Kung1. May.ts Nåd. Proposition N:o 93 (Proposition 1907:93)

Kung1. May.ts Nåd. Proposition N:o 93.

N:o 93.

Kung!. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om ändring i vissa delar af 30 kap. rättegångsbalken;
gifven Stockholms slott den 8 mars 1907.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa
delar af 30 kap. rättegångsbalken.

Af rikets hofrätter i ärendet afgifna utlåtanden bifogas.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Albert Petersson.

Bih. till Riksd. Prat. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 70 Håft. (N:o 93.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar af 30 kap. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att nedannämnda §§ i 30 kap. rättegångsbalken
skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Har hofrätt i dit instämdt tvistemål förklarat sig obehörig eller
stämningen ogin, skall öfver det utslag klagan föras genom besvär.

Har underrätt i slutligt utslag meddelat beslut af beskaffenhet att,
där det under rättegången gifvits, särskild klagan däröfver varit tillåten,
och varder talan mot det beslut i hofrätten fullföljd i sammanhang med
klagan i hufvudsaken, skall part, som allenast i den sålunda fullföljda
särskilda frågan vill klaga öfver hofrättens utslag, fullfölja sin talan genom
besvär, ändå att målet efter vad till hofrätten inkommit.

3 §.

öfver utslag, hvarigenom hofrätt visat mål åter till underrätt, må ej
klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång inverkar,
vare dock part berättigad att däremot fullfölja talan i sammanhang
med hufvudsaken, där denna kommer under Konungens pröfning.

Hvad nu är sagdt äge dock ej tillämpning, där hofrätt dömt till
värjemålsed och på den grund visat målet åter.

Har i brottmål. hofrätt, jämte det utslag meddelats, tillika hänvisat
målet till fortsatt handläggning vid annan öfverrätt, skall, i fråga om tid

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 03.

för klagan öfver det utslag, hvad i 25 kap. 6 § är stadgadt äga motsvarande
tillämpning.

4 §•

öfver hofrätts utslag i fråga, som jämlikt 16 kap. 3 § blifvit från
underrätt fullföljd, må ej klagas, utan så är att hofrätten upphäft beslut,
hvarigenom underrätten förklarat sig behörig att målet upptaga.

5 §•

Mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål äge part ej fullfölja talan,
när utslaget, i hvad det gått honom emot, rörer enbart penningar eller
sådant, som kan till visst värde i penningar skattas, och värdet af hvad
han tappat uppenbarligen icke öfverstiger två tusen daler. År målet sådant,
att enligt 25 kap. 1—5 §§ talan skolat i hofrätten fullföljas genom besvär,
varde frågan om parts rätt att söka ändring i hofrättens utslag så bedömd,
som om målet genom besvär inkommit till hofrätten.

6 §.

I brottmål, som fullföljts i hofrätt eller blifvit dess pröfning underställdt,
må ej ändring i hofrättens slutliga utslag sökas utom i dessa fall:

l:o) Tilltalad äge fullfölja talan, där han för brott, som i lagen är
belagdt med dödsstraff, straffarbete, fängelse, afsättning eller mistning af
ämbete på viss tid, blifvit sakfälld eller under framtiden ställd.

2:o) Målsägande vare tillåtet föra klagan, där hans talan afser ansvar
för brott, som i lagen är belagdt med dödsstraff, straffarbete eller
afsättning.

3:o) I afseende å ansvar för brott af beskaffenhet, som i 2:o) sägs,
må, där brottet ej är sådant, att det allenast af målsäganden åtalas må,
justitiekanslern förordna om fullföljd af talan, när synnerliga skäl därtill
äro.

4:o) Har part dömts till böter eller vite eller har utslaget eljest gått
honom emot rörande penningar eller sådant, som kan till visst värde i
penningar skattas, äge parten fullfölja talan, såvidt ej uppenbart är, att
sammanlagda värdet af hvad han tappat icke öfverstiger två tusen daler.
För allmän åklagare skall det värde beräknas med hänsyn allenast till
honom ådömd ansvars- eller ersättningsskyldighet; och må han ej heller
söka ändring i annat hänseende än nu är sagdt,.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 93.

5:o) Part må föra klagan, när utslaget gått honom emot beträffande
något, som icke angår ansvar och ej kan i penningar skattas.

Genom hvad nu är stadgadt göres ej rubbning i den åtalsrätt, som
Riksdagens justitieombudsman tillkommer.

7 §•

År enligt 5 eller 6 § parts rätt att fullfölja talan beroende på värdet
af något, hvarom dömdt blifvit, må vid beräkning af det värde hänsyn
icke i något fall tagas till rättegångskostnad.

Har genom hofrätts utslag värjemålsed blifvit part ålagd, äge han i
utslaget söka ändring utan hinder af hvad i 5 och 6 §§ är stadgadt om
inskränkning i rätt att fullfölja talan.

8 §•

öfver hofrätts utslag i fråga, hvarom i 16 kap. 10 § förmäles och
som blifvit från underrätt fullföljd, må ej klagas, utom af den, som dömts
till fängelse eller böter, mer än två tusen daler, eller i fall fullmäktig
blifvit skild från fullmäktigskapet eller hofrätt fastställt beslut, hvarigenom
kvarstad eller skingringsförbud eller annan därmed jämförlig åtgärd
beviljats eller yrkande om häfvande af sådan åtgärd ogillats.

Har underrätt meddelat föreskrift om någons häktande eller kvarhållande
i häkte eller hämtande till rätten, och varder det beslut af hofrätten
upphäfdt, vare ej klagan öfver hofrättens utslag tillåten. Ej heller
må klagan föras öfver hofrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 12 §
dragits under hofrättens pröfning.

9 §•

I mål, som blifvit i hofrätt fullföljdt eller dess pröfning underställdt,
vare ej tillåtet emot hofrättens utslag fullfölja talan allenast beträffande
rättegångskostnad.

10 §.

Har hofrätt i där anhängig! mål under rättegången meddelat beslut
af beskaffenhet, som i 16 kap. 10 eller 11 § sägs, skall talan mot beslutet
föras genom besvär; är beslutet meddeladt i det slutliga utslaget, skall i
fråga om sättet för fullföljd af talan hos Konungen hvad för hvarje fall
finnes i 25 kap. 5 § stadgadt om klagan öfver underrätts beslut i sådan
Tåga äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 93.

I fråga om beslut, som i annat fall, Ten nu är sagdt, blifvit af hofrätt
i där anhångigt mål under rättegången meddeladt, skall hvad i 25
kap. 7 § är angående där omförmäla beslut föreskrifvet äga motsvarande
tillämpning.

11 §•

Då hofrätt meddelar utslag eller beslut, skall hofrätten tillika pröfva,
huruvida part må däremot omedelbarligen fullfölja talan. År partens rätt
till klagan beroende på uppskattning af något, hvarom dömdt blifvit, skall
vid hofrättens pröfning därutinnan bero.

Finnes parten till fullföljd berättigad, skall i utslaget eller beslutet
gifvas tillkänna, huruvida han skall fullfölja talan genom revisionsansökning
eller genom besvär; och varde jämväl angifvet, där talan skall fullföljas
genom revisionsansökning, huru missnöje skall i hofrätten anmälas,
samt, i annat fall, inom hvilken tid och hvarest besvär skola inlämnas.
Hvad hofrätten sålunda föreskrifver skall i fråga om sättet för fullföljd af
talan lända till efterrättelse.

I mål, där någon hålles häktad, skall utslag eller beslut, hvarom nu
är sagdt, ofördröjligen genom hofrättens föranstaltande delgifvas den häktade,
där det ej blifvit för honom muntligen afsagd!.

16 §.

Part, som rätteligen anmält missnöje med hofrättens utslag, skall
före klockan tolf å fyratiofemte dagen från den dag, då utslaget gafs, inställa
sig i Konungens nedre justitierevision samt dit ingifva revisionsinlaga.
Vid inlagan foge han ej allenast revisionsskilling, sex hundra daler,
utan ock öfverklagade utslaget jämte bevis om anmäldt missnöje samt underrättens
protokoll i målet, såvidt deras insändande ej åligger hofrätten, så
ock de hos hofrätten förda protokoll. Har i mål, däri flere äga gemensam
talan, en af dem eidagt revisionsskilling, galle det äfven för medpart, som
rätteligen anmält missnöje.

Från erläggande af revisionsskilling njute sökanden befrielse, där
han, före utgången af den för inställelse stadgade tid, med intyg af Konungens
befallningshafvande eller underrätten eller häraclshöfdingen eller borgmästaren
eller kronofogden eller, i mål från Norrbottens eller Västerbottens
läns lappmark, länsmannen eller lappfogden i den ort, där sökanden har
sitt hemvist, styrker, att sökanden icke äger tillgång till gäldande af revisionsskillingen
eller efter dess utgifvande skulle sakna nödtorftigt uppehälle.
Sökes hos någon af de myndigheter nu sagda äro sådant intyg, som här

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

afses, och äro ej sökandens'' förmögenhetsvillkor myndigheten kunniga;
uppdrage då åt trovärdig man att därom hålla undersökning, och gifve
sedan intyg, där det pröfvas kunna ske Kronan

vare ock fri från erläggande af revisionsskilling.

22 §.

Gör Konungen ändring i hofrätts utslag i tvistemål, som blifvit till
hofrätten instämdt, eller varder i annat genom revisionsansökning fullfölj dt
mål ändringssökandet i allo eller i hufvudsakliga delar bifallet, förordnar
Konungen tillika, att sökanden äger återbekomma nedsatt revisionsskilling.
Gifves ej sådant förordnande, skall revisionsskillingen tillfalla Kronan.

Menar part, som nedsatt revisionsskilling, att enligt lag talan skolat
fullföljas genom besvär, eller att af annan orsak revisionsskilling rätteligen
ej skolat af parten gäldas, äge han, intill dess målet blifvit afgjordt, hos
Konungen framställa yrkande om afgiftens återfående.

24 §.

Hvad i 25 kap. 10 § är för där afsedt fall stadgadt skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om klagan öfver utslag, som af hofrätt meddelats;
och galle i ty fall icke hvad i 5, 6 och 9 §§ i detta kap. är stadgadt
om inskränkning i parts rätt att fullfölja talan.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1907; dock att i fråga
om fullföljd af talan mot hofrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats,
äldre lag skall äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regent en i statsrådet
å Stockholms slott fredagen den 6 oktober 1905.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lundeberg,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Wachtmeister,

Statsråden: Hammarskjöld,

Albert Petersson,

Lindman,

Berg,

WlDÉN,

Staaff,

Alfred Petersson,

Biesért.

Chefen för Justitiedepartementet statsrådet Berg anmälde inom
Justitiedepartementet upprättade förslag dels till lag om ändrad lydelse af
30 kap. rättegångsbalken dels ock till lag om ändring i vissa delar af
skiftesstadgan. Härefter anförde departementschefen:

Högsta Domstolens växande arbetsbörda föranledde år 1897 en ökning
af justitierådens antal från 16 till 18. Härigenom kunde den tid af
året Högsta Domstolen arbetar å två afdelningar ökas med omkring åtta
veckor, hvilken ökning då antogs vara tillräcklig för att hindra uppkomsten
af ytterligare balans. Därjämte bestämdes att Högsta Domstolen, då
den med hänsyn till antalet balanserade mål fann sådant nödigt, ägde

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

under sammanlagdt sex veckor af året arbeta å ytterligare en afdelning.
Detta kan ske därigenom att två af afdejningarna besättas med endast
fem justitieråd. Af denna redan då såsom nödfall betecknade utväg har
Högsta Domstolen alltjämt begagnat sig; men trots detta har balansen,
som vid 1901 års slut nedgått till 1,106 mål, däraf 631 revisionssaker,
sedermera åter ökats så att densamma vid 1904 års slut utgjorde
1,761 mål, däraf 924 revisionssaker. Det befanns på grund häraf nödvändigt
att ånyo tillgripa åtgärder för ökande af Högsta Domstolens arbetsprodukt
och enligt lagen den 20 juni 1905 kommer Högsta Domstolen
att från den 1 november 1905 intill 1908 års utgång utgöras af tjuguett
justitieråd och tiden för Högsta Domstolens tjänstgöring å den tredje afdelningen
att utsträckas från sex till tjugufem veckor årligen. Det antogs
att härigenom Högsta Domstolens arbetsprodukt skulle ökas med omkring
300 mål årligen och att såsom följd häraf, samt under förutsättning att
redan under tiden för den utsträckta tjänstgöringen å tre afdelningar
tillströmningen af mål till följd af vidtagna lagändringar minskats, balansen
skulle till 1908 års slut kunna nedbringas till någorlunda lämplig
storlek. Efter sistnämnda tidpunkt skall antalet justitieråd, i den mån
sådant i följd af inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till aderton och
under tiden, intill detta skett, tiden för tjänstgöring å tre afdelningar
lämpas efter befintliga arbetskrafter.

Full enighet torde råda därom att Högsta Domstolens tjänstgöring å
tre afdelningar är en utväg, som endast tillfälligtvis får komma till användning.
Enhet i rättsskipningen blir svårare att upprätthålla i den mån
ledamöternas och afdelningarnas antal ökas. Ett litet land kan heller icke
alltid påräkna tillgång till ett tillräckligt antal framstående domare för att
på det värdigaste sätt fylla en alltför talrik Högsta Domstol. Förutsatt
att ett större antal domare innebär en borgen för en allsidigare pröfning
af målen, kan det ur rättssäkerhetens synpunkt synas mindre tillfredsställande
att en af Högsta Domstolens afdelningar blifver sammansatt af
allenast fem ledamöter. Det är därför af största vikt tillse att Högsta
Domstolens arbetsbörda nedbringas därhän att densamma kan medhinnas
under de sammanlagdt sjuttiosex arbetsveckor, hvarunder ''Högsta Domstolen
med aderton ledamöter arbetar å två fulltaliga afdelningar.

Emellertid vore det önskvärdt, om Högsta Domstolens arbetsbörda
kunde (Härutöfver ytterligare lättas så att, på sätt från Högsta Domstolens
sida jämväl framhållits, »tjänstgöringen lämnade justitieråden mer tid
att gifva besluten en fylligare och mera uttömmande motivering än nu
kunde vara fallet och Högsta Domstolen sålunda sattes i tillfälle att fylla
sin viktiga uppgift att värna om enhet och konsekvens i lagtolkning och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 03. !)

rättsskipning samt därigenom erbjuda allmänheten den säkra ledning vid
bedömande af förekommande rättsförhållanden, som för samfärdselns tryggande
och rättstvisters undvikande voi*e af nöden».

Då man söker efter utvägar att minska Högsta Domstolens arbetsbörda,
ligger den tanken närmast att helt eller delvis befria Högsta Domstolen
från densamma nu åliggande befattning med granskning af lagförslag
samt afgifvande af yttranden i ansökningsärenden. Lagföredragning
har upptagit under åren 1899—1903 omkring 9 arbetsveckor årligen och
enligt från Nedre Revisionen inkomna uppgifter har under År 1904 för
Högsta Domstolens befattning med nådemål och andra ansökningsärenden
åtgått en tid af omkring 5 veckor. Det vore således en väsentlig, ehuru
visserligen icke tillräcklig, lättnad, som skulle beredas Högsta Domstolen,
om den befriades från dessa för dess egentliga uppgift främmande ämnen,
helst i betraktande af det hemarbete laggranskningen medför för de däri
deltagande justitieråden. Frågan härom kan emellertid icke för närvarande
erhålla sin lösning, emedan upphörandet af Högsta Domstolens befattning
med lagförslag och nådeansökningar icke kan ske utan ändring af grundlag.
Härtill kommer att beträffande vissa lagärenden torde kunna ifrågasättas
att öfverflytta befattningen med dem å en s. k. regeringsrätt, därest
en sådan, efter nu pågående utredning, kommer till stånd.

Om således på dessa vägar ingen minskning i Högsta Domstolens
arbetsbörda kan under de närmaste åren vinnas, torde det vara så mycket
nödigare att med allvar gripa an den utväg, som återstår, nämligen att
minska de till Högsta Domstolen fullföljda målens antal genom att inskränka
den nu nästan obegränsade rätten att hos Konungen söka ändring.
Af sådana inskränkningar känner vår nuvarande rätt endast förbud att
från hofrätt fullfölja lagsökningsmål och förbud för allmän åklagare att
hos Konungen fullfölja talan utan justitiekanslerns förordnande; härtill
komma stadgandena om revisionsskilling, hvilka äfven verka till minskning
af de fullföljda målens antal. Att öka eller skärpa dessa inskränkningar
är för visso icke något i och för sig önskvärdt, men erfarenheten från
andra länder visar att förr eller senare kommer en punkt i utvecklingen,
då förhållandena påkalla sådana inskränkningar för att därigenom råda
bot på det större onda, som utgöres af den högsta instansens öfverhopande
med arbete.

Icke ens i Danmark och Norge har man trots de mindre förhållandena
kunnat undvara sådana inskränkningar. I mål om förmögenhetsrättsliga
anspråk må talan till högsta instansen ej fullföljas med mindre
föremålet för tvisten har ett värde: i Danmark af 200 kr. och i Norge af
1,000 kr. Från fullföljd redan till inellaninstansen äro uteslutna mål
Bih. till Rilcsd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 70 Hälft. 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

rörande värde, som understiger: i Danmark 20 kr. och i Norge 32 kr.
Ehuru i Danmark tillströmningen af mål till Höiesteret torde motverkas
af tvånget för part att där företrädas af advokat och af den höga kostnadsersättning,
som lärer ådömas den tappande parten, har man emellertid
ansett sig icke kunna stanna vid bestående inskränkningar i fullföljdsrätten.
Enligt Udkast til Lov om den borgerlige Retspleje af 1899 äro alla de mål,
som i första instans behandlas af underrätterna och i andra instans af
landsrätterna, uteslutna från fullföljd till högsta instans. Sådana mål äro
de som röra förmögenhetsrättsliga anspråk ej öfver 400 kr., servitut och
partiel nyttjanderätt, växlar och vissa andra obligationer, äktenskapssaker
och barnuppfostringsmål. Andra mål gå till landsrätt såsom första
instans och fullföljden därifrån till högsta instans är fri endast med den
inskränkning att frågor om rättegångskostnad och processuella straff icke
få fullföljas utan sammanhang med hufvudsaken. Det danska förslaget
känner således icke för något mål mer än två instanser.

I Tyska riket gå mål, som röra förmögenhetsrättsliga anspråk ej
öfver 300 mark äfvensom vissa andra mål såsom hyrestvister, tvister mellan
husbonde och tjänstefolk eller mellan arbetsgivare och arbetare m. fl. i
första instans till Amtsgericht och fullföljas till Landgericht. Men vidare
fullföljd af dessa mål är utesluten. Andra mål kunna däremot fullföljas
till högsta instansen (Reichsgericht), dock med den betydande inskränkning
att i tvister om förmögenhetsrättsliga anspråk värdet af det,
hvarom talan fullföljes (Beschwerdegegenstand), skall öfverstiga 2,500
mark. Härtill har beloppet bestämts genom lag i juni 1905, sedan
förut stadgade gräns af 1,500 mark visat sig medföra för stor tillströmning
af mål.

T Danmark och Norge kan saken i högsta instans pröfvas ungefär i
samma fullständiga omfattning som hos oss. Beträffande andra länder däremot
gäller att den pröfning af de fullföljda målen, som äger rum i
högsta instans, är strängt begränsad och, ehuru reglerna härför växla,
kan man säga att i allmänhet blott rättsfrågor komma under den högsta
instansens pröfning, hvilken således är inskränkt till frågorna om processen
blifvit förd i laga former och om den öfverklagade domen stöder sig på
rätta lagrum och om dessa blifvit på det föreliggande fallet rätt tilllämpade.
Medan i germanska länder den högsta instansen äger att, om
den flnner underrätts rättstillämpning oriktig, själf gifva annan dom i
målet, har man i Frankrike och Italien endast tillerkänt den högsta instansen
befogenhet att, om den ogillar den rättstillämpning, som skett,
kassera underrättens dom och förvisa målet till nytt afdömande af lägre
domstol. Då med detta förfaringssätt den tid handläggningen af hvarje

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

mål kräfver i högsta instans betydligt inskränkes, har man i dessa länder
kunnat lämna rätten att söka kassation, d. v. s. fullfölja mål till högsta
instans, nästan obegränsad. Likväl har man nödgats föreskrifva vissa
prestanda, hvilka skola af kassationssökanden fullgöras. Sålunda fordras
i Frankrike att sökanden deponerar 150 francs, hvilka, i händelse kassation
ej beviljas, jämte ytterligare lika stort bötesbelopp tillfalla staten;
motparten får 150 francs i skadestånd samt ersättning för sina kostnader.
I Italien fordras deposition af från 25 till 150 lire, beroende på hvilken
domstols beslut, som sökes kasseradt; beloppet förverkas, därest ansökningen
om kassation ej bifalles.

Jämte uttryckliga lagbestämmelser, som inskränka eller hindra fullföljden
af mål till högsta instansen, torde i andra länder med undantag
af Danmark och Norge, där förfarandet i civila mål icke framter så
stora olikheter med det gällande svenska, hela anordningen af processen:
med förfarandets tyngdpunkt förlagd till första instansen, med advokattvång
samt fordran på muntlighet och omedelbarhet jämväl i öfverrätt
verka till minskning af antalet fullföljda mål. Särskildt är detta förhållandet
där, hvarest man såsom i Österrike lyckats anordna processen så att den,
med alla garantier för ett riktigt afgörande, medger stor snabbhet i rättsskipningen.
Härigenom bortfaller nämligen den frestelse till talans fullföljande,
som ligger i den vissa utsikten att under åratal draga ut på tvisten.

Hvad brottmål beträffar gäller i utlandet såsom allmän regel att
frågan, om den tilltalade är skyldig eller ej, icke kommer under pröfning
i högsta instansen. Regeln gäller icke blott sådana mål, hvari skuldfrågan
varit hänskjuten till jury, utan äfven sådana mål, som afgjorts
utan medverkan af jury. Så i Norge, där därjämte är stadgadt att i
fråga om straffmätning äger Höiesterét göra ändring endast om ett lagbud
är oriktigt tillämpad! eller det ådömda straffet står i uppenbart missförhållande
till förbrytelsen.

I Tyska riket äro helt och hållet uteslutna från fullföljd till högsta
instans (Reichsgericht) mål, hvilka icke medföra högre straff än 600
mark böter eller 3 månader fängelse. Gröfre brott, för hvilka straffet
icke går öfver 5 år tukthus eller hvilka begåtts af personer under 18 år,
äfvensom vissa vanligast förekommande ännu gröfre brott afdömas af kollegiala
underrätter, från hvilka talan kan fullföljas till högsta instansen,
om revisionsansökning göres med åberopande af någon bestämmelse i
rikslagstiftningen. Annars fullföljes målet till domstol, motsvarande våra
hofrätter. Andra gröfre brott bedömas i första instans af jurydomstolar
och efter revisionsansökning af Reichsgericht. Den pröfning, som efter
revisionsansökning äger rum, år liksom i civila mål inskränkt till frågan

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 03.

om målet blifvit behandladt och bedömdt med riktig tillämpning af rätta
lagrum.

Enligt fransk rätt står äfven i brottmål rätt öppen att söka kassation
af alla i sista instans fällda utslag. Samma är förhållandet i Italien.
Det åligger kassationssökanden, om han ej är dömd för gröfre brott,
att deponera visst belopp: i Frankrike 150 francs, i Italien ej öfverstigande
150 lire, hvilket belopp, därest ansökningen icke bifalles, är förverkadt
till statskassan.

Äfven för äldre svensk rättsuppfattning är uteslutandet af ringare
mål från fullföljd från en instans till annan ej så främmande, som man
numera i allmänhet synes benägen antaga. Från de först genom förordningen
d. 18 april 1849 upphäfda kämnersrätterna vädjades till rådstufvurätt;
i Stockholm dock endast om hufvudsaken hade högre värde än 30
daler. För städerna Arboga, Falun, Göteborg, Norrköping och Jönköping
gällde enligt särskilda för dessa städer under tiden från 1620 till 171 o
utfärdade privilegier en appellationssumma af 50 daler. Från rådstufvurätt
var enligt 25 kap. 16 § rättegångsbalken i dess ursprungliga lydelse
ej tillåtet vädja till hofrätt där ej hufvudsaken gick öfver 50 dalers
värde. För vissa städer gällde en betydligt högre summa appellabilis
nämligen för:

Göteborg (1621, 1716)......

Stockholm (1636, 1694, 1766) . .

Halmstad (1648)........

Kalmar (1650).........

Kristianstad (1660).......

Landskrona (1663) .......

Marstrand (1664)........

Uddevalla (1664)........

Helsingborg (1664).......

Karlskrona (1680)........

Gefle (1728)..........

1000 svenska daler
300 daler s. in.
300 » » »

100 » » >
300 » » »

500 » » »

200 riksdaler
150 daler s. m.
150 » » »

1000 > k. in.

200 » s. m.

Mot lagmans dom var vad till hofrätt tillåtet endast om hufvudsaken
steg öfver 50 daler eller tvisten rörde något, som till visst värde i penningar
ej utsättas kunde. I tvistemål, som fullföljdes från konsistorium
minus i Uppsala till konsistorium majus, var summa appellabilis 45 daler
(1655) och för fullföljd från större konsistoriet till hofrätt bestämdes 1750
motsvarande belopp till 100 riksdaler.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 93. 13

Att sådana stadganden vid tiden för tillkomsten af 1734 års lag
inneburo en afsevärd inskränkning i fullföljdsrätten framgår däraf att
priset å en tunna råg, enligt hvad en förordning af den 18 dec. 1733
gifver vid handen, nämnda år rört sig mellan 3 V2 och 6 daler s. m. Dessa
inskränkningar förlorade väl betydelse i deri mån penningevärdet föll, men
att de ansågos värda att upprätthållas synes, bland annat, däraf att Kungl.
Magt ännu i bref till Göta hofrätt den 14 nov. 1829 förklarade att, äfven
sedan kämnersrätten i Uddevalla blifvit indragen, summa appellabilis från
rådstufvurätten därstädes skulle utgöra det dittills stadgade beloppet 50
riksdaler banko.

Jämte dessa lagstadgade förbud att till konungen fullfölja vissa mål,
hvilka fullständigt bortföllo först genom förordningen den 18 april 1849,
innehöll 1734 års lag ytterligare en rad bestämmelser verkande till minskning
af antalet i justitierevisionen fullföljda mål. Revisionsskillingen af
200 daler torde motsvara i våra dagars värden minst 500 kronor; härtill kom
skyldighet för revisionssökanden att ställa borgen för kostnad och skada
samt att fullgöra hofrättens dom; och för styrkande af fattigdom eu invecklad
procedur med skyldighet i visst fall att träda i fängelse till sakens
slut. Äfven de långa afstånden och dåliga kommunikationerna försvårade
tillträdet till sista instansen. Den pröfning, som där i civila mål ägde
rum, var också inskränkt till det processmaterial, som redan förelegat i
hofrätten, så länge det lagstadgade förbudet mot förebringande af ny
bevisning hos Konungen upprätthölls. I brottmål ägde endast den till straff
dömde fullfölja talan och han hade skyldighet att nedsätta ådömda böter,
skadestånd och rättegångskostnad.

Äfven dessa hinder och inskränkningar hafva emellertid helt bortfallit
eller förlorat i betydelse. Det befanns därför nödigt i sammanhang
med 1901 års fullföljdslag, hvarigenom alla andra prestanda än revisionsskilling
borttogos, att höja denna till 150 kronor och att i brottmål återinföra
förbudet för allmän åklagare att fullfölja talan, dock med rätt
för justitiekanslern att, när anledning därtill förekom, förordna om
fullföljd.

Då, på sätt redan är omförmäldt, dessa medel icke varit nog verksamma
att förekomma Högsta Domstolens öfverhopande med mål, låter sig
tanken på ytterligare steg i samma riktning icke längre afvisas. Det
medel att minska den högsta instansens arbete, som kunde ligga i att
för dess pröfning förbehålla endast rättsfrågan, medan beträffande sakfrågan
finge vid hofrättens pröfning bero, lärer ej låta sig genomföras utan i
sammanhang med en fullständig omgestaltning af domstolsförfarandet i de
lägre instanserna. Ej heller torde ett återinförande af förbudet mot före -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

bringande af ny bevisning i sista instansen vara att förorda utan att samtidigt
förfarandet i underrätterna erhölle en förändrad anordning ägnad
att motväga det ingrepp i rättssäkerheten, som ett sådant förbud eljest
kunde medföra. Återstå då utvägarna att från fullföljd utesluta vissa mål
eller viss talan samt att genom höjande af revisionsskillingen eller i fall,
då sådan ej är förskrifven, dess ersättande med en afgift lagd å klagande
part, som ej vinner ändring, söka afskräcka från fullföljd af ohemula anspråk.
I stället för att anlita ett af dessa medel i en utsträckning, som
skulle visa sig tillräckligt verksam, torde det finnas mera med billighet
öfverensstämmande att låta de särskilda medlen, med varsamhet använda,
samverka till det afsedda ändamålets vinnande.

Då det gäller att uppdraga gränslinien mellan till fullföljd berättigade
och därifrån uteslutna mål, torde man böra utgå från att i mål, som
röra rättigheter, hvilka hufvudsakligen äga annat än förmögenhetsrättsligt
värde, det icke bör betagas part rätten att ännu i sista instans göra sitt anspråk
gällande. Till dessa mål höra till exempel sådana, hvari fråga är om
äktenskaps upplösning, om af äktenskap härflytande icke enbart förmögenhetsrättsliga
rättigheter och skyldigheter, om härstamning, om omyndighet.

Beträffande andra civila mål, hvilka, såsom det i förslaget uttryckes,
röra penningar eller något, som kan till visst värde i penningar sättas, torde
det möta mindre betänklighet att, när ett offentligt intresse fordrar det, inskränka
parts rätt att till sista instans fullfölja sitt anspråk. Särskildt
torde detta gälla om man, såsom i förslaget afses, icke utsträcker förbudet
mot fullföljd af talan i civila mål till andra än sådana, i hvilka, med
hänsyn till den jämförelsevis ringa utsikten att vinna ändring, sakens värde
knappast kan sägas stå i rimligt förhållande till sammanlagda beloppet af
hvad sökanden, om han icke vinner ändring i sista instans, har att vidkännas
i revisionsskilling samt till gäldande af egna och motpartens ofta
betydliga rättegångskostnader. Mot antagandet, att ett sådant förbud skulle
företrädesvis drabba i ekonomiskt afseende mindre lyckligt lottade parter,
torde kunna invändas att, medan en fattig, som tappat i hofrätten, ofta
måste underlåta att fullfölja talan för att icke ådraga sig de därmed förenade
kostnaderna, hans rikare motpart, om han tappat, icke har samma
anledning att låta nöja sig med hofrättens dom. Förbudet skulle således
snarast vara ägnadt att utjämna förhållandet genom att beröfva den
rikare ett faktiskt företräde.

I de civila mål, hvari föremålet för tvisten icke är af beskaffenhet
att kunna till visst värde i penningar sättas eller där sakens värde går
öfver summa revisibilis, har man i revisionsskillingen eu motvikt mot partens
benägenhet att till sista instans fullfölja talan. Erfarenheten visar

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ''Jo.

emellertid att revisionsskillingen, sådan den nu är bestämd, ieke i tillräcklig?
ulan förekommer onyttigt ändringssökande. Om eu afsevärd förhöjning
af beloppet vidtoges t. ex. till 500 kronor, skulle därigenom tillskapas
ett nästan oöfverstigligt hinder för fullföljd af en hel del mål,
hvaremot med afseende å mål rörande mycket stora värden revisionsskillingen
ändock knappast fyllde sitt ändamål att innebära en kraftig maning
till parten att icke utan goda skäl söka ändring i liofrättens dom. En
lösning af dessa svårigheter har man i förslaget trott sig finna genom att
ställa revisionsskillingens belopp i lämpligt afvägdt förhållande till sakens
värde. Såsom en beaktansvärd fördel framstår att den progressiva skalan
medger att revisionsskillingens nuvarande belopp, hvilket sä nyligen blifvit
fastställdt, kan lämnas orubbadt för ett stöld antal mål.

I fråga om skiftesmålen, hvilka nu från ägodelningsrätt fullföljas
omedelbart hos Konungen, föreslås i särskild lag om ändring i vissa delar af
skiftesstadgan, att desamma skola fullföljas i hofrätt och att klagan därifrån
må vara tillåten till Konungen utom i mål rörande ägostyckning.
Då i mål af sistnämnda beskaffenhet rättsfrågor sällan förekomma
och i alla händelser icke äro af den betydelse och omfattning,
som de stundom i de egentliga skiftesmålen förekommande, har betänklighet
icke ansetts möta att i ägostyckningsmålen låta bero vid hofrättens
beslut.

Af utsökningsmål stanna nu lagsökningsmålen i hofrätt. Någon
ytterligare inskränkning i fullföljdsrätten har icke föreslagits. Denna underlåtenhet
beror dels därpå att det visat sig förenadt med vida större svårigheter
att beträffande dessa mål uppdraga gränser för fullföljdsrätten, än
förhållandet är i fråga om de egentliga tvistemålen, dels därpå att utsökningsmål,
hvilka i jämförelsevis ringa omfattning fullföljas till Konungen
och således icke väsentligt bidraga till Högsta Domstolens arbetsbörda, likväl,
då de förekomma, merendels erbjuda svårlösta lagtolkningsfrågor.

Samma skäl tala jämväl för att lämna orubbad fullföljdsrätten i
öfriga civila besvärsmål.

En inskränkning af antalet till Konungen fullföljda brottmål är
däremot oafvislig. Föga betänklighet torde därvid möta att kringskära
allmän åklagares och målsägandes rätt att söka ändring i hofrätts utslag.
Däremot när det gäller förbud för en till straff dömd att därifrån söka befrielse,
är mera varsamhet af nöden. För att urskilja de ringare brott, med
afseende hvarå sådant förbud kunde genomföras, ligger närmast att låta den i
hvarje särskildt fall ådömda straffsatsen vara bestämmande, till exempel från
fullföljd utesluta mål, hvari icke ådömts annat straff än böter. Detta

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

möter emellertid den betänklighet att, sådana brott, i hvilkas straff skala, jämte
böter, ingår fängelse eller straffarbete, måste anses svårare än sådana, hvilka
icke kunna beläggas med strängare straff än böter, och att vid de förra
vanligen i den allmänna föreställningen häftar något särskilt vanhedrande.
Det torde därför icke böra betagas en person, som dömts, låt vara, till
böter för sådant mera vanhedrande brott, den möjlighet att visa sig saklös,
som kan ligga i rätten att till tredje instans fullfölja sin talan. Den
ådömda straffsatsen såsom afgörande för rätten till fullföljd skulle också
till en viss grad lämna till domstolens bestämmande parts rätt att söka
ändring. Blotta skenet af något sådant torde böra undvikas.

I förslaget har därför valts utvägen, att låta den latitud, inom hvilken
straff för brottet kan ådömas, vara bestämmande, och från fullföljd
hafva uteslutits endast mål, hvari fråga är om brott, därå ej annat straff
än böter kan följa. Från Högsta Domstolens sida hade uttalats att betänklighet
ansågs icke böra möta att, med undantag för de fall, då någon
är af hofrätt dömd till urbota straff, låta vid hofrätts utslag bero i mål
angående förseelser, som falla utom området för grundlag, allmän strafflag,
strafflagen för krigsmakten och strafflagen för präster. Från hvad sålunda
förordats skiljer sig förslaget därigenom att, å ena sidan, fullföljd
af talan medgifves en till böter dömd, om förseelsen är sådan att därå
kan följa urbota straff, och, å andra sidan, från rätt till fullföljd undantag^
de förseelser enligt grundlag och allmän strafflag, å hvilka endast
böter kan följa. Dessa förseelser kunna nämligen icke öfver hufvud anses
vara af svårare beskaffenhet än de icke urbota förseelserna enligt andra
författningar. Beträffande krigsrättsmålen råder det särskilda förhållande,
att de i de lägre instanserna behandlas af domstolar, hvilka hafva en från
de allmänna domstolarna afvikande organisation. Då af den för revision
af krigsrättslagstiftningen förordnade kommitté framställts förslag om förändrad
organisation af förstnämnda domstolar, torde frågan om inskränkning
i rätten att i krigsrättsmål fullfölja talan till Konungen icke böra
komma under pröfning utan i sammanhang med kommitténs förslag. Hvad
strafflagen för präster angår upptager densamma icke något brott, i hvars
latitud ingår endast bötesansvar. Regeln att fullföljd af talan i bötesmål
är utesluten har emellertid ansetts böra inskränkas att gälla endast
då sammanlagda beloppet af hvad i hufvudsaken ålagts parten att i penningar
utgifva icke öfverstiger den för revisionssaker gällande summa
revisi bilis.

Enligt statistiska undersökningar, som verkställts inom justitiedepartementet
rörande beskaffenheten af de under åren 1902—1904 afgjorda

Kungl. Maj-M Nåd. Proposition N:o 93.

målen, skulle af revisionssaker omkring 25 procent och af brottmål omkring
28 procent fallit under de föreslagna förbuden mot fullföljd. Den
lättnad i Högsta Domstolens arbetsbörda, som utgallringen af dessa mål
skulle medfört, torde kunna beräknas för revisionssakerna till omkring
åtta arbetsveckor och för brottmålen till omkring fyra veckor. För beräknande
af den verkan revisionsskillingens höjande kan medföra saknas
däremot hvarje hållpunkt. För att icke utsätta sig för faran af en mera
betydande missräkning torde man icke böra antaga att däraf skall föranledas
större minskning i de inkommande målens antal än som motsvarar
två veckors arbete för Högsta Domstolen. Lika litet låter sig beräkna
hvad verkan ofvan omförmälda förändringar med afseende å fullföljden
af skiftesmål medför för Högsta Domstolens arbetsbörda. Under antagande
att skiftesmålens antal skulle reduceras till hälften, skulle för Högsta
Domstolen inbesparas omkring tre arbetsveckor.

Äfven om förhållandena skulle visa sig svara mot dessa beräkningar,
hvilkas osäkra beskaffenhet icke kan nog skarpt betonas, skulle lättnaden
i Högsta Domstolens arbetsbörda likväl icke kunna uppskattas till mer än
omkring sjutton veckor. Då det antal mål, hvarmed under hvart af de
senaste åren balansen ökats, skulle för att under året afgöras kraft omkring
tolf arbetsveckor, återstår således till verklig lättnad för Högsta
Domstolen endast omkring fem veckors arbete. Äfven efter förslagets
genomförande skulle således de inkommande målen för sitt afgörande
kräfva icke blott de sjuttiosex veckor Högsta Domstolen med aderton ledamöter
skall arbeta å två afdelningar, utan därutöfver minst en vecka af
den tredje afdelningens arbete.

Häraf torde framgå att det är långt från att de föreslagna förändringarna
i 30 kap. rättegångsbalken och i skiftesstadgan motsvara behofvet
af minskning i Högsta Domstolens arbetsbörda. Men om denna ytterligare
lättas, såsom föreslagits, genom väsentlig minskning af lagföredragningen
samt genom upphäfvande af Högsta Domstolens nuvarande befattning
med ansökningsärenden, torde likväl för eu tid framåt vara åvägabragdt
ett drägligt förhållande mellan antalet inkommande och afgjorda
mål. Till sist torde böra anmärkas att i den mån de nu ifrågasatta medlen
icke komma till användning eller använda icke visa sig motsvara de
förväntningar man på dem ställer, lärer en förhöjning af summa revisibilis
blifva nödvändig. Af förut omförmälda statistiska undersökningar synes
framgå att eu höjning till 1,500 kronor skulle motsvara en besparing af
inemot tre arbetsveckor.

Bill. till Riksd. Prot 1907. 1 Sami. 1 Afd. 70 Häft. 3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

De fureslagna inskränkningarna i fullföljdsrätten hafva kraft så stora
rubbningar i 30 kap. rättegångsbalken att det synts lämpligt att, oaktadt
vissa §§ kunnat lämnas orörda, låta förslaget omfatta hela detta kapitel.

De första sex §§ hafva bibehållit sin nuvarande lydelse endast med
den förändring att 4 och 5 §§ förenats till en ny 4 § och nuvarande 6 §
erhållit nytt nummer o.

En ny 6 § har inskjutits och innehåller hufvudstadgandet rörande
rätt att i tvistemål fullfölja talan såväl mot hofrätts slutliga utslag som
mot de, enligt 1 §, med dem i fråga om fullföljden likställda utslag, hvarigenom
hofrätten dömt till värjemålsed. Stadgandet gör rätten att söka
ändring beroende af det anspråk, hvarom talan fullföljes. Afser detta
anspråk, om ock blott till någon del, sådant, som ej kan i penningar
skattas, må saken i hela dess vidd fullföljas. Grunden härtill är det
nära sammanhang, som antages förefinnas mellan de särskilda anspråk,
som i ett och samma mål göras gällande. Afser anspråket däremot ett
uteslutande förmögenhetsrättsligt intresse, är fullföljdsrätten beroende af
storleken af detta intresse uttryckt i penningar. Om parts skyldighet att
uppgifva sakens värde och påföljder för hans försummelser därutinnan
stadgas i 13 § och om vissa grunder för uppskattningen i 31 §. Då sistnämnda
§ innehåller att uppskattningen skall afse värdet sådant detta var
vid tiden för hofrättens utslag, uteslutes därigenom att senare värdefluktuationer
äga inverka på rätten att få anmäldt ändringssökande pröfvadt.
Men att minskning i sakens värde, orsakad af att denna slutligen fuilföljes
i minskad omfattning, ansetts böra medföra sådan verkan ses af 20 §.
Äfven i de fall, då fullföljdsrätten är beroende af sakens värde, är det
möjligt att den ändring, som verkligen vinnes, ej i värde uppgår till summa
revisibilis. Det har nämligen ej synts med den materiella rätten öfverensstämmande
att, då Högsta Domstolen i allt fall måste ingå i fullständig
pröfning af saken för att bedöma ändringssökandets berättigande, sökandens
talan likväl skulle afvisas därför att det, som enligt nämnda pröfning
borde honom tillerkännas, icke uppnådde det för rätt till pröfning föreskrifna
belopp. Till förekommande af de missbruk, hvartill nämnda medgifvande
kunde föranleda, innehåller 23 § stadgandet, att blott ett till
alla delar bifallet ändringssökande ovillkorligen berättigar till återfående
af nedsatt revisionsskilling.

7 § innehåller enligt förslaget, liksom förut, stadgandena om rätt att
fullfölja talan i sådana brottmål, hvari hofrätt ej är första domstol. De
första tre punkterna gälla brottmål i egentlig mening d. v. s. sådana, i
hvilka föres talan om ansvar, vare sig sådan talan fullföljes till högsta

Kungl. Maj:U Nåd. Proposition N:o 93.

instansen eller ej. Fjärde punkten däremot afser mål, hvilka, ehuru i
dem ej föres talan om ansvar, likväl behandlas såsom brottmål, t. ex. mål
angående skillnad i äktenskap eller angående barnuppfostringsbidrag. För
en tilltalad, som blifvit dömd till ansvar för något af de under l:o) afsedda
brott, finnes ingen inskränkning med afseende å beskaffenheten af
den talan han äger fullfölja. Det har nämligen antagits att sådana inskränkningar
blott skulle föranleda ett fullföljande af målet i vidsträcktare
mån, än hvartill klaganden eljest kunde finna sig hafva anledning, och
sålunda, i stället för att verka till minskning, framkalla en ökning af den
högsta instansens arbete. — Beträffande justitiekanslerens befogenhet att
förordna om fullföljd af talan har ansetts böra antydas att samma befogenhet
bör utöfvas endast då synnerliga skäl därtill äro. Den allmän åklagare
tillkommande rätt att, såvidt angår ansvars- och ersättningsskyldighet för
honom själf, söka ändring i hofrätts utslag lider enligt förslaget ej annan
inskränkning än den, som träffar hvarje i brottmål tilltalad eller till ersättning
dömd.

I de i 8 § gifna bestämmelserna om fullföljd af talan i fråga om
underrätts beslut i ämnen, som omförmälas i 16 kap. 10, 11 och 12 §§,
har annan ändring icke skett än som ansetts erforderlig för att bringa
dem i öfverensstämmelse med de för fullföljd af talan mot hofrätts hufvudsakliga
utslag föreslagna inskränkande bestämmelser. Dock har rätt att
till Konungen fullfölja talan i fråga om underrätts yttrande angående
vittnes- eller annan dylik ersättning ansetts kunna helt och hållet uteslutas.
— 9 och 10 §§ äro oförändrade.

Skyldigheten enligt 11 § för hofrätt att meddela hänvisning huru
talan skall fullföljas har bibehållits. Stadgandet har tarfvat ett tillägg
huru hofrätten skall förfara i de fall, då parts rätt att fullfölja talan är
beroende på värdet af det, som han i hofrätten tappat, och i handlingarna
saknas upplysning om detta värde. — 12 § är oförändrad.

Enligt 13 § skall parten i missnöjesanmälan gifva tillkänna, i hvilken
omfattning han vill fullfölja saken. Begagnar han icke denna rätt är
han underkastad att anses söka ändring i allt hvad han i hofrätten tappat.
Ehuru det åligger parten att i erforderliga fall i missnöjesanmälan uppgifva
sakens värde och förete sina skäl och bevis därför, har underlåtenhet
i något af dessa afseenden icke ansetts böra göra missnöjesanmälan
kraftlös, utan endast framkalla någon af de i senare delen af 13 § nämnda
påföljder. År det tvifvelaktigt om sakens värde är sådant att ändringssökandet
må fullföljas, skall hofrätten förelägga parten att förebringa den
utredning hofrätten anser nödig för att därutinnan vinna erforderlig upp -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

lysning. Underlåtenhet att fullgöra detta föreläggande medför äfventyret
att missnöjesanmälan varder kraftlös. Det måste nämligen anses vara partens
ovillkorliga skyldighet att i tvifvelaktiga fall visa att sakens värde
uppgår minst till summa revisibilis. För att icke öfver höfvan betunga
hofrätten och parter har anordnandet af sådant särskildt förfarande till
utrönande af sakens värde inskränkts till de fall, då parts rätt att fullfölja
talan beror på värderingens resultat. I andra fall, då endast revisionsskillingens
storlek är däraf beroende, har såsom påföljd för bristande
utredning om värdet, ansetts tillräckligt att, hofrätten äger bestämma
revisionsskillingen efter det högsta värde, hvartill saken skäligen kan skattas.

Enligt 14 §:s ändrade lydelse äga parterna väl under Konungens
pröfning draga frågan om missnöjesanmälan skett i laga ordning och om
saken är sådan att den må fullföljas, men däremot äger ingen af parterna
hos Konungen föra talan om det belopp, hvartill hofrätten bestämt revisionsskillingen,
eller om det värde, hvarå nämnda bestämmande grundar
sig. Då besvär öfver en icke upptagen missnöjesanmälan hindra att hofrättens
utslag i hufvudsaken vinner laga kraft, har det ansetts nödigt tillskapa
någon motvikt mot en befarad benägenhet hos en tappande part att
genom ett så enkelt medel, som sådana besvärs anförande, hålla en icke
revisibel sak sväfvande. Förslaget innehåller därför att part, som å sådan
besvärstalan ej vinner ändring, skall till kronan erlägga en afgift till
samma belopp som lägsta revisionsskilling. Denna afgift är, liksom förverkandet
af revisionsskilling, en civil påföljd. — 15 § är oförändrad.

Då enligt förslaget hofrätts befattning med gjord missnöjesanmälan
i vissa fall kräfver längre tidsutdräkt än för närvarande är fallet, har inställelsetiden
hos Konungen, som nyligen förkortats till fyrtiofem dagar,
ansetts böra ånyo utsträckas till sextio dagar. Det försenande af målens
afgörande, som häraf kan föranledas, torde vara af ringa betydelse och framträder
i allt fall icke förr än antalet balanserade mål nedbringats till det lägsta
möjliga. — Stadgandet om revisionsskillings belopp har utbrutits ur 16 §
och bildar den nya 17 §. Af sista stycket af 16 § har bildats en ny 18 §.

Revisionsskillingens belopp har bibehållits oförändradt för alla mål,
som röra icke förmögenhetsrättsliga anspråk, samt för mål angående
värden, som ej öfverstiga 1,500 kronor. Vid högre värde å tvistigt förmögenhetsrättsligt
anspråk stiger revisionsskillingen med 50 kronor för
hvarje 500 kronor af värdet intill ett värde af 5,000 kronor, men därefter
med samma belopp för hvarje ytterligare 1,000 kronors värde till dess
revisionsskillingen uppgår till 1,000 kronor, det högsta belopp, som ansetts
böra ifrågasättas.

Kungi. May.ts Nåd. Proposition N:o 93.

, Förutvarande 17 och 18 §§ hafva sammanförts till en ny 19 § med
allenast redaktionella ändringar.

; Nuvarande 19 § ingår, med allenast redaktionell ändring, såsom
första stycket i förslagets 20 §. Denna § innehåller i sitt andra stycke
ett nytt stadgande, innehållande regler för det fall att, sedan en sak
blifvit fullföljd, densamma kommit i sådant förändradt skick, att dess
värde uppenbarligen icke uppgår till summa revisibilis.

20 och 21 §§ återfinnas med oförändrad lydelse i förslagets 21
och 22 §§.

De nuvarande bestämmelserna om återfående af revisionsskilling
hafva bibehållits i förslagets 23 § med den förändring, som redan blifvit
omförmäld.

Förslagets 24 § motsvarar nuvarande 23 §. — Till den nuvarande
24 §, hvars stadganden återfinnas i förslagets 25 §, har gjorts det förtydligande
tillägg att klagan öfver domvilla icke skall vara underkastad de
inskränkningar, som innehållas i 6 och 7 §§.

26 § i förslaget innehåller dels nuvarande 25 §, dels ock bestämmelser
huru förfaras skall, då i brottmål parts rätt att fullfölja talan är
beroende på sakens värde och det ej är uppenbart att detta värde uppgår
till summa revisibilis. Stadgandet är analogt med hvad som i motsvarande
fall i revisionssaker gäller för proceduren i hofrätt.

Återstående delar af 30 kapitlet innehåller endast i en § nya bestämmelser,
i det 31 § innehåller de regler angående uppskattning, hvilka
ansetts erforderliga.

För innebörden af de i förslag till lag om ändring i vissa delar af skiftesstadgan
föreslagna bestämmelser om fullföljd af skiftesmål har förut blifvit
redogjordt. Då det visat sig att, innan skiftesmål komma till afgörande i
Högsta Domstolen, icke sällan utlåtande från landtmäteristyrelsen anses
böra infordras för vinnande af sakkunnig utredning, men en sådan utväg,
äfven om den står hofrätt öppen, medför tidsutdrägt och betungar hofrätten
med dubbel föredragning af målet, har föreslagits att vid föredragning
af skiftesmål i hofrätt skall närvara sakkunnig person för att
omedelbart tillhandagå med upplysningar. Det torde icke behöfva påpekas
att den sakkunnige, om hvars förordnande Kungl. Maj:t eger meddela
erforderliga föreskrifter, endast i nämnda egenskap biträder hofrätten och
icke eger deltaga i afgörandet af målet. Att närmare ingå på förslagets
öfriga bestämmelser lärer icke vara erforderligt.

Departementschefen uppläste härefter omförmälda lagförslag af den
lydelse, bilagorna litt. A och B vid detta protokoll utvisa, samt hemställde

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

i underdånighet, att, för det ändamål 87 § regeringsformen omförmäler,
Högsta Domstolens utlåtande öfver förslagen måtte genom note ur protokollet
inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i nåder lämna bifall.

Ur protokollet
Carl Lundquist.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 93.

Bil. A.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 30 kap. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 30 kap. rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

1 §•

Talan mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål eller till hofrätten
instämdt tvistemål skall, där ej här nedan annorlunda stadgas, hos Konungen
fullföljas genom revisionsansökning.

öfver hofrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit
till hofrätten eller blifvit dess pröfning underställdt, skall klagan hos Konungen
föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan öfver
hofrätts slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hofrätten anhängiggjorts,
så ock i sådant tvistemål eller ärende, hvarmed, utan föregången
stämning, hofrätten såsom första domstol tagit befattning.

Beslut, hvarigenom hofrätten utan att skilja målet från sig dömt
till värjemålsed, vare i fråga om fullföljd af talan såsom slutligt utslag
ansedt.

2 §.

Har hofrätt i dit instämdt tvistemål förklarat sig obehörig eller
stämningen ogin, skall öfver det utslag klagan föras genom besvär.

3 §•

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

klagan i hufvudsaken, skall part, som allenast i den sålunda fullföljda
särskilda frågan vill klaga öfver hofrättens utslag, fullfölja sin talan genom
besvär, ändå att målet efter vad till hofrätten inkommit.

4 §•

öfver utslag, hvarigenom hofrätt visat mål åter till underrätt, må
ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång inverkar,
vare dock part berättigad att däremot fullfölja talan i sammanhang
med hufvudsaken, där denna kommer under Konungens pröfning.

Hvad nu är sagdt äge dock ej tillämpning, där hofrätt dömt till
värjemålsed och på den grund visat målet åter.

Har i brottmål hofrätt, jämte det utslag meddelats, tillika hänvisat
målet till fortsatt handläggning vid annan öfverrätt, skall, i fråga om tid
för klagan öfver det utslag, hvad i 25 kap. 6 § är stadgadt äga motsvarande
tillämpning.

5 §•

Öfver hofrätts utslag i fråga, som jämlikt 16 kap. 3 § blifvit från
underrätt fullföljd, må ej klagas, utan så är att hofrätten upphäft beslut,
hvarigenom underrätten förklarat sig behörig att målet upptaga.

6 §•

Mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål rörande penningar eller
annat, som kan till visst värde i penningar sättas, må ej talan fullföljas,
med mindre ändringssökandet angår högre värde än två tusen daler; rörer
målet till någon del sådant, som icke kan i penningar skattas, och söker
part i den delen ändring, må han fullfölja målet i dess helhet.

7 §•

•

I brottmål, som fullföljts i hofrätt eller blifvit dess pröfning underställdt,
må ej ändring i hofrättens slutliga utslag sökas utom i dessa fall:

l:o) Tilltalad vare tillåtet att fullfölja talan, där han för brott, som
i lagen är belagdt med dödsstraff, straffarbete, fängelse, afsättning eller
mistning af ämbete på viss tid, blifvit sakfälld eller under framtiden ställd,
eller han blifvit dömd till edgång angående gärning, därå straff, som nyss
är sagdt, kan följa, eller den talan, han vill hos Konungen fullfölja, angår
ett värde af mer än två tusen daler.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 03.

2:o) Af målsägande må klagan föras, där hans talan afser ansvar för
brott, som i lagen är belagdt med dödsstraff, straffarbete eller afsättning,
eller hans talan, i hvad den ej afser ansvar, angår något, som ej kan i
penningar skattas, eller ock ett värde af mer än två tusen daler.

3:o) I afseende å ansvar för brott af beskaffenhet, som i 2:o) sägs,
må justitiekanslern förordna om fullföljd af talan, när synnerliga skäl
därtill äro. Samma rätt tillkommer justitieombudsmannen, där målet
hörer under hans åtal.

4:o) Föres i målet ej talan om ansvar, må paret föra klagan, där
hans ändringssökande angår något, som ej kan i penningar skattas, eller
ock ett värde af mer än två tusen daler.

8 §•

öfver hofrätts utslag i fråga, hvarom i 16 kap. 10 § förmäles och
som blifvit från underrätt fullföljd, må ej klagas, utom i fall part dömts
till fängelse eller böter, mer än två tusen daler, eller fullmäktig blifvit
skild från fullmäktigskapet eller hofrätt fastställt beslut, hvarigenom
kvarstad eller skingringsförbud eller annan därmed jämförlig åtgärd beviljats
eller yrkande om häfvande af sådan åtgärd ogillats.

9 §.

Har hofrätt i där anhängigt mål under rättegången meddelat beslut
af beskaffenhet, som i 16 kap. 10 eller 11 § sägs, skall talan mot beslutet
föras genom besvär; är beslutet meddeladt i det slutliga utslaget, skall i
fråga om sättet för fullföljd af talan hos Konungen hvad för hvarje fall
finnes i 25 kap. 5 § stadgadt om klagan öfver underrätts beslut i sådan
fråga äga motsvarande tillämpning.

10 §.

I fråga om beslut, som i annat fall, än i 9 § afses, blifvit af hofrätt
i där anhängigt mål under rättegången meddeladt, skall hvad i 25
kap. 7 § är angående där omförmälda beslut föreskifvet äga motsvarande
tillämpning.

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 70 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

11 §•

Då hofrätt meddelar utslag eller beslut, däremot talan må omedelbarligen
fullföljas, skall däri gifvas till känna, huruvida klagan skall föras
genom revisionsansökning eller genom besvär; och varde jämväl angifvet,
där talan skall fullföljas genom revisionsansökning, huru missnöje skall i
hofrätten anmälas, samt, i annat fall, inom hvilken tid och hvarest besvär
skola inlämnas. År parts rätt att fullfölja talan beroende på uppskattning
af något, hvarom dömdt blifvit, varde med erinran härom hänvisning
lämnad, som nyss är sagd. Hvad hofrätten sålunda föreskrifver skall i
fråga om sättet för fullföljd af talan lända till efterrättelse.

I mål, däri någon hålles häktad, skall utslag eller beslut, hvarom nu
är sagdt, ofördröjligen genom hofrättens föranstaltande delgifvas den häktade,
där det ej blifvit för honom muntligen afsagdt.

12 §.

Vill part söka revision, åligge honom att före klockan tolf å tjugonde
dagen från den dag, då hofrättens utslag gafs, skriftligen hos hofrätten
anmäla missnöje. Varder ej missnöje sålunda anmäldt, stånde utslaget
fast; och varde förty missnöjesanmälan, som göres senare eller annorledes,
än nu är sagdt, ej upptagen.

Den, som i hofrätten fört parts talan, äge, utan särskildt bemyndigande,
å partens vägnar anmäla missnöje.

Ej vare nödigt att öfver missnöjesanmälan höra vederparten.

13 §.

Part äger i sin missnöjesanmälan gifva till känna, i hvilken omfattning
han vill fullfölja saken hos Konungen. Gör han det ej, varde ansedt,
att han vill söka ändring rörande allt, hvad han i hofrätten tappat. Angår
ändringssökandet något, som kan i penningar skattas, skall parten i missnöj
esanmälningen angifva hvad värde han anser saken äga, så ock förete
de skäl och bevis, han för sin uppskattning vill åbei’opa.

Hofrätten pröfve om parten äger sådan talan, att han må sitt ändringssökande
fullfölja. Uppstår tvifvel därom, varde parten förelagdt att inom
viss tid, högst fjorton dagar, inkomma med den utredning hofrätten aktar
nödig, vid äfventyr att missnöj esanmälningen ej upptages.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 03.

Hofrätten pröfve ock, till hvad belopp revisionsskilling, enligt hvad
i 17 § sägs, skall af parten erläggas, och iakttage därvid, att där i utredningen
af sakens värde något brister, revisionsskillingen skall bestämmas
efter det högsta värde, hvartill saken skäligen kan skattas.

Finner hofrätten, att part, som anmält missnöje, må sitt ändringssökande
fullfölja, gifve hofrätten bevis därom med underrättelse om hvad
parten enligt 16, 17 och 18 §§ har att iakttaga för fullföljd af sin talan.

14 §.

Har missnöjesanmälan ej upptagits eller har hofrätten funnit, att
anmäldt ändringssökande icke må hos Konungen fullföljas, äge parten mot
beslutet fullfölja talan genom besvär. Föranleda besvären ej ändring i
hofrättens yttrande, värde han dömd att till kronan utgifva hvad emot
lägsta revisionsskilling svarar.

Ej må särskild klagan föras däröfver att hofrätten upptagit missnöjesanmälan
eller förklarat, att part, som anmält missnöje, må sitt ändringssökande
fullfölja. Varder talan i målet af parten fullföljd, äge
vederparten inom den tid, som för svaromåls afgifvande gäller, påkalla
pröfning af frågan, huruvida anmälan blifvit rätteligen gjord och tillstånd
till talans fullföljande bort meddelas.

öfver hofrätts beslut i fråga om revisionsskillings belopp må ej
klagan föras.

15 §.

Har hofrätten gifvit tillstånd, att anmäldt missnöje må hos Konungen
fullföljas, läte hofrätten före utgången af den tid, inom hvilken talan
skall fullföljas, till Konungen insända hos hofrätten befintliga handlingar
i målet.

16 §.

Part, som efter missnöjesanmälan erhållit hofrättens tillstånd till
talans fullföljande, skall före klockan tolf å sextionde dagen från den
dag, då utslaget gafs, inställa sig i Konungens Nedre Justitierevision samt
dit ingifva revisionsinlaga. Vid inlagan foge han ej allenast revisionsskilling
till belopp, som nedan sägs, utan ock det öfverklagade utslaget, jämte
hofrättens bevis, att tillstånd till talans fullföljande honom lämnats, samt
underrättens protokoll i målet, såvidt deras insändande ej åligger hofrätten,
så ock de hos hofrätten förda protokoll. Har i mål, däri flere äga gemensam
talan, en af dem erlagt revisionsskilling, galle det äfven för medpart,
som rätteligen anmält missnöje och erhållit tillstånd att talan fullfölja.

Klingl. May.ts Nåd. Proposition N:o 93.

17 §.

I mål, där hufvudsaken ej kan sättas till visst värde i penningar,
vare revisionsskillingen trehundra daler.

Rörer saken penningar eller annat, som kan i penningar skattas
skall revisionsskillingen erläggas efter sakens värde sålunda, att för sak, som

ej öfverstiger 3,000 daler.......erlägges revisionsskilling med 300 daler,

öfverstiger 3,000,	men	eJ	4,000 daler,	»	»	3>	400	>
	4,000			5,000	»			>	500	>
	5,000	$		6,000	»	»	j>		600
»	6,000	»	».	7,000		»			700	■»
3>	7,000	T>	■»	8,000				»	800	3>
3>	8,000			10,000	»	»			900	»
T>	10,000		»	12,000	»				1,000
T>	12,000		■»	14,000			s>		1,100	*
	14,000		»	16,000	»		»		1,200
	16,000	>	»	18,000	y>	2>			1,300
	18,000			20,000				3>	1,400
	20.000		>	22,000		»	»	»	1,500
	22,000			24,000	»	2>	3»		1,600	>
»	24,000	»	»	2(5,000	»				1,700
	26,000		»	28,000	»			»	1,800
	28,000		>	30,000	■»		3>	»	1,900
	30,000 .						3>		2,000	1

Rörer saken allenast till någon del penningar eller något, som kan
till visst värde i penningar sättas, och går saken i den delen öfver tre
tusen daler, varde revisionsskilling erlagd efter den delens värde.

18 §.

Från erläggande af revisionsskilling njute sökanden befrielse, där
han, före utgången af den för inställelse stadgade tid, med intyg af Konungens
befallningshafvande eller underrätten eller häradshöfdingen eller
borgmästaren eller kronofogden eller, i mål från Norrbottens eller Västerbottens
läns lappmark, länsmannen eller lappfogden i den ort, där gökanden
har sitt hemvist, styrker, att sökanden icke äger tillgång till gäldande
af revisionsskillingen eller efter dess utgifvande skulle sakna nödtorftigt
uppehälle. Sökes hos någon af de myndigheter nu sagda äro sådant intyg,
som här afses, och äro ej sökandens förmögenhetsvillkor myndigheten

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 03.

kunniga, uppdraga då åt trovärdig man att därom hålla undersökning, och
gifve sedan intyg, där det pröfvas kunna ske.

Kronan vare ock fri från erläggande af revisionsskilling.

19 §•

Försummar part, som efter missnöjesanmälan erhållit hofrättens tillstånd
till talans fullföljande, att inom den i 16 § stadgade tid inställa sig
eller ingifva revisionsinlaga eller ock revisionsskilling eller sådant intyg
om fattigdom, som i 18 § sägs, stånde hofrättens utslag fast, där ej inom
samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätter Konungen ny tid.

Uteblifver parten, och vill vederpart, som inom den för svaromåls
afgifvande stadgade tid sig inställer, njuta ersättning för sin kostnad, söke
det skriftligen hos Konungen sist å trettionde dagen efter utgången af
den tid.

20 §.

Har den, som söker revision, underlåtit att ingifva öfvcrklagade utslaget
eller hofrättens bevis att tillstånd till talans fullföljande lämnats,
eller underrättens eller hofrättens protokoll i målet, och är ej handlingen
af annan part företedd eller från hofrätten insänd, varde sökanden förelagdt,
att inom viss tid med det felande inkomma, vid äfventyr att, där
det ej är hos Konungen tillgängligt, då målet till afgörande företages,
sökanden skall hafva sin talan förlorat.

Har den, som söker revision i sak angående penningar eller annat,
som kan i penningar skattas, i revisionsinlagan eller under rättegången
hos Konungen inskränkt sitt ändringssökande, eller kommer eljest saken
till Konungen i ringare omfattning än missnöjesanmälningen gifver vid
handen; finner Konungen, att sakens värde i dess ändrade skick uppenbarligen
icke öfverstiger två tusen daler, varde ändringssökandet ej upptaget.

21 §•

Svaranden skall inställa sig i Nedre Justitierevisionen sist å fjortonde
dagen från den dag, då sökanden senast bör där tillstädeskomma. Inställer
sig svaranden ej inom sagda tid, hafre sedan ej rätt att varda hos Konungen
hörd, med mindre inom samma tid laga förfall visas. Visas förfall,
utsätter Konungen ny tid.

Ändå att svaranden ej i rätt tid inställt sig, äge han framställa jäf
mot vittne, som hos Konungen åberopas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

22 §.

Hvad i 26 kap. 9, 10, 11, 12, 13 och 14 §§ är stadgadt angående
mål, som efter vad till hofrätt inkommit, skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om mål, som genom revisionsansökning dragits under Konungens
pröfning.

23 §.

Gör ej Konungen ändring i hofrättens utslag eller förlikas parterna,
skall nedsatt revisionsskilling tillfalla kronan. Varder ändringssökandet i
hufvudsaken till alla delar bifallet, förordnar Konungen, att sökanden äger
återbekomma revisionsskillingen. Bifalles ändringssökandet allenast till
någon del, pröfvar Konungen efter omständigheterna, om sökanden må
återbekomma revisionsskillingen eller någon del däraf.

24 §.

Besvär öfver hofrätts utslag eller beslut skola till Nedre Justitierevisionen
ingifvas före klockan tolf å trettionde dagen från den dag, då utslaget
eller beslutet gafs.

Part, som i målet hålles häktad, äge att till Konungens befallningshafvande
eller tillsyningsmannen vid häktet ingifva sina besvär; och värde,
där ej utslaget eller beslutet blifvit af hofrätten muntligen afsagdt för
parten, tiden för besvärens ingifvande för honom räknad från den dag
utslaget eller beslutet honom delgafs.

O o

Har hofrätt fastställt underrätts beslut om någons häktande eller
kvarhållande i häkte eller hämtande till rätten, vare klagan öfver hofrättens
utslag i den fråga ej till viss tid inskränkt. Har hofrätt i där anhängigt
mål meddelat beslut, hvarom nyss är sagdt, vare lag samma.

25 §.

Hvad i 25 kap. 10 § är för där afsedt fall stadgadt skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om klagan öfver utslag, som af hofrätt meddelats;
och galle i ty fall icke hvad i 6 och 7 §§ i detta kap. är stadgadt
om inskränkning i parts rätt att fullfölja talan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

26 §.

Varda ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid hos Konungen
fullföljas, besvär inom den tid ingifna, stånde hofrättens utslag fast, där ej
inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätter Konungen ny tid.

År i brottmål parts rätt att hos Konungen föra klagan beroende
af värdet å det, hvarom han vill fullfölja talan, och är ej uppenbart, att
ändringssökandet angår värde öfver två tusen daler, varde klaganden förelagdt,
att inom viss tid inkomma med den utredning, Konungen aktar
nödig, vid äfventyr, att klaganden skall hafva sin talan förlorat.

27 §.

Åro besvär öfver hofrätts utslag hos Konungen anförda, skola från
hofrätten infordras därstädes befintliga handlingar i målet samt, där klaganden
är allmän åklagare eller i målet häktad, jämväl hofrättens i målet förda
protokoll, såvidt de ej redan äro hos Konungen tillgängliga.

28 §.

Vid besvär, som hos Konungen anföras, foge klaganden öfverklagade
utslaget samt underrättens och hofrättens i målet förda protokoll, såvidt
deras insändande ej åligger hofrätten efter ty i 27 § sägs.

Underlåter klaganden hvad sålunda är föreskrifvet, skall hvad i 27
kap. 4 § är för där afsedt fall stadgadt äga motsvarande tillämpning.

29 §.

Finnes någon böra höras öfver besvär, som hos Konungen anförts,
eller öfver annan inlaga, som i målet ingifvits till Konungen, skall hvad
i 27 kap. 6—14 §§ är för hofrätt stadgadt i tillämpliga delar gälla; dock
skola, vid delgifning af besvär, jämväl hofrättens protokoll och utslag i
målet samt de i hofrätten af klaganden ingifna handlingar, öfver hvilka
tillfälle ej lämnats väderparten att sig yttra, honom delgifvas.

30 §.

Har någon blifvit af hofrätt dömd till döden, skall målet, i hvad det
honom rörer, underställas Konungens pröfning. I ty fall läte hofrätten
inom en månad från den dag, utslaget meddelades, till Konungen insända

32 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 03.

hofrättens protokoll och utslag i målet samt öfriga därtill hörande handlingar.

Hvad här ofvan är om besvärsmål stadgadt galle ej om underställningsmål,
utan skall å sådant mål hvad i 27 kap. 17 § sägs äga motsvarande
tillämpning.

Då mål underställes Konungens pröfning, gifve hofrätten till känna,
hvad part har att iakttaga, där han vill påminnelser i målet afgifva.

31 §.

Är frågan, huruvida part äger sådan talan, att den må hos Konungen
fullföljas, beroende på uppskattning, eller är uppskattning erforderlig
för bestämmande af revisionsskillings belopp, skola följande regler
vid uppskattningen iakttagas:

l:o) Värdet uppskattas sådant det var, då hofrättens utslag gafs.

2:o) Hvad part ålagts att utgifva i penningar eller gods skall allt
tillsammans räknas, dock varde ränta, afkomst, rättegångskostnad eller
annat dylikt, som af hufvudsaken flyter, icke i beräkning taget. Förer
tilltalad klagan däröfver, att edgång blifvit honom ålagd angående gärning,
därå ej kan följa annat straff än böter, varde högsta bötesbelopp, som
kan ådömas, i beräkning taget.

3:o) Äro i målet flera yrkanden af samma part, eller föra flera
parter gemensam talan, skola de anspråk tillsammans räknas.

4:o) Servitut skall anses hafva värde motsvarande tjugu gånger det
belopp, hvartill den årliga nyttan för den servitutsberättigade skattas må.

5:o) Nyttjanderätt till fast egendom, rätt till afgäld eller till afkomst
eller annan förmån af fast egendom samt rätt till i*änta eller annan
dylik fordran, som ej är till kapitalet bestämd, skall uppskattas, där fråga
är om beständig rätt, till tjugu gånger rättighetens årliga värde; där fråga
är om rätt för lifstid eller annan obestämd tid, till tio gånger rättighetens
årliga värde; samt, där fråga är om bestämd tid, till så många gånger
det årliga värdet, som antalet år tvisten afser, dock i intet fall till mera
än tjugu gånger samma värde.

Arliga värdet af nyttjanderätt skall, där viss årlig afgäld erlägges
för rättighetens åtnjutande, anses motsvara afgäldens belopp.

32 §.

Hvad i 26 och 27 kapitlen är stadgadt i fråga om förhörs anställande
i hofrätt äge motsvarande tillämpning, där i något mål Konungen finner

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

nödigt, att till vinnande af upplysning rörande viss omständighet förhör
med parterne hålles.

33 §.

Har i mål, som dragits under Konungens pröfning, förlikning mellan
parterne träffats, eller varder, efter det part jämlikt 12 § anmält missnöje
med hofrätts utslag, förlikning ingången innan målet hos Konungen fullföljes,
ankomme på Konungen att förlikningen stadfästa.

34 §.

Om fullföljd af talan mot hofrätts utslag i utsökningsmål skills i
utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1906; dock att i fråga
om fullföljd af talan mot hofrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats,
äldre lag skall äga tillämpning.

Bill. till Riksd. Prat. 1907. 1 Sami. 1 Åfd. 70 Höft.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 93.

Bil. B.

Förslag

till

Lag

om lindring i vissa delar af skiftesstadgan.

Härigenom förordnas, att nedannämnda delar af skiftesstadgan skola
erhålla följande lydelse:

120 §.

Har mål, som icke rätteligen hörer till Ägodelningsrättens pröfning,
af landtmätare eller delägare hos ordföranden blifvit anmäldt; då äge han
å landtmätarens protokoll eller delägarens anmälan teckna, det målet ej af
rätten upptagas kan. År någon därmed missnöjd, må han, efter delfåendet
af ett sådant beslut, däröfver hos hofrätten anföra besvär inom den tid
och i den ordning, som i 134 § sägs.

126 §.

När frågor af den i nästföregående § upptagna beskaffenhet, såsom i
54 § sagdt är, blifvit hos ordföranden i Ägodelningsrätten anmälda; åligge
honom att utsätta dag och ställe till rättens sammanträde och kungörelse
därom utfärda, som i 130 § sägs. Den, som med Ägodelningsrättens
beslut i dessa frågor finner sig missnöjd, äger öppet att, på sätt i 134 §
stadgadt finnes, hos hofrätten besvär anföra.

134 §.

Ägodelningsrättens slutliga utslag skall offentligen afkunnas och,
ehvad missnöje anmäles eller ej, i utslaget underrättelse meddelas, att den,
som vill söka ändring i hufvudsaken eller i det, som under rättegången
förefallit, skall, vid talans förlust, inom trettio dagar, den oräknad, då
utslaget föll, hos ordföranden i Ägodelningsrätten tiofaldt ingifva sina till
hofrätten ställda besvär; bifoge ock i två exemplar de till saken hörande
bevis, klaganden kan anse nödigt förete.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

Missnöjd part ilge äfven öppet att, där han finner sådant för sig
bekvilmligarc, inom besvilrstidens slut inlämna besvärshandlingarna till
Konungens befallningshafvande i länet, som med påtecknande af dagen, då
de blifvit inlämnade, desamma till ordföranden i Agodelningsrätten, genast
öfversänder.

135 §.

När, på sätt i nästföregående § föreskrifves, besvär öfver Ägodelningsrättens
utslag inkommit, bör ordföranden genast låta ena exemplaret af
besvärshandlingarna tillställas den, som enligt 105 § i denna stadga blifvit
utsedd att förvara protokoll och öfriga förrättningshandlingar, eller, om
hinder därför möter, annan delägare; läte ock kungörelse därom uppläsas
från predikstolen i den eller de socknar, där jorden är belägen, med föreläggande
för de icke klagande delägarne att, vid förlust af rättigheten att
vidare varda i målet hörda, inom en månad efter kungörandet till ordföranden
ingifva förklaring. Erfordras förklaring från skiftesmannen, böra
handlingarna tillställas denne med föreläggande att inom en månad därefter
vid påföljd, som nyss är nämnd, förklaring aflämna. Sedan förklaring
inkommit, eller den därtill förelagda tid tilländalupit utan att förklaring
blifvit afgifven, åligge ordföranden att besvärshandlingarna, jämte kartor,
protokoll och öfriga skifteshandlingar, ofördröjligen till hofrätten insända.

Har målet blifvit afgjordt vid å stället hållen besiktning, hvars
riktighet eller fullständighet af klaganden ifrågasättes, ankomme på hofrätten
att, där förnyad besiktning finnes vara nödig, därom förordna.

Då skiftesmål handlägges i hofrätt, skall till biträde åt rätten vara
tillstädes en i landtmäteri kunnig man. Konungen bestämmer, huru förordnande
för sådan sakkunnig meddelas.

137 §.

Ordförande i Agodelningsrätt skall öfver alla till rättens åtgärd anmälda
ärender, så ock öfver inkomna besvär, hålla dagbok, på sätt särskildt
stadgas, och densamma, inom en månad efter hvarje års slut, till JustitieKanslers-ämbetet
insända, vid bot af 1 riksdaler 50 öre för hvar dag han
uteblifver.

140 §.

När hofrätten meddelat utslag i skiftesmål, skola handlingarna i målet
tillika med ett exemplar af hofrättens utslag och protokoll omedelbarligen
till Agodelningsrättens ordförande öfversändas; och skall hvad i 127 § är

Kung7. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

föreskrifvet om ordförandens skyldighet att i visst fall meddela skiftesmannen
underrättelse, att besvär ej blifvit anförda, äga tillämpning äfven i afseende
å hofrättens utslag.

141 §.

Öfver utslag eller beslut, som hofrätt meddelat i ägostyckningsmål,
må ej klagas.

öfver utslag eller beslut, som af hofrätt meddelas i annat skiftesmål,
må klagan genom besvär hos Kungl. Maj:t fullföljas. Hofrätten skall
i utslaget eller beslutet meddela underrättelse, att den, som vill söka
ändring skall vid talans förlust inom trettio dagar, den oräknad, då utslaget
eller beslutet gafs, hos ordföranden i Agodelningsrätten eller hos Konungens
befallningshafvande i länet tvefaldt ingifva sina till Konungen ställda,
underdåniga besvär, samt bifoga i två exemplar de till saken hörande bevis,
han anser nödigt förete. Varda besvären inlämnade hos Konungens befallningshafvande,
åligger denne att, med påtecknande af dagen då de blifvit
inlämnade, desamma till ordföranden i Agodelningsrätten genast öfversända.
Ordföranden i Agodelningsrätten åligger att i den ordning, 135 § föreskrifver,
förelägga icke klagande delägare samt, där så erfordras, skiftesmannen
vid den i nämnda § stadgade påföljd, att ingifva förklaring öfver
besvären. Sedan tiden för förklarings ingifvande utgått, åligger ordföranden
att till justitierevisionsexpeditionen insända besvärshandlingarna jämte
förklaring, som må hafva inkommit, äfvensom de handlingar, han jämlikt
140 § från hofrätten mottagit.

Har målet i Agodelningsrätten blifvit afgjordt vid å stället hållen
besiktning, hvars riktighet eller fullständighet af klaganden i fråga sättes,
vill Kungl. Maj:t i nåder tillse, huruvida, före målets hufvudsakliga pröfning
hos Kungl. Maj:t, förnyad besiktning må vara nödig, samt i sådant fall
därom i nåder förordna.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1906; dock att i fråga om
fullföljd af talan mot Ägodelningsrätts utslag eller beslut, som tidigare
meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 20 oktober 1905.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lundeberg,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Wachtmeister,

Statsråden: Hammarskjöld,

Albert Petersson,

Lindman,

Tingsten,

Berg,

Widén,

Staaff,

Alfred Petersson,

Biesért.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berg anmälde i underdånighet
högsta domstolens genom utdrag af protokollet öfver lagärenden
för den 17 innevarande månad gjorda hemställan, att utlåtande från rikets
hofrätter måtte infordras öfver de, jämlikt nådigt beslut den 6 i samma
månad, till högsta domstolen öfverlämnade förslag till dels lag om ändrad
lydelse af 30 kapitlet rättegångsbalken dels ock lag om ändring i vissa
delar af skiftesstadgan.

Efter att hafva redogjort för innehållet i nämnda protokollsutdrag,
hemställde departementschefen, att hofrätterna måtte anbefallas att i ple -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

num afgifva underdåniga utlåtanden öfver omförmälda förslag, i hvad
desamma röra förfarande i hofrätt.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna
bifall; och skulle nådig remiss tecknas å utdrag af
protokollet öfver justitiedepartementsärenden för den 6
oktober 1905 rörande ifrågavarande lagärende.

Ur protokollet
Carl Lundquist.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 oktober 1905 har Eders Kungl. Maj:t
anbefallt hofrätten att i plenum afgifva utlåtande öfver särskilda inom
justitiedepartementet upprättade förslag dels till lag om ändrad lydelse
af 30 kapitlet rättegångsbalken dels ock till lag om ändring i vissa delar
af skiftesstadgan, i hvad samma förslag röra förfarande i hofrätt.

Till åtlydnad häraf får hofrätten, som på grund af remissens innehåll
icke torde hafva att inlåta sig på bedömande af de principer, hvarå
förslagen byggts, härmed afgifva underdånigt yttrande i ärendet, därvid
hofrätten till en början företager till behandling förslaget till lag om
ändrad lydelse af 30 kapitlet rättegångsbalken.

Sedan genom lagen den 14 juni 1901 bestämmelserna om sättet för
fullföljande af talan mot hofrätts dom blifvit i väsentlig mån förenklade,
har den behandling, som beträffande rättsmedlen mot hofrätts beslut åligger
samma rätt, vanligen tagit obetydlig tid i anspråk. Skulle nu det remitterade
förslaget läggas till grund för lagstiftning, torde handläggning i hofrätt
af frågor om fullföljande af talan i högsta instans ånyo komma att
ofta no g kräfva afsevärdt arbete. Enligt hofrättens mening äro emellertid
de stadganden, som förslaget inrymmer, icke af den tydlighet och uttömmande
beskaffenhet, som för underlättande i möjligaste mån af nyss antydda
arbete och framför allt för tillvaratagande af vederbörande parters
rätt synas önskvärda.

Hvad först angår hofrätts slutliga utslag i vädjade mål, har enligt
6 § rätten till fullföljande af talan mot sådant utslag lämnats obegränsad
i alla fall, där målet, om ock endast till någon del hvari ändring sökes,
rör sådant, som icke kan i penningar skattas. Vid anmälan af förslaget
i statsrådet yttrade i fråga härom departementschefen, enligt hvad det vid
remissen fogade utdrag af statsrådsprotokollet gifver vid handen, bland
annat, att, då det gällde att uppdraga gränslinjen mellan till fullföljd berättigade
och därifrån uteslutna mål, man syntes böra utgå från att i mål,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

som rörde rättigheter, hvilka hufvudsakligen ägde annat än förmögenhetsrättsligt
värde, det icke borde betagas part rätten att ännu i sista instans
göra sitt anspråk gällande. Afsåge däremot det anspråk, hvarom talan
fullföljdes, ett uteslutande förmögenhetsrättsligt intresse, vore, yttrade
departementschefen, fullföljdsrätten enligt förslaget beroende af storleken
af detta intresse, uttryckt i penningar. Såsom exempel på mål af förstnämnda
kategori anfördes sådana, hvari fråga är om äktenskaps upplösning,
om af äktenskap härflytande, icke enbart förmögenhetsrättsliga rättigheter
och skyldigheter, om härstamning, om omyndighet.

Tydligt är, att det stundom skall möta icke ringa svårighet att,
utan annan ledning än den föreslagna lagen erbjuder, afgöra, huruvida ett
framställdt anspråk skall anses afse sådant, som kan till visst värde i penningar
skattas eller icke. I de af departementschefen anförda exemplen,
som hämtats uteslutande från familjerättens område, synes visserligen
uppenbart, att tvistens föremål ej kan skattas i penningar. Men i åtskilliga
andra fall, exempelvis tvister om skyldighet att beediga bouppteckning,
om åläggande att såsom bevismedel tillhandahålla viss handling, om klander
af vissa bolagsstämmobeslut o. s. v., lärer ofta nog gifvas anledning
till tvekan, och det vore synnerligen önskvärdt om förslagets verkliga
innebörd uti ifrågavarande hänseende kunde på ett eller annat sätt tydligare
än som skett angifvas.

I vädjadt mål rörande uteslutande penningar eller annat, som kan
till visst värde i penningar sättas, har enligt hufvudregeln i 6 § rätten
att fullfölja talan gjorts beroende däraf, att ändringssökandet angår högre
värde än ettusen kronor, och hafva i 31 § meddelats särskilda regler till
iakttagande vid uppskattning, då sådan blifver erforderlig. Vid sammanställning
af innehållet i dessa paragrafer har hofrätten funnit vissa spörsmål
framställa sig rörande de föreslagna bestämmelsernas rätta tilllämpning.

Svaranden i ett mål har exempelvis förklarats vara till käranden
ersättningsskyldig med ettusen femhundra kronor men samtidigt berättigats
att mot skulden kvitta ett ostridigt belopp af femhundra kronor och
förpliktas följaktligen att till käranden utgifva ett belopp af allenast etttusen
kronor. I detta fall är ju tvistens värde för svaranden ettusen femhundra
kronor, men å andra sidan har honom ej ålagts att utgifva mer
än ettusen kronor och på grund af innehållet i 2 momentet af 31 § kan
därför uppstå tvekan, om han i dylikt fall må anses befogad att fullfölja
talan.

Enligt samma moment skall, vid uppskattning, hvad part ålagts att
utgifva i penningar eller gods räknas tillsammans, dock att, bland annat,

Kungl. AIaj:ts Nåd. Proposition N:o 9.1.

rättegångskostnad icke tages i beräkning. Fall kunna ju dock förekomma,
då hofrätt haft att bedöma allenast fråga om ersättning för rättegångskostnader,
likasom understundom kan inträffa, att käromål af hofrätt
ogillats, men svaranden icke tillerkänts äskad godtgörelse för utgifterna å
målet och han förty vill söka ändring. Det synes hofrätten önskvärdt,
att lagens mening i dylika fall blefve tydligt angifven till förebyggande af
osäkerhet vid tillämpningen. I detta sammanhang vill hofrätten jämväl
ifrågasätta, huruvida icke i lagen bör gifvas tydligt uttryck åt den med
förslagets syfte sannolikt öfverensstämmande mening att, där anspråk framställes
på fullgörande af någon förbindelse mot erhållande af utfäst motprestation,
hänsyn till dennas värde icke skall tagas vid pröfning af rätten
till fullföljd.

Enligt 3 momentet i 31 § skola, då i ett mål äro flera yrkanden af
samma part, dessa anspråk tillsammans räknas, men det synes ovisst, huruvida
man af stadgandet är berättigad sluta, att däremot anspråk af den
ena parten icke får sammanräknas med vederpartens i samma rättegång
pröfvade anspråk, och att rätten till fullföljd således skall vara utesluten,
när värdet af det, som ändringssökandet angår, kommer att uppgå till
summa revisibilis endast om båda parternas anspråk räknas tillsammans.
Ett antagande att i dylikt fall talan ej finge fullföljas torde icke stå väl
tillsammans med den i 6 § uttalade allmänna principen men synes å andra
sidan finna stöd i affattningen af omförmälda moment, hvarför lagförslagets
mening i ifrågavarande hänseende torde böra förtydligas.

I 11 § af förslaget hafva bibehållits nu gällande föreskrifter i fråga
om skyldighet för hofrätt att meddela hänvisning, huru talan skall fullföljas.
Härtill har emellertid fogats ett tillägg af följande lydelse: »Är
parts rätt att fullfölja talan beroende på uppskattning af något, hvarom
dömdt blifvit, varde med erinran härom hänvisning lämnad, som nyss är
sagd.» Denna formulering synes icke på ett tillfredsställande sätt uttrycka
hvad med det anförda stadgandet sannolikt åsyftats. Där den i målet
förda talan uteslutande afser något, som kan till visst värde i penningar
sättas, är ju parts rätt till fullföljd gifvetvis beroende på domstolens uppskattning
af tvisteföremålets värde. För de fall, då detta värde uppenbarligen
framgår redan af de vid målets afgörande pröfvade handlingar,
lärer dock, på sätt jämväl framgår af departementschefens yttrande till
statsrådsprotokollet, förslagets afsikt icke vara, att erinran, som ofvan
nämnts, skall meddelas. Vidare må märkas att, där flera tvistefrågor föreligga,
af hvilka icke alla men någon kan värderas i penningar, det ej på förhand
kan af hofrätten afgöras, huruvida rätten till fullföljd är beroende på uppskattning
af denna tvistefrågas värde, enär sådant lärer ankomma på ändrings Bih.

till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 70 Höft. G

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

sökandets omfattning. Möjligen skulle den mening, förslaget får antagas
innebära, kunna uttryckas därigenom, att orden »År parts rätt att fullfölja
talan beroende på uppskattning» utbytas mot orden »Kan parts rätt
att fullfölja talan blifva beroende på uppskattning».

Enligt 13 § har hofrätt i anledning af parts missnöjesanmålan att
pröfva om parten äger sådan talan, att han må sitt ändringssökande fullfölja.
Uppstår tvifvel därom skall hofrätten förelägga parten att inom viss
tid inkomma med den utredning, hofrätten aktar nödig, vid äfventyr att
missnöjesanmälningen ej upptages. Orden »uppstår tvifvel» synas kunna
föranleda därtill, att dylika förelägganden komme att gifvas oftare än med
förslaget torde hafva afsetts, något som synes desto olämpligare, som för
underlåtenhet att fullgöra föreläggandet stadgats omförmälda stränga äfventyr.
Därjämte vill hofrätten påpeka, att stadgandet sådant det är affattadt
skulle kunna gifva anledning till den tolkning att hofrätt vid
ifrågavarande förelägganden borde i hvarje fall angifva,, beskaffenheten
af den utredning, hvarmed parten hade att inkomma. Åstadkommande
inom behörig ticl af den utredning, hvarom i paragrafen är fråga, torde
för öfrigt i många fall komma att erbjuda nästan oöfvervinneliga svårigheter.

Revisionsskillingen har enligt 17 § föreslagits skola bibehållas vid
nuvarande belopp, etthundrafemtio kronor, i mål, där hufvudsaken ej kan
sättas till visst värde i penningar, äfvensom i mål, där sakens värde ej
öfverstiger ettusen femhundra kronor. Vid högre värde skulle revisionsskillingen
stiga med femtio kronor för hvarje femhundra kronor af värdet
intill ett värde af fyratusen kronor, men därefter stiga likaledes med
femtio kronor för hvarje ytterligare ettusen kronors värde, dock att revisionsskillingens
högsta belopp blefve ettusen kronor. Hvad angår den uppskattning
af sakens värde, som hofrätt har att verkställa, står det enligt
13 § part fritt att i missnöjesanmälan angifva hvad värde han anser saken
äga samt förete sina skäl och bevis därför. Om emellertid parten underlåtit
detta och handlingarna väl utvisa, att värdet öfverstiger ettusen
femhundra kronor, men i öfrigt ej lämna någon ledning för bestämmande
af revisionsskillingens rätta storlek, äger hofrätten icke förelägga parten
att förebringa utredning, utan skall revisionsskillingen då enligt förslaget
bestämmas »efter det högsta värde, hvartill saken skäligen kan
skattas».

Det är att befara att hvad sålunda föreslagits ofta nog komme att
vid tillämpningen medföra afsevärda olägenheter. Hofrätten vill i detta
hänseende påpeka, hurusom under ferier i ett stort antal fall inträffar,
att annan division än den, hvarå ett mål afgjorts, får handlägga parts

Kungl. MajUs Nåd. Proposition No 93.

inissnöjesanmälan (läri. Då frågan om revisionsskillingens belopp är tvifvelaktig,
måste gifvetvis division, som är främmande för målet, ägna
handlingarna en ingående granskning för att om möjligt erhålla ledning
vid bestämmande af revisionsskillingens belopp, måhända allenast med det
resultat att divisionen efter ett tidsödande arbete nödgas konstatera, att
någon egentlig ledning för bedömandet icke står att finna. Tydligt är ju
dessutom att i eu kollegial domstol särskilda svårigheter skola möta att
komma till beslut i frågor, där afgörandet måste blifva mer eller mindre
godtyckligt. Emellertid skulle enligt hofrättens mening åtminstone de i
senast antydda hänseende befarade olägenheterna i väsentlig mån förminskas,
om i förslaget infördes bestämmelse därom att, där handlingarna väl utmärka
att sakens värde öfverstiger ettusen femhundra kronor men icke
innefatta ledning för bedömande af det Överskjutande värdets storlek, revisionsskillingen
må sättas till ett visst i lagen för dylika fall fastställdt belopp.

Vidkommande därefter de i lagförslaget upptagna stadganden angående
rätten att i brottmål, hvari hofrätt ej är första domstol, söka ändring
i hofrättens slutliga utslag, har hofrätten funnit, utöfver hvad redan i
fråga om 11 § blifvit anmärkt, följande erinringar böra göras.

I 7 § 2 momentet har rätt till fullföljd medgifvits målsägande, där
hans talan, i hvad den ej afser ansvar, angår något, som ej kan i penningar
skattas. Stadgande om motsvarande förmån för tilltalad återfinnes
icke i 1 momentet. Hofrätten vill dock erinra exempelvis om den i nådiga
brefvet den 27 maj 1801 förekommande föreskrift att fullmäktig,
hvilken beträdes med förseelse, som afses i 14 kapitlet 5, 7 eller 8 § rättegångsbalken,
bör, utom böter efter lagens stadganden i dessa fall, jämväl
anses ovärdig att vidare såsom fullmäktig i rättegångsmål nyttjas. Därest
nu underrätt i sammanhang med afgörande af hufvudsaken och således icke
under rättegången dömt fullmäktig till böter för förseelse åt antydd art
och dessutom med föranledande af nyssnämnda nådiga bref till den däri
angifna särskilda påföljd, samt ett dylikt beslut blefve af hofrätt fastställdt,
skulle, med förslagets nuvarande lydelse, rätten till fullföljd vara utesluten,
något som uppenbarligen icke kan vara afsedt.

Enligt de i 7 § föreslagna bestämmelserna skulle tilltalad och målsägande,
vare sig i målet föres talan om ansvar eller icke, få klaga öfver
hofrätts utslag, där ändringssökandet angår ett värde af mer än ettusen
kronor. Härvid torde åsyftats, att vid bedömandet af värdet finge tagas
i betraktande bland annat, äfven skadestånd eller sådana påföljder af brott
som att gods dömes förbrutet eller att tilltalad förklaras förlustig näringsrätt.
Emellertid har i 31 § 2 momentet meddelats den föreskrift, att vid
uppskattning icke skall tagas i beräkning ränta, afkomst, rättegångskostnad

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

eller annat, som af liufvudsaken flyter. Med sistnämnda uttryck torde
väl närmast hafva afsetts växelprovision, protestkostnad och dylikt. Men
med hänsyn till innehållet i 10 kapitlet 12 § rättegångsbalken, hvarest
skadestånd, jämte rättegångskostnad, upptagits såsom något det där af
hufvudsaken flyter, synes angeläget, att en omredigering af förslaget vidtages
till förekommande af missförstånd i här antydda hänseende.

I fråga om rättegångskostnader gäller jämväl i afseende å brottmålen
hvad här ofvan därom erinrats beträffande de vädjade målen.

Hofrätten anser sig ock böra fästa uppmärksamheten på vissa frågor
rörande allmän åklagares befogenhet att fullfölja talan. Enligt 30 kapitlet
7 § rättegångsbalken i dess nu gällande lydelse äger i brottmål, som fullföljts
i hofrätt eller blifvit dess pröfning underställdt, allmän åklagare icke
i annat hänseende än såvidt angår ansvars- eller ersättningsskyldighet för
honom själf söka ändring i hofrättens utslag, där han ej tillika är målsägande.
Det torde icke rimligen kunna antagas, att med förslaget åsyftats
någon utvidgning af åklagarens nämnda befogenhet. På sätt framgår
af departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet skulle den allmän
åklagare tillkommande rätt att, såvidt angår ansvars- eller ersättningsskyldighet
för honom själf, söka ändring i hofrätts utslag enligt förslaget
icke heller lida annan inskränkning än den, som träffar hvarje i brottmål
tilltalad eller till ersättning dömd. Hvad sålunda torde vara försjagets
mening synes icke vara utsagdt genom de i 7 § valda ordalag. A ena
sidan kan nämligen affattningen af 4 momentet föranleda det missförstånd,
att åklagare exempelvis i mål, som rör tillämpning af förordningen angående
åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog
inom Västerbottens och NoiTbottens län den 24 juli 1903 och däri således
talan om ansvar ej kan ifrågakomma, skulle vara befogad att öfverklaga
hofrätts utslag, om värdet af det virke, som påstås förbrutet, öfverstiger
ettusen kronor. Och å andra sidan lärer paragrafen, sådan den är affattad
knappast kunna anses inrymma rätt till ändringssökande åt åklagare, därest
han i mål, hvari talan om ansvar mot honom icke förts, dömts att utgifva
ersättning.

I afseende å de i 8 § upptagna stadganden bör erinras, att paragrafens
formulering torde kunna gifva anledning till den säkerligen ej afsedda
tolkning att i fall, där part dömts till fängelse eller till böter, mer än
ettusen kronor, äfven vederparten skulle vara befogad att i målet fullfölja
talan. På grund häraf och då förslagets mening ej heller torde vara, att
där annan än part för förseelse i målet dömts till så beskaffadt ansvar,
som nyss nämnts, fullföljdsrätt skall vara den dömde betagen, synas orden
»i fall part» böra utbytas mot orden »af den, som» eller annat lämpligt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

uttryck, i sammanhang hvarmed en mindre redaktionsförändring i paragrafens
fortsättning blefve af nöden.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar af skiftesstadgan innebär,
att de skiftesmål, hvilka nu från ägodelningsrätt fullföljas omedelbart hos
Eders Kungl. Maj:t, skulle i stället fullföljas till hofrätt, att hofrätten
skulle vara sista instans i mål rörande ägostyckning, men att utslag eller
beslut, som af hofrätt meddelades i annat skiftesmål, finge hos Eders Kungl.
Maj:t öfverklagas.

En företagen undersökning har gifvit vid handen, att under femårsperioden
1900—1904 från rikets ägodelningsrätter hos Eders Kungl.
Maj:t fullföljts i medeltal årligen 89,6 mål, däraf 19,4 ägostyckningsmål
och 70,2 andra skiftesmål. Af dessa mål hafva från ägodelningsrätter under
Svea hofrätt^ domvärjo inkommit i årligt medeltal 14 ägostyckningsmål
och 51,2 andra skiftesmål, eller sammanlagdt 65,2 mål, motsvarande 72,8
procent af de från hela riket inkomna målens antal.

Enligt hvad af departementschefens yttrande till stadsrådsprotokollet
framgår, kräfver handläggningen af skiftesmålen i högsta domstolen för
närvarande årligen omkring 6 arbetsveckor motsvarande 30 föredragningsdagar.
På de från Svea hofrätt^ domvärjo kommande målen torde häraf
belöpa ungefär 22 föredragningsdagar.

Vid ett försök till uppskattning af den tid, som i Svea hofrätt skulle
komma att åtgå för skiftesmålens behandling, är först att märka, att, enär
nödig tid för hemarbete måste hofrättsledamöterna beredas, i allmänhet
icke hålles sammanträde å ämbetsrummet mer än 3 dagar i veckan af
division, hvarå handläggas uteslutande vädjade och instämda saker, och 4
dagar i veckan af de öfriga divisionerna. Utginge man nu från att i hofrätten
skiftesmålens handläggning ej skulle kräfva mera af arbetstiden å
ämbetsrummet än för högsta domstolen antagits eller 22 föredragningsdagar,
komme således ändock berörda mål att omkring 51/2 veckor helt
och hållet upptaga en division med tjänstgöring å ämbetsrummet under
sistnämnda större antal dagar. Men med hänsyn dels till den i afseende
å arbetssättet inom hofrätten rådande praxis, enligt hvilken handlingarna
i föredragna mål i regeln läsas af samtliga ledamöter, som öfvervarit deras
föredragning, och hvilken praxis icke sällan föranleder att öfverläggningarna
å ämbetsrummet ånyo upptagas, dels ock därtill att de i skiftesmålen
förekommande frågor måste, åtminstone till en början, blifva för
hofrättsledamöterna jämförelsevis främmande, torde med visshet kunna an -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

tagas, att den arbetstid ifrågavarande mål i verkligheten komine att kräfva
hos hofrätten skulle, framför allt den första tiden, blifva högst ansenlig i
förhållande till den tid, som desamma nu upptaga i högsta domstolen.
Tidsmåttet synes dock svårligen kunna på förhand närmare angifvas.

På sätt hofrätten vid särskilda tillfällen haft anledning hos Eders
Kungl. Maj:t anmäla, har under de senaste åren hos hofrätten uppkommit
en betydande balans af oafgjorda vädjade mål. En extra division har för
afarbetande af denna balans varit i verksamhet sedan den 1 september
1904, men det oaktadt har, till följd däraf att vädjade mål fortfarande
inkommit i större antal än som hunnit afgöras å de ordinarie divisionerna,
balansen hittills endast i mycket obetydlig grad kunnat nedbringas. Under
det att år 1905 inkommit 1,438 vädjade mål, har under samma tid afgjorts
1,502, däraf å den extra divisionen 260, och minskningen i den vid
1905 års början till 1,292 mål uppgående balansen har således under året
ej utgjort mer än 64 mål.

Hofrätten, som icke torde hafva att yttra sig i frågan, huruvida det
må anses verkligen blifva för rättsskipningen i öfvervägande grad gagneligt
att hofrätt göres till andra instans i skiftesmål, nödgas med stöd af
det ofvan anförda erinra att, då hofrätten, såsom af nyss angifna siffror
framgår, med sina sju ordinarie divisioner ej medhinner handläggningen
af de årligen inkommande vädjade målen, en så afsevärd tillökning i hofrättens
arbetsbörda, som den föreslagna anordningen skulle medföra, är
liktydig med en ansenlig ytterligare tillväxt i balansen af oafgjorda mål
till förfång för de rättssökande, hvilkas kraf på en någorlunda snabb rättsskipning
icke ens nu kunna på ett tillfredsställande sätt tillgodoses. Ett
genomförande af anordningen i den omfattning som föreslagits synes följaktligen
med nödvändighet påkalla en omedelbar ökning af hofrättens ordinarie
arbetskrafter.

I afseende å lagförslagets detaljer, såvidt de här skolat utgöra föremål
för yttrande, har hofrätten icke något att anmärka.

Bilagda utdrag af hofrättens protokoll utvisar den särskilda mening
som af en bland hofrättens ledamöter i ärendet uttalats.

Underdånigst

J. E. Elliot.

C. A. Geijer. Theodor Westrin. Joll. Ahlgren.

David von Heijne. Gustaf von Rosen. F. af Klinteberg.

Sven Almqvist. G. W. Hörstadius. Erik Gyllensvaan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o (i3.

Wilh. Blom.
Thor Strömman.
Anders Renström.
Birger Wedberg.
J. v. Knorling.
Johan Bååth.
Hj. Himmelstrand.

L. Kiellander.
Axel von Oelreich.

Wilh. Moberg.
Oscar von Sydow.
Carl Christiansson.
Walter Murray.
Adam Giertta.

Ch. Weidenhielm.

John Lemke.

Adolf Billman.
Ernst Alind er.

Nils Munch afRosenschö Id.
P. Adlercreutz.
Yngve G. Wisén.

yAxel Durling.

Stockholm den 5 mars 1906.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

1906 den 5 mars.

Närvarande:

Fiskalen von Sydow föredrog Kungl. Maj:ts remiss den 20 oktober
1905, hvarigenom kungl. hofrätten anbefallts att i plenum afgifva utlåtande
öfver upprättade förslag dels till lag om ändrad lydelse af 30
kapitlet rättegångsbalken, dels ock till lag om ändring i vissa delar af
skiftesstadgan, i hvad samma förslag rörde förfarande i hofrätt; och beslöts
efter granskning af förslagen underdånigt utlåtande af innehåll registraturet
utvisar.

Från beslutet var herr hofrättsrådet Blom skiljaktig i den mån följande
af honom afgifna yttrande utvisar:

»Då i det remitterade förslagets §§ 6 och 7 uttalats den princip,
att rätten att fullfölja talan mot hofrätts slutliga utslag rörande penningar
eller annat, som kan i penningar skattas, är beroende på storleken af det
värde ändringssökandet angår, synes mig, att de »yrkanden» och »anspråk»,
som enligt § 31 mom. 3 af förslaget skola i angifna fall räknas tillsammans,
måste afse de yrkanden, hvilka hos Konungen fullföljas oberoende
af om desamma ursprungligen blifvit af den ändringssökande parten genom
stämning anhängiggjorda eller afse att vinna befrielse från en genom
stämning mot honom anhängiggjord talan. Om exempelvis A. på grund
af ett mot honom instämdt påstående af hofrätt ålagts att till B. utgifva
sexhundra kronor och A. därjämte i samma mål genstämt B. med yrkande
att utbekomma femhundra kronor men fått sistnämnda talan ogillad, föreligga,
under förutsättning att A. vill öfverklaga hofrättens utslag i båda
hänseendena, uppenbarligen i målet två yrkanden af A., nämligen dels att
vinna befrielse från motpartens mot honom riktade, bifallna påstående och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

dels att sjal!'' fa bifall till sitt af hofrätten ogillade genkäroraål, och anser
jag det på grund af innehållet i förslagets § 6 otvifvelaktigt, att i
detta fall A. itr berättigad att fullfölja talan i målet till Konungen.
Emellertid torde, om denna uppfattning är riktig, stadgandet i § 31 mom.
3 att, om i målet äro flera yrkanden af samma part, de anspråk skola
tillsammans räknas, såsom redan uttaladt i §§ 6 och 7, vara öfverflödigt
och såsom tilläfventyrs föranledande till missuppfattning kunna ur förslaget
utgå.

Enligt § 13 i förslaget skall part, därest han vill genom revisionsansökning
söka ändring i hofrätts utslag och ändringssökandet angår något,
som kan i penningar skattas, i missnöjesanmälningen angifva hvad värde
han anser saken äga så ock förete skäl och bevis därför. Underlåtenhet
kan i fall, som i andra stycket sägs, föranleda till föreläggande för parten
att inkomma med utredning, men har enligt tredje stycket eller vid pröfning
af det belopp, hvarmed revisionsskillingen skall utgå, icke sådan påföljd.
Om nu af för hofrätten tillgängliga handlingar framgår, att ändringssökandet
angår ett värde öfverstigande ettusenfemhundra kronor, men
parten underlåtit att angifva det värde han anser saken äga och all annan
ledning saknas för bedömande i hvad mån värdet öfverstiger sistnämnda
belopp, kan enligt mitt förmenande knappast sägas, att »i utredningen af
sakens värde något brister» utan snarare, att all utredning saknas angående
det värde, efter hvilket revisionsskillingen skall bestämmas. Skall ej i
sådan händelse revisionsskillingens belopp blifva fullkomligt godtyckligt,
synes mig nödvändigt, att äfven i detta fall stadgas rätt för hofrätt att
förelägga part att inkomma med erforderlig utredning. Det i det underdåniga
utlåtandet lämnade förslag att revisionsskillingen skulle sättas till
ett visst för dylikt fall fastställdt belopp kan näppeligen tillfredsställa
rättvisans fordringar och skulle i fall, där sakens värde är så stort, att
revisionsskillingen rätteligen borde utgå med högsta belopp, till och med
kunna medföra, att parten i sitt eget intresse med afsikt underläte att
angifva värdet, detta senare naturligtvis under förutsättning att ej revisionsskillingen
för alla dylika fall bestämdes till högsta beloppet.

Tillika anser jag mig höra framhålla att, då partens uppgift angående
tvisteföremålets värde jämte de skäl och bevis därför han kan
prestera torde blifva af stor betydelse, det synes mig lämpligt att, då
parten, såsom i § 11 af förslaget stadgas, skall i hänvisningen till anmälande
af missnöje erinras därom att hans rätt att fullfölja talan är beroende
på uppskattning af något, hvarom dömdt blifvit, parten tillika erhåller
erinran om sin skyldighet enligt § 13 att i missnöjesanmälningen
angifva hvad värde han anser saken äga och att därför förete skäl och

Bih. till Piksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 70 Höft. 7

Kutiffl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

bevis. Särskildt torde detta vara af vikt i händelse parten ej har tillgång
till rättskunnigt biträde.

Utom de delar af förslaget jag här ofvan behandlat instämmer jag
i de uttalanden det underdåniga utlåtandet innehåller.»

In fidem

C. L. Schönmeyr.

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 33.

Till Konungen.

Sedan inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om ändrad
lydelse af 30 kapitlet rättegångsbalken och till lag om ändring i vissa
delar af skiftesstadgan, har Eders Kung]. Maj:t i nådig remiss den 20 sistlidne
oktober anbefallt hofrätten att i plenum afgifva underdånigt utlåtande
öfver förslagen, i hvad desamma röra förfarande i hofrätt; och får hofrätten
till åtlydnad däraf i underdånighet härmed afgifva yttrande.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af 30 kapitlet rättegångsbalken
innehåller i 31 § de regler, hvilka, då frågan, huruvida part äger sådan
talan, att den må hos Konungen fullföljas, är beroende på uppskattning,
eller uppskattning är erforderlig för bestämmande af revisionsskillingens
belopp, skola vid uppskattningen iakttagas. Första stycket af paragrafens
andra moment har följande lydelse: »Hvad part ålagts att utgifva i penningar
eller gods skall allt tillsammans räknas; dock varde ränta, afkomst,
rättegångskostnad eller annat, som af hufvudsaken flyter, icke i beräkning
taget.» Därest, såsom antagas bör, förslagets mening är, att de i detta
stadgande uttalade principerna skola tillämpas icke blott vid beräkning af
värdet utaf hvad part ålagts att utgifva utan äfven vid uppskattning af
värdet utaf hvad part yrkat att utfå, torde paragrafen böra omredigeras
så, att hvarje tvifvel i ifrågavarande hänseende uteslutes.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar af skiftesstadgan innehåller
i 135 § sista stycket den bestämmelsen, att vid handläggning i hofrätt
af skiftesmål en i landtmäteri kunnig man skall vara tillstädes till
biträde åt rätten. Som många fall ju kunna förekomma, då uppenbarligen
biträde af sakkunnig ej är erforderligt vid skiftesmåls pröfning, till exempel
då besvären afse enbart fråga, om mål tillhör ägodelningsrättens pröfning,
får hofrätten hemställa, att ifrågavarande stadgande erhåller följande
tillägg: »där ej rättens samtliga ledamöter anse sådant biträde icke erforderligt».

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

Genom lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken den 14
juni 1901 har i 27 kapitlet 16 § stadgats, att då hofrätt i besvärsmål
meddelat utslag, däröfver klagan må föras, kungörelse om utslaget skall
införas i allmänna tidningarna, och genom lag samma dag om ändring i
vissa delar af utsökningslagen har i 195 § af sistnämnda lag meddelats
liknande föreskrift i fråga om utsökningsmål. Då lämpligt torde vara, att
en sådan bestämmelse blir gällande jämväl beträffande hofrätts utslag i
skiftesmål, får hofrätten föreslå, att till 140 § i förslaget göres ett tillägg
af följande lydelse: »Då i skiftesmål hofrätt meddelat utslag, däröfver
klagan må föras, skall kungörelse om utslaget införas i allmänna tidningarna.
Närmare bestämmelse i fråga om sådan kungörelse meddelas af
Konungen.»

Hofrätten har i öfrigt intet att erinra emot de remitterade förslagen
i de delar, beträffande hvilka hofrätten har att afgifva underdånigt utlåtande.

Utdrag af hofrättens i ärendet förda protokoll varder härhos i underdånighet
bilagdt. Jönköping den 18 december 1905.

Underdånigst
C. Swalander.

Axel W. Bratt.

Axel Romberg.

Hugo Zetterberg.

Richard Lejman.
Herman Wistrand. C.
H. Hjertén.

Ivar Kock.

L. E. Stählberg.

C. H. Ramsay.

Claes Edsberg.

G. Fischer.

H. G. Cederschiöld.
Carl Arhusiander.

C. W. af

K. Sundstedt.
Alb. Nordin.
Ernst Kellgren.
John Zetterstedt.
K. H. Högstedt.
Karl Mellén.
Ekenstam.

/M. Fagerberg.

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 93.

Utdrag af pleniprotokollet, hållet inför Kungl. Maj:ts och rikets
Göta hofrätt i Jönköping den 18 december 1905.

§ 16.

Herr hofrättsrådet Ramsay återställde handlingarna rörande Kungl.
Maj:ts nådiga remiss den 20 oktober 1905 angående förslag dels till lag
om ändrad lydelse af 30 kapitlet rättegångsbalken dels ock till lag om
ändring i vissa delar af skiftesstadgan; hvarefter beslöts underdånigt utlåtande.

Härifrån var assessoren Nordin, med hvilken herr hofrättsrådet Sundstedt
och herr t. f. presidenten instämde, skiljaktig och ansåg, att i det
underdåniga utlåtandet jämväl borde göras en hemställan af följande
innehåll:

»Då förslaget till lag om ändrad lydelse af 30 kapitlet rättegångsbalken
i 7 § stadgar rätt för part att i brottmål, i hvilka talan om ansvar
föres, fullfölja talan mot hofrätt^ utslag, där hans talan angår ett
värde af mer än två tusen daler, afses härmed uppenbarligen, att vid beräkning
af värdet jämväl skadestånd skall tagas i betraktande. I 31 §
föreskrifves, att vid uppskattning af värde »hvad som af hufvudsaken
flyter» ej skall beräknas. På det att ej, med hänsyn till de ordalag, som
användas i 10 kapitlet 12 § rättegångsbalken, där skadestånd omtalas såsom
något, som af hufvudsaken flyter, någon tvekan må kunna uppstå,
huruvida vid beräkning af värde i brottmål, uti hvilka förts talan om ansvar,
skadestånd skall betraktas såsom hufvudsak eller ej, torde jämväl
härutinnan någon förändring böra vidtagas beträffande affattningen af
31 §.» Som ofvan.

In fidem:

A. Linderholm.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

Till Konungen.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts remiss den 20 oktober 1905 åligger det
hofrätten att afgifva underdånigt utlåtande öfver vid remissen fogade förslag
dels till lag om ändrad lydelse af 30 kapitlet rättegångsbalken, dels
ock till lag om ändring i vissa delar af skiftesstadgan, i hvad samma förslag
röra förfarande i hofrätt; och får hofrätten i underdånighet anföra:

Hvad först angår förslaget till lag om ändrad lydelse af 30 kapitlet
rättegångsbalken, skulle enligt förslagets 6 § talan mot hofrätts slutliga
utslag i vädjadt mål rörande penningar eller annat, som kan till visst
värde i penningar sättas, ej få fullföljas med mindre ändringssökandet
angår högre värde än två tusen daler; och skulle det enligt förslagets
13 § tillkomma hofrätt att, efter det part anmält missnöje mot hofrätts
utslag i vädjadt mål, pröfva huruvida parten ägde sådan talan, att han
finge fullfölja sitt ändringssökande. Ehuru denna pröfning i regel icke
torde erbjuda större svårighet, kommer det dock mången gång, exempelvis
i konkurs- och redovisningsmål, att blifva vanskligt att afgöra, hvilket
värde parts talan skall anses angå.

Förslagets 11 § är likalydande med nuvarande 11 § i 30 kapitlet
rättegångsbalken allenast med den förändring att i paragrafen införts en
bestämmelse att, därest parts rätt att fullfölja talan är beroende på uppskattning
af något, hvarom blifvit dömdt, erinran härom skall ske i hofrätts
hänvisning till klagans förande. Ehuru härmed icke torde hafva
afsetts någon förändring uti nu gällande bestämmelser att i hvarje fall
hänvisning till klagans förande skall meddelas, då hofrätt meddelat slutligt
utslag i vädjadt mål eller brottmål, lärer dock med hänsyn till föreskriften
uti paragrafens första punkt, att hänvisning till klagans förande
skall meddelas allenast då hofrätt meddelat utslag eller beslut, däremot
talan må omedelbarligen fullföljas, jämförd med de föreslagna nya bestämmelserna
om inskränkning i parts rätt att fullfölja talan, tvekan
kunna uppstå, huruvida sådan hänvisning skall meddelas, i den mån det

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o ''.KL 55

är uppenbart, att talan mot utslaget ej må fullföljas. Med fog kan det
också sägas vara oegentligt, att i sådana fall hänvisning till klagans
förande skall meddelas. Hänvisningen innefattar ju nära nog eu inbjudan
till parten att onödigtvis antingen i vädjadt mål anmäla missnöje mot
utslaget eller i brottmål besvära sig hos Konungen. Därjämte skulle det
uppenbarligen vara en fördel om i hofrätts utslag bestämdt angåfves,
huruvida klagan öfver utslaget finge föras eller ej. Denna fördel motväges
dock i väsentlig grad däraf, att parten naturligen icke kan betagas
rätt att hos Konungen anföra besvär däröfver, att hänvisning till klagans
förande icke blifvit honom meddelad, och af de betydande processuella
och andra olägenheter, som skulle uppstå, därest Konungen funne, att
hänvisning bort meddelas. Härtill kommer att då för afgörande af huruvida
parten må föra klagan uppskattning af något, hvarom blifvit dömdt,
skall ske, hänvisning till klagans förande alltid måste meddelas, äfven om
det är uppenbart, att uppskattningen kommer att gifva till resultat, att
parten ej må föra klagan. Öfvervägande skäl synas dock hofrätten tala
för, att hofrätt bör redan vid meddelandet af slutligt utslag i vädjadt mål
och i brottmål, såvidt möjligt är, pröfva huruvida och af hvem klagan må
föras och därom meddela yttrande. I hvarje fall torde åt ifrågavarande
paragraf böra gifvas sådan lydelse, att hvarje tvekan härutinnan undanröjes.
Hvilkendera utvägen därvid än må väljas, torde enligt hofrättens
förmenande till undvikande af missuppfattning hos parterna rörande omfattningen
af deras rätt till klagan böra i hänvisningen med nödig fullständighet
angifvas de förutsättningar, under hvilka klagan må föras, och
paragrafens bestämmelser undergå med hänsyn härtill erforderlig omarbetning.

I detta sammanhang får hofrätten framhålla, att med hänsyn till de
fall, då hofrätt enligt förslaget icke vid meddelandet af utslag i brottmål
skulle kunna, eller äga bestämma om klagan öfver utslaget finge föras,
föreskriften i 27 kapitlet 10 § rättegångsbalken därom, att då hofrätt i
besvärsmål meddelat utslag, däröfver klagan må föras, kungörelse om
utslaget skall införas i allmänna tidningarna, äfvensom de i nådiga kungörelsen
den 29 november 1901 meddelade närmare bestämmelser angående
ifrågavarande kungörelser måste i och med förslagets antagande
ändras.

Enligt förslagets 13 § skulle hofrätt, efter det part anmält missnöje
mot hofrätts utslag och därvid tillkännagifvit, i hvilken omfattning han
vill fullfölja saken hos Konungen, pröfva, såväl om parten ägde sådan
talan, att han finge fullfölja sitt ändringssökande, som ock i så fall till
hvad belopp revisionsskilling skulle af parten erläggas. Uti den för

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

hofrätterna gällande arbetsordning finnes redan nu föreskrifvet, att anmälan
om missnöje mot hofrätts utslag skall tillfalla den division, därå
målet afgjorts, men med hänsyn till den noggranna kännedom om själfva
målet, som erfordras vid pröfning af missnöjesanmälan, torde lämpligen
böra härutöfver föreskrifvas, att missnöjesanmälan skall föredragas af referenten
uti det mål missnöjesanmälningen angår, eller, därest denne icke
är tjänstgörande, annan divisionens ledamot, som deltagit i målets afgörande.
Det torde emellertid icke kunna undvikas, att då den division,
som afgjort det mål, missnöjesanmälan angår, icke är tjänstgörande, missnöjesanmälan
måste tillfalla den i tjänst varande divisionen; och anser sig
hofrätten böra framhålla, att detta naturligen kommer att vara synnerligen
betungande för ledamöterna å denna division, då dessa nödgas förskaffa
sig en noggrann kännedom om mål, hvarmed de förut icke tagit någon
befattning.

Vid pröfningen af missnöjesanmälan kräfves det uppenbarligen mången
gång, att hofrätt har tillgång till underrättens protokoll i målet. Enligt
nådiga kungörelserna den 26 april 1853 och den 29 november 1901 äger
emellertid part att, efter det målet afgjorts af hofrätt och innan dess
utslag vunnit laga kraft, utbekomma sagda protokoll. Denna rätt för
parten torde jämväl, därest förslaget varder lag, böra bibehållas, då det
för parten kan vara af vikt att hafva tillgång till sagda protokoll vid afgörande
huruvida och i hvilken omfattning han skall anmäla missnöje mot
hofrätts utslag. Däremot synes det hofrätten lämpligen kunna föreskrifvas,
att part, som anmäler missnöje, därvid skall förete underrättens protokoll

1 målet med rätt för parten att, efter det missnöjesanmälan pröfvats, återtaga
desamma. Skulle part underlåta att vid anmälande af missnöje ingifva
underrättens protokoll i målet, torde detta lämpligen böra medföra föreläggande
för honom att inom viss tid därmed inkomma vid äfventyr, som

2 momentet af 13 § innehåller.

Enligt bestämmelserna uti 13 § skulle hofrätt icke äga förelägga
part, som" anmält missnöje, att inkomma med ytterligare utredning om
sakens värde i fall, då sådan syntes vara erforderlig för bestämmande åt
revisionsskillingens belopp. Då det är uppenbart, att parten äger sådan
talan, att han må fullfölja sitt ändringssökande, såsom t. ex. då ändringssökandet
till en del angår något, som ej kan skattas i penningar, torde
parten emellertid ofta icke akta nödigt att inkomma med utredning om
hvad värde hans ändringssökande angår. Vid sådant förhållande skulle
hofrätt mången gång sakna grund för bestämmande af revisionsskillingens
belopp samt vid bestämmande däraf kunna komma att utgå från ett oriktigt
värde. Till undvikande af dessa olägenheter synes åt hofrätt böra

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Hd. 57

tillförsäkras rätt att jämväl för att erhålla tillförlitlig grund för bestämmande
af revisionsskillingens belopp förelägga parten att inkomma med
ytterligare utredning om värdet af hans ändringssökande, därvid såsom
äfventyr för underlåtenhet härutinnan torde kunna stadgas, att revisionsskillingen
i annat fall bestämmes till högsta möjliga belopp.

Enligt 16 § skall part vid revisionsinlaga foga revisionsskilling till
belopp, »som nedan sägs». Då hofrätt i sitt beslut med anledning af anmäldt
missnöje föreskrifvit, med hvilket belopp revisionsskilling skall erläggas,
samt parten, äfven om han hos Konungen inskränker sitt ändringssökande,
är pliktig att i revisionsskilling erlägga det sålunda bestämda
beloppet, synes det hofrätten som om uti ifrågavarande hänseende lämpligen
bör föreskrifvas, att vid revisionsinlaga skall fogas revisionsskilling
till belopp, »som hofrätten föreskrifvit».

I 17 § heter det, att revisionsskilling skall erläggas efter »sakens»
värde. Ehuru med denna bestämmelse uppenbarligen är afsedt, att revisionsskillingens
storlek skall vara beroende på det värde, partens ändringssökande
angår, torde dock ordet »saken» uti paragrafen lämna rum för
tvekan. Sålunda kan i fall, då å ömse sidor sökes ändring i hofrätts
utslag, sakens värde komma att vara ett annat och högre än det värde,
hvardera partens ändringssökande angår.

I 31 § finnas vissa regler angifna för den uppskattning, som kan
blifva erforderlig för att afgöra, huruvida part äger sådan talan, att densamma
må hos Konungen fullföljas, eller för bestämmande af revisionsskillingens
belopp. Åtskilliga af dessa regler äro emellertid uppenbarligen
afsedda att vinna tillämpning äfven i andra fall, än då uppskattning förekommer.
Hvad särskildt beträffar ordalydelsen af första punkten af paragrafens
andra moment, kan denna gifva anledning till den uppenbarligen
icke afsedda tolkningen, att allenast då part, som ålagts utgifva något,
söker ändring, ränta, afkomst, rättegångskostnad eller annat, som af hufvudsaken
flyter, icke skulle tagas i beräkning vid ifrågavarande uppskattning,
men att så däremot icke skulle vara förhållandet, då ändring sökes af part,
som icke fått bifall till sin talan. Någon jämkning i ordalagen torde förty
vara erforderlig till undanröjande af all tvekan uti ifrågavarande hänseenden.

Hvad härefter angår förslaget till lag om ändring i vissa delar af
skiftesstadgan, så komme naturligen genom detta förslags antagande hofrätternas
arbetsbörda att ökas. För denna hofrätt blefve ökningen dock
jämförelsevis obetydlig, såsom framgår däraf, att under åren 1895—1904
af högsta domstolen afgjorts allenast 47 skiftesmål, hvilka det enligt förslaget
skulle tillkommit denna hofrätt att såsom andra instans pröfva.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 70 Höft. 8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

Förslaget innehåller bestämmelse, att då skiftesmål handläggas i
hofrätt, skall till biträde åt rätten vara tillstädes en i landtmäteri kunnig
man. Enligt motiven skulle härmed afses att ersätta den af högsta domstolen
anlitade utvägen att för vinnande af sakkunnig utredning infordra
utlåtande från landtmäteristyrelsen. 1 afseende härå får hofrätten erinra,
att fall kunna inträffa, då det, oafsedt den sakkunskap biträdet må besitta,
kan för hofrätt varda af nöden att införskaffa utredning från landtmäteristyrelsen,
en utväg, som därför torde böra stå hofrätt öppen.

I händelse de föreslagna ändringarna i skiftesstadgan komma att
företagas, torde i hofrätternas arbetsordning böra stadgas, att skiftesmål
skola lottas mellan ledamöterna och i fråga om ordningen för föredragningen
äga företräde framför instämda och vädjade saker.

Utdrag af hofrättens i ärendet förda protokoll bifogas, utvisande de
skiljaktiga meningar, som vid ärendets afgörande yttrats.

Kristianstad den 15 mars 1906.

Underdånigst
J. A. Lundahl.

S. Bruzelius.
O. H. Arsell.
K. Söderwall.

G. Bruzelius.

F. Kallenberg.
Bror Petrén.

H. A. Hamilton.

A. Borgström.
Tore Ljungman.
Nils Wihlborg.

/Louis Ljungberg.

Kung!. Maj:t.» Nåd. Proposition N:o 03.

Utdrag af protokoll, hållet inför Kungl. Maj:ts och rikets hofrätt
öfver Skåne och Blekinge i Kristianstad nedannämnda
dagar.

1906 den 15 mars.

Närvarande:

Sedan jämlikt kungl. hofrättens beslut den 18 december 1905, handlingarna
till Kungl. Maj:ts remiss den 20 oktober 1905 rörande förslag
dels till lag om ändrad lydelse af 30 kapitlet rättegångsbalken dels ock
till lag om ändring i vissa delar af skiftesstadgan mellan herrar ledamöter
cirkulerat, så återställdes nu handlingarna; och beslöts utlåtande. Se civilt
registratur.

Härifrån voro herr hofrättsrådet Kallenberg och adjungerade ledamoten
fiskalen Arsell skiljaktiga och anförde:

Herr hofrättsrådet Kallenberg:

»Jag anser visserligen, att den föreslagna 11 § i 30 kapitlet rättegångsbalken
ej kan läsas på annat sätt, än att i de fall, då rätten att
fullfölja talan ej är beroende på uppskattning, skall hänvisning för fullföljd
af talan icke meddelas, med mindre dylik fullföljd är tillåten enligt
förslagets 6 och 7 §§ i samma kapitel. Då emellertid pluraliteten anser,
att en annan tolkning icke blott är möjlig utan rent af åsyftas, torde
måhända förstnämnda paragraf tarfva ett förtydligande. Af den föreslagna
13 § i nyssnämnda kapitel synes, att sedan hofrätten i meddelad hänvisning
tillkännagifvit, att talan mot ett utslag får fullföljas genom

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

t;o

revisionsansökning, kan hofrätten icke desto mindre, sedan part i sin missnöjesanmälan
förklarat sig icke vilja söka ändring rörande allt, hvari han
tappat, neka honom att fullfölja talan, d. v. s. återtaga det eu gång utan
något villkor lämnade tillståndet. Denna anordning innebär tydligtvis en
oegentlighet, hvilket ådagalägger behofvet af en restriktion i hänvisningen.
Allt som allt synes det klart, att det kommer att blifva förenadt med
ganska stor svårighet att för hvarje särskildt fall formulera en fullt korrekt
fullföljdshänvisning. I öfrig! instämmer jag i det väsentliga med pluraliteten.
»

Fiskalen Arsell:

»11 § i det föreliggande förslaget till ändrad lydelse af 30 kapitlet
rättegångsbalken synes mig böra så tolkas, att hofrätt har att taga hänsyn
jämväl till de föreslagna 6 och 7 §§ samma balk, då det gäller att bestämma
om talan mot hofrättens utslag får omedelbart fullföljas och om
hänvisning förty bör lämnas. Ifall uppenbart är, att utslaget icke får
omedelbart öfverklagas, bör således hänvisning icke lämnas. Det skulle
ju också vara synnerligen olämpligt och för parterna vilseledande att i
utslaget utlåta sig om sättet för fullföljd af talan mot detsamma, trots
uppenbart är, att sådan talan icke får fullföljas. Men å andra sidan torde
underlåtenhet att i dylika fall lämna hänvisning icke innebära en definitiv
pröfning från hofrättens sida af parts rätt att fullfölja talan i målet, utan
torde det vara parten obetaget att hos hofrätten anmäla missnöje mot
utslaget och begära föreskrift för talans fullföljd. I radernål komme då
hofrätt att vid pröfning af missnöjesanmälan definitivt afgöra angående
partens rätt att fullfölja talan i målet; och om denna rätt underkändes,
ägde parten enligt 14 § däröfver anföra besvär. Därest denna tolkning
är den i förslaget afsedda, har jag ej annat att i detta sammanhang mot
förslaget erinra än dels att då det med berörda tolkning synes vålla ringa
betänklighet att uttryckligen frånkänna part rätt att klaga däröfver att
hänvisning icke blifvit lämnad, förslaget måhända borde erhålla någon
bestämmelse härom, dels ock att i fall, då uppenbarligen blott endera
parten skulle hafva rätt att fullfölja talan mot hofrätts utslag, hänvisningen
borde så fullständigas, att icke den part, som saknade utsikt att få sitt
ändringssökande pröfvadt, lockades till onödiga kostnader.

Första stycket af förslagets § 13 stadgar bland annat att om ändringssökandet
angår något, som kan i penningar skattas, skall parten i missnöjesanmälningen
angifva hvad värde han anser saken äga, så ock förete
de skäl och bevis, han vill för sin uppskattning åberopa. Denna skyldighet
för parten synes välgrundad i fall, då handlingarna i målet icke innehålla

Kung!, Maj:tx Nåd. Proposition N:o 1)3. (il

någon uppskattning eller parten tilläfventyrs skulle vilja göra gällande,
att denna uppskattning icke vidare bör lända till efterrättelse, enär t. ex.
en omtvistad sak stigit i värde vid den tid, hofrätten meddelade utslag i
tvisten. Men för andra fall synes mig ett så kategoriskt stadgande som
det föreslagna obehöfligt. Jag tillåter mig därför hemställa, att ordet
»skall» utbytes mot »må».

Om det remitterade förslaget blifver lag, torde småningom blifva
brukligt, att då saken rör något, som kan i penningar skattas, redan
underrätten söker åstadkomma utredning om dylik uppskattning och att
värdet därefter upptages i hofrättsrubriken. I sådana mål likasom i de
vanligast förekommande kraf- och ersättningsmålen lärer det därför sällan
vålla svårighet att, äfven om part begagnat sig af sin rätt att utbekomma
protokollen i målet, vid pröfning af missnöjesanraälan afgöra, om part
äger sådan talan att han må sitt ändringssökande fullfölja. Och skulle
protokollen någon gång för sådant ändamål behöfvas, ligger väl i andra
stycket af förslagets § 13 ett berättigande för hofrätt att af part infordra
desamma. En generell föreskrift, sådan den af denna hofrätt ifrågasatts,
att part skulle vara skyldig att vid missnöjesanmälningen foga underrättens
protokoll i målet synes mig därför icke vara af behofvet påkallad.

Enligt andra stycket i förslagets 13 § äger hofrätt infordra den
utredning, som hofrätten aktar nödig för afgörande af frågan om parts
rätt att söka ändring. Det kan emellertid gifvas fall, då den nödiga utredningen
skulle vara af så vidlyftig beskaffenhet, att det icke rimligen
borde för sådant ändamål, som ifrågavarande, åläggas part att förebringa
densamma. Så blefve t. ex. stundom fallet, när i hofrätt svarande part
ville söka ändring i hofrättens utslag, hvarigenom käranden tillerkänts
förmånsrätt eller betalningsrätt i konkurs. Det skulle därför vara ömkligt,
att hofrätt uttryckligen medgåfves en något friare pröfningsrätt i nu
afsedda fall.

Inom denna hofrätt har den åsikten gjort sig gällande, att hofrätt
borde jämväl för bestämmande af revisionsskillingens belopp äga infordra
utredning af ändringssökande part och att tredje stycket af 13 § borde
innehålla en bestämmelse härom. Denna åsikt kan jag ej dela, ty det
synes mig vara att tillmäta revisionsskillingen större betydelse än den i
själfva verket äger. Och för öfrigt torde den föreslagna bestämmelsen,
att hofrätts beslut i fråga om revisionsskillingens belopp ej får öfverklagas,
i praxis komma att innebära en kraftig maning för part att själfmant
åvägabringa utredning i nu ifrågavarande hänseende.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

Däremot instämmer jag i hvad hofrättens öfriga ledamöter anfört i
fråga om de föreslagna §§ 16, 17 och 31 i 30 kapitlet rättegångsbalken
samt förslaget till lag om ändring i vissa delar af skiftesstadgan.»

Rätt utdraget, betygar Kristianstad, kungl. hofrättens aktuariekontor
den 17 mars 1906.

G. v. Arbin.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Hd.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet KronpnnsenRegenten
i statsrådet ä Stockholms slott fredagen den 27
april 1906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staafe,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Tingsten,

Biesert,

friherre Marks von Wurtemberg,

Sidner,

Hellnek,

SCHOTTE,

Berg,

Bergström.

Chefen för justitiedepartementet hans excellens herr statsministern
anförde:

»Sedan Kungl. Maj:t den 6 oktober 1905 beslutit inhämta högsta
domstolens utlåtande öfver upprättade förslag dels till lag om ändrad
lydelse af 30 kap. rättegångsbalken och dels till lag om ändring i vissa
delar af skiftesstadgan, och dessa förslag blifvit inför högsta domstolen
anmälda, hemställde högsta domstolen, enligt beslut den 17 oktober 1905,
att utlåtande öfver förslagen måtte infordras från rikets hofrätter. I anledning
af denna hemställan täcktes Kungl. Maj:t genom nådig remiss den
20 oktober 1905 anbefalla hofrätterna att i plenum afgifva utlåtanden
öfver förslagen, i hvad desamma röra förfarande i hofrätt.!»

KumjL Majds Nåd. Proposition N:o 93.

De infordrade yttrandena hafva nu från hofrätterna inkommit, och
med anledning af erinringar, som hofrätterna vid förslagen framställt,
hafva i vissa delar af dessa några hufvudsakligen redaktionella jämkningar
ansetts böra vidtagas.»

Föredraganden uppläste härefter de omarbetade förslagen af den
lydelse bilagorna vid detta protokoll utvisa samt hemställde, att för det
ändamål § 87 regeringsformen omförmäler högsta domstolens utlåtande
däröfver måtte genom utdrag af protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i nåder lämna bifall.

Ur protokollet
Lennart Berglöf.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

(»5

Bil.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 30 kap. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 30 kap. rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

1 §•

Talan mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål eller till hofrätten
instämdt tvistemål skall, där ej här nedan annorlunda stadgas, hos Konungen
fullföljas genom revisionsansökning.

öfver hofrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit
till hofrätten eller blifvit dess pröfning underställe^, skall klagan hos Konungen
föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan öfver
hofrätts slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hofrätten anhängiggjorts,
så ock i sådant tvistemål eller ärende, hvarmed, utan föregången
stämning, hofrätten såsom första domstol tagit befattning.

Beslut, hvarigenom hofrätten utan att skilja målet från sig dömt
till värjemålsed, vare i fråga om fullföljd af talan såsom slutligt utslag
ansedt.

2 §•

Har hofrätt i dit instämdt tvistemål förklarat sig obehörig eller
stämningen ogill, skall öfver det utslag klagan föras genom besvär.

3 §•

Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 03.

klagan i hufvudsaken, skall part, som allenast i den sålunda fullföljda
särskilda frågan vill klaga öfver hofrättens utslag, fullfölja sin talan
genom besvär, ändå att målet efter vad till hofrätten inkommit.

4 §•

öfver utslag, hvarigenom hofrätt visat mål åter till underrätt, må
ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång inverkar,
vare dock part berättigad att däremot fullfölja talan i sammanhang
med hufvudsaken, där denna kommer under Konungens pröfning.

Hvad nu är sagdt äge dock ej tillämpning, där hofrätt dömt till
värjemålsed och på den grund visat målet åter.

5 §•

6 §•

7 §.

I brottmål, som fullföljts i hofrätt eller blifvit dess pröfning underställdt,
må ej ändring i hofrättens slutliga utslag sökas utom i dessa fall:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33. 67

3:o) I afseende å ansvar för brott af beskaffenhet, som i 2:o) sägs, må,
där brottet ej är sådant, att det allenast af målsäganden åtalas må, justitiekanslern
förordna om fullföljd af talan, när synnerliga skäl därtill äro. Samma
rätt tillkommer justitieombudsmannen, där målet hörer under hans åtal.

4:o) Föres i målet ej talan om ansvar, må part föra klagan, där
hans ändringssökande angår något, som ej kan i penningar skattas, eller
ock ett värde af mer än två tusen daler.

S §■

öfver hofrätts utslag i fråga, hvarom i 16 kap. 10 § förmäles och
som blifvit från underrätt fullföljd, må ej klagas, utom af den, som dömts
till fängelse eller böter, mer än två tusen daler, eller i fall fullmäktig
blifvit skild från fullmäktigskapet eller hofrätt fastställt beslut, hvarigenom
kvarstad eller ''skingringsförbud eller annan därmed jämförlig åtgärd beviljats
eller yrkande om häfvande af sådan åtgärd ogillats.

9 §•

10 §.

I fråga om beslut, som i annat fall, än i 9 § afses, blifvit af hofrätt
i där anhängigt mål under rättegången meddeladt, skall hvad i 25
kap. 7 § år angående där omförmälda beslut föreskrifvet äga motsvarande
tillämpning.

Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

11 §•

Då hofrätt meddelar utslag eller beslut, däremot talan må omedelbarligen
fullföljas, skall däri gilvas till känna, huruvida klagan skall föras
genom revisionsansökning eller genom besvär; och varde jämväl angifvet,
där talan skall fullföljas genom revisionsansökning, huru missnöje skall i
hofrätten anmälas, samt, i annat fall, inom hvilken tid och hvarest besvär
skola inlämnas. Sådan hänvisning varde lämnad i hvarje fall, där ej
uppenbart är att talan ej må fullföljas. År parts rätt att fullfölja talan
beroende på den omfattning, hvari ändring varder sökt, eller på uppskattning
af något, hvarom dörndt blifvit, värde med erinran härom hänvisning
lämnad, som nyss är sagd. Hvad hofrätten sålunda föreskrifver skall i
fråga om sättet för fullföljd af talan lända till efterrättelse.

I mål, däri någon hålles häktad, skall utslag eller beslut, hvarom nu
är sagdt, ofördröjligen genom hofrättens föranstaltande delgifvas den
häktade, där det ej blifvit för honom muntligen afsagd!.

12 §.

Den, som i hofrätten fört parts talan, äge, utan särskild! bemyndigande,
å partens vägnar anmäla missnöje.

Ej vare nödigt att öfver missnöjesanmälan höra vederparten.

13 §.

Part äger i sin missnöjesanmälan gifva till känna, i hvilken omfattning
han vill fullfölja saken hos Konungen. Gör han det ej, varde ansedt,
att han vill söka ändring rörande allt, hvad han i hofrätten tappat. Angår
ändringssökandet något, som kan i penningar skattas, skall parten i missnöjesanmälningen
angifva hvad värde han anser saken äga, så ock förete de
skål och bevis, han för sin uppskattning vill åberopa.

Hofrätten pröfve om parten äger sådan talan, att han må sitt
ändringssökande fullfölja. Uppstår tvifvel därom, varde parten förelagdt
att inom viss tid, högst fjorton dagar, inkomma med den utredning
hofrätten aktar nödig, vid äfventyr att misstiöjesanmälningen ej upptages

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

Finner hofrätten, att part, som anmält missnöje, må sitt ändringssökande
fullfölja, gifve hofrätten bevis därom med underrättelse om hvad
parten enligt i6, 17 och 18 §§ har att iakttaga för fullföljd af sin talan.

14 §.

Har missnöjesanmälan ej upptagits eller har hofrätten funnit, att
anmäldt ändringssökande icke må hos Konungen fullföljas, äge parten mot
beslutet fullfölja talan genom besvär. Föranleda besvären ej ändring i
hofrättens yttrande, varde han dömd att till kronan utgifva hvad emot
lägsta revisionsskilling svarar.

öfver hofrätts beslut i fråga om revisionsskillings belopp må ej
klagan föras.

15 §.

Har hofrätten gifvit tillstånd, att anmäldt missnöje må hos Konungen
fullföljas, läte hofrätten före utgången af den tid, inom hvilken
talan skall fullföljas, till Konungen insända hos hofrätten befintliga handlingar
i målet.

16 §.

Part, som efter missnöjesanmälan erhållit hofrättens tillstånd till
talans fullföljande, skall före klockan tolf å sextionde dagen från. den
dag, då utslaget gafs, inställa sig i Konungens Nedre Justitierevision samt
dit ingifva revisionsinlaga. Vid inlagan foge han ej allenast revisionsskilling
till belopp, som hofrätten föreskrifvit, utan ock det öfverklagade utslaget,
jämte hofrättens bevis, att tillstånd till talans fullföljande honom lämnats,
samt underrättens protokoll i målet, såvidt deras insändande ej åligger hofrätten,
så ock de hos hofrätten förda protokoll. Har i mål, däri flere äga
gemensam talan, en af dem erlagt revisionsskilling, galle det äfven för medpart,
som rätteligen anmält missnöje och erhållit tillstånd att talan fullfölja.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

17 §.

I mål, där hufvudsaken ej kan sättas till visst värde i penningar,
vare revisionsskillingen trehundra daler.

Rörer saken penningar eller annat, som kan i penningar skattas,
skall revisionsskillingen erläggas efter sakens värde sålunda, att för sak, som

ej öfverstiger 3,000 daler.......erlägges revisionsskilling med 300 daler,

öfverstiger	•'' 3,000,	men	ej	4,000	daler,				400	»
	4,000	»		5,000					500
7>	5,000		»	6,000	2>	2>	»	»	600	»
	6,000			7,000			»		700	»
	7,000			8,000				»	800
	8,000			10,000		»			900
	10,000	»		12,000				»	1,000	»
	12,000			14,000		>	»	2>	1,100	>
»	14,000			16,000		>		■»	1,200
	16,000	2>	»	18,000	»	»		»	1,300
	18,000			20,000					1,400	>
»	20,000		y>	22,000					1,500
	22,000	T>	»	24,000			»		1,600
	24,000	»		26,000		3>			1,700	»
*	26,000	Tf		28,000	Tf				1,800	»
2>	28,000	»	»	30,000	»		»		1,900
»	30,000					»			2,000	»

18 §.

Från erläggande af revisionsskilling njute sökanden befrielse, där
lian, före utgången af den för inställelse stadgade tid, med intyg af Konungens
befallningshafvande eller underrätten eller häradshöfdingen eller
borgmästaren eller kronofogden eller, i mål från Norrbottens eller Västerbottens
läns lappmark, länsmannen eller lappfogden i den ort, där sökanden
har sitt hemvist, styrker, att sökanden icke äger tillgång till gäldande
af revisionsskillingen eller efter dess utgifvande skulle sakna nödtorftigt
uppehälle. Sökes hos någon af de myndigheter nu sagda äro sådant intyg,
som här afses, och äro ej sökandens förmögenhetsvillkor myndigheten

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

kunniga, uppdrage då åt trovärdig man att därom hålla undersökning,
och gifve sedan intyg, där det pröfvas kunna ske.

Kronan vare ock fri från erläggande af revisionsskilling.

19 §.

Försummar part, som efter missnöjesanmälan erhållit hofrättens tillstånd
till talans fullföljande, att inom den i 16 § stadgade tid inställa
sig eller ingifva revisionsinlaga eller ock revisionsskilling eller sådant intyg
om fattigdom, som i 18 § sägs, stånde hofrättens utslag fast, där ej inom
samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätter Konungen ny tid.

20 §.

Har den, som söker revision, underlåtit att ingifva öfverklagade utslaget
eller hofrättens bevis att tillstånd till talans fullföljande lämnats,
eller underrättens eller hofrättens protokoll i målet, och är ej handlingen
af annan part företedd eller från hofrätten insänd, varde sökanden förelagdt,
att inom viss tid med det felande inkomma, vid äfventyr att, där
det ej är hos Konungen tillgängligt, då målet till afgörande företages,
sökanden skall hafva sin talan förlorat.

21 §.

Svaranden skall inställa sig i Nedre Justitierevisionen sist å fjortonde
dagen från den dag, då sökanden senast bör där tillstädeskomma. Inställer
sig svaranden ej inom sagda tid, hafve sedan ej rätt att varda hos Konungen
hörd, med mindre inom samma tid laga förfall visas. Visas förfall,
utsätter Konungen ny tid.

Ändå att svaranden ej i rätt tid inställt sig, äge han framställa jäf
mot vittne, som hos Konungen åberopas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

22 §.

23 §.

Menar part, som nedsatt revisionsskillning, att enligt lag talan skolat
fullföljas genom besvär, eller att af annan orsak revisionsskilling rätteligen
ej skolat af parten gäldas, äge han, intill dess målet blifvit afgjordt, hos
Konungen framställa yrkande om afgiftens återfående.

24 §.

Besvär öfver hofrätts utslag eller beslut skola till Nedre Justitierevisionen
ingifvas före klockan tolf å trettionde dagen från den dag, då utslaget
eller beslutet gafs.

Part, som i målet hålles häktad, äge att till Konungens befallningshafvande
eller tillsyningsmannen vid häktet ingifva sina besvär; och varde,
där ej utslaget eller beslutet blifvit af hofrätten muntligen afsagdt för
parten, tiden för besvärens ingifvande för honom räknad från den dag
utslaget eller beslutet honom delgafs.

25 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

Tå

26 §.

27 §.

Äro besvär öfver hofrätts utslag hos Konungen anförda, skola från
hofrätten infordras därstädes befintliga handlingar i målet samt, där klaganden
är allmän åklagare eller i målet häktad, jämväl hofrättens i målet förda
protokoll, såvidt. de ej redan äro hos Konungen tillgängliga.

28 §.

Underlåter klaganden hvad sålunda är föreskrifvet, skall hvad i 27
kap. 4 § är för där afsedt fall stadgadt äga motsvarande tillämpning.

29 §.

30 §.

Har någon blifvit af hofrätt dömd till döden, skall målet, i hvfid det
honom rörer, underställas Konungens pröfning. I ty fall läte hofrätten
inom en månad från den dag, utslaget meddelades, till Konungen insända

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 70 Höft. 10

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

hofrättens protokoll och utslag i målet samt öfriga därtill hörande handlingar.

Hvad här ofvan är om besvärsmål stadgadt galle ej om underställningsmål,
utan skall å sådant mål hvad i 27 kap. 17 § sägs äga motsvarande
tillämpning.

Då mål underställes Konungens pröfning, gifve hofrätten till känna,
hvad part har att iakttaga, där han vill påminnelser i målet afgifva.

31 §.

År frågan, huruvida part äger sådan talan, att den må hos Konungen
fullföljas, beroende på uppskattning, eller är uppskattning erforderlig
för bestämmande af revisionsskillings belopp, skola följande regler
vid uppskattningen iakttagas:

l:o) Yärdet uppskattas sådant det var, då hofrättens utslag gafs.

2:o) Äro i målet flera yrkanden af samma part, eller föra flera
parter gemensam talan, skola de anspråk tillsammans räknas; dock varde
ränta, afkomst, rättegångskostnad eller annat dylikt, som af hufvudsaken
flyter, icke i beräkning taget.

3:o) Förer tilltalad klagan däröfver, att edgång blifvit honom ålagd
angående gärning, därå ej kan följa annat straff än böter, varde högsta
bötesbelopp, som kan ådömas, i beräkning taget.

4:o) Servitut skall anses hafva värde motsvarande tjugu gånger det
belopp, hvartill den årliga nyttan för den servitutsberättigade skattas må.

5:o) Nyttjanderätt till fast egendom, rätt till afgäld eller till afkomst
eller annan förmån af fast egendom samt rätt till ränta eller annan
dylik fordran, som ej är till kapitalet bestämd, skall uppskattas, där fråga
är om beständig rätt, till tjugu gånger rättighetens årliga värde; där fråga
är om rätt för lifstid eller annan obestämd tid, till tio gånger rättighetens
årliga värde; samt, där fråga är om bestämd tid, till så många gånger
det årliga värdet, som antalet år tvisten afser, dock i intet fall till mera
än tjugu gånger samma värde.

Ärliga värdet af nyttjanderätt skall, där viss årlig afgäld erlägges
för rättighetens åtnjutande, anses motsvara afgäldens belopp.

32 §.

Hvad i 26 och 27 kapitlen är stadgadt i fråga om förhörs anställande
i hofrätt äge motsvarande tillämpning, där i något mål Konungen finner

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93. 75

nödigt, att till vinnande af upplysning rörande viss omständighet förhör
med parterne hålles.

33 §.

34 §.

Om fullföljd af talan mot hofrätts utslag i utsökningsmål skills i utsöbningslagen.

Denna lag träder i kraft den ; dock att i fråga

om fullföljd af talan mot hofrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats,
äldre lag skall äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

Bil.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar af skiftesstadgan.

Härigenom förordnas, att nedannämnda delar af skiftesstadgan skola
erhålla följande lydelse:

120 §.

Har mål, som icke rätteligen hörer till Ägodelningsrättens pröfning,
af landtmätare eller delägare hos ordföranden blifvit anmäldt; då äge han
å landtmätarens protokoll eller delägarens anmälan teckna, det målet ej af
rätten upptagas kan. År någon därmed missnöjd, må han, efter delfåendet
af ett sådant beslut; däröfver hos hofrätten anföra besvär inom den tid
och i den ordning, som i 134 § sägs.

126 §.

När frågor af den i nästföregående § upptagna beskaffenhet, såsom
i 54 § sagdt är, blifvit hos ordföranden i Ägodelningsrätten anmälda;
åligge honom att utsätta dag och ställe till rättens sammanträde och kungörelse
därom utfärda, som i 130 § sägs. Den, som med Ägodelningsrättens
beslut i dessa frågor finner sig missnöjd, äger öppet att, på sätt i
134 § stadgadt finnes, hos hofrätten besvär anföra.

134 §.

Ägodelningsrättens slutliga utslag skall offentligen afkunnas och, ehvad
missnöje anmäles eller ej, i utslaget underrättelse meddelas, att den, som
vill söka ändring i hufvudsaken eller i det, som under rättegången förefallit,
skall, vid talans förlust, inom trettio dagar, den oräknad, då utslaget
föll, hos ordföranden i Ägodelningsrätten tvefaldt ingifva sina till hofrätten
ställda besvär; bifoge ock i två exemplar de till saken hörande bevis, klaganden
kan anse nödigt förete.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

Missnöjd part äge äfven öppet att, där han finner sådant för sig
bekvämligare, inom besvärstidens slut inlämna besvärshandlingarna till
Konungens befallningshafvande i länet, som med påtecknande af dagen, då
de blifvit inlämnade, desamma till ordföranden i Agodelningsrätten genast
öfversänder.

135 §.

När, på säfj i nästföregående § föreskrifves, besvär öfver Ägodelningsrättens
utslag inkommit, bör ordföranden genast låta ena exemplaret af
besvärshandlingarna tillställas den, som enligt 1()5 § i denna stadga blifvit
utsedd att förvara protokoll och öfriga förrättningshandlingar, eller, om
hinder därför möter, annan delägare; läte ock kungörelse därom uppläsas
från predikstolen i den eller de socknar, där jorden är belägen, med föreläggande
för de icke klagande delägarne att, vid förlust af rättigheten att
vidare varda i målet hörda, inom en månad efter kungörandet till ordföranden
ingifva förklaring. Erfordras förklaring från skiftesmannen, böra
handlingarna tillställas denne med föreläggande att inom en månad därefter
vid påföljd, som nyss är nämnd, förklaring aflämna. Sedan förklaring
inkommit, eller den därtill förelagda tid tilländalupit utan att förklaring
blifvit afgifven, åligge ordföranden att besvärshandlingarna, jämte kartor,
protokoll och öfriga skifteshandlingar, ofördröjligen till hofrätten insända.

Har målet blifvit afgjordt vid å stället hållen besiktning, hvars
riktighet eller fullständighet af klaganden ifrågasattes, ankomme på hofrätten
att, där förnyad besiktning finnes vara nödig, därom förordna.

Då skiftesmål handlägges i hofrätt, skall till biträde åt rätten vara
tillstädes en i landtmäteri kunnig man. Konungen bestämmer, huru förordnande
för sådan sakkunnig meddelas.

137 §.

Ordförande i Ägodelningsrätt skall öfver alla till rättens åtgärd anmälda
ärender, så ock öfver inkomna besvär, hålla dagbok, på sätt särskildt
stadgas, och densamma, inom en månad efter hvarje års slut, till JustitieKanslers-ämbetet
insända, vid bot af 1 riksdaler 50 öre för hvar dag han
uteblifver.

140 §.

När hofrätten meddelat utslag i skiftesmål, skola handlingarna i målet
tillika med ett exemplar af hofrättens utslag och protokoll omedelbarligen
till Ägodelningsrättens ordförande öfversändas; och skall hvad i 127 § är

Bill. till Piksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 70 Häft. 11

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 93.

föreskrifvet om ordförandens skyldighet att i visst fall meddela skiftesmannen
underrättelse, att besvär ej blifvit anförda, äga tillämpning äfven
i afseende å hofrättens utslag.

Då i skiftesmål hofrätt meddelat utslag, däröfver klagan må föras,
skall kungörelse om utslaget införas i allmänna tidningarna. Närmare
bestämmelser i fråga om sådan kungörelse meddelas af Konungen.

141 §. *

Öfver utslag eller beslut, som hofrätt meddelat i ägostyckningsmål,
må ej klagas.

öfver utslag eller beslut, som af hofrätt meddelas i annat skiftesmål,
må klagan genom besvär hos Kungl. Maj:t fullföljas. Hofrätten skall
i utslaget eller beslutet meddela underrättelse, att den, som vill söka ändring
skall vid talans förlust inom trettio dagar, den oräknad, då utslaget
eller beslutet gafs, hos ordföranden i ägodelningsrätten eller hos Konungens
befallningshafvande i länet tvefaldt ingifva sina till Konungen ställda, underdåniga
besvär, samt bifoga i två exemplar de till saken hörande bevis,
han anser nödigt förete. Varda besvären inlämnade hos Konungens befallningshafvande,
åligger denne att, med påtecknande af dagen då de blifvit
inlämnade, desamma till ordföranden i Ägodelningsrätten genast öfversända.
Ordföranden i Ägodelningsrätten åligger att i den ordning, 135 § föreskrifver,
förelägga icke klagande delägare samt, där så erfordras, skiftesmannen
vid den i nämnda § stadgade påföljd, att ingifva förklaring öfver
besvären. Sedan tiden för förklarings ingifvande utgått, åligger ordföranden
att till justitierevisionsexpeditionen insända besvärshandlingarna jämte
förklaring, som må hafva inkommit, äfvensom de handlingar, han jämlikt
140 § från hofrätten mottagit.

Har målet i Ägodelningsrätten blifvit afgjordt vid å stället hållen
besiktning, hvars riktighet eller fullständighet af klaganden i fråga sättes,
vill Kungl. Maj:t i nåder tillse, huruvida, före målets hufvudsakliga pröfning
hos Kungl. Maj:t, förnyad besiktning må vara nödig, samt i sådant
fall därom i nåder förordna.

Denna lag träder i kraft den ; dock att i fråga om

fullföljd af talan mot Ägodelningsrätts utslag eller beslut, som tidigare
meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 93.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl.
Maj.ts högsta domstol tisdagen den 20 november 1906.

Tredje rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Huss,

Carlson,

Lindbäck,

Cassel,

Silverstolpe,

Trygger.

l:o.

Sedan jämlikt högsta domstolens beslut den 16 maj innevarande år
handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlämnade förslag till lag om ändrad lydelse af 30 kap. rättegångsbalken
cirkulerat mellan högsta domstolens ofvanbemälda ledamöter, så företogs
nu detta ärende till slutlig behandling; varande ett tryckt exemplar af förslaget
bilagdt detta protokoll.

Beträffande förslagets allmänna grunder afgåfvos inom högsta domstolen
följande yttranden, nämligen:

Justitierådet Trygger anförde:

»Förevarande lagförslag är afsedt att i sin mån medverka till realiserandet
af det dubbla programmet: att nedbringa den nu befintliga balansen
i högsta domstolen samt att för framtiden möjliggöra för domstolen att,
fördelad på blott två afdelningar, fullgöra den domstolen åliggande rättsskipningen.
Vid förslagets affattande har man utgått ifrån att enheten i
rättsskipningen svårligen går att upprätthålla med den nuvarande, såsom

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 70 Käft. 12

80 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

provisorisk afsedda anordningen, enligt hvilken domstolen under viss tid af
året arbetar på tre afdelningar, liksom man ock antagit, att i ett land som
vårt det understundom skulle möta nästan oöfvervinnerliga hinder att besätta
tre afdelningar med fullt kvalificerade personer, särskildt om man —
såsom synes med rätta — icke gör någon skillnad mellan afdelningarna i
fråga om antalet ledamöter.

Med en dylik uppfattning har man varit hänvisad till att söka minska
domstolens arbetsbörda. Då emellertid den utväg, som i motiveringen till
förslaget förklarats vara den närmast liggande, nämligen att helt eller delvis
befria domstolen från densamma nu åliggande befattning med granskning
af lagförslag samt afgifvande af yttranden i ansökningsärenden, för
tillfället skjutits åt sidan samt tanken på att begränsa domstolens pröfning
till rättsfrågan eller att åtminstone inskränka parts befogenhet att i högsta
instansen förebringa ny bevisning på anförda skäl afvisats, har förslaget
stannat vid att utesluta vissa civila mål och brottmål från fullföljd till
Kung! Maj:t.

Svårligen lär det kunna förnekas, att endast om verkliga, tungt
vägande skäl ställa sig hindrande i vägen mot att öka domstolens arbetsprodukt,
man kan anses försvarad med att använda ett medel, hvilket, såsom
fallet är med uteslutandet af vissa mål från rätt till fullföljd, så lätt framstår
såsom en olikhet inför lagen. Tillräckliga skäl bär man emellertid, såsom
ofvan nämnts, ansett sig hafva funnit i svårigheten att eljest upprätthålla vare
sig domstolens fulla kompetens eller rättsskipningens enhet. För min del
kan jag ej godkänna dessa skäl. Hvad domstolens kompetens angår, är
det visserligen sannt, att det är lättare att i vårt land erhålla 18 än t. ex.
24 särskildt skickliga jurister, men därmed är saken för ingen del afgjord.
Till en början har man att erinra sig, att ett domarekollegium icke alltid
blir mera kompetent, därför att samtliga dess ledamöter besitta den högsta
graden af juridisk skärpa. Det finnes andra egenskaper än juridiskt skarpsinne,
som hafva värde i en domstol. Lifserfarenhet, kunskaper, ordningssinne,
sens commun kunna ofta göra ovärderliga tjänster i ett domarekollegium,
blott det juridiska skarpsinnet får därstädes hafva ledningen.
Men äfven en annan sak är värd att beaktas, det är ej nog att i ett land
äga ett tillräckligt antal för de högsta domarevärfven kvalificerade personer;
det kräfves ock att man kan förmå dem inträda i domstolen. Äfven om
man begränsar antalet ledamöter i vår högsta domstol till 18, lär man med
de ekonomiska villkor, som bjudas justitieråden, näppeligen kunna räkna på
att i framtiden kunna uppehålla den erforderliga nivån, ty statens tjänst

Kungl. Alajt:s Nåd. Proposition Ko 93.

i och för sig förlorar för livar (lag i dragningskraft och för öfrig! kunna
tydligen privat förmögenhet och framstående domareskicklighet icke antagas
regelmässigt vara förenade. Enligt min mening skulle åter, om aflöningsförhållandena
för domstolens ledamöter väsentligen förbättrades, icke någon
större svårighet möta att i vårt land erhålla t. ex. 24 fullt kvalificerade
justitieråd, särskild! om man icke begränsade sitt val inom kretsen af på
ett och samma sätt utbildade ämbetsmän, utan sökte mannen med de egenskaper,
som fordras, hvar helst han kunde fås.

Öfvergår jag därefter till påståendet, att en högsta instans på tre
afdelningar icke skulle vara förenlig med rättsskipningens enhet, synes detsamma
innebära ett underskattande af domstolsledamöternas förmåga att
tillgodogöra sig hvarandras arbete. Men äfven om en fara för enheten
genom en dylik organisation förelåge, kunde den motverkas därigenom, att
en afdelning ständigt finge sig tilldelade mål af en viss beskaffenhet.
Domareverksamheten måste för öfrigt lika väl som annan verksamhet befordras
af arbetets fördelning. Och till sist torde böra påpekas, att äfven
rättsskipningens enhet kan köpas för dyrt, Lagstiftningen kan understundom
utan större olägenhet ersätta hvad därutinnan brister.

Skulle man nu acceptera tanken på att, i stället för att minska, söka
öka högsta domstolens arbetsprodukt, är det likväl af vikt att befria domstolen
från arbete, som lika väl kan af annan fullgöras. Därigenom blir
domstolen i tillfälle att lämna bättre och fylligare domslut, som kunna
verka befruktande på hela vårt rättslif. Såsom lämpliga att afskiljas från
högsta domstolen har man, såsom förut nämnts, ifrågasatt åtskilliga ansökningsärenden,
af indika de viktigaste äro nådemålen. IN agot att häremot
invända finner jag ej, under förutsättning att, såsom hittills, två justitieråd
öfvervara dessa måls föredragning i statsrådet. Den omständigheten, att
ett genomförande häraf kräfver grundlagsändring, torde icke ställa sig i
vägen för reformens snara realiserande, då redan ett år på andra kammarens
valperiod i det närmaste gått till ända.

När man emellertid därjämte såsom ett önskemål framhållit, att domstolens
granskning af lagförslag borde upphöra, hyser jag emot ett sådant
förslag — för såvidt det afser allmän civil- och kriminallag — de största
betänkligheter. Hvad man än kan hafva att säga mot domstolens laggranskning,
säkert är att den varit ägnad att bevara den svenska rättsuppfattningen
i våra nya lagar. Anförtros lagarbetet uteslutande åt en
från lagskipningen fristående lagberedning, är fara vård!, att den nationella
kraft, vi ännu äga i vår nationella rätt, går förlorad, och vi i stället från

82 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 93.

utlandet — sannolikt närmast från Tyskland — erhålla rättssatser, framsprungna
ur utlandets behof och främmande för vår svenska rättsuppfattning.
Sannt är visserligen, att laggranskningen tager mycken tid från
domstolen, men om antalet justitieråd bestämmes till 24 samt vid laggranskningen
högst 5 justitieråd äro närvarande, torde man icke behöfva taga det
steget i det obekanta, som upphörandet af högsta domstolens befattning
med laggranskningen skulle innebära.

Långt mera tilltalande än att låta domstolens befattning med laggranskningen
upphöra, synes mig vara att begränsa domstolens pröfningsrätt
i dit fullföljda mål. Mot att underlätta domstolens arbetsbörda genom
att för dess pröfning förbehålla endast rättsfrågan, medan, beträffande sakfrågan,
finge vid hofrättens pröfning bero, eller åtminstone inskränka rätten
att föra ny bevisning i högsta domstolen, har man visserligen gjort gällande,
att en dylik lagändring, för att ej innebära ett ingrepp i rättssäkerheten,
skulle förutsätta en omgestaltning af domstolsförfarandet i de lägre instanserna.
Jag tror dock för min del, att denna invändning innehåller mycken
öfverdrift; särskilt är det mig ofattligt, huru rättssäkerheten i vissa mål
kan vara tillgodosedd, trots det att de ej alls få fullföljas hos Kungl. Maj:t,
men i åtskilliga andra, ingalunda mera invecklade mål icke tillfredsställd, när
de få fullföljas, låt vara med en viss begränsning af domstolens pröfningsrätt.

Med min åsikt om hvad som borde göras för att åstadkomma jämnvikt
mellan högsta domstolens arbetsprodukt och de kraf, som rättsskipningen
ställer på domstolen, kunde jag begränsa mig till att, under åberopande
af hvad nu anförts, afstyrka det remitterade förslaget. Skulle
emellertid Kungl. Maj:t ändock anse detsamma förtjänt af att läggas till
grund för lagstiftning i ämnet, vill jag i fråga om detsamma göra följande
mera allmänna erinringar.

Skall man utesluta vissa mål från högsta domstolen samt låta hofrätten
för dem utgöra högsta instans, synes det vara en oeftergiflig fordran,
att man ser till att hofrätternas sammansättning erbjuder tillräcklig trygghet
för ett verkligt tillfredsställande och under alla omständigheter mera
tillfredsställande afgörande än i underrätterna. Såsom hofrätterna nu äro
sammansatta, med ett stort antal vikarier, som sakna fast anställning,
ordentlig aflöning och större erfarenhet, erbjuder hofrättens organisation
ej den garanti, som kräfves för att låta hofrätten såsom sista instans afgöra
ett betydande antal mål.

Vidare torde böra erinras därom, att, om man, af hänsyn till högsta
domstolens upptagna tid, stänger vägen till domstolen för vissa mål, man ej

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 93.

bör anordna saken på det sätt, att man riskerar att domstolen på pröfningen
af frågan, om fullföljd får äga rum eller ej, måste använda en afsevärd
del af den tid, man sökt att för domstolen bespara. Alldeles likgiltigt
kan det ej heller vara, om genom de nya bestämmelserna hofrätternas
arbete förökas, så att samtidigt som man utvidgar möjligheten af ett hastigt
afgörande i högsta domstolen, man minskar möjligheten däraf i hofrättema.

I nu nämnda afseenden fyller enligt min mening det remitterade förslaget
icke de anspråk, som skäligen kunna ställas på en lagstiftning uti
förevarande ämne. Riktigheten af denna min uppfattning torde framgå af
mina anmärkningar vid de särskilda lagrummen.»

Justitierådet Silverstolpe utlät sig:

»I åtskilliga af de yttranden, som den 13 december 1904 af högsta
domstolens ledamöter afgåfvos beträffande frågan om vidtagande af åtgärder
för minskning af de balanserade målens antal, berördes möjligheten att
stadga ett visst värde å tvistens föremål (summa revisibilis) såsom villkor
för rätt att fullfölja talan till högsta instans. I det yttrande af justitierådet
friherre Marks von Wiirtemberg, till hvilket jag därvid i hufvudsak
anslöt mig, framhölls eu sådan åtgärd såsom ett synnerligen verksamt medel
till förekommande af obehörig balans och betonades särskildt, att, om andra
utvägar för minskning af högsta domstolens arbetsbörda ej anlitades, anordningar
i nu angifna syfte måste blifva nödvändiga och ju förr dess
hellre borde bringas till stånd, men uttalades tillika farhågor, att ett förslag
i denna riktning skulle komma att möta motstånd, och föreslogs därför
i främsta rummet andra medel för vinnande af samma ändamål.

Då emellertid ett dylikt förslag nu blifvit upprättadt samt af Kungl.
Maj:t öfverlämnadt till granskning, och detsamma innefattar en anordning,
som i andra länder under liknande förhållanden befunnits ändamålsenlig,
anser jag mig så mycket hellre böra tillstyrka, att detta förslag lägges till
grund för lagstiftning i ämnet, som man därigenom möjligen kan undgå
att vidtaga en af de i sistberörda yttrande föreslagna åtgärder, upphäfvandet
af högsta domstolens befattning med granskning af lagförslag. I nämnda
yttrande angafs visserligen högsta domstolens befriande från laggranskningen
såsom en tjänlig utväg för lindrande af dess arbetsbörda, men, såsom af
det därvid förda protokollet framgår, var det endast med största tvekan
jag biträdde yttrandet i denna del och gjorde jag detta allenast under förutsättning,
att det eftersträfvade målet att söka undvika en permanent ökning
af ledamotsantalet i högsta domstolen icke skulle kunna på annat sätt vinnas.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 93.

Om rätten att fullfölja talan mot hofrätts utslag i vädjade mål och
brottmål inskränkes i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förslaget och
revisionsskillingen höjes till lämpligt belopp samt de nu jämväl föreslagna
ändringarna med afseende å fullföljden af skiftesmål genomföras, torde man
på grund af de gjorda beräkningarna öfver antalet arbetsveckor, som härigenom
skulle för högsta domstolen inbesparas, med fog kunna antaga, att
därutöfver annan åtgärd till förekommande af balans icke under nuvarande
förhållanden erfordras än upphäfvandet af högsta domstolens befattning
med afgifvande af yttranden i ansökningsärenden, hvilkas afgörande tillkommer
Kungl. Maj:t i statsrådet. Pröfningen af frågan, om eller i hvad
mån högsta domstolen bör befrias från arbetet med laggranskningen, skulle
då kunna anstå i afbidan på, huruvida eu s. k. regeringsrätt kommer till
stånd. Därest så sker och denna rätt erhåller sådan sammansättning, att
granskningen af en del lagförslag, som falla utom den allmänna civil- och
kriminalrättens område, anses kunna å densamma öfverflyttas, skall det
måhända visa sig, att högsta domstolen, äfven om de revisibla målens antal
framdeles till följd af ökad samfärdsel växer, kan utan olägenhet medhinna
granskningen af öfriga lagförslag.»

Vidare anförde justitierådet Silverstolpe, med hvilken justitierådet
Cassel instämde:

»Såsom en allmän anmärkning beträffande det föreliggande förslaget
åberopar jag hvad justitierådet Trygger erinrat därom, att bestämmelserna
angående rätten att fullfölja talan ej böra vara så beskaffade, att högsta
domstolen nödgas på pröfningen af frågan, om fullföljd får äga rum eller
ej, använda en väsentlig del af den tid, man afsett att för nämnda domstol bespara,
samt att det ej heller kan vara likgiltigt, om genom de nya bestämmelserna
hofrätternas arbete förökas. De bristfälligheter, hvilka i sådant afseende vidlåda
förslaget, synas likväl kunna på ett tillfredsställande sätt afhjälpas genom
ändringar, som här nedan vid de särskilda lagrummen närmare angifvas.»

I öfrigt föranledde förslaget följande anmärkningar:

6 §•

Justitierådet Trygger, med hvilken högsta domstolens öfriga ledamöter
förenade sig, yttrade:

»Förevarande paragraf inskränker rätten till fullföljd i fråga om hofrätts
slutliga utslag i vädjade mål. Civila besvärsmål träffas däremot ej af

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 93.

bestämmelsen, utan om dem gäller hvad hittills gällt. Ifrågasättas kan
emellertid, om det vid sådant förhållande kan vara lämpligt att utan vidare
lämna 1 § oförändrad, hvarigenom underrätts hänvisning med afseende å
de mål, som träffas af stadgandet i f> §, i själfva verket blir ovillkorligen
bindande ieke blott, såsom 25 kap. 8 $ stadgar, i fråga om sättet för fullföljden
utan rent af för rätten att från hofrätten fullfölja målet hos Kungl.
Maj:t. Möjligen kan ett stadgande, uppburet af den tanke, som föranledt
bestämmelsen i nuvarande 22 i; 2 mom. i 30 kap., vara erforderligt.

Hvad angår den gjorda begränsningen i fullföljdsrätten, framgår af
6 §, jämförd med 13 §, att klagande i vädjadt mål, som rör penningar
eller annat, som kan till visst värde i penningar sättas, icke äger fullfölja
sin talan hos Kungl. Maj:t, med mindre han — därest det ej skulle vara
uppenbart — ådagalagt, att ändringssökandet angår högre värde än 1,000
kronor. Beviset härom skall företes i samband med missnöjesanmälningen,
och fullgör parten ej föreskriften i 13 § i fråga om denna bevisning, bär
hofrätten att vägra upptaga missnöjesanmälningen. Härmed är saken dock
icke definitivt afgjord, utan den missnöjde äger genom besvär fullfölja talan
hos Kungl. Maj:t mot hofrättens sistnämnda beslut, liksom ock motparten,
om anmälan upptagits, kan, på sätt 14 § stadgar, få rättmätigheten häraf
underkastad pröfning i högsta domstolen. Het lär ej kunna bestridas, att
icke blott part utan såväl hofrätt som högsta domstolen härigenom komma
att betungas med ett tidsödande och i sig onyttigt arbete. De nya stadgandena
synas därför böra förenklas, hvilket torde kunna ske bland annat
på det sätt, att man i 6 § föreskrifver, att talan mot hofrätts slutliga utslag
i vädjade mål rörande penningar eller annat, som kan i penningar
skattas, icke må fullföljas, när sakens värde uppenbarligen icke öfverstiger
1,000 kronor. I samband härmed borde bestämmelser gifvas dels därom,
att med saken skall här förstås allt, hvad parten i hofrätten tappat, dels
ock därom, att öfver hofrätts beslut, i hvad det innebär uppskattning af
sakens värde, klagan ej må föras. Mot sistnämnda stadgande torde man
ej kunna göra någon berättigad anmärkning, när, såsom här föreslagits,
värdet skall bestämmas efter hvad som är uppenbart.

Om, på sätt nu föreslagits, ej värdet af ändringssökandet utan värdet
af hvad parten i hofrätten tappat beräknas, vinner man jämväl den fördelen,
att hofrätten redan i samband med utslaget i det vädjade målet kan
gifva tillkänna, huruvida målet får fullföljas hos Kungl. Maj:t. Emot denna
fördel torde det väga lätt, om part undantagsvis skulle fullfölja sin talan
i mindre omfattning än han gjort den gällande i de lägre instanserna.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 93.

7 §•

Justitierådet Trygger anförde:

»Därest den vid 6 § gjorda anmärkningen anses förtjäna afseende,
synes en motsvarande ändring böra ske i 7 §. I fråga om 2, 3 och 4
momenten i denna § har jag i öfrigt ej någon annan erinran att göra än
att jag ej finner någon rubbning påkallad i den åtalsrätt, som tillkommer
Eiksdagens justitieombudsman. Beträffande åter 1 mom. anser jag mig ej
kunna tillstyrka, att inskränkning göres i tilltalads rätt att fullfölja talan
mot brottmålsutslag, för så vidt han därigenom för brott blifvit sakfälld
eller under framtiden ställd. Mot förslaget i denna del kan särskilt göras
gällande, att därigenom nådemålens antal sannolikt skulle komma att ökas,
hvarföre, så länge högsta domstolen i dylika mål fortfarande afgifver utlåtande,
den afsedda minskningen i domstolens arbetsbörda icke skulle inträda.»

Justitierådet Carlson instämde i hvad justitierådet Trygger yttrat beträffande
paragrafen i dess helhet och i fråga om 1 mom.

Justitierådet Silverstolpe, med hvilken justitieråden Huss, Lindbäck
och Cassel voro ense, yttrade:

»I händelse 6 § ändras så, att icke värdet å hvad ändringssökandet
angår utan värdet af hvad parten i hofrätten tappat blifver afgörande för
rätten att fullfölja talan i vädjade mål rörande penningar eller annat, som
kan i penningar skattas, böra motsvarande ändringar vidtagas i 1, 2 och
4 mom. af 7 §. Därvid torde jämväl böra tydligare, än i förslaget skett,
angifvas, att i det värde, hvartill man sålunda har att taga hänsyn, skall
inräknas beloppet af böter eller viten, som ådömts parten, äfvensom, därest
samma part på en gång är tilltalad och målsägande, såväl hvad han i den
ena egenskapen förpliktats utgifva som hvad han i den andra icke fått sig
tillerkänd! Hvad vidare särskild! beträffar 1 mom. synes tilltalad böra
erhålla rätt att fullfölja talan mot hofrättens utslag äfven i det fall, att
utslaget, i hvad detsamma gått honom emot, rörer något, som ej kan i
penningar skattas. Motsvarande bestämmelser finnas redan i 2 och 4 mom.
men torde tarfva någon omredigering, därest icke partens ändringssökande,
utan de af hofrätten pröfvade påståendena läggas till grund för bedömande
af hans rätt att fullfölja talan.

Om fullföljdsrätten bestämmes på nu föreslaget sätt, bör 4 mom.
därjämte ändras så att det kommer att omfatta alla de fall, då fråga om

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 93.

straff eller annan ans var spåföljd icke varit föremål för hofrättens pröfning,
vare sig därför att ett vid underrätt framställdt ansvarspåstående ej i hofrätten
fullföljts eller af annan orsak.

Någon anledning att, såsom i 3 mom. skett, göra rubbning i den
rätt att föra talan, som för närvarande tillkommer Riksdagens justitieombudsman,
synes icke förefinnas, hvadan jag hemställer, att nuvarande stadgande
härom bibehålies oförändradt.»

« §•

Justitierådet Trygger anmärkte, att af paragrafens lydelse ej med full
tydlighet framginge, hvilken omfattning den föreslagna inskränkningen i
fullföljdsrätten vore afsedd att erhålla.

11 §■

Högsta domstolen erinrade, att, därest de vid 6 och 7 §§ gjorda anmärkningarna
ansåges förtjäna afseende, annan ändring i nuvarande 11 §
icke syntes erforderlig, än att däri borde intagas en föreskrift, att hänvisning
skulle af hofrätten lämnas part, som hofrätten enligt de i föregående §§
gifha bestämmelser funne berättigad att fullfölja talan.

13, 14, 15, 16, 19, 20 och 26 §§.

Justitierådet Trygger yttrade:

»Därest den af mig ifrågasatta ändringen af 6 och 7 §§ vidtages
samt 17 § utgår, kunna nuvarande bestämmelser i de §§, som motsvara
13, 14, 15, 16, 19, 20 och 26 §§, bibehållas oförändrade.»

Justitierådet Silverstolpe, med hvilken justitieråden Russ, Carlson,
Lindbäck och Cassel voro ense, utlät sig:

»Under förutsättning att förslaget omarbetas på sätt vid 6 och 7 §§
blifvit hemställdt, synas nuvarande bestämmelser i de §§, som motsvara de
föreslagna 13, 14, 15, 16, 19, 20 och 26 §§, kunna bibehållas oförändrade,
dock att i fråga om beloppet af revisionsskillingen åberopas hvad
vid 17 § här nedan anföres.»

Bih. till RiJcsd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 70 Raft.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 93.

17 §.

Justitierådet Trygger anförde:

»Det föreslagna sättet att bestämma revisionsskillingens belopp synes
mig både olämpligt och obilligt. Olämpligt, enär det skulle väsentligen
inkräkta på hofrätternas redan starkt anlitade arbetstid; obilligt, enär parts
förmåga att bära en högre revisionsskilling icke kan anses vara större,
därför att tvisten rör sig om ett högre värde. Äfven med en allmän ökning
af revisionsskillingens belopp, hvilket senast fixerades för blott fem
år sedan, synes enligt min mening böra tillsvidare anstå.

Däremot anser jag skäl förefinnas att skärpa bestämmelserna i § 18,
så att full garanti vinnes för att endast den verkligt medellöse njuter befrielse
från erläggande af revisionsskilling.»

Justitierådet Silverstolpe afgaf följande yttrande:

»De föreslagna bestämmelserna angående revisionsskillingens belopp,
enligt hvilka detsamma, när saken i dess helhet eller till någon del rörer
penningar eller annat, som kan i penningar skattas, skall fastställas af hofrätten
efter en stigande skala i förhållande till sakens, eventuellt genom
uppskattning utrönta, värde, äro enligt min tanke i flera afseenden otillfredsställande.

Den pröfning, som sålunda skulle blifva nödvändig för revisionsskillingens
bestämmande, kunde, på sätt ock af hofrätterna framhållits, i
allmänhet icke ske utan stor svårighet och tidsutdräkt och komme följaktligen
att högst väsentligt öka hofrätternas arbete.

Höjningen af revisionsskillingen skulle vidare komma att drabba parterna
synnerligen ojämnt. Den blefve nämligen icke tillämplig å mål,
hvilka rörde något, som ej kunde sättas till visst värde i penningar, och
beträffande mål, hvilka delvis anginge något sådant, skulle den inträda
allenast i förhållande till den del, hvilken rörde penningar eller annat, som
kunde i penningar skattas, fastän båda dessa slag af mål naturligtvis kunna
för parterna vara af lika stor vikt som betydande krafmål. Den föreslagna
anordningen måste i afseende å de förra målen anses så mycket olämpligare,
som det ur synpunkten att förhindra alltför stor tillströmning af mål till
högsta domstolen just är af vikt, att de mål, hvilka i sin helhet eller till
någon del angå sådant, som icke kan i penningar skattas, och å hvilka
därför bestämmelsen om en summa revisibilis ej kan vinna tillämpning,
träffas af en höjning af revisionsskillingen.

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 93.

Härtill kommer, att i de fall, där tvistens föremål utgöres af eller
kan värderas i penningar, dessas belopp ingalunda är någon tillförlitlig
mätare af den betydelse, målet har för parten.

På grund af hvad nu blifvit framhållet anser jag, att revisionsskillingen
bör bestämmas till ett visst belopp, lika för alla mål, men tillika
sättas så högt, att den kan verka hindrande på fullföljden af en del mål
af obetydligare beskaffenhet. Det kan visserligen vara vanskligt att i sådant
hänseende föreslå något belopp, men detsamma synes i alla händelser icke
böra understiga 300 kronor. Om hänsyn tages till penningevärdet nu och
vid tillkomsten af 1734 års lag, är detta belopp väsentligt lägre än den i
nämnda lag stadgade revisionsskilling af 200 daler.

Det är väl sannt, att revisionsskillingens belopp så nyligen som 1901
blifvit höjdt från 100 till 150 kronor, men denna höjning har, såvidt
erfarenheten hittills visat, icke varit tillräcklig att motväga de väsentliga
lättnader i afseende å fullföljden, som samtidigt åstadkommos genom borttagandet
af förut stadgade prestanda, än mindre att i någon mån ytterligare
hindra onödig fullföljd af mål.»

Justitierådet Cassel utlät sig:

»I likhet med justitieråden Silverstolpe och Trygger anser äfven jag
de föreslagna bestämmelserna, enligt hvilka revisionsskillingen skulle komma
att utgå med växlande belopp, beroende på tvistens värde, vara synnerligen
otillfredsställande, och afstyrker jag förty förslaget i denna del och hemställer,
att revisionsskillingen måtte, såsom hittills, utgå med ett och samma
belopp, oberoende af tvisteföremålets beskaffenhet eller värde.

I afseende å det belopp, hvartill revisionsskillingen bör bestämmas,
har, som bekant, frågan härom för endast några få år sedan varit föremål
för Riksdagens pröfning och den måste då göras till föremål för sammanjämkning
af olika utaf Riksdagens kammare fattade beslut. Huruvida man
under sådana förhållanden redan nu efter så kort tids förlopp bör ånyo
väcka denna tvistefråga till lif, synes mig vara mycket tveksamt. Men då
det lärer vara oafvisligen nödvändigt att minska högsta domstolens arbetsbörda
och då den i sådant hänseende enligt min uppfattning lämpligaste
och mest verksamma utvägen, nämligen att i så stor utsträckning som
möjligt befria högsta domstolen från arbete med laggranskning, på obestämd
tid skjutits å sido, synes mig någon annan utväg icke återstå än att söka
minska tillflödet af mål till högsta domstolen. Att för sådant ändamål en
höjning af revisionsskillingens belopp skulle visa sig verksam, får man väl

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 93.

antaga, och jag anser mig därför böra, lika med justitierådet Silverstolpe,
hemställa, att revisionsskillingens belopp höjes, förslagsvis till 300 kronor.»

Justitierådet Lindbäck, med hvilken justitieråden Huss och Carlson
instämde, yttrade:

»Med hänsyn till hvad inom högsta domstolen redan blifvit anmärkt
emot den föreslagna anordningen att, där hufvudsaken angår något, som
kan i penningar skattas, låta revisionsskillingen utgå med växlande belopp,
beroende af tvistens värde, anser äfven jag, att förslaget i denna del ej
bör vinna godkännande.

Den obetydliga förhöjning af revisionsskillingen, som ägde rum år
1901, har icke medfört den därmed afsedda verkan, i det att fortfarande
i minst lika stor utsträckning som före vidtagandet af sagda åtgärd till
Konungen fullföljas mål af sådan beskaffenhet, att högsta domstolens dyrbara
arbetstid ej bör för dem få tagas i anspråk. För att råda bot på detta
missförhållande, i den mån sådant är möjligt genom föreskrift om nedsättande
af revisionsskilling, synes det följaktligen vara nödvändigt, att revisionsskillingen
väsentligen höjes; och anser jag att, om på denna väg något
skall kunna vinnas för ernående af syftet med ifrågavarande lagförslag,
revisionsskillingen ej kan sättas till lägre belopp än 300 kronor.»

23 §.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande af justitierådet
Trygger afgifna yttrande:

»Det nya stadgandet angående sökandens rätt att återbekomma revisionsskillingen
torde möjligen kunna gifvas den affattning, att Konungen förordnar
att sökanden äger återbekomma revisionsskillingen, när ändringssökandet
i hufvudsakliga delar bifallits.

Med afseende på mål, däri hofrätt är första instans, synas nu gällande
föreskrifter lämpligen kunna bibehållas.»

31 §.

Justitierådet Trygger, med hvilken justitieråden Carlson, Cassel och
Silverstolpe voro ense, yttrade:

»Därest den ifrågasatta ändringen af 6 och 7 §§ vidtages, blir 1 mom.
i förevarande § öfverflödigt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

Jämväl i (ifrigt torde berättigade anmärkningar kunna göras mot de
föreslagna bestämmelserna, hvarför jag hemställer, att paragrafen i sin helhet
måtte utgå, samt att på lämpligt ställe i kapitlet meddelas föreskrift, dels därom,
att utslag, hvarigenom väqemålsed ålagts part, alltid får af honom öfverklagas,
dels ock därom, att rättegångskostnad icke må beräknas vid bestämmande af
sakens värde samt att talan enbart i fråga om rättegångskostnad ej må hos
Kungl. Maj:t fullföljas i andra mål än sådana, däri hofrätt är första instans.»

Justitierådet Lindbäck, med hvilken justitierådet Huss instämde, yttrade:

»Därest revisionsskillingen bestämmes till ett visst belopp lika för alla
mål, böra orden »eller är uppskattning erforderlig för bestämmande af
revisionsskillings belopp» utgå; likasom 1 mom. varder öfverflödigt, om de
vid 6 och 7 §§ gjorda ändringsförslag godkännas.

I fråga om parts rätt att fullfölja talan endast i fråga om rättegångskostnad
är jag ense med justitierådet Trygger.»

Slutligen ifrågasatte högsta domstolen, huruvida, därest den föreslagna
lagen skulle omfatta hela 30 kap., den föråldrade värdeberäkningen i daler
lämpligen borde bibehållas, samt erinrade, att, om beräkningen i kronor
ansåges oförenlig med stadgandet i 32 kap. 1 § rättegångsbalken, en modifikation
i lydelsen af sistnämnda lagrum lätt kunde äga rum.

Justitierådet Trygger, som icke deltagit i den föregående behandlingen
af nedan omförmälda ärende, uppstod och bortgick.

2:o.

Sedan jämlikt högsta domstolens beslut den 16 maj innevarande år
handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlämnade förslag till lag om ändring i vissa delar af skiftesstadgan
cirkulerat emellan högsta domstolens nu närvarande ledamöter, så företogs
detta ärende till slutlig behandling; varande ett tryckt exemplar af förslaget
bilagdt detta protokoll.

Beträffande förslaget i dess helhet afgåfvos inom högsta domstolen
följande yttranden:

Justitierådet Lindbäck, med hvilken justitierådet Buss instämde, anförde:

»Sedan förevarande lagförslag remitterades till högsta domstolen, har
Riksdagen hos Kungl. Maj:t gjort framställning om verkställande af en full -

92 Kungl. Maj is Nåd. Proposition No 93.

ständig revision utaf skiftesstadgan jämte därmed sammanhörande författningar
äfvensom anhållit, att förslag till lag i ämnet därefter måtte för
Riksdagen framläggas. Då härigenom frågan, huru klagoförfarandet i
skiftes- och ägostyckningsmål må kunna så anordnas, att högsta domstolens
befattning med dessa mål helt och hållet upphör eller i möjligaste mån inskränkes,
kommit i sådant förändradt läge, att lagstiftningsåtgärder i ämnet
synas icke lämpligen böra nu vidtagas, hemställer jag, att det remitterade
lagförslaget icke för närvarande må till vidare åtgärd föranleda.»

Justitierådet Carlson yttrade:

»Då det synes tvifvelaktigt, huruvida den föreslagna åtgärden att göra
hofrätt till mellaninstans i skiftesmål i och för sig komme att medföra afsevärd
minskning i tillströmningen af dessa mål till högsta domstolen, men
åtgärden skulle i många fall till skada för parterna fördröja dessa måls
slutliga afgörande och antagligen föranleda olägenheter i andra afseenden,
samt skiftesstadgan för öfrigt, såsom redan blifvit anmärkt, för närvarande är
föremål för omarbetning, finner äfven jag mig böra afstyrka detta förslag.»

I öfrigt föranledde förslaget följande anmärkningar:

135 §.

Justitieråden Cassel och Silver stoj)?, förenade sig om följande yttrande:

»Det synes kunna starkt ifrågasättas, huruvida den föreslagna bestämmelsen,
att vid skiftesmåls handläggning i hofrätt en i landtmäteri kunnig
man skall till biträde åt rätten vara tillstädes, kan blifva till någon större
nytta. Ett sådant sakkunnigt biträde skulle visserligen kunna vid dylika
måls handläggning lämna en del muntliga upplysningar, men det stöd,
domstolen vid afgörandet af dessa mål behöfver, är egentligen något annat,
nämligen landtmäteritekniska utredningar, ofta efter granskning af i landtmäteriarkiven
förvarade äldre skifteskartor och handlingar. Sådana utredningar
hafva hittills gjorts af landtmäteristyrelsen efter remiss från högsta
domstolen eller nedre justitierevisionen, och de hafva i allmänhet lämnat
synnerligen värdefull ledning vid skiftesmålens afgörande. Enär det af flere
skäl torde falla sig svårt för en till biträde åt hofrätten förordnad landtmätare,
hvilken antagligen äfven måste sysselsätta sig med andra landtmäterigöromål,
att verkställa så omfattande utredningar, som i många fall
erfordras, samt intet hinder förefinnes för hofrätten att i mån af behof
infordra utlåtande från landtmäteristyrelsen, och någon särdeles vidlyftig

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 93.

föredragning icke synes behöfva föregå hofrättens beslut härom, torde
bestämmelsen om sakkunnigt biträde åt hofrätten böra utgå.»

141 §.

Justitierådet Silverstolpe, med hvilken justitierådet Cassel var ense,
anförde:

»Då gällande stadganden om ägostyckning icke inrymts i skiftesstadgan
utan upptagits i särskild lag om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring,
synes förbudet mot att öfverklaga hofrätts utslag eller beslut i
ägostyckningsmål rätteligen hafva sin plats i sistnämnda lag samt första
stycket i förevarande § förty böra utgå.

Iakttages detta, torde där af påkallas jämkning af ordalagen dels i
sista stycket af 140 § och dels i andra stycket af 141 §.»

Ur protokollet
Carl Lundquist.

Stockholm 1907. Hasse W. Tullbergs boktryckeri.

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 93.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
ä Stockholms slott fredagen den 8 mars 1901.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Teolle,
Statsråden: Tingsten,

Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

JUHLIN,

SWARTZ,

Justitieråden: Lindbäck,

Cassel.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anmälde
högsta domstolens genom utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden
för den 27 april 1906 inhämtade utlåtande öfver de vid samma
protokoll fogade förslag till lag om ändrad lydelse af 30 kap. rättegångsbalken
och till lag om ändring i vissa delar af skiftesstadgan.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredraganden
:

»På sätt inom domstolen erinrats, har Riksdagen i skrifvelse den 28
mars 1906 hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa en fullständig
Bih. till Piksd. iProt. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 70 Häft. 14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

revision af skiftesstadgan och därmed sammanhörande författningar samt
därefter för Riksdagen framlägga förslag i ämnet; och har den begärda
revisionen numera genom Kungl. Maj:ts beslut den 5 oktober 1906 uppdrag^
åt en för ändamålet tillsatt kommitté.

Då frågan, om och på hvad sätt högsta domstolens arbetsbörda må
kunna minskas genom ändrade bestämmelser om fullföljd af skiftes- och
ägostyckningsmål, torde böra hehandlas i sammanhang med den sålunda
påbörjade revisionen af skifteslagstiftningen, anser jag i likhet med högsta
domstolens flesta ledamöter, att det remitterade förslaget till lag om ändring
i vissa delar af skiftesstadgan icke för närvarande bör föranleda vidare
åtgärd.

Hvad beträffar förslaget till lag om ändrad lydelse af 30 kap. rättegångsbalken,
har endast en ledamot af högsta domstolen afstyrkt detsamma.
Denne ledamot har förklarat sig ej dela de betänkligheter med afseende å
svårigheterna att upprätthålla rättsskipningens enhet och att till justitierådsplatserna
erhålla fullt kvalificerade personer, hvilka vållat, att man ansett
sig ej kunna föreslå ytterligare ökning af ledamotsantalet eller ens ifrågasätta
att såsom ständig bibehålla den nuvarande anordningen med 21 justitieråd,
arbetande å tre afdelningar, af hvilka en är besatt med endast fem
ledamöter. I anledning af hvad samme ledamot härutinnan anfört tillåter
jag mig erinra, att, äfven om en ökning af antalet ledamöter till, såsom
han förutsatt, 24 kunde utan väsentlig olägenhet genomföras, därmed dock
ej vunnes någon afsevärd ökning i arbetsveckor utöfver det antal, som
högsta domstolens nuvarande organisation medgifver. Jag går därvid ut
från, att samtliga högsta domstolens afdelningar åter skulle blifva fulltaliga,
d. v. s. bestå af sju samtidigt tjänstgörande ledamöter, medan under nuvarande
provisorium, som bekant, endast två af afdelningarna ständigt utgöras
af sju justitieråd. Under nämnda förutsättning skulle i själfva verket
en höjning af ledamotsantalet till 24 icke medföra större ökning af
antalet arbetsveckor för högsta domstolen än med omkring en vecka.

I hvilken mån domstolens nuvarande arbetstid svarar mot de inkommande
målens antal och medger ett afarbetande af den öfverklagade
balansen, torde framgå af en statistik rörande de till högsta domstolen
inkommande samt därstädes afgjorda mål och ärenden, som uppgjorts för
åren 1860—1906 och torde få såsom bilaga A fogas vid detta protokoll.
Nämnda statistik visar nämligen, att, oaktadt högsta domstolen sedan den
1 november 1905 varit förstärkt med en under 25 veckor af året arbetande
tredje afdelning, balansen ej nedgått i någon afsevärd grad. Detta förhållande
torde vara att tillskrifva såväl den betydande ökningen under de senare
åren i antalet inkommande revisionssaker som ock i någon man målens alltmer

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93.

vidlyftiga och invecklade beskaffenhet. För mig synes det därför vara eu
af omständigheterna framkallad nödvändighet att söka väsentligt minska
högsta domstolens arbetsbörda, bland annat, genom att inskränka de inkommande
målens antal.

Såsom en allmän anmärkning mot förslaget till ändringar i 30 kap.
rättegångsbalken har inom högsta domstolen framhållits, att bestämmelserna
om rätten att fullfölja talan ej böra vara så beskaffade, att högsta domstolen
nödgas på pröfningen af frågan, om fullföljd får äga rum eller ej,
använda en väsentlig del af den tid, man afsett att för domstolen bespara,
samt att det ej heller kan vara likgiltigt, om genom de nya bestämmelserna
hofrätternas arbete förökas. För af hjälpande af de brister, som i
dessa afseenden ansetts vidlåda förslaget, har högsta domstolen hemställt
om vissa ändringar i detsamma, hvilka synas vara ändamålsenliga. Väl
torde det kunna befaras, att, om nämnda ändringar komma till stånd,
lagens effektivitet i någon mån minskas, men fördelen af ett väsentligen
förenklad! och för domstolarna mindre tidsödande förfarande synes mig
så afsevärd, att jag ej tvekar förorda, att hvad högsta domstolen hemställt
varder iakttaget. I sådant syfte har jag ock låtit omarbeta förslaget.
Därvid hafva äfven ändringar eller jämkningar skett i anledning af de
anmärkningar, som i öfrigt af högsta domstolen eller ett flertal af dess
ledamöter framställts mot särskilda bestämmelser i förslaget.

Hvad särskild! angår frågan om revisionsskillingens belopp, finner
jag så stora olägenheter vara förbundna med att låta afgiften utgå med
växlande belopp, beroende af tvistens värde, att tanken härpå bör öfvergifvas.
Men då den höjning af revisionsskillingen från 100 till 150 kronor,
som 1901 kom till stånd, lärer hafva visat sig alltför obetydlig för
att medföra någon afsevärd inskränkning i tillflödet af mål till högsta
domstolen, anser jag det ej kunna undvikas att ytterligare höja nämnda
afgift; och får jag i sådant afseende föreslå, att densamma bestämmes till
300 kronor.

Angående grunderna för de förändringar, som i öfrigt vidtagits i
det remitterade förslaget, torde jag i allmänhet kunna inskränka mig till
att åberopa högsta domstolens utlåtande. Endast några erinringar i vissa
afseenden torde vara af nöden.

Uttrycklig föreskrift om rätt för den, som dömts till böter eller
vite, att söka ändring i hofrätts utslag, om förutsättningen i fråga om
värdet af hvad han tappat är uppfylld, har upptagits bland bestämmelserna
om klagan i brottmål, men icke därjämte i den §, som handlar om
fullföljd af talan i vädjade mål. Anledningen härtill är ej, att någon
skillnad i förevarande hänseende skall råda mellan de särskilda slagen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 93.

af mål, utan allenast att man funnit uppställningen af §:n angående
brottmålen påkalla ett stadgande af angifna innehåll, medan i fråga
om vädjade mål hufvudregeln ansetts hafva fått sådan affattning, att ett
specialstadgande i berörda afseende vore öfverflödigt. Äfvenledes bör
måhända påpekas, att den, som påstått ansvar å annan för brott, som är
belagdt med böter, eller yrkat utdömande af förelagdt vite, naturligen
ej bör, om yrkandet ogillas, anses hafva tappat i fråga om något, som kan
i penningar skattas.

Då genom omarbetningen antalet paragrafer, som måste undergå
ändring, betydligt minskats, torde ej vidare vara skäl att låta förslaget
omfatta hela 30 kap., utan lärer det böra inskränkas att gälla endast de
paragrafer, som skola ändras, äfvensom några andra, hvilkas sammanförande
synes lämpligt för undvikande, såvidt möjligt, af rubbning i
kapitlets nuvarande paragrafföljd.

Såsom redan förut inför Kungl. Maj: t framhållits, kan verkan af de
nu föreslagna ändringarna icke förväntas blifva sådan, att vidare åtgärder
för minskning af högsta domstolens arbetsbörda därigenom göras öfverflödiga.
Skall målens antal nedbringas till hvad domstolen, organiserad på
endast två af delningar, kan medhinna, måste jämväl andra medel komma
till användning. 1 detta afseende bör i första hand tagas under öfvervägande,
huruvida någon ändring kan göras i den ställning, högsta domstolen
enligt grundlagen intager i fråga om laggranskningen. Det har,
som bekant, tidigare varit ifrågasatt att alldeles befria högsta domstolen
från detta arbete. Då emellertid en så vidtgående åtgärd, mot hvilken
tvifvelsutan stora betänkligheter komme att resa sig, kan finnas icke böra
vidtagas, bör tillika undersökas, huruvida icke högsta domstolens laggranskande
verksamhet kan i viss mån inskränkas och därjämte inordnas
under sådana former, att den icke i den omfattning, som för närvarande
är fallet, inkräktar på den för lagskipningen väl behöfliga arbetstiden.
Sedan erforderlig utredning blifvit verkställd, torde jag få återkomma till
dessa frågor och i sammanhang därmed jämväl upptaga frågan om förändrade
bestämmelser rörande högsta domstolens befattning med nådemål
och andra ansökningsärenden.»

Föredraganden uppläste härefter omförmälda förslag till lag om
ändring i vissa delar af 30 kap. rättegångsbalken och hemställde, att detsamma
måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition
föreläggas Riksdagen till antagande.

Justitierådet Lindbäck åberopade hvad han anfört vid granskningen
i högsta domstolen af det den 27 april 1906 dit remitterade förslaget till
lag om ändrad lydelse af 30 kap. rättegångsbalken, i den män de af

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 93. 99

honom framställda anmärkningar icke vid förslagets omarbetande vunnit
beaktande.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde föredragandens hemställan;

och täcktes, med bifall till densamma, Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten förordna, att nådig proposition
i ämnet, af den lydelse bilagan B vid detta
protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet
Lennart Berglöf.

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 70 Håft.

Bilaga A.

Högsta Domstolen. Inkomna mål ock ärenden.	1860.	1861.	1862.	1863.	1864	1865.	1866.	1S67.	1868.	1809.	1870.	1871.	1872.	1873.	1874.	1875.	1876.	1877.	1878.	1879.	1880.	1881.	1882.	1883.	18S4.	1885.	1886.	18S7.	1888.	18S9.	1890.	1891.	-) 1892.	2; 1893.	1894.	1895.	1896.	'' 1897.	1898.	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	1904.	1905.	1906.

Civila: revisionssaker.............	—	404	380	375	325	465	456	402	446	518	494	541	503	516	518	455	606	428	480	442	419	510	455	478	420	444	406	433	473	441	466	495	471	457	524	454	510	471	537	543	546	496	479	553	557	597	590 1
skiftesmål...............	—	131	130	154	124	124	101	99	118	102	83	90	92	88	78	70	85	89	88	66	93	88	80	66	81	76	71	83	88	88	79	65	62	72	67	66	60	70	61	57	89	85	102	100	98	128	811
fattigvårdsmål.............	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	56	57	70	66	70	64	71	75	146	104	122	155	109	118	133	105	160	137	167	143	12?	.106	66	1	—	—	—	—	—	—		—	_	i
andra besvärsmål...........																					98	140	135	132	141	i 24	136	213	163	140	146	136	132	130	124	128	165	114	91	104	97	113	149	129	136	134	157
ansökningar ..............																					228	172	203	192	220	220	222	263	243	290	329	264	309	305	30/	339	348	370	418	431	457	421	392	449	451	454	4751
Kriminella: hemställda mål och besvärsmål . . .	\	1,166	1,161	1,156	1,253	1,101	1,213	1,183	1,203	1,296	1,240	1,326	1,317	1,312	1,181	987	1,037	999	978	877	409	471	492	447	490	421	500	473	558	558	578	514	499	499	491	514	597	508	504	445	465	478	502	489	477	482	510 j
nådeansökningar ..........																				232	236	232	232	179	195	273	198	212	248	279	255	386	350	281	240	191	219	164	189	181	170	166	170	161	\| 176	192 \|
andra ansökningar.........	)																				8	13	9	15	10	16	25	23	6	11	15	10	16	8	i 2	5	14	20	19	.10	15	11	17	10	25
Summa	—	1.700	1.671	1,685	1,702	1,690	1,770	1,684	1,767	1,916	1,817	1,957	1,912	1,972	1,834	1,582	1,794	1,586	1,610	1.456	1,562	1,776	1.710	1,684	1,696	1,605	1,751	1,819	1,848	1,936	2,029	1,0044	1.968	1,948	1,912	1.812	1,888	1,772	1,794	1,779 1,850	1,774	1,807	1 900	1,905	1.971	2,003
Afbörda mål och ärenden. De afskrifna däri inberäknade.																																		465													i
Civila: revisionssaker.............	—	439	441	604	580	472	503	496	469	479	510	500	523	508	512	471	450	529	519	477	397	426	483	438	469	446	407	358	403	441	397	424	495	432	429	352	516	469	630	561	.348	428	514	_ GOD	479	594 1
skiftesmål...............	—	209	169	215	133	134	105	in	107	95	91	90	86	82	88	64	88	65	130	70	78	77	97	76	67	'' 82	57	97	5''9	83	75	73	60	60	41	68	81	72	94	65	61	75	55	84	«	99	109!
fattigvårdsmål.............	—	_	—	—			—	—	—	—	—	—	—	30	68	45	83	60	68	68	54	84	157	119	125	166	104	90	134	121	124	154	158	165	108	ICO	44	4	-	—	_		—	—		—	1
andra besvärsmål...........																					89	131	120	123	153	133	136	155	173,	159	147	127	133	142	116	95	130	214	113	100	no	118	105	127	122	146	134 1
ansökningar ..............																					204	202	179	193	232	218	216	249	251	275	322	286	296	311	299	342	342	376	417	437	448	429	385	434	431	461	497 \|
Kriminella: hemställda mål och besvärsmål . . .	''	1,370	1,381	1,363	1,256	1,257	1,307	1,213	1,250	1,234	1,290	1,283	1,318	1,317	1,166	982	954	1,052	1,027	919	405	424	479	463	-161	434	499	407	453	587	552	540	546	487	447	470	446	636	503	528	447 1 463	437	436	422	459	557 \|
nådeansökningar ..........														*•							j 224	236	225	244	178	195	266	193	209	237	280	257	337	342	272	259	190	208	179''	200	171	184	165	174	159	i 187	190 \|
andra ansökningar.........																					1 8	15	12	14	9	15	24	26	5	11	7	19	17	4	10	4	14	21	18	11	15	13	12	10	19
Summa		2,018	1,941	2,182	1,969	1,863	1,915	1,820	1,826	1,808	1,891	1,873	1.927	1,937	1,834	1,562	1,575	1,706	1,744	1,534	1,459	1,595	1,752	1.670	1,694	1,689	1,709	1,575	1,687	1,914	1,904	1,880	2,042	1.976	1,725	1,767	1,599	2.047	1,793	1,971! 1,813	1,830	1,585	1,779	1,593	1,831	2,0811
Balanserade mål och ärenden.
Civila: revisionssaker.............	897	862	801	572	317	310	263	169	146	185	169	210	190	198	204	188	344	243	204	169	190	274	246	286	237	235	234	309	379	379	44.8	519	495	487	579	604	762	717	785	698	683	681	684	723	924	1,042	1,038
skiftesmål...............	245	167	128	HT	58	48	44	32	43	50	42	42	48	54	47	53	50	74	32	28	40	51	34	24	38		46	32	61	66	70	62	64	76	102	100	79	77	44	36	64	74	121	137	151	180	152
fattigvårdsmål.............	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	—	—	—	30	19	44	27	g7	33	36	58	120	67	70	100	43	57	100	71	no	123	136	121	83	81	47	4	—	_	—	—	—		—	—	—	__
andra besvärsmål...........	1																				1 37	46	60	69	57	48	46	106	96	77	76	85	84	72	80	113	148	48	26	30	17	12	56	58	72	60	83
ansökningar..............	!																				39	9	33	32	20	22	28	42	34	49	56	34	47	41	49	46	52	46	47	41	50	42	49	«	84	77	55
Kriminella: hemställda mål och besvärsmål . . .	''1,059	854	684	477	474	318	224	194	147	209	159	202	201	.192	204	209	292	239	190	148	j 101 14	148	161	145	174	161	162	228	333	304	330	304	257	269	313	357	508	380	381	298	316	331	396	449	504	527	480
nådeansökningar .........																					14	21	9	10	10	17	22	25	36	35	33	32	40	49	30		42	27	16	26	12	13	9	11	} 15	17
andra ansökningar.........	1																				3	1	—	1	2	O o	4	1	2	2	10	1	—	4	6	7	7	ii	7	6	6	4	9	9	15
Summa	3,201	1.883	1,613	1,116	S49	676	531	395	336	444	370	454	439	474	474	494	713	593	459	381	482	663	622	636	638	554	596	840	1,001	1.023	1,148	1,174	1,100	1.072	1,259	1.304	1.591	1,316	1,317	1,125	1.162	1.108	1,328	1.449	1,761	1,901	1,825
Lagföredragning, dagar		_	-		-	—			—	—	— \| 13	7	23	7	10	28	28	86	33	37	25	13	20	SO	28	40	30	59	31	22	27	31	57	25	29	33	38	67	38	48	31	74	or 04	50	04	56

J) Eftermiddagstjänstgöring i december. 2) Eftermiddagstjänstgöring. Pingstferierna afskaffade.

Bill. till Riki>d. Prof. 1907. 1 Sami. 1 A fd. 70 Höft. 15 *