Kungi. Maj.ts proposition nr 48 år 1962 (Proposition 1962:48)

Kungi. Maj.ts proposition nr 48 år 1962

Nr 48

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation
av de fiskesakkunniga organen i vattenmål, m. m.; given
Stockholms slott den 16 februari 1962.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I syfte att effektivisera det utredningsarbete, som bedrivs av de fiskesakkunniga
organen i vattenmål, förordas i propositionen, att all sådan verksamhet
koncentreras till fiskeriintendentsorganisationen och att denna vad
gäller de tre nordligaste distrikten förstärks med tjänster för såväl kvalificerad
biologisk och statistisk personal som fiskmästar- och kontorspersonal.
Utredningsavdelningen och sekretariatet vid fiskeristyrelsens sötvattenslaboratorium
föreslås samtidigt skola upplösas, varvid flertalet
tjänster vid dessa enheter överflyttas till intendentsdistrikten.

Kostnaderna för utredningsorganisationen samt viss del av sötvattenslaboratoriets
forskningsverksamhet avses liksom hittills skola bestridas av
ersättningar, som betalas av uppdragsgivarna och tas till uppbörd på ett
med formellt belopp uppfört förslagsanslag. Intendentstaxan föreslås bli
höjd. De förordade förstärkningarna inklusive vissa löneregleringar beräknas
medföra en nettoökning av de årliga kostnaderna med ca 265 000 kr.

Vidare föreslås i propositionen lönegradsuppflyttningar för vissa tjänster
vid fiskeristyrelsen, sötvattenslaboratoriets forskningsavdelning, statens
fiskodlingsanstalter samt statens vatteninspektion.

I anslutning till 1961 års riksdags beslut om höjning av den ordinarie
skatten på bensin förordas i propositionen ökad medelsanvisning under
anslaget Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 48.

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 är 1962

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16
februari 1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng,
Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,
af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, fråga om omorganisation
av de fiskesakkunniga organen i vattenmål, m. m. samt anför därvid.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnena, för budgetåret 1962/63 beräkna till Fiskeristyrelsen med statens
vatteninspektion: Undersökningar inom sötvattenslaboratoriet ett reservationsanslag
av 1 000 kr., till Fiskeriintendenter m. m.: Avlöningar och Omkostnader
förslagsanslag av 255 000 resp. 27 000 kr. samt till Gottgörelse
till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt ett anslag av
785 000 kr. Jag torde nu få återkomma till dessa spörsmål.

Genom beslut den 23 oktober 1959 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
jordbruksdepartementet att tillkalla en sakkunnig för alt verkställa utredning
rörande organisationen av de fiskesakkunniga organen i vattenmål
m. m. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades nämnda dag såsom
sakkunnig landssekreteraren vid länsstyrelsen i Jönköpings län Åke Sylwan.
Den sakkunnige har den 29 juni 1961 överlämnat dels betänkande med förslag
rörande organisationen av de fiskesakkunniga organen i vattenmål m. m.
(stencil), dels en av statens organisationsnämnd upprättad promemoria angående
nämndens samråd med den sakkunnige.

över betänkandet och organisationsnämndens promemoria har remissyttranden
avgivits av fiskeristyrelsen — efter hörande av föreståndaren för
sötvattenslaboratoriet, laboratorn vid sötvattenslaboratoriets utredningsavdelning
samt fiskeriintendentema — statens vatteninspektion, statskontoret,
riksrevisionsverket, kammarkollegiet, statens lönenämnd, statens pensionsanstalt,
statistiska centralbyrån, vattenöverdomstolen — efter hörande av
vattendomstolarna — vattenfallsstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs,
Västemorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, lokaliseringsutredningen
rörande statlig verksamhet, Svenska vattenkraftföreningen, Indalsälvens
vattenregleringsföretag, Riksförbundet Landsbygdens folk och

Kungi. Maj.ts proposition nr 48 år 1962

Hushållningssällskapens förbund. Vidare har laxforskningsinstitutet beretts
tillfälle att avge remissutlåtande. Vattenfallsstyrelsen, Svenska vattenkraftföreningen
och Indalsälvens vatlenregleringsföretag har som eget yttrande
åberopat en promemoria angående betänkandet, vilken utarbetats av
vattenregleringsföretagens samarbetsorgan.

I anledning av betänkandet har Föreningen Statens fiskeritjänstemän inkommit
med skrift i ämnet.

Beträffande det närmare innehållet i betänkandet, yttrandena samt i den
förenämnda skriften torde få hänvisas till dessa.

A. Sammanfattning av betänkandet m. m.

l. Nu gällande organisation m. m.1

Utredningsmannen erinrar inledningsvis om att de grundläggande reglerna
om rätten att fiska återfinns i 1950 års lag om rätt till fiske. Dessa anknyter
till lagen samma år om gräns mot allmänt vattenområde. Enligt denna lag
är vattenområde i havet allmänt (allmänt vatten), där det inte ingår i
fastigheterna (enskilt vatten). Enligt fiskerättslagen får varje svensk medborgare
fiska med rörligt redskap i vatten, som är allmänt vatten. Rätten
att fiska med fast redskap är på visst sätt inskränkt. I enskilt vatten får,
om inte i fiskerättslagen annat stadgas, fiske bedrivas endast av jordägaren
eller den som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller pa
annan särskild grund äger rätt därtill.

Genom att vattenområde utnyttjas för andra ändamål än till fiske kan
skador åstadkommas på bl. a. fisket. Allvarliga fiskeskador uppstår sålunda
regelmässigt i samband med vattenkraftens utbyggnad. Vid sådana och
andra företag för själva vattnets nyttiggörande uppstår nämligen ändringar
i vattennivån, grumlingar eller andra föroreningar i vattnet. Därvid kan
fiskarters lekplatser försvinna, fiskvägar avskäras, vattnets näringsförhållanden
påverkas eller fiskens miljö pa annat sätt ändras. Härigenom
kan fiskbeståndet minska eller fiskens kvalitet försämras (fördvärgning

m. m.). Även svårighet att utöva fiske kan uppstå, t. ex. genom förändringar
i strandkonturerna.

Den allmänna rätten att råda över vattenområde kan sålunda komma
i motsättning till den speciella rätten att fiska liksom den kan kollidera
med andra fastighetsrättsliga och liknande intressen.

Hur konflikterna skall lösas regleras framförallt i vattenlagen av år
1918, vilken är den centrala författningen på vattenrättens område.

I vattenlagens inledningsstadgande fastslås grundsatsen att envar äger
råda över det vatten, som finns på hans grund. Rådigheten får emellertid

1 I detta avsnitt återges vissa delar av betänkandets kapitel 2. Vattendomstolar och vattenmål
resp. kapitel 3. De fiskesakkunniga organen i vattenmål. I fråga om den historiska
utvecklingen av fiskeriadministrationen hänvisas till betänkandets kapitel 4. Historik m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1962

inte i vidare män än vattenlagen tillåter utövas så att allmän eller enskild
rätt förnärmas. Å andra sidan utgår lagen från att vattenområden bör utnyttjas
pa bästa sätt. Ingående regler ges om olika former av vattnets
nyttiggörande. Sålunda behandlas i lagen särskilt bl. a. byggande i vatten,
vattenreglering, allmän farled, allmän flottled, torrläggning av mark och
avledande av kloakvatten.

Med hänsyn till skadeverkningarna av företag för vattenexploatering
innehåller vattenlagen noggranna regler om prövningen av sådana företags
tillåtlighet, om åtgärder till skydd för motstående intressen och om skadeersättningar.
Vissa av dessa frågor skall enligt lagen avgöras i första hand
vid s. k. syneförrättningar. Andra — och det gäller främst de största och
viktigaste företagen — avgörs omedelbart av domstol. Stundom erfordras
även Kungl. Maj:ts prövning.

För mål rörande vattenföretag, vilka enligt vattenlagen skall handläggas
vid domstol (vattenmål), är inrättade särskilda domstolar. I första instans
dömer vattendomstol. Vattendomstolarna är sex till antalet, överinstans
i vattenmål (vattenöverdomstol) är Svea hovrätt i särskild sammansättning.
Som sista instans i vattenmål dömer högsta domstolen.

Bland de mål, som handläggs vid vattendomstolarna, är det främst
ansökningsmålen om byggande i vatten för vattenkraftens utnyttjande,
som dominerar. Ett av de mest svårlösta problemen vid sådana mål är
frågan om företagens inverkan på fisket.

Vid ansökningsmålen om byggande i vatten ankommer det på vederbörande
vattendomstol i första hand att avgöra om det ifrågasatta företaget
skall tillåtas. Om skada på fiske kan väntas uppstå till följd av
företaget, har domstolen vidare att ta ställning till vilka åtgärder sökanden
bör vidta för att skadan skall bli så begränsad som möjligt. Om byggnad
i vatten förorsakar sådan ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena,
som inte är obetydlig eller hindrar eller försvårar fiskens framkomst,
skall byggnadens ägare erlägga en — i regel — årlig avgift till främjande
av fisket inom landet. Avgiften bestäms av vattendomstolen inom vissa
i vattenlagen fastställda gränser efter förslag av statens fiskeritjänsteman.

Vattendomstol har vidare i nu berörda mål att ta ställning till ersättning
till enskild person för egendom, som avstås, eller för förlust, skada eller
intrång, som förorsakas av byggande i vatten in. fl. företag. Beträffande
förfarandet i de vattenmål, som här avses, gäller för utredning av det
sökta företagets inverkan på det allmänna fiskeintresset bl. a. följande.

Efter kungörelseförfarande m. m. översänds ansökningshandlingarna till
fiskeristyrelsen. Denna förordnar regelmässigt fiskeritjänsteman att yttra
sig om huruvida fiskerinäring av betydenhet kan genom företaget lida
väsentligt förfång och om vilka särskilda åtgärder utöver vad sökanden
må ha föreslagit, som kan erfordras till skydd för fisket. Om yttrande
inte kan avges utan att undersökning på platsen äger rum, skall detta
anmälas för vattenrättsdomaren. Denne har då att uppdra åt den förordnade
sakkunnige eller annan av fiskeristyrelsen föreslagen fiskeritjänsteman
att verkställa erforderlig undersökning och avge utlåtande.

Kungl. Maj-.ts propostion nr 48 dr 1962

Även för bedömning av ett företags verkningar med avseende på det
enskilda fiskeintresset, d. v. s. frågor om skador för enskilda fiskerättsägare,
anlitas sakkunniga som förordnas av vattenrättsdomaren. Utlåtande
av sakkunnig rörande det enskilda fiskeintresset föregås nästan alltid av
undersökning på platsen.

Även andra fiskeutredningar i vattenmål än de nu nämnda förekommer.
Exempelvis kan vattenrättsdomaren efter framställning från nagon,
som vill utföra företag enligt vattenlagen, men ännu inte ingivit ansökan
därom, förordna sakkunnig att verkställa erforderliga undersökningar.

Ofta innehåller domar i vattenmål bestämmelse om att föreskrivna
åtgärder till skydd för fisket skall utföras i samråd med eller efter anvisningar
av viss fiskeritjänsteman eller att denne skall utöva erforderlig
kontroll av föreskrifternas efterlevnad. Oavsett om sådan bestämmelse
meddelats eller ej skall statens fiskeritjänsteman beredas tillfälle att utöva
tillsyn över att föreskrifter till skydd för fisket fullföljs.

Fiskeutredningar i vattenmål utförs regelmässigt av antingen fiskeristyrelsens
sötvattenslaboratorium vid Drottningholm eller av fiskeriintendent.
I vissa fall anlitas dock andra sakkunniga, t. ex. hushållningssällskapens
fiskerikonsulenter. Beträffande fördelningen av uppdragen mellan
fiskeriintendent resp. sötvattenslaboratoriet synes den huvudprincipen följas,
att uppdrag, som hänför sig till tillåtlighetsfrågan i målen, anförtros
åt intendenterna och utredningar rörande ersättningar till enskilda sakägare
i stora sjöregleringsmål anförtros åt laboratoriet.

Sötvattenslaboratoriet omfattar en forskningsavdelning, en
utredningsavdelning och ett sekretariat. Utredningsavdelningen har enbart
till uppgift att verkställa fiskeundersökningar i vattenmål. Där finns föl -

jande personal.			lönegrad
lönegrad
1 laborator	Ae 26	1 förste fiskmästare	Ae 15
1 fiskeriinspektör	Ae 23	81 2 fiskmästare	Ae 13
3 fiskcriinspektörer	Ae 21

Forskningsavdelningen resp. sekretariatet har följande personal.

lönegrad

Forskningsavdelningen

1 laborator Ao 26

2 laboratorer Ae 26

1 förste fiskmästare Ao 15

1 förste institutionsbiträde Ae 7

6 institutionsbiträden Ae/Ag 5

Sekretariatet
1 förste byråsekreterare Ao 21

1 kansliskrivare Ag 10

1 kanslibiträde/kontorist Ae 7/Ag 9

1 kanslibiträde Ae 7

1 kontorsbiträde/kansli biträde

Ae 5/Ag 7

1 expeditionsvakt Ao 7

1 bitr. vaktmästare Ag 7

1 Fr. o. m. 1/7 1961 och tills vidare därutöver en fiskmästare i lönegrad Ag 13.

Kungl. Maj.ts propostion nr 48 år 1962

Laboratoriet står under ledning av en föreståndare i lönegrad Bo 1.

Arbetsbelastningen har medfört, att även föreståndaren, förste byråsekreteraren
inom sekretariatet jämte vissa särskilt anlitade biologer
kommit att delta i själva utredningsarbetet. Forskningsavdelningens rön
kommer delvis till användning inom utredningsavdelningen. Sekretariatet
biträder båda avdelningarna. Till den här nämnda personalen, som sysslar
med fiskeutredningar i vattenmål, kommer även vissa befattningshavare,
som avdelats för tjänstgöring hos fiskeriintendentema i de två nordligaste
intendentdistrikten med placering i Luleå och Härnösand enligt följande
tablå.

Luleå Härnösand

1 fiskeriinspektör
1 fiskeriinspektör
1 förste fiskmästare
1 fiskmästare
1 kontorsbiträde

lönegrad
Ag 23
Ag 21
Ag 15
Ag 13
Af 1—-Ag 5

1 fiskeriinspektör
1 fiskmästare
1 kontorsbiträde

lönegrad

Ag 21
Ag 13
Af 1—Ag 5

För finansieringen av sötvattenslaboratoriets undersökningar i vattenmål
upptas på riksstaten endast ett formellt belopp av 1 000 kr. Kostnaderna
för undersökningarna bestrids av ersättningar, som betalas av
intressenterna i de mål laboratoriet har befattning med. Med dessa ersättningar
täcks inte blott kostnaderna för laboratoriets utredningsavdelning,
inberäknat dithörande personal hos fiskeriintendentema i Luleå och
Härnösand, utan även viss del av forskningsavdelningens och sekretariatets
kostnader.

Fiskeriintendentema är sju till antalet och tjänstgör inom
var sitt distrikt. Riket är indelat i fem sötvattensdistrikt samt två kust- och

havsdistrikt. Tillsammans med en fiskeriingenjör och tre fiskmästare vid
vissa fiskodlingsanstalter bildar de statens lokala fiskeriadministration.
På grund av den stora anhopningen av uppdrag i vattenmål har sedan den
1 april 1957 som nyss nämnts som biträde åt intendenterna i de två nordligaste
distrikten avdelats viss personal från sötvattenslaboratoriet. Intendenternas
verksamhet vid sidan av deras befattning med vattenmålen
domineras av fiskodlingsärenden, som handläggs i samarbete med hushållningssällskapen,
samt vissa länsstyrelseärenden, som gäller upprättande
och tillämpning av lokala fiskeristadgar. Intendenterna uppbär inte särskild
ersättning för sina uppdrag i vattenmål. Däremot uppbär statsverket
av vederbörande företagare ersättning enligt särskild taxa.

11. Bakgrund till ökade krav på de fiskesakkunniga organens kapacitet1.

Utredningsmannen framhåller, att elförbrukningen ökat starkt under
senare år. År 1953 uppgick den till 22 miljarder kWh. År 1965 väntas
förbrukningen i det närmaste ha fördubblats och uppgå till 43 miljarder

1 Jfr. betänkandets kapitel 5 samt kapitel 9, avsnitt C.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1962

kWh. För år 1975 finns det anledning att räkna med en konsumtion av

75 miljarder kWh.

Relationerna mellan kostnaderna för framställning av elkraft med hjälp
av vattenkraft resp. atomkraft väntas fram till 1970-talets senare del förbli
sådana, att vattenkraften ställer sig fördelaktigast. Värmekraft från ångkraftverk
torde enligt utredningen knappast på allvar kunna komma att
konkurrera med vattenkraften, förrän vattenkrafttillgangama börjar bli
fullt utnyttjade. De utbyggnadsvärda vattenkrafttillgångarna antas motsvara
80 å 85 miljarder kWh per år. Av dessa tillgångar har redan så
mycket byggts ut, att vattenkraften nu ger bortåt 35 miljarder kWh per
år. Pågående utbyggnad beräknas motsvara mer än 10 miljarder kWh

per år.

Vattendomstolarna har sedan början av 1930-talet på grund av starkt
ökade arbetsuppgifter i samband med den fortgående vattenkraftutbyggnaden
förstärkts kraftigt. Utredningsmannen anför, att antalet juristoch
ingenjörsbefattningar vid dessa domstolar vid 1930-talets början var
18 och vid 1960-talets ingång 75. Under motsvarande tid har utredmngsbiologerna
inom de fiskesakkunniga organen ökats från fem till 13. Hos
de fiskesakkunniga organen har därigenom uppstått en successivt okande
arbetsbalans vad gäller deras verksamhet i vattenmål, vilket också, särskilt
beträffande fiskeriintendentema, inverkat ofördelaktigt på deras verksamhet
i övrigt. Härlill kommer att arbetsbelastningen hos de fiskesakkunniga
organen kommer att öka ytterligare, eftersom en stark utveckling
är att vänta i fråga om utbyggnaden av vattenkraft, främst i norra
delen av landet. Beträffande omfattningen av den nuvarande balansen hos
de fiskesakkunniga organen samt den framtida arbetsbelastningen för
dessa framhåller utredningsmannen bl. a. följande.

Om man vill hålla sig någorlunda på den säkra sidan, torde man kunna
utgå från att för att avarbeta den nuvarande balansen, som totalt uppgår
till 250—300 mål, krävs tio sakkunniga under 20 år. Den helt övervägande
delen av balansen hänför sig till utredningar om enskilt fiske Resultatet
svarar rätt väl mot en av sötvattenslaboratoriet år 19o9 gjord uppskattning
om 17—27 år med nuvarande personaluppsättning vid laboratoriet.
Till" detta personalbehov skall läggas behovet av sakkunniga för de nytillkommande
målen. Med hänsyn till att nära hälften av vattenkraftutbyggnaden
återstår, erfordras för att avverka fiskeutredningarna i dessa mai en
arbetsinsats, som motsvarar dels allt arbete, som redan nedlagts pa ris eutredningar,
dels den nyss angivna balansen. Därtill kommer, att fiskeundersökningarna
numera är betydligt mer komplicerade än forr.

III. Undersökningsmetodik in. in.

Utredningsmannen har särskilt tagit upp frågorna om medverkan av
statistisk sakkunskap i fiskeutredningarna samt om arbetsfördelningen mellan
parter, fiskesakkunniga organ och andra sakkunniga. Han har i detta
avsnitt även behandlat spörsmålet om forskningsuppgifter i samband med

Kungl. Maj.ts propostion nr 48 år 1962

utredningarna och schablonmetoder för bedömning av fiskeskador. Beträffande
nu tillämpade arbetsmetoder för undersökningarna anför utredningsmannen
bl. a. följande.

Det för utlåtandena erforderliga materialet är i väsentlig utsträckning av
statistisk natur bade vad betraffar de biologiska förloppen och när det gäller
att ge en bild av de fiskeritekmska eller ekonomiska faktorerna. Till grund
för materialinsamlingen hgger en äganderättsutredning. Stundom föreligger
X,? ran *!eda?11vi<l arbetenas början. Den kontrolleras då under arbetets
t,ang. I andra tall utförs den parallellt med den övriga materialinsamlingen
som utöver äganderättsförhållanden — avser att skaffa kunskap särskilt
om fiskets art (yrkesmässigt fiske, binäringsfiske, husbehovsfiske, sportfiske
eller annat lutidsfiske), om redskapsinnehav (notar, nät, ryssjor, mjärdar
saxar langrevar uttrar o. s. v.), om använd tid för fiske av olika slag, om
mängden tangad fisk av skilda slag och kvaliteter under bestämda tidsrymder,
om egen förbrukning resp. försäljning samt om fiskpriser. Ytterligare
utreds faktorer, vilka kan försvåra fisket. Dit hör mängd och art av
f™? oc;h brate, s°™ kan medföra föroreningar eller skador på redskapen,
kasa hindei för tilltrade till fiskevattnet genom ändringar i strandkontuerna
etc. För de mera biologiskt betonade syftena erfordras dessutom insamhng
av material för bestämning av fiskars art, ålder och storlek samt av
naringsforhallandena (plankton, bottenfauna, insektslarver m. m ) För dvlika
undersökningar krävs prov på fjäll (kompletterade med längd- och viktuppgifter),
magmnehåll samt, beträffande sik, gälrevständer. Även undersoks,
särskilt i ovre norra distriktet, i vad mån regleringsföretagen kan skapa
jordman för parasitangrepp på fisken. Vidare undersöks grumlingar av
vattnet och deras inverkan på näringsproduktionen och på redskapsbestånöen
(t. ex algavsattnmgar) ävensom vattenbeskaffenheten i övrigt (salthalter)
och bottenbeskaffenhet. b

Materialinsamlingen utförs genom intervjuer, muntliga eller skriftliga
med användning av olika slag av blanketter samt genom journalföring’
provfisken och provtagningar av olika slag.

Materialbearbetningen består i sammanställning av intervjumaterialet
och dess vidare statistiska bearbetning (uträkning av procenttal eller andra
relationstal rörande fiskmängd, värde, arbetsinsats o. s. v.). Det biologiska
materialet upparbetas efter preparering genom fjällavläsning resp. mikroskopenng
eller annan analys. 1

Materialbedömningen avser därefter att fastslå beskaffenhet och omfattmng
av förändringar i fiskets avkastning samt att genom studium
tramst ur fiskeribiologiska och fiskeritekniska synpunkter av bearbetningens
resultat soka få fram orsakssammanhangen och de olika faktorernas
nverkan pa de konstaterade förändringarna ävensom, såvitt möjligt en
prognos rörande förändringarnas fortsatta förlopp. J g ’

Slutligen skall undersökningarna utmynna i förslag till skadeförebyggande
eller skadeavhjalpande åtgärder (t. ex. kompensationsåtgärder) samt
i en skadeberaknmg, som i forsta hand avser den direkta minskningen i
fiskets avkastning, uttryckt i kilogram per tidsenhet eller i procenttal.
Dessutom beraknas även i förekommande fall förluster på grund av försvarat
fiske, t ex. genom skador eller föroreningar på redskap eller genom
• V?.I'',5..,e. er atj n.f eller befara fiskevattnen. Skadeberäkningarna innefattar
atskilhga fall aven en värdering och uträkning i pengar av förlust och

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1962

skador samt förslag till fördelning av ersättningen på skifteslag eller
t. o. m. på enskilda delägare.

Utredningsmannen framhåller vidare bl. a., att den stora anhopningen
av utredningsuppdrag och dessas synnerligen tids- och kostnadskrävande
beskaffenhet tillika med andra faktorer framtvingat överväganden rörande
möjligheten att bestämma skadeverkningarna enligt något slag av schablon
m e t o d. Samtidigt har de ökande kraven på realkompensation i
stället för penningersättningar bidragit till att man alltmer strävat efter att
åstadkomma verkligt effektiva skadeförebyggande och skadeavhjälpande
anordningar. Dessa båda problemkomplex, schablonmetoden och kompensationsåtgärderna,
utgör de huvudsakliga uppgifterna för den med
utredningsavdelningen hos sötvattenslaboratoriet samarbetande forskningspersonalen.
I den mån dessa forskningsuppgifter kan lösas, torde man
enligt utredningsmannen få räkna med en förändring i de i det föregående
angivna undersökningsmetoderna, som då torde kunna åtminstone i vissa
delar förenklas.

Utredningsmannen uppger, att man på forskarsidan, trots vissa svårigheter,
anser sig ha goda utsikter att så småningom åstadkomma godtagbara
förutsättningar för en på vissa schabloner grundad utredningsmetod. Arbetet
härmed har redan pågått någon tid.

Fr. o. in. år 1956 har sötvattenslaboratoriet koncentrerat vissa undersökningar
till ett antal på biologisk och regleringsteknisk grundval utvalda
typsjöar, s. k. standardsjöar. Erfarenheterna från dessa tillsammans med
den generella erfarenheten från forskning och från utredningsverksamheten
avses skola läggas till grund för en schablonisering i fråga om skadornas
natur och omfattning. För att komma underfund med de naturliga
fluktuationerna i fisket följer laboratoriet samtidigt förhållandena i ett
antal orörda s. k. referenssjöar, som f. n. inte är regleringsaktuella.

Nästa steg avses bli att upprätta ett på ett antal lätt mätbara faktorer
grundat boniteringssystem för inlandsvatten. Detta arbete har ännu inte
påbörjats, bl. a. därför att de förberedande arbetena hittills inte gett tillräckligt
klarläggande resultat. Man har dock kommit så långt, att vissa riktlinjer
diskuterats. Vad det närmast gäller är att fastslå de faktorer, som
påverkar fiskproduktionen i vattnet, och fastställa deras olika betydelse
och inverkan.

Under utredningen har från såviil kraftintressenter som sakägarhåll intresse
uttryckts för fortsatta försök med sikte på att utarbeta en schablonmetod.
Även om man därvid givetvis räknar med möjligheten av en
avsevärd tidsvinst vid skadeberäkningarna, är man emellertid ganska
tveksam om de praktiska förutsättningarna för att få en schablonmetod
allmänt accepterad. Särskilt från sökandesidan görs gällande, att en sådan
metod kommer att medföra att vattendomstolarna blir benägna att utdöma
ersättningar i överkant. Metoden skulle kunna bli mycket dyr för sökan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1962

dena. Även från vattendomstolarnas sida har man ställt sig tveksam.
Enligt utredningsmannens mening är det i nuläget omöjligt att ta någon
hänsyn till den inverkan på sakkunnigorganisationens uppbyggnad, som
införandet av en schablonmetod på längre sikt kan få.

Utredningsmannen anser sig ha kunnat spåra två något olika betraktelsesätt
rörande fiskeundersökningarnas utformning.

Det ena, som närmast representeras av sötvattenslaboratoriet, synes gå
ut på att fiskestatisliken endast bör användas som ett stöd vid bedömningen
av de biologiska förloppen. Det andra betraktelsesättet kommer närmast
till uttryck i åtminstone vissa av fiskeriintendenternas undersökningar.
Även där står visserligen de biologiska förloppen i förgrunden men fiskestatistiken
har som arbetsmetod fått en starkare ställning, varigenom
undersökningarna dels får en i viss mån konkretare och mera gripbar
karaktär, dels kan göras något mindre omfattande och tidskrävande med
avseende på de biologiska bedömningarna.

I fråga om avvägningen mellan de mera biologiskt betonade undersökningsmetoderna
och den mera utpräglat statistiska metoden konstaterar
utredningsmannen, att åtskilligt säkerligen kan anföras till försvar för
båda ståndpunkterna. Han understryker emellertid att, såvitt kunnat
utrönas, skillnaden i praktiken är mycket liten mellan de undersökningsmetoder,
som nu tillämpas av de olika sakkunnigorganen. Skillnaden återfinns
mera på det teoretiska planet vid bedömningen av undersökningsresultaten.

Utredningsmannen anser, att den statistiska delen av undersökningarna
emellertid är och under överskådlig tid torde förbli så betydande, att det
torde stå klart, att ett starkt behov föreligger av medverkan av statistisk
sakkunskap. Beträffande arbetsuppgifterna för denna sakkunskap
anför utredningsmannen bl. a. följande.

En allmän engångsbedömning av metoderna ur statistisk synpunkt torde
knappast ge tillräcklig ledning för den fortsatta undersökningsverksamhetens
rationella bedrivande. Vad det gäller är nämligen att vid planläggningen
och utförandet av undersökningarna i varje särskilt mål bedöma
behovet av statistiskt material och därvid ta noggrann hänsyn inte minst
till önskemålen om begränsning och representativitet. I varje mål gäller
det att avgöra vad som kan underlåtas och vad som måste göras. Även i
fråga om sättet för bearbetningen liksom beträffande felkällor och felmarginaler
i materialet torde statistisk expertis kunna fylla en viktig uppgift.

Frågan om hur behovet av mera regelbunden medverkan av statistisk
sakkunskap i fiskeutredningarna skall kunna tillgodoses har av utredningsmannen
gjorts till föremål för särskilda överväganden.

Först har sålunda undersökts möjligheten för statistiska centralbyrån
att låta den egna personalen biträda men det har befunnits, att detta
åtminstone f. n. inte är att räkna med. Centralbyrån har däremot förklarat
sig beredd att medverka till att anskaffa statistisk sakkunskap i den mån
sådan kan erfordras vid sidan av den biologiska och fiskeritekniska.

Kungi. Maj.ts proposition nr A8 år 1962

Visserligen representerar de nu använda metoderna ur statistisk synpunkt
ett relativt okomplicerat system, där i regel sammanhangen tillfredsställande
kan behärskas av andra än statistiker av facket. Ä andra sidan
är det statistiska arbetet av eu sådan omfattning, att även en ganska liten
relativ minskning kan representera en absolut sett stor arbetsmängd. I
fråga om redan insamlat material är kanske inte så mycket att vinna med
en mera kvalificerad statistisk medverkan men vid uppläggning av nya
undersökningar och bearbetning av därvid inflytande material framstår
det enligt utredningsmannen som mycket angeläget att säkerställa medverkan
i arbetet av statistiker.

Utredningsmannen föreslår därför, att i övre norra intendentsdistriktet
en tjänst som fiskeriinspektör utbyts mot en tjänst som förste byråsekreterare
med företrädesvis statistisk utbildning. Pa motsvarande sätt föreslår
han, att eu tjänst för statistiker inrättas i nedre norra distriktet men där
endast fakultativt.

I övrigt anser utredningsmannen, att hans undersökningar gett vid
handen, att i stort sett inte någon erinran kan anföras mot de undersökta
arbetsmetoderna i och för sig. Vissa tidigare någon gång förekommande
inadvertenser torde numera vara bortarbetade. Den mest vägande anmärkningen
mot de statistiska metoderna är emellertid, att fiskestatistiken är
subjektiv, i det att uppgifter i stor utsträckning inhämtas från sakägarna
själva. Risken för fel är därför påtaglig. Det finns dock givetvis möjligheter
att i åtskilliga avseenden kontrollera uppgifterna, bl. a. genom att framta
normvärden, t. ex. i fråga om husbehovsfisket.

Utredningsmannen har även berört frågan om i vad mån vissa moment
i utredningsverksamheten mera generellt i första hand bör ankomma på
andra sakkunniga än de fiskesakkunniga organen, försåvitt de
inte utförs av sökanden. Han anser, att det i fråga om äganderätts- och
fiskerättsutredningar, skadevärdering i pengar samt förslag till fördelning
av ersättningar bör kunna komma i fråga att anlita särskilda sakkunniga.

Beträffande frågan om ett eller flera utredningsmoment bör ankomma
på sökanden eller med större fördel kan utföras av sakkunnigorganen
anför utredningsmannen bl. a. följande.

Frågan skall ytterst bedömas av vattendomstolarna med hänsyn till vad
som i varje särskilt fall befinns lämpligast. Två synpunkter står här i
första hand mot varandra. Genom att låta sökanden utföra det mesta
möjliga av undersökningarna vinns tid. Å andra sidan kan tidsvinsten förloras
och mera därtill, om sakägarna vägrar vitsorda sökandens utredning.
Avvägningen mellan dessa synpunkter har åtminstone tidigare i stor utsträckning
lett till att sakkunnigorganen pålagts hela arbetet. På senare
tid synes dock praxis ha växlat in på en delvis annan väg, som innebär
en kompromiss. Praxis har emellertid även varit olika bade mellan och
inom skilda vattendomstolar, men utvecklingen synes tyda på att hinder
inte bör möta mot att sökandena i ökad utsträckning får svara för en
större del av utredningsverksamheten. Det ligger i vattendomstolarnas

Kungl. Ma:ts proposition nr 48 dr 1962

intresse att bidra till den större snabbhet, som rimligen i allmänhet bör
bli följden av en större aktivitet från sökandenas sida. Givetvis bör sökandenas
utredningar alltid ske under erforderlig kontroll av sakkunnigorganet.
Ur ekonomisk synpunkt bör det för sökandena vara tämligen
likgiltigt, om de själva utför arbetena eller om utomstående sakkunniga
handhar dem. Sökandena skall i båda fallen bekosta verksamheten. Bedrivs
den av sökanden själv, påverkar detta i vart fall på längre sikt — enligt
finansieringsmetoden — den andel varmed han bidrager till de fiskesakkunniga
organens kostnader i övrigt.

Vattendomstolarna har, påpekar utredningsmannen, i viss mån i sin
hand att ålägga sökandena att prestera erforderlig utredning. Så är dock
inte förhållandet i fall, som avses i vattenlagen kapitel 14 § 5, och i den
s. k. förberedelsekungörelsen. Även om det i regel hittills varit möjligt att
få sökandena att även i dessa fall påta sig viss de! av utredningsverksamheten,
är det enligt utredningsmannens mening önskvärt, att särskilda
regler härom införs.

Utredningsmannen framhåller slutligen, att man säkerligen skulle komma
närmare undersökningsresultatens verkliga natur och innebörd, om
utlåtandena angav skadan endast i intervall på 10 eller 20 procent, inom
vilket intervall vattendomstol med hänsyn till bl. a. de förut berörda allmänna
tekniska och ekonomiska faktorerna fick bestämma ersättningen.
Visserligen skulle man få räkna med en allmän tendens att bestämma
ersättningen i närheten av den övre gränsen men det formella uppgivandet
av ett ändå helt orealistiskt krav på exakthet skulle säkerligen bidra till en
viss förenkling av undersökningsverksamheten. Vid en eventuell schablonmetod
skulle man enligt utredningsmannen förmodligen ställas just inför
denna situation.

IV. Vissa uttalanden rörande organisation och lokalisering, m. m.

Utredningsmannen erinrar om att frågan om de fiskesakkunniga organens
organisation och lokalisering tidigare behandlats av 1946 års fiskeristyrelseutredning,
vid omorganisationen av sötvattenslaboratoriet år 1957
samt i anslutning till undersökningar år 1959 av lokaliseringsutredningen
rörande statlig verksamhet. Härom anför utredningsmannen bl. a. följande.

19 4 6 års fiskeristyrelseutredning föreslog, att handläggningen
av fiskeutredningar i vattenmål skulle överföras från fiskeriintendentema
till en särskild befattningshavare vid fiskeristyrelsen. I
prop. 1948: 49, i vilken utredningens betänkande behandlades, uttalade
emellertid föredragande departementschefen, att han ansåg lämpligast,
att yttranden angående fisket i mål och ärenden enligt vattenlagen även
i fortsättningen avgavs av fiskeriintendentema, bl. a. med hänsyn till dessas
i jämförelse med ett centralt organ större lokalkännedom.

Vid 1957 års omorganisation av sötvattenslaboratoriet, varigenom
detta uppdelades på en forskningsavdelning, en utredningsavdel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 dr 1962

ning och ett sekretariat, framhölls i den utredning, som låg till grund för
omorganisationen, att övervägande skäl talade för att såväl intendentsorganisationen
som sötvattenslaboratoriet borde bibehållas vid i huvudsak
samma befattning med vattenmålen som förut men förstärkas i erforderlig
grad. De föreslagna förstärkningarna avsåg främst tre fiskeriinspektörer
vid laboratoriet och en fiskeriintendent inom ettvart av de båda nordliga
distrikten.

I prop. 1957:22, i vilken omorganisationen av sötvattenslaboratoriet
behandlades, uttalade föredragande statsrådet bl. a., att en viss reduktion
av den föreslagna förstärkningen av de fiskesakkunniga organen borde
övervägas. Det syntes lämpligt att söka pröva sig fram. Förstärkningen
borde tills vidare endast avse sötvattenslaboratoriet med utgångspunkt
bl. a. från att man såvitt möjligt borde till sötvattenslaboratoriet föra alla
fiskeutredningar rörande det enskilda fiskeintresset. I den mån det befanns
nödvändigt med hänsyn till arbetets rationella bedrivande borde dock
dylika utredningar även i fortsättningen kunna anförtros fiskeriintendenterna.
Utredningar rörande det allmänna fiskeintresset syntes i princip
endast böra hänskjutas till fiskeriintendenterna. Beträffande arbetet inom
den nya utredningsavdelningen borde en uppdelning företas på regional
basis, varigenom vissa i remissyttrandena framförda önskemål om starkare
lokal anknytning av verksamheten till viss del kunde tillgodoses.

I anledning av att lokaliseringsutredningen rörande
statlig verksamhet till behandling upptagit frågan om lokalisering
utanför stockholmsområdet av bl. a. sötvattenslaboratoriet har vissa
synpunkter och förslag framförts från berörda organ.

Dåvarande föreståndaren för sötvattenslaboratoriets utredningsavdelning
har sålunda i en promemoria den 27 april 1959 anfört, att en placering
av utredningsavdelningen närmare dess utredningsobjekt skulle innebära
en rationalisering. Föreståndaren för sötvattenslaboratoriet har i en promemoria
den 4 maj 1959 anfört, att en decentralisering av utredningsavdelningen
utan tvivel skulle innebära en viss rationalisering men att det
är tveksamt, om de därmed förenade fördelarna vippväger de nackdelar, som
en försämrad kontakt med forskningsavdelningen utgör. Han framhåller vidare,
att man vid en utflyttning av utredningsavdelningen bör gå längre än
att förlägga den samlad till ett ställe. Skall en utflyttning komma till stånd,
bör den sålunda enligt hans mening ske på så sätt att utredningsavdelningen
i sin helhet överförs till intendentsorganisationen. Fiskeristyrelsen, som yttrat
sig i anledning av föreståndarens för sötvattenslaboratoriet promemoria,
framhåller bl. a., att en utflyttning av utredningsavdelningen inte i och för
sig får innebära, att man därigenom anser sig ha tillgodosett behovet av att
förstärka fiskeriintendentspersonalen för tillåtlighetsmålen.

Utredningsmannen framhåller vidare, att han under arbetets gång haft
sam råd angående de fiskesakkunniga organens organisation och lokalisering
med berörda domstolar, myndigheter m. f 1., vilket
resulterat i skriftliga yttranden. Dessa redovisas i sammandrag i
betänkandet. Yttranden bär sålunda överlämnats till utredningsmannen
av vattendomstolarna, fiskeristyrelsen, sötvattenslaboratoriet, fiskeriinten -

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1962

dentema, vattenregleringsföretagens samarbetsorgan samt statens organisationsnämnd.

Av vattendomstolarna anser övre norrbygdens, nedre norrbygdens
och söderbygdens vattendomstolar närmast, att utredningsverksamheten
även i fortsättningen bör främst bedrivas inom ett centralt organ,
österbygdens och västerbygdens vattendomstolar förordar däremot, att
utredningsarbetet helt anförtros fiskeriintendenterna, medan mellanbygdens
vattendomstol inte anser sig kunna ta ställning till organisationsfrågan.

Fiskeristyrelsen anför, att båda alternativen, en centraliserad
resp. en decentraliserad organisation, har visst fog för sig men lösningen
blir avhängig av och sekundär i förhållande till det arbetsorganisatoriska
huvudspörsmålet, i vilka former den fiskerikunskap, som nu tillhandahålls
av sötvattenslaboratoriets utredningsavdelning, för framtiden skall tillföras
vattendomstolarna och parterna i vattenprocessen.

Laboratorn vid sötvattenslaboratoriets utredningsavdelning
anser, att det alternativ, som närmast bör övervägas,
synes vara, att all utredningsverksamhet i vattenmål — således även
den som handhas av fiskeriintendenterna — koncentreras till ett organ,
som geografiskt inte bör särskiljas från forskningsorganet. För att tillgodose
behovet av förbättrad kontakt med verksamhetsfältet bör emellertid
utredningsorganet förses med lokala ombud i form av fiskmästare,
som stationeras ute i distrikten.

Fiskeriintendenterna i övre norra, nedre norra och mellersta
distriktet förordar, att utredningarna i vattenmål handläggs helt inom
intendentsorganisationen, medan fiskeriintendenlen i övre södra distriktet
anser, att uppgiften att avge utlåtanden rörande skada på enskilt fiske,
vare sig i vattenmål eller eljest, bör avskiljas från intendentens verksamhetsområde.
I mindre vattenmål bör enligt hans mening fiskerikonsulent
kunna förordnas som sakkunnig, medan utredningen i större mål bör
anförtros åt sötvattenslaboratoriet.

Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan anför i
likhet med fiskeriintendenterna i den norra delen av landet, att det lämpligaste
torde vara, att utredningsverksamheten knyts till intendentsdistrikten.

Beträffande samrådet med statens organisation snämnd
samt rörande den av nämnden utarbetade promemorian framhåller utredningsmannen
bl. a. följande.

I enlighet med anvisning i utredningsdirektiven har ett nära samarbete
ägt rum med statens organisationsnämnd. Samråd har skett i fråga om
insamling av material av olika slag i och för utredningen. Införskaffat
material har utnyttjats gemensamt. Beträffande bedömningen av materialet
och de slutsatser, som bör dras därav, har emellertid organisationsnämnden
redovisat sina synpunkter helt självständigt i en inom nämnden
upprättad särskild promemoria den 10 mars 1961.

Utredningsmannen framhåller, att organisationsnämndens förslag i stort
sett bygger på den tidigare redovisade, av laboratorn vid sötvattenslabo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 dr 1962

ratoriets utredningsavdelning utarbetade organisationsformen. Organisationsnämndens
förslag innebär alltså i huvudsak, att all utredningsverksamhet,
alltså även den som avser tillåtlighetsfrågan, centraliseras till
sötvattenslaboratoriets utredningsavdelning, som bibehålls vid sin stationering
i Stockholm. Till utredningsavdelningen centraliseras även de tre
i Härnösand och Luleå nu placerade fiskeriinspektörerna, varjämte ytterligare
en sådan tjänst inrättas vid avdelningen. Samtliga till avdelningen
hörande fiskmästare utflyttas däremot och placeras i t. ex. Östersund,
Härnösand, Umeå och Luleå, två å tre på varje ställe.

Beträffande de skäl, som legat till grund för förslaget, samt därmed
förenade fördelar och nackdelar hänvisar utredningsmannen till organisationsnämndens
promemoria. Sammanfattningsvis anför han i huvudsak
följande.

Enligt organisationsnämndens mening medför förslaget huvudsakligen
följande fördelar, nämligen god kontakt mellan utredarna samt mellan
dessa och forskningen, vidare bekväm kontakt med de största sökandeföretagen,
det största sakägarombudet samt andra sakkunnigorgan in. fl.,
än vidare goda rekryteringsmöjligheter, garantier mot dubbelarbete, bättre
möjligheter för fiskeristyrelsen att överblicka verksamheten samt slutligen
ökade möjligheter för intendenterna att ägna sig åt sina ursprungliga
arbetsuppgifter. Nackdelarna med förslaget anges vara försämrad kontakt
med sakägare, fiskevårdsföreningar och fiskerikonsulenter samt en mindre
ökning av restider och resekostnader. Den väsentligaste nackdelen anses
vara den svaga kontakten med arbetsfältet.

V. Allmänna överväganden rörande organisation och lokalisering

Utredningsmannen erinrar om att enligt direktiven för utredningen
förutsätts, att all undersökningsverksamhet skall kunna läggas antingen
på sötvattenslaboratoriet eller på intendentsorganisationen, sedan denna
utbyggts. Dessa båda vägar torde enligt utredningsmannens mening få
betraktas som huvudalternativ och de benämns av honom SL-alternativet
resp. intendentsalternativet. Direktiven anvisar även ytterligare möjligheter,
nämligen en utbyggnad och effektivisering av nuvarande ordning
eller en utflyttning av sötvattenslaboratoriets utredningsavdelning närmare
dess huvudsakliga verksamhetsområde. Utredningsmannen kan emellertid
inte förorda någon av de båda sistnämnda lösningarna. En utbyggnad av
nuvarande ordning råder nämligen enligt hans mening inte bot för de
med dubbelorganisationen sammanhängande olägenheterna. Utflyttning av
laboratoriets utredningsavdelning innebär i sin tur, att den starkaste
grundvalen för ett SL-altemativ bortfaller, nämligen samverkan mellan
forskning och utredningsverksamhet.

Vissa mera betydelsefulla synpunkter för och emot de båda nämnda
alternativen har av utredningsmannen tagits upp till skärskådande och
bedömning. Han framhåller, att den ordning, i vilken de behandlas, inte

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1962

innebär något ställningstagande till deras inbördes betydelse för frågans
lösning.

Beträffande olägenheterna av dubbelorganisationen anför
utredningsmannen bl. a. följande.

I direktiven har påpekats, att det från olika håll framhållits, att de nuvarande
förhallandena inte är rationella. Olägenheterna med dubbelorganisationen
som sadan ligger främst i uppdelningen av undersökningarna rörande
det allmänna fiskeintresset och rörande enskilt fiske på intendenterna
resp. sötvattenslaboratoriet. Även om de olika organen numera torde sträva
efter att ordna gemensam materialinsamling och -bedömning, innebär den
gällande ordningen ändå ett merarbete, bl. a. därigenom att materialet
måste läsas in och utlåtanden avfattas inom två organ. Det har från något
håll uppgetts, att man kanske skulle spara in 20—25 procent av arbetet,
om endast ett organ finge handha hela undersökningsverksamheten. Dessutom
har också inträffat, att utredningsuppdrag av samma slag anförtrotts
olika organ för skilda delar av samma sjösystem, vilket givetvis även medför
risk för dubbelarbete samt samordningsbekymmer beträffande bl. a.
materialinsamling och -bedömning.

De antydda olägenheterna torde kunna i stort sett undanröjas, även om
nuvarande ordning i övrigt bibehålls, genom att man låter samma organ
handha all utredningsverksamhet i ett och samma vattensystem. Den bästa
garantin mot dubbelarbete är enligt utredningsmannens mening dock att
koncentrera alla utredningsuppdrag hos en enda organisation, antingen
sötvattenslaboratoriet eller intendenterna. Utredningsmannen framhåller,
att de med dubbelorganisationen som sådan sammanhängande förhållandena
emellertid inte i och för sig ger någon annan ledning för valet mellan
SL- och intendentsalternativen än att det framstår som mindre lämpligt
att till SL centralisera arbetet med sådana mera obetydliga mål (t. ex. bromål
och barkningsmål), i vilka fiskeriintendenterna ofta kan avge utlåtande
direkt på grundval av sin ortkännedom. Det bör vidare beaktas, att
även hushållningssällskapen genom sina fiskeritjänstemän har en viktig
uppgift att fylla i fråga om fiskevårdsarbetet och att de därför har stort
intresse av att kunna följa de med vattenmålen sammanhängande åtgärderna
beträffande fisket. Behovet av samverkan mellan undersökningsorganen
och hushållningssällskapen talar för att intendentsalternativet bör
komma i fråga i första hand.

Utredningsmannen anför vidare, att från sötvattenslaboratoriets sida
hävdas, att sambandet mellan forskning och utredningsverksamhet
kräver en samverkan, som inte lämpligen kan
ordnas utan en nära organisatorisk samordning. Han anför härom bl. a.
följande.

Det föreligger uppenbarligen ett nära samband mellan forskning rörande
schablonmetoder för skadebestämning samt kompensation av fiskeskador
och den aktuella utredningsverksamheten. I fråga om kompensations -

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 dr 1962

åtgärderna kan man peka på deras nära samhörighet med ersättningsfrågan
över huvud. Effektiviteten hos dessa åtgärder kan ju bl. a. direkt
påverka bestämningen av ersättningen. Rent praktiskt är det av betydelse,
att frågan om kompensationsåtgärder kan omedelbart och sakkunnigt
prövas i direkt sammanhang med utredningen rörande de konkreta skadeverkningarna
på fisket. Därtill kommer att frågan om kompensationsåtgärdernas
användning för sin lösning ofta kräver medverkan av olika slag
av speciell vetenskaplig kompetens. I viss mån motsvarande synpunkter
gäller även i fråga om arbetet att skapa en schablonmetod. Forskningen
arbetar här mer eller mindre på direkt grundval av de nuvarande undersökningarna,
varvid resultaten därav sätts in i det större sammanhanget.
Särskilt bör framhållas betydelsen av samverkan mellan fackmän med
olika specialisering.

Dessutom har samverkan mellan forskningssidan och utredningssidan
betydelse även för de olika aktuella undersökningarna rörande fiskeskadorna.
Från utredningssidan uppställs delproblem och konkreta frågeställningar
och forskningsmaterial insamlas under fältarbetet. Forskningssidan
strävar att lösa de olika delproblemen och ge svar på frågorna. Den
söker också underlätta utredningsverksamheten genom att på grundval
av sina rön ge anvisningar rörande utredningsverksamhetens inriktning
och utformning. Det antydda samarbetet sker i största utsträckning genom
underhandskontakter.

Det ligger enligt utredningsmannens uppfattning i sakens natur att den
för ifrågavarande olika ändamål erforderliga samverkan bäst främjas med
organisatorisk samordning och lokalsamband mellan forskning och utredningsverksamhet.
Ur denna synpunkt är därför en centralisering till sötvattenslaboratoriet
av all utredningsverksamhet att föredra. Å andra sidan
torde emellertid stå klart, att en åtskild lokalisering inte behöver medföra,
att samverkan fullständigt avbryts. Gemensam materialinsamling torde
t. ex. i stor utsträckning kunna ordnas, även om det får förutsättas att
laboratoriet självständigt får sköta vissa insamlingar, särskilt beträffande
sådana vattendrag, som inte berörs av aktuella utredningsarbeten.

Vidare framhåller utredningsmannen, att en viss ersättning för den nuvarande
samverkan kan vinnas genom symposier och andra former av
överläggningar och samråd, varvid de aktuella problemen kan genomgås
och diskuteras. Vad angår frågan om att meddela forskningens rön till
utredningspersonalen ligger det i sakens natur, att skriftliga rapporter och
redogörelser ändå praktiskt taget alltid måste upprättas härom för delgivning
även med andra intresserade myndigheter och institutioner. Dylika
redogörelser kan kommenteras och ytterligare belysas vid de nyssnämnda
samråden. Även om sålunda former torde kunna erhållas för en viss samverkan
mellan forskningen och utredningsverksamheten jämväl efter en
utflyttning av utredningspersonalen, bör del likviil beaktas, att de ofta
förekommande underhandssamråden blir svårare att åstadkomma. Dessa
torde inte få undervärderas. De innebär eu bekväm och arbetsbesparande
form för samverkan. EU alltför nära samband mellan forskning och utred2
Bihang till riksdagens protokoll 1962. I sand. Nr Afl.

Kungi. Maj.ts proposition nr 48 dr 1962

ningsverksamhet kan dock, bl. a. med hänsyn till forskningspersonalens
större erfarenhet och auktoritet, lätt leda till att forskningen överbetonas
till förfång för snabbheten i utredningarna.

På längre sikt kan emellertid skälen för en samordning mellan utredningsverksamhet
och forskning komma att förlora i styrka, bl. a. om en
godtagbar och allmänt accepterad schablonmetod införs. Utredningsmannen
anför härom bl. a. följande.

Givetvis kommer en schablonmetod att medföra en förenkling av undersökningsförfarandet,
varigenom utlåtanden, även rörande enskilt fiske,
skulle kunna avges snabbare. Detta gäller emellertid vilken organisationsform
man än väljer. Det är vidare att märka, att därmed en av de faktorer,
som nu betingar kravet på samordning mellan forskning och utredningsverksamhet,
till stor del bortfallit. Så kan även väntas ske, om också
kanske inte i fullt samma omfattning, efterhand som olika frågor om kompensationsfiske
löses.

Utredningsmannen berör även i vad mån allmänt organisatoriska
synpunkter m. m. kan sägas tala speciellt för något av de
båda alternativen för organisation av de fiskesakkunniga organen. Han
anför, att det till stöd för SL-altemativet pekats på att man inom ett större
organ har bättre möjligheter att utjämna olikheter i arbetsbelastningen
och med större smidighet kan träffa omdispositioner vid sjukdom och
andra opåräknade förfall. Dessa synpunkter har emellertid enligt utredningsmannens
mening relativt ringa betydelse i fråga om biologerna inom
sötvattenslaboratoriets utredningsavdelning.

Biologernas arbetsuppgifter är i regel var för sig av en så omfattande
beskaffenhet, att en vikarie för kortare tid svårligen kan tänkas göra någon
nämnvärd insats. Något större betydelse har väl den bättre möjligheten att
inom organet åtminstone på längre sikt utjämna olikheter i arbetsbelastningen
mellan skilda geografiska områden. Men just de enskilda arbetsuppgifternas
karaktär av större uppdrag gör att man i relativt god tid
kan förutse förskjutningar i arbetsbelastningen. En personell utjämning
även mellan skilda organ kan därför säkerligen ordnas på ett godtagbart
sätt.

I samband med befordringar kan omsättningen av personal bli större
inom ett antal lokala organ än inom en central organisation. Utredningsmannen
anser emellertid, att skillnaderna vad gäller de fiskesakkunniga
organen inte behöver bli så stora. Han anför bl. a. följande.

Det förhållandet att en uppdelning på flera organ måste medföra större
omsättning av personal genom befordringar eller transporter är givetvis
en viktig synpunkt, som accentueras därav att en utflyttning av sötvattenslaboratoriets
utredningsavdelning ju måste ske till orter i mellersta och
övre Norrland. Å andra sidan bör framhållas, att även vid en centralisering
till sötvattenslaboratoriet kommer befordringar att ske till och från övriga
grenar inom fiskeriadministrationen. Erfarenheterna från senare år torde

Kungl. Maj.ts proposition nr AS dr 1962

vidare ha visat, att kontinuiteten inom intendentsorganisationen har varit
större än i ledningen för sötvattenslaboratoriets utredningsavdelning.

Utredningsmannen tar vidare upp spörsmålet om rekrytering av personal
i Stockholm resp. i landsorten. Beträffande fiskmästarpersonalen konstaterar
han, att det är minst lika lätt att rekrytera sådan personal till stationsorter
i anslutning till arbetsfältet som i Stockholm. Däremot är det
möjligt att beträffande den mera kvalificerade utredningspersonalen vissa
svårigheter kan uppstå vid en utflyttning. Två av de hos fiskeriintendenterna
i Norrland placerade tjänsterna som fiskeriinspektör (utredningsbiolog)
har tidvis under längre perioder varit vakanta. Befattningarna är
dock numera besatta. Dessa rekryteringssvårigheter kan emellertid troligen
lika mycket återföras på de norrländska tjänsternas karaktär av extra
som på stationeringsortemas läge.

Av vissa underhandskontakter, som utredningsmannen haft, har framgått,
att rekryteringsfrågan framöver allmänt sett torde kunna bedömas
med en viss — låt vara försiktig — optimism, om blott anställningsvillkoren
blir rimliga.

Fältarbetet för de fiskesakkunnigas undersökningar kommer enligt
utredningsmannen att kunna genomföras på ett mera effektivt sätt,
om undersökningarna förläggs till intendentsorganisationen. Härom anförs
bl. a. följande.

Såvitt under utredningen kunnat utrönas har fiskmästama visserligen
ganska stor självständighet vid fältarbetena men en viss tillsyn och direktivgivning
är likväl alltid erforderlig. SL-altemativet erbjuder i sådant avseende
betydligt sämre möjligheter än intendentsaltemativet. Sötvattenslaboratoriets
och statens organisationsnämnds förslag om separat utflyttning
av fiskmästarpersonalen skulle äventyra en god arbetsledning även
under vinterhalvåret. Brister i arbetsledningen kan medföra, att fiskmästarnas
materialbearbetning spårar in på felaktiga banor eller eljest
bedrivs mindre ändamålsenligt. Med intendentsaltemativet däremot får
man uppenbarligen — förutom viss besparing av arbetstid, kortare resavstånd
till undersökningsområdena för all personal och därmed bl. a.
lägre resekostnader — de bästa förutsättningarna för en verkligt kvalificerad
arbetsledning. Vad resekostnaderna beträffar må anmärkas att enligt
organisationsnämndens beräkningar -—- vid oförändrad resefrekvens — en
besparing på 15 000—20 000 kr. skulle bli följden. Givetvis är denna
summa inte av den storlek, att den får i högre grad påverka ställningstagandet,
men förhållandet bör dock beaktas.

Utredningsmannen framhåller vidare, att frågan om att i utredningsverksamheten
nyttiggöra erfarenheter och kunskaper inom den lokala
fisker iadministrationen framstår som en mycket viktig faktor vid övervägandena
rörande organisation och lokalisering av utredningspersonalen.
Fn viktig faktor är därvid spörsmålet om s a m o r d ning mellan
fisketillsynen enligt vattenlagen och a n n an f i s k e v å r d.

20 Kungi. Maj:ts proposition nr 48 år 1962

Fiskeriintendenternas erfarenhet och förtrogenhet med fisket i orten
måste uppenbarligen på något sätt utnyttjas även i utredningsverksamheten.
Att avskära intendenterna från all sådan verksamhet skulle ur
allmän synpunkt framstå som både oekonomiskt och i övrigt olämpligt.
I organisationsnämndens förslag, som i princip innebär centralisering av
all utredningsverksamhet till sötvattenslaboratoriet, har saken lösts på så
sätt att intendenterna förutsätts skola biträda med råd och anvisningar
vid planeringen och kanske också i viss mån vid genomförandet av undersökningarna.
Det är emellertid tydligt, att man med en sådan ordning
inte helt undanröjer en dubbelorganisations nackdelar, då man ändå
maste i viss man anlita intendenternas medverkan. Dessutom synes systemet
innebära, att man onödigtvis avstår från att verkligt effektivt utnyttja
intendenternas omfattande och djupgående sakkunskap, ortskännedom
och erfarenhet.

Enligt 14 kap. 6 § vattenlagen skall tillfälle beredas bl. a. statens fiskeritjänsteman
(fiskeriintendent) och länsfiskeritjänsteman (fiskerikonsulent)
att utöva tillsyn över fullgörandet av föreskrifter till skydd för fisket. Några
närmare bestämmelser om denna tillsyn synes inte finnas. I praktiken
synes den tillgå så. att fiskeristyrelsen tillställer vederbörande erforderliga
utdrag ur de till styrelsen överlämnade domarna i vattenmål. På grundval
härav sker övervakningen.

Utredningsmannen anför, att om intendentsalternativet väljs får man
en nära samordning inte blott mellan tillsynen enligt 14 kap. 6 § vattenlagen
och fiskevården i allmänhet utan också mellan dessa verksamhetsgrenar
och undersökningsverksamheten. Detta är betydelsefullt både på
kortare sikt och för framtiden.

En närliggande och praktisk fördel är den växelverkan beträffande inhämtandet
och tillämpningen av erfarenheter och kunskaper, som på ett
smidigt sätt kommer till stand mellan tillsyn, fiskevård och utredningsverksamhet
och vari intendenternas särskilda kvalifikationer kan på bästa
sätt göra sig gällande. Ett organ med uppgifter inom alla dessa tre områden
kan snabbt och fullständigt både följa utvecklingen inom det lokala fisket
och inhämta och nyttiggöra andra kunskaper om fiskevattnen och deras
karakteristika. Det krävs inga sammanträden eller överläggningar för
delgivning och tillämpning av erfarenheter och rön. Tillsynsuppgifter kan
utan nämnvärd särskild tidsåtgång fullgöras samtidigt med undersökningsarbeten
och tillsynen kan därför bli mer effektiv än nu.

Men kanske ändå viktigare är samordningen mellan nämnda tillsyn och
fiskevården på längre sikt. Behovet av tillsyn växer nämligen snabbt. Orsaken
härtill är inte minst de ökande kraven på kompensationsåtgärder i
stället för penningersättningar. Med användning av intendentsalternativet
kan man vidare bygga upp organ, som, när vattenkraftutbyggandet en
gång är över, kan — efter då erforderlig krympning — på den fulla kontinuitetens
grund utöva tillsyn och verka för förbättring av fisket och för
allmän fiskevård. Det kan bli en naturlig och smidig avveckling av utredningsverksamheten
och övergång till fiskevården. I

I detta sammanhang påpekar utredningsmannen, att överväganden ro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1962

rande omfattningen i framtiden av tillsyn och fiskevård inte har gett anledning
anta, att antalet fiskeriintendentsdistrikt bör ökas. Inte heller synes
någon justering av distriktsgränserna f. n. böra ske, särskilt som de av
utredningsmannen framförda förslagen bygger bl. a. på den lokalkännedom
de nuvarande intendenterna besitter.

Utredningsmannen framlägger slutligen vissa jämförande
synpunkter på s ö t v a 11 e n s 1 a b o r a t o r i e t s och statens
organisationsnämnds förslag. Synpunkterna sammanfattas
på i huvudsak följande sätt.

Båda förslagen överbetonar genomgående de teoretiska fördelarna med
ett koncentrerat centralt organ i jämförelse med en decentraliserad organisation.
I sötvattenslaboratoriets förslag synes dessutom i det allmänna
resonemanget större vikt läggas vid sambandet mellan forskning och utredningsverksamhet
än som kan anses befogat med hänsyn till kravet pa
snabbast möjliga avverkning av de aktuella målen. En annan sak är att
i sötvattenslaboratoriets förslag en organisationsform förordas, som i praktiken
måste innebära, att det organisatoriska sambandet mellan forskning
och utredningsverksamhet avskärs genom att utredningsverksamheten
tänkes skola utbrytas ur fiskeriadministrationen och underställas vattendomstolsorganisationen.
Organisationsnämndens förslag till personalorganisation
motsvarar vidare inte alls situationens krav. Bl. a. bör härutinnan
observeras, att arbetsuppgifter enligt förslaget kommer att överflyttas
även från de båda södra fiskeriintendentsdistrikten. I organisationsnämndens
promemoria behandlas över huvud endast verksamheten i de tre
norra distrikten.

Utredningsmannen sammanfattar resultatet av sina allmänna
överväganden rörande organisation och lokalisering
på följande sätt.

Sammanfattningsvis kan som skäl för intendentsaltemativet åberopas
hela utredningsorganets jämfört med SL-alternativet betydligt bättre kontakt
med arbetsfältet, fiskeriintendentemas stora sakkunskap, lokalkännedom
och praktiska erfarenhet inom den fiskeriadministrativa verksamheten
samt deras större förtrogenhet med bl. a. fiskeritekniska och
liknande problem, vidare undersökningarnas praktiskt-administrativa karaktär,
den närmare och mera effektiva arbetsledningen samt slutligen och
kanske främst det växande behovet av samordning mellan undersökningsverksamheten,
den lokala fiskevårdande och fiskefrämjande verksamheten
samt den alltmer betydelsefulla tillsynen över verkställigheten av kompensationsåtgärder
m. m.

Det enda med hänsyn till verksamhetens art verkligt bärande skälet till
förmån för SL-alternativet är kravet på samverkan mellan forskning och
undersökningsverksamhet, ett krav som emellertid åtminstone i någon
män kan tillgodoses även utan organisatoriskt samband. Tecken tyder på
att det nuvarande samarbetet mellan de bada verksamhetsgrenarna sker i
former, som visserligen kan tänkas medföra en snabbare lösning av t. ex.
schabloniseringsfrågan men som i dagens läge torde innebära en fördröjning
av den aktuella undersökningsverksamheten. I den mån de båda för

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1962

den närmaste målforskningen viktigaste arbetsuppgifterna, schabloniseringen
och kompensationsfisket, får en praktiskt användbar lösning, minskas
också styrkan i kravet på samordning mellan forskning och undersökningar.

Den slutliga avvägningen mellan de olika synpunkterna leder enligt
utredningsmannens mening fram till ett bestämt förord för intendentsaltemativet.

VI. Organisationsförslag

Utredningsmannen erinrar om att det genom 1950 års riksdagsbeslut rörande
anvisning av särskilt anslag för undersökningar inom sötvattenslaboratoriet
måste anses i princip fastslaget, att fiskeundersökningar i vattenmål
skall bedrivas inom ramen för den statliga administrationen. Han anför
vidare bl. a. följande.

På grund av den antydda innebörden i 1950 års beslut är det emellertid
givetvis också angeläget, att den statliga sakkunnigorganisationen är så
avpassad, att den utan oskäliga dröjsmål kan tillhandahålla sina expertutlåtanden.
Samtidigt ligger det dock i sakens natur, att en viss restriktivitet
måste upprätthållas i fråga om att tillgodose kraven på organisationens
utbyggnad. Med hänsyn till den nuvarande arbetsbalansens storlek och
den fortgående snabba utbyggnaden av vattenkraften är det inte praktiskt
möjligt att skapa en organisation av den omfattning, som skulle krävas för
både en snabb avverkning — säg inom fem år —- av den nuvarande balansen
och en flytande behandling av nytillkomna uppdrag.

Utredningsmannen föreslår därför, att även i fortsättningen utredningsuppdrag
undantagsvis skall kunna ges åt t. ex. fiskerikonsulent i de fall
fiskeriintendenten inte kan åta sig dem.

För bedömning av personalbehovet inom den nya sakkunnigorganisationen
lämnas i betänkandet uppgifter om den nuvarande balansen hos de
fiskesakkunniga organen, om den väntade framtida arbetsbördan samt om
beräknad erforderlig tid för att dels avarbeta balansen, dels avverka nytillkommande
ärenden. Med ledning av dessa beräkningar föreslår utredningsmannen,
att den nya organisationen bör omfatta, förutom fiskeriintendenterna,
elva fiskesakkunniga. Förslaget innebär i förhållande till nuläget en
förstärkning med tre sakkunnigtjänster. Därjämte bör fältarbetspersonalen
ökas med en förste fiskmästare. Genom denna förstärkning erhålls enligt
utredningsmannens mening en samlad kapacitet, med vilken teoretiskt
sett balansen skulle kunna avarbetas på kanske 20—25 år samtidigt som
nyinkommande mål hålls undan något så när. Enligt de använda beräkningsgrunderna
skulle den föreslagna organisationen troligen behöva vara
verksam i 35—45 år.

Utredningsmannen anför i anslutning till uppskattningen av personalbehovet
vissa reservationer. Han framhåller därvid bl. a. följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 dr 1962

Det har inte varit möjligt att bedöma verkningarna, i vart fall på kortare
sikt, av att mera omedelbart överföra på sakkunnigorganisationen alla uppdrag,
som nu handhas av utomstående sakkunniga. Av rent praktiska skal
bör man sträva efter att sådana uppdrag får slutföras av de nuvarande uppdragshavarna,
där inte särskilda skäl talar för en ändring. Vidare har det
inte kunnat klargöras i vad mån och hur snart det s. k. nordkalottsprojektet
kan komma att realiseras och därmed påverka personalbehovet i övre

norra distriktet. ... . .,

Vid beräkningen av personalbehovet har det inte ansetts försvarligt att
nu ta annan hänsyn till en framtida användning av schablonmetoder än
att personalorganisationen tilltagits så snävt som över huvud ansetts möjligt.
I den mån i framtiden organisationen kan krympas torde för biologernas
del finnas goda möjligheter för överföring till bl. a. lararbanan.
Ej erforderliga fiskmästare torde successivt kunna överflyttas till hushållningssällskapen.

Utredningspersonalen föreslås bestå av tva biträdande fiskeriintendenter,
åtta fiskeriinspektörer och en statistiker samt tre förste fiskmästare och tio
fiskmästare ävensom för kontorsgöromål två kontorister och tre kanslibiträden.

I fråga om fördelningen av tjänsterna mellan fiskeriintendentsdistrikten
framhåller utredningsmannen, att hänsyn i första hand har tagits till den
nuvarande geografiska arbetsfördelningen. Därjämte har ingående överläggningar
ägt rum med de närmast berörda fiskeriintendenterna, varvid
enighet i stort sett ernåtts. Fördelningen framgår av följande förslag till
personalstater, vari dock endast redovisas den särskilda utredningspersonalen.
Fiskeriintendenterna och övrig personal inom den statliga lokala fiskeriadministrationen
har utelämnats.

övre norra fiskeriintendent sdistriktet	Lönegrad
1 biträdande fiskeriintendent	Ae 25 (ny)
1 förste fiskeriinspektör	Ae 23 (förut Ag 23)
1 förste byråsekreterare	Ae 23 (ny)
(ev. förste aktuarie)
1 fiskeriinspektör	Ae 21 (förut Ag 21)
1 förste fiskmästare	Ae 15 (förut Ag 15)
3 fiskmästare	Ae 13 (2 nya; 1 förut Ag 13)
1 kontorist	Ae 9 (ny)
1 kanslibiträde	Ae 7 (ny)
Nedre norra fiskeriintendent sdistriktet
1 biträdande fiskeriintendent	Ae 25 (ny)
3 förste fiskeriinspektörer	Ae 23 (nya)
(härav en ev. i stället förste byråsek-
reterare eller förste aktuarie)
1 fiskeriinspektör	Ae 21 (förut Ag 21)
1 förste fiskmästare	Ae 15 (ny)
6 fiskmästare	Ae 13 (5 nya; 1 förut Ag 13)
1 kontorist	Ae 9 (ny)
1 kanslibiträde	Ae 7 (ny)

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1962

Mellersta fiskeriintendentsdistriktet
1 förste fiskeriinspektör
1 fiskeriinspektör
1 förste fiskmästare
1 fiskmästare
1 kanslibiträde

Lönegrad
Ae 23 (ny)
Ae 21 (ny)
Ae 15 (ny)
Ae 13 (ny)
Ae 7 (ny)

(Personalen i mellersta distriktet skall biträda jämväl i övre och nedre södra distrikten.)

Utredningsmannen förutsätter, att i samtliga distrikt tillfälligt anställd
personal skall anlitas dels för materialinsamling och annat fältarbete, dels
för bearbetning — under sommarhalvåret — av statistiskt och annat undersökningsmaterial,
som till äventyrs inte färdigställts av fiskmästama under
vinterhalvåret, dels i mån av behov även för övrigt kontorsarbete. Kungl.
Maj:t bör givetvis som hittills fastställa personal- och omkostnadsstater.
Även ändringar i staterna bör fastställas av Kungl. Maj:t.

Utredningsmannen lämnar följande kommentar till förslagen till personalförteckningar.

F n. består den särskilda utredningspersonalen av åtta biologer, nämligen
en laborator i lönegrad A 26, två fiskeriinspektörer i lönegrad A 23 och fem
tiskerimspektörer i lönegrad A 21, vidare två förste fiskmästare i lönegrad
A 15 och tio fiskmästare i lönegrad A 13. Sekretariatet vid sötvattenslabor«,
inklusive kontorsbiträdena vid intendentsorganisationen i Luleå
och Härnösand, består av en förste byråsekreterare i lönegrad A 21 och åtta
tjänstemän i lönegrad A 10 eller lägre lönegrader.

I den nya lokala organisationen föreslås två tjänster i lönegrad A 25 sex
1 lo“F*d A23 °ch tre 1 lönegrad A 21, d. v. s. tillhopa elva tjänster i lönegrad
A 21 och högre mot nu vid SL-organisationen åtta biologer i lönegrad
A 21 och högre. Fiskeriinspektörerna i A 23 har benämnts förste fiskeriinspektorer.

Vad angår fiskmästarpersonalen föreslås tre tjänster som förste fiskmästare
i lönegrad A 15 mot nu två sådana tjänster samt oförändrat tio
tjänster som fiskmästare i lönegrad A 13.

Beträffande kontorspersonal föreslås, att två tjänster i lönegrad A 9 och
tre i lönegrad A 7 inrättas. Samtidigt utgår en tjänst i lönegrad A 9, två
i lönegrad A 7 (sekretariatet) och två i lönegrad A 1—5 (Luleå och Härnösand).

Den föreslagna personalstaten upptar förstärkningspersonal endast i de
tre nordliga intendentsdistrikten. Dock föreligger enligt utredningsmannen
behov av sakkunnighjälp även i de två återstående sötvattensdistrikten. Utredningen
har emellertid inte med tillräcklig grad av sannolikhet gett vid
handen, att en sakkunnig — utöver intendenterna — kontinuerligt för längre
tid kommer att behövas i de båda södra distrikten. Samtidigt står det
dock klart, att en snabb avverkning av balansen i mellersta distriktet kräver
förstärkning med något mer än en sakkunnig. Det torde därför enligt
utredningsmannens mening vara lämpligt att låta de två sakkunniga, liksom
de två fiskmästare, som placeras hos intendenten i mellersta distriktet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 dr 1962

betjäna alla de tre sydliga distrikten. En sådan lösning, som erbjuder tillfredsställande
smidighet och anpassningsmöjligheter, har haft och har sin
motsvarighet t. ex. inom vissa grenar av länsförvaltningen.

Beträffande löneställningen och kompetensvillkoren m. m. för de föreslagna
tjänsterna anför utredningsmannen bl. a. följande.

Vad härefter angår löneställningen m. m. förordas att samtliga föreslagna
tjänster görs till extra ordinarie. Visserligen är utredningsverksamheten i
princip tidsbegränsad men under i vart fall de närmaste tre decennierna
kommer den inte att totalt sett minska, emedan ökningen i övre Norrland
uppenbarligen kommer att mer än väl uppväga en minskning i landet i övrigt.
Det må erinras om att man, när organisationen för jordbruksrationaliseringen
inrättades, rörde sig med antaganden om en tidsbegränsning av
ungefär samma innebörd som de här föreliggande. Extra-ordinariesättningen
av alla tjänster betingas också av de något ovissa rekryteringsmöjligheterna
i Norrland.

I ettvart av de båda nordligaste intendentsdistrikten föreslås en tjänst
som biträdande fiskeriintendent i lönegrad A 25. För dessa förutsätts samma
kompetensvillkor som gäller beträffande fiskeriintendenterna. Det är
uppenbarligen nödvändigt, att det med hänsyn till den stora arbetsbelastningen
i dessa distrikt finns någon, som kan överta en del av det kvalificerade
arbete, som åvilar fiskeriintendenten med avseende på vattenmålen,
t. ex. i fråga om de mera krävande vetenskapliga sammanhangen,
och som kan biträda vid arbetsledningen.

För övriga biologer bör i allmänhet inte tillämpas lägre lönegrad än A 23.
De hittillsvarande rekryteringsbekymren i Härnösand och Luleå talar bl. a.
härför. Sagda lönegrad torde vara den lägsta tänkbara även med hänsyn
till konkurrensen med lärarbanan. På de statistiskt inriktade tjänsterna
torde även kunna läggas vissa mer kvalificerade rent administrativa göromål
i samband med utredningsverksamheten. I nedre norra och mellersta
distrikten är kravet på medverkan av statistiker något mindre framträdande
än i övre norra, därför att mycket material redan är insamlat
och den fortsatta insamlingen måste ske efter de förut följda linjerna så alt
adekvata jämförelser kan göras. Det föreslås därför eu fast tjänst som statistiker
— förste byråsekreterare — endast i övre norra distriktet. I nedre
norra distriktet bör en sådan tjänst kunna anordnas alternativt med eu
förste inspektörstjänst. Eventuellt kan byråsekreleraren i övre norra distriktet
tillfälligt biträda även i nedre norra distriktet. Skulle dessa byråsekreterartjänster
inte anses böra inrättas, måste i stället fiskeriinspektörstjänster
komma till stånd. Som kompetensvillkor för byråsekreterartjänsterna
bör gälla politices magister- eller filosofie kandidatexamen med minst
två betyg i statistik samt god erfarenhet från planeringsarbete och någon
vana vid administrativa göromål. För ifrågavarande tjänster bör beräknas
samma lönegrad som för biologer i allmänhet, d. v. s. A 23.

Av utredningspersonalen redovisas inte den nuvarande förste byråsekreteraren
vid sötvattenslaboratoriet. Det förordas, alt han överflyttas till
fiskeristyrelsen för att hos styrelsen handha den samordnings- och initiativverksamhet
beträffande utredningarna, som bör ankomma på styrelsen,
samt administrera bl. a. personal- och kameralfrågor rörande den lokala
utredningsorganisationen. Han bör också vid behov kunna biträda fiskeriintendenterna
med administrativa göromål i samband med utredningarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 är 1962

Tjänstemannen har en ingående erfarenhet av utredningsarbetena, vilken
på detta sätt bör nyttiggöras. Han bör anses tillhöra utredningspersonalen
och därför liksom hittills bekostas av kraftintressenterna.

I skrivelse till utredningsmannen har fiskmästarna vid sötvattenslaboratoriet
— efter en redogörelse för den föregående utvecklingen av fiskmästarpersonalens
lönefrågor — hemställt, att förslag måtte framläggas om
att placera sjöregleringsfiskmästarna i samma lönegrad som hushållningssällskapens
fiskerikonsulenter, d. v. s. A 15. Dessutom har fiskmästarna anhållit,
att för dem måtte införas en ny tjänstetitel, förslagsvis fiskevårdskonsulent.
Som skäl för den ändrade lönegradsplaceringen har bl. a. åberopats
den successivt stigande tendensen att låta regleringsfiskmästarna självständigt
handlägga arbetsuppgifter av kvalificerad art, som dock inte kräver
större mått av akademiskt-biologiskt kunnande. Emellertid innebär
förslaget till ny sakkunnigorganisation i princip inte någon förändring beträffande
fiskmästarpersonalens arbetsuppgifter. Med hänsyn härtill och
till praxis i fråga om behandlingen av lönefrågor torde spörsmålet om
uppflyttning i lönegrad av fiskmästarpersonalen närmast böra lösas förhandlingsvägen.

Vidare föreslås att i ettvart av övre och nedre norra distrikten inrättas
en kontoristtjänst i lönegrad A 9 och en tjänst för kanslibiträde i lönegrad
A 7 samt i mellersta distriktet en tjänst för kanslibiträde i lönegrad A 7.
På dessa biträden ankommer åtskilliga kvalificerade göromål, t. ex. att
ordna och vårda det viktiga och synnerligen omfattande aktmaterialet, att
sakgranska reseräkningar, granska och komplettera tidskrivningar m. m.

Utredningsmannen framhåller, att han inte övervägt behovet av personal
för forskningen.

Visserligen är åtminstone viss del av forskningen nära knuten till undersökningsverksamheten,
men denna del måste givetvis samordnas med forskningen
i övrigt inom sötvattenslaboratoriet. Den omständigheten att forskningen
kommer att gå miste om utredningspersonalens medverkan har
därför här inte föranlett annat än en rekommendation att frågan om forskningens
personalbehov bör övervägas i annan ordning.

Om den för forskningsavdelningens verksamhet erforderliga personalen
vid sekretariatet anför utredningsmannen, att det har upplysts honom, att
sekretariatet till 60—70 procent anlitas för utredningsarbeten. Med hänsyn
härtill och till vad statens organisationsnämnd anfört i sin promemoria
rörande bl. a. vatteninspektionens ianspråktagande av viss personal torde
endast några få befattningshavare krävas för de administrativa bestyren
med avseende på forskningsavdelningen — i den mån dessa inte överförs
på fiskeristyrelsen. För ändamålet föreslår utredningsmannen, att tjänsten
som kansliskrivare i lönegrad A 10 ävensom tjänsterna som kanslibiträde
i lönegrad A 7 och expeditionsvakt i lönegrad A 7 kvarstår hos sötvattenslaboratoriet.
Att förste byråsekreterartjänsten förutsätts överflyttad till
fiskeristyrelsen har förut nämnts. Återstående tjänster inom sekretariatet
(en i lönegrad A 9 och två i lönegrad A 7) bör enligt utredningsmannens
mening dras in.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 dr 1962

De tjänster, som bortfaller vid sötvattenslaboratoriets utredningsavdelning,
framgår av följande tablå.

Lönegrad

1 laborator Ae 26

1 fiskeriinspektör Ae 23

3 fiskerinspektörer Ae 21

1 förste fiskmästare Ae 15

8 fiskmästare Ae 13

I följande sammanställning redovisas en jämförelse mellan den nuvarande
och den av utredningsmannen föreslagna personalorganisationen (beträffande
löner avrundade belopp).

Lönegrad		Tillkommer	Avgår	Netto-	Löneskillnad, kr.
	övre	Nedre	Mel-		ändring	(grundlön)
	norra		norra	lersta c			+	—
	distrik	- distrik- distrik-
	tet		tet	tet
A 26	0	+	0 +	0=0	1	— 1	—	25 500
A 25	1	+	1 +	0=2	0	+ 2	47 900	—
A 23	1	+	3 +	1 = 5	1	+ 4	85 100	—
A 21	0	+	0 +	1 = 1	3	— 2	—	39 400
A 15	0	+	1 +	1 = 2	1	+ 1	14 400	—
A 13	2	+	5 +	1 = 8	8	± 0	—	—
A 9	1	+	1 +	0=2	1	+ 1	10 000	—
A 7	1	+	1 +	1 = 3	2	+ 1	9 500	—
A 1-5	0	+	0 +	0=0	2	— 2	—	16 700
				23	19	+ 4	166 900	81 600

Netto +85 300

Beträffande skillnaden mellan kostnaderna för den nuvarande och den
föreslagna personalorganisationen anför utredningsmannen bl. a. följande.

De ökade grundlönekostnaderna utgör enligt tablån avrundat 85 000 kr.
Totalt kommer löneökningen att uppgå till ca 115 000 kr. Med schablontilllägg
för ökning av resekostnader, driftskostnader och pensionskostnader
om 25 procent under vardera rubriken skulle ökningen uppgå till ca 203 000
kr. Om man härifrån drar den av statens organisationsnämnd beräknade
besparingen av resekostnader, stannar nettoökningen vid ca 190 000 kr.

Några särskilda kostnader för anskaffning av instrument eller annan
materiel för undersökningarna är enligt uppgift inte aktuella. I den män
behov härav uppstår torde materielen kunna anskaffas inom ramen för
omkostnadsanslagen. Däremot uppkommer i Luleå och Härnösand ett engångsbehov
av kontorsmöbler o. d. för ca 15 rum. Enligt en överslagsberäkning
skulle härför krävas omkring 20 000 kr., i den mån inte överskottsutrustning
kan överlämnas från sötvattenslaboratoriet.

VII. Finansieringsfrågan, m. m.

Utredningsmannen redogör först för nu gällande ordning för finansieringen
av kostnaderna för fiskeutredningar i vattenmål.

Kostnaderna för sötvattenslaboratoriets undersökningsverksamhet i sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1962

band med vattenmål bestrids enligt prop. 1957:22 med avgifter, som för
varje budgetår påförs intressenterna i de mål, varmed laboratoriet har befattning.
Fiskeristyrelsen infordrar förskott från intressenterna och fastställer
för varje budgetår den slutliga fördelningen dem emellan efter förslag
av sötvattenslaboratoriet och sedan de olika intressenterna beretts
tillfälle att yttra sig. Denna finansieringsmetod innebär en förenkling av
det förfarande, som 11 kap. 97 § vattenlagen närmast synes anvisa.

Även kostnaderna för fiskeriintendenternas verksamhet i och för uppdrag,
som verkställs i anledning av företag enligt vattenlagen, skall ersättas
av företagaren. Ersättning skall enligt uttalande i prop. 1957: 22 utgå för
uppdrag, som av fiskeriintendent verkställs i ansökningsmål angående vattenreglering
och annat byggande i vatten, då uppdraget föranleder undersökning
på platsen, ävensom för undersökningar enligt 5 § kungörelsen
den 24 april 1953 (nr 177) angående förberedelse av vissa företag enligt
vattenlagen samt 14 kap. 5 § 2 mom. samma lag. Enligt den sedermera av
Kungl. Maj:t fastställda taxan den 31 maj 1957 (nr 208) å ersättning för
vissa uppdrag, som verkställs av fiskeriintendent, utgår ersättning dels
med 33 kr. för timme, dels för resekostnad och traktamente, dels för särskilda
utlägg. I timersättningen ingår, förutom lönekostnader — i form
av visst procentuellt tillägg — administrations-, expens- och pensioneringskostnader.
Med särskilda utlägg avses utgifter, som otvetydigt faller utanför
ramen av de för intendenternas verksamhet naturliga kontors- och materialkostnaderna.
I fråga om större uppdrag får i stället för timersättning
debiteras ett belopp motsvarande den verkliga utgiften för avlöning till
fiskeriintendent under den tid, han tagits i anspråk för arbetet, ökad med
60 procent för administrations- och expenskostnader samt för pensioneringskostnader.

Uppbörden av ersättningarna enligt taxan omhänderhas av fiskeristyrelsen
på grundval av rapporter kvartalsvis från intendenterna. Enligt uppgift
har hittills allenast timersättningar förekommit. Bestämmelsen i taxan angående
större uppdrag har sålunda inte tillämpats. Inflytande ersättningar
redovisas som särskilda uppbördsmedel under fiskeriintendenternas avlönings-
och omkostnadsanslag.

Som nämnts utgår ersättning enligt intendentstaxan endast då uppdraget
föranleder undersökning på platsen. Kostnaderna för utlåtanden rörande
det allmänna fiskeintresset, som avges av intendenterna, stannar alltså på
statsverket i de fall, då undersökning på platsen inte sker. Beträffande däremot
motsvarande utlåtanden, vilka avges av sötvattenslaboratoriet, gäller
att de täcks av sökandebidrag även då någon undersökning på platsen inte
förekommer.

Utredningsmannen framhåller, att anledningen till olikheten i ersättningsberäkningen
mellan sötvattenslaboratoriet och intendenterna är, att
laboratoriets verksamhet i vattenmål väsentligen hänför sig till omfattande
sjöregleringsföretag med en begränsad grupp ständigt återkommande stora
sökandeparter, medan kretsen av intendenternas uppdragsgivare är betydligt
mer växlande och oenhetlig. Särskilt märks att intendenternas taxebundna
uppdrag stundom avser föga omfattande mål, t. ex. bromål. På
grund härav har det ansetts, att ersättningar för intendenternas undersökningar
i stället bör uttas i de särskilda målen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1962

En del berörda organ har bl. a. i samband med förevarande utredning
framfört betänkligheter mot det gällande finansieringssystemet. Utredningsmannen
anför, att den kritik man riktar mot finansieringssystemet
närmast synes avse dels att lönen till sötvattenslaboratoriets utredningspersonal
utgår ur intressenternas förskottsvis erlagda bidrag och inte av
statsmedel, dels att endast ett fåtal större intressenter finansierar laboratoriets
verksamhet i vattenmålen. På i betänkandet närmare anförda skäl
anser emellertid utredningsmannen, att någon erinran med fog inte kan
anföras mot principerna för det nuvarande finansieringssystemet. Om utrednings-
och forskningsverksamheten åtskiljs, såsom i det föregående
föreslagits, uppstår emellertid vissa formella problem beträffande finansieringen
av forskningen. Utredningsmannen anför härom
bl. a. följande.

Det nuvarande systemet att fördela kostnaderna för forskningen efter
samma grund som ersättningen för det aktuella årets utredningsverksamhet
framstår, sedan dessa två verksamhetsgrenar åtskilts, tydligare än nu
som behäftat med vissa svagheter. Även om kraftföretagen över lag torde
vara villiga att fortsätta med sitt understöd till forskningen, utgör osäkerheten
om tillämpligheten därvid av 11 kap. 97 § vattenlagen ett svaghetsmoment,
som helst borde bortarbetas. För att göra detta torde två vägar
stå till buds. Endera kan forskningen i fortsättningen bekostas med avgiftsmedel
enligt 2 kap. 10 § vattenlagen eller också kan staten träffa ett avtal
med kraftintressenterna om att upprätthålla viss forskning, för vilken kostnaderna
ersätts av dessa intressenter.

Utredningsmannen framhåller, att det inte har varit möjligt att över hela
fältet undersöka inställningen till detta problem. I och för sig är det enligt
hans mening inte heller nödvändigt att omedelbart slå in på någon av
dessa nya vägar. På grund av den allmänna inställningen i ämnet hos kraftföretagen
torde nämligen staten tills vidare liksom hittills kunna påräkna
bidrag till forskningen i minst samma omfattning och efter samma grund
som nu, d. v. s. i stort sett de olika kraftföretagens årliga andel i kostnaderna
för utredningsverksamheten (frånsett intendenternas taxebundna utredningar).
Det synes emellertid utredningsmannen önskvärt, att fisker istyrelsen
får i uppdrag att undersöka och framlägga förslag rörande möjligheten
och lämpligheten av en övergång till något av de nyssnämnda finansieringssystemen.

I fråga om kostnaderna för utredningsverksamheten
efter omorganisationen diskuteras i betänkandet möjligheterna att övergå
till ett enhetligt finansieringssystem, nämligen antingen det ersättningssystem,
som nu används för sötvattenslaboratoriets verksamhet rörande
vattenmål, eller det taxesystem, som f. n. tillämpas för att finansiera intendenternas
uppdrag i sådana mål.

Enligt utredningsmannens mening kan varken det system, som nu används
för sölvattenslaboratoriet, eller ett taxesystem anses lämpligt för

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 dr 1962

hela organisationen. Svårigheterna härvidlag accentueras även av att enligt
förslaget särskild utredningspersonal knyts endast till tre av intendenterna.
På grund av de påvisade olägenheterna med ett enhetligt system för hela
organisationen förordar utredningsmannen, att den nuvarande ordningen
i stort sett bibehålls. Den ger enligt hans mening de bästa förutsättningarna
för en riktig och rättvis fördelning av kostnaderna och medför inte
annat merarbete i förhållande till nuvarande ordning än det som föranleds
av de i det följande berörda önskemålen om en bättre specifikation.
Utredningsmannen anför vidare bl. a. följande.

Vad angår den statliga sektorn innebär systemet i stort sett, att statsverket
svarar för sina kostnader över de nuvarande avlönings- och omkostnadsanslagen
till den lokala fiskeriadministrationen. I den mån någon av
utredningspersonalen tillfälligt behöver anlitas för en statlig arbetsuppgift
bör anslagsposten avlöningar till övrig icke-ordinarie personal under
anslaget Fiskeriintendenter m. m.: Avlöningar anlitas och belastningen på
motsvarande anslag för utredningsverksamhet i samma mån minskas.

Beträffande anslagsredovisningen för undersökningsverksamheten torde
emellertid få vidtas en ändring. Det nuvarande anslaget för undersökningsverksamhet
bör antingen uppdelas på två anslag, ett för forskningen och
ett för undersökningsverksamheten, eller också får inom det nuvarande
anslagets ram två olika stater fastställas. Det sistnämnda förefaller tills
vidare vara att föredra, åtminstone tills frågan om forskningens ställning
närmare klarlagts. Anslagsrubriceringen torde dock böra ändras.

Beräkningen av de kostnader, till vilka staten skall bidra utöver de nyssnämnda
för tillfällig användning av utredningspersonal, torde med fördel
kunna ske helt schablonmässigt i huvudsak enligt nuvarande ordning.

Även om ett i stort sett oförändrat system för finansieringen sålunda bör
tillämpas i fortsättningen anser utredningsmannen, att timersättningen enligt
intendentstaxan på grund av den föreslagna uppflyttningen i lönegrad
av intendenterna jämte den allmänna löneökningen torde böra höjas från
33 till 41 kr.

Utredningsmannen framhåller vidare, att under utredningen framkommit
ganska bestämda önskemål om en mera adekvat fördelning av kostnaderna
för undersökningsverksamheten mellan olika sökandeparter och
helst även de olika målen emellan. Detta önskemål är i och för sig berättigat
med hänsyn bl. a. till de stora kostnaderna för utredningsverksamheten.
För sökandena är det ett legitimt behov att kunna redovisa kostnaderna,
åtminstone i stort, för varje särskilt företag. Det är givet, att en dylik
uppdelning måste föra med sig en del extraarbete i form av t i d s k r i vn
i n g eller annan liknande specifikation. I den mån det går anser utredningsmannen
emellertid önskemålet böra beaktas. Tidskrivning bör sålunda
utföras av all utredningspersonal, medan kostnaderna för den egentliga
kontorspersonalen samt för lokaler, expenser m. m. bör fördelas efter
de grunder, som fastställs på grundval av utredningspersonalens tidskriv -

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 dr 1962

ning. Beträffande utformningen av tidskrivningen anför utredningsmannen
bl. a. följande.

Det är givet, att kravet på tidskrivning eller annan specifikation inte
får drivas alltför hårt. Helt obetydliga arbetsmoment, som för en stund
bryter en kontinuerlig insats inom ett visst företag, bör man kunna bortse
från. Specificering på olika arbetsföretag bör visserligen i princip ske men
bör kunna underlåtas, då det gäller enstaka kortare insatser inom mindre
mål, om kostnaden lämpligare kan uttas av samme sökande under en »övrigt»-rubrik.
Hit kan också föras sådant arbete, som belastar ett stort
antal eller en obestämd krets av sökande. Ibland kan debiteringen kanske
ansluta till ett vattensystem i stället för till ett mål eller ett arbetsföretag,
om där endast en sökande finns.

Utredningsmannen upplyser, att fiskeristyrelsen framfört vissa preliminära
synpunkter och förslag rörande närmast kontakten mellan styrelsen
och den undersökningsverksamhet, som fiskeriintendentema bedriver jämlikt
11 kap. 36 § vattenlagen. Fiskeristyrelsen förmenar sålunda, att åtskilligt
skulle stå att vinna genom vissa ändringar i rutinen för
handläggningen av ärenden rörande det allmänna fiskeintresset.

Ändringarna innebär bl. a. dels att vattendomstol översänder två —- i
stället för som nu endast ett — exemplar av ansökan i målet och kungörelsen
därom till fiskeristyrelsen, dels att styrelsen efter hörande av vederbörande
intendent — i stället för som nu enbart denne — företar erforderlig
prövning om det allmänna fiskeintresset berörs, dels att vid förordnande
för intendent att utföra fiskeutredning beslutet härom bör innehålla en
erinran om att förordnandet är begränsat till vad som framgår av vattenlagen
kap. 11 §36 ävensom en föreskrift om att intendenten har att vända
sig till fiskeristyrelsen för samråd och anvisningar i mera komplicerade
fall samt i övrigt, när intendenten behöver fiskeribiologisk eller juridiskadministrativ
hjälp för att avfatta yttrandet, samt att intendenten samtidigt
som yttrande avges till vattendomstolen skall tillställa styrelsen kopia av
detta.

Erfarenheterna från de tolv och ett halvt år nuvarande ordning tillämpats
ger enligt fiskeristyrelsen otvetydigt vid handen, att styrelsen, om
det skisserade förslaget genomförs, måste erhålla en särskild befattning i
föredragande ställning (byrådirektör i lönegrad Ao 26) som en förstärkning
av de fiskesakkunniga organen i vattenmål. Fasthåller man konsekvent vid
de i vattenlagen själv nedlagda begränsningarna av fiskerisakkunskapens
insatser i ett vattenmåls första fas, d. v. s. tillåtlighetsprövningen, och ställer
till intendenternas gemensamma förfogande en kvalificerad stödorganisation
inom fiskeristyrelsens ram, torde enligt styrelsens mening endast
måttliga personalförstärkningar vara påkallade inom fiskeriintendentsorganisationen.

På den nye föredraganden skulle ankomma bl. a. även att sammanhålla
det arbete med alt utarbeta normer för beräkning av båtnad, skada o. d.,
som enligt uttalande av departementschefen i den av riksdagen godkända
prop. 1948: 49, bör utföras genom styrelsens försorg.

I anledning av fiskeristyrelsens synpunkter framhåller utredningsmannen,
att det synes honom onödigt omständligt, att styrelsen, innan förord -

Kungl. Maj.ts proposition nr A8 år 1962

nande utfärdas, skall företa en prövning grundad på ett formellt remissförfarande.
Förslaget om att två exemplar av ansökan i målet och kungörelse
därom skall översändas till styrelsen anser han sig emellertid böra
tillstyrka. Vidare förordar utredningsmannen förslaget om skyldighet för
intendent att hålla kontakt med styrelsen i sin utredningsverksamhet i vattenmålen,
men bestämmelser härom bör enligt hans mening intas i instruktionen
för statens lokala fiskeriadministration. De bör självfallet inte inskränkas
till att gälla endast förordnanden enligt 11 kap. 36 § vattenlagen
utan bör utformas så, att alla uppdrag rörande skada på fiske omfattas
därav.

Beträffande fiskeristyrelsens samordnande funktion
med avseende på fiskeutredningarna anför utredningsmannen vidare bl. a.
följande.

I annat sammanhang har konstaterats, att man, i den mån forskningsuppgifterna
rörande schablonmetod m. m. kan lösas, torde få räkna med
att undersökningsmetoderna åtminstone i vissa delar kan förenklas. Det
är följaktligen viktigt att verkliga ansträngningar görs för att denna forskning
skall leda till resultat. Naturligtvis ankommer dessa ansträngningar
främst på den, som har den omedelbara ledningen av sötvattenslaboratoriet.
Det är emellertid en allmän erfarenhet, att målbunden forskning bör
ha nära kontakt med det praktiska livet. Endast fiskeristyrelsen har den
härför erforderliga vida överblicken över hela fiskenäringen. Dessutom
har styrelsen som chefsmyndighet för fiskeriintendenterna särskild möjlighet
att föra in även deras utredningsverksamhet i bilden. Det är därför
naturligt, att styrelsen ägnar stor uppmärksamhet åt forskningsarbetet,
främst i syfte att hålla detta inom ramen för vad som är praktiskt användbart.

Fiskeristyrelsen bör vidare ha en viktig uppgift att fylla som övervakare
av och initiativtagare till samverkan mellan forskningen och undersökningsverksamheten.
Styrelsen bör härvid inte minst verka för samarbete
mellan forskningen vid dess laboratorier och den akademiska forskningen.

Det bör vidare vara en angelägen uppgift för fiskeristyrelsen att verka
för att de fiskesakkunnigas sakkunskap utnyttjas rationellt och att sådana
uppgifter utmönstras, som med fördel kan utföras antingen av sökanden
eller av annan sakkunnig. Styrelsen bör även söka få fram en mera likartad
arbetsfördelning mellan de olika sakkunniga samt i övrigt ägna uppmärksamhet
åt möjligheterna att ernå förbättringar och förenklingar i de
fiskesakkunnigas arbete. Därvid bör styrelsen framför allt tillse, att inte
på något håll vidtagna rationaliseringar stannar hos någon eller några
sakkunniga utan förs vidare till samtliga sakkunniga.

Även om styrelsens ledande och samordnande uppgifter i enlighet med
det anförda bör avse samverkan i fråga om de egna organen bör styrelsen
även samarbeta med övriga, som berörs av utredningsverksamheten. Sålunda
bör exempelvis styrelsen med vattendomstolarna kunna ta upp frågan
om att avskilja viss del av utredningen rörande fiskeskada till behandling
av annan sakkunnig än fiskesakkunnig, där så med fördel kan ske och
avskiljandet inte kan åvägabringas genom direkt hänvändelse till vederbörande
sakkunnige. I fråga om fördelningen av utredningsuppgifter mel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1962

lan sökanden och den sakkunnige är det önskvärt, att fiskeristyrelsen även
tar kontakt med de större sökandeföretagen (vattenfallsstyrelsen, Indalsälvens
och Faxälvens vattenregleringsföretag etc.) och företrädare för
sakägarsidan (RLF).

Det förefaller enligt utredningsmannen finnas anledning anta, att de
uppgifter, som enligt vad i det föregående sagts bör ankomma på fiskeristyrelsen,
tillika med de administrativa arbetsuppgifter, som bör överflyttas
från sötvattenslaboratoriet till styrelsens centrala del, motiverar någon
personalförstärkning hos denna. Samordningsfunktionen är viktig och
säkerligen arbetskrävande med hänsyn bl. a. till den stora omfattningen
av det material, som måste genomgås för att styrelsen fortlöpande skall
hålla sig underrättad om undersökningsverksamheten och dess utveckling.
Det åligger därvid givetvis styrelsen att följa även arbetsbalansen och
fortlöpande bedöma personalbehovet för utredningarna.

För dessa arbetsuppgifter torde enligt utredningsmannens mening emellertid
inte krävas en byrådirektör, utan det torde vara tillräckligt med en
förste byråsekreterare. En lämplig anordning synes utredningsmannen vara
att överflytta den nuvarande förste byråsekreteraren vid sötvattenslaboratoriet
till fiskeristyrelsen. Hans stora erfarenhet av fiskeutredningar torde
därigenom även fortsättningsvis kunna utnyttjas.

Utredningsmannen berör slutligen frågan om erforderliga övergångsanordningar
vid införandet av den nya sakkunnigorganisationen och
lämnar därvid bl. a. följande synpunkter.

Det är önskvärt att de nya fiskeriinspektörerna i början av sin tjänstgöring
kan få delta i arbetet vid sötvattenslaboratoriet en å två månader
för att något komma in i problematiken. En kortare tjänstgöring vid någon
av fiskeristyrelsens byråer skulle även vara önskvärd. En provtjänstgöring
av antytt slag bör för övrigt även i fortsättningen anordnas för nytillträdande
fiskeriinspektörer.

Vid överföringen av uppdragen på intendentsorganisationen får iakttas,
att enstaka uppdrag tills vidare kan behöva kvarstå hos sötvattenslaboratoriet.
I några fall synes utredningar handhas av forskningspersonalen,
som torde böra bibehållas vid dessa uppdrag åtminstone till dess pågående
etapp slutförts. Det bör därvid bl. a. beaktas, att såvitt möjligt ingen ändring
sker, om ett ombyte av sakkunniga inte är nödvändigt och ett sådant
skulle medföra någon mera avsevärd försening. Av motsvarande skäl kan
det i några fall även övervägas att låta tjänsteman vid sötvattenslaboratoriet,
som utflyttas till visst intendentsdistrikt, fullfölja något inom annat
distrikt pågående mål, varmed han nu har befattning. 3

3 Rihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 48.

Kungi. Maj.ts proposition nr A8 dr 1962

B. Yttrandena

Organisationsfrågan

Flertalet av dem, som yttrat sig över ifrågavarande betänkande, tillstyrker
det av utredningsmannen förordade alternativet att koncentrera all utredningsverksamhet
rörande fiskeskador till fiskeriintendentsorganisationen. Endast
laboratorn vid sötvattenslaboratoriets utredningsavdelning samt fiskeriintendentema
i övre och nedre södra intendentsdistrikten, vilka hörts av fiskeristyrelsen,
förordar, att undersökningsverksamheten förläggs till ett centralt
organ i anslutning till sötvattenslaboratoriet.

I de yttranden, i vilka intendentsalternativet förordas, understryks de synpunkter
och skäl, som utredningsmannen anfört till stöd för sitt ställningstagande.
I dessa yttranden framhålls sålunda, att intendenternas noggranna
kännedom om lokala miljöförhållanden och fiskemöjligheter är erforderlig
som utgångspunkt för fiskeundersökningar och fiskevård. Intendenterna har
vidare bättre möjligheter än ett centralt organ att samordna utredningsverksamhet
och fältarbete samt att lokalt planera och genomföra kompenserande
fiskevård. För intendentsalternativet talar enligt yttrandena därjämte, att
fiskeutredningama i vattenmål kan genomföras snabbare, att intendenterna
har större förtroende hos befolkningen och sakägare än centralt placerade
tjänstemän samt att allmän fiskevård och den speciella fiskevård, som betingas
av vattenbyggandet, behöver samordnas. I några remissvar påpekas
även, att det är svårt för sötvattenslaboratoriet att handlägga ärenden, som
berör såväl sötvattens- som saltvattensfisket samt att utredningsverksamheten
är en stark administrativ belastning för laboratoriets egentliga forskningsverksamhet.

I de tre yttrandena från dem, som anser, att fiskeutredningarna i vattenmål
bör förläggas till ett centralt organ, pekas bl. a. på värdet för utredningsarbetet
av omedelbar kontakt med den biologiska forskningen på området
samt på att vidareutbildningen av biologer försvåras, om utredningsverksamheten
decentraliseras. Vidare framhålls, att man därvid riskerar att spoliera
den auktoritet, som sötvattenslaboratoriet anses ha skänkt de fiskesakkunniga
organen och som är synnerligen viktig i vattenmål, där sökandeparten ofta
har tillgång till ytterst skickliga experter för granskningen av de fiskeribiologiska
utredningarna. Svårigheterna att rekrytera biologisk personal i norra
delen av landet talar enligt nu nämnda yttranden jämväl mot intendentsalternativet.

Det skäl, som enligt sistnämnda tre yttranden starkast talar för att utredningsarbetet
förläggs till ett centralt organ, är behovet av nära kontakt mellan
utrednings- och forskningspersonalen. Detta spörsmål har även tagits
upp av vissa av dem, som tillstyrker intendentsalternativet. Dessa framhåller
emellertid, att behovet av ett organisatoriskt samband mellan utrednings-
och forskningsverksamheten numera inte har samma betydelse som
tidigare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1962

Ur yttrandena torde följande synpunkter få anföras.

Fiskeristyrelsen och Riksförbundet Landsbygdens folk anser, att intendentsalternativet
medför en snabbare handläggning av fiskeutredningarna i
vattenmål än f. n. och därför är ägnat att förbättra läget för sakägarna i
ersättningsmålen.

Kammarkollegiet framhåller, att avgörandet i organisationsfrågan bör träffas
på grundval av i första hand domstolarnas och partsorganens inställning,
eftersom det beträffande sådana frågor rörande fisket, som inte avses med
11 kap. 36 § vattenlagen, formellt ankommer på domstolarna att själva bestämma
vem som skall vara sakkunnig. Kollegiet anför vidare att, om det för
egen del skall ta ställning till de båda huvudalternativen i organisationsfrågan,
det i huvudsak måste bli till förmån för intendentsalternativet.

Vattenöverdomstolen understryker särskilt vikten av att undersökningar
av skadorna på det enskilda fisket omfattas av befolkningens förtroende, och
hävdar, att intendentsalternativet bäst tillgodoser denna synpunkt. Åven fiskeriintendenten
i övre norra distriktet framhåller betydelsen av att den personal,
som skall handha materialinsamlingen, är väl känd av ortsbefolkningen.

Beträffande svårigheterna att åtskilja allmän fiskevård och den speciella
fiskevård, som betingas av vattenbyggandet, anför fiskeriintendcnten i mellersta
distriktet bl. a. följande.

Genom den omfattning, som vattenbyggandet fått inom landet, torde det
knappast finnas någon möjlighet att skilja mellan den speciella fiskevård,
som betingas av vattenbyggandet och den allmänna fiskevården i övrigt. Ingreppen
når nu snart sagt alla delar av vårt lands vatten, även om själva
företagen har en begränsad geografisk omfattning. Verkan av sjöregleringarna
och kraftverksbyggandet sträcker sig långt utanför den »juridiska
zonen». Fiske, som bedrivits i de berörda vattnen, flyttas -— särskilt om ädelfisken
berörs — till andra områden. Man söker sig till platser, där man
fortfarande kan driva fiske, som kan ge något. En fullständig omflyttning av
en bygds fiskevanor blir följden av en utbyggnad. Man söker sig från det
skadade området ut till det orörda och en rad problem uppstår för att kunna
möta den invasion, som på detta sätt uppstår. Vid planläggning av den allmänna
fiskevården måste därför största hänsyn tas till den verkan, som
vattenbyggnadsföretagen kommer att ha. En regionplanering måste göras
även för fisket. En sådan kan inte verkställas utan enhetlig handläggning
såväl av den allmänna fiskevården som av den fiskevård, som betingas av
vattenbyggandet.

Fiskeutredningar i vattenmål berör stundom både sötvattens- och saltvattensfisket.
Fiskeriintendenten i övre norra distriktet har i sitt yttrande kommit
in på detta förhållande och anför härom till stöd för intendentsalternativet
bl. a. följande.

I flera nyligen anhängiggjorda mål har fiskeriintendenten att som vattendomstolens
sakkunnige företa utredningar av stor omfattning rörande inverkan
på fisket i saltsjön. Sålunda skall exempelvis i mål angående tillstånd

3ö

Kungl. Maj ds proposition nr 48 år 1962

för Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag att företa ombyggnad av bolagets
malmhamn i Luleå samt att utföra arbeten för allmän farled mellan sagda
hamn och Junköfjärden fiskets utveckling i Luleå skärgård följas under en
längre tidsperiod, varvid under fiskesäsongen varje enskild yrkesfiskares
fiske skall kontrolleras och förslag till ersättning åt skadelidande årligen skall
upprättas. Ett dylikt uppdrag torde svårligen kunna övertas av sötvattenslaboratoriets
utredningsavdelning.

Föreståndaren för sötvattenslaboratoriet motiverar sitt ställningstagande
för intendentsalternativet på i huvudsak följande sätt.

Personalen vid laboratoriets utredningsavdelning, som arbetar på regional
basis, bär minst lika stor eller större lokalkännedom och kontakt med arbetsfältet
som intendenterna med sina stora distrikt. Intendenterna representerar
utan tvivel den bästa sakkunskapen när det gäller älvplaner och laxproblem
men jag tror inte, att någon vill hävda, att de har större sakkunskap än sötvattenslaboratoriet
då det gäller sjöregleringsfrågor och fiskeritekniska problem.
När jag emellertid av de två huvudalternativen förordar intendentsalternativet,
beror det på något andra skäl än vad utredningsmannen framfört.
Min erfarenhet som föreståndare för sötvattenslaboratoriet är, att utredningsverksamheten
har varit en stark administrativ belastning, som tagit
mycken tid från själva forskningsverksamheten. Jag anser även, att laboratoriets
forskningsverksamhet har lagt så pass stark grund för förståelsen av
regleringarnas verkningar, att ett organisatoriskt samband mellan forskning
och utredningsverksamhet numera inte har fullt samma betydelse som tidigare.

Föreståndaren vid sötvattenslaboratoriet ifrågasätter emellertid alternativt,
om inte utredningsverksamhet i vattenmål borde bedrivas av ett särskilt
centralt organ, som är lokaliserat i anslutning till sötvattenslaboratoriet. Härom
anför han bl. a. följande.

Man kan fråga sig, om det är riktigt att belasta intendenterna med all utredningsverksamhet
i vattenmål. Enligt organisationsutredningens promemoria
kräver detta arbete redan nu 80 procent av intendenternas arbetstid i
de två nordligaste distrikten och 50 procent i mellersta distriktet, varför erforderlig
tid inte kunnat beredas övriga uppgifter. Jag anser därför, att mycket
talar för en från sötvattenslaboratoriet administrativt fristående organisation
lokaliserad direkt i anslutning till laboratoriet och underställd fiskeristyrelsen.
Jsg är även tveksam om nyttan av utflyttning av fiskmästarna uppväger
den försämrade kontakten mellan dessa och biologerna.

I fråga om värdet för utredningsarbetet av en nära kontakt mellan utredare
och forskare anför laboratorn vid sötvattenslaboratoriets utredningsavdelning
bl. a. följande.

Forskningen har hittills levererat en mängd data av synnerlig betydelse för
skadebedömning och åtgärder i vattenmålen. Utan varje uppräkning av vunna
resultat skall här endast konstateras, att svensk forskning inom ett stort
antal delområden tilldragit sig betydande internationell uppmärksamhet och
genomgående anses anmärkningsvärd med hänsyn till forskningspersonalens
ringa numerär. Det torde emellertid vara felaktigt att i likhet med den sak -

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1962

kunnige i detta ärende förutsätta, att behovet av forskning inom tämligen
närliggande tid skall avta och därmed även styrkan i kravet på samordning
av forskning och utredning. Tvärtom torde för överskådlig tid enbart de
arbetsuppgifter, som i betänkandet anges som speciellt viktiga, kräva ökad
forskningsinsats. Det förefaller praktiskt, att denna i allo målinriktade forskning
bedrivs i nära samarbete med utredningspersonalen, som har ingående
kunskap om förhållandena i t. ex. de stora norrlandssjöarna.

Sambandet mellan forskning och utredning har emellertid även en annan
aspekt, vars bakgrund hittills inte blivit belyst. Omedelbar tillgång till forskarpersonalens
både specialkunskaper och bredare orientering medför för
utredaren tidsbesparande genvägar till lösningen av många aktuella problem.
Nästan lika ofta undviks på detta sätt direkta felslut på grundval av primärmaterialet.

Av vad som nyss anförts framgår, att föreståndaren för sötvattenslaboratoriet
i fråga om behovet av organisatoriskt samband mellan forskning och
utredningsverksamhet företräder en annan mening än laboratorn vid utredningsavdelningen.
Fiskeriintendenten i övre norra distriktet ifrågasätter för sin
del i viss mån värdet av kontakten mellan forskare och utredare. Såvitt framgår
av utredningsavdelningens vid sötvattenslaboratoriet yttranden i vattenmål
har denna kontakt enligt hans mening inte gett mera påtagliga resultat.
Den centrala fiskeriforskningen anser han endast undantagsvis ge resultat av
omedelbar betydelse för målbehandlingen. Någon risk finns vidare inte för
att den centrala forskningen skall behöva lida brist på utredningsmaterial,
om fiskeriintendentorganisationen blir utredningsorgan. I övre norra distriktet
har det visat sig möjligt att vid sidan av det ordinarie undersökningsarbetet
i ett regleringsvatten utan ökade kostnader utföra provtagningar och
materialinsamlingar för specialisters räkning.

Statskontoret, kammarkollegiet, vattenöverdomstolen samt vattenregleringsföretagens
samarbetsorgan understryker vikten av att en god kontakt
upprätthålls mellan forskare och utredare även sedan det organisatoriska
sambandet mellan dem upphört. Vattenöverdomstolen, som närmare berört
samordningsfrågan, anför bl. a. följande.

Vattenöverdomstolen förutsätter, i likhet med utredningsmannen, att kontinuerlig
god samverkan mellan laboratoriets forskningsavdelning, som fortfarande
skall bestå, och intendenterna kommer att äga rum för att forskningsavdelningens
rön skall komma utredningsverksamheten till godo och
vice versa. Det är önskvärt, att möjlighet bereds de på fältet verksamma fiskeribiologema
att då och då under kortare tid verka vid laboratoriets forskningsavdelning
och jämväl de vid avdelningen verksamma biologerna att
följa fältarbetet. Vattenöverdomstolen biträder även det i betänkandet uttalade
önskemålet, att det från tid till annan anordnas konferenser, vid vilka
företrädare för fiskeristyrelsen, sakkunnigorganen och vattendomstolarna får
tillfälle att dryfta gemensamma problem. Konferenser mellan de i vattenrättsskipningen
verksamma juristerna och ingenjörerna brukar tid efter annan
hållas och det skulle otvivelaktigt vara av värde, om dessa konferenser
kunde, i den mån fiskefrågor berörs, utvidgas att omfatta jämväl sakkunskap
i fråga om fisket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 dr 1962
Personalbehovet m. m.

Beräkningen av arbetskraftsbehovet för utredningsarbete av ifrågavarande
art är enligt statskontorets mening ytterst vansklig. En i förhållande till utredningsförslaget
något begränsad utbyggnadstakt synes ämbetsverket lämplig
dels med hänsyn till att tidigare vakanta tjänster i övre norra intendentsdistriktet
nyligen återbesatts, dels med tanke på att av utredningsmannen föreslagna
lönegradshöjningar kan medföra minskad personalomsättning, något som
bör öka arbetseffektiviteten. Även vattenreglerings företagens samarbetsorgan
framhåller, att det är vanskligt att bedöma, hur stor den nya organisationen
bör vara. Man vet inte vilka krav vattendomstolarna kommer att
ställa på utredningarnas omfattning. Det är inte heller möjligt att med
full säkerhet på förhand avgöra, i vilken takt kraftutbyggnaderna kommer
att bedrivas. Samarbetsorganet anser i likhet med föreståndaren för sötvattenslaboratoriet,
att utredningsmannens uppskattning av personalbehovet kan
godtas såsom ett minimum, men understryker vikten av att personalstyrkan
snabbt kan utökas.

Kammarkollegiet, laboratorn vid sötvattenslaboratoriets utredningsavdelning
samt fiskeriintendenterna i mellersta, övre södra och nedre södra distrikten
anser, att utredningsmannen underskattat personalbehovet.

I fråga om enskildheterna i utredningsmannens förslag beträffande personalorganisationen
framförs i yttrandena vissa erinringar.

Fiskeristyrelsen avstyrker sålunda, att den f. n. vid sötvattenslaboratoriets
sekretariat placerade befattningen som förste byråsekreterare överförs till
styrelsens huvudorganisation i Göteborg för att utföra de sammanhållande
och uppföljande funktionerna med avseende på fiskeriintendenternas handläggning
av fiskefrågor i vattenmål. För uppgiften bör enligt styrelsens mening
krävas en tingsmeriterad jurist, som är förtrogen med vattenlagstiftningens
speciella, fiskeribetonade aspekter. I anslagsäskandena hösten 1961
har styrelsen fördenskull föreslagit, att tjänsten som förste byråsekreterare
i lönegrad Ae 23 hos styrelsen omvandlas till en tjänst som byrådirektör i
lönegrad Ao 26 för att fungera som chef för en vattenrättssektion inom
administrativa byrån. Även fiskeriintendenten i övre norra distriktet hävdar,
att nämnda arbetsuppgifter är av sådan vikt, att en byrådirektörstjänst
bör ifrågakomma. Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan anser, att
befattningen som förste byråsekreterare vid sötvattenslaboratoriet inte
bör överflyttas till fiskeristyrelsen i Göteborg utan utnyttjas inom fiskeriintendentsorganisationen,
förslagsvis hos intendenten i mellersta distriktet.

Föreståndaren för sötvattenslaboratoriet erinrar om att utredningsmannen
föreslagit, att vid laboratoriets sekretariat en tjänst som kontorsbiträde och en
tjänst som biträdande vaktmästare skall indras. Båda tjänsterna är emellertid
enligt hans mening nödvändiga dels för betjäningen av laboratoriets växel,
dels för biträde åt laboratoriets vaktmästare. Han understryker vidare önsk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1962

värdheten av att den vetenskapliga personal, som utför forskning i samband
med sjöregleringsproblem, utökas med ytterligare en laborator. Man får
även räkna med att laboratoriet självt får överta en del av de fältarbeten,
som nu utförs av utredningsavdelningen, vilket kan motivera, att en
fiskmästare knyts till forskningsverksamheten. Som redan nämnts i avsnittet
om organisationsfrågan har emellertid fiskeriintendenten i övre norra distriktet
framhållit, att det i hans distrikt visat sig möjligt att — vid sidan av det
ordinarie undersökningsarbetet i ett regleringsvatten — utan ökade kostnader
utföra provtagningar och materialinsamlingar för specialisters räkning.

Också när det gäller den nya intendentsorganisationen anser föreståndaren
för sötvattenslaboratoriet, att en fiskmästarbefattning utöver vad utredningsmannen
föreslagit är erforderlig. Han fäster därvid uppmärksamheten
på att Kungl. Maj:t den 30 juni 1961 medgett, att en ny tjänst såsom extra
fiskmästare i lönegrad Ag 13 med tjänstgöring i mellersta distriktet får
inrättas.

Kammarkollegiet samt fiskeriintendenterna i mellersta, övre södra och
nedre södra distrikten anser det inte vara tillfyllest, att personalen vid mellersta
fiskeriintendentsdistriktet skall betjäna även övre och nedre södra distrikten,
eftersom personalen i mellersta distriktet behövs för arbetet inom detta.
Kammarkollegiet och fiskeriintendenten i övre södra distriktet yrkar därför
på en förstärkning i ettvart av övre södra och nedre södra intendentsdistriktet
med en fiskmästare samt med en för båda distrikten gemensam fiskeriinspektör.
Intendenten i nedre södra distriktet uppger behovet av förstärkning i
sitt distrikt till en fiskmästare och en fiskeriinspektör.

Beträffande kontorspersonalen i de olika intendentsdistrikten framhåller
fiskeristyrelsen, att en effektiv funktion av de i förhallande till nuläget
starkt utvidgade intendentskontoren i de tre nordliga sötvattensdistrikten
fordrar en god och tillräckligt stor kontors- och skrivexpedition för ettvart
av kontoren. Styrelsen anför härom bl. a. följande.

En inte oväsentlig del av »flaskhalsarna» i intendentsarbetet, framför allt
med avseende på vattenmål, ligger i otillräckligt dimensionerade hjälpkrafter
för speciellt skriv- och kontorsgöromål. Personalen i kontorskarriären vid övre
och nedre norra distrikten bör i anslutning härtill utgöras av en kansliskrivare
som ledare av kontorsarbetet och statistikbiträde, ett kanslibiträde och
två kontorsbiträden. För mellersta distriktet kan mahända, i avvaktan pa
ytterligare erfarenheter, en något mindre organisation vara tänkbar.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet framhåller, att intendentsorganisationen
bör förstärkas med biträdespersonal för fjälläsning, såvida inte sötvattenslaboratoriet
åläggs att med förtursrätt utföra det fjälläsningsarbete,
som erfordras för utredningar i vattenmål. Fiskeriintendenten i nedre norra
distriktet anser sig utöver den kontorspersonal utredningsmannen föreslagit
tills vidare behöva behålla den redan befintliga kontorsbiträdestjänsten.
Även fiskeriintendenten i nedre södra distriktet anser, att en ökning av
skrivpersonalen i hans distrikt torde vara nödvändig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 dr 1962

Värdet av att fiskeriintendentsorganisationen förstärks med statistisk expertis
vitsordas av kammarkollegiet, statistiska centralbyrån, fiskeriintendenterna
i övre och nedre norra distrikten samt vattenregleringsföretagens samarbetsorgan.

Beträffande den statistiska sakkunskapens uppgifter vid undersökningar
i vattenmål framhåller statistiska centralbyrån bl. a. följande.

Helt allmänt synes man ha underlag för påståendet, att många av de
statistiska problemen i samband med undersökningarna i vattenmål är av
mycket svår och intrikat natur. En till alla delar oklanderlig behandling av
samtliga dessa problem torde näppeligen kunna åstadkommas inom rimliga
tids- och kostnadsramar. Den statistiska sakkunskapens uppgifter blir härigenom
av dubbel karaktär. Å ena sidan måste skäliga insatser göras med
sikte pa ett i statistiskt avseende tillfredsställande genomförande av undersökningarna.
Ä andra sidan krävs att eventuellt kvarstående brister och svagf0eter
}. statistiska behandlingen blir klarlagda, varigenom domstolarna
ar möjlighet att bedöma tillförlitligheten i det presenterade materialet.

Centralbyrån framhåller vidare, att det för den officiella fiskestatistiken
är av vikt, att den lokala fiskeriadministrationen äger resurser att snabbt och
säkert handlägga de med statistiken sammanhängande ärendena.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet framhåller, att bearbetning av
fiskeristatistiska uppgifter och uppgörande av förslag till ersättningar är
frågor, som ligger på det ekonomiska planet och därför bör anförtros åt
personal med kvalificerad ekonomisk och statistisk utbildning. Även vid uppläggningen
av biologiska undersökningar bör ett samarbete äga rum mellan
biologiskt och statistiskt sakkunniga. Fältarbetet är kostnadskrävande och
mer material bör därför inte insamlas än vad som erfordras för att ett
statistiskt godtagbart resultat skall kunna framläggas.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet anser, att beräkning av brutto- och
nettopriser samt fördelning av ersättning på delägare bör helt få ankomma
på ekonomisk sakkunskap, som anlitas särskilt av domstol. Föreståndaren
för sötvattenslaboratoriet understryker, att man ej som utredningsmannen
gjort kan sätta den mer statistiska metoden som ett alternativ till den mer
biologiskt betonade undersökningsmetoden utan att man måste kombinera
båda.

När det gäller antalet tjänster med statistisk inriktning framhåller statistiska
centralbyrån, att det torde vara lämpligt att knyta vetenskapligt meriterad
expertis till utredningsarbetet men att detta med hänsyn till rekryteringssvårigheterna
förmodligen får ske på konsultbasis. För den mera fortlöpande
statistikerinsatsen synes enligt centralbyråns mening den av utredningsmannen
föreslagna organisationen böra tillstyrkas. Starka skäl kan
måhända anses tala för att ytterligare någon statistikertjänst inrättas. Häremot
talar dock bl. a„ att rekryteringssvårigheter föreligger. Vattenregleringsföretagens
samarbetsorgan anser, att behov av en förste byråsekreterartjänst
föreligger i vart och ett av de tre nordliga distrikten för en ur statistisk syn -

Kungl. Maj.ts proposition nr -i8 år 1962

punkt sakkunnig bedömning och behandling av insamlat material samt för
att lämna intendentskontoren kvalificerat biträde med de administrativa göromålen.
Samarbetsorganet förutsätter, att dessa tjänster skall rymmas inom
den av utredningsmannen föreslagna personalorganisationen. I fråga om mellersta
distriktet bör, även om inte någon byråsekreterartjänst inrättas nu,
möjligheten hållas öppen att utbyta en fiskeriinspektörstjänst mot en sådan
befattning. Samarbetsorganet framhåller, att omsättningen av biologer
erfarenhetsmässigt är större än omsättningen av statistiskt-ekonomiskt
skolad personal. Byråsekreterartjänsterna skulle således verka för en
större kontinuitet i utredningsarbetet.

Enligt kammarkollegiets mening är det angeläget, att den nya organisationen
får en viss flexibilitet. Kollegiet anför bl. a. följande.

Det är angeläget, att den nya organisationen inte låses i fråga om arbetsmetodik
och kompetensområde för de sakkunniga. Dessa frågor torde kunna
lösas i samförstånd mellan vederbörande vattenrättsdomare och fiskeriintendent.
Det torde kunna finnas behov av statistiker även inom andra distrikt än
de norrländska, önskvärt är att den eller de statistiker, som kommer att
ingå i organisationen, oberoende av placeringen får anlitas där behov föreligger.

Även länsstyrelsen i Västernorrlands län förutsätter, att organisationen
erhåller sådan elasticitet, att vid avtagande arbetsbelastning arbetskraft
lätt kan överföras mellan olika distrikt.

Lönevillkoren m. m.

Ett villkor för att kunna genomföra det av utredningsmannen förordade
alternativet att koncentrera all utredningsverksamhet rörande fiskeskador
till fiskeriintendentsorganisationen måste enligt kammarkollegiets mening
vara, att rekryteringsfrågan verkligen löses. Lönerna bör avpassas med sikte
på att göra tjänstgöring inom intendentsorganisationen eftersökt. Denna uppfattning
delas av vattenregleringsföretagens samarbctsorgan, som framhåller,
att det uppenbart är till stor olägenhet med täta personalbyten, eftersom
utredningarna sträcker sig över en lång tidrymd.

Fiskeriintendenter, som har ansvaret för stora utredningsavdelningar,
bör enligt laboratorn vid sötvattenslaboratoriets utredningsavdelning
och Föreningen Statens fiskeritjänstemän placeras i lönegrad B 1. Till stöd
för sin uppfattning anför föreningen bl. a. följande.

Om intendentsalternativet genomförs, kommer de nuvarande fiskeriintendenterna
att få överta inte bara den administrativa ledningen av resp. arbetsgrupper
utan även tvingas undervisa sina nytillkomna medarbetare i ekologi,
fiskeribiologi, fiskeriadministration, fiskerilagstiftning etc. Det får anses rimligt,
att detta ökade ansvar och en sådan arbetsbörda motiverar en placering
i lönegraden B 1. Detsamma gäller föreståndaren för utredningsavdelningen
i den händelse sötvattenslaboratoriealtemativet genomförs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 dr 1962

Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan framhåller, att med hänsyn till
den ökning av kvalificerade uppgifter, som genom organisationsförslaget
åläggs fiskeriintendenterna i de tre nordliga distrikten, dessa bör erhålla
personliga lönetillägg.

När det gäller löneställningen för biträdande fiskeriintendent, för vilken
utredningsmannen förordat krav på licentiatexamen, kan statens lönenämnd
inte tillstyrka högre lönegrad än A 24. Föreningen Statens fiskeritjånstemän
framhåller å andra sidan bl. a., att fiskeribiologer med licentiat- eller doktorsexamen
inte kan väntas i större utsträckning ta det ansvar och den
arbetsbörda, som en fiskeriinspektörs- eller intendenttjänst innebär, med
mindre än att lönegradsplaceringen åtminstone motsvarar lektorskarriären.
Fiskeribiologer med nämnda examina bör sålunda enligt föreningens mening
tillförsäkras lägst lönegrad A 25.

I fråga om tjänsterna som fiskeriinspektör konstaterar statens
lönenämnd, att utredningen inte ger tillräckligt underlag för att bedöma den
av utredningsmannen föreslagna ändrade relationen i antalet befattningar i
lönegrad A 23 och A 21. Föreståndaren för sötvattenslaboratoriet, laboratorn
vid utredningsavdelningen vid laboratoriet samt Föreningen Statens fiskeritjänstemän
anser samtliga, att tjänsterna som fiskeriinspektör bör placeras
i lägst lönegrad A 23 med hänsyn till främst konkurrensen från lärarbanan.
Föreståndaren för laboratoriet samt föreningen understryker även, att som
en följd härav den f. n. på sötvattenslaboratoriet placerade tjänsten som
förste byråsekreterare i lönegrad Ao 21 bör uppflyttas till lönegrad Ao 23.
Föreningen framhåller också, att om tjänsten förläggs till fiskeristyrelsen i
Göteborg med de i utredningen angivna arbetsuppgifterna, lönegraden A 23
utgör lägsta lönegradsplacering med hänsyn till att flera av arbetsuppgifterna
ställer höga krav i fråga om ansvar och omdöme.

Föreståndaren för sötvattenslaboratoriet förordar vidare, att fiskmäst
a r n a i lönehänseende jämställs med fiskerikonsulenterna vid hushållningssällskapen.

Beträffande kontorspersonalens löneställning framhåller statens
lönenämnd, att i betänkandet saknas underlag för att bedöma, huruvida för
de kvarstående administrativa biträdesuppgifterna på sötvattenslaboratoriets
forskningsavdelning erfordras en kansliskrivare och ett kanslibiträde. Tillräcklig
grund saknas vidare för att tillförlitligt bedöma den föreslagna löneställningen
för biträdestjänsterna i de tre nordligaste intendentsdistrikten.
Enligt lönenämndens uppfattning förefaller det som om utrymme finns även
för arbetsuppgifter, som i allmänhet åvilar skriv- och kontorsbiträden. Föreståndaren
för sötvattenslaboratoriet föreslår, att mellersta intendentsdistriktet
liksom de båda norra distrikten tilldelas en kontorist i lönegrad Ae 9
i stället för ett kanslibiträde i lönegrad Ae 7.

För ny tillträdande fiskeriinspektörer har utredningsmannen föreslagit, att

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 dr 1962

provtjänstgöring skall anordnas en å två månader vid sötvattenslaboratoriet
och vid någon av fiskeristyrelsens byråer. Fiskeriintendenten i
nedre norra distriktet anser, att för fiskeriinspektörsbefattning bör gälla
minst tre månaders tjänst inom fiskeristaten. Fiskeriintendenten i mellersta
distriktet framhåller, att provtjänstgöringen bör förläggas både till fiskenstyrelsen
och intendentsorganisationen, medan sådan tjänstgöring vid sötvattenslaboratoriet
enligt hans mening torde vara mindre nödvändig.
Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan anför, att provtjänstgöringen
bör förläggas till intendentsorganisationen, i vart fall sedan utredningsverksamheten
vid sötvattenslaboratoriet upphört.

Finansieringen m. m.

Både vattenöverdomstolen och vattenregleringsföretagens samarbetsorgan
tillstyrker utredningsmannens förslag i fråga om finansieringen av utredningsverksamheten.
Samarbetsorganet framhåller vidare, att i den mån forskningsverksamheten
kan bidra till att behandlingen av fiskefrågorna i vattenmål
underlättas, torde kraftföretagen även fortsättningsvis vara villiga att
tillskjuta medel till forskningen. Samarbetsorganet anser dock, att utredningsmannens
förslag att fiskeristyrelsen i samråd med de stora kraftintressenterna
skall undersöka finansieringsfrågan bör beaktas. Härvid bör även
problemet rörande samordningen mellan forskning och utredningsverksamhet
behandlas.

Inte heller riksrevisionsverket har något att erinra mot att formerna för
kraftföretagens stöd åt forskningen utreds närmare av fiskeristyrelsen. Enligt
ämbetsverkets mening bör emellertid prövas, om inte även efter att de föreslagna
organisatoriska förändringarna genomförts inom fiskeriadministrationen
kostnaderna för forskningen kan uttas på grundval av It kap. 97 §
vattenlagen. Vad utredningsmannen anfört rörande osäkerheten om lagrummets
tillämplighet, synes nämligen ämbetsverket knappast övertygande.

Riksrevisionsverket framhåller vidare, att timersättningen för vissa uppdrag,
som verkställts av fiskeriintendent, med hänsyn till ökningen av administrations-
och pensioneringskostnaderna samt expenser lämpligen bör
bestämmas till 50 kr. i stället för av utredningsmannen föreslagna 41 kr.
Enligt ämbetsverkets mening bör i samband härmed jämväl det procentuella
tillägget vid debitering av större uppdrag höjas från nuvarande 60 till i vart
fall 90 procent.

Statens pensionsanstalt påpekar i fråga om värderingen av de i ersättningarna
inkluderade pensionskostnaderna, att beräkningen av dessa i hög grad
är en konventionsfråga. I avvaktan på resultatet av ett samråd mellan staten
och andra arbetsgivare angående gemensamma normer för sådana beräkningar
bär anstalten inte något att erinra mot att hittills tillämpade normer
för kalkyleringen tills vidare bibehålls.

Utredningsmannens uppfattning att anslaget till undersökningsverksam -

Kungi. Maj.ts proposition nr 48 dr 1962

heten f. n. inte bör uppdelas på ett anslag för forskning och ett för övrig
undersökningsverksamhet delas av riksrevisionsverket, som emellertid
anser, att anslagets rubricering bör ändras till förslagsvis Undersökningar
inom fiskeriorganisationen. Ämbetsverket ifrågasätter vidare, om det är
nödvändigt med två stater för anslaget. En dylik statuppdelning synes
kunna anstå i avbidan på resultatet av den föreslagna utredningen rörande
forskningens finansiering. Fiskeriintendenten i övre norra distriktet framhåller,
att man bör ta upp en särskild anslagstitel för att bestrida vissa
kostnader av sådan natur, att de inte kan debiteras ett visst vattenmål.

I flera remissyttranden har berörts frågan om avvägningen mellan de
allmänna fiskevårdande uppgifterna och de arbetsuppgifter intendenterna
erhåller i samband med fiskeutredningar i vattenmål. Härvid framhålls
bl. a. svårigheterna för intendenterna att hinna med båda slagen av uppgifter.
Intendenten i övre norra distriktet föreslår, att intendenternas timersättning
får disponeras till erforderlig arbetshjälp i intendentens allmänna
verksamhet.

Någon erinran mot förslaget att tillfälligt utnyttja utredningspersonalen
för de fiskevårdande uppgifterna resp. att tillämpa tidskrivning återfinns
emellertid inte i remissyttrandena. Endast kammarkollegiet har berört den
första frågan och anför, att intendenterna bör ha full frihet med avseende
på dispositionen av dem underställd personal. I fråga om tidskrivningen
framhåller fiskeriintendenten i mellersta distriktet, att normer härför torde
behöva utarbetas. Vattenreglerings företagens samarbetsorgan framhåller,
att det merarbete, som kan uppstå genom tidskrivningen, väl motiveras av
att genom denna möjliggörs en rättvis fördelning av kostnaderna mellan
olika företag samt att utredningspersonalen tillfälligt kan utnyttjas för de
statliga arbetsuppgifterna.

Övriga frågor

I flera av remissyttrandena understryks det värde, som forskningen har
för utredningsverksamheten, samt att den decentraliserade utredningsorganisationen
inte får medföra en minskning av forskningens omfattning. Utredningsmannens
förslag att samtidigt överväga frågan om formerna för
forskningens fortsatta finansiering och frågan om närmare riktlinjer
för forskningen och dennas personalbehov
tillstyrks också i remissvaren. Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan
ifrågasätter, om man inte borde utreda även möjligheterna att förenkla
regleringen av fiskeskador med. hjälp av en schablonmetod, som i sina
huvuddrag kan godtas av domstolarna och parterna.

Beträffande samordningen mellan fiskeristyrelsen
och utredningsorganisationen anför vattenöverdomstolen
bl. a. följande.

Kungl. Alaj:ts proposition nr 48 dr 1962

Den fiskesakkunniges ställning i frågor om skador på enskilt fiske är uteslutande
att bedöma enligt vattenlagen och rättegångsbalken. Instruktionen
för statens lokala fiskeriadministration bör därför inte innehålla några föreskrifter
om sättet för dessa uppdrags fullgörande. Det framstår som mindre
lämpligt, att initiativ i frågor om utredning genom sökandenas försorg tas
från fiskeristyrelsens sida i annan form än genom hänvändelse till vattendomstol.

Vattenöverdomstolen anser inte heller att någon ändring bör ske i It
kap. 29 och 36 §§ när det gäller det antal exemplar av ansökan i målet och
kungörelse därom, som vattendomstol skall översända till fiskeristyrelsen.

I anledning av ett i betänkandet gjort uttalande att nya utredningsuppdrag
i princip inte bör ges åt andra än statliga fiskeritjänstemän men
att uppdrag även i fortsättningen undantagsvis bör kunna ges åt annan sakkunnig
anför vattenöverdomstolen bl. a. följande.

Vattenöverdomstolen vill endast understryka, att enligt vattenlagen och
rättegångsbalken föreligger frihet för domstolarna att anlita utomstående
sakkunnig. Denna frihet bör fortfarande bestå. Emellertid är det önskvärt
att, då en statlig organisation för här avsedda utredningar inrättas, domstolen
i första hand anlitar denna.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet ansluter sig till det av utredningsmannen
framförda förslaget, att det i fortsättningen i allt större utsträckning
bör ankomma på sökanden att leverera erforderligt material till fiskeriadministrationen
för att resp. företags inverkan på fisket skall kunna bedömas.
Om material i ökad omfattning framskaffas av sökandeföretaget
efter av fiskeriintendent anvisad plan kan det fältarbete som utförs av fiskmästarna
begränsas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län samt lokaliseringsutredninyen rörande statlig
verksamhet har berört frågan om fiskeriintendenternas
stationeringsorter. Länsstyrelsen framhåller, att intendenten i
nedre norra distriktet bör placeras i Östersund i stället för i Härnösand.
Enligt länsstyrelsens mening bör även distriktsindelningen ändras, så att
Ljungans nederbördsområde överförs från nuvarande mellersta till nedre
norra distriktet. Lokaliseringsutredningen anser, att det med fog kan ifrågasättas,
om inte utredningsverksamheten i mellersta distriktet i samband med
den föreslagna omorganisationen med fördel kan flyttas från Stockholmsområdet
till en mera centralt belägen ort inom distriktet, exempelvis Gävle.

C. Departementschefen

Fiskeutredningar i vattenmål — frånsett föroreningsmål enligt kapitel 8
vattenlagen — samt fiskeutredningar såsom förberedelse till sådana mål
utförs av särskilda av vattendomstolarna förordnade sakkunniga. Sådana
sakkunniguppdrag lämnas i regel antingen till fiskeristyrelsens sötvattens -

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1962

laboratorium eller till de i statens lokala fiskeriadministration ingående
fiskeriintendenterna. Vid laboratoriet finns, såsom närmare framgår av
den föregående redogörelsen, ett sekretariat samt en forsknings- och en
utredningsavdelning. Fiskeutredningarna utförs i huvudsak inom den sistnämnda
avdelningen. Som biträde åt fiskeriintendenterna i övre och nedre
norra distrikten har vidare för fiskeutredningar i vattenmål avdelats viss
personal från sötvattenslaboratoriets personalstat. Kostnaderna för laboratoriets
forsknings- och undersökningsverksamhet i samband med vattenmål
bestrids helt med avgifter, som fiskeristyrelsen för varje budgetår påför
intressenterna i de mål, varmed laboratoriet har befattning. De uppdrag
fiskeriintendenterna fullgör i vattenmål är tjänsteåligganden, för vilka de
inte är berättigade att uppbära särskild gottgörelse. Däremot uppbär statsverket
av vederbörande företagare ersättning enligt en särskild taxa för
uppdrag, som föranleder undersökning på platsen, ävensom för vissa undersökningar
i samband med förberedelse för vattenbyggnadsföretag. Ersättningarna
för sötvattenslaboratoriets verksamhet i vattenmål tas till uppbörd
på ett för ändamålet på riksstaten upptaget reservationsanslag, till
vilket årligen anvisas endast ett formellt belopp av 1 000 kr. De ersättningar,
som inflyter för uppdrag, som utförs av fiskeriintendenterna, upptas
som särskilda uppbördsmedel under intendenternas avlönings- och omkostnadsanslag.

Huvudprincipen för fördelningen av sakkunniguppdragen mellan fiskeriintendenterna
å ena och sötvattenslaboratoriet å andra sidan kan för närvarande
sägas vara, att laboratoriet får hand om utredningar rörande det
enskilda fiskeintresset i de stora sjöregleringsmålen och intendenterna utredningar
i övriga mål om byggande i vatten. Vid skilda tillfällen har framhållits
såväl från de fiskesakkunniga organens egen sida som från domstolar
och andra myndigheter, som är beroende av biträde av dessa organ, att
den nuvarande dubbelorganisationen på området inte är rationell. Vidare
har både fiskeriintendenternas och sötvattenslaboratoriets arbetsbörda tilltagit
starkt under senare år på grund av den ökade vattenkraftsutbyggnaden.
Mot bakgrunden av bland annat dessa förhållanden har eu allsidig
översyn av organisationen av de fiskesakkunniga organen i vattenmål,
m. m. företagits genom en särskilt tillkallad sakkunnig.

Utredningsmannen har undersökt olika möjligheter att effektivisera de
fiskesakkunnigas arbete. Undersökningarna har i första hand resulterat i
att man bör lägga hela denna verksamhet antingen på intendentsorganisationen
eller på sötvattenslaboratoriet. Med hänsyn bland annat till intendentsorganisationens
bättre kontakt med arbetsfältet samt det växande behovet
av samordning mellan undersökningsverksamheten, den lokala fiskevården
och den alltmera betydelsefulla tillsynen över verkställigheten av
fiskekompenserande åtgärder m. in. enligt de domar, som meddelats i
vattenmål, har utredningsmannen ansett sig böra förorda, att all utred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 dr 1962

ningsverksamhet rörande fiskeskador koncentreras till denna organisation,
som samtidigt bör utbyggas för ändamålet. För alternativet att låta
utredningarna helt omhänderhas av sötvattenslaboratoriet talar enligt den
sakkunnige visserligen kravet på samverkan mellan forskning och undersökningsverksamhet
men detta skäl minskar enligt hans förmenande i
styrka, allteftersom möjligheter till schablonberäkning av fiskeskador
framkommer.

I anslutning härtill föreslår den sakkunnige, att utredningsavdelningen
och sekretariatet vid sötvattenslaboratoriet upplöses. Tjänsterna vid utredningsavdelningen
bör därvid i princip överföras till intendentsorganisationen.
Emellertid bör befattningen som föreståndare och laborator vid avdelningen
indras. I fråga om de till sekretariatet hörande tjänsterna föreslås,
att tjänsten som förste byråsekreterare överförs till fiskeristyrelsen, medan
tjänsterna för en kansliskrivare, ett av kanslibiträdena och en expeditionsvakt
överflyttas till forskningsavdelningen. De återstående tjänsterna inom
sekretariatet för en kontorist, ett av kanslibiträdena och en biträdande
vaktmästare förutsätts bli indragna.

Enligt utredningsmannens förslag skall fiskeriintendentsorganisationen
förstärkas genom att dels nyssnämnda tjänster vid sötvattenslaboratoriets
utredningsavdelning överförs, dels ett mindre antal nya tjänster inrättas.
Utbyggnaden föreslås omfatta de tre nordligaste intendentsdistrikten. Inom
dessa redan befintliga, på sötvattenslaboratoriets stat uppförda tjänster bör
samtidigt ombildas eller indras. Totalt bör sakkunnigorganisationen enligt
förslaget förstärkas med tre biologer — varav två alternativt statistiker —
samt en förste fiskmästare. Utbyggnaden avses komma även de båda södra
fiskeriintendentsdistrikten för sötvattensfisket till godo. Den sakkunnige
förordar nämligen, att utredningspersonalen i mellersta distriktet skall
betjäna också dessa båda distrikt.

Utredningsmannen lämnar också vissa allmänna rekommendationer rörande
arbetsfördelningen in. m. mellan sökande i vattenmål och de fiskesakkunniga
organen samt föreslår vissa ändringar i rutinen vid kontakter
mellan vattendomstolarna och fiskeristyrelsen rörande förordnanden om
undersökning av i vad mån det allmänna fiskeintresset berörs av vattenbyggnadsföretag.
Enligt den sakkunniges förslag bör vidare i den för statens
lokala fiskeriadministration gällande instruktionen intas föreskrifter
bland annat om skyldighet för fiskeriintendent att fortlöpande hålla fiskeristyrelsen
underrättad om viktigare frågor, som yppas i samband med undersökningsverksamheten,
samt om skyldighet att i frågor av allmän betydelse
eller större vikt samråda med styrelsen.

I fråga om finansieringen av utredningsorganisationen förordar den sakkunnige,
att nuvarande ordning i stort sett bibehålls. Med hänsyn till kostnadsstegringar
under senare år föreslås emellertid en höjning av timersättningen
enligt intendentstaxan från 33 till 41 kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 dr 1962

I allt väsentligt anser jag mig böra förorda den sakkunniges förslag till
omorganisation av de fiskesakkunniga organen i vattenmål, m. m. I likhet
med den helt övervägande delen av remissorganen vill jag sålunda tillstyrka,
att fiskeutredningar i vattenmål i fortsättningen i princip enbart
utförs inom fiskeriintendentsorganisationen, som för detta ändamål utbyggs,
samtidigt som sötvattenslaboratoriets utredningsavdelning och sekretariat
upplöses. För min del anser jag, att bland annat kravet på samordning
av den allmänna fiskevården och den speciella fiskevård, som betingas
av vattenbyggandet, talar starkt för att utredningsverksamheten
förläggs till intendentsorganisationen. Härtill kommer att fiskeriintendenternas
närhet till arbetsfältet och goda kännedom om lokala fiskeförhållanden
bör medföra, att fiskeundersökningarna genomförs snabbare än vad
som är möjligt för en central utredningsorganisation. Det är vidare givetvis
angeläget, att undersökningarna särskilt vad gäller skadorna på det enskilda
fisket omfattas av befolkningens förtroende. Såsom vattenöverdomstolen
framhållit i sitt remissyttrande torde denna synpunkt bäst tillgodoses om
fiskeutredningarna i vattenmål förläggs till intendentsorganisationen. Som
främsta skäl för en central utredningsorganisation har åberopats behovet
av ett nära samband mellan utredningsverksamheten och den biologiska
forskningen på området. Detta behov har dock såsom påpekats såväl av
utredningsmannen som i flera av remissyttrandena inte längre den betydelse,
att det är motiverat med ett organisatoriskt och lokalmässigt samband
mellan de båda verksamhetsgrenarna på det sätt som nu är fallet
inom sötvattenslaboratoriet. Det är emellertid enligt min mening viktigt,
att även i fortsättningen ett nära samarbete sker mellan dem, som arbetar
med forskningen inom laboratoriet, och dem, som sysslar med undersökningsverksamhet
inom intendentsdistrikten. Kontinuiteten i detta samarbete,
som givetvis bör ta sikte på såväl ett utbyte av erfarenheter och synpunkter
rörande olika aktuella fiskeundersökningar i vattenmål som generella
förbättringar i metoderna för att genomföra sådana undersökningar,
finner jag böra upprätthållas och befordras genom att fiskeristyrelsen anordnar
regelbundna konferenser med företrädare för styrelsen och dess
sötvattenslaboratorium, sakkunnigorganen samt vattendomstolarna som
deltagare. Jag torde i detta sammanhang få erinra om att enligt instruktionen
för fiskeristyrelsen denna har att offentliggöra resultaten av undersökningar
och försök på fiskets område, som utförs vid bland annat styrelsens
sötvattenslaboratorium. Utredningspersonalen vid sakkunnigorganen
har sålunda även genom denna anordning möjlighet att tillgodogöra sig de
rön, som framkommer vid forskningsarbetet inom sötvattenslaboratoriet.

Genom att koncentrera utredningsverksamheten till intendentsorganisationen
kan sakkunnigorganen väntas få möjlighet att bedriva sin verksamhet
mera rationellt och i snabbare takt än hittills. Såsom utredningsmannen
visat föreligger emellertid för närvarande en betydande arbetsbalans, vilken

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1962

tillsammans med den ökning av fiskeutredningarna, som kan beräknas bli
följden av den fortsatta utbyggnaden av vattenkraften, nödvändiggör även
en viss förstärkning av sakkunnigorganen. Mot utredningsmannens förslag
till ny personalorganisation i de tre norra intendentsdistrikten, vilken närmare
redovisats i det föregående, har jag i huvudsak intet att erinra. Enligt
min mening bör det emellertid i mellersta liksom i övre och nedre norra
intendentsdistrikten föreligga möjlighet att anställa en befattningshavare
med statistisk eller administrativ utbildning. Vidare synes i det nedre norra
intendentsdistriktet böra inrättas en biträdestjänst för kontorsgöromal utöver
vad den sakkunnige förordat.

Såsom utredningsmannen föreslagit bör fiskeriintendenterna och dem
underlydande personal i övre norra och nedre norra distrikten liksom hittills
stationeras i Luleå respektive Härnösand. Vad gäller intendenten i
mellersta distriktet, vilken för närvarande är placerad i Lidingö, anser jag
i likhet med lokaliseringsutredningen för statlig verksamhet, att denne och
honom underlydande personal bör stationeras i Gävle. Härför talar enligt
min mening bland annat den geografiska utbredningen av det mellersta
distriktet och vattenregleringsföretagens belägenhet inom detta. Frågan om
stationeringsorter för övriga fiskeriintendenter liksom det i vissa remissyttranden
väckta spörsmålet om ändrad gränsdragning mellan de olika intendentsdistrikten
finner jag inte anledning att uppta till prövning i detta
sammanhang.

Efter den av mig förordade omorganisationen bör således tills vidare
under ledning av fiskeriintendenten i övre norra distriktet i Luleå tjänstgöra
följande personal, nämligen en biträdande fiskeriintendent, tva förste
fiskeriinspektörer, en förste aktuarie, fyra personer med fiskmästarutbildning
och två biträden för kontorsgöromål. I nedre norra distriktet i Härnösand
bör den personal, som underställs fiskeriintendenten, omfatta en biträdande
fiskeriintendent, fyra förste fiskeriinspektörer, varav en alternativt
förste aktuarie, sju personer med fiskmästarutbildning och tre biträden för
kontorsgöromål, medan i mellersta distriktet i Gävle fiskeriintendentens
personal bör bestå av två förste fiskeriinspektörer, varav en alternativt
förste aktuarie, två personer med fiskmästarutbildning och ett biträde för
kontorsgöromål.

Personalen i mellersta fiskeriintendentsdistriktet bör i enlighet med den
sakkunniges förslag jämväl biträda fiskeriintendenterna i övre och nedre
södra intendentsdistrikten. Fördelningen av personalen på olika intendentsdistrikt
bör givetvis kunna omprövas av Kungl. Maj:t i anslutning till de
förskjutningar i arbetsbelastningen, som kan förväntas komma att inträffa.
Jag förutsätter vidare att, utöver vad nu föreslagits, liksom hittills möjlighet
skall föreligga att anställa tillfällig personal för att kunna genomföra
erforderliga fiskeutredningar i vattenmål. För att elastiskt kunna tillgodose
intendenternas behov av dylik arbetskraft bör enligt min mening Kungl.
4 Dihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 48.

Kungi. Maj.ts proposition nr 48 är 1962

Maj:t äga vidta ändringar under löpande budgetår i den för ifrågavarande
undersökningar upprättade staten.

Utredningsmannens förslag att vid upplösningen av sötvattenslaboratoriets
utredningsavdelning i princip överföra de till denna knutna tjänsterna
till intendentsorganisationen föranleder ingen erinran från min sida. Ej
heller har jag något att invända mot att tjänsten som föreståndare för och
laborator vid avdelningen indras. Vad gäller sekretariatet bör enligt min
mening tjänsterna för en kansliskrivare, ett av kanslibiträdena och en biträdande
vaktmästare indras, medan tjänsterna för en kontorist, ett av
kanslibiträdena och en expeditionsvakt bör överföras till forskningsavdelningen.
Å andra sidan bör inrättas en tjänst som kontorsbiträde i reglerad
befordringsgång för i främsta rummet skötsel av den för sötvattenslaboratoriet
och statens vatteninspektion gemensamma telefonväxeln. Som förut
nämnts har utredningsmannen föreslagit, att tjänsten som förste byråsekreterare
i lönegrad Ao 21 skall överföras till fiskeristyrelsen. I likhet
med vissa av remissorganen anser jag emellertid, att denna tjänst bör
överföras till det mellersta intendentsdisl riktet. Eu av de vid detta distrikt
till inrättande föreslagna tjänsterna som förste fiskeriinspektör, alternativt
förste aktuarie, bör därvid hållas vakant, så länge förste byråsekreterartjänsten
uppehålls av nuvarande ordinarie innehavaren. Den samordningsoch
initiativverksamhet beträffande fiskeutredningarna, som fiskeristyrelsen
enligt den sakkunniges förslag bör handha efter omorganisationen,
synes enligt min mening i erforderlig omfattning kunna fullgöras av styrelsen
utan någon särskild personalförstärkning.

Sötvattenslaboratoriets personal kommer efter omorganisationen av de
fiskesakkunniga organen salunda att bestå av en laborator och föreståndare,
en laborator, en person med fiskmästarutbildning, två institutionsbiträden,
ett biträde för kontorsgöromål och en expeditionsvakt, vilka skall
avlönas av medel, som anvisas över ordinarie driftbudgetanslag, samt två
laboratorer, fem institutionsbiträden och två biträden för kontorsgöromål,
vilka skall avlönas av medel, som uppbärs av intressenterna i vattenmål.

Med hänsyn till vad fiskeriintendenten i övre norra distriktet anfört angående
biträdespersonal för fjälläsning anser jag, att det bör åligga fiskeristyrelsen
att tillse, att sötvattenslaboratoriet med förtursrätt utför det fjällläsningsarbete
m. m., som erfordras för fiskeriintendenternas utredningar
i vattenmål.

Det bör i detta sammanhang erinras om att utredningsmannen inte närmare
behandlat frågan om forskningen på fiskets område. Det är emellertid
min avsikt att senare denna dag hemställa om Kungl. Maj ds bemyndigande
att tillkalla en sakkunnig för att verkställa utredning rörande organisationen
av fiskeristyrelsens laboratorieverksamhet, m. m.

Utredningsmannen har föreslagit, att de tjänster, som i samband med
omorganisationen överförs till fiskeriintendentsorganisationen, liksom de

Kungl. Maj:ts proposition nr A8 år 1962

föreslagna nya tjänsterna vid organisationen skall inrättas som extra ordinarie
med hänsyn till att utredningsverksamheten under i vart fall de närmaste
tre decennierna totalt sett inte beräknas komma att minska. Mot den
sakkunniges förslag i denna del har jag intet att erinra.

Beträffande löneställningen för befattningshavarna inom den nya utredningsorganisationen
vill jag föreslå följande. Fiskeriintendenterna i de tre
nordligaste distrikten bör uppflyttas från nuvarande lönegrad Ao 26 till
Bo 1. De två nya tjänsterna som biträdande fiskeriintendent, för vilka i
princip bör tillämpas samma kompetenskrav som för fiskeriintendent,
bör placeras i lönegrad Ae 25. Befattningarna som förste fiskeriinspektör
respektive förste aktuarie bör inrättas i lönegrad Ae23. För att kunna
erhålla tjänst som förste fiskeriinspektör bör sökande fullgöra den provtjänstgöring,
som fiskeri styrel sen kan finna skäl föreskriva. För fiskmästarpersonalen,
som för närvarande innehar tjänster i lönegrad A 13
respektive A 15, bör inrättas tjänster i lönegrad A 15 respektive A 17. Samtidigt
bör tjänstebenämningarna fiskmästare och förste fiskmästare ersättas
med titeln fiskerikonsulent. Vad gäller fördelningen av fiskerikonsulentema
i olika lönegrader på skilda intendentsdistrikt anser jag mig böra
föreslå, att övre norra distriktet tills vidare tilldelas två tjänster i lönegrad
Ae 17 och två i lönegrad Ae 15, nedre norra distriktet två tjänster i lönegrad
Ae 17 och fem i lönegrad Ae 15 samt mellersta distriktet en tjänst i
lönegrad Ae 17 och en i lönegrad Ae 15. Beträffande biträdespersonalen
för kontorsgöromål föreslår jag, att övre norra distriktet erhåller en tjänst
som kontorist i lönegrad Ae 9 och eu tjänst som kontorsbiträde i reglerad
befordringsgång, nedre norra distriktet en tjänst som kontorist i lönegrad
Ae 9 och två tjänster som kontorsbiträden i reglerad befordringsgång samt
mellersta distriktet en tjänst som kanslibiträde i lönegrad Ae 7. Det torde
få ankomma på Kungl. Maj:t att i samband med förskjutningar i arbetsbelastningen
ompröva fördelningen av personalen på olika intendentsdistrikt.

I anslutning till det av mig nu framlagda organisationsförslaget är jag
beredd att förorda löneförbättringar även för vissa befattningshavare
inom fiskeriväsendet i övrigt. De förordade lönegradsuppflyttmngama,
vilka samtliga bör gälla från och med den 1 juli 1962, har varit föremål
för överläggningar mellan företrädare för civil- och j o rdbruksd ep ar tementen
samt vederbörande personalorganisationer och därvid godtagits av
organisationerna. Tablå över den vid överläggningarna överenskomna
lönegradsplaceringen beträffande vissa tjänster inom fiskeriväsendet m. m.
redovisas i särskild, härvid fogad bilaga.

Den sakkunniges förslag att kostnaderna för de fiskesakkunniga organen
i vattenmål även i fortsättningen skall bestridas på i princip samma sätt
som hittills föranleder ingen erinran från min sida.

För uppdrag, som av fiskeriintendent verkställs i ansökningsmål angåen -

Kungi. Maj:ts proposition nr 48 år 1962

de byggande i vatten och va 11 enregi e ring, då uppdraget föranleder undersökning
på platsen, ävensom för undersökningar enligt 5 § kungörelsen
den 24 april 1953 (nr 177) angående förberedelse av vissa företag enligt
vattenlagen samt 14 kap. 5 § 2 mom. vattenlagen, bör statsverket
sålunda av vederbörande företagare uppbära ersättning enligt den s. k. intendentstaxan.
Timersättningen enligt denna taxa bör emellertid med hänsyn
till kostnadsutvecklingen i enlighet med riksrevisionsverkets förslag
höjas från nuvarande 33 till 50 kr. Därvid bör av nyss angivna skäl även
det procentuella tillägget vid debitering av större uppdrag ändras från nu
gällande 60 till 90 procent. Uppbörden och redovisningen av ersättningarna,
m. m. enligt intendentstaxan bör även framdeles ske på samma sätt som nu.

Kostnaderna för den hittillsvarande statliga sektorn av den lokala fiskeriadministrationen
bör även framdeles täckas av medel, som anvisas under
fiskeriintendenternas avlönings- och omkostnadsanslag. I den mån den övriga
utredningspersonalen tillfälligt behöver anlitas för en statlig arbetsuPP£pft
bör anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
under avlöningsanslaget anlitas och belastningen på motsvarande anslag
för utredningsverksamheten i samma mån minskas.

Vad i övrigt gäller finansieringen av de fiskesakkunniga organen i vattenmål
far jag först framhålla, att jag i princip inte har något att erinra mot
att den forskning vid sötvattenslaboratoriet, som har samband med fiskeundersökningarna
i vattenmål, tills vidare bedrivs med hjälp av de medel,
som tillskjuts av vattenregleringsföretagen. I likhet med utredningsmannen
anser jag emellertid, att fragan om hur denna forskning med finansiering
från regleringsföretagen i fortsättningen skall anordnas, närmare bör utredas.
Jag avser därför att senare denna dag föreslå Kungl. Maj:t, att det i
det föregående berörda uppdraget att verkställa utredning rörande organisationen
av fiskeristyrelsens laboratorieverksamhet, m. m. skall omfatta
även nu nämnda spörsmål. Tills vidare bör kostnaderna för berörda forskning
i likhet med kostnaderna för undersökningsverksamheten i övrigt i
samband med vattenmål bestridas i samma ordning som hittills, d. v. s.
med avgifter, som för varje budgetår påförs intressenterna i de mål,
varmed de fiskesakkunniga organen har befattning. Såsom i olika sammanhang
anförts utgör metoden en förenkling av det förfarande, som
11 kap. 97 § vattenlagen närmast synes anvisa.

I enlighet med utredningsmannens förslag bör — för att möjliggöra en
rättvis fördelning av kostnaderna på olika intressenter — tidskrivning utföras
av all utredningspersonal utom den egentliga kontorspersonalen.
Kostnaderna för denna och lokaler samt expenser m. m. bör fördelas efter
de grunder, som fastställs med utgångspunkt från utredningspersonalens
tidskrivning. I fråga om tillämpningen i övrigt av tidskrivningen ansluter
jag mig till vad utredningsmannen anfört härom.

Liksom hittills bör ersättningarna från intressenterna i vattenmål tas till

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 dr 1962

uppbörd på ett särskilt anslag, till vilket endast anvisas ett formellt belopp
av 1 000 kr. Beloppet har hittills anvisats under ett reservationsanslag till
Fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion: Undersökningar inom sötvattenslaboratoriet.
Enligt min mening bör det formella beloppet i fortsättningen
anvisas under ett förslagsanslag till Undersökningar inom fiskeriorganisationen.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att liksom hittills
fastställa stat för anslagets användning ävensom under löpande budgetår
vidta de ändringar i staten, som anförts i det föregående.

Såsom tidigare redovisats har utredningsmannen framlagt vissa allmänna
rekommendationer rörande arbetsfördelningen vid undersökningsverksamheten
m. m. Enligt hans mening bör sålunda övervägas att komplettera bestämmelserna
i 14 kap. 5 § vattenlagen och den s. k. förberedelsekungörelsen
i syfte att sökandens medverkan i fiskeundersökningarna skall kunna
påfordras. Enligt min mening bör det emellertid få ankomma på vattendomstolarna
att från fall till fall träffa avgörande rörande sökandens medverkan
i undersökningarna. Initiativ i frågor om utredning genom sökandens
försorg bör i stället, såsom vattenöverdomstolen påpekat, kunna ske
genom hänvändelse från fiskeristyrelsen till vattendomstol. Vidare bör enligt
utredningsmannens förslag skyldighet föreligga för fiskeriintendent att
vända sig till fiskeristyrelsen för att samråda och erhålla anvisningar rörande
utredningsuppdragens fullgörande. Vad gäller utredningar rörande
det allmänna fiskeintresset synes intet vara att erinra häremot. Jag ämnar
senare för Kungl. Maj:t anmäla frågan om härför erforderliga ändringar
i instruktionen för statens lokala fiskeriadministration. I fråga om utredningar
rörande ersättning för skada på enskilt fiske bör emellertid inte
någon motsvarande skyldighet till samråd med fiskeristyrelsen föreligga.
Den fiskesakkunniges ställning är, såsom vattenöverdomstolen framhållit,
i sådana fall enbart att bedöma enligt reglerna i rättegångsbalken och
vattenlagen. Härav följer dock inte att, när uppdrag att som sakkunnig
avge yttrande i vattenmål anförtros någon tjänsteman inom den statliga
fiskeriorganisationen, uppdraget utan särskilda skäl må lämnas till vederbörande
annat än i hans egenskap av tjänsteman. Spörsmålet i vad mån
tjänstemannen äger med tjänsten förena att såsom privatuppdrag och
således utan att utnyttja de statliga laboratoriernas resurser - åtaga sig
avge sakkunnigutlåtande, ämnar jag senare föreslå Kungl. Maj:t att reglera
genom sådan ändring i de för fiskeriadministrationen gällande instruktionerna
att frågan om tillstånd må särskilt prövas i varje enskilt fall.

Utredningsmannen har vidare föreslagit, att rutinen vid kontakter mellan
vattendomstol och fiskeristyrelsen rörande förordnanden enligt It
kap. 36 § vattenlagen ändras därhän att vattendomstol skall vara skyldig
att till fiskeristyrelsen översända två i stället för som för närvarande
endast ett exemplar av ansökningshandlingarna i målet och kungörelse
därom. Utredningsmannens förslag i denna del anser jag mig inte kunna
tillstyrka.

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1962

Omorganisationen av de fiskesakkunniga organen i vattenmål, m. m. bör
enligt min mening genomföras redan från och med den 1 juli 1962. Det är
emellertid naturligt, att den nya organisationen under den första tiden därefter
får provisorisk karaktär. Senast när fältarbetsperioden våren 1963 tar
sin början bör emellertid alla övergångsanordningar kunna ha vidtagits.
För att underlätta ett snabbt genomförande av omorganisationen avser jag
att senare denna dag föreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt fiskeristyrelsen att
förbereda och vidta åtgärder i den omfattning, som kan ske utan att riksdagens
ställningstagande till frågan föregrips.

I samband med omorganisationen kan sålunda uppkomma behov av
vissa övergångsanordningar. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att
meddela de föreskrifter, som kan bli behövliga i detta sammanhang.

Vad utredningsmannen anfört angående fördelningen av de åt sötvattenslaboratoriet
m. fl. redan meddelade förordnandena i vattenmål efter omorganisationen
föranleder ingen erinran från min sida.

Den av mig i det föregående förordade omorganisationen av de fiskesakkunniga
organen medför en kostnadsökning som, inklusive vissa löneregleringar
för personalen vid dessa organ, kan beräknas utgöra cirka 265 000
kr. Större delen härav eller omkring 235 000 kr. hänför sig till den verksamhet,
som skall bekostas med sadana medel, som erläggs av intressenterna
i vattenmål och tas till uppbörd under förslagsanslaget till undersökningar
inom fiskeriorganisationen. I beloppet ingår även ett engångsbelopp
för anskaffning av möbler o. d. i samband med omorganisationen. Återstående
belopp av cirka 30 000 kr. utgör kostnadsökning till följd av löneregleringen
för vissa fiskeriintendenter. Denna ökning motvägs emellertid
av den i det föregående förordade höjningen av den s. k. intendentstaxan.

Vad härefter angår avlöningsanslaget till fiskeriintendenter m. m. torde
anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän i anledning av nyssnämnda
lönereglering böra höjas med 22 800 kr. Vidare bör posten till avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal i anslutning till den förut förordade
lönegradsuppflyttningen för den nuvarande fiskmästarpersonalen
vid statens fiskodlingsanstalter höjas med 4 300 kr. I anslutning till nu
nämnda ökningar bör posterna till rörligt tillägg och kompensation för höjda
folkpensionsavgifter uppräknas med 8 300 respektive 600 kr. Samtidigt
bör de under särskilda uppbördsmedel upptagna posterna bidrag av vissa
fiske- och arrendeavgiftsmedel samt ersättningar för undersökningar höjas
med 6 000 respektive 25 000 kr.

Avlöningsanslaget torde sålunda böra uppföras med (255 000 + 36 000—
31 000 = ) 260 000 kr.

Vad beträffar omkostnadsanslaget till fiskeriintendenter m. m. bör posterna
till reseersättningar och expenser med hänsyn till automatiska utgiftsökningar
höjas med 2 000 respektive 1 000 kr. Å andra sidan bör under

Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1962

särskilda uppbördsmedel posterna bidrag av vissa fiske- och arrendeavgiftsmedel
samt ersättningar för undersökningar uppräknas med 1 000 respektive
2 000 kr.

Omkostnadsanslaget torde sålunda böra uppföras med (27 000 + 3 000—

3 000 = ) 27 000 kr.

Kostnaderna för de förordade lönegradsuppflyttningama av vissa tjänster
vid f i sk eri styrelsen, sötvattenslaboratoriet, statens fiskodlingsanstalter
och statens vatteninspektion beräknas totalt till omkring 25 000 kr. Härav
hänför sig cirka 12 000 kr. till fiskeristyrelsens avlöningsanslag, omkring

0 000 kr. till avlöningsanslaget för fiskeriintendenter m. m. och cirka 7 000
kr. till vatteninspektionens avlöningsanslag. Det torde få ankomma på
Kungl. Maj:t att medge de överskridanden av fiskeristyrelsens och vatteninspektionens
avlöningsanslag, som påkallas av nämnda löneregleringar.

På fiskeristyrelsens personalförteckning bör utbytas dels tjänsten som
förste byråsekreterare i lönegrad Ae 23 mot en befattning som byrådirektör

1 lönegrad Ae 24, dels två byråinspektörstjänster i lönegrad Ae21 mot två
tjänster som förste fiskeriinspektör i lönegrad Ae 23. Vidare bör en tjänst
som förste byråsekreterare i lönegrad Ao 21 avföras ur förteckningen och
en tjänst som förste fiskmästare i lönegrad Ao 15 överföras på övergångsstat.

För det nya anslaget till undersökningar inom fiskeriorganisationen
bör fastställas personalförteckning omfattande följande tjänster, nämligen
två laboratorer i lönegrad Ae 26, två biträdande fiskeriintendenter i lönegrad
Ae 25, åtta förste fiskeriinspektörer — varav alternativt två förste
aktuarier — i lönegrad Ae 23 och en förste aktuarie i lönegrad Ae 23. I förteckningen
bör å övergångsstat upptas nyssnämnda tjänst som förste byråsekreterare
i lönegrad Ao 21. Som förut anförts bör så länge förste byråsekreterartjänsten
uppehålls av nuvarande ordinarie innehavaren, en av tjänsterna
som förste fiskeriinspektör i lönegrad Ae 23, alternativt förste aktuarie,
hållas vakant. I personalförteckningen för fiskeriintendenter m. m. bor
tre tjänster som fiskeriintendent i lönegrad Ao 26 ersättas med tre tjänster
som fiskeriintendent i lönegrad Bo 1.

Till Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess
utövare e r 1 a g d bensinskatt har för innevarande budgetår
anvisats ett anslag av 785 000 kr. Anslaget avser restitution av ordinarie
skatt för bensin, som förbrukas vid yrkesmässigt fiske under budgetåret.
Beloppet har beräknats med utgångspunkt från en bensinmängd av
2 454 400 liter och en skattesats av 32 öre per liter. Den höjning av skattesatsen
till 33 öre per liter, som beslutats vid 1961 års riksdags vårsession,
har sålunda inte beaktats och skall inle heller beaktas, enär höjningen
endast är en följd av ändrat system för atl fastställa skattepliktig kvantitet
och inte orsakat höjt bensinpris.

Enligt beslut vid 1961 års riksdags höstsession har emellertid den ordina -

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1962

rie skatten för bensin höjts med 5 öre per liter från och med den 1 januari
1962. Höjningen påkallar en ökad gottgörelse till fiskerinäringen för innevarande
budgetår med avrundat 60 000 kr. För nästa budgetår bör gottgörelse
med utgångspunkt från en oförändrad bensinmängd av 2 454 400 liter
och en skattesats av (32 + 5 = ) 37 öre per liter beräknas till avrundat 910 000
kr. Tilläggsbeloppet för innevarande budgetår synes böra upptas under
anslaget för nästa budgetår, vilket sålunda bör uppföras med 970 000 kr.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att

1) godkänna de förslag rörande omorganisation av de
fiskesakkunniga organen i vattenmål, som jag i det föregående
framlagt

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa personalförteckning
för undersökningar inom fiskeriorganisationen i enlighet
med vad jag föreslagit i det föregående

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i
personalförteckningarna för fiskeristyrelsen med statens
vatteninspektion: fiskeristyrelsen och vatteninspektionen
samt för fiskeriintendenter m. m., som föranledes av vad
jag föreslagit i det föregående

4) fastställa följande avlöningsstat för fiskeriintendenter
m. m., att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1962/63:

Avlöningsstat
Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsvis .................................. 230 600

Arvode, bestämt av Kungl. Maj:t .............. 7 500

Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, förslagsvis
..................................... 66 300

Rörligt tillägg, förslagsvis .................... 84 600

Kompensation för höjda folkpensionsavgifter, förslagsvis
..................................... 6 000

Summa kr. 395 000

Särskilda u p p b ö r d s m e d e 1
Bidrag av vissa fiske- och arrendeavgifts -

medel .............................. 60 000

Ersättningar för undersökningar ...... 75 000 135 000

Nettoutgift kr. 260 000

Kungi. Maj:ts proposition nr 48 är 1962

5) å riksstaten för budgetåret 1962/63 under nionde huvudtiteln
anvisa

a) till Undersökningar inom fiskeriorganisationen ett förslagsanslag
av 1 000 kr.

b) till Fiskeriintendenter m. m.: Avlöningar ett förslagsanslag
av 260 000 kr.

c) till Fiskeriintendenter m. m.: Omkostnader ett förslagsanslag
av 27 000 kr.

d) till Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare
erlagd bensinskatt ett anslag av 970 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda
med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t
Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Eklund

Kungl. Maj.ts proposition nr 48 dr 1962

Förslag beträffande vissa tjänster inom fiskeriväsendet m. m.

A. Fiskeriintendentsorganisationen m. m.

Bilaga

ö	vre norra distr	i k t e t,	Mellersta distriktet,
Luleå		Gävle2
1	fiskeriintendent	Bo 1	1 fiskeriintendent Bo 1
1	biträdande fiskeri-		2 förste fiskeriinspek-
	intendent	Ae 25	törer, därav 1 alter-
1	förste aktuarie	Ae 23	nativt förste aktuarie Ae 23s
2	förste fiskeriinspek-		1 fiskerikonsulent Ae 17
	törer	Ae 231	1 fiskerikonsulent Ae 15
2	fiskerikonsulenter	Ae 17	1 kanslibiträde Ae 7
2	fiskerikonsulenter	Ae 15	övre södra distriktet,
1	kontorist	Ae 9	Örebro
1	kontorsbiträde	Af 1-Ae 5	1 fiskeriintendent Ao 26
Nedre norra distriktet,	Nedre södra distriktet,
Härnösand		Göteborg
1	fiskeriintendent	Bo 1	1 fiskeriintendent Ao 26
1	biträdande fiskeri-		österhavets distrikt,
	intendent	Ae 25	Saltsjö-Duvnäs
4	förste fiskeriinspek-		1 fiskeriintendent Ao 26
	törer, därav 1 alter-		Västerhavets distrikt,
	nativt förste aktuarie Ae 231	Göteborg
2	fiskerikonsulenter	Ae 17	1 fiskeriintendent Ao 26
5	fiskerikonsulenter	Ae 15	Statens fiskodlingis-
1	kontorist	Ae 9	anstalter i Kälarne,	M ö r-
2	kontorsbiträden	Af 1-Ae 5	rum och Älvkarleby
			3 fiskerikonsulenter Ae 15
. Sötvattenslaboratoriet
i	föreståndare	Bo 1	C. Fiskeristyrelsen
i	laborator	Ao 26	1 byrådirektör	Ae 24
2	laboratorer	Ae 26	(1 tjänst som förste byråsek-
i	fiskeriassistent	Af 15-Ae 194	reterare i Ae 23 indrages)
i	kontorist	Ae 9	2 förste fiskeriinspektörer	Ae 23
i	expeditionsvakt	Ao 7	(2 tjänster som byråinspek-
2	förste institutions-		tör i Ae21 indrages)
	biträden	Ae 7	1 kontorist	Ae 9
1	kanslibiträde	Ae 7	(1 tjänst som kanslibiträde
3	institutionsbiträden,		i Ae 7 indrages)
	högst	Ae 5	D. Vatteninspektionen
2	institutionsbiträden,		1 laboratorieassistent	Ae 11
	nogst a g o	(1 tjänst som laboratorier-
1	kontorsbiträde	Af 1-Ae 5	träde i högst Ae 9 indrages)

*) För erhållande av tjänst som förste
fiskeriinspektör i A 23 förutsattes i regel viss
tids provtjänstgöring. *) Personalen i mellersta
distriktet skall vid behov biträda jämväl
i övre och nedre södra distrikten. 3) Å
personalförteckningen uppföres en tjänst som
Denna tjänst skall vid uppkommande vakans utbytas mot tjänsten som förste aktuarie i
lönegrad Ae 23. — För erhållande av tjänst som förste fiskeriinspektör förutsättes i regel
viss tids provtjänstgöring. 4) En tjänst som förste fiskmästare i Ao 15 föres å övergångsstat.

2 laboratoriebiträden högst Ae 9
(2 tjänster som institutionsbiträde
i högst Ae 5 indrages) förste

byråsekreterare i lönegrad Ao 21.