Kungi. Maj.ts proposition nr 301 (Proposition 1947:301)

Kungi. Maj.ts proposition nr 301.

Nr 301.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsverkets
övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande
innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av
rådhusrätterna i samma städer komma att indragas
m. m; given Stockholms slott den 23 maj 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 23 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg.

Enligt 1 § lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i
judiciellt avseende äger Kungl. Maj:t med stadsfullmäktiges samtycke förordna,
att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende
förenas med domsaga. Beträffande stad, där domstols- och magistratsgöromålen
ej bereda sysselsättning åt, förutom borgmästaren, minst två lagfarna leBihang
till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 301. 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

damöter i rådhusrätten, må Konungen, jämlikt 2 § nämnda lag, även utan
stadsfullmäktiges samtycke meddela förordnande som nyss nämnts. Har
sådant förordnande meddelats, skall staden åliggande skyldighet beträffande
avlöning till innehavare av befattning, som genom rådhusrättens upphörande
indrages, och pension till honom och hans familj övertagas av statsverket.
Uppstår för staden utgift genom förpliktelse att bidraga till hållande av tingshus
eller genom inrättande av nya tjänster eller eljest för stadens förvaltning,
eller nödgas staden avstå från inkomst eller rättighet, skall, såvitt ej
utgiften eller förlusten motsvaras av besparing eller annan ekonomisk förmån
som beredes staden genom rådhusrättens upphörande, sådan utgift och
förlust ersättas av statsverket.

Med föranledande av anförda bestämmelser i 1932 års lag — vilken såvitt
avser 2 § erhållit sin nuvarande lydelse genom lagändring den 4 maj
1945 (nr 164) — hava utredningar sedan någon tid pågått i fråga om åtskilliga
städers förenande i judiciellt avseende med domsaga. I propositionen
nr 165 har för innevarande års riksdag redan framlagts förslag om statsverkets
övertagande av avlöningsförpliktelser m. m. beträffande borgmästare och
vissa rådmän i städerna Åmål, Karlshamn, Sölvesborg, Laholm och Ängelholm
i samband med rådhusrätternas upphörande i nämnda städer. Propositionen
har bifallits av riksdagen (riksdagens skr. nr 194). Sedan utredningarna
numera slutförts även beträffande städerna Vadstena, Vimmerby,
Trosa, Askersund, Lindesberg, Ulricehamn, Norrtälje, Sigtuna och Vaxholm,
anhåller jag att få underställa Kungl. Maj:ts prövning, i vad mån skyldighet
kan uppkomma för statsverket att övertaga avlöningsförpliktelser gentemot
innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna i sistnämnda
städer komma att indragas.

1 :o.

Vadstena hade den 1 januari 1946 ett invånarantal av 3 080 personer. Staden
omgives av Aska, Dals och Bobergs domsaga, som vid samma tidpunkt
hade 29 207 invånare. Domsagan består av ett tingslag och har tingsställe i
eget i Motala beläget tingshus, vari jämväl domsagans kansli är inrymt. I
domsagan hållas för närvarande årligen tjugo allmänna tingssammanträden
och ett sammanträde med tremansnämnd.

Rådhusrätten och magistraten i Vadstena består av, förutom borgmästaren,
två rådmän och en extra rådman, vilka icke behöva vara lagfarna. Borgmästare
i staden är för närvarande Nils Bertil af Ekenstam, som är född år
1890 och erhållit fullmakt å tjänsten år 1922. Borgmästaren är skyldig avgå
från tjänsten med pension vid fyllda 70 års ålder. Skyldighet för honom
att övergå till annan tjänst hos staden föreligger däremot icke. Framhållas
må emellertid, att af Ekenstam, som avlagt juris kandidatexamen, innehar
kompetens för att kunna utses till kommunalborgmästare. — Befattningarna
såsom rådman respektive extra rådman äro tillsatta allenast på förordnande.

Enligt den av Kungl. Maj:t fastställda lönestaten för rådhusrätten skall

Kungi. Maj.ts proposition nr 301.

till borgmästaren utgå en årlig lön, beräknad efter 16:e lönegraden inom
avdelningen B samt den ortsgrupp, staden tillhör, i Kungl. Maj:ts den 22
juni 1921 givna avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk tillhörande den civila statsförvaltningen. Å lönen
skall utgå dyrtidstillägg enligt de grunder som gälla för befattningshavare
i statens tjänst. Nämnda bestämmelser ha av staden tolkats på så
sätt, att varje förändring, som efter lönestatens ikraftträdande av statsmakterna
beslutats i lönehänseende beträffande tjänsteman som varit underkastad
1921 års avlöningsreglemente, även erhållit tillämpning å innehavaren
av borgmästartjänsten. I enlighet härmed uppbär borgmästaren af Ekenstam
för närvarande lön beräknad efter 26 lönegraden 29 löneklassen ortsgrupp
C i civila avlöningsreglementet. Borgmästaren uppbär vidare sportelinkomster
i form av slämpelprovision, vilken inkomst under åren 1941—
1945 i medeltal uppgått till 594 kronor för år. Enligt »Bestämmelser angående
läkarevård och läkemedel samt vård å sjukhus m. m. för Vadstena
stads tjänsteinnehavare» äger borgmästaren på stadens bekostnad åtnjuta
sjukhus- och läkarvård samt läkemedel efter vissa närmare angivna grunder.
Dessa förmåner, som bland annat utgå vid olycksfall utan eget förvållande
i eller på väg till och från tjänsten, äger borgmästaren åtnjuta intill dess
obligatorisk sjukförsäkring införts. Af Ekenstam tjänstgör även såsom fastighetsregisterförare
och såsom sekreterare i stadens fattigvårdsstyrelse mot
årliga arvoden av respektive 600 och 250 kronor.

Borgmästaren af Ekenstam är av staden tillförsäkrad tjänste- och familjepension
enligt de bestämmelser som gälla för manliga befattningshavare i
statens tjänst i lönegraden A 26. Den årliga pensionsavgiften utgör 1 398
kronor, varav borgmästaren i form av avdrag å lönen erlägger 466 kronor
och staden avsätter återstoden, 932 kronor.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 29 juni 1945 har genom länsstyrelsens
i Östergötlands län försorg utredning ägt rum rörande Vadstenas förenande
i judiciellt avseende med Aska, Dals och Bobergs domsaga. Utredningen,
som verkställts jämlikt 3 § förenämnda lag den 17 juni 1932 och
särskilt behandlat de i nämnda paragraf angivna frågor, har enligt länsstyrelsens
uppdrag utförts av numera fingsdomaren Gunnar Lindskog.

I sitt den 14 februari 1947 dagtecknade utlåtande i ärendet har utredningsmannen
uttalat, att förutsättningar icke funnes att omedelbart
eller inom överskådlig framtid organisera rådhusrätten i Vadstena med tre
lagfarna ledamöter. Staden borde därför förläggas under landsrätt. Med utgångspunkt
från att staden sålunda komme att ingå i gemensamt tingslag
med Aska, Dals och Bobergs domsaga samt att statsverket vid rådhusrättens
upphörande hade att övertaga stadens förpliktelser beträffande borgmästaren
af Ekenstam, vars tjänst för dylik händelse komme att indragas, har utredningsmannen
framlagt en tablå beträffande de ekonomiska verkningarna
för staden av indelningsändringen. I tablån hava upptagits, å ena sidan, genom
förändringen besparade utgifter och nya inkomster samt, å andra sidan,
efter landsrättsförläggningen nytillkommande utgifter och förlorade inkoms -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

ter. De förra har utredningsmannen beräknat till sammanlagt 15 437 kronor
och de senare till sammanlagt 9 950 kronor. Enligt utredningsmannens beräkningar
skulle staden sålunda genom indelningsändringen vinna en årlig
besparing av 5 487 kronor. I sammanhanget har utredningsmannen påpekat,
att staden kunde komma att erlägga visst engångsbelopp för vinnande av andel
i tingshuset. Å andra sidan komme den till borgmästaren utgående lönen
att efter den 1 juli 1947 automatiskt ökas på grund av den för statens tjänstemän
genomförda löneregleringen. Med hänsyn därtill kunde med visshet
sägas, att föreningen icke komme att medföra någon ökad ekonomisk börda
för staden.

Under utredningens gång hade från stadens sida framställts önskemål att
särskild inskrivningsdomare måtte förordnas för staden. Lämpligheten av
ett dylikt förordnande kunde enligt utredningsmannen ifrågasättas med hänsyn
till dels att det antal ärenden, som skulle komma att handläggas av inskrivningsdomaren,
bleve tämligen ringa och dels att kommunikationerna
med domsagans kansliort vore goda. Utredningsmannen ansåge sig därför
icke kunna biträda stadens önskemål.

Statsverkets ersättningsskyldighet beträffande borgmästaren af Ekenstam
skulle omfatta först och främst hans nuvarande lön jämte rörligt tillägg och
kristillägg. Därest föreningen verkställdes senare än den 1 juli 1947, skulle
vid ersättningens bestämmande hänsyn tagas jämväl till förenämnda lönereglering
för statens tjänstemän. Ersättning borde vidare utgå till borgmästaren
för förlorad stämpelprovision. Slutligen vore borgmästaren berättigad
att även i framtiden erhålla förmånen av fri läkarvård. Utredningsmannen
föresloge därför, att det måtte föreskrivas att af Ekenstam skulle komma i
åtnjutande av fri sjukvård i den utsträckning, som vore stadgad för de statens
tjänstemän som vore underkastade civila avlöningsreglementets bestämmelser.
Däremot vore tveksamt huruvida, såsom af Ekenstam yrkat, gottgörelse
av statsmedel borde utgå för den ersättning borgmästaren uppbure
såsom fastighetsregisterförare och sekreterare i fattigvårdsstyrelsen. Något
hinder för af Ekenstam att efter föreningen behålla nämnda sekreterarsyssla
torde icke föreligga. Detsamma gällde bestyret med fastighetsregistret, därest
icke kommunalborgmästaren bleve ålagd att utan ersättning fullgöra denna
syssla. Staten hade även att till vidmakthållande av borgmästarens pensionsrätt
erlägga stadens andel i pensionsavgiften, 932 kronor. Från den borgmästaren
tillkommande ersättningen skulle avdragas dennes egen andel i pensionsavgiften,
466 kronor.

över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av stadsfullmäktige
i Vadstena, Aska, Dals och Bobergs domsagas häradsrätt, länsstyrelsen i Östergötlands
län samt Göta hovrätt.

Stadsfullmäktige hava vid sammanträde den 25 februari 1947
tagit ställning till utredningen. Därvid hava fullmäktige i huvudsak intet haft
att erinra mot utredningsmannens förslag. Fullmäktige hava dock bestämt
vidhållit sitt önskemål om särskild inskrivningsdomare för staden och uttalat,
att denna syssla borde kombineras med kommunalborgmästartjänsten.

Kungi. Maj:ts proposition nr 301.

Häradsrätten har förklarat sig intet ha att erinra mot den föreslagna
föreningen av staden med domsagan.

Även länsstyrelsen liar tillstyrkt att staden förenades med domsagan
i enlighet med utredningsmannens förslag. Länsstyrelsen förordade bifall
till stadens framställning om särskild inskrivningsdomare.

Hovrätten har avgivit infordrat utlåtande i ärendet den 1 april 1947.
Hovrätten har funnit uppenbart att domstols- och magistratsgöromålen i Vadstena
icke kunna bereda sysselsättning åt en rådhusrätt med tre lagfarna
ledamöter. På grund därav och då stadens förening i judiciellt avseende med
domsagan vore ur alla synpunkter lämplig och särskilt påkallad av den nya
rättegångsordningen, tillstyrkte hovrätten att föreningen komme till stånd
från och med nya rättegångsbalkens ikraftträdande. I likhet med utredningsmannen
funne hovrätten särskild inskrivningsdomare för staden icke böra
förordnas.

Hovrätten hemställde, att ersättningen till borgmästaren för mistad avlöning
måtte bestämmas med utgångspunkt från dels de honom tillförsäkrade
kontanta löneförmånerna dels förlorad stämpelprovision. I övrigt ansåge sig
hovrätten sakna anledning att ingå på denna fråga. Någon ersättningsskyldighet
för statsverket på grund av 2 § sista stycket i 1932 års lag kunde icke
ifrågakomma, då föreningen vore ekonomiskt fördelaktig för staden.

Statskontoret har den 15 april 1947 avgivit infordrat utlåtande i
ärendet, såvitt angår den ersättningsskyldighet, som jämlikt 2 § i 1932 års
lag må uppkomma för statsverket i händelse stadens egen jurisdiktion förklaras
skola upphöra. Statskontoret har därvid funnit, att sådan skyldighet
gentemot staden endast kunde uppkomma med avseende å borgmästaren af
Ekenstam.

Vid betämmandet av ersättningen för borgmästarens fasta löneförmåner
borde enligt statskontoret uppmärksammas, att en landsrättsförläggning av
staden icke torde komma till stånd förrän efter den 1 juli 1947, då statens
nya avlöningsreglemente trätt i kraft, samt att borgmästaren därför under
någon tid före tjänstens indragning på sätt utredningsmannen anfört komme
att uppbära lön motsvarande nämnda reglemente. Statsverket hade fördenskull
att efter rådhusrättens upphörande till af Ekenstam, intill dess denne
uppnått 70 års ålder, utgiva ersättning, motsvarande vad befattningshavare
i 29 löneklassen komme att uppbära i avlöning efter den 1 juli 1947. Vidare
hade statsverket att ersätta af Ekenstam med 594 kronor årligen för mistad
stämpelprovision. Af Ekenstams förmån av fri läkare- och sjukvård in. in.
syntes lämpligen höra av statsverket avlösas på så sätt att honom tillförsäkrades
ett årligt belopp, som kunde anses utgöra skälig ersättning för denna
förmån. Vad anginge ersättningens storlek hade af Ekenstam under hand
förklarat sig kunna godtaga ett årligt belopp av 120 kronor. Då förmånen av
fri läkarvård in. in. i händelse av olycksfall, som ådragits i eller på väg till
och från tjänsten, icke kunde bliva aktuell efter borgmästartjänstens indragning,
syntes statskontoret den årliga ersättningen dock kunna begränsas till
00 kronor. Detta ersättningsbelopp borde utgå endast intill tidpunkten för
ikraftträdandet av lagen om allmän sjukförsäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Departements chefen.

Då borgmästaren af Ekenstam borde bibehållas vid sin kommunala pensionsrätt,
hade statsverket slutligen att årligen fullgöra inbetalning av den
fastställda pensionsavgiften 1 398 kronor. Enär af Ekenstam från och med
den 1 juli 1947 i likhet med statliga befattningshavare bleve tillförsäkrad
nettolön, borde från och med samma dag något innehållande av den å honom
belöpande andelen i pensionsavgiften icke komma i fråga.

Såsom villkor för åtnjutande av den föreslagna ersättningen till af Ekenstam
syntes böra gälla, att han icke överginge till ordinarie befattning i statens
tjänst eller utsåges till kommunalborgmästare i Vadstena eller i annan stad
eller till ledamot av annan rådhusrätt och magistrat. Samtliga ersättningsbelopp
borde anvisas att utgå från allmänna indragningsstaten.

Domstols- och magistratsgöromålen i Vadstena bereda, enligt vad utredningen
utvisar, icke sysselsättning åt en rådhusrätt med den organisation nya
rättegångsbalken förutsätter. Stadens egen jurisdiktion bör därför upphöra.
Jag ämnar också föreslå Kungl. Maj:t att med stöd av 2 § förenämnda lag
den 17 juni 1932 utfärda förordnande om rådhusrättens upphörande och
stadens förenande i judiciellt avseende med Aska, Dals och Bobergs domsaga.

Föreningen synes böra komma till stånd den 1 januari 1948. Bortsett från
att rättegångsreformen då träder i kraft, framstår detta såsom särskilt angeläget,
enär domsagan från och med sagda tidpunkt kommer att undergå
en icke obetydlig minskning. Kungl. Maj:t bär nämligen den 14 mars 1947
förordnat, att de domsagan nu tillhörande Motala och Vinnerstads socknar
om sammanlagt cirka 13 000 invånare skola från och med sagda den 1 januari
1948 inkorporeras med Motala stad. Då Kungl. Maj:t därjämte den
11 april 1947 meddelat beslut av innebörd att rådhusrätten i Motala skall
bestå, komma nämnda båda socknar att från och med nästa årsskifte definitivt
frångå domsagan, vars invånarantal därefter skulle nedgå till omkring
16 200 personer. För att bereda domsagan erforderlig kompensation härför —
utöver den som åstadkommes genom tillkomsten av Vadstena stad — har jag
för avsikt föreslå Kungl. Maj:t att överföra vissa i Bråbygdens och Finspångaläns
samt Folkungabygdens domsagor nu ingående kommuner till
Askadomsagan.

Stadsfullmäktige i Vadstena hava framställt önskemål om särskild inskrivningsdomare
för staden. I likhet med utredningsmannen och hovrätten finner
jag icke tillräckliga skäl härtill föreligga. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj:t att vid utfärdandet av verkställighetsföreskrifter i anledning av stadens
landsrättsförläggning avgöra huruvida staden bör åläggas ersättningsskyldighet
för vinnande av delaktighet i tingslagets tillgångar.

Innan beslut om stadens förenande i judiciellt avseende med domsagan
kan meddelas, måste, på grund av 2 § andra stycket i 1932 års lag, riksdagens
samtycke utverkas till att statsverket övertager stadens förpliktelser
gentemot borgmästaren af Ekenstam. Mot vad statskontoret härutinnan föreslagit
har jag intet att erinra. Ersättningen bör alltså så bestämmas att borg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

mästaren automatiskt kommer i åtnjutande av sådana ytterligare löneförbättringar
som framdeles må komma att genomföras för statliga befattningshavare
i den löneställning, varom bär är fråga. — I likhet med vad statskontoret
synes hava förutsatt anser jag icke att statsverkets ersättningsskyldighet
bör omfatta de arvoden borgmästaren för närvarande uppbär såsom
fastighetsregisterförare och sekreterare i stadens fattigvårdsstyrelse. Dessa
sysslor äro nämligen icke att betrakta såsom tjänsteåligganden och de därmed
förbundna arvodena följaktligen icke såsom inkomster i tjänsten.

Under åberopande av det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

a) att till borgmästaren i Vadstena Nils Bertil af Ekenstam
må från och med den dag, då föreskrift om stadens
förenande i judiciellt avseende med Aska, Dals och Bobergs
domsaga träder i kraft, från allmänna indragningsstaten
årligen utbetalas dels — intill den tidpunkt då han
uppnår 70 års ålder — ersättning med belopp motsvarande
vad statlig befattningshavare å C-ort i 29 löneklassen civila
avlöningsreglementet äger att efter den 1 juli 1947 uppbära
ävensom ett belopp av 594 kronor, dels ock — intill dess
lagen om allmän sjukförsäkring träder i kraft — ett belopp
av 60 kronor, dock att, därest af Ekenstam skulle övergå till
ordinarie befattning i statens tjänst eller utses till kommunalborgmästare
i Vadstena eller i annan stad eller till ledamot
av annan rådhusrätt och magistrat, han ej vidare skall
vara i åtnjutande av berörda gottgörelse; samt

b) att från och med dagen för landsrättsförläggningens
ikraftträdande må till Vadstena stads pensionskassa från
allmänna indragningsstaten för af Ekenstam, intill dess han
uppnår 70 års ålder eller skyldighet att erlägga pensionsavgift
för honom eljest bortfaller, erläggas dylik avgift med
1 398 kronor.

2:o.

Vimmerby hade den 1 januari 1946 ett invånarantal av 4 368 personer.
Staden omgives av Sevede och Tunaläns domsaga, som vid samma tidpunkt
hade 24 858 invånare. Domsagan har tingsställe i eget i Vimmerby beläget
tingshus, vari jämväl domsagans kansli är inrymt. I domsagan hållas årligen
tjugo allmänna tingssammanträden och ett sammanträde med tremansnämnd.

Enligt fastställd arbetsordning och lönestat består rådhusrätten och magistraten
i Vimmerby av, förutom borgmästaren, tre rådmän, som icke behöva
vara lagfarna. Borgmästare i staden är för närvarande Ragnar Fredrik
Odevall, som är född år 1891 och erhållit fullmakt å tjänsten år 1923. Borg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

mästaren är skyldig att avgå med pension »efter minst trettio tjänsteår och
fyllda 67 levnadsår». Skyldighet att övergå till annan tjänst hos staden föreligger
däremot icke för Odevall. Framhållas må emellertid, att Odevall, som
avlagt juris kandidatexamen, innehar föreskriven kompetens för att kunna
utses till kommunalborgmästare. —- Rådmansbefattningarna äro samtliga
tillsatta allenast på förordnande.

Borgmästaren Odevall uppbär en årlig grundlön av 7 200 kronor jämte tre
ålderstillägg å tillhopa 1 224 kronor. Å lönen, dock högst 6 000 kronor, utgår
rörligt tillägg, som intill den 1 juli 1946 utgjorde 1 800 kronor eller 30 procent.
Dessutom uppbär Odevall sportler, vilka — efter avdrag av kostnader
för skrivhjälp — under åren 1942—1946 uppgått till i medeltal 7 000 kronor
för år. — Odevall är av staden pensionsförsäkrad i Sveriges kommunalanställdas
pensionskassa. Den årliga pensionsavgiften utgör 3 876 kronor 1 öre,
varav staden erlägger 2 839 kronor 29 öre och Odevall 1 036 kronor 72 öre.

På grund av Kungl. Maj ds beslut den 29 juni 1945 har genom länsstyrelsens
i Kalmar län försorg utredning ägt rum rörande Vimmerbys förenande
i judiciellt avseende med Sevede och Tunaläns domsaga. Utredningen, som
verkställts jämlikt 3 § förenämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt behandlat
de i nämnda paragraf angivna frågor, har enligt länsstyrelsens uppdrag
utförts av dåvarande t. f. landsfogden i länet Gustaf Österdahl.

I sitt den 27 juni 1946 dagtecknade utlåtande har utredningsmannen
uttalat, att Vimmerbys förläggande under landsrätt i alla avseenden syntes
överensstämma med de synpunkter och motiv, som uppbure lagstiftningen
om stads förenande med landsbygd i judiciellt avseende. Ehuru staden syntes
vara i ganska snabb utveckling, kunde det icke beräknas att förutsättningar
tunnes för att rådhusrätten inom överskådlig framtid skulle kunna organiseras
med tre lagfarna ledamöter. Med utgångspunkt från att staden sålunda
komme att förenas med Sevede och Tunaläns domsaga samt att statsverket
vid rådhusrättens upphörande hade att övertaga stadens förpliktelser beträffande
avlöning och pension till borgmästaren Odevall, vars tjänst för dylik
händelse komme att indragas, har utredningsmannen framlagt en tablå beträffande
de ekonomiska verkningarna för staden av indelningsändringen. I
denna hava upptagits, å ena sidan, stadens nuvarande årsutgifter för rådhusrätten
och magistraten samt å andra sidan, dess motsvarande årliga utgifter
etter landsrättsförläggning. De förra har utredningsmannen beräknat till
sammanlagt 38 344 kronor 75 öre samt de senare till sammanlagt 34 792 kronor
91 öre, därav bidrag till tingshållningen 1 500 kronor samt lösen för delaktighet
i tingslagets tillgångar 5 000 kronor. Sistnämnda post är beräknad
efter en lösensumma av 50 000 kronor, avsedd att inbetalas under tio år.
Enligt utredningsmannens beräkningar skulle staden sålunda genom att förenas
med domsagan vinna en omedelbar årlig besparing av 3 551 kronor
84 öre.

över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av stadsfullmäktige
och magistraten i Vimmerby, de tingshusbyggnadsskyldige, häradsrätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

och häradshövdingen i Sevede och Tunaläns domsaga, länsstyrelsen i Kalmar
län samt Göta hovrätt.

Stadsfullmäktige hava vid sammanträde den 6 augusti 1946 tagit
ställning till jurisdiktionsfrågan. Därvid hava fullmäktige beslutat hemställa,
att staden, som av gammal hävd hade egen jurisdiktion, icke för närvarande
måtte förläggas under landsrätt.

Av magistratens ledamöter hava rådmännen instämt i stadsfullmäktiges
yttrande i ärendet, under det att borgmästaren anslutit sig till den
av utredningsmannen uttalade meningen.

De tingshusbyggnadsskyldige, som endast yttrat sig beträffande
de ekonomiska konsekvenserna för tingslaget av sammanslagningen, hava
anslutit sig till utredningsmannens föislag i fråga om storleken av stadens
andel i tingshållningskostnaderna och stadens ersättningsskyldighet för delaktighet
i tingslagets tillgångar. Sistnämnda ersättning borde dock erläggas
i form av ett engångsbelopp.

Häradsrätten har förklarat sig instämma i samtliga de förslag, utredningsmannen
framfört och som hade avseende å domsagan och häradsrätten,
dock med visst undantag som i detta sammanhang saknar betydelse.

Även häradshövdingen har i huvudsakliga delar anslutit sig till
utredningsmannens förslag och uttalanden.

Länsstyrelsen har förordat, att staden på de i utredningen angivna
villkoren från och med den 1 januari 1948 i judiciellt avseende förenas med
Sevede och Tunaläns domsaga.

Hovrätten har avgivit utlåtande i ärendet den 28 februari 1947. Däri
har hovrätten funnit uppenbart, att domstols- och magistratsgöromålen i
Vimmerby icke kunna bereda sysselsättning åt en radhusrätt med tre lagfarna
ledamöter. På grund därav och då stadens förening i judiciellt avseende
med ifrågavarande domsaga vore ur alla synpunkter lämplig och särskilt påkallad
av nya rättegångsordningen, tillstyrkte hovrätten att föreningen komme
till stånd, oaktat stadsfullmäktige i staden icke samtyckt därtill. Indelningsändringen
borde enligt hovrätten genomföras samtidigt med nya rättegångsbalkens
ikraftträdande.

Statskontoret har den 11 mars 1947 avgivit utlåtande i ärendet, såvitt
angår förpliktelser som må uppkomma för statsverket i händelse stadens
egen jurisdiktion förklaras skola upphöra. Statskontoret har uttalat, att
under angivna förutsättning statsverket hade att övertaga stadens förplikfelser
allenast beträffande borgmästaren Odevall.

Vid bestämmandet av statens framtida ersättningsskyldighet gentemot Odevall
borde enligt statskontoret, i likhet med vad som skett i tidigare fall, ersättningen
för de rörliga tilläggsförmånerna å lönen anpassas enligt grunderna
för statliga tilläggsförmåner på så sätt att Odevalls lön omräknades till
lön, varå utginge 31 procent å högst 6 000 kronor för år. Grundlönen skulle i
enlighet därmed bliva (7 200 1 800 = 9 000; 9 000 — 31 °/o X 6 000=)

7 140 kronor.

Vid övertagandet av kostnaderna för Odevalls pensionering borde Odevall

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Departements«
chefen.

bibehållas vid sin delaktighet i Sveriges kommunalanställdas pensionskassa
mot att statsverket till kassan årligen inbetalade den fastställda pensionsavgiften.
Det till Odevall utgående ersättningsbeloppet borde i anslutning härtill
minskas med belopp, som motsvarade på honom belöpande del av pensionsavgiften.

På grund av vad sålunda anförts skulle statsverkets årliga kostnader för
Odevall intill den tidpunkt, då han uppnådde 67 års ålder komma att utgöra
(7 140 + 1 224 + 7 000 + 3 876:01 — 1 036:72) 18 203:29 kronor jämte
rörligt tillägg och kristillägg å 6 000 kronor enligt för statens befattningshavare
gällande grunder. Såsom villkor för åtnjutande av den föreslagna ersättningen
syntes dock böra gälla, att Odevall icke överginge till ordinarie
befattning i statens tjänst eller utsåges till kommunalborgmästare i Vimmerby
eller i annan stad eller till ledamot av annan rådhusrätt och magistrat.
Ersättningsbeloppen borde anvisas att utgå från allmänna indragningsstaten.

Stadsfullmäktige hava härefter vid sammanträde den 17 april 1947 beslutat
hemställa att staden måtte befrias från skyldighet att utgiva lösen till de
tingshusbyggnadsskyldige för vinnande av andel i tingslagets tillgångar.

Av utredningen i ärendet framgår, att domstols- och magistratsgöromålen i
staden Vimmerby icke kunna inom en överskådlig framtid bereda sysselsättning
åt en rådhusrätt med tre lagfarna ledamöter. Med hänsyn till den organisation
av rådhusrätterna, som förutsättes i nya rättegångsbalken, bör
därför stadens egen jurisdiktion upphöra. Det är också min avsikt föreslå
Kungl. Maj:t att, med stöd av 2 § förenämnda lag den 17 juni 1932, utfärda
förordnande om rådhusrättens upphörande och stadens förenande i judiciellt
avseende med Sevede och Tunaläns domsaga. Föreningen synes böra komma
till stånd samtidigt med rättegångsreformens ikraftträdande den 1 januari
1948. Innan beslut härom kan meddelas, måste emellertid, på grund av andra
stycket i nyssnämnda lagrum, riksdagens samtycke utverkas till att statsverket
övertager stadens avlönings- och pensionsförpliktelser gentemot borgmästaren
Odevall, vars tjänst vid rådhusrättens upphörande kommer att indragas.
Mot vad statskontoret anfört i denna fråga har jag intet annat att erinra än
att ersättningen för tilläggsförmånerna bör anpassas efter de ändrade bestämmelser
beträffande dylika förmåner till statliga befattningshavare, som äro
avsedda att tillämpas från och med den 1 juli 1947. Detta bör ske på så sätt
att borgmästaren Odevalls lön omräknas till lön, varå, intill ett belopp av
6 000 kronor, utgår rörligt tillägg enligt de ändrade bestämmelserna om dylikt
tillägg. Med utgångspunkt från ett rörligt tillägg av 6 procent och från
kristilläggets bortfallande skulle grundlönen bliva (7 200 + 1 800 = 9 000;
9 000 — 6%X 6000=) 8640 kronor. Odevalls fasta ersättning intill fyllda
67 års ålder skulle sålunda uppgå till avrundat (8 640 + 1 224 + 7 000 —
1 036: 72=) 15 828 kronor.

Någon ersättningsskyldighet i övrigt för statsverket gentemot staden på
grund av landsrättsförläggningen uppkommer icke.

Kungl Maj-.ts proposition nr 301.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vid utfärdandet av verkställighetsföreskrifter
i anledning av stadens landsrättsförläggning avgöra huruvida
staden bör åläggas ersättningsskyldighet för vinnande av delaktighet i tingslagets
tillgångar.

Under åberopande av det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

dels att till borgmästaren i Vimmerby Ragnar Fredrik Odevall
må från och med den dag, då föreskrift om stadens förenande
i judiciellt avseende med Sevede och Tunaläns domsaga
träder i kraft, intill dess Odevall uppnår 67 års ålder,
från allmänna indragningsstaten utbetalas årlig ersättning
med 15 828 kronor jämte rörligt tillägg å 6 000 kronor enligt
de för statliga befattningshavare från och med den 1 juli 1947
gällande grunder, dock att, därest Odevall skulle övergå till
ordinarie befattning i statens tjänst eller utses till kommunalborgmästare
i Vimmerby eller i annan stad eller till ledamot
av annan rådhusrätt och magistrat, han ej vidare skall vara
i åtnjutande av berörda gottgörelse;

dels ock att från och med dagen för landsrättsförläggningens
ikraftträdande må till Sveriges kommunalanställdas pensionskassa
från allmänna indragningsstaten för Odevall årligen,
intill dess han uppnår 67 års ålder eller skyldighet att
erlägga pensionsavgift för honom eljest bortfaller, erläggas
dylik avgift med 3 876 kronor 1 öre.

3:o.

Trosa hade den 1 januari 1946 ett invånarantal av 1 133 personer. Staden
omgives av Jönåkers, Rönö och Hölebo tingslag av Nyköpings domsaga, som
dessutom består av Daga tingslag. Domsagan hade vid nyssnämnda tidpunkt
40 396 invånare, därav 32 704 inom förstnämnda och 7 692 inom sistnämnda
tingslag. Jönåkers, Rönö och Hölebo tingslag har tingsställe i eget i Nyköping
beläget tingshus, däri jämväl domsagans kansli är inrymt. Daga
tingslag har tingsställe i eget tingshus i Gnesta. I vartdera tingslaget hållas
årligen tio allmänna tingssammanträden.

Rådhusrätten och magistraten i Trosa består av, förutom borgmästaren,
två rådmän, vilka icke behöva vara lagfarna. Borgmästare i staden är för
närvarande Carl Henry Efraim Anckarman, som är född år 1889 och erhållit
fullmakt å tjänsten år 1926. Borgmästaren är skyldig avgå ur tjänsten
med pension vid 70 års ålder. Skyldighet för honom att övergå till annan
befattning hos staden har däremot icke stadgats. Framhållas må emellertid,
att Anckarman, som avlagt juris kandidatexamen, innehar föreskriven kompetens
för att kunna utses till kommunalborgmästare. — De två rådmansbcfattningarna
äro tillsatta allenast på förordnande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Borgmästaren Anckarman uppbär en årlig lön av 6 000 kronor jämte två
ålderstillägg å vartdera 500 kronor eller sålunda tillhopa 7 000 kronor. Å
sistnämnda belopp utgår rörligt tillägg enligt det s. k. ramavtalet med för
närvarande 25,7 procent. Från och med den 1 januari 1945 utgår även —
intill dess levnadskostnadstalet enligt 1914 års indexserie nedgått till 200 —
ett särskilt tillägg å 700 kronor, utgörande 10 procent å grundlönen och ålderstilläggen.
I ersättning för inteckningsförnyelsemas avskaffande uppbär
Anckarman ett årligt belopp av 100 kronor. Efter boupptecknings- och arvskiftesprovisionernas
bortfallande har Anckarman av staden under sin återstående
livstid tillerkänts kompensation för dessa inkomster med 800 kronor
årligen. Intill uppbördsförfarandeH omläggning var Anckarman även kronokassör,
vilken syssla sedan gammalt varit förenad med borgmästartjänsten.
Sedan denna tjänst indragits, har Anckarman tillerkänts kompensation för
härigenom minskade inkomster med ett belopp av 1 436 kronor 9 öre årligen
så länge han kvarstår i stadens tjänst. Borgmästaren uppbär vidare
sportelinkomster, vilka — med bortseende från boupptecknings- och arvskiftesprovision
ävensom sportler av kronokassörstjänsten samt efter avdrag
av vissa kostnader i och för tjänsten — under åren 1942—1946 i medeltal
kunna beräknas ha uppgått till 2 079 kronor årligen. I lönestaten har föreskrivits
att, om på grund av ändrad lagstiftning sportlerna skulle helt indragas,
staden skulle ersätta borgmästaren för mistade sportler med 1 200
kronor årligen. Magistraten, som är utmätningsman i staden, har med stöd
av 23 § 1. promulgationslagen till utsökningslagen satt borgmästaren Anckarman
till utmätningsman i sitt ställe. I denna egenskap uppbär Anckarman
arvode, som i samband med bestämmandet av ersättningen för mistade förmåner
såsom kronokassör höjts från 600 till 1 400 kronor. Slutligen har
Anckarman vissa smärre inkomster av bisysslor, varom i detta sammanhang
icke är fråga.

Borgmästaren Anckarmans nuvarande årliga inkomster kunna sålunda beräknas
till (7 000 + 700 + 2 079 + 100 + 800 + 1 436: 09 + 1 400) 13 515
kronor 9 öre jämte dyrtidstillägg å 7 000 kronor enligt ramavtalets bestämmelser.

Jämlikt 10 § i ovannämnda av Kungl. Maj:t fastställda lönestat skall borgmästaren
Anckarman efter fyllda 70 år vara skyldig avgå från sin befattning,
om årlig pension beredes honom. För pensioneringen skall i tillämpliga
delar gälla bestämmelserna i lagen den 11 oktober 1907 angående civila
tjänsteinnehavares rätt till pension, därvid pensionen skall grundas å det i
kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 456) för manlig tjänsteman i 16:e lönegraden
angivna pensionsunderlaget. För borgmästaren föreligger skyldighet
alt till stadens kassa erlägga pensionsavgift i enlighet med vad som gällde
för befattningshavare i sistnämnda lönegrad. Den 12 december 1944 godkände
stadsfullmäktige i Trosa en den 30 november 1944 mellan Sveriges
kommunaltjänstemannaförbund och stadens lönenämnd träffad överenskommelse,
vari bekräftades, att borgmästarens tjänstepension skulle utgöra 5 724
kronor för år. Vidare tillförsäkrades borgmästaren familjepensionsrätt enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

i överenskommelsen närmare angivna grunder. Sålunda skulle familjepensionen
för efterlevande hustru ensam utgöra 2 400 kronor för år. Slutligen fastställdes
i berörda överenskommelse, att borgmästarens pensionsavgifter med
anledning av familjepensioneringens ordnande skulle fr. o. in. den 1 januari
1945 höjas och utgå med 6 %> å slutlönen eller med 420 kronor per år, att
Trosa stad skulle ansvara för att pensionsbeloppen utbetalades, att pensionsavgifterna
skulle inbetalas till staden genom månatliga avdrag å avlöningen,
att dessa medel skulle av staden fonderas samt att å pensionen skulle av
staden utbetalas dyrtidstillägg enligt samma grunder som vid pensioneringslillfället
gällde beträffande dyrtidstillägg å lön till stadens befattningshavare.
Staden, som successivt insatt av Anckarman erlagda avgifter i sparbank, har
icke själv avsatt några medel för dennes pensionering.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 29 juni 1945 har genom länsstyrelsens
i Södermanlands län försorg utredning ägt rum rörande Trosas förenande
i judiciellt avseende med Nyköpings domsaga. Utredningen, som verkställts
jämlikt 3 § förenämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt behandlat de i
samma paragraf angivna frågor, har jämlikt länsstyrelsens uppdrag utförts
av t. f. kammarrådet Per Gavelius.

I sitt i mars 1947 avgivna utlåtande i ärendet har utredningsmannen
— med utgångspunkt från att staden kommer att i judiciellt avseende
förenas med förenämnda domsaga och ingå i Jönåkers, Rönö och Hölebo
tingslag samt att statsverket vid rådhusrättens upphörande har att övertaga
stadens förpliktelser gentemot borgmästaren Anckarman, vars tjänst
för dylik händelse kommer att indragas — framlagt en tablå beträffande
de ekonomiska verkningarna för staden av indelningsändringen. I denna
hava upptagits stadens årliga kostnader, å ena sidan, vid bibehållande av
rådhusrätten med nuvarande organisation och, å andra sidan, efter landsrättsförläggning.
De förra bär utredningsmannen beräknat till sammanlagt
22 167 kronor 33 öre och de senare till sammanlagt 15 320 kronor. Enligt
tablån skulle staden sålunda genom att förenas med domsagan vinna
en årlig besparing av 6 847 kronor 33 öre. Bland stadens utgifter efter landsrätlsförläggning
har utredningsmannen icke medräknat andel i tingshållningskostnaderna.
Stadskassan skulle nämligen efter källskattesystemets genomförande
icke åsamkas några direkta utgifter för sitt deltagande i tingshållningen.
Beloppet skulle i stället komma att direkt uttagas från de skattskyldiga
i staden. Efter förhållandet mellan antalet skattekronor i staden och
i tingslaget i dess nuvarande omfattning skulle trosabomas årliga bidrag till
tingshållningskostnadema uppgå till omkring 1 200 kronor.

Statsverkets ersättningsskyldighet beträffande borgmästaren Anckarman
borde enligt utredningsmannen omfatta samtliga dennes nu utgående löneförmåner.

Vidkommande sysslan som kronokassör har utredningsmannen anfört
bland annat följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Kronokassörsbefattningen synes av ålder ha varit förenad med borgmästartjänsten.
Vid vakansen å borgmästartjänsten efter det borgmästaren
Fogelin avlidit förordnades stadsfiskalen Lind att för olika tidsperioder upprätthålla
kronokassörstjänsten, uppenbarligen av den anledningen att det
icke ansågs lämpligt att t. f. borgmästare erhölle det med befattningen förenade
ansvaret. Den 18 december 1922 förordnades Lind emellertid, att tillsvidare,
till dess borgmästartjänsten komme att indragas eller bleve med ordinarie
innehavare besatt, upprätthålla kronokassörstjänsten. Vid sitt tillträde
av borgmästartjänsten övertog Anckarman tjänsten som kronokassör och
uppbar de med densamma förenade avlöningsförmånerna utan särskilt beslut
av vare sig magistraten eller stadsfullmäktige. Tjänsten synes för den
skull vara en del av borgmästartjänsten eller fast förenad med densamma.

Borgmästarens fasta löneförmåner ha av utredningsmannen uppskattats
till sammanlagt 13 806 kronor 9 öre. Å 7 000 kronor skulle utgå tillägg enligt
ramavtalets bestämmelser med 25,7 %. En sålunda bestämd ersättning
motsvarade borgmästaren Anckarmans yrkande. Enligt utredningsmannen
borde dock det fasta beloppet med hänsyn till de låga kostnaderna för inkomsternas
förvärvande skäligen avrundas till 13 700 kronor. — Statsverket
hade också att övertaga stadens skyldigheter i fråga om pension till
borgmästaren och hans familj. På grund därav borde borgmästaren till statsverket
erlägga honom åliggande pensionsavgift. Såsom förutsättning för att
statsverket övertoge stadens skyldigheter mot borgmästaren i nu angivna
hänseende syntes vidare böra gälla att de inbetalda fonderade pensionsavgifterna
jämte upplupen ränta av staden överlämnades till statsverket. Detta syntes
böra föreskrivas såsom villkor för statsverkets övertagande av skyldigheten.

över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av stadsfullmäktige
i Trosa, de tingshusbyggnadsskyldige och häradsrätten i Jönåkers, Rönö och
Hölebo tingslag, häradshövdingen i Nyköpings domsaga, länsstyrelsen i Södermanlands
län samt Svea hovrätt.

Stadsfullmäktige hava vid sammanträde den 8 april 1947 tagit
ställning till utredningen. Därvid hava fullmäktige förklarat sig i huvudsak
intet ha att erinra mot utredningsmannens förslag till lösande av de problem,
som uppstode vid stadens förenande med domsagan.

De tingshusbyggnadsskyldige ävensom häradsrätten
ha intet haft att erinra emot att staden i judiciellt avseende förenas med domsagan.

Häradshövdingen har icke funnit den föreslagna indelningsändringen
medföra sådana olägenheter för rättsskipningen i domsagan, att hinder
borde möta för förslagets genomförande.

Länsstyrelsen har för sin del föreslagit att förordnande måtte utfärdas
om rådhusrättens upphörande och stadens förenande i judiciellt avseende
med Nyköpings domsaga samt Jönåkers, Rönö och Hölebo tingslag.
Beträffande statsverkets ersättningsskyldighet jämlikt 2 § 1932 års lag hänvisade
länsstyrelsen till och åberopade vad utredningsmannen härom anfört.

Hovrätten har i sitt den 29 april 1947 avgivna utlåtande i ärendet

Kungi. Maj.ts proposition nr 301.

funnit utredningen i skilda hänseenden giva stöd för uppfattningen, att staden
borde förenas med domsagan samt att detta borde ske samtidigt med nya
rättegångsbalkens ikraftträdande. Under erinran att hovrätten i utlåtande
den 8 december 1944 över ett inom justitiedepartementet av sådan anledning
upprättat förslag till tingslagsindelning i rikets domsagor tillstyrkt en förening
av domsagans tingslag med bibehållande av de nuvarande tingsställena,
har hovrätten anfört, att någon ändring därutinnan icke påkallades genom
Trosas införlivande med domsagan.

Beträffande den blivande indragningslönen till borgmästaren Anckarman
har hovrätten ifrågasatt, huruvida icke denne som ersättning för mistade
sportler borde vara skyldig åtnöjas med ett belopp av 1 200 kronor. Hovrätten
ansåge även synnerligen tvivelaktigt, huruvida statsverket — på sätt
utredningsmannen antagit — hade skyldighet att utgiva gottgörelse till Anckarman
för den kompensation, som beviljats honom av staden för mistad avlöning
såsom kronokassör, eller för det arvode, som han av staden åtnjöte
såsom utmätningsman.

Statskontoret har den 9 maj 1947 avgivit infordrat utlåtande i ärendet,
såvitt angår förpliktelser som må uppkomma för statsverket i händelse
stadens egen jurisdiktion förklaras skola upphöra. Statskontoret har uttalat,
att under angivna förutsättning statsverket hade att övertaga stadens förpliktelser
beträffande borgmästaren Anckarman. I detta avseende har statskontoret
beräknat Anckarmans sammanlagda förmåner till — förutom tillägget
enligt ramavtalets bestämmelser — 10 679 kronor. Härvid har statskontoret
icke medräknat vare sig ersättningen för de med kronokassörssysslan förenade
inkomsterna eller arvodet såsom utmätningsman.

Under framhållande av att staden icke själv avsatt några medel för borgmästarens
pensionering har statskontoret anfört följande beträffande statsverkets
skyldighet att övertaga stadens pensionsförpliktelser gentemot Anckarman.

Utredningsmannen har föreslagit, att såsom förutsättning för statsverkets
övertagande av Anckarmans pensionering borde gälla, att de inbetalda fonderade
pensionsavgifterna jämte upplupen ränta överlämnades till statsverket.
Statskontoret vill för sin del — särskilt med hänsyn till att beslutet om familjepensioneringen
fattades så sent som 1944 — förorda, att Anckarman bibehålies
vid sin kommunala pensionsrätt mot att statsverket för framtiden årligen
intill tidpunkten för inträffat pensionsfall ersätter staden med belopp motsvarande
vad som i princip ankommit på denna att erlägga för Anckarmans
pensionering eller dubbla pensionsavgifter för manliga tjänstemän i 16 :e
lönegraden enligt 1921 års förut omnämnda kungörelse. I anslutning härtill
synes statsverket även böra till staden inbetala den på Anckarman belöpande
pensionsavgiften, varvid det till Anckarman utgående ersättningsbeloppet bör
minskas med motsvarande belopp.

Enligt statskontoret skulle sålunda statsverkets årliga kostnader för Anckarman
komma att utgöra, intill den tidpunkt då han uppnådde 70 års ålder,
(10 679-—420) 10 259 kronor jämte dyrtidstillägg å 7 000 kronor enligt ramavtalets
bestämmelser. För sin och sina efterlevandes pensionering hade

Kungi. Maj:ts proposition nr 301.

Departements chefen.

han att hålla sig till staden, dock att statsverket borde svara för de med
eventuell pension följande tilläggsförmånerna. Härjämte hade statsverket för
tiden intill 1959 att till Trosa stad utbetala ett årligt belopp av 1 260 kronor
såsom bidrag till Anckarinans tjänste- och familjepensionering. Såsom villkor
för åtnjutande av den föreslagna ersättningen syntes för Anckarman dock
böra gälla, att denne icke överginge till ordinarie befattning i statens tjänst
eller utsåges till kommunalborgmästare i Trosa eller i annan stad eller till
ledamot av annan rådhusrätt eller magistrat. Samtliga ersättningsbelopp borde
anvisas att utgå från allmänna indragningsstaten.

Samma skäl som jag funnit motivera förut omnämnda städers förenande i
judiciellt avseende med domsaga föreligga, enligt vad utredningen i förevarande
ärende utvisar, beträffande staden Trosa. Jag ämnar alltså föreslå Kungl.
Maj:t utfärda förordnande om rådhusrättens upphörande och stadens förenande
i judiciellt avseende med Nyköpings domsaga. Indelningsändringen
synes böra träda i kraft samtidigt med nya rättegångsbalken den 1 januari
1948. I följd härav bör — i enlighet med det förslag till tingslagsindelning i
rikets domsagor som upprättats inom justitiedepartementet i anledning av
processreformen och som i fråga om förevarande domsaga tillstyrkts av Svea
hovrätt —- gällande tingslagsindelning i domsagan upphävas och domsagan
förklaras skola utgöra ett tingslag. De nuvarande tingsställena i Nyköping
och Gnesta förutsättas härvid bibehållna.

Innan beslut om stadens förenande i judiciellt avseende med domsagan kan
meddelas, måste, på grund av 2 § andra stycket 1932 års lag, riksdagens samtycke
utverkas till att statsverket övertager stadens förpliktelser gentemot
borgmästaren Anckarman. Statskontoret har icke ansett gottgörelse böra utgå
av statsmedel för den ersättning staden berett Anckarman för mistade inkomster
i anledning av kronokassörssysslans bortfallande, ej heller för arvodet
såsom utmätningsman. Vad kronokassörsgöromålen angår är jag av
samma uppfattning som statskontoret, enär här är fråga om en självständig
tjänst, som icke är att hänföra till de befattningar, beträffande vilka statsverket
jämlikt sagda lagrum har att övertaga stadens avlöningsförpliktelser.
(Jfr prop. 1932 nr 206 s. 36.) Däremot anser jag ersättning böra utgå av
statsmedel till Anckarman för arvodet såsom utmätningsman. Enligt kungörelsen
den 30 december 1878 (nr 54) skall med tillsättande av stadsfogdetjänsten
i Trosa anstå, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar. Utmätningsmannens
befattning skall under anståndstiden utövas av magistraten.
Med stöd av 23 § 1. promulgationslagen till utsökningslagen har magistraten
satt borgmästaren Anckarman i sitt ställe såsom utmätningsman, vilket beslut
godkänts av länsstyrelsen den 5 oktober 1933. Ändring härutinnan torde icke
hava ifrågasatts, därest rådhusrätten bibehållits. I övrigt har jag intet att
erinra mot statskontorets förslag. Ersättning skulle sålunda utgå med (7 000 +
700 + 2 079 + 100 ~r 800 + 1 400 — 420) 11 659 kronor, vilket belopp emellertid,
för erhållande av ett med 12 jämnt delbart belopp, bör jämkas till 11 664
kronor. Å 7 000 kronor torde vidare utgå tillägg i enlighet med ramavtalets

Kungl. Maj:ts proposition nr 301. 1''

bestämmelser. Den sålunda föreslagna ersättningen understiger vad Anckarman
yrkat.

Någon ersättningsskyldighet för statsverket på grund av 2 § sista stycket
i 1932 års lag kan icke ifrågakomma.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

dels att till borgmästaren i Trosa Carl Henry Efraim Anckarman
må från och med den dag, då föreskrift om stadens
förenande i judiciellt avseende med Nyköpings domsaga träder
i kraft, intill den tidpunkt då han uppnår 70 års ålder
från allmänna indragningsstaten utbetalas årlig ersättning
med 11 664 kronor jämte tillägg å ett belopp av 7 000 kronor
enligt det s. k. ramavtalets bestämmelser, dock att, därest
Anckarman skulle övergå till ordinarie befattning i statens
tjänst eller utses till kommunalborgmästare i Trosa eller i annan
stad eller till ledamot av annan rådhusrätt och magistrat,
han ej vidare skall vara i åtnjutande av berörda gottgörelse;

dels att från och med dagen för landsrättsförläggningens
ikraftträdande må till Trosa stad från allmänna indragningsstaten
för Anckarman årligen, intill dess han uppnår 70 års
ålder eller skyldighet att erlägga pensionsavgift för honom
eljest bortfaller, erläggas dylik avgift med 1 260 kronor;

dels ock att till staden må från allmänna indragningsstaten
årligen under borgmästaren Anckarmans efter inträffat pensionsfall
återstående livstid utbetalas ersättning med belopp
motsvarande vad staden, i enlighet med de grunder som vid
pensioneringstillfället gälla beträffande dyrtidstillägg å lön
till stadens befattningshavare, kan komma att tillerkänna
Anckarman i tilläggsförmåner å pensionen.

4:o.

Askersund hade den 1 januari 1946 2 175 invånare. Staden är centralort
för Sundbo härad inom Hallsbergs tingslag av Västernärkes domsaga. Domsagan,
som dessutom består av Edsbergs tingslag, hade vid nyssnämnda tidpunkt
48 916 invånare, varav 37 350 inom förstnämnda och 11 566 inom sistnämnda
tingslag. Domsagans kansli är förlagt till Örebro. Hallsbergs tingslag
har tingsställe dels i eget tingshus i Hallsberg dels ock i Askersund, där
särskilda lokaler för ändamålet förhyras. Edsbergs tingslag har tingsställe i
eget tingshus i Fjugesta. För närvarande hållas årligen allmänna tingssammanträden
till ett antal av femton i Hallsbergs tingslag och tio i Edsbergs
tingslag. Av sammanträdena med Hallsbergs tingslags häradsrätt hållas tio å
tingsstället i Hallsberg och återstående fem å tingsstället i Askersund.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr SOI.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Rådhusrätten och magistraten i Askersund består av, förutom borgmästaren,
två rådmän och en extra rådman, vilka icke behöva vara lagfarna. Borgmästare
i staden är för närvarande Knut Gunnar Casimir Bretzner, som är född
år 1880 och erhållit fullmakt å tjänsten år 1913. Skyldighet för honom att
vid viss ålder avgå från tjänsten föreligger icke. Ej heller har i hans fullmakt
inryckts föreskrift om skyldighet att övergå till annan tjänst hos staden. Med
hänsyn till hans ålder synes sådan övergång för övrigt icke kunna komma
i fråga, ehuru han innehar föreskriven kompetens för att kunna utses till
kommunalborgmästare. — Befattningarna såsom rådman respektive extra
rådman äro tillsatta allenast på förordnande.

Borgmästaren Bretzners årliga löneförmåner från staden bestå av grundlön
1 500 kronor, tjänstgöringspenningar 1 000 kronor, tre ålderstillägg å vartdera
400 kronor, ersättning för lönejord 1 000 kronor och fast dyrtidstillägg 1 500
kronor, eller tillhopa 6 200 kronor. Å sistnämnda belopp utgå rörligt tillägg
och kristillägg enligt de för statens befattningshavare gällande grunder. Dessutom
åtnjuter borgmästaren sportler, vilka — efter avdrag av vissa kostnader
i och för tjänsten — kunna beräknas hava under åren 1942—1946 i medeltal
uppgått till 2 314 kronor för år. Borgmästaren är icke tillförsäkrad pension.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 29 juni 1945 har genom länsstyrelsens
i Örebro län försorg utredning ägt rum rörande Askersunds förenande
i judiciellt avseende med Västernärkes domsaga. Utredningen, som verkställts
jämlikt 3 § förenämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt behandlat de i
nämnda paragraf angivna frågor, har jämlikt länsstyrelsens uppdrag utförts
av häradsskrivaren J. Engqvist.

I sitt den 12 februari 1947 dagtecknade utlåtande i ärendet har utredningsmannen
anfört, att förutsättningarna för stadens förläggande under
landsrätt jämlikt 2 § i 1932 års lag uppenbarligen vore för handen. Staden
syntes böra förenas med Västernärkes domsaga från och med den 1
januari 1948. Med utgångspunkt från att staden med anledning härav komme
att ingå i Hallsbergs tingslag samt att statsverket vid rådhusrättens upphörande
hade att övertaga stadens förpliktelser beträffande borgmästaren Bretzner,
vars tjänst för dylik händelse komme att indragas, har utredningsmannen
framlagt en tablå beträffande de ekonomiska verkningarna för staden
av indelningsändringen. I denna hava upptagits, å ena sidan, kostnadsminskningar
och, å andra sidan, kostnadsökningar i anledning av förändringen. De
förra har utredningsmannen beräknat till sammanlagt 14 495 kronor och
de senare till sammanlagt 15 870 kronor. Enligt tablån skulle staden sålunda
genom att förenas med domsagan åsamkas en årlig merutgift av 1 375 kronor.
Skyldighet att utgiva lösen för vinnande av delaktighet i tingslagets tillgångar
borde icke åläggas staden.

Någon förändring beträffande förläggningsorterna för Hallsbergs tingslags
tingsställen och domsagans kansli syntes enligt utredningsmannen icke påkallad
i och för sig av den ifrågasatta indelningsändringen. I fråga om lokaler
för häradsrättens sammanträden i Askersund har utredningsmannen anfört
följande.

Kungi. Maj:ts proposition nr 301.

Frågan om lämplig lokal för häradsrättens sammanträden i Askersund är
svävande. För närvarande förhyres tingslokal i staden, vilken lokal är inrymd
i en fastighet tillhörig ett enskilt konsortium. Kostnaden bestrides icke av
hela tingslaget utan av de tingshusbyggnadsskvldiga i förutvarande Sundbo
härads tingslag. Till lokalen hörande utrymmen kunna dock icke, efter vad
häradshövdingen i domsagan framhållit, anses tillräckliga och icke heller
tidsenliga. Ett förslag, att erforderliga lokaler borde kunna upplåtas i stadens
rådhus, har avvisats av stadens representanter med motivering att utrymmena
därstädes icke vore lämpliga för tingslagets behov. Nämnda tingshusbyggnadsskyldiga
hava därför gjort det uttalandet, att en ny tingshusbyggnad
borde uppföras i staden för en kostnad av 150 000 å 200 000 kronor.

För egen del anser jag, att en sådan nybyggnad ej bör komma till utförande,
i varje fall icke under nu rådande förhållanden. Därest särskilt tingsställe
i Askersund kommer att finnas även enligt den nya rättegångsordningen,
avsett för och bekostat av allenast kommunerna inom Sundbo härad ävensom
Askersunds stad, synes nuvarande anordning med förhyrning av tingslokal
åtminstone tillsvidare böra bibehållas. Det torde icke heller vara ogörligt
att med vederbörande fastighetsägare få en överenskommelse till stånd
om erforderlig utvidgning och restaurering av de nu disponerade lokalerna
mot skälig förhöjning i hyresbeloppet, som för närvarande utgör 2 400 kronor.

I anledning av önskemål från stadens sida om särskild inskrivningsdomare
för staden, eventuellt jämte närliggande del av domsagan, har utredningsmannen
även ingått på detta spörsmål. I överensstämmelse med den mening
som härutinnan under utredningen uttalats av häradshövdingen i domsagan
har utredningsmannen för sin del funnit övervägande skäl tala emot en sådan
anordning. Däremot syntes det utredningsmannen kunna ifrågasättas,
huruvida icke med hänsyn till stadens samt kommunernas inom Sundbo
härad tämligen avskilda läge från kansliorten särskilda inskrivningsdagar
borde hållas i Askersund för denna del av domsagan.

över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av stadsfullmäktige
i Askersund, Hallsbergs tingslags häradsrätt, länsstyrelsen i Örebro län
samt Svea hovrätt.

Stadsfullmäktige — som icke uttalat sig i huvudfrågan — ha
i silt utlåtande tillstyrkt de tingshushyggnadsskyldiges förslag om uppförande
av en ny tingshusbyggnad i staden för en kostnad av 150 000 å 200 000
kronor så snart förhållandena det medgåve. Fullmäktige ansåge vidare synnerligen
önskvärt att .särskild inskrivningsdomare förordnades för staden och
eventuellt övriga kommuner inom Sundbo härad samt att kommunalborgmästaren.
därest denne vore juridiskt utbildad, förordnades till inskrivningsdoma
re.

Häradsrätten har förklarat sig intet hava att erinra mot att staden
från och med den 1 januari 1948 förenas med domsagan. I likhet med vad
utredningsmannen anfört vore i anledning härav någon ändring ej erforderlig
beträffande förläggningsorterna för tingslagets tingsställen och domsagokansliet.
Den nuvarande förhyrda tingslokalen i Askersund kunde med tanke
på eu blivande sammanslagning och på den nya processordningens tillämp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

Departements chefen.

ning icke anses fullt ändamålsenlig. Anordningen med förhyrning av tingslokal
borde dock försöksvis tills vidare bibehållas, då det ej syntes uteslutet
att anskaffa vidgat utrymme i den fastighet där tingslokal för närvarande
förhyrdes. Häradsrätten avstyrkte stadens hemställan om särskild inskrivningsdomare.
Icke heller funne häradsrätten ei‘forderligt att efter landsrättsförläggningens
ikraftträdande särskild inskrivningsdag å annan ort än domsagans
kansliort hölles för staden med närliggande del av domsagan.

Länsstyrelsen har instämt i häradsrättens yttrande.

I sitt den 24 mars 1947 avgivna utlåtande har hovrätten förklarat
utredningen i skilda hänseenden giva stöd för uppfattningen att staden borde
förenas med domsagan samt att detta borde ske samtidigt med nya rättegångsbalkens
ikraftträdande. Indelningsändringen borde sålunda enligt hovrättens
mening icke uppskjutas i avvaktan på att frågan om lokaler för häradsrätten
i Askersund löstes. Någon ändring med avseende å Hallsbergs tingslags
nuvarande tingsställen och domsagans kansli funne hovrätten icke påkallad
av indelningsändringen. Hovrätten ville dock i sammanhanget erinra,
att hovrätten i sitt yttrande över en inom justitiedepartementet upprättad
promemoria angående tingslagsindelning in. m. i samband med nya rättegångsbalkens
ikraftträdande förordat sammanslagning av domsagans tingslag,
dock med bibehållande av de nuvarande tingsställena. I likhet med häradsrätten
avstyrkte hovrätten de framkomna förslagen om särskild inskrivningsdomare
och särskild inskrivningsdag å annan ort än domsagans kansliort.

Vidkommande slutligen de ekonomiska verkningarna för staden av dess
förening med domsagan har hovrätten erinrat hurusom enligt utredningsmannen
förändringen för staden skulle medföra en årlig kostnadsökning av
omkring 1 400 kronor. Denna beräkning vore grundad på rådhusrättens nuvarande
organisation. Om emellertid hänsyn tagits icke till stadens nuvarande
kostnader för rättsvården utan till de utgifter, som skulle krävts för
en rådhusrätt med tre lagfarna domare enligt nya rättegångsbalkens bestämmelser,
skulle en jämförelse säkerligen ha visat, att landsrättsförläggningen
komme att medföra besparing för staden.

Statskontoret har den 15 april 1947 avgivit utlåtande i ärendet, såvitt
angår den ersättningsskyldighet som jämlikt 2 § i 1932 års lag må uppkomma
för statsverket i händelse stadens egen jurisdiktion förklaras skola
upphöra. Statskontoret har därvid i likhet med utredningsmannen funnit,
att sådan skyldighet endast kunde uppkomma med avseende å borgmästaren
Bretzner. Ersättningen till denne borde bestämmas till (6 200 + 2 314) 8 514
kronor årligen jämte rörligt tillägg och kristillägg å 6 200 kronor enligt de
för statens befattningshavare gällande grunder. Nämnda ersättning skulle
anvisas att utgå från allmänna indragningsstaten.

Icke heller i Askersund kunna enligt vad den föreliggande utredningen utvisar
domstols- och magistratsgöromålen bereda sysselsättning åt en rådhusrätt
med den organisation som förutsättes i nya rättegångsbalken. Stadens

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

egen jurisdiktion bör sålunda upphöra. Det är också min avsikt föreslå
Kungl. Maj.t att, med stöd av 2 § förenämnda lag den 17 juni 1932, utfärda
förordnande om rådhusrättens upphörande och stadens förenande i judiciellt
avseende med Västemärkes domsaga. Föreningen synes böra komma till
stånd samtidigt med rättegångsreformens ikraftträdande den 1 januari 1948.
I följd härav bör — i enlighet med det förslag till tingslagsindelning i rikets
domsagor som upprättats inom justitiedepartementet i anledning av samma
reform och som i fråga om förevarande domsaga tillstyrkts av Svea hovrätt
— gällande tingslagsindelning i domsagan upphävas och domsagan förklaras
skola utgöra ett tingslag. Domsagans nuvarande tingsställen och kansliort
höra dock bibehållas. Vad angår tingsstället i Askersund torde, enligt vad i
ärendet synes framgå, erforderliga lokaler åtminstone tillsvidare kunna alltjämt
förhyras i staden.

Vidkommande stadens hemställan om särskild inskrivningsdomare ävensom
den av utredningsmannen ifrågasatta anordningen med särskild inskrivningsdag
för staden och Sundbo härad delar jag häradsrättens och hovrättens
mening att ingendera anordningen är erforderlig. Framhållas bör i
detta sammanhang, att häradsrätten efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande
kommer att sammanträda oftare än vad nu är fallet. För befolkningen
i staden och Sundho härad medför detta utökade möjligheter till personlig
kontakt med domstolens personal. — Någon ersättningsskyldighet bör
icke åläggas staden för vinnande av delaktighet i Sundbo härads tingshusbyggnadsskyldiges
tillgångar.

Innan beslut om stadens förenande i judiciellt avseende med domsagan kan
meddelas, måste på grund av 2 § andra stycket i 1932 års lag, riksdagens
samtycke utverkas till att statsverket övertager stadens förpliktelser gentemot
borgmästaren Bretzner. Mot vad statskontoret härutinnan anfört har
jag intet annat att erinra än att ersättningen för tilläggsförmånerna bör anpassas
efter de ändrade bestämmelser beträffande dylika förmåner till statliga
befattningshavare, som äro avsedda att tillämpas från och med den
1 juli 1947. Detta bör ske på så sätt att borgmästaren Bretzners lön omräknas
till lön, varå utgår rörligt tillägg enligt de ändrade bestämmelserna. Med
utgångspunkt från ett rörligt tillägg av 6 procent och från kristilläggets bortfallande
skulle borgmästarens fasta löneförmåner bliva 7 662 kronor. Då
vidare de statliga lönerna från och med den 1 juli 1947 komma att utgå
i jämna krontal per månad, hör sagda belopp höjas till 7 668 kronor för
erhållande av ett med 12 jämnt delbart belopp. Av samma skäl bör den beräknade
sportelinkomsten höjas från 2 314 till 2 316 kronor. Bretzners fasta
ersättning skulle sålunda uppgå till (7 668 + 2 316 =) 9 984 kronor. Enär
Bretzner icke är skyldig avgå från tjänsten vid viss ålder, hör ersättningen
utgå under hans återstående livstid.

Utredningsmannen har beräknat att staden genom att förenas med domsagan
kommer att åsamkas en årlig förlust av 1 375 kronor, vilken beräkning
grundats på rådhusrättens nuvarande organisation. Enligt min mening hör
emellertid hänsyn i stället tagas till de utgifter, som skulle krävts för en råd -

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

husrätt med tre lagfarna ledamöter enligt nya rättegångsbalkens bestämmelser.
Då en ekonomisk jämförelse med denna utgångspunkt, såsom hovrätten
erinrat, uppenbarligen skulle utvisat att stadens förläggande under
landsrätt kommer att medföra vinst för staden, torde ersättningsskyldighet
för statsverket jämlikt 2 § sista stycket i 1932 års lag icke kunna ifrågakomma.

Under åberopande av det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till borgmästaren i Askersund Knut Gunnar Casimir
Bretzner må från och med den dag, då föreskrift om stadens
förenande i judiciellt avseende med Västemärkes domsaga
träder i kraft, från allmänna indragningsstaten under hans
återstående livstid utbetalas årlig gottgörelse med 9 984 kronor
jämte rörligt tillägg å 7 668 kronor enligt de för statliga
befattningshavare från och med den 1 juli 1947 gällande
grunder.

5:o.

Lindesberg hade den 1 januari 1946 ett invånarantal av 4 801 personer. Staden
omgives av Lindes domsaga, som vid samma tidpunkt hade 30 206 invånare.
Domsagan består av ett tingslag och har tingsställe i eget i Lindesberg
beläget tingshus, vari jämväl domsagans kansli är inrymt. I domsagan hållas
för närvarande tjugo allmänna tingssammanträden årligen.

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 6 december 1946 pågår utredning rörande
uppdelning av den Lindes domsaga angränsande Nora domsaga, eventuellt

1 samband med omreglering av granndomsagornas områden.

Rådhusrätten och magistraten i Lindesberg består av, förutom borgmästaren,
tre rådmän, vilka icke behöva vara lagfarna. Borgmästare i staden är
för närvarande Magnus Månsson Sjölin, som är född år 1880 och erhållit fullmakt
å tjänsten år 1907. Den ena av de tre rådmanstjänsterna är tillsatt allenast
på förordnande. De båda övriga innehavas av Fredrik Hjalmar Wijkström,
född år 1877, och Axel August Hygrell, född år 1874, vilka erhållit sina
fullmakter respektive år 1914 och år 1919. Skyldighet att avgå från tjänsten
vid viss ålder föreligger icke för vare sig Sjölin eller de båda rådmännen. Ej
heller har i Sjölins fullmakt inryckts föreskrift om skyldighet för honom att
övergå till annan tjänst hos staden. Med hänsyn till hans ålder synes sådan
övergång för övrigt icke kunna komma i fråga, ehuru han innehar föreskriven
kompetens att kunna utses till kommunalborgmästare.

Borgmästaren Sjölin åtnjuter för närvarande en årlig grundlön av 5 500
kronor jämte fyra ålderstillägg å vartdera 500 kronor eller tillhopa sålunda
7 500 kronor. Å sistnämnda belopp utgår dyrtidstillägg med 31 procent eller

2 325 kronor för år. Borgmästaren åtnjuter även sportler, vilka — efter avdrag
av vissa utgifter i och för tjänsten — under åren 1942—1946 i medeltal

Kunql. Maj.ts proposition nr 301.

uppgått till 6 520 kronor årligen. Borgmästaren Sjölins samtliga löneförmåner
kunna sålunda för närvarande uppskattas till (7 500 + 2 325 + G 520)
16 345 kronor.

Envar av rådmännen Wijkström och Hvgrell åtnjuter dels en årlig lön av
100 kronor jämte dyrtidstillägg därå med 31 procent eller 31 kronor, dels ersättning
med 100 kronor om året för indragen boupptecknings- och arvskiftesprovision,
dels årlig ersättning med 12 kronor 33 öre för mistade bötesandelar,
dels ock provision från stadens auktionskammare med belopp som
under åren 1941—1945 i medeltal uppgått till 80 kronor för år. För envar av
nämnda rådmän uppgå sålunda de sammanlagda löneförmånerna för närvarande
till (100 + 31 + 100 + 12: 33 + 80) 323 kronor 33 öre.

Stadsfiskalstjänsten i staden innehaves av Nils August Ragnar Angel, som
är född år 1891 och utnämnts år 1922.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 29 juni 1945 har genom länsstyrelsens
i Örebro län försorg utredning ägt rum rörande Lindesbergs förenande
i judiciellt avseende med förenämnda domsaga. Utredningen, som verkställts
jämlikt 3 § förenämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt behandlat de i
nämnda paragraf angivna frågor, har jämlikt länsstyrelsens uppdrag utförts
av f. d. landssekreteraren Alb. Nisser.

Under utredningens gång hava de tingshusbyggnadsskyldige yrkat ersättning
av staden för vinnande av delaktighet i tingslagets egendom, bestående
av dels tingshusfastigheten dels ock å bank insatta medel, avsedda till en
byggnadsfond. Ersättningsbeloppets storlek skulle bestämmas efter förhållandet
mellan antalet skattekronor i staden och i tingslaget eller, med någon
jämkning nedåt, till 20 procent av tingslagets tillgångar, därvid de tingshusbyggnadsskyldiga
avsett byggnadsfondens storlek vid tidpunkten för stadens
uppgående i tingslaget. Staden bär medgivit ersättningskravet endast såvitt
angår byggnadsfonden.

I sitt den 14 mars 1947 dagtecknade utlåtande har utredningsmannen
anfört, att varken stadens storlek eller rådhusrättens arbetsbörda nödvändiggjorde
ett bibehållande av egen jurisdiktion för staden. Med utgångspunkt
från att staden med anledning härav komme att ingå i gemensamt
tingslag med Lindes domsaga samt att statsverket vid rådhusrättens upphörande
hade att övertaga stadens förpliktelser gentemot befattningshavare, vilkas
tjänster för dylik händelse komme att indragas, har utredningsmannen
framlagt en tablå över de ekonomiska verkningarna för staden av dess förenande
med domsagan. 1 tablån hava upptagits, å ena sidan, genom förändringen
besparade utgifter och nytillkommande inkomster samt, å andra sidan,
genom densamma uppstående nya utgifter. De förra har utredningsmannen
beräknat till sammanlagt 20 312 kronor, därest stadsfiskalstjänsten — såsom
utredningsmannen närmast förordade — bibehölles, och 32 600 kronor, om
samma tjänst vid landsrättsförläggningen indroges. Stadens kostnader efter
indelningsändringen har utredningsmannen uppskattat till sammanlagt
22 099 kronor. Enligt utredningsmannen skulle staden sålunda genom att för -

Kungi. Maj:ts proposition nr 301.

enas med domsagan åsamkas en årlig merntgift av 1 787 kronor under förutsättning
av stadsfiskalstjänstens bibehållande. Om däremot nämnda befattning
i samband med stadens landsrättsförläggning indroges, skulle staden enligt
utredningsmannen vinna en årlig besparing av omkring 10 000 kronor,
enär statsverket för dylik händelse borde övertaga stadens förpliktelser ej
blott gentemot borgmästaren Sjölin samt rådmännen Wijkström och Hygrell
utan även beträffande stadsfiskalen Angel.

Beträffande frågan huruvida ersättningsskyldighet skall åläggas staden för
vinnande av delaktighet i tingslagets tillgångar har utredningsmannen för sin
del funnit att någon ersättning utöver vad staden medgivit icke bör ifrågakomma.
-— Att, såsom staden under utredningen påyrkat, förordna särskild
inskrivningsdomare för staden vore icke erforderligt med hänsyn till att domsagans
kansli för framtiden torde kvarbliva i staden.

över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av stadsfullmäktige
i Lindesberg, Lindes domsagas häradsrätt, länsstyrelsen i Örebro län samt
Svea hovrätt.

Stadsfullmäktige hava vid sammanträde den 20 mars 1947 —
utan att yttra sig i huvudfrågan -— beslutat vidhålla stadens ståndpunkt i frågorna
om särskild inskrivningsdomare och om ersättningsskyldigheten gentemot
tingslaget för delaktighet i dess tillgångar.

Häradsrätten har ej funnit anledning till erinran mot utredningsmannens
förslag, i vad detsamma anginge häradsrätten.

Länsstyrelsen har förklarat sig instämma i utredningsmannens förslag
beträffande såväl stadsfiskalstjänstens bibehållande som stadens ersättningsskyldighet
gentemot tingslaget.

Hovrätten har avgivit utlåtande i ärendet den 17 april 1947. Hovrätten
hade funnit utredningen i skilda hänseenden giva stöd för uppfattningen att
staden borde förenas med domsagan samt att detta borde ske samtidigt med
den nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Hovrätten funne sig i sammanhanget
böra erinra om att utredning för närvarande påginge om ändring av
domsagoindelningen inom länet. Troligtvis komme den ifrågasatta domsagoregleringen
att beröra Lindes domsaga. De förändringar beträffande domsagan,
vilka då kunde genomföras, torde emellertid icke bliva sådana att de
kunde föranleda ett annat bedömande i fråga om lämpligheten av Lindesbergs
landsrättsförläggning. Hovrätten delade utredningsmannens uppfattning
att anledning saknades att förordna särskild inskrivningsdomare för staden.
Även i fråga om stadens ersättningsskyldighet för vinnande av delaktighet i
tingslagets tillgångar anslöte sig hovrätten till utredningsmannens ståndpunkt.

Utredningsmannen hade beräknat, att landsrättsförläggningen skulle för
staden medföra en årlig utgiftsökning av ungefär 1 800 kronor, därest stadsfiskalstjänsten
— vilket hovrätten tillstyrkte — tillsvidare bibehölles. Därvid
hade stadens kostnader för rättsvården beräknats enligt nuvarande rättegångsordning.
Om emellertid hänsyn tagits till stadens utgifter för en rådhusrätt
med tre lagfarna ledamöter enligt nya rättegångsbalkens bestämmelser, skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

det tvivelsutan klart hava framgått att den nya organisationen bleve ekonomiskt
fördelaktig för staden.

Statskontoret har den 30 april 1947 avgivit utlåtande i ärendet, såvitt
angår förpliktelser som må uppkomma för statsverket i händelse stadens egen
jurisdiktion förklaras skola upphöra. Statskontoret har uttalat, att under angivna
förutsättning statsverket hade att övertaga stadens förpliktelser beträffande
borgmästaren Sjölin samt rådmännen Wijkström och Hygrell.

Beträffande ersättningen till borgmästaren Sjölin har statskontoret föreslagit
att, i anslutning till de ändringar beträffande grundlön och tilläggsförmåner,
som äro avsedda att för statsförvaltningen genomföras från och med den
1 juli 1947, en omräkning av Sjölins fasta löneförmåner lämpligen borde ske.

Med utgångspunkt från ett rörligt tillägg av 6 procent i stället för det nu utgående
dyrtidstillägget av 31 procent, skulle, anser ämbetsverket, ersättningen
för de fasta avlöningsförmånerna bestämmas till, efter jämkning till ett med
12 jämnt delbart belopp, 9 276 kronor. Då gottgörelse av statsmedel vidare
borde utgå till Sjölin för mistade sportler med 6 520 kronor skulle sålunda den
årliga ersättningen till denne uppgå till (9 276 + 6 520) 15 796 kronor jämte
rörligt tillägg å 9 276 kronor enligt de för statens befattningshavare efter den
1 juli 1947 gällande grunder.

På sätt föreslagits beträffande borgmästarens fasta löneförmåner skulle
enligt statskontoret den till envar av rådmännen Wijkström och Hygrell utgående
kontanta lönen bestämmas till 132 kronor, varå skulle utgå rörligt tillägg
med 6 procent. Ersättning till envar av nämnda rådmän skulle sålunda utgå
med (132 + 100 + 12,33 + 80) 324 kronor 33 öre jämte rörligt tillägg å 132
kronor enligt för statliga befattningshavare efter den 1 juli 1947 gällande
grunder.

De sålunda bestämda ersättningarna skulle utbetalas under vederbörandes
återstående livstid och anvisas att utgå från allmänna indragningsstaten.

Såsom av utredningen framgår saknas förutsättningar för att organisera Departementsrådhusrätten
och magistraten i Lindesberg med tre lagfarna ledamöter. Sta- chelendens
egen jurisdiktion bör därför upphöra. Det är också min avsikt föreslå
Kungl. Maj :t att, med stöd av 2 § förenämnda lag den 17 juni 1932, utfärda
förordnande om rådhusrättens upphörande och stadens förenande i judiciellt
avseende med Lindes domsaga. Anledning synes icke föreligga att uppskjuta
ikraftträdandet av föreningen i avbidan på resultatet av den pågående utredningen
angående omreglering av Nora domsaga, även om Lindes domsaga
skulle komma att beröras av den ifrågasatta ändringen i domsagoindelningen.

Staden bör sålunda förenas med Lindes domsaga samtidigt med nya rättegångsbalkens
ikraftträdande den 1 januari 1948. Beträffande frågorna om
förordnande av särskild inskrivningsdomare för staden och om skyldighet
för staden att utgiva lösen för delaktighet i tingslagets tillgångar är jag av
samma mening som utredningsmannen och hovriitten.

Innan förordnande om stadens förenande med domsagan kan meddelas,
måste, på grund av 2 § andra stycket i 1932 års lag, riksdagens samtycke ut -

Kungl. Maj .tf, proposition nr 301.

verkas till att statsverket övertager stadens förpliktelser beträffande borgmästaren
Sjölin samt rådmännen Wijkström och Hygrell. Mot vad statskontoret
härutinnan föreslagit har jag intet annat att erinra än att ersättningarna,
för erhållande av med 12 jämnt delbara belopp, böra bestämmas till 15 792
kronor för Sjölin samt 324 kronor för envar av Wijkström och Hygrell.

Enligt utredningsmannens beräkningar skulle stadens förläggande under
landsrätt för staden medföra en årlig utgiftsökning av omkring 1 800 kronor
under förutsättning av stadsfiskalstjänstens bibehållande. Jag delar väl länsstyrelsens
och hovrättens uppfattning att stadsfiskalstjänsten må kunna bibehållas
tills vidare under den nuvarande innehavarens återstående tjänstetid.
Vid sina beräkningar har utredningsmannen emellertid utgått från stadens nuvarande
kostnader för rättsvården. Hade beräkningarna däremot gjorts med
utgångspunkt från att staden vid bibehållen egen jurisdiktion efter den 1
januari 1948 på grund av nya rättegångsbalkens bestämmelser haft att organisera
rådhusrätten med tre lagfarna ledamöter, skulle såsom hovrätten anfört
otvivelaktigt hava framgått att stadens förening med domsagan bleve ekonomiskt
fördelaktig för staden. Pa grund härav och då staden i varje fall på
längre sikt — efter stadsfiskalstjänstens framtida indragning — enligt utredningsmannens
beräkningar genom indelningsändringen skulle vinna en
årlig besparing av omkring 10 000 kronor, kan ersättningsskyldighet jämlikt
2 § sista stycket i 1932 års lag icke anses föreligga för statsverket.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att till borgmästaren i Lindesberg Magnus Månsson Sjölin
samt rådmännen i samma stad Fredrik Hjalmar Wijkström
och Axel August Hygrell må från och med den dag, då föreskrift
om stadens förenande i judiciellt avseende med Lindes
domsaga träder i kraft, från allmänna indragningsstaten under
deras återstående livstid utbetalas årlig ersättning, till Sjölin
med 15 792 kronor jämte rörligt tillägg å 9 276 kronor enligt
de för statliga befattningshavare från och med den 1 juli
1947 gällande grunder samt till envar av Wijkström och
Hygrell med 324 kronor jämte rörligt tillägg å 132 kronor
enligt nyss angivna grunder.

6:o.

Ulricehamn hade den 1 januari 1946 ett invånarantal av 6 882 personer.
Staden är centralort för Redvägs tingslag av Kinds och Redvägs domsaga,
som dessutom består av Kinds tingslag. Invånarantalet i domsagan utgjorde
vid samma tidpunkt 36 215 personer, därav 7 766 inom förstnämnda och
28 449 inom sistnämnda tingslag. Kinds tingslag har tingsställe i eget tingshus
i Svenljunga, under det att Redvägs tingslag har tingsställe i eget i Ul -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 301.

ricehamn beläget tingshus, däri jämväl domsagans kansli är inrymt. I vartdera
tingslaget hållas årligen tio allmänna tingssammanträden och ett sammanträde
med tremansnämnd.

Rådhusrätten och magistraten i Ulricehamn består av, förutom borgmästaren,
tre icke lagfarna rådmän. Borgmästare i staden är för närvarande greve
Carl Vilhelm Spens, som är född år 1872 och erhållit fullmakt å tjänsten
år 1908. Den ena av de tre rådmansbefattningarna är tillsatt allenast på förordnande.
De båda övriga innehavas av Axel Nicolaus Jacobson, född år
1875, och John Gustaf Birger Ljungström, född år 1867, vilka erhållit sina
fullmakter respektive år 1919 och år 1925. Skyldighet att vid viss ålder avgå
från tjänsten eller att övergå till annan tjänst hos staden föreligger icke för
någon av nämnda befattningshavare. Ehuru borgmästaren Spens innehar
föreskriven kompetens att kunna utses till kommunalborgmästare, synes
detta med hänsyn till hans ålder icke kunna komma i fråga.

Borgmästaren åtnjuter en årslön av 4 000 kronor, därå dyrtids- och kristillägg
utgå enligt de grunder, som äro eller kunna bliva bestämda för befattningshavare
vid statens oreglerade verk. Nämnda tillägg uppgingo år 1946
till 2 570 kronor. Vidare uppbär borgmästaren sportler, vilka — efter avdrag
för vissa utgifter i och för tjänsten — under åren 1942—1946 i medeltal
uppgått till 13 265 kronor årligen. I sistnämnda belopp ingå bland annat
arvskiftes- och bouppteckningsprovision respektive, jämlikt stadsfullmäktiges
beslut, ersättning för mistade sådana provisioner. Borgmästaren Spens’
nuvarande årliga inkomster kunna sålunda beräknas till (4 000 + 2 570 +
13 265) 19 835 kronor.

Envar av rådmännen Jacobson och Ljungström åtnjuter en årlig grundlön
av 80 kronor, därå dyrtids- och kristillägg enligt förutnämnda grunder
under år 1946 utgingo med tillhopa 37 kronor, samt ersättning för mistad
arvskiftesprovision med 205 kronor 50 öre och för mistad bouppteckningsprovision
med 1 518 kronor. Dessutom uppbära rådmännen auktionsprovision,
som för envar av dem under åren 1942—1946 i medeltal uppgått till
303 kronor 73 öre för år. För envar av nämnda rådmän kunna sålunda de
nuvarande årliga inkomsterna beräknas till (80 + 37 + 205: 50 + 1 518 +
303: 73) 2 144 kronor 23 öre.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 29 juni 1945 har genom länsstyrelsens
i Älvsborgs län försorg utredning ägt rum rörande Ulricehamns förenande
i judiciellt avseende med Kinds och Redvägs domsaga. Utredningen, som
verkställts jämlikt 3 § förenämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt behandlat
de i nämnda paragraf angivna frågor, har enligt länsstyrelsens uppdrag
utförts av e. o. länsnotarien Åke Paulsson.

Under utredningens gång hava förhandlingar förts mellan staden och de
tingshusbyggnadsskyldige i Redvägs tingslag beträffande frågan om skyldighet
för staden att — därest densamma konnne att införlivas med tingslaget
— utgiva ersättning för vinnande av delaktighet i tingslagets egendom. Staden
har därvid erbjudit sig att utgiva ett belopp av 26 000 kronor, under det

Kungl. Maj.ts proposition nr 301-

att de tingshusbyggnadsskyldige ansett ersättningen böra bestämmas till omkring
275 000 kronor.

I sitt den 15 januari 1947 dagtecknade utlåtande bar utredningsmannen
anfört, att förutsättningar icke funnes att omedelbart eller inom
en överskådlig framtid organisera rådhusrätten i Ulricehamn med tre lagfarna
ledamöter. Stadens egen jurisdiktion borde sålunda upphöra. Med utgångspunkt
från att staden med anledning härav komme att ingå i Redvägs
tingslag samt att statsverket vid rådhusrättens upphörande hade att övertaga
stadens förpliktelser beträffande borgmästaren Spens samt rådmännen Jacobson
och Ljungström, vilkas tjänster för dylik händelse komme att indragas,
har utredningsmannen framlagt en tablå beträffande de ekonomiska
verkningarna för staden av indelningsändringen. I tablån hava upptagits, å
ena sidan, besparade årliga utgifter och nytillkommande årliga inkomster
samt, å andra sidan, nytillkommande årliga utgifter. De förra har utredningsmannen
beräknat till sammanlagt 49 057 kronor och de senare till sammanlagt
22 778 kronor. Enligt tablån skulle staden sålunda genom indelningsändringen
vinna en årlig besparing av 26 279 kronor. Bland stadens nytillkommande
utgifter hava dock icke medräknats stadens andel i tingshållningskostnaderna,
vilken utgift utredningsmannen ansett i stället ankomma
på stadens skattskyldiga. Nämnda kostnader skulle för stadens vidkommande
uppgå till 6 900 kronor årligen. Under alla förhållanden vore dock uppenbart,
att någon ersättningsskyldighet för statsverket jämlikt 2 § sista stycket
lagen om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende icke kunde
uppkomma.

I fråga om statsverkets skyldighet att övertaga stadens förpliktelser gentemot
borgmästaren samt rådmännen Jacobson och Ljungström har utredningsmannen
uttalat, att då den i samtligas inkomster ingående posten dyrtids-
och kristillägg utgjorde en mindre väsentlig del, ersättningarna borde
fixeras till årliga belopp. Utredningsmannen ansåge skäligt, att de årliga
ersättningsbeloppen bestämdes till, för borgmästaren 11 000 kronor samt för
envar av Jacobson och Ljungström 1 500 kronor. — Borgmästaren och Ljungström
hade vidare framställt anspråk på änkepension, borgmästaren med
2 000 kronor för år jämte dyrtidstillägg i likhet med stadens övriga pensionärer
och Ljungström med 480 kronor för år. Även dessa pensioner borde,
enligt utredningsmannen, bestridas av statsverket.

Över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av stadsfullmäktige
och magistraten i Ulricehamn, häradsrätterna i Kinds och Redvägs domsaga,
länsstyrelsen i Älvsborgs län samt Göta hovrätt.

Stadsfullmäktige hava vid sammanträde den 18 mars 1947 tagit
ställning till jurisdiktionsfrågan. Därvid hava fullmäktige motsatt sig stadens
förläggande under landsrätt. Därest stadens egen jurisdiktion ändock
skulle komma att upphöra, hemställde fullmäktige att kommunalborgmästaren
måtte bliva överexekutor i staden. Fullmäktige anslöte sig till utredningsmannens
uttalande att ersättningsskyldighet för statsverket jämlikt 2 §
sista stycket i 1932 års lag icke kunde uppstå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301-

Magistraten har i sitt yttrande förklarat sig anse överexekutorsgöromålen
i staden böra ankomma på länsstyrelsen.

I fråga om indragningslönemas storlek ha särskilda yttranden avgivits av
borgmästaren Spens samt rådmännen Jacobson och Ljungström. Borgmästaren
har — med förmälan att hans inkomst av tjänsten uppgått under
åren 1941—1945 till i medeltal 18 547 kronor för år och under år 1946 till
21 498 kronor — förklarat sig åtnöjas med ett årligt belopp av 16 000 kronor
jämte det dyrtidstillägg därå, som från och med nästa budgetår komme
att gälla för statliga befattningshavare. Dyrtidstillägg enligt samma grander
borde utgå å hans hustrus pension efter honom. Envar av rådmännen har
yrkat ersättning med 2 100 kronor för år.

Häradsrätterna ha intet haft att erinra mot stadens förenande med

domsagan.

Länsstyrelsen har tillstyrkt att förordnande meddelas om stadens
förenande i judiciellt avseende med domsagan. Länsstyrelsen ville icke motsätta
sig att kommunalborgmästaren bleve överexekutor i staden. Det ålåge
statsverket att övertaga skyldigheten att ersätta borgmästaren samt rådmännen
Jacobson och Ljungström för mistade avlöningsförmåner. Envar av
nämnda tre befattningshavare syntes berättigad till en årlig ersättning, beräknad
efter årslönen från staden och medeltalet per ar av vederbörandes
sportelinkomster. Ersättningarna borde därför fastställas till de belopp, varmed
vederbörande förklarat sig åtnöjas. Uppenbart vore, att sådan ersättning
som avsåges i 2 § sista stycket i 1932 ars lag icke kunde ifragakomma.
_ Erforderligt vore slutligen att bestämmelser meddelades om den er sättning,

som staden eventuellt skulle erlägga för andel i Redvägs tingslags
egendom. Därest ersättning överhuvud taget skulle utgå, borde beloppet sättas
väsentligt lägre än vad de tingshusbyggnadsskyldige begärt.

Hovrätten har avgivit infordrat utlåtande i ärendet den 22 april 1947.
Däri har hovrätten funnit uppenbart, att domstols- och magistratsgöromålen
i Ulricehamn icke kunde bereda sysselsättning åt en rådhusrätt med tre
lagfarna ledamöter. På grund härav och da stadens förening i judiciellt avseende
med domsagan vore ur alla synpunkter lämplig och särskilt påkallad
av den nya rättegångsordningen, tillstyrkte hovrätten att föreningen komme
till stånd från och med nya rättegångsbalkens ikraftträdande.

I fråga om statens ersättningsskyldighet gentemot borgmästaren och rådmännen
Jacobson och Ljungström har hovrätten anfört följande.

Bland sportelinkomsterna för såväl borgmästaren som rådmannen förekommer
bland annat ersättning för mistad arvskiftes- och boupptecknmgsprovision
som tillerkänts dem genom stadsfullmäktiges beslut den 24 september
1935 och den 17 december 1943. Frågan huruvida ersättning for mistad
arvskiftes- och bouppteckningsprovision bör anses utgöra sådan avlöningsförmån,
vars förlust statsverket skall ersätta, har varit föremal för olika
meningar. I ett nyligen avgjort fall (kungl. prop. 344/1946, statsutskottets
utlåtande 264/1946) ha statsmakterna ansett, att förlusten av sadan ersättning
bör av statsverket ersättas efter samma grunder som andra sportler
även om, såsom var förhållandet i det åsyftade fallet, ersättningen var bestämd

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

Departements chefen.

att utgå allenast så länge staden hade egen jurisdiktion. Visserligen är det
nu föreliggande fallet såtillvida olika mot det vid 1946 års höstriksdag behandlade,
att stadsfullmäktiges beslut, enligt vad hovrätten inhämtat, icke
underställts Kungl. Maj:t för fastställelse. Då emellertid denna omständighet
icke i och för sig torde vara av avgörande betydelse för frågan om ersättningsplikt
för statsverket och de av stadsfullmäktige beviljade beloppen enligt
vad borgmästaren upplyst bestämts efter medeltalsberäkning och en icke
obetydlig reduktion, har hovrätten icke någon erinran mot att vid beräkning
av befattningshavarnas avlöningsförmåner hänsyn tages även till ifrågavarande
av stadsfullmäktige beviljade ersättning.

På grund av vad nu anförts och med utgångspunkt från de i utredningen
lämnade uppgifterna synes ersättningen för mistade avlöningsförmåner kunna
bestämmas i huvudsaklig överensstämmelse med befattningshavarnas yrkanden.

Enligt hovrätten kunde ersättningsskyldighet jämlikt 2 § sista stycket i
1932 års lag icke ifrågakomma. — Ersättning med högre belopp än 26 000
kronor borde icke åläggas staden för vinnande av andel i tingslagets tillgångar.

Statskontoret har den 6 maj 1947 avgivit infordrat utlåtande i ärendet,
såvitt angår den ersättningsskyldighet som jämlikt 1932 års lag må uppkomma
för statsverket i händelse stadens egen jurisdiktion förklaras skola
upphöra. Statskontoret har därvid funnit, att sådan skyldighet gentemot staden
endast kunde uppkomma med avseende å borgmästaren Spens samt rådmännen
Jacobson och Ljungström.

Vidkommande ersättningen till borgmästaren Spens har statskontoret för
sin del intet haft att erinra mot att densamma bestämdes i enlighet med
dennes yrkanden. Ett bifall härtill torde nämligen knappast medföra större
kostnader för statsverket än vad som skulle bliva fallet om Spens i stället
tillförsäkrades ersättning med belopp, vartill hans mistade avlöningsförmåner
uppginge. Statskontoret tillstyrkte alltså, att Spens av statsverket för sin
återstående livstid tillerkändes ett årligt belopp av 16 000 kronor jämte rörligt
tillägg enligt de för statens befattningshavare efter den 1 juli 1947 gällande
grunder samt att vid hans frånfälle hans hustru komme i åtnjutande
av en årlig pension å 2 000 kronor jämte rörligt tillägg därå enligt samma
grunder. — Statskontoret tillstyrkte jämväl att envar av rådmännen Jacobson
och Ljungström under deras återstående livstid tillerkändes en årlig
gottgörelse av 2 100 kronor, då detta av dem yrkade belopp understege deras
nuvarande löneförmåner. — Samtliga ersättningsbelopp borde anvisas att
utgå från allmänna indragningsstaten.

Ej heller i fråga om Ulricehamn föreligga förutsättningar för rådhusrättens
bibehållande efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Jag ämnar alltså
föreslå Kungl. Maj:t att, med stöd av 2 § i 1932 års lag, meddela förordnande
om rådhusrättens upphörande och stadens förenande i judiciellt avseende med
Kinds och Redvägs domsaga. Föreningen synes böra komma till stånd samtidigt
med rättegångsreformens ikraftträdande den 1 januari 1948. Därvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

bör även — i enlighet med det förslag till tingslagsindelning i rikets domsagor
som upprättats inom justitiedepartementet i anledning av samma reform
och som i fråga om förevarande domsaga tillstyrkts av Göta hovrätt — gällande
tingslagsindelning i domsagan upphävas och domsagan förklaras skola
utgöra ett tingslag.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att i samband med utfärdandet av
verkställighetsföreskrifter i anledning av stadens förenande med domsagan
avgöra frågan om storleken av det belopp, som staden bör åläggas utgiva för
erhållande av andel i Redvägs tingslags tillgångar, ävensom frågan huruvida
annan än länsstyrelsen bör vara överexekutor i staden.

Under åberopande av det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

dels att till borgmästaren i Ulricehamn greve Carl Vilhelm
Spens samt rådmännen i samma stad Axel Nicolaus Jacobson
och John Gustaf Birger Ljungström må från och med den
dag, då föreskrift om stadens förenande i judiciellt avseende
med Kinds och Redvägs domsaga träder i kraft, från allmänna
indragningsstalen under deras återstående livstid utbetalas
årlig gottgörelse, till Spens med 16 000 kronor jämte rörligt
tillägg enligt de för statliga befattningshavare från och med
den 1 juli 1947 gällande grunder samt till envar av Jacobson
och Ljungström med 2 100 kronor;

dels ock att till Spens’ hustru må, därest och så länge
hon överlever sin man, från allmänna indragningsstaten utbetalas
pension med 2 000 kronor för helt år räknat jämte rörligt
tillägg därå enligt samma grunder.

7 :o.

Norrtälje hade den 1 januari 1946 ett invånarantal av 5 807 personer. Staden
omgives av Mellersta Roslags domsaga, som vid samma tidpunkt hade
17 925 invånare. Domsagan, som består av ett tingslag, har tingsställe i eget

Kungi. Maj:ts proposition nr 301.

i Norrtälje beläget tingshus, däri jämväl domsagokansliet är inrymt. I domsagan
hållas för närvarande tjugo allmänna tingssammanträden årligen.

För närvarande pågår utredning angående omreglering av vissa domsagor
i Stockholms län. Enligt de i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 6 december 1946 angivna direktiven för utredningen är densamma
i första hand inriktad på en uppdelning av vardera av Södra Roslags
och Södertörns domsagor i två domsagor. Därest härvid för vinnande av
lämplig ny indelning så befinnes önskvärt, bör enligt direktiven jämväl en
omreglering av de närbelägna Sollentuna och Färentuna, Stockholms läns
västra och Mellersta Roslags domsagor tagas under övervägande.

Rådhusrätten och magistraten i Norrtälje består av, förutom borgmästaren,
tre icke lagfarna rådmän. Borgmästare i staden är för närvarande Wilhelm
Emanuel Hallin, som är född år 1876 och erhållit fullmakt å tjänsten år
1912. Den ena av de tre rådmansbefattningarna innehaves av Josef Julius
Nordin, som är född år 1876 och erhållit fullmakt å sin tjänst år 1926.
Skyldighet att vid viss ålder avgå från tjänsten eller att övergå till annan
befattning hos staden föreligger varken för borgmästaren Hallin eller rådmannen
Nordin. Ehuru Hallin innehar föreskriven kompetens att kunna
utses till kommunalborgmästare, synes detta med hänsyn till hans ålder icke
kunna komma i fråga. — De båda övriga rådmansbefattningarna äro tillsatta
allenast på förordnande.

Borgmästaren Hallin åtnjuter för närvarande en årlig grundlön av 5 200
kronor jämte tre ålderstillägg å vartdera 500 kronor eller sålunda tillhopa
6 700 kronor. Därjämte uppbär borgmästaren dyrtidstillägg, vilket för närvarande
utgår med 1 179 kronor för år. Slutligen åtnjuter borgmästaren sportler,
vilka — efter avdrag av vissa utgifter i och för tjänsten — under åren 1941
—1945 i medeltal uppgått till 6 665 kronor årligen.

Borgmästaren Hallins årliga löneförmåner kunna sålunda uppskattas till
sammanlagt (5 200 + 1 500 + 1 179 + 6 665) 14 544 kronor. Emellertid
har Hallin förklarat sig, i händelse av rådhusrättens upphörande, yrka en
årlig ersättning av 12 000 kronor jämte rörligt tillägg enligt de för statliga
befattningshavare efter den 1 juli 1947 gällande grunder.

Rådmannen Nordin uppbär ett årligt arvode av 400 kronor, därå dyrtidseller
annat tillägg icke utgår.

På grund av Kungl. Maj ds beslut den 29 juni 1945 har genom länsstyrelsens
i Stockholms län försorg utredning ägt rum rörande Norrtäljes förenande
i judiciellt avseende med Mellersta Roslags domsaga. Utredningen,
som verkställts jämlikt 3 § lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds
förenande i judiciellt avseende och särskilt behandlat de i nämnda paragraf
angivna frågor, har jämlikt länsstyrelsens uppdrag utförts av f. d. hovrättsrådet
V. Petrén.

Under utredningens gång har överenskommelse träffats mellan staden och
de tingshusbyggnadsskyldige av innehåll att staden i händelse av landsrätts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

förläggning skall till de tingshusbyggnadsskyldige utgiva engångsersättning
med 10 000 kronor för vinnande av delägarskap i tingslagets egendom.

I sitt den 6 februari 1947 dagtecknade utlåtande med tillägg därtill
den 25 i samma månad har utredningsmannen anfört, att det vore
uteslutet att domstols- och magistratsgöromålen i Norrtälje inom en överskådlig
framtid kunde bereda sysselsättning åt en rådhusrätt med tre lagfarna
ledamöter. Kungl. Maj:t ägde sålunda jämlikt 2 § i 1932 års lag meddela
förordnande om rådhusrättens upphörande och stadens förenande med
omgivande domsaga. Med utgångspunkt från att staden med anledning härav
komme att ingå i gemensamt tingslag med Mellersta Roslags domsaga
samt att statsverket vid rådhusrättens upphörande hade att övertaga stadens
förpliktelser beträffande de befattningshavare, vilkas tjänster för dylik händelse
komme att indragas, har utredningsmannen framlagt en tablå beträffande
de ekonomiska verkningarna för staden av indelningsändringen. I
tablån hava upptagits, å ena sidan, besparingar och, å andra sidan, nya utgifter
i anledning av rådhusrättens upphörande. De förra har utredningsmannen
beräknat till sammanlagt 24 565 kronor och de senare till sammanlagt
20 025 kronor. Staden skulle sålunda genom att förenas med domsagan vinna
en årlig besparing av 4 540 kronor. Därest hänsyn även toges till det av
staden medgivna lösensbeloppet 10 000 kronor, bleve ställningen emellertid
omkastad. — I fråga om statsverkets ersättningsskyldighet gentemot borgmästaren
Hallin, tillstyrkte utredningsmannen bifall till Hallins hemställan.
Ersättningen borde utgå under Hallins återstående livstid.

Över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av stadsfullmäktige
i Norrtälje, Mellersta Roslags domsagas häradsrätt, länsstyrelsen i Stockholms
län samt Svea hovrätt.

Stadsfullmäktige hava vid sammanträde den 25 februari 1947 tagit
ställning till utredningen. Därvid hava fullmäktige i huvudsak tillstyrkt utredningsmannens
förslag.

Häradsrätten har intet haft att erinra mot stadens förenande i judiciellt
avseende med domsagan. Föreningen borde lämpligen komma till stånd
samtidigt med nya rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948. Häradsrätten
funne sålunda beklagligt, om den pågående utredningen angående
omreglering av domsagorna inom länet skulle verka fördröjande på stadens
förläggande under landsrätt.

Även länsstyrelsen har funnit utredningen otvetydigt giva vid handen,
att en förening av staden med domsagan borde komma till stånd. Om
möjligt borde detta ske samtidigt med nya rättegångsbalkens ikraftträdande.

Hovrätten har i sitt den 24 mars 1947 avgivna utlåtande förklarat sig
dela länsstyrelsens mening att en förening av staden med domsagan borde
äga rum och alt detta borde ske samtidigt med nya rättegångsbalkens ikraftträdande.
Hovrätten hade icke något att erinra mot utredningsmannens förslag
i vad avsåge ersättningen till borgmästaren Hallin. Under erinran att

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 301. 15

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Departementschefen.

staden enligt utredningsmannens beräkningar genom indelningsändringen
skulle göra en årlig besparing av omkring 4 500 kronor, har hovrätten
anfört, att stadens ekonomiska vinst genom föreningen skulle framstått så
mycket tydligare, om till grund för beräkningarna lagts icke stadens nuvarande
kostnader för rättsvården utan de utgifter som skulle krävts för en rådhusrätt
med tre lagfarna ledamöter enligt nya rättegångsbalkens bestämmelser.

Statskontoret har den 22 april 1947 avgivit infordrat utlåtande i
ärendet, såvitt avser förpliktelser som på grund av 2 § i 1932 års lag må uppkomma
för statsverket, därest rådhusrätten i Norrtälje förklaras skola upphöra.
I utlåtandet har statskontoret uttalat, att under angivna förutsättning
skyldighet torde föreligga för statsverket att övertaga stadens förpliktelser
gentemot borgmästaren Hallin och rådmannen Nordin. Beträffande ersättningen
till Hallin hade ämbetsverket intet att erinra mot alt denne i enlighet
med sin hemställan under sin återstående livstid av statsverket tillerkändes
ett årligt belopp av 12 000 kronor jämte rörligt tillägg enligt de bestämmelser,
som efter den 1 juli 1947 komme att gälla för statens befattningshavare.
Den av Hallin begärda ersättningen understege det belopp, vartill hans nuvarande
avlöningsförmåner kunde beräknas uppgå. Den årliga ersättningen
till rådmannen Nordin syntes böra bestämmas till 400 kronor att utgå under
hans återstående livstid. Ifrågavarande ersättningar borde anvisas att utgå
från allmänna indragningsstaten.

Rådhusrätts- och magistratsgöromålen i Norrtälje kunna uppenbarligen
icke förväntas inom en överskådlig framtid giva sysselsättning åt en rådhusrätt
med tre lagfarna ledamöter. Stadens egen jurisdiktion bör därför upphöra.
Det är också min avsikt föreslå Kungl. Maj:t att, med stöd av 2 § förenämnda
lag den 17 juni 1932, utfärda förordnande om rådhusrättens upphörande
och stadens förenande i judiciellt avseende med Mellersta Roslags domsaga.
Då anledning saknas att låta med genomförandet härav anstå i avbidan
på de förslag, vartill den i det föregående omförmälda utredningen angående
omreglering av vissa domsagor inom länet kan föranleda, bör föreningen
träda i kraft samtidigt med nya rättegångsbalken den 1 januari 1948.

Innan beslut om stadens förenande med domsagan kan utfärdas, måste
emellertid, på grund av 2 § andra stycket i 1932 års lag, riksdagens samtycke
inhämtas till att statsverket övertager stadens förpliktelser gentemot borgmästaren
Hallin och rådmannen Nordin. Mot vad statskontoret härutinnan
föreslagit har jag intet att erinra. Någon ersättningsskyldighet i övrigt för
statsverket gentemot staden på grund av landsrättsförläggningen kan enligt
den i ärendet förebragta ekonomiska utredningen icke uppstå.

Under åberopande av det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till borgmästaren i Norrtälje Wilhelm Emanuel Hallin
och rådmannen i samma stad Josef Julius Nordin må från
och med den dag, då föreskrift om stadens förenande i judi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

ciellt avseende med Mellersta Roslags domsaga träder i kraft,
från allmänna indragningsstaten under deras återstående livstid
utbetalas årlig gottgörelse, till Hallin med 12 000 kronor
jämte rörligt tillägg därå enligt de för statliga befattningshavare
från och med den 1 juli 1947 gällande grunder och
till Nordin med 400 kronor.

8:o.

Sigtuna hade den 1 januari 1946 ett invånarantal av 1 442 personer. Staden
omgives av Stockholms läns västra domsaga, som vid samma tidpunkt hade
20 801 invånare. Domsagan består av ett tingslag samt har tingsställe och
kansli i Stockholm, där lokaler för ändamålet förhyras. För närvarande hållas
i domsagan årligen tjugo allmänna tingssammanträden och ett sammanträde
med tremansnämnd.

Rådhusrätten och magistraten i Sigtuna består av, förutom borgmästaren,
tre icke lagfarna rådmän. Borgmästare i staden är för närvarande Alf Gustaf
Dahl, som är född år 1890 och erhållit fullmakt å tjänsten år 1927. En av
rådmansbefattningarna innehaves av Adrian Ahlqvist, som är född år 1884
och erhållit fullmakt å befattningen år 1928. Någon uttrycklig föreskrift om
skyldighet att vid viss ålder avgå från tjänsten har icke stadgats för vare
sig borgmästaren Dahl eller rådmannen Ahlqvist. Icke heller har i Dahls fullmakt
införts bestämmelse om skyldighet att övergå till annan tjänst hos staden.
Framhållas bör emellertid att Dahl, som avlagt juris kandidatexamen,
innehar föreskriven kompetens att kunna utses till kommunalborgmästare.
— De båda övriga rådmansbefattningarna äro tillsatta allenast på förordnande.

Enligt den av Kungl. Maj:t den 7 oktober 1926 fastställda lönestaten för
borgmästaren utgår till denne en årlig avlöning av 6 000 kronor, därav 2 000
kronor utgöra tjänstgöringspenningar. För närvarande uppbär borgmästaren
Dahl även två ålderstillägg å respektive 750 och 600 kronor ävensom dyrtidstillägg
med 31 procent å 6 750 kronor eller 2 092 kronor 50 öre. Borgmästaren
åtnjuter även sportelinkomster, vilka — efter avdrag av vissa kostnader i och
för tjänsten — under åren 1942 — 1946 i genomsnitt uppgått till 3 049 kronor
för år. Vidare uppbär Dahl årligen 750 kronor i arvoden såsom fastighetsregisterförare
och stadens ombudsman i ärenden rörande fattigvård,
barnavård och ungdomsskydd. Slutligen erhåller borgmästaren av staden ett
årligt belopp av 900 kronor, utgörande ersättning för numera bortfallet arvode
såsom kronokassör. Dahls samtliga löneinkomster kunna sålunda för
närvarande uppskattas till (6 000 + 750 + 600 +2 092:50 + 3 049 + 750
+ 900) 14 141 kronor 50 öre. — Rådmannen Ahlqvist uppbär en årlig lön
av 200 kronor, diirå dyrtids- eller annat tillägg icke utgår.

Jämlikt föreskrift i lönestaten för borgmästaren skola beträffande dennes
rätt till pension och därmed sammanhängande frågor bestämmelserna i lagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

den 11 oktober 1907 angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension i
tillämpliga delar lända till efterrättelse. Någon pensionsrätt i enlighet med
nämnda lag har dock icke av staden beretts borgmästaren Dahl. Däremot
hava stadsfullmäktige den 12 september 1927 beslutat att pensionering av
Dahl skulle ske genom försäkring i Livförsäkringsaktiebolaget Thule. Med
nämnda bolag har sålunda träffats försäkringsavtal, enligt vilket bolaget i
två försäkringsbrev förbundit sig dels att den 1 september 1957 — då Dahl
uppnår 67 års ålder — till honom utbetala sammanlagt 30 000 kronor dels
att, om Dahl skulle avlida före nämnda dag, till hans hustru och bröstarvingar
utbetala en summa av tillhopa 15 000 kr opor. Enligt tillägg till försäkringsbreven
skall, om Dahl avlider före den 1 september 1957 utan att
efterlämna hustru eller bröstarvingar, på grund av dödsfallet förfallet försäkringsbelopp
utbetalas till rättsinnehavaren.

Stadsfullmäktige hava härefter den 10 oktober 1927 antagit följande pensionsbestämmelser,
som gälla, bland andra, Dahl:

Därest försäkringstagare avlider före uppnådd pensionsålder skall hela
försäkringssumman tillfalla den försäkrades hustru eller omyndiga bröstarvingar.
Skulle den försäkrade icke efterlämna hustru eller omyndiga bröstarvingar,
erhåller staden två tredjedelar av försäkringssumman under det att
en tredjedel tillfaller den försäkrades arvingar efter lag eller enligt testamente.

Därest den försäkrade lämnar sin anställning i stadens tjänst, skola samtliga
vederbörande försäkringsbrev överlämnas till den försäkrade, som därefler
icke äger rätt till någon som helst egen eller familjepension från staden.

Nu nämnda försäkring är kombinerad med sjukförsäkring i Sjukförsäkringsaktiebolaget
Eir, enligt vilken till Dahl skall vid sjukdom utbetalas 50
kronor för vecka. Arspremierna för försäkringarna uppgå till sammanlagt
759 kronor, därav staden erlägger två tredjedelar eller 506 kronor och Dahl
en tredjedel eller 253 kronor. Av premierna belöpa 677 kronor 70 öre å
försäkringarna i Thule och 81 kronor 30 öre å sjukförsäkringen.

Rådmannen Ahlqvist är icke tillförsäkrad pensionsrätt.

På grund av Kungl. Maj ds beslut den 29 juni 1945 har genom länsstyrelsens
i Stockholms län försorg utredning ägt rum rörande Sigtunas förenande
i judiciellt avseende med förenämnda domsaga. Utredningen, som
verkställts jämlikt 3 § förenämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt behandlat
de i nämnda paragraf angivna frågor, har jämlikt länsstyrelsens
uppdrag utförts av f. d. hovrättsrådet V. Petrén.

I sitt den 8 februari 1947 dagtecknade utlåtande har utredningsmannen
funnit att Sigtuna icke inom överskådlig tid framåt kunde tänkas
få behov av en rådhusrätt med tre lagfarna ledamöter. Även om staden
på grund av sin närbelägenhet till det beslutade storflygfältet vid Halmsjön
skulle gå en stor utveckling till mötes och t. ex. fördubbla sin folkmängd,
kunde ändå icke antagas, att domstols- och magistratsgöromålen i staden
skulle bereda full sysselsättning åt tre lagfarna ledamöter. Kungl. Maj:t ägde

Kungl. Maj:ts proposition nr 301-

sålunda även utan stadens samtycke meddela förordnande om stadens förläggande
under landsrätt. Föreningen borde träda i kraft den 1 januari 1948.

I sitt utlåtande samt i tillägg därtill av den 25 februari 1947 har utredningsmannen
— med utgångspunkt från att staden med anledning härav
komme att ingå i gemensamt tingslag med Stockholms läns västra domsaga
samt att statsverket vid rådhusrättens upphörande hade att övertaga stadens
förpliktelser beträffande borgmästaren Dahl och rådmannen Ahlqvist, vilkas
tjänster för dylik händelse komme att indragas — framlagt en tablå beträffande
de ekonomiska verkningarna för staden av indelningsändringen.
I denna hava upptagits, å ena sidan, genom landsrättsförläggningen uppstående
besparingar och, å andra sidan, efter densamma tillkommande nya
utgifter. De förra har utredningsmannen beräknat till sammanlagt 12 607
kronor 50 öre och de senare till sammanlagt 5 893 kronor. Genom att förenas
med domsagan skulle staden sålunda vinna en årlig besparing av 6 714
kronor 50 öre. I detta sammanhang har utredningsmannen erinrat att tingslaget,
som för närvarande icke hade eget tingshus, ägde en tingshusbyggnadsfond,
uppgående till 43 425 kronor. Vid förening med domsagan borde staden
rimligen inlösa sig i denna fond i förhållande till antalet skattekronor. Vid
ett gemensamt sammanträde den 12 februari 1946 med ombud för staden
och för de tingshusbyggnadsskyldige hade erinran häremot icke rests från
stadens sida. Då det här rörde sig om en summa av icke avsevärd storlek,
komme staden under alla förhållanden att göra en årlig vinst genom att förenas
med domsagan.

Beträffande statsverkets ersättningsskyldighet i förhållande till borgmästaren
Dahl har utredningsmannen anfört i huvudsak följande. Dahl gjorde
själv anspråk på dels under sin återstående livstid en årlig indragningslön
av 10 000 kronor jämte rörligt tillägg och kristillägg därå enligt de för statliga
befattningshavare gällande grunder, dels ock pensionsförsäkringsbeloppet
å 30 000 kronor vid 67 års ålder enligt det mellan staden och Thule träffade
försäkringsavtalet. Då Dahls normala inkomst av tjänsten och arvodesuppdragen
för närvarande kunde beräknas till i medeltal cirka 14 000 kronor
eller något däröver årligen samt enär det av Dahl fordrade beloppet inklusive
tilläggen uppginge till 13 100 kronor, knnde utredningsmannen icke
undgå att finna det begärda beloppet skäligt och tillstyrkte bifall till Dahls
yrkande. Vad anginge statens skyldigheter i fråga om pensionsförsäkringen
måste hänsyn tagas till bestämmelserna i 2 § andra stycket i 1932 års lag,
enligt vilka även staden åliggande skyldighet beträffande pension till vederbörande
och hans familj skulle övertagas av statsverket. Dahl vore icke
skyldig avgå vid viss ålder och någon annan pension än den, som innefattades
i pensionsförsäkringen, vore icke bestämd för honom. Staden hade genom
sitt beslut att svara för 2/:, av försäkringspremierna obestridligen åtagit
sig viss skyldighet i fråga om pension till Dahl och hans familj. Då så vore
förhållandet och Dahl, därest staden förlädes under landsrätt, utan egen förskyllan
sknlle tvingas lämna borgmästarämbetet, borde Dahl även bibehållas
vid sin rätt alt utfå det honom tillförsäkrade pensionsförsäkringsbeloppet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Statsverket hade sålunda att för Dahl intill den 1 september 1957 erlägga
2/3 av årspremierna för pensionsförsäkringen eller 451 kronor 80 öre. Däremot
kunde statsverket knappast vara pliktigt övertaga jämväl stadens skyldighet
att vidmakthålla sjukförsäkringen.

Utredningsmannen har i sitt utlåtande även behandlat frågorna om tingsställe
och kansliort för domsagan ävensom särskild inskrivningsdomare för
staden, i vilka frågor vissa önskemål framkommit under utredningen. Sålunda
hade, anför utredningsmannen, olika meningar framträtt beträffande förläggningsorten
för domsagans tingsställe och kansli. Rådhusrätten hade önskat
få tingsstället och kansliet förlagda till Sigtuna, medan domhavanden
förordat den nuvarande ordningen. Förslag hade även framkommit att förlägga
tingsstället till Upplands-Väsby. För egen del vore utredningsmannen
ense med domhavanden om att tingsställets och kansliets förläggande till
Sigtuna icke vore lämpligt. Däremot ville utredningsmannen varmt förorda att
domsagans tingsställe och kansli framdeles förlädes till Upplands-Väsby,
ehuru frågan därom icke vore aktuell för närvarande. — Rådhusrätten hade
vidare uttalat önskemål att särskild inskrivningsdomare måtte förordnas för
staden, varemot häradsrätten och domhavanden ansett skälig anledning därtill
saknas. Utredningsmannen anslöte sig till sistnämnda uppfattning. Ej
heller funne utredningsmannen erforderligt att förordna om särskild inskrivningsdag
för staden.

Över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av stadsfullmäktige
i Sigtuna, styrelsen för de tingshusbyggnadsskyldige i Stockholms läns västra
domsaga, häradsrätten i nämnda domsaga, länsstyrelsen i Stockholms län
samt Svea hovrätt, varjämte borgmästaren Dahl inkommit med en promemoria
rörande den ersättning som borde beredas honom av statsmedel i händelse
av rådhusrättens upphörande.

Stadsfullmäktige hava vid sammanträde den 17 februari 1947 tagit
ställning till utredningen. Under framhållande att landsrättsförläggningen
skedde mot stadens vilja ha fullmäktige uttalat, att domsagans tingsställe
och kansliort lämpligast borde förläggas till Sigtuna, att, om så icke bleve
fallet, Stockholm vore att föredraga framför Upplands-Väsby, att särskild
inskrivningsdomare borde förordnas för staden, där jämväl särskild inskrivningsdag
borde hållas, samt att vid den nuvarande stadsbokhållartjänstens
avveckling staten borde bereda innehavaren en skälig indragningslön och
sedermera pension. Beträffande sistnämnda krav hävdades, att en indragning
av stadsbokhållartjänsten — nu förenad med löneförmåner å sammanlagt
3 590 kronor 60 öre — bleve en följd av borgmästartjänstens indragning. Sedan
staden ej längre kunde räkna med borgmästarens rådgivande verksamhet
inom stadens förvaltning, måste stadsbokhållartjänsten förändras till en
heltidstjänst och besättas av en innehavare, som kunde ersätta borgmästaren
i ifrågavarande hänseende. Fullmäktige ha också framhållit såsom berättigat
att borgmästaren komme i åtnjutande av sin lön under hela sin livstid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

I sin den 13 februari 1947 dagtecknade promemoria har borgmästaren
Dahl anfört följande:

Då stadsfullmäktige på sin tid fattade beslut att ordna undertecknads pensionering
genom livförsäkring, var meningen den att undertecknad den 1
september 1957 — om jag då levde — skulle ha rätt att välja mellan alternativet
att avgå från borgmästaretjänsten med pension och alternativet att
kvarstanna i tjänst.

Detta återspeglas också i stadsfullmäktiges beslut den 10 oktober 1927
och av innehållet i Liv-Thules försäkringsbrev (nr 221436 och nr 221435),
varav framgår att undertecknad tillförsäkrats rätt alt utfå visst belopp den
1 september 1957. I beslutet nämndes däremot fullt avsiktligt icke något om
skyldighet för undertecknad att avgå från tjänsten vid 67 års ålder.

Arrangemanget med försäkringen å undertecknads liv måste f. ö. betraktas
såsom ett provisorium och avsett att skydda staden i den händelse jag skulle
bliva otjänstbar innan pensionsfrågan blivit definitivt ordnad.

Pensionsålder för undertecknad finnes icke bestämd. Ej heller har någonsin
överenskommelse därom träffats mellan staden och undertecknad.

Redan den omständigheten att pensionsålder för undertecknad icke finnes
bestämd och att jag alltså icke är skyldig avgå med pension, torde i och för
sig utgöra tillräckligt skäl för att full indragningslön bör utgå under min
livstid.

Härtill kommer dessutom att undertecknad utan egen förskyllan och mot
min vilja tvingas lämna borgmästarebeställningen i Sigtuna, vilket förhållande
även det utgör tillräcklig motivering för att undertecknad — enligt praxis
i liknande fall — erhåller oavkortad indragningslön för livstid.

Styrelsen för de tingshusbyggnadsskyldige har förklarat
sig biträda utredningsmannens förslag.

Häradsrätten bar i sitt utlåtande uttalat, att stadens förening med
domsagan ej borde medföra förflyttning av tingsställets och domsagokansliets
nuvarande förläggning från Stockholm. Frågan om ändring härutinnan kunde
bli aktuell först i samband med en eventuell domsagoreglering. Med anledning
av utredningsmannens uttalanden i frågan ville häradsrätten dock redan
nu framhålla följande:

Under senare år har domsagan i befolkningshänseende undergått en strukturförändring.
Tidigare utgjordes domsagan till övervägande delen av ren
landsbygd. Numera äro stora delar av domsagan att betrakta som förorter
till Stockholm. Utmed järnvägslinjerna Stockholm—Uppsala och Stockholms
Östra—Rimbo, vilka linjer till väsentlig del gå genom domsagan, ha uppväxt
samhällen med småbebyggelse av egnahemskaraktär. Befolkningen i
dessa samhällen utgöres t ill icke ringa del av personer, som ha sin verksamhet
i Stockholm. I domsagan finnes vidare en utbredd sommarstugebebyggelse,
tillhörande stockholmsbor. Slutligen är att märka, alt icke så få jordegendomar
i domsagan ägas av i Stockholm bosatta eller där verksamma personer.
Dessa förhållanden medföra, att parter liksom även vittnen i mål vid
Häradsrätten i anmärkningsvärt stor omfattning äro nära knutna till Stockholm.
I de vid Häradsrätten talrikt förekommande bilmålen äro mestadels
stockholmsbor inblandade. Samma gäller de grövre brottmålen. I civila mål
är det vanligt, alt kärandeparten har sitt hemvist i Stockholm.

Kommunikationerna från domsagans olika orter till Stockholm äro mycket
goda. Utom de båda förutnämnda järnvägslinjerna, där tågen gå med

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

korta mellanrum, finnas talrika bussförbindelser med Stockholm. I öst—västlig
riktning finnas däremot inga regelbundna förbindelser, och anledning
saknas förvänta, att förhållandena härutinnan i framtiden skola nämnvärt
förbättras.

Med fog kan således göras gällande, att parter och vittnen merendels lättast
och bekvämast kunna nå Häradsrättens tingsställe, om detta — såsom
nu — är förlagt till lämpligt ställe i Stockholm.

En omständighet, som i detta sammanhang i särskild grad förtjänar beaktande,
är kravet på att tingsstället ligger väl till för de rättsbildade ombud
och biträden, som parterna anlita. Redan nu anlitas advokater i flertalet
mål, och från och med nästa år, då processreformen träder i kraft,
torde så bli fallet i så gott som alla mål av någon vikt. Frånsett några uppsalaadvokater
är det uteslutande stockholmsadvokater, som uppträda vid
Häradsrätten. Så som tingsstället nu är beläget i Stockholms centrum uppstår
för advokaterna minsta möjliga väntetid. Genom telefonförbindelse med
kansliet eller tingsvaktmästaren kan denna tid endast räknas i minuter. Förlägges
tingsstället till ort i domsagan, måste för restid och väntetid åtgå flera
timmar. Att detta skulle medföra betydande merkostnader för parterna är
uppenbart. Vidare är att märka att vid den nya processordningen kommer
att vid målens förberedande för huvudförhandling krävas ett långt intimare
samarbete mellan Rättens ordförande och parternas advokater än för närvarande.
Vid de muntliga förberedelserna inför Rättens ordförande torde i
stor utsträckning endast parternas advokater komma att vara närvarande.

Om sålunda övervägande skäl tala för att bibehålla tingsstället i det centrala
Stockholm, gäller detsamma beträffande kansliet. De flesta handlingar
hörande till inskrivningsväsendet inges och uttagas av ombud för bank- och
hypoteksinrättningar eller advokatbyråer i Stockholm. Domboksexpeditioner
och dylikt, som ej sändas med posten, avhämtas regelmässigt av ombud för
advokatbyråer. Naturliga skäl kräva även gemensam förläggning av tingsställe
och kansli. En omständighet, varifrån ej kan bortses, är vidare att
stora svårigheter med visshet skulle yppas att erhålla kvalificerad domsagopersonal
vid en förläggning av kansliet till landsbygden.

Med hänsyn till det anförda vill häradsrätten bestämt motsätta sig en förflyttning
av tingsstället och kansliet från det centrala Stockholm. Ett fortsatt
förhyrande av lämplig lokal i Stockholm måste obestridligen även ställa
sig betydligt billigare än ett byggande och underhållande av eget tingshus,
vilket på landet måste inrymma bostäder för häradshövding och notarier.
Även om häradsrätten förstår de mera romantiska synpunkter från en svunnen
tid, som utredningsmannen anlagt på ifrågavarande spörsmål, kan häradsrätten
ur rent praktiska skäl ej dela hans mening.

Länsstyrelsen har funnit utredningen giva vid handen, att staden
borde förenas med domsagan. Om möjligt borde detta ske samtidigt med
ikraftträdandet av nya rättegångsbalken. I fråga om tingsställets och domsagokansliets
förläggning anslöte sig länsstyrelsen helt till den mening häradsrätten
framfört och ingående motiverat.

Vidkommande den ersättning som borde utgå till borgmästaren Dahl i händelse
av stadens förläggande under landsrätt, har länsstyrelsen anfört följande.

Det synes länsstyrelsen svårt att komma ifrån att---stadsfullmäk tigebesluten

inbjuda till den uppfattningen, att fullmäktige avsett att medelst
försäkringarna hos Thule ordna Dahls såväl egenpensionering som familje -

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

pensionering, varvid egenpensionen förutsatts skola i form av engångsbelopp
utgå vid 67 års ålder samt familjepensionen i samma form och, därest Dahl
ej dessförinnan fölle itrån, vid samma tidpunkt. Väl är det, sasom Dahl papekar,
sant, att stadsfullmäktigebesluten icke innehålla någon uttrycklig
föreskrift om skyldighet för honom att avgå vid 67 års ålder, men å andra
sidan synes hans tolkning av besluten såsom innefattande en rätt för honom
att välja mellan nämnda åtgärd och att kvarstå i tjänst motsägas av den
omständigheten, att besluten, som detaljerat reglera rätten till försäkringsbeloppen''i
olika fall, icke ange, hur med dem skall förfaras i händelse av
ett sådant kvarstående.

Emellertid tillkommer en omständighet, som varken från Petrens eller
Dahls sida berörts i ärendet och som av allt att döma icke heller synes ha
uppmärksammats av stadsfullmäktige, da de fattade sina beslut rörande pensioneringens
ordnande. Länsstyrelsen syftar på näst sista stycket i den i
transumt såsom bilaga 26 till Petréns utredningsskrivelse fogade, av Kungl.
Maj:t fastställda lönestaten för borgmästaren i Sigtuna: »Beträffande borgmästarens
rätt till pension och därmed sammanhängande frågor skola bestämmelserna
i lagen den 11 oktober 1907 angaende civila tjänsteinnehavares
rätt till pension i tillämpliga delar lända till efterrättelse.» Såvitt länsstyrelsen
förstår, måste denna passus i lönestaten innebära, att borgmästaren
är skyldig att, under förutsättning att staden bereder honom skälig pension,
avgå från tjänsten vid den levnadsålder, som enligt omförmälda pensionslag
i sådant hänseende gällde i fråga om innehavare av domareämbete,
d. v. s. vid 70 års ålder. Den pensionsförmån, som Dahl tillförsäkrats genom
förenämnda försäkring, kan tydligen icke anses fylla skälighetens krav.
På grund härav och då den försäkringssumma, som enligt försäkringsbreven
skall utbetalas till Dahl den 1 september 1957, om han då lever, synes
vara att betrakta till hälften såsom egenpension och till hälften såsom familjepension,
svnes det länsstyrelsen rimligt, att Dahl far, mot avstående av
sin rätt till hälften av nämnda försäkringssumma, uppbära den av Petren
föreslagna och av länsstyrelsen tillstyrkta årliga ersättningen under sm återstående
livstid.

Vad stadsbokhållartjänsten beträffade syntes det länsstyrelsen att staden
icke förebragt tillräcklig motivering för sitt rörande denna tjänst framställda
krav.

Hovrätten har avgivit utlåtande i ärendet den 17 april 1947. Däri har
hovrätten förklarat sig dela länsstyrelsens mening att en förening av staden
med domsagan borde komma till stånd och att detta borde ske samtidigt
med nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Hovrätten vore vidare av den
meningen, att stadens landsrättsförläggning icke påkallade någon ändring
av domsagans tingsställe och kansliort. Ett uttalande från hovrättens sida i
fråga om ändring härutinnan i samband med en eventuell domsagoreglering,
syntes icke i förevarande sammanhang påkallat. Hovrätten delade utredningsmannens
uppfattning att anledning saknades att vare sig föiordna särskild
inskrivningsdomare eller föreskriva särskild inskrivningsdag för staden.
1 fråga om ersättningen till borgmästaren Dahl biträdde hovrätten länsstyrelsens
förslag.

Enligt en hovrättens utlåtande bifogad skrivelse från utredningsmannen
har borgmästaren Dahl förklarat sig fullt nöjd med länsstyrelsens förslag i
ersättningsfrågan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

Statskontoret har den 29 april 1947 avgivit infordrat utlåtande i
ärendet, såvitt angår förpliktelser som må uppkomma för statsverket i händelse
stadens egen jurisdiktion förklaras skola upphöra. I utlåtandet har
ämbetsverket uttalat, att under angivna förutsättning statsverket hade att
övertaga stadens förpliktelser gentemot borgmästaren Dahl och rådmannen
Ahlqvist.

\ ad Dahl angår har statskontoret bland de löneförmåner, för vilka denne
vore berättigad till gottgörelse av statsverket, icke medräknat arvodena såsom
fastighetsregisterförare och stadens ombudsman i vissa ärenden
(750 kronor), ej heller ersättningen för kronokassörstjänstens bortfallande
(900 kronor). Statskontoret har sålunda uppskattat Dahls nuvarande
inkomster av borgmästartjänsten till (6 000 + 750 + 600 + 3 049) 10 399
kronor jämte dyrtidstillägg med 31 procent å 6 750 kronor. Enär den av
Dahl yrkade indragningslönen, 10 000 kronor jämte rörligt tillägg och kristillägg
därå enligt de för statliga befattningshavare gällande grunder, överskrede
de av statskontoret sålunda beräknade löneförmånerna, syntes hans
lön efter rådhusrättens upphörande böra begränsas till det av ämbetsverket
beräknade beloppet. I anslutning till de ändringar beträffande grundiön
och tiiläggsförmåner, som vore avsedda att för statsförvaltningen genomföras
iian och med den 1 juli 1947, borde emellertid en omräkning ske av
do av Dahls avlöningsförmåner, varå dyrtidstillägg för närvarande utginge.
Med utgångspunkt från ett rörligt tillägg av 6 procent i stället för dyrtidstillägget
å 31 procent skulle nämnda avlöningsförmåner bestämmas till, efter
jämkning till ett med 12 jämnt delbart belopp, 8 352 kronor.

Statskontoret delade länsstyrelsens uppfattning, att stadsfullmäktige avsett,
att medelst försäkringar bereda Dahl såväl egenpension som familjepension,
varvid egenpensionen törutsatts skola i form av engångsbelopp utgå
vid 67 års ålder samt familjepensionen i samma form vid dödsfall dessförinnan,
samt att Dahls tolkning av besluten såsom innefattande en rätt för
honom att välja mellan att avgå med pension vid 67 års ålder och kvarstå
i tjänst motsades av den omständigheten, att besluten icke angåve huru
med försäkringsbeloppen skulle förfaras i händelse av ett sådant kvarstannande.
I betraktande härav ansåge statskontoret, att ersättning till Dahl
för mist ad e avlöningsförmåner endast borde utgå till dess Dahl uppnått
67 års ålder samt att statsverket borde övertaga stadens rättigheter och förpliktelser
gentemot Dahl i fråga om pensionsförsäkringen hos Thule. I likhet
med utredningsmannen ansåge statskontoret, att någon skyldighet för
statsverket att åtaga sig jämväl gäldande av premien för sjukförsäkringen
icke förelåge.

Enhgt statskontoret skulle statsverkets årliga kostnader för Dahl således
komma att utgöra, intill den tidpunkt då han uppnådde 67 års ålder, (8 352
+ 600 + 3 0 49 + 2/3 X 67 7,70) 12 4 52 kronor 80 öre jämte rörligt tillägg
å 8 352 kronor enligt de för statens befattningshavare efter den 1 juli 1947
gällande grunder. Såsom villkor för åtnjutande av den föreslagna ersättningen
syntes dock böra gälla, att Dahl icke överginge till ordinarie befatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

ning i statens tjänst eller utsåges till kommunalborgmästare i Sigtuna eller
i annan stad eller till ledamot av annan rådhusrätt eller magistrat.

Ersättningen av statsmedel till rådmannen Ahlqvist syntes böra bestämmas
till 200 kronor årligen, motsvarande hans nuvarande lön å tjänsten, att utgå
under hans återstående livstid.

Ifrågavarande ersättningsbelopp borde anvisas att utgå från allmänna indragningsstaten.

Såsom av utredningen framgår kunna domstols- och magistratsgöromålen.Dej>arte»nentei
Sigtuna icke bereda sysselsättning åt en rådhusrätt med tre lagfarna leda- chetenmöter.
Stadens egen jurisdiktion bör därför upphöra. Jag ämnar också föreslå
Kungl. Maj:t att, med stöd av 2 § förenämnda lag den 17 juni 1932, utfärda
förordnande om rådhusrättens upphörande och stadens förenande i
judiciellt avseende med Stockholms läns västra domsaga. Föreningen bör
komma till stånd samtidigt med nya rättegångsbalkens ikraftträdande den
1 januari 1948 och sålunda icke uppskjutas i avbidan på resultatet av den
under punkten 7:o nämnda utredningen om ändrad domsagoindelning inom
länet. Stadens förläggande under landsrätt påkallar enligt min mening icke i
och för sig någon ändring i avseende å kansliort och tingsställe för domsagan.

Emellertid ämnar jag upptaga denna fråga till omprövning i samband med
den förestående domsagoregleringen, därest denna kommer att beröra Stockholms
läns västra domsaga. I likhet med hovrätten anser jag anledning saknas
att förordna särskild inskrivningsdomare eller föreskriva särskild inskrivningsdag
för staden.

Innan beslut kan meddelas om stadens förenande i judiciellt avseende med
domsagan, måste, på grund av 2 § andra stycket i 1932 års lag, riksdagens
samtycke utverkas till att statsverket övertager stadens förpliktelser gentemot
borgmästaren Dahl och rådmannen Ahlqvist.

Frågan om statsverkets ersättningsskyldighet gentemot borgmästaren Dahl
har i två avseenden varit föremål för delade meningar. Detta gäller för det
första indragningslönens storlek. Utredningsmannen och länsstyrelsen ha
funnit den av Dahl yrkade ersättningen — 10 000 kronor jämte 31 %> tillägg
därå — skälig, enär hans nuvarande löneförmåner sammanlagt uppginge till
högre belopp. Statskontoret däremot, som icke ansett Dahl berättigad till
gottgörelse för vare sig arvodena såsom fastighetsregisterförare och stadens
ombudsman i vissa ärenden eller ersättningen för kronokassörstjänstens indragning,
har uppskattat hans årliga inkomster av borgmästartjänsten till
lägre belopp än det av honom begärda. På grund därav borde enligt statskontoret
indragningslönen — efter viss omräkning — bestämmas till (8 352 +

600 + 3 049) 12 001 kronor jämte rörligt tillägg å 8 352 kronor enligt de för
statliga befattningshavare från och med den 1 juli 1947 gällande grunder.

Jag delar statskontorets uppfattning, enär omförmälda arvoden och ersättning
icke äro att betrakta såsom inkomster av borgmästartjänsten. Beloppet
bör dock lämpligen avrundas till 12 000 kronor.

Den andra tvistefrågan gäller huruvida för Dahl föreligger avgångsskyl -

Kungl Maj:ts proposition nr 301.

dighet vid viss ålder mot erhållande av pension i enlighet med det mellan
staden och Livförsäkringsaktiebolaget Thule träffade försäkringsavtalet. Beroende
härav är dels spörsmålet intill vilken tidpunkt Dahl skall anses berättigad
åtnjuta nyssnämnda indragningslön dels ock omfattningen av statsverkets
förpliktelse att övertaga betalningsskyldigheten för försäkringspremierna.
Det synes, såsom länsstyrelsen och statskontoret framhållit, svårt
att komma ifrån den uppfattningen att stadsfullmäktige avsett att medelst
försäkringen bereda Dahl såväl egenpension som familjepension, varvid egenpensionen
förutsatts skola utgå i form av ett engångsbelopp då Dahl uppnår
67 års ålder. Mot Dahls tolkning av stadsfullmäktiges beslut såsom innefattande
en valrätt för honom att antingen avgå vid sagda ålder mot erhållande
av försäkringsbeloppet eller att kvarstå i tjänsten talar även enligt
min mening den omständigheten, att bestämmelser icke meddelats angående
rätten till försäkringsbeloppet i händelse Dahl skulle välja det sistnämnda alternativet.
Trots det nu sagda och ehuru Dahl själv bidrager till försäkringens
vidmakthållande genom att erlägga en tredjedel av årspremierna, torde
emellertid avgångsskyldighet för honom vid 67 års ålder icke kunna anses
föreligga, då uttrycklig bestämmelse härom saknas. Icke heller kan Dahl
rimligen — med stöd av bestämmelserna i den i lönestaten för borgmästaren
åberopade lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänsteinnehavares rätt
till pension — anses skyldig avgå vid 70 års ålder, då pension åt honom icke
ordnats i enlighet med sagda lag. Med hänsyn härtill och då borgmästaren
nödgas lämna sin tjänst genom statsmakternas ingripande, synes skäligt att
den nu avhandlade frågan löses i enlighet med länsstyrelsens förslag, varmed
Dahl förklarat sig åtnöjas. Jag föreslår sålunda att Dahl tillförsäkras
indragningslönen under hela sin återstående livstid samt att statsverket dessutom
övertager pa staden belöpande två tredjedelar av årspremierna för
försäkringen, till den del denna är att betrakta såsom familjepension eller
till 15 000 kronor. Statsverket synes sålunda hava att för vidmakthållande av

(2 ^ 077 7Q\

5---J—) 225 kronor 90 öre, vilket be lopp

torde anvisas att erläggas från allmänna indragningsstaten till staden
i den mån staden visar sig hava till bolaget inbetalat samma belopp.

Mot vad statskontoret i övrigt anfört rörande statsverkets ersättningsskyldighet
har jag intet att erinra.

Under åberopande av det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

dels att till borgmästaren i Sigtuna Alf Gustaf Dahl och
rådmannen i samma stad Adrian Ahlqvist må, från och med
den dag, då föreskrift om stadens förenande i judiciellt avseende
med Stockholms läns västra domsaga träder i kraft,
från allmänna indragningsstaten under deras återstående livstid
utbetalas årlig gottgörelse, till Dahl med 12 000 kronor
jämte rörligt tillägg å 8 352 kronor enligt de för statliga be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 301. 45

fattningshavare från och med den 1 juli 1947 gällande grunder
och till Ahlqvist med 200 kronor, dock med iakttagande
att, därest Dahl skulle övergå till ordinarie befattning i statens
tjänst eller utses till kommunalborgmästare i Sigtuna eller
i annan stad eller till ledamot av annan rådhusrätt och
magistrat, han ej vidare skall vara i åtnjutande av sagda
gottgörelse;

dels ock att från och med dagen för landsrättsförläggningens
ikraftträdande må till Sigtuna stad från allmänna indragningsstaten
årligen, intill dess Dahl uppnår 67 års ålder
eller skyldighet att erlägga premier för den i det föregående
omförmälda försäkringen i Livförsäkringsaktiebolaget Thule
för honom eljest bortfaller, erläggas ett belopp motsvarande
vad staden visar sig hava utgivit för vidmakthållande intill
15 000 kronor av samma försäkring, dock högst 225 kronor
90 öre.

9:o.

Vaxholm hade den 1 januari 1946 ett invånarantal av 2 973 personer. Staden
omgives av Värmdö landsfiskalsdistrikt inom Södra Roslags domsaga,
som vid samma tidpunkt hade 90 426 invånare. Domsagan består av ett
tingslag samt har tingsställe och kansli i ett vid Haga inom Solna stads område
beläget tingshus, vilket är gemensamt för nämnda domsaga samt Sollentuna
och Färentuna domsaga. För närvarande hållas i Södra Roslags
domsaga årligen fyrtio allmänna tingssammanträden och två sammanträden
med tremansnämnd. Såsom redan tidigare anmärkts (s. 32) pågår utredning
om domsagans uppdelning.

Rådhusrätten och magistraten i Vaxholm består av borgmästare och två
icke lagfarna rådmän. Borgmästartjänsten är för närvarande vakant. Den
ena av rådmansbefattningarna innehaves av Natanael Johannes Gerhard
Röhl, som är född år 1886 och erhållit fullmakt å tjänsten år 1928. Skyldighet
för honom att avgå vid viss ålder har icke stadgats. Röhl åtnjuter en årlig
lön av 500 kronor, därå dyrtids- eller annat tillägg icke utgår. — Den
andra rådmanstjänsten är tillsatt allenast på förordnande.

Befattningarna såsom stadsfiskal och stadsfogde i staden innehavas av
Arvid Magne, som är född år 1887 och erhållit fullmakt å sin tjänst 1919.
Han är skyldig avgå från tjänsten med pension vid fyllda 67 år. Magne åtnjuter
dels fast lön med (3 201 + 2 418) 5 619 kronor dels ock sportelinkomster.
Före uppbördsförfarandets omläggning var Magne jämväl kronokassör i
staden.

På grund av Kungl. Maj ds beslut den 29 juni 1945 har genom länsstyrelsens
i Stockholms län försorg utredning ägt rum rörande Vaxholms förenande
i judiciellt avseende med Södra Roslags domsaga. Utredningen, som verkställts
jämlikt 3 § förenämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt behandlat

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

de i nämnda paragraf angivna frågor, har jämlikt länsstyrelsens uppdrag utförts
av f. d. hovrättsrådet V. Petrén.

Under utredningens gång har överenskommelse träffats mellan staden och
de tingshusbyggnadsskyldige av innehåll att staden i händelse av landsrättsförläggning
skall till de tingshusbyggnadsskyldige utgiva engångsersättning
med 12 000 kronor för vinnande av delaktighet i tingslagets egendom.

I sitt den 10 februari 1947 dagtecknade utlåtande har utredningsmannen
anfört att rådhusrätten i Vaxholm, om den finge kvarstå i verksamhet,
icke inom överskådlig tid framåt skulle kunna bereda sysselsättning
åt tre lagfarna ledamöter. Därmed förelåge förutsättning för Kungl.
Maj:t att även utan stadsfullmäktiges samtycke förordna om rådhusrättens
upphörande och stadens förenande med domsagan. Utredningsmannen ansage
att sa borde ske, trots att vissa olägenheter för staden vore förenade
därmed. Föreningen borde träda i kraft samtidigt med nya rättegångsbalken
den 1 januari 1948. Från stadens sida hade framförts önskemål om särskild
inskrivningsdomare. I likhet med domhavanden i domsagan avstyrkte
utredningsmannen en sådan anordning. Ej heller vore av behovet påkallat att
förordna om särskild inskrivningsdag vare sig för staden jämte närliggande
del av domsagan eller för staden enbart.

I utlåtandet samt i tillägg därtill av den 25 februari och den 28 mars 1947
har utredningsmannen vidare — med utgångspunkt från att staden komme
att ingå i gemensamt tingslag med domsagan samt att statsverket vid rådhusrättens
upphörande hade att övertaga stadens förpliktelser gentemot befattningshavare,
vilkas tjänster för dylik händelse komme att indragas —
framlagt en tablå beträffande de ekonomiska verkningarna för staden av indelningsändringen.
I tablån hava upptagits, å ena sidan, genom landsrättsförläggningen
uppstående besparingar och, å andra sidan, efter densamma
tillkommande nya utgifter. Härvid har utredningsmannen — som förutsatt
att tjänsten såsom kommunalborgmästare i staden skulle förenas med stadskamrerarsysslan
— räknat med två alternativ, nämligen dels att stadsfiskals-
och stadsfogdebefattningama bibehållas dels ock att desamma indragas.
I förra fallet skulle staden genom indelningsändringen åsamkas en
årlig förlust av 994 kronor under det att i det senare fallet för staden skulle
uppstå en årlig vinst av 1 050 kronor. I händelse av nämnda befattningars
mdragande hade den nuvarande innehavaren av desamma, Magne, begärt en
årlig indragningslön av 9 600 kronor, beräknad efter de fasta löneförmånerna
och sportelinkomsterna. Enligt utredningsmannen skulle dock ersättningen
rätteligen bestämmas till 9 400 kronor, vilket belopp skäligen borde gäldas
av staten att utgå intill dess Magne uppnådde 67 års ålder.

över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av stadsfullmäktige
i Vaxholm, Södra Roslags domsagas häradsrätt, länsstyrelsen i Stockholms
län samt Svea hovrätt.

Stadsfullmäktige hava vid sammanträde den 14 mars 1947 tagit
ställning till utredningen. Därvid hava fullmäktige motsatt sig stadens för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

läggande under landsrätt. Om detta ändock skedde, ansåge fullmäktige att kommunalborgmästartjänsten
lämpligen borde förenas med stadskamrerarbefattningen
och besättas med den nuvarande innehavaren av sistnämnda befattning,
ehuru denne icke ägde juridisk utbildning. En eventuell indragningslön
till stadsfiskalen-stadsfogden Magne borde baseras endast på de fasta
avlöningsförmåner, som utginge från staden. Krav på ersättning för förlorade
sportler kunde näppeligen framställas mot staden. Indragningslönen skulle
sålunda bestämmas till 7 119 kronor, varav 1 500 kronor avsåge ersättning
för den tidigare indragna kronokassörstjänsten. Emellertid ansåge stadsfullmäktige
att ersättningen till Magne — därest han i samband med stadens
förening med domsagan avginge ur tjänsten — skulle bekostas av statsverket.
Staden borde i varje fall tillerkännas gottgörelse av statsmedel för de
merutgifter som kunde föranledas av landsrättsförläggningen.

Häradsrätten har tillstyrkt att föreningen kommer till stånd. De
från staden härrörande inskrivningsärendena borde handläggas av den för
domsagan gemensamma inskrivningsavdelningen.

Länsstyrelsen har funnit utredningen otvetydigt giva vid handen
alt en förening av Vaxholm med omförmälda domsaga borde komma till
stånd. Om möjligt borde detta ske samtidigt med ikraftträdandet av nya
rättegångsbalken.

Vidkommande kommunalborgmästartjänsten har länsstyrelsen anfört följande: Stadsfullmäktige

ha i sitt yttrande gjort gällande, att, i händelse av stadens
förläggande under landsrätt, kommunalborgmästartjänsten därstädes borde
förenas med stadskamrerartjänsten och att i samband därmed en stadsbokhållaretjänst
borde inrättas. Petrén har vid sina kostnadsberäkningar utgått
från, att den av staden sålunda förordade ordningen skulle kunna genomföras.
Av handlingarna synes framgå, att såväl stadsfullmäktige som Petrén
räknat med, att den nuvarande stadskamreraren i staden i så fall skulle bli
kommunalborgmästare därstädes. Enär stadskamreraren emellertid ej avlagt
för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov, erfordras, för
att han skall bli behörig inneha kommunalborgmästartjänst, dispens av
Kungl. Maj:t, en fråga, som skall anhängiggöras och avgöras i särskild ordning
och till vilken ståndpunkt ej torde kunna tagas i förevarande sammanhang.
I följd härav anser sig länsstyrelsen böra föreslå, att spörsmålet om
ersättning till staden, i vad det sammanhänger med nu berörda frågor, tillsvidare
hålles öppet.

Länsstyrelsen har vidare funnit synnerligen lämpligt att staden i samband
med upphörandet av den egna jurisdiktionen förenades med Värmdö landsfiskalsdistrikt,
för vilket fall stadsfiskals- och stadsfogdetjänstema i staden
automatiskt skulle upphöra. Givetvis borde dessa befattningars nuvarande
innehavare i så fall erhålla skälig indragningslön och sedermera pension.
Från det av utredningsmannen föreslagna ersättningsbeloppet 9 400 kronor
skulle dock dragas däri ingående ersättning för den redan indragna kronokassörstjänsten
å 1 500 kronor. Indragningslönen borde sålunda bestämmas
till 7 900 kronor, varav 5 619 kronor motsvarade Magnes nuvarande fasta lö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

neförmåner och återstoden sportler. Till den del indragningslönen överstege
de fasta löneförmånerna, eller (7 900 — 5 619) 2 281 kronor, komme staden
att tillskyndas en merutgift, som borde tagas i betraktande vid prövningen
av frågan huruvida ersättning borde tillkomma staden på grund av landsrättsförläggningen.
Avgörandet av sistnämnda fråga bleve helt beroende av
om sagda indelningsändring överhuvud ledde till ekonomisk förlust för staden.
Härvidlag vore av avgörande betydelse huruvida kommunalborgmästartjänsten
komme att anordnas och besättas i enlighet med stadsfullmäktiges
intentioner. Om så skedde, torde nämligen, även om hänsyn toges till berörda
merutgift, förlust för staden ej uppkomma.

Från länsstyrelsen har under hand överlämnats en inom länsstyrelsen upprättad
tablå över landsrättsförläggningens ekonomiska verkningar för staden
för olika fall, allteftersom dels kommunalborgmästartjänsten anordnas
såsom en fristående befattning eller förenas med stadskamrerarsysslan dels
ock stadsfiskals- och stadsfogdetjänsterna bibehållas eller icke. Enligt dessa
beräkningar skulle staden i sämsta fall göra eu årlig förlust å 6 338 kronor.

Hovrätten har avgivit infordrat utlåtande i ärendet den 28 april 1947.
Hovrätten delade länsstyrelsens uppfattning att staden borde förenas med
domsagan samt att detta borde ske samtidigt med nya rättegångsbalkens
ikraftträdande. Den ifrågasatta domsagoregleringen inom länet komme väl att
beröra Södra Roslags domsaga. De förändringar beträffande denna, vilka då
kunde genomföras, torde emellertid icke bliva sådana, att de kunde föranleda
ett annat bedömande i fråga om lämpligheten av Vaxholms landsrättsförläggning.
Hovrätten delade utredningsmannens uppfattning, att varken särskild
inskrivningsdomare eller särskild inskrivningsdag för staden påkallades av
landsrättsförläggningen. Hovrätten anslöte sig vidare utan tvekan till den meningen
att staden borde från och med tidpunkten för landsrättsförläggningen
förenas med Värmdö landsfiskalsdistrikt. Därigenom uppkomme fråga huru
skulle förhållas med lönen till den nuvarande stadsfiskalen-stadsfogden. Härom
har hovrätten anfört följande:

Vad angår lönefrågan har utredningsmannen ställt sig på den ståndpunkten,
att statsverket skäligen bör svara för indragningslön till Magne. Visserligen
kan lagen om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende med
däri 1945 gjorda ändringar i och för sig medgiva den tolkningen, att statsverkets
förpliktelse att svara för indragningslön omfattar också befattningar
av ifrågavarande natur, vilka vid landsrättsförläggning måste i rättsvårdens
intresse indragas, men tillämpningen av lagen torde hittills ha gått i den riktningen,
att statsverkets ifrågavarande förpliktelse endast omfattar befattningar
vid magistraten och rådhusrätten. I enlighet med denna tillämpning
skulle indragningslön åt Magne falla på staden. Länsstyrelsen framhåller, att
staden icke härigenom tillskyndas någon merutgift utom såvitt angår ersättning
för förlorade sportler och att staden får ersättning av statsverket, såframt
dess totala merutgifter i anledning av landsrättsförläggningen överstiga
besparingarna genom denna. Huruvida sådan totalförlust för staden uppkommer
kan emellertid icke bedömas utan samband med frågan om den blivande
kommunalborgmästarbefattningen.

I sistnämnda hänseende önskar staden, att borgmästarbefattningen för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

enas med stadskamrerartjänsten och bcsättes med den person, som för närvarande
innehar sistnämnda befattning men som icke besitter juridisk utbildning.
Då för en sådan anordning erfordras dispens, torde frågan om kommunalborgmästarbefattningen
och med denna befattning förenade utgifter
icke kunna upptagas i detta sammanhang. Eftersom alltså på detta stadium
icke skulle kunna avgöras, huruvida totalförlust kommer att uppstå för staden
eller icke, har länsstyrelsen förordat, att spörsmålet om ersättning till staden
hålles öppet tills vidare. Hovrätten -— som icke anser sig ha anledning
att ingå på frågan, huru kommunalborgmästarbefattningen slutligen bör anordnas
—- anser länsstyrelsens nämnda förslag vara det från praktisk synpunkt
enda möjliga. Att 1932 års lag skulle i ett fall som detta innefatta
hinder mot ett uppskov med det slutliga ordnandet av de ekonomiska frågorna
lärer icke kunna antagas.

Statskontoret har den 9 maj 1947 avgivit infordrat utlåtande i ärendet,
såvitt angår den ersättningsskyldighet som jämlikt 2 § i 1932 års lag må
uppkomma för statsverket i händelse stadens egen jurisdiktion förklaras skola
upphöra. Statskontoret har icke funnit sådan skyldighet föreligga gentemot
innehavaren av stadsfiskals- och stadsfogdebefattningarna för den händelse
dessa skulle upphöra och staden förenas med Värmdö landsfiskalsdistrikt.
Beträffande detta spörsmål hänvisade ämbetsverket till uttalande av föredragande
departementschefen vid anmälan av fråga om ändrade bestämmelser
angående stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende (prop. nr
41/1945, s. 16). Statsverket åliggande skyldighet enligt 2 § andra stycket i
1932 års lag torde sålunda endast föreligga gentemot rådmannen Röhl. Då
denne icke vore tillförsäkrad andra inkomster å sin innehavda rådmansbefattning
än en årlig grundlön av 500 kronor samt icke vore skyldig att vid
viss ålder avgå från tjänsten, syntes den årliga ersättningen till honom böra
bestämmas till nämnda belopp, att utgå under hans återstående livstid.

Beträffande frågan huruvida för staden genom dess förläggande under
landsrätt uppkomme merutgift av beskaffenhet att böra jämlikt 2 § sista
stycket förenämnda lag ersättas av statsmedel, vore statskontoret i likhet
med länsstyrelsen i Stockholms län och Svea hovrätt av den meningen, att
frågan om sådan ersättning till staden tills vidare borde hållas öppen, i avvaktan
på beslut om kommunalborgmästartjänsten skulle anordnas och besättas
i enlighet med stadsfullmäktiges intentioner.

Även i fråga om Vaxholm saknas förutsättningar att inom överskådlig
framtid organisera rådhusrätten och magistraten med tre lagfarna ledamöter.
Stadens egen jurisdiktion bör därför upphöra. Det är också min avsikt föreslå
Kungl. Maj:t att, med stöd av 2 § förenämnda lag den 17 juni 1932, utfärda
förordnande om rådhusrättens upphörande och stadens förenande i judiciellt
avseende med Södra Roslags domsaga. Då detta skulle för domsagan
medföra ett i förhållande till dess nuvarande invånarantal och arbetsbörda
tämligen ringa tillskott, synes anledning saknas att uppskjuta stadens
landsrättsförläggning i avbidan på domsagans förestående delning.
Härigenom vinnes ock att staden kan införlivas med domsaga samtidigt med

Bihang till riksdagens protokoll 1047. 1 sand. Nr 301.

Departements -chef en.

Kungi. Maj:ts proposition nr 301.

processreformens ikraftträdande den 1 januari 1948. Att i anslutning härtill
förordna särskild inskrivningsdomare eller meddela föreskrifter om särkild
inskrivningsdag för staden synes icke påkallat.

Innan beslut om stadens förenande i judiciellt avseende med domsagan
kan meddelas, måste, på grund av 2 § andra stycket i 1932 års lag, riksdagens
samtycke utverkas till att statsverket övertager stadens förpliktelser
gentemot rådmannen Röhl. Mot vad statskontoret härutinnan föreslagit har
jag intet att erinra. Stadens av utredningsmannen biträdda yrkande om
ersättning av statsmedel jämlikt förevarande lagrum för eventuell indragningslön
till stadsfiskalen-stadsfogden Magne, kan jag däremot icke tillstyrka.

I ärendet hava länsstyrelsen, hovrätten och statskontoret funnit tveksamt
huruvida föreningen med domsagan för staden medför merutgifter av beskaffenhet
att böra jämlikt sista stycket förutnämnda paragraf ersättas av
statsmedel. Frågan har ansetts böra lämnas öppen, då den vore beroende
av huruvida kommunalborgmästartjänsten kommer att anordnas såsom en
självständig befattning eller förenas med stadskamrerarsysslan samt huruvida
stadsfiskals- och stadsfogdebefattningarna i staden komma att upphöra
vid landsrättsförläggningen. I den inom länsstyrelsen upprättade ekonomiska
tablån har beräknats att staden i sämsta fall — för den händelse
kommunalborgmästartjänsten blir fristående samt nyssnämnda befattningar
bibehållas — skulle göra en årlig förlust av 6 338 kronor. Till grund för
såväl utredningsmannens ekonomiska tablå som de inom länsstyrelsen uppgjorda
beräkningarna ha emellertid lagts stadens nuvarande kostnader för
rättsvården. Hade beräkningarna däremot gjorts med utgångspunkt från att
staden vid bibehållen egen jurisdiktion efter den 1 januari 1948 på grund av
nya rättegångsbalkens bestämmelser haft att organisera rådhusrätten med
tre lagfarna ledamöter, skulle stadens förening med domsagan otvivelaktigt
hava framstått såsom ekonomiskt gynnsam för staden, huru än de nyssberörda
spörsmålen komma att lösas. Ersättningsskyldighet jämlikt nu ifrågavarande
lagbestämmelse torde därför icke föreligga för statsverket. Det torde
få ankomma på Kung]. Maj:t att i samband med utfärdandet av verkställighetsföreskrifter
i anledning av landsrättsförläggningen taga ställning till
frågan om stadsfiskals- och stadsfogdebefattningarnas eventuella bibehållande.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till rådmannen i Vaxholm Natanael Johannes Gerhard
Röhl må från och med den dag, då föreskrift om stadens
förenande i judiciellt avseende med Södra Roslags domsaga
träder i kraft, från allmänna indragningsstaten under
hans återstående livstid utbetalas årlig ersättning med 500
kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Vad departementschefen under punkterna l:o—9:o
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

471834