjätte år återkommande stabstjänstövningarna med de krigsorganiserade
civilbefälhavarkanslierna medför en betydande arbetsbelastning för
fredskansliet. Samtliga planer inom alla verksamhetsområden måste då revideras
och föras fram till en och samma tidpunkt. Den i civilbefälhavarens
kansli krigsplacerade personalen måste vidare utbildas före stabstjänstövningen.

Såsom framhållits i annat sammanhang engageras civilbefälhavarna, i
egenskap av det civila försvarets huvudmän i högre regional instans, i allt
större utsträckning i regionala överläggningar och konferenser av totalförsvarskaraktär.
I regel uppdrages vid sådana tillfällen åt byrådirektören eller
förste byråsekreteraren hos civilbefälhavaren att medverka som föredragshållare,
diskussionsinledare, speluppläggare etc. Detta kräver arbetsinsatser
även i form av förberedelser. Sådana konferenser och överläggningar hålles
vanligen utanför kansliorten. I detta sammanhang framhålles att civilbefälhavare
och militärbefälhavare — med vilken civilbefälhavaren närmast har
att samverka — i fred f. n. har gemensam kansli/stabsort endast i ett av de
fem civilområdena. Med nuvarande förläggning av militärbetälsstaberna och
system för utseende av civilbefälhavare skulle gemensam lokalisering icke
ens teoretiskt kunna erhållas i mer än tre fall.

Civilbefälhavarna synes enligt utredningen på senare år i allt större utsträckning
ha erhållit sådana uppgifter, som motsvarar deras ledande ställning
på det regionala planet och utredningen anser det på goda grunder kunna
antagas att deras uppgifter och befogenheter i krig men även i fred kommer
att ytterligare utvidgas. Med hänsyn till det anförda bedömes civilbefälhavarnas
fredsorganisation, med två fast anställda tjänstemän i varje
civilområde, ha alltför liten kapacitet och elasticitet för att på längre sikt
kunna bemästra den ökande arbetsvolymen.

I detta sammanhang berör utredningen även frågan om rekrytering av
personal till civilbefälhavarnas fredskanslier. Från flera synpunkter anses
det vara en fördel om dessa tjänster kunde inordnas i den ordinarie karriären
för länsstyrelsejurister. Byrådirektör stjänsterna hos civilbefälhavarna
bör enligt utredningens mening icke vara sluttjänster, emedan det arbete
som följer med denna befattning är av sådan art att det endast i undantagsfall
kan vara lämpligt att personer, som närmar sig pensionsåldern, uppehåller
densamma. De befattningshavare, med vilka byrådirektörerna närmast
har att samverka på den militära regionala nivån — stabschefer vid
militärbefäl sstaber — är vanligen i 40—50-årsåldern och bytes regelmässigt
vart tredje år.

Kungi. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

2. Länsstyrelserna

Utredningen finner, att länsstyrelseorganisationen vunnit stadga på totalförsvarets
område. Länsstyrelsernas krigsorganisation har fortlöpande reviderats.
Deras uppgifter i krig har fastställts genom krigsinstruktionen den 12
januari 1962. Länsstyrelsernas fredsorganisation synes utredningen tillåta
ett grundligt planläggningsarbete inom totalförsvarets civila sektor.

Efter vissa uttalanden om länsstyrelsernas krigsorganisation konstaterar
utredningen, att länsstyrelsernas administration i fred för handläggning av
totalförsvarsärenden nyligen översetts. Sålunda har civilförsvarssektionerna
omorganiserats den 1 juli 1960 och allmänna beredskapsdetaljen tillkommit
den 1 juli 1962. Statskontoret har nyligen redovisat en undersökning rörande
främst civilförsvarssektionernas organisation med hänsyn till utvecklingen
under de senaste åren. 1 sammanhanget har även problematiken rörande de
allmänna beredskapsdetaljernas verksamhet och organisation behandlats.
Frågan om behovet av militärt utbildad personal (militärassistenter) vid
länsstyrelserna är föremål för särskild utredning. Under förhandenvarande
omständigheter har för svar sledningsutredningen icke funnit skäl att närmare
granska hithörande problem.

3. Kommunikation* verk en

Den organisation, som byggts upp inom kommunikationsverken för handläggning
av totalförsvarsärenden, finner utredningen i stort sett ändamålsenlig
och riktig. Detta gäller organisationen såväl i fred som i krig. En brist
konstateras emellertid vara, att kommunikationsverkens regionala indelningar
icke stämmer överens vare sig inbördes eller med civilområdes- och
länsindelningen. Från totalförsvarets synpunkt är det självfallet av stort
intresse, att skiljaktigheterna är så små som det är möjligt med hänsyn till
företagsekonomiska och kommunikationstekniska synpunkter. Så vitt försvarsledningsutredningen
kunnat finna är de skiljaktigheter i indelningshänseende,
som för närvarande föreligger, icke större än att olägenheterna
därav i stort sett kan elimineras genom ett noggrant fredstida förberedelsearbete
på totalförsvarets område.

Yttranden

Utredningens bedömningar har icke givit remissmyndigheterna anledning
till erinran utom i vad avser synpunkterna på fortifikations- och
byggnadsförvaltningens ledning. En sammanfattning av remissyttrandena
i denna fråga lämnas under kap. VII.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1961

VI. Val av huvudalternativ

Överbefälhavarens till utredningen redovisade alternativ för krigsmaktens
regionala ledning och indelning

Som förut angivits har överbefälhavaren funnit det vara angeläget att söka
skapa en för allt slags operativ verksamhet enhetlig regional ledning i såväl
fred som krig.

Med utgångspunkt i principen enhetlig ledning i ledningsnivån närmast
under central instans har överbefälhavaren dels granskat nuvarande ordning,
dels skisserat och granskat två hypotetiska studiealternativ, av vilka det ena
bygger på en enhetlig indelning i tre regioner och det andra på en enhetlig
indelning i sex regioner. Överbefälhavaren har vid sin granskning funnit
dels att den eftersträvade enhetliga allmänoperativa ledningen icke kan uppnås
enbart genom modifieringar av nuvarande ordning, dels att båda studiealternativen
har bestämda nackdelar och därför icke kan komma i fråga i
sina renodlade former. Överbefälhavaren har undersökt huruvida dessa nackdelar
kan elimineras eller minskas genom modifieringar av alternativen. Han
har funnit att så kan ske och att båda studiealternativen i sin modifierade
form eliminerar de mest framträdande bristerna i nuvarande ordning, i det
att det operativa krigsförberedelsearbetet och den allmänoperativa ledningen
inom en region åvilar en regional chef, som i allt väsentligt samordnar de
fackmässiga ledningsinstansema genom befäl.

Treregionsalternativets mest framträdande nackdelar är, att chefen för
nordregionen skulle ha att förbereda och i krig kunna komma att leda två
större deloperationer samt att samverkan mellan det militära och det civila
försvaret skulle möta svårigheter. Den förra nackdelen anses kunna elimineras
genom att Norrland uppdelas på två regioner. Alternativet blir alltså
ett fyraregionsalternativ. Den senare nackdelen bedöines kunna minskas genom
att regionchefens uppgift att från krigsmaktens sida samordna den
militära verksamheten med den civila decentraliseras till de i alternativet
förutsatta armékommandocheferna och (eller) att den civilbefälhavare, som
har sin uppehållsplats närmast regionchefen, ges direktivrätt gentemot den
andre civilbefälhavaren inom regionen.

Sexregionsalternativets främsta nackdel — att regionerna är för små för
effektiv ledning av luftförsvaret — anses kunna elimineras genom att vissa
regionchefer i luftoperativt hänseende ges direktivrätt gentemot andra. Svårigheterna
med att flygvapnets förbandsproducerande verksamhet skulle ledas
av sex regionchefer kan elimineras genom att denna verksamhet ledes
endast av vissa regionchefer.

Vid en jämförelse mellan de sålunda modifierade alternativen finner överbefälhavaren
att skillnaderna alternativen emellan har minskats. I båda alternativen
kvarstår vissa brister alltjämt, överbefälhavaren har även funnit

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

att båda alternativen medför ett i förhållande till nuläget ökat personalbehov
i såväl krigs- som fredsorganisationen. Det ökade behovet av kvalificerad
personal i krigsorganisationen bedömes i båda alternativen i viss män kunna
tillgodoses dels från de delar av försvarsgrensstaberna som i nu gällande
planer avses överföras till försvarsstaben, dels genom att samverkansofficerarna
vid nuvarande regionala staber tages i anspråk. Det ökade behovet av
kvalificerad personal i fredsorganisationen har i överslagsmässiga personalberäkningar
bedömts vara större i det modifierade treregionsalternativet än
i det modifierade sexregionsalternativet.

Efter en jämförande granskning av de båda modifierade studiealternativen
uttalar överbefälhavaren avslutningsvis, att han bedömer det icke vara möjligt
att med enbart studiealternativen som grund framlägga slutliga förslag
rörande t. ex. områdesindelning, de regionala chefernas ansvars- och lydnadsförhållanden,
stabernas organisation m. in. För att så skall kunna ske,
erfordras enligt överbefälhavaren praktiska försök och därav betingade delutredningar.
Mot denna bakgrund föreslås tre års försöksverksamhet, förlagd
till Mellansverige och Övre Norrland.

Utredningens synpunkter i anslutning till överbefälhavarens studiealternativ
och förslag om försöksverksamhet

Utredningen biträder överbefälhavarens uppfattning, att vart och ett av de
skisserade studiealternativen har bestämda nackdelar och att dessa är så
stora, att intet av alternativen kan komma i fråga i sin ursprungliga form.
Utredningen anser också i likhet med överbefälhavaren, att båda studiealternativen
likväl efter de antydda modifieringarna eliminerar de mest framträdande
bristerna i nuvarande ordning men att vissa brister i alternativen
kvarstår.

Rörande överbefälhavarens förslag om viss försöksverksamhet anför utredningen
följande. När utredningen hösten 1962 hade att ta ställning därtill,
konstaterade utredningen att den föreslagna handlingslinjen —• under
förutsättning att försöksverksamheten komine att ge det erforderliga ytterligare
underlaget för statsmakternas beslut och att överbefälhavarens förslag
icke ansåges böra överlämnas till en parlamentarisk kommitté för beredning
— kunde beräknas innebära följande ungefärliga tidsplan för lösandet
av frågan om krigsmaktens, och därmed totalförsvarets, regionala ledning.

Försöksverksamhet .......................................... 3 år

ÖB förslag till Konungen, remissbehandling, propositionsarbete . . . . a/4 »

Riksdagsbehandling, departementsarbete efter riksdagsbeslut ..... 1/2 »

Tid mellan beslut och beslutets ikraftträdande (ev. ny- eller tillbyggnad
av stabslokaler, flyttningar av personal m. m.).............. 2 »

Tillsammans cirka .......................................... 6 »

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

Det skulle alltså med överbefälhavarens förslag till handlingslinje kunna
dröja omkring sex år innan enhetlig regional ledning i krig och fred bleve
eu realitet. Om Kungl. Maj :ts förslag till riksdagen skulle komma att föregås
av frågans beredning genom en parlamentarisk kommitté, finge härför
beräknas ytterligare uppskattningsvis ett år. Med hänsyn dels till att såväl
statsmakterna som militära och civila myndigheter ansåge det angeläget att
en enhetlig regional ledning komme till stånd, dels till den osäkerhet som under
huvuddelen av den ifrågavarande perioden skulle komma att vidlåda
planläggning för totalförsvarets ledning ansåg utredningen att en så stor
tidsfördröjning icke borde tagas, såvida den icke vore oundgängligen nödvändig.
Härvidlag konstaterade utredningen att frågan om ökad samordning
av krigsmaktens regionala ledning varit föremål för omfattande undersökningar
i skilda sammanhang. Utredningen ansåg att de nämnda undersökningarna,
kombinerade med utredningens egna studier borde lämna tillräckligt
underlag för principiella ställningstaganden. En försöksverksamhet skulle
då kunna begränsas till att avse vissa bestämda, relativt begränsade frågor
inom ramen för en lösning vars huvudkaraktär vore bestämd.

Utredningens uppfattning, att tillräckligt underlag skulle finnas för vissa
principiella ställningstaganden, grundade sig på följande överväganden. Behovet
av enhetlig allmänoperativ ledning i instansen närmast under den centrala
var fullt klarlagt, överbefälhavaren och utredningen hade här samma
uppfattning, överbefälhavarens båda modifierade studiealternativ eliminerade
de mest framträdande svagheterna i nuvarande ordning. I fråga om
Norrland räknades i båda alternativen med samma regionsindelning. Båda
alternativen måste i fråga om Norrland även innebära i princip samma ledningsorganisation.
Skillnader alternativen emellan förelåg därför endast i
södra delen av landet, och som tidigare nämnts hade alternativen efter modifieringar
närmats till varandra. Med utgångspunkt i vad sålunda anförts
bedömde utredningen den reella skillnaden mellan överbefälhavarens modifierade
studiealternativ inte vara större än att det borde vara möjligt
att finna en lösning, som skulle minska även de kvarvarande nackdelarna
hos alternativen. Utredningen beslöt att företaga de ytterligare undersökningar
som erfordrades härför och utförde i detta syfte bl. a. ett tjugotal
delutredningar med biträde av experter.

Utredningens val av huvudalternativ

Som utgångspunkt för sitt arbete valde utredningen överbefälhavarens
modifierade »sexregionsalternativ>. De viktigaste motiven härför var följande.

Fyraregionsalternativct (det modifierade treregionsalternativet) innebar
att i Syd- och Mellansverige infördes eu ny ledningsinstans — en högsta re:t—-Biliang
till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 109

K ungt. Maj:ts proposition nr 109 år 196b

gional instans. Detta ansåg utredningen medföra — utöver de nackdelar
som redovisats av överbefälhavaren -—

i krig fördröjningar av såväl order från som rapporter och framställningar
till överbefälhavaren med därav följande olägenheter av skilda slag,

i fred merarbete främst i fråga om operativt krigsförberedelsearbete.

I fråga om sjöopera tiv verksamhet innebar även sexregionsalternativet
att en ny ledningsinstans infördes. Därvidlag påpekar utredningen dock att
nuvarande marinkommandostaber i vissa hänseenden i sig förenar två ledningsinstanser.

Fyraregionsalternativet anser utredningen innebära, att överbefälhavaren
i vad gäller Syd- och Mellansverige i alltför hög grad överlåter på regionala
chefer såväl operativt krigsförheredelsearbete i fred som ledning
av operativ verksamhet i krig.

I fråga om förhållandena i krig anges i överbefälhavarens studie att överbefälhavaren
— så länge hans ledning kan göra sig gällande — har möjligheter
att ingripa inom en storregion. Ett sådant ingripande synes emellertid
utredningen stå i motsats till en väsentlig princip för ledningsverksamhet,
nämligen att en högre chef ställer uppgifter, tilldelar resurser och
följer verksamheten men icke onödigtvis ingriper i den lägre chefens verksamhet,
i varje fall icke genom att ställa uppgifter direkt till denne underställda
chefer.

I fred anses alternativet icke möjliggöra att vår nya och kvalificerade
försvarsstab utnyttjas på rationellaste sätt. Under överbefälhavaren (och
därmed försvarsstaben) ställes endast fyra operativa chefer, chefen för
attackeskadern icke medräknad. Detta kan innebära en misshushållning med
den begränsade tillgången på kvalificerad stabspersonal, framför allt olika
slag av specialister. Sådana måste finnas i försvarsstaben i huvudsak oberoende
av antalet överbefälhavaren direkt underställda chefer, framhåller
utredningen.

Antalet och storleken av regionerna bör enligt utredningens uppfattning
avpassas så, att regional chef får det område och de resurser, som erfordras
för att under överbefälhavaren i krig kunna självständigt leda en deloperation,
men icke onödigtvis belastas med att vid sidan härom leda jämväl
annan väsentlig verksamhet. I fred bör regionchef om möjligt ha att planlägga
för endast en deloperation. Samordning mellan olika deloperationer
bör ankomma på överbefälhavaren.

Fyraregionsalternativet räknar med att i Syd- och Mellansverige regioncheferna
skall till armékommandocheferna decentralisera uppgiften att i
vad på krigsmakten ankommer samordna det militära försvaret med det
civila och (eller) att vissa civilbefälhavare ges direktivrätt gentemot annan
civilbefälhavare.

Kiuigl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

Utredningen anser att den på regionala chefer ankommande samordningen
mellan det militära och det civila försvaret är av väsentlig betydelse.
Denna samordning kan i många lägen resultera i gemensamma beslut av
avgörande karaktär. Med denna utgångspunkt finner utredningen det icke
vara lämpligt att regionchef till underställda chefer decentraliserar uppgiften
att inom krigsmakten svara för samordningen mellan det militära och
det civila försvaret. Utredningen anser sig icke heller kunna förorda att vissa
civilbefälhavare ges direktivrätt gentemot annan civilbefälhavare. En sådan
ordning skulle innebära, att vi även på civil sida i praktiken skulle
få ytterligare en ledningsinstans. Det skulle också vara svårt för civilbefälhavare
att i fred förvärva sådan kännedom om ett annat civil område och
i krig så följa läget inom detta, att han hade erforderligt underlag för att
kunna lämna direktiv. Därest regionala chefer måste ges befogenheter även
utanför sitt eget ansvarsområde, bör dessa vara så begränsade som möjligt.
Det synes utredningen därför vara i princip lämpligare, att vissa regionchefer
— såsom förutsättes i det modifierade sexregionsalternativet — ges
befogenheter och skyldigheter även utanför den egna regionen i fråga om
vissa begränsade delar av den luftoperativa verksamheten, än att vissa civilbefälhavare
ges direktivrätt gentemot andra civilbefälhavare inom den breda
sektor av totalförsvaret som det civila försvaret representerar.

Det är utredningens uppfattning, att det modifierade sexregionsaltemativet,
enligt vilket samverkande regionchef och civilbefälhavare kan ges
geografiskt sammanfallande ansvarsområden, bättre än fyraregionsalternativet
möjliggör samordning mellan det militära och det civila försvaret.

Nuvarande fredsorganisation har i olika sammanhang anmälda, men icke
tillgodosedda behov samt vakanser i förhållande till gällande organisationsplaner.
På grund av den ojämna åldersfördelningen inom samtliga försvarsgrenars
officerskårer torde det totala antalet officerare i »stabstjänstålder»
komma att minska under kommande 10-årsperiod. Utredningen anser det
därför vara nödvändigt att välja ett alternativ, som är genomförbart med
i huvudsak de personaltillgångar, som disponeras i nuvarande regionala
staber.

Indelning och ledningsorganisation har ett klart inbördes sammanhang.
Överbefälhavaren har också bedömt treregionsalternativets stora regioner
kräva en annan ledningsorganisation än sexregionsalternativets mindre.
Skillnaderna mellan alternativen — sådana de skisserats av överbefälhavaren
—- framgår av följande tabell, i vilken även de modifierade alternativens
ledningsorganisation redovisats (ledningsorgan i nuvarande ordning som
av överbefälhavaren förutsatts i huvudsak oförändrade redovisas icke).

Som framgår av tabellen kräver tre- och fyraregionsalternativen ett betydligt
större antal högre staber än sexregionsalternativets och därmed naturligen
också en större personalåtgång, överbefälhavaren har i studieal -

68 Kungi. Maj:ts proposition nr 109 år 196''r

Staber	Antal i alternativ
Treregioner	Fyraregioner	Sexregioner	Modifierat sexregioner*
Regionstab......................	3	4		6	6
Armékom. stab...................	7	7	H5)	—	—
Marinkom. stab..................	4	5	''(3)	—	—
Flygkom. stab...................	3	4	l(2)	—	—
Sjökorn, stab.....................	—	—	J(l)	5	4
Gotlandsstab.....................	—	—		1	1
Summa staber	17	20	‘(15)	12	11

1 Med det modifierade sexregionsalternativets ledningsorganisation i de två Norrlandsregionerna.

2 I detta alternativ räknas icke med någon sjökoinmandostab i region VI.

ternativet »treregiöner» antytt möjligheten att viss personal utnyttjas i dubbelbefattningar,
d. v. s. bekläder befattningar i såväl regionstab som någon
underställd kommandostab. Dét är utredningens bestämda uppfattning, att
våra tillgångar av personal inom överskådlig tid icke möjliggör en fredsorganisation
enligt tre- och fyraregionsalternativens principer såvida icke
personal i betydande utsträckning placeras i dubbelbefattningar; sannolikt
måste huvuddelen av personalen i regionstaberna tjänstgöra jämväl i någon
kommandostab. Utredningen anser sig icke kunna förorda en sådan ordning,
vilken medför alltför oklara befäls- och tjänstgöringsförhållanden.

Utredningen delar överbefälhavarens uppfattning, att det modifierade
treregionsalternativet innebär en mera personalkrävande fredsorganisation
än det modifierade sexregionsalternativet, och anser att av de studiealternativ,
som redovisats av överbefälhavaren, våra personaltillgångar i fred
inom närmast överskådlig tid torde möjliggöra endast det modifierade sexregionsalternativet.
Utredningens granskning av överbefälhavarens överslagsmässiga
personalberäkningar för tre- och sexregionsalternativen redovisas
i betänkandet.

Utredningens närmare granskning av det modifierade sexregionsalternutivet
— utförd bl. a. genom ett antal delutredningar — har enligt utredningens
mening visat, att alternativet är möjligt och lämpligt. Så har utredningen
t. ex. genom särskild delutredning funnit att frågan om vissa
regionchefers befogenheter och skyldigheter gentemot andra regionchefer
i fråga om ledning av viss luftoperativ verksamhet kan lösas på ett tillfredsställande
sätt. Utredningen har därför valt överbefälhavarens modifierade
sexregionsalternativ som utgångspunkt för sina förslag till regional ledning
och indelning.

Utredningen är införstådd med att, som framhållits av överbefälhavaren,
vissa nackdelar är förenade med sexregionsalternativet, även efter genomförandet
av föreslagna modifieringar. Sålunda medger icke våra resurser

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

att i ett utgångsläge alla regionchefer ges möjligheter att på ett tillfredsställande
sätt leda alla slag av stridskrafter eller ges ett odelat befäl över
alla stridskrafter grupperade (baserade) inom den egna regionen. Alla regionchefer
kan därför icke samtidigt utöva allmänoperativ ledning, om med
detta begrepp avses ledning av alla slag av stridskrafter eller alla slag av
operativ verksamhet. Ledning av allmänoperativ verksamhet i nyssnämnda
betydelse är emellertid icke något självändamål; det väsentliga är att varje
regionchef har resurser att i varje läge utöva den ledning som just då krävs
av honom.

Utredningens synpunkter i fråga om benämningar på chefer och staber m. m. i
det modifierade sexregionsalternativet

Den av överbefälhavaren brukade termen region och därav bildade sammansättningar
— regionchef, regionstab — har utredningen betraktat som
arbetsnamn, vilka icke oförändrade kan föreslås fastställda som officiella
benämningar. Detta anser utredningen följa redan därav, att de icke uttrycker
någon anknytning till krigsmakten. En sådan anknytning erhålles
enligt utredningens mening lämpligast genom prefixet »militär-», som allmänt
användes i namn på organisationer m. m. inom krigsmakten vilka icke
är hänförliga till någon viss försvarsgren (så t. ex. militärledning, militärhögskola,
militärmusik, militärterritoriell). Vid valet mellan olika benämningar
på de sex delar, i vilka riket militärterritoriellt sett skall indelas,
och på motsvarande chefer och staber har utredningen funnit systematiska
skäl tala för »militärområde», »militärbefälhavare» och »militärbefälsstab».
Härvid har utredningen bl. a. fäst avseende vid att en lämplig samordning
erhålles med benämningarna civilområde och civilbefälhavare. Utredningen
förklarar sig vara medveten om att även andra synpunkter kan läggas på
förevarande terminologiska spörsmål. Bland annat har utredningen diskuterat
benämningen militärregion, vilken dock skulle förutsätta ändring av
civilområde till civilregion för att ernå önskvärd enhetlighet.

Utredningen föreslår att områdena numreras från söder mot norr. Eftersom
varje civilområde bör ha samma nummer som motsvarande militärområde,
måste nuvarande II.—V. civilområdena omnumreras.

överbefälhavaren har i sexregionsalternativet räknat med en ledningsinstans
benämnd sjökommando. Även försvarsledningsutredningen har funnit,
att i vissa militärområden (I., II. och III.) bör redan i fred finnas en
särskild ledningsinstans under militärbefälhavaren för vissa uppgifter avseende
flottan. Särskilda undersökningar rörande de arbetsuppgifter, som
medför behov av en dylik ledningsinstans, visar att dessa uppgifter i krig
blir ganska olikartade mellan I. och II. militärområdena, å ena sidan, och
III. militärområdet, å den andra. Däremot blir fredsuppgifterna tämligen
enhetliga. Utredningen, som framlägger mera detaljerade förslag rörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1964

uppgiftsfördelning och organisation endast för förhållandena i fred, anser
att ifrågavarande ledningsorgan bör få samma benämning i alla tre militärområdena.
Benämningen sjökommando synes därvid mindre lämplig.
Utredningen har funnit »örlogsbas» vara en adekvat benämning särskilt
i I. och II. militärområdena, medan i III. militärområdet även »örlogskommando»
möjligen skulle kunna komma i fråga. Utredningen har stannat
för att i fredsorganisationen bör användas den enhetliga benämningen
örlogsbas.

Yttranden

Remissmyndigheterna har lämnat utredningens val av huvudalternativ
utan erinran, överbefälhavaren framhåller i detta sammanhang,
att utredningens förslag bör kunna utgöra erforderligt underlag fölen
^organisation av den regionala ledningen.

Utredningens förslag till benämningar på regionala områden,
chefer och staber biträdes inte av överbefälhavaren, som
erinrar om att den nya regionala ledningsorganisationen skapas genom en
sammanslagning av nuvarande högre regionala chefers ansvarsområden och
huvuddelarna av deras stabsresurser. Detta anses tala för i förhållande till
nuläget andra benämningar, överbefälhavaren föreslår därför, att områdena
benämnes militärregioner och staberna militärregionstaber. Av praktiska
skäl anses vidare militärregionerna böra bibehålla nuvarande numrering,
varvid motsvarande civilområden förutsättes erhålla överensstämmande benämningar.

Statskontoret har däremot inte funnit anledning till erinran mot utredningens
förslag i detta hänseende, och civilbefälhavaren i första civilområdet
anser, att ett bibehållande av benämningarna militärområde och militärbefälhavare
vore fördelaktigt, eftersom de har vunnit allmän hävd. Av
samma skäl finner civilbefälhavaren det tveksamt, om den föreslagna omnumreringen
av militär- och civilområdena skall genomföras. För en sådan
åtgärd talar dock enligt civilbefälhavarens mening den bättre systematisering,
som därigenom skulle åstadkommas.

En rad remissinstanser, bland dem försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, civilbefälhavarna i
tredje och femte civilområdena samt länsstyrelserna i Östergötlands, Hallands,
Älvsborgs och Örebro lån, ställer sig tveksamma till eller avvisar den
föreslagna omnumreringen av militär- och civilområdena. Som skäl härför
anföres i huvudsak att en sådan ändring skulle medföra praktiska omställningssvårigheter,
risker för missförstånd och onödiga kostnader. Civilförvaltningen
framhåller i detta sammanhang, att det från skilda synpunkter
vore bättre, om ett annat benämningssystem än nummerbeteckningar kunde
väljas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

VII. Utredningens förslag till indelning och ledning i högre

regional instans

Krigsmakten

1. Regional indelning
Utredningen

Riket med omgivande territorialvatten indelas i sex militärområden såsom
framgår av en av utredningen upprättad kartskiss, vilken torde såsom bilaga
7 fogas till protokollet i detta ärende, nämligen (militärområdena angivna
med början söderifrån):

Militärområde	Utformat närmast med hänsyn till
I.....................	Försvar mot kustinvasion samt territoriell verksamhet i Sydsverige
II....................	Försvar mot kust- och gränsinvasion västerifrån, territoriell verk-samhet i sydvästra Sverige samt skydd och omhändertagande av västkustimport
III...................	Försvar mot kustinvasion samt territoriell verksamhet på Gotland och i östra Mellansverige
IV....................	Försvar mot gränsinvasion västerifrån samt territoriell verksamhet i västra Mellansverige
V.....................	Försvar mot gräns- och kustinvasion samt territoriell verksamhet i mellersta Norrland
VI....................	Försvar mot gränsinvasion samt territoriell verksamhet i övre Norr-land

Föreslagen indelning innebär bl. a. att Gotland, som f. n. i operativt hänseende
lyder direkt under överbefälhavaren, inlemmas som en del av III.
militärområdet. Härom anför utredningen följande.

Överbefälhavaren har i skrivelse till utredningen framhållit att — oberoende
av organisationsalternativ i stort — det bedömes i och för sig saknas förutsättningar
för att inom nuvarande VII. militärområdet tillskapa en enhetlig
allmänoperativ ledning för Gotlands försvar. Som en följd härav har överbefälhavaren
i samtliga för utredningen redovisade studiealternativ och
varianter av dessa räknat med att Gotland i operativt hänseende skall lyda
under en regional chef i östra Mellansverige.

Utredningen är ense med överbefälhavaren i dennes bedömande att förutsättningar
saknas för en enhetlig allmänoperativ ledning för Gotlands försvar
i den bemärkelse som utredningen lägger i detta begrepp. De stridskrafter
som rimligen varaktigt kan vara tilldelade befälhavaren på Gotland tillhör
nämligen i huvudsak armén och kustartilleriet, under det att de styrkor
av sjö- och flygstridskrafter som i olika lägen kan komma att sättas in för
direkt eller indirekt försvar av Gotland i fortsättningen liksom hittills måste

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

till sin huvuddel vara baserade på fastlandet och ha uppgifter för försvar även
av detta. Dessa sistnämnda stridskrafter bör därför lyda under befälhavare
på fastlandet. Detta utesluter icke att enheter av vissa sådana stridskrafter
för visst uppdrag eller för viss tid kan underställas befälhavaren på Gotland.

Gotlands läge öster om gränsen mellan I. och III. militärområdena gör att
öns försvar kommer att påverka såväl norra delen av I. militärområdet som
södra delen av III. militärområdet. Med hänsyn dels till den betydelse som
öns försvar har för vår rörelsefrihet på och över Gotska sjön, dels ock till
lydnadsförhållanden, basering m. m. för tidigare åsyftade sjö- och flygstridskrafter
anses det dock motiverat att hänföra Gotland, Gotska sjön och östra
Mellansverige till ett allmänoperativt verksamhetsområde.

Vid insats av sjö- och främst flygstridskrafter för ingripande till försvar
av Gotland är det av väsentlig betydelse, att beslut och order om sådan insats
kan komma till stånd snabbt och utan omgång. Utredningen kan icke finna
annat än att de bästa förutsättningarna härför erhålles om ansvaret åvilar
den chef som kommer att ha de erforderliga resurserna, nämligen befälhavaren
för III. militärområdet. Från dessa synpunkter kommer, enligt utredningens
uppfattning, den av överbefälhavaren föreslagna ordningen att
skapa gynnsammare betingelser för Gotlands försvar än de nuvarande.

Ehuru Gotland allmänoperativt hänger främst samman med östra Svealand,
har Gotland dock en militärgeografisk särställning, som måste beaktas.
Utredningen förutsätter därför, liksom överbefälhavaren gjort i sina förslag,
att den markoperativa avvägningen av styrkeförhållanden mellan fastlandet
och Gotland alltfort görs av överbefälhavaren. Utredningen framhåller, att
härmed självfallet icke åsyftas någon inskränkning i de befogenheter att
leda den operativa verksamheten inom krigsmakten och att i krig göra tillfälliga
ändringar i den militärterritoriella indelningen, som tillkommer överbefälhavaren
enligt hans instruktion. Med stöd av dessa befogenheter kan
överbefälhavaren exempelvis, om det under krig skulle uppkomma ett läge
som anses påkalla detta, ställa befälhavaren på Gotland direkt under sitt
befäl.

De särskilda omständigheter, som kan åberopas i fråga om Gotland, föranleder
enligt utredningen att befälet på ön såväl i fred som i krig bör föras
av en så kvalificerad chef som en generalmajor. Utredningen är också av den
uppfattningen att ledningsorganisationen på Gotland måste förstärkas. Förslag
härom redovisas i det följande (under VIII).

De föreslagna militärområdesgränserna ansluter sig till länsgränser med
följande undantag.

(1) Gränsen mellan V. och III. militärområdena delar Gävleborgs län.

(2) östra delen av gränsen mellan III. och I. militärområdena delar Kalmar
län, liksom i nuläget.

Härom anför försvarsledningsutredningen följande.

Kungt. Maj:ts proposition nr 109 år 1964

Överbefälhavaren, som mycket bestämt uttalat sig för principen om överensstämmelse
mellan militärterritorieli och civiladministrativ indelning,
har likväl ansett sig böra föreslå att den militärterritoriella indelningen inom
ifrågavarande områden skall avvika från nuvarande länsindelning. Försvarsledningsutredningen
har noggrant studerat motiven härför och är ense med
överbefälhavaren om att operativa krav klart talar för dennes förslag.

Försvarsledningsutredningen framhåller i detta sammanhang som sin
uppfattning, att gränsen mellan I. och II. militärområdena bör gå tvärs
igenom Halland, någonstans i höjd med Falkenberg. Med hänsyn till att nu
arbetande utredning rörande länsindelningen kan komma att förorda ändringar
i denna indelning, som berör Halland, vill försvarsledningsutredningen
likväl icke föreslå en ändring nu av militärområdesgränsen. Betingelserna
för att få en framtida gemensam militärområdes- och länsgräns redan
från början dragen i sin exakta och slutliga sträckning torde bli bättre, anser
utredningen, om resultaten av länsindelningsutredningens arbete avvaktas
än om en ny militärområdesgräns fastlägges redan nu. Försvarsledningsutredningen
har meddelat länsindelningsutredningen sin uppfattning röiande
från totalförsvarets synpunkt lämpliga länsgränser.

Yttranden

Här torde först böra nämnas att några remissmyndigheter, bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen,
statens biltrafiknämnd, järnvägsstyrelsen, statspolisintendenten,
Sveriges lantbruksförbund samt Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund, generellt förklarat sig biträda eller icke ha
något att erinra mot utredningens förslag. Det övervägande antalet övriga
remissinstanser accepterar i allt väsentligt utredningens principiella bedömningar
och förslag. Som exempel härpå må nämnas att civilbefälhavaren
i fjärde civilområdet anser, att utredningen presenterat en utomordentligt
förnämlig lösning av de betydelsefulla och komplicerade problemen rörande
totalförsvarets regionala ledning. Utredningens ställningstagande till de olika
frågorna är enligt civilbefälhavarens mening välgrundade och framsynta.

Den av utredningen angivna grundprincipen om gemensamma gränser i
den regionala indelningen för det militära och civila försvaret
biträdes av samtliga remissinstanser, som uttalat sig på denna punkt, bl. a.
överbefälhavaren, försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets forskningsanstalt,
generalpoststyrelsen, sjöfartsstyrelsen, Sveriges Radio AB, statskontoret,
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnåmnd,
beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och
samtliga civilbefälhavare. Såsom tidigare redovisats har remissmyndigheterna
inte heller funnit anledning till erinran mot utredningens val av huvud,
‘S—Bihang till riksdagens protokoll 1904. 1 samt. Nr 109

Kungl. Maj.ts proposition nr JOD dr 1

alternativ, varav följer att den föreslagna indelningen i sex militär- och sex
civilområden i stort sett godtages. Avvikande uppfattningar redovisas dock
i vissa gränsdragningsfrågor.

Länsindelningsutredningen uppger sig ha full förståelse för värdet av
överensstämmelse mellan militär- och civilområdenas gränser. Enligt utredningens
direktiv skall emellertid ett flertal andra synpunkter beaktas. I den
mån sådana synpunkter skulle starkt tala för en annan utformning av länen
än den som skulle vara mest lämplig med tanke på totalförsvarets önskemål,
är det enligt utredningens uppfattning ofrånkomligt, att dessa synpunkter
måste ges företräde. Utredningens arbete har ännu icke framskridit så långt,
att utredningen ens preliminärt kunnat taga ställning till frågan om länens
storlek och antal. Utredningen kan därför inte utsluta, att dess blivande
förslag kan komma att förete avvikelser i förhållande till försvarsledningsutredningens
förslag beträffande militär- och civilområden. Utredningen
kommer emellertid att noga överväga de önskemål om ändring av den nuvarande
länsindelningen i vissa fall, som försvarsledningsutredningen framfört.
Då dessa avvikelser är motiverade av tungt vägande militära skäl, har
länsindelningsutredningen icke något att erinra mot att de framlagda förslagen
nu genomföres.

Förslaget att Gotland skall inlemmas i III. militär-(civil-)området
tillstyrkes av överbefälhavaren, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd,
beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, civilbefälhavaren i
fjärde civilområdet och 1962 års förs vars sjukvårdsutredning. Länsstyrelsen
i Gotlands län avstyrker däremot Gotlands inlemmande i militärområde och
ansluter sig i stället till ett av militärbefälhavaren för nuvarande VII. militärområdet
framlagt förslag, att Gotlands militära försvarsorganisation under
beteckningen Gotlands militärkommando skall kvarstå med nuvarande
lydnadsförhållanden och att frågan om en eventuell ändring av dessa prövas
först sedan omorganisationen genomförts och ytterligare erfarenheter
vunnits.

De av utredningen i vissa fall förordade avvikelserna från gällande
länsgränser har föranlett principiella erinringar från några
remissinstanser. Sålunda anför civilbefälhavaren i tredje civilområdet, att
utredningens förslag framstår som orealistiskt i de fall indelningen avser
att från ett län till ett angränsande överföra vissa områden. Civilbefälhavaren
anser, att en ändring av civiladministrativa gränser i ett skede, då totallörsvaret
skall krigsorganiseras och genomföra omfattande utrymningar
m. in., måste medföra sådana organisatoriska olägenheter, att den blir till
skada i stället för till nytta. Civilbefälhavaren i femte civilområdet och länsstyrelsen
i Kopparbergs län ifrågasätter i gemensamt yttrande, om tillräckligt
underlag föreligger för att en klar bild skall erhållas av de svårigheter,
som måste uppstå på civil sida vid en delning av län. Civilbefälhavaren och
länsstyrelsen anser därför, att en förnyad prövning av gränsdragningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

för militär- och civilområden» bör verkställas, innan slutgiltigt fastställande
äger rum. Likartade synpunkter anföres av länsstyrelserna i Östergötlands,
Kronobergs, Kristianstads samt Göteborgs och Bohus län, varvid bl. a. framliålles,
att gränsdragningen i avvaktan på en kommande allmän revidering
av länsgränserna bör ske enligt gällande länsgränser, såvida icke absolut
tvingande operativa skäl nödvändiggör en gränsdragning enligt utredningens
förslag. Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår — under framhållande av att
länen måste betraktas som organiska enheter, som icke under orostider kan
brytas sönder, utan att detta förorsakar allvarliga rubbningar i administrationen
— att tanken på att i ett krigsfallsläge företaga ifrågavarande indelningsändringar
avskrives.

Utredningens förslag beträffande Gävleborgs län accepteras av
överbefälhavaren, generalpoststyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala lån och —
såsom en provisorisk lösning — av beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar. Civilbefälhavaren i andra civilområdet anser det däremot orealistiskt.
Endast två alternativ synes enligt civilbefälhavaren kunna övervägas,
nämligen antingen att blivande femte civil-(militär-)området utgöres enbart
av Västernorrlands och Jämtlands län eller också att till området föres
hela Gävleborgs län. Synnerligen starka skäl talar enligt civilbefälhavaren
för sistnämnda lösning. Skulle länsindelningsutredningen resultera i en
ändrad indelning beträffande Gävleborgs län, anser civilbefälhavaren, att frågan
om justering av civil-(militär-)områdets gränser får upptagas till nytt
övervägande. Civilbefälhavaren i fjärde civilområdet anser, att Gävleborgs
län är en väl sammansvetsad enhet. Om militära och operativa skäl talar för
att huvuddelen av länet skall tillföras det nya III. militärområdet, bör länet
i sin helhet enligt civilbefälhavaren överföras dit.

Civilbefälhavaren i femte civilområdet och länsstyrelsen i Kopparbergs län
konstaterar, att en nära samverkan och samordning mellan Gävleborgs och
Kopparbergs län torde komma att krävas, oavsett om Gävleborgs län ingår i
det föreslagna tredje eller femte civilområdet. Samordningen med Kopparbergs
län behandlas också av länsstyrelsen i Gävleborgs län, som konstaterar,
att länsstyrelsen tidigare ansett, att det kunde vara motiverat att överföra
länet till nuvarande V. militär-(civil-)området, vilket skulle underlätta samordningsproblemen.
Länsstyrelsen har också efter samråd med företrädare
för II. och V. militärområdena tyckt sig förslå, att det icke vore oförenligt
med de militära kraven, att hela Gävleborgs län inordnades i något av de
föreslagna V. eller IV. militär-(civil-)områdena. Då utredningens förslag
inte medför några som helst fördelar för länets del, bör det enligt länsstyrelsens
mening icke genomföras. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län finner
utredningens förslag på denna punkt så orealistiskt, att det icke hör upplagas
som elt alternativ. Som skäl härför anföres att förslaget från civil synpunkt
är behäflat med allvarliga olägenheter, som främst kommer att göra
sig gällande, då det civila samhället skall övergå till krigsorganisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 196b

Utredningens förslag i fråga om Kalmar län biträdes av överbefälhavaren,
civilbefälhavaren i fjärde civilområdet, generalpoststyrelsen och
beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, i sistnämnda fall dock endast
som ett provisorium i avvaktan på en ny länsindelning. Även länsstyrelsen
i Kalmar län, som bedömer det lämpligt, att den civila och militära verksamheten
samordnas helt inom civil- och militärområde, tillstyrker utredningens
förslag. Civilbefälhavaren i första civilområdet anser, att inga gränsändringar
bör genomföras, innan länsindelningsutredningens arbete är klart.
I konsekvens härmed bör enligt civilbefälhavaren nuvarande ordning kvarstå
i norra delen av Kalmar län.

I samband med behandlingen av gränsfrågorna rörande Gävleborgs och
Kalmar län har — såsom redan i viss mån redovisats — utsträckningen av
det föreslagna III. m i 1 i t ä r-(c i v i l-)o m r å d e t aktualiserats. Sålunda
har statskontoret funnit, att detta betydelsefulla områdes stora och långsträckta
omfattning synes vara ägnad att inge vissa betänkligheter. Civilbefälhavaren
i femte civilområdet och länsstyrelsen i Kopparbergs län
konstaterar, att det föreslagna tredje civilområdet kommer att omfatta sex
hela län, och ifrågasätter mot bakgrund härav, om inte civilbefälhavarens
uppgifter blir alltför omfattande. Enligt civilbefälhavarens och länsstyrelsens
uppfattning bör därför utsträckningen av området bli föremål för ny
prövning.

Beträffande Hallands län framhåller överbefälhavaren, att frågan
om delning av länet bör anstå, tills länsindelningsutredningen slutfört sitt
arbete. Även civilbefälhavaren i tredje civilområdet finner det helt motiverat
att avvakta länsindelningsutredningens resultat, innan slutlig gränsdragning
sker inom Halland.

Länsstyrelsen i Hallands län finner utredningens ställningstagande svårförståeligt,
eftersom länets struktur är påfallande ensartad. Länet anses därför
odelat böra föras antingen till I. eller III. militär-(civil-)området. Enligt
länsstyrelsens uppfattning utgör emellertid Hallandsåsen en naturlig gräns
i söder, och övervägande skäl anses därför tala för att länet, liksom hittills,
inordnas i III. militär-(civil-)området. På grund härav motsätter sig länsstyrelsen
bestämt, att länet delas. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att det
förhållandet, att södra Halland av operativa skäl eventuellt skulle komma
att avskiljas från det övriga militär-(civil-)området, icke utgör tillräckligt
skäl för en ändrad gränsdragning. Från såväl operativ som administrativ
synpunkt måste Hallandsåsen enligt länsslyrelsens mening betraktas som en
naturlig gräns. Beträffande det föreslagna II. militärområdet, framhåller
länsstyrelsen vidare, synes en utformning i enlighet med överbefälhavarens
direktiv år 1953 till dåvarande militärindelningskommittén, innebärande
att till området även hänfördes delar av nuvarande V. militärområdet,
kunna diskuteras. En sådan indelning skulle enligt länsstyrelsen i
hög grad underlätta samverkan i högre regional instans.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196i

2. Militärbefälhavarnas uppgifter och ledningsorganisation i krig
Utredningen

Utredningen anför att militärbefälhavare skall vara beredd att i krig
lösa uppgifter enligt vad som angivits i det föregående. Den erinrar om att
militärbefälhavarna därvid i nuvarande militärpolitiska läge ges krigsuppgifter
i enlighet med nu gällande krigsplanläggning, vilket innebär att vissa
militärbefälhavare kommer att få mera ansvarsfulla uppgifter och en större
tilldelning av stridskrafter än andra.

Några detaljerade förslag rörande ledningsorganisationen i krig framlägges
icke av utredningen, som anser att detaljutformningen bör ankomma
på överbefälhavaren och att denne efter vissa riktlinjer, bl. a. i fråga om
krigsmaktens samverkan med det civila försvaret, därvid bör ges största
möjliga handlingsfrihet.

Utredningen förutsätter en ledningsorganisation i krig huvudsakligen i
enlighet med vad som föreslagits i överbefälhavarens modifierade sexregionsalternativ.
Denna organisation anges innebära i huvudsak följande.

Militärbefälhavare utövar under överbefälhavaren operativ ledning inom
militärområdet och ett utanför territorialvattengränsen tilldelat operationsområde.
I fråga om ledning av luftoperativ verksamhet ges vissa militärbefälhavare
efter gällande krigsplanläggning anpassade skyldigheter och
befogenheter gentemot varandra, i stort sett enligt en särskild inom utredningen
verkställd delutredning, vilken i sammandrag redovisas i betänkandet.

Direkt underställda militärbefälhavare är

försvarsområdesbefälhavare och — inom vissa militärområden — fördelningschefer,

chefer för örlogsbaser (inom III. militärområdet chefer för örlogskommandon),
bevakningsområdeschefer samt chefer för vissa sjöstyrkor,

sektorchefer och chefer för flygstridskrafter som icke ingår i sektorer, såsom
chefer för spanings- och attackförband, samt

militärområdes- och, i vissa hänseenden, strategiska reserver.

Militärbefälhavare är territoriell chef inom militärområdet och samverkar
i denna egenskap med civilbefälhavare och övriga sidoordnade civila chefer.
Under militärbefälhavare utövas territoriell verksamhet av försvarsområdesbefälhavare
och i vissa fall av fördelningschefer.

Chefer i lägre regional instans förutsättes av utredningen skola fullgöra
följande uppgifter.

Försvarsområdesbefälhavare leder under militärbefälhavare!! inom vederbörligt
försvarsområde dels territoriell verksamhet, dels slridsverksamhcten

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

på marken utom i eventuellt avdelade fördelningsområden, där denna verksamhet
leds av fördelningschefer. Han ansvarar även för underhåll av samtliga
förband inom försvarsområdet, oberoende av försvarsgrenstillhörighet,
när det gäller för krigsmakten gemensamma förnödenheter och materiel.
Undantag göres endast i de fall då så starka arméstridskrafter samlas att fördelningar
organiseras; i dessa fall tillkommer motsvarande ansvar fördelningschef
beträffande hans fördélningsområde.

Chef för »örlogskommando» (föreslagen benämning i krig på ledningsorgan
som organiseras av Ostkustens örlogsbas) leder enligt militärbefälhavares
bestämmande tilldelade sjöstridskrafters företag. Han leder även
bas- och underhållstjänsten för underställda eller i övrigt i örlogskommandots
baser baserade sjöstridskrafter. De landbaserade förbandens underhåll
med för krigsmakten gemensamma resurser ombesörj es däremot av för*
svarsområdesbefälhavare.

örlogsbaschef leder under militärbefälhavaren bas- och underhållstjänsten
för sjöstridskrafter som är underställda militärbefälhavaren eller står under
dennes operativa ledning. De landbaserade förbandens underhåll med för
krigsmakten gemensamma resurser ombesörj es däremot av försvarsområdesbefälhavare.
örlogsbaschef leder under militärbefälhavaren minröjningsverksamheten
inom och i anslutning till basområdena.

Sektorchef leder under militärbefälhavaren inom vederbörlig sektor det
aktiva luftförsvaret samt bas- och underhåll stjänst för jaktförsvaret och för
militärbefälhavaren direkt underställda, inom sektorn baserade spanings-,
attack- och transportflygförband. De inarkbundna förbandens underhåll
med för krigsmakten gemensamma resurser ombesörj es dock av försvarsområdesbefälhavare.

Attackförbanden förutsättes skola ledas efter principer som utredningen
redovisar i betänkandet.

Utredningen lämnar i betänkandet en kortfattad redogörelse för militärbefälsstabs
krigsorganisation.

3. Militär befälhavares uppgifter i fred
Utredningen

Militärbefälhavares uppgifter i fred anger utredningen vara
operativt krigsförberedelsearbete,
förbandsproduktion och
förvaltning.

Utredningen anser att uppgifternas omfattning inom olika militärområden
kommer att variera avsevärt inom samtliga dessa huvudfunktioner, beroende
bl. a. på militärområdenas geografiska läge och deras olika storlek.
Rörande militärbefälhavares uppgifter i fråga om operativt krigsförbere -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1964

delsearbete framhåller utredningen, att militärbefälhavare skall under överbefälhavaren
förbereda de uppgifter som enligt gällande krigsfallsorder avses
skola tillkomma honom i krig. Detta förklaras innebära i huvudsak
följande:

Försvar mot invasion och aktivt luftförsvar skall förberedas av samtliga
militärbefälhavare.

Territoriell verksamhet skall förberedas av samtliga militärbefälhavare.

Skydd av västkustimport samt hamnar och lastageplatser för denna ävensom
godsets vidaretransport från dessa hamnar m. m. skall förberedas av
befälhavaren för II. militärområdet.

Militärbefälhavares ansvar och uppgifter i fråga om ledning av förbandsproduktion
redovisar utredningen på följande sätt.

Militärbefälhavare skall under central instans leda mobiliseringen av alla
krigsförband som mobiliserar inom militärområdet; för förband tillhörande
militärbefälhavaren icke underställda mobiliseringsmyndigheter dock med
begränsat ansvar enligt av överbefälhavaren utfärdade särskilda bestämmelser.

Han skall även inför central instans vara ansvarig för mobiliseringsförberedelserna
vid alla förband som mobiliserar inom militärområdet. I fråga
om mobiliseringsmyndigheter, som mobiliserar förband inom hans militärområde
men icke är underställda honom, skall han dock ha ansvar endast
i vissa angivna hänseenden. I övrigt skall ansvaret avila den militärbefälhavare
som mobiliseringsmyndigheten är fredsunderställd.

Militärbefälhavare skall själv icke vara mobiliseringsmyndighet. örlogsbaschef
skall överta marinkommandochefs uppgift att vara mobiliseringsmyndighet
för förband ur flottan.

Rörande övrig förbandsproducerande verksamhet, som bör åvila militärbefälhavare,
anför utredningen följande.

Armén

Samtliga militärbefälhavare ges det ansvar och de uppgifter i fråga om
produktion av arméförband som åvilar nuvarande militärbefälhavare. Försvarsområdesbefälhavare
och förbandschefer ur armén skall vara underställda
vederbörande militärbefälhavare.

Utan någon begränsning av militärbefälhavarens ansvar inför chefen för
armén bör ansvar och befogenheter så långt möjligt decentraliseras till försvarsområdesbefälhavare
och förbandschefer. Dessa chefer bör således sa
självständigt som möjligt leda bl. a. all utbildning av grundläggande art.

Utbildningsanstalter, som har karaktär av centrala skolor, bör liksom f. n.
i utbildningshänseende lyda direkt under chefen för armén.

»Befälhavaren på Gotland» bör — med arméförbanden på ön sig underställda
— i fråga om förbandsproduktion lyda direkt under chefen för armén.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196i

Marinen

Militärbefälhavarna för I., II., III. och V. militärområdena ges ansvar för
produktion av förband ur marinen —- militärbefälhavaren för V. militärområdet
jämväl för förband som mobiliserar inom VI. militärområdet —
dock att militärbefälhavare i fråga om utbildning åläggs ansvar endast för
övningar av operativ karaktär samt för samordning av frivilligutbildning.
Örlogsbas- och kustartilleriförsvarschefer skall vara underställda vederbörande
militärbefälhavare, dock att chefen för Gotlands kustartilleriförsvar
skall vara underställd »befälhavaren på Gotland». I fråga om utbildning
— utom övningar av operativ karaktär — samt därmed sammanhängande
personal tjänst skall örlogsbas- och kustartilleriförsvarschefer dock lyda direkt
under chefen för marinen.

Utan någon begränsning av militärbefälhavares ansvar inför chefen för
marinen bör ansvar och befogenheter så långt möjligt decentraliseras till
örlogsbas- och kustartilleriförsvarschefer.

Chefen för kustflottan skall vara direkt underställd chefen för marinen.

Cheferna för Karlskrona- och Bergaskolorna bör vara underställda cheferna
för Sydkustens respektive Ostkustens örlogsbas men i fråga om centralt
organiserad utbildning lyda direkt under chefen för marinen.

Flygvapnet

Militärbefälhavarna för I. och III. militärområdena ges det ansvar och de
uPPg^er i fråga om produktion av förband ur flygvapnet, som åvilar cheferna
för nuvarande 2. och 3. flygeskadrarna. Flottiljchefer skall vara underställda
enligt samma ordning som f. n.

Militärbefälhavaren för VI. militärområdet ges ansvar för produktion av
flygförband för det egna militärområdet — F21 skall vara underställd —
samt leder under chefen för flygvapnet utbildning och övningar samt därmed
sammanhängande personaltjänst vid F 4.

Militärbefälhavaren för V. militärområdet ges ansvar för produktion av
flygförband för det egna militärområdet — F 4 skall vara underställd —
dock att chefen för F 4 i fråga om utbildning m. in. skall lyda under militärbefälhavaren
för VI. militärområdet.

Utan någon begränsning av militärbefälhavarens ansvar inför chefen för
flygvapnet bör ansvar och befogenheter så långt möjligt decentraliseras till
flottilj chefer. Dessa bör således så självständigt som möjligt leda bl. a. all
utbildning av grundläggande art.

De inspektörsuppgifter, som nu åvilar eskadercheferna, anses t. v. böra
kombineras med uppgifterna att vara chefer för flygsektionerna, tillika
f!yginsPektörer i I., III. och VI. militärbefälsstaberna samt med attackeskaderchefens
uppgifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 dr 196b

Beträffande förvaltning, utom i fråga om befästningar och byggnader, anför
utredningen att militärbefälhavare i princip skall som regional förvaltningsmyndighet
utöva ledning av och uppsikt över förvaltningen vid honom
underställda förband, försvarsområden, kustartilleriförsvar och örlogsbaser.
Förvaltningsorganisationens nuvarande utformning i central instans samt
kravet på en arbetstekniskt rationell fredsorganisation medför dock att vissa
avsteg, i varje fall tills vidare, bör göras från denna princip. Militärbefälhavares
uppgifter föreslås därför vara följande:

(1) Militärbefälhavare leder intendenturförvaltningen vid underställda
förband, försvarsområden, kustartilleriförsvar och örlogsbaser.

(2) Militärbefälhavare leder tygförvaltningen vid underställda försvarsområden
och förband ur armén.

(3) Militärbefälhavares uppgifter i fråga om tygförvaltning vid underställda
förband ur marinen och flygvapnet begränsas t. v. till ledning av operativt
krigsförberedelsearbete och inspektionsskyldighet. Chefer för örlogsbaser,
kustartilleriförsvarschefer och flottilj chefer skall således ha en direkt
förvaltningslinje till marin- respektive flygförvaltningen, i fråga om strilmaterielen
över sektorflottilj.

Därest en ökad samordning inom den centrala tygförvaltningens område
kommer till stånd, kan det komma i fråga att militärbefälhavare ges ökade
uppgifter inom marin- och flygförvaltningarnas ansvarsområden.

(4) Militärbefälhavares uppgifter i fråga om sjukvårdsförvaltning begränsas
t. v. till ledning av operativt krigsförberedelsearbete och inspektionsskyldighet.
Organisatoriska och personella förutsättningar bör tillskapas för att
militärbefälhavare skall kunna i full utsträckning utöva ledningen av sjukvårdsförvaltningen
vid underställda förband. Förslag härom antages komma
att framläggas av 1962 års försvarssjukvårdsutredning.

Militärbefälhavares ledning av förvaltningen förutsättes skola innebära
planläggande, reglerande, order-, direktiv- och anvisningsgivande samt kontrollerande
verksamhet. Den verkställande och utövande förvaltningen bör
bedrivas — utom i vad gäller vissa anslag för militärbefälsstabens egen verksamhet
— vid militärbefälhavare underställda lokala förvaltningsmyndigheter.

Militärbefälhavare skall till förvaltningsgrenschef -— »stabstygofficer»,
»stabsintendent» och »stabsläkare» — delegera rätten att besluta i sådana
förvaltningsärenden, som icke är av större räckvidd eller där beslutet icke
rubbar av militärbefälhavaren fastställd plan för medelshushållningen.

Granskningen av nuvarande ordning för fortifikations- och byggnadsförvaltningens
ledning under central instans visar enligt utredningens uppfattning,
att det finns anledning att ifrågasätta ändringar i denna ordning i olika
hänseenden. Utredningen har emellertid ansett sig icke själv böra företaga de
ingående och omfattande undersökningar, som skulle erfordras för att fram -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 är 1964

lägga konkreta förslag i ämnet. Utredningen finner att sådana undersökningar
skulle ha sprängt ramen för dess verksamhet och förslag och föreslår
därför, att en särskild utredning tillsättes för frågan om fortifikations- och
byggnadsförvaltningens regionala ledning och organisation. Det är givetvis
önskvärt, framhåller försvarsledningsutredningen, att resultaten av en sådan
utredning föreligger i sådan tid att erforderliga ändringar kan genomföras
samtidigt med dem som försvarsledningsutredningen föreslår. Vid den
nya utredningen bör klarläggas, vilken kompetensfördelning som bör göras
mellan den centrala och den regionala instansen med hänsyn till numera
rådande förhållanden — bl. a. den centrala fortifikationsförvaltningens nyligen
genomförda omorganisation och tillkomsten av det s. k. tvåstegsförfarandet.
För den verksamhet, som finnes böra äga rum regionalt, bör enhetlig
ledning eftersträvas för samtliga försvarsgrenar. Att visst ledningsansvar
därvid måste åvila de nya militärbefälhavarna torde vara klart, men
det måste övervägas vilka slags ledningsfunktioner som bör ankomma på
dem. Försvarsledningsutredningen anser det naturligt att militärbefälhavare
skall lämna militärt underlag till beslut i byggnadsfrågor men finner det
önskvärt, att de kan befrias från tekniskt och ekonomiskt ansvar för själva
utförandet av nybyggnader, större iståndsättningsarbeten m. m. och att som
följd därav organ för sådan verksamhet icke skall behöva ingå i militärbefälsstaberna.
En lämplig lösning skulle enligt utredningen kunna vara, att
bl. a. ifrågavarande uppgifter ankomme på särskilda, direkt under fortifikationsförvaltningen
lydande regionala förvaltningsorgan. En nära samverkan
mellan dessa organ och militärbefälen — varvid militärbefälhavarnas
berättigade inflytande skulle vara säkrat — finge i så fall förutsättas.

Yttranden

I anslutning till utredningens överväganden rörande militärbefälhavares
operativa uppgifter anför överbefälhavaren, att han
på samma principiella grund som utredningen bedömer det erforderligt, att
vissa militärbefälhavare får befogenheter och skyldigheter även utanför
den egna regionen i fråga om luftoperativ verksamhet. Liksom utredningen
förutsätter överbefälhavaren vidare, att militärbefälhavarna i tillämpliga
delar ges operativt ansvar, däri inkluderat krigsförberedelsearbete, som i
huvudsak motsvarar det som nu åvilar militärbefälhavare, marinkommandochef
samt eskaderchef. Militärbefälhavare skall därjämte enligt överbefälhavaren
i princip vara ålagd ansvar för sådana ingripanden och åtgärder,
som i dag åvilar regionala chefer för hävdandet av rikets oberoende.

Beträffande militärbefälhavares förbandsproducerande
uppgifter anför överbefälhavaren huvudsakligen följande.

Jag har intet att erinra mot utredningens förslag rörande fördelning på
militärområden av förband och utbildningsanstalter. Förband måste kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196h

vara underställda eller i vissa avseenden lyda under annan militärbefälhavare
än den som är chef för det område, inom vilket förbandet är beläget.

Principen att den för regionen ansvarige chefen har ansvar för genomförande
av mobilisering av inom området mobiliserande enheter och för därmed
direkt sammanhängande planläggning bör gälla. Vissa undantag härifrån
kan dock behöva göras. Innan resultatet föreligger av en av mig beordrad
utredning angående en för krigsmakten gemensam mobiliseringsinstruktion,
är jag icke beredd att taga ställning till föreliggande frågor.

Vad angår utredningens principiella förslag om militärbefälhavarnas uppgifter
rörande utbildningsverksamhet m. m. har jag i huvudsak intet att
erinra. Jag vill dock understryka, att eu effektiv förbandsproduktion måste
säkerställas. Det är härvid betydelsefullt, att militärbefälhavaren kan ägna
sig åt utbildning av sådana enheter, som helt eller delvis saknar motsvarighet
i fredsorganisationen och som är sammansatta av delar, som utbildas
inom skilda truppslag (motsvarande). Militärbefälhavaren måste även leda
utbildningen i samverkan mellan stridskrafter ur olika försvarsgrenar. Militärbefälhavaren
skall vidare leda samövningar mellan militära staber och
civila myndigheter.

Jag delar utredningens uppfattning, att uppgifter rörande grundläggande
utbildning så långt möjligt bör delegeras till förbandschefer.

Försvarets sjukvårdsstyrelse har beträffande förbandsproduktionen studerat
sjukvårdsutbildningen och funnit, att den föreslagna ansvarsfördelningen
är förenad med bestämda nackdelar. Enligt styrelsens mening bör
möjligheterna prövas att bättre samordna utbildningen inom bas- och underhållstjänsten.
För hälso- och sjukvårdens del vore det angeläget och borde
vara möjligt att ge militärbefälhavare ansvar för ledning och kontroll
av sjukvårdsutbildningen inom regionen oavsett försvarsgren, såvitt utbildningen
icke avser tjänst ombord, dykare eller flygande personal.

1962 års försvarssjukvårdsutredning tillstyrker, att militärbefälhavare bör
vara ansvarig för övervakning av mobiliseringsförberedelserna vid alla förband,
som mobiliserar inom militärområdet. Utredningen har vidare funnit,
att ansvarsfördelningen i fråga om sjukvårdsutbildningen är förenad med
nackdelar därigenom, att en enhetlig ledning av utbildningen inom regionen
försvåras. Härom anför försvarssjukvårdsutredningen bl. a. följande.

Utredningen hyser den bestämda uppfattningen, att militärbefälhavarna
i fråga om ledningen och delvis även i fråga om genomförandet av sjukvårdsutbildningen
kommer att få synnerligen viktiga uppgifter, vilka i princip
bör lösas oberoende av försvarsgrensgränser. Utredningen ställer sig därför
tveksam till lämpligheten av att lokala myndigheter ur marinen i utbildningshänseende
ställes direkt under chefen för marinen och att lokala myndigheter
ur flygvapnet underställes annan militärbefälhavare än den, inom
vars militärområde myndigheten geografiskt hör hemma. Enligt utredningens
mening talar starka skäl för att lydnadslinjerna i fråga om sjukvårdsutbildningen
går från central myndighet genom militärbefälhavaren
till lokal myndighet. Utredningen anser därför, alt möjligheterna till en sådan
ansvars- och bcfogenhctsfördelning för sjukvårdsutbildningcns del bör
hållas öppna till dess utredningen hunnit framlägga sill förslag rörande den
regionala ledningen av militärsjukvården.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

Flygförvaltningen erinrar om att flygvapnets utbildning oinfattar bl. a.
grundutbildning, specialutbildning, omskolning och vidareutbildning samt
framhåller i anslutning därtill, att ansvar för och ledning av större delen
av vidareutbildningen kan åläggas militärbefälhavarna. En decentralisering
av utbildningen i övrigt anses däremot icke kunna göras utan en omfattande
och dyrbar utbyggnad av flygvapnets utbildningsresurser. Chefen för flygvapnet
bör därför enligt ämbetsverkets mening även i fortsättningen direkt
ansvara för den grundläggande utbildningen, huvuddelen av specialutbildningen
samt omskolningen. Utbildningens influens på flygmaterieltjänsten
uppges fordra direkta förbindelser mellan flygförband (skolor) och flygförvaltningen.

De av utredningen förordade principerna för militärbefälhavares
uppgifter avseende förvaltning, utom i fråga om
befästningar och byggnader biträdes av försvarets civilförvaltning,
försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets intendenturverk, armétyg-,
marin- och flygförvaltningarna, försvarets förvaltningsdirektion samt försvarssjukvårds-
och intendenturförvaltningsutredningarna.

Överbefälhavaren anser på denna punkt, att militärbefälhavare bör ha det
förvaltningsansvar — om möjligt likartat för samtliga förvaltningsområden
— som handläggningen av förekommande ärenden rörande operativ verksamhet
och förbandsproduktion kräver. Förvaltningsuppgifterna bör i största
möjliga utsträckning decentraliseras, och i syfte att klarlägga vad som är
lämpligt och möjligt bör studier och försök komma till stånd, överbefälhavaren
förordar därför, att den försöksverksamhet, som pågår inom armétygförvaltningens
och försvarets intendenturverks ansvarsområden berörande
regional instans, fullföljes och vidgas att omfatta samtliga förvaltningar.

Försvarets sjukvårdsstyrelse anser, att rådande ansvarsfördelning är förenad
med bestämda nackdelar, eftersom styrelsens möjligheter att direkt
leda bl. a. de lokala myndigheternas krigsförberedelsearbete är starkt begränsade.
Enligt styrelsens uppfattning bör målet i fråga om sjukvårdsförvaltningen
vara, att lydnadslinjerna blir desamma som för intendenturförvaltningen.
Även försvarets förvaltningsdirektion anser det angeläget, att
beträffande sjukvårdsförvaltningen förutsättningar snarast skapas för regional
ledning. 1962 års försvarssjukvårdsutredning ansluter sig också till
uppfattningen, att organisatoriska och personella förutsättningar bör skapas
för att militärbefälhavare i full utsträckning skall kunna utöva ledning av
sjukvårdsförvaltningen vid underställda förband. Den föreslagna lösningen
bör därför enligt försvarssjukvårdsutredningen betraktas som ett provisorium,
som behöver tillgripas endast i det fall dess eget förslag icke skulle
hinna framläggas i så god tid, att militärbefälhavarna redan från början kan
tilläggas nyssnämnda ansvar.

Försvarets intendenturverk framhåller, att frågan om intendenturförvaltningens
ledning vid förbanden måste bedömas med hänsyn tagen till hur

Kunyl. Maj:ts proposition nr 109 år 196i

iedningen av det operativa krigsförberedelsearbetet och den förbandsproducerande
verksamheten kommer att bedrivas. Närmare utredning härom anses
erforderlig.

Marinförvaltningen understryker, att militärbefälsstaberna måste tillföras
marin tekniskt sakkunnig personal inom olika områden, därest militärbefälhavare
framdeles skulle tilldelas samma uppgifter i förhållande till lägre
marina organ som i förhållande till lägre arméorgan. Sådana förvaltningslinjer
skulle emellertid medföra icke godtagbar fördröjning av förvaltningsverksamlieten.
Militärbefälhavarens överblick kan enligt marinförvaltningen
tillfredsställande säkras bl. a. genom att förslag och yttranden från örlogsbaschef
och kustartilleriförsvarschef samt direktiv till dessa från ämbetsverket
sändes genom eller i kopia tillställes militärbefälhavaren. Marinförvaltningen
ansluter sig till vad utredningen anfört beträffande gången av
underhållstjänsten med avseende på för krigsmakten gemensam materiel.

Flygförvaltningen anför, att flygmaterieltjänstorganisationen utmärkes av
nära samverkan och direkta kontakter mellan centrala och lokala instanser.
Denna integrerade verksamhet kan inte utan kostnadskrävande omläggningar
och störningar under överskådlig tid övertagas av militärbefälhavarna
med fullt förvaltningsansvar. Ett genomförande på det regionala planet av
likformiga materieltjänstorganisationer för tyg-(flyg-jmaterielförvaltningen
skulle helt bryta ned den nu hårt rationaliserade materieltjänstorganisationen
inom flygvapnet. Det anses därför nödvändigt, att kontaktlinjerna från
flygförvaltningen till förband, verkstäder och förråd i fredstid går direkt.

Försvarets förvaltningsdirektion understryker utredningens uttalande om
vikten av samordnat arbete i central instans, så att erforderlig enhetlighet
uppnås i fråga om förvaltningsföreskrifter o. d. Enhetligheten bör emellertid
icke drivas så långt, att den skapar administrativa svårigheter. Direktionen
anser det därför riktigt, att avsteg bör kunna göras från principen att
den regionala chefen utövar ledningen och uppsikten över förvaltningen och
förutsätter, att dessa spörsmål närmare klarlägges vid de försök, som måste
föregå förvaltningsorganisationens slutliga fastställande. Direktionen anför
vidare, att den direkta förvaltningslinjen från marin- och flygförvaltningarna
åtminstone tills vidare bör bibehållas. Pågående arbete att skapa enhetlighet
i fråga om materieldokumentationen, förrådsverksamheten och materielunderhållet
torde dock enligt direktionen komma att medföra, att den lokala
och regionala förvaltningsverksamheten i högre grad inordnas under militärbefälhavarens
ledning.

Statskontoret förklarar, att dess nyligen avslutade undersökningar vid
marinkommando Syd har bekräftat lämpligheten av att chefer för örlogsbascr,
kustartilleriförsvarschefer och flottiljchefer har direkt förvaltningslinje
till marin- resp. flygförvaltningen. Statskontoret saknar däremot underlag
för alt bedöma, huruvida motsvarande undantag bör gälla för sjukvårdsförvaltningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196i

Den nuvarande organisationen av fortifikations- och b y g g.
nadsförvaltningen har enligt överbefälhavaren i allt väsentligt
fungerat väl. Frågan bör därför enligt överbefälhavarens mening icke ånyo
utredas annat än i den utsträckning som erfordras, för att den nya regionala
ledningen skall kunna tillgodose samtliga försvarsgrenars behov. Inte heller
marinförvaltningen finner någon ny utredning påkallad, eftersom den nuvarande
organisationen fyller de krav, som behöver ställas. En liknande uppfattning
redovisas av Statstjänstemännens riksförbund, som inte kan finna,
att några starkare skäl för en utredning anförts. Försvarets förvaltningsdirektion
anser sig sakna underlag för att bedöma, om erforderliga ändringar
i nuvarande ordning behöver föregås av särskild utredning eller om
frågan kan lösas på annat sätt. Den ändringen bör dock enligt direktionens
mening vidtagas, att enhetlig ledning skall omfatta samtliga försvarsgrenar.

Fortifikationsförvaltningen erinrar i detta sammanhang om att den nuvarande
fortifikations- och byggnadsförvaltningen i regional instans, såvitt
gäller armén och flygvapnet, bygger på de principer, som nu avses skola
gälla för den övriga verksamheten. Denna organisation har enligt ämbetsverkets
mening hittills fungerat godtagbart. Fortifikationsförvaltningen är
icke heller övertygad om att den föreslagna organisationen skulle innebära
en förbättring. Med hänsyn till att en förutsättningslös utredning måste antagas
kräva lång tid, bör enligt förvaltningens mening utredningsarbetet inriktas
på att integrera nuvarande organisation — med erforderliga modifikationer
— i det nya systemet. Därvid bör även frågan om den fasta
maskintjänsten utredas.

Försvarets civilförvaltning och statskontoret biträder förslaget om en särskild
utredning, vilken enligt statskontorets åsikt i görligaste mån bör bedrivas
förutsättningslöst. Denna uppfattning delas av försvarets fastighetsförvaltningsutredning,
som i övrigt framhåller, att integrering försvarsgrenarna
emellan givetvis bör eftersträvas även på fastighetsförvaltningens
område. Utredningen anför vidare, att det allvarligt bör övervägas att behålla
nuvarande organisation i princip och lösa integrationsproblemet inom ramen
för denna.

Beträffande militärbefälhavares uppgifter bör slutligen nämnas att överbefälhavaren
anser, att militärbefälhavaren bör ha ansvar för allmänna, gemensamma
frågor på personalområdet, bl. a. i fråga om personalvård
i mera vid betydelse. Denna fråga har även berörts av försvarets civilförvaltning,
som ifrågasätter, om icke personalvårdsverksamheten bör bli
representerad inom militärbefälsstabema.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 är 196b 87

4. Fredsorganisation av militärbefälsstab
Utredningen

Vid utformning av militärbefälsstabs organisation bör, enligt utredningens
mening, bl. a. följande krav beaktas.

(1) Organisationen skall medge enhetlig och effektiv ledning av allt operativt
krigsförberedelsearbete och därmed direkt sammanhängande förbandsproduktion.
Organisationen skall också medge effektiv ledning av
sådan annan förbandsproduktion och förvaltning, som av olika skäl måste
åläggas militärbefälhavare.

(2) Organisationen skall så långt möjligt överensstämma med organisationen
i krig och snabbt kunna övergå till denna. Ledningen av verksamhet
i krig skall i erforderlig omfattning kunna utövas även före och under övergång
från freds- till krigsorganisation.

Dessa krav bedömes dock icke utesluta smärre förändringar inom staben
vid övergång till krigsorganisation, under förutsättning att personalen i fred
förbereder den verksamhet för vilken den är avsedd i krig.

(3) Ansvarsförhållanden och lydnadsställning skall vara de klaraste möjliga.
Varje stabsmedlem skall i princip ha endast en chef; detta hindrar icke
att han av denne kan för viss tid eller för viss uppgift ställas till annan chefs
förfogande.

(4) Stabens organisation skall möjliggöra för militärbefälhavaren att ägna
huvuddelen av sin verksamhet åt ledning av operativt krigsförberedelsearbete.
Stabens organisation bör därför medge att andra på militärbefälhavaren
ankommande uppgifter kan delegeras.

(5) Tillgången på kvalificerad ledningspersonal är knapp. En ny regional
ledningsorganisation måste genomföras i huvudsak inom ramen för de personalstyrkor,
som f. n. är avsedda för regional instans. Detta förhållande
kräver att varje stab »skräddarsys» för sina uppgifter och att personalbehoven
tillgodoses i första hand inom de militärområden som har de mest krävande
uppgifterna.

Utredningen har studerat en av överbefälhavaren skisserad principorganisation
för militärbefälsstab i sexregionsalternativet jämte ytterligare några
organisationer. Därvid har utredningen funnit den principorganisation
vara lämpligast, som framgår av en tablå, vilken torde få fogas till protokollet
i detta ärende såsom bilaga 8. Denna principorganisation har legat
till grund för utredningens förslag till organisation av I.-—VI. militärbefälsstaberna,
vilka framgår av tabeller, som torde få fogas till protokollet såsom
bilaga 9—lb.

Tillgången inom närmast överskådlig tid på kvalificerad ledningspersonal
ligger till grund för utredningens förslag till organisation i stort av inilitärbefälsstaberna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1964

Antalet beställningar för aktiva officerare och arvodesbefattningar för
pensionerad personal vid — eller avsedda för -— nuvarande högre regionala
staber framgår av följande tabell:

Försvarsgren	Officerare i aktiv tjänst	Personal i arvodesbefattning	Summa
Armén1.....................	100	24	124
Marinen2...................	49	8	57
Flygvapnet.................	30	12	42
Fortifikationskåren..........	12	—	12

1 Officerare tillhörande nuvarande VII. militärbefälsstaben och fortifikationskåren ingår icke.

2 Enligt chefens för marinen jredsbesättningslistor. Officerare vid marinkommandonas förvaltningar
ingår icke. Vissa av dessa torde kunna påräknas för militärbefäls- och örlogsbasstaber.

Ett begränsat antal officerare bedömes kunna tillföras ifrågavarande
staber från central instans i samband med förutsatt reduktion av försvarsgrensstaberna.
Utredningen anser det emellertid vara realistiskt att räkna
med att detta personaltillskott helt eller delvis åtgår för att utfylla befintliga
vakanser i nuvarande regionala staber. — I anslutning härtill erinrar utredningen
om att nuvarande organisation — utöver vakanserna — har anmälda
men icke tillgodosedda behov. Den bedömer det icke vara möjligt att nu tillgodose
dessa behov med personal i aktiv tjänst. Med hänsyn till att ett relativt
stort antal officerare avgår med pension under de närmaste åren anses
möjligheter däremot föreligga att rekrytera flera arvodesbefattningar än
f. n. Utredningen finner det vara erforderligt att denna utväg anlitas och
föreslår därför en begränsad ökning av antalet sådana befattningar. Utredningen
tillägger, att vissa av ifrågavarande befattningar, t. ex. befattningar
som chefer för sektion V (kommunikationssektionen;, i ett gynnsammare
befälsläge kan bytas mot beställningar för aktiva officerare.

För militärbefäls- och örlogsbasstaber bör således enligt utredningen t. v.
räknas med sammanlagt högst 200 aktiva officerare — fortifikationsofficerare
icke medräknade — samt drygt 50 officerare i arvodesbefattningar.

I fråga om personalens försvarsgrenstillhörighet anför utredningen följande.

Befattningarna som militärbefälhavare, stabschef, souschef samt chefer
för sektionerna I och II bör i princip icke vara bundna till någon särskild
försvarsgren. Den enda förutsättningen bör vara, att befattningshavarna har
erforderliga kvalifikationer och har utbildats för sina uppgifter. Motsvarande
gäller viss personal i arvodesbefattningar. För att erforderlig fackmässig
sakkunskap skall säkerställas, förutsättes dock att militärbefälhavare, stabschef
och souschef i princip utgår ur olika försvarsgrenar. Avsteg från denna
princip måste givetvis kunna göras i samband med avlösningar. Fördelningen
av marinens befattningar mellan flottan och kustartilleriet bör ankomma
på överbefälhavaren.

Kungi. Maj. ts proposition nr 109 år 196b

Övriga befattningar anses t. v. böra besättas ur bestämda försvarsgrenar.
Dels är de nämligen motiverade för bestämda uppgifter där i flertalet fall
erfordras fackmässig sakkunskap, dels torde enligt utredningen en långsiktig
personalplanering försvåras om antalet icke förSvarsgrensbundna befattningar
ökas. Ytterligare några befattningar skulle dock kunna göras försvarsgrensoberoende,
t. ex. befattningarna i de i sektion I ingående underrättelse-
och sambandsavdelningarna.

Utredningen föreslår att militärbefälhavare förordnas för visst antal år.

Utredningen förutsätter att den för militärbefälsstaberna avsedda personalen
uppföres i särskild personalförteckning för militärbefälen.

Med hänsyn till att militärbefälhavares uppgifter i fråga om ledning och
förvaltning inom befästnings- och byggnadsområdet föreslagits skola utredas
särskilt, redovisar utredningen icke någon detalj organisation av sektion VIII.

Det sammanlagda antalet officerare vid I.—VI. militärbefälsstaberna enligt
utredningens förslag framgår av följande tabell.

Försvarsgren	Antal officerare i militärbefälsstab
I	II	III	IV	V	VI
Oberoende Gl/Vam B6........................	1		1			»1	3
	1	»1	1	''-	1	>1	5
ö/kmd B4........................	1	»1	1	_	2	—	5
	2	»2	2	_	2	ll	9
	2	2	2	—	2	3	11
Armén				1			1
ö B4.............................	1	t	1	—	1	1	5
	4	3	4	4	3	5	23
	10	7	10	7	7	10	51
	4	4	4	5	3	4	24
Marinen	1	1	1		1		4
	4	3	4	_	3	1	15
	1	1	1	—	—	-.	3
Flygvapnet ö B4.............................	1		1			1	3
	3	-	3	_	1	3	10
	(i		6	--	1	5	18
	3	_,	4	_	—	3	10
Intendenter	1	1	1	1	1	1	fi
	2	2	2	1	2	1	10
Arvodist..........................			1	—	—	—	1
Summa:	38	22	38	14	25	31	•168
pensionerad personal i arvodesbefatt-ning..............................	10	7	12	5	5	10	49

1 Ur armén eller flygvapnet.

* Ur armén eller marinen.

* Fortifikatlonsofflcernrc ingér Icke.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

Som framgår av förenämnda organisationsbilagor är utredningens förslag
till stabsorganisation i fred relativt detaljerade i vad gäller stabernas indelning
i sektioner och avdelningar samt i dessa ingående befattningar för
officerare. Förslagen i dessa hänseenden grundar sig bl. a. på

dels en undersökning av organisation och antal befattningshavare inom
de staber i nuvarande ordning, vilkas uppgifter skall övertas av de nya militärbefälsstaberna,

dels överbefälhavarens över slagsmässiga personalberäkningar för alternativet
* sexregioner»,

dels ock överväganden rörande anmälda, i nuvarande ordning icke tillgodosedda
behov. Utredningen har som tidigare nämnts tagit hänsyn till de reella
möjligheterna att f. n. fylla dessa behov.

Utredningen förklarar sig inse svårigheterna att i en ny organisation redan
från början finna den rätta detalj organisationen och de rätta arbetsformerna.
Organisationen måste därför, när den träder i tillämpning, betraktas
som provisorisk och prövas under en försöksperiod, varefter slutlig organisation
fastställes när erforderliga erfarenheter vunnits. Något utrymme för
en ökning av det totala antalet officersbefattningar synes enligt utredningen
dock ej föreligga. Under försöksperioden bör prövas bl. a. detalj organisationen
inom sektioner och avdelningar. En betydelsefull fråga är därvid
graden av integration, främst inom sektion I. Utredningens förslag, som i
fråga om sektion 1 bygger på överbefälhavarens skiss till ledningsorganisation,
upptar här fackmässiga operationsavdelningar. Utredningen förutsätter
emellertid att dessa under sektionschefens ledning arbetar som en gemensam
operationsledning.

Utredningen har icke närmare undersökt behovet av personal tillhörande
andra personalkategorier än officerare. Den anser att det bör ankomma på
överbefälhavaren att lämna förslag härom. Utredningen förutsätter dock, att
behovet av biträdespersonal — i vidsträckt mening — skall minska något i
förhållande till nuläget.

Yttranden

Beträffande militärbefälsstabernas organisation anför
överbefälhavaren i huvudsak följande.

I fråga om personalens försvarsgrenstillhörighet vill jag ansluta mig till
principen, att den mest kvalificerade bör avses för befattning oberoende av
försvarsgren. Förutsättningen att militärbefälhavare, stabschef och souschef
utgår ur skilda försvarsgrenar bör dock gälla, när organisationen genomföres,
och bör därefter eftersträvas. Jag instämmer i förslaget, att militärbefälhavare
förordnas för visst antal år, och vill framhålla den stora betydelse
jag tillmäter denna anställningsform för organisationens effektivitet.

På sikt bör en sådan ordning åstadkommas att i princip all operativ verksamhet
i fred kan genomföras inom sektion I. Såväl II., IV. som V. militärområdena
bör därjämte ges erforderlig luftoperativ sakkunskap för att av

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

ansvarsfördelningen i stort betingad allmänoperativ planläggning skall kunna
genomföras. Tillgången på flygofficerare gör dock, att alla dessa behov
inom de närmaste åren icke till fullo kan tillgodoses. Den regionala organisationen
kan därför behöva genomföras med en annan ansvarsfördelning
mellan militärbefälhavarna för V. och VI. militärområdena än den av utredningen
föreslagna.

Den föreslagna organisationens personella omfattning är starkt begränsad.
Jag anser det därför väsentligt, att de beställningar för officerare, som enligt
tidigare beslut förutsatts skola frigöras från försvarsgrensstaberna och tillföras
den regionala ledningsnivån, verkligen får utnyttjas i denna. Jag anser
det vidare nödvändigt, att staberna ges ett ökat antal arvodesanställda officerare
samt god tillgång till biträdespersonal.

För underrättelse- och säkerhetstjänsten krävs i vissa fall en volyms- och
kvalitetsmässig anpassning till världsläget, utan att tillstånd därtill skall
behöva inhämtas. Detta måste organisatoriskt säkerställas.

Därutöver föreslår överbefälhavaren vissa här utelämnade justeringar i
den av utredningen förordade organisationen, överbefälhavaren anmäler vidare,
att chefen för armén vid ärendets behandling i militärledningen anfört,
att överbefälhavarens uttalande beträffande tillsättandet av befattning, som
icke är bunden till särskild försvarsgren, borde ha inskränkts till ett bejakande
av principen, att den mest kvalificerade bör avses för sådan befattning.

Försvarets sjukvårdsstyrelse och 1962 års försvarssjukvårdsutredning har
intet att erinra mot föreslagen principorganisation. Eftersom detalj organisationen
av sjuk- och veterinärvårdsavdelningen lämnats öppen, förbehåller
sig dock utredningen rätten att återkomma härtill i sina förslag till organisation
av den militära sjukvårdsledningen i regional instans.

Armétygförvaltningen och försvarets förvaltningsdirektion anser, att förvaltningsgrenschefer
bör ingå i militärbefälsstab tillsammans med den personal,
som erfordras för förvaltningsuppgifter av stabskaraktär. övrig personal,
som krävs för förvaltningsverksamheten, bör organiseras i förvaltningsenheter
under militärbefälhavaren. Organisationen av sektion II och
ledningsorganisationen i övrigt för anstalter, förråd och verkstäder anses
icke böra slutgiltigt fastställas, förrän erfarenheter vunnits av en relativt
omfattande tillämpning av försöksorganisationen. Direktionen framhåller
vidare, att förvaltningsgrenschef i krig bör ingå i staben som ledare för motsvarande
underhållstjänst.

Försvarets intendenturverk framlägger utkast till organisation av intendenturavdelningen
vid militärbefälsstab och föreslår att detta bearbetas i
kommande detalj utredningar av organisationen.

Marin förvaltningen anför, att den föreslagna organisationen av sektion II
förutsätter, att huvuddelen av mobiliseringsplanläggningen och krigsförberedelsearbetet
för marinens del utföres inom den tekniska förvaltningen
och intcndenturförvaltningen vid vederbörande örlogsbas.

Flygförvaltningen anser sig icke för närvarande kunna precisera behovet
av personalökning för att godtagbar tillgång på teknisk sakkunskap skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196A

finnas i anslutning till militärbefälsstaberna. Vidare framhålles att en flygotficer
bör ingå i II. och IV. militärbefälsstaberna, eftersom flygvapnets sambandsnät,
strilsystem och bassystem omfattar även dessa militärområden.

Statskontoret framhåller, att ett definitivt ställningstagande till valet av
alternativ icke kan göras enbart på grundval av presenterade för- och nackdelar.
Vad avser den regionala ledningens topp torde det dock enligt statskontorets
uppfattning vara ovedersägligt, att alternativet med stabschef och
souschef är att föredraga framför andra lösningar med ställföreträdande militärbefälhavare.
I fråga om den förordade sektionsindelningen är statskontoret
mera tveksamt om lösningens ändamålsenlighet och föreslår därför, att
jämväl sektions- och avdelningsindelningen prövas ånyo vid de föreslagna
fortsatta undersökningarna. Statskontoret delar uppfattningen, att militärbefälhavare,
stabschef, souschef samt cheferna för sektionerna I och II i
princip icke bör vara bundna till särskild försvarsgren. Likaledes ansluter sig
ämbetsverket till förutsättningen, att de tre förstnämnda bör utgå ur olika
försvarsgrenar, vilket med fördel anses kunna gälla även befattningarna vid
underrättelse- och sambandsavdelningarna. Det anges också vara angeläget,
att detalj organisationen av staberna utarbetas i samråd med statskontoret.

1960 års intendenturför vattning sutredning anför, att den ännu icke har
någon samlad uppfattning av behovet i nuvarande organisation av regionalt
och lokalt placerade intendenturofficerare. Oavsett huruvida ett kommande
beslut om inrättande av en för försvaret gemensam intendenturkår kunnat
genomföras eller icke, anser utredningen det möjligt räkna med att lämpliga
intendenturofficerare skall kunna finnas tillgängliga från och med den 1 oktober
1966. Utredningen ifrågasätter vidare, om icke beräkningarna av behovet
av intendenturofficerare är alltför snäva.

Statstjänstemannens riksförbund framhåller, att resultaten av såväl 1960
års värnpliktsulredning som arbetet med ny mobiliseringsinstruktion för
krigsmakten i hög grad kan komma att påverka militärbefälhavarnas och deras
stabsorgans ansvar och uppgifter i fråga om förbandsproduktionen. Det
är därför enligt förbundets uppfattning nödvändigt, att den personella sammansättningen
av staberna inte betraktas som slutgiltig enligt utredningens
förslag.

SACO framhåller vikten av att de regionala staberna tillföres farmaceutisk
arbetskraft redan i fred, vilket skulle tillföra dem sakkunskap icke blott på
det alltmer svåröverskådliga läkemedelsområdet utan även i fråga om andra
avsnitt av sjukvårdsområdet.

5. Förläggningsorter i fred för militärbefälsstaber
Utredningen

Vid val av förläggningsort i fred bör, anser utredningen, bl. a. följande
synpunkter beaktas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196i

Förläggningsort bör ligga centralt i förhållande till militärbefälhavaren
underställda förband samt inom den del av militärområdet som är av störst
intresse med hänsyn till det operativa krigsförberedelsearbetet, d. v. s. den
del inom vilken terrängrekognosceringar, fältövningar och större tillämpningsövningar
främst kommer att äga rum.

Förläggningsort bör ligga i närheten av de civila myndigheter med vilka
militärbefälhavaren närmast har att samverka.

De allra största tätorterna bör undvikas, främst med hänsyn till sannolika
svårigheter för staben att i ett kuppläge snabbt nå krigsuppehållsplatserna.
Förläggningsort bör dock vara av sådan storleksordning att den
kan erbjuda tätortens fördelar (läroverk m. m.).

Förläggningsort bör samtidigt vara förläggningsort för något förband
(regemente, kår, flottilj). Därigenom har staben möjligheter att få service
inom olika områden samt skydd och biträde vid övergång till krigsorganisation.

Kostnaderna för nybyggnader in. m. bör vara så låga som möjligt. Detta
innebär att inom varje militärområde om möjligt bör väljas någon av de
nuvarande förläggningsorterna och att befintliga stabsbyggnader så långt
möjligt bör utnyttjas.

De angivna kraven går inte att förena inom alla militärområden och
måste då vägas mot varandra.

Utredningen upplyser att möjligheterna att anskaffa stabslokaler i olika
orter har undersökts av en av utredningens experter. Resultaten av denna
undersökning redovisas i sammandrag i det följande. (Kostnadsberäkningar
hänför sig till prisläge 1 maj 1963.) I anslutning härtill redogöres för utredningens
förslag till förläggningsorter för de olika militärbefälsstaberna.

I. militärbefälsstaben

Nuvarande staber i högre regional instans är förlagda till Kristianstad,
Karlskrona och Ängelholm. Av dessa bedömes Kristianstad bäst uppfylla
redovisade krav.

Undersökningar av möjligheterna att anskaffa stabslokaler har gjorts för
alternativen Kristianstad och Ängelholm. Kostnaderna har därvid beräknats
till ca 2 000 000 kr. för Kristianstad och 3 250 000 kr. för Ängelholm.
I båda fallen torde det bli möjligt att sälja vissa kronan tillhöriga fastigheter
i Kristianstad som f. n. utnyttjas av bl. a. nuvarande I. militärbefälsstaben.
Eu sådan försäljning anses uppskattningsvis kunna inbringa
1 500 000 kr.

Utredningen förordar Kristianstad som förläggningsort för I. militärbefälsstaben.
II.

II. militärbefälsstaben

Nuvarande staber i högre regional instans är förlagda till Skövde och

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 196t

Göteborg. Ingen av dessa städer bedömes av utredningen uppfylla samtliga
redovisade krav. Göteborg finner utredningen vara lämpligt i flertalet
hänseenden; här finns t. ex. de flesta av de civila myndigheter med vilka
militärbefälhavaren har att samverka. Göteborg är emellertid en storstad,
varför utredningen anser det kunna vara tveksamt om man dit bör förlägga
militära staber, främst med hänsyn till speciella komplikationer vid
samtidig utrymning och mobilisering. Skövde synes icke ligga tillräckligt
centralt i militärområdet. Bl. a. förefaller avståndet för långt till Göteborg
och västkusten, där staben har stora uppgifter i fråga om operativt krigsförberedelsearbete.

Undersökningar av möjligheterna att anskaffa arbetslokaler har gjorts
för alternativen Alingsås, Borås och Göteborg. I fråga om Göteborg har
därvid prövats två underalternativ, nämligen dels att nybyggnad skulle ske
på den av kronan ägda s. k. Gnistängen, dels att staben skulle förläggas till
Nya Varvets område och utnyttja där befintliga lokaliteter. Detta förutsätter
emellertid en utflyttning till Gullmaren (Skredsvik) av Göteborgs örlogsvarv
och de delar av staben för nuvarande marinkommando Väst, som
skall utgöra Västkustens örlogsbas.

Kostnaderna för anskaffning av stabslokaler har beräknats enligt följande.

Alingsås .................................. 2 350 000 kr.

B°rås 2 350 000 *

Göteborg alternativ Gnistängen 2 380 000 »

alternativ Nya Varvet.............. 500 000 » I

I Alingsås bär från privat håll erbjudits möjligheter till långtidsförhyrning
i nybyggnad, anpassad bl. a. till stabens behov.

Av alternativen Alingsås och Borås finner utredningen Borås vara att
föredra. Borås ligger visserligen något längre från Göteborg och västkusten
men inrymmer i motsats till Alingsås ett förband, Älvsborgs regemente.

I Göteborg kan i alternativ Gnistängen de direkta utgifterna sänkas till
ca 2 000 000 kr., därest likviden för försäljning av icke erforderliga delar
av Gnistängen kan disponeras för täckande av byggnadskostnaderna. I
alternativ Nya Varvet uppskattas kostnaderna för varvets flyttning till
Gullmaren — som enligt utredningen torde vara nödvändig förr eller senare
— till ca 35 miljoner kr. En försäljning till Göteborgs stad av de
delar av Nya Varvets område, som friställes vid varvets avflyttning, förutsättes
kunna inbringa ett betydande belopp.

Enligt utredningens mening synes av Göteborgsalternativen det sistnämnda
vara att förorda. Utflyttningen av varvet kan dock icke vara klar vid
tiden för ledningsreformens genomförande. Lokalfrågan anges övergångsvis
kunna lösas genom tillfällig förhyrning för de delar av militärbefälsstaben,
som icke från början kan inrymmas på Nya Varvet, i första hand
för sektion VIII.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

Utredningen är närmast benägen att som förläggningsort för II. militärbefälsstaben
förorda Göteborg och inom Göteborg alternativ Nya Varvet. En
förutsättning härför är dock, att överbefälhavaren bedömer att staben kan
upprätthålla en tillräcklig mobiliserings- och insatsberedskap. Skulle så
icke vara fallet förordar utredningen Borås.

III. militårbefälsstaben

Nuvarande staber i högre regional instans är förlagda till Strängnäs,
Stockholm och Barkarby. Principbeslut föreligger att staben för marinkommando
Ost, nu i Stockholm, skall flytta till Västerhaninge (prop. 1960: 120;
SU 127; rskr 335). Av nuvarande förläggningsorter bedömer utredningen
att Strängnäs bäst uppfyller angivna krav.

Undersökningar av möjligheterna att anskaffa stabslokaler har gjorts
endast för Strängnäs. Kostnaderna härför beräknas till 800 000 kr.

Utredningen förordar Strängnäs som förläggningsort för III. militärbefälsstaben.

IV. militårbefälsstaben

Den nya staben blir i huvudsak densamma som den nuvarande V. militärbefälsstaben,
vilken är förlagd till Karlstad. Utredningen finner inga
motiv föreligga att flytta staben från Karlstad. Tillbyggnader erfordras icke.

Utredningen räknar sålunda med Karlstad som förläggningsort för IV.
militårbefälsstaben. V.

V. militårbefälsstaben

Nuvarande staber i högre regional instans är förlagda till Östersund och
Härnösand. Av dessa orter bedömer utredningen Härnösand i en framtid
komma att bättre än Östersund uppfylla de krav utredningen uppställt.

Undersökningar av möjligheterna att anskaffa stabslokaler har gjorts för
såväl Härnösand som Östersund. Kostnaderna har beräknats till 2 100 000
kr. för Härnösand och till 700 000 kr. för Östersund.

Utredningen upplyser att i Östersund även finnes möjligheter att anskaffa
erforderliga ytterligare lokaler genom förhyrning.

Även Sundsvall eller Sollefteå torde enligt utredningens mening kunna
komma i fråga som förläggningsort. Av dessa båda städer bedömes Sundsvall
vara den lämpligaste, bl. a. med hänsyn till att med militärbefälhavaren
samverkande distriktschefer ur televerket och järnvägsbefälhavare ur
statens järnvägar har sina fredsstationeringsplatser där. Någon undersökning
av möjligheterna att anskaffa stabslokaler på sistnämnda platser har
utredningen dock icke gjort. Kostnaderna torde enligt utredningen kunna
uppskattas till samma storleksordning som i Härnösand.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

Utredningen förordar på längre sikt Härnösand eller Sundsvall som förläggningsort
för V. militärbefälsstaben. Det slutliga valet mellan dessa båda
orter anser utredningen böra göras med hänsyn bl. a. till de praktiska möjligheterna
att anskaffa stabslokaler och kostnaderna härför. Vid övergång
till den nya ledningsorganisationen bör staben enligt utredningens mening
förläggas till Östersund, där det lokalbehov som icke täckes av nuvarande
militärbefälhavares stabsbyggnad anskaffas genom förhyrning. Tidpunkten
för stabens flyttning till Härnösand eller Sundsvall bör enligt utredningen
fastställas senare. Genom att avlösning av personal anordnas på ett lämpligt
sätt finner utredningen det vara möjligt att nedbringa antalet fall, då befattningshavare
nödgas flytta från Härnösand till Östersund och därefter
åter till Härnösand.

VI. militärbefälsstaben

Utredningen bedömer nuvarande förläggningsorter för staber i högre regional
instans, Boden och Luleå, som i huvudsak likvärdiga med hänsyn
till angivna krav. Undersökningar av möjligheterna att anskaffa stabslokaler
har gjorts för såväl Boden som Luleå. Kostnaderna har därvid beräknats
till

ca 1 675 000 kr. för stabslokaler i Boden och till

ca 3 750 000 kr. för sådana lokaler i Luleå.

Utredningen förordar Boden som förläggningsort för VI. militärbefälsstaben.

Sammanfattning

Förläggningsorter för militärbefälsstaber föreslås enligt följande:

Militärområde	Förläggningsort	Ungefärliga investeringar för anskaffning av stabslokaler
I....................	Kristianstad	*500 000 kr.
II...................	Göteborg eller Borås	2500 000 respektive 2 350 000 kr.
III..................	Strängnäs	800 000 kr.
IV...................	Karlstad	.
V....................	Östersund3	Förhyrning
VI...................	Boden	1 675 000 kr.
Ungefärliga investeringar:
om i II. militärområdet väljes
(1) Göteborg.......		3 475 000 kr.
(2) Borås..........		5 325 000 kr.

1 Efter avdrag av uppskattade inkomster vid försäljning av vissa f. n. utnyttjade stabslokaler
i Kristianstad.

2 Kostnader för flyttning från Göteborg av örlogsbasstab och örlogsvarv och inkomster vid
försäljning av därigenom friställd mark har icke medtagits.

8 T. v. Vid senare tidpunkt bör staben flytta antingen till Härnösand eller Sundsvall. Investeringskostnaderna
härför beräknas till 2 100 000 kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

Yttranden

Utredningens förslag till förläggningsorter för militärbefälsstaberna
godtages av remissmyndigheterna utom i fråga om II.
och V. militärbefälsstabema.

Beträffande II. militärbefälsstaben uttalar sig överbefälhavaren
för en förläggning till Göteborg. Lämpligheten härav synes emellertid
enligt statskontoret starkt kunna ifrågasättas. Statskontoret förordar för
sin del, att Borås väljes som förläggningsort, därest Skövde — av skäl som
ämbetsverket icke känner till — icke bör komma i fråga. I detta sammanhang
understryker statskontoret betydelsen av att beslut snarast träffas
angående förflyttningen av flottans anläggningar på Nya Varvet. Denna
förflyttning torde enligt statskontoret vara nödvändig bl. a. med hänsyn
till önskvärdheten av att förlägga militära etablissement till andra platser
än storstadsområden.

Civilbefälhavaren i tredje civilområdet framhåller, att en lokalisering av
militärbefälsstaben till Göteborg visserligen innebär vissa fördelar ur samverkanssynpunkt
men att kommunikationerna numera är utbyggda i sådan
omfattning, att denna faktor ej bör vara avgörande. Skulle Göteborgsalternativet
ej gå igenom, finner civilbefälhavaren, att det ur samverkanssynpunkt
är lika lämpligt, att staben ligger kvar i Skövde som att den flyttas
till Borås. Liknande argument anföres av länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner det direkt olämpligt att som förläggningsort
välja Göteborg, landets näst största stad och dess största hamnstad.
Från länets synpunkt finnes intet att erinra mot Borås som stabsort,
även om vissa betänkligbeter häremot kan resas. Starka skäl —• bl. a. kostnadsfrågan
och Skövdes egenskap av militärområdets största garnisonsort
— talar emellertid enligt länsstyrelsens uppfattning för ett bibehållande
av Skövde som förläggningsort.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län avstyrker utredningens förslag och hävdar,
att Skövde bör bibehållas som förläggningsort. Detsamma gäller stadsfullmäktige
i Skövde, som av länsstyrelsen beretts tillfälle att avge yttrande
i frågan. Stadsfullmäktige framhåller bl. a. att Skövde väl synes fylla utredningens
krav på förläggningsortens storlek och resurser.

Som förläggningsort tills vidare för V. militärbefälsstaben
förordar överbefälhavaren Östersund. Beträffande de alternativa orterna
Härnösand och Sundsvall gör denne inget uttalande. Statskontoret anser,
att en eventuell framtida förflyttning av staben från Östersund bör föranleda
förnyade överväganden framdeles. Generalpoststyrelsen anför, att det
för postverkets del skulle vara till fördel, om staben förlädes till kustområdet
och då i första hand till Sundsvall, dit förutom av utredningen angivna
regionala myndigheter även distriktschefen vid postverket, TT:s
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 109

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1961

norrlandsredaktion och Sveriges Radios distriktscentral är förlagda. Därest
staben av militära skäl bör flyttas från Östersund, anser länsstyrelsen i Västernorrlands
län, att endast Härnösand bör ifrågakomma som förläggningsort,
i varje fall så länge länsstyrelsen har sitt säte där.

Civilbefälhavaren i andra civilområdet anser, att en förflyttning av staben
från Östersund till någon av kuststäderna Härnösand eller Sundsvall
är olämplig och att stabens fredsförläggning i första hand bör knytas till
en ort, där riskerna för eliminering genom överraskande kuppanfall kan
förutses vara små. Ett kvarblivande av staben i Östersund tillgodoser enligt
civilbefälhavaren detta önskemål. Stabens fredsförläggning anses dessutom
böra vara i en residensstad för att säkerställa militäx-befälhavarens behov
av samverkan med länsstyrelsen.

Nyssnämnda skäl åberopas även av länsstyrelsen i Jämtlands län, som
därjämte fäster uppmärksamheten på att en förflyttning av staben från
Östersund med dess något över 70 befattningshavare skulle bidraga till
att på ett icke oväsentligt sätt ytterligare försämra befolkningsunderlaget
i denna landsdel. De framgångar, som under senare tid vunnits genom
aktiva lokaliseringsåtgärder, skulle enligt länsstyrelsen allvarligt motverkas,
om staten i kontrast mot de allmänna lokaliseringspolitiska strävandena
själv bortflyttar sådana institutioner, varom här är fråga.

Statstjänstemannens riksförbund aktualiserar i detta sammanhang frågan
om speciella förmåner till personal, som tvångsförflyttas i samband
med förbandsförflyttningar. Dessa förmåner, som bör vara utformade så
att den enskilde helt soulageras för alla med förflyttningen sammanhängande
nackdelar, bör enligt förbundets mening vara generellt fastställda och
kända av den berörda personalen före en aktuell förflyttning. Även Tjänstemännens
centralorganisation framhåller vikten av att all möjlig hänsyn
tages till av förflyttningen berörd personal. Under den försökstid, som den
nya organisationen avses verka innan den slutligt fastställes, anses definitiv
omflyttning av personal böra ske i minsta möjliga utsträckning.

Det civila försvaret

1. Regional indelning

Utredningen

Försvarsledningsutredningen har funnit att nuvarande civilbefälhavarinstitution
är i stort sett ändamålsenlig. Med den utveckling, som det civila
försvaret genomgått under senare år, framstår det för utredningen som
alltmer nödvändigt att det på högre regional nivå finnes en organisation,
som kan leda och samordna de civila försvarsansträngningarna. För att
dessa skall bli effektiva, erfordras enligt utredningens mening i betydande

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196i 99

utsträckning en fördelning och prioritering av resurserna inom större områden
än län.

Civilbefälhavarinstitutionen fyller emellertid en betydelsefull uppgift även
såtillvida, att den möjliggör ett smidigt samarbete mellan militärt och civilt
försvar. En sådan samverkan är nödvändig, om totalförsvaret i olika
lägen skall få största effekt. Det måste härvidlag bli fråga om ett ömsesidigt
understöd med tillgängliga resurser under hänsynstagande till lägets
krav.

Mot bakgrunden av det anförda har utredningen funnit det nödvändigt,
att civilområdena till antal och gränser helt överensstämmer med militärområdena.
På så sätt skapas de bästa förutsättningarna för samverkan mellan
det militära och det civila försvaret. Det anses även vara till fördel för
samordningen inom det civila försvaret, att överensstämmelse råder med
den militärterritoriella indelningen.

Försvarsledningsutredningen föreslår sålunda, att riket indelas i sex civilområden
i överensstämmelse med vad som framgår av den till protokollet i
detta ärende fogade bilagan 7. Förslaget innebär vissa förändringar i förhållande
till nuläget. Härom anför utredningen bl. a. följande. De skäl, som
föranlett statsmakterna att tilldela landshövdingen i Norrbottens län civilbefälhavares
befogenheter inom krigssjukvården, kan åberopas för samma
åtgärd inom andra områden av det civila försvaret. Utrymnings- och undanförselplanläggningcn
måste samordnas, vilket i sin tur föranleder att olika
stödfunktioner, t. ex. transportresurser, måste kunna samutnyttjas på ett
smidigt och effektivt sätt. Utredningens förslag på den militära sidan innebär
en koncentration av den operativa ledningen. För att detta förslag skall
få full effekt erfordras att samverkan med det civila försvaret underlättas.
Försvarsledningsutredningen har med hänsyn till det anförda kommit till
den meningen, att ett civilområde, omfattande Västerbottens och Norrbottens
län, bör skapas. — På det civila försvarets område föreligger enligt
utredningens mening olika omständigheter — exemplifierade i det föregående
— som talar för att Gotlands län hör inordnas i ett civilområde. Det
förhållandet, alt länet utgör ett eget militärområde, torde ha varit det viktigaste
skälet till alt så cj skett. Enligt utredningens förslag skall emellertid
Gotland inlemmas i tredje militärområdet. Det framstår som naturligt att
motsvarande ändring sker på det civila försvarets område. Utredningen
föreslår sålunda, att Gotlands län inordnas i tredje civilområdet. a

Försvarsledningsutredningen har som eu viktig utgångspunkt för sitt
arbete haft, att överensstämmelse bör råda mellan den militärterritoriella
och den civiladministrativa indelningen. Operativa skäl har emellertid föranlett
utredningen alt i två hänseenden frångå länsgränserna. Förslagen
innebär, att gränsen mellan femte och tredje militärområdena delar Gävleborgs
län så all den södra länsdelen tillföres tredje militärområdet so uti

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

att gränsen mellan tredje och första militärområdena delar Kalmar län så
att den norra länsdelen tillföres tredje militärområdet. I enlighet med den
inledningsvis angivna principen bör ifrågavarande länsdelar inordnas i
tredje civilområdet. Utredningens förslag medför, att länsstyrelserna i Kalmar
och Gävleborgs län i sin beredskapsplanläggning får att samarbeta med
vardera två civilbefälhavare. Utredningen har ansett att de nackdelar, som
kan vara förenade härmed, är relativt obetydliga. De måste enligt utredningens
bedömande i vart fall vara mindre än de svårigheter för samverkan
mellan militärt och civilt försvar som föranledes av bristande överensstämmelse
i indelningen.

Den bristande överensstämmelsen mellan den militärterritoriella indelningen
samt civilområden och län, å ena sidan, och kommunikationsverkens
distrikt m. m., å den andra, finner utredningen otvivelaktigt medföra
vissa svårigheter för samverkan inom totalförsvaret. Det skulle med hänsyn
härtill vara till stor fördel om rådande skillnader kunde utplånas eller
minskas. Ivommunikationsverkens distrikt in. in. måste emellertid, framhåller
utredningen, utformas under hänsynstagande till kommunikationstekniska
och företagsekonomiska krav, vilka ofta icke sammanfaller med
totalförsvarets önskemål. Utredningen finner det emellertid nödvändigt att
dessa önskemål beaktas och väges mot andra faktorer, då beslut fattas i
indelningsfrågor. Utredningen, som har sig bekant att ifrågavarande spörsmål
diskuterats i försvarsrådet och i totalförsvarets chefsnämnd, anser sig
kunna utgå från att spörsmålet blir fortlöpande bevakat och har under
dessa omständigheter funnit sig ej böra framlägga några egna förslag i
ämnet.

I detta sammanhang understryker utredningen, att vissa regionala indelningar,
som för närvarande överensstämmer med militärområdena — t. ex.
programområden och drivmedelszoner — för framtiden bör följa indelningen
i miltär- och civilområden. Utredningen förutsätter att denna fråga
beaktas av berörda myndigheter in. fl.

Yttranden

Inrättandet av ett civilområde i övre Norrland tillstyrkes av
civilförsvar sstyrelsen, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar, länsstyrelsen i Västerbottens län
och 1962 års försvar ssjukvårdsutredning. Detsamma gäller länsstyrelsen i
Norrbottens län, som erinrar om att civilområdet kommer att bestå av endast
två län, vilka dock omfattar i stort sett en tredjedel av hela Sveriges yta. De
två länen torde enligt länsstyrelsen i krig få ganska olikartade uppgifter. De
stora avstånden, länens delvis olikartade krigsuppgifter samt den säregna
strukturen i övrigt anses ställa speciella krav på den regionala ledningens

Kungi. Maj.ls proposition nr 109 år 1961

101

organisation. Detta innebär likväl enligt länsstyrelsens mening icke, att eu
högre civil regional ledning kan anses obehövlig i detta område utan endast
att civilbefälhavarfunktionen bör begränsas till de verksamhetsområden, där
en samordning över länsgränserna är nödvändig.

Utredningens förslag beträffande Gotland biträdes av överbefälhavaren,
medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar, civilbefälhavaren i fjärde civilområdet och försvarssjukvårdsutredningen.
Förslaget avstyrkes däremot av länsstyrelsen i
Gotlands län, som anför i huvudsak följande.

Därest avseende kommer att fästas vid länsstyrelsens avstyrkande av förslaget
om Gotlands inlemmande i III. militärområdet, skulle det enligt utredningens
uppfattning viktigaste skälet för länets inordnande i civilområde
bortfalla. Frågan härom bör emellertid enligt länsstyrelsens mening icke
huvudsakligen avgöras under hänsynstagande till önskvärdheten av eu
konsekvent genomförd indelning av riket i dess helhet. Avgörande vikt bär
fastmer tillmätas resultatet av en avvägning mellan de för- och nackdelar
för Gotlands totalförsvar, som kan förväntas bli förenade med ett inordnande
av länet i ett civilområde. Samordningen och regleringen under krigstid
i förhållande till krigsmakten måste i praktiken förväntas komma att
bedrivas mellan länsstyrelsen och den högste militäre befälhavaren på Gotland.
En verksamhet av ifrågavarande art kräver framför allt kännedom
om de begränsade lokala resurserna på ön. Av denna anledning gives under
krigstid ej utrymme för en reglerande och samordnande verksamhet avseende
Gotland, bedriven av militär- och civilbefälhavare, som är förlagda i
Mälardalen. Såvitt länsstyrelsen kan finna, måste därför eu civilbefälhavares
på fastlandet samordnande och reglerande verksamhet i vad avser
Gotland inskränka sig till sådan verksamhet, som kan bedrivas i fredstid.

Planeringsarbetet i fred har emellertid enligt länsstyrelsens mening icke
något inre samband med motsvarande arbete i stockholmsområdet, varför
den främsta effekten av en anslutning av länet till ett civilområde skulle bli,
att den komme att tynga den administrativa apparaten. Förhållandena i
krigstid kan åter väntas bli sådana, att länsstyrelsen i största utsträckning
tvingas handla på egen hand. Uppgiften för civilbefälhavaren torde därför
icke bli att avlasta Kungl. Maj :t eller centrala ämbetsverk utan att tjäna som
mellanhand i fråga om ärenden, som på grund av sin natur måste bli föremål
för central bedömning. Det kan omöjligen vara till fördel för den
centrala instansens bedömning av läget från Gotlands horisont alt informationerna
om de gotländska myndigheternas och den gotländska opinionens
uppfattningar förmedlas genom civilbefälhavaren i tredje civilområdet.

Frågan om k o in in u n i k a t i o n s v c r kens distrikt in. in. bör
enligt statskontoret ägnas fortsatt uppmärksamhet. Järnvägsstyrelsen och
Sveriges Itadio AB anmäler, att den föreslagna regionala indelningen nödvändiggör
vissa ändringar av berörda krigsorganisationer, vilka dock kan genomföras
utan större svårigheter. Gcneralpoststyrclsen, vattenfallsstyrelsen
och sjöfartsstyrclscn framhåller, alt organisationsundersökningar pågår
inom respektive verk och att frågan om större samstämmighet med indelningen
i militär- och civilområden i samband därmed kommer alt beaktas i

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

möjligaste mån. Också luftfartsstyrelsen är beredd att översäga erforderliga
förändringar för att nå bättre överensstämmelse, om så skulle påkallas från
militär sida.

2. Civiibefälhavariias uppgifter och ledningsorganisation i krig

Utredningen

Även om det i betydande utsträckning torde vara klarlagt vilka befogenheter
och uppgifter civilbefälhavarna har i krig, anser utredningen det likväl
vara en brist att detta icke blivit instruktionsmässigt fastställt. Utredningen
har erfarit, att ett förberedande arbete rörande civilbefälhavarnas
krigsinstruktion pågår inom Kungl. Maj:ts kansli. Med hänsyn härtill har
utredningen ej funnit anledning att framlägga något detaljerat instruktionsförslag
utan inskränkt sig till att lägga vissa allmänna synpunkter på
frågan. Utredningen framhåller, att civilbefälhavarna måste inta samma
ledande ställning i det civila försvaret som militärbefälhavarna gör inom
det militära och uttalar att de följaktligen måste ha möjlighet att i samordnande
syfte meddela bindande föreskrifter för verksamheten inom sådana
myndigheter som t. ex. teledistrikt och järnvägsområden, oaktat dessa
ej är underställda civilbefälhavarna utan sidoordnade med dem. En bestämmelse
av denna innebörd anses böra intagas i krigsinstruktionen.

Utredningen erinrar om att det alltsedan civilbefälhavarinstitutionens tillkomst
ansetts, att civilbefälhavarna ej skall tilldelas verkställande uppgifter
utan endast verka samordnande och reglerande inom det civila försvaret och
i förhållande till krigsmakten. Några skäl att frångå denna princip har
utredningen icke funnit föreligga. Civilbefälhavarna skall alltså samordna
civila försvarsåtgärder som berör iner än ett län, t. ex. utrymning och undanförsel,
samt inom civilområdena prioritera behoven av och fördela stödresurser,
t. ex. sjukvårds- och transportresurser, enligt lägets krav. Självfallet
måste också, framhåller utredningen, civilbefälhavarna i samråd med
militärbefälhavarna tillse, att operativa åtgärder från militär sida samordnas
med och följes upp av det civila försvaret. De samordnande och reglerande
åtgärder, varom civilbefälhavarna mot denna bakgrund har att besluta,
skall verkställas av länsstyrelserna inom respektive civilområden.
Det måste då stå klart, understryker utredningen, att länsstyrelserna i nu
nämnt hänseende är underordnade civilbefälhavarna och har att följa deras
beslut.

Rörande civilbefälhavarinstitutionens krigsorganisation lämnar utredningen
härefter vissa förslag i sitt betänkande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961

103

3. Civilbefälhavarnas uppgifter och ledningsorganisation i fred

Utredningen

Några ändringar beträffande civilbefälhavarnas uppgifter i fred torde
enligt utredningens mening icke erfordras. Däremot synes det utredningen
befogat, att den praxis som under senare år utvecklats blir uttryckt i instruktionen
för civilbefälhavarna.

Vad civilbefälhavarnas fredsorganisation angår finner försvarsledningsutredningen
att dess förslag i första hand bör påverka organisationen inom
tredje civilområdet, som utökas med Gotlands län samt delar av Kalmar och
Gävleborgs län. Därmed följer ökade fredsmässiga arbetsuppgifter. Särskilt
anser utredningen att inordnandet av Gotlands län i civilområdet måste beaktas.
Enligt utredningens mening är det nödvändigt att förstärka fredskansliet
i tredje civilområdet. Övriga civilområden anser utredningen icke
direkt beröras — såvitt avser den fredsmässiga verksamheten — av de
förslag som utredningen framlägger. De minskningar av första och femte
civilområdena, som förordas, bedömes icke alls eller endast obetydligt påverka
de fredstida arbetsuppgifterna. Utredningen säger sig emellertid icke
ha kunnat undgå att konstatera, att nuvarande personalorganisation är
snäv, åtminstone i de civilområden som omfattar ett större antal län.

Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen en förstärkning av
fredsorganisationen inom tredje civilområdet med två befattningshavare
samt inom första och andra civilområdena med en befattningshavare i varje
område. Utredningens förslag åskådliggöres i följande tabell.

Civilområde	Antal befattningshavare	Lönegrad	Anmärkning
Tredje	Byrådirektör	A 27
1. byråsekreterare	A 23	Ny befattning
	1. byråsekreterare	A 23
	Landskanslist	A 19	Ny befattning
Första och andra	Byrådirektör	A 27
	1. byråsekreterarc	A 23
	Landskanslist	A 19	Ny befattning
Fjärde, femte och sjätte	Byrådirektör	A 27	Nyinrättade befattningar
1. byråsekreterare	A 23	för sjätte civilområdet

Slutligen återkommer utredningen till frågan om rekrytering av personal
till civilbefälhavarnas fredskanslier. Som utredningen tidigare framhållit
bör ifrågavarande befattningar icke vara sluttjänster. Det förefaller
utredningen naturligt, att de inordnas i den ordinarie landsstatskarriären.
För att så skall kunna ske måste emellertid enligt utredningens mening
meritvärdet beräknas i vart fall lika med det som är förenat med cn motsvarande
tjänst inom den ordinarie länsstyrelsejuristbanan.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

Yttranden

Vad utredningen anfört om civilbefälhavarnas uppgifter
och befogenheter och därmed sammanhängande frågor om krigsoch
fredsinstruktioner tillstyrkes eller lämnas utan erinran av
flertalet av de remissmyndigheter, som uttalat sig på denna punkt, bl. a.
överbefälhavaren, samtliga civilbefälhavare, beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar, centrala civila transportkommittén, vattenfallsstyrelsen,
statens jordbruksnämnd, civilförsvarsstyrelsen, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd,
1962 års försvarsjukvårdsutredning, överståtliållarämbetet
och flertalet länsstyrelser. Representativt för de uppfattningar,
som därvid kommer till uttryck, är civilbefälhavarens i andra civilområdet
yttrande, varav i huvudsak följande inhämtas.

Det är nödvändigt, att frågan om civilbefälhavarnas uppgifter och befogenheter
blir föremål för en närmare precisering. Jag delar utredningens
uppfattning, att en alltför detaljerad instruktionsmässig beskrivning och
bindning av dessa uppgifter i vissa lägen kan få mindre önskvärda konsekvenser.
Civilbefälhavaren måste dock tillerkännas vida befogenheter inom
de skilda verksamhetsområdena för att han i sin samverkan med militärbefälhavaren
med kraft skall kunna stödja det militära försvaret och
verka för att det civila försvarets uthållighet vidmakthålles. — Länsstyrelse
bör vara skyldig att till civilbefälhavaren i behövlig utsträckning överlämna
fastställda beredskapsplaner ävensom att i viss omfattning samråda med
civilbefälhavaren, innan sådana planer fastställes.

Enligt civilbefälhavaren i fjärde civilområdet bör i krigsinstruktionen
anges ansvarsfördelningen mellan de centrala ämbetsverken och civilbefälhavarna.
Därvid anses särskild uppmärksamhet böra ägnas åt det läge som
kan uppstå, då beredskapshöjande åtgärder måste vidtagas, innan beredskaps-
eller krigstillstånd inträtt.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelscn anser, att civilbefälhavaren skall ha
möjlighet att meddela bindande föreskrifter inte enbart i samordnande
syfte utan även för att leda verksamheten inom den civila delen av totalförsvaret
inom civilområdet. För att inom olika fackområden kunna genomföra
erforderlig decentralisering av7 verksamheten från central till högre
eller lägre x-egional instans bör förhållandet mellan å ena sidan central fackmyndighet
och å den andra civilbefälhavare och länsstyrelse klart fastläggas,
så att de senares ställning som regionala fackmyndigheter tydligt
framgår.

Telestyrelsen ställer sig tveksam till huruvida det kommer att vara tillfyllest,
att en bestämmelse angående civilbefälhavarnas uppgifter och befogenheter
gentemot sidoordnade chefer utformas i överensstämmelse med
2 § i krigsinstruktionen för länsstyrelserna. Enligt styrelsens uppfattning
vore det önskvärt, att deras uppgifter gentemot televerkets regionala ledningsorgan
gavs en mera konkret utformning.

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

Telestyrelsen framhåller vidare, att man av utredningens uttalande om
behovet av en för större områden än län ledande civil myndighet kan få den
uppfattningen, att behovet av sådan myndighet skulle vara begränsat till
lägen med förbindelsesvårigheter med riksstyrelsen och centrala myndigheter.
Styrelsen anser däremot, att nämnda behov föreligger även i ett
läge, då förbindelsesvårigheter till central instans inte föreligger. Många
situationer torde nämligen enligt styrelsens mening uppstå, då direktiv
eller beslut av en myndighet på regional nivå med samordnings- och prioriteringsansvar
är påkallade rörande frågor, som den centrala instansen icke
har tillräcklig kännedom om för att kunna fatta beslut i eller över huvud
taget skall behöva belastas med. Med denna eventuella skiljaktighet biträder
styrelsen utredningens förslag, att civilbefälhavaren skall utöva den ledande
och samordnande funktionen för det civila försvaret inom civilområdet.

Nyssnämnda fråga beröres även av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap,
som framhåller vikten av ett klarläggande av civilbefälhavamas
befogenheter att själva besluta i lägen, då förbindelserna med riksstyrelsen
fungerar. Också länsstyrelsen i Västmanlands län finner det önskvärt, att
utredningen ägnat frågan om civilbefälhavarens ställning i förhållande till
riksledningen och även till länsstyrelserna en närmare belysning.

Statskontoret, som understryker behovet av att civilbefälhavamas uppgifter
i krig preciseras, ifrågasätter, om icke civilbefälhavarinstruktionen
bör avfattas så, att civilbefälhavarens befogenheter och uppgifter klart
framgår i den inriktning av länsstyrelsernas planläggningsarbete, som entydigt
bör åvila honom.

Enligt civilförsvarsstyrclsen synes det erforderligt, att styrelsen får författningsmässig
rätt att ge bindande föreskrifter gentemot civilbefälhavarna
på samma sätt som gentemot länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att viss ändring av civilbefälhavarnas
uppgifter i fred är påkallad i vad avser uppgörandet av krigsplanläggningsverk
för olika verksamhetsgrenar inom civilområdet. Med tanke på
civilbefälhavarens ansvar för civilområdet i krig anses hans befattning med
planläggningen inom det egna civilområdet böra göras mera ledande och
inriktande, vilket enligt länssty relsens mening bör komma klart till uttryck
i fredsinstruktionen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att civilbefälhavares befäls- och
direktivrätt gentemot länsstyrelse noggrant hör preciseras i de instruktionsmässiga
bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som anser eu entydig krigsinstruktion
vara erforderlig, hävdar att den praxis, som hittills utvecklats, icke bör
få vara avgörande för instruktionens utformning. Länsstyrelsen biträder
nämligen inte utredningens förslag, att civilbefälhavaren skall ha samma
ledande ställning som militärbefälhavaren utom i vissa fall. Sålunda anser
4* - Bihang till riksdagens protokoll 196b. I sand. Nr 109

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

länsstyrelsen civilbefälhavarens befogenhet enligt administrativa fullmaktslagen
vara klarlagd och entydig. Detsamma gäller de fall, då befogenheterna
redan är författningsmässigt reglerade. Därutöver bör civilbefälhavare enligt
länsstyrelsens mening ha ledande ställning i den mån sådan befogenhet
delegerats från centrala myndigheter samt i de fall, då en och samma åtgärd
berör två eller flera län eller eljest då totalförsvarets behov kräver en
lösning efter vissa bestämda linjer, som ej helt kan överblickas av den enskilda
länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att civilbefälhavarnas uppgifter
bör anpassas till de olika civilområdenas allmänna karaktär frän totalförsvarssynpunkt.
Detta anges främst gälla sjätte civilområdet, där man måste
ta särskild hänsyn till områdets militärpolitiska och militärgeografiska karaktär.

Länsstyrelsen i Hallands län finner förslaget om att ge civilbefälhavarna
ökade befogenheter i krig icke tillräckligt utrett, och länsstyrelsen i Gävleborgs
län hävdar, att vad utredningen anfört om innehållet i en blivande
krigsinstruktion för civilbefälhavarna är så oklart och i fråga om konsekvenserna
för länsstyrelserna så oöverlagt, att det knappast kan vara ägnat att
läggas till grund för några överväganden.

I detta sammanhang bör slutligen nämnas, att länsstyrelsen i Örebro län
anser det viktigt, att olika totalförsvarsmyndigheters befogenheter klarlägges
och att en enhetlig författningsmässig grund i detta hänseende skapas.

Förslaget om en översyn av civilbefälhavarnas krigsorganisation
biträdes eller lämnas utan erinran av det övervägande flertalet
remissmyndigheter. Den arbetsgrupp, som föreslagits skola tillsättas för
detta ändamål, bör enligt civilbefälhavaren i första civilområdet tillsättas
snarast. Som skäl härför anges, att utredningen belyst de militära funktionerna
betydligt grundligare än de civila och att arbetsgruppen därför bör
ges tillfälle att hinna ifatt den militära delen av utredningen. Gruppen bör
enligt civilbefälhavarens uppfattning göras oberoende av den översyn av
krigsmaktens regionala krigsorganisation, som enligt utredningen bör åvila
överbefälhavaren. Liknande synpunkter anföres av civilbefälhavaren i andra
civilområdet och civilförsvarsstyrelsen. Krav på representation för olika
fackområden i arbetsgruppen framföres av överbefälhavaren, civilbefälhavaren
i andra civilområdet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens jordbruksnämnd,
civilförsvarsstyrelsen och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap.

Behovet av en förstärkning av civilbefälhavarnas fredsorganisation
vitsordas av en rad remissmyndigheter, bl. a. civilbefälhavarna
i tredje och femte civilområdena, beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar, 1962 års försvarssjukvårdsutredning samt länsstyrelserna

107

Kungl. Maj:ls proposition nr 109 år 196b

i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Älvsborgs och Västmanlands län. Medicinalstyrelsens sjukvärdsberedskapsnämnd
betecknar de föreslagna personalförstärkningarna som ett
minimikrav, och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap samt övcrståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms län anser, att större personalökningar
än de föreslagna erfordras och att behovet därav bör undersökas.
Statskontoret uppger sig sakna underlag för eu tillfredsställande bedömning
av föreslagen personaluppsättning men framhåller, att av utredningen
angivna förstärkningar svncs måttfullt avvägda. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län anser det angeläget, att fredskanslierna förses med
tillräcklig och för uppgifterna kvalificerad personal, men finner det icke
möjligt att taga ställning till frågan, innan civilbefälhavarnas framtida uppgifter
fixerats.

Civilbefälhavaren i första civilområdet hyser den bestämda uppfattningen,
att fredskansliet måste omfatta minst tre befattningshavare jämte erforderlig
biträdespersonal. Denna kvantitativa begränsning anges dock förutsätta,
att den krigsplacerade personalen i icke ringa omfattning kan tagas i
anspråk i fred för olika kvalificerade arbetsuppgifter.

Civilbefälhavaren i fjärde civilområdet betecknar den föreslagna 1''redsorganisationen
som klart otillräcklig med hänsyn till de vidgade arbetsuppgifter,
som kommer att åvila civilbefälhavarna. Enligt civilbefälhavaren
råder en uppenbar felavvägning mellan militärbefälsstabernas och civilbefälhavarkansliernas
personalresurser, vilket ytterligare accentueras i samma
mån som den civila sidan av totalförsvaret får ökad betydelse i det nutida
kriget. Vidare framhålles att den ökade koncentreringen av militära uppgifter
till militärbefälsstaberna kommer att ställa ökade krav på samverkan.
Bristande möjligheter att tillgodose detta behov tenderar enligt civilbefälhavaren
att skapa ett läge, där den militära sidan tvingas taga ledningen
också inom den civila sektorn.

Civilbefälhavaren i andra civilområdet förklarar sig helt ense med utredningen,
när denna konstaterar, att de fredsmässiga personalresurserna är
alltför begränsade. De föreslagna förstärkningarna bör därför ses som ett
minimibehov, som snarast bör tillgodoses. Civilbefälhavaren anser sig i viss
mån kunna dela utredningens värdering av arbetsbelastningen civilområdena
emellan men framhåller, att antalet län och stabstjänstövningar icke
får anses vara allena utslagsgivande vid bedömningen av personalbehovet.

Denna uppfattning delas av länsstyrelsen i Kalmar län, som föreslår, att
första och tredje civilbefälhavarkanslierna skall få samma personalorganisation,
eftersom varken antalet officerare vid de samverkande militärbefälsstaberna
eller det olika antalet län i civilområdena motiverar någon
skillnad.

Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd samt civilbefälhavaren i
femte civilområdet och länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår, att civil -

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

befälhavarna tillföres medel för anställande av sakkunniga och extra arbetskraft.

Förslaget att befattningshavarna vid fredskanslierna skall inordnas i den
ordinarie landsstats karriären vinner stöd av statskontoret, statens
jordbruksnämnd, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, beredskap
snämnden för psykologiskt försvar samt länsstyrelserna i Östergötlands
och Kalmar län men avvisas av civilförsvarsstyrelsen, samtliga civilbefälhavare,
överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län samt
länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Västmanlands
län. Som skäl för avvisandet anföres i huvudsak, att arbetsuppgifterna
vid civilbefälhavarkanslierna är av sådan art, att rekryteringen
måste kunna ske inom vidaste möjliga sektor av samhället, t. ex. från civilförsvaret,
arbetsmarknadsväsendet och de centrala verken. En begränsning
till enbart länsstyrelsejurister och landskanslister anses därför olämplig.
Beträffande landskanslisterna framhålles därjämte, att denna tjänstetitel
innebär, att befattningshavarna måste fylla vissa formella kompetenskrav,
som icke anses vara av större värde i detta sammanhang. Dessa befattningshavare
föreslås därför få annan tjänstetitel, t. ex. byråinspektör eller byråassistent.

Som lämplig karriär för civilbefälhavarkansliernas personal föreslår civilförsvarsstyrclsen
eu av styrelsen i annat sammanhang förordad karriär,
som avses vara gemensam för sådana befattningshavare, som inom länsstyrelser
och centrala verk sysslar med försvarsplanläggning. I stort sett
samma uppfattning redovisas av länsstyrelsen i Blekinge lån. Med hänsyn
till att utredningen icke tagit upp frågan om militärassistenter vid länsstyrelserna,
anser länsstyrelsen i Örebro län, att detta spörsmål bör prövas
i samband med civilbefälhavarkansliernas organisation.

Beträffande förslaget att befattningarna vid fredskanslierna icke bör vara
sluttjänster, anför civilbefälhavaren i första civilområdet, att starka
skäl talar för att speciellt befattningen som chef för fredskansliet bör besättas
med en tjänsteman i ej alltför hög ålder. Den enda garantin härför
— såvida icke samma pensionsgrunder som för t. ex. kaptener införes —
torde enligt civilbefälhavaren vara, att befattningshavaren förordnas på viss
tid, t. ex. sexårsperioder, varvid regelmässigt högst två perioder bör komma
i fråga för samma befattningshavare. Civilbefälhavaren i andra civilområdet
anför på denna punkt bl. a. följande.

I vad mån befattningen som byrådirektör hos civilbefälhavaren skall
undantagas från att vara sluttjänst, anser jag vara en fråga som i första
band måste kunna få bedömas från fall till fall med hänsyn till vederbörande
befattningshavares allmänna duglighet och arbetskapacitet. Jag
anser emellertid, att den av utredningen väckta tanken på en viss tidsbegränsning
av byrådirektörernas tjänstgöringsperioder bör beaktas och
vill därför föreslå, alt nuvarande anställningsform ändras dithän, att förordnande
på dessa tjänster ges för en period av sex år i sänder.

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

Även civilbefälhavaren i tredje civilområdet anser, att förordnande av
kanslichef bör ske för en tid av sex år. Detsamma gäller civilbefälhavaren i
fjärde civilområdet, som inte anser det lämpligt, att kanslichefen kvarstår
till pensionsåldern. Beträffande övriga befattningar anför civilbefälhavaren,
att det icke vore lyckligt, om praxis skulle bli, att tjänstgöringen vid fredskansliet
finge karaktären av en kort passagetid, eftersom täta ombyten
väsentligt skulle nedsätta kansliets effektivitet. Riktpunkten anses därför
böra vara, att tjänstgöringen omfattar minst sex år. Civilbefälhavaren i
femte civilområdet biträder utredningens förslag, att befattningarna vid
fredskansliet icke bör vara sluttjänster och föreslår, att de tillsättes genom
förordnande för perioder på förslagsvis fyra år. Utredningens förslag tillstyrkes
också av civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelsen i Kalmar län, som
anser, att minimitiden för uppehållande av tjänst vid civilbefälhavarkansli
bör vara omkring fem år.

Tjänstemännens centralorganisation finner utredningens synpunkter på
rekrytering, utbildning och befordringsgång oklara och vill därför inte nu
gå in på detaljer. Det förutsattes dock, att organisationen ges tillfälle till
sedvanliga förhandlingar, innan slutlig ställning tages till dessa och andra
personalfrågor.

Kritik anföres även mot den av utredningen föreslagna lönesättningen
för befattningshavarna vid fredskanslierna. Härom uttalar civ ilbefälhavaren
i första civilområdet huvudsakligen följande.

Den föreslagna omorganisationen av militärbefälsstaberna innebär eu
avsevärd uppvärdering av befattningarna såväl lönemässigt som beträffande
tjänsteställning. För civilbefälhavarkanslierna föreslås ingen förändring
gentemot nuläget, trots att uppgifter, befogenheter m. in. bedömes öka. Även
i fortsättningen bör emellertid befattningshavare vid militärbefälsstab och
civilbefälhavarkansli ha jämförbara löneställningar och tjänstetitlar. De
allmänna principer beträffande eivilbefälhavarinstansen, som utredningen
framlägger, lönesättningen för flera av de befattningshavare, som ingår i
krigskansliet (landsfogde, länsarbetsdirektör, vägdirektör in. fl.), och eu
jämförelse med militärbefälsstaben borde i förening med de höga kvalifikationskrav,
som måste ställas på befattningshavarna, resultera i följande
löner och tjänstetitlar vid fredskansliet, nämligen byråchef (kanslichef) i
lönegrad B 3, byrådirektör i lönegrad A 27 och förste byråsekreterare i lönegrad
A 23.

Civilbefälhavaren i andra civilområdet anser det fullt motiverat med eu
löne- och befattningsmässig uppvärdering av nuvarande byrådirektörstjänster
med tanke på de höga krav, som idag ställes på civilbefälhavarens närmaste
man. Efter eu jämförelse med vissa länsassessors- och civilförsvarsdirektörstjänster
föreslår civilbefälhavaren, att byrådirektörstjänsterna från
och med den 1 juli 1964 ersätles med kanslichefstjänster på löneplan B med
sexårsförordnande och förordar, att de nya tjänsterna placeras i lägst lönegrad
Bp 3. Civilbefälhavaren anför vidare, all de nuvarande förste byråsekreterartjänslernas
till synes tillfälliga karaktär lär ha medverkat till all

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

t jänsterna icke lockat sökande i önskvärd utsträckning. Dessa tjänster föreslås
därför bli omändrade till extra ordinarie byrådirektör stjänster i lönegrad
A 25.

Civilbefälhavaren i tredje civilområdet betonar, att det med hänsyn till
ärendenas art och civilbefälhavarens ledande ställning inom regional instans
är angeläget, att civilbefälhavaren i den utåtriktade verksamheten kan företrädas
av kvalificerade befattningshavare. Även i den interna verksamheten
bör tjänstemännen inom fredskansliet gentemot de experter, som står till
civilbefälhavarens förfogande, ha sådana kvalifikationer, att de i administrativt
hänseende intar en ledande ställning. Civilbefälhavaren anser, att fredsorganisationen
bör omfatta en kanslichef, en byrådirektör i lönegrad A 27,
en förste byråsekreterare i lönegrad A 23 samt biträdespcrsonal från vederbörande
länsstyrelse jämte erforderliga experter.

Den föreslagna höjningen av de ledande befattningshavarna vid militärbetälsstaberna,
arbetsuppgifternas art och kanslichefens egenskap av ställföreträdare
för civilbefälhavaren motiverar enligt civilbefälhavaren i fjärde
civilområdet, att kanslichefen får en sådan tjänsteställning, att den uppfyller
den inom statsförvaltningen allmänt tillämpade principen, att samverkande
befattningshavare från olika myndigheter bör ha i stort sett samma
löneställning. Efter jämförelse med bl. a. landssekreterare, civilförsvarsdirektören
i Stockholm och stabschefen vid blivande III. militärbefälsstaben
linner civilbefälhavaren att kanslichefen icke bör placeras lägre än i lönegrad
B 3. Det anses vidare önskvärt, att en befattning för byråchef i lönegrad
B 1 inrättas. I övrigt föreslås fredskansliet i tredje civilområdet få följande
organisation, nämligen byrådirektör i A 27, byrådirektör i A 25, förste
byråsekreterare i A 23, byråsekreterare i A 21, kanslist i A 15 och kontorist
i A 9 jämte biträdespersonal från länsstyrelsen.

Även civilbefälhavaren i femte civilområdet och länsstyrelsen i Kopparbergs
län understryker det berättigade i en uppvärdering av föredragandetjänsterna
hos civilbefälhavarna. Som skäl härför hänvisas till de föreslagna
uppvärderingarna vid militärbefälsstaberna, arbetsuppgifternas art och
lönesättningen för civilförsvarsdirektörerna i Stockholm, Göteborg och
Malmö samt den särskilde samordningsmannen vid överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms län, vilka samtliga är placerade i lönegrad
B 1.

I detta sammanhang har några remissmyndigheter även tagit upp frågan
om civilbefäl liavar kanslier nas förläggningsorter. Sålunda
anser länsstyrelserna i Södermanlands och Västmanlands län, att det
i nuvarande läge måste betecknas som mindre välfunnet, att kansliet nödgas
flytta i samband med ombyte av civilbefälhavare. Kansliet bör enligt dessa
länsstyrelser förläggas till samma ort som motsvarande militärbefälsstab.
Länsstyrelsen i Blekinge län hyser den uppfattningen, att civilbefälhavaruppdraget
bör knytas till ett visst län, valt med hänsyn till residensstadens

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

lämpliga belägenhet i förhållande till de militära och civila institutioner,
med vilka samverkan skall ske. Civilbefålhavaren i första civilområdet finner
det önskvärt, att till civilbefälhavare i princip ntses landshövdingen i
det län, där verksamheten vid omställning till krigssamhälle får mest vittgående
konsekvenser på civilområdet i dess helhet. Kanslierna bör enligt
civilbefälhavaren i fred ligga i den ort, där huvuddelen av övriga civila
regionala myndigheter är grupperade.

Vissa synpunkter på samordningen mellan det militära och det civila försvaret

Utredningen

1. Samordning i krig

Enligt den av statsmakterna fastställda allmänna målsättningen för totalförsvaret
skall i krig totalförsvarets olika delar samverka med och understödja
varandra så, att största försvarseffekt ernås. Härmed, anför utredningen,
är även de allmänna riktlinjerna för militär- och civilbefälhavares
samverkan givna. De faktiska förutsättningarna för en sådan samverkan
betecknas av utredningen som goda, och de anses vid ett genomförande av
försvarsledningsutredningens förslag komma att förbättras. Utredningen
förutsätter sålunda att nämnda chefer och deras staber (kanslier) jämte
sidoordnade civila myndigheter eller samverkansorgan ur dessa skall grupperas
och samverka enligt samma principer som f. n. Utredningens förslag
medför, att de geografiska ansvarsområdena för militär- och civilbefälhavare
sammanfaller. En krigsinstruktion för civilbefälhavarna enligt de
riktlinjer, som utredningen dragit upp i det föregående, kommer också att
bidra till att klarlägga hithörande problem.

Försvarsledningsutredningen anser sig sålunda kunna konstatera, att
existerande och föreslagna riktlinjer och praktiska förutsättningar för samverkan
mellan militär- och civilbefälhavare bör möjliggöra samordnade
insatser av det militära och det civila försvaret. Detta hindrar självfallet
icke, att nämnda chefer kan komma till olika mening om vilka åtgärder,
som i ett visst läge leder till den största samlade försvarseffekten. Utredningen
anför några synpunkter på frågan, i vilken ordning ett avgörande i
en sådan situation bör träffas.

I ett läge, då förbindelserna med överordnade myndigheter fungerar och
dessas beslut kan inhämtas, bör frågor, i vilka militär- och civilbefälhavare
icke kan enas, underställas totalförsvarets centrala eller högsta ledningsorgan.
För det fall, att de nämnda förutsättningarna icke föreligger, har
civilbefälhavarna jämlikt administrativa fullmaktslagen tillagts vissa betydelsefulla
befogenheter. Dessa innebär, enligt utredningens mening, visserligen
icke att civilbefälhavare kan ingripa i militärbefälhavares operativa
åtgöranden eller i militära dispositioner överhuvudtaget. Befogenheterna

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 109 år 19(14

bedömes dock vara så vida, att civilbefälhavare genom sina beslut inom det
civila försvarets område kan indirekt påverka förutsättningarna för militära
åtgärder. Att i fredstid på förhand fastslå att med hänsyn härtill civilbefälhavares
beslutanderätt borde inskränkas i några särskilda hänseenden och
att författningsmässigt reglera detta torde emellertid knappast låta sig göra,
säger utredningen. Å andra sidan kan det icke komma i fråga att införa en
enhetlig militär-civil regional ledning i den formen, att militärbefälhavare
skulle erhålla de befogenheter som nu tillkommer civilbefälhavare. Utredningen
kommer därför till resultatet, att man måste acceptera den nuvarande
ordningen, ehuru utredningen är medveten om att denna icke ger några
garantier för samordnade beslut i extrema lägen. Emellertid framhåller
utredningen, att det knappast torde vara möjligt att lösa problem av ifrågavarande
art genom organisatoriska åtgärder. Utredningen anser sig också
kunna utgå från att allvarligare meningsskiljaktigheter icke alltför ofta
skall behöva uppkomma mellan militärbefälhavare och civilbefälhavare.
Dessa chefer har under fredstid nära samverkat i sin försvarsplanläggning,
studerat sina krigsuppgifter vid gemensamma övningar osv. samt har gemensamt
bättre kännedom om och överblick av förhållandena inom vederbörlig
del av landet än någon annan.

Civilbefälhavarna har i skrivelse till försvarsledningsutredningen aktualiserat
frågan om den militära direktivrätlen gentemot vissa delar av det
civila försvaret. Enligt utredningens mening bör sådan direktivrätt föreligga
i särskilda fall. Utredningen anser det dock kunna ifrågasättas, om nu gällande
regler i detta hänseende är ändamålsenliga. Utredningen anser att
spörsmålet bör närmare undersökas inom Kungl. Maj:ts kansli.

Vad sålunda anförts om samverkan mellan militär- och civilbefälhavare
anser utredningen i allt väsentligt vara tillämpligt, när det gäller motsvarande
frågor på den lägre regionala nivån.

2. Samordning i fred

Nuvarande bestämmelser och praxis för samverkan mellan det militära
och det civila försvaret synes utredningen ändamålsenliga både när det gäller
högre och lägre regional nivå. Utredningen finner det angeläget att framför
allt militärbefälhavare och civilbefälhavare i beredskapsplanläggning
och krigsförberedelsearbete arbetar sig fram till en gemensam syn på totalförsvarets
uppgifter inom militär- och civilområdet. På så sätt skapas goda
förutsättningar även för samordnade totalförsvarsinsatser i krig.

Ett genomförande av olika av utredningen i det föregående framlagda
förslag anses ytterligare underlätta den fredstida samverkan mellan det
militära och det civila försvaret. Som ett betydelsefullt exempel anföres, att
enligt utredningens förslag det militära försvaret på högre regional nivå
kommer att representeras av endast en chef, militärbefälhavaren. Vikten av

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

att de geografiska ansvarsområdena för militär- och civilbefälhavare kommer
att sammanfalla understrykes också.

Yttranden

Utredningens synpunkter på samordningen inom totalförsvaret
har icke givit remissmyndigheterna anledning till erinran i annan
mån än att det enligt beredskapsnämnden för psykologiskt försvar inte
synes vara helt klarlagt, hur långt civilbefälhavares befogenheter gentemot
militärbefälhavare sträcker sig, då förbindelserna med riksstyrelsen brutits.
Det synes nämnden angeläget, att det fastslås vem som har det högsta ansvaret.
Enligt nämndens mening bör detta åvila civilbefälhavaren, dock icke
så att han kan ingripa i militärbefälhavarens operativa åtgöranden eller
militära dispositioner. Likartade synpunkter anföres av civilbefålhavaren i
fjärde civilområdet. Denna fråga behandlas även av länsstyrelsen i Våsternorrlands
län, som emellertid anser, att civilbefälhavaren — då administrativa
fullmaktslagens It § är tillämplig — skall kunna ingripa också i militära
dispositioner, eftersom denne i här avsedda fall har trätt i Kungl. Maj :ts
ställe. Detsamma anges gälla även länsstyrelse, då fullmaktslagen är tilllämplig
på denna.

Den i detta sammanhang aktualiserade översynen av den militära direktivrätten
tillstyrkes av civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd samt
länsstyrelserna i Kronobergs och Norrbottens län. Även statskontoret förklarar
sig i princip dela utredningens uppfattning i denna svåra fråga men
önskar före ett slutligt ställningstagande avvakta utarbetandet av instruktionen
om direktivrätt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar sig för en begränsning av direktivrätten
på regional nivå. Viss direktivrätt, bl. a. angående utrymning,
undanförsel och förstöring, anses dock alltjämt böra kunna tillämpas i lokal
instans.

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län anför, att direktivrätten
torde ha befunnits nödvändig under en tidigare period, då utbyggnaden
av den civila delen av totalförsvaret och samverkan inom detta ännu
icke fått nuvarande omfattning. Då föreliggande förslag rörande regional
ledning avser att skapa ytterligare förbättrade möjligheter till direkt samverkan,
kan det enligt överståthållaräinbetcts och länsstyrelsens åsikt ifrågasättas,
om tillräckliga motiv för bibehållande av den militära direktivrätten
föreligger. Det föreslås därför, att en särskild utredning i frågan verkställes.
1 stort sett samma uppfattning redovisas av civilbefälhavaren i fjärde civilområdet
och länsstyrelsen i Västernorrlands län. Detsamma gäller civilbef
ålhavaren i andra civilområdet, som vidare anför bl. a. följande.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

Det kan icke anses förenligt med den svenska förvaltningsrätten, att
militära instanser skall ha möjlighet att träffa avgöranden i civila totalförsvarsfrågor.
Den militära direktivrätten bör kunna borttagas. Under alla
omständigheter bör det framdeles icke föreligga någon sådan rätt gentemot
civilbefälhavare och länsstyrelser, och i den mån direktivrätten i vissa andra
fall bedömes behöva finnas kvar, bör den preciseras och differentieras.

I detta sammanhang framhåller slutligen telestyrelsen, att om civilbefälhavarna
tillägges befogenheter in. in. enligt utredningens förslag, måste
detta föranleda ändring av bestämmelserna rörande de befogenheter, som
nu tillkommer militära myndigheter enligt Kungl. Maj:ts instruktion för
styrelsen.

YIII. Utredningens synpunkter och förslag i fråga om ledning och
indelning i lägre regional instans

Utredningens överväganden rörande ökad samordning inom ledningsinstansen
närmast under den centrala har verkningar i lägre regional instans
dels med hänsyn till att de innebär en delning på två nivåer av nuvarande
marinkommandostaber, dels därför att den föreslagna indelningen i militäroch
civilområden på vissa håll avviker från nu gällande länsindelning. Med
anledning härav föreslår utredningen

dels att örlogsbaser (i krig örlogskommandon inom III. militärområdet)
organiseras för att fullgöra vissa av de uppgifter som f. n. ankommer på
marinkommandochefer med ledningsorgan,

dels att inom vissa områden särskilda krigslän avdelas vid övergång från
freds- till krigsorganisation.

Förslagen i sistnämnda hänseende upptages icke i efterföljande redogörelse.

Utredningen har för sina överväganden rörande högre regional instans
ansett sig böra granska även ledningsinstansen närmast under denna. I
samband därmed har utredningen gjort vissa iakttagelser, vilka givit anledning
till förslag och synpunkter som icke är direkt avhängiga av omorganisationen
i högre regional instans. Sålunda lämnar utredningen förslag
rörande ledningsorganisationen på Gotland samt ger preliminärt förord för
en sammanslagning av staberna för Härnösands försvarsområde och Norrlands
kustartilleriförsvar. Slutligen framlägger utredningen synpunkter på
lörsvarsområdesorganisationen, på samordning mellan nuvarande organisationer
för havsövervakning samt på uppgiftsfördelning i fred mellan militärbefälhavare
och sektorchefer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 196b

115

Organisation av örlogsbaser
Utredningen

Utredningen har studerat frågan om delning på två ledningsnivåer, såväl
i krig som i fred, av de nuvarande marinkommandochefernas uppgifter. En
utgångspunkt har därvid varit, att organisationen skall möjliggöra en nära
samordning av sjö- och flygstridskrafternas verksamhet även i lägen som
kräver snabba beslut. Utredningens tidigare redovisade avsikt att icke framlägga
något detaljerat förslag rörande ledningsorganisation i krig gäller —
framhåller utredningen — givetvis även i denna fråga. Det bör tillkomma
överbefälhavaren att närmare utforma krigsorganisationen. Den fredsorganisation,
som utredningen föreslår, finner utredningen medge relativt stor
handlingsfrihet i detta avseende.

Utredningen föreslår icke en och samma uppgiftsfördelning och ledningsorganisation
inom samtliga berörda militärområden. För I. och II. militärområdena
föreslås en principiell fördelning och organisation, vilken med
viss variation anses lämplig även i V. militärområdet. För III. militärområdet
har undersökningarna lett fram till en principiellt avvikande lösning.
Skälen härtill redovisas i betänkandet. Skillnaderna mellan de båda lösningarna
är relativt stora i krig men mindre i fred. De skiljer sig då endast
i fråga om huvudfunktionen »operativt krigsförberedelsearbete», medan
uppgiftsfördelningen i fråga om förbandsproduktion och förvaltning är densamma
i båda fallen.

1. Ledningsorganisation inom I. och II. militärområdena

Efter åt! ha redovisat sina förslag rörande ledningsorganisationen i krig
anför utredningen följande om uppgiftsfördelningen i fred mellan militärbefälhavare
och örlogsbaschef. I samband härmed redogöres för utredningens
förslag rörande örlogsbasstabernas organisation i fred.

Operativt krigsförberedelsearbcte

Militärbefälhavare utför bl. a. det krigsförberedelsearbete av allinänoperativ
natur, som f. n. ankommer på marinkommandochef, samt utfärdar
grundläggande (operations-)order in. m. till direkt underställda chefer.

Örlogsbaschef förbereder enligt militärbefälhavares order sjöstridskrafternas
bas- och underhållstjänst samt utfärdar grundläggande order till sina
i krig underställda chefer.

Förbandsproduktion

Militärbefälhavare skall under chefen för marinen leda mobiliseringen av
alla krigsförband ur flottan som mobiliserar inom militärområdet. Han skall

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 196b

även inför chefen för marinen vara ansvarig för mobiliseringsförberedelserna
vid dessa förband men själv icke vara mobiliseringsmyndighet.

Militärbefälhavare skall ha ansvar även för övriga delar av den förbandsproducerande
verksamheten inom flottan, dock att han i fråga om utbildning
skall ansvara endast för övningar av operativ karaktär och för samordning
av frivilligutbildning.

örlogsbaschef skall vara inobiliseringsmyndighet för flottans förband,
svara för utbildning av direkt underlydande chefer med staber (motsv.) samt
leda den frivilligutbildning som f. n. ankommer på marinkommandochef. I
fråga om utbildning av icke operativ karaktär skall örlogsbaschef lyda direkt
under chefen för marinen.

Chefen för Karlskrona örlogsskolor skall vara underställd chefen för
Sydkustens örlogsbas men i fråga om den centralt för marinen organiserade
utbildningen lyda direkt under chefen för marinen.

Förvaltning

Militärbefälhavare skall i princip såsom regional förvaltningsmyndighet
utöva ledningen av och uppsikten över förvaltningen vid örlogsbas. I fråga
om uppgifter som faller inom sjukvårdsstyrelsens och marinförvaltningens
områden skall militärbefälhavares uppgifter dock t. v. begränsas till ledning
av operativt krigsförberedelsearbete och inspektionsskyldighet.

Örlogsbaschef skall vara lokal förvaltningsmyndighet för flottans materiel.
I fråga om uppgifter som faller inom sjukvårdsstyrelsens och marinförvaltningens
områden skall han i tekniskt och ekonomiskt hänseende vara
förvaltningsmyndighet direkt under vederbörlig central förvaltning.

Örlogsbasstaberna i I. och II. militärområdena föreslås organiseras på sätt
framgår av tablåer, vilka torde få fogas till protokollet i detta ärende såsom
bilaga 15 och 16. I dessa är även örlogsbaschefernas förvaltningar redovisade,
dock utan att någon detaljorganisation anges. I fråga om »Sydkustens
örlogsbas» är förslaget utarbetat i samråd med statskontoret, som översett
stabs- och förvaltningsorganisationen inom nuvarande marinkommando Syd.

2. Ledningsorganisation inom V. militärområdet

Uppgiftsfördelningen mellan militärbefälhavaren och örlogsbaschefen
skall enligt utredningens förslag vara densamma som i I. och II. militärområdena.

Utredningen förklarar sig lämna frågan öppen, huruvida någon särskild
örlogsbaschef skall finnas i krig eller om på sådan chef ankommande uppgifter
skall fullgöras av chefen för Norrlands kustartilleriförsvar. Det bör
enligt utredningen ankomma på överbefälhavaren att besluta härom.

I fred skall enligt utredningens mening icke finnas någon särskild örlogs -

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

baschef eller örlogsbasstab. De uppgifter som inom I. och II. militärområdena
fullgöres av örlogsbaschefer skall åvila chefen för Norrlands kustartilleriförsvar,
som tillika skall vara örlogsbaschef. För dessa uppgifter
erforderlig personal, som i fråga om officerare beräknas till
1 regementsofficer ur flottan,

3 kompaniofficerare ur flottan samt
1 pensionerad officer i arvodesbefattning,
skall ingå i kustartilleriförsvarets stab och förvaltningar.

3. Ledningsorganisation inom Hl. militärområdet

Utredningen lämnar en redogörelse för ledningsorganisationen i krig och
framlägger därefter sina synpunkter på organisationens utformning i fred.
Utredningen anför därom följande.

Uppgiftsfördelningen mellan militärbefälhavare och örlogsbaschef förutsättes
vara i princip densamma som inom I., II. och V. militärområdena. I
fråga om operativt krigsförberedelsearbete får chefen för Ostkustens örlogsbas
dock vissa uppgifter som icke ankommer på övriga örlogsbaschefer.

Chefen för Berga örlogsskolor skall vara underställd chefen för Ostkustens
örlogsbas men i fråga om den centralt för marinen organiserade utbildningen
lyda direkt under chefen för marinen.

örlogsbasstaben föreslås få i princip samma organisation som i I. och II.
militärområdena. Den bör dock vara personellt starkare.

Utredningen, som förutsätter att örlogsbasstaben skall vara förlagd till
Västerhaninge, förordar att en del av staben skall vara förlagd till Uppsala,
samgrupperad förslagsvis med staben för Uppsala försvarsområde. Chefen
för ifrågavarande ledningsorgan — benämnt förslagsvis »Uppsala bevakningsområde»
-—• bör ha i princip samma lydnadsställning och uppgifter
som chefen för nuvarande Malmö bevakningsområde, d. v. s. huvuduppgiften
bör vara att under örlogsbaschefen utarbeta och kontinuerligt revidera
de planer in. m. och vidtaga de övriga förberedelser, som erfordras för
mobilisering och verksamhet i krig inom den norra delen av örlogsbasens
ansvarsområde.

Sitt förslag till fredsorganisation har utredningen redovisat i en tablå,
vilken torde såsom bilaga 17 fogas till protokollet i detta ärende.

Yttranden

Beträffande örlogsbaser anför överbefälhavaren följande.

Militärbefälhavaren kan enligt min mening komma att delegera ledning
av sjöstridskrafter på likartat sätt till såväl chefer för örlogsbaser som
örlogskommandon. Mot bl. a. denna bakgrund anser jag, att samma benämning
— örlogsbaser — bör användas. Denna delegering kan även komma
att medföra att örlogsbaschef tillika bör vara chef för bevakningsområde.

118

Iiungl. Maj.ts proposition nr 109 år 19(ii

Mot föreslagna örlogsbaser inom I., II. resp. III. militärområdena har jag
i princip intet att erinra. Jag förordar tillkomsten av Roslagens bevakningsområde
med chef och stab i fred placerade vid F 16 i Uppsala.

Chef för bevakningsområde skall lyda direkt under militärbefälhavare.
Luleå bevakningsområde bör bibehållas.

Inom V. militärområdet bör kustartilleriförsvarschefen i fred biträdas av
eu honom direkt underställd örlogsbasavdelning under ledning av en äldre
regementsofficer ur flottan, krigsplacerad som örlogsbaschef.

Marinförvaltningen, som ansluter sig till utredningens behandling av
örlogsbas som lägre regional instans, förutsätter att örlogsbasens uppgifter
skall omfatta mobiliseringsplanläggning och krigsförberedelsearbete för
flottans underhållstjänst inom hela regionen. Ämbetsverket anför vidare,
att den föreslagna organisationen av sektion II inom såväl militärbefälsstab
som örlogsbasstab med endast en heltidstjänstgörande officer ur marinen
förutsätter, att huvuddelen av mobiliseringsplanläggningen och krigsförberedelsearbetet
sker inom örlogsbasens tekniska förvaltning och intendenturförvaltning,
vilka därför måste uppbyggas med hänsyn härtill. Som
tidigare nämnts under kap. VII tillstyrker marinförvaltningen, att örlogsbaschef
skall ha en direkt förvaltningslinje till ämbetsverket.

Försvarets förvaltningsdirektion har i princip intet att erinra mot förvaltningsorganisationen
vid örlogsbas. Det bör dock enligt direktionens uppfattning
undersökas, om förvaltningen av t. ex. sådan materiel, för vilken
armétygförvaltningen är huvudförvaltningsmyndighet, kan integreras med
förvaltningen av motsvarande materiel för krigsmakten i övrigt. Direktionen
förutsätter också, att förvaltningslinjen från örlogsbaschef till försvarets
sjukvårdsstyrelse skall gälla endast tills vidare.

1962 års försvarssjukvårdsutredning har intet att erinra mot föreslagen
organisation av örlogsbaser i vad avser uppgiftsfördelningen i krig mellan
militärbefälhavare och örlogsbaschef. Enligt utredningen saknas ännu underlag
för ställningstagande till den föreslagna stabs- och förvaltningsorganisationen
i fråga om militär sjukvården.

Statskontoret, som i princip icke har något att erinra mot utredningens
förslag rörande örlogsbaser och örlogskommandon, framhåller att basernas
bemanning med officerare synes böra upptagas till ny prövning i samband
med deras tillgodoseende med personal i övrigt. Statskontoret vill i detta
hänseende för närvarande endast understryka betydelsen av att sådana
lokalmässiga förhållanden skapas, att erforderlig koncentration av stabsoch
förvaltningstjänsten möjliggöres. Beträffande förläggningen av Ostkustens
örlogsbas framhåller statskontoret, att undersökningar givit vid
handen att starka skäl kan åberopas för en förläggning i omedelbar anslutning
till Muskövarvet.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län anser, att en
gruppering av örlogsbasen i III. militärområdet med en del i Uppsala skulle
medföra ett betydande avstånd till de marina förbandens verksamhets -

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1901

område vid Roslagskusten, vartill kommer att stabsdelen blir förlagd i annat
län än huvudstaben. För att eliminera dessa olägenheter och för att få en
mot Västerhaninge bättre svarande nordlig förläggning anses möjligheterna
böra undersökas att förlägga stabsdelen till Norrtälje eller dess närhet.
Denna uppfattning delas av civilbefälhavaren i fjärde civilområdet.

Med hänvisning till att utredningen föreslagit kommendörs tjänsteställning
för chefen för Sydkustens örlogsbas, konstaterar länsstyrelsen i Blekinge
län, att Karlskrona icke längre kommer att kunna räkna en amiral
bland sina invånare, vilket skulle betyda, att en snart trehundraårig tradition
skulle brytas. Länsstyrelsen, som inhämtat, att chefen för marinkommando
Syd föreslagit att örlogsbaschefen ges graden konteramiral, instämmer
i detta förslag.

Ledningsorganisation på Gotland
Utredningen

Den av utredningen föreslagna ledningsorganisationen i stort innebär att
den chef med stab, som ersätter nuvarande militärbefälet i VII, militärområdet,
i operativt hänseende kommer att utgöra ett ledningsorgan i lägre
regional instans. Det nya ledningsorganet kommer att ha i princip samma
ställning som en försvarsområdesbefälhavare med stab, dock att befälhavaren
på Gotland förutsättes skola leda all operativ verksamhet på ön. Även
i fråga om ledning av förbandsproduklion och förvaltning kommer befälhavaren
på Gotland att ha vidare uppgifter än nuvarande försvarsområdesbefälhavare.
Det vore därför enligt utredningens uppfattning i och för sig
motiverat med en särskild benämning för befälhavaren på Gotland och hans
stab. Utredningen bedömer det emellertid icke vara önskvärt att utan tvingande
skäl införa en helt ny benämning utan förordar, att nuvarande VII.
militärområdet efter övergång till ny ledningsorganisation benämnes »Gotlands
försvarsområde» och nuvarande militärbefälhavare »Befälhavaren för
Gotlands försvarsområde».

Gotlands framskjutna och isolerade läge —• som bl. a. innebär korta
anllygnings- och överskeppningstider för en angripare samt uppenbar risk
för att ön kan bli i huvudsak isolerad från fastlandet — finner utredningen
ge Gotland en klar särställning, som måste beaktas vid utformning av ledningsorganisationen
på ön.

Utredningen har förut framhållit att den förutsätter, att den markoperativa
avvägningen av styrkeförhållanden mellan fastlandet och Gotland alltfort
göres av överbefälhavaren samt att befälet på ön såväl i fred som i krig
föres av en generalmajor. Med hänsyn till Gotlands särställning har utredningen
närmare granskat nuvarande ledningsorganisation på ön och framlägger
med anledning därav vissa förslag. Som underlag för dessa ligger —

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

utöver utredningens egna iakttagelser — synpunkter som lämnats av militärbefälhavaren
för VII. militärområdet efter samråd med cheferna för
marinkommando Ost och 3. flygeskadern.

Rörande utredningens förslag till ledningsorganisation i krig på Gotland
hänvisas till betänkandet. Beträffande ledningsorganisationen i fred framhåller
utredningen som sin mening, att den bör förstärkas i förhållande till
nuvarande VII. militärbefälsstaben. Härom anför utredningen följande.

Nuvarande VII. militärbefälsstaben skiljer sig i väsentliga delar från
övriga militärbefäl sstabers organisation. Jämfört med de större militärbefälsstaberna
saknas av officerare följande befattningshavare eller upprätthåller
de tillika andra befattningar: I

Befattning	Saknas	Är tillika
Stf militärbefälhavare...........	1
Chef avdelning I a..............	1
» » Ib..............	1
» » I c..............	—	Chef för Lv 2
Bitr. milosambandsoff...........	1
Chef avdelning I e..............	1
Chef sektion II.................	1
Chef avdelning Ilb.............	--	Chef för Gotlands tygstation
Bitr. milotygoff................	1
Chef avdelning lic.............	—	Chef för arméns intendenturförråd i Tingstäde
Bitr. milointendent.............	1
Chef för sektion III.............	1
Chef för sektion VIII...........	-*	Fortifikationsbefälhavare vid Got-lands kustartilleriförsvar
Summa	9	4

I jämförelse med andra militärbefälsstaber tillkommer
dels en befattning som chef för en kustartilleriavdelning (avdelning I KA),
f. n. vakant,

dels en hemvärnsavdelning samt instruktörer för frivillig befälsutbildning,
motsvarande vad som ingår i försvarsområdesstaber på fastlandet.

Utredningen förklarar sig anse att nuvarande personalbrist i VII. militärbefälsstaben
icke är acceptabel. Den betonar att Gotlands läge ställer särskilt
stora krav på aktualitet och kvalitet i krigsförberedelsearbetet på ön.
Den nya staben för Gotlands försvarsområde kommer att få ändrade lydnadsförhållanden
i fråga om operativt krigsförberedelsearbete men skall
överta i huvudsak de uppgifter som f. n. ankommer på VII. militärbefälsstaben.
— P 18, A 7 och Lv 2 skall vara underställda försvarsområdesbefälhavaren
utan några inskränkningar. Vidare kommer staben att få ökade
uppgifter i fråga om planläggning för sjöoperativ verksamhet. Chefen för
Gotlands kustartilleriförsvar skall sålunda vara underställd men i fråga om

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196A

utbildning — utom övningar av operativ karaktär -— samt därmed sammanhängande
personaltjänst lyda direkt under chefen för marinen.

Utan att ta ställning till samtliga av militärbefälhavaren framförda önskemål
om personalförstärkning bedömer utredningen vissa av dessa vara så
betydelsefulla och klart angelägna, att utredningen anser sig ha underlag
för att lämna förslag på grundval av dem. Den hlivande Gotlands försvarsområdesstab
föreslås sålunda bestå av nuvarande VII. militärbefälsstaben
med tillkomst av följande befattningshavare:

Chef för avdelning I a Kapten (armén eller kustartilleriet)

Chef för avdelning Ib » (flottan)

Chef för sektion II Regementsofficer (armén)

Chefen för sektion I, f. n. en kapten, bör enligt utredningen vara regementsofficer
ur armén eller kustartilleriet. Befattningen som chef för avdelning
I KA bör omvandlas till officer till förfogande I a (armén eller kustartilleriet).
Den befattning för officer ur flottan, som f. n. finnes med placering
vid chefens för Gotlands kustartilleriförsvar stab, bör utgå.

Utredningen förklarar sig ha full kännedom om nuvarande vakanser i
personalkårsstaterna men anser att dessa icke bör drabba Gotlands försvarsområdesstab.
Den förstärkning av staben för Gotlands försvarsområde, som
utredningen föreslår, bör -— i avvaktan på ett bättre personalläge än f. n. -—
åstadkommas genom omdisponeringar av personal från staber på fastlandet.

Militärbefälhavaren för VII. militärområdet har föreslagit att även KA 3
i alla avseenden underställes befälhavaren på Gotland och således ges samma
ställning som förbanden ur armén. Utredningen finner denna fråga vara av
sådan art att det bör ankomma på överbefälhavaren att ta ställning till densamma
och till Kungl. Maj :t inkomma med därav betingade förslag.

Yttrande

Utredningens förslag angående ledningsorganisationen på
Gotland tillstyrkes av överbefälhavaren, som dock framhåller, att Gotland
ej är helt jämförbart med övriga försvarsområden. Detta motiverar
enligt överbefälhavarens mening benämningarna »Gotlands militärkommando»
resp. »Chefen för Gotlands militärkommando».

Sammanslagning av staberna för Härnösands försvarsområde och
Norrlands kustartilleriförsvar

Utredningen

Befälhavarna för Vaxholms, Karlskrona samt Göteborgs och Bohus jämte
Hallands försvarsområden är tillika chefer för respektive Stockholms, Blekinge
och Göteborgs kustartilleriförsvar. Till dessa chefers förfogande står

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

staber och förvaltningar som är gemensamma för vederbörligt försvarsområde
och kustartilleriförsvar. Utredningen har funnit denna principorganisation
vara effektiv och personalbesparande.

Eu liknande organisation anser utredningen kunna åstadkommas i Västernorrlands
län genom att staben för Härnösands försvarsområde sammanslås
med staben för Norrlands kustartilleriförsvar. En undersökning av
möjligheterna till en sådan sammanslagning gjordes av 1953 års militärindelningskommitté,
men någon sammanslagning har icke kommit till stånd.
En av orsakerna härtill torde enligt för svar sledningsutredningen vara, att
chefen för Norrlands kustartilleriförsvar alltjämt tillika är chef för marinkomniando
Nord.

Enligt försvarsledningsutredningens förslag till ledning i högre regional
instans övertas till väsentliga delar chefens för marinkommando Nord uppritter
av militärbefälhavarna för V. och VI. militärområdena. Chefen för
Norrlands kustartilleriförsvar, som i varje fall i fred i tillämpliga delar
skall fullgöra de uppgifter som inom I. och II. militärområdena ankommer
på cheferna för Syd- och Västkustens örlogsbaser, får således ett i förhållande
till nuläget minskat ansvar. Betingelserna för en sammanslagning av
ifrågavarande staber finner utredningen därför vara bättre än tidigare.

Utredningen har låtit göra en preliminär undersökning av möjligheterna
till och konsekvenserna av en sammanslagning av staben för Härnösands
försvarsområde med staben för Norrlands kustartilleriförsvar. Denna undersökning
har gjorts under förutsättning att chefen för den sammanslagna
staben skall vara mobiliserings- och förvaltningsmyndighet även för flottans
förband samt även i övrigt fullgöra örlogsbaschefs uppgifter.

Utredningen har funnit att skäl finnes för en sammanslagning av nyssnämnda
staber på liknande sätt som i Vaxholm, Karlskrona och Göteborg.
Utredningen har emellertid icke övervägt konsekvenserna i krig, varför
utredningen icke kan lämna ett direkt förslag i ämnet. Med utgångspunkt
i de begränsade undersökningar utredningen gjort i frågan vill den emellertid
ge ett preliminärt förord för en sammanslagning av staberna.

Yttranden

I fråga om sammanslagning av staberna för Härnösands
försvarsområde och Norrlands kustartillerif
ö r s v a r anser armétygförvaltningen, att närmare överväganden beträffande
ledningen av förvaltning och underhållstjänst bör ske, innan organisationen
av en sammanslagen stab fastställes. 1962 års försvarssjukvårdsuiredning
ansluter sig i princip till det preliminära förord, som försvarsledningsutredningen
lämnat för här avsedd sammanslagning.

Statskontoret anser, att en sammanslagning av staberna bör äga rum och
tillstyrker, att särskild chef avses för KA 5. Statskontoret är emellertid tvek -

123

Kanyl. Maj.ts proposition nr 109 år 1901

samt beträffande lämpligheten att i alla avseenden låta chefen för den sammanslagna
staben fullgöra jämväl örlogsbaschefs åligganden. Att inrätta en
fristående örlogsbas med särskilda förvaltningsorgan anses dock icke böra
ifrågakomma. I syfte att avlasta försvarsområdesbefälhavaren/kustartilleriförsvarschefen
ifrågasätter statskontoret, om icke den personal ur flottan,
som i den föreslagna gemensamma staben avses för mobiliserings- och förbandsproduktionsuppgifter,
bör bilda en i förhållande till staben fristående
organisationsenhet — förslagsvis benämnd Härnösands bevakningsområde
— underställd militärbefälhavaren och med uppgifter av principiellt samma
slag som det av utredningen föreslagna ledningsorganet för Uppsala bevakningsområde.

Försvarsområdesorganisationcn

Utredningen

Utredningen har tidigare framhållit försvarsområdesorganisationems betydelse
för ledningen inom krigsmakten av territoriell verksamhet och betecknat
det som en olägenhet att det alltjämt — framför allt i fredsorganisationen
— på vissa håll brister i överensstämmelse mellan försvarsområdesoch
länsindelningarna. Med hänsyn till pågående länsindelningsutredning
vill försvarsledningsutredningen emellertid icke föreslå någon ändring nu av
gällande försvarsområdesindelning. Utredningen framlägger dock följande
synpunkter.

Som tidigare redovisats har utredningen tillställt länsindelningsutredningen
en skrivelse med synpunkter på länsindelningen inom vissa särskilda
områden. Länsindelningsutredningens arbete kan emellertid förmodas komma
att resultera i en ändrad länsindelning även i andra delar av landet; eventuellt
kan i södra och mellersta Sverige vissa smärre län sammanföras till
större och det totala antalet län sålunda komma att minska. Det är utredningens
uppfattning, att ändrad länsindelning skall åtföljas av ändrad försvarsområdesindelning,
så långt det från krigsmaktens synpunkt är möjligt
med hänsyn till de nybildade länens storlek, konfiguration och befolkningstal
in. in. Detta kan innebära att vissa försvarsområdesstaber utgår ur såväl
krigs- som fredsorganisationen. Därvid synes det utredningen att nuvarande
ordning, alt vissa försvarsområden i fred har gemensam befälhavare och
stab, kan och bör upphöra, så att redan i fred varje länsstyrelse har sin samverkande
försvarsområdesstab. Det anses också bli möjligt att personellt förstärka
kvarvarande försvarsområdesstaber, något som bedömes vara särskilt
behövligt om vissa försvarsområden blir större än f. n. I

I en särskild delutredning — genomförd av utredningens kontaktman ur
armén —- bär lämnats synpunkter på ledning av markoperativ och territoriell

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

verksamhet i instansen närmast under militärbefälhavare. Därvid har bl. a.
studerats ledning i fred av krigsföi-beredelsearbete avseende markoperativ
och territoriell verksamhet samt av den förbandsproduktion och förvaltning
som ankommer på armén. Det framhålles att nuvarande försvarsområdesstaber
måste förstärkas kvalitativt och kvantitativt — något som erfordras redan
i nuvarande organisation — och att omfattningen av denna förstärkning
ytterst är beroende av vilket av vissa granskade ledningssystem för den
markoperativa verksamheten i krig, som väljes. Det anföres, att försvarsområdesstabernas
viktigaste uppgift i fred är operativt krigsförberedelsearbete
men att de också i viss utsträckning måste medverka i förbandsproduktion
med territoriell anknytning. Regementen (motsvarande) •— lydande
direkt under militärbefälhavaren — bör svara enbart för förbandsproduktion.
I delutredningen behandlas även ett förslag från dåvarande statens
organisationsnämnd, som avser en sammanslagning i fred av vissa försvarsområdesstaber
och regementen och bl. a. innebär gemensamma förvaltningar.
Förslaget avvisas, eftersom — enligt delutredningens författare —
nackdelarna med en sammanslagning är större än fördelarna.

Försvarsledningsutredningen har funnit att i jämförelse med andra militära
staber försvarsområdesstaberna i förhållande till sina uppgifter har en
relativt svag personalorganisation. Möjligheterna att inom närmast överskådlig
tid åstadkomma någon generell kvantitativ förstärkning av försvarsområdesstaberna
med aktiv personal förefaller emellertid utredningen alt
vara begränsade, med mindre än att man genomför relativt omfattande organisationsförändringar
på andra håll inom krigsmakten. En kvalitativ förstärkning
bör däremot kunna ske. Utredningen tar icke ställning till organisationsnämndens
förslag om sammanslagning av försvarsområdesstaber
och regementen men anser att frågan bör bli föremål för fortsatta överväganden.

Yttranden

I anslutning till utredningens synpunkter på försvarsområdesorganisationen
framhåller civilbefälhavaren i första civilområdet,
att de operativa gränserna ytterst måste rätta sig efter den eventuelle angriparens
operationsplan. Med tanke härpå och på de stora fördelar från fredstida
samverkanssynpunkt, som överensstämmelse mellan län och försvarsområde
erbjuder, kan det enligt civilbefälhavaren ifrågasättas, om icke så
småningom en dylik indelning bör genomföras, varvid försvarsoinrådesgränserna
bör rätta sig efter kommande länsgränser.

Länsstyrelserna i Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län understryker
vikten av att varje länsstyrelse redan i fred har sin samverkande försvarsområdesstab.
Förstnämnda länsstyrelse ser det därför som ett önskemål, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964 125

ett nytt försvarsområde omfattande Jönköpings län snarast kommer till
stånd.

Nackdelarna av ett läns delning på två eller flera försvarsområden framhålles
av länsstyrelserna i Hallands och Västerbottens län. Detta säges bl. a.
ha medfört, att det nödvändiga samarbetet i fred med försvarsområdesstaberna
icke kommit att bedrivas i den omfattning, som är önskvärd. Länsstyrelserna
föreslår därför, att respektive län i såväl fred som krig skall utgöra
ett försvarsområde.

överstäthäilarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län anför, att frågan
om sammanfallande läns- och försvarsområdesgränser har särskilt intresse
för Stockholms län, som är delat på tre försvarsområden. Några närmare
överväganden i denna fråga anses dock icke böra ske, förrän resultatet av
länsindelningsutredningen föreligger, överståthållarämbetet och länsstyrelsen
vill emellertid såsom ett angeläget krav framhålla behovet av att man
även här anpassar den militärterritoriella indelningen efter den civiladministrativa.

En reducering av antalet försvarsområden inom länet framstår från samverkanssynpunkt
som angelägen också för länsstyrelsen i Norrbottens län,
som emellertid är medveten om att överensstämmelse mellan län och försvarsområde
icke kan åstadkommas inom VI. militärområdet.

Försvarets förvaltningsdirektion vill i detta sammanhang endast anmäla,
att en förstärkning av försvarsområdesstabernas förvaltningsdel skulle medge
ett effektivare planläggningsarbete, och armétygförvaltningen anför, att
kraven på ledningen av »dubbelfo» bl. a. vad beträffar förvaltning och underhållstjänst
synes vara för stora i förhållande till de ledningsresurser, som
försvarsområdesbefälhavarna disponerar.

Statskontoret, som förklarar sig dela dåvarande statens organisationsnämnds
uppfattning att en sammanslagning av stabs- och förvaltningstjänsten
vid vissa regementen och försvarsområden i princip bör ske, framhåller
att väsentliga fördelar därigenom synes erhållas icke enbart på förvaltningsområdet
utan även på andra betydelsefulla områden. Ju flera sammanslagningar
mellan regementen och försvarsområden som kan göras desto större
synes enligt statskontoret möjligheterna bli att lösa vissa på staberna ankommande
uppgifter utan reella personalökningar. Statskontoret anser, att
dåvarande organisationsnämndens förslag i väsentliga avseenden torde kunna
tillgodose kraven på personell förstärkning av försvarsområdesstaberna.
Mot denna bakgrund förordar statskontoret, att försök anordnas i enlighet
med organisationsnämndens förslag för alt därmed tå dess för- och nackdelar
allsidigt belysta. Ämbetsverket är därvid berett medverka vid försökens
planläggning och genomförande.

Samordning av underrättelseverksamheten beträffande läget till sjöss
Utredningens synpunkter i denna fråga redovisas i betänkandet.

126

Knngl. Maj.ts proposition nr 109 år 19<)b

Sektorchefs uppgifter i fred
Utredningen

Som tidigare framgått leder sektorchef i krig bas- och underhållstjänsten
inom vederbörlig sektor men saknar i fred personella resurser för att förbereda
denna verksamhet. Denna uppgift anser utredningen därför t. v. få
ankomma på militärbefälhavarna på motsvarande sätt som den i nuvarande
organisation fullgöres av flygeskaderclieferna. Utredningen finner emellertid
detta vara en olägenhet dels på grund av bristande överensstämmelse mellan
krigs- och fredsorganisationerna, dels därför att militärbefälsstaberna belastas
med sådant arbete av detalj karaktär, som icke bör ankomma på dem.
Utredningen anser att en ändring i nyssnämnda uppgiftsfördelning bör övervägas
närmare, när de personella resurserna medger att den realiseras.

Yttrande

Överbefälhavaren anmäler, att han beträffande sektorchefs uppgifter i
fred och även i fråga om sammanslagning av staberna för Härnösands försvarsområde
och Norrlands kustartilleriförsvar, försvarsområdesorganisationen
och underrättelseverksamheten beträffande läget till sjöss avser att i
den utsträckning så befinnes erforderligt antingen kontinuerligt genomföra
av utvecklingen betingade organisationsförändringar eller efter hand inkomma
till Kungl. Maj :t med förslag.

IX. Vissa särskilda frågor
Utredningen

Försvarsstabschefens tjänsteställning

Enligt utredningens förslag angående organisation av militärbefälen skall
vissa militärbefälhavare vara generallöjtnanter/viceamiraler och vissa stabschefer
generalmajorer/konteramiraler. Bl. a. med hänsyn till att chefen för
försvarsstaben bör ha en högre tjänsteställning än stabscheferna vid militärbefälsstaberna
föreslår utredningen, att han skall vara generallöjtnant/
viceamiral i lönegrad B 6.

Gemensam pcrsonalkår för officerare i högre stabstjänst

Försvarsledningsutredningen uttalade i betänkandet »Enhetlig ledning av
krigsmakten» bl. a. följande i denna fråga:

127

Kungl. Maj:is proposition nr 109 år 196b

Utredningen anser att de principbeslut om inrättande av en för krigsmakten
gemensam högskola och om aspiranttjänstgöring vid högre staber efter
genomgång av denna högskola, som fattats efter avgivandet av försvarsledningskommitténs
betänkande, efter hand kommer att underlätta en gemensam
rekrytering av officerare, avsedda för kvalificerade befattningar i högre
staber, och ett organiskt framväxande av en gemensam grundsyn på försvarets
problem.

Förberedande undersökningar rörande en gemensam stabskår torde kunna
igångsättas nu, men utredningen vill framhålla att ställning icke kan tagas
till omfattningen och sammansättningen av en sådan kår förrän det klarlagts,
vilka befattningar i central och regional instans som bör besättas med
personal ur kåren. Underlag härför kommer att föreligga först sedan beslut
fattats om den militära ledningens organisation i regional instans.

Utredningen säger sig under den nu slutförda arbctsetappen ha blivit
styrkt i sin uppfattning, att det är av betydelse, att sådana förutsättningar
tillskapas att officerare på ledande befattningar i för krigsmakten gemensamma
staber kan känna full lojalitet mot sin stab och dess chef.

Tillkomsten av för krigsmakten gemensamma regionala staber innebär
enligt utredningens mening att goda betingelser erhålles för en karriärgång
inom en försvarsstabskår, varför utredningen avslutningsvis framhåller att
tidpunkten nu torde vara inne att närmare undersöka möjligheterna att införa
en för officerare i högre stabstjänst gemensam personalkår.

Översyn av inskrivnings- och personalredovisningsväsende

Inskrivningsväsendets uppgift är i första hand att registrera, klassificera,
sortera och fördela de inskrivningsskyldiga. I anslutning härtill handlägges
inom inskrivningsväsendet vissa frågor angående ändring på grund av medicinska
skäl av tidigare fattat beslut rörande krigsduglighet. I andra hand
ombesörjer inskrivningsväsendet (vederbörlig inskrivningsexpedition) lokalregistrering
av fast anställd och värnpliktig personal vid krigsmakten och
förmedlar underrättelser från folkbokförings-, sjukvårds- och fångvårdsmyndigheter
rörande främst värnpliktig personal till övriga truppregistreringsmyndigheter.
Vid inskrivningsexpeditionerna sker härutöver truppregistrering
av vissa värnpliktiga.

Riket är indelat i 21 inskrivningsområden (io). Inom vart och ett av dessa
finnes en inskrivningschef med en inskrivningsexpedition.

Personalredovisningens huvudsakliga ändamål är att lämna underlag för
tjänstgöring i fred och användning i krigsorganisationen av personal som
tillhör eller eljest disponeras av krigsmakten samt alt under beredskapsoch
krigstillstånd lämna uppgifter om tjänstgörande personal.

överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna utövar med biträde av chefen
för centrala värnpliktsbyrån erforderlig övervakning och kontroll av
personalredovisningsverksamheten in. in. Militärbefälhavare och flygeska -

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1961

derchef utövar den kontroll in. m. av personalredovisningen, som sammanhänger
med deras ansvar för mobiliseringsförberedelserna.

Truppregistreringen, som är den fullständiga, grundläggande registreringen,
är förlagd till de olika truppregistreringsmyndigheterna. Antalet
truppregistreringsmyndigheter är f. n. -— centrala värnpliktsbyrån och inskrivningsexpeditionerna
icke medräknade — vid armén 43, vid flottan 1,
vid kustartilleriet 1 och vid flygvapnet 18.

Utredningen anför, att nuvarande inskrivningsområden bedömes vara för
små för en rationell verksamhet och att antalet truppregistreringsmyndigheter
inom armén och flygvapnet bedömes vara för stort för att den värnpliktiga
personalen skall kunna utnyttjas på bästa sätt; de olika truppregistreringsmyndigheterna
har för liten personalstock härför. Fördelningen
av verksamheten på ett stort antal myndigheter — med små rekryteringsområden
— föranleder även en omfattande omregistrering och omkrigsplacering
av personal som skiftar bostadsort.

Utredningen finner att det bör övervägas att till militärbefälsnivån överföra
den nuvarande inskrivningsverksamheten och att skapa ett maskinellt
skött militärområdesregister för redovisning av personal ur alla försvarsgrenar.
Den centrala redovisningen inom marinen anser utredningen dock
böra bibehållas, med dubblettregister i den regionala instansen. Regementena
(motsvarande) bör enligt utredningens uppfattning som hittills under
militärbefälhavaren vara ansvariga för redovisning av personal under tjänstgöring
och för lämnande av underlag för denna personals krigsplacering.

Utredningen anser det vara angeläget att en översyn av nuvarande inskrivnings-
och personalredovisningsväsende kommer till stånd. Genom
tillkomsten av en enhetlig regional ledning och indelning finner utredningen
betingelserna för en rationell lösning av dessa frågor vara goda.

Viss fråga rörande kassaväsendet inom krigsmakten

Försvarets civilförvaltning har till utredningen överlämnat en promemoria
med förslag till ändrad ordning för kassabokföring och revision avseende
försvarets regionala och lokala myndigheter i fred och krig samt i anslutning
därtill uppkommande organisationsförändringar. Civilförvaltningen har
bl. a. uttalat, att det är en påtaglig brist att någon representant för kassaoch
avlöningsväsendet för närvarande icke finnes vid militärbefälsstaberna.
I fråga om innehållet i promemorian torde i övrigt få hänvisas till det tryckta
sammandraget av betänkandet.

Vad som anförts i promemorian finner utredningen ge belägg för att det
från flera synpunkter skulle vara önskvärt att en målsman för kassatjänsten
inginge i de av utredningen föreslagna militärbefälsstaberna redan i fredsorganisationen.
Utredningen avser närmast tryggandet av en effektiv mobiliserings-
och krigsplanläggning samt av mobiliseringens genomförande och

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1964

kassatjänstens igångsättande i anslutning därtill. Utredningen har därför i
sina förslag till organisation av militärbefälsstaber räknat med en kassaavdelning
utan att dock gå in på avdelningens personalbehov.

Yttranden

Föreslagna tjänsteställningar torde i princip kunna förordas
enligt överbefälhavaren, som vidare anför, att det med utgångspunkt i nuvarande
ordning genom ändring av Tjänstereglemente för krigsmakten kan
föreskrivas, att generallöjtnant (viceamiral) tillika försvarsgrenschef skall
ha tjänsteställning före annan generallöjtnant (viceamiral). En annan framkomlig
väg vore att utnämna försvarsgrenschef till general (amiral), vilket
överbefälhavaren förordar. Chefens för försvarsstaben ställning som generallöjtnant
(motsvarande) anses motiverad bl. a. med hänsyn till hans samarbets-
och samordningsuppgifter. Chefen för Gotlands försvarsområde bör
enligt överbefälhavaren vara generalmajor ur armén eller kustartilleriet
och chefen för attackeskadern generalmajor med 60 års pensionsålder.

Överbefälhavaren anför vidare, att förslagen om löneställning i huvudsak
kan tillstyrkas men måste ses i samband med lämplig löneställning för andra
befattningshavare på chefsnivå inom krigsmakten, överbefälhavaren föreslår
därför, att ställning icke tages till dessa frågor, förrän chefslöneberedningen
inom försvaret fullgjort sitt uppdrag.

Försvarets civilförvaltning vill i anslutning till föreslagna tjänste- och
löneställningar erinra om nu pågående tjänsteställningsutredning och den
av överbefälhavaren tillsatta chefslöneberedningen.

Statstjänstemannens riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation
förutsätter, att löneställningen för olika befattningshavare blir föremål
för förhandlingar i sedvanlig ordning, så snart organisatoriska förutsättningar
härför föreligger.

Till frågan om gemensam personalkår för officerare i
högre stabstjänst avser överbefälhavaren att återkomma i annat
sammanhang.

1960 års befälsstatsdelegalion finner det angeläget, att samtliga officerare
inom armén ges en sådan kvalificerad utbildning, att deras generella användbarhet
sträcker sig över de konventionella truppslagsgränserna och medger
en effektiv, flexibel utnyttj barhet såväl i stridsledande chefsbefattningar
vid förband som i olika stabsbefattningar i högre och lägre regional instans.

1960 års intendenlurförvaltningsutrcdning har kommit till den uppfattningen,
att det är ekonomiskt och praktiskt genomförbart att åstadkomma
en intendenturkår sammansatt av officerare med sådan utbildning, att de
över försvarsgrensgränserna kan tjänstgöra i en militärbefälsstab med i
huvudsak den organisation och de arbetsuppgifter, som föreslagits av försvarsledningsutredningen.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 109

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 196i

Försvarets förvaltningsdirektion anser i fråga om personal i förvaltningstjänst,
att förekommande skiljaktigheter i rekrytering, utbildning och därmed
även i kompetens försvårar samordning av förvaltningstjänsten såväl
mellan försvarsgrenar som mellan förvaltningsgrenar. En utjämning av
dessa olikheter borde enligt direktionens mening åstadkommas genom en
samordnad utbildning.

En översyn av inskrivnings- och personalredo vi sningsväsendet
enligt utredningens förslag tillstyrkes av överbefälhavaren,
försvarets sjukvårdsstyrelse och statskontoret. Detta förslag biträdes
även av försvarets civilförvaltning, som vidare anser, att man i anslutning
därtill även bör utreda frågan om regional materielredovisning.

Förslaget att redan i fred inrätta kassaavdelning vid militärbefälsstab
föranleder ingen erinran från överbefälhavarens sida och
tillstyrkes av försvarets intendenturverk. Försvarets förvaltningsdirektion
finner förslaget väl förenligt med decentraliseringen av förvaltningsledningen.

Försvarets civilförvaltning ser detta förslag med tillfredsställelse och framhåller,
att frågan om hur kassaavdelningarna skall vara organiserade bör
utredas under medverkan av ämbetsverket. Denna undersökning torde enligt
civilförvaltningens mening även böra beröra frågan om möjligheten att i
krig och eventuellt även i fred organisera revisionsverksamheten militärområdesvis.

Statskontoret erinrar om att dåvarande statens organisationsnämnd år
1959 ansåg sig ej kunna biträda ett förslag med i princip samma innebörd
som det nu framlagda. Med nu redovisade förutsättningar för den tillämnade
stabsorganisationen kan statskontoret ej biträda förslaget om särskild
kassaavdelning, då det skulle innebära en mera omfattande och kostnadskrävande
organisation än verksamheten torde komma att kräva. Statskontoret
anser sig emellertid kunna biträda förslaget så tillvida, att kassachefsutbildad
befattningshavare tillföres militärbefälsstabernas organisation, varvid
denne bör ingå i stabernas intendenturavdelningar.

X. Förslagens genomförande
Utredningen

Om principbeslut rörande organisation m. m. av totalförsvarets regionala
ledning fattas av riksdagen under våren 1964, bör enligt utredningens mening
den nya organisationen genomföras enligt följande.

I fråga om krigsmakten bör förberedelserna för övergång till ny regional

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

ledningsorganisation i fred påbörjas snarast möjligt. I första hand är det
angeläget, att konkreta förberedelser för anskaffning av stabslokaler vidtages
utan dröjsmål. Vidare bör åt överbefälhavaren uppdragas att utarbeta
förslag till instruktioner och — i samråd med statskontoret — förslag till
detalj organisation av vederbörliga staber.

Utredningen räknar med att övergång till ny organisation i fred bör kunna
ske den 1 oktober 1966. Minst ett år före omorganisationen bör militärbefälhavare
och stabschefer utnämnas. Regionala chefer i nuvarande organisation,
som icke erhåller befattningar i den nya organisationen, torde få
föras på övergångsstat.

övergång till ny organisation i krig — som förutsättes skola utformas av
överbefälhavaren efter givna riktlinjer — bör ske vid tidpunkt som föreslås
av överbefälhavaren. Förberedelser bör påbörjas snarast. Övergången, vilken
måste göras så att nödvändiga beredskapskrav icke eftersättes, torde kunna
avslutas först vid sådan tidpunkt, att de nya fredsstaberna haft möjlighet
att medverka.

Vissa av utredningens förslag kan och bör genomföras i snabbare takt än
omorganisationen i stort. Sålunda bör föreslagen utredning rörande fortifikations-
och byggnadsförvaltningens regionala ledning och organisation
påbörjas snarast. Ledningsorganisationen på Gotland bör förstärkas och
beslut om sammanslagning av staberna för Härnösands försvarsområde och
Norrlands kustartilleriförsvar fattas utan att den större omorganisationen
avvaktas.

I fråga om det civila försvaret bör huvuddelen av utredningens förslag
genomföras snarast efter beslut av 1964 års riksdag. Sålunda bör VI. civilområdet
tillkomma fr. o. m. den 1 juli 1964, vid vilken tidpunkt även föreslagen
förstärkning av vissa civilbefälhavares kanslier bör komma till stånd.
Övriga ändringar i civilområdesindelningen bör göras samtidigt med övergång
till föreslagen indelning i militärområden.

Av utredningen förutsatt översyn av civilbefälhavarnas krigsorganisation
bör ske parallellt med utarbetandet av krigsmaktens regionala ledningsorganisation
i krig.

Yttranden

Överbefälhavaren anser det möjligt att den 1 oktober 1966 övergå till ny
regional ledningsorganisation med en provisorisk sammansättning av högre
regionala staber m. m. Med hänsyn till behovet av att smidigt kunna anpassa
organisation och chefers ansvarsområden till vunna erfarenheter, anses organisation
m. in. icke böra fastställas förrän sådana erfarenheter föreligger
(tidigast den 1 juli 1968). överbefälhavaren erinrar vidare om att hänsyn
till ny regional ledningsorganisation icke tagits i det senaste försvarsbeslutet.

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196k

Samtliga tillkommande kostnader bör därför enligt överbefälhavaren redovisas
och betalas utanför gällande ram.

Försvarets förvultningsdirektion anser, att principiella ställningstaganden
bör ske på det underlag utredningen lämnat. Omfattande undersökningar
och försök måste dock genomföras inom förvaltningsverksamheten, innan
slutlig organisation kan fastställas, och förändringar bör därför genomföras
stegvis. Organisationsreformer i förvaltningsverksamheten medför enligt
direktionen ett omfattande ändringsarbete i instruktioner och förvaltningsbestämmelser
samt tidsåtgång för upplärning av rulinpersonal. Försöksverksamhet
bör därför igångsättas så tidigt som möjligt. Direktionen framhåller
vidare, att föreliggande reformförslag har inverkan på samordningen mellan
de centrala förvaltningsmyndigheterna, och det är därför betydelsefullt att
de krav, som reformerna i detta avseende kommer att ställa på det centrala
förvaltningsarbetet, snarast möjligt blir klarlagda.

Statskontoret framhåller, att ändamålsenligheten av föreslagna organisatoriska
m. fl. åtgärder i vissa avseenden ännu är svårbedömbar. Ämbetsverket,
som är berett att biträda med förutskickade ytterligare undersökningar,
anser därför att organisationen bör prövas under en försöksperiod före den
slutliga fastställelsen. Slutligen framhåller statskontoret, att kostnaderna
för omläggningar och utbyggnader av signalförbindelser, eventuella nya
krigsuppehållsplatser in. in. bör redovisas, innan beslut fattas om de föreslagna
organisationsändringarna.

Civilbefälhavaren i tredje civilområdet anser, att utredningens tidtabell
för förslagens genomförande i stort bör kunna följas. I fråga om förstärkningen
av civilbefälhavarnas fredskanslier anses den förutsedda utredningen
om civilbefälhavarnas krigs- och fredsinstruktion böra avvaktas, varigenom
organisationen kan anpassas till då fastställda arbetsuppgifter.

XI. Departementschefen

På grundval av försvarsledningsutredningens tidigare betänkanden (SOU
1961:7 och 1961:66) har 1961 och 1962 års riksdagar (prop. 1961:109
och 1962: 108) fattat beslut om vissa ändringar av krigsmaktens och totalförsvarets
högsta ledning i syfte framför allt att få till stånd en bättre samordning
inom dessa områden. Genom försvarsledningsutredningens nu presenterade
slutbetänkande (SOU 1963:65) har underlag framlagts, som gör
det möjligt att utsträcka omdaningen av totalförsvarets ledningsorgan jämväl
till regional instans.

Försvarsledningsutredningen har ingående studerat nuvarande ansvarsfördelning,
organisation och verksamhet inom totalförsvarets regionala ledning
och därvid funnit, att gällande ordning visserligen har många fördelar
men också är behäftad med vissa — delvis betydande — brister och nackdelar.
I sistnämnda hänseende framhåller utredningen bl. a. att en delope -

133

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196k

radon, avseende försvar mot gräns- eller kustinvasion, inom huvuddelen
av landet kommer att under överbefälhavaren ledas icke av en chef utan
av fyra sidoordnade chefer, nämligen en militärbefälhavare, en marinkommandochef
och två flygeskaderchefer. Utredningen finner det uppenbart,
att svårigheter måste möta för överbefälhavaren att samordna mark-, sjöoch
luftoperativ verksamhet i ett antal deloperationer, samtidigt som han
— under Kungl. Maj :t — skall leda vår samlade försvarsoperation. I fråga
om ledningen av det civila försvaret konstaterar utredningen, att det för
vissa lägen i stort sett saknas bestämmelser om uppgifter och befogenheter
för civilbefälhavarna, vilket bl. a. medför oklarhet om gränserna mellan
civilbefälhavarnas och länsstyrelsernas kompetensområden.

Mot bakgrund av sålunda föreliggande svagheter i ledningssystemet har
utredningen föreslagit en särskilt för krigsmaktens del genomgripande omorganisation
av den regionala ledningen.

En utgångspunkt för förslagen har varit, att på den högre regionala nivån
verksamheten inom krigsmakten skall kunna ledas enhetligt av en
militär chef — av utredningen benämnd militärbefälhavare — och den civila
försvarsverksamheten inriktas och samordnas av en civil chef — civilbefälhavare.
I indelningshänseende medför detta för krigsmaktens del,
att nuvarande uppdelning på militärområden, marinkommandon och eskaderområden
bör ersättas med en för samtliga försvarsgrenar gemensam indelning
i geografiska ansvarsområden. Dessa områden, som utredningen
benämner militärområden, föreslås bli sex till antalet. Därvid förutsättes
att Gotland skall inordnas i militärområde på fastlandet. Det civila försvarets
indelning på högre regional nivå bör enligt utredningen vara helt
överensstämmande med krigsmaktens. Gotland, som f. n. står utanför
civilområdesindelningen, föreslås skola ingå i ett civilområde på fastlandet,
och vidare föreslår utredningen att Norrbottens och Västerbottens län
sammanföres till ett nytt civilområde.

Militärbefälhavare skall i krig under överbefälhavaren utöva den operativa
ledningen inom sitt område. Han skall biträdas av en allsidigt sammansatt
stab. Civilbefälhavare skall liksom hittills ha till huvuduppgift att
samordna den civila försvarsverksamheten inom sitt civilområde. Uppgiften
anses kräva, att civilbefälhavaren får möjlighet att meddela bindande
föreskrifter till civila myndigheter inom området. I fråga om krigsorganisationen
framlägger utredningen vissa principer men förutsätter, att organisationen
i detalj skall utformas för krigsmaktens del av överbefälhavaren
och för det civila försvaret av en särskild arbetsgrupp, allt efter givna
riktlinjer. Civilbefälhavarnas krigsorganisation anses böra förstärkas.

Den föreslagna indelningen i militär- och civilområden avses skola gälla
även i fred. Militärbefälhavare skall i fred ha uppgifter i fråga om operativ!
krigsförberedelsearbete, förbandsproduktion och förvaltning. Han skall
liksom i krig biträdas av eu allsidigt sammansatt stab, som ersätter nuva -

134

Kungi. Maj:ts proposition nr 109 år 1964

rande militärbefäls-, marinkommando- och flygeskaderstaber och i vilken
de ledande befattningarna tillsättes oberoende av försvarsgren. För vissa
av de uppgifter, som nu åvilar marinkommandochef, föreslås s. k. örlogsbaser
med stabsorgan skola inrättas. I fråga om personaluppsättningen
innebär förslagen bl. a., att cheferna för tre av militärområdena skall ges
generallöjtnants (viceamirals) ställning och att övriga militärbefälhavare
blir generalmajorer eller konteramiraler. Civilbefälhavarnas uppgifter i fred
förutsättes bli desamma som nu ankommer på dem, men uppgifterna bör
instruktionsmässigt fastställas. Vissa civilbefälhavarkanslier föreslås skola
förstärkas med sammanlagt fyra befattningar, vartill kommer ytterligare
två befattningar för fredskansliet i det nya norrländska civilområdet.

övergång till ny — provisorisk —- fredsorganisation för krigsmaktens
högre regionala ledning föreslås av utredningen i allt väsentligt skola ske
fr. o. m. den 1 oktober 1966. Inom det civila försvaret bör enligt utredningen
det nya civilområdet i Norrland och förstärkningen av vissa civilbefälhavares
kanslier tillkomma fr. o. m. den 1 juli 1964, medan övriga ändringar
bör ske samtidigt med att krigsmakten övergår till sin nya ledningsorganisation.

Utredningens ställningstaganden och förslag har i stort sett inte givit anledning
till erinringar från de myndigheter m. fl. som yttrat sig i ärendet.
För egen del finner jag det också klarlagt, att ökad samordning och
fastare ledning måste åstadkommas även i regional instans. Den nuvarande
organisationen är i första hand uppbyggd för att tillgodose ledningskraven
inom varje verksamhetsgren för sig. Det främsta kravet på ledningsorganisationen
måste emellertid vara, att den i krig snabbt och säkert kan bringa
totalförsvarets samlade resurser till största sammanlagda försvarseffekt.
På grund av ett nutida krigs karaktär måste det befaras, att lägen lätt kan
uppstå, då nuvarande organisation inte förmår fylla detta krav. Jag ansluter
mig därför till utredningens uppfattning, att avsaknaden av enhetlig
regional ledning utgör en så betydande svaghet att den inte längre bör
accepteras. Den regionala ledningen i krig bör alltså på både militär och
civil sida utövas av endast en militär respektive civil chef inom varje geografiskt
ansvarsområde. Att sådana regionala chefer och stommen till deras
ledningsorgan måste finnas redan i fred, finner jag självklart.

Efter samråd med chefen för inrikesdepartementet redovisar jag nu mina
synpunkter och ställningstaganden beträffande utredningens förslag. Därvid
anknyter jag i huvudsak till den ordningsföljd jag tillämpat vid min
redogörelse för förslag och remissyttranden.

Som utgångspunkter och riktlinjer har försvarsledningsutredningen
redovisat vissa i det föregående återgivna principiella uttalanden
om totalförsvarets allmänna målsättning, krigsmaktens allmänna och
operativa målsättning, ett framtida krigs karaktär, militärgeografiska och

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196i

135

militärpolitiska förhållanden samt tillgången på kvalificerad ledningspersonal.
Jag anser, att utredningen ingående belyst dessa förhållanden och
spörsmål, och jag kan — i likhet med remissinstanserna —- i allt väsentligt
ansluta mig till de uppfattningar, som därvid kommit till uttryck.

Såsom utredningen anfört, har 1963 års riksdag fastställt totalförsvarets
allmänna målsättning (prop. 108, s. 55 f.; SU 113; rskr 265) och därjämte
givit fortsatt giltighet åt den sedan 1948 för krigsmakten gällande
allmänna målsättningen. Jämlikt Kungl. Maj :ts uppdrag har överbefälhavaren
inkommit med förslag till den målsättning för krigsmakten, som enligt
1963 års riksdags beslut skall underställas riksdagen. Förslaget är under
beredning i försvarsdepartementet, och jag ämnar inom kort hemställa
att Kungl. Maj :t förelägger riksdagen förslag i ämnet.

Jag vill understryka utredningens uttalande, att krigsmaktens ledningsorganisation
för krig liksom för fred skall formas främst utifrån de krav
som invasionsförsvaret ställer.

I anslutning till utredningens uttalanden om den knappa tillgången på
kvalificerad ledningspersonal för totalförsvaret vill jag också betona, att
våra samlade personalresurser måste utnyttjas så rationellt som möjligt.
Enligt min mening har utredningen iakttagit denna grundsats, när den utformat
sina organisationsförslag.

Vad försvarsledningsutredningen anfört i fråga om kraven på totalförsvarets
regionala ledning anser jag mig i allt väsentligt
kunna biträda. I övrigt vill jag här endast framhålla, att jag i fråga
om grunderna för rikets regionala indelning helt delar utredningens uppfattning,
att ansvarsområdena för samverkande militära och civila chefer
bör vara geografiskt överensstämmande och att de bör bygga på den civiladministrativa
indelningen, såvida inte tungt vägande operativa skäl motiverar
avsteg härifrån. Min syn på dessa frågor och därmed sammanhängande
problem avser jag att utveckla närmare längre fram i samband med
behandlingen av utredningens konkreta indelningsförslag.

Mot utredningens val av huvudalternativ har vid remissbehandlingen
inte gjorts någon erinran. För egen del vill jag anföra, att de
principiella överväganden rörande regionernas storlek, ansvars- och befogenhetsfördelning
samt personaltillgångar, som föregått utredningens val av
huvudalternativ, enligt min uppfattning är välgrundade och realistiska. Detta
gäller i samma grad med avseende på det militära och det civila försvarets
förhållanden. Jag anser det inte råda någon tvekan om att utredningen, när
den på grundval av dessa överväganden tagit det s. k. modifierade sexregionsalternativct
till utgångspunkt för sina förslag, därmed givit dessa eu
mera rationell inriktning än vad som skulle ha blivit fallet om något annat
av de föreliggande alternativen valts.

Som benämningar på geografiska ansvarsområden,

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 196i

chefer och staber inom krigsmakten har utredningen föreslagit »militärområde»,
»militärbefälhavare» och »militärbefälsstab». Utredningen har
också föreslagit, att områdena skall numreras från söder mot norr.

Vissa remissmyndigheter har framställt erinringar mot dessa förslag. Sålunda
anser överbefälhavaren visserligen att cheferna ifråga bör benämnas
militärbefälhavare men föreslår att områdena benämnes militärregioner
och staberna militärregionstaber samt att numreringen av praktiska skäl
göres lika med den som gäller för nuvarande militärområden. Flera andra
remissmyndigheter har intagit samma ståndpunkt i fråga om numreringen
och därvid hänvisat till de praktiska omställningssvårigheter, risker för missförstånd
och onödiga kostnader, som enligt deras mening skulle följa av
ett genomförande av utredningens förslag.

För egen del vill jag framhålla, att det vid valet av benämningar och numreringssystem
är betydelsefullt att hålla i minnet, att den föreslagna ledningsorganisationen
är en helt ny organisation i förhållande till de regionala
ledningsorganisationer som nu finns. Det är således inte fråga om att
komplettera nuvarande militärbefälsstaber med ett antal beställningshavare
ur nuvarande marinkommando- och flygeskaderstaber, utan förslagen innebär
i princip att samtliga staber på högre regional nivå i nuvarande organisation
indrages och att nya, för hela krigsmakten gemensamma staber
organiseras. Alt detta är vad försvarsledningsutredningen avsett, framgår
med all önskvärd tydlighet av dess motiveringar för sina förslag. Jag har
likväl funnit det angeläget att göra dessa principiella uttalanden för att
förebygga missuppfattningar, som möjligen skulle kunna uppkomma vid
ett mera ytligt betraktande av förslagen.

När försvarsledningsutredningen nu föreslagit benämningarna militärområde,
militärbefälhavare och militärbefälsstab, har det skett därför att
dessa benämningar av skäl, som utredningen redovisat, ansetts vara de
systematiskt lämpligaste. Jag anser att utredningens bedömningar i denna
fråga är hållbara och finner det — mot bakgrunden av vad jag nyss anfört
— inte böra utgöra något hinder för användningen av ifrågavarande
termer, att de förekommer även i nuvarande organisation. Benämningen
militärområde utvisar, som utredningen anfört, att det är fråga om ett område
som inte kan hänföras till någon särskild försvarsgren, och den är
samtidigt en lämplig motsvarighet till ordet civilområde. Mot benämningen
militärbefälhavare har jag inte heller något att erinra. Däremot anser jag,
att de nya staberna bör benämnas militärområdesstaber i stället för militärbefälsstaber.

Med anledning av att vissa remissmyndigheter föreslagit, att numreringen
av nuvarande militärområden skall »bibehållas», synes det mig böra
understrykas, att den principiella skillnaden mellan militärområden i den
nuvarande och i den föreslagna organisationen talar för att en ny numrering
väljes. Härtill kommer att numreringen av nuvarande militärområden är

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1964

osystematisk. Av dessa skäl har jag varit benägen att tillstyrka utredningens
förslag i frågan. Vissa motiv av praktisk natur kan emellertid anföras
för att använda numreringen av de nuvarande militärområdena, med vilka
de nya i stort sett sammanfaller rent geografiskt. Sålunda bygger numreringen
av försvarsområdena på militärområdesnumren, och vissa samband
förefinnes även mellan dessa och beteckningarna på en del förband i krigsorganisationen.
Jag har övervägt dessa förhållanden och därvid funnit, att
eu numrering av de nya militärområdena efter deras inbördes läge inte
skulle göra en omnumrering av försvarsområden m. m. nödvändig. För att
emellertid misstag inte övergångsvis skall behöva inträffa, har jag sökt en
annan lösning, som har samma principiella fördelar som utredningens. Jag
föreslår att militärområdena, i stället för att numreras, benämnes Södra,
Västra och Östra militärområdena samt Bergslagens, Nedre Norrlands och
Övre Norrlands militärområden (i förkortning lämpligen milo S, V, ö, B,
NN och ÖN). Samma system torde därvid böra införas beträffande civilområdena.

I fortsättningen av min framställning använder jag de av mig nu föreslagna
benämningarna.

Jag återkommer så till frågorna rörande rikets regionala indelning
och behandlar därvid krigsmakten och det civila försvaret i ett sammanhang.
Som jag tidigare anfört, ansluter jag mig till de av utredningen
uttalade principerna, att samverkande militära och civila chefer bör ha geografiskt
överensstämmande ansvarsområden och att dessa så långt möjligt
bör bygga på den civiladministrativa indelningen.

Utredningen har emellertid funnit, att det inte låter sig göra att överallt
upprätthålla överensstämmelse mellan militärterritoriell och civiladministrativ
indelning, d. v. s. mellan å ena sidan militärområdesindelningen
(med vilken civilområdesindelningen förutsättes sammanfalla) och å andra
sidan länsindelningen. Utredningen framhåller dock uttryckligen, att avkall
på denna princip inte bör göras annat än i undantagsfall och då endast
om övertygande operativa skäl kan åberopas för åtgärden. Sådana skäl har
utredningen funnit föreligga i tre fall. Ett av de län det här gäller är Hallands
län, vars södra del enligt utredningens mening borde hänföras till
Södra militär-(civil-)området. Med hänsyn till länsindelningsutrcdningens
pågående arbete har utredningen dock i detta fall inte föreslagit att någon
ändring av militär- och civiloinrådesgräns nu skall göras. De båda övriga
fallen avser Kalmar och Gävleborgs län. Utredningen har här föreslagit eu
sådan dragning av gränserna mellan berörda militär- och civilområden,
att delar av de nämnda länen hänföres till Östra militär-(civil-)området.
Förslaget anges medföra, att ifrågavarande båda länsstyrelser i sin beredskapsplanläggning
får att samarbeta med vardera två civilbefälhavare.

Mot det nu nämnda förslaget har av några remissinstanser riktats en
5!:—Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 109

138

Kungl. Maj.is proposition nr 109 år 1964

delvis ganska bestämd principiell kritik. Därvid har särskilt pekats på de
svårigheter och olägenheter, som kan antagas uppkomma om man i en
mobiliserings- eller krigssituation överför delar av ett län till ett angränsande.
Med anledning härav vill jag anföra följande. Ehuru det — liksom
hittills — med all kraft bör eftersträvas att iaktta grundsatsen om överensstämmelse
mellan militärterritoriell och civiladministrativ indelning, skulle
det vara orealistiskt att förutsätta att dessa båda indelningar, för vilka
delvis olikartade faktorer ligger till grund, i alla områden skulle kunna
bringas att överensstämma. Även om det vid den militärterritoriella indelningen
göres eftergifter i förhållande till vad som från operativa synpunkter
kunde vara önskvärt, nödgas man dock konstatera att det kan finnas fall
då det — exempelvis på grund av militärgeografiska förhållanden — inte
skulle vara försvarbart att driva sammanjämkningen hur långt som helst.
Det må erinras om att redan i nuläget finnes exempel på att avvikelser
befunnits nödvändiga; sålunda ingår en mindre, nordlig del av Kalmar län
i IV. militärområdet, medan länet i övrigt tillhör I. militärområdet. Frågan
är då, om det i ett dylikt fall är mest önskvärt att militär- och civilområdesgränser
eller civilområdes- och länsgränser sammanfaller. Jag vill för
min del, i likhet med utredningen och vissa remissinstanser, ge företräde
åt kravet på sammanfallande gränser på den högre regionala nivån. Om
man intar denna ståndpunkt, kan ledningen i krig av det delade länet ordnas
på olika sätt. Antingen får ledningen av hela länet i princip lcvarligga
hos vederbörande länsstyrelse, som då måste lyda under två civilbefälhavare
beträffande respektive länsdelar, eller också får en av länsdelarna — som
utredningen torde ha avsett — tillföras ett angränsande län. För min del
anser jag den sistnämnda lösningen vara att föredraga.

Med anledning av att vissa remissinstanser så bestämt hävdat, att varje
ändring av den fredsadministrativa indelningen i krig medför betydande
nackdelar, vill jag tillägga följande. Under ett krig kan det på grund av
fiendens åtgärder bli nödvändigt att ändra gränserna för de militära chefernas
ansvarsområden. Om totalförsvaret i en sådan situation skall kunna
samverka till ernående av största försvarseffekt, måste så långt möjligt en
anpassning ske till dessa ändringar även inom det civila försvaret. Denna
anpassning måste bli lättare att genomföra, om man redan i fredstid kunnat
planlägga för den. I de fall som nu är aktuella talar operativa bedömningar
för att de fredsadministrativa gränserna inte kan bibehållas i krig, och det
synes mig viktigt att redan i fred förbereda sig härför.

I enlighet med det anförda och under framhållande av att länsindelningsutredningen
— med hänsyn till de åberopade militära skälen — förklarat
sig inte ha något att erinra mot försvarsledningsutredningens förslag om
avgränsning av Östra militär-(civil-) området i nu berörda delar tillstyrker
jag dessa förslag. Frågan om att dra en gräns mellan Södra och Västra militär-(civil-)
områdena genom Hallands län bör, såsom försvarslednings -

139

Kungl. Mcij:ts proposition nr 109 år 1964

utredningen förutsatt, anstå i avbidan på resultaten av länsindelningsutredningens
överväganden.

Övriga konkreta indelningsförslag avser Gotland och Övre Norrland. Jag
är helt ense med utredningen och överbefälhavaren i deras bedömande, att
förutsättningar f. n. saknas för en enhetlig allmänoperativ ledning av
Gotlands försvar. Jag delar också, på de grunder utredningen angivit, uppfattningen
att gynnsammare betingelser för Gotlands försvar erhålles, om
ön i operativt hänseende lyder under militärbefälhavaren för östra militärområdet.
Jag tillstyrker således att Gotland, såvitt gäller militärterritoriell
indelning, inordnas i detta militärområde. Därvid förutsätter jag, att avvägningen
av styrkeförhållandena mellan fastlandet och Gotland alltjämt
skall göras enligt order av överbefälhavaren. Till utformningen av ledningsorganisationen
på Gotland avser jag att återkomma i det följande. Då jag
sålunda funnit, att Gotland av operativa skäl bör inordnas i östra militärområdet,
följer härav, mot bakgrunden av tidigare redovisade principiella
ståndpunkter, att Gotland bör hänföras till motsvarande civilområde, för
att samordningen av den militära och den civila planläggningen skall bli
den bästa. Enligt min mening föreligger emellertid skäl för en sådan åtgärd
även från enbart civila försvarssynpunkter. Jag instämmer i detta hänseende
i vad utredningen anfört och kan alltså inte dela den mening, som
framförts av länsstyrelsen i Gotlands län. Självfallet kan i krig sådana
situationer uppstå, att verksamheten på Gotland helt måste bedrivas med
de resurser som lokalt står till förfogande. Det måste emellertid vara av
betydande vikt för Gotland, att planläggningen i fred ordnas så att den ger
de bästa förutsättningarna för att ön i krig skall kunna tillföras olika civila
resurser av betydelse för försvarsansträngningarna. Detta sker enligt min
mening bäst om Gotland inordnas i ett civilområde.

Försvarsledningsutredningens förslag att Västerbottens och Norrbottens
län skall bilda ett civilområde har tillstyrkts vid remissbehandlingen. Erfarenheterna
under senare år har enligt min mening klart givit vid handen
att en sådan organisation behövs, och jag vill erinra om att en civilbefälhavarinstans
för övre Norrland i praktiken redan finnes på krigssjukvårdens
område. Behovet av samverkan med det militära försvaret och av samordning
över länsgränserna även av andra civila försvarsuppgifter gör det
nödvändigt, att de två nordligaste länen sammanföres till ett civilområde.
Självfallet bör på sätt länsstyrelsen i Norrbottens län framhållit civilbefälhavarfunktionen
— i detta liksom i andra fall — begränsas till de verksamhetsområden,
där en sådan samordning är nödvändig.

Innan jag lämnar indelningsfrågorna vill jag erinra om vad utredningen
anfört om svårigheterna att åstadkomma gemensamma gränser för militäroch
civilområden, å ena sidan, och särskilda indelningar inom det civila
totalförsvaret, å den andra. Trots dessa svårigheter, som t. ex. kan bottna
i driftekonomiska förhållanden, utgår jag från att totalförsvarets intressen

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

blir vederbörligen beaktade, när indelningsfrågor kommer under bedömande.
Jag har med tillfredsställelse konstaterat, att flera remissutlåtanden ger
uttryck för en positiv inställning i denna fråga.

Mot försvarsledningsutredningens synpunkter på militärbefälhavarnas
uppgifter i krig har jag intet att erinra. Jag vill här
endast uttala, att jag fäster stort avseende vid att frågan om den luftoperativa
verksamhetens ledning genom utredningens förslag får en enligt min
mening tillfredsställande lösning.

Såsom utredningen föreslagit, torde det böra uppdragas åt överbefälhavaren
att efter vissa av Kungl. Maj :t givna riktlinjer närmare utforma
krigsmaktens regionala ledningsorganisation i krig.

Vad försvarsledningsutredningen anfört om militärbefälhavarnas
uppgift er i fred kan jag i likhet med remissinstanserna i allt
väsentligt biträda. Det operativa krigsförberedelsearbetet och förbandsproduktionen
—- främst sådana delar därav som hänger nära samman med
krigsförberedelsearbetet — betraktar jag som militärbefälhavarens primära
uPPgifter- Beträffande ledningen av förbandsproduktion, utom mobilisering
och mobiliseringsförberedelser, vill jag emellertid understryka, att ansvar
och befogenheter bl. a. i fråga om utbildning av grundläggande art så långt
möjligt bör decentraliseras till underlydande förbands- och andra chefer,
dock utan att militärbefälhavarens ansvar inför vederbörande försvarsgrenschef
härigenom begränsas. Det operativa krigsförberedelsearbetet jämte icke
decentraliserade delar av förbandsproduktionens ledning kommer nämligen
under alla förhållanden att pålägga militärbefälhavaren en betydande
arbetsbörda, och det är därför av vikt, att han så långt möjligt kan koncentrera
sina arbetsinsatser till de nämnda verksamhetsområdena. Vad jag
nu sagt gäller inte endast militärbefälhavaren personligen utan också hans
stab.

I fråga om förvaltningen har utredningen anfört, att denna är en viktig
stödfunktion till förbandsproduktionen och har en betydelsefull uppgift i
det operativa krigsförberedelsearbetet. En enhetlig regional ledning av
operativt krigsförberedelsearbete och förbandsproduktion kräver därför
enligt utredningens mening enhetlig ledning även av förvaltningen, innebärande
att militärbefälhavaren i princip bör utöva ledningen av och uppsikten
över förvaltningen inom regionen. Jag kan ansluta mig till denna uppfattning.
Med hänsyn till vad jag nyss anfört om den inriktning i stort, som
bör känneteckna militärbefälhavarens verksamhet, är jag dock angelägen om
att tillfoga att hans ledning av förvaltningen bör begränsas till att — inom
ramen för centralt utfärdade föreskrifter — planlägga, reglera och kontrollera
samt utfärda order, direktiv och anvisningar för den verkställande och
utövande förvaltningsverksamheten inom militärområdet. Denna senare
verksamhet bör således — bortsett från vad som avser militärområdessta -

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196i

bens egen verksamhet — fullgöras vid särskilda från staben fristående förvaltningsorgan
och av militärbefälhavaren underställda chefer för förband
etc.

I likhet med utredningen anser jag, att nuvarande ordning för fortifikations-
och bijggnadsförvaltningens ledning på regional nivå är behäftad med
vissa brister. Jag har därför denna dag utverkat Kungl. Maj :ts bemyndigande
att tillkalla en särskild utredningsman för att närmare klarlägga dessa
frågor och vissa därmed sammanhängande problem.

Med anledning av att ett par remissmyndigheter berört frågan om militärbefälhavarnas
uppgifter på personalområdet vill jag här till sist anmäla,
att denna fråga kommer att beaktas i samband med den utredning rörande
militärområdesstabernas detalj organisation, till vilken jag återkommer i
det följande.

Jag går nu över till frågan om militärområdesstabernas
fredsorganisation. Som försvarsledningsutredningen framhållit,
medför den knappa tillgången på kvalificerad ledningspersonal, att den nya
organisationen i huvudsak måste byggas upp inom ramen för de personalstyrkor,
som f. n. är avsedda för tjänstgöring i regionala staber. Vissa smärre
tillskott kan måhända påräknas genom den i propositionen 1964: 31 föreslagna
omorganisationen av försvarsgrensstaberna, men de torde i så fall
knappast förslå längre än till att fylla befintliga vakanser i nuvarande regionala
staber. Utredningen har anfört att dessa staber härutöver har vissa
tidigare anmälda personalbehov, som hittills icke blivit tillgodosedda. Det
torde vara uteslutet, att dylika behov skulle kunna täckas med officerare i
aktiv tjänst utan allvarliga återverkningar inom andra delar av krigsmakten.
Den lämpligaste lösningen av personalfrågan torde därför vara att -—
såsom utredningen föreslagit — genomföra en begränsad ökning av antalet
arvodesbefattningar för pensionsavgångna officerare. Möjligheterna att rekrytera
till sådana befattningar bör kunna bedömas som tämligen goda
med hänsyn till att ett relativt stort antal officerare avgår med pension
inom de närmaste åren.

Vid min bedömning av de olika organisationsalternativen har jag funnit,
att den av utredningen förordade lösningen är klart överlägsen alternativen
med ställföreträdande militärbefälhavare. Genom den valda lösningen, vilken
i de större staberna även innefattar särskilda armé- och flygsektioner
under chefskap av en »arméinspektör» och en »flyginspektör», säkerställes
tillgång till erforderlig fackmässig sakkunskap, samtidigt som goda förutsättningar
erhålles för en effektiv ledning av stabsarbetet. Mot bakgrunden
av nyss berörda personella förutsättningar för en omorganisation av de
regionala staberna anser jag det vidare nödvändigt att varje stab utformas
för de uppgifter, som i nuvarande militärpolitiska läge avses för densamma.
Jag förordar sålunda, att militärområdesstaberna i allt väsentligt organise -

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1964

ras på sätt som framgår av de till protokollet i detta ärende fogade bilagorna
9 14. Med hänsyn till att denna organisation endast redovisar behovet av

officerare har Kungl. Maj:t denna dag på min hemställan uppdragit åt
överbefälhavaren att i samråd med statskontoret inkomma med förslag till
personalorganisation i övrigt. Jag förutsätter att behovet av biträdespersonal
— i vidsträckt mening — därvid kommer att visa sig mindre än den
sammanlagda uppsättningen av sådan personal i nuvarande högre regionala
staber.

I fråga om den militära personalens försvarsgrenstillhörighet ansluter jag
mig till uppfattningen, att militärbefälhavare, stabschef och souschef samt
cheferna för sektionerna I och II i princip inte bör vara bundna till särskild
försvarsgren. Enligt min mening borde det emellertid vara möjligt
att tillämpa denna grundsats på ytterligare ett antal befattningar. Det har
uppdragits åt överbefälhavaren att i samband med förutnämnda utredning
närmare undersöka förutsättningarna härför. Övriga befattningar bör tills
vidare besättas ur bestämda försvarsgrenar, varvid fördelningen av marinens
befattningar mellan flottan och kustartilleriet bör föreslås av överbefälhavaren.

Jag finner det vidare lämpligt, att militärbefälhavare och stabschef samt
i förekommande fall souschef i princip tillsättes ur olika försvarsgrenar.

Några förslag om inrättande av beställningar för militärbefälhavare och
stabspersonal torde inte nu böra föreläggas riksdagen. Så bör ske först när
underlag erhållits för att framlägga förslag om personaluppsättningen i sin
helhet. Inte heller tar jag nu upp frågor om lönegradsplacering och anställningsformer.
Till dessa frågor liksom till frågan om löneställning för den
militäre chefen på Gotland avser jag att återkomma i sådan tid, att förutsättningar
för en rationell planering av ledningsreformens genomförande
i personellt hänseende beräknas komma att föreligga.

Med hänsyn till svårigheterna att efter övergång till en ny organisation
omedelbart finna den rätta detalj organisationen och de mest rationella
verksamhetsformerna bör den av mig förordade organisationen av militärområdesstaberna
anses som provisorisk och prövas under en övergångstid
av ett par år, innan definitivt beslut fattas rörande stabernas inre organisation.
Som en riktlinje för verksamheten under försöksperioden vill jag i
detta sammanhang ange, att jag betraktar stabernas indelning i sektioner
som ett utgångsvärde. Sektionernas uppdelning på avdelningar bör däremot
prövas under försökstiden; särskilt gäller detta sektion I.

I anslutning till vad jag förut anfört om militärbefälhavarnas uppgifter
inom förvaltningsområdet och till innehållet i vissa remissyttranden vill
jag här i korthet beröra frågan om organisationen för den ledning av förvaltningen,
som militärbefälhavare förutsättes skola utöva. I militärområdesstabens
sektion II bör ingå förvaltningsgrenschefer — i krig tillika ledare
för motsvarande underhållstjänst — under det att huvuddelen av annan

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196A

för förvaltningsverksamheten erforderlig personal bör organiseras i särskilda
förvaltningsenheter under militärbefälhavaren. På dessa grundsatser
bygger ett förslag till försöksorganisation av tygtjänstens regionala ledning
inom armén, som nyligen avgivits av armétygförvaltningen. Förslaget avser
i huvudsak, att inom nuvarande I. militärområdet befintliga centralförråd
av tygmateriel och ammunition samt tygverkstäder skall underställas militärbefälhavaren,
att en i dennes stab ingående »militärområdestygmästare»
skall vara chef för den regionala tygledningen samt att nyssnämnda förråd
och arméverkstäder skall samordnas i två organisatoriska enheter under
ledning av en »militärområdesförrådschef» respektive en »militärområdesverkstadsdirektör».
Ärendet är under beredning i försvarsdepartementet
och torde inom kort få anmälas för Kungl. Maj :t. — Vidare har försvarets
intendenturverk i sitt yttrande, med hänvisning till pågående försök inom
vissa militärområden, tillstyrkt en regional intendenturförrådsorganisation
innebärande bl. a. att militärbefälhavaren underställda förråd organisatoriskt
sammanföres till en förrådsgrupp, vars chef blir lokal förvaltningsmyndighet.
Sålunda föreliggande förslag ger mig anledning att uttala, att
jag finner det betydelsefullt att även förvaltningstjänstens regionala ledning
prövas genom försök och att erfarenheter såväl av dessa försök som av den
blivande provisoriska organisationen för militärområdesstaberna avvaktas,
innan slutlig ställning tages till den regionala förvaltningsledningens ordnande.
Jag vill också erinra om det inbördes beroende, som föreligger mellan
den centrala och den regionala förvaltningsorganisationen.

De av försvarsledningsutredningen angivna utgångspunkterna för val av
militär om rådesstabernas förläggningsorter i fred är
enligt min mening lämpliga. Jag anser också, att utredningen från dessa
utgångspunkter funnit i stort sett godtagbara lösningar av lokaliseringsfrågorna.
Jag är sålunda beredd att såsom förläggningsorter för militärområdesstaberna
i Södra och östra militärområdena samt Bergslagens och
Övre Norrlands militärområden acceptera respektive Kristianstad, Strängnäs,
Karlstad och Boden. I Karlstad krävs inga åtgärder i fråga om stabslokaler,
eftersom staben där kan inrymmas i nuvarande V. militärbefälsstabens
lokaler. Beträffande Kristianstad, Strängnäs och Boden avser jag att föreslå,
att fortifikationsförvaltningen erhåller uppdrag att utarbeta och till Kungl.
Maj :t inkomma med förslag till program för erforderliga byggnadsåtgärder.

Vad beträffar förläggningsort för Västra militärområdesstaben har utredningen
diskuterat Göteborg, Borås, Alingsås och Skövde. Den har förklarat
sig närmast vara benägen att förorda en förläggning till Göteborg
(Nya Varvet) men gjort sitt förord beroende av huruvida överbefälhavaren
komme att bedöma, att staben där kunde upprätthålla en tillräcklig mobiliserings-
och insatsberedskap. Om så inte skulle bli fallet, borde Borås
komma i fråga. Såsom framgått av redogörelsen för yttrandena, bar överbefälhavaren
klart förordat Göteborg.

144

Kungi. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

Några civila remissmyndigheter har av olika skäl uttalat sig för en förläggning
till Borås eller Skövde.

För egen del finner jag i likhet med utredningen, att flera betydelsefulla
skäl kan anföras till förmån för Göteborg som stabsort i fred. En väsentlig
del av militärområdesstabens uppgifter är knutna till Västkusten, den del
av militärområdet som är av störst intresse med hänsyn till det operativa
krigsförberedelsearbetet och där således terrängrekognosceringar, fältövningar
och tillämpningsövningar av operativ karaktär främst torde komma
att äga rum. De flesta av de civila myndigheter, med vilka militärbefälhavaren
skall samverka, finnes i Göteborg. Även om dessa fördelar med
hänsyn till kommunikationsväsendets höga kapacitet inte kan tillmätas helt
utslagsgivande betydelse, måste dock valet av lokaliseringsort i första hand
avgöras med utgångspunkt i möjligheterna för staben att på ett rationellt
och tidsbesparande sätt bedriva sin verksamhet. Det förtjänar påpekas, att
samverkan mellan totalförsvarsmyndigheter av bl. a. sekretesskäl i betydande
utsträckning behöver ha formen av personliga sammanträffanden.

I Göteborg har en militärområdesstab möjlighet att vid förläggning på
Nya Varvet, intill Älvsborgs kustartilleriregemente, få service inom olika
områden samt skydd och biträde vid övergång till krigsorganisation. Förutsättningar
härför finns dock även i Borås och Skövde.

Kostnaderna för anskaffning av stabslokaler har av utredningen uppskattats
till 500 000 kr. på Nya Varvet mot 2 350 000 kr. i Borås. I alternativ
Nya Varvet har emellertid förutsatts att flottans anläggningar inom området
skall flyttas bort och att det därigenom skall bli möjligt att utnyttja befintliga
lokaler för militärområdesstaben.

I vissa yttranden har hävdats att Göteborg såsom storstad skulle vara en
olämplig förläggningsort av beredskapsskäl. Som jag framhållit, har emellertid
överbefälhavaren vid sin prövning av frågan inte ansett dylika skäl
utgöra hinder mot att militärområdesstaben i fred förlägges dit. Jag finner
inte anledning att göra någon annan bedömning i detta hänseende.

Efter noggrant övervägande av de olika alternativens för- och nackdelar
har jag funnit, att de starkaste skälen talar för att välja Göteborg (Nya
Varvet). Detta alternativ erbjuder fördelar för ett effektivt fullgörande av
militärområdesstabens uppgifter inom krigsmakten och totalförsvaret, som
inte är för handen vid lokalisering till någon av övriga ifrågasatta förläggningsorter.
Jag är medveten om att från allmänt lokaliseringspolitiska synpunkter
erinringar kan göras mot att militärområdesstaben förlägges till
ett storstadsområde, men jag har med hänsyn till de tidigare angivna arbetstekniska
fördelarna likväl funnit mig böra förorda att så sker i detta fall.

Jag anser alltså, att Västra militärområdesstaben på sikt bör förläggas
till Göteborg. Hur denna lösning skall konkret utformas, är emellertid beroende
av frågan om utflyttning av flottans anläggningar på Nya Varvet.
För att närmare klarlägga denna fråga har jag jämlikt Kungl. Maj :ts be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

145

myndigande den 31 januari 1964 tillsatt en särskild utredning. I avvaktan
på dess resultat bör den nya staben övergångsvis vara förlagd till Skövde.
Jag avser att föreslå Kungl. Maj :t att uppdraga åt fortifikationsförvaltningen
att undersöka, hur lokalfrågan provisoriskt bör lösas där.

För militärområdesstaben i Nedre Norrlands militärområde räknar jag
med Östersund som förläggningsort. Därest fråga framdeles uppkommer
om en förflyttning till annan ort, får nya överväganden göras med hänsyn
till de förhållanden som då är för handen. Såvitt gäller lokalfrågan, avser
jag att hemställa, att fortifikationsförvaltningen erhåller motsvarande uppdrag
som beträffande Skövde.

Jag övergår härefter till frågan om civilbefälhavarnas uppgifter
och ledningsorganisation i krig. Vad försvarsledningsutredningen
i denna del uttalat och föreslagit har allmänt tillstyrkts
vid remissbehandlingen. För egen del biträder jag också utredningens förslag.
Jag finner det angeläget att civilbefälhavarnas befogenheter och uppgifter
i krig blir instruktionsmässigt fastställda liksom att civilbefälhavarnas
krigsorganisation överses mot bakgrunden av senare års erfarenheter
och de synpunkter, som framförts av försvarsledningsutredningen. Arbetet
härmed har inletts. I enlighet med utredningens rekommendation har chefen
för inrikesdepartementet denna dag bemyndigats tillkalla särskilda sakkunniga
för att inom inrikesdepartementet biträda med arbetet. På så sätt
torde de bästa förutsättningarna skapas för bland annat samordningen med
motsvarande förberedelser på den militära sidan. Jag vill anmärka att de
sakkunniga inte enbart skall beakta civilbefälhavarnas uppgifter och organisation
i krig utan även i erforderlig utsträckning uppmärksamma frågan
om ändringar i civilbefälhavarnas fredsinstruktion och om de följdverkningar
beträffande länsstyrelsernas krigsorganisation, som kan bli ett resultat
av den föreslagna nya organisationen av totalförsvarets regionala
ledning.

Vad angår civilbefälhavarnas uppgifter och organisation
i fred har främst försvarsledningsutredningens förslag till förstärkning
av fredsorganisationen uppmärksammats i remissyttrandena. Behovet
av en förstärkning har allmänt vitsordats. Det framlagda förslaget
betecknas i många fall som otillräckligt. För närvarande finnes vid civilbefälhavarekanslierna
10 tjänstemän i lönegraderna Ag 23 och Ae 27. Utredningen
har föreslagit dels att två tjänster i A 23 och A 27 tillskapas för
det nya civilområdet i Övre Norrland och dels att vissa nya tjänster inrättas
som förstärkning av befintliga kanslier.

För egen del vill jag understryka, att effekten av en ändamålsenlig militär
ledningsorganisation kan allvarligt försvagas, om de civila försvarsgrenarna
släpar efter. Erfarenheterna under senare år har alltmer bestyrkt
nödvändigheten av en vältrimmad ledningsorganisation på högre regional

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

nivå, för att de civila försvarsinsatserna i krig skall kunna bli effektiva och
väl samordnade. Det är mot denna bakgrund nödvändigt, att de fredstida
planläggningsresurserna är tillräckligt stora.

I det föregående har jag tillstyrkt att ett civilområde bildas för övre Norrland.
Det är enligt min mening angeläget att så sker så snart som möjligt.
Avsaknaden av ett civilområde har otvivelaktigt varit en stor brist i nuvarande
regionala ledningsorganisation inom totalförsvaret. Det för civilbefälhavarens
kansli erforderliga personalbehovet för budgetåret 1964/65
torde få tillgodoses genom utnyttjande av tillgängliga medel för tillfällig
personal.

Vad övriga förslag till förstärkning av civilbefälhavarkanslierna angår är
jag för närvarande ej beredd att tillstyrka inrättandet av nya tjänster.
Denna fråga torde få upptagas till prövning vid budgetbehandlingen kommande
höst.

Vad angår rekryteringen av personal till civilbefälhavarnas fredskanslier
har utredningen understrukit, att ifrågavarande befattningar inte bör vara
sluttjänster, och uttalat att det förefaller naturligt, att de inordnas i den
ordinarie landsstatskarriären. För egen del finner jag det angeläget att lämpliga
karriärgångar skapas för ifrågavarande personal. Planläggningsarbete
av det slag det här gäller ställer stora krav på personalen, och befattningarna
bör bland annat av detta skäl inte betraktas som sluttjänster. Utredningen
har enligt min mening pekat på en naturlig anknytning till den ordinarie
landsstatskarriären. Flertalet befattningshavare vid en länsstyrelse
kommer i sitt fredsmässiga arbete i större eller mindre utsträckning i kontakt
med totalförsvarsfrågor, och det bör därför vara till fördel för både
länsstyrelserna och länsstyrelsetjänstemännen, om dessa under viss tid arbetar
med totalförsvarsplanläggning. Tjänstgöringen bör sålunda i merithänseende
anses likvärdig med annan Iandsstatstjänstgöring. Rekryteringen
bör emellertid inte vara bunden enbart till landsstaten. I likhet med vissa
remissinstanser finner jag det naturligt, att man strävar efter en rekrytering
inom vidaste möjliga sektor av samhället. Jag kan däremot inte biträda
den meningen, att man bör sträva efter att skapa en särskild karriär
för tjänstemän som uteslutande sysslar med försvarsplanläggningen. I krig
kommer all personal att behövas för totalförsvaret. Det skulle mot bakgrunden
härav vara olyckligt om allt fredstida förberedelsearbete lades i
händerna på en mindre grupp specialister. Man kan vidare inte bortse från
risken att sådana specialister fjärmas från det övriga samhällsarbetet och
att därmed den nödvändiga kontakten mellan samhällets fredstida verksamhet
och försvarsförberedelserna går förlorad. Enligt min mening bör man
sträva efter att rekrytera civilbefälhavarnas fredskanslier från så stora delar
av samhället som möjligt — därvid landsstaten naturligen bör intaga en
framskjuten plats — i syfte att åstadkomma ändamålsenliga möjligheter

147

Kungl. Maj.ts proposition nr i 09 år 196b

till utbyte av personal och en anknytning till karriärmöjligheter utanför de
utpräglade beredskapsuppgifterna.

I remissyttrandena har även berörts frågan om civilbefälhavarekansliernas
förläggningsorter. Självfallet är det önskvärt att
inte behöva flytta kansliet i samband med ombyte av civilbefälhavare. Jag
anser det emellertid inte möjligt att göra några bindande uttalanden härom.
Kansliet måste enligt min mening i regel förläggas till den ort, där civilbefälhavaren
finnes, och uppdraget som civilbefälhavare kan i allmänhet
inte knytas till visst län.

Försvarsledningsutredningen har anfört vissa synpunkter även på frågan
om samordningen mellan det militära och det civila
försvaret. Utredningens uttalanden i denna del kan jag i princip biträda.
Jag är medveten om att den nuvarande organisationen i krig inte ger
några garantier för samordnade beslut i extrema lägen. Det fortlöpande
samarbetet under planläggningsarbetet och de periodiskt återkommande
övningarna torde emellertid, som utredningen påpekat, vara betydelsefulla
faktorer i detta sammanhang. På så sätt grundlägges den gemensamma syn
på totalförsvarsproblemen, som torde vara den bästa grunden för en god
samverkan i krig. Med anledning av vissa uttalanden av remissinstanserna
i denna fråga liksom beträffande den militära direktivrätten vill jag framhålla,
att de tidigare omnämnda sakkunniga kommer att uppmärksamma
även dessa problem. De under remissbehandlingen framkomna synpunkterna
kommer därvid att ytterligare prövas.

Av de frågor, som avser ledning i lägre regional instans,
upptar jag först förslaget om inrättande av örlogsbaser. Inom nuvarande
marinkommandostaber fullgöres uppgifter, som är hänförliga till två
skilda ledningsnivåer, och jag finner det därför i likhet med utredningen
nödvändigt att uppgifterna särskiljes och renodlas. Utredningen har löst
denna uppgift så, att till nya ledningsorgan på lägre regional nivå, örlogsbaser,
hänförts främst bas- och underhållstjänst samt mobiliseringsförberedelser
och frivilligutbildning, örlogsbaschefernas uppgifter förutsättes
variera något olika militärområden emellan, i fred dock mindre än i krig.
Den principiella uppläggning utredningen sålunda gjort synes mig vara
rationell.

Från nu redovisade utgångspunkter tillstyrker jag dels att principorganisationen
i fred av örlogsbaserna i Södra, Västra och östra militärområdena,
vilka bör benämnas Sydkustens, Västkustens respektive Ostkustens örlogsbas,
utformas enligt bilagorna 15—17 till protokollet i detta ärende, dels
att på örlogsbaschef ankommande uppgifter i Nedre Norrlands militärområde
i fred skall fullgöras av chefen för Norrlands kustartilleriförsvar med

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

biträde av ett mindre antal officerare ur flottan. Jag torde i samband härmed
få meddela, att jag avser att inom kort anmäla ett förslag till fredsorganisation
av de förvaltningsorgan, som bör ingå i eu blivande Sydkustens
örlogsbas. Förslaget, som utarbetats på grundval av resultatet av statskontorets
undersökningar av stabs- och förvaltningsorganisationen inom nuvarande
marinkommando Syd, torde böra föreläggas riksdagen.

Beträffande förläggningsorterna torde jag få anmäla, att chefen för marinen
i skrivelse den 12 februari 1964 motsatt sig utredningens förslag, att
Ostkustens örlogsbas förlägges till Västerhaninge, och i stället förordat
Stockholm som förläggningsort. Med anledning härav vill jag erinra om att
enligt beslut av 1960 års riksdag (prop. 120; SU 127; rskr 335) staben m. fl.
ledningsorgan vid marinkommando Ost skall förläggas till Västerhaninge
kommun. De motiv, som föranledde detta beslut, måste anses gälla även för
den blivande örlogsbasen. Denna ståndpunkt har också intagits av överbefälhavaren
i yttrande över marinchefens skrivelse, överbefälhavaren har
vidare framhållit, att inom Västerhaninge kommun kan tänkas olika förläggningsorter,
nämligen Västerhaninge samhälle, Berga-området och Muskö.
Dessa alternativ bedömer överbefälhavaren vara i huvudsak likvärdiga från
beredskapssynpunkt. En förläggning till Västerhaninge samhälle bedömes
preliminärt bli kostsammare, byggnads- och driftmässigt, än de båda övriga
alternativen. Muskö anses lämna större handlingsfrihet vid val av organisationsform
för örlogsbasen än Berga-området, vilket är ett stort utbildningscentrum
och redan nu inrymmer ett flertal administrativa enheter. Överbefälhavaren
förordar således att örlogsbasstaben med förvaltningar förlägges
till Muskö. Jag ansluter mig till överbefälhavarens förslag med framhållande
av att Muskö — där förvaltningar och örlogsvarv kommer att vara
belägna — enligt min uppfattning är den naturliga fredsförläggningsplatsen
för örlogsbasstaben med hänsyn till arten av huvuddelen av de uppgifter,
som i fred skall ankomma på örlogsbasens chef. Kungl. Maj :t har
därför på min hemställan anbefallt fortifikationsförvaltningen att vid uppgörande
av byggnadsprogram för ovan jordsanläggningar på Muskö utgå
från att den blivande Ostkustens örlogsbasstab skall förläggas dit. I detta
sammanhang bör vidare nämnas, att jag inte har något att erinra mot att
en mindre del av staben —- såsom utredningen föreslagit — förlägges till
annan ort. Vilken ort som därvid bör komma i fråga synes böra närmare
undersökas. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta i lokaliseringsfrågan
liksom i fråga om benämningen av denna stabsdel.

Förläggningen av Västkustens örlogsbas är beroende av den framtida
dispositionen av de marina anläggningarna på Nya Varvets område i Göteborg.
Såsom tidigare nämnts vid behandlingen av frågan om Västra militärområdesstabens
förläggningsort, har jag tillkallat en särskild utredning
för att närmare klarlägga förutsättningarna för en utflyttning av dessa anläggningar.

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1964

Beträffande ledningsorganisationen på Gotland delar
jag överbefälhavarens uppfattning, att Gotland efter övergång till den nya
organisationen inte kommer att vara helt jämförhart med övriga försvarsområden.
Jag kan därför tillstyrka att de av överbefälhavaren föreslagna benämningarna
»Gotlands militärkommando» och »Chefen för Gotlands militärkommando»
införes men vill samtidigt understryka, att detta inte innebär
något avsteg från utredningens förslag, att ledningsorganisationen på
ön i fortsättningen skall hänföras till den lägre regionala nivån.

I detta sammanhang vill jag också uttala min principiella anslutning till
utredningens uppfattning, att nuvarande vakanser i personalkårernas stater
inte bör drabba Gotlands militärkommandostab. Hur den erforderliga
förstärkningen lämpligen bör genomföras, torde få uppdragas åt överbefälhavaren
att föreslå. Det bör vidare uppdragas åt honom att pröva Gotlands
kustartilleriförsvars ställning i förhållande till militärkommandochefen
och att till Kungl. Maj :t inge därav betingade förslag.

I fråga om den av försvarsledningsutredningen aktualiserade sammanslagningen
av staberna för Härnösands försvarsområde
och Norrlands kustartilleriförsvar finner jag
det angeläget, att de preliminära undersökningar som utredningen låtit
göra snarast kompletteras, så att underlag för ett beslut erhålles. Min avsikt
är att föranstalta om ett uppdrag härom till överbefälhavaren.

Vad försvarsområdesorganisationen beträffar, delar jag
utredningens uppfattning att försvarsområdesstabernas personalorganisation
är relativt svag jämfört med andra militära staber. Med tanke på de
fördelar, som en sammanslagning enligt dåvarande statens organisationsnämnds
förslag av stabs- och förvaltningstjänsten vid vissa försvarsområden
och regementen synes kunna medföra — bl. a. i fråga om bättre utnyttjande
av personalen och större elasticitet i organisationen — avser jag
att vid ett senare tillfälle ta upp frågan om anordnande av försök i denna
riktning.

Beträffande eventuella förändringar i ledningen av den markoperativa
verksamheten på nivån under militärbefälhavare finner jag ingen anledning
att nu göra några närmare uttalanden, eftersom några konkreta förslag i frågan
inte föreligger. Jag vill endast framhålla, att man givetvis bör välja ett
system, som inte medför en dubblering av de blivande militärområdesstabernas
kapacitet för markoperativ ledning eller innebär ett underutnyttjande
av denna.

Jag övergår nu till vissa av försvarsledningsutredningen behandlade särskilda
frågor och får därvid beträffande lönegrads placering för
försvarsstabschefen hänvisa till vad jag anfört om lönefrågor
in. in. för militärbefälhavare och personal i militärområdesstaber. Det -

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

samma gäller vissa av överbefälhavaren i hans remissyttrande framlagda
förslag avseende beställningen för chef för attackeskadern.

Utredningens synpunkter på frågan om en för officerare i
högre stabstjänst gemensam personal k år ansluter jag
mig till. Jag räknar med att frågan skall upptagas till närmare prövning,
sedan överbefälhavaren inkommit med förslag.

Jag delar också uppfattningen, att en översyn av inskrivningsoch
personalredovisningsväsendet bör komma till stånd.
Det är min avsikt att inom den närmaste tiden hemställa om Kungl. Maj :ts
bemyndigande att tillkalla en särskild utredning för detta ändamål.

Förslaget om inrättande av särskild kassaavdelning vid m i 1 itärområdesstaberna
har tillstyrkts av flertalet remissmyndigheter
som uttalat sig därom. Statskontoret har emellertid ansett att det med
förslaget avsedda syftet kan tillgodoses genom att staberna tillföres en kassachefsutbildad
befattningshavare, vilken bör ingå i intendenturavdelningen.
Frågan tillhör enligt min mening dem, som bör övervägas i samband med
att detaljorganisationen närmare utredes och prövas. Jag förutsätter att
bl. a. försvarets civilförvaltning och statskontoret därvid kommer att medverka.

Vad slutligen angår förslagens genomförande, vill jag understryka
angelägenheten av att den av 1961 och 1962 års riksdagar beslutade
omorganisationen av krigsmaktens och totalförsvarets högsta ledning
så snart sig göra låter fullföljes genom motsvarande organisationsändringar
i regional instans. Erforderliga förberedelser för övergång till ny
regional fredsorganisation för krigsmaktens del bör därför enligt min mening
påbörjas utan dröjsmål och därvid i första hand avse åtgärder för att
anskaffa stabslokaler. Jag vill här erinra om att fortifikationsförvaltningen,
såsom tidigare nämnts, redan erhållit eller kommer att erhålla uppdrag att
utarbeta lokalprogram för samtliga militärområdesstaber — utom den i
Bergslagens militärområde, för vilken inga åtgärder nu erfordras — samt
för Ostkustens örlogsbas. Därjämte har— såsom likaledes nämnts i det föregående
— en särskild utredning tillsatts för att klarlägga förutsättningarna
för en utflyttning av örlogsvarv m. m. från Göteborg.

Övergång till ny fredsorganisation för krigsmakten bör — i enlighet med
utredningens förslag — ske den 1 oktober 1966. Som jag tidigare anfört,
bör den nya organisationen under en övergångstid betraktas såsom provisorisk
och definitivt beslut i organisationsfrågan inte fattas, förrän tillräckliga
erfarenheter av de nya verksamhetsformerna hunnit vinnas. För att
underlätta övergången bör militärbefälhavare och stabschefer i den nya
organisationen utnämnas redan under andra halvåret 1965. Nuvarande re -

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1964

gionala chefer, som inte erhåller befattningar i den kommande organisationen
eller eljest inom krigsmakten, torde få föras på övergångsstat. Även
andra särskilda personalanordningar torde kunna visa sig påkallade i samband
med övergången till ny organisation eller för att effektivt driva förberedelserna
härför. Kungl. Maj :t torde därför böra inhämta riksdagens
bemyndigande att besluta om dylika och i övrigt erforderliga övergångsanordningar.

I enlighet med tidigare redovisat förslag bör det uppdragas åt överbefälhavaren
att efter givna riktlinjer utforma ny krigsorganisation för krigsmaktens
högre regionala ledning m. in. överbefälhavaren bör även ha att
föreslå tidpunkt för övergång till denna organisation. Jag vill i detta sammanhang
betona, att övergången måste ske på sådant sätt att väsentliga
beredskapskrav inte eftersättes. Detta torde innebära, att övergången kan
fullbordas först sedan de nya ledningsorganen i fred varit i verksamhet
någon tid. Detta får emellertid inte hindra, att förberedelserna påbörjas
med det snaraste.

Såvitt gäller krigsmakten, vill jag slutligen framhålla, att kostnaderna
för genomförandet av den nya regionala ledningsorganisationen enligt grunderna
för gällande försvarsbeslut bör bestridas inom den fastställda kostnadsramen.
Jag kan således inte biträda överbefälhavarens avvikande uppfattning
på denna punkt.

Föreslagna ändringar i civilområdesindelningen — utom tillkomsten av
det nya civilområdet — bör som utredningen förutsatt genomföras först i
samband med ändringarna i den militärterritoriella indelningen.

Åberopande det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå
riksdagen att

a) godkänna de av mig i det föregående angivna riktlinjerna
för organisation av totalförsvarets regionala ledning; b)

bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de övergångsåtgärder
som kan komma att erfordras på grund av omorganisationen
av totalförsvarets regionala ledning.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
S. Lindow

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1964

Bilaga 1

Innebörden i utredningens betänkande av vissa begrepp

A. Operativ verksamhet
Markoperativ verksamhet omfattar:

bekämpning med stridskrafter på marken1 av styrkor, som invaderar över gräns
eller kust, luftlandsättes eller i övrigt opererar på marken,

jämte med angiven verksamhet sammanhängande förberedelser och åtgärder vid
armé- och kustartilleristridskrafter,1 vid marina baser och flygbaser, vid övriga
anläggningar på land ur armén, marinen och flygvapnet samt vid under central
förvaltningsmyndighet lydande anstalter m. m.

Territoriellt försvar (jfr nedan) ingår dock icke i markoperativ verksamhet.

Sjöoperativ verksamhet* omfattar:

bekämpning med marinstridskrafter1 av sjöstridskrafter och sjötransportmedel,
fartygsspaning samt

skydd och dirigering av sjöfart och fiske,

jämte med angivna verksamheter sammanhängande förberedelser och åtgärder
vid marinstridskrafterna och deras baser, vid kustbevakningen och vid andra
marina förband och anläggningar.

Luftoperativ verksamhet omfattar:

bekämpning med flygstridskrafter, territoriellt luftvärn samt luftvärn vid marina
baser och flygfält sluft värn1 2 3 av flygstridskrafter och andra luftburna vapen
samt flygtransportmedel,

bekämpning med flygstridskrafter av mark- och sjöstridskrafter, transportmedel,
anläggningar och anstalter m. m.,
flygspaning samt

flygtransporter, flygtillstånd för luftfart samt erforderlig reglering av förflyttningar
i luften med helikoptrar och flygplan för mark- eller sjöoperativ verksamhet,

jämte med angivna verksamheter sammanhängande förberedelser och åtgärder
vid flygstridskrafterna och deras baser, vid luftbevakningen och vid andra förband
och anläggningar ur flygvapnet samt i vad rör eldgivning mot luftmål vid
territoriellt luftvärn samt luftvärn vid marina baser och flygfältsluftvärn.

1 Jämväl innefattande helikoptrar och lätta flygplan ingående i eller disponerade av dessa
stridskrafter.

2 Marinoperativ verksamhet enligt Kungl. kungörelse angående rikets militärterritoriella indelning.

3 Bekämpning med fältluftvärn och järn vägsluftvärn, marint närluftvärn i land samt fartygsluftvärn
hänföres till mark- respektive sjöoperativ verksamhet.

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 196b
Territoriell verksamhet omfattar:

territoriellt försvar syftande till att i vad avser verksamhet på marken
säkerställa operationsfriheten i luften, till sjöss och på marken för de operativa
stridskrafterna genom markbevakning och markförsvar,

skydda landsdelar, som ej är operationsområden, genom markbevakning och
markförsvar,

understödja de operativa stridskrafterna i luften, till sjöss och på marken med
tillgängliga för krigsmakten gemensamma resurser i fråga om sambandsmedel,
transporter, fältarbete, underhåll m. m. samt

understödja det civila försvaret med tillgängliga militära resurser,

samordning av för krigsmakten gemensamma stödfunktioner samt

samordning av det militära och det civila försvaret.

B. Ledning av operativ verksamhet

Ledning av operativ verksamhet är allmänoperativ, när den syftar till ledning och
samordning av operativ verksamhet på marken, till sjöss och i luften sinsemellan
inklusive därför erforderliga stödfunktioner samt samordning med totalförsvarets
övriga delar.

Ledning av operativ verksamhet är fackmässig när den utövas för antingen
mark-, sjö- eller luftoperativ verksamhet.

C. Samordning

Samordning av skilda verksamhetsgrenar kan åstadkommas genom befäl (inom
det civila försvaret genom föreskrifter eller direktiv) eller genom samverkan.

En chef samordnar genom befäl underlydande chefers (stridskrafters, motsvarande)
verksamhet.

Sidoordnade chefer samordnar genom samverkan sina underlydande chefers
(stridskrafters, motsvarande) verksamhet. För att genomföra detta tages samråd.

Rikets mllitärterrltoriella indelning samt uppdelning av

territorialvattnet vid rikets kuster på marinkommandon

Bilaga 2

= militärområdesgräns, tillika
försvarsområde sgräns

= försvarsområdesgräns

= gräns mellan marinkommando till
delade territorialvatten

MKS

Bilaga 3

Rikets indelning i civilområden och län

= civilområdesgräns, tillika länsgräns
=länsgräns

= militärområde sgräns, tillika I,1

försvarsområdesgräns /

= försvarsområdesgräns

V 22

100 200 300km

■'''''' ■■1 ‘ ■"1 ■'' ■ ■‘■t -

I—V anger civilområden, I—VII militärområden. Bokstäver anger län, nummer 1 arabiska
silfror försvarsområden.

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

Bilaga 4

Principskiss över nuvarande organisation av militärbefälsstab

Fredsorganisation

Militärbefälhavare

Stf militärbefälhavare1

Stabschef

Sektion I

Sektion II

Sektion III

Avdelning IV

Avdelning VI

Sektion VIII

Operationsavd.

Underrättelseavd.*

Luftförsvarsavd.

Sambandsavd.

Fältarbetsavd.

K vartermästaravd3

Tygavd.

Intendenturavd.

Sjukvårdsavd.

Veterinäravd.3

Mobiliseringsavd.4

Personalavd. m.m.

Utbildningsavd.

Säkerlietsoff.

Expedition

Befästningsavd.

Byggnadsavd.

Expedition

1 Ej vid VII. militärbefälet. Vakantsatt vid V. militärbefälet (prop. 1953: 110).
3 Endast vid I. och VI. militärbefälsstabema.

3 Ej vid VII. militärbefälsstaben.

4 Endast vid vissa militärbefälsstaber.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 196b

157

Bilaga 5

Principskiss över nuvarande organisation av marinkommandostab

Fredsorganisation

Marinkommandochef 1

Chef för inten- för sjuk

Stabschef

vårdsförvalt-

ning

Sektion I

Sektion II

Sektion III

Avdelning V

Expedition

tur-

förvaltning

Sjukvårds-

förvaltning

Operationsavd.

Underrättelse-

avd.

Sambandsavd.

Fältarbetsavd.

Kvartermästar-

avd.

Tygavd.

Personalavd.

Utbildningsavd.

Sjöfartsavd.

Allmän sekt.
Utrustnings-sekt.

Förplägnads-

sekt.

1 Marinkommando Nord har icke egna förvaltningar. Förvaltningen vid Norrlands kustartilleriförsvar omfattar
en förvaltningsverksamheten vid marinkommando Nord.

I marinkommando Syd är vapenförvaltning, skeppsteknisk förvaltning — vilka funktioner inom MKO och
KV utövas av cheferna för örlogsvarven Stockholm respektive Göteborg — intendentur-, sjukvårds- och byggadsförvaltning
ställda direkt under marinkommandochefen.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 196i

Bilaga 6

Principskiss över nuvarande organisation av flygeskaderstab

Fredsorganisation

Eskaderchef

Ställföreträdande

eskaderchef

Stab schef1

Sektion I1

Sektion II1

Operationsavd.

Signalavd.

Luftbevakningsavd.*

Bas- och underhållsavd.
Flygfältsavd.

Expedition

1 Stabschefen är tillika chef för en av sektionerna.
* Ej vid E 1.

Vid E 3 prövas med chefens för flygvapnet medgivande en försöksorganisation
enligt nedanstående skiss:

Eskaderchef

Ställföreträdande

eskaderchef

Stabschef1

Sektion I1

Sektion II1

Expedition

Flygavd.

Strilavd.

Bas- och underhålls-avd.

Förvaltningsavd.

1 Stabschefen är tillika chef för en av sektionerna.

Bilaga 7

militär- och civilemrådesgräns -

gränser som föreslås
bibehållas t.v. i avvaktan
på länsirdelningsutredningena
förslag
rörande Hallands län

l) Ungefärlig sträckning.
Gränserna bör om möjligt
ansluta till en eventuellt
kommande länsgräns.

100 200 300km

Bilaga 8

Utredningens förslag till principorganisation av militärbefälsstab

Militärbefälhavare

Stabschef

Souschef1

Sektion I

Sektion II

Armésektion1 2

Flygsektion3 4

Sektion IV

Sektion V

Sektion VIII

Exp.

Markoperationer

Sjöoperationer

Luftoperationer

Underrättelser

Samband

Fältarbeten

Kvartermästar2

Tyg

Intendentur
Sjukvård och
veterinär

Kassa

Personal
Utbildning och
övningar

Förbandsproduk-tion och därmed
direkt samman-hängande opera-tivt krigsförbe-redelsearbete

Säkerhetstjänst

Kommunika-

tionstjänst

1 Endast i I., III. och V. militärområdena

* Bl. a. samordning av mobiliseringsförberedelser

* Endast i I., III. och VI. militärområdena. Ersättes i II., IV. och V. militärområdena av en sektion III

4 Uppgifter och organisation enligt särskild utredning

160 Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 196b

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 196 i

161

Bilaga 9

Utredningens förslag till antal officerare för I. militärbefälsstaben samt
deras fördelning på sektioner och avdelningar vid övergång
till provisorisk organisation

Befattning	Försvarsgren och tjänsteställning
Oberoende	Armén	Marinen	Flygvapnet	Int	S:a
G1 el Vam	Gm el Kam	Ö el Kmd B4	R	Arv	Ö B4	R	K	Arv	R	K	Arv	Ö B4	R	K	Arv	R	K
Militärbefälhavare.... Stabschef............ Souschef............ Sektion I Chef.............. Markopavd........ Sjöopavd.......... Luftopavd......... Undavd........... Sambandsavd...... Fältarbavd........ Sektion II Chef.............. Centralavd........ Tygavd........... Intavd............ Sjv + vetavd...... Kassaa vd.......... Armésektion Chef.............. Personalavd....... Utbavd........... Flygsektion1 * 3 4 * Chef.............. Till förf........... Sektion IV.......... Sektion V........... Sektion VIII6........ Chefsexpedition...... Summa	1	1	1	1 1	1 1	1	1 1 1 1	2 1 1 1 1 1 1 2	1 1 H 1	1	2 1 1	*1	1	1 2	1 5	3	1	31 1	1 1 1 1 3 4 2 3 3 1 1 3 2 2 1 1 4 1 10 1 1 1
1	1	1	2	2	1	4	10	4	1	4	1	1	3	6	3	1	2	48

1 Bl. a. personaltjänst; omfattningen av denna verksamhet bedömes icke nödvändiggöra att den
handläggs i särskild avdelning.

* Marinintendent.

3 Frivilligutbildning.

4 Organisation enligt ÖB bestämmande.

6 Organisation enligt särskild utredning.

Anm. G1 = generallöjtnant, Vam = viceamiral, Gm = generalmajor, Kam = konteramiral, Ö =
överste, Kmd = kommendör, R = regementsofficer, annan än överste eller kommendör, K = kompaniofficer.

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 109

162

Kungi. Maj:ts proposition nr 109 år 196k

Bilaga 10

Utredningens förslag till antal officerare för II. militärbefälsstaben
samt deras fördelning på sektioner och avdelningar vid övergång
till provisorisk organisation 1

Befattning	Försvarsgren och tjänsteställning
Armén eller marinen	Armén	Marinen	Int	S:a
Gm el Kam	Ö el Kmd B4	R	Arv	Ö B4	R	K	Arv	R	K	Arv	R	K
Militärbefälhavare.	1													1
Stabschef.........		1												1
Sektion I
Chef...........			1											1
Markopavd.....						1	1							2
Sjöopavd.......									1	1	*1			3
Luftopavd......							1							1
Undavd........										1				1
Sambandsavd...							1			1				2
Fältarbavd.....							1							1
Sektion II
Chef...........			1											1
Centralavd.....							1	1					U	3
Tygavd........						1	1							2
Intavd.........												1	1	2
Sjv + vetavd...
Kassaa vd.......
Sektion III
Chef...........					1									1
Personalavd....								1						1
Utbavd........						1	1	31						3
Sektion IV.......				1										1
Sektion V........								1						1
Sektion VIII*.....														—
Chefsexpedition. ..				1										1
Summa	1	1	2	2	1	3	7	4	1	3	1	1	2	29

1 Bl. a. personaltjänst; omfattningen av denna verksamhet bedömes icke nödvändiggöra att
den handläggs i särskild avdelning.

* Marinintendent.

3 Frivilligutbildning.

1 Organisation enligt särskild utredning.

Kungl Maj.ts proposition nr 109 år 196fr

163

Bilaga 11

Utredningens förslag till antal officerare för III. militärbefälsstaben samt
deras fördelning på sektioner och avdelningar vid övergång
till provisorisk organisation 1 2 * * 5

	Försvarsgren och tjänsteställning
	Oberoende	Armén	Marinen	Flygvapnet	Int
Befattning	G1 el Vam	Gm el Kam	ö el Kmd B4	R	Arv	Ö B4	R	K	Arv	R	K	Arv	Ö B4	R	K	Arv	R	K	S:a
Militärbefälhavare....	1	1																	1 1
			1																1
Sektion I Chef..............				1															1
							1	2											3
										1	2	H							4
								1						1					2
								1			1				1				3
							1	1			1								3
								1											1
Sektion II Chef..............				1															1
								1	1									21	3
							1	1											2
					1												1	1	3


Armésektion Chef..............						1													1
									1										1
							1	2	81										4
Flygsektion4 Chef..............													1						1
Till förf...........														2	5	4			11
					1														1
									1										1
																			—
Chefsexpedition......					1														1
Summa	1	1	1	2	3	1	4	10	4	1	4	1	1	3	6	4	1	2	50

1 Bl. a. personaltjänst; omfattningen av denna verksamhet bedömes icke nödvändiggöra att den
handläggs i särskild avdelning.

2 Marinintendent.

8 Frivilligutbildning.

1 Organisation enligt ÖB bestämmande.

5 Organisation enligt särskild utredning.

6* — Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 sand. Nr 109

164

Kungl Maj.ts proposition nr 109 år 1964

Bilaga 12

Utredningens förslag till antal officerare för IV. militärbefälsstaben
samt deras fördelning på sektioner och avdelningar vid övergång
till provisorisk organisation

Befattning	Försvarsgren och tjänsteställning
Armén	Int	Summa
Gm	R	K	Arv	R	K
Militärbefälhavare.......	1						1
Stabschef...............		1					1
Sektion I
Chef.................		1					1
Markopavd...........			1				1
Luftopavd............			1				1
Sambandsavd.........			1				1
Fältarbavd...........			1				1
Sektion II
Chef.................			1				1
Centralavd...........			1	1			2
Tygavd..............		1					1
Intavd...............					1	1	2
Sjv 4- vetavd.........
Kassaavd.............
Sektion III
Chef.................		1					1
Personalavd..........				1			1
Utbavd..............			1				1
Sektion IV.............				1			1
Sektion V..............				1			1
Sektion VIII1...........							—
Chefsexpedition.........				1			1
Summa	1	4	7 1	5	1	1	19

1 Organisation enligt särskild utredning.

Kungl Maj. ts proposition nr 109 år 1964

165

Bilaga 13

Utredningens förslag till antal officerare för V. militärbefälsstaben samt
deras fördelning på sektioner och avdelningar vid övergång
till provisorisk organisation

	Försvarsgren och tjänsteställning
Befattning	Oberoende	Armén	Marinen	Flyg- vapnet	Int
Gm el Kam	ö el Kmd B4	R	Arv	Ö B4	R	K	Arv	R	K	R	K	R	K	S:a
Militärbefälhavare.. .	1	1													1 1
		1													1
Sektion I Chef.............			t												1
						1	1								2
									1	1					2
							1				1				2
										1		1			2
Sambandsavd.....							1 1			1					2 1
Sektion II Chef.............			l												1
							1	1						>1	3
						1	1								2
													1	1	2
Sjv + vetavd.....
Sektion III Chef.............					1										1
								1							1
						1	1								2
				1											1
								1							1
Sektion VIII1 2.......															—
Chefsexpedition.....				1											1
Summa	1	2	2	2	1	3	7	3	1	3	1	1	t	2	30

1 Marinintendent.

2 Organisation enligt särskild utredning.

166

Kungl Maj.ts proposition nr 109 år 1961

Bilaga 14

Utredningens förslag till antal officerare för VI. militärbefälsstaben samt
deras fördelning på sektioner och avdelningar vid övergång
till provisorisk organisation

Befattning	Försvarsgren och tjänsteställning
Armén eller flygvapnet	Armén	Ma- ri- nen	Flygvapnet	Int	S:a
G1	Gm	R	Arv	Ö B4	R	K	Arv	K	Ö B4	R	K	Arv	R	K
Militärbefälhavare	1															1
Stabschef........		1														1
Kommendant1____				1												1
Sektion I
Chef..........			1													1
Markopavd....						1	2									3
Sjöopavd......									1							1
Luftopavd.....							1				1					2
Undavd.......							1					1				2
Sambandsavd..						1	1									2
Fältarbavd....							1									1
Sektion II
Chef..........						1										1
Centralavd....							1	1								2
Tygavd.......						1	1									2
Intavd........														1	1	2
Sjv + vetavd
Kassaavd......
Armésektion
Chef..........					1											1
Personalavd. . .								1								1
Utbavd.......						1	2	U								4
Flygsektion8
Chef..........										1						1
Till förf.......											2	4	3			9
Sektion IV......				1												1
Sektion V.......								1								1
Sektion VIII4____																—
Chefsexpedition. .				1												1
Summa	1	1	1	3	1	5	10	4	1	1	3	5	3	1	1	41

1 Tillika till förfogande inom sektion IV.
8 Främst för frivilligutbildning.

8 Organisation enligt ÖB bestämmande.
* Organisation enligt särskild utredning.

Bilaga 15

Utredningens förslag till organisation i fred av staben för Sydkustens örlogsbas

(Åven basens förvaltningar redovisas; detalj organisation av dessa har föreslagits av statskontoret)

R => regementsofficer
I< = kompaniofficer
Arv — pensionerad officer i
arvodesbefattning

Stabschef R

Sekt IV

Sektion III

Sektion II

Sektion I

Chef (R)!

(stabsch)
K (Mint)

(R)1

(R)*

Till förf

Intendentur förvaltning -

Teknisk

förvaltning

Kassa

Byggnads-''

förvaltning

Sjukvårds förvaltning -

Ekipage sektion -

Ekonomi kontor -

Chef

Kommendör B 4

1 Tillika chef för örlogsbasens tekniska förvaltning.

2 , » > » intendenturförvaltning.

s , , » » ekipagesektion.

4 Förvaltare som chef för expeditionen.

Kungl Maj:ts proposition nr 109 år 1965 167

Bilaga 16

Utredningens förslag till organisation i fred av staben för Västkustens örlogsbas

(Även Göteborgs örlogsvarv och örlogsbasens förvaltningar redovisas, dock icke deras inre organisation)

R = regementsofficer
K = kompaniofficer
Arv = pensionerad officer i
arvodesbefattning 1 2 3

Stabschef R

Sektion I

Sektion II

Sektion III

Sekt IV

Exp.

Chef K

I a + b K

I d K

Chef (stabschef)

II a K (Mint)

II b (R)»

II c (R)3

II d

Chef K

Till förf. Arv

Chef (K)4

Sjukvårds förvaltning -

Intendentur förvaltning -

Göteborgs

örlogsvarv

Chef1

Kommendör B 4

1 Tillika chef för Göteborgs örlogsvarv.

2 » » » vapenavdelningen inom Göteborgs örlogsvarv.

3 * * * örlogsbasens intendenturförvaltning.

* » * * ekipage- och kasernsektionen inom Göteborgs örlogsvarv.

6 Förvaltare som chef för expeditionen.

Kungl Maj.ts proposition nr 109 år 1964

Bilaga 17

Utredningens förslag till organisation i fred
av staberna för Ostkustens örlogsbas och Uppsala bevakningsområde

(Åven Stockholms örlogsvarv och örlogsbasens förvaltningar redovisas; organisationen av dessa undersökes av statskontoret) 1 2 * 4

Slaben för
Uppsala bevakningsområde -

örlogsbasstab

Stockholms

örlogsvarv

Intendentur förvaltning -

Kameralkontor

Sjukvårdsför valtning -

Chef

Kommendör B 4

Till förf. K

Chef R

Sektion I

Chef (stabschef)

II a 2 K1

II b (R)2

II c (R)2

Sektion II

Stabschef R

Till förf.

Sektion III

Chef (R)‘

Sekt IV

1 Därav en marinintendent.

2 Tillika chef för Stockholms örlogsvarv (marindirektör).

* Tillika chef för intendenturförvaltningen.

4 Tillika chef för ekipagesektionen inom Stockholms örlogsvarv.
1 Förvaltare som chef för expeditionen.

Kungl Maj. ts proposition nr 109 år 196b 169

170

Kungl Maj.ts proposition nr 109 år 1964

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning........................................................ 3

II. Vissa utgångspunkter och riktlinjer.................................. 6

Allmän målsättning för totalförsvaret och krigsmakten samt operativ

målsättning för krigsmakten..................................... 6

Ett framtida krigs karaktär............................. 7

Militärgeografiska och militärpolitiska förhållanden................... 9

Tillgången på kvalificerad ledningspersonal.......................... 10

Grundläggande krav på totalförsvarets regionala ledningsorganisation... 12

III. Krav på totalförsvarets regionala ledning och faktorer som påverkar utformningen
av denna.................................................. 13

Ledningsorganisation i krig........................................ 13

Ledningsorganisation i fred........................................ 26

IV. Totalförsvarets nuvarande regionala ledning........................... 31

Krigsmaktens regionala ledningsorganisation i krig................... 31

Det civila försvarets regionala ledningsorganisation i krig.............. 34

Allmänna principer för samordning i regional instans av försvarsverk samheten

i krig.................................. 35

Krigsmaktens regionala ledningsorganisation i fred................... 39

Det civila försvarets regionala ledningsorganisation i fred.............. 46

Samordning i regional instans av operativt krigsförberedelsearbete...... 49

V. Granskning av nuvarande regionala ledningsorganisation mot bakgrunden av

tidigare redovisade krav............................................ 52

Krigsmaktens regionala ledning...................... 52

Det civila försvarets regionala ledning............................... 58

VI. Val av huvudalternativ............................................. 63

Överbefälhavarens till utredningen redovisade alternativ för krigsmaktens

regionala ledning och indelning................................... 63

Utredningens synpunkter i anslutning till överbefälhavarens studiealternativ
och förslag om försöksverksamhet....................... 64

Utredningens val av huvudalternativ............................... 65

Utredningens synpunkter i fråga om benämningar på chefer och staber
in. m. i det modifierade sexregionsalternativet...................... 69

VII. Utredningens förslag till indelning och ledning i högre regional instans...... 71

Krigsmakten.................................................... 71

Det civila försvaret............................................... 98

Vissa synpunkter på samordningen mellan det militära och det civila
försvaret...................................................... 111

Kungl Maj:ts proposition nr 109 år 196b 171

Sid.

VIII. Utredningens synpunkter och förslag i fråga om ledning och indelning i lägre

regional instans................................................... 114

Organisation av örlogsbaser........................................ 115

Ledningsorganisation på Gotland................................... 119

Sammanslagning av staberna för Härnösands försvarsområde och Norrlands
kustartilleriförsvar........................................ 121

Försvarsområdesorganisationen.................................... 123

Samordning av underrättelseverksamheten beträffande läget till sjöss. .. 125
Sektorchefs uppgifter i fred ....................................... 126

IX. Vissa särskilda frågor............................................. 126

Försvarsstabschefens tjänsteställning............................... 126

Gemensam personalkår för officerare i högre stabstjänst............... 126

Översyn av inskrivnings- och personalredovisningsväsende............. 127

Viss fråga rörande kassaväsendet inom krigsmakten.................. 128

X. Förslagens genomförande........................................... 130

XI. Departementschefen............................................... 132

Bilagor 1—17.................................................... 152