Kungi. Maj.ts proposition nr 29 (Proposition 1951:29)

Kungi. Maj.ts proposition nr 29.

Nr 29.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 60 och 193 §§ utsökningslagen; given
Stockholms slott den 19 januari 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 60 och 193 §§ utsökningslagen.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt den nuvarande lydelsen av utsökningslagen skall underrättelse om
sökt utmätning eller vräkning, där underrättelsen ej kan delgivas på annat
i lagen angivet sätt, anslås å den söktes husdörr. I propositionen föreslås,
att underrättelsen i nu avsedda fall i stället skall i slutet kuvert avlämnas
i hans hemvist eller fästas å hans husdörr. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 29.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Förslag;

till

Lag

om ändrad lydelse av 60 och 193 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 60 och 193 §§ utsökningslagen1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

60 §.

Skall utmätning — --—— åtta

Har gäldenären-----av ni

(Föreslagen lydelse.)

60 §.

193 §.

Förordnande, varom i 192 § sägs,
må ej verkställas, med mindre underrättelse
därom, att verkställighet
är sökt, blivit genom utmätningsman
meddelad den, som ansökningen avser,
sist fyra dagar före vräkningen.
Har underrättelsen, av utmätningsmannen
skriftligen utfärdad, bevisli- 1

193 §.

1 Senaste else av 60 § se SFS 1920: 418 och av 193 § se SFS 1925: 142.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

(Nuvarande lydelse.)

gen kommit den, som ansökningen
avser, annorledes tillhanda inom tid,
som nyss är sagd, eller ock, om han,
i sitt hemvist sökt, ej kunnat där anträffas,
blivit inom samma tid meddelad
hans make eller husfolk eller,
om de ej anträffas, anslagen å hans
husdörr; vare det ock gillt. Har han
ej stadigt hemvist i riket och ej heller
känt ombud i orten, vare underrättelse,
som nu är sagd, ej av nöden.

Utmätningsmannen äge
Vad här-----

(Föreslagen lydelse.)

gen kommit den, som ansökningen
avser, annorledes tillhanda inom tid,
som nyss är sagd, eller ock, om han,
i sitt hemvist sökt, ej kunnat där anträffas,
blivit inom samma tid meddelad
hans make eller husfolk eller,
om de ej anträffas, i slutet kuvert avlämnad
i hans hemvist eller fäst å
hans husdörr; vare det ock gillt. Har
han ej stadigt hemvist i riket och ej
heller känt ombud i orten, vare underrättelse,
som nu är sagd, ej av
nöden.

stadgade tid.
äga rum.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1951.

Kungl. Maj. ts proposition nr 29.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 januari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga
om ändrade bestämmelser rörande formen för underrättelse om sökt utmätning
m. m. och anför därvid följande.

Gällande rätt.

Utmätning kan i allmänhet lagligen verkställas utan hinder av att gäldenären
ej är tillstädes vid förrättningen. För de fall, om vilka utsökningslagen
handlar, framgår detta av 59 och 60 §§ samma lag. Där givna regler
ha emellertid på grund av hänvisningar i skilda författningar eller i
följd av analogi giltighet beträffande all utmätning. Blott i ett enda fall
är gäldenärens närvaro vid utmätningsförrättningen erforderlig. Enligt 55 §
utsökningslagen får utmätning ske för vissa icke domfästa auktionsfordringar
under förutsättning att gäldenären är tillstädes vid utmätningstillfället
och därvid »utan jäv erkänner skulden».

För att utmätning skall få ske i gäldenärens frånvaro kräves i regel att
gäldenären på förhand underrättats om »att utmätning för fordringen är
sökt». Underrättelsen behöver icke innehålla uppgift om tidpunkten för den
blivande förrättningen, och förrättningsstället måste uppgivas endast om
egendom skall utmätas å annan ort än där gäldenären har sitt hemvist.
Har utmätningsmannen själv muntligen underrättat gäldenären kan förrättningen
genast taga sin början. Detsamma är förhållandet så snart skriftlig,
av utmätningsmannen utfärdad underrättelse bevisligen kommit gäldenären
tillhanda. Har gäldenären blivit sökt i sitt hemvist utan att där anträffas
må sådan underrättelse meddelas hans make eller husfolk eller,
om de ej anträffas, anslås å hans husdörr; utmätningsförrättningen får då
äga rum tidigast nästfoljande dag. Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig
egendom, som finnes å annan ort än där han har sitt hemvist och ej blivit
av gäldenären uppgiven till utmätning, måste underrättelsen ha meddelats
så tidigt att gäldenären kan bevaka sin rätt vid utmätningen. Det längsta
rådrum, gäldenären för sådant ändamål äger åtnjuta, utgör åtta dagar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

Av bestämmelserna i 59 och 60 §§ utsökningslagen framgår vidare, att
kravet på förutgången underrättelse bortfaller dels när det finns anledning
att antaga, att »gäldenären håller sig undan eller rest bort, förty att han
väntar utmätning», dels när gäldenären ej har stadigt hemvist i riket och
ej heller känt ombud i orten, där utmätning skall ske, och dels när gäldenären
till utmätning anvisat egendom utanför den ort där han har sitt
hemvist.

När utmätning skall företagas i gäldenärens frånvaro skall i regel hans
make eller husfolk eller annan, som har egendomen i vård eller besittning,
tillsägas att närvara vid förrättningen. Kan förrättningsmannen icke finna
någon sådan person riktas tillsägelsen till närboende granne, som anträffas.
Utmätningsförrättningen äger emellertid rum även om tillsägelsen icke efterkommes.

I fråga om indrivning av resterande skatt finnas vissa speciella bestämmelser
meddelade i uppbördsförordningen den 31 december 1945. Sålunda
stadgas i 69 § att utmätningsman må uppdraga åt exekutionsbiträde att
verkställa indrivning av skatt och att för sådant ändamål bl. a. förrätta
utmätning av lös egendom, samt vidare att innan utmätningsman eller exekutionsbiträde
vidtager indrivningsåtgärd han skall genom tjänstebrev anmana
den skattskyldige att fullgöra sin betalningsskyldighet. Enligt 70 §
3 mom. andra stycket får utmätning även i gäldenärens frånvaro genast
förrättas utan att sådan underrättelse, som i 59 och 60 §§ utsökningslagen
sägs, meddelats honom. I ett särskilt fall skall dock gäldenären ha
underrättelse jämte uppgift om förrättningsstället, nämligen när utmätning
skall ske av gäldenären tillhörig fast egendom, som finnes å annan
ort än där han har sitt hemvist. Denna underrättelse skall överbringas i rekommenderat
tjänstebrev. Återkommer brevet såsom obeställbart, skall överexekutor,
innan vidare åtgärder för egendomens försäljning vidtagas, efterforska
gäldenärens vistelseort samt, om den utrönes, underrätta gäldenären
om utmätningen på lämpligt sätt.

Bestämmelserna i 59 och 60 §§ utsökningslagen om särskild underrättelse
såsom villkor för verkställighet äro icke tillämpliga å annan verkställighet
än utmätning. Bestämmelser av liknande innehåll återfinnas emellertid
i 193 § utsökningslagen. Dessa gälla så snart vräkning från fast egendom
eller ur hus skall äga rum. Förordnande härom får ej verkställas med
mindre underrättelse om den sökta verkställigheten blivit genom utmätningsman
meddelad den som ansökningen avser sist fyra dagar före vräkningen.
Har underrättelsen, skriftligen utfärdad av utmätningsmannen, bevisligen
kommit den som skall vräkas tillhanda på annat sätt inom nämnda
tid, räknas den som giltig. Detsamma gäller när sådan underrättelse, i det
fall att den som avses med ansökningen ej kunnat anträffas i sitt hemvist,
blivit sist fyra dagar före vräkningen meddelad lians make eller husfolk
eller, om de ej anträffas, anslagen å hans husdörr. Underrättelse är icke
erforderlig om den som skall vräkas ej har stadigt hemvist i riket och ej
heller har känt ombud i orten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Hänvisningar till bestämmelserna i 59 och 60 §§ utsökningslagen förekomma
i vissa andra lagar. I 10 § tredje stycket lagen den 11 juni 1915
om avbetalningsköp stadgas sålunda angående rätt för utmätningsman att
i vissa fall utan hinder av köparens frånvaro meddela handräckning för
det sålda godsets återtagande, att vad i 59 och 60 §§ utsökningslagen är i
fråga om utmätning föreskrivet skall äga motsvarande tillämpning. Enahanda
bestämmelser äro meddelade i 15 § andra stycket lagen den 20 juni
1924 om viss panträtt i spannmål och i 15 § andra stycket lagen den 30
juni 1942 om viss panträtt i spånadslin och hampa i fråga om där avsedd
handräckning.

Det må slutligen anmärkas, att utsökningslagen ej innehåller några
regler om delgivning med juridisk person.

Framställning av justitieombudsmannen.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 1 december 1948 upptog justitieombudsmannen
frågan om ändrade bestämmelser rörande formen för meddelande
av underrättelse om sökt utmätning. Justitieombudsmannen vände sig därvid
särskilt mot föreskriften i 60 § utsökningslagen om anslag å gäldenärens
husdörr av sådan underrättelse. Frågan hade hos justitieombudsmannen
väckts av förste stadsfogden i Stockholm friherre O. Beck-Friis, som i ett
hos justitieombudsmannen anhängigt ärende anfört bland annat:

Under den tid Beck-Friis tjänstgjort som förste stadsfogde i Stockholm
hade den oftast förekommande anledningen till irritation varit underrättelsernas
anslående å husdörrarna. Beck-Friis kunde icke komma ifrån en
känsla av att anslåendet å en gäldenärs husdörr av en underrättelse om sökt
utmätning i många fall uppfattades såsom ett sätt att trakassera gäldenären,
att få honom att skämmas inför sina grannar och därigenom göra honom
»mjuk», så att han betalade, alltså såsom en form av personalexekution.
Många gånger hade Beck-Friis fått intrycket, att den omständigheten att
en gäldenär på grund av en utmätning bleve av med någon sin tillgång
bekymrade honom föga i jämförelse med det lidande, han ansåge sig ha
fått utstå genom att underrättelsen om den sökta utmätningen anslagits
å hans husdörr till allmänt beskådande av grannar och andra. Bestämmelsen
om underrättelsens anslående å husdörren härstammade möjligen
från någon tid, då brevlådor icke funnos och skriftliga meddelanden i
adressatens bortovaro därför måste fästas å husdörren, genom vilken adressaten
förr eller senare kunde beräknas komma att passera. Nu för tiden
torde väl om icke de allra flesta så dock en mycket stor del av hela antalet
lägenheter i städerna vara försedda med brevlådor. Skulle man icke kunna
tänka sig, att utmätningsmannens underrättelse i de fall, då brevlåda funnes,
kunde av utmätningsmannen eller hans biträde få stoppas i denna? Och
vore det i de fall, brevlåda icke funnes, nödvändigt, att underrättelsen ansloges
till allmän genomläsning? Skulle det icke möjligen kunna tänkas,
att underrättelsen kunde få nedstoppas i kuvert, som tillslötes, och därefter
fästes vid dörren? Även en sådan åtgärd kunde visserligen förorsaka obehag,
eftersom fästandet måste ske med utmätningsmannens sigill så att det framstode
såsom klart, att det icke finge rubbas av obehöriga, och blotta upptäckten
att en person fått ett brev från utmätningsmannen, vad detta nu än
kunde innehålla, i många fall torde vara tillräckligt att framkalla grannarnas
skadeglädje. Stoppades underrättelsen in i slutet kuvert, besparades gälde -

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

nären emellertid det obehaget att grannarna linge veta, vilka skulder han
hade. Icke blott hänsyn till gäldenärerna kunde andragas som skäl för att
överväga en ändring i bestämmelserna om underrättelsernas anslående å
husdörrarna. I en storstad som Stockholm, där det hos utmätningsmannen
förekommande gäldenärsklientelet icke blott i mycket stor utsträckning
vore inneboende, hos andra utan också ofta flyttade, där många människor
hade samma namn och där antalet lägenheter i ett hus ofta vore så stort, att
det vore omöjligt för värden eller portvakten att närmare hålla reda på
vilka personer som vore inneboende i de olika lägenheterna, funnes vissa
risker för att cn utmätningsunderrättelse till en gäldenär, som av borgenären
uppgåves vara inneboende hos viss annan person, bleve anslagen å dennes
husdörr, oaktat gäldenären redan avflyttat eller kanske aldrig någonsin
varit inneboende där. På grund av den skyndsamhet, med vilken utmätningsärendena
— med hänsyn till gällande bestämmelser om utmätningsmannens
redovisningsskyldighet inom viss tid — måste företagas, syntes det BeckFriis
omöjligt att helt undvika dylika missöden. Under den tid Beck-Friis
tjänstgjort som förste stadsfogde hade också flera fall inträffat, där en
underrättelse på grund av olyckliga omständigheter kommit att anslås å
en husdörr, oaktat gäldenären icke varit boende innanför denna dörr. Med
kännedom om den reaktion en utmätningsunderrättelses anslående utlöste
funne Beck-Friis det förklarligt, att lägenhetsinnehavarna i dessa fall känt
obehag av att underrättelsen anslagits å deras dörrar och gärna velat i hårda
ordalag förklara, vilket oerhört fel som begåtts och vilket oerhört lidande
som tillfogats dem genom underrättelsens anslående. Om underrättelserna
icke behövde anslås utan i stället kunde nedstoppas i brevlåda eller i slutet
kuvert fästas vid dörren, skulle dylika otrevliga situationer kunna undvikas.

Justitieombudsmannen hörde styrelserna för föreningen Sveriges stadsfogdar
och föreningen Sveriges landsfiskaler. Styrelsen för föreningen Sveriges
stadsfogdar yttrade:

Det i städerna nu tillämpade systemet för gäldenärens underrättande om
sökt verkställighet hade visat sig säkert, effektivt och praktiskt. Någon anledning
till principiell ändring av utsökningslagens bestämmelser därutinnan
syntes därför enligt styrelsens förmenande icke föreligga. I fråga om
detaljbestämmelserna ville styrelsen emellertid icke underlåta att framhålla,
att föreskriften om underrättelsens anslående å gäldenärens husdörr icke
kunde anses stå i överensstämmelse med tidsförhållandena. Bestämmelsen
tillämpades med synnerlig varsamhet och under iakttagande av all möjlig
hänsyn till gäldenären samt komme till användning i relativt få fall. Innan
anslag skedde verkställdes jämväl en mycket noggrann undersökning. Gäldenären
söktes för delgivningen vid särskilda tillfällen och dagar. Därjämte
undersöktes på mantalskontoret, att gäldenären fortfarande vore mantalsskriven
under uppgivna adressen. Gäldenären efterfrågades i fastigheten
hos dess ägare, vice värd och i fastigheten boende personer. Först sedan kunskap
sålunda vunnits, att gäldenären vore där boende, skedde anslag. Med
tillämpning av ett så beskrivet förfarande kunde missöden undvikas. Ej
heller hade, såvitt för styrelsen vore känt, missöden i förevarande avseende
inträffat i landsorten. Det oaktat läte det sig icke förnekas, alt ett anslående
av underrättelsen å dörren vore till sin natur anstötligt för gäldenären och
motbjudande för den, som vore tvungen att så förfara.

Styrelsen föreslog, alt anslag av underrättelsen skulle få ske genom att
underrättelsen ncdlades i brevlåda, om sådan funnes, men eljest anbragtes
utan sigill å dörren i tillslutet, med adressatuppgift försett konvolut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Även styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler tillstyrkte en ändring
av ifrågavarande bestämmelser samt yttrade:

Att ersätta nuvarande bestämmelser med en föreskrift att underrättelsen
som regel borde nedläggas i brevlåda, därest sådan funnes, syntes icke lämpligt.
Däremot förefölle det rimligt, att underrättelsen skyddades mot insyn
från obehöriga, exempelvis genom att den avlämnades i slutet kuvert, försett
med påskrift om gäldenärens namn och adress, samt först i detta skick
fästes på husdörren. Funnes brevlåda i eller på själva dörren, borde hinder
icke möta att nedlägga underrättelsen i brevlådan. I sådant fall behövde
underrättelsen tydligen icke tillslutas.

För egen del anförde justitieombudsmannen:

Anslåendet av en underrättelse å gäldenärens husdörr torde näppeligen
göra större nytta i delgivningshänseende än nedläggandet av en underrättelse
i gäldenärens brevlåda. Däremot kan ett dylikt anslående av kungörelsen
medföra olägenhet eller skada icke blott för gäldenären utan även för
utomstående personer. Vad Beck-Friis härutinnan anfört synes mig värt beaktande.
I fall, då gäldenären icke hyr lägenhet direkt av husvärden utan
exempelvis hyr möblerat rum i en av annan förhyrd lägenhet, kan anslåendet
av en utmätningsunderrättelse på gäldenärens dörr ofta lända lägenhetsinnehavaren
till skada. Den omständigheten att utmätningsunderrättelsen avser
en annan person än den som hyr lägenheten av husvärden torde i flertalet
fall icke observeras av de många hyresgäster, som i ett nutida hus passera
förbi en dörr, å vilken dylik underrättelse är anslagen. Lägenhetsinnehavaren
kan på sådant sätt bliva utsatt för ett mindre angenämt intresse
från övriga hyresgästers sida och få ett mindre gott rykte i soliditetshänseende.
Att olägenheter på sådant sätt kunnat drabba saken alldeles ovidkommande
personer har jag iakttagit i flera fall. Härstädes anförda klagomål
i nämnda hänseende ha icke kunnat föranleda någon åtgärd, då vederbörande
utmätningsman endast följt de i lagen givna föreskrifterna om underrättelsens
anslående på gäldenärens husdörr.

Justitieombudsmannen anförde vidare, att det enligt hans mening skulle
vara möjligt att undvika de missförhållanden, som vidlådde delgivningsförfarandet
enligt 60 § utsökningslagen, genom en ändring av föreskrifterna
däri till överensstämmelse med reglerna i 33 kap. rättegångsbalken om
delgivning i tvistemål av annan handling än stämning. Enligt dessa regler
kunde delgivning äga rum genom ett förfarande som vore både enklare och
mindre uppseendeväckande än det i 60 § utsökningslagen föreskrivna. Underrättelse
om sökt utmätning borde kunna delgivas på samma sätt. Mot
det föreslagna förfarandet, att underrättelsen skulle få inneslutas i kuvert
och nedläggas i gäldenärens brevlåda eller i slutet kuvert fästas å hans dörr,
vore i och för sig icke något att erinra, men det syntes justitieombudsmannen
i allt fall lämpligast, att bestämmelserna om delgivning av utmätningsunderrättelse
i möjligaste mån anslötes till vad som gällde om delgivning enligt
33 kap. 8 § rättegångsbalken.

Enligt sistnämnda lagrum, första stycket, gäller, att om den som sökes
för delgivning har känt hemvist inom riket men ej träffas där, handlingen
får överlämnas till vuxen medlem av det hushåll han tillhör eller, när sådan
ej träffas, till hans hyresvärd, om denne bor i samma hus, eller till portvakt

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

eller annan, som i hyresvärdens ställe har tillsyn över huset och där har sin
bostad. Driver den sökte rörelse med fast kontor och träffas han ej där
under vanlig arbetstid, får handlingen å kontoret överlämnas till där anställt
biträde.

Departementspromemorian.

Med anledning av justitieombudsmannens framställning upprättades inom
justitiedepartementet en promemoria angående ändrade bestämmelser
rörande delgivning av underrättelse om sökt utmätning. I promemorian anfördes,
att det givetvis kunde ifrågasättas, huruvida de berörda bestämmelserna
i utsökningslagen borde göras till föremål för ändring utan avbidan på
den allmänna omarbetning av utsökningslagen, varom framställning gjorts.
Emellertid vore, som justitieombudsmannen framhållit, stadgandet i 60 § utsökningslagen
om anslag å husdörr av underrättelse om sökt utmätning otvivelaktigt
i vissa hänseenden mindre lämpligt. Som justitieombudsmannen
jämväl anfört låge det nära till hands att jämföra stadgandet med de i
33 kap. rättegångsbalken upptagna bestämmelserna om delgivning. Att i
60 § utsökningslagen införa en allmän hänvisning till rättegångsbalkens
regler om delgivning (av annan handling än stämning) syntes emellertid
ej vara lämpligt. Såsom den enklaste utvägen anvisades i promemorian att
i 60 § första stycket, för det fall att gäldenären ej kunnat anträffas i sitt
hemvist, införa regler om s. k. surrogatdelgivning (d. v. s. delgivning genom
överlämnande till annan än gäldenären), motsvarande dem i 33 kap.
8 § första stycket rättegångsbalken. I andra stycket av sistnämnda paragraf
stadgas för det fall att surrogatdelgivning ägt rum, att meddelande
därom skall med posten sändas till den sökte under hans vanliga adress.
Det anmärktes i promemorian, att en dylik föreskrift stundom ej vore
till något gagn, när delgivningen ägt rum så sent som dagen före utmätningen,
vilket enligt 60 § första stycket utsökningslagen vore medgivet;
om underrättelsen sändes omedelbart kunde den emellertid antagas i de
allra flesta fall hinna fram till gäldenären före utmätningen, och en föreskrift
av angivna innehåll syntes därför böra meddelas. Vidare borde givas
föreskrift motsvarande innehållet i 33 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken.
Här stadgas att den, till vilken handling enligt 33 kap. 8 §
rättegångsbalken överlämnats, har att svara för att handlingen, så snart
ske kan, kommer den sökte till handa; vid handlingens överlämnande skall
han erinras därom.

I anslutning till promemorian hade upprättats ett utkast till lag om ändrad
lydelse av 60 § utsökningslagen. Utkastet är såsom bilaga fogat vid detta
protokoll (Bilaga A).

Yttranden över justitieombudsmannens framställning och promemorian.

Över justitieombudsmannens framställning och promemorian avgåvos
efter remiss yttranden av Svea hovrätt, Göta hovrätt, länsstyrelsen i Stockholms
län (efter hörande av länsavdelningen av föreningen Sveriges lands -

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

fiskaler), länsstyrelsen i Värmlands län (efter hörande av länsavdelningen
av nämnda förening och av stadsfogden i Karlstad), förste stadsfogden i
Stockholm, styrelsen för Sveriges advokatsamfund samt styrelserna för
föreningen Sveriges stadsfogdar och föreningen Sveriges landsfiskaler.

Promemorieförslaget har — helt eller i väsentliga delar — lämnats utan
erinran av Göta hovrätt, de båda länsstyrelserna, stadsfogden i Karlstad,
styrelsen för advokatsamfundet och styrelsen för stadsfogdeföreningen. Också
de remissinstanser, vilka ej tillstyrkt promemorieförslaget, ha ansett de
nuvarande bestämmelserna vara i behov av viss omarbetning i den riktning,
förslaget angiver. Förste stadsfogden i Stockholm, styrelsen för
landsfiskalsföreningen ävensom denna förenings länsavdelningar ha förordat
vissa omedelbara jämkningar i gällande bestämmelser, varemot Svea
hovrätt förklarat sig anse lämpligast att hela frågan finge anstå i avbidan
på en allmän omarbetning av utsökningslagen. Till stöd för denna ståndpunkt
har hovrätten främst anfört, att ehuru bristen på regler i förslaget
om hur delgivning med juridiska personer skall ske kunde försvaras med
att ej heller gällande utsökningslag innehölle sådana regler, det vore uppenbart
olämpligt att vid lagstiftning inom detta område låta den nämnda
ofullständigheten bestå. Väl funne hovrätten vissa olägenheter förenade med
anslag å husdörr men dessa syntes dock icke vara större än att ett uppmjukande
och förbättrande av förfarandet inom dess nuvarande ram skulle
vara möjligt. Hovrätten har i detta sammanhang framhållit, att. anslag å
gäldenärens eller svarandens husdörr vore en sakligt ganska effektiv åtgärd,
enär han, om han icke direkt hölle sig undan, i de flesta fall torde
erhålla del av meddelandet, något som däremot knappast kunde sägas om
det anslags- och kungörelseförfarande, vilket som sista utväg upptagits i
nya rättegångsbalken.

I flertalet yttranden har såsom en brist i promemorieförslaget betecknats,
att någon utväg icke anvisades för den händelse att gäldenären icke anträffades
och det ej heller eljest funnes någon, till vilken underrättelsen
med laga verkan kunde lämnas. Sålunda har styrelsen för landsfiskalsföreningen
yttrat, att det icke syntes vara något att erinra mot förslaget såvitt
anginge delgivning inom stad eller annan tättbebyggd ort. Beträffande landsbygden,
med dess ofta glest boende befolkning, skulle däremot enligt styrelsens
mening säkerligen mången gång intet av de föreslagna delgivningssätten
kunna tillämpas, med påföljd att kostnaderna komme att stiga genom
de upprepade delgivningsförsök, som bleve nödvändiga. En icke önskvärd
försening av verkställigheten i utsökningsärendena måste enligt styrelsens
åsikt också befaras bli följden, om delgivning genom underrättelsens anbringande
på gäldenärens husdörr icke längre finge ske. Förste stadsfogden
i Stockholm bär anfört:

Tämligen ofta är det omöjligt att anträffa någon, som bor i samma lägenhet
som gäldenären, eller husvärd, portvakt eller annan dylik person, som
bor i huset. Så kan vara förhållandet såväl då gäldenären bor i hyreshus
som då han hav egen villa. (I den numera mycket vanliga typ av hyreshus,

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

som består av ett komplex av ett flertal byggnader, finnes som regel icke

i varje hus en därstädes boende portvakt eller dylik person.)--• I dessa

fall måste ju, enligt förslaget, eftersom det icke existerar någon person,
som i gäldenärens ställe kan mottaga underrättelsen, gäldenären personligen
anträffas, innan utmätning kan ske. I en del av fallen är det kanske möjligt
att efter upprepade försök å olika tider å dygnet så småningom anträffa
gäldenären. I andra fall har kanske gäldenären för en längre tid rest
bort utan att det kan anses, att resan företagits, förty att gäldenären väntar
utmätning. ----Hänsyn till borgenären kräver, att önskemålet att

bespara gäldenären obehaget att få underrättelsen anslagen å dörren till
allmän genomläsning icke tillgodoses på ett sådant sätt, att borgenären,
som kanske i ekonomiskt avseende har det betydligt sämre ställt än gäldenären,
berövas den nu befintliga möjligheten att inom rimlig tid erhålla
verkställighet. Jag får för min del därför i underdånighet avstyrka, att bestämmelsen
om att underrättelsen under vissa betingelser får anslås å dörren
slopas utan att något annat liknande men mera smakligt förfaringssätt
införes.

Liknande synpunkter på frågan om lämpligheten att helt avskaffa anslag
å husdörr ha anförts av länsstyrelsen i Stockholms län, styrelsen för advokatsamfundet
samt landsfiskalsföreningens länsavdelningar.

Förste stadsfogden i Stockholm har vidare förklarat, att den enligt promemorieförslaget
följande ökningen av den krets av personer, till vilka
underrättelse skulle kunna lämnas med giltig verkan, otvivelaktigt i och för
sig vore ägnad att i viss mån undanröja olägenheterna med nuvarande
system. Samtidigt innebure förslaget emellertid cn viss minskning av berörda
personkrets. Förste stadsfogden åsyftade därvid det föreslagna utbytet
av uttrycket »make eller husfolk» mot »vuxen medlem av det hushåll
han tillhör». I praxis hade ordet »husfolk» tolkats så vidsträckt, att
varje vuxen person, som bodde i samma lägenhet som gäldenären, oberoende
av om han tillhörde samma hushåll som gäldenären, inräknats bland
husfolket. Utrymme för en sådan lagtillämpning borde enligt förste stadsfogdens
mening alltjämt finnas.

Förste stadsfogden har härefter erinrat om det av honom i hans yttrande
till justitieombudsmannen framförda förslaget, att underrättelsen skulle
kunna få läggas i gäldenärens brevlåda, samt tillagt, att därest brevlåda ej
funnes underrättelsen borde i slutet kuvert fästas å dörren. Därvid vore det
enligt den mening, förste stadsfogden numera omfattade, icke erforderligt
att fästandet skedde med utmätningsmannens sigill.

Förslag om att underrättelsen skulle få fästas i slutet kuvert å gäldenärens
dörr har framförts även av länsstyrelsen i Värmlands län och länets
avdelning av landsfiskalsf öreningen, enligt vilkas yttranden kuvertet borde
vara försett med tjänstestämpel, samt vidare av styrelsen för landsfiskalsföreningen
och föreningens länsavdelning i Stockholms län, vilka båda framhållit,
att kuvertet icke borde vara försett med myndighetens sigill eller
namn men däremot borde upptaga gäldenärens namn och adress.

I de yttranden som avgivits av styrelsen för stadsfogdeföreningen och av
förste stadsfogden i Stockholm har framställts anmärkning mot förslagets

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

regler om avsändande av meddelande med posten till gäldenären om att
surrogatdelgivning ägt rum. Dessa erinringar gå ut på att dylikt postmeddelande
vore överflödigt när underrättelsen överlämnats till vuxen hushållsmedlem
och även i vissa andra fall ej fyllde någon funktion. Förste
stadsfogden har likväl anmärkt, att postmeddelandet kunde vara av värde
om gäldenär, som rest bort, ordnat med eftersändning av sin post; emellertid
innebure icke ens nuvarande anslagsförfarande någon garanti för
att gäldenären verkligen finge del av underrättelsen. Styrelsen för landsfiskalsföreningen
och föreningens avdelning i Stockholms län ha uttalat att
även vid den av dem föreslagna delgivningsmetoden -—• underrättelsens anbringande
i slutet kuvert å gäldenärens dörr — meddelande om delgivningen
borde med posten översändas till gäldenären.

Departementschefen.

På sätt framgår av den förut lämnade redogörelsen för gällande rätt är
det vid utmätning i allmänhet ej nödvändigt, att gäldenären är tillstädes.
Som villkor för att förrättningen skall få äga rum i gäldenärens frånvaro
gäller emellertid vanligen, att i den form, som angives i 60 § utsökningslagen,
underrättelse meddelats gäldenären om att utmätning blivit sökt samt rörande
borgenären, exekutionstiteln och fordringens belopp. Tidpunkten
för den blivande förrättningen behöver aldrig angivas och platsen endast i
vissa särskilda fall. Underrättelsen skall ej innehålla något föreläggande för
gäldenären att företaga något i exekutionsärendet, såsom att inställa sig
vid utmätningen eller dylikt. Såtillvida är underrättelsen ej att jämställa
med de förelägganden av olika slag, med tanke på vilka den judiciella processens
delgivningsregler ha tillkommit. Underrättelsen sker helt i gäldenärens
intresse. Dess uppgift är främst att bereda gäldenären tillfälle att
avstyra utmätning genom betalning (kvittning) eller, i vissa fall, genom
ställande av pant eller borgen eller genom nedsättning. Gäldenären kan ock
vilja söka komma överens med borgenären om avvikelse från utmätningsordningen
eller anvisa egendom till utmätning eller på annat sätt bevaka
sina intressen.

Stadgandena om underrättelse till utmätningsgäldenär tillämpas för närvarande,
åtminstone i stor utsträckning, på det sättet, att utmätningsmannen
först med posten till gäldenären översänder underrättelsen i två exemplar
med begäran att det ena exemplaret måtte återsändas försett med bevis
om mottagandet. Det förekommer ock, att ett exemplar av underrättelsen
sändes i rekommenderat brev med mottagningsbevis. Ibland innefattar underrättelsen
anmodan till gäldenären att inom viss tid till utmätningsmannen
inbetala fordringens belopp vid äventyr att eljest utmätning sker. Om ej
mottagningsbevis inkommer inom viss tid, sker delgivning genom utmätningsmannen
själv, genom fjärdingsman eller genom exekutionsbiträde.
Kan delgivningen ej genomföras genom underrättelsens överlämnande i
första hand till gäldenären eller, där denne ej anträffas, till hans make eller
husfolk, anslås underrättelsen å gäldenärens husdörr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

De erinringar, som framställts mot det föreskrivna underrättelseförfarandet,
avse väsentligen, att anslag å gäldenärens husdörr medför stora olägenheter
för gäldenären och ofta nog också för andra personer. Dessa erinringar
äro utan tvivel berättigade.

Stadgandet om underrättelse genom anslag å gäldenärens dörr är mycket
ålderdomligt. Det inflöt i utsökningslagen från II. kap. 3 § utsökningsbalken
i 1734 års lag, där anslaget emellertid närmast var en form för delgivning
i exekutiv process inför Konungens befallningshavande. Anslaget motsvarar
också det förfarande som enligt 11 kap. 9 § andra stycket äldre
rättegångsbalken kunde tillämpas vid delgivning av stämning för vissa fall
när svaranden veterligen var ur riket faren utan att upplysning kunnat
vinnas om hans uppehållsort. Detta delgivningssätt förekommer däremot icke
i nya rättegångsbalken.

Sedan flera år är en genomgripande reform av vår utsökningsrätt aktuell.
Det kunde under sådana förhållanden ifrågasättas, om det är lämpligt att
utan avvaktande av denna reform nu föreslå en ändring i en sådan detaljfråga
som den förevarande. Även om reformarbetet skulle kunna igångsättas
tämligen snart skulle detta emellertid först om åtskilliga år kunna leda till
lagstiftning. Under sådana förhållanden och då de olägenheter som äro förknippade
med de nuvarande reglerna onekligen äro betydande, synas inga
invändningar kunna riktas mot en partiell reform, helst som denna ej på
något sätt torde behöva föregripa en mera definitiv reglering.

Genom 33 kap. nya rättegångsbalken »om inlaga i rättegång och om delgivning»
ha bestämmelserna om delgivning i rättegång erhållit en utformning,
som är mera rationell och lämpad till en nyare tids krav än reglerna
ill kap. äldre rättegångsbalken. Det kunde under sådana förhållanden synas
naturligt att, som justitieombudsmannen föreslagit, ändra de ålderdomliga
delgivningsbestämmelserna i 60 § utsökningslagen till överensstämmelse
med vad som numera gäller om delgivning i rättegång. En sådan
ändring skulle emellertid innebära, att i utsökningslagen infördes bestämmelser,
som nu sakna motsvarighet där, t. ex. om delgivning med juridiska
personer. Lämpligheten av en dylik utvidgning, vid en tidpunkt
då en genomgripande omarbetning av hela utsökningsrätten är tämligen
nära förestående, torde kunna ifrågasättas. En direkt hänvisning i 60 §
utsökningslagen till delgivningsreglerna i rättegångsbalken skulle också innebära
en av förhållandena ej påkallad utsträckning av underrättelseplik*
ten; det må erinras om att under vissa förhållanden underrättelse nu ej
erfordras.

I departementspromemorian hade man av nu angivna anledningar valt
en annan väg, nämligen att med bibehållande av 60 § utsökningslagen j
övrigt oförändrad införa regler om surrogatdelgivning med fysisk person,
motsvarande nya rättegångsbalkens regler därom.

Emellertid synes man kunna ifrågasätta om det är lämpligt att ens i
denna mycket begränsade utsträckning anknyta till rättegångsbalkens delgivningsregler.
Det är icke uteslutet att dessa regler, just såvitt angår surro -

Knngl. Maj. ts proposition nr 29.

gatdelgivning, inom kort kunna behöva underkastas viss jämkning. Svårigheter
uppstå ock när det gäller att finna en form för uppfyllande avkravet
på underrättelse för de fall, när man icke kan anträffa vare sig gäldenären
eller någon annan, till vilken underrättelsen med laga verkan
skulle få överlämnas. Att efterbilda de i 33 kap. 12 § rättegångsbalken givna
reglerna om delgivning genom anslag å en för allmänheten tillgänglig
plats i rättens kansli samt meddelande i allmänna tidningarna och för
vissa fall också i annan tidning bör i förevarande sammanhang icke övervägas,
bl. a. med hänsyn till att borgenärens möjligheter att snabbt erhålla
utmätning allvarligt skulle försämras.

Vid övervägande av den lämpligaste lösningen bör man enligt min mening
taga fasta på det av mig nyss omnämnda förhållandet, att underrättelsen
enligt 59 och 60 §§ utsökningslagen till sin funktion ej motsvarar
de delgivningar, som reglerna i 33 kap. rättegångsbalken närmast avse.
Något hinder att göra underrättelseförfarandet enklare än delgivningsförfarandet
enligt 33 kap. rättegångsbalken torde ej finnas. Det föreliggande
spörsmålet gäller ju egentligen endast att söka undanröja de olägenheter
som äro förknippade med det nu föreskrivna anslagsförfarandet. Lagstiftningsåtgärderna
böra därför inskränkas till vad som erfordras för att avhjälpa
dessa olägenheter. Mycket synes mig tala för att den bästa lösningen
ligger i det av förste stadsfogden i Stockholm framförda förslaget, att underrättelsen
skall få i slutet kuvert nedläggas i gäldenärens brevlåda, om sådan
finnes, eller, likaledes i slutet kuvert, fästas å hans dörr. En underrättelse
som överbringas på detta sätt kan beräknas komma till gäldenärens kännedom
lika säkert som om man förfar enligt nu gällande regler. I några av
yttrandena har ägnats särskild uppmärksamhet åt frågan, huruvida i de
fall, då underrättelsen måste fästas å dörren, kuvertet med underrättelsen
bör vara försett med utmätningsmannens stämpel eller fästas med hans
sigill. Det har framhållits, att det skulle vara mest skonsamt för gäldenären,
om det ej framginge, att kuvertet härrörde från utmätningsmannen. Emellertid
må erinras om att det måste anses angeläget — även för gäldenären
—- att anslaget åtnjuter det rättsskydd som stadgandet i 10 kap. 12 § strafflagen
om straff för skadande eller borttagande av »myndighets anslag eller
insegel» erbjuder. Det torde därför i regel vara behövligt att det angives
varifrån kuvertet härrör. Det är säkerligen mindre uppseendeväckande, om
så sker genom en anteckning på kuvertet än genom att detta fästes å dörren
med särskilda sigill. Någon uttrycklig föreskrift i detta ämne torde emellertid
ej vara erforderlig. Likaså torde utan särskilt stadgande vara uppenbart
att å kuvertet — oavsett om det nedlägges i brevlåda eller fästes å dörren
— måste finnas angivet, till vem det däri inneslutna meddelandet är riktat.
Lagtexten synes lämpligen kunna erhålla den formuleringen att underrättelsen
— om gäldenären eller dennes make eller husfolk ej anträffas — skall
i slutet kuvert avlämnas i gäldenärens hemvist eller fästas å hans husdörr.
Avlämnandet i hemvistet bör tydligen i regel ske genom att kuvertet nedlägges
i brevlåda. Också en brevlåda av den typ, som är anbragt utanpå en

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

dörr eller en vägg, torde kunna begagnas med laga verkan. Underrättelsen
torde däremot ej kunna anses avlämnad i hemvistet om den nedlagts i en brevlåda
utan yttre samband med bostaden, t. ex. nere vid grinden eller vid närmaste
korsväg. Att underrättelsen icke bör fästas å husdörren om den kan avlämnas
i hemvistet torde icke behöva komma till uttryck i lagtexten.

Något utrymme för föreskrifter om efterföljande postunderrättelse angående
verkställd delgivning torde ej förefinnas.

Jag vill understryka att man med denna lösning ej bör anses ha på något
sätt bundit sig i fråga om hur delgivningsreglerna i en reviderad utsökningslag
böra vara utformade. Detta spörsmål bör framdeles bli föremål
för en fullt fri omprövning i sitt vidare sammanhang.

Det med 60 § i nu förevarande avseende analoga stadgandet i 193 § utsökningslagen
torde böra undergå motsvarande ändring.

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1951.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom departementet upprättats
förslag till lag om ändrad lydelse av 60 och 193 §§ utsökningslagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga (Bilaga B) till detta protokoll utvisar1,
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Lars Nordvall.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Bilaga A.

Utkast

till

Lag

om ändrad lydelse av 60 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas att 60 § utsökningslagen skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

60 §.

Underrättelse, varom i 59 § sägs, skall, för att anses giltig, meddelas gäldenären
genom utmätningsman. Har underrättelsen, av utmätningsmannen
skriftligen utfärdad, bevisligen kommit gäldenären annorledes tillhanda
eller ock, om han, i sitt hemvist sökt, ej kunnat där anträffas, blivit sist
dagen före utmätningen meddelad vuxen medlem av det hushåll han tillhör
eller, om sådan ej träffas, hans hyresvärd, om denne bor i samma hus,
eller portvakt eller annan, som i hyresvärdens ställe har tillsyn över huset
och där har sin bostad; vare det ock gillt. Driver gäldenären rörelse med
fast kontor och träffas han ej där under vanlig arbetstid, må ock underrättelsen
å kontoret överlämnas till där anställt biträde. Har underrättelsen
överlämnats till annan än gäldenären, skall meddelande om att handlingen
sålunda överlämnats med posten översändas till gäldenären under
hans vanliga adress. Den till vilken underrättelsen överlämnats, svare för
att den, så snart ske kan, kommer gäldenären tillhanda; vid underrättelsens
överlämnande skall han erinras därom.

Skall utmätning---åtta dagar.

Har gäldenären---av nöden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 16 januari
1951.

Närvarande:

j u stitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm,

Enligt lagrådet den 13 januari 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen
i statsrådet den 12 januari 1951, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändrad Igdelse av 60 och 193 §§
utsökningslagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
e. o. hovrättsassessorn B. Alexanderson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 29.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Utdrag av protokollet över jusliticdepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 19 januari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets
den 16 januari 1951 avgivna utlåtande över det den 12 januari samma år
till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 60 och 193 §§
u t söknings lagen.

Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran hemställer
föredraganden att det måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

504002