Kung1. Maj:tf; Nåd. Proposition Nr dt (Proposition 1918:44)

Kung1. Maj:tf; Nåd. Proposition Nr dt.

Nr 44.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående
postverkets ansvarighet för vissa till postbefordran mottagna
försändelser m. in.; given Stockholms slott den 14
januari 1918.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen besluta
dels att beträffande inrikes försändelse, för vilken assurans begäres,
postbefordran icke vidare må förvägras av den anledning, att försändelsens
värde misstänkes vara angivet lägre än det rätteligen utgör, och
att följaktligen särskild åtgärd för utrönande av dylik försändelses verkliga
värde icke skall vidtagas;

dels att, om assurerat brev gått förlorat, helt eller delvis berövats sitt
innehåll eller på annat sätt skadats, medan försändelsen stått under postverkets
vård, avsändaren skall vara berättigad till ett skadestånd, motsvarande
verkliga värdet av förlusten, tillgreppet eller skadan, så framt ej dessa
förorsakats genom avsändarens fel eller försumlighet eller äro en följd
av försändelsens egen beskaffenhet, dock att i saknad av utredning om
värdet av försändelsen detta må anses hava utgjort det därå vid post-,
befordringen angivna värdet och att skadeståndet icke i något fall må,
överstiga beloppet av sistnämnda värde, samt att, om försändelsen gått
förlorad och skadestånd utbetalas till avsändaren, denne dessutom skalf
vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna, varemot assurans-,
avgiften behålles av postverket;

dels att vad ovan stadgats beträffande postverkets ansvarighet för
assurerat brev även skall gälla ifråga om assurerat paket, varjämte, beträffande
assurerat paket, för vilket skadestånd utbetalas, avsändaren skall
vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna även i det fall, att
paketets innehåll helt och hållet förstörts;

dels att, om rekommenderat brev, som varit förseglat i enlighet med de,
för assurerade brev gällande föreskrifter, helt eller delvis berövats sitt
innehåll eller på annat sätt skadats, medan försändelsen stått under postverkets
vård, avsändaren skall vara berättigad till ett skadestånd,motsvaBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 38 höft. (Nr 44.) 1

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 44.

rande verkliga värdet av tillgreppet eller skadan, så framt ej dessa förorsakats
genom avsändarens fel eller försumlighet eller äro en följd av
försändelsens egen beskaffenhet, dock att i saknad av utredning om
värdet av försändelsen detta må anses hava utgjort 3(3 kronor samt att
skadeståndet icke i något fall må överstiga nämnda belopp;

dels att generalpoststyrelsen må — utan hinder av hittills gällande föreskrifter
om skyldighet för avsändare av assurerad eller rekommenderad
försändelse att, för utbekommande av skadestånd av postmedlen för dylik
försändelse, återställa assurans- eller rekommendationsbeviset — härutinnan
meddela de föreskrifter, som kunna anses nödiga;

dels att, om oassurerat paket gått förlorat, helt eller delvis berövats sitt
innehåll eller på annat sätt skadats, medan försändelsen stått under postverkets
Vård, avsändaren skall vara berättigad till ett skadestånd, motsvarande
verkliga värdet av förlusten, tillgreppet eller skadan, så framt ej dessa
förorsakats genom avsändarens fel eller försumlighet eller äro en följd
av försändelsens egen beskaffenhet, dock att skadeståndet icke inå
överstiga 20 kronor för paket, utom beträffande paket med högre vikt
än 5 kilogram, för vilket skadeståndet må kunna utgå intill belopp,
motsvarande 4 kronor för varje kilogram eller del av kilogram av paketets
vikt, ävensom att, om paketet gått förlorat eller dess innehåll
helt och hållet förstörts samt skadestånd utbetalas till avsändaren,, denne
dessutom skall vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna;

dels att, om skada å assurerad försändelse, rekommenderat brev eller
oassurerat paket uppenbarligen förorsakats av försening i postbefordringen
och denna försening vållats genom fel eller försummelse från postfunktionärs
sida, generalpoststyrelsen må, när sådant prövas vara av förhållandena
påkallat, tillerkänna avsändare skadestånd enligt allmänt gällande grunder;

dels att, om vid prövning av ersättningsanspråk rörande assurerad försändelse,
rekommenderat brev eller oassurerat paket tvekan uppstår om
rätta värdet å föremål, som varit i försändelsen inneslutet, detta värde
skall bestämmas på sätt i gällande lag om skiljemän föreskrives;

dels ock att de beslut, som i ovan angivna hänseenden kunna bliva
meddelade, må träda i tillämpning vid tidpunkt, som av generalpoststyrelsen
bestämmes, dock ej senare än den 1 juli 1918.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj: t förbliver riksdagen med all knngl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

G IT STAF.

Axel Schotte.

KungI. Muj:ts Kärl. Proposition Kr 44-

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 14
januari 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen,* statsrådet Schotte anförde:

T den av riksdagens år 1910 församlade revisorer avgivna berättelsen
angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse och
förvaltning under år 1909 erinrade revisorerna beträffande postverket,
hurusom enligt § 26 mom. 2 av då gällande allmänna poststadga av
den 9 september 1907 vore beträffande inrikes assurerad försändelse
bland annat stadgat förbud mot angivande å försändelsen av lägre
värdebelopp än det, som verkligen funnes i försändelsen inneslutet. I
§ 29 mom. 4 av samma stadga föreskreves även, att inrikes brev, avsett
att befordras såsom rekommenderat, icke finge innehålla penningar,
obligationer eller andra därmed jämförliga i var mans hand gällande
värdepapper till sammanlagt högre värde än 500 kronor.

Till revisorernas kännedom hade emellertid kommit, att vissa försäkringsbolag
meddelade försäkring å värdeförsändelser, som befordrades

KungL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 44.

genom postverkets försorg, och plägade, enligt vad revisorerna inhämtat,
ifrågavarande försäkringar meddelas på det sätt, att vederbörande avsändare
antingen vid inlämnandet till postbefordran av en assurerad försändelse
å densamma angåve beloppet vida lägre än försändelsens värdeinnehåll
samt hos försäkringsbolaget assurerade skillnaden mellan det
i försändelsen inneslutna och det å försändelsen angivna, hos postverket
assuferade värdeinnehållet eller också i rekommenderad försändelse inneslöte
ett lios försäkringsbolaget assurera! belopp.

Enligt revisorernas mening förskaffade sig ifrågavarande försäkringsbolag
på denna gren av sin rörelse en vinst, som med rätta borde
tillgodokomma postverket. Då det dessutom torde vara obestridligt, att
denna bolagens försäkringsrörelse ytterst förutsatte ett överträdande av
förut omförmälda författningsrum, och då dess laglighet sålunda torde
kunna sättas i tvivelsmål, hade revisorerna velat fästa uppmärksamheten
å nu anförda förhållanden under hemställan, att lämpliga åtgärder
måtte vidtagas i syfte att statsverkets intressen måtte i berörda hänseende
varda på ett effektivt sätt tillvaratagna.

I skrivelse till Kungl. Maj:t, den 31 maj 1911 förklarade sig riksdagen
dela revisorernas mening om att åtgärder borde vidtagas för tillvaratagande
av statsverkets intresse i föreliggande försäkringsfråga.
Emellertid läge, enligt riksdagens mening, den huvudsakliga grunden
till att ifrågavarande försäkringsverksamhet uppstått eller åtminstone
tagit den omfattning, som skett i det i poststadgan givna förbudet att
å inrikes assurerad försändelse angiva lägre värdebelopp än det i försändelsen
inneslutna, jämfört med samma stadgas bestämmelser om begränsning
till ett visst maximum i ett flertal fall av det belopp, varå
postverket meddelar assurans. Uppenbart vore, att dessa båda slag av
bestämmelser vid åtskilliga tillfällen skulle visa sig omöjliga att samtidigt
efterleva, och då varje lag, som icke kunde lydas, borde ändras
eller upphävas, läge redan häruti en anledning att i första hand och
innan något beslut fattades angående den av enskilda bedrivna försäkrings
verksamheten verkställa en revision av poststadgan i förevarande
hänseende. Ytterligare skäl för eu sådan revision funne riksdagen
däruti, att dels berörda förbud mot för låg assurans måste betraktas såsom
en märklig och obehörig inskränkning i den enskildes rätt att självbestämma
angående de ekonomiska risker, han ansåge sig böra löpa,
dels ock utgjorde en, såvitt riksdagen hade sig bekant, enastående avvikelse
från vad i sådant avseende inom andra områden av försäkringsväsendet
vore tillåtet. Då härtill komme, att förbudets efterlevnad vore

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 44.

svår eller omöjlig att kontrollera utan åtgärder, som av allmänheten i
de flesta fall torde betraktas såsom obehörigt trakasseri, ansåge riksdagen,
att synnerligen goda skäl förelåge för eu omarbetning, särskilt i de
större affärsmännens och bankernas intresse, av ifrågavarande bestämmelser.

Riksdagen ville emellertid framhålla, att riksdagen med den föreslagna
revisionen av poststadgan ingalunda avsett att undanskjuta frågan om
behörigheten av de enskilda försäkringsbolagens ifrågavarande verksamhet,
utan att riksdagen endast velat uttala, att granskningen av poststadgan
borde vara den föregående åtgärden och att på dess resultat
borde bero frågan, huruvida berörda enskilda inrättningar borde betagas
rätten till den omhandlade försäkringsverksamheten och postverket således
erhålla monopol å densamma.

Med anledning av den utav riksdagen i nu berörda skrivelse gjorda
framställning bär Kungl. Maj:t den 6 oktober 1911 anbefallt generalpoststyrelsen
att verkställa utredning, dels i vad män de i poststadgan
förekommande bestämmelserna angående försäkring av värdeförsändelser
böra omarbetas i syfte att för allmänheten bereda större frihet vid och
ökad möjlighet till sådan försäkring, dels ock huruvida eller i vilken
man inom landet verksamma enskilda försäkringsinrättningar böra betagas
rätten att meddela försäkring å postförsändelser.

Med skrivelse den 27 februari 1917 har generalpoststyrelsen framlagt
resultatet av den sålunda anbefallda utredningen, därvid styrelsen
föreslagit upphävande av nu gällande förbud mot befordran under postverkets
ansvarighet av assurerad försändelse, å vilken värdet angivits
lägre än det verkliga.

I samma skrivelse bär styrelsen jämväl gjort framställning om
ändring i vissa andra avseenden av gällande bestämmelser rörande postverkets
ansvarighet för till postbefordran avlämnade försändelser.

I § 2 av förordningen den 12 november 1872 angående postverkets Angående
ansvarighet för försändelser, som till postbefordran avlämnats, stadgas, ”^förbud*
att, om skälig anledning förekommer misstänka, att å något till postbe- mot postfordran
avlämnat brev, varför assurans begäres, värdet av detsammas a v assurerad
innehåll blivit angivet högre än det rätteligen utgör, brevet må, på försändelse,
vederbörande posttjänstemans yrkande, i närvaro av den, som det inläm- värdet5»”.
nät, öppnas å postanstalten; att, om därvid utrönes, att brevet icke givits lägre
innehåller penningar till det belopp, som angivits, och det, som för
övrigt må vara i brevet inneslutet, uppenbarligen icke kan anses i värde
motsvara skillnaden, posttjänstemaunen äger vägra att till befordran

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 44■

Getxeralpost styrclsen.

emottaga brevet under postverkets ansvarighet för det därå angivna
värde; samt att avsändaren är berättigad att, om han så äskar, avgiftsfritt
erhålla skriftligt intyg över sålunda meddelad vägran. Dessa stadganden
gälla, jämlikt § 9 mom. 1 i samma förordning, även i fråga
om assurerade paket.

Vidare har genom kungörelsen den 26 maj 1882 angående ändring
i gällande bestämmelser om postverkets ansvarighet för försändelser, som
till postbefordran avlämnats, assuransavgiftens belopp in. m., förklarats,
bland annat, att, då anledning förekommer misstänka, att å försändelse,
som till postbefordran aumälos och för vilken assurans begäres, värdet
blivit angivet lägre än det rätteligen utgör, med försändelsen skall förfaras
i överensstämmelse med vad som finnes stadgat i § 2 av förordningen
den 12 november 1872, så att, då tydligen sammanlagda värdet
av de i försändelsen inneslutna penningar, obligationer och andra därmed
jämförliga, i var mans hand gällande värdepapper, vilkas ungefärliga
värde med lätthet kan på grund av allmänt kända förhållanden
beräknas, i någon avsevärd mån överstiger det värde, som angivits, försändelsen
icke må till befordran mottagas.

I den internationella utväxlingen är, jämlikt artikel 9: 1 i avtalet
angående utväxling av brev och askar med angivet värde den 26 maj
1906 och artikel 16 i postpaketkonventionen av samma dag, stadgat
förbud mot varje svikligt angivande av högre värdebelopp än det, som
verkligen finnes i försändelsen inneslutet. Förbud mot angivande av
lägre värde än det verkliga finnes däremot icke intaget i de internationella
postförfattningarna.

I nu återgivna bestämmelser rörande den inrikes postutväxlingen
har generalpoststyrelseu, på sätt nyss antytts, föreslagit viss ändring
och till stöd därför anfört följande:

»Om upphävande av förbudet mot assurans till högre värde än det verkliga
har något yrkande icke framställts, och någon anledning att ändra vad härutinnan
gäller lärer icke heller förefinnas. Yad däremot angår förbudet mot
postassurans till lägre värde än det verkliga, så har upphävande av detta förbud
vid upprepade tillfällen ifrågasatts. Styrelsen har emellertid härutinnan hittills
ställt sig avvisande. Skälet har varit, att, om avsändaren av en assurerad försändelse
tillätes att endast delvis försäkra denna hos postverket och att för återstående
värdet taga försäkring hos enskilt försäkringsbolag, detta bolag, som icke
hade att bära någon del av de omkostnader, som måste nedläggas för tryggande
av de försäkrade försändelsernas postbefordran, alltid skulle kunna åtnöjas med
lägre assuransavgifter än postverket, vilket sålunda i denna konkurrens alltid skulle
bliva det sämre ställda. Denna styrelsens ståndpunkt synes visserligen fortfa -

TCnnfjJ. Maj:ts Nåd. Preposition Kr 11. ?

ranrte hata skal för sig. men då det nu från skilda båll framhållits, att avsändaren
av eu försändelse bonde äga rätt att själv bestämma, till hur stor del av försändelsens
värde han vill assurera densamma hos postverket, anser styrelsen si*''
loke längre Iröra motsätta sig upphävandet av förevarande förbud. Att, om detta
förbud borttages, förbjuda avsändare av postförsändelse att delvis assurera densamma
hos enskilt bolag, synes icke böra ifrågasättas. Yad vidare angår post\rikets
assuransavgifter, så enär, på sätt ovan sagts, de enskilda försäkringsbolagen
under alla förhållanden skulle kunna sätta sina assuransavgifter lägre än
postverkets och då de nuvarande tidsförhållandena näppeligen göra det lämpligt
att sänka postavgifterna, synes någon förändring av postverkets assuransavgifter
icke för närvarande böra ifrågakomma.»

På grund av vad sålunda anförts har generalpoststyrelsen funnit
den av Kung!. Maj:t den G oktober 1911 anbefallda utredningen icke
föranleda annan åtgärd från styrelsens sida, än att styrelsen ansett
sig böra föreslå upphävande av vad som genom kungörelsen den 26
maj 1882 stadgats rörande förbud mot postbefordran av assurera*! försändelse,
a vilken värdet angivits lägre än det verkliga, liksom ock
rörande förfarandet, när värdet å försändelse, för vilken assurans begäres,
misstäukes vara för lågt angivet.

Efter remiss har försäkringsinspektionen den 26 juni 1917 avgivit Försäkring*
utlåtande beträffande den i generalpoststyrelsens skrivelse behandlade inst‘ektionen
frågan, huruvida enskilda försäkringsinrättningar borde betagas rätten
att meddela försäkring a postförsändelser. Försäkringsinspektionen bär
därvid åberopat en av inspe''ktionen i ämnet till generalpoststyrelsen avlåten
skrivelse, innehållande huvudsakligen följande.

Vad beträffade försäkringsbolagens vinst på den verksamhet, som skulle
berövas dem, därest postverket erliölle monopol att meddela försäkring å postforsandelser,
vore densamma så obetydlig, att den näppeligen förtjänade den
uppmärksamhet, som ägnats densamma. Försäkringsinspektionen hade från det
bolag, som både nästan hela denna rörelse om hand, infordrat nedanstående uppgift
angående premieinkomsten: 1

Premieinkomst för inrikes

. försändelser, som enligt Premieinkomst för

Av poststadgans föreskrifter övriga värdeskola
till sitt fulla värde försändelser,

assurera» i postverket.

190*............................. 701:27 23,084:86

1908 .............................. 730:38 32,104:59

1909 ............................. 666:47 17,’789-82

1910 ............................ 720:61. 26,846:67

19H.............................. 1,310:53 26,453:19

1912 ............................. 1,589:93 27,214:22

1913 ............................ 1,570:50 25 973- 45

1914 ............................. 1,252:71 53Ö74:36

8 Kung1. Ma j ds Nåd. Proposition Kr 4-1.

Om assurans monopolet vant gällande under dessa år, skulle därigenom
bolagets premieinkomst hava minskats endast med andra kolumnens belopp.

Frånsett att vinsten sålunda vore så obetydlig, att den icke kunde anföras
som skäl för inrättandet av ett monopol, ville försäkringsinspektionen framhålla
det betänkliga i den uppfattningen, som under frågans diskussion kommit till
uttryck, nämligen att staten borde uppträda som försäkringsgivare för att göra
vinst på denna verksamhet. Enligt försäkringsinspektionens åsikt kunde statens
försäkringsverksamliet motiveras endast därmed, att staten genom sitt ingripande
kunde bereda allmänheten billigare eller i annat avseende lämpligare försäkring
än den, som enskilda bolag eljest skulle erbjuda. Där detta ej vore fallet, vore
statens försäkringsverksamliet icke påkallad. Och inriktades densamma på att
göra vinst, bleve den direkt skadlig, om den utrustades med monopol- eller
tvångsbestämmelser, i det att den da komme att fördyra en nödvändighetsvaia
av den betydelse, som försäkringsskyddet fått i det moderna ekonomiska livet.

Med denna uppfattning av syftet med statens verksamhet som försäkringsgivare
syntes det försäkringsinspektionen uppenbart, att eu monopolisering av
värdepostförsäkringen icke vore motiverad.

Det förhölle sig nämligen så, att de enskilda bolagen kunde erbjuda allmänheten
billigare försäkring än postverket och det under i vissa fall bekvämare
former. Detta förhållande borde, syntes det, föranleda icke monopolisering utan
sådan reform av postverkets värdepostförsäkring, att denna bleve minst lika fördelaktig
som de enskilda bolagens.

Denna reform — med vilken borde förknippas upphävandet av forbudet
mot att värdet angåves lägre än det verkliga — borde i främsta rummet avse

assuransavgifterna. . ;1. ... ... .

Dessa avgifter innefattade dels befordrmgsavgift, dels egentlig försäkringspremie.
Den förra borde, vid en rationell tariffering, vara oberoende av värdeförsändelsens
belopp. Den senare åter borde vara proportionell mot den lisk,
postverket iklätt sig genom att övertaga ansvar för ersättning vid försändelsens

bni list. ör bestämman(je av jen lämpliga befordringsavgiften borde postverket
hava tillräckliga grunder i sin kännedom om de siirskilda kostnaderna för värdeposten
samt antalet värdeförsändelser.

Yad åter anginge storleken av den egentliga försäkringspremien, borde den
bestämmas efter postverkets erfarenhet om de inträffade förlusterna av värdepost.

Om postverket bestämde postavgiften för värdeförsändelser enligt dessa
principer, komme postverket att bliva i stånd att erbjuda försäkringen till lika
billiga premier som bolagen i alla de fall, då postverket ville och kunde övertaga
risken för värdeförsändelsens förlust.

Slutligen ville försäkringsinspektionen framhålla, att de enskilda bolagens
deltagande i värdepostförsäkringen, enligt inspektionens åsikt, vore till gagn icke
biott° för allmänheten utan även för postverket, nämligen i den mån som densamma
befriade postverket från en del av de mycket^ störa riskerna. Det syntes
försäkringsinspektionen, som om postverket borde, långt ifrån att söka monopol
på värdepostförsäkringen, i högre grad än nu skedde söka samarbete med bolagen
för att undgå att utsätta staten för möjligheten att göra enorma förluster.
Detta kunde ske på det sätt, att staten återförsäkrade hos bolagen sina risker,
när dessa överstege det belopp, som staten lämpligen borde halla pa egen ilsk.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 44. 9

På sätt i riksdagens förberörda skrivelse framhållits, är förbudet
mot att å inrikes assurerad försändelse angiva lägre värdebelopp än det
i försändelsen inneslutna uppenbarligen i vissa fall icke förenligt med
gällande bestämmelser om begränsning till visst maximum av det belopp,
varå postverket meddelar assurans, vartill kommer, att förbudets efterlevnad
torde vara synnerligen svår att kontrollera. Oavsett frågan, huruvida
enskilda försäkringsinrättningar skola betagas rätten att meddela
försäkring av postförsändelser, synes ifrågavarande förbud böra upphävas.
Jag har således för min del intet att erinra mot generalpoststyrelsens
förslag i denna del.

Av försäkringsinspektionens föreliggande utredning framgår, att den
gren av de enskilda försäkringsinrättningarnas verksamhet, som omfattar
försäkring av postförsändelser, hittills varit av ringa omfattning. Den
vinst, som genom konkurrensen med enskilda bolag i berörda hänseende
undandrages postverket, torde näppeligen vara av sådan betydelse, att
densamma åtminstone för närvarande motiverar införandet av monopol
för postverket att meddela ifrågavarande försäkringar. Enligt vad jag
inhämtat, hava ej heller postverken i andra länder i allmänhet tillerkänts
ett dylikt monopol. Skulle ifrågavarande verksamhet framdeles komma
att taga större omfattning än hittills, torde emellertid frågan böra upptagas
till förnyad omprövning, därvid jämväl synes böra övervägas den
av försäkringsinspektionen ifrågasatta åtgärden att reglera postverkets
assuransavgifter. Att en nedsättning av dessa avgifter under nuvarande
kristid med våldsamt ökade omkostnader icke bör ifrågakomma synes
mig uppenbart.

Beträffande assurerat brev innehåller § 7 av förordningen den 12
november 1872 följande bestämmelser.

Om assurerat brev går förlorat medan ännu postverkets ansvarighet
därför fortfar, skall av postmedel till avsändaren, mot assuransbevisets
återställande, utbetalas ett det angivna värdet motsvarande ersättningsbelopp,
så framt ej utrönas kan, att detta värde överstiger det verkliga
värdet av de i brevet inneslutna penningar eller andra värdesaker, i vilket
fall ersättningen utgår efter sistnämnda värde. Därest assurerat brev
framkommit, men förseglingen därå finnes rubbad eller omslaget så skadat,
att någon del av brevets innehåll kunnat därur uttagas, och om medelst
förteckning, som i § 6 av förordningen omförmäles, visas, att brevet
vid verkställt öppnande, före dess utlämnande till adressaten å ankomstortens
postanstalt antingen icke innehållit några penningar eller saker

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 38 käft. (Nr 44.) 2

Drpartemm Isdn''fen.

Ansvarighet
för assurerad
försändelse.

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 44.

Generalpost styrelsen.

av värde eller ock innehållit penningar eller värdesaker, men till ett
värdebelopp, understigande det, som avsändaren enligt vad ovan sagts
skolat erhålla, därest brevet gått helt och hållet förlorat, äger avsändaren
att, emot assuransbevisets återställande, av postmedel åtnjuta
ersättning, motsvarande i förra fallet sistnämnda belopp och i senare
fallet skillnaden mellan samma belopp och värdet av det, som
brevet befunnits innehålla. Skulle assurera!; brev, över vars innehåll
sådant intyg, som i § 4 av förordningen omförmäles, blivit avsändaren
meddelat, hava framkommit i orubbat skick så till försegling som omslag,
men medelst förteckning, som enligt förordningens § 6 blivit vid
brevets öppnande å ankomstortens postanstalt upprättad, eller med två
trovärdiga vittnens intyg kan styrkas, att vid brevets utlämnande från
postanstalten de penningar eller värdepapper, som enligt förstnämnda
intyg bort finnas däruti inneslutna, till större eller mindre del saknats,
äger avsändaren att, emot assuransbevisets återställande, av postmedel
njuta ersättning för det sålunda saknade.

Nu anförda stadganden beträffande assurerat brev äro, jämlikt § tf
mom. 1 i samma förordning, gällande även i avseende å assurerat pakets

Vidare har genom kungörelsen den 26 maj 1882 stadgats, att, då
assurerad försändelse, medan den stått under postverkets vård, blivit
skadad och skadan ej skäligen kan anses härröra därav, att försändelsen
ej varit med vederbörlig omsorg och på ett fullt betryggande sätt inlagd
och förseglad, avsändaren äger, mot försändelsens överlämnande till postverkets
disposition, därför uppbära enahanda ersättning av postmedel,
som skolat utgå, därest försändelsen gått förlorad.

Härjämte meddelas i § 11 av förordningen den 12 november 1872
och i omförmälda kungörelse den 26 maj 1882 bestämmelser om de
tider, inom vilka anspråk på ersättning skall hos generalpoststyrelsen
anmälas.

I sin föreliggande skrivelse anför generalpoststyrelsen i denna del
följande:

»De i den inrikes utväxlingen gällande bestämmelser rörande postverkets,
ansvarighet för assurerade försändelser äro avfattade på ett sätt, som, åtminstone
beträffande väckt anspråk på ersättning för skada, visat sig i allt för hög grad
binda styrelsens prövningsrätt. Särskilt gäller detta om villkoret, att skada,
som består däri, att en del av försändelsens innehåll förkommit, skall före
försändelsens utlämnande till adressaten konstateras å adresspostanstalten. Likaså
har föreskriften i nådiga kungörelsen den 26 maj 1882, att, när skada å
assurerad försändelse skett, avsändaren — i stället för att få ersättning förverkliga
skadan — erhåller ersättning för hela försändelsen och fördenskull skall
överlämna den skadade försändelsen till postverkets disposition, visat sig mycket,

Kunt/l. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 44.

olämplig. Postverket vore givetvis bättre betjänt med att endast ersätta skadan
och låta avsändaren behålla den skadade försändelsen, och ofta skulle även
avsändaren föredraga en sådan anordning.

I den internationella utväxlingen hava postverken större frihet vid prövning
av ersättningsanspråk. I artikel 12:1 av det internationella avtalet angående utväxling
av brev och askar med angivet värde den 26 maj 1906 stadgas nämligen,
att, om sådan assurerad försändelse gått förlorad, helt eller delvis berövats sitt
innehåll eller på annat sätt skadats och detta icke härrört av oundvikliga natur
förhållanden eller dylikt (vis major), avsändaren eller, på dennes begäran, adressaten
är berättigad till ett skadestånd, motsvarande verkliga värdet av förlusten,
tillgreppet eller skadan, så framt ej dessa förorsakats genom avsändarens fel eller
försumlighet eller äro en följd av försändelsens egen beskaffenhet, dock att skadeståndet
icke i något fall kan överstiga beloppet av det angivna värdet; samt att,
om försändelsen gått förlorad och skadestånd utbetalas till avsändaren, denne
dessutom är berättigad att återbekomma befordringsavgifterna ävensom belöpande
postavgifter för reklamation, såvitt denna föranletts genom fel å postens sida,
varemot assuransavgiften behålles av postförvaltningarna. Beträffande assurera!
internationellt paket gälla enahanda bestämmelser jämlikt art. 15:1 i den internationella
postpaketkonventionen den 26 maj 1906, som dessutom medger befordringsavgifternas
och, under ovan angivna förutsättning, reklamationsavgifternas
återbetalning även i det fall, att paketinnehållet helt och hållet förstörts.

Enligt styrelsens mening finnes icke något skäl, varför ej styrelsen bör beträffande
skada å inrikes assurerad försändelse hava lika fri prövningsrätt som
beträffande skada å internationell försändelse. Ersättning komme naturligtvis
ej att av styrelsen tillerkännas avsändare i annat fall än att styrelsen funne ersättningsanspråket
fullt berättigat. Syntes anspråket i någon mån tvivelaktigt,
komme givetvis avsändaren att, jämlikt § 13 mom. 2 i nådiga förordningen den 12
november 1872, hänvisas att anhängiggöra talan vid domstol, och i sådant fall
bleve saken prövad enligt allmän lag.

Ovan omförmiilda internationella bestämmelse, att skadestånd icke utgår,
om förlusten, tillgreppet eller skadan förorsakats genom avsändarens fel eller
försumlighet, har icke annan motsvarighet i de inrikes bestämmelserna än att,
jämlikt nådiga kungörelsen den 26 maj 1882, ersättning för skadad assurerad
försändelse icke utbetalas, om skadan skäligen kan anses härröra därav, att försändelsen
ej varit med vederbörlig omsorg och på ett fullt betryggande sätt inlagd
och förseglad, varförutom,. jämlikt nådigt brev den 25 juni 1881 angående
vissa ''tillägg till och ändringar i postförfattningarna m. m., någon ansvarsskyldighet
icke åligger postverket på den grund att i brevlåda nedlagd försändelse, vara
finnes anteckning om rekommendation eller assurans, icke blir behandlad i enlighet
med denna anteckning. Ben internationella bestämmelsen synes såsom mera
allmängiltig vara att föredraga och därför böra bliva gällande även i den inrikes
utväxlingen.

Vidare synes den internationella bestämmelsen, att skadestånd icke utgår,
om skadan är en följd av försändelsens egen beskaffenhet (när vara övergår till
förruttnelse, levande blommor vissna och dylikt) hava så starka skäl för sig, att
enahanda bestämmelse bör införas även i den inrikes utväxlingen, där någon
motsvarande bestämmelse för närvarande icke finnes.

Såsom ovan anförts, äger, enligt gällande internationella bestämmelser,
avsändaren av en assurerad försändelse att, om denna gått förlorad eller om —

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 44.

när försändelsen utgöres av paket — dess innehåll helt och hållet förstörts, att,
jämte det han erhåller stadgad ersättning, jämväl återbekomma befordrings- och
i visst fall reklamationsavgifterna. Det synes med billighet förenligt, att motsvarande
rätt tillkommer även avsändare av inrikes assurerad försändelse, och
vad beträffar reklamationsavgiften har avsändare av inrikes försändelse redan
tillerkänts sådan rätt, varom nu är fråga. Jämlikt nådigt brev den 30 juni 1899
angående förändring i vissa fall av gällande bestämmelser rörande den inrikes
postutväxlingen är nämligen stadgat, att, om det visar sig, att reklamerad försändelse
genom postverkets förvållande icke behörigen framkommit, reklamationsavgiften
må till reklamanten, på därom gjord framställning, återgäldas.

Enligt bestämmelserna i nådiga förordningen den 12 november 1872 skall
avsändare, för att erhålla skadestånd för inrikes assurerad försändelse, som förkommit
eller helt eller delvis berövats sitt innehåll, till postverket återställa assuransbeviset
(det av postverket utfärdade inlämningsbeviset). Motsvarighet till
denna föreskrift finnes icke i de internationella bestämmelserna, men i de internationella
avtalen har varje land fått sig tillerkänd rättighet att i de fall, avtalen
icke innehålla bestämmelser, tillämpa sina inrikes föreskrifter, och på grund
härav har i allmänna poststadgan ifrågavarande, i förordningen den 12 november
1872 föreskrivna villkor för erhållande av skadestånd intagits såsom gällande icke
blott beträffande inrikes, utan även beträffande internationella försändelser.
Emellertid förekomma fall, då ersättning icke synes böra förvägras vederbörande
avsändare, även om han icke kan till postverket återställa utfärdat inlämningsbevis.
Om exempelvis avsändaren förlorat inlämningsbeviset, men det varit till
fullo styrkt, att försändelsen avlämnats till postbehandling — liksom att försändelsen
sedermera förkommit eller skadats — har styrelsen ansett avsändarens
oförmåga att återställa inlämningsbeviset icke böra utgöra hinder för styrelsen
att utbetala skadestånd, utan har i dylikt fall avsändaren fått avgiva en ansvarsförbindelse
för den förlust, som kunde drabba postverket därigenom att inlämningsbeviset
sedermera tillrättakomme. Vidare förekommer numera i stor utsträckning,
att särskilt större korrespondent antingen beträffande flera samtidigt
inlämnade försändelser erhåller gemensamt inlämningsbevis, som tecknas å särskild
därför avsedd blankett, eller ock förtecknar sina avgående försändelser i
så kallad kvittensbok, vari postverket tecknar gemensamt inlämningsbevis rörande
alla av korrespondenten samtidigt avlämnade försändelser, och om sedermera en
av de försändelser, beträffande vilka gemensamt inlämningsbevis meddelats, under
postbefordringen förkommer eller skadas, kan givetvis avsändaren, för utbekommande
av skadestånd, icke återställa inlämningsbeviset rörande denna försändelse.
Det synes således lämpligast, att styrelsen finge i förevarande hänseende meddela
de föreskrifter, som kunna anses nödiga.

Del ..ff^etvis önskvärt, att de inrikes postala föreskrifterna så mycket
som möjligt överensstämma med de internationella, och enär svenska postverket
hittills endast i mycket ringa omfattning behövt utbetala ersättning för assurerade
försändelser, kan med visshet antagas, att, om nu gällande inrikes bestämmelser
angående postverkets ansvarighet för assurerade försändelser bleve, på
sätt här ovan angivits, förändrade till likhet med motsvarande internationella bestämmelser,
postverket härigenom icke komme att få vidkännas utgivande av
ökade skadeståndsbelopp.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 44. 13

På grund av vad sålunda anförts har generalpoststyrelsen hemställt
om sådan ändring av nu gällande bestämmelser rörande postverkets ansvarighet
för assurerade försändelser, att dels, om assurera! brev gått
förlorat, helt eller delvis berövats sitt innehåll eller på annat sätt skadats,
medan försändelsen stått under postverkets vård, avsändaren skall vara
berättigad till ett skadestånd, motsvarande verkliga värdet av förlusten,
tillgreppet eller skadan, så framt ej dessa förorsakats genom avsändarens
fel eller försumlighet eller äro en följd av försändelsens egen beskaffenhet,
dock att skadeståndet icke i något fall kan överstiga beloppet av
det angivna värdet, samt, om försändelsen gått förlorad och skadestånd
utbetalas till avsändaren, denne dessutom skall vara berättigad att återbekomma
befordringsavgifterna, varemot assuransavgiften behålles av postverket,
dels vad sålunda ifrågasatts beträdande assurerat brev även skall
gälla i fråga om assurerat paket, varjämte beträffande assurerat paket, för
vilket skadestånd utbetalas, avsändaren skall vara berättigad att återbekomma
befordringsavgifterna även i det fall, att paketets innehåll helt och hållet
förstörts, dels ock generalpoststyrelsen må kunna — utan hinder av
hittills gällande föreskrifter om skyldighet för avsändare av assurerad
försändelse att, när till honom av postmedlen utbetalas skadestånd för
försändelsen, återställa assuransbeviset -— härutinnan meddela de föreskrifter,
som kunna anses nödiga.

Ett bifall till generalpoststyrelsens förslag i denna del skulle medföra,
att föreskrifterna angående postverkets ansvarighet för inrikes assurerade
försändelser komme i närmaste överensstämmelse med motsvarande
internationella stadganden, vilkas avfattning i förevarande hänseende
synes vara att föredraga. Mot vad styrelsen härutinnan anfört har
jag ej funnit anledning till erinran. Jag tillåter mig allenast här anmärka,
att det internationella avtalet angående utväxling av brev och askar med
angivet värde den 26 maj 1906, vilket, såsom styrelsen omnämnt, innehåller
stadgande om att oundvikliga naturförhållanden eller dylikt (vis major)
upphäva ansvarsskyldighet, dock förutsätter, att postverk kunna åtaga
sig ansvarsskyldighet jämväl för nu angivet fall. Svenska postverket har
ock åtagit sig sådan risk, som härrör av vis major, såväl i fråga
om den inrikes postutväxlingen som i allmänhet i förbindelsen med de
främmande länder, vilka själva åtagit sig dylik risk och vilka ej äro
skilda från Sverige av länder, som icke iklätt sig enahanda ansvarighet.
Svenska postverkets nu nämnda åtagande gäller emellertid ej blott
assurerad försändelse utan även rekommenderad försändelse och vanligt

Departements chefen.

Ansvarighet
för rekommenderat

brev.

Generalpost styrelsen.

14 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition. Nr 44.

paket, vilka sistnämnda två slag av försändelser komma att i det följande
behandlas.

Enligt § 8 av förordningen den 12 november 1872, med den ändring,
som däri vidtagits genom kungörelsen den 10 mars 1905 angående avgiften
för inrikes postförsändelses rekommendation samt ändring av
gällande bestämmelser rörande postverkets ansvarighet för vissa, till postbefordran
avlämnade försändelser, gäller, dels att, om rekommenderat brev
går förlorat medan ännu postverkets ansvarighet därför fortfar, 36 kronor
skola av postmedlen utbetalas till avsändaren, emot rekommendationsbevisets
återställande, dels ock att, om rekommenderat brev framkommit,
men förseglingen därå finnes rubbad eller omslaget så skadat, att någon
del av brevets innehåll kunnat därur uttagas, och om medelst förteckning,
som i § 6 av förenämnda förordning omförmäles, visas, att brevet
vid verkställt öppnande före dess utlämnande till adressaten å ankomstortens
postanstalt icke innehållit penningar eller andra saker
till ett sammanlagt värdebelopp av 36 kronor, avsändaren äger att, emot
rekommendationsbevisets återställande, av postmedlen åtnjuta skillnaden
emellan nämnda belopp och värdet av det, som brevet befunnits innehålla.

I sin skrivelse har generalpoststyrelsen i denna del anfört följande:

»Genom nådigt brev den 4 november 1876 har Kungl. Maj:t förklarat, att, i
överensstämmelse med vad genom en i Bern den 9 oktober 1874 avslutad posttraktat
blivit för den internationella postutväxlingen bestämt, rekommendation på de
villkor, som därför blivit i allmänhet stadgade, kunde meddelas även å försändelser
under band och å brevkort. På grund härav och enär åberopade posttraktat
väl stadgade skyldighet för vederbörande postverk att, om rekommenderad
försändelse ginge förlorad, utgiva skadestånd, men icke innehöll något om
dylik skyldighet i händelse rekommenderad försändelse imder postbefordringen
toge skada, har i fråga om den inrikes posttjänsten den i förordningen den 12
november 1872 stadgade ansvarsskyldigheten beträffande förkommet rekommenderat
brev tolkats såsom gällande rekommenderade försändelser i allmänhet, men
ansvarsskyldigheten beträffande skadat rekommenderat brev — helt naturligt för
övrigt — ansetts icke kunna utsträckas att gälla rekommenderat korsband eller
rekommenderat brevkort.

I fråga om den internationella postutväxlingen är i artikel 8: 1 av världspostkonventionen
den 26 maj 1906 stadgat, att, om rekommenderad försändelse
går förlorad och detta icke härrört av oundvikliga naturförhållanden eller dylikt
(vis major), avsändaren eller, på dennes begäran, adressaten är berättigad till ett
skadestånd, av 50 francs. Någon bestämmelse om ersättning för rekommenderad
försändelse, som skadats eller helt eller delvis berövats sitt innehåll, finnes däremot
icke i de internationella postförfattningarna. Till den världspostkongress,
som var utsatt att hållas år 1913, men sedermera uppskjutits på obestämd tid,
hade emellertid Sverige inlämnat förslag om införande i den internationella ut -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr It. 15

växlingen av bestämmelse därom, att, i händelse ett rekommenderat brev helt
eller delvis berövats sitt innehåll eller på annat sätt skadats och brevet varit
förseglat i enlighet med de för assurerade brev gällande föreskrifter samt skadan
icke härrört av oundvikliga naturförhållanden eller dylikt (vis major), avsändaren
eller, på dennes begäran, adressaten vore berättigad till ett skadestånd, motsvarande
verkliga värdet av tillgreppet eller skadan, dock att skadeståndet icke i
något fall kunde överstiga 50 francs. Enligt detta förslag skulle ersättning utgå
icke blott — såsom för närvarande i den inrikes posttjänsten — när rekommenderat
brev berövats en del av sitt innehåll, utan även när dylik försändelse på
annat sätt skadats, och för vinnande av överensstämmelse med vad som i så väl
den inrikes som den internationella utväxlingen gäller i fråga om ersättningsskyldighet
för assurerad försändelse, synes den inrikes bestämmelsen rörande de
fall, i vilka skadestånd för rekommenderat brev utgår, böra få den större omfattning,
som i styrelsens förslag till världspostkongressen avsågs beträffande
rekommenderat brev i den internationella utväxlingen. Enär vidare den av styrelsen
till världspostkongressen föreslagna föreskrift, att, när rekommenderat brev
berövats en del av sitt innehåll eller på annat sätt skadats, skadeståndet skall utgå
med det verkliga värdet av tillgreppet eller skadan, dock högst 36 kronor,
har mera skäl för sig än den nuvarande inrikes föreskriften, att ersättning
för plundrat rekommenderat brev utgår med skillnaden mellan 36 kronor och
det belopp, som brevet vid framkomsten befunnits innehålla, anser styrelsen, att
jämväl härutinnan den inrikes bestämmelsen bör ändras till likhet med styrelsens
förslag till världspostkongressen. Slutligen lärer det väl få anses fullt berättigat
att, på sätt som skett i styrelsens förslag till världspostkongressen, såsom villkor
för utbetalande av ersättning med anledning av tillgrepp ur eller skada å rekommenderat
brev uppställa den fordran, att brevet skall hava haft betryggande försegling.
Härutinnan må erinras därom, att, jämlikt artikel XII: 2 i expeditionsreglementet
till ovan åberopade världspostkonvention, några särskilda villkor i
avseende å internationella rekommenderade försändelsers tillslutning icke finnas
stadgade, utan att varje postverk äger rätt att på dessa försändelser tillämpa de
bestämmelser, som gälla i dess inrikes posttjänst. Yad Sverige beträffar, föreskriver
allmänna poststadgan i detta hänseende, att rekommenderat brev, som
innehåller penningar eller andra värdesaker, skall vara tillslutet och förseglat i
överensstämmelse med vad som gäller beträffande assurerat brev.

Vidare torde det av styrelsen för utbetalande av ersättning för assurerad
försändelse föreslagna villkor, att förlusten eller skadan icke förorsakats genom
avsändarens fel eller försumlighet eller äro en följd av försändelsens egen beskaffenhet,
böra med lika stort fog uppställas jämväl för utbetalande av ersättning
för rekommenderat brev, som helt eller delvis berövats sitt innehåll eller på
annat sätt skadats.

Vad av styrelsen anförts angående lämpligheten av att styrelsen finge meddela
nödiga föreskrifter beträffande skyldighet för avsändare av assurerad försändelse
att, när skadestånd utbetalas, återställa inlämningsbeviset, gäller givetvis även i
fråga om åliggande för avsändare av rekommenderad försändelse att, när ersättning
till honom utbetalas, återställa mottaget inlämningsbevis.»

Under åberopande av vad sålunda anförts har generalpoststyrelsen
hemställt om ändring i gällande bestämmelser angående postverkets an -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 44.

Departements chefen.

Ansvarighet
för oassurerat
paket.

Generalpost styrelsen.

svårighet för rekommenderad försändelse därhän, att, om rekommenderat
brev, som varit förseglat i enlighet med de för assurerade brev gällande
föreskrifter, helt eller delvis berövats sitt innehåll eller på annat sätt
skadats, medan försändelsen stått under postverkets vård, avsändaren
skall vara berättigad till ett skadestånd, motsvarande verkliga värdet av
tillgreppet eller skadan, så framt ej dessa förorsakats genom avsändarens
fel eller försumlighet eller äro en följd av försändelsens egen beskaffenhet,
dock att skadeståndet icke i något fall kan överstiga 36 kronor,
samt att hittills gällande föreskrift om skyldighet för avsändare
av rekommenderad försändelse att, när till honom av postmedlen utbetalas
skadestånd för försändelsen, återställa rekommendationsbeviset, icke
vidare skall hava ovillkorlig giltighet, utan att generalpoststyrelsen härutinnan
må meddela de föreskrifter, som kunna anses nödiga.

Då generalpoststyrelsens förslag i denna del torde vara ägnat att
åstadkomma önskvärd överensstämmelse mellan bestämmelserna om postverkets
ansvarighet för assurerade och rekommenderade försändelser samt
på grund av de av styrelsen i övrigt till stöd för förslaget anförda skäl
anser jag mig böra biträda styrelsens förevarande framställning.

Enligt § 9 mom. 2 och 3 av förordningen den 12 november 1872
med den ändring, som däri vidtagits genom kungörelsen den 16 april
1880 angående förändringar dels i taxeringen av guld- och silverförsändelser,
som genom postverket befordras, dels ock i postverkets ansvarsskyldighet
för oassurerade paket, gälla beträffande sistnämnda slag
av paket följande bestämmelser.

Om oassurerat paket går förlorat, innan detsamma blivit till adressaten
utlämnat, äger avsändaren att i ersättning av postmedel erhålla, om paketets
vikt uppgår till högst 1 kilogram, två kronor och, om vikten utgör
mer än 1 kilogram, fyra kronor med tillägg därtill av en krona för varje
halvt kilogram, varmed vikten överstiger 2 kilogram. Därest oassurerat
paket, medan det stått under postverkets vård, blivit skadat, är postanstalten
i adressorten skyldig att därom, i fall så önskas, avgiftsfritt meddela
intyg, och äger avsändaren, där ej skadan skäligen kan anses härröra
därav, att paketet icke varit med vederbörlig omsorg inlagt, åtnjuta den
för förkommet paket stadgade ersättning, varemot paketet tillfaller postverket.

Generalpoststyrelsen föreslår nu vissa ändrade bestämmelser rörande
postverkets ansvarighet för oassurerat paket och anför till stöd därför
följande:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 44. 17

»Bestämmelsen att skadestånd för bortkommet inrikes vanligt paket skall
utgå med visst bestämt belopp för helt eller halvt kilogram av paketets vikt utan
avseende å innehållets värde synes vara uttryck för en föråldrad princip, vilken,
såvitt styrelsen kunnat finna, icke gäller i något annat land. Såväl inom vederbörande
främmande länders inrikes posttjänst som i den internationella postutväxlmgen
tillämpas i stället den regeln, att ersättningen för förkommet paket
utgar efter verkliga värdet av förlusten, om ock denna ersättning, på sätt i det
följande kommer att visas, är begränsad till vissa i regel ganska låga maximibelopp.
Då denna senare princip för ersättningens bestämmande, vilken redan
nu tillämpas beträffande paket, som utväxlas med utlandet, synes riktigare och
mera överensstämmande med allmänna rättsregler än den för inrikes paket hittills
gällande, anser styrelsen, att densamma bör införas att gälla även i fråga
om inrikes paket.

En särskilt framträdande olägenhet av de nuvarande skadeståndsbestämmelserna
rörande inrikes paket är den, att paket, som under postbefordringen skadats,
måste av avsändaren avstås till postverket för att ersättning för dylikt paket
skall kunna erhållas. Både för- avsändaren, för vilken det ofta kan vara av betydelse
att själv få behålla det skadade paketet, och för postverket är denna bestämmelse
olämplig och torde därför böra ersättas med den regel, som i detta
avseende är gällande i den internationella utväxlingen samt i andra länder, nämligen
att ersättningen för paket, som under postbefordran skadats eller helt eller
delvis berövats sitt innehåll, skall utgå efter verkliga värdet av skadan eller förlusten
intill det för bortkommet paket stadgade maximum samt att avsändaren
skall äga att själv behålla paketet.

Såsom i det föregående antytts, är den ersättning, som av postverken lämnas
för bortkommet eller skadat vanligt paket, begränsad till ganska låga maximibelopp.
Detta har sin naturliga förklaring däruti, att postverken icke avsett
att uti vanliga paket skola försändas föremål av något avsevärdare värde, alldenstund
postverket för detta ändamål såväl i de enskilda länderna som i
den internationella utväxlingen berett avsändare tillfälle att, mot erläggande av
en särskild tilläggsavgift, _ försända paketet under assurans, för vilket fall postverken
utgiva full ersättning intill det angivna värdet i händelse av förlust. Att
sådana transportinrättningar, som icke berett avsändare möjlighet att använda
denna särskilda form för försändning, böra erlägga fullt skadestånd, därest skada
eller förlust uppstår vid användandet av det av inrättningen över huvud taget
tillhandahållna försändningssättet, synes fullt riktigt. Så sker ock beträffande
gods, som i.vårt land försändes genom statens järnvägars försorg.

Maximiersättningen för förlust eller skada beträffande med post befordrat
vanligt paket är olika i olika länder. I Norge må ersättningen i fråga icke överstiga
2 kronor för 1/1 kilogram av paketets vikt. I Danmark, där maximibeloppet
hittills utgjort 1 krona för */2 kilogram, föreligger nu förslag om att det belopp,
vartill ersättningen högst må få uppgå, skulle utgöra:

4 kronor för paket med vikt av högst 1 kg.

12 » » » » » över 1, men ej över 3 kg.

20 » » » » » » 3, » » » 5 »

samt för tyngre paket högst 4 kronor för kilogram.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 38 höft. (Nr 44.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 44.

I Tyskland gäller, att ersättningen för bortkommet eller skadat vanligt
paket icke får överstiga 3 Mark för ’/2 kilogram av paketets vikt.

I den internationella utväxlingen slutligen må skadeståndet icke överstiga 25
francs för paket.

Tvenne omständigheter äro härvid att beakta. Dels torde böra erinras om
att i Norge, Danmark och Tyskland, liksom i Sverige, inrikes paket kunna mottagas
till befordran intill en vikt av 50 kilogram, varemot i den internationella
utväxlingen vikten icke må överstiga 5 kilogram. Vidare är att märka, att i den
inrikes posttjänsten — så är förhållandet både i vårt eget land och, enligt vad
upplysts, i grannländerna — det övervägande antalet paket utgöres av smärre
paket i vikt intill 1, högst 3 kg. Enligt vad framgår av en år 1911 verkställd
statistik, utgöres sålunda 55,6 % av hela antalet inom riket inlämnade paket av
paket intill 1 kilogram och icke mindre än 87,2 % av paket i vikt intill 3 kilogram.
Detta förhållande beror givetvis till stor del därpå att, beträffande inrikes
paket, portot utgår med lägre belopp för mindre paket än för större, vadan alltså
ur denna synpunkt någon anledning för avsändaren att sammanföra sändningar
till paket av viss vikt icke förefinnes. I den internationella utväxlingen åter, där
portot utgår med enhetligt belopp, oberoende av paketets vikt, och alltså ett paket
om 1 kilogram drager samma avgift som ett paket av maximivikt eller 5 kilogram,
förmärkes däremot en tydlig tendens att hålla paketen så nära maximivikten
som möjligt.

Detta förhållande torde icke böra förbises vid en jämförelse mellan skadeståndsbeloppet
för vanligt paket i den internationella utväxlingen och i de ovan
angivna grannländerna. Då sålunda i den internationella utväxlingen, varest paketen
i allmänhet torde äga en vikt av inemot 5 kilogram, gäller, att skadeståndet
må utgå med högst 25 francs för paket, motsvarande omkring 20 kronor, befinnes
det att, enligt de i Norge för närvarande gällande samt de i Danmark påtänkta
nya grunderna, samma belopp eller 20 kronor likaledes må få utgå för
paket om 5 kilogram. Det kan i detta sammanhang även förtjäna omnämnas,
att tidigare, medan maximivikten för paket i den internationella utväxlingen ännu
var begränsad till 3 kilogram, skadeståndet för vanliga paket i sagda utväxling
var begränsat till 15 francs för paket, motsvarande 10 å 12 kronor eller ungefär
samma belopp, som enligt nyssnämnda grunder i Norge och Danmark högst må
utgå för ett paket om 3 kilogram.

Att i de länder, där postverken mottaga paket intill en vikt av 50 kilogram,
maximibeloppet av skadeståndet för bortkommet eller skadat vanligt paket blivit

K\ ovan angivet sätt graderat med hänsyn till vikten, torde bero på flera orsaker.

els torde man hava utgått därifrån, att paketets vikt borde kunna utgöra en
viss mätare på innehållets värde, något som visserligen i många fall kan vara
förhållandet men i många fall återigen icke. Ett annat skäl torde hava varit, att
enär i den inrikes posttjänsten —- i olikhet mot vad gäller i den internationella
utväxlingen — paketportot är lägre för mindre paket än för större och jämförelsevis
mycket lågt för paket av ett eller ett par kilograms vikt, postverken icke ansett
sig kunna för denna avgift ikläda sig ersättningsskyldighet intill så högt
absolut belopp som för tyngre paket, för vilka befordringsavgiften är proportionsvis
betydligt högre än för de mindre paketen.

På grund av den ofantliga stegring, som under de senaste årtiondena kännetecknat
utväxlingen av vanliga paket — sammanlagda antalet i Sverige inlämnade
dylika paket, som år 1900 utgjorde 872,421 st., uppgick år 1915 till 5,715,928 st.
— har det efter hand blivit nödvändigt för postverken att i fråga om befordrin -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 44.

gen och behandlingen av dessa försändelser medgiva ett mera summariskt tillvägagångssätt
än vad förut varit fallet. Sålunda befordras i regel numera de
vanliga paketen — så är förhållandet i Sverige, Norge och Tyskland — på samma
sätt som vanliga brev och korsbandsförsändelser, d. v. s. utan att vid överlämnandet
under befordringen på något sätt förtecknas.

Liksom det beträffande vanliga brev, särskilt med hänsyn till postfunktionärernas
okontrollerbara befattning med dessa slags försändelser, är i hög grad
önskvärt, att avsändare icke i dylikt brev inlägger penningar eller eljest föremål
av värde, utan härför använder sig av rekommendation, assurans eller postanvisning,
är det givetvis även beträffande dessa miljontals paket -— vilka det numera
befunnits nödvändigt att behandla lika summariskt som de vanliga breven — i
lika hög grad önskvärt, att icke i dem försändas föremål av något avsevärdare
värde, utan att för dylika fall paketen assureras, så att de därigenom, skilda från
de vanliga paketen, må kunna beredas den kontroll och tryggare befordran, som
rätteligen bör tillkomma dem. Klart är emellertid, att, därest för vanligt paket
medgåves skadestånd till så högt belopp, att även innehåll av betydligt värde
bleve fullt ersatt såsom vanligt paket, detta ingalunda skulle vara ägnat att förmå
avsändarna att, såsom sig bör, försända dylika paket under assurans; och en
ersättningsskyldighet för vanliga paket utan någon maximibegränsning skulle helt
naturligt hava till följd, att assuransinstitutet fullständigt eluderades. Under sådana
förhållanden är det ju följdriktigt, att postverken, på sätt skett, begränsat sin
ansvarsskyldighet för vanliga paket till vissa maximibelopp, och likaledes fullt
förklarligt, att detta maximum beträffande den stora huvudmassan av paket, nämligen
de smärre paketen, satts jämförelsevis ganska lågt. I vissa länder, så exempelvis
i Norge, existerar därjämte uttryckligt förbud mot att i vanligt paket innesluta
föremål av högre värde än det belopp, för vilket postverket är ansvarsskyldig! Även

om på grund av vad här ovan anförts skäl kunde anses tala för att
ersättningen för bortkommet eller skadat inrikes paket — vilken ersättning,
enligt vad förut betonats, givetvis bör beräknas efter verkliga värdet av förlusten
eller skadan — begränsades till ungefärligen de maximibelopp, som gälla i grannländerna
eller föreslagits till införande i Danmark, har styrelsen likväl, med hänsyn
särskilt till önskvärdheten av att avsändaren av ett inrikes paket icke må
behöva vara sämre ställd än avsändaren av ett paket till utlandet, ansett sig böra
förorda antagandet av den internationella regeln, enligt vilken ersättningen sålunda
må utgå intill ett belopp av högst 25 francs eller 20 kronor för paket.
Med hänsyn emellertid till att i den inrikes posttjänsten paket mottagas intill
en vikt av 50 kilogram, under det maximivikten för paket i den internationella
utväxlingen utgör endast 5 kilogram, synes det uppenbart, att man beträffande
tyngre inrikes paket icke skäligen kan stanna vid nyss angivna regel. Detta
skulle nämligen innebära en direkt försämring mot vad hittills gällt beträffande
paket av högre vikt, för vilka avsändaren kunnat erhålla betydligt högre ersättning
— exempelvis för ett paket av 50 kilogram ett belopp av 100 kronor.

Visserligen är det sant, att antalet paket av högre vikt än 10 kilogram — vid
vilken viktgräns försämringen skulle inträda •— icke är särdeles stort; enligt den
förut omnämnda statistiken av år 1911 utgöres omkring 0,2 % av hela antalet
paket av paket över 10 kilogram, vilket procenttal motsvarar omkring 10,400
paket för år. Men beträffande särskilt Norrland, vilket i avsaknad av järnvägar
fortfarande i stor utsträckning är hänvisat till postverket i och för förmedling av

Kurigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 44.

sina varor, produkter och livsmedel, torde ofta förekomma sändningar per post
av betydande vikt, innehållande livsmedel och dylikt, vilkas värde flerdubbelt
överstiger nyssnämnda belopp 20 kronor, utan att därför med hänsyn till paketets
vikt kunna anses särskilt högt. Att avsändare av dylika paket skulle tvingas
att assurera desamma för att erhålla en i förhållande till paketets vikt och innehållets
_ beskaffenhet skälig ersättning i händelse av förlust, synes hårt, särskilt
som själva portot för dylika paket av högre vikt givetvis är ganska betydande.
Att försända paket av ifrågavarande slag under assurans är dessutom förenat
med praktiska svårigheter ej mindre för avsändaren, då det gäller inslagning och
försegling av paketen, än även för postverket i fråga om behandling och förvaring
av dylika assurerade paket av betydande omfång och vikt.

Av nu anförda skäl anser styrelsen, att för paket av högre vikt än den för
paket i den internationella utväxlingen stadgade maximivikt, d. v. s. för paket
från 5 till 50 kilogram, bör medgivas ersättning •—- givetvis beräknad efter verkliga
värdet av förlusten — intill högre maximibelopp än det för internationella
paket stadgade.

Det torde i detta sammanhang ock böra erinras om att i den skandinaviska
utväxlingen, varest såsom allmänt ersättningsmaximum för vanligt paket antagits
ett belopp av 18 kronor, ersättning med högre belopp medgivits beträffande de
tyngre paketen. Att i Norge, Danmark och Tyskland ersättningen må få utgå
intill högre belopp för tyngre paket än för lättare, har redan i det föregående
omnämnts.

Enär enligt den internationella regeln ersättningen för ett paket om högst
5 kilogram utgår med högst omkring 20 kronor, motsvarande 4 kronor för varje
kilogram för ett paket av maximivikt, synes det, då det nu gäller att avväga en
förhöjd ersättning för paket med vikt over 5 kilogram, riktigast, att beträffande
dessa tyngre inrikes paket samma regel fullföljes eller att sålunda för varje ytterligare
kilogram sagda ersättningsbelopp må få höjas med ytterligare högst 4
kronor. Ersättningen skulle i enlighet härmed utgå med verkliga värdet av förlusten
eller skadan intill ett belopp av i allmänhet högst 20 kronor, dock att för
paket över 5 kilogram maximibeloppet må kunna ytterligare förhöjas intill 4 kronor
för kilogram av dylikt tyngre pakets sammanlagda vikt.

De nu föreslagna bestämmelserna rörande ersättning för inrikes vanligt paket,
som förkommit, helt eller delvis berövats sitt innehåll eller på annat sätt
skadats, medan detsamma stått under postverkets vård, överensstämma sålunda
fullständigt med de i den internationella utväxlingen i detta avseende gällande
regler, med sådant tillägg beträffande paket, vilkas vikt överstiger maximivikten
för internationellt paket, att för dylika paket må utgå förhöjd ersättning enligt
samma grunder, som för närvarande gälla i Norge samt föreslagits till införande
jämväl i Danmark. Därest dessa bestämmelser nu antagas i Sverige, synes det
icke osannolikt, att ersättningsreglerna i Danmark, och möjligen även i Norge,
komma att helt och hållet — sålunda även beträffande paket av lägre vikt —
bringas i överensstämmelse med de svenska bestämmelserna. Sker detta och
bliva därjämte ersättningsbestämmelserna i den skandinaviska utväxlingen, vilka
för närvarande likaledes äro föremål för revision, avfattade i enlighet med vad
bär ovan föreslagits, skulle sålunda fullt enhetliga skadeståndsregler på detta
område bliva gällande såväl inrikes inom samtliga tre länderna som i utväxlingen
mellan länderna inbördes, vilket givetvis ur både allmänhetens och postverkets
synpunkt vore synnerligen fördelaktigt.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 44.

Beträffande assurerat paket bär bär ovan framhållits lämpligbeten av att i
den inrikes utväxlingen införa de internationella bestämmelserna därom, att skadestånd
icke utgår, om förlusten, tillgreppet eller skadan förorsakats genom avsändarens
fel eller försumlighet eller äro eu följd av försändelsens egen beskaffenhet,
och att, om paketet gått förlorat eller helt och hållet förstörts, avsändaren
äger att, jämte det han erhåller stadgad ersättning, jämväl återbekomma
befordrings- och i visst fall reklamationsavgifterna. Yad i förevarande hänseende
anförts rörande assurera! paket gäller, enligt styrelsens mening, i lika grad beträffande
oassurerat paket.»

På grund av vad sålunda anförts liar general poststyrelsen hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte förordna, att om vanligt paket gått förlorat, helt
eller delvis berövats sitt innehåll eller på annat sätt skadats, medan försändelsen
stått under postverkets vård, avsändaren är berättigad till ett
skadestånd, motsvarande verkliga värdet av förlusten, tillgreppet eller
skadan, så framt ej dessa förorsakats genom avsändarens fel eller försumlighet
eller äro en följd av försändelsens egen beskaffenhet, dock att
sådant skadestånd icke må överstiga 20 kronor för paket, utom beträffande
paket med högre vikt än 5 kilogram, för vilket skadeståndet må
kunna utgå intill belopp, motsvarande 4 kronor för varje kilogram eller
del av kilogram av paketets vikt, ävensom att, om paketet gått förlorat
eller dess innehåll helt och hållet förstörts och skadestånd utbetalas
till avsändaren, denne dessutom är berättigad att återbekomma befordringsavgifterna.

Vid handläggning inom generalpoststyrelsen av föreliggande ärende, skiljaktiga
däri deltogo generalpostdirektören J. Juhlin samt byråcheferna H. Ask- . meni"3a’''
berg, J. Pramberg, G. Kihlmark och C. Hasselrot, voro byråcheferna ™oststyreisen
Askberg och Kihlmark skiljaktiga från styrelsens beslut i nu berörda
del. Byråchefen Askberg uttalade därvid såsom sin mening, att ansvarigheten
för oassurerade inrikes paket icke borde begränsas till olika
maximibelopp allt efter de olika viktgrupper, till vilka paketen hörde,
utan att såsom gemensam gräns beträffande ansvarigheten för varje paket
av nu ifrågavarande slag borde, utan avseende å paketets vikt, fastställas
ett maximum av 25 kronor eller något mer. Jämväl byråchefen Kihlmark
ansåg, att ersättningen för vanligt inrikes paket borde, oavsett
paketets vikt, utgå med verkliga värdet, dock med högst 25 kronor.

Till stöd för sin mening anförde byråchefen Askberg följande:

_ »Frågan, efter vilken grund postverket bör ersätta förlust av eller skada å
vanligt (d. v. s. oassurerat) paket, synes mig huvudsakligen böra bedömas ur
allmän civilrättslig synpunkt. Det gäller befordran av en vara, och om eu person
åtager sig att för annans räkning forsla en vara samt låter denna under befordringen
förkomma eller skadas, är han enligt lag skyldig att, oavsett vilken
gottgörelse han bekommit för befordringen, ersätta verkliga värdet av förlusten

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 44.

eller skadan. Detta synes mig böra jämväl i fråga om postverkets skadeståndsskyldighet
beträffande vanligt paket vara den grundläggande principen. Paketportot
lärer nämligen icke kunna betraktas såsom någon slags assuransavgift,
utan utgör endast gottgörelse för själva befordringskostnaden, vilken givetvis är
större i fråga om tyngre än i fråga om lättare paket.

Att postverket skulle, såsom i generalpoststyrelsens skrivelse ifrågasättes,
utgiva skadestånd intill olika maximibelopp allt efter det förkomna eller skadade
paketets tyngd, synes mig icke äga verklig rättsgrund. Någon presumtion för,
att i allmänhet innehållet i ett tyngre paket skulle hava större värde än innehållet
i ett lättare paket, förefinnes näppeligen. Bliva de av generalpoststyrelsen
nu föreslagna grunderna fastställda, skulle följden exempelvis bliva den, att om
en person i två särskilda paket avsänder två exemplar av en och samma sak, i
värde uppgående till 21 kronor, och det ena paketet icke väger mer än 5 kilogram,
men det andra paketets vikt på grund av emballagets beskaffenhet uppgår
till något mer än 5 kilogram, samt bägge paketen förkomma under postbefordringen,
avsändaren väl finge full ersättning för det tyngre paketet, men icke kunde
för det lättare paketet få mera än 20 kronor. Kan man förundra sig över, om paketens
avsändare bleve missbelåten med en sådan utgång av hans ersättningsanspråk?
I fråga om statens järnvägars paketbefordran gäller, att förlust av eller
skada å ett paket ersättes med verkliga värdet utan avseende å paketets vikt.

I den inrikes svenska posttjänsten, liksom i flera främmande länders inrikes
posttjänst, äro visserligen för närvarande skadeståndsbeloppen fastställda
med hänsyn till de olika viktgrupper, dit försändelserna höra, men om bestämmelser
visa sig oegentliga, bör man väl vid deras ändrande söka bygga de nya
föreskrifterna på en grund, som kan anses fullt tillfredsställande. De bestämmelser
i ämnet, som för närvarande gälla i den inrikes svenska posttjänsten,
medföra, att, om t. ex. två paket till ett värde av 4 kronor vartdera samt vägande
det ena 1 kilogram och det andra 2 kilogram förkomma under postbefordringen,
postverket väl ersätter det senare med fulla värdet, men det förra paketet med
allenast 2 kronor. Generalpoststyrelsens beslut i liknande ersättningsfrågor hava
under årens lopp väckt mycken missbelåtenhet hos allmänheten. Enligt den
allmänt gällande internationella postpaketkonventionen — liksom exempelvis, så
vitt för mig är känt, i den inrikes engelska postpaketrörelsen — utgår skadeståndet
med verkliga värdet av förlusten eller skadan intill ett för alla paket
utan avseende å deras vikt fastställt maximibelopp.

Yid den postkonferens i Paris år 1880, då villkoren för en internationell
postpaketkonvention först avhandlades, hade ifrågasatts, att postverkens ansvarighet
skulle begränsas till visst belopp per halvt kilogram av paketets vikt, men
sedan bland annat anförts, att ett lättare paket ofta kunde hava ett högre värde
iin ett tyngre pakét, fastställdes för ansvarigheten allenast ett för alla paket, oberoende
av vikten, gemensamt maximibelopp. Högsta vikten å internationellt
postpaket var till en början 3 kilogram, och när denna maximivikt sedan höjdes
till 5 kilogram, medgavs de postförvaltningar, som så önskade, att behålla begränsningen
till 3 kilogram. Så länge högsta vikten å internationellt postpaket
var alternativ — 3 eller 5 kilogram — var även maximibeloppet för postverkens
ansvarighet bestämt till två alternativa belopp, men när maximivikten 5 kilogram
blev, såsom nu är fallet, obligatorisk, begränsades även ansvarigheten till ett för
alla paket, utan avseende å deras vikt, gemensamt maximibelopp. Att — i olik -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 44.

2:5

liet mod t. ex. statens järnvägar, vilkas skadeståndsskyldighet i allmänhet icke
är begränsad till något maximibelopp — postverk, hos vilka allmänheten kan
assurera värdefullare paketsändningar, hava fastslagit ett visst belopp, intill
vilket skadestånd för oassurerat paket må utgå, synes mig kunna vid försvaras.
Det är endast föreskriften, att skadeståndet skall begränsas till olika maximibelopp
allt efter paketens olika vikt, som, på sätt ovan sagts, synes mig ohållbar.
För min del har jag alltid hoppats, att, när de inrikes bestämmelserna i detta
ämne komme att revideras, man skulle antaga den i internationell postpaketutväxling
redan fastställda principen, att ansvarigheten för ett oassurerat paket
väl begränsas till ett visst maximibelopp, men att innanför denna gräns skadeståndet,
oberoende av vederbörande pakets vikt, utgår med ett belopp motsvarande
verkliga värdet av förlusten eller skadan. En sådan föreskrift vore enligt
min mening icke blott teoretiskt riktig och billig, utan skulle även förefalla allmänheten
naturlig och lätt begriplig, i det att allmänheten då icke nödgades
lära sig och behålla i minnet olika belopp, intill vilka postverket allt efter paketens
vikt ansvarade för dessa.

Men även om man, såsom i generalpoststyrelsens skrivelse föreslås, fasthåller
vid viktprincipen i fråga om postverkets ersättningsskyldighet för förkommet
eller skadat vanligt paket, kan jag icke finna något skäl, varför postverket
skulle för tyngre paket åtaga sig ett, i förhållande till vad som för närvarande
gäller, så väsentligt högre ansvar, som det av styrelsen föreslagna. Enligt
nuvarande bestämmelser ansvarar postverket med 100 kronor för ett vanligt paket
av 50 kilograms vikt — maximivikten för inrikes paket — men enligt styrelsens
förslag skulle postverket för ett dylikt paket ansvara ända till 200 kronor.
De tyngre paketen äro visserligen så fåtaliga, att en dylik utvidgning av
postverkets ersättningsskyldighet säkerligen icke skulle för postverket vara av
någon ekonomisk betydelse, men den föreslagna utvidgade ansvarigheten för dessa
paket synes mig alls icke motiverad. Oavsett den omständigheten, att ett tyngre
pakets emballage i allmänhet har en i förhållande till paketinnehållet större vikt
än ett lättare pakets emballage och att således — om man grundar postverkets
ansvarighet på förutsättningen av ett visst maximivärde per kilogram av ett pakets
vikt — detta maximivärde lärer böra sättas lägre i fråga om de tyngre paketen
än i fråga om de lättare, kan över huvud taget postverkets nuvarande ansvarighet
för de tyngre eller tyngsta paketen enligt min mening väsentligt reduceras.
Det synes nämligen vara med all billighet förenligt, att, om ett pakets
värde överstiger ett visst måttligt tilltaget belopp, avsändaren skall, för vinnande
av full säkerhet, vara skyldig att assurera paketet, och med hänsyn till det ytterst
ringa antalet mycket tunga paket skulle en reduktion av postverkets ansvarighet
för dessa paket icke vara av någon nämnvärd betydelse för allmänheten. Om
man begränsar postverkets ansvarighet för vanligt paket till ett gemensamt maximibelopp
av exempelvis 25 kronor, skulle paket av högst 12 y> kilograms vikt
bliva, intill verkliga värdet, ersatt med minst lika högt belopp som för närvarande.
Enligt en för några år sedan verkställd statistisk utredning hade endast
0.2 % av alla inrikes paket en vikt av över 10 kilogram. Det ännu lägre procenttal,
som utgjordes av paket om mer än 12 V2 kilograms vikt, kan jag icke
uppgiva, lika litet som jag kan säga, hur många av dessa fåtaliga paket, som under
postbefordringen förkommo eller skadades, eller hur många av de sålunda
förkomna eller skadade paketen (om mer än 12 1/2 kilograms vikt), som hade ett

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 44.

Departements chefen.

värde äV mer än 25 kronor, men med avseende å de nu anförda siffrorna lärer
det vara uppenbart, att åtminstone icke farhågan att försämra avsändares av
tyngre paket ställning kan motivera fastställande för dessa paket av högre ansvarighet
än intill 25 kronor. Yad i generalpoststyrelsens skrivelse sägs om svårighet
för avsändare av tunga paket att inslå och försegla desamma på samma sätt,
som är föreskrivet beträffande assurerade försändelser, synes mig icke hållbart.
Dylika paket torde i regel inslås i lådor, som tillspikas eller tillskruvas, och i
sådant fall lärer förseglingen kunna lätt verkställas genom ett korsslaget snöre
och sigill.

Yilket belopp, som bör fastställas såsom gräns för postverkets ansvarighet
beträffande ett vanligt inrikes paket, kan vara en smaksak. För min del har jag
tänkt mig ett maximibelopp av 25 kronor, men även om beloppet sättes något
högre, kan med visshet förutses, att någon avsevärd ökning av postverkets utgifter
icke skulle därigenom uppkomma. Ersättningen för ett förkommet eller
skadat paket skulle ju utgå efter verkliga värdet av förlusten eller skadan, och
under antagande att medelvärdet å ett vanligt inrikes paket utgör 10 kronor,
vilket säkerligen är högt räknat, skulle, om de under år 1915 — det senaste år,
för vilket uppgifter föreligga — förkomna vanliga paketen ersatts enligt den av
mig nu föreslagna grund, sammanlagda ersättningsbeloppet icke uppgått till
5,000 kronor.»

Såväl majoritetens inom generalpoststyrelsen som reservanternas förslag
i denna del innebär ett avsteg från den hittills i Sverige tillämpade
principen, att skadestånd för bortkommet oassurerat inrikes paket skall utgå
med visst bestämt belopp för helt eller halvt kilogram av paketets vikt utan
avseende å innehållets värde. Skillnaden mellan de båda förslagen ligger
däri, att, enligt majoritetens mening, postverkets ansvarighet visserligen
bör avse försändelsens verkliga värde men dock begränsas till olika
maximibelopp allt efter de olika viktgrupper, till vilka paketen höra,
under det minoriteten anser, att ansvarigheten bör begränsas allenast av
en för alla paket, oberoende av vikten, gemensam maximigräns.

När man övergår till den jämväl enligt min uppfattning riktiga
principen, att vid bestämmande av ersättning för bortkommet eller
skadat paket försändelsens verkliga värde bör tagas som utgångspunkt,
synes någon berättigad invändning ej kunna göras mot att därvid
viss begränsning sker i fråga om postverkets ansvarighet, enär allmänheten
har tillfälle att mot viss tilläggsavgift försäkra paket, vars värde
överstiger det belopp, för vilket postverket svarar. Däremot torde frågan, om
huru långt postverkets ansvarighet bör sträcka sig, kunna giva anledning till
delade meningar. Minoriteten inom styrelsen har i sådant hänseende föreslagit
ett maximibelopp förvarje paket av omkring 25 kronor. Enligt majoritetens
förslag kan skadeståndet beträffande paket av den högsta medgivna vikten,
50 kilogram, komma att uppgå till 200 kronor. Det av minoriteten föreslagna

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 44.

maximibeloppet synes mig dock utgöra en allt för stark begränsning av
postverkets ansvarighet. Därigenom skulle till en början allmänheten
komma i en avsevärt sämre ställning än vad nu är fallet, då skadeståndet
enligt gällande bestämmelser kan uppgå ända till 100 kronor.
En åtgärd i sådan riktning synes mig ej vara önskvärd. Vidare har
framhållits, att, särskilt beträffande Norrland, vilket i avsaknad av järnvägar
fortfarande i stor utsträckning är hänvisat till postverket i och för
förmedling av sina varor, ofta torde förekomma sändningar per post av
betydande vikt, innehållande livsmedel och dylikt, vilka sändningars värde
flerdubbelt överstiger nyssnämnda belopp, 25 kronor, utan att därför med
hänsyn till paketets vikt kunna anses särskilt högt. Då assurans av
dylika paket, på sätt majoriteten framhållit, torde stöta på vissa praktiska
svårigheter, synes billigheten kräva, att postverkets ansvarighet för sådana
paket skall stå i rimlig proportion mot paketens värde.

Därest emellertid gränsen för postverkets ansvarighet för vanliga
paket sättes till ett jämförelsevis högt belopp, synas mig starka skäl tala
för att ersättningsbeloppen i viss mån göras beroende av paketens vikt.
Det torde nämligen vara tydligt, att postverket beträffande de vanliga
lättare paketen, vilka utgöra det ojämförligt större antalet, icke kan åtaga
sig någon större ansvarighet, särskilt som portot för sådana paket proportionsvis
är lägre än beträffande de tyngre paketen. Det lärer icke heller
vara obilligt att fordra, att allmänheten beträffande de lättare paketen
skall använda sig av utvägen att genom assurering trygga sig mot förlust
av paket med större värde. Vad åter angår de tyngre paketen
finner jag av förut antydda skäl en allt för stark begränsning av ansvarigheten
icke lämplig.

Av vad nu anförts framgår, att jag anser mig böra biträda majoritetens
förslag, ehuru den av minoriteten uttalade uppfattningen ur principiell
synpunkt kunde vara att föredraga.

Mot de av majoriteten föreslagna maximibeloppen för de olika viktgrupperna
har jag icke funnit anledning till erinran. Visserligen kommer
enligt förslaget postverkets ansvarighet att i vissa fall bliva större än
vad nu är fallet, men detta torde, vilket jämväl från minoritetens sida
medgivits, icke komma att för postverket hava någon ekonomisk betydelse.
Å andra sidan står styrelsens förslag beträffande maximibeloppen
för de lättare paketen om högst 5 kilograms vikt i god överensstämmelse
med de i den internationella postutväxlingen stadgade regler, varjämte
förslaget skulle vara ägnat att underlätta vinnande av enhetlighet
i förevarande avseende mellan de skandinaviska länderna.

Vidkommande vad generalpoststyrelsen i nu förevarande del i övrigt
föreslagit har jag ej funnit anledning till någon erinran.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand, 38 höft. (Nr 44.)

Ansvarighet
för förlust
eller skada
till följd av
försändelses
försenade
framkomst.

Oeneralpost styrelsen.

Departements chefen.

Värdering
av innehållet
i skadad
eller förkommen

försändelse.

Oeneralpost styrelsen.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 44.

Jämlikt § 10 i förordningen den 12 november 1872 är postverket
icke i andra fall, än som i förordningen sägs, ansvarigt för försändelse,
som till postbefordran avlämnats, där ej på grund av förbehåll om s. k.
postförskott eller annat särskilt avtal sådan ansvarighet åligger verket.
I förordningen finnes icke något stadgat om ansvarsskyldighet för den
händelse avsändare eller adressat åsamkas förlust eller skada på grund
av försändelses försenade framkomst.

Generalpoststyrelsen framhåller nu i sin skrivelse, att det i allmänhet
vore vanskligt att, särskilt vid mindre försening, avgöra, i vilken
mån en försändelses försenade framkomst varit orsak till uppkommen
förlust eller skada, exempelvis huruvida matvaror eller levande blommor,
som i skadat skick kommit adressaten tillhanda, skulle, om vid försändelsens
befordran de fastställda tiderna strängt iakttagits, förblivit oskadade.
Men å andra sidan synes det styrelsen icke obilligt, att, om postverket,
såsom förut ifrågasatts, fritages från ersättningsskyldighet beträffande
skada, som har sin grund i försändelsens egen beskaffenhet, avsändare
av postförsändelse undantagsvis kunde, när skada å försändelsen
uppenbarligen förorsakats av försening och förseningen vållats genom
fel eller försummelse från postfunktionärs sida, få ersättning av postmedlen,
och har styrelsen jämväl hemställt om bestämmelser av nu angivet
innehåll.

Den nu föreslagna ersättningsskyldigheten, vilken, efter generalpoststyrelsens
prövning, torde böra tillämpas när sådant finnes vara av
förhållandena påkallat, lärer icke komma att för postverket medföra
någon nämnvärd ekonomisk risk. Med hänsyn härtill och då å andra
sidan billigheten synes tala för att dylik ersättning i vissa fall bör
utgå, anser jag mig kunna tillstyrka styrelsens framställning härutinnan.

I § 12 av förordningen den 12 november 1872 stadgas, att, då vid
prövning av behörigen anmält ersättningsanspråk fråga förekommer om
uppskattning av värdesaker, som varit inneslutna i assurerat eller rekommenderat
brev eller i assurerat paket och vilka antingen finnas i
behåll eller eljest anses vara till beskaffenheten fullständigt kända, bör,
i fall av tvekan om deras rätta värde, detta värdes bestämmande överlämnas
åt tre gode män, vilka väljas, en av postverket, en av avsändaren
och en av de båda sålunda valda.

Nu berörda föreskrift har, enligt vad generalpoststyrelsen meddelat,
icke varit av någon praktisk betydelse — dess tillämpande torde näppeligen
hava ifrågakommit — men då numera tillkommit en lag om skilje -

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 44.

män, har styrelsen ansett lämpligt, att, om sådan uppskattning, som i
berörda paragraf av förordningen den 12 november 1872 omförmäles,
någon gång skulle visa sig nödig, uppskattningsmännen utses och deras
uppdrag regleras enligt gällande lag om skiljemän. Detsamma borde
enligt styrelsens mening gälla även beträffande uppskattning av innehållet
i oassurerat paket. Styrelsen har i sin förevarande skrivelse jämväl
gjort framställning om bestämmelser i nu angiven riktning.

Mot vad sålunda föreslagits har jag icke funnit anledning till
erinran.

De beslut, som i förevarande hänseenden kunna bliva meddelade,
torde, på sätt generalpoststyrelsen jämväl föreslagit, av praktiska skäl
böra träda i kraft samtidigt därmed, att den nya upplaga av allmänna
poststadgan, som för närvarande är under utarbetande inom styrelsen,
börjar tillämpas. Då detta beräknas kunna ske senast under förra hälften
av år 1918, synes lämpligen böra uppdragas åt generalpoststyrelsen att
bestämma tidpunkten för beslutens ikraftträdande, dock att denna tidpunkt
ej må sättas senare än till den 1 juli samma år.

Under åberopande av vad sålunda i ärendet anförts får jag hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta

dels att beträffande inrikes försändelse, för vilken
assurans begäres, postbefordran icke vidare må förvägras
av den anledning, att försändelsens värde misstänkes
vara angivet lägre än det rätteligen utgör, och att
följaktligen särskild åtgärd för utrönande av dylik försändelses
verkliga värde icke skall vidtagas;

dels att, om assurerat brev gått förlorat, helt eller
delvis berövats sitt innehåll eller på annat sätt skadats,
medan försändelsen stått under postverkets vård,
avsändaren skall vara berättigad till ett skadestånd, motsvarande
verkliga värdet av förlusten, tillgreppet eller
skadan, så framt ej dessa förorsakats genom avsändarens
fel eller försumlighet eller äro en följd av försändelsens
egen beskaffenhet, dock att i saknad av
utredning om värdet av försändelsen detta må anses
hava utgjort det därå vid postbefordringen angivna
värdet och att skadeståndet icke i något fall må överstiga
beloppet av sistnämda värde, samt att, om för -

Departements chefen.

Ikraft trädande.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 44.

sändelsen gått förlorad och skadestånd utbetalas till
avsändaren, denne dessutom skall vara berättigad att
återbekomma befordringsavgifterna, varemot assuransavgiften
behålles av postverket;

dels att vad ovan stadgats beträffande postverkets
ansvarighet för assurerat brev även skall gälla i fråga
om assurerat paket, varjämte beträffande assurerat
paket, för vilket skadestånd utbetalas, avsändaren skall
vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna
även i det fall, att paketets innehåll helt och hållet
förstörts;

dels att, om rekommenderat brev, som varit förseglat
i enlighet med de för assurerade brev gällande föreskrifter,
helt eller delvis berövats sitt innehåll eller på
annat sätt skadats, medan försändelsen stått under
postverkets vård, avsändaren skall vara berättigad till ett
skadestånd, motsvarande verkliga värdet av tillgreppet
eller skadan, så framt ej dessa förorsakats genom avsändarens
fel eller försumlighet eller äro en följd av
försändelsens egen beskaffenhet, dock att i saknad av
utredning om värdet av försändelsen detta må anses
hava utgjort 36 kronor samt att skadeståndet icke i
något fall må överstiga nämnda belopp;

dels att generalpoststyrelsen må — utan hinder av
hittills gällande föreskrifter om skyldighet för avsändare
av assurerad eller rekommenderad försändelse att,
för utbekommande av skadestånd av postmedlen för
dylik försändelse, återställa assurans- eller rekommendationsbeviset
— härutinnan meddela de föreskrifter, som
kunna anses nödiga;

dels att, om oassurerat paket gått förlorat, helt eller
delvis berövats sitt innehåll eller på annat sätt skadats,
medan försändelsen stått under postverkets vård, avsändaren
skall vara berättigad till ett skadestånd, motsvarande
verkliga värdet av förlusten, tillgreppet eller
skadan, så framt ej dessa förorsakats genom avsändarens
fel eller försumlighet eller äro en följd av försändelsens
egen beskaffenhet, dock att skadeståndet icke
må överstiga 20 kronor för paket, utom beträffande
paket med högre vikt än 5 kilogram, för vilket skade -

Kung}. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 44. 29

ståndet må kunna utgå intill belopp, motsvarande 4
kronor för varje kilogram eller del av kilogram av
paketets vikt, ävensom att, om paketet gått förlorat
eller dess innehåll helt och hållet förstörts samt skadestånd
utbetalas till avsändaren, denne dessutom skall
vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna;

dels att, om skada å assurerad försändelse, rekommenderat
brev eller oassurerat paket uppenbarligen förorsakats
av försening i postbefordringen och denna
försening vållats genom fel eller försummelse från
postfunktionärs sida, generalpoststyrelsen må, när sådant
prövas vara av förhållandena påkallat, tillerkänna avsändare
skadestånd enligt allmänt gällande grunder;

dels att, om vid prövning av ersättningsanspråk
rörande assurerad försändelse, rekommenderat brev eller
oassurerat paket tvekan uppstår om rätta värdet å föremål,
som varit i försändelsen inneslutet, detta värde
skall bestämmas på sätt i gällande lag om skiljemän
föreskrives;

dels ock att de beslut, som i ovan angivna hänseenden
kunna bliva meddelade, må träda i tillämpning
vid tidpunkt, som av generalpoststyrelsen bestämmes,
dock ej senare än den 1 juli 1918.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däri
statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans
Maj:t Konungen bifalla; och skulle proposition till
riksdagen avlåtas av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 38 käft. (Nr 44.)