Kung1 Maj:ts Proposition Nr 5.5 (Proposition 1923:55)

Kung1 Maj:ts Proposition Nr 5.5.

Nr 55.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om arbetstidens begränsning; given Stockholms slott den
13 februari 1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
antaga härvid fogat förslag till lag om arbetstidens begränsning.

GUSTAF.

Herm. Lindqvist.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 43 höft. (Nr 55.)

200 23

Kung!. Maj:ts Proposition nr 55.

Förslag

till

lag om arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas, som följer:

1 §-

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,
så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat
dylikt särskilt arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller företaget till arbete
för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare.

Från lagens tillämpning undantagas dock

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana
förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över
arbetets anordnande,

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj,

c) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det'' icke kan
förläggas till bestämda tider,

d) arbete, som bedrives av staten,

e) arbete, som bar till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård,
■uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt
behov,

f) skeppstjänst, som omförmäles i lagen om arbetstiden å svenska
fartyg, ävensom fiske,

g) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är att
hänföra till skogsarbete, ävensom flottning,

h) jordbruk jämte sådana därtill hörande binäringar, vilka icke
bedrivas såsom självständiga företag, ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel,
ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk,

i) arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten
för allmän trafik,

j) arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong
eller badinrättning,

k) sådant arbete i hotell, restaurang eller kaférörelse, som är att
hänföra till allmänhetens direkta betjänande, samt

Kungl. Maj:ts Proposition Nr .55.

1) arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas
i hans bostad.

2 §.

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas

verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning,

ritare, bokhållare eller därmed jämställd person,

kontorsvaktmästare eller annat underordnat lcontorsbiträde.

3 §.

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör, bergmästare
eller den, vars rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra,
huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå denna lag äger tillämpning,
eller huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom
arbetare.

År mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i
första stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet,
när part sådant äskar eller domstolen finner det nödigt; och må slutligt
utslag av domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen
tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning, än som i första stycket
avses, har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare,
yrkesinspektör, bergmästare eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva
utlåtande.

4 §•

Arbetsgivare må icke använda arbetare till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan; dock
må, därest nyssnämnda begränsning av arbetstiden för vecka icke därigenom
överskrides, arbetstiden under något eller några av veckans dygn
utsträckas till högst 9 timmar.

Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må annan arbetstid
än nyss angivits tillämpas, såvitt därigenom icke uppkommer längre
sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst tre veckor, än att den
motsvarar 48 timmar i veckan.

5 §•

1 mom. År för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån beroende
av årstiden eller väderleken eller är den på grund av annat förhållande
av växlande längd, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva,
att arbetstiden, med avvikelse från vad i 4 § stadgas, allenast be -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 55.

gränsas så, att den i genomsnitt för viss angiven tidrymd kommer att
uppgå till högst 48 timmar i veckan.

2 inom. Finnes arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund
av synnerliga skäl böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må
arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt
undantag.

3 mom. Beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare tid
eller medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av
synnerligen stort allmänt intresse, må arbetsrådet, i den mån så prövas
påkallat, medgiva undantag från de i 4 § angivna begränsningar.

4 mom. Skulle i annat fall, än som avses i 1, 2 eller 3 mom.,
undantag från bestämmelse i 4 § prövas påkallat till undvikande av
allvarligt missförhållande, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

Undantag må ock av arbetsrådet medgivas, då det av uttalande av
arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes
framgår, att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av
undantaget, finna detsamma önskvärt, och arbetstiden ej därigenom
kommer att oskäligt utsträckas.

6 §■

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej
kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom,
må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,
användas till arbete utöver tid, som finnes angiven i 4 § eller
kan hava bestämts med stöd av 5 §. Om sådant arbete samt dess anledning,
omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast
inom två dygn från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd
därtill sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet
att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när
densamma i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

7 §•

1 mom. För utförande av nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten
må arbetare, som fyllt aderton år, till nödigt antal användas
under högst sju timmar i veckan utöver den tid, varunder sådan
arbetare enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad eftergift
må användas till sitt egentliga arbete.

Kuntjl. Maj:ts Proposition Nr- 35. :)

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 6 §, med
hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete
utöver tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts med stöd av 5 §,
vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton år, för
högst 40 timmar under loppet av eu kalendermånad och 200 timmar
under loppet av ett kalenderår.

3 inom. År ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må
sådan, dock för högst 30 timmar under loppet av eu kalendermånad och
120 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av arbetsrådet.

4 mom. På arbetsrådet ankommer att pröva i vad mån den, som
fyllt sexton men ej aderton år, må användas till arbete, som avses i denna
paragraf.

5 mom. I fråga om arbetares skyldighet att utföra arbete, som
avses i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren
överenskommet, men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke
arbetaren genom användande till dylikt arbete utsättes lör överansträngning
eller ohälsa.

8 §.

Åro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som
kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst verksamhetsområde,
ense om viss eftergift i något avseende, varom stadgas
i 5 § eller 7 § 3 inom., må Konungen på framställning av arbetsrådet
eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må inom verksamhetsområdet
i fråga allmänt tillgodonjutas.

9 §•

Rörande arbetares användande till arbete enligt 6 eller 7 J åligger
det arbetsgivaren att senast den första dagen i näst därpå följande
vecka eller, därest då icke kan avgöras, huruvida arbetstiden är att hänföra
till sådan som avses i nämnda paragrafer, så snart sådant kan bedömas,
göra anteckning i särskild journal, upprättad enligt formulär,
som fastställes av arbetsrådet, eller ock på annat av nämnda myndighet
godkänt sätt. 1 fråga om sådan förlängd arbetstid, som avses i 7 § 1
mom., är dock arbetsgivaren icke pliktig gorå dylik anteckning, där
arbetstiden finnes behörigen upptagen å det i 11 § 2 mom. föreskrivna
arbetstidsschema.

Beslut av arbetsrådet enligt C) eller 7 § skall biläggas journal eller
annan handling, däri anteckning enligt första stycket skall ske, och
skall journalen eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället
under minst tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 55.

från den tid, då Bistå anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet
från detsammas datum.

10 §.

1 mom. Arbetsrådet består av minst sju ledamöter, utsedda av
Konungen för en tid av två år i sänder. Av ledamöterna skola utses
två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare,
vilkas medlemmar sysselsätta, tillhopa minst 50,000 arbetare, samt
två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetare,
som räkna minst 50,000 medlemmar. För nämnda fyra ledamöter
skola i enahanda ordning utses minst dubbelt så många suppleanter.
Förslag, som ovan sägs, skall, för att vinna avseende, upptaga minst
dubbelt så många personer som de, vilka skola med ledning av förslaget
förordnas till ledamöter eller suppleanter. Har förslag icke avgivits,
varde förordnande ändock av Konungen meddelat.

Övriga ledamöter skola utses bland personer, som icke kunna anses
företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen, och förordnar Konungen en
av dessa ledamöter till rådets ordförande och chef samt en till ställföreträdare
för denne. Minst en av de utan förslag utsedda ledamöterna
skall vara lagkunnig man, vilken fullgjort vad författningarna föreskriva
om dem, som må nyttjas uti domarämbeten.

2 mom. Ledamot eller suppleant, som i 1 mom. avses, skall vara
svensk medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen
innehavas av den,

som står under förmynderskap,

som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd
till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest
på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning
eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd,
varom sist förmäles, eller som är under framtiden ställd för
brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför rätta.

3 mom. Mot ledamot av arbetsrådet gälla samma jäv, som i rättegångsbalken
stadgas i fråga om domare.

4 mom. Har ledamot eller suppleant, som representerar arbetsgivare
eller arbetare, åtagit sig uppdraget, äge han ej att varda därifrån entledigad,
med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Avsägelse
av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår ledamot eller suppleant, förordnar Konungen för återstående

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 55. 7

delen av den tid, för vilkon den avgångne varit förordnad, annan ledamot
eller suppleant.

5 mom. Skulle ledamot, som representerar arbetsgivare eller arbetare,
vid sammanträde utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att tjänstgöra,
och kan ej suppleant tillkallas, äger arbetsrådet utse lämplig person att
vid det tillfället träda i den uteblivne eller javige ledamotens ställe.

6 mom. Årenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras av
fem ledamöter, så ock av fyra, där de äro om beslutet ense. Ej må flera
än sju ledamöter deltaga i behandlingen av ärende inför arbetsrådet.

Vid besluts fattande skola lika antal representanter för arbetsgivare
och arbetare samt minst en lagfaren ledamot bland dem, som utsetts
utan förslag, närvara.

7 mom. Vid handläggning av annat på arbetsrådet ankommande
ärende rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än sådant,
som avses i 5 § 4 mom. senare stycket eller 8 §, bör rådet i regel ej
blott bereda vederbörande arbetsgivare och arbetare tillfälle att yttra sig
utan även på lämpligt sätt söka samråd med representanter för arbetsgivare
och arbetare inom verksamhetsområdet i fråga. Beslut, som avses i 7 §
4 mom., skall, såvitt möjligt, fattas efter samråd med socialstyrelsen.

Till utredning av ärende må arbetsrådet låta vid allmän underrätt
höra vittnen och sakkunniga. Finner arbetsrådet sådan åtgärd nödig,
äger rådet därom göra framställning hos den underrätt, inom vars område
den, som skall höras, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig,
och varde denne genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad.
Rätten äger tillägga vittne och sakkunnig ersättning med vad som prövas
skäligt. Sedan förhöret hållits, skall rätten tillställa arbetsrådet protokoll
däröver.

Kostnaderna för förhör, som ovan sägs, bestridas av allmänna medel.
Arbetsrådets beslut och utlåtanden meddelas avgiftsfritt.

8 mom. Beslut, som enligt 6 eller 7 § ankommer på arbetsrådet,
må i brådskande fall meddelas av dess ordförande eller vid förfall för
ordföranden av hans ställföreträdare eller, om jämväl denne är hindrad,
av den återstående utan förslag utsedde ledamoten. Har beslut i sådan
ordning meddelats, tage arbetsrådet vid sitt första därefter följande
sammanträde under omprövning, huruvida beslutet skall äga bestånd.

9 inom. Arbetsrådet äger att, när skäl därtill föreligga, i avbidan
på närmare utredning meddela beslut, som gäller endast tills vidare.

10 mom. Över arbetsrådets beslut må klagan ej föras.

11 mom. Närmare föreskrifter angående avgivande av förslag, som i
1 mom. sägs, och om arbetsrådets verksamhet må meddelas av Konungen.

Kung i Maj.ts Proposition Nr 55

11 §•

1 inom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionens
befattningshavare; och skall därvid i tillämpliga delar
lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden
av lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912.

2 mom. Å arbetsställe, där sådant arbete, som avses i 15 § lagen
om arbetarskydd, bedrives på stadigvarande sätt, skall å lämplig plats
finnas anslagna ej mindre denna lag än även arbetstid sschema, angivande
när arbetet börjar och slutar eller, där arbetet bedrives med skiftlag,
när arbetet börjar och slutar för varje sådant lag, ävensom såvitt möjligt
början och slut för varje rast, varigenom arbetet avbrytes.

12 §.

Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna
lag är stadgat, straffes med böter från och med tio till och med ettusen
kronor. År arbetaren under aderton år och har användandet skett med
faders eller målsmans vetskap och vilja, vare fadern eller målsmannen
förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse,
varom i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när
han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför
utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan
förseelse.

13 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som
föreskrives i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 9 § eller 11 § 2 mom.
åligger honom, straffes med böter från och med fem till och med femhundra
kronor.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i
anteckning, som avses i 9 §, straffes med böter från och med femtio
till och med ettusen kronor.

14 §•

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan
är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid
allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

Kungl. May.ts Proposition Nr 55.

15 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna
lag är stadgat angående arbetsgivare galla arbetsföreståndaren.

16 §.

Skulle tillämpningen av denna lag medföra sådana svårigheter för
visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras,
må Konungen, efter arbetsrådets hörande, medgiva av förhållandena
påkallat undantag från lagens tillämpning.

17 §•

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande
användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning
lända till efterrättelse.

1) Denna lag träder i kraft den 1 januari 1924 samt gäller till
och med den 31 december 1926; skolande i fråga om sådan undertiden
för lagens giltighet begången förseelse, som avses i 12 eller 13 §, vad i
lagen är stadgat fortfara att gälla även efter sistnämnda dag.

2) Vederbörande myndighet äger att jämväl innan denna lag trätt
i kraft vidtaga åtgärd, som avses i 5, 7 eller 8 §.

3) Eftergift, som med stöd av lagen den 17 oktober 1919 om arbetstidens
begränsning eller motsvarande lag den 22 juni 1921 beviljats
utan begränsning till viss tid, skall, i den mån vederbörande myndighet
ej annorlunda bestämmer, fortfarande tills vidare äga giltighet.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 43 höft. (Nr 55.)

200 23 2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 55.

Arbetstids lagens verkningar.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26
januari 1923.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Thorsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
åkerman, Linders, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Lindqvist:

Då lagen den 22 juni 1921 (nr 337) om arbetstidens begränsning
upphör att gälla med 1923 års utgång, synes till prövning nu böra upptagas
frågan om den framtida gestaltningen av lagstiftningen på ifrågavarande
område.

I den skrivelse, varigenom 1921 års riksdag anmälde sitt beslut
angående nämnda lags antagande, hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta om en allsidig utredning beträffande dels arbetstidslagens
verkningar och dess anpassning efter den internationella lagstiftningen
dels ock behovet och arten av reglering av arbetsförhållandena
inom rörelse, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård,
uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt
behov (14 saml. nr 341).

Sedan berörda utredning i huvudsak anförtrotts åt socialstyrelsen,
har styrelsen den 29 september 1922 avgivit förslag till reviderad lag
om arbetstidens begränsning jämte utredningar rörande arbetstidslagens
verkningar och arbetstidsförhållandena inom vissa yrken (Statens offentliga
utredningar 1922: 33). över förslaget hava yttranden infordrats
från kommerskollegium, medicinalstyrelsen och arbetsrådet, varjämte
statens fattigvård sinspektör, svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
i Sverige lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet.

Då det gäller att taga ställning till förevarande fråga, är det uppenbarligen
av största vikt att söka klarlägga verkningarna av den hittills
gällande arbetstidslagstiftuingen. Utredningar härom hava verkställts
dels av socialstyrelsen dels av kommerskollegium och finnas återgivna i
socialstyrelsens ovannämnda betänkande.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 55.

Socialstyrelsen har genom utsändande av olika frågeformulär dels sociaiinhämtat
upplysningar angående de inom olika kretsar rådande uppfatt- utredning8
ningarna om arbetstidslagens fördelaktiga och ofördelaktiga verkningar
dels sökt erhålla material för en summarisk undersökning angående
arbet8tidsbegränsningens inverkan på särskilda företag. Socialstyrelsen
anmärker emellertid, att särskilt konjunkturväxlingarna och svårigheten
att särskilja de åtgärder, som vidtagits med hänsyn till arbetstidslagen,
från anordningar, genomförda för att möta de sä att säga normala kraven
på driftsförbättringar, medverkat till att förringa betydelsen av
utredningens resultat. Styrelsen framhåller även den synnerligen stora
samstämmighet för att icke säga schablonmässighet, som kännetecknat
arbetsgivarsidans, respektive arbetarsidans svar å frågeformulären och
som tytt på, att svaren i avsevärd mån rönt inverkan av den allmänna
socialpolitiska uppfattningen på den sida, den svarande tillhört. Socialstyrelsen
yttrar vidare:

Utredningens huvudsakliga resultat torde i korthet kunna angivas därmed,
att arbetstidslagstiftningens genomförande å ena sidan obestridligen förorsakat
avsevärd ökning av produktionskostnaderna, men å den andra för arbetarna medfört
förmåner, som av dem högt värdesättas - verkningar, som icke för styrelsen
inneburit någon nyhet utan redan tidigare från styrelsens sida framhållits
vara att vänta. Huruvida nackdelarna i förra avseendet visat sig skäliga eller
icke i förhållande till fördelarna i det senare — den enda jämförelse som torde
kunna ifrågakomma mellan nu berörda inkommensurabla värden — därom anser
sig styrelsen icke med stöd av utredningens resultat kunna uttala någon bestämd
mening. De av arbetstidslagstiftningen förorsakade olägenheterna torde även,
såsom förut antytts, kunna förväntas i viss mån förminskas med fortgående anpassning
efter denna lagstiftning — en process som av utredningen att döma
hittills ej fortskridit synnerligen långt.

Socialstyrelsen yttrar slutligen, att utredningen enligt dess mening
icke kan anses giva tillfyllestgörande anledning till den lagstadgade
arbetstidsbegräusningens avskaffande men ej heller synes lämna tillförlitlig
ledning för en definitiv utformning av lagbestämmelser i ämnet.

Den av kommerskollegium föranstaltade utredningen avser 43 Kommerssärskilda
företag inom olika industrigrenar. Med stöd av infordrade
uppgifter har kollegium med biträde av tillkallade sakkunniga sökt beräkna,
huru vederbörande företags produktionskostnader skulle ställt sig,
därest lagen om arbetstidens begränsning ej varit gällande. Såsom
grundval för undersökningen har i allmänhet lagts förhållandena under
år 1920, enär produktionen då fortgått i någorlunda normal omfattning.
Angående denna undersöknings detaljer ber jag få hänvisa till socialstyrelsens
betänkande sid. 119—161.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 55.

I sitt yttrande över socialstyrelsens förslag har kommerskollegium
sammanfattat utredningens resultat sålunda:

Arbetsintensiteten rönte endast i undantagsfall inflytande av lagen. Arbetarna
bibehöllos som regel vid oförminskad dagsinkomst och bereddes således
kompensation för arbetstidens förkortning. Flertalet viktigare exportindustrier,
såsom trä-, trämasse- och pappersindustrierna, samt vissa på den inhemska konsumtionen
helt baserade fabriker åstadkommo genom utökning av arbetspersonalen
motvikt mot den av lagen förorsakade arbetsförlusten, medan detta i allmänhet
icke var förhållandet exempelvis vid järnbruk, mekaniska verkstäder och
textilfabriker, vilka industrigrenar redan vid tiden för undersökningen mer eller
mindre rönte påverkan av lågkonjunkturen. Personalökningen tvingade i avsevärd
utsträckning till utvidgning av anläggningarna, särskilt ifråga om arbetarbostäder
men även beträffande maskinell utrustning m. m. Kostnadsfaktorernas
av lagen framkallade förskjutning resulterade i eu kostnadsökning, som i förhållande
till totala produktionskostnaden starkt varierade för olika industribranscher.
Kostnadsökningen var av den betydenhet, att den i vissa fall helt och i andra
till mycket väsentlig del uppvägde beräknade räntan å det i anläggningarna
bundna kapitalet.

Kommerskollegium framhåller, att av de gjorda specialutredningarna
framginge, att arbetstidsbegränsningen hårdare drabbat industriföretagen,
i den mån densamma resulterat i relativ produktionsminskrdng, med
andra ord i den mån produktionen ej kunnat genom ökat arbetarantal
eller ökade tekniska hjälpmedel uppehållas på oförändrad nivå. Den
beräknade kostnadsökningen utgjorde sålunda för företag med bibehållen
produktion i medeltal 3.1 % av hela produktionskostnaden och för företag
med minskad produktion 7.9 motsvarande respektive 58 % och 79 %
av de beräknade räntorna å anläggningskapitalet. Åven om dessa siffror
givetvis ej kunde tillmätas någon större allmängiltighet, gåve de
dock en viss uppfattning om verkningarna av arbetstidsbegränsningen
under de båda angivna förhållandena.

Kommerskollegium anmärker emellertid, att efter den tid, vartill
nyss antydda undersökningsresultat i flertalet fall vore hänförliga, hade
lågkonjunkturen åstadkommit en sådan förskjutning i industriens produktionsförhållanden,
att undersökningen i vissa hänseenden numera torde
hava förlorat sin aktualitet. Ett läge hade inträtt, där möjlighet i stort
sett saknades att med tillnärmelsevis säkerhet särskilja arbetstidslagens
verkningar från andra ekonomiska rubbningsfenomen. Ifrågavarande
läge kunde karaktäriseras såsom ett anpassnings- och övergångsstadium
till ny jämvikt efter depressionens och lageus samtidiga förryckande
inverkan på produktionsfaktorerna. Vilken ekonomisk betydelse en lagstadgad
begränsning av arbetstiden kunde få, sedan det nya jämviktsläget
uppnåtts, undandroge sig på grund härav nu närmare bedömande.
Såtillvida torde dock utvecklingen kunna förutses, att arbetstidens minsk -

Kumjl. Maj:ts Proposition Nr 55. 13

lång, i den män densamma ej uppvägdes genom ökad arbetschef, måste
leda till minskad produktion av nyttigheter och därmed till lägre realinkomst
för befolkningen, tagen såsom helhet.

Såsom förut nämnts hemställdes i riksdagens skrivelse den 15 juni
1921 om utredning angående arbetstidslagens anpassning efter den internationella
lagstiftningen.

Socialstyrelsen har till fullgörande av erhållet uppdrag att verkställa
denna utredning meddelat åtskilliga upplysningar angående på
senare tid inträdda förändringar i lagstiftningen (betänkandet sid. 15—19)
samt därvid tillika erinrat, att arbetstidslagstiftning för närvarande torde
vara genomförd i alla mera betydande europeiska stater med undantag
av Danmark, England och Italien. Det vid internationella arbetskonfmensen
i Washington år 1919 antagna förslaget till konvention angående
arbetstidens begränsning hade visserligen givit anledning till åtskilliga
lagstiftningsåtgärder, men hade slutgiltig ratiticering av konventionen
kommit till stånd i allenast fem stater nämligen Bulgarien,
Tjeckoslovakien, Grekland. Indien och Rumänien. Ytterligare ratifikationer
torde ej för närvarande vara att vänta. Åven stater, som ansåge
sin lagstiftning överensstämma med konventionen, tvekade att ratificera,
då de därigenom bleve bundna för så lång tid som elva år och fruktade
att till följd därav bliva sämre ställda än sina medtävlare i den internationella
konkurrensen. Från engelska regeringens sida både år 1921
ifrågasatts, att konventionen skulle revideras för att vissa av dess bestämmelser
skulle erhålla större smidighet. Med anledning härav hade
internationella arbetsbyråns styrelse uppdragit åt arbetsbyråns direktör
att träda i förbindelse med regeringarna i de olika länder, som erfarit
svårigheter att ratificera konventionen för att söka en lösning av dessa
svårigheter. Vid ett senare sammanträde, i april 1922, hade nämnda
styrelse, som funnit det ännu vara för tidigt att på konferensens dagordning
upptaga frågan om konventionens revision, anmodat direktören
att fortsätta med införskaffandet av upplysningar samt att förelägga
konferensen en objektiv rapport i ämnet.

Beträffande frågan, huruvida den nu gällande arbetstidslagen, då
tiden för dess giltighet utlöper, bör ersättas med ny lagstiftning av
definitiv eller provisorisk natur, har socialstyrelsen, som nämnts, funnit,
att den åvägabragta utredningen angående arbetstidslagens verkningar
icke kunde anses giva tillfyllestgörande anledning till den lagstadgade
arbetstidsbegränsningens avskaffande men ej heller syntes lämna till -

Deri internationella

lagstiftningen.

Socialstyrelsen.

Fortfarande

provisorisk

lagstiftning.

Social styrelsen.

Reservationer.

Kommers kollegium.

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 55.

förlitlig ledning för en definitiv utformning av lagbestämmelser i ämnet.
Enligt styrelsens mening återstode det alltså under nuvarande omständigheter
endast att för ytterligare någon tid framåt bibehålla en provisorisk
lagstiftning. För ett provisorium talade även det förhållandet,
att man ifrågasatt revision av den internationella regleringen rörande
arbetstidens begränsning. Det syntes ändamålsenligt, att tiden för den
ifrågasatta provisoriska lagstiftningens giltighet icke tillmättes allt för
knapp. Någorlunda normala konjunkturer syntes ej vara att påräkna
så snart och en mer effektiv anpassning efter lagen kunde ej förväntas,
med mindre lagstiftningen gåves en i någon mån stadigvarande
karaktär.

Under åberopande av vad sålunda anförts har socialstyrelsen föreslagit
förlängning under tre år av nu gällande lag, dock med vissa
jämkningar, vilka senare skola beröras.

Mot socialstyrelsens yttrande i denna del hava reservationer anmälts
dels av herr von Sydow dels av herr Johanson.

Herr von Sydow har förklarat sig anse att styrelsen bort avstyrka
icke blott den ifrågavarande lagens delinitiva fastställande utan även
dess prolongering på viss tid.

Herr Johanson har förklarat sig icke kunna förorda, att den nuvarande
provisoriska lagen definitivt fastställes, emedan den på flera punkter
ej tillgodosåge de minimifordringar beträffande arbetstidens reglering,
som upptagits i Washingtonkonventionen. Principiellt borde vår arbetstidslagstiftning
bringas i överensstämmelse med den internationella lagstiftningen.
Då emellertid den tid, som återstode, innan vår provisoriska
lag upphörde att gälla, torde vara otillräcklig för att kunna vinna riksdagens
bifall till ratifikation av Washingtonkonventionen, nödgades reservanten
föreslå, att nu gällande provisoriska arbetstidslagstiftning prolongerades
för en tid av ytterligare tre år.

Kommerskollegium framhåller, att den erfarenhet, som hittills vunnits
av arbetstidslagstiftningens verkningar, på grund av den relativt
korta tid, varunder lagen ägt bestånd, samt de alldeles extraordinära omkastningar
i världskonjunkturen, som därunder inträffat, syntes alltför
ofullständig för att möjliggöra en jämförelse mellan de nackdelar och
fördelar, som arbetstidsbegränsningen medfört. Med hänsyn härtill ävensom
till det pågående internationella samarbetet på ifrågavarande område
ansåge kollegium för sin del ej möjligt att nu taga definitiv ställning
till frågan om arbetstidlagstiftningens omfattning och form. Kollegium
förordade därför en ytterligare provisorisk förlängning av nu
gällande lag i dess huvudsakliga delar, dock med sådana jämkningar i

K un {fl. Maj:ts Proposition Nr 55. 15

avfattning och tillämpning, som framgått såsom särskilt önskvärda på
grund av den hittills vunna erfarenheten, och som kunde genomföras
utan rubbning av lagens huvudsyfte eller dess karaktär av social skyddslagstiftning.

Arbetsrådet har i likhet med socialstyrelsen funnit det omöjligt att
vinna någon säker uppfattning om lagens ekonomiska verkningar, och
för bedömande av de sociala resultaten hade lagens verkningstid varit
för kort. Härtill komme, att den karaktär av partipolitisk stridsfråga,
som arbetstidslagstiftningen erhållit, gjort det svårt att av dem, som
närmast berördes av nämnda lagstiftning, erhålla ett objektivt uttalande
om dess faktiska verkningar. Den erfarenhet arbetsrådet under sin
ämbetsutövning varit i tillfälle att göra lämnade i fråga om verkningarna
av lagen icke någon ledning för ett slutligt omdöme om densamma. På
grund härav måste arbetsrådet för sin del ansluta sig till socialstyrelsens
förslag om bibehållande av en provisorisk lagstiftning i ämnet under
ytterligare någon tid framåt, och mot den av socialstyrelsen föreslagna
giltighetstiden för den ifrågasatta nya lagi n hade arbetsrådet för sin del
icke något att erinra.

Herrar von Sydow och Wijkander hava ansett, att arbetsrådet bort
avstyrka icke allenast en definitiv utan även en provisorisk förlängning
av lagen.

Svenska arbetsgivareföreningen har hemställt, att lagstiftningen om
arbetstidens begränsning måtte få upphöra att gälla med utgången av
år 1923. Till stöd för denna hemställan har föreningen anfört, bland
annat:

Den revision av lagen, som från skilda håll ifrågasatts, vore alldeles otillräcklig.
Genomförd komme den icke att befria det svenska näringslivet från den
tvångströja, vari det genom 8-timmarslagen blivit insnört och som nu kvävde
dess handlingsfrihet. Skulle man åstadkomma en revision av lagen, som verkligen
skulle leda till sådana lättnader, vilka kunde medföra ökad trivsel för de
skilda näringsgrenarna, skulle man gå en annan väg. Man skulle i sådant fall,
ungefärligen i överensstämmelse med det franska och belgiska systemet, för varje
särskild, viktigare industrigren göra en specialundersökning om möjligheterna av
8-timmarslagens tillämpning på denna näringsgren samt därefter medgiva de
ändringar i lagens generella bestämmelser, som vore av förhållandena i detta fall
särskilt påkallade. På sådant sätt skulle utan tvivel en väsentlig del av den
ifrågavarande lagstiftningens olägenheter kunna undanrödjas. Även ett sådant,
specialiserat arbetstidssystem måste, om det skulle vara fotat på basis av 8-timmarsdagen,
i varje fall medföra en tunga å industrien och en minskning av produktionen.
Därest det kunde påvisas, att 8-timmarslagen medfört några avsevärda
sociala fördelar, borde givetvis dessa fördelar uppföras på lagens kreditsida
gentemot det myckna, som belastade dess debetsida. Emellertid vore förhållandet
så, att ingen av de myndigheter, som yttrat sig i frågan, kunnat kon -

Arbetsrådet.

Reservation.

Svenska

arbetsgivare föreningen.

Landsorganisationen

i Sverige.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 55.

statera några dylika följder av betydelse. Detta vore för övrigt helt naturligt.
Man finge icke förbise det nära sambandet mellan de ekonomiska och de sociala
förhållandena. En god ekonomisk miljö torde i regel vara förutsättningen för
en god social miljö. Att förvänta sig goda sociala verkningar av en lag, vilken
medfört och måste medföra ett sjunkande av hela folkets levnadsstandard, vore
en utopi.

Landssekretariatet kar å landsorganisationens vägnar anfört bland
annat:

Det centrala i problemet om arbetstidens begränsning vore frågan huruvida
det vore möjligt att med till buds stående tekniska hjälpmedel på 8-timmars
arbetsdag i tillräcklig mängd producera de förnödenheter, som människorna behövde.
Denna fråga måste besvaras i belysning av det förhållandet att tio miljoner
arbetare i världen under år 1922 ej kunnat beredas arbete utan nödgats
gå arbetslösa. Även i vårt land hade ju ett oerhört stort antal arbetare fått gå
sysslolösa och andra arbetat väsentligt kortare tid än den lagen medgåve. Emellertid
torde tekniskt sett 8 timmars arbetsdag obestridligen vara tillfyllest, och
vad som vore tekniskt möjligt vore naturligtvis även ekonomiskt möjligt i detta
fall, även om vissa ojämnheter och rubbningar kunde uppstå för enskilda företag
vid övergången till den reglerade arbetstiden. Dessa svårigheter bleve ju dock
mindre allt efter det tiden ginge. Enligt landssekretariatets åsikt borde och
kunde utan större svårigheter Washingtonkonventionen ratificeras för Sveriges
del. Med hänsyn till vad socialstyrelsen anfört därom, att arbetstidslagens verkningar
icke rätteligen kunde bedömas så snart efter lagens ikraftträdande, samt
med hänsyn jämväl till den korta tid, som återstode, tills nu gällande lag upphörde,
och som ej torde förslå till vidtagande av de för ratifikation erforderliga
lagstiftningsåtgärder, syntes en fortsatt provisorisk lagstiftning under tre år böra
godtagas, därvid dock varje försämring av innehållet i nuvarande arbetstidslag
måste avstyrkas.

Av myndigheternas yttranden framgår, att verkningarna av den hittills
gällande lagstiftningen om arbetstidens begränsning icke ännu kunna
med någon säkerhet fastställas. Från arbetsgivarnas sida har visserligen
gjorts gällande, att lagen verkningar i ekonomiskt avseende visat
sig ödesdigra. Detta betraktelsesätt synes emellertid i väsentlig mån
föranlett därav, att så gott som alla de utomordentliga svårigheter, som
under den nuvarande depressionstiden yppat sig för industrien, tillskrivas
arbetstidslagen. Att hos arbetsgivarna framträtt en viss benägenhet att
överdriva lagens verkningar synes även den av kommerskollegium gjorda
utredningen ådagalägga. I fråga om den av arbetstidens begränsning
föranledda ökningen i produktionskostnaderna visade det sig nämligen,
att den av arbetsgivaren till socialstyrelsen uppgivna kostnadsökningen
oftast flerfaldigt översteg den av kommerskollegium beräknade. Vidare
är att märka, att arbetsgivarna synas icke alltid hava förstått att utnyttja
de möjligheter till anpassning efter de faktiska förhållandena, som

Kungi. Maj:ts Proposition Nr .75.

deri nu gällande lagstiftningen erbjuder. Med det nu anförda bär jag
emellertid icke velat förneka, att arbetstidslagen för vissa näringar
medfört olägenheter. Men jag anser denna lagstiftning hava för störa
delar av befolkningen så ökat möjligheterna för eu dräglig tillvaro och
en fortgående kulturell utveckling, att det icke kan ifrågakomma att nu
avstå från den statliga regleringen av arbetstiden. e

Däremot finner jag, i likhet med de hörda myndigheterna åtskilliga
skäl tala emot att nu skrida till en definitiv lagstiftning i ämnet. Särskilt
synes det mig böra uppmärksammas, att den internationella regleringen
på ifrågavarande område ännu icke synes hava vunnit tillbörlig
stadga, i det att frågan om revision av Washingtonkonventionen för
närvarande är föremål för utredning. Det synes därför ändamålsenligast,
att, såsom socialstyrelsen föreslagit, återigen utfärda en provisorisk lag
i ämnet; och har jag intet att erinra mot den föreslagna giltighetstiden

av tre år. .

Beträffande innehållet av den nya lagstiftningen måste enligt mm
mening synnerligen starka skäl anföras för att man skall kunna ifrågasätta
en minskning i de sociala fördelar, som man genom arbetstidslagen
tillförsäkrat arbetarna. Den förebragta utredningen har emellertid
icke ådagalagt något behov av genomgripande avvikelser från nu gällande
föreskrifter.

Socialstyrelsen bär ej heller ifrågasatt någon rubbning av den nu
gällande lagstiftningens grunder utan endast vissa jämkningar, som under
lagens tillämpning visat sig önskvärda. Då dessa jämkningar, vilka
åsyfta att bereda lättnad för industrin, icke stå i strid med de grundsatser,
på vilka ifrågavarande lagstiftning vilar, och synas ägnade att
medföra större smidighet vid lagens tillämpning, har jag ansett mig
kunna i stort sett biträda socialstyrelsens förslag; dock har jag i ett fall
icke kunnat undgå att finna förslaget alltför vittgående.

Jag övergår nu till att närmare granska socialstyrelsens ändringsförslag
samt de yrkanden, som i samband därmed framkommit.

1 §•

Socialstyrelsen har föreslagit, att arbete, som åligger portvakt och
av honom väsentligen utföres i hans bostad, skall undantagas från arbetstidslagens
tillämplighet.

Två reservanter inom styrelsen, herrar Bergsten och Järte^hava
hemställt om ytterligare inskränkning i lagens tillämplighetsområde, i

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 43 häjt. (ivr 55.) 200 23 3

Lagens

tillämplighets område.

Social styrelsen.

Reservation.

Kommers kollegium.

Arbetsrådet.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 55.

det de förordat att jämväl sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse,
som icke är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande,
ävensom handeln såsom sådan matte undantagas från lagens tillämpning.

Kommerskollegium har tillstyrkt socialstyrelsens förslag om portvakters
undantagande från lagens tillämpning samt därjämte förklarat
sig biträda den av herrar Bergsten och Järte avgivna reservationen.
Kommerskollegium har därvid anfört, att det vad hotell-, restaurangoch
kafépersonalen beträffade vore svårt att uppdraga skillnaden mellan
sådan personal, som direkt betjänade allmänheten och alltså redan enligt
nu gällande bestämmelser vore undantagen från lagens tillämpning, samt
sådan personal, som medelbart betjänade allmänheten. Denna skillnad
syntes i realiteten och ur synpunkten av allmänhetens och samfärdselns
intressen vara omotiverad. Vidkommande arbetarna i detaljhandeln torde
det ofta möta stora svårigheter att avgöra, huruvida en i detaljhandel
anställd person skulle anses såsom biträde i handelsbod och således vara
undantagen från arbetstidens begränsning eller om han skulle betraktas
såsom arbetare och falla under lagen. Kollegium hemställde därför, att
jämväl arbetare inom detaljhandeln skulle undantagas från lagens tilllämpningsområde.

Arbetsrådet framhåller i sitt yttrande, att socialstyrelsens förslag
om undantagande från lagens tillämpning av sådana portvakter, vilka
förrätta sin syssla i sin bostad, syntes rådet synnerligen väl befogat.
Under arbetsrådets verksamhet hade det visat sig, att den lagstadgade
regleringen av arbetstiden för nu ifrågavarande grupp av arbetstagare
ofta medfört stora svårigheter redan på den grund, att det varit nästan
omöjligt att fastställa vad som beträffande dem vore att anse såsom
arbetstid. Med hänsyn härtill och då ett undantagande från lagens
tillämpning av förevarande kategori av arbetare icke kunde anses i någon
män äventyra lagens allmänna principer, ville arbetsrådet för sin del
livligt tillstyrka det av socialstyrelsen upptagna nya undantaget från
lagens tillämpningsområde.

Socialstyrelsens förslag att undantaga vissa portvakter från lagens
tillämpning synes ej ägnat att väcka betänkligheter. Redan nu har arbetsrådet
med stöd av 5 § 3 mom. i gällande arbetstidslag för portvakter
medgivit eu utsträckning av arbetstiden till tio eller elva timmar
per dygn och sextio timmar per vecka. Såsom även av socialstyrelsen
framhållits, medför ifrågavarande vakttjänst synnerligen ringa ansträngning,
medgiver arbetspausernas utnyttjande efter gottfinnande, utövas

Klint)!. Maj-.ts Proposition Nr 55.

ofta under medverkan av familjemedlemmar och kan knappast i fråga
om arbetstidens längd tillförlitligt kontrolleras.

Vad däremot angår det av reservanter inom socialstyrelsen väckta
och av kommerskollegium tillstyrkta förslaget om att irån arbetstidslagens
tillämpning även undantaga kökspersonal och vissa andra biträden
inom hotell-, restaurang- och kaférörelsen ävensom handelsarbetarna
måste detta förslag enligt min mening möta starka betänkligheter hån
skyddssynpunkt. Förstnämnda grupp av biträden hade nämligen före
arbetstidslagens tillkomst en exceptionellt lång arbetstid, och beträffande
handelsarbetarna lär det ej kunna förnekas, att de i stor utsträckning
hava ett tungt arbete, som ej rättvisligen kan undandragas den lagstadgade
arbetstidsbegränsningen. Erinras må vidare om det av de
hörda myndigheterna vitsordade förhållandet, att anpassningen efter arbetstidslagen
ännu icke fortskridit synnerligen långt samt att arbetsgivarna
ofta icke tillgodogjort sig de möjligheter till övertidsarbete och
andra lindringar, som lagen medgiver. Med hänsyn till vad sålunda
anförts har jag icke kunnat biträda nu åsyftade förslag att från lagens
tillämpning undantaga köks- och vissa andra biträden inom hotell, restauranger
och kaféer samt handelsarbetarna.

3 §•

Beträffande tredje paragrafen har arbetsrådet hemställt om sådan Arbetsrådet.
ändring, att jämväl allmän åklagare och yrkesinspektör skulle berättigas
att av arbetsrådet erhålla sådana avgöranden och utlåtanden, som avsåges
i nämnda lagrum. Till stöd för detta yrkande har arbetsrådet
anlört:

Under rådets verksamhet hade det understundom visat sig önskvärt, att
även vissa andra myndigheter än domstol haft rätt att påkalla arbetsrådets avgöranden
eller utlåtanden. Detta gällde speciellt i fråga om allmänna åklagare
och yrkesinspektörer. Under nuvarande lagstiftning hade arbetsrådet icke ansett
sig lagligen berättigat att på begäran av allmän åklagare eller yrkesinspektör
lämna sådant avgörande eller utlåtande, som omförmäles i 3 §. Nämnda förhållande
kunde medföra, att en del mål angående överträdelse av lagens bestämmelser
måste instämmas till domstol, innan arbetsrådets yttrande i saken kunde
erhållas. Detta vore givetvis föga tilltalande i sådana fall, då det genom arbetsrådets
efterföljande utredning konstaterades, att arbetstidslagen icke ägde° tilllämpning
på det arbete eller de arbetstagare, om vilka fråga vore, och att någon
lagöverträdelse sålunda icke förelåge.

Då den föreslagna ändringen synes ägnad att förekomma onödiga Departerättegångar
och på samma gång bereda önskvärt stöd åt åklagare och nient»chefen
yrkesinspektörer i deras tjänsteutövning, har jag ansett mig böra biträda
arbetsrådets förslag.

Kungl. Maj.is Proposition Nr 55.

Gruvarbete.

Sakkunniga.

Social styrelsen.

Departe mentschefen.

Säsongarbete.

Social styrelsen.

4 §•

Sakkunniga för utredning av frågan om behovet av förkortad arbetstid
vid gruvarbete under jord hava föreslagit, att i arbetstidslagen
skulle införas ett stadgande av innehåll, att vid gruvarbete under jord
skulle i arbetstiden inbegripas tiderna för ned- och uppfart eller in- och
utfart vid skiftets början och slut.

Socialstyrelsen, som i frågan samrått med kommerskollegium, har
ansett sig icke kunna biträda de sakkunnigas ovan nämnda förslag.
Oavsett att det knappast syntes vara lämpligt att vid förevarande provisoriska
lagstiftningsåtgärd giva sig in på nya ämnen, skulle en reglering
av den speciella innebörd, som berörda förslag innebure, ej väl
stämma med arbetstidslagens mer allmängiltiga läggning och även vara
i viss mån överflödig, då lagstiftaren med det särskilda bemyndigandet
för arbetsrådet att tolka lagen just avsett att på ändamålsenligt sätt
åvägabringa kompletterande normer för lagens tillämpning. Anmärkas
kunde för övrigt, att den av sakkunniga ifrågasatta kompletteringen icke
finge anses påkallad av något egentligt praktiskt behov, enär det förordade
beräkningssättet enligt uppgift redan skulle vara allmänt tilllämpat.

I likhet med socialstyrelsen finner jag de sakkunnigas hemställan
icke böra nu föranleda någon lagstiftningsåtgärd.

5 §•

Enligt 5 § 1 mom. i gällande arbetstids’ag har arbetsrådet befogenhet
att i fall, där arbetstiden i väsentlig mån är beroende av årstiden
eller väderleken eller på grund av annat förhållande är av växlande
längd, med avvikelse från den i 4 § fastställda begränsningen av arbetstiden
till 8 timmar per dygn och 48 timmar per vecka, reglera arbetstiden
allenast på det sätt, att den i genomsnitt för viss angiven tidrymd
kommer att uppgå till högst 48 timmar i veckan. Enligt 1919 års arbetstidslag
kunde även sådan genomsnittsbegränsning äga rum men utjämningen
av arbetstiden fick ej sträcka sig över längre tid än lyra
veckor.

Socialstyrelsen har ansett behov av lättnad för säsongarbetet förefinnas
och har därom anfört.

Den verkställda utredningen har bl. a., såsom naturligt och väntat var, givit
vid handen, att arbetstidslagen medfört särskilt besvärande olägenheter för de
slag av verksamhet, som förete en mer utpräglad säsongkaraktär. Yid här åsyftade
företag gäller det att under en kort tid utveckla största möjliga produktivitet.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 55. 21

Hindras företagaren därifrån, går lian kanske miste om ej blott eu tillfällig förtjänst
utan stadigvarande, fördelaktiga kunder eller försummar lian värdefulla,
måhända ej på länge återkommande arbetsmöjligheter. I vårt så nordligt belägna
land göra sig vissa naturförhållanden, som giva upphov åt säsongföreteelser, alldeles
särskilt gällande. .Erinras må i sådant avseende om den synnerligast i
Norrland starkt framträdande skillnaden mellan dagens längd samt temperaturen
under sommar och vinter. För exempelvis ett vattenbyggnadsarbete, som är beroende
av ej blott att marken är frostfri utan även att vattenståndet är lågt, kan
det tydligtvis giilla att till det yttersta utnyttja tiden — hinner ej arbetet avslutas,
förrän frosten kommer eller vattnet stiger, förspilles kanske ett år.

Uppenbarligen är det ej heller med hänsyn till de korta tidrymder, varunder
säsongarbetet pågår, från hygienisk synpunkt påkallat att begränsa tiden för detta
arbete på samma sätt som för en ihållande sysselsättning. För arbetarna framstår
det ofta som ett starkt intresse att vid mer tillfälliga säsongarbeten, t. ex.
inom byggnadsbranschen, ha möjlighet att utan hinder av en snäv begränsning
av arbetstiden skaffa sig största möjliga arbetsförtjänst. Dylika arbeten bedrivas
också ej sällan på platser, där arbetarna, skilda från hemmet, sakna möjlighet
att begagna sin fritid på tillfredsställande sätt. En beaktansvärd synpunkt i fråga
om de typiska säsongarbeten, som endast pågå någon kortare tid av året, är
också den, att det med hänsyn till faran för arbetslöshet måste anses olämpligt
att för ett dylikt kortvarigt arbetstillfälle sammandraga mera arbetskrafter än
som är strängt taget nödvändigt.

Söker man se till, på vad sätt den lagstadgade arbetstidsbegränsningens
olägenheter för säsongyrkena lämpligen kunna lindras, bör måhända till en början
erinras om den möjlighet till utjämning av arbetstiden under en längre period,
som 5 § 1 mom. i arbetstidslagen erbjuder. Efter borttagandet vid 1921 års
revision av begränsningen av berörda period till fyra veckor bereda lagens ordalag
ej längre något hinder för förevarande lagrums utnyttjande till arbetstidens
utjämning under längre perioder, t. ex. per år. såsom flera gånger påyrkats från
byggnadsarbetsgivarnas s ela. Den hänvisning till arbetsrådets praxis i förevarande
avseende, som gavs av andra lagutskottet vid 1921 års riksdag i dess utlåtande
rörande lagens revision, torde emellertid få anses stå hindrande i vägen
för en dylik lagtillämpning.

För att bereda säsongarbetet erforderlig lättnad har socialstyrelsen
föreslagit ökad möjlighet till övertidsarbete.

Herrar Bergsten och Järte hava för sin del ansett det naturligare
att i förevarande fall anlita den utväg, som lagens 5 § 1 mom. tydligen
utvisade och varigenom den tendens till skärpning av säsongarbetslösheten,
som arbetstidslagen syntes dem medföra, i avsevärd mån skulle
kunna mildras. De hava fördenskull föreslagit, att de hinder, måtte
undanröjas, som kunde stå i vägen för lagrummets tillämpande.

Kommerskollegium har instämt i vad nämnda reservanter sålunda
anfört.

Arbetsrådet har förklarat sig, i likhet med socialst\7relsen, icke anse
någon ändring av 5 § 1 mom. vara erforderlig, men har arbetsradet
beträffande lagrummets tolkning intagit en från socialstyrelsen avvikande

Reservationer.

Kommers kollegium.

Arbetsrådet.

Departe mentschefen.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 55.

ståndpunkt. Arbetsrådet hade visserligen icke beviljat någon utjämning
av arbetstiden per arbetssäsong eller längre tidsperiod, enär någon dylik
utjämning icke i något fall blivit sökt hos arbetsrådet. Arbetsrådet
ansåge sig emellertid lagligen oförhindrat att för arbete inom ett säsongyrke
medgiva en utjämning av arbetstiden på sådant sätt, att en viss
utsträckning av arbetstiden under några av årets månader kompenserades
med en motsvarande nedsättning av arbetstiden under andra månader
av året.

Det yttrande av andra lagutskottet vid 1921 års riksdag, vilket
enligt socialstyrelsens mening skulle utgöra hinder för arbetstidens utjämning
under längre perioder, återfinnes i nämnda utskotts utlåtande
nr 32 sid. 21 och lyder i hithörande delar:

Den av Kung! Maj:t föreslagna ändringen avser uteslutande av tidsbegränsningen
fyra veckor för genomsnittsberäkningen. Sådan begränsning skulle i

stället få fritt bestämmas av arbetsrådet.---Den förändring av nuvarande

lag, som Kung! Maj.t här föreslår, torde tillgodose ett verkligt behov vid säsongoch
annat av väderleken beroende arbete. De allvarliga olägenheter, som begränsningen
till fyra veckor inneburit exempelvis för torvindustrien, varifrån
klagomål avhörts, torde genom den nu föreslagna ändringen kunna bliva avhjälpta.
Någon förändring av lagens formulering har utskottet ej ansett påkallad. De farhågor,
som framförts i herrar Hanssons och Svenssons m. fl:s motioner, anser
utskottet med hänsyn till av arbetsrådet tillämpad praxis vara av teoretisk art.

Vid tolkningen av detta utskottets yttrande måste man hålla i
minnet, att enligt 1919 års arbetstidslag en genomsnittsberäkning av
arbetstiden icke fick av arbetsrådet medgivas för längre tid än fyra
veckor. Den av utskottet givna hänvisningen till arbetsrådets praxis
kunde så mycket mindre avse att fortfarande binda arbetsrådets dispensrätt
i förevarande avseende inom samma snäva gränser som förut, som
utskottet samtidigt uttryckte sin tillfredsställelse över att dessa gränser
vidgats. Utskottets hänvisning till arbetsrådets praxis synes enligt min
merling böra tolkas på det sätt, att utskottet — gentemot de yttrade
farhågorna att det föreslagna stadgandets ordalag kunde utnyttjas så,
att arbetsrådet medgåve genomsnittsberäkning av arbetstiden under en
längre tid än ett år, ja under lagens hela giltighetstid — ville framhålla,
att man med hänsyn till det sätt, varpå arbetsrådet dittills utövat
sina åligganden, icke hade någon anledning att antaga, att arbetsrådet
framdeles komme att på antytt sätt missbruka sin befogenhet.

Av vad jag sålunda anfört framgår, att jag beträffande tolkningen
av 5 § 1 mom. delar den av arbetsrådet uttalade mening samt finner
de av vissa ledamöter inom socialstyrelsen och av kommerskollegium
påyrkade ändringarna av nämnda lagrum icke erforderliga.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 55. 23

De i nu gällande arbetstidslag uti 5 § 2 mom. givna stadgandena
om arbetsrådets dispensrätt i fråga om kontinuerlig drift hava i socialstyrelsens
förslag upptagits i oförändrat skick.

Herrar Bergström och Järte hava emellertid i avgiven reservation
yrkat, att lagrummet måtte erhålla följande lydelse:

Måste arbete, som är anordnat i tre skift, med hänsyn till verksamhetens
ändamålsenliga bedrivande fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet
medgiva därför erforderligt undantag.

Till stöd för nämnda yrkande hava reservanterna anfört, att den
svenska industrien i fråga om arbetstiden vid kontinuerlig drift borde
tillförsäkras lika stor rörelsefrihet som den utländska. Alltjämt förekomme,
särskilt inom pappersmasseindustrien, väsentliga olägenheter på
grund av de nuvarande bestämmelserna i ämnet.

Kommerkollegium har förordat en omformulering av förevarande
lagrum i den av ovannämnda reservanter angivna riktning i syfte att
därigenom föranleda en mindre restriktiv tillämpning av bestämmelserna
i fråga än hittills ägt rum.

Arbetsrådet har förklarat sig bestämt avstyrka reservanternas förslag
samt vidare anfört:

Av den offentliggjorda redogörelsen över arbetsrådets verksamhet framginge,
att arbetsrådet med stöd av nu ifrågavarande lagrum beviljat rätt till
56-timmarsvecka i så stor utsträckning, att inom den kontinuerliga driften
56-timmarsveckan numera utgjorde regel och icke undantag. Med hänsyn härtill
skulle arbetsrådet icke hava något att erinra mot att 56-timmarsveckan uttryckligen
lagfästes för den kontinuerliga driften, om det blott vore möjligt att i detta
avseende formulera en lagbestämmelse, som varken vore för trång eller för vid.
Då detta emellertid trots upprepade försök vid olika tillfällen icke låtit sig göra,
funne sig arbetsrådet böra tillstyrka socialstyrelsens förslag att bibehålla lagrummet
vid dess nuvarande lydelse.

Den av ifrågavarande reservanter föreslagna formuleringen drabbas
av samma anmärkning, som av andra lagutskottet vid 1921 års riksdag
framställdes i anledning av ett då väckt ändringsförslag av enahanda
innebörd, nämligen att formuleringen vore »så pass tänjbar, att anspråk
på rätt till 56-timmars vecka kunde tänkas framställas i mycket vidsträckt
omfattning och snart sagt vid varje fall, då treskiftsindelning
genomfördes, vilket dock icke kunde vara förenligt med lagstiIlningens
mening». Då ett bifall till reservationen skulle innebära en betänklig
avvikelse från lagstiftningens grundprinciper, kan jag givetvis ej förorda
densamma.

Kontinuerlig

drift.

Social styrelsen.

Reservation.

Kommers kollegium.

Arbetsrådet.

Departementschefen
.

Kimgl. Maj:ts Proposition Nr 55.

övertids bestäm melserna.

Social styrelsen.

Reserva tioner.

Kommers kollegium.

7 §■

Enligt 7 § 2 mom. i nu gällande arbetstidslag få vuxna arbetare
utan särskilt tillstånd användas till övertidsarbete under högst 30 timmar
under en kalendermånad och högst 200 timmar under ett kalenderår.
Därjämte kan arbetsrådet enligt 7 § 3 mom. medgiva ytterligare övertidsarbete
under högst 20 timmar för kalendermånad och 120 timmar
för kalenderår.

Socialstyrelsen har, såsom förut omförmälts, framhållit säsongindustriernas
behov av ökad möjlighet till övertidsarbete. Måuga klagomål
över bristande övertidsmöjligheter hade framkommit från arbetsgivarnas
sida. Särskilt förefölle det, som om lagen ej beredde arbetsgivarna tillfälle
att i önskad omfattning koncentrera arbetet under kortare perioder.
Vad sålunda anförts gällde icke allenast säsongföretagen utan även en
del andra företag, som utan den periodiska anhopning av arbetet, som
kännetecknade säsongföretagen, vore utsatta för tidvis inträffande starka
påkänningar i fråga om tillgången på arbetskraft. Exempel på dylika
företag vore skeppsvarven, där det ofta gällde att kunna taga itu med
mycket forcerade arbeten. Socialstyrelsen hemställde därför, att den i
7 § 2 mom. medgivna övertiden måtte ökas från 30 till 40 timmar per
kalendermånad, varemot begränsningen till 2<)0 timmar per år skulle
bibehållas, samt att den tid, för vilken arbetsrådet enligt 7 § 3 mom.
kunde medgiva övertidsarbete, måtte höjas från 20 till 30 timmar per
kalendermånad och från 120 till 150 timmar per kalenderår. Med hänsyn
särskilt till den sålunda föreslagna ökningen av den medgivna övertiden
borde till 7 § 5 mom. fogas en bestämmelse, som ålade arbetsgivaren
tillse, att arbetaren icke genom användande till övertidsarbete
utsattes för överansträngning eller ohälsa.

Herrar Bergsten och Järte hava hemstäl t, att det enligt 7 § 2
mom. tillåtna övertidsarbetet måtte utsträckas till 50 timmar per månad
och 250 timmar per år, men att 3 mom. skulle bibehållas oförändrat.

Herr Johanson har förklarat sig icke kunna biträda socialstyrelsens
förslag, emedan det innebure en försämring av nu gällande lagstiftning
och ett ytterligare avsteg från Washingtoukonventionen.

Kommerskollegium har tillstyrkt den av herrar Bergsten och Järte
avgivna reservationen under åberopande av att den vunna erfarenheten
näppeligen gåve stöd för några farhågor, att användandet av övertidsarbete
skulle komma att tillgripas i onödan, men att å andra sidan möjligheten
att sålunda tillfälligt utöka produktionen givetvis i särskilda fall
kunde vara av stor betydelse.

Kungl. May.ts Proposition Nr 55.

Arbetsrådet bär hemställt, att antalet enligt 7 § 2 mom. tillåtna
övertidstimmar måtte sättas till 50 i stället för av socialstyrelsen föreslagna
40 men att socialstyrelsens förslag till avfattning av 7 § i övrigt
måtte godtagas. Till stöd härför har arbetsrådet anfört:

Enligt vad arbetsrådet under sin verksamhet kunnat konstatera vore den
av socialstyrelsen föreslagna ökningen av antalet övertidstimmar val motiverad
och av behovet påkallad. Arbetsrådet kunde emellertid icke undgå att finna att
en ytterligare höjning av antalet por monad tillåtna övertidstimmar utöver vad
socialstyrelsen föreslagit vore önskvärd i en del fall, där arbetet pa grund av
varjehanda förhållanden koncentrerades till kortare delar av året. För att bereda
industrien åsyftad lättnad borde en sådan ökning av timantalet avse de övertidstimmar,
som arbetsgivaren hade rätt att uttaga utan arbetsradets tillstånd. Nödvändigheten
att skriva till arbetsrådet i fråga om övertid, där vanligtvis brådska
vore på färde, borde nämligen enligt rådets mening såvitt möjligt begränsas.

Herrar Holmström och Tholin hava reserverat sig mot arbetsrådets
yttrande i denna del och anfört, att något verkligt behov av utökad
övertid hittills icke kunnat påvisas, varför de måste motsätta sig samtliga
förslag till utvidgning av nu gällande övertidsbestämmelser.

Landsorganisationen har yttrat, att icke några verkliga sakskäl
talade för det berättigade i socialstyrelsens förslag om ökad rätt till
övertidsarbete. En sådan åtgärd skulle allvarligt äventyra lagens karaktär
av skydd för den enskilde arbetarens utpressning genom för lång
arbetstid.

Vid reglerande av övertidsarbetet måste enligt min mening noga
hållas i sikte, att arbetstidslagstiftningens ändamål icke äventyras. I
den mån så utan förfång för berörda ändamål kan ske, bör man givetvis
söka på bästa möjliga sätt tillgodose näringarnas intresse av en praktisk
och smidig tillämpning av ifrågavarande lagstiftning. Av den förebragta
utredningen synes framgå, att vissa olägenheter stundom yppat sig på
grund av bristande möjlighet att uttaga övertidsarbete. Åven om beträffande
det egentliga säsongarbetet en del av dessa olägenheter synes
hava kunnat undvikas med tillämpning av föreskrifterna i 5 § 1 mom.,
så torde likväl, särskilt med hänsyn till det inom vissa industrier hastigt
påkommande och på förhand oberäkneliga behovet av ökade arbetsprestationer,
böra medgivas någon ökad möjlighet till övertidsarbete.
Industrins intressen synas emellertid bliva i tillräcklig grad tillgodosedda,
därest man, på sätt socialstyrelsen föreslagit, medgiver en utsträckning
av den enligt 2 och 3 mom. tillåtna övertiden per månad till
respektive 40 och 30 timmar men däremot bibehåller den i gällande lag
för år fastslagna övertiden av respektive 200 och 120 timmar. På
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 43 höft. (Nr 55.) 200 23 4

Arbetsr&det.

Reservation.

Landsorga nisationen.

Departements*

chefen.

övertidsjournalen.

Social styrelsen.

Departements chefen.

Arhetsrådet.

Ktmgl. Maj.ts Proposition Nr 55.

sådant sätt bliver industrin bättre i stånd att möta oförutsedda påfrestningar
av tillgången på arbetskraft, utan att den enskilde arbetarens
arbetstid per år räknat utsträckes utöver vad enligt nu gällande lagstiftning
kan bliva fallet. Att lämna större frihet med avseende å användandet
av övertid synes mig icke tillrådligt med hänsyn till lagens
effektivitet. J 6

9 §•

. grund av klagomal rörande den s. k. övertidsjournalen har
socialstyrelsen föreslagit vissa ändringar i 9 §. Till stöd härför har styrelsen
anfört: J

Pen. nu galande föreskriften, att anteckning om övertidsarbete skall göras
senast nästföljande dag, ar onekligen i många fall ägnad att medföra oskäligt
besvär och lar val ej heller allestädes iakttagas. Enligt styrelsens uppfattning
torde,ifrågavarande åliggande lämpligen kunna fullgöras i samband med de bok
loringsatgarder, som vanligen företagas vid veckans utgång,
r i N/f,s Jf rörda föreskrift har även föranlett klagomål i ett annat avseende,
f., d® råd da arbetstidens begränsning för dag bortfaller, såsom exempelvis vid
tillämpning av 4 § andra stycket eller tillgodonjutande av dispens enligt 5 8 1
inom., kan föreskriften tydligtvis icke fullgöras, enär någon övertid per dag i
lagens mening icke låter sig fixera. Först vid utgången av den tidrymd, för
vi eu arbetstiden skall beräknas, är det möjligt att avgöra, huru mycket övertid,
som kommit till användning. Med hänsyn till fall av nu berörda och liknande
ar nar i » 8 alternativt upptagits en ny, mindre stelt angiven tidsbestämning
tor antecknmgsskyldigketens fullgörande.

Slutligen ma i fråga om lagens övertidsbestämmelser nämnas, att styrelsen
ansett sig bora bereda möjlighet till fullgörandet av här ifrågavarande skyldighet
pa annat satt an medelst användande av s. k. övertidsjournal. Vid tillfogandet
i sådant syfte av alternativet »eller ock på annat av nämnda myndighet godkänt
satt» har styrelsen närmast haft i tankarna möjligheten att kunna för upplysning
om övertidsarbetet godtaga de anteckningar, som pläga föras över de av de olika
arbetarna utgjorda arbetstimmar.

De föreslagna ändringarna, mot vilka ingen erinran gjorts i de avgivna
yttrandena, synas mig av behovet påkallade; dock har ordalydelsen
något jämkats. Med hänsyn till att ifrågavarande anteckningar hädanefter
icke alltid skulle behöva verkställas i övertidsjournalen, har straffbestämmelsen
i 13 § andra stycket något omredigerats.

10 §.

..... En%fc gällande lagstiftning handläggas frågor om arbetstidslagens
tillämpning av arbetsrådet. För att nedbringa statsverkets utgifter har
ifrågasatts, att arbetsrådets åligganden skulle överflyttas på socialstyrelsen.

Kung!.. Maj:ts Proposition Nr 5ö.

Socialstyrelsen har emellertid avstyrkt eu dylik åtgärd och i sådant
avseende anfört:

Med en överflyttning till socialstyrelsen komme ärendena rörande arbetstidslagens
tillämpning att bli underkastade ett annat liandläggningssätt än förut.
Från att i arbetsrådet lia avgjorts genom omröstning, vari bland annat arbetsgivar-
och arbetarrepresentanter deltaga, skulle dessa ärenden i socialstyrelsen, i
överensstämmelse med vad som i regel gäller för ärendenas handläggning i de
centrala ämbetsverken, komma att avgöras av generaldirektören ensam. Arbetsgivare
och arbetare äro visserligen representerade i styrelsen av de båda socialfullmäktige,
men dessas medverkan är egentligen begränsad till frågor av synnerlig
vikt eller större principiell innebörd och inskränker sig deras befogenhet
i fråga om styrelsens beslut till rätt att reservera sig och få sina avvikande meningar
protokollförda. En dylik förändring skulle sannolikt vara ägnad att inom
arbetsgivar- och arbetarkretsar minska tilliten till handhavandet av ärendena
angående arbetstidslagens tillämpning. En annan följd av berörda ärendens överflyttande
till socialstyrelsen skulle bli, att besluten i denna ej gärna såsom nu
skulle kunna vara definitivt avgörande, utan komme de att kunna göras till föremål
för överklagande, antagligen hos regeringsrätten.

För socialstyrelsens chef, vilken, såsom nyss nämnts, skulle ha att besluta
i de för honom nya, ömtåliga frågorna om arbetstidslagens tillämpning, komme
givetvis här ifrågasatta överflyttning att verka mycket betungande. Ofrånkomligt
skulle väl även bli att för förevarande frågors handläggning verksamt förstärka
socialstyrelsens arbetskrafter.

Enligt styrelsens mening skulle med det förlängda provisorium i avseende å
arbetstidslagen, som styrelsen funnit sig nödgad föreslå, stämma bäst överens, att
arbetsrådet tillsvidare bibehölles. För det fall att arbetstidsbegränsningens bestämmelser
en gång framdeles såsom definitiva komme att införlivas med arbetarskyddslagen,
skulle det vara naturligt, att socialstyrelsen i samband med sina
övriga åligganden i avseende å nämnda lag jämväl fick åtaga sig ärendena rörande
arbetstidens begränsning.

För vinnande av önskvärd besparing har emellertid socialstyrelsen
föreslagit betydlig nedsättning i de till arbetsrådets ledamöter, med
undantag av ordföranden, utgående arvodena, enär ledamotskapet i rådet
för samtliga ledamöter utom ordföranden numera vore att anse såsom
en bisyssla.

Arbetsrådet har förklarat sig icke hava något att erinra mot socialstyrelsens
förslag om arbetsrådets bibehållande i dess nuvarande form
och med dess nuvarande uppgifter. Arbetsrådet säger sig dela socialstyrelsens
uppfattning, att rådets verksamhet bör omorganiseras så, att
samtliga ledamotsbefattningar med undantag av ordförandens bleve att
anse såsom bisysslor, med nedsatta arvoden. Under denna förutsättning
skulle rådets ordförande bliva den ende av rådets ledamöter, som hade
full sysselsättning av sin tjänst. De båda övriga utan förslag utsedda
ledamöterna skulle innehava sina befattningar inom rådet allenast som
bisysslor. Under en sådan organisation läte det lätt tänka sig, att rådets

Social styrelsen.

Arbetsrådet.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 55.

ordförande kunde vara stadd på tjänsteresa och ordförandens ställföreträdare
samtidigt upptagen av sin ordinarie befattnings göromål eller av
annan anledning förhindrad att handlägga arbetsrådets ärenden. I en
sådan situation skulle med den föreslagna avfattningen av 10 § 8 mom.
icke finnas någon, som vore kompetent att i brådskande fall meddela
provisoriska beslut enligt 6 eller 7 §. Dylika provisoriska beslut
meddelades för närvarande i avsevärd utsträckning, och det vore uppenbart
att ett betydande behov av sådana beslut förefunnes. För att så
långt ske kunde bereda möjlighet för ifrågavarande snabba beslut hemställde
arbetsrådet, att förevarande lagrum måtte erhålla sådan avfattning,
att behörighet att meddela däri omförmälda beslut måtte tillkomma icke
endast rådets ordförande och dennes ställföreträdare, utan vid förfall
för dem jämväl den utan förslag utsedda ledamot, som rådet därtill
förord nät.

Reservation. Herrar von Sydow och Wijkander hava i reservation mot arbetsrådets
yttrande anfört, att enligt nu gällande lag skulle minst eu av
ledamöterna i rådet vara eu lagkunnig man, vilken fullgjort vad författningarna
föreskriva om dem, som må nyttjas uti domarämbeten. I denna
bestämmelse föresloge rådet icke någon ändring. Om rådets förslag
genomfördes, kunde alltså följden bliva den, att inom rådet lagkunskapen
komme att representeras allenast av en utav de ledamöter, som hade
sin anställning i rådet som en bisyssla. Ett sådant förhållande stode
icke väl tillsammans med den karaktär av högsta domstol, som rådet
för sitt verksamhetsområde både, därigenom att rådets beslut icke kunde
överklagas. Om det framlagda organisationsförslaget skulle genomföras,
borde detta ske under villkor att det stadgades, att rådets ordförande
skall hava fullgiort vad författningarna föreskriva om dem, som må
nyttjas uti domarämbeten.

Departements- Lika med socialstyrelsen finner jag arbetsrådet böra bibehållas, om
dieten. ^n utgifterna för dess verksamhet måste i väsentlig mån nedbringas.
För sådant ändamål synes den ifrågasatta omorganisationen av arbetsrådet
vara att förorda. På sätt arbetsrådet hemställt torde därvid böra
tillses, att icke svårigheter komma att möta vid utverkandet av provisoriska
beslut enligt 10 § 8 mom. Däremot finner jag ej skäl att biträda
den av reservanter inom arbetsrådet yttrade meningen, att ordföranden
i arbetsrådet städse skulle besitta juridisk utbildning. Enligt nu
gällande bestämmelser har icke dylik fordran uppställts och giltig grund
för införande av denna nyhet har ej visats.

Beträffande kostnaderna för tillämpningen av arbetstidslagen kommer
jag att framdeles göra särskild framställning.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 55. 29

Såsom förut nämnts hemställdo riksdagen i skrivelse den 15 juni Riksdagens
1921, nr 341, om utredning angående behovet och arten av reglering
av arbetsförhållandena inom rörelse, som har till ändamål att bereda
sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose
annat därmed jämförligt behov.

Med anledning därav har enligt Kung!. Majds beslut medicinal- sjukvårdsstyrelsen
verkställt utredning angående arbetstidsförhållandena vid sjuk- ans a er''
vårds- och därmed jämförliga anstalter, vilken utredning återgives i socialstyrelsens
betänkande sid. 162—174. Av utredningen synes framgå,
att arbetstidsförhållandena vid dessa anstalter på senare tid undergått
avsevärd förbättring men att ytterligare åtgärder i sådant syfte erfordras.
Medicinalstyrelsen framhåller emellertid, att vissa i utredningen
berörda förhållanden utgjorde ett starkt stöd för styrelsens sedan länge
hysta och uttalade åsikt, att varje bestämmelse om tillämpande å sjukvårdsinrättningar
i allmänhet av en arbetstidslag skulle visa sig synnerligen
olämplig och i vissa fall till och med vara ägnad att högst
betänkligt ingripa störande i dessa inrättningars behöriga drift. Syftet
med nämnda lags tillkomst måste man därför, vad sådana anstalter
beträffade, söka förverkliga på helt andra vägar.

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande sökt anvisa vissa riktlinjer för
motverkande av ännu kvarstående missförhållanden på ifrågavarande område
och har i sådant avseende anfört:

Genom den 6 och 19 juni 1919 vidtagna ändringar i lasaretts- och sjukhusstadgorna
respektive epidemilagen har föreskrivits, att anstaltspersonalen skall vara
så talrik och ha sin tjänstgöring så ordnad, att nödig vila och ledighet beredes
densamma, samt att anstalterna i fråga om personalens arbetsförhållanden skola
stå under överinseende av medicinalstyrelsen. För utövande av nämnda överinseende
har inom medicinalstyrelsen tillsatts eu särskild inspektris över sjuksköterskeväsendet.

Enligt medicinalstyrelsens ovan berörda redogörelse för den verkställda
utredningen rörande personalens vid sjukvårdsanstalterna arbetsförhållanden lära
de här ovan berörda åtgärderna otvivelaktigt ha länt till gynnsamt resultat. I
betraktande härav synes man till motverkande av för lång arbetstid för sjukvårdspersonalen
tillsvidare kunna inskränka sig till att förorda ett fortskridande på
den nu inslagna vägen. De åsyftade bestämmelserna i lasaretts- och sjukstugestadgorna
samt epidemilagen ävensom nämnda inspektris’ verksamhet ha emellertid
endast avseende å den egentliga sjukvårds-, ej å ekonomipersonalen. För
att motverka fallen av missförhållanden i avseende å sistnämnda personals arbetstid,
vilken för övrigt var inbegripen under den första arbetstidslagens reglering,
skulle styrelsen vilja ifrågasätta, huruvida ej jämväl denna personalgrupps arbetsförhållanden
kunde inbegripas under ovan berörda bestämmelser i lasaretts- och
sjukstugestadgorna samt epidemilagen ävensom under medicinalstyrelsens med
hänsyn härtill utövade överinseende.

Medicinal styrelsen.

Departements chefen.

Fattigvårds anstalter.

Social styrelsen.

30 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 55.

Med anledning av socialstyrelsens förslag, att jämväl sjukvårdsinrättningarnas
ekonomipersonals arbetsförhållanden borde ställas under
medicinalstyrelsens överinseende, har medicinalstyrelsen yttrat, att styrelsen
i sådant fall komme att tilläggas en helt ny och för dess hittillsvarande
verksamhet alldeles främmande uppgift, som för närvarande tillkomme
kommunala myndigheter eller deras underlydande delegationer
eller för vars tillgodoseende det vore på annat sätt ordnat. Medicinalstyrelsen
avstyrkte förty bifall till socialstyrelsens förslag i detta hänseende.

Arbetsförhållandena inom sjukvårdsinrättningarna kunna enligt min
mening icke lämnas utan all reglering, även om denna reglering icke
lämpligen bör äga rum i arbetstidslagen. Av utredningen framgår, att
det av medicinalstyrelsen utövade överinseendet över den egentliga sjukvårdspersonalen
medfört välgörande verkningar för denna personal. Anledning
förefinnes alltså att anordna en liknande tillsyn även för ekonomipersonalen.
Huruvida denna tillsyn bör uppdragas å medicinalstyrelsen,
därom hava såsom ovan anförts yppat sig delade meningar. Det synes
ligga närmast till hands att ålägga medicinalstyrelsen denna uppgift,
men torde frågan härom böra göras till föremål för vidare övervägande.

Beträffande arbetstidsförhållandena vid fattigvårds- och därmed jämförliga
anstalter har av statens fattigvårdsinspektör verkställts Utredning,
vilken finnes återgiven å sid. 175—186 i socialstyrelsens betänkande.
Fattigvårdsinspektören har anfört, att den företagna utredningen syntes
vittna om, att åtgärder borde vidtagas i och för en reglering av arbetstiden
för personalen vid fattigvårds- och liknande anstalter. Visserligen
hade förhållandena väsentligt förbättrats under senare år, och i ett stort
antal samhällen funnes ingen anledning till anmärkning mot arbetstidens
längd. Men å andra platser, särskilt å landsbygden, tarvades ännu förkortning
av arbetstiden och införande av stadgad ledighet. Detta gällde,
såsom från flera håll framhållits, framför allt de små och medelstora
anstalterna, där svårigheter av ekonomisk och organisatorisk art särskilt
gjorde sig gällande vid arbetstidens reglering. Beträffande de åtgärder,
som kunde och borde vidtagas i nämnda syfte, syntes en nära nog enhällig
uppfattning förefinnas därom, att frågan ej lämpligen kunde lösas
genom tillämpning av arbetstidslagen. Fattigvårdsinspektören har på
anförda skäl förklarat sig dela denna uppfattning.

Socialstyrelsen anför i sitt yttrande:

I fråga om fattigvårdsanstalterna stå de, i den mån de tillhöra den offentliga
fattigvården, enligt lagen om fattigvården imder tillsyn av vederbörande läns -

Kung]. Maj:ts Proposition Nr SS.

styrelser, och utövas denna tillsyn av särskilda tjänstemän, fattigvårdskonsulenterna,
vilka i sin ordning äro underställda statens fattigvårdsinspektör. Enligt
43 § i nämnda lag ha utövarna av berörda tillsyn att vaka över, att fattigvården
»ändamålsenligt ordnas och handliaves, så att de behövande komma i åtnjutande
av det underhåll och den vård. som omständigheterna påkalla». I instruktionen
för statens fattigvårdskonsulenter, § 9: 1, bemyndigas konsulenterna verka för
bl. a., »att vid anstalterna finnes anställd tillräcklig och för sina uppgifter lämplig
personal». Av nu återgivna båda bestämmelser framgår, att statens tillsyn å
fattigvården icke är främmande för frågorna om fattigvårdsanstalternas personaltillgång
eller det förhållande, som vanligen i främsta rummet är bestämmande
för personalens arbetstid. Med hänsyn härtill synes det ligga nära till hands
att reagera mot fallen av oskäligt lång arbetstid för fattigvårdspersonalen på sätt
liknande det, som gäller för sjukvårdspersonalen.

Socialstyrelsen har med stöd av vad sålunda anförts ifrågasatt, att
bestämmelserna rörande statens tillsyn å fattigvården skulle kompletteras
på det sätt, att de gåve berörda tillsyns utövare befogenhet att verka
till förbättring av arbetsförhållandena för fattigvårdsanstalternas personal,
liksom medicinalstyrelsen beträffande sjukvårdspersonalen.

Fattigvårdsinspektören har tillstyrkt socialstyrelsens förslag och därvid
anfört, att det bästa resultatet torde vinnas, om genom statens fattigvårdsinspektör
efter samråd med bl. a. fattigvårdskonsulenterna utsändes
anvisningar, vari uppmärksamheten fästes på att en för så väl de vårdbehövande
som personalen lämplig arbetstidsindelning borde komma till
stånd. Men även vid fattigvårdsinspektörens och fattigvårdskonsulenternas
resor och besök i kommunerna syntes anvisningar i ifrågavarande
riktning kunna lämnas.

Lika med myndigheterna finner jag arbetstiden inom fattigvårdsanstalterna
icke lämpligen böra regleras i den allmänna arbetstidslagen.
De av socialstyrelsen och fattigvårdsinspektören föreslagna åtgärderna
till förbättring av arbetsförhållandena förefalla lämpliga; och anhåller
jag att senare få anmäla frågan till behandling.

Med hänsyn till sin egenskap av uppsiktsmyndighet över alkoholistvården
har socialstyrelsen låtit verkställa en undersökning av arbetstidsförhållandena
för personalen inom ett antal, staten icke tillhöriga alkoholistanstalter.
Av undersökningen har framgått bl. a., att den dagliga
arbetstiden varierar mellan 8 och 14 timmar med en mycket utpräglad
koncentration vid 10 timmar. Bestämd söndagsledighet förekommer endast
i mindre omfattning och ledighet på vardag blott i några få fall.
Däremot synes semester vara rätt allmänt förekommande.

För att åvägabringa förbättring av arbetstidsförhållandena i de fall,
där så kan finnas påkallat, har styrelsen ifrågasatt att gå tillväga på

Fattigvårds inspektören.

Departements chefen.

Alkoholist anstalter.

Social styrelsen.

Departements chefen.

32 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 55.

enahanda sätt som beträffande fattigvårdsanstalterna, och skulle detta
kunna komma till uttryck i instruktionen den 17 december 1915 för
uppsiktsmyndigheten över alkoholistvården.

Vad socialstyrelsen hemställt i fråga om alkoholistanstalterna synes
mig böra iakttagas. Beträffande arbetstiden inom övriga slag av anstalter,
vilka icke skulle beröras av här förut ifrågasatta åtgärder, finner jag,
på sätt socialstyrelsen även anfört, att något ingripande från Kungl. Maj:ts
sida icke för närvarande bör äga rum. Givetvis måste emellertid arbetstidsförhållandena
i dessa anstalter medelbart röna inverkan ej blott av
den allmänna förkortning av arbetstiden, som arbetstidslagen medfört,
utan även av de av mig ifrågasatta åtgärderna i avseende å de mera
betydande grupperna av aUstalter.

Sedan departementschefen därefter uppläst ett i enlighet med ovan
angivna grunder inom departementet upprättat förslag till lag om arbetstidens
begränsning, hemställer departementschefen, att lagrådets utlåtande
över nämnda förslag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,
inhämtas medelst utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.

Ur protokollet:

Herman Hultkrantz.

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 55.

Bilaga.

Förslag

till

lag om arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas, som följer:

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,
så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vatten avledning eller annat
dylikt särskilt arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller företaget till arbete
för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare.

Från lagens tillämpning undantagas dock

al arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana
förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över
arbetets anordnande,

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj,

c) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan
förläggas till bestämda tider,

d) arbete, som bedrives av staten,

e) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård,

f) skeppstjänst, som omförmäles i lagen om arbetstiden å svenska
fartyg, ävensom fiske,

bedrivas såsom självständiga företag, ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel,
ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk,

i) arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten
för allmän trafik,

j) arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong
eller badinrättning,

k) sådant arbete i hotell, restaurang eller kaférörelse, som är att
hänföra till allmänhetens direkta betjänande, samt

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 43 höft. (Nr 55.)

uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed
ligt behov,

g) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är att

hänföra till skogsarbete, ävensom flottning,

h) jordbruk jämte sådana därtill hörande binäringar, vilka icke

200 23 5

Kungl. Maj.is Proposition Nr ''55.

1) arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas
i hans bostad.

2 i Såsom

arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas
verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning,
ritare, bokhållare eller därmed jämställd person,
kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde.

3 §•

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den,
vars rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida
visst arbete är att hänföra till sådant, varå denna lag äger tillämpning,
eller huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare.

I annan fråga rörande lagens tillämpning, än som i första stycket
avses, har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare,
yrkesinspektör eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

4 §’ .

5 §•

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 55.

gränsas så, att den i genomsnitt för viss angiven tidrymd kommer att
uppgå till högst 48 timmar i veckan.

2 mom. Finnes arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund
av synnerliga skäl böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må
arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva därlör erforderligt
undantag.

6 §•

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd
därtill sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet
att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när
densamma i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

7 §•

Kung1. May.ts Proposition Nr 55.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 6 §, med
hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete
utöver tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts med stöd av 5 §,
vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton år, för
högst 40 timmar under loppet av en kalendermånad och 200 timmar
under loppet av ett kalenderår.

3 mom. År ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må
sådan, dock för högst 30 timmar under loppet av en kalendermånad och
120 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av arbetsrådet.

4 mom. På arbetsrådet ankommer att pröva i vad mån den, som
fyllt sexton men ej aderton år, må användas till arbete, som avses i
denna paragraf.

8 §''

Åro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,
som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst
verksamhetsområde, ense om viss eftergift i något avseende, varom stadgas
i 5 § eller 7 § 3 mom., må Konungen på framställning av arbetsrådet
eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må inom verksamhetsområdet
i fråga allmänt tillgodonjutas.

9 §•

Rörande arbetares användande till arbete enligt 6 eller 7 § åligger
det arbetsgivaren att senast den första dagen i näst därpå följande
vecka eller, därest då icke kan avgöras, huruvida arbetstiden är att hänföra
till sådan som avses i nämnda paragrafer, så snart sådant kan bedömas,
göra anteckning i särskild journal, upprättad enligt formulär,
som fastställes av arbetsrådet, eller ock på annat av nämnda myndighet
godkänt sätt. Ifråga om sådan förlängd arbetstid, som avses i 7 §
1 mom., är dock arbetsgivaren icke pliktig göra dylik anteckning, där
arbetstiden finnes behörigen upptagen å det i 11 § 2 mom. föreskrivna
arbetstidsschema.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller 7 § skall biläggas journalen å
det arbetsställe, beslutet rör, och skall journalen jämte bilagda beslut
förvaras å arbetsstället under minst 3 år, räknat beträffande journalen

Kungl. Majds Proposition Nr 55.

•51

från den tid, då sista anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet
från detsammas datum.

10 §.

1 mom. Arbetsrådet består av minst sju ledamöter, utsedda av
Konungen för en tid av två år i sänder. Av ledamöterna skola utses
två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare,
vilkas medlemmar sysselsätta tillhopa minst 50,000 arbetare, samt
två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetare,
som räkna minst 50,000 medlemmar. För nämnda fyra ledamöter skola
i enahanda ordning utses minst dubbelt så många suppleanter. Förslag,
som ovan sägs, skall, för att vinna avseende, upptaga minst dubbelt så
många personer som de, vilka skola med ledning av förslaget förordnas
till ledamöter eller suppleanter. Har förslag icke avgivits, varde förordnande
ändock av Konungen meddelat.

2 inom. Ledamot eller suppleant, som i 1 mom. avses, skall vara
svensk medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen
innehavas av den,

som står under förmynderskap,

som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd
till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest
på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning
eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd,
varom sist förmäles, eller som är under framtiden ställd för brott,
vilket kan medföra sådan påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att föra ändras talan inför rätta.

3 mom. Mot ledamot av arbetsrådet gälla samma jäv, som i rättegångsbalken
stadgas i fråga om domare.

4 mom. Har ledamot eller suppleant, som representerar arbetsgivare
eller arbetare, åtagit sig uppdraget, äge han ej att varda därifrån
entledigad, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Avsägelse
av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår ledamot eller suppleant, förordnar Konungen för återstående

38 Kungl. Maj.is Proposition Nr 55.

delen av den tid, för vilken den avgångne varit förordnad, annan ledamot
eller suppleant.

6 mom. Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras av
fem ledamöter, så ock av fyra, där de äro om beslutet ense. Ej må flera
än sju ledamöter deltaga i behandlingen av ärende inför arbetsrådet.

Vid besluts fattande skola lika antal representanter för arbetsgivare
och arbetare samt minst eu lagfaren ledamot bland dem, som utsetts
utan förslag, närvara.

7 mom. Vid handläggning av annat på arbetsrådet ankommande
ärende rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än sådant,
som avses i 5 § 4 mom. senare stycket eller 8 §, bör rådet i regel ej
blott bereda vederbörande arbetsgivare och arbetare tillfälle att yttra sig
utan även på lämpligt sätt söka samråd med representanter för arbetsgivare
och arbetare inom verksamhetsområdet i fråga. Beslut, som avses i 7 §
4 inom., skall, såvitt möjligt, fattas efter samråd med socialstyrelsen.

Till utredning av ärende må arbetsrådet låta vid allmän underrätt
höra vittnen och sakkunniga. Finner arbetsrådet sådan åtgärd nödig,
äger rådet därom göra framställning hos den underrätt, inom vars område
den, som skall höras, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig,
och varde denne genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad.
Ilätten äger tillägga vittne och sakkunnig ersättning med vad som prövas
skäligt. Sedan förhöret hållits, skall rätten tillställa arbetsrådet protokoll
däröver.

Kostnaderna för förhör, som ovan sägs, bestridas av allmänna medel.
Arbetsrådets beslut och utlåtanden meddelas avgiftsfritt.

8 mom. Beslut, som enligt 6 eller 7 § ankommer på arbetsrådet,
må i brådskande fall meddelas av dess ordförande eller vid förfall för
ordföranden av hans ställföreträdare eller, om jämväl denne är hindrad,
av den återstående utan förslag utsedde ledamoten. Har beslut i sådan
ordning meddelats, t-age arbetsrådet vid sitt första därefter följande
sammanträde under omprövning, huruvida beslutet skall äga bestånd.

9 mom. Arbetsrådet äger att, när skäl därtill föreligga, i avbidan
på närmare utredning meddela beslut, som gäller endast tills vidare.

10 mom. Över arbetsrådets beslut må klagan ej föras.

11 mom. Närmare föreskrifter angående avgivande av förslag, som i
1 mom. sägs, och om arbetsrådets verksamhet må meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 55.

11 §.

1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionens
befattningshavare; och skall därvid i tillämpliga delar
lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden
av lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912.

2 mom. Å arbetsställe, där sådant arbete, som avses i 15 § lagen
om arbetarskydd, bedrives på stadigvarande sätt, skall å lämplig plats
finnas anslagna ej mindre denna lag än även arbetstidsschema, angivande
när arbetet börjar och slutar eller, där arbetet bedrives med skiftlag,
när arbetet börjar och slutar för varje sådant lag, ävensom såvitt möjligt
början och slut för varje rast, varigenom arbetet avbrytes.

12 §.

13 §.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i
anteckning, som avses i 9 §, straffes med böter från och med femtio
till och med ettusen kronor.

14 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan
är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid
allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 55.

15 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna
lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

16 §.

17 §•

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande
användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning
lända till efterrättelse.

1) Denna lag träder i kraft den 1 januari 1924 samt gäller till
och med den 31 december 1926; skolande i fråga om sådan under tiden
för lagens giltighet begången förseelse, som avses i 12 eller 13 §, vad i
lagen är stadgat fortfara att gälla även efter sistnämnda dag.

2) Vederbörande myndighet äger att jämväl innan denna lag trätt
i kraft vidtaga åtgärd, som avses i 5, 7 eller 8 §.

3) Eftergifter, som beviljats med stöd av lagen den 17 oktober
1919 om arbetstidens begränsning eller motsvarande lag den 22 juni
1921, skola fortfarande äga giltighet, intill dess den för eftergiftens tillgodonjutande
bestämda tiden utlupit eller ock eftergiften återkallats av
vederbörande myndighet.

. Kung!. Maj-.ts Proposition Nr 55.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj-.ts
lagråd den 9 februari 1923.

Närvarande:

Justitierådet Sundberg, regeringsrådet Thulin, justitierådet Stenberg,
justitierådet Koersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26 januari
1923, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle, för
det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över upprättat
förslag till lag om arbetstidens begränsning.

Förslaget, som linnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av byråchefen för lagärenden i socialdepartementet, hovrättsrådet
Willand Aschan.

Lagrådet avgav följande yttrande:

Såsom framgår av handlingarna i ärendet, har det icke varit möjligt
att i fråga om hittills hos oss gällande provisoriska lagstiftning angående
arbetstidens begränsning åstadkomma sådan utredning, att därav kan
hämtas tillförlitlig ledning för bedömande av huruvida de olägenheter
lagen ostridigt medfört uppvägas av dess gagneliga verkningar. Under
sådana omständigheter och med hänsyn jämväl därtill att ej heller utomlands
frågan om arbetstidens begränsning i allmänhet vunnit definitiv
lösning, anser sig lagrådet böra tillstyrka förlängning av lagstiftningen,
på sätt med det föreliggande förslaget avses, intill utgången av år 1926;
och finner lagrådet de särskilda bestämmelserna i förslaget giva anledning
till allenast följande erinringar.

3 §•

Då det ansetts lämpligt tillerkänna yrkesinspektör rätt att påkalla
arbetsrådets avgörande eller utlåtande i vissa uti paragrafen omförmälda
frågor, torde sådan rätt ock böra tilläggas övriga i 23 § av lagen den
29 juni 1912 om arbetarskydd angivna tillsynsorgan eller, i varje fall,
den med yrkesinspektör likställde bergmästaren.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 43 käft. (Nr 55.)

200 23 6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 55,

7 §•

Med hänsyn till vad arbetsrådet anfört finner sig lagrådet böra
ifrågasätta, huruvida icke högsta antalet enligt 2 mom. tillåtna övertidstimmar
under loppet av en kalendermånad må bestämmas till 50; härigenom
lärer icke vara att befara ett äventyrande av lagens karaktär
eller dess effektivitet.

9 §•

Den i paragrafens första stycke föreslagna rätten för arbetsgivare
att rörande arbetares användande till arbete enligt 6 eller 7 § göra anteckning
annorledes än i särskild journal torde föranleda vissa jämkningar
i andra stycket av paragrafen.

Det under 3) i slutbestämmelserna upptagna stadgandet bör omredigeras
med hänsyn därtill att eftergift, som beviljats enligt 1919 eller
1921 års arbetstidslag, ej kan avse tid utöver den 31 december 1923.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ta Proposition Nr 55.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 februari 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Svensson, Hansson, Åkerman,
Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Lindqvist, lagrådets den
9 februari 1923 avgivna utlåtande över det den 26 januari 1923 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om arbetstidens begränsning och anför
därvid:

Lagrådet har ifrågasatt, att icke blott yrkesmspektör utan aven
övriga i 23 § av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd angivna
tillsynsorgan eller, i varje fall, den med yrkesinspektör likställde bergmästaren
skulle tillerkännas rätt att påkalla arbetsrådets avgörande eller
utlåtande i vissa uti 3 § av det remitterade förslaget omförmälda frågor.

Ehuru medgivandet av sådan rätt åt bergmästare icke torde bliva
av någon större praktisk betj^delse — ärenden rörande gruvarbete lära
nämligen hittills knappast i nämnvärd utsträckning varit föremål för
arbetsrådets prövning — har jag likväl för vinnande av likformighet
funnit lagrådets anmärkning i denna del böra beaktas. Att därjämte
utsträcka nämnda rätt även till de i förstnämnda lagrum omförmälda
underinspektörerna och kommunala tillsynsorgan en synes däremot icke

böra ifrågakomma. .

Lagrådet har vidare ifrågasatt, huruvida icke högsta antalet enligt
7 § 2 mom. tillåtna övertidstimmar under loppet av en kalendermånad
kunde bestämmas till 50.

Vad lagrådet anfört har icke förmått rubba min redan vid ärendets
tidigare föredragning uttalade mening, att det med hänsyn till lagens
effektivitet icke är tillrådligt att medgiva eu så stor frihet med avseende
å användande av övertid som nu ifrågasatts. Jag kan alltså icke tillstyrka,
att denna anmärkning föranleder ändring i det remitterade förslaget.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 55.

I övrigt hava de av lagrådet framställda erinringarna vunnit beaktande.

Sedan departementschefen härefter i erforderliga delar uppläst det
i enlighet med det avgivna yttrandet avfattade förslaget till lag om
arbetstidens begränsning, hemställer departementschefen, att förslaget måtte
jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Cour. Falkenberg.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1923.

F O R S L A Gr

TILL REVIDERAD

LAG OM ARBETSTIDENS BEGRÄNSNING

JÄMTE

UTREDNINGAR

RÖRANDE

ARBETSTIDSLAGSTIFTNINGENS VERKNINGAR
OCH ARBETSTIDSFÖRHÅLLANDENA
INOM VISSA YRKEN

AVGIVNA AV

K. SOCIALSTYRELSEN

DEN 29 SEPTEMBER 1922

STOCKHOLM 1922

KCNGL. BOKTBYCKEBIET. P. A. NOBSTEDT & SÖNEfi

222653

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Underdånig skrivelse...... 1

Förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning.............. 5

Motivering................ . .............13

Reservationer:

a) av herrar Bergsten och Järte...................31

b) av herr von Sydow.......................35

c) av herr Johanson........................35

Undersökning rörande dttatimmarslag ens ekonomiska och sociala verkningar, verkställd

av socialstyrelsen....... 37

Specialundersökning rörande arbetstidslagens ekonomiska verkningar inom industrien, av

kommerskollegium....................*.....117

Arbetstidsförhållandena vid sjukvårds- och därmed jämförliga anstalter, utredning verkställd
av medicinalstyrelsen.....................162

Arbetstidsförhållandena vid fattigvårds- och därmed jämförliga anstalter, utredning verkställd
av statens fattigvårdsinspektör.................175

Bilagor:

Bil. 1. Frågeformulär, använda vid socialstyrelsens utredning........1*

2. Inkomna utlåtanden till socialstyrelsens utredning (i urval)......15*

3. översikt över arbetsrådets beslut i fråga om tillämpningen av lagen om

arbetstidens begränsning den 22 juni 1921 97*

Stockholm den 29 september 1922.

Till KONUNGEN.

Den 22 juni 1921 anbefallde Kungl. Maj:t socialstyrelsen att verkställa
en av riksdagen i skrivelse, nr 341 för samma år, begärd allsidig
utredning beträffande dels arbetstidslagens verkningar och dess anpass 1—222653.

ning efter den internationella lagstiftningen och dels behovet och arten
av reglering av arbetsförhållandena inom de verksamhetsgrenar, som omförmäldes
i 5 § a) av ett till propositionen nr 359 till samma års riksdag
fogat lagförslag, d. v. s. rörelser, som ha till ändamål att bereda sjukvård,
fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat
därmed jämförligt behov. Därjämte anbefalldes styrelsen att verkställa
berörda utredning i så god tid, att densamma kunde läggas till grund
för det förslag till ny lag om arbetstidens begränsning, som kunde komma
att föreläggas 1923 års riksdag, samt att vid utredningens verkställande
samråda, i vad rörde arbetstidslagens ekonomiska verkningar med kommerskollegium,
i fråga om lagens anpassning efter den internationella
lagstiftningen med Sveriges delegation för det internationella socialpolitiska
samarbetet och beträffande sjukhuspersonalens arbetsförhållanden
med medicinalstyrelsen.

I underdånig skrivelse den 10 mars 1922 framlade socialstyrelsen
plan för utredningen samt begärde medel till bestridande av vissa med
utredningen förenade kostnader. Därjämte ifrågasatte emellertid styrelsen
på anförda skäl, huruvida icke utredningen borde uppskjutas. Med anledning
av nu berörda skrivelse och en framställning från kommerskollegium,
vari närmare redogjordes för den på kollegium efter överenskommelse
med socialstyrelsen ankommande delen av utredningen och begärdes
visst för dess utförande erforderligt anslag, ställde Kungl. Maj:t
den 24 mars 1922 till nämnda båda ämbetsverks förfogande tvenne belopp
av högst 11,000, resp. 18,000 kronor till bestridande av de med den
anbefallda utredningens fullföljande förenade särskilda kostnader utom
tryckningskostnader. Vidare uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att
med ledning av utredningens resultat jämte övriga föreliggande omständigheter
utarbeta och före den 1 september 1922 inkomma med förslag
till lagstiftning om arbetstidens begränsning att gälla från och med ingången
av år 1924.

Efter därom av socialstyrelsen gjord framställning beslöt Kungl.
Maj:t den 9 juni 1922 dels anbefalla medicinalstyrelsen att i socialstyrelsens
ställe verkställa den del av ifrågavarande utredning, vilken avser
arbetstidsförhållandena inom rörelser, som ha till ändamål att bereda

sjukvård eller att tillgodose därmed jämförligt behov, dels och förordna,
att inom socialdepartementet skulle verkställas den del av utredningen,
vilken hade till föremål arbetstidsförhållandena inom de verksamhetsgrenar,
som ha till uppgift att bereda fattigvård eller att tillgodose annat
därmed jämförligt behov. Tillika föreskrevs, att redogörelser för nu åsyftade
undersökningar skulle, jämte de yttranden och förslag, vartill de kunde
föranleda, före den 1 augusti 1922 överlämnas till socialstyrelsen för beaktande
vid fullgörandet av det styrelsen genom ovannämnda nådiga beslut
den 22 juni 1921 och den 24 mars 1922 meddelade uppdraget.

Nämnas bör måhända i detta sammanhang, att socialstyrelsen, som
är tillsynsmyndighet för alkoholistvården, verkställt en särskild undersökning
rörande arbetstidsförhållandena för personalen vid anstalter, tillhörande
nu berörda vårdområde.

För anordnande och utförande av den anbefallda utredningen,
vilken i enlighet med ovan anförda nådiga föreskrifter till olika delar
verkställts av socialstyrelsen, kommerskollegium och medicinalstyrelsen
samt inom socialdepartementet, lämnas upplysningar i samband med
redogörelserna för resultaten av utredningens olika delar.

På begäran av socialstyrelsen har inom arbetsrådet utarbetats en
översikt över rådets beslut i fråga om tillämpningen av lagen om arbetstidens
begränsning, omfattande tiden 1 juli 1921—30 juni 1922, vilken
översikt bifogas såsom bil. 3.

I fråga om den svenska lagstiftningens anpassning efter den internationella
arbetstidsregleringen har styrelsen samrått med Sveriges delegation
för det internationella socialpolitiska samarbetet.

För att efter samråd med kommerskollegium tagas i övervägande
vid fullgörande av ovan omförmälda styrelsen meddelade uppdrag
har genom nådigt beslut den 21 juni 1922 till styrelsen överlämnats
tvenne av gruvarbetstidssakkunniga avgivna betänkanden angående behovet
av kortare arbetstid vid gruvarbete under jord, respektive ovan jord
i de nordligaste delarna av landet.

Likaledes har genom nådigt beslut den 18 september 1922 till
socialstyrelsen remitterats ett av landsorganisationens åttonde kongress
gjort uttalande rörande lagen om arbetstidens begränsning.

Sedan den anbefallda utredningen numera till sina olika delar
slutförts och socialstyrelsen i samband därmed utarbetat förslag till
några ändringar i- förevarande lagstiftning, får styrelsen härmed överlämna
förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning, åtföljd av
bl. a. redogörelser för de olika undersökningar, varpå utredningen uppdelats.

Ovan berörda till styrelsen remitterade betänkanden av gruvarbetstidssakkunniga
och framställning av landsorganisationens kongress återsändas
härmed.

I detta ärendes handläggning ha deltagit generaldirektören Huss,
byråcheferna Bergsten, Furst, Järte och Molin, tillförordnade byråchefen
Nyström samt socialfullmäktige von Sydow och Johanson.

Mot styrelsens beslut i fråga om det föreliggande lagförslaget ha
anmälts reservationer av herrar Bergsten och Järte, von Sydow samt
Johanson.

A. MOLIN.

Underdånigst
GUNNAR HUSS.

Förslag

till

lag om arbetstidens begränsning.

--— förordna som följer:

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke»
så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller anna^
dylikt särskilt arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller företaget till arbete
för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare.

Från lagens tillämpning undantagas dock

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana
förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över
arbetets anordnande,

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj,

c) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan
förläggas till bestämda tider,

d) arbete, som bedrives av staten, .

e) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård,
uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt
behov,

f) skeppstjänst, som omförmäles i lagen om arbetstiden å svenska
fartyg, ävensom fiske,

g) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är att
hänföra till skogsarbete, ävensom flottning,

b) jordbruk jämte sådana därtill börande binäringar, vilka icke
bedrivas såsom självständiga företag, ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel,
ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk,

i) arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten
för allmän trafik,

j) arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong
eller badinrättning, samt

k) sådant arbete i hotell, restaurang eller kaférörelse, som är att
hänföra till allmänhetens direkta betjänande,

l) arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas
i hans bostad.

2 §•

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas
verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning,
ritare, bokhållare eller därmed jämställd person,
kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde.

3 §•

På begäran av domstol eller den, vars rätt därav beröres, åligger
det arbetsrådet att avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant,
varå denna lag äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare
är att enligt lagen räkna såsom arbetare''.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i
första stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet,
när part sådant äskar eller domstolen finner det nödigt; och må slutligt
utslag av domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen
tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning, än som i första stycket
avses, har arbetsrådet att på begäran av domstol eller den, vars rätt av
frågan beröres, avgiva utlåtande.

4 §•

5 §•

1 mom. Är för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån beroende
av årstiden eller väderleken eller är den på grund av annat förhållande
av växlande längd, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, med -

giva, att arbetstiden, med avvikelse från vad i 4 § stadgas, allenast begränsas
så, att den i genomsnitt för viss angiven tidrymd kommer att
uppgå till högst 48 timmar i veckan.

2 mom. Finnes arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund
av synnerliga skäl böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet,
i den mån så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undantag.

3 mom. Beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare
tid eller medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål
av synnerligen stort allmänt intresse, må arbetsrådet, i den mån så prövas
påkallat, medgiva undantag från de i 4 § angivna begränsningar.

4 mom. Skulle i annat fall, än som avses i 1, 2 eller 3 mom.,
undantag från bestämmelse i 4 § prövas påkallat till undvikande av allvarligt
missförhållande, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

6 §•

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej
kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom,
må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,
användas till arbete utöver tid, som finnes angiven i 4 § eller
kan hava bestämts med stöd av 5 §. Om sådant arbete samt dess
anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast
inom två dygn från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd
därtill sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet
att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när
densamma i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

7 §•

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 6 §,
med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare
till arbete utöver tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts med
stöd av ^ 5 §, vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt
aderton år, för högst 40 timmar under loppet av en kalendermånad och
200 timmar under loppet av ett kalenderår.

3 mom. Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må
sådan, dock för högst 30 timmar under loppet av eu kalendermånad och
150 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av arbetsrådet.

4 mom. På arbetsrådet ankommer att pröva i vad mån den, som
fyllt sexton men ej aderton år, må användas till arbete, som avses i
denna paragraf.

5 mom. I fråga om arbetares skyldighet att utföra arbete, som
avses i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren
överenskommet, men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetaren
genom användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning
eller ohälsa.

8 §•

Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,
som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst
verksamhetsområde, ense om viss eftergift i något avseende, varom stadgas
i 5 § eller 7 § 3 mom., må Konungen på framställning av arbetsrådet
eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må inom verksamhetsområdet
i fråga allmänt tillgodonjutas.

9 §•

Rörande arbetares användande till arbete enligt 6 eller 7 § åligger
det arbetsgivaren att senast den första dagen i näst därpå följande vecka
eller, där tidslängden för sadant användande ej inom nämnda frist låter
sig bestämma, snarast möjligt därefter gorå anteckning i särskild journal
upprättad enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet, eller ock på
annat av nämnda myndighet godkänt sätt. I fråga om sådan förlängd
arbetstid, som avses i 7 § 1 mom., är dock arbetsgivaren icke pliktig
gorå dylik anteckning, där arbetstiden finnes behörigen upptagen å det
i 11 § 2 mom. föreskrivna arbetstidsschema.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 och 7 § skall biläggas journalen å
det arbetsställe, beslutet rör, och skall journalen jämte bilagda beslut
förvaras å arbetsstället under minst 3 år, räknat beträffande journalen

från den tid, då sista anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet
från detsammas datum.

10 §.

1 mom. Arbetsrådet består av minst sju ledamöter, utsedda av
Konungen för en tid av två år i sänder. Av ledamöterna skola utses
två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare,
vilkas medlemmar sysselsätta tillhopa minst 50,000 arbetare, samt
två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetare,
som räkna minst 50,000 medlemmar. För nämnda fyra ledamöter skola
i enahanda ordning utses minst dubbelt så många suppleanter. Förslag,
som ovan sägs, skall, för att vinna avseende, upptaga minst dubbelt så
många personer som de, vilka skola med ledning av förslaget förordnas
till ledamöter eller suppleanter. Har förslag icke avgivits, varde förordnande
ändock av Konungen meddelat.

2 mom. Ledamot eller suppleant, som i 1 mom. avses, skall
vara svensk medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må
befattningen innebavas av den,

som står under förmynderskap,

som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd
till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller
eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän
befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är
dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är under framtiden
ställd för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför rätta.

3 mom. Mot ledamot av arbetsrådet gälla samma jäv, som i rättegångsbalken
stadgas i fråga om domare.

4 mom. Har ledamot eller suppleant, som representerar arbetsgivare
eller arbetare, åtagit sig uppdraget, äge han ej att varda därifrån
entledigad, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda.
Avsägelse av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår ledamot eller suppleant, förordnar Konungen för återstående

2—222663.

delen av den tid, för vilken den avgångne varit förordnad, annan ledamot
eller suppleant.

6 mom. Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras av
fem ledamöter, så ock av fyra, där de äro om beslutet ense. Ej må
flera än sju ledamöter deltaga i behandlingen av ärende inför arbetsrådet.

Vid besluts fattande skola lika antal representanter för arbetsgivare
och arbetare samt minst en lagfaren ledamot bland dem, som utsetts
utan förslag, närvara.

Till utredning av ärende må arbetsrådet låta vid allmän underrätt
höra vittnen och sakkunniga. Finner arbetsrådet sådan åtgärd nödig,
äger rådet därom göra framställning hos den underrätt, inom vars område
den, som skall höras, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig, och
varde denne genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad.
Rätten äger tillägga vittne och sakkunnig ersättning med vad som prövas
skäligt. Sedan förhöret hållits, skall rätten tillställa arbetsrådet protokoll
däröver.

Kostnaderna för förhör, som ovan sägs, bestridas av allmänna medel.
Arbetsrådets beslut och utlåtanden meddelas avgiftsfritt.

8 mom. Beslut, som enligt 6 eller 7 § ankommer på arbetsrådet,
må i brådskande fall meddelas av dess ordförande. Har detta skett,
tage arbetsrådet vid sitt första därefter följande sammanträde under
omprövning, huruvida beslutet skall äga bestånd.

9 mom. Arbetsrådet äger att, när skäl därtill föreligga, i avbidan
på närmare utredning meddela beslut, som gäller endast tills vidare.

10 mom. Över arbetsrådets beslut''må klagan ej föras.

11 mom. Närmare föreskrifter angående avgivande av förslag, som
i 1 mom. sägs, och om arbetsrådets verksamhet må meddelas av
Konungen.

11 §.

1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionens
befattningshavare; och skall därvid i tillämpliga delar lända
till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden
av lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912.

2 mom. k arbetsställe, där sådant arbete, som avses i 15 § lagen
om arbetarskydd, bedrives på stadigvarande sätt, skall å lämplig plats
finnas anslagna ej mindre denna lag än även arbetstidsschema, angivande
när arbetet börjar och slutar eller, där arbetet bedrives med skiftlag,
när arbetet börjar och slutar för varje sådånt lag, ävensom såvitt möjligt
början och slut för varje rast, varigenom arbetet avbrytes.

12 §.

13 §.

Försummar arbetsgivare, att fullgöra anmälningsskyldighet, som
föreskrives i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 9 § eller 11 § 2 mom.
åligger honom, straffes med böter från och med fem till och med femhundra
kronor.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i
journal, som avses i 9 §, straffes med böter från och med femtio till
och med ettusen kronor.

14 §.

Förseelser mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan
är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid
allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

15 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna
lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

16 §.

17 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande
användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning
lända till efterrättelse.

2) Vederbörande myndighet äger att jämväl innan denna lag trätt
i kraft vidtaga åtgärd, som avses i 5, 7 eller 8 §.

Motivering.

Den första, år 1919 utfärdade lagen om arbetstidens begränsning
betecknades av statsmakterna såsom en försökslagstiftning, och kom denna
uppfattning till uttryck genom en bestämmelse, att lagen skulle upphöra
att gälla med den 31 december 1923. Lagen fick vid den revision, som
den undergick år 1921, behålla sin provisoriska karaktär, men beslöt riksdagen
i samband med den reviderade lagens antagande att, såsom förut
berörts, hos Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig utredning rörande bl. a.
lagens verkningar och dess anpassning efter den internationella regleringen
i ämnet, vilken utredning sedermera uppdragits åt socialstyrelsen,
i vissa avseenden under samverkan med vissa andra statsinstitutioner.

Sedan styrelsen, som i förhoppning om den ekonomiska krisens avtagande
i det längsta undanskjuta berörda utredning, vid början av
innevarande år upptagit arbetet därmed, fann sig styrelsen, såsom jämväl
förut berörts, tveksam, huruvida de föreliggande förhållandena erbjödo
lämpliga förutsättningar för utredningen. Oavsett att utredningen måste
bli mindre tillförlitlig redan till följd därav, att densamma huvudsakligen
måste grunda sig ej på fakta utan på omdömen om fakta, komme nämligen
de senaste årens abnorma och växlande konjunkturer samt konflikter
på arbetsmarknaden att i hög grad förringa värdet av de jämförelser,
varpå utredningen väsentligen skulle bygga. Vidare skulle det möta
synnerlig svårighet att avgöra, huruvida och i vad mån genomförda förändringar
blivit vidtagna för att kompensera den av lagen påkallade
arbetstidsförkortningen eller för att främja driftens rationella utveckling.
Slutligen skulle enligt styrelsens förmenande arbetstidslagstiftningens verkningar
icke rätteligen kunna bedömas så snart efter denna lagstiftnings
ikraftträdande.

Av styrelsen påpekades även, att frågan om nämnda lagstiftnings
anpassning efter den internationella regleringen ej lämpligen kunde avgöras
nu, då det vore ifrågasatt, att Washingtonkonventionen angående
arbetstidens begränsning skulle göras till föremål för revision.

Kungl. Maj:t delade emellertid ej socialstyrelsens tveksamhet utan
ålade, såsom förut omnämnts, styrelsen att med ledning av utredningens

Revisions uppdraget.

resultat före den 1 september 1922 inkomma med förslag till lagstiftning
om arbetstidens begränsning.

Förlängd Ehuru utredningen onekligen givit åtskilliga upplysningar av in lagstiftning.

tr^sse, har densamma tyvärr i väsentlig mån bekräftat styrelsens härovan
omförmälda farhågor. Särskilt ha konjunkturväxlingarna och svårigheten
att särskilja de åtgärder, som vidtagits med hänsyn till arbetstidslagen,
från anordningar, genomförda för att möta de så att säga normala
kraven på driftsförbättringar, medverkat till att förringa betydelsen av utredningens
resultat. Framhållas må även den synnerligen stora samstämmighet
för att icke säga schablonmässighet, som kännetecknat arbetsgivarsidans,
resp. arbetarsidans svar å frågeformulären och som tytt på, att svaren i
avsevärd mån rönt inverkan av den allmänna socialpolitiska uppfattningen
på den sida, den svarande tillhört. Anmärkningsvärd är också den skillnad
i fråga om produktionskostnadernas ökning, som råder mellan de av
kommerskollegium beräknade värdena och de för samma näringsgrenar
från arbetsgivarsidan uppgivna, oftast flerfaldigt så höga beloppen.

Utredningens huvudsakliga resultat torde i korthet kunna angivas
därmed, att arbetstidslagstiftningens genomförande å ena sidan obestridligen
förorsakat avsevärd ökning av produktionskostnaderna, men å den
andra för arbetarna medfört förmåner, som av dem högt värdesättas —
verkningar, som icke för styrelsen inneburit någon nyhet utan redan tidigare
från styrelsens sida framhållits vara att vänta. Huruvida nackdelarna
i förra avseendet visat sig skäliga eller icke i förhållande till fördelarna
i det senare — den enda jämförelse som torde kunna ifrågakomma mellan
nu berörda inkommensurabla värden — därom anser sig styrelsen icke
med stöd av utredningens resultat kunna uttala någon bestämd mening.
De av arbetstidslagstiftningen förorsakade olägenheterna torde även, såsom
förut antytts, kunna förväntas i viss mån förminskas med fortgående
anpassning efter denna lagstiftning — en process som av utredningen
att döma hittills ej fortskridit synnerligen långt.

Kan utredningen sålunda enligt styrelsens mening icke anses giva
tillfyllestgörande anledning till den lagstadgade arbetstidsbegränsningens
avskaffande, synes densamma ej heller lämna tillförlitlig ledning för en
definitiv utformning av lagbestämmelser i ämnet. Enligt styrelsens förmenande
torde det alltså under nuvarande omständigheter endast återstå
att för ytterligare någon tid framåt bibehålla en provisorisk dylik lagstiftning.
För ett provisorium talar även det förut berörda förhållandet,
att revision är ifrågasatt av den internationella regleringen rörande arbetstidens
begränsning.

Då det vid lagstiftning angående arbetstidens begränsning med
hänsyn till bl. a. den utländska konkurrensen anses av vikt att beakta
motsvarande lagstiftning i andra länder, må, med påpekande att dylik
lagstiftning torde gälla i alla mer betydande europeiska stater med undantag
av Danmark, England och Italien, härnedan meddelas några upplysningar
om på senare tid inträdda förändringar eller andra förhållanden
av särskilt intresse.

Norge. Genom lag av den 11 juli 1919 har för industrien, det
större hantverket och byggnadsverksamheten arbetstiden i regel begränsats
till 8V2 timme om dagen och 48 timmar i veckan. Nu åsyftade

bestämmelser, som på det hela taget torde kunna anses ganska stränga,

äro med vissa, väl i övervägande mån lindrande förändringar upptagna
i det av kommittén för arbetarskyddslagstiftningens revision den 11
februari 1922 framlagda förslaget till reviderad lag om arbetarskydd. Sålunda
skulle i viss mån ökade möjligheter beredas för arbetstidens begränsning
till visst genomsnittsbelopp för längre tidrymd. Det nu gällande
bemyndigandet för Konungen att efter arbetsrådets börande meddela
dispens i det fall, att lagens genomförande skulle helt eller till

väsentlig del omöjliggöra ett företags bedrivande, föreslås ersatt med en

bestämmelse av ungefär följande lydelse: I fall viktiga samhällsintressen
gorå det särskilt påkallat att ett arbete främjas, äger Konungen efter tillstyrkan
av arbetsrådet tillåta, att ett företag för viss tid använder längre
arbetstid än den eljest medgivna. Å andra sidan skulle enligt förslaget
den lagstadgade arbetstidsregleringen utsträckas till att principiellt gälla
alla rörelser med andra arbetare än rörelsens innehavare eller hans maka.

Danmark. Lagstadgad 8-timmarsdag gäller fortfarande endast för
kontinuerlig drift, i avseende å vilken den införts genom »dygndriftslagen»
av den 12 februari 1919. Den tidigare mellan Dansk Arbejdsgiver- og
Mesterforening samt De samvirkende Fagforbund i Danmark träffade
överenskommelsen, varigenom 8-timmarsdagen allmänt infördes inom industri
och byggnadsverksamhet, är numera efter den omfattande och
långvariga lockouten under förra delen av år 1922 ersatt med ett avtal
av den 7 april 1922. Oaktat arbetsgivarna med sin lockoutförklaring bl. a.
åsyftat arbetstidens förlängning, gick sistnämnda avtal i avseende å
arbetstiden väsentligen ut på en förnyelse av den förut gällande överenskommelsen.

Finland. Lagen om 8 timmars arbetstid av den 27 november 1917,
som har ett mycket vidsträckt tillämpningsområde, är fortfarande i kraft.
Under de första åren efter lagens ikraftträdande medgåvos undantag i
ganska vidsträckt omfattning, men torde man sedermera iakttagit större

Arbetstidslagstiftningen
i
främmande
länder.

återhållsamhet i detta avseende. Ett förslag till revision av arbetstidslagstiftningen
torde vara att förvänta inom kort, och lär detsamma komma
att förete vissa modifikationer.

Lettland. Genom en den 24 mars 1922 antagen lag har den normala
dagliga arbetstiden begränsats för kroppsarbetare till 8 -timmar och
för intellektuella arbetare till 6 timmar. När de båda slagen av arbete
äro oskiljaktigt förbundna, gäller den förstnämnda begränsningen. Efter
överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare samt med arbetsinspektionens
godkännande kan övertidsarbete förekomma under två timmar
om dagen. Från lagens tillämpning undantagas bl. a. jordbruksarbetare,
tjänare, sjöfolk och i allmänhet personer anställda i trafiktjänst.

Tyshland. Den kort efter världskrigets slut, den 23 november
1918, utfärdade »anordningen» angående reglering av arbetstiden för yrkesarbetare,
som begränsar arbetstiden till i regel 8 timmar per dag,
gäller ännu, och torde, såvitt man av företagna undersökning^, bl. a.
från holländska regeringens sida, och av tillgängliga upplysningar i övrigt
kan döma, berörda arbetstidsbegränsning på det hela taget effektivt tilllämpas.
Inom en betydande del av industrien — för ungefär en tredjedel
av dess arbetare enligt en av tyska arbetsgivarföreningen i januari
1922 med ledning av kollektivavtalen verkställd enquéte — har den
ordinarie arbetstiden till och med varit kortare, i det arbetstiden på lördag,
utan förlängning å övriga veckodagar, understigit 8 timmar. En
stark rörelse för arbetstidens utsträckning till 48 timmar i veckan inom
här avsedda industrigrenar har emellertid gjort sig gällande från arbetsgivarnas
sida och även, såsom beträffande metallindustrien i Sydtyskland,
väsentligen länt till åsyftat resultat.

Mot slutet av sommaren år 1921 framlades av tyska regeringen
ett förslag till lag angående arbetstiden för yrkesarbetare. Detta förslag,
som ännu icke torde kommit längre än till förberedande parlamentarisk
behandling, innehåller ett ökat antal undantagsbestämmelser.

Efter förhandlingar mellan rikets kommunikationsministerium och
de olika arbetstagarorganisationerna har under augusti månad 1922 utfärdats
nya tjänstgöringsföreskrifter för de tyska riks järnvägarna. Uti
dessa ganska komplicerade föreskrifter, som medgiva arbetstidens begränsning,
per dag, vecka eller månad men alltid enligt 8-timmarsprincipen,
göres beträffande arbetstidens begränsning skillnad mellan effektivt
arbete och arbetsberedskap. Denna senare skall beräknas motsvara
3373—80 %, olika för skilda grupper av befattningshavare, av effektivt
arbete.

Under våren 1922 framlade regeringen ett förslag till lag om arbetstiden
i stenkolsgruvor. Med anledning av detsamma antog riksdagen
sedermera en lag angående arbetstiden för bergverksarbete under jord,
utfärdad den 17 juli 1922, vilken lagfäster den genom kollektivavtal bestämda
eller eljest den 1 oktober 1921 gällande arbetstiden, d. v. s. i
regel 7 timmar per dygn, samt föreskriver, att arbetstiden skall för varje
arbetare räknas från hans beträdande av hisskorgen eller schaktöppningen
till dess han efter arbetets slut lämnar densamma.

Nederländerna. Den 1 november 1919 utfärdades en lag angående
reglering av arbetstiden m. in., som bl. a. beträffande arbete i fabriker
och verkstäder fastställde en begränsning av 8 timmar per dag och 45
timmar per vecka samt lämnade vittgående möjligheter till undantag.
Genom en lag av den 20 maj 1922 ha åvägabragts åtskilliga modifikationer
i nyssnämnda lag. Bl. a. har begränsningen av arbetstiden per
vecka för nyssnämnda slag av arbete höjts till 48 timmar samt möjlighet
beretts till avvikelser inom vissa gränser efter överenskommelse mellan
vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer eller parterna själva.

Belgien. Den 14 juni 1921 utfärdades efter långvarig parlamentsbehandling
en lag om införandet av 8 timmars arbetsdag och 48 timmars
arbetsvecka. Lagen, som äger tillämpning på industri och hantverk,
byggnadsverksamhet, transportföretag, handel samt hotell och restauranger,
bereder möjlighet till avsevärda undantag. Bl. a. ha genom två kungörelser
-av den 26 maj 1922 beträffande dels arbete i öppna stenbrott
och dels allehanda arbeten, hänförliga till hus? eller väg- och vattenbyggnad,
medgivits en utjämning av arbetstiden per år på sådant sätt,
att arbetstiden för två veckor högst får uppgå till under maj—juli 108
timmar, under februari—april och augusti—oktober 96 timmar samt under
november—januari 84 timmar. Genom en kungörelse av den 4 juli 1922
har för tegeltillverkning medgivits en arbetstid av högst 108 timmar
för två veckor och högst 9 timmar för dag under tiden den 15 april—
15 oktober mot inskränkning av arbetstiden till resp. 84 och 7 timmar
under tiden den 16 oktober—14 april. För en del till beklädnadsindustrien
hörande branscher har genom en kungörelse den 20 juni medgivits
förlängning av arbetstiden till 9 timmar om dagen under viss eller
vissa perioder, 2V2—4 månader, mot arbetstidens förkortning till 7 timmar
under vissa andra lika långa perioder under året. Motsvarande
anordning har medgivits för vissa närings- och njutningsämnesindustrier
genom kungörelse den 4 juli 1922. För bryggerierna medgiver samma
kungörelse en arbetstid av 1 200 timmar per halvår, dock med begränsning
av den dagliga arbetstiden till 9 timmar.

3—222053.

Under hänvisning till att man i flera provinser upptagit till behandling
frågan om nyttiggörande av den ledighet, som beretts arbetarna
genom 8-timmarslagen, och vissa för sådant ändamål redan vidtagna åtgärder
— bl. a. hade ett provinsråd därtill anslagit 1 miljon francs —
väcktes den 2 februari 1922 i representanternas kammare motion om
antagande av en lag angående upprättandet av en särskild riksinstitution
till främjande av berörda syfte.

Schweiz. Den ganska stränga reglering av arbetstiden, som infördes
genom lagen av den 27 juni 1919 och vars grundläggande bestämmelse
begränsar arbetstiden per vecka till 48 timmar, är fortfarande
gällande. Under trycket av den svåra kris, varför den schweiziska industrien
är utsatt, ha emellertid starka krav framkommit på lagens
upphävande eller modifierande. Regeringen har även i ganska stor omfattning
gjort bruk av det i 41 § a) av lagen om fabriksarbetet givna
bemyndigandet att för enstaka industrier medgiva en arbetstid för vecka
av högst 52 timmar, när tvingande grunder rättfärdigade det och särskilt
när konkurrensförmågan i förhållande till andra länder med hänsyn till
rådande arbetstid kunde ifrågasättas. Med anledning i viss mån av
tidigare väckta motioner framlade regeringen den 19 maj 1922 för förbundsförsamlingen
ett förslag till förändrad, effektivare avfattning av
nyss berörda undantagsbestämmelse. Förslaget, som antogs med betydande
majoritet, har givit upphov till en förbundslag av den 1 juli
1922, som ersätter den förutvarande 41 § med följande bestämmelser:

»I tider av allmän, svår ekonomisk kris må arbetet i rörelser, som
bedrivas på ett skift, för den enskilde arbetaren utsträckas till 54 timmar
per vecka. Dock må den dagliga arbetstiden icke överstiga 10 timmar.
Regeringen besluter, efter hörande av de centrala arbetsgivar- och
arbetarförbunden, huruvida förutsättning för tillämpning av här ifrågavarande
bestämmelse är för handen; över sina beslut avgiver regeringen
berättelse till förbundsförsamlingen.

I tider, då nämnda förutsättning icke är förhanden, äger regeringen
att, när och så länge viktiga grunder rättfärdiga det, medgiva hela industrier
eller enstaka företag en förlängning av arbetstiden per vecka till
högst 54 timmar.»

Lagens giltighet är begränsad till tre år. Det lär förväntas, att
lagen skall göras till föremål för folkomröstning, och utgår tiden för
framställning om sådan omröstning den 9 oktober 1922.

Frankrike. Genom lag av den 23 april 1919 är 8-timmarsdagen
principiellt införd inom industri och handel. Utfärdandet av dekret,
varigenom lagen bringas till tillämpning inom särskilda verksamhetsom -

råden, har fortgått jämväl under åren 1921 och 1922. Några av de
först utfärdade dekreten ha emellertid underkastats revision och därvid
modifierats. Beträffande ett av de mest betydelsefulla dekreten, angågående
metallindustrien, har från arbetsgivarorganisationernas sida hos
regeringen påkallats revision för genomförande av avsevärda lindringar.

8-timmarslagstiftningen har, oaktat densamma bringats till tillämpning
med stor varsamhet och kanske ej ännu genomförts inom stort mer
än halva det avsedda området, givit anledning till ett omfattande missnöje,
som tagit sig uttryck i talrika klagomål och angrepp i pressen och
parlamentet. Ett llertal mot den ifrågavarande lagen riktade motioner ha
även framkommit i parlamentet. Sålunda väcktes den 22 december 1921
av ett flertal deputerade en motion, som gick ut på, att varje arbetsgivare
skulle, efter därom hos divisionsyrkesinspektören gjord framställning,
berättigas suspendera tillämpningen av 8-timmarslagen. En ny lag skulle
sedermera efter företagen undersökning fastställa arbetstiden inom industri
och handel. För transportnäringarna och gruvdriften skulle gälla
särskild regim. Den 7 februari 1922 väcktes i deputeradekammaren en
ny motion rörande 8-timmarslagen, vilken motion åsyftade suspension av
lagens tillämpning, dock ej beträffande kvinnor och barn, för en tid av
fem år. Lagen skulle därefter, om landets ekonomiska och finansiella förhållanden
medgåve det, åter försättas i kraft med etappvis förkortning
av arbetstiden. A andra sidan må här också omnämnas en den 17
februari 1922 likaledes i deputeradekammaren väckt motion, vari hemställes,
att regeringen måtte bereda en vidsträckt publicitet åt lagens och
de av densamma härflytande dekretens texter för att göra slut på den
mot 8-timmarsdagen riktade nedsvärtningskampanj, som komprometterade
den sociala freden.

Uti september månad år 1922 lär på administrativ väg medgivits
betydande ökning av arbetstiden för järn vägspersonalen. Anmärkas kan
också, att jämväl sjöfolkets arbetstid, för vilken gäller en särskild lag,
i enahanda ordning lär blivit avsevärt utökad.

Italien. Ett nytt förslag till lag om arbetstiden inom industri, handel
och jordbruk framlades den 20 juni 1921 av regeringen, men synes
ej heller detta förslag ha lett till något resultat.

Internationell reglering. Förslaget till konvention angående begränsning
av arbetstiden i industriella företag till 8 timmar om dagen och
48 timmar i veckan, vilket konventionsförslag antogs av internationella
arbetskonferensen i Washington år 1919, har givit anledning till åtskilliga
lagstiftningsåtgärder av såväl reell som formell innebörd — d. v. s.
angående arbetstidens begränsning, resp. konventionens ratificering. Till

slutgiltig ratificering har konventionen emellertid endast kommit i fem
stater, nämligen Bulgarien, Tjeckoslovakien, Grekland, Indien och Rumänien.
Några vidare ratifikationer synas ej heller för närvarande vara
att vänta. Även stater, vilka anse sin lagstiftning överensstämma med
konventionen, tveka att ratificera av fruktan att binda sig för 11 år och
därigenom kunna bli sämre ställda än sina medtävlare i den internationella
konkurrensen.

Från engelska regeringens sida ifrågasattes år 1921, att förevarande
konvention skulle göras till föremål för revision i ändamål att åt vissa
av dess bestämmelser giva större smidighet. Med anledning härav uppdrog
internationella arbetsbyråns styrelse åt nämnda byrås direktör att
träda i förbindelse med regeringarna i de olika länder, som erfarit svårigheter
att ratificera konventionen, för att söka finna en lösning av
dessa svårigheter. Vid ett senare sammanträde, i april 1922, beslöt
samma styrelse, som fann det ännu vara för tidigt att på konferensens
dagordning upptaga frågan om konventionens revision, anmoda direktören
att fortsätta med införskaffandet av upplysningar samt att förelägga konferensen
en objektiv rapport i ämnet.

Föreslagna Förut har angivits att styrelsen med hänsyn till den enligt nådig

lagen* befallning verkställda utredningen icke ansett sig kunna fatta definitiv
ståndpunkt i fråga om arbetstidsregleringens berättigande eller utformning
och därför funnit sig föranlåten föreslå en förlängning av den provisoriska
lagstiftningens giltighet. Bäst förenligt med denna ståndpunkt, som ju
innebär förväntan på tillfälle till förnyad prövning, när säkrare erfarenhet
föreligger, torde vara att, i den mån ej särskilda, mer betydelsefulla
förhållanden påkalla ändring, bibehålla lagstiftningen i dess hittillsvarande
skick. Framhållas må också, att lagen efter'' de år 1921 i densamma
vidtagna ändringarna på det hela taget synes erbjuda ganska tillfredsställande
ehuru ej alltid av arbetsgivarna insedda och utnyttjade möjligheter
till anpassning efter de faktiska förhållandena.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har styrelsen inskränkt
sig till att föreslå ändringar endast i några få avseenden.

En sysselsättning, varå arbetstidslagens strikta tillämpning obestridligen
måste förefalla mindre motiverad och vars undantagande också
med, såvitt styrelsen kan finna, goda skäl påyrkats, är den vakttjänst,
som utövas av portvakter i deras hem vid ingångar till industriella arbetsplatser
eller andra anläggningar. Efter ansökan har arbetsrådet i regel
för dylika befattningshavare medgivit en utsträckning av arbetstiden till
10 eller 11 timmar per dygn och 60 timmar per vecka. Denna vakt -

tjänst, som i regel medför exceptionellt ringa ansträngning och medgiver
arbetspausernas utnyttjande efter gottfinnande, utövas .ofta under medverkan
av familjemedlemmar öch kan knappast i fråga om arbetstidens
längd tillförlitligt kontrolleras. Enligt styrelsens mening kan också ifrågavarande
sysselsättning icke räknas till dem, med hänsyn till vilka den
lagstadgade arbetstidsbegränsningen kan anses välmotiverad. I överensstämmelse
härmed har styrelsen funnit sig böra till 1 § i arbetstidslagen
foga ännu en undantagsbestämmelse av följande lydelse:

»1) Arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen utföres
i lians bostad.»

Den verkställda utredningen bar bl. a., såsom naturligt och väntat
var, givit vid banden, att arbetstidslagen medfört särskilt besvärande
olägenheter för de slag av verksamhet, som förete en mer utpräglad säsongkaraktär.
Vid bär åsyftade företag gäller det att under en kort tid
utveckla största möjliga produktivitet. Hindras företagaren därifrån, går
han kanske miste om ej blott en tillfällig förtjänst utan stadigvarande,
fördelaktiga kunder eller försummar ban värdefulla, måhända ej på
länge återkommande arbetsmöjligheter. I vårt så nordligt belägna land göra
sig vissa naturförhållanden, som giva upphov åt säsongföreteelser, alldeles
särskilt gällande. Erinras må i sådant avseende om den synnerligast
i Norrland starkt framträdande skillnaden mellan dagens längd samt
temperaturen under sommar och vinter. För exempelvis ett vattenbyggnadsarbete,
- som är beroende av ej blott att marken är frostfri utan även
att vattenståndet är lågt, kan det tyaligtvis gälla att till det yttersta
utnyttja tiden — hinner ej arbetet avslutas, förrän frosten kommer eller
vattnet stiger, förspilles kanske ett år.

Uppenbarligen är det ej heller med hänsyn till de korta tidrymder,
varunder säsongarbetet pågår, från hygienisk synpunkt påkallat att begränsa
tiden för detta arbete på samma sätt som för en ihållande sysselsättning.
För arbetarna framstår det ofta som ett starkt intresse att vid
mer tillfälliga säsongarbeten, t. ex. inom byggnadsbranschen, ba möjlighet
att utan hinder av en snäv begränsning av arbetstiden skaffa sig
största möjliga arbetsförtjänst. Dylika arbeten bedrivas också ej sällan
på platser, där arbetarna, skilda från hemmet, sakna möjlighet att begagna
sin fritid på tillfredsställande sätt. En beaktansvärd synpunkt i
fråga om de typiska säsongarbeten, som endast pågå någon kortare tid
av året, är också den, att det med hänsyn till faran för arbetslöshet
måste anses olämpligt att för ett dylikt kortvarigt arbetstillfälle sammandraga
mera arbetskrafter än som är strängt taget nödvändigt.

Söker man se till, på vad sätt den lagstadgade arbetstidsbegräns -

ningens olägenheter för säsongyrkena lämpligen kunna lindras, bör måhända
till en början erinras om den möjlighet till utjämning av arbetstiden
under en längre period, som 5 § 1 mom. i arbetstidslagen erbjuder.
Efter borttagandet vid 1921 års revision av begränsningen av berörda
period till fyra veckor bereda lagens ordalag ej längre något hinder
för förevarande lagrums utnyttjande till arbetstidens utjämning under längre
perioder, t. ex. per år, såsom flera gånger påyrkats från byggnadsarbetsgivarnas
sida. Den hänvisning till arbetsrådets praxis i förevarande avseende,
som gavs av andra lagutskottet vid 1921 års riksdag i dess utlåtande
rörande lagens revision, torde emellertid få anses stå hindrande
i vägen för en dylik lagtillämpning.

Andra utvägar för säsongarbetet att erhålla lättnader erbjudas av
bestämmelserna i lagens 5 § 3 och 4 mom., där undantagsmöjligheter
medgivas för arbete, som fortgår allenast under kortare tid, resp. i fall
då så prövas påkallat till undvikande av allvarligt missförhållande eller
då det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget,
finna detsamma önskvärt. Nu berörda utvägar torde emellertid endast
mer exceptionellt komma i fråga och kunna ej påräknas bereda erforderliga
lättnader i vanliga fall.

Den så att säga normala, av lagstiftaren åsyftade utvägen till lindrande
av de olägenheter^ som den lagstadgade begränsningen av arbetstiden
bereder säsongyrkena, angives i lagens 7 §, som under vissa förutsättningar
och inom vissa gränser medgiver övertidsarbete.

Ehuru bestämmelserna i detta avseende i den reviderade arbetstidslagen
måste anses i ganska stor utsträckning tillgodose nämnda syfte,
har från arbetsgivarnas sida anförts många klagomål över bristande övertidsmöjliglieter.
Särskilt förefaller det, som om lagen ej beredde arbetsgivarna
tillfälle att i önskad omfattning koncentrera arbetet under kortare
perioder.

Anmärkas bör kanske, att vad här anförts rörande behovet av
ökad möjlighet till övertidsarbete för säsongföretagen i väsentlig mån
även gäller för en del andra företag, som utan den periodiska anhopning
av arbetet, som kännetecknar berörda slag av verksamhet, äro utsatta
för tidvis inträffande starka påkänningar i fråga om tillgången på
arbetskraft. Såsom typiska exempel på dylika företag kunna måhända
nämnas skeppsvarven, där det ofta gäller att kunna omedelbart taga itu
med mycket forcerade reparationsarbeten.

Enligt nu gällande bestämmelser i 7 § 2 mom. arbetstidslagen få
vuxna arbetare i allmänhet utan särskilt tillstånd användas till övertidsarbete
under högst 30 timmar under en kalendermånad och högst 200

timmar under ett kalenderår. Av utredningens uppgifter att döma torde
dessa möjligheter till övertidsarbete i regel få anses tillfyllestgörande.
Emellertid lär det å andra sidan vara obestridligt, att det beträffande en
del arbeten måste anses föreligga ett verkligt behov att tidvis få i betydlig
mån utöka arbetstiden. Genom en förlängning med 10 timmar av
den i lagen medgivna övertiden per månad — under bibehållande av den
motsvarande begränsningen för år — skulle sannolikt ett icke obetydligt
antal ansökningar om tillstånd till övertidsarbete onödiggöras. I samband
härmed och såsom en konsekvens av vad ovan anförts i fråga om behovet
för vissa slag av verksamhet av ökade möjligheter till övertidsarbete
skulle styrelsen därjämte vilja föreslå en sådan ändring i lagens 7 §

3 mom., att de tider, för vilka arbetsrådet må medgiva övertidsarbete,
utökas från 20 timmar per kalendermånad och 120 timmar per kalenderår
till resp. 30 och 150 timmar. Nu ifrågasatta ändringar, som säker- _
ligen skulle vara till avsevärd lättnad för många företag, synas ej heller
skäligen kunna giva anledning till några större betänkligheter å arbetarnas
sida, då ju begränsningen för år i det förra fallet skulle upprätthållas
och medgivandets tillgodonjutande i det senare fallet skulle vara beroende
av arbetsrådets prövning.

Begränsningarna av övertidsarbetet i 2 och 3 mom. av lagens 7 §
ha av praktiska skäl ej angivits för dag eller vecka utan endast för
månad och år. Härav följer emellertid, att arbetstiden enligt förevarande
lag för kortare perioder kan utökas på ett för arbetarnas hälsa betänkligt
sätt — något som i vissa fall även lär ha förekommit. Särskilt
framträder denna fara i fråga om arbeten, som i sig själva äro synnerligen
ansträngande eller eljest hälsofarliga. Att märka är emellertid, att
det allmänna, grundläggande skyddsstadgandet i 3 § arbetarskyddslagen,
vilket ålägger arbetsgivaren att iakttaga allt, som med hänsyn till arbetets
natur skäligen kan anses vara av nöden för.att skydda hos honom
sysselsatta arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet, måste anses äga
tillämpning jämväl i avseende å arbetstidens längd. I överensstämmelse
härmed och med hänsyn särskilt till den härovan föreslagna ökningen
av den medgivna övertiden har styrelsen ansett sig böra till 7 § 5 mom.
foga en bestämmelse, som ålägger arbetsgivaren tillse, att icke arbetaren
genom användande till övertidsarbete utsattes för överansträngning eller
ohälsa. Arbetsgivaren har härvid givetvis att beakta arbetets beskaffenhet
jämte övriga förhållanden, som kunna inverka på berörda risk.

Bestämmelserna rörande den s. k. övertidsjournalen, i lagens 9 §,
ha givit anledning till klagomål, som måste anses befogade. Den nu
gällande föreskriften, att anteckning om övertidsarbete skall göras senast

Arbetstiden
inom sjulcoch
fattigvårds-
m. fl.
anstalter.

nästföljande dag, är onekligen i många fall ägnad att medföra oskäligt
besvär och lär väl ej heller allestädes iakttagas. Enligt styrelsens uppfattning
torde ifrågavarande åliggande lämpligen kunna fullgöras i samband
med de bokföringsåtgärder, som vanligen företagas vid veckans
utgång.

Nyss berörda föreskrift har även föranlett klagomål i ett annat
avseende. I de fall då arbetstidens begränsning för dag bortfaller, såsom
exempelvis vid tillämpning av 4 § andra stycket eller tillgodonjutande
av dispens enligt o § 1 mom., kan föreskriften tydligtvis icke fullgöras,
enär någon övertid per dag i lagens mening icke låter sig fixera. Först
vid utgången av den tidrymd, för vilken arbetstiden skall beräknas, är
det möjligt att avgöra, huru mycket övertid, som kommit till användning.
Med hänsyn till fall av nu berörda och liknande art har i 9 §
alternativt upptagits eu ny, mindre stelt angiven tidsbestämning för anteckningsskyldighetens
fullgörande.

Slutligen må i fråga om lagens övertidsbestämmelser nämnas, att
styrelsen ansett sig böra bereda möjlighet till fullgörandet av här ifrågavarande
skyldighet på annat sätt än medelst användande av s. k. övertidsjournal.
Vid tillfogandet i sådant syfte av alternativet »eller ock på
annat av nämnda myndighet godkänt sätt» har styrelsen närmast haft i
tankarna möjligheten att kunna för upplysning om övertidsarbetet godtaga
de anteckningar, som pläga föras över de av de olika arbetarna
utgjorda arbetstimmar.

I fråga om den tidrymd, för vilken lagen lämpligen bör prolongeras,
torde det få anses ändamålsenligt, att densamma ej tillmätes
alltför knapp. Någorlunda normala konjunkturer lära ej vara att påräkna
så snart, och en mer effektiv anpassning efter lagen torde ej kunna
förväntas, med mindre åt lagens giltighet gives en i någon mån stadigvarande
karaktär. Med hänsyn härtill har styrelsen ansett sig böra
föreslå förlängning med tre år.

I det förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning, som
socialstyrelsen avgav år 1921, förekom i 5 § bl. a. följande nya bestämmelse:
»Arbetsrådet må, i den mån så prövas påkallat för verksamhetens
ändamålsenliga bedrivande, medgiva annan begränsning av arbetstiden,
än i 4 § stadgas, för a) rörelse, som har till ändamål att bereda sjukvård,
fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat
därmed jämförligt behov.» Denna bestämmelse, som i propositionen till
riksdagen upptagits väsentligen oförändrad, uteslöts av riksdagen, vilken
dock i samband härmed beslöt att, såsom förut berörts, hos Kungl. Maj:t

anhålla om utredning beträffande behovet och arten av reglering av
arbetstidsförhållandena inom nyss angivna verksamhetsgrenar.

Längre fram (sid. 1G2) lämnas redogörelser för de utredningar,
som med anledning av riksdagens nu berörda beslut kommit till stånd
och som avsett sjukvårds- och därmed jämförliga anstalter samt fattigvårdsoch
därmed likartade anstalter ävensom ett antal alkoholistanstalter
— samtliga företagen bedrivna av annan än staten. Dessa utredningar,
som verkställts av resp. medicinalstyrelsen, statens fattigvårdsinspektör
och socialstyrelsen, torde få anses giva vid handen, att personalens arbete
vid anstalter av nu nämnda och liknande slag icke lämpligen låter sig
begränsa genom någon mer ingående och allmängiltig reglering. Styrelsen,
som i-edan tidigare var medveten om detta förhållande, avsåg också
med sitt ovan återgivna, i 5 § av 1921 års förslag till reviderad lag om
arbetstidens begränsning intagna bemyndigande för arbetsrådet att »medgiva
annan begränsning av arbetstiden» för anstalterna att möjliggöra en
mer individuell efter de olika omständigheterna avpassad arbetstidsreglering.
Då riksdagen emellertid ställde sig avvisande jämväl till en dylik
reglering, vilken, såsom från styrelsens sida framhölls, kunde inskränkas
till exempelvis föreskrivande av viss minsta nattledighet per vecka, vill
det synas, som om styrelsen nu knappast hade anledning att söka framlägga
förslag till någon form av arbetstidsreglering för här ifrågavarande
arbetstagare.

De verkställda utredningarna utvisa emellertid, att befattningshavare
vid anstalter av förevarande slag ej sällan ha en arbetstid, som
måste betecknas såsom betänkligt lång, och anser sig styrelsen med hänsyn
härtill icke kunna underlåta att se till, huruvida berörda missförhållande
möjligen kunde lämpligen motverkas på annat sätt än medelst
bestämmelser om arbetstidens begränsning.

Genom den 6 och 19 juni 1919 vidtagna ändringar i lasaretts- och
sjukstugestadgorna resp. epidemilagen har föreskrivits, att anstaltspersonalen
skall vara så talrik och ha sin tjänstgöring så ordnad, att nödig vila
och ledighet beredes densamma, samt att anstalterna i fråga om personalens
arbetsförhållanden skola stå under överinseende av medicinalstyrelsen.
För utövande av nämnda överinseende bär inom medicinalstyrelsen tillsatts
en särskild inspektris över sjuksköterskeväsendet.

Enligt medicinalstyrelsens ovan berörda redogörelse för den verkställda
utredningen rörande personalens vid sjukvårdsanstalterna arbetstidsförhållanden
lära de härovan berörda åtgärderna otvivelaktigt ha länt
till gynnsamma resultat. I betraktande härav synes man till motverkande
av för lång arbetstid för sjukvårdspersonalen tillsvidare kunna inskränka

4—222653

sig till att förorda ett fortskridande på den nu inslagna vägen. De åsyftade
bestämmelserna i lasaretts- och sjukstugestadgorna samt epidemilagen
ävensom nämnda inspektris’ verksamhet ha emellertid endast avseende
å den egentliga sjukvårds-, ej å ekonomipersonalen. För att motverka
fallen av missförhållanden i avseende å sistnämnda personals arbetstid,
vilken för övrigt var inbegripen under den första arbetstidslagens
reglering, skulle styrelsen vilja ifrågasätta, huruvida ej jämväl denna
personalgrupps arbetsförhållanden kunde inbegripas under ovan berörda
bestämmelser i lasaretts- och sjukstugestadgorna samt epidemilagen ävensom
under medicinalstyrelsens med hänsyn härtill utövade överinseende.

I fråga om fattigvårdsanstalterna stå de, i den mån de tillhöra den
offentliga fattigvården, enligt lagen om fattigvården under tillsyn av
vederbörande länsstyrelser, och utövas denna tillsyn av särskilda tjänstemän,
fattigvårdskonsulenterna, vilka i sin ordning äro underställda statens
fattigvårdsinspektör. Enligt 43 § i nämnda lag ha utövarna av
berörda tillsyn att vaka över, att fattigvården »ändamålsenligt ordnas och
handhaves, så att de behövande komma i åtnjutande av det underhåll
och den vård, som omständigheterna påkalla». I instruktionen för statens
fattigvårdskonsulenter, § 9: 1, bemyndigas konsulenterna verka för bl. a.,
»att vid anstalterna finnes anställd tillräcklig och för sina uppgifter lämplig
personal». Av nu återgivna båda bestämmelser framgår, att statens
tillsyn å fattigvården icke är främmande för frågorna om fattigvårdsanstalternas
personaltillgång eller det förhållande, som vanligen i främsta
rummet är bestämmande för personalens arbetstid. Med hänsyn härtill
synes det ligga nära till hands att reagera mot fallen av oskäligt lång
arbetstid för fattigvårdspersonalen på sätt liknande det, som gäller för
sjukvårdspersonalen och ovan relaterats. I enlighet härmed skulle styrelsen
vilja föreslå, att det måtte tagas under omprövning, huruvida
bestämmelserna rörande statens tillsyn '' å fattigvården skulle kunna på
det sätt kompletteras, att de gåve berörda tillsyns utövare befogenhet
att verka till förbättring av arbetsförhållanden för fattigvårdsanstalternas
personal i det syfte, som, på sätt ovan omförmäles, är uppställt för medicinalstyrelsens
överinseende beträffande sjukvårdspersonalen.

Med hänsyn till sin egenskap av uppsiktsmyndighet över alkoholistvården
har socialstyrelsen, som nämnts, funnit sig föranlåten låta verkställa
en undersökning av arbetstidsförhållandena för personalen inom ett
mindre antal, staten icke tillhöriga alkoholistanstalter. Av undersökningen
framgår bl. a., att den dagliga arbetstiden varierar mellan 8 och 14
timmar med en mycket utpräglad koncentration vid 10 timmar. Bestämd
söndagsledighet förekommer endast i mindre omfattning och ledighet på

vardag blott i några få fall. Däremot synes semester vara rått allmänt
förekommande.

För att åvägabringa förbättring av arbetstidsförhållandena i de fall,
där så kan finnas påkallat, synes man enligt styrelsens mening kunna
gå tillväga på enahanda sätt som beträffande fattigvårdsanstalterna, och
skulle väl detta kunna komma till uttryck i instruktionen den 17 december
1915 för uppsiktsmyndigheten över alkoholistvården.

Med de här ovan avhandlade utredningarna rörande arbetstiden för
anstaltspersonal, vilka utredningar berört det alldeles övervägande antalet
olika grenar av anstaltsverksamhet, torde man, såvitt styrelsen kan bedöma,
ha vunnit sådana upplysningar, som skäligen kunna anses erforderliga
till belysande av arbetstidsförhållandena för anstaltspersonalen
överhuvud taget. Något ingripande från statens sida med hänsyn till
arbetstidsförhållandena inom övriga slag av anstalter, vilka icke skulle
beröras av ovan ifrågasatta åtgärder, synas ej heller gärna f. n. kunna
ifrågakomma. Anmärkas må emellertid, att arbetstidsförhållandena i dessa
anstalter givetvis måste röna inverkan ej blott av den allmänna förkortning
av arbetstiden, som arbetstidslagen medfört, utan även av nyss berörda
åtgärder i avseende å de mer betydande grupperna av anstalter.

Såsom förut omnämnts, har styrelsen till övervägande vid förevarande
uppdrags fullgörande fått mottaga tvenne av gruvarbetstidssakkunniga
avgivna betänkanden. Det ena av dessa betänkanden, vilket avser
frågan om behovet av förkortad arbetstid vid gruvarbete under jord, utmynnar
i — förutom ifrågasatt befogenhet för bergmästarna att i särskilda
fall med stöd av gruvstadgan förordna om inskränkning av arbetstiden
till förekommande av ohälsa bland arbetsmanskapet — ett förslag att i
arbetstidslagen skulle införas ett stadgande av innehåll, att beträffande gruvarbete
under jord, vartill jämväl skulle hänföras arbete i underjordiska
stenbrott, skulle i arbetstiden inbegripas tiderna för ned- och uppfart
eller in- och utfart vid skiftets början och slut. I sitt andra betänkande,
rörande behovet av förkortad arbetstid vid gruvarbete ovan jord vid
gruvfälten i de nordligaste delarna av landet, ha sakkunniga ej funnit
anledning föreslå någon åtgärd. Mot sakkunnigas beslut ha i båda fallen
avgivits principiellt vittgående reservationer, i det förra fallet av såväl
arbetsgivar- som arbetarrepresentanterna bland de sakkunniga och i det
senare av arbetarrepresentanterna.

Sedan styrelsen enligt föreskrift i remissbeslutet samrått i frågan
med kommerskollegium, får styrelsen härmed meddela, att styrelsen icke
anser sig kunna biträda det av sakkunniga framställda förslaget om infö -

Gruvar hetstidssaklcunnigas
förslag.

rande i arbetstidslagen av en bestämmelse rörande begreppet arbetstid vid
gruvarbete. Oavsett att det knappast torde vara lämpligt att vid förevarande
provisoriska lagstiftningsåtgärd giva sig in på nya ämnen, skulle
en reglering av den speciella innebörd, som berörda förslag innebär, ej
väl stämma med arbetstidslagens mer allmängiltiga läggning och även
vara i viss mån överflödig, då lagstiftaren med det särskilda bemyndigandet
för arbetsrådet att tolka lagen just avsett att på ändamålsenligt sätt åvägabringa
kompletterande normer för lagens tillämpning. Anmärkas kan för
övrigt, att den av sakkunniga ifrågasatta kompletteringen icke lär kunna
anses påkallad av något egentligt praktiskt behov, enär det förordade
beräkningssättet enligt uppgift redan skulle vara allmänt tillämpat.

När arbetstidskommittén i sitt betänkande med förslag till lag om
begränsning av arbetstiden föreslog upprättandet av en särskild myndighet,
arbetsrådet, för handläggning av flertalet ärenden rörande nämnda
lags tillämpning, åsyftade kommittén därmed i främsta rummet att åvägabringa
en lagtillämpning, som, enhetlig och konsekvent, på samma gång
den på ett effektivt sätt i allmänhet förverkligade 8-timmarsdagens idé,
å andra sidan tillika i tillbörlig mån tog hänsyn till näringslivets mångskiftande
förhållanden och krav. Såvitt socialstyrelsen förmår bedöma,
torde arbetsrådets verksamhet på det hela taget ha väl motsvarat nyssberörda
syfte. Den osäkerhet och de svårigheter, genomförandet av en
så djupt ingripande lagstiftning i regel måste medföra, lära även genom
nämnda verksamhet ha i avsevärd mån mildrats. Framhållas må också,
att rådets sammansättning, med arbetsgivar- och arbetarrepresentanter,
berett arbetsgivar- och arbetarparterna tillfälle att taga del i rådets arbeten,
vilket åter varit ägnat att åt rådets beslut förskaffa förtroende
och auktoritet.

Det nyupprättade arbetsrådet möttes, såsom väntat var, av en överväldigande
arbetsbörda. Sedan rådet den 1 november 1919 trätt i verksamhet,
inkom till detsamma intill den 1 januari, då lagen trädde i kraft,
1,415 ärenden. Under de två förra kvartalen av år 1920 uppgick antalet
inkommande ärenden till 1,195 resp. 1,263. Ehuru arbetsbördan för
rådet, som givetvis ej kunde forcera sin handläggning i samma mån som
antalet diarieförda ärenden ökades, för en tid framåt fortfarande var
mycket betydande, minskades från mitten av år 1920 antalet inkommande
ärenden högst avsevärt. Ifrågavarande antal uppgick sålunda för
de två senare kvartalen år 1920 till 306 resp. 141 samt för de särskilda
kvartalen ar 1921 till resp. 74, 69, 387 och 399. För de två förra kvartalen
år 1922 upptager rådets diarium 420 resp. 175 inkommande ären -

den. Till förklaring av den starka ökningen med tredje kvartalet år
1921 må erinras, att den reviderade arbetstidslagen trädde i kraft den
1 juli 1921, vilket bl. a. medförde, att bandläggningen av ansökningar om
tillstånd till övertidsarbete då övergick från socialstyrelsen till arbetsrådet.

Det första, den 7 november 1919 utfärdade nådiga brevet rörande
arbetsrådets stat upptog avlöningar till ett sammanlagt belopp av 72 675
kronor och för omkostnader 40 000 kronor samt slutade sålunda å eu
summa av 112 675 kronor. De förslagsvis upptagna beloppen måste
emellertid i betydlig mån överskridas, och uppgick rådets utgifter, däri
inräknade dyrtidstilläggen åt rådets ledamöter och befattningshavare men
icke reseersättningar för år 1920, till kronor 251 097: 28.

Med hänsyn till den sedermera inträdda starka minskningen av
rådets arbete har man upprepade gånger minskat dess personal och även
företagit nedsättning av vissa arvoden. Innevarande års stat för rådet
upptager avlöningar till ett sammanlagt belopp av 71 275 kronor. Till
omkostnader för samma år anvisar staten ett belopp av 26 000 kronor.
Samtliga utgifter för året utom reseersättningar, torde sannolikt komma
att uppgå till omkring 135 000 kronor. Med ingången av år 1923 uppgives
rådet komma att vidtaga ytterligare inskränkningar. Sålunda lär
personalen komma att minskas med en sekreterare och ett kvinnligt
biträde i 2:a lönegraden, varjämte omkostnadsposten, för år räknat, skulle
nedsättas till 20 000 kronor.

Till besparing i de oaktat vidtagna och tillämnade inskränkningar
betydande utgifter, som arbetsrådet förorsakar statsverket, har det
ifrågasatts att överflytta rådets åligganden på socialstyrelsen. Mot en
dylik åtgärd, som från sparsamhetssynpunkt onekligen måste förefalla
tilltalande, kunna emellertid göras flera och vägande erinringar.

Först må sålunda påpekas, att med en överflyttning till socialstyrelsen
komme ärendena rörande arbetstidslagens tillämpning att bli underkastade
ett annat handläggningssätt än förut. Från att i arbetsrådet ha
avgjorts genom omröstning, vari bl. a. arbetsgivar- och arbetarrepresentanter
deltaga, skulle dessa ärenden i socialstyrelsen, i överensstämmelse
med vad som i regel gäller för ärendenas handläggning i de centrala
ämbetsverken, komma att avgöras av generaldirektören ensam. Arbetsgivare
och arbetare äro visserligen representerade i styrelsen av de båda
socialfullmäktige, men dessas medverkan är egentligen begränsad till
frågor av synnerlig vikt eller större principiell innebörd och inskränker
sig deras befogenhet i fråga om styrelsens beslut till rätt att reservera
sig och få sina avvikande meningar protokollförda. En dylik förändring
skulle sannolikt vara ägnad att inom arbetsgivar- och arbetarkretsar

minska tilliten till kandhavandet av ärendena angående arbetstidslagens
tillämpning. En annan följd av berörda ärendens överflyttande till socialstyrelsen
skulle bli, att besluten i denna ej gärna såsom nu skulle kunna
vara definitivt avgörande, utan komme de att kunna göras till föremål
för överklagande, antagligen bos regeringsrätten.

För socialstyrelsens chef, vilken, såsom nyss nämnts, skulle ba att
besluta i de för honom nya, ömtåliga frågorna om arbetstidslagens tillämpning,
komme givitvis bär ifrågasatta överflyttning att verka mycket
betungande. Ofrånkomligt skulle väl även bli att för förevarande frågors
handläggning verksamt förstärka socialstyrelsens arbetskrafter.

Enligt styrelsen mening skulle med det förlängda provisorium i
avseende å arbetstidslagen, som styrelsen funnit sig nödgad föreslå, stämma
bäst överens, att arbetsrådet tillsvidare bibebölles. För det fall att arbetstidsbegränsningens
bestämmelser en gång framdeles såsom definitiva komme
att införlivas med arbetarskyddslagen, skulle det vara naturligt, att socialstyrelsen
i samband med sina övriga åligganden i avseende å nämnda
lag jämväl fick åtaga sig ärendena rörande arbetstidens begränsning.

Enligt styrelsens mening torde emellertid det krav på besparingar,
som möjligen skulle motivera arbetstidsärendenas överflyttning till styrelsen,
kunna i väsentlig mån tillgodoses, även om arbetsrådet bibebålles.

Arvodena för rådets ledamöter voro från början avpassade med
hänsyn till att rådets verksamhet förväntades komma att bereda dess utan
förslag utsedda ledamöter full sysselsättning och att taga i anspråk dess
övriga ledamöter i betydande mån. Av förut anförda siffror rörande inkommande
ärenden framgår, att nu berörda förutsättning icke längre är för handen.
För samtliga ledamöter, med undantag för ordföranden, är ledamotskapet i
rådet numera att betrakta såsom en bisyssla. Med hänsyn härtill och till
den sparsamhet, som det nuvarande statsfinansiella läget nödvändiggör,
torde ifrågavarande arvodesbelopp kunna och böra högst betydligt nedsättas.

Även i fråga om kanslitjänsten torde avsevärda besparingar låta sig
genomföra. Dessutom synas besparingar kunna göras i avseende å lokalhyra,
avlöning åt vaktmästare m. fl. dylika expenser.

Genom härovan antydda besparingar torde man enligt styrelsens förmenande
kunna nedbringa statsverkets kostnader för arbetsrådet, dyrtidstillägg
inräknade, till omkring 60 000 kronor per år. Med hänsyn till
det relativt måttliga beloppet av den kostnad, med vilken arbetsrådets
verksamhet sålunda skulle kunna upprätthållas, anser sig styrelsen, under
erinran om vad styrelsen förut anfört mot den ifrågasatta överflyttningen
av arbetstidsärendena, böra förorda ett bibehållande av rådet i dess nuvarande
form och vid dess nuvarande uppgifter och befogenheter.

Vad slutligen angår den anbefallda utredningen rörande arbetstidslagens
anpassning efter den internationella arbetstidsregleringen får styrelsen,
under hänvisning till vad förut förmälts om denna reglering, se
sid. 19, framhålla, att en dylik utredning f. n. icke lämpligen synes kunna
verkställas, då man inom internationella arbetsorganisationen har under
övervägande att företaga en revision av Washingtonkonventionen angående
arbetstidens begränsning. Med den uppfattning styrelsen har, att den
verkställda utredningen rörande arbetstidslagens verkningar ej ger tillräcklig
ledning för ett definitivt ståndpunkttagande till arbetstidslagstiftningen,
utan att den gällande provisoriska lagstiftningen i ämnet bör prolongeras,
torde ej heller väl överensstämma att inlåta sig på en så pass genomgripande
omarbetning av arbetstidslagen, som en dylik anpassning skulle
kräva. För den mening, varåt här givits uttryck, har styrelsen även
funnit stöd hos majoriteten av Sveriges delegation för det internationella
socialpolitiska samarbetet. Delegationens ledamöter herrar Johanson och
Holmström betonade emellertid vid överläggningen härom önskvärdheten
av anpassning härutinnan.

Reservationer.

a) Av herrar Bergsten och Järte.

Det är särskilt två faktorer, som böra beaktas vid bedömandet av
frågan, huruvida och i vad mån ändringar i nu gällande provisoriska
arbetstidslag må anses vara av behovet påkallade, därest lagen skall erhålla
ytterligare förlängd giltighet för viss tidrymd framåt, nämligen dels
den nuvarande ställningen och tendensen i berörda avseende i utlandet,
särskilt i de med Sverige konkurrerande industriländerna, dels de resultat,
vartill den verkställda utredningen angående arbetstidslagens hittillsvarande
verkningar kommit.

Vad beträffar de utländska förhållandena, uppställer sig den frågan:
har utvecklingen under senare tiden gått ‘i sådan riktning, att
Sverige nu i jämförelse med andra länder kan anses ha strängare arbetstidsbestämmelser
an vid tiden för lagens föregående revision? Någon
säker hållpunkt för bedömande av detta spörsmål erhålles visserligen ej
av den i utlåtandet lämnade redogörelsen i ämnet. I fråga om själva
lagstiftningen får man ej klart för sig omfattningen eller innehållet av
medgivna undantags- eller modifikationsbestämmelser och ännu mindre
huru dessa faktiskt tillämpas. Det har, såsom man lätt kan förstå, mött
allt för störa svårigheter att inom den till buds stående tiden införskaffa

auktoritativa upplysningar i berörda hänseende. Av de i redogörelsen
meddelade uppgifterna har man emellertid synts oss kunna draga den
slutsatsen, att en del viktigare länder redan nu torde hava mindre stränga
arbetstidsbestämmelser än Sverige och att såväl dessa som en del andra
länder förbereda en mer eller mindre avsevärd revision i mildrande syfte
av ifrågavarande bestämmelser. I England och Danmark finnes ingen
allmän lagstiftning alls i ämnet, och hava således dessa länder a priori
friare händer och följaktligen en bättre utgångspunkt än Sverige i konkurrensavseende.
Vad speciellt Danmark angår, är där visserligen 8-timmarsdagen allmänt införd inom industri och byggnadsverksamhet genom
kollektivavtal, men det må bemärkas, att övertiden lämnats fullständigt
fri. I Belgien och Nederländerna bereder gällande lagstiftning
vittgående möjligheter till undantag. Särskilt må i fråga om Belgien
framhållas, att dess lagstiftning för säsongyrkena medgiver en utjämning
av arbetstiden per år, så att antalet ordinarie arbetstimmar under tre
sommarmånader kan uppgå till 54 timmar per vecka. I Schweiz kan
tydligen numera, med stöd av förbundslagen den 1 juli 1922, den ordinarie
arbetstiden i alla viktigare fall utsträckas till 54 timmar per vecka.
För Frankrikes vidkommande har 8-timmarsdagen ännu ej genomförts
inom mer än halva det avsedda området och här med påfallande varsamhet.
I såväl detta land som i Tyskland, Norge och Finland in. fl.
äro för närvarande under förslag bestämmelser om avsevärda modifikationer
i resp. länders arbetstidslagstiftning. Känt torde även vara, om
ock officiella belägg härför ej stå till buds, att tillämpningen av lagbestämmelserna
i flera av de anförda länderna handhaves på ett sådant
sätt, att lagens effektivitet i många fall blir rätt så illusorisk. Hela tendensen
i världen går för övrigt i riktning mot en lindring av de nuvarande
arbetstidsbestämmelserna. Det försök till internationell reglering
på detta område, som gjordes genom det vid arbetskonferensen i Washington
1919 antagna konventionsförslaget, torde nu också få anses fullständigt
förfelat, enligt vad spm närmare framgår av den i styrelsens utlåtande
lämnade redogörelsen.

Under sådana förhållanden måste det vara av ett vitalt intresse
för Sverige att icke ställa sig i efterhand och nu ytterligare för åtskilliga
år framåt binda sig vid allt för rigorösa bestämmelser. Med hänsyn
bland annat härtill hava vi ansett skäl föreligga för vidtagande i nu
gällande arbetstidsbestämmelser och deras tillämpning av vissa ändringar,
vilka styrelsens majoritet icke velat biträda, om ock även från dess sida
de synpunkter, som legat till grund för ifrågavarande ändringsförslag, i
styrelsens föreliggande- utlåtande vunnit beaktande.

De resultat, som erhållits av utredningen rörande arbetstidslagens
verkningar, äro jämväl av beskaffenhet att dels ytterligare stärka de skäl,
som tala för ändringar i arbetstidslagen med hänsyn till de utländska
förhållandena, dels motivera speciella ändringsförslag. Ahsserligen har
vid berörda utredning föga av egentligt nytt framkommit, men vissa
olägenheter av lagen och dess tillämpning, vilka även förut varit kända,
framstå genom utredningen i eu skarpare dager och kräva med större
tyngd en ändring.

Redan vid ett föregående tillfälle, nämligen vid avgivandet av
socialstyrelsens förslag till reviderad arbetstidslag den 9 april 1921, ha
vi i särskild reservation påyrkat sådan ändring av lagens bestämmelser
rörande arbetstiden vid kontinuerlig drift, att den svenska industrien i
berörda avseende måtte tillförsäkras lika stor rörelsefrihet som den utländska.
Beträffande den närmare innebörden av ifrågavarande ändringsförslag
och motiveringen härför må hänvisas till vår ovannämnda reservation.
Av statsmakterna vidtogs visserligen en mindre ändring i reservationens
riktning, men har denna ändring icke visat sig medföra något
egentligt resultat, utan lärer endast ha konfirmerat arbetsrådets föregående
praxis. Enligt vad utredningen giver vid handen, förekomma också
alltjämt, särskilt inom pappersmasseindust.rien, väsentliga olägenheter på
grund av de nuvarande bestämmelserna i ämnet. Vi anse oss alltså fortfarande
böra vidhålla vårt förslag om följande ändrade lydelse av hithörande
stadgande i arbetstidslagen: »Måste arbete, som är anordnat i

tre skift, med hänsyn till verksamhetens ändamålsenliga bedrivande
fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet medgiva därför
erforderligt undantag.»

Såsom av den verkställda utredningen framgår, har arbetstidslagen
medfört särskilt besvärande olägenheter för de slag av verksamhet, som
förete en mer utpräglad säsongkaraktär. Den ändring, som härav påkallas,
gäller emellertid i själva verket icke någon utsträckning av arbetstidens
genomsnittliga längd utan endast en mera ändamålsenlig och efter hithörande
arbetens natur anpassad förläggning av arbetstiden. De nuvarande
arbetstidsbestämmelsernas schablonmässiga stelhet framträda nämligen
alldeles speciellt i deras tillämpning på de rena säsongföretagen,
vilkas normalarbetsdag givetvis icke kan vara en och samma under hela
året utan måste ställa sig olika under olika tider av året. En utjämning
av arbetstiden per år för hithörande yrken, såsom skett i t. ex. Belgien,
vore därför naturlig och rationell. För en sådan utjämning lägga ej
heller arbetstidslagens ordalag något hinder i vägen. Tvärtom pekar 5 §
1 mom. i lagen alldeles direkt på denna utväg just för säsongföretagen

5—222853.

såsom den mera normala än t. ex. övertidsarbete. Ett uttalande av
andra lagutskottet vid 1921 års riksdag anses emellertid för närvarande
icke medgiva en dylik lagtillämpning.

Socialstyrelsen har i sitt förevarande utlåtande belijärtat ovan anförda
olägenheter i fråga om arbetstiden för säsongföretagen samt även
lämnat en bindande motivering för behovet av lindringar i berörda avseende.
Men styrelsen har icke ansett sig böra draga den enligt vår
uppfattning naturliga konsekvensen härav och förorda en sådan tillämpning
av 5 § 1 mom. i arbetstidslagen, som möjliggör en utjämning av
arbetstiden per år för ifrågavarande företag, utan har åtnöjt sig med att
hänvisa till lagens bestämmelser i 7 § om övertidsarbete samt föreslagit
en utökning av det antal övertidstimmar, som må kunna medgivas. Då
vi för vår del anse det naturligare och riktigare att i förevarande fall
anlita den utväg, som lagens 5 § 1 mom. tydligen utvisar och varigenom
den tendens till skärpning av säsongarbetslösheten, som arbetstidslagen
onekligen torde medföra, i avsevärd mån skulle kunna mildras, vilja vi
förorda denna utväg och föreslå, att de hinder måtte undanröjas, som
kunna stå i vägen för dess tillämpande.

En annan viktig fråga att taga i beaktande vid avgivandet av förslag
till ny provisorisk arbetstidslag gäller övertidsarbetet. Både med
hänsyn till den utländska konkurrensen och de vid utredningen framkomna
vittnesbörden synes oss en utökning av det i lagens 7 § nu medgivna
antalet övertidstimmar vara av behovet påkallat. Den av socialstyrelsen
föreslagna ökningen anse vi därför väl motiverad, men bör
densamma, för att mera effektivt fylla sin uppgift och bereda åsyftad
lättnad, icke göras beroende av den besvärliga och ovissa omgång, som
ett inhämtande av arbetsrådets medgivande innebär, utan överlämnas åt
vederbörandes eget åtgörande. Yi föreslå alltså, att det i 7 § 2 mom.
medgivna övertidsarbetet måtte utökas till 50 timmar per månad och
250 timmar per år, varvid den av socialstyrelsen föreslagna utökningen
av övertidsarbetet enligt samma paragrafs 3 mom. skulle bortfalla.

Vid 1921 års revision vidtogos å arbetstidslagens tillämpningsområde
väsentligen inga andra förändringar, än att undantaget för företag
med högst fyra arbetare utsträcktes till att gälla jämväl för samhällen
med över 1 500 invånare samt att arbete i sjukvårds- in. fl. jämförliga
anstalter helt och hållet undantogs från lagens tillämpning. Ett arbetsområde,
som socialstyrelsen i sitt vid förberörda revision avgivna betänkande
jämställt med arbetet i nämnda anstalter, nämligen det, som tillkommer
personalen i hotell, restauranger och kaféer, lämnades, om man bortser
från nyss berörda undantagande av de minsta företagen, av riksdagen.

under oförändrad reglering. Den verkställda utredningen synes oss ha
bekräftat styrelsens i nämnda betänkande angivna uppfattning, att arbetstidslagens
tillämpning å bär omförmälda företags köks- m. fl. biträden
för dessa företag medfört synnerligen besvärande olägenheter. Vi anse
därför, att nämnda företag böra undantagas från lagen.

En annan kår, vars inbegripande under lagens tillämpning onekligen
medfört många olägenheter och klagomål, utgöres av handelsarbetarna.
De egentliga handelsbiträdena äro som bekant enligt lagens 1 § j) undantagna,
och den olika ställning, som i avseende å arbetstidsförhållandena
sålunda intages av två så närstående och ej alltid särskilj bara personalgrupper,
har naturligt nog föranlett avsevärda svårigheter. En allvarligare*
orsak till olägenheter ligger dock i det förhållandet, att varudistributionen,
varmed en stor del av ifrågavarande arbetare sysselsättes, ej
liksom exempelvis det ordnade fabriksarbetet låter sig väl anpassa efter
den lagstadgade arbetstidsregleringen. Även om vederbörande arbetsgivare
möjligen icke tillgodogjort sig de möjligheter till övertidsarbete
och andra lindringar, som lagen medgiver, vartill anledningen måhända
är att söka i den rådande depressionen, synas oss dock skäl föreligga
för att undantaga handeln såsom sådan från arbetstidslagens tillämpning.

Ehuru vi sålunda, i likhet med socialstyrelsens majoritet, finna
en ytterligare förlängning av arbetstidslagens provisoriska giltighet
av omständigheterna påkallad, hava vi dock, med hänsyn till näringslivets
svåra läge och ovissa framtidsutsikter samt till undvikande så
långt möjligt av den försämring i arbetstagarnas levnadsstandard och
arbetslöshetens skärpning, som lagens nuvarande lydelse är ägnad medföra,
ansett oss böra på anförda skäl tillstyrka ovan framlagda undantagsbestämmelser.
Yi hava med andra ord, utan att vilja beröva lagen dess
egenskap av skyddslag för den stora sociala och kulturella vinning, som
8-timmarsdagen obestridligen utgör, försökt angiva några utvägar att
mildra den karaktär av förbudslag, som lika oförnekligt vidlåder den nu
gällande arbetstidslagen genom dess alltför snäva och stela gestaltning.

b) Av herr von Sydow,

Av skäl, som finnas angivna i det bland handlingarna befintliga
yttrandet av svenska arbetsgivareföreningen, anser jag, att socialstyrelsen
bort avstyrka icke blott den ifrågavarande lagens definitiva fastställande
utan även dess prolongering på viss tid.

c) Av herr Johanson.

Socialstyrelsens förslag rörande arbetstidslagens revidering kan jag
icke biträda, emedan det innebär en försämring av nu gällande lagstiftning
och ett ytterligare avsteg från Washingtonkonventionen. Jag kan

ej heller förorda, att den nuvarande provisoriska svenska lagen på detta
område definitivt fastställes, emedan den på flera punkter ej tillgodoser
de minimifordringar beträffande arbetstidens reglering, som upptagits i
Washingtonkonventionen. Principiellt anser jag, att vår arbetstidslagstiftning
bör bringas i överensstämmelse med den internationella lagstiftningen.
Då emellertid den tid, som återstår, innan vår provisoriska lag upphör
att gälla, torde vara otillräcklig för att kunna vinna riksdagens bifall till
ratifikation av Washingtonkonventionen, nödgas jag föreslå, att nu gällande
provisoriska arbetstidslagstiftning prolongeras för en tid av ytterligare tre år.

Vad beträffar socialstyrelsens utredning i övrigt åberopar jag vad
som av landssekretariatet, fackförbunden och arbetarnas bildningsförbund
anförts i deras utlåtanden.

U N 1) E R S Ö K N I N G

RÖKANDE

ÅTTATIMMARSLAGENS EKONOMISKA
OCH SOCIALA VERKNINGAR

VERKSTÄLLD AV

SOCIALSTYRELSEN

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

1. Undersökningens förutsättningar, metod och plan..............39

2. Undersökningens omfattning......................41

3. Undersökningens representativitet.........''...........42

4. Arbetstidslagens genomförande....................., . 46

5. Förändringar i arbetstidens längd....................52

6. Åttatimmarslagen och säsongarbetet...................59

7. Åttatimmarslagen och övertidsarbetet.................. . 62

8. Förändringar i arbetarantalet......................68

‘9. Förändringar i avseende på arbetsorganisation och tekniska hjälpmedel.....75

10. Arbetstidsförkortningens inverkan på produktionskostnaderna.........81

11. Arbetstidsförkortningens inverkan på arbetsintensiteten...........88

12. Arbetstidsförkortningens sociala verkningar................99

13. Sammanfattning.......................''.....113

Bilagor.

Bil. 1. Frågeformulär.........................1*

Bil. 2. Inkomna utlåtanden (i urval)..................15*

1. Undersökningens förutsättningar, metod och plan.

Sedan 1921 års riksdag anhållit, att Kung]. Maj:t måtte föranstalta Utredningsom
en allsidig utredning rörande verkningarna av 8-timmarslagen, upp- upp rage''
drog Kungl. Maj:t den 22 juni 1921 åt socialstyrelsen att, i samråd med
kommerskollegium och delegationen för det internationella socialpolitiska
arbetet utföra eu utredning inom så god tid, att den kunde läggas till
grund för det förslag till ny lag om arbetstidens begränsning, som kunde
komma att föreläggas 1923 års riksdag.

Med anledning härav började socialstyrelsen förberedelsevis arbeta
på förslag till grunder och arbetsplan för utredningen men ansåg sig
höra i det längsta dröja med framläggande av definitivt förslag i ärendet
i förhoppning om återinträdande av något mera normala förhållanden
på det ekonomiska området. Ehuru denna förhoppning icke syntes i
nämnvärd mån förverkligas, fann sig styrelsen vid början av innevarande
år med hänsyn till den för utredningens färdigställande fastställda tidsfristen
icke längre kunde uppskjuta utredningen utan upptog i samråd
med kommerskollegium arbetet på utredningens definitiva igångsättande.

I skrivelse den 10 mars 1922 framlades det sålunda utarbetade förslaget
till undersökningsplan för Kungl. Maj:t.

Genom beslut den 24 mars 1922 har Kungl. Maj:t, som funnit
utredningen böra skyndsamt igångsättas och fullföljas, anbefallt socialstyrelsen
att med ledning av utredningens resultat och övriga föreliggande
omständigheter utarbeta och före den 1 september 1922 inkomma
med förslag till lagstiftning om arbetstidens begränsning att gälla fr. o. m.
ingången av år 1924.

Den sålunda anbefallda utredningen sönderfaller i tre avdelningar,
nämligen:

1. Enquéte angående de inom olika kretsar rådande uppfattningarna
om arbetstidslagens fördelaktiga och ofördelaktiga verkningar.

2. Summarisk undersökning angående arbetstidsbegränsningens
inverkan på särskilda företag.

3. Specialundersökning rörande arbetstidsbegränsningens ekonomiska
verkningar beträffande vissa utvalda arbetsföretag.

För förstnämnda gren av undersökningen ha utarbetats tvenne
frågeformulär, betecknade 1: a och 1: b (bil. 1, sid. 1* tf.), av vilka det
förstnämnda var avsett att besvaras dels av sakkunniga statliga och kommunala
myndigheter, såsom yrkesinspektionens befattningshavare, statens
och kommunens affärsdrivande verk, fattigvårdsnämnder, drätselkammare
och fastighets nämnder o. s. v., dels av arbetsgivar- och arbetarorganisationer
samt industriella sammanslutningar, medan det sistnämnda tillställts
vissa slag av ideella föreningar, t. ex. för folkbildning, idrott, nykterhet
etc.

Den andra grenen av undersökningen utgår från samma grundtankar
som den föregående, men då denna riktar sig till korporationer
o. d. och åsyftar att upptaga mera allmänna iakttagelser och omdömen,
göres i förevarande gren av undersökningen hänvändelse till det enskilda
företaget i syfte att klarlägga dess särskilda förhållanden i här ifrågavarande
avseende. I syfte att erhålla en möjligast allsidig belysninghärav
ha uppgifter synts böra inhämtas ej blott från företagaren utan
även från de vid företaget anställda arbetarna, och ha för ändamålet
utarbetats tvenne särskilda frågeformulär, betecknade 2: a och 2: b (bil. 1,
sid. 7* tf.). Dessa avse att sammantagna giva en möjligast allsidig och
konkret bild av vad arbetstidslagstiftningens genomförande inneburit och
betytt för ett visst arbetsföretags ekonomiska och sociala förhållanden.
Man har dock icke ansett sig behöva besvära samtliga industriella och
därmed närställda företag i landet med att besvara detta formulär utan
inskränkt undersökningen till att avse ett i samråd med yrkesinspektörerna
verkställt urval av arbetsställen, uppgående till 15 å*20 % av samtliga
hos nämnda befattningshavare registrerade.

Medan de båda föregående slagen av undersökningar lämpligen
synts böra verkställas allenast genom utsändande av frågeformulär, är
den tredje grenen av utredningen tänkt såsom en mot bakgrunden av
sagda mera extensiv^ undersökningar inpassad s. k. intensivundersökning,
d. v. s. en på ort och ställe genom särskilt utsända s. k. agenter verkställd
ingående utforskning av förhållandena vid ett fåtal typiska företag.
Denna specialundersökning är i första hand avsedd att söka klarlägga
8-timmarslagens ekonomiska verkningar och har därför närmast

ansetts böra handhavas av kommerskollegium. En redogörelse för sistnämnda
undersöknings anordnande och verkställande meddelas i annat
sammanhang (sid. 117).

I det följande redogöres för huvudresultaten av den undersökning,
som i enlighet med ovan angivna plan utförts inom socialstyrelsen och
där närmast handhafts av tf. byråchefen Bertil Nyström.

2. Undersökningens omfattning.

I överensstämmelse med undersökningsplanen utsändes i slutet av utsända och
april och början av maj månad 1922 exemplar av de för undersökningen fastställda
frågeformulären till ovan angivna kategorier av uppgiftslämnare formulär.
med anhållan, att de ville inom viss kortare tidsfrist (beträffande form.

2: a senast 20 maj, beträffande de övriga senast 1 juni) besvara desamma.

Samtidigt meddelades i ett stort antal tidningar, att det stode även
andra än de sålunda direkt tillskrivna fritt att hos socialstyrelsen rekvirera
frågeformulär och sålunda bliva i tillfälle att säga sitt ord i den
viktiga frågan. Det visade sig emellertid omöjligt att inom den korta
tid, som ursprungligen utsatts för svarens avgivande, erhålla ett tillräckligt
material, varför tidsfristen måste betydligt utsträckas, delvis ända
till början av augusti. Vid sistnämnda tidpunkt uppgick, vad form. 1: a
beträffar, antalet utsända frågeformulär och inkomna uppgifter till följande: -

Slag av uppgifts-lämnare:	Yrkes-inspek-tionens befatta.-hav.	Statens affärs-drivande verk m. fl.	Kommu-nala verk o. myndig-heter	Han- delskam- mare	Hant- verks- före- ningar	Arbets- givar- före- ningar	Arbets- ledar- före- ningar	Arbetar- före- ningar	Till- hopa
Antal 1 utsända .	. 17	10	189	12	155	91	2	48	524
form. 1: a/ inkomna	. 16	10	148	12	75	63	2	44	370
iDkomna i % av utsända 94''1	100-0	78-3	100-0	48''1	69-2	100-0	91-7	70-8

Form. 1: b utsändes till 70 religiösa, filantropiska, nykterhets-, folkbildnings-,
husmoders-, byggnads- och idrottsföreningar m. fl. samt besvarades
av 46 av dessa eller 65‘7 % av de tillskrivna.

Form. 2: a utskickades till sammanlagt 3,127 arbetsställen och återkom
i besvarat skick från 1,726 eller 55''2 % av dessa. Bland de besvarade
formulären förefunnos dock ett antal, vilka antingen avsågo statliga
eller kommunala företag eller voro ofullständigt besvarade. Frånräknas
dessa, befinnes antalet av utredningen berörda enskilda arbetsgivare
(arbetsställen) utgöra 1,351 med ett uppgivet arbetarantal av omkring

6—222653.

170,000. I genomsnitt kommo sålunda c:a 120 arbetare per företag.
Att huvudsakligen den större industrien berörts av ifrågavarande undersökning
belyses även därigenom, att antalet redovisade företag med mindre
än fem arbetare utgjorde endast 59 eller 4''4 % av samtliga. Medan de
i utredningen medtagna arbetsställena icke utgöra ens en tiondel av hela
antalet hos yrkesinspektörerna registrerade (14,124 år 1921), torde desamma
omfatta minst en fjärdedel av de vid dessa arbetsställen anställda
arbetarna.

Vid samtliga de undersökta företagen sökte man erhålla uppgifter
icke blott från arbetsgivaren utan även (medelst form. 2: b) från de därstädes
anställda arbetarna. Trots intresserad medverkan från landssekretariatet
och vederbörande fackförbund lyckades det dock ej att erhålla
nödiga adressuppgifter rörande arbetarorganisationerna vid mer än 2,147
eller 68''7 % av de tillskrivna 3,127 företagen, men ingingo häruti så gott
som samtliga mera betydande arbetsställen. Av arbetarorganisationer
besvarade frågeformulär inkommo från 1,217 eller 56*7 % av de sålunda
tillskrivna, och bland dem kunde 996 eller 46''4 % av de ursprungligen
utsända läggas till grund för statistisk bearbetning.

Huru de vid bearbetningen använda arbetsgivar- och arbetaruppgifterna
från särskilda företag fördela sig på olika industrigrenar, belyses
genom följande översikt:

Yrkesgrupp:

Antal använda \ form. 2: a .
uppgifter enligt/ form. 2: b .

l:b. Metall-
o.
maskinind.

. . 354
. . 285

2. Jordo.
stenind.

125

3. Träind.

244

188

4. A. Pap- 4. B. Grapersmas-
fisk o.
se- o. pap- div. papperstillv.
persind.
51 76

45 68

5. Livsmedelsind.

217

126

6. Textilo.
beklädnadsind.

Yrkesgrupp:

Antal använda I form. 2: a .
uppgifter enligt/ form. 2: b .

7. Läder-,
hår- o.
gummivaruind.

8. Kemiskteknisk

ind.

58 49

76 22

9. Byggnadsverksamhet -

10. Kraft-,
belysn.- o.
vattenverk -

11. Handel
o.
varulager

12. Landtransport -

23 10 29 19

23 — 19 6

13 o. 14.
Annan
yrkesrör.

3. Undersökningens representativitet.

Oaktat den synnerligen knappt tillmätta tiden har det sålunda
lyckats erhålla ej blott mera summariska uppgifter och allmänna uttalanden
från huvudparten av de talrika myndigheter och organisationer,
som på ett eller annat sätt kommit i beröring med verkningarna av denna
på så många verksamhetsområden djupt ingripande lagstiftning, utan

även individualuppgifter från arbetsgivare och arbetare vid ett antal särskilda
arbetsställen, sammantagna sysselsättande omkring en fjärdedel av
den svenska industriens hela arbetarantal.

När det gäller att undersöka de ekonomiska och sociala verkningarna
av lagstiftningen om arbetstidens begränsning, är det emellertid
icke nog att förfoga över ett möjligast stort och allsidigt primärmaterial,
utan detta material måste jämväl vara av den art och beskaffenhet, att
det i görligaste mån möjliggör ett utsöndrande och särskiljande av de
speciella verkningarna av ifrågavarande lagstiftning från dem, som härflyta
av andra förhållanden och faktorer.

I sin ovanberörda skrivelse till Kungl. Maj:t framhöll jämväl social- Svårigheter
styrelsen, hurusom undersökningar av förevarande art tydligtvis under sUliingenU
alla förhållanden måste vara förenade med betydande svårigheter och tfund av^
aldrig kunna nå ett alldeles invändningsfritt resultat, enär de till väsent- \andena.
lig del måste komma att grunda sig icke på fakta utan på omdömen om
fakta. Med hänsyn till de abnorma och växlande konjunkturer, som de
senare åren varit rådande, och de omfattande konflikter på arbetsmarknaden,
som ägt rum efter lagens ikraftträdande, vilka företeelser i hög
grad måste förringa värdet av flertalet jämförelser, kunde det befaras,
att ifrågavarande undersökningar icke skulle leda till några tillförlitliga
resultat. Särskilt skulle det möta synnerlig svårighet att avgöra, huruvida
och i vad mån vidtagna förändringar blivit gjorda för att motverka
lagens arbetstidsförkortning. Enahanda förändringar kunde nämligen ha
varit motiverade med hänsyn till driftens rationella utveckling, och omsorgen
därom hade givetvis under den flerstädes år 1920 ännu rådande
högkonjunkturen gjort sig gällande. En annan svårighet sammanhängde
därmed, att, ehuru verkningarna av en lag icke läte sig rätteligen bedöma
omedelbart efter lagens ikraftträdande, man likväl, med hänsyn till depressionens
fortgång, nödgades inrikta undersökningen speciellt på förhållandena
under år 1920 såsom de mest normala, d. v. s. på förhållandena,
sådana de tedde sig omedelbart efter lagens ikraftträdande.

De farhågor, åt vilka socialstyrelsen sålunda gav uttryck i samband
med redogörelsen för undersökningens planläggning, hava vid dess
verkställande på många sätt bekräftats. Sålunda skriver svenska arbetsgivareföreningen:
»Föreningen vill fästa uppmärksamheten på, att den
tid, som förflutit sedan den ifrågavarande lagstiftningen trädde i kraft,
är den minst lämpliga tidsperiod, som kan tänkas, för att erhålla en
objektiv utredning om verkningarna av lagen. Denna period innefattar
en tidrymd av de mest exempellösa kastningar från hög- till lågkonjunktur.
De angivna förutsättningarna för undersökningen äro, att upp -

gifterna böra avse i »görligaste mån normala förhållanden». Kasta vi en
blick på, huru förhållandena varit under de tider, då lagen tillämpats,
synes det oss omöjligt få fram inom någon enda industri av betydenhet
sådana förhållanden, som svara mot förutsättningarna. Första halvåret
1920 visar en fortsatt högkonjunktur i samma utsträckning som närmast
föregående år, men detta gynnsamma ekonomiska läge blir emellertid
hastigt omkastat på hösten 1920 genom den då inträdande industriella
depressionen, vars förödande verkningar ännu fortsätta. Därtill kommer,
att just 8-timmarslagens genomförande i ett par av våra viktigaste industrier
framkallade långvariga arbetsstridigheter under första halvåret
1920. Då några normala förhållanden sålunda icke ägt rum under den
tid undersökningen avser, är man alltså för att ernå det önskade målet
hänvisad till att i större eller mindre grad lita till blotta förmodanden i
stället för fakta. Yärdet av eu undersökning på dylik basis måste bliva
mycket problematiskt.»

Åven landssekretariatet framhåller, att för ett rätt bedömande
av de ekonomiska verkningarna av arbetstidslagen mera normala förhållanden
på näringslivets område än de nuvarande torde vara erforderliga
samt att, vad beträffar 8-timmarslagens sociala verkningar, det så kort
tid efter lagens ikraftträdande icke gärna torde vara möjligt att giva eu
fullt belysande framställning av, huruvida de sociala vinster tillkommit,
som man räknade med skulle bliva en följd av arbetstidens begränsning.

Svenska metallindustriarbetareförbundet har ansett sig böra
framhålla, att i fråga om metallindustrien man i början av år 1920 hade
de stora konflikterna, efter vilka en i''ent av abnorm verksamhet upptogs,
för att redan under oktober månad samma år giva vika för de första
känningarna av den ännu pågående krisen; från och med år 1921 har
ju sedan allt gått i arbetslöshetens tecken. För att riktigt kunna bedöma
48-timmarsveckans värde och nytta för så väl arbetarna som landet
och industrien, så bör därför, enligt förbundets mening, eu utredning
härom förläggas till de tider, då på nytt något så när normala förhållanden
bliva rådande.

Dylika uttalanden möta i flertalet av de yttranden, som inkommit
från yrkessammanslutningar av skilda slag och syftemål, och de återkomma
allmänt i de frågeformulär, som besvarats av arbetsgivare och
arbetare vid särskilda företag. I dessa fästes särskild uppmärksamhet
på, att de sifferuppgifter, som begärts och lämnats rörande arbetarantalets
ökning, den fastställda arbetstidens iakttagande, övertidsarbetet
o. s. v., blott till någon, vid olika företag i hög grad skiftande del giva

uttryck för verkningar av arbetstidslagen, medan de i huvudsak återspegla
andra faktorer, framför allt de senaste åreus skiftande ekonomiska
konjunkturer samt dessas och de speciella krigs- och kristidsförhållandenas
återverkningar på arbetarklassens allmänna sinnesstämning och tankeriktning.
»Den omständigheten, att en åtgärd är vidtagen efter arbetstidens
förkortning, är intet bevis, att den förorsakats därav», skriver med
all rätt Sveriges verkstadsförening.

Tydligt torde visserligen vara, att tiderna knappast någonsin kunna
förväntas bliva så »normala», att verkningarna av en speciell faktor —
i detta fall arbetstidens begränsning genom lag — skola framträda tydliga
och isolerade från hela massan av ekonomiska och sociala faktorer
och förhållanden, vilka sammantagna betinga samhällslivets faktiska gestaltning
vid ett givet tillfälle. Men å andra sidan kan det icke förnekas,
att de egenartade och skiftande förhållanden, som under de senast
förflutna åren varit rådande på de sociala och ekonomiska områdena,
nästan omöjliggöra den för arbetstidsfaktorns bedömande och värdesättande
nödvändiga utsöndringen och särskilj ningen, på samma gång de
i hög grad försvåra statistikens sedvanliga arbetsmetod att genom summering
av individualuppgifter ernå över de enskilda fallens ofullständigheter
och bristfälligheter höjda »stora tal». Så olikartade och inbördes
motstridiga ej blott med avseende på olika industrigrenar utan även för
enskilda företag hava nämligen verkningarna varit av å ena sidan krigskonjunkturens
efterdyning i början av 1920, å den andra den därefter
inbrytande kris- och depressionstiden, att sifferuppgifter för tiden före
och * efter arbetstidslagens genomförande rörande arbetarantal, förlorad
arbetstid, produktion per arbetare och tidsenhet o. s. v. inom större industrigrupper
måste anses som skäligen värdelösa. Vill man emellertid
söka ernå mera tillförlitliga dylika uppgifter — något vartill en bestämd
maning ligger i önskvärdheten att jämväl på detta område söka föra
diskussionen över från de förutfattade meningarnas och lättköpta argumentens
område ut på den förutsättningslösa forskningens — blir man i
huvudsak hänvisad till de fåtaliga grupper av företag, vid vilka driften
jämväl under år 1920 varit någorlunda normal, sålunda i första hand
flertalet av statens och kommunernas verk och arbetsföretag samt inom
den enskilda företagsamhetens område särskilt vissa grenar av livsmedelsindustrien,
exempelvis sockerbruk, bryggerier in. fl. — bagerierna hava
däremot arbetat under alldeles särskilda förhållanden, då här utöver
lagen om arbetstidens begränsning kommit en särskild lag, som förbjuder
nattarbete och även eljest reglerar arbetstidens förläggning. Det må
emellertid redan nu betonas, att de siffermässiga uppgifter rörande nyss

8-timmars lagens giltighets område.

berörda förhållanden, vilka till äventyrs kunna erhållas från företag av
nyssnämnda art, icke utan vidare få generaliseras till att gälla för industrien
i allmänhet, synnerligast den i vårt land c:a en tredjedel av arbetarantalet
omfattande, för konjunkturerna särskilt känsliga del av densamma,
som arbetar på export.1 Med avseende på detta och andra störa
områden av näringslivet blir man därför i huvudsak hänvisad till de
slutsatser, som kunna dragas av de förändringar arbetsförhållandena i
allmänhet undergått under 8-timmarslagens hittillsvarande giltighetstid,
samt till de uppfattningar rörande lagens innebörd och verkningar, som
utbildat sig i olika kretsar, ej blott bland de direkt intresserade arbetsgivarna
och arbetarna, utan även bland sådana myndigheter, organisationer
och personer, som kunna förutsättas hava en mera opartisk syn
på här ifrågavarande företeelser.

4. Arbetstidslagens genomförande.

Till utredningen inkomna uppgifter synas oförtydbart giva vid
handen, att 8-timmarslagen lojalt och fullständigt genomförts inom
samtliga däruti omnämnda och avsedda näringsgrenar.

Jämväl vid vissa arbeten, som i lagen uttryckligen undantagits,
ha dess bestämmelser blivit tillämpade, såsom för trafikpersonal vid de
enskilda järnvägarna på grundval av särskilda överenskommelser och beslut
av järnvägarnas skiljedomstol samt vid arbeten bedrivna av staten.
Genom olika kungl. brev och kungörelser har sålunda normalarbetsdagen
införts för armé- och marinförvaltningens arbetare fr. o. m. år 1919, för
kommunikationsverkens byggnads- och verkstadsarbetare under förra delen
av år 1919 samt för viss driftpersonal vid postverket, statens järnvägar,
statens vattenfallsverk och tullverkets lokalförvaltningar efter mitten av
år 1920.

Det enda gebit inom 8-timmarslagens hela giltighetsområde, beträffande
vilket klagomål föreligga över åsidosättande av lagens bestämmelser,
är hotell- och restaurangnäringen, rörande vilken genom
Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund inkommit anmälningar
om, att å vissa större hotell i landsorten skulle tillämpas alltför lång
arbetstid. Vid bedömande av dessa bör det emellertid beaktas, att
lagen endast avser de inom näringen i fråga anställda, som icke hava
direkt att skaffa med allmänhetens betjänande (sålunda i första hand

1 Huru stor del av den svenska industrien arbetar på exportmarknaden? Meddelanden fram
Sveriges industriförbund n:r 85 (dec. 1921), sid. 1 ff.

kökspersonalen), samt att genom 1921 års revision de inom denna bransch
särdeles talrika småföretagen (med mindre än fem arbetare) även i städerna
ställdes utanför lagen. Sveriges restaurantförening har framhållit,
att i köksavdelningarna arbetet är forcerat endast någon timme vid
lunchtiden samt ett par timmar på middagen och kvällen, medan det
dessemellan till stor del utgör beredskapstjänst i väntan på strökunder.

Det ligger i sakens natur och vitsordas jämväl genom så väl socialstyrelsens
som yrkesinspektrisens undersökningar på området, att stora svårigheter
möta att sätta detta egenartade arbete i sådant system, att det
kan inordnas under lagens bestämmelser — »gästerna komma lika oregelmässigt
nu som före lagen och biffstekarna taga lika lång tid att anrätta»,
skriver en källarmästare. Uti för branschen gällande kollektivavtal
ha också lagens bestämmelser tillämpats på sådant sätt, att arbetstiden
satts till 180 timmar per tre veckor med inräknande av måltidsraster,
vilka upptagits till sammanlagt 36 timmar under samma tid.

Att arbetstidslagen kan sägas hava blivit fullt genomförd, utesluter
givetvis ej, att principen om 8-timmarsdagen tillämpats med vissa modifikationer,
avsedda att möjliggöra eller underlätta arbetets lämpliga bedrivande
och i regel innebärande av arbetsrådet beviljade dispenser för
vissa arbetare eller arbetargrupper.

Av mera betydelsefulla sådana, vilka i de inkomna uppgifterna Beviljade
omtalas, må följande här omnämnas. Vid skiftarbetet har inom järn- ergxJ er''
och stålindustrien längre arbetstid medgivits för arbete i hyttor och martinverk
samt vid en del särskilda till dylika anläggningar icke hänförliga
ugnar. Vad beträffar verkstadsindustrien, hava dispenser förekommit för
vakter, kuskar och chaufförer, maskinister och smörj are, städare samt
resemontörer. Med hänsyn till den kontinuerliga driften ha undantag
givits för brännare vid kalk- och tegelbruk samt för vid ugnar och
cementkvarnar sysselsatta arbetare inom cementindustrien. Inom sågverksindustrien
hava dispenser lämnats för vakter samt arbetare, vilkas
arbete varit av sådan beskaffenhet, att det icke kunnat förläggas till bestämda
tider, t. ex. reparatörer, timmeremottagare m. fl. I de fall, då
framställningar gjorts om undantag från lagens tillämpning vid flottningsföreningarnas
skiljeställen, har dylikt medgivande lämnats av arbetsrådet,
intill dess genom 1921 års revision dylikt arbete helt undantogs
från lagen. Beträffande pappersmasseindustrien har medgivande om
längre arbetstid lämnats för kalkbrännare och kraftstationsmaskinister.
Vidkommande det s. k. nittonde skiftet (d. v. s. 502/s arbetstimmar per
man och vecka) har medgivits dispenser under åren 1920 och 1921 för
vissa sulfit- och sulfatfabriker samt träsliperier. För år 1922 ha 11 sill -

fatfabriker erhållit tillstånd att använda det nittonde skiftet under tiden
1/1—so/i samt i/10—3i/12 tiotal sliperier ha likaledes erhållit dispens

rörande nittonde skiftet, gällande hela året. För pappersindustrien har
dispens medgivits beträffande vissa reparatörer in. fl. I Stockholm har
åt tryckerierna medgivits dispens med avseende å övertidsarbete för riksdagstryck.
Beträffande bryggerierna har varudistributionen förklarats
ligga utanför lagens tillämplighet. I textilindustrien har ett fåtal dispenser
förekommit i sådana fall, då ett spinneri varit för litet för att tillgodose
behovet av garn inom ett tillhörande väveri. Vid gasverk, elektricitetsverk
och kraftstationer ha vissa jämkningar skett beträffande
tjänstgöringstiden för maskinister, eldare o. d. Inom stuveribranschen
har, med hänsyn till arbetets oregelbundna natur, arbetstiden fixerats
till 192 timmar för eu tidrymd av 4 veckor, och liknande anordningar
hava träffats bl. a. för spårvägsdrift (ex. 123 timmar per 18 dagar).
Vidare har i fråga om vakttjänst o. d. medgivits evalvering efter vissa
grunder av passniugsarbete o. d. lindrigare tjänstgöring.1

Svenska arbetsgivareföreningen har i sitt yttrande uppgivit, att de
arbetargrupper, för vilka dispenser sålunda .medgivits, endast kunna uppskattas
till några få procent av hela arbetarantalet inom angivna industrier.
Åtminstone vad beträffar år 1920 torde denna uppskattning få
anses alltför låg, ty enligt föreliggande redogörelse för arbetsrådets beslut,
avsågo de eftergifter, som beviljats med stöd av 5 § första stycket
(av 1919 års lag), c:a 4,000 arbetare (huvudsakligen arbete, som medför
synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av synnerligen
stort allmänt intresse), eftergifterna enligt andra stycket av samma paragraf
(i regel åsyftande 56 timmars arbetsvecka vid kontinuerlig drift) c:a
15,500 arbetare och eftergifterna jämlikt tredje stycket (vilka merendels
gått ut på en arbetstid av 192 timmar per 4 veckor) c:a 31,500 arbetare.
Vad år 1921 beträffar, hålla sig eftergifterna vid väsentligt lägre siffror,
beroende detta å ena sidan på den under åi''et företagna revisionen av
arbetstidslagen, å den andra på den inom näringslivet rådande depressionen,
vilken för ett stort antal företag omöjliggjort uttagande ens av
den i lagen medgivna arbetstiden.

I betraktande av det nära samband och den växelverkan, som i
våra dagar råder mellan näringslivets olika grenar, ligger det nära till
hands, att en social reform sådan som arbetstidens begränsning skall

1 Närmare uppgifter i förevarande avseende lämnas i de översikter över arbetsrådets beslut
i fråga om tillämpningen av lagen om arbetstidens begränsning, som äro bifogade dels socialstyrelsens
år 1921 avgivna betänkande med förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning (tryckt i kungl.
maj:ts prop. n:r 359) och dels förevarande framställning (sid. 97*).

sträcka sina indirekta verkningar utöver 8-timmarslagens direkta till- Lagens inlämpningsområde.
Vittnesbörd härom hava jämväl framkommit vid lingar utom
undersökningen. Så klagas från köpmannahåll, att arbetstidens be- tillämpliggränsning
genom lag för handelsarbetare och magasinsdrängar på sumhttsomrä<''et''
håll föranlett även handelsbiträdena att framställa anspråk på samma
förmån. Beträffande arbetstidslagstiftningens återverkan på skogsbruket
och i någon mån även på jordbruket ger en av domänstyrelsen föranstaltad
undersökning en nog så intressant belysning. Vad angår skogsbruket
är det emellertid att märka, att under de korta vinterdagar, då
drivningssäsongen infaller, de effektiva arbetstimmarna sällan kunna överstiga
8 per dag och att därför en mera fri och tänjbar fördelning av
arbetstiden egentligen endast är möjlig med avseende på sommararbetena,
vilka dock t. o. m. vid intensivt skogsbruk representera en väsentligt
lägre arbetsåtgång (motsvarande c:a Vs—V3 av årsbehovet). Medan
några jägmästare uttalat, att skogsarbetet pågår nu som förr oberoende
av 8-timmarslagen, förklara andra, att densammas indirekta verkningar
äro betydande, bl. a. därigenom att man numera vid ackordssättningen
måste lägga normalarbetsdagen till grund. En arbetsledare skriver:

»Vid sådana friluftsarbeten, som de här avhandlade, hava förut ej arbetarna,
t. ex. om kvällarna, hållit så strängt på ett visst klockslag, utan
vid förefallande behov gärna hållit på en stund längre. Men på de
trakter, där 8 timmar blivit ett sakrament, verkar tydligen detta så, att
arbetarna liksom arbeta med klockan i hand, ängsligt rädda att gå över
8 timmar. Detta verkar ytterligare nedsättande på arbetsintensiteten.
8-timmarslagen har liksom stadfäst arbetet såsom något ont, visserligen
nödvändigt, men vilket bör i möjligaste mån inskränkas.»

En närmare granskning av föreliggande uppgifter synes giva vid
handen, att 8-timmarslagens nu berörda mera indirekta verkningar ställa
sig skäligen växlande inom olika landsdelar och ortsgrupper, allt efter
rådande uppfattning rörande normalarbetsdagens betydelse och innebörd.
Upplysande i detta avseende är en enquéte, som genom Sveriges hantverksorganisation
anordnats bland landets hantverksföreningar i syfte att
utröna, i vad mån den genom 1921 års lagrevision stadgade inskränkningen
i lagens giltighetsområde, varigenom även i större samhällen företag
med högst fyra arbetare undantogos från lagens bestämmelser, blivit
i praktiken genomförd. De erhållna uppgifterna giva vid handen, att i
flertalet större städer och å ett stort antal industriorter den nya bestämmelsen
satts ur tillämpning därigenom, att på grund av kollektivavtal
eller gängse praxis en och samma arbetstid tillämpas vid så väl små som
störa företag inom samma bransch. »Reformen år 1921 blev värdelös ge 7—222053.

nom arbetarnas solidaritets1, skriver en uppländsk hantverksförening,
medan en annan håller före, att lagen bör vara lika för alla, som bedriva
samma yrke, och således även för arbetarna, oavsett om de ha högst tre kamrater
eller flera. Häremot opponerar sig en hantverksförening på Södermanlands
landsbygd, som skriver: »Det värsta av allt är, att 8-timmarslagen
satt en viss oro hos hantverkarnas arbetare, t. o. in. hos deras
egna barn, som hjälpa till i yrket. De tycka, att när det på fabrikerna
blott arbetas 8 timmar, även de ej skola behöva arbeta längre. Skulle
8-timmarslagen tillämpas på de mindre hantverkarna, då vore det nog
snart slut med hantverkeriet.» Här befinner man sig tydligen i övergångszonen
mellan den strängare och mildare arbetaropinionen i dessa frågor,
och helt på den senare sidan stå stora områden särskilt i Småland, Gottland,
Västergötland och Norrland, där arbetarorganisationerna äro relativt
svaga och kollektivavtalen sparsamma inom hantverksyrkena. Uttryck
för denna uppfattning ger fabriks- och hantverksföreningen i en Smålandsstad
med orden: »För det mindre hantverket har revisionen medfört stora
fördelar.» Från Visby meddelar hälsovårdsnämnden i egenskap av kommunal
tillsynsmyndighet, att å de mindre arbetsställena sedan 1921 arbetstiden
åter ökats, i de flesta fall till 9 timmar om dagen.

Liksom . sålunda 8-timmarslagens geografiska räckvidd i viss mån
betingas av arbetarorganisationernas lokala utbredning och betydelse,
utövar samma faktor sitt inflytande även inom de olika yrkena. Medan
svenska handelsarbetareförbundet meddelar, att detsamma motsatt sig de
från vissa handelsfirmors sida efter 1921 års revision gjorda försöken att
ånyo utsträcka arbetstiden till 54 timmar per vecka, nödgas Sveriges
hotell- och restaurangpersonals förbund konstatera, att revisionen medfört,
att företag med mindre än fem arbetare nu även i större samhällen
äro undantagna från arbetstidslagen, vilket haft till följd ökad arbetstid
för dem, som bäst behöva lagens skydd. Likartat har förhållandet enligt
yrkesinspektrisens undersökningar varit inom modistyrket och vid smärre
syateljéer, även i Stockholm.

Krav på Liksom hotell- och restaurangpersonalen hemställt om lagens ut 1

anlagens vidgning, hava från ett par andra yrken inkommit framställningar om,

giltighets- att det måtte tagas under omprövning, om ej lagen lämpligen kunde och
omiacc. körde utsträckas till dem. Sålunda har svenska frisörbiträdesförbundet
påyrkat upphävande av undantaget för frisöryrket, och som stöd härför
hänvisat till, att förbundets medlemmar nödgats, under trycket av en
enastående arbetslöshet, senaste år godtaga en utökning av arbetstiden från
51 till 53 å 54 timmar. Det ligger emellertid i sakens natur, att en
arbetstidsreglering erbjuder alldeles särskilda svårigheter inom ett yrke,

som har till uppgift allmänhetens betjänande och där arbetstiden till
icke oväsentlig del icke är effektiv utan utfylles av väntan på kunder.

Vidare har svenska trädgårdsarbetareförbundet framhållit, att 8-timmarsdagen f. n. blott tillämpas inom trädgårdsanläggningsbranschen,
medan inom den egentliga trädgårdsodlingen arbetstiden utgör 9 å 10
timmar om dagen om sommaren och 7 å 7 V2 timmar om vintern. Förbundet
ifrågasätter emellertid, om ej skäl föreligga att utsträcka arbetstidslagen
åtminstone till det skäligen industrialiserade arbetet i handelsträdgårdar
och plantskolor (särskilt arbete i växt- och drivhus samt bänkgårdar)
och anför som stöd härför, att vid statliga och kommunala trädgårdar
arbetstiden utan olägenhet kunnat begränsas i enlighet med lagens
bestämmelser. Med anledning härav har från socialstyrelsens sida inhämtats
yttranden från föreståndarna för vissa större kommunala och privata
park- och trädgårdsanläggningar samt från Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.
Härvid har framgått, att trädgårdsarbetarnas arbetstid
under de senaste åren väsentligt nedsatts (med i genomsnitt c:a 20 %),
dock blott i undantagsfall så långt som till 48 timmar per vecka, vilken
arbetstid tillämpas för de kommunala trädgårdsarbetarna i vissa städer,
medan i andra arbetstiden är längre (i Stockholm t. ex. 51 timmar med
obegränsad övertid). Rörande möjligheten att tillämpa normalarbetsdagen
hava meningarna varit något delade. Medan vissa sagesman däruti se
huvudsakligen en kostnadsfråga, i det arbetsstyrkan måste utökas och vissa
ordinarie arbeten utföres å övertid, anse andra och däribland handelsti''ädgårdsmästareförbundet,
att en dylik reform skulle äventyra hela yrkets
bestånd, åtminstone för såvitt den skulle avse andra än icke yrkesutbildade
arbetare. Det framhålles, att inom trädgårdsodlingen arbetets
början och slut i stor utsträckning måste lämpas efter väderleks- och
andra tillfälliga förhållanden, ävensom att vissa ömtåligare kulturer vore
till sin framgång betingade av individuella egenskaper hos vårdaren och
därför måste bliva i hög grad lidande på de av en ev. arbetstidsförkortning
föranledda ständiga personalombytena. Det betonas också, att trädgårdsarbetarkårens
kvalitet och levnadsstandard skulle bliva lidande på en
dylik reform, ty medan man nu plägar över vintern behålla flera arbetare
än som då egentligen behövdes, bleve det med 8-timmarsarbetsdag nödvändigt
att betydligt öka arbetsstyrkan under sommaren och till motvägande
härav i större utsträckning avskeda på hösten för att i möjligaste
mån hålla omkostnaderna nere.

5. Förändringar i arbetstidens längd.

Normalarbetsdagens genomförande innebar nästan på alla verksamhetsområden
en förkortning av arbetstiden, men på grund av de väsentliga
skiljaktigheter arbetstidsförhållandena då företedde inom vårt näringsliv,
var denna nedsättning av betydligt olika omfattning inom olika näringsgrenar.

''förfstim Såsom siffermässigt belyses i den på föranstaltande av arbetstids marslagen.

kommittén verkställda undersökningen rörande arbetstiden inom industri
och hantverk i Sverige vid år 1917, uppgingo vid denna tid arbetstimmarna
till skäligen växlande antal inom olika näringsgrenar. Enligt denna
utredning utgjorde den genomsnittliga nettoarbetstiden per vecka 56''4 timmar,
varvid inom olika yrkesgrupper motpolerna betecknades av å ena
sidan pappersmasse- och papperstillverkning med 61*8 timmar, å den andra
malmbrytning med 49''o timmar. Nu nämnda timsiffror kunna dock knappast
sägas giva ett fullt typiskt och betecknande uttryck för arbetstidsförhållandena
omedelbart före 48-timmarsveckans införande genom lag.
Som bekant skedde, under trycket av ett flertal samverkande omständigheter,
under åren 1918 och 1919 genom kollektivavtal inom ett flertal
näringsgrenar, exempelvis mekaniska verkstäder och pappersmassefabriker,
en väsentlig nedsättning av arbetstiden, så att denna på sina håll ej
alltför mycket skilde sig från 8-timmarsdagen. Belysande härför är, att
medan enligt 1917 års undersökning endast omkring 6 % av arbetarantalet
hade så kort arbetsvecka som 48 timmar och därunder, hade år
1919, att döma av de visserligen betydligt fåtaligare och över näringslivets
område delvis annorlunda fördelade uppgifterna till förevarande
undersökning, nämnda procenttal stigit till åtminstone 15. Förhållandevis
vanligast var denna arbetstid — förutom för gruvornas underjordsarbetare,
där den sedan länge varit hävdvunnen — inom grafisk
industri, bagerirörelse (särskilt föreningsbagerier), metallmanufaktur, hattfabriker
och vissa snickerifabriker. Genomsnittliga nettoarbetstiden per
vecka utgjorde vid sistnämnda tidpunkt enligt uppgifter från 1,174 företag
54’9 timmar (för icke-skiftarbetare), varför sålunda normalarbetsdagens
Arbetstidens införande skulle hava inneburit en förkortning av veckoarbetstiden med
^inom1 det9^ genomsnitt 6 å 7 timmar per vecka, vilket nära sammanfaller med
enskilda landssekretariatets och Sveriges allmänna verkmästareförbunds kalkyler,
näringslivet. vilka resulterat i resp. 6 och 7 V2 timmar.

Huru förhållandena år 1919 ställde sig inom olika näringsgrenar,
belyses av vidstående tabell, vilken tillika utvisar, vilken procentuell ned -

Arbetstidens förkortning- genom 8-tinuunrslagen inom olika yrkesgrupper.

		Arbetstid per vecka		Arbetstid per	vecka
	Yrkesgrupp	1919, tim.	Nedsättning	Yrkesgrupp		Nedsättning
		genom lagen	1919, tim.	genom lagen
		tim.	%		tim.	%

1	A. Icke-skiftarbetare.				7. Läder-, hår- o. gummiv.-
1.	Metall- o. maskinind. . .	53-7	5-7	10-6	industri.......	536	5ö	10-8
	därav: järnverk.....	552	7-2	130	8. Kem.-tekn. industri . .	55-6	7-G	13-7
!	mek. verkstäder .	53l	5-1	9''6	därav: tändsticksfabriker	568	8-8	15-6
	annan järn- o. me-	52-8	4-8	9-1	annan kem.-tekn.
	tallindustri . .	industri . . .	55-1	7-1	12-9
2.	Jord- o. stenindustri. . därav: kolgruvor ....	53-6 49-5	5-6 1-6	10-4 3-0	9. Byggnadsverksamhet .	52-6	4-C	8-7
; i	övrig jord- o. sten-industri.....	53-9	59	10-9	10. Kraft-, belysn.-o. vatten-verk .........	56-3	8-3	14-7
i 3.	Träindustri...... därav: sågverk .....	55- 2 56- 6	7- 2 8- 6	13-0 15-2	11. Handel o. varulager .	54-4	ti‘4	11-8
	snickerifabriker .	534	5-4	101	12. Landtransport ....	56-2	8-2	14-6
4.	Pappers- o. graf. ind. .	53-3	5-3	9-9	därav: banarbetare . . .	58-3	10-8	17-7
	därav: pappersmassefabr.	58-6	8-6	15-2	Övriga.....	54-0	6-0	11-1
	pappersbruk o. pappfabriker . . tryckerier . , . . bokbinderier . . .	58-6 49-3 52-7	10-6 1-8 4-7	18-1 2-6 8-9	13, 14. Annan yrkesrörelse därav: hotell o. restaur.-rörelse .....	64-6 64-6	16-6 16-6	25-7 25-7
5.	Livsmedelsindustri . .	55-0	7-0	12-7	Samtliga	54-9	69	12 b
	därav: bagerier.....	51-4	3-4	6-6
	sockerbruk . . . bryggerier ....	58-7 57-7	107 9-7	18-2 16-8	B. Skiftarbetare,
	chokladfabriker .	52-3	4-3	8-2	Järnverk .........	61-6	10-8	17-5
	tobaksindustri . . övriga......	54-0 54-6	60 6-6	ll-l 121	Pappersmassefabriker....	57-5	9-3	16 2
6.	Textil- o. beklädnadsind.	55-7	7-7	13-8	Pappersbruk........	59-4	11-4	19-2
	därav: bomullsindustri. .	57-3	9-3	16-2	Sockerbruk........	79-9	250	31-3
	ylleindustri . . . beklädnadsindustri	58-2 52-7	10-2 4-7	17-5 8-9	Kem.-tekn. industri ....	56-3	5-3	9-4
	Övriga......	55-0	7-0	12-7	Kraft-, belysn.- o. vattenverk	55''5	3-6	6-5

sättning av den dittills gängse arbetstiden 8-timmarslagens genomförande
innebar för olika branscher.1 Den längsta arbetstiden 1919, 64‘b timmar
i veckan, och följaktligen den kraftigaste nedsättningen (25‘7 %), företer
gruppen iannan yrkesrörelse», vilken får sin karaktär bestämd av hotell- och
restaurangpersonalens långa arbetstid. Beträffande de grupper av denna
personal, vilka beröras av 8-timmarslagen, sålunda i första hand kökspersonalen,
uppger Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund, att arbets 1

Arbetstiden efter lagens genomförande har för icke-skiftarbetare antagits vara jämnt 48 timmar,
medan beträffande skiftarbetare uträknats den verkliga arbetstiden.

tiden 1919 varierade mellan 77 och 104 timmar per 7 dagars arbetsvecka,
och anger minskningen i den avtalsenliga arbetstiden till 4''3 timmar per
dag. Sveriges restaurantförening uppskattar minskningen till 35 %.

Den därnäst största minskningen (från i medeltal 58''7 timmar eller
med 18''2 %) företer sockerindustrien, och nedgången blir ännu större, om
man ser ej blott på dessa siffror för dagarbetarna, utan jämväl tar hänsyn
till kampanj arbetarnas, av skiftarbetare bestående huvudgrupp, vilken
övergick från tvåskift till treskift och därmed fick sin arbetstid under den
i denna bransch visserligen mycket korta säsongen nedsatt från 79''9 till
54''9 timmar i veckan eller med 31''3 %, vilket genomsnitt för arbetarnas
flertal innebar en reduktion av arbetsveckan från 84 till 56 timmar.
Sistnämnda relativt höga tal beror på arbetsrådets medgivande att under
pågående betkampanj få utsträcka arbetstiden till 56 timmar i veckan för
samtliga de arbetare, vilkas arbete förut bedrivits med kontinuerlig skiftväxling.
Dylikt medgivande har, med hänsyn till att arbetet där pågår året
om, mera sparsamt medgivits för arbetare vid våra övriga mera betydande
skiftindustrier, nämligen järn- och stålverk samt pappersmassefabriker
och pappersbruk. Vid dessa var emellertid redan före arbetstidslagen
detta arbete i viss utsträckning lagt på åttatimmarskift på tre lag, varför
reformen för ifrågavarande skiftarbetare innebar en nedsättning med från
i genomsnitt 58—62 timmar till 48—51 timmar i veckan eller med c:a 18 %.

Beträffande den förändring av antalet arbetstimmar per vecka, som
inträffade i och med 8-timmarslagens införande, skriver järnbruksförbundet,
att vid hyttorna, där arbetstiden redan förut i regel var 56
timmar, nu i enstaka fall en sänkning ägt rum från 84 till 56 timmar;
vid martinverken har arbetstiden i regel minskats från 72 till 48 timmar,
vid valsverken i regel från 64''5 till 48 timmar samt vid lancashireverken
i regel från 64''s till 48 timmar. Svenska metallindustriarbetareförbundet
uppger arbetstidssänkningen vid järnbruken till mellan 9 och 32 timmar
per vecka. Pappersmasseförbundet meddelar för sin industri, att arbetet å
de kontinuerligt drivna avdelningarna (kokeri, ångpannehus, syrehus) år 1919
i regel pågick i tre skift om 8 timmar med 7 skift och 56 timmar per
vecka och man samt för pappsalar, silerier in. m. likaledes i 3 skift om 8
timmar med 6 V3 skift och 50 2/3 timmar per vecka och man. För tiden
efter lagens ikraftträdande, säges det vidare, är den ordinarie arbetstiden
48 timmar per vecka och man, med anordning för de s. k. ständigeldsavdelningarna
av s. k. hoppande skift, varigenom visserligen driften här blir
kontinuerlig veckan runt, men det 19:e, 20:e och 21:a skiftet fullgöres
av reservmanskap. För arbetarna i vedrenseri och vedgård, sysselsättande
omkring 20 % av hela arbetsstyrkan, har övergång från två skift om 9

timmar till treskiftsgång måst ske på flera stiillen, medförande förutom
ökning av arbetarantalet åven eu effektiv arbetstid av endast 45 timmar
per vecka, då måltidsrast av en halv timme oundgängligen behöves. På
en del håll har skiftgång jämväl måst anordnas för reparationsarbetare,
elektriker in. fl. Pappersindustriarbetareförbundet meddelar, att vid den
kontinuerliga driften arbetstidens längd per vecka förkortats med i genomsnitt
8 timmar och för arbetarna i renserier, pappsalar och dithörande avdelningar
med c:a 6 timmar. För dagarbetarna inom dessa industrier synes
8-timmarslagen inneburit en reduktion av arbetsveckan från 55 59

timmar eller med i genomsnitt 15''s %. Ungefär lika stor var nedsättningen
inom sågverks- och textilindustrierna eller från i medeltal 57 timmar
och sålunda med c:a 16 %.

Obetydlig var arbetstidsförkortningen i första hand inom gruvdriften.
Enligt mellansvenska gruvförbundets och svenska gruvindustriarbetareförbundets
samstämmiga uppgifter utgjorde nämligen arbetstiden
under jord vanligen 48 timmar per vecka även före lagens ikraftträdande,
varför detta blott innebar, att arbetstiden ovan jord inskränktes från 57
till 48 timmar per vecka. Så gott som ingen var vidare förkortningen
inom tobaksindustrien, varest sedan maj (och juli) 1919 den effektiva
arbetstiden varit 48 timmar per vecka; tidigare var den emellertid 52—
57 timmar, och räknar därför svenska tobaksindustriarbetareförbundet
med en nedsättning av 4—9 timmar. Likartade hade förhållandena utvecklat
sig inom den grafiska industrien. Sveriges tryckeriers ° arbetsgivareförbund
upplyser sålunda, att den ordinarie arbetstiden ar 1919
med hänsyn till den väntade lagstiftningen minskades från 51 till 48
timmar i veckan. Svenska typografförbundet fäster uppmärksamheten
på, att 8-timmarsdagen för dagliga tidningar genomfördes 1904 samt att
man år 1919, efter arbetarnas krav, vid tidningstryckerierna införde 45
timmars arbetsvecka vid nattarbete och 42 timmar vid »delat dag- och
nattarbete».

Bland yrkesgrenar med jämförelsevis kort arbetstid 1919 framträder
även den mekaniska verkstadsindustrien. Utvecklingen härinom sammanfattas
av Sveriges verkstadsförening så, att före januari 1919 den
avtalsenliga arbetstiden inom den mekaniska verkstadsindustrien var 57
timmar per vecka (raster oberäknade). Emellertid uttogo icke alla verkstäder
denna medgivna arbetstid fullt. Vid en del tillämpades kortare
arbetstid, under det vi<i andra arbetstiden visserligen nominellt var 51
timmar, men den effektiva arbetstiden kortare, i det att vissa raster
(exempelvis frukostrast) ingingo i arbetstiden. Till följd härav beräknades
den faktiska ordinarie arbetstiden då i genomsnitt utgöra omkring

55V2 timmar. I det riksavtal, som antogs den 11 jan. 1919 och som vid
de flesta verkstäder tillämpades fr. o. m. mitten av januari månad nämnda
ar, fastställdes aibetstiden till o2 timmar. Vid en del verkstäder förkortades
arbetstiden ytterligare, varför den faktiska ordinarie veckoarbetstiden
omedelbart före lagens ikraftträdande kunde anses utgöra omkring 5173
timmar i genomsnitt. Uppgörelsen av år 1919 innebar dock i viss mån
blott en antecipering av lagstiftningen om arbetstidens begränsning, varför
denna inom den mekaniska verkstadsindustrien kan anses hava föranlett
en sänkning av den ordinarie arbetstiden från 5572 timmar till
48 timmar eller med e:a 15 %. Svenska metallindustriarbetareförbundet
räknar däremot blott med en sänkning av 3 timmar eller c:a 6 %.

Övergår man till förhållandena inom handel och samfärdsel, synes
för handelsarbetare, såsom magasinsdrängar, chaufförer o. d., den förut
gängse arbetstiden ha nedsatts med 1 å 2 timmar per dag, vilket även
bekräftas av Stockholms specerihandlareförening och svenska handelsarbetareförbundet.

Rörande förhållandena inom stuveriyrket meddelar Norrlands stuvareförbund,
att den avtalsenliga arbetstiden 1914 utgjorde 10 och 1919
9 timmar per dag. För åkeriarbetare ånger arbetsgivareförbundet för godsbefodran
förkortningen till 9 timmar per vecka. Svenska transportarbetareförbundet
taxerar arbetstidsreduktionen för arbetare till 1—172 timme och
för körsvenner till 172— 21/,2 timmar per dag. Vid landets enskilda järnvägar
var enligt en av svenska järnvägarnas arbetsgivareförening meddelad
statistik tjänstgöringstiden omkring den 1 juni 1919 för stationär
personal i genomsnitt 10‘i timmar per dag och för åkande personal
247 9 timmar per månad, vilken tid efter lagens genomförande nedgått
för stationär personal till 212 och för åkande till 208 timmar per månad;
vid järnvägarnas verkstäder nedsattes arbetstiden till 48 timmar pervecka
redan 1 juli 1919. Svenska järnvägsmannaförbundet uppger, att
tjänstgöringstidens längd tidigare varierade mellan 8—10 timmar per
tjänstgöringsdygn för stationär personal. För den åkande personalen
var tjänstgöringstiden c:a 250 timmar per månad.

Härmed har arbetstidsförkortningen inom det enskilda näringslivet
i korthet belysts, och må nu uppmärksamheten riktas på motsvarande
företeelse vid statens och kommunernas företag.

Arbetstidens Ser man först på arbetstidsförhållandena för arbetspersonalen vid
vid statens st?ten? verk> växlade vid försvarsverken arbetstidsnedsättningen från 3 till
och kommu- 15 timmar i veckan, men synes i allmänhet ha hållit sig vid 1 timme
ne''heten.'''' Per dag. Vad beträffar kommunikationsverken, har för postverkets arbetare
arbetstidsregleringen medfört en förkortning av 3—6 timmar per

vecka (med undantag för frimärkstryckeriet, där arbetstiden år 1920
ökades från 7 till 8 timmar). Telegrafarbetarna (verkstads- liksom linjearbetare)
ha genom normalarbetsdagen fått 4 timmar kortare arbetsvecka,
liksom även järnvägarnas verkstads- och anläggningsarbetare. För de
sistnämnda var dock arbetstiden ursprungligen 57 timmar per vecka, men
sänktes densamma till 52 timmar fr. o. m. augusti 1917 och ytterligare
till 48 timmar år 1919.

Vid vattenfallsverkets anläggningar uppgives arbetstiden i fem fall ha
minskats med 3 timmar, i ett fall med 4 timmar och i ett fall med 6 timmar.
Att märka är dock, att avkortningen kommer i en delvis annan belysning,
om man tager hänsyn till, att successiv beskärning av arbetstiden
redan tidigare ägt rum. Före den 1 aug. 1917 arbetades nämligen vid
verkets byggnadsarbeten 57 timmar per vecka, men nedsattes då arbetstiden
till 54 timmar, varefter följde ytterligare reducering fr. o. m. 1 maj

1918 till 52 timmar, fr. o. m. 1 april 1919 till 51 timmar samt fr. o. m. 25 maj

1919 till 48 timmar per vecka. På likartat sätt ha arbetstidsförhållandena
utvecklat sig vid de fiskehamnsanläggningar m. fl. arbetsställen, som höra
under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Sänkningen här synes i regel
hava utgjort IV2 å 2 timmar per dag. Från en arbetsplats förklaras
frågan omöjlig att besvara, enär dessa arbeten vore att betrakta som
säsongarbeten och arbetarna tillförne inrättat sig efter väderlek och årstider
med härav föranledda starka variationer i arbetstidens längd.

Yad nu sagts, gäller blott verkens anläggnings- och verkstadsarbetare.
Ser man på den egentliga driftspersonalen, har lagens inverkan
varit väsentligt mindre. Inom postverket uppges i det stora hela ingen
förkortning hava ägt rum, enär tjänstgöringstiden redan före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande i stort sett var begränsad inom ramen för
densamma. Även vid statens järnvägar hade man redan före lagens
tillkomst slagit in på begränsning av tjänstgöringstiden, så att denna
vid tiden för lagens genomförande i viss utsträckning höll sig vid omkring
8 timmar per dag. Inom trafikavdelningen var detta sålunda förhållandet
för en tredjedel av den stationära och omkring hälften av den
åkande personalen. Det förut obligatoriska övertidsarbetet lär emellertid
numera kunna uttagas blott i mycket begränsad utsträckning. Anmärkas
kan också, att den personalen åliggande söndagstjänstgöringen nödvändiggör
en inskränkning av tjänstetiden per söckendag till i medeltal 7
timmar 26 minuter. För tullverkets vaktmästare vid lokalförvaltningarna
uppges arbetstiden hava förkortats med c:a 1 timme per dag.

Övergår man därefter till stadsliommunernas verk och arbeten, innebar
den förändring av antalet ordinarie nettoarbetstimmar per vecka,

8—222653.

som skedde genom 8-timmarslagens genomförande, för flertalet kommunala
arbeten i Stockholm, Göteborg och Malmö eu nedsättning från 51
eller 52 timmar år 1919 till 48 timmar år 1920 (och 1921). Vid ett par
arbeten i Stockholm har nedsättningen varit större (ända till 15 timmar).
För de tekniska verkens personal anges i 4 fall reducering från 51 och
i 6 fall från 52 timmar. Vid ett företag var 8 timmars arbetsdag införd
redan före år 1919, medan i 2 fall arbetstiden översteg 54 timmar.

För övriga större städers vidkommande har minskningen av arbetstiden,
att döma av drätselkamrarnas uppgifter, i allmänhet varit väsentligt
högre. För inalles 22 städer, varifrån upplysningar härom föreligga,
anslås reduceringen i 5 fall till 3 timmar per vecka, i 3 fall till 4—6 timmar
och i 14 fall till 8—12 timmar. Ser man åter på svaren från de enskilda
arbetsplatserna, anges minskningen för gatuarbeten o. d. i 4 fall till 3
timmar, i 3 fall till 4 timmar och i 5 fall till mer än 4 timmar (högst 9
timmar). I 2 fall tillämpades redan tidigare 48 timmars arbetsvecka.
Vid de tekniska verken har förkortningen uppgivits vara 3 timmar (3 arbetsställen),
4 timmar (7), 6 timmar (4) samt 7—12 timmar (17). Vi
3 verk arbetades redan år 1919 48 timmar per vecka.

Beträffande de mindre städerna har från 3 orter uppgivits en reducering
av 3 timmar per vecka, medan denna i 4 fall uppskattats till 4 timmar, i
6 fall till 6 timmar, i 3 fall till 8 timmar och i ej mindre än 27 fall till 9—12
timmar. Även vid de i dessa orter bedrivna arbetena synes arbetstidsbegränsningen
sålunda i regel varit större än i storstäderna, vilket jämväl framgår
av svaren från byggnadskontor och tekniska verk, som i regel anslå densamma
till 8 å 9 timmar. Inskränkningen av den fastställda arbetstiden har
tidigare förekommit vid ett fåtal arbetsställen, huvudsakligen byggnads- o. d.
arbeten. Sålunda svaras i 4 fall, att arbetstiden under senare halvåret
eller hösten 1919 nedsatts till 51 timmar per vecka mot förut c:a 57 timmar,
vilket väl närmast får betraktas som ett förskott på 8-timmarslagen. I
ett par fall uppges, att arbetstiden vid dylika arbeten under vintermånaderna
vant 45—47 timmar. Ett av vattenverken har från aug. 1921
tillämpat 5 dagars arbetsvecka och vid ytterligare en arbetsplats arbetas
från och med samma tid endast 4 dagar per vecka av samma arbetare.

Vad nu sagts, gäller vanliga dagarbetare. För skiftarbetare, vilka
pläga utgöra 20—40 % av de tekniska verkens hela arbetspersonal, utgjorde
den genomsnittliga bruttoarbetstiden per vecka

	1919, tim.	1921, tim.	Förkort-
			ning, %
Stockholm, Göteborg o. Malmö.....	......56-8	48-5	14-6
Övriga större städer.........	......53-5	48-4	9 f>
Smärre städer............	......56-4	52-7	6-6
Samtliga orter............	......56-G	48''6	14-1

Vid spårvägarna, diir arbetet övervägande var fördelat på »pass»,
utgjorde genomsnittliga bruttoarbetstiden per vecka år 1919 56‘2 timmar
men år 1921 48‘o timmar, sålunda en nedsättning med 14''e %.

6. Åttatimmarslageu och säsongarbetet.

Vid de i det föregående meddelade beräkningarna rörande arbets- 8-timmars-^
tidens förkortning genom 8-timmarsdagens införande bar man i regel ut- af{™0ng0m
gått ifrån, att arbetet skulle pågå året om. Det är emellertid ett väl- yrkena.
bekant faktum, att jämväl under fullt normala förhållanden på näringslivets
område arbetet inom många och betydande yrkesgrenar regelmässigt
plägar avstanna eller åtminstone i hög grad avsaktas under vissa tider på
året. Särskilt på grund av de klimatiska förhållandena är detta säsongarbete
i vårt land mera omfattande och betydelsefullt än i flertalet andra
länder, och det trycker speciellt sin prägel på socker-, tegel- och torvindustrierna,
på åtminstone den mindre sågverks- och kvarnrörelsen, på
byggnadsindustrien och stuverirörelsen samt på flertalet hantverksfack.

Vad detta säsongarbete faktiskt betyder så väl för vederbörande
yrkesgrenar som för arbetarna inom detsamma belyses bl. a. genom en av
de inom socialdepartementet tillkallade byggnadsarbetarsakkunniga föranstaltad
arbetsstatistisk undersökning rörande husbyggnadsverksamheten i
Sveriges städer och stadsliknande samhällen. Enligt denna utgjorde
byggnadsarbetarnas faktiska arbetssäsong år 1919 c:a 1,900 timmar eller
föga mer än två tredjedelar av den möjliga arbetstiden, vilken enligt då
gällande kollektivavtal kunde uppskattas till 2,600 å 2,700 timmar per
år. Tager man hänsyn till, att den effektiva arbetstiden alldeles övervägande
infaller under tiden mars—oktober samt att under månaderna
november—februari blott ett mycket ringa antal arbetstimmar komma per
man och vecka, inses det lätt, att normalarbetsdagens införande inom ett
dylikt fack kan antagas hava betytt en genomsnittlig arbetstid per år
räknat av endast c:a 35 å 40 timmar per vecka, detta likväl under förutsättning
att arbetssäsongen bibehållits i huvudsak oförändrad och ej
förlängts genom förbättrad arbetsorganisation e. d.

Mot bakgrunden härav är det knappast ägnat att förvåna, att från
många håll kritik riktats mot 48-timmarsveckans schablonmässiga tilllämpning
jämväl för säsongarbetare.

Förhållandet påtalas i första hand av ledarna för statens anläggningsarbeten.

Beträffande telegrafverkets linjearbeten framhålles, att särskilt i

Norrland, där de flesta arbetena äro sommararbeten, måste till följd av
arbetstidens begränsning flera lösarbetare intagas sommartiden, för att
åter avskedas till vintern. På detta sätt blir arbetstidsbegränsningen en
orsak till ökad arbetslöshet vintertiden inom en stor del av distriktet.
Även från statens järnvägars byggnadsarbeten påpekas olägenheterna
med den alltför korta sommararbetstiden med orden: »Lagens mindre

gynnsamma ekonomiska verkan skulle i viss mån mildras, därest den
för byggnadsarbetarna nödvändiga kortare vinterarbetstiden kunde utjämnas
med något längre arbetstid på sommaren, varigenom arbetstiden
per år skulle närma sig till den årliga arbetstiden för mera stationära
arbeten.» Ett antal arbetschefer vid statens väg- och vattenbyggnadsarbeten
göra likaledes gällande, att dessa arbeten ha karaktären av säsongarbeten,
för vilka lagen sommartid visat sig allt annat än lämplig.
Följande två uttalanden må anföras som typiska:

1) »Lagen är synnerligen olämplig för väg- och vattenbyggnadsföretag,
vilka huvudsakligen kunna bedrivas, då tjälen är ur marken
och då behöva forceras.»

2) »Ifrågavarande friluftsarbeten äro delvis närmast att hänföra
till säsongarbeten och arbetarna kunna i allmänhet ej beräknas vara i
närheten av hemmet. I regel är det unga, kraftiga arbetare, som ge sig
till dylikt arbete. De fordra god förtjänst under sommarmånaderna
och tillbringa ofta vintern i sin hemtrakt. För dylika arbetare innebär
arbetstidens begränsning tydligen en olägenhet, och den förlängda fritiden
kan ej förväntas bli använd till förädlande sysselsättning.»

Den privata byggnadsindustriens uppfattning torde komma till
synes i följande uttalande av svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund:
»För en så utpräglad säsongindustri som byggnads industrien

är lagen om arbetstidens begränsning i särskild grad olämplig.
Inom denna industri kan nämligen den ordinarie eller avtalsenliga
arbetstiden ej till fullo utnyttjas under vintermånaderna. Under dessa
har arbetstiden på grund av dagsljusets kortvarighet så väl före som efter
lagens ikraftträdande varit betydligt kortare än 48 timmar per vecka.
Därjämte bortfalla vid hithörande arbeten helt eller delvis ett flertal
arbetsdagar genom otjänlig väderlek m. m. Den härigenom uppkommande
minskningen i arbetstiden per år är avsevärd. Under normala
förhållanden förefinnes därför ett starkt behov av en häremot svarande längre
arbetstid under den tjänliga årstiden. Den arbetstid på 51 timmar
per vecka, som rådde omedelbart före lagens ikraftträdande och vilken
arbetarna tilltvingade sig vid uppgörelsen inom byggnadsindustrien år
1&18, måste anses alldeles för knapp för åstadkommande av en dylik

(51

utjämning. Vid jämförelse med övrig industri framgår sålunda, att det
vid 48 timmars arbetsvecka för byggnadsindustrien erfordras minst (i
timmars längre arbetstid per vecka under den ljusare årstiden än för
industrien i allmänhet, för att arbetstiden per år skall bliva något så
när lika. Skall överhuvudtaget en i lag fixerad arbetstid gälla för hithörande
arbeten, bör den därför på grund av anförda förhållanden åtminstone
beräknas såsom medeltal för hela året. I annat fall skärpes
ytterligare denna verksamhets säsongkaraktär med därmed följande betänkliga
följder för samhället, då i stället alla krafter borde inriktas på
ett mildrande och utjämnande härav.»

Hantverkets särställning i fråga om detta och vissa andra av de
arbetsförhållanden, vilka rönt inverkan av 8-timmarslagen, framhålles av
styrelsen för Stockholms hantverksförening i följande ordalag: »Vid en

utredning av 8-timmarslagens verkningar bör hänsyn tagas till de olika
villkor, under vilka hantverket arbetar i förhållande till storindustrien.
I de flesta hantverksyrken möter det stora svårigheter att inrätta arbetet
efter gällande tidsbestämmelser, då tilloppet av beställningar dagligen
växlar i omfattning och arbetena äro av olika brådskande natur. Väntetider,
som ofta uppstå vid beställningsarbeten, beskära den ordinarie
arbetstiden ytterligare, och den sålunda förlorade tiden kan endast ersättas
med övertid, då i regel endast en man kan sysselsättas vid samma
arbete. För yrken, i vilka arbetet delvis bedrives på verkstaden, delvis
på arbetsplatser utomhus, faller det sig likaledes svårt att indela arbetet
i de snäva former, som arbetstidslagen föreskriver. Och utvägen att
genom särskild ansökan om tillstånd att vid tillfälligt behov få arbetstiden
utökad med vissa övertidstim mar är både för osäker och omständlig
att komma till användning. Vad säsongyrkena angår, kräva de ena
årstiden längre arbetstid, under det de andra tider kunna nöja sig med
kortare. Och för beställningsyrken är det av naturliga skäl omöjligt att
genomföra en jämn arbetsfördelning över olika årstider. Styrelsen tilllåter
sig hemställa, att, vid eventuell omredigering av 8-timmarslagen,
nödig hänsyn tages till hantverkets behov av en efter arbetstillgången
avpassad indelning av den för år anslagna arbetstiden samt att sådana
bestämmelser fastställas, att ansökningar om tilldelning av extra övertidstimmar
kunna expedieras på kortast möjliga tid.»

Det bör emellertid nogsamt beaktas, att den kritik, som sålunda
riktas mot 8-timmarslagen från säsongyrkenas sida, knappast träffar
själva lagen i dess nuvarande ordalydelse, utan egentligen dess tillämpning.
I § 5 mom. 1 av lagen stadgas nämligen, att om för visst arbete
arbetstiden i väsentlig mån är beroende av årstiden eller väderleken m. m.,

arbetsrådet kan medgiva, att arbetstiden allenast begränsas så, att den
i genomsnitt för viss angiven tidsrymd kommer att uppgå till högst 48
timmar i veckan.

Hittills har nu åsyftade tidrymd veterligen icke utsträckts längre
än till fyra veckor. Att ej året eller säsongen fått läggas till grund,
torde närmast bero på motstånd från arbetarhåll, där man icke synes
hava gjort klart för sig den faktiska skillnaden mellan årsarbete och säsongarbete
utan fruktar att på denna väg kränka 8-timmarsdagens princip.
Belysande för arbetaropinionen, som på denna punkt tydligen är
väsentligt snävare än lagens bokstav, är följande uttalande från svenska
transportarbetareförbundet: »Arbetsrådets beslut att få sammanräkna ar betstiden

vid hamnarna under fyra veckor till 192 timmar betyder faktiskt
detsamma som lagens upphävande för ifrågavarande arbetare.»

7. Åttatimmarslagen och övertidsarbetet.

Inskränk- För de yrkesgrenar, vilka före 8-timmarslagens ikraftträdande på

övertidsar- egen hand infört 48-timmarsveckan eller en arbetsvecka, som blott med
betet genom några timmar avvek därifrån, exempelvis gruv-, tobaks-, tryckeri-, verklagen.
g^a(jg_ ocb byggnadsindustrierna, synas lagens mest kännbara verkningar
bestått i de restriktioner den med hänsyn till upprätthållandet av 8-timmarsdagens
princip satte för övertidsarbetet, vilket ditintills i regel icke
varit begränsat på annat sätt än genom den större eller mindre merbetalning
kollektivavtalen stipulerade för arbete utöver det ordinarie. Enligt
1919 års arbetstidslag fick dylik extra arbetstid utan särskilt tillstånd
uttagas för vuxna arbetare med högst 25 timmar under loppet av en
kalendermånad och 150 timmar under ett kalenderår, vartill kommo ytterligare
resp. 10 och 75 timmar, vilka på ansökan kunde meddelas av yrkesinspektionens
chefsmyndighet. Vid 1921 års revision ökades den utan tillstånd
uttagbara övertiden till 30 timmar per kalendermånad och 200 per
kalenderår, vartill kunna komma ytterligare resp. 20 och 120 efter prövning
av arbetsrådet. I vad mån övertidsarbete faktiskt kommit till användning
under åren 1919—1921 belyses av vidstående tabell, utvisande antalet
arbetare med övertidsarbete vid 465 särskilda arbetsställen, varifrån
detaljerade uppgifter meddelats i ifrågavarande avseende.

Då övertidsarbetet utgör det industriella arbetets mest rörliga del,
vars förekomst och omfattning under olika år och årstider i hög grad
växlar med konjunkturer och säsonger, ligger det i sakens natur, att restriktioner
av ovan angivna innebörd knappast kunna ha undgått att mången

Övertidsarbete vid vissa arbetsställen under åren 1919, 1920 och 1921.

Yrkesgrupp	Arbetare med övertidsarbete	Ökning ( + ) eller minskning (—) i %
1919	1920	1921	1919- 1920	1920- 1921
Antal	%	Antal	%	Antal	%
1. Metall- och maskinindustri . .	23,326	58-8	23,289	55-6	15,092	46''7	_	0''2	-35''2
därav: järnverk ........	5,962	42-4	6,355	48-3	4,078	35''4	+	6*6	—35-8
mekaniska verkstäder . .	15,805	68-5	15,898	61-5	10,143	53''0	+	>6	-36-2
annan järn- och metallind.	1,559	606	1,036	35-9	871	52''3	—	33-5	— 15''9
2. Jord- och stenindustri.....	3,507	39-4	3,589	392	2,304	28''8	+	2''3	-35-8
därav: kolgruvor ........	595	22-7	624	23-8	567	19''6	+	4''9	- 9''1
övrig jord- och stenindustri	2,912	46-4	2,965	45''G	1,737	33*9	+	1''8	-41''4
3. Träindustri..........	3,754	415	4,525	46''6	3,416	47''6	4-	20''5	-24''5
därav: sågverk .........	3,339	40-0	4,153	45''8	3,094	46''4	+	24-4	—25''5
snickerifabriker.....	415	60-9	372	57''9	322	63''9	—	10''4	-13''4
4. Pappers- och grafisk industri .	6,237	70-0	6,462	62-2	4,947	52''6	+	3''G	-23''4
därav: pappersmassefabriker . . .	3,714	63*2	4,488	63-8	3,478	52-8	+	20-8	—22''5
pappersbruk och pappfabr.	120	31-7	189	35-6	127	26-7	+	57''6	—o2*8
trvckerier........	1,366	89-5	1,095	69''9	833	61''1	—	19''8	—23''9
bokbinderier......	1,037	92-1	690	54''6	509	52''0	—	33-5	—26''2
5. Livsmedelsindustri......	9,940	60-2	8,492	46''5	8,235	45''9	—	14''6	- 3-0
därav: bagerier.........	170	500	123	36*4	158	45''0	—	27-6	-t 28''5
sockerbruk .......	5,433	72-0	5,379	57''0	5,178	54''9	—	10	— 3''7
bryggerier.......	1,110	69-2	1,405	77-4	1,367	72''3	+	26''G	— 2*7
chokladfabriker .....	520	68-0	269	28''1	390	46-4	—	48''3	+ 45''0
'' tobaksindustri......	2,058	36-9	583	11-1	539	12-0	—	71-7	- 7''5
Övriga.........	649	77-7	733	71''9	603	61''2	+	12-9	-17''7
6. Textil-och beklädnadsindustri .	1,994	20-7	3,024	27''6	2,789	27-6	+	51''7	- 7 8
därav: bomullsindustri.....	836	18-2	1,030	19''9	1,144	22-7	+	23''2	+ 111
ylleindustri.......	576	23-9	890	29-6	1,045	36''7	+	54-5	+ 17-4
beklädnadsindustri ....	339	38-7	439	44''0	277	36''9	+	29''5	-36''9
Övriga.........	243	14-0	665	37''6	323	18''5	+173-7	-51''4
7. Läder-, hår- och gummivaruind.	687	31-0	1,118	42-3	786	3S''0	+	62''7	-29-7
8. Kcmisk-teknisk industri ....	1,907	66‘4	2,455	80''1	1,625	64-4		28-7	-33''8
därav: tändsticksindustri ....	264	25-6	780	65''9	406	41''4	+ 195-5	-47-9
annan kemisk-teknisk ind.	1,643	89-3	1,675	890	1,219	79''0	+	1''9	-27''2
10. Kraft-, belysnings- o. vattenverk	31	356	46	33-3	34	32-7	+	48''4	-26''1
11. Handel och varulager.....	271	60-8	310	66-7	313	82-2	+	14''4	+ 1''0
1 12. Landtransport........	921	65-9	818	57-9	586	48''3	—	11''2	-28''4
1 därav: banarbetare.......	435	55-3	345	41-0	171	25''5	—	20''7	—50''4
Övriga.........	486	79-7	473	83-0	415	76''6	—	2''7	-12''3
i 13, 14. Annan yrkesrörelse ....	31	5-9	41	6''6	31	5''1	+	82-3	-24''4
Samtliga.............	52,606	48-3	54,169	45-4	40,158	89-3	+	30	-25''9

verka tryckande och föranleda klagomål, vilka i åtskilliga fall järnmedgivna
val framförts till utredningen.

övertiden. Särskilt ofta hava klagomål försports från de egentliga säsongyrkena,

vilka i samband med säsongförhållandena i allmänhet omnämnts i föregående
kapitel. Men även inom den egentliga fabriksindustrien föreligga
starka önskemål att för tillgodoseende av sig yppande mera tillfälliga
arbetsbehov kunna möjligast fritt förfoga över en icke alltför knappt tillmätt
extra tid, helst icke belagd med övertidsarbetets relativt dyra premie.

Inom metallindustrien är det särskilt skeppsvarven, som synas hava
ett avsevärt ökat behov av övertidsarbete. Härom meddelar ett varv:

»Verkningarna av arbetstidslagen hava, vad vårt skeppsbyggeri med samtliga dess underavdelningar
beträffar, endast varit ägnade att kraftigt bidraga till en mycket avsevärd ökning
i svårigheterna att — i all synnerhet numera efter depressionstidens inbrott — erhålla
beställningar, icke allenast å nybyggnader, utan framför allt i fråga om fartygsreparationer,
där det ju undantagslöst är av allra största vikt att erforderligt övertidsarbete kan tillgripas
alldenstund vid exempelvis ett haveri fartyget i fråga måst avbryta sin resa och vederbörande
rederi givetvis i första hand begagnar sig av det varv, som kan prestera icke allenast
lägsta pris utan i all synnerhet kortaste leveranstid, och har följden av arbetstidslagen
för oss blivit den, att ett avsevärt antal reparenter gått oss ur händerna och skickats till
utländsk reparationshamn, till stort förfång för oss, för vår arbetarstam och för samhället.

Sedan högkonjunkturens nybyggnadsbeställningar upphört, äro vi numera huvudsakligast
hänvisade till utförande av reparationsarbeten, men dels hava de genom 8-timmarsdagen
höjda arbetslönerna försvårat konkurrensen avsevärt, icke minst därigenom att en emot löneförhöjningen
svarande ökning av arbetskapacitet och arbetsintensitet helt uteblivit, dels ökas
denna svårighet ytterligare därigenom att vi nu endast äro hänvisade till den lagstadgade
arbetsdagen utan möjlighet att utsträcka arbetet så långt som förhållandena kräva.

Men även vid ett inträffande bättre internationellt finansläge och en därmed åtföljande
större lust till beställningar av nybyggnadstonnage komma svenska skeppsbyggerier
givetvis att stå i sista rummet, så länge icke verkligt korta leveranstider kunna garanteras.
I all synnerhet under depressionstider har det alltid visat sig av den allra största vikt att
kunna framkomma med snabba leveranser av förekommande nybyggnadsbehov, tv med den
skarpa konkurrens, som just då gör sig gällande, gäller icke blott att komma med billigaste
pris, utan framhålles i allmänhet av köparen, att stor vikt ligger speciellt på leveranstiden,
och av de många utländska förfrågningar, som gjorts under den gångna vintern, hava alla
utan undantag avsett leveranser under så kort tid, att det efter svenska förhållanden nu
vore alldeles omöjligt medhinna en dylik leverans utan att kunna räkna med en oinskränkt
arbetstid. Det är icke nog att ha tillräcklig arbetarnumerär att förfoga över, utan är det
också i främsta rummet nödvändigt, att befintlig yrkesarbetarstam kan av industrien disponeras
i den utsträckning, som omständigheterna påfordra.

Genom en stor del tillfölje 8-timmarslagens verkningar sålunda förlorade arbeten har
följden blivit den, att den under i full utsträckning pågående drift alltid förekommande utbildningen
av yrkesarbetare inom alla avdelningar av helt naturliga skäl nu ligger fullständigt
nere och kommer icke att kunna återupptagas, så länge icke arbetstidslagens menliga
inverkan upphört. Dessutom skingras nu en stor del yrkeskunnigt folk, vars arbetsrutin i
facket givetvis hinner att i avsevärd grad reduceras under den tid de äro skilda från sitt

verkliga yrke. Vid ett skeppsbyggeri, inom vars reparationsavdelning tillfällen ofta kunna
yppa sig att erhålla tillfälliga arbeten, kan ju icke i en hast uppmobiliseras det häremot
svarande behovet av yrkesarbetare, och går följaktligen numera den ena beställningen förlorad
efter den andra därigenom att arbetstiden är otillräcklig och övertid icke får tillgripas.
Störa extra arbetsförtjänster gå härigenom ofta förlorade, icke minst för arbetspersonalen,
och komma i stället vanligtvis utlandet till godo.»

Även vissa mekaniska verkstäder som arbeta på export, göra uttalanden
i samma riktning. Så skrives från en stor verkstad i Stockholm:

»Lagen har för vårt vidkommande haft en avsevärd och ogynnsam inverkan i fråga
om övertidsarbetet. Före dess ikraftträdande hade vi i många år ett i stort sett konstant
arbetarantal, vilket var något lägre än vad som behövdes för normal produktion. Då produktionen
var mycket inskränkt, vilket undantagsvis inträffade, arbetade vi med inskränkt
arbetstid; då produktionen var något under normal, hade hela arbetsstyrkan full sysselsättning
på ordinarie arbetstid. Då produktionen var normal, var det nödvändigt att i ringa
utsträckning tillgripa övertidsarbete, och då produktionen var avsevärt över normal, måste
hela arbetsstyrkan arbeta på övertid. Härtill voro arbetarna i regel synnerligen villiga, vilket
visas bäst därav, att vi ej brukade betala övertidsprocent vid ackordsarbete. Upprepade
gånger inträffade ock, i synnerhet mot slutet av året, att arbetarna själva gjorde framställningar
om att få arbeta på övertid.

I och med lagens ikraftträdande ändrades detta för så väl oss som arbetarna gynnsamma
förhållande fullständigt, i det arbetarna ju dels av lagen hindrades från oinskränkt
övertidsarbete, dels ej längre voro synnerligen villiga därtill ens inom lagens ram och dels
absolut vägrade utföra något som helst övertidsarbete utan övertidsbetalning. Härigenom
har det blivit för oss nödvändigt att, till arbetarnas stora nackdel och även till vår egen,
tillgripa variationer i arbetarantalet allt efter som produktionen behövde ökas eller minskas.

I frågan om offerter till utlandet förloras många beställningar, om icke kort leveranstid
gives, och med nuvarande 8-timmarsarbetsdag, hava vi mycket begränsad möjlighet att
vid behov arbeta på övertid i erforderlig utsträckning. Leveranstiderna kunde hållas före
1920 i utsträckning, som nu ej längre är möjligt. Det kan exempelvis inträffa, att underleverantörer,
t. ex. av smide och gjutgods, av olika skäl ej kunnat fullgöra sina leveranser
till verkstaden på bestämd tid. Förr kunde dylika förseningar utjämnas genom att verkstaden
arbetade på övertid i erforderlig utsträckning, och därför inträffade det sällan, att
leveranstider överskredos.

Vid all export är det av största vikt, att en viss avsändningsdag för gods hålles.
Varor, som skola exporteras till transoceana länder, exempelvis Indien och Japan, måste
sändas, då båtlägenheter finnas. Till vissa länder kan det dröja 1 å 2 månader mellan
varje lägenhet och lätt inses härav vikten, att tillräckligt övertidsarbete blir möjligt för utjämning
av leveranstider. En leveranstid kan kanske minskas 1 ä 2 månader genom övertidsarbete,
om en maskin blir färdig på 1 eller 2 dagar kortare tid. Utvägen att omlasta
i något land med täta transoceana förbindelser finnes ju, men dylika omlastningar fördyra
varan så avsevärt, att prisskillnaden kanske omöjliggör konkurrens om beställningar.

De enligt 8-timmarsdagen stipulerade 30 timmarna övertidsarbete per månad och
arbetare äro ej tillräckliga för dessa beställningar, enär det vanligtvis blott kan sättas ett
fåtal arbetare på samma arbete och det även kan förekomma, att maskinarbetare finnas i
tillräcklig grad, men ej kompetenta uppsättare och montörer.

8- timmarsdagen har även medfört, att järnvägarna stänga sina expeditioner för avsändning
av gods kl. 5 i stället för förut kl. 1 e. m. Därav följer även, att sådant gods,

9— 222653.

som telegrafiskt beställes och som kan vara färdigt i verkstaden kl. 5 e. m., icke hinner
avsändas samma dag på grund av järnvägens tidiga stängningstid. Industrien måste hava
fordran på, att de organ, som handhava den allmänna samfärdseln, icke genom arbetstidslagar
eller andra restriktioner förlamas.

På grund av vad här ovan anförts, anse vi, att särskilt för exportindustrien 8-timmarsarbetslagen
medfört avsevärda och onödiga svårigheter och olägenheter. För vår del
önska vi, att denna lag snarast möjligt helt slopas eller så modereras, att den lämnar oss
möjlighet att behålla och tillfredsställa vår utländska kundkrets, vad priser och leveranstider
beträffar. Denna vår export över hela världen, som skapats genom mångårigt, målmedvetet
och dyrbart arbete, utgör numera c:a 80 % av hela vår tillverkning, vilken år 1920
uppgick till i runt tal 20 milj. kr. Den nu ifrågavarande lagen hämmar genom dessa
inskränkningar i avsevärd grad vår export och minskar vår möjlighet att bereda arbete åt
svenska medborgare.»

Beträffande övertidsarbetet meddelar pappersmasseförbundet, att
dylikt arbete för närvarande betalas med 50 resp. 100 % förhöjning å
vardagar och söndagar, men att bland arbetarna motviljan mot att arbeta
å övertid på de senaste båda åren blivit starkare, och detta vållar också
särskilt svåra olägenheter, då det är alldeles ofrånkomligt att ordna en
hel del viktiga arbeten med reparationer, omläggningar och dylika arbeten
av många slag å tid utom den ordinarie tiden.

Sveriges tryckeriers arbetsgivareförbund meddelar, att den avtalsenligt
tillåtna övertiden före 1 jan. 1920 var 10 å 12 timmar i veckan mot
en med 50, 100 eller 150 % höjd avlöning. Denna rätt blev genom 1919
års lag inskränkt till 25 timmar i månaden och 150 timmar om året, vilket
stadgande utövat en direkt skadlig verkan på boktryckerinäringen. Denna
vore nämligen kanske i högre grad än andra beroende av ojämna beställningar.
Arbete på lager förekomme knappast. Arbetena vore ofta av
brådskande natur. Då arbetarna själva före lagens tillkomst i allmänhet
villigt åtagit sig övertidsarbete — tillfälligtvis även utöver de stadgade
10 å 12 timmarna i veckan — och därför erhållit en god extra ersättning,
bortföll denna elasticitet i tillgången på arbetskraft till största delen tillföljd
av lagens snäva begränsning av övertiden. Dispenser ha medgivits
för riksdagstryck och tidningar, men för de vanliga tryckeriernas beställningar
föreligger även ofta liknande behov, vilka nu endast i ringa mån
kunna tillfredsställas. Under rådande depression har detta behov icke i
så hög grad gjort sig gällande, men med normala konjunkturer lärer det
komma att väsentligt ökas. Den utvidgning av rätten till övertid, som
givits genom lagen den 22 juni 1921, är icke tillräcklig för normala
förhållanden. Förbundet uttalar i enlighet härmed en önskan om rätt att
använda övertid under 50 timmar per månad och 300 timmar per år.

I samma riktning gå svenska detaljisternas herrkonfektionsförbunds

6 7

och klädningssömnadsförbundets yttranden i denna fråga. De gå ut på,
att lagen icke tagit tillräcklig hänsyn till säsongarbetet och nödvändigheten
av att kunna anpassa arbetsintensiteten efter växlande förhållanden.
Under den brådska, som härskar under varje säsong, heter det, är man
ofta nödsakad att välja mellan å ena sidan arbetsstagnation med åtföljande
försening av leveranserna och å andra sidan anlitande av tillfällig,
obeprövad arbetskraft. Hade mera övertid tillåtits, så hade även
arbetarna kunnat förtjäna betydligt mer än nu. Revisionen av lagen
hade ej förbättrat ställningen, då den extra övertid, som behövdes under
säsongmånaderna, icke beviljats; i själva verket både antalet tillåtna övertidstimmar
per månad sänkts från 35 till 30. Önskvärt vore därför, säga
förbunden, att vi med bibehållande av nuvarande maximitid av 200 timmar
per år kunde ha rätt att under säsongen uttaga minst 50 å 60
timmar per månad i övertid. Vidare anföres, att flera av förbundens
medlemmar påpekat de betänkliga olägenheter, som arbetstidsbegränsningen
medför beträffande kommunikationsmöjligheterna. Den tidigare stängningen
av järn vägsexpedition erna omöjliggör exempelvis ofta att omedelbart
befordra de varor, som först mot arbetstidens slut bliva färdiga för
leverans. I all synnerhet hade den tidigare lördagsstängningen i flera fall
förorsakat beklagliga förseningar.

De av arbetarorganisationerna gjorda uttalandena i frågan andas
genomgående motvilja mot övertidsarbetets utsträckning såsom enligt deras
förmenande avseende att på en bakväg återinföra den förutvarande längre
arbetstiden. Typiskt för denna tankegång är det, när svenska textilindustriarbetareförbundet
yttrar, att genom revisionen av 1921 arbetstiden
i praktiken i stället för 48 i de flesta fall blivit 54 timmar per vecka.

Till möjliggörande av kontroll å iakttagande av bestämmelserna
rörande övertidsarbete m. m. föreskrives i 8-timmarslagen bokföring över
mängden av övertidsarbete m. m. efter visst system. Rörande denna
journalföring hava inkommit klagomål, bl. a. från vattenfallsstyrelsens
kraftverksbyrå, som skriver: »De i samband med åtgärderna för arbets tidens

begränsning erforderliga detaljerade bestämmelserna beträffande
olika tillåten arbetstid för olika befattningshavare resp. vid olika sorts
arbete hava nödvändiggjort en omständlig specificering av varje arbetares
tjänstgöringstid i flera sins emellan olikvärdiga arter av arbetstid, exemvis
60, 56, 52 och 48 timmars vecka, restid, beredskapstjänst o. d. samt
reduktion av dessa tjänstgöringstider till normal tjänstgöringstid motsvarande
48 timmars vecka. Detta jämte de invecklade bestämmelserna
om tillåten övertid har nödvändiggjort ett omständligt och därför dyrbart
rapportsystem och bokföringsarbete. Övervakandet av att de invecklade

bestämmelserna riktigt tillämpas, utgör ett hinder för arbetsledningen att
få erforderlig tid över för andra arbeten inom tjänsten, som skulle lämna
betydligt påtagligare resultat än en noggrann övervakning av att ingen
får arbeta för mycket. Det må även påpekas, att i många fall, t. ex.
vid arbete på främmande orter, det säkerligen kan vara i arbetarnas eget
intresse att kunna bedriva arbetet med längre arbetstid än den nu tillåtna
och att därefter kunna tillbringa någon tids ledighet i hemmet mellan
arbetsperiodernas

8. Förändringar i arbetarantalet.

ökning av Vill man siffermässigt belysa, vad en arbetstidsförkortning sådan

talet^lioin som ^en * föregående kapitel skildrade inneburit och betytt för näringsdet
enskilda livet, ligger det närmast till hands att söka utröna, huru stor den ökning
näringslivet. av arbetarantalet är, som lagens genomförande medfört. En dylik undersökning
möter dock hart när oöverstigliga svårigheter. Så skriver svenska
arbetsgivareföreningen: »I vad mån den lagfästa arbetstidsinskränkningen i
allmänhet föranlett en utökning av arbetarantalet kan för flertalet industrier
icke exakt bedömas. Denna frågas besvarande sammanhänger på
det intimaste med den ovan nämnda kastningen mellan hög- och lågkonjunktur,
som varit rådande under de senaste åren. Om inom en
näringsgren arbetarantalet väsentligt ökats under första halvåret 1920,
är det omöjligt att utan en specialundersökning för varje arbetsplats avgöra,
i vad mån denna ökning berott på ökad omsättning eller på den
minskade arbetstiden. Lika litet kan man, där ingen eller endast en
mindre höjning av arbetarantalet ägt rum, därav sluta sig till att 8-timmarslagens
genomförande icke medfört behov av ökad arbetskraft. Inom
flera industrier, där den förkortade arbetstiden medfört behov av ökad
arbetskraft, kunde detta behov icke tillgodoses vare sig därför att arbetarbrist
var rådande eller därför att man icke genast kunde i erforderlig
grad utbygga fabrikerna eller skaffa nya arbetarbostäder.» Det är mot
bakgrunden av detta och liknande uttalanden man bör ställa de uppgifter
rörande arbetarantalets förändring under åren 1919—1921, som
kunna erhållas på grundval av de förenämnda uppgifterna från vissa enskilda
företag.

Vid de 1,258 enskilda företag, som till utredningen lämnat uppgifter
rörande sitt arbetarantal vid den ur arbetssynpunkt mest normala
månaden åren 1919—1921, voro år 1919 anställda sammanlagt 160,856
arbetare, år 1920 172,616 eller 7’s % flera samt år 1921 141,440, d. v. s.

18 % färre än år 1920 och 12 % färre än år 1919. Inom de särskilda
näringsgrenarna ställer sig emellertid ifrågavarande utveckling synnerligen
olika, såsom belyses av omstående tabell. Den största ökningen för tiden
1919—20 företer den lilla gruppen kraft-, belysnings- och vattenverk (i
enskild drift), vid vilka arbetarantalet ökats med ej mindre än 48 %.
Denna betydande ökning, vilken i huvudsak torde bero på övergång
från tvåskift till treskift, anses av svenska elektricitetsverksföreningen bero
på arbetstidslagen, enär arbetarantalet ökats i omvänd proportion till
arbetstidens minskning. Dock synes, enligt uppgifter från vissa företag,
även ökad avsättning hava spelat in, och minskning av denna synes i
förening med viss omläggning av driften vållat nedgången år 1921. Det
ligger i sakens natur, att den av 8-timmarslagen föranledda ökningen
av arbetarantalet teoretiskt sett borde bli störst inom de industrier, som
i större utsträckning betjäna sig av skiftarbete, ty här har det till fullgörande
av lagens bestämmelser ofta varit nödvändigt att utöka arbetsstyrkan
med ett helt nytt skiftlag. Också visa utpräglade skiftindustrier,
såsom pappersmassefabriker, pappersbruk, kvarnar, sockerbruk in. fl.,
ökningar av arbetarantalet 1919—20 med 20—30 %. Pappersmasseförbundet
och pappersbruksförbundet synas i avseende å de industrier de representera
vara benägna att skriva största delen av denna ökning på
arbetstidsbegränsningens konto, medan pappersindustriarbetareförbundet
vill reducera den därav föranledda stegringen till blott några få procent och
anser 1920 års höga siffra för antalet anställda arbetare i huvudsak bero
på, att då företagits en mängd reparationer, schaktninger, nybyggnader
och andra tillfälliga arbeten. I alla händelser vill det synas, som om
näringsgrenarna i fråga jämväl depressionsåret 1921 kunde givit sysselsättning
vid normal drift åt 10—15 % flera arbetare än år 1919. I detta
samband må omnämnas, att från pappersmasseindustriens sida klagats
över svårigheten att organisera de av avlösningsmanskap bestående s. k.
hoppande skiften, vilka enligt förmenande medföra avsevärda olägenheter
för båda parterna och därtill ökad utgift för arbetsgivaren och minskad
årsinkomst för de ordinarie skiftarbetarna. Sockerindustriens ökning av
arbetarantalet med en fjärdedel skrives helt på lagens konto, men anses
ej i sin helhet komma att bliva bestående, då däri även innefattas den
mera övergående ökning, som under åren 1920 och 1921 föranletts av
nybyggnad och maskinanskaffning. Sveriges kvarnyrkesförbund skriver,
att enligt en vid ett av de största företagen gjord undersökning, arbetstidsbegränsningen
föranlett en ökning av 27 %, vilken även torde kunna
anses genomsnittlig för näringsgrenen i fråga.

Däremot är det i viss mån ägnat att överraska, att järn- och stål -

Arbetarantalets förändringar vid de redovisade företagen åren 1919—1921.

Yrkesgrupp	Antal före- tag	Antal arbetare	Arbetarantalets ökning ( + ) eller minskning (—) i %
1919	1920	1921	1919— 1920	1920— 1921
1. Metall- och maskinindustri.......	329	58,166	61,526	45,494	+ 5-8	-261
därav: järnverk.............	103	21,985	22,415	17,956	+ 2-0	-19-9
mekaniska verkstäder.......	180	31.797	34,115	24,403	+ 7-3	-28-5
annan järn- och metallindustri . . .	46	4,384	4,996	3,135	+ 14-0	-37-2
2. Jord- och stenindustri.........	113	16,394	16,222	13,839	- lo	-14-7
därav: kolgruvor ............	7	2,619	2,620	2,886	+ 0''04	+ 10-2
övrig jord- och stenindustri ....	106	13,775	13,602	10,953	— 1-8	—19-h
3. Träindustri..............	221	19,644	21,260	16,473	+ 8-2	-22-5
därav: sågverk .............	123	15,791	17,316	13,497	+ 9-7	-22-1
snickerifabriker.........	98	3,853	3,944	2,976	+ 2-4	-24*5
4. Pappers- och grafisk industri.....	121	14,998	17,451	15,554	+ 16-4	-10-9
därav: pappersmassefabriker.......	41	8,407	10,051	9,392	+ 19-6	- 6-6
pappersbruk och pappfabriker . . .	10	1,816	2,344	2,115	+ 29-1	- 9-8
tryckerier............	45	2,123	2,156	1,874	+ 1-6	-13-1
bokbinderier...........	25	2,652	2,900	2,173	+ 9-4	-25-1
5. Livsmedelsindustri...........	204	20,033	22,666	21,639	+ 131	- 4-6
därav: bagerier.............	48	1,427	1,454	1,493	+ 1''9	+ 2-7
sockerbruk............	22	7,548	9,437	9,424	+ 250	- 0-1
brvggerier............	47	2,175	2,587	2,645	+ 18-9	+ 2-2
chokladfabriker..........	18	1,456	1,771	1,466	+ 21-6	-17-2
tobaksindustri..........	7	5,583	5,266	4,487	- 5''7	-14-8
Övriga............. .	62	1,844	2,151	2,124	+ 16-6	- 1''3
6. Textil- och beklädnadsindustri.....	80	12,903	13,834	12,267	+ 7-2	-11-3
därav: bomullsindustri..........	14	5,199	5,440	5,161	+ 4''6	- Öl
ylleindustri...........	25	2,692	3,051	2,590	+ 13-3	-15-1
beklädnadsindustri........	26	2,726	2,864	2,275	+ 5-1	-20-6
övriga..............	15	2,286	2,479	2,241	+ 8-4	— 9-6
7. Läder-, hår- och gummivaruindustri . .	54	4,447	5,225	4,279	+ 17-5	-18-1
8. Kemisk-teknisk industri........	48	9,023	9,106	7,555	+ 0-9	-17-0
därav: tändsticksfabriker........	14	6,288	6,468	5,422	+ 2-9	-16-2
annan kemisk-teknisk industri . . .	34	2,735	2,638	2,133	- 3-5	-19-1
9. Byggnadsverksamhet..........	18	1,608	1,322	933	-17-8	-29-4
10. Kraft-, belysnings- och vattenverk . . .	9	132	195	159	+ 47-7	-18-5
11. Handel och varulager.........	28	669	711	607	+ 6-3	-14-6
12. Landtransport.............	18	2,313	2,473	2,036	+ 6-9	-17-7
därav: järnvägar: linjepersonal......	\ 1 i/	942	1,007	833	+ 6-9	-17-3
banarbetare ......	/ l	240	289	221	+ 20-4	-235
Övriga.........	7	1,131	1,177	982	+ 4-1	-16-6
13, 14. Annan yrkesrörelse.........	15	526	625	605	+ 18-8	- 3-2
därav: hotell och rest.-rör.......	9	301	391	390	+ 29-9	- 0-3
tvättinrättningar.......	6	225	234	215	+ 40	- 8-1
Samtliga.................	1,258	160,856	172,616	141,440	+ 7-3	-181

verken, diir skiftarbetet dominerar, förhållandevis knappast ökat sin
arbetsstyrka mera än exempelvis de mekaniska verkstäderna, vilka så gott
som uteslutande använda sig av dagarbete. Förklaringen härtill ligger
i järnbruksförbundets meddelande, att det blott varit vid martinverken
och eu del valsverk arbetsstyrkan utökats genom tillsättande av ett nytt
skiftlag, d. v. s. med omkring 50 skulle produktionen hållits uppe på
tidigare nivå, hade väsentliga ökningar måst företagas, men depressionen
kom emellan med sina särskilt för denna bransch förhärjande verkningar.

Vad beträffar den mekaniska verkstadsindustrien, framhåller Sveriges
verkstadsförening, att man, för att i görligaste mån hålla produktionen
uppe, måste söka utöka arbetarantalet. Därvid framgick emellertid, att
en ökning av arbetarantalet för många verkstäder skulle medföra väsentliga
kapitalutlägg för nyanskaffning av maskiner, utvidgning av anläggningarna,
uppförande av bostäder etc. Särskilt uppförandet av nya
bostäder i erforderlig utsträckning skulle hava krävt avsevärd tid samt
inneburit ytterst betungande utgifter för vederbörande verkstäder. Dessutom
visade det sig, att utökningen av arbetarantalet, där detta ifrågasattes,
i de flesta fall var omöjligt redan på den grund, att arbetare icke
funnos att tillgå. Särskilt under den första hälften av 1920 var bristen
på arbetare, framför allt yrkeskunniga sådana, utomordentligt stor.

Förhållandevis liten ökning av arbetsstyrkan i jämförelse med den
där ganska väsentliga arbetstidsförkortningen visa bl. a. sågverks- och
textilindustrierna. Till förklaring härav meddelar sågverksförbundet, att
inom dess område inträdde en avgjord minskning i exporten under år
1920, och lagerbehållningarna till år 1921 blevo även osedvanligt stora.
Under 1921 måste på grund av omöjligheten att avsätta trävaror i normal
utsträckning arbetet i hög grad inskränkas. Detta har medfört en
avsevärd sänkning av arbetarantalet under det normala för senare delen
av år 1920 och för hela år 1921. Arbetarantalet hos sågverksförbundets
medlemmar var 1919 c:a 23,000, 1920 c:a 25,000 och 1921 c:a 18,000.
Ökningen 1920 torde till huvudsaklig del vara att tillskriva verkningarna
av lagen, skriver förbundet, och det torde på goda grunder kunna
antagas, att, om driften 1921 varit normal, en avsevärd utökning av
arbetarantalet måst äga rum, minst till det antal, som 1920 uppvisar.
Yad beträffar textilindustrien, skedde där under åren 1917—1918 och
1920—1921 en avsevärd reducering av arbetar styrkan på grund av driftstagnation,
beroende på svårigheter att inforsla till landet erforderligt
råmaterial. Att arbetarantalet under de sistnämnda åren icke ökats, beror
sålunda icke på att 8-timmarslagen ej medfört behov av ökad arbetskraft.
En av Sveriges textilindustriförbund företagen undersökning över arbetar -

antalet vid 140 företag utvisar, att detta den 76 1913 var 26,531 och
den V6 1920 27,032. Inom byggnadsindustrien och densamma närliggande
yrken har ända sedan 1915 rått onormala förhållanden, i det att
husbyggnadsverksamheten legat betydligt under 1912—14 års bostadsproduktion.
Till depressionen inom dessa fack ha jämväl bidragit de
synnerligen svårartade lönekonflikter, som förekommit under åren 1916—
1920. På dessa grunder har ej någon ökad efterfrågan på arbetskraft i
dessa fack förekommit, men må det även erinras om, att arbetstidsnedsättningen
inom branschen var skäligen obetydlig.

Nu meddelade uppgifter torde vara tillräckliga för att belysa sambandet
mellan arbetstidens förkortning och arbetarantalets ökning inom
de industriella näringsgrenarna. Här tillfogas några upplysningar rörande
motsvarande förhållanden inom handel och samfärdsel.

För handelns del meddelar Stockholms specerihandlareförening,
att man på grund av tidsförhållandena sedan lagens ikraftträdande
kunnat reda sig med förutvarande arbetskraft, vilket emellertid ej skulle
kunna gå för sig under normala förhållanden. Av tillfrågade arbetsgivare
hava samtliga 12 svarslämnande uppgivit, att relativt sett någon
ökning av arbetarantalet föranletts av lagen. En av dessa skriver:
»Beträffande det redovisade arbetarantalet torde observeras, att kvantiteten
arbete avsevärt minskats, omkring 50 % 1919—1921. Med hänsyn
härtill och att en koncentration och omläggning av arbetet för ifrågavarande
personal skett, borde arbetarantalet hava minskat mer än vad
siffrorna ange. Orsaken till att minskningen ej blivit större är att efter
8-timmarslagens införande erfordras c:a 20 % flera arbetare för utförande
av samma arbetsmängd.» Svenska handelsarbetareförbundet besvarar
frågan om ökning av arbetarantalet skett till följd av arbetstidslagen
med nej.

Beträffande transportarbetarna svara så väl arbetsgivareförbundet
för godsbefordran som svenska transportarbetareförbundet, att arbetstidslagen
ej medfört någon ökning.

Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening meddelar däremot, att
enligt statistik, baserad på uppgifter från förvaltningarna vid 94 järnvägar
(endast från 5 mindre järnvägar saknas uppgifter), den totala
ökningen av anställd stationär och åkande personal uppgår till 840, utgörande
en ökning av drygt 6 %. Från en järnväg påpekas, att till följd
av den inträdda depressionen trafiken under år 1921 nedgått med c:a
40 % för godstrafiken och 10 % för persontrafiken. Detta vore orsaken
till, att personalstyrkan under år 1921 kunnat minskas högst betydligt.
Vad beträffar banarbetarna år 1921, berodde minskningen därpå, att en

under åren 1919—1920 och början av 1921 verkställd förstärkning av
banan vid medlet av 1921 fullbordades, varefter bevakningen och underhållet
av banan kunnat inskränkas. Svenska järnvägsmannaförbundet
anser, att efter den förkortade tjänstgöringstidens införande personalen
vid de enskilda järnvägarna väsentligen minskats, i hur hög grad är
icke känt. Sveriges lokmannaförbund skriver, att, enär de senare åren
en stark nedgång i trafiken ägt rum, ett stort personalöverskott har
uppstått.

Vad beträffar statens arbeten, anföra inom försvarsverkens rayon ökning av
11 arbetschefer, att arbetarantalet måst utökas till följd av arbetstids- ^aletVid,
förkortningen, varav i ett fall (fortifikationen i Boden) endast sommar- statens^och
tid och å en arbetsplats genom anlitande av större militärhandräckning. nå™™?beten.
Ökningens storlek uppgives merendels till 15 å 25 %, men skulle under
normal drift i vissa fall varit större. Å andra sidan meddelas från 18
arbetsställen, att ökning icke behövt vidtagas, vartill orsaken sökes i den
nedsatta övningstiden och det minskade behovet av militära förnödenheter.
Inom kommunikationsverken har vid postverkets tryckeri och bokbinderi
vidtagits eu ökning av arbetsstyrkan med 6 å 8 %, medan i
övrigt ingen ändring skett. För telegrafarbetarna har skett en ökning,
beräknad till 8 %, medan vid järnvägarna verkstadspersonalen minskats
och byggnadsarbetarstammen bibehållits oförändrad — detta till följd av
minskat arbetsbehov.

Beträffande vattenfallsverkets samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
lokala anläggningar förklaras arbetarantalets ökning i regel (6 fall)
ungefär svara mot tidsminskningen. I vissa fall har arbetet i stället
måst fördröjas, enär utrymmet endast medgett ett bestämt arbetarantal.

I fråga om driftspersonal har vid postverket ingen ökning förekommit.
Enligt av järnvägsstyrelsen gjorda beräkningar borde lagens
tillämpning kräva en personalökning av 500 å 600 man. På grund av
de personalreduceringar, som vidtagits till följd av den minskade trafiken,
är det dock omöjligt att avgöra, i vad mån denna beräkning är
riktig. Järnvägsmannaförbundet uppger, att från 1 juli 1920 till mars
1922 personalen vid statens järnvägar minskats med 8,235 personer,
vilken nedgång i huvudsak föranletts av minskad trafik. För vattenfallsverkets
driftspersonal anges i två fall, att ingå större förändringar
ägt rum, och i två att driftspersonalen, liksom arbetarna, måst utökas.
Beträffande tullverket uppges ökning från Stockholm och Malmö, främst
tack vare bestämmelserna om tullvaktmästarnas ledighet efter obetald
övertidstjänstgöring; i Göteborg har däremot ingen ökning förekommit.

Tull mannaförbundet tillskriver ökningen den omständigheten, att loss 10—222653.

nings- och lastningsarbetena till följd av 8-timmarsdagen måst förlängas
med en eller annan dag, vilket föranlett utökning av antalet för fartygens
bevakning avsedda vaktmästare.

Vid de uppgiftslämnande 33 stadskommunernas verk och arbeten
voro år 1919 normalt anställda 11,037 arbetare, vilken siffra år 1920
ökats till 11,602 eller med 5''i % och år 1921 till 12,041 eller med 3‘8 %
från föregående år och med 9''i % från år 1919. Ser man på förhållandena
i de olika orterna, uppgives från våra tre större städer, vad
beträffar byggnadsarbeten etc., att ökning av arbetarantalet skett i sex
fall, vilket emellertid delvis berott på ökade arbeten; i ett fall, där arbetets
ärt och omfattning icke ändrats, har erfordrats 7 å 8 % större
arbetsstyrka än förut. I andra fall anföres däremot, att ökning ej behövt
vidtagas på grund av minskad arbetstillgång. Vad de tekniska verken
angår, meddelas från åtta sådana, att ökning i växlande utsträckning
nödvändiggjorts genom lagen. Från vissa gas- och elektricitetsverk
uppges det, att ökning väl förekommit, men närmast beroende på utvidgning
av anläggningen. Ofta betonas, att personalens storlek växlar efter
arbetets art, årstiderna o. s. v., varför exakt svar ej kunnat lämnas.

Särskilda svårigheter synes, som förut berörts, 8-timmarslagens
genomförande ha medfört för städernas spårvägar. Vid Göteborgs spårvägar
tjänstgjorde år 1919 950 man trafik^ersonal i ett 4- och ett 5-timmars
skift per dag, sålunda tillhopa 9 timmar. År 1921 hade antalet måst utökas
till 994 man eller med 4''6 % för att kunna bibehålla samma skiftsätt.
Den nionde timmen kompenseras genom fridag var fjärde dag, varigenom
tjänstgöringstiden för 16 dagar blir i genomsnitt 8 timmar per dag. Vid
Stockholms spårvägar utgjorde arbetstiden år 1919 för 1,621 man trafikpersonal
i medeltal 8 timmar 48 minuter per arbetsdag, som var indelad i olika
pass; fridag åtnjöts var sjunde vardag och var sjunde sön- och helgdag.
För år 1921 var arbetstiden för den nu till 1,872 man eller med 15''5 %
ökade styrkan i medeltal 8 timmar 47 minuter per arbetsdag, men överskreds
aldrig 9 timmar under loppet av 24 timmar. Arbetstiden indelas i pass,
vilka i allmänhet äro två per dag om cirka 41/2 timmar. Fridag erhålles
var sjätte dag, vartill kommer ytterligare en fridag under loppet av 18
dagar, så att effektiva arbetstiden under varje adertondagarsperiod blir
123 timmar.

I övriga större städer (31 st.) bar ökning av arbetarantalet, varierande
mellan 10 och 20 %, enligt drätselkamrarnas uppgifter i 14 fall
föranletts av den minskade arbetstiden. I en stad tillskrives ökningen
igångsatta nödhjälpsarbeten och från 9 städer svaras, att ingen förändring
skett, i vissa fall beroende på nedgången i arbetsbehovet. Vid de

tekniska verken har i 25 fall skett en ökning, vilken i 17 fall tillskrivits
arbetstidsbegränsningen enbart, medan från 8 verk även pekas
på andra orsaker, såsom utvidgningar m. m.

Beträffande de mindre städerna (52 st.) ha 22 drätselkammare
angivit, att ökning av arbetarantalet måst företagas till följd av lagen;
vanligen uppskattas densamma till 15 å 25 % eller säges stå i proportion
mot arbetstidsminskningen. Ingen ökning uppges däremot från 24
städer, merendels beroende på arbetenas minskade omfattning.

Kommunalarbetareförbundet anser det icke möjligt att uppge, om
arbetstidsbegränsningen medfört ökning av arbetarnas antal eller ej.

9. Förändringar i avseende på arbetsorganisation och tekniska hjälpmedel.

Vid sidan av arbetstidsbegränsningens inverkan till ökning av Arbete på
arbetarantalet intresserar särskilt frågan, i vad mån sagda reform i större 8 ''

utsträckning givit anledning till förändringar i avseende å arbetets anordnande
och bedrivande.

Vill man öka ett företags produktion och på samma gång minska
den tid på dygnet, då anläggningen står stilla och räntelös, ligger det
nära till bands att övergå från vanligt dagarbete i exempelvis 10 timmar
till två på varandra följande skift å t. ex. 8 timmar. Dylik dubblering
av arbetet i hel verkstad eller, kanske oftare, viss verkstadsavdelning
var under krigs- och efterkrigskonjunkturen icke så alldeles ovanlig inom
t. ex. den mekaniska verkstadsindustrien. Sveriges verkstadsförening
håller före, att 8-timmarsdagen härutinnan medförde en tendens till ökning,
men att under den snart inträdda depressionen skiftarbete kom att
användas i ännu mindre utsträckning än förut. Likartade äro uppgifterna
från andra näringsgrenar.

Inom de yrkesgrenar, som använda sig av kontinuerlig drift, bragte
8-timmarsdagen till hastig utveckling och fullbordan den sedan längre
tid tillbaka framträdande tendensen till övergång från arbete på två lag
(med två 12-timmars- eller tre 8-timmarsskift) till arbete på tre lag.

Såsom förut antytts, har man kanske att på detta område konstatera de
mest genomgripande verkningarna av normalarbetsdagens genomförande,
men förändras härigenom ju icke alls driftstiden och produktionsresultatet
endast eventuellt, i den mån arbetsintensiteten blivit ökad (jfr
nedan).

Det är ett från undersökningar rörande arbetsintensiteten välbe- ti({f^et8''nn
kant förhållande, att arbetseffektiviteten är lägst under de tidiga morgon- 1 sammare''

förläggning.

timmarna samt de sena aftontimmarna.1 En förkortning av arbetsdagen,
som bortskär just dessa timmar, kunde därför antagas påverka produktionsresultatet
med mindre procent än de borttagna timmarna utgjort av
den dittillsvarande arbetsdagen. I enlighet härmed har det på arbetsgivarsidan
varit ett önskemål att kunna taga bort lika mycket på morgonen
som på eftermiddagen. Från arbetarsidan däremot påfordrades det
ofta, att förkortningen av arbetstiden i främsta rummet skulle tagas av
eftermiddagstim marna. Arbetarna ville fortfarande börja lika tidigt på
morgonen för att få sluta tidigare och såsom skäl härför angavs, att
de behövde disponera eftermiddagen för bildningsändamål, kommunalt
arbete etc. Emellertid synes man beträffande den nya arbetstidens förläggning
i allmänhet i de träffade överenskommelserna ha tagit sikte på
att fördela inskränkningen på tiden både för arbetets början och slut.
I stort sett kan sägas, att medan tidigare fabrikernas arbetsdag började
6 å 6‘3o f. m., är början nu förlagd till kl. 6‘30 å 7 f. in., och slutar
man nu kl. 4''30 å 5 e. m. mot tidigare merendels kl. 6 å 7 e. m.

Undantag härifrån finnas dock. Så har t. ex. på vissa orter arbetsIndragning
tidens början satts till 7-30 f. m., varvid frukostrast icke förekommer.
av raster. Man har här att Se verkan av eu annan tendens att kompensera arbetstidsförkortningen,
nämligen övergång från arbete med ett flertal raster
(frukost-, middags-, kafferaster) till arbete med färre eller en enda rast.
Sålunda framhåller Sveriges verkstadsförening, att redan vid den förkortning
av arbetstiden, som ägde rum år 1919, arbetsgivarna inriktade
sig på att i så stor utsträckning som möjligt borttaga tidigare förefintliga
raster. Man hade nämligen konstaterat, att genom exempelvis en frukostrast
bortginge icke blott den tid, som rasten varade, utan en god stund
före och efter rasten. Genom att mäta den mängd kraft, som förbrukades
vid arbetsmaskinerna, och på annat sätt, hade man tillförlitligt
konstaterat minskning i arbetsintensiteten före rasten likasom ock minskad
arbetsintensitet vid arbetets återupptagande efter rasten.

Svenska arbetsgivareföreningen skriver, att det i allmänhet kan
sägas, att inom storindustrien endast en rast (middags-) förekommer,
medan i den mindre industrien och särskilt inom byggnadsindustrien
som regel förefinnas två raster. En granskning av uppgifterna i detta

1 Rörande arbetsintensitetens problem föreligga för Sveriges vidkommande inga andra undersökningar
än de, som på initiativ av nationalföreningen mot emigrationen verkställts rörande arbetsintensiteten
inom resp. boktryckeriindustrien (av E. Sylwan, utg. 1910) och den mekaniska verkstadsindustrien (av
K. Petander, utg. 1916). Nyare synpunkter och arbetsmetoder hava framkommit särskilt vid de omfattande
utredningar av samtliga hithörande spörsmål, som under och efter kriget utförts i England av
ammunitionsdepartementets arbetshygieniska kommitté samt dess efterföljare »Industrial Fatigue Research
Board».

avseende från särskilda industrier och företag synes dock giva vid handen,
att angivna uttalande mera återspeglar tendensen än de faktiska förhållandena,
och alltjämt torde antalet måltidsraster variera betydligt
inom industrien. De på olika håll förekommande s. k. kafferasterna, som
togos vid sidan av avtalet, ha nog på de flesta håll numera avskaffats,
men strävan att borttaga frukostrasten har blott delvis krönts med framgång,
då icke blott många arbetare utan även vissa arbetsgivare motsatt
sig detta av det skäl, att det för arbetarna skulle medföra så väl praktiska
svårigheter som hygieniska olägenheter att intaga eu stadig måltid
omedelbart efter uppstigandet vid 6- eller 7-tiden på morgonen.

Av stor betydelse ur prestationssynpunkt synes åtminstone på vissa
håll varit noggrannare tillämpning av bestämmelserna om arbetstidens
början och slut samt förhindrande av självtagna raster och
pauser under arbetstiden. Upplysande i detta avseende äro särskilt de
svar, som avgivits på den frågepunkt (n:r 2) i form. l:a, varuti begärts
upplysning om, huru stor förkortning arbetstidslagen medfört ej blott av
den tidigare tillämpade nominella (avtalsenliga) arbetstiden utan även av
den faktiska arbetstiden. Medan vissa uppgiftslämnare förklara, att
redan före arbetstidsförkortningen arbetskontrollen vid resp. företag var så
noggrann, att den faktiska arbetstiden avvek från den nominella egentligen
endast i den mån man använde sig av å ena sidan övertids-, å den
andra korttidsarbete, giva uppgifter från andra näringsgrenar vid handen,
att vid ett stort antal företag ett betydande avstånd förefanns mellan å
ena sidan den nominella arbetstiden, å den andra arbetarnas »nyttiga»
tid vid maskinerna. Belysande för förhållandena härvidlag är sågverksförbundets
meddelande, att medan den nominella arbetstiden före lagens
tillämpning i genomsnitt var 57 timmar per vecka och nedsattes med
c:a 15''8 % till 48 timmar, var den faktiska (effektiva) arbetstiden före
lagens tillämpning i genomsnitt 51 timmar och nedsättningen sålunda
endast c:a 5’8 %. Förbundet tillägger, att enligt fr. o. m. 1 febr. 1920
gällande avtal skall varje arbetare befinna sig på sin plats så väl vid
arbetsskiftets början som efter varje rast för att omedelbart börja sitt
arbete på de bestämda tiderna och får ej heller avsluta sitt arbete före
bestämd tidpunkt. För att övervaka att arbetstiden i alla avseenden
noggrant utnyttjas, har arbetsledningens kontroll på arbetarna i allmänhet
skärpts. Svenska sågverksindustriarbetareförbundet anser sig också
efter 8-timmarsdagens genomförande kunna konstatera noggrannare kontroll
och effektivare arbetsledning. Undersöker man, med tillhjälp av
från de särskilda företagen inkomna uppgifter, i vad mån dessa allmänna
uttalanden motsvaras av verkligheten, finner man det stora flertalet så väl

Närmande
mellan
nominell
och faktisk
arbetstid.

arbetsgivare som arbetare förklara, att arbetskontrollen skärpts efter
lagens införande. Om resultatet härav säger en arbetsgivare, att första
tiden efter lagens ikraftträdande större intresse för intensivare arbete
och tidernas hållande kunde spåras än vad i fortsättningen visat sig
vara fallet. Från ett bolag med sågverk på flera olika ställen skrives:
»Man har försökt att hos arbetarna inpränta nödvändigheten av bättre
tillvaratagande av arbetstiden och i viss mån lyckats, men är det fortfarande
mycket svårt att på samtliga håll få arbetet i riktig gång på

rätt tid och detsamma fortgående till det klockslag, då det verkligen

skall upphöra. Vår erfarenhet har visat, att det finnes ett antal ovilliga

arbetare, som genom för sen ankomst eller för tidigt lämnande av arbetet
menligt inverka på totalresultatet. Vad beträffar de förut i tid och otid
förekommande »fem minuter» och övriga självtagna raster under arbetstiden,
så ha försök gjorts att så mycket som möjligt borttaga dessa,
men något lyckat resultat föreligger knappast, medan arbetarnas före
arbetstidslagens ikraftträdande städse åberopade löfte om större arbetsiver
med ty åtföljande bättre tillvaratagande av arbetstiden icke blivit
uppfyllt.»

Inom den mekaniska verkstadsindustrien synes den möjliga och
faktiska arbetstiden legat ganska nära varandra redan före 8-timmarslagens
genomförande, men torde även här en viss förbättring varit möjlig.
Sveriges verkstadsförening skriver sålunda, att i uppgörelsen den
5 mars 1920 (jfr ovan) det blev uttryckligen fastslaget, att arbetstiden
skulle utnyttjas i avsikt att uppnå högsta möjliga produktivitet. »Där
stämplingskontroll är eller blir inrättad, får stämpling icke inkräkta på
arbetstiden, men skall kontrollen så anordnas och tillämpas, att onödig
tidsspillan eller svårighet icke vållas för arbetarna», hette det i bemälda
uppgörelse. Med stöd av denna bestämmelse torde förbättrad kontroll i
åtskilliga fall hava uppnåtts. Vid en del verkstäder har det emellertid,
trots nyssnämnda bestämmelse, på grund av motstånd från arbetarna mött
svårigheter att anordna en effektiv kontroll. Svenska metallindustriarbetareförbundet
anför däremot, att arbetstiden redan före lagen så
noggrant tillämpades, att någon skärpning icke behövts.

Jämsides med åtgärder till noggrannare kontroll av arbetstiden har
Rationellaredet legat nära till hands att vidtaga anordningar'' till förbättrat utav°arbetet.
nyttjande av arbetskraften eller anläggningen exempelvis genom
effektivare arbetsledning och rationellare anordning av arbetet. Sålunda
synes exempelvis inom sågverksindustrien den relativt ringa förkortningen
av den effektiva arbetstiden möjliggjorts bl. a. därigenom, att den
s. k. postningen, d. v. s. ombyte av sågblad, som tidigare delvis fått ut -

7!)

föras under ordinarie arbetstid, nu enligt gällande kollektivavtal blivit
helt förlagd till rasterna och utföres mot särskild ersättning. Liknande
omläggningar omtalas även från andra näringsgrenar. Givetvis böra
dylika notiser icke tilläggas alltför stor vikt, ty det ligger otvivelaktigt
én viss sanning i det från arbetsgivarhåll ofta gjorda påpekandet, att
förbättrade arbetsmetoder och effektivare arbetsledning tillämpas, när så
kan ske, men att utvecklingen här gått och går sin gång skäligen oberoende
av 8-timmarslagen. Det slag av rationell arbetsledning, som plägar
betecknas med namnet Taylorsystemet, synes icke i fullt genomförd form
hava kommit till användning inom den svenska industrien. Dock synes
man ej vara obekant med studier av den improduktiva och den produktiva
tiden i syfte att erhålla en fast bas och utgångspunkt för arbetsmetodernas
förbättring, och dylika tids- och rörelsestudier bilda ju en av
grundtankarna i detta system. Erinras må i detta sammanhang om, att
även i systemets ursprungsland en av de moderna industrifysiologernas
främste, professor Frederic S. Lee, ansett den »vetenskapliga arbetsledningen»
dömd att försvinna som system, men samtidigt framhållit, att
dess goda grundtankar böra ingå bland det industriella framåtskridandets
allmänna hjälpmedel.1

På liknande sätt som beträffande nyssnämnda frågepunkt synes man Avlöningskunna
sammanfatta de svar, som ingått på frågan, huruvida och i vad metodermån
arbetstidsbegränsningen givit anledning till förändringar i avlöningsmetoderna,
exempelvis genom övergång från tidlön till ackordseller
premiesystem. En summering av de sifferuppgifter rörande avlöningsformen,
som avgivits av de tillfrågade enskilda företagen, ger vid
handen, att under år 1919 57 %, år 1920 59 % och år 1921 56 % av
totala lönesumman utgått i form av ackordslön, tonlön, premielön o. d.
avlöningsformer, vid vilka i väsentlig mån lönebeloppet göres beroende av
arbetsprestationen eller arbetsprodukten. Proportionen mellan tid- och
ackordsavlönad personal har sålunda varit nästan oförändrad, men den
svaga höjningen 1920 synes bestyrka vissa uttalanden, som gå ut på,
att 8-timmarsdagens genomförande innebar ett ytterligare skäl för den
redan tidigare framträdande tendensen att i arbetseffektivitetens intresse
i största möjliga utsträckning tillämpa ackords- och liknande betalningssystem
för industriens fackarbetare. För de talrika arbetargrupper, vilka
omhänderlia förvaring, expediering och transport av de av de egentligen
produktiva arbetarna tillverkade varorna, kan emellertid i regel knappast
tillämpas annan löneform än tidlön.

1 Frederic S. Lee: The human machine and industrial efficiency, New York 1919, sid. 95.

Förbättrade

tekniska

hjälpmedel.

Knappast i högre grad än beträffande arbetsorganisation och avlöningssystem
kan konstateras, att arbetstidsbegränsningen givit anledning
till att de tekniska hjälpmedlen utvecklats till större prestationsförmåga.
För en god ekonomisering måste det alltid vara arbetsledningen
angeläget att söka vidtaga förbättringar i maskinutrustningen, och arbetet
därmed har fortgått även efter arbetstidslagens ikraftträdande. Huruvida
och i vad mån de förbättringar, som i sådant avseende genomförts, kunna
skrivas på arbetstidslagens konto, torde vara problematiskt. Svenska
arbetsgivareföreningen håller före, att de sannolikt blivit gjorda utan denna,
ty i detta avseende spela konkurrenssynpunkterna största rollen. Vissa
arbetsgivare påstå, att lagen t. o. m. i vissa fall lagt hinder i vägen
för ett fullt eller ett förbättrat utnyttjande av tekniska resurser. Så
anser pappersmasseförbundet, att borttagandet av det nittonde skiftet
inom pappersmasseindustrien medfört, att vatten måst gå förbi utan
användning eller kraft betalas, utan att kunna utnyttjas, vilket måste
medföra väsentlig produktionsminskning och förlust.

Nu meddelade uppgifter synas otvetydigt giva vid handen, att det
inom många yrkesgrenar och fabriksföretag lyckats att till icke oväsentlig
del kompensera förkortningen av den nominella arbetstiden genom tekniska
och organisatoriska förbättringar, åsyftande en starkare koncentration av
det inom fabriken förlagda arbetet. Detta har däremot icke varit möjligt
vid varudistribueringen, som kräver anpassning efter rent tillfälliga förhållanden
och som genom sin verksamhet utåt i hög grad är beroende av
rörelsen inom andra näringsgrenar. Tobaksmonopolets ledning framhåller
också såsom den kanske svåraste följden av arbetstidsbegränsningen, att
den blott indirekt produktiva arbetarpersonalen måst ökas avsevärt, utan
att utsikter till någon nämnvärd minskning i densamma kunna förutses
på grund av svårigheten att rationellt ordna dylikt arbete, så att personalen
erhåller full sysselsättning. På grund härav förefaller det vara
oriktigt, skrives från tobaksmonopolet, att samma nominella arbetstid
skall gälla för dessa arbetare som för de verkligt produktiva arbetarna.
Stockholms handelskammare framhåller som resultat av en enquéte i
samma fråga, att handeln för vinnande av samma arbetsresultat som
förut nödgats väsentligt öka sin arbetsstyrka, vilket i sin ordning återverkat
på distributionskostnaderna och varuprisen. För handeln, som
har att på snabbaste och billigaste sätt tillgodose konsumtionens krav, är
det därför, enligt handelskammarens uppfattning, ett bestämt önskemål
att större frihet vinnes i fråga om arbetstidens reglering. Av särskild
vikt är, att kommunikationsverkens expeditionstider kunna ordnas på ett
sådant sätt, att de icke alltför mycket kringskära handelns möjlighet att

efter omständigheterna anpassa sina varuleveranser. Ur tidningsdistributionens
synpunkt hava samma klagomål framförts från svenska tidningsutgivareföreningens
södra krets.

Här har uppmärksamheten fästs på en konsekvens av arbetslivets
nödtvungna koncentration till en snävare del av dygnet än tidigare. En
annan betydelsefull sida av den sålunda ökade »spetsbelastningen» beröres
i vattenfallsstyrelsens yttrande, där det påpekas, att arbetstidens begränsning
inom industrien medfört en tendens att öka maximibelastningen och
minska utnyttjningstiden för kraftverken, vilket har en ogynnsam inverkan
på kraftverkens ekonomi. Tendens till en dylik inverkan har redan
kunnat spåras vid statens kraftverk, om också vissa andra faktorer medverka
till att denna tendens hittills icke blivit alltför tydligt framträdande.
Samma synpunkter återfinnas i en intressant utredning av Stockholms
stads elektricitetsverk (se bil. 2, sid. *34), vilken utmynnar uti, att resultatet
av arbetstidens inskränkning, vad energikostnaden beträffar, blivit
dels förhöjda tariffer för energiens tillhandahållande, dels därutöver ett
avsevärt fördyrande av energien därigenom att energiabonnenten nu
sämre än förr kan utnyttja en rationell tariffs möjligheter till erhållande
av billig energi.

10. Arbetstidsförkortningens inverkan på produktionskostnaderna.

Anskaffande av nya arbetsmaskiner och andra förbättringar av de ökning av
tekniska hjälpmedlen måste alltid vara förenade med väsentliga kostnader. jCOstnaderna.
Till vilka belopp dessa kunna uppgå, belyses genom följande uttalande
från en industri, inom vilken visserligen ifrågavarande belastning av speciella
anledningar synes hava blivit alldeles särskilt tung, nämligen sockerindustrien.
Sålunda meddelar svenska soekerfabriksaktiebolaget, att i
och med arbetstidslagens genomförande synnerligen omfattande förbättrings-
och nybyggnadsarbeten måst företagas. På grund av råsockerkampanjens
korthet (c:a 8 veckor) hade det städse varit svårt att med
fördel införa arbetsbesparande maskiner och inrättningar, i det att inbesparingen
i arbetslönerna i allmänhet icke kunnat förränta och amortera
kostnaden för de tekniska hjälpmedlens förbättring. I och med införandet
av arbetstidslagen blev emellertid behovet av ökad arbetskraft så stort,
att det var fara värt, att inom de orter, där fabrikerna äro belägna, tillräcklig
arbetskraft icke skulle stå att erhålla. På grund härav blev det
nödvändigt att i största möjliga mån införa arbetsbesparande maskiner
och transportinrättningar för att såvitt möjligt nedbringa det erforder 11—222653.

Ökning av
produktions
kostnaderna

liga arbetarantalet. Det härför erforderliga kapitalet uppgives utgöra
nära 9V2 miljoner kr., vartill kommo c:a 400,000 kr. för beredande av
bostadsutrymme åt den nytillkomna personalen genom uppförande av
nya bostadshus och kaserner för säsongarbetare. Det framhålles i samband
härmed, att angivna förbättring av de tekniska hjälpmedlen i stort
sett icke medfört ökad prestationsförmåga hos resp. fabriker, utan huvudsakligast
avsett att inbespara manuell arbetskraft. Arbetarantalets ovan
påvisade ökning med c:a 25 % ger likväl vid handen, att det icke varit
möjligt att genom arbetsbesparande inrättningar ens tillnärmelsevis kompensera
det behov av ökad arbetskraft, som lagens införande medfört.
Detta bekräftas även av mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag, som
meddelat, att de tekniska anordningarna, där så kunnat ske, ha förbättrats
i syfte att återvinna den genom lagen minskade produktionen, men
att detta ej nämnvärt lyckats.

Där arbetsstyrkan ökats eller de tekniska hjälpmedlen förbättrats
eller förändringar i båda dessa avseenden förekommit, har detta ofta
föranlett utvidgning eller nybyggnad av fabrikslokaler eller bostadshus.
Att bestämma, i vilken utsträckning detta skett, är dock icke möjligt
på grundval av nu föreliggande material, särskilt om man vill utsöndra
den del av ifrågavarande byggnadsverksamhet, som skulle stå i
direkt samband med 8-timmarslagens genomförande. För att inse detta
behöver man blott fästa uppmärksamheten på det välbekanta förhållandet,
att ännu 1920 års konjunkturvåg i och för sig gav anledning till eu
betydande investering av fast kapital, ävensom beakta, att behovet av
arbetarbostäder ingalunda står i direkt proportion till ökningen av arbetarantalet,
utan till mycket väsentlig mån betingas av resp. arbetsställens
läge i staden eller på landet samt arbetarstockens sammansättning efter
ålder och kön. Här som annorstädes synas omkostnaderna ha blivit
störst för de skiftgående industrierna med deras förhållandevis stora
personalökning, så gott som uteslutande manliga arbetskraft och övervägande
lokalisering till landsbygden. Om sockerindustrien har nyss
talats, och från så väl järnverken som pappersmassefabrikerna och pappersbruken
omnämnes ett ansenligt bostadsbyggande, vilket pappersmasseförbundet
för sina medlemmars vidkommande uppskattar till c:a 2,000
lägenheter, dragande en kostnad av flera miljoner kronor.

Vill man erhålla en allmän föreställning om, i vad mån arbetstidsbegränsningen
kan anses hava inverkat fördyrande på produktionskostnaderna,
bör hänsyn tagas så väl till den ökning av de fasta kostnaderna,
som föranletts genom nu berörda byggnadsarbeten och nyanskaffningar,
som till stegringen av de rörliga kostnaderna genom avlö -

ningsökningar m. m. Uppgifter i dessa avseenden liava begärts och i
stor utsträckning erhållits så väl från industrisammanslutningar som från
ett större antal enskilda företag.

I svaren framhålles, att frågan, i vad mån arbetstidsbegninsningen
anses ha inverkat fördyrande på produktionskostnaderna, är svår att
med tillräcklig noggrannhet besvara. Enstämmigt anses av alla tillfrågade,
att produktionskostnaderna väsentligt fördyrats. Att angiva
några exakta siffror för denna fördyring är emellertid så mycket svårare,
som det på grund av de senaste årens omfattande konjunkturväxlingar
knappast är möjligt att jämföra förhållandena under de olika åren, vare
sig man avser tiden närmast före lagens tillkomst eller efter densamma.
Härigenom försvåras en objektiv analys, huru stor del av fördyringen,
som förorsakats av arbetstidslagen, och huru stor del, som föranletts av
andra omständigheter. Den knappa tid, som stått uppgiftslämnarna till
förfogande för besvarande av frågorna, har även lagt hinder i vägen för
mera ingående och omfattande undersökningar rörande detta invecklade
spörsmål.

Vad först beträffar de enskilda företagen, hava av dem c:a 250
meddelat sifferuppgifter rörande den med 8-timmarslagens genomförande
sammanhängande omkostnadsökningen (i regel avseende oförändrad produktion).
Dessa uppgifter hava sammanställts i omstående tabell, av
vars huvudsiffror här lämnas ett sammandrag:

Antal Därav (i %) sådana, för vilka uppgivits en kostnadsökning av

företag under 10 % 10—24 % 25—29 % 30—34 % 35—50 % över 50 %

Avlöningskostnader . . . 193 8''8 72''5 9’9 4 7 10 3 l

Produktionskostnader . . 111 7''2 70''3 12’6 5''4 2’7 l-8

Det övervägande antalet av de tillfrågade hava stannat vid, att
omkostnaderna ökats i ungefär samma mån, som arbetstiden förkortats,
d. v. s. i genomsnitt med 10, 15 å 20 %. En närmare granskning av
siffrorna i fråga synes dock giva vid handen, att man svårligen torde
kunna tillerkänna dem annat än ett mera subjektivt och symtomatiskt
värde såsom uttryck för den uppfattning i frågan, som är rådande inom
vissa företagarkretsar. Vid en kritisk granskning faller det sålunda genast
i ögonen, att procentsiffrornas fördelning och gruppering är nästan alldeles
densamma, vare sig man lägger till grund de totala produktionskostnaderna
eller den del av desamma, som utgöres av arbetslöner. Men
det är oriktigt att vid bedömande av arbetslönen icke taga hänsyn til]
densammas synnerligen växlande procentuella betydelse i totalkostnaden
vid olika slag av tillverkningar. Medan t. ex. inom verkstads- eller

Uppgivna kostnadsökningar på grund av 8-tiinmarslagen vid vissa förelag.

		Antal företag,	Därav	sådana, vid vilka avlönings-	Antal företag,	Därav sådana, vid vilka produktions-
			kostnaderna ökats med (O			kostnaderna ökats med
		som medde-											som medde-
											O										CP o
	Yrkesgrupp	lat upp-										lat upp-
	gifter	C3	CP	I-1 O	t—t CP	to o	to ep	8	to CP	O	o	gifter	§	CP	t-1 O	h-L ep	to O	to CP	CO O	CO CP	O	o
		i detta		I	1		1	i	1	I	I	p-	i detta	O	1	1	i	1	1	1	1	1	p-
		av-	>1	CD			to	to CD	fn3	CO	rD	•-*	av-		CD		i-1 CD	to	to CD	CO	CO CD	CD
		seende	CP								◄ CD *-4	seende	ep				< CD ►I
1. Metall-o. maskin-
	industri ....	58	2	9	15	15	7	4	3	1	—	2	33	i	4	9	5	6	3	3	l	l	—
	därav: järnverk ....	24		1	5	7	3	3	2	1		2	4			3		1				_	_
	mek. verkstäder . annan järn- o. me-	25	2	7	6	4	4	1	1	—	—	—	25	—	3	5	4	5	3	3	1	l	—
	tallindustri . .	9	—	1	4	4							4	i	1	1	1	—	—	—	—	—	—
2.	Jord- o. stenin-dustri .....	11	_	2	4	3	2	_	_	_	_	_	11	_	_	3	5	3
3.	Träindustri . .	64	—	—	7	21	31	5	—	—	—	—	20	—	2	6	4	6	2	—	—	—	—
	därav: sågverk .....	44	_	_	2	17	20	5	_			_	10		2	4	3	_	1		_	_	_
	snickerifabriker .	20	—	—	5	4	11	—	—	—	—		10	—	—	2	1	6	1	—	—	—	—
4.	Pappers- o. gra-fisk industri . .	12		_	1	1	2	4	3	1		_	7		1	4			2				_
	därav:
	pappersmasse-fabriker .... pappersbruk och	6	—	—	—	—	1	2	3	—	—	—	3	—	-	1	—	—	2	—	—	—	—
	pappfabriker. .	4	—	—	—	1	1	1	—	1	—	—	1	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—
	grafisk industri .	2	—	—	1	—	—	1	—	—	—	—	3	—	1	2	—	—	—	—	—	—	—
5.	Livsmedelsindu-stri ......	16			4	3	3	2	1			3	20			6	2	4	4	2		l	1
	därav: bagerier ....		_	_	_	_	___	_	_	_		_	5			1	_	2	1		_		1
	övriga.....	16	—	—	4	3	3	2	1	—	—	3	15	—	—	5	2	2	3	2	—	l	—
6.	Textil- o. bekläd-nadsindustri . :	9			1	1	6	1	_				12			1	3	4	3				1
	därav: textilindustri . .	6			1	_	5		_			_	8		_		2	4	1				1
	beklädnadsindustri	3	—	—	—	1	1	1	—	—	—	—	4	—	—	1	1	—	2	—	—	—	—
7.	Läder-, hår- och gummivaruindu-stri ......	6		1	2	1	2						5			2	1	1		1
8.	Kemisk-teknisk industri ....	9	__	2	1	—	4	1	—	_	_	1	2	_	_	1	1	_	_	_	_	_	_
9.	Byggnadsverk-samhet .....	4	_	1	—	1	—	1	1	_	_	—	_	_	—	_	_	_	_	_	_	_	_
10.	Kraft-, belys-nings- o. vatten-
	verk......	2
13, 14. Annan yrkes-
	rörelse .....	2	—	—	—	—	1	1	—		—	—	1	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—
	f antal	193	2	15	35	46	59	19	9	2	_	6	in	i	7	32	22	24	14	6	1	2	2
	Samtliga •! 1 *	100-o	l-o	7-8	18-1	23-8	30-6	9-9	4’7	10	—	3-1	100-0	0-9	6-3	28-9	19-8	21-6	12-6	5''4	0-9	1''8	1-8

järnmanufakturindustrien arbetslönerna faktiskt spela in i kalkylen med
65 å 75 %, intager vid bruksindustrien ofta råvarans pris just samma
plats; därför måste man, såsom bl. a. en av yrkesinspektörerna framhållit,
anse det vara förkastligt att generellt och utan vidare tala om arbetslönernas
enorma inverkan på produktionen och att arbetstidslagen åstadkommit
sådan fördyring av Sveriges produktion. För en utredning härav
måste krävas mera objektiva och djupgående undersökningar efter
enhetlig metod. Det ligger i sakens natur, att mycket olika resultat erhållas,
om man i ena fallet uteslutande tager hänsyn till förädlingsarbetet
vid en viss fabrik, men i det andra utgår ifrån, att det icke enbart
är produktionen inom den fabriken eller verkstaden, som fördyrats, utan
lägger härtill, att alla de materialier, som där komma till användning,
och vilka i sin ordning till allra största delen representera arbetslöner,
fördyrats i ungefär samma mån, som arbetstiden för de vid deras framställning
sysselsatta arbetarna förkortats. Tillkomma vidare av samma
skäl transportkostnadernas stegring samt arbetstidsförkortningens indirekta
prisstegrande verkningar inom jordbruk, skogsbruk och annan
råvaruproduktion, förstår man, huru tabellens toppsiffror kunna hava tillkommit.
Men det torde få anses visst, att liksom ringarna av en i
vattnet kastad sten efter hand bliva allt vidare men på samma gång
allt svagare, så bli dylika siffror visserligen högre men på samma gång,
genom mängden av felkällor, allt mera vanskliga och obestämda.

Från de industriella sammanslutningarna föreligga likaså åtskilliga
uppskattningar rörande produktionskostnadsökningen på grund av 8-timmarslagen,
för vilka de framkalkylerade merkostnadernas svängningstal
synes hålla sig omkring 15 å 20 % vid oförändrad produktion. Arbetarorganisationerna
anse däremot, där de överhuvud göra några uttalanden
i frågan, att produktionen ej nämnvärt fördyrats genom arbetstidsförkortningen,
enär arbetsintensiteten i motsvarande grad ökats (jfr nedan).

En mera detaljerad undersökning av produktionskostnaderna har
blott meddelats av Sveriges pappersbruksförbund. Denna, vilken återges
i bil. 2, sid. *66 tf., avser förhållandena år 1920 vid dels ett av de största
pappersbruken i landet med tillverkning av tidningspapper, dels ett av
de mindre pappersbruken med tillverkning av finpapper, vilket förädlas
i största tänkbara utsträckning (till kuvert, skrivböcker m. m.). Av utredningen
framgår, att den av 8-timmarslagen förorsakade kostnadsökningen
per ton tidningspapper belöper sig till 8‘4 ^ och per ton högförädlat
finpapper till 11''04 % av samtliga kostnader. Härvid har arbetslönen
uträknats så väl i verkligheten som under förutsättning att lagen
ej funnits. I sistnämnda fall har för varje särskilt material éndast med -

räknats sådan arbetskostnad, som i verkligheten berott på lagen i fråga.
För rubriken »massaved» ha exempelvis alla kostnader för skogsarbete,
flottning och frakt ansetts oberörda av lagen, varemot utgifterna för intumning,
avräkning och lastning vid bruket ansetts bero av lagen.

Med hänsyn till de växlande konjunkturernas särskilt störande inverkan
på detta slag av beräkningar erbjuda kostnadskalkyler rörande av
dessa växlingar relativt oberoende industrier och arbeten ett alldeles särskilt
intresse. Sålunda beräknas fördyringen inom sockerindustrien uppgå
till 2 å 3 öre per kg. socker (med under år 1922 gällande löner). Om
10 % ränta och amortering beräknas på den förut angivna kapitalinvesteringen,
utgör den fasta kostnadsökningen ungefär 0''65 öre av ovannämnda
2 å 3 öre per kg. Att märka är, att detta uppgives uteslutande vara
den direkta kostnadsökningen för arbetet med sockerframställningen. Den
indirekta kostnadsökningen, bestående i av 8-timmarslagen framkallad
fördyring av råvaror, materialier och förbrukningsartiklar, är icke medtagen
och kan icke ens tillnärmelsevis angivas.

Ur samma synpunkt intressera de kostnadsökningskalkyler, som
erhållits från statliga och kommunala verk och myndigheter.

Av försvarsverken uppges ökning av de fasta kostnaderna genom
utvidgningar och nyanskaffningar ha ägt rum vid 3 arbetsställen, men i
övrigt anges ingen sådan fördyring. Stegring av de rörliga kostnaderna,
d. v. s. löneökningar utan motsvarande stegrad arbetsprestation, rapporteras
från 18 arbetsställen och anses uppgå till 5—25 % av förutvarande
löner. Fortifikationsbefälhavaren i Boden meddelar, att för arbete, som
utföres på timlön eller ackord, har ingen fördyring inträffat, men väl för
arbeten, som utföras genom månadslönare.

Inom kommunikationsverkens rayon omförmäles ökning av de fasta
kostnaderna i ett fall, nämligen för telegrafverkets verkstad med c:a 11 %.
I övriga fall anges ingen fördyring, vilket dock beträffande järnvägsverkstäderna
anses vara beroende på, att arbetstillgången varit ringa. Den
med lönestegringarna sammanhängande kostnadsökningen, som genomgående
förekommit, uppskattas till 6 å 9 %. Vid vattenfallsverkets anläggningar
anges i tre fall ökning av de fasta (bostäder, maskiner etc.)
och i sex fall av de rörliga kostnaderna (löneökning genom kompensation).
Det anmärkes, att avlöningarna fullt kompenserats med hänsyn till
den förkortade arbetstiden samt att tiden för vissa arbetens utförande
förlängts, vilket medfört ökade allmänna kostnader. Enahanda uppgifter
föreligga från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens arbeten, varvid även uppmärksamheten
fästes på, att redskap och maskiner nu få stå obegagnade
längre tid än förr samt att administrationskostnaderna måst ökas.

Att de egenartade tidsförhållanden, som rått under 8-timmarlagens
hittillsvarande giltighetstid, ingalunda lämnat statens arbeten opåverkade,
belyses särskilt genom den utredning järnvägsstyrelsen lämnat angående
8-timmarsdagens ekonomiska konsekvenser för statens järnvägar. Under
hänvisning till denna utredning, som avtryckts i bil. 2, sid. *20 tf., må här
blott nämnas, att densamma utmynnar i det totalomdöme, att under nuvarande
exceptionella lågtrafik kostnadsökningen vid statens järnvägar
på grund av arbetstidens förkortning är mindre betydande i förhållande
till hela omslutningen, varemot vid en trafikintensitet, motsvarande statens
järnvägars tekniska kapacitet, förkortningen av arbetstiden skulle
medföra en betydlig ökning av kostnaderna. Att man genom sänkning
av statens järnvägars standard i trafikhänseende till viss del kunnat
kompensera lagens verkningar, ändrar givetvis därutinnan intet väsentligt.
Vad här sagts, heter det, gäller väsentligen de rörliga kostnaderna,
medan ökningen i de fasta kostnader, som kunna framkallas genom ökad
kapitalinvestering, däremot icke torde bliva av någon större betydelse.

I fråga om kommunernas verk och arbeten hava de siffermässiga
uppgifter, som lämnats, sammanställts i nedanstående tabell:

Ökning i %: under 10 10—24 2o—29

Avlöningskostnader............ 5 3 —

Produktionskostnader........... 12 9 1

Dessutom har uppgift om, att kostnaderna ökats, utan närmare angivande
av ökningens storlek eller fördelning på fasta och rörliga kostnader,
lämnats från 17 företag. Beträffande de fasta kostnaderna uppgives
från 7 platser, att ökning ägt rum, medan från 16 meddelas, att
arbetstidslagen ej föranlett någon förändring. De rörliga kostnaderna
hava enligt 56 uppgifter ökats, medan från 2 företag uppgives, att ingen
ändring skett, i det ena fallet beroende på att 8-timmarsdagen redan
förut under flera år tillämpats. Från ett av våra största elektricitetsverk
skrives: »I stort sett har arbetstidslagen härstädes nedbringat den ordi narie

arbetstiden från 57 timmar till 48 timmar per vecka, enär de nedsättningar,
som gjordes närmast före lagens antagande, äro att anse som
en förskottering. Denna sänkning av arbetstiden har dragit med sig
ökad kostnad för den elektriska energiens alstring, föranledd dels av
större personalutgifter för driften och dels av minskad utnyttjningstid
för verken, varigenom de fasta kostnaderna måste fördelas på en proportionsvis
lägre förbrukning.»

11. Arbetstidsförkortningens inverkan^ arbetsintensiteten.

I fråga om arbetstidsbegränsningens inverkan å arbetsintensiteten
falla omdömena ännu mera växlande än i fråga om sagda åtgärds
inverkan på produktionskostnaderna, detta särskilt av den anledningen,
att man härvidlag har att tillgå talrika uppgifter även från arbetarnas
sida, och det ej blott från fackförbunden utan även från fackföreningar
och verkstadsklubbar vid enskilda företag.
arbeteTch Innan man ingår på behandlingen av detta material, synes det

handarbete, nödvändigt att till sakens klarläggande göra vissa distinktioner. Det är
sålunda nödvändigt att skilja mellan å ena sidan maskinarbete, å den
andra manuellt arbete. I fråga om maskinarbete åter har man att göra
åtskillnad mellan sådana maskiner, som äro helautomatiska, d. v. s. vid
vilka maskinen uträttar sitt arbete utan egentlig medverkan av mänsklig
arbetskraft, vars roll sålunda uteslutande är av övervakande natur, och
halvautomatiska maskiner, vilka fordra någon medverkan från arbetarnas
sida. Vid de förra är varje ökning av produktionen genom åtgörande av
arbetarna utesluten. Vid de senare åter är det möjligt, att arbetarna
genom större iver och påpasslighet kunna öka maskinernas prestation.
Inom den egentliga industrien utföres den övervägande delen av arbetet
med maskiner av dessa båda huvudslag, och den del av produktionen,
där det manuella arbetet fortfarande spelar en huvudroll, utgöres i huvudsak
av hantverket. Förutom den inom resp. näringsgrenar rådande
arbetstekniken, dess art och utveckling under den senaste tiden, är det
för bedömande av här ifrågavarande spörsmål jämväl av vikt att känna
en hel rad av andra faktorer, såsom den — inom olika näringsgrenar,
som förut påpekats, mycket växlande — förkortning av den effektiva
arbetstiden lagstiftningen faktiskt medfört, vidare eventuella förändringar
i arbetets organisation och arbetsstyrkans sammansättning, huruvida
arbetarna övervägande avlönas med tidlön eller med ackordslön,
tonlön, premielön e. d. lönesystem, varigenom lönebeloppet i väsentlig
mån göres beroende av arbetsprestationen eller arbetsprodukten, o. s. v.
Erinras må i detta samband om, att spörsmålet i fråga blott är av betydelse
med avseende på de egentliga tillverkningsarbetarna, medan man i
fråga om distributions- och transportarbetare o. d., vilka, som svenska
handelsarbetareförbundet skriver, »utföra sitt arbete på order och ej på
ackord», knappast kan tala om en efter arbetseffekten någorlunda mätbar
arbetsintensitet.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden böra ses de uttalanden och

Uppgifter rörande förändringar 1 arbetsintensiteten [enligt uppgifter från arbetsgivare
(form. 2: a) och arbetare (form. 2: b)].

	Antal företag, vilka medde-	Därav (i %) fall, då arbetsintensiteten efter arbetstids-förkortningen uppgives hava blivit
Yrkesgrupper	lat nppgifter i detta av-	oförändrad		ö k	a d		minskad
	Boende			i allmänhet	vid vissa arb.
	ag.	a.	ag-	a.	ag.	a.	ag-	a.	ag-	a.
1. Metall- o. maskinindustri	297	229	734	8-3	2-3	91-7	14-9	_	9-4	_
därav: järnverk .....	94	68	73-4	5-9	11	941	17-0	—	8-5	—
mek. verkstäder . .	164	144	73-8	9-7	1-8	90-3	14o	—	10-4	—
annan järn- o. metall-industri ......	39	17	71-8	5-9	7-7	94 1	12-8	—	7-7	—
2. Jord- och stenindustri . .	72	55	87-5	9-1	4-2	90-9	5-6	—	2-8	—
3. Träindustri.......	192	124	79-7	8-9	—	91-1	8-9	—	11-4	—
därav: sågverk ......	107	62	90-0	3-2	—	96-8	6’5	—	3-6	—
snickerifabriker . .	85	62	674	14-5	—	85-5	11-7	—	21-2	—
4. Pappers- o. grafisk ind. .	96	81	86-5	9-9	3l	90-1	4-2	—	6-2	—
därav: papperamassefabr. .	38	30	81''6	3-3	2-6	96-7	2-6	—	13-2	—
pappersbruk o. papp-fabriker ......	8	11	75-0		_	100-0	12-5	_	12-5	_
grafisk industri . .	50	40	920	17-5	4-0	82-5	40	—	—	—
5. Livsmedelsindustri . . .	174	95	89-7	12-6	4-0	86-4	—	l-o	6-3	—
därav: bagerier......	37	30	946	13-3	5-4	86-7	—	—	—	—
sockerbruk ....	26	15	1000	20-0	—	73-3	—	6-7	—	—
tobaksindustri . . .	1	2	100-0	—	—	100-0	—	—	—	—
Övriga.......	no	4S	85-5	10-4	4-5	. 89-6	—	—	10-0	—
6. Textil- o. beklädnadsind. .	66	56	74-2	28-G	7-6	71-4	7-6	—	106	—
därav: textilindustri . . .	44	40	72-7	17-5	6-8	82-5	11-4	—	9-1	—
beklädnadsindustri .	22	16	77-3	56-3	91	43-7	—	—	13-6	—
7. Läder-, hår- o.gummiv.-ind.	54	71	81-5	16-9	130	83-1	—	—	5-5	—
8. Kemisk-teknisk industri .	28	21	78-6	9-5	10-7	90-5	—	—	10-7	—
därav: tändsticksfabriker .	—	9	—	—	—	100-0	—	—	—	—
annan kemisk-tek-nisk industri . . .	28	12	78-6	16-7	10-7	83-3	—	—	10-7	n
9. Byggnadsverksamhet . .	16	16	93-8	—	—	100-0	—	—	6-2	-
10. Kraft-, belysn.-o.vattenverk	9	—	88-9	—	—	—	—	—	111	—
11. Randel och varulager . .	24	15	83-3	33-3	—	66-7	—	—	16-7	—
12. Landtransport......	17	6	94-1	—	5-9	100-0	—	—	—	—
13, 14. Annan yrkesrörelse .	13	—	77-0	—	—	—	—	—	230	—
Sårning»)^1	1,058	769	857	90	36	678	74	1	91	—
100-o	100-0	81-0	11-7	3-4	88-2	7-0	0-1	8-6	—

omdömen i detta vanskliga spörsmål, vilka inkommit till undersökningen.
Betraktas först de uppgifter i detta avseende, som föreligga från arbetsgivare
och arbetare vid särskilda företag, sådana dessa sammanställts i

12—222653.

Arbetsintensitetens
förändringar

inom det enskilda
näringslivet.

omstående tabell, befinnes det, att det övervägande flertalet arbetsgivare
eller 81*o % av samtliga uppgivit arbetsintensiteten hava blivit oförändrad
efter arbetstidsförkortningen. Däremot är det blott 11''7 % av arbetarsvaren,
som hylla denna uppfattning, varvid i regel tillfogas, att
arbetsintensiteten redan genom utvecklad arbetskontroll och kristidens
nödtvång till stegrade inkomster varit så uppdriven, att den ej vidare
kunde ökas.

Det övervägande flertalet arbetare eller 88*3 / av samtliga hava i
stället hållit före, att arbetsintensiteten ökats, ofta i den grad, att man
nu utför lika mycket arbete på den kortare arbetstiden som förut på den
längre. Av arbetsgivarna är det däremot endast ett hundratal (10*4 %
av samtliga), som ansett, att arbetstidsreformen på ett eller annat sätt
verkat främjande på arbetseffektiviteten. Och av dessa förklara två
tredjedelar, att uttalandet endast gäller vissa angivna arbeten, företrädesvis
ackordsarbeten, eller viss kortare tid, merendels de närmaste månaderna
efter reformen. Andra betona, att ehuru arbetet nu går fortare,
har det blivit mera vårdslöst och nervöst, så att kvaliteten försämrats
och mer varor måste kasseras.

Siffermässiga uppgifter föreligga blott från några få företag.

Vid ett tegelbruk ha verkställts beräkningar rörande produktionen
av 10" murtegel och IV2" dräneringsrör, vilka var för sig produceras i
ungefär lika kvantiteter och sammantagna innefatta 4/s av brukets tillverkning.
Beräkningarna, vilka avse ett lag om 18 personer (utom ugnsarbetare
och brännare), giva vid handen, att genomsnittliga tillverkningen
av murtegel utgjorde per timme: 1919 2,300 st., 1920 2,450 st. och 1921
2,460 st., medan beträffande dräneringsrör motsvarande siffror utgjorde
resp. 2,680, 2,800 och 2,980. Man kunde sålunda anteckna en produktionsökning
1919—1921 av resp. 7*o och 11''2 %.

En arbetsgivare meddelar, att för kalkbrottsarbetare arbetsprodukten

var

1918	med 58	timmars	arbetsvecka	0*930	ton per timme
1919	» 54	»	»	0''812	» » »
1920	» 48	»	T>	0''814	» » »
1921	» 48	»	»	0''862	» » »

Från ett järnbruk uppges, att ökning av arbetsintensiteten visserligen
i några fall kunnat konstateras, men att denna icke varit en följd
av arbetstidens förkortning utan i stället av dess konsekvens, den
minskade arbetsförtjänsten. I de fall, där icke full kompensation lämnats,
har nämligen den mindre förtjänsten sporrat till ökade ansträngningar
för att på denna väg erhålla kompensation helt eller delvis. Där

kompensationen från början varit fullständig, har ingen ökning i arbetsintensiteten
kunnat konstateras. Man kan härvid uppdraga en tydlig
analogi med konsekvenserna av den första allmänna lönereduceringen
den 1 febr. 1921. Denna medförde en alldeles påtaglig ökning i arbetsintensiteten
på områden, där möjlighet fanns att härigenom motverka reduceringens
inverkan på arbetsförtjänsten.

Man påpekar också, att förbättrade tekniska anordningar nog spelat
sin roll, ehuru man sökt se bort härifrån. Intressant är ett uttalande av
chefen för ett av våra allra största industriföretag, innebärande, att vid varje
välorganiserat företag arbetseffektiviteten alltid bör vara stadd i ökning
under inverkan av successivt fortgående tekniska och organisatoriska förbättringar
samt personalens fortskridande uppövning och träning i sina
resp. göromål.

Den mera optimistiska syn på arbetstidsförkortningens inverkan
.på arbetsintensiteten, som varit rådande inom nu nämnda arbetsgivargrupp,
motväges därigenom, att ett föga mindre antal arbetsgivare, nämligen
91 eller 8''6 % av samtliga, uppgivit, att arbetsintensiteten efter lagens
genomförande minskats. Några företagare söka också med sifferuppgifter
närmare belysa dessa sina uttalanden.

En margarinfabrik har gjort en undersökning för tvenne tillfällen,
då fabrikens arbetskapacitet var till fullo utnyttjad, nämligen mars 1913
och april 1922, varvid produktionen per dag och arbetare befanns utgöra
resp. 122*x och 101''4 kg. Vid bedömande av dessa siffror bör beaktas,
att visserligen produktionskapaciteten 1922 något uppdrivits genom anskaffandet
av vissa arbetsbesparande maskiner, men å andra sidan var särskilt
inslagningsarbetet då mera tidskrävande på grund av större efterfrågan
på V2 kg.-förpackningar.

Inom en fabrik för järnmanufaktur hava undersökts vissa individuella
arbetares prestationer i medeltal dels för åren 1917—20 (före arbetstidslagen),
dels för senare halvåret 1920. Resultaten återgivas här
nedan:

	a	Bultsmed b	c	Varrn- nagel- pressare	Bult- gängare	Hutter- gängare	Skruv- .Kal1'' svarvare 8 av bult
Medeltal styck/före lagen . . .	541	279	386	592	252	627	49	2,195
per timme	, 521	268	346	580	278	695	54	2,809
Ökning (+), resp. miskn. (—), < .	-37	-3-9	-10-4	-2-0	+ 10''3	+ 10-8	+ 10-2	+ 28-0

Utvecklingen har här sålunda varit skäligen olikartad beträffande
olika slag av arbetare, men har minskning varit att anteckna för huvudgrupperna.

Ett järnverk skriver, att arbetsintensiteten ej ökats på grund av
den kortare arbetstiden. Detta är utan vidare givet för masugnar och
stålugnar, där ugnens gång bestämmer produktionens storlek. Beträffande
valsverken har en särskild undersökning verkställts med följande resultat:

1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 j ^ 22°Mlft 1921

Genomsnittlig utvägning

i kg. per vällugnstimme 873 905 914 946 957 1,091 1,056 1,162 987 1,026

Härav framgår, att utvalsningen sista halvåret 1920 sänkts, vilket
starkt bryter av mot den eljest genomgående, enligt bolagets uppgifter
till tekniska framsteg hänförliga, långsamma stegringen av produktionen.

Från ett annat järnverk hava meddelats statistiska uppgifter över
produktionen av tunnplåt under de veckor olika år, då likvärdig tunnplåt
utvalsats under hela veckan. Av denna framgår, att produktionen i kg.
per man och arbetstimme under de olika åren utgjorde:

1917 1918 1919 1921

10-8 10-8 10-7 89

Årssiffran 1921 leder emellertid tanken på, huruvida icke anledningen
till nu berörda företeelse mindre bör sökas i 8-timmarsdagen än
i den rådande depressionstiden med dess konsekvenser av lönenedsättningar,
arbetstidsförkortningar och personalavskedanden. En närmare granskning
ur denna synpunkt av föreliggande material synes ge vid handen, att
sistnämnda förhållanden återverkat på arbetarna på två helt olika sätt.
Vid vissa ackordsarbeten hava arbetarna sökt uppdriva sin arbetsintensitet
till det yttersta för att även vid reducerade lönesatser och förkortad
arbetsvecka söka i möjligaste man bibehålla sin förutvarande dagsförtjänst,
och har då vid införande av exempelvis 40 timmars arbetsvecka arbetsgivaren
kunnat konstatera en väsentlig ökning av arbetsintensiteten. På
andra håll har det däremot varit orderstockens katastrofala nedgång och
de allt talrikare avskedandena, som företrädesvis påverkat arbetarna och
föranlett dem att minska arbetsintensiteten genom att i möjligaste mån
»uttänja» förefintliga arbeten i den ofta bedrägliga förhoppningen att därigenom
för något längre tid kunna säkerställa arbete och anställning åt
sig och sina kamrater.

Övergår man därefter till de olika arbetsgivar-, arbetsledar- och
arbetarorganisationernas uttalanden, möta samma inbördes motstridiga synpunkter
och påståenden. Svenska arbetsgivareföreningen håller före, att
inom den svenska storindustrien den arbetstakt, som blivit den vanliga
vid en maskin, blott bibehållits, i bästa fall med någon ökning en kor -

tare tid omedelbart efter förändringen i arbetstiden. I detta huvudorganisationens
uttalande instämma i stort sett samtliga föreningens yrkesförbund
och övriga tillfrågade arbetsgivarorganisationer, där de ej rent
av anse sig kunna konstatera en minskning. Vad hantverket angår, är
detta endast till en mindre del organiserat inom svenska arbetsgivareföreningen,
och denna anser sig därför icke kunna fälla något omdöme
om förhållandena inom hantverket i stort sett. Från den del av hantverket,
som tillhör föreningen, har emellertid rapporterats, att någon ökad
arbetsintensitet efter arbetstidslagens genomförande icke förmärkts.

Sveriges hantverksorganisation håller före, att allmänna åsikten inom
hantverket är, att om någon inverkan på arbetsintensiteten blivit en följd
av lagen, detta snarare torde vara en minskning än en ökning. Detta
uttalande stödes även genom en granskning av de yttranden, som föreligga
från de särskilda orternas hantverksföreningar. Av 61 föreningar,
som besvarat frågan, anse 42, att någon förändring i arbetsintensiteten
icke inträtt i och med lagens genomförande, 2 att intensitetsökningen
varit »ej nämnvärd», 2 att ökning endast förekommit »i vissa fall» och 1
(Yinslöv) att ingen ökning kunnat förmärkas »utom möjligtvis i ackordsarbete».
Härtill kommer 1 (Ockelbo), som yttrar: »Till en början visade
det sig, att arbetsintensiteten var större, men snart nog sjönk den till
samma nivå som före lagens ikraftträdande.» Tillhopa 48 föreningar
(c:a 80 %) anse således, att lagen praktiskt taget icke haft någon inverkan
på arbetsintensiteten. För lagen något ogynnsammare uttalanden
hava gjorts av 6 föreningar, vilkas svar gå ut på, att de icke hava
märkt någon ökning av arbetsintensiteten utan snarare en nedgång.
Bland dessa äro föreningarna i Norrköping och Visby, av vilka den
senare skriver: »Om någon ändring i arbetsintensiteten försports, så
har den åtminstone icke varit till det bättre. Tvärtom rapportera
några mästare, att de funnit ökad slöhet.» Andra hantverksföreningar
anse sig kunna taga steget fullt ut och förklara, att arbetstidsförkortningen
medfört en minskning av arbetsintensiteten. Dessa äro föreningarna
i Stockholm, Ödeshög (som anger orsaken vara extraarbetet
å fritid), Karlshamn, Kristianstad, Osby och Härnösand. Mot dessa står
föreningen i Haparanda, som svarat, att arbetsintensiteten genom ackordssystem
och bättre övervakande av arbetet har kunnat icke oväsentligt
uppdrivas.

Synes sålunda i fråga om normalarbetsdagens inverkan på arbetsintensiteten
opinionen inom arbetsgivarkretsar vara skäligen enhetlig, är
den det ej mindre bland arbetarna, men den gemensamma plattformen

är här, att reformen haft en gynnsam inverkan på arbetsintensiteten och
att produktionen per huvud och timme blivit i större eller mindre grad
ökad. Svenska typografförbundet fäster uppmärksamheten på, att 8-timmarsdagen
för maskinsättarna varit gällande i 25 år och konstaterar, att
de svenska maskinsättarnas arbetsintensitet är bland de högsta, vilket
hestyrkes bl. a. därigenom, att i Sverige en maskinsättare för att anses
som utlärd skall kunna sätta 6,500 typer per timme vid en satsbredd av
40 bokstäver men i Norge och Danmark endast 5,400.

Givetvis skulle det vara synnerligen önskvärt att kunna sammanjämka
arbetsgivarnas och arbetarnas motsatta uppfattningar i arbetsintensitetsfrågan
och söka åstadkomma en möjligast objektiv utredning
rörande detta viktiga spörsmål. Tyvärr hava parterna själva sammanbragt
föga av bevismaterial, lämpat att läggas till grund för en dylik
prövning. Det är blott i ett eller annat fall man härvid bar möjlighet
till kritisk granskning, exempelvis beträffande sågverksindustrien. Sågverksförbundet
bar ansett, att någon förhöjande inverkan av den begränsade
arbetstiden på arbetsintensitet eller arbetseffektivitet icke kan
konstateras, medan svenska sågverksindustriarbetareförbundet förmenat, att
intensiteten höjdes med c:a 10 % år 1920. Sistnämnda uppfattning baserar
sig antagligen därpå, att år 1920 ökades, samtidigt med förkortningen
av arbetstiden, 1919 års ackordslöner med 16 %, men det för år
1920 uppnådda genomsnittsresultatet av ackorden företedde en ökning
av c:a 10 % utöver det beräknade. Nu uppgår emellertid denna skillnad
emellan beräknad förtjänst och uppnådd förtjänst till alldeles samma
procent som den ovan (sid. 77) påvisade skillnaden mellan nominell och
effektiv arbetstid före lagens tillämpning, och ökningen i arbetseffekt per
arbetstimme torde sålunda på goda grunder vara att anse som skenbar
och huvudsakligen bero på, att arbetstiden numera kan till fullo utnyttjas
på grund av träffade överenskommelser och organisatoriska förändringar.

I syfte att möjliggöra ett djupare inträngande i denna stridsfråga
synes det vara lämpligt att taga del av de erfarenheter, som gjorts av
personer i mera opartisk ställning, exempelvis industriens »underbefäl»,
vilket ju måste anses intaga en mellanställning mellan arbetsgivare och
arbetstagare och genom sitt dagliga arbete komma i direkt beröring med
just denna sida av 8-timmarslagen. Sveriges allmänna verkmästareförbund
anser, att det på grundval av de uppgifter, som föreligga från
dess 121 lokalavdelningar, är synnerligen svårt att skapa sig en riktig
uppfattning om lagens inverkan på detta område. I ungefär hälften av
svaren meddelas, att ingen ändring förekommit, medan 18 avdelningar

hålla före, att arbetsintensiteten ökats, i ett fall med ända upp till 25 %,
och 6 avdelningar anse erfarenheterna ge vid handen, att arbetsintensiteten
»i viss mån» ökats. Vid 3 företag uppgives lagen ha föranlett sämre
arbetsprestation än tidigare. I ett fall har arbetseffektiviteten blivit
större endast beträffande de kvinnliga arbetarna. En avdelning skriver,
att vid lagens ikraftträdande prestationsförmågan hos arbetarna väsentligt
nedgick, men att den nu uppnår samma effektivitet som tidigare.

Slutligen meddelar en avdelning, att arbetsintensiteten kvantitativt sett
ökats, men att detta skett på bekostnad av arbetets utförande och
kvalitet.

Av intresse äro vidare de uppgifter, som föreligga från statens och Arbetsintenkommunernas
arbeten, särskilt byggnads- och anläggningsarbeten o. d■, ändringar''
där tekniska anordningar och förbättringar icke i så hög grad kunna vid statens
förändra och undanskymma det rent manuella arbetets prestationer. °nernasl>ar-''

I fråga om statens arbetare meddela försvarsverkens arbetschefer, beten.
att beträffande 22 arbetsställen arbetsintensiteten uppgivits vara oförändrad,
i två fall sämre än förr och blott i tre åtminstone delvis ökad.

Bland dessa är flottans varv i Stockholm, varest någon ökning
iakttagits beträffande nytillverkning i större skala, däremot icke i allmänhet
och i andra fall. På särskild förfrågan har varvschefen meddelat,
att omdömet baserar sig på standard- eller masstillverkning av
vissa artiklar inom min- och torpeddepartementen, och att ökningen förmodligen
beror därpå, att arbetarna erhållit större vana vid tillverkning
av ifrågavarande artiklar, varigenom tillverkningshastigheten ökats. På
grund av denna tillverknings skiftande art och ringa omfattning i förhållande
till varvets övriga arbeten hava emellertid icke kunnat erhållas
sifferuppgifter, exakt belysande arbetsintensitetens förändringar under en
längre tidsperiod.

Så har däremot förhållandet varit beträffande ett annat av statens
fabriksföretag, nämligen Karl Gustavs stads gevärsfaktori i Eskilstuna.

Här äro arbetsförhållandena i nästan enastående grad sådana, att de
möjliggöra en noggrann, siffermässig beräkning av arbetsintensiteten och
dess utveckling.

Den svenska tillverkningen av mausergevär för arméns behov, som upptogs åren
1899/1900, har sedan dess, i fråga om fabrikationssättet, i stort sett icke undergått några
som helst förändringar, utan drives alltjämt i enlighet med de metoder, som utexperimenterats
vid den tyska vapenfabriken i Obendorf. Arméns gevärstyp har bibehållits oförändrad,
och faktoriets maskinella uppsättning, vilken levererats av nämnda tyska fabrik, var
redan från början fullt färdig och bragt till teknisk fulländning. Dessa förhållanden medverka
till, att en undersökning av arbetsintensiteten och dess växlingar vid ifrågavarande
faktori måste anses lämna alldeles särskilt exakta och tillförlitliga resultat, enär föränd -

ringar härvidlag icke, såsom så ofta eljest inom industrien, åtminstone delvis måste tillskrivas
orsaker av teknisk art, utan så gott som uteslutande kunna anses bero på den enskilde
arbetarens arbetsprestation. Dessutom underlättas genomsnittsberäkningar rörande
här ifrågavarande förhållanden genom den vid fabriken mycket långt drivna arbetsspecialiseringen
samt den betydande användningen av halvautomatiska arbetsmaskiner, vilkas handhavande
i regel icke kräver någon längre yrkesutbildning hos arbetarna.

De arbetare, som äro sysselsatta med den egentliga gevärstillverkningen, avlönas i
det stora flertalet fall efter ackord med betalning per tillverkat gevär, karbin o. s. v. För
varje arbetare antecknas noggrant utgjorda arbetstimmar och uppburen arbetsförtjänst. På
grundval härav kan ett i det närmaste exakt uttryck för den genomsnittliga arbetsintensiteten
per arbetare och tidsenhet erhållas genom att sätta nämnda ackordspris i relation till
den uppnådda medelförtjänsten. Den på denna väg ernådda siffran, vilken sålunda uttrycker
antalet per arbetare och tidsenhet producerade gevär, måste anses vara skäligen
representativ och tillförlitlig, då den avser ett så stort arbetarantal som 200—500 man.
För en specialundersökning rörande 8-timmarsdagens inverkan på arbetseffektiviteten ligga
förhållandena ävenledes gynnsamt till, då nämnda arbetstid vid faktoriet tillämpats fr. o. m.
år 1919 och man alltså kan direkt sammanställa arbetsintensitetssiffrorna för trenne »normalarbetsdagsår»
med motsvarande beträffande nitton år med längre arbetstid.

En sammanfattning av ifrågavarande siffermaterial för tiden fr. o. m. år 1900
t. o. m. år 1921 lämnas i vidstående tabell, vilken, i vad den rör perioden 1900—1912,
uppgjorts med användande av en tidigare undersökning av docent Karl Petander1, medan
siffrorna för åren 1913—1921 erhållits vid besök på ort och ställe genom välvilligt tillmötesgående
från faktoriets styresman och arbetsledare.

I tabellen angives först arbetarantalets] förändringar under perioden och därefter
medelarbetsförtjänsten per år, vilken siffra emellertid avser icke blott de vid den egentliga
gevärstillverkningen sysselsatta arbetarna, utan även dagsverkare och dylika. Därefter följer
en serie indextal, utvisande ackordsprisets per gevär årliga förskjutningar, och slutligen
följa arbetsintensitetssiffrorna (antal gevär tillverkade per arbetare och timme av därmed
sysselsatta arbetare), belysta av tvenne serier indextal, varvid till grund för beräkningen
lagts i ena fallet produktionen år 1900, i det andra under varje närmast föregående år.

Innan tabellens siffror upptagas till behandling, må emellertid beröras vissa faktorer,
som i någon mån kunde antagas förringa deras värde som mätare på arbetsintensiteten,
åtminstone vad beträffar de senaste redovisningsåren. Till att börja med faller det i ögonen,
att arbetarantalet under vissa perioder visat betydande växlingar år från år. Man skulle
nu kunna tänka sig, att en starkare minskning av arbetarstammen i främsta rummet skulle
drabba de mindre arbetsamma och dugliga elementen och sålunda medföra ett urval, som
i och för sig borde föranleda en stegring av den genomsnittliga arbetsintensiteten. Omvänt
borde starkare ökning och därmed följande »utspädning» av arbetarstocken förväntas bidraga
till en sänkning av effektiviteten. En blick på siffrorna visar emellertid, att nämnda faktorer
icke synas behöva tillmätas någon större betydelse. Exempel ger krigsåret 1915,
under vilket en mängd nytt folk intogs vid faktoriet, men likväl blott kan konstateras
en nästan omärklig nedgång i arbetsintensiteten. A andra sidan företer år 1916, då även
en betydande nyrekrytering ägde rum, en väsentlig stegring av intensiteten, vida starkare
än exempelvis åren 1909—1914 med deras kraftiga reducering av arbetsstyrkan. En motsvarande
inverkan synes härflyta därav, att arbetarna i växlande utsträckning fått tjänstgöra
ej vid den direkta tillverkningen utan vid handräckningsarbeten av olika slag, såsom bygg 1

Karl Petander: Arbetsintensiteten inom Sveriges mekaniska verkstadsindustri (Nationalföreningens
mot emigrationen undersökningar rörande svenskt näringsliv IV), Stockholm 1916, sid. 66 ff.

År	Antal arbetare (1 gonom-snitt per år)	Modelförtjänst per arbetare och timme, kr.	Ackords-pris per gevär, indextal	Antal gevär, tillverkade per arbetare och timme
absolut	index- tal	absolut	index- tal1	kedje- indextal2
1900 .......	540	0-43	100	100	0-0237	100	100
1901.......	497	0''45	105	95	0-0265	112	112
1902.......	457	0‘47	109	90	0-0292	123	no
1903 .......	429	047	109	90	00292	123	100
1904 .......	420	0''48	112	81	0-0297	125	102
1905 .......	416	0-48	112	78	0-0341	144	115
1906 .......	417	0-48	112	78	0-0344	145	101
1907 .......	417	0''50	116	78	0-0356	150	103
1908 .......	397	052	121	78	0-0372	157	104
1909 .......	329	0’54	126	78	00387	163	104
1910.......	292	0-55	128	77	00396	167	102
1911.......	277	0 57	133	77	0-0412	174	104
1912.......	256	0''57	133	77	0*0412	174	100
1913.......	256	0''60	140	77	0 0433	183	105
1914.......	260	0-02	144	77	00450	190	104
1915.......	511	0-62	144	77	0''0449	189	100
1916.......	636	0-G9	160	78	0-0495	209	no
1917.......	590	0-77	179	81	0-0527	222	106
1918.......	475	0-86	200	82	0-0582	246	no
1919.......	380	100	233	95	0-0587	248	101
1920 .......	270	1-02	237	95	0 0597	252	102
1921.......	203	1-04	242	94	0-0617	260	103

nads- och reparationsarbeten. Denna felkälla inotväges dock bl. a. därav, att samtliga arbetare
plägat i tur och ordning användas än i faktoriet, än på handräckning.

Man synes sålunda i stort sett kunna bortse från nu antydda felkällor och tillmäta
tablåns siffror vitsord. En första blick på talen för arbetsintensitetens utveckling under
hela perioden ger vid handen, att en nära nog oavbruten stegring ägt rum under denna
tid. År 1921 företer sålunda en siffra, mer än 21/! gånger större än utgångsårets.

Under de första åren var ökningen, såsom i regel brukar vara fallet, då ett nytt
arbete påbörjas, i mån av träningens fortgång ganska betydande för att sedermera efter
hand bli svagare. Vidare framträder en påtaglig överensstämmelse mellan arbetsintensitetens
höjning och den sänkning av ackordspriset, som vid olika tillfällen ägde rum under periodens
förra hälft. Mot en reducering av ackordspriset svarar sålunda i regel en förbättring
av arbetsintensiteten, vilket förhållande torde hava sin naturliga förklaring däri, att arbetaren
sökt uppbjuda sin förmåga för att bibehålla sin sedvanliga arbetsförtjänst.

Något annorlunda har utvecklingen tett sig under krigsåren. Med år 1915 ökades
tillverkningen högst avsevärt och arbetsstyrkan blev mer än fördubblad, samtidigt som även
ackordssatserna något höjdes. Som förut anmärkts, kännetecknades nämnda år av en svag
tillbakagång i arbetsintensiteten, men med år 1916 vidtog åter en kraftig ökning, vilken
fortsatte till år 1918 och väl till icke oväsentlig del stod i samband därmed, att under
dessa år ackordspriserna synas hava stegrats väsentligt långsammare än levnadskostnaderna,
låt vara att man vid bedömande av tabellens priser måste taga hänsyn till, att jämväl
ackordsarbetarna då uppburo dyrtidstillägg på timlönen.

1 1900 års tal = 100. 2 Varje föregående års tal = 100.

13—223953.

Sedan efter krigets slut behovet av gevär blivit vida mindre, började under år 1918
fabrikationen väsentligt inskränkas och arbetsstyrkan reduceras. Fr. o. m. år 1919 infördes
därjämte 8 timmars arbetsdag, i samband varmed ackords- och timlönerna såsom kompensation
för arbetstidsminskningen höjdes med 15 %. Riktas nu uppmärksamheten på arbetsintensitetens
utveckling under åren 1919—21, utvisa jämförelsetalen, att denna alltjämt
stegrats, visserligen i betydligt svagare tempo än under krigsåren, men i fullt samma utsträckning
som under tiden närmast före krigsutbrottet. Följden härav har blivit, att arbetseffektiviteten
under dessa år synes hava legat på en högre nivå än någonsin tillförne.

Undersöker man, i vad mån angivna övning kunnat hålla jämna steg med arbetstidens
nedsättning, befinnes per vecka och arbetare räknat 1919—21 års produktion visserligen hava
nedgått med 7 % från år 1918, då arbetstiden var 53''5 timmar per vecka, men däremot
ökat med 8 % från åren 1913—17 och med 29 % från 1908—12, under vilka båda femårsperioder
arbetstiden uppgick till 56''5 timmar.

Vid kommunikationsverken anses arbetsintensiteten genomgående
ej ökad. Beträffande järnvägarnas byggnadsarbetare anges dock, att
särskilt med hänsyn till krisårens sociala arv, tillräcklig erfarenhet för
frågans rätta bedömande ännu icke vunnits. Vid statens väg- och vattenbyggnadsarbeten
har endast i ett fall konstaterats någon ökning (vid
ackordsarbete), medan eljest genomgående meddelas samma eller sämre
arbetsintensitet än förr. Dock påpekas från flera håll, att lagen icke
ensam bär skulden till den sjunkande arbetsintensiteten, utan torde denna
företeelse även bero på rådande abnorma förhållanden. I ett fall betecknas
tillbakagången som en allmän kristidsföreteelse, vartill dock arbetstidslagen
torde vara ej så litet bidragande. Från Luleälvens kraftverksbyggnader
skrives rörande denna punkt, att arbetsintensiteten varit sjunkande
efter införande av den kortare arbetstiden, men kunde detta ej
tillskrivas denna förändring, utan det allmänna tidsläget med dess depraverande
tendenser. Givetvis borde arbetsintensiteten vid kortare arbetstid
kunna uppökas, och detta hade kanske inträffat i speciella fall, men som
totalomdöme måste sägas, att så ännu ej skett.

Stadskommunernas drätselkammare och arbetschefer svara i det stora
flertalet fall, att arbetsintensiteten icke ökats efter 8-timmarsdagens genomförande.
Tvärtom har å vissa orter konstaterats tillbakagång, vilken dock
delvis ansetts stå i samband med den förlängda fritidens ogynnsamma
inverkan.

Endast mera undantagsvis (inalles 6 fall) meddelas, att någon förbättring
iakttagits i förevarande hänseende. Sålunda uppgives från Stockholms
byggnadskontor och renhållningsverk samt drätselkammaren i Värnamo,
att arbetsintensiteten ökats, dock endast vid ackordsarbeten. En
arbetschef anför, att stegring i vissa fall kunnat förmärkas bland medelålders
och yngre verkstadsarbetare. I intet fall har stegringen angivits
som betydande.

Svenska kommunalarbetareförbundet åter gör gällande, att arbets -

tidsminskningen genomgående inverkat fördelaktigt pa arbetsintensiteten.
Även de enskilda kommunalarbetargrupper, som besvarat denna fråga,
äro i regel av den uppfattningen, att arbetsintensiteten och arbetslusten
förbättrats. Från flera håll betonas, att numera samma arbetsprestation
fullgöres på 8 timmar som förut på c:a 10 timmar, varför eu ökning av
intensiteten måste lia ägt rum. I de fall (7), då så icke anses ha varit
fallet, uppges i allmänhet, att intensiteten redan tidigare varit uppdriven
till den högsta möjliga, varför ingen ändring kunnat ifrågakomma.

12. Arbetstidsförkortningens sociala Teckningar.

När lagen om arbetstidens begränsning genomfördes, anfördes såsom
huvudsakligt skäl för den nya lagstiftningen, att den kunde förväntas
medföra goda sociala verkningar. Den skulle sålunda bidraga till förbättring
av arbetarnas hemliv och husliga förhållanden, möjliggöra för
dem ett mera hygieniskt levnadssätt, öka deras intresse för allmänna
angelägenheter, för allmänbildning och yrkesutbildning o. s. v. Det måste
därför anses ligga vikt uppå att söka utröna, huruvida och i vad mån
nämnda gynnsamma sociala verkningar gjort sig märkbara under lagens
hittillsvarande giltighetstid.

Det måste då med styrka framhållas, att de svårigheter, som resa Svårigheter
sig mot en undersökning av 8-timmarslagens sociala verkningar, knappast redning''av
äro mindre än de, vilka på sätt ovan antytts bidragit att störa och för- 8-timmarssvåra
utredningen av reformens konsekvenser ur ekonomisk synpunkt. lc\
Sålunda framhåller landssekretariatet, att för konstaterande av sociala ningar.
förändringar av den karaktär, varom här är fråga, det av helt naturliga
skäl kräves ett längre utvecklingsskede än ett par år, liksom även
den rådande arbetslösheten och andra av kriget föranledda destruktiva
samhällsföreteelser torde försvåra och förrycka objektiviteten av en
dylik undersökning. En meddelare till den enquéte i frågan, som anordnats
av svenska kyrkans diakonistyrelse, anser, att han för sin del
icke vågar göra något uttalande om 8-timmarslagens sociala verkningar,
och skriver: »Huvudskälet varför man ännu ingenting vet är, att den
ofrivilliga arbetslösheten åtminstone ute på bruken inträdde alldeles samtidigt
med 8-timmarslagen. Med arbetslösheten inträda visserligen yttre
betingelser för bildningssökande men också en oerhörd- psykisk depression,
som verkar hämmande även på förut rätt så vakna människor; på den
stora massan verkar den mycket tyngande, allt derangeras.» — »Det är
för tidigt att nu fråga efter 8-timmarsdagens verkningar», yttrar stockholmsavdelningen
av den stora, av landets samtliga ledande arbetarorga -

100

nisationer uppburna sammanslutningen arbetarnas bildningsförbund. »Dess
verkningar komma icke att kunna konstateras, förrän vi få genomleva
några i ekonomiskt avseende normala år. Krigs-, kris- och arbetslöshetsperioderna
gorå det omöjligt att nu få fram ett rätt bedömande, ty det
kan ju ifrågasättas, om ej dessa kriser äro värre fiender till bildningsarbetet
än den långa arbetstiden.»

Det ligger i sakens natur, att, särskilt i närvarande stund, en utredning
av arbetstidsförkortningens sociala verkningar måste hava sin
mycket bestämda begränsning. Detta betingas redan därav, att man vid
en sådan undersökning blott i mycket ringa grad kan röra sig med siffermässiga,
statistiskt gripbara fakta utan i huvudsak är hänvisad till subjektiva
omdömen. Det var därför av synnerlig betydelse att söka erhålla
dylika uttalanden från sådana organisationer och personer, vilka
genom sin ställning och sitt arbete kunna förväntas sitta inne med grundlig
inblick i och möjligast opartisk syn på här ifrågavarande förhållanden
och företeelser.

Av naturliga skäl måste då arbetsgivarna och deras organisationer
komma att spela en mindre roll som kunskapskälla, än när undersökningen
avsåg normalarbetsdagens ekonomiska konsekvenser. Efter det
gamla husbondeväldets försvinnande stå ju arbetsgivare och arbetstagare
tämligen oberoende av varandra, och om sina arbetares liv utanför fabriken
vet den moderna företagaren skäligen obetydligt, för såvitt han ej
är bosatt i ett mycket litet samhälle eller, i och för bedrivande av »välfärdsarbete»
bland sin personal, förfogar över ett socialt sekretariat eller
motsvarande institution. En huvudkälla utgör däremot de uppgifter, som
kunna erhållas från arbetarsammanslutningarna, nämligen dels de lokala
fackföreningarna, dels de landsomfattande fackförbunden. Även dessas
uttalanden och omdömen bliva dock lätt färgade av den naturliga benägenheten
att se alltför ljust på konsekvenserna av den vinst i klasskampen
8-timmarsdagen för arbetarna inneburit. Såsom korrektiv häremot
har man att tillgå de utlåtanden, som kunna erhållas från de
myndigheter, organisationer och enskilda personer, vilka på grund av
sin verksamhet komma i direkt beröring med arbetarbefolkningen under
dess lediga tid, sålunda religiösa organisationer, nykterhetsföreningar och
nykter hetsnämnder, välgörenhets- och sjukvårdsföreningar, folkbildningsoch
föreläsningsorganisationer, koloniträdgårds- och husmodersföreningar,
idrotts- och skytteföreningar o. s. v.

Innan man ingår på en redogörelse för det sålunda föreliggande
materialet, må några anmärkningar förutskickas. Det bör sålunda ytterligare
understrykas, att 8-timmarslagen varit av mycket olika betydelse
för arbetare inom olika näringsgrenar. För exempelvis de arbetare, som

101

förut hade 12 timmars skift, innebar reformen en fullständig omvälvningav
så väl arbets- som hemlivet. »För en kvarnarbetare på skift med 12
timmars nattarbete och därtill ofta övertid», skriver en fackförening, »fanns
det förut ingen möjlighet att ägna familjen eller andra intressen nämnvärd
uppmärksamhet; 8-timmarsdagen har höjt kåren i alla avseenden,
och för skiftarbetarna har den varit ovärderlig.» För tobaksarbetare,
typografer, verkstads- och byggnadsarbetare in. 11. betydde den däremot
ingen eller blott några timmars förkortning av den närmast förut tilllämpade
arbetsveckan. »En så obetydlig minskning av arbetstiden som
3 timmar per vecka'' under 8 sommarmånader kan icke i högre grad inverka
på förhållandena», skriver svenska murareförbundet.

Liksom sålunda arbetstidsförkortningens sociala betydelse i viss
mån växlat med dess omfattning och art inom resp. näringsgrenar, står
densamma i nära samband med ett flertal andra faktorer, såsom om
arbetsstället i fråga är beläget i staden eller på landet, huruvida arbetarna
bo i hyreskaserner eller i egna hem med trädgårdstäppa eller annan
jord, om arbetarstocken huvudsakligen utgöres av gifta män eller om
däribland även ingå kvinnor, ogifta eller gifta, samt unga personer av
båda könen, o. s. v. Inom nu nämnda orter och socialgrupper gestaltar
sig det dagliga livet mycket olika och kan därför den ökade fritiden antagas
utlösa skäligen avvikande tendenser.

Vad först beträffar arbetstidsbegränsningens inverkan på arbetsamheten
i form av ökat intresse, jämnare arbete, mindre skötning och
»firande» o. s. v., föreligga sifferuppgifter från ett 40-tal företag, vilka
kunnat meddela tillräckligt detaljerad statistik i detta avseende. Denna
har sammanställts i bifogade tabell, varuti hänsyn även tagits till könens
skiljaktiga vanor i här ifrågavarande avseende genom att särhålla industrier
med talrik kvinnlig arbetskraft. En granskning av tabellens
siffror ger vid handen, att skolkningsfrekvensen varit mycket olika inom
olika företagsgrupper. Det må emellertid lämnas därhän, i vad män siffrorna
återspegla verkligheten och i vad mån de rönt inverkan av skiftande
bokföringsmetoder, enkannerligen den särskilt vid fall av kortare frånvaro
vanskliga avgränsningen mellan verklig skolkning och lindrigare sjukdomsfall.
Sammanläggas uppgifterna, befinnas procenttalen för enligt
uppgift genom frånvaro utan giltigt förfall förlorade arbetsdagar i förhållande
till de möjliga hava utgjort inom de »manliga» industrierna 1‘7
år 1919, 1 ’8 år 1920 och 0''9 år 1921, inom de »kvinnliga» resp. 0‘4, 0''s
och 0''2 % samt inom dessa båda grupper tillhopa resp. 1‘5, 1''6 och 0''9 %.
Skolkningsfallen skulle sålunda avsevärt nedgått under redovisningsperioden,
dock egentligen under år 1921, medan 1920 ofta företer en
höjning. Detta sistnämnda förhållande synes i viss mån bestyrka den

Inverkan
på arbetsamheten.

102

Frånvaro utan giltigt förfall inom vissa yrkesgrenar.

Yrkesgren	Antal före- tag	Antal dagar förlorade genom frånvaro utan gil-tigt förfall	Frånvarodagar i % av utgjorda arbetsdagar + frånvarodagar
	1919	1920	1921	1919	1920	1921
A. Med nästan uteslutande
manlig arbetskraft.
Mekaniska verkstäder........	8	3,702	3,358	2,674	0-3	0-3	0''3
Skeppsvarv ............	2	40,490	49,196	19,457	4''9	5''7	2-9
Kolgruvor.............	7	14,930	11,193	4,360	2-2	1-9	0-7
Övr. jord- o. stenindustri......	6	1,233	1,070	881	0-2	0-2	0-2
Pappersmassefabriker........	5	865	1,129 407	1,000	0''4	0-4	0-4
Sockerbruk .............	1	319	376	09	0*8	O’5
Övr. närings- och njutn.-medelsindustri	1	45	61	75	0-4	0-4	0-7
Övrig industri...........	2	76	155	75	Öl	03	02
Tillhopa..............	32	61,660	66,569	28,898	1-7	18	0''9
B. Med talrik kvinnlig arbetskraft.
Choklad- o. karamellfabriker.....	1	158	184	85	0''5	0''4	03
Bryggerier.............	2	38	49	16	03	02	0-1
Textilindustri...........	3	1,193	413	140	0-6	02	Öl
Tändsticksfabriker.........	1	750	1,046	335	04	0''6	03
Annan kem.-tekn. industri......	1	13	10	1	0-02	002	001
Grafisk industri..........	3	299	247	200	0-3	0-2	0-2
Tillhopa..............	11	2,451	1,949	777	04	03	0''2
Samtliga (A + B).........	43	64,111	68,518	29,675	1-6	1''6	09

från arbetsgivarhåll ofta framförda förklaringen till angivna nedgång,
nämligen att den minskning i antalet arbetare, frånvarande utan giltigt
förfall, som inträtt, skulle intet som helst ha att göra med 8-timmarslagens
införande, utan hänföra sig till rådande brist på arbete, som gör,
att arbetarna av rädsla för avsked låta bli att gå och »fira» i en eller
flera dagar och i stället begära permission eller anmäla förhinder på
grund av sjukdom. Detta bestyrkes i viss mån även av ökningen
av antalet sjukdagar i den nedan (sid. 107) meddelade sjukdomsstatistiken.

Dock ställa sig förhållandena härvidlag tydligen mycket olika vid
olika företag, och man får ej underkänna betydelsen av vad som från
arbetarhåll plägar framföras, nämligen att skolkning från arbetet nu är
sällsynt och att permission för att uträtta egna göromål ej förekommer
så mycket nu som förr, därför, att arbetaren nu kan och orkar utföra
eventuellt eget arbete efter det ordinarie arbetets slut. Det understrykes

103

också ej sällan — ofta med instämmande från arbetsgivarhåll — att
åtminstone inom storindustrien redan tidigare rått en sådan ordning och
disci plin, att någon skötning eller »firande» icke varit att tala om, ett
förhållande, som i sin män bestyrkes genom de merendels mycket små
talen i tabellen.

I fråga om arbetstidsförkortningens ekonomiska verkningar för
arbetarna synes böra undersökas dels i vad mån kompensation erhållits
för den minskade arbetstiden, dels huruvida och i vad mån arbetarna
pläga bedriva annat förvärvsarbete på sin fritid.

Vid 8-timmarslagens genomförande samlade sig arbetsgivarna i Inverkan
allmänhet kring den uppfattningen, att full kompensation borde beredas g^omi.
arbetarna vid tidlön — där arbetsförtjänsten utgår oberoende av arbetsintensiteten
—■ men att däremot vid ackordslön kompensationen borde
vara mindre, i det minskningen där skulle motvägas genom ökad arbetsintensitet.
Arbetarna yrkade däremot merendels på full kompensation
vid allt arbete. I två av våra största industrier, verkstadsindustrien och
järnindustrien, uppstodo på grund av meningsskiljaktighet i denna punkt
i början av år 1920 mycket omfattande och svåra arbetskonflikter — de
största arbetsnedläggelser, som ägt rum i vårt land sedan 1909. Konflikten
slutade med en kompromiss, i det att arbetarna tillerkändes full
kompensation vid timlönsarbete samt vid sådant ackordsarbete, där det
är omöjligt för arbetarna att öka arbetsresultatet per tidsenhet (t. ex.
vid automatiska maskiner), men vid annat ackordsarbete ungefär halv
kompensation. Emellertid utgå lönerna i båda dessa industrier efter
minimilönssystem, och är det på den grund den enskilda arbetsgivaren
obetaget att utan organisationens samtycke individuellt höja lönerna.
Omedelbart efter den stora arbetskonfliktens slut uppstod en stark efterfrågan
å och konkurrens om arbetare inom de ifrågavarande industrierna,
och därmed följde å en mängd arbetsplatser en kraftig förskjutning uppåt
av de individuella lönerna. Det är troligt, att arbetarna å denna väg i
realiteten mestadels förskaffade sig den omstridda kompensationen för
arbetstidsinskränkningen. Även inom övriga industrier fann man sig under
de lysande konjunkturer, som rådde intill 1920 års sista kvartal, i regel
nödsakad medgiva löneförhöjningar, som motsvarade eller överstego kompensation
för arbetstidens förkortning.

I och med inbrytandet av den våldsamma depressionen följde emellertid
lönenedsättningar, vilka efter hand bragte ned arbetslönerna med
30, 40 å 50 % av topplönerna, vartill kom den allmänna användningen
av korttidsarbete, vilken lät de faktiska arbetsförtjänsterna sjunka vida
under den nivå, som anges av gällande lönesatser. Tages hänsyn till

104

dessa förhållanden, torde det få anses ligga mycket sanning uti vad i många
arbetarsvar framhålles, nämligen att lönekompensation visserligen erhållits
men åter bortfallit genom nedsättningar under 1921 och 1922. Från
företagarsynpunkt har samma tanke i pappersmasseförbundets utlåtande
(bil. 2, sid. 59* tf.) formulerats så, att lagen om arbetstidens begränsning
tvingat industrien att försörja flera arbetare än förut, men att detta, åtminstone
inom exportindustrien, endast kunnat ske på bekostnad av dels
företagarvinsten, dels arbetarnas levnadsstandard. Till en början ba
lagens verkningar hårdare drabbat företagarna än arbetarna, men frågan
är, heter det, om icke detta förhållande efter hand kan bli omkastat.

Med hänsyn till det sålunda på senaste tiden starkt ökade ekonomiska
trycket på arbetarklassen är det av intresse att erfara, i vad mån
benägenheten ökats bland arbetarna att åtaga sig extra arbete på fritid.
De från arbetsgivarhåll inkomna svaren tyda i allmänhet på, att hågen
härför nog är stor på sina håll men möjligheterna begränsade, särskilt
vad småsamhällena och landsbygden beträffar. Härvid måste dock undantag
göras för de egentliga hantverksfacken, skräddare, skomakare, byggnadsarbetare
o. s. v., bland vilka det sedan gammalt förekommit, att
arbetare åtagit sig »extra arbete» till lägre pris än mästarna och för
vilka nu den minskade arbetstiden möjliggjort en väsentlig ökning av
dylikt förvärvsarbete. Talrika klagomål häröver hava uttalats av arbetsgivarföreningarna
inom dessa fack samt av de särskilda orternas hantverksföreningar,
vilka jämväl omnämna, att tendensen att utföra »eget
arbete» även sträckt sig till andra yrkesgrupper, ex. typograferna. Att
arbetarna på detta sätt på fritid arbeta i yrket för egen räkning anse
föreningarna icke blott genom osund konkurrens draga beställningar från
hantverksmästarna utan även direkt skada dessas intressen genom att
menligt inverka på arbetsintensiteten under den ordinarie arbetstiden.
En mekanisk verkstad i en sydsvensk stad har insänt en från ortens
målarmästarförening inkommen protestskrivelse mot den svåra konkurrens
målarmästarna numera måste lida genom verkstadsmålarnas fritidsarbete.
Det lär t. o. m. hända, att arbetare anordna egna små verkstäder,
vilket i ett fall även omnämnts av yrkesinspektionen (bil. 2,
sid. *16). •

Sveriges allmänna verkmästareförbund anser sig, med stöd av uppfattningen
inom det övervägande flertalet lokalavdelningar, kunna meddela,
att arbetarna nu visat större benägenhet än tidigare för extra arbete
under fritiden. Särskilt gäller detta beträffande sådana yrken, för vars
utövande icke krävas några eller i varje fall lätt åtkomliga verktyg och
maskiner, såsom murare, snickare, målare, skräddare och skomakare m. fl.

105

Inom några av dessa yrken förekommer, att arbetarna åtaga sig så mycket
extra arbete, att verklig konkurrens med arbetsgivarna uppstår och
att arbetarnas arbetsintensitet på grund av fritidens utnyttjande nedsättes.

Arbetarorganisationerna, vilka i regel bestämt förklara, att intet
nämnvärt förvärvsarbete förekommer på fritid, göra i viss mån undantag
för sedvänjorna inom nu åsyftade fack. Sålunda skriver svenska
skrädderiarbetareförbundet, att det inom detta yrke alltid förekommit, att
arbetarna åtagit sig extraarbete.

Ofta anges dock sådant arbete uteslutande ske åt arbetarna själva Inverkan
och deras anhöriga. Man är därmed över på arbetstidsbegränsningens^0 iem ne
inverkan på hemlivet och de husliga förhållandena och därmed på
reformens kanske viktigaste sociala förmåner, vad de äldre, gifta arbetarna
beträffar.

För skiftarbetare och andra arbetare med lång arbetstid innebar
arbetstidsförkortningen en sådan förbättring, att de först nu kunde få
njuta av verkligt hemliv. En god föreställning härom lämnar den skildring,
som, på föranledande av Domnarvet-Borlänge husmoderförening,
avfattats av en järnverksarbetarhustru i Domnarvet (se bil. 2, sid. 33*).

Hon framhåller här, hurusom den förut tillämpade långa arbetsdagen,
då mannen oftast måste vara borta från hemmet 11—12 timmar, hade
till följd, att verkligt hemliv ej var att tala om. Barnen, särskilt de
mindre, sovo, då fadern lämnade hemmet, och sovo åter, när han kom hem.

Fader och barn fingo därför få tillfällen att vara tillsammans, och i barnens
fostran kunde han ej nämnvärt deltaga. Hustrun fick då ensam
sköta alla hemmets göromål, enär mannen efter den långa arbetsdagen
vanligen var uttröttad vid sin hemkomst. Med 8-timmarsdagens införande
har hemlivet fått en annan prägel, ty de timmar av ökad fritid
arbetaren fått, ha i allmänhet kommit hemmet till godo, utöver det att
de lättat hans stämning av grå enformighet och bringat en något ljusare
livssyn. Genom mera tid till samvaro med barnen lära de ömsesidigt
bättre känna varandra och fadern kan mera leda och lära sonen i nyttiga
ting. Genom mera samvaro av hela familjen blir det givetvis mera trevnad
i hemmet, vilket även motverkar barnens lust att söka sina nöjen
utom hemmet. Hustrun kan numera få hjälp av mannen med tyngre
sysslor och med barnens tillsyn, så att även hon får en fristund någon
gång. Ett hittills ganska obeaktat intresse har den kortare arbetsdagen
medfört, nämligen lusten till hemarbete för mannen. Härmed följer då
en önskan efter ett litet verkstadsrum, där han kan utföra de arbeten
han har lust och fallenhet för; såsom t. ex. snickeri, metallslöjd o. s. v.

14—222853.

106

Exempel givas, där mannen på sin längre fritid förfärdigat en stor del
av vad lian behövt för bosättning.

Till särskild nytta blir den kortare arbetsdagen i de fall, då
arbetaren har ett eget hem, en jordbit eller koloniträdgård, varuti han
kan arbeta och därigenom å ena sidan ernå nödig omväxling och rekreation,
å den andra erhålla ett icke obetydligt tillskott till hemmets och
hushållets kosthåll och ekonomi. Intresseväckande ur denna synpunkt
är följande bidrag till diakonistyrelsens enquéte från ett gammalt brukssamhälle
i Uppland: »Lagens verkningar i vad avses arbetarna härstädes
synas mig uteslutande vara goda, och inga nämnvärda olägenheter av
etisk innebörd hava visat sig. Anledningen därtill är, att avlöningssystemet
för flertalet arbetare här kvarstår enligt gammalt bruksmanér med
av arbetsgivaren upplåtna boställen (d. v. s. slåtterängar och smärre
åkerland), på vilka arbetarna föda 2, 3 å 4 kor m. m. Innan arbetstiden
genom lagstiftningen begränsades, påvilade arbetarna en alltför dryg
arbetsbörda, i det de saknade annan tid att sköta sitt jordbruk än tidiga
morgon- och sena aftontimmar. Detta ledde till överansträngning och
olust och medgav icke tillräcklig tid till föreningsliv och andra intellektuella
sysselsättningar. Visserligen medgavs fullständig ledighet för
slåtterarbete under 14 dagar, men under den övriga delen avjordbrukssäsongen
hade boställsinnehavarna nära dubbla dagsverken att utföra.
Efter 8-timmarslagens införande hava smederna i järnverket, där arbetet
utföres skiftesvis dygnet runt, större delen av fredagen och hela lördagen
fria för boställenas skötsel. Något övermått av fritid, frestande till dagdriveri
och osunda nöjen, föreligger sålunda icke.»

För stadsarbetaren måste merendels koloniträdgården bli ersättningen
för landsbygdsarbetarens egna hem med tillhörande jordbit. En stor
mängd uttalanden från så väl arbetsgivar- som arbetarhåll synas bestyrka,
att intresset för denna rörelse är mycket stort. Vissa arbetsgivare peka
visserligen på, att antalet koloniträdgårder under de senaste åren gått
tillbaka och att av dem till arbetarna utlämnade potatisland stundom lämnats
oanvända. Men man har här nog blott att se en naturlig reaktion
efter kristidens av livsmedelsbristen framkallade feberaktiga utveckling
på detta område, bidragande att giva rörelsen fastare konturer och rimligare
proportioner. Beaktas bör följande uttalande i årsberättelsen 1921
från lantbruksakademiens experimentalfälts trädgårdsavdelning: »Har

lagen om 8-timmarsdagen för någon yrkesgren varit till fördel, så har
detta uppenbarligen varit fallet beträffande trädgårdsskötseln. Den myckna
lediga tid, som industriens och kommunernas arbetare efter lagens införande
disponera över, har i stor utsträckning tagits i anspråk för träd -

107

gårdsarbeten. Inom koloniträdgårdsområdet utvecklas också f. n. eu rastlös
verksamhet, och efterfrågan på kolonilotter är mycket livlig. Kolonisterna
äro numera betydande avnämare av plantskolornas så väl som
andra handelsträdgårdars och fröaffärers alster.»

Liksom arbetstidshegränsningens inverkan på arbetsamhet och arbets- Hygieniska
intresse borde avspegla sig i siffrorna för förlorad arbetstid, kunde det möj- ve1 nin9arligen
förväntas, att reformens återverkan på de hygieniska förhållandena
i någon mån skulle påverka sjukdomsfrekvensen bland industriarbetare.

Såsom även framgår av efterföljande tabell över sjukdomsfrekvensen inom
vissa företagsgrupper, efter förut angivna grunder fördelade på »manliga» och
»kvinnliga» yrken, påverkas emellertid morbiditetsuppgifterna av så många
faktorer — ej minst den vanskliga och skiftande gränsläggningen mellan
lindrigare sjukdom och frånvaro utan giltigt förfall att några bestämda
slutsatser av hittills föreliggande erfarenheter icke kunna dragas.

Sjukdomsfrekvensen inom visso yrkesgrenar.

Yrkesgren

Antal

före -

Antal sjukdagar

Sjukdagar i % av utgjorda
arbetsdagar
+ sjukdagar

	1919	1920	1921	1919	1920	1921
21	48,180	47,168	42,061	2-7	3-1	3-0
2	20,247	20,450	27,037	2-5	2''4	39
7	52,938	59,130	36,946	7-3	7-9	6-0
12	12,013	12,870	17,921	1-2	1-4	30
7	12,957	11,634	9,724	3''7	2''5	3-0
8	2,374	3,067	2,998	2-2	2''3	2-7
3	1,240	1,105	1,892	1-6	l-o	1-2
7	2,711	2,592	2,107	2''5	2-1	1-9
32	70,717	53,937	43,284	31	2-4	3-0
99	223,377	211,953	183,970	31	30	34
92	171,711	154,131	147,732	2’6	24	30
2	890	832	681	2-9	20	2''5
11	10,826	10,192	10,305	4-6	3''4	34
9	18,677	13,001	11,293	3-3	2-4	2-6
3	11,909	12,584	4,054	4-1	3-9	2-2
8	11,395	6,729	5,244	3''5	2-2	3-2
3	1,297	1,326	727	40	3-5	2-0
36	54,994	44,664	32,304	3 7	29	2-8
135	278,371	256,617	216,274	3-2	3-o	3-2

A. Med nästan uteslutande
manlig arbetskraft.

Mekaniska verkstäder........

Skeppsvarv.......... • • • •

Kolgruvor.............

Övr. jord- o. stenindustri......

Pappersmassefabriker........

Pappersbruk o. pappfabriker.....

Sockerbruk............;

Övr. närings- och njutn.-medelsindustri

Övrig industri...........

Tillhopa..............

Samtliga (kolgruvor undantagna) . . .

B. Med talrik kvinnlig
arbetskraft.

Choklad- o. karamellindustri.....

Bryggerier.............

Textilindustri...........

Tändsticksfabriker.........

Annan kem.-tekn. industri......

Grafisk industri...........

Tillhopa.......1......

Samtliga (A + B)..........

108

Jämväl de uttalanden i detta avseende, som inkommit till utredningen
från organisationer och enskilda, vittna om, att tiden ännu varit
för kort, för att erfarenheten på detta område skolat kunna hinna stadga
sig. Omnämnas förtjänar det ganska allmänna framhållandet av, att den
förkortade arbetstiden ingalunda alltid möjliggör en bättre morgonmåltid
än förut, då frukostrasten ofta förkortats eller helt indragits och det ofta
är svart att erhålla — och intaga — lagad mat före arbetets början vid
6- eller 7-tiden på morgonen. Däremot vittna allmänt de uppgiftslämnare,
som uttalat sig i saken, om de förmånliga verkningarna av inskränkningen
av skift- och nattarbetets längd. Särskilt skiftindustriernas arbetare
förklara enstämmigt, att de nu känna sig mycket bättre, sedan »de
långa, kropps- och själsmördande nattskiften» blivit reducerade.

^fritidens Som varje annan social reform bör dock 8-timmarslagen bedömas

användning. med hänsyn icke blott till den närvarande utan även till den uppväxande
generationen, ej blott till vad den direkt ger och gett utan även till de
förutsättningar och möjligheter den skapat. Ur denna synpunkt intresserar
särskilt den ökade fritidens användning vad de yngre arbetarna
och den uppväxande arbetarungdomen beträffar.

Lämnas dessa helt åt sig själva, är det fara värt, att den vidgade
ledigheten kan medföra ökad benägenhet för dagdriveri, osunda nöjen,
kortspel, krogliv och alkoholförtäring o. s. v. Många sagesmän och ibland
dem ej blott arbetsgivare utan även personer med stor erfarenhet på
ungdomsverksamhetens område bekräfta också, att så tyvärr flerstädes
blivit förhållandet. Särskilt gäller detta om väg- och vattenbyggnadsarbetare
o. d., vilka ofta sysselsättas i obygder och glest bebyggda trakter
långt från hemmet. »Arbetsplatserna vid statens fiskehamnsbyggnader»,
skriver en arbetschef, »ligga vanligen ganska avlägsna från större samhällen.
Vid fiskelägena finnas endast bristfälliga bostäder för den fasta
arbetarstammen och inga förströelser utom arbetet. Arbetarna ha därför
ofta arbetat omkring 12 timmar per dag vid sina ackord. Den nuvarande
långa fritiden särskilt vid skiftarbete är olidlig för ett flertal arbetare,
som ej kunna få extra arbete, och har i många fall förstört deras ekonomi,
då ju under fritiden kortspel, fylleri in. m. samt vid helgdagar
festerna suga pengar.»

Men det föreligger också talrika uttalanden, som utvisa, att man
ganska allmänt är medveten om det ökade ansvar 8-timmarslagen lagt
på hemmet, skolan och ungdomsorganisationerna att tillvarataga de därigenom
yppade möjligheterna att skapa en bättre, friskare och mera upplyst
arbetargeneration än den närvarande. Medlen härför äro å ena

109

sidan bättre fysisk fostran, å den andra förbättrad allmänbildning och
yrkesutbildning.

Vad den förra beträffar, påvilar densamma, förutom skolan, i huvudsak
de talrika organisationerna för fotboll, allmän idrott, segling,
skytte o. s. v. Från ett flertal dylika sammanslutningar hava erhållits
uttalanden, vilka utvisa, att arbetstidsbegränsningen väsentligt underlättat
en fruktbringande verksamhet från deras sida. Så skriver svenska gymnastik-
och idrottsföreningarnas riksförbund, under framhållande av att
dess medlemsantal ökats från 63,000 år 1916 till 120,000 år 1921:
»För deh idrottsliga utövningen i vårt land måste arbetstidens längd
anses hava en mycket stor betydelse, ej blott med hänsyn till den reellt
ökade fritid, som står den unge idrottsmannen till buds, utan också till
den för honom gynnsammare förläggning av fritiden, som genom arbetstidslagen
möjliggjorts. Då härtill kommer, att det mera systematiskt
bedrivna idrottsarbetet, synnerligast träningsarbetet, måste anses kräva
en ganska stor fysisk ansträngning, så torde intet tvivel behöva råda
därom, att idrottsarbetet blivit ansenligt gynnat av den lagstadgade normalarbetsdagen,
i det dess begränsning av den dagliga fysiska ansträngningen
medgiver idrotten att taga så mycket mera för sin del.»

Det saknas dock ingalunda uttalanden om, att särskilt fotbollsspelet
— liksom dansen — tager i anspråk alldeles för mycket tid, och
arbetsgivare påpeka ej sällan, att unga arbetare stundom komma till
fabriken alldeles uttröttade av det myckna sportandet. »Det är välbekant,
att den som är styvast på fotbollsplanen, sällan är det i verkstaden»,
skriver en företagare.

Arbetarungdomens intellektuella fostran uppbäres ju i första hand av
skolan, vilken särskilt genom folkskolans pågående utbyggande med fortsättningsskolor
av olika typer snart torde stå väl rustad för denna sin
uppgift. En värdefull komplettering erhålles vidare genom de teoretiska
och praktiska undervisningskurser, vilka inrättats vid vissa större enskilda
och offentliga arbetsföretag. De korrespondenskurser, postverket
anordnat i skilda ämnen i avsikt att uppmuntra tjänstemännen till självstudier,
kunna visserligen knappast ställas i samband med de nya tjänstgöringsbestämmelserna,
men tullverket igångsatte under år 1920 korrespondenskurser
i svenska, tyska och engelska språken samt räkning,
vilka lära omfattats med stort intresse ej blott av yngre utan även av
medelålders vaktmästare. Aktiebolaget svenska tobaksmonopolet har även
igångsatt kurser, dels i allmänbildande ämnen, dels sy- och matlagningskurser
för dess talrika kvinnliga arbetspersonal.

För den mognare ungdomen kommer särskilt i betraktande folk -

bildningsrörelsen med dess hjälpmedel föreläsningar, studiecirklar och
folkbibliotek. Bland på detta område verksamma organisationer, vilka
särskilt synas hava beaktat de gynnsammare förutsättningar för bildningsverksamhet
bland arbetarna, som skapats genom den för dem gynnsammare
avvägningen mellan arbetstid och fritid, må särskilt nämnas
svenska kyrkans diakonistyrelse, vissa nykterhetsorganisationer samt arbetarnas
bildningsförbund.

Diakonistyrelsen ger i sitt yttrande (bil. 2, sid. *24 ff.) en intressant
bild av det på kyrklig grund vilande kulturarbetets förutsättningar och
resultat under inverkan av 8-timmarslagens socialt mycket skiljaktiga
verkningar inom olika miljöer. Såsom sammanfattning av sina iakttagelser
framhåller diakonistyrelsen, att lagstiftningen — så långt som
iakttagelser kunnat göras — visat sig hava mycket olika verkningar i olika
fall, vilket måhända häntyder på, att en individualisering av lagen kunde
vara befogad. Orsakerna till denna olikhet sökas i de olika karaktärsdrag,
som känneteckna olika trakter och samhällen, yrken och åldrar, samt i de
mer eller mindre omfattande och lämpliga åtgärder, som vidtagits för att
bereda tillfällen till ett gott utnyttjande av ökad fritid m. m. Emellertid
anser sig diakonistyrelsen böra påpeka dels vissa ogynnsamma följder, vartill
framför allt hör skadlig sysslolöshet och tygellöshet i ungdomens nöjesliv,
men dels även, att avsevärda vinster synas kunna uppvisas, särskilt
i fråga om ett bättre hemliv samt beträffande den, tyvärr allt för ringa,
grupp, som hyser intresse för kunskapers inhämtande och förädlande
samvaro och som genom den ökade fritiden vunnit ökade tillfällen därtill.
Det visar sig dock nogsamt, tillägges det, att de frivilliga tillfällena
till undervisning och goda nöjen ej tillräckligt tillvaratagas. Därför
torde för ungdomens vidkommande dels obligatorisk ytterligare utbildning,
dels för dess förvärvsarbete och framtid betydelsefulla kurser metodiskt
anordnas.

Bland nykterhetsordnarna, vilka i vårt land uppbära en så stor
del av särskilt landsbygdens bildningsarbete, framhåller nationalgoodtemplarorden
det energiska arbete, som särskilt inom studiecirklarna
nedlagts på att samla ungdomen till förädlande sysselsättningar, och
betonar, att en förutsättning för ett sådant arbete naturligtvis är, att
ungdomen har tillräckligt lång fritid. 8-timmarsdagen kan sålunda bli
till stor välsignelse. Men då måste långt mera än nu göras och offras
för att intressera folket, särskilt de unga, för kulturellt höjande fritidsarbete.
En av de allra viktigaste åtgärderna torde vara, heter det i
uttalandet, att resolut taga bort rusdryckerna. Så länge de intaga sin
dominerande plats i vårt folks nöjes- och förströelseliv, kan varken 8-

timmarsdagen eller andra åtgärder för välfärd och trevnad leda till några
avgörande resultat. Nykterhetsorden Yerdandi skriver: »Lagstadgandet
om arbetstidens begränsning bar av vår organisation tagits till intäkt
för en livlig agitation för studieverksamheten. I vår veckotidning,
i cirkulär och i tal å möten och konferenser ha distriktsstudieledarna
ideligen varierat temat: den ökade fritiden bör användas till studier och
verklig rekreation, icke till superi och kortspel etc. Dessa synpunkter
framhållas också av männen i ledet. I till tidningen insända referat
återkomma ständigt uttalanden i denna riktning av loger, krets- och
kamratmöten eller som enskilda medlemmars reflexioner. Yi hade de
bästa förhoppningar på ett gynnsamt resultat av våra strävanden, både
vad nykterheten och bildningsverksamheten beträffar, synnerligen som den
utvidgade medborgarrätten också sporrade till förvärvande av ökad samhällskunskap.
Men tiden blev för kort. Innan folk hunnit vänja sig
vid de nya förhållandena och vår propaganda hunnit verka, kom arbetslösheten
som en stigande flodvåg, i stor utsträckning dränkande intresset
för alla andra ting än den lekamliga existensen.»

Arbetarnas bildningsförbund framhåller i sitt yttrande (se bil.
2, sid. 31* tf.), att normalarbetsdagens genomförande givit förbundet anledning
— och detta gäller så väl dess centralledning som de olika arbetarorganisationernas
styrelser — att på ett betydligt intensivare sätt än förut
bland sina medlemmar framhålla nödvändigheten av kulturell verksamhet.
Såsom resultat av denna intensivare agitation och ökade intresse
framträder hl. a. en ökning av antalet föreläsningar från 151—425 per år
1912—1919 till 1,271 arbetsåret 1919/20 och 1,322 1920/21 samt antagligen
c:a 1,200 år 1921/22, oaktat arbetarnas lokala tillskott under arbetslösheten
avsevärt minskats. Antalet studiecirklar, som under åren 1912
1919 Ökades med i medeltal 76 per år, steg under arbetsåret 1919/20
med 296 och 1920/21 med 286. Av särskilt intresse är, att inom sådana
organisationer, där arbetarna ej fått sina arbetsförhållanden förbättrade
genom lagen, det för förbundet visat sig omöjligt att få i gång
någon mera omfattande bildningsverksamhet. Så är t. ex. fallet inom
svenska gruvindustriarbetareförbundet. Vidare finnas vissa organisationer,
vilkas medlemmar fått arbetstiden förkortad genom 8-timmarslagen,
men där arbetet är förlagt till sådana tider på dygnet, att ett
planmässigt deltagande i bildningsarbetet är mycket svårt att ordna. Så
är t. ex. fallet bland hotell- och restaurangpersonalen, postmännen samt
telegraf- och telefon arbetarna, vilkas arbete ofta är förlagt till kvällarna,
d. v. s. under den tid då folkbildningskurser i allmänhet äro anordnade
och då kursledare lämpligen kunna erhållas. Samma svårigheter uppstå

112

givetvis också, då nattarbete förekommer eller där arbetstiden är obestämd
och fördelad över hela dygnet. Som slutomdöme säges, att ett
bestämt samband synes råda emellan längden av arbetarnas fritid och
deras deltagande i det fria bildningsarbetet, samt att de svenska arbetarna
visat sig väl inse nödvändigheten av att använda den genom 1919
års lagstiftning ökade fritiden till ökat självbildningsarbete.

Strävandena att i bildningssyfte utnyttja den ökade fritiden möta,
liksom folkbildningsarbetet i allmänhet, i vårt land särskilda svårigheter
genom de långa avstånden och industriens starka decentralisation, i det
mer än halva antalet industriarbetare äro hemmahörande på landsbygden,
ofta i eljest glest bebyggda trakter. Det ligger i sakens natur, att
ett självbildningsarbete från dylika små isolerade industriarbetargruppers
sida ofta stöter på nästan oöverstigliga hinder genom bristen på
nödig handledning och litteratur. I de uppgifter, som inkommit från
dylika orter, meddelas dock ofta, att man sökt fylla denna brist genom
att bedriva studier per korrespondens. Med hänsyn till att korrespondensundervisningen
givetvis har särskilda förutsättningar i vårt glest befolkade
land, har det ansetts lämpligt att genom hänvändelse till vissa
av landets större korrespondensinstitut få erfara, huruvida och i vad
mån 8-timmarslagens genomförande medfört en ökning av eleverna från
arbetarklassen. Hermods korrespondensinstitut, Malmö, håller före,
att under de senare åren ett påtagligt stegrat intresse för studier gjort
sig gällande, men anser det svårt att avgöra, i vad mån detta berott på
arbetstidens begränsning och i vad mån på den särskilt under en tid av
minskade arbetsförtjänster och ökade entlediganden näraliggande tanken
att genom ökade kunskaper göra sig bättre rustad i kampen för tillvaron.
Institutets arbetarelever uppgivas särskilt intressera sig för statsoch
kommunalkunskap samt modersmålets muntliga och skriftliga behandling,
men genomgå även ofta språk- och yrkeskurser. Kooperativa
förbundets studieavdelning grundläde 1 jan. 1919 ett korrespondensinstitut,
vilket emellertid ursprungligen endast undervisade i bokföring
men fr. o. m. oktober 1920 även upptagit ett flertal andra ämnen, särskilt
kommunalkunskap och svenska språket. Undervisningen vid detta
institut är särskilt avpassad för arbetarpublikens behov genom att möjliggöra
studier även i grupper eller studiecirklar. I institutets elevregister
är också antalet arbetare mycket stort (i vissa ämnen 50—60 % av
totalantalet antecknade), och åtskilliga fackförbund ha genom anslag underlättat
dylika studier för sina medlemmar.

Såsom av denna redogörelse framgår, äro många goda krafter i
verksamhet för att för den uppväxande arbetargenerationens vidkom -

113

mande göra det bästa möjliga av den genom normalarbetsdagens införande
vunna ledigheten. Man får dock, i likhet med åtskilliga av de på
detta område direkt verksamma, ett intryck av, att dessa krafter ännu
äro alltför svaga och splittrade. Det synes kunna ifrågasättas, om ej
även i vårt land liksom i Belgien plats linnes för eu »nationalorganisation
för rätt användande av arbetarens fritid.»1 Visst är, att verkningsfältet
ej skulle bliva mindre här än där, men ofantligt mycket mera
svårarbetat på grund av den vida glesare bebyggelsen och de mycket
större avstånden.

13. Sammanfattning

De uppgifter, som inkommit till förevarande utredning, giva en Vtredningsfyllig
och åskådlig bild av de inbördes mycket stridiga uppfattningar
rörande 8-timmarslagens betydelse och berättigande, fördelar och nåck- gränsat.
delar, som råda inom olika kretsar. Arbetsgivarna, ofta i känsla av att
lagen blivit dem påtvingad, instämma till alldeles övervägande del i svenska
arbetsgivareföreningens uttalande: »Vi anse den lagfästa arbetstidens
införande hava varit en stor olycka för hela vårt land. Den har pålagt
industrien tunga bördor, under vilka den nu sviktar. Den har insnört näringslivet
i en tvångströja, i vilken detsamma saknar den frihet att utveckla
sig, som är ett nödvändigt villkor för dess trivsel. Till det svåra,
nära förtvivlade ekonomiska läge, vari vårt land nu befinner sig, har den
varit en bidragande orsak. De gynnsamma sociala verkningar, som man
väntat sig av densamma, hava icke kunnat konstateras.» Arbetarna, för
vilka lagen även beträffande de arbetargrupper, för vilka den betytt
ringa eller ingen minskning i den förut tillämpade arbetstiden, alltid står
som en seger i klasskampen, slå undantagslöst vakt om dess samtliga
paragrafer, delvis under krav på en tolkning och tillämpning, avsevärt
snävare än den nu tillämpade, och ett giltighetsområde av största möjliga
omfattning. Den höga värdesättningen av lagen och beredvilligheten
att med alla medel kämpa för dess bibehållande skönjes bakom samtliga
arbetarsvar, vare sig de, såsom en fackförening i en landsortsstad, förklara
lagen vara »den bästa lag arbetarklassen någonsin fått», eller, såsom
landssekretariatet, lägga huvudvikten vid det förhållandet, att 8-timmarslagens
genomförande i väsentlig mån bidragit till att hos arbetarna
befästa tron på möjligheten av att genom fortgående sociala förbättringar
så småningom på det fredliga framåtskridandets väg komma till en förbättrad
social ställning.

1 Chambre des Représentants (N:o 34, Séance */* 1922): Proposition (par M. Piérard etc.) de
loi instituant 1’Oeuvre Nationale des Loisirs du Travailleur.

15—222663.

114

Inför tyngden av dessa båda kompakta åsiktsblock — vilkas inre
homogenitet dock, på grund av vissa givna och åtminstone i spmliga
kretsar allmänt följda direktiv vid frågeformulärens besvarande, i utredningen
antagligen framträder såsom starkare än den i själva verket är
— må man icke förundra sig över, att jämväl de yttranden, som föreligga
från statliga och kommunala verk och myndigheter samt ideella
föreningar av olika slag, i stor utsträckning antingen endast blivit ekon
av den ena eller andra av nämnda båda uppfattningar eller ock ernått
önskad objektivitet endast genom att kringgå de viktigaste kritiska punkterna
eller söka överskyla och förflyktiga dem medelst knapphändiga,
allmänt hållna talesätt. Det är icke många sagesmän, som ansett det
med denna grundsyn förenligt att ingå på en mera detaljerad granskning
av 8-timmarslagens sociala och ekonomiska verkningar inom deras resp.
verksamhetsområden.

Under sådana förhållanden och med hänsyn till lagens korta giltighetstid
och den senaste tidens alldeles exceptionella kastningar mellan
feberaktig verksamhet och djup depression är det knappast att vänta,
att föreliggande undersökning skall kunna angående denna reforms
sociala och ekonomiska följdföreteelser möjliggöra ett objektivt domslut,
som kan stå sig inför en allsidig kritisk prövning. Tiden härför är ännu
icke mogen — och måhända skall den, med hänsyn till ovanberörda förhållanden,
aldrig heller bliva det.

Som förhållandena nu ligga, återstå såsom resultat av utredningen
egentligen endast vissa, enligt förmenande tillräckligt dokumenterade
fakta, vilka emellertid åtminstone torde kunna bidraga att hålla
diskussionen i denna brännande fråga inom något trängre gränser än tillförne
och därigenom i sin mån bidraga till en lycklig lösning av detta för
vårt näringsliv lika mycket som för vår arbetarklass betydelsefulla spörsmål.

lagmTeko- Det torde få anses visst>o att det tryck och det band lagen om

nomiska arbetstidens begränsning lågt på näringslivet kännes och är av mycket
verkningar, olika tyngd och stramhet inom olika delar av detsamma. Detta icke
blott på grund av de mycket skiftande nedsättningar lagen i olika
fall inneburit av den dittills tillämpade arbetstiden, utan även med
hänsyn till de särskilda näringsgrenarnas och yrkenas vitt skiftande krav
på rörelsefrihet samt graden av den, vid ytligt betraktande ofta förbisedda,
växelverkan det moderna näringslivet för sin utveckling och trivsel
påkallar mellan vitt skilda grenar av mänsklig verksamhet. Såsom ett första
huvudresultat av utredningen synes man kunna fastslå dess uppvisande
av, huru ofantligt ingripande en dylik lag är för hela landets ekonomi
och huru oerhört många skiftande specialfall uppstå vid dess tillämpning.

Vad den egentliga tillverkningsindustrien beträffar, synes man åt -

115

minstone i viss mån kunnat skaffa sig vederlag för arbetstidsbegränsningen
genom en starkare koncentration av arbetet och ökad effektivitet
hos detsamma genom tekniska och organisatoriska anordningar, till vilkas
alltjämt fortgående förbättring 8-timmarslagen åtminstone inom vissa näringsgrenar
tydligen inneburit eu kraftig stimulans.

Särskilt kännbara olägenheter har 8-timmarslagen medfört för industrier
med kontinuerlig drift. Men även om härvidlag lagens genomförande
i många fall varit ägnat att från teknisk-ekonomisk synpunkt
väcka berättigade betänkligheter, måste man också erinra sig, att för just
dessa skiftarbetare med deras ofta tunga arbete samt långa och tidvis på
natten infallande arbetstid den lagstadgade arbetstidsbegränsningen varit
särskilt välmotiverad och välkommen.

Ett annat av den lagstadgade arbetstidsbegränsningen föranlett förhållande,
som onekligen medfört avsevärda olägenheter, är begränsningen
till visst timantal av övertidsarbetet, vilket förut merendels icke avgränsats
på annat sätt än genom den merbetalning kollektivavtalen stipulerat
för detta slag av arbete.

Hithörande lagbestämmelser synas nämligen i avsevärd grad hämma
produktionens elasticitet och anpassningsmöjlighet efter behovets skiftningar
och lära väl även i viss mån hindra framskapandet av en fast
och stabil arbetarkår. I detta avseende kräves allmänt från industriens
sida ett fortgående på den väg, som beträddes vid 1921 års lagrevision,
särskilt höjning av det medgivna antalet extratimmar per kalendermånad.

Särskilt framträdande är detta krav inom de, på grund av
klimatiska och andra förhållanden i vårt land talrika och utpräglade
säsongindustrierna. Det framhålles med skärpa från olika håll, att i ett land
som vårt med dess långa och ljusa sommardagar men korta och mörka vinterdagar
tillämpandet jämväl inom så av årstidernas växling beroende
yrken som hantverksfacken och byggnadsindustrien av en lagstadgad
8-timmarsdag, 48-timmarsvecka eller t. o. m. — genom eftergift — 192
timmar per fyraveckorsperiod är oriktigt och obehövligt, och att den rätta
begränsningen härvidlag vore c:a 2,400 timmar per år. Anmärkas må,
att lagen i dess nuvarande lydelse icke omöjliggör en dylik beräkning,
men att hinder möta genom en snäv tillämpning, vilken i sin ordning
torde stå i samband med förefintligheten av en än snävare arbetaropinion
i detta avseende, vilken, även om arbetsrådets praxis härutinnan
ändrades, antagligen skulle göra sig gällande genom motsvarande bestämmelser
i kollektivavtalen. Erinras må i detta samband om det i utredningen
påvisade förhållandet, att man på detta sätt till stor del gjort
verkningslös 1921 års lagändring om undantagande från lagen av företag
med under 5 arbetare även i något större samhällen.

116

8-timmarslagens
sociala
verkningar.

Vida större svårigheter än med avseende på de direkt produktiva
arbetarna synes lagens tillämpning hava vållat beträffande de arbeten,
vilka bestå i varornas distribution och transport så väl inom och mellan
resp. fabriker och verkstäder som mellan dessa och konsumenterna.
Här, där man »arbetar pa order och ej efter ackord», har arbetet ej
kunnat i avsevärd män koncentreras och ha personalökningarna därför
måst bliva störa. Även om depressionstiden härvidlag gjort övergången
relativt mjuk, kvarstå på detta område mycket betydande svårigheter
på grund av näringslivets genom arbetsdygnets reducering ökade »spetsbelastning».
Särskilt framträda exportindustriens och handelns olägenhet^,
vilka ökats genom järnvägens och postens förkortning av expeditionstiderna,
vare sig denna nu direkt framkallats genom personalens
inskränkta arbetstid eller.av en allmän strävan att åstadkomma indragningar
och besparingar, motsvarande den inträdda trafikminskningen.

Möjliggör utredningen en allmän uppfattning om, huru 8-timmarslagens
verkningar framträda inom olika näringsgrenar, måste den
avstå från att söka lämna eu tillförlitlig siffermässig bild av vad lagens
genomförande ekonomiskt betytt för industrien. Det må blott framhållas,
att de procentuella uttryck för lagens ekonomiska konsekvenser, vilka
syna,s vara allmänt gängse inom företagarkretsar, merendels torde vara
alltför höga, vilket ofta torde vara att tillskriva bristande hänsynstagande
till arbetslönernas faktiska roll uti de totala produktionskostnaderna.
Något motsvarande gäller även om uppskattningarna av arbetstidsbegränsningens
inverkan pa arbetsintensiteten. Dock synas här kanske felen
oftare föreligga i arbetarsidans kalkyler, vilka ej sällan gå ut på, att
arbetseffektiviteten ökats till den grad, att man nu producerar lika mycket
på 8 timmar som förut på 10. Man har emellertid då vanligen
förbisett, att de ackordsförtjänster e. d., varpå beräkningarna stödja sig,
återspegla ej blott arbetarnas ev. ökade ansträngningar utan även resultaten
av de tekniska och organisatoriska förbättringar, med vilka man,
som nyss nämnts, vetat att ur produktionssynpunkt till viss del kompensera
arbetstidens förkortning.

o Vad slutligen beträffar arbetstidsbegränsningens sociala verkningar,
maste omdömet för närvarande bli lika vanskligt och obestämt som angående
dess ekonomiska konsekvenser — och det särskilt på grund av
kris- och depressionstidens återverkan på arbetarklassens hela sinnesstämning
och tankeriktning. Här har man att göra med en utveckling på
gott och ont, och det godas seger beror i väsentlig grad på, i vad mån
det är möjligt att organisera den ökade fritidens användning så, att
densamma blir en hävstång för strävandena att framskapa en kraftigare
och mera upplyst arbetargeneration än den nuvarande.

SPECIALUNDERSÖK NIN G

RÖRANDE

ARBE T S TII) S L A G E N S E K O NO MI SK A
VERKNINGAR INOM INDUSTRIEN

K OM MERSKOL-LEGIU M

118

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Utredningens plan och utförande

Syfte och omfattning.........................119

Undersökningsmetod..........................120

De influtna uppgifterna

Uppgifternas art............................121

Ekon. förhållanden, arbetare och arbetstid.................125

Nyanläggningar efter lagen.....•..................127

'' Uppgifter om arbetsintensiteten.....................127

Arbetarnas lönekompensation.......................131

De utförda beräkningarna

Allmänna beräkningsgrunder ........................131

Företag med bibehållen produktion....................134

Företag med minskad produktion.....................144

Sammanfattning............ 149

Anmärkningar till beräkningarna....................152

Uttalanden av de tillkallade sakkunniga och vissa industriidkare

154

Utredningens plan och utförande.

Förevarande utredning, som kommerskollegium haft att utföra på
grund av Kungl. Maj:ts beslut den 24 mars 1922, skulle enligt plan, utarbetad
av kollegium i samråd med socialstyrelsen och framlagd i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 14 mars 1922, äga till syftemål att belysa
frågan om arbetstidslagens ekonomiska verkningar. Kollegii avsikt var
emellertid enligt planen icke att undersöka berörda fråga i hela dess vidd,
utan uppgiften begränsades till ett försök att så vitt möjligt klargöra, i
vad mån lagen påverkat de av densamma direkt berörda industriföretagens
ekonomi eller med andra ord huruvida och i vilken grad industriens
produktionskostnader ökats genom lagen. Redan från början skall
härvid understrykas, att de framkommande utredningsresultaten i huvudsak
kunna tillmätas endast tillfälligt upplysningsvärde, enär undersökningen
hänför sig till en tid, som äger karaktären av anpassnings- och
övergångsstadium till ett nytt jämviktsläge efter den av lågkonjunkturen
och arbetstidslagen förorsakade rubbningen av produktionsfaktorerna.

Det torde ligga i öppen dag, att en undersökning å ifrågavarande
område, även frånsett de särskilda svårigheter, som härleda sig från det
våldsamma konjunkturomslaget efter kriget, erbjuder många invecklade
problem samt förutsätter mycket ingående och noggrant värdesatta uppgifter
rörande industriens kapital- och kostnadsförhållanden jämte deras
beroende av lagen. Redan antydda omständighet utesluter möjligheten
att inom mera begränsad tid och till rimliga kostnader utföra en utredning,
omfattande industrien i dess helhet. Då härtill kommer, att uppgifter
av ifrågavarande ömtåliga och arbetskrävande karaktär knappast
kunna bli tillfredsställande annat än genom insamling på frivillig väg,
och kollegium dessutom endast förfogat över en strängt begränsad tid
för utredningen, har det befunnits lämpligt att inskränka densamma till
spridda stickprov inom ett antal industrigrenar. Urvalet har härvid i

120

Undersök ningsmetod.

huvudsak inriktats på sådana grenar, som på grund av sin betydenhet
eller produktionens art och förlopp synts böra företrädesvis behandlas.
Antalet undersökta anläggningar utgör inalles 43. Deras fördelning på
olika industrigrenar kommer att framgå av den följande framställningen.

Genom nyss antydda inskränkning av undersökningens omfattning
har det låtit sig göra att vid densamma tillämpa en pålitligare och mera
fördjupad metod, än om utredningen lagts på en bredare bas. Ifrågavarande
undersökningsmetod består huvudsakligen däri, att särskilda sakkunnige
av kollegium tillkallats för de industrigrenar, som befunnits böra
ingå vid utredningen, med uppgift att, var och en inom sin bransch, biträda
vid utredningsarbetet. De sålunda tillkallade sakkunnige ha varit:

överingenjören T. Rooth för järn- och stålverk samt järn- och stålmanufaktur; civilingenjören

J. Ekelöf för mekaniska verkstäder och fabriker för
elektriska maskiner;

konsult, ingenjören A. Höckenström för sågverk och hyvlerier;

civilingenjören H. Wallin för pappersmassefabriker, pappersbruk
och pappfabriker;

direktören G. Boethius för textilindustrien; samt

byråchefen Hj. Heimburger för kemisk-teknisk och vissa närstående
industrier.

De sakkunnige ha på kollegii uppdrag avlagt besök vid de industriföretag,
som förklarat sig villiga och befunnits lämpliga att lämna material
för undersökningen, och härvid, i enlighet med formulär och anvisningar,
som i samråd med de sakkunnige uppställts av kollegium, inhämtat
önskade uppgifter samt genom samtal med industriledningen och
egna iakttagelser sökt vinna en möjligast uttömmande och allsidig belysning
av arbetstidslagens ekonomiska verkningar i varje särskilt fall.
Vid uppgifternas utarbetning ha de sakkunnige lämnat företagen handledning
och råd, liksom materialet underställts de sakkunnige till förberedande
granskning. Dessa ha vidare gått kollegium till hända med
upplysningar vid materialets slutliga prövning och bearbetning samt medverkat
för dess fullständigande och justering.

För utredningens syftemål, d. v. s. belysning av frågan, i vad mån
industriföretagens produktionskostnader påverkats av arbetstidslagen, framstod
som den lämpligaste och bäst framkomliga vägen att inhämta uppgifter
över de faktiska kostnaderna efter lagens genomförande jämte de
förändringar i företagens kapital, arbetstid, arbetarantal och vissa andra
förhållanden, såsom arbetslöner och arbetsintensitet, vilka inträtt efter
lagen. På grundval av uppgifter av angivna art syntes det möjligt att

121

beräkna, huru produktionskostnaderna skulle ställt sig, därest lagen ej
varit gällande. De insamlade uppgifterna behandla följaktligen i huvudsak
ovan antydda ämnen. Dessutom hava dels vissa företag, dels de
sakkunnige delgivit kollegium olika mera allmänt avfattade synpunkter
i samband med utredningen. För uppgifternas förtydligande och verifiering
har, vid sidan av efterförfrågningar hos företagen, företagits jämförelse
å gemensamma områden med uppgifterna till kollega årliga industristatistik
samt de uppgifter, som för de undersökta företagens vidkommande
influtit till socialstyrelsens samtidiga undersökning rörande
arbetstidslagens verkningar. Beträffande de närmare grunderna för kollega
med ledning av uppgiftsmaterialet utförda beräkningar, vid vilka
samråd med de sakkunnige ävenledes förekommit, hänvisas till den följande
framställningen.

Den närmaste ledningen av utredningsarbetet har inom kollegium
handhafts av förste aktuarien A. Lilienberg.

De iuflutna uppgifterna.

De av kollegium insamlade uppgifterna avse i huvudsak: Uppgifter a)

brandförsäkringsvärdet av byggnader, inventarier och lager;

b) • uppskattade skäliga värdet av byggnader och lager, som ej brandförsäkrats,
liksom av tomter och strömfall, som nyttjats vid industridriften;

c) huruvida någon del av fastigheternas eller inventariernas värde
hänför sig till anläggningar, förorsakade av lagen, samt betydenheten av
sådan andel;

d) produktionskostnaderna med specifikation av viktigare poster, såsom
ränta å det i anläggningen investerade kapitalet, avskrivningar å
byggnader och inventarier, kostnad för råmaterialier och halvfabrikat,
som använts vid tillverkningen, kostnad för bränsle och kraft, kostnad för
smörjmedel och diverse andra förbrukningsartiklar, arbetslöner samt förvaltningskostnader; e)

de framställda produkternas försäljningsvärde, beräknat vid tillverkningsplatsen,
alltså utan inräkning av försäljningskostnader, såsom
frakter, provisioner, kostnad för resande m. in.;

f) de vid tillverkningen använda råmaterialiernas och halvfabrikatens
art samt fördelning på vara av svensk produktion och vara av utländsk
produktion;

g) antalet sysselsatta arbetare och ordinarie arbetstidens längd per
vecka dels under redogörelsetiden, dels under motsvarande tid närmast
före lagens genomförande;

16—222653

122

Investerat kapital, produktionskostnader, arbetarantal och

Investerat kapital:	Mekanisk verkstäde 2 st.	i Cementfa r briker 1 st.	Glas-bruk s) 2 st.	Sågverk och hyvle-rier 3 st.	Sulfit- fabriker 2 st.	Sulfat- fabriker 2 st.

Brandförsäkringsvärde å byggnader kr. Oförsäkrade anläggningar, nppskat-	2,799,081	1,607,400	1,277,050	5,301,40C	8,365,000	1,357,040
tat värde............	181.20C	—	_	1,588,400	1,550,000	128,000
Tomter, uppskattat värde.....>	263,650	50,000	21,400	364;800	184''000	88,000
Strömfall, > > .....> Brandförsäkringsvärde å maskiner	20,000	—	80,000	—
och inventarier........» Brandförsäkrings- eller, då försäk-ring ej finnes, uppskattat värde	3,582,200	2,702,800	289,500	3,810,900	11,821,600	2,309,850

å lager ............ ,	3,005,100	1,215,000	1,767,500	20,933,300	6,899,400	1,231,000
S:a >	9,851,230	5,575,200	3,435,450	31,998,800	28,820,000	5,113,890
Produktionskostnader: Konstanta:
! Ränta å anläggningskapital .... kr.	479,229	305,214	58,378	774,585	1,534,442	271,802
Avskrivningar..........,	417,826	302,431	27,246	518,886	1,380,460	260,686
Förvaltningskostnader......>	767,386	37,600	43,360	201,974	241,564	8ö''ö00
Diverse omkostnader...... >	333,941	82,895	85,038	1,286,979	1,139,778	133,518
S:a >	1,998,382	728,140	214,022	2,782,424	4,296,244	751,506
Variabla:
Ränta å lagervärdet.......kr	210,357	85,050	61,863	1,465,331	482,958	86,170
Arbetsmaterialier...... >	3,253,420	■) 128,137	183,135	10,073,644	6,823,416	2,480j931
Bränsle och kraft........» Smörjmedel o. div. förhrukningsar-	406,362	1,597,224	701,369	363,500	3;995855	"223^870
tiklar.......... ,	77,530	2) 635,500	96,936	277,430	476,717	47,219
Arbetslöner........ ,	1,651,060	866,896	426,979	3,459,096	2,226,505	827’776
S:a >	5,598,729	3,312,807	1,470,282	15,639,001	14,005,451	3,665,966
Konstanta och variabla: S:a >	7,597,111	4,040,947	1,684,304	18,421,425	18,301,695	4,417,472
Produktionens försäljningsvärde kr.	7,158,957	4,418,029	1,955,115	18,361,278	18,508,283	4,477,163
Antal arbetare:
År 1919........	463	258	154	1,007	465	184
> 1920 ........ Ordinarie arbetstid per vecka:	567	305	176 4)	1,252	537	232
Antal timmar år 1919.....	51-9	56	52	54	55-9	58-9
> > » 1920 .......	48	48	47-6 *)	48	48	48

*) Innefattar även smörjmedel och div. förbrukningsartiklar.

2) Emballage.

*) Värde- och kostnadsuppgifterna avse tiden ls/e—ls/i2 1920 och endast ett bruk
) Uppgiften avser tiden I5/6—15/i2 1920 och endast ett bruk.

6) Värde- och kostnadsuppgifterna avse år 1921.

6) Uppgiften avser år 1921.

7) Värde- o. kostnadsuppgifterna avse året */s 1921—31/v 1922.

123

arbetstid: a) Anläggningar med oförminskad produktion.

Träslipe- rier 2 st.	ftomb. sulfit-fabrik, trä-sliperi 0. pap-persbruk 1 st.	Pappers-bruk och pappfabri-ker 3 st.	Spisbröds-fabriker 5) 1 st.	Råsocker-bruk ’) 1 st.	Sockerraf-inaderier 7) 1 st.	Brygge-rier •) 2 st.	Kombine-rade ylle-fabriker 1 st.	Konst-gödselfa-briker ia) 1 st.
1,038,250	4,811,600	3,439,250	1,045,000	2,180,200	2,976,300	6,579,400	4,065,100	2,943,810
173,000	400,000	372,000	_	382,300	_	—	—	300,000
42,000	400,000	98,500	193,000	531,000	314,500	1,998,800	105,400	600,000
100,000	750,000	5,000	—	—	—
1,191,750	10,563,600	4,595,500	245,000	4,357,600	4,973,600	4,348,000	3,342,900	2,664,200
2,247,000	5,834,300	2,664,000	92,000	7,074,600	8,950,000	3,594,000	3,702,000	1,200,000
4,792,000	22,759,500	11,174,250	1,575,000	14,525,700	17,214,400	16,520,200	11,215,400	7,708,010
178,150	1,184,764	595,718	103,810	521,577	578,508	904,834	525,938	455,561
143,400	1,160,592	535,775	45,400	487,014	556,891	566,388	415,590	331,296
103,346	''254;000	244,000	149,600	132,781	251,005	223,835	141,615	130,000
134,666	1,374:597	258,217	233,829	308,835	674,451	785,646	203,005	112,000
559,562	3,973,953	1,633,710	532,639	1,450,207	2,060,855	2,480,703	1,286,148	1,028,857
157,290	408,401	186,480	6,440	495,222	626,500	251,580	259,140	84,000
793^130	5,576423	6,214,840	1.263,842	5,989,685	44,872,247	‘»)1,775,238	1,617,616	1,400,000
175424	4497;355	1449,320	180,849	302,017	462,332	327,681	156,627	32,000
76,712	914,697	520,843	104,332	243,258	371,801	890,640	228,656	157,000
410;019	4,224377	1,639:386	871,309	754,777	1,870,521	1,662,074	684,042	380,000
! 1,612,575	15,325,253	10,310,869	2,426,772	7,784,959	48,203,401	4,907,213	2,946,081	2,053,000
2,172,137	19,299,206	11,944,579	2,959,411	9,235,166	50,264,256	7,387,916	4,232,229	3,081,857
2,678,948	21,531,000	12,581,534	3,083,565	9,622,242	50,960,839	7,455,05(	4,205,192	2,420,000
96	747	384	201	134	365	348	254	100
114	913	463	209 6)	200 8 * 10 * *)	560 8)	443“)	311	13013)
57''9	57-6	59-3	49-2	61-8	60	56’8	60	635
48	48	48	48 «)	50-9 8	48 8	48")	48	\| 48''41''1)

8) Uppgiften avser året ‘/a 1921—31/? 1922.

®) Värde- o. kostnadsuppgifterna avse året lJio 1920—a :. o 1922.

10) Inklusive maltskatt å kr. 453,157.

u) Uppgiften avser året 1/w 1920—s% 1921.

i‘i) yärde- och kostnadsuppgifterna avse år 1922 och äro generaliserade för året i dess helhet
på grundval av 5 månaders drift.

ls) Uppgiften avser året 1922.

124

b) Anläggningar med minskad produktion.

Järn- och
stålverk J)

3 st.

Investerat kapital:

Brandförsäkringsvärde å

byggnader.......kr.

Oförsäkrade anläggningar
uppskattat värde . . .
Tomter, uppskattat värde
Strömfall, » > , >

Brandförsäkringsvärde å maskiner
och inventarier . . >
Brandförsäkrings- eller, då
försäkring ej linnes, uppskattat
värde å lager . . >

S:a >

Produktionskostnader:

Konstanta:

Ränta å anläggningskapital kr.

j Avskrivningar.......

j Förvaltningskostnader . . . >

[ Diverse omkostnader . . . >

S:a »

Variabla:

Ränta å lagervärdet .... kr.

Arbetsmaterialier.....>

Bränsle och kraft.....>

Smörjmedel o. div. förbrukningsartiklar
......>

Arbetslöner ........ >

S:a >

Konstanta och variabla: S:a >

Produktionens försäljningsvärde
......kr.

„ Antal arbetare:

År 1919........

» 1920 .....

Järn- och
stålmanufaktur2) 3

st.

Mekaniska

verkstäder

4 st.

Ordinarie arbetstid per
vecka:

Antal timmar år 1919 . . .
» » > 1920 . . .

33,135,130

11,686,700

973,800

1,745,000

{ingår uu-1
der bygg- V
nader f

13,250,000

60.790,630

1,663,922

1,242,616

658,617

1,455,858

5,021,013

463,750,

574,841
!,494,555j

46,142,822

21,163,835

21,612,522

2,296 *)
2,149 4)

60-3 *)
49-2 *)

5,422.250

900,000

195,260

1,000,000

4,494.500

4,525,700

14,550,220

Fabr. för
elektr.
maskiner
s)

1 st.

Tegel bruk 2

st.

2,492,500

470.750
2,371,500 400,000

10.565.16011.969.000

14.690.000 4,051,000

1,101,800

220,000

418,000

Bomulls spinne rier 1

st.

2,504,000
87,400
5,063,500

Kombinerade
bomullsfabriker
3)
2 st.

Kombinerade
ylle
fabriker s)

2 st.

4,889,200

9,842,000

155,00011,557,900

638,080 630,000

—| 600,000

10,237,800 8,211,100

16,537,716	42,647,630)8,912,501	1,894,800	9,212,800	21,223,08(	7---7--- >26,441,100
840,841	1,957,034 340,305	121,786	535,843	1,103,556	i 1,349,817
575,895	1,356,935! 246,750	96,890	556,430	1,121,564	j 1,017,950
549,850	1,114,703! 775.900	27,730	91,000	129.499	299.922
719,592	1,036,287! 597,700	60,834	365,835	646,3791 442,571
2,686,178	5,464,959	;1,960,655	307,240	1,549,108	3,000,998	j 3,110,260
316,799	1,028,300	j 283,570	10,850	109,053	382,060	501,060
2,051,283	7,146,209	3,535,000	2l’566	5,855,139	2,739,114	1 3,341,045
407,013	768,445	1 62,900	103,147	115,300	375,507	508,635
395,186	576,526	207,700	1,400	66,106	208,820	329,934
2,441,420	4,639,233	1,292,300	258,173	733,331	1,956,638	2,492,298
5,611,701	14,158,713	5,381,470	395,136	6,878,929	5,662,139	7,172,972
8,297,879	19,623,672	7,342,125	702,376	8,428,037	8,663,137	10,283,232
7,907,058	22,4S4,141	6,741,300	525,800	—	7,775,866	7,619,600
1,040	1,455	775	89	351	1,099	1,322
962 5)	1,386	365 6)	82	367	1,058 6)	1,040 «)
54''9	52	52	55-9	57 i	57 9	59-5
48 5)	48	48 •).''	48-9 !	48 \|	48 «)	48 «)

‘) Värde- och kostnadsuppgifterna avse 2:a halvåret 1920.

2) Värde- och kostnadsuppgifterna avse för 2 verk 1920, för 1 verk 1921
) Värde- och kostnadsuppgifterna avse 1921.

4> Uppgiften avser 2:a halvåret.

6) Uppgiften avser för 2 verk 1920, för 1 verk 1921.

6) Uppgiften avser 1921.

125

. h) huruvida och i vad mån arbetsintensiteten, d. v. s. arbetsprestationen
per arbetare och tidsenhet, ökats genom arbetstidens förkortning; samt

i) huruvida och i vad mån arbetarna vid lagens genomförande erliöllo
ökning av tidlöner och ackordsatser såsom kompensation för arbetstidens
avhortning.

Närmast meddelas i vidstående tablå en sammanfattning av upp- Fikon, förgifterna
över värdet av de undersökta företagens fastigheter, inventarier Jt-Maré^och
och lager, d. v. s. företagens investerade kapital, vidare deras produk- arbetstid.
tionskostnader och försäljningsvärdet av de framställda produkterna samt
slutligen antalet arbetare och ordinarie arbetstidens längd dels under
redogörelsetiden, dels vid motsvarande tid före arbetstidslagens genomförande.
De ekonomiska uppgifterna avse som regel år 1920, vilket i
fråga om produktionens storlek vid flertalet anläggningar visat sig som
det mest normala året, sedan lagen började tillämpas. Då annan redogörelsetid
valts, anmärkes detta i tablån. Anläggningarna ha i tablån
fördelats på två huvudgrupper, allt eftersom undersökningen givit vid
handen, att produktionen efter lagens genomförande upprätthållits oförminskad
eller kan anses minskad genom lagen, vilka förhållanden närmare
klargöras längre fram.

Beträffande de i tablån meddelade uppgifterna bör för det första
uppmärksammas, att det investerade kapitalet eller industriegendomens
värde upptagits i enlighet med brandförsäkringsvärdet eller, då sådant
ej funnits, enligt uppskattning av skäliga värdet vid den tid, redogörelsen
avser. Då uppgifterna i allmänhet gälla år 1920, beteckna alltså
tablåns kapitalbelopp som regel värdeförhållandena vid dyrtidens topppunkt.
De sålunda erhållna beloppen överensstämma naturligen varken
med^ bokföringsvärdet eller företagens anskaffningskostnad för egendomen
i fråga, utan deras uppgift är att utvisa industrikapitalets storlek, då
full hänsyn tages till prisnivåns förskjutningar under krigstiden.

De meddelade produktionskostnaderna ha på sätt, som framgår av
tablån, uppdelats i konstanta och variabla, varvid med det senare slaget
förstås kostnader, som växla i samma riktning som produktionens omfattning,
samt med det förra kostnader, som äro mera oberoende av produktionsmängden.
Under den bland konstanta kostnader ingående posten
diverse omkostnader ha utgifter av mycket växlande art sammanförts.
Såsom de viktigaste slagen må nämnas skatter och onera för industrifastigheterna,
avgifter för brandförsäkring av byggnader, inventarier
och lager samt för olycksfalls- och annan personalen avseende försäkring,
pensioner och understöd, kostnader för läkare, sjukvård och medicin,
bidrag till mathållning o. d., föreningsavgifter, kostnad för resor och repre -

126

sentation, omkostnader för kontor, reklamväsen, porton, telefon o. d. samt
för patent, experiment och modeller, magasinshyror och förrådsomkostnader
samt utgifter för transporter å arbetsplatsen och material för underhåll
och reparation av byggnader och inventarier. De ifrågavarande
kostnaderna äro, såsom framgår av ovanstående, delvis av den art, att
tvekan kan råda, om de äro att hänföra till konstanta eller variabla kostnader.
Till övervägande delen synas desamma dock tydligen höra hemma
under förstnämnda rubrik, och bristande specifikation förhindrar en utsöndring
av de poster, som med större fog skulle kunna anses som variabla.

Räntan å det investerade kapitalet har genomgående beräknats till
7 %, vilket synes som en skälig procentsats vid den tid, utredningen som
regel avser, och i flertalet fall angivits av uppgiftslämnarna. Avskrivningarna
äro, där icke särskilda förhållanden undantagsvis motiverat andra
procentsatser, upptagna till 2 % för byggnader och 10 % för maskiner,
vilka procentsatser ävenledes i allmänhet uppgivits av företagen
själva. Såväl ränta som avskrivningar äro räknade i procent på de enligt
nyss angivna metod redovisade kapitalvärdena och åskådliggöra således
rånte- och avskrivningsbeloppen för det efter krigstidens prisstegring
anpassade industrikapitalet. Av beloppens antydda karaktär följer
självfallet, att de icke kunna överensstämma med de i företagens bokföring
framkommande rånte- och avskrivningsposterna, vilka såsom i viss
utsträckning hänförande sig till kapital, investerat vid en lägre prisnivå,
måste bli avsevärt mindre. Sålunda gäller exempelvis beträffande fonderade,
i anläggningarna placerade lån, att den faktiskt utgående räntan
ej ökats i proportion till penningvärdets nedgång.

Det uppgivna försäljningsvärdet av de framställda produkterna
understiger, som synes, ej sällan produktionskostnaden samt håller sig
i övriga fall vanligen ungefär å samma nivå som denna. Vid sidan av
lågkonjunkturens och arbetstidslagens inverkan bör såsom förklaring till
förhållandet uppmärksammas, vad ovan antytts, nämligen att räntor och
avskrivningar ingå i kostnaden med belopp, som i regel betydligt överstiga
de i bokföringen förekommande.

Beträffande antalet arbetare hör nämnas, att uppgifterna i några
fall utgöra resultaten av beräkningar på grundval av antalet presterade
arbetstimmar.

Den för år 1919 i tablån uppgivna arbetstiden per vecka har beräknats
på så sätt, att den nämnda år gällande arbetstiden tillämpats på den
under redogörelsetiden befintliga personalen, och utgör således icke medeltalet
för 1919 års arbetsstyrka. Då längre arbetstid än 48 timmar uppgives
för 1920 eller senare tid, förklaras detta av medgina dispenser från lagen.

127

Uppgifter rörande värdet av nya byggnader och maskinella anord- Nyanläggningar,
tillkomna efter arbetstidslagen, hava meddelats från inalles 26 ninf(l,ge„er
anläggningar. Ett sammandrag av ifrågavarande uppgifter återges nedan.

Nybyggnader och maskiner, tillkomna efter arbetstidslagen.

Industri byggnader Kr.

Järn- och stålverk (2)....... —

Järn- och stålmanufaktur (2) ... . 180,000

Mekaniska verkstäder (4)...... 100,000

Glasbruk (1)............60,000

Sågverk (3) . . . . ■....... 125,000

Pappersmassefabriker och pappers -

Råsockerbruk (1).......... 202,400

Sookerralfinaderier (1)....... 388,900

Bryggerier (1)........... —

Konstgödselfabriker (1)....... —

Bostads- hus	Tomter	Maskiner
Kr.	Kr.	Kr.
795,000	30,000	1,100,000
170,000	10,000	430,800
397,000	56,500	484,700
45,000	2,000	58,500
50,000	15,000	106,000
1,704,700	98,500	875,000
100,000	15,000	510,200
—	4,000	381,700
56,000	5,000	300,200
243,000	13,000

Nyanskaffningen avser oftast bostäder, varom uppgift lämnats i
21 fall. Nyanskaffning av maskiner o. d. uppgives av 15 företag, medan
nyanläggning eller utvidgning av själva industribyggnaderna meddelas
i blott 7 fall. I vad mån ifrågavarande nyanskaffningar kunna anses
förorsakade av arbetstidslagen och således höra skrivas på dess konto,
skall beröras närmare i ett senare sammanhang.

Frågan huruvida arbetstidens av lagen förorsakade avkortning med- Uppgifter
fört ökning av arbetsintensiteten har i allmänhet besvarats nekande. I arP,et?invissa
tall motiveras svaret med något närmare förklaringar och uppgifter,
vilka nedan skola refereras för olika industrigrenar.

Järn- och stålverk. Ett företag yttrar, att för masugnar och stålugnar
kan arbetstidens förkortning givetvis ej medföra ökning av intensiteten,
då ugnens gång bestämmer produktionens storlek. För valsverken
har enligt samma yttrande en särskild undersökning verkställts, som
utvisar, att ej heller här någon ökning av produktionens storlek per timme
ägt rum. Från undersökningen anföras följande uppgifter över utvalsningens
storlek i kg. pr vällugnstimme:

1913 ...... 873 kg. 1916 946 kg. 1919 1,056 kg.

1914 ...... 905 > 1917 957 > 1920 1,032 >

1915 ...... 914 » 1918.....1,091 > 1921 1,026 »

Dagarbetarnas arbetsintensitet kan ej på samma sätt mätas i exakta
siffror, men någon ökning av prestationsförmågan har ej av arbetsledningen
kunnat iakttagas, och möjligheten härav förnekades även av arbetarna
vid avhållna förhandlingar rörande lönekompensation för arbetstidens
förkortning.

128

Beträffande ett annat järnverk meddelas, att den över produktionen
vid de olika avdelningarna månad för månad förda statistiken icke utvisar
någon märkbar förändring av arbetsintensiteten utan att produktionsmängden
per timme är ungefär densamma efter lagens ikraftträdande
som förut. #

Järn- och stålmanufaktur. Ett verk meddelar följande individuella
exempel på produktionen per timme före och efter lagen:

Styck per timme Styck per timme

1917—1919 1920 1917—1919 1920

Bultsmed 1 ....... 541 521 Muttergängare .... 627 695

> 2 ....... 279 268 Skruvsvarvare .... 49 54

> 3 ....... 386 346 Muttersvarvare .... 157 222

Varmnagelpressare .... 592 580 Kallslagare av bult . . 2,195 2,809

Bultgängare....... 252 278

Då i vissa fall höjning, i andra fall sänkning av prestationen inträtt,
anses genomsnittsintensiteten ungefärligen oförändrad.

Ett annat företag yttrar, att det vid lagens genomförande i början
syntes, som om en del arbetare kunde kompensera arbetstidens inskränkning
genom mera utfört arbete, men sedermera har ifrågavarande kompensation
nästan helt bortfallit för ackordsarbetets vidkommande. Beträffande
timarbete kan ökning av intensiteten sägas förekomma endast
i så måtto, att man söker åstadkomma något noggrannare tillvaratagande
av tiden vid arbetets början och slut.

Mekaniska verkstäder. Vid eu verkstad för vattenturbiner ökades
arbetsintensiteten något under första halvåret 1920, vilket dock anses
delvis ha berott på att verkstaden efter lockout var överhopad med försenade
beställningar, varför arbetet måste drivas fortast möjligt. Sedermera
sjönk intensiteten tillbaka till den före lagen förekommande.

En verktygsfabrik uttalar, att arbetsintensiteten överhuvud är
mycket individuell, men att i stort sett densamma var lägre 1920 än
1919, kanske delvis beroende på att arbetaromsättningcn var mycket
hastig 1920.

Från en separatorfabrik uppgives, att man i statistiken noggrant
följt arbetsintensiteten men ej kunnat påvisa vare sig ökning eller minskning.

En verkstad meddelar som exempel på att produktionen står i
direkt förhållande till arbetstiden den upplysningen, att i gjuteriet, där
styckackord tillämpas, eu man enligt erfarenheten formar:

på 10 timmars dag 50 flaskor

» 9 » » 45 »

» 872 » »43 »

129

Av en annan verkstad nppgives, att ökad intensitet väl kan påvisas
för verklig massfabrikation, men att ökningen stannar vid någon
procent i genomsnitt för personalen i dess helhet.

Cement fabriker. För det undersökta företaget ha följande beräkningar
utförts beträffande produktionskapaciteten före och efter lagen.

År

1919

1920

Produktion
Antal fat

. 210,455
. 250,508

Totalantal

Arbetstimmmar Antal fat per arbetstimme
Exkl. tunn- T . Exkl. tunnbinderi
iotalt binderi
552,317 483,773 0381 0435

650,056 545,590 0-385 0459

Någon nämnvärd ökning av arbetsprestationen per arbetstimme är
alltså ej att påvisa för anläggningen i dess helhet.

Sågverk och hyvlerier. Arbetsintensiteten har enligt uppgift från
ett verk icke ökats i annan mån, än att man sökt genomföra bättre tillvaratagande
av arbetstiden genom borttagande av onödiga kafferaster
o. d. samt tillsyn, att arbetet börjas och slutas på bestämda klockslag.

Råsockerbruk. För den undersökta anläggningens vidkommande
framhålles, att produktionen ej kan sägas vara direkt beroende av arbetsintensiteten
utan i huvudsak av den maskinella utrustningen, arbetsmetoderna
samt betornas beskaffenhet och sockerhalt. Till belysning
av produktionsförhållandena före och efter lagen meddelas följande indextal.

Tillverkningsåret 1915/16 1916/17 1917/18 1918/19 1919/20 1920/21 1921/22

Betawerkning per arbetare och dygn . . 100

Sockerhalt i betorna..........100

Utbyte i % sockerhalt.........100

Råsocker per arbetare och dygn.....100

100-2	98-9	931	91-7	83-4	93-6
95-9	98-4	100-5	101-2	105-9	101-8
99-7	101-6	101-0	100-2	100-2	100-6
95-7	98-7	94-4	92-9	88-3	95-7

Produktionen per arbetare nedgick avsevärt under första året efter
lagens genomförande men bragtes härefter ungefärligen till sin tidigare
höjd, vilket tillskrives omfattande förbättring och utvidgning av den
maskinella utrustningen.

Sockerraffinaderier. Uppfattningen vid det undersökta företaget är,
att den personliga intensiteten i arbetet ej stegrats efter lagens genomförande.
Vidare uttalas, att en stegring i flera fall torde vara utesluten
av praktiska skäl, enär operationerna taga sin givna tid, vilken ej kan
förkortas, och maskinerna gå med viss hastighet, som är densamma som
förut. Ökad produktion per tidsenhet har i vissa fall förekommit, men
förklaringen härtill anses ligga i nytillkomna maskinella och andra anordningar.

17—222653

130

Bryggerier. Det framhålles, att tillverkningen ej kan forceras genom
ökning av arbetsintensiteten, då ölet behöver sin bestämda tid att
genomgå de olika procedurerna, samt att apparaturens storlek är det avgörande
för produktionskapaciteten.

Yllefabriker. Produktionen i väverierna per arbetare och tidsenhet
utvisar ökning från 1919 till 1921, men detta förklaras enligt uppgift
från två fabriker av att man det senare året ägde tillgång till bättre
arbetsmaterial än under det förra. I andra avdelningar, såsom spinnerier,
beredningsverk och färgeri, där godset måste gå sin vissa tid i
maskinerna, har produktionen minskats i samma proportion som arbetstiden.
En tredje fabrik meddelar, att produktionen vid ackordsarbete
icke minskats fullt så mycket som arbetstiden, men att i stället arbetets
kvalitet försämrats.

Konstgödselfabriker. Enligt uttalande från det undersökta företaget
kunde vid tiden för lagens ikraftträdande en påtaglig moralisk depression
spåras i arbetet, vilken icke mildrades genom lagen utan snarare
tvärtom. Sedermera hade emellertid en förbättring i berörda avseende
inträtt, i det intresset för arbetet nu gjorde sig mera gällande hos arbetarna.
Den rikligare tillgången på arbetskraft hade även medgivit en
utgallring, varigenom arbetarstammen blivit kvalitativt bättre än under
kristiden, då man ofta fått nöja sig med att mottaga undermåliga
personer.

Endast i ett par fall har uppgift meddelats om ökning av arbetsintensiteten
i sammanhang med arbetstidens förkortning. Det ena fallet
gäller ett tegelbruk och det andra ett glasbruk. För tegelbruket, där
ordinarie veckoarbetstiden före lagen var 56 timmar, utvisa verkställda
beräkningar följande produktion per timme och lag om 18 personer:

Murtegel 10"......... 1919 2,300 st., 1920 2,450 st., 1921 2,460 st.

Dräneringsrör l''/«"...... > 2,680 > » 2,800 > > 2,980 »

Den påvisade ökningen tillskrives den omständigheten, att arbetare
vid tegelbruk, vilka på grund av arbetets synnerligen hårda natur tvingas
att under en lång arbetstid ekonomisera med arbetskraften, efter arbetstidens
förkortning kunnat skärpa sin kraftanspänning.

Det ifrågavarande glasbruket hör hemma inom småglasbranschen
och tillämpade före lagen en ordinarie arbetstid av som regel 57 timmar
i veckan. Av glasbrukets ledning anföres, att då på de sista årtiondena
huvudsakligast kvalitetsarbete utförts i såväl hytta som sliperier, har
proportionsvis lång arbetstid reserverats för arbetaren. Kvaliteten har
spelat den större rollen, tiden den mindre. När nu 8-timmarslagen genom -

131

fördes, ville arbetarna på dessa 8 timmar förtjäna lika mycket som förut
på 9 V2 ä 10. Genom ökning av arbetsintensiteten lyckades också detta
såväl i hytta som sliperier, men följden blev, att arbetaren ej alltid fick
tid att ägna den förut vanliga noggrannheten åt arbetets olika moment.
Resultatet är i vissa fall försämrad kvalitet på arbetet.

Av glasbruket framhålles vidare, att för att få en klar bild av lagens
verkningar på landets småglasindustri kräves framför allt undersökning
vid sådana bruk, som redan före lagen på grund av tillverkningens
art (massartiklar) utnyttjade arbetstiden till dess yttersta gräns. Här
anses man med säkerhet skola finna, att arbetstidens förkortning medfört
påtaglig minskning av produktionen.

Av de undersökta företagen uppgives i allmänhet, att arbetarna i
samband med arbetstidslagens genomförande erhöllo full lönekompensation
för arbetstidens avkortning, i det såväl tid- som ackordslöner höjdes, så
att någon minskning av arbetsinkomsten ej inträdde. Beträffande vissa
industrigrenar, såsom järnbruk och mekaniska verkstäder samt några
andra, bar dock meddelats, att löneförhöjningen delvis bestämdes enligt
normer, som ej inneburo full kompensation. För ifrågavarande undantagsfall
lämnas närmare redogörelse i samband med de följande beräkningarna.

De utförda beräkningarna.

För att över huvud taget finna någon fast hållpunkt för den planerade
beräkningen över arbetstidslagens återverkan på produktionskostnaden,
vilken beräkning i fråga om vissa grundläggande synpunkter kommer
att följa samma linjer som den av arbetstidskommittén 1918 föranstaltade
utredningen i ämnet, blir det nödvändigt att utgå från det
teoretiska antagandet, att de influtna uppgifterna i vissa hänseenden
åskådliggöra stabiliserade och av konjunkturomslaget väsentligen oberoende
förhållanden. Antagandet i fråga innebär för det första, att vid tillverkningen
använda arbetsmaterialier av inhemsk produktion beräknas fördyrade
genom lagen med den procentuella kostnadsökning, som kan
framkalkyleräs vid industriföretag, sysselsatta med framställning av
sådana materialier. Sålunda antages exempelvis mekaniska verkstädernas
kostnad för inköpt järn och stål av svensk tillverkning ökad genom lagen
med den procent, varmed järn- och stålverkens produktion beräknas fördyrad
genom arbetstidsförkortningen. I den antagna förutsättningen
inlägges vidare den betydelsen, att lagen medfört en mot arbetstidens
förkortning proportionell minskning av produktionen i de fall, där berörda

Arbetarnas

lönekompen sation.

Allmänna

beräknings grunder.

132

förkortning ej motvägts genom ökning av arbetsintensiteten eller förstärkning
av arbetsstyrkan.

Vad beräkningsprinciperna i övrigt beträffar, äro deras allmänna
grunddrag följande. Sedan de verkliga produktionskostnaderna i enlighet
med förut meddelade tablå fastställts, verkställas med ledning av de uppgivna,
av lagen förorsakade förändringarna i fråga om investerat kapital,
arbetstid, arbetarantal, avlöningar och arbetsintensitet kalkyler över
produktionskostnadens ökning genom lagen. Tillvägagångssättet blir härvid
olika, allt eftersom fråga är om företag med bibehållen eller minskad
produktion. Till förra gruppen räknas de företag, som ökat sin personal
minst så mycket, att den av lagen förorsakade förlusten av arbetstid
ungefärligen uppvägts, till den senare gruppen de företag, vid vilka sådan
personalökning ej förekommit.

Företag med bibehållen ''produktion. Då produktionen ej minskats,
förutsättes, att de konstanta kostnaderna, d. v. s. ränta å det i anläggningar
investerade kapitalet, avskrivningar, förvaltningskostnader och
diverse omkostnader, icke påverkats av lagen annat än i den mån nya anläggningar
erfordrats för produktionens bibehållande, exempelvis nya bostäder
i följd av arbetarantalets ökning. Då anläggningarna på antydda sätt
utvidgats, föras härav föranledda räntor och avskrivningar på lagens konto.

Av de variabla kostnaderna, d. v. s. ränta å lagervärdet, kostnader
för använda arbetsmaterialier, bränsle och drivkraft, smörjmedel och
diverse förbrukningsartiklar samt arbetslöner, beräknas för det första arbetsmaterialier
fördyrade genom lagen, i den män desamma härstamma från
inhemskt industriföretag samt deras produktionskostnad kan beräknas
ökad genom lagen. Arbetslönerna beräknas förhöjda i proportion till
arbetstidens förkortning, i den mån full lönekompensation lämnats för
denna och förkortningen ej motvägts genom ökning av arbetsintensiteten.

Företag med minskad produktion. Vid produktionens minskning beräknas
de konstanta kostnaderna relativt ökade i förhållande till produktionsminskningen.
Ökningens belopp utgöres av skillnaden mellan de
uppgivna verkliga kostnaderna och de kostnadsbelopp, som erhållas, då
de konstanta kostnaderna ställas i samma förhållande till produktionen
(produktionsförmågan), som de intogo före arbetstidens förkortning (produktionsminskningen).
Med avseende på de variabla kostnaderna förfares
vid kalkylerna enligt enahanda grunder, som ovan angivits för företag
med bibehållen produktion.

För klargörande av beräkningsprinciperna torde ytterligare några
allmänna anmärkningar erfordras. Vad först då beträffar kapitalkostnadens
ökning genom nyanskaffning av fastigheter och maskiner, tillämpas

133

vid beräkningen den grundsynpunkten, att ifrågavarande nyanskaffning
skrives på lagens konto endast i de fall, då arbetarantalet efter lagens
genomförande ökats och behov av utvidgade anläggningar i samband härmed
kan anses ha förelegat. I sistberörda fall betraktas sålunda bl. a.
nybyggnad av bostäder såsom framkallad av lagen, och detsamma gäller
om maskinell utrustning, som erfordrats vid den nytillkomna personalens
arbetsfunktioner. Om nybyggnaderna och maskinanskaffningen
däremot företrädesvis synts vara att hänföra till modernisering och tekniska
förbättringar, som väl kunna ha påskyndats genom arbetstidens
förkortning men icke därav egentligen nödvändiggjorts, räknas icke med
någon kostnadsökning såsom direkt följd av lagen.

Det ligger i sakens natur, att beräkningar av förevarande art såsom
delvis baserade på något osäkra och med nödvändighet schematiserade antaganden
måste bli till viss grad summariska, och att åtskilliga fördyrande,
med lagen sammanhängande faktorer av mera detalj artad beskaffenhet icke
komma i betraktande. Bland sådana faktorer må nämnas fastighetsskatt,
underhållskostnad och försäkringsavgifter, hänförliga till de av lagen förorsakade
nyanläggningarna, vidare ökning av kostnaden för diverse till arbetsmaterialier
ej hänförda förbrukningsartiklar, bränsle, kraft och material
för reparationer och underhåll, beroende på att ifrågavarande produkter
delvis härstammat från inhemska arbetsställen, vid vilka lagen medfört ökning
av produktionskostnaden, samt slutligen den ökning av förvaltningskostnaden
och av vissa omkostnader, t. ex. avgifter för olycksfallsförsäkring,
sjukvård etc., som kan ha förorsakats av arbetspersonalens ökning.

Att sålunda en del smärre faktorer icke tagits i betraktande, verkar
naturligen i den riktningen, att lagens återverkan vid beräkningen
kommer något för svagt till synes. Såsom en tillräcklig motvikt torde
emellertid som regel kunna anses, dels att ränta och avskrivning å kapital
för nyanlagda bostäder vid bibehållen produktion odelat räknas som kostnadsökning
på grund av lagen, ehuru ifrågavarande ökning i verkligheten belastar
företagen endast i den mån kapitalkostnaden icke täckes genom uppburna
hyror för bostäderna, dels att arbetslönernas ökning genom lagen vid
full kompensation liksom de konstanta kostnadernas relativa ökning vid minskad
produktion beräknas i full proportion till arbetstidens förkortning, oaktat
att arbetstiden efter förkortningen enligt ingångna upplysningar i stort sett
torde utnyttjas med större effektivitet än förut, varigenom förlusten i verkligheten
blir något mindre än förhållandet mellan tinjantalet före och
efter lagen utvisar.

Då motsatsen ej särskilt anmärkes, räknas i ansluining till de influtna
uppgifterna icke med någon ökning av arbetsintensiteten. Beträf -

134

Företag med
bibehållen
produktion.

fande arbetslönerna räknas, likaledes med ledning av de inkomna uppgifterna,
med full kompensation för arbetstidens förkortning, där ej särskilt
angives, att annan beräkningsnorm användes.

Från de allmänt tillämpade beräkningsprinciperna göres i viss mån
undantag beträffande en vid undersökningen ingående spisbrödsfabrik,
som i ekonomiskt hänseende rönt inverkan icke blott av arbetstidslagen
utan även av den samtidigt ikraftträdande lagen om begränsning av tiden
för bageri- och konditoriarbete. Då det visat sig möta hinder, att särskilja
de två lagarnas inverkan på produktionskostnaden, väljes i detta
fall en beräkningsmetod, varigenom ett gemensamt resultat framkommer.
Beträffande metodens art och innebörd hänvisas till den följande beräkningen.

Med tillämpning av de ovan meddelade allmänna grunderna, med angivna
undantag, verkställas nedan anförda beräkningar över den av arbetstidslagen
förorsakade ökningen av produktionskostnaderna. Beträffande
de till grund liggande uppgifterna rörande investerat kapital, produktionskostnadernas
fördelning på olika huvudposter, arbetarantal och arbetstid
hänvisas till den tidigare meddelade tablån. Yissa andra vid beräkningarna
använda uppgifter, såsom beträffande nyanläggningar på grund av
lagen och arbetsmaterialiernas fördelning på varor av svensk och utländsk
produktion, meddelas i samband med beräkningarna.

Närmast redogöres för de beräkningar, som avse anläggningar med
bibehållen produktion, dit, såsom förut omnämnts, de anläggningar hänföras,
vid vilka arbetarantalet efter lagen ökats minst så mycket, att
den av lagen framkallade förlusten av arbetstid ungefärligen uppvägts.

Mekaniska verkstäder, 2 st., den ena för bensinmotorer, den andra
huvudsakligen för vattenturbiner.

Ordinarie arbetstid per vecka enligt 1919 års bestämmelser 51''9 t.,
1920 48 t.; minskning 7‘ö %.

Av de konstanta kostnaderna ökas ränta å anläggningskapital samt
avskrivningar på grund av nyanläggningar till följd av lagen. Nyanläggningarna
avsågo dels bostäder, dels verkstadsutvidgning och anskaffning
av arbetsmaskiner. Kostnaden utgjorde för byggnader kr. 200,000,
tomter kr. 10,000 och maskiner kr. 384,700, s:a kr. 594,700, varå 7 %
ränta = kr. 41,629. Avskrivningar ökades med 2 % å nya byggnader
= kr. 4,000 och 10 % å nya maskiner = kr. 38,470, s:a kr. 42,470.

De variabel kostnaderna beräknas ökade i fråga om posterna arbetsmaterialier
och arbetslöner. Arbetsmaterialierna bestodo till 84''o % eller
kr. 2,732,873 av svenska produkter, huvudsakligen järn och stål, plåt,
gjutgods och andra halvfabrikat av järn och stål. Fördyring på grund

135

av lagen Ijeräknas därför med 8''i % (järn- och stålverken), vilket gör
kr. 204,776.

Arbetarna kompenserades i enlighet med uppgörelse den 5 mars
1920 huvudsakligen på så sätt, att arbetare med tidlön erhöllo full kompensation
med 8''3 % och arbetare med ackordlön 4 % kompensation. Av
det uppgivna lönebeloppet utgjorde kr. 880,760 tidlön och kr. 770,300
ackordslön. Kompensationen blir således för tidlön kr. 67,501 och för
ackordslön kr. 29,627, s:a kr. 97,128.

Resultatet av kalkylen blir alltså:

	Beräknad kostnad utan lagen	Verklig kostnad	Eostnadsökning
	Er.	Er.	Er. %
Ränta å anläggningskapital ....	..... 437,600	479,229	41,629 9-5
Avskrivningar..........	..... 375,356	417,826	42,470 11-3
Arbctsmaterialier.........	..... 3,048,644	3,253,420	204,776 6-7
Arbetslöner............	..... 1,553,932	1,651,060	97,128 6-3

Summa beräknad kostnadsökning kr. 386,003. Verkliga totala produktionskostnaden,
kr. 7,597,111, minskad med anförda belopp = kr.
7,211,108, varå kostnadsökningen = 5''4 %.

Cementfabriker. Ordinarie arbetstid 1919 56 t., 1920 48 t.; minskning
14''3 %.

Ökning av konstanta kostnader beräknas icke, då några nyanläggningar
på grund av lagen icke uppgivits.

Av de variabla kostnaderna ökas posterna emballage och arbetslöner.
I förstnämnda post ingå av inhemska industriprodukter stav och
tunnband med kr. 275,687 och papper med kr. 362,046. Stav och tunnband
beräknas fördyrade 2''s % (sågverken) och papper 4''2 % (pappersbruken),
d. v. s. resp. kr. 6,724 och 14,593.

Arbetarna erhöllo full lönekompensation, vilken i överensstämmelse
med arbetstidens förkortning beräknas till 14''3 % av uppgivna lönebeloppet,
alltså kr. 123,966.

Kalkylens resultat blir således:

	Beräknad kostnad utan lagen	Verklig kostnad	Kostnadsökning
	Er.	Er.	Er. %
Emballage . .......	..........614,183	635,500	21,317 3-5
Arbetslöner........	.......... 742,930	866,896	123,966 16-7

Summa beräknad kostnadsökning kr. 145,283. Totala verkliga pro duktionskostnaden,

kr. 4,040,947, minskad med angivna belopp = kr.

3,895,664, varå kostnadsökningen = 3''i %.

136

Glasbruk. Undersökningen omfattar 2 glasbruk, det ena för fönsterglas,
det andra huvudsakligen för kvalitetsvaror inom småglasbranschen.
Beträffande det senare synes undersökningen, som avser år 1920,
ge vid handen, att produktionen per arbetare var lika hög som före lagen,
ehuru dock arbetets kvalitet i vissa fall försämrats. Då ifrågavarande
försämring emellertid icke kan siffermässigt belysas, har glasbruket måst
uteslutas vid beräkningarna, som alltså endast gälla ett fönsterglasbruk.

Av de 1920 befintliga arbetarna skulle 102 st. med tillämpning av
1919 års bestämmelser haft en genomsnittlig ordinarie arbetstid av 59''3 t.
per vecka, medan de övriga i fråga om arbetstiden kunna anses såsom
icke påverkade av lagen. För det anförda antalet utgör arbetstidens
minskning genom lagen 19''i %.

De konstanta kostnaderna ökas på grund av nybyggnad av bostäder
till en kostnad av kr. 46,000, varav tomtvärde hr. 1,000. Räntekostnaden
ökas således med kr. 1,610 (V2 år) och avskrivningar med
kr. 450 (V2 år).

Av de variabla kostnaderna beräknas kostnadsökning för posterna
arbetsmaterial, förbrukningsartiklar och arbetslöner. Bland materialierna
ingå kalk och sand för kr. 68,479, vilken post med ledning av verkställd
uppskattning beräknas fördyrad genom lagen med 9 % eller kr. 5,654.

Posten smörjmedel och div. förbrukningsartiklar innefattar bl. a.
emballage (bräder) till en kostnad av kr. 40,267, varå beräknas fördyring
med 2-5 % (sågverken) eller kr. 982.

Av posten arbetslöner komma kr. 201,237 på de 102 arbetare,
vilkas arbetstid enligt ovanstående förkortats 19*i % genom lagen. Arbetarna
erhöllo full lönekompensation, vilken i överensstämmelse med
arbetstidens förkortning beräknas till 19‘i % av nyss angivna lönebelopp,
d. v. s. kr. 38,436.

Kalkylens resultat blir alltså:

Beräknad
kostnad
utan lagen
Kr.

Ränta å. anläggningskapital.......... 56,768

Avskrivningar................. 26,796

Arbetsmaterialier............... 177,481

Smörjmedel ock div. förbrukningsartiklar .... 95,954

Arbetslöner.................. 388,543

Verklig

kostnad

Kr.

58,378

27,246

183,135

96,936

426.979

Kostnadsökning

Kr. %

1,610 2-8

450 1''7

5.654 3-2

982 1-0

38,436 9-9

Summa beräknad kostnadsökning kr. 47,132. Totala verkliga pro duktionskostnaden,

kr. 1,684,304, minskad med angivna belopp = kr.

1,637,172, varå kostnadsökningen = 2''g %.

137

Sågverk och hyvlerier. Ordinarie arbetstid (effektiv) 1919 54 t.,
1920 48 t.; minskning ll''i %.

Bland de konstanta kostnaderna beräknas räntor och avskrivningar
ökade genom lagen i följd av nyanläggningar, som vidtagits av ett verk,
nämligen bostäder och tillbyggnad av såg för kr. 70,000 jämte tomt kr.
5,000 samt maskiner för kr. 50,000, s:a kr.'' 125,000, varå 7 % ränta =
kr. 8,750. Avskrivningarnas ökning motsvarar 2 % å nya byggnader och
10 % å nya maskiner, d. v. s. sammanlagt kr. 6,400.

De variabla kostnaderna beräknas ökade beträffande posterna arbetsmaterialier
och arbetslöner. I kostnaden för arbetsmaterialier ingår
ett belopp av kr. 2,519,200 för sågade trävaror, som köpts inom landet
för hyvling och skeppning. Då ifrågavarande varor således vid inköpet
redan undergått industriell bearbetning, räknas med fördyring genom
lagen, vilken med ledning av förhållandena vid de undersökta verken
synes kunna sättas till 2 %, d. v. s. kr. 49,396.

Arbetarna uppgivas ha erhållit full lönekompensation, vilken i överensstämmelse
med arbetstidens förkortning beräknas till ll’i % av uppgivna-
lönesumman, alltså kr. 383,960.

Kalkylens resultat blir alltså:

Beräknad
kostnad
utan lagen

Kr.

Verklig

kostnad

Kr.

Kostnadsökning

Kr. %

Ränta å anläggningskapital . . . .

Avskrivningar..........

Arbetsmaterialier.........

Arbetslöner...........

..... 512,486

..... 10,024,248

..... 3,075,136

774,585

518,886

10,073,644

3,459,096

8,750 1''1

6,400 1-2

49.396 0-6

383,960 125

Summa beräknad

kostnadsökning kr.

448,506.

Totala verkliga

produktionskostnaden, kr. 18,421,425, minskad med angivna belopp =
kr. 17,972,919, varå kostnadsökningen = 2''s %.

Sulfitfabriker. Ordinarie arbetstid 1919 55''9 t., 1920 48 t.; minskning
14‘i %.

Av de konstanta kostnaderna ökas räntor och avskrivningar på
grund av nyanläggningar, förorsakade av lagen. Ifrågavarande anläggningar
utgöras av bostäder till en kostnad av kr. 695,000, varav kr.
35,000 tomtvärde. Räntor ökas således med kr. 48,650 och avskrivningar
med kr. 13,200.

De variabla kostnaderna beräknas ökade i fråga om posten arbetslöner.
Arbetarna uppges ha erhållit full lönekompensation, vilken i överensstämmelse
med arbetstidens förkortning beräknas till 14‘i % av uppgivna
lönebeloppet, d. v. s. kr. 313,937.

18—222653

138

Verklig kostnad	Kostnadsökning
Kr.	Kr.	%
1,534,442	48,650	33
1,380,460	13,200	10
2,226,505	313,937	164

Kalkylens resultat blir således:

Beräknad
kostnad
utan lagen
Kr.

Ränta å anläggningskapital......... 1,485,792

Avskrivningar........... 1,367,260

Arbetslöner................1,912,568

Summa beräknad kostnadsökning kr. 375,787. Totala verkliga produktionskostnaden,
kr. 18,301,695, minskad med angivna belopp = kr.
17,925,908, varå kostnadsökningen — 2''i %.

Sulfatfabriker. Ordinarie arbetstid 1919 58''9 t., 1920 48 t.; minskning
18‘5 %.

De konstanta kostnaderna ökas i fråga om ränta och avskrivningar
på grund av nyanläggningar, förorsakade av lagen, nämligen bostäder
till en kostnad av kr. 302,000, varav tomtvärde kr. 13,000. Räntekostnadens
ökning blir kr. 21,140 och avskrivningens kr. 5,780.

Av de variabla kostnaderna beräknas posterna arbetsmaterialier och
arbetslöner ökade. Bland arbetsmaterialierna ingår kalk med kr. 285,372,
vilken enligt en företagen uppskattning fördyrats c:a 9 % genom lagen,
d. v. s. kr. 23,563.

Arbetarna erhöllo full lönekompensation, vilken i överensstämmelse
med arbetstidens förkortning beräknas till 18''s % av uppgivna lönebeloppet,
alltså kr. 153,139.

Kalkylens resultat blir sålunda:

Beräknad
kostnad
utan lagen
Kr.

Ränta å anläggningskapital......... 250,662

Avskrivningar............... 254,906

Arbetsmaterialier.............. 2,457,368

Arbetslöner................. 674,637

Verklig

kostnad

Kr.

271,802

260,686

2,480,931

827,776

Kostnadsökning

Kr.

21,140

5,780

23,563

153,139

8-4

2-3

227

Summa beräknad kostnadsökning kr. 203,622. Totala verkliga produktionskostnaden,
kr. 4,417,472, minskad med angivna belopp = kr.
4,213,850, varå kostnadsökningen = 4''s %.

Träsliperier. Ordinarie arbetstid 1919 57''s t., 1920 48 t.; minskning
17''i %.

De konstanta kostnaderna ökas beträffande räntor och avskrivningar,
då nya bostäder byggts på grund av lagen för kr. 117,000, därav
kr. 5,000 tomtvärde. Räntekostnadens ökning blir således kr. 8,190 och
avskrivningens kr. 2,240.

139

Av de variabla kostnaderna beräknas arbetslöner, då full kompensation
erhållits, ökade i proportion till arbetstidens förkortning, alltså
med 17*i % av uppgivna lönebeloppet eller kr. 70,113.

Kalkylens resultat blir således:

Beräknad
kostnad
utan lagen
Kr.

Ränta å anläggningskapital........... 169,960

Avskrivningar.................141,160

Arbetslöner.................. 339,906

Verklig

kostnad

Kostnadsökning

Kr.

178,150

143,400

410,019

8,190

2,240

70,113

4-8

1-6

20-6

Summa beräknad kostnadsökning kr. 80,543. Totala verkliga produktionskostnaden,
kr. 2,172,137, minskad med angivna belopp = kr.
2,091,594, varå kostnadsökningen = 3''9 %•

Romb. sulfitfabrik, träsliperi och pappersbruk. Ordinarie arbetstid
1919 57''6 t., 1920 48 t.; minskning 16''7 %.

Av de konstanta kostnaderna ökas ränta och avskrivning på grund
av nybyggnad av bostäder till en kostnad av kr. 160,000, varav tomtvärde
kr. 10,000. Efter 7 % ränta och 2 % avskrivning blir kostnadsökningen
resp. kr. 11,200 och kr. 3,000.

De variabla kostnaderna ökas beträffande arbetsmaterialier och
arbetslöner. Bland de förra ingår sulfatcellulosa med kr. 604,668, sulfitcellulosa
med kr. 89,931 och mekanisk trämassa med kr. 173,635, vilka
varor beräknas fördyrade med den procent, som ovan kalkylerats för
resp. fabriker, d. v. s. 4*8 %, 2”i / och 3''9 %. Den sålunda beräknade
kostnadsökningen utgör sammanlagt kr. 36,063.

Arbetarna erhöllo full lönekompensation, vilken beräknas till 16’7 %
av uppgivna lönebeloppet, d. v. s. lika med arbetstidens minskning, och
alltså utgör kr. 706,139.

Kalkylens resultat blir således:

Beräknad v

kostnad koatnad Kostnadsökning

utan lagen

Kr. Kr. Kr. %

Ränta å anläggningskapital.......... 1,173,564 1,184,764 11,200 1*0

Avskrivningar................. 1,157,592 1,160,592 3,000 0''3

Arbetsmaterialier............... 5,540,360 5,576,423 36,063 0’7

Arbetslöner.................. 3,522,238 4,228,377 706,139 20''0

Summa beräknad kostnadsökning kr. 756,402. Totala verkliga pro duktionskostnaden,

kr. 19,299,206, minskad med angivna belopp — kr.

18,542,804, varå kostnadsökningen — 4''i f.

140

Pappersbruk och pappfabriker. Ordinarie arbetstid 1919 59‘3 t.,
1920 48 t.; minskning 19''i %.

Av de konstanta kostnaderna ökas ränta och avskrivning, då lagen
medfört nybyggnad av bostäder till en kostnad av kr. 529,200, varav
tomtvärde kr. 35,500. Räntan ökas med kr. 37,044 och avskrivningar
med kr. 9,874.

De variabla kostnaderna beräknas ökade i fråga om arbetsmaterialier
och arbetslöner. Bland materialierna ingår sulfatmassa, kr. 165,078,
fördyrad 4‘s %, sulfitmassa, kr. 2,658,359, fördyrad 2''i %, och slipmassa,
kr. 1,652,546, fördyrad 3‘9 %, enligt beräkningsresultaten för resp. industrier.
Totalt beräknas ifrågavarande kostnadsökning till kr. 124,268.

Arbetarna erhöllo full lönekompensation, vilken i överensstämmelse
med arbetstidens förkortning beräknas till 19''i % av uppgivna lönebeloppet
eller kr. 313,123.

Kalkylens resultat blir alltså:

Ränta å, anläggningskapital............ 558,674

Avskrivningar............. 525,901

Arbetsmaterialier.............

Arbetslöner................... 1,326,263

kostnad utan lagen	Verklig kostnad	Kostnadsökning
Kr.	Kr.	Kr.	%
. 558,674	595,718	37,044	6-6
. 525,901	535,775	9,874	1-9
. 6.090,572	6,214,840	124,268	2-0
. 1,326,263	1.639,386	313,123	23-6

Summa beräknad kostnadsökning kr. 484,309. Totala verkliga produktionskostnaden,
kr. 11,944,579, minskad med angivna belopp = kr.
11,460,270, varå kostnadsökningen = 4''2 %.

Spisbrödsfabriker. Bageriernas ekonomi har, såsom förut framhållits,
rönt inverkan utom av arbetstidslagen jämväl av den samtidiga
lagen om begränsning av tiden för bageri- och konditoriarbete, den s. k.
bagerilagen. Vid undersökningen, som på grund av svårighet att uppbringa
ett mera omfattande uppgiftsmaterial kunnat fullföljas blott för
ett spisbrödsbageri, har framgått, att synnerligast sistnämnda lag avsevärt
betungat företagets ekonomi genom de hinder, som densamma medfört
för utnyttjandet av anläggningens tillverkningskapacitet. Bagerilagens
begränsning av den tid, inom vilken tillverkning av spis- eller
knäckebröd må äga rum, till mellan kl. 6 f. m. och kl. 10 e. m. har
sålunda till följd, att ugnarna varje dygn måste avsläckas och arbetet
vid degmaskiner m. fl. apparater avstanna. Genom att ugnarna varje
dygn måste uppeldas förorsakas, förutom relativt ökad bränsleåtgång, tidsförlust
och ökning av arbetet, Qch förhållandet blir detsamma beträffande
rengöringen av maskiner och apparater, som måste förnyas efter varje

141

stillestånd, liksom beträffande olika förberedelsearbeten vid själva bakningen.
Tids- och arbetsförlust inträder även på grund av den marginal,
som måste hållas för att ej riskera överskridande av den lagstadgade
gränsen för arbetets dagliga avslutning. Av antydda skäl erhålles
per arbetare räknat avsevärt lägx-e produktionsutbyte efter lagens genomförande
än förut.

Arbetstidslagen har för den ifrågavarande fabrikens vidkommande
endast i obetydligare grad utövat inverkan, då längre arbetstid än 48
timmar per vecka före lagen tillämpades endast för ett mindre antal
dagarbetare.

Då svårighet möter att särskilja de två lagarnas ekonomiska konsekvenser
i det behandlade fallet, kommer den följande beräkningen att
avse deras kombinerade inverkan samt utföras efter delvis andra metoder
än de för övriga industrigrenar tillämpade.

Företagets arbetarantal var: 1919 201, 1921 209. Produktionen
utgjorde: 1919 3,138,501 kg., 1921 2,962,963 kg. spis- och knäckebröd.
Antalet arbetsdygn var 1919 i följd av strejk blott 288, 1921 300. Med
beräkning av 300 arbetsdygn även för 1919 skulle produktionen utgjort
3,269,271 kg. eller 16,265 kg. per arbetare. Med samma produktion per
arbetare skulle för 1921 års produktion ha erfordrats 182 arbetare. Då
verkliga antalet var 209, förefanns alltså en ökning av 27 arbetare, vilken
tillskrives de två lagarnas inverkan. Arbetslönen 1921 uppgives
totalt till kr. 871,309 eller kr. 4,169 per arbetare. Kostnadsökningen
beräknas följaktligen = 27 gånger 4,169 eller kr. 112,563.

Verkliga totala produktionskostnaden, kr. 2,959,411, minskad med
den beräknade kostnadsökningen, blir således — kr. 2,846,848, varå kostnadsökningen
utgör 4''o %.

Det bör tilläggas, att fabriken åtnjöt dispens från bagerilagen så
tillvida, att Vs av anläggningen kunde hållas i kontinuerlig drift, varigenom
lagens inverkan mildrats. Vissa smärre fördyrande faktorer, t. ex.
bränslekostnadens ökning genom den dagliga uppeldningen av ugnar och
mjölprisets stegring i följd av arbetstidslagens fördyrande inverkan vid
kvarnarna, hava i brist på material lämnats utanför beräkningen.

Råsockerbruk. Ordinarie arbetstid 1919 6l’s t., 1921 50''9 t.; minskning
21''4 %.

De konstanta kostnaderna ökas på grund av nybyggnad av bostäder
till en kostnad av kr. 105,000, varav kr. 5,000 tomtvärde. Käntor
ökas sålunda med kr. 7,350 och avskrivningar med kr. 2,000.

Av de variabla kostnaderna ökas arbetslöner. Full lönekompensa -

142

tion erhölls, vilken i enlighet med arbetstidens förkortning beräknas till
21''4 % av uppgivna lönebeloppet, d. v. s. kr. 161,522.

Kalkylens resultat blir således:

Ränta å, anläggningskapital

Avskrivningar......

Arbetslöner ......

Beräknad
kostnad
utan lagen

Verklig

kostnad

Kostnadsökning

Kr.	Kr.	Kr.	*
514,227	521,577	7,350	1-4
485,014	487,014	2,000	04
593,255	754,777	161,522	27-2

Summa beräknad kostnadsökning kr. 170,872. Totala verkliga produktionskostnaden,
kr. 9,235,166, minskad med angivna belopp — kr.
9,064,294, varå kostnadsökningen = T t %.

Socker raffinaderier. Ordinarie arbetstid 1919 60 t., 1921 48 t.;
minskning 20 %.

Beträffande konstanta kostnader beräknas ingen kostnadsökning på
grund av lagen.

Av de variabla kostnaderna beräknas ökning för arbetsmaterialier
och arbetslöner. De förra utgöras till kr. 44,039,692 av inhemskt råsocker,
vilket beräknas fördyrat genom lagen med 1‘9 % (råsockerbruken),
d. v. s. kr. 821,152.

Arbetarna erhöllo full lönekompensation, vilken i enlighet med
arbetstidens förkortning beräknas till 20 % av uppgivna lönebeloppet,
alltså kr. 374,104.

Kalkylens resultat blir således:

Arbetsmaterialier
Arbetslöner . . .

Beräknad
kostnad
utan lagen
Kr.

44,051,095

1,496,417

Verklig

kostnad

Kr.

44,872,247

1,870,521

Kostnadsökning

Kr. %

821,152 1-9

374,104 25-0

Summa beräknad kostnadsökning kr. 1,195,256. Totala verkliga
produktionskostnaden, kr. 50,264,256, minskad med angivna belopp = kr.
49,069,000, varå kostnadsökningen = 2‘* %.

Bryggerier. Av 1921 års arbetspersonal å 443 st. arbetare voro 58
utkörare, som intaga en viss självständig ställning och vilkas arbetstid ej
kontrolleras av industriledningen, varför desamma icke inbegripas i nedanstående
beräkning.

Ordinarie arbetstid 1919 56''8 t., 1921 48 t.; minskning 15''s %.
Kvinnlig personal vid sköljning och tappning, som arbetar på ackord
och utan bestämd ordinarie arbetstid, är här lämnad utom räkningen.

143

De konstanta kostnaderna ökas på grund av nyanskaffning av bostäder
vid ett företag till eu kostnad av kr. 61,000, varav kr. 5,000
tomtvärde. Räntor ökas sålunda med kr. 4,270 och avskrivningar med
kr. 1,120.

Av de variabla kostnaderna beräknas posterna förbrukningsartiklar
och arbetslöner ökade genom lagen. I förstnämnda post ingår inom
landet skuren kork och tillverkade buteljer till ett belopp av kr. 651,052,
vilken kostnad, i brist på närmare uppgifter, med ledning av beräkningen
för fönsterglasbruken uppskattas ökad med 3 % eller kr. 19,532.

Arbetarna erhöllo full lönekompensation, vilken i enlighet med arbetstidens
förkortning beräknas till 15''5 % av uppgivna lönebeloppet,
alltså till kr. 257,621. För den kvinnliga personalen vid sköljning och
tappning, som arbetar på ackord och utan bestämd ordinarie arbetstid,
beräknas härvid kompensation i samma proportion som för övriga arbetare,
enär ifrågavarande personal enligt uppgift erhållit en mot övriga
arbetares kompensation svarande förhöjning av lönesatserna.

Kalkylens resultat blir således:

	Beräknad kostnad utan lagen	Verklig kostnad	Kostnadsökning
	Kr.	Kr.	Kr.	*
Ränta å anläggningskapital.......	..... 900,564	904,834	4,270	0-5
Avskrivningar.............	..... 565,268	566,388	1,120	0-2
Smörjmedel och div. förbrukningsartiklar .	..... 871,108	890,640	19.532	2-2
Arbetslöner...............	..... 1,404,453	1,662,074	257,621	18''3

Summa beräknad kostnadsökning kr. 282,543. Totala verkliga produktionskostnaden,
kr. 7,387,916, minskad med angivna belopp — kr.
7,105,373, varå kostnadsökningen = å''o %.

Kombinerade yllefabriker. Ordinäre arbetstid 1919 60 t., 1920 48 t.;
minskning 20 %.

Ökning av de konstanta kostnaderna beräknas icke, då några nyanläggningar
på grund av lagen icke uppgivits.

De variabla kostnaderna ökas i fråga om arbetslönerna. Arbetarna
erhöllo full kompensation, vilken i överensstämmelse med arbetstidens
förkortning beräknas till 20 % av uppgivna lönebeloppet eller kr. 136,808.

Kalkylen ger alltså följande resultat:

Arbetslöner: beräknad kostnad utan lagen kr. 547,234, varå ovanstående
ökning = 25''o %. Totala verkliga produktionskostnaden, kr.
4,232,229, minskad med beräknade löneökningen — kr. 4,095,421, varå
berörda ökning = 3''a %.

144

Konstgödselfabriker. Ordinarie arbetstid 1919 63''s t., 1922 48‘4 t.;
minskning 23‘8 %.

De konstanta kostnaderna ökas på grund av nybyggnad av bostäder
till en kostnad av kr. 256,000, varav kr. 13,000 tomtvärde. Räntor ökas
alltså med kr. 17,920 och avskrivningar med kr. 4,860.

Av de variabla kostnaderna beräknas ökning för arbetslöner. För
full kompensation skulle krävts en höjning av lönesatserna med i genomsnitt
31‘2 %. Förhöjningen stannade emellertid i verkligheten vid
28"3 % och kan alltså beräknas till kr. 83,819.

Kalkylens resultat blir alltså:

	Beräknad kostnad utan	Verklig kostnad	Kostnadsökning
	lagen
	Kr.	Kr.	Kr. *
Ränta å anläggningskapital......	....... 437,641	455,561	17,920 4-1
Avskrivningar............	....... 326,436	331,296	4,860 1-5
Arbetslöner.............	....... 296,181	380,000	83,819 28-3

Summa beräknad kostnadsökning kr. 106,599. Totala verkliga produktionskostnaden,
kr. 3,081,857, minskad med angivna belopp = kr.
2,975,258, varå kostnadsökningen = 3''e %■

Företag med Till företag med produktionsminskning på grund av arbetstidslagen

miduktion ''0'' hänföras de anläggningar, vid vilka arbetarantalet efter lagens genomförande
ej ökats eller där ökningen ej varit tillräcklig för att uppväga
den med lagen följande förlusten av arbetstid.

Järn- och stålverk. Ordinarie arbetstid 1919 60‘3 t., 1920 49-2 t.;
minskning 18''4 %. Produktionsminskning lika med arbetstidens förkortning,
alltså 18‘4 %.

Ställda i samma relation till produktionen som vid oavkortad arbetstid
minskas de konstanta kostnaderna med nyss angivna procent
eller kr. 923,866.

Av de variabla kostnaderna beräknas posterna arbetsmateriali er
och arbetslöner ökade genom lagen. Bland arbetsmaterialierna ingå som
huvudposter: köpta inom landet: malm kr. 476,883, tackjärn kr. 2,691,473,
skrot kr. 1,516,773, göt och smältstycken kr. 290,547, kisel-, manganoch
kromjärn kr. 279,195 och kvarts, kalk- och sandsten, dolomit kr.
120,914; samt köpta utom landet: skrot kr. 351,318 och kisel-, manganoch
kromjärn kr. 106,517. De inom landet köpta produkterna, undantagandes
skrot, belöpande sig till en sammanlagd kostnad av kr. 3,859,012,
kunna såsom härstammande från industrier, berörda av lagen, anses i
någon mån fördyrade genom denna. Då huvudposterna utgöras av tackjärn
och malm samt arbetstiden vid masugnarna, som i de undersökta

145

fallen var 50 timmar före lagen, genom dispens kunnat bibehållas och
arbetstiden vid järnmalmsgruvorna redan före lagen låg nära den av denna
stadgade gränsen, synes fördyringen dock kunna uppskattas som ganska
obetydlig. I brist på bestämdare hållpunkt anslås densamma för de i
nyss anförda belopp representerade produkterna till i genomsnitt 2 % å
beloppet, alltså till kr. 77,180.

Arbetarna erhöllo vid ett av verken full lönekompensation för arbetstidens
förkortning samt vid de 2 övriga kompensation i huvudsaklig
överensstämmelse med en uppgörelse mellan järnverken och deras arbetare
den 5 mars 1920, vilken som regel medförde, att dagarbetare kompenserades
fullt samt övriga arbetare fullt för avkortning från ett högre
timantal till 57 timmar och med 10 % för avkortning från 57 till 48
timmar. I genomsnitt för de 3 verken blir den enligt antydda normer
beräknade kompensationen 20''4 % eller kr. 592,101.

Kalkylens resultat blir alltså:

Beräknad
kostnad utan

lagen

Kr.

Konstanta kostnader................ 4.097,147

Arbetsmaterialier................. 5,878,023

Arbetslöner.................... 2,902,454

kostnad Kostnadsökning

Kr.	Kr.	%
5,021,013	923,866	22-4
5,955,203	77,180	la
3,494,555	592,101	20-4

Summa beräknad kostnadsökning kr. 1,593,147. Totala verkliga
produktionskostnaden, kr. 21,163,835, minskad med angivna belopp =
kr. 19,570,688, varå kostnadsökningen =8''i %.

Järn- och stålmanufaktur. Ordinarie arbetstid 1919 54''9 t., 1920
48 t.; minskning 12''g %. Produktionsminskning lika med arbetstidens
förkortning, alltså 12''6 %.

Ställda i samma relation till produktionen som vid oavkortad arbetstid
minskas de konstanta kostnaderna med nyss angivna procent eller
kr. 338,458.

Av de variabla kostnaderna ökas posterna arbetsmaterialier och
arbetslöner. Av materialkostnaden beräknas 87''6 % eller kr. 1,797,855
avse varor av svensk produktion. Produkterna i fråga utgöras till vida
övervägande delen av järn och stål samt dessutom av olika metaller,
vadan fördyring på grund av lagen beräknas med den för järn- och stålverken
erhållna procentsatsen, 8‘i %, d. v. s. kr. 134,714.

Vid ett av verken, där arbetstiden förkortades från 56 till 48 t.,
gavs 12 % kompensation och vid de 2 övriga full kompensation. I genomsnitt
för samtliga verken blir kompensationen 13''7 % eller kr. 294,173.

19—222653

146

Kalkylens resultat blir alltså:

	Beräknad kostnad utan lagen	Verklig kostnad	Kostnadsökning
	Kr.	Kr.	Kr.	%
Konstanta kostnader . . .	.... 2,347,720	2,686,178	338,458	144
Arbetsmaterialier . . . .	.... 1,916,569	2,051,283	134,714	70
Arbetslöner.......	.... 2,147,247	2,441,420	294,173	13-7

Summa beräknad kostnadsökning kr. 767,345. Totala verkliga produktionskostnaden,
kr. 8,297,879, minskad med angivna belopp — kr.
7,530,534, vard kostnadsökningen — 10''2 %.

Mekaniska verkstäder. 4 st., därav en för separatorer, en för olika
slags verktyg, en huvudsakligen för pappers- och cellulosamaskiner samt
en för armatur för ång-, gas-, vattenledningar m. m.

Ordinarie arbetstid 1919 52 t., 1920 48 t.; minskning 7*7 %. Produktionsminskning
lika med arbetstidens förkortning, alltså 7*7 %.

Ställda i samma relation till produktionen som vid oavkortad arbetstid
minskas de konstanta kostnaderna med angivna procent eller med
kr. 420,802.

Av de variabla kostnaderna beräknas posterna arbetsmaterialier och
arbetslöner ökade. Arbetsmaterialierna bestå till 72* i % eller kr. 5,152,417
av svenska varor, huvudsakligen järn och stål jämte andra metallprodukter.
Kostnadsökning på grund av lagen beräknas därför med 8''i %
(järn- och stålverken), d. v. s. kr. 386,074.

Arbetarna kompenserades som regel enligt samma norm, som angivits
för de 2 förut behandlade verkstäderna, alltså med 8*3 % för tidlön
och 4 % för ackordslön. Av lönesumman utgör kr. 2,622,439 tidlön
och kr. 2,016,794 ackordslön. Kompensationen blir således i förra fallet
kr. 200,981 och i senare fallet kr. 77,569, s:a kr. 278,550.

Resultatet av kalkylen blir således:

Beräknad kostnad
utan lagen

Verklig

kostnad

Kostnadsökning

Kr.

Konstanta kostnader . .
Arbetsmaterialier ....
Arbetslöner......

..... 5,044,157

..... 6,760,135

..... 4,360,683

5,464,959

7,146,209

4,639,233

420,802

386,074

278,550

8-3

5- 7

6- 4

Summa beräknad kostnadsökning kr. 1,085,426. Totala verkliga
produktionskostnaden, kr. 19,623,672, minskad med angivna belopp —
kr. 18,538,246, varå kostnadsökningen — 5''# %.

147

Fabriker för elektriska maskiner. Ordinarie arbetstid 1919 52 t.,
1920 48 t.; minskning l''i %. Produktionsminskning lika med arbetstidens
förkortning, alltså l''i %.

Om de konstanta kostnaderna ställas i samma relation till produktionen
som vid oavkortad arbetstid, minskas desamma med nyss angivna
procent eller med kr. 150,970.

Av de variabla kostnaderna beräknas posterna arbetsmaterialier
och arbetslöner ökade. Arbetsmaterialierna uppgivas så gott som uteslutande
bestå av svenska produkter och utgöras företrädesvis av järn
och stål, olika metaller samt diverse halvfabrikat härav. Kostnaden
beräknas därför ökad genom lagen med 8''i % (järn- och stålverken), vilket
betyder en merkostnad av kr. 264,880.

Arbetarna kompenserades enligt samma grunder som ovan angivits för
mekaniska verkstäderna, d. v. s. med 8''3 % å tidlön och 4 % å ackordslön.
Av det uppgivna lönebeloppet kommer kr. 98,300 på förra slaget och
kr. 1,194,000 på det senare. Kompensationen blir alltså å tidlön kr.
7,534 och å ackordslön kr. 45,923, d. v. s. sammanlagt kr. 53,457.

Kalkylen ger alltså följande resultat:

Konstanta kostnader
Arbetsmaterialier .
Arbetslöner . . .

Beräknad kostnad
utan lagen

Verklig

kostnad

Kostnadsökning

Kr.

Kr. %

. . 1,809,085
. . 3,270,120
. . 1,238,843

1,960,655

3,535,000

1,292,300

150,970 8-3

264,880 8-1

53,457 4-3

Summa beräknad kostnadsökning kr. 469,307. Totala verkliga produktionskostnaden,
kr. 7,342,125, minskad med angivna belopp = kr.
6,872,818, varå kostnadsökningen = G‘s %.

Tegelbruk. Ordinarie arbetstid 1919 55''9 t., 1920 48''9 t.; minskning
12*5 %.

Vid ett av bruken uppgives lagen ha medfört ökning av arbetsintensiteten
med c:a 5 %. Brukets arbetarantal 1920 var 18 med en
genomsnittlig ord. arbetstid av 49*3 t., vilka, då angivna intensitetsökning
medräknas, i produktionshänseende bli likvärdiga med 51’s t. före lagen.
Med tillämpning av sistnämnda timantal är arbetstiden före lagen, 55''9
t., att jämföra med ett genomsnittstal av 49‘5 t. efter lagen, vadan produktionsminskningen
blir 11''4 %.

Ställda i samma relation till produktionen som vid oavkortad arbetstid
minskas de konstanta kostnaderna ävenledes 11‘4 % eller med kr.
35,025.

Av de variabla kostnaderna ökas arbetslönerna genom lagen. Full

143

lönekompensation erhölls, vilken i överensstämmelse med produktionens
minskning beräknas till 11’4 % av uppgivna lönebeloppet, alltså kr. 29,432.
Kalkylen ger alltså följande resultat:

Konstanta kostnader
Arbetslöner ....

Beräknad kostnad utan lagen	Verklig kostnad	Kostnadsökning
Kr.	Kr.	Kr. %
. . . 272,215	307,240	35,025 12-9
. . . 228,741	258,173	29,432 12-9

Summa beräknad kostnadsökning kr. 64,457. Totala verkliga
produktionskostnaden, kr. 702,376, minskad med angivna belopp = kr.
637,919, varå kostnadsökningen — 10''i /.

Bomullsspinnerier. Ordinarie arbetstid 1919 57 t., 1920 48 t.; minskning
15''8 %. Antal arbetare 1919 351, 1920 367. Produktionsminskningen
beräknas i följd av den företagna ökningen av arbetarantalet ha
stannat vid 12''o %.

Ställda i samma relation till produktionen som före lagen minskas
konstanta kostnader alltså 12 % eller med kr. 185,893.

Av de variabla kostnaderna beräknas arbetslöner ökade genom
lagen. Full lönekompensation erhölls, vilken i överensstämmelse med
arbetstidens förkortning beräknas till 15*8 % av uppgivna lönebeloppet,
d. v. s. kr. 115,866.

Kalkylen ger alltså följande resultat:

Beräknad kostnad Verklig

utan lagen kostnad

Kr. Kr.

Konstanta kostnader....... 1,363,215 1,549,108

Arbetslöner........... 617,465 733,331

Kostnadsökning

Kr. %

185,893 136

115,866 18-8

Summa beräknad kostnadsökning kr. 301,759. Totala verkliga
produktionskostnaden, kr. 8,428,037, minskad med angivna belopp = kr.
8,126,278, varå kostnadsökningen = 3V %.

Kombinerade bomullsfabriker. Ordinarie arbetstid 1919 57''9 t., 1921
48 t.; minskning 17*i %. Produktionsminskning lika med arbetstidens
förkortning, alltså 17’i f.

Ställda i samma relation till produktionen som vid oavkortad arbetstid
minskas de konstanta kostnaderna med nyss angivna procent
eller kr. 513,171.

Av de variabla kostnaderna ökas posten arbetslöner genom lagen.
Full lönekompensation erhölls för arbetstidens minskning, vadan ifrågavarande
kostnadsökning i överensstämmelse med arbetstidens förkortning
beräknas till 17‘i % av uppgivna lönebeloppet, d. v. s. kr. 334,585.

149

Kalkylens resultat blir alltså följande:

Beräknad kostnad Verklig

utan lagen kostnad

Kr. Kr.

Konstanta kostnader....... 2,487,827 3,000,998

Arbetslöner........... 1,622,053 1,956,638

Kostnadsökning

Kr. *

513,171 20-6

334,585 20-6

Summa beräknad kostnadsökning kr. 847,756. Totala verkliga produktionskostnaden,
kr. 8,663,137, minskad med angivna belopp = kr.
7,815,381, varå kostnadsökningen = 70''* %.

Kombinerade yllefabriker. Ordinarie arbetstid 1919 59''s t., 1921
48 t.; minskning 19''s %. Produktionsminskning lika med arbetstidens
förkortning, alltså 19*3 Z.

Ställda i samma relation till produktionen som vid oavkortad
arbetstid minskas de konstanta kostnaderna med nyss angivna procent
eller kr. 600,280.

Av de variabla kostnaderna beräknas arbetslönerna ökade genom
lagen. Full lönekompensation erhölls av arbetarna, vilken i överensstämmelse
med arbetstidens avkortning beräknas till 19''3 % av uppgivna lönebeloppet
eller kr. 481,014.

Kalkylens resultat blir alltså: *

Konstanta kostnader
Arbetslöner ....

Beräknad kostnad
utan lagen
Kr.

. . 2,509,980
. . 2,011,284

Verklig

kostnad

Kr.

3,110,260

2,492,298

Kostnadsökning

Kr. %

600,280 23-9

481,014 23-9

Summa beräknad kostnadsökning kr. 1,081,294. Totala verkliga
produktionskostnaden, kr. 10,283,232, minskad med angivna belopp —
kr. 9,201,938, varå kostnadsökningen = IT g Z.

Beträffande de utförda beräkningarnas slutresultat meddelas å nästa
sida en sammanfattande översikt.

I tablån framträder som ett tydligt förhållande, att arbetstidslagens
kostnadsstegrande inverkan i relation till omsättningsbeloppen blivit mest
kännbar vid de anläggningar, vilkas produktion minskats. Huvudsakliga
förklaringen härtill ligger dels i att nyanläggningar endast i jämförelsevis
obetydlig omfattning synts erforderliga eller av natur att böra föras
på lagens konto vid företagen med bibehållen produktion, dels i det
naturliga förhållandet, att de konstanta kostnaderna ökas per varuenhet
vid fördelning på en minskad produktion.

De i tablån meddelade procenttalen över kostnadsökningen utvisa
betydenheten av ifrågavarande ökning, ställd i förhållande till totala

Samman fattning: -

150

Beräknad kostnadsökning genom arbetstidslagen.1

	Antal undersökta anlägg-	Kalkylerad pro-duktionskost-nad om lagen ej gällt Kr.	Verkliga produktions- kostnaden	Beräknad kostnadsökning
Företag med bibehållen produktion:	ningar	Kr.	Kr.	%


Mekaniska verkstäder..........	2	7,211,108	7,597,111	386,003	5''4
Cementfabriker.............	1	3,895,664	4,040,947	145,283	3-7
Glasbruk...............	2 * 8	1,637,473	1,684,605	47,132	2-9
Sågverk och hyvlerier..........	3	17,972,919	18,421,425	448,506	2-6
Sulfitfabriker............• .	2	17,225,908	18,301,695	375,787	2’1
Sulfatfabriker.............	2	4,213,850	4,417,472	203,622	4''8
Träsliperier..............	2	2,091,594	2,172,137	80,543	3-9
Romb. sulfitfabrik, träsliperi och pappersbruk	1	18,542,804	19,299,206	756,402	4l
Pappersbruk och pappfabriker......	3	11,460,270	11,944,579	484,309	4-2
Spisbrödsfabriker............	1	2,846,848	2,959,411	112,563	40
Råsockerbruk..............	1	9,064,294	9,235,166	170,872	1-9
Sockerraftinaderier...........	1	49,069,000	50,264,256	1,195,256	2-4
Bryggerier...............	2	7,105,373	7,387,916	282,543	40
Romb. yllefabriker...........	1	4,095,421	4,232,229	136,808	3-3
Konstgödselfabriker...........	1	2,975,258	3,081,857	106,599	3‘6
Företag med minskad produktion:
Järn- och stålverk...........	3	19,570,688	21,163,835	1,593,147	81
Järn- och stålmanufaktur........	_ 3	7,530,534	8,297,879	767,345	10-2
Mekaniska verkstäder..........	* 4	18,538,246	19,623,672	1,085,426	5-9
Fabr. för elektr. maskiner........	1	6,872,818	7,342,125	469,307	6-8
Tegelbruk...............	2	637,919	702,376	64,457	10-1
Bomullsspinnerier............	1	8,126,278	8,428,037	301,759	3''7
Komb. bomullsfabriker.........	2	7,815,381	8,663,137	847,756	10-8
Romb. yllefabriker...........	2	9,201,938	10,283,232	1,081,294	11 8

produktionskostnaden, och ge inom undersökningens ram en allmän bild
av kostnadsökningens tyngd i jämförelse med övriga kostnadsposter vid
de olika industrigrenarna. Då det gäller att bedöma lagens inverkan på
företagens ekonomiska bärkraft eller räntabilitet, erbjuda de ifrågavarande
procentsiffrorna däremot knappast någon direkt hållpunkt. I sistberörda
hänseende mera upplysande siffror synas möjliga att erhålla
genom en jämförelse mellan den beräknade kostnadsökningen och räntan
å det i anläggningarna (fastigheter, maskiner och andra inventarier)
bundna kapitalet, beräknat på grundval av det vid tiden för undersökningen
gällande penningvärdet, då ju ett företag i normala fall bör
lämna en avkomst, som täcker räntan å anläggningskapitalet. En sådan
sammansättning meddelas därför å nästa sida.

1 Beträffande spisbrödsfabriker även bagerilagens inverkan medräknad.

8 Kostnadsökning beräknad endast för det ena bruket.

Kostnadsökningen i förhållande till råntnn å anläggningskapitalet.

	Beräknad ränta å anlägg-ningskapitalet Kr.	Beräkn kostnadsö Kr.	ad kning i % av räntan
Företag med bibehållen produktion:
Mekaniska verkstäder..................	479,229	386,003	80-5
Cementfabriker......................	305,214	145,283	47-G
Glasbruk ........................	58,378	47,132	80-7
Sågverk och hyvlerier ..................	774.585	448,506	57-9
Sulfitfabriker......................	1,534,442	375,787	24-5
Sulfatfabriker.....................	271,802	203,622	749
Träsliperier.......................	178,150	80,543	45-2
Romb. sulfitfabrik, träsliperi och pappersbruk........	1,184,764	756,402	63-8
Pappersbruk och pappfabriker...............	595,718	484,309	81-3
Spisbrödsfabriker1...................	103,810	112,563	108-4
Råsockerbruk.......................	521,577	170,872	32-8
Sockerraffinaderier...................■	578,508	1,195,256	206-6
Bryggerier . •......................	904,834	282,543	31-2
Korn!), yllefabriker....................	525,938	136,808	26-0
Konstgödselfabriker....................	455,561	106,599	23-4
Företag med minskad produktion:
Järn- och stålverk....................	1.663,922	1,593,147	95-7
Järn- och stålmanufaktur.................	840,841	767,345	91-3
Mekaniska verkstäder...................	1,957,034	1,085,426	55-5
Fabriker för elektr. maskiner...............	340,305	469,307	137-9
Tegelbruk........................	121,786	64,457	52-9
Bomullsspinnerier.....................	535,843	301,759	56-3
Romb. bomullsfabriker..................	1,103.556	847,756	76-8
Romb. yllefabriker....................	1,349,817	1,081,294	801

Som synes företer förhållandet mellan beräknade kostnadsökningen
och räntan å anläggningskapitalet mycket stora variationer för de olika
industrigrenarna. Förklaringen ligger dels i den olika graden av arbetstidens
förkortning och skiljaktigheter i fråga om räckvidden av arbetstidslagens
beräknade inverkan, dels i starkt växlande proportion mellan
anläggningskapitalet och de kostnadsposter, beträffande vilka ökning beräknats.

Tablån visar, att kostnadsökningen i några fall överstiger, i andra
fall närmar sig och i övriga fall motsvarar en mycket väsentlig del av
kapitalräntan. Därest företagen äro i tillfälle att höja sina försäljningspriser,
så att kostnadsökningen täckes, kvarstår räntabiliteten naturligen
oförminskad. Med antydda förutsättning har i det föregående räknats,
när inköpta, från inhemska industrier härstammande arbetsmaterialier
ansetts fördyrade genom lagen med den procent, vartill kostnadsökningen
beräknats vid den industri, som producerat materialierpa i fråga. Bort -

1 Bagerilagens inverkan medräknad.

152

Anmärkningar
till
beräkningarna.

ses från angivna förutsättning, vilken utövat större inflytande å beräkningen
endast för mekaniska verkstäder, järn- och stålmanufaktur,
fabriker för elektriska maskiner, pappersbruk och pappfabriker samt
sockerraffinaderier, kommer man till helt andra resultat. Om man sålunda,
med bortseende från konjunkturens inverkan och särskilda besparingsåtgärder,
antager, att företagen efter lagen ej skulle utfå högre priser å
sina produkter än före densamma, blir slutsatsen av den i tablån verkställda
beräkningen, att lagens fördyrande inverkan i vissa fall skulle
göra anläggningskapitalet nästan fullständigt räntelöst samt i andra fall
sänka räntabiliteten till omkring hälften eller, där kostnadsökningen
är lindrigast, till 2/3 eller 3i4 av den som normal beräknade. För spisbrödsfabrikernas
vidkommande överstiger den såsom följd av arbetstids- o(*h
bagerilagarna beräknade kostnadsökningen räntan å anläggningskapitalet.
Lagens inverkan i berörda hänseende blir naturligen i realiteten beroende
på gestaltningen av en mångfald faktorer, som ännu ej stabiliserats,
framför allt prisläget och arbetskostnaden inom landet, valutaförhållandena,
handels- och tullpolitiken samt arbetstidsfrågans utveckling utomlands.

Med de verkställda beräkningarna hava, såsom redan framgår av
den förut lämnade redogörelsen för deras allmänna grunder, endast mera
summariska och ungefärliga resultatet åsyftats, enär utredningens ämne
ju är av den beskaffenhet, att ett detaljerat klarläggande måste anses
som en praktiskt taget olöslig uppgift. Det summariska förfarandet har
medfört, att en del smärre av lagen beroende kostnadsfaktorer icke tagits
i betraktande, vilket emellertid i stort sett torde uppvägas av att kostnadsökningen
å vissa andra punkter kan anses väl högt beräknad. Såsom
en fördyrande faktor av vikt, som ej ingår vid beräkningarna, skulle man
kunna anse den ökning av kapitalkostnaderna, som hänför sig till den
av lagen framkallade stegringen av anläggningarnas nutidsvärde. Vidare
må påpekas, att kostnadsökning, som framkallats genom arbetstidsförkortning
å områden, som ej falla under arbetstidslagen men å vilka
densamma dock återverkat eller ersatts av motsvarande lagstiftning, ej
heller tagits i betraktande. Såsom det viktigaste av ifrågavarande områden
är att nämna den större transportrörelsen, där arbetstiden undergått
en mot förkortningen vid industrien svarande minskning, vilken
åtföljts av kostnadsökning, utmynnande i förhöjda frakter. Nämnas kan
även, att vid beräkningarna hänsyn ej tagits till den förkortning av
arbetstiden, som vid vissa industrier, såsom mekaniska verkstäderna, järnoch
stålmanufakturen samt trämasse- och pappersindustrierna, förekom
under tiden närmast före 1920, och vilken till viss grad torde förestavats
av den väntade lagen.

153

Till de svårigheter, som utredningen redan på grund av sitt komplicerade
ämne erbjuder, kommer eu serie andra, sammanhängande med
att densamma måst företagas vid eu särdeles ogynnsam tidpunkt. För
att till grund för undersökningen finna ett år, då produktionen fortgick
i någorlunda normal omfattning, har man i de flesta fall måst
stanna vid 1920, d. v. s. det första under vilket lagen tillämpades. Frånsett
nämnda års allmänna olämplighet som undersökningstid i dess
egenskap av brottpunkt mellan krigstidskonjunkturen och den följande
depressionen, torde det vara tydligt, att lagens verkningar endast ofullständigt
hunnit göra sig gällande och att erfarenheterna av densamma
ej kunnat bli särdeles omfattande eller stadgade på ett så tidigt stadium.
För åtskilliga industrier inträdde dessutom depressionen på allvar redan
1920 och avbröt utvecklingen, varigenom utredningen ytterligare försvårades.
Produktionen minskades stundom avsevärt mera, än som dikterades
av arbetstidens förkortning med åtföljande rubbning av de olika kostnadernas
inbördes relation bl. a. därhän, att de konstanta kostnaderna
komino att väga onormalt tungt i förhållande till de variabla. Den begynnande
lågkonjunkturen i förening med det ännu höga prisläget förhindrade
jämväl åtgärder för motvägande av lagens inverkan, vilka annars
synas sannolika.

Även så tillvida har utredningens förläggning till en tid med starkt
och oregelbundet fluktuerande konjunkturer och priser medfört svårigheter,
att klar inblick i frågan om arbetarnes kompensation för arbetstidens
förkortning ej alltid kunnat vinnas. Det höga prisläget 1919 och
1920 framkallade omfattande krav på arbetslönernas höjning, och de löneförändringar,
som härav blevo följden, sammankopplades ofta med kompensationen
till en enhetlig löneförhöjning. Huru stor del härav som i
verkligheten varit kompensation för arbetstidsförkortningen, synes ej möjligt
att fullt utreda. Vid kalkylerna har emellertid räknats med kompensation
i den utsträckning, som uppgivits av vederbörande industriidkare
eller stått angiven i träffade avtal.

Påpekas bör, att då beräkningarna bygga på uppgifter över kostnadsförhållandena
1920, d. v. s. ungefärligen vid dyrtidens kulmen, blir
den naturliga följden, att resultaten ställa sig väsentligt olika mot vad
fallet skulle blivit, om det nuvarande kostnadsläget tjänat som grund.
Prisfallet har nämligen verkat mycket ojämnt, i det exempelvis kostnaden
för bränsle och vissa arbetsmaterialier sjunkit avsevärt starkare än arbetslönerna,
vilket gör, att de senare numera i allmänhet torde uppgå till
en högre procent av totala produktionskostnaden än 1920. Antydda omständighet
betyder, att jämväl kostnadsökningen genom lagen i relation

30—222635.

154

till hela produktionskostnaden i de flesta fall skulle ställt sig högre vid
en beräkning på grundval av nu rådande kostnadsförhållanden.

Beträffande betydelsen av de utförda beräkningarna bör slutligen
hållas i minne, att desamma bygga på ett material, som om än, tack
vare den använda insamlingsmetoden och företagens tillmötesgående,
kvalitativt gott, dock är synnerligen begränsat, vilket medför, att viss försiktighet
är motiverad, då man av de framkomna resultaten vill draga
allmänna slutsatser. Vidare må erinras om, vad redan tidigare framhållits,
nämligen att arbetstidslagens ekonomiska verkningar kunna anses
belysta genom utredningen företrädesvis blott för den tidpunkt utredningen
avser, och att dess upplysningsvärde således är väsentligen tillfälligt.
Ett klarläggande av lagens mera varaktiga inflytande i ekonomiskt
hänseende synes kunna ske endast genom undersökningar vid ett internationellt
stabiliserat produktions- och kostnadsläge i förening med vetenskaplig
analys av problemet från nationalekonomisk synpunkt. Generellt
sett gäller, att en förkortning av arbetstiden, i den mån densamma ej
uppväges genom ökad arbetsintensitet, måste leda till minskning av
nationalinkomsten och därmed i längden till minskad arbetsinkomst och
sänkt levnadsstandard för befolkningen i genomsnitt.1

Uttalanden av de tillkallade sakkunnige och vissa industriidkare.

I samband med utredningsarbetet hava de tillkallade sakkunnige
liksom vissa industriidkare delgivit kollegium olika erfarenheter och synpunkter
beträffande arbetstidslagens ekonomiska verkningar, vilka, i den
mån de ej influtit i den föregående framställningen, nedan skola refereras
i koncentrerad form för de särskilda industriella huvudgrupper, som ingått
vid utredningen.

Järn- och stålverk samt järn- och stålmanufaktur. Överingenjören
T. Rooth framhåller i sitt yttrande, att utredningen företagits alltför
kort tid efter lagens ikraftträdande och under alltför onormala produktions-
och avsättningsförhållanden för att kunna ge ett rätt begrepp om
verkningarna. I sistnämnda hänseende gäller beträffande järnverken,
framhålles vidare, att avsättningen vid 1920 års början i allmänhet var
mycket god med lönande priser. Efterfrågan blev emellertid sämre på
våren samma år, förbättrades något under sommaren för att mot årets

1 Jfr Sven Brisman: Åttatimmarslagen. Några ekonomiska synpunkter. Nationalekonomiska
studier tillägnade professor Knut Wicksell. Uppsala 1921.

155

slut reduceras till ett minimum, vilket ägt bestånd under hela år 1921
och till dato. Verkens kapacitet har under denna senare tid ej kunnat
utnyttjas till mer än omkring 30 /. De försäljningar, som kunnat göras
eller måst göras, hava skett till priser oftast långt under tillverkningskostnaden.
Hade högkonjunkturen fortsatt, skulle lagens verkningar
blivit mera ingripande än nu, i det industrien ej skulle kunnat fylla sitt
ökade personalbehov utan svåra följder för andra näringsgrenar, särskilt
jordbruket, liksom ej heller utan hård konkurrens om arbetskraften
med åtföljande uppskruvning av lönerna och skärpta svårigheter att vid
inträdande lågkonjunktur åvägabringa balans mellan tillverknings- och
försäljningspriser.

Järnverken måste drabbas hårt av lagen dels på grund av deras
tidigare relativt långa arbetstid, dels genom svårigheten att — om förhållandena
inbjudit härtill — anskaffa ökad arbetskraft, vilken till rätt
stor del måste bestå av yrkeskunnigt eller åtminstone ungt folk, som
hellre söker sin utkomst vid verkstäder, belägna i städerna.

Järnbruken hava på olika sätt sökt möta lagens verkningar. Vid
en av de undersökta anläggningarna har man speciellt vid valsverken
sökt begagna sig av den efter lagens revision något ökade möjligheten
till övertidsarbete genom att de olika skiftlagens arbetare under rasterna
tura om att utföra arbetet med verks och ugnars iordningställande för
det kommande skiftet. I samtliga undersökta fall har man för att få
folk till martinugnarna, där arbetstiden förut var 72 t. per vecka, om
dessa måst hållas i gång, förflyttat personal från andra avdelningar,
vilka kunnat slås igen, eller också har antalet martinugnar i drift minskats.
Valsverken hava drivits dels med 3 skiftlag, även i detta fall med folket
till 3:dje laget taget från någon annan avdelning, dels med 2 skiftlag.
Dessa hava då antingen arbetat från måndag kl. 8 f. in. i oavbruten
skiftgång till fredag middag kl. 12, eller också hava verken drivits huvudsakligen
under dagarna med uppehåll på natten.

För oförminskad produktion skulle mycket betydande personalökning
erfordras, såsom av följande beräknade exempel från ett av verken
kan slutas. Vid verket sysselsattes vid full drift 200 man, fördelade på
2 skiftlag, med en arbetstid av 12 timmar per dygn, motsvarande för
martinugnsarbetarne 72 t. samt för valsverks- och smidesarbetare 64V2 t.
per vecka. Med 48 t. arbetstid måste alltså för ifrågavarande skiftarbete
anskaffas närmare 100 man. Dessutom funnos 580 dagarbetare med 57
t. arbetstid. Med oförändrad arbetsintensitet erfordras här en ökning
med 109 man, vadan totalökningen blir 209 man. Av dessa borde 136
vara gifta och bofasta, medan övriga 73 kunde vara ungkarlar. Kost -

156

naden för ökat bostadsutrymme skulle tiden 1919—1920 hava uppgått

till 136 X 7,500 kr -j- 73 X—^ '' = kr 1,157,000, då för gift arbetare

anslås 1 rum och kök och för ogift 1 rum för 2 man. Visserligen kan
räknas med att produktionen vid valsverken efter införande av ett 3:dje
skift skulle kunna ökas med kanske 30 /, men vid martinugnarna kan
man ej beräkna någon ökning på grund av arbetets natur.

Vid järn- och stålmanufakturverken har lagens inverkan ej blivit
så kännbar som vid järnverken, dels emedan de förras arbetstid redan
tidigare var relativt kort, dels emedan ej något arbete på skift förekom
annat än i enstaka undantagsfall.

Av ett järnmanufakturverk framhålles, att lagen bl. a. medfört
avsevärd ökning av kontorsarbetet i samband med förandet av övertidsjournaler,
övervakande av lagens tillämpning in. in.

Mekaniska verkstäder. Beträffande den mekaniska verkstadsindustrien
påpekar civilingenjören J. Ekelöf för det första svårigheten att utröna
arbetstidslagens verkningar, särskilt då verkstäderna ej varit specialiserade
och haft en enhetlig, år efter år likartad tillverkning, som möjliggjort
effektiv kontroll och statistik. Sådan specialisering saknas med nödvändighet
i stor utsträckning på grund av industriens natur, vartill kommer,
att krigstiden och därefter depressionen framtvingat täta omkastningar
och ändringar av tillverkningen.

Arbetstidslagen har, framhålles vidare, menligt påverkat verkstadsindustrien
framför allt genom dess starka begränsning av möjligheten
till övertidsarbete. Industrien i fråga måste för att arbeta med framgång
kunna smidigt anpassa sina i förhållande till utländska konkurrenters
resurser oftast små möjligheter efter marknadens för tillfället ställda
krav. I övertidsarbetet, som automatiskt reglerade sig mot missbruk genom
sin dyrhet, ägde industrien ett hjälpmedel, som genom lagen blev nästan
obrukbart och detta vid eu tidpunkt, då verkstäderna i alldeles särskilt
hög grad kommo i behov av allt, som kunde underlätta tillvaratagandet
av en onormal och orolig marknad.

Lagen har nödgat många verk att binda nytt kapital i anläggningar
till förekommande av produktionsminskning genom arbetstidens förkortning,
såsom bostäder, specialmaskiner, kontrollanordningar m. m.
Industrien måste vidare utöka sin stab av specialarbetare, varigenom
bristen på yrkeskunniga arbetare stegrades och allmän löneförhöjningblev
följden, intill dess depressionen avbröt denna utveckling. Antydda
förhållanden bidrogo att minska verkstädernas ekonomiska motståndskraft.

Ur uttalanden från olika verkstäder må följande återges. Ett par

157

verkstäder med tillverkning av större maskinaggregat framhålla, att deras
export blivit lidande genom lagen i så måtto, att leveransförseningar
med ty åtföljande obehag uppstått, då man på grund av arbetstidens
begränsning ej kunnat passa bestämda båttider och det sedan kunnat
dröja mycket länge, innan ny lämplig båtlägenhet stått till buds. Genom
att verkstäderna ej som förut kunna vid behov forcera tillverkningen
genom övertidsarbete äventyras jämväl stora värden för beställarne, i det
deras order å maskiner och maskindelar ej alltid kunna expedieras i rätt
tid. Svårigheten att anpassa produktionen efter marknadens ojämna krav
framhäves även av en verktygsfabrik, som bl. a. äger en avdelning för
framställning av verktyg åt sockerindustrien. Avdelningen brukar i början
av året vara belastad till ungefär hälften, i juni månad fullt och i augusti
och september med 30 å 40 % över normala kapaciteten. Före lagen
anlitades vid sistberörda tid några timmars övertid per dag, varigenom
sockerfabrikernas verktygsbehov kunde tillfredsställas. Genom lagen
reducerades ifrågavarande möjlighet betydligt, och då sockerindustrien
med nödvändighet kräver leveranser å kort tid, äventyras hela verktygstillverkningen
genom lagen. På fabrikens övriga tillverkning, verktyg
för mek. verkstäder och sågverk, inverkar lagen i nämnda hänseende på
liknande ehuru något mildare sätt.

Sågverk och hyvlerier. Ingenjör A. Höckenström yttrar beträffande
lagens ekonomiska verkningar inom sågverksindustrien i huvudsak, att
lagen visat sig mest betungande för utlastningar, skeppning^’ och brädgårdsarbetet.
Arbetet vid maskinerna inom sågverk och hyvleri har icke
berörts i samma grad. Vid ett verk hade framhållits som en viktig
olägenhet av lagen, att arbetstiden ej kunde utsträckas för maskinister,
eldare och nattvakter, då i detta fall arbetarna skulle vara villiga att
åtaga sig längre arbetstid än den tillåtna.

Pappersmassefabriker och pappersbruk. Av civilingenjören H. Wallin
uttalas i huvudsak följande. En vid de undersökta fabrikerna allmän
åsikt var, att på de platser, där 3 8-timmars skift nu användas,
kunde ej gärna ifrågasättas återgång till 2 skift, även om lagen skulle
upphävas. Däremot ansågs, att ifrågavarande skiftindelnings fördyrande
inverkan i avsevärd grad skulle kunna kompenseras, om fabrikationen
kunde drivas 19 eller 20 skift per vecka i stället för nuvarande 18.

Några siffror för belysning av arbetsintensitetens förändringar kunde
icke erhållas från något av företagen trots upprepade försök, enär det
vid närmare undersökning av som exempel tagna fall befanns, att siffrorna
saknade värde på grund av att förhållandena varit olika under
jämförelseåren. Vid själva fabrikationen ansågs tillverkningsmängden

158

tämligen oberoende av arbetsintensiteten, för så vitt ej ren obstruktion
förelåge. I några fall hade emellertid vid övergång från 2 till 3 skift
personalen ej behövt ökas i motsvarande grad, varjämte mindre tid vid
8-timmarsskift bortgår för måltider.

Beträffande kostnaden för massaved torde, yttras det vidare, i allmänhet
ej kunna påvisas någon direkt inverkan av lagen, då skogsarbetet
icke ens tidigare bedrivits med 8 timmar per dag och flottningen är undantagen
från lagen ävensom numera praktiskt taget sorteringen.

Textilindustri. Direktören G. Boethius påpekar, att arbetstidslagen
tillämpats alltför kort tid och under alltför onormala konjunkturförhållanden
för att man ännu skall kunna bedöma dess verkningar för textilindustriens
vidkommande. Inom bomullsindustrien torde sålunda normal
drift ej ha förekommit sedan 1916, och för ylleindustrien torde man få
gå ännu längre tillbaka för att finna ett år, då anläggningarna rationellt
utnyttjades.

Beträffande arbetsintensiteten uttalas, att vid spinning är det maskinen,
som förrättar arbetet, och att arbetaren här föga eller intet kan
öka resultatet genom större kraftanspänning. A andra av.delningar, t.
ex. väverierna, kan arbetstidens minskning delvis tänkas utjämnad genom
ökad arbetsintensitet, men det sannolika och mest överensstämmande
med den mänskliga naturen torde vara, att den genomsnittliga arbetsintensiteten
vid spinn- och vävstol blir i stort sett densamma vid 8 som
vid 10 timmars arbetsdag. Någon exakt beräkning härutinnan kan ej
göras i följd av de abnorma produktionsförhållandena närmast före och
efter lagen.

Eu allvarlig olägenhet, som åtföljer lagen, är den bristande rörelsefriheten
vid inträdande rubbningar i driften. Vid sådana rubbningar,
vilka kunna äga sin orsak i marknadens ojämna krav, reparationer, olyckshändelser
eller andra tillfälligheter, äro sålunda lagens bestämmelser om
rätt till övertidsarbete mycket otillfredsställande och svåra att tillämpa.
Ifrågavarande svårigheter göra sig gällande särskilt vid de med väverier
förenade färgerierna och appreteringsverken.

Ett par yllefabriker framhålla, att lagen givit upphov till särskilda
svårigheter, då det gäller att rationellt ordna driften synnerligast inom
våtberednings- och färgeriavdelningarna. En del procedurer i dessa avdelningar,
som draga en tid av 4 å 5 timmar, kunna vid tillämpningen av
lagen utföras endast en gång per dag, varvid den övriga delen av dagen
går mer eller mindre till spillo. Vid 10 timmars arbetstid kunde åsyftade
procedurer däremot utföras tvenne gånger per dag.

Liknande synpunkter framföras av ett färgeri och appreturverk.

159

Man anser här, att produktionen i det senare genom lagen minskats med
Va, som ej kan ersättas genom ökad arbetsintensitet, då allt arbete är
maskinmässigt och maskinerna för att lämna eu god och jämn kvalitet
ej kunna forceras utöver fastställd gräns. Att produktionsminskningen
blir så stor, beror på att varan måste gå i en maskin 3 å 372 timmar
för att bli färdig. På 6 å 7 timmar medhinnas sålunda 2 styck. Arbetet
å ett 3:dje stycke kan icke samma dag påbörjas, ty det får icke stå i
maskinen över natten och bliva skadat, och således äro de sista 1 eller 2
timmarna för den maskinen tillspillogivna. Med 1 eller 2 timmars övertid
erhölles 1 styck färdig vara mera per dag. I färgeriet ligger saken
på liknande sätt. För att få en vara utfärgad åtgår i regel 5 å 6 timmar,
vadan endast en sats hinner utfärgas per maskin och dag. Resten
av dagen måste maskinen stå stilla, vilket bl. a. medför, att färgbadet
blir avkylt till morgonen därpå och måste uppkokas på nytt. Vid färgning
och appretering föreligger därför i hög grad behov av ökad frihet
att anlita övertidsarbete.

Kemisk-teknisk industri och vissa närstående industrigrenar. I uttalande
av byråchefen Hj. Heimburger framhålles inledningsvis, att tidpunkten
för undersökningen i följd av rådande onormala förhållanden
varit sällsynt olycklig. Beträffande gjorda erfarenhetsrön anföres i huvudsak
följande. Vid större verk, där en ytterligare mekanisering av arbetet
visat sig möjlig och de ekonomiska och lokala förhållandena det tillåtit,
har man genom att installera nya maskiner och apparater samt genom
utökade transportanordningar, som visat sig utgöra den icke minst verksamma
faktorn, sökt kompensera den med lagen följande tidsförlusten.
Depressionen synes emellertid ha bidragit till att dylika anordningar
skett i mindre utsträckning, än man möjligen kunnat vänta. De mindre
verken hava i detta avseende haft svårare att behärska situationen ej
blott av det skälet, att finansiella hinder kunnat föreligga för att vidtaga
en annars önskvärd förändring av driftsmaskineriet, utan även därför,
att det ofta ej är räntabelt att vid en mindre omfattning av driften verkställa
en dyrbar installation. Till den kemiska gruppen höra dessutom
en hel del företag, vid vilka arbetskraften ej kan påverkas av nya mekaniska
anordningar. De kemiska processerna kräva sin tid.

Vid verk, där man redan förut tillämpat 3-skiftsarbete, har lagen
vid arbetet i fråga ej medfört någon förändring. Vid 2-skiftarbete, som
förändrats till 3-skift, och vid dagarbete, där arbetstiden sänkts till 48
timmar, har arbetarantalet i regel ökats i proportion till arbetstidens avkortning.
Lönekompensation för berörda avkortning har medgivits arbetarna,
vilken kompensation varit olika på olika håll. I de flesta fall har

160

full kompensation utgått, i några fall har den vant lägre. Fall ha
även förekommit, då 3-skiftsarbetare, för vilka arbetstiden ej förkortats,
erhållit löneförhöjning, som kan anses som indirekt följd av lagen. Detta
har då haft sin orsak däri, att viss löneskillnad bestått mellan berörda
arbetare och andra arbetargrupper, vilken upprätthållits oförändrad även
efter det de senare erhållit kompensation.

Speciellt för de grenar av kemiska industrien, som förut arbetat
blott på dagskift, och där en operation tar sin vissa tid, t. ex. en del
landsortsbryggerier, synes erfarenheten visa, att man fått öka arbetarantalet
i högre grad, än som motsvarar relationen mellan den förutvarande
och nu tillämpade arbetstiden. Det är emellertid ej enbart vid
verk av antydda karaktär som den företeelsen visat sig, att man måste
arbeta med övertalig personal. Lagens bestämmelser om begränsning
även av övertidsarbetet har medfört, att man på många arbetsplatser på
grund av det oregelbundna behovet av arbetskraft numera måst öka den
säkerhetsmarginal, som hållandet av en övertalig arbetarstam innebär.
Så är t. ex. fallet vid verk, där lossning av råvarulaster eller lastningav
produkter blott periodvis förekommer. Med avseende på övertidens
begränsning har med skärpa framhållits såsom en oformlighet, att arbetsgivaren
ej äger rätt ätt med sina arbetare träffa frivillig överenskommelse
om övertidsarbete, medan arbetaren utan påföljd kan antaga och
utföra sådant arbete å annat håll.

Beträffande arbetsintensiteten har allmänna omdömet, med undantag
för ett tegelbruk, varit, att någon ökning på grund av lagen ej inträtt.
I fall, där produktionen per tidsenhet ökats, har resultatet kunnat
hänföras till andra omständigheter, såsom nyinstallation av maskiner,
råvarans eller arbetsproduktens förändring i kvalitet etc. På vissa ställen
skulle för övrigt en önskan hos arbetaren att öka intensiteten ej kunna
medföi''a nämnvärd verkan, t. ex. vid en kemisk process, där reaktionstiden
ej kan förkortas, eller vid arbetsmaskiner, som ej kunna avverka
mera än viss råvarumängd per tidsenhet.

Av en fabrik för spisbrödstillverkning framhålles följande. Från
den tid, då speciella kontinuerliga ugnar och uppslagsmaskiner började
användas för tillverkning av hårt bröd, har denna del av brödtillverkningen
brutit sina egna vägar, i det under de senaste 20 åren fabriker
byggts, som endast framställa hårt bröd, och vilka till sitt arbetssätt äro
jämförbara med industri i allmänhet. För att rätt utnyttja de tekniska
hjälpmedlen ha dessa fabriker från början inriktat sig på skiftarbete,
varvid 8 timmars arbetstid i regel varit gällande sedan länge. Arbetstidslagen
som sådan inverkade därför huvudsakligen blott beträffande

161

dagarbetare, som förut hade längre arbetstid. Så mycket hårdare har
däremot lagen om begränsning av tiden för bageri- och konditoriarbete,
den s. k. bagerilagen, träffat spisbrödsfabrikerna, då den förbjuder kontinuerlig
drift, som måste anses såsom betingelsen för en rationellt driven
spisbrödstillverkning. Fabrikernas önskemål är därför att i nämnda hänseende
erhålla samma rättigheter som all annan industri.

Vidare fästes uppmärksamheten på de lovande försök, som gjorts
med elektrisk uppvärmning av spisbrödsugnar. Dessa försök betecknas
som värdelösa, om man ej blir i tillfälle att begagna den elektriska
strömmen under dygnets alla timmar. I detta sammanhang kan meddelas,
att svenska elektricitetsverksföreningen givit kollegium del av en
utredning över »Elektriciteten som värmealstrare och 8-timmarslagen»,
utförd av ingenjören C. O. Rahin, vilken utredning beträffande elektriska
spisbrödsugnar kommit till det resultatet, att eu ekonomisk förutsättning
för deras användning är, att desamma få drivas 24 timmar per dygn.

21—232863.

162

A rbe tsti dsförh ål I a n den a yid sjukvårds- och därmed jämförliga

anstalter.

Utredning verlcställd av medicinalstyrelsen.

Med ändring av vad genom Kungl. Maj:ts den 22 juni 1921 fattade
beslut bestämts i fråga om verkställande genom socialstyrelsen av
viss utav riksdagen begärd utredning rörande arbetstidslagens verkningar
samt behovet och arten av reglering utav arbetsförhållandena inom vissa
angivna verksamhetsgrenar har Kungl. Maj:t genom skrivelse den 9 juni
1922 funnit gott, bland annat, anbefalla medicinalstyrelsen att i Edert
ställe verkställa den del av ifrågavarande utredning, vilken avser arbetstidsförhållandena
inom rörelser, som hava till ändamål att bereda sjukvård
eller att tillgodose därmjed jämförligt behov.

I anledning härav har medicinalstyrelsen till direktionerna för
lasarett, sjukstugor, (statsunderstödda) tuberkulossjukhus och tuberkulossjukstugor
samt epidemisjukhus låtit utsända två olika frågeformulär,
det ena berörande sjukvårds- och ekonomipersonalens arbetsförhållanden,
''det andra avseende erhållande av uppgifter angående nyinrättade tjänster
för sjukvårdspersonal. Exemplar av dessa formulär bifogas.1)

Formulären begärdes ifyllda och återsända till styrelsen senast den
20 juli 1922, men vid denna tid hade från ett avsevärt antal direktioner
ej inkommit de begärda uppgifterna. Emellertid hava tills dato inkommit
så många uppgifter — en del fattas dock ännu — att styrelsen ansett
det inkomna materialet tillräckligt omfattande för att någorlunda
tillfredsställande klarlägga hithörande förhållanden.

Av de inkomna uppgifterna har genom styrelsens inspektris för
sjuksköterskeväsendet fröken K. Nordendahl gjorts särskilda sammanställningar,
fördelade på fyra tabeller, berörande arbetstiden för samtlig
personal 1) vid 69 lasarett, 2) vid 37 sanatorier (tuberkulossjukvårdsanstalter),
3) vid 42 sjukstugor och 4) vid 38 epidemisjukvårdsanstalter,
vartill fogats en tabell 5) utgörande en sammanställning av de föregående
fyra tabellerna. Samtliga tabeller bifogas.

Angående det resultat, som vunnits genom den verkställda utredningen,
tillåter sig styrelsen hänvisa till nämnda tabeller och anser

x) Återgivas ej här.

1(53

Tab. 1. Uppgifter angående arbetstiden för personalen vid 69 lasarett. Lasa rett

med uppgivet antal arbetstimmar per dygn.

Befattning.	7 t.	8 t.	9 t.	10 t.	11 t.	12 t.	13 t.	14 t.	15 t.	Medeltal ar-betstim. pr dygn efter uppgifter fr. 69 lasarett.	Medeltal ar-betstim. pr vecka efter uppgifter fr. 14 lasarett.
Husmoder.....		8	12	15	4	4	_	_	_	9-5	62'' 3
Operatio ^sköterska .	3	7	10	22	7	12	1	—	—	100	65-9
Polikliniksköterska .	—	2	11	14	6	4	1	—	—	100	650
Avdelningssköterska .	—	4	fi	30	10	16	2	1	—	10-5	69-0
Nattsköterska . . .	—	1	14	22	11	1	—	—	—	9-9	64-0
Elev........	—	2	6	16	21	17	4	—	—	108	73-6
Sjukvårdsbiträde . .	—	1	6	15	20	13	2	—	—	10-7	72-1
Baderska......	—	7	10	16	8	5	1	—	—	9''9	62''5
Städerska .....	2	4	11	13	12	9	1	—	—	10-1	61-0
Köksförestånderska .	3	13	11	24	7	3	1	—	1	9-6	64-4
Kokerska.....	—	8	13	24	9	8	—	1	1	10-0	65-7
Köksbiträde ....	—	10	10	28	11	9	—	1	1	10-0	66-0
Tvättförestånderska .	—	15	18	20	5	3	—	—	—	9-3	58-5
Tvättbiträde ....	—	14	18	19	4	2	—	—	—	9-3	58-0
Sömmerska.....	—	15	19	11	—	1	—	—	—	9-0	55-3
Maskinist.....	—	15	14	25	6	3	1	—	—	9-5	64''ft
Eldare .......	1	14	22	17	4	2	—	—	—	9-2	6P6
Vaktmästare ....	2	15	15	16	6	12	1	—	—	9-7	637
Dräng.......	—	14	11	18	4	3	—	1	—	9-5	60-5
Portvakt......	—	4	4	6	—	10	1	—	5	11-2	625

sig därför kunna inskränka sig till att endast göra ett helt allmänt, på
utredningen byggt uttalande. De meddelade uppgifterna hava ådagalagt,
att längden av den arbetstid, varom här är fråga, är mycket växlande
så väl vid olika slag av sjukvårdsinrättningar som ock vid olika
sjukhus inom samma kategori. På en del anstalter förekommer i vissa
fall en mycket lång arbetstid; exempelvis hava somliga befattningshavare
— samtliga tillhörande ekonomipersonalen och bland denna företrädesvis
portvakter (5 st.) — en arbetstid av 15 timmar per dag. Dessa fall äro
dock tämligen enastående, vilket framgår därav, att arbetstiden vid de i
tabellerna ingående inrättningarna i genomsnitt är för sjukvårdspersonal

164

Tab. 2. Uppgifter angående arbetstiden för personalen vid 37 sanatorier. Sjuk hus

med uppgivet antal arbetstimmar per dygn.

Befattning.	7 t.	8 t.	9 t.	10 t.	111.	12 t.	13 t.	14 t.	15 t.	Medeltal för 37 sana-torier, tim.
Husmoder..........	_	2	8	16	1	3	_	_		9 8
Röntgensköterska........	—	3	7	8	—	4	—	—	—	9-7
Avdelningssköterska.......	—	3	8	17	3	6	—	—	—	100
Nattsköterska.........	—	—	2	7	—	2	1	—	—	10-4
Elev..............	—	—	3	3	3	2	—	—	—	10''3
Sjukvårdsbiträde........	—	3	9	14	4	3	1	—	—	9-9
Baderska............	—	7	11	6	—	1	—	—	—	9-0
Städerska...........	—	5	11	8	2	3	—	—	—	9-6
Köksföres tand erska.......	—	4	4	10	2	2	—	—	—	9-7
Kokerska...........	—	3	16	8	2	4	1	—	—	9 7
Köksbiträde..........	—	5	13	12	3	3	1	—	—	9-7
Tvättförestånderska.......	1	5	10	11	2	2	—	—	—	9-4
Tvättbiträde..........	1	6	10	9	2	1	—	—	—	9-2
Sömmerska...........	—	3	5	9	—	1	—	—	—	9-5
Maskinist...........	1	6	7	8	1	2	—	—	—	93
Eldare .............	2	10	3	9	1	1	—	—	—	90
Vaktmästare..........	2	6 •	8	13	1	1	—	—	—	9-2
Dräng.............	2	5	6	7	1	—	—	—	—	90
Portvakt............	—	2	1	1	1	—	—	—	—	9-2

Tab. 3. Uppgifter angående arbetstiden för personalen vid 42 sjukstugor. Sjukhus
med uppgivet antal arbetstimmar per dygn.

Befattning.	7 t.	8 t.	9 t.	10 t.	11 t.	12 t.	13 t.	14 t.	15 t.	Medeltal för 42 sjuk-stugor, tim.
Avdelningssköterska.......	1	4	4	15	7	11	_	—	—	103
Elev..............	—	4	5	6	1	5	—	—	—	99
Sjukvårdsbiträde........	1	2	7	9	5	11	—	—	—	108
Kokerska............	2	5	6	7	6	9	—	—	—	io-o
Köksbiträde..........	1	5	5	2	—	4	—	—	—	9''4
Tvättbiträde..........	—	2	—	—	—	—	—	—	—	8-0
Vaktmästare..........	6	6	1	3	2	—	—	—	—	88

165

Tab. 4. Uppgifter angående arbetstiden för personalen vid 38 epidemisjukhus.

Sjukhus med uppgivet antal arbetstimmar per dygn.

Befattning.	7 t.	8 t.	9 t.	10 t.	11 t.	12 t.	13 t.	14 t.	15 t.	Medeltal för 38 epidemi-sjukhus, tim.
Avdelningssköterska.......	1	9	8	12	5	2	1	_	_	9''6
Nattsköterska.........	—	—	1	1	1	3	—	—	—	11-0
Elev..............	—	—	—	2	3	1	—	—	—	10-8
Sjukvårdsbiträde........	1	10	4	8	1	—	2	—	—	9''2
Städerska...........	1	—	3	1	—	—	—	—	—	8-8
Kokerska............	—	9	6	6	—	1	2	—	—	9-3
Köksbiträde..........	—	4	4	4	—	1	2	—	—	9-7
Tvättförestånderska.......	—	2	4	—	1	—	—	—	—	90
Tvättbiträde..........	—	4	2	—	—	—	—	—	—	8-3
Maskinist..........	—	1	—	—	—	—	—	—	1	10-6
Eldare .............	1	1	1	1	—	1	—	—	—	9-2
Vaktmästare..........	3	1	3	3	—	1	—	—	—	8-9
Dräng............	1	2	2	—	—	—	—	—	—	8-2
Portvakt............	1	—	—	—	—	—	1	—	—	io-o

10''2 timmar och för ekonomipersonal 9‘5 timmar samt i medeltal för
båda kategorierna 9''8 timmar.

Härutöver anser sig styrelsen böra lämna några kortfattade meddelanden
om de åtgärder, som styrelsen på senare tid, direkt eller indirekt
låtit vidtaga i syfte att förbättra ifrågavarande befattningshavares,
och därvid särskilt sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.

I cirkulär den .,14 april 1921 till direktionerna för lasarett och därmed
jämförliga sjukvårdsinrättningar har styrelsen meddelat råd och
anvisningar för därvarande sjukvårdspersonals arbetsförhållanden. Ett
exemplar av detta cirkulär bifogas (se bil. A, sid. 170). Några direkta
föreskrifter, avsedda att obligatoriskt efterlevas, ansåg sig styrelsen
naturligtvis ej kunna meddela, då ju detta icke legat inom området
för styrelsens befogenhet och i allt fall icke skulle varit tillrådligt
med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser, som säkerligen varit förenade
med ett sådant tillvägagångssätt. Styrelsen har för övrigt funnit,
att den valda formen — råd och anvisningar — i många fall
lett till förbättring av personalens arbetsförhållanden, särskilt och icke
minst därigenom, att innehavaren av den nyinrättade befattningen såsom

166

Tab. 5. Uppgifter angående arbetstiden för personalen vid 188 sjukhus. Sjuk''

hus med uppgivet antal arbetstimmar per dygn.

Befattning.	7 t.	8 t.	9 t.	10 t.	111.	12 t.	13 t.	14 t.	15 t.	Medeltal för 186 sjuk-hus, tim.
Husmoder...........	_	10	20	31	5	7	_	_	_	96
Operationssköterska.......	3	7	10	22	7	12	1	—	—	100
Poliklinik- 0. röntgensköterska. .	—	5	18	22	6	8	1	—	—	9''9
Avdelningssköterska......	2	20	26	74	25	35	3	1	—	10-0
Nattsköterska..........	—	1	17	30	12	6	1	—	—	10-1
Elev..............	—	6	14	27	28	25	4	—	—	10''6
Sjukvårdsbiträde........	2	16	26	46	30	27	5	—	—	10-2
Baderska............	—	14	21	22	8	6	1	—	—	9-6
Städerska ...........	3	9	25	22	14	12	1	—	—	9-8
Köksförestånderska.......	3	17	15	34	9	5	1	—	1	9-6
Kokerska............	2 .	25	41	45	17	22	3	1	1	9-8
Köksbiträde..........	1	24	32	46	14	17	3	1	1	9-8
Tvättförestånderska.......	1	22	32	31	8	5	—	—	—	9-3
Tvättbiträde..........	1	26	30	28	6	3	—	—	—	90
Sömmerska...........	—	18	24	20	—	2	—	—	—	9-0
Maskinist...........	1	22	22	33	7	5	1	—	1	9-4
Eldare .............	4	25	26	27	5	4	—	—	—	9t
Vaktmästare..........	13	28	27	35	9	14	1	—	—	9-1
Dräng.............	3	21	19	25	5	3	—	1	—	91
Portvakt............	1	6	5	7	1	10	2	—	5	10''8

Medelarbetstid per dygn för sjukvårdspersonalen vid 186 sjukhus: 102 tim.

» » > > ekonomi- » » > > m 9‘5 »

> > > > samtliga personalen > > > 9''8 >

styrelsens inspektris för sjuksköterskeväsendet såsom en av sina huvuduppgifter
fått sig ålagt att verka i den i cirkuläret angivna riktningen.
Under den tid av cirka 2 V2 år, sagda inspektris fungerat — således
delvis redan före cirkulärets utfärdande — har hon vid å sjukvårdsinrättningarna
verkställda inspektioner ägnat sin uppmärksamhet åt sådana
förhållanden och önskemål, som i cirkuläret fått sin avfattning. Speciellt
har hon därvid sökt verka för realiserandet utav ett av de i cirkuläret
angivna önskemålen, beredande åt sjukvårdspersonalen av en hel
dags (eller två halva dagars) ledighet under varje vecka.

I allmänhet hava vederbörande därvid rätt beredvilligt sökt att så
långt som möjligt tillmötesgå så väl detta som andra av henne framförda
önskemål. Svårigheter hava understundom mött av ekonomiska skäl,
varvid i synnerhet bostadsfrågan ställt sig icke så litet hindrande i vägen.
Ett beredande av ökad ledighet åt den vid sjukvårdsinrättningar anställda
personalen medför nämligen nästan alltid ett behov av anställande
därstädes av ytterligare personal, något som dock ofta nog icke
låtit sig göra på grund av svårigheten att anskaffa denna lämpliga bostäder.
Uti icke så få fall hava emellertid sådana kunnat beredas, och
vad sjukvårdspersonalen beträffar har resultatet blivit, att sedan den 1
januari 1920 hava vid 69 lasarett nyinrättats 345 sjukvårdspersonalen
och 93 ekonomipersonalen tillhörande befattningar. Dessutom hava framställningar
gjorts om anställande av ytterligare personal (109 respektive
7 personer). Bifallas dessa, skulle alltså sjukvårds- och ekonomipersonalen
vid dessa sjukvårdsinrättningar hava från och med nyss angivna
tidpunkt ökats med 454 respektive 100 personer, en icke oväsentlig förstärkning
av personalen, som icke enbart kan vara förorsakad av exempelvis
dessa anstalters utvidgning eller därmed jämförbara förhållanden,
utan nog också medför en avsevärd förbättring i personalens arbetsförhållanden.

Storleken av denna förstärkning kan icke för det närvarande exakt
angivas, men en uträkning, grundad på 55 av ifrågavarande 69 lasarett
— angående övriga 14 anstalter hava jämförelsegrunder för tillfället ej
medhunnit att anskaffas — visar, att ökningen av antalet sjukvårdspersonalen
tillhörande personer uppgått till 12*2 %.

Den förbättring, som faktiskt inträtt, berör emellertid huvudsakligast
de fast anställda (utexaminerade) sjuksköterskorna, för vilka rätt
allmänt beretts förenämnda en dags (eller två halva dagars) ledighet i
veckan. För sköterskeelever och -biträden däremot har denna förmån
icke ännu kunnat i större utsträckning genomföras. Då emellertid, såsom
redan framhållits, vederbörande, som hava avgörandet i sin hand, i
allmänhet behjärta sköterskornas så väl som elevernas och biträdenas
önskemål om utsträckt vila och även i handling visat sig villiga att så
långt görligt är under rådande förhållanden uppfylla desamma, har styrelsen
grundad förhoppning om att de riktlinjer, som angivits i dess förenämnda
cirkulär och med vilka för övrigt, i den mån styrelsen varit i tillfälle att
inhämta, personalen för sin del förklarat sig tillfredsställd, så småningom
skola kunna fullföljas i önskad utsträckning.

Beträffande personalen vid epidemisjukhus råda emellertid i förevarande
avseende förhållanden, som icke så litet skilja sig från övrig

168

motsvarande personals. Dessa sjukvårdsanstalters beläggningssiffror växla
helt naturligt högst betydligt, varav följden blir, att sjuksköterskorna
vissa tider hava väl mycket att göra, andra tider åter litet eller ingenting.
Ett och annat epidemisjukhus har till och med på grund av patientbrist
kunnat nedläggas, andra åter, som icke formligen nedlagts, kunna
dock stå tomma i veckor eller månader, ibland halva året eller mer.
Hava således där anställda sköterskor under en tid av epidemi eller
epidemier fått ett ansträngande arbete, kommer såsom kompensation härför
ofta nog en lång tid, då de kunna få återhämta sig och erhålla tillräcklig
vila. Naturligtvis kan understundom i epidemitider arbetet bli
så ansträngande, att en sedermera inträffande viloperiod icke kan ersätta
det hårda arbetet, varför i allt fall eu begränsning av arbetstiden erfordras.
Men i dylika fall brukar sköterskan eller sköterskorna allmänt
erhålla tillfälligt anskaffad sköterskehjälp.

Såsom typiska exempel på nu anförda förhållanden, vilka så gott
som uteslutande avse epidemisjukvårdsanstalter och då företrädesvis
mindre sådana, vill styrelsen bifoga avskrifter av tre till styrelsen
inkomna skrivelser, eu från Värnamo stads hälsovårdsnämnd av den 15
juli, en från Blekinge läns epideminämnd av den 16 juli och en från
epidemisjukhusläkaren R. von Post och sanatorieläkaren G. Fineman, båda
i Gävle, av den 18 juli, allt innevarande år (se bil. B, sid. 171). De förhållanden,
vilka i så väl dessa tre som åtskilliga andra från epidemisjukhus-
och epidemisjukstugedirektioner inkomna skrivelser anföras hava ock
varit anledningen till att, vad dylika anstalter beträffar, det av styrelsen
erhållna utredningsmaterialet omfattar endast 38 sådana, medan åter
frågeformulären utsänts till 225 inrättningar av ifrågavarande slag.
Oavsett att svar ej hunnit inkomma från direktionerna över 70 epidemisjukvårdsinrättningar,
hava nämligen icke mindre än 117 direktioner förklarat,
att, på grund av ovan anförda för epidemisjukhusen säregna
förhållanden, de ansett sig icke lämpligen böra ifylla de utsända frågeformulären.

Nu avhandlade, epidemisjukvårdsinrättningarna berörande förhållanden
innebära enligt styrelsens åsikt ett ytterligare och starkt stöd
för dess sedan länge hysta och uttalade åsikt, att varje bestämmelse
om tillämpande å sjukvårdsinrättningar i allmänhet — av vad slag de
vara må — av en s. k. arbetstidslag skulle visa sig synnerligen olämplig
och i vissa fall till och med rent av vara ägnad att högst betänkligt ingripa
störande i dessa inrättningars behöriga drift. Syftet med nämnda
lags tillkomst måste man därför, vad sådana anstalter beträffar, söka förverkliga
på helt andra vägar. En sådan väg, för övrigt föredragen av

169

många bland sjukvårdspersonalen själv, efter vad styrelsen erfarit, är
att till förekommande av sjukvårdspersonalens överansträngning ställa
extra personal i beredskap, vilken då i förekommande fall kan träda
i verksamhet, eller oek — vilket till sin verkan är ungefär detsamma
— till en sjuksköterskas förfogande ställa för avdelningens behov
tillräckligt antal biträden eller elever. I sistnämnda fall får ju visserligen
sköterskan icke någon lindring i själva längden av arbetstiden,
men efter vad styrelsen har sig bekant föredraga många sköterskor
denna anordning, som tillåter dem att taga arbetet litet mera med lugn
och ro samt icke så nervöst och uppslitande, som nu måste understundom
ske. En annan utväg är den redan nämnda, eller att bereda sjuksköterskan
möjlighet till en hel dags fullständig ledighet och vila per vecka
(eventuellt ett par dagars ledighet var fjortonde dag o. s. v.). Även
denna anordning lär hava sina förespråkare bland sjuksköterskepersonalen,
såsom även kan inhämtas av doktorerna von Posts och Finemans
ovan berörda skrivelse.

Vilkendera av dessa utvägar är att föredraga eller om en kombination
av dem bör äga rum eller om till äventyrs andra sätt böra komma
i betraktande, därom anser sig styrelsen icke nu böra göra något uttalande.

Såsom av det ovanstående framgår, har styrelsen icke vidrört arbetstidsförhållandena
vid statens anstalter för sinnessjuka. Ordalagen ^i
Kung! Maj :ts förevarande befallning skulle visserligen kunna tolkas så,
som om styrelsen bort även i detta ämne verkställa och till Eder överlämna
utredning. Varför styrelsen emellertid så icke gjort, beror på att
i gällande arbetstidslag arbete för statens räkning är undantaget från
lagens tillämplighetsområde och att styrelsen för sin del anser detta vara
en så väsentlig och nödvändig grundbestämmelse i sagda lag, att något
undantag från denna bestämmelse icke får förekomma. För att emellertid
visa, huru arbetstidsförhållandena vid statens anstalter för sinnessjuka
ställa sig i fråga om arbetstidens längd, vill styrelsen bifoga avskrift av
sina den 14 januari och den 17 mars 1920 utfärdade cirkulär till samtliga
hospitalsdirektioner i riket (se bil. C och D, sid. 172 ff.), det förra berörande
ekonomipersonalen, det senare sjukvårdspersonalen. Någon anledning
för styrelsen att företaga revision av de i dessa cirkulär innehållna
bestämmelserna har icke förelegat.

22—222658

170

Cirkulär

Bil. A.

till direktionerna för lasarett och därmed jämförliga sjukvårdsinrättningar, med råd och
anvisningar för ordnande av därvarande sjukvårdspersonals arbetsförhållanden.

Genom kungl. förordningen av den 6 juni 1919 (S. F. S. n:r 280) om ändrad
lydelse av §§ 10 och 12 i lasarettsstadgan av den 18 oktober 1901 erhöll sagda § 10 (dess
mom. 4) följande avfattning: »Den vid lasarett anställda sjukvårdsbetjäningen skall vara

så talrik och hava sin tjänstgöring så ordnad, att nödig vila och ledighet beredes densamma»,
och i § 12 ändrades slutorden därhän, att lasarettets direktion »står under överinseende
av medicinalstyrelsen i allt vad rörer sjukvården och den vid lasarettet anställda sjukvårdsbetjäningens
arbetsförhållanden».

Den inspektion, som medicinalstyrelsen i anslutning till dessa bestämmelser låtit
verkställa över sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden vid ett antal lasarett i riket, har i
ett flertal fall givit vid handen, att ifrågavarande arbetsförhållanden ännu icke blivit så
ordnade, att de motsvara ovan angivna bestämmelser. På grund härav får medicinalstyrelsen
anhålla, att lasarettens direktioner ville ägna sin uppmärksamhet åt hithörande förhållanden
och till begränsning av sjukvårdspersonalens arbetstid vidtaga de åtgärder, vilka kunna på
dem ankomma. De önskemål, vilka i förevarande avseende synas medicinalstyrelsen böra
uppställas beträffande ordnandet av sjukvårdspersonalens arbete, äro i huvudsak följande:

1. För sköterska (avdelnings-, operations-, poliklinik-, röntgen- och laboratoriesköterska)
bör arbetet, i vad angår den till dagen förlagda tjänstgöringen, ordnas så, att hon
så vitt möjligt beredes tillfälle att minst två timmar varje dag vistas utom anstalten. Dylik
sköterska bör dock erhålla sammanhängande ledighet under antingen en hel dag — eventuellt
två halva dagar — varje vecka eller ock en halv vardag varje vecka och därjämte varannan
söndag.

Föreligger icke möjlighet att bereda henne ledighet på något av dessa tvenne sätt,
bör hon annorledes erhålla motsvarande tids ledighet.

2. För sköterskeelev eller sjukvårdsbiträde bör arbetet, i vad angår den till dagen
förlagda tjänstgöringen, ordnas dels så, att arbetstiden icke kommer att överstiga 11 timmar
om dygnet, måltidsraster häri ej inräknade, dels ock så, att hon erhåller tillfälle att
minst två timmar varje dag utom arbetstiden vistas utom anstalten. Tillika bör elev eller
biträde under varje vecka beredas ledighet under antingen en hel dag eller två halva dagar.
Personalen är dock skyldig underkasta sig den tillfälliga ökning av arbetstiden, som kan
finnas nödvändig för sjukvårdens tillgodoseende.

3. Skolad nattsköterska bör finnas anställd — på större sjukhus flera sådana.

4. Användes sköterska, elev eller biträde till vakning, bör denna ej utsträckas över
längre tid än 10 timmar i följd, och skall hon omedelbarligen efter avslutad vakning vara
fri från arbete hela påföljande dag. Under denna skall hon beredas tillfälle till ostörd vila
i tyst beläget rum.

5. Personal, som fullgör vakning, bör icke åläggas att vaka mer än högst sex
nätter i följd, efter vilken tid avbrott bör göras med minst en natts vila.

6. Tillsyn bör ägnas däråt, att personal, som fullgör vakning, erhåller lämplig
maltid under natten samt övriga måltider på sådana tider, att den nödiga vilan ej avbrytes
av dessa.

Stockholm den 14 april 1921.

B. BUHRE.

E. Sederholm. Gustaf Tågtström.

171

Bil. B.

Till medicinalstyrelsen.

Men anledning av skrivelsen den 28 nästlidne juni får hälsovårdsnämnden meddela,
att då lagen om arbetstidens begränsning den 17 oktober 1919 från lagens tillämpning undantager,
bland annat, arbete, som är att hänföra till hälso- och sjukvård, och kungl. förordningen
den 6 juni 1919 endast föreskriver, att den vid lasarett och epidemisjukhus anställda
sjukvårdsbetjäningen skall vara så talrik och hava sin tjänstgöring så ordnad, att nödig vila
och ledighet beredes densamma, har nämnden icke på grund av förenämnda lag företagit
några åtgärder beträffande personalen vid härvarande epidemisjukhus, vilken utgöres av en
sköterska.

Förhållandet är nämligen, att det kan gå månader, då ingen patient är intagen å
epidemisjukhuset och är sköterskan då fullständigt tjänstfri. Skulle däremot vid epidemier
beläggningen å sjukhuset bliva för stor, erhåller hon biträde, så snart hon därom gör framställning.

Några formuläruppgifter kunna därför icke lämnas.

Värnamo den 15 juli 1922.

För Värnamo stads hälsovårdsnämnd:

Till medicinalstyrelsen.

Epideminämnden i Blekinge län, som tillika är direktion för landstingets samtliga
epidemisjukhus, anhåller härmed att för samtliga dessa sjukhus få besvara de frågor, som
genom skrivelse från medicinalstyrelsen av den 28 juni 1922 ställts till direktionerna enligt
medföljande formulär 1 och 2.

Personalen vid landstingets epidemisjukhus består av en sjuksköterska och ett
sköterskebiträde, varjämte hjälp anlitas dels för diverse göromål (trädgårdsarbete, vedsågning,
tvätt och andra hushållgöromål), dels för den egentliga sjukvården. För detta
senare ändamål har nämnden sedan år 1913 till sitt förfogande anslag så väl till extra
sjuksköterska som till extra sköterskebiträden (för närvarande respektive 500 kr. och 300 kr.).

I början av år 1919 lämnade sjuksköterskan i Nättraby på egen begäran sin plats
och epideminämnden har icke haft anledning att antaga någon ny sköterska i hennes ställe
dels därför att de smittosamma sjukdomarna under de senaste tre åren haft ringa utbredning
inom länet, dels därför att den nya epidemilagen kommer att medföra en del omläggningar
av sjukhusplanerna. Nämnden har emellertid i sin utgiftsstat bibehållit avlöningen
till denna vakanta sköterskebefattning, vilken avlöning tillsammans med anslaget till extra
sköterskepersonal varit full tillräcklig för att bestrida utgifterna för extra hjälp i sjukvården.

Så snart dylik extra hjälp visat sig nödvändig, anställes i regel först ytterligare ett
biträde för hushållsgöromål, varjämte hjälp till nattvak anlitas. I detta avseende ha särskilt
dispensärsköterskorna i Lyckeby och Bonneby varit att tillgå.

Av det anförda framgår, att epideminämnden saknat anledning att efter den 1/i 1920
anställa någon ökad sjukvårdspersonal och ej heller begärt sådan av landstinget.

Nämnden har upprepade gånger framhållit för sjuksköterskorna, som tillika äro föreståndarinnor
för sjukhusen, att de ha rätt att erhålla hjälp, så snart arbetet blir betungande.
I sakens natur ligger likväl att, om ock arbetet under någon tid kan vara ansträngande,
enär en eller annan patient kan behöva tillsyn även nattetid och enär någon regelmässig
söndagsvila ej kan beredas sjuksköterskorna, arbetet dock under den ena veckan eller månaden
efter den andra är särdeles ringa med endast enstaka patienter eller utan patienter alls.

172

Det senare framgår med all tydlighet av de uppgifter angående patientantalet å sjukhusen,
som epideminämnden numera varje halvår tillställt medicinalstyrelsen för erhållande av statsbidrag
för sjukhusens drift.

Det är emellertid omöjligt att vid dessa små sjukvårdsinrättningar fastställa någon
ens ungefärlig arbetstid för sjuksköterskorna. Beträffande biträdena är deras ställning närmast
jämförlig med kvinnlig betjäning i enskilda hem, där ledighet i regel torde beviljas
söndagseftermiddagar samt en eller annan eftermiddag i veckan.

Ronneby den 16 juli 1922.

För Blekinge läns epideminämnd:

(Bilaga till ifyllt frågeformulär.)

Till omstående uppgifter, formulär 1, få undertecknade vördsamt foga följande anmärkningar
och förklaringar:

De uppgivna arbetstiderna beteckna det antal timmar, som vederbörande personal är
bunden av sin tjänstgöring. Strängt arbete kräves i regel icke av densamma under hela
denna tid. Då sjukhusen äro fullt belagda, eller synnerligen svåra fall äro intagna, kan
det nog hända att fullt arbete kräves av personalen under de uppgivna tiderna. I vanliga
fall åter, är personalen en del av tiden endast tvungen att vara till hands och öva tillsyn
o. s. v.

Det betungande för personalen ligger således ej uti arbetets art eller arbetstidens
längd, utan däruti, att densamma dag efter dag, både helg- och söckendagar, är bunden vid
sjukhuset.

Alldeles visst är, att personalen behöver lindring, men denna lindring borde enligt
vår mening lämnas personalen, icke genom någon 8-timmarslag, som på ett sjukhus, även
med betydlig personalökning, knappast kan genomföras, utan genom att vederbörande personal
allt efter arbetets art, garanterades 4 å 5 fullt arbetsfria dagar i månaden, helg- eller söckendag,
allt efter omständigheterna.

En sådan ledighet skulle vederbörande styrelser med god vilja och utan orimliga
kostnader kunna genomföra. En 8 timmars arbetsdag för sjukhusens personal skulle däremot
bliva synnerligen dyrbar för sjukhusens principaler.

Härtill vilja vi lägga, att enligt vår övertygelse och enligt vad vi genom samtal
inhämtat av personalen, den av oss förordade lindringen skulle av personalen föredragas.
De små dagliga ledigheter, som en 8-timmarslag skulle medföra, ha för vederbörande långt
mindre värde än färre fridagar, under vilka de kunde känna sig fullt fria, arbeta för egen
del eller rekreera sig genom fullständig vila.

Gävle den 18 juli 1922.

R. von Post.
Epidemisj ukhusl åkare.

Joh. Steiner.
Syssloman.

M. Fineman.
Sanatorieläkare.

Bil. C.

Till direktionen för Stockholms hospital angående arbetstiden för anstaltens
ekonomipersonal.

Lagen om arbetstidens begränsning den 17 oktober 1919 skall visserligen enligt
bestämmelse i dess 2 § icke tillämpas å arbete, som bedrives av staten. Med hänsyn till
de uttalanden, som under den förberedande behandlingen av förslaget till nämnda lag gjorts

173

därom att staten borde på administrativ väg bestämma arbetstiden i överensstämmelse med
lagens föreskrifter, har medicinalstyrelsen emellertid funnit reglering av arbetstiden i huvudsaklig
överensstämmelse med sagda lags bestämmelser böra såvitt möjligt vidtagas för de
grupper av ekonomipersonalen vid statens sinnessjukvårdsanstalter, å vilka lagen skolat
ägt tillämpning, därest anstalterna icke drivits av staten. I följd härav finner styrelsen
arbetstiden böra begränsas till 48 timmar i veckan för maskinister, hantverksföreståndare,
arbetsförestånderskor, hantverkare, eldare, sömmerskor, väverskor, manliga eller kvinnliga
biträden i verkstäder och arbetssalar, personal i kök, tvätt, bageri och bryggeri med undantag
för förestånderskor å nämnda avdelningar samt renhållare. I den mån den tjänstgöring,
som åligger någon eller några av dessa befattningshavare, kan helt eller delvis betraktas
såsom vakttjänstgöring, må tjänstgöringstiden för sådan befattningshavare efter anmälan till
styrelsen, kunna utsträckas intill högst 60 timmar i veckan.

Styrelsen får i överensstämmelse härmed anmoda Eder att för de befattningshavare
vid Eder anstalt, som tillhöra ovannämnda grupper av ekonomipersonalen, omedelbart i den
mån förhållandena så tillåta tillämpa en arbetstid av 48 timmar i veckan; och bemyndigar
styrelsen Eder att för genomförande av denna arbetstid ytterligare i mån av behov anställa
ett manligt och två kvinnliga ekonomibiträden med begynnelseavlöning av respektive 780
och 720 kronor för år.

Därvid har styrelsen utgått från att den ovan bestämda arbetstiden icke skall behöva
föranleda någon ökning av hantverkspersonalen eller personalen i tvätt, bageri och bryggeri.
I händelse bostäder icke kunna beredas den ökade personalen eller eljest hinder skulle
möta för genomförande av normalarbetstiden, torde Ni inkomma med anmälan härom ävensom
förslag till undanröjande av sådant hinder.

För den ekonomipersonal, varå enligt vad ovan sagts normalarbetstiden icke skall tilllämpas,
torde likväl arbetstiden ordnas på sådant sätt att densamma, utan att arbetsprodukten
minskas, kommer i så nära genomsnittlig överensstämmelse med arbetstiden för ovannämnda
grupper ekonomipersonal som förhållandena tillåta.

I samband med genomförande av ovannämnda arbetstid anmodas Ni att med hänsyn
till förhållandena vid Eder anstalt ordna arbetstiden för ekonomipersonalen på sådant
sätt, att största möjliga arbetsprodukt utvinnes under densamma. Så till exempel böra hantverkarnas
arbetstid ordnas så att densamma sammanfaller med de patienters, som arbeta på
verkstäderna. Vidare bör arbetstiden å verkstäderna icke splittras av alltför många korta
raster, som kunna komma att inkräkta på arbetstiden, utan bör densamma pågå exempelvis
från kl. 8 förmiddagen till 12 middagen samt från kl. 2 till 6 eftermiddagen eller således
med en tillräckligt lång middagsrast. Styrelsen vill vidare påpeka att den ovannämnda arbetstiden
avser uteslutande effektiv arbetstid. Easter och gångtid till och från arbetet
skola således icke inräknas i arbetstiden.

Slutligen får styrelsen anmoda Eder att noga vaka över, att arbetsintensiteten å
anstaltens ekonomiavdelningar upprätthålles vid den högsta möjliga nivå.

På medicinalstyrelsens vägnar:

Stockholm den 14 januari 1920.

Tillägg:

Till samtliga övriga hospitalsdirektioner har medicinalstyrelsen den 14 januari 1920
i ärendet utsänt skrivelser, vilka äro lika med ovanstående, så när som i det avseendet, att
den extra personal vederbörande direktion bemyndigats anställa, utgöres av följande ekonom
ibiträden:

174

vid	Uppsala hospital och asyl:
	Nyköpings
2>	Vadstena		och asyl:
»	Växjö
»	Västerviks
»	Visby
>	Lunds		och asyl:
	Göteborgs
	Vänersborgs	»	och asyl:
	Kristinehamns
»	Säters	»
»	Östersunds	»
»	Härnösands
	Piteå		och asyl:

4 manliga och 3 kvinnliga,

1 manligt (för vintertiden) och 1 kvinnligt,

2 manliga och 2 kvinnliga,

1 manligt och 4 kvinnliga,

3 manliga och 6 kvinnliga,

2 kvinnliga,

2 manliga och 4 kvinnliga,

1 manligt och 2 kvinnliga,

6 kvinnliga,

1 manligt och 3 kvinnliga,

2 manliga och 3 kvinnliga,

1 manligt och 3 kvinnliga,

2 manliga och 3 kvinnliga,

1 manligt och 1 kvinnligt.

Bil. D.

Cirkulär

till samtliga hospitalsdirektioner i riket, angående tjänstetiden för sjukvårdspersonalen

vid statens anstalter för sinnessjuka.

Kungl. Medicinalstyrelsen har vid föredragning denna dag beslutit följande bestämmelser
angående tjänstgöringstiden för den vid statens anstalter för sinnessjuka anställda
sjukvårdspersonalen att gälla tillsvidare och i den mån bostadsförhållandena det medgiva.

Tjänstgöringstiden för sjukvårdspersonalen utgör 240 effektiva timmar per 28 dagar
för personal med dagtjänstgöring och 216 timmar för personal med nattjänstgöring.

Uti denna tid inräknas alltså icke

a) s. k. passiv tjänstgöring,

b) tid för måltider, som intagas utom avdelningarna,

c) tid för måltider, som intagas på avdelningarna, då bestämd tid är härför anslagen,

d) tid, som åtgår för gång från befattningshavarens bostad till platsen för tjänstgöringen,
med mera dylikt.

Befattningshavare är skyldig att, därest av särskilda omständigheter skulle i vissa
fall så påfordras, utan ersättning underkasta sig den utsträckning av den fastställda tjänstgöringstiden,
som i varje fall kan vara av behovet erforderlig.

Ovannämnda bestämmelser om tjänstgöringstidens längd äga icke tillämpning på uppsyningsman
och föres tånderskor.

Vederbörande hospitalsdirektioner skola noga tillse, att den sålunda fastställda tjänstgöringstiden
icke underskrides, ej heller i vidare mån än här ovan sägs, överskrides.

Stockholm den 17 mars 1920.

B. BUHRE.

Richard Stenbeck. Karl Leijer.

175

Arbetstidsförhållandena vid fattigvårds- ocli därmed jämförliga
anstalter.

Utredning verkställd av statens fattigvårdsinspektör.

Undertecknad, som erhållit i uppdrag att inom socialdepartementet
verkställa den utredning, som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 9 juni
1922 skulle verkställas beträffande arbetstidsförhållandena inom de verksamhetsgrenar,
som hava till uppgift att bereda fattigvård eller att tillgodose
annat därmed jämförligt behov, får härmed överlämna bifogade
tabellariska översikt (se tab. sid. 186) beträffande resultatet av den sålunda
verkställda utredningen, varjämte jag på grundval av densamma får i
ärendet anföra följande.

Av översikten framgår, att upplysningar infordrats från 51 städer,
67 landskommuner och 22 enskilda stiftelser, utgörande sammanlagt 140
enheter, samt att svar inkommit från 36 städer, 41 landskommuner och
13 enskilda stiftelser eller från sammanlagt 90 enheter, vadan svar sålunda
ej inkommit från 50 enheter.

Upplysningarna hava infordrats från de kommuner i riket, som på
grund av sin folkmängd ansetts ha minst fyra arbetare i arbetstidslagens
mening anställda vid sina anstalter, och har härvid, vad landskommunerna
beträffar, folkmängdssiffran satts till 7,000 personer. De enskilda
stiftelser, som anmodats lämna upplysningar, ha även varit av den art,
att ovannämnda antal »arbetare» förutsatts vara där anställda.

Yttranden i frågan ha även begärts av samtliga statens fattigvårdskonsulenter
samt av svenska fattigvårdsförbundet och Sveriges fattigvårdsfunktionärers
riksförbund.

Vid granskning av de inkomna svaren från kommuner och enskilda
stiftelser framgår, att lagen om arbetstidens begränsning tillämpas av
fattigvården i städerna Stockholm, Falun, Karlshamn, Lund, Uppsala
och Örebro samt Jukkasjärvi socken ävensom av de enskilda stiftelserna

176

borgerskapets gubbhus och änkehus i Stockholm. Lagen tillämpas på
dessa platser endast för ekonomipersonalen, utom i Karlshamn, där även
vårdpersonalen har samma förmåner.

Beträffande arbetstidens längd utgör densamma vid de flesta fattigvårdsanstalter
mellan 8 å 10 timmar per dygn, men uppgår även inom
ett rätt stort antal kommuner till mellan 10 å 12 timmar. Längre än
12 timmar per dygn uppgives den vara, förutom i ett tiotal landskommuner,
endast i Umeå stad, där arbetstiden för husmodern, kokerskan
och två sköterskebiträden lär utgöra 14 timmar.

Av redogörelsen över de inkomna upplysningarna framgår vidare,
att i de flesta fall viss ledighet i allmänhet är fastställd för personalen
så väl beträffande semester som vid andra tider. Detta torde i regel ej
heller möta någon svårighet vid dessa anstalter, då, som ovan anförts,
upplysningar endast infordrats från sådana platser, där personalens antal
beräknats vara jämförelsevis stort.

Av de kommuner och enskilda stiftelser, som besvarat frågan, om
reglering av arbetstiden för personalen kan anses behövlig, ha de flesta
besvarat denna fråga med nej.

Till belysning av de synpunkter, som förekomma, må följande utdrag
anföras:

Risinge socken i Östergötlands län skriver:

»Det synes vara mycket vanskligt att på en anstalt av vad slag
det vara må tillämpa en ovillkorlig arbetstid, särskilt i landskommuner,
enär arbetet den ena tiden kan hopas mera än på andra, och vissa tider
kan man ju även utnyttja understödstagarnas arbete. Beträffande vårdpersonalen
synes det vara ännu svårare att bestämma viss arbetstid, ty
somliga tider kanske ingen är sjuk och det således ej är nödigt med så
stor tillsyn, som då flera äro sjuka. Jag anser därför, att arbetstiden
på hithörande område bör regleras efter behov, ty numera torde man ej
behöva befara, att någon fordrar omänsklig arbetsprestation, utan erforderlig
personal anställes.»

Från Västra Vingåkers socken i Södermanlands län skrives:

»Skulle arbetstidslagen tillämpas vid denna anstalt, vore socknen
nödsakad anställa minst 50 % mera personal än nu, utan att full sysselsättning
skulle beredas denna ökade personal, för vilken dessutom nödiga
bostadsrum ej finnes. Den nuvarande personalen har tidvis ganska ansträngande
arbete, men också tidvis rätt lindrigt, såsom ju alltid förhållandet
är vid ett större hushåll på landet, där personalens arbeten
måste rätta sig efter årstid och lantbrukets fordringar. Någon klagan
från personalens sida över överansträngning har ej förekommit, och inga

177

svårigheter hava visat sig att få nya personer, då de förutvarande av en
eller annan anledning lämnat sina platser.»

Timrå socken i Västernorrlands län anför:

»Det torde vara uppenbart, att eu arbetsdag av 14 timmar, som
för vård- och ekonomipersonalen vanligen utgör regel, är alltför lång,
särskilt med hänsyn till det mycket enerverande arbetet och ofta förekommande
nattjänstgöring. Vid så lång arbetsdag förefaller det inte
heller så underligt, att personalen rätt ofta nekar att tjänstgöra nattetid,
under vilka omständigheter det sålunda faller på föreståndarinnans lott
att vaka över sjuka och även tjänstgöra under söndagsledighet för så väl
vård- och ekonomipersonalen. Att begränsa arbetstiden till t. ex. 8 timmar
synes det oaktat mindre lämpligt, då sådan tidsbegränsning icke
kommer den personal till godo, som bäst skulle behöva komma i åtnjutande
härav. Visserligen bör något göras för att garantera personalen
absolut ledighet viss tid av dygnet, men detta synes kunna ske utan att
bestämmelsen enligt arbetstidslagen vinner tillämpning. Skulle en sådan
begränsning av arbetstiden tillämpas, komme helt säkert enbart den underordnade
och tillfälligt anställda personalen att få tillgodonjuta fördelen
härav, då den ansvariga pei’sonalen, som även den aktivt deltager i arbetet,
icke härmed skulle vinna någon fördel. Vid mindre och medelstora
ålderdomshem synes frågan kunna ordnas på det sättet, att i synnerhet vårdpersonalen,
som i regel är för fåtalig, i mindre utsträckning utökas.
Genom sådan utökning kunde arbetet lämpligen fördelas och föreståndarinnorna,
som äro allt för mycket betungade av arbete, någon stund av
dygnet känna sig fria.»

Sysslomannen vid Jönköpings stads fattigvård, herr Tor Jacobsson,
vilken ock tjänstgjort som t. f. fattigvårdskonsulent, uttalar sig på följande
sätt:

»En reglering av personalens arbetstid måste anses nödvändig,
även om denna smidigast möjligt bör kunna lämpas efter de speciella
förutsättningar, som förefinnas på varje plats. Det torde alltså kunna
diskuteras, huruvida nu ifrågavarande lagstiftning kan anpassas även på
arbetsförhållandena å en fattigvårdsanstalt. Arbetet å en sådan är ju
oftast av den natur, att man understundom och utefter hela linjen måste
kunna kräva en arbetsprestation utöver den ordinarie, då det å andra
sidan kan givas tillfällen förkorta densamma. Alltså torde en viss marginal
eller frihet lämpligen böra lämnas. Någon fara för att denna kan
komma att missbrukas tror jag icke föreligger, när det gäller de större
anstalterna i städerna.

23—222053

178

Vida annorlunda torde dock förhållandena ställa sig, när det gäller
de mindre anstalterna och särskilt landsbygdens anstalter. Ehuru det
väl icke torde vara möjligt att på lagstiftningens väg kunna råda bot
för de missförhållanden, som här ovedersägligen förefinnas, synas dock
dessa förhållanden mången gång vara av den beskaffenhet, att ett ingripande
erfordras.

Även om det är troligt, att lagen om 8-timmarsdagen — därest
den bibehålies — kommer att efter hand utöva en reglerande inverkan
även på arbetsområden, som egentligen ligga utom dess räckvidd, däribland
alltså även fattigvårdens, torde det dock kunna dröja långa tider,
innan ett sådant inflytande hunnit göra sig gällande vad de mindre fattigvårdsanstalterna
beträffar. Med kännedom om arbetsförhållandena —
och särskilt då arbetstiden — å landsbygdens fattigvårdsanstalter måste
man livligt önska, att något åtgjordes för att bringa en lättnad härutinnan.
Lyckligt vore helt säkert, ,om statens fattigvårdsinspektion ville
behjärta även denna sida av saken.»

Av konsulenterna redogör hr Blomgren för förhållandena i Malmö
stads vårdanstalter, som han finner efterföljansvärda, men gör intet eget
uttalande i saken. T. f. konsulent N. Hult redogör allenast för anstaltsvården
å landsbygden. Konsulent Gullberg anser, att arbetet å fattigvårdsanstalterna
är av den art, att det ej lämpligen bör regleras i samband
med lagen om maximerad arbetstid, men framhåller samtidigt, att
semester bör beredas befattningshavarna såsom kompensation för den
större arbetsbörda, som pålägges dem. Önskligt anser han det vara, att
vederbörande styrelser lagligen ålägges bereda befattningshavarna semester
och att därutöver någon hel eller halv fridag förekommer i varje
månad eller i varje fall söndagsledighet i lämplig utsträckning. Konsulent
Horgren håljer före, att en reglering av arbetstiden på ett eller annat
sätt måste genomföras. Mången föreståndarinna tjänstgör året om och
blir i förtid utsliten. Den hjälp, som lämnas av understödstagarna, torde
i regel vara illusorisk, emedan dessa i de flesta fall själva äro i behov
av hjälp. Visserligen torde en förbättring ha inträtt för föreståndarinnorna
genom konsulentverksamheten på så sätt, att de i många fall erhållit
biträden till hjälp. Men då konsulentens verksamhet allenast är
rådgivande ginge det alltför långsamt att komma fram till frågans lösning
på denna väg. Någon kraftigare åtgärd till arbetstidens reglering
måste nog tillgripas, men om detta borde ske genom arbetstidslagens
tillämpning eller på annat sätt vore herr Norgren ej beredd att yttra
sig om.

Konsulent Hedström anser, att vid de större anstalterna redan nu

179

arbetet kunde regleras så, att arbetstiden ej behövde mycket överstiga
8 timmar per dygn. Men där anstalten skötes av föreståndarinna med
allenast 1—3 biträden vore svårigheterna betydligt större. En reglering
av arbetstiden vid dessa små och medelstora anstalter — där arbetstiden
nu vanligen är längre än vid de större — torde bliva svår på grund av
ekonomiska förhållanden.

Konsulent P. Larsson anser, att en reglering av arbetstiden bör ske
så, att personalen erhölle en halv söckendags ledighet per vecka samt
varannan söndag helt ledig, ävensom att det lämnades densamma 2 veckors
semester med full lön och ersättning för naturaförmåner. Att tillämpa
8-timmarsdagen vid mindre anstalter torde ej gå för sig, men eu begränsning
borde ske, så att arbetstiden ej finge utsträckas till 12 å 15,
ja 18 timmar av dygnet. Vid större fattigvårdsanstalter kunde och borde
8-timmarslagen genomföras.

Konsulent Håkansson anser, att arbetstidens reglering till ett visst
antal timmar per dag ej kunde förordas, då detta skulle bliva till förfång
för de vårdbehövande. Arbetets art vore ju nämligen så skiftande och
oberäkneligt, att det näppeligen läte sig bestämmas av på förhand uppdragna
arbetstider. Den säkraste regulatorn för att personalen ej skulle
få en allt för lång arbetstid, vore att söka hos den ansvarskännande
ledaren, som förstode att åt anstalten bevara en dugande personal.
Saken hade också en ekonomisk sida. En lagstadgad arbetstid komme
att medföra ökad personal och ökade utgifter, vilket vore betänkligt, då
man just nu sökte föra fram förslag om uppförande av ålderdomshem.
Om han sålunda ej kunde förorda en lagstadgad arbetstid för fattigvårdspersonalen,
ansåge han emellertid önskvärt, att semesterfrågan,
som nu är otillfredsställande ordnad mångenstädes, löstes efter rationella
grunder.

Konsulent Hedlund anför, att i stort sett så väl vårdare som ekonomipersonalen
vid de kommunala fattigvårdsanstalterna f. n. arbeta utan
reglerade arbetsförhållanden. Arbetstiden för denna personal vore visserligen
i allmänhet så till vida reglerad, att anstaltens ledning tillerkände
den viss fritid och även bestämd arbetstid per dag, men några bindande
och allmänna bestämmelser härom funnes icke. En dylik arbetstidsreglering
för nämnda personal ansåge herr Hedlund både önskvärd och
lätt att genomföra. Däremot vore en reglering av arbetstiden för vårdpersonal
i ledande ställning, huru berättigad och önskvärd den än måste
anses vara, synnerligen svår att genomföra, emedan den härför nödiga
förutsättningen, att den underordnade personalen ägde kvalifikationer att
tjänstgöra i överordnads ställe, för närvarande icke förefunnes, ehuru

180

dock en tendens i riktning att rekrytera biträden vid ålderdomshemmen
bland personer med fallenhet för vårdararbetet vore märkbar. Som det
nn vore, förbjöde den stora ansvars- och pliktkänslan hos föreståndarinnorna
dem att tillgodogöra sig eventuellt tillerkänd fritid. Vid en
förestående reglering av arbetsförhållandena vid fattigvårdsanstalter
borde en bestämd beräkningsgrund finnas för anstaltspersonalens storlek
och kvalitet. På så sätt syntes denna fråga kunna ordnas utan något
fastställt schema. Semester vore i allmänhet tillerkänd vård- och
ekonomipersonalen, men i fråga om den ledande vårdpersonalens möjlighet
att tillgodogöra sig semester förelåge samma svårigheter som vid
arbetstidens reglering för samma personal. Dessutom saknade föreståndarinnorna
ekonomiska möjligheter att tillgodogöra sig erbjuden semester
och avstode på den grund därifrån. Det syntes därför konsulenten vara
av stor betydelse, att anstaltsstyrelsen eller fattigvårdsstyrelsen ålades
skyldighet att anställa vikarier för den ledande vårdpersonalen. För
närvarande finge de semesterberättigade själv anskaffa vikarie, vilket
medförde att den sålunda lediga icke kunde frigöra sig från känslan av
ansvar för den vikarierande. Till underlättande av vikariers anskaffande
skulle en centralförmedlingsbyrå, exempelvis hos svenska fattigvårdsförbundet,
vara av stor betydelse. Även för ekonomi- och den underordnade
vårdpersonalen borde anstaltens ledning utse vikarier, men torde inga
svårigheter härför förefinnas. Slutligen borde under semester naturaförmåner
ersättas med kontanta resebidrag, varigenom erforderliga resor kunde
möjliggöras.

Svenska fattigvårds förbundet erinrar om sina kurser för utbildning
av föreståndarinnor vid smärre anstalter. Å dessa är det synnerligen
svårt fastställa en viss arbetstid per dygn och att anordna viss daglig
ledighet. Däremot vore det ett önskemål, att bestämmelser rörande sönoch
helgdagsledighet samt även beträffande hela eller halva fridagar på
regelbundet återkommande tider vore fastställda av vederbörande styrelser.
Vid större anstalter vore mera ingående bestämmelser erforderliga. Förbundet
erinrar om, att vid anställning av genom förbundet utbildade
föreståndarinnor vederbörande styrelser måste — ur synpunkten att förhindra
överansträngning — förbinda sig att lämna två veckors, helst en
månads semester, vilket senare övergått att bli det vanliga. Under
semestern skall föreståndarinnan bibehålla sin lön, och avlöning till vikarie
skall bestridas av vederbörande styrelse. Därjämte plägar förbundet
förorda, att föreståndarinnan erhåller ersättning för under semestern icke
åtnjuten kost (s. k. kostpengar).

Sveriges fattigvårdsfunktionärers riksförbunds centralstyrelse erinrar

181

därom, att arbetet inom fattigvårds- och barnavårdsaustalterna till arten
är vitt skilt från industriellt arbete. Det levande material, som särskilt
vårdpersonalen har under sina händer, fordrar framför allt ett smidigt
och efter varje enskilt fall och behov väl avpassat arbetssätt, som enligt
styrelsens förmenande näppeligen kunde tänkas komma till stånd genom
arbetstidslagens införande å ifrågavarande område. Jämväl syntes det
styrelsen uppenbart, att ju större hemprägel man kan utvinna inom en
fattigvårds- eller barnavårdsanstalt, desto mer utvecklad torde känslan av
trevnad bli hos dem, som åtnjuta vården. Den anstaltsprägel däremot,
som med ett konsekvent tillämpande av arbetstidslagen torde bliva en nödvändig
följd, måste man från humanitär synpunkt allvarligen avråda ifrån.
Slutligen ansåge sig styrelsen jämväl böra påpeka, att arbetstidslagens
genomförande har till följd ökad vårdpersonal, som i sin tur medför krav
på ökade personalbostäder, ett förhållande, som för landsbygdens vidkommande
flerstädes torde vara hart när omöjligt att ordna. Styrelsen,
som med anledning av den relativt korta tid, som stått densamma till
buds, icke medhunnit utforma sitt yttrande i den grad, som av styrelsen
ansetts önskvärt, har dock under hand berett en del av förbundets medlemmar
tillfälle att yttra sig över nu förevarande spörsmål. Samstämmigt
synes man därvid avstyrka åtgärder i riktning mot arbetstidslagens tilllämpning
på fattigvårds- och barnavårdsområdet.

Med stöd av vad som sålunda anförts och under hänvisning till
vad av föx-bundets enskilda medlemmar uttalats, tilläte sig styrelsen vördsamt
avstyrka reglering av nu ifrågavarande personals arbetstid enligt
arbetstidslagen.

För egen del får undertecknad, statens fattigvårdsinspektör, anföra
följande:

Den företagna utredningen synes mig vittna om, att åtgärder böra
vidtagas i och för en reglering av arbetstiden för personalen vid fattigvårds-
och liknande anstalter. Visserligen hava förhållandena väsentligt
förbättrats under senare år, och i ett stort antal samhällen finnes ingen
anledning till anmärkning mot arbetstidens längd. Men å andra platser,
särskilt å landsbygden, tarvas ännu en förkortning av arbetstiden och
införande av stadgad ledighet. Och detta gäller, såsom från flera håll
framhållits, framför allt de små och medelstora anstalterna, där svårigheter
av ekonomisk och organisatorisk art särskilt göra sig gällande vid
arbetstidens reglering.

Beträffande de åtgärder, som kunna och böra vidtagas i nämnda
syfte, synes en nära nog enhällig uppfattning förefinnas därom, att frågan
ej lämpligen kan lösas genom tillämpning av arbetstidslagen. Även jag

182

delar denna uppfattning. Såsom skäl härför må till en början — förutom
vad här ovan i skilda yttranden framkommit — anföras följande.
En reglering enligt nämnda lag .skulle ej bli till någon nytta för de små
och medelstora anstalterna. De anstalter, som hava minst 4 »arbetare»
enligt lagens mening, äro nämligen relativt få.

Enligt uppgift från statistiska centralbyrån överstiger understödstagarnas
antal 100 endast inom 330 av alla kommuner i riket, och av
nämnda understödstagare vistas i medeltal allenast omkring 20 / k anstalt.
En reglering enligt arbetstidslagen skulle sålunda endast komma
att omfatta vissa städer och en del större landskommuner.

Enligt den erfarenhet, som fattigvårdsinspektionen vunnit, är emellertid
behovet av reglering av personalens arbetstid särskilt framträdande
inom de smärre och medelstora anstalterna, som ej kunna förväntas falla
under arbetstidslagen. Likaså kräves en minskning av föreståndarinnornas
arbetsbörda, såsom här nedan skall visas. Men även denna reglering
torde ej kunna åstadkommas enligt arbetstidslagen.

En annan omständighet, som gör arbetstidslagen mindre lämplig
för nu ifrågavarande arbetsområde, är den högst betydande växling i
antalet understödstagare, dessas hälsotillstånd, arbetsförmåga m. m., som
förekommer inom anstaltsvården. Under höst- och vintertiden söka sig
många understödstagare in å anstalterna, som de dock åter lämna under
våren och sommaren, varigenom personalens arbete dessa tider väsentligt
förminskas. Under vissa tider finnas å ålderdomshemmen flera sängliggande
åldringar, som kräva mycken tillsyn, och under andra tider
åter vistas där en del jämförelsevis arbetsdugliga personer, som både
vilja och kunna deltaga i arbetet inom hemmet. Under sådana förhållanden
måste en reglering av arbetstiden till ett visst antal timmar om
dagen eller per vecka hela året runt bliva olämplig.

Några av de kommuner, som tillämpat arbetstidslagen för ekonomipersonalen,
anse också att erfarenheten visat, att lagens stränga tillämpning
ej är fördelaktig. Så yttras från Uppsala, att en reglering torde
vara i stort sett önskvärd, men ej enligt arbetstidslagens snäva gräns.
Och från Jukkasjärvi anföres, att »reglering nog är nödvändig, men sträng
tillämpning av arbetstidslagen ej lämplig». Det anföres därifrån, att
lagen medfört ökade svårigheter vid anstalternas skötsel, emedan den
personal, som varit i arbete 8 timmar, lämnar detsamma t. o. m. mitt
under pågående skurning av ett golv.

Härtill komma de ekonomiska skälen. För särskilt de små anstalterna
skulle en tillämpning av arbetstidslagen medföra en högst betydande
ökning av vårdkostnaden, något som antagligen skulle orsaka,

183

att (len nuvarande typen av små ålderdomshem finge lämna plats för
större, för liera kommuner gemensamma anstalter, där en lämpligare arbetsindelning
läte sig genomföra. En sådan utveckling är emellertid ur
de vårdbehövandes synpunkt och även av liera andra skäl ej önsklig.
Erinras må dessutom, att under de allra närmaste åren — intill år 1929
— ålderdomshemsfrågan skall vara löst i alla landets kommuner och att
därför en alltför långt driven arbetstidsreglering säkerligen skulle på grund
av dess ekonomiska konsekvenser väsentligt försvåra det nu uppställda
programmets genomförande.

Om sålunda enligt min uppfattning arbetstidslagen ej lämpligen
kan komma till användning för reglering av ifrågavarande personals arbetsförhållanden,
återstår att undersöka, om ej på annat sätt nu rådande
olägenheter skulle kunna förminskas och så småningom försvinna.

Vad då först angår de ledande krafterna vid anstalterna är framför
allt att fästa uppmärksamheten vid föreståndarinnorna å små och medelstora
anstalter. Dessa fattigvårdsfunktionärer äro i allmänhet överhopade
med göromål. De ha att fylla alla en husmors plikter i ett vanligt
hem och måste följaktligen alltid vara till hands. Förutom de rent
husmoderliga plikterna med hushållets skötsel skola de emellertid i de
flesta ålderdomshem även vara vårdarinnor för de gamla och orkeslösa
samt — där de rätt sköta sitt kall samt tid och krafter medgiva — med
tålamod åhöra de gamlas utgjutelser över allt och intet.

Att bestämma arbetstiden för dessa funktionärer till visst antal
timmar per dygn låter sig emellertid ej göra. Arten av deras befattningar
är nämligen sådan, att de så gott som alltid måste finnas inom
hemmet. Men däremot borde om möjligt utfinnas någon form, varigenom
föreståndarinnan alltid kunde beredas tillräckligt med vila och biträdande
hjälp, så att hon ej rent fysiskt blir nedbruten i sitt arbete, vilket förhållande
tyvärr icke är så ovanligt inom detta område.

En utväg till förbättring vore otvivelaktigt, om obligatorisk semesterledighet
kunde beredas denna personal. Av den bifogade utredningen
synes visserligen framgå, som om denna förmån i de flesta fall är fastställd
för personalen, men då redogörelsen ej utsträckts till de mindre
kommunerna, där arbetsbördan huvudsakligen vilar på föreståndarinnan,
och där semesterfrågan i regel är sämst ordnad, kan redogörelsens resultat
ej läggas till grund för ett bedömande av dessa mindre kommuners
förhållanden.

Genom den för husmödrar (husföreståndarinnor) enligt Kungl. Maj:ts
reglemente för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl.
(sv. förf. saml. n:r 878/1919) medgivna rätten till inträde i nämnda pen -

184

sionsprättning skola dessa befattningar regleras, innan inträde därstädes
kan erhållas. Den sålunda av vederbörande huvudman företagna regleringen
skall godkännas av Kungl. Maj:t. Vid dessa regleringar förekomma
alltid bestämmelser om minst 14 dagars årlig semester ävensom
andra bestämmelser till skydd för föreståndarinnan, så att ej hennes
arbetskraft över hövan utnyttjas.

Kunde denna pensioneringsfråga med därtill hörande reglering av
befattningarna allmänt genomföras, torde ej något behov av särskild reglering
av arbetstiden erfordras för föreståndarinnorna vid fattigvårdsanstalterna.
Men hittills hava endast få kommuner sökt inträde för sina
fattigvårdsföreståndarinnor i ovannämnda pensionsinrättning, oaktat avsevärda
förmåner härigenom beredas kommunerna. Till och med juli månad
hava, sedan reglementet för pensionsinrättningen trädde i kraft den 1
januari 1920, endast 24 kommuner erhållit inträde därstädes för sina
föreståndarinnor.

Det må jämväl erinras om, att Kungl. Maj:t den 14 januari 1921
uppdragit åt vissa sakkunniga att verkställa utredning och avgiva förslag
i fråga om pensionering av manliga föreståndare vid av staten, landsting,
kommun eller annan samfällighet inrättad anstalt för vård av sjuka,
barn eller åldringar eller för sådant ändamål, som omförmäles i 33 § i
lagen om fattigvården den 14 juni 1918, eller ock vid stiftelse av allmännyttig
natur, vilken övar vård av angiven beskaffenhet, ävensom beträffande
i vad mån annan befattningshavare vid ifrågavarande anstalter
och kommunernas fattigvård i övrigt må bliva delaktig av pension genom
statens försorg.

Dessa sakkunniga hava till socialdepartementet ingivit förslag i
ämnet, som emellertid ännu ej framlagts för riksdagen.

När denna delaktighet av pension genom statens försorg och den
föregående regleringen av befattningarna genomförts även beträffande de
sistnämnda fattigvårdsfunktionärerna och med dem likställda, torde särskild
reglering av arbetstiden för denna personal ej böra ifrågasättas.

Svårigheten ligger emellertid närmast uti, i vad mån vederbörande
huvudmän skola kunna förmås att reglera befattningarna och söka inträde
i pensionsanstalten för deras innehavare. Om emellertid det av
sakkunniga utarbetade förslaget om tillämpning av pensioneringsbestämmelserna
för alla, som deltaga i fattigvårds- och barnavårdsarbetet, så väl
män som kvinnor, ledande krafter och biträden, blir genomfört, lider det
intet tvivel, att kommunerna komma att i väsentligt mycket större utsträckning
än hittills använda sig av denna pensionsrätt, som enligt förslaget
är för dem mycket fördelaktig. Ett genomförande av detta för -

185

slag skulle även enligt min uppfattning väsentligt komma att öka utsikten
att förhindra ett obehörigt utnyttjande av föreståndares och föreståndarinnors
arbetskraft.

Vad sedan angår den inom fattigvårdsanstalterna anställda underordnade
personalen, torde pensionsbestämmelserna för dem, åtminstone
under de närmaste åren få mindre betydelse, varför särskilda åtgärder
böra vidtagas för att tillförsäkra densamma eu skälig arbetstid och erforderlig
ledighet. Såsom framgår av utredningen, har i de flesta större
städer i det stora hela tillfredsställande arbetstidsförhållanden kommit
till stånd för dessa funktionärer. På vissa platser återstår emellertid
mycket att göra, framför allt i de mindre samhällena. Att genom någon
särskild lagstiftning reglera arbetstiden för dessa anställda tror jag av
skäl, som tidigare anförts, ej vore lämpligt. Däremot skulle det säkerligen
vara till avsevärd nytta, om ett meddelande utsändes till styrelserna
för samtliga anstalter av nu ifrågavarande slag, vari uppmärksamheten
fästes på att eu för så väl de vårdbehövande som personalen lämplig arbetstidsindelning
borde komma till stånd. I nämnda meddelande, som
lämpligen kunde utsändas av statens fattigvårdsinspektion efter samråd
med konsulenterna, svenska fattigvårdsförbundet och Sveriges fattigvårdsfunktionärers
riksförbund, kunde anföras exempel på, hur arbetet i anstalter
av olika storlek lämpligen borde kunna anordnas. Hur vederbörande
anstalter sedan ordna denna sak hade konsulenterna att under
sina konsulentresor närmare övervaka. Redan nu har konsulenterna i
enlighet med sin instruktion, skyldighet att övervaka att vid anstalterna
finnes anställd tillräcklig och för sina särskilda uppgifter lämplig personal;
och erfarenheten har visat att åtskilliga förbättringar genom konsulenternas
råd och upplysningar åvägabragts.

Skulle det senare till äventyrs visa sig, att ytterligare åtgärder tarvades
för att bereda anstaltspersonalen förbättrade arbetsförhållanden,
torde fattigvårdsinspektören böra åläggas inkomma med framställning
härom.

Såsom sammanfattning av vad jag här ovan anfört, får jag uttala
följande:

Ehuru eu glädjande förbättring under senare åren ägt rum i fråga
om arbetsförhållandena för vid fattigvårdsanstalter m. in. anställd personal,
kräves dock ytterligare åtgärder i sådant syfte. Denna reglering
kan dock på anförda skäl ej med fördel äga rum genom tillämpning av
arbetstidslagen på ifrågavarande arbetsområde. Vad beträffar de ledande
krafterna vid anstalterna, torde regleringen böra ske genom den myndighet,
som har att godkänna befattnings förenande med pensionsrätt för

24—222653

186

innehavare i statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. För
att denna anordning i större utsträckning skall kunna genomföras, kräves
emellertid, att pensionsrätten utsträckes till samtliga funktionärer för
fattigvårds- och barnavårdsanstalter m. fl. i enlighet med av sakkunniga
utarbetat förslag. Vad beträffar den övriga personalen, bör fattigvårdsinspektionen
efter samråd med intresserade korporationer lämna vederbörande
anstaltsstyrelser råd och upplysningar om hur arbetstiden lämpligen
bör regleras på ett för så väl de vårdbehövande som personalen
lämpligt sätt. Att vid anstalterna finnes tillräcklig och för sina särskilda
uppgifter lämplig personal bör liksom hittills övervakas av statens fattigvårdskonsulenter.

För den händelse nu ifrågasatta åtgärder ej skulle visa sig tillfyllestgörande,
bör statens fattigvårdsinspektör härom inkomma med anmälan
till chefen för socialdepartementet.

Stockholm den 31 juli 1922.

G. H. von Kock.

Översikt rörande vissa arbetstidsförhållanden inom fattigvårds- ocli dermed jämförliga

anstalter.

	Stä- der	Lands-ko m-	En- skilda stiftel-		Stä- der	Lands- kom- muner	En- skilda stiftel-	Anmärkningar
			ser			ser
1) Upplysningar införd-	Öl			d) Ledighet (ej seme-
rade från.....	67	22	ster) erhålles vid
2) Svar inkommit från	36	41	13	begäran eller i den
3) Lag om arbetstidens				mån göromålen
bcgränsn. tillämpas av	6	1	2	det tillåta i . .	10	10	—
{ 4) Arbetstiden utgör mellan 8—10 timmar pr dygn i1) . . . .	20	7	3	9) Semester fastställd i........	35	25	10
5) Arbetstiden ntgör				10) Reglering av ar-				Ludvika o. Mo-tala landskom-muner. Dess-utom Gränges-berg^ önskvärd men dyrbar»), Uppsala, Jönkö-ping,Växjö (för ( sinnessjnkper-
mellan 10—12 tim-mar pr dygn i1) . . 6) Arbetstiden är mer än 12 tim. pr dygn i1) 7) Arbetstidens längd nppgivits ej kunna fixeras av..... 8 a) Viss daglig ledig-het fastställd i . .	11 1 4 13	9 10 6 5	1 4 2	betstiden enl. ar-betstidslagen an-ses behövlig av . 11) Reglering av ar-betstiden, men ej enl. arbetstidsla-gen, anses behöv-lig av .....	3	2 3	—
b) Sön- och helgdags-			12) Reglering av ar-				sonalen), Timrå, ( Torp, Råneå.
ledighet fastställd i	32	23	9	betstiden anses ej
c) Hel eller halv fridag				behövlig av. . .	17	15	5
pr vecka fastställd i	24	15	7

'') Räknat för personalen i medeltal.

Bil. 1. Frågeformulär, använda vid socialstyrelsens utredning.

K. SOCIALSTYRELSEN
Byrån för socialstatistiska
specialundersökningar m. m.
Rikstel. 209 66

Kurm. l:a n:r...................

(Myndigheter, industriella och kommersiella
sammanslutningar, arbetsgivareoch
arbetareorganisationer m. fl.)

TilJ

(Postadress)

För fullgörande av Kung! Majits uppdrag att verkställa eu allsidig utredning
rörande verkningarna av den fr. o. m. den 1 januari (resp. 1 juli) 1920 gällande
lagstiftningen om arbetstidens begränsning (8-timmarslagen) får K. Socialstyrelsen
härmed anhålla, att Ni ville, i vad angår Edert verksamhetsområde, benäget
i tillämpliga delar besvara samt senast den 1 juni 1922 återsända detta frågeformulär
till K. Socialstyrelsen, Femte byrån, Stockholm 2.

Stockholm i april 1922.

GUNNAR HUSS.

Bertil Nyström.

Obs.! Uppgifterna böra i görligaste män avse normala arbetsförhållanden, varför vid deras avgivande
så vitt möjligt bör bortses från de speciella verkningarna av å ena sidan tillfälliga konjunkturstegringar,
å den andra kristidens depression. Därest beträffande någon fråga utrymmet å blanketten ej
skulle medgiva ett fullständigt besvarande, torde sådant ske å särskild bilaga.

1. Har inom Edert verksamhetsområde arbetstidslagen på det hela
taget genomförts någorlunda fullständigt? Om icke, angiv de
mera betydande modifikationer (dispenser etc.), som i större
omfattning förekommit.

2. Huru stor förkortning har lagens genomförande i genomsnitt
medfört av den tidigare tillämpade

a) nominella (avtalsenliga) arbetstiden?

b) faktiska arbetstiden?

3. Har arbetstidsbegränsningen i allmänhet föranlett ökning av
arbetarantalet och, i så fall, i ungefär vilken omfattning?

4. Har arbetstidsbegränsningen i större utsträckning givit anledning
till någon eller några av nedan angivna förändringar i
avseende å arbetets anordnande eller bedrivande och, i så fall,
vilka:

a) Övergång från arbete i ett skift (vanligt dagarbete) till
arbete i två Skift eller, vid kontinuerlig drift, från arbete i
två skift till arbete i tre (eller derå)?

b) Ändring av tidpunkterna för arbetets början och slut?

c) Övergång från arbete med ett flertal raster (frukost-, middags-,
kafferaster) till arbete med färre eller en enda rast?

d) Indragning av förut i arbetstiden inräknade raster?

e) Noggrannare tillämpning av bestämmelserna om arbetstidens
början och slut samt förhindrande av självtagna raster
och pauser under arbetstiden?

f) Åtgärder till förbättrat utnyttjande av arbetskraften eller
anläggningen, exempelvis genom bättre anordning av arbetet,
effektivare arbetsledning, mer eller mindre genomfört Taylorsvstem
etc.?

5. Har arbetstidsbegränsningen givit anledning till förändringar 1 avlöningsmetoderna, exempelvis genom övergång från tidlön till ackordslön eller premiesystem, åsyftande att framkalla större effektivitet i arbetet; i så fall, på vilket sätt och för vilka arbetargrupper?
ti. Har arbetstidsbegränsningen givit anledning till, att de tek-niska hjälpmedlen utvecklats till större prestationsförmåga? I så fall, i vilken ungefärlig utsträckning och i vilka verk-samhetsgrenar?

7. Därest arbetsstyrkan ökats eller de tekniska hjälpmedlen ut-vecklats eller förändringar i båda avseendena förekommit, i vad mån har därav föranletts utvidgning eller nybyggnad av a) fabrikslokaler o. d.? b) bostadshus? 1 )

1 8. I vad mån kan arbetstidsbegränsningen anses hava inverkat fördyrande på produktionskostnaderna? (Härvid göres i möjli-gaste mån åtskillnad mellan a) ökning av de fasta kostna-derna genom byggnadsarbeten och nyanskaffningar, b) ökning av de rörliga*kostnaderna genom avlöningsökningar in. in.)
■

9. Kan arbetstidsbegränsningen anses hava medfört någon in-verkan på arbetsintensiteten eller arbetseffektiviteten per ar-betare och tidsenhet?
10. Vilka verkningar kan arbetstidsbegränsningen anses hava medfört för arbetarna, särskilt med avseende på a) arbetsaniheten (ex. ökat intresse, jämnare arbete, mindre skolkning och »firande»)?

Vänd!

b) arbetsinkomsten (ex. kompensation för den minskade ar- 1
betstiden, benägenhet att åtaga sig extra arbete på fritid)?

c) hemliv och hnsliga förhållanden (ex. mera tid för famil- ..
jen och barnens uppfostran, ökat intresse för bättre bostads- ..
förhållanden, koloniträdgårdsrörelsen)?

I ■

d) levnadssättet, särskilt ur hygienisk synpunkt (ex. bättre

morgonmåltid, förmånliga verkningar av inskränkningen av
skift- och nattarbetets längd)? L

e) den ökade fritidens användning synnerligast vad de L yngre

arbetarna beträffar (ev. vidtagna åtgärder i syfte att |
bibringa arbetarna intresse för allmänna angelägenheter, för jallmänbildning
och yrkesutbildning, för idrott o. d. samt motverka
benägenheten för dagdriveri, osunda nöjen, kortspel,
krogliv och alkoholförtäring etc.)? I -

111. Har den år 1921 företagna revisionen av arbetstidslagen medfört
några förändringar i avseende å lagens verkningar och’
i i sådant fall, viika?

12. Har Ni eljest något att anföra till belysning av arbetstidslagens
ekonomiska eller sociala verkningar?

Därest Nijlåtit verkställa någon statistisk e. d. undersökning rörande arbetstidsbegränsningens
ekonomiska eller sociala verkningar (i allmänhet eller i vissa avseenden), torde en möjligast
utförlig redogörelse för undersökningens omfattning, metod och resultat benäget bifogas.

den

1922.

(Uppgiftslämnarens namn- eller firmateckning)

K. SOCIALSTYRELSEN Form. 1:1> n:r................

Byrån för socialstatistiska (Ideella föreningar o. d.)

specialundersökningar m. m.

Rikstel. 209 66

Till

(PoBtacftc-ss)

För fullgörande av Kungl. Maj:ts uppdrag att verkställa en allsidig utredning
rörande verkningarna av den från ock med år 1920 gällande lagstiftningen om arbetstidens
begränsning (8-timmarslagen) har K. Socialstyrelsen hänvänt sig till ett stort
antal i frågan mera direkt intresserade myndigheter, arbetsföretag och sammanslutningar
med anhållan att få del av deras erfarenheter i berörda avseende. Det torde emellertid
vara antagligt, att jämväl vissa i frågan icke direkt intresserade sammanslutningar
m. fl. kunna varit i tillfälle att rörande 8-timmarslagens sociala verkningar göra
iakttagelser av värde för den anbefallda utredningen. I enlighet härmed tillåter sig
styrelsen anhålla, att Ni benäget ville, i vad angår Edert verksamhetsområde, särskilt
beträffande den förprickade punkten, besvara och senast den 1 juni 1922 återsända
detta formulär till K. Socialstyrelsen, Femte byrån, Stockholm 2.

Stockholm i april 1922.

GUNNAR HUSS.

Bertil Nyström. 1

1. Vilka verkningar kan arbetstidsbegränsningen anses hava medfört
för arbetarna, särskilt med avseende på,

a) arbetsamheten (ex. ökat intresse, jämnare arbete, mindre
skolkning och »firande»)?

b) arbetsinkomsten (ex. kompensation för den minskade ar-	1 ........\|
betstiden, benägenhet att åtaga sig extra arbete på fritid)? c) hemliv och husliga förhållanden (ex. mera tid för famil-jen och barnens uppfostran, ökat intresse för bättre bostads-förhållanden, koloni trädgårdsrörelson) ?
d) levnadssättet, särskilt nr hygienisk synpunkt (ex. bättre
morgonmåltid, förmånliga verkningar av inskränkningen av
skift- och nattarbetets längd)?
e) den ökade fritidens användning, synnerligast vad de yngre
arbetarna beträffar, (ev. vidtagna åtgärder i syfte att bibringa arbetarna intresse för allmänna angelägenheter, för allmän-
bildning och yrkesutbildning, för idrott o. d. samt motverka benägenheten för dagdriveri, osunda nöjen, kortspel, krogliv och alkoholförtäring etc.)?
* S. Har ni eljest något att anföra till belysning av arbetstidslagens	........................................!
ekonomiska eller sociala verkningar?	..............................................! .....

den .............1922.

(Uppgiftslämnarens namn- eller firmateckning)

K. SOCIALSTYRELSEN
Byrån för socialstatistiska
specialundersökningar m. in
Riktel. 209 66

OBS.l Nedanstående uppgifter äro till- Form. 2: a n:r.........

försäkrade skydd jämlikt § 2 mom. 4 (Arbetsgivare vid särskilda företag)
tryckfrihetsförordningen och komma sålunda
icke till obehörigas kännedom.

Till

(Postadress)

För fullgörande av Kungl. Majrts uppdrag att verkställa eu allsidig utredning
rörande verkningarna av den fr. o. m. den 1 januari (resp. 1 juli) 1920 gällande
lagstiftningen om arbetstidens begränsning (8-timmarslagen) får K. Socialstyrelsen
härmed anhålla, att Ni, i vad angår Edert företag, benäget ville möjligast noggrant
och fullständigt besvara samt senast den 20 maj 1922 återsända detta frågeformulär
till K. Socialstyrelsen, Femte byrån, Stockholm 2.

Ett liknande formulär bar tillställts företagets arbetare.

Stockholm i april 1922.

GUNNAR HUSS.

Bertil Nyström.

Obs.! Därest beträffande någon fråga utrymmet å blanketten ej skulle medgiva ett
fullständigt besvarande, torde sådant ske å särskild bilaga.

1. Har vid arbetsstället arbetstidslagen genomförts fullständigt
eller med vissa modifikationer (dispenser etc.) och, i så fall,
vilka (angivas i huvuddrag)?

2. A. Arbetarnas antal och arbetssäsongens längd. (Arbetarantalet aDgives vid den ur arbetssynpunkt
mest normala månaden år 1919, 1920 och 1921):

Yrkesgren *) (eller arbetargrupp)	År 1919	År 1920	År 1921
Antal arbetare	Antal da-gar arbetet pågått under året	Antal arbetare (.........månad)	Antal da-gar arbetet pågått under året	Antal arbetare (.........månad)	Antal da-gar arbetet pågått under året

B. Därest arbetet i sin helhet — eller inom någon särskild yrkesgren — under någon del av år 1919,1920
eller 1921 varit nedlagt, torde här angivas, under vilken tidsperiod detta varit fallet samt orsaken härtill:

*) T. ex. vid en mekanisk verkstad maskinverkstaden, gjuteriet, smedjan etc.; vid ett tryckeri
sätteriet, tryckeriet, litografiska avdelningen etc. Särskilda uppgifter för olika yrkesgrenar behöva dock
endast lämnas i den mån speciella arbetstider förekommit inom desamma.

25—222653.

3. Å. Ordinarie arbetstid ‘) vid vanligt dagarbete (arbete på skift redovisas under följande punkt) under
i punkt 2 A angivna månader:

År	Yrkesgren 2) (eller arbetargrupp)	Antal icke skift- arbetare	Arbetet började kl.	Arbetet slutade	De dagliga rasterna inföllo	Antal ordi- narie ar-betstimmar i genom-snitt per vecka *)
å flertalet vardagar kl.	å lör-dagar kl.	å flertalet var-dagar vid nedan angivna tider3)	ålördagar vid nedan angivna tider3)
1919
1920
1921							a

B. Därest arbetstiden, oavsett lagens genomförande, under någon del av åren 1919, 1920 eller 1921
inskränkts, torde bär angivas, på vilket sätt detta skett (t. ex. till 6 timmar alla vardagar, 5 dagars
arbetsvecka): ......................................i....................................................................................

4. A. Arbete på skift. Därest arbete på skift förekommer, meddelas bär nedan uppgifter om den ordinarie
arbetstiden under i punkt 2 A angivna månader:

År	Yrkesgren s) (eller arbetargrupp)	Antal skift- arbe- tare	Skiftform (12-tim. skift, 8-tim. skift på 2 lag, 8-tim. skift på 3 lag 0. s. v.)	Antal skift per vecka, som arbetet pågått	Antal arbetstimmar i genomsnitt per arbetare (raster5) inräknade)	Raster6) per skift vid nedan an-givna tider3)
per dygn	per vecka
å måndag t. o. m. fredag	å lör-dag	å sön-dag
1919 1920 1921

B. Därest så är nödigt för klarläggande av skiftform och skiftväxling, torde bär angivas arbetstidens
förläggning de olika åren för ett och samma skiftlag under tre på varandra följande veckor: ............

C. Äro skiftarbetarna eller en del av dem skyldiga att under rasterna kvarstanna å arbetslokalen och,
i så fall, i vilken utsträckning? .......................................................-.........................................

i) Härmed avses den av arbetsledningen bestämda, i regel tillämpade arbetstiden. — s) Se not '')
å föregående sida. — 3) T. ex. kl. 9—9''30 f. m., 1—2 e. m. — 4) Med framräknande av raster men med
inräknande av ev. ordinarie söndagsarbete. — 6) Härmed avses endast raster, som infalla under själva
skifttiden (ej mellan de särskilda skiften).

5. Övertidsarbete. Har under år 1919, 1920 ellor 1921 övertidsarbete förekommit?
I sä fall torde dess utsträckning angivas här nedan:___

Yrkesgren'')

(eller arbetargrupp)

År 1919

År 1920

År 1921

Antal arbe-tare, som
haft över-tidsarbete

Summa över-tidstimmar

Antal arbe-tare, som
haft över-tidsarbete

Summa över-tidstimmar (enl.
8-timmarslagen)

Antal arbe-tare, som
haft över-tidsarbete

Summa över-tidstimmar (enl.
8-timmarslagen)

6. Förlorad arbetstid. Därest tillgängliga uppgifter det medge, torde här nedan meddelas det antal

År	Sammanlagda antalet under resp. år av arbetsstyrkan i dess helhet utgjorda- arbets-timmar (-dagar)	Antal arbetstimmar (-dagar), som under resp. år förlorats till följd av	Hela antalet under resp. år förlorade arbetstimmar (-dagar)
olycksfall	sjukdom	fridagar (allmänna)	permission	frånvaro utan giltigt förfall2)
på grund av arbetsbrist	eljest
1919 1920 1921

7. Avlöningsform.

Antal arbetare, som haft övervägande

Totalbelopp (i kr.) av under resp

tidlön ........

ackordslön8).....

tidlöner . . .
ackordslöner3)

år utbetalda|j^

1919	1920	1921

8. I vad mån har den i punkt 2 ev. angivna ökningen av arbetarantalet
direkt föranletts av arbetstidslagen och i vad mån
beror den av andra orsaker (och i så fall vilka)?

9. Har arbetstidsbegränsningen i större utsträckning givit anledning
till någon eller några av nedan angivna förändringar
i avseende å arbetets ordnande eller bedrivande och, i så fall,
vilka:

a) Övergång från arbete i ett skift (vanligt dagarbete) till
arbete i två skift eller, vid kontinuerlig drift, från arbete i
två skift till arbete i tre (eller flera)?

b) Ändring av tidpunkterna för arbetets början och slut?

c) Övergång från arbete med ett flertal raster (frukost-,
middags-, kafferaster) till arbete med färre eller en enda rast?

d) Indragning av förut i arbetstiden inräknade raster?

e) Noggrannare tillämpning av bestämmelserna om arbetstidens
början och slut samt förhindrande av självtagna raster
och pauser under arbetstiden?

10. Hava de förändringar i avlöningsmetoderna, vilka ev. framgå
av punkt 7 (ex. övergång från tidlön till ackordslön eller
premiesystem), vidtagits i syfte att framkalla större effektivitet
i arbetet, och, i så fall, för vilka arbetargrupper och med
vilket resultat? *)

*) Se not ’) å första sidan. — s) Oberäknat strejk och lockout. — 8) Härunder inbegripes även tonlön,
premielön o. d. lönesystem, varigenom lönebeloppet i väsentlig mån göres beroende av arbetsprestationen
eller arbetsprodukten. Vänd!

*10

11. Har arbetstidsbegränsningen givit anledning till, att de tek-niska hjälpmedlen i mera väsentlig mån utvecklats till större pre-stationsförmåga? I så fall, i vilken ungefärlig utsträckning, på vilket sätt och i vilka avdelningar?
12. Därest arbetsstyrkan ökats (punkterna 2 och 8) eller de tek-niska hjälpmedlen utvecklats (punkt 11) eller förändringar i båda avseendena förekommit, i vad mån har därav föranletts utvidgning eller nybyggnad av a) fabrikslokaler o. d.? b) bostadshus?




13. I vad mån kan arbetstidsbegränsningen anses hava inverkat
fördyrande på företagens produktionskostnader? (Härvid göres i möjligaste mån åtskillnad mellan a) ökning av de fasta kostnaderna genom byggnadsarbeten och nyanskaffningar, b) ökning av de rörliga kostnaderna genom avlöningsökningar m. m.)	.........................=...............................

14. Kan arbetstidsbegränsningen anses hava medfört ökning av arbetsintensiteten eller arbetseffektiviteten per arbetare och tidsenhet?

15. Yilka verkningar kan arbetstidsbegränsningen anses hava med-fört för arbetarna, särskilt med avseende på a) arbetsamheten (ex. ökat intresse, jämnare arbete, mindre skolkning och »firande», jfr punkt 6)? b) arbetsinkomsten (ex. kompensation för den minskade ar-betstiden, benägenhet att åtaga sig extraarbete på fritid)? c) hemliv och husliga förhållanden (ex. mera tid för famil-jen och barnens uppfostran, ökat intresse för bättre bostads-förhållanden, koloniträdgårdsrörelsen) ? d) levnadssättet särskilt ur hygienisk synpunkt (ex. bättre morgonmåltid, förmånliga verkningar av inskränkningen av skift- och nattarbetets längd)?








e) den ökade fritidens användning, synnerligast vad de yngre arbetarna beträffar (ev. vidtagna åtgärder i syfte att bibringa arbetarna intresse för allmänna angelägenheter, för allmänbildning och yrkesutbildning, för idrott o. d. samt mot-verka benägenheten för dagdriveri, osunda nöjen, kortspel, krogliv och alkoholförtäring etc.)?
16. Har den år 1921 företagna revisionen av arbetstidslagen med-fört några förändringar i avseende å lagens verkningar och, i sådant fall, vilka?
17. Har Ni eljest något att anföra till belysning av arbetstids-lagens ekonomiska eller sociala verkningar?.

Därest Ni låtit verkställa någon statistisk e. d. undersökning rörande arbetstidsbegränsningens
ekonomiska eller sociala verkningar (i allmänhet eller i vissa avseenden), torde en möjligast utförlig
redogörelse för undersökningens omfattning, metod och resultat benäget bifogas.

den

1922.

(Uppgiftslämnarens namn- eller firmateckning)

11*

K. SOCIALSTYRELSEN
Byrån för socialstatistiska
specialundersökningar m. m.
Rikstel. 209 66

OBS.! Nedanstående nppgifter äro till- Form, 2: b n:r............

försäkrade skydd jämlikt § 2 mom. 4 (Arbetare vid särskilda företag)
tryckfrihetsförordningen och komma sålunda
icke till obehörigas kännedom.

Till

(Postadress)

För fullgörande av Kungl. Maj:ts uppdrag att verkställa en allsidig utredning
rörande verkningarna av den fr. o. m. den 1 januari (resp. 1 juli) 1920 gällande
lagstiftningen om arbetstidens begränsning (8-timmarslagen) får K. Socialstyrelsen
härmed anhålla, att Ni, i vad angår...................................................

(Arbetsställets namn)

benäget ville möjligast noggrant och fullständigt besvara och senast den 1 juni 1922
återsända detta formulär till K. Socialstyrelsen, Femte byrån, Stockholm 2.

Ett liknande formulär har tillställts Eder arbetsgivare.

Stockholm i april 1922.

GUNNAR HUSS.

Bertil Nyström.

1. Har vid arbetsstället arbetstidslagen genomförts fullständigt
eller med vissa modifikationer (dispenser etc.) och, i så fall,
vilka (angivas i huvuddrag)?

2. A. Ordinarie arbetstid *) vid vanligt dagarbete (arbete på skift redovisas under följande punkt)
under den nr arbetssynpunkt mest normala månaden år 1919, 1920 och 1921.

År

Yrkesgren s)
(eller

arbetargrupp)

Antal

icke

skift-

arbe-

tare

Arbetet

började

kl.

Arbetet slutade

De dagliga rasterna inföllo

Antal ordinarie
arbetstimmar i
genomsnitt per
vecka 4)

å fler-talet
var-dagar
kl.

å lör-dagar
kl.

å flertalet var-dagar vid nedan
angivna tider s)

å lördagar
mellan 3)

1919

1920

1921

'') Härmed avses den av arbetsledningen bestämda, i regel tillämpade arbetstiden. s) T. ex. vid
en mekanisk verkstad maskinverkstaden, gjuteriet, smedjan etc.; vid ett tryckeri sätteriet, tryckeriet,
litografiska avdelningen etc. Särskilda uppgifter för olika yrkesgrenar behöva dock endast lämnas i den
mån speciella arbetstider förekommit inom desamma. s) T. ex. kl. 9—9''?0 f. m., 1—2 e. m. 4) Med
frånräknande av raster men med inräknande av ev. ordinarie söndagsarbete.

*12

B. Därest arbetstiden, oavsett lagens genomförande, under någon del av år 1919, 1920 eller
1921 inskränkts, torde här angivas, på vilket sätt detta skett (t. ex. till 6 timmar alla vardagar, 5 dagars
arbetsvecka):......................................................................................................................................................................

3. Därest arbete på skift förekommer, meddelas bär nedan uppgifter om den ordinarie arbetstiden, avseende
samma tidpunkter som i punkt 2 A:

År	Yrkesgren!) (eller arbetargrupp)	Antal skift- arbetare	Skiftform (12-tim. skift, 8-tim. skift på 2 lag, 8-tim. skift på 3 lag o. s. v.)	Antal skift per vecka, som arbetet pågått	Antal arbetstimmar i genomsnitt per arbetare (raster2) inräknade)	Easter2) per skift vid nedan angivna tider3)
per dygn	per vecka
& måndag t. o. m. fredag	å lör-dag	å sön-dag
1919 1920 1921

B. Därest så är nödigt för klarläggande av skiftform och skiftväxling, torde här angivas arbetstidens
förläggning de olika åren för ett och samma skiftlag under tre på varandra följande veckor: ................

4. Har arbetstidsbegränsningcn föranlett ökning av arbetarantalet och, i så fall, i vilken omfattning?


5. Har arbetstidsbegränsningcn i större utsträckning givit anled-ning till någon eller några av nedan angivna förändringar i avseende å arbetets anordnande eller bedrivande och, i så fall, vilka:

l) Se not s) å föregående sida. !) Härmed avses endast raster, som infalla under själva skifttiden
(ej mellan de särskilda skiften). s) T. ex. kl. 9—9 30 f. m., 1—2 e. m.

13*

a) Övergång från arbete i ett skift (vanligt dagarbete) till .....

arbete i två skift eller, vid kontinuerlig drift, från arbete i .....

två skift till arbete i tre (eller flera)? .....

b) Ändring av tidpunkterna för arbetets början och sint? .....

c) Övergång från arbete med ett flertal raster (frukost-, .....

middags-, kafferaster) till arbete med färre eller en enda rast? .....

d) Indragning av förut i arbetstiden inräknade raster? .....

e) Noggrannare tillämpning av bestämmelserna om arbets- _____

tidens början och slut samt förhindrande av självtagna raster ....
och pauser under arbetstiden? .....

f) Åtgärder till förbättrat utnyttjande av arbetskraften ....

eller anläggningen, exempelvis genom bättre anordning av .....

arbetet, effektivare arbetsledning, mer eller mindre genomfört ....
Taylorsystem etc.? .....

6. Har arbetstidsbegränsningen givit anledning till förändringar ........

i avlöningsmetoderna, exempelvis genom övergång från tidlön .......

till ackordslön eller premiesystem, åsyftande att framkalla ........

större effektivitet i arbetet; i så fall, på vilket sätt och för ........

vilka arbetargrupper? ........

7. Har arbetstidsbegränsningen givit anledning till, att de ....
tekniska hjälpmedlen i mera väsentlig mån utvecklats till ...
större prestationsförmåga? I så fall, i vilken ungefärlig ntsträckning
och i vilka verksamhetsgrenar?

8. Därest arbetsstyrkan ökats eller de tekniska hjälpmedlen ....

utvecklats eller förändringar i båda avseendena förekommit, i _____

vad mån har därav föranletts utvidgning eller nybyggnad av ....

a) fabrikslokaler o. d.? .....

b) bostadshus? .....

Vänd!

*14

9. Kan arbetstidsbegränsningen anses hava medfört någon in-verkan på arbetsintensiteten eller arbetseffektiviteten per arbetare och tidsenhet?
10. Vilka verkningar kan arbetstidsbegränsningen anses hava
medfört för arbetarna, särskilt med avseende på
a) arbetsambeten (ex. ökat intresse, jämnare arbete, mindre
skakning och »firande»)?
b) arbetsinkomsten (ex. kompensation för den minskade
arbetstiden, benägenhet att åtaga sig extra arbete på fritid)?
e) hemliv och husliga förhållanden (ex. mera tid för familjen
och barnens uppfostran, ökat intresse för bättre bostadsför-
hållanden, koloniträdgårdsrörelsen) ?
d) levnadssättet, särskilt nr hygienisk synpunkt (ex. bättre
morgonmål tid, förmånliga verkningar av inskränkningen av
skift- och nattarbetets längd)?
e) den ökade fritidens användning, synnerligast vad de
yngre arbetarna beträffar (ex. vidtagna åtgärder i syfte att
bibringa arbetarna intresse för allmänna angelägenheter, för
allmänbildning och yrkesutbildning, för idrott o. d. samt
motverka benägenheten för dagdriveri, osunda nöjen, kortspel,
krogliv och alkoholförtäring etc.)?
11. Har den år 1921 företagna revisionen av arbetstidslagen
medfört några förändringar i avseende å lagens verkningar
och, i sådant fall, vilka?
12. Har Ni eljest något att anföra till belysning av arbetstids-	•
lagens ekonomiska eller sociala verkningar?	.........................................................

den ................... 1922.

(Organisationens beteckning)

(Uppgiftslämnarcns namn)

15*

Bil. 2. Inkomna utlåtanden till socialstyrelsens utredning.

(I urval.)

1. Trkesinspektören i VII distriktet. (Siffrorna
hänvisa till form. l:a.)

1. Ja. (Med de blockdispenser, vilka givits
åt järnindustrien, resp. pappers- och pappersmasseindustrierna.
)

2. 1 å l1/2 timme för viss dagsindustri.
Då lagen trädde i kraft, voro de flesta arbetstider
redan reducerade, vårföre i många fall
det betydde en halv, högst en timmes reduktion
av faktiska arbetstiden.

3. Nej. Naturligtvis har ökning av skiftarbetare
måst äga rum å de ställen, där man
övergått från 2-skiftsgång till tre arbetslag å
3-skiftning.

4. Å mindre arbetsställen har lagen framför
allt haft det goda med sig, att organisation
av driftgången framtvungits, där den ännu
ej hade kunnat kallas väl ordnad. Ex. ett
flertal mindre sågverk.

a) Å just sistnämnda industri har man
prövat införandet av två skiftlag, men på grund
av förhållandena har tillräcklig produktion åter
å många ställen uppnåtts å effektiva 8 timmar,
resp. med tillägg av enl. gamla och nya
7 § tillåten extra tid.

c) I verkstadsindustrien ha rasterna, hopsnörpta
till kortare intervaller än förut, givit
längre effektiv arbetstid. På åtskilliga håll
har frukostrasten gått ihop från en halv timme
till en kvart och middagen här och där, särskilt
i verkstads- eller besläktad industri, satts
från fem och fyra kvart till en halv timme,
resp. 3/i tim.

e) Genomgående har skärpt tillsyn och
avtalsförpliktelser bidragit härtill.

26—222653.

f) Inom den kontinuerliga driften av industri,
där så är av nöden, märkes ju ej detta
inknappningssystem. Här har man ju i stället
skaffat flera händer, resp. fördelat dem, som
hava tillsynstjänst bättre. Mångenstädes har
man omlagt själva arbetsfördelningen, anskaffat
förmånligare produktions- eller arbetsmaskiner
etc. för att till allas fördel kompensera den
ofta inbillade »oförmånligheten» med den s. k.
arbetstidslagen.

5. Avlöningsförhållandena undandraga sig
mitt bedömande.

6. T. ex. snabbgående sågramar, nybyggda
arbetsställen med tanken skärpt på besparing
av händer i arbetet, transportredskapens resp.
anordningarnas förbättring. (I vilken utsträckning
kan jag icke precis uttala mig om, men
jag har ju dock mångenstädes sett, att förbättringar
införas nu, som förut icke ansågos
absolut nödvändiga.)

7. Därtill bör här anmärkas, att uppförande
och lämpligt inredande av1 arbetarbostäder
just på grund av »arbetstidslagen» påskyndats
och detta till fromma för befolkning
och industri.

8. Även denna fråga undandrager sig mitt
bedömande såsom yrkesinspektör. Men jag vill
begagna tillfället framhålla en, som det synes
mig, stundom uppkommande orättvisa, då man
vid bedömande av »arbetslönen» icke tager
hänsyn till densammas procentuella betydelse
i kalkylen av det, som produceras. Jämför
t. ex. verkstads- resp. manufakturindustrien,
där faktiskt arbetslönerna^ spela in i kalkylen
med 65 å 75 %, och »bruksindustrien», där

*16

ofta råvarans pris intager just densamma platsen
i kalkylen. Därför anser jag det vara
absolut förkastligt att generellt tala om »arbetslönernas
enorma inverkan på produktionen» och
att arbetstidslagen åstadkommit sådan »fördyring
av Sveriges produktion».

9. Ja, förmånlig.

10. a) Det beror på själva yrkesgrupperna
och dessas underavdelningar. — Detta moment
bör nog även undandraga sig ett besvarande
från min sida.

b) Inom flera yrkesgrupper har det visat
sig — vilket jag i skrivelser till socialstyrelsen
och offentligen även påvisat — att
tillfällena att »tjäna extra» begagnats på många
håll i städerna. Målare, skomakare, byggnadsarbetare
hava mest av yrkena kunnat tjäna
extra i följd av lagen. Landsbygden erbjuder
mycket sällan, åtminstone inom mitt tillsynsområde,
dylika tillfällen. Undantagsvis, då
försynen fogat att några olika arbetsställen
finnas nära varandra, så tillfällen erbjudit sig
att folk från det ena efter normaldagens slut
tagit s. k. »extra jobb» hos det andra arbetsstället.
Ex. lastning å vagn eller fartyg av
vad å andra arbetsstället (såg) annars med
eget folk skolat utföras.

d) På landet ja. I städerna ej så säkert
att fritiden medfört antydd nytta. Inom många

kiftindustrier var arbetstiden för de särskilda
yrkesgrupperna av arbetarne redan förut avkortad
på grund av det förarbete i detta syfte,
som pågått.

e) I allmänhet har i mycket liten utsträckning
just dessa mål vunnits ännu.

11. Revisionen var ett gott steg framåt
till ömsesidig förståelse, men ännu kan först
efter jämförelse med av arbetsrådet utvunna
erfarenheter av de olika yrkesgruppernas behov
av förkortad arbetstid och kanske en i detta
speciella syfte gjord utredning härom slutgiltigt
något sägas.

Karlstad den 11 juni 1922.

B. Wieselgren.

Yrkesinspektör i VII distriktet.

Bilaga.

Då jag på inspektionsresa den 24 maj besökte
L., fann jag där en ny skomakareverkstad
inredd i en mindre lämplig lokal och
vilken förhyrts av samtliga där arbetande.

Arbetsgången var följande.

En skogrosshandlare herr P. överlämnade
råvaror till skodons utförande åt en herr S.,
som hade åtagit sig att tillskära och nåtla
desamma till recefter, samt stansa sulor och
klackar med biträde av flickor. Denne S. utlämnade
i sin tur det färdigarbetade materialet
åt handarbetare för skodons förfärdigande, vilka
åtogo sig detsamma som hemarbete. För att
icke i sina resp. bostadskök anordna skomakarverkstad,
hade de 8 st. slagit sig samman
och inköpt en gemensam putsmaskin, vilken
placerats i den gemensamt förhyrda lokalen,
där de nu arbeta på skotillverkning. Vid
samtal med dessa arbetare meddelade de, att
de betraktade sig själva som arbetsgivare eller
mästare var och en. Av vad man sålunda kan
uttolka av denna arbetsorganisation framgår,
att det hela tillkommit i syfte att kringgå
8-timmarslagens verkningar — och uppgåvo de
samstämmigt, att det var på sätt och vis fördelaktigt
för dem att få kunna gå och komma,
när de ville, utan att stå under kontroll av
någon mästare.

Karlstad den 27 maj 1922.

Nils Adler.

Underinspektör.

2. .Yrkesinspektrisen.

Till socialstyrelsen.

Med anledning av ett mig tillsänt frågeformulär
angående 8-timmarslagens inverkan på
de industriella förhållandena får jag härmed
överlämna några iakttagelser, som framgått ur
en undersökning av arbetstidsförhållandena vid
en del mindre industrier, inom vilka huvudsakligast
kvinnor arbeta.

Undersökningen började hösten 1920 och
fortsatte under 1921 samt kompletterades under
våren 1922. Den omfattar syatelierer,
mode- och pälsvaruaffärer, tvätt- och strykinrättningar
samt hembagerier och spisbrödsfabriker,
samtliga med undantag av spisbröds -

17*

fabrikerna och ett fåtal sömnadsfabriker mindre
arbetsplatser med färre än 10 arbetare. Undersökningen
verkställdes för att utröna, i vad
mån en utsträckning av nattarbetslagen till
arbetsplatser med färre arbetare än 10 skulle
komma att påverka den mindre industrien.

De iakttagelser, som därvid gjordes angående
arbetstidens längd, raster och arbetstidsjournalens
förande, meddelas härmed.

Syatelierer.

Samtliga mindre och några större syatelierer
i Stockholm, Uppsala, Malmö, Norrköping,
Linköping, Jönköping, Lund, Hälsingborg,
Tranås och Nässjö eller sammanlagt 224 arbetsplatser
med ett arbetarantal av 721 kvinnor
och 28 män, besöktes under vintern 1921.

6 av de besökta ateliererna hade mer än 10
arbetare (sammanlagt 81 kvinnor och 6 män).
Av dessa hade 4 använt sig av övertid och 3
fört journal. På intet av dem hade nattarbete
förekommit. 41 syatelierer hade 5—10 arbetare
med sammanlagt 237 kvinnor och 13
män. 18 arbetsställen hade använt sig av
övertid, 5 av nattarbete och endast 2 hade
fört övertidsjournal.

177 syatelierer hade 1—4 arbetare med
sammanlagt 387 kvinnor och 9 män. Vid 45
arbetsställen medgåvo arbetsgivarna, att tid utöver
den lagstadgade använts särskilt lördagar
och vid brådskande beställningar. På 8 ställen
hade nattarbete använts.

På en del håll uppgavs, att arbetsstyrkan
minskats, då 8-timmarslagen infördes, varvid arbetet
i stället utfördes i hemmen. Detta hade
särskilt varit fallet i sådana atelierer som sy
konfektion.

3 3-9 % av samtliga atelierer hade en arbetstid
från 9 f. m.—6 e. m. med 1 timmes rast.
25 % arbetade från kl. 8’30 f. m.—6‘30 e. m.
och 21''6 % från kl. 8 f. m.—6 e. m. I dessa
uttogs 1x/2—2 tim. rast, på ett par ställen
dessutom x/4 tim. kafferast.

14''3 % arbetade från 8 f. m.—5 e. m. och
-6''6 % hade en arbetstid varierande 7 f. m.—
5 e. m. till 10 f. m.—6 e. m. Där den kortaste
arbetstiden tillämpades, beräknades endast
en kort kafferast. 63 •/. av alla arbetare gingo
hem under middagsrasten.

Arbetsgivarna uttryckte i regel sitt ogillande
av 8-timmarslagen och ansågo den vara orsak
till depressionen.

Undersökning företogs med avsikt under en
tid, då vanligen högsäsong råder inom detta
yrke, men denna säsong visade sig vara osedvanligt
dålig. Enligt uppgift hade arbetsstyrkan
på de flesta arbetsställen betydligt minskats,
ofta ända till hälften, och övertid hade
ej behövt användas. Arbetsgivarna framhöllo,
att övertidsbetalning nu var så hög, att inga
mindre atelierer hade råd att använda sig av den
samt att övertiden dessutom var så knappt tilltagen,
att den under normal högsäsong vore
till föga nytta (detta var före den sista revideringen
av lagen).

De yngre sömmerskorna, som i allmänhet
voro organiserade, tycktes livligt uppskatta 8-timmarslagen och kände i den ett stöd. De
äldre däremot, som vanligen varit anställda i
många år hos samma arbetsgivare, brydde sig
ej om den och ansågo att »ingen lag hade
rätt att hindra dem att arbeta så länge de
ville». Nattarbete förekom endast i 5''8 % av
samtliga atelierer. Varken arbetare eller arbetsgivare
tycktes vilja ha nattarbete.

Mode- och pälsvaruaffärer.

Denna undersökning gjordes under vintern
1920—1921 och omfattade 215 modeaffärer
och 21 pälsvaruaffärer i Stockholm med tillsammans
545 kvinnliga och 31 manliga arbetare
samt 167 dylika arbetsställen i olika delar
av landsorten med tillsammans 429 kvinnliga
och 11 manliga arbetare.

Undersökningen gjordes före den sista revisionen
av 8-timmarslagen, och 181 av samtliga
arbetsställen i Stockholm och 153 i landsorten
komma enligt den nya bestämmelsen ej
under 8-timmarslagen. Ett utdrag ur undersökningen,
i vad som angår arbetstiden, lämnas
emellertid här nedan:

»Arbetstiden i modeaffärerna är rätt skiftande.
Mellan kl. 8 och 9 f. m. börjar man
i allmänhet, och detta gäller så väl modister
som affärsbiträden. Mellan kl. 5 och 7 e. m.
slutar arbetet för dagen. På sommaren slutar
man dock kl. 6 e. m. och modisterna många
gånger ändå tidigare. Under säsongen kan

arbetet däremot ofta dra ut längre på kvällarna,
den senast uppgivna tiden var kl. 8 e. m.

-Biträdena ha vanlig butikstid, då de endast
expediera. I Stockholm skötte biträdena i 34
affärer även allt sömnadsarbete, varvid deras
arbetstid ställde sig sålunda: i 4 affärer 8
tim., i 8 8 Va tim., i 9 9 tim., i 3 10 tim.,
i 8 10 V2 tim. och i 2 11 tim., rasterna éj
inräknade.

Mycket bättre arbetstidsförhållanden hade
modisterna. Av de 148 arbetsställena med
modister hade 120 normal 8-timmarsdag, endast
28 hade uttagit någon övertid. Enligt
de uppgifter, som givits, hade övertiden utgjort
högst 1 tim. per dag under en kort tid
av året eller några lösryckta dagar. Den ordinarie
arbetstiden torde i allmänhet följa 8-timmarsdagen. Däremot är det mycket svårt
att kontrollera uttagande av övertid, då det i
så hög grad överensstämmer med arbetarnas
egen fördel att få arbeta på övertid. På de
flesta håll använder man sig nämligen av
ackordsarbete.

I landsorten förekommer sällan uppdelningen
mellan modister och expediter, utan utföres
båda slagen av arbete av samma personal.

Undersökningen företogs under säsongtid för
att erhålla den högsta möjliga arbetstiden och
för att se, hur den nya arbetstidslagen hade
ställt sig för modeaffärernas arbetare. Våroch
höstsäsongen 1920—1921 var dock, som
förut nämnts, olämplig för en dylik undersökning,
därför att säsongen var så betydligt
reducerad jämförd med föregående års. Allmänt
klagades över dåliga tider. En vårsäsong
räcker i vanliga fall från 15 april till
midsommar, men omfattade detta år knappt
två månader och var inte på långt när så
brådskande, som den vanligen är. Höstsäsongen
brukar omfatta tiden 15 sept.—15
okt., men räckte 1920 ej en hel månad.

Säsongen i landsorten var under 1920 betydligt
bättre än i Stockholm. Nattarbete
förekom t. o. m. i 24 affärer. Som säsong
räknade man 3 månader på våren och 3 på hösten.

I Stockholm hade 28 affärer uttagit övertid,
i landsorten de allra flesta. 17 hade övertidsjournal.

Modehandlarnas förening hade begärt och
erhållit 75 tim. övertid för säsongarbete enligt
§ 7 i arbetstidslagen. Av de 60 affärer, vilka
tillhörde denna förening, besöktes 56. 48 av

dessa hade inalles 184 modister och biträden
anställda. Övriga sköttes av ägaren ensam
eller med tillhjälp av ett biträde. På 41
ställen hade man 8 timmars arbetsdag, endast 7
hade uttagit övertid. Av dessa 7 hade 2 fört
journal.

Innehavarna av dessa affärer sade sig ej
hava uttagit övertid under vårsäsongen, några
därför att det ej behövts, och andra därför
att den tillåtna övertiden var alltför kort; den
gjorde varken till eller ifrån. Under full
säsong hade det på inga villkor räckt till med
35 timmars övertid i månaden. I allmänhet
hade de dock den åsikten, att den sammanlagda
övertiden av 225 timmar per år nog skulle
räcka till också vid högsäsong, om den finge
placeras ut efter behag och ej var bunden av
viss tid per månad. Många behövde ta ut
den helt och hållet på t. ex. 3 månader i
stället för på 6. Som övertiden nu är ordnad,
ansåg man, att det under normala tider
skulle bli nödvändigt taga in nytt folk vid
varje säsong, vilket skulle ställa sig svårt på
många sätt. Framför allt skulle det motarbetas
av modisterna själva. Lönerna äro för det
mesta så låga, att de väl behöva den lilla
extraförtjänst, de vid säsong kunna erhålla.
Under mellantiderna, särskilt sommarmånaderna,
avstannar arbetet nästan fullständigt.»

Tvätt- och strykinrättningar.

Undersökningen gjordes våren 1921 och
omfattade 40 arbetsställen i olika delar av
landet, men samtliga arbetsställen falla numera
utanför 8-timmarslagen, då icke något
hade mer än 4 arbetare. De tyckas emellertid
gjort försök att rätta sig efter lagen, ehuru
det överallt framhölls, att arbetets oregelbundenhet
gjorde detta mycket svårt. Under sommaren
och i allmänhet vid slutet av månaden
samt före helger hopade sig arbetet och arbetstiden
gick upp till 9 å 10 timmar. Då det
i regel var ackordsarbete, voro arbeterskorna
själva intresserade av att få arbeta så länge
som möjligt de tider de hade arbete.

19*

Sammanhållningen inom detta yrke är också
mycket dålig, så att lönerna stå lågt och extra
förtjänster på övertidsarbete äro begärliga.

Hem bagerier.

Undersökningen, som gjordes under hösten
1920 och våren 1921, omfattade 553 bagerier
i olika delar av landet. Det stora flertalet
av dem komma enligt nuvarande bestämmelser
ej under 8-timmarslagen. Då den rådande
depressionen i hög grad påverkat detta yrke,
torde som ett allmänt omdöme kunna sägas,
att de knappast togo ut 48 timmar i veckan,
men att arbetstiden per dag var synnerligen
ojämn. I ett 20-tal bagerier med endast kvinnliga
arbetare (1—4 arbeterskor) uppgavs en
arbetstid på 12—14 timmar, inklusive måltidsraster.
Där arbeterskorna voro organiserade,
höll man sig till 8-timmarslagen, liksom uti de
bagerier, som både manliga arbetare.

Spis bröd sfabriker.

I dessa fabriker bär 8-timmarsdagen givetvis
befordrat skiftarbete. Genom den nu rådande
depressionen har visserligen en del fabriker
återgått till ett dagskift, men så snart fabrikerna
återgå till full drift, måste man räkna
med två-skiftsystemet i stor utsträckning. För
de kvinnliga arbetarna, som utgöra c:a 70 %
av samtliga arbetare inom denna fabrikation,
medför detta stora svårigheter, då de ej, som
de manliga, ba rätt att utföra förberedelseocb
avslutningsarbete före kl. 5 f. m. och efter
kl. 10 e. m.

Någon ändring i rastesystemet bar detta
skiftarbete dock ej medfört, då regelbundna
raster ytterst sällan användas inom detta yrke.
Rasterna tagas mellan de olika degarna och
äro beroende på jäsnings- och gräddningsförhåll
anden.

Restaurangerna.

Utöver vad som framgått av här citerade
undersökning inom den mindre industrien,
har den kvinnliga yrkesinspektionen efter 8-timmarslagens införande haft mycket att gorå
med arbetsförhållandena inom restaurangerna.
Lagen har bär givetvis inverkat mycket kraftigt
till en normalare arbetstid. 75 å 80 timmar
i veckan har ej varit ovanligt, i synnerhet
på de små ställena. Någon regelbunden

rastindelning har emellertid visat sig synnerligen
svår att åstadkomma, och bar man i
stor utsträckning fått lov att godtaga 00 timmars
arbete per vecka, måltidsraster inberäknade.
Skiftindelning har genom 8-timmarslagen
blivit nödvändiggjord, men bar givetvis använts
i stor utsträckning även före lagens införande.

De talrikast ingående anmälningarna om
brott mot 8-timmarslagen komma från detta
yrke, men många gånger bero dessa överträdelser
på svårigheten att sätta detta arbete i
system och oviljan från båda sidor att underkasta
sig bestämda tider.

Även om en del svårigheter förefinnas att
ordna arbetstiden i enlighet med lagens bestämmelser,
så torde de gångna årens erfarenheter
dock visa, att lagens föreskrifter på
detta område varit till stor nytta för personalen.

Vad den större industrien beträffar, bar
tendensen att förkorta rasterna till en halvtimme
per dag givetvis ökats. Undantagsvis
finner man en extra rast på 15 minuter för frukost.
Mycket vanligt är det att se arbeterskorna
vid 9-tiden äta en smörgås under pågående
arbete, och måste det betraktas som ett önskemål,
att denna paus stadfästes i avtalen.

I stor utsträckning börjar arbetet kl. 7 f. m.
och före denna tid äro ej affärerna öppna och
någon frukostlagning har i regel ej medhunnits,
varför en måltid givetvis är behövlig före
den stora rasten, som vanligen förlägges mellan
kl. 12—1.

Många förmän ha sagt mig, att de ej kunna
förhindra den självtagna rasten utan måste de
se genom fingrarna med, att de söka hinna
äta under pågående arbete. — Å andra sidan
har jag från arbetarhåll hört framhållas, att
de ej anse sig kunna begära mer än en rast
under den förkortade arbetstiden. En jämkning
i dessa förhållanden torde dock visa sig
nödvändig.

Belåtenheten med den kortare arbetstiden
och den korta lördagen är särskilt stor bland
de gifta kvinnorna, som ofta sagt mig, att de
först nu kunna få en något så när ledig söndag.

Även har från arbeterskehåll visats ett
mycket stort intresse för sömnadskurser av

*20

olika slag. »Nu är det någon idé att lära sig
sy, när vi ha tid att göra något åt oss själva.»
För några år sedan var det mycket svårt att
få dem intresserade för dylika kurser. Detta
gäller dock mera de vuxna arbeterskoma, de
minderåriga torde nog merendels behöva skoltvånget
för att förmås använda sin fritid till
utbildning. Med rätt eller orätt bar jag hört
många klagomål från verkmästare och förmän,
att de minderåriga nu äro svårare att sköta än
förut, och att de driva från yrke till yrke, en
uppgift, som bekräftas av deras intygsböcker.

Behovet av fortsättnings- och yrkesskolor
torde ej nog kraftigt kunna framhållas. Det
mycket stora intresse, som visats för de under
de senaste åren ordnade utbildningskurserna
för arbetslösa har visserligen blott indirekt
med 8-timmarslagen att göra, men måste man
dock häri se en ganska utbredd tendens att
söka skaffa sig tillfälle till utbildning, och
torde den förkortade arbetstiden komma att
visa sig bliva till hjälp, om blott möjligheterna
att skaffa sig denna utbildning systematiseras.

Stockholm den 26 augusti 1922.

Kerstin Hesselgren.

3. Järnvägsstyrelsen.

Till socialstyrelsen.

Med anledning av Eder i skrivelse den 27
sistlidne april gjorda framställning om vissa
uppgifter rörande 8-timmarslagens verkningar
för statens järnvägars vidkommande, får järnvägsstyrelsen
härmed äran återställa vid samma
skrivelse fogade formulär, besvarat särskilt beträffande
driftpersonal, verkstadspersonal och
byggnadsarbetare.1

Härvid torde emellertid böra framhållas, att
ett uttömmande svar å formulärets alla frågor
icke varit möjligt, dels emedan detsamma närmast
synes hava uppställts med tanke på industriens
arbetsförhållanden, med vilka motsvarande
förhållanden vid järnvägarna på det hela
taget visa mycket liten överensstämmelse, dels
på grund av järnvägstjänstens större mångsidighet.

Styrelsen anser sig jämväl böra särskilt erinra
om, att verksledningen redan före lagens

1 Återgivas ej bär.

tillkomst slagit in på begränsning av tjänstgöringstiden
vid statens järnvägar, så att denna
vid tiden för lagens genomförande i viss utsträckning
höll sig vid omkring 8 timmar per
dag. Sålunda uppgick inom den största avdelningen
inom driftpersonalen, nämligen trafikavdelningen,
medeltjänstgöringen år 1919
för en tredjedel av den stationära personalen
till högst 8 timmar och för omkring hälften
av den åkande personalen till samma antal
timmar. Men under det att vederbörande
tidigare var skyldig att mot övertidsersättning
tjänstgöra i betydligt större utsträckning utöver
den enligt turlistan bestämda tiden, kan
åter enligt 8-timmarslagen, även med lagens
komplettering av år 1921, dylik övertid uttagas
endast i mycket begränsad utsträckning, en
olägenhet, som för kommunikationsverkens
vidkommande ytterligare skärpes genom den
vid dem förekommande söndagstjänstgöringen.
För denna tjänstgöring måste nämligen lämnas
ersättning i fritid under vardagarna — då lagen
räknar med 6-dagars vecka — varigenom
den genomsnittliga tjänstgöringen per söckendag
inskränkes till 7 timmar 26 minuter.

Vid ifrågasatt revision av gällande bestämmelser
i ämnet synes på grund av det anförda
framför allt böra beaktas, att verksledningen
av Kungl. Maj:t erhåller rättighet att i större
utsträckning än nu är fallet uttaga regelbundet
återkommande övertidstjänstgöring, varigenom
hållande av ett större antal personal för vissa
tjänsteställen, vars arbetskraft nu icke kan
helt utnyttjas, skulle genom ändringen kunna
undvikas.

Stockholm den 15 juni 1922.

Järnvägsstyrelsen.

Axel Granholm.

Otto Anneli
tjf.

Bilaga.

(Svar på fråga 8 i form. l:a.)

Vid beredande av förevarande fråga — för
verkstadspersonal och byggnadsarbetare redovisas
i särskilda formulär — torde till en
början böra betraktas personalens uppdelning å
följande grupper:

21*

a) personal för underhåll av bana och byggnader,

b) personal för banans bevakning,

c) personal för trafikstationerna,

d) personal för maskinstationerna,

e) åkande personal.

Vad grupp a) beträffar, så inträder vid förkortning
av arbetstiden givetvis motsvarande
ökning i enhetskostnaderna, för så vitt icke
arbetsintensiteten ökas, och detta torde åtminstone
hittills icke hava varit fallet.

I olikhet mot vad tidigare varit brukligt i
fråga om personal under grupp b), kunna numera
även tjänstgöringsperioder av mindre
längd i viss omfattning hopsummeras intill
stadgade maximitiden. Härigenom har denna
personal kunnat effektivare utnyttjas än tillförne,
varför verkningarna av de nya tjänstgöringsföreskrifterna
i detta fall neutraliserats.

Genom inskränkningar i de banbevakningspersonalen
ålagda inspektionerna av banan har
ytterligare en icke oväsentlig tid inbesparats,
som resulterat i minskat personalbehov. Det
må dock erinras om att banbevakningspersonalen
även utför underhållsarbeten i avsevärd
omfattning samt mångenstädes och i större
utsträckning än tidigare biträder vid trafikstationernas
skötsel, allt omständigheter, som
komplicera förhållandena och omöjliggöra en
värdesättning av vad i punkt 8 benämnes »produktionskostnaderna»
före och efter de nya
tjänstgöringsföreskriftemas tillämpning.

I fråga om grupp c) trafikstationernas personal,
samt d) maskinstationernas personal,
och e) åkande personal, hade före lagens tillkomst
genomförts en differentiering allt efter
arbetets art, i det att dels nattjänst taxerats
högre än dagtjänst, dels större hänsyn tagits
till relationen mellan nominell tjänstgöringstid
och effektiv arbetstid. De nya bestämmelserna
ha medfört en partiell utjämning i förevarande
hänseende. Tidsförkortningen har
alltså icke varit likformig.

Verkningarna av tidsförkortningen ha i fråga
om trafikstationstjänsten till en ej ringa del
kompenserats därigenom, att arbetet genom
minskning av tiden för öppethållande av expeditioner
och magasin koncentrerats; även

vid tidtabellernas uppgörande har i viss mån hänsyn
måst tagas till de nya tjänstgöringsbestämmelserna.
Ifrågavarande koncentration betyder
emellertid en viss sänkning av statens järnvägars
gamla standard och kan densamma sägas
hava skett på allmänhetens bekostnad. I fråga
om stationspersonalen är vidare att märka, att
på en del stationer personalantalet väsentligen
bestämmes av toppbehovet vid vissa bestämda
tidpunkter, t. ex. vid visst tågmöte. En förkortning
av den stadgade arbetstiden behöver
i sådant fall icke medföra någon personalökning.
Så stor genomsnittlig ökning, som kalkylatoriskt
motsvarar tjänstgöringstidens förkortning, kan
sålunda här i sin helhet icke räknas med.

Angående grupp d), maskinstationernas personal,
gäller för en del ungefärligen detsamma
som under grupp a) sagts — en förkortning
av arbetstiden medför motsvarande ökning av
kostnaderna; för en annan del åter gäller vad
som här ovan beträffande en del stationer
sagts om trafikstationernas personal.

Samma borde teoretiskt taget gälla om den
åkande personalen, då ju för densamma arbetsprestationen
i stort sett är proportionell
mot tjänstgöringstiden. För denna personal
hade emellertid redan före den nya arbetstidslagens
genomförande tjänstetiden nedsatts
till c:a 205 timmar per månad. Härutinnan
gjordes därför de facto ingen ändring. Sänkningen
av den högsta tiden är dock under
normala förhållanden av viss betydelse, i det att
man, om marginalen mellan denna maximaltid
och den normala turlistetiden är stor, dels
knappast riskerar någon övertidsersättning, dels
har möjlighet under de månader, då godstrafiken
är stor, utan personalförstärkning insätta
extra godståg. Arbetet vid järnvägarna är nämligen
ganska ojämnt fördelat på olika årstider.
Då på grund av den speciella utbildning, som
erfordras, möjligheterna att använda tillfällig
arbetskraft är relativt begränsad, medför detta
en ökning av kostnaderna per arbetsenhet. Av
största vikt är därför, att möjligheterna att
uttaga övertid ej göras för snäva, vilket även
gäller i fråga om den stationära personalen.

Vad ovan sagts, avser närmast normala trafikförhållanden.

*22

Då det nu gäller besvarande av förevarande
fråga rörande produktionens fördyrande, må
beaktas, att någon utredning, vilka kostnader
arbetstidens förkortning under normala förhållanden
skulle komma att förorsaka, ej har
gjorts, och skulle en sådan givetvis kräva
mycket vidlyftiga och svåra detaljundersökningar
inom olika tjänsteområden. Resultatet
därav torde i allt fall vara av tämligen tvivelaktigt
värde. Att det dock måste röra sig om
mycket betydande belopp framgår redan därav,
att statens järnvägars nuvarande avlöningskostnad
uppgår till c:a 120 milj. kr. per år. Det
är därför tydligt, att den besparing, som kunde
ernås vid en utsträckning av arbetstiden från
8 till 10 timmar per dygn, icke kan beräknas
proportionell mot denna utsträckning, men
torde komma att uppgå till ej obetydliga belopp.

De beräkningar angående lagens verkningar,
som gjorts, ha emellertid samtliga avsett förhandenvarande
förhållanden, d. v. s. en trafik
väsentligt mindre än vad som svarar mot statens
järnvägars kapacitet. Så kalkylerades
april 1920 med en ökning av omkring 4''b
milj. kronor, personalen ansågs följaktligen i
förhållande till den dåvarande personalkostnaden,
180 milj. kronor per år, i stort sett någorlunda
tillräcklig även med den kortare arbetstiden.
I juni samma år räknades för
senare halvåret 1920 med en ökning av i
Tunt tal 2 milj. utöver vad i kostnadsstaten
beräknats. Båda dessa siffror äro givetvis
ytterst osäkra. Ännu vanskligare är att bedöma
vilken kostnadsökning, som faktiskt inträtt.
På grund av trafikens ytterligare nedgång
och vissa åtgärder från styrelsens sida
har nämligen sedan 1920 trots arbetstidslagen
personalstocken mycket avsevärt reducerats.
Det skulle således närmast gälla att avgöra,
vilken ytterligare reduktion varit möjlig med
den längre arbetstiden. Någon undersökning
härutinnan är ej gjord, men torde man kunna
hålla före, att, då numera nästan all icke ordinarie
personal avskedats eller permitterats,
ifrågavarande reduktion skulle hava medfört
relativt obetydliga besparingar.

Totalomdömet om arbetstiden skulle alltså
bliva,

att under nuvarande exceptionella lågtrafik
kostnadsökningen vid statens järnvägar är
mindre betydande i förhållande till statens
järnvägars hela omslutning,

varemot vid en trafikintensitet motsvarande
statens järnvägars tekniska kapacitet förkortningen
av arbetstiden medför en betydlig ökning
av kostnaderna.

Att man genom en sänkning av statens
järnvägars standard i trafikhänseende till viss
del kan kompensera lagens verkningar ändrar
givetvis därutinnan intet väsentligt.

Yad här sagts, gäller väsentligen vad i socialstyrelsens
formulär benämnas rörliga kostnader.

ökningen i de fasta kostnaderna, framkallad
genom ökad kapitalinvestering, torde däremot
icke bliva av någon större betydelse.

4. Vattenfallsstyrelsen (Luleälvens kraftverksbyggnader).
(Siffrorna hänvisa till vissa
frågor å form. l:a.)

3. I vissa arbeten, såsom schaktningsarbeten
och dylikt, där utrymmet medger blott ett
bestämt arbetarantal, kan genom ökning av
arbetarantalet arbetets fortgång ej påskyndas,
utan har arbetet blivit fördröjt i proportion till
den minskade arbetstiden.

Å andra arbetsplatser, där arbetsstyrkan kunnat
ökas, har vid brådskande arbeten så måst
ske, även om arbetet fördyrats och arbetskvantiteten
per arbetare minskats, för att få arbetet
färdigt i beräknad tid. Omfattningen
härav, som är beroende av en mångfald olika
faktorer för varje arbete, kan ej närmare preciseras.

6. Förbättrade och ökade maskinella utrustningar
ha under senare år kommit till användning
för att bättre kunna tillvarataga den
mänskliga arbetskraften, men detta har ej skett
till följd av arbetstidsbegränsningen utan genom
tekniska framsteg på dessa områden.
8-timmarslagen som sådan har ej kunnat konstruera
fram några förbättrade arbetsmetoder
eller arbetsmaskiner. Beträffande utnyttjandet
av arbetsmaskiner bör antecknas, att vid kortare
arbetstid även arbetsmaskinernas utnyttjandetid
inskränkes proportionellt med förkortningen
av arbetstiden.

23*

7 a. I snickarverkstaden i Porjus förbjödos
arbetarna av organisationen med hänvisning
till 8-timmarslagen att arbeta mer än 8
timmar, ehuru de själva önskade göra detta,
och arbetet var mycket brådskande. De fingo
ej ens snickra dörrar, fönster o. d. helt utomstående
och få betalt per styck å räkning.
Flera arbetare måste därför anskaffas och
provisoriska åtgärder vidtagas för att medhinna
arbetet.

7 b. I Suorva, där ett helt samhälle måst
uppföras för arbetarna, har 8-timmarslagen
medfört mycket svåra kostnader, enär man
med längre arbetstid på denna avskilda plats,
dit arbetarna ej kunna medtaga sina familjer,
kunnat i motsvarande mån minska arbetsstyrkan
och därmed kostnaderna för bostäder,
mattransporter m. m. sådant.

8. Byggnadskostnaderna hava givetvis ökats
till följd av a) ökade bostäder och i vissa fall
flera arbetsmaskiner, b) att avlöningarna fullt
kompenserats mot den förkortade arbetstiden
samt även i vissa fall därigenom, att tiden
för arbetenas utförande förlängts, vilket medför
ökade allmänna kostnader.

9. Under den tid, arbetstidslagen varat, har
arbetsintensiteten varit sjunkande, men kan
detta ej tillskrivas 8-timmarslagen, utan det
allmänna tidsläget med dess depraverande tendenser.
Givetvis bör arbetsintensiteten vid
kortare arbetstid kunna uppökas och har kanske
inträffat i speciella fall, men som totalomdöme
måste sägas, att så ännu ej skett.

10 b. Arbetsinkomsten är densamma som
förut, då minskning i arbetstid kompenserats
med ökad timavlöning.

Många arbetare önska och begära extraarbete
på fritid men hindras härtill av 8-timmarslagen
såtillvida, att organisationerna mången
gång tolka den så, att extra arbete över 8
timmar ej får ske. Försök har i Harsprånget
till och med skett att förbjuda egnahemsbyggare
bygga sina egna stugor på fritid.

10 c. Större intresse för förbättrade bostadsförhållanden
har under dessa år kunnat
konstateras men ej beroende på 8-timmarslagen
utan på förbättrad ekonomi. Om vissa
arbetare numera ägna mera tid för familjen

27—222653.

och barnens uppfostran, torde detta dock ej
kunna anses vara regel.

10 d. Någon förbättring i levnadssättet av
betydelse kan ej påvisas, om man undantager,
att vid 2-skiftsgång arbetet nu kan sluta kl.
11 e. m. i stället för kl. 1 eller 2 f. m. förut.

10 e. Under senare år hava många yngre
arbetare använt sig av tekniska aftonskolor,
bibliotek o. d. för att förkovra sitt vetande,
men de flesta ha nog dragits ut i nöjeslivet,
där särskilt kortspel och dans ökat i avsevärd
omfattning.

12. Erfarenheten från den nuvarande arbetstidslagens
verkningar ger vid handen, att
det är principiellt felaktigt att i en lag bestämma
en viss maximiarbetstid.

Det torde ock kunna sägas, att den nu gällande
provisoriska lagen haft det goda med
sig, att vid många företag och fabriker m. fl.
platser, där 8 timmars arbetsdag är lämplig
och rättvis, d. v. s. rationell, sådan införts,
men att man även fått klarhet uti, att vid
många arbeten såsom lantbruksarbete, sjötrafik,
byggnadsarbeten m. m., speciellt i Norrland
med dess ljusa somrar samt mörka och
hårda vintrar, tillämpandet av en lagstadgad
8 timmars arbetsdag är fullkomligt oriktigt
och obehövligt. Även har genom den provisoriska
lagen konstaterats, huru ofantligt ingripande
en dylik lag är för hela landets ekonomi,
och huru oerhört många specialfall uppstå,
där lagen för alla parter är skadlig och
olämplig. Därigenom att bestämmelserna för
arbetstidsbegränsningen fått formen av lag, har
den i många fall på ett oriktigt sätt tolkats
och använts av arbetarorganisationer och enskilda
till stort men för arbetarna själva vid
sådana platser och tillfällen, då alla önskat
längre arbetstid, varjämte lagen särskilt hos
mången yngre varit orsak till den missuppfattningen,
att arbete längre än 8 timmar är
skadligt och oriktigt, varigenom skapas en viss
misstro och motvilja mot arbetet som sådant.
Därvidlag stödja de sig givetvis på den genom
mycken agitation och strid framkomna lagen
mot arbete utöver ett visst antal timmar per dag.

Lyckligast är givetvis att eventuella bestämmelser
om arbetstiden ej få formen av lag

*24

utan av överenskommelser mellan arbetsgivaroch
arbetarorganisationer, varvid lättare en
rationell arbetstid kan införas på varje arbetsplats
med dess säregna förhållanden.

5. Tatten fallsstyrelsen (kraftverksbyrån).
De i samband med åtgärderna för arbetstidens
begränsning erforderliga detaljerade bestämmelserna
beträffande olika tillåten arbetstid
för olika befattningshavare resp. vid olika sorters
arbete hava nödvändiggjort en omständlig
specificering av varje arbetares tjänstgöringstid
i flera sins emellan olikvärdiga arter av
arbetstid, exempelvis 60, 56, 52 och 48 timmars
vecka, restid, beredskapstjänst o. dyl.
samt reduktion av dessa tjänstgöringstider till
normal tjänstgöringstid, motsvarande 48 timmars
vecka. Detta jämte de invecklade bestämmelserna
om tillåten övertid har nödvändiggjort
ett omständligt och därför dyrbart rapportsystem
och bokföringsarbete. övervakandet
av att de invecklade bestämmelserna riktigt
tillämpas, utgör ett hinder för arbetsledningen
att få erforderlig tid över för andra arbeten
inom tjänsten, som skulle lämna betydligt
påtagligare resultat än en noggrann övervakning
av att ingen får arbeta för mycket. Det
må även påpekas, att i många fall, t. ex. vid
arbete på främmande orter, det säkerligen kan
vara i arbetarens eget intresse att kunna bedriva
arbetet med längre arbetstid än den nu
tillåtna och att därefter kunna tillbringa någon
tids ledighet i hemmet mellan arbetsperioderna.

Slutligen må påpekas, att arbetstidens begränsning
inom industrien medför en tendens
att öka maximibelastningen och minska utnyttjningstiden
för kraftverken, vilket har en ogynnsam
inverkan på kraftverkens ekonomi. Tendens
till en dylik inverkan har kunnat spåras
vid statens kraftverk, om också vissa andra
faktorer medverka till att denna tendens icke
hittills blivit alltför tydligt framträdande.

C. Svenska kyrkans diakonistyrelse. Till
svenska kyrkans diakonistyrelse inkom den
27 april 1922 från socialstyrelsen en skrivelse
(form. 1 : b n:r 8) med begäran om diakonistyrelsens
besvarande av frågan:

»Vilka verkningar kan arbetstidsbegränsnin -

gen anses hava medfört för arbetarna! särskilt
med avseende på

e) den ökade fritidens användning, synnerligast
vad de yngre arbetarna beträffar (ev.
vidtagna åtgärder i syfte att bibringa arbetarna
intresse för allmänna angelägenheter, för allmänbildning
och yrkesutbildning, för idrott
o. d. samt motverka benägenheten för dagdriveri,
osunda nöjen, kortspel, krogliv och alkoholförtäring
etc.)?»

För att vid besvarandet av frågan stå i levande
kontakt med erfarenheterna i församlingarna,
lät diakonistyrelsen sagda fråga gå vidare
till en del präster och lekmän. Tyvärr
måste på grund av den knappa tiden förfrågningarnas
antal starkt begränsas. Genom det
25-tal skrivelser, som utgingo, sökte diakonistyrelsen
samla erfarenheterna från industrisamhällen
i olika trakter av landet och av
olika typ.

Diakonistyrelsen tror sig bäst besvara socialstyrelsens
fråga genom att i korthet redogöra
för de inkomna svaren och därtill foga några
synpunkter. Av självklara skäl angivas i regel
icke meddelarnas namn och verksamhetsorter.

Från en av Norrlands städer säges:

På frågan — — — får jag anföra:

1) att det icke står mig personligen till buds
andra kunskapskällor i denna sak än iakttagelser
sådana som vem som helst har kunnat
gorå;

2) att här i staden icke mig veterligen
igångsatts någon särskild apparat i anledning
av berörda lagstiftning, men att sedan länge
åtskilliga goda krafter äro i arbete för att de,
som intressera sig, skola bibringas upplysning
i allmänna angelägenheter, ökad allmänbildning
''och yrkesutbildning; åtskilliga idrottsföreningar
verka på sitt sätt med icke ringa uppmuntran
från stadens sida, en föreläsningsförening
nedlägger ett nitiskt, rikt givande och
tidsenligt arbete, studiecirklar äro organiserade
o. s. v.;

3) att jag ställt mina personliga iakttagelser
och intryck under belysning av inhämtade
uttalanden från personer, som äro verksamma
eller på annat sätt intresserade och införsatta

25*

i de stycken, som under 2) nämnas, och från
samtliga dessa håll fått endast en tydlig och
enstämmig bekräftelse på min uppfattning, att
den ökade fritiden icke (annat än möjligen i
enstaka undantagsfall) av de yngre arbetarna
använts till nytta för deras utveckling. Däremot
uttalas lika enstämmigt, att fritiden i
regel av det stora flertalet brukats och brukas
till dagdriveri, klubbliv, helst med dans, ett
intensivt bortspelande (hasardspel), kaféliv,
automobilåkning och först och sist biografbesök.

Från en stor industriort i Norrland svaras:

Med anledning av Eder fråga får jag meddela,
att 8-timmarsdagen bland det yngre släktet
i — — — visat sig hava en allt annat
än god inverkan. Intresset för kunskaper och
bildning har icke visat sig i tillväxt. I —
— — församling har fortsättningsskola av
1918 års typ redan inrättats. Men intresset
för densamma är hos ungdomen så uselt, att
det fordras både lock och pock och ofta hot
om tvångsåtgärders vidtagande för att förmå
ungdomen att begagna sig av undervisningen
därstädes. Och vid de av föreläsningsföreningen
anordnade föredragen skådar man i regel
förgäves efter ungdomen.

Huruvida 8-timmarsdagen har någon skuld
i detta bedrövliga förhållande, är ju icke lätt
att avgöra. Faktum kvarstår, att det icke har
blivit bättre utan sämre efter denna lags antagande.

Intresset för idrott är starkt. Det är dock
kafébesöken, kortspelet, otukten och dansen,
som mest synes intressera ungdomen i denna
beklagansvärda landsända. Och ju mera ledighet,
desto mera synd — så ser det ut bär.

Skulden till detta ligger naturligtvis icke i
normalarbetsdagen som sådan. Men densamma
har icke visat sig kunna åstadkomma någon
förbättring, då ungdomen endast missbrukar
sin genom densamma vunna längre fritid.

Från ett stort industrisamhälle i södra Norrland
meddelas:

Utdraget ur socialstyrelsens frågeformulär
har kommit mig tillhanda och blivit begrundat
av så väl bildningsintresserade arbetsgivare
som arbetare. Vi ha alla kommit till samma

resultat: man kan ej svara något som helst
därpå. Industriens ledande organisation lär
ha gjort detsamma. Vill jag dock redan nu
säga, att huvudskälet, att man ingenting ännu
vet, är, att den ofrivilliga arbetslösheten åtminstone
ute på bruken inträdde alldeles samtidigt
med 8-timmarslagen; med arbetslösheten
inträda visserligen yttre betingelser för bildningssökande
men också en oerhörd psykisk
depression, som verkar hämmande även på
förut rätt så vakna människor, på den stora
massan verkar den mycket tyngande; allt derangeras.
Föreläsningsverksamhet t. ex. har
gjort goda framsteg — men det är en klick,
som besöker dem regelbundet, en 100 män,
då dock samhället här har 2,000 arbetslösa,
varav ytterst få arbeta hel tid. Dans t. ex.
florerar och kortspel avtar, beroende på att
det förra ej kräver så mycket pengar och att
det senare ej roar utan valuta, vilket nu är
ont efter. Dessa företeelser kunna ej här göras
beroende av lagen, ej heller idrotten, om
man nu kan kalla brottning och boxning för
idrott — det tog fart före 1920. Spriten avtar
av brist på pengar o. s. v. Intet kan, som
synes, tillskrivas lagen.

Från Uppland svaras: Lagens verkningar i
vad avser arbetarna på — — — synas mig
uteslutande vara goda. Inga nämnvärda olägenheter
av etisk innebörd hava visat sig.
Anledningen därtill är, att avlöningssystemet
för flertalet arbetare här kvarstår enligt gammalt
bruksmanér med av arbetsgivaren upplåtna
boställen (d. v. s. slåtterängar och smärre
åkerland), på vilka arbetarna föda 2, 3 å 4
kor m. m. Innan arbetstiden genom lagstiftningen
begränsades, påvilade arbetarna en alltför
dryg arbetsbörda, i det de saknade annan
tid att sköta sitt jordbruk än tidiga morgonoch
sena aftontimmar. Detta ledde till överansträngning
och olust och medgav icke tillräcklig
tid till föreningsliv och andra intellektuella
sysselsättningar. Visserligen medgavs
fullständig ledighet för slåtterarbete under 1/
dagar. Men under den övriga delen av jr
brukssäsongen hade boställsinnehavarna
dubbla dagsverken att utföra.

Efter 8-timmarslagens införande

*2G

derna i järnverket, där arbetet utföres skiftesvis
dygnet runt, större delen av fredagen och
hela lördagen fria för boställenas skötsel. Något
övermått av fritid, frestande till dagdriveri
och osunda nöjen föreligger sålunda icke.

Några särskilda åtgärder för att motverka
lagens följder hava icke vidtagits. Arbetarna
hava en studiecirkel, och en föreläsningsförening
finnes, men dessa bildningsföretag hava
startats oberoende av sagda lag.

Från Uppsala säges:

Svaret på ovanstående är förenat med allt
för omfattande tidsödande undersökning, därest
det skulle bli till verklig vägledning. Så vitt
mig känt är, utan sådan noggrannare undersökning,
har 8-timmarslagen ej märkbart förändrat
situationen. För övrigt är ju nästan
alldeles hopplöst att skilja på, vad lagen haft
till konsekvenser och vad som är företeelser
av arbetslöshetssituationen.

Från en stad i Dalarna meddelas:

Här har nog förekommit åtskilliga försök
att bibringa arbetarna intresse för allmänna
angelägenheter m. m.

Lärare vid folkskolor i både staden och
socknen hava ordnat med aftonskolor och studiecirklar
och ha de samlat en del ungdom
för sådant arbete, olika antal på olika trakter.
En folkhögskoleförening har särskilt under
vintern haft kurser här; deltagandet i dessa
kurser har dock ej varit så stort från ungdomens
sida, men en av dem, som arbeta
med i dessa kurser, har uttalat den meningen,
att det nog är att hoppas att deltagandet blir
livligare, när de unga en gång fått bättre syn
på detta arbete. Idrottslivet har varit ganska
livligt, synnerligen vintertid. Lärlingsskolor
finnas här i staden och hoppas vi, att de unga
skola bättre lära sig förstå deras betydelse.
Det finns ju också en del, som nu arbeta på
att få ungdomen under fritiden till dansbanorna,
men det synes som om en stor del
av de unga här ej vill vara med. Föreläsningsförening
finnes här i staden och samlar
den på kvällarna en icke ringa kontingent av
ungdom. Arbetslösheten, som nu varit mycket
stor här, har nog haft det med sig, att många
driva omkring på vägar och gator.

Från Stora Tuna meddelas:

Då jag av diakonistyrelsens sekretariat anmodats
att meddela mina erfarenheter rörande
den ökade fritidens användning, synnerligast
vad de yngre arbetarna beträffar, samt ev.
vidtagna åtgärder i syfte att bibringa arbetarna
intresse för allmänna angelägenheter, för
allmänbildning etc., får jag meddela erfarenheter
från Stora Tuna församling, och där särskilt
från Domnarvets arbetarvärld.

Domnarvet med kringliggande byar utgör
ett befolkningskomplex på omkring 10,000
personer. Av dessa torde ungefär 1,200 räknas
till kategorien yngre arbetare, d. v. s. 16—30 år.

Vilka åtgärder ha nu vidtagits för att väcka
dessa arbetares intresse för allmänbildning etc.?
Jo, för det ändamålet har ledningen för bergslagets
praktiska ungdomsskolor utvidgat och
moderniserat bildningsverksamheten på platsen,
inrättat studiecirklar och anordnat kommunalkurser.
En modern idrottsplats håller på att
anläggas.

Dessa åtgärder ha lett till synnerligen glädjande
resultat, vilket framgår av följande sifferuppgifter.
År 1917—1918 (1 maj 1917—30
april 1918) uppgingo boklånen till 5,127 och
låntagarna till 233; 1 studiecirkel var då i
verksamhet. År 1921—1922 (1 maj 1921—30
april 1922) uppgingo boklånen till 19,101 och
låntagarna till omkring 500; 9 studiecirklar
ha under året varit i verksamhet med i
medeltal 15 personer vardera och med sådana
ämnen på programmet som svenska språket,
engelska, litteraturhistoria, yrkeshistoria, socialism,
bokhålleri m. m.

Om man granskar ovanstående uppgifter och
därtill fogar den upplysningen, att den största
procenten av låntagare utgöres av kategorien
yngre arbetare, så finner man, att under fyra
år har antalet låntagare mer än fördubblats,
och antalet boklån nära nog fyrdubblats. Beträffande
boklånen har det visat sig, att skönlitteraturen
mer och mer får vika för facklitteratur.
År 1918 utgjorde facklitteratur
omkring 18 procent av alla boklån, år 1921
omkring 25 procent.

Det är uppenbart, att den ökade fritiden
varit en av de faktorer, som åstadkommit

denna stegring i fråga om boklån och låntagare.
Naturligen finnes det en del yngre
arbetarelement, som äro immuna mot all bildningsverksamhet
och som använda den ökade
fritiden framför allt till kortspel, men i stort
sett tvekar jag icke att säga, att den ökade
fritiden i bildningshänseende varit till den
yngre arbetarvärldens fromma.

Från Dalarna skriver en annan meddelare:

Det är icke tvivel underkastat, att lagstiftningen
om arbetstidens begränsning i många
avseenden varit till välsignelse, icke minst i
fråga om de möjligheter, som den ökade fritiden
medfört. Arbetare med familj ha härigenom
blivit satta i tillfälle att på annat sätt
än genom sitt ordinarie arbete gagna de sina.
Den ökade fritiden begagnas av dem till trädgårdsarbete
eller förtjänstarbete eller handräckning
åt hustrun eller fiske eller vederkvickelse
tillsammans med hustru och barn.
En del av de yngre arbetarna däremot, varvid
avses sådana i åldern 15—20 år, ha ännu icke
förstått, åtminstone på denna ort, att rätt tillgodogöra
sig den ökade fritiden; så snart snön
går av marken, ser man överallt i backarna
grupper av kortspelande ungdomar. Antagligen
bedrives kortspelet även vintertid i ungkarlskasernerna
i icke mindre utsträckning.
Dessa för kortspel begivna arbetare synas tills
vidare immuna för högre intressen. När de
icke spela kort, använda de sin fritid till dagdriveri
eller osunda nöjen av olika slag. Men
det får icke lämnas onämnt, att det vid sidan
av dessa finnes en icke ringa skara yngre
arbetare, vilka med intresse begagna sig av
de möjligheter, som givas i lärlingsskola, föreläsningsförening
och bibliotek att förkovra sina
kunskaper. I regel äro dessa jämväl hängivna
utövare av idrott. Det är de sämre elementen,
som mest synas och mest låta tala om sig.
Huruvida de äro i majoritet, vågar jag icke
avgöra.

Från en stad i Västmanland:

Från samhällets sida har intet särskilt vidtagits
för att bibringa arbetarna intresse för
allmänna angelägenheter, för allmänbildning
och yrkesutbildning. I den aftonskola, som
sedan gammalt finnes i vår stad, deltaga rätt

27*

många unga. Där meddelas undervisning i
så väl skolämnen som teckning, målning och
slöjd. Flera studiecirklar uppstodo — troligen
i samband med den ökade ledigheten från
arbetet — för l]/ä år sedan. Staden gav fri
lokal i ett skolhus. Dessa studiecirklar leddes
av arbetarna själva. Staden har iordningställt
en idrottsplats för några år sedan.

Ett gott medel mot mångas dagdriveri har
nog sången varit. Deltagarna ha mest utgjort
unga arbetare. Troget och villigt ha de kommit,
mestadels två vardagskvällar i veckan
(kl. 8—10 e. m.). Troligen kunde arbetarna
icke orka eller ha lust att sjunga så ofta, om
ej arbetstiden vore begränsad. För att motverka
alkoholförtäring har den individuella
kontrollen, allt ifrån tillståndet till 4-literstilldelningen,
varit rätt så stark. — — — står
i avseende å denna kontroll långt framom de
flesta andra städer. Nykterhetsnämnden och
systembolagets styrelse ha med förståelse inbördes
sökt höja nykterheten och motverka
slarv och drickande på ledigheten från arbetet.
I folkbiblioteket bär folket tillfälle att till*
fredsställa sin läslust. Tyvärr är lokalen för
liten. Endast under utlåningstiden, 3 kvällar
i veckan, kunna ett mindre antal få sitta och
läsa i lokalen. Bibliotekslokalerna äro avsedda
för utlåning. Vi se oss om efter ny lokal, ha
ett förslag till omändring av ett hus, men
samhället kan i denna tid icke ha mycken
lust att lägga ut medel till icke fullt nödvändiga
arbeten. Här lämnas en uppgift å boklån
under de senare åren. Stegringen beror
till stor del av ökad ledighet för arbetarna.
Boklån: »läsåret» 1916—17 summa 8,454,
kalenderåret 1919: 12,515 lån; kalenderåret
1920: 15,839 lån; 1921: 17,073 lån. Skönlitteraturen
har utgjort omkring 50 procent av
lånen. I föreläsningsföreningens verksamhet
har man kunnat se ett stort intresse år efter
år, då det gällt deltagande från allmänheten.
Föreläsningarna hållas på söndagsaftonen och
deltagandet blir oberoende av inskränkning i
arbetstiden.

De skadliga följderna av den myckna ledigheten
kan man visst se; driveri till sent på
natten, ett hopande i gathörnen snart efter

*28

arbetstidens slut, ett »intagande» av kaféer och
konditorier, så att andra »tillfälliga» besökare
få se sig om efter plats in. m. Sådant har
kanske icke att göra med 8-timmarslagen utan
är följder av en viss, stundom bornerad självkänsla
hos de unga arbetarna, i andra städer
ses den t. ex. hos gymnasister i samma ålder.

Från Värmland svaras:

Något större intresse för andliga och ideella
värden kan ej förmärkas. Mitt intryck är, att
arbetstidens begränsning har ökat utelivet och
biografbesöken. Det visar sig alltfort vara relativt
svårt att samla arbetare till talrikt besök
å föreläsningar och liknande ideella tillställningar.
Vi ha här försökt med frivillig aftonskola,
föreläsningar, musikaftnar, uppläsningsaftnar
o. s. v. Resultatet har detta år varit
bättre än förut, men trots allt står arbetarnas
stora flertal utanför. Biografen och folkets
park äro alltfort de stora attraktionerna.

Hoppet om att arbetarna skulle ägna den
ledigblivna tiden åt ett fördjupande av sin
andliga människa har hittills åtminstone icke
besannats.

Från Östergötland:

Vad som i — — — gjorts för att bereda
bildningstillfällen för särskilt de yngre arbetarna
har varit:

a) mycket goda populärvetenskapliga föreläsningar; b)

anskaffande av ett rikhaltigt folkbibliotek;

c) föredrag och föreläsningar å kyrkliga ungdomsförbundet
och nykterhetssammanslutningar.

Något ökat intresse med arbetsstidens begränsning
för de givna bildningsmöjligheterna
har ej försports. Så snart föreläsningarna tenderat
något litet mera än vanligt åt kunskaps
meddelande, har åhörarantalet väsentligt minskat.
Det som företrädesvis lockat, har varit
föredrag med skioptikonbilder och filmer. Icke
ens värdefulla musikföredrag ha förmått samla.

Biblioteket har flitigt använts av barn i
skolåldern, men högst obetydligt av ungdom i
åren 17—25.

Utöver agitation vid val har man ej kunnat
finna något ökat intresse för allmänna angelägenheter.

Idrotten har väsentligt ersatts av dansbanor,
bilåkning, kortspel, biograf- och kafébesök samt
i att stå timtals fåfänga och rökande och pratande
på torgen och i gathörnen. De kringliggande
större gårdarnas lösa arbetare och i
någon mån även »betfolket» — den manliga
delen — pläga ofta tillbringa sina eftermiddagar
i staden, i regel utan intresse för något
ideellt. Den bättre tillgången på pengar och
den större fritiden kom för tidigt. Förutsättningar
att rätt begagna bådadera funnos som
regel icke.

Allmänt kan sägas, att bildningsintresset är
nedåtgående.

Från Göteborg anföres följande:

Med anledning av Eder förfrågan om mina
erfarenheter angående de verkningar, som arbetstidsbegränsningen
kan anses ha medfört
för arbetarna, »särskilt med avseende på den
ökade fritidens användning, synnerligast vad
de yngre arbetarna beträffar», vill jag anföra
följande.

Jag förutskickar två anmärkningar. Den
ytterst korta tid, som stått till buds för svarets
avfattande, har hindrat mig att samla tillräckligt
siffermaterial. Dessutom är denna tid av
arbetslöshet ej ägnad till slutsatser, som avse
normala förhållanden. Så har t. ex. helt visst
en del yngre arbetare deltagit i kurser för
arbetslösa för att därigenom undgå att bli uttagna
till nödhjälpsarbete. Låt vara att sedan
under kursens fortgång intresset för studierna
vaknat. Det är på tvenne verksamhetsfält,
som jag fått personlig kännedom om de förhållanden,
som frågan berör: studiehemmet
Nordgården och den kyrkliga sjömansvården
här.

Under det att de vandringsbibliotek, som
sjömansmissionen utlämnat vid båtarna, blivit
flitigt anlitade, visar sjömannen under sin
vistelse i hamn ej i regel något Större intresse
för boklig bildning. Under den gångna
vintern har ett flertal föreläsningar i skilda
ämnen anordnats å Göteborgs läsrum för sjömän
och i regel varit besökta av 30—50
åhörare. Däremot ha samkväm med religiösa
föredrag besökts av så många lokalen rymt.

Å studiehemmet Nordgården har, bortsett

från några klubbar, 15 studiecirklar samt två
kurser i slöjd varit anordnande med omkring
300 deltagare, ungefär lika många män som
kvinnor. Dessutom har en folkhögskolekurs för
40 arbetslösa män pågått 4 timmar dagligen.
Hos många av dessa har en verklig bildningstörst
gjort sig gällande. — Just do, som mest
ivra för bildningsrörelsen, äro de, som kraftigast
reagera mot osunda nöjen, kolportageromaner,
kortspel, sport i förråande former. Denna
rörelse är alltså ej blott intellektuell, utan
har även etisk innebörd.

Vid diskussioner har ock från flera håll framhållits
nödvändigheten av, att fackföreningarna
icke ensidigt sysselsätta sig med lönepolitik
utan även ta upp mer ideella frågor till dryftning.

Inom en del nykterhetsordnar här bedrives
ett omfattande bildningsarbete. Och från ledande
håll inom arbetarnas bildningsförbund
i Göteborg har jag fått bekräftat, att studiecirklarnas
antal ökats och endast svårigheten
att få lokaler har satt de nuvarande gränserna.
Särskilt glädjande är det intresse, som visats
för de serieföredrag i kommunalkunskap, som
anordnats.

Tänker man på, hur förlamande på sinnet
den nuvarande nödtiden måste verka, är denna
ökade bildningssträvan bland kroppsarbetarna
ett hoppfullt tecken. Men det torde, efter så
kort prövotid och med hänsyn till de säregna
förhållanden, som nu råda, vara omöjligt att
avgöra, vilken inverkan normalarbetsdagen här
haft. Man får ej heller bortse från, att ännu
hela lager av arbetarna äro oberörda av denna
bildningssträvan. Av de arbetare, jag samtalat
med i saken, har ingen vågat bestämt påstå,
att något omslag skett i samband med
normalarbetsdagens införande. Och tämligen
enstämmigt har man angivit den ivriga lusten
för fotbollsspel som ett absolut hinder för ett
verkligt studieintresse.

Som sammanfattning torde kunna sägas:

Hos de mera vakna arbetarna ett förökat
intresse för djupare bildning. Hos somliga
kan man finna ett patos med snart sagt religiös
betoning. Sambandet med den förminskade
arbetstiden är omöjligt att fastslå. Den

störa massan är ännu oberörd av denna bildningssträvan.

Från Västergötland:

Med anledning av Eder förfrågan angående
verkningar av arbetstidsbegränsningen får jag

härmed, vad angår....., meddela, att

några avigsidor angående den ökade fritidens
användning här icke framträtt. Kortspelsvanan
är nu betydligt reducerad mot förr, restriktionerna
beträffande rusdryckerna ha minskat
alkoholförtäringen även bland de yngre
arbetarna. Logen N:s lånebibliotek användes
synnerligen flitigt. Många yngre arbetare bedriva
idrott, framför allt fotbollsspel, på sin
fritid. De äldre arbetarna ägna i regeln sin
ökade fritid åt hemsysslor, särskilt uppodling
av den mark, där de eventuellt lyckats förskaffa
sig ett eget hem.

Från Halland:

Hemkommen från en resa finner mig till
mötes Eder skrivelse av den 5 d:s beträffande
socialstyrelsens begäran om yttrande angående
8-timmarsdagens verkningar, särskilt med hänsyn
till fritidens användning.

Då nu tiden, inom vilken mitt svar önskats,
gått till ända, har jag intet annat göra än meddela
Eder om mitt förhinder som skäl för, att Eder
skrivelse ej blivit besvarad.

Mitt svar skulle eljest hava gått i den riktning,
att fritiden icke blir utnyttjad på sätt
man med denna lag önskat och tänkt. Dansoch
biograflokalerna, varav härstädes finnas
allt för många, frekventeras i allt för stor utsträckning
av särskilt de yngre, och jag är
alldeles övertygad om, att åtminstone en timmes
längre arbetstid per dag vore önskvärd
och ej alls till skada vare sig för unga eller
de mera till åren komna. Att sluta sin dag
redan kl. x/ä 5 sommar som vinter är för bekvämt.

Jag anser dock, att den ökade ledigheten
givit en viss del av arbetarna, som hava intresse
för koloniträdgårdar, mera tillfälle att
njuta av dessa, men det kan å andra sidan
ifrågasättas, om detta är god nationalekonomi,
då det reella arbetet får lida därpå och personalen
i tjänstemannaställning inom industri
och handel, särskilt i landsorten, ingalunda

*30

kan få lämna sitt arbete så tidigt på eftermiddagen.

Från Skåne:

Med anledning av Eder önskan om meddelande
angående arbetstidsbegränsningens verkningar
för arbetarna, får jag härmed meddela:

att härstädes ordnats, för att bibringa arbetarna
intresse för allmänna angelägenheter och
allmänbildning, studiecirklar och föreläsningar,
vilka någorlunda blivit begagnade, dock icke
i önskad omfattning;

att härstädes, för yrkesutbildning, igångsatts
läriingskurser med tillfälle till anslutning för
även äldre personer än egentlig ungdom och
att denna anslutning i någon mån ägt rum
men varit ojämn;

att likaså för idrott bildats sammanslutningar
och att staden trätt emellan för tillhandahållande
av idrottsplats m. m. samt att
idrott också utövas i rätt god omfattning, dock
mest av de yngsta arbetarelementen;

att frekvensen på biograferna minskats sedan
förra delen av år 1921, men att minskningen
kommer på gifta arbetare;

att frekvensen å danslokaler tilltagit synnerligen
kraftigt från alla klassers sida, även från
arbetarklassens, där om mången gäller, att han
eller hon minst en gång i veckan tillbringar
aftonen och avsevärd del av natten å danslokal
;

att kortspel också tilltagit, så att yngre arbetare
påträffas nästan över allt, spelande om
penninginsatser, och att dylika spelpartier
etableras redan på förmiddagen inför offentligheten
samt att kroglivet knappast undergått
någon förändring, vilket emellertid icke hindrar,
att alkoholförtäringen, såvida den kan av
mig iakttagas rätt, synes hava tilltagit.

Till dessa i korthet refererade uttalanden
vill diakonistyrelsen endast nämna:

1) att det för närvarande är synnerligen
vanskligt att över huvud med visshet uttala
sig om nämnda lagstiftnings verkningar på ifrågavarande
områden, då det är omöjligt att avgöra,
vad som orsakas av arbetslösheten och
vad som beror på bestämmelserna om arbetstidens
begränsning. Därtill kommer, att den
tid, under vilken 8-timmarslagen ägt gällande

kraft, är allt för kort för att säkra iakttagelser
därunder skulle ha kunnat göras;

2) att det dock — så långt som iakttagelser
kunnat göras — visat sig mycket
olika verkningar i olika fall, varför ett allmänt
svar ej giver utrymme åt de skiftande erfarenheterna.
Måhända visar olikheten, att i denna
fråga — liksom i andra jämförliga — en individualisering
av lagen kunde vara befogad.
Orsakerna till denna olikhet torde böra sökas
i olika karaktär på olika trakter och samhällen,
yrken och åldrar; i de mer eller mindre omfattande
och lämpliga åtgärder, som vidtagits
för att bereda tillfällen till ett gott utnyttjande
av ökad fritid m. m.; samt

3) att dels många ogynnsamma följder enligt
allmän erfarenhet måste påpekas, vartill
framför allt hör skadlig sysslolöshet och tygellöshet
i ungdomens nöjesliv; dels att avsevärda
vinster i vissa fall synas kunna uppvisas.
Detta synes särskilt gälla

a) i fråga om hemmen, där från många håll
betygats, att den ökade fritiden gjort samvaron
mindre nervös och givit tillfällen — mångenstädes
väl utnyttjade — till biträde i hemmens
angelägenheter; detta gäller närmast de gifta
arbetarna;

b) i sådana fall, där arbetsgivaren håller arbetarna
med boställen, av vilkas avkastning
arbetarfamiljen till icke oväsentlig del skall
livnära sig; därvid har den ökade fritiden givetvis
varit till stort gagn; samt

c) beträffande den grupp — tyvärr allt för
ringa — som hyser intresse för kunskapers
inhämtande och förädlande samvaro, och som
genom den ökade fritiden vunnit ökade tillfällen
därtill.

Till sist vill diakonistyrelsen med all kraft
betona vikten av att, särskilt vad ungdomen
angår, den ökade fritiden utfylles med god och
vederkvickande sysselsättning och höra alla sedliga
krafter i samhället därför göra allt för
att utnyttja de tillfällen den ökade ledigheten
erbjuder och genom positiva insatser motarbeta
icke önskvärda följder.

Det visar sig nogsamt, att de frivilliga tillfällena
till undervisning och goda nöjen ej
tillräckligt tillvaratagas. Därför torde för ung -

domens vidkommande dels obligatorisk ytterligare
utbildning, dels för dess förvärvsarbete
och framtid betydelsefulla kurser metodiskt
anordnas.

Stockholm i juni 1922.

På diakonistyrelsens uppdrag:

Gustaf Kyhlberg.

Social sekreterare hos svenska kyrkans
diakonistyrelse.

7. Arbetarnas bildningsförbund.

A. Huvudorganisationen.

Till socialstyrelsen.

Socialstyrelsen har i skrivelse i april d. å.
anmodat arbetarnas bildningsförbund att avgiva
yttrande angående verkningarna av den
från och med 1920 gällande lagstiftningen om
arbetstidens begränsning, särskilt beträffande
den ökade fritidens användning. Då givetvis
förhållandet mellan arbetstidens förkortning
och arbetarnas deltagande i det fria bildningsarbetet
är av stor betydelse för förbundets
verksamhet och alltid av dess ledning följts
med stort intresse, anse vi oss böra utöver
vad som å det anvisade formuläret är möjligt,
redogöra för vår erfarenhet angående denna
fråga.

Först vilja vi med bestämdhet framhålla, att
en lämplig avvägning emellan arbetstid och
fritid är den viktigaste förutsättningen för en
framgångsrik bildningsverksamhet bland arbetarna.
En organisation, som har till uppgift
att arbeta för ökat deltagande i bildningsarbetet,
kan ej med tillräckligt eftertrycka gitera
för fritidens användning till ett planmässigt
självbildningsarbete, om denna fritid är för
kort, och om den det gäller blivit så uttröttad
av ett allt för långt förvärvsarbete, att han ej
är mottaglig för sådan agitation. I och med
arbetstidens förkortning har det sålunda blivit
möjligt för A. B. F. — detta gäller så väl dess
centralledning som de olika arbetarorganisationernas
styrelser — att på ett betydligt
intensivare sätt än förut bland sina medlemmar
framhålla nödvändigheten av kulturell verksamhet.
Som ett påtagligt resultat av den
nya lagen om arbetstidens begränsning kan
alltså inregistreras ett betydligt ökat intresse

28—222SB 3.

för bildningsarbetet bland de olika arbetarorganisationernas
styrelser. Utom den agitation
och instruktion, som bedrivits av arbetarnas
gemensamma, speciella bildningsorganisation,
A. B. F., ha de olika fackorganisationernas styrelser
genom cirkulär och artiklar i de olika
fackorganen uppmanat sina medlemmar att
använda den ökade fritiden till självbildningsarbete;
liksom också organisationerna i allt
större utsträckning anslagit medel till bokinköp,
föreläsningar, studiecirklar, korrespondensundervisning,
folkhögskolekurser o. s. v.

I vad mån denna intensivare agitation och
detta ökade intresse från de olika styrelsernas
sida också motsvaras av ett ökat aktivt deltagande
i bildningsarbetet av arbetarna själva
och huruvida sålunda den förkortade arbetstiden
verkligen varit av betydelse för arbetarnes
självbildningsarbete, torde efter endast två
arbetsårs erfarenhet vara för tidigt att med
bestämdhet yttra sig om. Av nedanstående
statistik liksom av A. B. F.:s verksamhetsberättelse
i övrigt framgår emellertid, att arbetarnas
aktiva deltagande i bildningsarbetet högst betydligt
ökats från och med arbetsåret 1919—20,
d. v. s. samtidigt med att 8-timmarslagen trätt
i kraft. Visserligen skulle detta hastiga uppsving
möjligen kunna vara rent tillfälligt eller
bero på den ökade agitationen. Det är dock
svårt att komma ifrån, att det skulle sammanhänga
med och framför allt bero på den förkortade
arbetstiden.

Vad studiecirlcelverJcsamheten angår, har antalet
verksamma cirklar under de sex första
arbetsåren 1912—19 ökats med i medeltal 76
studiecirklar per år (största ökningen 1916—17
var 97 cirklar), under det ökningen arbetsåret
1919—20 var 296 och arbetsåret 1920—21
286. Antalet aktiva medlemmar i studiecirklarne
visade likaledes en jämn stegring från
1912—U) med i medeltal 993 medlemmar per
år, under det antalet 1919—20 ökade med
4,511 medlemmar och 1921—22 med 4,243
medlemmar. Vad bokförvärvsbeloppen angår,
är i detta sammanhang av intresse den del
därav, som utgöres av lokala tillskott, ej vad
som tillskjutits av stat, landsting och A. B. F.
Under åren 1912—19 ökades i genomsnitt de

*32

Arbets- året	Antal bibliotek	Antal verk- samma cirklar	Antal med- lemmar	Bokförvärv, kronor
Lokala tillskott	A. B. F:s bidrag	Statsbidrag	Landstings- bidrag	Inalles
1912—13	Öl	57	785	1,664-21	1,589-60	_		3,253-81
1913—14	113	134	1,824	4,235-51	3,105-76	—	—	7,341-27
1914—15	155	198	2,648	5,213-67	3,291-09	3,425-54	—	11,930-30
1915—16	206	258	3,134	6,59019	4,302-96	4,192-29	266’15	15,351-59
1916—17	261	326	4,010	10,557-08	5,288-57	5,579-65	29506	21,720-36
1917—18	304	423	5,535	13,121-71	3,442-30	7,976-32	1,588-87	26,129-20
1918—19	358	515	6,741	15,949-32	3,615-37	8,269-50	1,660-50	29,494-69
1919—20	425	811	11,252	28,449-64	4,714-76	10,612-59	4,533-45	48,310-44
1920—21	491	1,097	15,495	48,18578	2,107-61	16,479-54	9,441-72	76,214-55
S:a	—	—	—	133,907 11	31,457 92	56,535-43	17,785-76	239,746 21

lokala tillskotten med kr. 2,380''8 6 per år
under det ökningen 1919—20 var kr. 12,500-32
och 1920—21 kr. 19,736''14. Arbetsåret 1921
—22, som ännu ej avslutats, har att uppvisa
liknande ökning som de bägge sista åren.

Också föreläsningsverlcsamheten uppvisar ett
motsvarande uppsving arbetsåret 1919—20.
Under det att antalet anordnade föreläsningar
under åren 1912—19 varierade mellan 151
och 425, anordnades arbetsåret 1919—20 icke
mindre än 1,271 föreläsningar, d. v. s. verk -

samheten blev i ett slag 3-dubblad. Under
de bägge sista åren bar verksamheten ej ytterligare
nämnvärt ökats — 1920—21 anordnades
1,322 föreläsningar och 1921—22 omkring
1,200 föreläsningar — beroende framför allt på
att arbetarnes lokala tillskott under arbetslösheten
i avsevärd grad minskats.

Vad de olika fackförbundens bildningsarbete
angår, sammanfaller dess utveckling, såsom av
verksamhetsberättelsen framgår, i allmänhet med
A. B. F.:s.

Arbetsåret	Antal platser	Antal före- läsnings- serier	Antal föreläs- j ningar j 1	Antal före- läsare	Antal åhörare i medel-tal	Kostnader (ej lokala kostnader)	A. B. F.:s bidrag	Statsanslag j
I 1912—13 ....	17	30	151	7	70	1,898-85	772-85
j 1913-14 ....	48	112	501	21	100	7,480-80	4,350-80
1 1914—15 ....	28	45	173	13	70	3,249-20	1,879-20	—
j 1915-16 ....	54	74	282	23	108	5,282-75	2,848-75	—
1916—17 ....	35	63	240	18	102	4,66695	2,591-95	—
1917—18 ....	46	61	264	14	116	6,191-26	3,506-26	—
1918-19 ....	88	106	425	26	91	14,560-50	8,285-30	—
1919-20 ....	222	315	1,271	53	107	39,628-26	11,753-26	11,25000
1920—21 ....	229	329	1,322	63	106	46,946-24	8,696-24	15,250"00
S:a	—	—	4,629	—	—	129,904 81	44,684-61	26,50000

*33

Av särskilt intresse är att anmärka, att det
inom sådana organisationer, där arbetarna ej
fått sina arbetsförhållanden förbättrade genom
lagen av 1919, visat sig omöjligt att få i gång
någon mera omfattande bildningsverksamhet.
Så är t. ex. fallet inom sv. gruvindustriarbetareförbundet,
vars medlemmar i och med
lagens tillämpning fått vissa tidsförmåner (måltidsraster,
upp- och nedfart i gruvorna o. s. v.)
indragna och därigenom den förutvarande ledigheten
förkortad. Trots ivriga försök har ej en
enda studiecirkel här kunnat äga bestånd under
någon längre tid, och ej heller har någon
nämnvärd föreläsningsverksamhet ägt rum.

Inom vissa organisationer, vars medlemmar
fått arbetstiden förkortad genom 8-timmarslagen,
är arbetet förlagt till sådana tider på
dygnet, att ett planmässigt deltagande i bildningsarbetet
är mycket svårt att ordna. Så är
t. ex. fallet bland hotell-och resturangpersonalen,
postmännen, telegraf- och telefonarbetarne, vilkas
arbete ofta är förlagt till kvällarna, d. v. s.
under den tid då folkbildningskurser i allmänhet
äro anordnade och då kursledare lämpligen
kunna erhållas. Samma svårigheter uppstå
givetvis också, då nattarbete förekommer eller
där arbetstiden är obestämd ooh fördelad över
hela dygnet. Trots dessa svårigheter har dock
även bland de nu nämnda arbetsgrupperna
under de bägge sista åren aktningsvärda försök
gjorts att under fritiden anordna bildningsverksamhet
av olika slag.

Som slutomdöme torde sålunda kunna sägas,
att ett bestämt samband synes råda emellan
längden av arbetarnas fritid och deras deltagande
i de fria bildningsarbetet, samt att de
svenska arbetarna visat sig väl inse nödvändigheten
av att använda den genom 1919 års
lagstiftning ökade fritiden till ökat självbildningsarbete.

Brunnsvik, Sörvik i juni 1922.

För arbetarnas bildningsförbund
Yngve Hugo.

B. Stockholmsavdelningen.

Till socialstyrelsen.

Intresset för bildningsarbetet har under de
senare åren inom A. B. F.:s stockholmsavdel -

ning stått i ständig utveckling och vi emotse
med bestämdhet en mycket stark ökning till
kommande termin. Men det är för tidigt att
nu fråga efter 8-timmarsdagens verkningar.
Dess verkningar komma icke att kunna konstateras,
förrän vi få genomleva några i ekonomiskt
avseende normala år. Krigs-, kris- och
arbetslöshetsperioderna göra det omöjligt att nu
få fram ’ ett rätt bedömande, ty det kan ju
ifrågasättas, om ej dessa kriser äro värre fiender
till bildningarbetet än den långa arbetstiden.
Den ökning i intresset, som vi kunnat
konstatera, kan likaså väl ha sitt upphov i att
tiden kräver en medborgarbildning, som man
måste skaffa sig, även om man har lång arbetstid.

Med hälsning

för arbetarnas bildningsförbunds stockholmsavdelning

Carl Landelius.

8. Domnarvet-Borlänge husmodersförening.

Föreningen uppdrog vid sammanträde den
17 maj 1922 åt styrelseledamoten fru Elsa K.,
gift med järnverksarbetaren O. K., Bergslagsbyn,
Borlänge, att besvara socialstyrelsens förfrågning
beträffande punkt c i bifogade cirkulär
(1: b). Då svaret skulle förlora på ett
sammandrag, bifogas det i oförändrat skick.

Domnarvet-Borlänge husmodersförening.

1) Att den kortare arbetstiden inverkar fördelaktigt
på hemlivet är tydligt, då familjefadern
därigenom får mera tid att ägna sig åt
familjen. Den förut tillämpade långa arbetsdagen,
då mannen oftast måste vara borta från
hemmet 11—12 timmar om dagen, hade till
följd att verkligt hemliv ej var att tala om.
Barnen, särskilt de mindre, sovo, då han lämnade
hemmet, och sovo åter, när han kom hem.
Fader och barn fingo därför få tillfällen att
vara tillsammans och i barnens fostran
kunde han ej nämnvärt deltaga. Hustrun fick
då ensam sköta alla hemmets göromål, enär
mannen efter den långa arbetsdagen vanligen
var uttröttad vid sin hemkomst. Med 8-timmarsdagens
införande har hemlivet fått en
annan prägel. Visserligen har från den kortare
arbetsdagens motståndare gjorts mycket

*34

för att göra lagen illusorisk, t. ex. genom införande
av onödiga måltidsraster o. d., som
hålla arbetaren kvar på arbetsplatsen 9—10
timmar, beroende på om han har sitt hem i
närheten eller om han måste stanna på arbetsplatsen
under måltidsrasterna. Men de timmar
av ökad fritid arbetaren fått ha dock i
allmänhet kommit hemmet till godo utöver
det, att det lättat hans stämning av grå enformighet
och bringat en något ljusare livssyn.
Genom mera tid till samvaro med barnen lära
de ömsesidigt bättre känna och hava glädje av
varandra. Fadern kan mera leda och lära sonen
i nyttiga ting. Genom mera samvaro av
hela familjen blir det givetvis mera trevnad i
hemmet, vilket även motverkar barnens lust
att söka sig nöjen utom hemmet. Hustrun
kan numera få hjälp av mannen med tyngre
sysslor och med barnens tillsyn, så att även
hon får en fristund någon gång.

2) Även intresset för bättre bostadsförhållanden
synes ha stigit med införandet av kortare
arbetsdag, men som möjligheten att ernå
bättre bostadsförhållanden är beroende av de
ekonomiska betingelserna, så blir det hos de
flesta blott en from önskan.

Ett hittills ganska obeaktat intresse har den
kortare arbetsdagen medfört, nämligen lusten
till hemarbete för mannen. Härmed följer då
en önskan efter ett litet verkstadsrum, där han
kan utföra de arbeten han har lust och fallenhet
för, såsom t. ex. snickeri, metallslöjd o. s. v.
Exempel gives, där mannen på sin längre fritid
förfärdigat en stor del av vad han behövt
för bosättning.

3) Intresset för eget hem och egen trädgårdstäppa
har även, trots de för mannen så
osäkra arbetsförhållandena, ökats med den ökade
fritiden. Det är ett glädjande förhållande, att
många arbetare, som förr ej synts haft vare
sig tid eller lust att syssla med trädgårdsskötsel,
efter 8-timmarsdagens införande med liv
och lust ägna sin fritid åt sådant arbete. Särskilt
i ögonen fallande är detta förhållande
med dem, som lyckats förskaffa sig eget hem
med en jordbit till. De produkter, som sålunda
frambringas, bli ett värdefullt tillskott i
hushållet och samtidigt bringa de ökat intresse

och skaparglädje åt odlaren. Den trevnad,
som blommor och prydnadsbuskar ge åt det
egna hemmet, är i hög grad ägnad att binda
familjefadern fastare vid hemmet och motverka,
att fritiden användes till uteliv.

9. Stockholms elektricitetsverk.

I stort sett har arbetstidslagen i Stockholm
nedbringat den ordinarie arbetstiden från 51
timmar till 48 timmar per vecka, enär de nedsättningar,
som gjordes närmast före lagens
antagande, äro att anse som en förskottering.
Denna sänkning av arbetstiden har dragit med
sig ökad kostnad för den elektriska energiens
alstring, föranledd dels av större personalutgifter
för driften och dels av minskad utnyttjningstid
för verken, varigenom de fasta kostnaderna
måste fördelas på en proportionsvis
lägre förbrukning. Denna ökning i produktionskostnaderna
har naturligen funnit sitt uttryck
i höjda tariffer, men oavsett detta har
den avkortade arbetstiden för industrikonsumenter,
som köpa sitt energibehov efter rationella
tariffer, medfört en ytterligare fördyring
av energien, beroende på att en rationell tariff
leder till ett högre pris vid lägre utnyttjningstid.
Till belysning härav må,framhållas följande.

Stockholms elektricitetsverks nuvarande tariff
för trefasenergi, levererad till större abonnenter,
har, om den i detta sammanhang oväsentliga
kolklausulen utelämnas, följande lydelse:

En fast årsavgift av 4,000 kr. + en årlig
effektavgift av 80 kr. per maximalt uttagen
kilowatt + en avgift av 2 öre per förbrukad
kilowattimme.

Följande exempel äro beräknade för en
abonnent, som vid 57 timmars arbetstid per
vecka hade en maximalbelastning av 100 kw.
och en utnyttjningstid av 2,000 timmar perår,
d. v. s. en förbrukning = 2,000 timmar X
100 kw. = 200,000 kw. per år. Under dessa,
förhållanden beräknas årskostnaden sålunda:

Den fasta årsavgiften ..... 4,000: —

Effektavgift: 100 kw. å 80: — . . 8,000: —

200,000 kw. å 2 öre...... 4,000: —

Kronor 16,000: —,

motsvarande ett genomsnittspris av 8 öre per
förbrukad kw.

Vid övergång till 48 timmars arbetstid antages
först, att abonnenten söker upprätthålla
samma produktionskvantitet som förut. Antalet
arbetare och maskiner måste då ökas i

omvänd proportion till arbetstidens minskning,
d. v. s. till 57/48 X 1 = 1''1875. I samma
proportion växer naturligen även maximalbelastningen,
som sålunda blir 118''7 5 kw., varemot
antalet förbrukade kw. förblir detsamma,
enär produktionskvantiteten är densamma. Års -

kostnaden beräknas nu sålunda:

Den fasta årsavgiften...... 4,000: —

Effektavgift: 118''75 kw. å 80:— 9,500: —
200,000 kw. å 2 öre...... 4,000: —

Kronor 17,500: —,
motsvarande ett genomsnittspris av 8’7 5 öre
per kw.

Om däremot abonnenten icke finner anledning
tillöka sitt bestånd av arbetsmaskiner och
sålunda efter övergång till 48 timmars arbetstid
fortsätter sin produktion med samma antal
arbetare, blir naturligen maximalbelastningen
densamma, men, då arbetskvantiteten minskas
till 48/57, minskas även det förbrukade antalet
kw. och reduceras sålunda till 168,400 kw. per
år. Årskostnaden för den elektriska energien
beräknas under denna förutsättning sålunda:

Den fasta årsavgiften...... 4,000: —

Effektavgift: 100 kw. å 80:— . 8,000: —

168,400 kw. å 2 öre...... 3,368: —

motsvarande
per kw.

Kronor 15,368
medelkostnad av 9''13

ore

Vid den först gjorda förutsättningen har sålunda
arbetstidens inskränkning medfört en
fördyring av energien av 9''4 % och vid den
sist gjorda förutsättningen, som under de rådande
depressionsförhållandena torde äga största
sannolikheten, medfört en fördyring av 14''i %.
Resultatet av arbetstidens inskränkning har
sålunda, vad energikostnaden beträffar, blivit
dels förhöjda tariffer för energiens tillhandahållande,
dels därutöver ett avsevärt fördyrande
av energien därigenom att energiabonnenten
sämre kan utnyttja en rationell tariffs möjligheter
till erhållande av billig energi.

Stockholm den 16 maj 1922.

Aug. Decker.

10. Svenska arbetsgivareföreningen.

Till socialstyrelsen.

I anledning av Kung! Maj:ts uppdrag åt
Eder att verkställa en allsidig utredning rörande
verkningarna av den från och med den
1 januari (resp. 1 juli) 1920 gällande lagstiftningen
om arbetstidens begränsning haven I
anmodat svenska arbetsgivareföreningen att
till Eder avgiva yttrande i ärendet, och får på
grund härav föreningen med ledning i väsentliga
delar av speciella yttranden från de till
föreningen anslutna yrkesförbunden anföra följande.

Föreningen vill först fästa Eder uppmärksamhet
på att den tid, som förflutit sedan den
ifrågavarande lagstiftningen trädde i kraft, är
den minst lämpliga tidsperiod, som kan tänkas,
för att erhålla en objektiv utredning om
verkningarna av lagen. Denna period innefattar
en tidrymd av de mest exempellösa
kastningar från hög- till lågkonjunktur. De
av Eder angivna förutsättningarna för undersökningen
äro, att uppgifterna böra avse i
»görligaste mån normala förhållanden». Kasta
vi en blick på huru förhållandena varit under
de tider, som lagen tillämpats, synes det oss
omöjligt få fram inom någon enda industri av
betydenhet sådana förhållanden, som svara
mot Edra förutsättningar. Första halvåret 1920
visar en fortsatt högkonjunktur i samma utsträckning
som närmast föregående år, men
detta gynnsamma ekonomiska läge blir emellertid
hastigt omkastat på hösten 1920 genom
den då inträdande industriella depressionen,
vars förödande verkningar ännu fortfara. Därtill
kommer, att just 8-timmarslagens genomförande
i ett par av våra viktigaste industrier
framkallade långvariga arbetsstridigheter under
första halvåret 1920. Då några normala förhållanden
sålunda icke ägt rum under den
tid undersökningen avser, är man alltså för
att ernå det av Eder önskade målet hänvisad
till att i större eller mindre grad lita till blotta
förmodanden i stället för fakta. Värdet av en
undersökning på dylik basis måste bliva mycket
problematiskt. Vidare kunna vi icke underlåta
att påpeka, hurusom den tid, vilken så väl
de enskilda delägarna i föreningen som de

*36

olika förbunden haft på sig att besvara de
olika frågeformulären, varit allt för snävt tilltagen.
Särskilt angeläget hade det synts oss,
att resp. förbund hade beretts längre tid för
svarens avgivande för verkställande såvitt möjligt
av ingående utredningar angående angivna
lags verkningar på skilda områden inom den
svenska industrien. Nu ha tyvärr endast ett
fåtal förbund haft tillfälle ingå på en mera
allsidig utredning utöver de i formulären angivna
generella frågorna. Det vill dock synas
oss, som om det bort vara av värde, att i den
mån det varit möjligt få veta, vad huvudsammanslutningar
inom skilda industrier hava
för erfarenheter om lagens verkningar.

Emellertid ha de olika yrkesförbunden, så
gott det inom den begränsade tidrymden låtit
sig göra, sökt klarlägga lagens verkningar inom
de olika industrierna.

Med bestämdhet kan påstås, att lagen blivit
fullt lojalt genomförd i samtliga industrier.
Några fall av obstruktion mot den nya lagstiftningen
hava icke kommit till vår kännedom.
En annan sak är att i enlighet med
lagens bestämmelser i vissa fall, där det för
arbetets behöriga gång visat sig vara oundgängligen
nödvändigt, lämnats dispenser för
vissa arbetare eller viss arbetargrupp. Så ha
inom sågverksindustrien dispenser lämnats för
vakter samt arbetare, vilkas arbete varit av
sådan beskaffenhet, att det icke kunnat förläggas
till bestämda tider, t. ex. reparatörer,
timmeremottagare m. m. I de fall, då under
1920 gjorts framställningar om undantag från
lagens tillämpning vid flottningsföreningarnas
skiljeställen, har dylikt medgivande lämnats
av arbetsrådet. Inom verkstadsindustrien ha
jämväl dispenser förekommit för vakter, kuskar
och chaufförer, maskinister och smörjare,
städare samt resemontörer. I textilindustrien
ha ett fåtal dispenser förekommit i sådana fall,
då ett spinneri varit för litet för att tillgodose
behovet av garn inom ett tillhörande väveri.
Likaledes har undantag givits för brännare
inom kalk- och tegelbruken samt för vid ugnar
och cementkvarnar sysselsatta arbetare inom
cementindustrien. Jämväl inom industrien för
framställning av järn har längre arbetstid

medgivits för hyttor, martinverk och en del
ugnar. I Stockholm har inom tryckerierna
medgivits dispens med avseende å övertidsarbetet
för riksdagstryck. För pappersindustrien
har dispens medgivits för vissa reparationsarbeten.
Beträffande pappersmasseindustrien
har medgivande om längre arbetstid lämnats
betr. kalkbrännare och kraftstation smaskinister.
Vidkommande det s. k. 19:de skiftet, d. v. s.
50 2/s arbetstimme pr man och vecka, har
medgivits dispenser under åren 1920 och 1921
vid ett fåtal sulfit- och sulfatfabriker samt
vid vissa träsliperier. För år 1922 ha 11
sulfatfabriker erhållit tillstånd att använda det
19:de skiftet under tiden Vi—30/4 samt 1/io-—
sl/i2. Ett tiotal sliperier ha likaledes erhållit
dispens rörande 19:de skiftet, gällande hela
året. Inom bryggerierna har varudistributionen
förklarats ligga utanför lagens tillämplighet.

Den omfattning, de medgivna dispenserna
utgöra, torde endast kunna uppskattas till
några få procent av hela arbetarantalet inom
angivna industrier. Medan i en del andra
länder, där 8-timmarslagen genomförts, man i
väsentlig mån neutraliserat dess verkningar
genom ett system av licenser, har hos oss
alltså lagen i stort sett fått gälla orubbad
inom hela det område, för vilket den avsetts.

Beträffande förkortningen av arbetstiden har
denna givetvis varit av olika längd. Vid lagens
ikraftträdande varierade arbetstiden väsentligt
inom de olika industrierna. Så var vid
lagens ikraftträdande vid ett fåtal industrier
så väl den avtalsenliga som den faktiska arbetstiden
bestämd till 60 timmar pr vecka. I
déssa fall utgör arbetstidsminskningen 20 %.
I andra industrier åter fanns en arbetstid av
57, 56, 54 och 51 timmar pr vecka, vadan
här reduktionen blivit i samma proportion
mindre. Inom endast en industri av betydenhet,
nämligen tryckeriindustrien, fanns vid
lagens tillkomst en överenskommen arbetstid
av 48 timmar pr vecka.

I vad mån den lagfästa arbetstidsinskränkningen
i allmänhet föranlett en utökning av
arbetarantalet kan för flertalet industrier icke
exakt bedömas. Denna frågas besvarande
sammanhänger på det intimaste med den ovan.

;i7

nämnda kastningen mellan hög- och lågkonjunktur,
som varit rådande under de senaste
åren. Om inom en näringsgren arbetarantalet
väsentligt ökats under första halvåret 1920,
är det omöjligt att utan en specialundersökning
för varje arbetsplats avgöra, i vad mån
denna ökning berott på ökad omsättning eller
på den minskade arbetstiden. Lika litet kan
man, där ingen eller endast en mindre höjning
av arbetarantalet ägt rum, därav sluta
sig till att 8-timmarslagens genomförande icke
medfört behov av ökad arbetskraft. Inom
flera industrier, där den förkortade arbetstiden
medfört behov av ökad arbetskraft, kunde
detta behov icke tillgodoses, vare sig därför
att arbetarbrist var rådande eller därför att
man icke genast kunde i erforderlig grad utbygga
fabrikerna eller skaffa nya arbetarbostäder.

Emellertid finnas för vissa viktigare industrier
uppgifter om kastningarna i arbetarantalet
under kristiden och den sannolika anledningen
därtill. Så visar det sig, att inom
textilindustrien under åren 1917—1918 och
1920—1921 en avsevärd reducering skett av
arbetarstyrkan på grund av driftstagnation, beroende
på svårigheter att inforsla till landet
erforderligt ■ råmaterial. Att arbetarantalet
under de sistnämnda åren icke ökats beror sålunda
icke på att 8-timmarslagen ej medfört
behov av ökad arbetskraft. En av Sveriges
textilindustriförbund företagen undersökning
över arbetarantalet vid 140 företag utvisar,
att arbetarantalet den Vfi 1913 var 26,531 och
den V6 1920 motsvarande arbetarantal 27,032.
Inom sågverksindustrien inträdde en avgjord
minskning i exporten under sista halvåret

1920. Därigenom blevo 1921 års lagerbehållningar
osedvanligt stora. Under 1921 måste
på grund av omöjligheten att avsätta trävaror
i normal utsträckning arbetet i hög grad inskränkas.
Detta har medfört en avsevärd
sänkning av arbetarantalet under det normala
för senare delen av år 1920 och för hela år

1921. Arbetarantalet hos sågverksförbundets
medlemmar var 1919 c:a 23,000, 1920 e:a
25,000 och 1921 c:a 18,000. ökningen 1920
torde till huvudsaklig del vara att tillskriva
verkningarna av lagen, och det torde på goda

grunder kunna antagas, att om driften 1921
varit normal, en avsevärd utökning av arbetarantalet
måste äga ruin, minst till det antal,
som 1920 uppvisar. Jämväl pappersbruksindustrien
och pappersmasseindustrien uppvisa
en betydande ökning av arbetarantalet under
1920, i förra fallet med c:a 23 % för hela
industrien och i senare fallet med c:a 20 %.
Inom den mekaniska industrien måste man
jämväl, för att i görligaste mån hålla produktionen
uppe i vad den tidigare varit, söka utöka
arbetarantalet. Därvid visade det sig,
att eu ökning av arbetarantalet för många
verkstäder skulle medföra väsentliga kapitalutlägg
för nyanskaffning av maskiner, utvidgning
av anläggningar, uppförande av bostäder
etc. Särskilt uppförandet av nya bostäder i
erforderlig utsträckning skulle ha kräft avsevärd
tid samt inneburit ytterst betungande
utgifter för vederbörande verkstäder. Emellertid
visade det sig, att utökningen av arbetarantalet,
där detta ifrågasatts, i de flesta fall
var omöjligt redan på den grund, att arbetare
icke funnos att tillgå. Särskilt under första
hälften av 1920 var bristen på arbetare, framför
allt yrkeskunniga sådana, utomordentligt
stor. Även inom järnbruksindustrien har vid
martinverk och en del valsverk arbetsstyrkan
måst utökas genom tillsättande av ett nytt
skiftlag, d. v. s. med omkring 50 %. Också
i övrigt skulle väsentliga ökningar måst företagas,
därest icke depressionen kommit emellan.
Även inom den s. k. Eskilstunaindustrien
visade det sig vid lagens tillkomst omöjligt
att anskaffa tillräckligt antal yrkeskunnigt
folk. Inom husbyggnadsindustrien och densamma
närliggande yrken har ända sedan
1915 rått onormala förhållanden. Under samtliga
åren 1915—1921 har husbyggnadsverksamheten
legat betydligt under 1912—1914
års nyproduktion. Till depressionen inom
dessa fack ha jämväl bidragit de synnerligen
svårartade lönekonflikter, som rätt under åren
1916—1920. På dessa grunder kan därför
sägas, att någon större efterfrågan på arbetskraft
i dessa fack icke förekommit.

Ehuru sålunda på grund av de rådande
exceptionella förhållandena icke med några

*38

siffror kan styrkas, i vad mån 8-timmarslagens
genomförande faktiskt medfört behov av ökat
arbetarantal för den svenska industrien, har
likväl erfarenheten redan givit vid handen —
vad som också före lagens antagande från sakkunnigt
håll framhölls — att en dylik lagstiftning
under normala förhållanden måste
medföra en väsentlig ökning av arbetarstammen
— från flera industrier uppgivas 15—20 % —
om industriens produktion skall kunna hållas
uppe.

För att kunna möta det ökade kravet på
utökad arbetskraft ha vissa delar av industrien
måst övergå från ett skift till två skift
eller från två till tre skift. Detta gäller i
huvudsak pappers- och pappersmasseindustrierna
samt järnbruksindustrien. På en del
håll har skiftgång måst anordnas för reparationsarbetare,
elektriker m. fl. till följd av den
inskränkta arbetstiden. Inom pappersmasseindustrien
har den avtalsenliga arbetstiden i
renserierna med två skift om nio timmar
måst på flera ställen omläggas till treskiftgång,
vilken medfört förutom ökning av arbetarantalet
även en effektiv arbetstid av endast 45
timmar pr vecka. För måltidsraster och stålskiftning
måste nämligen renserierna stanna
minst Va timme pr skift. Inom järnbruksindustrien
har man vid martinverken, valsverk,
lancashireverk samt en del hyttor måst utöka
arbetet till 3 skift. Inom sågverksindustrien
användes under högkonjunkturen 1920 2-skiftarbetet.
På grund av depressionen har under
1921 skiftarbete icke förekommit. Inom den
mekaniska industrien har skiftarbete icke förekommit.
Inom textilindustrien har på grund
av arbetarskyddslagen och lagen om förbud
för användning av kvinnor i nattarbete något
skiftarbete icke förekommit. För byggnadsindustrien
och densamma närliggande fack har
aldrig skiftarbete förekommit. Likaledes förekommer
skiftarbete icke i skoindustrien, skrädderifacket
m. fl. I tryckerierna däremot har
det å vissa arbetsplatser varit brukligt, men
på grund av depressionen icke tillämpats i
någon större utsträckning.

Beträffande den nya arbetstidens förläggning
synes i allmänhet de träffade överens -

kommelserna ha tagit sikte på att fördela inskränkningen
på tiden för arbetets början och
slut. I stort sett kan sägas, att arbetstidens
början är förlagd till kl. 6''3o å 7 f. m. samt
dess slut till 4''3o å 5 e. m. Undantag härifrån
finnas. Så har t. ex. på vissa orter arbetstidens
början satts till kl. 7‘3 0, varvid
frukostrast icke förekommer. Antalet måltidsraster
varierar betydligt inom industrien.
I allmänhet kan sägas, att inom storindustrien
endast en rast (middags-) förekommer. I den
mindre industrien och särskilt inom byggnadsindustrien
förekommer som regel två raster.
De på olika håll förekommande s. k. kafferaster,
som togos vid sidan av avtalet, ha nog
på de flesta håll numera borttagits. Det torde
vara självklart, att den ansvariga ledningen
har för att erhålla så effektiv arbetstid som
möjligt måst se till, att genom kontrollåtgärder
tvinga arbetarna att noga iakttaga tiden
för arbetets början och slut jämte tiderna för
i avtalen fastställda måltidsraster samt att
förhindra tagandet av icke medgivna raster.

Att den förkortade arbetstiden skulle lett
till bättre utnyttjande av arbetskraften eller
anläggningen t. ex. genom bättre anordning av
arbetet och dess ledning, genomförande av
Taylorsystem eller dylikt, lärer icke kunna påvisas.
Det s. k. Taylorsystemet torde knappast
hava kommit till användning inom den
svenska industrien.

Lika litet kan konstateras, att arbetstidsbegränsningen
givit anledning till att de tekniska
hjälpmedlen utvecklats till större prestationsförmåga.
För en god ekonomisering måste
det alltid vara arbetsledningen angeläget att
söka vidtaga förbättringar i arbetsmetoderna,
och arbetet därmed har självfallet fortgått
även efter arbetstidslagens ikraftträdande. Huruvida
de förbättringar, som i sådant avseende
genomförts, kunna skrivas på arbetstidslagens
konto, torde vara problematiskt. De hade
sannolikt blivit gjorda utan denna, ty i detta
avseende spela konkurrenssynpunkterna största
rollen. Snarare kan sägas, att lagen lagt hinder
i vägen för ett fullt eller ett förbättrat
utnyttjande av den tekniska arbetskraften. Så
har t. ex. borttagandet av det 19:de skiftet

inom pappcrsmasseindustrien medfört, att vatten
måst gå förbi utan användning eller kraft betalas,
utan att kunna utnyttjas, vilket måste
medföra väsentlig produktionsminskning och
förlust.

Ej heller torde lagen haft någon betydelse
för förändringar i avlöningsmetoderna. Ackordsoch
tonlön torde användas i ungefär samma
omfattning nu som före lagens tillkomst.

Däremot synes lagen för vissa industrier
ha medfört väsentliga kostnader för nya bostäder
för det ökade antalet arbetare.

Beträffande frågan i vad mån arbetstidsbegränsningen
anses ha inverkat fördyrande
på produktionskostnaderna är detta ett av de
svåraste problemen att med tillräcklig noggrannhet
besvara.

Enstämmigt anses från alla tillfrågade industrier,
att produktionskostnaderna väsentligt
fördyrats. Att angiva någon exakt siffra över
denna fördyring är så mycket svårare, som
det på grund av de senaste årens omfattande
konjunkturväxlingar . knappast är möjligt att
jämföra förhållandena under de olika åren
så väl under tiden närmast före lagen som
efter densamma. Härigenom försvåras en objektiv
analys, huru stor del av fördyringen,
som förorsakats av arbetstidslagen, och huru
stor del, som föranletts av andra omständigheter.
Den knappa tid, som stått de
olika förbunden till förfogande för besvarandet
av frågorna, har även omöjliggjort en mera
omfattande undersökning i frågan. Från vissa
förbund har dock utredning i frågan verkställts.
Så visar en av Sveriges pappersbruksförbund
gjord undersökning, att ökningen av
kostnaden pr ton tidningspapper vid ett större
pappersbruk år 1920 varit för så väl de rörliga
som fasta kostnaderna 8‘4 % som direkt följd
av 8-timmarslagen. En annan av förbundet
gjord undersökning rörande de ökade kostnaderna
på grund av lagen pr ton högförädlat
finpapper vid ett mindre pappersbruk år 1920
visar, att denna ökning belöpte sig till 11" o 4 %
av samtliga kostnader. En av pappersmasseforbundet
verkställd utredning angående produktionskostnadsökningen
på grund av 8-timmarslagen uppvisar en för hela industrien
29 —222653.

generell merkostnad av 15 %. Vi bo i övrigt
få hänvisa till nämnda utredningar. Från representanter
för flera näringsgrenar har i övrigt
uttalats, att därest produktionsmängden
varit oförändrad i förhållande till åren före
lagens ikraftträdande, produktionskostnaden
skulle som en direkt följd av lagen uppvisat
en generell ökning av rörliga och fasta utgifter
med i genomsnitt 15 å 20 %.

Vid 8-timmarslagens genomförande uttalades
från regeringshåll den förhoppningen, att arbetsgivaren
skulle öka avlöningen i sådan grad,
att arbetarna icke finge minskad inkomst genom
arbetstidsbegränsningen. Samtidigt hade
emellertid från auktoritativt håll uttalats den
förmodan, att arbetarna skulle genom ökad
arbetsintensitet driva upp arbetsprodukten därhän,
att endast en viss del av den förkortade
arbetstiden behövde kompenseras genom löneförhöjning.
1 enlighet härmed samlade sig
arbetsgivarna vid lagens genomförande i allmänhet
kring den uppfattningen, att full kompensation
borde beredas arbetarna vid tidlön
— då arbetsförtjänsten utgår oberoende av
arbetsintensiteten — men att däremot vid
ackordslön kompensationen borde vara mindre,
i det minskningen skulle motvägas genom ökad
arbetsintensitet. I två av våra största industrier*
verkstadsindustrien och järnindustrien,
uppstod på grund av meningsskiljaktighet i
denna punkt — arbetarna fordrade full kompensation
för den förkortade arbetstiden — i början
av år 1920 mycket omfattande och svårlösta
arbetskonflikter — de största arbetsnedläggelser,
som ägt rum i vårt land sedan 1909. Konflikten
slutade med seger i huvudsak för arbetsgivarsynpunkten:
arbetarna tillerkändes full
kompensation vid timlönsarbete samt vid sådant
ackordsarbete, där det är omöjligt för arbetarna
att vinna större arbetsresultat pr tidsenhet (t.
ex. vid automatiska maskiner) men vid annat
ackordsarbete halv kompensation. Emellertid
utgå lönerna i båda dessa industrier efter minimilönesystem
och på den grund är det den
enskilda arbetsgivaren obetaget att utan organisationens
samtycke individuellt höja lönerna.
Omedelbart efter den stora arbetskonfliktens
slut uppstod en stark efterfrågan å och kon -

*40

kurrens om arbetare i de ifrågavarande indu*
strierna, och därmed följde å en mängd arbetsplatser
en kraftig förskjutning uppåt av de
individuella lönerna. Det är troligt, att arbetarna
på denna väg i realiteten mestadels förskaffade
sig den omstridda kompensationen för
arbetstidsinskränkningen. Även inom övriga
industrier fann man sig under de lysande konjunkturer,
som rådde till 1920 års sista kvartal,
i regel nödsakad medgiva löneförhöjningar, som
motsvarade eller överstego kompensation för
arbetstidens förkortning.

I fråga om arbetstidsbegränsningens inverkan
å arbetsintensiteten har man att skilja mellan
maskinarbete och manuellt arbete. I fråga om
maskinarbete åter har man att skilja mellan
sådana maskiner, som äro helautomatiska, d. v. s.
vid vilka maskinen uträttar sitt arbete utan
hjälp av mänsklig arbetskraft, och halv-automatiska
maskiner, vilka fordra åtminstone någon
hjälp av manuell kraft. Vid de förra är
varje ökning av produkten genom åtgörande
av arbetarna utesluten. Vid de senare åter
är det möjligt, att arbetarna kunna genom
större iver och påpasslighet öka maskinernas
takt, men faktiskt bär detta visat sig vid förkortning
av arbetstiden icke ske — den arbetstakt,
som blivit den vanliga vid en maskin,
bibehålies, i bästa fall med någon ökning en
kortare tid omedelbart efter förändringen i arbetstiden.
Detta är erfarenheten från vårt land,
och den torde stämma med vad man i motsvarande
fall funnit i andra länder, åtminstone
för normala fall. Då i den svenska fabriksindustrien
den långt övervägande delen av arbetet
utföres med maskin, följer av det nu
sagda, att någon ökad arbetsintensitet av beskaffenhet
att spela någon nämnvärd roll med
avseende å arbetsprodukten icke är att konstatera
inom den egentliga industrien. Annorlunda
kan naturligtvis förhållandena te sig inom
den del av produktionen, där handkraften är
den egentliga motorn, d. v. s. i huvudsak hantverket.
De med säkerhet konstaterade fall av
ökad arbetsintensitet i förening med förkortning
av arbetstiden, vilka åberopas från utlandet,
hänföra sig också i regel till hantverket.
Vad det svenska hantverket angår, är

detsamma endast till en mindre del organiserat
inom svenska arbetsgivareföreningen, och vi
kunna därför icke fälla något omdöme om förhållandena
inom hantverket i stort sett. Från
den del av hantverket, som tillhör vår förening,
rapporteras emellertid, att någon ökad arbetsintensitet
efter arbetstidslagens genomförande
icke förmärkts.

Från det håll, där man vid 1919 års urtima
riksdag genomdrev lagen om arbetstidens
begränsning, anfördes såsom huvudsakligt skäl
för den nya lagstiftningen, att den skulle medföra
mycket goda sociala verkningar, förbättra
arbetarnas hemliv och husliga förhållanden,
medföra för dem ett bättre hygieniskt levnadssätt,
öka deras intresse för allmänna angelägenheter,
för allmänbildning och yrkesutbildning
o. s. v. Då nu frågan om den år 1919
genomförda provisoriska lagstiftningens utbytande
mot en definitiv lagstiftning är å bane,
är det uppenbart, att för dem, som icke äro
principiella motståndare mot 8-timmarslagen,
det avgörande momentet måste bliva, huruvida
nämnda gynnsamma sociala verkningar under
den provisoriska lagens giltighetstid gjort sig
märkbara. Nu är visserligen denna fråga i
flera delar t. ex. rörande arbetarnas hemliv
svår att exakt besvara, men beträffande flera
andra punkter t. ex. om arbetarnas ökade intressen
för allmänna angelägenheter, för studier

o. dyl. kan man bilda sig en generell uppfattning,
och i detta avseende torde med fullt
fog kunna påstås, att någon större förändring
mot tiden före 1920 icke inträtt. Från många
håll har klagats över att arbetarna använda
sin ökade fritid till osunda nöjen, dryckeslag,
kortspel o. dyl. Vi vilja icke fästa oss för
mycket vid dessa klagomål, enär de kunna
bero på särskilda fall, och därför icke böra
generaliseras, men vi tro, att envar, som känner
förhållandena i vårt land, skall giva oss rätt
däri, att någon nämnvärd höjning av arbetareklassens
sociala och sedliga nivå icke inträtt
efter arbetstidens legala begränsning.

I Eder remiss-skrivelse uppställes till sist
den frågan, huruvida den år 1921 företagna
revisionen av arbetstidslagen medfört några
förändringar med avseende å lagens verkningar.

41*

Vi anse oss kunna konstatera, att denna revision
i vissa avseenden medfört gynnsamma
verkningar, ökningen i det förut mycket snävt
tilltagna måttet av tillåtet övertidsarbete har i
flera fall varit till gagn, och detta gagn skulle
helt säkert hava varit mycket större, ifall icke
den rådande depressionen inom näringslivet
gjort behovet av övertidsarbete vida mindre
än det normala. Den större friheten att fördela
veckans arbetstid å veckans skilda dagar
har också i flera fall varit till fördel. Möjligheten
för arbetsgivare och arbetare att med
arbetsrådets tillstånd överenskomma om annan
arbetstid än den normala har i en del fall
kommit till användning, och över huvud taget
har den större frihet, som medgives arbetsrådet
att bevilja dispenser från lagen, visat
sig gagnelig för näringslivet. På samma gång
har man ansett sig kunna konstatera, att arbetsrådets
praxis efter lagens revision blivit liberalare.
Men på samma gång som man fastslår
dessa gynnsamma verkningar av revisionen,
måste man bestämt fasthålla, att desamma
endast avse vissa detaljer i lagen och att i
stort sett lagens karaktär är oförändrad och dess
tyngd över näringslivet icke avsevärt minskad.

Av vad nu blivit anfört, lärer framgå, att vi
anse den lagfästa arbetstidens införande hava
varit en stor olycka för hela vårt land. Den
har pålagt industrien tunga bördor, under vilka
den nu sviktar. Den har insnört näringslivet
i en tvångströja, i vilken detsamma saknar
den frihet att utveckla sig, som är ett
nödvändigt villkor för dess trivsel. Till det
svåra, nära förtvivlade ekonomiska läge, vari
vårt land nu befinner sig, har den varit en
bidragande orsak. De gynnsamma sociala verkningar,
som man väntat sig av densamma, hava
icke kunnat konstateras. Under sådana förhållanden
borde man kunna hoppas, att de som
genomfört denna lagstiftning i vårt land, nu
skulle varsebliva sitt misstag och avstå från
dess förnyande. För övrigt torde det förtjäna
anmärkas, att i åtskilliga främmande länder,
där man förut synts böjd för 8-timmarslagens
genomförande, man nu börjar ställa sig tvekande
eller helt avvisande. Kravet på en bestämd
maximiarbetstid av 8 timmar om dagen

hade före världskrigets utbrott under decennier
stått på arbetarpartiets program i så gott
som alla civiliserade länder, utan att det synts
bliva fört närmare sitt genomförande. Det
var först förhållandena under världskriget, som
gåvo en bestämd impuls till dess realiserande.
De organiserade arbetarna vunno en sådan
maktställning, att de i flera länder lyckades
genomföra en lagstiftning i ämnet eller sympatiuttalanden
för densamma, och i fredsfördraget
i Versailles godkändes principiellt 8-timmarsdagen såsom norm för arbetstiden i
industrien. På konferensen i Washington godtogs
så gott som enhälligt en konvention avseende
att inom hela den civiliserade världen
genomföra denna arbetstidsbegränsning. Men
snart kom omslaget. I den mån man i de
särskilda länderna genom avtal, administrativa
förordningar eller lagar genomförde 8-timmarslagen
kom man genom erfarenheten snart till
insikt om de utomordentliga vådor denna
arbetstidsbegränsning medför, då näringslivet
skall resa sig ur det djupa förfall, vari det
råkat genom världskriget och dess följder. Av
de mer än 40 länder, som voro representerade
vid konferensen i Washington, är det endast
ett par stycken, som ratificerat den där antagna
konventionen. Man har funnit, att 8-timmarslagen är ett stort anlagt men misslyckat
socialt experiment. I de största industriländerna
har man vägrat att inlåta sig på
detta experiment, och man borde kunna hoppas,
att vi även här i landet för framtiden
skola bliva förskonade från detsamma.

Svenska arbetsgivareföreningen.

Hjalmar von Sydow.

Stockholm den 15 juli 1922.

11. Sveriges liantverksorganisation. (Siffrorna
hänvisa till form. 1: a.)

1. Arbetstidslagen torde, efter vad styrelsen
erfarit, i allmänhet genomförts någorlunda
fullständigt. Rörande modifikationer har det
icke varit styrelsen möjligt att vinna tillbörlig
kännedom för att därpå grunda något särskilt
meddelande.

2. Svaret torde böra bli: a) 1 timme per
dag, b) 2 timmar per dag.

*42

3. Självfallet lärer arbetarantalet ha måst
utökas, där innevarande beställningars rättidiga
utförande sådant föranlett.

4—7. Styrelsen kan icke lämna detaljerade
svar på här framställda frågor.

8. Härvidlag är det svårt för styrelsen att
avgiva distinkta svar, men det förefaller, som
om man med allt skäl kan påstå, att lagen
åstadkommit en avlöningsökning av cirka 20 %.

9. Därest någon inverkan på arbetsintensiteten
och arbetseffektiviteten blivit en följd
av lagen, så torde detta snarare vara en minskning
än en ökning. Så lärer nämligen den
allmänna åsikten inom hantverket vara.

10. I allmänhet torde man ha konstaterat,
att

a) något ökat intresse, jämnare arbete etc.
icke resulterat av lagen.

b) Kompensation i avlöning för den minskade
arbetstiden har åsamkat hantverksidkarna
avsevärda kostnadsökningar, på samma
gång arbetarna på fritiden i ganska stor utsträckning
systematiserat sig på eget yrkesarbete
i direkt konkurrens med mästarna.

c) Härutinnan vissa gynnsamma resultat
konstaterade.

d) Samma svar som under c). •

e) Samma svar som under c), dock lärer det
i allmänhet vara klent beställt med ökat intresse
för en utvidgad yrkesutbildning.

11. Styrelsen kan icke lämna detaljerade
svar på här framställda frågor.

Stockholm den 8 juni 1922.

Sveriges hantverksorganisation.

C. J. F. Ljunggren.

Gunnar Willén.

12. Stockholms handelskammare.

Till socialstyrelsen.

Genom cirkulärskrivelse av april 1922 har
socialstyrelsen berett Stockholms handelskammare
tillfälle att besvara vissa frågor angående
verkningarna av den s. k. 8-timmarslagen.
Då handelskammaren icke ansett sig böra till
besvarande upptaga de detaljfrågor, som beröra
de särskilda firmornas verksamhet, har handelskammaren
inskränkt sig till en undersökning
rörande lagens verkningar på varudistri -

butionen och kommunikationerna. Handelskammaren
har därför tillskrivit några större
firmor i Stockholm och anhållit om redogörelse
för deras erfarenheter särskilt med hänsyn
till lagens återverkan i här antydda hänseende.

Sedan svar från 12 firmor numera inkommit,
får handelskammaren översända dessa
och tillika för egen del anföra följande:

Både av de inlämnade svaren och av det som
i övrigt kommit till handelskammarens kännedom,
har handelskammaren fått den bestämda
uppfattningen, att arbetstidslagen haft en menlig
återverkan särskilt på handeln och de icke
direkt produktiva näringarna. Då vid industriell
verksamhet vederlag i viss mån kunnat
skaffas genom inskränkning i måltidsraster m.m.
och genom en starkare koncentration av det
inom fabriken förlagda arbetet, har detta däremot
icke varit möjligt vid varudistribueringen,
som kräver anpassning efter rent tillfälliga förhållanden
och som genom sin verksamhet utåt
i hög grad är beroende av rörelsen inom andra
näringsgrenar. För vinnande av samma arbetsresultat
har handeln därför nödgats öka sin
arbetsstyrka, vilket i sin ordning återverkat på
distributionskostnaderna och varuprisen.

För handeln,, som har att på snabbaste och
billigaste sätt tillgodose konsumtionens krav,
är det därför ett bestämt önskemål att större
frihet vinnes i fråga om arbetstidens reglering.
Av särskild vikt är, att kommunikationsverkens
expeditionstider kunna ordnas på ett sådant
sätt, att de icke alltför mycket kringskära handelns
möjlighet att efter omständigheterna anpassa
sina varuleveranser.

Stockholm den 8 juni 1922.

För Stockholms handelskammare;

K. A. Wallenberg.

H. Rosman.

13. Skånes handelskammare.

Till socialstyrelsen.

Genom cirkulärskrivelse sistlidna april månad
har socialstyrelsen anmodat Skånes handelskammare
att i tillämpliga delar besvara vissa
i skrivelsen angivna frågor rörande verkningarna
av den år 1920 genomförda lag -

stiftningen rörande arbetstidens begränsning.
I anledning härav har handelskammaren inhämtat
yttrande i ärendet från ett stort antal
firmor inom industri, handel och hantverk i
kammarens distrikt och hava dessa svar sammanfattats
i bifogade P. M., vilken handelskammaren
härmed har äran överlämna.1

Redan i samband med; den av Kungl. Maj:t
år 1920 anbefallda revisionen av arbetstidslagen,
har handelskammaren emellertid på
eget initiativ verkställt en liknande utredning,
och tillåter sig kammaren härvid bifoga det
häfte av kammarens »meddelanden», vari en
på grund härav gjord underdånig framställning
finnes intagen.1 Denna sistnämnda undersökning
är grundad på ett material, som insamlats
i januari 1921 och förskriver sig sålunda
från en tidpunkt, då arbetstillgången visserligen
var i avtagande men dock på intet sätt
nedgått i den omfattning, som f. n. är fallet.
På grund av de olika ekonomiska förutsättningar,
varunder dessa undersökningar tillkommit,
torde det därför äga intresse att sammanställa
de iakttagelser, som vid dessa båda tidpunkter
blivit gjorda angående arbetstidslagens
verkningar.

Efter dessa båda undersökningar att döma
synes den mest allmängiltiga konsekvensen av
arbetstidslagens genomförande hava blivit, att
produktionen i sin helhet minskats i ungefärligen
samma omfattning, som arbetstiden förkortats.
För arbetarnas vidkommande har arbetstidens
förkortning varken nu eller tidigare
visat sig medföra större arbetsvillighet eller
arbetsförmåga, och en höjning av arbetsintensiteten
har sålunda som regel icke kunnat konstateras.
Från företagsledningarnas sida har
ett upprätthållande av produktionskvantiteten
i enskilda fall visserligen kunnat ske genom
anställande av ny arbetskraft eller genom införande
av nya tekniska eller organisatoriska
anordningar men i stort sett har ej heller på
detta sätt den av arbetstidslagen framkallade
produktionsminskningen kunnat förebyggas. Då
några andra utvägar icke funnits att kompensera
denna verkan av den lagstadgade arbets -

1 Återgives ej här.

tidsbegränsningen, har en oundviklig följd blivit,
att lagen blivit en medverkande orsak till
den nuvarande allmänt förekommande produktionsminskningen.
Med all sannolikhet torde
också kunna antagas, att arbetstidsbegränsningen
i och för sig framdeles liksom hitintills
kommer att medföra ett synnerligen obetydligt
inflytande på arbetarnas prestationsförmåga
och att sålunda en produktionsminskning
av denna anledning även framdeles måste anses
som ofrånkomlig.

Såvitt den hittillsvarande erfarenheten givit
vid handen har arbetstidsbegränsningen vidare
på nästan alla arbetsområden medfört en fördyring
av produktionskostnaderna. Detta resultat
har i första hand förorsakats av den
allmänna stegring av arbetslönerna, som inträtt
i samband med arbetstidslagens genomförande,
och som, relativt sett, alltjämt blivit bestående.
Men därjämte är detta resultat även en
följd av den jämförelsevis större andel, som
de fasta omkostnaderna på grund av produktionsminskningen
numera utgöra av de totala
framställningskostnaderna. I viss mån torde
jämväl denna verkan av arbetstidsförkortningen
under en kortare eller längre övergångsperiod
framdeles komma att göra sig gällande. Det
torde sålunda kunna förutses, att även med
den nedpressning av de fasta omkostnaderna,
som den nu rådande depressionen medfört, „
dessa kostnader framdeles alltjämt komma att
mer än tidigare belasta produktionskostnaderna,
och detta särskilt på den grand att en ökad
kapitalinvestering under alla förhållanden måste
företagas, innan den genom arbetstidsbegränsningen
minskade arbetseffektiviteten
kan övervinnas. Att den av arbetstidsbegränsningen
förorsakade höjningen av arbetarnas
löner även framdeles kan bli bestående, är
däremot otänkbart, enär arbetarna även för sin
del måste drabbas av den minskning i det allmänna
välståndet, som nedgången i den totala
produktionen ofelbart måste åstadkomma. För
den händelse icke den relativa ökningen av de
fasta omkostnaderna genom en dylik lönereduktion
till fullo kan neutraliseras, kommer
arbetstidsbegränsningen därför med all sannolikhet
att även framgent medföra en allmän

*44

fördyring av produktionskostnaderna. Beträffande
de verkningar, som arbetstidslagen och
sättet för dess handhavande i övrigt medfört,
tillåter sig handelskammaren hänvisa till sin
tidigare framställning i detta ärende, och får
handelskammaren samtidigt förklara sig fortfarande
vidhålla de synpunkter och förslag till
revision av arbetstidslagen, som däri finnas
framförda.

Malmö den 21 juni 1922.

Skånes handelskammare.

Carl Frick.

Eilif Sylwan.

14. Landsorganisationen i Sverige. Landssekretariatet.

Till socialstyrelsen.

För fullgörande av Kungl. Maj:ts uppdrag
att verkställa allsidig utredning rörande verkningarna
av gällande lagstiftning om'' arbetstidens
begränsning, har socialstyrelsen hemställt
om besvarande av vissa frågor och får
landssekretariatet i anledning därav anföra
följande.

Beträffande de frågor, som i bilagda frågeformulär
(l:a) äro avsedda att besvaras av
arbetarorganisationer, bliva dessa, med undantag
av 2 a), mera direkt besvarade av vederbörande
fackförbund. Se bil. a).1

* Beträffande de ekonomiska verkningarna av
arbetstidslagen torde, för ett rätt bedömande,
mera normala förhållanden på näringslivets
område än de nuvarande vara erforderliga och
kräves givetvis ingående speciella studier.
Emellertid anser landssekretariatet sig böra erinra
därom, att, då arbetstidslagen av riksdagen
antogs, uttalades allmänt av lagens motståndare,
att det, med hänsyn till den då rådande
varubristen, var den mest olämpliga tid, som
gärna kunde tänkas för en dylik lags antagande.
Brist på varor och högre priser skulle
bliva en oundviklig följd av arbetstidens begränsning,
förmenade man. Lagen har nu varit
gällande sedan den 1 januari 1920, resp.
1 juli samma år, men inte torde man kunna
påstå, att det under denna tid rått varubrist

1 Återgives ej här.

eller att varupriserna stegrats. Det motsatta
bär däremot inträffat: varor ha producerats i
större myckenhet än som kunnat omsättas och
prisnivån har väsentligen gått tillbaka. Vidare
anfördes av lagens motståndare, att Sverige
säkerligen komme att bliva tämligen ensamt
om en dylik lagstiftning och att industrien
som en följd därav skulle i konkurrenshänseende
komma i ett ofördelaktigt läge gentemot
utlandet. Ej heller denna farhåga har blivit
besannad. 48 timmars arbetsvecka är nu ostridigt
»ett internationellt faktum».

Vad beträffar 8-timmarsdagens sociala verkningar
torde så kort tid efter lagens ikraftträdande
det icke gärna vara möjligt att giva en
fullt belysande framställning av, huruvida de
sociala vinster tillkommit, som man räknade
med skulle bliva en följd av arbetstidens begränsning.
För konstaterande av sociala förändringar
av karaktär, som här är fråga om,
kräves av helt naturliga skäl ett längre utvecklingsskede
än ett par år. Den rådande
arbetslösheten och andra av kriget föranledda
destruktiva samhällsföreteelser torde äveh försvåra
och förrycka objektiviteten av en dylik
undersökning. Det torde dock utan gensägelse
kunna sägas, att 8-timmarsdagens genomförande
i väsentlig mån bidragit till att hos arbetarna
befästa tron på möjligheten av att genom fortgående
sociala förbättringar så småningom på
det fredliga framåtskridandets väg komma till
en förbättrad social ställning. Och redan detta
måste ur samhällets synpunkt sett tillmätas en
icke ringa betydelse. Men framtiden får helt
säkert inregistrera, att den sociala nydaning,
som förutsattes bliva en följd av arbetstidens
reglering, icke uteblivit.

Då nu provisorietiden för arbetstidslagen
utgår den 31 december 1923 och frågan om
lagens definitiva antagande därmed kommit i
förgrunden, vill landssekretariatet framhålla betydelsen
av, icke minst för vårt lands näringsliv,
att denna viktiga samhällsangelägenhet
slutgiltigt blir ordnad på ett sätt, som tryggar
den viktigaste förutsättningen för en samhällsordning,
där kroppsarbetarna kunna bliva delaktiga
av den andliga och materiella kulturens
välsignelser, få tillfälle att ägna nödig tid åt

familjen, bildande studier och allmänna angelägenheter.
Lagens upphävande skulle utan
tvivel komma att medföra uppslitande strider,
som för näringslivet och samhället i sin helhet
kunde medföra de mest svåra verkningar.

Stockholm den 15 juni 1922.

För landssekretariatet;

Arvid Thorberg.

15. Sveriges arbetares centralorganisation.

Till socialstyrelsen.

Då under den tid, som förflutit sedan lagen
om arbetstidens begränsning — 8-timmarslagen
— trädde i kraft, ett även för den kapitalistiska
produktionsordningen onormalt tillstånd
inom det ekonomiska livet varit rådande, är
det i stort sett omöjligt att annat än i allmänna
ordalag tala om arbetstidsbegränsningens
ekonomiska och sociala verkningar. Att
exakt bedöma lagstiftningsåtgärdens för- och
nackdelar — såsom en del företagarkorporationer
givit sken av att göra — är av många
orsaker en ren omöjlighet. Dels ha så säregna
och exceptionella förhållanden rått inom snart
sagt alla produktionsgrenar, att dessas inflytande
svårligen låter sig av någon beräknas,
dels har den av krigsåren orsakade omskakningen
av människornas psyke kommit också
arbetarna att på annat sätt än under normala
tider reagera mot de sociala förhållandena.
Detta och mycket annat, främst S. A. C.:s
ställning som särorganisation med medlemmar
inkilade i arbetargrupper med från deras egen
vitt skild livs- , och samhällsåskådning, gör att
vi icke kunna tala om arbetstidslagens verkningar
utom i allmänna ordalag och utifrån vissa av
praktiska förhållanden verifierade ståndpunkter.

Alltifrån S. A. C.:s bildande i juni 1910 har
organisationen propagerat och verkat för en
inskränkning av arbetstiden, och 1918 var S.
A. C. i direkt och öppen kamp för att genomföra
8-timmarsdagen inom byggnadsindustrien
och anläggningsindustrien, varav således framgår,
att S. A. C., redan innan lagen om arbetstidens
begränsning tillkommit, var principiell
anhängare av en arbetstidens begränsning
av den art lagen innebär.

Så långt vi kunna döma av brev och rap -

porter från olika delar av landet och vilka
representera snart sagt alla näringsgrenar, har
arbetstidens förkortning haft i huvudsak goda
verkningar, vad det gäller arbetarnas fysiska
och andliga fostran och utveckling. Man kan
nog i så fall peka på platser, där den kortare
arbetstiden icke haft enbart gott inflytande,
men dessa fall äro för enstaka och sporadiskt
förekommande, för att man ur dem skall kunna
draga några allmänna slutsatser.

Det kan för en ytlig betraktare synas, som
om arbetstidens förkortning vid vissa industriplatser
verkat mera till skada än gagn, men
helt säkert är det dock fråga om arbetare, som
på grund av social efterblivenhet ännu icke
fullt förstått frågan om den kortare arbetstidens
sociala betydelse, ej heller vaknat till
intresse för några andliga eller sociala intressen
över huvud. Att peka på huru dessa arbetare
begagnat sin längre frihet från arbetet
och därav draga generella slutsatser, är detsamma
som att förklara alla Sveriges arbetare
vara sociala analfabeter, vilket vore mycket
överdrivet och missvisande.

Där ett verkligt känt behov av kortare
arbetsdag funnits och därmed också en medveten
strävan därefter tagit sig uttryck, har
den kortare arbetsdagen enbart varit till gagn.
Arbetarna ha genom 8-timmarsdagen — såsom
otaliga exempel visa — icke bara fått tid utan
också ökat intresse för sociala och kulturella
spörsmål. Inom S. A. C. har studieverksamheten
i hög grad tilltagit under de senaste
två åren, vilket om icke enbart dock säkerligen
till stor del kan räknas som en följd av
den kortare arbetstiden. Det kan vidare konstateras,
att arbetstidens begränsning i hög
grad bidragit till att skapa bättre hem- och
familjeförhållanden; ett förhållande, som måste
räknas som en både social och kulturell vinst.
Den långa arbetstiden har kanske lika mycket
som fattigdomen bidragit till att skapa vantrevnad
i arbetarhemmen och till att söndra
familjen och göra dess olika medlemmar främmande
för varandra. Den kortare arbetsdagen
har här åstadkommit en ändring, vars verkningar
säkerligen bli av stor samhällelig betydelse
för framtiden.

*46

8-timmarsdagen har också bidragit till att
skänka arbetarna en känsla av frihet, som var
dem förmenad under den längre arbetstiden.
De ha nu möjligheter, att efter arbetstiden
utföra arbeten åt sig själva, vilka dels höja
trevnaden i deras hem, dels skänka glädjen
och illusionen av oberoende. Lagen om 8
timmars arbetsdag har enligt vår erfarenhet i
stor utsträckning bidragit till att mildra depressionens
verkningar bland arbetarna samt
till att minska antalet totalt arbetslösa. Om
inskränkningen av arbetstiden icke funnits,
skulle helt säkert en stor del industriföretag
utnyttja en del arbetare betydligt längre tid
per dag och vecka och därmed hade större
antal utestängts från arbetsplatsen. Under normala
förhållanden inom produktionen skulle
arbetstidsinskränkningen helt säkert reducerat
den arbetslösa armén så, att praktiskt taget
någon arbetslöshet icke behövt förekomma.

I detta sammanhang vilja vi påpeka, att
arbetsrådets ganska omfattande beviljande av
licenser näppeligen kan anses befogat i alla
de fall det tillämpats, enär detta bidragit till
både att göra lagstiftningsingripandet illusoriskt
och till att förhindra idén om den kortare
arbetsdagen att ingå och befästas i det
allmänna medvetandet.

Ehuru vi veta, att 8-timmarslagen blott varit
statsmakternas konfirmerande av den reform,
som arbetarna själva tillkämpat sig, anse vi
dock att den provisoriska arbetstidslagen, vilken
utlöper den 31 dec. 1923, prolongeras
eller definitivt antages, men gives tillämpning
också för de grupper, som nu äro undantagna.

Skall någon förändring ske, böra de nuvarande
ekonomiska förhållandena motivera
ytterligare inskränkning av arbetstiden till
exempelvis 40 eller 42 timmars arbetsvecka,
men med rätt för nrbetsrådet eller annan
myndighet att bevilja licens upp till 48 timmars
arbetsvecka.

Skulle ett slopande av lagen komma till
stånd, bleve följden därav endast landsomfattande,
bittra strider, ty även om en liten del
av de svenska arbetarna står oförstående för
den kortare arbetsdagens sociala betydelse, så
är det ett bevisat faktum, att huvudparten av

Sveriges arbetare anse den kortare arbetsdagen
av så stor vikt, att de, hellre än att förlora
den, gå till en avgörande strid för dess bibehållande.

Stockholm den 11 aug. 1922.

För Sveriges arbetares centralorganisations
arbetsutskott:
lind. Holme.

Sekreterare.

16. Sveriges allmänna verkmästareförbund.

Till socialstyrelsen.

På sin tid mottogo vi socialstyrelsens anhållan,
att förbundet genom besvarande av
frågeformulär (l:a) n:r 524 skulle meddela de
erfarenheter, som kunnat inhämtas rörande
verkningarna av den s. k. 8-timmarslagen. Då
förbundsstyrelsen icke ansåg sig kunna enbart
med stöd av egna erfarenheter avgiva ett sådant
yttrande, utsändes till samtliga förbundets
121 lokalavdelningar ett exemplar av socialstyrelsens
frågeformulär. Samtidigt begärdes,
att antingen avdelningarna skulle kallas
till extra sammanträde för att bereda samtliga
till förbundet anslutna arbetsledare tillfälle
framlägga sina erfarenheter, eller också att
avdelningsstyrelserna med sig skulle adjungera
sådana arbetsledare, som kunde förmodas ha
mera omfattande erfarenheter av lagens verkningar.
Från flertalet lokalavdelningar har
frågeformuläret nu returnerats, och då tiden
för yttrandets avgivande redan är överskriden,
har centralstyrelsen ansett sig, utan att avvakta
de återstående, böra tillställa socialstyrelsen
ett sammandrag av avdelningarnas
yttranden. På grund av det vanskliga och
nära nog omöjliga i att ge en någorlunda
tillförlitlig översikt över lagens verkningar så
snart efter densammas ikraftträdande, helst
som efter denna tidpunkt nära nog abnorma
förhållanden inom näringslivet varit rådande,
önskar förbundsstyrelsen för egen del icke avgiva
något yttrande.

Norrköpirig den 2 juni 1922.

För Sveriges allm. verkmästareförbunds
verkställande utskott;

S. G. Hedin.

E. Ernst Ahlberg.

Yttrande. "(Siffrorna hänvisa till form.
1: a.)

Lagens genomförande. Punkt 1. Den första
frågan i frågeformuläret har av lokalavdelningarna
genomgående besvarats jakande.

Dispens har i första hand erhållits för vissa
specialarbetare, såsom maskinister, kokarmästare,
portvakter, elektriker samt hytt- och
koksverksarbetare. I ett fall har dispens medgivits
men icke utnyttjats på grund av att
maskinella anordningar gjort densamma överflödig.
Dispens har i regel medgivits för bibehållande
av redan före lagens ikraftträdande
genomförd 3-skiftsindelning å 8 timmar.

Arbetstidens förkortning. Punkt 2. Ett sammanförande
av lokalavdelningarnas uppgifter
ger vid handen, att arbetstiden i genomsnitt
förkortats med 71/2 timmar per vecka. Förkortningen
är givetvis synnerligen varierande
för olika industrier och yrkesgrenar.

ökning eller minskning av arbetarantalet?
Punkt 3. Av lokalavdelningarna uppgifter
kan svårligen någon riktig uppfatta g erhållas
om, hur lagen i detta avseende rkat. 24
uppgiftslämnare meddela, att arbetarantalet
icke ökats, under det 22 uppgiva att ökning
skett. Med säkerhet kan endast fastslås, att
lagens genomförande föranlett anställande av
flera maskinister samt ökad personal för vakthållning.
Vid övergång till flera skift har
också ökning av arbetsstyrkan i rege skett
med upp till en tredjedel.

De abnorma förhållandena på arbetsmarknaden,
föranledda av högkonjunktur och efterföljande
depression, göra att ett riktigt besvarande
av frågan om lagens verkningar på arbetarantalet
näppeligen är möjligt.

Skiftindelning. Punkt 4 a. Vid de företag,
där tidigare 2-skiftsindelning tillämpats,
synes i allmänhet en övergång till 3-skiftsindelning
ha ägt rum. Endast en avdelning
rapporterar, att lagen föranlett övergång från
1 skift till 2.

Ändring i. tiden för arbetets början och slut.
Punkt 4 b. Det synes som om lagen genomgående
föranlett en framflyttning av tidpunkten
för arbetets början. I de flesta fall har
arbetstidens början framflyttats V2 timme. Ar 30—222653.

betet slutar efter lagens tillkomst V2 å l1/2
timme tidigare än förut, i de flesta fall 1
timme tidigare.

Flera eller färre raster? Punkt 4 c. Nära
hälften av de rapporterande avdelningarna meddela,
att ingen ändring vad beträffar raster
företagits. I 15 fall, där förut 2 raster funnos,
har en av dessa slopats. I frukostrastens
längd har i några fall minskning skett, varierande
mellan 15 och 30 minuter. I ett fall
uppgives, att 2 raster bibehållas för kvinnliga
arbetare och minderåriga, men att den övriga
personalen endast har en rast mot tidigare
två. Där tidigare skift om 10 timmar med 2
raster förekommit, har nu, sedan skiftet bestämts
till 8 timmar, i de flesta fall den ena
rasten slopats.

Indragning av småraster. Punkt 4 d. Frågan
har besvarats av 28 lokalavdelningar, varav
17 meddela, att indragning skett.

Noggrannare tillämpning av arbetstiden
Punkt 4 e. Det vill synas som om genomgående
den fastställda arbetstiden följes bättre
efter lagens tillkomst än tidigare. Flera uppgifter
ge emellertid vid handen, att detta främst
är beroende på den väsentligt skärpta kontroll,
som införts. Där endast en rast förekommer,
ha arbetarna visat benägenhet att under arbetstiden
förtära medhavd mat.

Åtgärder för arbetskraftens utnyttjande.
Punkt 4 f. Frågan i punkt 4 f har besvarats
av 29 avdelningar. Av dessa meddela 19, att
några förändringar i antydd riktning icke företagits,
7 att sådana förändringar i en eller
annan form ägt rum. 3 avdelningar meddela,
att arbetsledningen blivit »i någon mån» effektivare
än tidigare.

Förändringar i avlöningsmetoderna. Punkt 5.
Av avdelningarnas yttranden framgår, att avlöningsmetoderna
i regel icke förändrats. Några
undantag finnas dock. Sålunda har i några
fall övergång till ackordsarbete förekommit,
där så kunnat ske, samt i ett fall övergång
från tim- till veckoavlöning. Slutligen har i
ett fall icke-ackordsarbetare gjorts delaktiga i
vinsten genom tantiéme.

De tekniska hjälpmedlens utveckling. Punkt 6.
Det stora flertalet av lokalavdelningarna ha

*48

besvarat denna fråga nekande, och det torde
f. ö. vara svårt att avgöra, huruvida ev. förbättringar
av de tekniska hjälpmedlen äro föranledda
av arbetstidslagen. Inom vissa delar
av textilindustrien tyckes emellertid prestationsförmågan
hos redan befintliga tekniska
hjälpmedel ha kunnat pressas upp med c:a
10 %. Detta har också varit förhållandet vid
några i rapporterna nämnda sågverk. Slutligen
meddelar en avdelning, att lagen föranlett
ansträngningar att få till stånd bättre och
effektivare hjälpmedel. 9 lokalavdelningar besvara
frågan jakande utan att ange, på vilket
sätt förbättring skett.

Utvidgningar och nybyggnader. Punkt 7
a och b. Av de 21 avdelningar, som besvarat
denna fråga, har endast en uppgivit, att utvidgning
av fabrikslokalerna ägt rum. Däremot
har ett flitigare bostadsbygge kunnat konstateras,
då nämligen av 25 rapporterande avdelningar
9 meddela, att arbetarbostäder uppförts.
Det torde emellertid vara tvivelaktigt,
huruvida en ev. ökad bostad sbyggnadsverksamhet
på något sätt kan sättas i samband
med 8-timmarslagen.

Lagens inverkan på produktionskostnaderna.
Punkt 8. Endast 5 avdelningar ha besvarat
frågan, huruvida ökning ägt rum i de fasta
kostnaderna. Av dessa besvara 2 frågan jakande.
Beträffande ökningen i de rörliga kostnaderna
rapportera samtliga, som besvarat frågan,
att genom ökade avlöningskostnader produktionskostnaderna
stegrats, varierande från
5 till 20 %. I ett fall ha produktionskostnaderna
ökats för arbete, som utföres av dagavlönade
arbetare, men icke för arbete, som
utföres efter ackord. Slutligen meddelas, att
vid ett företag stegring av produktionskostnaderna
endast förekommit beträffande arbeten,
för vilkas utförande användas maskiner, vars
kapacitet förut varit fullt utnyttjad.

Lagens verkningar på arbetsintensiteten.
Punkt 9. Av de uppgifter, lokalavdelningarna
lämnat, är det synnerligen svårt att skapa sig
en riktig uppfattning om lagens inverkan på
detta område. I ungefär hälften av svaren
meddelas, att ingen ändring förekommit, 15
avdelningar meddela däremot, att arbetsintensi -

teten ökats med i ett fall ända upp till 25 %.
6 avdelningar anse erfarenheterna ge vid handen,
att arbetsintensiteten »i viss mån» ökats.
Vid 3 företag uppgives lagen ha föranlett
sämre arbetsprestation än tidigare. I ett fall
har arbetseffektiviteten blivit större endast beträffande
de kvinnliga arbetarna. En avdelning
meddelar, att vid lagens ikraftträdande
prestationsförmågan hos arbetarna väsentligt
nedgick, men att den nu uppnår samma
effektivitet som tidigare. Slutligen meddelar
en avdelning, att arbetsintensiteten kvantitativt
sett ökats, men att detta skett på bekostnad
av arbetsutförandet.

Ökad eller minskad arbetsamhet? Punkt
10 a. 28 avdelningar meddela, att 8-timmarslagens
genomförande medfört förbättringar i
större eller mindre grad. 13 avdelningar ha
icke kunnat konstatera några förändringar,
och i ett fall uppgives arbetsamheten ha blivit
mindre. Samtliga som besvarat frågan framhålla
likväl, att skölpning och »firande» avsevärt
minskats.

Lagens inverkan på arbetsinkomsten. Punkt
10 b. 25 avdelningar meddela, att arbetarna
i större eller mindre utsträckning erhållit kompensation
för den minskade arbetstiden, samt
5 avdelningar, att sådan kompensation icke
lämnats. Det övervägande flertalet lokalavdelningar
meddela, att arbetarna visat större benägenhet
än tidigare för extra arbete under
fritiden. Särskilt gäller detta beträffande sådana
yrken, för vars utövande icke kräves några
eller i varje fall lätt åtkomliga verktyg och
maskiner, såsom murare, snickare, målare,
skräddare och skomakare m. fl. Inom några
av dessa yrken förekommer, att arbetarna åtaga
sig så mycket extra arbete, att verklig konkurrens
med arbetsgivarna uppstår och att arbetarnas
arbetsintensitet på grund av fritidens
utnyttjande nedsättes.

Lagens inverkan å privatförhållandena. Punkt
10 c. Av lokalavdelningarnas svar synes framgå,
att arbetarna på grund av den större ledigheten
i högre grad än tidigare ägnat tid och
intresse åt särskilt koloniträdgårdsskötsel.

Lagens inverkan på arbetarnas levnadssätt.
Punkt 10 d. I riktning mot bättre hygieniska

49*

förhållanden har lagen verkat i så måtto, att
nattarbete väsentligt inskränkts. I övrigt är
frågan av den beskaffenhet, att den icke kunnat
av avdelningarna besvaras.

Fritidens användning. Punkt 10 e. Den
relativt korta tid, lagen varit i kraft, gör, att
något säkert omdöme ännu icke torde kunna
erhållas angående fritidens användning. De
svar lokalavdelningarna lämnat äro också anmärkningsvärt
skiljaktiga. Det synes dock,
som ett ökat intresse skulle ha uppstått för
idrott och möjligen också för studier. Flera
lokalavdelningar framhålla emellertid i motsats
härtill, att något ökat intresse för studier icke
förefunnits, vilket bevisas därav, att anordnade
utbildningskurser på grund av för litet antal
elever måst inställas. Några lokalavdelningar
påtala också det uteliv, dagdriveri och de osunda
nöjen, de ansett sig kunna konstatera såsom
en verkan av den förlängda fritiden.

Verkningar av revisionen. Punkt 11. I
allmänhet synas ännu verkningarna av revisionen
av arbetstidslagen icke ha kunnat konstateras.
Några lokalavdelningar framhålla
emellertid, att revisionen gjort lagen lämpligare
i så måtto, att större möjligheter erhållits
att till bestämd tid få brådskande och
nödtvungna arbeten utförda.

17. Järnbruksförbundet. (Siffrorna hänvisa
till form. 1: a.)

1. Ja. Undantag hava dock meddelats, så
att 56-timmarsvecka tillåtits vid hyttor, martinverk
och en del ugnar. Vid martinverken har
den längre arbetstiden på grund av motstånd
från arbetarnas sida hittills icke kunnat genomföras.

2. Vid hyttor, där arbetstiden redan förut
i regel var 36 timmar, har i enstaka fall en
sänkning ägt rum från 84 till 56 timmar. Vid
martinverken i regel från 72 till 48 (56, se
ovan) timmar. Vid valsverken i regel från
64V2 till 48 timmar. Vid lancashireverken i
regel från 64Va till 48 timmar. För de s. k.
daggående arbetarna från 57 till 48 timmar.

3. Vid martinverken och en del valsverk
har arbetsstyrkan måst utökas genom tillsättande
av ett nytt skiftlag, d. v. s. med omkring
50 %. Även i övrigt skulle väsentliga

ökningar måst företagas, därest icke depressionen
kommit emellan.

4. a) Vid martinverken samt en del hyttor,
valsveÉfk och lancashireverk har arbetet övergått
från två- till treskift. Vid någon verkstad
torde även tidvis arbete i två skiftlag
hava nödvändiggjorts.

b) Ja.

c) Ja, i vissa fall.

d) Ja, i vissa fall.

e) En viss förbättring i detta avseende torde
hava kunnat genomföras av arbetsgivarna.

f) Givetvis hava försök i detta syfte på flertalet
platser vidtagits, i den mån möjlighet
härtill förelegat. Taylorsystem torde ej i större
utsträckning förekomma.

5. Möjligen i vissa fall ökad användning
av premiesystem.

6. Detta torde knappast kunna hava ägt
rum i större utsträckning, än vad som skulle
skett under normal utveckling.

7. För de nya skiftlag, som måst insättas,
och för övriga arbetare, som på grund av lagens
tillämpning måst nyintagas, hava icke
oväsentliga bostadsbyggen måst företagas.

8. Den ökning i arbetslönerna, som kan anses
betingad av 8-timmarslagens genomförande,
torde hava utgjort omkring 33 % (se bilaga).

9. I allmänhet förspörjes klagomål, att den
från arbetarhåll före lagens tillkomst utlovade
ökningen i arbetsintensitet uteblivit.

10. a) Ökat intresse torde icke kunna påvisas.
Skolkning och firande torde möjligen
numera beivras strängare än förut.

b) Se under 8.

Benägenheten att åtaga sig övertidsarbete
synes ej hava ökats.

c) De rådande onormala förhållandena inom
näringslivet torde icke lämna tillräcklig grund
för bedömande av dithörande spörsmål.

d) Se under c).

e) En allmän klagan förspörjes, att arbetarungdomen
icke väl använder sin fritid. Sedan
länge finnas vid ett flertal arbetsplatser anordnade
bibliotek, samlingshus och idrottsplatser,
till vilkas anordnande arbetsgivaren
tagit initiativet eller vilka han ekonomiskt
stött, ökat intresse för med dessa institu -

*50

tioner förbundna möjligheter har nog i allmänhet
ej märkts.

11. Ja, i viss mån genom ökad möjlighet
till övertidsarbete. De meddelade lindringarna
äro dock av jämförelsevis ringa betydelse, då

det gäller bedöma de svårigheter, som genom
arbetstidslagen uppstått för produktionen.
Stockholm den 8 juni 1922.

Järnbruksförbundet.
Karl Wistrand.

Bilaga.

Jämförelse mellan arbetsförtjänsterna under dr 191J) och under de första 6 veckorna av andra
halvåret 1920 vid några (11 st.) järnverk.

		År 1914	Från Vi—16/» 1920		Medelförtjänst per arbetstimme
							I % av 1914 års för-tjänst	År 1914	År 1920
	Tim- lön,	Antal arbets-tim, per vecka	Medel -förtjänst pr vecka, kr.	Tim- lön,	Antal arbets-tim. per vecka	Medel-förtjänst pr vecka, kr.	inkl. dyrt.- tillägg	I % av 1914 års för-tjänst
	öre	öre		Öre	Öre
Masngnar.......	38-3	84-0	32-17	157-4	56	88-14	274-0	3S-3	157-4	411-0
Martinverk......	45-8	72-0	32-98	179-7	48	86-26	261-6	45-8	179-7	392-3
Götvalsverk......	48-4	64-5	3T22	196-7	48	94-42	302-4	48-4	196-7	406-4
Stång- och mediumverk	46-7	64*5	30-12	202-8	48	97-34	323 1	46-7	202-8	434-2
Tråd- och finvalsverk .	45-1	645	29-09	1831	48	87-88	302-0	451	183-1	406-0

Naturaförmånerna antagas utgå efter samma
grunder per arbetstimme under båda tidsperioderna.
I själva verket var deras värde 1920
avsevärt mycket större än 1914.

Arbetstiden vid masugnarna har efter 1914
men före 8-timmarsdagens inträde på de flesta
håll reglerats till 56 timmar.

Då, som av tablån framgår, arbetsförtjänsten
per vecka höjts med i genomsnitt omkring
300 %, men per timme med i genomsnitt
omkring 400 %, kan den ökning i arbetslönen,
som betingats av skillnaden mellan
300 och 400 %, anses framkallad av 8-timmarslagen,
d. v. s. den nya arbetstiden har
medfört en förhöjning i lönerna med omkring
33 %.

18. Sveriges verkstadsförening.

Till socialstyrelsen.

Sedan socialstyrelsen, med översändande av
blankett enligt form. l:a, anhållit om vissa
upplysningar med avseende å verkningarna av

lagstiftningen om arbetstidens begränsning, få
vi härmed äran avgiva följande yttrande.

Till en början få vi, i anledning av det å
blanketten inledningsvis gjorda påpekandet, att
uppgifterna böra avse i »görligaste mån normala
arbetsförhållanden», framhålla, att förhållandena
under hela den tid, som förflutit,
sedan lagen trätt i kraft, knappast kunna anses
hava varit normala. Till följd av arbetstidens
hastiga förkortning över hela den
svenska industrien från och med den 1 jan.
(resp. 1 juli) 1920 uppkom här i landet en
konstlad brist på arbetare, vilket bl. a. ledde
till en mycket kraftig höjning av arbetslönerna.
Under de två första månaderna av år 1920
rådde omfattande konflikter. Den närmaste
tiden efter lagens ikraftträdande var sålunda
onormal. Mot slutet av år 1920 började den
industriella depressionen, vars förödande verkningar
ännu fortfara, då förhållandena givetvis
äro att anse såsom ännu mera onormala. Antalet
vid verkstäderna utförda »timverk» (då

51*

man tagit hänsyn till så väl minskningen av
arbetarantalet som inskränkningen av arbetstiden)
har sedan september 1920 gått ner med
60 %. På grund av dessa onormala förhållanden
torde allt siffermaterial, som styrelsen
kan få fram genom bearbetande av
form. 2:a, vilket direkt utgått till en del av
våra medlemmar, få anses vara fullkomligt
värdelöst för bedömande av verkningarna av
arbetstidsförkortningen. Vad särskilt utbetalda
lönebelopp beträffar, bör också hänsyn tagas
till de förändringar penningvärdet undergått
under åren 1919, 1920 och 1921.

Med avseende '' å arbetsgivarnas svar å de
till dem framställda frågorna (form. 2:a) är
att märka, att i de flesta fall, då viss ändring
uppgives hava vidtagits (exempelvis noggrannare
tillämpning av arbetstiden, införande av
ackordsystem, etc.), det i allmänhet samtidigt
påpekats, att förändringen icke är att tillskriva
enbart arbetstidsförkortningen. Även där detta
icke angivits, torde emellertid förhållandena
hava varit enahanda. Den omständigheten,
att en åtgärd är vidtagen efter arbetstidens
förkortning, är intet bevis för att densamma
förorsakats därav. För den enskilda industriledaren,
som kanske icke alltid reflekterar så
noga på saken, kan det emellertid ibland se
ut så, och kan det därför hända, att han besvarar
frågan, som om åtgärden vidtagits på
grund av arbetstidsförkortningen. Det förhåller
sig i själva verket så, att verkstädernas
organisation icke är en gång för alla fastslagen
så, att den endast på grund av utomordentliga
händelser (såsom t. ex. en ny lags ikraftträdande)
blir föremål för revision. Det pågår tvärtom
"en ständig utveckling. Det är ju möjligt, att
en sådan utveckling i något fall fått en särskild
impuls, att vissa åtgärder exempelvis i någon
mån påskyndats i och med arbetstidsförkortningens
inträde. Det vore emellertid oriktigt
att skriva vidtagna förbättringar på arbetstidsförkortningens
konto. Det är i stället den
förkättrade »kapitalismen», den enskilda företagsamheten,
som bör tillskrivas äran av dessa
förbättringar. Det är den konkurrens, som
existerar under detta produktionssystem, konkurrensen
mellan verkstäder inom landet lika -

som med den utländska industrien, vilken
nödgar industriledarne att med oavlåtlig uppmärksamhet
följa sina företag för att ständigt
söka genom förbättrade anordningar in. m.
vinna bästa möjliga arbetseffekt.

Med avseende å de speciella frågorna få
vi framhålla (siffrorna hänvisa till form l:a):

1. Arbetstidslagen har inom den mekaniska
verkstadsindustrien på det hela taget genomförts
fullständigt. Endast med avseende å
vissa mindre arbetargrupper hava vid verkstäderna
dispenser förekommit, exempelvis vakter, kuskar
och chaufförer, maskinister och smörjare, elektriska
montörer, städare, reparatörer, resemontörer
m. fl.

2. Den avtalsenliga arbetstiden inom den
mekaniska verkstadsindustrien var 57 timmar
per vecka intill dess ett den 11 januari 1919
träffat riksavtal trädde i tillämpning. Emellertid
uttogo icke alla verkstäder denna arbetstid
fullt ut. Vid en del tillämpades kortare
arbetstid, medan vid andra arbetstiden
visserligen nominellt var 57 timmar, men den
effektivt uttagna arbetstiden var lägre, i det
att vissa raster (exempelvis frukostrast) ingingo
i den nominella arbetstiden. Till följd härav
uppgick den faktiska ordinarie arbetstiden vid
de mekanska verkstäderna före förkortningen
år 1919 till i genomsnitt omkring 55 V2 timmar.

I och med det avtal, som antogs den 11
jan. 1919 och som vid de flesta verkstäder
tillämpades efter mitten av januari månad
nämnda år, fastställdes arbetstiden till 52 timmar.
En del verkstäder förkortade arbetstiden
ytterligare, varför den faktiska ordinarie veckoarbetstiden
omedelbart före lagens ikraftträdande
uppgick till omkring 51 V3 timmar i
genomsnitt.

För bedömande av verkningarna av arbetstidslagen
är det givetvts icke tillräckligt att
räkna med endast den förkortning av arbetstiden,
som ägde rum från och med den 1
jan. 1920. Förkortningen av arbetstiden vid
avtalsuppgörelsen 11 jan. 1919 stod nämligen
i direkt samband med lagstiftningen. Under
de förhandlingar, som föregingo avtalsuppgörelsen,
framfördes från arbetarsidan med synnerlig
skärpa krav på arbetstidens förkortning. Arbetar -

*52

nas krav stimulerades av förvissningen om, att
arbetstidslagen under påföljande år skulle genomdrivas
i enlighet med den överenskommelse,
som träffats mellan vissa politiska grupper
inom den svenska riksdagen.

Då 8-timmarslagen sålunda med säkerhet
kunde förutses komma att träda i kraft från
och med den 1 jan. 1920, gingo arbetsgivarna

i. det avtal, som träffades den 11 jan. 1919,
med på en förkortning av arbetstiden — icke
minst för att därmed i någon mån förmildra
övergången till 8-timmarsdagen. I detta sammanhang
bör nogsamt beaktas, att avtalet gav
arbetsgivarna rätt att uttaga övertidsarbete i
den utsträckning, som erfordrades.

Av det ovan anförda framgår, att lagstiftningen
om arbetstidens förkortning inom den
mekaniska verkstadsindustrien föranlett en
sänkning av den ordinarie arbetstiden från
55 Va timmar till 48 timmar. Därtill kommer,
att rätten till övertidsarbete genom lagen
blivit i hög grad inskränkt.

3. Då det efter arbetstidens förkortning
icke varit möjligt att per tidsenhet och arbetare
erhålla större arbetsmängd än tidigare,
måste arbetstidsförkortningen — för den händelse
åtgärder för neutraliserande av dess verkningar
icke vidtoges — förorsakat minskning
i resp. verkstads tillverkningsvärde, i samma
mån som arbetstiden förkortats och till följd
därav minskad eller utebliven vinst samt försämrad
räntabilitet för företaget. Den ansvariga
ledningen vid resp. företag måste
givetvis sträva efter att i görligaste mån hålla
produktionen uppe i vad den tidigare varit.
En del verkstäder skulle hava kunnat bibehålla
produktionen oförminskad enbart genom
anordnande av skiftarbete och därav föranledd
personalökning. Vid andra skulle därför hava
erfordrats nyanskaffning av maskiner, utvidgning
av anläggningar, uppförande av arbetarbostäder
etc. Särskilt avsaknaden av bostäder,
i vilka de nya arbetarna kunde inhysas, var
ägnad att förhindra utökande av arbetarantalet.
Uppförande av nya bostäder i erforderlig
utsträckning skulle hava krävt avsevärd
tid samt inneburit ytterst betungande utgifter
för vederbörande industrier.

Ökning av arbetarantalet, där detta ifrågasatts,
var emellertid i de flesta fall omöjlig redan på
den grund att arbetare icke funnos att tillgå.
Särskilt under den första hälften av år 1920
var bristen på arbetare, framför allt yrkeskunniga
sådana, utomordentligt stor.

4. a) Vid de mekaniska verkstäderna förekom
före arbetstidens förkortning endast undantagsvis
skiftarbete i hel verkstad. Oftare
kunde det däremot inträffa, att en enstaka
maskin eller en mindre avdelning av verkstaden
arbetade på skift. Under den nuvarande
depressionen användes skiftarbete i ännu mindre
utsträckning än i vanliga fall. (Se i övrigt
svaret under punkt 3).

b) Med avseende å förfarandet vid arbetstidens
förkortning var det på arbetsgivarsidan
ett önskemål att kunna taga bort lika mycket
på morgonen som på e. m. Från arbetarsidan
däremot påfordrades det, att förkortningen av
arbetstiden skulle tagas av eftermiddagstimmarna.
Arbetarna ville sålunda fortfarande
börja lika tidigt på morgonen för att få sluta
tidigare. Såsom skäl härför angavs att arbetarna
behövde bli fria tidigare på eftermiddagen
för att kunna disponera sin tid för bildningsändamål,
kommunalt arbete etc. På arbetsgivarsidan
misstänkte man, att mången
gång den baktanken kunde förefinnas hos arbetarna
att de, då de blevo tidigt lediga från
sin plats i verkstaden, lättare kunde skaffa sig
annat avlönat arbete under kvällen. Denna
farhåga anser man också hava besannats i ett
avsevärt antal fall.

c) Redan vid den under 2 omförmälda förkortning
av arbetstiden, som ägde rum år 1919,
inriktade sig arbetsgivarna på att i så stor utsträckning
som möjligt borttaga tidigare förefintliga
raster. Man hade nämligen konstaterat,
att genom exempelvis en frukostrast bortginge
icke blott den tid, som rasten varade,
utan en god stund före och efter rasten. Genom
att mäta den mängd kraft, som förbrukades
vid verket, och på annat sätt, hade man
tillförlitligt konstaterat minskning i arbetsintensiteten
före rasten likasom ock minskad arbetsintensitet
vid arbetets återupptagande efter
rasten.

På många håll lyckades arbetsgivarna redan
under januari månad 1919 genomföra »enrastsystemet»,
ehuru mången gång under mycket
starkt motstånd från arbetarna.

De, som icke vid första förkortningen genomfört
enrastsystemet, sökte i allmänhet göra
detta vid arbetstidslagens ikraftträdande. Det
visade sig emellertid ofta nog svårt att få arbetarna
med därpå — måhända just därför,
att förslaget kom från arbetsgivaren!

Vid den uppgörelse, som kom till stånd
efter den allmänna konflikten vid de mekaniska
verkstäderna och järnbruken, fick man
emellertid genom avtal fastslaget att, då arbetsgivaren
det påfordrade, han ägde att tilllämpa
»enrastsystemet». I praktiken torde
dock åtskilliga arbetsgivare, ehuru de för sin
del varit övertygade om att »enrastsystemet»
vore det bästa, i allt fall icke lyckats genomföra
detta — på grund av motstånd från arbetarna.
Dessa begagnade sig nämligen av den genom
arbetstidsförkortningen uppkomna situationen,
då en utomordentlig brist på yrkesarbetare
rådde, till att i en mängd fall pressa arbetsgivare
till medgivanden, som alls icke hade
stöd i avtal. Såsom påtryckningsmedel kommo
till användning vissa »underjordiska» stridsmetoder,
såsom avfolkning med ty åtföljande
hemlig blockad etc.

Emellertid torde man få räkna med, att de
flesta mekaniska verkstäder f. n. i praktiken
genomfört »enrastsystemet».

d) Där tidigare förefunnits raster, som inräknats
i arbetstiden, indrogos dessa redan år
1919. (Se övrigt svaret under punkt 2.)

e) I den ovan omförmälda 5-mars-uppgörelsen
1920 blev det uttryckligen fastslaget, att arbetstiden
skulle utnyttjas i avsikt att uppnå
högsta möjliga produktivitet. »Där stämplingskontroll
är eller blir inrättad, får stämpling
icke inkräkta på arbetstiden, men skall kontrollen
så anordnas och tillämpas, att onödig
tidsspillan eller svårighet icke vållas för arbetarna»,
hette det i bemälda uppgörelse. Med
stöd av denna bestämmelse torde förbättrad
kontroll i åtskilliga fall hava uppnåtts. Vid
en del verkstäder har det emellertid, trots
nyssnämnda bestämmelse, på grund av mot -

stånd från arbetarna mött svårigheter att anordna
en effektiv kontroll. (Se anm. under
punkt 5.)

f) Någon påtaglig förändring i detta avseende,
såsom en följd av arbetstidsförkortningen,
torde icke kunna konstateras. (Se anm. under
punkt 5.)

5. I den mån verkstäderna, vid vilka ofta
nog verksamheten från början bedrivits rent
hantverksmässigt, utvecklas och ett större antal
anställda finna sysselsättning, blir det nödvändigt
att kontrollen skärpes och att man
— då arbetet icke längre utföres i ägarens
åsyn — söker stimulera arbetsintensiteten genom
att övergå till ackordssystem. Detta är
någonting som ständigt sker och torde så jämväl
hava ägt rum under de gångna åren, utan
att man kan utläsa detta såsom ett resultat
av arbetstidsförkortningen.

6. Såsom under punkt 5 framhållits äro
verkstäderna stadda i fortgående utveckling.
Ur ett eventuellt ja-svar å enquéten av viss
verkstad kan därför icke ovillkorligen utläsas,
att förändringen är att tillskriva arbetstidens
förkortning.

7. Såsom under punkt 3 framhållits, skulle
i en mängd fall utvidgningar hava erfordrats
för att förebygga minskning av arbetsprodukten
till följd av arbetstidens förkortning. Särskilt
betungande skulle uppförande av nya bostäder
hava varit för industrien. I ett flertal
fall hunno emellertid vederbörande verkstäder
icke sätta i gång med bygge, innan depressionen
kom. Säkerligen skulle sådant hava erfordrats
i större utsträckning, än vad som kan
framgå av svaren från verkstädernas sida.

8. Då, såsom under punkt 3 framhållits,
arbetstidsförkortningen icke medfört ökning av
arbetsmängden per tidsenhet och arbetare, måste
omkostnaderna hava ökats i motsvarande mån
som arbetstiden förkortats, d. v. s. från år
1919 med omkring 15 %. Därtill kommer
den direkta ökningen av lönen per arbetstimme,
som ägt rum efter arbetstidsförkortningen.

Det är givetvis icke enbart produktionen
vid den mekaniska verkstaden, som fördyrats.
Alla de materialier, som komma till använd -

*54

ning och vilka i sin ordning till allra största
delen bestå av arbetslöner, torde hava fördyrats
i ungefär samma mån, som arbetstiden
för de vid deras framställande sysselsatta arbetarna
förkortats. Vidare hava transportkostnaderna
stigit till fullkomligt orimliga belopp,
icke minst till följd av arbetstidsförkortningen.

9. Arbetstidsbegränsningen har icke medfört
ökning av arbetsintensiteten annat än i
relativt få fall, vilka mer än uppvägas av de
fall, där man rent av konstaterat minskning.

10 a). I vissa fall anser man sig hava
kunnat konstatera ökat intresse, medan i andra
fall intresset minskats. Att märka är, att det
ökade intresset icke är att tillskriva arbetstidsförkortningen,
utan fastmera det förhållandet,
att under depressionstid, då överskott
på arbetare förefinns, risken är större än eljest
för den enskilde arbetaren, som icke sköter
sig, att bliva entledigad, vilket helt naturligt
är ägnat verka i den riktningen, att arbetaren
med större intresse ägnar sig åt sitt arbete.

b) I och med ikraftträdandet av arbetstidslagen
uppstodo konflikter vid verkstäderna, på
den grund att arbetarna — som kunde stödja
sig på ett uttalande till statsrådsprotokollet av
föredragande statsrådet — krävde full kompensation
för den förkortning av arbetstiden,
som följde av arbetstidslagen. Efter ett par
månaders konflikt träffades uppgörelse, som
tillerkände timlönsarbetare full kompensation,
medan däremot ackordsarbetare i allmänhet
endast skulle hava halv kompensation (dock
full kompensation i sådana fall, då det vore
uppenbart, att det för arbetaren var omöjligt
att vinna större arbetsresultat per tidsenhet
— exempelvis vid automatiska maskiner o. d.).
Sedan arbetet efter konflikten återupptagits,
lyckades arbetarna emellertid till följd av den
brist på arbetskraft, som då rådde, att tilltvinga
sig högst väsentliga löneförhöjningar.
Så höjdes lönerna under ett år, 4 kv. 1919
—4 kv. 1920, med 32 %, under det att indextalet
å levnadskostnaderna under . samma
tid ökades från 259 till 271 lika med 41/% %.
Under detta år nådde levnadskostnadsstegringen
visserligen sin högsta punkt, indextalet 281,

men detta maximum motsvarar ändock endast
en ökning mot indextalet 259 med

c) Någon förbättring i de förhållanden, som
omförmäles under punkt c), synes lagen icke
hava medfört.

d) Då arbetarna icke ville vara med om att
förskjuta arbetstidens början till senare på dagen,
synes någon avsevärd förbättring med avseende
å t. ex. tillfälle till morgonmåltid icke
hava vunnits.

e) Någon förbättring i de avseenden, som
omförmälas under e), synes lagen icke hava
medfört.

11. Den ökning av den ytterst snävt tilltagna
rätten till övertidsarbete, som skedde
genom 1921 års revision av lagen, torde få
anses innebära en liten förbättring. Emellertid
är möjligheten till övertidsarbete fortfarande
alldeles otillräcklig.

Frågan om övertidsarbete är av synnerligen
stor betydelse. Uppenbart är, att industrien
söker ordna så, att arbetstillgången är så jämn
som möjligt året om. Övertidsarbete blir dyrare
än arbete under den ordinarie arbetstiden,
varför man givetvis söker i görligaste mån
undvika att behöva tillgripa övertidsarbete.
Emellertid är det nödvändigt, att möjlighet till
övertidsarbete i avsevärd utsträckning förefinnes.
Då exempelvis ett skeppsvarv får in ett
fartyg för reparation, gäller det att utföra denna
så snart som möjligt. Yarje dag, som fartyget
ligger vid varvet, drager störa kostnader.
Som förhållandena nu äro här i landet, har
det hänt, att reparenter sökt sig till utländska
varv, som kunnat utföra arbetet fortare — till
följd av mera elastiska övertidsbestämmelser.
Det är emellertid icke blott skeppsvarv, som
på grund av 8-timmarsdagen fått en ojämn
konkurrens med utlandet, utan är detta fallet
med många andra mekaniska verkstäder. Dessa
hava nämligen icke kunnat bjuda de leveranstider,
som beställarna önskat, och beställningar
hava i stället gått till utlandet.

överhuvud gäller att möjlighet måste finnas
till övertidsarbete i avsevärd utsträckning för
de flesta industrier. Om så är förhållandet,
behöver anläggningen från början icke göras
större än att den motsvarar det normala be -

hovet, medan »toppbelastningen» tagos med användande
av övertid. Den nationalekonomiska
betydelsen härav torde ligga i öppen dag.
Tack vare möjlighet till övertidsarbete kan
man vidare i rätt tid få fram ett arbete, som
på grund av särskilda förhållanden icke kunnat
utföras enligt beräkning. Särskilt viktigt
är det för industrier, som hava att taga hänsyn
till »säsong», att kunna tillgripa övertidsarbete.

12. Vad slutligen frågan under punkt 12
beträffar, skulle vi såsom vårt allmänna omdöme
om 8-timmarslagen vilja framhålla, att
under den tid, som gått, sedan lagen trätt i
kraft, de farhågor mot lagstiftningens ingripande
på detta område, åt vilka före lagens
tillkomst från arbetsgivarhåll givits uttryck,
till alla delar bekräftats. Den utlovade ökningen
av arbetsintensiteten har sålunda uteblivit,
såsom redan förutsagts i den reservation,
som avgavs av tre av arbetstidslagskommitténs
ledamöter, herrar Wijkander, Ekman
och Wahren. Då arbetstiden blev genom lag
förkortad, syne3 hos arbetarna mången gång
den uppfattningen hava gjort sig gällande, att
det icke fanns någon anledning att på den
förkortade arbetstiden producera mera per timme
än tidigare, enär detta förmenades vara
att onödigt gynna arbetsgivarna. På vissa håll
uppgivas också tendenser hava förefunnits inom
fackföreningarna att söka avskaffa allt vad
övertidsarbete hette. Emellertid synes de
svenska arbetarnas goda förstånd så småningom
hava reagerat emot fackföreningsförkunnelserna.
Oavsett vad som i dessa förkunnelser
framhölls, insåg den intelligente arbetaren,
att ju flera arbetstimmar han arbetade, ju
större blev den dagspenning han intjänade.
Trots klubbeslut här och var att icke arbeta
övertid voro arbetarna i det stora hela nog så
intresserade av att få tillfälle till övertidsarbete.
Vidare synas många arbetare hava skaffat
sig extra arbete på kvällarna. Bland de
äldre arbetarna funnos många, som, i brist på
annat extra arbete, sysslade med arbete i koloniland
o. d. eller med produktivt arbete inom
vederbörande arbetares fack, men utbytet därav
blev givetvis icke detsamma, som kunnat

31—222653.

erhållas, om han fått arbeta motsvarande tid
längre på sin plats i verkstaden.

Ju mer arbetstiden under depressionen blivit
inskränkt, desto mera angelägna hava arbetarna
visat sig att kunna få arbeta det medgivna
antalet arbetstimmar. Det lär till och med
hava hänt, att äldre arbetare på tal om innevarande
års l-majdemon9tration yttrat, att,
medan man förr demonstrerade för förkortad
arbetstid, det nu kunde vara anledning att demonstrera
för en förlängd sådan.

Läran om 8 timmars arbetsdag är resultatet
av en teoretisk spekulation. Denna lära utformades
ursprungligen vid skrivbordet, och
synes förverkligandet av 8-timmarslagen här i
landet i främsta rummet hava framdrivits av
vissa politiskt intresserade kretsar. För den
enskilde arbetaren torde lagen, åtminstone med
den form den här erhållit, i många fall hava
kommit som en överraskning. Väl 1orde arbetarna
icke hava haft någonting emot att den
ordinarie arbetstiden nedsattes till 48 timmar,
men har det från arbetarhåll uttalats förvåning
över att arbetarna icke, ehuru de själva
ville, fingo arbeta övertid i den utsträckning
de funno sig kunna utan olägenhet utföra
sådant arbete.

Enligt vår mening är denna lagstiftning alldeles
förfelad. Man hade bort låta utvecklingen
fortgå. Som bekant har arbetstiden
under de senaste årtiondena i väsentlig mån
förkortats utan att något lagstiftningsingripande
erfordrades.

Såvitt för oss är känt, finns det bland ledarna
för de till oss anslutna mekaniska verkstäderna
icke mer än en, som sympatiserar
med ifrågavarande lagstiftning. Detta undantag
gäller emellertid en verkstad av alldeles
speciellt slag, en liten verkstad, vilken icke
torde vara direkt beroende av produktionsresultatet
såsom sådant utan sysslar med utarbetande
av uppfinningar, experimentarbete o. d.
Det är uppenbart, att ledningen för en sådan
verkstad kan anlägga en annan syn på spörsmålet
om 8-timmarsdagen än de verkstäder,
som leva på produktion.

Själva lagens ikraftträdande medförde inom
den mekaniska verkstadsindustrien en konflikt,

*56

varigenom förlorades c:a 2,260,000 dagsverken.
Då sedan arbetet kom i gång, skedde det under
höjda löner, vilka ytterligare under årets
lopp ökades. Under året, särskilt dess förra
hälft, rådde en utomordentlig brist på arbetare.
Arbetstillgången under nämnda tid var
synnerligen god, men industrien kunde icke
utnyttja densamma. Mängder av beställningar
gingo till utlandet. Om den mekaniska verkstadsindustrien
år 1920 hade fått arbeta i lugn
och ro, utan lagens mellankomst, hade goda
förtjänster kunnat tagas, varigenom verkstäderna
säkerligen stått bättre rustade under den
följande depressionen, så att nödläget icke blivit
så svårt, som det för många har blivit.

Vår bestämda övertygelse är, att det icke
vore lyckligt förnya 8-timmarslagen, sedan den
tid, för vilken lagen är antagen, utlöper.

Stockholm den 15 juni 1922.

Sveriges verkstadsförening.

G. A. Styrman.

19. Svenska metallindnstriarbetareförbundet.

(Siffrorna hänvisa till form. 1: a.)

1. Ja, med undantag av en del av arbetsrådet
fattade beslut om undantag för hyttarbetare
och med dem jämställda m. fl.

2. Verkstäderna omkring 3 timmar per
vecka. Järnbruken mellan 9 och 32 timmar
per vecka.

3. Icke inom verkstadsindustrien. Inom
järnbruksindustrien har man också i stort sett
fortsatt arbetet med samma arbetarantal som
förut.

4. Nej.

a) Inga nämnvärda ändringar.

b) Endast de, som arbetstidsförkortningen

nödvändiggjort. ,

c) I allmänhet hava rasterna inom verkstadsindustrien
borttagits. Inom järnbruksindustrien
har också en betydande rastinskränkning ägt rum.

e) Arbetstiden var före lagen så noggrant
tillämpad, att någon skärpning icke behövts.

f) Inga verkliga åtgärder hava vidtagits.

5. Nej.

6. Produktionen per huvud och timme har
något ökats, men i hur stor utsträckning är
omöjligt att angiva.

7. Ingen ändring av det gamla.

8. Arbetstidsbegränsningen har efter arbetarnas
beräkningar i stort sett icke verkat fördyrande.

9. Ja, något, se punkt 6.

10. a) Inom järnbruks- och verkstadsindustrierna
har tidigare rått en sådan ordning och
disciplin, att någon skolkning eller firande icke
varit att tala om.

b) Kompensation har erhållits för timarbete
inom verkstadsindustrien. Delvis också inom
järnbruksindustrien. Ackorden hava endast delvis
kompenserats.

c) Helt naturligt, men att angiva uppsving
i koloniarbete och hemliv i siffror är omöjligt.

d) Se c).

e) Vi hänvisa till arbetarnas bildningsförbunds
statistik.

11. Ja, arbetsrådets möjligheter att delvis
upphäva lagen ha ju blivit större.

12. 48-timmars arbetsvecka är ur alla synpunkter
nödvändig.

Utöver de frågor, som vi i frågeformuläret
besvarat, vilja vi framhålla, att i fråga om metallindustrien
så hade vi i början av år 1920
de stora konflikterna, efter vilka en rent av
abnorm verksamhet upptogs för att redan under
oktober månad samma år giva vika för de
första känningarna av den ännu pågående krisen.
Från och med år 1921 har ju sedan allt
gått i arbetslöshetens tecken. För att riktigt
kunna bedöma 48-timmarsveckans värde och
nytta för så väl arbetarna som landet och industrien,
så bör en utredning härom förläggas
till de tider, då på nytt något så när normala
förhållanden bliva rådande.

Stockholm den 14 juni 1922.

Sv. metallindustriarbetareförbundet.

Johan Olov Johansson.

20. Sågverksförbundet. (Siffrorna hänvisa
till form. 1: a.)

1. Ja! — Dispenser för vakter samt arbetare,
vilkas arbete är av sådan beskaffenhet,
att det icke kan förläggas till bestämda tider
t. ex. reparatörer, timmeremottagare m. fl. hava
förekommit vid de flesta till förbunden anslutna
arbetsföretagen. I de fall, då under år

57*

1920 gjortB framställningar om undantag från
lagens tillämpning vid flottningsföreningarnas
skiljeställen, har arbetsrådet lämnat medgivande.
Liknande framställningar gjordes i stor
omfattning 1921 men behövde på grund av
lagens ändring ej föranleda beslut av arbetsrådet.

2. a) Den nominella arbetstiden var före
lagens tillämpning i genomsnitt 57 timmar per
vecka och nedsattes med c:a 15‘8 % till 48
timmar.

b) Den faktiska (effektiva) arbetstiden var
före lagens tillämpning i genomsnitt 51 timmar
och nedsättningen sålunda c:a 5''8 %.

3. Av bekanta skäl kan något omdöme i
berörda hänseende på grund av förhållandena
icke lämnas annat än efter antaganden. År

1920 blev kvantiteten tillverkade varor knappast
det normala, och exporten företedde avgjord
minskning. Lagerbehållningama till år

1921 blevo ock osedvanligt stora. Under 1921
måste, på grund av omöjligheten att avsätta
trävaror i normal utsträckning, arbetet i hög
grad inskränkas. Detta har medfört en avsevärd
minskning i arbetarantalet under den
normala senare delen av 1920 och för hela
1921. Medelantalet arbetare för helt år hos
sågverksförbundets medlemmar ökade dock för
motsvarande företag från c:a 23,000 år 1919
till c:a 25,000 år 1920, för att år 1921 nedgå
till c:a 18,000. ökningen år 1920 torde
till huvudsaklig del vara att tillskriva verkningarna
av lagen, och det måste på goda
grunder antagas, att, om driften 1921 varit
normal, en avsevärd utökning av arbetarantalet
måst äga rum, minst till det antal som
var anställt 1920.

4. a) Under 1920 förekom sågning med
dubbla skift i rätt avsevärd utsträckning under
våren och sommaren för att ändras till sågning
med enkelskift på hösten samma år. På grund
av under punkt 3 anförda omständigheter har
under 1921 ingen övergång från arbete i ett
skift till arbete i två skift förekommit. Treskift
kan ej lämpligen anordnas inom sågverksindustrien.

b) Tiden för arbetets början har i allmänhet
framflyttats 1/2 timme och tiden för dess slut
tillbakaflyttats 1 timme.

c) Antalet avtalsenliga raster är två, så väl
före som efter */* 1920.

d) Tidigare tillåtna, ej avtalsenliga raster
hava borttagits.

e) Enligt fr. o. m. Vs 1920 gällande avtal
skall varje arbetare befinna sig på sin arbetsplats
så väl vid arbetsskiftets början som efter
varje rast för att omedelbart börja på de bestämda
tiderna och får ej heller avsluta sitt
arbete före bestämd tidpunkt. Den s. k. postningen,
d. v. s. ombyte av sågblad, som tidigare
delvis fått utföras under ordinarie arbetstid,
har enligt avtalen blivit helt förlagd till
rasterna mot särskild ersättning. För att övervaka
att arbetstiden i alla avseenden noggrant
utnyttjas har arbetsledningens kontroll på arbetarna
i allmänhet måst skärpas.

f) Se ovan.

5. Nej. I sågverksindustrien har alltid
ackordssystem varit förhärskande.

6 och 7. Under hänvisning till vad som
anförts under punkt 3 framhålles, att företagens
ekonomi under åren 1920 och 1921
förbjudit några nämnvärda ny- eller ombyggnader.
Krisen inom sågverksindustrien började
under hösten 1920 och försäljningarna avtogo
i omfattning redan under sommaren s. å.

8. Fn högst avsevärd fördyring av sågverksindustriens
produktionskostnader har inträtt
under åren 1920 och 1921, kulminerande under
1920. Den har förorsakats av den allmänna
prisförhöjningen samt av de lönehöjningar,
som vidtogos för att kompensera arbetstidsförkortningen.
En objektiv analys av,
huru stor del av fördyringen, som förorsakats
av arbetstidslagen, och huru stor del av andra
omständigheter, försvåras synnerligen av de
onormala driftsförhållandena ifrågavarande år.
Den knappa tid, som stått till förfogande för
besvarandet av de frågor, som innehållas i
detta formulär, har även omöjliggjort en verkligt
noggrann undersökning i denna viktiga
fråga.

9. Någon förhöjande inverkan av den begränsade
arbetstiden på arbetsintensitet eller
arbetseffektivitet kan icke konstateras. År
1920 ökades, samtidigt med förkortningar av
arbetstiden, 1919 års ackordslöner med 16 %.

*58

Det för år 1920 uppnådda genomsnittsresultatet
av ackorden företedde en ökning av c:a
10 % utöver det beräknade eller samma skillnad
emellan beräknad förtjänst och uppnådd
förtjänst, som den under punkt 2 påvisade
skillnaden emellan nominell och effektiv arbetstid
före lagens tillämpning, ökningen i
arbetseffekt per nominell arbetstimme är sålunda
skenbar och beror uteslutande på att den
avtalade arbetstiden utnyttjas till fullo på grund
av de överenskommelser, som omförmälas under
punkt 4 e) här ovan, och ej på någon
förbättrad arbetsintensitet.

10. a) Någon ökad arbetsamhet har icke
kunnat påvisas.

b) Arbetsinkomsten har ökats på grund av
under punkt 9 anförda förhållanden. Större
obenägenhet till övertidsarbete synes föreligga
efter lagens genomförande. Vid upprepade tillfällen
har förekommit vägran att utföra avtalsenligt
övertidsarbete, och har som skäl anförts,
att genom övertidsarbete skulle verkningarna
av lagen förfelas.

c) Någon förbättring i detta hänseende torde
icke kunna påvisas under den korta tid lagen
verkat.

d) Någon förändring i avseende å levnadssättet
har hittills ej konstaterats.

e) Från arbetsledningen vid de olika företagen
anföres, att särskilt de yngre arbetarna
i stort sett använda sin fritid på mindre lämpligt
sätt.

11. 1921 års revision av lagen torde i vissa
fall varit till förmån; dock kunna ej några
faktiska uppgifter i denna fråga lämnas på
grund av den starka driftsinskränkningen under
1921.

Sågverksförbundet.

Otto Hellström.

21. Svenska sågrerksinduslriarbetareförbundet.
(Siffrorna hänvisa till form. l:a.)

1. I huvudsak har arbetstidslagen fullständigt
genomförts inom sågverksindustrien. Endast
några mindre dispenser för timmerbommar förekomma.

2. a) Arbetstiden har förkortats från 57
timmar till 48 timmar per vecka.

2. b) Den faktiskt förkortade arbetstiden
är procentuellt mindre. Kan ej exakt uppgivas.

3. Icke nämnvärt, emedan redan tidigare
förbättrade arbetsmaskiner och arbetsanordningar
utförts och fortsättas.

4. a) Nej. Ingen nämnvärd återgång till
tvåskiftsystem.

b) Endast sådan ändring, som betingas av
arbetstidens förkortning.

c) Samma raster. Frukost- och middagsrast.

d) Har icke förekommit.

e) Ja.

f) Förbättrade arbetsmaskiner, effektiv arbetsledning.
Ej Taylorsystem.

5. Nej. Ackordslön tillämpas nu som förut
för c:a 90 % av arbetarkåren.

6. Kan ej säkert besvaras men oss förefaller
att så skett.

7. Ingen nämnvärd utökning av arbetarstyrkan.

a) Anläggningar förbättras.

b) Bostadsbyggnader obetydliga.

8. Kompensation från 57 till 48 timmar
krävde 183/4 % ökning teoretiskt. År 1920
höjdes ackordslön 16 %, timlön 20 %.

9. Enligt vår uppfattning höjdes intensiteten
c:a 10 % år 1920, då arbete utfördes
d. v. s. produktionen vid sågar och utlastning
ungefär motsvarade ett normalt år före kriget.

10 a) Arbetet föregår jämnare inom sågverksindustrien.
Yi vilja hoppas, att intresset
ökar med arbetstidsförkortningen.

b) Genom ökad arbetsintensitet kompenserades
arbetstidens förkortning. Extra arbeten
förekomma säkerligen icke utan att avtalsenlig
nödvändighet föreligger.

c) Bättre hemliv, varav följer intresse för
uppfostran och bostadsförhållanden.

d) Levnadssättet blir enligt vår mening väsentligt
förbättrat.

e) Yad det gäller ynglingar och yngre arbetare
är det svårt avge bestämt omdöme. Tiden
är delvis för kort för att kunna ha verkat så
att ett sakligt omdöme kan ges. Men vi själva
i arbetarkretsar ha störa förhoppningar, att ungdomen
raskare skall uppnå erfarenhet och utbildning
för sin livsverksamhet.

11. De större skiljeställena, som ligga vid
älvarnas utlopp i samband med sågverksdistrikten,
ha undantagits från lagen, men vi hävda
nödvändigheten av 48 timmars arbetsvecka, som
ock är överenskommen med arbetsgivarna.

12. Uppgifterna avse 1920 års verksamhet
inom sågverksindustrien.

Gävle den 1 juni 1922.

Sv. sågverksindustriarbetareförbundet

gm Aug. Svensson.

22. Pappersinasseförbundct.

A. Uppgifter till socialstyrelsen rörande
arbetstidslagens verkningar i enlighet med cirkulär
i april 1922. (Siffrorna hänvisa till
form l:a.)

1. Arbetstidslagens genomförande. För kalkbrännare
och kraftstationsmaskinister har arbetsrådet
i regel medgivit 56 timmar per vecka.
19:de skiftet, d. v. s. 502/3 tim. per man och
vecka, har medgivits under år 1920 och 1921
vid ett fåtal sulfit- och sulfatfabriker samt vid
vissa träsliperier. För år 1922 ha 11 sulfatfabriker
erhållit tillstånd att använda 19:de
skiftet under tiden 1/i—30/i samt 1/io—31/12.
Ett tiotal sliperier ha likaledes fått dispens
rörande 19:de skiftet, gällande hela året.

2. Arbetstidens förkortning.

a) Å nominella arbetstiden.

1) Inom helkontinuerliga driften 8 timmar
per vecka.

2) Inom pappsalar, silerier m. m. och träsliperier
22/s tim. per vecka.

3) Inom alla vedrenserier 6 timmar per
vecka.

b) I vedrenserier i treskift har icke 48 timmar
kunnat uttagas, se p. 4 a.

3. Arbetarantalets ökning. Undersökning
härom visar en ökning av omkring 20 %.

4. Förändringar på grund av arbetstidslagen.

a) övergång från ett skift till två skift eller
från två till tre skift.

På en del håll har skiftgång måst anordnas
för reparationsarbetare, elektriker m. fl. till
följd av'' den inskränkta arbetstiden. Den avtalsenliga
arbetstiden i renserierna med två

skift om 9 timmar måste på flera ställen omläggas
till treskiftsgång, medförande förutom
ökning av arbetarantalet även en effektiv
arbetstid av endast 45 timmar per vecka. För
måltidsrast och stålskiftning måste nämligen
renserierna stannas minst l/2 timme per skift.

b) ändring av tidpunkten för arbetets början
och slut.

1) dagarbetare: Avtalsenligt före arbetstidslagens
tillkomst var 54 tim. per vecka med 91/2
tim. de 5 första dagarna i veckan. Arbetet
började som regel kl. 6 f. m. Numera börjar
arbetet i regel kl. 7 f. m. och slutar kl. 5
e. m. med två raster om V2 och 1 timme.

2) skiftarbetare: I de kontinuerligt drivna
avdelningarna pågick arbetet tidigare 56 tim.
per vecka. Nu 48 timmar med s. k. ersättningsmanskap.
Söndagsarbetet per arbetare
blir nästan lika som förut, och den lediga dagen
inträffar oftast mitt i veckan. I pappsalar,
silerier, massabingar m. m. samt träsliperier
har det avtalsenliga 19:de skiftet försvunnit
utom i några enstaka fall, där arbetsrådet
meddelat dispens. För renseriavdelningarna i
två skift har övergång flerstädes skett från
dag- och nattskift till tvåskift i följd, exempelvis
kl. 6 f. m.—3 och 3—12 med 1 timmes
rast. På bekostnad av måltidsrasten har
stundom arbetstiden blivit ännu mera sammanträngd.

c) Indragning av raster. Ja, i några fall
1 rast.

d) Indragning av förut i arbetstiden inräknade
raster. Nej, de s. k. kafferasterna
indrogos redan år 1919 i samband med den
avtalsenliga arbetstidens förkortning.

e) Noggrannare tillämpning av bestämmelsen
om arbetstidens början m. ro. Sedan lagens
tillkomst ha förhållandena i detta avseende
icke förbättrats.

f) Förbättrat utnyttjande av arbetskraften
eller anläggningen. Systemet med tidkontroll
har införts vid ytterligare några fabriker. Åtgärder
till förbättrat utnyttjande av arbetskraften
eller anläggningen ha icke kunnat
vidtagas, då lagen ställer sig hindrande härför.
Så har exempelvis borttagandet av 19:de skiftet
medfört, att vattnet måste gå förbi utan an -

*60

vändning eller kraften betalas utan att kunna
utnyttjas, medförande väsentlig produktionsminskning
och förlust. Produktionsförmågan
å dyrbara maskiner inskränkes även härigenom.

5. Ändring av avlöningsmetoderna. Tonlön
eller liknande avlöningssystem har sedan länge
varit allmänt i bruk och tillämpas fortfarande.

6. Större prestationsförmåga hos de tekniska
hjälpmedlen.

Moderniserings- och ekonomiseringsarbeten
pågå ju vid alla fabriker och framtvingas för
övrigt av konkurrensen. För att i någon mån
motverka den på grund av arbetstidsförkortningen
uppkomna produktionsminskningen ha
stora kapital måst nedläggas i maskinella nyanordningar
ex. högtryckspressar, kabelkranar,
nya barkmaskiner, transportanordningar m. m.

7. Utvidgning av

a) fabriksbyggnader

b) bostadshus

I allmänhet ha fabriksbyggnaderna ej utvidgats.
Däremot hava bostäder för det på
grund av arbetstidslagen ökade antalet arbetare
måst nyuppföras, vilket dragit högst betydande
kostnader, säkerligen uppgående till flera miljoner
kronor.

8. Produktionskostnadsfördyring.

Ostridigt har lagen verkat högst betydligt

fördyrande på produktionskostnaderna. Denna
ökning är dock rätt olika vid olika fabriker.
Så har vid några samma beräknats utgöra omkring
10 /, vid andra avsevärt mera, och det
kan påstås, att detta fördyrande i stort sett
för denna industri kan beräknas för de rörliga
kostnaderna till omkring 16 %. Ökningen av
de fasta kostnaderna varierar högst betydligt
och en medelsiffra kan ej här uppgivas eller
beräknas. Flera fabriker hava måst bygga en
mängd bostäder och andra mindre. Lagen har
nödvändiggjort nyanskaffning av omkring 2,000
st. bostadslägenheter.

9. Arbetsintensiteten. Den från arbetarsidan
utlovade ökningen häri har uteblivit och
snarare motsatsen är flerstädes konstaterad.
Skulle f. n. en högre intensitet eller arbetslust
förmärkas, så är denna att tillskriva den rikliga
tillgången på arbetskraft och står ej i direkt
samband med arbetstidens förkortning.

10. Verkningarna på arbetarna.

a) arbetsamheten.

Förhållandena bär oförändrade, övertidsarbete,
som f. n. betalas med 50, resp. 100 %
förhöjning å vardagar och söndagar, åtaga sig
arbetarna numera ytterst ovilligt, och det synesvara
deras strävan att motarbeta det inom denna
industri alldeles nödvändiga övertidsarbetet.

b) arbetsinkomster.

Full kompensation beviljades vid lagens ikraftträdande
för den förkortade arbetstiden. Till
följd av lågkonjunkturens inträdande hava lönerna
betydligt måst nedsättas, för år 1921
med omkring 15 % samt för år 1922 med ytterligare
40 %.

c) hemliv, husliga förhållanden m. m.

Någon ändring i detta hänseende, åtminstone

till det bättre, torde i stort sett ej lagen hava
åstadkommit.

d) levnadssättet ur hygienisk synpunkt.

Ingen förändring.

e) fritidens användning.

De äldre arbetarna använda i viss utsträekning
sin ökade fritid till sin och familjens
fördel dock ej sällan till arbete hos annan
arbetsgivare. Samma är dock ej förhållandet
med de yngre. Här användes fritiden till s. k.
nöjen, och det har icke förmärkts, att man lagt
an på att förkovra sig i bildning och kunskaper.

11. Revisionen av lagen år 1921.

Ja, i viss mån, då den givit möjlighet till
ökat övertidsarbete, absolut ofrånkomligt för
denna industri. I övrigt inga förändringar.

12. I övrigt.

Redogörelse härför lämnas i särskild inlaga
samtidigt med denna utredning.

Stockholm den 17 juni 1922.

Pappersmasseförbundet.

Robert Palmgren.

B. Yttrande i fråga om verkningarna av
lagen om arbetstidens begränsning.

Till socialstyrelsen.

Härigenom hava vi äran överlämna oss genom
Edert cirkulär av april 1922 avfordrade
uppgifter i frågan om verkningarna av gällande
lagstiftning om arbetstidens begränsning, och
hava vi tillåtit oss att, då utrymmet visat sig

61*

för knappt, lämna dessa uppgifter å särskild
bilaga, anordnad efter och bilagd Edert frågeformulär.

Med stöd av formuläret mom. 12, där fråga
framställes om något eljest är att anföra till
belysning av arbetstidslagens ekonomiska eller
sociala verkningar, tillåta vi oss att i ärendet
utöver det, som i uppgiften sålunda andragits
anföra följande.

Vi anse oss då först böra redogöra för arbetstiden
inom denna industri vid tiden för
den s. k. arbetstidslagens ikraftträdande samt
för tiden därefter.

Alla s. k. dagarbetare hade inom denna industri
sedan V» 1919 en ord. arbetstid av 54
timmar per vecka och man. Skiftarbetet, d.
v. s. arbetet i själva driften, fortgick i tre
skift om 8 tim. med 7 skift och 56 timmar
per vecka och man för de s. k. ständigeldsavdelningarna
(ångpannehus, syrehus och kokeri)
samt likaledes i tre skift om 8 timmar med
6 V3 skift ock 50 2/3 timmar per vecka och
man för pappsalar, silerier m. m. i cellulosafabrikerna
samt för samtliga träsliperier.

För tiden efter lagens ikraftträdande är nu
ord. arbetstiden för dagarbetare 48 timmar per
vecka och man samt för arbete i skift likaledes
48 timmar per vecka och man med anordning
för s. k. ständigeldsavdelningarna av
s. k. hoppande skift, varigenom visserligen
driften här blir kontinuerlig veckan runt, men
det 19:e, 20:e och 21:a skiftet fullgöres av
reservmanskap, en anordning, som visat sig
medföra avsevärda olägenheter för båda parterna
och därtill ökad utgift för arbetsgivaren
och minskad årsinkomst för de ordinarie skiftarbetarna.
För arbetarna i vedrenseri och vedgård,
sysselsättande omkring 20 % av hela arbetsstyrkan,
blir vid treskiftsdrift, som är det
mest brukliga, effektiva arbetstiden i driften
ej mer än 45 timmar per vecka och man, då
måltidsrast av en halv timme oundgängligen
behöves.

I vissa fall och för vissa slag av arbetare
har arbetsrådet medgivit en utsträckning av
ordinarie arbetstiden på sätt angives i den härvid
fogade uppgiften under n:o l.1

1 Återgives ej här

Härefter torde vi få övergå till att i kor
het beröra några allmänna synpunkter:

a) rörande dagarbetare.

Den ofta självtagna extra fritid, som under
den längre arbetstiden förekom, har efter lagens
tillämpande icke märkbart minskats, och arbetsintensiteten,
som av lagens förespråkare påstods
skola bliva ökad, har, om icke direkt minskats,
så dock icke tilltagit i nämnvärd mån, och en
allmän motvilja mot arbete kunde i början
förmärkas, på senare tiden dock i avtagande
på grund av den goda tillgången på arbetsfolk
och konkurrensen om fasta anställningar.
Motviljan mot att arbeta å övertid har på senaste
båda åren blivit starkare, och detta vållar
inom denna industri särskilt svåra olägenheter,
då det är alldeles ofrånkomligt att ordna en
hel del viktiga arbeten med reparationer, omläggningar
och dylika arbeten av många slag å
tid utom den ordinarie tiden, särskilt då å sönoch
helgdagar, då driften är inställd.

b) rörande skiftarbetare.

Det är erfaret, att arbetstidens begränsning
för de kont. drivna avdelningarna från 56 til
48 timmar icke uppskattats ens å arbetarsidan.
På grund av ersättningsmanskapet
måste en otillfredsställande skiftindelning tilllämpas,
och det har uppstått svårigheter att
erhålla yrkeskunnigt folk för dessa arbeten,
samtidigt som anordningen härmed vållar samtliga
skiftarbetare olägligheter i avseende på
arbetstidens förläggning och verkar störande på
familjelivet, oregelbundna måltidstider m. m.
Även hos skiftarbetarna har kunnat konstateras
en minskning i ansvarskänslan och i stort
sett ingen ökad lust för arbetet. Det genom
lagen uppkomna hindret att hava driften i 19
skift har särskilt för träsliperierna medfört
en betydande minskning i produktionen, vållande
betydande ekonomiska förluster och fara
för att driften på flera ställen måste nedläggas.

Vidare giva de gjorda undersökningarna vid
handen, att arbetsprodukten per timme och
arbetare som regel icke ökats, och de undantag,
som härifrån konstaterats, äro att tillskriva
en förbättrad ackordsbetalning. I flertalet
fall har produktionen kunnat vidmakt -

*62

hållas endast genom utökning av manskapet
eller genom anskaffandet av dyrbar maskinell
utrustning, nyanordning o. d.

Den genom den nödvändiga utökningen av
arbetarstammen uppkomna bostadsbristen bar
vållat svåra olägenheter, och betydande utgifter
ha förorsakats arbetsgivarna för nybyggnader,
särskilt kännbara under de svåra ekonomiska
förhållanden, som särskilt för denna
industri varit och ännu äro rådande.

Den ökade fritiden bar visserligen av äldre
och sansade arbetare i stort sett utnyttjats för
dem fördelaktigt, men de yngre hava huvudsakligen
använt samma till s. k. nöjen, resor
och förströelser av olika slag, starkt angripande
deras kassa och framkallande ökade
löneanspråk för att kunna tillgodose de ökade
behoven.

Uti detta yttrande hava vi ansett det vara
på sin plats att peka på några huvudmoment,
som genom lagens tillämpning för denna industri
uppstått och samverkat till att göra den
ödesdiger för svenska industrien och icke minst
ör pappersmasseindustrien, till ojämförligt
törsta delen exportindustri.

Då lagen infördes, befann sig näringslivet i
en högkonjunkturperiod med åtföljande stark
efterfrågan på arbetskraft. På grund härav
och även till följd av den alltjämt fortgående
höjningen av den allmänna prisnivån voro redan
vid denna tid arbetslönerna synnerligen
uppdrivna. För att kunna hålla produktionen
uppe blev det efter lagens tillkomst nödvändigt
att högst betydligt utöka arbetsstyrkan
vid varje fabrik. Härigenom tilltog i hög
grad så väl efterfrågan som knappheten på arbetskraft
med resultat, att arbetslönerna ytterligare
abnormt uppdrevos. Det är givet, att
den sålunda genom lagen framkallade fördyringen
av arbetskraften varierat allt efter konjunkturernas
växlingar, men då inom industrien
löneavtalen i allmänhet uppgjorts kollektivt
för ett år i sänder, har en anpassning
av arbetslönerna efter dessa växlingar icke
kunnat genomföras annat än från det ena året
till det andra. Emellertid kvarstår det faktum,
att lagen för industrien skapat ett behov
av betydligt större antal arbetare än förut.

Även om denna stegrade efterfrågan och samtidigt
ökade knapphet på arbetskraft icke för
arbetarnas del, såsom en del av arbetstidslagens
förkämpar måhända hoppats, kunnat
åstadkomma, att arbetarna under i övrigt lika
förhållanden för den avkortade arbetstiden erhålla
samma avlöning, som de före lagen uppburo
för den längre, så har den dock för
företagaren medfört en direkt och mycket betydande
ökning av avlöningskontot. Den sålunda
uppkomna ökningen av arbetskostnaderna
har tydligen måst äga rum på bekostnad av
en del av rörelsens vinstmarginal. I synnerhet
för exportindustrierna är denna följd av
lagen till stort men. Så länge motsvarande
begränsning av arbetstiden icke införts i alla
eller åtminstone flertalet av de länder, som
inom dessa industrier uppträda såsom konkurrenter
på världsmarknaden, måste nämligen
de pris accepteras, till vilka dessa länder med
sin billigare arbetskraft kunna offerera sina
produkter. Dessutom kunna ju exportindustrierna
icke komma i åtnjutande av sådant
stöd, som de på den inhemska marknaden arbetande
industrierna kunna erhålla genom
olika tullpolitiska åtgärder, men få däremot
för visso under ena eller andra formen lämna
sin dryga tribut till tullskydden i de fall sådana
genomföras.

Den avkastning, som en på export arbetande
industri giver, bestämmes av de pris, som för
dess produkter kunna erhållas på världsmarknaden,
och dessa pris bestämmas i sin ordning
i stort sett av de pris, till vilka konkurrentländerna
äro villiga att sälja samma
produkter. Å andra sidan måste denna avkastning
»in the long run» täcka produktionskostnader
och kapitalräntor samt dessutom
lämna skälig vinst. Vill man sålunda tvinga
en industri att försörja så eller så många
flera arbetare (med eller utan familjer) än den
gjort förut, så kan detta visserligen ske på
lagstiftningens väg, men på bekostnad av endera
eller båda av följande två saker, nämligen
dels företagarvinsten, dels arbetarnas egen
levnadsstandard. Lagen om arbetstidens begränsning
torde verka åt båda hållen, om än
dess verkningar hittills hårdare drabbat före -

tagarna än arbetarna. Det torde emellertid
icke sakna sin betydelse att påvisa, att lagen
är ekonomiskt ogynnsam även för arbetarna
själva, varför vi vilja belysa det nyss anförda
med ett exempel.

Vid en viss sulfitfabrik har arbetsstyrkan
genom arbetstidslagen ökats från 140 till 164
man. Medelarbetstiden per man och vecka,
som för närvarande är 48 timmar, blir under
förutsättning av samma arbetsintensitet med
140 man c:a 56 x/4 timmar. Avlöningen till
den nuvarande arbetsstyrkan belöpte sig för
senaste avlöningsperiod till c:a 14 800: —
kronor, vilket gör en medelinkomst av 90: 25
per man. Vi förutsätta, att lagen icke funnits
och att den gamla arbetsstyrkan, 140 man,
under denna avlöningsperiod utfört samma
arbete och arbetat lika många timmar som de
nuvarande 164 arbetarna. Om nu den gamla
arbetsstyrkan erhållit samma medelavlöning, kr.
90: 25, per man trots den längre individuella
arbetstiden, skulle avlöningssumman ha stannat
vid 12 635: — kronor, och om tvärtom det
nuvarande avlöningsbeloppet, 14 800: — kr.,
utbetalas till den gamla arbetsstyrkan, skulle
dess medelinkomst per man under nämnda
avlöningsperiod ha blivit kronor 105: 70. Det
är givetvis vanskligt att säga, huru stort avlöningsbeloppet
för perioden nu skulle blivit,
om arbetstidslagen icke existerat. Med full
visshet kan mån emellertid säga, att det skulle
ha kommit att ligga någonstädes emellan
nämnda två belopp, kr. 12 635: — och kr.
14 800: — och man har skäl att förmoda, att det
skulle ha stannat ungefär vid det aritmetiska
mediet mellan dessa summor. Man skulle
m. a. o. med en viss grad av sannolikhet
kunna antaga, att om arbetstidslagen icke funnits,
avlöningen för perioden skulle ha belöpt
sig till, låt oss säga, 13 700:— kronor samt
att bolaget sålunda skulle inbesparat 1 100: —
kronor, under det att medelinkomsten per arbetare
skulle blivit 97: 85. Generaliseras exemplet
skulle man sålunda för denna fabrik kunna
uttrycka saken så, att på grund av arbetstidslagen
avlöningskontot växt med c:a 8 % samtidigt
som arbetarnas medelinkomst, hoc est deras
levnadsstandard, försämrats med likaledes c:a 8 %.

32—222653.

Givetvis verkar lagen på liknande sätt fördyrande
på framställningen av de materialier,
som erfordras för produktionen, ävensom nedpressande
på medelinkomsten för de arbetare,
som sysselsättas vid dessa matorialiers framställning.

Detta exempel avser en särskilt välordnad
fabrik med i sin helhet särskilt goda förhållanden,
och det är med all säkerhet endast ett
ringa fåtal av fabrikerna, som kunnat anpassa
sig efter arbetstidslagen med så liten kostnadsökning
som denna. Stora flertalet har fått vidkännas
betydligt större merkostnader, och våra
i saken gjorda undersökningar giva till resultat,
att merkostnaden för produktionen i direkta
arbetsutgifter belöper sig till mellan 8 och
20 % å kostnaden härför före lagen, allt beräknat
vid själva fabriken och sålunda ej för
all annan kostnad i arbetslöner dessförinnan.

Den genom arbetstidslagen nödvändiggjorda
utökningen av fabrikernas arbetarpersonal
tvingade industrien att bygga bostäder för
dessa nya arbetare. Bostadsbristen, som under
kriget blev mycket stor, då den byggnadsindustriella
verksamheten av olika anledningar
under en följd av år legat så gott som fullständigt
nere, omöjliggjorde nämligen anställandet
av erforderlig ny personal utan att samtidigt
sörja för anskaffandet av bostäder åt
densamma. Arbetstidslagens plötsliga ikraftträdande
utan lämpligt avvägd övergångsperiod
för att hinna ordna dylika förhållanden inverkade
givetvis i och för sig störande på fabriksdriften.
Erforderliga arbetarbostäder måste
nu med största skyndsamhet byggas och detta
under en tid, då priset på byggnadsmaterial
liksom arbetslönen praktiskt taget hindrade
varje enskild byggnadsindustrien verksamhet.
De mycket betydande kostnader, som denna
post förorsakat industrien, äro självfallet en
direkt följd av arbetstidslagen samt valet av
tidpunkten för dess ikraftträdande.

Lagens för industrien skadliga inverkningar ha
icke heller mildrats genom det rigorösa sätt,
varpå densamma hittills blivit tillämpad. Fastmer
har denna tillämpningsmetod karakteriserats
av en anmärkningsvärd brist på elasticitet och
anpassning efter speciella omständigheter, som

*64

vid lagens antagande knappast kunde objektivt
bedömas. För dylika fall hade det sålunda
varit av stor vikt att på dispensvägen
erhålla möjlighet att undgå de betydande
förluster, som en strikt tillämpning av lagens
bokstav medför. Inom pappersmasseindustrien
kan, härvid såsom exempel anföras det 19:de
skiftets utgörande utan särskilt avlösningsmanskap,
varom tvenne gånger ansökan ingivits,
båda gångerna med negativt resultat. Ett annat
exempel utgöra de under skeppningssäsongen
förekommande lastnings- och lössningsarbetena.
Dessa arbeten bliva antingen fördyrade därigenom
att extra arbetskraft måste anlitas för
att få dem utförda inom den tid, som de förr
normalt krävde med den ordinarie arbetsstyrkan,
eller ock förorsakats på grund av arbetenas
försenande extrakostnader i form av
liggedagspengar, utgifter för pråmhyror m. m.

Som mera indirekta ekonomiska verkningar
av arbetstidslagen kan nämnas den jämförelsevis
höga premie, som av arbetsgivaren hittills
måst betalas för erforderligt övertidsarbete.
Dessutom bidrager den givetvis i sin mån att
öka alla fraktkostnader så väl för inom industrien
använda råvaror som för den för avsalu och
export färdiga slutprodukten.

Av det anförda framgår, att det torde vara
nära nog omöjligt — i varje fall mycket svårt
— att med exakta siffror ange den produktionsfördyring,
som arbetstidslagen vållat. Såsom
även antytts, är denna fördyring för övrigt
själv variabel. Antager man, att densamma
varierar proportionellt mot de totala produktionskostnaderna
per produktenhet, skulle man
emellertid möjligen, åtminstone approximativt,
kunna ange fördyringen i procent av dessa kostnader.
En dylik uppskattning torde för pappersmasseindustriens
vidkommande ge en produktionsfördyring
av i genomsnitt c:a 16 å 17 %.

Arbetstidslagens för industrien skadliga verkningar
stanna emellertid icke härvid. Såsom
med vårt exempel från en viss fabrik åsyftats
att visa, torde lagen med säkerhet verka minskande
även på arbetarnas individuella inkomst
trots att timlönerna genom densamma uppdrivits.
Denna verkan av lagen är ju en helt
annan än den av arbetarna väntade och med

lagen åsyftade. Innan det står klart för arbetarna,
att denna följd av lagen torde vara
mer eller mindre ofrånkomlig, måste emellertid
med största sannolikhet förödande arbetsstrider
utkämpas. Man skulle på grund härav
till och med kunna våga det påståendet, att
arbetstidslagen även bidrager att öka så väl antalet
som låDgvarigheten och bitterheten av
arbets- och lönekonflikter med ty åtföljande
driftstagnation och arbetslöshet.

På sina håll vill man möjligen göra gällande
att arbetstidslagen skulle väsentligen medverka
att minska arbetslösheten, då den ju bereder
arbetstillfällen åt betydligt flera arbetare än
som före lagens tillkomst erfordrades inom industrien.
Detta var visserligen en av lagens
omedelbara verkningar, men denna verkan berodde
mindre på lagen som sådan än på konjunkturerna
vid tiden för dess införande.- Vid
fallande konjunkturer torde tvärtom den av
lagen vållade produktionsfördyringen närmast
bidraga att öka arbetslösheten, i det att den
tidigare än eljest tvingar fabrikerna att inställa
driften samt försenar deras återupptagande av
densamma. För övrigt skulle det närmast kunna
betecknas som kortsynthet att vilja göra gällande,
att antalet arbetslösa skulle ha minskats
med det antal arbetare, som på grund av arbetstidslagen
måst anställas utöver den förut
erforderliga arbetsstyrkan. Verkliga förhållandet
är i stället, att dessa arbetare undandragits
annan produktiv sysselsättning, varmed naturligtvis
icke är sagt, att alla dessa arbetare
verkligen skulle ha lyckats erhålla dylik sysselsättning,
därest lagen icke tillkommit.

Då den genom lagen framtvingade inflationen
av arbetsstyrkan i fabrikerna medfört en betydande
ökning av arbetskostnaderna, har helt
naturligt denna omständighet givit anledning
till en starkare strävan att genom införande
av arbetsbesparande anordningar söka i möjligaste
mån reducera arbetsstyrkan. I många
fall har detta även lyckats, och i den mån
arbetskraft härigenom frigöres, neutraliseras ju
huvudanledningen till timlönernas stegring.
Även denna konsekvens av lagen bidrager sålunda
att i längden ytterligare försämra arbetarnas
ekonomiska ställning.

Såsom vi förut berört, har den kulturella
utvecklingen av arbetarklassen, som sades
skola bliva en av lagens viktigaste frukter,
ännu icke visat några spår att bliva till verklighet.
Något nämnvärt intresse för studier
eller inhämtande på annat sätt av nyttiga kunskaper
har icke ännu kunnat förmärkas, och
det är tvivelaktigt, om lagen kommer att i detta
hänseende medföra någon förändring till det
bättre, då det huvudsakligen är hos de yngre,
som spåren härför skulle yppa sig, och dessa
hittills icke kunnat upptäckas utan fastmera
benägenhet att utnyttja fritiden till tillfredsställande
av nöjesbegäret.

Till sist hava vi med ledning .av de genom
oss företagna undersökningarna ansett oss höra
ytterligare framhålla den ekonomiska verkan,
som lagen direkt för denna industri redan
visat sig medföra.

Totala normala årsproduktionen av pappersmassa
vid de till förbundet anslutna fabrikerna
utgör något över en miljon ton 90 % massa,
och år 1920 beräknades arbetskostnaden härför
vid själva fabrikerna till 61 kronor per ton,
d. v. s. i sin helhet till något mera än 61
miljoner kronor per år. ökningen, som uppkommit
i och med arbetstidslagen, kan för
vår industrigren icke beräknas till lägre än
15 %, innebärande sålunda en ökning i kostnaden
före lagens tillämpande av mer än 9
miljoner kronor i arbetskostnader vid själva
fabriken. Tages så även hänsyn till den fördyrande
inverkan,'' som lagen haft på de områden
inom vårt land, där för denna industri
behövliga råvaror frambringas och transporteras,
ställa sig merutgifterna, som ådragits industrien
genom denna lag, betydligt högre.
Framställningskostnaden i sin helhet av ett
ton massa vid fabriken, d. v. s. från vedgården
till massamagasinet, kan nämligen icke
räknas lägre än till 200 kr. Ingående undersökningar
hava visat, att totala produktionskostnaden
inom landet jämte transportkostnaden
utgör omkring 70 % av den rena tillverkningskostnaden
eller sålunda icke under 140
miljoner kronor i arbetslöner av alla slag både
vid fabriken och dessförinnan. Med beräkning,
såsom förut är anfört, av att arbetstidslagen

medfört en fördyring av arbetslönerna av 15 f,
har den del av pappersmasseindustrien, som
är ansluten till detta förbund, belastats med
en direkt merutgift av totalt omkring 21 miljoner
kronor per år i och genom arbetstidslagens
tillämpning, en siffra, som för denna industrigren
i sin helhet blir avsevärt större, då man
medtager även de utom förbundet stående fabrikerna.
Tillverkningen vid dessa utgör omkring
1/5 av förbundsfabrikernas.

Huru höga dessa siffror än te sig, äro de
dock icke tillräckligt högt tilltagna för att
motsvara verkligheten, enär de miljonutgifter
för bostäder åt den med lagen ökade personalen
samt för nyanskaffning av förut icke behövliga
dyrbara maskiner, omläggningar m. m.,
för att i någon mån motväga den genom den
förkortade arbetstiden nedsatta produktionen,
naturligtvis icke kunnat här vid beräkningarna
exakt medtagas. Ej heller äro medräknade
de betydande merutgifter, som arbetsgivarna
måste påtaga sig vid personalens utökning för
läkare, sjukvård, ersättningar av olika slag,
olycksfallspremier m. m.

Som sammanfattning torde kunna fastslås,
att arbetstidslagens ekonomiska verkningar redan
hittills under den relativt korta prövningstiden
visat sig särdeles förlustbringande för
pappersmasseindustrien och dess företagare och
i avseende å inkomsten även för denna industris
arbetare och personal. Dessa förhållanden
återverka givetvis i sin ordning i hög
grad menligt även på industriens och de anställdas
övriga förhållanden och på skatteförmågan
både till stat och kommun, varför omdömet
kan utsträckas att gälla folkhushållningen
i sin helhet, och vi tveka icke att påstå,
att nackdelarna av arbetstidslagen hava
på intet vis visat sig uppvägas av motsvarande
fördelar varken hos arbetsgivare, arbetare eller
hos landet i sin helhet samt sålunda lagen
hittills visat sig hava blivit till ett verkningsfullt
hinder för både arbetsgivare och arbetare,
särskilt då inom pappersmasseindustrien.

Stockholm den 17 juni 1922.

Pappersmasseförbundets styrelse.

Robert Palmgren
enl. uppdrag.

*66

23. Sveriges pappersbruksförbund,. (Siffrorna
hänvisa till form. 1: a.)

1. Ja. Smärre modifikationer rörande arbetstidens
fördelning för reparationsarbetare.

2. a) för skiftarbetare fr. 12 till 8 tim.

» dagarbetare » 10''5 »8 »

b) Den faktiska genomsnittliga arbetstiden
per man och år har varit 3,216 timmar, vilken
siffra efter lagens tillämpning nedsatts till
2,438.

3. Ja. Varierande vid olika fabriker, c:a
23 % vid hela industrien.

4. a) Ja, från ett tiH två skift.

» två till tre skift.

b) Ja, på en del platser.

c) I allmänhet har man på arbetsgivarsidan
sökt införa en enda rast.

d) Ja.

e) I allmänhet kan sägas, att effektivare
kontroll över arbetstidens användning införts,
vilket på en del ställen medfört, att självtagna
raster bortfallit.

f) Inom pappersindustrien har redan förut
arbetsledningen varit mycket god och maskinella
anordningar till besparing av arbetskraft
införda. Men på enstaka platser ha nog —
särskilt för lastning och lossning — maskinella
anordningar, vilka tidigare ej varit räntabla,
införts.

5. Nej. Större delen av allt arbete inom
pappersindustrien bedrives efter som före lagen
på ackords- eller premielön.

6. Nej.

7. a) Nej.

b) Ja.

8. Se bilagd särskild utredning.

9. Vid manuellt arbete har en nedsättning
av arbetseffektiviteten per tidsenhet på en del
platser konstaterats. På andra anses effektiviteten
oförändrad, ökning har icke på något
ställe kunnat påvisas.

10. En bestämd ökning i obenägenheten
att förrätta arbete på övertid. I övrigt ingen
förändring.

b) Inom pappersindustrien erhöllo arbetarna
vid lagens _ genomförande full kompensation för
den förlorade arbetstiden. Där arbetstillfällen
erbjödos har visat sig, att en del arbetare haft

benägenhet för att hos tvenne arbetsgivare på
samma dag förrätta arbete. Härvid har då
den sammanlagda arbetstiden för varje man
överstigit 8 timmar per dag.

c) Kan icke av oss besvaras.

d) Kan icke av oss besvaras.

e) Ökat intresse för idrott samt för dagdriveri
och kortspel, särskilt hos de yngre arbetarna.

11. Nej.

Stockholm den 23 juni 1922.

Sveriges pappersbruksförbund.

Alb. Ahlin.

Bilaga.

Till socialstyrelsen.

För besvarande av Edert frågoformulär l:a
n:r 413 angående 8-timmarslagens betydelse
för pappersindustrien ha vi, särskilt med hänsyn
till besvarandet av punkten 8, gjort en
utredning, över vars resultat vi ha att meddela
följande.

När arbetstidslagen år 1920 trädde i kraft,
fanns icke någon egentlig utredning angående
dess ekonomiska verkningar. Varje fabrikant,
som kalkylerade sina självkostnader, visste
givetvis, att en förkortning av arbetstiden
åstadkom ett fördyrande av fabrikatet. Men
det var först senare, som insikt vanns därom,
att denna fördyring hade en större betydelse
för industriens konkurrensförmåga, än man
tidigare föreställt sig. Vi ha i det efterföljande
utarbetat siffror ägnade att belysa den
förkortade arbetstidens betydelse för svensk
pappersindustri. Vi ha då undersökt frågans
läge för dels ett av de största pappersbruken
i landet med tillverkning av tidningspapper
och vidare för ett av de mindre pappersbruken
med tillverkning av finpapper, vilket förädlats
i största tänkbara utsträckning (kuvert, skrivböcker
m. m.). I rubriken »rörliga kostnader»
äro inräknade alla arbetskostnader per ton
papper inkl. kostnader för övertid, dock ingå
icke löner till förmän och naturligtvis icke
heller lönekostnader för ingenjörer och kontorspersonal.
De extra kostnader, som under
kristiden tillkommo för vedeldning, äro fråndragna,
och i stället är insatt kostnaden för

67*

det manskap, som skulle ha erfordrats för koleldning.
Kostnader för nybyggnader vid fabrikerna
äro icke heller medräknade. Vid
beräkning av själva arbetskostnadens stegring
på grund av lagen har tillvägagåtts så, att vi
först uträknat vad kostnaden per arbetare utgjorde
före lagens ikraftträdande och därefter
har uträknats, på basis av relationen emellan
utförda antalet arbetstimmar per man och år
före och efter lagens tillämpning, hur under i
övrigt enahanda förhållanden lönesumman skulle
ha legat vid förkortad arbetstid. På detta sätt

ringen. I summorna för de under rubriken
»rörliga kostnader» upptagna olika materialier
ha vi uträknat de på varje material fallande
arbetslönerna, så långt dessa varit av oss
kända. Att arbetstidens begränsning jämväl
medfört en allmän fördyring av livsförnödenheter
och material, vilken fördyring sedan i
sin tur verkat ytterligare höjande på arbetslönerna,
torde få anses avgjort. Men denna
sekundära verkan av lagen har varit mycket
svår att definitivt påvisa, varför densamma i
vår utredning lämnats å sido. Siffrorna äro

har beräkningen blivit i möjligaste måtto fri- som följer:
stående från den allmänna konjunktursteg-
Kostnader per ton tidningspapper vid ett större pappersbruk	är 1920.	8-timmarslagen	genom-
förd fullständigt från 1 januari.
	Kronor	Därav arbetslön	Arbetslön, om lagen ej funnits	Differens
Rörliga kostnader:
Massaved..................... .	140-47	87-09	80-88	6-21
Svavel ock kis....................	7''09	0-72	0-54	0-18
Kalksten......................	1-20	060	0-40	0''20
Slipmassa, köpt.................. Emballagevirke....................	2-63	1-17	0-88	0 29
8-70	6-80	6-82	0-48
Lera, talk, karts, alun, färger m. m.......... Sulfitmassa, köpt..................	21-90	0-92	0-69	0-23
1-46	0-63	0-49	014
Sulfatmassa, » ..................	22-05	9-60	5-95	3’65
Kvistmassa.....................	3-40	340	2-55	085
Bränsle för drift (kol, stubbar m. m.)........	153-00	—	—	—
Smörjmedel....................	1-43	—	—	—
Filtar ock manekons . ...............	16-40	3-20	2-40	0-80
Yiror ock dukar...................	4-55	0-90	0-67	0-23
Remmar......................	2-48	0-25	0-19	0"06
Slipstenar.....................	8*17	—	—	—
Reparationsmaterial.................	34-00	17-00	12-80	4-20
Arbetslöner......................	157-46	157-46	119-29	38-17
Summa	586-39	289-74	23405	55-69
Fasta kostnader:
Administration...................	9-23	—	—	—
Räntor (5''5 % å driftkapital ock byggnaders m. m. värde) Brukskostnader:	45-90	—	—	—
Kraft, köpt..................	0-40	—	—	—
Avskrivning å byggnader...........	3-26	—	—	—
> > maskiner............	9-82	—	—	—
Försäkring av fastigheter...........	1-11	—	—	—
> > maskiner............	2-38	—	—	—
> » lager ..............	2-02	—	—	—
» mot olycksfall...........	1-14	—	—	—
Skatter å fastigheter.............	1-46	—	—	—
Summa	76-71	—	—	—
Summa summarum (rörliga ock fasta kostnader samman-
räknade)...................	663 10	289-74	234-05	55-69

*68

Den av 8‘timmarslagen förorsakade kostnadsökningen
per ton tidningspapper belöper sig
alltså till 8''4 % av samtliga kostnader.

Anmärkning. Vid uträknande av arbetslönens
storlek, därest lagen ej funnits, har för varje
särskilt material endast medräknats sänkning
å den arbetskostnad, som i verkligheten berott
på lagen i fråga. För rubriken »massaved» ha

exempelvis alla kostnader för skogsarbeten
samt flottnings- och fraktkostnader ansetts
oberörda av lagen. Däremot ha kostnaderna
för intumning, avräkning och lastning vid bruket
ansetts bero av lagen. Detta sätt att
beräkna förklarar, att rubriken »differens» räknat
i procent blir olika för olika material.

Kostnader per ton högförädlat finpapper vid ett mindre pappersbruk år 1920. 8-timmarslag en

genomförd fullständigt från 1 januari.

	Kronor	Därav arbetslön	Arbetslön, om lagen ej funnits	Differens
Eörliga kostnader:
Sulfit och trämassa, köpt.........	.....610-70	287-60	217-90	69-70
Bränsle, ved och koks...........	.....216-10	118-86	90-00	28-85
Lyse...................	..... 2-54	—	—	—
Remmar och smörjämnen.........		l-io	0-84	0-26
Packmaterialier ..............		36-15	27-40	8-75
Lump..................	..... 7-64	0-92	069	0-23
Byk- och blekämnen...........	..... 46-20	5-40	4-00	1-40
Lim- och fyllnadsämnen..........	..... 55-10	8-31	6-27	2-04
Färger..................		—	—	—
Dukar och filtar.............	..... 2300	4-60	3-45	1-15
Förbruknings- och förslitningsartiklar . . .	..... 47-90	18-90	14-20	4-70
Inköpt halvfabrikat............	.....193-30	91-82	69-62	22-20
Byggnadsreparationer...........	..... 44-50	27-40	19-90	7-50
Maskinreparationer............	..... 18-00	5-40	4-05	1-35
Forlöner och frakter ...........	..... 81-38	40-69	29''55	11-14
Arbetslöner...............	.....261-50	261-50	189-45	72-05
	Summa 1 675-22	908-64	677-32	231-32
Fasta kostnader:
Hyror och hyresersättningar till arbetare . .	..... 1-80	—	—	—
Brandförsäkring.............	..... 17-22	—	—	—
Räntor (5''5 % å i rörelsen nedlagt kapital) .		—	—	—
Avskrivningar..............	..... 21-70	—	—	—
Skatter å fastigheter...........	..... 1-75	—	—	—
Administrations- och försäljningskostnader. .	.....315-50	—	—	—
	Summa 421''52	_	_	_

Summa summarum (rörliga och fasta kostnader sammanräknade)
................... 2 096''74

908-64

677-32

231-32

Den av 8-timmarslagen förorsakade kostnadsökningen
per ton högförädlat finpapper
belöper sig alltså till 11-04 % av samtliga
kostnader.

Anmärkning, se ovan.

Stockholm den 23 juni 1922.

Sveriges pappersbruksförbund.

Alb. Ahlin.

24. Svenska pappersindostriarbetareförbundet.
(Siffrorna hänvisa till form. l:a.)

1. Med undantag för av arbetsrådet vid
vissa fabriker medgivna dispenser för det s. k.
19:e skiftet.

2. För arbetare i renserierna, pappsalar och
dithörande avdelningar, reparations- och utearbetare
med i genomsnitt 6 timmar per vecka.

69*

För den kontinuerliga driften i kokerier, syrehus,
ångpannehus och sulfatfabrikernas kalkugnar
med i genomsnitt 8 timmar per vecka.

3. Arbetarantalet har, på grund av tillsättande
av avlösningsmanskap i den kontinuerliga
driften samt i övrigt ökats med omkring
2—3 %. Vid en del fabriker förekom ingen
ökning av arbetarantalet.

4. a) För dagarbetare tillämpas i regel endast
dagskift, i undantagsfall även nattskift,
som även tidigare tillämpats, då brådska med
lossning och lastning rått. Skiftindelning
för det kontinuerliga 3-skiftlaget är lika,
men det 7:de skiftet utföres av avlösningsmanskap.
Vid renserier arbetas med 2 skiftlag,
liksom tidigare i undantagsfall med 3 skiftlag.

b) Inom driften ske skiftombyten som tidigare.
För renserier, där arbetet bedrives med
3 skift, sker skiftombyte kl. 10 e. m., 6 f. m.
och kl. 2 e. m. Med 2 skift: Vid någon
fabrik utföres båda skiften under dagen, andra
ett dag- och ett nattskift. För dagarbetare börjar
arbetet kl. 7 f. m. och slutar kl. V2 6 e. m.,
i undantagsfall kl. 4 e. m.

c) För driften lika som före 8-timmarslagen,
för renseriarbetare med 3 skift en måltidsrast
på 30 minuter. Vid 2 skift en rast på en
timme. För dagarbetare 2 raster om resp.
30 minuter och 1 timme, i undantagsfall en
middagsrast på 1 timme.

d) Alla kafferaster samt i stor utsträckning
en måltidsrast.

e) Arbetstiden antecknas vid arbetarens ankomst
till och från arbetsplatsen samt vid
arbetets början och slut. Alla förut självtagna
raster äro bannlysta och överträdelse vållar
avsked.

f) Genom ett utpräglat ackordssystem ligger
det självmant i arbetarens intresse att göra det
bästa möjliga, vilket även har konstaterats vid
våra avtalsuppgörelser, varunder vi få erfara, att
i 90 fall av 100 har produktionsökning förekommit.
Vid lossnings- och lastningsarbeten
ha uppvisats rent rekordmässiga resultat.
Taylorsystem praktiseras i viss utsträckning.

5. Inom pappersindustrien, där timlön tidigare
tillämpats, äro avlöningsmetoderna numera
lagda på dels premier och dels rent ackord

och omfatta samtliga grupper inom denna
industri. Inom cellulosaindustrien är lön beräknad
efter kombinerad tim- och tonlön men
förekommer även rent ackord = tonlön.

6. Genom införande av högtryckspressar
vid torkmaskinerna inom cellulosaindustrien,
vilket innebär, att maskinerna kunna prestera
ökad kapacitet, med 15—20 %, samt maskinella
förbättringar för renserier och timmeruppfordringar,
som i betydlig utsträckning inbesparat
den mänskliga arbetskraften. Samma är förhållandet
för en del andra lossnings- och
lastningsarbeten.

7. a) Endast i något undantagsfall.

b) Genom egnahemsverksamheten ha arbetarna
själva i stor utsträckning byggt sina hem.
Bolagen ha endast i några undantagsfall byggt
bostadshus till sina arbetare, sedan lagen trätt
i kraft.

8. a) Kan ej avgiva något yttrande.

b) Då antalet anställda arbetare enligt punkt
3 höjts med 2—3 men då vi samtidigt

summariskt kunna beräkna en produktionsökning
upp till minst 10 %, draga vi den slutsatsen,
att inga verkliga avlöningsökningar inträffat.

9. Då icke maskineriet varit ett avgörande
moment vid arbetets utförande, har arbetseffektiviteten
per tidsenhet höjts, i det att den
uppnådda arbetsprodukten motsvarar densamma
som under den längre arbetstiden, i undantagsfall
något mindre.

10. a) Skolkning och firande bland arbetarna
inom denna industri höra till det förgångna.
Arbetsamhet och ansvarskänsla ha
intagit de förras plats.

b) Full kompensation i lönerna för den
minskade arbetstiden har erhållits. Det hör
till undantagen, att arbetare äro benägna åtaga
sig extra arbete. De fall, som kunna förekomma,
äro att finna bland de yrkeslärda arbetarna
inom industrien, men har denna benägenhet
icke i nämnvärd grad ökats.

c) Genom att familjefadern vistas längre tid
i hemmet, har hans intresse för familjelivet
ökats, vilket innebär en fördelaktig verkan på
barnens fostran, som tidigare lämnats utan
tillsyn på grund av moderns arbetsbörda. För
bostadsfrågan är intresset stort, som tydligt

*70

ger sig tillkänna i egnahemsbyggandet vid
industriorterna. Samma är förhållandet med
koloniträdgårdsskötseln.

d) Den tidigare mycket ofta förekommande
kaffedrickningen mellan måltiderna har i stort
sett upphört, som följd därav bli måltiderna
bättre, vilket medför större prestationsförmåga
hos arbetarna.

e) Flertalet av de yngre arbetarna lämnar i
första hand sitt intresse åt idrott och allmänbildning.
De fåtal, som tidigare eller närmare
sagt under kristiden hängåvo sig till de
osunda nöjena, visa numera även de en återgång
till det bättre.

11. Arbetsrådet har därigenom i större utsträckning
beviljat dispenser och drabba dessa
dispenser i regel drifts- och reparationsarbetarna,
i undantagsfall även lossnings- och lastningsarbetare.

12. Den har medfört, att arbetarna och i
synnerhet alla skiftarbetare få intaga sina
huvudmål i hemmet, av oskattbart värde i
hushållningen. Hustru och barn få därigenom
intaga regelbundna måltider, som tidigare ersatts
med kaffedrickning.

Gävle den 30 juli 1922.

Sv. pappersindustriarbetareförbundet.

L. E. Eriksson.

Bilaga.

Till socialstyrelsen.

Till bifogade uppgifter torde några erinringar
vara av behovet påkallade, detta i anledning
av, att lämnade uppgifter icke äro byggda
på ett systematiskt bearbetat statistiskt material,
utan äro upplysningarna delgivna endast
på de erfarenheter och iakttagelser vi lyckats
förvärva under vår praktiska verksamhet.

Det torde även vara nödvändigt på grund
av de argument, som av pappersmasseförbundet
föres till torgs mot 8-timmarslagen, under
motivering att sedan lagen trädde i kraft antalet
anställda inom industrien ökats med 20 %.
Till detta vilja vi erinra, att dessa beräkningar
antagligen äro baserade på antalet inom industrien
under år 1920 och 1921 anställda arbetare.
Under dessa tider rådde ännu högkonjunktur
inom industrien, som medförde, att arbetare
oproportionellt i förhållande till vad som

under normala tider tillämpas, anställdes i stor
utsträckning. Genom pappersmasseförbundets
inlaga till arbetsrådet år 1921 tillkännagives
i motiveringen bland annat, att år 1920 voro
inom industrien sysselsatta 17,800 arbetare
men den lb/9 1921 endast 5,200 man, men
enligt samma promemoria meddelades, att den
till nämnda datum uppnådda produktionen uppgick
till 49 % av den normala produktionsmängden.
Den höga siffran 17,800 anställda
arbetare 1920 beror i huvudsak därpå, att en
mängd tillfälliga arbeten med reparationer,
schaktningar och i någon utsträckning nybyggnadsarbeten
sattes i gång under åberopade tid,
men kan icke räknas såsom en följd av 8-timmarsdagens
verkningar och därför få utgöra
motiv för lagens slopande.

För närvarande skulle en beräkning av antalet
anställda inom berörda industrier vara
tillfyllest för att tillbakavisa den av ovanberörda
förbund gjorda beräkningen som ovederhäftig
och taga vi för givet, att en sådan undersökning
skulle visa sig innebära att de beräkningar,
som av oss angivits i punkt 3, låt
vara att dessa äro summariska, ändock äro med
verkliga förhållandet överensstämmande.

Det torde även i detta sammanhang kunna
påpekas, att den av pappersmasseförbundet
vidtagna aktionen om dispens från arbetstidslagen
verkat som ett påtryckningsmedel för
att genom konstlade medel få fram en opinion
mot arbetstidslagen, då det visat sig, att på en
del platser, där ansökningar av arbetsrådet
beviljats, arbetsledningen icke satt i fråga att
utnyttja desamma.

Det torde för övrigt stå klart för en och var,
att lagen i stort sett icke haft för arbetsklassen
annat än goda verkningar samtidigt som
arbetsgivarna fått konstaterat en oavbruten och
jämn stegring av produktionen till båtnad för
båda parterna.

Högaktningsfullt

Sv. pappersindustriarbetareförbundet.

L. E. Eriksson.

25. Sveriges tryckeriers arbetsgivareförbund.
(Siffrorna hänvisa till form. l:a.)

1. Ja. Dispens med avseende på övertids -

Bilaga.

arbete för riksdagstryck i Stockholm enligt
arbetsrådets beslut den 3 maj 1920.

2. Ordinarie arbetstiden minskades 1919
med hänsyn till den väntade lagstiftningen
från 51 till 48 timmar i veckan. Arbetsgivarens
rätt till övertid var före 1 jan. 1920 10
timmar i veckan.

3. Under år 1920 kunde behövliga arbetare
ej erhållas och sedan har arbetsbrist varit
rådande.

4. a) Behov av ökat skiftarbete gjorde sig
gällande 1919 och 1920, men har sedan på
grund av arbetsminskning varit mindre.

b) Arbetet har slutat tidigare.

c) Sådan övergång ägde rum med anledning
av kristiden före lagens tillkomst.

d) Sådana raster förekommo endast undantagsvis
och vid mindre väl skötta företag.

e) Arbetstidens ökade pris hade före lagens
tillkomst ökat nödvändigheten av kontroll.

f) Se ovan vid e).

5. Dylika strävanden från arbetsgivarna
funnos före lagen.

6. Begränsningen har möjligen ökat sådana
alltid förefintliga strävanden.

7. Inga nämnvärda, se ovan vid 3) och 6).

8. a) öknitig av de fasta kostnaderna genom
deras fördelning på mindre antal arbetstimmar.

b) De rörliga kostnaderna ha ökats genom
att arbetarna på grund av konjunkturerna kunnat
betinga sig höjda löner.

9. Begränsningen har icke ökat arbetsintensiteten
eller -effektiviteten.

10 a) Inga.

b) Höjda löner i mån av rådande konjunkturer.
Efter den år 1920 började minskningen
i arbetstillgång lära arbetarna söka erhålla
arbete på fritid hos andra arbetsgivare.

c) Obekant.

d) »

e) »

11. Den vidgade rätten till övertid är till gagn
även under nuvarande depressionstid på grund av
den alltid ojämna arbetstillgången inom yrket.

12. Se bifogade tillägg.

Stockholm den 14 juni 1922.

Sveriges tryckeriers arbetsgivareförbund.

Bo Löfgren.

Till socialstyrelsen.

Såsom tillägg till det av oss denna dag enligt
form. l:a avgivna yttrandet angående lagstiftningen
om arbetstidens begränsning få vi
härmed vördsamt anföra följande. Lagstiftningen
om 8 timmars ordinarie arbetstid per
dag var för arbetarna inom boktryckaryrket
obehövlig, emedan de redan förut lyckats genom
kollektivavtal inskränka arbetstiden till 48
timmar i veckan vid tidningsarbete och till 51
timmar vid så kallade civil-boktryckerier. Med
hänsyn till den väntade lagstiftningen nedsatt
tes arbetstiden även vid civiltryckerierna i
augusti 1919 till 48 timmar, varigenom en
motsvarande ökning av tryckeriernas produktionskostnader
uppkom.

Utöver denna ordinarie arbetstid fanns före
lagens tillkomst genom frivillig överenskommelse
mellan arbetsgivare och arbetare möjlighet
att vid behov erhålla övertidsarbete under
10 å 12 timmar i veckan mot en med
50, 100 eller 150 % höjd avlöning. Denna
rätt blev genom 1919 års lags tillkomst inskränkt
till 25 timmar i månaden och 150
timmar om året. Genom detta stadgande har
lagen kommit att utöva en direkt skadlig inverkan
på boktryckerinäringen.

Såsom redan av boktryckarekammaren framhållits
i dess utlåtande den 28 februari 1919
över då föreliggande förslag till lag om arbetstidens
begränsning, är tryckerinäringen i måhända
högre grad än andra näringar beroende
av ojämna beställningar. Arbete på lager förekommer
knappast i denna industri, utan allt
arbete utföres för främmande beställares räkning.
Dessa beställningar inkomma mycket
ojämnt och arbetena äro ofta av brådskande
natur och måste utföras på kortast möjliga
leveranstid. Då arbetarna själva före lagens
tillkomst i allmänhet villigt åtagit sig övertidsarbete
— tillfälligtvis även utöver de stadgade
10 å 12 timmarna i veckan — och därför
erhållit en god extra ersättning, så bortföll
denna elasticitet i tillgången på arbetskraft
till största delen genom lagens snäva
begränsning av övertiden.

För en del särskilt maktpåliggande arbeten

33—222653.

*72

har det också befunnits nödvändigt att medgiva
undantag från lagens bestämmelser. Genom
arbetsrådets beslut den 3 maj 1920 har
medgivits betydligt utvidgad arbetstid för riksdagstryck.
För tidningarnas vidkommande har
även en omfattande dispens blivit medgiven av
arbetsrådet den 5 januari 1922. Till sin ansökan
härom hade tidningarna förvärvat sig
tillstyrkan av vederbörande arbetarförening.

För de vanliga tryckeriernas beställningar
för enskilda personers räkning föreligger även
ofta liknande behov, vilka emellertid endast i
ringa mån nu kunna tillfredsställas. Under
den hittills rådande depressionstiden har detta
behov icke i så hög grad gjort sig gällande,
men med ett återvändande av normala konjunkturer
lärer det komma att väsentligen ökas.
Den utvidgning av rätten till övertid, som givits
genom lagen den 22 juni 1921, är icke
tillräcklig för normala förhållanden. Vi tillåta
oss därför upprepa boktryekarekammarens uttalande
om önskvärdheten av rätt att använda
övertid under 50 timmar under loppet av en
månad och 300 timmar under loppet av ett
år, för den händelse att en lagstiftning om
begränsad arbetstid skulle komma att fortfara.

För boktryckare i allmänhet är begränsningen
av lagens tillämpning i vissa avseenden
ägnad att ytterligare skada. Då lagen äger
tillämpning endast för så vitt i regel flera än
fyra arbetare användas samt från lagens tilllämpning
är undantaget arbete i arbetarens
hem och arbete, som utföres av medlem av
arbetsgivarens familj, så har detta visat sig
medföra en icke obetydlig konkurrens för de
flesta yrkesidkare från sådant arbete, som icke
genom lagen blivit begränsat. De talrika små
näringsidkare, som icke ha flera än fyra arbetare,
äro i stånd att utnyttja sina lokala och
maskinella resurser bättre än större näringsidkare.
De större boktryckeriernas arbetare,
som under sin fritid äro genom lagen förbjudna
att arbeta hos sin huvudsakliga arbetsgivare,
lära i åtskilliga fall hava ordnat tryckerier i
hemmet eller gått till andra arbetsgivare och
där utfört arbete till förfång för och i konkurrens
med sin huvudsakliga arbetsgivare. Även
försök att kringgå lagen genom t. ex. sätt -

maskiners Uthyrande till de på sätteriet anställda
arbetarna hava icke saknats. Fn lagstiftning,
som medför sådana egendomliga förhållanden,
torde icke vara ägnad att öka aktningen
för lagstiftningsbestyrets handhavande.

Såsom slutligt yttrande över lagstiftningen
om arbetstidens begränsning få vi anföra, att
då denna lagstiftning enligt vår mening icke
medfört något verkligt gagn ens för arbetarna
själva utan åtminstone för boktryckaryrkets
vidkommande varit för arbetarna överflödig,
men lagstiftningen däremot för arbetsgivarna
och för konsumenterna av trycksaker varit
direkt skadlig dels genom ingrepp i en behövlig
näringsfrihet och dels genom fördyrande
av produkterna, synes det oss önskvärt att den
ifrågavarande lagstiftningen måtte helt och
hållet upphävas.

Stockholm den 14 juni 1922.

Sveriges tryckeriers arbetsgivareförbund.

Bo Löfgren.

26. Svenska tidningsutgivareföreningens
södra krets.

Till socialstyrelsen, Stockholm.

I frågan om 8-timmarsdagens verkningar
anhåller svenska tidningsutgivareföreningens
södra krets att få avgiva följande yttrande.

För tidningarnas utsändande och distribuering
till läsarna kunna avsevärda inskränkningar
och förändringar i statens kommunikationsverks
arbetssätt vålla svåra olägenheter. Under
de senare åren ha inom kretsens verksamhetsområde
flera sådana inskränkningar förekommit,
som vållat försening i tidningarnas distribution.
Även ha indragna postförbindelser
vållat tidningarna olägenheter icke blott med
avseende på tidningsdistributionen utan också
beträffande den post, som sändes till tidningarna
och som till följd härav blivit avsevärt
försenad. Vi hänvisa till de av medlemmar
inom kretsen avgivna särskilda yttranden, som
här bifogas.1 Särskilt fästa vi uppmärksamheten
på det yttrande, som avgivits av förlagsaktiebolaget
i Malmö, och som visar, att
de ifrågavarande inskränkningarna medfört allvarligt
avbräck i tidningens verksamhet.

1 Återgivas ej här.

73*

Det har visserligen icke varit oss möjligt
att med bestämdhet utröna, huruvida inskränkningarna
uteslutande varit en följd av 8-timmarsdagens
tillämpning i statens kommunikationsverk,
järnvägarna och posten. Men den
undersökning, vi företagit, synes oss dock giva
starkt fog för det antagandet, att 8-timmarsdagen
dels direkt, dels indirekt genom den
utgiftsökning, den medfört, föranlett omläggningar
och inskränkningar, som försenat distributionen
av brev och tidningar.

Vi anse denna sak vara av den vikt, att vi
funnit oss föranlåtna att fästa socialstyrelsens
uppmärksamhet på densamma. Den berör
icke blott tidningarnas ekonomiska intressen
utan också den allmänhet, som är hänvisad
att begagna sig av postverket. Det är för
visso tänkbart, att det kan bli nödvändigt
att uppgiva vunna kulturframsteg, om detta
påkallas av obönhörligt tvingande sociala och
ekonomiska skäl. Vi äro emellertid icke övertygade
om, att en sådan tvingande nödvändighet
här är för handen.

I lagen om 8-timmarsdagen undantogos statens
arbeten. Tydligen som en konsekvens av
lagen har emellertid likväl genom k. förordningar
8-timmarsdagen införts även vid statens
verk. För att tillgodose kraven på en
praktisk och snabb effektivitet i statens verk
torde endast en mjukare tillämpning av principen
vara nödig. Vi tillåta oss därför vördsamt
hemställa, att vid 8-timmarslagens revision
de vid statens kommunikationsverk, särskilt
inom postverket, till följd av 8-timmarsdagens
tillämpning eller av besparingsskäl företagna
inskränkningarna måtte beaktas samt att
vid arbetstidens framtida reglering inom dessa
verk sådana jämkningar i tillämpningen medgivas,
att effektiviteten i verkens förmåga att
snabbt betjäna allmänheten icke blir mindre
än den var före 8-timmarsdagens införande.

Malmö den 10 juni 1922.

Svenska tidningsutgivareföreningens
södra krets.

Emanuel Björck.

Erik Hagberg.

27. Svenska typografförbundet. (Siffrorna
hänvisa till form. l:a.)

1. Inom typograffacket genomfördes 8-timmarsdagen
för dagliga tidningar redan 1904
och för övriga tryckerier i aug. 1919 i enlighet
med arbetarnas krav vid denna avtalsrörelse.
Vid sistnämnda tid genomfördes ävenledes
efter arbetarnas krav 45 timmars arbetsvecka
vid nattarbete, samt 42 timmars arbetsvecka
vid »delat dag- och nattarbete».

2. a) Ingen förkortning.

b) Ingen förkortning.

3. Den genom avtalsrörelsen genomförda
8-timmarsdagen medförde icke någon ökning
av arbetarantalet, enär (där 8-timmarsdagen
icke tillämpades) förkortningen blev högst obetydlig,
eller från 51 timmars arbetsvecka till
48 timmars.

4. a) Ingen förändring.

b) Ingen förändring.

c) Ingen förändring. (I Stockholm har
sedan länge blott förekommit en rast, i landsorten
däremot i regel 2 raster.)

d) Ingen förändring.

e) Ingen förändring.

f) Vi veta icke, om den förkortade arbetstidén
varit den drivande orsaken, men under
de senare åren ha arbetsgivarna vidtagit åtgärder
till ökat utnyttjande av arbetskraften.

5. Ingen förändring.

6. Huruvida 8-timmarsdagen givit anledning
till utvecklandet av de tekniska hjälpmedlen
är svårt att bedöma, men de kapitalstarka
firmorna börja allt mer och mer utbyta
gamla maskiner mot nya och tidsenliga. De
hava tydligen kommit underfund med, att det
»betalar sig» att införa nya, tidsenliga maskiner.

7. a) Ingen förändring.

b) » »

8. a) » »

b) » »

Som tidigare nämnts, genomfördes 8-timmarsdagen
för yrket genom avtalsrörelse samtidigt
som nya veckolöner fastställdes. De då fastställda
lönerna hade troligen blivit högre, om
vi frånfalla vårt krav på en förkortning av
arbetstiden.

9. För maskinsättare har 8-timmarsdag va -

*74

rit gällande allt sedan sättmaskinerna infördes
i vårt land i slutet av 90-talet. För denna
yrkesgrupp går det alltså lätt att avgöra, om
8-timmarsdagen medfört någon inverkan på
arbetsintensiteten, då 8-timmarsdagen för dem
varit gällande i 25 år. Med tillfredsställelse
kunna vi konstatera, att de svenska maskinsättarnas
arbetsintensitet är bland de högsta.

Då det torde ha sitt intresse, skola vi här
meddela det antal typer per timma, som maskinsättama
i de tre skandinaviska länderna
skola sätta för att anses för utlärda maskinsättare: Sverige

6 500 typer vid en satsbredd av
40 bokstäver.

Danmark 5 400 typer vid en satsbredd av
40 bokstäver.

Norge 5 400 typer vid en satsbredd av 40
bokstäver.

10. a) Kort arbetstid medför ökad arbetshåg.

b) Ingen förändring.

c) Arbetstidsförkortningen ensam torde icke
inverkat så mycket på de husliga förhållandena,
men i förening med en förhöjd levnadsstandard
har den bidragit till att förhöja hemmens
trevnad och därigenom ökat hemmens
förutsättningar att dana sunda och goda medborgare.

d) Den förkortning av nattarbetet (se punkt
1), som vi genomförde i aug. 1919, har varit
av ofantlig betydelse för hälsotillståndet inom
yrket. Nattarbetet inom vårt yrke är särskilt
påfrestande, därför att arbetet icke enbart är
manuellt, utan i hög grad intellektuellt. Nervsjukdomarna
ha därför på senare tider blivit
rätt allmänna inom yrket och för att motverka
en ytterligare utbredning därav ha vi genomdrivit
en kortare arbetstid vid nattarbete.

e) Vår organisation uppmuntrar på det kraftigaste
medlemmarnas strävanden efter allmänbildning
och yrkesutbildning genom att
lämna ekonomiskt understöd till »yrkesskolan
för bokhantverk» samt till studiecirklar, vilka
erhålla årliga anslag. Intresset för fackskolan
är stort bland yrkesutövarna och även studiearbetet
omfatta våra medlemmar med intresse.

11. Å dagliga tidningar har den utsträckta

rätten till övertidsarbete i några fall utnyttjats.

Stockholm den 15 juni 1922.

Svenska typografförbundets styrelse.

Sigvard Cruse.

28. Sveriges bageriidkareförening. (Siffrorna
hänvisa till form. l:a.)

1. Alldeles fullständigt och utan att några
nämnvärda dispenser blivit beviljade.

2. Tio timmars förkortning så väl i fråga om
den nominella som faktiska arbetstiden.

3. Vid lika arbetsuppgifter ofta en ökning
av arbetarantalet med 20 å 30 %, delvis beroende
på nödvändigheten att i följd av bagerilagens
arbetsförläggningsbestämmelser särskilt
forcera arbetet vid vissa tidpunkter.

4. a) Från förut delvis 2 skift till så gott
som uteslutande 1 skift.

b) Högst betydlig förskjutning med anledning
av den nya bagerilagen, till vilken hänvisas.

c) Från omväxling förut numera i regel en
rast (frukost).

d) Raster hava aldrig inräknats i arbetstiden.

e) På grund av yrkets natur precis början.

f) Inga avsevärda förändringar.

5. Inga förändringar härvidlag.

6. En viss utveckling har ägt rum i maskinellt
hänseende och beträffande ugnssystemen.

7. De förutvarande fabriksutrymmena mer
än tillräckliga.

8. Arbetstidens minskande har i kombination
med de det oaktat i hög grad ökade lönerna
och arbetsstyrkans relativa ökande samt
med en betydlig utgiftsstegring med avseende
på vissa materialier och andra omkostnader
förorsakat ett kolossalt fördyrande av omkostnaderna
för brödets framställande.

9. Nej.

10. a) = förut.

b) Ingen lönenedsättning på grund av den
kortare arbetstiden.

c) Huru den ökade fritiden användes ej närmare
bekant.

d) Goda hygieniska förhållanden i bagerierna

75*

långt före lagen. Genom den allmänna övergången
till enskift sämre måltidsförutsättningar
(torrskaffning).

e) Anledning befara att den ökade fritiden
icke använts i den av lagstiftningen avsedda
riktningen.

11. Rättigheten att uttaga 9 timmar per
dag samt den ökade rätten till övertid hava
givetvis verkat fördelaktigt. Förallmänligandet
av företags med 4 arbetare undantagande från
lagen skulle säkert medfört ödesdigra verkningar,
därest dessa ej väsentligen förebyggts genom
de kollektiva arbetsavtalen.

12. Redan i och för sig men framför allt
i kombination med bagerilagen har den i hög
grad fördyrat brödet med de ekonomiska och
sociala påföljder detta har.

Stockholm den 1 juni 1922.

Sveriges bageriidkareförening.

Enl. uppdrag
Hj. G. Wallgren.

29. Svenska sockerfabinksaktiebolaget.

(Siffrorna hänvisa till form. 2:a.)

1. Svenska sockerfabriksaktiebolaget har hos
arbetsrådet sökt och erhållit följande dispenser
från lagen om arbetstidens begränsning:

a) Bolaget har medgivits att under pågående
betkampanj utsträcka arbetstiden vid samtliga
bolagets råsockerfabriker til) 56 tim. i
veckan för samtliga de arbetare, vilkas arbete
förut bedrivits med kontinuerlig skiftväxling
(arbetsrådets beslut av den 16 sept. 1920,
prolongera! den 22 dec. 1921).

b) Bolaget har medgivits att vid raffinaderierna
i Arlöv, Götebojg, Landskrona och
Stockholm låta vissa arbeten, vilka icke utgöras
av rent produktivt raffinadarbete utan snarare
äro att betrakta som bevaknings- och tillsyningsarbeten,
pågå i kontinuerlig skiftväxling
under veckans alla dagar med en sammanlagd
arbetstid för resp. arbetare av högst
56 timmar per vecka. (Arbetsrådets beslut av
den 16 sept. 1920, prolongerat den 22 dec.
1921.)

c) Bolaget bar medgivits tillstånd att använda
ett antal port- och nattvakter vid vissa
bolagets fabriker till tjänstgöring under tre

skift med 56 timmar i veckan. Därjämte har
tillstånd medgivits att använda vissa nattvakter
till tjänstgöring under 60 timmar i veckan
med 10 timmar i dygnet. (Arbetsrådets
beslut den 26 juni 1920.)

d) Bolaget har medgivits rätt att använda
vissa kuskar och chaufförer under längre arbetstid
än 8 timmar om dygnet eller 48 timmar
i veckan, under förutsättning att därigenom
icke sammanlagda arbetstiden för en tidsrymd
av högst 4 veckor blir längre än att
den motsvarar 48 tim. i veckan.

8. Under punkt 2 angivna arbetarantal har

uppdetats i två grupper: »kampanjarbetare»

och smellankampanjarbetare».

ökningen i kampanjarbetarantalet vid resp.
fabriker under åren 1920 och 1921 jämfört
med 1919 är direkt beroende av arbetstidslagen.

ökningen i antalet mellankampanjarbetare
är dels direkt och dels indirekt beroende av
arbetstidslagen.

För att medhinna de vid fabrikerna nödvändiga
eftersynings- och reparationsarbetena
under mellankampanjen har det i allmänhet
och där icke särskilda omständigheter föreligga
varit nödvändigt att något utöka mellankampanjpersonalen,
vilket alltså är en direkt följd
av arbetstidslagens införande och kommer denna
utökning att bli beståndande.

Därjämte ha de nedan under punkt 11 och
12 angivna nyanskaffningarna av maskiner och
byggnader nödvändiggjort en utökning av antalet
mellankampanjarbetare under den tid
dessa arbeten pågått. Denna utökning, som
alltså indirekt är beroende av arbetstidslagens
införande, är av mera tillfällig natur och kommer
att upphöra, sedan dessa arbeten fullständigt
genomförts, vilket torde ha skett med utgången
av innevarande kalenderår.

9. a) I stort sett bedrevs allt kampanjarbete
så väl vid råsockerfabrikema som vid raffinaderierna
vid tiden för arbetstidslagens införande
i dubbla skift, d. v. s. i två 12-timmarsskift.
Med arbetstidslagens införande har 3-skifte om vardera 8 timmar införts. Endast
å vissa platser i raffinaderierna, där arbetet
förut uteslutande bedrevs som dagarbete, har
man övergått till två 8-timmarsskift.

b) Under kampanjen ha tidpunkterna för arbetets
början och slut förändrats i enlighet med
vad som det nyinförda treskiftssystemet betingat.
Under mellankampanjen, då uteslutande dagarbete
utföres, har givetvis den förkortade
arbetstiden medfört, att arbetet dagligen påbörjats
senare och avslutats tidigare. Den vid
fabrikerna gällande arbetstiden är emellertid
icke likformigt bestämd inom hela bolaget
utan varierar, beroende på vid resp. fabriker
rådande förhållanden, och har den dagliga tidsindelningen
fastställts efter utrönande av resp.
arbetargruppers önskan.

c) Rasternas antal är olika vid olika fabriker
(se under b). Under mellankampanjen
samt under kampanjen vid raffinaderierna förekomma
vid vissa fabriker både frukost- och
middagsrast, under det att andra endast ha
middagsrast. Under betkampanjen finnas inga
bestämda raster fastställda, utan få resp. arbetare
intaga sina måltider, när arbetet så medgiver.
Häruti rådde samma förhållande före arbetstidslagens
införande.

d) Nej.

e) I och med arbetstidslagens genomförande
ha vid de flesta fabrikerna införts tidkontrollur,
vid vilka arbetarna få stämpla sina
tidkort vid arbetets början och slut. I övrigt
inga förändringar.

f) Ingen förändring i arbetsledningen till
förbättring av arbetskraftens utnyttjande har
kunnat införas.

10. Nej.

11, 12. Dessa frågor torde enklast besvaras
i ett sammanhang.

I och med arbetstidslagens genomförande
ha synnerligen omfattande förbättrings- och
ny byggnadsarbeten måst införas vid bolagets
fabriker. På grund av råsockerkampanjens
korthet (c:a 8 veckor) har det städse varit
svårt att med fördel införa arbetsbesparande
maskiner och inrättningar, i det att inbesparingen
i arbetarlönerna i allmänhet icke kunnat
förränta och amortera kostnaden för de tekniska
hjälpmedlens förbättring.

I och med införandet av arbetstidslagen
blev emellertid behovet av ökad arbetskraft så
stort, att det var fara värt, att inom de orter,

där fabrikerna äro belägna, tillräcklig arbetskraft
icke skulle stå att erhålla. På grund
härav blev det nödvändigt att i största möjliga
mån införa arbetsbesparande maskiner och transportinrättningar
för att så mycket som möjligt
nedbringa det erforderliga arbetarantalet.
Förräntning och amortering äv det härför
erforderliga kapitalet blev alltså en sekundär
synpunkt, som icke längre fick vara grundläggande
för kapitalinvesteringen.

Arbetstidslagens införande har därför tvungit
bolaget att under åren 1919—1922 nedlägga
ett kapital av kronor 9,487,516: 21 i och för
de tekniska hjälpmedlens förbättring.

Samtidigt har, för beredande av större bostadsutrymme
åt den utökade personalen, bostadhus
och kaserner för en kostnad av
407,082: 09 kr. nyinrättats.

De tekniska hjälpmedlens förbättring har i
stort sett icke medfört ökad prestationsförmåga
hos resp. fabriker utan huvudsakligast avsett
att inbespara manuell arbetskraft. Som av
punkt 2 framgår, har emellertid icke varit
möjligt att genom arbetsbesparande inrättningar
tillnärmelsevis kompensera den utökning
av arbetarpersonalen, som 8-timmarslagens
införande medfört.

13. Man kan beräkna, att med under kalenderåret
1922 gällande löner 8-timmarslagens
införande medfört en fördyring av svenskt
socker med 2 å 3 öre per kg. Om man beräknar
10 % ränta och amortering av den
ovan angivna kapitalinvesteringen utgör den
fasta kostnadsökningen ung. 0''65 öre av ovannämnda
2 å 3 öre per kg. Att märka är, att
detta uteslutande är den direkta kostnadsökningen
för arbetet med sockerframställningen.
Den indirekta kostnadsökningen, bestående i
av 8-timmarslagen framkallad fördyring av råvara,
materialier och förbrukningsartiklar, är
här icke medtagen, och hava vi icke möjlighet
att ens tillnärmelsevis angiva den indirekta
kostnadsökningen.

14. Arbetet inom sockerindustrien är i allmänhet
av den art, att produktionskapaciteten
är beroende av de tekniska hjälpmedlens produktionsförmåga
och icke av den levande arbetskraftens
intensitet. Följaktligen har icke någon

77*

ökning av arbetseffektiviteten per arbetare och befolkade trakter finnes ej möjlighet att följa
tidsenhet kunnat konstateras. särskilt de yngre arbetarnas liv under fritiden.

15. a) Då sockerindustriens årsanställda arbetare
utgöras av en burgen och solid arbetarstam,
som även före arbetstidslagens införande
i stort sett skött sitt arbete exemplariskt, ha
några förändringar av det slag, som i denna
punkt hänsyftas, icke kunnat förmärkas.

Under kampanjen är arbetet av den art, att
kontinuerlig tillsyn och påpasslighet erfordras,
utan att arbetet kan sägas vara ansträngande.
Någon förändring i arbetsamhet har därför icke
kunnat konstateras, och oordentlighet i arbetet
har varken förr eller nu tolererats. Dylika
fall äro emellertid mycket sällsynta och någon
förändring häruti har icke förmärkts.

b) Då arbetstidslagen trädde i kraft, ökades
resp. timlöner till 60Ua av förut gällande timpenning.
Beträffande extra arbete under fri-„
tiden se under c).

c) Ett stort antal av sockerindustriens arbetare,
särskilt vid de fabriker som äro belägna
på landsbygden, äro hus- eller egnahemsägare.
För dessa har givetvis arbetstidslagens införande
varit till stor fördel, i det att de fått mera tid
att ägna åt sitt eget. Detta givetvis under
förutsättning, att arbetarna ha sina hem så
närbelägna, att de bo hemma och icke ligga
kasernerade vid fabriken. En synnerligen stor
del av kampanjarbetarna ha emellertid icke
sina hem i fabrikens närhet utan bo därför
under veckans lopp i fabrikens kaserner för
att endast resa hem var eller varannan söndag.
Hos dessa arbetare har ett visst missnöje med
arbetstidens begränsning och följaktligen arbetsinkomstens
minskning förmärkts. Förut hade
nämligen dessa arbetare möjlighet att på grund
av det övertidsarbete, som då under kampanjen
förekom, skaffa sig synnerligen goda arbetsförtjänster
under de månader, som de underkastade
sig att vara borta från hemmet. I många fall
ha också dessa arbetare genom extra arbete på
annat håll (betupptagning etc.) sökt skaffa sig
sysselsättning och biförtjänst under den ökade
ledigheten.

d) Något generellt omdöme kan icke givas
beträffande denna punkt.

e) På grund av fabrikernas belägenhet i tätt -

16. Den något utökade rätten till övertidsarbete
har verkat lättande vid förekommande
reparations- och översyningsarbeten, särskilt vid
de tillfällen då yrkeslärda arbetare måste användas.

17. Arbetstidslagens ekonomiska inverkningar
på den svenska sockerindustrien ha
med hänsyn till den utländska konkurrensen
ännu icke gjort sig gällande, då staten genom
importreglering och maximipris förhindrat störande
utländsk import under den tid arbetstidslagen
varit gällande. Hur förhållandet kommer
att bli vid denna reglerings upphörande,
vilket torde inträffa ungefär med utgången av
innevarande år, är f. n. svårt att uppgiva.

Det bör vidare framhållas, att de länder, som
f. n. genom sin produktion ha det största inflytandet
på världsmarknadspriset å socker,
nämligen Cuba och Java, icke genomfört någon
lag om arbetstidens begränsning, varför sockret
från dessa länder icke belastas av de ökade
produktionskostnader, som arbetstidens lagbestämda
inskränkning ovillkorligen måste medföra.

Sockerpriset i dessa länder utgör f. n. 30 å
35 öre per kg., varför den ökning i sockerpriset
i Sverige, som arbetstidslagens införande
medför, utgör c:a 10 % å det utländska priset.

Stockholm den 29 juni 1922.

Svenska sockerfabriksaktiebolaget.

C. F. Tranchell.

BO. Aktiebolaget svenska tobaksmonopolet.

(Siffrorna hänvisa till form. 2: a.)

1. Nytt arbets- och löneavtal träffades med
arbetarna i maj 1919. För att undvika nya,
tidsödande avtalsunderhandlingar vid årsskiftet
1919—20 medgavs införandet av 8 timmars
effektiv arbetsdag från maj månad 1919. För
två fabriker med sammanlagt c:a 400 arbetare
genomfördes förändringen först fr. o. m. juli
månad 1919.

2. a. Till jämförelse med frågeformulärets
angivna arbetarantal meddelas här nedan antalet
arbetare den 31 december nedanstående
år:

*78

Tillverkningsgren 1918 1919 1920 1921

Cigarrtillverkning . . . 2,723 3,352 3,158 2,076

Cigarrettillverkning . . 774 1,186 860 694

Röktobakstillverkning . 1 197 121 125

Tnggtobakstillverkning . / \ 297 246 211

Snnstillverkning .... 221 200 186 185

Hjälpanläggningar . . . 125 314 417 383

(Mek. verkst., karto ngfabr.,
marketenterier etc.).

Tobakskontoren .... 129 153 147 163

Summa 4,374 5,699 5,135 3,837

4. a. Vid den kortare arbetstidens införande
uppstodo svårigheter att fylla det alltjämt
ökade behovet av tobaksvaror. Inom cigarrtillverkningen
var bristen på arbetslokaler och
utbildad personal förnämsta hindret för en
ökad tillverkning, varför brist å cigarrer och
cigarrcigarretter uppstod.

Inom cigarrettillverkningen inhämtas den
erforderliga yrkesskickligheten relativt snabbt,
varför nyanställning inom denna tillverkningsgren
företogs i stor utsträckning. Till följd
av brist på arbetslokaler och maskiner måste
dock en del av personalen sysselsättas i skift.

Inom övriga tillverkningsgrenar ökades tillverkningen
genom införandet av modernare
maskinella anordningar.

6. Noteringar av i formuläret angiven art
saknas, enär de icke äga något intresse för
arbetsgivaren. Allmänna fridagar (semester,
lista maj, påskafton etc.) kunna givetvis icke
räknas såsom erbjuden arbetstid, ej heller permission
på grund av arbetsbrist.

7. Noteringar i statistiskt hänseende beträffande
antalet timavlönade finnas och äro
för arbetsgivaren av intresse. Men dessas
bearbetande för särskiljande av tim- och tillfälligt
ackordslönebelopp har icke företagits,
enär en sådan uppdelning saknar intresse.

I det direkt produktiva arbetet användes i
allra största utsträckning endast ackordslön, och
äro arbetare med dylik lön endast rent tillfälligtvis
timavlönade.

Avlöningssumman för år 1918 har medtagits
till jämförelse på grund av att kompensation
för den förkortade arbetstiden i viss utsträckning
lämnats från och med 1919 års början.

8. Arbetstidslagen har i de flesta fall icke
givit anledning till ökning av den direkt pro -

duktiva arbetarpersonalen med mer än några
få procent, på grund av att tobaksmonopolet vid
den förkortade arbetstidens tillämpning genast
införde 48 tim. »effektiv arbetstid». Den indirekt
produktiva arbetarpersonalen har däremot
ökats avsevärt, i många fall mera än proportionellt
mot bruttoarbetstidens förkortning på grund
av svårigheten att för denna grupp av arbetare
anordna arbetet verkligt effektivt.

10. I samband med införandet av förbättrade
maskinella och andra anordningar
hava avlöningsmetoderna förändrats från timlön
eller rent ackord till premiesystem av
olika slag. Premiesystemen hava vid manuellt
arbete verkat i den riktningen, att arbetarna
blivit mera punktliga (beror även på
andra orsaker) och utnyttja den erbjudna arbetstiden
bättre än förr. Vid maskinellt arbete
har premiebetalningen skärpt påpassligheten,
så att maskinerna kunnat hållas i. gång största
delen av arbetstiden. De gjorda förändringarna
i betalningsmetoderna hava skett oberoende
av arbetstidslagen och företogos före
införandet av den kortare arbetstiden. På
grund av arbetstidsbegränsningen befanns dock
nödvändigt att komplettera löneföreskrifterna
(premiesystemen) med ekonomiskt disciplinära
bestämmelser för att den erbjudna arbetstiden
skulle bliva väl utnyttjad till gagn för så väl
arbetsgivare som arbetstagare.

11. Arbetstidsbegränsningen har endast delvis
varit anledningen till att de tekniska hjälpmedlen
utvecklats. Tobaksmonopolet har alltsedan
sin tillkomst anskaffat och utexperimenterat
allt mera fulländade tekniska hjälpmedel,
men arbetstidslagen har påskyndat
dessa nyanskaffningar vid en tidpunkt, som
ur ekonomisk synpunkt var synnerligen olämplig
och olycklig.

13. Vid den kortare arbetstidens införande
tvangs tobaksmonopolet, i likhet med andra
industrier, att lämna kompensation i avlöningen
för arbetstidens förkortning. Härigenom
höjdes i stort sett avlöningarna med c:a 12 %.

Avlöningsökningen kunde ur synpunkten av
önskan om bibehållen levnadsstandard anses
vara berättigad för timavlönade arbetare. För
ackordsarbetare är emellertid så stor ökning i

79*

avlöningen, som ovan angivits, oberättigad, enär
den förutvarande verkligt effektiva arbetstiden
högst obetydligt översteg 50 timmar per vecka.
Arbetstidslagen har sålunda i allmänhet lett till
en ökning av ackordsarbetarnas inkomst, vilket
i detta fall är liktydigt med fördyrande av
de direkta produktionskostnaderna.

15. d) Det år 1919 införda skiftarbetet
synes i jämförelse med dagarbetet hava en
menlig inverkan å de kvinnliga arbetarnas hälsotillstånd,
i det fall att de sambo med andra
personer, som hava annan vilotid. Skiftarbetet
är nu i det närmaste avvecklat.

15. e) Tobaksmonopolet har låtit anordna
kurser i allmänbildande och andra ämnen, men
har anslutningen varit jämförelsevis ringa.

17. Arbetstidslagen har enligt vår mening
varit till avsevärd skada. Lagen har tvungit
till bindandet av stora kapital i nybyggnader,
utvidgningar och maskiner (överkapitalisering).
Den framtvingade, delvis fullkomligt oberättigade
ökningen i normalavlöningarna vid en
given tidpunkt har fördyrat produktionkostnaderna
avsevärt. Detta leder till, att även
sådana- arbeten, som tidigare utförts för
hand, måste mekaniseras, varigenom antalet
direkt produktiva arbetare minskas. Värre är,
att den indirekt produktiva arbetarpersonalen
(distributionspersonal och dylikt) har måst
ökas avsevärt, utan att utsikter till någon
nämnvärd minskning i densamma kan förutses
på grund av svårigheten att rationellt ordna
dylikt arbete, så att personalen erhåller full
sysselsättning. På grund härav förefaller det
vara oriktigt att samma nominella arbetstid
skall gälla för dessa arbetare som för de verkligt
produktiva arbetarna.

Det större mått av ledighet från ordinarie
arbetstid, som arbetstidslagen medfört, har å
vissa orter orsakat, att flitiga arbetare upprättat
verkstäder i sina hem och därifrån
konkurrera med industrien (dock givetvis icke
med tobaksindustrien) under det de omintetgöra
meningen med det mått av vila från arbetet,
som uppgives vara ett av lagens ändamål.

Till arbetstidslagens suggestiva verkningar
torde kunna hänföras, att särskilt yngre arbetare
i allmänhet fått den känslan, att den

34—222653.

ökade fritiden bör tillbringas i sysslolöshet,
vilket orsakat, att frivilligt arbete utöver 8
timmar åtminstone till att börja med förföljdes.
Att en dylik uppfattning till sina
sociala verkningar i allmänhet är fördärvbringande
torde ligga i öppen dag, enär endast
arbetsamhet utöver det normala måttet leder
till förbättrade förhållanden.

Stockholm den 22 maj 1922.

A.-B. svenska tobaksmonopolet.

O. Wallenberg.

31. Svenska tobaksindustriarbetarcförbundet.

(Siffrorna hänvisa till form. 1: a.)

1. Ja, genomfördes genom avtal i maj 1919.

2. Från 9 till 4 timmar, a) Före maj
var arbetstiden varierande mellan lägst 52—54
timmar för cigarrfabrikerna och cigarrettfabrikerna
och 57 tim. för snus- och tobaksfabriker.

3. Kan ej besvaras, då under tiden före
lagens ikraftträdande intagits ett stort antal
arbetare på grund av den större efterfrågan
på tobaksvaror, som sedermera avskedats under
sista halvåret 1921 och början på 1922; båda
fallen kunna ju sägas vara onormala förhållanden.

4. Nej.

a) Skiftarbete förekommer endast'' vid cigarrettfabrikerna
(2 skift), har tillämpats före
lagens ikraftträdande.

b) Olika på varje plats; i regel avslutas arbetet
tidigare på eftermiddagen än förut.

c) I regel som förut.

e) Ja, självtagna raster under arbetstiden få
ej förekomma.

f) Premieackordssystem genomfördes för största
delen av arbetarna genom avtal i maj 1919.

5. Se 4 f).

6. Ja. Inom röktobaks- och snusfabrikationen
samt delvis inom cigarrettindustrien.

9. Kan ej besvaras.

10. a) I allmänhet utnyttjas den erbjudna
arbetstiden mera nu än tidigare.

b) Nej.

c) Ja.

e) Av allt att döma användes den vunna
fritiden i stor utsträckning för bildningsändamål
och dylikt, särskilt tyckas de kurser av
skilda slag, som anordnats av tobaksmonopolet,

*80

röna stort deltagande från så väl manliga som
kvinnliga. Även har intresset för trädgårdsodling
ökats bland äldre arbetare genom att
skaffa sig koloniträdgårdar och egna hem.

11. Nej.

12. Den vunna fritiden bar givit arbetarna
tillfälle att i större utsträckning än tidigare
använda de bildningsmöjligbeter, som stå till
buds, ägna sig åt hemmet o. s. v.

Stockholm den 20 maj 1922.

Svenska tobaksindustriarbetareförbundet.

O. Johnsson.

32. Sveriges textilindustriförbimd. A. Förbundets
yttrande. (Siffrorna hänvisa till
form. 1: a.)

1. Ja, i stort sett fullständigt. Endast i
ett fåtal fall torde dispenser hava förekommit,
såsom då ett spinneri varit för litet för att
tillgodose behovet av garn inom ett tillhörande
väveri.

2. a) 12 timmar per vecka.

b) 9—12 timmar per vecka.

3. På grund av driftstagnationerna inom
textilindustrien under åren 1917—1918 och
1920—1921 har arbetsstyrkan så avsevärt reducerats,
att någon ökning på grund av arbetstidsbegränsningen
icke kunnat påvisas. Enligt
en av oss företagen undersökning var vid 140
företag arbetsstyrkan den V6 1913: 26,531
och den 1/6 1920: 27,032.

4. a) Inom textilindustrien har alltid skiftarbete
förekommit endast i ringa utsträckning,
vilket torde sammanhänga därmed, att den
övervägande delen av arbetarstammen utgöres
av kvinnliga och minderåriga arbetare, varför
anordnandet av skiftarbete är förenat med
vissa svårigheter med hänsyn till arbetarskyddslagen
och lagen om förbud för användande av
kvinnor i nattarbete. Efter arbetstidslagens
ikraftträdande har skiftarbete måst tillgripas i
flera fall än förut.

b) Arbetstidens förläggning har så väl de
facto som ock i de kollektiva arbetsavtalen
förändrats. Enligt 1919 års avtal skulle arbetstiden
förläggas mellan kl. 6 f. m.—7 e. m.;
enligt avtalet 1920 skulle däremot arbetstiden
förläggas mellan kl. 7 f. m.—5''30 e. m. un -

der veckans fem första dagar samt mellan kl.
7 f. m.— 2 e. m. på lördagar, vilken motsvarande
tid uti 1922 års avtal utökats att
omfatta tiden kl. 6 f. m.— 6 e. m. resp. kl.
6 f. m.—2 e. m. Arbetstiden vid ordinarie
dagarbete tog i regel före 1920 sin början kl.

6 å 6''30 f. m. och slutade då kl. 6 å 6‘30
e. m. resp. kl. 2 på lördagar. Efter 1920
pågår i regel det ordinarie dagarbetet från kl.

7 å 7''30 f. m. till 4’30 å 5''30 resp. till kl.
1 e. m. på lördagar.

c) Bästa ekonomisering av arbetet har givetvis
sökt genomföras. Vid flertalet fabriker
torde man hava övergått till enrastsystem.
Kafferasten torde i regel hava indragits.

d) Där dylika raster förut förekommit, torde
indragning av dem allmänt hava skett.

e) Där noggrann tidkontroll icke tidigare
varit införd, torde sådan hava genomförts.

f) Där förbättringar i detta avseende kunnat
göras, torde de hava vidtagits oberoende av
arbets tidsinskränkningen.

5. Ackordslönesystem var redan före år
1920 i den mån det var möjligt genomfört
inom textilindustrien. Noggranna bestämmelser
rörande ackordsprislistornas upprättande och
ackordsprisernas beräknande fastställdes 1920
och hava numera intagits i gällande avtal;
dock hava dessa bestämmelser tillkommit oberoende
av 8-timmarslagen. Genom den snäva
begränsningen av arbetstidens förläggning hava
bestämmelser rörande ersättning för förskjuten
arbetstid måst till en början i praxis tillämpas
och därefter från 1922 införas i kollektivavtalet
(§ 10 mom. 4).

6. Förbättringar i produktionstekniskt hänseende
hava givetvis förekommit, men de torde
med all sannolikhet hava tillkommit, även om
arbetstidsinskränkningen icke blivit genomförd.

7. Se svaren å frågorna 3 och 6.

8. Enstämmigt hava alla tillfrågade fabriker
uttalat, att produktionskostnaderna väsentligt
fördyrats. Att angiva någon exakt siffra
över denna fördyring är så mycket svårare, som
det på grund av de senaste årens omfattande
driftstagnation knappast är möjligt att jämföra
förhållandena under de olika åren före och
efter lagens tillkomst. Vad lönerna angår

81*

medgavs vid uppgörande av 1920 års avtal en
väsentlig förhöjning och beräknades därvid c:a
25 % ökning av de förutvarande lönerna motsvarande
kompensation för arbetstidens förkortning.

9. Enligt så gott som enstämmigt uttalande
från de olika fabrikerna har någon ökning av
arbetsintensiteten icke kunnat påvisas.

10. Genom den samtidigt medgivna fulla
kompensationen för arbetstidens förkortning
och förhöjningen av lönerna 1920 blevo förtjänsterna
så höga, att arbetarna oftare än
eljest uteblevo från arbetet. Först på senare
tid, sedan lönerna sänkts, har arbetstiden bättre
iakttagits; några förbättringar i jämförelse med
förhållandena före lagens tillkomst torde dock
icke hava åstadkommits i berörda hänseenden.

b) Arbetarna hava hittills erhållit kompensation
för den minskade arbetstiden. Om detta
även i fortsättningen låter sig göra, torde vara
ovisst. De höga arbetsförtjänster, som under
de senaste åren varit rådande, hava medfört
att benägenheten för att t. ex. arbeta på övertid
synes snarare hava av- än tilltagit.

c) Det är oss icke möjligt att uttala oss
därom.

e) Det allmänna intryck, arbetsgivarna på
olika platser i landet bibringats, är att de
flesta arbetarna särskilt de yngre icke utnyttja
sin fritid på ett för dem gagnande sätt.

11. Revisionen innebar en förbättring, men
industrien är dock fortfarande för mycket bunden,
för att driften skall kunna ordnas på ett
rationellt sätt.

12. Enligt vår mening kan lagen icke komma
att motivera de stora förväntningar i fråga om
höjandet av arbetarnas ställning, som vid dess
antagande från vissa håll uttalades, tvärtom
torde framtiden komma att utvisa, att arbetarnas
levnadsstandard måste sänkas till en
lägre nivå än före kriget.

Stockholm den 27 juni 1922.

Sveriges textilindustriförbund.

E. TV. Paues.

B. Skrivelse från förbundet.

Till socialstyrelsen, Stockholm.

Sveriges textilindustriförbund har i enlighet

med socialstyrelsens begäran besvarat det frågeformulär
rörande verkningarna av 8-timmarslagen,
som av styrelsen blivit förbundet tillställt.
Förbundet tillåter sig att härmed komplettera
de svar, som lämnats i frågeformuläret,
med vissa synpunkter och erfarenheter, som
framkommit vid behandlingen av denna fråga
vid den i medlet av sistlidna juni månad härstädes
hållna internationella bomullskongressen.
Som vissa av de därvid hållna föredragen på ett
synnerligen vederhäftigt sätt belysa den förkortade
arbetstidens verkningar inom bomullsindustrien
i Frankrike och England, bifoga vi dessa
i översättning.1

De äro följande:

1) Den franska bomullsindustrien och 48
timmars arbetsvecka, redogörelse utarbetad av
M. E. Manuel, fransk ledamot av internationella
bomullskommittén och vice president
för Syndlöst général de l’industrie cotonniére
frangaise, Paris;

2) 48-timmarsveckans inverkan på produktionen
i bomullsfabrikerna (England), redogörelse
utarbetad av Mr. Arthur Foster, direktör
för Geo. & R. Dewhurst Ltd, Preston, och ordförande
i North Lancashire Master Cotton Spinners
and Manufacturers Association, England;

3) 48-timmarsveckans inverkan på produktionen
i spinnerierna (England), redogörelse
utarbetad av Mr. William Howarth, direktör
för Fine Spinners and Doublers Association
Ltd, Manchester;

4) 48-timmarsveckans inverkan på produktionen,
redogörelse utarbetad av Mr. Harold
Cliff, sekreterare för Oldham Master Cotton
Spinners Association Ltd, direktör i New Pearl
Mill Ltd, direktör i Busk Mills Ltd, Oldham.

Författarnas ställning inom sina resp. industrier
och den för våra förhållanden kolossala
omfattningen av de organisationer, på vilkas
iakttagelser de grunda sina uttalanden, göra
att dessa måste anses i hög grad representativa
för bomullsindustrien ej blott i Frankrike
och England, utan i tillämpliga delar även för
övriga länders bomullsindustri. Särskilt den
engelska bomullsindustriens långt drivna spe -

*82

cialisering och i övrigt gynnsamma tillverkningsförhållanden
underlätta i hög grad undersökningarna
i hithörande frågor och möjliggöra
ett djupare inträngande och en allsidigare belysning
av desamma, än vad som exempelvis
kan ske inom den svenska bomullsindustrien.

Jämförelser med svenska 8-timmarslagen.

Såsom en huvudsaklig anmärkning mot den
svenska 8-timmarslagen har så gott som mangrant
från industriens sida anförts dess bristande
smidighet och svårigheten att inordna
arbetet inom dess snävt utstakade gränser. För
förberedelse- och avslutningsarbeten har ju
visserligen medgivits vissa lättnader, särskilt i
den reviderade arbetstidslagen, men om man
jämför dessa lättnader med de i Frankrike
direkt för textilindustrien medgivna undantagen,
är det uppenbart, att ännu väsentligt mycket
mera både kan och måste göras, för att 8-timmarsdagens utnyttjande skall kunna försiggå
utan onödig arbetsanskaffning och därmed förenade
kostnader. Observera t. ex. de undantag,
som i Frankrike äro medgivna för rengöring
och oljning av maskiner samt för eldning
och tillsyn av anordningar för belysning och
värme m. m. Härför är anslaget en extra tid
av en å två timmar utöver den i övrigt tilllämpade
arbetstiden. För vissa klasser av arbetare
medgives ända till fyra timmars längre
arbetstid, nämligen vakter, chaufförer m. m.,
vilkas arbete medgiver långa viloperioder. Ställ
häremot svårigheten för den svenska industrien
att med nuvarande lag ordna exempelvis eldningen
utan extra personal, så ser man, vilka
onödiga hinder för driftens rationella bedrivande
vår lag uppställer. All nu ifrågavarande
tid måste nu avräknas på 8-timmarsdagen,
vilket gör, att den för den egentliga produktionen
avsedda tiden är mindre nu än i förhållande
till hela arbetstiden förut. Även för
säsongarbeten, vilka förekomma ganska allmänt
inom textilindustrien, är den nuvarande lagen
långt ifrån tillfredsställande. Den mycket begränsade
övertiden förorsakar arbetsgivarna
stora ekonomiska förluster. Deras beställningar
annulleras ofta på grund av fabrikanternas
oförmåga att leverera varorna inom önskad tid.
Dylika varor, som redan befinnas under till -

verkning, men ej hinna bliva färdiga, få sedan
ligga över till nästa säsong och då säljas med
förlust, emedan de ej längre motsvara modets
krav. Den franska lagens medgivanden att
för vissa avdelningar, färgerier etc., utöka arbetstiden
till 10 timmar per dag, innebär helt
visst ett avgjort företräde för den franska
textilindustrien. I de svenska färgeriema har
det på många håll visat sig svårt att utan tillgripande
av raster och övertid ordna det dagliga
ordinarie arbetet.

Gentemot England har den svenska textilindustriens
ställning försämrats, då vi i Sverige
förut arbetade 57 å 60 timmar per vecka,
medan England arbetade 55V2 tim.

Produktionens förhållande till den minskade
arbetstiden.

Inom den svenska bomullsindustrien synes
man allmänt hava kommit till den erfarenheteo,
att den genom den minskade arbetstiden
utlovade ökningen i arbetsintensiteten
ingalunda ägt rum. Om i några enstaka fall
en dylik ökning kunnat konstateras, har den
varit mycket ringa i jämförelse med den stora
minskningen i arbetstid. Av särskild betydelse
är härvid för Sveriges vidkommande den
förut påpekade ogynnsamma lagstiftningen beträffande
smörjning och rengöring av maskiner,
som nu måste avräknas från den för produktionen
avsedda arbetstiden.

Erfarenheterna från England i berörda avseende
äro säkrare grundade än våra. De
mycket omfattande statistiska undersökningar,
som verkställts inom engelska bomullsspinnerier
och väverier, och för vilka redogörelse lämnats
i Hr. Cliffs och Hr. Fosters föredrag, påvisa
med ovedersäglig tydlighet, att någon märkbar
ökning i arbetsintensiteten ej kan spåras som
följd av 8-timmarsdagens införande i England.

I de ifrågavarande föredragen har även påvisats,
att man otvivelaktigt ställt alltför överdrivna
förhoppningar på att tekniska och organisatoriska
förbättringar skulle kunna medverka
till en utjämning av de produktionsförluster,
som uppstått genom den minskade arbetstiden.
I de flesta fall har man redan
uppnått en så stor verkningsgrad hos maskinerna,
att någon ytterligare ökning måste be -

83*

traktas som problematisk. Det använda råmaterialets
styrka så väl som maskinernas
konstruktion omöjliggör likaledes någon nämnvärt
större maskinhastighet.

Om man dessutom tager i betraktande, att
en hel del av de inom bomullsindustrien
förekommande arbetsoperationerna ske medelst
automatiska eller halvautomatiska maskiner,
där arbetarens uppgift närmast är att igångsätta
eller stoppa maskinerna, så framgår av
vad nyss sagts, att produktionen måste hava
minskats i proportion till arbetstidens reducering.

8-timmar sdag en och olycksfallen.

Ett av skälen för arbetstidens begränsning
var den anhopning av olycksfallen mot arbetstidens
slut, som man ansåg sig hava konstaterat
under den längre arbetstiden. Man trodde
därför, att en förbättring härutinnan skulle
ske i och med 8-timmarsdagens införande. Av
Mr. Cliffs och Mr. Howarth’s föredrag framgår,
att detta ej varit förhållandet i England,
man kan tvärtom konstatera en stark ökning
av antalet olycksfall under dagens första arbetstimmar.
Någon liknande statistik finns ej
för de svenska bomullsfabrikerna. Det har
dock ej märkts, att arbetarna infinna sig till
arbetet mera utvilade än före 8-timmarslagens
införande utan snarare tvärtom.

8-timmar sdag en ej internationellt godkänd.

Som försvar för 8-timmarsdagens införande
i vårt land har. bland annat anförts, att den
blivit internationellt godkänd och antagen i
de flesta länder. Detta är dock en sanning
med mycket stor modifikation, ty vare sig
U. S. A., Indien eller Japan tillämpa densamma,
och England m. fl. länder har ej genom
lagstiftning godkänt densamma. Man
skulle kanske i första ögonblicket kunna tycka,
att detta ej skulle betyda så mycket, då vi ej
hava någon nämnvärd konkurrens med dessa
transoceana länder i fråga om bomullsvaror.
Indirekt påverkas vi dock därav, då dessa länder
jämte Kina varit stora avnämare av engelska
bomullsvaror, vilka nu på grund av 8-timmarsdagens införande i England blivit för
stora delar av deras befolkning för dyra och
därför måste avsättas på andra länder, som

hava större köpkraft eller vilkas valuta och
mindre effektiva tullskydd underlätta försäljning.

Belysande för förändringarna i avsättningsområdena
på sådan grund äro de mycket intressanta
siffror som Mr. Foster lämnar i sitt
föredrag om arbetarnas förtjänster i Indien
och Kina.

Bomullsindustriens ställning till 8-timmarsdagen.

Vid den ovannämnda internationella bomullskongressen
härstädes antogs en resolution,
att 48-timmarsveckan hade visat sig vara ekonomisk
osund och skadlig så väl för arbetsgivarnas
intressen som för arbetarnas. Den svenska
bomullsindustriens representanter hade all
anledning att instämma i denna resolution, då
det även för Sveriges vidkommande måste anses
i hög grad oklokt att vidhålla en så kraftig
reducering av arbetstiden vid en tidpunkt,
då världen mer än kanske någonsin tillförene
är i behov av produktivt arbete för att reparera
de skador, som uppstått genom kriget.

Stockholm den 25 augusti 1922.

Sveriges textilindustriförbund.

E. TF. Paues.

33. Svenska textilarbetareförbundet. (Siffrorna
hänvisa till form. l:ar.)

1. Ja.

2. a) 12 tim. per vecka.

b) 10 V» » » »

3. Ingen ökning av arbetarantalet.

4. a) Inga förändringar.

b) I regel börjar arbetet nu kl. 7 f. m.
och upphör kl. 5 e. m. mot förut i regel resp.
6''30 f. m. och 6-30 e. m.

c) Alla raster (förutvarande) med undantag
av middagsrasten ha efter lagens ikraftträdande
indragi ts.

d) Raster voro förut icke inräknade i arbetstiden.

e) Fastställda bestämmelser om arbetstidens
början och slut tillämpas mycket noggrannare
än före 8-timmarslagens ikraftträdande.

f) Endast något effektivare ledning av arbetet
har kunnat iakttagas.

5. Någon förändring i avlöningsmetoderna

*84

har icke inträtt. Ackordslönesystemet var redan
före lagens ikraftträdande tillämpat i
längsta möjliga utsträckning.

6. Nej. Åtminstone ej i nämnvärd grad.

9. Ja. Särskilt beträffande ackordsarbetet.

10. a) Arbetsamheten har märkbart förbättrats.

b) Gällande kollektivavtal (riksavtal 1922)
garanterar kompensation för den minskade arbetstiden.
Någon större benägenhet för extra
arbete på fritid kan icke iakttagas.

c) Hemlivet har i alla avseenden förbättrats
genom den kortare arbetstiden.

d) Någon nämnvärd förbättring har ännu
ej kunnat iakttagas.

e) Någon ändring kan ej iakttagas.

11. Genom det rikligare medgivna övertidsarbetet
blir i praktiken arbetstiden i de
flesta fall 54 timmar i stället för 48 timmar.

Norrköping den 9 juni 1922.

Svenska textilarbetareförbundet.

Gust. Janzén.

34. Svenska skofabrikantföreningen. (Siffrorna
hänvisa till form. Ha.)

1. Ja.

2. Enligt kollektivavtal var arbetstiden till
och med år 1919 54 timmar per vecka. Från
och med 1920 års ingång har den på grund
av nytt kollektivavtal, som tillkom samtidigt
med lagen, varit 48 timmar.

3. Högkonjunktur rådde till hösten 1920
med undantag för första halvåret 1919, då
stora inskränkningar förekommo. Under högkonjunkturen
var arbetarantalet starkt ökat.
Detta skulle ha varit förhållandet även om
lagen ej funnits. I vad mån arbetstidsbegränsningen
då föranledde en större ökning av arbetarantalet,
än vad annars skulle varit fallet,
kan ej angivas. Säkert är emellertid, att lagen
orsakat en avsevärd ökning.

4. a) Skiftarbete har icke förekommit inom
skoindustrien annat än i enstaka undantagsfall.

b), c), d) Olika på olika fabriker beroende
på lokala m. fl. förhållanden.

e) Ja. Av enskilda arbetare har dock, särskilt
under högkonjunkturen, då arbete var lätt
att få och arbetsgivaren däremot erfor svårig -

heter att fylla vakanta platser, rests hinder
däremot.

f) Nej, inom skoindustrien var redan förut
en ytterst stark specialisering genomförd.

5. Nej, avlöningsformen var förut liksom
efteråt för största delen av personalen ackord.

6. Nej.

7. Har på åtskilliga platser förekommit, på
andra icke.

8. I kollektivavtalet 1920 inträdde en stark
ökning av alla arbetslöner, bestående dels i
12 Va % kompensation för den förkortade arbetstiden,
dels ytterligare höjning. Se f. ö.
svar under 12.

9. Redan under högkonjunkturen 1920 har
minskning av arbetsintensiteten kunnat konstateras,
och sedan lågkonjunkturen inträdde,
har ytterligare minskning skett genom arbetarnas
försök till arbetets uttänjning.

10. a) ökat intresse har ej förmärkts.

b) Oaktat full kompensation för den förkortade
arbetstiden givits, har dock en viss
benägenhet för åtagande av extra arbete hos
andra arbetsgivare på fritid ådagalagts.

c) , d) Koloniträdgårdsrörelsen har tydligt
avtagit.

F. ö. äro dessa frågor svåra att besvara.

e) ökat intresse för allmänbildning etc. har
ej förmärkts men däremot hos yngre manliga
arbetare mera benägenhet för dagdriveri och
kortspel.

11. Ändringen borde väl under normala
förhållanden ha varit till någon fördel, men
sedan den trädde i kraft, har depressionen
tvingat till större inskränkningar än lagen
föreskriver, varför någon erfarenhet av dess
verkan knappast föreligger.

12. I allmänhet kan sägas att, då vid lagens
införande inträdde en stark men kort
högkonjunktur, som inom ett år efterföljdes
av den ännu rådande lågkonjunkturen, vilken
tvingat till betydligt starkare arbetsbegränsningar,
än lagen föreskriver, ingen sådan erfarenhet
om lagens verkningar kan anses föreligga,
som kan med siffror angivas. Under den
korta tid, då arbetet kunde bedrivas i full utsträckning,
har dock lagen verkat fördyrande,
ej endast å de direkta arbetslönerna, utan även

å skoindustriens materialier (t. ex. garvat läder,
textilier m. m.) och å frakter m. fl. kostnader,
samt genom att med mindre dagsprestation
per arbetare och maskin de allmänna
omkostnaderna under samma tid icke minskats,
så att en större del äyen av dessa kommit på
varje tillverkad kvantitet än förut.

Stockholm den 9 juni 1922.

Svenska skofabrikantföreningen.

F. Vilh. Jonson.

35. Svenska sko- och läderindustriarbetareförbundet.
(Siffrorna hänvisa till form. l:a.)

1. Ja. I enstaka fall ha dispenser erhållits
för maskinister och eldare, dessa omfatta
dock högst 50 man.

2. Arbetstiden var 1919 avtalsenligt fastställd
till 54 timmar i veckan. Genom avtalsuppgörelsen
i dec. månad samma år träffades
avtalsuppgörelse om 48 timmar att tillämpas
efter 1 jan. 1922. Det är icke osannolikt,
att oavsett lagens tillkomst denna arbetstid
hade kommit i tillämpning från samma tid,
enär ett flertal skofabrikanter gjort uttalanden
till förmån för 48-timmarsveckans införande
inom industrien.

3. Sannolikt inte. Under år 1920 ökades
visserligen antalet arbetare inom industrien
med omkring 15 f. Denna ökning var dock
betingad av då rådande högkonjunktur.

4. a) Nej!

b) I regel börjar arbetet en halv timme senare
och slutar en halv timme tidigare.

c) I flesta fall ha 2 raster bibehållits med
en kort frukostrast på 15 å 30 minuter och
en middagsrast å 45 å 60 minuter.

e) Knappast möjlig på grund av arbetstidens
effektiva utnyttjande före lagens ikraftträdande.

f) Se svar under punkt 5.

5. Nej! Ett fast ackordsystem omfattande
omkring 90 % av industriens arbetare var redan
före lagens ikraftträdande genomfört inom industrien.

6. Nej! De tekniska hjälpmedlen voro
redan tidigare utnyttjade till det yttersta.

7. I de fall utvidgningar ägt rum äro dessa
icke betingade av lagens verkningar, utan be -

roende av att vissa fabriker beräknat åstadkomma
högre produktion än tidigare.

9. Nej! Arbetsintensiteten per arbetad
tidsenhet var redan tidigare så högt uppdriven,
att en ökning icke förväntades.

10. a) Undandrager sig egentligt bedömande,
enär arbetstillgången endast under en
kortare tid helt har utnyttjats. Skolkning
eller firande tillhörde redan före 1920 sällsyntheterna.

b) Någon strävan att skaffa sig sysselsättningar
vid sidan av den egentliga anställningen
har utöver vad som möjligen fanns före 1920
icke förmärkts.

c) Ett avgjort ökat intresse för koloniträdgårdsrörelsen
har under de senare åren inträtt.

e) Den ökade fritiden har medfört ett avsevärt
ökat intresse för studieverksamheten.
Sålunda '' har studiecirklarnas antal inom våra
avdelningar, under särskilt den gångna vintern,
varit mångdubbelt större än något tidigare
år.

11. Sedan 1921 har arbetstillgången inom
vårt verksamhetsområde varit så ringa, att förändringarna
knappast i något fall kommit i
praktisk tillämpning.

Stockholm den 30 maj 1922.

Sv. sko- och läderindustriarbetareförbundet.

Ragnar Luther.

36. Sveriges byggmästareförbund. (Siffrorna
hänvisa till form l:a.)

1. Ja.

2. Räknat från 1918 års avtal — 3 tim.
per vecka. 1918 års avtal upprättades efter
långvarig arbetsstrid, därvid arbetarna tilltvungo
sig en minskning i arbetstiden från 57 till 51
timmar per vecka. Åren 1909—1918 var arbetstiden
57 timmar per vecka, och det var
arbetsgivarnas avsikt att återinföra denna arbetstid,
vilket emellertid förhindrades genom
lagens genomförande. Arbetstidsminskningen
får sålunda på goda grunder anses vara 9 timmar
per vecka.

3. Vid normal arbetsdrift måste arbetarantalet
ökas minst i proportion till den minskade
arbetstiden.

4. a) Nej.

*86

b) Ja, i den mån arbetstidens minskning
betingar.

c) Nej.

d) Nej.

e) Ja.

f) Inom byggnadsindustrien föreligger ringa
möjlighet att utöver vad före lagens ikraftträdande
vidtagits bättre utnyttja arbetskraften
eller de tekniska hjälpmedlen.

5. Nej.

6. Nej.

8. Den kortare arbetstiden och det genom
lagen försämrade utnyttjandet av den ljusare
årstiden har medfört minskat ekonomiskt utnyttjande
av arbetsmaskiner, längre byggnadstid
och därmed högre ränte- och administrationskostnader.
Se även under punkt 10 b.

9. Någon ökning i arbetsintensiteten har
icke konstaterats. Däremot har i flera fall en
minskning observerats beroende på att arbetarna
genom att ha erhållit förlängd fritid
själva åtagit sig extra arbete. Under sommartiden
har sådant arbete kunnat pågå 5—6
timmar efter ord. arbetstidens slut, vilket medfört,
att arbetarna kommit till sitt ord. arbete
i sämre kondition nu än före lagens ikraftträdande.

10. a) Ingen.

b) Då lönerna nu utgå med i förhållande
till 1914 års löner högre belopp, än som betingas
av så väl dyrtid som minskad arbetstid
(57—48 timmar per vecka), måste sådan kompensation
anses vara given.

c) , d) Några förmånliga verkningar härutinnan
hava icke förmärkts.

e) Annan erfarenhet än den ovan under
punkt 9 angivna har icke gjorts.

11. Nej, icke hittills, emedan möjligheten
till ökad övertid icke kunnat utnyttjas på
grund av för hög övertidsersättning. Genom
den reduktion av lönerna, som i sin helhet
inträder efter 1 okt. innevarande år, beräknas
detta ekonomiska hinder i viss mån bortfalla.
Det torde därefter i vissa fall visa sig, att den
tillgängliga övertiden är för knappt tillmätt.
Yi avse härmed sådana fall, där t. ex. bötesbestämmelser
i leveranskontrakt nödvändiggöra
arbetets forcerande.

12. Då man inom byggnadsindustrien på
grund av klimatiska och ljusförhållanden icke
kan utnyttja en arbetstid av 48 timmar per
vecka under vintermånaderna, träffar lagen
byggnadsindustrien synnerligen hårt, emedan
den lägger hinder i vägen för en nödvändig
utsträckning av arbetstiden under sommarmånaderna.

Malmö den 14 juni 1922.

Sveriges byggmästareförbund.

F. Holmén.

37. Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund.
(Siffrorna hänvisa till form.
l:a.)

1. Ja.

2. a) I regel 3—4 timmar per vecka (i enstaka
fall upp till 6 timmar).

b) Större än under a) på grund av minskning
i övertidsarbete. Den ringa förkortningen
beroende på att arbetarna år 1918 genomdrevo
en inskränkning av arbetstiden vid husbyggnadsarbeten
från 57 till 51 tim. per vecka.

3. Ej möjligt att besvara på grund av den
ringa arbetstillgången samt de oroliga och ej
stabiliserade förhållanden, som rått inom denna
industri särskilt under de senaste 3 åren. Under
normala förhållanden hade en dylik ökning
varit oundviklig.

4. a) I vissa fall har ett ökat behov av 2
skift visat sig, vilket tydligen i högre grad
skulle hava varit fallet vid rikligare arbetstillgång.

b) Ja, ändring har skett antingen av tidpunkten
för arbetets början eller dess slut.

c) Nej.

d) Nej.

e) Förbud har införts mot självtagna s. k.
kafferaster.

f) På grund av den ringa arbetstillgången
efter lagens genomförande hava dylika åtgärder
ej behövt vidtagas.

5. Se p. 4 f).

6. Se p. 4 f).

8. Arbetskostnaderna hava ökats dels på
grund av att avlöningarna höjts i mån av arbetstidens
förkortning, dels på grund av att
den ljusa årstiden ej kan utnyttjas så väl som

förut, vilket medför mindre utnyttjande av arbetsmaskiner,
längre byggnadstid samt högre
administrationskos tnader överhuvudtaget.

9. Nej.

10. a) Ingen ändring.

b) För den minskade arbetstiden hava arbetarna
erhållit lönekompensation. Från vissa arbetsgivare
rapporteras, att arbetarna åtaga sig
extra arbete''på fritid i större utsträckning än förut.

c) , d), e) Ej känt.

11. Nej. Torde emellertid delvis böra

tillskrivas de under p. 3 anförda förhållandena.

12. För en så utpräglad säsongindustri som
byggnadsindustrien är lagen om arbetstidens
begränsning i särskild grad olämplig. Inom
denna industri kan nämligen den ordinarie
eller avtalsenliga arbetstiden ej till fullo utnyttjas
under vintermånaderna. Under dessa
har arbetstiden på grund av dagsljusets kortvarighet
så väl före som efter lagens ikraftträdande
varit betydligt kortare än 48 timmar
per vecka. Därjämte bortfalla vid hithörande
arbeten helt eller delvis ett flertal arbetsdagar
genom otjänlig väderlek m. m. Den härigenom
uppkommande minskningen i arbetstiden
per år är avsevärd. Under normala förhållanden
förefinnes därför ett starkt behov av en
häremot svarande längre arbetstid under den
tjänliga årstiden. Den arbetstid på 51 timmar
per vecka, som rådde omedelbart före lagens
ikraftträdande och vilken arbetarna tilltvingade
sig vid uppgörelsen inom byggnadsindustrien
år 1918, måste anses alldeles för
knapp för åstadkommande av en dylik utjämning.
Vid jämförelse med övrig industri framgår
sålunda, att det vid 48 timmars arbetsvecka
för byggnadsindustrien erfordras minst
6 timmars längre arbetstid per vecka under
den ljusare årstiden än för industrien i allmänhet,
för att arbetstiden pr år skall bliva
något så när lika.

Skall överhuvudtaget en i lag fixerad arbetstid
gälla för hithörande arbeten — vilket vi
som ovan nämnt anse olämpligt — bör den
därför på grund av anförda förhållanden åtminstone
beräknas såsom medeltal för hela
året. I annat fall skärpes ytterligare denna
verksamhets säsongkaraktär med därmed föl 35—222653.

jande betänkliga följder för samhället, då i
stället alla krafter borde inriktas på ett mildrande
och utjämnande härav.

Då det för denna industri under normala
förhållanden är av särskilt stor betydelse att
tidvis kunna forcera arbetena, må i detta sammanhang
framhållas, att en för stark begränsning
av rätten till övertidsarbete är ägnad att
medföra de största svårigheter.

Stockholm den 12 juni 1922.

Sv. väg- o. vattenbyggarnas arbetsgivareförbund.

Thure Widefeldt.

38. Svenska murareförbundet. (Siffrorna
hänvisa till form. 1: a.)

1. Ja!

2. a) 3 timmar per vecka under 8 sommarmånader.

b) Samma.

3. Nej!

4. a) Nej!

b) Något olika på olika orter. I allmänhet
slutar arbetet 72 timme tidigare än förut.

c) Nej!

d) Nej!

e) I allmänhet som förut.

f) I allmänhet som förut.

5. Nej!

6. Nej!

8. b) Omkring 5 % ökning av avlöningen.

9. Nej!

10. a) En så obetydlig minskning av arbetstiden
kan icke i högre grad inverka på förhållandena.
•

b) Arbete på fritid förekommer i regel icke.

c) Kan ännu ej bestämt sägas, men intresset
för koloniträdgårdar har ökats.

d) Se svar under a).

e) Se svar under a). Härtill kommer, att
en betydande arbetslöshet i hög grad försvårat
realiserandet av strävandet att bilda studiecirklar,
idrottsföreningar o. d.

11. Nej, icke vad gäller husbyggnadsarbete.

Malmö den 22 maj 1922.

Sv. murareförbundet.

Nils Persson.

*88

39. Sveriges målannästareförening. (Siffrorna
hänvisa till form. 1: a.)

1. I städerna är i regel genomförd 48
timmars arbetsvecka. Dispenser ha begärts för
arbete 9 timmar sommaren och 7 timmar vintern
per dag, men ej medgivits.

2. Kollektivavtalen närmast före arbetstidslagens
ikraftträdande stipulerade en arbetsvecka
av 53 timmar.

I mindre samhällen arbetades i regel 57 å
60 timmar.

3. Arbetarantalet har under kristiden nedgått
till följd av bristen på linolja och andra
materialier.

Arbetstidsbegränsningen har icke haft någon
inverkan. Blir arbetstillgången som före kriget,
kommer brist på arbetare inom yrket att
inträda.

4. a) Skiftarbete förekommer ej.

b) Arbetstiden ha sedan lagen trädde i
kraft i regel börjat 1/s timme senare å f. m.
och slutat 1 å 2 timmar tidigare å e. m.

c) I allmänhet har 2 raster bibehållits.

d) De självtagna kafferasterna ha icke helt
bortfallit trots den förkortade arbetstiden.

e) Ej heller har noggrannare följts arbetstidens
början och slut.

f) Yrkets art gör det ej möjligt att utnyttja
arbetskraften bättre än förut, och Taylorsystem
förekommer ej.

5. Arbetet utföres så väl per tid som ackord,
övergång till endast ackordsarbete passar ej
för yrket.

6. Tekniska hjälpmedel kunna ej finna
användning inom detta yrke.

8. Det är tydligt, att produktionskostnaderna
ökats, då arbetarna erhålla full kompensation
för den förkortade arbetstiden.

9. Absolut ingen.

10. a) Nej.

b) Arbetarna hava erhållit kompensation för
den förkortade arbetstiden. Arbetarna kräva
att få den förkortning i arbetstiden, som lagen
medfört, förlagd till e. m. mest i syfte
att kunna utföra extra arbete på fritiden och
sker detta i mycket stor utsträckning.

c) Arbetstidslagen har icke medfört någon
ändring i berörda förhållanden.

d) Som förut.

e) Av de yngre arbetarna utnyttjas fritiden
i mycket stor utsträckning till onyttiga sysselsättningar.

Intresset för allm. angelägenheter är som
förut förlagt till socialist- och kommunistiska
klubbar — för yrkesutbildning är intresset
minimalt och har fritiden absolut givit tillfälle
till -ökat dagdriveri och till osunda nöjen.

11. Nej.

12. Vi anse det fullständigt onödigt och
skadligt att för ett säsongyrke som vårt det
endast skall arbetas 8 timmar om dagen under
sommaren, då i varje fall den dagliga arbetstiden
under vintern i genomsnitt ej uppgår
till 4 timmar per dag.

Stockholm den 1 juni 1922.

Sveriges målaremästareförening.

Ax. Fallgren.

40. Svenska måleriarbetareförbundet. (Siffrorna
hänvisa till form. 1: a.)

1. Ja.

2. 4—5 timmar per vecka.

4. b) Avkortning har skett på aftonen.

c) I allmänhet 2, men även 1 rast tillämpas.

d) Nej.

f) Nej.

5. Nej.

8. Obekant!

9. Arbetsintensiteten har ökats.

10. a) Skolkning och »firande» förekommer
vare sig nu eller de senare 10—15 åren
inom vårt yrke.

c) Intresset härför har allmänt ökats.

e) Bildningsverksamheten har ökat i omfattning.

11. Ännu har ingen utsträckning av arbetstiden
i anledning härav förekommit.

Stockholm den 13 maj 1922.

Svenska måleriarbetarförbundets expedition.

O. Ljungquist.

41. Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet.
(Siffrorna hänvisa till form.
l:a.)

1. Lagen är fullständigt genomförd.

89*

2. För över 6,000 arb. var arbetstiden 48
timmar per vecka redan ett år, innan lagen
trädde i kraft. Förkortningen i övrigt 5—6
timmar, i en del fall 3 timmar per vecka.

3. Nej.

4. a) Nej.

b) Mindre ändring på grund av förkortningen.

c) I allmänhet ha som förut 2 raster bibehållits.

f) Dessa voro redan förut genom ackordsarbete
så uppdrivna, att det icke går att komma
längre.

5. Nej.

6. Nej.

8. Som förhållandet är, går det icke att angiva
några siffror, ty det onormala krisläget
inverkar allt för mycket.

10. b) Vid timlönsarbete har förkortningen
kompenserats.

c), d), e) Det må framhållas, att någon normal
drift knappast förekommit, sedan lagen trädde
i kraft, så det är därför omöjligt att få exakta
uppgifter om dess verkningar på ena eller
andra hållet, varför det förefaller oss rätt
meningslöst att ge svar på de olika frågorna.

11. Om någon förändring skett, är denna
till det sämre för arbetarna.

12. Enligt vår mening är lagen till fördel
för arbetarna, ty det tunga arbetet, som förekommer,
pressar alldeles tillräckligt och de
flesta känna sig trötta och utslitna, då kvällen
kommer.

Krylbo den 10 juni 1922.

Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet N.

E. Nilsson.

42. Svenska elektricitetsverksf öreningen.
(Siffrorna hänvisa till form. l:a.)

1. Ja dispens har dock begärts och i vissa
fall erhållits för driftspersonal vid kraftverk.

2. I allmänhet torde den faktiska arbetstiden
hava minskats för all personal 13—16 %.

3. Arbetarantalet har i stort sett ökats i
omvänd proportion till arbetstidens minskning.

4. a) Torde i regel ej hava förekommit.

b) Ja.

c) I vissa fall hava sådana ändringar vidtagits.

d) I regel torde inga raster vara indragna,
men äro i vissa fall rasterna avkortade.

e) , f) Åtgärder av dessa slag torde av verken
vidtagas oberoende av arbetstidslagen.

5. Obekant. I allmänhet torde inga nya
system hava tillämpats.

6. I viss mån beträffande kraftverksdriften,
men torde utsträckningen icke kunna bedömas
med hänsyn till den rådande depressionen.

7. a) Behovet av tekniska hjälpmedel och
därtill hörande byggnader beror på tillväxten
i förbrukningen av elektrisk energi.

b) I de fall, där verket tillhandahåller bostäder,
har behovet av flera bostäder kunnat
konstateras.

8. Kostnaden för nyanläggningar och driftmateriel
har ökats. I omvänd proportion till
arbetstidens minskning hava levnadskostnaderna
i allmänhet ökats för så väl arbetare som befäl-
och kontorspersonal. Det ökade antalet
arbetare har ökat behovet av befälspersonal.

9. Ingen ökning av arbetsintensiteten har
kunnat konstateras.

10. a) Ingen ändring i allmänhet konstaterad.

b) Full kompensation torde i regel hava
lämnats.

c) , d), e) I dessa avseenden saknar föreningen
möjlighet att yttra sig.

11. I viss mån märkbara förbättringar.

12. Lagen har så väl direkt som indirekt
verkat fördyrande, varigenom produktionskostnaden
för elektrisk energi motsvarande ökats.
Särskilt har detta gjort sig gällande vid nyanläggningar.
Några förmånliga verkningar i
socialt hänseende hava såsom regel icke iakttagits.

Stockholm den 15 juni 1922.

Svenska elektricitetsverksföreningen.

Bob. Dahlander.

Henrik Tisell.

43. Sveriges köpmannaförbund.

Till Socialstyrelsen, Stockholm.

Med anledning av Eder hänvändelse till oss

*90

genom cirkulär av den 4 sistl. maj och Eder
anhållan om vårt yttrande i anledning av 8-timmarslagena inverkan på handelsnäringen,
få vi härigenom till Eder tjänst meddela, att
ärendet varit föremål för överläggning vid vårt
arbetsutskotts sammanträde den 30 maj.

Utgående från det faktum, att lagen i dess
nuvarande avfattning varit till stort men för
handeln, enär den icke blott åstadkommit prisfördyringar,
utan svårigheter uppstått därigenom,
att kör- och magasinskarlar, vilka inbegripas
under lagens bestämmelser, ej kunnat
tagas i anspråk för arbete å tid, då deras
tjänster bäst behövts, såsom vid hästars utfodring,
vid förpackning och expediering, beslöt
därvid arbetsutskottet att principiellt uttala sig
emot utsträckning av lagens omfattning och
att i dess ställe förorda en inskränkning så
till vida, att handelsarbetarna böra undantagas
från lagens föreskrifter.

Arbetsutskottet förfäktade jämväl den meningen,
att lagen indirekt varit till skada för
detaljhandeln, enär biträdenas arbetsprestationer
förmenades ofta lida därav, att jämställda
inom liknande yrkesgrupper hava lagstadgad,
kortare arbetstid.

I övrigt åberopas de uttalanden, som å bilagda
tvenne frågecirkulär gjorts av firman
Ekelöf & Svenson i Karlstad och Stockholms
specerihandlareförening.1

Vördsammast

Sveriges köpmannaförbund.

E. A. Thunström.

44. Svenska handelsarbetareförbundet. (Siffrorna
hänvisa till form. l:a.)

1. För alla org. handelsarbetare har lagen
genomförts fullständigt. Modifikationer hava
medgivits av arbetsrådet för mejeripersonal
med 6 timmar per vecka. Butiksbiträden och
kontorister äro ej under lagens bestämmelser.

2. a), b) 6 timmar.

3. Nej.

4. a) Nej.

b) Arbetstiden hos handelsfirmorna var innan
lagen trädde i kraft förlagd mellan kl.
V2 7 f. m. och kl. 6 e. m. Efter lagens

1 Bifogas ej här.

ikraftträdande förlägges i regel arbetstiden mellan
kl. 8 f. m. och kl. 5 e. m.

c) Förut V2 timmes frukost och 1 V2 timmes
middagsrast i regel. Numera i regel
endast 1 timmes middagsrast.

d) I regel 1 timme.

e) Känna vi icke till.

5. Nej.

8- Kunna vi icke yttra oss om.

9. Nej, därför att handelsarbetarna alltid
utfört arbetet efter order och ej på ackord.

10. a) Bättre tid till bildningsarbete och
glädje över att de bättre kunna sköta sina
kolonistugor och jordlotter.

b) Vi ha inte konstaterat någon benägenhet
för våra medlemmar att åtaga sig extra arbete.

c) Se svar under punkt 10 a).

e) » j » » »

11. Ja, vissa handelsfirmor hava trött sig
kunna ånyo utsträcka arbetstiden till 54 timmar,
men org. har satt sig däremot.

12. Lagen har verkat till stor fördel för
handelsarbetarna, och enligt vår uppfattning,
icke varit någon ekonomisk förlust för handelsfirmorna.

Malmö den 11 juni 1922.

För svenska handelsarbetareförbundet:

J. A. Lundgren.

45. Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening.

Till socialstyrelsen.

•Å utsänt frågeformulär har socialstyrelsen
begärt föreningens yttrande rörande verkningarna
av gällande lagstiftning om arbetstidens
begränsning.

Då formuläret, såsom givet är, i första hand
uppställts med hänsyn till förhållandena vid
ren industriell rörelse och därför ej riktigt väl
passar för järnvägarnas vidkommande, hava vi
ej ifyllt detsamma utan inskränka oss till att
översända tidigare verkställda utredningar i
frågan.

Vi bifoga följaktligen

dels redogörelse för förhandlingarna med
personalorganisationerna angående införande
vid järnvägarna av 8-timmarsdagen (bil. 1,
återgives ej här);

dels berättelse över införandet av 8-timmarsdagen,
d. v. s. redogörelse för dess verkningar
(bil. 2); och

dels förteckning över de fall, då utsträckt
tjänstgöringstid tillämpas (bil. 3, återgives ej här).

De bilagda handlingarna beröra järnvägarnas
s. k. linjepersonal. Förutom denna finnas
tvenne kategorier befattningshavare, å
vilka lagen utan vidare äger tillämpning, nämligen
banarbetare och verkstadsarbetare.

För de förra, vilka sammanlagt uppgå till
ungefär 3,000 man, av vilka dock flertalet arbetar
endast sommarmånaderna, var enligt avtal
för tiden 1 januari 1918—31 december
1921 fastställd en arbetstid av 10 timmar
varje helgfri dag, i den mån så var möjligt
med hänsyn till ljus- och väderleksförhållanden.
Arbetstidslagens införande betydde sålunda
å detta område en nedsättning i arbetstiden
från praktiskt taget 60 till 48 timmar
i veckan, och torde här någon återvinning på
ett eller annat sätt av den förlorade arbetstiden
ej hava ernåtts.

Vad vidkommer verkstadsarbetarna — även
de utgörande ett antal av c:a 3,000 st. — hade
man redan fr. o. m. 1 juli 1919 gått ned till
i det närmaste 48 timmars arbete per vecka,
varför 8-timmarslagens ikraftträdande den 1
januari 1920 icke här medförde någon nämnvärd
inverkan. Det är dock uppenbart, att
den förkortning av arbetstiden för denna personal,
som närmaste tiden förut genomförts,
nämligen med 4 timmar per vecka fr. o. m.
1 januari 1919 och med ytterligare 2 ^2 timmar
fr. o. m. 1 juli samma år, blivit föreningen
påtvingad under trycket av den motsedda
lagstiftningen på området.

För svenska järnvägarnas arbetsgivareförening
:

Hj. Lundqvist.

Bilaga 2.

8-timmarsdagens införande vid de enskilda
järnvägarna.

I föregående årsberättelse (sid. 32 ff.) har
redogörelse lämnats över förhandlingarna angående
införande av 8 timmars arbetsdag vid
E. J. samt över de förändringar i huvudavtal

n:r 2, som i samband därmed genomfördes
med giltighet från och med den 1 juli 1920.

I sagda redogörelse finnes införd en beräkning
rörande den personalökning, som skulle
inträda, därest nyanställning av personal skulle
behöva verkställas i samma proportion, varmed
arbetstiden nedsattes, och utvisade denna beräkning
en ökning gent -emot personalbeståndet
den 1 juni 1919 av den stationära personalen
med 2,737 man eller 30 %, av den
åkande med 789 man eller 19 % eller totaliter
av 3,526 man motsvarande 26 % av hela antalet
linjepersonal med tjänstgöring i regelbundna
turer, vilken ökning man ansåg med
dåvarande avlöningar betyda en utgiftsökning
för de enskilda järnvägarna av över 15 miljoner
kronor per år.

Det var redan på förhand klart, att så avsevärd
personalökning ej skulle behöva ifrågakomma,
då det förefanns flera möjligheter,
som medgåvo införande av 8 timmars arbetsdag
utan nyanställande av så stort antal personal,
som en teoretisk beräkning gåve vid
handen.

För att få kännedom om, vilka ekonomiska
konsekvenser de nya tjänstgöringsbestämmelnas
införande i verkligheten medfört, hava upplysningar
i början av innevarande år begärts
från de olika förvaltningarna över det antal
nya befattningar av olika slag, som måst inrättas
från och med den 1 juli 1920.

Enligt de inkomna uppgifterna — sådana
saknas endast från 5 mindre järnvägar —
hava vid de enskilda järnvägarna sammanlagt
måst nyinrättas 840 befattningar, fördelade
på följande personalkategorier:

A. Stationär personal.	B. Åkande personal.
Stationskarlar . . .	. 259	Lokförare......	87
Kolvakter.....	. 16	Lokeldare......	122
Lokputsare ....	. 49	llotorfflrare .....	2
Pumpare.....	1	Konduktörer.....	63
Vagnputsare . . .	. 9	Packmästare . . . .	21
Vagntillsy nin gsm än	. 12	Vagnsmörjare . . . .	15
Banvakter.....	. 17	Bromsare......	127
Linjearbetare . . .	. 13	Lokeldare, ångfinkel-
Lokreparatörer. . .	1	dåre ock lokputsare (komb.)......	11

*92

Lokputsareförmän . . 1

Notisblid 2

Vagnstäderskor ... 2

Summa 382

Station8karlar i tågtjänst
(malmtågskondukt.
)..... 4

Tory- och vedlämpare 3
Angfinkeldare .... 3

Summa 458

ökningen av den Stationära personalen blev
sålunda endast ungefär V7 av den teoretiskt
beräknade och utgör cirka 4 % av antalet stationär
personal den 1 juli 1919. Beträffande
åkande personal blev ökningen över hälften av
den teoretiskt beräknade, och innebär densamma
en ökning i förhållande till personalantalet
1919 av cirka 11 %. Totaliter blev
ökningen ej fullt 1U av den beräknade samt
drygt 6 % av personalantalet 1919, och torde
kostnaden för den genomförda personalökningen
kunna uppskattas till cirka 4 miljoner kronor
för de enskilda järnvägarna.

Den åkande personalen har således måst
ökas i väsentligt större proportion än den stationära,
ett förhållande, som givetvis sammanhänger
med större möjligheter att på den stationära
personalens arbetsområde koncentrera
arbetet.

Att denna ökning i personalantalet skall
fördela sig olika för de olika järnvägarna,
ligger i sakens natur. En utredning på denna
punkt ger vid handen, att variationerna äro
mycket stora, något som framgår av följande
sammanställning:

Procentuell personalökning
i förhållande
till antalet befattningshavare
1 juni
1919
%

Antal järnvägar, för vilka
ökningen utgör vidståonde
procenttal, då hänsyn tages
till

Stationär Åkande All
personal personal personal

0 ........ 32 30 19

1—5 ....... 28 3 25

6—10 ....... 22 19 27

11-15....... 9 17 15

16-20....... 2 10 8

21—25....... - 9 —

över 25....... 1 6 —

Resultatet av samtliga förhandlingar angående
utsträckt tjänstgöringstid framgår av följande Sammanställning över

det antal personal, för vilken utökning av
tjänstgöringstiden fr. o. m. 1 juli 1920 begärts,
resp. beviljats.

Antal man, för
Järnvägar vilka utsträckt

tjänstgöringstid

^begärts beviljats

Bergslagernas.......... 171 93

Blekinge kustbanor....... 72 23

Borås............. 12 3

Borås—Ulricehamn....... 6 6

Breddkra—Tingsryd....... 3 3

Börringe—Östratorp....... 7 1

Dala—Ockelbo—Norrsnndet ... 11 6

Dalslands........... 5 5

Eksjö—Österbymo....... 6 2

Falkenbergs.......... 6‘ 5

Gävle—Dala.......... 38 31

Grängesberg—Oxelösund..... 123 49

Göteborg—Borås o. Borås—Alvesta 11 1

Göteborg—Särö......... — 1 — 1

Halmstad—Bolmen....... 10 5

Halmstad—Nässjö! inkl. V. C. J. . 100 29

Hälsingborg—Hässleholm .... 36 17

Hälsingborg—Rå—Ramlösa ... 6 2

Härnösand—Sollefteå...... 1 0

Hässleholm—Markaryd..... 7 4

Hjo—Stenstorp......... 1 0

Hvetlanda........... 14 9

Hönshylte—Kvarnamåla..... 1 0

Kalmar............ 14 11

Kalmar—Berga......... 18 8

Kalmar—Torsås........ 5 1

Karlshamn—Vislanda—Bolmen . . 25 15

1 Olika tider sommar och vinter medgivna för
vissa personalgrupper vid trafik- och maskinavdelningarna.

Antal man, för
vilka utsträckt
tjänstgöringstid
begärts beviljats

Karlskrona—Växjö....... 4 4

Kinnekulle—Lidköping och Lidköping—Häkantorp.
..... 7 5

Kristianstad—Hässleholm .... 43 21

Köping—Uttersberg—Riddarhyttan 14 4

Landskrona och Hälsingborg ... 19 9

Lysekils............ 6 6

Malmö—Genarp......... 5 0

Malmö—Simrishamn...... 15 12

Malmö—Trälleborg....... 6 3

Malmö—Ystad......... 23 9

Markaryd—Veinget....... 2 0

Mellersta Södermanland..... 4 1

Mellersta Östergötland...... 4 4

Mönsterås........... 11 4

Nora Bergslags......... 29 9

Nordmark—Klarälven m. fl. . . . 11 9

Norra Södermanland....... 6 6

Norra Östergötland....... 16 11

Norrköping—Söderköping—Vikbolandet
. ........ 18 12

Norsholm—Västervik—Hultsfred . 14 12

Nässjö—Oskarshamn...... 28 19

Skåne—Småland........ 24 13

Stockholm—Nynäs....... 7 5

Stockholm—Roslagen...... 33 18

Stockholm—Saltsjön...... 47 17

Stockholm—Västerås—Bergslagen . 121 78

Sävsnäs ............ 3 3

Södra Dalarna......... 13 10

Södra Öland.......... 9 4

Sölvesborg—Olovström—Älmhult . 21 11

Trälleborg—Rydsgård...... 8 6

Uddevalla—Lelången...... 3 3

Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga 11 7

Uppsala—Gävle......... 46 29

Varborg—Borås......... S2 14

Antal man, för
vilka utsträckt
tjänstgöringstid
begärts beviljats

Varberg—Ätran......... 14 5

Västergötland—Göteborg och Lidköping—Skara—Stenstorp
... 75 43

Västra Klagstorp—Tygelsjö ... 2 0

Växjö—Alvesta......... 5 5

Växjö—Tingsryd........ — 1 — 1

Växjö—Virserum........ 2 2

Ystad—Brösarp......... 6 5

Ystad—Eslöv.......... 36 14

Ystad—Gärdsnäs—S:t Olov ... 9 3

Östra Centralbanan....... 12 9

Östra Skåne.......... 30 22

Summa 1563 -815

Såsom av slutsummorna framgår, motsvarar
antalet man, för vilka utsträckt tjänstgöringstid
medgivits, 52 % av det antal, för vilket
begäran gjorts.

Där utsträckt tjänstgöringstid medgivits, bar
arbetstiden per månad i regel fastställts till
221, 234, 247 eller 260 timmar. Endast i
undantagsfall hava några mellanvärden förekommit.
Beträffande 65 man har icke någon
bestämd tid fastställts, beroende därpå att
personalorganisationen — järnvägsmannaförbundet
— ej fört talan för dem. Förbundet
har endast i flertalet fall förklarat, att, därest
dessa personer tillhört organisationen, utsträckt
tjänstgöringstid skulle hava medgivits.

Beträffande vilka befattningshavare och tjänsteställen,
som berörts av tjänstgöringstidens
utsträckning, ävensom omfattningen av tidsutsträckningen
hänvisas till i årsberättelsens bilaga
IV ff. — sid. 137 — intagen fullständig
sammanställning, och må här endast meddelas
följande slutresultat.

De 815 beviljade fallen hänföra sig till
följande personalkategorier:

stationskarlar.......... 442 man

stationskarlsförmän.......17 »

1 Frågan avser endast vikarier.

*94

stationsförmän.........73 man

platsvakter (tillika banvakter) ... 77 »

nattvakter...........34 »

övriga vakter .........145 »

andra befattningshavare......27 »

Vad beträffar plats vakterna (tillika banvakter)
anmärkes, att medgivandet av utsträckt tjänstgöringstid
i många fall varit förenat med det
villkoret, att vederbörande skulle befrias från
reparations- och underhållsarbete å linjen.

Kategorien »Övriga vakter» avser en mångfald
olika typer, såsom brovakter, grindvakter,
kajvakter, portvakter, signalvakter, spärrvakter,
tunnelvakter och växelvakter.

Efter olika medgivet timantal per månad
ställer sig fördelningen sålunda:

215 timmar för

216 » »

221 » »

231 » »

234 » »

238 » »

240 » »

245 * »

247 » »

252 » »

260 » »

Ej fastställd tid

, . . . 1 man

. . . . 1 »

... 142 »

. . . . 2 »

... 417 »

... 9 »

... 6 »

... 5 »

... 91 »

. . . 1 »

... 75 »

• • • 65 »

Summa 815 man

De träffade överenskommelserna angående
utsträckt tjänstgöringstid gälla till utgången
av år 1923, såvida icke under tiden till dess
förhållanden av beskaffenhet att böra föranleda
ändring i den fastställda tjänstgöringstiden
inträffa, för vilket fall nya förhandlingar
skola upptagas) därest ena eller andra parten
så yrkar.

Förhandlingarna hava så gott som uteslutande
endast ägt rum med järnvägsmannaförbundet,
såsom också är naturligt, då huvudavtal
n:r 2 praktiskt taget känner till utsträckt
tjänstgöringstid endast för stationär personal.
Lokmannaförbundet har berörts endast i specialfrågor
vid 4 järnvägar.

I samband med frågan om utsträckning av
tjänstgöringstiden på grund av arbetets lindriga

art hava många förvaltningar påyrkat utsträckt
tid med anledning av förekommande resetid.
Vid de första förhandlingarna enades man om
viss bestämd tid för ifrågasatta personer. Så
småningom framkom emellertid i berörda hänseende
en generell bestämmelse, vilken blivit
införd i ett flertal förhandlingsprotokoll. Denna
generella bestämmelse innebär, att vederbörande
förvaltning skall äga rätt utsträcka eljest gällande
tjänstgöringstid med

a) 13 timmar för sådan månad, då resetiden
uppgår till minst 20 men icke till 40
timmar,

b) 26 timmar för sådan månad, då resetiden
uppgår till minst 40 men icke till 50
timmar,

c) 39 timmar för sådan månad, då resetiden
uppgår till minst 50 men icke till 70
timmar, samt

d) 52 timmar för sådan månad, då resetiden
uppgår till minst 70 timmar.

Beträffande tjänstgöringsskyldigheten vid vikariat
har i de fall, då yrkande därom framställts,
i förhandlingsprotokollen införts bestämmelse
om att den vikarierande är underkastad
de tjänstgöringsföreskrifter, som gälla för den
befattning, i vilken han vikarierar.

Frågan om utsträckt övertid har även vid
en hel del av förhandlingarna angående utsträckt
tjänstgöringstid varit under debatt.
Huvudavtal n:r 2 medger som bekant att utöver
de bestämda 150 övertidstimmarna per
år ytterligare övertid kan medgivas efter
överenskommelse vid lokala förhandlingar eller
beslut av skiljedomstolen eller nämnden. Det
låg givetvis nära till hands, att en förvaltning,
som fått avslag på yrkande om utsträckt tjänstgöringstid,
skulle önska erhålla utsträckt övertid
i stället. Järnvägsmannaförbundet ställde
sig ej heller i början helt avvisande till en
sådan lösning, och beviljades sålunda förvaltningen
vid Blekinge kustbanor rätt att för 6
stationskarlar uttaga en extra övertid av 150
timmar per år och vid Halmstad—Nässjö järnväg
att för 8 stationskarlar uttaga 90 och för
ytterligare 8 stationskarlar 150 sådana timmar
per år. Under förhandlingarnas fortgång blev
emellertid personalorganisationen allt mer ovil -

lig att göra medgivanden i berörda hänseende.
Vid Ystadsjärnvägarna hade bestämt yrkande
om utsträckt övertid framförts, men kunde
överenskommelse härom ej träffas vid de lokala
förhandlingarna, varför frågan överlämnades
till domstolen. Inför denna blev densamma
emellertid avskriven, efter det förvaltningen
under hand medgivits rätt att uttaga
extra övertid, i den mån överenskommelse
därom kunde träffas med vederbörande befattningshavare,
något som enligt meddelande från
förvaltningen icke synes stöta på svårigheter.

Slutligen må i detta sammanhang omnämnas
framkomna yrkanden om anstånd med tillämpningen
av de nya tjänstgöringsbestämmelserna.
Dessa bestämmelser skulle gälla fr. o. m. 1
juli 1920, men kunde i undantagsfall, jämlikt
§ 47 i det till nya huvudavtalet hörande
förhandlingsprotokollet, skiljedomstolen eller
nämnden medgiva nödigt anstånd med tillämpningen.

Begäran om anstånd hade med hänsyn till
bostadsbrist inkommit från förvaltningarna vid
Bergslagern as, Stockholm—Väs terås—Bergslagens
och Norra Södermanlands järnvägar. Vid
Bergslagernas järnvägar begärdes 1 års anstånd
för personalen vid 17 stationer, vid Stockholm—
Västerås—Bergslagens järnvägar anstånd, intill
dess lämpliga bostäder finnas att tillgå, för 22
konduktörer — detta anståndsyrkande återtogs
sedermera — och vid Norra Södermanlands
järnväg anstånd tillsvidare för stationskarlarna
vid 4 stationer. Anståndsfrågorna vid Bergslagernas
och Norra Södermanlands järnvägar
behandlades av skiljedomstolen ävenledes den
11—19 juni 1920. Domstolen beviljade, vad
vidkommer Bergslagernas järnvägar, anstånd
högst 1 år vid 6 stationer och 3A år vid 1
station, varemot framställningen avslogs beträffande
10 stationer. Vid Norra Södermanlands
järnväg medgavs 3 månaders anstånd
för 2 stationer, under det att för övriga intet
anstånd beviljades.

40. Svenska järnvägsmannaförbundet. (Siffrorna
hänvisa till form. 1: a.)

1. Arbetstiden är så väl vid statens som de
enskilda järnvägarna 208 tim. i en månad om
30 dagar, men genom särskilda bestämmelser

36—222653.

är medgivet undantag från den allmänna regeln,
där arbetet medför synnerligen ringa ansträngning.
Frågan härom avgöres vid statens järnvägar
av järnvägsstyrelsen efter tjänstgöringsnämndens
hörande och vid enskilda järnvägarna
efter lokala förhandlingar eller efter
medgivande av järnvägarnas skiljedomstol.

2. Förutvarande tjänstgöringsbestämmelser
vid statens järnvägar stadgade en tjänstgöringstid
av från 8 till 11 timmar per dygn. Vid
enskilda järnvägarna varierade likaledes tjänstgöringstidens
längd mellan 8—10 timmar per
tjänstgöringsdygn. För den åkande personalen
vid så väl S. J. som E. J. var tjänstgöringstiden
250 tim. per månad.

3. Nej. Vid så väl statens som de enskilda
järnvägarna har efter den förkortade tjänstgöringstidens
genomförande personalen väsentligt
minskats. Vid S. J. uppgår minskningen
av personalen från den 1 juli 1920, då arbetstidsbestämmelserna
trädde i kraft, till mars
månad 1922 till 8,235. Minskningen är dock
i huvudsak föranledd av försämrad trafik.
Vid E. J. är personalminskningen icke känd.

4. Ja. Åtgärder hava vidtagits i fråga om
öppethållande av godsmagasin, ändrad och mera
förenklad banbevakningsordning, varigenom beräknats
att c:a 1,000 banvakter vid S. J. skola
kunna överföras från bevakande till arbetande
banvakter, samt införande av automatiska ringverk
vid vägövergångar, varigenom anställandet
av vägvakter överflödiggjorts.

b) I stort sett ingen ändring. Allenast
banarbetare och arbetande banvakter hava fått
sluta arbetet något tidigare än förut varit fallet.

c) Då arbetet för driftpersonalen är uppdelat
på flera turer under ett och samma
tjänstgöringsdygn, hava rasternas antal i allmänhet
icke kunnat förminskas.

d) I tidigare gällande tjänstgöringsbestämmelser
kunde kortare måltidsrast få inräknas i tjänstgöringstiden.
Genom de nya arbetstidsbestämmelsernas
genomförande frånräknas alla raster.

e) Ingen ändring. Järnvägspersonalen måste
alltid punktligt inställa sig i arbetet och lika
punktligt fullgöra detsamma till arbetstidens
slut. Uraktlåtenhet härutinnan föranleder disciplinär
bestraffning.

*96

f) Se fråga 4.

5. Nej.

6. Nej.

8. Järnvägarnas driftkostnader torde i mycket
ringa grad hava influerats genom arbetstidsbegränsningen,
då man strävat efter att
utan personalökning utföra det förekommande
trafikarbetet. Endast för banavdelningens timavlönade
banarbetare ha timlönerna förhöjts
med hänsyn till arbetstidens begränsning, vilket
emellertid skedde, innan lagstiftningen definitivt
genomförts.

9. Omöjligt att bedöma med hänsyn till
järnvägstjänstens egenart. Arbetsintensiteten
bestämmes i de flesta fall av yttre omständigheter,
sådana som tågs iordningsställande till
en viss given tidpunkt, tågens expedierande
på i tidtabell angiven tid etc.

10. Arbetsamheten bestämmes med hänsyn
till under punkt 9 angivna förhållanden
och skolkning från tjänsten medför disciplinär
bestraffning.

b) Kan icke besvaras.

e) Genom arbetstidsbegränsningen har ett
stegrat intresse för studie- och bildningsverksamheten
kunnat konstateras bland förbundets
medlemmar, i det studiecirklarnas antal i
vårt förbunds avdelningar omedelbart ökade
efter det de nya arbetstidsbestämmelserna genomförts.

11. Nej.

12. Arbetstidslagen är icke vare sig vid
statens eller de-enskilda järnvägarna tillämplig,
utan gälla där särskilda bestämmelser med
principiell anslutning till föromnämnda lag.

Stockholm den 31 maj 1922.

För sv. järnvägsmannaförbundets styrelse:

Axel Löfgren.

47. Svenska transportarbetareförbundet. Siffrorna
hänvisa till form. 1: a.)

1. Arbetsrådets beslut att — med undantag
för Stockholms, Göteborgs, Norrköpings,
Malmö och Hälsingborgs hamnar — få sam -

manräkna arbetstiden under 4 veckor till 192
timmar betyder faktiskt detsamma som lagens
upphävande för ifrågavarande arbetare.

2. Varierande: hamnarbetare 1—l1/* timmar
per dag, körsvenner l1/s—2Y2 timmar per dag.

3. Nej.

4. a) Nej.

b) Ja. Bäggedera.

c) Ja. Nästan allmän tendens till förkortning
av rasternas antal och längd.

d) Ja. S. k. kafferaster ha i det närmaste
försvunnit.

e) Ja.

f) Känner intet särskilt fall.

5. Nej.

6. Känner intet fall.

9. Ja. Vid hamnarna synes samma godsmängd
kunna lossas eller-lastas per dag, som
då arbetstiden var längre. Vid förhandling
rörande Tingstads lådfabrik ville arbetsgivaren
ovillkorligen ha 1920—21 års statistik till
grund för ackordsberäkningama på grund av
under denna tid ökad produktivitet per timme
av arbetarna, vilket undertecknad påpekade inför
förlikningsman Kvarnzelius såsom anmärkningsvärt.

10. Förefaller att ha verkat höjande. Har

under inga förhållanden ökat dryckenskapen

utan tvärtom.

b) Stagnationen inom handel och sjöfart

gör det omöjligt att uppställa några jämförande
beräkningar.

c) Allt detta som allmän tendens.

d) Kan ej besvaras.

e) Har icke haft tillfälle att verkställa

någon närmare undersökning. Delvis förut
besvarad.

11. Smååkare ■—»bönåsar»— ställda utom
lagen och givna möjlighet till osund konkurrens.
Borttagande av förut utgående ersättning för
rykt och stallgöromål.

Stockholm den 16 juni 1922.

För svenska transportarbetareförbundet:

Charles Lindley.

97*

Bil. 3. Översikt över arbetsrådets beslut i fråga om tillämpningen
av lagen om arbetstidens begränsning den 22 juni 1921.

(Omfattande tiden 1 juli 1921—30 juni 1922.)

Arbetsrådets verksamhet under sista halvåret 1921 och första halvåret 1922 uppvisar
— oaktat genom den reviderade lagen om arbetstidens begränsning vissa av de uppgifter,
som tidigare ålegat socialstyrelsen, blivit överflyttade till arbetsrådet — i kvantitativt
hänseende en betydande nedgång. Förklaringen till detta förhållande torde till avsevärd
del vara att finna i den rådande allmänna depressionen inom näringslivet, som i
många fall framtvingat en vida längre gående begränsning av arbetstiden än den i lagen
föreskrivna och på så sätt under vissa tider och på vissa områden berövat lagen dess aktualitet.
En ytterligare anledning torde ligga däri, att arbetsrådet under sin föregående verksamhet
kunnat lämna vägledande utlåtanden beträffande så gott som samtliga punkter i
lagen, vilka utlåtanden bl. a. genom en rikhaltig, tryckt prejudikatsamling bragts till allmänhetens
kännedom. Slutligen är att märka, att de av arbetsrådet med stöd av den ursprungliga
lagen lämnade eftergifterna givits fortsatt giltighet genom slutbestämmelserna till
den nya lagen och sålunda kunnat tillgodonjutas utan förnyad prövning från arbetsrådets sida.

Antalet av arbetsrådet slutbehandlade ärenden under ovannämnda tid framgår av
följande tablå:

Ärendets beskaffenhet	Antal ärenden
i Ansökningar om avgöranden enligt 1 §.......................	25
> » > > 2*5.......................	4
» > utlåtanden i andra frågor rörande lagens tillämpning.........	3
» > undantag enligt 5 §........................	411
Anmälningar enligt 6 §.........................	549
Ansökningar om tillstånd enligt 6 §.........................	30
> > » > 7 § 3 och 4 mom...................	28ti
» > anstånd enligt promulgationsbestämmelserna.............	6
Förfrågningar m. m. besvarade i brev........................	159
Tillsammans	1,473

Anmärkas må, att de jämförelsevis talrika undantagen enligt 5 § till större delen
utgöra prolongeringar av äldre medgivanden, som förut lämnats allenast för viss tid.

Efterföljande redogörelse ansluter sig i fråga om uppställningen helt och hållet till
den förut utarbetade översikten över arbetsrådets beslut under tiden den 1 november 1919
—28 februari 1921 och behandlar sålunda de skilda punkterna i den ordning de förekomma

*98

i lagen. Den ringa omfattningen av det nu föreliggande materialet medför emellertid, att
ett flertal punkter, som antingen icke kommit i tillämpning under den tid, redogörelsen
omfattar, eller där intet nytt finnes att anföra utöver vad som redan meddelats i den tidigare
översikten, icke komma att i det följande omnämnas.

1 §•

Första stycJcet.

I anledning av inkommen förfrågan rörande lagens tillämpning å den av tre arbetare
bestående personalen vid ett kommunalt vattenverk i en mindre stad har arbetsrådet
— dock ej enhälligt — förklarat, att vattenverket vore att i förhållande till av staden
drivna gas- och elektricitetsverk anse som en rörelse för sig samt att det vid vattenverket
bedrivna arbetet följaktligen vore undantaget från lagens tillämpning. I ärendet var bl. a.
utrett, att de olika verken voro belägna på skilda platser i staden samt att varje verk hade
sin särskilda bokföring över inkomster och utgifter.

a)—k).

»Blandat arbetet.

I fråga om lagens tillämpning å arbetare, som utföra dels sådant arbete, som enligt
bestämmelserna i 1 § a)—k) är undantaget från lagens tillämpning, dels ock sådant arbete,
varå lagen äger tillämpning, har arbetsrådet, i enlighet med direktiv, som meddelats i propositionen
till 1921 års riksdag angående lagens revision och lämnats utan erinran av riksdagen,
beslutat upphöra att tillämpa den under rådets tidigare verksamhet iakttagna s. k.
huvud saklighetsprincipen.

Såsom ett belysande exempel på denna ändrade praxis må följande anföras. Genom
ett tidigare beslut hade arbetsrådet i visst fall förklarat, att allt det arbete, som utfördes
av körkarlar, vilka huvudsakligen vore sysselsatta med skogskörslor, körslor för jordbrukets
räkning och stallskötsel, på grund av stadgandena i 1 § g) och h) lagen om arbetstidens
begränsning den 17 oktober 1919 vore undantaget från tillämpningen av nämnda lag, men
att däremot det arbete, som utfördes av körkarlar, vilka huvudsakligen voro sysselsatta med
körning för arbetsgivarens fabriksdrift, icke till någon del vore undantaget från lagens tillämpning.
Efter tillkomsten av den nya lagen har arbetsrådet däremot förklarat, att därest
en och samma körkarl har att utföra både körning för fabriksdriften och arbete med skogskörslor,
körslor för jordbrukets räkning eller stallskötsel, lagen äger tillämpning på den del
av arbetet, som utgöres av körning för fabriksdriften, men icke på den del av arbetet, som
utgöres av skogskörslor, körslor för jordbrukets räkning eller stallskötsel.

På samma sätt har arbetsrådet i ett annat fall förklarat, att i ärendet ifrågakomna
kuskars arbete med ryktning och tillsyn av hästarna ävensom med rengöring av stallet vore
att anse såsom djurskötsel och följaktligen undantaget från lagens tillämpning, varemot
lagen ägde tillämpning å det arbete de i övrigt utförde.

Med tillämpning av samma princip har arbetsrådet kunnat lösa en av arbetsgivare
och arbetare vid de enskilda järnvägarna gemensamt till rådet hänskjuten fråga om beredande
av möjlighet för järnvägsförvaltningarna att använda vissa grupper av ban- och verkstadsarbetare
till arbete som vikarier för trafikpersonal under utsträckt arbetstid. Arbetsrådet
har i detta fall funnit, att något undantag från lagens bestämmelser icke vore erforderligt
för angivna ändamål, enär de i ansökningen avsedda arbetarna vid tillfällen, då
de tjänstgjorde som vikarier för trafikpersonal, vore sysselsatta med utförande av i 1 § i)

omförmhlt »arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för allmän trafik»,
vilket arbete enligt stadgandet i nämnda punkt av lagen är undantaget från lagens
tillämpning.

d) .

Arbetsrådet har förklarat, att det arbete, som utföres av maskinist och eldare vid
ett regemente, är att hänföra till »arbete, som bedrives av staten,» och följaktligen undantaget
från lagens tillämpning.

e) .

Genom 1921 års lagrevision har denna punkt undergått en betydande förändring, i
det undantagsbestämmelsens giltighetsområde utvidgats från att allenast omfatta den egentliga
sjukvårdspersonalen och därmed jämställd personal vid sjukvårdsanstaltcr och liknande
inrättningar till att avse allt arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård,
uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov. .

Såsom på denna grund undantaget har arbetsrådet först och främst förklarat allt
arbete, som utföres av personal vid sjukvårdsanstalter och liknande inrättningar, sålunda
jämväl av ekonomi- och maskinpersonal (kökspersonal, tvättpersonal, städerskor, vaktmästare,
gårdskarlar, drängar m. fl.) samt verkstadspersonal.

Enahanda förklaring har lämnats beträffande det arbete, som utföres av personalen
vid vissa brunns- och badanstalter (Ulricehamn, Loka, Porla m. fl.), vilkas verksamhet ansetts
i första hand tjäna hälsovardande syften.

Arbetsrådet har därjämte såsom enligt förevarande punkt undantaget förklarat det
arbete, som utföres av stugvakter, portvakter m. fl. arbetare vid friluftsmuseet Skansen i
Stockholm.

2 finland
arbetsrådets avgöranden, huruvida viss arbetstagare skall vid lagens tillämpning
räknas såsom arbetare, må här omnämnas ett fall, i vilket arbetsrådet beträffande en
till landet inflyttad tysk musiker, vilken under någon tid varit anställd såsom pianostämmare
hos ett musikvaruhus, efter en ingående prövning av i arbetskontraktet stipulerade
anställnings- och lönevillkor förklarat, att vederbörande under ifrågavarande anställning icke
varit att räkna såsom arbetare enligt lagen.

4 §•

Såsom arbetstid i lagens mening har arbetsrådet icke ansett den tid, under vilken
vissa maskinister vid ett pumpverk haft att fullgöra beredskapstjänst, som allenast inneburit
skyldighet att uppehålla sig inom verkets område eller i bostaden.

5 §.

En översikt över arbetsrådets medgivanden enligt de olika momenten av förevarande
paragraf lämnas i efterföljande tablå. I första kolumnen angivas de olika arbetarkategorier
samt — i de fall, där en dylik indelning lämpligen kunnat genomföras, d. v. s. närmast i
fråga om paragrafens andra moment — jämväl de olika yrkesgrupper, för vilka undantag
medgivits. I andra kolumnen angives, huru många arbetare av respektive kategorier, som
i runt tal beröras av undantaget. Det torde böra observeras, att fullt exakta uppgifter i
detta hänseende icke kunna lämnas, enär arbetsrådets medgivanden enligt förevarande paragraf
i allmänhet gälla för viss angiven kategori eller grupp av arbetare, oberoende av eventuella
växlingar i arbetarantalet. I den tredje kolumnen angives slutligen antalet medgivanden
av varje särskilt slag, d. v. s. antalet av de beslut, genom vilka undantag beviljats för
vederbörande arbetarkategori.

*100

Undantag enligt 5 § i lagen om arbetstidens begränsning.

Yrkesgrupper och arbetarkategorier !	Ungefärligt antal berörda arbetare	Antal medgivanden
Undantag enligt 5 § 1 mom.
Arbetare, vilkas arbetstid är beroende av årstiden eller väderleken	125	8
Arbetare vid torvtillverkning.................	40	1
» > linbana för transport av flottgods.........	. 5	1
Pumpskötare vid byggnadsföretag...............	2	1
Arbetare vid reservkraftstation................	3	• 1
» » tegelbruk....................	40	1
j > konservfabrik..................	10	1
> s vattensåg....................	10	1
» » pappfabrik (vid ett vattendrag med mycket växlande
vattenföring) .................	15	1
Körkarlar och chaufförer m. fl.................	30	1
Expeditionsarbetare (paketbud) i varuhusrörelse.........	30	1
Andra transportarbetare....................	55	3
Lastnings- och lossningsarbetare vid industriella företag.....	45	2
Arbetare hos speditionsfirma..................	10	1
Keparationsarbetare......................	1,330	15
Reparatörer och elektriska montörer vid industriella anläggningar .	52	10
» > > > > elektricitetsverk.....	3	2
Arbetare hos reparationsfirma.................	5	1
i vid skeppsvarv..............''.....	1,270	2
Arbetare, vilkas arbetstid är beroende av vissa tekniska processer	2	1
Arbetare vid järnverk, sysselsatta med chargering av glödgningssatser	2	1
Andra arbetare, vilkas arbetstid är av växlande längd.....	58	1
Reserver för skiftarbetare .... ...............	58	1
Tillsammans	1,600	29 i
IT. Undantag enligt 5 § 2 mom.
Järnverk...........................	5,080	123
Arbetare vid masugnar....................	2,440	54
> » dolomitugnar..................	70	16
> > kalkugnar....................	15	2
> > bessemerverk...................	180	5
> j sintringsverk..................	35	2
> s martinverk...................	2,020	22
» > glödgningsugnar (med minst 12 timmars glödgningstid)	80	8
» » brikettverk...................	210	10
Ångpanneeldare vid järnverk.................	30	4
Elektrokemiska och elektrotermiska fabriker..........	630	23
Arbetare vid klorat- och perkloratfabriker (inkl. ångpanneeldare) .	5G	3
» > ammoninmsuifatfabrik..............	24	1
> > ammoniumnitratfabrik..............	6	1
'' » alkalihydratfabrik................	3	1
> > större elektriska smältugnar för tillverkning av järn-
och manganlegeringar, karbid m. m........	526	15
> i kalkkvävefabriker................	15	2
Andra kemiska fabriker....................	no	6
Arbetare vid svavelsyrefabriker................	35	3
> > kopparverk ...................	10	1
> > lim- och benmjölsfabriker.............	65	2
Kalkbruk...........................	no	7
Skiftarbetare (inkl. eldare)...................	no	7

101

Yrkesgrupper och arbetarkategorier	Ungefärligt antal berörda arbetare	Antal medgivanden
Glasbruk...........................	.9	2
Gaseldaro (i hyttor med allenast en ugn)............	9	O A)
Kolugnar (med reningsverk)..................	210	12
Skoarbetare (inkl. ångpanneeldare)...............	210	12
Cellulosafabriker.......................	66	11
Pampmaskinister.......................	24	4
Kalkugnsarbetare.......................	42	7
Sockerfabriker ........................	5,400	4
Arbetare vid råsockerfabriker .................	5,1300	2
» » sockerraffinaderier................	100	2
Kraftstationer och elektricitetsverk.............	365	57
Driftpersonal (maskinister, eldare m. fl.)............	365	57
Vaktpersonal.........................	40	7
Portvakter..........................	25	4
Dammvakter.........................	15	3
Andra skiftarbetare.....................	230	9
Värmeledningsskötare, kranförare, trafikpersonal samt lastnings- och lossningsarbetare vid vissa större anläggningar m. fl.......
230	9
Tillsammans	12,250	261
III. Undantag enligt 5 § 3 mom. a) Arbetare, sysselsatta med arbete, som fortgår allenast under
kortare tid.........................	150	3
Köks- och vaktpersonal vid utställningar............	145	2
Vakter för tillsyn av arbetarkaserner under betkampanjea . . .	5	1
b) Arbetare, sysselsatta med arbete, som medför synnerligen ringa
ansträngning........................	- 45	24
Portvakter.........................	7	4
Nattvakter.........................	19	13
Pumpstationsvakter samt pumpvaktare vid gruvor.......	11	3
Dammvakter........................	5	2
Andra arbetare (värmeledningseldare m. fl.)..........	3	2
c) Arbetare, sysselsatta med arbete, som tillqodoser ändamål av
synnerligen stort allmänt intresse..............	255	5
Arbetare, sysselsatta med häftning och bindning av riksdagens tryck	39	1
» > > ändringsarbeten å svenska amerikalinjens
fartyg »Drottningholm»..................	200	1
Elektriska montörer, sysselsatta med brådskande montagearbeten i
kraftverk.........................	16	3
Tillsammans	450	32
IV. Undantag enligt 5 § 4 mom.
a) Första stycket.......................	2,000	53
Arbetare vid träsliperier.................'' . .	776	11
> » sulfatfabriker..................	1,040	15
» i pappsalar, silerier och massabingar vid sulfitfabriker .	138	3
Smältare vid småglasbruk..................	21	21
Andra arbetare.......................	25	3
b) Andra stycket........................	200	12
Tillsammans	2,200	65
Totalsumma	16,500	387

*102

1 morrik

Förevarande moment motsvarar 5 § tredje stycket i 1919 års lag, dock med den
skillnaden, att den nya lagen överlämnar åt arbetsrådet att i varje särskilt fall fastställa
längden av den tidsperiod, under vilken en arbetstid av i genomsnitt 48 timmar i veckan
må tillämpas, medan den äldre lagen stadgade, att ifrågavarande tidsperiod icke fick överstiga
fyra veckor. I realiteten har arbetsrådet emellertid vid tillämpningen av förevarande
lagrum nästan undantagslöst fasthållit vid den praxis, som under den äldre lagens giltighetstid
utbildat sig. De medgivanden, som lämnats enligt detta moment, hava sålunda i
regel inneburit rätt att tillämpa annan arbetstid än i 4 § av lagen stadgas, såvitt därigenom
icke sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av fyra veckor blivit längre, än att den motsvarat
48 timmar i veckan.

De svårigheter beträffande övertidsjournalens förande, som uppstå i fråga om arbetare,
för vilka här berörda medgivande lämnats, i det övertiden räknas per kalendermånad
medan den ordinarie arbetstiden räknas i genomsnitt för kalenderveckor, hava i visst fall
föranlett arbetsrådet att på därom gjord ansökan medgiva tillstånd till en genomsnittsberäkning
per kalendermånad. Ett dylikt medgivande medför dock uppenbarligen den olägenheten,
att den under en viss kalendermånad tillåtna arbetstiden icke kommer att uppgå
till ett jämnt timantal utan måste uttryckas i bråkdelar av timmar.

I ett par av de i tablån angivna fallen innebär det lämnade medgivandet en prolongering
av ett tidigare tillstånd, som förut lämnats för tiden intill den 1 januari 1922.

Ansökningar om undantag enligt förevarande moment hava endast i ett fåtal fall
avslagits av arbetsrådet.

Anmärkas må, att arbetsrådets beslut i fråga om tillämpningen av detta lagrum i
samtliga fall varit enhälliga.

2 mom.

Detta moment överensstämmer, frånsett, en mindre jämkning i formuleringen, med
andra stycket i 1919 års lag. De undantag, som av arbetsrådet medgivits med stöd av
sistnämnda lagrum, gällde i de flesta fall endast till den 1 januari 1922. Dessa undantag
hava, i enlighet med riksdagens uttalade mening, i samtliga de fall, där ansökan därom
gjorts, prolongerats att gälla för den nya lagens hela giltighetstid. Det övervägande flertalet
av de i tablån upptagna medgivandena utgöra just dylika prolongeringar av tidigare
beviljade eftergifter.

I så gott som samtliga i tablån angivna fall innebär det lämnade medgivandet rätt
att använda arbetare till arbete med tre skift dygnet runt under veckans alla dagar, dock
med villkor dels att sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av tre veckor icke för någon
arbetare må bliva längre, än att den motsvarar 56 timmar i veckan, dels ock att den i
första stycket av 4 § av lagen stadgade begränsningen av arbetstiden för dygn icke må
överskridas i vidare mån, än att arbetstiden under de dygn, då skiftväxling äger rum, må
utsträckas till 14 timmar (i. enstaka fall till 14V* timmar).

Ansökningar om rätt till 56 timmars genomsnittlig arbetsvecka utan någon begränsning
av arbetstiden för dygn hava i regel icke bifallits av arbetsrådet.

Endast beträffande smältare vid martinverk, vilkas dagliga arbetstid måste avpassas
efter chargernas gång, har arbetsrådet medgivit tillstånd att bedriva arbetet utan begränsning
av arbetstiden för dygn, allenast den genomsnittliga arbetstiden — i förevarande fall
beräknad för en tidrymd av högst fyra veckor — icke bleve längre, än att den motsvarade
56 timmar i veckan.

103

I ett enstaka fall har »erforderligt undantag» kunnat givas i den form, att arbetsrådet
allenast medgivit tillstånd att tillämpa en arbetstid av 48 timmar i veckan, beräknad
i genomsnitt för en tidrymd av sju veckor.

Bland avslagna ansökningar om undantag enligt förevarande moment märkas ett
större antal framställningar om tillstånd att använda arbetare i kontinuerligt drivna avdelningar
vid sulfit-, sulfat- och sulfitspritfabriker till arbete under 56 timmar i veckan i
medeltal för tre veckor. Endast beträffande pumpmaskinister och kalkugnsarbetare vid
dylika fabriker har — såsom av tablån framgår — arbetsrådet funnit sig kunna medgiva
det begärda undantaget. Beträffande sulfatfabrikernas arbetare har arbetsrådet emellertid
medgivit visst undantag med stöd av 5 § 4 mom. första stycket av lagen (jfr nedan).

Likaledes har arbetsrådet avslagit inkomna ansökningar om utsträckt arbetstid för
arbetare vid vissa kraftstationer m. fl. anläggningar, vilka endast under kortare perioder
drivits kontinuerligt.

Framställningar om undantag enligt detta moment beträffande arbetare vid sintringsverk
hava jämväl — utom i två särskilda i tablån angivna fall — avslagits av arbetsrådet.

Mot arbetsrådets beslut i fråga om arbetare vid martinverk har reservation avgivits
av arbetarrepresentanterna inom rådet. Å andra sidan hava arbetsgivarrepresentanterna
inom rådet reserverat sig mot rådets beslut att avslå nyssnämnda framställningar om
utsträckt arbetstid för arbetare i kontinuerligt drivna avdelningar vid cellulosafabrikerna.

3 mom.

Förevarande moment överensstämmer helt och hållet med stadgandet i 5 § första
stycket i 1919 års lag.

De undantag, som medgivits beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare
tid, hava inneburit rätt för sökandena att bedriva arbete utan iakttagande av i lagen angivna
begränsningar eller ock under den utsträckta arbetstid, som i varje fall i ansökningen uppgivits
vara erforderlig.

I fråga om arbete, som medför synnerligen ringa ansträngning — vartill arbetsrådet
i första rummet hänfört vakttjänstgöring — har arbetsrådet i regel medgivit rätt att utsträcka
arbetstiden till 60 timmar i veckan med högst 10 timmar om dygnet eller — i
fråga om portvakter — högst 11 timmar om dygnet. I ett enstaka fall har tillstånd
lämnats att tillämpa en arbetstid av högst 10 timmar om dygnet, såvitt därigenom icke
sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av högst fyra veckor bleve längre, än att den
motsvarade 60 timmar i veckan.

Undantag enligt förevarande punkt hava i vissa fall medgivits jämväl beträffande
arbetare, som haft att utföra annat arbete än vakttjänstgöring, såsom eldning av mindre
värmeledningspannor, städning, passning av vissa apparater m. m. Dylika medgivanden
hava efter den nya lagens ikraftträdande kommit till en något mera utsträckt användning
än vad tidigare varit fallet.

Framställningar om rätt att använda arbetare till vakttjänstgöring med två skift
under 12 timmar om dygnet hava i åtskilliga fall inkommit, men samtliga avslagits av
arbetsrådet.

I fråga om arbete, som tillgodoser ändamål av synnerligen stort allmänt intresse,
hava de lämnade medgivandena inneburit rätt för vederbörande arbetsgivare att under vissa
angivna veckor eller månader bedriva arbetet antingen under den utsträckta arbetstid, som
i ansökningen begärts, eller ock utan iakttagande av i lagen angivna begränsningar av
arbetstiden.

37—222653

*104

•4 mom.

Första stycket.

Såsom av tablån framgår, har förevarande stadgande, som icke återfinnes i 1919
års lag, kommit till en rätt vidsträckt användning.

Det »allvarliga missförhållande», till vars undvikande eftergift medgivits, har i fråga
om de i tablån angivna träsliperierna i vissa fall haft sin grund däri, att de lokala förhållandena
icke medgivit någon magasinering av driftvatten under söndagsdygnet, i andra
fall åter däri, att den elektriska kraft, varmed träsliperiet drivits, måst betalas med en
rund summa för år, oavsett om den kunnat utnyttjas eller ej. Beträffande träsliperier, vid
vilka icke någon av nämnda förutsättningar varit för handen, har däremot något undantag
enligt denna punkt icke medgivits.

Det lämnade medgivandet har i fråga om träsliperierna bestått i tillstånd att tilllämpa
en arbetstid av 502/® timmar i veckan i medeltal för tre veckor, varigenom möjlighet
erhållits att använda det s. k. nittonde skiftet, d. v. s. låta driften fortgå under nitton
åttatimmarsskift i veckan.

Samma medgivande har, dock endast för månaderna oktober—april, lämnats jämväl
beträffande sulfatfabrikerna. Medgivandet har här motiverats därmed, att under den kalla
årstiden en utsträckning av söndagsstilleståndet från 16 till 24 timmar skulle medföra en
avsevärd ökning av så väl bränslekostnader som kostnader för reparation av ugnarna.

Även beträffande de i tablån angivna sulfitfabrikerna har medgivande lämnats att
— i dessa fall endast under en kortare tid under pågående ombyggnad av maskineriet —
använda det nittonde skiftet.

Beträffande smältare vid småglasbruken har medgivandet motiverats med tekniska
skäl och inneburit rätt för arbetsgivaren att tillämpa en arbetstid av 60 timmar i veckan
med högst 10 timmar om dygnet.

Förevarande lagrum har därjämte av arbetsrådet använts i ytterligare ett par fall
för möjliggörande av driftens upprätthållande vid sjukdomsfall eller andra vakanser bland
arbetarna eller till övervinnande av tekniskt eller ekonomiskt otillfredsställande driftsförhållanden.

Mot arbetsrådets ovannämnda beslut i fråga om arbetare vid träsliperier och sulfatfabriker
har reservation avgivits av arbetarrepresentanterna inom rådet.

Ansökningar om rätt till utsträckt arbetstid enligt denna punkt för arbetare i pappsalar,
silerier och massabingar vid sulfitfabriker hava — med undantag för nyssnämnda
fall — av slagits av arbetsrådet, dock under reservation från arbetsgivarrepresentanterna
inom rådet.

Andra stycket.

Stadgandet i denna punkt av lagen förskriver sig, i likhet med stadgandet i första
stycket av samma moment, från 1921 års lagrevision. Med hänsyn till stadgandets ordalydelse
har arbetsrådet ansett sig böra begränsa sin prövning av hithörande ärenden till en
undersökning av, dels huruvida det blivit behörigen styrkt, att det stora flertalet arbetare, som
skulle beröras av det ifrågasatta undantaget, funnit detsamma önskvärt, dels att arbetstiden
genom ett sådant undantag icke kommit att oskäligt utsträckas. I alla de fall, där båda
dessa förutsättningar befunnits vara för handen, har arbetsrådet ansett sig böra medgiva det
begärda undantaget, oavsett om detsamma i övrigt kunnat anses påkallat eller stått i överensstämmelse
med eljest tillämpad praxis.

Det är under sådana förhållanden naturligt, att arbetsrådets medgivanden enligt

105

denna punkt kommit att bliva av rätt mångskiftande art. De i tablån upptagna medgivandena
avse sålunda kommunalarbetare vid renhållningsverk och spårvägar, smeder och valsverksarbetare
vid ett järnverk, ugnsbrännare vid en kakelfabrik, kokaremästare vid en sulfitfabrik,
arbetare vid en mindre snickerifabrik, kraftstationsvakter, arbetare vid timmeruppfordringsverk
och timmerlossning, arbetare vid torvtillverkning, byggnadsarbetare samt brodöser
och väverskor vid en konstslöjdanstalt.

Den medgivna eftergiften varierar likaledes från fall till fall och växlar mellan en
arbetstid av 48 timmar i veckan i genomsnitt'' för flera eller färre veckor och en arbetstid
av intill 65 timmar i veckan.

Utom de i tablån upptagna medgivandena skulle hit även kunna hänföras ett antal
fall, i vilka arbetarnas tillstyrkan varit en bidragande orsak till arbetsrådets beslut men det
lämnade tillståndet även utan en dylik tillstyrkan kunnat medgivas med stöd av annat lagrum.

Arbetsrådets beslut i hithörande ärenden hava i regel varit enhälliga. Endast i
fråga om kokarmästarna vid ovan avsedda sulfitfabrik har den i beslutet deltagande arbetarrepresentanten
avgivit reservation under yrkande, att framställningen, i konsekvens med
arbetsrådets tidigare beslut beträffande arbetare vid sulfitfabriker, måtte av arbetsrådet avslås.

6 §.

Arten och omfattningen av arbetsrådets handläggning av ärendén rörande »nödfallsarbete»—
vilka ärenden enligt 1919 års lag folio under socialstyrelsens prövning — torde
framgå av efterföljande tablå:

Anmälningar och tillstånd enligt 6 § lagen om arbetstidens begränsning.

Arbetsgivare	Arbetets art och anledning	Antal godkända anmäl- ningar	Antal bifallna ansök- ningar
Yattenledningsverk......	Undersökning, avstängning och reparation av
	vattenledningsrör vid rörbrott. Utryck-ning med brandkåren vid eldsvåda ....	296	—
Gasverk...........	Undersökning, avstängning och reparation av skadade gasledningar..........	94
Kraftstationer och elektricitets-verk ............	Undersökning och reparation av skadade kraftledningar m. m. (efter eldsvåda, storm, frost, tjällossning o. s. v.)........	48	8
Fabriker och andra industriella anläggningar........	Avhjälpande av skador å motorer, transmis-sioner, ångledningar, arbetsmaskiner m. m.	90	17
Reparationsfirmor.......	D:0 d:o	16	—
-	Tillsammans	1 544	25

1 Någon hopsummering av antalet å anmälningarna upptagna arbetare har icke ansetts höra
verkställas, enär flertalet av de ifrågavarande arbetarna torde ha använts till dylika arbeten vid flera
tillfällen och sålunda i en sådan sammanställning skulle komma att dubbelföras.

#106

Bland sådana »nödfallsarbeten», som endast anmälts i enstaka fall och på grund därav
icke särskilt upptagits i tablån, må nämnas snöskottning för uppehållande av spårvägstrafik,
bärgning av spannmålslast från strandade pråmar, eldningsarbete under ordinarie eldares
sjukdom, skjutsning av läkare vid sjukdomsfall, släckningsarbete vid eldsvåda i kolupplag,
återuppbyggande av nedbrunnen ladugård samt drift av reservkraftstation under tillfälligt
avbrott i kraftleveransen.

I samtliga ovannämnda fall har förutsättningen för »nödfallsarbetets» användande varit,
att en »natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat
avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada
å liv, hälsa eller egendom». I de fall åter, där denna förutsättning icke varit för handen,
har arbetsrådet icke kunnat godkänna inkomna anmälningar utan anvisat sökanden att i
övertidsjournalen anteckna det redan utförda arbetet såsom utfört med stöd av 7 § 2 mom.
av lagen. Så har exempelvis i ett antal fall skett beträffande reparationsarbeten, som anmälts
såsom utförda med stöd av lagens 6 § men vid närmare undersökning visat sig bestå
i vanliga, regelbundet återkommande arbeten, som utan svårighet kunnat förutses. I dylika
fall ha jämväl ansökningar om tillstånd till arbetets fortsättande utöver två dygn blivit av
arbetsrådet avslagna.

De av arbetsrådet med stöd av förevarande paragraf lämnade tillstånden att bedriva
»nödfallsarbete» under längre tid än två dygn ha i det stora flertalet fall i enlighet med
stadgandet i 10 § 8 mom. av lagen lämnats av rådets ordförande och sedermera godkänts
av arbetsrådet vid nästkommande sammanträde. I flera fall ha dessa beslut innehållit ett
generellt medgivande för sökanden att intill dess arbetet slutförts använda erforderligt antal
arbetare till arbete utöver eljest medgiven arbetstid. I andra fall åter har beslutet innehållit
bestämmelser så väl beträffande högsta antal arbetare och högsta antal övertidstimmar
per dygn som även beträffande den tidrymd, under vilken arbetet fått fortsättas på
angivet sätt.

I samtliga ärenden rörande tillämpningen av förevarande paragraf ha arbetsrådets
ledamöter fattat enhälliga beslut resp. utan reservation godkänt av rådets ordförande vidtagna
åtgärder.

7 §•

Genom den reviderade lagen om arbetstidens begränsning har handläggningen av
frågor rörande tillstånd till utsträckt övertidsarbete överflyttats från socialstyrelsen till arbetsrådet
(7 § 3 mom.). Därjämte har åt arbetsrådet uppdragits att, såvitt möjligt efter samråd
med socialstyrelsen, pröva i vad mån arbetare, som fyllt 16 men ej 18 år, må användas
till övertidsarbete (7 § 4 mom.).

En översikt över arbetsrådets medgivanden enligt förevarande paragraf lämnas i
efterföljande tablå:

Tillstånd enligt 7 § lagen om arbetstidens begränsning.

Arbetarkategorier	Tillstånd enl. 7 § 3 mom.	Tillstånd enl. 7 § 4 mom.
Ungefärligt antal berörda arbetare	Antal med- givanden	Ungefärligt antal berörda arbetare	Antal med- givanden
Arbetare vid mekaniska verkstäder (specialarbetare)	30	9	_	_
> > skeppsvarv ............	850	6	25	3
» > andra metallvarufabriker......	70	3	20	1
> hos reparationsfirmor och elektriska firmor	132	14	—	—

107

	Tillstånd enl. 7 § 3 mom.	Tillstånd enl. 7 § 4 mom.
Arbetarkategorier	Ungefärligt antal berörda arbetare	Antal med- givanden	Ungefärligt antal berörda arbetare	Antal med- givanden
Arbetare vid glasbruk .............	21	21	___	_
» » sågar, hyvlerier och snickerifabriker . .	30	3	—	—
> > möbelfabrik............	45	1	—	—
> > skidfabrik.............	30	1	—	—
> > tidningstryckerier.........	*2,030	114	—	—
> > boktryckerier och bokbinderier . . .	350	11	15	1
> > vissa bryggerier och jästfabriker . .	45	4	—	—
» » choklad- och konfektfabriker ....	no	3	20	1
> > textilfabriker (spinnerier, väverier, färgerier m. m.).........	475	20	160	11
> > skofabrik.............	SO	1	—	—
> > väg- och hnsbyggnadsarbeten ....	120	8	—	—
> » reservkraftstation.........	2	1	—	—
> > renhållningsverk (snöskottare) ....	245	2	—	—
Lastnings- och lossningsarbetare.........	40	3	—	—
Arbetare i handelsrörelse (lagerarbetare, paketbud m. fl.)	95	4	30	2
Tillsammans	4,800	229	270	19

S mom.

Antalet meddelade tillstånd till utsträckt övertidsarbete uppvisar i jämförelse med
motsvarande siffror för den tid, då socialstyrelsen hade att enligt 1919 års lag handlägga
dylika ärenden, en avsevärd nedgång. Orsaken härtill torde vara att finna dels i det allmänna
ekonomiska läget under här förevarande tid, dels även däri, att arbetsrådet — med
hänsyn till den vid lagrevisionen genomförda ökningen av arbetsgivares rätt att utan tillstånd
bedriva övertidsarbete och den i samband .därmed vidtagna skärpningen av villkoret för erhållande
av ytterligare eftergift — följt en betydligt strängare praxis vid meddelandet av
dylika tillstånd.

Arbetsrådet har sålunda, i enlighet med lagens ordalydelse, tillämpat den grundsatsen,
att eftergift enligt förevarande moment må medgivas allenast då den är »av trängande
behov påkallad». I tvivelaktiga fall har särskild utredning härom verkställts, varvid stimdom
införskaffats utdrag ur sökandens övertidsjoumaler för föregående år.

I överensstämmelse härmed ha hithörande medgivanden i de flesta fall lämnats
endast för kortare tid — i närmare hälften av alla i tablån angivna fall allenast för en
eller två månader — och blott i enstaka fall för längre tid än det löpande kalenderåret.
Endast beträffande tidningstryckeriema och ett par andra företag har arbetsrådet medgivit
tillstånd att använda hela den i momentet angivna övertiden av 120 timmar under loppet
av ett kalenderår.

I de fall, där eftergift lämnats för vissa angivna kalendermånader, har tillståndet i
regel inneburit rätt till 20 timmars övertidsarbete under var och en av dessa månader.

De medgivanden, som lämnats enligt förevarande moment, ha i flertalet fall åsyftat
att sätta sökanden i stånd att inom föreskriven tid fullgöra åtagna leveranser av säsong -

1 Medgivandet lämnat med stöd av 5 § 4 mom. andra stycket och 7 § 3 mom.

*108

varor, i andra fall att på kortast möjliga tid utföra brådskande montage- eller reparationsarbeten
eller andra av förhållandena påkallade tillfälliga arbeten eller att — såsom fallet
varit i fråga om tidningstryckerierna — medhinna det löpande arbetet under de månader,
då det varit som mest brådskande.

Anmärkas må, att på grund av ärendenas brådskande natur ett 60-tal av arbetsrådets
hithörande beslut i enlighet med stadgandet i 10 § 8 mom. av lagen meddelats
av rådets ordförande för att sedermera godkännas av arbetsrådet vid nästkommande sammanträde.

I de fall, där ett verkligt trängande behov av tillstånd till utsträckt övertidsarbete
icke kunnat påvisas, har arbetsrådet avslagit ansökningar om eftergift enligt förevarande
punkt. Bland de avslagna ansökningarna märkas bl. a. framställningar från ett antal arbetsgivarorganisationer
inom skrädderi- och konfektionsindustrien om tillstånd till övertidsarbete
under vår- och höstsäsongerna samt från ett antal bryggerier och mineralvattenfabriker
om liknande medgivande för arbetare, sysselsatta med sköljnings- och tappningsarbete
under sommarmånaderna. Likaledes har arbetsrådet avslagit framställningar om rätt
att använda reparatörer, eldare och reserver för skiftarbetare till arbete under den utsträckta
övertid, som angives i förevarande moment.

I samband med meddelandet om avslag å hithörande ansökningar har arbetsrådet i
många fall, särskilt då framställningen varit av mera generell natur, framhållit för sökandena,
att därest under viss kortare tid ett verkligt trängande behov av ytterligare övertidsarbete
skulle kunna påvisas, det givetvis stått vederbörande öppet att ingå till arbetsrådet med
förnyad framställning i ämnet.

I åtskilliga fall, där arbetsrådet avslagit dylika framställningar, synes ansökningen
ha föranletts av att sökanden icke ägt kännedom om de ökade möjligheter, den nya lagen
i 7 § 1 och 2 mom. giver att utan tillstånd av arbetsrådet utsträcka arbetstiden.

Arbetsrådets beslut enligt förevarande moment ha med få undantag varit enhälliga.

•4 mom.

Frågor rörande användande av minderåriga till övertidsarbete ha i regel avgjorts
först efter samråd med socialstyrelsen.

Tillstånd till dylikt övertidsarbete har i allmänhet lämnats endast i sådana fall, då
det visats, att de minderårigas arbete stått i så nära samband med de fullvuxnas, att de
senare överhuvud taget icke kunnat användas till övertidsarbete, med mindre övertidsarbete
fått uttagas även av de minderåriga.

Arbetsrådets medgivanden enligt förevarande moment ha i de allra flesta fall lämnats
endast för en eller två angivna månader under löpande kalenderår och i allmänhet
inneburit rätt till 30 timmars övertidsarbete per månad. I ett enstaka fall har dock medgivande
lämnats att under lagens återstående giltighetstid använda minderåriga till övertidsarbete
under 125 timmar under varje kalenderår med högst 20 timmar per kalendermånad.

Vid beviljandet av här åsyftade tillstånd har arbetsrådet i regel erinrat sökandena
därom, att det lämnade medgivandet icke innefattat någon eftergift i de föreskrifter angående
minderårigas arbetstid, som äro meddelade i lagen om arbetarskydd.

I fråga om tillämpningen av detta moment föreligga endast enhälliga beslut.

8 §.

Förevarande stadgande, som tillkommit vid lagens revision, har hittills icke i något
fall kommit i tillämpning.

109*

l« 8.

Arbetsrådet har under den tid, redogörelsen avser, icke haft att avgiva yttrande
över någon framställning till Kungl. Maj:t om undantag enligt denna paragraf (motsvarande
15 § i 1919 års lag).

Froniulgationsbcstämmelserna.

Andra stycket.

Arbetsrådet har allenast i sex fall medgivit anstånd med den nya lagens tillämpning.
I samtliga dessa fall ha sökandena tidigare på grund av särskilda förhållanden åtnjutit
anstånd med tillämpningen av 1919 års lag under hela den tid, nämnda lag varit
gällande.