Kungi. Maj.ts proposition nr 165 (Proposition 1955:165)

Kungi. Maj.ts proposition nr 165

Nr 165

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
m. m.; given Stockholms slott den 25 mars 1955.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag)
; och

2) lag angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december
1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt.

GUSTAF ADOLF

Sam. B. Norup

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen upptages förslag till ny jordförvärvslag, avsedd att ersätta
dels 1948 års lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
vilken lag upphör att gälla den 30 juni i år, dels lagen om kronans
förköpsrätt.

Förslaget bygger i väsentliga delar på samma principer som 1948 års lag.
Jordbruks- och skogsfastigheter må sålunda ej genom köp, byte eller gåva
förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd. Från denna huvudregel stadgas
dock åtskilliga undantag i nära anslutning till vad nu gäller. De grunder,
efter vilka lantbruksnämndernas tillståndsprövning skall ske, överensstämmer
i stora delar med motsvarande regler i 1948 års lag. Sålunda skall man
söka hindra bl. a. spekulationsköp och olämpliga kapitalplaceringsköp. Den
nuvarande inskränkningen i förvärvsrätten för den, som redan äger jordbruksfastighet,
har dock utbytts mot vissa regler till förebyggande av att
ändamålsenliga brukningsenheter sammanföres i en hand eller att sådan
enhet uppdelas på olika händer.

Förvärvs tillstånd må emellertid också vägras om fastigheten i fråga finnes
böra tagas i anspråk för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning
ändamålsenliga brukningsenheter. Vägras av sådan anledning

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 165

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

tillstånd till köp, äger säljaren i regel påfordra att kronan löser fastigheten
till det av köparen utfästa priset.

Beträffande fång, som förutsätter avstyckning, ges särskilda regler i förenklande
syfte. Möjlighet öppnas även att med förvärvstillstånd förknippa
villkor att fånget leder till avstyckning eller sammanläggning.

Den intygsgivning, som enligt nuvarande jordförvärvsregler utövas av
landsfiskaler m. fl., skall upphöra.

Den nya lagen skall gälla t. o. m. den 30 juni 1962.

Vissa följdändringar föreslås i lagen om arrendators förköpsrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

3''

Förslag

till

Lag

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fast egendom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet, må ej genom
köp, byte eller gåva förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd. Sådant
förvärvstillstånd erfordras dock ej

1. där kronan är förvärvare;

2. där egendomen förvärvas av kommun eller annan dylik samfällighet
för ändamål som avses i 1 § 4, 7 eller 16 lagen den 12 maj 1917 om expropriation; 3.

där förvärvaren är fångesmannens make och ej heller där förvärvaren
eller, om makar förvärva gemensamt, endera av dem är fångesmannens
eller ock, där denne är gift, hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller
adoptivbarns eller syskons avkomling, allt under förutsättning att fångesmannen
ej är avyttringspliktig jämlikt 11 §;

4. där tillstånd skall sökas enligt lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag eller lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för
bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom och ej heller där
egendomen enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet att få förvärvas
utan sådant tillstånd;

5. där förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion;

6. där egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd
efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller
skogsbruk;

7. där egendomen utgör fastighet som genom avstyckning bildats för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk och ej därefter undergått taxering;
samt ej heller

8. där andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma
taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och ej enligt 11 § är skyldig att
avyttra sistnämnda andel.

Förvärvstillstånd skall, om det ej sökts före fånget, sökas inom tre manader
från det fånget skedde. Ansökan skall göras skriftligen hos lantbruksnämnd
inom vars verksamhetsområde egendomen eller del därav är belägen.
I ärendet bör i huvudskrift eller bestyrkt avskrift företes fångeshandlingen
eller, om sådan ännu ej upprättats, fångesmannens skriftliga samtycke
till ansökningen. Har så ej skett och är ej fråga om förvärv å auktion
varom stadgas i 12 §, äger lantbruksnämnden förelägga sökanden att
avhjälpa bristen vid äventyr att ansökningen eljest avvisas.

2 §.

Avser fång, som enligt 1 § skulle kräva förvärvstillstånd, del av fastighet
och göres sist tre månader efter fånget skriftlig ansökan om avstyckning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

erfordras ej förvärvstillstånd, såframt egendomen genom avstyckningen
avskiljes för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

Finnes i avstyckningsärendet egendomen vara avsedd för jordbruk eller
skogsbruk, må avstyckning på grund av fångeshandlingen ej tillåtas utan
att frågan om förvärvstillstånd av förrättningsmannen underställts lantbruksnämndens
prövning. Sådan underställning må dock underlåtas under
förutsättning att egendomen skall sammanläggas med jordbruk varåt förvärvaren
ägnar sig samt anledning ej finnes till antagande att egendomen
kan med större fördel läggas till annat jordbruk. Där ej egendomen är av
allenast obetydlig omfattning, skall såsom ytterligare förutsättning gälla
att den uppkommande brukningsenheten icke blir större än att den huvudsakligen
kan skötas av brukaren och hans familj utan anlitande av främmande
arbetskraft.

Om vid avstyckningsförrättning som i andra stycket avses underställning
icke göres, erfordras ej tillstånd till förvärvet.

3 §.

Förvärvstillstånd skall vägras, om anledning finnes till antagande att
egendomen skulle bliva vanskött i förvärvarens ägo eller att förvärvaren
med fånget huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten
tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,
eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del
av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader eller
annat som tarvas för egendomens brukande.

4 §.

Jämväl i fall som icke avses i 3 § skall, om annat ej föranledes av bestämmelserna
i andra stycket, förvärvstillstånd vägras

1. där anledning finnes till antagande att förvärvaren vill åtkomma egendomen
huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår egendom med
jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta;

2. där fånget avser sådan fastighet eller sämjelott, som jämte annan
fångesmannen tillhörig jord utgör en för sitt ändamål lämpad brukningsenhet,
eller andel i sådan egendom samt brukningsenhetens bestånd eller ändamålsenlighet
skulle äventyras genom att egendomen frånskiljes; eller

3. där fånget medför att skilda brukningsenheter, vilka kunna anses lämpade
för sitt ändamål, eller andelar i dylika brukningsenheter sammanföras
i en ägo.

I fall varom stadgas i denna paragraf må tillstånd meddelas, om fånget
kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet
i orten eller egendomen för förvärvaren har synnerligt värde utöver det
ekonomiska eller eljest särskilt skäl förligger att godtaga fånget.

5 §•

Förvärvstillstånd må vägras, om egendomen finnes böra tagas i anspråk
för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga
brukningsenheter. Dock må ej av sådan anledning vägran ske

1. där förvärvaren är arrendator som jämlikt 2 kap. 57 § lagen den 14
juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till egendomen
;

2. där lantbruksnämnden tidigare på begäran av ägaren till egendomen
förklarat, att densamma må överlåtas utan hinder av bestämmelserna i denna
paragraf, samt fånget sker inom fem år därefter eller den kortare tid
som må hava utsatts i förklaringen; eller

3. där tillstånd sökes till förvärv å auktion varom stadgas i 12 §.

Kungl. Mctj.ts proposition nr 165

6 §•

Finnes förvärvstillstånd icke kunna lagligen meddelas med mindre förvärvaren
därvid ålägges att inom viss tid verkställa erforderlig åtgärd till
främjande av jordbruket eller skogsbruket å egendomen eller att undey
viss tid nyttja denna för bestämt ändamål eller underlåta särskild användning
av densamma, må tillstånd meddelas allenast om förvärvaren lämnat
skriftlig utfästelse att ställa sig det avsedda åläggandet till efterrättelse.

1 tillståndsbeslutet skall utsättas vite för tredska att fullgöra åläggandet.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, om åläggande
av där angivet slag finnes erforderligt med avseende å annan förvärvaren
tillhörig fast egendom, vilken skall ingå i samma brukningsenhet
som den med fånget avsedda.

Lantbruksnämnden har att hålla uppsikt över att åläggandet fullgöres
samt att vid behov hemställa hos vederbörande åklagare att vid den rätt,
under vilken den med åläggandet avsedda egendomen helt eller huvudsakligen
liggey, föra talan om vitets utdömande och om utsättande av nytt
vite. Utan sådan hemställan må talan ej väckas. Vite må ej förvandlas till
frihetsstraff.

7 §•

Förvärvstillstånd må för sin giltighet göras beroende av att fånget leder
till avstyckning eller sammanläggning. Därvid skall i tillståndsbeslutet utsättas
viss tid, inom vilken åtgärden, där ej ansökan redan skett, skall sökas,
samt angivas hos vilken myndighet och på vad sätt ansökningen skall
göras.

Är giltigheten av förvärvstillstånd beroende av att fånget leder till sammanläggning
samt har ansökan om lagfart skett och förklarats vilande endast
i avbidan på fastighetsbildningens genomförande, må sammanläggningen
icke hindras av att lagfarten ej beviljats.

8 §.

Göres ej ansökan om förvärvstillstånd eller om åtgärd som sägs i 7 §
första stycket inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller vägras förvärvstillstånd
genom lagakraftägande beslut, skall fånget vara ogillt. Detsamma
skall gälla där ansökan i fastighetsbildningsärende, som sägs i 2 §
eller i 7 § första stycket, genom lagakraftägande beslut lämnas utan bifall
och tiden för sökande av förvärvstillstånd tilländagått.

Är fråga om rätt att förvärva egendom enligt denna lag ännu ej avgjord,
skall beträffande lagfart anses möta sådant hinder som avses i 10 § förordningen
den 16 juni 1875 om lagfart å fång till fast egendom.

Skulle mot bestämmelserna i denna paragraf lagfart hava meddelats, skall
vad i första stycket stadgas ej äga tillämpning å fånget.

9 §•

Blir köp ogillt till följd av att förvärvstillstånd vägras jämlikt 5 § och
har köpehandlingen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift varit företedd i ärendet,
är kronan skyldig att, om säljaren det yrkar, lösa egendomen till det pris
köparen utfäst. Lösningsplikt föreligger dock ej, om priset uppenbart överstiger
egendomens värde eller egendomen häftar för intecknad gäld till
högre belopp än priset.

Innefattar köpehandlingen jämväl fastighetsförsäljning, som ej omedelbart
träffas av ogiltigheten men i anledning av densamma bringas att återgå,
skola bestämmelserna i första stycket vara tillämpliga även å den sålunda
försålda egendomen, såframt den ingår i samma brukningsenhet som

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 165

den övriga egendomen eller eljest icke kan utan olägenhet skiljas från
denna.

10 §.

Lösningsyrkande som avses i 9 § skall vid äventyr av talans förlust skriftligen
delgivas lantbruksnämnden sist två månader efter det avslagsbeslutet
vunnit laga kraft. Talan skall vid enahanda äventyr väckas genom stämning
inom sex månader från samma tidpunkt. Har säljaren först efter det
beslutet vunnit laga kraft fått del av detta, skola nu angivna tidsfrister
dock räknas från dagen för delfåendet.

Ingick i köpet egendom som ej skall lösas och var ej särskild köpeskilling
utsatt därför eller visar nämnden, att det utsatta beloppet understiger
vad å sagda egendom må anses belöpa av sammanlagda köpeskillingen,
pröve rätten hur mycket av köpeskillingen som skäligen bör anses avse den
egendom som skall lösas.

Bifalles lösningsyrkandet, skall i domen, förutom erforderliga bestämmelser
om löseskillingens belopp samt tiden och sättet för dess gäldande,
utsättas viss dag då egendomen skall övergå i kronans ägo.

Med avseende å arrendators förköpsrätt skall inlösen enligt denna lag
anses som försäljning till kronan.

11 §■

Egendom som förvärvats medelst inrop på exekutiv auktion skall, om
vid vanligt köp skulle hava krävts förvärvstillstånd, åter avyttras innan två
år förflutit från det auktionen vann laga kraft, såvida ej dessförinnan, före
eller efter auktionen, inroparen erhållit lantbruksnämndens tillstånd att
behålla egendomen. Har inropet skett för skyddande av någon inroparens
fordran eller rättighet, varför egendomen häftar på grund av inteckning
eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, må länsstyrelsen på ansökan medgiva
skäligt anstånd med egendomens avyttrande/om sannolika skäl visas,
att förlust för inroparen eljest skulle uppkomma. Avyttras ej egendomen
inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen på framställning av lantbruksnämnden
förordna, att den skall säljas å offentlig auktion efter vad i 12 §
sägs. Anteckning om vad sålunda är stadgat skall göras i det köpebrev
som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen och skall tillika,
nar lagfart sökes, införas i fastighetsboken, såframt ej sökanden visar alt
hans skyldighet att avyttra egendomen upphört.

Bestämmelserna i första stycket skola ej äga tillämpning, där inropet
gjorts av riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, kassa för jordbrukskredit
eller hypoteksförening.

I fråga om meddelande av tillstånd att behålla egendom skall i tillämpliga
delar gälla vad i 3, 4, 6 och 7 §§ är stadgat om förvärvstillstånd.

12 §•

Förordnande som sägs i 11 § skall, där ej lantbruksnämnden återkallar
sin framställning i ärendet, gå i verkställighet även om det befinnes att inroparen,
när förordnandet meddelades, redan avyttrat egendomen eller han
sedermera avyttrar den.

I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras,
som om egendomen blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt däri;
dock må, även om det i enlighet härmed bestämda lägsta budet uppnås,
försäljning ej ske med mindre den bjudna köpeskillingen tillika täcker det
värde som åsatts egendomen av utmätningsmannen eller, om ägaren i god
tid före auktionen påkallat särskild värdering, det värde vartill egendomen
skattas av värderingsmän som överexekutor utser. Egendomen må säljas,

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

förutom till den som erhållit förvärvstillstånd, allenast till kronan, till
kommun eller annan dylik samfällighet som vill förvärva egendomen för
ändamål varom förmäles i 1 § första stycket 2, till andelsägare som avses
i 1 § första stycket 8 eller till kreditinrättning som sägs i 11 § andra stycket.
Avgives vid auktionen bud som enligt vad nu sagts må antagas, skall
försäljning ske, ändå att innehavare av fordran bestrider det. Vad utsökningslagen
i fråga om fast egendoms försäljning och köpeskillingens fördelning
stadgar beträffande gäldenären skall i ärende som nu avses lämpas
till ägaren.

Kommer försäljning ej till stånd vid auktionen, äger lantbruksnämnden
att inom två år från det auktionen vann laga kraft hos länsstyrelsen påkalla
förordnande om ny auktion. Framställes ej sådan begäran inom föreskriven
tid eller avgives ej heller vid den senare auktionen bud som må
antagas, skall frågan om försäljning av egendomen vara förfallen.

Kostnad i samband med auktion, som ej lett till försäljning, skall gäldas
av statsmedel.

13 §.

När till lantbruksnämnd inkommit ansökan om tillstånd att förvärva eller
behålla egendom eller om förklaring som avses i 5 § 2, åligger det nämnden
att snarast möjligt och, om ej särskilt hinder möter, sist två månader
därefter meddela beslut i ärendet.

Avser tillstånd framtida fång, skall i beslutet utsättas viss tid, högst
ett år, för dess giltighet.

Vägras tillstånd, skall i beslutet angivas tillämpat lagrum och de skäl å
vilka beslutet grundas.

Må klagan föras över beslut eller äger säljare påkalla inlösen enligt 9 §,
skall i beslutet givas tillkänna vad därvid är att iakttaga.

14 §.

över beslut, varigenom lantbruksnämnd avvisat ansökan, vägrat tillstånd
att förvärva eller behålla egendom, avslagit begäran som avses i 5 § 2 eller
ock tillämpat 6 eller 7 §, må klagan föras genom besvär hos lantbruksstyrelsen.
Konungen äger förordna, att i vissa fall lantbruksnämnds eller styrelsens
beslut i frågor enligt denna lag skola underställas styrelsens eller
Konungens prövning. Talan mot styrelsens beslut föres hos Konungen genom
besvär. Utöver vad nu sagts må klagan ej föras över beslut av lantbruksnämnd
eller styrelsen.

Besvär skola avlämnas till lantbruksnämnden, som har att snarast möjligt
till besvär smyndigheten insända handlingarna i ärendet jämte bevis om beslutets
delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, jämväl eget
utlåtande över besvären.

15 §.

Lantbruksnämnd äger, i den ordning och omfattning samt på de villkor i
övrigt som Konungen bestämmer, uppdraga åt enskild ledamot av eller viss
befattningshavare hos nämnden att å dess vägnar fatta beslut rörande frågor
som avses i denna lag.

Jämväl i övrigt meddelas av Konungen närmare föreskrifter rörande lagens
tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955, då giltighetstiden utgår för lagen
den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
och gäller till och med den JO juni 1962.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Genom denna lag upphäves lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans
försköpsrätt.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum som ersatts
genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Beträffande fång, som skett före den 1 juli 1955, skall fortfarande tillämpas
vad därom stadgas i äldre lag.

Beslut som avses i 4 § andra stycket lagen om kronans förköpsrätt skall
vid tillämpningen av den nya lagen anses som förklaring varom stadgas

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943
(nr 884) om arrendators förköpsrätt

Härigenom förordnas, dels att 2 § lagen den 22 december 1943 om arrendators
förköpsrätt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels
att 4 § tredje stycket samma lag skall upphöra att gälla.

2 §.

(Gällande lydelse)
Förköpsrätt må -

densamma.

(Föreslagen lydelse)

Sker försäljningen i den ordning
utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt
ej utövas. Ej heller må förköpsrätt
utövas om fastigheten säljes
till kronan för ändamål, som avses
i 1 § lagen om kronans förköpsrätt,
och arrendatorn är ägare av annan,
bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen
besitter fastigheten av annan
anledning än att bereda sig sin
huvudsakliga utkomst av jordbruket
därå. Om vissa fall då kronans förköpsrätt
äger företräde framför arrendatorns
är stadgat i sistnämnda
lag.

Har jordägaren ----för hembudet

Sker försäljningen i den ordning
utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt
ej utövas. Ej heller må förköpsrätt
utövas om fastigheten köpes
av kronan för främjande av
jordbrukets yttre rationalisering och
arrendatorn är ägare av annan, bärkraftig
brukningsdel eller uppenbarligen
besitter fastigheten av annan
anledning än att bereda sig sin huvudsakliga
utkomst av jordbruket
därå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1955; dock skola äldre bestämmelser
fortfarande tillämpas beträffande
fång som skett före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse, se SFS 1951:190.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott den
25 februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angaende ny
lagstiftning om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
Föredraganden anför följande.

Inledning

Redan i början av detta sekel fann statsmakterna med hänsyn till det
allmännas intresse påkallat att för vissa slag av rättssubjekt stadga inskränkningar
i rätten att förvärva jordbruks- och skogsfastigheter. Den da
införda lagstiftningen härom har sedermera efterträtts av den ännu gällande
lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva fast egendom (»bolagsförbudslagen»).
Till förebyggande av att bl. a. bolagsförbudslagen skulle kringgås genom
anlitande av bulvan utfärdades samma dag den likaledes alltjämt gällande
lagen om bulvanförhållande i fråga om fast egendom. Tjugu år senare fick
bolagsförbudslagen en motsvarighet för de fysiska personernas vidkommande
i lagen den 21 december 1945 (nr 805) om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet. Denna lag, som trädde i kraft den 1 januari 1946,
fick redan från början endast begränsad giltighetstid och avlöstes den 1 juli
1948 av lagen den 17 juni 1948 (nr 329) med samma namn (»jordförvärvslagen»).
Efter provisorisk förlängning genom lag den 5 juni 1953 (nr 344)
utgår giltighetstiden för jordförvärvslagen den 30 juni 1955. — Vid sidan
av den nu nämnda lagstiftningen gäller lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om
kronans förköpsrätt (»förköpslagen»), vilken har till syfte underlätta jordbrukets
yttre rationalisering.

Vid tillkomsten av 1948 års jordförvärvslag förutsattes, att frågan om
bibehållande av en jordförvärvslagstiftning skulle ånyo utredas framdeles. I
enlighet härmed erhöll jag den 1 november 1951 Kungl. Maj :ts bemyndigan -

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

de att tillkalla sakkunniga för att verkställa sådan utredning och avgiva förslag
i ämnet. De sakkunnigas uppdrag skulle emellertid icke blott avse frågan
huruvida jordförvärvslagstiftningen behövde bibehållas i befintligt
eller omgestaltat skick. Även bestämmelserna i förköpslagen borde överses
i syfte bl. a. att ernå bättre samordning mellan denna lag och en eventuellt
bibehållen jordförvärvslagstiftning. Vidare skulle de sakkunniga ha att behandla
frågan om vilka åtgärder som erfordrades för att förstärka ofullständiga
jordbruk med skog i enlighet med de 1947 fastställda allmänna
riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Såsom sakkunniga tillkallades
landshövdingen B. A. Fallenius, tillika ordförande, ledamöterna av
riksdagens andra kammare småbrukaren J. A. Andersson i Tungelsta och
lantbrukaren S. O. Antby i Anten, lantbrukaren, filosofie licentiaten O. F.
Nilsson i Kungsängen, ledamöterna av riksdagens första kammare läderarbetaren
R. V. Persson i Vinberg och hemmansägaren P. O. Pålsson i Lit,
ledamoten av riksdagens andra kammare greve T. G. A. von Seth i Bratteborg
samt överdirektören i lantbruksstyrelsen H. C. B. Wetterhall.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning,
fick genom Kungl. Maj :ts beslut den 21 november 1952
jämväl i uppdrag att verkställa en översyn av bestämmelserna i bolagsförbudslagen.
I samband härmed tillkallades såsom ytterligare sakkunniga
verkställande direktören för Svenska cellulosaaktiebolaget A. G. T. Enström
i Sundsvall och ledamoten av riksdagens första kammare lantbrukaren
J. N. Jonsson i Fjäle.

Den 18 maj 1954 avgav utredningen ett delbetänkande med förslag till
jordrationaliseringslag m. m. (SOU 1954: 16), vilket varit föremål för sedvanlig
remissbehandling. Över betänkandet har yttranden avgivits av lagberedningen,
Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Nedre Norrland, lantbruksstyrelsen (efter hörande av lantbruksnämnderna),
domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen (efter hörande av överlantmätarna),
skogsstyrelsen (efter hörande av skogsvårdsstyrelserna), statens
jordbruksnämnd, bank- och fondinspektionen, samtliga länsstyrelser (efter
hörande av hushållningssällskapens förvaltningsutskott), Hushållningssällskapens
förbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF), Småbrukarnas riksförbund, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska stadsförbundet, Svenska pastoratens riksförbund, Uppsala
universitet, Lantbruksakademien, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund,
Sveriges skogsägareförbund, Svenska jordbrukskreditkassan, Svenska
sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Landsorganisationen
i Sverige, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, Sveriges
industriförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges lantmätareförening och
Svenska lantarbetsgivareföreningen. Vissa remissinstanser har bifogat yttranden
från hörda myndigheter och organisationer.

Betänkandet innehåller förslag till två nya lagar, av vilka den ena benämnes
lag med vissa bestämmelser till främjande av jordbrukets yttre rationalisering
m. in. (jordrationaliseringslag) samt är avsedd att träda i stället för

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

förköps- och jordförvärvslagarna. Det andra lagförslaget innefattar en ny
bolagsförbudslag, avsedd att ersätta 1925 års lag. Frågan om bolagsförbudslagstiftningens
utformning synes mig emellertid äga sådant samband med
den av utredningen ännu icke slutbehandlade skogskompletteringsfrågan,
att detta spörsmål icke bör lösas i förevarande sammanhang. Jag behandlar
därför icke nu frågan om bolagens jordförvärv. Däremot anhåller jag att få
till behandling upptaga ärendet rörande omgestaltning av förköps- och jordförvärvslagstiftningen.

Gällande bestämmelser

Beträffande det närmare innehållet i förköps- och jordförvärvslagarna,
vilka båda undergått vissa ändringar genom lag den 20 april 1951 (nr 189
resp. 186), må följande här nämnas.

Förköpslagen syftar till att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar.
För sådant ändamål äger vederbörande lantbruksnämnd, då försäljning
sker av jordbruksfastighet, att å kronans vägnar inlösa fastigheten
till det pris som köparen utfäst. Huruvida fastighet skall anses som jordbruksfastighet
eller ej, beror på hur den är taxerad vid tiden för försäljningen.
Förköpsrätt inträder även vid försäljning av del av eller ideell andel
i jordbruksfastighet (1 §).

Förköpsrätten må ej utövas, om köparen är säljarens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller också säljarens syskon eller syskons
barn. Ej heller inträder förköpsrätt där andel i fastighet säljes till någon,
som redan är delägare i densamma, eller där försäljningen sker exekutivt.
Säljes fastighet till arrendator, som jämlikt nyttjanderättslagen åtnjuter
förköpsrätt till densamma, eller vill arrendatorn begagna sig av sin förköpsrätt,
må kronans förköpsrätt ej utövas, med mindre arrendatorn är ägare
av annan, bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen besitter fastigheten
av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket
därå (2 §).

Om lantbruksnämnden vill inlösa endast eu del av den försålda egendom
som är underkastad förköpsrätt, må det ske under förutsättning att delen
utgör självständig brukningsenhet och utan olägenhet kan skiljas från återstoden
av egendomen. Har fastighet, som lantbruksnämnden vill inlösa, gått
i ett köp med annan fastighet, som ej kan utan olägenhet skiljas från den
förra, är kronan pliktig att lösa även den senare fastigheten. Ingår i köpet
kreatur, redskap eller andra sådana lösören, vilka finnes å fastighet som
skall lösas, är kronan skyldig att lösa även dessa (3 §).

Lantbruksnämnden är skyldig att efter framställning från ägare av jordbruksfastighet
meddela beslut, huruvida fastigheten är behövlig för att underlätta
bildandet av bärkraftiga brukningsdelar. Beslutet skall meddelas
för viss tid, minst två och högst fem år. Har nämnden funnit dylikt behov
av fastigheten ej föreligga, må förköpsrätten ej göras gällande under den
lid beslutet avser (4 §). — Har jordägare bjudit lantbruksnämnden att för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

värva hans fastighet och har nämnden icke inom tre månader därefter anta•
§it hembudet, må förköpsrätten ej göras gällande under två år efter hemhudet,
där ej försäljning sker på villkor, som för jordägaren är mindre fördelaktiga
än de som gällt för hembudet (5 §).

Beslutar lantbruksnämnden att göra bruk av kronans förköpsrätt, åligger
det nämnden vid äventyr av talans förlust att instämma köparen inom tre
månader från det lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid
göra anmälan hos inskrivningsdomaren för talans antecknande i fastighetshoken.
Äger också arrendator åtnjuta förköpsrätt till fastigheten, måste
nämnden inom samma tid i viss ordning underrätta arrendatorn om sitt
beslut. Väcker även arrendatorn talan om förköp, skall målen handläggas
i en rättegång. Vill köparen göra gällande lösningsplikt enligt 3 §, skall
han framställa yrkande härom innan förberedelsen i målet avslutats; eljest
förlorar han sin rätt härtill. Talan om förköp må ej utan köparens medgivande
återkallas, med mindre lantbruksnämndens beslut om förköpsrättens
begagnande blivit efter besvär upphävt eller köparen framställt yrkande om
lösningsplikt som nyss sagts (6 §). Förenämnda tremånadersfrist för väckande
av talan m. m. kan begränsas av köparen. Om denne anmäler sitt fång
för lantbruksnämnden och därvid överlämnar köpehandlingen i bestyrkt
avskrift, blir nämligen tiden endast en månad från det anmälan skedde
(7 §). Ingår i köpet egendom som ej skall lösas och är ej särskild köpeskilling
därför utsatt eller är sådan köpeskilling utsatt men visar lantbruksnämnden,
att den satts för lågt i förhållande till köpeskillingen för den fastighet
som skall lösas, då skall rätten efter skälighetsprövning bestämma
huru mycket av sammanlagda köpeskillingen som må anses belöpa på nämnda
fastighet (8 g). Bifalles lantbruksnämndens talan, skall rätten fastställa
vad kronan har att betala ävensom utsätta viss dag, då fastigheten skall anses
oyergå i kronans ägo. Beträffande rättegångskostnaderna har domstolen fria
händer att handla efter vad skäligheten bjuder i det föreliggande fallet (9 §).

Förköpsrätten går förlorad, om ej lantbruksnämnden senast å den i domen
utsatta dagen till köparen eller, i den mån dennes betalningsskyldighet
ej blivit fullgjord, till säljaren utgiver köpeskillingen för den fastighet
som skall lösas, med avdrag för intecknad gäld som enligt köpeavtalet skolat
avräknas å köpeskillingen eller som tillkommit efter köparens förvärv av
fastigheten. Därjämte åligger det kronan att inom samma tid ersätta köparen
dennes utgifter för lagfart å fånget samt nödig kostnad som köparen
kan ha nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses motsvara
värdet av köparen tillfallen avkastning. Å de belopp, som kronan har att

utgiva, skall gäldas ränta efter sex procent från den utsatta dagen (10 §)._

När tvist om förköp blivit avgjord genom dom som äger laga kraft, ankommer
det på den vinnande att göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren
för antecknande i fastighetsboken (11 §).

Går fastighet som är underkastad förköpsrätt i byte, äger kronan inlösa
densamma efter dess värde vid den tid då bytesavtalet slöts. Vad lagen stadgar
med avseende å förköpsrätt vid fastighets försäljning skall vid byte äga
motsvarande tillämpning (12 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Jordförvärvslagen har till syfte att förhindra olämpliga förvärv av jorhruks-
och skogsfastigheter, främst spekulationsförvärv och vissa slag av
kapitalplaceringsköp. Lagen söker nå detta syfte genom att ställa förvärv
av dylika fastigheter under statlig kontroll. Sålunda gives till en början
den huvudregeln, att jordbruksfastighet ej må förvärvas genom köp, byte
eller gåva utan tillstånd av vederbörande lantbruksnämnd. Begreppet jordbruksfastighet
har här samma innebörd som i förköpslagen. Varje taxeringsenhet
skall anses som en fastighet. I princip erfordras tillstånd även för
förvärv av del av eller ideell andel i jordbruksfastighet. Undantag göres dock
för fastighetsdel, som avstyckats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,
samt för andel i fastighet, vari förvärvaren redan är delägare (1 §).
— Tillstånd skall sökas inom tre månader från det fånget skedde. Sökes
icke tillstånd inom nämnda tid eller avslås ansökningen, skall fånget vara
ogillt, såvida ej lagfart meddelats därå (2 §).

De grunder, efter vilka tillståndsprövningen skall ske, anges i 3 §. Tillstånd
må icke meddelas, om anledning föreligger till antagande att fastigheten
skulle bli vanskött i sökandens ägo eller att sökanden med förvärvet
huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra
sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk, eller att
bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av densamma eller
andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier eller
annat som tarvas för fastighetens brukande (3 § första stycket). Föreligger
ej sådant fall som nu sagts men kan det antagas, att sökanden vill förvärva
fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår fastighet med
jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta, eller äger sökanden
redan jordbruksfastighet eller avser ansökningen förvärv från olika fångesmän
av fastigheter, som förut icke utgjort en brukningsenhet, må ansökningen
icke bifallas med mindre sökandens innehav av egendomen kan väntas
medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten
eller egendomen för sökanden har synnerligt värde utöver det ekonomiska
eller eljest särskilt skäl därtill föreligger (3 § andra stycket).

Tillstånd kan i vissa fall förknippas med föreskrifter beträffande fastighetens
handhavande (4 §).

Förvärv medelst inrop på exekutiv auktion är undantagna från huvudregeln
i 1 §. Enligt bestämmelser, som tillkommit 1951, är emellertid förvärvaren
i allmänhet skyldig att inom två år åter avyttra fastigheten, såvida
han ej erhållit lantbruksnämndens tillstånd att behålla densamma (4 a §).

Tillstånd att förvärva eller behålla fastighet behöver ej sökas av kronan,
kommun och sambruksförening (6 § första stycket). Lagen äger ej heller
tillämpning beträffande förvärv från konkursbo eller där jämlikt annan
författning Kungl. Maj :ts eller länsstyrelsens tillstånd till förvärvet skall
sökas eller förvärvet enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet
att få ske utan sådant tillstånd. Är förvärvaren fångesmannens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling, eller är han fångesmannens
syskon eller syskons barn, äger lagen tillämpning endast där fråga är om

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

sådan avyttring som sägs i 4 a § (6 § andra stycket). I fråga om fastighet
med jordbruk är tillstånd ej erforderligt, såframt förvärvaren i samband
med lagfartsansökan, som göres inom tre månader från det fånget skedde,
visar, dels att anledning ej föreligger till antagande som sägs i 3 § första
stycket, dels ock att han har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten
och icke äger annan fastighet med jordbruk (6 § tredje stycket).

Med stöd av bemyndigande i 8 § av lagen har Kungl. Maj:t utfärdat närmare
föreskrifter rörande tillämpning av lagen. Dessa har givits i kungörelse
den 17 juni 1948 (nr 330), vilken ändrats genom kungörelse den 20
april 1951 (nr 187). I kungörelsen ges bland annat närmare bestämmelser
om sådan befrielse från skyldighet att söka tillstånd, som avses i 6 § tredje
stycket i lagen. Enligt 2 § första stycket erfordras att förvärvaren företer
dels en av honom på heder och samvete avgiven skriftlig försäkran att han
har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten och icke är
ägare av annan fastighet med jordbruk, dels, därest fastigheten är belägen
på landet, av landsfiskalen i orten och, om fastigheten ligger i stad, av ledamot
av magistraten eller, beträffande stad utan magistrat, av kommunalborgmästaren
utfärdat intyg (s. k. landsfiskalsintyg) att förvärvarens försäkran
i förstnämnda hänseende förtjänar tilltro och att anledning ej föreligger
till antagande att fastigheten skall bli vanskött i förvärvarens ägo eller att
denne med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk
i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens
jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten,
del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader,
kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande. Är
fråga om förvärv av del av fastighet, som skall utbrytas genom förrättning
enligt lagen om delning av jord å landet, kan enligt andra stycket av 2 §
landsfiskalsintyg ersättas med intyg av enahanda innehåll, utfärdat av vederbörande
förrättningsman.

Behovet av lagstiftning med förköps- och jordförvärvslagarnas syften
Betänkandet

Utredningen har införskaffat åtskilliga statistiska uppgifter angående
tillämpningen av förköps- och jordförvärvslagarna samt från lantbruksnämnder
och överlantmätare inhämtat yttranden såväl beträffande lagstiftningens
tillämpning och verkningar som rörande behovet av ändringar i lagstiftningen.
I det följande återges enstaka uppgifter ur detta material, men
i övrigt hänvisas härutinnan till betänkandet.

Målsättningen för 1947 års riksdagsbeslut rörande den framtida jordbrukspolitiken
var, erinrar utredningen i sin allmänna motivering, att bereda
jordbruksbefolkningen möjlighet att uppnå och bevara jämställdhet
i inkomsthänseende med andra motsvarande befolkningsgrupper. I detta

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

syfte skulle staten, där så erfordrades, medelst reglerande åtgärder för vinnande
av ett visst gränsskydd stödja jordbrukarnas strävanden att vidmakthålla
en med hänsyn bl. a. till driftskostnaderna skälig prisnivå på jordbrukets
produkter. En förutsättning för en sådan politik vore bl. a. att jordbruket
dreves efter kostnadsbesparande metoder. Genomförandet av härför
erforderliga rationaliseringsåtgärder borde i stor utsträckning ankomma på
jordbrukarna själva. Av hänsyn till allmänintresset ansågs emellertid, att
även staten här borde lämna sin medverkan.

Utredningen påpekar härefter, hurusom den tilltagande mekaniseringen
av jordbruksdriften stimulerat jordbrukarnas strävan att erhålla större
brukningsenheter och förbättrad arrondering, samt fortsätter:

Statens verksamhet för jordbrukets rationalisering är främst inriktad
på att stödja och vägleda den fria utvecklingen på området. Detta sker
bl. a. genom tillhandahållande av lån och bidrag samt genom upplysningsoch
rådgivningsverksamhet. I samma syfte bedriver staten jordförmedling
ävensom aktiv inköpspolitik, varigenom jord uppköpes i fria marknaden för
att sedan åter avyttras till jordbrukare som önskar komplettera sina fastigheter.
Även framgent torde rationaliseringen i första hand komma att
främjas på detta sätt. Den enskilde jordbrukarens egna initiativ och hans
frivilliga insatser i övrigt är i själva verket omistliga faktorer, utan
vilka allt rationaliseringsarbete vore dömt att misslyckas. Emellertid bör
det allmänna äga möjlighet att påverka utvecklingen och arbetets utformande.
Detta gäller särskilt den s. k. yttre rationaliseringen, d. v. s. brukningsenheternas
omvandling till ökad ändamålsenlighet beträffande storlek
och ägoanordning. Här uppstår lätt intressekonflikter, vilka icke kan tillfredsställande
lösas med mindre avgörandet får träffas av ett organ som
står obundet av de enskilda intressena. Det är t. ex. ingalunda säkert att
ett salubjudet markområde når rationell användning, om det tillfaller den
av två tävlande grannar som förmår betala mest. Oftast lärer den kapitalsvagares
brukningsenhet vara i större behov av komplettering. Det kan leda
till en icke önskvärd uttunnning av den jordbrukande befolkningen, särskilt
i våra glesbygder, om den ekonomiskt starkare har obegränsade möjligheter
att beröva ett ofullständigt jordbruk kanske dess enda utväg att genom
komplettering nå förbättrad bärkraft. Men även andra skäl talar för att
möjlighet bör finnas för det offentliga organ, som handhar verksamheten,
att påverka utvecklingen. Det är givet att, om statsmakterna sätter in betydande
belopp i rationaliseringsverksamheten, en viss bestämmanderätt
måste tillkomma statliga organ i syfte att garantera att de insatta medlen
kommer till bästa nytta ur allmän synpunkt. Det kan icke vara ändamålsenligt
att de avsikter och planer, enligt vilka de offentliga organen handlar,
alltför mycket rubbas på grund av enskilda intressen. Om de statliga myndigheterna
icke hade vissa möjligheter i sin hand ej blott att ge anvisningar
för en lämplig utveckling utan också att förhindra skadliga eller eljest
olämpliga förvärv, kunde de enskilda intressenas företrädare lätt nog få
ett sådant spelrum, alt önskvärda lösningar av befolkningsfrågor och trivselproblem
därav kunna försvåras.

I fortsättningen erinras om att förköpslagen, vilken är avsedd att tillgodose
statens behov av ett rättsligt hjälpmedel för främjande av jordbrukets yttre
rationalisering, vunnit ringa tillämpning i praktiken samt därför av somliga
ansetts sakna existensberättigande och böra avskaffas. Utredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

framhåller emellertid, att betydelsen av en lag sällan låter sig mätas efter
antalet fall varå den tillämpats, samt anför vidare:

Förköpslagens förefintlighet har otvivelaktigt för lantbruksnämnderna
utgjort ett stöd, när det gällt att förhandlingsvägen söka få till stånd fastighetsöverlåtelser
till gagn för rationaliseringen. Vissa fastighetsförvärv kunde
utan tvivel ha fått en ur denna synpunkt ogynnsammare utgång, om icke
kontrahenterna påverkats av tanken på kronans förköpsrätt. Just denna indirekta
verkan av lagen kan givetvis vara en anledning till att dess omedelbaja
tillämpning blivit inskränkt till jämförelsevis få fall. Till att förköpsmålen
blivit tämligen fåtaliga har även bidragit det alltsedan tiden för lagens
tillkomst rådande konjunkturläget, vilket medfört viss obenägenhet hos
jordägare att avhända sig sina realvärden. Den som icke längre varit i tillfälle
att själv bruka sin egendom har ofta föredragit att utarrendera i stället
för att sälja densamma. Detta har verkat återhållande på antalet fastighetsöverlåtelser
och reducerat förköpslagens betydelse, då det ju endast är
vid överlåtelse som lagen kan bringas i tillämpning.

Förköpslagen har vidare i väsentliga stycken en "utformning, som i praktiken
visat sig ägnad att väcka irritation hos allmänheten och därför i sin
mån minskat lantbruksnämndernas benägenhet att utöva förköpsrätten.
Icke minst har man anmärkt på att förköpsrätten som regel kan göras
gällande först sedan köparen fått lagfart på sitt fång. Att man icke skall
kunna trygga sig till erhållen lagfart ter sig för flertalet som ett avsteg
från hävdvunnen ordning. Åtskilliga praktiska olägenheter bottnar också
i tidsutdräkten mellan köpeavtalets ingående och förköpsrättens utövande.
Under denna tid har köparen ofta hunnit bosätta sig på fastigheten. Ej
sällan har han därtill anskaffat inventarier och även i övrigt inrättat sig
för sin nya tillvaro. Emellanåt har han kanske också avyttrat ett tidigare
innehaft jordbruk. För den köpare, som under dylika omständigheter plötsligt
blir ställd inför ett förköpsanspråk, måste lantbruksnämndens aktion
framstå som ett övergrepp. Den utgående löseskillingen har i sådana fall
kanske icke täckt köparens omkostnader, och den ideella skada, som kan
ha drabbat honom, blir aldrig ersatt. Nämndens ingripande har därför lätt
att bland allmänheten uppfattas som ett oberättigat angrepp mot välfången
egendom. Också formen för förköpsrättens aktualiserande — stämning till
domstol — har ej sällan av den oförvitlige köparen känts som en personlig
oförrätt.

Påtagliga brister i fråga om förköpslagens effektivitet har också verkat
återhållande på lantbruksnämndernas benägenhet att påkalla dess tillämpning.
Säljare, som av en eller annan anledning önskat undgå ingripande
med stöd av förköpslagen, har funnit olika möjligheter att kringgå lagens
bestämmelser. Detta syfte vinnes t. ex., om köpet bringas att återgå så snart
förköpsrätten göres gällande. Det torde visserligen vara oförenligt med
lagen att köpare och säljare skulle äga att enbart av denna grund'' genom
avtal om köpets återgång hindra förköpsrättens utövande. Med en smula
förutseende vid köpehandlingarnas avfattande går det dock lätt att tillskapa
förutsättningar för bifall till en talan om köpets återgång, om parterna
är ense därom. Det är därför naturligt att lantbruksnämnderna inför
ovissheten om utgången av ett tilltänkt förköpsmål ofta nog föredrager att
ej väcka talan. Också andra metoder finnes att hejda ovälkomna förköpsingripanden,
t. ex. att belasta fastigheten med inteckningsgäld långt utöver
värdet och därmed göra den oanvändbar för lantbruksnämnden eller att
i köpehandlingen utsätta ett mycket högt pris i syfte att avskräcka nämnden
från att utöva förköpsrätten. Det sistnämnda tillvägagångssättet, vil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

ket förefaller att bli allt vanligare, torde merendels förbindas med särskild
överenskommelse varigenom kontrahenterna emellan ett betydligt lägre
pris blir gällande, som bättre motsvarar egendomens verkliga värde. Att
lagfartsstämpeln härigenom kommer att utgå med för högt belopp synes
icke verka nämnvärt avhållande. — Den tid, inom vilken nämnden, sedan
den omsider fått kännedom om en skedd fastighetsförsäljning, måste fatta
ståndpunkt i förköpsfrågan, har understundom visat sig vara för knappt
tillmätt, vilket i sin mån torde ha bidragit till att i och för sig lämpliga
förköp ej kommit till stånd. Slutligen bör i detta sammanhang bemärkas,
att förköpslagen i själva verket har ett mycket begränsat användningsområde.
Lagen tillgodoser nämligen endast den sida av jordbrukets yttre
rationalisering som åsyftar bildande av bärkraftiga brukningsenheter. Något
motsvarande instrument har icke funnits, när det t. ex. gällt att förbättra
arronderingen för sådana enheter eller att lyfta upp familjejordbruk
till normjordbrukets nivå.

Utredningen kommer så fram till den slutsatsen att lagstiftning i någon
form är nödvändig, om jordbrukets yttre rationalisering skall på ett ur allmänintressets
synpunkter lämpligt sätt kunna föras fram mot det i 1947
års beslut uppställda målet. Å andra sidan finner utredningen att förköpslagens
utformning icke är lämplig, när det gäller att smidigt och i möjligaste
mån utan friktioner ernå goda resultat.

Beträffande åter jordförvärvslagen lämnar utredningen inledningsvis en
översikt över dess syften:

Jordförvärvslagen av 1945 hade till syfte i första hand att hindra olämpliga
förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter, framför allt spekulationsoch
vissa kapitalplaceringsköp. Härjämte utgjorde lagen ett värdefullt instrument
i strävandet att förbättra jordbrukets yttre rationalisering. Vid
tillkomsten av 1948 års lag hade sistnämnda uppgift övertagits av de året
förut införda bestämmelserna om förköp och expropriation. Lagens användningsområde
blev därmed, enligt vad som ock uttalades i propositionen,
inskränkt till det primära syftet att motverka i och för sig olämpliga förvärv.
Härmed avses i lagen först och främst spekulationsköp, d. v. s. fall
där köparen är mera inriktad på att tillgodogöra sig fastighetens kapitalvärde
än dess löpande avkastning. Med dessa fall likställes sådana, där
fastigheten kan befaras bli vanskött i förvärvarens ägo. Härjämte vill lagen
bl. a. kontrollera och motverka kapitalplaceringsköp och andra förvärv, som
minskar den jordbrukande befolkningens fastighetsinnehav, ävensom bildande
av stora godskomplex. 1 dessa senare fall råder emellertid icke kategoriskt
förvärvsförbud. Då dylika förvärv kan anses vara till gagn ur allmän
synpunkt, liksom även i vissa andra situationer, kan enligt lagen sådana förvärv
medgivas. Den ståndpunkt lagen sålunda intager i fråga om skadligheten
av olika slags förvärv synes icke ha vållat större meningsbrytningar.
Även med kapitalplaceringsköpen kan så avsevärda nackdelar vara förbundna
att lagens kontrollbestämmelser funnits välmotiverade.

Utredningen fortsätter:

I propositionen till 1948 års jordförvärvslag framhölls, att man då —■
till skillnad från läget vid tillkomsten av 1945 års lag — sedan mera än
två år tillbaka haft hinder mot olämpliga fastighetsförvärv uppställda i
lag. Detta medförde självfallet betydande svårigheter att dokumentera bc 2

Dihang till riksdagens protokoll / .9 1 saml. Nr 165

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

hovet av fortsatt lagstiftning medelst påvisande av skadliga tendenser inom
fastighetsmarknaden. Numera har lagstiftningen icke blott gällt under en
avsevärt längre tidrymd — över åtta år — utan också sedan den 1 juli
1948 omfattat samtliga slag av jordbruksfastigheter oavsett deras värde.
Man är därför numera för frågans bedömande i viss mån hänvisad att
bygga på erfarenheter som vunnits vid lagens tillämpning. Stor betydelse
måste härvid tillmätas de uttalanden som gjorts av de tillämpande myndigheterna
själva, nämligen lantbruksnämnderna, med anledning av utredningens
rundfrågor i ämnet. Såsom närmare framgår av den i betänkandet
givna sammanfattningen av svaren på dessa frågor, har nämnderna enstämmigt
förklarat behov föreligga av fortsatt lagstiftning med jordförvärvslagens
syfte. Skälet härtill synes framför allt ha varit farhågor att äganderätten
till jorden skulle i stigande grad komma att frångå den jordbrukande
befolkningen, om jordförvärvslagen avskaffades. Det har också erinrats
om att fall där förvärvstillstånd ej kan meddelas allt som oftast förekommer.
Statistiken för fyraårsperioden 1950—1953 visar också, att årliga antalet
avslagna eller återkallade jordförvärvsansökningar uppgår till ungefär 800.
Eftersom återkallelserna säkerligen merendels beror på att lantbruksnämnden
under hand förklarat sig icke kunna godtaga förvärvet, innebär detta,
att vart sjätte tillståndspliktigt jordafång bedömts icke vara lämpligt. Härtill
torde emellertid böra läggas åtskilliga, kanske flertalet, av de fall —
till antalet över 200 under 1952 — där förvärvaren utan resultat ansökt
om landsfiskalsintyg. Sannolikheten talar nämligen för att dessa förvärvare
i stor utsträckning anser det lönlöst att gå vidare till lantbruksnämnderna
och således icke återspeglas i statistiken därifrån. Lagens väsentliga betydelse
ligger emellertid icke i att myndigheterna med dess hjälp kunnat
omintetgöra ett antal olämpliga förvärv. Vida mer betyder, såsom ock ununderstrukits
av flera nämnder, lagens avhållande inverkan på dem som avstår
från att söka placera medel i jordegendom, emedan de känner med sig
att de icke kan påräkna förvärvstillstånd. Att en utbredd tendens till dylika
placeringar eljest föreligger torde näppeligen kunna bestridas. Talande
bevis på det ekonomiskt lockande i sådana förvärv utgör de försök att
kringgå lagstiftningen som framtvingade 1951 års lagändringar. Enligt lantbruksnämndernas
vittnesbörd förekommer alltjämt ansatser i sådan riktning.

Utredningen säger sig också för egen del vara av den uppfattningen att
det svenska bondejordbruket och dess utövare har gagn av en lagstiftning
av ifrågavarande slag. Den stundom framskymtande tanken, att en skärpt
vanhävds- och skogsvårdslagstiftning skulle kunna få i stort sett samma
effekt, avvisas av utredningen på följande sätt:

Såsom framhölls redan i samband med tillkomsten av 1945 års jordförvärvslag
är uppenbart, att dylika åtgärder icke kan vara tillfyllest. I sakens
natur ligger nämligen, att beträffande jordbruk i allmänhet endast
de svåraste fallen av misskötsel kan träffas av en vanhävdslag. Att märka
är också att ingrepp enligt vanhävds- och skogvårdslagstiftningen regelmässigt
sker först sedan skadan skett. Ett utnyttjande av skogsvårds- och
vanhävd slagstiftningen i det syfte, varom nu är fråga, måste med nödvändighet
medföra att mera omfattande och betungande fiskaliska uppgifter
kommer att påläggas såväl skogsvårdsstyrelserna som lantbruksnämnderna.
Att en dylik utveckling icke är önskvärd med hänsyn till dessa organs
allmänna ställning såsom rådgivare och stödjare på skilda sätt av skogsoch
jordbruket torde vara uppenbart. En ökning av skogsvårdsstyrelsernas
och lantbruksnämndernas fiskaliska uppgifter skulle i hög grad skada de -

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

ras förtroende och övriga verksamhet hland landets skogsägare och jordbrukare.
Det är slutligen tydligt, att man ej kan med sagda lagstiftning på
erforderligt sätt tillgodose önskemålet att bevara jorden i den jordbruksidkande
befolkningens ägo.

Sedan utredningen sålunda kommit fram till den uppfattningen att behov
alltjämt föreligger av särskild lagstiftning med förköps- och jordförvärvslagarnas
syften, framlägges i betänkandet förslag till en dylik lag
(jordrationaliseringslagen). Av skäl, som jag framdeles återkommer till,
har utredningen föreslagit att åt denna lag skall ges endast begränsad giltighetstid.
Utredningen är emellertid icke enhällig. Å ena sidan har tre reservanter,
herrar Andersson, Jonsson och Wetterhall, förordat att lagen göres
permanent. Å andra sidan har herrar Antby och von Seth var för sig avstyrkt
hela lagstiftningen. Den förre har därvid anfört:

»Ur principiell synpunkt måste hävdas, att varje svensk medborgare bör
ha samma rätt att förvärva jordbruksfastighet lika väl som annan fastighet
och rörelse. Att för förvärv av jordbruk fordra tillstånd av administrativ
myndighet är ett ingrepp i den personliga och ekonomiska friheten, som är
så omfattande, att det på längre sikt kan vara mera till skada än till nytta
för jordbruksproduktionens ändamålsenliga utveckling.

Jordbrukets yttre rationalisering är en sedan lång tid tillbaka pågående
och av samhälleliga åtgärder väsentligen oberoende process. Den under
senare år tilltagande mekaniseringen av jordbruksdriften har stimulerat
jordbrukarna att genom sammanläggning vidga sina brukningsenheter och
förbättra arronderingen av dessa. Under det att förköpslagen kommit till
användning i mycket ringa utsträckning, har antalet brukningsenheter inom
södra och mellersta Sverige minskat med nära 6 procent från år 1944 till
1951. Särskilt påtaglig är minskningen i storleksgruppen 2—5 har, där den
uppgår till mer än 14 procent.

Det är känt, att det övervägande antalet av de mindre jordbrukens innehavare
nått relativt framskriden ålder. Denna omständighet torde, jämte
mekaniseringen, medföra att den frivilliga strukturrationaliseringen snarare
kommer att öka än minska takten. En pådrivande faktor i lagstiftningens
form bör därför i nuvarande läge vara obehövlig och kanske i vissa fall
skadlig. Det synes under angivna förhållanden finnas stora möjligheter för
lantbruksnämnderna att genom rådgivning, aktiv inköpspolitik och ekonomiskt
stöd få tillräckligt grepp om rationaliseringsverksainheten.

Jordförvärvslagens syfte är i första hand att hindra olämpliga förvärv
såsom spekulations- och kapitalplaceringsköp avseende bland annat exploatering
av fastighets kapitalvärden. Det skall icke förnekas, att visst fog kan
åberopas för en dylik lagstiftning i en tid med starkt sjunkande penningvärde
och därav följande benägenhet att placera förmögenhet i realtil 1-gångar. Under en tid med relativt fast penningvärde är önskemålet att placera
kapital på detta sätt icke lika starkt. Det synes mig som om man borde
närmare, än utredningen gjort, undersöka möjligheterna alt inom ramen för
vanhävds- och skogsvårdslagstiftningen komma till rätta med problemet om
skadlig exploatering av jordegendom.

Stora möjligheter finnes att kringgå jordförvärvslagen. Så torde i viss
mån vara fallet även med de nu föreslagna bestämmelserna. Utredningen har
för övrigt givit uttryck åt den uppfattningen, all del torde vara svårt att
utforma eu lagstiftning, som icke på något sätt kan kringgås. Erfarenheten
torde också visa, alt många av de spekulanter, som man helst velat ute -

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

stänga, begagnat möjligheterna att kringgå lagen. Å andra sidan är det
mycket troligt, att bland de köpare, som lojalt böjt sig för en vägran att meddela
förvärvstillstånd, funnits många som velat och kunnat göra stora insatser
till jordbruksnäringens fromma och ortens utveckling. Man får inte förbise
faran uti att på detta sätt binda näringslivet inom alltför trånga gränser.

Det föreliggande förslaget syftar till och kommer troligen också, om det
upphöjes till lag, att i vissa avseenden avhjälpa de mycket stora olägenheter,
som framträtt vid tillämpningen av de nuvarande förköps- och jordförvärvslagarna.
Kvar står dock de principiella betänkligheter, som kan åberopas
mot en lagstiftning av förevarande slag.»

Herr von Seth har i sin reservation anfört:

»1947 års principbeslut om jordbrukets framtida utformning utgick från
betydelsen för landet av att det inom landets gränser finnes ett starkt och
bärkraftigt jordbruk, som handhaves av en självständig och självägande
bondebefolkning. Att bevara och utveckla ett produktionskraftigt jordbruk
och en livskraftig landsbygd är inget självändamål. Vi är alla eniga om behovet
av en så stor livsmedelsproduktion inom landet, att vi även vid avspärrning
och krig kan vara i stort sett självförsörjande. Jordbruket fungerar
på många sätt som en ekonomisk balansfaktor i vårt näringsliv och verkar
följaktligen stabiliserande under depressionstider. Skogen intager en
framskjuten nyckelställning för vår industri och vår utrikeshandel. Härvidlag
är småjordbrukets arbetskraft av största betydelse.

Utvecklingen under efterkrigsåren har i stort sett utmärkts av en befolkningsomflyttning
från landsbygden till städer och tätorter. Denna landsbygdens
avfolkning har skett samtidigt med att jordbrukets produktion och
effektivitet har ökat. I alldeles övervägande grad är denna ökade produktivitet
ett resultat av jordbrukarnas egna rationaliseringsåtgärder. Den roll de
i enlighet med 1947 års beslut vidtagna offentliga åtgärderna spelat torde
däremot vara förhållandevis begränsad. Den statistik som är tillgänglig över
rättsliga förändringar i fastighetsbildningen, visar att rationaliseringstakten
har varit mycket långsam. Praktiska erfarenheter ger emellertid en helt
annan bild av utvecklingen. Vid en jämförelse mellan 1945 och 1950 års folkräkningar
finner man sålunda att en minskning av antalet jordbruksföretagare
med omkring 5 000 ägt rum årligen. En av lantbruksstyrelsen företagen
undersökning från 108 kommuner över hela landet visar samma
tendens, nämligen att från 1944 till 1952 har antalet brukningsdelar på 2—5
har minskat med 21 procent och av brukningsdelar på 5—10 har med 10
procent, medan de större brukningsdelarna ökat i antal. För hela landet visar
undersökningen en påtaglig förskjutning i riktning från mindre till större
brukningsenheter.

Mot denna bakgrund synes det mindre än någonsin vara befogat med
speciella s. k. rationaliseringslagar.

Detta avståndstagande från jordrationaliseringslagen innebär naturligtvis
inte att jag ifrågasätter det uppgivna syftet med lagstiftningen. Ett bifall
till utredningens förslag skulle, trots att väsentliga uppmjukningar skett i
förhållande till nu gällande lagar, möjliggöra avsevärda ingrepp i enskild
äganderätt. Jordrationaliseringslagen överensstämmer således illa med
svensk rättsuppfattning. Det kan varken anses fastlagt att utvecklingen utan
lagstiftning av detta slag skulle leda till att jordbruksfastigheter i större omfattning
skulle undandragas den jordbrukande befolkningen eller att den
pågående mycket omfattande fria och frivilliga rationaliseringen utan sådan
skulle komma att avstanna. Enligt min uppfattning ger utredningens material
inte stöd för sådana påståenden. Ett verkligt behov av den föreslagna
jordrationaliseringslagen har därför icke visats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1G5

Genom den nu föreslagna jordrationaliseringslagen har man inte någon
möjlighet att komma till rätta med de fall där misskötsel eller vanvård av
jordbruk förekommer. I dessa fall inträder i stället lagen om uppsikt å jordbruk
som rättslig prövningsgrund och det är genom denna lag som vanvård
och skövling av jordbruk skall förhindras. Det är därför av stor betydelse
att uppsiktslagen göres effektiv. Skogsvårdslagen hindrar på liknande
sätt skövling av skog. Genom förekomsten och tillämpningen av effektiva
lagar av dessa slag kan vanvård av jordbruks- och skogsfastigheter förhindras.
Ur allmän synpunkt torde det också vara en avgörande fråga hur brukningsdelarna
vårdas.

Då jordförvärvslagen beslöts vid 1945 års riksdag anfördes i reservation
av hrr Holmbäck, Löfvander, Björkman, Andersson i Gisselås, Hagman och
Liedberg till sammansatta lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 bl. a.
följande: »De viktigaste av de köp från icke jordbrukares sida av jordbruksfastigheter,
vilka de sista åren ägt rum, torde bero på att köparna vilja på
ett varaktigt sätt placera sina penningar. Särskilt köp av skog torde ofta ske
av denna anledning. I dessa köp ligger icke något som helst jobberi, utan
bakom dem ligger en misstro mot den svenska kronans blivande köpkraft.
I följd härav vill man placera sina tillgångar på ett värdebeständigt sätt.
Dessa placeringsköp torde minska, då det visar sig att de svenska statsmakterna
ämnar hålla vår valuta uppe. Skulle detta icke lyckas, så torde de
komma att fortsätta men då torde den nu föreslagna lagen icke erbjuda
något verksamt skydd mot de företeelser den vill bekämpa.» Den penningvärdesförsämring
som ägt rum under senaste decennium har naturligtvis
skapat en strävan att söka placering för sparmedel i fasta och något så när
värdebeständiga tillgångar. Det krav detta aktualiserar är nödvändigheten
att ansträngningarna koncentreras på uppgiften att bevara ett fast penningvärde.
Jordförvärvslagen har visserligen under inflationstider i viss mån
medverkat till att jordbruksfastigheter i något större utsträckning än eljest
bibehållits i den jordbrukande befolkningens ägo. Det kan emellertid ifrågasättas
huruvida detta skett på ett sätt som enbart varit till fördel för jordbruket
i stort. En levande kontakt mellan olika yrkes- och medborgargrupper
är alltid till fördel. Även jordbruket behöver friskt kapital, som kan
sättas in för driftsekonomiska och driftstekniska experiment. Ofta har de
icke jordbrukare som velat förvärva jordbruksfastighet varit beredda till
betydande kapitalinsatser utan större hänsyn till den omedelbara avkastningen.
Erfarenheten visar också, att större egendomar i viss omfattning
varit föremål för kapitalplaceringsköp, som ansetts vara till nytta för jordbruket
eller näringslivet i orten. Enligt min uppfattning bör i detta sammanhang
även frågan om arrendemöjligheterna medtagas. Då jorden upplåtes
på arrende, skapas en möjlighet för en person utan större tillgångar
att på eget ansvar och på egen risk ägna sig åt jordbruk. Överhuvudtaget
bör inte en lagstiftning finnas som alltför starkt beskär antalet fastigheter,
som utarrenderas, enär man då försvårar för personer utan kapital — i regel
landsbygdsungdom — att med jordbruk såsom förvärvskälla så småningom
arbeta sig fram till självägande bönder.

Utan att i detalj kritisera det nu framlagda förslaget till jordrationaliseringslag,
vilket i stort överensstämmer med nu gällande jordförvärvs- och
lorköpslagar, finnes skäl att erinra om de erfarenheter som vunnits under
ilen tid då dessa båda senare lagar varit i tillämpning. Det torde inte kunna
förnekas att lagarnas tillämpning medfört svåra avvägningsproblem och vid
ett flertal tillfällen väckt den föreställningen alt den enskildes rättssäkerhet
inte längre skulle vara tryggad. Att därav följt irritation, missnöje och osäkerhet
inom vida kretsar är självfallet. Speciellt gäller detta tillämpningen

Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 165

av förköpslagen eftersom denna på ett mera påtagligt sätt synes åsidosätta
den enskildes rätt. Jordrationaliseringsutredningen anför som stöd för sitt
förslag till fortsatt förköpslag att densamma är »ett stöd, när det gäller att
förhandlingsvägen söka få till stånd fastighetsöverlåtelser till gagn för rationaliseringen».
Att det allmänna skaffar sig tvingande bestämmelser och
under åberopande av dessa förhandlingsvägen söker nå av myndigheterna
uppställda mål är inte förenligt med förutsättningarna för fria förhandlingar.
Jordförvärvslagen har i sin tillämpning blivit föremål för missnöje
och kritik — mest då från säljarhåll. Ett konstlat prisläge åstadkommet
med hjälp av en lagstiftning som begränsar antalet möjliga köpare kan på
kort sikt anses vara ett köpareintresse. På längre sikt däremot har köparna
och säljarna samma intresse av en prisbildning som tar hänsyn till gällande
jordbruksvärden och inte minst rådande penningvärde. För den äldre generationen
måste det uppfattas som ett oberättigat ingrepp i äganderätten att
man efter ett långt livsarbete på sin gård kanske inte kan få sälja densamma
till den köpare man själv föredrar. En lag som verkar på detta sätt
skapar ekonomiska följder för jordägarna, vilka knappast låter sig försvaras,
särskilt icke mot bakgrund av det speciella rättsskydd man i andra
sammanhang velat åvägabringa för människornas pensionsunderlag.

Den av jordbrukarna själva bedrivna rationaliseringen kan icke utan
vidare anses ge mindre lämpliga resultat än den som drives efter statliga
direktiv. Enligt min uppfattning bör största varsamhet iakttagas med alla
försök att efter politiskt fastlagda riktlinjer påverka jordbrukets struktur.
Det kan inte anses bevisat att de fördelar ur allmän synpunkt som skulle
kunna nås genom att den pågående strukturrationaliseringen ytterligare
påskyndas väger tyngre än de nackdelar därav med vilka men måste räkna.
Generationsproblemet bland småbrukarna är sådant att den årliga tendensen
till minskning av antalet brukningsdelar av sig själv kommer att understrykas.
Skall en levande landsbygd bibehållas är det inte lämpligt att med
konstlade medel söka forcera avfolkningen. Erfarenheterna av senaste decenniers
ingripanden torde icke ha givit belägg för att den yttre rationaliseringen
bör arbeta efter vissa i förväg fastställda schabloner. Även de ofullständiga
jordbruken och stödjordbruken kan ha stor betydelse i flera sammanhang.
Det väsentliga måste vara att se till människan och inte till
arealen. Att fullfölja den linjen sker helt naturligt bäst genom förtroende
och frihet — ej genom tvång. När det sedan gäller den frivilliga rationaliseringens
ändamålsenlighet torde denna med den upplysningsverksamhet som
bedrives av bl. a. hushållningssällskapen vara helt tillfredsställande.

Med hänsyn till det ovan sagda finner jag mig ej kunna biträda majoritetens
uppfattning att det föreligger ett behov av fortsatt statlig dirigering av
jordbrukets yttre rationalisering med hjälp av en speciell rationaliserings lag.

Yttrandena

Behovet av lagstiftning på förevarande område har vitsordats av det alldeles
övervägande flertalet av de remissinstanser som överhuvud tagit ställning
i denna fråga. Av de femtiofyra omedelbart hörda instanserna har endast
fem helt avstyrkt lagstiftning i ämnet såsom varande onödig. Dessa är
skogsägareförbundet, sparbanksföreningen, industriförbundet, Kooperativa
förbundet och lantarbetsgivareföreningen. — I viss utsträckning har beträf -

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

fande de olika spörsmålen förekommit reservationer inom de hörda myndigheterna
och korporationerna.

Ur de många yttranden, vari behovet av lagstiftning uttryckligen vitsordats,
må här först återgivas vad lantbruksstijrelsen anfört. Styrelsen uppehåller
sig till en början vid verkningarna av den gällande jordförvärvslagen
och finner det rent principiellt otillfredsställande att rätten att äga
jord och skog skall begränsas till vissa grupper av medborgare. Om en lag
av dylik innebörd skall införas eller bibehållas, synes — fortsätter styrelsen
— därför böra krävas att de intressen, som tillgodoses med lagen, är av
sådan vikt att de måste tillerkännas företräde framför de principiella betänkligheter
och övriga olägenheter som är förbundna med lagen. Beträffande
dessa olägenheter anför styrelsen.

Som en påtaglig olägenhet måste det enligt styrelsens uppfattning betecknas,
att avgöranden av för både köpare och säljare stor ekonomisk räckvidd
måste träffas på grundval av vissa mera allmänt hållna föreskrifter i
lagen. Även om de organ, som har att tillämpa lagen — i första hand lantbruksnämnderna
— gör sitt yttersta för att lagen skall bli tillämpad pa ett
riktigt och enhetligt sätt, är det tydligt att de berörda parterna ibland kan
tycka, att den bedömning som ligger till grund för ett avslagsbeslut, är
felaktig. Nämnderna ställes också många gånger inför stora svårigheter, då
det gäller att pröva frågor om tillstånd enligt jordförvärvslagen. Sålunda
är det till exempel ofta mycket vanskligt att avgöra, huruvida tilltro bör
fästas till en uppgift av en sökande, att han har för avsikt att själv ägna
sig å jordbruket å den fastighet, ansökningen avser, huruvida kapitalplaceringssyfte
eller spekulationssyfte i ett visst fall ligger bakom ett förvärv
eller ej eller huruvida ett visst förvärv med hänsyn till omständigheterna,
trots att sökanden ej själv ämnar ägna sig åt jordbruket, kan anses vara
till övervägande nytta för jordbruket i orten. -— Som en nackdel måste vidare
i och för sig betecknas den omständigheten, att det ej kan undvikas
att tillämpningen av lagen kräver ett ej ringa mått av administrativt arbete.
En annan olägenhet utgör svårigheten att förhindra kringående av lagen.

Vidare anmärker lantbruksstyrelsen, att jordförvärvslagen vid en alltför
restriktiv tillståndsprövning kan hämma en ändamålsenlig utveckling av
jordbruket, antingen så, att den begränsar möjligheterna för jordbruket att
erhålla tillskott i form av initiativ och kapital från sådana som förvärvar
jordbruksfastighet utan att vara jordbrukare, eller också därigenom att
lagen över hövan hindrar förvärv av tillskottsjord till redan bärkraftiga
jordbruk. Härom anför styrelsen:

Vad den förra anmärkningen angår bör det framhållas att de impulser,
som jordbruket erhållit från personer, som förvärvat och drivit jordbruk
utan att från början ha varit jordbrukare, otvivelaktigt mången gång varit
av stort värde. Det vore också enligt styrelsens uppfattning olyckligt om
man skulle söka att avskära jordbruket från dylika impulser. Såvitt styrelsen
kan finna har dock jordförvärvslagen på det stora hela taget ej tilllämpats
på ett sätt, som gör eu dylik anmärkning befogad. Det bör sålunda
framhållas att tillståndsgivningen varit liberal, då det gällt fastigheter ovanför
bondejordbrukets storleksgrupp och det kunnat antagas att förvärvet i
främsta rummet varit dikterat av intresse för jordbruket. Större vikt torde
däremot böra fästas vid den senare anmärkningen. Även om tillståndsgiv -

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

ningen i kompletteringsärenden i flertalet fall skett på ett fullt riktigt sätt,
torde understundom önskemålet att förhindra en uttunning av befolkningen
i bjgden ha föranlett att tillstånd vägrats även till sådana sammanslagningar,
som skulle ha stått i god överensstämmelse med de år 1947 angivna
riktlinjerna för jordbrukspolitiken. Såtillvida ligger det alltså ett visst fo«
i anmärkningen, att jordförvärvslagen i praktiken kommit att motverka den
yttre rationaliseringen.

Lantbiuksstyrelsen behandlar härefter en verkan av jordförvärvslagen,
om vars gynnsamhet eller ogynnsamhet meningarna är mera delade, nämligen
dess inflytande på fastighetspriserna. Man har anmärkt på att lagen
pressar ned dessa priser till förfång särskilt för sådana jordbrukare som
av t. ex. åldersskäl nödgas sälja sina fastigheter till utomstående, erinrar
styrelsen, som fortsätter:

Vad denna anmärkning angår ligger det i sakens natur att det är omöjligt
att med full säkerhet uttala sig om hur priserna på jordbruksfasti"-heter skulle ha utvecklat sig, om lagen ej funnits. Även under lagens giltighetstid
har ju ägt rum en stegring av priserna på jordbruksfastigheter,
som varit ganska betydande och som till och med stundom varit ägnad att
inge vissa betänkligheter. Detta torde visa att lagen ingalunda hindrat en
rimlig konkurrens. Trots sagda stegring kan det dock knappast råda något
tvivel om att lagen verkat bromsande på prisutvecklingen. Vad angår fastigheter
med skog kan ett flertal exempel anföras på att icke-jordbrukare,
vitka raknat främst på den avkastning som på lång sikt kunnat förväntas
av skogen, varit beredda att betala betydligt högre köpeskillingar än jordbrukare,
vilka måst räkna med att underskott å jordbruket delvis skolat
tackas av överskott å skogen. Även vad gäller jordbruksfastigheter med
ringa eller ingen skogstillgång finns det otvivelaktigt utanför jordbrukarnas
led stora grupper, vilka har intresse av att förvärvm jordbruksfastigheter för
sommarnöjesändamål eller liknande och är beredda att för dylika fastigheter
betala priser, överstigande vad som kan beräknas bli förräntat vid
jordbruksdrift. Detta gäller icke minst s. k. överbyggda fastigheter. En fasa
me<* dåligt byggnadsbestånd kan vidare betinga ett högre pris om
den far saljas för sammanläggning med ett angränsande storjordbruk än
...en skall bestå som självständig brukningsenhet och den nye ägaren
dartor måste räkna med att behöva investera betydande belopp i byggnadsarbeten.
Då man skall taga ställning till frågan om lagens fortbestånd bör
man darfor enligt lantbruksstyrelsens uppfattning vara på det klara med,
att lagen i varje fall hittills otvivelaktigt verkat återhållande på prisutvecklingen.
Samtidigt vill dock styrelsen redan här för egen del framhålla, att
detta enligt styrelsens uppfattning närmast utgör ett skäl för bibehållande
av lagen. — I detta sammanhang torde även ett annat förhållande böra
uppmärksammas. Under de senaste åren har i högre grad än tidigare framtratt
en obenägenhet hos jordbrukare, vilka lämnar jordbruksnäringen, att
i samband därmed avhända sig sina fastigheter. Én och sannolikt den
framsta orsaken härtill torde väl vara att de på grund av osäkerhet om
penningvärdets utveckling föredrar att så länge som möjligt behålla det
realvärde, som fastigheterna representerar. En bidragande orsak är dock
säkerligen ej sällan att de på grund av de begränsningar i kretsen av presumptiva
köpare, som jordförvärvslagen medfört, haft svårare att få ett
ur deras egen synpunkt tillfredsställande pris för fastigheterna. Denna benägenhet
att behålla jord och skog framträder inte minst vid arvfall. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

synes bli allt vanligare att icke-jordbrukare, vilka genom arv blir ägare
till eller delägare i jordbruksfastigheter, särskilt då skogstillgångarna är
betydande, i stället för att sälja den arvfångna egendomen behåller densamma
och, i den mån den utgöres av jordbruksjord, arrenderar ut denna
jord som tillskott på längre eller kortare tid till någon jordbrukare i orten.
Jordförvärvslagen kan uppenbarligen i dylika fall icke bidraga till att
bevara jord och skog i den jordbrukande befolkningens ägo.

Vad åter beträffar jordförvärvslagens positiva verkningar i fråga om att
bevara jord och skog i den jordbrukande befolkningens ägo uttalar lantbruksstyrelsen
som sin bestämda uppfattning, att lagen på det hela taget
varit till avsevärt gagn för bondejordbruket och för landsbygdens utveckling.
Styrelsen andrager vidare:

Det är visserligen icke möjligt att med säkerhet uttala sig om i vilken
utsträckning jord och skog, som nu är i den jordbrukande befolkningens
ägo, skulle ha kommit i andra händer, därest lagen icke funnits. Antalet
avslagna ansökningar om jordförvärvstillstånd säger härvidlag föga, eftersom
lagen naturligen främst verkat genom sin blotta existens. Hos lantbruksnämnderna,
som sitter inne med den största erfarenheten, är det emellertid
en allmän uppfattning, att lagen hindrat en mycket betydande övergång
av jordbruksjord och skog i icke-j ordbrukares ägo. Detta stämmer
även helt med styrelsens mening. Av särskild betydelse torde lagen ha varit,
då det gällt att hindra överlåtelser av rena skogsfastigheter eller jordbruk
med skog, vilka fastigheter tett sig speciellt lockande ur spekulations- eller
kapitalplaceringssynpunkt. Styrelsen anser det därför befogat att fälla det
omdömet, att lagen på det hela taget väl fyllt sin primära uppgift att medverka
till att bevara jord och skog i den jordbrukande befolkningens ägo.

Efter sin granskning av den gällande jordförvärvslagens verkningar övergår
lantbruksstyrelsen till frågan huruvida en lagstiftning av detta slag bör
finnas jämväl i fortsättningen. Härutinnan erinras till en början om att
jordbruket enligt en huvudpunkt i 1947 års beslut även framgent i huvudsak
bör ha karaktären av bondejordbruk. Styrelsen anför vidare:

Den lyckosamma utveckling, som det svenska jordbruket kan se tillbaka
på, måste otvivelaktigt till stor del tillskrivas det faktum, att jorden i så
hög grad innehafts av självägande brukare. Intresset av och viljan att genomföra
sådana förbättringsåtgärder och investeringar, soin måhända ger
ringa utbyte för stunden men är av värde på längre sikt, måste alltid vara
större hos den, som själv äger den jord han brukar, än hos den som måhända
måste räkna med att få avträda jorden till annan brukare vid utgången av
en arrendeperiod. I själva verket är det ju också så att den produktionsapparat,
som det svenska jordbruket i dag utgör, till mycket stor del är ett
resultat av ett träget och osjälviskt arbete, som utförts med föga tanke på
den egna lönen för arbetet. Styrelsen anser därför att det även i fortsättningen
bör vara ett väsentligt led i jordbrukspolitiken, att man så vitt möjligt
skall söka bevara den ägandestruktur, som av ålder funnits och alltjämt
finns inom jordbruket. — Frågan är då, om det för detta ändamål kan
anses nödvändigt att genom särskild lagstiftning försöka hindra försäljning
av jordbruksjord och skog till icke-jordbrukare. Vid ett bedömande
av denna fråga måste man enligt styrelsens uppfattning räkna med att de
faktorer, som under de gångna åren framkallat ett starkt intresse från ickejordbrukares
sida för att förvärva jord och skog, kommer att göra sig gäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

lande även i fortsättningen. Att, såsom ifrågasatts i en reservation till utredningens
betänkande, motverka dessa strävanden genom bestämmelser i
skogsvårdslagen och uppsiktslagen torde icke vara möjligt. Vad skogen angår
må det till en början erinras om att de försök, som i tidigare skogsvårdslagstiftning
gjorts att genom begränsningar i avverkningsrätten till
skog minska skogsspekulanternas intresse att förvärva skogsmark, visat
sig föga effektiva. Och dessutom kan man ju uppenbarligen ej genom restriktiva
bestämmelser i skogsvårdslagen motverka köp av skog i kapitalplaceringssyfte.
Vad vidare gäller uppsiktslagen måste det understrykas att
det, om man på denna väg ville minska intresset hos icke-jordbrukare att
forvarva jordbruksfastigheter, skulle bli nödvändigt att ställa skötseln av
jordbruken och deras byggnader under en uppsikt "av helt annan och mera
genomgripande karaktär än den som föreskrives i nu gällande uppsiktslag.
En sådan uppsikt skulle enligt styrelsens uppfattning innebära ett väsentligt
större tvång än vad fallet är med de restriktioner, som den nuvarande
jordförvärvslagen innebär. Trots vad styrelsen förut anfört om de betänkligheter,
som rent principiellt kan anföras mot en lagstiftning av ifrågavarande
slag, och trots de olägenheter, som måste bli förknippade med tillämpningen
av densamma, anser styrelsen därför, att densamma under rådande förhållanden
icke kan undvaras.

Vad sedan beträffar frågan, huruvida ett rättsligt institut med förköpsiagens
syfte bör finnas även i fortsättningen, inleder lantbruksstyrelsen
sitt yttrande med en översikt över strukturrationaliseringens hittillsvarande
utveckling och dess utvecklingstendenser:

Det må först erinras om det välkända förhållandet att den starka befolkningsminskning,
som ägde rum vid jordbruket under 1930-talet och första
hälften av 1940-talet, huvudsakligen rörde den anställda arbetskraften och
hemmavarande barm Antalet självägande jordbrukare nedgick däremot
under sagda tid förhållandevis sakta. Sålunda var exempelvis antalet jordbruk
med mer än 2 hektar åker enligt jordbruksräkningen år 1944 endast
omkring 11 000 lägre än antalet dylika jordbruk enligt jordbruksräkningen
ar 1932. Detta motsvarar en minskning med cirka 900 jordbruk om året.
Under efterkrigsåren har nedgången blivit betydligt kraftigare. De resultat,
som hittills föreligger från 1951 års jordbruksräkning, visar en total nedgång
i antalet jordbruk över 2 hektar med sammanlagt nära 2 000 om året.

I storleksgrupperna 2—5 och 5—10 hektar har nedgången varit ännu större
men denna nedgång har delvis uppvägts av en ökning i de där ovanför
liggande storleksgrupperna. Procentuellt sett har jordbruken i storleksgrupperna
2—5 och 5—10 hektar minskat med 11 respektive 4,7 procent,
medan gruppen 10—20 hektar ökat med 2,3 procent, gruppen 20—30 hektar
med 4 procent, gruppen 30—50 hektar med 4,9 procent och gruppen
oO—100 hektar med 7 procent. Det bör anmärkas, att jordbruksräkningarnas
siffror avser förändringarna i antalet brukningsenheter och sålunda"påverkas
ej endast av sammanköp av fastigheter utan även av sådana förändringar,
som åstadkommes genom att en fastighet, vilken tidigare brukats
såsom självständig brukningsenhet, utarrenderas till en brukare av en närliggande
fastighet. Av olika skäl, bland annat skiljaktigheter i det sätt på
vilket sambruk redovisats vid de båda jordbruksräkningarna, ger vidare de
nu anförda siffrorna ej något fullt exakt uttryck för storleken av de förändringar,
som ägt rum under tiden mellan de båda jordbruksräkningarna.
Det råder dock icke något tvivel om att de ger en i stort sett riktig bild av
utvecklingen under sagda tid. Vad angår de förändringar, som ägt rum

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

efter 1951 års jordbruksräkning, föreligger ej något material, som gör det
möjligt att exakt mäta dessa. Den utveckling i riktning mot storre brukningsenheter,
som kommit till uttryck vid 1951 års folkräkning, har dock
otvivelaktigt fortsatt och detta till och med snarast ökat i tempo.

I fråga om lantbruksnämndernas verksamhet för främjande av nu berörda
utveckling anför lantbruksstyrelsen:

Möjligheterna att lämna lån och bidrag samt att bedriva en aktiv inköpspolitik
har visat sig vara av stort värde. Den aktiva inköpspolitiken har vidare
visat sig vara ett av de värdefullaste instrumenten i nämndernas verksamhet
för att åstadkomma bättre brukningsförhållanden. Genom att förvärva
en eller elt par fastigheter i en by eller ett skifteslag och sedan överlåta
denna mark på de övriga delägarna har lantbruksnämnderna ofta kininät
på ett smidigt sätt få till stånd en allmän sanering av fastighetsförhallandena
i skifteslaget, icke minst vad gäller arronderingen. Den aktiva inköpspolitiken
torde därför tillsammans med låne- och bidragsmöjligheterna
även i fortsättningen böra utgöra de medel, genom vilka lantbruksnämnderna
i främsta rummet söker att fullgöra sina uppgifter. — Även förköpsla°en
hav varit av ej oväsentlig vikt. De fall, där förköpsrätten formellt utövats,
har visserligen varit få, och den mark, som i dessa fall förvärvats,
torde icke kunna sägas ha varit av sådan omfattning att den haft någon
nämnvärd betydelse för fortskridandet av rationaliseringsverksamheten i
dess helhet. Tar man åter hänsyn även till de fall, där hembud gjorts och
antagits, blir bilden en annan. Under år 1953 synes sålunda exempelvis de
förvärv, som kommit till stånd i denna ordning, ha utgjort drygt en tredjedel
av nämndernas samtliga fastighetsförvärv. När man bedömer verkningarna
av förköpslagen i och för sig och i relation till nämndens övriga inköpsverksamhet
får man vidare ej förbise det stora antal fall, där det, sedan
säljaren erhållit kännedom om att nämnden avsåge att utöva förköpsrätt i
händelse av försäljning, visat sig möjligt att genom förmedling av nämnden
få till stånd försäljning av fastigheten direkt till den brukare som varit i
behov av komplettering. Denna verkan av förköpslagen, som ej kommer
till uttryck i statistiken, har otvivelaktigt varit av ej oväsentlig betydelse och
måhända betytt lika mycket som eller mer än nämndernas direkta förvarv.
Även om man tar hänsyn till de förhallanden, som nu berörts, maste dock
konstateras att förköpsrätten som instrument för främjande av jordbrukets
yttre rationalisering icke infriat de förväntningar man från början knot till
densamma.

Sedan lantbruksstyrelsen härefter belyst några av de brister, som vidlåder
förköpslagens konstruktion, samt framhållit att även knapphet i fråga
om personal hindrat lantbruksnämnderna att effektivt utnyttja förköpsrätten,
övergår styrelsen till att närmare bedöma frågan om behovet av fortsatt
lagstiftning med förköpslagens syfte:

Styrelsen anser visserligen att man har grundad anledning läkna med att
nedgången i antalet ofullständiga jordbruk även i fortsättningen skall ske: i
sådan takt, att några särskilda statliga åtgärder i direkt syfte att påskynda
denna utveckling icke kan anses erforderliga. Om man vill främja en sund
utveckling av jordbruket är det emellertid angeläget att man i samband med
denna process skall ta vara på de tillfällen, som kan erbjuda sig att åstadkomma
eu verklig och varaktig förbättring av de jordbruk som är i behov
därav. Del gäller med andra ord alt se till alt den jord och den skog, som

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

kan bil disponibel för rationaliseringsändamål, om möjligt skall komma det
eller de jordbruk till godo, som har det största behovet därav, och vidare alt
man i samband med dylika förstärkningar även skall söka genomföra sådana
arrondenngs- och andra förbättringsåtgärder, som behöves för att
jordbruken skall kunna brukas rationellt och ge sina brukare en tillfredsställande
bärgning. Lantbruksnämndernas primära uppgift i samband med
den yttre rationaliseringen bör följaktligen vara ej att "till varje pris söka
åstadkomma en minskning av antalet ofullständiga jordbruk utan att verka
i or att den strukturförändring, som successivt framtvingas av ekonomiska
och andra faktorer, skall genomföras på det för jordbruket och landsbygden
i dess helhet mest gynnsamma sättet. Ur denna synpunkt anser styrelsen
det vara av vikt att ett institut, motsvarande den nuvarande förköpsrätten,
finnas i fortsättningen. Denna rätt innebär, såsom framhölls redan i
1,4/ ai s liksdagsbeslut, ju i realiteten alt den granne, som behöver tillskottsjoid,
tillei kännes förköpsrätt till ledigbliven jord framför utomstående.
En sådan lätt står enligt styrelsens uppfattning väl i överensstämmelse
med uppfattningen att den yttre rationaliseringen i största möjliga utsträckning
skall ske såsom en jordbrukets egen angelägenhet. Erfarenheten
hai också visat att det i praktiken föreligger ett starkt intresse hos innehavarna
av ofullständiga jordbruk att genom en dylik förköpsrätt få ökade
mojligheter att komma över den tillskottsjord de" behöver.

Lantbruksstyrelsens positiva inställning till frågan, huruvida behov föreligger
av fortsatt lagstiftning med förköps- och jordförvärvslagarnas syften,
delas av bl. a. Svea hovrätt och lantmäteristyrelsen ävensom Landsorganisationen,
vilken anser, att den nya lagstiftningen bör taga sikte på en snabbare
och, kanske framför allt, varaktigare sammanläggning av de alltför små
brukningsenheterna. Även ungefär halva antalet länsstyrelser, flertalet av
hushållningssällskapens förvaltningsutskott samt praktiskt taget samtliga
lantbruksnämnder intager samma ståndpunkt. Så uttalar t. ex. länsstyrelsen,
hushållningssällskapets förvaltningsutskott och lantbruksnämnden i
Stockholms län i ett gemensamt yttrande bland annat följande:

Utan en reglering av handeln med jordbruksfastigheter torde den av lantbruksnämnderna
bedrivna aktiva inköpspolitiken till främjande av en rationell
fastighetsindelning icke kunna erhålla önskad omfattning. Mycket
sallan torde inträffa att två eller flera jordbrukare på eget initiativ överenskommer
om uppdelning av en salubjuden fastighet i avsikt att förstärka
och i arronderingssyfte förbättra sina brukningsenheter. Genom den stora
mängden av ofta små registerfastigheter från tider av friare jorddelning än
den nuvarande ligger det närmast till hands att en av de intresserade —
och då oftast den kapitalstarkaste och av jorden kanske minst behövande
— köper hela enheten. Sådana förvärvsmöjligheter skulle — därest de i fortsättningen
ställdes öppna — kunna leda fram till en snedvridning av indelningen
i brukningsenheter med såväl ur landsbygdspolitisk som ur jordbrukspohhsk
synpunkt olyckliga följder. En lagstiftning med svfle att reglera
handeln med redan utbrutna fastigheter synes ur faslighetsbildningssvnpunkt
betydelsefull på samma sätt som den numera starkt restriktiva joYddelmngslagen
avsedd att tillämpas på del av fastighet. — Beträffande vidare
behovet av fortsatta rättsliga hinder för i och för sig olämpliga förvärv
utan samband med den yttre rationaliseringen föreligger för Stockholms
lans vidkommande starkt grundad anledning att uttala farhågor för att äganderätten
till jorden skulle i stigande grad "komma att frångå den jordbrukande
befolkningen, därest en jordförvärvslagstiftning icke" funnes.

Kungl. RIaj:ts proposition nr 165

Något mera förbehållsamma är de yttranden som avgivits av domänstyrelsen
och skogsstyrelsen. Den senare inleder sitt yttrande med en översikt
över skogsvårdsstyrelsernas ställningstaganden, av vilken synes framgå att
förevarande lagstiftning kan räkna ungefär lika många anhängare som motståndare
bland skogsvårdsstyrelserna. För egen del ställer sig skogsstyrelsen
förstående till en försiktig och varsam reglering på ifrågavarande område.
Ej heller domänstyrelsen vill motsätta sig fortsatt lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med det föreliggande förslaget. Båda styrelserna
framhåller emellertid samtidigt det enligt deras mening kännbara behovet
av särskilda utredningar rörande vissa med skogsbruket sammanhängande
förhållanden såsom dess ekonomiska förutsättningar, rationaliseringsbehov,
produktions- och arbetsförhållanden m. in.

Några remissinstanser, nämligen länsstyrelsen i Hallands län, Hushållningssällskapens
förbund och RLF, uttalar — samtidigt som de tillstyrker
fortsatt jordförvärvslagstiftning — viss tvekan i fråga om behovet av särskilda
rationaliseringsbestämmelser. Sålunda anför RLF:

I de relativt få fall — ca 30—50 årligen — där lantbruksnämnderna utnyttjat
möjligheterna enligt förköpslagen att tvångsvis övertaga ett köp, har
åtskillig irritation uppstått. Mer än hälften av de beslutade förköpen har sålunda
överklagats hos lantbruksstyrelsen och vidare hos Kungl. Maj:t. Även
i de fall, där förköpslagen endast utnyttjats som ett påtryckningsmedel, har
understundom en allvarlig reaktion kunnat förmärkas bland jordbrukarna.
Det synes med skäl kunna ifrågasättas om den fördel, som eventuellt kan
påvisas av en av lantbruksnämnd framtvingad åtgärd, uppväger den skada
och de olägenheter som uppstår av ett motsatsförhållande mellan nämnd
och jordbrukare. En förutsättning för att nämnderna skall lyckas med sin
uppgift att främja jordbrukets yttre rationalisering är att de har jordbrukarnas
förtroende. Det synes angeläget att verksamheten blir mera utåtriktat
än vad som i allmänhet hittills varit fallet och att nämnderna på ett så
tidigt stadium som möjligt söker skaffa sig kännedom om planerade försäljningar,
varigenom möjligheterna såväl att diskussionsvis leda överlåtelserna
i önskad riktning som att bedriva den s. 1c. aktiva inköpspolitiken
skulle öka. Med en verksamhet bedriven i fullt samförstånd med jordbrukarna
torde sålunda behovet av speciella påtryckningsmedel minskas eller
helt bortfalla.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län ifrågasätter likaledes värdet av
särskilda rationaliseringsbestämmelser och uttalar dessutom tvekan om behovet
av att låta jordförvärvslagstiftningen även framgent omfatta sådana
fastigheter, som har ringa eller ingen skogstillgång men är av den storlek
att jordbruksdrift skäligen bör upprätthållas på dem. Jämväl jordbruksnämnden
— som för sin del anser att rationaliseringsbestämmelser bör finnas
— uttalar sig till förmån för en liknande uppmjukning av jordförvärvsreglerna
och anför:

När penningvärdet är stabilt eller i varje fall under statsmakternas kontroll,
torde rena spekulationsköp i jord ha tämligen ringa omfattning och i
vart fall icke medföra att jord frångår den jordbrukande befolkningen i sådan
utsträckning alt jordbruket eller folkhushållningen åsamkas nämnvärd

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

skada. Grava fall av olämpliga förvärv kan för övrigt under dylika förhållanden
beivras med utnyttjande av vanhävdslagstiftningen. Emellertid kan
vissa köpare av skogsfastigheter i främsta rummet inrikta sig på att tillgodogöra
sig fastighetens kapitalvärde. Det synes därför böra övervägas
huruvida icke en ombildning av jordförvärvslagens bestämmelser bör ske,
varvid dessa ersättes med en särskild lagstiftning angående förbud mot sådana
förvärv av jordbruk med skog, som i första hand inriktas på att tillgodogöra
köparen fastighetens skogstillgång.

Vad beträffar de inledningsvis nämnda remissyttranden, vari förevarande
lagstiftning helt avstyrkts, överensstämmer argumenteringen i stort sett
med de förut återgivna reservationerna av herrar Antby och von Seth. Skogsägareförbundet
framhåller också skattepålagornas betydelse och menar, att
icke minst realisationsvinstbeskattningen nu långt mer än tidigare verkar
avskräckande på eventuella »jobbare» i jordbruks- och skogsfastigheter.
Sparbanksföreningen uttrycker bland annat farhågor för att lagstiftningen
kan leda till minskning av jordbruksfastigheternas kreditvärde. Industriförbundet
yttrar beträffande lagstiftningens ändamål:

Ur allmän synpunkt måste starkt ifrågasättas lämpligheten av en lagstiftning
som bland annat syftar till att förbehålla utövandet av en näring åt
dem, som nu är verksamma däri, och åt deras närmaste anhöriga. Det torde
för övrigt få anses i hög grad ovisst, om en lagstiftning av nu förevarande
slag i längden kan tjäna syftet att bevara jordbruksfastigheterna i den jordbrukande
befolkningens ägo. Undersökningar, som utförts inom Industriens
utredningsinstitut, visar att det befolkningsunderlag, som i framtiden skall
rekrytera jordbruket, med nuvarande avflyttningstakt från denna näring
sjunker väsentligt starkare än rekryteringsbehovet. Detta kommer därför i
ökad utsträckning att få lov att tillgodoses av befolkningen i tätorterna. En
sådan utveckling kan uppenbarligen icke hindras genom lagstiftning.

Även lantarbetsgivareföreningen ansluter sig till reservanterna inom utredningen,
och Kooperativa förbundet gör i sammanhanget följande principuttalanden: Den

enda motivering, som skulle kunna tillmätas någon betydelse för ett
bibehållande av jordförvärvslagstiftningen, vore en allmänt utbredd misstro
mot penningvärdets stabilitet. För närvarande synes det emellertid sannolikt
att statsmakterna är beredda att vidtaga sådana åtgärder mot inflationstendenserna
som kan skapa förtroende för penningvärdet. — Frågan om den
yttre rationaliseringen av det svenska jordbruket bör vara en jordbrukarnas
frivilliga angelägenhet — frivillig både såtillvida, att de jordbrukare, som
icke önskar medverka till den yttre rationaliseringen, ej tvingas därtill, och
i den bemärkelsen att jordbrukare, som önskar komplettera sina jordbruk så
att dessa fullt ut kan dra nytta av bland annat mekaniseringens fördelar,
icke genom lagliga hinder betages denna möjlighet.

Kooperativa förbundet förklarar sig dock samtidigt berett att, för den
händelse vissa risker skulle föreligga för spekulationsbetonade köp av skogsfastigheter
kombinerade med jordbruk, förorda en särskild lagstiftning som
råder bot mot dylika olägenheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Departementschefen

Ur samhällelig synpunkt är det en angelägenhet av vikt att söka vid jordbruket
upprätthålla en stabil och ekonomiskt tryggad befolkning. Detta äi
också en målsättning för den jordbrukspolitik, varom i allt väsentligt enighet
rått under lång tid. En riktlinje måste vara att i största utsträckning
bevara äganderätten till jorden hos dess brukare, en annan att bereda jordbrukets
folk levnadsvillkor som motsvarar andra jämförbara gruppers förhållanden.
Härvidlag måste tillbörlig hänsyn ägnas även åt faktorer av annan
än rent ekonomisk art, däribland icke minst problem som en fortgående
avfolkning av landsbygden skapar. För den enskilde är det även väsentligt
att hans handlingsfrihet icke onödigt inskränkes. Från bland annat
nu angivna utgångspunkter har man att skärskåda frågan, om en lagstiftning
med förköps- och jordförvärvslagarnas syften alltjämt bör finnas.

Förköpslagens ändamål är att främja jordbrukets yttre rationalisering.
Att detta ändamål ligger inom det allmännas intressesfär torde vara obestritt.
Statsmakterna lämnar också i olika former stöd till rationaliseringsverksamheten.
Tack vare detta stöd och framför allt på grund av jordbrukarnas
egna insatser har betydande resultat ernåtts. Det har därför gjorts gällande,
att särskilda lagstiftningsåtgärder icke erfordras. Emellertid föreligger påtagliga
risker för en snedvridning av strukturrationaliseringen, om denna
skulle utlämnas åt de ekonomiska krafternas fria spel. Såsom utredningen
antytt, skulle då, när två grannar tävlar om ett salubjudet markområde, detta
alltid tillfalla den som förmår betala mest, ehuru den andres brukningsenhet
ofta kan ha större behov av komplettering. Att råda bot på dylika missförhållanden
enbart medelst lån eller bidrag är knappast möjligt och i vart fall
icke förenligt med god samhällsekonomi. Redan häri ligger ett starkt skäl
att bibehålla en lagstiftning, som ger det allmänna viss möjlighet att leda
utvecklingen. Det är vidare självklart, att de statliga stödåtgärderna inom
en viss bygd icke får ske planlöst. Även om de uppgjorda planerna givetvis
måste tåla allehanda modifikationer under tidens lopp, vore det — som utredningen
ävenledes framhåller — föga tillfredsställande, om enskildas åtgöranden
utan vidare kunde rubba planer, vilka kanske redan legat till
grund för viktiga dispositioner. En snabbare takt i den frivilliga rationaliseringen
torde sålunda till och med förstärka behovet av ett medel att leda utvecklingen.
Av vad nu andragits samt av den ytterligare argumentering, som
förekommer i betänkandet och i vissa remissyttranden, finner jag behovet
av fortsatt lagstiftning med förköpslagens syfte vara ådagalagt. — Emellertid
är det uppenbart, att lagen bör handhas med all tilibörlig grannlagenhet,
så att den ej leder till motsättningar mellan lantbruksnämnder och
allmänheten. I första hand bör nämnderna söka begagna sig av de till buds
stående möjligheterna att åstadkomma tillfredsställande lösningar på rent
frivillig väg. Med hänsyn till den snabba takt, som redan präglar den frivilliga
rationaliseringen, och till nämndernas personalresurser torde någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

större pådiivande effekt knappast vara att vänta av lagen. Så mycket angelägnare
bör det i stället vara att de sammanslagningar som åstadkommes blir
lämpliga och därigenom mera varaktiga.

Jordförvärvslagen har till ändamål att förebygga olämpliga förvärv av
jordbruks- och skogsfastigheter. Att anordna en kontroll, som hindrar sådana
förvärv utan att alltför mycket beskära den enskildes handlingsfrihet,
eibjuder givetvis sina vanskligheter. Redan gränsdragningen mellan lämpliga
och olämpliga förvärv kan ge anledning till diskussion. Beträffande
vissa slag av förvärv torde emellertid endast en mening kunna råda om deras
skadlighet, t. ex. spekulationsköpen. Att förhindra dessa utgör också ett
huvudsyfte för jordförvärvslagen. EU annat huvudsyfte är att motverka
kapitalplaceringsköp och andra förvärv, som minskar den jordbrukande
befolkningens fastighetsinnehav. Dylika förvärv kan dock emellanåt vara
till övervägande nytta ur allmän synpunkt, och lagen öppnar därför också
möjlighet att godkänna dem i sådana fall.

Behovet av jordförvärvskontroll gör sig särskilt gällande i tider med fallande
penningvärde. Emellertid visar erfarenheten, att jord och än mera
skog även eljest är ett begärligt objekt för kapitalplacering. Och jämväl
risken for spekulationsbetonade förvärv är långt ifrån utesluten under de
mera normala tiderna. Särskilt i trakterna omkring de större städerna tillkommer
också ett växande intresse att förvärva gårdar för bostads- och fritidsändamål.
Anledning finnes sålunda att befara ogynnsamma verkningar
för strävandet att vidmakthålla en självägande bondebefolkning, om förvarvskontrollen
upphäves. Såsom både utredningen och lantbruksstyrelsen
framhållit kan dessa verkningar icke i erforderlig män motarbetas med
hjälp av vanhävds- och skogsvårdslagstiftning.

Samtidigt som jag således ansluter mig till utredningens uppfattning om
behovet av fortsatt jordförvärvslagstiftning, vill jag understryka vikten av
en liberal tillämpning av lagstiftningen där detta låter sig förenas med lagens
syften. I fråga om stora och mera kapitalkrävande egendomar kan det
t. ex. stundom vara anledning att meddela förvärvstillstånd, även om förvarvaren
icke ämnar ägna sig åt egendomens skötsel. Särskilt i förening
med ett töreläggande att upprusta egendomen kan ett tillstånd i dylikt fall
vara till nytta för jordbruket. En liberal tillståndsgivning bör också kunna
aga rum med avseende å fastigheter, som på grund av ringa areal eller eljest
icke lampar sig för egentligt jord- eller skogsbruk och ej heller erfordras
för komplettering av andra jordbruksfastigheter.

I fråga om jordförvärvslagstiftningens inflytande på fastighetspriserna
saknas fasta hållpunkter. Andra och starkare faktorer spelar i detta hänseende
den avgörande rollen. Det får likväl antagas, att lagen verkar dämpande
på prisnivån. Sparbanksföreningens farhågor för att fortsatt jordförVf^^lagstiftning
skulle leda till minskning av jordbruksfastigheternas kreditvarde,
synes mig dock överdrivna. Jag vilt påpeka, att jordbrukskreditkassan
icke funnit anledning till erinran mot lagförslaget ur denna svnpunkt.
J

Kungi. Maj.ts proposition nr 165

Den på sina håll förekommande kritiska inställningen till jordförvärvslagen
synes i viss mån bottna i missuppfattningar rörande dess målsättning.
Industriförbundet förutsätter t. ex., att lagen syftar till att förbehålla utövandet
av jordbruksnäringen åt dem som nu är verksamma däri och åt
deras anhöriga, samt anmärker, att jordbruket icke kan i längden undvara
befolkningstillskott från tätorterna. I själva verket vill lagen alls icke försvåra
en sund cirkulation mellan olika befolkningsgrupper. Vad som i princip
åsyftas är emellertid, att den som förvärvar ett jordbruk — vare sig
han kommer från land eller stad — också själv skall ägna sig åt jordbruket.

Riktlinjerna för den nya lagstiftningen m. m.

Betänkandet

Såsom redan nämnts har jordbruksrationaliseringsutredningen föreslagit,
att förköps- och jordförvärvslagarna skall ersättas av en enda lag, benämnd
»lag med vissa bestämmelser till främjande av jordbrukets yttre rationalisering
m. m. (jordrationaliseringslag)». Till sin allmänna uppbyggnad står
förslaget — vilket torde få som Bilaga C fogas till detta protokoll — jordförvärvslagen
nära. Den som genom köp, byte eller gåva förvärvar jordbruksfastighet
— varmed såsom i den gällande lagstiftningen förstås även skogsfastighet
— skall sålunda enligt 1 och 2 §§ inom viss tid anmäla fånget hos
lantbruksnämnden för e,rhållande av ett intyg att mot fånget icke möter
hinder enligt lagen (hinderfrihetsintyg). Till grund för lantbruksnämndens
materiella prövning gives regler i 3—5 §§, av vilka 3 och 4 §§ motsvarar
första respektive andra stycket i 3 § jordförvärvslagen. Till 3 § har
emellertid gjorts ett tillägg beträffande förvärv som leder till olämplig fastighetsindelning.
Ur 4 § har utmönstrats vad för närvarande stadgas beträffande
sökande, som redan äger jordbruksfastighet eller från olika fångesmän
förvärvat fastigheter vilka förut icke utgjort en brukningsenhet. I stället
har i ett andra stycke av samma paragraf införts bestämmelser dels för
sådana fall, där genom förvärvet i en ägo sammanföres brukningsenheter
som prövas kunna bestå var för sig, och dels för sådana fall, där förvärvet
avser i dylik brukningsenhet ingående fastighet eller sämjelott och brukningsenhetens
bärkraft skulle äventyras genom överlåtelsen. Enligt 5 §,
som utgör den egentliga ersättningen för förköpslagen, må hinderfrihetsintyg
med vissa undantag vägras, om lantbruksnämnden vill taga fastigheten
i anspråk för rationaliseringsändamål. Härtill anknytes vissa bestämmelser
om inlösen i 11 och 12 §§. Av övriga nyheter må nämnas 8 §, som öppnar
möjlighet för nämnden att göra hinderfrihetsintygets giltighet beroende av
att egendomen ingår i sammanläggning eller avskiljes till särskild fastighet.
De återstående bestämmelserna har i allt väsentligt motsvarigheter i jordförvärvslagen.
Sålunda skall hinderfrihetsintyg vara en förutsättning för vinnande
av lagfart, och förvärvet blir i regel ogillt, om anmälan försummas
eller hinderfrihetsintyg vägras.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1955. t samt. Xr 165

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Liksom jordförvärvs- och förköpslagarna har också den föreslagna lagen
fått sin räckvidd inskränkt genom åtskilliga och betydelsefulla undantag,
vilka uppräknas i 1 §. Emellertid stadgas i 6 § jordförvärvslagen
vissa undantag, som saknar motsvarigheter i förköpslagen och ej heller
upptagits i lagförslaget. Detta gäller till en början kommuners och
sambruksföreningars förvärv samt för v är v från konkursbo.
Härom uttalas i betänkandet:

För rationaliseringsarbetet är det uppenbarligen av vikt att även dessa
slags fång i fortsättningen underkastas förvärvsprövning. Detta gäller icke
minst kommunernas jordafång, gentemot vilka lantbruksnämnderna i flera
fall funnit anledning till förköpsingripande. För övrigt har vid skilda tillfällen
starkt ifrågasatts huruvida icke kommunerna borde lyda även under
jordförvärvslagen (jfr bl. a. prop. nr 24/1951 sid. 36). Lagförslaget ansluter
sig i förevarande hänseende till förköpslagen. Utredningen vill emellertid
understryka vikten av att vid förvärvsprövningen ägnas tillbörligt beaktande
åt föreliggande kommunala behov av att anskaffa mark för bostadsbebyggelse
samt industri- och fritidsändamål. I fråga om konkursbos fastighet
är att märka att konkursförvaltaren enligt 70 § konkurslagen alltid äger
påkalla exekutiv auktion och på så sätt kan bringa undantagsbestämmelsen
i punkt 6 (avseende inrop på exekutiv auktion) i funktion.

Jordförvärvslagen äger ej heller tillämpning där jämlikt annan författning
Kungl. Maj : t s eller länsstyrelsens tillstånd till förvärvet
skall sökas eller förvärvet enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet
att få ske utan sådant tillstånd. Detta undantagsstadgande har
icke fått någon motsvarighet i lagförslaget, och som motivering härtill anför
utredningen:

Med denna bestämmelse åsyftas enligt lagmotiven förvärv rörande vilka
förbud upptagits i bolagsförbudslagen, lagen den 30 maj 1916 om Aåssa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier
i vissa bolag samt den numera upphävda kungl. förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.
Emellertid har bestämmelsens verkningar sträckt sig längre än man sålunda
omedelbart åsyftat. Så har t. ex. utanför jordförvärvslagens tillämpningsområde
kommit att falla försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt
köp som göres av universitet.1 Tillståndsprövningen av nu nämnda slags
fång sker huvudsakligen ur andra synpunkter än de jordpolitiska, och det
kan knappast undvikas att dessa härigenom emellanåt kommer i skymundan.
Detta gäller bl. a. universitetsförvärven, där man har att väga kapitalplacerarens
krav på fullgod placering mot allmänintresset att jorden icke
i alltför stor omfattning undandrages de självägande jordbrukarna. Särskilt
med hänsyn till den nyinförda bestämmelsen i 5 § torde för framtiden
bli nödvändigt att inhämta lantbruksnämndens yttrande i varje ärende av
nu avsedd beskaffenhet. Under sådana omständigheter förefaller det utredningen
mest praktiskt att slopa jordförvärvslagens före\Tarande undantagsbestämmelse
och således låta nämnden också avgöra ärendet. Där nämnden
godtagit förvärvet ur de synpunkter nämnden har att företräda, får
sedan ankomma på Kungl. Maj :t respektive länsstyrelse att prö\7a ärendet

1 Jfr 9 § kungl. kungörelsen den 20 januari 1939 med föreskrifter rörande tilllämpningen av
lagen den 4 jannari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till
upplåtelse av sådan jord under tomträtt (SFS nr 33) ävensom 143 § Kungl. Maj:ts statuter den
28 januari 1916 för universiteten i Uppsala och Lund (SFS nr 66).

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

ur övriga ifrågakomna synpunkter. För sistnämnda myndigheter vinnes
även viss arbetsbesparing genom att dylik gallring sker hos lantbruksnämnderna.

Utredningens förslag inrymmer ej heller någon motsvarighet till de nuvarande
s. k. landsfiskalsin tygen. I denna del yttrar utredningen:

Med hänsyn särskilt till arten av den prövning som avses i 5 § är uppenbart,
att den av landsfiskalerna och vissa andra befattningshavare omhänderhavda
intygsgivningen icke bör bibehållas i fortsättningen. Intygsgivningen
torde fastmera böra koncentreras hos lantbruksnämnderna, där
erforderlig överblick kan vinnas över de förhållanden som inverkar på sagda
prövning. För övrigt har även tidigare betänkligheter uttalats mot landsfiskalernas
medverkan vid jordförvärvskontrollen. Härvidlag kan hänvisas
till vad som förekom i saken vid 1953 års riksdag (prop. nr 97 och tredje
lagutsk. uti. nr 16). Den ökning av lantbruksnämndernas arbetsbörda, som
föranledes av intygsgivningens koncentration, blir säkerligen icke av någon
större betydelse, eftersom nämnderna nu i stället har att granska alla lagfarna
köp och byten för eventuellt förköpsingripande. Emellertid torde av
praktiska skäl böra i lantbruksnämndernas instruktion öppnas möjlighet
för nämnderna att efter lantbruksstyrelsens medgivande bemyndiga sina
enskilda ledamöter, tjänstemän eller'' ortsombud att i viss omfattning utfärda
hinderfrihetsintyg.

I betänkandet dryftas vidare en av riksdagens justitieombudsman1 tidigare
behandlad fråga om gränsdragningen mellan lantmäteri
e t s och lantbruksorganisationens verksamhetsområden.
Denna fråga får sin betydelse i de fall där förvärv avser sådan del
av jordbruksfastighet, som skall avstyckas för jordbruksändamål, d. v. s. i
regel för sammanläggning med annan förvärvaren tillhörig jordbruksfastighet.
Här blir bestämmelsen i 3 § andra stycket jordförvärvslagen tillämplig,
enär förvärvaren ju redan äger jordbruksfastighet. Lantbruksnämnden får
med andra ord icke meddela förvärvstillstånd med mindre förvärvarens innehav
av egendomen kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket
eller eljest vissa skäl föreligger att godkänna förvärvet. I dylika fall förekommer,
att vid tillståndsprövningen inmänger sig synpunkter som enligt
jorddelningslagen skall anläggas av lantmätaren vid bedömandet av avstyckningens
tillåtlighet. Att sålunda identiskt material bedömes enligt samma
grunder av olika myndigheter medför, framhåller justitieombudsmannen,
risk för sinsemellan oförenliga beslut. Ur rättssäkerhetssynpunkt vore
det enligt justitieombudsmannens mening ofrånkomligt att lagstiftningsvägen
från lantbruksnämnds prövning uttryckligen undantaga sådana frågor,
som enligt jorddelningsförfattningarna faller under domstols eller lantmäterimyndighets
bedömande.

Utredningen understryker önskvärdheten av att klara kompetensregler
kommer till stånd samt föreslår av bland annat detta skäl de redan omnämnda
jämkningarna i den mot 3 § andra stycket jordförvärvslagen svarande
4 § i förslaget. Fn följd av dessa jämkningar har blivit att förvärv
av fastighetsdel faller utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Emellertid
anför utredningen vidare:

1 Sc JO:s ämbctsbcrattelse 1953 s. 316—356.

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

Med de föreslagna jämkningarna har utredningen ej avsett, att lantbruksnämnderna
genom hinderfrihetsintyg skulle sanktionera förvärv av fastighetsdelar,
då förvärvet medför en uppenbart olämplig ändring i indelningen
i brukningsenheter. Det vore orimligt bl. a. med hänsyn till den medverkan
i den jordpolitiska kontrollen som lantbruksnämnderna bär sig ålagd, och
det skulle för allmänheten verka förbryllande och stötande, om den administrativa
jordpolitiska myndigheten förklarade hinder icke möta mot ett
förvärv vars genomförande i avseende å fastighetsbildning sedan förhindrades.
Utredningen anser, att sådana förvärv redan genom jordrationaliseringslagen
skall kunna göras ogiltiga. I anledning härav har nya bestämmelser
införts i 3 § i förslaget. I denna paragraf har sålunda bland de ovillkorliga
hindren för utfärdande av hinderfrihetsintyg upptagits ett stadgande
av innehåll, att sådant intyg skall vägras, om fånget medför uppenbart
olämplig ändring av indelningen i brukningsenheter. Denna regel leder,
där fånget avser del av fastighet, till en grovsållning, varigenom på ett tidigt
skede hos nämnden kan bortgallras fall där den tilltänkta fastighetsbildningen
är klart ogenomförbar. Självklart torde vara att regeln bör tilllämpas,
om i något fall lagakraftägande beslut föreligger att vägra tillstånd
till avstyckning. — I de fall, då fånget icke faller vid grovsållningen enligt
3 §, bör ävenledes en sådan ordning för ärendets handläggning införas att
dubbelprövning förebygges och jorddelningsinstansernas prövning icke föregripes.
Det bör härvid beaktas att det slutliga bedömandet i sådana fall bör
ske först då den utredning föreligger som lantmätaren enligt jorddelningslagen
har att förebringa i fastighetsbildningsärendet. Vidare bör framhållas
att det icke sällan händer att sakägarna vid lantmäteriförrättningen på lantmätarens
tillskyndan ändrar ansökningen till att avse en fastighetsbildning
som kan godtagas. Med hänsyn härtill och då de erinringar, som må kvarstå
efter grovsållningen enligt 3 § och utgallring av de fall där hinder mot förvärv
möter enligt 4 § andra stycket, väsentligen torde vara av mera fastighetsteknisk
natur, synes den fortsatta prövningen av åtgärdens lovlighet
böra anknytas till fastighetsbildningsärendet. I anslutning härtill må erinras
att utredningen i 8 § upptagit en möjlighet för nämnderna att göra giltigheten
av hinderfrihetsintyg beroende av att fastighetsbildningen verkligen
kommer till stånd.

Frågan, huruvida lagen i likhet med jordförvärvslagarna av 1945 och
1948 bör få endast begränsad giltighetstid, har upptagits bland
utredningens rundfrågor till lantbruksnämnderna. Flertalet nämnder har besvarat
frågan jakande, och även utredningen har stannat härför med följande
motivering:

Visserligen torde lagens syften vara förtjänta av att bli tillgodosedda med
en varaktig lagstiftning. Utformningen av denna kan emellertid ske på olika
sätt. Föreliggande förslag innefattar åtskilliga nyheter, vilkas verkningar
måhända icke kan i allo överblickas. Försiktigheten synes därför bjuda att
lagen får prövas någon tid — förslagsvis fem år — innan slutlig ståndpunkt
tages till frågan om dess fortbestånd. Ytterligare en anledning att begränsa
lagens giltighetstid utgör den pågående revisionen av jorddelningslagstiftningen.
Resultatet av denna torde nämligen under alla omständigheter komma
att mer eller mindre påverka utformningen av förevarande lagstiftning.

Såsom redan berörts, har herrar Andersson, Jonsson och Wetterhall reserverat
sig mot utredningens förslag i denna del. Reservationen lyder:

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

»Jordrationaliseringslagen avser att ersätta såväl förköpslagen som jordförvärvslagen.
Den nu gällande lagen om förköp är icke tidsbegränsad. Då
jordbrukets yttre rationalisering, såsom statsmakterna betonat i samband
med behandlingen vid 1947 års riksdag av riktlinjerna för jordbruksrationaliseringen,
är en arbetsuppgift på lång sikt, är det icke anledning att antaga
att lagen inom överskådlig tid skulle kunna undvaras. Den nu gällande
jordförvärvslagens syften är — såsom kommitténs majoritet anfört
— förtjänta att bli tillgodosedda genom en varaktig lagstiftning. På grund
härav och då lagstiftningen nu kan bygga på över åtta års erfarenheter från
tillämpning av jordförvärvslag är det enligt vår mening icke motiverat att
i fortsättningen ge lagen provisorisk karaktär. Det bör även beaktas att det
enligt vunna erfarenheter är förenat med olägenheter att en lag på hithörande
område har provisorisk karaktär. Särskilt mot slutet av dess giltighetstid
kan den förfela sitt syfte till följd av att de, som av lagen hindras
i sina förvärvsplaner, i förhoppning att lagen skall upphöra att gälla ordnar
sina mellanhavanden tills vidare genom sido- och skenavtal. På grund
av det anförda anser vi att lagen nu bör ges permanent karaktär.»

Yttrandena

Beträffande sin allmänna uppbyggnad har den av utredningen föreslagna
lagen nästan genomgående rönt erkännande från remissinstansernas sida.
Man framhåller, att olägenheterna av nu rådande dubbelprövning enligt jordförvärvs-
och förköpslagarna undanröjts, samt anser att den nya lagen bör
kunna bli ett smidigare rationaliseringsinstrument. Särskilt understrykes
värdet av att frågan, huruvida en överlåten fastighet bör tagas i anspråk för
rationaliseringsändamål eller icke, bringas till avgörande redan före lagfarten.
Av de många remissinstanser, som uttalat sig i sådan riktning, må
nämnas lagberedningen, lantbruksstgrelsen, lantmäteristyrelsen, lantbruksförbundet,
RLF, Landsorganisationen och Kooperativa förbundet. — Hovrätten
för nedre Norrland och överlantmätaren i Gotlands län efterlyser en
klarare systematik av de materiella lagreglerna, varigenom dessas olika syften
skulle kunna bättre särskiljas. Lantmätareföreningen — som jämte några
överlantmätare är ensam om att avstyrka den föreslagna konstruktionen —
framhåller, att frågan om inlösen av mark för rationaliseringsändamål skall
behandlas vid den pågående översynen av fastighetsbildningslagstiftningen,
samt finner det mindre välbetänkt att dessförinnan införa nya regler härom
och binda sig för ett visst förfaringssätt.

Åtskilliga remissinstanser anser, att den av utredningen föreslagna r u briken
till lagen mindre väl täcker dess innehåll. —■ Även benämningen
»hinderfrihetsintyg» har utsatts för kritik i flera yttranden.

Beträffande lagens räckvidd har länsstyrelsen, hushållningssällskapets förvaltningsutskott,
lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrclsen och överlantmätaren
i Värmlands län ifrågasatt, huruvida icke fastigheter under viss a r eal-
eller värdegräns borde undantagas. Förvaltningsutskottet och
lantbruksnämnden förordar en gränsdragning vid fem hektar. Skogsvårdsstyrelscn
anser, att gränsen skall sättas vid 5 000 kronors taxeringsvärde.
Lantbruksnämnden anför:

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

De minsta fastigheterna har ju — om de är bebyggda — sin största betydelse
som bostad för en familj, vars huvudsakliga inkomst hämtas utanför
jordbruket. Dessa fastigheter kan givetvis icke bli föremål för spekulation
eller kapitalplacering i någon större utsträckning. De saknar också egentlig
betydelse för jordbruksproduktionen. Icke heller ur rationaliseringssynpunkt
torde de i allmänhet vara av större intresse. Det förtjänar därför att övervägas,
om icke sådana mindre fastigheter kan undantagas. Därigenom skulle
— åtminstone i skogslänen — uppnås en väsentlig besparing i lantbruksnämndernas
arbete. — Även i annat avseende skulle emellertid fördelar kunna
vinnas genom en sådan anordning. En stor del av de arronderingsförbättringar,
som på jordägarens eget initiativ äger rum genom förvärv av delar
av fastigheter och som föranleder lantmäteriförrättning, torde avse mindre
områden. I dessa fall sker en bedömning ur rationaliseringssynpunkt enligt
jorddelningslagstiftningen. Om förvärv av mindre områden för kompletteringsändamål
undantoges från lagens tillämpningsområde, skulle dubbelprövning
ur jordpolitisk synpunkt kunna undvikas. Detta kan enligt nämndens
mening ske utan att väsentliga olägenheter i annat avseende skulle uppstå,
exempelvis därigenom att lantbruksnämnden icke får kännedom om sådana
rationaliseringar. Dessa torde nämligen endast undantagsvis påverka
strukturen i stort hos jordbruksfastigheterna inom en viss bygd. Den föreslagna
åtgärden skulle även provisoriskt kunna lösa frågan om samordningen
av lantbruksnämndernas och lantmäteriets jordpolitiska verksamhet.

Småbrukarnas riksförbund föreslår, att lagen göres tillämplig endast å
fastighetsköp för 40 000 kronor och däröver.

Lantbruksstyrelsen anför i denna fråga:

Vad gäller tanken på att mindre fastigheter skulle lämnas utanför lagen
må erinras om att i 1945 års jordförvärvslag fastigheter med ett taxeringsvärde
under 5 000 kronor undantogs från lagens tillämplighetsområde. Det
visade sig emellertid, att detta fick icke önskvärda konsekvenser. Med en på
dylikt sätt bestämd gräns skulle alltjämt ett ganska stort antal små fastigheter
med icke oväsentlig skogstillgång komma att falla utanför lagen. Styrelsen
kan emellertid icke finna det lämpligt att denna fastighetskategori åter
skulle lämnas fri för spekulationsintresset, samtidigt som man från det allmännas
sida strävar efter att i samband med den yttre rationaliseringen
åstadkomma en förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog. I vart fall
såvitt gäller fastigheter med någon nämnvärd skogstillgång vill styrelsen därför
bestämt avstyrka att en sådan undantagsbestämmelse skall införas.
Mindre betänkligheter skulle man väl däremot behöva hysa mot att undantaga
rena jordbruksfastigheter under en viss förhållandevis låg arealgräns.
Även den åkerjord, som eu dylik fastighet kan innehålla, kan emellertid
många gånger utgöra en värdefull förstärkning till ett angränsande jordbruk,
och den pågående yttre rationaliseringen skulle alltså försvåras, om dylika
fastigheter finge fritt förvärvas av icke-jordbrukare. Om en sådan undantagsbestämmelse
uppställdes skulle vidare vissa svårigheter uppstå, då det
gällde att avgöra, om lagen var tillämplig å en viss fastighet eller ej. Sålunda
skulle exempelvis i lagfartsärendet utredning behöva förebringas angående
fastighetens areal, och härvidlag skulle de arealuppgifter, som kan finnas
i jordregistret, icke kunna anses vara tillfyllest, eftersom dessa uppgifter
ofta ej motsvarar det verkliga läget. Styrelsen anser sig därför ej heller böra
förorda en dylik inskränkning av lagens tillämplighetsområde. Däremot vill
styrelsen betona vikten av att tillståndsgivningen beträffande dylika mindre
fastigheter skall ske på ett liberalt sätt. Alldeles särskilt gäller detta sådana
fastigheter, som i realiteten främst har karaktären av bostadsfastigheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

Förslag att i större eller mindre omfattning undantaga mark, som enligt
stadsplan eller andra planer för marks användning är avsedd för tätbebyggelse,
framlägges av lagberedningen, lantmäteristgrelsen och överlantmätaren
i Jönköpings län.

I vissa yttranden hemställes, att kommun befrias från tillståndstvånget.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anför sålunda:

Länsstyrelsen har uppmanat landskommunerna till en aktiv markpolitik
i huvudsak för att de skall fullgöra den insats beträffande bostadsförsörjningen,
som jämlikt lag åligger dem, men även för att främja näringslivet
i landskommunernas tätorter. Dessa markförvärv måste oftast ske på mycket
lång sikt och det kan därför vara svårt för en lantbruksnämnd att bedöma
nödvändigheten av kommuns markförvärv. Dessa måste bedömas jämväl
ur andra synpunkter än ur jordbrukssynpunkt. Den omständigheten att
lantbruksnämnd vägrar utfärda hinderfrihetsintyg för visst markförvärv
kan ej betaga kommunen rätt att hos Kungl. Maj :t påkalla expropriation av
marken och genom expropriationsdomstol kan kommun tillförsäkras mark,
beträffande vilkens förvärv genom köp lantbruksnämnd vägrat meddela hinderfrihetsintyg.
Två myndigheter kan således komma att fatta olika beslut
i samma sakfråga. Ett sådant resultat torde böra undvikas. Såvitt länsstyrelsen
kan bedöma erfordras ej förvärvskontroll av lantbruksnämnd beträffande
kommuns förvärv av jordbruksfastighet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och lantbruksnämnden i
Värmlands län befarar, att den föreslagna skärpningen skulle leda till motsättningar
mellan kommuner och lantbruksnämnder. Jämväl stadsförbundet
och landskommunernas förbund avstyrker förslaget i denna del. Det senare
förbundet hemställer i andra hand, att prövningen av de kommunala
förvärven anförtros åt organ, som företräder mera allsidiga synpunkter än
lantbruksnämnderna, t. ex. länsstyrelserna.

Lantmäteristgrelsen föreslår, att från lagens tillämpningsområde undantages
borgerlig kommuns förvärv av mark inom kommunens gränser, samt
anför:

Ur bostadspolitisk synpunkt är det angeläget med eu aktiv kommunal
markpolitik. Kommunernas förvärv torde redan nu ofta föranleda en rätt
omständlig och tidsödande handläggning. Att tynga den kommunala markpolitiken
med en statlig förvärvsprövning synes därför icke böra ske utan
vägande skäl. Däresl prövningen i lantbruksnämnden skall få tillräckligt
sakligt underlag, synes det ofrånkomligt med en utredning från kommunen,
som belyser kommunens behov av marken. En sådan utredning torde ofta
medföra betydande arbete, tidsförlust och kostnader. Detta blir till nackdel
särskilt för mindre kommuner med svagt utvecklad förvaltningsapparat.
Enstaka företeelser kan visserligen anses ha aktualiserat frågan om prövning
ur jordpolitisk synpunkt av de kommunala förvärven. Vinsterna av en sådan
prövning synes emellertid -— sedda ur vidare samhälleliga perspektiv
— icke överväga de med prövningen förenade olägenheterna.

Lantmäteristyrclsens mening delas av lantmätareföreningen och en del
överlantmätare.

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

Beträffande de kyrkliga kommunerna framhåller pastoratens riksförbund,
att församlingar och pastorat sällan torde uppträda som köpare av jordbruksfastighet
i andra fall än då det gäller att återplacera vederlag för försåld
kyrklig jord i värdebeständig valuta. Förbundet vore fullt på det klara
med att pastoraten och församlingarna därvid icke borde företaga åtgärder,
som strede mot den statliga jordpolitikens syften. Dessa syften krävde emellertid
icke, att den föreslagna lagen gjordes tillämplig på fall då pastorat
och församlingar inköpte jord i stället för avyttrad kyrklig egendom.

Å andra sidan har utredningens förslag i fråga om de kommunala förvärven
direkt tillstyrkts av RLF, länsstyrelsen i Värmlands län och lantbruksstyrelsen,
vilken anför:

Vad först beträffar de ecklesiastika förvärven torde dessa huvudsakligen
ske i kapitalplaceringssyfte. Statsmakterna har för övrigt anvisat de ecklesiastika
förvaltningsorganen att söka placera medel i fast egendom på landet.
Sålunda har föredragande departementschefen i proposition nr 142/42
(bilaga 1, s. 40) som riktlinje angivit, att stiftsprästlönejordfonderna i
främsta rummet borde inköpa större fastighetskomplex huvudsakligen bestående
av skogsegendomar. Det torde för närvarande i ecklesiastika fonder
finnas betydande tillgångar, som vederbörande förvaltande organ skulle
önska placera i jord- och skogsegendomar. Även om denna allmänna riktlinje
alltjämt skall följas, synes det emellertid nödvändigt att man vid
tillämpningen av densamma tar tillbörlig hänsyn till den avvägning mellan
kapitalplaceringsintresset och jordbrukets intressen, som förutsättes i jordförvärvslagen,
ävensom till angelägenheten av att främja en utveckling av
jordbruket i enlighet med 1947 års riktlinjer. Ett beaktande av dessa "synpunkter
bör enligt lantbruksstyrelsens uppfattning bland annat leda till att
förvärv av fastigheter av bondejordbrukets storlek i princip icke bör tillåtas.
Till förvärv av andra jordbruks- och skogsfastigheter för kyrkans räkning
bör tillstånd lämnas endast under förutsättning, att kyrkans innehav av
egendomen kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för
näringslivet i orten. Härvid torde bland annat böra beaktas, huruvida
marken kan disponeras för förstärkning av ofullständiga jordbruk. Vidare
bör i detta sammanhang uppmärksammas, att i de många jordbruks- och
skogsfastigheter, som nu är i kyrklig ägo, ingår åtskillig mark, som av jordpolitiska
skäl lämpligen bör användas för komplettering av andra jordbruk,
ävensom arrendegårdar, vilkas överförande till självägande brukare
kan böra främjas av sociala och andra skäl. De ecklesiastika myndigheterna
har emellertid på sina håll visat sig påfallande obenägna att avhända sig
dylik mark, samtidigt som de också ej sällan varit obenägna att vidtaga sådana
förbättringsåtgärder beträffande byggnader å utarrenderade jordbruk,
som erfordrats för att dessa skall kunna bestå som särskilda brukningsenheter.
På grund av det anförda anser styrelsen i hög grad påkallat, att prövning
av de ecklesiastika förvärven skall ske i samma ordning och i stort
sett efter samma grunder som prövningen av andra förvärv.

Vad de borgerliga kommunerna beträffar har det de senaste åren ej sällan
förekommit, att de förvärvat eller sökt förvärva rena skogsfastigheter
eller jordbruksfastigheter med stor skogsareal. Härvid torde motivet i regel
helt eller huvudsakligen ha varit kapitalplaceringsintresse. Det allmännas
intresse av att jordbruksrationaliseringen genomföres enligt givna riktlinjer
och särskilt intresset av att de möjligheter, som kan yppa sig att genomföra
förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog, skall tillvara -

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

tagas bör emellertid enligt styrelsens mening, såvida icke alldeles speciella
omständigheter föreligger, i sådana fall ges företräde framför kommunernas
intresse av att förvärva skog. Den enda möjlighet, som hittills funnits
att hindra dylika förvärv, har varit att lantbruksnämnden utövat förköpsrätt
till fastigheten. Denna möjlighet har också i några fall använts. Det
synes dock ur flera synpunkter vara att föredraga, att själva förvärvet i
stället göres beroende av tillstånd på samma sätt som fallet är beträffande
praktiskt taget samtliga andra kategorier. — Vid det övervägande antalet
förvärv torde kommunerna emellertid huvudsakligen syfta till att kunna
disponera mark för tätbebyggelse eller därmed jämförliga ändamål. Det
kan ej annat än i alldeles speciella undantagsfall resas invändning ur jordpolitisk
synpunkt mot att kommuner förvärvar jordbruksfastigheter, vilka
enligt sådana planer, som upprättas enligt byggnadslagen, är avsedda att
användas för tätbebyggelse. Emellertid är det vanligt, att kommuner i enlighet
med byggnadslagens intentioner även söker i förväg försäkra sig
om markreserver för framtida utvidgning och av mark för fritidsändamål
m. m. Även dessa intressen måste i princip anses kvalificerade och sålunda
böra tillåtas. I synnerhet beträffande sådana förvärv, där exploateringsbehovet
måste bedömas vara mera avlägset, är det dock samtidigt ett intresse
ur jordpolitisk synpunkt, att förvärven sker på ett sätt, som är förenligt
med en god utveckling av jordbruket.

Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar, att förvärv från konkursfa
o undantages från lagens tillämpningsområde, och åberopar de oprioriterade
borgenärernas intresse av att få fastigheten såld till pris som överstiger
beloppet av den intecknade gälden. Å andra sidan tillstyrkes utredningens
förslag i denna del av lantbruksstgrelsen, som påtalar den nuvarande
möjligheten för en säljare att kringgå jordförvärvslagen på så sätt, att han
låter försätta sig i konkurs enbart i syfte att kunna utvinna ett högre pris
för fastigheten genom en koncessionsfri försäljning. Styrelsen framhåller
att de prisskillnader, varom här kan bli fråga, särskilt beträffande större
skogsfastigheter kan bli betydande.

Den nuvarande undantagsbestämmelsen i jordförvärvslagen för fall, där
jämlikt annan författning Kungl. Maj:ts eller länsstyrelsens
tillstånd till förvärvet skall sökas eller förvärvet enligt förklaring av
länsstyrelsen är av beskaffenhet att få ske utan sådant tillstånd, bör i någon
form bibehållas, förordar bland andra lagberedningen, hovrätten över
Skåne och Blekinge samt hovrätten för nedre Norrland. Lagberedningen
finner det mindre lämpligt att belasta den enskilde förvärvaren med skyldighet
att vända sig till två olika myndigheter, helst som försummelse att
göra ansökan är förenad med den allvarliga påföljden att förvärvet blir ogiltigt.
— Att ett slopande av denna undantagsbestämmelse skulle drabba
bland annat försäljningar av kyrklig jord i vissa fall samt köp, som göres
av universitet, föranleder ingen erinran från pastoratens riksförbund, medan
Uppsala universitet för sin del hemställer, att dess behov av att placera
fondmedel måtte anses som »särskilt skäl» för tillstånd enligt 4 § i förslaget.
Lantbruksstgrelsen åberopar för universitetens vidkommande vad sty -

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

relsen anfört i fråga om de ecklesiastika förvärven. Även RLF tillstyrker,
att universitetsförvärven inordnas under förevarande lagstiftning.

I vad mån avskaffandet av de s. k. landsfiskalsintygen kommer
att föranleda ökning av lantbruksnämndernas arbetsbörda är en fråga
som ställes i åtskilliga remissyttranden. Lantbruksstiirelsen anför i denna
del:

Flera lantbruksnämnder har hävdat att personalökning skulle vara ofrånkomlig,
om förslaget genomföres. Överflyttningen till nämnderna av sådana
ärenden, som nu avgöres genom landsfiskalsintyg, kommer givetvis att medtora
en viss ökning av nämndernas arbete. Visserligen kommer alla sådana
iang nu under nämndernas prövning enligt förköpslagen, men denna prövning
torde, såsom nedan beröres, i flertalet fall ha förorsakat relativt litet
arbete Bedömningen av förvärven enligt 3 och 4 §§ i den föreslagna lagen
torde däremot vanligen komma att kräva närmare undersökning, ökningen
av arbetsuppgifterna bör emellertid i viss mån kunna motvägas av förenklingar
i arbetet. En viss minskning av expeditionsarbetet bör följa redan
darav att rapporterna från landsfiskaler och inskrivningsdomare efter en
övergångstid bortfaller. Vidare bör nämnas, att enligt nu gällande ordning
atskilhga fång, särskilt sådana som avtalats sedan köparen fått förhandstulstånd,
kommer under lantbruksnämndernas prövning två gånger, nämligen
först som jordförvärvsärende och sedan som förköpsärende. En förenkling
bör nu följa av att varje fång endast behöver prövas en gång, därvid
jordförvärvs- och inlösningsfrågorna behandlas i ett sammanhang.
Slutligen bör en förenkling av handläggningen av anmälningar om förvärv
enligt lantbruksstyrelsens mening kunna vinnas genom delegering av rutinärenden
till befattningshavare hos nämnderna. — Vad beträffar prövningen
aY ^jågan, huruvida fastighet behöver tagas i anspråk för förstärkande av
närliggande jordbruk, har insatserna fått rättas efter personalresurserna
Prövningen enligt förköpslagen torde i de flesta fall, där ingripanden
icke företagits, ha måst göras mycket enkel. Har lantbruksnämnd icke redan
på grund av sin kännedom om de lokala förhållandena haft anledning
att överväga forköp vid ett förvärv och har inte heller någon särskild framställning
från innehavare av närliggande jordbruk inkommit, så torde nämnden
i allmanhet icke ha ansett sig kunna ägna mer arbete åt frågan än en
torlragan hos ortsombudet, ofta per telefon. Ett stort antal ärenden torde
ha gallrats ut vid en genombläddring av rapporterna från inskrivningsdomarna.
Det bör emellertid här nämnas, att missnöje från jordbrukare i åtskilliga
fall anmälts över att förköpsrätten icke utövats. Styrelsen utgår från
att lantbruksnämnderna vid prövningen av hithörande ärenden enligt 5 § i
den föreslagna lagen skall kunna förfara på ett lika enkelt sätt som skett
vid tillämpningen av förköpslagen. Det är emellertid möjligt att jordbrukarnas
önskemål att förvärva kompletteringsjord kan komma att leda till
mer ingående prövning i ökat antal fall. — Som sammanfattning får styrelsen
uttala, att tillämpningen av nyssnämnda 5 §, begränsad till en grovsållnmg,
icke torde medföra mer arbete än förköpsförfarandet enligt gällande
ag, men att jordförvärvsprövningen i övrigt — även med beaktande av de
torenkhngar i handläggningen, som styrelsen föreslår — får beräknas medtora
viss ökning av arbetet i förhållande till nuvarande ordning.

Rörande möjligheterna att delegera lantbruksnämndernas beslutanderätt
framhåller lantbruksstijrelsen vidare, att delegering till ortsombuden

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

knappast vore lämplig med hänsyn till beskaffenheten av den föreliggande
prövningen. Åtminstone tills vidare, tillägger styrelsen, torde delegenngen
böra begränsas till ledamöter av eller vissa befattningshavare vid nämnden.
Delegeringen borde vidare blott avse rätt att utfärda intyg i fall som bedömdes
klara — i stort sett sådana fall som landsfiskalsintygen nu vore avsedda
att täcka — medan övriga fall borde prövas av nämnden. RLF yttrar
i denna fråga:

Enligt förslaget kommer den av landsfiskalerna och vissa andra befattningshavare
innehavda intygsgivningen icke att behållas i fortsättningen.
Riksförbundet finner det riktigt, att intygsgivningen koncentreras hos lantbruksnämnderna,
där erforderlig överblick kan vinnas over de förhållanden,
som inverkar på prövningen. Däremot kan icke riksförbundet dela utred
ningens uppfattning, att det av praktiska skäl borde i lantbruksnämndernas
instruktion öppnas möjlighet för nämnderna att bemyndiga små enskilda
ledamöter, tjänstemän eller ortsombud att i viss omfattning utfarda hind
frihetsintyg. Ansvaret bör under alla förhållanden avila lantbruksnämnden
och icke enskild person. Självklart är emellertid att lantbruksnämnden i förekommande
fall hör vederbörande ortsombud.

Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus lön, Västmanlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott samt lantbruksnämnden och överlantmataren
i Värmlands län ifrågasätter lämpligheten av att delegera beslutanderatten
i jordförvärvsärenden till enskilda personer. Lantbruksnämnden tillägger
emellertid, att delegering till arbetsutskott inom nämnden bör möjliggöras.
Länsstyrelsen i Kalmar län och Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott avstyrker tanken på delegering till nämndledamoter och
ortsombud, och beträffande de senare intages samma ståndpunkt av ytterligare
ett antal remissinstanser, överlantmätaren i Hallands län anser, att
delegering ej bör ske till annan än lantbruksdirektören.

Beträffande frågan om gränsdragningen mellan 1 a n t m a t e riets

och lantbruksorganisationens verksamhetsområden
bar lagberedningen med bestämdhet avstyrkt det föreslagna tillägget
till 3 §, enligt vilket lantbruksnämnd kan hindra uppenbart olämplig ändring
av indelningen i brukningsenheter, samt anfört:

Utredningen har ansett, att den av justitieombudsmannen anmärkta kollisionsrisken
kunde avlägsnas genom att lantbruksnämndernas provning -gränsades till uppenbara fall. Enligt beredningens menmg tdigodoser emellertid
utredningens förslag på denna punkt icke kravet pa den enskilde joidägarens
rättssäkerhet, enär den befogenhet som tillkommer jordagaren att
påkalla domstols avgörande av frågan kan komma att elimineras av lantbruksnämnden.
Att märka är nämligen att, sedan nämnden av sådan anledning
vägrat tillstånd, förvärvet blir ogiltigt och for framtiden helt kommer
att undandragas laglig prövning i förevarande avseende. Detta synes sa my
fet mera betänkligt som bestämmelsen i och för sig, i avsaknad av domstolskontroll,
lätt kan komma att tillämpas extensivt Aven i de »uppenbara» fal
len _ viika i praktiken torde vara tämligen säl synta — bo[ „cnh}?t
ningens mening följas samma regler som utredningen anvisat för de Övriga
fallen, nämligen att meddelat förvärvstillstånds giltighet gores beroende av

Kungi. Maj. ts proposition nr 165

att avstyckning kommer till stånd. Det förhållandet att såväl lantbruksnämnd
som jorddelningsmyndighet har att pröva spörsmål av väsentligen
samma beskaffenhei har i gällande lagstiftning vunnit beaktande på det
sattet att lantbruksnämnd tillagts rätt att fullfölja talan mot beslut varigenom
faststallelse å jorddelningsförrättning meddelats (se 21 kap. 51 8 jorddelningslagen;
jfr 43 § första stycket i samma kapitel samt 45 8 andra stycket
i lantmäteriinstruktionen). 8 ^

Även lantmätareföreningen och några överlantmätare motsätter sig tillägget
till 3 §. Hovratten för nedre Norrland förordar ett särskilt stadgande av
innehåll, att de bestämmelser i förslagets 3 och 4 §§, som har jordbruksrationellt
syfte, icke skall äga tillämpning i sådana fall, som kommer under
prövning av ägodelningsrätt. Hovrättens yttrande i denna del åberopas även
av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Å andra sidan tillstyrkes det föreslagna
tillägget till 3 § av lantbruksstyrelsen och av lantmäteristyrelsen. vilken
anför:

1 P^n^P fi"ner lantmäteristyrelsen det riktigt, att hinderfrihetsintvg vägras
i de fall da det från början är klart, att förvärvet leder till en uppenbart
olämplig ändring i indelningen i brukningsenheter. Det kan nämligen ej vara
rimligt att lantbruksnämnden först skulle nödgas utfärda hinderfrihetsintvg
och antmataren därefter skulle påbörja en förrättning för att vid denna
meddela det pa forhand självklara beskedet, att tillstånd till den avsedda
ändringen i fastighetsindelningen icke kan meddelas. Å andra sidan är det
ur principiell synpunkt stötande att en administrativ myndighet genom ett
beslut, grundat på en bedömning av frågor, som det ankommer på judiciell
myndighet att pröva, undandrar ärendet från den judiciella prövningen Detta
skulle bh fallet, därest prövningen enligt jordrationaliseringslagen gene1
ellt skulle grundas på tillåtligheten av den ändring i fastighetsindelningen,
som ett forvarv förutsätter. Enligt lantmäteristyrelsens uppfattning tillgodoser
den av utredningen föreslagna lösningen såväl den ena som den andra av
de bada ovan anförda synpunkterna.

I fråga om tilläggsstadgandets räckvidd anför lantbruksstyrelsen:

Om t. ex i en by antalet jordbruk är så ringa, att lantbruksnämnden anser,
att en fortsatt minskning icke kan ske utan att byns bestånd äventyras
“Il skada för bygden, har lantbruksnämnden möjlighet att med stöd av 4 8
andra stycket yagra tillstånd till sammanköp varigenom två eller flera hela

*ammanföres i en ägo. Om däremot en brukningsenhet
uppdelas, så att delarna sammanlägges med närliggande jordbruk, är nyssnämnda
lagrum icke tillämpligt. Det torde emellertid vara uppenbart att
provningen har inte till avgörande del är av fastighetsteknisk natur utan

t/KlaJlI^0niunat2på Jantbruksnanmden. Styrelsen utgår emellertid ifrån,
att bortfall av bestående enheter, vilkas bibehållande framstår som angeläget
ur jordpobtisk synpunkt, kan hänföras till sådan uppenbart olämplig ändring
av indelningen i brukningsenheter, som kan hindras med stöd av 3 §.

Lantbruksstyrelsen har i detta sammanhang övervägt möjligheten av att
från tillämpningsområdet för ifrågavarande lagstiftning utesluta sådana
förvärv av fastighetsdel som för sitt genomförande kommer under lantmäterimyndigheternas
prövning. Styrelsen anför:

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

Styrelsen får först framhålla, att överföring av fastighetsdel för sammanläggning
med annan fastighet kan ha mycket stor jordpolitisk betydelse ur
andra jordpolitiska aspekter än de som avse indelningen i brukningsenheter.
Det kan t. ex. vara fråga om mycket avsevärda överlåtelser av skogsmark.
Det kan också inträffa, att överlåtelse sker av helt jordbruk för sammanläggning
med annat jordbruk med undantag t. ex. endast av en mindre tomtplats.
Det vore i sådana fall icke rimligt, om förvärvet skulle undantagas från
prövning enligt jordförvärvslagen endast därför, att det vore förknippat med
en obetydlig fastighetsbildningsåtgärd för annat ändamål än jordbruk. Det
torde med hänsyn till sådana fall icke kunna ifrågasättas, att alla förvärv,
som föranleder “provning enligt jorddelningslagen, skulle undantagas från
jordförvärvsprövning i “den ordning jordrationaliseringslagen anger. Däremot
skulle kunna övervägas, att sådana förvärv av fastighetsdel, som omfattar
endast mindre områden (under viss areal eller under visst värde o. d.)
bleve fria från dylik prövning. Emellertid kan förhållandena vara sådana
att även dylika områden lämpligen bör inlösas för att användas för rationaliseringsändamål.
Det kan därför inte vara lämpligt att de generellt undantages
från lantbruksnämndernas prövning. Lantbruksstyrelsen anser därför
utredningens förslag, att även dylika fång skulle anmälas till lantbruksnämnden,
väl motiverat. Den önskvärda förenklingen torde i stället få sökas
i enkla och smidiga former för samarbetet mellan lantbruksnämnder och
lantmäterimyndigheter.

Lantmäteristyrelsen berör samma fråga och har en delvis avvikande mening.
Inledningsvis yttrar styrelsen:

Det ligger i sakens natur att en lagstiftning av den föreslagna räckvidden
medför verkningar, som bland allmänheten lätt uppfattas som hinder för
privata initiativ. Därigenom kan de enskilda hämmas i sin strävan att själva
taga upp rationaliseringsfrågor. Det framstår därför såsom angeläget att i
görligaste mån begränsa lagens tillämpning till sådana fång, som är av praktisk
betydelse ur jordpolitisk synpunkt och som icke kan antagas bli på annat
sätt tillfredsställande prövade i nämnda hänseende. Även andra skäl
synes tala för en begränsning av lagens räckvidd. Det förefaller ofrånkomligt
att ju fler bagatellfall som skall prövas, desto mindre tid kan ägnas
prövningen av de fall, där det finnes påtagliga intressen att bevaka. Det torde
med andra ord kunna sättas i fråga om en prövning av samtliga jordförvärv
är den med hänsyn till lagstiftningens syfte effektivaste. Är antalet
självklara fall stort, förefaller det därför styrelsen, att rationaliseringsarbetet
i sin helhet skulle gagnas genom en koncentration av prövningen till sådana
fall, som icke på förhand kan med stor grad av sannolikhet bedömas
som legitima ur lagens synpunkt. Enligt styrelsens mening kan också utan
äventyrande av den föreslagna jordrationaliseringslagens syfte dess räckvidd
begränsas genom en lätt genomförbar, mindre jämkning.

Lantmäteristyrelsen föreslår så, att 1 § kompletteras med ett stadgande
av innehåll att från lagens tillämpningsområde undantages förvärv av sådan
fastighetsdel, som efter avstyckning, varom ansökan sker inom viss tid
efter fångesdagen, sammanlägges med'' annan fastighet, varå ägaren själv
driver jordbruk. Dock bör enligt styrelsens förslag undantagsstadgandet icke
gälla, där förvärvarens brukningsenhet efter sammanläggningen omfattar
större areal än som kräves för ett normjordbruk med erforderlig skog. Styrelsen
anför vidare:

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

Med en sådan begränsning synes man icke behöva befara att de syften,
som återspeglas av bestämmelserna i 3 och 4 §§ jordrationaliseringslagen,
skulle bli mindre väl tillgodosedda. I de angivna fallen torde nämligen den
jordpolitiska prövning som skall ske vid avstyckningsförrättningen vara
tillfyllest och någon personprövning torde icke vara aktuell, eftersom köparen
själv bedriver jordbruk på den av honom tidigare ägda fastigheten.
Mot en undantagsbestämmelse av antytt slag har hävdats, att det kan vara
motiverat med en tillämpning av inlösenbestämmelserna även vid kompletteringsförvärv
av del av fastighet. Vid detta slag av förvärv torde det dock
endast sällan vara lämpligt eller praktiskt möjligt att genomföra en inlösen.
Förutsättningen härför får nämligen antagas vara antingen att området
omedelbart utan ändring av gränserna kan avstyckas för att sammanläggas
med annan fastighet eller också att området är så stort eller förhållandena
i övrigt sådana, att avstyckning till fastighet för sig kan ske enligt
de bestämmelser som finnes i jorddelningslagen. Tillämpningen av inlösenbestämmelserna
torde vidare böra ske med särskild försiktighet då det gäller
kompletteringsförvärv. I det stora flertalet fall utgör nämligen dessa
ett led i rationaliseringsåtgärder som påbörjats på enskilt initiativ i vällovliga
syften. Att i sådana fall tillgripa inlösen för att främja andra rationaliseringsföretag
skulle säkerligen ofta uppfattas såsom opåkallat och motverka
tillkomsten av värdefulla initiativ från jordbrukarnas sida. Av sålunda
antydda skäl synes man kunna utgå från att antalet fall, då inlösen av
fastighetsdel, som ingått i kompletteringsförvärv, vore sakligt berättigad
och praktiskt möjlig torde bli få.

Såsom ytterligare skäl för sitt förslag att ställa vissa kompletteringsförvärv
utanför lagen andrager lantmäteristyrelsen:

Lantmäteriet besväras sedan åtskilliga år av en betydande arbetsbalans.
Det har därför varit nödvändigt att på olika sätt göra förrättningsverksamheten
enklare och effektivare. Även om bestämmelserna i den föreslagna
jordrationaliseringslagen till äventyrs i flertalet fall endast skulle
föranleda ett avbrott i förrättningarna för prövning av förvärvet, medför
ett sådant avbrott i regel merarbete ävensom tidspillan och ökade resekostnader
för lantmäteriorganisationen. Därtill kommer olägenheterna för sakägarna
av att tiden från det en förrättning sökes till dess den avslutas
kommer att utsträckas avsevärt. Antalet av de kompletteringsfall, som
enligt styrelsens mening lämpligen bör undantagas från jordrationaliseringslagens
tillämplighetsområde, kan enligt den av utredningen förebragta
statistiken antagas vara av storleksordningen 800 förvärv om året. Den
förenkling och kostnadsbesparing, som skulle kunna vinnas genom den
åsyftade begränsningen av tillämplighetsområdet, blir därför betydande.

Till tanken att i större eller mindre omfattning undantaga kompletteringsförvärv
från tillämpningsområdet för den föreslagna lagen ansluter sig
bl. a. länsstyrelserna i Kronobergs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands,
Kopparbergs och Västernorrlands län, lantbruksnämnderna i Uppsala, Värmlands
samt Göteborgs och Bohus län ävensom lantmätareföreningen och
praktiskt taget samtliga överlantmätare.

Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker förslaget att ge den
nya lagen endast begränsad giltighetstid. Annan mening uttalas
emellertid av lantbruksstyrelsen:

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Av vad styrelsen tidigare anfört rörande sina sypunkter på jordförvärvslagstiftningen
torde framgå, att det enligt styrelsens uppfattning icke är
önskvärt att en dylik lag skall behöva ingå som en permanent del i den
svenska jordlagstiftningen, utan att densamma bör bortfalla, så snart den
ej kan anses såsom ett nödvändigt instrument för strävandena att trygga
och främja en ändamålsenlig utveckling inom jordbruket. Det synes emellertid
icke möjligt att nu överblicka, när lagen skall kunna undvaras, och
i vart fall torde det icke vara sannolikt, att läget skall förändras så
snabbt att restriktionerna i fråga om rätten att förvärva jordbruksfastigheter
skulle kunna slopas redan vid utgången av den av utredningen föreslagna
giltighetstiden för lagen. Vad angår de bestämmelser, som avses skola
ersätta förköpsdagen, må vidare anmärkas, att denna lag icke är tidsbegränsad.
Eftersom den förändring av fastighetsstrukturen,^ som dessa bestämmelser
avser att främja, måste beräknas komma att påga under avsevärd
tid framåt, torde här skälen för att göra bestämmelserna tidsbegränsade
vara än svagare. Som en ytterligare omständighet, vilken talar mot
att lagen skulle tidsbegränsas på sätt utredningen föreslagit, må anföras,
att man i så fall skulle vara nödsakad att redan om cirka tre år igångsätta
det förberedande arbetet med eu omprövning av lagen. Det kan
dock knappast väntas att man redan vid sagda tidpunkt skall ha vunnit
sådana erfarenheter eller att läget skall ha ändrats så, att en dylik omprövning
kan ge något väsentligt resultat. Styrelsen anser det i stället vara
att förorda, att lagen icke göres tidsbegränsad men att man givetvis skall
vara inställd på att följa läget och upptaga frågan om eventuella ändringar
i eller upphävande av lagen, så snart förhållandena utvecklat sig så att
en dylik omprövning förefaller motiverad. Om denna ståndpunkt ej skulle
godtagas, vill styrelsen i andra hand förorda att lagen skall få längre giltighetstid
än utredningens majoritet föreslagit, förslagsvis tio år.

Åsikten att lagen bör göras permanent delas av ett par länsstyrelser och
hushållningssällskap samt några lantbruksnämnder ävensom skogs- och

flottningsarbetareförbundet.

Departementschefen

I fråga om den nya lagstiftningens allmänna uppbyggnad biträder jag
utredningsförslaget. Det sätt, varpå förköpslagens bestämmelser jämkats
och infogats i jordförvärvslagsstiftningen, synes utan tvekan innebära en
förbättring av nu rådande ordning. Den föreslagna lagen kommer säkerligen
att visa sig vara ett lämpligt rationaliseringsinstrument och behöver
knappast ge anledning till onödiga friktioner. Att under sådana omständigheter,
såsom förordats i några yttranden, uppskjuta avgörandet i avbidan
på den kommande fastighetsbildningslagstiftningen torde icke böra
komma i fråga. Ej heller finner jag tillräckliga skäl att villfara önskemålet
om en annan systematik av de materiella reglerna i lagförslaget. Utformningen
av dessa regler är i väsentliga stycken välkänd från 1945 och 1948
års jordförvärvslagar, och ändringar däri bör givetvis ske med viss återhållsamhet.
För övrigt synes den iakttagna systematiken vara väl lämpad
för praktiskt bruk. Först angives nämligen de ovillkorliga förvärvsförbudcn
(3 §), sedan de förbud från vilka undantag kan göras då vissa bestämda

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

förutsättningar föreligger (4 §) och till sist ett förvärvshinder som grundas
på ett friare bedömande (5 §).

I likhet med åtskilliga remissinstanser anser jag, att lagen bör få samma
rubrik som gällande jordförvärvslag. Av praktiska skäl torde den
gängse benämningen »jordförvärvslag» böra inom parentes fogas till rubriken.
— Jag anser även, att termen »hinderfrihetsintyg» bör utbytas mot det
redan nu brukliga ordet »förvärvstillstånd». Det synes då också följdriktigast
att beteckna den handling, varigenom ett förvärvsärende anhängiggöres,
såsom »ansökan» i stället för »anmälan».

Beträffande lagens räckvidd och då främst tanken på att stadga
en viss undre areal- eller värdegräns torde av vad lantbruksstyrelsen
därom anfört klart framgå, att någon sådan begränsning icke bör
ske. En undantagsbestämmelse för smärre fastigheter skulle dessutom kunna
öppna möjligheter att kringgå lagen genom successiva förvärv. Emellertid
är det uppenbart, att tillståndsgivningen beträffande dylika fastigheter
ofta kan göras mycket liberal utan att lagens syften åsidosättes. I detta
sammanhang ma också förutskickas, att jag ämnar föreslå uppmjukning
av lagen i fråga om förvärv av områden som skall avstyckas.

Mark som ingår i stadsplan synes utan olägenhet kunna lämnas
utanför förvärvskontrollen. Åtminstone på längre sikt kan lantbruksnämnd
knappast ha några intressen att tillvarataga inom dylikt planområde. Detsamma
gäller mark som enligt byggnadsplan är avsedd för annat ändamål
än jordbruk eller skogsbruk, därest planen överensstämmer med den sedan
1948 gällande byggnadslagstiftningen. Däremot förefaller det icke rådligt att
undantaga även mark, som i regionplan eller generalplan upptagits för
tätbebyggelse. I enlighet med vad nu anförts vill jag förorda, att i 1 § intages
ett nytt undantagsstadgande för förvärv av egendom som ingår i stadsplan
eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för
annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

Enligt gällande jordförvärvslag är kommun, varmed avses alla såväl
borgerliga som kyrkliga förvaltningsenheter av kommunal natur, befriad
t rån skyldighet att söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet. Däremot
är även kommunerna underkastade bestämmelserna i förköpslagen. Då nu
dessa båda lagar hoparbetats har utredningen föreslagit, att den princip
som gäller enligt förköpslagen skall tillämpas och att alltså i den nya lagen
intet undantag skall göras i fråga om kommunernas jordförvärv. Remissinstanserna
har i denna fråga haft delade meningar.

Detta spörsmål var föremål för ingående överväganden i samband med
tillkomsten av 1945 års jordförvärvslag. I det sakkunnigbetänkande som
tåg till grund för nämnda års lagstiftning hade föreslagits, att kommunernas
jordförvärv skulle undantagas från tillståndstvånget. Det lagförslag som
av Kungl. Maj :t framlades för riksdagen upptog däremot icke något sådant
undantag. Till motivering härav anförde föredragande departementschefen

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

att syftet med lagstiftningen syntes bli bäst tillgodosett, om det övervägande
antalet förvärv inpassades under kontrollförfarandet, samt att det därför
borde åligga även kommun att underställa sina förvärv föreskriven prövning.
I riksdagen väcktes emellertid motioner att kommun skulle befrias
från skyldighet att söka tillstånd. Vederbörande utskott yttrade i sitt utlåtande,
att det syntes kunna förutsättas att kommun icke förvärvade jordbruksfastighet
i strid mot lagens syfte. Därutöver framhölls att det för
kommunernas del särskilt ofta torde vara angeläget att den tidsutdräkt
som var förenad med tillståndsprövningen kunde undvikas. Av dessa skäl
tillstyrkte utskottet att kommunernas förvärv skulle få ske utan tillstånd.
Detta blev också riksdagens beslut.

Samma fråga behandlades även av 1951 års riksdag. En lantbruksnämnd
hade hemställt om sådan ändring av jordförvärvslagen, att kommun ålades
att söka tillstånd med avseende å förvärv av jordbruksfastighet, som var belägen
utom kommunens gränser. Som skäl härför anfördes, att det förekommit
att kommun i kapitalplaceringssyfte inköpt skogsfastigheter i annan
socken. Dåvarande departementschefen uttalade emellertid i propositionen
nr 24 att, med hänsyn till vad som förekommit vid 1945 års riksdag och då
regeln om tillståndsfrihet för kommun i praktiken ej torde ha medfört
några nämnvärda olägenheter, han icke ansåg sig böra förorda någon ändring
i jordförvärvslagen i denna del.

För egen del anser jag väl att kommunernas förvärv av jordbruksfastigheter
icke bör lämnas helt utanför den nu föreslagna jordförvärvslagstiftningen,
särskilt som denna avser att ersätta jämväl förköpslagen. Emellertid
är det av största vikt att kommunerna i god tid kan försäkra sig om de
markområden som erfordras för tätbebyggelsens ändamålsenliga utveckling.
Kommunernas förvärv av mark för tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar bör därför icke försvåras. Detsamma gäller kommunernas
förvärv av mark för andra ändamål, som det direkt ankommer
på dem att tillgodose. En hel del sådana markförvärv, som nyss sagts, kan
redan enligt de föreslagna undantagen i fråga om mark, som ingår i planlagt
område eller avstyckats för andra ändamål än jordbruk eller skogsbruk,
ske tillståndsfritt. Jag ämnar även föreslå vissa undantag från tillståndstvånget
i fall, då ett fång medför fastighetsbildande åtgärd. Även detta
förslag, för vilket jag strax skall redogöra, torde ej sällan beröra kommuner.
Utöver de nu nämnda fallen bör emellertid enligt min mening stadgas
undantag för sådana fall då egendom förvärvas av kommun eller annan
dylik samfällighet för något av de ändamål, som angives i 1 § 4, 7 och 16
expropriationslagen. Härigenom undantages kommunernas förvärv av jordbruksfastighet
för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden (punkt
7), för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar (punkt 16)
samt för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun
att tillgodose (punkt 4). I övriga fall, då kommun äger söka rätt till
expropriation, torde förvärvet regelmässigt avse antingen egendom, som icke
är taxerad såsom jordbruksfastighet, eller markområde, som avstyckats eller

4 Ilihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 165

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

skall avstyckas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Det torde
därför, med den utformning departementsförslaget fått, endast i rena undantagsfall
bli nödvändigt för kommun att söka tillstånd till förvärv av fastighet
för ändamål, som kan grunda rätt för kommunen att söka expropriation.
Om kommun för annat ändamål, t. ex. för att trygga kommunens behov av
bränsle eller måhända enbart för kapitalplacering, vill förvärva jordbruksfastighet,
synes det icke finnas anledning att befria kommunen från skyldighet
att söka förvärvstillstånd.

Vad särskilt angår de ecklesiastika förvärven för kapitalplacering vill
jag utöver vad lantbruksstyrelsen andragit framhålla, att de år 1942 givna
rekommendationerna för placering av prästlönejordsfond knappast kan anses
fullt aktuella numera. För den allmänna jordbrukspolitiken har sedan
dess uppdragits riktlinjer som icke minst berör dispositionen av våra skogstillgångar.
För undvikande av konflikter med dessa riktlinjer torde det vara
nödvändigt, att berörda fonder i ökad omfattning placeras även i annan värdebeständig
egendom än jord och skog. Ä andra sidan vill jag också framhålla
att sådant »särskilt skäl», som enligt 4 § i lagförslaget kan motivera
förvärvstillstånd i vissa fall, understundom bör anses föreligga med avseende
å de kyrkliga förvärven. Så kan t. ex. vara fallet, där en församling till
gagn för jordbruksnäringen sålt viss egendom och sedan i stället vill köpa
annan jordbuksfastighet av ungefär samma storlek.

De av mig här föreslagna bestämmelserna rörande kommuns jordförvärv
förutsätter, att en kommun, som söker lagfart på jordbruksfastighet, genom
protokollsutdrag eller på annat tillförlitligt sätt lämnar inskrivningsdomaren
upplysning om för vilket ändamål förvärvet skett. Man får givetvis utgå
från att det av kommunen uppgivna ändamålet överensstämmer med dess
verkliga avsikter med förvärvet. Inskrivningsdomaren har därför icke att
ingå på någon prövning av denna fråga. Däremot tillkommer det honom att
undersöka, huruvida det uppgivna ändamålet är sådant att enligt lagen förvärvstillstånd
ej erfordras. I tveksamma fall ligger det alltså i kommuns
intresse att söka lagfart så skyndsamt att, om det visar sig att förvärvstillstånd
erfordras, ansökan härom kan inges inom föreskriven tid.

I valet mellan förköpslagens och den gällande jordförvärvslagens olika
ståndpunkter med avseende å förvärv från konkursbo anser jag i
likhet med utredningen, att övervägande skäl talar för att sådana förvärv
skall falla under den nya lagen.

Frågan om lagens ställning till sådana förvärv, som enligt annan författning
fordrar Kungl. Maj : t s eller länsstyrelsens tillstånd
eller länsstyrelsens förklaring att förvärvet är av beskaffenhet att få ske
utan sadant tillstand, har i viss man kommit i annat läge, eftersom utredningens
förslag till ny bolagsförbudslag nu inte upptagits till behandling.
Då tillståndsprövningen enligt bolagsförbudslagen ankommer på Kungl.
Maj :t, måste uppenbarligen ett motsvarande undantagsstadgande inflyta i
den nya jordförvärvslagen. Av praktiska skäl synes detta undantagsstadgande
böra omfatta även förvärv som skall prövas enligt 1916 års lag om vissa

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom in. in. Vid tillämpningen
av dessa båda lagar bör emellertid lantbruksnämndens yttrande självfallet
i regel inhämtas. — Beträffande de mera fåtaliga förvärv, som sker genom
försäljning av kyrklig jord eller göres av universitet, ansluter jag mig till
utredningens förslag att inordna dem under den nya lagen. Vad jag tidigare
anfört i fråga om de ecklesiastika förvärven torde vara tillämpligt även å
universitetsförvärven.

En given följd av rationaliseringsprövningens inlemmande i jordförvärvsprövningen
blir att de s. k. landsfiskalsintygen måste avskaffas.
Den arbetsökning för lantbruksnämnderna, som kan följa härav, torde komma
att mer än väl uppvägas av lättnaden i landsfiskalernas arbetsbörda.
Emellertid är det angeläget att handläggningen av förvärvsärendena organiseras
så att den kan ske snabbt och icke leder till behov av personalförstärkningar.
Detta torde nödvändiggöra delegering i viss utsträckning av beslutanderätten
i tillståndsärendena. Bestämmelser härom bör inflyta i instruktionen
för lantbruksnämnderna, och ämnet ligger således något vid sidan
om detta lagstiftningsärende. Det oaktat vill jag här ange en del synpunkter,
som enligt min mening bör beaktas vid utformandet av dessa bestämmelser.
En riktlinje bör vara att samtliga beslut skall fattas på nämndens
vägnar och att ansvaret för dem ytterst skall kunna läggas på nämnden
som sådan. Det bör således icke ifrågakomma att direkt genom instruktionen
tillägga viss befattningshavare några befogenheter som enligt lagen
tillhör nämnden. Fastmera bör det, inom vissa gränser, ankomma på nämnden
att själv avgöra i vilken omfattning och till vilken befattningshavare den
vill delegera sin beslutanderätt. I fråga om gränsdragningen bör till en början
gälla, att avslagsbeslut alltid skall fattas av nämnden själv liksom även
tillståndsbeslut, som förenas med vitesföreläggande. Bortsett från de alldeles
självklara rutinärendena bör samråd alltid ske med vederbörande ortsombud
eller, där lantmäteriförrättning ifrågakommer, med lantmätaren.
Skulle härvid yppa sig olika meningar, bör avgörandet givetvis hänskjutas
till nämnden. Detsamma bör gälla i övriga fall då tillståndsfrågan kan vara
tveksam. Det förefaller knappast lämpligt att betunga nämndens enskilda
ledamöter och än mindre dess ortsombud med uppdrag att besluta å nämndens
vägnar. Av befattningshavarna kommer naturligtvis lantbruksdirektören
närmast i åtanke, men möjlighet bör finnas att delegera viss beslutanderätt
även till annan tjänsteman. Bemyndigandet bör alltid vara tidsbegränsat,
så att nämnden föranledes att tid efter annan överväga dess ändamålsenlighet.
Dessutom bör nämnden beredas tillfälle att kontinuerligt följa lillståndsgivningen.
Delta kan lämpligen tillgå så, alt de utfärdade tillstånden
antingen anmäles vid nästföljande sammanträde eller också förtecknas på
listor, som mellan sammanträdena översändes till ledamöterna. Att bemyndigandet
när som helst kan återkallas ligger i sakens natur. För ernående
av viss stadga och enhetlighet torde slutligen böra föreskrivas skyldighet
för nämnden alt inhämta lantbruksstyrelsens godkännande av varje särskilt
bemyndigande av förevarande slag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

I fråga om gränsdragningen mellan lantmäteriets och
lantbruksorganisationens verksamhetsområden anser
jag i likhet med utredningen önskvärt att få till stånd så klara regler som
möjligt. Det föreslagna tillägget till 3 §, enligt vilket lantbruksnämnd kan
hindra förvärv som nämnden finner medföra uppenbart olämplig ändring
av indelningen i brukningsenheter, är såsom lagberedningen med skärpa
framhållit ur denna synpunkt mindre tillfredsställande. Som skäl för tillägget
har åberopats att det för allmänheten skulle verka förbryllande och
stötande, om först en myndighet meddelade förvärvstillstånd och sedan en
annan myndighet vägrade avstyckning av den förvärvade egendomen.
Emellertid torde denna olägenhet kunna avhjälpas på så sätt att lantbruksnämnden
vid meddelande av förvärvstillstånd i förekommande fall tillkännager
att därmed ej tagits ställning till fastighetsbildningsfrågan. För övrigt
lärer nämnden i dylika fall ofta begagna sig av den nyinförda möjligheten
att göra förvärvstillståndets giltighet beroende av att avstyckningen
genomföres. Ett sådant villkor innebär ju redan i och för sig en fingervisning
om att fastighetsbildningsfrågan ännu är oprövad. Med hänsyn till
dessa olika möjligheter att bemästra problemet finner jag tillräckliga skäl ej
föreligga att i lagen upptaga ifrågavarande regel. — I samband härmed må
påpekas, alt lantbruksnämnderna enligt 4 § får möjlighet att förebygga
olämplig ändring av indelningen i brukningsenheter i sådana fall då ändring
kan ske utan avstyckning. Bland annat regleras här det av lantbruksstyrelsen
i detta sammanhang uppmärksammade fallet att en brukningsenhet uppdelas
så, att dess bestånd äventyras. Även i jorddelningslagen gives regler av
liknande innehåll för fall där uppdelningen sker genom lantmäteriförrättning.

Möjligheten av att från lantbruksnämndernas tillståndsgivning utesluta
kompletteringsförvärv, som föranleder lantmäteriförrättning,
bär redan tidigare varit föremål för statsmakternas bedömande. År 1949 gjorde
nämligen lantbruksstyrelsen en framställning i bland annat detta hänseende
med förslag, att det i viss utsträckning skulle överlämnas åt lantmätarna
att handha den jordpolitiska kontrollen enligt jordförvärvslagen. Som
skäl anförde styrelsen, att jordförvärvslagens regler i förevarande fall ofta
föranledde svårigheter och dubbelarbete. Det förekomme ej sällan att lantmäteriförrättning
begärdes under hänvisning till ett muntligt avtal om förvärv
och att köpehandlingar sedan upprättades i samband med förrättningen.
Därefter måste emellertid förrättningen avbrytas för att köparen skulle
få tillfälle att söka tillstånd till förvärvet. Ett dylikt avbrott kunde innebära
betydande olägenheter för sakägarna. Det kunde icke undgås att omgång
och tidsutdräkt uppkomme så länge genomförandet av ett förvärv
vore beroende på prövning av två olika myndigheter. Några olägenheter av
den föreslagna ändringen syntes ej vara att befara. Flertalet kompletteringsförvärv
vore av sådan beskaffenhet, att anledning till erinran icke
lörelåge, och olämplig fastighetsbildning komme att förhindras genom bestämmelserna
i jorddelningslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

I proposition till 1951 års riksdag (nr 24) behandlades bland annat denna
framställning, varvid dåvarande departementschefen förklarade sig icke
vara beredd att tillstyrka lantbruksstyrelsens förslag såvitt anginge kompletteringsförvärven.
Visserligen torde förvärv, avseende utökning av en
brukningsdel till tvåfamiljsjordbrukets storlek, i allmänhet icke böra förhindras,
uttalade departementschefen, men ginge utvidgningen längre, borde
— bortsett från smärre arronderingsltöp — en strängare lämplighetsprövning
företagas. Prövningen borde förbehållas lantbruksnämnderna, som
genom sin sammansättning torde äga särskilda förutsättningar för uppgiften.
För vinnande av enhetlighet vore också önskvärt att frågan, huruvida
ett kompletteringsköp borde tillåtas, handlades av samma organ vare
sig det föranledde lantmäteriförrättning eller ej. Det kunde vidare vara av
stort intresse att lantbruksnämnden vid kompletteringsköp finge tillfälle
att inleda förhandlingar med parterna om en ur rationaliseringssynpunkt
lämpligare lösning.

Ehuru lantbruksstyrelsens förslag i denna del sålunda icke biträddes i
propositionen, uppkom frågan motionsvägen vid samma riksdag. Tredje
lagutskottet yttrade i utlåtande nr 2, att förslaget visserligen skulle bidraga
till att minska den omgång, som för närvarande ofta vore förbunden med
kompletteringsförvärv. I anseende till den ingripande beskaffenheten av förslaget
och till att det skulle föranleda lagändring, fann utskottet dock lämpligt,
att förslaget bleve föremål för överväganden i samband med att i sinom
tid frågan om jordförvärvslagens fortsatta giltighet toges upp. Utskottets
utlåtande blev sedermera godkänt av riksdagen.

Om jordförvärvslagstiftningen, såsom nu föreslås, alltjämt skall bestå, bör
den självfallet icke få större räckvidd än som erfordras för att dess syften
skall bli tillgodosedda. Ur såväl allmänhetens som de berörda myndigheternas
synpunkt är det angeläget att undvika onödig omgång och fördyrande
dubbelarbete. Med hänsyn härtill bör på nytt övervägas, huruvida icke förevarande
spörsmål skall kunna bringas till en positiv lösning. Svårigheterna
är emellertid uppenbara. Visserligen föranleder jorddelningslagens bestämmelser
till att rationaliseringsintresset skall i viss mån beaktas även vid
avstyckningsförrättning. Men detta intresse kan icke fullt ut tillgodoses utan
medverkan av lantbruksnämnderna, som handhar de mera aktiva rationaliseringsmedlen.
Emellertid förekommer ett stort antal kompletteringsförvärv,
där anledning icke finnes till något aktivt ingripande av lantbruksnämnd.
Fråga kan t. ex. vara om köp av ett mindre område för gränsrätning,
inkorporering av enklav, utvidgning av gårdsplats eller dylikt. I
sådana fall torde det också i regel vara uppenbart att den åsyftade markanvändningen
även är den ändamålsenligaste, och lantbruksnämnden lärer
sällan eller aldrig ha intresse av att söka åstadkomma en alternativ lösning.
Såsom lantmäteristyrelsen antytt, är det också ofta praktiskt ogörligt att
utbryta en frånsåld fastighetsdel för annat ändamål än det vid köpet
åsyftade.

Enligt min mening bör lantbruksnämnderna i viss utsträckning befrias

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

från att taga befattning med ärenden av nu angivet slag. De får därigenom
mer tid att ägna åt sina stora positiva rationaliseringsuppgifter. Ett undantagsstadgande
av denna innebörd måste emellertid vara så avgränsat, att
det ej medger förvärv som kan strida mot lagens syften. Med hänsyn härtill
bör för stadgandets tillämplighet först och främst fordras, att föremålet
för utökningen är ett jordbruk varåt förvärvaren ägnar sig. Vidare torde
böra uppställas vissa ytterligare garantier för att lantbruksnämnden blir
inkopplad i önskvärd utsträckning. Några remissinstanser har härutinnan
tänkt sig, att stadgandet skulle kunna begränsas till att avse områden under
viss areal eller visst värde. En sådan gränsdragning förefaller emellertid
mindre ändamålsenlig, då varken areal eller värde alltid ger ett riktigt uttryck
för markens jordpolitiska betydelse. En lämpligare avgränsning torde
kunna ernås på grundval av storleken hos den genom förvärvet utökade
brukningsenheten. Lantmäteristyrelsens förslag att från lantbruksnämndernas
tillståndsprövning undantaga kompletteringsförvärv, som icke leder
till större brukningsenhet än ett normjordbruk med erforderlig skog, synes
mig dock för vittgående. Försiktigheten lärer bjuda att i stället sätta gränsen
för undantagsstadgandets räckvidd vid familjejordbrukets nivå. Man torde
kunna utgå från att en kompletteringsåtgärd inom en så begränsad ram i
flertalet fall tillgodoser ett påtagligt rationaliseringsbehov. Kan det emellertid
antagas att tillskottsmarken skulle med större fördel kunna läggas till något
annat jordbruk än förvärvarens, synes förvärvet vara av sådant intresse
för lantbruksnämnden att denna alltid — oberoende av den nya brukningsenhetens
storlek — bör pröva förvärvsfrågan. Undantagsstadgandet bör alltså
icke gälla i detta fall.

Det får ankomma på fastighetsbildningsmyndigheten att bedöma om de nu
angivna förutsättningarna är för handen. Även där så är fallet, bör emellertid
myndigheten ha möjlighet att hänvisa förvärvaren till lantbruksnämnden
för sökande av törvärvstillstånd. Redan enligt gällande lantmäteriinstruktion
är lantmätaren skyldig att samråda med lantbruksnämnden så snart
denna kan antagas ha intresse av ärendet. Anledning till samråd kan särskilt
föreligga, om genom förvärvet skulle uppkomma en brukningsenhet av
mera diskutabel typ. Fråga kan till exempel vara om utökning av ett stödjordbruk
till sådan storlek, att brukningsenheten ej längre kan hänföras til!
stödjordbruk men ej heller blir ett fullständigt jordbruk (jfr 19 kap. 3 §
2 mom. 1 andra stycket jorddelningslagen). Samråd bör också ske därest förvärvaren
ämnar hos lantbruksnämnden söka ekonomiskt stöd till kompletteringens
genomförande. Skulle vid samrådet lantbruksnämnden uttala tvekan
om förvärvets lämplighet eller är det eljest tydligt, att nämnden har intresse
av att pröva förvärvsfrågan, bör lantmätaren hänvisa sökanden till nämnden
för utverkande av förvärvstillstånd. — Den undantagsbestämmelse som jag
av nu anförda skäl vill förorda torde lämpligen böra införas i 1 och 2 §§ av
den nya lagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

I likhet med det övervägande antalet remissinstanser delar jag utredningens
uppfattning att lagen bör få blott tidsbegränsad giltigh
e t, så att dess verkningar kan prövas innan slutlig ställning tages till
frågan om dess fortbestånd. Även om fem år skulle vara en i och för sig lämplig
prövotid bör emellertid, såsom lantbruksstyrelsen antytt, viss tid beräknas
också för insamlande och bearbetning av de under prövotiden vunna
erfarenheterna samt för de ställningstaganden som blir påkallade. Giltighetstiden
synes därför lämpligen böra bestämmas till sju år.

I enlighet med vad nu anförts har inom jordbruksdepartementet på grundval
av utredningens förslag till jordrationaliseringslag utarbetats ett förslag
till ny jordförvärvslag (Bilaga A). Vissa följdändringar innefattas i ett
förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december
1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt (Bilaga B), vilket helt överensstämmer
med vad utredningen föreslagit. Innehållet i de särskilda bestämmelserna
kommer att närmare belysas i följande specialmotivering till departementsförslaget.
Därvid skall också redogöras för sådana avvikelser
från utredningens förslag, som icke är av rent redaktionell natur.

Specialmotivering

1 §.

Huvudregeln i första stycket överensstämmer med såväl gällande jordförvärvslag
som utredningens förslag. Med fast egendom förstås här även del
av och ideell andel i fastighet. Huruvida viss fastighet lyder under lagen
beror på den för fastigheten vid tidpunkten för förvärvet senast fastställda
taxeringen. — Liksom i utredningsförslaget upptages under särskilda punkter
en råd undantag från lagens tillämpningsområde. Innehållet i punkterna
2, 4 och 6 av departementsförslaget har redan behandlats i det föregående.
Rörande punkt 1 anföres i betänkandet:

Denna punkt stadgar, i anslutning till 6 § första stycket jordföl väx vslagen,
att anmälningsplikt icke föreligger för kronan. Detta innebär självfallet
icke att kronans fastighetsförvärv bör få ske oberoende av de jordpolitiska
normerna. Att dessa vederbörligen beaktas torde emellertid har
ligga i sakens natur, liksom också att förvärven regelmässigt föregås av
samråd mellan vederbörande statsmyndighet och lantbruksnämnden. I den
mån föreskrifter härom likväl finnes erforderliga, synes de böra meddelas
i administrativ ordning. Bl. a. torde kunna ifrågasättas att införa bestämmelser,
enligt vilka förvärvsärende, däri olika meningar råder mellan myndigheten
och lantbruksnämnden, skall underställas Kungl. Maj :ts prövning.

I fråga om punkt 3, som i sak i stort sett överensstämmer med punkt 2 i
utredningsförslaget, anföres i betänkandet:

Varken jordförvärvslagen (6 § 2 st.) eller förköpslagen (2 § 1 st.) äger
tillämpning där förvärvaren är fångesmannens make, avkomling, adoptivbarn
eller dess avkomling eller också fångesmannens syskon eller syskons

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

!’.?rn: 1 ett undantagsfall skall dock den förra lagen tillämpas även å dylika
lorvärvare, nämligen där fråga är om sådan obligatorisk avyttring som i
jordrationaliseringslagen påbjudes i 13 §. Bland lantbruksnämnderna har
meningarna visat sig vara delade i fråga om dessa bestämmelser. Somliga
har forordat inskränkningar i dem eller rent av deras avskaffande. Andra
har tvärtom kommit med förslag om utvidgning av personkretsen till att
avse även den som är far, mor eller måg till överlåtaren. — Utredningen

,r.. 1(^ve ansett sig böra ifrågasätta att avskaffa släktskapsregeln eller inskranka
dess räckvidd. Så länge fysiska personers jordafång genom bodelning,
arv och testamente är fria från förvärvsprövning, skulle det frampa
som i hög grad irrationellt att förmena en jordägare att redan i livstiden
fritt fördela sin egendom mellan sina anhöriga. Ur denna synpunkt torde
också vara följdriktigast att utsträcka regeln till att avse jämväl syskons
avkomlingar i andra och följande led. Någon olägenhet härav lärer knappast
a ara att räkna med i praktiken. Förslaget att inbegripa även föräldrar kan
utredningen ej biträda. När försäljning sker till föräldrar, torde detta så
gott som aldrig kunna till sin innebörd likställas med en arvsrättlig disposition-
Fastmera måste nog befaras att öppnad möjlighet till okontrollerad
överlåtelse å föräldrar skulle utnyttjas till lagens kringgående. Den som
önskar förvärva en fastighet men ej kan påräkna hinderfrihetsintyg för egen
de! skulle då exempelvis kunna låta en vuxen son förskaffa sig intyg och
sedan via sonen få fastigheten överförd på sig själv.

I en rundskri\ else från lantbruksstyrelsen till lantbruksnämnderna bär
upptagits frågan huru jordföi''A’ärvslagen skal! tillämpas, där anhörig som
har avses förvärvar jordbruksfastighet gemensamt med sin make. Bl. a.
framhölls^ att det ofta berodde på ren tillfällighet, om fångeshandlingen
angave båda eller blott den ena av makarna som förvärvare, samt att i det
senare fallet den andra maken likväl merendels finge giftorätt i egendomen.
Ski helsen utmynnade i uttalandet aAr den åsikten, att jordförväi''A7stillstånd
icke eifordrades i dylika fall oavsett fångeshandlingens formulering. Åt vad
lantbruksstyrelsen salunda ansett sig kunna uttolka ur j ord för värvs la gen
har givits direkt uttryck i den nya lagtexten. Utan särskilt stadgande torde
gal a, att anmälningsskyldighet ej heller föreligger vid överlåtelse från
makar till den som är på i lagen angivet sätt släkt med blott den ena av dem.

Punkt 5, som överensstämmer med punkt 6 i utredningsförslaget, har
motsvarigheter i 4 a § första stycket i gällande jordförAärAslag och i 2 § första
stycket försköpslagen. Punkt 7 överensstämmer i sak med punkt 5 i utredningens
förslag. Rörande denna punkt och punkt 4 i samma förslag_ av seende

förvärv av fastighetsdel som för annat ändamål än jordbruk eller
skogsbruk utbrytes genom avstyckning varom ansökan sker sist två månader
efter fångesdagen — yttrar utredningen:

Dessa punkter motsvaras av den bestämmelse i 1 § tredje stycket i gällande
jordförvärvslag, enligt vilken tillstånd ej erfordras, där förvärvet avser område
som avstyckats från jordbruksfastighet för annat ändamål än jordbruk eller
skogsbruk. För sådana fall har ansetts tillräckligt med den jordpolitiska
prövning som bestås vid avstyckningsförrättningen. Utredningen har ansett
Sig kunna utAidga undantagsstadgandet till att gälla också förvärv av område
som ännu icke avstyckats, dock under förutsättning att avstyckning
begäres inom viss kortare tid och äAren kommer till stånd (p. 4). Försittes
den tiden eller blir sökt avstyckning ej fastställd, träder huvudregeln i
tunktion. Detta medför, om ej heller anmälan skett enligt första stycket, i
allmänhet att föi''A''äi’A?et blir ogillt på grund aA'' 10 § i utredningens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Punkt 4 gäller ej, när förvärvet sker först efter avstyckningens fastställande.
Då föreligger nämligen icke någon »del» av fastighet utan två hela fastigheter.
Här ingriper i stället punkt 5. Sedan den nybildade fastigheten blivit
taxerad, beror anmälningsskyldigheten på taxeringen enligt huvudregeln i
första stycket. Eljest skulle ett avstyckat område, som aldrig kommit till
den avsedda användningen eller åter nyttjas för jordbruksändamål, det
oaktat vara undandraget jordpolitisk kontroll för all framtid. • Till skillnad
från vad nu gäller är likgiltigt om fånget avser det område som avstyckas
eller den andra styckningsdelen. Avgörande är det ändamål för vilket
förvärvsegendomen är avsedd enligt handlingarna rörande avstyckningsförrättningen.

Punkt 8, som är likalydande med punkt 3 i utredningsförslaget, äger
motsvarigheter i 1 § tredje stycket jordförvärvslagen och 2 § första stycket
förköpslagen.

Rörande andra stycket hänvisas till specialmotiveringen till 2 §.

De i tredje stycket givna bestämmelserna har delvis motsvarigheter i första
stycket av utredningens förslag samt i 1 § första stycket och 2 § första
stycket i gällande jordförvärvslag. Enligt gällande lag skall tillstånd sökas
inom tre månader efter fångesdagen. För att man skall kunna komma till
ett snabbare avgörande av frågan om förvärvets slutgiltighet, förordar utredningen
nedsättning av tiden till två månader. Enligt utredningens föislag
skall anmälan göras hos den eller de lantbruksnämnder inom vars
verksamhetsområde egendomen ligger. Detta utesluter emellertid icke, framhålles
i betänkandet, att Kungl. Maj :t med stöd av 16 § i utredningsförslaget
kan meddela befogenhet för t. ex. nämndernas ortsombud att mottaga anmälan.

Ett par remissinstanser ifrågasätter, huruvida icke undantaget i
punkt 1 för förvärv av kronan lämpligen borde ulgå. Hovrätten för nedre
Norrland och länsstyrelsen i Uppsala län förordar, att släktskapsundantagei.
i punkt 3 utvidgas till att avse jämväl överlåtarens makes anförvanter. —
Två länsstyrelser, två överlantmätare och en lantbruksnämnd avstyrker förslaget
att nedsätta ansökningsfristen till två månader. Å andra sidan tillstyrkes
detta förslag av lantbruksstyrelsen, vilken också, tillika med bland
andra Svea hovrätt, förordar, att skriftlig form kräves för ansökan. Lagberedningen
in. fl. föreslår att ansökningsrätt skall tillkomma även överlåtaren,
så att förvärvaren icke skall kunna, genom underlåtenhet att göra
anmälan, ensidigt bringa förvärvet att återgå och på så sätt få möjlighet att
spekulera på överlåtarens bekostnad.

Departementschefen. Beträffande undantaget i punkt 1 för förväiv av
kronan biträder jag utredningens förslag. Liksom utredningen förutsätter
jag, att kronans jordförvärv regelmässigt föregås av samråd mellan vederbörande
statsmyndighet och lantbruksnämnden. Emellertid har jag för avsikt
att låta närmare undersöka i vad mån administrativa föreskrifter härom
kan vara påkallade.

Rörande punkt 2 må utöver vad som anförts i den allmänna motiveringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

framhållas följande. Enligt förarbetena till nuvarande jordförvärvslag avses
i denna med kommun även municipalsamhälle, församling, landsting och
annan, borgerlig eller kyrklig, kommunal förvaltningsenhet (sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 år 1945). I 1 § kommunallagen
den 18 december 1953 har emellertid direkt utsagts, att begreppet
kommun avser landskommuner, städer och köpingar. För att framhäva,
att undantaget i punkt 2 avser alla slag av kommunala förvaltningsenheter
har där använts samma uttryckssätt som i 1 § expropriationslagen.

Grunden för släktskapsundantaget i punkt 3 får anses vara den, att en
jordägare ej bör förmenas att redan i livstiden fritt fördela sin egendom
mellan sådana anhöriga inom hans egen och yngre generationer, som skulle
kunna genom bodelning eller arv komma i besittning av egendomen. Såsom
utredningen framhållit, torde utan särskilt stadgande gälla, att tillståndstvång
ej föreligger vid överlåtelse från två makar till den som är på i lagen
angivet sätt släkt med blott den ena av makarna. Det synes under sådana
omständigheter icke innebära någon egentlig utvidgning av undantaget att
låta stadgandet uttryckligen omfatta även anförvanter till fångesmannens
make. För tydlighetens skull har så skett i departementsförslaget. Av ordalagen
torde framgå att stadgandet för att bli tillämpligt å anförvanter till
fångesmannens make förutsätter att äktenskapet består. — Fastighet, som
äges av dödsbo, torde vid tillämpningen av denna lag böra anses tillhöra
dödsbodelägarna och således kunna säljas till någon av dessa utan förvärvstillstånd.

Att, såsom utredningen föreslagit, nedsätta ansökningsfristen från tre till
två månader skulle givetvis kunna medföra vissa fördelar. A andra sidan
får man säkerligen räkna med att åtskilliga förvärvare skulle förbise lagändringen
och därigenom drabbas av rättsförluster. Enligt min mening talar
övervägande skäl för att bibehålla den nuvarande tidsfristen om tre månader-
Med hänsyn till de vittgående rättsverkningarna av försummelse
att söka förvärvstillstånd är det av vikt att ingen tvekan kan råda om den
tidpunkt då förvärvstillstånd sökts. På grund härav torde det vara lämpligt
att uppställa krav pa skriftlig form. — Om i något fall den förvärvade egendomen
skulle ligga under flera lantbruksnämnder, bör det enligt min mening
räcka, att ansökan inges till en av dem. I administrativ ordning torde
få meddelas föreskrifter om ärendets fortsatta behandling i de berörda nämnderna.
Skulle dessa stanna i oförenliga beslut, synes ärendet lämpligen
böra underställas lantbruksstyrelsens prövning. — Med hänsyn till vikten
av att kunna visa, huruvida ansökan inkommit i rätt tid, måste mottagaren
ha ordnad diarieföring, något som icke torde kunna åläggas ortsombuden.
Ortsombuden bör därför ej vara behöriga att mottaga ansökan om förvärvstillstånd.
Däremot synes ombuden böra vara skyldiga att tillhandahålla allmänheten
erforderliga blanketter och tillhandagå med råd i fråga om ifyllandet
av dessa. Jag kommer senare att överväga de instruktionsändringar,
som på grund av detta mitt ståndpunktstagande kan böra vidtagas.

Om, såsom föreslagits, ansökningsrätt tillerkändes även överlåtaren, torde

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

denne gå miste om den rätt till skadestånd, som nu i princip lärer tillkomma
honom, då förvärvaren underlåter att söka förvärvstillstånd. Ej heller
vore med en sådan bestämmelse mycket vunnet gentemot en köpare, som
verkligen bestämt sig för att omintetgöra köpet. Inför lantbruksnämnden
kan han nämligen alltid lämna sådana uppgifter om sina avsikter med
köpet, att nämnden ser sig föranlåten att vägra förvärvstillstånd. En ömsesidig
ansökningsrätt skulle också kunna leda till att kontrahenterna litade
på varandra, så att ansökan försummades. Enligt min mening bör därför
såsom hittills endast förvärvaren vara behörig att söka förvärvstillstånd.

Då det ofta är av vikt för lantbruksnämnden att få exakt uppgift om
köpevillkoren, har en bestämmelse om rätt för nämnden att förelägga sökanden
att inge fångeshandlingen eller avskrift av denna införts i tredje
stycket av 1 §. Har överlåtelse ännu ej skett, bör av skäl, som torde framga
av motiveringen till 5 och 8 §§, sökanden i stället visa, att fastighetsägaren
samtycker till att förvärvstillstånd sökes. Påföljd av att föreläggande ej
efterkommes bör vara att ansökningen kan avvisas utan saklig prövning.

2 §.

Denna paragraf innehåller jämte andra stycket av 1 § de i den allmänna
motiveringen behandlade bestämmelserna, som reglerar fragan om tillstånd
till förvärv av fastighetsdel för sammanläggning med jordbruksfastighet.
Dessutom utgör de båda lagrummen en ersättning för den i det föregående
berörda bestämmelsen i 1 § 4 av utredningsförslaget, enligt vilken från lagens
tillämpningsområde undantages förvärv av fastighetsdel som för annat ändamål
än jordbruk eller skogsbruk utbrytes genom avstyckning varom ansökan
sker sist två månader efter fångesdagen.

Ett stort antal remissinstanser har ställt sig oförstående till
utredningens krav på att avstyckningen måste sökas inom viss tid för att
undantagsstadgandet skall bli tillämpligt. Man har framhållit att den, som
köpt ett område för att till exempel uppföra en sporlstuga och sedan dröjer
med att påkalla avstyckning, därigenom skulle kunna tillskyndas en ur
jordpolitisk synpunkt fullkomligt omotiverad rättsförlust. I nagra yttranden
har även gentemot utredningens uppfattning hävdats, att redan det motsvarande
undantagsstadgandet i gällande lag vore tillämpligt jämväl å förvärv
som skett före avstyckningsförrättningen.

Departementschefen. Enligt såväl den gällande som den föreslagna jordförvärvslagen
leder underlåtenhet att söka förvärvstillstånd till att fånget
blir ogillt. Det är ej tillräckligt att lagfartshinder föreligger, utan för lagens
upprätthållande har ansetts nödigt att låta fånget förlora all rättsverkan.
Undantoges nu förvärv av fastighetsdel från lagens tillämpningsområde
utan annan förutsättning än att avstyckning förr eller senare komme att
ske för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, kunde ogiltighetsregeln
mer eller mindre bli salt ur spel. Förvärvaren av eu fastighetsdel skulle

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

alltid kunna gendriva ett påstående om att fånget blivit ogillt med den invändningen,
att han ämnar i en framtid söka avstyckning för annat ändamål
än jordbruk eller skogsbruk. Och även vid förvärv av hel jordbruksfastighet
skulle man lätt kunna bereda sig motsvarande möjlighet till ostörd
besittning genom att överlåtaren pro forma behåller någon obetydlig del.
Olägenheterna härav lär er icke vara avhjälpta därmed, att även överlåtaren
merendels äger påkalla avstyckningsförrättning och därmed framtvinga ett
avgörande. Det torde sålunda vara en nödvändig följd av lagens konstruktion
att stadga viss tidsfrist för sökande av avstyckning. I departementsförslaget
har i anslutning till vad där stadgats beträffande sökande av förvärvstillstånd
bestämts en frist av tre månader. — Redan enligt därom gällande
bestämmelser skall ansökan om avstyckning ske skriftligen. Då i
tredje stycket av 1 § införts bestämmelse om skriftlighet, har emellertid
till förebyggande av misstag även i andra stycket utsagts att där avsedd
ansökan skall göras skriftligen.

3 §.

Denna paragraf motsvarar 3 § första stycket i gällande jordförvärvslag
och 3 § i utredningens förslag. Såsom redan berörts, har utredningen gjort
ett tillägg till paragrafen för fall, där ett förvärv leder till uppenbart olämplig
ändring av indelningen i brukningsenheter, vilket tillägg emellertid icke
medtagits i departementsförslaget. I ett hänseende innebär departementsförslaget
en nyhet. Vad i gällande lag säges om bortförande av kreatur och
inventarier har nämligen på framställning av ett flertal remissinstanser
strukits i lagtexten. Det har icke ansetts lämpligt med ett uttryckssätt som
kunde tydas så, att lagen toge principiell ställning för eller mot kreaturslösa
driftsformer. Vidare har i fråga om inventarier framhållits, att anslutning
till maskinförening eller avtal med maskinhållare gåve möjlighet
att minska inventariebeståndet utan att eftersätta fastighetens skötsel. Någon
ändring i sak kan omformuleringen knappast sägas innebära.

Under remissbehandlingen har domänstyrelsen, vad angår
skogsvården, anslutit sig till den åsikt enligt vilken, sedan moderna vanhävds-
och skogsvårdslagar införts, presumerad vanskötsel icke borde utgöra
avslagsanledning. Skogsstyrelsen vänder sig mot det förut återgivna yttrandet
av utredningen, att ingrepp enligt skogsvårdslagstiftningen regelmässigt
göres först sedan skadan skett. Emellertid tillägger styrelsen att
den ingalunda vill göra gällande att enbart skogsvårdslagstiftning skulle
kunna motverka osunda och spekulationsbetonade avverkningsföretag på
nyförvärvade skogsfastigheter eller att restriktiva ingripanden över huvud
skulle rimma särskilt väl med skogsvårdsstyrelseverksamhetens allmänna
inriktning. Även en del skogsvårdsstyrelser anser, att utredningen underskattat
möjligheterna att med hjälp av skogsvårdslagen råda bot på förekommande
missförhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Lantmäteristyrelsen anmärker, att 3 § enligt bokstavlig tolkning syntes
innehålla kategoriskt förbud mot fastighetsförvärv för t. ex. nära förestående
exploatering för tätbebyggelse, samt hemställer om jämkning av
lagtexten till förebyggande av sådan tillämpning.

Departementschefen. Åsikten, att vanhävds- och skogsvårdslagstiftningen
skulle göra förevarande lagstiftning överflödig, har jag redan bemött. Ej
heller kan jag biträda tanken att i anledning av förstnämnda lagstiftning
inskränka räckvidden av 3 §. Väl må medgivas att det i praktiken mera
sällan förekommer grundad anledning att presumera vanskötsel. Dar så
undantagsvis är fallet, skulle det emellertid te sig egendomligt, om förvärvstillstånd
måste meddelas, samtidigt som tillstånd må vägras till förYärv
av betydligt oskadligare art.

Förvärv av jordbruksfastighet i avsikt att exploatera densamma för tätbebyggelse
har i praxis ansetts falla under 3 § andra stycket i gällande
jordförvärvslag och godkänts i den mån övervägande nytta för näringslivet
i orten kunnat väntas av förvärvet. Det torde ej heller kunna hävdas,
att dylika förvärv i och för sig huvudsakligen sker i syfte att bereda förvärvaren
vinst genom snar avyttring av egendomen eller del av densamma.
Den i dessa fall eftersträvade vinsten torde i stället böra anses som ett
utbyte av den rörelse, som exploateringen innefattar. Jag anser mig därför
ej ha anledning att föreslå sådan jämkning i ordalagen som lantmäteiistyrelsen
ifrågasatt.

4 §.

Denna paragraf motsvarar 3 § andra stycket i gällande jordförvärvslag.
Första stycket 1 och andra stycket, vilka har sina motsvarigheter i 4 §
första stycket av utredningens förslag, överensstämmer i sak med såväl
detta förslag som gällande rätt. Däremot har bestämmelserna i första stycket
2 och 3, som motsvarar 4 § andra stycket i utredningens förslag, undergått
viss omarbetning.

Utredningen anför beträffande sistnämnda lagrum:

I 3 § andra stycket jordförvärvslagen beröres bland annat det fall, att
tillstånd att förvärva jordbruksfastighet sökes av den, som redan äger sådan
fastighet, eller att ansökan avser förvärv från olika fångesmän av fastighetex-
vilka förut icke utgjort en brukningsenhet. För dessa fall stadgas, att
ansökningen icke må bifallas med mindre sökandens innehav av egendoinen
kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet
i orten eller egendomen för sökanden har synnerligt värde utöver det ekonomiska
eller eljest särskilt skäl därtill föreligger. Enligt motiven till 194o
års lag riktar sig denna bestämmelse mot s. k. latifundiebildning från jordbrukares
sida och annat samlande i cn hand av fastigheter som förut tillhört
skilda ägare och brukats var för sig samt är tillräckliga för att kunna
betecknas som fullständiga jordbruk. I motiven har vidare understrukits,
att genom bestämmelsen hinder icke borde läggas för en ur jordbrukets
synpunkt nyttig förening av förut skilda gårdar, såsom där storbruk kunde

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

vara den lämpligaste formen eller då det gällde fullständigande av otillräekligt
jordbruk, eller eljest behövlig arrondering av en fastighet. Varje
förvärv, som vore ägnat att medföra en verklig rationalisering av jordbruksdnften,
borde enligt uttalande av departementschefen godkännas även om
forvarvaren redan ägde jordbruksfastighet. Ej heller borde enligt samma
uttalande bestämmelsen tillämpas alltför rigoröst å förvärv av ofullständiga
jordbruk, vilka genom belägenhet eller andra omständigheter uppenbarligen
icke kunde vare sig själva utökas eller användas för tillökning av
andra jordbruk.

\id jämförelse med vad salunda angivits vara syftet med ifrågavarande
bestämmelse ger avfattningen av densamma onekligen intryck av en vida
restriktivare inställning gentemot jordägares utökande av sitt fastighetsmnehav.
Utredningen har därför omformulerat bestämmelsen till att i
stället avse det fall, att genom fånget i en ägo sammanföres brukningsenheter
som prövas kunna bestå var för sig (4 § andra stycket). Härmed
tages alltså direkt sikte på det reella förhållande, som gör förvärvsprövningen
påkallad, och ej som för närvarande på den mera formella omständigheten
att förvärvaren redan förut är jordägare. Emellertid bjuder
varken det sålunda föreslagna stadgandet eller lagtexten i övrigt erforderligt
skydd mot skadlig uppspaltning av brukningsenhet som består av flera
registerfastigheter eller sämjelotter. För att avhjälpa denna brist har utredningen
byggt ut bestämmelsen till att omfatta också det fall, att fånget
avser sådan fastighet eller sämjelott som ingår i livsduglig brukningsenhet
vars bärkraft skulle äventyras genom överlåtelsen. Då i detta sammanhang
talas om brukningsenhet som kan bestå för sig åsyftas ej blott fullständigt
jordbruk utan även bestående småbruk.

Genom omformulermgen av bestämmelsen i 4 § andra stycket har utanför
dess tillämpningsområde förts åtskilliga slags förvärv, som nu kan hemfalla
under motsvarande avsnitt av 3 § andra stycket jordförvärvslagen.
Detta gäller först och främst alla förvärv av brukningsenhet som bedömes
sakna livskraft såsom självständigt jordbruk, vidare förvärv av fastighet
eller sämjelott som ingår i dylik brukningsenhet eller i brukningsenhet
vars bärkraft tål vid överlåtelsen, slutligen också förvärv av fastighetsdel
eller ideell andel som ej motsvaras av sämjelott. Ej heller i övriga fall
kommer den som redan äger jordbruksfastighet att av denna orsak vara
underkastad 4 § med mindre hans egendom utgör brukningsenhet som prövas
kunna bestå för sig.

till sist är att märka, att bestämmelsen även efter omformuleringen endast
innebär att överlåtelsen skall prövas ur allmän synpunkt och lika litet
som förut innefattar något kategoriskt förbud. Bestämmelsen innebär sålunda
att även en förening av förut skilda gårdar, som anses var för sig
kunna utgöra bärkraftiga jordbruk, skall kunna prövas enligt i lagen angivna
grunder. Utredningen vill här erinra om att med den snabbt tilltagande
mekaniseringen och driftsrationaliseringen icke minst jordbrukarnas
egen uppfattning om den önskvärda storleken på jordbruk förskjutits och
alltjämt förskjutes, och att det är angeläget att lagtillämpningen — i den
män så ur allmänna synpunkter befinnes önskvärt — anpassas efter de
lörändrade förutsättningarna för rationellt jordbruk. Vidare bör beaktas
att det i sådana småbruksbygder, där försörjningsmöjligheterna genom arbete
utanför jordbruket icke räcker till för alla de befintliga småbruken,
stundom är synnerligen vanskligt att bedöma vilka av småbruken som kan
bestå och vilka som kommer att försvinna. Areal och ägosammansättning
blir härvidlag ingalunda alltid utslagsgivande. Det är angeläget att där så
ske kan bestämmelsen i 4 § andra stycket tillämpas så att den icke hindrar
den frivilliga rationaliseringen på jordbrukarnas eget initiativ.

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

Under remissbehandlingen har från åtskilliga håll rests invändningar
mot utredningens förslag i denna del. Sålunda anför lant bruks styrelsen
:

Styrelsen anser angeläget att den frivilliga rationaliseringen icke motverkas
eller fördröjes genom de lagregler, som begränsar rätten att förvärva
jordbruksfastighet. I överensstämmelse härmed bör dessa lagregler exempelvis
enligt styrelsens mening icke användas för att hindra sammanförande
av ofullständiga jordbruk eller förstärkning av jordbruk upp till den
nivå som representeras av det rationellt drivna familjejordbruket. Styrelsen
förutsätter härvid givetvis att vederbörlig hänsyn skall tagas till de
olikheter i strukturen och jordbrukets inriktning, som föreligger mellan
slättbygd och skogsbygd. Vad som föreslagits i andra stycket skulle emellertid,
om bestämmelsen tillämpas efter sin ordalydelse, kunna ge anledning
till en annan inställning. Detta sammanhänger med svårigheten att ge ett
bestämt svar på frågan huruvida de fastigheter, som sökanden avser att
sammanföra, »kunna bestå var för sig» eller ej. Särskilt i de utpräglade
småbruksbygderna är förhållandena ofta sådana att man med hänsyn till
sysselsättningsmöjligheterna både inom och utom jordbruket ävensom till
beskaffenheten av byggnadsbeståndet å gårdarna och brukarnas ålder med
tämligen stor säkerhet kan förutse, att en viss reduktion av antalet brukningsenheter
kommer att ske men att ändock ett stort antal av de befintliga
gårdarna kan bestå som självständiga brukningsenhetei. Det är da
vanligen icke lämpligt eller ens möjligt att i förväg söka särskilja dem,
som anses böra hänföras till kategorien varaktigt bestående småbruk, från
dem som anses sannolikt komma att bortfalla. Avgörande i detta avseende
blir nämligen i praktiken ofta personliga och andra förhållanden,^ som
snabbt kan förändras. I den mån här genom jordbrukarnas egna åtgärder
sker en naturlig utveckling i riktning mot en förstärkning av vissa jordbruk
genom sammanförande med andra enheter, synes det knappast påkallat
att nämnden skulle försöka göra någon ingående bedömning av om
de berörda fastigheterna skulle kunna bestå var för sig. Så kan ju nämligen
nästan alltid anses vara fallet med en fastighet, som är i en driftig
ägares hand, förutsatt att han lyckas skaffa sig tillräcklig del i de arbetstillfällen
utanför jordbruket, som erbjuder sig i trakten. Nämndens ingripanden
synes i stället böra begränsas till sådana fall, där det föreslagna
sammanförandet mera klart framstår som olämpligt med hänsyn till konsekvenserna
för bygden. Styrelsen vill följaktligen förorda att i andra stycket
orden »prövas kunna» skall utbytas mot orden »lämpligen böra» eller
något annat uttryck, som anger att bestämmelsen ej skall tillämpas på ett
sätt som bromsar en lämplig rationalisering genom jordbrukets egen verksamhet.

Jordbruksnämnden anmärker, att lagen icke bör få hindra tillkomsten
av brukningsenheter på vilka mekaniseringens fördelar till fullo kan utnyttjas.
Lantbruksförbundet befarar, att den av utredningen föreslagna avfattningen
av ifrågavarande bestämmelse skulle kunna leda till en alltföi
formell lagtillämpning, samt tillägger:

I sammanhanget bör beaktas vanskligheten att bestämma gcneiella noimer
för brukningsdelarnas storlek. På vissa orter måste särskild hänsyn
tagas till befolkningens trivsel, varför brukningsenheterna bör hållas inom
snävare gränser. I andra trakter kräver existensvillkoren större enheter. Den
tekniska utvecklingen går också olika snahbt. På vissa gårdar kan ha ned -

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

lagts så stora kostnader i maskiner och byggnader, att ett i vanliga fall fullt
bärkraftigt jordbruk icke är räntabelt. Många faktorer bör alltså beaktas
vid denna frågas prövning.

RLF kritiserar avfattningen av den nuvarande bestämmelsen, vilken riktar
sig mot den som redan äger jordbruksfastighet, men godtager de i betänkandet
återgivna uttalandena ur motiven för densamma. Förbundet fortsätter:

Det torde vara praktiskt ogörligt att i förevarande fall konstruera en regel
som klart avgränsar de förvärv, som utan vidare bör godtagas, från dem
som bör restriktivt prövas. Den av utredningen föreslagna formuleringen
synes innebära en förbättring i förhållande till vad nu gäller men torde
ändå icke vara helt tillfredsställande. Själva begreppet brukningsenhet,
som prövas kunna bestå för sig, är oklart. Enligt förbundets uppfattning
finnes ej skäl att hindra sådana förvärv från jordbrukares sida, som syftar
till bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter,
för att taga den formulering som utredningen använt då den velat
precisera myndigheternas rätt att inlösa egendom. Storleken av dylika brukningsenheter
måste givetvis variera i olika delar av landet med hänsyn
bland annat till de naturliga betingelserna, tillgång på skog och lämplig
produktionsinriktning. Det synes sålunda angeläget, att begreppet bärkraft
icke, såsom hittills i alltför stor utsträckning varit fallet, anknytes till en
fix areal. En alltför formell och restriktiv tolkning av den av utredningen
föreslagna bestämmelsen skulle kunna medföra, att tillstånd vägras till förvärv
som syftar till bildandet av rationella och tidsenliga jordbruk av den
storleksordning, som kan sammanföras under beteckningen familjejordbruk.
Detta kan icke anses önskvärt. En restriktiv prövning synes emellertid
angelägen i fråga om sådana förvärv, varigenom större brukningsenheter
än de nu angivna skulle bildas.

Även Landsorganisationen ser i familjejordbruket en lämplig norm. Dess
yttrande i denna del inledes med vissa uttalanden rörande lagens målsättning: Främst

bör lagstiftningen inte hindra utan i stället främja bildandet även
av stora familjejordbruk. Avflyttningen från jordbruket har under efterkrigsåren
varit mycket stark och fortgår såvitt man hittills kan bedöma i
oförminskad omfattning. Förutom lantarbetarna är det framför allt ungdomen
vid det mindre jordbruket som övergår till andra yrken och flyttar in
till städer och tätorter. De finner den ersättning småbruket kan ge för en
ofta ganska stor arbetsinsats otillfredsställande i jämförelse med vad de
kan erhålla i andra yrken. Det är ofrånkomligt att denna utflyttning blir
selektiv i betydande grad; det är de företagsammaste och dugligaste som
flyttar. Redan kan en viss utarmning märkas i de bygder, som varit hårdast
utsatta för sugningen till stadsnäringarna, och om utvecklingen får fortgå
skulle betydande skador kunna åsamkas samhällslivet inom stora områden
av svensk landsbygd. Det enda sättet att hålla kvar ungdomen vid jordbruket
är emellertid att ge den tillfälle att arbeta på brukningsenheter, som
är tillräckligt stora för att ekonomiskt bära en tidsenlig mekanisering och
som därigenom kan ge arbetskraften en lön, likvärdig med vad den kan
erhålla i andra näringar, och göra arbetet intressant och mindre slitsamt.
— Därtill kommer att svårigheterna att avsätta den nuvarande överskottsproduktionen
i jordbruket på världsmarknaden kräver en omläggning av
jordbruksdriften till större företagsenheter. Genom att margarin alltmer ersätter
smör i matfettskonsumtionen är det särskilt överskotten på mejeri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

produkter som kan väntas bli av mera bestående karaktär. Mjölkpriset
kan emellertid till större del än andra produktpris sägas utgöra arbetsersättning,
och småbrukarna är därför tvungna att bedriva en omfattande mjölkproduktion
för att kunna få tillräckliga inkomster från den begränsade
åkerareal de förfogar över. För att kunna undvika detta besvärliga överskott
på mejeriprodukter måste man genom sammanläggning skapa brukningsenheter,
som är tillräckligt stora för att deras brukare ej skall vara
hänvisade till att bedriva en omfattande mjölkproduktion för att få tillräckliga
inkomster. Det är bland annat av nu nämnda skäl som det enligt
landsorganisationens mening är angeläget att den yttre rationaliseringen i
jordbruket bedrives snabbare och tar sikte på större brukningsenheter.

I fråga om den nu aktuella bestämmelsen anför Landsorganisationen
vidare:

Det nuvarande hindret mot förvärv av jordbruksfastighet för den som
redan tidigare innehar sådan fastighet syftar enligt motiven till 1945 års
lagstiftning till att motverka »latifundiebildning». Det synes emellertid
vara att driva detta önskemål väl långt om man lagstiftar mot all sammanslagning
av enheter, som »prövas kunna bestå var för sig». Det vore att ge
lagstiftningen ett närings- och befolkningspolitiskt innehåll, om vars lämplighet
enighet långt ifrån kan sägas råda. Föreställningen att man skulle
bromsa avflyttningen från glesbygden genom att hindra sammanslagningar
av jordbruk, som jordbrukarna själva tar initiativet till, förefaller, av skäl
som tidigare antytts, fullständigt verklighetsfrämmande. Tvärtom synes
sådana hinder påskynda denna utveckling och ge den en icke önskvärd inriktning.
Om man ser hur den äldre lagstiftningen hindrat sammanläggning
även av små basjordbruk till större enheter, trots att motiven till lagen antydde
ganska vida möjligheter härför, synes nu föreslagna lagstiftning i än
högre grad kunna hindra denna eljest önskvärda utveckling. Mekaniseringen
av jordbruksdriften fortsätter ju i snabb takt och basjordbruket, som
den yttre rationaliseringen fortfarande i huvudsak tar sikte på, är i dag och
måste än mer i framtiden beräknas bli alltför litet för rationell drift. Skyddet
mot »latifundiebildning» synes likaväl kunna nås med en bestämmelse
av innebörd att sammanslagning inte bör leda till större jordbruk än bondejordbruk,
d. v. s. jordbruk vars brukare kan beräknas få sin huvudsakliga
inkomst av det arbete han och hans familjemedlemmar utför på brukningsenheten.

Att 4 § andra stycket i utredningens förslag fått en alltför restriktiv utformning
är en åsikt, som delas av ytterligare ett antal remissinstanser,
bland andra Svea hovrätt, Hushållningssällskapens förbund, lantbruksakademien,
Kooperativa förbundet och lantarbetsgivareföreningen.

EU särskilt spörsmål rörande tillämpningen av ifrågavarande lagrum beröres
av lantbruks styrelsen:

Vid bedömningen av huruvida olika brukningsenheter kommer att sammanföras
i en ägo genom fånget uppstår frågan, huruvida man även skall
taga hänsyn till brukningsenhet, som äges av medlem av köparens familj.
Detta spörsmål är ingalunda oviktigt. Jordförvärvslagen har ej sällan kringgåtts
på så sätt, alt en jordbrukare, som ej kunnat få tillstånd att själv köpa
en fastighet för sammanläggning med eu av honom redan förut ägd brukningsdel,
låtit eu anhörig med stöd av landsfiskalsintyg förvärva förstnämnda
fastighet och sedan övertagit denna med utnyttjande av jordförvärvslagens

5 lliluing till riksdagens protokoll 1i)!>5. / saml. Nr Jti.r>

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

släktskapsregel. Samma förfaringssätt har använts makar emellan, då exempelvis
hustrun ägt en jordbruksfastighet och makarna velat förvärva ytterligare
en fastighet. Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning måste man i dylika
fall.om lagen skall kunna få avsedd verkan, ha rätt att taga hänsyn till den
effekt av förvärvet, som kan antagas vara avsedd, och sålunda ej enbart fästa
sig vid det sätt på vilket äganderätten formellt sett kan vara ordnad just
vid tidpunkten för förvärvet.

Gentemot dispensregeln i 4 § rörande förvärv, som kan väntas medföra
övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten, anmärker
bland andra domänstyrelsen och skogsstyrelsen, att skogsbruket borde i lagtexten
jämställas med jordbruket.

Departementschefen. En bestämmelse som den, vilken utredningen föreslagit
för att förhindra olämplig sammanslagning av brukningsenheter,
måste givetvis ha tillräckligt vid ram för att tillåta en efter skiftande förhållanden
anpassad tillämpning. Utanför bestämmelsens räckvidd bör i
princip icke få falla andra sammanslagningar än sådana, om vilka man på
förhand kan säga att de icke blir till skada ur allmän synpunkt. Å andra sidan
måste då de sammanslagningar, som formellt faller under bestämmelsen,
kunna det oaktat godkännas i betydande omfattning. Utredningen har
för sin del valt att låta bestämmelsen täcka alla sammanslagningar av brukningsenheter,
vilka prövas »kunna bestå var för sig». Samtidigt har utredningen
bibehållit de nuvarande dispensmöjligheterna. Mot utredningens förslag
har invänts, att gränsdragningen är oklar och alt avfattningen kan inbjuda
till en alltför restriktiv tillämpning.

Utan tvivel erbjuder det svårigheter att avgöra i vad mån en brukningsenhet
»kan bestå» eller ej, men hur bestämmelsen än avfattas, torde liknande
tolkningssvårigheter knappast kunna undvikas. Större avseende förtjänar
den senare invändningen. Lagen är ju till skillnad från gällande jordförvärvslag
avsedd att vara ett rationaliseringsinstrument, och den bör då
självfallet icke få sådan tillämpning, att den frivilliga rationaliseringen hämmas.
För att i görlig mån avvärja en sådan tillämpning har i departementsförslaget
ordalagen jämkats därhän, att bestämmelsen i 4 § första stycket 3
avser sammanslagning av brukningsenheter vilka »kunna anses lämpade
för sitt ändamål». Genom denna omformulering har utanför bestämmelsens
räckvidd förts sådana brukningsenheter, vilka visserligen skulle kunna bestå
men icke kan anses lämpade för sitt ändamål. Några egentliga olägenheter
härav ur jordpolitisk synpunkt torde emellertid knappast vara att befara.
Förvärv av dylik fastighet kan nämligen, om fastigheten skulle anses
mera behövlig för komplettering av ett annat jordbruk än förvärvarens, alltid
förhindras med hjälp av 5 §. — Motsvarande jämkning av ordalagen har
vidtagits i 4 § första stycket 2, vari i huvudsaklig överensstämmelse med
utredningens förslag meddelats bestämmelser till skydd mot uppdelning av
lämplig brukningsenhet som består av flera fastigheter.

Vid bedömandet av frågan, huruvida en brukningsenhet kan anses lämpad

Kungl. Maj.ts proposition nr t65

för sitt ändamål, kan viss ledning hämtas av bestämmelserna om fastighetsbildning.
I 19 kap. 3 § 2 mom. lagen om delning av jord å landet föreskrives
såväl hur stödjordbruk som hur annat jordbruk bör vara beskaffat för alt
kunna anses lämpat för sitt ändamål. Beträffande det senare slaget av jordbruk
erfordras, att fastigheten varaktigt kan ge brukaren och hans familj
tillfredsställande bärgning. Fastigheten skall sålunda, allt efter ortens förhållanden
och jordbrukets art, rymma för jordbruket erforderlig inrösningsjord
samt därutöver erbjuda annan behövlig naturtillgång, såsom skogbärande
mark eller fiskevatten. Är fastigheten belägen i ort, där det i allmänhet på
grund av natur- och näringsförhållandena förutsättes att jordbruksfastighet,
som ej är att hänföra till stödjordbruk, har skog till husbehov eller eljest
såsom stöd åt jordbruket, kräves att fastigheten erbjuder tillgång till skog
i den omfattning, som efter ortens allmänna förhållanden anses erforderlig
för jordbruk av den storlek varom är fråga. Undantag från denna regel må
dock göras, där fastigheten uppenbarligen icke har behov av sådan skogstillgång.
Beträffande stödjordbruk stadgas att fastighet, som kan ge brukaren
och hans familj endast ett mindre bidrag till deras försörjning, må anses
lämpad såsom stödjordbruk, om det med hänsyn till ortens förhållanden kan
antagas, att brukaren kan varaktigt erhålla en tillfredsställande bärgning
huvudsakligen genom kroppsarbete i annans tjänst eller genom hantverk,
hemslöjd, fiske eller annan därmed jämförlig verksamhet. Har stödjordbruk
eller annat jordbruk behov av bete, skall fastigheten rymma erforderlig för
ändamålet lämpad inrösningsjord, om behovet ej är hetryggande tillgodosett
på annat vis.

En brukningsenhet, som icke fyller de nu angivna anspråken, bör det oaktat
kunna anses lämpad för sitt ändamål, om möjlighet finnes att avhjälpa
bristen. Fråga kan t. ex. vara om en skogfattig gård i en trakt, där komplettering
med skog kan ske. Å andra sidan måste beaktas, att anspråken på
areal stiger med den tekniska utvecklingen. Stor hänsyn måste också tagas
till brukningsenheternas byggnadsbestånd.

Även om skilda brukningsenheter, som kan anses lämpade för sitt ändamål,
i regel ej bör sammanslås, kan undanlag från regeln mången gång vara
påkallat av omständigheterna. I likhet med utredningens förslag upptager
också departementsförslaget (4 § andra stycket) samma dispensmöjligheter
som bjuds i 3 § andra stycket av gällande jordförvärvslag. Tillstånd må sålunda
meddelas bland annat om förvärvet kan väntas medföra övervägande
nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten. I och för sig ändamålsenliga
stödjordbruk bör i enlighet härmed få sammanslås till ett bärkraftigt
familjejordbruk, där ej annat påkallas av hänsyn till näringslivets behov av
arbetskraft. Understundom kan tvåfamiljsjordbruk befinnas vara den lämpligaste
driftsformen, och hinder bör då ej heller resas mot förvärv som syftar
till bildande av dylikt jordbruk.

Ordalagen i 4 § första stycket 3 tillåter ej, alt hänsyn tages till fastighet
som medlem av förvärvarens familj må inneha. Det skulle föra för långt alt,
såsom lantbruksstyrelsen ifrågasatt, sträcka ut lagrummets tillämplighet till

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

sådana fall. För övrigt torde, där någon förvärvar fastighet i avsikt att transportera
denna på en anhörig, förvärvet ofta kunna hindras med tillämpning
av 4 § första stycket 1.

I 4 § andra stycket av utredningens förslag avses endast hela brukningsenheter,
fastigheter och sämjelotter. Med hänsyn till den möjlighet, som 1 §
bereder ägare av andel i fastighet att förvärva återstoden därav, torde lagens
effektivitet fordra, att även ideella andelar medtages. Så har också skett i 4 §
första stycket 2 och 3 av departementsförslaget.

Dispensregeln i andra stycket är praktiskt taget likalydande med motsvarande
bestämmelser i 1945 och 1948 års lagar. Att omformulera stadgandet
på sätt vissa remissinstanser hemställt torde knappast vara erforderligt. Hänsyn
skall enligt stadgandet tagas till bland annat näringslivet, och däri får
även skogsbruket anses inneslutet.

5 §.

Denna paragraf, vilken till innehållet överensstämmer med 5 § i utredningens
förslag, har inom gällande lagstiftning sin närmaste motsvarighet
i 1 § förköpslagen. Medan det senare lagrummet enligt sin ordalydelse har till
enda syfte att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar, har emellertid
utredningen ändrat ordalagen i syfte att möjliggöra en smidigare
tillämpning alltefter arten av det föreliggande rationaliseringsbehovet.

I några yttranden har anmärkts, att förutsättningen för paragrafens
tillämpning blivit för allmänt hållen. Sålunda anför hovrätten för nedre Norrland: Ur

rättssäkerhetssynpunkt ifrågasätter hovrätten det lyckliga i att de administrativa
myndigheterna anförtros en så fri prövningsrätt som den här
föreslagna. Under alla omständigheter synes — i analogi med stadgandet i
4 § — böra uttryckligen fordras, att den av myndigheterna avsedda åtgärden
måste antagas bli till övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet
i orten. För genomförande av ändringar i den bestående brukningsindelningen
i strid med de berörda jordbrukarnas egna önskningar torde, om
ej rättstryggheten skall undergrävas, tvångsmedel böra komma till användning
endast om verkligt starka skäl föreligger.

Jämväl lantmäteristijrelsen och ett par överlantmätare hyser vissa betänkligheter
i frågan. Styrelsen anför:

En rationaliseringsreserv underlättar i hög grad en ägoreglering. Styrelsen
biträder därför utredningens förslag att inlösen skall kunna ske även för
att befordra en bättre ägoanordning. Inom de områden, där det är aktuellt
att åstadkomma en rationaliseringsreserv, är det i regel också nödvändigt
att på allt sätt söka väcka jordbrukarnas intresse för att frivilligt biträda
en planerad yttre rationalisering. Det förefaller därför angeläget, att
inlösenbestämmelserna icke utnyttjas på ett sådant sätt, att berörda jordbrukare
får den uppfattningen att deras egna rationaliseringsinitiativ motarbetas.
Inlösen synes fördenskull böra tillgripas endast då fördelarna av
att inlösen sker framstår såsom väsentliga. Styrelsen ifrågasätter om icke
lagtexten borde utformas så, att den ger en anvisning om en försiktig tilllämpning,
t. ex. genom att ordet »väsentligt» insättes framför »underlätta».

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

En kritisk hållning intages av RLF, som yttrar:

Det är givetvis icke möjligt att i förväg med bestämdhet uttala sig om de
konsekvenser den föreslagna bestämmelsen skulle medföra i fråga om rationaliseringsverksamheten.
Allvarlig risk synes emellertid föreligga för att
nämnderna i en helt annan utsträckning än tidigare kan komma i konflikt
med den frivilliga rationaliseringen på jordbrukarnas eget initiativ. En bestämmelse,
som ger lantbruksnämnd myndighet att vägra förvärvstillstånd
för att själv använda fastigheten för rationaliseringsändamål, bör klart begränsas
till sådana fall, då behovet ur allmän synpunkt är särskilt angeläget.
Från denna utgångspunkt synes bestämmelsen böra inskränkas till
att avse sådana fall, då ofullständiga eller eljest olämpliga brukningsdelar
skulle övergå till ny brukare utan samband med någon rationaliseringsåtgärd.
I övrigt synes en bestämmelse nödvändig endast för att förhindra en
uppenbart olämplig ändring av indelningen i brukningsenheter. Givetvis kan
det tänkas att med den sålunda förordade begränsningen av förevarande
bestämmelse en eller annan mindre lämplig överlåtelse kan komma att genomföras.
RLF anser det emellertid vara bestämt att föredraga, att nämnderna
i stället för att nedlägga ett relativt omfattande och otacksamt arbete
på dessa undantagsfall koncentrerar sig på sin huvuduppgift att främja och
stödja rationaliseringsverksamheten i stort.

Departementschefen. Om lagen verkligen skall främja jordbrukets yttre
rationalisering enligt den moderna tidens krav, måste den kunna tillgodose
även andra och vidare rationaliseringsbehov än det man ville fylla med förköpslagen.
Ur närings- och befolkningspolitiska synpunkter kan det också
vara angeläget att medverka till bildande av ändamålsenliga stödjordbruk.
Den av utredningen föreslagna lösningen synes mig därför böra godtagas.
Det är självklart, att bestämmelsen icke bör tillgripas för att ernå
blott oväsentliga förbättringar och att hänsynen till allmännyttan alltid
skall vara vägledande. Att omformulera bestämmelsen på sätt förordats av
ett par remissmyndigheter synes därför överflödigt. Med tanke på lantbruksnämndernas
primära uppgift att uppmuntra jordbrukarnas egna rationaliseringssträvanden
torde man kunna utgå från att bestämmelsen icke tilllämpas
i andra fall än sådana, där en ur de berörda parternas samfällda
synpunkt ändamålsenlig lösning icke står att vinna på annat sätt. — I allmänhet
bör naturligtvis, såsom RLF framhåller, icke ifrågakomma att med
stöd av förevarandc bestämmelse hindra förvärv av fullständiga jordbruk,
åtminstone om byggnadsbeståndet är tillfredsställande. Emellanåt kan det
dock vara ett bygdeintresse att möjlighet ges till förstärkning av flera
smärre jordbruk på bekostnad av ett större. — En förutsättning för tillämpning
av 5 §, vilken i hög grad berör överlåtarens rätt, bör vara att i ärendet
antingen företetts fångeshandlingen eller visats att fastighetsägaren samtyckt
till ansökningen om förvärvstillstånd. Genom bestämmelserna i 1 §
tredje stycket har lantbruksnämnden möjlighet att införskaffa fångesliandlingen
eller dylikt samtycke. Då 5 § tillämpats kan inlösen komma i fråga
på sätt närmare framgår av motiveringen till 10 och It § § i departementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165
6 §.

Från och med denna paragraf avviker departementsförslagets paragrafnumrering
från utredningsförslagets. I det senare förslaget behandlar 6 §
samordningen med den av utredningen tillika föreslagna bolagsförbudslagen.
Så länge bolagsärendena skall handläggas av Kungl. Maj :t, finns helt
naturligt ej utrymme för något dylikt stadgande i förevarande lag.

Departementsförslagets 6 § motsvarar 7 § i utredningens förslag. Båda
förslagen skiljer sig från 4 § i gällande jordförvärvslag däri, att de ej är
knutna blott till sådana fall som avses i 3 § andra stycket i gällande lag. Genom
denna utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde vinnes, framhåller
utredningen, ökad möjlighet att meddela förvärvstillstånd där
man eljest skulle ha varit nödsakad att vägra tillstånd.

Några remiss myndigheter har hemställt om möjlighet för lantbruksnämnd
att vid vite ålägga den, som förvärvar en större egendom, att
hansälja viss del av denna. Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område
framhåller, att kompletteringsköp ibland kan väntas medföra övervägande
nytta för jordbruket endast under förutsättning att den fastighet,
som köparen redan innehar, blir föremål för åtgärder som avses i denna
paragraf, samt föreslår härav påkallad jämkning i lagtexten.

Departementschefen. Att en förvärvare skulle kunna underkasta sig vitesåläggande
att framdeles sälja visst område torde mindre väl överensstämma
med svensk rättsåskådning i fråga om fastighetsköpets form. Vad som skulle
vinnas med en dylik möjlighet torde i stor utsträckning kunna ernås genom
förhandlingar mellan förvärvaren och lantbruksnämnden samt i sista hand
genom tillämpning av 5 §. I anledning av vad lantbruksnämnden i Älvsborgs
läns södra område föreslagit har i andra stycket givits en bestämmelse
om att vitesåläggande kan avse jämväl annan förvärvaren tillhörig fast
egendom än den med fånget avsedda. — Av lagen den 20 april 1951 med
vissa bestämmelser om böter och viten framgår, att utdömt vite skall tillfalla
kronan.

7 §.

Första stycket motsvarar 8 § i utredningens förslag men har ej någon
motsvarighet i gällande lag. — Där förvärv avser del av fastighet, bör, enligt
uttalande i betänkandet, tillstånd så gott som alltid för sin giltighet
göras beroende av att förvärvet leder till avstyckning.

Under remissbehandlingen har Svea hovrätt anslutit sig till nyssnämnda
uttalande och ifrågasatt, om icke den angivna grundsatsen borde
komma till synes i lagtexten. I samma riktning uttalar sig ett antal överlantmätare
och lantbruksnämnden i Kopparbergs län. Å andra sidan förordar
lantbruksstyrelsen, att paragrafen icke tillämpas i vidare utsträckning
än lagens syfte påkallar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Departementschefen. Det har länge varit ett jordpolitiskt önskemål att
minska förekomsten av sådana irreguljära fastigheter, som uppstår genom
överlåtelse av fastighetsdel utan efterföljande fastighetsbildning. Att tillmötesgå
detta önskemål kan icke anses främmande för syftet med denna
lagstiftning. Å andra sidan kan det knappast vara till fördel för lantbruksnämndernas
verksamhet att i oträngt mål betunga allmänheten med iakttagande
av fatalietider, vilkas åsidosättande enligt 9 § leder till att vederbörande
förvärv blir ogillt. I fall, där avstyckningsförrättning redan påkallats
vid tiden för tillståndsbeslutet, synes av vad nu anförts regeln böra vara,
att tillståndets giltighet göres beroende av att avstyckningen kommer till
stånd. I andra fall åter torde dylikt villkor böra uppställas så snart det finnes
önskvärt ur rationaliseringssynpunkt eller eljest särskilda skäl föreligger.
Följden av en sådan tillämpning torde emellertid då bli att villkor i allmänhet
kommer att föreskrivas.

Då ansökan om fastighetsbildningsåtgärd i allmänhet måste ske skriftligen,
synes beslut om förvärvstillstånd som avses i 7 § böra i förekommande
fall innehålla en erinran om detta formkrav. Med anledning härav har i
departementsförslaget gjorts ett tillägg till första stycket.

Enligt såväl lagen om sammanläggning av fastigheter å landet som lagen
om fastighetsbildning i stad må fastigheter i regel ej sammanläggas med
mindre sökanden erhållit lagfart å dem. För det fall, att förvärvstillstånd
för sin giltighet gjorts beroende av att fånget leder till sammanläggning,
följer emellertid av 9 § andra stycket i departementsförslaget, att lagfart
icke får beviljas förrän sammanläggningen genomförts. Bestämmelsen i 7 §
andra stycket har tillkommit för att undanröja den konflikt som sålunda
eljest skulle råda mellan den nya lagen och fastighetsbildningslagarna.
Egentligen torde bestämmelsen höra hemma i de senare lagarna, men med
hänsyn till den tidsbegränsade giltigheten av den nya lagen har bestämmelsen
upptagits i denna.

8 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande lag. Första och tredje
styckena motsvarar 9 § i utredningens förslag, medan andra stycket har
motsvarighet i 1 § andra stycket 7 av sagda förslag. — I betänkandet
anföres:

Den tid, varunder frågan om slutgiltigheten av skedd överlåtelse hålles
svävande, bör självfallet göras så kort som möjligt. Fördenskull har i forevarande
paragraf stadgats viss tidsbegränsning för behandlingen av forvärvsärendet.
Tidsfristen må emellertid överskridas, om synnerligt skal därtill
föreligger. Så kan t. ex. vara fallet när årstiden omöjliggör erforderlig
besiktning av egendomen eller förvärvaren dröjer med att efterkomma anmaning
att förete köpehandlingen eller annan utredning.

Avser tillståndsansökan framtida förvärv, skall enligt 2 § i utredningsförslaget
lantbruksnämnden vara skyldig att pröva ärendet endast där fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

är om inrop på auktion varom stadgas i 14 § samma förslag. Dylikt förhandstillstånd
må dock på begäran utfärdas även eljest men skall enligt
1 § andra stycket 7 alltid ha begränsad giltighetstid, högst 5 år. Som motiv
härför anger utredningen, att det icke lärer vara möjligt för nämnderna att
vid lörvärvsprövningen överblicka alltför långa tidrymder, vartill kommer
risken för att en och samma person under en längre tid samlar flera liinderfrilietsintyg
och sedan utnyttjar dem alla.

Förslaget att lagrum skall anges i avslagsbeslut motiveras i betänkandet
därmed, att fastighetens ägare bör kunna bedöma om han har rätt att påkalla
inlösen enligt 11 § andra stycket i utredningens förslag samt att det
även för den, som ämnar besvära sig, kan vara av värde att få kännedom
om grunden för beslutet.

Under remissbehandlingen har en länsstyrelse och några lantbruksnämnder
anmärkt, att den föreslagna tidsfristen om två månader för
förvärvsprövningen blivit för knappt tillmätt. Bland annat framhålles, att
eu kort tidsfrist kan medföra svårigheter att planera resor på lämpligt sätt
och att härav kan följa kostnadsökningar.

Lantbruksnämnd torde enligt gällande jordförvärvslag vara skyldig att
ingå i saklig prövning av ansökan om tillstånd till förestående fång, framhåller
Svea hovrätt, som tillika med hovrätten för nedre Norrland föreslår
att allmänheten skall bibehållas vid denna förmån. Å andra sidan uttrycker
lantbruksstyrelsen och vissa lantbruksnämnder sina betänkligheter mot denna
form av tillståndsgivning. Styrelsen framhåller till en början, att det
ofta kan vara av värde för lantbruksnämnden att vid förvärvsprövningen
ha kännedom om priset för fastigheten, samt fortsätter:

Förhandstillståndsgivning förekommer visserligen nu, men på grund av
darav vunna erfarenheter anser styrelsen, att dylikt tillstånd bör lämnas
endast då så är oundgängligen nödvändigt (exekutiva auktioner). Om systemet
med i förväg utfärdade liinderfrihetsintyg inskrives i lagen, torde dylika
besked mången gång komma att sökas även beträffande fastigheter, som
sökanden icke har någon utsikt att någonsin kunna få förvärva, d. v. s. för
fastigheter som icke är till salu eller som ägaren i vart fall icke är villig att
sälj a till den som söker sådant intyg. Under den tid jordförvärvslagen varit
i tillämpning har det visat sig, att nämnderna i ett stort antal fall blivit besvarade
med framställningar om förhandsbesked, ehuru fastigheten nyligen
vant sald till annan person eller ägaren över huvud icke haft för avsikt att
salja den. Det har också i de fall, där förhandsbesked utfärdats, visat sig
att detta mycket lätt missuppfattats. Den som erhållit beskedet har därmed
ansett sig ha en sorts prioritet att förvärva fastigheten och haft svårt att första,
att sadant besked kunnat utfärdas även åt andra och att en av de senare
kanske fått förvärva fastigheten. Den som ej haft för avsikt att sälja
sin tashghet till den som erhållit förhandsbesked har vidare ofta uppfattat
orhandsbeskedet såsom ett obehörigt intrång från nämndens sida i hans
enskilda anlägenheter. En annan olägenhet, som är förknippad med ett
system med i förväg utfärdade hinderfrihetsintyg är, att det öppnar möjligheter
till kringgående av lagen. En person, som ej äger någon jordbrukstashghet
men fyller förutsättningarna för att få tillstånd att förvärva en
sadan, kan nämligen lätt förskaffa sig hinderfrihetsintyg beträffande flera

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

fastigheter och därefter förvärva alla dessa. I varje fall om sådana intyg sökes
hos olika lantbruksnämnder är det mycket svårt att förhindra sådant
missbruk. Dylikt missbruk har för övrigt förekommit flera gånger under den
nu gällande lagens tillämplighetstid. En ytterligare olägenhet av förhandsbeskedsgivningen
är att skyldigheten för nämnderna att på begäran lämna
diariebevis beträffande utfärdade hinderfrihetsintyg försvåras, därest diarieföringen
måste tyngas med en mängd på förhand utfärdade sådana intyg,
som kanske aldrig utnyttjas.

Sedan lantbruksstyrelsen vidare påpekat den fördel, som det vid lagfartsbehandlingen
innebär att förvärvstillståndet är anknutet till ett väl identifierat
fång, uttalar styrelsen, att allvarliga spekulanter emellertid icke borde
sakna alla möjligheter att på förhand skaffa sig kännedom om lantbruksnämndens
inställning till ett planerat köp. Detta syntes kunna ordnas på så
sätt, att vederbörande begärde ett förhandsuttalande av nämnden. Hade ett
sådant uttalande i positiv riktning gjorts, torde utfärdandet av hinderfrihetsintyg,
sedan fånget fullbordats, bli en ren formalitet.

Hovrätten för nedre Norrland anser, att avslagsbeslut, om det skall kunna
förstås, bör ge besked ej blott om lagrum utan även om de skäl varå beslutet
grundas.

Departementschefen. För det stora flertalet tillståndsärenden — särskilt
hela den grupp av enklare ärenden som nu handlägges av landsfiskalerna
— måste den föreslagna prövningsfristen av två månader bli mer än tillräcklig.
Emellertid är det möjligt, att de fall, som fordrar längre tid, icke blir
helt fåtaliga. Med tanke härpå har i departementsförslaget möjligheten att
överskrida tiden något vidgats genom att orden »synnerligt skäl» utbytts
mot »särskilt skäl».

I fråga om meddelande av förhandstillstånd har lantbruksstyrelsen anfört
betänkligheter men framhållit, att en allvarlig spekulant bör ha möjlighet
att få ett förhandsuttalande av lantbruksnämnden rörande dess inställning
till ett planerat köp. Om ett dylikt förhandsuttalande över huvud skall ha
något värde, måste emellertid nämnden vara bunden av detsamma. Under
sådana omständigheter synes det innebära en onödig omgång för sökanden
att behöva återkomma med formlig begäran om förvärvstillstånd. I vart fall
torde de eventuella fördelarna ur nämndens synpunkt av en sådan anordning,
som lantbruksstyrelsen föreslagit, icke uppväga nackdelarna för allmänheten.
Det vore också rätt ursäktligt, om den, som fått ett positivt förhandsuttalande,
förbisåge sin rent formella skyldighet att sedermera söka
förvärvstillstånd. Likväl skulle han drabbas av att fånget bleve ogillt, något
som i detta fall ej heller vore motiverat ur jordpolitiska synpunkter. Trots
de olägenheter, som otvivelaktigt i vissa tall kan vara förbundna med utfärdandet
av förhandstillstånd, bör därför nämnderna i princip vara skyldiga
att pröva ansökningar om dylikt tillstånd. På sätt framgår av 1 § tredje
stycket har dock nämnderna viss möjlighet att avvisa ansökningar, till vilka
fastighetsägaren icke samtyckt. Härigenom kan nämnderna bland annat
bortgallra rena okynnesansökningar. — I likhet med utredningen anser

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

jag, att förhandstillstånd alltid bör få begränsad giltighetstid, men enligt
min mening är den föreslagna tiden, högst 5 år, alltför lång. Den torde
lämpligen kunna minskas till högst ett år. Genom en sådan förkortning av
giltighetstiden torde de av lantbruksstyrelsen påtalade olägenheterna minskas
i ej ringa omfattning.

I tredje stycket har lantbruksnämnderna av rättssäkerhetsskäl ålagts att
i avslagsbeslut ange ej blott lagrum utan även skälen för beslutet. — Till
skillnad från 9 § i utredningsförslaget har första och tredje styckena avseende
jämväl å förhandstillstånd och å tillstånd att behålla egendom som inropats
på exekutiv auktion.

Fjärde stycket, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, innehåller
bestämmelser om besvärshänvisning m. m.

9 §.

Denna paragraf motsvarar 2 § andra och tredje styckena samt 7 § i gällande
jordförvärvslag ävensom 10 § i utredningens förslag.

Departementschefen. Från utredningens förslag skiljer sig paragrafen i
sakligt hänseende endast därutinnan, att ett par av ändringar i 1 § föranledda
jämkningar vidtagits. — Det må påpekas att beslut, varigenom ansökan
om förvärvstillstånd avvisas utan saklig prövning, icke medför att
fånget blir ogillt med mindre ansökningsfristen gått till ända. Ny ansökan
kan således göras inom fristen.

10 §.

Denna paragraf har sin motsvarighet i 11 § av utredningsförslaget. 1
första stycket av sistnämnda paragraf föreskrives att, om vid köp hinderfrihetsintyg
vägras jämlikt 5 § och säljaren icke sist en månad efter det
beslutet delgivits honom skriftligen ger lantbruksnämnden tillkänna att
han önskar behålla egendomen, så äger nämnden, sedan beslutet vunnit
laga kraft, inlösa egendomen till det av köparen utfästa priset. Till motivering
av denna bestämmelse anföres i betänkandet:

När hinderfrihetsintyg vägras på grund av att egendomen anses behövlig
för rationalisering och förvärvet således blir ogiltigt, ligger det i sakens
natur att säljaren i de allra flesta fall finner det förenligt med sin fördel
att hembjuda fastigheten till lantbruksnämnden eller efter förhandlingar
med nämnden till den som enligt dess mening är mest i behov av fastigheten
för rationalisering av sin egen brukningsenliet. Skulle nu säljaren
av en eller annan anledning vilja behålla fastigheten, torde detta merendels
endast innebära ett mer eller mindre långt uppskov beträffande genomförandet
av rationaliseringen i det avseende varom fråga är. Resultatet
hade bljvit detsamma om säljaren frågat nämnden före den tillämnade
försäljningen och då i anledning av nämndens svar att fastigheten behövdes
för rationalisering föredragit att icke fullfölja försäljningen. Förr eller senare
torde likväl fastigheten i flertalet fall ånyo komma ut i handeln, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

nämnden har då åter möjlighet att söka få till stånd den önskade rationaliseringsåtgärden.
Det kan ifrågasättas om icke bestämmelser av nu antydd
art skulle vara fullt tillräckliga för att nå de önskemål man syftar till i fråga
om rationaliseringsverksamheten.

Givet är emellertid att ur nämndernas synpunkter mer aktiva bestämmelser
kan te sig önskvärda. Man torde därvid närmast ha att överväga en
inlösningsrätt för nämnderna av följande innehåll. Sedan hinderfrihetsintyg
vägrats, bör nämnden äga ovillkorlig rätt att lösa till sig egendomen.
Eftersom köparen i detta skede ej längre har någon del i saken, kommer
en sådan lösningsrätt att till skillnad från förköpsrätten beröra blott säljarens
intresse. Om lösningsrätten icke skall kunna påverkas av säljarens
önskningar, måste den liksom den nuvarande förköpsrätten gälla även vid
byten. Eljest skulle man alltför lätt kunna undandraga sig densamma genom
att kläda köp i bytets form. Vidare måste lösningsrätten, om den
skall göras fullt effektiv, förenas med möjlighet att domstolsvägen bestämma
löseskillingen efter värdering i sådana fall där det utsatta priset uppenbart
överstiger fastighetens värde. Eljest skulle säljare och köpare lätt
kunna göra rätten illusorisk genom att utsätta en fingerad och för lantbruksnämnden
oantagbar köpesumma. — Emellertid anser sig utredningen
icke kunna förorda en inlösningsrätt med den stränga utformning som
nu antytts. Dylika bestämmelser måste komma att verka stötande, framför
allt i de fall då löseskillingen skulle sättas lägre än det avtalade vederlaget.
Säljaren kan ju också i vissa situationer ha ett välmotiverat intresse
av att icke överlåta fastigheten enligt nämndens intentioner. Personliga
önskemål och liknande förhållanden kan här spela in på ett avgörande
sätt. Ett förfarande enligt expropriationslagen skulle i verkligheten kunna
drabba ägaren mindre hårt än en så obetingad lösningsrätt för nämnden.
Expropriationsförfarande kan ju icke inledas med mindre Kungl. Maj :t i
varje enskilt fall prövat det nödigt för det avsedda ändamålet. Ej heller
skulle vid expropriation gottgörelsen bli maximerad till det pris som ägaren
i tidigare sammanhang betingat sig. Vid expropriation finnes också
möjlighet att påkalla och erhålla intrångsersättningar.

Utredningen finner sig emellertid icke vilja uppgiva tanken på att tillförsäkra
lantbruksnämnderna en viss inlösningsrätt. Om man därmed
förenar föreskrifter som lämnar fastighetens ägare skydd för hans intressen,
synes icke några betänkligheter kunna förefinnas men praktiska fördelar
likväl vara att vinna. Utredningen har trott sig finna en framkomlig
väg, om i den nya lagen upptoges ett stadgande av innehåll, att lantbruksnämnd
vid vägran av hinderfrihetsintyg erhåller rätt att inlösa fastigheten
till det utfästa priset, dock endast under förutsättning att säljaren icke
inom en månad efter det han fått del av nämndens beslut att vägra hinderfrihetsintyg
förklarar sig önska behålla fastigheten. Visserligen kan denna
inlösningsrätt synas svag, men dess förefintlighet torde i vart fall vara
ägnad att hos allmänheten framhålla, att nämndernas arbete också är inriktat
på att taga initiativ beträffande strukturförändringar inom deras
verksamhetsområde. Den möjlighet, som förefinnes för nämnden att även
framdeles av rationaliseringsskäl vägra hinderfrihetsintyg, torde också vara
ägnad alt ge eftertryck åt inlösningskravet. Vid de förhandlingar, som förutsattes
skola komina till stånd sedan hinderfrihetsintyg vägrats, stärker
nu ifrågavarande bestämmelse nämndens ställning och hindrar förhalningstaktik
från säljarens sida. Mot bestämmelsen kan möjligen invändas, att
onödig rättsförlust skulle kunna uppstå för säljare som försitter fatalietiden.
För undvikande härav bör i beslutet angående vägran av hinderfrihetsintyg
intagas eu erinran om nämndens inlösningsrätt därest säljaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

ej meddelar att han önskar behålla fastigheten. Emellertid talar presumtionen
så pass starkt för säljarens villighet att ånyo avyttra fastigheten på
oförändrade villkor, att man av en annorlunda inställd säljare skäligen
kan fordra en uttrycklig anmälan om motsatsen.

I 11 § andra stycket av utredningsförslaget föreskrives skyldighet för lantbruksnämnd,
som vid köp vägrat hinderfrihetsintyg med stöd av allenast
5 §, att på yrkande av säljaren inlösa egendomen till det av köparen utfästa
priset, med undantag dock för fall där egendomen häftar för intecknad
gäld till högre belopp än priset. Som motivering framhålles i betänkandet,
att en jordägare under angivna förhållanden icke bär möjlighet att avyttra
egendomen till annan än nämnden eller köpare som nämnden anvisar och
att någon prisbildande konkurrens således icke kan ifrågakomma. Utredningen
fortsätter:

Denna bestämmelse är tillämplig endast där den hindrade överlåtelsen
utgjorde köp. Vid byte, t. ex. av två jordbruk mot varandra, torde den enskilde
knappast vara betjänt av ett inlösningsförfarande som icke kan tillföra
honom annat än penningar i vederlag." Dessutom skulle man, om inlösningsrätten
anknöts även till byten, nödgas tynga proceduren med värderingar
av ofta invecklad beskaffenhet. Detsamma gäller beträffande gåvofången.
— Ett sätt att kringgå förköpslagen har varit att belasta egendomen
med inteckningsgäld till avsevärt belopp. För att hindra liknande missbruk
har stadgats undantag från inlösningsplikten för det fall att egendomen häftar
för intecknad gäld till högre belopp än priset. Av ordalagen torde framgå,
att inteckningarna skall vara ej blott uttagna utan också belånade. Ett
annat sätt att söka kringgå förköpslagen är att i köpehandlingarna utsätta
ett betydligt högre pris än det i verkligheten överenskomna. Att i dylika fall
motbevisa handlingarnas innehåll erbjuder ofta nog oöverstigliga svårigheter
för lantbruksnämnden. Med tanke främst på liknande situationer skulle
man kunna stadga undantag från nämndens inlösningsskyldighet för fall
där priset uppenbart överstiger egendomens värde. Då utredningen likväl
icke ansett sig böra i sitt lagförslag upptaga en bestämmelse av detta innehåll,
har skälen härför varit flerfaldiga. Stadgandet kan otvivelaktigt leda
till tvistigheter mellan nämnden och säljaren rörande frågan om priset
uppenbarligen överstiger egendomens värde. Därest denna fråga icke kan lösas
genom uppgörelse mellan nämnden och säljaren, måste den i sista hand
hänskjutas till domstol. En dylik tvist är givetvis av ganska svårbedömlig
art, även om det endast gäller för domstolen att avgöra om priset uppenbarligen
överstiger värdet av egendomen. I tveksamma fall, och sådana kommer
säkerligen att icke bli så få, kommer nämnden att ställas inför synnerligen
svåra avgöranden. Nämnden kommer sannolikt att finna det bättre
att betala ett högre pris för egendomen än att inleda en rättegång, vars utgång
är tvivelaktig. Eller också blir nämnden ändå nödsakad ge hinderfrihetsintyg.
Stadgandet kommer sannolikt att medföra en mindre god verkan
än den åsyftade. Nämnden kan invecklas i synnerligen vanskliga rättegångax.
Dess auktoritet och framförallt goodwill hos jordbimkarna kan på grund
härav undergrävas. Nämndens arbetskrafter kan komma att upptagas av
dem egentligen främmande uppgifter av tämligen periferisk natur, och en
mangd trassel och störningar i dess arbete bland jordbrukarna kan uppkomma.
Utredningen vill här också framhålla, att den fastighetshandel, som
skulle drabbas av detta stadgande, i de flesta fall avser handel mellan jordbiukare
eller i vart fall fastighetshandel, där köparparten är jordbrukare. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

samtliga fall där köparen icke tillhör den jordbrukande befolkningen griper
andra stadganden in (3 och 4 §§), och i dylika fall är nämnden icke skyldig
att inlösa egendomen. Med hänsyn till nu berörda förhållanden har utredningen
stannat för att icke upptaga någon bestämmelse av förut angivet
innehåll i lagförslaget. Skulle den framtida utvecklingen visa att lagen kommer
att i större omfattning kringgås genom upptagandet av alltför höga
köpeskillingar, torde problemet få upptagas till förnyat övervägande. ■
Skulle köpehandlingarna av någon anledning utvisa lägre pris än det verkliga,
torde ägaren få stå konsekvenserna härav. Det kan nämligen icke begäras,
att lantbruksnämnden skall behöva inlösa egendomen för högre belopp
än nämnden haft skäl att räkna med vid förvärvsprövningen.

De av utredningen föreslagna inlösningsbestämmelserna har blivit utsatta
för omfattande remisskritik. Vad först beträffar stadgandet i
11 § första stycket av utredningsförslaget har Landsorganisationen uttryckt
viss tvekan i fråga om lämpligheten av att säljaren skall äga undandraga
fastigheten från inlösen. Även om denna ståndpunkt i och för sig kan anses
välmotiverad, yttrar Landsorganisationen, lockas säljaren att pröva sig
fram för att finna det högsta bud nämnden kan acceptera, vilket i sin tur
kan leda till en allmän uppressning av fastighetspriserna. I samma riktning
uttalar sig lantbruksnämnden i Värmlands län och överlantmätaren i
Örebro län. Å andra sidan har ett flertal remissinstanser funnit bestämmelsen
alltför rigorös mot säljaren. Sålunda anför Svea hovrätt:

Föreskriften i 11 § första stycket om att det skall ankomma på säljaren
att vidtaga viss anmälningsåtgärd för att förhindra lösningsrätt kan möjligen
motiveras med att därigenom skulle kunna förhindras förhalningsförsök
från säljarens sida. Hovrätten vill emellertid starkt ifragasätta, om det
kan anses förenligt med det allmänna rättsmedvetandet att för säljaren
stadga en skyldighet, med vilken, om den försummas, är förenade så utomordentligt
vittgående rättspåföljder som de här föreslagna. Särskilt skall
framhållas, att säljaren lätt kan försitta fatalietiden av måhända många
gånger ursäktliga skäl samt att det ofta torde kunna inträffa att säljaren av
bristande kunskap om lagens bestämmelser underlåter att göra anmälan.
Det av utredningen i motiveringen till lagförslaget angivna skälet, nämligen
att presumtionen så pass starkt talade för säljarens villighet att ånyo avyttra
fastigheten på oförändrade villkor, att man av en annorlunda inställd
säljare skäligen kunde fordra en uttrycklig anmälan om motsatsen, finner
hovrätten icke helt bärande. Sålunda synes det väl kunna tänkas fall, t. ex.
vissa släktköp, då försäljning kommit till stånd endast under förutsättning
att den i köpet angivna köparen övertoge fastigheten.

Liknande ståndpunkt intages av bland andra länsstyrelsen, hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och lantbruksnämnden i Stockholms län,
länsstyrelsen i Norrbottens län, Hushållningssällskapens förbund, lantbruksförbundet,
RLF, lantbruksakademien, Skogsägareföreningarnas riksförbund,
jordbrukskreditkassan och lantarbetsgivarcföreningen, vilka tillika
framhåller, att det bör ankomma på lantbruksnämnden att hos säljaren
erbjuda sig att lösa fastigheten.

Eu i viss mån likartad inställning har lantbruksstyrelsen, som anför:

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Då hinderfrihetsintyg vägras under åberopande av 5 g, är grunden för avslaget
den, att lantbruksnämnden vill förvärva fastigheten för att disponera
den till en enligt nämndens uppfattning mer angelägen rationaliseringsåtgärd.
Det bör då givetvis förutsättas, att nämnden är beredd att betala det
pris, som köparen utfäst. Enligt utredningens förslag skulle nämndens första
åtgärd i en dylik situation bli att avslå ansökningen om hinderfrihetsintyg.
Nämnden skulle därefter vila på ärendet en månad för att se, om säljaren
inom denna tid inkommer till nämnden med skriftlig förklaring att
han vill behålla egendomen. Inkommer ej sådan förklaring, skulle nämnden
efter månadens utgång äga — men i och för sig ej vara skyldig — att besluta
inlösen av egendomen. Om nämnden ej själv påkallar inlösen, skulle även
säljaren vara berättigad att göra detta, under förutsättning att yrkande härom
framställes inom två månader från det köpet blev ogillt. — Om man
på dylikt sätt skiljer på behandlingen av frågan om utfärdande av hinderfrihetsintyg
och inlösningsfrågan, kan det emellertid lätt inträffa, att lantbruksnämnden
vid sin behandling av ansökningen om hinderfrihetsintyg
låter sig påverkas av möjligheten att säljaren ej kommer att begära inlösen.
Nämnden kan med andra ord komma i den situationen, att den visserligen
anser det av köparen utfästa priset vara i överkant och egentligen något
högre än vad nämnden skulle vilja betala men samtidigt bedömer risken
för att säljaren i händelse av avslag skulle begära inlösen som liten och
fördenskull avslår ansökningen. Så bör givetvis icke ske. All misstanke om
att nämnden vid behandlingen av frågan om hinderfrihetsintyg skulle kunna
spekulera i säljarens avsikter skulle emellertid helt försvinna, om nämnden
vore skyldig att redan på detta stadium för sin del taga definitiv ställning
även till inlösningsfrågan. Detta skulle innebära, att nämnden icke
skulle äga avslå ansökan om hinderfrihetsintyg med stöd av 5 § utan att
samtidigt meddela beslut om inlösen. Säljaren skulle därefter ha rätt att
inom en månad efter det beslutet delgivits honom anmäla att han vill behålla
egendomen, och en sådan anmälan skulle då givetvis ha till verkan,
att inlösningsbeslutet skulle bli ogiltigt. Inlösningsbeslutet skulle vidare
självfallet bli ogiltigt, om köparen skulle erhålla hinderfrihetsintyg efter besvär
i administrativ väg. Det förfaringssätt, som här skisserats, skulle innebara
fördelar även i andra avseenden än dem som nyss nämnts. Till en början
skulle man sålunda vinna en förkortning av den tid, under vilken frågan
om den slutliga äganderätten till marken hålles svävande, vilket måste vara
till fördel för alla parter. Den här skisserade anordningen måste vidare komina
att te sig mera lättfattlig för säljaren än den som utredningen föreslagit.
Enligt den senare skulle säljaren, sedan han erhållit underrättelse om att
lantbruksnämnden avslagit köparens ansökan om hinderfrihetsintyg och
att fånget sålunda blivit ogillt, vara skyldig att, om han vill hindra inlösen,
inkomma till nämnden med förklaring att han vill behålla egendomen. Även
om man i meddelandet till säljaren söker förklara bestämmelserna i lagen,
torde det icke kunna undgås, att det ofta för en säljare skulle framstå som
obegripligt att lian skulle behöva vidtaga särskilda åtgärder för att trygga
sin rätt i anledning av ett beslut, som i och för sig endast innebär att en av
honom verkställd försäljning till annan person blivit förklarad ogiltig. Med
den konstruktion av förfarandet, som styrelsen föreslagit, får säljaren däremot
ett direkt besked om att nämnden beslutat inlösa den salubjudna fastigheten
tillika med underrättelse om vad han har att iakttaga, om han vill
behålla egendomen. Ett sådant besked måste vara betydligt lättfattligare för
honom, och därmed måste också risken för att han av oförstånd skall underlåta
att begagna sig av sina möjligheter enligt lagen bli betydligt mindre än
■säd fallet skulle bli enligt utredningens förslag. Om nämnden redan i sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

band med prövningen av frågan om hinderfrihetsintyg nödgas taga ställning
till inlösningsfrågan, bortfaller vidare allt behov av en rätt för säljaren
att påkalla inlösen.

Beträffande 11 § andra stycket i utredningsförslaget anmärker hovrätten
för nedre Norrland följande:

Medan enligt 5 §, i olikhet mot vad som gäller enligt förköpslagen, möjlighet
att vägra hinderfrihetsintyg skall föreligga vid såväl köp som byte
och gåva, skall däremot enligt 11 § skyldighet att inlösa egendom endast
föreligga vid köp. Detta kan enligt hovrättens mening icke vara riktigt.
Det framstår utifrån allmänna rättsgrundsatser såsom skäligt att, då ägare
av fast egendom genom beslut av myndighet, som företräder särskilda
intressen, förvägras rätten att genom överlåtelse förfoga över egendomen,
myndigheten i fråga, oavsett fångets art, skall vara pliktig att på begäran
inlösa densamma. Hovrätten föreslår alltså att bestämmelserna om inlösen
göres tillämpliga ej blott vid köp utan även vid byte och gåva. Särskilda
värderingsregler blir för sistnämnda fall erforderliga. -— Begränsningen av
lösningsskyldigheten till fall, då hinderfrihetsintyg vägras med stöd av
»allenast» 5 §, är icke tillfredsställande. Skyldighet att inlösa egendomen
bör föreligga i alla fall, då de i 5 § upptagna rationaliseringssynpunkterna
gör sig gällande med sådan styrka, att lantbruksnämnden finner sig böra
upptaga dem bland skälen för sitt beslut. Utredningens förslag leder till
att lantbruksnämnd vid vägran av hinderfrihetsintyg skulle genom att jämte
rationaliseringssynpunkter åberopa andra skäl kunna undandraga sig
lösningsskyldighet.

RLF anser likaledes, att lösningsskyldigheten bör vara oberoende av om
annat lagrum åberopats jämte 5 §, samt hemställer vidare att lösningsplikten
får omfatta även i köpet eventuellt ingående kreatur, redskap eller
andra sådana lösören ävensom att i fråga om köp med avkomstklausul eller
annan sådan förmån bestämmelser gives till skydd åt förmånstagarens ställning.
Beträffande lösören uttalar sig bland andra lagberedningen, Svea hovrätt,
lantmäteristgrelsen och ett par lantbruksnämnder i samma riktning.
Rörande köpevillkoren i övrigt anför lagberedningen:

Av den nuvarande förköpsrättens allmänna konstruktion följer, att kronan,
när förköpsrätten utövas, principiellt blir bunden av samtliga de
köpevillkor som avtalats mellan säljaren och köparen. Inlösen enligt den
föreslagna lagen skiljer sig i viktiga hänseenden från ett förköpdet ursprungliga
köpeavtalet har blivit ogiltigt och inlösen sker icke från köparen
utan från säljaren. I lagen har sådan inlösen såtillvida anknutits till
det ogiltiga köpet, att inlösen skall ske till det av köparen utfästa priset.
Frågorna om kronans bundenhet av övriga köpevillkor och om begränsade
rättigheters giltighet mot kronan har över huvud icke berörts i betänkandet.
Utredningen får antagas ha utgått från att i dessa hänseenden samma regler
skall tillämpas som då förköpsrätt utövas. Det måste nämligen vara uteslutet
att lösrycka avtalsbestämmelsen om köpeskillingens storlek från dess
samband med de övriga villkoren. Enligt beredningens mening bör i fråga
om inlösen i princip gälla, alt kronan inträder i den rättsställning köparen
då skulle ha ägt, om han fortfarande kvarstått i rättsförhållandet till säljaren.
Den omständigheten att kronan inträder vid en senare tidpunkt än
avtalets ingående måste emellertid kunna föranleda jämkning i vissa avtalsbestämmelser,
t. ex. om tillträdesdag och betalningsterminer. Då den an -

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

givna principen väsentligt avviker från vad som gäller om inlösen enligt
andra lagar, anser beredningen det oundgängligt, att uttryckliga regler i
ämnet intages i lagen. Ett sådant stadgande torde böra ges det innehållet
att då lösningsrätt utövas skall så anses, som om kronan inträtt såsom
köpare i den ursprunglige köparens ställe, dock skall sådan jämkning av
köpevilllcoren ske som föranledes av tidpunkten för kronans inträde.

Lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län hemställer att det undantag
från lösningsplikten, som föreslås för fall där egendomen häftar för
intecknad gäld till högre belopp än priset, måtte vidgas till att avse även
annan fastigheten åvilande gäld, såsom ogulden fastighetsskatt, skifteskostnader
o. dyl.

I fråga om möjligheten att kringgå lagen genom att i köpehandlingen utsätta
ett fingerat och för lantbruksnämnden oantagbart pris vänder sig
åtskilliga remissinstanser mot att utredningen skjutit detta problem på
framtiden. Sålunda anför Svea hovrätt:

Lantbruksnämnden är, om den vägrar hinderfrihetsintyg jämlikt 5 §,
skyldig att betala ett visst pris för fastigheten, oberoende av om detta överensstämmer
med eller överstiger fastighetens värde. Följden härav synes
kunna bli den att nämnden, om priset väsentligt överstiger fastighetens
värde, icke anser sig kunna betala detta pris och av sådan anledning utfärdar
hinderfrihetsintyg, ehuru nämnden från jordrationaliseringssynpunkt
önskat inlösa egendomen. Härigenom motarbetas själva syftet med
hela inlösningsrätten. Härtill kommer att, enligt vad utredningen själv anmärkt,
det synes bli allt vanligare att i köpehandlingen utsättes ett mycket
högt pris i syfte att avskräcka lantbruksnämnden från att utöva förköpsrätt.
På grund härav finner hovrätten övervägande skäl tala för att införa
en bestämmelse av innehåll att, ojn priset får anses överstiga egendomens
värde, nämnden ej är skyldig att inlösa egendomen till sådant pris. —
Hovrätten önskar påpeka, att ett motsvarande spörsmål uppkommit i ett
annat rättsläge. I sin ursprungliga lydelse upptog jordförvärvslagen ett
stadgande, som från lagens tillämplighetsområde undantog förvärv å exekutiv
auktion. Under förarbetena till lagen uttalades farhågor för att ett
dylikt undantag skulle komma att utnyttjas för att kringgå lagen. I den
proposition, varigenom förslag till lagen framlades för 1945 års riksdag,
anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, att dessa farhågor
tydligen icke saknade fog men att å andra sidan starka skäl talade för att
lagen ej borde gälla för exekutiva förvärv. Det visade sig emellertid, att
tillvägagångssättet med arrangerade exekutiva auktioner i syfte att kringgå
lagen blev allt vanligare efterhand som kännedomen om denna möjlighet
att kringgå lagen spreds bland allmänheten, och i proposition till 1951
års riksdag uttalade departementschefen, att såväl för upprätthållandet i
praktiken av jordförvärvslagens effektivitet som med hänsyn till laglydnaden
i allmänhet det syntes angeläget att åtgärder vidtoges för att så långt
möjligt hindra skentransaktioner i form av exekutiva försäljningar. Vid
sagda riksdag antogs därefter ingående och omfattande bestämmelser i detta
syfte.

Länsstyrelsen i Örebro län anför liknande synpunkter:

Utredningen har icke velat föreslå en bestämmelse om att lantbruksnämnd,
som vägrar hinderfrihetsintyg, kan befrias från inlösningsplikt, därest ett
mellan säljare och köpare överenskommet pris uppenbart överstiger egen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

domens värde. Enligt länsstyrelsens mening är detta en allvarlig brist i det
föreliggande förslaget. Om lantbruksnämnden behöver en på detta sätt
övervärderad egendom för rationaliseringsändamål, blir den — om förslaget
i denna del accepteras — tvingad att antingen avstå från en måhända
mycket starkt motiverad rationaliseringsåtgärd eller betala ett för högt pris,
vilket senare betyder att i första hand staten åsamkas större utgifter än
som i och för sig är rimligt och att i andra hand de jordbrukare, till vars
förmån rationaliseringen vidtages, belastas mer än skäligt. Detta kan icke
vara en klok anordning. Trots de av utredningen anförda argumenten, vilka
ej kan frånkännas en viss tyngd, vill länsstyrelsen alltså föreslå införandet
i § It av en bestämmelse, som gör det möjligt för lantbruksnämnden att
påkalla prövning av frågan om köpeskillingens skälighet vid allmän domstol
eller på annat sätt. Blotta förekomsten av en sådan bestämmelse skulle
säkerligen göra det möjligt för nämnderna att avvärja flertalet försök att
ockra på statsmakternas intresse för jordbrukets rationaliseringsproblem.

I samma riktning som de nu återgivna yttrandena uttalar sig bland
andra länsstyrelserna i Kronobergs, Jämtlands och Norrbottens län samt
ett flertal hushållningssällskap och lantbruksnämnder ävensom Landsorganisationen.
Hushållningssällskapet och lantbruksnämnden i Hallands lån
föreslår undantag från inlösningsplikten för fall, där egendomen tidigare
sålts till samma köpare för lägre pris och förvärvstillstånd därvid vägrats.
Hushållningssällskapet i Värmlands län föreslår, att i dylikt fall det lägre
priset får bli normerande för löseskillingen.

Departementschefen. På sätt utredningen antytt, ligger den föreslagna
lagens väsentliga betydelse som rationaliseringsinstrument däri, att den ger
lantbruksnämnderna möjlighet att hindra överlåtelser av mark som behövs
för rationaliseringsverksamheten. I jämförelse med denna möjlighet, förenad
med en aktiv inköpspolitik från nämndernas sida, är inlösningsbestämmelserna
av helt underordnad betydelse med hänsyn till lagens effektivitet.
Ändamålet med dessa bestämmelser är i stället huvudsakligen att tillgodose
den enskildes rättssäkerhet.

Frågan om utformningen av inlösningsbestämmelserna har i viss mån
kommit i annat läge därigenom, att någon ändring av bolagsförbudslagstiftningen
icke överväges i detta sammanhang. Då ett bolag förvägrats att
köpa en fastighet, som lantbruksnämnden vill disponera för rationaliseringsändamål,
inträder enligt gällande bolagsförbudslag icke någon som helst
rätt för nämnden att lösa till sig fastigheten från säljaren. Det kan givetvis
icke komma i fråga att ställa den, som sålt sin fastighet till enskild person,
i ett ofördelaktigare läge. Bestämmelsen i 11 § första stycket av utredningens
förslag, vari säljarens rätt att behålla sin fastighet göres beroende
av att anmälan sker i viss ordning, torde därför böra utgå.

När lantbruksnämnd funnit cn såld faslighet behövlig för rationaliseringsändamål
och därför jämlikt 5 § vägrat förvärvstillstånd, bör nämnden ofördröjligen
ge säljaren del av beslutet. Bestämmelse härom torde böra utfärdas
i administrativ ordning. Även i fortsättningen torde ärendet i normalfallen
komma att förlöpa i nära anslutning till det av lantbruksstyrel (i

Biliang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr It;:,

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

sen skisserade förfaringssättet. Lantbruksnämnden lärer sålunda i allmänhet
utan dröjsmål inleda förhandlingar med säljaren om överlåtelse av fastigheten
antingen till nämnden eller också direkt till ägaren av det jordbruk,
som enligt nämndens planer skall förstärkas med den ifrågavarande
fastigheten. I sakens natur ligger att nämnden härvid bör bjuda det pris
som avtalats vid den ogiltigblivna försäljningen, om detta icke mera påtagligt
under- eller överstiger fastighetens värde. Förklarar nu säljaren att
han vill behålla fastigheten, förfaller givetvis hela frågan. Nämndens anbud
får vidare självfallet icke leda till överlåtelse, om den ursprunglige köparen
skulle erhålla förvärvstillstånd efter besvär i administrativ väg.

Även om säljarens berättigade intressen således regelmässigt torde bli behörigen
tillgodosedda på initiativ av lantbruksnämnden, vore det uppenbarligen
en brist i lagstiftningen, om däri saknades garantier för säljarens
rätt. Emellertid måste dessa garantier vara så utformade, att de icke inbjuder
till missbruk. Bestämmelsen i 11 § andra stycket av utredningsförslaget
kan ur denna synpunkt icke anses tillfredsställande. Såsom påpekats
i betänkandet kan den föreslagna lagen lätt kringgås på så sätt, att i köpehandlingen
utsättes ett fingerat pris, som är betydligt högre än fastighetens
värde. Som följd av den i nyssnämnda bestämmelse stadgade skyldigheten
för lantbruksnämnden att lösa fastigheten till det utfästa priset blir nämnden
i dylikt fall tvungen att meddela tillstånd för att undgå lösningsskyldighet,
och detta även om starka skäl skulle tala för vägran jämlikt 5 §.
Härigenom skulle lagens värde som rationaliseringsinstrument förringas och
respekten för lagar över huvud taget kunna skadas. I likhet med vissa remissinstanser
anser jag därför, att undantag från inlösningsplikten bör
stadgas för fall där priset uppenbart överstiger fastighetens värde. Utredningens
betänkligheter mot ett dylikt undantagsstadgande synes mig överdrivna.
Redan genom sin förefintlighet torde stadgandet få den verkan, att
alltför högt uppskruvade köpeskillingar blir sällsynta. Skulle emellertid ett
eller annat dylikt fall inträffa och säljaren dessutom draga lösningsfrågan
under domstols prövning, kan detta säkerligen icke undergräva nämndernas
anseende mera än som skulle bli fallet, om nämnderna gång efter annan
måste kapitulera inför oblyga försök att kringgå lagen. För att bedöma,
huruvida mellan pris och värde föreligger en uppenbar differens, erfordras
tydligen icke någon mera ingående värdering av fastigheten, och ej heller i
övrigt torde bedömandet erbjuda större svårigheter för vare sig lantbruksnämnd
eller domstol.

I överensstämmelse med vad nu anförts upptager 10 § i departementsförslaget
ett stadgande av innehåll, att, därest förvärvstillstånd vägrats jämlikt
5 §, kronan är skyldig att, om säljaren så påyrkar, lösa fastigheten till
det pris köparen utfäst; dock att lösningsplikt ej föreligger, om priset uppenbart
överstiger fastighetens värde. Motsvarande bestämmelse i utredningsförslaget
förutsätter för sin tillämplighet, att 5 § ensam legat till grund för
avslagsbeslutet. Har jämväl 3 eller 4 § åberopats, inträder enligt sagda förslag
icke någon lösningsplikt. Där tillräcklig grund finnes för avslag en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

ligt någon av de senare paragraferna, torde nämnden i regel sakna anledning
att åberopa jämväl 5 §. Skulle emellertid nämnden av någon orsak
se sig föranlåten att stödja sitt beslut även på 5 §, synes detta också böra
medföra lösningsplikt. — Av skäl, som utredningen anfört, är även enligt
departementsförslaget lösningsbestämmelsen icke knuten till fall där det
hindrade förvärvet skett genom byte eller gåva. Ej heller inträder lösningsplikt,
där den avslagna ansökningen avsåg framtida förvärv. Såväl i dylikt
fall som i bytes- och gåvofallen får fastighetens överförande på lantbruksnämnden
helt bero på huruvida mellan nämnden och ägaren kan träffas
överenskommelse om priset. — I likhet med utredningens förslag stadgar
departementsförslaget undantag från lösningsplikten för det fall där fastigheten
häftar för intecknad gäld till högre belopp än priset. Syftet med detta
stadgande — att hindra viss form av missbruk -—- torde knappast motivera
att undantaget, på sätt föreslagits av en remissmyndighet, vidgas till att avse
även annan fastigheten åvilande gäld.

Förslaget att låta lösningsplikten omfatta även i köpet ingående kreatur,
redskap och andra sådana lösören anser jag mig icke böra biträda. En
sådan skyldighet skulle kunna leda till att lantbruksnämndernas tid alltför
mycket upptoges av ovidkommande göromål såsom försäljning av kreatur
och inventarier. Däremot torde lösningsplikten böra utsträckas i ett annat
hänseende. Det kan t. ex. inträffa, att två fastigheter gått i ett köp och att
förvärvstillstånd meddelas beträffande den ena men i fråga om den andra vägras
jämlikt 5 §. Ej sällan torde köparen i dylika fall äga påfordra återgång
av köpet i dess helhet. Där så sker, synes säljaren ha ett berättigat intresse
av att få båda fastigheterna inlösta, om de ingår i samma brukningsenhet
eller eljest icke kan utan olägenhet skiljas från varandra. Bestämmelse
härom har införts i 10 § andra stycket. Liknande bestämmelser finnes i 3 §
förköpslagen. Det bör självfallet vara angeläget för lantbruksnämnderna
att i här avsedda fall tillse, att avvecklingen av köpet sker utan rättsförlust
för vare sig säljare eller köpare. Oftast torde fastigheterna redan på
förhand för både kontrahenter och nämnd framstå som en naturlig enhet,
och då bör avslagsbeslutet givetvis icke begränsas till en del därav.

Lagberedningen föreslår, att i lagen införes ett uttryckligt stadgande av
innebörd att lantbruksnämnden skall vara bunden av samtliga vid köpet
avtalade villkor med endast sådan jämkning, som föranledes av tidpunkten
för nämndens inträde. Med anledning härav vill jag återgiva ett uttalande
ur motiven till kapitlet om förköpsrätt i lagberedningens förslag till jordabalk
(SOU 1947:38 s. 255). Inledningsvis framhålles att förköpsrätten i
lagtexten säges innebära befogenhet att, när fastigheten säljcs, övertaga
densamma till det pris köparen utfäst, men att den förköpsberättigade principiellt
blir bunden av samtliga i köpehandlingen upptagna villkor. Vidare
uttalas att det emellertid icke ansetts påkallat att i lagtexten ge ett särskilt
uttryck åt denna princip. När det gällde andra köpevillkor än priset, kunde
nämligen avvikelser från principen stundom vara erforderliga. Vid fastställandet
av de villkor, som den förköpsberättigade skulle vara underkastad,

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

kunde exempelvis de i köpehandlingen förekommande bestämmelserna om
tillträdesdag och betalningsterminer icke utan vidare göras tillämpliga på
den som utövade förköpsrätt. Vad särskilt anginge det fall, att ett av köparen
gjort åtagande vore av personlig art, så att detsamma endast kunde fullgöras
av köparen själv eller i alla händelser icke kunde uppfyllas av den
förköpsberättigade, vore det enligt dessa motiv näppeligen tillfredsställande,
om utövandet av förköpsrätt i följd härav skulle förhindras. Hur ett dylikt
fall i övrigt borde bedömas kunde emellertid vara föremål för delade meningar.
I 1909 års förslag förekomme ej något särskilt stadgande härom men
i motiven uttalades, att det borde ankomma på köparen att fullgöra åtagandet,
under det att den lösningsberättigade skulle vara skyldig att därför
lämna honom skälig gottgörelse. En annan tänkbar utväg vore att åtagandet
omsattes i en ersättningsskyldighet mot säljaren och att sålunda den
förköpsberättigade lämnade säljaren skälig gottgörelse samtidigt som köparen
befriades från åtagandet. Den sistnämnda utvägen kunde understundom
synas vara den mest ändamålsenliga. Emellertid torde det få överlämnas
åt rättstillämpningen att avgöra under vilka omständigheter en sådan
lösning kunde anses förenlig med avtalets innebörd och säljarens befogade
intressen. Beredningen ansåge för sin del ej påkallat att i lagtexten införa
ett uttryckligt stadgande för de sällsynta fall varom här vore fråga.

Med hänsyn till grunden för de nu föreslagna inlösningsbestämmelserna
synes det mig som om det i förestående uttalande anlagda betraktelsesättet
skulle kunna tillämpas även i förevarande fall och uttryckligt stadgande
i angivet hänseende således icke vara påkallat. Då i 10 § talas om det utfästa
priset, bör detta med andra ord fattas i vidsträckt bemärkelse såsom
avseende varje form av vederlag. Huruvida någon jämkning i köpevillkoren
bör ifrågakomma, får bero på omständigheterna i det särskilda fallet. Infördes
obetingad skyldighet för lantbruksnämnd att ikläda sig köparens samtliga
förpliktelser i oförändrad form, skulle på nytt öppnas en väg att kringgå
lagen genom att utsätta fingerade och för nämnden oantagbara köpevillkor.

Enligt 1 § tredje stycket bör fångeshandlingen företes i tillståndsärende.
Med avseende å inlösningsbestämmelserna är emellertid köpehandlingen av
så grundläggande betydelse, att dess företeende torde böra i lagen uttryckligen
uppställas som en förutsättning för lösningspliktens inträde. Så har ock
skett i departementsförslaget.

11 §.

Första, tredje och fjärde styckena överensstämmer med 12 § i utredningens
förslag med endast smärre jämkningar, vilka huvudsakligen sammanhänger
med omarbetningen av nästföregående paragraf. Andra stycket motsvarar
8 § förköpslagen.

Under remissbehandlingen har lantbruksstyrelsen föreslagil,
att tidsfristen för talans väckande skulle minskas till tre månader. Styrelsen
har vidare ifrågasatt, huruvida icke i lagen borde införas motsvarighe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

ter till — förutom 8 § — 9 § andra stycket samt 10 § första och tredje
styckena förköpslagen, vilka bestämmelser avser rättegångskostnader, tid
och sätt för löseslcillingens gäldande ävensom dröjsmålsränta. Med hänvisning
till ett rättsfall (NJA 1950 s. 584), enligt vilket lantbruksnämnd jämlikt
20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken och 7 kap. rättegångsbalken
ansetts icke behörig att i förköpsmål fullfölja talan till högsta domstolen,
har styrelsen också hemställt, att dylik behörighet tillerkännes nämnderna
genom särskilt stadgande i den nya lagen. Lagberedningen berör förhållandet
mellan lösningsplikten enligt denna lag och kronans rätt till expropriation
för stärkande av ofullständigt jordbruk samt antyder vissa
riktlinjer för en processuell samordning av de båda instituten. Enligt beredningens
åsikt är detta spörsmål av sådan vikt med hänsyn till såväl kronans
som jordägarens rättsställning, att det bör närmare regleras i lagen.
Vidare föreslås några lagtekniska jämkningar i 12 § av utredningens förslag.

Departementschefen. För att i största möjliga utsträckning undvika rättegångar
och bereda parterna tillfälle till godvillig uppgörelse torde man
icke böra inskränka tidsfristen för talans väckande på sätt lantbruksstyrelsen
föreslagit. I fråga om rättegångskostnader och dröjsmålsränta lärer böra
gälla vad därom i allmänhet är stadgat. Beträffande tid och sätt för löseskillingens
gäldande synes särskilda bestämmelser icke vara påkallade utöver
vad tredje stycket innehåller i dessa hänseenden. — Med den nya
lagens uppläggning torde lantbruksnämndens talan i en eventuell rättegång
icke kunna ha annat syfte än att — sedan genom lagakraftvunnet beslut
förvärvstillstånd vägrats enligt 5 § — värja kronan mot obefogade ekonomiska
anspråk i anledning av beslutet. Under sådana omständigheter synes
de åberopade bestämmelserna i rättegångsbalken och dess promulgationslag
icke lägga hinder i vägen för nämnden att fullfölja sin talan till högsta
domstolen. — Kronans rätt till expropriation för stärkande av ofullständigt
jordbruk har visat sig vara av synnerligen ringa praktisk betydelse. Endast
ett försvinnande fåtal sådana ärenden har förekommit. Att införa särskilda
bestämmelser till förebyggande av konflikt mellan inlösen och expropriation
synes därför knappast vara påkallat. I förekommande fall torde myndigheterna
säkerligen finna former att undvika dylika konflikter. I allmänhet
lärer lantbruksnämnd icke böra söka tillstånd till expropriation, när situationen
är sådan, att ett lösningsanspråk kan göras gällande.

12—13 §§.

Rörande dessa paragrafer, vilka motsvarar 13—14 §§ i utredningens förslag,
anföres i betänkandet:

Dessa paragrafer, vilka motsvarar de år 1951 i jordförvärvslagen införda
bestämmelserna i 4 a § andra t. o. m. fjärde styckena och 4 b §, innehåller
i jämförelse med dessa endast en ändring av saklig natur. 1 4 a §
tredje stycket jordförvärvslagen stadgas undantag från avyttringsplikten,

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

där inropet gjorts av riksbanken eller hypoteksförening eller skyldighet att
avyttra fastigheten är föreskriven i annan författning. De med sistnämnda
uttryck åsyftade avyttringsföreskrifterna återfinnes i 45 § lagen den 22
juni 1911 om bankrörelse, 30 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker,
36 och 60 §§ kungl. förordningen den 5 juni 1942 om jordbrukets kreditkassor,
7 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att
förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag samt 8 § bolagsförbudslagen.
I samband med 1951 års ändringar i jordförvärvslagen
ifrågasatte lagrådet om det verkligen vore lämpligt att från den däri stadgade
avyttringsplikten befria sådana rättssubjekt som avses i 1916 års
lag och bolagsförbudslagen. Avyttringsreglerna i dessa båda lagar vore,
uttalade lagrådet, i olika hänseenden mindre stränga, och det kunde icke
vara rimligt att bolag och utlänningar erhölle en mera gynnad ställning
än svenska medborgare. Departementschefen genmälde emellertid, att frågan,
huruvida ett bolag eller en utlänning skulle få behålla en inropad
fastighet, av praktiska skäl icke borde vara underkastad prövning såväl
av lantbruksnämnden som, ur delvis andra synpunkter, av Kungl. Maj :t
eller länsstyrelsen. Hellre än att inbegripa juridiska personer och utlänningar
under jordförvärvslagens avyttringsregler borde man enligt departementschefen
överväga att förkorta de i 1916 års lag och bolagsförbudslagen
stadgade avyttringsfristerna. Härmed kunde dock anstå, tills ståndpunkt
tagits till frågan om jordförvärvslagens fortsatta bestånd.

Om tillämpningen av bolagsförbudslagen, såsom nu föreslås, anförtros
åt lantbruksnämnderna minskar de av departementschefen anförda praktiska
skälen i betydelse, i det spörsmålet inskränkes till att avse endast
utlänningar och därmed i 1916 års lag jämställda subjekt. I detta nya
läge synes övervägande skäl tala för att utlänningar och dylika subjekt
— liksom självfallet de under bolagsförbudslagen lydande sammanslutningarna
— skall vara avyttringspliktiga jämväl enligt jordrationajiseringslagen.
Åt undantagsstadgandet, vilket i förslaget "återfinnes i 13 §
andra stycket, kan då också givas en mera pregnant avfattning. Undantaget
torde i överensstämmelse med likartade regler i 14 § andra stycket ävensom
i 2 § första stycket i förslaget till ny bolagsförbudslag lämpligen kunna
förklaras skola avse bank, hypoteksförening, centralkassa för jordbrukskredit
och jordbrukskassa. Alternativet att omarbeta de sällan eller aldrig
tillämpade avyttringsbestämmelserna i 1916 års lag förefaller mindre praktiskt.

I ett par yttranden har uttalats önskemål om särskilda regler till
förhindrande av skadlig exploatering under tvåårsfristen efter exekutiv
auktion.

Departementschefen. Eftersom ifrågavarande bestämmelser gällt endast
en kortare tid torde ytterligare erfarenheter av deras verkningar böra avvaktas,
innan man överväger att utbygga dem med regler av nyss angiven
innebörd. — Av förut anförda skäl ansluter sig departementsförslaget till
den gällande lagen i fråga om behandlingen av förvärv som lyder under
bolagsförbudslagen eller 1916 års lag. Även beträffande avyttringsplikten
har ansetts lämpligt att på motsvarande vis anknyta till vad för närvarande
gäller. Med hänsyn till avfattningen av första punkten i 12 § har detta resultat
ernåtts utan ändring av paragrafens text. I förhållande till utredning -

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

ens förslag har i lagtexten vidtagits vissa jämkningar i förtydligande syfte
ävensom en ändring, vilken föranletts av det i 1 § första stycket 2 föreslagna
undantaget i fråga om kommuns jordförvärv.

14 §.

Rörande denna paragraf, som motsvarar 15 § i utredningsförslaget, anföres
i betänkandet:

Denna paragraf motsvarar 5 § jordförvärvslagen samt 14 och 15 §§ förköpslagen.
Till skillnad från den förra lagen, enligt vilken klagan över lantbruksnämnds
beslut skall föras hos Kungl. Maj it, ansluter sig förslaget
till förköpslagens system med tre instanser. I övriga hänseenden ansluter
sig paragrafen närmast till jordförvärvslagens fullfölj dsregler. Föreskriften
om besvärstidens längd har dock avfattats i huvudsaklig överensstämmelse
med föreliggande förslag till lag om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut (prop. 201/1954). Principiellt riktigast vore måhända
att icke alls upptaga någon dylik föreskrift i lagtexten, vilket skulle medföra
att lagen om besvärstid bleve omedelbart tillämplig. För de^ lokala
myndigheter, som omhänderhar tillämpningen av förevarande lagstiftning,
liksom för den stora allmänheten är det emellertid uppenbarligen en praktisk
fördel att ej behöva söka upplysning om besvärstidens längd i annan
författning. — I sakens natur torde ligga att klagorätt endast tillkommer
den som anhängiggjort ärendet, d. v. s. förvärvaren och, i ärenden som
avses i 5 § 2, fastighetens ägare.

I ett par yttranden har ifrågasatts huruvida icke även överlåtaren
borde få besvärsrätt.

Departementschefen. Enligt gällande jordförvärvslag har säljare ansetts
obehörig att fullfölja talan. Även enligt den nya lagen torde för överlåtaren
knappast föreligga något egentligt behov av att ha besvärsrätt. Där förvärvstillstånd
vägras jämlikt 5 § skyddas han av inlösningsreglerna, och i övriga
fall då tillstånd vägras har han i regel möjlighet att söka sig en ny köpare.
Huruvida överlåtare likväl i något fall bör tillerkännas besvärsrätt torde få
avgöras med ledning av allmänna rättsgrundsatser. - Till första stycket har
gjorts ett tillägg av innehåll att även avvisningsbeslut må överklagas. Sedan
numera utfärdats särskild lag om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut (SFS 355/1954), synes mig lämpligast att låta den lagen
direkt reglera besvärstiden. Jag anser även lämpligast att besvären, i enlighet
med vad utredningen föreslagit och nu gäller i fråga om överklagande av
lantbruksnämnds beslut i jordförvärvsärende, avlämnas till lantbruksnämnden,
som har att överlämna dem till vederbörande fullföljdsinstans. Förevarande
paragraf har avfattats i överensstämmelse härmed.

15 §.

Denna paragraf är likalydande med 8 § i gällande jordförvärvslag och
16 § i utredningens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Övergångsbestämmelserna

Om dessa bestämmelser, vilka oförändrade upptagits i departementsförslaget,
anför utredningen:

Den nya lagen bör träda i kraft den 1 juli 1955, då giltighetstiden utgår
för 1948 års jordförvärvslag. Den avlöser icke blott jordförvärvslagen utan
även förköpslagen. I överensstämmelse med allmänna rättsgrundsatser bör
emellertid dessa båda lagar fortfarande tillämpas beträffande fång som skett
under deras giltighetstid. Stadgande härom har upptagits bland övergångsbestämmelserna.
Jämfört med en motsvarande föreskrift i jordförvärvslagens
övergångsbestämmelser, leder detta stadgande till att 1945 års lag blir
tillämplig å fång som skett under dess giltighetstid.

Enligt 4 § förköpslagen är lantbruksnämnd skyldig att efter framställning
från ägare av jordbruksfastighet meddela beslut huruvida fastigheten
ar behövlig för att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar. Beslutet
skall meddelas för viss tid, minst två och högst fem år. Har nämnden
tunnit dylikt behov av fastigheten ej föreligga, må enligt paragrafens
andra stycke förköpsrätten ej göras gällande under den tid beslutet avser.
Beslut av detta innehåll, som gäller ännu vid den nya lagens ikraftträdande,
synes rmiligen böra under sin fortsatta giltighetstid få den verkan, att hin.
1ejfrihetsintyg ej må vägras enligt 5 § i nya lagen. Bestämmelse härom har
mlorts i sista stycket av övergångsbestämmelserna.

Förhandstillstånd, som meddelats enligt jordförvärvslagen, och s. k.
landsfiskalsintyg blir utan verkan beträffande fång som sker efter den nya
lagens ikraftträdande. Om dylika handlingar finge gälla som hinderfrihetsmtyg,
skulle forvärvet undgå prövning såväl enligt förköpslagen som jämlikt
5 § i nya lagen. J

Departementschef en. I fråga om tiden för lagens giltighet får jag hänvisa
till vad jag därom anfört i samband med de allmänna synpunkterna på
lagstiftningen.

Förslaget till ändring i lagen om arrendators förköpsrätt

Beträffande detta förslag anföres i betänkandet:

Lagen den 22 december 1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt, vilken
lag delvis ändrats genom lagar den 30 juni 1947 (nr 325) och den 20 april
1951 (nr 190), innehåller bl. a. vissa bestämmelser, som äger samband med
,.r°n.?ns förköpsrätt. Sålunda stadgas i 2 §, att arrendator ej må utöva
förköpsrätt, om fastigheten i fråga säljes till kronan för ändamål, som
avses i 1 § lagen om kronans förköpsrätt, och arrendatorn är ägare av annan,
bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen besitter fastigheten av an^n„
aaledmng än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket
dara. Utredningen föreslår, att denna bestämmelse i samband med upphävandet
av lagen om kronans förköpsrätt ändras på det sätt, att ändamålet
med kronans förvärv angives skola vara att främja jordbrukets yttre rationalisering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Vidare innehåller 2 § lagen om arrendators förköpsrätt bl. a. en erinran
om att vissa fall, då kronans förköpsrätt äger företräde framför arrendatorns,
är reglerade i lagen om kronans förköpsrätt. Denna erinran bor
självfallet utgå ur lagtexten, när sistnämnda lag upphäves.

Det sist sagda gäller slutligen också beträffande 4 § tredje stycket lagen
om arrendators förköpsrätt, vari föreskrives att, om förköpstalan föres av
såväl kronan som arrendator, de båda målen skall handläggas i en rättegång.

Departementschefen. Mot utredningens förslag i denna del har jag intet
att erinra.

I enlighet med vad nu anförts föreligger förslag till

1) lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag)
och

2) lag angående ändrad lydelse av 2 och -4 §§ lagen den 22 december 1943
(nr 884) om arrendators förköpsrätt.

Föredraganden hemställer härefter att lagradets utlåtande över lagförslagen
av den lydelse bilagorna A och B till detta protokoll utvisar, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Ulla B. Silén

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fast egendom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet, må ej genom
köp, byte eller gåva förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd (förvårvstillstånd);
dock erfordras ej tillstånd

1. där kronan är förvärvare;

2. där egendomen förvärvas av kommun eller annan dylik samfällighet
för något av de ändamål, som angivas i 1 § 4, 7 och 16 lagen den 12 maj
1917 om expropriation;

3. dar förvärvaren är fangesmannens make och ej heller där förvärvaren
eller, om makar förvärva gemensamt, endera av dem är fångesmannens eller
hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller adoptivbarns eller syskons
avkomling, allt under förutsättning att fångesmannen ej är avyttringspliktig
jämlikt 12 §;

4. där tillstånd skall sökas enligt lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag
eller lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom eller egendomen enligt förklaring
av länsstyrelsen ä,r av beskaffenhet att få förvärvas utan sådant tillstånd; 5.

där fånget sker genom inrop på exekutiv auktion;

6. dar egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd
efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller
skogsbruk;

7. där egendomen utgör fastighet som vid avstyckning bildats för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk och ej därefter undergått taxering;
samt ej heller

8. där andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma
taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och ej enligt 12 § är skyldig att
avyttra sistnämnda andel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

Avser fång, som enligt bestämmelserna i första stycket skulle kräva förvärvstillstånd,
del av fastighet och sökes avstyckning skriftligen hos vederbörande
myndighet sist tre månader efter fångesdagen, behöver tillstånd
inhämtas endast efter hänvisning som sägs i 2 §.

Förvärvstillstånd skall, där annat icke följer av vad i 2 § stadgas, sist
tre månader efter fångesdagen skriftligen sökas hos lantbruksnämnd inom
vars verksamhetsområde egendomen är helt eller delvis belägen. I ärendet
bör i huvudskrift eller bestyrkt avskrift företes fangeshandlingen eller, om
sådan ej upprättats, fångesmannens skriftliga samtycke till ansökningen.
Har så ej skett och är ej fråga om förvärv ä auktion varom stadgas i 13 §,
äger lantbruksnämnden förelägga sökanden att avhjälpa bristen vid äventyr
att ansökningen eljest avvisas.

2 §•

Finnes i avstyckningsärende som sägs i 1 § andra stycket, att egendomen
är avsedd för jordbruks- eller skogsbruksändamål, skall förvärvaren, innan
tillstånd till avstyckningen meddelas, hänvisas att inom en månad från det
han fått del av hänvisningen söka förvärvstillstånd.

Sådan hänvisning må dock underlåtas under förutsättning att egendomen
skall sammanläggas med jordbruk varåt förvärvaren ägnar sig, att den därigenom
uppkommande brukningsenheten icke blir större än att den huvudsakligen
kan skötas av brukaren och hans familj utan anlitande av främmande
arbetskraft samt att anledning icke finnes till antagande att egendomen
kan med större fördel läggas till annat jordbruk.

3 §.

Förvärvstillstånd skall vägras, om anledning finnes till antagande att
egendomen skulle bliva vanskött i förvärvarens ägo eller att förvärvaren
med fånget huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten
tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,
eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del av
densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader eller annat
som tarvas för egendomens brukande.

4 §.

Jämväl i fall som icke avses i 3 § skall, i den mån annat ej föranledes
av bestämmelserna i andra stycket, förvärvstillstånd vägras

3. där fånget medför att skilda brukningsenheter, vilka kunna anses läm -

Kungi. Maj:ts proposition nr t65

pade för sitt ändamål, eller andelar i dylika brukningsenheter sammanföras
i en ägo.

I fall varom stadgas i denna paragraf må tillstånd meddelas, om fånget
kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet
i orten eller egendomen för förvärvaren har synnerligt värde utöver
det ekonomiska eller eljest särskilt skäl föreligger att godtaga fånget.

5 §.

Finnes egendomen böra tagas i anspråk för att underlätta bildandet av till
storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter, må förvärvstillstånd
vägras, såframt i ärendet företetts fångeshandling eller samtycke
som avses i 1 § tredje stycket; dock må ej av nu nämnd anledning vägran
ske

1. där förvärvaren är arrendator som jämlikt 2 kap. 57 § lagen den 14
juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till egendomen; 2.

där lantbruksnämnden tidigare på begäran av ägaren till egendomen
beslutat, att denna ej skall tagas i anspråk för ändamål som avses i denna
paragraf, samt fånget sker inom fem år därefter eller den kortare tid som
må hava utsatts i beslutet; eller

3. där tillstånd sökes till förvärv å auktion varom stadgas i 13 §.

6 §.

Finnes förvärvstillstånd icke kunna meddelas med mindre förvärvaren
därvid ålägges att inom viss tid verkställa erforderlig åtgärd till främjande
av jordbruket eller skogsbruket å egendomen eller att under viss tid nyttja
denna för bestämt ändamål eller underlåta särskild användning av densamma,
må tillstånd meddelas allenast om förvärvaren lämnat skriftlig utfästelse
att ställa sig det avsedda åläggandet till efterrättelse. I tillståndsbeslutet
skall utsättas vite för tredska att fullgöra åläggandet.

Lantbruksnämnden har att hålla uppsikt över att åläggandet fullgöres
samt att vid behov hemställa hos vederbörande åklagare att vid den rätt,
under vilken den med åläggandet avsedda egendomen helt eller huvudsakligen
ligger, föra talan om vitets utdömande och om utsättande av nytt vite.
Utan sadan hemställan ma talan ej väckas. Vite må ej förvandlas till frihetsstraff.

7 §•

Förvärvstillstånd må för sin giltighet göras beroende av att fånget leder
till avstyckning eller sammanläggning. Därvid skall i tillståndsbeslutet utsättas
viss tid, inom vilken åtgärden skall sökas, samt angivas hos vilken
myndighet och på vad sätt ansökningen skall göras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Är giltigheten av förvärvstillstånd beroende av att fånget leder till sammanläggning
samt har ansökan om lagfart skett och förklarats vilande
endast i avbidan på fastighetsbildningens genomförande, må sammanläggningen
icke hindras därav att lagfarten ej beviljats.

8 §‘

Lantbruksnämnden är skyldig att snarast möjligt och, om ej särskilt
skäl föreligger till längre rådrum, sist två månader efter det förvärvstillstånd
blivit sökt meddela beslut i ärendet.

Avser tillstånd framtida fång, skall i beslutet utsättas viss tid, högst ett
år, för dess giltighet.

Vägras tillstånd, skall i beslutet angivas tillämpat lagrum och de skal
å vilka beslutet grundas.

Må klagan föras över beslut eller äger säljare påkalla inlösen enligt 10 §,
skall i beslutet givas tillkänna vad därvid är att iakttaga.

9 §•

Göres ej ansökan om förvärvstillstånd eller om åtgärd som sägs i 7 §
inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller vägras förvärvstillstånd
genom lagakraftägande beslut, skall fanget vara ogillt. Detsamma skall gälla
där ansökan i fastighetsbildningsärende, som sägs i 1 § andra stycket eller
i 7 § första stycket, genom lagakraftägande beslut lämnas utan bifall.

Intill dess giltigt förvärvstillstånd föreligger skall beträffande lagfart å
fånget anses möta sådant hinder som avses i 10 § förordningen den 16 juni
1875 om lagfart å fång till fast egendom.

Skulle mot bestämmelserna i denna paragraf lagfart hava meddelats å
fånget, skall vad i första stycket stadgas ej äga tillämpning.

10 §.

Blir köp ogillt till följd av att förvärvstillstånd vägras jämlikt 5 § och
har köpehandlingen i huvudskr^ft eller bestyrkt avskrift varit företedd i
ärendet, är kronan skyldig att, om säljaren det yrkar, lösa egendomen till
det pris köparen utfäst. Lösningsplikt föreligger dock ej, om priset uppenbart
överstiger egendomens värde eller egendomen häftar för intecknad gäld
till högre belopp än priset.

Innefattar köpehandlingen jämväl fastighetsförsäljning, som ej omedelbart
träffas av ogiltigheten men i anledning av densamma bringas att
återgå, skola bestämmelserna i första stycket vara tillämpliga även å den
sålunda försålda egendomen, såframt den ingår i samma brukningsenhet
som den övriga egendomen eller eljest icke kan utan olägenhet skiljas från
denna.

11 §•

Lösningsyrkande som avses i 10 § skall vid äventyr av talans förlust skriftligen
delgivas lantbruksnämnden sist två månader efter det avslagsbeslutet
vunnit laga kraft. Talan skall vid enahanda äventyr väckas genom stämning

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

inom sex månader från samma tidpunkt. Har säljaren först efter det beslutet
vunnit laga kraft fått del av detta, skola nu angivna tidsfrister dock räknas
från dagen för delfåendet.

Ingick i köpet egendom som ej skall lösas och var ej särskild köpeskilling
utsatt därför eller visar nämnden, att det utsatta beloppet understiger vad
å sagda egendom må anses belöpa av sammanlagda köpeskillingen, pröve
rätten hur mycket av köpeskillingen som skäligen bör anses vara utfäst för
den egendom som skall lösas.

Bifalles lösningsyrkandet, skall i domen, förutom erforderliga bestämmelser
om löseskillingens belopp samt tiden och sättet för dess gäldande, utsättas
viss dag då egendomen skall anses övergå i kronans ägo.

Med avseende å arrendators förköpsrätt skall inlösen enligt denna lag
anses som försäljning till kronan.

12 §.

Egendom som förvärvats medelst inrop på exekutiv auktion skall, om vid
vanligt köp skulle hava krävts förvärvstillstånd, åter avyttras innan två år
förflutit från det auktionen vann laga kraft, såvida ej dessförinnan inroparen
erhållit lantbruksnämndens tillstånd att behålla egendomen. Har inropet
skett för skyddande av någon inroparens fordran eller rättighet, varför egendomen
häftar på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken,
må lansstyrelsen på ansökan medgiva skäligt anstånd med egendomens avyttrande,
om sannolika skäl visas, att förlust för inroparen eljest skulle uppkomma.
Avyttras ej egendomen inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen på
framställning av lantbruksnämnden förordna, att den skall säljas å offentlig
auktion efter vad i 13 § sägs. Anteckning om vad sålunda är stadgat skall
göras i det köpebrev som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen
och skall tillika, när lagfart sökes, införas i fastighetsboken, såframt ej
sökanden visar att hans skyldighet att avyttra egendomen upphört.

Bestämmelserna i första stycket skola ej äga tillämpning, där inropet
gjorts av riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, postsparbanken, kassa för
jordbrukskredit eller hypoteksförening.

I fråga om meddelande av tillstånd att behålla egendom skall vad i 3—8 §§
är stadgat om förvärvstillstånd äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Förordnande som sägs i 12 § skall, där ej lantbruksnämnden återkallar
sin framställning i ärendet, gå i verkställighet även om det befinnes att
inroparen, när förordnandet meddelades, redan avyttrat egendomen eller
han sedermera avyttrar den.

I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras
som om egendomen blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt däri;’
dock må, även om det i enlighet härmed bestämda lägsta budet uppnås, försäljning
ej ske med mindre den bjudna köpeskillingen tillika täcker det
värde som åsatts egendomen av utmätningsmannen. Egendomen må säljas
- forutom till den som erhållit förvärvstillstånd — allenast till kronan, till

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

kommun eller annan dylik samfällighet som vill förvärva egendomen för
ändamål varom förmäles i 1 § första stycket 2, till kreditinrättning som sägs i
12 § andra stycket eller till andelsägare som avses i 1 § första stycket 8.
Avgives vid auktionen bud som enligt vad nu sagts må antagas, skall försäljning
ske, ändå att innehavare av fordran bestrider det. Vad utsökningslagen
i fråga om fast egendoms försäljning och köpeskillingens fördelning
stadgar beträffande gäldenären skall i ärende som nu avses lämpas till
ägaren.

Kommer försäljning ej till stånd vid auktionen, äger lantbruksnämnden
att inom två år från det auktionen vann laga kraft hos länsstyrelsen påkalla
förordnande om ny auktion. Framställes ej sådan begäran inom föreskriven
tid eller avgives ej heller vid den senare auktionen bud som må antagas,
skall frågan om försäljning av egendomen vara förfallen.

Kostnad i samband med auktion, som ej lett till försäljning, skall gäldas
av statsmedel.

14 §.

Över beslut, varigenom lantbruksnämnden avvisat ansökan eller vägrat
förvärvs tillstånd eller tillstånd att behålla inropad egendom eller avslagit
begäran som avses i 5 § 2 eller ock tillämpat 7 §, må klagan föras genom
besvär hos lantbruksstyrelsen. Talan mot styrelsens beslut föres hos Konungen
genom besvär. Besvären skola avlämnas till lantbruksnämnden, som har
att snarast möjligt till besvär smyndigheten insända handlingarna i ärendet
jämte bevis om beslutets delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden,
jämväl eget utlåtande över besvären. Utöver vad nu sagts må klagan ej föras
över beslut av nämnden eller styrelsen.

Konungen äger förordna, att i vissa fall nämndens eller styrelsens beslut
i frågor enligt denna lag skola underställas högre myndighets prövning.

15 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955 och gäller till och med den 30 juni
1962.

Genom denna lag upphäves lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans
förköpsrätt.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till bestämmelse i lagen om
kronans förköpsrätt eller i lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet, skall i stället tillämpas motsvarande
bestämmelse i nya lagen.

Beträffande fång, som skett före den 1 juli 1955, skall fortfarande tilllämpas
vad därom stadgas i förenämnda lagar av 1947 och 1948.

Beslut som avses i 4 § andra stycket lagen om kronans förköpsrätt skall
vid tillämpningen av den nya lagen anses som beslut varom stadgas i 5 § 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Bilaga B

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943
(nr 884) om arrendators förköpsrätt

2 §.

Förköpsrätt må---i densamma.

Sker försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt
ej utövas. Ej heller må förköpsrätt utövas om fastigheten köpes av kronan
för främjande av jordbrukets yttre rationalisering och arrendatorn är
ägare av annan, bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen besitter fastigheten
av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av
jordbruket därå.

Har jordägaren---för hembudet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955; dock skola äldre bestämmelser
fortfarande tillämpas beträffande fång som skett före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse, se SFS 1951: 190.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Bilaga C

(Utredningens förslag)

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser till främjande av jordbrukets yttre
rationalisering m. m. (jordrationaliseringslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som genom köp, byte eller gåva förvärvar såsom jordbruksfastighet
taxerad egendom skall sist två månader därefter anmäla detta hos den eller
de lantbruksnämnder inom vars verksamhetsområde egendomen ligger.

Anmälningsskyldighet föreligger dock ej:

1. för kronan;

2. för föregående ägarens make, avkomling, adoptivbarn, syskon och adoptivbarns
eller syskons avkomling samt, där sådan anhörig förvärvar gemensamt
med sin make, ej heller för denne, allt under förutsättning att överlåtaren
ej är avyttringspliktig jämlikt 13 §;

3. där andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma
taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och ej enligt 13 § är skyldig att
avyttra sistnämnda andel;

4. där fånget avser fastighetsdel som för annat ändamål än jordbruk eller
skogsbruk utbrytes genom avstyckning varom ansökan sker sist två månader
efter fångesdagen;

5. där fånget avser fastighet som genom avstyckning utbrutits för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk och ej därefter undergått taxering;

6. där fånget sker genom inrop på exekutiv auktion; eller

7. där lantbruksnämnden på förhand utfärdat intyg, varom stadgas i 2 §,
samt fånget sker inom fem år därefter eller den kortare tid som må hava
utsatts i intyget.

2 §•

När anmälan sker enligt 1 § eller någon med avseende å tillärnat fång å
auktion, varom stadgas i 14 §, begär lantbruksnämndens intyg att mot
fånget ej möter hinder enligt denna lag (hinderfrihetsintyg), skall sådant
intyg utfärdas, där annat ej föranledes av bestämmelserna i 3—6 §§. Dylikt
intyg må ock eljest på begäran utfärdas med avseende å förestående fång.

3 §.

Hinderfrihetsintyg skall vägras, om anledning finnes till antagande att
egendomen skulle bliva vanskött i förvärvarens ägo eller att förvärvaren
med fånget huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten
tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,
eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del av

7 Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 saml. Nr 165

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur,
inventarier eller annat som tarvas för egendomens brukande, så ock om
fånget finnes medföra uppenbart olämplig ändring av indelningen i brukningsenheter.

4 §•

Föreligger ej fall som sägs i 3 § men kan det antagas, att förvärvaren vill
åtkomma egendomen huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår
egendom med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta, skall
hinderfrihetsintyg vägras, såvida ej fånget kan väntas medföra övervägande
nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten eller egendomen för förvärvaren
har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt
skäl föreligger att godtaga fånget.

Vad i första stycket stadgas skall, om ej fall som sägs i 3 § är för handen,
gälla jämväl där genom fånget i en ägo sammanföras brukningsenheter,
som prövas kunna bestå vara för sig, så ock där fånget avser sådan fastighet
eller sämjelott, som ingår i dylik brukningsenhet, och brukningsenhetens
bärkraft skulle äventyras genom överlåtelsen.

5 §■

Vill lantbruksnämnden inlösa egendom som avses med fånget för att med
densamma underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga
brukningsenheter, må hinderfrihetsintyg vägras.

Dock må ej av dylik anledning intyg vägras:

1. där förvärvaren är arrendator, som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till egendomen;

2. där lantbruksnämnden tidigare på begäran av ägaren till egendomen
meddelat beslut, att denna ej skall tagas i anspråk för ändamål som avses i
första stycket, samt fanget sker inom fem år därefter eller den kortare tid
som må hava utsatts i beslutet;

3. där intyget endast är avsett att gälla vid auktion, varom stadgas i 14 §.

6 §.

Erfordras tillstånd enligt lagen om förbud för bolag, förening och stiftelse
att förvärva jordbruksfastighet, må hinderfrihetsintyg ej utfärdas med
mindre samtidigt meddelas dylikt tillstånd. Ej heller må sådant tillstånd
ineddelas, där ej samtidigt utfärdas hinderfrihetsintyg.

7 §•

Finnes förutsättning för utfärdande av hinderfrihetsintyg ej vara för
handen med mindre förvärvaren utfäster sig att inom viss tid verkställa
erforderlig åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket å egendomen
eller att under viss tid nyttja denna för bestämt ändamål eller underlåta
särskild användning av densamma, och lämnas sådan utfästelse skriftligen,
äger lantbruksnämnden vid utfärdande av hinderfrihetsintyg däri utsätta
vite för tredska att uppfylla utfästelsen.

Nämnden har att hålla uppsikt över att utfästelsen fullgöres samt vid
tredska härutinnan, där så erfordras för vinnande av rättelse, hemställa hos
allmän åklagare att vid rätten i den ort, där egendomen ligger, anhängiggöra
och utföra talan om vitets utdömande ävensom om utsättande av nytt
vite. Utan att hemställan som nu sagts blivit gjord må dylik talan icke anhängiggöras
av allmän åklagare.

Utdömt vite tillfaller kronan. \ ite må i händelse av bristande tillgång till
dess gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

Knngl. Maj. ts proposition nr 165

8 §•

Hinderfrihetsintyg må för sin giltighet göras beroende av att egendomen
ingår i sammanläggning eller avskiljes till särskild fastighet. I sådant intyg
skall utsättas viss tid, inom vilken åtgärden skall sökas, samt angivas, hos
vilken myndighet ansökningen skall ske.

9 §•

Lantbruksnämnden är skyldig att snarast möjligt och, om ej synnerligt
skäl föreligger till längre rådrum, sist två månader efter det anmälan enligt
1 § skett utfärda hinderfrihetsintyg eller, där intyg vägras, meddela beslut
härom med angivande av det eller de lagrum varå beslutet grundas.

10 §.

Sker ej anmälan enligt 1 § inom där föreskriven tid eller vägras hinderfrihetsintyg
genom beslut som vinner laga kraft, skall fånget vara ogillt.
Detsamma skall gälla, där ansökan som avses i 8 § ej göres inom utsatt
tid eller avslås genom beslut som vinner laga kraft.

Så länge fånget kan bliva ogillt enligt första stycket skall beträffande
lagfart anses möta sådant hinder som avses i 10 § förordningen den 16 juni
1875 om lagfart å fång till fast egendom.

Skulle i något fall lagfart hava meddelats mot bestämmelserna i denna
paragraf, skall vad i första stycket stadgas ej äga tillämpning.

11 §•

Varder vid köp hinderfrihetsintyg vägrat jämlikt 5 § och giver ej säljaren
sist en månad efter det beslutet delgivits honom lantbruksnämnden skriftligen
tillkänna att han önskar behålla egendomen, äger nämnden, sedan beslutet
vunnit laga kraft, inlösa egendomen till det av köparen utfästa priset.

Vägrades intyget med stöd av allenast 5 §, må nämnden ej undandraga
sig att, om säljaren det yrkar, inlösa egendomen till sagda pris med mindre
egendomen häftar för intecknad gäld till högre belopp än priset.

12 §.

Vill lantbruksnämnden eller säljaren påkalla inlösen enligt It §, skall
detta vid äventyr av talans förlust skriftligen delgivas motparten inom två
månader från det köpet blev ogillt. Kan ej inlösen ske genom överenskommelse,
skall anspråket vid enahanda äventyr anhängiggöras genom stämning
inom sex månader från delgivningen. Väckt talan må ej återkallas
utan svarandens samtycke. Bifalles käromålet, skall i domen, förutom erforderliga
bestämmelser om löseskillingens belopp samt tiden och sättet för
dess gäldande, utsättas viss dag då egendomen skall anses övergå i kronans
ägo. När inlösningstalan väckts och när målet blivit slutligen avgjort, skall
genom rättens föranstaltande göras anteckning därom i fastighetsboken å
nästa inskrivningsdag.

Med avseende å arrendators förköpsrätt skall inlösen enligt denna lag
anses som försäljning till kronan.

13 §.

Egendom som förvärvats medelst inrop på exekutiv auktion skall, om vid
annat slags fång skulle hava förelegat anmälningsskyldighet enligt 1 §, åter
avyttras innan två år förflutit från det auktionen vann laga kraft, såvida ej
dessförinnan inroparen erhållit lantbruksnämndens tillstånd att behålla

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

egendomen. Har inropet skett för skyddande av någon inroparens fordran
eller rättighet, varför egendomen häftar på grund av inteckning eller jämlikt
It kap. 2 § jordabalken, må länsstyrelsen på ansökani medgiva skäligt
anstånd med egendomens avyttrande, om sannolika skäl visas, att förlust
för inroparen eljest skulle uppkomma. Avyttras ej egendomen inom föreskriven
tid, skall länsstyrelsen på framställning av lantbruksnämnden fölordna,
att den skall säljas å offentlig auktion efter vad i 14 § sägs. Anteckning
om vad sålunda är stadgat skall göras i det köpebrev som utfärdas med
anledning av den exekutiva auktionen och skall tillika, när lagfart sökes,
införas i fastighetsboken, såframt ej sökanden visar att hans skyldighet att
avyttra egendomen upphört.

_ Bestämmelserna i första stycket skola ej äga tillämpning, där inropet
gjorts av bank, hypoteksförening, centralkassa för jordbrukskredit eller
jordbrukskassa.

I fråga om meddelande av tillstånd att behålla egendom skall vad i 3—8 §§
är stadgat om hinderfrihetsintyg äga motsvarande tillämpning.

14 §.

Förordnande som sägs i 13 § skall, där ej lantbruksnämnden återkallar
sin framställning i ärendet, gå i verkställighet även om det befinnes att
inroparen, när förordnandet meddelades, redan avyttrat egendomen eller
han sedermera avyttrar den.

I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras,
som om egendomen blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt däri;
dock må, även om det i enlighet härmed bestämda lägsta budet uppnås, försäljning
ej ske med mindre den bjudna köpeskillingen tillika täcker det
värde som åsatts egendomen av utmätningsmannen. Egendomen må säljas —
förutom till kronan, bank, hypoteksförening, centralkassa för jordbrukskredit,
jordbrukskassa eller andelsägare som avses i 1 § andra stycket 3 _

allenast till den som erhållit hinderfrihetsintyg. Avgives vid auktionen bud
som enligt vad nu sagts må antagas, skall försäljning ske, ändå att innehavare
av fordran bestrider det. Vad utsökningslagen i fråga om fast egendoms
försäljning och köpeskillingens fördelning stadgar beträffande gäldenären
skall i ärende som nu avses lämpas till ägaren.

Kommer försäljning ej till stånd vid auktionen, äger lantbruksnämnden
att inom två år från det auktionen vann laga kraft hos länsstyrelsen påkalla
förordnande om ny auktion. Framställes ej sådan begäran inom föreskriven
tid eller avgives ej heller vid den senare auktionen bud som må antagas,
skall frågan om försäljning av egendomen vara förfallen.

Kostnad i samband med auktion, som ej lett till försäljning, skall gäldas
av statsmedel.

15 §.

Över beslut, varigenom lantbruksnämnden vägrat hinderfrihetsintyg eller
tillstånd att behålla inropad egendom eller avslagit begäran som avses i 5 §
andra stycket 2 eller ock tillämpat 8 §, må klagan föras hos lantbruksstyrelsen
genom besvär. Mot styrelsens beslut må besvär anföras hos Konungen.
Besvär skola vid äventyr av talans förlust hava inkommit till nämnden inom
tre veckor från den dag klaganden fick del av det beslut som överklagas;
dock skall besvärstiden för menighet vara fem veckor. Nämnden skall snarast
möjligt till besvärsmyndigheten insända handlingarna i ärendet jämte
eget utlåtande över besvären, där sådant erfordras. Utöver vad nu sagts må
klagan ej föras över beslut av nämnden eller styrelsen.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

Konungen äger förordna, att i vissa fall nämndens eller styrelsens beslut
i frågor enligt denna lag skola underställas högre myndighets prövning.

16 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955 och gäller till och med den 30
juni 1960.

Genom denna lag upphäves lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans
förköpsrätt.

Beträffande fång, som skett före den 1 juli 1955, skall fortfarande tilllämpas
vad därom stadgas i sistnämnda lag och i lagen den 17 juni 1948
(nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Beslut som avses i 4 § andra stycket lagen om kronans förköpsrätt skall
vid tillämpningen av den nya lagen anses som beslut varom stadgas i 5 §
andra stycket 2.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 23 mars
1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,
regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 3 mars 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll över
jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25
februari 1955, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag);
och

2) lag angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943
(nr 884) om arrendators förköpsrätt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn Sven Gösta Jonzon.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till jordförvärvslag

Vägande invändningar av principiell natur kunna resas mot att rätten
att äga jord och skog, på sätt den föreslagna lagstiftningen innebär, förbehålles
vissa grupper av medborgare. De inskränkningar i den enskildes handlingsfrihet
med avseende å honom tillhörig fast egendom som äro förknippade
med lagstiftningen äro likaledes ägnade att väcka principiella betänkligheter.
Det framstår därför som uppenbart att den föreslagna regleringen
icke bör bliva bestående längre än det ur andra samhälleliga synpunkter
är nödvändigt. Hur angeläget det bör anses att för tillgodoseende
av jordpolitiska syften alltjämt bibehålla en lagstiftning av ifrågavarande
slag är ett spörsmål, varom lagrådet knappast har anledning att yttra sig.
Lagrådet vill fördenskull varken tillstyrka eller motsätta sig att en ny jordförvärvslag
kommer till och i huvudsak erhåller det föreslagna innehållet.

i §■

Med avseende å släktskapsundantaget i första stycket punkt 3 har i remissprotokollet
anmärkts, att för stadgandets tillämpning å anförvanter

103

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

till fångesmannens make förutsättes att äktenskapet består vid tiden för
förvärvet. För att detta skall tydligare framgå synes förutsättningen, att
fångesmannen är gift, böra upptagas i lagtexten.

I remissprotokollet förekommer i detta sammanhang ett uttalande, att
vid tillämpningen av lagen fastighet som äges av dödsbo bör anses tillhora
dödsbodelägarna och således kunna säljas till någon av dessa utan förvärvstillstånd.
I enlighet med denna tolkning, vilken i och för sig ej föranleder
någon erinran, bör försäljning utan tillstånd även kunna ske till
den som står i sådant förhållande till dödsbodelägare som sägs i ovannämnda
stadgande. Anmärkas må att ett sådant överförande av egendomen också
kan, efter arvskifte, åstadkommas genom att delägaren överlåter sin lott,
varefter förvärvaren enligt punkt 8 i förevarande stycke ägei förvärva ö\
rigas lotter i egendomen.

Bestämmelser om förvärv av fastighet som bildas genom avstyckning
upptagas i förslaget dels under punkt 7 i första stycket av förevaiande paragraf,
dels i andra stycket av samma paragraf, dels ock i 2 §. Den förstnämnda
bestämmelsen gäller förvärv av område som redan vid tiden för
förvärvet utbrutits genom fastställd avstyckning. De två övriga stadgandena
avse frågan om förvärvstillstånd, då försäljning sker av område som skall
utbrytas; därunder ingå såväl fall, då vid tiden för förvärvet ansökan om
avstyckning väl ingivits men ej lett till att utbrytning genomförts, som fall
då dylik ansökan sker först efter förvärvet. Ökad överskådlighet synes
kunna vinnas genom att sistnämnda båda stadganden upptagas i ett sammanhang.
Det är därför att förorda, att andra stycket i 1 § utgår och ersättes
med föreskrifter i 2 §. _

Beträffande de bestämmelser som i förslaget äro upptagna i 1 § tredje
stycket synes det vara lämpligast att i en första punkt angiva, att förvärvstillstånd
skall sökas inom tre månader från det fånget skedde samt
att föreskrifterna om hur ansökningen skall göras och till vilken lantbruksnämnd
den skall ingivas upptagas såsom en andra punkt. Det torde knappast
vara erforderligt att i första punkten göra förbehåll för fall som avses
i 2 §; däremot torde det vara anledning att där antyda möjligheten att
söka tillstånd redan före fånget. Vad angår den föreslagna sista punkten
må framhållas, att föreskriften om företeende av fångeshandling eller samtycke
av ägaren icke avser ansökan att få behålla egendom som sökanden
ämnar inropa på exekutiv auktion.

2 §.

I överensstämmelse med lagrådets yttrande under 1 § hemställes att till forevarande
paragraf med vissa jämkningar överföras de enligt förslaget i 1 §
andra stycket upptagna bestämmelserna rörande befrielse från sökande av
förvärvstillstånd då fånget avser ännu ej avstyckad del av fastighet, och ansökan
om avstyckning göres antingen före fånget eller inom viss hd efter det samma.

I ett första stycke bör, i huvudsaklig överensstämmelse med 1 § andra stycket
i förslaget, angivas de allmänna förutsättningarna för tillämpning av

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

2 §, nämligen att fång, som enligt 1 § skulle kräva förvärvstillstånd, avser
del av fastighet och att sist tre månader efter fånget göres skriftlig ansökan
om avstyckning; att dylik ansökan skall ställas till vederbörande myndighet
torde ej behöva utsägas. Bestämmelsen bör vidare innefatta att, i enlighet
med förslaget, under sagda förutsättningar lörvärvstillstånd ej erfordras
såframt egendomen genom avstyckningen avskiljes för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk.

I andra stycket bör upptagas motsvarighet till förslagets stadganden i 2 §
första stycket, avseende det fallet aLt i avstyckningsärende som nyss sagts
egendomen finnes vara avsedd för jordbruk eller skogsbruk. För detta fall
skall enligt förslaget såsom huvudregel gälla att förrättningsmannen, innan
tillstand till avstyckningen må meddelas, skall hänvisa förvärvaren att inom
en månad från det han fått del av hänvisningen söka förvärvstillstånd hos
lantbruksnämnden, vid äventyr att fånget eljest skall vara ogillt. En förenkling
av förfarandet i dylika fall och även undanröjande av risk för rättsförlust
synes emellertid ernås genom att i stället för den föreslagna ordningen
foreskrives skyldighet för förrättningsmannen att direkt hänskjuta frågan
om förvärvstillstånd till lantbruksnämndens prövning. Av anförda skäl hemställer
lagrådet att andra stycket i förevarande paragraf får det innehållet,
att om i avstyckningsärendet egendomen finnes vara avsedd för jordbruk
eller skogsbruk avstyckning på grund av fångeshandlingen ej må tillåtas
utan att frågan om förvärvstillstånd av förrättningsmannen underställts
lantbruksnämndens prövning. Vid meddelande av instruktioner torde böra
beaktas behovet av föreskrift för nämnden att tillse att sökanden får tillfälle
att yttra sig ävensom att utan dröjsmål avgöra ärendet och underrätta
förrättningsmannen och sökanden om sitt beslut.

De i förslagets 2 § andra stycket införda föreskrifterna rörande vissa undantag
från huvudregeln om hänvisningsskyldigheten böra som följd av det
sagda få avseende å de fall då underställning må underlåtas. Med hänsyn till
sambandet torde dessa föreskrifter böra upptagas i samma stycke som
huvudregeln. Beträffande föreskrifternas innehåll synes på en punkt vara
anledning att genomföra en mindre modifikation. En av de tre förutsättningar,
vilka samtliga skola vara uppfyllda för att hänvisning till lantbruksnämnd
må underlåtas, är att den genom tillskottet uppkommande
brukningsenheten icke blir större än att den huvudsakligen kan skötas av
brukaren och hans familj utan anlitande av främmande arbetskraft. Förutsättningen
medför att även de mest obetydliga tillskott till en brukningsenhet
som redan är större än sålunda angivits skall hänskjutas till nämndens
prövning. Särskilt med hänsyn till fall då en jordbit i samband med vägrätmng
eller liknande företag tillföres ett större jordbruk förefaller det innebara
en onödig omgång att förrättningsmannen skall nödgas hänskjuta ärendet
till nämnden. Lagrådet hemställer att den angivna förutsättningen för
att underställning må underlåtas icke skall avse fall då egendomen är av
allenast obetydlig omfattning.

Till följd av den utformning av bestämmelserna i 2 § som lagrådet för -

105

Kungl. Majits proposition nr 165

ordat erfordras att däri slutligen upptages ett stadgande, att om vid avstyckningsförrättning
som i andra stycket avses underställning icke göres, tillstånd
till förvärvet ej erfordras. Stadgandet bör tydligen icke avse fall, där
avstyckning ej kommer till stånd på grund av förvärvarens fångeshandling
utan sker på säljarens begäran och enligt dennes bestämmande; i sådan
händelse har förrättningslantmätaren ej anledning att taga ställning till
spörsmålet om förvärvstillstånd och hans underlåtenhet att hänskjuta ärendet
bör därför icke medföra att dylikt tillstånd icke skall behöva sökas.
Att dessa, i det remitterade förslaget icke beaktade fall ej inbegripas under
det av lagrådet nu föreslagna stadgandet lärer bliva tydligt genom den däri
gjorda hänvisningen till andra stycket, vilket ju förutsätter avstyckning
på grundval av förvärvarens fångeshandling.

3 §■

Enligt förevarande paragraf skall förvärvstillstånd vägras bland annat om
anledning finnes till antagande att förvärvaren med fånget huvudsakligen
åsyftar att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del av densamma
eller andel däri.

Såsom lantmäteristyrelsen anmärkt synes detta enligt bokstavlig tolkning
innebära förbud mot fastighetsförvärv för nära förestående exploatering för
tätbebyggelse. Häremot har visserligen anförts, att det icke torde kunna hävdas,
att dylika förvärv i och för sig huvudsakligen skedde i syfte att bereda
förvärvaren vinst genom snar avyttring av egendomen, och det har gjorts
gällande, att den eftersträvade vinsten i stället borde anses som utbyte av
den rörelse exploateringen innefattar. Detta synes emellertid knappast fullt
övertygande. I klarhetens intresse synes vara att förorda, att före uttrycket
»bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen» insättas exempelvis
orden »utan motsvarande gagn för orten».

5 §.

1 paragrafen angives företeende av fångeshandling eller samtycke som avses
i 1 § tredje stycket såsom villkor för att lantbruksnämnd skall få vägra
förvärvstillstånd med stöd av paragrafen. Då bestämmelsen har övervägande
instruktorisk karaktär, finner lagrådet icke erforderligt att densamma upptages
i lagen. Därest stadgandet likväl finnes böra bibehållas, synes detsamma
lämpligen böra upptagas såsom ett andra stycke i paragrafen.

8 §■

I paragrafens första stycke har beträffande ansökan om förvärvstillstånd
stadgats skyldighet för lantbruksnämnden att inom viss tid meddela beslut i
ärendet. På grund av hänvisning i 12 § gäller föreskriften även ansökan om
rätt att behålla egendom. Emellertid synas de skäl som tala för införandet
av en sådan skyldighet även göra sig gällande när fråga är om förklaring
varom förmälcs i 5 § 2. Även i detla fall är det angeläget att rättsläget icke
hålles svävande längre än som är oundgängligen nödvändigt. En utsträckning
av paragrafens räckvidd i enlighet härmed torde icke heller behöva vål -

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 165

la lantbruksnämnderna några särskilda svårigheter, bland annat med hänsyn
till att möjlighet medgivits att överskrida den fastställda tidsfristen.
Under hänvisning jämväl till vad som förordas beträffande lydelsen av 12 §,
hemställer lagrådet att första stycket gives det innehåll, att när till lantbruksnämnd
inkommit ansökan om tillstånd att förvärva eller behålla egendom
eller om förklaring som avses i 5 § 2, det åligger nämnden att snarast
möjligt och, om ej särskilt hinder möter, sist två månader därefter meddela
beslut i ärendet.

Paragrafen synes lämpligare böra få sin plats omedelbart efter 13 §.

9 §.

I paragrafens första stycke första punkten stadgas bland annat att fångblir
ogillt, om ansökan om förvärvstillstånd ej göres inom föreskriven tid.
Till belysning av stadgandets innebörd må erinras därom, att enligt förslaget
endast rättidig ansökan om avstyckning befriar från skyldighet att
söka förvärvstillstånd och att avstyckning skall sökas inom samma tid som
gäller för dylikt tillstånd. På grund härav blir bestämmelsen om ogiltighet
tillämplig även å den som försummar att i rätt tid söka avstyckning.

Enligt första stycket andra punkten skall fång vara ogillt, där ansökan
i fastighetsbildningsärende, som sägs i 1 § andra stycket eller i 7 § första
stycket, genom lagakraftägande beslut lämnas utan bifall. Efter orden inträder
således ogiltighet även om den i 1 § stadgade tidsfristen för ansökan
om förvärvstillstånd icke utlupit. Detta torde emellertid icke vara avsett.
Med hänsyn till den kategoriska avfattningen av nu ifrågavarande bestämmelse
torde emellertid en uttrycklig reservation i lagtexten för det angivna
fallet vara nödvändig.

Iakttages vad lagrådet beträffande 1 och 2 §§ föreslagit, föranledes härav
en ändring i den upptagna hänvisningen till föregående paragrafer.

10 §.

I förevarande paragraf meddelas bestämmelser om lösningsplikt för
kronan när förvärvstillstånd vägrats jämlikt 5 §. Ändamålet med bestämmelserna
angives huvudsakligen vara att tillgodose den enskildes rättssäkerhet.
Det ligger i öppen dag att det kan lända den som äger fast egendom
till avsevärt men att ej genom avyttring få fritt förfoga över egendomen.
Skälig hänsyn till rättvisa och billighet kräver, att den enskildes intresse
åtminstone såtillvida beaktas, att han genom åläggande för kronan
att lösa den egendom, varöver han ej fått fritt förfoga, sättes i tillfälle att
i stället disponera över det värde i penningar som egendomen representerar.

Emellertid har i förslaget lösningsplikten för kronan inskränkts till fall
där den hindrade överlåtelsen utgjorts av en försäljning. Har egendomen
överlåtits genom byte eller gåva, skulle överlåtaren regelmässigt få finna sig
i att se sig berövad varje annan möjlighet att avyttra egendomen än att
sälja den på de villkor lantbruksnämnden bjuder. Som skäl för att överlåtaren
i dessa fall skulle lämnas utan det skydd som anses böra tillkomma

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

en säljare har anförts allenast att vid byte, t. ex. av två jordbruk mot varandra,
den enskilde knappast skulle vara betjänt av ett inlösningsförfarande
som icke kunde tillföra honom annat än penningar i vederlag och
att om inlösningsrätten anknötes även till byten proceduren skulle tyngas
med värderingar av ofta invecklad beskaffenhet. Detsamma skulle gälla
beträffande gåvofången. De åberopade skälen synas näppeligen kunna motivera
att byten och gåvor undantagas från rätten att påkalla inlösning. Det
låter sig väl tänkas att den som hindrats byta sin fasta egendom mot annan
eller att bortskänka densamma i stället vill disponera över egendomens penningvärde
för att därigenom bliva i tillfälle att för egen räkning inköpa
annan egendom eller genom bortgivande av annan egendom tillgodose den
utsedde gåvotagaren. Och vad beträffar den värdering som skulle bli nödvändig,
skulle den väl i regel icke behöva bli särskilt komplicerad. I fråga
om gåvofången tillkommer att det under alla förhållanden — särskilt med
hänsyn till den risk för rättsförlust som gåvotagaren löper — måste anses
tvivelaktigt om den föreslagna lagen över huvud bör vara tillämplig å gåvor.
Det kan så mycket mindre anses befogat att ej bereda en givare samma
möjlighet som en säljare att disponera över den överlåtna egendomens
värde.

Även om det må förhålla sig så, att överlåtarens intressen i regel skulle
bli behörigen tillgodosedda vid frivillig uppgörelse med lantbruksnämnden,
synes denna omständighet lika litet vid bytesavtal och gåvor som vid köp
vara ägnad att göra inlösningsplikt för kronan överflödig. Såsom departementschefen
framhållit i fråga om köp vore det en brist i lagstiftningen,
om däri saknades garantier för överlåtarens rätt. Det kan näppeligen anses
att dylika garantier skulle vara obehövliga vid andra fång än köp. Att bytesavtal
och sådana gåvor rörande fast egendom, där förvärvaren icke tillhör
den privilegierade personkrets som angives i 1 § första stycket 3 i förslaget,
äro jämförelsevis sällsynta, kan knappast vara ett tillräckligt skäl
att på detta område lämna rättssäkerhetskravet å sido.

Visserligen lärer den som vill bortbyta eller bortskänka sin fasta egendom,
blott han är tillräckligt förtänksam, kunna fa till stand inlösning genom
att mot vad som är den verkliga avsikten med rättshandeln låta denna
taga form av ömsesidiga försäljningar i stället för byte eller av försäljning
i stället för gåva. Att en lagstiftning genom sin konstruktion föranleder
till dylika transaktioner, vilka knappast kunna betecknas som i egentlig
mening illojala, måste dock anses betänkligt.

På grund av det anförda hemställer lagrådet att lösningsplikten utsträckes
att gälla även vid byten och gåvor samt för dessa fall bestämmes att
innebära skyldighet för kronan att lösa egendomen eller dess värde vid
den tid då bytesavtalet slöts eller gåvohandlingen upprättades. Lösmngsplikt
bör emellertid icke föreligga om egendomen häftar för intecknad gäld
till belopp som uppenbart överstiger värdet. Bestämmelse om lösningsplikten
vid nu ifrågavarande fång synes kunna upptagas som ett andra stycke
i förevarande paragraf.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

För det fall att köpehandling innefattar jämväl fastighetsförsäljning,
som ej omedelbart träffas av ogiltigheten men i anledning av densamma
bringas att återgå, har lösningsplikten i 10 § andra stycket utsträckts att
under vissa betingelser gälla även sådan fast egendom. Departementschefen
framhåller att det självfallet bör vara lantbruksnämnden angeläget att i
här avsedda fall tillse att avvecklingen av köpet sker utan rättsförlust för
vare sig säljare eller köpare. Liknande bestämmelser finnas i lagen om kronans
förköpsrätt, men i motsats till vad där stadgats har i förslaget icke
föreskrivits lösningsplikt beträffande i köpet ingående kreatur, redskap eller
andra sådana lösören, vilka finnas på den fasta egendom som skall lösas.
En dylik skyldighet skulle nämligen, anför departementschefen, kunna
leda till att lantbruksnämndernas tid alltför mycket upptoges av ovidkomkommande
göromål, såsom försäljning av kreatur och inventarier. De skäl
som föranledde att sådan skyldighet stadgades i lagen om kronans förköpsrätt
torde emellertid nu vara lika bärande. Det synes obilligt, att om kronan
inlöser den fasta egendomen, överlåtaren som väl då i regel saknar
användning för ifrågavarande yttre inventarier skall åsamkas besväret med
och kostnaderna för realisation av desamma samt risken för därav uppkommande
förlust. Angelägenheten av att den som förvägrats förvärvstillstånd
icke till följd därav drabbas av dylika påföljder synes böra väga
tyngre än det anförda motivet för att ej låta lösningsplikten omfatta annat
än fast egendom.

Lagrådet hemställer därför att bestämmelserna i förevarande paragrafs
första stycke göras tillämpliga även å kreatur, redskap eller andra sådana
lösören, vilka finnas på den fasta egendom som skall lösas.

Vad som skall gälla med avseende å lösningsplikten när ett köp blir
ogillt bör tydligen, därest lösningsplikt stadgas även i fråga om ogiltigblivna
bytesavtal och gåvor, äga motsvarande tillämpning i dessa fall.

n §.

Det kan ifrågasättas om icke talan som avses i förevarande paragraf
boide väckas icke, sasom tydligen är förslagets mening, vid allmän underrätt
utan vid expropriationsdomstolen. Skälen härför vinna tydligen något
i styrka, om i enlighet med lagrådets hemställan den med avseende å köp
stadgade lösningsplikten utsträckes att gälla även vid byten och gåvor. Särskilt
med hänsyn till möjligheten att, om så skulle visa sig nödigt, anlita
sakkunnig, kan det dock knappast anses ägnat att väcka betänkligheter,
att tvister av ifrågavarande slag i likhet med vad som för närvarande är
fallet med mål om tillämpning av förköpsrätt upptagas av allmän underrätt.

Angående verkan av att fångesmannen återkallar sin talan synas allmänna
regler böra gälla.

o Efter de ändringar som förslaget innebär i förhållande till förköpslagen
får, enligt lagradets uppfattning, lantbruksnämndens talan i mål varom nu
är fråga anses avse tillvaratagande av kronans enskilda rätt. Lagrådet an -

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

sluter sig alltså till departementschefens i remissprotokollet uttalade uppfattning
att 20 § promulgationslagen till rättegångsbalken och 7 kap. rättegångsbalken
icke äro tillämpliga i dessa fall.

12 §.

För förvärv genom inrop å exekutiv auktion erfordras enligt 1 § första
stycket 5 icke förvärvs tillstånd. Däremot är förvärvaren i princip skyldig
att åter avyttra egendomen, därest vid vanligt köp skulle hava krävts förvärvstillstånd.
Dock kan inroparen erhålla lantbruksnämndens tillstånd att
behålla egendomen.

Enligt lagrådets mening kan en spekulant hava ett berättigat intresse att
redan före den exekutiva auktionen få besked huruvida han får behålla
egendomen. Även om ordalagen i förevarande paragraf ingalunda utesluta,
att ett sådant förhandsbesked kan lämnas, synes detta dock böra komma
till tydligt uttryck i lagtexten i första stycket av förevarande paragraf.

I andra stycket undantages bland annat postsparbanken från tillämpning
av bestämmelserna i första stycket. Detta undantag är emellertid onödigt
då detsamma gäller redan på den grund att kronan jämlikt 1 § är befriad
från skyldighet att söka förvärvstillstånd.

Om den som inropat egendom å exekutiv auktion och är skyldig att avyttra
densamma underlåter detta, skall egendomen säljas å offentlig auktion.
För tillstånd att förvärva egendom å sådan auktion gäller enligt 5 § 3,
att tillstånd icke får vägras av anledning som angives i sistnämnda paragraf.
På grund av avfattningen av tredje stycket i förevarande paragraf,
som hänvisar till 5 §, gäller icke detsamma i fråga om tillstånd att behålla
egendom som inropats å den föregående exekutiva auktionen. Om sålunda
hinder mot ett förvärv icke möter enligt 3 och 4 §§ men däremot enligt 5 §,
skall enligt förslaget förvärvaren, oavsett att han äger inropa egendomen
å exekutiv auktion, icke kunna få tillstånd att behålla egendomen, vilken
han därför måste avyttra. Vid avyttringen å tvångsauktionen kan den nämnde
förvärvaren emellertid icke förvägras tillstånd att ånyo inropa egendomen.
En sådan anordning synes innebära en onödig omgång, som dessutom kan
föranleda extra kostnader. Även för tillstånd att behålla egendom som inropats
å exekutiv auktion bör därför gälla, att tillstånd icke må vägras
jämlikt 5 §. Lantbruksnämnden har ju alltid möjlighet att själv inropa
egendomen å den exekutiva auktionen. Hänvisningen i sista stycket till föregående
paragrafer torde därför icke böra avse 5 §.

Iakttages vad lagrådet hemställt i fråga om 8 § erfordras icke att hänvisning
sker till nämnda paragraf.

13 §.

Stadgandena i 12 och 13 §§ om skyldighet för den, som inropat fast egendom
å exekutiv auktion, att åter avyttra densamma och om påföljden av
underlåtenhet att fullgöra denna skyldighet överensstämma i stort sett med
bestämmelser som finnas upptagna i 4 a och 4 h §§ i den gällande jordförvärvslagen.
Dessa bestämmelser infördes i lagen 1951 i syfte att så långt

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

möjligt förhindra, att exekutiva förvärvs undantagande från skyldighet att
söka förvärvstillstånd utnyttjades till att kringgå lagen genom skentransaktioner
i form av exekutiva försäljningar. Det lagförslag som innefattade
herörda ändringar i jordförvärvslagen blev i den delen utsatt för ingående
kritik av dåvarande lagrådets ledamöter, utmynnande i att de föreslagna
anordningarna icke kunde tillstyrkas. Mot förslaget erinrades bland annat
att spörsmålet om tillbörligt skydd för jordägare, inteckningshavare och
andra rättsägare icke lösts på ett tillfredsställande sätt. Med stöd av utförlig
motivering framhölls att ett av utmätningsmannen, eventuellt med biträde
av sakkunniga, åsatt värde icke lämpade sig att tjäna som minimipris
vid den på den exekutiva auktionen eventuellt följande tvångsauktionen och
därför icke erbjöde tillfyllestgörande garanti mot rättsförluster.

Lagrådet finner sig under hänvisning till berörda kritik icke kunna tillstyrka,
att ifrågavarande anordningar bibehållas i den nu föreslagna lagen
med mindre åtminstone möjlighet öppnas att till grund för tvångsförsäljningen
få till stånd en värdering som bättre lämpar sig för ändamålet. En
utväg som enligt lagrådets mening skulle innebära en icke oväsentlig förbättring
vore, att egendomens ägare berättigades att påkalla särskild värdering
av värderingsmän som överexekutor skulle utse.

Ändras förevarande paragrafs andra stycke i enlighet med vad lagrådet
nu anmärkt, synes sista stycket böra kompletteras med en föreskrift av innebörd
att kostnad för sådan särskild värdering som ovan sägs städse skall
gäldas av statsmedel.

U §.

För att det ej skall kunna råda någon tvekan om att klagan må föras
över beslut, varigenom lantbruksnämnden tillämpat 6 §, synes detta böra
uttryckligen angivas i lagtexten. Med den högre myndighet, vars prövning
lantbruksnämndens eller lantbruksstvrelsens beslut efter förordnande av
Konungen skola underställas i viss utsträckning, lärer avses i förra fallet
styrelsen och i senare fallet Konungen. Även detta synes lämpligen böra
utsägas. För att det skall bliva otvetydigt, att även styrelsens beslut i anledning
av dylik underställning må överklagas, synes stadgandet om rätt
för Konungen att förordna om underställning böra få sin plats omedelbart
före bestämmelsen om rätt till talan mot styrelsens beslut. Föreskrifterna
om besvärs avlämnande och vissa lantbruksnämndens åligganden torde
böra komma sist och utgöra ett särskilt stycke.

Enligt paragrafen föreligger rätt att föra talan mot beslut, varigenom
lantbi uksnämnd avvisat ansökan enligt 1 § sista stycket, men däremot ej
mot det föreläggande som föregått avvisningsbeslutet. Lagrådet finner en
dylik begränsning försvarlig eftersom det torde vara uppenbart att i besvärsmål
angående avvisning även frågan huruvida föreläggandet varit befogat
kan komma under bedömning.

15 §.

Lagen om kronans förköpsrätt och gällande jordförvärvslag innehålla
icke några bestämmelser om lantbruksnämndernas sammansättning och

Kungl. Maj.ts proposition nr 165

beslutmässighet, men vila det oaktat uppenbarligen på den förutsättningen
att nämnderna, åt vilka lagtillämpningen anförtrotts, hava en fast och för
utövandet av denna betydelsefulla uppgift lämpad organisation. I sådant
hänseende gäller för närvarande enligt den av Konungen utfärdade instruktionen,
att lantbruksnämnd skall bestå av sju ledamöter. Beträffande nämndens
beslutmässighet vid tillämpandet av ifrågavarande lagar innehåller instruktionen
bland annat, att alla beslut rörande förköpsärenden och ansökningar
enligt jordförvärvslagen skola fattas av nämnden i plenum, dock
att beslut må fattas av s. k. delegation, då ansökan enligt jordförvärvslagen
avser förvärv för utvidgning av icke bärkraftig brukningsdel. Beträffande
dylika delegationer stadgas att de skola tillsättas av nämnden och bestå avtre
nämndledamöter. Delegationerna äro beslutmässiga då samtliga ledamöter
äro närvarande, medan nämnden i plenum i regel är beslutmässig då
ordföranden och fyra ledamöter äro närvarande.

I samband med sitt ställningstagande till riktlinjerna för den nya lagstiftningen
har departementschefen berört behovet av nya beslutmässighetsregler
för lantbruksnämnderna. I detta hänseende har departementschefen
framhållit bland annat, att den betydande ökning av antalet ärenden rörande
tillämpning av förevarande lagstiftning, som ett godtagande av lagförslaget
komme att föra med sig, syntes nödvändiggöra delegering i viss utsträckning
av beslutanderätten i tillståndsärenden till befattningshavare hos nämnderna.
Det borde därvid inom vissa gränser ankomma på nämnderna själva
att avgöra i vilken omfattning och till vilka befattningshavare de ville överlåta
sin beslutanderätt. Departementschefen har vidare närmare utvecklat
i vilken omfattning och ordning ett sådant överlåtande av beslutanderätten
borde få äga rum.

Vad departementschefen sålunda anfört föranleder vissa erinringar. I
samma mån som beslutanderätten i förevarande ärenden anförtros åt enskild
ledamot av eller befattningshavare hos lantbruksnämnderna, förlora
besluten sin karaktär av nämndavgöranden i egentlig mening. Vid lantbruksnämndernas
tillkomst lade man — icke minst med tanke på nämndernas befattning
med jordbrukets yttre rationalisering — stor vikt vid deras sammansättning.
Med hänsyn härtill synes det kunna ifrågasättas, huruvida
det är välbetänkt att nu försvaga nämndens inflytande på avgörandet av
förevarande ärenden. Särskilda betänkligheter av principiell natui möta
mot att låta lantbruksnämnderna på angivet sätt själva få bestämma över
sin beslutmässighet — och därmed ock i viss mening över sin egen organisation
— vid den grannlaga uppgiften att tillämpa förevarande lagstiftning.
Även om den delegeringsrält som avses komma att tilläggas nämnderna
skulle bli kringgärdad med begränsande bestämmelser, tar del anses tveksamt
huruvida den är förenlig med de grundsatser i fråga om nämndernas
organisation, på vilka lagstiftningen är och bör vara uppbyggd.

Därest det likväl av organisatoriska skäl skulle befinnas oundgängligt att
utrusta nämnderna med delegeringsrätt, synes i varje fall med hänsyn till
det ovan anförda denna rätt böra komma till uttryck i lagen. Detta kunde

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

lämpligen ske genom att i 15 § upptages ett stadgande av innehåll att lantbruksnämnd
äger, i den ordning och omfattning samt på de villkor i övrigt
som Konungen bestämmer, uppdraga åt enskild ledamot av eller viss befattningshavare
hos nämnden att å dess vägnar fatta beslut rörande frågor som
avses i denna lag.

övergångsbestämmelserna

Enligt förslaget skall beträffande fång som skett före den nya lagens
ikraftträdande fortfarande tillämpas vad som stadgas i 1947 års lag om kronans
förköpsrätt och 1948 års lag om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet. Bland de äldre bestämmelser som på grund härav skola
kunna tillämpas ingår givetvis även en till 1948 års lag knuten övergångsbestämmelse,
avseende fång som skett före ikraftträdandet av 1948 års lag.
Då genom lag den 20 april 1951 genomfördes ändringar i 1948 års lag, bland
annat innefattande utvidgning av lagens tillämpningsområde, stadgades att
äldre bestämmelser fortfarande skulle tillämpas beträffande fång som skett
före ändringslagens ikraftträdande den 5 maj 1951. Av ovannämnda, nu
föreslagna övergångsbestämmelse framgår ej att, såsom torde vara avsikten,
även 1951 års övergångsbestämmelse alltjämt skall äga giltighet. Det
hemställes att övergångsbestämmelserna underkastas den jämkning som
föranledes härav.

[ Förslaget till lag angående ändring i lagen om arrendators förköpsrätt

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

113

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans
Maj: t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
25 mars 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, lagrådets den 23 mars
1955 avgivna utlåtande över de den 25 februari 1955 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag)
och

2) lag angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943
(nr 884) om arrendators förköpsrätt.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Vad lagrådet anfört rörande 1, 2, 5, 8, 9, 12 och 14 §§ samt övergångsbestämmelserna
i det remitterade förslaget till jordförvärvslag har beaktats.
Detta har bland annat medfört omnumrering av 8 § (numera 13 §) samt
9—13 §§ (numera 8—12 §§).

Det av lagrådet förordade tillägget till 3 § synes alltför mångtydigt för att
lämpligen böra införas i lagtexten. Såsom torde framgå av min vid lagrådsremissen
lämnade upplysning om de synpunkter, som enligt piaxis lägges
på frågor om tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet för exploatering,
lärer något praktiskt behov av ändrade regler för dylika förvärv knappast
föreligga.

Under 10 § har lagrådet föreslagit, att kronans skyldighet att inlösa fastighet,
som ägaren på grund av 5 § hindrats att sälja, skall utvidgas i olika
hänseenden. Sålunda bör enligt lagrådets mening lösningsplikten inträda
även i fall, där det hindrade förvärvet skett genom byte eller gåva, samt omfatta
även vissa slag av lös egendom som ingått i förvärvet och finnes på den
fasta egendomen. Såsom framgår av remissprotokollet har jag förut tagit
ställning till dessa spörsmål, och lagrådets yttrande ger mig ej anledning
att ändra ståndpunkt.

Lagrådets förslag under 13 § att berättiga ägare av fastighet, som skall
säljas på tvångsauktion, att påkalla särskild värdering har jag icke velat
motsätta mig. Däremot finner jag ej tillräcklig anledning att biträda försla 8

Dihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 165

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 165

get jämväl i fråga om värderingskostnaden. Denna bör enligt min mening
behandlas på samma sätt som övriga kostnader i samband med auktionen.

Med anledning av de av lagrådet under 15 § anförda betänkligheterna mot
att lantbruksnämnderna skulle äga i viss omfattning till befattningshavare
överlåta sin beslutanderätt vill jag framhålla, att det i praktiken torde bli
nödvändigt med sådan delegering, om lagstiftningen skall kunna fungera
med den smidighet som allmänheten äger påfordra. Med den begränsning,
som delegeringen skulle få enligt de av mig antydda riktlinjerna, torde några
olägenheter av densamma icke vara att befara. Vederbörande befattningshavares
tillståndsgivning blir närmast jämförlig med den intygsgivning, som
nu utövas av landsfiskaler m. fl. Det av lagrådet förordade tillägget till 15 §
har där införts såsom ett första stycke.

Utöver vad nu sagts har i lagförslagen gjorts några redaktionella jämkningar.

Föredraganden hemställer därefter, att förslagen, efter nu angivna ändringar,
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
G. Liizell

650194. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag