Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 126 (Proposition 1913:126)

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

Nr 126.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag om allmän pensionsförsäkring och till lag om
ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalk^; given
Stockholms slott den 28 mars 1913.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag om allmän pensionsförsäkring; och
lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Axel Schotte.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 höft. (Nr 126.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Förslag

till

allmän pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar svensk man eller kvinna skall, där ej nedan annorlunda
stadgas, enligt donna lag genom erläggande af årliga pensionsafgifter
och med bidrag af allmänna medel försäkras till erhållande af pension.

2 §.

Rätt till pension enligt denna lag inträder vid varaktig oförmåga
till arbete och senast vid fyllda sextiosju år, även om varaktig arbetsoförmåga
då ännu icke är för handen.

Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för handen hos den,
som befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet
eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant
arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter.

3 §•

Pensionsärenden, som i denna lag avses, handläggas av en för hela
riket gemensam myndighet, benämnd pensionsstyrelsen, samt av särskilda
pensionsnämnder i orterna.

KungL Mcij:t Nåd. Proposition Nr 126. 3

I behandling av besvärsmål eller, oberoende av besvär, av fråga om
lagligheten av pensionsnämnds beslut skola deltaga förutom den, av
vilken ärendet föredrages, minst tva av styrelsens ledamöter; skolande
av dessa ledamöter åtminstone en hava fullgjort vad författningarna
föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas. Uppstå härvid
skiljaktiga meningar, gälle vad allmänna lagen stadgar angående omröstning
till dom.

I övrigt bestämmas grunderna för pensionsstyrelsens organisation
och verksamhet av Konung och Riksdag.

Om avgiftsplikt.

4 §.

Beloppet av den pensionsavgift, som skall av envar avgiftspliktig
erläggas, utgör för varje år tre kronor samt, därest i hans taxering
under året enligt gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
ingår inkomst av minst 800 kronor, därutöver:

a) om inkomsten ej uppgår till 1,200 kronor, fem kronor;

b) om inkomsten uppgår till 1,200 kronor eller mera, tio kronor.

Pensionsavgift erlägges ej av någon för år före det, under vilket
han fyller sexton år, eller efter det, under vilket han fyllt sextiosex
år, eller för år, för vilket han icke är i riket mantalsskriven. Pensionsavgift
erlägges ej heller av den, som är till arbete varaktigt oförmögen.

Från avgiftsplikt undantages jämväl

dels den, i vilkens taxering under året enligt förordningen om inkomst-
och förmögenhetsskatt inberäknas förmögenhet till värde av
minst 6,000 kronor;

dels

a) ordinarie innehavare av tjänst, å vilken lagen den 11 oktober
1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension eller
lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid
statens järnvägar äger tillämpning;

b) delägare i telegrafverkets eller folkskollärarnas pensionsinrättning
samt i arméns eller flottans pensionskassa;

c) ordinarie innehavare av prästerlig tjänst;

dels ock hustru till sålunda undantagen person.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 126.

I övrigt ankommer på Konungens prövning, huruvida och under
vilka . villkor personer, vilka pension är tillförsäkrad på grund av anställning
i allmän eller enskild tjänst eller genom försäkring i pensionsinrättning
eller livränteanstalt, må undantagas från avgiftsplikt enligt
denna lag.

Om pension.

6 §•

Pensions årliga belopp utgör trettio procent av de erlagda pensionsavgifternas
sammanlagda belopp.

Därjämte utgår av allmänna medel ett tillägg till pensionen för
pensionstagare, som är till arbete varaktigt oförmögen och vilkens årsinkomst
ej uppgår för man till 300 och för kvinna till 250 kronor.

Pensionstillägget utgör för år räknat i fråga om pensionstagare,
som ej åtnjuter någon inkomst, för man 150 och för kvinna 125 kronor,
och i fråga om pensionstagare, som åtnjuter inkomst, nämnda belopp
med avdrag av halva årsinkomsten. För varje år, för vilket endera
av de i 4 § stadgade pensionsavgifter av åtta eller tretton kronor
blivit erlagd, höjes pensionstillägget med en procent.

För pensionsberättigad änkling, änka eller annan ogift kvinna, som är
till arbete varaktigt oförmögen och har att försörja ett eller flera egna barn
under femton år, ökas pensionen, därest årsinkomsten ej uppgår till 300
kronor för man och 250 kronor för kvinna jämte 120 kronor för varje
barn, med särskilt pensionstillägg för barnen. Beloppet av sådant pensionstillägg
utgör 60 kronor för varje barn, där årsinkomsten ej överstiger
300 kronor för man och 250 kronor för kvinna, samt, där årsinkomsten
överstiger nämnda belopp, 60 kronor för varje barn med avdrag
av hälften av det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 300
kronor för man och 250 kronor för kvinna.

7 §•

Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör all den inkomst av fast egendom,
. kapital . eller arbete, som någon skäligen kan antagas komma att
tillsvidare årligen åtnjuta utöver den pension honom enligt denna la^r
tillkommer. ö ö

Där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, iakttages,

att

för den, som av inkomsten har full om än torftig försörj

inmg, ars -

Kung! Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

inkomsten ej må uppskattas till lägre belopp än 300 kronor för man
och 250 kronor för kvinna, och att, där inkomsten ej räcker till full
försörjning, årsinkomsten uppskattas till motsvarande lägre belopp, ävensom
att årliga värdet av bostad ej må uppskattas till lägre belopp än
50 kronor. Där uppskattningen ej kan ske med ledning av dessa bestämmelser,
verkställes densamma efter de i orten gällande priser eller
efter andra grunder, som finnas tillämpliga.

I fråga om äkta makar skall, vid bestämmande av pensionstilläggs
belopp, årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras
sammanlagda årsinkomst.

8 §■

Befinnes någon, som åtnjuter pension, icke längre vara i riket
mantalsskriven, må efter omständigheterna pensionen eller, där pensionstillägg
utgår, allenast tillägget indragas. Lag samma vare, därest någon,
som i följd av varaktig oförmåga till arbete åtnjuter pension,
sedermera befinnes icke längre vara till arbete varaktigt oförmögen.

Har för någon, som åtnjuter pensionstillägg, årsinkomsten ökats till
sådant belopp, att rätt till pensionstillägg ej längre tillkommer honom,
indrages tillägget. Sker eljest ändring i den inkomst, efter vilken
pensionstillägget blivit bestämt, må tillägget i enlighet därmed ökas eller
minskas, dock att dylik jämkning i pensions belopp ej må äga rum mer
än en gång under varje år.

9 §•

I fråga om pensionsberättigad, som

a) avhänt sig inkomst eller egendom i uppsåt att erhålla pensionstillägg
eller högre sådant tillägg än honom eljest skolat tillkomma; eller

b) visat tredska eller uppenbar försumlighet i fullgörandet av honom
enligt denna lag åliggande avgiftsplikt;

må sökt pensionstillägg icke beviljas och skall redan beviljat pensionstillägg
indragas; dock att vederbörande pensionsnämnd må, efter prövning
av omständigheterna, för särskilt fall medgiva pensionstillägg med
minskat belopp.

Pensionstillägg eller del av pensionstillägg, som på grund av vad
sålunda stadgats icke utgår till pensionstagare, tillfaller den kommun,
till vilken pensionstagaren i fattigvårdshänseende hör.

Angående pensionstillägg för pensionstagare, som i följd av dryckenskap
eller eljest oordentligt levnadssätt blivit eller måste antagas bliva

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

i behov av fattigvård, må vederbörande pensionsnämnd besluta, att tilllägget
tills vidare indrages; och tillfaller jämväl sålunda indraget pensionstillägg
den kommun, till vilken pensionstagaren i fattigvårdshänseende
hör.

10 §.

Kostnaden för pensionstilläggen bestrides till tre fjärdedelar av staten
och till en fjärdedel av landstingen och kommunerna efter fördelning
dem emellan på sätt nedan stadgas.

En åttondel av kostnaden fördelas emellan samtliga kommuner sålunda,
att varje kommun bestrider åttondelen af pensionstillägget för
pensionstagare. som var i kommunen mantalsskriven vid den tid, från
vilken tillägget bestämts att utgå, och att, där tillägget blivit jämlikt
8 § ökat, åttondelen av ökningen bestrides av den kommun, i vilken
pensionstagaren då var mantalsskriven. Minskas pensionstillägg, till
vilket två eller flera kommuner lämna bidrag, skola dessa kommuners
andelar i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan deras
förutvarande bidrag.

En åttondel av kostnaden fördelas mellan landstingen och de städer,
som icke deltaga i landsting, sålunda, att varje landsting bidrager
med ett belopp, motsvarande vad som enligt ovan stadgade grunder belöper
å de i landstinget deltagande kommunerna, och att varje stad,
utöver det belopp, som enligt samma grunder skall av staden gäldas,
ytterligare bidrager med ett lika stort belopp.

Kommunernas och landstingens andelar i pensionskostnaden uträknas
av pensionsstyrelsen. Angående tid och sätt för gäldande av dessa andelar
förordnas av Konungen.

11 §•

Finnes på grund av höga levnadskostnader i den ort, där pensionstagare
är bosatt, pensionen ej vara tillräcklig för hans försörjning, äger
den kommun, till vilken pensionstagaren i fattigvårdshänseende hör, att,
därest han förut sökt efter förmåga ärligen försörja sig, till hans pension
lämna ett tillskott, vilket förty icke skall anses såsom fattigvård. Sådant
pensionstillskott må dock, evad det utgår i penningar eller naturaförmåner,
ej uppgå till högre årligt värde än för man till 150 och för
kvinna till 125 kronor; och kan tillskottet av kommunen efter omständigheterna
minskas eller indragas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Om fonden.

12 §.

Pensionsavgifterna ingå till en fond, vilken förvaltas enligt grunder,
som bestämmas af Konung och Riksdag.

Till denna fond skall för varje år av statsmedel tillskjutas ett belopp,
motsvarande en tredjedel av samtliga för avgiftspliktiga kvinnor för året
erlagda pensionsavgifter.

13 §.

Inom fem år efter det lagen trätt i kraft och sedermera minst eu
gång vart tionde år skall genom pensionsstyrelsens försorg anställas en på
vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad undersökning, huruvida genom
de föreskrivna pensionsavgifterna jämte det tillskott av statsmedel,
varom i 12 § sägs, kunna för dem, som först därefter bliva avgiftspliktiga,
beredas de pensioner, som enligt bestämmelserna i 6 § första
stycket motsvara dessa avgifter.

1 sammanhang med sådan undersökning skall tillika verkställas
utredning, huruvida fonden är så stor, att den minst motsvarar kapitalvärdet
av alla de utbetalningar, som med dess medel skola bestridas.

Om pensionsavgifternas erläggande.

14 §.

Pen avgift av tre kronor om året, som skall av envar avgiftspliktig
erläggas, uppbäres av den kommun, där den avgiftspliktige är
mantalsskriven. Uppbörden ombesörjes av den myndighet inom kommunen,
som förrättar uppbörden av kommunalutskylderna.

De pensionsavgifter av fem och tio kronor, som enligt 4 § åligga
vissa avgiftspliktiga, debiteras och uppbäras i samband med kronoutskylderna.

Där så skäligt prövas, äger Konungen för viss kommun förordna,
att jämväl uppbörden av de i första stycket av denna § omförmälda
avgifter skall verkställas i samband med kronouppbörden.

15 §.

För det i 14 § första stycket omförmälda ändamål skall varje år,
sedan mantalslängden för kommunen blivit i stadgad ordning justerad,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

av mantalsskrivningsförrättaren uppgöras förteckning över de i längden
upptagna personer, som vid årets början uppnått femton men icke sextiosex
års ålder. I förteckningen, som uppgöres enligt fastställt formulär,
angives för varje person namn, födelseår och dag, civilstånd, yrke
samt bostad, varjämte för envar, som under nästföregående år varit undantagen
från avgiftsplikt, anteckning göres härom.

Förteckningen tillställes taxeringsnämndens ordförande samtidigt med
att den justerade mantalslängden enligt gällande författning till honom
överlämnas. Sedan förteckningen kommit taxeringsnämnden tillhanda,
beslutar nämnden, på grund av upplysningar från vederbörande pensionsnämnd
och i övrigt kända förhållanden, för varje i förteckningen upptagen
person, huruvida för året avgiftsplikt må åligga honom, varjämte
om besluten anteckning göres i förteckningen.

Senast fem dagar efter det taxeringsnämndens arbete för året avslutats,
överlämnas förteckningen till den kommunala uppbördsmyndigheten,
som ombesörjer, att avskrift av densamma hålles tillgänglig för
allmänheten under tiden från och med den 1 till och med den 10 juli
å ställe, som minst fjorton dagar förut kungöres i kyrkan och tillika
på annat lämpligt sätt tillkännagivesl Härigenom skall envar som
vederbör anses hava erhållit del av förteckningens innehåll.

Den pensionsavgift av tre kronor, som i 14 § första stycket avses,
erlägges därefter före utgången av mars månad nästföljande år i den
ordning, som av kommunen bestämmes. Har avgiftspliktig, där uppbörden
skett å en termin, icke erlagt avgiftens hela belopp, eller, där
uppbörden fördelats å två eller flera terminer, icke i föreskriven ordning
erlagt avgiften, skall likväl vad av honom före uppbördstidens utgångmå
hava erlagts tagas i beräkning vid bestämmande av pensions belopp
enligt 6 § första stycket.

De erlagda avgifterna redovisas och inbetalas till den i 12 § omförmälda
fonden. Kommunen är därjämte skyldig att till samma fond
redovisa och inbetala ett belopp, motsvarande avgifter, som icke blivit
erlagda. Yad av kommunen sålunda inbetalats må icke tagas i beräkning
vid bestämmande av pensionsbeloppet.

Sker uppbörden på sätt i 14 § sista stycket omförmäles, svarar
kommunen även i sådant fall på sätt ovan stadgats för de pensionsavgifter
av tre kronor eller delar därav, som icke blivit erlagda.

För ej erlagd pensionsavgift eller del därav äger kommunen fordran
hos den avgiftspliktige.

Den ovannämnda förteckningen, försedd med uppgift om den avgift
eller del därav, som av avgiftspliktig erlagts och enligt vad ovan

kungt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

stadgats må tagas i beräkning vid bestämmande av pensions belopp,
insändes av kommunens uppbördsmyndighet till pensionsstyrelsen före
utgången av månaden näst efter den, under vilken uppbördstiden utgått.

Närmare bestämmelser angående tid och sätt för ovan föreskrivna
redovisning och. inbetalning till den i 12 § omförmälda fonden meddelas
av Konungen.

16 §.

För verkställande av uppbörd, som i 14 § andra och tredje styckena
omförmäles, skall av vederbörande taxeringsnämnd i taxeringslängden
för året angående varje avgiftspliktig antecknas beloppet av den avgift,
som skall av honom i sammanhang med kronouppbörden erläggas.

Å kronodebetsedel uppförd pensionsavgift må kunna av avgiftspliktig
särskilt erläggas jämlikt härom av Konungen meddelade närmare
bestämmelser.

Pensionsavgift, varom i 14 § andra stycket sägs, må ej erläggas
och ej heller utsökas, sedan sex månader förflutit efter utgången
av det år, under vilket avgiften blivit påförd, tiar sådan pensionsavgift
allenast till en del av sitt belopp erlagts eller indrivits, tages jämväl
den del i beräkning vid bestämmande av pensions belopp enligt 6
§ första stycket.

Varje år skall före den 1 september genom uppbördsmyndigheten
till pensionsstyrelsen insändas uppgift enligt fastställt formulär om de
för nästföregående år enligt denna § erlagda och indrivna pensionsavgifter.

17 §■

Ändring i taxeringsnämnds beslut enligt 15 eller 16 § må av enskild
sakägare ävensom av kommun samt av ombud, varom i 27 § förmärs,
sökas genom besvär inom tid och i den ordning, som angående
besvär över taxeringsnämnds beslut är stadgat, dock att, där ändring
sökes i beslut rörande fråga, huruvida någon skall på grund av
varaktig oförmåga till arbete undantagas från erläggande av pensionsavgift,
besvären skola anföras hos pensionsstyrelsen och inlämnas till
vederbörande pensionsnämnd inom utgången av juli månad. Har pensionsavgift
blivit den klagande påförd, är han ändock skyldig att erlägga avgiftsbeloppet
med rätt att återfå vad han finnes hava för mycket erlagt.

Har ändring i beslut, varom här är fråga, gjorts av annan myndighet
än pensionsstyrelsen, skall genom den myndighets försorg anmälan
härom ofördröjligen ske hos pensionsstyrelsen.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. (Nr 126.) 2*

Jttungt Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Menar någon, vilken pensionsavgift påförts, att för honom sedermera
sådant förhållande inträtt, att han, då avgiften skall erläggas, bör undantagas
från avgiftsplikt, må frågan hänskjutas till ordföranden i vederbörande
pensionsnämnd. Den, som med ordförandens utlåtande ej åtnöjes,
må underställa frågan pensionsnämndens avgörande. Intill dess
nämndens beslut i ämnet meddelats, skall det besked, som ordföranden
givit, lända till efterrättelse.

18 §.

Innehar avgiftspliktig vid tid, då pensionsavgift skall av honom
erläggas, tjänst eller arbetsanställning hos arbetsgivare, och varder avgiften
för den avgiftspliktige erlagd av arbetsgivaren, äger denne, mot
avlämnande till den avgiftspliktige av bevis om avgiftens erläggande,
av honom tillkommande kontant avlöning till ersättning för sitt utlägg
innehålla det erlagda beloppet.

Har ersättningen ej sålunda uttagits inom sex månader efter det
avgiften av arbetsgivaren erlagts, är all rätt till ersättning förfallen.

Om pensionsnämnder.

19 §.

Varje socken å landet samt varje stad ävensom varje köping, som
utgör egen kommun, bildar ett pensionsdistrikt.

Hava två eller flera socknar på landet gemensam kommunalförvaltning,
skola de samfält utgöra ett pensionsdistrikt.

Bär på grund av kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller
andra förhållanden så prövas lämpligt, må kommunen fördelas i två
eller flera pensionsdistrikt. Beslut om sådan fördelning ävensom om upp.-hävande eller förändring därav fattas å landet av kommunalstämma
och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga.

Beslutet skall underställas Konungens befallningshavande, som äger
att detsamma antingen oförändrat fastställa eller ock på anförda skäl
ogilla.

20 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas eu pensionsnämnd, bestående
av en ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av
Konungens befallningshavande för fyra år i sänder.

Ledamöterna i pensionsnämnd, järnte ett lika antal suppleanter för
dem, väljas varje gång för fyra år, å landet av kommunalstämma eller
av kommunalfullmäktige, där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga. Vid val å kommunalstämma
och allmän rådstuga iakttages, att varje röstande har eu
röst. Halva antalet av de utsedda ledamöterna samt halva antalet av
suppleanterna avgå efter lottning vid slutet av andra året från det
denna lag trätt i kraft. Avgår ledamot eller suppleant under den för
honom bestämda tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda
valde tjänstgöra under den tid, som för den avgångne återstått.

Sedan val av ledamot eller suppleant ägt rum, skall underrättelse
om den valdes namn och bostad ofördröjligen meddelas pensionsnämndens
ordförande.

21 §.

Ordförande eller ordförandes suppleant samt ledamot eller ledamots
suppleant i pensionsnämnd må endast den man eller kvinna vara, som
är i kommunen boende och som uppnått myndig ålder samt är i besittning
av medborgerligt förtroende och råder över sig och sitt gods.
Gift kvinna vare ej på den grund, att hon står under mannens målsmanskap,
obehörig att utöva uppdrag, varom nu är fråga.

Ej må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu nämnts, än
ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra
uppdraget, den, som under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort såsom
ordförande eller ledamot i pensionsnämnd, samt den, som eljest uppgiver
förhinder, som i fråga om ordförande av Konungens befallningshavande
och i fråga om ledamot av vederbörande valkorporation godkännes.

22 §.

Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet övervaka denna lags
efterlevnad inom pensionsdistriktet, att vid behandling av ärenden rörande
pension förfara på sätt i SO § angives samt att i övrigt ställa
sig till efterrättelse bestämmelserna i denna lag och de föreskrifter, som
angående pensionsnämnder av Konungen meddelas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

23 §.

Pensionsnämnd sammanträder minst eu gång var tredje månad å tid
och ställe, som nämnden bestämmer. Dessutom sammanträder nämnden
på kallelse av ordföranden, så ofta han med avseende å inkomna ärendens
antal och vikt finner det nödigt. Tid och ställe för sammanträde
late ordföranden minst fjorton dagar förut kungöra i kyrkan samt tillika
på annat lämpligt sätt bringa till allmänhetens kännedom; varjämte
ombud, som i 27 § omförmäles, skall om sammanträdet genom ordförandens
försorg i god tid underrättas.

Ordföranden och ledamöterna skola för sin inställelse vid sammanträdena
av kommunen åtnjuta ersättning till belopp, som av kommunen
bestämmes.

24 §.

Pensionsnämnd må ej handlägga ärende, där icke, förutom ordföranden,
minst två ledamöter äro tillstädes.

Inträffar för ordförande eller ledamot sådant hinder, att han ej kan
inställa sig vid sammanträde, åligger det honom att därom ofördröjligen
underrätta vederbörande suppleant; och vare sålunda underrättad ''suppleant
skyldig att utan vidare kallelse infinna sig.

Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan
av pensionsnämnden godkänt förhinder utebliver från nämndens sammanträde,
ävensom ordförande eller ledamot, vilken vid inträffat
förhinder uraktlåter att underrätta suppleant, skall till kommunens kassa
bota ordföranden eller hans suppleant tjugufem kronor samt ledamot eller
hans suppleant fem kronor. Därest sammanträdet i anseende till de
närvarande ledamöternas fåtalighet måste inställas eller upplösas, böte
ledamot eller suppleant dubbelt. Om uttagande av sådana böter förordnar
Konungens befallningshavande efter anmälan av ordföranden eller
ledamot i vederbörande pensionsnämnd eller av pensionsstyrelsens ombud
i orten.

25 §.

Å pensionsnämnds sammanträde skola till prövning företagas de
sedan nästföregående sammanträde inkomna ärenden, och skall ärende
genast avgöras, där icke nämnden för vederbörandes hörande eller eljest
i följd av särskilda omständigheter finner uppskov oundgängligen er -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

fordras. Dock skall i sådant fall ärendet bringas till slut å näst därpå
följande sammanträde.

Åro vid omröstning rösterna lika delade, gäller den mening ordföranden
biträder.

26 §.

Pensionsnämnds ordförande åligger att enligt fastställt formulär
hålla register över gjorda framställningar och inkomna ansökningar.
Han förer vid nämndens sammanträden protokoll eller är för dess ordentliga
förande ansvarig, ombesörjer skriftväxlingen, emottager alla till
nämnden ställda skrivelser och framställningar samt vårdar nämndens
handlingar.

Ordföranden äger av kommunen tillgodonjuta gottgörelse för de
honom genom uppdraget åsamkade kostnader, såsom för skrivmaterialier,
postporto och skrivarehjälp. Åro de ordföranden åliggande göromålen
synnerligen omfattande, äger kommunen, i den mån en dylik utgift
för densamma ej må anses alltför betungande, därjämte tilldela
honom skäligt arvode. Beslut om sådant arvode fattas å landet av
kommunalstämma och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej
finnas, av allmän rådstuga. Rörande av kommunalstämma fattat beslut
om sådant arvode gäller i övrigt vad i gällande kommunalförfattning
är stadgat angående arvode till ordförande i kommunalnämnd.

Protokollet skall innehålla uppgift om de vid sammanträdet närvarande
ledamöterna av pensionsnämnden samt redogörelse för de ärenden,
som vid sammanträdet förekommit, ävensom för de beslut, som av nämnden
fattats.

Protokollet för varje sammanträde skall genast justeras; dock må
pensionsnämnden särskilt för varje gång uppdraga åt två ledamöter att
jämte ordföranden verkställa justeringen sist inom åtta dagar efter sammanträdets
slut.

Sedan protokollet för sammanträde justerats, åligger det ordföranden
att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut kungjort
ställe anslå de beslut, som fattats, och anses härigenom meddelande om
besluten hava skett den dag anslag gjordes.

27 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat
ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud
för flera pensionsdistrikt.

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Ombud äger närvara vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden
och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. I övrigt har
ombudet att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som
varda av pensionsstyrelsen meddelade.

Landsting äger ock för pensionsdistrikt inom landstingsområdet
utse. ombud, i er sådant ombud äge vad i denna lag är stadgat om
pensionsstyrelsens ombud motsvarande tillämpning.

28 §*

Ändring i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom
av kommun samt av vederbörande i 27 § omförmälda ombud sökas hos
pensionsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas till pensionsnämndens
ordförande, eller i betalt brev med allmänna posten vara till denne
inkomna sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande, den dagen
oräknad, då sådant skedde. Ordföranden äge ock att över nämndens
beslut anföra besvär. Över inkomna besvär skall nämnden avgiva yttrande,
varefter handlingarna i ärendet av ordföranden så snart ske kan
insändas till pensionsstyrelsen.

Öfver pensionsstyrelsens beslut må klagan ej föras.

Om ansökning rörande pension.

29 §.

Ansökning rörande pension göres hos pensionsnämnden i det pensionsdistrikt,
där sökanden senast blivit mantalsskriven.

Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla
upplysningar angående sökandens arbetsförmåga och inkomster samt vad
i övrigt till utredande av hans pensionsrätt må erfordras, jämte en av
sökanden undertecknad, pa heder och samvete avgiven förklaring, att
de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. År
sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten
av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden
förtrogna personer. Vid ansökningen fogas prästbevis angående
sökandens ålder.

Där ansökning'' allenast avser pension enligt 6 § första stycket, är
uppgift om sökandens inkomster ej erforderlig.

3° §.

Ai ansökning gjord rörande pension, skall pensionsnämnden pröva
de i ansökningen lämnade upplysningar och åberopade handlingar

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

samt på grund av denna prövning och kända förhållanden besluta,
huruvida sökanden äger rätt till pension, samt bestämma storleken av
den årsinkomst, som skall läggas till grund för beräkning av pensionstilläggs
belopp.

Sedan den i 28 § stadgade besvärstid gått till ända, skall, evad
besvär anförts eller icke, beslutet i ärendet jämte tillhörande handlingar
av ordföranden ofördröjligen insändas till pensionsstyrelsen.

Där sökanden funnits berättigad till pension, skall pensionsstyrelsen
beräkna och fastställa beloppet samt utfärda pensionsbrev, som genom
nämndens försorg tillställes pensionstagaren. Uppgår det beräknade
beloppet icke till sex kronor om året, må dock pension ej utgå och
förty ej heller pensionsbrev utfärdas.

Finnes pensionsnämnds beslut strida mot denna lag, äger pensionsstyrelsen,
där ej på grund av anförda besvär rättelse kan ske, att återförvisa
ärendet till förnyad prövning.

Vad om ansökning rörande pension samt om handläggning av sådant
ärende stadgats gäller i tillämpliga delar jämväl om ärende rörande
ökning, minskning eller indragning av pension. Innan pensionsnämnd
fattar beslut i ärende rörande minskning eller indragning av pension,
skall nämnden lämna pensionstagaren tillfälle att yttra sig.

Om pensions utbetalande.

31 §■

Pension utgår från den dag rätt till pension inträtt, vilket, då
annat förhållande ej visas, anses hava skett den dag pensionen sökes,
till utgången av den månad, under vilken pensionstagaren avlidit eller
pensionens indragning beslutats.

Lag samma vare i tillämpliga delar i fråga om ökning eller minskning
av pension.

32 §.

Utbetalning av pension verkställes genom postanstalten i den ort,
där pensionstagaren vistades, då ansökning om pension gjordes, därest
icke i ansökningen uppgivits annan postanstalt. Anvisning å den postanstalt,
genom vilken utbetalningen sker, skall lämnas i pensionsbrevet.
Avflyttar pensionstagare till annan ort eller önskar pensionstagare eljest

Kungi. Majds Nåd. Proposition Nr 126.

pensionens utbetalande genom annan än förut angiven postanstalt, må
pensionsstyrelsen förordna om utbetalningens verkställande genom den
postanstalt pensionstagaren uppgivit.

I ension må för varje kalendermånad lyftas tidigast den 15 i samma
månad eller, om den dagen inträffar å sön- eller helgdag, nästpåföljande
söckendag; dock att, om pension ej uppgår till 30 kronor eller pensionstagaren
flyttat ur riket, beloppet utbetalas allenast en gång för
varje år efter ingången av därpå följande år.

Pensionsbelopp, som ej lyftats inom ett år, sedan det till betalning
förfallit, vare förverkat och tillfälle den i 12 § omnämnda fonden.

Om understöd.

33 §.

Den, som efter fyllda femton år bliver till arbete varaktigt oförmögen,
men för vilken avgifter till erhållande av pension icke blivit erlagda,
ävensom den, vilken vid nämnda ålder redan är varaktigt arbetsoförmögen,
äger erhålla understöd under villkor och med belopp, som
angående pensionstillägg är i 6 § stadgat.

Änkling, änka eller annan ogift kvinna, som är till arbete varaktigt
oförmögen men icke berättigad till pension och vilken har att försörja
ett eller flera egna barn under femton år, äger erhålla understöd under
villkor och med belopp, som i 6 § är stadgat angående pensionstillägg
för barn.

Beträffande understöd, varom ovan sägs, gäller även i övrigt i tilllämpliga
delar vad i denna lag är föreskrivet om pensionstillägg och
om kostnaden för dess bestridande samt om ansökning rörande pension
och om pensions utbetalande.

Om pension på grund av frivilliga avgifter.

34 §.

_ För att vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda sextiosju
år erhålla pension utöver vad ovan i denna lag stadgas, vare det
envar svensk man eller kvinna, som fyllt femton år, medgivet att, på
sätt Konungen bestämmer, erhålla försäkring genom erläggande av fri -

Kungl. Maj:ts}Nåd. Proposition Nr 126.

villiga avgifter. Dylika avgifter må för varje gång ej erläggas med
mindre belopp än en krona eller, där högre belopp erlägges, annorlunda
än med helt antal kronor, och ej heller må av någon under ett kalenderår
avgifter erläggas till högre sammanlagt belopp än det antal kronor,
som motsvarar halva antalet fyllda levnadsår.

De frivilliga avgifterna ingå till den i 12 § omnämnda fonden.
Till denna fond skall för varje år av statsmedel tillskjutas ett belopp,
motsvarande en femtedel av summan av de av kvinnor under året
erlagda frivilliga avgifter.

Årliga beloppet av pension enligt deDna § skall utgöra för varje
erlagd avgift en och en tredjedels procent av avgiftens belopp för varje
helt år, som förflutit från den dag avgiften erlades till den dag, från
vilken pensionen utgår.

För pensionstagare, som åtnjuter pensionstillägg, höjes pensionen
med en tredjedel.

Kostnaden för sådan höjning av pension bestrides av statsmedel.

Finnes någon hava försummat att fullgöra honom enligt 4 § åliggande
avgiftsplikt för år, varunder frivillig avgift för honom erlagts,
skall vid bestämmande av pensionens belopp hänsyn ej tagas till den
frivilliga avgiften i vidare mån än denna avgifts belopp må överstiga
beloppet av den försummade avgiften.

35 §.

Rätt till pension eller understöd enligt denna lag kan icke överlåtas
och må förty ej för gäld tagas i mät.

36 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller,
finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas af Konungen.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft.

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 126.

Övergångsbestämmelser.

37 §,

Denna lag skall tråda i kraft den 1 januari 1914; dock att rätt till
understöd enligt 33 § ej tillkommer den, som då fyllt sextio år, ej heller
den, som då fyllt femton år och är till arbete varaktigt oförmögen samt
år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit full försörjningav
fattigvården, välgörenhetsinrättningar eller enskilda personer.

För den, som vid lagens ikraftträdande fyllt aderton år, skall den pension
eller del därav, som jämlikt 6 § första stycket beräknas till viss
procent av erlagda pensionsavgifter, utgå med följande procent av dessa
avgifters sammanlagda belopp, nämligen

för	den,	som	fyllt	18,	men	icke	25	år	med	29	procent
b	b		»	25,	»	B	30	B	B	28	B
))	b	»	b	30,	))	B	35	B	B	27	B
»	B	b	i	35,	B	B	40	B	B	26	B
b	b	»	»	40,	B	B	45	B	B	25	B
b		b	»	45,	B	B	50	B	B	24	B
B		b	))	50,	B	B	55	B	B	23	B
))	b	»	B	55,	B	B	60	B	B	22	B
B	»	).i	))	60						21	B

Den ökade kostnad, som av denna bestämmelse föranledes, bestrides
av statsmedel.

Kung!-. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Förslag

till

Lag

ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsfoalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § haudelsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

12 §.

Därnäst have kronan företräde till lös egendom för gäldenärens utskylder
sista och löpande året, de där ej för fast egendom utgå.

Sist skola med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som
löst gäldas med lika rätt sins emellan: kommunal- och stadsutskylder,
av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och
skola samt härads- och landstingsmedel, samtliga dock endast för sista
och löpande året; så ock vad enligt lag om allmän pensionsförsäkring
kommun må hava utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet att
'' erlägga pensionsavgift för sista och löpande året.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
7 mars 1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvård,
Statsråden Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswård,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Tidigare
motioner
och förslag

S. A. Hedins
motion 1884.

Departementschefen, statsrådet Schotte, anförde:

Den moderna socialförsäkringens historia i vårt land kan sägas börja
‘ med S. A. Hedins motion i Riksdagens andra kammare år 1884 med begäran
mn förslag angående, bland annat, arbetares ålderdomsförsäkring. I själva
Verket, utgör motionen utgångspunkten för det arbete, som hos oss ''intill
nu nedlagts pa denna och med densamma förenade stora frågor. I
motionen gavs en överblick över de förslag om åtgärder till förbättrande
av arbetarklassens ställning, som framkommit i främmande länder, och
påvisades, hurusom denna rörelse blivit allmän-europeisk och att den
innebar en brytning med den äldre nationalekonomien, manchesterskolan,
och dess. nitälskan mot statens ingripande i den ekonomiska samfundsorganisationen.
I ett anförande i kammaren vid motionens behandling
betonade Hedin med skärpa lagstiftningens nödvändighet för de sociala

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

spörsmålens lösning. »I min tanke», yttrade lian sålunda, »finnes icke
något medel, som med så stor säkerhet skall förminska den kommunala
fattigvårdsbördan, som just ett av staten ordnat och understött försäkringsväsende
för arbetarna.» Och han hävdade billigheten av, att någon
del av de »nedåt progressiva» konsumtionsskatterna användes »för att åt
arbetarna betrygga en människan värdig tillvaro».

Den omsorgsfullt motiverade framställningen .vann båda kamrarnas
bifall, och i skrivelse den 11 maj 1884 anhöll Riksdagen, bland annat,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i vad mån åtgärder kunde
finnas lämpliga för beredande av ålderdomsförsäkring åt arbetare och
med dem jämförliga personer, samt därefter göra de framställningar till
Riksdagen eller vidtaga de anordningar i övrigt, till vilka förhållandena
kunde föranleda.

I anledning härav tillsatte Kungl. Maj:t samma år en kommitté — den
s. k. äldre arbetarförsäkringskommittén —, som år 1889 framlade förslag
till lag om obligatorisk ålderdomsförsäkring för en var i riket mantalsskriven
svensk undersåte. Pensionsavgifterna skulle erläggas av de försäkrade
själva, men begränsades till tio år, nämligen från och med det
år, då den försäkrade fyllde 19, till och med det, då han fyllde 28 år.
Avgiftsbeloppen skulle utgöra 25 öre i veckan eller 13 kronor om året.
Genom dessa inbetalningar skulle de försäkrade förvärva rätt till en årlig
pension av 72 kronor vid 60 års ålder. Genom erläggande av frivilliga
avgifter skulle tillfälle beredas till pension om högre belopp ävensom
vid tidigare ålder. Då det förutsågs, att många icke skulle kunna betala
den stadgade avgiften,, föreslogs, att kommunerna skulle erlägga
avgift för dessa personer, dock högst under fem år. Den kostnad,
som härigenom skulle förorsakas kommunerna, beräknades till 1,8 miljon
kronor om året. Staten föreslogs skola bestrida kostnaden för,
förutom den centrala förvaltningsanstalten, benämnd Riksförsäkringsanstalten,
försäkringen av den del av den då levande generationen, som
ej själv kunde komma ut med pensionsavgifterna. Härför erforderligt
belopp beräknades till 8,25 miljoner kronor.

Förslaget blev icke framlagt för Riksdagen. Kungl. Maj:t, som fann
ålderdomsförsäkringen möjligen böra sättas i samband med och huvudsakligen
grundas på invaliditetsprincipen, uppdrog i stället år 1891 åt
en ny kommitté, den s. k. nya arbetarförsäkringskommittén,att ytterligare
utreda frågan. Denna kommittés år 1893 framlagda förslag skiljde sig
fullständigt från det äldre förslaget, men närmade sig däremot i väsentliga
delar den tyska invaliditets- och ålderdomsförsäkringslagen, som
några år tidigare trätt i kraft. Den proposition, som på grundvalen av
sistnämnda förslag utarbetades till 1895 års riksdag, innehöll bestäm -

Riksdagens
skrivelse
den 11 maj
1884.

Äldre
arbetarförsäkringskommitténs

förslag av
år 1889 om
obligatorisk
ålderdomsförsäkring.

Nya arbetarförsäkringskommitténs

förslag av
år 1893.
1895 års
proposition.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

Riksdagens
skrivelse den
10 maj 1895.

meker om försäkring mot invaliditet, varmed likställdes uppnådda 70 års
ålder för alla hos arbetsgivare mot en årlig avlöning av högst 1,800
kronor anställda personer över 18 år. De försäkrade indelades i tre
pensionsklasser, omfattande: den första manliga arbetare med minst 10
kr. i kontant veckolön, den andra alla övriga manliga och den tredje
alla kvinnliga försäkrade. Avgifterna i de olika klasserna utgjorde
resp. 20,oo, 12,50 och 7,50 kr. om året, varav arbetarna skulle erlägga
resp. 12,50, 7,50 och 5 kr. samt arbetsgivarna resten, med rätt likväl för
arbetsgivare med viss lägre inkomst att av statsmedel återfå sitt bidrag.
Till den tredje klassen hänfördes även försäkrade mäns hustrur; avgifterna
för dem skulle erläggas av staten. Åven föreslogos uppfostringsbidrag
å 30 kronor till minderåriga, inom äktenskapet födda barn till
aflidna försäkrade män. Kostnaden härför skulle jämväl bäras av staten,
liksom utgifterna för upptagande i försäkringen av den då levande generationen
(under 40 år). Avgifterna skulle inkasseras enligt det tyska
märkesystemet. Administrationen skulle handhavas av en central myndighet,
benämnd pensionsstyrelsen, stödd på lokala organ, pensionsnämnder.
Pensionerna skulle utgå med ett belopp av 50 kronor, med tilllägg
för varje vecka, för vilken pensionsavgift erlagts, av vissa bestämda
belopp, olika för de olika pensionsklasserna. Pensionernas belopp efter
5, 30 och 50 försäkringsår (varje år räknat till 50 avgifts ve ekor) utvisas
av följande tabell:

Klas s.	Total årsavgift kr.	efter 5 år kr.	Pension efter 30 år kr.	efter 50 år kr.
I. Män med minst 500 kronor kontant inkomst ............	20''oo	75	200	300
II. Män under 500 kronor..........................................	12''5o	63	125	175
III. Kvinnor ............................................................	7''50	55	80	100

Kostnaderna för försäkringen, som vid ikraftträdandet skulle omfatta
omkring 700,000 personer, skulle 30 år senare uppgå till: för arbetarna
4,9 milj., för arbetsgivarna 2,6 milj. och för staten 4,4 milj. kr.
om året. — Vid sidan av den obligatoriska försäkringen skulle anordnas
en frivillig försäkring, för vilken staten skulle bestrida förvaltningskostnaden.

Riksdagen fann emellertid propositionen icke kunna bifallas samt
anhöll i skrivelse den 10 maj 1895 om förnyad prövning och nytt för -

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

slag. På framställning av Kungl. Maj :t beslöt emellertid samma riksdag
att i riksstaten för år 1896 avsätta ett belopp av 1,400,000 kr. för beredande
av pension vid varaktig oförmåga till arbete. Beslut om dylik
avsättning till den s. k. arbetarförsäkringsfonden liava sedermera årligen
fattats av Riksdagen, så att fonden vid 1914 års ingång kan beräknas
uppgå till 35,848,000 kr.

I proposition till 1898 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ett nytt
förslag till invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Det skiljde sig från
1895 års förslag huvudsakligen därigenom, att arbetsgivarnas bidragsskyldighet
borttagits och ersatts med motsvarande bidrag av statsmedel,
som fastställts till hälvten av de försäkrades bidrag. Detta hade i första
pensionsklassen nedsatts från 12,50 till 10 kr. om året. Åldersgränsen
hade sänkts från 70 till 65 år, men samtidigt rätten till invaliditetspension
gjorts beroende av att 50 levnadsår uppnåtts. Ifråga om avgifternas
erläggande hade den förändring införts, att de skulle betalas från
18 endast till 50 års ålder, samt att märkesystemet utbytts mot avgifternas
inbetalning på liknande sätt som insättningarna i postsparbanken.
Eu för alla tillgänglig frivillig försäkring föreslogs, inrättad efter samma
grunder som den obligatoriska. Staten skulle, utöver bidragen till avgifterna
samt förvaltningskostnaden, bestrida kostnaderna för den från
1895 års förslag bibehållna hustrupensioneringen. Pensionsbeloppet skulle
utgöra för varje erlagd avgift 2 proc. av dess belopp för varje helt år,
som förflutit från den dag, avgiften erlades, till den dag, från vilken
pensionen utginge. För den, som mellan 18 och 50 års ålder erlagt
stadgade avgifter, skulle pensionen vid 65 års ålder i de tre klasserna
utgöra resp. 200, 150 och 100 kr.

Ej heller detta förslag lyckades emellertid vinna Riksdagens bifall.

Av eljest i vårt land framkomna förslag till försäkring mot varaktig
arbetsoförmåga må här slutligen beröras det av en enskild kommitté
utarbetade och efter initiativtagaren uppkallade Raab’ska förslaget, offentliggjort
år 1906. Enligt detta skulle varje svensk medborgare vara
pliktig att från fyllda 18 år försäkra sig i en statsanstalt. Försäkringens
ändamål vore att bereda pension åt den försäkrade, när denne vore
mindre bemedlad och till självförsörjning genom arbete varaktigt oförmögen.
Dessutom skulle utgå uppfostringshjälp till obemedlade minderåriga,
som saknade försörjare. Pensionsavgifterna skulle utgöra 9 kr.
för man och 6 kr. för kvinna samt betalas från 18 till 60 års ålder,
dock icke för hustrur. Märkesystem skulle användas för avgifternas
upptagande. Pensionen skulle vid fullständig medellöshet utgöra: för
ensam man 175 kr., för ensam kvinna 125 kr. och för gift par 250 kr.

1898 års
proposition.

RaatfsJca

förslaget.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

1907 urs
kommitté.

Utlåtande och

Då den försäkrade ägde någon inkomst, skulle pensionssumman minskas
med inkomstens halva belopp. När den egna inkomsten uppginge till
350 kr. för ensam man, 250 kr. för ensam kvinna samt 500 kr. för gift
pal, skulle pension icke erhållas. Till kostnaden för pensioneringen
av den nuvarande generationen skulle jämväl stat och kommunbidraga.

Den 13 december 1907 fann Kungl. Majrt för gott att tillsätta 1m
kommitté med uppdrag att, efter allsidig utredning av frågan om allmän
aldeidoms- och mvaliditetsförsäkring, inkomma med underdånigt yttrande
i ämnet samt de lagförslag, vartill utredningen kunde föranleda.
färsing den c ^en ^ november 1912 har denna kommitté avlämnat ett av motiv och
9 november omfattande utredningar åtföljt förslag till lag angående allmän vensionsZfhZnmm
yörsä\r™9-. Detta förslag har härefter för yttrande remitterats till kornmerskollegram,
generalpoststyrelsen, styrelsen för postsparbanken, riksförsäkringsanstalten
och Kungl. Maj:ts befallningshavande i rikets län,
varjämte kommuner ävensom föreningar och enskilde lämnats tillfälle
att yttra sig över förslaget. De från kommerskollegium, styrelsen
för postsparoanken, riksförsäkringsanstalten samt svenska fattigvårdsförbundets
aibetsutskott inkomna utlatandena, i sin helhet befordrade till
tiycket, torde, jämte en likaledes tryckt översiktlig redogörelse för övriga
utlåtanden, få åtfölja detta protokoll såsom bilagor. (Bilagor A—E.)

system‘för e - ^ man 1 utlandet sökt På lagstiftningens väg lösa frågan om beålderdoms-
tolkningens skyddande mot de ekonomiska följderna av ålderdom och

°ditetsför-" invaliditet> detta skeft efter tvänne väsentligt skilj da linjer. I Tysksäkriiig''.
^and .0(:d de länder, som följt dess föredöme, omfattar ifrågavarande lagstiftning
huvudsakligen lönarbetare, vilka genom egna avgifter till någon
del bidraga till kostnaderna. I övrigt bestrides kostnaden genom bidragav
arbetsgivarna och genom statsmedel. Pensionernas storlek rättar sig
till viss. del efter de erlagda avgifternas antal och belopp. Pensionen
utgår vid varaktig oförmåga till arbete, dock senast vid viss ålder (i
Tyskland <0 år). Ehuru försäkringen såsom nämnts i regel avser endast
lönarbetare, gör sig dock en stark strävan gällande att få den att
omfatta även andra närstående befolkningsgrupper, såsom hantverkare
och smärre jordbrukare (t. ex. i ett österrikiskt förslag av år 1908).
Nu berörda lagstiftningssystem har dessutom vunnit tillämpning i Frankrike
genom 1910 års lag angående ålderdomsförsäkring av arbetare,
hantverkare och mindre jordbrukare, i England genom nationalförsäklingslagen
av ar 1911, i Luxemburg genom lag av sistnämnda år angående
obligatorisk försäkring mot ålderdom och invaliditet samt i Rumänien
år 1912.

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Enligt det andra systemet däremot omfattar pensioneringen hela
befolkningen. Rätten till pension göres dock i större eller mindre grad
beroende av det ekonomiska behovet. Kostnaderna uppbäras helt och
hållet av det allmänna. Detta system har införts i Danmark, Nya Zeeland,
Australien, Frankrike (genom 1905 års lag om obligatorisk försörjning
av medellösa åldringar, invalider och obotligt sjuka) och England
(genom lagen om ålderdomspensioner av 1908). Dessa lagar avse i regel
endast ålderdomsförsäkring.

Att de båda systemen kunna tillämpas vid sidan av varandra i
samma land framgår av det sagda. Så omfattar i England ålderdomspensioneringen
hela befolkningen, invaliditetsförsäkringen åter är en försäkring
efter tyskt mönster, omfattande allenast lönarbetare. I Frankrike
gäller 1905 års understödslag hela befolkningen, medan 1910 års
lag är inskränkt till lönarbetare.

Det nu hos oss föreliggande kommittéförslaget, som jag härmed
har att anmäla för Kungl. Maj:t, kan i den meningen anses utgöra en
sammansmältning av de båda ovan anförda principerna eller lagstiftningssystemen,
som förslaget visserligen å ena sidan omfattar så gott
som hela befolkningen, men å andra sidan förutsätter, att en avsevärd
del av kostnaden skall bestridas genom personliga avgifter.

Innan jag närmare ingår på detta förslag, skall jag till en början
tillåta mig att i allra största korthet sammanfatta förslagets allmänna
grunder.

Det huvudsakliga syftet med en lagstiftning på hithörande område
angives av kommittén böra vara att åt ålderstigna eller eljest invalida
samhällsmedlemmar, som på grund av arbetskraftens
nedsättning eller förlust ej längre hava sin försörjning, söka
genom pensioner bereda en ekonomiskt tryggare och socialt
värdigare form för understöd än som eljest måste lämnas av
den allmänna fattigvården eller av enskilda.

I enlighet härmed föreslås en i huvudsak på invaliditetsprincipen
byggd försäkring, tillgodoseende behovet i varje enskilt fall. Emellertid
har med invaliditetsprincipen kombinerats ålderdomsprincipen på så sätt,
att uppnåendet av 67 års ålder medför rätt till pension, även om invaliditet
(arbetsoförmåga) då ännu icke skulle vara för handen, dock endast
ifråga om de pensionsbelopp, som beredas väsentligen genom de
försäkrades egna avgifter.

I likhet med alla tidigare i vårt land framställda förslag i denna
fråga utgår förslaget från principen om lagstadgat försäkringst vång,
obligatorisk försäkring således, en princip, om vars riktighet man, såsom
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. 4*

Kommitté förslagets allmänna grunder.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

kommittén framhåller, med hänsyn till den i utlandet vunna erfarenheten
icke längre lärer böra hysa någon tvekan.

I ändamål att tillgodose understödsbehovet ej allenast hos de s. k.
lönarbetarna — såsom i Tyskland — utan även hos övriga befolkningsgrupper,
bland vilka detta behov, enligt vad verkställda undersökningar
utvisa, jämväl gör sig i hög grad gällande, har försäkringen
utsträckts till att omfatta så gott som hela befolkningen.

Kostnaden för försäkringen skulle bestridas dels genom pensionsavgifter
från de försäkrade, dels av allmänna medel. De försäkrades
avgifter beräknas uppgå till 8 V2 miljoner kronor om året. Med dem
bestridas avgiftspensionerna, som slutligen stiga till 19 miljoner kronor
om året efter 1907 års befolkningsförhållanden. Det allmännas bidragberäknas
till sitt belopp ungefär motsvara den försörjning, som för närvarande
för de gamlas och orkeslösas underhåll påvilar den enskilda
och offentliga fattigvården. Kostnaden härför har av kommittén uppskattats
till, när försäkringen kommer i full gång, något mer än 30
miljoner kronor om året, varav ungefär en tredjedel ansetts motsvara
den kommunala fattigvårdskostnaden. Med anledning härav har föreslagits,
att kommunerna skulle bidraga med en tredjedel av det allmännas
bidrag, medan de återstående två tredjedelarna, i huvudsak motsvarande
den understödsbörda, som påvilar försörjningspliktiga anhöriga, skulle
bestridas av staten. De försäkrade själva beräknas sålunda komma att
bestrida ungefär 40 procent av hela kostnaden för försäkringen.

Pensionsavgift erlägges av envar arbetsför, man eller kvinna, från och
med det år, under vilket han fyller 16 år, och utgår med 2 kronor för
samtliga avgiftspliktiga (även för hustrur) samt därutöver med 5 kronor
för den, vars inkomst uppgår till 800, men icke till 1,200 kr., och med
10 kr. för den, som har en inkomst av 1,200 kronor eller mera.

Från avgiftsplikt undantagas, förutom utländingar och svenska
medborgare, vilka icke äro mantalsskrivna i riket, de som fyllt 67 år
eller äro invalider. Vidare undantagas dels innehavare av statstjänst
och andra, för ''vilkas pensionering är på annat sätt sörjt, dels ock — i
syfte att minska försäkringskostnaderna — personer med minst 6,000
kronors förmögenhet. Pensionsavgift erlägges ej heller av hustrur till
statstjänare och till personer med nyss angiven förmögenhet.

Pensionsavgifterna bilda grundvalen för avgiftspensionen, som föreslås
skola utgå med en viss bestämd procent, 30 procent för man och
23 procent för kvinna, av erlagda avgifter. Rätt till avgiftspension
inträder vid invaliditet och senast vid 67 års ålder, även om invaliditet
då ännu icke är för handen. För en avgift av 2 kronor under 50 år
erhålles en pension av 30 kronor för man och 23 kronor för kvinna,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

samt för 12 kronors årsavgift under 50 år en pension av 180 kronor
för man och 138 kronor för kvinna. Pensionsavgifterna ingå till en
fond, rörande vars placering vissa föreskrifter äro meddelade.

Den samlade arbetareförsäkringsfonden skulle användas till beredande
av avgiftspension i viss utsträckning åt den nu levande generationen.

Förutom avgiftspensionen erhålla de pensionärer, som sakna all inkomst
eller hava lägre inkomst än 300 kronor för man och 250 kronor
för kvinna, ett pensionstillägg, vilket för den alldeles obemedlade uppgår
till 150 kronor för man och 125 kronor för kvinna om året. Om däremot
pensionstagaren har någon egen inkomst, minskas tillägget med
hälften av denna inkomst. Det utgår, till skillnad från avgiftspensionen,
allenast vid invaliditet (varaktig arbetsoförmåga).

För dem, som erlagt högre avgift än 2 kronor, höjes pensionstillägget
för varje sådan avgift med viss procent av sitt belopp. Man
har härmed velat taga hänsyn till behovet av större pensioner för de å
dyrare orter levande.

De, som på grund av invaliditet från ungdomen eller av annan
laglig anledning ej erlagt avgifter, erhålla understöd på samma villkor,
som gälla för pensionstillägg.

På grund av pensionernas ringhet, särskilt innan pensionsavgifter
till större antal hunnit erläggas, hava pensionerna förutsetts skola bliva
i många fall otillräckliga. Därför har föreslagits, att, om pensionen i
följd av höga levnadskostnader å någon ort icke skulle befinnas tillräcklig
för pensionstagarens försörjning, kommunen må äga rätt att
under form av tillskott till pensionen bevilja vissa understödsbelopp,
högst 150 kronor för män och 125 kronor för kvinnor, vilka tillskott
icke skola anses såsom fattigvård.

Den för samtliga försäkrade gemensamma pensionsavgiften av 2
kronor upptages av kommunerna, som ansvara för att dessa medel
komma pensionsfonden tillhanda. Övriga avgifter uppbäras i sammanhang
med kronouppbörden.

Pensionsansökningarna prövas i första hand av kommunala pensionsnämnder
i orterna. Andra och sista instans utgöres av eu central
myndighet, pensionsrådet, vilken utfärdar pensionsbreven. Pensionerna
utbetalas genom postverket.

Slutligen anordnas även en frivillig försäkring med insatser till begränsade
belopp. För mindre bemedlade och medellösa, som i den
obligatoriska försäkringen äro berättigade till pensionstillägg eller understöd,
utgår av statsmedel ett tillägg, varigenom den frivilliga pensionen
höjes med en tredjedel.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Kommittéförslaget synes mig innefatta en i det stora hela lycklig
lösning av det föreliggande, invecklade problemet. Vilande på ett omfattande
och väl genomarbetat statistiskt material, har förslaget på ett
originellt och fyndigt sätt anpassats efter vårt lands förhållanden. Det
utmärkes av enkelhet och reda och har fått en i allmänhet förtjänstfull
utformning i den framlagda lagtexten.

Jag förbiser ingalunda, att de pensioner eller understöd, som skulle
enligt förslaget beredas, i flera fall och särskilt i fråga om den nuvarande
generationen måste betraktas såsom otillräckliga för sitt ändamål,
och att det vore i hög grad önskligt, att på ett väsentligt mera
verksamt sätt redan från början kunna tillgodose ifrågavarande försäkrings-
och understödsbehov. Önskemålen om förbättring av pensionerna
synas mig dock icke böra få ställa sig hindrande i vägen för
antagande av ett förslag i huvudsaklig anslutning till det av kommittén
framlagda. Det är enligt min mening framför allt av vikt, att utan
vidare dröjsmål skrida till verket med att lägga en grund till en allmän
folkförsäkring här i landet, på vilken grund framdeles, med
stöd av vunnen erfarenhet, kan byggas vidare. Vi stå här efter flertalet
av andra kulturstater, och det måste vara högeligen angeläget att
snarast möjligt komma till ett resultat på detta svåra och ytterst betydelsefulla
område.

Då det föreliggande kommittéförslaget enligt min mening erbjuder
eu förhållandevis god grund för en allmän folkförsäkring i vårt land,
har jag låtit mig angeläget vara att i huvudsaklig anslutning till detsamma
utarbeta ett förslag, som nu torde framläggas för Riksdagen.

Uppenbart är, • att ett förslag av den art och den omfattning som
det föreliggande skall bliva föremål för olika meningar, såväl med hänsyn
till sina allmänna grunder som till vissa detaljer. Med de särskilda
svårigheter, varmed vi i vårt land hava att kämpa vid frågan om en
allmän folkförsäkring, och om vilka, närmast hänförande sig till våra
ogynnsamma befolkningsförhållanden och våra begränsade tillgångar,
kommittén vidlyftigt uttalat sig, är det tydligt, att man måste giva avkall
på vissa eljest befogade önskningar.

Att få alla de synpunkter och önskemål, som man skulle vilja ställa
på en dylik lagstiftning, tillgodosedda redan från början eller att finna
ett förslag i ett ämne som det förevarande, vilket icke i några enstaka
fall kan missbrukas eller som icke, efter de olika synpunkter, varifrån man
utgår^ kan göras till föremål för vissa inkast, torde icke vara möjligt.

Åtskilliga av de erinringar, som framställts i avgivna yttranden, hava
synts mig böra förtjäna avseende och föranlett ändringar i kommitténs

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

förslag; andra åter hava, även om de innehållit ett visst mått av berättigande,
icke funnits böra nu upptagas. Det må tillhöra framtiden
att vidtaga de förändringar och tillbyggnader, som av den under försäkringens
tillämpning vunna erfarenheten finnas påkallade.

Jag skall här nedan till en början tillåta mig några allmänna uttalanden
och erinringar i vissa delar, som gjorts till föremål för
särskilda anmärkningar eller erinringar, för att sedan Övergå
till eu behandling paragrafvis av förslaget och då få tillfälle att
närmare redogöra för de ändringar, som förslaget synes böra
undergå, ävensom bemöta en del andra anmärkningar, till vilka
jag icke ansett mig kunna giva min anslutning.

Först torde jag böra yttra några ord om den allmänna pensionsförsäkringens
samband med socialförsäkringens övriga grenar. I detta hänseende
anför kommittén bland annat:

»Vad frågan vidkommer om det varit ändamålsenligt att, på sätt
med kommitténs uppdrag avsetts, lösa förevarande försäkringsproblem
självständigt och utan att tillika upptaga övriga sociala försäkringsfrågor,
håller även kommittén före, att det valda tillvägagångssättet
varit det ur saklig synpunkt mest lämpliga. Kommittén vill därjämte
framhålla, att en möjligen framdeles önskvärd närmare anslutning av
nya sociala försäkringsgrenar till ålderdomsförsäkringen på intet sätt
synes vara hindrad eller försvårad genom det här nedan framlagda
förslaget.»

Såsom kommittén erinrar, avsåg dess mandat utan tvivel en lösning
av ålderdoms- och invaliditetsförsäkringsproblemet utan samtidigt
upptagande av övriga sociala försäkringsfrågor. Den anmärkningen har
emellertid efter förslagets offentliggörande framställts, att man borde
hava börjat med att genomföra obligatorisk sjuk- och olycksfallsförsäkring
samt låtit ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen utgöra avslutningen
på den sociala försäkringsbyggnaden. Till stöd för denna anmärkning
har åberopats exemplet från Tyskland, där man först, efter att
hava år 1883 infört obligatorisk sjukförsäkring och följande år obligatorisk
olycksfallsförsäkring, tog itu med ålderdoms- och invaliditetsförsäkringens
problem, vilket erhöll sin lösning år 1889. Tvivelsutan
finnes fog för en sådan tankegång. Sjukförsäkringens hälsovårdande
verksamhet torde åtminstone i någon mån bidraga till lättande av inva -

Sambandet
med annan
socialförsäkring.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

liditetsförsäkringens tunga. Icke utan skäl liar sjukförsäkringen understundom
betecknats som själva inkörsporten till socialförsäkringen. Dess
problem erbjuder, jämte olycksfallsförsäkringens, mindre svårigheter än
den sociala försäkringens i övrigt. Dessa förhållanden kunde synas
mana till att följa den tyska utvecklingsgången. Enligt min mening
är emellertid denna väg icke den under förhanden varande förhållanden
hos oss lämpligaste. Den invaliditet, som vållas av ålderdom eller svårare
sjuklighet, måste tvivelsutan fortfarande drabba i vidsträckta kretsar,
även om sjukvården når allt högre grad av effektivitet, och än mindre
anledning föreligger att tro, att olycksfallsförsäkringen skulle kunna i
större utsträckning avlyfta ålderdoms- och invaliditetsförsäkringens bördor.
Att man i föregångslandet på detta område, Tyskland, först gripit sig
an med de mindre omfattande problemen, torde närmast hava berott på
att, när man därstädes började lösa socialförsäkringsproblemen, man
rörde sig på ett nästan obrutet område, där man lämpligast gick från
de mindre svårigheterna till de större, men framför allt därpå, att man
från början tänkte sig försäkringen i sin helhet såsom en lagstiftningför
en befolkningsklass allena, lönarbetareklassen. Annorlunda ställer sig
saken, när man som vi nu kan tillgodogöra sig en rik utländsk erfarenhet
inom den sociala försäkringens olika grenar och framför allt
rimligen måste räkna med situationen, sådan den i vårt land föreligger,
på socialförsäkringens område.

Den obligatoriska försäkringens nödvändighet har hos oss blivit
klar först inom ålderdoms- och invaliditetsförsäkringens område. Beträffande
olycksfallsförsäkringen kan insikten om denna nödvändighet sägas
hava slagit igenom först vid 1908 års riksdag. Först på hösten 1910
har emellertid frågan om olycksfallsförsäkringslagens revision hänskjutits
till ålderdomsförsäkringskommittén, som vid remissens mottagande redan
hunnit långt fram mot sitt ursprungliga mål. Vad sjukförsäkringen angår,
så har på detta område tvångsförsäkringstanken något undanskjutits
genom 1910 års sjukkasselag. Denna lag genomfördes väsentligen för
att tillmötesgå målsmännens för den frivilliga sjukkasserörelsen i sig
befogade anspråk på en laglig, enhetlig reglering av sjukkasseverksamheten
och densammas kraftiga understödjande från statens sida. Eu
total omläggning av den frivilliga sjukförsäkringen till tvångsförsäkring
torde därför, om den bör ifrågasättas, icke kunna ske under den allra
närmaste framtiden. Däremot synes mig uppenbart, att man snarast
möjligt måste komplettera vår lagstiftning på detta område med en på
tvångsprincipen grundad sjukförsäkring för de ekonomiskt svagaste, vilka
nu icke i tillräcklig omfattning nås av den frivilliga sjukförsäkringen.

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Av det sagda torde framgå, att en annan ordning för det sociala
försäkringsverkets uppbyggande än den hos oss nn inledda skall möta
stora vanskligheter och i allt fall icke kan genomföras utan förnyade
vidlyftiga utredningar och arbeten, som måste taga många år i anspråk.
Ett dylikt förnyat undanskjutande av invaliditets- och ålderdomsförsäkringen
synes mig icke kunna ifrågasättas. Att vi härvid gripa oss an med
frågorna i annan ordning, än man i Tyskland funnit vara den riktigaste,
beror även därpå, att man numera ej längre kan inskränka ålderdomsförsäkringen
till allenast lönarbetare, såsom fallet väsentligen måste
bliva i fråga om de övriga grenarna av socialförsäkringen.

Sedan ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen erhållit sin lösning, blir
nästa uppgift en grundlig reformering av olycksfallsförsäkringen, varefter
torde följa sjukförsäkringens utbyggande samt arbetslöshetsförsäkringsfrågan.

Angivna väg för försäkringsfrågornas behandling är enligt min mening
den, som säkrast och snabbast leder till målet. En var, som verkligen vill
komma från ord till handling, bör, synes mig, sådan situationen nu är,
avstå från att söka länka socialförsäkringsarbetet i vårt land efter andra,
än så teoretiskt berättigade linjer än dem, på vilka vi nu äro inne.

Av det sagda framgår, att jag icke kan finna det klander befogat,
som riktats mot kommittéförslaget därför, att i detsamma icke återfinnes
någon antydan om, huru övriga försäkringsgrenar skola tillgodoses och
anknytas till ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen. Tillmötesgåendet
av eu dylik fordran skulle helt viss hava krävt år av nytt arbete och
nya undersökningar, d. v. s. ett uppskov av nu förevarande försäkringsfrågas
lösning på obestämd tid. Det är för övrigt svårt att se, vilka
olägenheter av betydelse, som kunna föranledas därav, att en detaljerad
plan för samtliga försäkringsfrågors lösning icke nu på en gång framlagts;
i varje fall har den framkomna kritiken icke utpekat sådana.
Härmed är icke sagt, att icke svårigheter i vissa detaljer kunna komma
att yppa sig. Detta är emellertid frågor av mera underordnad betydelse,
vilka lämpligen tagas upp till behandling först då de framställa sig och
kräva sin lösning.

I fråga om försäkringens allmänna omfattning hava, såsom förut Försäkrinerinrats,
tvänne olika system erhållit tillämpning: det i Tyskland, i Frank- ä11^M
rike genom 1910 års lag samt i England genom 1911 års lagstiftning omfattning.

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 126.

genomförda, vilket begränsar försäkringen till att omfatta i huvudsak
endast lönarbetare, samt det i Danmark, i Australien, i Frankrike genom
1905 års lag och i England genom 1908 års lag förverkligade, enligt
vilket lagstiftningen omfattar hela befolkningen ; och har den till lönarbetarna
begränsade lagstiftningen i regel avsett genomförandet av en
invaliditetsförsäkring, medan de lagar, som erhållit ett allmännare tilllämpningsområde,
ofta avsett allenast en ålderdom sförsäkring.

Vad vårt land beträffar, så omfattade redan den äldre arbetarförsäkringskommitténs
förslag till ålderdomsförsäkring en var i riket mantalsskriven
svensk undersåte. Nya arbetarförsäkringskommittén stannade
däremot vid att föreslå en försäkring enbart för de mest av sin arbetskraft
beroende befolkningsgrupperna, men erkände uttryckligen, att några
principiella skäl mot en lagstadgad allmän försäkring icke förelåge. Det
var kostnadsfrågan, som främst föranledde densamma att inskränka sitt
förslag till blott vissa klasser av befolkningen.

En dylik begränsning måste, framhåller ålderdomsförsäkringskommittén,
föranleda betydande svårigheter.

»Aven ur en annan synpunkt», yttrar kommittén (del I sidd. 57—8)
»måste en blott till vissa klasser eller yrken begränsad försäkring vålla
avsevärda olägenheter. Ett stort antal personer tillhöra under olika
skeden av sitt liv olika sociala och ekonomiska grupper i samhället.
Vid en invaliditetsförsäkring, som omfattar exempelvis allenast lönarbetare,
kan det näppeligen undvikas, att många, som ursprungligen tillhört
försäkringen, vid tidpunkten för invaliditetens inträdande icke längre
tillhöra densamma, eller att åtskilliga först sent inträda i försäkringen
eller ock under längre mellantider sysselsättas i ej försäkringspliktiga
yrken. Då emellertid pensionerna i en försäkring av denna art oftast
stå i viss proportion till antalet erlagda avgifter, måste i de nämnda
fallen pensionsbeloppen bliva så obetydliga, att de icke kunna tänkas
förslå till att skydda mot nöd.

Vad särskilt beträffar den ställning, som kvinnorna skulle få inom
en till lönarbetarne begränsad försäkring, så visa erfarenheterna från
den tyska invaliditetsförsäkringen, att flertalet kvinnor, som tillhört försäkringen
före äktenskapet, efter dess ingående utträda ur densamma.
Då av de kvinnor, som inträda i försäkringen, åtminstone två tredjedelar
en gång gifta sig, mister lagen för flertalet sin effektivitet. Detta
förhållande har påvisats vara en av de svagaste punkterna i den tyska
invaliditetslagen och det har i sådant sammanhang ej utan fog satts i
fråga, huruvida lagens tvång med avseende på den kvinnliga arbetaren
vore berättigat.»

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

I de länder, där pensionsförsäkringen begränsats till allenast lönarbetare,
har man företrädesvis utgått från den uppfattningen, att behovet
av försäkringen för dessa arbetare vore vida större än inom andra samhällslager.
Genom omfattande statistiska undersökningar har ålderdomsförsäkringskommittén
sökt utröna, i vad mån behov av understöd vid invaliditet
i verkligheten förefinnes inom olika klasser av befolkningen inom vårt land.
Dessa undersökningar hava visserligen bestyrkt, att behovet av en pensionsförsäkring
för lönarbetare är synnerligen stort och att, absolut taget,
detta behov för dem är betydligt större än för andra samhällsklasser.
Men det har å andra sidan gjorts uppenbart, att behov av understöd i stor
utsträckning gör sig gällande även inom andra klasser, såsom torpare,
brukare, hantverkare m. fl., vilka visserligen äro mindre talrika än den
stora lönarbetarklassen, men som, i förhållande till sitt antal, i samma
eller nästan samma proportion som denna klass representeras bland de
understödsbehövande. En invaliditetsförsäkring efter tyskt mönster komme
således, framhåller kommittén, att från försäkringen utesluta betydande
grupper inom befolkningen, vilka, om än ej i samma, så dock i mycket avsevärd
utsträckning vid inträdande arbetsinvaliditet falla fattigvården till last.

På angivna skäl har kommittén grundat sitt förslag på den allmänna
regeln, att envar svensk man eller kvinna skall försäkras till erhållande
av pension. Härigenom komma även de rent praktiska svårigheterna
vid bestämmande av gränserna för försäkringens omfattning och övriga
med en ren lönarbetarförsäkring förbundna olägenheter att väsentligen
förminskas. Och genom det allmänna bidragets anpassande efter det verkliga
behovet i varje fall kommer försäkringen i huvudsak dem tillgodo, som
bäst behöva densamma, och i främsta rummet således just lönarbetarne.

Alla de, som i avgivna yttranden över förslaget uttalat sig i denna
fråga, hava delat kommitténs uppfattning.

Då de skäl, varpå densamma grundats, synas mig övertygande, tvekar
jag ej att ansluta mig till kommitténs ståndpunkt, att lagstiftningen på
detta område bör givas en sådan utsträckning, att därmed ernås en hela
folket omfattande försäkring. Om vi för något tiotal år sedan kunnat
införa ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, hade sannolikt en lönarbetareförsäkring
allena ifrågakommit. Nu däremot, sedan frågan om en
allmän folkförsäkring kommit upp i vårt land och genom föreliggande kommittéförslag
erhållit utformning i lag samt allt flera länder under årens
lopp anslutit sig till folkförsäkringstanken och därjämte vår ekonomiska
utveckling så fortskridit, att de stora uppoffringar, en allmän folkförsäkring
kräver, icke avskräcka eller synas oss oöverkomliga, kan enligt
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. 5*

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Alderdomseller
invaliditetsför
säkring''.

min mening icke ifrågakomma att vända åter till en mer eller mindre
ren lönarbetareförsäkring.

Till de undantag från delaktighet i pensionsförsäkringen, som av
kommittén föreslagits, återkommer jag i sammanhang med behandlingen
av 5 § i kommittéförslaget.

Kommittén har, såsom nämnts, till grund för sitt förslag lagt invaliditetsprincipen,
enligt vilken pension börjar utgå, då varaktig arbetsoförmåga
inträder. En ren ålderdomsförsäkring har nämligen befunnits
icke på ett fullt tillfredsställande sätt motsvara det ändamål, varom
fråga är. »Enligt ålderdomsförsäkringens princip», yttrar kommittén
(del I sid. 49), »skall understöd börja utgå först då den försäkrade uppnått
en på förhand bestämd pensionsålder. Fastställandet av denna
åldersgräns måste emellertid ske efter jämförelsevis godtyckliga grunder,
och denna gräns kan givetvis aldrig bestämmas så, att understöd kommer
att utfalla vid den tidpunkt, då behovet därav i verkligheten
inträder. Väljer man en hög pensionsålder, komma många, som före
uppnåendet av åldersgränsen förlorat sin arbetskraft, att antingen, därest
de dessförinnan avlidit, alls icke erhålla något understöd eller ock att
åtnjuta pension endast under en del av den tid, under vilken de varit
oförmögna till arbete. Sättes åter pensionsåldern lägre, bliver kostnaden
för stor i förhållande till vad som vinnes, men undvikes likväl
icke, att understöd kommer att utebliva, där behov därav på grund av
tidigt inträdd arbetsoförmåga föreligger, medan pensioner utgivas åt
många, som ännu äro fullt arbetsföra och sålunda icke i egentlig mening
i behov av understöd».

I hög grad belysande äro i detta avseende resultaten av en av kommittén
verkställd statistisk undersökning. Av densamma framgår, att
vid en i vårt land genomförd ålderdomsförsäkring med rätt till pension
för alla personer, som uppnått exempelvis 65 år, pensioner skulle hava,
efter 1908 års förhållanden, utbetalats till omkring 453,000 personer, av
vilka dock endast 356,000 voro invalider, medan samtidigt ej mindre
än omkring 213,000 personer över 18 år, som även voro invalider, men
icke uppnått den föreskrivna åldersgränsen, skulle stannat utanför försäkringen.
En motsvarande oegentlighet skulle i större eller mindre
utsträckning förekomma, huru än åldersgränsen valdes.

Dessa olägenheter undgår man genom att lägga invaliditetsprincipen
till grund för försäkringen. I eu dylik försäkring utgår, framhåller

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

kommittén, understödet just i de fall och. från den tidpunkt, då arbetskraften
ej längre räcker till och således det verkliga understödsbehovet
i allmänhet inträder. Angivna princip har också numera vunnit tillämpning
i de flesta lagar och lagförslag.

Till den av kommitterade uti ifrågavarande avseende intagna ståndpunkt
har kommerskollegium i sitt yttrande helt anslutit sig, och mot
densamma hava invändningar ej häller i övrigt förekommit.

Kommittén har emellertid, yttrar den i sina motiv (del I, sid. 51),
i så måtto med invaliditetsprincipen kombinerat ålderdomsprincipen, att
nämligen uppnåendet av 67 års ålder ansetts böra berättiga till erhållande
av pension, även om invaliditet då ännu ej skulle vara för handen,
en bestämmelse, som likväl föreslagits skola gälla endast i fråga om de
pensionsbelopp, som beredas genom de försäkrades egna avgifter. Härigenom
har nödigt beaktande lämnats däråt, att det främst torde vara
ifråga om den huvudsakligen av de försäkrades egna avgifter bekostade
pensionen, som kravet på dess utbetalande vid uppnåendet av en viss
ålder gör sig gällande, varjämte även ålderdomsprincipen bragts i tilllämpning
i en med hänsyn till kostnaderna för dess genomförande lämplig
utsträckning.

All socialförsäkring syftar i främsta rummet till att bringa det nödiga Förliållanekonomiska
stödet åt den, som genom förlust av hälsa och arbetskraft eller försäkring
genom arbetslöshet ser sina tillgångar uttömda och nöden stå för dörren, gen och
Fattigvård och socialförsäkring syfta alltså ytterst mot samma vården
mål, att skydda mot nöden. Denna gemensamhet i syftning innebär
en viss gemensamhet i omfattning: socialförsäkringen griper in på det
område, som förut varit fattigvårdens allena. Vid genomförandet av en
socialförsäkringslagstiftning blir därför frågan om dess förhållande till
fattigvården av betydelse.

Det är vid sådant förhållande helt naturligt, att det framlagda pensionsförsäkringsförslaget
mottagits med livligaste intresse av fattigvårdens
målsmän. Det är naturligt och på samma gång glädjande, ty det vakna
intresse, som ådagalagts särskilt å deras sida, vilka framträtt med nya tankar
och strävanden på fattigvårdens område, bådar gott för den utveckling
av fattigvården mot allt större fulländning, som även efter pensionsförsäkringens
genomförande kommer att utgöra ett viktigt samhällsintresse.

Ett betydande arbete har å fattigvårdshåll nedlagts på att intränga
i kommittéförslaget och utdraga konsekvenserna av dess stadganden,
särskilt för fattigvårdens del. De från fattigvårdsstyrelserna inkomna

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

utlåtandena, svenska fattigvårdsförbundets arbetsutskotts vidlyftiga skrivelse,
föreningens för välgörenhetens ordnande i Stockholm inlaga, utförliga
tidskriftsartiklar samt talrika inlägg i dagspressen ävensom ett
av Svenska fattigvårdsförbundet anordnat, i Stockholm avhållet talrikt
besökt möte av fattigvårdsintresserade, vittna om, vilken vikt man i dessa
kretsar lagt vid, att förslaget just ur fattigvårdens synpunkt skulle
bliva föremål för en skarp och ingående granskning. Aven flera av de
myndigheter, som haft att yttra sig över förslaget, hava ägnat särskild uppmärksamhet
åt frågan om förhållandet mellan försäkringen och fattigvården.

Här nedan vill jag söka i korthet sammanfatta det väsentliga av de framkomna
anmärkningarna samt underkasta desamma den granskning, j ag funnit
påkallad. För en mera ingående kännedom om de i detta hänseende
gjorda erinringarna hänvisas till de vid protokollet fogade utlåtandena.

Såsom den sociala försäkringens ändamål angives från fattigvårdskritikens
sida, att medborgare i så stort antal som möjligt medelst
samhällets tvångsmakt bringas att genom avsättande under sin krafts
dagar av lämplig del av sin årsinkomst tillförsäkra sig själva ett existensminimum
vid inträffande sjukdom, olycksfall eller invaliditet. Genom
tillskott av allmänna medel gör samhället avkastningen av den åstadkomna
sparpenningen så stor, att häri ligger en bestämd uppmuntran. Dessa
båda försäkringen uppbärande krafter, den enskildes självhjälp och det
allmännas hjälp, tagas enligt förslaget i anspråk i oriktig proportion och
på ett felaktigt sätt. Försäkringsavgifterna och de av dem beroende
avgiftspensionerna äro för låga, pensionstilläggen förhållandevis för höga.
Och därigenom att det allmännas bidrag icke, såsom i utländska försäkringssystem,
bestämts till en fix summa, som utgår oberoende av
pensionstagarens ekonomiska förhållanden, utan anpassats efter det individuella
behovet, blir detta bidrag i sak en art av fattigvård. Genom
avlägsnandet av vissa yttre, med fattigunderstöds mottagande förenade
olägenheter för individen har man trott sig skapa något nytt i
stället för fattigvården, vilken ansetts vara av ondo och böra avskaffas.
Sakens kärna ligger emellertid icke här, utan i själva förutsättningen
för afl fattigvård och välgörenhet, den så att säga personliga bankruttförklaringen.
Fattigvården nödgas utgå härifrån, då den allenast ser till
behovet, men bör därför icke utsträckas utöver det nödvändiga. Socialförsäkringen
däremot bör syfta högre; dess mål bör vara att göra
folkets stora flertal mera socialt myndigt. I stället söker kommittén avsiktligt
skapa en ny samhällelig understödsverksamhet vid sidan av fattigvården.
Denna understödsverksamhet är dessutom underlägsen fattigvården
genom sin större stelhet och sin oförmåga att lämna hjälp i

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 126.

annan form än i reda pengar samt genom att icke göra den handhavande
institutionen ansvarig för att understödstagaren får den vård, han behöver.
— Tillämpningen av två på skilda grunder vilande lagar om
samhällelig nnderstödsverksamhet måste vålla stora svårigheter. De tillfälliga
nnderstödsbehoven skulle fortfarande tillgodoses av fattigvården
och alltså medföra de påföljder, som äro förknippade med fattigvård,
medan däremot de varaktigt arbetsoförmögna, till vilka socialförsäkringen
riktar sig, skulle gå fria från dessa påföljder. — Då åtgärder måste
träffas för att bereda anstaltsvård åt eu stor del av invaliderna, erfordras
bestämda regler härför i lagstiftningen. — Någon rätt för fattigvården
att övertaga pensionen för den, som icke kan själv omhänderhava densamma,
har icke stadgats; härigenom lämnas fältet fritt för missbruk
av varjehanda slag. — Från den föreslagna »nya fattigvården» är varje
personligt omvårdande element bortrensat. De senaste reformsträvandena,
som gått ut på att stärka detta element, hotas genom pensionsförsäkringen
av ett betänkligt bakslag. — Genom försörjningspliktens
överflyttande från anhöriga på staten kommer det redan nu alltför svaga
bandet mellan föräldrar och barn att ytterligare försvagas och strävandena
att skapa verksammare tvångsmedel mot försumliga försörjare att
motverkas. — Det föreslagna kommunala tillskottet kan väntas komma
till användning allenast i vissa kommuner, medan andra skola utfylla
skillnaden mellan existensminimum och pensionen med fattigvård. Det
är vidare fara värt, att kommunerna komma att använda sig av tillskottet
för att befria sig från understödstagare. Svårigheter måste
slutligen vållas av att det är mantalsskrivningskommunen, som beviljar
pension, under det fattigvård lämnas av hemortsrättskommunen.

Av dessa anmärkningar syftar säkerligen den djupast, som underkänner
själva den grundprincip, på vilken kommittén byggt sitt förslag
om det allmännas delaktighet i försäkringen, och betecknar pensionerna,
inklusive pensionstilläggen, såsom fattigvård under ändrat namn.

Denna ståndpunkt kan icke stödja sig därpå, att de försäkrades avgifter
i allt för ringa grad uppbära totalkostnaden för försäkringen.
Dessa avgifter motsvara i själva verket omkring 40 procent av hela kostnaden
och skulle efter den av mig längre fram förordade ökningen av
den lägsta avgiften komma att uppgå till omkring 45 procent. I intet
annat land, där en försäkring av förevarande slag genomförts, har de
försäkrades andel i kostnaden bestämts högre och ingenstädes har man
heller ansett sig kunna bestämma den högsta avgiften högre än enligt
kommittéiörslaget. Anmärkningen inriktas också närmast emot att pensionen
icke, såsom i några andra pensionssystem i regel skett, bestämts till

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 126.

en fix summa, som utgår oberoende av pensionstagarnas ekonomiska förhållanden,
utan i stället satts i visst förhållande till behovet i varje särskilt
fall. Härigenom, menar man, tages steget från försäkring över till fattigvård.

Enligt min mening utgör detta hänsynstagande till behovet, denna
det allmänna bidragets mobilisering mot nöden, ett lyckligt drag
i försäkringsplanen; det är allenast därigenom, som utsikt öppnats
till att man med rimliga kostnader skall kunna nå ett resultat, som
icke är alltför tröstlöst ringa. Det synes mig, som om kommittén
genom denna del av sitt förslag sökt realisera den tanke, som just
från fattigvårdshåll formulerats sålunda: »Då staten, vad de relativt välställda
beträffar, kan åtnöja sig med att inkassera deras till ett högre
belopp fastställda avgifter samt vid given tidpunkt utbetala till dem det
belopp, till vilket deras avgifter berättiga dem, så kan och bör samhället
med skäl för sina sämst ställda medlemmar utöka det ringare belopp,
till vilket deras givetvis lägre avgifter berättiga dem, så att detta dock
kommer att beteckna ett existensminimum.» Det är just så, som kommitteförslaget
är lågt. Systemet med fixa tillägg har prövats och befunnits
odugligt för våra förhållanden: sättes tillägget vid önskad höjd, blir försäkringen
orimligt kostsam, minskas tillägget, så att kostnaderna bliva
överkomliga, falla pensionstagarna i massor under existensminimum,
d. v. s. försäkringen blir ineffektiv. På avgiftspensionernas väg kan man,
enligt min mening, för närvarande ej komma längre än till en ganska
obetydlig ökning av avgifter och pensioner. Kommitténs väg ter
sig då som den enda framkomliga ur kostnads- och effektivitetssynpunkt;
skulle nu med hänsyn till vikten av de anmärkningar, som framställts
från fattigvårdshåll, även denna väg befinnas stängd, komme försäklingsfrågans
framtid i vart land onekligen att te sig i en allt annat än
hoppfull dager.

Så illa torde det emellertid icke stå till. Jag skall nedan söka visa
ohållbarheten av den identifiering av pensioneringen med fattigvård,
genom vilken man på vissa håll verkligen synes tro sig hava givit hela
försäkringsförslaget — och i själva verket därmed all hittills genomförd
lagstiftning på området — ett ohjälpligt grundskott.

Det bör till en början uppmärksammas, att i eu folkförsäkring, i
vårt land liksom i andra länder, pensionerna, i följd av de betydande
kostnaderna, åtminstone ännu så länge måste bliva relativt obetydliga
och i flera fall knappast hålla sig över de gränser, som gälla för fattigvårdens
understöd. Härigenom kan icke rimligen pensionen anses närma
sig fattigvården. Ej heller kan väl den omständigheten, att pensionens

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

storlek i eu mängd fall kär, såsom i Danmark, England o. s. v., måst
beräknas i förhållande till pensionstagarens övriga inkomst, betaga den
dess karaktär av att vara pension och ej ett understöd av fattigvård
eller av anhöriga. Och lika litet är det väl för pensionären själv av
någon större betydelse, om medlen till pensionens bestridande härflyta
från allmänna skattemedel eller från avgifter, som av honom tidigare erlagts,
vilka avgifter ju i allt fall icke äro annat än ett särskilt slag av
personliga skatter.

Kommittéförslaget innebär emellertid onekligen en mjukare anpassning
efter behovet, än vad fallet är med motsvarande utländska lagar.
Det är denna anpassning, menar man, som gör pensioneringen till eu
med fattigvården jämställd samhällelig understödsverksamhet, vars anlitande
innebär ett för den hjälpsökande demoraliserande erkännande av
att han endast i ringa mån kan hjälpa sig själv.

Man förbiser härvid, att socialförsäkringstanken utgår från eu helt
ny syn på hithörande spörsmål. Framvuxen ur nödvändigheten av
att ej låta de nödställda individerna stå alldeles utan hjälp, har den
offentliga fattigvården icke kunnat helt frigöra sig från den syn på
de understödda och sättet för deras hjälpande, som betecknas av den
visserligen ur fattigvårdsförordningen, men ingalunda ur språkbruket
försvunna beteckningen »fattighjon». 1839 års grundläggande kommittéförslag
angående fattigvården i riket betonade med skärpa, att ingen ägde
rättsanspråk på fattigvård, och ännu i 1853 års fattigvårdsförordning fastslogs,
att, »som fattigunderstöd är en nödhjälp av kristligt deltagande för
den behövande, vare allt pockande, då understödet sökes, eller klandrande
utlåtelse!- om dess beskaffenhet, då det emottages, alldeles förbjudna». Att
en förändring i uppfattningssättet sedermera inträtt, markeras visserligen
av 1871 års ännu gällande fattigvårdsförordning. Någon egentlig rätt
till fattigvård, jämförlig med rätten till en egen pension, konstituerar
emellertid icke denna förordning; den vänder sig närmast till kommuner
och enskilda för att dem emellan fördela de skyldigheter i fattigvårdsavseende,
staten av dem vill utkräva. Tvivelsutan hava lattigvårdens
målsmän alldeles rätt däri, att en utveckling skett och sker mot
den uppfattningen, att understöd från det allmännas sida är något, som
den behövande kan kräva såsom sin rätt, vilken grundsats också är
erkänd i den danska lagstiftningen beträffande »värdiga» behövande med
understöd utanför fattigvården, till karaktären således snarliknande pension.
Det är dock svårt att inse, huru en strävan i sådan riktning är förenlig
med eu ståndpunkt, vilken med glädje konstaterar det från fattigvårdens
anlitande avhållande moment, som ligger i känslan av att ett sådant

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

anlitande innebär en »personlig bankruttförklaidng.» I varje fall sker
nämnda utveckling på grundvalen av vår bestående fattigvård, som
sträcker starka rötter ned genom seklerna. Och det skall helt visst
visa sig oerhört svårt att genomgripande förändra den i de breda
lagren rådande, segt konservativa uppfattningen av en institution, som
så djupt ingripit och ingriper i samhällslivet.

Socialförsäkringstanken åter innebär en ny syn på de samhälleliga
nödtillstånden, en syn, som onekligen vuxit sig stark just i reaktion mot
den gamla fattigvårdsåskådningen. Obunden av återhållande historisk
tradition, har socialförsäkringen utgått från alla samhällsmedlemmars rätt
till bistånd under annan form än det allra nödvändigaste understöd vid
ekonomiskt betryck, framkallat av ålderdom, invaliditet, sjukdom, olycksfall
eller oförvållad arbetslöshet. Den växande solidaritetskänslan har
icke ''längre kunnat förlika sig med den otrygghet mot nöden, vilken
vilar som en mara över en stor del av befolkningen. För denna
känsla måste, som kommittén uttrycker det, »varje samhällsgagneligt
livsverk, även det anspråkslösaste, betraktas såsom givande
rätt till ett understöd, vilket icke får utgå i förödmjukande former».
För att möjliggöra förverkligandet av denna rätt har man
stundom sett sig nödsakad utkräva tillskott av dem, för vilka försäkringens
förmåner avsågos, stundom åter låtit hela bördan stanna på det
allmänna (t. ex. den engelska ålderdomspensioneringen). Man har insett,
att det alltför ofta berott av yttre omständigheter, huruvida något kunnat
under den arbetsföra tiden sparas för ålderdomens och sjukdomens
dagar.. Erläggandet av pensionsavgifter är alltså icke ett konstitutivt
drag i socialförsäkringen utan en fråga om medlet, en lämplighetsfråga,
som avgöres på olika sätt, allteftersom fråga är om den ena eller andra
försäkringsformen, det ena eller andra landet. Grundläggande är däremot
den tillförsäkran av ett rättsanspråk på bestämt bistånd i vissa
nödlägen, som riktas till individen. »Du kan», säger socialförsäkringen,
»av samhället såsom din rätt utkräva skydd mot nöden, och du har intet
skäl att blygas över detta skydd.» Och denna åskådning skall så mycket
snabbare tillägnas av de breda lagren, som här intet hämmande historiskt
samband skönjes med den förödmjukande allmosan.

Det synes mig, som om man på fattigvårdshåll är benägen förbise
det betydelsefulla folkpsykologiska moment, som denna skillnad innebär.
Den anda, i vilken det allmännas bistånd mottages, betyder i
själva verket icke mindre än den anda, i vilken det gives. Denna anda
är, vad fattigvården angår, ännu i stort sett en förödmjukelsens,
och i den mån fattigvården går längre, är den i själva verket inne på

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

pensioneringens väg, närmast under den i den danska lagstiftningen tilllämpade
formen.'' De, vilka här sträva efter att sätta rättsanspråket i
allmosebegärandets ställe, borde, synes det mig, med glädje hälsa det
steg framåt i sådan riktning, som pensionsförsäkringsförslagets genomförande
skulle innebära.

Vänder man sig från nu omhandlade principiella synpunkter till en
närmare granskning av de faktiska skiljaktigheterna mellan de föreslagna
pensionstilläggen och fattigvården, iakttager man, att dessa skiljaktigheter
ingalunda äro så obetydliga. Vid pensionstilläggets bestämmande
gör sig hänsynen till behovet icke på samma sätt gällande som vid
fattigvården. Medan i senare fallet hjälp i regel får komma i fråga,
först sedan den hjälpsökandes egna tillgångar äro fullständigt uttömda,
beviljas pensionstillägg även åt den, som är i besittning av egna, om
ock för livsuppehället otillräckliga medel. Och under det att fattigvården
är förpliktad att icke gå utöver den behövandes nödtorft och därför
icke kan annat än upp till existensminimum utfylla den egna förtjänst,
han förmår själv förskaffa sig, tages vid pensionstilläggets bestämmande
hänsyn till allenast hälften av den beräknade inkomsten.

Pensionstillägget avpassas efter vissa bestämda normer. Vid dessas
fastställande har behovssynpunliten visserligen spelat in på ett avgörande
sätt, men det är dock av vikt att fasthålla, att genom dessa normer
pensionstilläggets bestämmande får en helt annan karaktär än beviljandet
av fattigvård. 1 senare fallet gäller frågan allenast fastställandet av
behovsgraden och beviljandet av en därefter lämpad hjälp. I förra fallet
åter är utgångspunkten, sedan invaliditet konstaterats, en enligt givna
bestämmelser företagen uppskattning av årsinkomsten, varefter pensionsbeloppet
framkommer genom en enkel räkning.

Man har på fattigvårdshåll observerat denna skillnad, men däri
endast funnit ännu en anledning till klander mot pensionstilläggen.
Under det man i sin kritik utgått från, att desamma vore alltför lika
fattigvården, anmärker man på denna punkt, att de ej äro nog lika.
Fattigvårdsmyndighetens fria prövningsrätt sättes över pensionsnämndens
bundenhet av bestämda regler, det framhålles som en nackdel, att pension
endast utgår i penningar, medan fattigvårdsunderstödet meddelas i
den form, som befinnes lämpligast, och anmärkningarna utmynna i ett
beklagande av, att varje personligt omvårdande element är bortrensat
»från den nya fattigvård, som man vill införa».

Svaret på dessa anmärkningar är i själva verket givet i det föregående.
Pensionstilläggen äro nämligen icke fattigvård och de fastställas
och utgivas därför helt naturligt i en annan anda än fattigunderstöden.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. 6*

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Vid de senare liar den personliga omvårdnaden sin naturliga plats, men
i fråga om pensionstilläggen lika litet som beträffande pensionärens egen
arbetsförtjänst eller egen annan inkomst, till vilken pensionen är ett
tillskott. Varje förmynderskap måste bär enligt sakens natur vara
bannlyst; ett annat förfarande innebure ett avsteg från den rättsgrund,
varpå pensionsförsäkringen vilar. Detta såsom regel. Det må bär i
förbigående anmärkas, hurusom här berörda jämförelse ganska klart
belyser de svårigheter, varmed principen om »rätt till fattigvård» måste
få att kämpa för att göra sig gällande inom den nuvarande fattigvårdens
ram. Denna rätt torde bliva skäligen obestämd och få mycket
svårt att slå igenom i allmänna uppfattningen, så länge den icke till sitt
innehåll närmare fixeras, d. v. s. så länge formen för understödets utgörande
bestämmes av den fattigvårdande myndigheten.

Det må vidare i detta sammanhang erinras, att den här avhandlade
anmärkningen riktar sig mot all pensionsförsäkring, och alltså i icke
mindre mån mot t. ex. den tyska invaliditets- och ålderdomsförsäkringen
än mot det svenska förslaget. Åven den tyska försäkringen medför ju
en avsevärd avlösning av fattigvården, även i Tyskland utgår pensionen
i stort sett endast i penningar, även där är det personligt omvårdande
elementet tillbakaträngt. Ur den synpunkt, som anlagts av fattigvårdens
målsmän, måste det te sig som lika beklagligt, att en tysk pensionär
tillätes misshushålla med sin pension, som att en svensk erhåller
sitt pensionstillägg till sig utbetalt i reda penningar.

Det är givet att, förutom ovan angivna grundväsentliga skillnad mellan
pensionstillägg och fattigvård, åtskilliga andra olikheter förefinnas,
i och för sig betydelsefulla samt viktiga även av den grund, att de åskådliggöra
den olikartade ståndpunkt, pensionsförsäkringen och fattigvården
intaga till individen.

Till en början är i sådant avseende att märka det ersättningskrav
mot understödstagaren, vartill meddelad fattigvård ger upphov. Fattigvårdssamhälle
är såsom bekant berättigat att av den egendom, som tillhör
någon, då han kommer i åtnjutande av fattigvård, eller som sedermera
tillfaller honom, erhålla gottgörelse för vården. Härigenom erhåller i
själva verket fattigvården karaktären av ett lån, som det åligger understödstagaren
att i mån av förmåga återbetala till samhället. I ett visst
samband med detta stadgande står föreskriften att, om någon mottages
till full och icke tillfällig försörjning, allt vad han då äger skall tillfalla
det fattigvårdssamhälle, som bekostar fattigvården. Motsvarande bestämmelser
saknas självfallet i pensionsförsälmngsförslaget.

Vidare bör uppmärksammas den målsmans- och husbonderätt, som

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

fattigvårdsstyrelse i vissa fall förvärvar över understödstagare, och den
därmed sammanhängande befogenhet för fattigvårdsstyrelse att tillgodogöra
sig understö dstagares eller försörjnings pliktigs arbetskraft för meddelad
fattigvårds gottgörande.

Slutligen må erinras om den förlust av politisk rösträtt, som mottagandet
av fattigvård förorsakar.

Nu nämnda skiljaktigheter markera onekligen skarpt nog den olikhet
i anda mellan pensionsförsäkringen och fattigvården, varom förut
erinrats. Medan fattigvården genom sin prestation blir understödstagarens
fordringsägare, stundom hans förmyndare, vållas genom pensionens
mottagande för pensionstagaren varken något skuldförhållande till pensionsverket
eller någon inskränkning i hans självbestämningsrätt.

Det har, som ovan nämnts, från fattigvårdshåll bl. a. även anmärkts
såsom en olägenhet, att, då pensionsförsäkringen icke avser det
mera tillfälliga understödsbehov, som förorsakas av arbetslöshet, sjukdom
m. in., detta fortfarande måste tillgodoses genom fattigvården och
föranleda de med densamma förknippade påföljder, medan de varaktigt
arbetsoförmögna skulle gå fria från dessa påföljder. Anmärkningen
grundar sig uppenbarligen på uppfattningen av pensioneringen som
ett nytt slag av fattigvård, men förlorar varje fog för den, som icke
godtager nämnda uppfattning. Att i konsekvensens namn påfordra likhet
i angivna avseende innebär bl. a. krav på samtidigt genomförande
av socialförsäkringens alla arter. Men ett sådant krav är tydligen orimligt.
Det bästa får icke sålunda bli det godas fiende. För övrigt lärer
även efter införandet av en fullständig socialförsäkring fattigvård komma
att, om än i starkt förminskad omfattning, erfordras.

Man har vidare anmärkt på frånvaron i förslaget av stadganden om
beredande av anstaltsvård åt de invalider, som sakna närstående, vilka
kunna taga hand om dem, eller vilkas tillstånd kräver sådan vård. I anledning
av denna anmärkning må erinras om följande. Uppenbarligen har
det icke kunnat ifrågasättas, att staten skulle låta uppföra eller ålägga kommunerna
att uppföra särskilda anstalter för pensionerade invalider. Ej
heller har det rimligen kunnat åläggas pensionsverket att på ett eller annat
sätt träffa åtgärder för att bereda nämnda invalider anstaltsvård. Ett
sådant åläggande skulle dels gått utöver den närmaste uppgiften för
pensioneringen, dels medfört oberäkneliga kostnader. Kommittén har därför
haft goda skäl för att icke inlåta sig på en så vittutseende uppgift.
I förbigående må anmärkas, att i den tyska riksförsäkringsordningen
något åläggande av angivet slag icke gives försäkringsanstalterna. Det
förefaller mig sannolikt, att svårigheterna i angivna avseende skola visa

Kungl. Matris Nåd. Proposition Nr 126.

sig betydligt mindre, än man på fattigvårdshåll antager. Såsom helt
naturlig kommer säkerligen ofta den lösning att te sig, att plats för
anstaltsvård krävande invalider av vederbörande kommun beredes ä
ålderdomshem, fattiggård eller annan anstalt mot ersättning ur pensionen.
Om så finnes lämpligt, torde i sådana anstalter särskilda avdelningar
komma att upprättas för pensionärer. I varje fall blir ju dessas
ställning en helt annan än de fattigunderstöddes, i den mån de äro i
stånd att betala för sig. Där pensionen ej förslår till dylik betalning,
får naturligen fattigvården träda emellan; giva förhållandena därtill anledning,
torde i sådana fall ej sällan pensionen komma att utfyllas medelst
sådant tillskott till pensionen, som enligt förslaget icke skall anses
såsom fattigvård.

I sammanhang med behandlingen av de särskilda §§:na i lagförslaget
torde jag få återkomma till de jämkningar av den ovan angivna principiella
ståndpunkten i förevarande avseenden, som må kunna för visst
fall ifrågasättas.

Gentemot anmärkningen att det föreslagna kommunala tillskottet
kan väntas komma att frikostigt beviljas av vissa kommuner, medan
åter andra skola utfylla pensionen med fattigvård, må allenast erinras,
att då kommunerna icke kunnat åläggas skyldighet att under vissa förhållanden
lämna dylikt tillskott, annan utväg ej stått öppen än att bereda
möjlighet för kommunerna att utöka pensionerna med nödiga belopp.
De fördelar, som härigenom vunnits, måste enligt min mening anses vida
överväga olägenheten av en viss ojämnhet i tillskottets beviljande. Och
de svårigheter, man velat härleda ur det förhållandet, att det är mantalsskrivningskommunen,
som beviljar pension, under det pensionstillskott och
fattigvård meddelas av hemortsrättskommunen, torde även vara väsentligt
överdrivna. Att pensionsansökning prövas av mantalsskrivningskommunen
föranledes, som kommittén anmärkt, därav att denna i regel även torde
vara sökandens vistelsekommun och att dess pensionsnämd därför i allmänhet
äger den bästa kännedomen om sökandens förhållanden. Då
mantalsskrivning är ett lätt konstaterat faktum, torde tvekan om forum
vid pensionsansökning ytterst sällan uppstå. Mot en benägenhet hos pensionsnämnd
att av ena eller andra anledningen förfara orättvist vid beviljandet
av pension lära tillräckliga korrektiv vara i lagen givna. Vad
åter angår fattigvården må erinras dels därom, att härutinnan någon
ändring icke av kommittén föreslagits, dels ock därom, att dess behöriga
handhavande kontrolleras av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Till sist vill jag beröra anmärkningen rörande »försörjningspliktens
överflyttande från anhöriga på staten». Denna formulering är miss -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

visande, ty om en avlösning av enskildes försörjningsplikt är i lörslaget
icke alls fråga. Denna plikt kommer även efter förslagets genomförande
säkerligen att i stor utsträckning tagas i anspråk. Däremot innebär
förslaget visserligen en betydande lättnad för dem, vilka försörjningsplikt
åligger, därigenom att de arbetsoförmögne genom pensionerna beredas
möjlighet att betala för sig. Det är påtagligt, att dessa av
anhöriga försörjda åldringar och invalider genom pensionerna försättas
i en helt annan ställning än förut, då de ej sällan bittert fått
känna, att de åto »nådebröd» och vore endast till tunga. Huru sambandet
mellan föräldrar och barn härigenom skulle kunna försvagas,
har jag icke varit i stånd att inse. Tvärtom synes det mig, att detta
samband icke kan annat än vinna på det föreslagna lindrandet av en
börda, som säkerligen ofta är över hövan betungande och just däiföi
skapar bitterhet hos de försörjningspliktige. Ej häller kan med fog
sägas, att strävandet att skapa verksammare tvångsmedel mot försumliga
försörjare genom förslaget motverkas. Visserligen kan eftei förslagets
genomförande sådan försumlighet icke anses föreligga, där pensionen prövas
förslå för den ålderstignes eller invändes vård. Men så snart detta finnes
icke vara förhållandet, måtte ju den försörj ningspliktige inträda, och försumlighet
å hans sida att så göra kräver givetvis verksamt beivrande.

I nu förevarande sammanhang tillåter jag mig att beröra de erinringar,
som framkommit mot kommittéförslaget därför att i detsamma
saknas bestämmelser om åtgärder till förebyggande av invaliditet.

Särskilt kommerskollegium har anmärkt på den bristen hos kommitterades
förslag, att detsamma helt och hållet förbigår den förebyggande
sidan av invaliditetsförsäkringens problem. En dylik fördjupad
lagstiftning torde visserligen i särskilt vårt land erbjuda stora svårigheter
och kommittén har med fog kunnat peka på hela vår övriga lagstiftning
på socialförsäkringens område, som genomgående har att uppvisa
samma brist. Men då det nu gäller att taga ett stort och avgörande
steg till genomförande av den största av socialförsäkringens grenar,
syntes det, fortsätter kollegium, vara av särskild vikt, att det i lagen
bestämt fastslås, att problemet icke är slutgiltigt löst endast genom införandet
av pensionsrätt, utan att i lagstiftningens uppgifter jämväl ingår
att verka i förebyggande riktning.

I samma anda uttalar sig svenska fattigvårdsförbundets arbetsutskott,
som jämväl förordar samarbete mellan de lokala pensionsnämnderna
samt hälso- och sjukvården.

Saknad av
bestämmelser
rörande
förebyggande
av
invaliditet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Riksförsäkringsänstälten. framhåller såsom otvivelaktigt att, därest
invaliditets- och ålderdomsförsäkringen hade i sin tjänst ett ordnat system
av sjukhus, kuranstalter och dylikt, totalkostnaden för försäkringen
skid e kunna nedbringas, och att, framförallt, folkhälsan och arbetskrafen
hos befolkningen skulle, bättre än nu sker, kunna tillvaratagas och
bevaras. I samband härmed ifrågasätter riksförsäkringsanstalten att i
lagtexten skulle inryckas en föreskrift, att viss del av försäkringsfondens
medel unge. utlanas mot antaglig säkerhet till kommuner, ioremngar
eller enskilda att användas till inrättande av anstalter för vård
oc i behandling av sjukliga (skadade), pensionsförsäkringen tillhörande
personer, som kunde antagas hava utsikt att genom dylik behandling''
bliva arbetsföra eller förbättrade.

epchefemne S'' ,har ^rss Jttmt mig om den kritik, som riktats mot förslaget,

ior att icke nagra bestämmelser upptagits om anstaltsvård för invalider
vilkas tillstånd kräver sådan vård. Enligt min mening har kommittén
lätt lika göda skäl att icke nu inlåta sig på förslag till åtgärder för
förebyggande av invaliditet, som den haft beträffande anordnande av anstalter
för mvalida vårdbehövande. De problemen äro av något annan
art an de, som nu med lagstiftningen avses, och de synas knappast
redan Iran början böra i det sammanhang, varom nu är fråga, upptagas.

Med . vad som nu sagts, har jag tydligtvis icke velat bestrida, att
åtgärder i sylte att förekomma eller framskjuta invaliditeten äro mycket
önskvärda. Men i det väsentliga måste ''de, i den mån de ej genom
annan samhällets sociala förtänksamhet vinna avseende, lämnas åt en
framtida påbyggnad av pensionsförsäkringen.

Från flera hall har pekats på särskilt de tyska försäkringsanstalternas
mer eller mindre omfattande verksamhet till förebyggande av och
räddning från invaliditet. Man bör emellertid härvidlag märka, att denna
verksamhet utgör resultatet av eu nu 22-årig utveckling, vars begynnelse
var till omfattningen synnerligen blygsam. Statistiken visar sålunda för
den tj^ska invaliditetsförsäkringens första verksamhetsår, 1891, en sjukvardskostnadssiffra
av 373 mark, och ännu år 1900 hade man icke nått
ängre än till det för tyska förhållanden icke alltför betydande beloppet
av omkring 5V2 miljoner mark.

Det må för övrigt nu lämnas öppet, huruvida några synnerliga fördelar
skulle vinnas med att söka på pensionsförsäkringen lägga nåo-on
väsentligare del av kostnadsbördan för åtgärder mot invaliditet. Redan
nu bedrives, som bekant, här i landet en välorganiserad och framgångsrik
kamp mot den största invaliditetsskaparen, lungtuberkulosen, vars bekäm -

Kungl. Maj ds Nåd. proposition Nr 126.

pande åsamkar den tyska invaliditetsförsäkringen den alldeles övervägande
delen av dess sjukvårdskostnader. Tilläventyrs skall det visa sig fördelaktigare
att koncentrera sina ansträngningar på den väg, varå man
sålunda redan slagit in, än att gå fram på två linjer, inom och utom
försäkringen.

Men i varje fall är det naturligtvis önskvärt, att pensionsnämnderna
och de hälsovårdande myndigheterna icke stå utan förbindelse med varandra.
En sådan förbindelse synes emellertid kunna väntas komma till
stånd på grund av förhållandenas egen natur. Särskilt där kommunala
hälsovårdsmyndigheter finnas, torde ett samarbete mellan dem och pensionsnämnderna
lätt anordnas.

Även på indirekt väg, genom placeringen av de samlade fondmedlen,
kan, såsom särskilt Tysklands exempel visar, försäkringen bliva
en kraftig faktor i kampen* för folkhälsa. Kommittén har även haft
ögonen öppna för denna möjlighet vid behandlingen av frågan om fondens
placering samt erinrat, hurusom genom dess förslag i detta avseende
möjlighet beredes att genom lån åt kommuner o. s. v. giva dessa
tillfälle att tillgodose bl. a. hälsovårdande ändamål.

Denna synpunkt är utan tvivel behjärtansvärd. Att på detta sätt
ställa de genom försäkringen bildade fondmedlen i hälsovårdande organisationers
och inrättningars tjänst, i den utsträckning så kan ske utan
fara för fondens säkerhet, är ''ett arbete för befrämjande av försäkringens
syfte. Den ändring, jag, såsom längre fram skall nämnas, tillåter mig
föreslå i fråga om förslaget till fondens placering, är också ägnad att
undanrödja varje hinder för en sådan verksamhet. Och vid uppgörande
av bestämmelser om fondens förvaltning och placering torde tilläventyrs
också vara lämpligt överväga möjligheten att, när en person intas på
en vårdanstalt i syfte att förekomma invaliditet, kunna i viss begränsad
omfattning disponera medel från fonden för hjälp åt dem, som äro beroende
av honom för sin försörjning, men vilka han under vårdtiden
ej kan bispringa.

I åtskilliga yttranden hava uttalats farhågor för att en försäkring
i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förevarande förslag
skulle motverka folkets arbetssamhet och sparsamhet. Särskilt från dem,
som synat förslaget ur fattigvårdssynpunkt, hava betänkligheter rests
mot förslaget såsom icke tillräckligt sporrande till sparsamhet och omtänksamhet.

Pensionsförsäkringen
och
sparsamheten.

Kung''!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Dessa invändningar mot förslaget sakna enligt min mening i stort
sett fog. Ett godkännande av den kritik, som riktar sig mot att självhjälp
sprincipen skulle kommit allt för litet till användning i förslaget,
skulle väl närmast hava till följd en anordning, varigenom försäkringen
i . högre grad än enligt förslaget grundades på de försäkrades avgifter.
I sådant hänseende har jag redan erinrat om, att i intet annat
land, där eu lag av förevarande slag hittills genomförts, de försäkrades
anpart av försäkringens kostnader satts högre än i kommitténs förslag.
I Danmark och Australien betala de försäkrade ingenting, i England
relativt en^ obetydlighet, i Frankrike Vs av försäkringens kostnader.
Endast i Tyskland bestrida de försäkrade, liksom enligt kommittéförslaget,
omkring 40 % av utgifterna för försäkringen. Genom den av
mig i det följande föreslagna höjningen av avgifterna kommer denna
siffra för Sveriges del — om man frånser den tillkomna barnpensioneringen
att stiga till omkring 45 % eller nära hälften av totalkostnaden,
d. v. s. till ett högre tal än i någon annan motsvarande, tillämpad
lagstifning i världen.

Det är svårt att inse, huru under sådana omständigheter kan hävdas
den uppfattningen, att här ej vore fråga om en verklig försäkring, vilken,
så långt detta synts möjligt, byggts på bidrag från de försäkrade
själva. Avgifterna äro ju närmast en personlig skatt; ju högre denna
sättes, desto mer borde väl möjligheten att »lägga av för framtiden»
minskas. Uppmärksammas må också, att försäkringen är byggd på

sprincipen, och att ganska snäva gränser ges för åtgärder att lagligen
tvinga personer i svag ekonomisk ställning att utgiva avsevärda
belopp för eventualiteter, som kanske aldrig inträffa.

Att en gräns måste fastställas för en persons inkomst, så att personer
över denna gräns ej kunna erhålla pensionstillägg, är absolut
nödvändigt ur kostnadssynpunkt. Enligt förslaget utgår pensionstillägg
ej till dem, vilkas årsinkomst överskrider 300 kronor för man och 250
kronor för kvinna. Förmenandet att driften att spara för ålderdomen
eller genom eget arbete söka i möjligaste mån förbättra sin ekonomiska
ställning skulle av en dylik bestämmelse motverkas, tror jag ej äger
fog eller skall bekräftas av erfarenheten. Den danska lagen om ålderdomsförsörjning,
som nu varit i kraft i över 20 år, bereder en 60-åring,
vilken är oförmögen att sörja för sitt och de sinas uppehälle, en pension,
utgörande den för uppehället nätt och jämnt erforderliga fyllnaden
till den egna inkomsten. Hela denna egna inkomst — med undantag
i vissa fall av högst 100 kronor — dragés från pensionens belopp.
Vore den nu berörda invändningen befogad, borde väl en lag, uppbyggd

Kungl. Maj:ts ''Nåd. Proposition Nr 126.

på en dylik bestämmelse, vara särskilt skickad att motverka sparsamhet
och arbetsamhet. Man har likväl, mig veterligen, icke uttalat några
klagomål rörande en dylik inverkan av 1891 års danska lag. Ej heller
har något sådant försports från de andra länder, där såsom i Frankrike
beträffande vissa kategorier en liknande lagstiftning varit tillämpad. Det
torde sålunda kunna antagas, att eggelsen att spara och arbeta skall
kvarstå oförminskad, även om en folkpensionering genomföres. Ett sparat
kapital måste alltid bliva av annan betydelse än en pension. Sparkapitalets
avkastning kan i varje stund fritt disponeras utan hänsyn till viss
uppnådd ålder eller inträffad arbetsoförmåga och det giver ägaren en på
helt annat sätt tryggad ställning än vad en pension kan göra.

De här berörda farhågorna drabba för övrigt det nu föreliggande
svenska förslaget vida mindre än motsvarande utländska. Hade grunderna
för det danska systemet följts av kommittén, skulle, vid bestämmande
av pensionstilläggens storlek för pensionstagare, vilka visserligen
ägde någon inkomst, men otillräckligt för nödtorftigt uppehälle, den
närmast till hands liggande lösningen hava varit att avpassa tillägget
till ett belopp, vilket, tillsammans med den egna inkomsten, utgjorde
vad som erfordrades för uppehälle. Men mot detta förslag skulle med
visst fog kunnat göras den anmärkningen, att därmed intresset för den
försäkrade att själv förskaffa sig en tillräcklig inkomst skulle förminskas
och benägenheteu att under yngre år spara för ålderdomen eller att
under äldre år genom arbete söka höja inkomsten komma att försvagas.
Kommittén har däremot utgått från att i nu berörda fall icke -hela,
utan blott en viss del av inkomsten bör medräknas vid bestämmandet
av pensionstilläggets storlek samt i följd härav föreslagit, att tilläggspensionen
för pensionstagare med egen inkomst skall utgöra 150 och
125 kronor för resp. man och kvinna med avdrag av halva inkomsten.
Det är uppenbart, att en dylik ståndpunkt, långt mindre än den danska,
mötes av invändningarna om faror för folkets sparsamhetsintresse och
förtänksamhet. Den av kommittén uppställda nyssnämnda regeln förekom
ock i det s. k. Raab’ska förslaget och ansågs, utan att några invändningar
mig veterligen då framkommo från fattigvårdshåll, som ett
av detta förslags bästa uppslag. Regeln har också vunnit tillämpning
i den franska ålderdomsförsörjningslagen av år 1905.

Till en mindre modifikation av kommitténs förslag i förevarande
avseende återkommer jag vid behandlingen av 6 § i förslaget.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 90 käft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Arbets givare bidrag.

Mot föreliggande förslag liar också anmärkts, att det icke tagit i
anspråk arbetsgivarebidrag, utan att den del av kostnaden för försäkringen,
som ej bäres av de försäkrade själva, lagts helt på det allmänna.
Det är sant, att i eu del utländska lagar upptagas bidrag från de försäkrades
arbetsgivare. Men uppmärksammas bör, att de lagar, i vilka
en dylik kostnadsfördelning förekommer, omfatta i huvudsak allenast
lönarbetare.

Arbetsgivarens bidrag är där emellertid närmast en skatt, en ersättning
för en del av bidraget från det allmänna, vilket bidrag allenast
utgår med visst jämförelsevis mindre belopp.

Då den av kommittén föreslagna försäkringen emellertid icke är
begränsad till en viss grupp i samhället, utan kommer att omfatta så
gott som hela befolkningen, hade en motsvarande anordning som den
tyska icke förordats.

Mot kommitténs ståndpunkt synes mig näppeligen någon befogad invändning
kunna göras. En pensionering, omfattande hela folket, skulle synbarligen
komma att i sig innesluta stora grupper av befolkningen, där det
förhållande mellan arbetsgivare och arbetare, som utmärker lönarbetarnas
ställning, ej förekommer. En anordning, varigenom arbetsgivarna ålades
att deltaga i kostnaderna för sina arbetares försäkring, skulle inom en
folkpensionering medföra dubbla olägenheter. A ena sidan skulle den nämligen
bereda eu viss, av försäkringen omfattad grupp en ställning, innebärande
en ekonomisk lättnad framför andra grupper, vilkas sociala eller
ekonomiska position ofta icke vore gynnsammare än lönarbetarnas. A
andra sidan skulle eu sådan anordning lätt kunna bliva till en tunga
åtminstone för många små arbetsgivare, vilka utom sitt eget bidrag till
försäkringen även finge betala en del av sina arbetares avgift.

Om jag sålunda i princip helt anslutit mig till kommitténs ståndpunkt
i nu berörda ämne, har jag likväl ej förbisett den avsevärda lättnad
för en effektiv anordning av avgiftsinbetalningen, som kunde vinnas
genom ett stadgande om arbetsgivarnas bidragsskyldighet till försäkringen.
Ehuru jag icke velat föreslå något åläggande för arbetsgivarna
i detta hänseende, har det emellertid synts mig påkallat att av nu-angivna
skäl bereda möjlighet för arbetsgivare att, utan att göra annan
ekonomisk uppoffring än han själv vill, lämna medverkan till underlättande
av sina arbetstagares avgiftsbetalning och därmed konsolidera försäkringen.
Till ett förslag i sådant syfte återkommer jag här nedan
(se 18 §).

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Jag övergår nu till att paragrafvis be lian dia kommitténs för slag

och de ändringar, som däri synts påkallade. av kommit téns

förslag1.

Mot 1 §, som upptager grundstadgandet om försäkringens omfatt- l §•
ning, varutinnan jag förut utlåtit mig, har jag ingen anledning till
erinran,

utan hemställer jag, att 1 § måtte oförändrat godkännas
med denna lydelse:

1 §•

Envar svensk man eller kvinna, med nedan stadgade
undantag, skall enligt denna lag, genom erläggande
av årliga pensionsavgifter och med bidrag av
allmänna medel, försäkras till erhållande av pension.

2 § upptager bestämmelse om, att rätten till pension inträder 2 §.
vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda sextiosju Pensionsår,
även om varaktig oförmåga till arbete då ännu icke är för handen.

Och lämnas i §:n ''tillika en''"definition å begreppet »varaktig oförmåga
till arbete», till vilken jag återkommer längre fram.

Med avseende å denna § har Kungl. Maj:ts befallning skavande i Av^™aJu''
Gottlancls län invänt, att eu pensionsålder av 67 år vore för hög och
föreslagit en sänkning till 65 år. I nagra andra yttranden föieslås en
åldersgräns av 60 år. Härförutom har Kungl. Maj:ts befallning skavande
i Gävleborgs län, i sammanhang med förord för borttagande av den i
5 § innehållna förmögenhetsgränsen för delaktighet i pensionsförsäkringen,
ifrågasatt, huruvida icke, för utjämning av den genom förmögenhetsgränsens
borttagande uppkommande ökade kostnaden för försäkringen,
en höjning av åldersgränsen till 70 år borde ske. Till stöd för
denna mening åberopas, bland annat, den omständigheten, att man flerstädes
i utlandet väl ifrågasatt, men på grund av kostnadsskäl hittills ej
ansett sig kunna genomföra en sänkning av åldersgränsen under 70 år.

I anledning av vad sålunda förekommit, vill jag erinra om, att Departementsi
de utländska lagar, i vilka ålderdomsprincipen erhållit tillämpning chefen''
vid sidan av invaliditetsprincipen, åldersgränsen växlar mellan 60 och
70 år. Enligt den tyska lagen erhålles vid 70 år en mindre ålderdoms -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:r 126.

pension, även om invaliditet ej är för handen. Enligt den engelska
försäkringen, dock endast i vad den går utöver lönarbetarnas klass och
omfattar hela befolkningen, erhålles understöd eller pension först vid
uppnådda 70 års ålder. Den franska försäkringslagen av år 1910, som
omfattar allenast lönarbetare, är i huvudsak en ålderdomspensionering
med så låg pensionsålder som 60 år. I det österrikiska förslaget av år
1908 innefattas ålderdomspensionering vid 65 års ålder. Den danska
försäkringen slutligen kan sägas i huvudsak utgöra en invaliditetsförsäkring,
omfattande hela befolkningen över 60 år.

I en försäkring, där såsom i den här föreslagna invaliditetsprincipen
lagts till grund, kan det självfallet icke vara lämpligt att bringa stora
offer för att kunna bevilja även icke-invalider pension vid viss, icke
alltför hög ålder. Såväl ur de försäkrades egen som ur det allmännas
synpunkt synes det fastmer böra betraktas såsom önskvärt, att de ännu
ar betskraftiga försäkrades avgiftsbetalning icke genom en låg åldersgräns
avbrytes och den i förhållande till de inbetalda beloppen satta pensionen
därigenom minskas. Å andra sidan måste tillbörlig hänsyn tagas till
den hos de breda lagren djupt rotade önskan, att kunna blicka mot en
viss bestämd, icke alltför fjärran tidpunkt, då pensionsrätt skall inträda.

Kommitténs statistik utvisar, att enligt 1908 års förhållanden befolkningen
över 67 års ålder uppgick till omkring 384,000 personer,
av vilka omkring 319,000 voro invalider. Samtidigt utgjorde åldersklassen
65—67 år omkring 69,000 personer med omkring 36,000 invalider
och åldersklassen 60—65 år omkring 189,000 personer, varav omkring
69,500 invalider. Medan de arbetsföra alltså i den högsta åldersklassen
utgöra knappa 17 procent, nå de i den mellersta upp till nära
halva antalet samt bilda i åldersklassen 60—65 år en majoritet på ungefär
63 procent.

En höjning av åldersgränsen till 70 år kan jag på de av kommittén
anförda grunder icke förorda. Väl vore det lyckligt, om åldersgränsen
kunde sänkas, men den ekonomiska innebörden av ett sådant förslag är
sådan, att möjlighet härtill icke synes mig för närvarande föreligga.
Jag anser därför kommitténs förslag, då den stannat vid en åldersgräns
av 67 år, vara en lycklig och genomförbar medelväg. I sammanhang
härmed torde få påpekas, att enligt resultaten av kommitténs statistiska
utredning den ofta uttalade meningen om den betydligt större dödligheten
bland industriarbetarna än bland övriga samhällsklasser, åtminstone
numera, knappast synes äga stöd i verkligheten.

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Den i förevarande § innehållna definitionen å begreppet invaliditet
— varaktig oförmåga till arbete — har varit föremål för, bland andra,
vissa erinringar av kommer skollegium, som härom yttrar följande:

Varaktig oförmåga till arbete» (invaliditet) skall enligt 2 § i lagförslaget anses
vara för handen hos den, som befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom,
vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant
arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter. Denna definition har, såsom
kommitterade själva framhållit, affattats i full överensstämmelse med motsvarande
stadgande i den s. k. nya arbetareförsäkringskommitténs förslag, varför ock på denna
punkt åberopats sistnämnda kommittés motivering.

Denna motivering innehåller i huvudsak följande. Av uttrycket »försörja sig»
framginge, att fråga vore blott om vederbörandes förmåga att försörja sig själv och
således icke om hans förmåga att med sitt arDete även underhålla andra, vilkas försörjning
möjligen kunde åligga honom. Genom samma uttryck angåves vidare även
invaliditetens grad. För att oförmåga till arbete skulle anses, vara för handen, vore
det således icke erforderligt, att den försäkrade vore fullständigt invalid, utan
endast att hans arbetskraft ej funnes vara tillräcklig att skaffa honom själv försörjning.
Oförmåga till arbete skulle vidare anses varaktig. Uttrycket vore i detta
fall& liktydigt med »antagligen beständig» eller »såvitt förutses kan, för den. återstående
livstiden». Slutligen innebure den föreslagna definitionen, att man vid bedömandet
av oförmågan till arbete skulle taga hänsyn till den försäkrades krafter
och färdigheter. Därmed ville kommitterade hava uttryckt, att det icke endast
vore fråga om så kallad yrkesinvaliditet i inskränktare mening. Det kunde således
förekomma, att den försäkrade, ehuru han måste betraktas såsom invalid i förhållande
till ett visst yrke, dock mycket väl kunde anses i stånd att förvärva sitt uppehälle
inom yrken, som vore likartade med det förra med avseende pa förutsättningar och
villkor. Men bestämmelsen innebure naturligtvis tillika, att man vid yrken, som
krävde särskilda färdigheter och utbildning, jämväl skulle taga hänsyn härtill ävensom
till den försäkrades individuella förmåga och anlag i övrigt. I många fall komme
det därför att handla just om egentlig yrkesinvaliditet.

Av här åberopade motivering synes framgå, att ålderdomsförsäkringskommittén
icke tillräckligt beaktat, att dess eget förslag innefattar en fullständig, hela folket
omfattande lagstiftning, i motsats till det av nya arbetareförsäkringskommittén framlagda
lagförslaget, som avsåg en pensionsförsäkring för endast lönearbetare. Därav
att en formulering av begreppet invaliditet passar för denna senare lagstiftning, följer
dock icke utan vidare, att den passar även för den förra. Tvärtom synes den i förslaget
använda definitionen vara ur flera synpunkter mindre tillfredsställande.

Att beträffande så kallade självständiga avgöra, huruvida de äro ur stånd att
»vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar deras krafter och. färdigheter»,
skulle säkerligen i många fall bliva förenat med mycket avsevärda svårigheter.
En jordbrukare, en hantverkare eller handlande kan ju ofta, fastän invalid i detta
ords vanliga bemärkelse, dock själv leda och ordna sin rörelse eller affär. Samma
förhållande gäller ock i många fall om hustrur och i allmänhet kvinnor, som icke
hava ett direkt yrkesarbete. I fall som de här anförda kan »arbetet» vara alldeles
detsamma såväl före som efter inträdet av en eventuell invaliditet.

Det ovan anförda, år 1908 i Österrike framlagda förslaget till en lagstiftning,
innefattande jämte tidigare införd sjuk- och olycksfallsförsäkring även invaliditets -

Begreppet

invaliditet.

Kommerskollegii
yttrande.

Innebörden a’
kommitténs
förslag.

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

och ålderdomsförsäkring, denna senare omfattande även vissa grupper av självständiga,
har i fråga om de självständiga stannat vid blott en ålderdomsförsäkring, medan för
lönearbetarna invaliditetsprincipen lagts till grund. Angående skälet till nämnda begränsning
beträffande de självständiga har i den av kommitterade lämnade översikten
av den utländska lagstiftningen på området (del III, sid. 237—238) i huvudsak anförts,
att begränsningen ansågs oundviklig efter de resultat, som undersökningarna
angående de självständigas medtagande i försäkringen givit vid handen. Först framstode
den tekniska svårigheten att beträffande självständiga fastställa invaliditetsbegreppet,
då de kännetecken, vilka i sådant hänseende voro för handen hos arbetare,
ehuru ofta svåra att konstatera redan hos dem, där vore mindre lätt påvisbara Vidare
syntes böra tagas i betraktande, att olikheten i förvärv hos självständiga och
osjälvständiga betingade ett olikartat behov av försörjning, så att målet bleve
ålderdomspension för de självständiga, under det att för de osjälvständiga rätten till
invaliditetspension framstode såsom eftersträvansvärd.

Även i andra hänseenden synes emellertid kommitterades formulering av invaliditetens
begrepp mindre tillfredsställande. Uttrycket »vara ur stånd att vidare försörja
sig» är sålunda endast tillämpligt i sådana fall, där invaliditeten inträtt först
efter inträdet i försäkringen och sålunda den försäkrade under någon tid själv kunnat
försörja sig. Däremot täcker icke denna formulering de fall, då invaliditeten förefinnes
redan vid försäkringspliktens början och då vederbörande följaktligen aldrig
varit i stånd att försörja sig själv. Uttrycket »arbete, som motsvarar hans krafter
och färdigheter», synes också kunna giva anledning till missförstånd beträffande personer,
som redan vid inträdet i försäkringen äro till en viss grad arbetsinvalider. I
själva verket är det nämligen icke så mycket den enskilde individens krafter och
färdigheter, som, i förekommande fall, bliva avgörande i fråga om rätten till pension,
utan snarare den normala eller genomsnittliga arbetsförmågan hos samma eller liknande
yrkes- eller samhällsgrupper. I full överensstämmelse härmed, har den tyska
invaliditetsförsäkringen såsom norm för pensionsrätten stadgat möjligheten att förtjäna
en viss andel ((1/3) av vad kroppsligen och andligen friska personer i samma
ställning och med liknande utbildning i samma trakt förtjäna genom sitt arbete.
Även det ovan åberopade norska kommittébetänkandet, som i förevarande fall är av
särskilt intresse, därför att det innefattar icke endast eu försäkring av lönearbetare,
innehåller en med den tyska likartad formulering av invaliditetsbegreppet.

Det är givetvis av grundläggande betydelse för lagstiftningens genomförande,
att invaliditetsbegreppet formuleras på ett sådant sätt, att missförstånd och oriktiga
tolkningar av detsamma i görligaste måtto undvikas.

r Kommitténs förslag innebär, att varaktig oförmåga till arbete skall
anses vara för handen lins den, som befinnes till följd av ålderdom, kroppseller
sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja
sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter.

Invaliditeten definieras sålunda här uteslutande som arbetsinvaliditet,
under det att vad man kunde kalla ekonomisk invaliditet, d. v. s. brist
på existensmedel, icke såsom i fattigvårdsförordningen ingår i definitionen.
Å andra sidan utgå, såsom nämnts, vissa av de. genom förslaget
beredda förmåner endast till dem, vilka jämväl i ekonomiskt avseende äro

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

invalider. Sålunda stadgas såsom villkor för erhållande av pensionstilllägg
ävensom av understöd, att årsinkomsten icke överstiger viss summa.

Av uttrycket »försörja sig» framgår, yttrar kommittén, att fråga
är blott om vederbörandes förmåga att försörja sig själv och således
icke om hans förmåga att med sitt arbete även underhålla andra, vilkas
försörjning möjligen kan åligga honom. Huru önskligt det än skulle
vara att kunna taga hänsyn även till dylika förhållanden, därvid, såsom
förevarande förslag är lågt, fråga kunde bliva egentligen blott om försörjningen
av den invalides barn, är det dock uppenbart, att försäkringen
i sådant fall skulle medföra väsentligt ökade kostnader.

Genom samma uttryck angives även invaliditetens grad. För att
oförmåga till arbete skall anses vara för handen, är det således icke
erforderligt, att den försäkrade skall vara fullständigt invalid, d. v. s.
ur stånd att förtjäna något, utan endast att hans arbetskraft ej finnes
vara tillräcklig att skaffa honom själv försörjning. Man kan därför
mycket väl tänka sig sådana fall, där den försäkrade erhållit pension,
men ändock med fortsatt arbete kan förvärva någon inkomst.

Det är givet, att frågan, när invaliditet i den antydda meningen
är för handen, skall synas svår att besvara. Men å andra sidan är den
myndighet, som skall pröva pensionsansökningarna, nämligen pensionsnämnden
inom kommunen, så sammansatt, att den kan anses äga nödig
kännedom om personer och förhållanden inom sin ort. Och såsom en
övervägande kommunal nämnd är den direkt intresserad av att försäkringen
ej obehörigen belastas.

Oförmågan till arbete skall vidare, enligt kommitténs förslag, för
att berättiga till pension anses varaktig. Såsom eu ytterligare förklaring
innehåller definitionen, att den försäkrade cj må kunna anses i
stånd att vidare försörja sig. A ena sidan behöver det således, anför
kommittén, icke bevisas, att han aldrig mer kan återfå sin arbetskraft;
ett sådant bevis skulle för övrigt i regel icke kunna åstadkommas.
Uttrycket »varaktig» är därför ej fullt liktydigt med »beständig», »för
den återstående livstiden» eller dylikt. A andra sidan innebär ordet
»varaktig», att sådana fall uteslutas, där oförmågan till arbete är övergående,
såsom vid vanliga akuta sjukdomar. Uttrycket »varaktig» är
därför liktydigt med »antagligen beständig» eller »såvitt förutses kan
för den återstående livstiden».

Slutligen innebär den föreslagna definitionen, yttrar kommittén, att
man vid bedömandet av oförmågan till arbete skall taga hänsyn till den
försäkrades krafter och färdigheter. Härmed vill kommittén hava ut -

Departements chefen.

56 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:r 126.

tryckt, att det icke endast är fråga om s. k. yrke sinvaliditet i inskränktare
mening. Särskilt i fråga om sådana yrken, vid vilkas utövande
någon speciell utbildning eller färdighet icke är nödvändig, är det nämligen
ofta av underordnad betydelse, åt vilket av dessa yrken eu person
ägnar sig. Det kan sålunda förekomma, att den försäkrade, ehuru han
måste betraktas såsom invalid i förhållande till ett visst yrke, dock mycket
väl kan anses i stånd att förvärva sitt uppehälle inom yrken, som äro
likartade med det förra med avseende på förutsättningar och villkor. Men
bestämmelsen innebär naturligtvis tillika, att man vid yrken, som kräva
särskilda färdigheter och utbildning, jämväl skall taga hänsyn härtill ävensom
till den försäkrades individuella förmåga och anlag i övrigt. I många
fall kommer det därför att handla just om egentlig yrkesinvaliditet. Varje
fall bör därför prövas särskilt och hänsyn tagas till så många som möjligt
av de faktorer, som betingas av arbetsförmågans betydelse och förhållandena
inom de olika yrkena.

För min del är jag visserligen i det avseende ense med kommerskollegium,
att jag anser önskvärt, om en mera skarp och otvetydig definition
å invaliditet (varaktig oförmåga till arbete) kunde vinnas.

Jag har dock bland de förslag, som i detta hänseende varit under
övervägande, icke funnit något, som ger en i det stora hela lyckligare
definition än den kommittén föreslagit. Rent teoretiskt är invaliditetsbegreppet
svävande. Att såsom i vissa utländska lagar skett fastställa
en minimiförtjänst, som skulle utgöra gränsen mellan vad en invalid och
eu icke-invalid skulle kunna under i övrigt lika förhållanden förtjäna
genom sitt arbete, möter andra svårigheter och besvärligheter, närmast
för att i varje fall vinna en exakt beräkning av inkomsten. I alla
händelser måste det bliva fråga om en prövning rörande det speciella
fallet av vederbörande, som enligt lagförslaget skola därmed betros.
Erfarenheten, särskilt från kommitténs egen statistiska utredning, torde
också hafva givit vid handen, att svårigheten vid tillämpningen av en
definition av begreppet invaliditet, även där definitionen rört sig i allmänna
ordalag, icke varit oöverkomlig.

Jag har därför icke funnit anledning frångå kommitténs definition.

Jag föreslår alltså,

att 2 § i lagförslaget måtte erhålla följande

tydelse:

Kungt. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

2 §■

Rätt till pension enligt denna lag inträder vid
varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda sextiosju
år, även om varaktig arbetsoförmåga då ännu
icke är förhanden.

Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för
handen hos den, som befinnes till följd av ålderdom,
kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara
ur stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete,
som motsvarar hans krafter och färdigheter.

Vidkommande 3 §, som i kommitténs förslag innehåller bestämmelser
om att pensionsärenden skola handläggas av en för hela riket
gemensam myndighet, av kommittén kallad pensionsrådet, samt av särskilda
pensionsnämnder i orterna, ävensom om att pensionsrådets organisation
skall bestämmas av Konung och Riksdag, har kommerskollegium
erinrat, att benämningen »pensionsrådet» vore mindre lämplig, i det att
»råden» inom förvaltningen — t. ex. järn vägsrådet, liandelsrådet, sociala
rådet o. s. v. — hade en helt annan ställning och andra funktioner än
som skulle tillkomma den centrala pensionsmyndigheten. Kollegium
anser därför benämningarna »rikspensionsanstalten» eller »rikspensionsverket»
bättre motsvara den nya institutionens ställning och uppgifter.

Då denna erinran synes mig äga fog för sig, torde i förslaget »pensionsrådet»
utbytas mot »pensionsstyrelsen» eller samma benämning som
nya arbetareförsäkringskommittén föreslog för dess centrala pensionsmyndighet.

Närmast med anledning av en anmärkning från Kungl. Maj:ts befältningshavande
i Gävleborgs län att, såsom andra stycket i förslaget avfattats, även
de obetydligaste frågor rörande ämbetsverkets organisation måste dragas
inför Riksdagen, har en jämkning av detta styckes formulering skett.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag,

att 3 § i lagförslaget måtte erhålla följande lydelse:

3 §•

Pensionsärenden handläggas av en för hela riket
gemensam myndighet, benämnd pensionsstyrelsen, samt
av särskilda pensionsnämnder i orterna.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. 8W

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Grunderna för pensionsstyrelsens organisation bestämmas
av Konung och Riksdag.

4 §. 4 § i kommitténs förslag innehåller de synnerligen viktiga och

ATbelopp!aS grundläggande bestämmelserna om pensionsavgifternas belopp, rörande
vilka frågor, på sätt av de inkomna yttrandena inhämtats, mycket divergerande
meningar råda. Det är också härutinnan jag ställt mig mest
tveksam, huruvida kommitténs förslag är i allo välgrundat.

Enligt kommittéförslaget utgör den årliga pensionsavgiften 2 kronor i
lägsta inkomstklassen (inkomst under 800 kronor), 7 kronor i mellersta
inkomstklassen (inkomst 800—1,199 kronor) samt 12 kronor i högsta
inkomstklassen (inkomst 1,200 kronor och mera). Om denna del av förslaget
yttrar kommittén (del I sidd. 68—9):

Kommittén. »Vid fastställandet av pensionsavgifternas belopp har det synts kom mittén

önskvärt att i första hand tillse, att dessa icke bleve större än
som svarar mot den ringa ekonomiska bärkraften hos större delen av
de befolkningslager, som drabbas av avgiftsplikten. För lämpligheten
av små avgifter talar dessutom den omständigheten, att de med avgifternas
upptagande förenade svårigheterna ökas i den mån avgifterna
höjas, samt därjämte även hänsynen till den av avgifternas storlek beroende
fondens belopp, vilken synes böra begränsas inom en ej alltför
hög siffra. Åven genom den förutsättning, som ligger till grund för
kommitténs förslag, att nämligen det allmänna skulle väsentligt bidraga
till försäkringens kostnader, har åstadkommits, att avgifterna kunnat
bestämmas till så låga belopp.

Den lägsta föreslagna pensionsavgiften, 2 kronor, vilken betecknar den
årliga utgift, som försäkringen ålägger det övervägande flertalet av samtliga
avgiftspliktiga, understiger i själva verket alla de motsvarande avgifter,
som förekomma i andra lagar eller lagförslag i ämnet. Såsom exempel
på de avgifter från de försäkrade, som där förekomma eller ifrågasatts,
må här — utan att hänsyn tages till försäkringens olika omfattning
eller förmåner — anföras, att de försäkrades bidrag till invaliditetsförsäkringen
uppgår i lägsta löneklassen i Tyskland till 3: 70, i Frankrike
till 4: 32 kronor och har föreslagits i Österrike till 2: 35, i Nederländerna
till 7: 50, i Norge till 3: 12 kronor samt i Sverige av 1884 års
kommitté (en klass, avgift blott i 10 år) till 13 kronor, i 1895 och 1898 års
propositioner till 5 kronor och av den Raabska kommittén till 6 kronor.»

Kommittén sammanfattar vidare antalet avgiftspliktiga, årsavgifter
och avgiftssummor, med fördelning efter kön och inkomstgrupper, i följande
tablå:

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

Inkomstgrupp.	Antal.	Årsavgift. Kr.	Avgifts- summa. Kr.
Män:
Under 800 kr............................................................	881.600	2	1,763.200
800—1,199 kr............................................................	242,700	7	1.698,900
1,200 kr. och mer .....................................................	149,600	12	1,795,200
Kvinnor, ej gifta:	1,273,900	*) 4-1270	5,257,300
Under 800 kr.............................................................	642,300	2	1,284,600
800—1,199 kr.............................................................	49.000	7	343,000
1,200 kr. och mer ......................................................	18, B00	12	222,000
	709,800	l) 2-6068	1,849,600
Hustrur ...............................................................	604,400	2	1,208,800
Totalsumma	2,588,100	*) 3 2131	8,315,700
Därav kvinnor	1,314,200	1)2*8272	3,058,400

l) Medelavgift.

över storleken av de belopp, som ensamt för de av kommittén sålunda
föreslagna avgifterna kunna erhållas och som beräknats utgöra
för man 30 % och för kvinna 23 % av de erlagda avgifternas summa, bar
kommittén uppgjort följande tablå:

		Pension för
Inkomstgrupp.	Års- avgift.	man, 6om erlagt avgifter under	kvinna,	som erlagt avgifter under
		10 år. Kr.	30 år. Kr.	50 år. Kr.	10 år. Kr.	30 år. Kr.	50 år. Kr.
Under 800.................................	2	6''0	18-0	30-0	4-6	13-8	23-o
800-1,199 ..............................	7	21-o	63-0	105''o	16-1	48-3	80-5
1,200 kr. och m r.....................	12	36''o	108-o	180-o	27-c	82-8	138-0

I många av de inkomna yttrandena uttalas en önskan om böjningav
pensionsavgifterna och därmed av avgiftspensionerna.

I sådant avseende har kommerskollegium gjort gällande, att den
lägsta inkomstklassen vore oproportionerligt stor och att härigenom det
stora flertalet av de försäkrade måste åtnöjas med en otillräcklig invaliditetspension,
samt framställt det förslaget, att ytterligare en pensions -

Avgivna

yttranden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:r 126.

klass skulle tillskapas, omfattande personer med inkomster från 500 ock
intill 800 kr., och med en pensionsavgift av 4 kr. Kommerskollegium
yttrar i sådant hänseende bland annat:

Det faller genast i ögonen, huru oerhört ojämn kommitténs klassindelning är.
Sålunda skulle den lägsta klassen ensamt för sig omsluta nära % (82,2 %\ medan
den mellersta upptager endast något mer än Y10 (11,3 %) och den högsta omkring
Viä (6,5 %) av samtliga försäkringspliktiga. Men denna indelning är icke blott ojämn,
den är enligt kollegii åsikt även i flera hänseenden otillfredsställande. Därigenom
att den lägsta klassen tilltagits så oproportionerligt stor, tvingas det stora flertalet av
de försäkrade att åtnöjas med en invaliditetspension, som för många måste anses
vara otillräcklig. En jordbruksarbetare eller en industriarbetare på landet, som under
hela försäkringstiden varit uppskattad till inkomst av mellan 700—800 kronor,
kan ju aldrig erhålla en högre pension än 180 kronor, medan en annan med honom
i övrigt fullständigt jämnställd industriarbetare, som på grund av dyrare levnadsförhållanden
och dylikt uppnår en inkomst av exempelvis 800—900 kronor, erhåller
under enahanda förhållanden en nära dubbelt så stor pension (355 kronor). Denna
oegentlighet blir så mycket mera markerad, som den i stort sett kan återföras till
olikheten i arbetsvillkor mellan jordbruket och därmed sammanhängande näringar, å
ena sidan, och övriga näringsgrenar, å den andra. Bortsett jfrån dem, som över huvud
taget ännu icke hava några inkomster, hustrurna samt större delen av de personliga
tjänarne, torde den lägsta klassen just komma att utgöras av hela skaran av jordbruksarbetare,
inberäknat torpare samt småbönder. Härtill kan vidare läggas, att
den störa massan av den jordbruksidkande befolkningen hela sitt liv nödgas kvarstå
i den lägsta pensionsklassen, medan däremot inom övriga samhällsgrupper, som under
yngre år tillhöra samma klass, ofta en successiv förskjutning till högre inkomster och
därmed förbättrade pensionsutsikter äger rum.

För att undanröja denna oegentlighet finnes det enligt kollegii åsikt icke någon
annan utväg än att utöka de av kommittén föreslagna pensionsklasserna med ytterligare
en, omfattande personer med inkomster från exempelvis 500 och intill 800
kronor. Tanken på en dylik utbyggning av systemet har icke heller varit främmande
för kommitterade. Under åberopande av den härom av ordföranden i del II av utlåtandet
lämnade utredningen hava emellertid kommitterade icke ansett sig böra föreslå
en dylik inkomstklass. — — •—•

Infördes den här föreslagna klassindelningen, torde man erhålla i stort följande
gruppering av de försäkrade (jämför del TI, sid. 155; siffrorna gälla under förutsättning
av en förmögenhetsgräns av 6,000 kronor):

Summa.

	Män.	Kvinnor.	Abs.	Procent.
Klass I (under 500 kronor)..................	482,200	1,054,100	1,536,300	59,3
Klass IT (mellan 500—799 kronor)......	399,400	192,600	592,000	22,9
Klass III (mellan 800-—1,199 kronor)	242,700	49,000	291,700	11,3
Klass IV (1,200 kronor och därutöver)	149,600	18,500	168,100	6,5
	1,273,900	1,314,200	2,588,100	100,o

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

andra gruppen i ordningen skulle däremot i huvudsak komma att bestå av de bättre
avlönade elementen bland jordbruksarbetarne samt av kvinnliga industriarbetare.

Det är visserligen icke uteslutet, att genom en mera effektiv taxering för framtiden
antalet avgiftspliktiga i den av kollegium föreslagna nya inkomstklassen skulle komma
att avsevärt ökas. Men denna omständighet synes snarare tala för än mot eu dylik
utbyggning av pensionsförsäkringen. — — •— —

Kollegium föreställer sig sålunda, att inkomstklassen 500—799 kronor borde till
pensionsverket erlägga en årsavgift av exempelvis 4 kronor (d. v. s. grundavgiften
2 kronor jämte en tilläggsavgift av 2 kronor). Efter 50 år skulle avgiftspensionerna
i klassen följaktligen utgöra för män 60 kronor och för kvinnor — därest pensionerna
fortfarande skola beräknas efter olika grunder — 46 kronor. Även i denna
klass borde medlemmarna såsom ett slags uppmuntran till och belöning för ordentligt
fullgjord avgiftsbetalning erhålla denna förhöjning av tilläggspension, som ifrågasatts
för de båda av kommittén föreslagna högsta inkomstklasserna. På här angivet sätt
skulle för den nya klassen efter 50 års avgiftsbetalning och vid saknad av egna inkomster
komma att utgå följande pensionsbelopp:

för män 310 (60 + 150 + 100) kronor

» kvinnor 254 (46 + 125 + 83) »

Det lärer icke kunna förnekas, att de på detta sätt tillkomna pensionerna för
personer i här berörda inkomstställning äro till beloppen rimligare än de av kommittén
föreslagna och att med dylika pensioner i utsikt framtiden skulle te sig mera
ljus, än om ingen sådan ny klass tillskapas, utan samtliga personer med upp till 800
kronors årsinkomster äro dömda att åtnöjas med pensionsbelopp, som knappast höja
sig över den vanliga fattigförsörjningen.

För pensionsavgifternas höjning hava även uttalanden gjorts av
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,
Kronobergs, Västernorr lands och Norrbottens län ävensom av flera
kommuner. Från många håll hava härutöver uttryck av beklagande framkommit
över avgiftsbeloppens ringhet.

Man kan enligt min mening icke förneka, att det finnes fog för Departementsden
så allmänt framställda erinran mot särskilt den lägsta pensions- chefenavgiftens
ringa belopp. Nämnda anmärkning sammanhänger nära med
den jämväl i talrika utlåtanden återkommande principiella anmärkningen,
att förslagets karaktär av försäkringsiagstiftning väl mycket
skjutits åt sidan och i stället huvudvikten lagts på försörjningsmomentet.

Som kommittén själv påpekat, understiger den lägsta av kommittén
föreslagna pensionsavgiften alla motsvarande avgifter i andra länders lagar
eller lagförslag i ämnet. Så utgår i Tyskland den försäkrades bidrag
redan vid inkomst under 311 kr. med 3 kr. 70 öre, under det att i
Frankrike den lägsta avgiften uppgår till 3 kr. 25 öre. Enligt det norska
förslag, som nyligen framlagts, utgöra avgifterna 2 procent av försäkrads

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

inkomst och 0,5 pro mille av hans förmögenhet, dock minst 2 kr. Mot
en inkomst av 500 kr. svarar alltså en pensionsavgift av 10 kr., mot
800 kronors inkomst 16 kr., mot 1,200 kronors inkomst 24 kr. o. s. v.

Att i en lönarbetarförsäkring som den tyska fastställa de försäkrades
avgifter till i vissa fall något mera betydande belopp låter sig utan
alltför stor svårighet göra, enär ansvaret för avgifternas inbetalning kan
åläggas arbetsgivarna och märkesystem med veckoinbetalningar kommer
till användning, vilket givetvis avsevärt lättar inbetalningen av avgifterna.
Helt annorlunda ställer sig saken vid eu folkförsäkring, där
staten i allmänhet — till kommunansvaret för den lägsta avgiften återkommer
jag i annat sammanhang — endast har den försäkrade att hålla
sig till, och en fördelning av avgiftsbetalningen på skilda tider av administrationsliänsyn
är väsentligt försvårad. De, som finna den lägsta pensionsavgiften
så förvånande låg, torde för övrigt förbise, hurusom genom
hustrurnas medtagande i försäkringen pensionsavgifterna för dem jämväl
komma att enligt vanliga civilrättsliga regler påvila familjefäderna, vilka
även måste anses rättsligen förpliktade att ansvara för erläggandet av
avgifterna för barn över 15 år, som äro i föräldrarnas kost.

Med all hänsyn till senast anförda synpunkter har jag dock icke
funnit dem vara av den betydelse, att redan på angivna grunder en
jämkning uppåt av pensionsavgifternas belopp vore utesluten. Genom
utsikten till större avgiftspensioner vunnes säkerligen i vida folklager
ett ökat intresse för försäkringen och större villighet till ordentlig avgiftsbetalning.
Utsikten till att gå miste om en något mera avsevärd
pension synes även kunna verka i någon mån återhållande på emigrationslusten.
*

En invändning, som framställts mot förslaget om ökning av pensionsavgifterna,
är den, att ökad fondbildning härigenom uppkommer. Enligt
förslaget skulle fondens slutliga belopp efter en omkring 80-årig försäkringsverksamhet
vid konstant folkmängd uppgå till omkring 750 miljoner
kronor. En höjning av pensionsavgifterna till 3 kronor i lägsta, 8
kronor i mellersta och 13 kronor i högsta inkomstklassen skulle enligt
beräkningar, som jag låtit verkställa, höja fondens belopp till omkring
1,100 miljoner kronor. Till jämförelse må erinras, att enligt nya
arbetarförsäkringskommitténs förslag fonden, beräknad efter nuvarande
befolkningsförhållanden, skulle hava stigit till omkring 900 miljoner
kronor, samt att den tyska invaliditetsförsäkringen, tillämpad i vårt
land, skulle giva upphov till en fond av omkring 1,200 miljoner
kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

En kapitalbildning, som resulterar i en fond om 1,100 miljoner
kronor, synes mig på intet sätt avskräckande. Fördelad på en lång följd
av år, innebär den i själva verket endast ett icke alltför betydande
tillskott till den fortgående fondering, som vår bank- och sparbanksverksamhet
utvisar. Fn undersökning ger sålunda vid banden, att bankbolagens
fonder tillväxt från omkring 118 miljoner kronor den 31 december
1892 till omkring 269 miljoner kronor den 31 december 1902
och till omkring 630 miljoner kronor den 31 december 1912, att allmänhetens
hos bankbolagen innestående medel å kapital- och depositions-,
upp- och av-, sparkasse- och löpande räkning ökats från omkring
380 miljoner kronor den 31 december 1892 till omkring 874 miljoner
kronor den 31 december 1902 och vidare till omkring 1,602 miljoner
kronor den 31 december 1912, samt slutligen att insättarnas behållning
i sparbankerna vuxit från omkring 275 miljoner kronor den 31 december
1890 till omkring 437 miljoner kronor den 31 december 1900 och till
omkring 809 miljoner kronor vid 1910 års utgång. Det årliga tillskott
i denna fondbildning av omkring 13 miljoner kronor, som pensionsavgifter
av respektive 3, 8 och 13 kronor skulle medföra, synes, särskilt
med hänsyn till vår utländska skuldsättning, icke kunna betraktas
som annat än önskvärt. Den fond av 570 miljoner kronor, som skolat
uppkomma, om 1895 års proposition i ämnet bifallits, syntes visserligen
då mången i Riksdagen betänklig; för dåvarande ekonomiska förhållanden
var den tvivelsutan större än den fond, nära 100 procent högre,
som skulle så småningom samlas genom avgifter om 3, 8 och 13 kronor.
Med fortgående ekonomisk utveckling skall vid den tidpunkt, då fonden
överstiger 1 miljard, denna fondens storlek förvisso synas än mindre
betänklig.

Att vid en höjning av pensionsavgifterna stor försiktighet måste
iakttagas är emellertid uppenbart, då det här är fråga om personer i
mycket svaga ekonomiska förhållanden. Det synes mig icke kunna
ifrågasättas att härvid för närvarande gå till så höga belopp, som från
en del håll påyrkats. Lika litet tror jag, att avgifterna i det norska
förslaget, vilka hos oss åberopats såsom ett efterfölj ans värt exempel,
skola visa sig möjliga att i verkligheten genomföra.

Det måste vid bedömande av pensionsavgiftens storlek alltid uppmärksammas,
att de små inkomsttagarna äro synnerligen talrika. Inom
kommitténs lägsta avgiftsklass, med mindre än 800 kronors inkomst,
falla ej mindre än 881,600 män samt 1,246,700 kvinnor eller 82,2 % av
hela befolkningen, under förutsättning av en förmögenhetsgräns av

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Inkomst klasser.

6,000 kronor. Under samma förutsättning omfattar klassen 800 — 1,199
kronor 242,700 män och 49,000 kvinnor eller 11,3 % samt klassen 1,200
kronor och därutöver allenast 149,600 män och 18,500 kvinnor eller 6,5 %.
Åven om dessa siffror få anses ganska approximativt beräknade, utvisa
de i allt fall otvetydigt, att eu avsevärd förhöjning av pensionsavgifterna
utöver kommitténs förslag ej är för närvarande tillrådlig.
Under allvarligt övervägande har varit, huruvida en förhöjning av grundavgiften
till 4 kronor kunde ifrågasättas, varvid de bägge högsta inkomstklasserna
skulle åläggas avgifter om 9 och 14 (eventuellt 15) kronor.
Jag anser dock, att man för närvarande icke vågar gå längre än
till en grundavgift av 3 kronor, varvid övriga avgifter lämpligen böra,
i anslutning till kommitténs förslag, sättas till respektive 8 och 13 kronor.

Jag uppmärksammar härvid att, på sätt förut antytts, genom de
sålunda föreslagna avgifterna i allt fall större del av försäkringen
skulle bestridas med personliga avgifter än i något annat land tilllämpats:
i Australien 0, i Danmark 0, i England knappt 20 %, i
Frankrike knappt 33 %, i Tyskland omkring 40 enligt kommittéförslaget
knappt 40 % och enligt mitt förslag omkring 45 %. Endast
Raab''ska och norska förslagen förutsätta möjligheten av att lägga så
godt som hela bördan på avgifter eller att, så att säga, i huvudsak
överflytta motsvarande fattigvårdskostnad på arbetarna och deras vederlikar
själva.

Särskilt har vid avgiftsbestämningen måst tagas hänsyn till det ofta
förekommande fallet av ansvarighet för andras avgifter (mans för hustru,
föräldrars för barn) samt den stora svårigheten av att i en folkförsäkring
uppdela pensionsavgiften i veckoavgifter såsom skett i Tyskland.

I vilken utsträckning, som dessa avgifter komma att inflyta, och
huru stor restantieprocenten inom de olika avgiftsklasserna kan visa sig
bliva, undandrar sig varje i förväg gjord beräkning. Försiktigheten
bjuder också att under sådana förhållanden åtnöjas med en ringa höjning.
Visar det sig, att uppbörden av pensionsavgifterna förlöper tillfredsställande
och att avgifterna icke kännas alltför tryckande, kan en
ytterligare höjning ske utan större svårighet; däremot innebure det ett
svårt slag för försäkringen, om större svårigheter visade sig möta fölen
normal inbetalning. Allt talar således för försiktighet vid ifrågavarande
jämkning av grundavgiften.

Under övervägande har varit, huruvida en förändring av klassindelningen
borde äga rum och därav påkallad jämkning av avgifterna ske.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 65

I sådant hänseende har av kommerskollegium, på sätt förut erinrats, KommersMförslagits,
att kommitténs lägsta klass borde delas i tvänne med 500 9

kronors inkomst såsom gräns. Samma yrkande har jämväl gjorts från
andra håll, med avseende varå hänvisas till den detta protokoll bilagda
redogörelsen för de avgivna yttrandena. (Bilaga E.) Emellertid kan mot
en dylik uppdelning invändas, att varje ytterligare uppdelning av de avgiftspliktiga
försvårar debitering och indrivning, att särskilt eu uppdelning
av den lägsta klassen skulle vålla taxeringsmyndigheterna, som i
allt fall erhålla ett icke så alldeles obetydligt tillskott i arbete genom
pensionsförsäkringens genomförande, ännu mera ökat arbete, att det
dessutom även i övrigt är önskvärt, att försäkringen vid dess första
tillämpning icke matte bliva alltför invecklad och att inkomstgränserna
bliva bestämda i anslutning till de i gällande inkomstskatteförordningar
förekommande gränser.

Av de båda inkomststreck, vilka av kommittén föreslagits till avgränsande
av avgiftsklasserna, 800 kronor och 1,200 kronor, motsvarai
det förra den undre gränsen i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,
enligt vilken, som bekant, skyldighet att deklarera för dylik
skatt inträder för den, vars inkomst uppgår till 800 kronor, medan åtel
1,200-kronors-strecket bland inkomsttagarna över 800 kronor avskiljer
de grupper, som på grund av vistelse å dyrare orter, högre levnadsstandard
o. s. v. måste anses äga ett behov av större pension. Detta
belopp, 1,200 kronor, förekommer i inkomstskatteförordningen bland dess
taxeringsgränser och äger således praktisk betydelse jämväl för taxeringen
till inkomstskatt — allt förhållanden, som underlätta taxeringsmyndigheternas
arbete med pensionsförsäkringen. Enligt de av kommittén
verkställda beräkningarna skulle inom den lägsta inkomstklassen under
800 kronor falla, bland andra, småbönder, statare, torpare, »hemmavarande
barn och mågar», jordbruksarbetare, vissa manliga och de flesta
kvinnliga arbetare på landsbygden, tjänare ävensom de allra flesta hustrur.

Den mellersta inkomstklassen om 800—1,199 kronors inkomst torde
komma att omfatta, bland andra, de flesta manliga industriarbetare ävensom
en del andra mindre löntagare i industri och handel samt mindre
självförsörjare, såväl i stad som på landet. Till den tredje inkomstklassen,
1,200 kronor och därutöver, skulle således höra, bland andra,
de högst avlönade yrkesarbetarna, övriga löntagare i enskildas tjänst
samt självförsörjare. Härav synes också framgå, att klassindelningen
enligt kommitténs förslag har goda skäl för sig, låt vara, att varje klassindelning
i förevarande avseende måste bli ganska godtycklig. I den
mån försäkringen kommit i full gång och erfarenheter vunnits, torde ej
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 käft. 9''

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr. 126.

heller de svårigheter, som nu synas möta mot en förändrad klassindelning,
bli oövervinneliga, i den mån en ändring av dem befinnes önskvärd.

Särskilt har också varit under övervägande, huruvida man icke borde
tillägga en högre avgiftsklass, t. ex. vid 2,000 eller 3,000-kronors-strecket.
Men utom de förut berörda olägenheterna av en ökning av klassantalet,
har det befunnits, att denna klass skulle omfatta ett sådant fåtal personer,
att en uppdelning härutinnan saknar större praktisk betydelse.

Den av mig här föreslagna förhöjningen av pensionsavgifterna medför
en allmän ökning av pensionen med 15 kronor. Efter kommittéförslaget
bliva pensionerna, efter 50-årig inbetalning av pensionsavgifter
å 2, 7 och 12 kronor, respektive 30, 105 och 180 kronor för män och
respektive 23, 80,50 och 138 kronor för kvinnor; medan enligt de nu
föreslagna pensionsavgifterna pensionerna, efter 30 procent av de inbetalda
avgifterna, uppgå till respektive 45, 120 och 195 kronor.

I följd av det anförda hemställer jag,

att förevarande § måtte erhålla följande lydelse:

4 §•

Beloppet av den pensionsavgift, som skall för
envar avgiftspliktig erläggas, utgör för varje år tre
kronor samt därutöver för den, i vilkens taxeringunder
året enligt gällande förordning om inkomst- och
förmögenhetsskatt ingår inkomst av minst 800 kronor:

a) om inkomsten ej uppgår till 1,200 kronor, fem
kronor;

b) om inkomsten uppgår till 1,200 kronor eller
mera, tio kronor.

5 § innehåller bestämmelser om dem, som skola undantagas från
avgiftsplikt. I sådant avseende är först stadgat, att pensionsavgift
ej skall för någon erläggas före det år, under vilket han fyller sexton
år. Åldersgränsen är vald med hänsyn därtill, att den föräldrar lagligen
åliggande ovillkorliga försörjningsplikten gentemot barnen upphör, när
dessa fyllt femton år, den ålder, då de anses kunna börja försörja sigsjälva.
Genom att föreskriva en så låg inträdesålder som skett, har
möjlighet blivit beredd att beräkna pensionsbeloppet efter den för de
försäkrade relativt förmånliga procent, som angives i 6 §.

Enär för den, som erlagt pensionsavgifter, rätt till pension inträder,
då han blir till arbete varaktigt oförmögen eller fyller sextiosju år, ligger

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 126.

det i sakens natur, att erläggande av pensionsavgifter skall upphöra,
så snart någon av angivna förutsättningar föreligger.

Mot förslaget i dessa delar hava anmärkningar i flera avseenden
framställts.

Så har den undre åldersgränsen, 16 år, för skyldighet att erlägga
pensionsavgift av Kungl. Ma.j:ts befallningsliavande i Gottlands län
befunnits vara så låg, att vederbörande ej skulle förmå gälda beloppen,
varjämte svårigheter skulle vållas därav, att särskilda förteckningar skulle
erfordras över dessa avgiftspliktiga, vilka ej påföras mantalspenningar.

Den föreslagna undre åldersgränsen överensstämmer nära med vad
i allmänhet i utlandet genomförts eller föreslagits. Så utgör denna
gräns i den tyska ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen, liksom i den
engelska sjuk- och invaliditetsförsäkringen samt enligt de nederländska
och norska förslagen, 16 år; enligt det österrikiska förslaget 15 år;
i den franska ålderdomspensioneringen förefinnes icke någon nedre
åldersgräns.

Det torde knappast heller här i landet behöva befaras,_ att större
svårigheter skola möta att av de yngsta årsklasserna i försäkringen utfå
den årsavgift av 3 kronor, som för dem skulle bliva den normala. . De
minderåriga, som redan erhållit arbete utom hemmet, äga säkerligen
som regel eu kontant lön, som sätter dem i stånd att själva bestrida
sina avgifter; för dem åter, som äro kvar i hemmet, måste visserligen
avgiften erläggas av föräldrarna, men detta framstar såsom helt naturligt,
då dessa tillgodogöra sig den arbetskraft, barnen i allt fall vid denna
ålder kunna prestera.

Att arbetet med debitering och uppbörd ökas genom att ålägga
ifrågavarande minderåriga avgiftsplikt är självfallet, men bör icke i och
för sig få utgöra motiv för deras undantagande.

Tillräckliga skäl synas mig alltså icke vara anförda för eu höjning
av den undre åldersgränsen. Och ett starkt skäl mot en sådan höjning
anför kommittén, då den framhåller, att det är genom att föreskriva en
så låg inträdesålder, som möjlighet beretts att beräkna pensionsbeloppet
efter den för de försäkrade relativt förmånliga procent, som föreslagits.

I fråga om den övre åldersgränsen har jag tidigare i annat sammanhang
uttalat mig.

Några mera formella anmärkningar beträffande stadgandet om
nämnda åldergräns hava också gjorts i de avgivna yttrandena. Så har
riksförsäkringsanstalten erinrat, att såsom förevarande stadgande är av -

Ålders gränser.

68 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

fattat, taxeringsnämnderna måste i längderna uppföra även en del av
dem, som under året fylla 67 år, samt att det kommer att bero på,
när uppbördsstämman hålles, om en sålunda i längden uppförd försäkrad
skall erlägga, avgift. Tvekan kan vidare under vissa omständigheter
uppstå, huruvida avgift skall erläggas. Jämväl Kungl Majds befallningshavande
i Gävleborgs län har funnit detta stadgande otydligt.

Då de gjorda anmärkningarna synas befogade, har jag på denna
punkt företagit en jämkning i förslaget i enlighet med riksförsäkringsanstaltens
försias:.

fråndpensfo- ■ ^ran avgiftsskyldighet har kommittén vidare undantagit dels den, som

neringeu eJ ^ i liket mantalsskriven, dels ock ordinarie innehavare

ffinnSnvoS" aY s ^ a ^s Öl ä n s t jämte deras hustrur, och anför kommittén i sistnämnda
tjaiiare. avgeen(je följande:

»Det är, såsom redan nya arbetareförsäkringskommittén i sitt betänkande
erinrat, tydligt, att om den säkerhet i ekonomiskt hänseende, vars
vinnande äi det egentliga ändamålet med försäkringen, redan på annat sätt är
någon beredd,, ej vidare skäl äro för handen att inbegripa sådan person
under försäkringen. Af denna grund har kommittén ansett ordinarie
innehavaie av statstjänst och deras hustrur, för vilkas pensionering
torde vara på tillfredsställande sätt sörjt, böra undantagas från försäkringen.
Mots vai ande förmaner äro i stor utsträckning'' beredda personer
med anställning i annan statstjänst eller i kommunal eller enskild tjänst,
och många pensionsinrättningar och lifränteanstalter erbjuda utan tvivel
sina medlemmar full säkerhet för den dem tillförsäkrade pension. Kommittén
har fördenskull föreslagit, att personer, vilka på angivet sätt äro
tillförsäkrade pension, ma kunna av Ivungl. Maj:t fritagas från avgiftsplikt.
Att i lagen införa detaljerade föreskrifter om de villkor, som för
dylikt .fritagande böra uppställas, har icke synts lämpligt, utan bör dylikt
fritagande bero på prövning i varje särskilt fall. — Att befrielsen
kommer att avse icke viss person utan alla medlemmar i pensionsinrättning,
livränteanstalt o. s. v., lärer väl i regel bliva fallet.»

Då det sjmes mig lämpligt, att de kategorier statstjänare, vilka man
närmast vill undantaga från lagens tillämpning, varda däri uttryckligen
angivna, synes en jämkning i sadant syfte av lagen vara önskvärd. På
grund av sista stycket i §: n blir Kungl. Maj:t i tillfälle att ytterligare
efter omständigheterna undantaga statstjänare — t. ex. sådan extra personal,
som, i enlighet med nu föreliggande härom väckt förslag eller
eljest, kan varda tillerkänd pensionsrätt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Vidkommande härefter den synnerligen kinkiga frågan om undantagande
från avgiftspensioneringen av personer med viss förmögenhet
har kommittén, som i sitt förslag undantagit den, i vilkens taxering
under året inberäknas förmögenhet av minst 6,000 kronor, jämte
hustrur till sålunda undantagna, anfört, att personer i dylik ekonomisk ställning
kunna anses tryggade mot att vid förlust av arbetsförmågan nödgas
anlita fattigvården eller anhöriga. Och kostnaden för försäkringen skulle,
såsom kommittén uppvisar, icke obetydligt minskas genom avskiljande
av denna befolkningsgrupp, som beräknas uppgå till 218,600 personer,
varav 122,400 män, 80,800 hustrur och 15,400 ogifta kvinnor. Personer
med förmögenhet tillhöra nämligen i regel äldre åldersgrupper.
Under tidigare år komma dessa personer sålunda vanligen att under
längre eller kortare tid tillhöra försäkringen och inbetala sina avgifter
i stadgad ordning. Men då dylika vid yngre år erlagda avgifter
hava ett större värde än avgifter, som betalas vid äldre år, inses lätt,
att genom förmögenhetsgränsens införande och därav följande, först vid
äldre år inträdande uteslutning ur försäkringen av ett betydande antal
personer en vinst måste uppstå, som kommer alla de övriga i försäkringen
kvarstannande till godo. Därest de bär berörda personerna skulle
ålagts avgiftsplikt, även sedan de kommit i besittning av en förmögenhet
till angivet belopp, och således någon förmögenhetsgräns ej införts
i försäkringen, skulle deras pensioner hava kommit att helt svara mot
värdet av deras under hela försäkringstiden erlagda avgifter. Men genom
den nu föreslagna gränsen blir beloppet av den pension, som utbetalas
till den på grund av förmögenhetsbesittning under äldre år ur försäkringen
uteslutne, mindre än vad som motsvarar de av honom inbetalade
avgifternas värde. Det är tydligt, att härigenom en vinst för försäkringen
uppkommer. Betydelsen ur ekonomisk synpunkt av förmögenhetsgränsen
belyses närmare av de i Del II, sid. 172, meddelade siffror,
av vilka framgår, att ett borttagande av denna gräns skulle nödvändiggöra
en sänkning av den på grund av erlagda avgifter utgående pensionens
belopp för män från 30 till 281/s % och för kvinnor från 23 till
221 ; % av de inbetalda avgifternas summa (jfr sid. 69), varjämte det
för den nuvarande generationens medtagande i försäkringen erforderliga
kapitalet (utöver arbetarförsäkringsfonden) skulle ökas från 9 till 16 miljoner
kronor. Dessutom skulle fonden komma att växa med omkring 10 %.

Mot förslaget i nu förevarande del hava anmärkningar från många
håll riktats.

Så framhåller kommer skollegium, att den omständigheten, att upptagandet i försäkringen
av en viss samhällsgrupp kommer att höja kostnaderna för försäkringens
genomförande, icke i en lagstiftning av förevarande slag kan vara av avgörande be -

Undantagande
från
försäkringen
av personer
med
viss förmögenhet.

Departements chefen.

7 0 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

tydelse, därest icke — såsom i fråga om innehavare av ordinarie statstjänst — ett
direkt behov av det genom lagstiftningen åsyftade skyddet icke föreligger. Bland de
undantagna funnes säkerligen många, vilkas läge voro allt annat än tryg gat i ekonomiskt
avseende. Vidare vore det oegentligt, att lagstiftningen befriade personer med
viss förmögenhet från avgiftsplikt, men ålade det allmänna att till samma personer
betala pensionstillägg, i vissa fall även om de alltjämt vore i orubbad besittning av
den förmögenhet, som föranlett undantagandet från avgiftsplikt. Om, framhåller kollegium,
en gift man med kapital om 6,000 kronor blir invalid, äger han, under förutsättning
av 5 % avkastning å kapitalet, rätt till ett årligt pensionstillägg av 75
kronor; blir även hustrun invalid, äger hon uppbära ett pensionstillägg av 50 kronor.
Kollegium erinrar slutligen, att spörsmålet i fråga ytterst bottnar uti den i förslaget
hävdade principen, att varje försäkrad skall, oberoende av behovet, äga erhålla en
mot det försäkringstekniska värdet av hans inbetalnipgar svarande avgiftspension.
Faställes däremot, som kollegium föreslår, grundsatsen, att pensionsrätt icke tillkommer
den, som äger en viss årlig inkomst, linnes icke heller anledning att från avgiftsplikt
utesluta personer med viss förmögenhet. Kollegium hemställer därför, att förevarande
bestämmelse måtte utgå.

Till samma resultat kommer riksförsäkringsanstalten, ehuru från en principiellt
alldeles motsatt ståndpunkt. Den framhåller nämligen, att förslaget innebär, att de,
som icke komma upp till ett kapital på 6,000 kronor, få sina försäkringar höjda på
bekostnad av dem, som nått angivna gräns. Det kunde emellertid ifrågasättas, om
de senare framför andra medborgare i en god ekonomisk ställning borde lämna något
särskilt bidrag till andras pensioner.

För förmögenhetsgränsens borttagande hava uttalanden gjorts jämväl av Kungl.
Maj:ts befallningsliavande i Södermanlands och Gävleborgs län samt av flera kommuner.

Såsom förut erinrats, är det väsentligen kostnadsskäl, som föranlett
kommittén att för avgiftsskyldigketen'' uppdraga en övre förmögenhetsgräns.
Den kostnadsökning, som slopandet av denna gräns beräknats
medföra, tiar ovan angivits efter kommittébetänkandet. Lämnas
kostnadsfrågan åsido, är det emellertid påtagligt, att de skäl, som anförts
emot kommitténs förslag uti ifrågavarande avseende, äga berättigande.
Det bör dock alltid uppmärksammas, att de, som sålunda
uteslutas, äro delaktiga av försäkringen i samma mån som andra, i den
mån de komma i nöd, därigenom att de — vilket icke allestädes tillräckligt
uppmärksammats — alltid äro berättigade att i sinom tid erhålla den
pension enligt 6 §, vartill de erlagda avgifterna, under den tid de haft
en förmögenhet under 6,000 kronor, berättiga dem, jämte pensionstillägg
enligt samma villkor som för övriga försäkrade.

På det att kostnaderna för försäkringen icke skola bli alltför stora,
synes mig önskvärt att i förevarande avseende bibehålla kommitténs förslag.
Då jag, på sätt under 6 § närmare skall omförmälas, ansett påkallat
att för vissa fall inom försäkringen upptaga särskilda pensionstillägg
för barn, samt avgiftspensionen satts till lika procent för man

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

och kvinna, allt utvidgningar av kommitténs förslag, som draga icke
oväsentliga kostnader, har jag icke ansett mig jämväl för nu förevarande
syfte, förmögenhetsgränsens borttagande, kunna påkalla mellankomst från
det allmänna utöver vad förslaget eljest upptager. Ty uppmärksammas
måste, att det knappast kan vara lämpligt att för borttagande av förmögenhetsgränsen
nedsätta den ändå knappa procenten av avgiftspensionen.
Varje nedsättning av pensionen under 30 % av de inbetalda avgifternas
sammanlagda belopp innebär en försämring av hela försäkringen, som jag
måste finna olämplig. För den nuvarande generationen blir den samlade
arbetarförsäkringsfonden, om förmögenhetsgränsen borttages, än mera
otillräcklig och än avsevärdare restriktioner måste i följd härav ske i
övergångsbestämmelserna. På sätt under följande § närmare omförmäles,
har den motvikt mot förmögenhetsgränsens borttagande, som kommerskollegium
velat söka i en begränsning av rätten till erhållande av
avgiftspension, icke funnits böra upptagas.

Slutligen har i detta sammanhang särskild uppmärksamhet måst ägnas
åt frågan, huruvida sjöfolket bör ingå i eller undantagas från nu
förevarande pensionering. I sådant hänseende har jag först att anmäla,
att i inkommna skrifter från Sveriges fartygsbefälsförening, ångfartygsbefälhavaresällskapet
i Stockholm, Stockholms styrmansförening, Göteborgs
fartygsbefälhavareförening, svenska maskinbefälsförbundet och
Sundsvalls ångbåtsbefälhavareförening yrkanden framkommit om sjömanskårens
undantagande från den allmänna folkförsäkringen och inrättande
av en särskild sjömanspensionering.

Av dessa yttranden meddelas här det huvudsakliga innehållet av
ångfartygsbefälhavaresällskapets i Stockholm och Göteborgs fartygsbefälhavareförenings
yttranden, såsom framhållande de synpunkter, som
i denna fråga torde hysas av flertalet sammanslutningar på området,
medan jag beträffande de övriga inkomna yttrandena i denna fråga hänvisar
till handlingarna.

Så yttrar ångfartygsbefälhavaresällskapet i Stockholm:

Sällskapet kan icke underlåta att först och främst på det varmaste betona, att
det synes sällskapet vara en tanke av storslagen natur att försöka realisera eu allmän
pensionsförsäkring, omfattande hela landets invånare med vissa undantag, såsom ordinarie
innehavare av statstjänst etc. Grundlinjerna och de bärande principerna i
det storslagna förslaget vill således sällskapet icke försumma att giva sitt största
erkännande.

Särskilt har det synts sällsKapet, som om kombinationen av ålderdoms- och invali
ditetspensioneringen vore lyckligt funnen, och då härtill lägges, att ålderdomsförsäkringskommittén
jämväl håller på med utarbetande av förslag, beträffande revision
av gällande lagstiftning rörande ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete,

Sjöfolkets
ingående
under försäkringen.

Avgivna
yttranden.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 126.

och att den ovannämnda kommittén synes hava tagit i övervägande, huruvida den
hos sjöfolket starkt framträdande olycksfallsfrekvensen borde giva anledning till
särskilda lagstiftningsåtgärder, så finner sällskapet tillfället vara mycket lägligt att
på det kraftigaste framhålla nödvändigheten av att särskilda lagstiftningsåtgärder
rörande sjöfolket härvidlag måtte komma till stånd.

Vad beträffar ålderdomsförsäkringskommitténs förslag ur försäkringstekniska synpunkter,
så har sällskapet givetvis saknat förutsättningar och framför allt tid att
kunna bedöma dessa synpunkter. Dock har sällskapet kommit till den bestämda
uppfattning, att respektive kommuner i riket skulle få en hel del svårigheter vid
pensionsavgifternas inkasserande från sjöfolket, enär en icke obetydlig kontingent av
detta yrkes utövare äro under avsevärt långa tidsperioder frånvarande från fosterlandet
och därjämte ofta flytta från ett fartyg till ett annat, vadan deras vistelseort
således för det mesta torde vara okänd av de kommuner, där de en gång varit

mantalsskrivna. __

Vidare måste sällskapet nu liksom vid föregående tillfällen absolut fasthålla
vid sin alltjämt stabila åsikt, som understötts såväl av flera kommittéer som ock a\
myndigheter, vilka haft att uttala sig därom, att sjömännens pensionsålder — tillföljd
av dels yrkets särskilt krävande och slitande natur, dels att sjömanskåren lever under
andra omständigheter än den övriga allmänheten borde begränsas till allra högst
sextio år, och om möjligt ändå något tidigare åldersgräns för manskapsgraden.

Kommerskollegii befattning med sjömanspensioneringsfrågan och i samband härmed
stående frågor ger tyvärr icke stort hopp om synnerligt understöd från det
hållet. I kollega senaste underdåniga skrivelse i denna sak av den 31 dec. 1912
till Eders Kungl. Maj:t framhåller kollegium i ingressen: »att historiska och andra skal
synas tala för en sådan anordning, att sjömanspensioneringen organiseras för sig,
utan samband med den allmänna pensionsförsäkringen.» Men strax efter borteliminerar
kollegium dessa vägande inledningsord med att påstå, »att denna fragas hittillsvarande
utveckling i vårt land dock synes bestämt tala emot en sådan utbrytning».

Om man utgår från den i juni 1911 av kollegium utsända cirkulärskrivelsen
till alla fartygsbefälhavare i svenska handelsflottan såsom bakgrund, förefaller det
sällskapet, som om det icke kunde spåras någon logisk konsekvens eller harmoni
mellan denna cirkulärskrivelse och här ovan refererade påstående av kollegium. . Ifrågavarande
cirkulärskrivelse innehåller följande kärnpunkt: »Genom beslut den 7 sistlidne
mars har kungl. kommerskollegium gått i författning om verkställandet av en undersökning
angående sjömansyrket. Denna undersökning, vilken länge varit av behovet
påkallad, åsyftar att giva en så fullständig och verklighetstrogen bild som möjligt av
de villkor, varunder den svenske sjömannen arbetar, och att speciellt beträffande de
missförhållanden, som uppgivits vara rådande inom bemälta yrke, förebringa en ingående
och opartisk utredning, vilken utredning sedermera kunde tjäna till ledning för eventuella
lagstiftnings- eller andra åtgärder». Detta är ju mycket vackra ord om behovet
och nyttan, men gäller det verkligen -—- synes det Sällskapet att komma från ord
till handling. Visserligen ställer kollegium sig icke absolut emot sjöfolkets utbrytning
från det allmänna pensionsförslaget, men har dock tagit en svävande och alternativ

ståndpunkt i denna fråga. _ _

Sällskapet har emellertid kommit till den fasta övertygelsen, att hela rikets
sjöfolk i stort sett obetingat önskar en utbrytning ur den allmänna ålderdoms- och
invaliditetsförsäkringen, vilken innehaller ganska få och i vart fall illusoriska ljuspunkter
för sjömanskåren, och att sjöfolket fortfarande lever på hoppet, att sjömanspensioneringen
måtte lösas såsom en separat fråga och snarast möjligt.

Sällskapet har förvisso icke förbisett, att hela den stora kontingent av sjömän
— både befäl, underbefäl och manskap — som är sysselsatt i den inrikes sjöfarten

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

hitintills icke kommit i åtnjutande av någon som helst pension från handelsflottans
pensionsanstalt, ej heller gratial eller understöd från sjömanshusen. På grund härav
har det från en del håll vid diskussionens tidigare stadium framkastats den tanken,
att en utbrytning från det'' allmänna pensionsförslaget skulle medföra en förlust för
hela vår stora kategori av inrikes gående sjöfolk. Det kan ju icke bestridas, att vid
första påseende ett sådant argument har fog för sig.

Men vid närmare och djupare granskning av förslaget och vid fortsatt diskussion
härom har sällskapet funnit, att den förlust, som de inrikes gående sjömännen skulle
göra, tillföljd av en utbrytning från det allmänna förslaget, i själva verket bleve mer
eller mindre imaginär.

Ty dels har sällskapet kommit till den uppfattning, att den allmänna försäkringen
icke nämnvärt torde influera på vår nuvarande sjömansgeneration, och dels
har sällskapet dristat sig hysa den säkra förvissning, att hela vårt sjöfolk i handelsflottan
måtte inbegripas i en eventuell och relativt snar lösning av den separata
sjömanspensioneringen.

Alderdomsförsäkringskommittén har visserligen i dess speciella motiverings § 1
fastslagit försäkringens karaktär av obligatorisk, statsunderstödd folkförsäkring.

Det var särskilt på grund av denna — som det först syntes •—- tvångsförsäkring,
som det under den preliminära diskussionen vid sällskapets första sammanträde
restes tvivel om, huruvida det skulle lyckas att få sjömännen utbrutna. Men att
detta kan låta sig göra, har sällskapet nu funnit av § 5 mom. 3 i ålderdomsförsäkringskommitténs
själva lagförslag, som säger: »I övrigt ankommer på Konungens

prövning, huruvida och under vilka villkor personer, som på grund av anställning i
allmän eller enskild tjänst, eller såsom medlemmar av pensionsinrättning etc. må
undantagas från avgiftsplikt enligt denna lag».

På grund av allt vad som här anförts, dristar sig sällskapat att i underdånighet
anhålla, att det täcktes Eders Kungl. Maj:t att taga i övervägande, huruvida icke
särskilt sakkunnige i sjömanspensioneringsfrågan omedelbart kunde utses att biträda
eller gå till hända vid den beredning och omredigering av det allmänna pensionsförslaget,
som, enligt vad sällskapet tror sig veta, regeringen med det snaraste kommer
att effektuera, och att dessa sakkunnige därjämte finge i uppdrag att framlägga förslag
till åtgärder i och för en särskild sjömanspensionering. Detta behöver förvisso
icke taga synnerligen lång tid i anspråk, alldenstund så gedigna förarbeten och utredningar
redan föreligga i denna fråga.

Sällskapet vill i detta sammanhang icke underlåta att i underdånighet framhålla
några viktiga synpunkter till belysande av sjömanspensioneringsf rågans effektiva och
rationella lösning.

Sällskapet har redan förut i denna sin underdåniga skrivelse hävdat, att allt
svenskt sjöfolk, således jämväl det i inrikes fart sysselsatta, måtte inbegripas i den
speciella sjömanspensioneringen. Givetvis måste dessa då också, i likhet med de utrikes
seglande sjömännen, obligatoriskt erlägga samma hyres- eller s. k. plåtavgifter
till sjömanshusen.

Men därjämte har det synts sällskapet icke vara mer än billigt, att staten själv
övertoge alla sådana förvaltningskostnader vid sjömanshusen, vilka icke direkt äro
att hänföra till understödsverksamheten. Kommerskollegium gjorde för några få år
sedan — vilket framgår av dess underdåniga skrivelse av den 2 augusti 1912 — en
utredning om, huru stor del värnpliktsärendena utgjorde av sjömanshusens hela arbetsbörda,
och kom därvid till det resultat, att dessa slags ärenden utgjorde minst
hälften av sjömanshusens presterade arbeten. Då emellertid även en stor del av

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 90 höft. 10*

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

sjömanshusens övriga verksamhet är för statens eller det allmännas bästa, och icke
av någon direkt nytta eller fördel för själva sjöfolket, så förefaller det sällskapet, som
om sjömanshusen med rätta borde måhända förvandlas till statsinstitutioner, eller åtminstone
i varje fall att deras förvaltningskostnader bestredes av allmänna medel.

Genom en sådan — som det synes sjöfolket — fullt berättigad och rättvis anordning
skulle såväl fonderna som redarnas tonavgifter och sjöfolkets hyresavgifter
befrias från att deltaga i förvaltningskostnaderna och i stället användas till en effektiv
sjömanspensionering. Om därjämte den vid förra årets riksdag av herrar Indebetou,
Ödman och Lithander väckta motionen, angående önskvärdheten och billigheten av
en rättvisare beräkning av den från tullmedlen årligen utgående s. k. föringsersättningen
till handelsflottans pensionsanstalt, kunde inom närmaste framtiden lösas på
ett lyckligt sätt, oavsett vilket skeppsmätningssystem som blir fastslaget, så torde
möjligheter icke saknas att snart nog få till stånd en rationell lösning av hela sjömanspensioneringsfrågan;
dock alltid under förutsättning att det årliga bidraget från
handels- och sjöfartsfonden, ävensom det årliga statsanslaget av allmänna medel, allt
framgent utanordnas till handelsflottans pensionsanstalt.

Sällskapet har i dagarna erfarit, att regeringen i Norge nyligen framlagt förslagom
statspension för norska sjömän. Pensionen skulle enligt deras reglemente utgöra
300 kr. per år, men under särskilda omständigheter stiga till 450 kr. Här är dessutom
att märka, att detta förslag avser enbart statspension, utan något som helst tillskott
från de pensionsberättigade själva eller från institutioner eller andra.

Slutligen kan sällskapet icke underlåta att för Eders Kungl. Maj:t i underdånighet
framhålla det utmärkta sätt, på vilket den franska handelsflottans sjömanspensionering
är ordnad.

I Frankrike organiseras handelsflottans sjömän av alla grader såsom en särskild
kår. Denna organisation baserar sig på den gamla franska sjömansinskrivningen
eller den s. k. »1’inscription maritime», vilken, som bekant, ursprungligen härleder
sig ända från Ludvig NIV:s berömda finans-, handels- och sjöminister Colbert. Denna
»1’inscription maritime» är det äldsta företag i folkpensioneringssyfte, som världen
känner. Pensionerna till de franska kofferdisjömännen utgå med följande — i jämförelse
med våra förhållanden — lysande belopp: för vanliga sjömän inom manskapsgraden
minimum 360, maximum 550 francs; för skutskeppare 400 — 624 francs; för
sjömansänkor 280 francs jämte dessutom 48 francs för varje minderårigt barn; och
slutligen för övermaskinister och kaptener från 1,000 till 1,370 francs.

Dessa siffror voro publicerade i franska tidningar år 1907; och med de stora
fonder, som finnas i den franska sjömanspensioneringen, torde ovannämnda belopp
icke hava minskats.

Göteborgs fartygsbefälhavareförening yttrar:

Genom nådig remiss den 22 november 1909 uppdrogs åt ålderdomsförsäkringskommittén
att vid sina arbeten taga under övervägande ett av kommittén för utredning
angående förbättrat pensioneringssätt för sjömän den 15 november 1904 avgivet förslag,
såvitt det avsåge ålderdoms- och invaliditetsförsäkring. På vissa i betänkandet
anförda grunder anser ålderdomsförsäkringskommittén emellertid, att den icke funnit
några skäl tala för att för sjömännens yrkesgrupp åvägabringa en annorlunda ordnad
försäkring, än för andra av försäkringen omfattande grupper. Den pensionering, som
sjöfolket, i likhet med andra yrkesklasser, sålunda skulle bli delaktig utav, är emellertid
av den beskaffenheten, att den kommer att bli till föga verkligt gagn för den
pensionsbehövande sjömannen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Vacl först angår den av kommittén föreslagna åldern, 67 år, då avgiftspensionen
skulle utfalla, så är denna ålder för hög, när det gäller en yrkesklass, där arbetsoförmåga
som regel inträffar vid 55 å 60 års ålder. En pension bor ju utfalla snarast
möi ligt efter det förmågan att försörja sig i yrket upphör. Da det nu kan pavisas
att inom sjöfolkets yrken arbetsinvaliditeten inträffar vid en tidigare ålder, an vad
som i allmänhet är förhållandet i fråga om arbetstagare _i land, så bor karav följa,
att sjöfolkets pensionering även bör träda i verksamhet vid en tidigare ålder.

Sjöfolket torde härvidlag närmast vara att jämställa med vissa yrkesgrupper i
land i det allmännas tjänst, såsom en del järnvägsfolk, manskapet och större delen
av befälet vid armén och flottan, brandkåren m. fl., där tjänstbarheten anses upphora
och pensioneringen börjar vid en tidigare ålder, än vad som för befattningshavare i
allmänhet är gällande.

Vid den av rikets ständer år 1862—63 upprättade handelsflottans pensionsanstalt
är pensionsåldern satt till 55 år; denna pensionsålder uttalade man sig även
för vid det bekanta sjöfartsmötet i Nässjö år 1895. Enligt sjömanspensionermgskommittébetänkandet
av år 1904 skulle pensionerna utfalla vid 60 ar; en senare ålder
än den sistnämnda bör över huvud ej ifrågakomma. ... .

Vad pensionsbeloppens storlek angår, så äro dessa enligt alaerdomsxorsaknngskommitténs
förslag betydligt lägre, än vad man eljest förväntat sig vid en sjomanspensionering.
De högsta pensionsbeloppen inom de tre olika inkomstklasserna utgöra
respektive 180, 105 och 30 kronor, samt förutsätta, att pensionsavgifterna inbetalats
under en tidrymd av 50 år. I sjömanspensioneringskommittébetänkandet äro pensionsbeloppen
som medeltal upptagna till respektive 600, 355 och 214 kronor för sjökaptener"
(övermaskinister), styrmän (maskinister) och det egentliga sjofol-ret, varvid man
tänkt sig, att pensionsavgifterna erlagts till 55 års ålder och under antagande av en
medelseglationstid av 8 månader pr år. Tillämpat på sjofartsforhallandena nu da
medelseglationstiden pr år är längre samt sjöfolkets hyror större an for tio ar sedan,
komme nyssnämnda belopp icke obetydligt att ökas.. a

En jämförelse mellan de sistnämnda pensionssiffrorna och de ur alderdomspensioneringskommittébetänkandet
härledda visar — då därjämte hänsyn tages till att
de förstnämnda lägre pensionerna skulle utfalla först vid 67 ar, men de senare högre
vid 60 år — huru ytterst ogynnsamt pensioneringen av sjofolket skulle gestalta sig
enligt ålderdomsförsäkringskommitténs förslag- . . .. . , , ..

Avgiftspensionernas låga, belopp i ålderdomsförsäkringskommittebetanKandet aro
ju en följd av de föreslagna, ringa årliga pensionsavgifterna samt delvis aven av det
relativt stora antalet åldringar här i landet. Kommitterade framhålla sjaiva, att den
lägsta föreslagna pensionsavgiften understiger alla de motsvarande avgifter, som förekomma
eller äro föreslagna i andra land. Skälet för dessa laga avgifter har kommittén
i första rummet angivit vara det, att dessa avgifter icke bleve större, an som
svarar emot den ringa ekonomiska bärkraft hos större delen av de befolkningslager,

som drabbas av avgiftsplikten. _ o ... . f

Detta resonemang träffar i allmänhet icke in pa sjofolket. En sjöman 1 u^s
har som regel fri kost och logi ombord, och är denna förman, särskilt da deu galler
den delen av kåren, som icke har någon försörjningsplikt gent emot personer iland,
så betydande i jämförelse med en yrkesarbetare anställd i land med samma kontanta
avlöning, att sjömannen bör kunna avsätta en procentvis större del av sm avlomng
till pensioneringen än icke-sjömannen. Då det är. under de yngre aren, som procentvis
högre avgifter kunna uttagas, så böra dessa inbetalningar bliva
samma vid beräknandet av ålderdomspensioneringens storlek.

Sjöfolkets
ställning enligt
tidigare
förslag.

Kung!, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Det i kommittébetänkandet upptagna pensionstillägget av allmänna medel, vilket
enligt förslaget skulle utgå till personer, som äro till arbete varaktigt oförmögna och
vilkas årsinkomster understiga ett visst belopp, har från flera håll betecknats som
otillräckligt för en nödtorftig försörjning.

Gäller detta för en arbetsinvalid, som haft sitt hemvist och sysselsättning i
land, så blir otillräckligheten än mera i ögonen fallande för en i yrket arbetsodughg
sjöman,. som, da han tvingas att lämna sitt yrke, har sämre utsikter att i land bidraga
till sitt uppehälle än den, som under sina arbetsår där haft sin verksamhet.
Det må även framhållas, att, om pensionen härleder sig från egna inbetalade avgifter,
denna form för försörjning på ålderdomen blir socialt värdigare, än om uppehället
till sm väsentligaste del skall bestridas genom direkta understöd från stat och kommun.

Många och vägande skäl ha framlagts för behovet av en verksam sjömanspensionering.
Kravet på . en pensionering har icke blott under en lång följd av år
framförts från sjöfolkets sida, utan har även vunnit det största beaktande från annat
håll. Särskilt ma framhållas det intresse för saken, som riksdagen visade under
slutet av 90-talet och vilket resulterade i en skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 maj
1900, däri uttalades, att kraftigare åtgärder än hittills borde vidtagas för ett förbättrat
pensioneringssätt för sjöfolket samt en fullständig utredning och förslag göras härom,
vilket så snart ske kunde borde framläggas för riksdagen. Med fäst avseende på
detta riksdagens uttalande kan den lösning, som sjömanspensioneringsfrågan erhållit
i ålderdomsförsäkringskommittébetänkandet-, icke anses fylla de önskemål, som av riksdagen
blivit, framhållna, och bör på den grund någon sjömanspensionering i enlighet
med detta förslag näppeligen ifrågakomma.

Det sätt för lösningen av sjömanspensioneringen, som ifrågasatts i 1904 års sjömanspensioneringskommittébetänkande,
blev, som bekant, utsatt för kritik från olika
håll och torde detta vara anledning till att betänkandet icke har blivit föremål för
någon kungl. proposition.

Dä detta betänkande emellertid till dels innehåller eu värdefull utredning i frågan,
synes det ligga närmast till hands, att med användande av denna utredning
jämte nytt material, ^som sedan tillkommit, utföra eu omarbetning av nyssnämnda
förslag i syfte att få en för sjömansyrket på bästa sätt anpassad pensionerino- till
stånd. °

Helt säkeit komme det att visa sig, att en särskild för sjöfolket ordnad pensioring
icke skulle ställa större krav på statskassan och kommunerna, än om denna
yrkesgrupp blir delaktig av den allmänna pensioneringen.

Frågan om en särskild pensionering av sjöfolket har, såsom i yttrandena
om förmälts, tidigare varit föremål för''förslag i vårt land. Äldre
arbeiarförsäkringskommittén, som den 28 juli 1888 avgav förslag till lagom
sjöfolks försäkring för olycksfall i tjänsten samt den 5 december
samma ar fölslag till vissa förändringar i reglementena för sjömanshusen
och handelsflottans pensionsanstalt, avstyrkte i ett av kommittén
den. 5 december 1888 avgivet förslag ifrågasatt borttagande av hyresavgifter
och deras utbytande till tvångsavgifter till en särskild pensioneling
av sjöfolk på den grund, att kommittén ämnade framlägga förslag
om en för alla klasser obligatorisk tvångsförsäkring, och eu dubbel tvångsförsäkring
av sjöfolket ej kunde ifrågasättas. I kommitténs 1889 fram -

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

lagda förslag till en obligatorisk ålderdomsförsäkring för en var i riket
mantalsskriven svensk undersåte förekom ej heller några särskilda stadganden
till förmån för sjöfolkets pensionering. På sätt förut omförmälts,
blev detta förslag aldrig förelagt Riksdagen.

Jämväl det för 1890 års Riksdag framlagda förslag till förordning
angående försäkring för olycksfall i arbetet avsåg icke sjöfolks olycksfallsförsäkring.

Nya arbetarförsäkringskommittén upptog i sitt den 30 mars 1893
avgivna förslag till invaliditetsförsäkring bland dem, som skulle underkastas
försäkringen, jämväl besättning å svenska fartyg samt de befälhavare
å sådana fartyg, vilkas årslön ej uppginge till 1,800 kronor; och
anförde nämnda kommitté i sin motivering till förslaget, att, dä frågan
om en särskild pensionering af sjöfolket fortfarande vore oavgjord, då
de pensionsanstalter, som för denna yrkesgrupp redan förefunnes, icke
syntes fullt motsvara sitt ändamål och i regel lämnade lägre understöd
än dem, som skulle erhållas genom den av kommittén föreslagna försäkringen,
och då slutligen beredande av större ekonomisk trygghet åt
sjöfartsnäringens arbetare vore synner ligen behj ärtans värt, kommittén
ansett sig icke böra undantaga dem från försäkringsplikten, utan föreslagit,
att samma stadganden skulle gälla för dem som för alla andra
emot aflöning hos arbetsgivare anställda personer.

Emellertid framhöll kommerskollegium i sitt över nya arbetareförsäkringskommitténs
förslag den 30 oktober 1894 avgivna utlåtande,
hurusom det skulle möta de största svårigheter att beträffande personer
med så rörligt yrke som sjömännen tillämpa det pensionsmärkessystem,
på vilket försäkringen enligt förslaget vilade; och ansåg kollegium fördenskull,
att sjöfolket borde uteslutas ifrån det ifrågavarande lagförslagets
omfattning. Också blev i den kungl. propositionen till 1895 års
Riksdag angående försäkring för beredande av pension vid varaktig
oförmåga till arbete, på de av kommerskollegium anförda skäl, sjöfolket
från den föreslagna försäkringen uteslutet. I motiveringen till propositionen
anfördes särskilt, att vad kommitténs förslag innehölle om försäkring
av sjöfolk, såväl besättning som befälhavare, icke, innan lämpligare
sätt för dess anordnande kunde utfinnas, borde göras till föremål
för någon framställning till Riksdagen.

Jämväl i 1898 års kungl. proposition om eu invaliditets- och ålderdomsförsäkring
var sjöfolket uteslutet.

Efter vid flera av de följande riksdagarna framkomna olika motioner,
beslöt 1900 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning,
så snart ske kunde, av frågan om ett förbättrat pensioneringssätt

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 126.

för sjömän och om förslag härom till en blivande riksdag. I anledning
härav tillsatte Kungl. Maj:t den 9 november 1900 för ändamålet en
särskild kommitté, som den 15 november 1904 avgav ett omfattande
betänkande.

Nämnda kommittés förslag upptog:

1) lag om försäkring av sjöfolk;

2) lag om ändrad lydelse av 17 kapitlet 12 § handelsbalken;

3) lag om ändrad lydelse av 105, 368 och 269 §§ sjölagen;

4) förnyat nådigt reglemente för handelsflottans pensionsanstalt; varjämte kommittébetänkandet
innehåller motiv till nämnda författningsförslag, eu statistisk och
försäkringsteknisk avdelning m. m.

Huvudprinciperna i kommittébetänkandet framgå av följande kortfattade redogörelse.

Den av kommittén föreslagna försäkringen avser att bereda:

1) sjulchjälp åt försäkrad, som skadats till följd av under anställning å fartyg
ti ma, t olycksfall, som medfört väsentlig nedsättning av arbetsförmågan; sjukhjälpen
utgår efter 14 dagars karenstid med 1 krona om dagen;

2) livränta å högst 300 kronor åt försäkrad, om sådant olycksfall medfört för
framtiden bestående förlust av eller minskning i arbetsförmågan (invaliditet);

3) begravningshjälp med 60 kronor, om olycksfallet inom 2 ar medfört donen;
ävensom, under samma förutsättning,

4) årlig livränta åt den aflidnes änka och barn (120 kronor åt änka, 60 kronor
åt varje minderårigt barn, sammanlagt högst 300 kronor);

5) pension åt försäkrad, som annorledes än genom olycksfall under anställning
å fartyg (efter tjänstgöring under de senaste 6 åren minst 24 manader d. v. s. 3
seglationsår) ådragit sig invaliditet;

6) pension åt försäkrad, som fyllt 60 år och innehaft anställning å fartyg under
minst 160 månader (20 seglationsår);

7) pension åt änka och minderåriga barn efter avliden pensionstagare under vissa
angivna betingelser.

Dö under 5), 6) och. 7) upptagna» pensionernas storlek är beroende pa- den försäkrades
lön och anställningstid samt bestämmes i proportion till erlagda försäkringsavgifter.
Den normala ålderdomspensionen vid 60 års ålder för försäkrad, som börjat
tjäna till sjöss vid 17 års ålder och slutat vid 55 års ålder, beräknas uppgå till: för
sjökapten 600 kronor, för styrman 355 kronor och för sjömän 214 kronor. Lägsta
pension för försäkrad skall utgå med 50 kronor.

Försäkringen, vilken vilar på grundsatsen av försäkringstvång, omfattar alla
personer (även utlänningar), som hava anställning å svenska fartyg. Med fartyg
förstås enligt förslaget, bland annat:

1) fartyg, som avses i 2 § sjölagen;

2) annat svenskt fartyg, som upprätthåller reguliär passagerartraflk;

3) heldäckat fiskefartyg;

4) bärgnings- och dykerifartyg;

5) heldäckat bogseringsfartyg, som yrkesmässigt användes; och

6) pråm, som yrkesmässigt användes.

Försäkringsavgifterna betalas av den försäkrade och fartygsägaren med hälften
vardera, men den senare är dock ansvarig för hela avgiftens erläggande. A sin
andel erhåller fartygsägaren avdrag för tonavgifter, erlagda för fartyget. De sjö -

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

folket nu påvilande hyresavgifterna äro avsedda att upphöra. Försäkrigsavgift utgår
med 6 procent av den försäkrades avlöningsbelopp, därvid dock för varje klass fastställts
maximi- och minimiavgift för hel månad. Högsta månadsavgiften är 15 kronor
och lägsta 3 kronor.

Med hänsyn till grunderna för försäkringsavgifternas beräknande äro de försäkrade
indelade i tre klasser, de två första för befäl och underbefäl av olika grader
ävensom restaurationspersonal och den tredje för övriga försäkrade.

Förslaget innebär vidare, att försäkringen handhaves av handelsflottans pensionsanstalt,
som skulle för ändamålet ombildas. Sjömanshusens fonder skulle med
undantag av donationsmedel överlämnas till pensionsanstalten, som ock skulle äga
uppbära tonavgifterna. Anstaltens förvaltning skulle bekostas av statsmedel. Sjömanshusens
nuvarande understödsverksamhet skulle till väsentlig del upphöra och
deras förvaltning skulle helt och hållet övertagas av staten.

Över förberörda betänkande avgavs infordrat utlåtande av kommerskollegium
:

I detta yttrande framhålles till en början, att de skäl, som föranlett det allmänna
att till förmån för personer, sysselsatta i en viss näringsgren, anordna såväl
ett särskilt understödsväsende som ock en särskild pensionering, enligt kollega åsikt
allt fortfarande ägde giltighet. Även om behovet av dylika åtgärder från det allmännas
sida i ej ringa mån stode i samband med en sjöfolket allt fortfarande ofta
utmärkande obenägenhet att genom besparingar av arbetsförtjänsten sörja för framtiden,
kvarstode dock så många på frågan inverkande faktorer, vilka läge helt och
hållet utom sjömännens bestämmanderätt, att en särskild omvårdnad från det allmännas
sida om dem vore både behövlig och berättigad. Kollegium ansåge emellertid
det i inrikes sjöfart använda sjöfolket icke i samma mån äga anspråk på en dylik
omvårdnad som sjömännen i utrikes fart, så länge en liknande omvårdnad ej komme
utövare av även andra yrken, som bedreves inom landet, till godo. Den i utrikes
fart använde sjömannen måste oftast längre tider vara långt avlägsnad från hemmet
och hemlandet och vore då ur stånd att nöjaktigt tillvarataga sina intressen och
personligen tillse sina hemmavarande anhöriga. Han vore i allmänhet i hög grad
bunden vid det yrke, lian en gång valt. Den i inrikes sjöfart använde sjömannen
befunne sig däremot i ungefär enahanda ställning som en mångfald andra arbetare,
vilkas yrkesutövning hölle dem för kortare tider avlägsnade från hemmen. Sjömannen
i inrikes sjöfart hade ock självfallet vida större möjlighet att kunna övergå till ett
mindre ansträngande yrke, då olycksfall tillstötte, som minskade arbetsförmågan, eller
krafterna eljest började svika. Givet vore dock, att gränsen mellan dessa grupper
sjöfolk ofta måste bliva svår att uppdraga.

Sjömanspensioneringens betydelse för själva sjöfartsnäringen och särskilt för
vår utrikes sjöfart måste ock noga beaktas. I jämnbredd med den raskt fortgående
utvecklingen av vår handelsflotta hade svårigheterna att för den erhålla tillräcklig och
duglig bemanning ökats. Kollegium vore emellertid böjt för att anse, att i sjöfolkets
pensionsförhållanden icke vore att söka den huvudsakligaste orsaken till de antydda
svårigheterna och till att en så stor del av våra sjömän hellre tjänade å utländska
fartyg än å svenska. Härtill bidroge en mängd andra samverkande omständigheter,
såsom en ofta inneboende äventyrslusta, önskan att undgå fullgörandet av värnplikt,
det sämre kosthållet å vissa svenska fartygskategorier samt ej minst de högre hyror,
som erbjödes å utländska fartyg. De rikliga arbetstillfällen, som den svenska indu -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Ålderdoms försäkrings kommittén.

strien under de senare åren erbjudit med jämförelsevis goda löner, hade även otvivelaktigt
i sin mån föranlett en del sjöfolk att övergå till industriella yrken. Visserligen
hyste kollegium den uppfattning, att det icke torde kunna med fog krävas eller
ens läte sig praktiskt genomföras att anordna en så riklig och förmånlig pensionering,
att den skulle verka som motvikt till nyss antydda omständigheter och under alla
förhållanden kunna tillföra vår handelsflotta en tillräcklig bemanning, men kollegium
underskattade dock ingalunda betydelsen för densamma av ett ordnat pensionsväsende.
Utsikten att erhålla en om ock blygsam pension utövade givetvis på mången sjöman
— och säkerligen i högre grad på de bättre elementen bland de sjöfarande — en
ej ringa dragningskraft, i sin mån bidragande till att vidmakthålla en inhemsk,
dugande sjömansstam. Att saken ock hade sin betydelse för flottans bemanningsfråga,
läge i öppen dag.

Kollegium delade den från många håll uttalade uppfattningen, att sjöfolkets
pensionsförhållanden för närvarande icke voro på ett tillfredsställande sätt ordnade,
samt ansåge, att åtgärder för avhjälpande av de härutinnan nu mest bjärt framträdande
missförhållandena vore av nöden. Vad kollegium nu uttalat avsåge närmast
frågan om ålderdomspensionering, men hade även i huvudsak sin tillämplighet å
frågan om skydd åt sjöman mot följderna av olycksfall i arbete. Den senare frågans
lösning syntes för övrigt med så mycket större fog kunna krävas, som arbetare i
andra yrken redan kommit i åtnjutande av antydda skydd. Härvid borde dock rättvisligen
framhållas, att ett stort antal redan frivilligt berett sitt sjöfolk ett sådant
skydd genom försäkring mot olycksfall. Kollegium hade vidtagit åtgärder för att
genom Sveriges redareförening erhålla uppgift om, i vilken omfattning detta vore fallet.

Efter en ingående granskning av förslaget och erinran, att detta jämväl omfattade
fiskare, framhöll kollegium olämpligheten, enligt dess mening, av en under ett gemensamt
avgiftssystem sammanförd olycksfallsförsäkring och ålderdomspensionering för
sjöfolk, hvadan kollegium avstyrkte det föreliggande förslaget.

Efter det ålderdomsförsäkringskommittén år 1907 tillsatts, överlämnades
sjömanspensioneringskommitténs förenämnda förslag genom remiss
den 30 november 1909 till förstnämnda kommitté, som i sitt nu förevarande
förslag icke gjort något undantag för sjöfolkets del från den
allmänna pensionsförsäkring, som föreslagits.

Såsom motiv för att härunder inbegripa jämväl sjöfolket anför
kommittén:

»Såsom torde framgå av vad ovan anförts rörande omfattningen
av den av kommittén föreslagna försäkring, är denna också avsedd att
gälla jämväl sjöfolket. Kommittén vill med anledning därav i detta
sammanhang framhålla, att det huvudskäl, som synes hava föranlett
Kungl. Maj:t att ur sina lagförslag i ämnet vid 1895 och 1898 års riksdagar
utesluta denna näringsgrens utövare, nämligen svårigheten att av
dem utfå stadgade avgifter, i vida mindre mån kan sägas gälla kommitténs
förslag. Då detta förslags föreskrifter i nämnda avseende äro
föga komplicerade och i varje fall väsentligt mycket enklare än det av nya
arbetarförsäkringskommittén föreslagna pensionsmärkessystemet, vars till -

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

länkning på sjömännen Kungl. Majrts berörda invändning närmast
gällde, är kommittén för sin del övertygad om, att de nämnda svårigheterna
skola. låta . sig i allt väsentligt undanröjas och att det sålunda
skall visa sig görligt att utan större olägenheter inbegripa sjöfolket
i den av kommittén föreslagna försäkringen. Vad åter beträffar
de i sjömanspensioneringskommitténs betänkande framställda försko’
rörande pensionernas belopp, så överstiga dessa visserligen i högsta
klassen de av kommittén föreslagna motsvarande pensioner, men i stället
uppgå de pensionsavgifter, som enligt kommitténs förslag skola erläggas
av de försäkrade, i alla klasser endast till eu bråkdel av de avgifter,
som ifrågasatts i sjömanspensioneringskommitténs förslag. Kommittén
har dessutom icke frånsett att det näppeligen torde legat inom området
för dess uppgift — funnit några skäl tala för att särskilt för
denna yrkesgrupp åvägabringa en mera gynnad ställning än för andra
av försäkringen omfattade grupper, där ett motsvarande behov i många
fall kan hava varit för handen. Till frågan huruvida den hos sjöfolket
starkt framträdande olycksfallsfrekvensen bör giva anledning till särskilda
lagstiftningsåtgärder återkommer kommittén vid behandling av det densamma
meddelade uppdrag beträffande ifrågasatt revision av gällande lagstiftning
rörande ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.»

För min del kan jag icke anse frågan om sjöfolkets pensionering Departementsvara
pa ett fullt tillfredsställande sätt löst genom ålderdomsförsäkrings- oiefen.
kommitténs förslag — något som väl knappast kommittén heller avsett.

Uppenbart synes vara, att sjöfolket bör i vida större utsträckning än åtskilliga
andra grupper av medborgare kunna erlägga högre avgifter för att
erhålla en rikare pension än som kan vinnas för de avgifter, vilka kunna
ifrågasättas för en allmän folkförsäkring. Jämväl bidrag från rederierna
böra till en sjömauspensionering kunna påräknas under lämplig form. En
del samlade fonder toide också kunna disponeras härför. Beaktas bör även
att en tidigare pensionsålder sannolikt är påkallad för sjömännen, och att
vissa svårigheter torde förefinnas med det av ålderdomsförsäkringskommittén
föreslagna sättet för avgifternas erläggande, särskilt för de i utrikes
sjöfart anställda, lat vara att kommitténs förslag härutinnan är vida enklare
och det av densamma föreslagna avgiftserläggandet lättare att fullgöra, än
om det vore fråga om ett märkessystem. Vad nu anförts talar, synes mig,
ganska staikt för utbrytandet av sjöfolket från nu ifrågavarande lagförslag.

Emellertid måste å andra sidan uppmärksammas, att ett undantag^
förevarande avseende av sjöfolket för närvarande möter vissa praktiska
svårigheter. Särskilt. torde knappast vara möjligt att låta undantaget
omfatta andra än a sjömanshus inskrivna. Vidare är uppenbart, att det
Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 90 käft. 11*

82 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

alltid torde taga åtskillig tid ännu, innan ett förslag om särskild sjömanspensionering
kan framläggas. De många år, som förflutit, sedan förslag
om en dylik pensionering först framlades, tala sitt tydliga språk, om man
också bör kunna hysa förhoppning, att denna fråga skall kunna numera fortskrida
mycket hastigare mot sin lösning, än vad tillförene visat sig möjligt.

Jag har därför vid slutligt övervägande av denna fråga kommit till
den uppfattning, att sjöfolket för närvarande är bäst betjänt med att
icke utbrytas ur nu förevarande allmänna försäkring — särskilt för
hustrurnas vidkommande bör det vara en fördel att nu genast komma
in under en ordnad försäkring. Jag anser därför, att i kommitténs förslag
icke bör göras något undantag för sjöfolket.

Samtidigt finner jag mig emellertid höra uttala, att frågan om förbättrade
pensioner för sjömännen snarast bör återupptagas till förnyat
och slutligt övervägande; och vill jag i min mån söka medverka härtill.
Jag förutsätter härvid, att det skall befinnas ganska lätt verkställbar
att åstadkomma eu lämplig tilläggspensionering för sjömän, och att
en sådan skall kunna anknytas till den nu ifrågasatta allmänna pensionsförsäkringen.
Skulle vid det ytterligare övervägande, frågan bör
undergå, ett utbrytande av sjöfolket i stället finnas böra ske, torde den
omständighet, att sjömännen en tid fått tillhöra den allmänna pensionsförsäkringen
så mycket mindre innebära eu olägenhet, som de i enlighet med
pensionslagens bestämmelser äga i sinom tid få pension för de inbetalda
avgifterna. Enahanda förhållande föreligger ju med en del andra personer,
som sedermera avföras ur avgiftsförsäkringen på grund av förbättrad
ställning, t. ex. vid uppnående av en förmögenhet av 6,000 kronor eller
genom inträde i viss statstjänst. Möjligt är också, att ålderdomsförsäkringskommitténs
blivande utredning, huru det bör ställas med olycksfallsförsäkring
av sjömän, kan komma att inverka på ordnandet av deras
ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag,

att 5 § måtte erhålla följande lydelse:

5 §•

Pensionsavgift erlägges ej av någon före det år,
under vilket han fyller sexton år, eller efter det år,
under vilket han fyllt sextiosex år, ej heller av den,
som är till arbete varaktigt oförmögen eller som icke
är i riket mantalsskriven.

Från erläggande av pensionsavgift undantages

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

dels den, i vilkens taxering under året enligt förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt inberäkna^
förmögenhet till värde av minst 6,000 kronor,

dels

a) ordinarie innehavare av tjänst, å vilken lagen
den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension eller lagen den 4 juli 1910 angående
rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar
äger tillämpning;

b) delägare i telegrafverkets och folkskollärarnes
pensionsinrättningar och i arméns och flottans pensionskassor; c)

ordinarie innehavare av prästerlig tjänst;

dels ock hustru till sålunda undantagen person.

I övrigt ankommer på Konungens prövning, huruvida
och under vilka villkor personer, som på grund
av anställning i allmän eller enskild tjänst eller såsom
medlemmar av pensionsinrättning eller livränteanstalt
äro tillförsäkrade pension, ävensom hustru till sådan
person, må undantagas från avgiftsplikt enligt denna lag.

6 § i kommitténs förslag innehåller bestämmelser av

bestämmelser, som också varit föremål

betydelse för hela förslaget,
en mångsidig kritik.

Kommittén har till

grundläggande

6 §.

början

funnit en enkel regel för bestämmande
av pensionens belopp genom förslaget om, att pensions årliga
belopp skulle utgå med en genomsnittsprocent, för man 30 procent och för
kvinna 23 procent, av de erlagda pensionsavgifternas sammanlagda belopp.

Detta sätt för avgifternas bestämmande har emellertid mött kritik
av riksfförsäkring sanstalten i dess avgivna, vid detta protokoll fogade ut -

för Beräkningsgrunden

för pensionerna.

Kommittén.

låtande, vartill jag torde få hänvisa. Anstalten

utgår

från

principen, att

Riks för säkringsans
t alt en.

försäkringen bör i möjligaste mån grundas på de försäkrades egna avgifter.

Jag har haft tillfälle att förut beröra frågan om pensionsavgifternas
belopp och vill endast i detta sammanhang erinra om, att, om ett så lågt
existensminimum som 150 kronor sättes, detta påkallar en minsta årsavgift,
om skillnad göres på man och kvinna, av för man 12 kronor och för
kvinna 18 kronor.

Riksförsäkringsanstalten har därjämte velat modifiera avgiftspensionernas
belopp sålunda, att avgiftspensionen för en viss årsavgift utgår
med samma (konstant pension) belopp, när hälst invaliditet inträder, under
det att kommitté förslaget innebär, att pensionen växer proportionellt efter
varje erlagd avgift.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Det bästa systemet vid eu försäkring av förevarande art med olika
avgifter torde vara det tyska systemet — även tillämpat i 1895 års
kungl. proposition bos oss — där pensionsbeloppet består av en konstant
del (i Tyskland 110 -150 Mark) jämte en med erlagda avgifter växande
del. Den växande delen utgör ''i Tyskland 25 % av erlagda avgifter,
utom i lägsta löneklassen, där tillväxtprocenten, närmast beroende på
kvinnornas stora antal inom denna klass, är 19 %. I kommitténs förslag
bar denna konstanta del — närmast av kostnadsskäl — måst göras
beroende av den försäkrades inkomst, lians behov. 1 Tyskland kan
man också säga, att den konstanta delen bestrides huvudsakligen
av skattemedel — arbetsgivarnas bidrag äro ju i själva verket icke
annat än en särskild skatt. I England är pensionen lika för alla fall,
ungefär 235 kronor eller 65 öre om dagen. Där betalas ungefär 20 %
av de försäkrade lönarbetarna, dock att i de lägsta inkomstklasserna
de försäkrade ej betala någon avgift. Pensionsavgiften i övrigt uttages
genom skatter och av arbetsgivare. Åven det engelska systemet kan
av kostnadsskäl ej ifrågasättas i vårt land.

Jag har erinrat om dessa förhållanden för att innebörden i riksförsäkringsanstaltens
förslag skall tydligare framträda. Anstalten anser
i själva verket, att ej allenast det allmännas bidrag — i den mån det
av anstalten förordas — utan även de pensionsdelar, som grundas på de
försäkrades avgifter, väsentligen skola vara oberoende av den ålder, då
invaliditet inträder, men givetvis beroende av avgifternas storlek på
det sätt, att pensionsbeloppet ej ändras, förrän avgiften ändras — jag
avhandlar här endast anstaltens alt. 2, som av denna förordas framför ett
annat framkastat alt. 1.

Utgår man nu i fråga om de fattigaste klasserna därifrån, att avgiftspensionen
närmast är ett tillägg till den allmänna pensionen, det
av allmänna medel utgående pensionstillägget, så framställer sig spörsmålet,
vilket som kan vara riktigast, antingen att efter kommittén låta denna
avgiftspension växa med erlagda avgifter eller att enligt riksförsäkringsanstaltens
mening bestämma pensionen till samma belopp för samma
avgifter, när hälst invaliditet inträder. Härvid är nu närmast att märka,
att resultatet beträffande pensionens storlek för en viss årsavgift blir
lika för en pensionsålder av omkring 58 år (för män), vilketdera av de
nämnda bägge systemen som antages. Skillnaden består däri, att enligt
kommitténs förslag pensionerna äro högre för åldrar över 58 år och
lägre för åldrar under 58 år, medan enligt det av riksförsäkringsanstalten
förordade förslaget pensionerna äro lika för alla åldrar. Enligt
sistnämnda förslag minskas således pensionerna för de mera ålderstigna
för att kunna i motsvarande grad ökas för yngre invalider.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Frågan om vilketdera systemet för avgiftspensionens beräknande bör
antagas, kommitténs eller riksförsäkringsanstaltens, beror således närmast
av svaret på spörsmålet, om det är befogat, att avgiftspensionen bör
växa med de erlagda avgifterna eller om det är mera riktigt, att pensionerna
bestämmas till samma belopp för samma avgift, när hälst invaliditet
inträder. I de länder, där ett verkligt avgiftssystem införts — i
EDgland är den försäkrades avgift närmast att likställa med en slags
riskpremie för sjukdom och invaliditet före 70 år — har ansetts, att pensionen
bör ökas i samma mån som avgifter erläggas. Detta synes
mig också ganska naturligt; och i själva verket torde det väl för de försäkrade
komma att te sig egendomligt, om den, som erlagt avgift under
endast något eller några få år, skulle få precis samma pension för
sina avgifter, som den, vilken erlagt avgifter under t. ex. 40 år, och att
alltså den omständigheten, huruvida avgifter erlagts för flera eller färre år,
skulle vara utan inflytande på pensionens storlek.

Kommitténs förslag synes mig därför äga företräde framför riksförsäkringsanstaltens.
Förstnämnda förslag torde väl särskilt kunna godtagas
av dem, som vilja hava pensionen ännu mera såsom uttryck
för gjorda besparingar än enligt kommittéförslaget är fallet. Riksförsäkringsanstaltens
förslag skulle också i praktiken visa sig afsevärt
mera svårtillämpligt och invecklat än kommitténs. Särskilt blir detta
fallet, när avgifterna höjas eller sänkas efter den avgiftspliktiges övergång
till den ena eller den andra inkomstklassen.

Jag biträder därför kommitténs förslag till pensionernas beräkning
till en viss procent av de erlagda sammanlagda avgifternas belopp.

Kommittén har vidare föreslagit, att avgiftspensionen skall utgå med
olika procent för man (30 %) och för kvinna (23 %).

I detta hänseende har kommittén i sin allmänna motivering anfört:

Pensionsprocenten

för män och
kvinnor.

»Fn viktig förutsättning för att kostnaderna för den af kommittén Kommittén.
föreslagna försäkring skulle kunna hållas inom önskvärda gränser har varit,
att vid beräkningarna nödig hänsyn tagits till kvinnornas ställning inom
försäkringen. Kostnaderna för kvinnornas pensionering äro nämligen
avsevärt större än för männens. Att så måste vara framgår redan av
den betydande skillnaden i fråga om invaliditets- och dödlighetsförhållanden
mellan de båda könen. Antalet invalider av vartdera könet i procent
Av hela motsvarande antalet levande personer vid nedanstående
åldrar i Sverige har beräknats uppgå till (Del IT, sid. 13):

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Ålder.	Män.	Kvinnor
55	9-i	19.3
60	18-2	33.2
65	37-2	55.4
70	64.3	76.4

Däremot är invaliddödligheten, uttryckt i procent, bland kvinnorna
ej obetydligt lägre än bland männen, såsom framgår av följande tablå
(Del II, sid. 11—12):

Ålder.	Invaliddödlighet under
l:a invaliditetsåret.	6:te invaliditetsåret.	12:e invaliditetsåret.
Män.	Kvinnor.	Män.	Kvinnor.	Män.	Kvinnor.
50...........		0''234	Öl 02	0''04I	0"U20	0''021	0<)16
60...........		0''130	0*060	0 032	0''021	0''027	0*021
69...........	.............................................\|	- 0''0 7 6	0"042	O"040	0’034	0''040	0''034

Likaså är den allmänna dödligheten bland kvinnorna avsevärt lägre
an biand männen, såsom nedanstående siffror utvisa (Del II, sid. 4):

1 1	— j Dödstal i %	1 -
^lder- ! 1891-1900.	1901	-1910.
j Män. \| Kvinnor.	Män.	Kvinnor.
50...........	.............................................i 12-58 \| 10-12	11-37	9‘17
60..........	.............................................1 22''C4 17-99	20-85	16-51
70...........	.............................................1 51-25 1 44-12	46-37	40-12

Aven de uppgifter, som tjäna att belysa de båda könens olika be°J
av Jftogvurd, aro i detta sammanhang värda uppmärksamhet. Enligt
vad av Del II, sidd. 34 och 196, framgår, försörjdes vid 1907 års utgång
nedanstående antal invahda personer i åldern över 60 år helt eller
delvis av den offentliga eller enskilda fattigvården:

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.		. 87
Hela antalet	Hela antalet	Understödda	07
personer.	invalider.	invalider.	70
Gifta par. Mannen över 60 år 185,712	99,989	26,189	26''2
Ej gifta män över 60 år............ 100,554	70,322	32,285	45.9
Ej gifta kvinnor över 60 år ... 206,272	157,951	113,185	71-7

Av de invalida, ogifta männen (inkl. änklingar) över 60 år voro således
icke fullt hälften, men av de invalid a, ogifta kvinnorna (inkl. änkorna)
drygt Vid i behov av understöd. Å anförda ställe (sid. 60) verkställda
beräkningar visa även, att av de understödda, ej inkomstskattetaxerade
personer över 60 år, hos vilka arbetsförmågan var helt eller
delvis förlorad, 54,184 utgjordes av män och 122,217 av kvinnor samt
(sidd. 199 och 202) att antalet av de kvinnor, vilka skulle komma i åtnjutande
av det föreslagna pensionstillägget, uppgår till ej mindre än
tre gånger motsvarande antal män.

De här anförda omständigheterna giva otvetydigt vid handen, att
kostnaderna _för kvinnornas pensionering måste bliva väsentligt större
än för männens. Under sådana omständigheter har det synts kommittén
nödvändigt, att, såsom redan angivits, vid bestämmandet av pensionernas
och pensionstilläggens belopp, tillmäta dem efter en något lägre
måttstock för kvinnorna än för männen. Om — för att anföra ett blott
teoretiskt exempel — eu försäkring anordnades särskilt för män och en
annan särskilt för kvinnor och sålunda kvinnorna inom en dylik kvinnoförsäkring
själva finge- bära hela kostnaden, så måste antingen deras
bidrag avsevärt höjas eller ock de till dem utgående pensioner bliva
väsentligt mindre än vad i kommitténs förslag ifrågasatts. Av de å sid.
75 angivna siffror angående försäkringens totalkostnad för det allmänna
framgår även, att av kostnaden, trots de för kvinnorna reducerade beloppen
å pensionstilläggen, 2/3 komma på kvinnornas försäkring. Det
anförda torde tydligt visa, att kvinnorna, ehuru deras pensioner utgå
med något lägre belopp än männens, i själva verket kunna sägas ur
ren kostnadssynpunkt intaga eu gynnad ställning inom försäkringen.

Det må emellertid i detta sammanhang även erinras dels om det
kända förhållandet, att för kvinnan i regel erfordras mindre för uppehället
än för mannen, dels ock därom, att invaliditetens inträdande i de
flesta fall för en man betyder en ännu svårare rubbning i hans levnadsförhållanden
än för en kvinna. En invalid man har oftast större svårighet
att finna lämplig sysselsättning eller fristad hos anhöriga än vad
fallet är med en kvinna i motsvarande belägenhet. Särskilt de kvinnor,
vilka under sin hälsas dagar fyllt den även ur samhällelig synpunkt

Avgivna ytl
r an den.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

viktiga uppgiften såsom hustrur och mödrar eller i hemmet arbetande
“ '' Ji ?em!5,®ko a sannolikt, när de bliva invalider, i stor utsträck,
g b.eredas ,tllIfabe att bo kvar hos sina barn — vilka modern i regel
s a i närmare an fadern — eller hos andra anhöriga och trots invalidieten
vara till nytta eller hjälp i hemmet. Härigenom skall det i all miät

ni\Sllg’ a+t den tlU kviimorna utgående pensionen, ehuru något
* ka f W ^ ?Pf ff uutnnens, dock i minst samma grad som denna
skall bereda det skydd, den avser att giva. Därjämte förtjänar i detta
sammanhang aven papekas, att invaliditeten hos mannen, där denne har

*■**" familjenS «» de

- Gent emot kommitténs förslag i nu förevarande hänseende har

reSts eu stor mangd invändningar, särskilt, naturligt nog, från kvinnorna
sialva.

mening 2?^tf?rika''Brehmerförbundets styrelse mot den orättvisa, som enligt dess
bara^samma avgrftsskyldighet som männen, men dock erhålla lägre

invalid k“n?oradtdrv0mering,att le™ lä^ än männen och att antalet

äntå mä^ anse; tvrel , Utgå’ ” sä m^cket större än motsvarande

antal man, anser styrelsen icke kunna hava gällande kraft inför eu obligatorisk folk

Tema8’ da^.fr^ga ar for samhället att inskrida till värn och hjälp för åldriga och

ooh ab •“» «“* »K

hell “gaeSt °Ch- ?16St välsignelsebringande skulle enligt styrelsens uppfattning
helt naturligt en ändring av förslaget bliva, om det vore möjligt, att staten kunde
låta pensionerna till varje behövande man och kvinna utgå med det nu förmannens

-ande0” J°reS agIla ^eloPPet> men om denna börda skulle bliva staten alltför betungande,
kan, sager styrelsen, en rattvisare fördelning av medlen utan avsevärda svå

ntftLlSnTsmrorn^m ^ penfiofusbevloPPet f^tställes till ett medeltal mellan de
loieslaöna siftrorna foi man och for kvinna respektive. Styrelsen åberonar härut

innan en av kommitténs ordförande upprättad, skrivelsen vidfogad P. M enligt vilken
av^ftspansmnen för individ skulle uppgå till 26 % av de inbetalda penslonsafgilteSa
statens pensKinstmagg till 132 kronor 50 öre för såväl man soL kvinna.§

slänt d aa 1 -aV/et Så jmda anforda har Fredrika-Bremerförbundets styrelse hemstaUt
om sådan ändring i kommitténs förslag, att rättvisa måtte vederfaraskvinnorna
ch att socialförsäkringens bärande princip, solidariteten, måtte helt och fullt tillämpas
Föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm yttrar i detta ämne- ?

... ,°. aget later man och kvinnor betala lika höga försäkringsavgifter men till

fre^venshoT^emHsimt mf™Vensione*’ lmder åberopande av eu större invaliditetslrekvens
hos dem samt ett lägre existensminimum. Huruvida de åberopade förhål

andena om de nu finnas för handen, rätteligen böra leda till den av kommittén intagna
ståndpunkt synes föreningen ganska ovisst. I övrigt ställer si- förenin-en
synnerligen skeptisk inför kommitténs beräkning av invalidftetsfrekvensfn hos kvin -

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

norna. De siffror, på vilka denna beräkning bygger, böra behandlas varsamt. Ingen
med fattigvårdsarbetet förtrogen torde kunna neka till, att det finnes en ganska genomgående
tendens att, där kvinnor äro hjälpsökande, i många fall vara mycket liberal
vid bedömande, huruvida det föreligger sådana omständigheter, som enligt lag grunda
anspråk på fattigvård. Varav kommer denna tendens? Den kommer av en del förhållanden,
vilka i många fall göra kvinnans ställning mer ömmande än mannens. Vi
vilja ur kommittébetänkandet anföra ett yttrande, som i detta sammanhang är värt
att uppmärksammas. Det lyder: Del II sid. 224: »Så länge hon (änkan) är arbetsför,
erhåller hon intet understöd, även om hon har minderåriga larn att försörja, ehuru
en änka i sådant fall, såsom jämväl av nya arbetareförsäkringskommittén och även i
regeringspropositionerna år 1895 och 1898 framhållits, utan tvivel kan anses invalid
i den meningen, att en del av hennes arbetskraft konsumeras i och för barnens vård
och uppehälle». Det är mer än sannolikt, att man behöver destillera bort en del
sådan »invaliditet» från primäruppgifterna, innan man har rätt att behandla dessa i
kommitténs syfte.

Vidare är att märka, att det finnes många grader av kroppslig eller andlig
mindre värdighet, som göra männen fullständigt invalida, men ej sätta kvinnorna alldeles
ur stånd att till. nytta för sig eller andra bruka vissa speciellt kvinnliga färdigheter.
Föreningen tänker härvid särskilt på de färdigheter, som hava användning
för sysslor i ett hem. Månne icke kommittén vid beräkning av kvinnans existensminimum
underlåtit att tillräckligt uppmärksamma dessa genom arbete vissa kvinnor
tillfallna förmåner? Månne icke existensminimet åtminstone för vissa grupper av
sådana kvinnor får anses inskränkt till vad de utöver sagda förmåner för sitt uppehälle
behöva?

Allmänna uttalanden om, att kvinnorna blivit tillbakasätta i förslaget, hava gjorts eller
direkta förslag, att man och kvinna skola erhålla lika pension, hava, ofta under åberopande
av den för bägge könen lika pensionsavgiften, framställts av, förutom ett
flertal kommuner, Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands, Blekinge, Älvsborgs,
Västmanlands, Kopparbergs och Jämtlands län.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län har tänkt sig, att man
skulle kunna sänka männens pensioner och höja kvinnornas, så att de komme på
samma nivå. Såväl Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands som Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Kopparbergs län hava till stöd för sin mening åberopat,
att existensminimum är lika för bägge könen.

Kungl, Maj:ts befallningshavande i Örebro län förklarar sig däremot uttryckligen
med hänsyn till kommitténs utredningar icke kunna tillstyrka likställighet för
män och kvinnor, och på enahanda sätt yttrar sig Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Gottlands län.

Jämväl kommerskollegium har fäst sin uppmärksamhet vid, att kommitterade föreslagit,
att icke blott tilläggspensionerna skola utgå med olika belopp för män och
kvinnor, utan att även avgiftspensionen skall beräknas efter olika grunder för de båda
könen. Vad särskilt sist anförda förhållanden beträffar, vill kollegium icke för sin
del bestrida, att icke kommitterade kunnat anföra mycket goda skäl för sin ståndpunkt.
Men då kommitterade icke i andra avseenden tagit någon hänsyn till de ofta
mycket växlande riskerna inom en allmän folkförsäkring, och då avgifterna i allt fall
utgå med samma belopp för både män och kvinnor, synes det kollegium vara mera
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. 12*

Departementschefen.

Pensions tilläggen.

90 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

följdriktigt, att avgiftspensionerna komma att för bägge könen utgå efter samma
grunder.

Vid fråga om en obligatorisk allmän försäkring i statsanstalt,
synes mig full anledning knappast föreligga att fastställa en på
kön inriktad olikhet mellan de försäkrade, låt vara att den obestridliga
invaliditetsskillnaden mellan man och kvinna skulle i en enskild
försäkringsanstalt betinga en sådan skillnad och att, om försäkringsriskerna
uträknades individuellt, lägre pension skulle för samma avgift
tillfalla kvinna mot man. Under hänvisning till de i de avgivna yttrandena
riktade anmärkningarna mot kommitténs förslag i förevarande
del, måste även jag därför anse, att genomsnittsprocenten skäligen
bör sättas lika för man och kvinna. Att emellertid sänka
männens procent och höja kvinnans för att få likställigheten i förevarande
avseende genomförd vore, i fråga om så små pensioner som de
förevarande, icke lyckligt. En sänkning av männens ändock så knappa
procent skulle göra avgiftspensionen än otillräckligare. Enda utvägen
synes mig således vara att höja kvinnans pension till samma procent
som mannens: SO procent av de erlagda pensionsavgifternas sammanlagda
belopp. Detta kan emellertid allenast ske genom ett årligt tillskott
till fonden av statsmedel. Det belopp, som med en lägsta avgift
av 3 kronor härför erfordras, är emellertid betydande och kan beräknas,
på sätt längre fram skall närmare omförmälas, till omkring 1,500,000
kronor om året.

I följd härav anser jag mig böra föreslå, att pensionen sättes till
30 få, lika för man och kvinna, av de erlagda avgifternas sammanlagda
belopp, och att de härför erforderliga ytterligare medlen årligen böra
av statsverket gäldas fonden, varom jag under 12 § kommer att väcka
förslag. Att härmed och med den föreslagna förhöjningen av grundavgiften
en väsentlig förbättring av försäkringen för kvinnornas del
inträder är uppenbart. Kommittéförslaget giver efter en inbetalning
under 50 år pensioner efter de olika avgifterna av resp. 23, 80 och
138 kronor, men det av mig nu framlagda förslaget resp. 45, 120 och 195
kronor; i lägsta avgiftsklassen således 22 kronor mer, i mellanklassen
40 kronor mer och i högsta klassen 57 kronor mer än kommitténs förslag,
allt för år.

Huru det i detta hänseende bör ordnas med en del av den nuvarande
generationen återkommer jag till i sammanhang med »övergångsbestämmelserna)).

Jag övergår härefter till den i §:n innehållna, grundläggande bestämmelsen
om pensionstillägg från det allmännas sida.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Kommittén, som varit av den meningen, att det allmännas bidrag
till försäkringen borde utgå med det belopp, som ungefärligen motsvarade
kostnaden för allmän och enskild fattigvård, har rörande sättet för utgörande
av detta bidrag nödgats välja ett annat system än det i jämförliga
utländska lagar tillämpade. I stället för att låta det allmänna bidraget
utgå med ett för alla försäkrade lika tillskott till pensionen eller i form
av ett tillskott till de personliga avgifterna — anordningar, vilka enligt
kommitténs uppfattning bl. a. skulle hava föranlett allt för stora kostnader
i förhållande till det därmed vunna resultatet — har kommittén i viss
mån måst avpassa bidraget efter det individuella behovet av understöd.
En mätare härpå har man ansett sig finna i beloppet av den inkomst, över
vilken en pensionstagare kan förfoga vid sidan av den genom pensionsavgifter
förvärvade pensionen. Bidraget, av kommittén benämnt pensionstillägg,
har — frånsett vissa nedan närmare berörda förhöjningar —
föreslagits skola utgå med 150 kronor för man och 125 kronor för kvinna
i sådana fall, där pensionstagaren saknar all egen inkomst. För att i
möjligaste mån avpassa de pensionstillägg, som skulle tillkomma pensionstagare
med någon egen inkomst, efter det verkliga behovet, men
tillika icke hämma intresset för sparsamhet och arbetsamhet, har kommittén
därjämte föreslagit, att pensionstillägget för pensionstagare med
egen inkomst skulle utgöra nyssnämnda belopp med avdrag av halva
årsinkomsten. En följd av denna regel blir, att pensionstillägg ej skulle
utgå, därest inkomsten uppgår för man till 300 och för kvinna till 250
kronor om året. För äkta makar har pensionstillägget beräknats på sådant
sätt, att för vardera maken antagits en inkomst lika med hälften av bådas
sammanlagda inkomst.

Då det vidare synts kommittén önskvärt, att nödig hänsyn såvitt
möjligt toges till det behov av större pensionsbelopp, som förefinnes
inom de till de högre inkomstklasserna hörande befolkningslagren, samt
att det allmänna bidraget borde utgå i någon mån proportionellt till
den på grund av de försäkrades avgifter utgående pensionen, så har
kommittén jämväl föreslagit, att pensionstillägget skulle ökas med
1 Vs % för varje inom de båda högre inkomstklasserna erlagd pensionsavgift.

Mot kommitténs förslag i nu berörda avseende hava i de över förslaget
avgivna utlåtandena åtskilliga invändningar ur olika synpunkter
framställts.

Till en början har från flera håll — riksförsäkringsanstalten, åtskilliga länsstyrelser,
Fredrika Bremer-förbundet, föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm m. fl. —
påyrkats, att pensionstillägget måtte utgå med samma belopp och under samma vill -

Kommittén.

Avgivna

yttranden.

Departements chefen.

• Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

kor till man och kvinna, med avseende varå i huvudsak anförts samma synpunkter
som de, vilka framhållits med avseeiide å avgiftspensionerna. Å andra sidan har
kommerskollegium, soni dock ansett nämnda önskemål synnerligen behjärtansvärt, uttalat,
att det av kostnadsskäl för närvarande borde stå tillbaka för andra, mera
angelägna förbättringar i förslaget. Tumme länsstyrelser hava med hänsyn till kommitténs
utredningar uttryckligen avstyrkt likställighet mellan könen uti ifrågavarande
avseende.

Gent emot förslaget att bestämma pensionstillägget till lika belopp
lör man och kvinna utan åvägabringande av någon ökad kostnad
för det allmänna, synes mig böra framhållas, att en dylik anordning
knappast torde böra ifrågasättas. Därigenom skulle nämligen männens
pensionstillägg pressas ned till ett belopp, som vore allt för otillfredsställande,
utan att motsvarande summa för kvinnorna komme att betyda
någon väsentlig ökning av det för dem enligt kommittéförslaget avsedda
pensionstillägget. Däremot synes mig knappast någon tvekan böra
råda därom, att, därest eu sådan förändring av förslaget, varigenom
kvinnornas pensionstillägg och villkoren för dess utgående jämnställdes
med de för männen ifrågasatta belopp, kunde genomföras utan någon
allt för stor ökning av det allmännas bidrag, en dylik ändring också
borde ske. Emellertid skulle ett tillmötesgående av dessa fordringar,
enligt för ändamålet verkställda beräkningar, öka det allmännas bidrag
med ej mindre än närmare 5 miljoner kronor årligen. Denna höjning
är så betydande, att jag ej anser mig nu kunna tillstyrka, att likställighet
mellan man och kvinna införes beträffande pensionstilläggens belopp.

Jag vill också i detta sammanhang erinra om, att pensionstillägget,
i motsats till avgiftspensionen, utgår förnämligast med hänsyn till behovet;
och kommittén synes mig hava angivit ganska antagliga skäl för
påståendet, att — då för kvinnan i regel torde erfordras mindre för uppehället
än för mannen samt invaliditetens inträdande i de flesta fall för
en man betyder en ännu svårare rubbning i levnadsförhållandena än för
en kvinna — det i allmänhet skall visa sig, att den till kvinnan utgående
pensionen, ehuru till beloppet något mindre än mannens, dock i
ungefär^ samma grad som denna skall bereda det skydd, den avser att
gåva. Aven torde böra framhållas, att genom den av mig föreslagna
likheten mellan männens och kvinnornas avgiftspensioner skillnaden
mellan totalpensionens belopp för man och kvinna blir mindre enligt mitt
än enligt kommitténs förslag. Slutligen må även betonas, att de särskilda
pensionstillägg, som jag, på sätt strax nedan skall närmare omförmälas,
föreslagit skola utgå för bl. a. invalid änka eller ogift kvinna med
minderåriga barn, innebär en avsevärd förbättring av kvinnornas ställning
inom försäkringen.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Med avseende å de av kommittén föreslagna villkor för pensionstilläggens
utgående har jag ingen erinran att göra. Lägre tillägg till
avgiftspensionen än de av kommittén föreslagna beloppen torde icke
böra ifrågasättas, därest pensioneringen skall kunna förväntas fylla sitt
ändamål. Skulle de ifrågavarande bidragen, såsom enligt de tyska
och franska lagarna, utgå med ett för alla försäkrade lika tillägg till
pensionen (av 150 och 125 kronor för respektive man och kvinna), så
bleve, enligt vad av kommitténs utredning framgår, den årliga kostnaden
för det allmänna 78 millioner kronor. Aven genom införande av
karenstid och andra inskränkande bestämmelser skulle beloppet ej kunna
nedbringas under 64 miljoner kronor. Det är tydligt, att en sådan belastning
av det allmänna icke kunnat ifrågasättas. Vill man därför
hålla sig inom överkomliga gränser för kostnaderna, så synes ej heller
mig någon annan utväg finnas än den, på vilken kommittén slagit in,
då den sökt avpassa det allmännas bidrag efter beloppet av den inkomst,
över vilken en pensionstagare kan förfoga utöver den genom avgifterna
förvärvade pensionen.

Jag har tidigare uttalat mig om de farhågor, som uttalats för att
med kommitténs system sparsamheten skulle kunna lida. Det bör ytterligare
härutinnan uppmärksammas, att vid bestämmandet av pensionstilläggets
belopp icke hela, utan endast halva den egna inkomsten skall
tagas i beräkning, vadan driften att genom sparande höja denna inkomst
ingalunda kan förväntas bliva overksam. Enligt kommitténs förslag
framträder emellertid verkan av denna princips tillämpning i någon mån
mindre tydligt inom de högre avgiftsklasserna än inom den lägsta.
Detta har sin orsak däri, att pensionstillägget för avgiftsbetalare i de
båda högre avgiftsklasserna föreslagits skola höjas med 1 Vs % för värjo
erlagd avgift. Härigenom kan i dessa klasser pensionstillägget höjas
så avsevärt, att skillnaden mellan pensionen för den, som ej har egen
inkomst, och summan av den egna inkomsten jämte pensionen för den,
som har en årsinkomst så stor, att den utesluter från. pensionstillägg,
blir jämförelsevis ringa, ehuruväl visserligen allenast i vissa gränsfall.
Skulle en manlig försäkrad exempelvis under 50 år hava erlagt 13
kronor i avgift och därefter bliva pensionstagare, så skulle hans totala
pension, om han icke hade någon egen inkomst, uppgå till 445 kronor
(195 kronor i avgiftspensiqn, 150 kronor rent pensionstillägg, 100 kronor
förhöjning av pensionstillägg). Ågde han däremot en årsinkomst av
300 kronor finge han endast sin avgiftspension, vadan hans totala årsinkomst
skulle uppgå till 495 kronor eller allenast 50 kronor mer än
i förra fallet. Jag håller visserligen i likhet med kommittén före, att

Villkor för
pensionstilläggs
utgående.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

pensionstilläggens förhöjning väl motiveras dels av det behov av större
pensionsbelopp, som torde förefinnas inom de befolkningslager, vilka tillhöra
de högre inkomstklasserna, dels och icke minst därigenom, att denna
anordning kan förväntas tjäna såsom en sporre till större punktlighet och
omsorg vid avgifternas inbetalande. Men på grund av nyss anförda omständighet
och för att på ett område, där någon reduktion av det allmännas
kostnader synes möjlig, vinna en besparing till förmån för utvidgningar
av kommitténs förslag i andra avseenden, har jag ansett lämpligt
föreslå en sänkning av den årliga förhöjningen av pensionstilläggets
belopp från 1 Va till 1 %, varigenom den förut berörda olägenheten för vissa
fall i avsevärd grad torde minskas. Enligt regeringsrådet Lindstedts
meddelande kan besparingen av ifrågavarande Va procent skattas till ungefär
500,000 kronor. Enär avgiftspensionen på grund av den av mig
föreslagna ökningen av avgifterna kommer att bliva större enligt mitt
än enligt kommitténs förslag, lärer dock totalpensionen icke komma att
sänkas annat än helt obetydligt.

Pensions- I anledning av den av kommittéledamoten herr Branting vid be tiliäg-g

för tänkandet fogade reservation i syfte att inom förslaget inrymma eu
särskild barnpensionering har spörsmålet, huruvida med försäkringen
bör förknippas en pensionering jämväl av den försäkrades efterlevande,
vilka för sitt uppehälle varit beroende av denna, utgjort föremål för
särskilt övervägande.

Kommittén erinrar i detta avseende, att en särskild änkepensionering
hittills icke någonstädes i utlandet genomförts i sammanhang med
en obligatorisk invaliditets- och ålderdomsförsäkring. I den nya tyska
riksförsäkringslagen hade visserligen införts bestämmelser om utbetalning
av en mindre pension åt änkor (samt änklingar) efter försäkrade
personer, men dessa pensioner komme endast invalida änkor eller änklingar
till del. Därjämte förekomme bestämmelser om utbetalande av
understöd åt minderåriga barn efter avlidna försäkringstagare.

Nya arbetare.- Mot lämpligheten av en änkepensionering anfördes, erinrar komfö,
-säkrings- mittén vidare, av nya arbetarförsäkringskommittén, i vars betänkande
°mmi en. iancj frågan berördes, de stora kostnader, som en sådan

pensionering skulle medföra. Dessutom framhöll kommittén även andra
principiella skäl mot tillämpandet av änkepensioneringen för de befolkningslager,
d. v. s. kroppsarbetare och tjänare, vilka huvudsakligen berördes
av nämnda kommittés förslag. Liksom ålderdomsförsäkringen
icke på ett fullständigt sätt motsvarade arbetarens behov, vore nämligen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

icke heller änkepensioneringen lämplig, då det gällde arbetarfamiljens
behov, i det att genom dess tillämpande understöd ofta skulle lämnas,
där behov därav ej förefanns, medan många, som verkligen behövde
understöd, icke skulle få något. Genom anförande av siffror, hämtade
ur en statistisk undersökning angående fullt försörjda fattighjon, vilken
utarbetats av den första arbetarförsäkringskommittén, påpekade kommittén,
att änkan i allmänhet icke genast efter mannens död syntes råka
i sådant betryck, att hon behövde full fattigförsörjning, utan att hon
ännu någon tid torde kunna helt eller delvis försörja sig och de sina.
Därjämte g av samma undersökning vid handen, att fattigvården i flera
fall sett sig föranlåten att redan under mannens livstid understödja
hustrun, ävensom att antalet änkor, som redan under första tiden efter
mannens död behövde understöd, vore dubbelt större i åldersperioden
25—45 år än i perioden 45—65 år, sannolikt huvudsakligen en följd
därav, att de, som blivit änkor vid yngre ålder, oftare hade minderåriga
barn att försörja, medan de äldre försörjdes av sina vuxna barn. Kommittén
fann på grund av dessa skäl, att en änkepensionering icke motsvarade
det verkliga behovet. En fullt arbetsför änka utan minderåriga
barn vore principiellt ej i större behov av understöd än varje annan
arbetsför kvinna — behovet inträdde först då hon förlorade sin arbetskraft.
Hade hon åter minderåriga barn att försörja, behövde hon understöd
för dem. I följd härav borde en änka, som icke vore arbetsför,
hava pension för egen del och, om minderåriga barn funnes, pension
för dessa. Med stöd av denna motivering föreslog kommittén en barnpensionering
med pensioner å trettio kronor för år till varje minderårigt
barn inom äktenskapet efter avliden försäkrad man.

I den på nämnda kommittéförslag grundade regeringsproposition,
vilken förelädes 1895 års riksdag, hade bestämmelsen om barnpensioner
bibehållits, ehuru kostnaden därför, som enligt kommitténs förslag skulle
åligga arbetstagare och arbetsgivare, överflyttats på staten. Det för
frågans behandling av riksdagen tillsatta särskilda utskott, som avstyrkte
bifall till propositionen i dess föreliggande form och hemställde om
riksdagsskrivelse rörande ny utredning i ämnet, förordade, att därvid
bl. a. borde iakttagas, »att vid meddelande av bestämmelser rörande uppfostringshjälp
åt minderåriga barn avseende fästes även vid de oäkta
barnen i de fall, där sådant läte sig göra.»

I det förslag i ärendet, som av Kungl. Maj:t förelädes 1898 års
riksdag, hade emellertid det här berörda stadgandet helt och hållet uteslutits,
enär den tidigare föreslagna barnpensionen ansetts för liten att

1895 års
kungl. proposition.

1898 års
kungl. proposition.

Ålderdoms försäkrings kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

fylla det därmed avsedda ändamålet, under det att den beräknade kostnaden
därför likväl uppginge till ett ganska betydligt belopp.

Ålderdomsförsäkringskommittén yttrar i förevarande hänseende huvudsakligen
följande (Del 1 sidd. 53—4):

»Av de skäl mot en änkepensionering, som nya arbetarförsäkringskommittén
anfört, synes det mest avgörande vara de med en dylik pensionerings
genomförande förenade drj^ga kostnader. Av siftror, anförda
i Del II, sid. 34, framgår, att hela antalet änkor över 18 år vid 1908
års ingång utgjorde 224,842. Av dessa voro 128,943 invalider samt av
110,772 änkor över 67 år blott 12,379 arbetsföra. Genomförandet i
värt land av en ensamt på avgifter från de försäkrade byggd allmän
änkepensionering, där pensionernas årliga belopp uppginge till endast 75
kronor, skulle kräva en avgiftssumma, uppgående till minst lika stort
belopp (8 7s mill. kronor), som det, vartill de försäkrades samtliga. avgifter
enligt kommitténs föreliggande förslag beräknats. A andra sidan
torde emellertid även böra framhållas, att, enligt Del II, sid. 85, något
mer än eu tredjedel av änkorna över 60 år såväl å landsbygden som i
städerna saknar all egen inkomst och därför för närvarande måste fullt
försörjas av fattigvård och enskilda.

Kommittén intager i fråga om de principiella skål, som av nya arbetarförsäkringskommittén
anförts mot en pensionering av arbetsföra
änkor utan barn, samma ståndpunkt som denna, och håller i likhet med
nämnda kommitté före, att även för arbetsföra änkor, därest de hava
minderåriga barn att försörja, behov av särskilt understöd i många fall
måste anses föreligga. Ett genomförande av en barnpensionering till
förmån endast för inom äktenskapet födda barn, såsom föreslagits i nya
arbetarförsäkringskommitténs betänkande, synes kommittén emellertid
icke tillfredsställa det behov, som i detta avseende föreligger, enär detta
i liknande mån måste anses vara förhanden i fråga om de utom äktenskapet
födda barnen ävensom beträffande barn till änklingar. Syftet
med en pensionering av detta slag kan således näppeligen anses uppnått,
med mindre barn till såväl änkor som till änklingar och ogifta
mödrar göras delaktiga därav. Enligt vad av de i Del II, sid. 224, meddelade
uppgifter framgår, utgjorde enligt 1914 års förhållanden antalet
barn under 15 år till änkor 77,000, till änklingar 39,000 och till ogifta
mödrar 66,000. Kostnaden för en dylik pensionerings genomförande
skulle sålunda stiga till ett avsevärt belopp.

Vad en särskild änkepensionering (inbegripande även änklingar) beträffar,
så synes dess syfte emellertid i viss mån vara tillgodosett redan
inom ramen av den utav kommittén föreslagna försäkring, i det att

Kung!-. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 97

genom denna bliver sörjt för samtliga invalida, behövande änkor (och
änklingar) och försörjningen t. o. in. ntsträckes till hustrur i samma belägenhet.
En mera omfattande pensionering av änkor (och änklingar)
samt ogifta mödrar synes kommittén visserligen behjärtansvärd, men
torde, för att kunna begränsas till en ej alltför hög kostnad, böra i
främsta rummet tillgodose det verkliga behovet av understöd. Eu komplettering
av kommitténs förslag i sådan riktning skulle sålunda i överensstämmelse
med förslagets övriga läggning avse att understödja behövande
änkor (och änklingar) samt ogifta mödrar med minderåriga
barn. En dylik komplettering, vilken nära ansluter sig till den av nya
arbetarförsäkringskommittén föreslagna barnpensioneringen, men som
skulle avse understöd till rikligare belopp än de där ifrågasatta och närmare
anpassade efter behovet, har kommittén emellertid på grund av
de för dess genomförande nödiga kostnader ej häller ansett sig böra
föreslå.

Därest en dylik utvidgning av pensioneringens räckvidd emellertid
skulle synas ekonomiskt genomförbar, torde eu bestämmelse i sådant syfte
utan svårighet kunna infogas i det av kommittén framlagda lagförslag.))

Till förmån för den av kommittén ifrågasatta utvidgningen har
herr Branting anfört (Del 1, sidd. 131—2):

»Kommittén har själv i sin allmänna motivering (sid. 54) vitsordat
det behjärtansvärda i att understödja behövande änkor (och änklingar)
samt ogifta mödrar med minderåriga barn och betecknat detta som en
lätt infogad komplettering av sitt förslag. Så är också utan allt tvivel
fallet. En änka eller ogift moder (och likaså änkling) med barn är på
visst sätt, även när hon är arbetsför, utan tvivel invalid i den mening, att
en del av hennes arbetskraft måste avses för barnens vård och uppehälle.
Denna synpunkt gjordes gällande redan av nya arbetarförsäkringskommittén
i 1890-talets början och upptogs i regeringsförslagen 1895 och
1898. Dess giltighet synes mig fortfarande lika obestridlig. Det skulle
vara ett steg tillbaka, om man nu släppte denna viktiga del av invaliditetsfrågan
ur sikte. Särskilt kvinnorna, bland vilka, trots alla de vägande
och ur kostnadssynpunkt avgörande skäl, kommittén anfört, åtskilliga
nog komma att se med blandade känslor på de lägre pensionsbelopp,
som för dem föreslagits, skulle säkert med ganska stort fog känna det
som eu påtaglig orättvisa, om detta så ytterst välbehövliga stöd åt
åtskilliga tiotusental fattiga kvinnor bleve dessa förvägrat. Och ur samhällets
synpunkt måste det ju vara av alldeles särskild vikt att bringa
hjälp ej blott åt dem, som ha sitt arbetsliv bakom sig, utan också samtidigt
tänka på den generation, som kommer.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. 13*

Herr

Brantings

reservation.

Avgivna

yttranden.

98 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

De kostnadsskäl — en statsutgift, som, därest övergångsbestämmelserna
icke göras allt för ogynnsamma, nästan från början når sitt maximum
med 3 miljoner kronor — vilka kommittén uttryckligen åberopar
som sitt enda skäl för att icke själv föreslå detta tillägg, synas mig
icke böra få väga mot allt detta. Kommittén bär i själva verket ställt
sig så sympatisk till tanken, att den t. o. in. givit anvisning, hur ett
tillägg i detta syfte lämpligen borde införas. Följande denna vink och
det förslag, som kommitténs ordförande formulerat i sin utredning (Del
11, sidd. 223—226), hemställer jag alltså om följande tillägg till 6 §:

»För änkling, änka eller ogift kvinna med minderåriga barn under
15 år utgör pensionstillägget, därest årsinkomsten icke uppgår till ett
belopp av 300 kr, för man och 250 kr. för kvinna jämte 150 kr. för
varje sådant barn, hälften av detta belopp, minskat med halva inkomsten.
Tillägget utgår i dessa fall, även om varaktig oförmåga till arbete
icke är förhanden.»

Detta stadgande innebär alltså ett understöd av högst 75 kronor
för varje barn till här ifrågakommande personer.

Naturligtvis bör även i 2 § en tilläggsbestämmelse införas och möjligen
även på något annat ställe nödig jämkning ske, därest detta förslag
vinner avseende.»

Utan tvivel föreligga goda skäl för försäkringens komplettering,
på sätt herr Branting föreslagit. För den ensamstående fadern eller
modern bereder omsorgen om och försörjningen av minderåriga barn
en ofta mycket tyngande börda, som i talrika fall nödgar till anlitande
av den enskilda eller offentliga fattigvården. Att det allmänna
här griper stödjande in, måste betraktas som önskvärt jämväl ur synpunkten
av det uppväxande släktets bästa. För de minderåriga, som
på detta sätt komme med i pensioneringen, måste nämligen det stöd,
som på sådant sätt beredes deras försörjare, komma att i stort sett betyda
förbättrad vård och försörjning.

De inkomna yttrandena hava också i stor utsträckning innefattat
förord för ifrågavarande utbyggnad av försäkringen.

Sålunda hava Kungl. Maj. ts befallningshavande i Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens
län ävensom ett flertal kommuner uttalat sig i angivna riktning.

Kommershollegium har visserligen givit uttryck åt en viss tvekan inför förslaget
till barnpensionering, enär de ifrågasatta understöden skulle erhållas utan däremot
svarande avgiftsbetalning och denna utvidgning sålunda enligt kollegii mening ytterligare
understryka lagstiftningens karaktär av försörjningslagstiftning. Med uttalande
av, att det ändamål, som en dylik barnpensionering skulle fylla, vore synnerligen
behjärtansvärt och att detta tillägg utgjorde en naturlig utveckling av förslagets
egen tankegång, har kollegium likväl ansett sig böra förorda en utvidgning av pensionsförsäkringen
i angiven riktning.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. JJ

Däremot har svenska fattigvårdsförbundets arbetsutskott emot förslaget, i vacl det
avser understödjande av icke invalida ogifta mödrar, erinrat, att detsamma, om det
icke kompletterades av reglerande bestämmelser, skulle dels leda till ett direkt främjande
av lösa förbindelser, då det nämligen skulle vara ekonomiskt fördelaktigare
för föräldrar med liera barn att icke ingå äktenskap utan i stället uppbara avgifterna
för barnen, och dels innebära, att samhällets krav å bidrag från barnafadern sa gott
som definitivt avskreves.

Vidkommande kostnaderna för en utvidgning av förslaget i det kostnaderna
syfte, herr Brantings reservation avser, yttrar kommitténs ordförande,
efter att liava anfört ovan återgivna siffror rörande antalet barn under reservation.
15 år till änkor, änklingar och ogifta mödrar, följande (Del II sidd.

224—15): " „ „ . , ...

»Det är tydligt, att man även i detta fall maste avpassa understödet
efter behovet, enär kostnaden eljest skulle bliva för betungande.

Ett årligt understöd för varje barn av t. ex. 75 kronor utan hänsyn tu
behovet skulle motsvara en årlig kostnad av nära 14 millioner kronor,
således omkring 40 % av vad de i det föregående avhandlade pensionstilläggen
för fullvuxna personer (sid. 208) skulle kosta.

Då statistiska uppgifter angående understödsbehovet för detta tall
helt och hållet saknas, bär jag, för att vinna en uppskattning av kostnaden,
måst åtnöja mig med överslagsräkningar. . o . ..

Av statistiska centralbyråns fattigvårdsstatistik för år 1907 mnamtas,
att av minderåriga barn till ogifta mödrar 8,290 och av barn till
änklingar, änkor och frånskilda 21,531 åtnjuta understöd av fattigvården.
Då emellertid anspråk på understöd icke endast skulle uppkomma
i de fall, där fattigvårdsunderstöd nu åtnjutes, utan även, därest en allmän
försörjning skulle komma till stånd, i många tall, då understöd under
närvarande förhållanden lämnas av enskilda, så har jag, med ledning av
proportionen mellan de å sid. 199 angivna antalen understödda äldre
personer, trött mig kunna antaga, att ovan nämnda antal barn i vartdera
fallet bör ökas till något mera än det dubbla för att motsvara
hela det verkliga understödsbehovet. Jag bar därför trott mig kunna
antaga, att, efter någon ökning för reduktion år 1914, omkring 20,000
barn till ogifta mödrar och 50,000 barn till änklingar och änkor, eller
tillsammans 70,000 barn, äro i behov av understöd, samt att av dessa

60 % måste fullt försörjas. _ __

Då man väl i normala fall svårligen torde böra uppskatta ariiga
värdet av full försörjning för barn, vars fader eller moder lever, till
lägre belopp än 75 kronor, har jag lagt detta belopp till grund för
överslagsräkningen och det därpå grundade förslaget till eventuell dylik
barnpensionering.

100

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 120.

Enligt ovan angivna grunder skulle s. k. pensionstillägg i vanliga
fall utgå, endast om personen i fråga vore invalid och ej ägde eu inkomst
av 300 kronor för man och 250 kronor för kvinna, och tilläggets
belopp skulle utgöra 150, resp. 125 kronor, där personen ej åtnjöte
inkomst, men eljest sistnämnda belopp efter avdrag av halva inkomsten.
En arbetsför man eller kvinna skulle således i varje fall redan
därigenom, att han eller hon är arbetsför, anses hava en inkomst
av minst resp. 300 och 250 kronor.

Om man nu för värjo barn till ensam person höjer nämnda inkomstgräns
av 300, resp. 250 kronor med 150 kronor, så skulle, om
regeln i övrigt tillämpades analogt med det vanliga fallet, resultatet
bliva, att för änka (resp. änkling och ogift moder) med ett barn understöd
skulle utgå först, om inkomsten nedginge under 400 kronor (resp.
450 för man); för änka med två barn bleve inkomstgränsen 550 (resp.
600) kronor o. s. -v. r

Orn man för enkelhetens skull inskränker exemplet till änkorna, så
skulle således en änka med barn erhålla understöd, om hennes inkomst
understiger 250 kronor jämte 150 kronor för varje barn (varvid, om
hon är arbetsför, inkomsten ej får skattas lägre än 250 kronor.) Enligt
den allmänna regeln utgör understödets belopp, för det fall att
ingen inkomst åtnjutes, 125 kronor jämte 75 kronor för varje barn, och
eljest denna summa, minskad med halva inkomsten, på sätt nedanstående
tabell angiver:

Inkomst.	Hela pensionstillägget för änka, som är
invalid, med	arbetsför, med
1 barn. Kr.	2 barn. Kr.	3 barn. Kr.	4 barn. Kr.	1 barn. Kr.	2 barn. \| Kr.	3 barn. Er.	\| 4 barn. Kr.
0 kr.	200	275	350	425	75	150	225	300
100 » ...............	150	225	300	375	75	150	225	300
200 » ......	100	175	250	325	75	150	225	300
300 » ....	50	125	200	275	50	125	200	275
400 »	—	75	150	225	—	75 j	150	225
500 »	—	25	100	175	—	25 !	100	175
600 » ....		—	50	125	—	— 1	50	125
700 » .	-	—		75 \|	— \|	— j		75 \|

Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition Nr 126. 101

Ärliga kostnaden för en dylik tilläggspensionering av barn till
änklingar, änkor och ogifta mödrar skulle, om alla understödsbehövande
finge högsta barnpensionen av 75 kronor, komma att uppgå till
75 • 10,000 = 5,250,000 kronor, vilken summa dock, med avseende
därå att ej i alla fallen det högsta beloppet utgår, bör reduceras med
ungefär 15 % och således nedgår till omkring 4,500,000 kronor. Härav
skulle 3 millioner bestridas av staten och lVs million av kommunerna.
Storleken av kostnaden under de första åren för en dylik utvidgning
av den allmänna försäkringen är naturligtvis beroende av beskaffenheten
av den övergångsbestämmelse, som kunde finnas lämplig. Dock
torde böra märkas, att kostnaden i förevarande art av försäkring, om
övergångsbestämmelsen ej göres allt för restriktiv, mycket hastigare
närmar sig maximalbeloppet än i fråga om den allmänna försäkringen.»

För min del anser jag önskvärt, att särskilt pensionstillägg för barn
måtte kunna i vissa fall utgå.

Då en själfförsörjande änka (änkling) eller ogift moder med oförsörjda
barn har större behov av inkomster än eu sådan utan barn, men
icke i regel härför kan påräkna högre inkomst av sitt arbete, vore det
givetvis ett önskemål, att staten för de minsta inkomsttagarna här
trädde reglerande emellan. Vid närmare granskning av förhållandena
har jag dock för närvarande ansett mig böra inskränka det pensionstillägg
för barn, som jag anser önskvärt vinna, till änkor, ogifta mödrar
och änklingar, som äro invalider enligt förevarande lagförslags mening.
Uppenbart är med avseende å dessa behovet störst. Deras existensminimum
bör, när det finnes oförsörjda barn att draga försorg om, sättas
högre, än om de ej hade sådana barn. Eu ökning av detta existensminimum
med 120 kronor för varje barn synes mig därför i allo befogat.
Härmed skulle pensionstillägget för varje barn uppgå till 60
kronor. Att jag ansett mig böra nedsätta det av herr Branting föreslagna
pensionstillägget från 75 till 60 kronor har skett av kostnadsskäl.
Och det synes mig också, att beloppet 60 kronor — jämt
det dubbla mot det som föreslogs 1895 — är ganska avsevärt i ''förevarande
fall. Att skillnad ej bör göras på gifta och ogifta mödrar synes
mig uppenbart. På sätt förut omförmälts uttalade sig också 1895 års
Riksdag mot varje skillnad i förevarande hänseende.

På ,den nu antydda ståndpunkten stod nya arbetarförsäkringskommittén
och 1895 års regeringsproposition hos oss (frånsett de ogifta
mödrarna). Den är också upptagen i den nya tyska riksförsäkringslagen.
Och densamma drabbas i ingen mån av de anmärkningar, som

Departements chefen.

Fråga om
undantag
från
avgiftspcnsioneringen
för
personer
med högre
inkomst.

102 Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Svenska fattigvårdsförbundets verkställande utskott riktat mot herr
Brantings reservation. Den överensstämmer, den sålunda angivna ståndpunkten,
också bättre med hela det föreliggande kommittéförslagets
anda och mening, då detta förslag ju alltid bygger på invaliditet såsom
grund för pensionstilläggs utgående.

Man skulle tilläventyrs vilja erinra, att förefintligheten av oförsörjda
barn även hos ett gift par borde föranleda särskilt pensionstillägg för
barnen. Denna erinran är tvivelsutan riktig och jag hoppas, att det
icke skall behöva dröja alltför länge, innan sådan komplettering av
försäkringen kan ske, att jämväl i nu antytt fall den minimiinkomst, som
utesluter från pensionstillägg, kan höjas på sätt ovan ifrågasatts för änka
(eller änkling). Att behovet emellertid är mest framträdande för den
händelse, att den invalida är änka (eller änkling), synes mig uppenbart.
I dessa fall torde just befintligheten av oförsörjda barn utgöra eu ytterligare
svårighet och föranleda ökade utgifter för vård av dessa.

För närvarande anser jag mig på grund av vad sålunda anförts
allenast böra föreslå, att pensionsberättigad änkling, änka eller ogift
kvinna, som har barn under 15 år, för varje sådant barn erhåller ett
pensionstillägg av 60 kronor, därest årsinkomsten ej uppgår till 300
kronor för man och 250 kronor för kvinna, jämte 120 kronor för varje
barn. För öfrigt skulle samma regler och beräkningsgrunder gälla för
dylikt pensionstillägg som för andra sådana.

Jämväl i 33 § om understöd böra analoga bestämmelser införas.

Enligt regeringsrådet Lindstedts beräkningar är den ökade utgift
för det allmänna, som härmed skulle uppkomma, högst 1,200,000 kronor
om året. Sattes barnpensionstillägget till 75 kronor, bleve kostnaden
1,500,000 kronor. Biträddes herr Brantings reservation i dess helhet,
skulle kostnaden för det allmänna uppgå till 4,500,000 kronor — för ett
barnpensionstillägg av 60 kronor till 3,600,000 kronor. Den nämnda utgiften
måste beräknas till sitt fulla belopp redan från försäkringens början.

Under övervägande har också, närmast på grund av kommerskollegiums
yttrande, varit frågan, huruvida personer med viss högre
inkomst borde undantagas från rätt till avgiftspension, även när
de annars vore härtill berättigade. Ehuruväl det synes önskvärt och mest
principiellt riktigt, att avgiftspension verkligen utgår till alla, som erlagt
sina avgifter, kunna dock vissa skäl anföras för att i en försäkring av den
art som den förevarande därifrån undantaga personer, som besitta vissavsevärdare
årlig inkomst. Jag har emellertid icke funnit mig böra härutinnan
intaga en från kommittén avvikande ståndpunkt. Genom att gå

Kuncjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

103

den väg, kommerskollegium anvisat, skulle man kunna säga, att man
rent av införde en sorts ny form av beskattning, i det hänseendet nämligen
att t. ex. alla yrkesarbetare, hantverkare, in. m., som uppnått 67
års ålder och ännu äro fullt arbetsföra (vid 67 år ännu 50 %) tills vidare,
genom att gå miste om resultatet av sina besparingar, skulle indirekt
erlägga en årlig skatt av ända till omkring 180 kronor om året. Huru
låg eu sådan gräns för rätten att uppbära pension skulle sättas, för att
för försäkringen verkligen påtagliga ekonomiska fördelar skulle vinnas,
är ytterst svårt att beräkna. Av vad som å sidd. 230 och 231 i Del II
av kommittébetänkandet antytts, blir dock klart, att en dylik inkomstgräns
åtminstone icke borde sättas högre än till 1,000 kronor. För många personer
med sådan inkomst är emellertid den genom deras egna ansträngningar
åstadkomna pensionen av stort värde såsom tillägg till den vid
den ålder, varom här är fråga, i regel minskade arbetsförmågan.

Jag har därför funnit klokast att i nu förevarande avseende icke
göra några restriktioner, vilka i allt fall skulle bli ganska godtyckliga
och ovissa.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag,

att 6 § i förslaget måtte erhålla följande avfattning
:

6 §■

Pensions årliga belopp utgör trettio procent av
de erlagda pensionsavgifternas sammanlagda belopp.

Därjämte utgår av allmänna medel ett tillägg till
pensionen för pensionstagare, som är till arbete varaktigt
oförmögen och vilkens årsinkomst ej uppgår för
man till 300 och för kvinna till 250 kronor.

Pensionstillägget utgör, för år räknat, i fråga om
pensionstagare, som ej åtnjuter någon inkomst, för
man 150 och för kvinna 125 kronor, och i fråga om
pensionstagare, som åtnjuter inkomst, nämnda belopp
med avdrag av halva årsinkomsten. För varje år, för
vilket endera av de i 4 § stadgade pensionsavgifter av
åtta eller tretton kronor blivit erlagd, höjes pensionstillägget
med en procent.

För pensionsberättigad änkling, änka eller ogift
kvinna, som är till arbete varaktigt oförmögen och
liar att försörja egna barn under femton år, ökas pensionen,
därest årsinkomsten ej uppgår til! 300 kronor

104

7 och 8 §§.

Kommittén
rörande 7 §.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

för man och 250 kronor för kvinna, jämte 120 kronor
för varje barn, med särskilt pensionstillägg för barnen.
Beloppet av sådant pensionstillägg utgör 60 kronor för
varje barn, där årsinkomsten ej överstiger 300 krono!
för man och 250 kronor för kvinna, samt, där årsinkomsten
överstiger nämnda belopp, 60 kronor för varje
barn med avdrag av hälften av det belopp, varmed
årsinkomsten överstiger 300 kronor för man och 250
kronor för kvinna.

7 och 8 §§ innehålla dels i 7 § regler för beräknande av den årsinkomst,
till vilken skall tagas hänsyn vid bestämmande av pensionstilläggs
belopp, dels ock i 8 § bestämmelser rörande de omständigheter,
under vilka pensionstillägg indrages eller jämkas. Till redogörelse för
och utläggning av dessa förslag anför kommittén:

rörande 7 §: »I denna § lämnas regler för beräknandet av den
årsinkomst, till vilken skall tagas hänsyn vid bestämmande av pensionstilläggs
belopp.

Härvid har det för kommittén framstått som det naturligaste, att
för beteckning av »egen» inkomst, d. v. s. inkomst av arbete eller egendom,
använda en formulering, däri omnämnas de i skattelagarna förekommande
tre inkomstkategorier, nämligen inkomst av fast egendom,
av kapital och av arbete. All sådan inkomst, som någon skäligen kan
antagas komma att t. v. årligen åtnjuta, skall tagas i beräkning. Det
enda undantag, som härvid gjorts, är att som inkomst icke skall anses
pension enligt denna lag, alltså ej heller frivillig pension, varom stadgas
i 34 §.

Då kommittén föreslagit, att såsom årsinkomst skall anses all den
inkomst, som pensionssökanden »skäligen kan antagas komma att tillsvidare
årligen åtnjuta», har kommittén velat framhålla, att pensionsnämndeu,
vilken har att verkställa uppskattningen, därvid skall bedöma
pensionssökandens ekonomiska ställning överhuvudtaget, naturligtvis
icke beträffande ett visst år allenast, utan med hänsyn till, huru hans
ekonomiska ställning för den närmaste framtiden skäligen kan antagas
komma att gestalta sig, därvid dock självfallet situationen vid tillfället
för pensionsansökningen under flera förhållanden kan tjäna som ledning.

Det hade givetvis varit önskvärt, om man i lagen kunnat meddela
så bestämda föreskrifter för här ifrågavarande uppskattning, att rum
ej lämnats för någon tvekan. Aven om detta skulle vara möjligt —
vilket kan ifrågasättas — har kommittén dock icke ansett lämpligt att
med utförliga och detaljerade bestämmelser rörande uppskattningen belasta
lagtexten, utan torde, i den mån sådant blir erforderligt, nödiga

105

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

föreskrifter jämte anvisningar ock formulär till ledning för pensionsnämnderna
bliva i administrativ väg utfärdade. Tydligt är, att de befolkningsgrupper,
om vilka kär blir fråga, i regel befinna sig i ett sådant
ekonomiskt läge, att inkomstskatteförordningens bestämmelser rörande
grunderna för taxering av inkomst sällan äro på dem fullt tilllämpliga.
De utgöras nämligen huvudsakligen av förutvarande tjänare
ock arbetare inom jordbruket eller industrien, hantverkare, småbrukare
ock torpare, sjömän ock fiskare m. fl. samt dessas hustrur ock änkor.

Om det stora flertalet av dessa personer torde gälla, att deras
väsentliga inkomstkälla utgöres av den ringa förtjänst, de kunna förskaffa
sig genom tillfälligt lindrigare arbete åt andra eller lättare arbete
i liemmet. En ock annan kan dessutom äga någon liten sparpenning,
andra, särskilt bland industriarbetarna, kunna vara medlemmar av pensionskassor
ock åtnjuta någon mindre pension från dessa, andra kunna
äga en liten stuga, med eller utan trädgårdsland, eller »eget hem»,
andra åter kunna genom sina förutvarande arbetsgivares försorg vara
tillförsäkrade visst årligt understöd, ofta utgående in natura, såsom fri
bostad, fri ved, åkertäppa, potatisland etc.

En fråga, som beträffande kär ifrågavarande personer av naturliga
skäl synnerligen ofta kommer att föreligga till avgörande vid lagens
tillämpning, är den, huruvida åtnjutet understöd skall räknas till sådan
årsinkomst, för vilken avdrag i pensionstillägg skall ske. Att understöd
från kommunen (fattigvård) icke är att räkna såsom någon inkomst för
mottagaren, ligger i sakens natur. Beträffande åter åtnjutet understöd
från enskilda, torde böra gälla, att, om understödet har karaktären av
tillfällig gåva, skall detta icke föranleda avdrag i pensionstillägg. Men
om förhållandena däremot äro sådana, att understödet kan under någon
längre tid med en viss säkerhet påräknas, bör sådant understöd kunna
tagas i betraktande vid årsinkomstens beräkning. Det bör emellertid
få bero på pensionsnämnden att, efter prövning av omständigheterna i
varje särskilt fall, förfara såsom nämnden anser rätt ock billigt. Angående
vissa mera ofta förekommande former av understöd vill kommittén
dock framhålla några synpunkter, som synts kommittén vara av
betydelse vid dessa frågors bedömande.

Enligt fattigvårdsförordningen skall eu var, som är arbetsför, försörja
sina minderåriga barn. Likaledes skall arbetsför man försörja sin
hustru. Dessa fall av försörjningsplikt äro ovillkorliga. Men härutöver
åligger föräldrar och barn att i mån av behov å ena och förmåga å
andra sidan försörja varandra. Allt vad som på grund av nu nämnd
försörjningsplikt utgives hör uppenbarligen till sådana prestationer, vilka

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. 14*

106 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

icke skola i mottagarens hand betraktas såsom inkomst och således ej
heller föranleda avdrag i pensionstillägg.

Men, som bekant, finnes det talrika fall, där medellösa personer
hava full eller delvis försörjning hos andra, vilka till dem icke stå i
det nära skyldskapsförhållande, att en dylik försörjningsplikt påvilar
dem, men som likväl på grund av skyldskap eller band av vänskap
eller av andra etiska skäl funnit sig föranlåtna att taga hand om dessa
medellösa. Dylika exempel på lämnande av understöd äro kanske talrikast
just bland de samhällslager, som själva befinna sig i blygsamma
ekonomiska omständigheter. Ifrågavarande försörjda böra enligt kommitténs
åsikt i regel icke anses såsom ägande inkomst genom försörjningen,
utan skola åtnjuta sina pensionstillägg oavkortade, om hinder
eljest icke därför möter. Ty det synes uppenbart, att ett motsatt förfarande
lätt kunde leda därtill, att de enskilda skulle indraga den dittills
utgivna hjälpen för att sålunda bereda mottagaren möjlighet att
erhålla full pension. Det förefaller därför i alla avseenden, lämpligast
att icke genom lagen störande ingripa i dessa förhållanden, utan i stället
likställa dessa former av enskild understödsverksamhet med de fall, då
understödet utgår på grund av påvilande försörjningsplikt, och alltså i
allmänhet icke vid inkomstens beräknande taga hänsyn till sådan frivilligt
lämnad hjälp.

Detta synes böra vara huvudregeln. Fall kunna emellertid tänkas,
i vilka en prestation utgår visserligen icke på grund av någon juridiskt
bindande förpliktelse för utgivaren, men i allt fall under sådana förhållanden,
att mottagaren kan anse sig i viss mån berättigad till utfående
av prestationen. Så är förhållandet med pensioner från en mängd
enskilda pensionskassor, vilka icke uppstått genom direkta tillskott från
medlemmar, utan skapats av arbetsgivare eller egendomsägare för deras
arbetare eller underlydande. Dessa kassors tillgångar stå i regel fortfarande
under arbetsgivarens, resp. egendomsägarens disposition och ingå
såsom en, om ock i bokföringsavseende avskild del av hans förmögenhet.
Men då deras avkastning är avsedd för arbetarnas bästa, torde
de dock betraktas såsom en med anställningen förknippad förmån, vilken
under vissa förut bestämda förutsättningar kan med någorlunda säkerhet
påräknas och vilken icke är att anse som en nådegåva, utan som en,
om ock endast på moraliska grunder vilande rättighet, förvärvad genom
en viss tids anställning. I dylika fall, i vilka rent praktiskt taget prestationen
utgör ett fast och säkert försörjningsbidrag, bör densamma,
enligt kommitténs uppfattning, i regel tagas i beräkning såsom årsinkomst
i lagens mening.

107

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

En fråga, som här även framställer sig, är, huruvida ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbetet skall föranleda avdrag i pensionstillägg.
Endast när dylik ersättning utgår i form av livränta, bör
enligt kommitténs mening avdrag därför ske.

Kommittén har framför allt måst beakta, att åtskilliga av de befolkningsgrupper,
om vilka här är fråga, särskilt lantbefolkningen, åtnjuta
inkomst i form av naturaförmåner. Denna inkomst giver ej sällan
en nödtorftig bärgning eller täcker åtminstone i väsentlig mån de
dagliga behoven. Då nu syftet med pensioneringen, av kostnadsskäl,
icke kunnat sträckas längre än att söka bereda nödtorftig bärgning åt
en var, som icke är i stånd att själv förskaffa sig sådan, bar kommittén
från rätten till pensionstillägg måst undantaga alla dem, som av sin
inkomst av naturaförmåner hava full, om än torftig försörjning. I enlighet
härmed och i syfte att motverka olägenheterna av en för låg
taxering av naturaförmåner samt jämväl för att i någon mån likställa
naturaförmåner och kontanter, har kommittén föreslagit, att, där inkomst
helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, skall iakttagas, att för den,
som av inkomsten har full om än torftig försörjning, årsinkomsten ej
må uppskattas till lägre belopp än 300 kronor från man och 250 kronor
för kvinna och att, där inkomsten ej räcker till full försörjning, årsinkomsten
uppskattas till motsvarande lägre belopp, ävensom att årliga
värdet av bostad ej må uppskattas till lägre belopp än 50 kronor. Där
uppskattningen ej kan ske med ledning av dessa bestämmelser, skall
densamma verkställas efter de i orten gällande priser eller efter andra
grunder, som finnas tillämpliga.

Att värdet av full försörjning genom naturaförmåner icke må sättas
lägre än till 300 kronor, resp. 250 kronor, har för övrigt sin motsvarighet
i bestämmelserna i 6 §, enligt vilka pensionstillägg icke utgår till
personer, vilkas årsinkomst uppgår till nämnda belopp.

För att förmånen av bostad ej skall komma att taxeras oproportionerligt
lågt, har kommittén, som jämväl härvid haft i sikte kostnadernas
begränsning, funnit sig nödsakad att stadga ett minimibelopp
av 50 kronor för årliga värdet av bostad. Pensionsavdraget enligt 6 §
för bostad kommer alltså att utgöra minst 25 kronor.

I sista stycket av 7 § stadgas, att, där fråga är om äkta makar,
skall, vid bestämmande av pensionstilläggs belopp, årsinkomsten för en
var av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst.
En dylik beräkning är redan i och för sig naturlig. För övrigt skulle
eu särskild uppskattning av vardera makens inkomst föranleda en betydande
ökning i kostnaderna för försäkringen, emedan i regel hustrurna

108

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. •

bliva invalider långt tidigare än männen. De skulle då redan under
de år, då deras män ännu ägde sin fulla arbetskraft och försöjde
familjen, erhålla rätt till högsta pensionstillägget, enär de icke kunde
uppskattas till någon inkomst.»

Kommittén och beträffande 8 §:

rörande 8 §.

»Denna paragraf meddelar bestämmelser rörande de omständigheter,
under vilka pensionstillägg indrages eller jämkas.

Kommittén har visserligen förutsatt en sådan tillämpning av lagen,
att i regeln de personer, som fått pensionstillägg sig tilldelade, komma
att för framtiden få behålla desamma utan annan förändring än den ökning
i pensionstilläggen, som en med åren avtagande arbetsförtjänst eller
annan minskning i den egna inkomsten kunna betinga. Men då det i
allt fall låter tänka sig, att i vissa pensionstagares förhållanden avsevärda,
förändringar kunna inträda, har förslaget måst utgå från den
principen, att en person icke i och med det att han tillerkänts rätt till
pensionstillägg, äger uppbära detta under sin återstående livstid, utan
att han bibehålies vid sin rätt till pensionstillägg, endast i den mån de
förutsättningar fortfarande bestå, under vilka tillägget beviljats. Denna
ståndpunkt är för övrigt en konsekvens av den grundsats om pensionstilläggens
avpassning efter behovet, från vilken kommittén utgått.

I första stycket givas bestämmelser om indragning av pension
för den, som befinnes icke längre vara till arbete varaktigt oförmögen
eller icke längre är i riket mantalsskriven. Man har emellertid härvid
valt ett sådant uttryck, att därav icke med nödvändighet följer skyldighet
att under någon av angivna förutsättningar indraga pensionen,
utan lämnas en viss frihet att förfära efter omständigheterna.

Kommittén har nämligen beaktat, att fall kunna förekomma, då
en person efter någon tids invaliditet så förbättras till hälsan, att han
icke längre kan anses vara varaktigt oförmögen till arbete. Dock befinner
häri sig då ofta i sådan belägenhet, att övervägande skäl kunna
föreligga att låta honom, åtminstone tillsvidare, behålla pensionstillägget.
Ej sällan är hans arbetsförmåga fortfarande avsevärt inskränkt och hans
hälsotillstånd sådant, att tvånget till tyngre arbete snart åter skulle trycka
honom ned under invaliditetsgränsen. Eller ock är det att förutse, att
hans tillfrisknande är helt tillfälligt och att arbetsförmågan snart ånyo
kommer att upphöra. Åven kunna möjligheterna att erhålla arbete vara
stängda för honom, så att han har att emotse varaktig, oförvållad arbetslöshet.
Han kan även under den tid, då han erhållit pensionstillägg,
hava nått en så hög ålder, att det synes hårt att av honom kräva

109

Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 126.

något större mått av arbete. Kommittén har med hänsyn härtill ansett
riktigast att lämna öppet att i fall av mera ömmande beskaffenhet
giva efter på kravet på invaliditet såsom förutsättning för rätt till bibehållande
av pensionstillägg.

Då mantalsskrivning i riket gjorts till ett bland de i lagen förutsatta
villkoren för tillhörighet till försäkringen, har man velat förbehålla
de av allmänna medel utgående pensionstilläggen åt dem, som här i
riket bibehålla stadigt hemvist och alltjämt äro här mantalsskrivna.

Kommittén har emellertid förutsatt, att fall kunna förekomma, där
pensionstillägg icke bör ovillkorligen indragas för den, som finnes icke
längre vara mantalsskriven i riket. Pensionstagaren bör sålunda icke
bliva lidande på grund av eu försummelse i detta avseende, som icke
ligger honom själv till last, och hans pensionstillägg alltså icke indragas,
om genom en tillfällighet eller annans underlåtenhet han för
något år icke blivit mantalsskriven. Däremot torde tillägget som regel
böra indragas, om pensionstagaren lämnar riket.

Från stadgandet att pensionstillägg skall indragas, därest årsinkomsten
för någon undergått ökning till sådant belopp, att rätt till
pensionstillägg ej längre tillkommer honom, får däremot av naturliga
skäl något undantag ej göras. Beträffande åter annan ändring i den
inkomst, efter vilken pensionstillägg blivit bestämt, måste det i viss
män lämnas öppet att förfara efter omständigheterna. Till mera betydande
ändringar i pensionstagarens ekonomi bör naturligtvis hänsyn tagas.
Däremot har kommittén ej funnit lämpligt föreskriva, att varje, även
den minsta ändring i årsinkomsten skall föranleda jämkning i pensionstillägget.
En bestämd gräns kunde givetvis hava stadgats, vid vilken
sådan jämkning ovillkorligen måst företagas, t. ex. en ändring av inkomsten
med minst 50 kronor. Kommittén har emellertid ansett lämpligare
att lämna pensionsmyndigheten fria händer även i detta avseende,
enär härigenom den bästa anpassningen efter förhållandena torde stå
att vinna. I allmänhet torde initiativet till jämkning i pensionstillägg
komma att tagas av pensionären själv. Till förekommande av alltför
täta rubbningar i pensionsbeloppen har kommittén emellertid föreslagit
ett stadgande av innehåll, att jämkning i pension ej får äga rum oftare
än en gång om året.

Den jämkning i pension, varom här är fråga, kommer att beröra
även den del av pensionstillägget, som motsvarar den på grund av erlagda
pensionsavgifter utgående procentvisa förhöjningen. Om man
sålunda antager, att en man tillerkänts fullt pensionstillägg, eller 150
kronor, och därjämte, på grund av erlagda avgifter under tolv år, för -

Avgivna
yttranden.
Gifta par.

110 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

klarats berättigad till förhöjning i detta belopp med 16 procent (12
gånger 1 Va procent), så att pensionstilläggets summa blir 174 kronor,
och vidare förutsätter, att den ifrågavarande personen efter någon tid
kommer i åtnjutande av en årsinkomst av t. ex. 100 kronor, så att
minskning i pensionstillägget skall äga rum, beräknas denna minskning
på följande sätt. Hällten av årsinkomsten, 50 kronor, avdrages från
de 150 kronorna; återstår 100 kronor. Den procentvisa förhöjningen
uträknas nu med dessa 100 kronor som grund, varigenom alltså förhöjningen
kommer att utgöra 16 procent av 100 kronor eller 16 kronor.
Pensionstillägget kommer följaktligen härefter att utgöra 100 +
16 = 116 kronor. — Efter samma grunder förfares givetvis vid ökning
av pensionen.»

Ändringar i förevarande §§ hava ej påyrkats i annan män än från
Kungl. Maj ds befallning shav ande i Stockholms län. som yttrat bl. a. följande: Det

låga pensionsbeloppet för kvinnor, som äro hustrur till personer med större
inkomster, än som medföra en pensionsavgift av endast 2 kronor, synes vara en betansvärd
olägenhet. En man med 1,200 kronors inkomst kommer till en pension av 430
kronor. Hans hustru erhåller 148 kronor i pension. Om båda leva som pensionstagare,
åtnjuta de aliså gemensamt 578 kronor, vilket synes vara ett fullt tillfredsställande
belopp. Avlider mannen före hustrun, skall hon reda sig med 148 kronor.
Detta synes Kungl. Maj:ts befallningshavande vara orimligt lågt för en person, som likvisst
varit den ena parten i ett hushåll med 1,200 kronors inkomst och för vilken
avgift för egen pension hela tiden erlagts. Kungl. Maj:ts befallningshavande påpekar,
att det här icke är fråga om änkepension i egentlig mening.

Hjälpen finner Kungl. Maj:ts befallningshavande ligga antingen däruti, att pensionsavgiften
höjes för kvinnor, vilkas män hava årsinkomst av 800, respektive 1,200
kronor eller därutöver, eller däri att pensionerna i dessa fall något sänkas, medan
två makar samtidigt uppbära pension, för att åter höjas, när endera upphör att vara
pensionstagare, eller ock i en kombination av dessa båda utvägar.

Beträffande förslaget i denna del anför kommittén:

»Den av kommittén föreslagna bestämmelsen angående pensionsbeloppens
beräkning för gifta par, varigenom man och kvinna, där de
äro gifta, vid vissa kombinationer ifråga om invaliditet och inkomst
komma att få en något mindre gemensam pension än vad de tillsammans
skulle hava erhållit, därest de vore ogifta, kan möjligen betraktas
såsom en olägenhet. Anledningen till ett dylikt stadgande har emellertid
varit, att en anordning,. varigenom personer i varje särskilt fall erhållit
lika stora pensioner, vare sig de äro gifta eller ogifta, skulle
hava väsentligt ökat kostnaderna för pensioneringen. Dessutom torde
ej utan fog kunna sägas, att för en mans och en kvinnas uppehälle i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 111

många fall erfordras mindre, om de leva gifta, än om de leva ensamma
var för sig, vadan det här påpekade förhållandet knappast torde innebära
någon nämnvärd oegentlighet. Ojämnheten framträder för övrigt
först, då båda makarna hava en viss inkomst. I de många och ömmande
fall, då fullständig medellöshet föreligger, gör den sig naturligtvis
icke alls gällande. Det bör emellertid även anmärkas, att den
av kommittén i här berörda hänseende valda vägen vant ur kostnadssynpunkt
förutsättningen för att i försäkringen kunna inbegripa även
hustrurna, vilka icke i någon tidigare lagstiftning av motsvarande art
upptagits i försäkringen på så jämförelsevis gynnsamma villkor och i
den omfattning, som i kommitténs lagförslag skett.

För min del har jag ansett mig böra biträda kommitténs förslag.
De av länsstyrelsen i Stockholms län gjorda erinringar sakna visserligen
ej alldeles fog. Utom vad kommittén i detta hänseende på
sätt nyss erinrats anfört, må det emellertid uppmärksammas, att förhållandet
enligt nu föreliggande förslag icke oväsentligt förbättrat ställningen
i nu förevarande avseende genom att grundavgiften — som i
regel torde för hustrun bli den vanliga — höjts till 3 kronor samt att
pensionsprocenten för kvinna satts lika med den för man eller till 30
procent av de erlagda avgifternas sammanlagda belopp.

Då jag ej heller i övrigt funnit anledning till erinran mot förslaget
i dessa delar, hemställer jag

att 7 och 8 §§ måtte erhålla följande av kommittén
föreslagna lydelse:

7 §•

Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör all den inkomst
av fast egendom, kapital eller arbete, som någon
skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen
åtnjuta utöver den pension, honom enligt denna lagtillkommer.

Departements chefen.

112

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

ej räcker till full försörjning, årsinkomsten uppskattas
till motsvarande lägre belopp, ävensom att årliga värdet
av bostad ej må uppskattas till lägre belopp än 50
kronor. Där uppskattningen ej kan ske med ledning
av dessa bestämmelser, verkställes densamma efter de
i orten gällande priser eller efter andra grunder, som
finnas tillämpliga.

I fråga om äkta makar skall, vid bestämmande
av pensionstilläggs belopp, årsinkomsten för en var av
dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda
årsinkomst.

8 §•

Befinnes någon, som åtnjuter pensionstillägg, icke
längre vara till arbete varaktigt oförmögen eller icke
längre vara i riket mantalsskriven, må tillägget indragas.

Har för någon, som åtnjuter pensionstillägg, årsinkomsten
ökats till sådant belopp, att rätt till pensionstillägg
ej längre tillkommer honom, indrages tilllägget.
Sker eljest ändring i den inkomst, efter vilken
pensionstillägg blivit bestämd, må tillägget i enlighet
därmed ökas eller minskas, dock att dylik jämkning i
pensions belopp ej må äga rum mer än en gång under
varje år.

9 §. I 9 § av kommitténs förslag äro innehållna bestämmelser i syfte att

kunna efter omständigheterna minska eller indraga pensionstillägg för
personer, som avhänt sig inkomst eller egendom i uppsåt att erhålla
pensionstillägg eller högre sådant tillägg, än honom eljest skolat tillkomma,
ävensom för personer, som visat tredska eller uppenbar försumlighet
i sin avgiftsplikt eller som uppenbarligen icke efter förmåga söka
ärligen bidraga till sin försörjning.

Kommittén. Till stöd för sitt förslag under förevarande § har kommittén anfört:

»Genom bestämmelserna i denna paragraf har man bland annat velat
förebygga, att personer, för att erhålla pensionstillägg, avhända sig sina
tillgångar.

Kommittén vill icke förneka, att det varit mest överensstämmande

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

113

med en sträng rättvisas krav, om här föreliggande spörsmål blivit löst
sålunda, att den som funnits övertygad om sådant obederligt handlingssätt,
varom här är fråga, förklarats hava för all framtid förverkat sin
rätt till pensionstillägg. Men då det å andra sidan ej bör förbises, att
fall kunna förekomma, i vilka omständigheterna äro förmildrande, har
kommittén ansett sig höra giva ifrågavarande stadgande eu avfattning,
varigenom pensionsmyndigheten erhåller fria händer att efter förhållandena
i varje särskilt fall förfara, såsom finnes med rättvisa och billighet
mest överensstämmande.

Ett nära till hands liggande fall synes vara, att föräldrar bortskänka
sin fastighet till barnen, utan att förbehålla sig undantagsförmåner av
fastigheten. Här kan det givetvis ej bli fråga om att vid föräldrarnas
invaliditet genom dem beviljat pensionstillägg befria barnen från försörjningspliktens
börda. Pensionsmyndigheten lärer i sådant fall ej
tveka att avslå en gjord ansökning om pensionstillägg eller, om förhållandet
blir konstaterat först efter det pensionstillägg beviljats, indraga
tillägget.

Men fallen ligga ej alltid så alldeles klara. En viss motprestation
kan föreligga, men av så obetydligt värde, att avhändandet dock i
övervägande grad har karaktären av gåva. Fastigheten kan säljas till
ett uppenbart underpris eller förbehåll göras om ett orimligt ringa undantag.
1 dylika fåll har pensionsmyndigheten att med ledning av alla
på ärendet inverkande omständigheter bilda sig ett omdöme, om och i
vilken mån rätten till pensionstillägg bör anses förverkad.

I de flesta fallen är det givetvis egendom, som avhänts. Men
även inkomst kan bliva föremål för avhändande. En person kan t. ex.
avhända sig rätten till all avkomst av en fastighet, men förbehålla sig
äganderätten därtill, och detsamma kan vara förhållandet med ett penningkapital.

I paragrafens andra stycke överlämnas åt pensionsmyndigheten att
tillse, att icke pensionstillägg kommer att åtnjutas av någon, som visat
tredska eller uppenbar försumlighet i fullgörandet av honom enligt denna
lag åliggande avgiftsplikt eller som uppenbarligen icke efter förmåga
söker ärligen bidraga till sin försörjning.

Att den, som år efter år undandragit sig sin skyldighet att erlägga
pensionsavgifter, skulle komma i åtnjutande av pensionstillägg endast
genom att förvärva pensionsrätt på grund av en eller annan erlagd avgift,
synes icke med rättvisa överensstämmande. Det bör för övrigt här
erinras om, att understöd enligt 33 § skall under vissa villkor utgå till

Bihang till Riksikgcns protokoll 1918. 1 sand. 90 höft. 15*

114

Avgivna
yttranden.

Kungl. Majds Nåd, Proposition Nr 126.

personer, för vilka avgifter icke erlagts. Därvid har visserligen främst
åsyftats de fall, där den ifrågavarande personen varit jämlikt 5 § undantagen
från avgiftsplikt. Men kommittén har dock velat lämna möjlighet
öppen för pensionsmyndigheten att utdela understöd även åt sådana
personer, som, ehuru avgiftspliktiga, likväl icke erlagt sina avgifter.
Det bör ankomma på pensionsmyndigheten att undersöka omständigheterna
i varje särskilt fall och därvid tillse, huruvida från den avgiftspliktiges.
sida föreligger tredska eller uppenbar försumlighet i fråga om
avgiftspliktens fullgörande. I fråga om »värdighet» till understöd från
det allmännas sida, vilken omständighet i vissa främmande länder, främst
Danmark, utgör ett huvudvillkor för understöds beviljande, har kommittén
i sitt förslag icke uppställt några krav på sökandens förflutna i vidare
mån än vad nyss blivit nämnt beträffande ordentlig avgiftsbetalningv
Ty alla undersökningar rörande en persons förflutna liv, kunna, även
om de göras med hänsynsfullhet, ofta framstå som eu opåkallad inkvisition,
och tvivelsmål om undersökningens opartiskhet skola lätt uppstå.
Pensionsmyndigheten har alltså att, utom i fråga om avgiftsbetalningen,
taga hänsyn allenast till pensionstagarens närvarande förhållande.
Att. vid denna undersökning fordringarna på pensionstagarens »värdighet»
icke må sättas allt för högt, har kommittén, med deri avfattning kommittén
givit stadgandet, velat framhålla.

i detta sammanhang har kommittén förehaft frågan om indragning
av pension under tid, då pensionstagare undergår ett relativt långvarigt
frihetsstraff. Kommittén har emellertid icke ansett skäl att för sådana
mera sällsynta fall föreslå indragning av den på egna avgifter grundade
pensionen. Beträffande åter rätten till pensionstillägg är densamma
tydligen, utan något särskilt stadgande, redan på grund av lagens övriga
bestämmelser utesluten i fråga om pensionstagare, som å straffanstalt
underhålles på det allmännas bekostnad.»

Mot ifrågavarande bestämmelsers avfattning hava anmärkningar från
flera håll framställts, närmast med anledning av att de synts alltför obestämda
och icke betryggande mot, att de mest ovärdiga personer skulle
kunna bli »det allmännas pensionärer».

Kommerskollegium yttrar i sådant hänseende:

Kommittén har icke i sitt förslag på sätt som skett i flertalet utländska lagar
på området uppställt någon fordran om »värdighet» såsom villkor för erhållande av
pension eller understöd. Denna sin ståndpunkt har kommittén motiverat i huvudsak
därmed, att alla undersökningar rörande en persons förflutna liv, även om de göras
med hänsynsfullhet, ofta kunna framstå som en opåkallad inblandning samt att tvivel

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

115

om undersökningens opartiskhet lätt uppstå. Det enda stadgande av i viss mån
denna art, som förekommer i lagförslaget, är den i 9 § intagna bestämmelsen, att
pensionstillägg må efter omständigheterna minskas eller indragas, därest
någon antingen finnes hava avhänt sig inkomst eller egendom i uppsåt att erhålla
pensionstillägg eller högre sådant tillägg eller visat tredska eller uppenbarlig försumlighet
i fullgörandet av honom enligt denna lag åliggande avgiftsplikt eller uppenbarligen
icke efter förmåga söker ärligen bidraga till sin försörjning.

Frågan, huruvida avseende bör fästas å pensionssökandes värdighet, ställer sig
enligt kollegii åsikt väsentligt olika, allt efter som spörsmålet gäller avgiftspensionen
eller pensionstillägget (eventuellt understödet). Indragning av den på egna avgifter
grundade pensionen bör uppenbarligen förekomma endast i sådana fall, där
åtgärden måste förefalla tämligen själffallen. Har sålunda någon på grund av
uppenbarligen osanna uppgifter, genom företeende av falska handlingar och dylikt fått
pensionsbrev för sig utfärdat, bör rimligtvis pensionsrätten, sedan säker kännedom
härom vunnits och oavsett om handlingen är straffbar enligt allmän lag eller icke,
anses förverkad. En annan dylik bestämmelse, som förekommer i exempelvis den
tyska riksförsäkringslagen, är, att rätten till pension går förlorad för den, som med
avsikt gör sig själv till invalid.

Lagen om ålderdomsunderstöd i Danmark innehåller i huvudsak följande, värdigheten
åsyftande villkor: att sökanden icke har dömts för en i den offentliga meningen
vanärande handling utan att hava erhållit »Aeresoprejsning»; att behovet icke har sin
grund i handlingar, genom vilka sökanden till förmån för barn eller andra berövat
sig själv medlen till sitt uppehälle, i oordentligt eller slösaktigt levnadssätt, eller på
annat liknande sätt är självförvållat; att sökanden under de tio sista åren har haft fast
uppehåll inom landet och icke under samma tidrymd gjort sig skyldig till lösdriveri
eller bettleri eller veterligen fört en levnad, som väcker allmän förargelse (bevislig
dryckenskap, yrkesmässig otukt och dylikt); samt att sökanden icke under de sista
fem åren uppburit fattigunderstöd.

1908 års engelska lag om ålderdomspensioner har, bland annat, följande ovärdighetsgrunder:
om vederbörande plägat underlåta att efter förmåga arbeta för sitt och
de sinas uppehälle; om han blir dömd till fängelse, som ej må förvandlas till böter,
eller till strängare straff, så länge frihetsstraffet räcker och därutöver under en tid
av tio år från frigivandet; om den, som uppnått sextio års ålder, blir lagförd vid
domstol och underkastad internering för dryckenskap, äger domstolen efter omständigheterna
förordna, att den dömde skall under viss tid, icke överstigande tio år,
vara obehörig att uppbära pension.

Lika stränga äro de bestämmelser, som förekomma i Nya Zeelands ålderdomsförsäkringslag.
Enligt denna fordras sålunda för rätten till pension, bland annat, att
icke under de sista tolv åren hava undergått frihetsstraff i fyra månader eller fyra
särskilda gånger för brott, därå tolv månaders frihetsstraff kan följa, att icke under
de sista tjugufem åren hava undergått fem års frihetsstraff, att icke under de sista
tolv åren hava övergivit hustru och barn, samt att under de sista fem åren hava
fört ett nyktert och aktningsvärt liv. Även den år 1908 utfärdade, för hela det
australiska fastlandet gemensamma lagen om ålderdoms- och invaliditetspensioner
innehåller liknande »värdigheten» avseende bestämmelser. Sålunda ingå bland förutsättningarna
för erhållande av pension, att sökanden är av »god karaktär», att
sökanden, om han är gift, icke under de fem sistförflutna åren har för tolv månader
utan laga skäl övergivit sin hustru eller försummat att lämna henne behörigt under -

in;

Kung!-. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

håll eller att underhålla något sitt barn, som icke uppnått 14 års ålder, samt, om
sökanden är en gift kvinna, att icke under de fem sistförfluten åren hava för tolv
månader utan laga skäl övergivit sin man eller något sitt barn, som ej uppnått 14
års ålder.

Samtliga ovan åberopade, på försörjningsprincipen grundade lagar hava sålunda
uppställt delvis ganska stränga fordringar i fråga om pensionstagares föregående levnadssätt.
Det ligger ock i öppen dag, att en pensionering, som helt och hållet bekostas
av det allmänna, icke kan bortse från dylika hänsyn. Motsatsen skulle ju
innebära ett, om ock indirekt, erkännande därav, att det vore för samhället likgiltigt,.
om dess medlemmar förde ett hedrande och aktningsvärt liv eller icke. Särskilt med
hänsyn till alla dem, som i blygsamma omständigheter ärligt strävat att efter måttet
av sina krafter fylla sina plikter mot sig själva och samhället, måste det anses innebära
en oegentlighet, om pensionslagstiftningen icke gjorde någon skillnad mellan dem
och personer, vilkas hela levnad utgör en kedja av pliktförsummelser eller till och
med brott och laster.

Vad ovan anförts beträffande lagar av försörjningstypen måste anses i allt
väsentligt gälla även beträffande det av kommitterade framlagda förslaget, i vad
kostnaderna för detsamma bestridas av allmänna medel. Beträffande »pensionstillägget»
och eventuellt »understödet» synes man därför med fullt berättigande kunna
fordra, att lagen erhåller en sådan avfattning, att exempelvis icke vilka försumliga
eller brottsliga individer som helst kunna göra lagligt anspråk på att betraktas och
behandlas såsom det allmännas pensionärer. Att uppburen fattigvård, såsom fallet
är i ovan åberopade utländska lagar, under vissa förhållanden skulle utestänga från
pensionsrätt-, har däremot förefallit kollegium vara en alltför hård bestämmelse, även
om det måste medgivas, att det kan vara skillnad mellan fattigdom och fattigdom,,
och att det även gives en självförvållad sådan.

Vad beträffar de av kommittén i 9 § av lagförslaget intagna, ovan anförda
båda omständigheter, som visserligen skulle kunna, men icke nödvändigt måste leda
till en indragning eller minskning av pensionstillägget, har kollegium redan i det
föregående haft tillfälle att närmare uttala sig rörande bestämmelsen om tredska och
försumlighet från de avgiftspliktiges sida. Vidkommande åter den första i omförmälda
lagrum anförda omständigheten, hava kommitterade själva i motiveringen
anfört, att de icke ville förneka, att det varit mest överensstämmande med en sträng
rättvisas krav, om spörsmålet blivit löst sålunda, att den, som funnits övertygad om
sådant ohederligt handlingssätt, varom här vore fråga, förklarats hava för all framtid
förverkat sin rätt till pensionstillägg. Men då det å andra sidan ej borde förbises,
att fall kunde förekomma, i vilka oanständigheterna voro förmildrande, hade kommittén
ansett sig böra giva ifrågavarande stadgande en sådan avfattning, varigenom
pensionsmyndigheten erhölle fria händer att efter förhållandena i varje särskilt fall
förfara såsom funnes med rättvisa och billighet mest överensstämmande.

Den grundsatsen, att ingen må, genom att till förmån för andra avhända sig
inkomst eller egendom, förvärva rätt till pensionstillägg av det allmänna, är enligt
kollega åsikt av den fundamentala betydelse för en lagstiftning av denna karaktär, att
densamma måste under alla omständigheter upprätthållas. Att på denna punkt medgiva
»förmildrande omständigheter» vore enligt kollega förmenande att uppoffra en av lagstiftningens
viktigaste grundsatser. Samtliga ovan anförda, i utlandet gällande lagar
av försörjningstypen utom Englands ålderdomspensionslag föreskriva också, att rätten
till pension förverkas för den, som för erhållande av pension direkt eller indirekt

117

Kung!.. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 120.

avhänder sig egendom. Den nämnda engelska lagen innehåller i detta hänseende
den föreskriften att, om någon direkt eller indirekt avhänt sig egendom eller inkomst
för att bliva behörig att erhålla pension eller högre sådan, skall denna inkomst eller
den årliga avkastningen av denna egendom ändock betraktas såsom en del av hans
inkomster.

Vidkommande frågan om »värdighetsbestämmelser», så delar jag nepartemenukommitténs
mening, att dylika alltid äro svåra att med full rättvisa uppställa
samt möjliga att missbruka. Det förefaller därför vara eu antaglig
väg att, såsom kommittén gjort, närmast fästa sig vid avhändandet av
inkomst eller egendom i uppsåt att erhålla pensionstillägg samt vid
tredska och uppenbar försumlighet i fullgörandet av avgiltsplikten enligt
lagen. Förevarande moment torde dock böra undergå en sådan omredigering,
att det skarpare, än enligt kommitténs förslag skett, framhäves,
att pensionstillägg skall i förevarande fall såsom regel förverkas
och att allenast i särskilt ömmande fall pensionstillägg till minskat belopp
må utgå.

Ett tillägg till förevarande del av 9 § torde dock vara påkallat. Det
synes nämligen rättvist att, om pensionstillägg förverkas, vederbörande
fattigvårdskommun, som ju omedelbart eller medelbart får vidkännas
kostnaden för den fattigvård, som i följd härav torde erfordras, också
får uppbära det förverkade pensionstillägget.

Beträffande kommitténs förslag i förevarande §, att pensionstillägg
må efter omständigheterna minskas eller indragas även för den, som
uppenbarligen icke söker ärligen bidraga till sin försörjning, sa har med
detta stadgande avsetts att kunna fråntaga en person, som berättigats
till pensionstillägg, men genom lastbarhet eller oordentlighet visat sig
icke rätt handhava detsamma, detta til lägg. n

Uppmärksammats har i flera av de avgivna yttrandena, att det
linnes personer, som i följd av kropps- eller sinnessjukdom icke kunna
taga hand om sig själva och att bestämmelser, huru med sådana skall
förfaras, därför torde erfordras. I olika utländska lagstiftningar finnas
å detta område en del bestämmelser. _

I Frankrike erhålla enligt 1905 års lag åldringar, invalider och obotligt
sjuka, vilka äga kommunal eller departemental hemortsrätt, understöd
i hemmet. De, som icke lämpligen kunna sålunda hjälpas, bliva,
om de därtill samtycka, intagna i allmän försörjningsanstalt eller a enskild
sådan inrättning eller inhysta hos enskilda. Understöd i hemmet
utgår i form av ett månatligt penningbelopp. De åldringar, invalider
och obotligt sjuka, vilka ingenstädes äga hemortsrätt, skola intagas å
allmän eller enskild anstalt enligt inrikesminstems anvisning, därest icke

1 U Kung]. Majds Nåd. Proposition Nr 126.

prefekten eller centrala nnderstödskommittén tilldelat dem understöd
hemma. 1 tyska lagen föreskrives, att genom riksförsäkringsanstalts
reglemente dess styrelse kan erhålla befogenhet att på ansökan intaga
pensionstagare på invalid anstalt eller liknande inrättning samt att till
dylik vård helt eller delvis använda pensionsbeloppet. I Danmark gäller,
att understöd bör utgöra vad som behövs till understödstagarens och
hans familjs nödtorftiga underhåll eller till vård vid sjukdom, men kan
i övrigt bestå såväl i penningar som i naturaförmåner och, där omständigheterna
därtill föranleda, i intagande å särskilt därför bestämda asyler
eller liknande anstalter. I Nya Zeeland gäller, att pensioner, som beviljats
åt personer, vilka äro intagna å försörjningsinrättning, kunna utbetalas
åt inrättningens styrelse. Det österrikiska lagförslaget innehåller,
att i stället för invaliditets- eller ålderdomspension kan åt en pensionsberättigad,
med hans medgivande, beredas fritt underhåll i en försörjningsanltalt
eller dylik inrättning. Likaledes kan, med de pensionsberättigades
medgivande, pensionen helt och hållet eller delvis användas
för att pa annat sätt säkerställa hans livsuppehälle. Dock erfordras för
drinkare icke eget medgivande för omhändertagande.

Redan av nyss nämnda redogörelse torde framgå, att det måste
anses ganska vanskligt att i nu förevarande avseende finna lämpliga
bestämmelser. Att efter det österrikiska förslaget stadga ett omhändertagande
av pensionstagaren med hans eget medgivande torde vara obehövligt.
Uppenbart är, att med pensionstagarens samtycke vården om
honom kan ordnas på sätt lämpligen befinnes. Lika litet torde lagbestämmelser
erfordras för det fall, att pensionstagaren av kropps- eller
själssjukdom icke kan taga vård om sig själv. Tydligt är, att i sådana
fall efter omständigheterna påkallade förfoganden måste ske och vara
lätta att åvägabringa.

Med avseende å sådana pensionstagare, som genom oordentligt levnadssätt
förslösa pensionen och därigenom måste anlita den allmänna
fattigvårdens _ mellankomst, torde däremot en lagbestämmelse kunna anses
erforderlig. För sådan pensionstagare synes pensionsnämnd böra
kunna besluta, att pensionstillägg tills vidare ej må utgå, utan i stället
tillfalla vederbörande fattigvårdsko mmun. Enahanda bör vara förhållandet
med den, som redan vid ansökningens prövande av nyssnämnda
anledning måste antagas komma att falla fattigvården till last. Talan
mot sådant beslut av pensionsnämnd kan givetvis fullföljas i vanlig
ordning till pensionsstyrelsen.

I anslutning till vad sålunda anförts synes 9 § böra avfattas; och
får jag på grund härav hemställa,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 119

att 9 § måtte erhålla följande lydelse:

9 §.

I fråga om pensionsberättigad, som
a) avhänt sig inkomst eller egendom i uppsåt att
erhålla pensionstillägg eller högre sådant tillägg än
honom eljest skolat tillkomma; eller

bl visat tredska eller uppenbar försumlighet
i fullgörandet av honom enligt denna lag åliggande
avgiftsplikt;

må sökt pensionstillägg icke beviljas eller redan
beviljat pensionstillägg ej vidare utgå; vederbörande
pensionsnämnd dock medgivet att, efter prövning av
omständigheterna, för särskilt fall meddela pensionstagare
rätt till pensionstillägg med minskat belopp.

Pensionstillägg eller del av pensionstillägg, som
på grund av vad sålunda stadgats icke utgår till pensionstagare,
tillfaller den kommun, till vilken pensionstagaren
i fattigvårdshänseende hör.

Angående pensionstillägg för pensionstagare, som
i följd av dryckenskap eller eljest oordentligt lefnadssätt
blivit eller måste antagas bliva i behov av fattigvård,
äger vederbörande pensionsnämnd besluta, att
tillägget tillsvidare ej må till honom utgå utan tillfalla
fattigvårdskommunen.

10 § innehåller förslag om fördelningen mellan stat och kommun
av kostnaderna för pensionstilläggen.

I detta hänseende föreslår kommittén, att av pensionstilläggen ä :i
skola bestridas av staten och 1 s av kommunerna. Den å kommunerna
belöpande andelen skulle fördelas dem emellan sålunda, att varje kommun
skulle bestrida tredjedelen av pensionstillägget för pensionstagare,
som var i kommunen mantalsskriven vid den tid, från vilket tillägget
bestämts att utgå, och att, där tillägget blivit jämlikt 8 § ökat, tredjedelen
av ökningen skulle bestridas av den kommun, i vilken pensionstagaren
då var mantalsskriven. Minskades pensionstillägg, till vilken
två eller flera kommuner lämnade bidrag, skulle dessa kommuners andelar
i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan deras
förutvarande bidrag.

10 §.

Kommittén.

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr lätt.

Avgivna yttranden.

120

Kommunens andelar i pensionskostnaden skulle uträknas av pensionsstyrelsen
och Kungl. Maj:t förordna om tid och sätt för dessa andelars
gäldande.

Kommittén har vid beräkningen av det för försäkringen erforderliga
bidraget från det allmänna utgått från, att detta bidrag ungefärligen
borde motsvara den nuvarande kostnaden för allmän och enskild
fattigvård. För att vinna eu föreställning om det belopp, varom det i
sådant avseende skulle handla, har kommittén verkställt beräkningar,
som utvisa, att fattigvårdskostnaderna under år 1907 för behövande invalider
över 15 år uppgingo till omkring 12,5 miljoner kronor, samt att
kostnaderna för understöd av enskilda, beräknade efter samma grunder,
kunde uppskattas till omkring 24 miljoner kronor. Med hänsyn till att
i den senare posten ingingo ej endast kostnaden för sådana understöd,
som utgå på grund av någon försörjningsskyldighet, utan även understöd,
som kunde anses såsom resultat av den allmänna välgörenheten,
borde totalkostnaden dock ej beräknas högre än till något över 30 miljoner
kronor. Ett årligt bidrag av det allmänna till nämnda belopp har
ock av kommittén lagts till grund för dess beräkningar. Då kommittén,,
såsom nyss antytts, beräknat, att fattigvårdskostnaderna uppgingo till omkring
V» av nämnda belopp, så har kommittén kommit till sitt förslag om,
att en tredjedel av hela det allmännas bidrag borde bestridas av kommunerna,
medan två tredjedelar av kostnaden, motsvarande den enskilda
fattigvården, skulle utgå av statsmedel.

Kommittén anför i sammanhang härmed, att kommunernas sammanlagda
fattigvårdsutgifter för de gamlas och orkeslösas försörjning genom
den föreslagna anordningen visserligen icke skulle minskas, men att
trycket av dessa utgifter dock skulle något jämnare fördelas. Såsom
ett ytterligare skäl för att låta kommunerna bära en del av kostnaden
för försäkringen framhålles även den omständigheten, att kommunerna
enligt kommitténs förslag komme att utöva ett betydelsefullt inflytande
på bestämmandet av den del av pensionsbeloppen, som bestrides av
allmänna medel.

I åtskilliga av de över kommittéförslaget avgivna yttrandena hava
invändningar framställts mot den ifrågasatta proportionen mellan kommunernas
och statens andelar i kostnaderna för försäkringen. Det har
i dessa anmärkningar gjorts gällande, att det belopp, som föreslagits
böra gäldas av kommunerna, innebure en utgift, som överstege kommunernas
krafter, särskilt som i vissa fall verkställda undersökningar syntes
giva vid handen, att genom förslagets tillämpning icke den lindring i
fattigvårdstungan skulle äga rum, som i förslaget beräknats. Därjämte

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

121

har i flera utlåtanden givits uttryck för tvivelsmål angående riktigheten
av kommitténs förmodan, att förslaget skulle åvägabringa en jämnare
fördelning av kommunernas sammanlagda fattigvårdsutgifter för de
gamlas och orkeslösas försörjning.

I nu berörda hänseenden erinrar jag om följande avgivna yttranden:

Kung!.. Maj:ls b e,fältning shav ande i Östergötlands län anser det kunna ifrågasättas,
huruvida de kommunerna åliggande kostnaderna för folkförsäkringen komma
att ens i någon avsevärd män uppvägas av minskningen i deras fattigvårdsbörda.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län påpekar den väsentligt ökade
tungan för kommunerna, som förslaget skulle medföra, särskilt på grund av att kommunen
icke skulle äga någon rätt till pensionen, även om den nödgades omhändertaga
pensionär, samt i anledning av kommunernas ansvarsskyldighet för tvåkronorsavgifterna.

Kungl. Majts befallningshavande i Mvsborgs län anser, att den börda, som
ålägges kommunerna, kan bliva för tung och påpekar därvid, att kommunernas inkomster
komma att minskas genom brännvinsmedlens utbytande mot fixa anslag.

Kungl. Mafts befallningshavande i Hallands län anser, att kommunerna med
hänsyn till sin ansvarighet för tvåkronorsavgifterna och ]/3 av pensionstillägget komma
att åsamkas en högst betydande skattebörda, under det att kommunernas fördelar av
försäkringen bleve ganska ringa, helst om pensionsbeloppen icke räcka till vederbörandes
försörjning, utan tillskott enligt 11 § måste av kommunen lämnas för att
hålla pensionärerna utanför fattigvården.

Kung!.. Mafts befallningshavande i Värmlands län är icke övertygad, att kom
munernas utgift för fattigvården skall minskas i den omfattning, förslaget synes giva
vid handen.

Kungl. Maj:ts befallningskavande i Örebro län anser däremot, att förslaget
innebär en lättnad i kommunernas fattigvårdstunga och finner bland annat därför
rättvist, att kommunerna bidraga till pensionstilläggen och understödet.

Kungl. Mafts befallningshavande i Jämtlands län finner det utan tvivel synnerligen
önskligt att, så att säga, såsom en biprodukt av förslaget få eu jämnare fördelning
av kommunernas sammanlagda fattigvårdsavgifter för de gamlas och orkeslösas
försörjning. Men Kungl. Maj:ts befallningshavande finner högst tvivelaktigt, om kommitterades
förmodan, att så skulle ske, är riktig. För Kungl. Maj:ts befallningshavande
synes det högst antagligt, gentemot vad kommittén anfört, att landsbygden, kanske
mest de nu hårdast betungade delarna, få bära en i förhållande till städerna oskäligt
stor hörda åtminstone av ålderdomspensioneringen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län yttrar, att, om totalkostnaden
i verkligheten komme att stiga vida över de gjorda beräkningarna, kunde lätt
inträffa, att många kommuner och särskilt de fattigare landskommunerna finge sig
pålagda högre utgifter för fattigvård och pension, än de mäktade bära, Under sådana

Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 90 Käft. 16*

122 K/mgl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 12(>.

förhållanden syntes det Kungl. Majrts befallningshavande kunna ifrågasättas, huruvida
icke i bestämmelserna från början borde intagas några föreskrifter, som möjliggjorde
jämkning i kostnadsfördelningen mellan stat och kommun i de speciella fall, där
behovet av sådan jämkning ådagalades.

Kungl Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län hyser den uppfattningen, att
kommunernas utgifter genom förslaget komma att ökas. Kommittén synes nämligen,
säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, icke hava räknat med kommunernas ansvarighet
för tvåkr onors av gift erna och den tunga, denna ansvarighet kommer att medföra.
Redan nu, fortsätter Kungl. Maj:ts befallningshavande, måste en icke obetydlig del
av skattebeloppet avskrivas, och det är att märka, att det förekommer en hel del
avgiftspliktiga, som ej äro skattskyldiga och för vilka kommunerna torde kunna
vänta att få ikläda sig ansvarighet. Vidare påpekas, att kommittén icke synes förutsätta,
att avgiften skall kunna utsökas av annan än den, som påförts densamma.
Sålunda skulle fader till hemmavarande omyndigt, men avgiftspliktigt barn ej vara
ansvarig för avgiftens erläggande. Kungl. Maj:ts befallningshavande anser, att med
största sannolikhet åtminstone 15 % av tvåkronorsavgifterna skola stanna i kommunerna.
Beloppet för hela riket av dessa avgifter har av kommittén beräknats till
5,176,200 kronor. Om 15 % härav eller 776,430 kronor skulle komma att drabba
kommunerna, skulle detta innebära en ökning av inemot % i den kostnad, 10x/2
miljoner kronor, som kommittén beräknat skulle falla å kommunerna, Ett annat skäl
till Kungl. Maj:ts befallningshavandes antagande, att kommunernas bidrag till försäkringen
ej skulle komma att väsentligt överskrida, vad som motsvarer deras fattigv
år cl s ko s tnader, äro de särskilt inom Norrbottens län relativt talrika understödstagama
med tillfälligt understöd. Jämväl kostnaderna härför, som torde kvarstå även efter
genomförd folkpensionering, anser Kungl. Maj:ts befallningshavande i detta sammanhang
höra tagas med i räkningen/

Vidare anser Kungl. Maj:ts befallningshavande den föreliggande utredningen icke
visa, att kommunernas fattigvårdsutgifter efter förslagets genomförande skulle komma
att något jämnare fördelas. Särskilt påpekar Kungl. Maj:ts befallningshavande, att
fattigvårdsförordningens föreskrift, att den, som fyllt 60 år, därefter behåller den
hemortsrätt, han då ägde, icke i detta sammanhang skulle äga motsvarande tillämpning,
och Kungl. Maj:ts befallningshavande anser ovisst, om icke detta och andra
stadganden snarare komma att verka ökad ojämnhet i förevarande anseende. Att eu
utjämning av fattiggårdstungan är av behovet synnerligen påkallad, anser Kungl.
Maj:ts befallningshavande vara ställt utom allt tvivel. Ytterligare ojämnheter höra
därför så vitt möjligt icke skapas genom det föreslagna pensionsverket. En sådan möjlighet
anser Kungl. Maj:ts befallningshavande, såsom nämnt, icke utesluten.

Kungl. Maj:ts befallningshavande ifrågasätter vidare, huruvida icke staten hord©
övertaga större delen av kostnaden för pensionering, än kommittén föreslagit, och
Kungl. Maj:ts befallningshavande föreslår för sin del den ändringen, att av pensionstillägg
åtminstone ®/4 komma att bestridas av staten och endast */4 av kommunerna.
Härigenom skulle de ojämnheter, som icke kunna undvikas, komma att kännas mindre
tyngande för de hårdast belastade kommunerna,

De berörda anmärkningarna synas mig vara förtjänta av beaktande,
Kommitténs motivering eller utredning lämnar icke något mera ingående
material för bedömande av den viktiga frågan, vilken inverkan
förslaget komme att i finansiellt hänseende utöva på kommunerna. Detta

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 12o

spörsmål liar emellertid synts mig böra särskilt uppmärksammas. Framförallt
har jag därvid beaktat de farhågor, som yppats för en genom förslagets
tillämpning åstadkommen ökad belastning av kommunerna, särskilt
på landsbygden. Härav skulle följden möjligen kunna bliva — i
motsats mot vad i kommittéförslaget förutsetts — en skärpning av den
ojämnhet i kommunernas utgifter för understödsändamal, vilken redan
nu torde vara så framträdande och betydande, att den snarast möjligt
i stället bör påkalla särskilda åtgärder i utjämningssyfte från statsmakternas
sida. I avbidan på dylika åtgärders genomförande bör i
varje fall allt undvikas, som kan komma att ytterligare skärpa denna
ojämnhet.

Av nu berörda anledning bär jag låtit verkställa särskilda utredningar
för ett närmare belysande av denna fråga samt till utrönande av den lämpligaste
fördelningsgrunden för utgörande av det allmännas bidrag till
försäkringen. Sålunda har, med användande av kommitténs insamlade
statistiska material, eu undersökning utförts rörande den ekonomiska
verkan av kommittéförslaget för omkring 7 landskommuner i varje län
samt i 24 städer, tillhörande olika storleks- och belastningsgrupper.
Av denna utredning, vars huvudresultat sammanförts i de tabeller, som
torde få vid fogas detta protokoll (Bilaga F), framgår, beträffande befolkningen
över 60 år vid 1908 års ingång, beloppet å ena sidan av
pensionstillägget enligt kommittéförslaget, samt å andra sidan av det
understöd av enskilda, av fattigvården eller av bådadera, som åtnjutits
av de personer, vilka enligt kommitténs förslag inom de olika
kommunerna skulle bliva delaktiga av pensionstillägg. Tabellerna visa
ock, i absoluta och relativa tal, det direkta förhållandet mellan det
belopp, med vilket kommunerna enligt kommitté förslaget skulle deltaga
i kostnaden för pensionstillägg till pensionärer över 60 år, och deri.
summa, de nu utbetala i fattigvårdsunderstöd till samma personer. Redan
en hastig granskning av kol. 12—17 i dessa tabeller visar, med vilka
betydande ojämnheter man här har att räkna, i det att för vissa kommuner
andelen i det allmännas bidrag beräknats komma att väsentligt
överstiga och för andra avsevärt understiga motsvarande utgift för
fattigvårdsunderstöd.

För att erhålla en mer överskådlig bild av huru stor del det ifrågasatta
kommunala pensionsbidraget i allmänhet skulle utgöra av den
beräknade nuvarande fattigvårdskostnaden, hava i nedanstående tablå
de undersökta kommunerna fördelats efter storleken av denna proportion.

Särskild

statistisk

utredning.

124 Kung1 Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

r r \ j Procentgrupper ; -----	1 Vs Pensionstillägg: Antal kommuner inom varje procentgrupp	l/i Pensionstillägg: Antal kommuner inom varje procentgrupp
lands- kommuner	stads- komrauner	samtliga kommuner	lands- kommuner	stads- \| kommuner	samtliga kommuner i
20—30 .........	_			3	i	4
! 30—40 .........	3	i	8	5	7	12
40—50 .........	i	5	6	It	6	17
50—60 .........	10	6	16	19	3	22
60—70 ........	9	2	11	23	6	29
70-80 .........	15	3	18	17		17
80—00 .........	IS	5	23	21	1	22
90-100 .........	12	i	13	15	—	15
i 100—110 .........	19	—	19	13	___.	13
; 110—120 .........	12	i	13	10		10
1 120—130 .........	12	—	12	3		6
130—140 .........	12	—	12	3	—	3
140—150 .........	8	—	8	6	—	6
150—160 .........	7		7	—	__	_ ;
160-170 .........	3	—	3	2	___	4>
170—180 .........	3	—	3	1	_	i
180—190 .........	*	—	2	_	__	__
190—200 ......... ;	6	—	6		__	_
i lögre sin 200.........	12		12	9	—	9
Summa	104	24	188	164	24	188

Trots de betydande växlingar, om vilka dessa siffror giva en föreställning,
utgör emellertid tablån, åtminstone i vad den angår landskommunerna,
i stort sett ett stöd för riktigheten av kommitténs beräkningar
så tillvida, att det av kommittén ifrågasatta kommunala bidraget
ungefärligen synes motsvara fattigvårdsunderstödet. För 98 landskommuner
av 164 ligga tabellens procenttal mellan 70 och 130, således vid
en genomsnittssiffra av 100, för 68 är siffran lägre än 100 och för 96
högre. Tages hänsyn såväl till stads- som landskommuner, understiger
den av kommittén föreslagna kommunandelen av pensionstillägget fattigvårdskostnaderna
ungefär lika ofta, som den överstiger dessa kostnader,
i det att för 90 kommuner av 188 tablåns procenttal äro lägre än
100. Samtliga i tabellen upptagna städer (med undantag av Lidköping)
komma på procentgrupper under 100. I 13 städer av 24 utgör V»
pensionstillägg endast 40—70 % av fattigvårdskostnaderna, i Stockholm

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

125

utgör det endast 30''52, i Göteborg 56''24 och i Malmö 43''32 %. Att
sålunda den föreslagna utgiften för pensionstillägg i städerna så gott
som undantagslöst avsevärt understiger fattigvårdskostnaderna, står emellertid
icke i strid med kommitténs beräkningar, tv den procentuella
förhöjningen för vissa pensionstagare enligt sista stycket av 6 § i kommittéförslaget
har icke medräknats, och denna kommer givetvis mest
att förekomma i städerna. Vad nu anförts belyses ytterligare av nedanstående
tablå, utgörande ett sammandrag av kol. 11—17 i huvudtabellen.

Landsbygd ........................... Stiider .................................	Pensionstillägg	Fattig- vårds- understöd h.	7»	Vi
Pensionstillägg i % av fattigvårdsunderstöd
Helt Vs
1 1,883.510 627,837 2,620,840 873,613	470,878 655,210	619,874 1,967.409	101-28 44-in	75-96 33-30
Summa	4,504,360 1 1,501,450	1,126,088	2,587.283	58-03	43-52

Av dessa siffror framgår, att Va av pensionstillägget för landskommunerna
tillsammans så gott som fullständigt motsvarar den här ifrågavarande
fattigvårdskostnaden. För de av tabellen berörda städerna
uppgår den ifrågasatta pensionstilläggsandelen visserligen ej till mer än
44‘40 % av fattigvårdskostnaden. Men därvid bör, utom det att bland de
i tabellmaterialet berörda städerna befinna sig samtliga större städer i
riket, där de nuvarande fattigvårdskostnaderna även relativt taget äro
mycket höga, medan de mindre städerna äro jämförelsevis fåtaligt representerade,
uppmärksammas, att tabellen blir i någon mån missvisande
för städernas del, i följd av att den procentuella förhöjningen av pensionstillägget
för de högre avgiftsbetalarna ej är medräknad.

Vad beträffar det stora antal landskommuner, där, såsom av huvudtabellen
framgår, pensionstilläggsandelen skulle bliva högre, ja, understundom
dubbelt och mångdubbelt högre än det nu utgående fattigvårdsunderstödet
till personer över 60 år, så torde ett antagande av
kommitténs förslag likväl ej betyda i motsvarande grad ökade utgifter.
Såsom nämligen redan kommittén påpekat, äro i de till kommitténs
statistiska utredning influtna uppgifterna åldringarnas egna inkomster i de
flesta fall upptagna till för låga belopp, delvis av det skäl, att förmånen
av fri bostad jämte andra naturaförmåner ofta ej medräknats i
inkomsten och delvis på den grund, att inkomst av fastighet ej upptagits
till mer än den efter bevillningsförordningen uppskattade inkomsten,
d. v. s. för jordbruksfastighet 6 procent och för annan fastighet
5 procent av taxeringsvärdet, ehuru den verkliga inkomsten torde

126

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

vara avsevärt högre. Vidare har även värdet av full fattigvårdsförsörjning
ofta upptagits för lågt. Dessa omständigheter utöva det inflytandet
på tabellens siffror, att relationstalet mellan pensionstillägg och
fättigvårdskostnader i många fall blir högre, än det i verkligheten är.
Det bör även påpekas, att ett avsevärt antal bland de kommuner, där
denna relation ter sig ovanligt hög, äro småkommuner, där vid den tid
uppgifterna avse inga eller endast enstaka av fattigvården understödda
personer furmos, medan däremot flera understöddes av enskilda. (Jfr
exempelvis Björke i Gottlands län samt Kyrkås i Skaraborgs län, där
antalen av enskilde understödda utgjorde resp. 2 och 4, medan ingå
åldringar i någon av dessa kommuner åtnjöto fattigvårdsunderstöd.) Att
just småkommunerna skulle drabbas rätt hårt av utgifterna lör pensionstillägg
framgår därav, att, medan det procentiska medeltalet för proportionen
mellan V» pensiontillägg och fattigvårdsunderstöd inom samtliga
av undersökningen berörda landskommuner utgjorde 101’28 A,
uppgick motsvarande procenttal för kommuner med under 500 invånare
till ej mindre än 145''76 %.

Åven om sålunda den ökade belastning, som antagandet av kommitténs
förslag skulle medföra för eu del kommuner ej är så avsevärd
eller allmän, som tabellen vid ett första påseende synes giva vid
handen, torde det dock vara obestridligt, att en dylik ökning ej sällan
kan komma att inträffa. Ett genomförande av kommitténs förslag synes
sålunda härigenom kunna bidraga till att skärpa ojämnheten i kommunernas
nuvarande belastning för fatt!gvårdsändamå 1. Ått denna ojämnhet
redan för närvarande är betydande, har ovan antytts, men skall här
ytterligare med siffror bestyrkas. Enligt vad av den officiella statistiken
framgår, uppgick utdebiteringen för fattigvårdsändamål för åren
1903—07 på landsbygden till i medeltal 27''09 öre per fyrk, men i
städerna samtidigt till allenast i genomsnitt Do6 kr. per bevillningskroua.
Den verkliga fattigvård sbörd an var således mer än dubbelt så stor i
lands- som i stad skommunerna. Inom de förstnämnda växlade utdebiteringen
i medeltal mellan högst 43-62 öre (Värmlands län) samt
lägst 13''2l öre (Malmöhus län) och var den högsta förekommande
belastningen i någon kommun 115 öre, allt per fyrk. Motsvarande
genomsnittstal voro för städerna högst 2''4G kr. (Grenna) och lägst 0''24
(Östhammar), allt per bevillningskrona.

Ytterligare belysas hithörande förhållanden genom en jämförelse
mellan vissa siffror i bär ovan åberopade utredning och i den av förste
aktuarien E. Söderberg på nådigt uppdrag utarbetade redogörelsen angående
landskommunernas och köpingarnas ekonomiska bärkraft. I
den sistnämnda uppgivas de sammanlagda utskylderna för tjugu av

127

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

rikets kommuner utgöra minst 180''9 öre per kommunalfyrk. Av dessa
hårdast betungade kommuner finnas 9 upptagna i förutnämnda, på mitt
föranstaltande företagna särskilda utredning. I nedanstående tablå äro
de uppförda jämte utskyldsbelopp samt den proportion, i vilken 1 3 och
1 t pensionstillägg skulle stå till fn ttiy vård s k ds 111 ad e r n a.

	Utskylds-belopp i öre per kommunal-fyrk	Va j x/4 pensionstillägg i % av ■ fattigvårdsunderstöd.
Ornunga, Älvsborgs lön 1	275''C	677-50	508-33
Jledslared. » »	237-7	189-65	104-76 65-71
I lotagen, Jämtlands län .	308-o	87-14
Nora, Västmanlands län.........	195-0	126-35	94-7 8
Käl, Gottlands län ......	191-6	199-45	149-73
Vänga, Älvsborgs län.....	190-s	184-49	188-32
Kall, Jämtlands län..................	189-2	87-oa	65-33
Korpilombolo, Norrbottens län	188 5	127-4 5	95''00
Vilhelmina, Västerbottens län	OO O	76-40	59''3 5

*) 509 inv., 1/s pensionstillägg 1,057 kr., V* d:o 793 kr., fattigvårdsunderstöd 156 kr.

Tillämpandet av kommitténs förslag i oförändrad form skulle vidkommande
de i tablån upptagna 9 kommunerna sålunda medföra eu förbättring
för endast 3, belägna i Jämtlands och Västerbottens län, medan det
för socknarna i Gottlands, Ålvsborgs, Västmanlands och Norrbottens län
(tillsammans 6 st.) skulle innebära en ytterligare stegring av det kommunala
skattetrycket. Även om denna stegring i verkligheten ej skulle bliva så
betydande, som siffrorna giva vid handen, starkes dock inför dylika
siffror intrycket av, bur ojämnt det kommunala pensionsbidraget skulle
verka, och hur det för åtskilliga bland de mest skattetyngda kommunerna
skulle betyda eu så bård ytterligare belastning, att, om kommitténs förslag
skulle oförändrat genomföras, särskilda åtgärder torde påkallas för
att lätta vissa kommuners därigenom ansenligt ökade skattetryck.

Vad nu anförts synes giva stöd för kravet på en jämkning av
kommittéförslaget i denna punkt. Därvid torde böra beaktas, dels frågan
om huru stor del av det allmännas bidrag, som över huvud bör
gäldas av kommunerna, dels ock spörsmålet efter vilka grunder denna
andel bör fördelas mellan dem.

Den radikalaste lösningen av den första frågan och för övrigt av
hela problemet vore utan tvivel att pålägga stateD hela kostnaden för
det allmänna bidraget, varmed också den effektivaste utjämningen av

Departementschefen
.

128

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

kostnaderna skulle vinnas. En sådan lösning, vilken valts flerstädes i utlandet,
är emellertid svårligen för närvarande genomförbar hos oss med
hänsjm till de många andra ändamål, som trängas på statsbudgeten.
Dessutom må uppmärksammas, att försäkringen är ett i hög grad kommunalt
ändamål, då densamma är avsedd att till betydande del ersätta
eller avlyfta den nuvarande, kommunerna påvilande fattigvården. Aven
av andra grunder kan ej kommunernas medverkan avvaras för försäkringens
organisatoriska genomförande. Endast, inom kommunerna finnes
den förtrogenhet med de personliga förhållandena samt den sakkunskap
i övrigt, vilken synes vara en förutsättning för handhavandet
av det grundläggande arbetet för pensionernas bestämmande.

Vilket värde man bör sätta på att kommunerna bliva direkt ekonomiskt
intresserade av försäkringens genomförande i den anda och efter de
grunder, på vilka den lagts, kan vara föremål för olika meningar. A
ena sidan kan man framhålla, att just denna direkta ekonomiska inverkan
på kommunens utgifter utgör en sporre för de kommunala pensionsnämnderna
att förfara med tillräcklig varsamhet beträffande tilldelande
av pensionstillägg och understöd. Saknades detta direkta intresse,
förelåge lära för alltför stor slösaktighet och slarv vid beslut om
pensionstilläggens utgående. A andra sidan kan häremot anföras, att
det snarare läge närmare till hands, att kommunerna skulle visa för
stor njugghet än tvärtom mot de behövande, att redan lagen uppställde
vissa regler för beräknande av en persons inkomster, och att dessa
givetvis komme att ytterligare preciseras och utvecklas genom föreskrifter
av pensionsstyrelsen, som dessutom genom inspektioner finge
övervaka bestämmelsernas tillämpning, samt att den omständighet att
vederbörande länsstyrelse utsåge ordförande i pensionsnämnderna och att
vid dessas sammanträden ett ombud från pensionsstyrelsen skulle närvara,
borde garantera en med lagens anda och mening överensstämmande, i
görligaste grad enhetlig tilldelning av pensionstillägg och understöd..

Det må vara svårt att i förväg uttala någon säkrare uppfattningom,
huru förhållandena i verkligheten komma att ställa sig i förevarande
avseende. Sannolikt synes mig vara, att ett kommunalt ekonomiskt
intresse är lämpligt vidhålla, men att man för den saken allena icke
behöver påfordra, att fördelningsgrunden kommunerna emellan av kosrnaden
för pensionstillägg och understöd skall sättas i relation till de
nuvarande fat tigvår ds bör dorn a.

Då det emellertid synts mig önskvärt att i görligaste mån begränsa
och jämväl utjämna kommunernas börda för här avsedda ändamål,
har jag haft under omprövning flere olika utvägar att nå detta syfte.
Därvid har jag bl. a. även tänkt på möjligheten att överflytta en del,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

129

av ifrågavarande utgifter på landstingen. Dessa äro redan nu, då deras
deltagande påkallats för bestridande av kostnaderna för sinnessjuka,
vanvårdade o. s. v., ej helt främmande för dylika uppgifter. Åven i utjänmingssyfte
skulle en dylik anordning bliva verksam, ehuru avsevärda
ojämnheter alltjämt komme att kvarstå. Men då landstingens medverkan
framdeles torde vara av nöden för andra kommunala eller liknande
ändamåls övertagande i utjämningssyfte, har jag ej funnit tillräckliga
skäl tala för att taga deras hjälp i anspråk i nu föreliggande fall.

Då ej heller vad eljest ifrågasatts synts erbjuda någon lämplig
lösning, har jag ej kunnat finna annan utväg till lättnad av kommunernas
sammanlagda utgifter för försäkringen än att nedsätta kommunernas
andel i totalkostnaden. Det är givetvis svårt att för denna
sänkning finna annat än en delvis ganska godtycklig måttstock, men har
den ofta åberopade, av mig föranstaltade specialutredningen i detta ämne
synts mig giva stöd för eu sådan fördelning av det allmännas bidrag,
varigenom på kommunerna skulle falla en fjärdedel och på staten
tre fjärdedelar av denna kostnad.

Vad därefter det senare spörsmålet beträffar eller frågan om sättet
för åstadkommandet av den jämnast möjliga fördelningen mellan kommunerna
av deras totalandel i försäkringskostnaderna, så möter den
ändamålsenliga lösningen härav stora svårigheter. Jag har även i detta
syfte låtit verkställa åtskilliga utredningar samt haft olika förslag under
övervägande. En i fråga om enkelhet fördelaktig lösning vore att fördela
kostnaden efter kommunernas folkmängd. Men enligt vad en på
min begäran av chefen för statistiska centralbyrån, överdirektör L. Widell
i ämnet verkställd undersökning visar, synes eu dylik utväg, såsom
väl också var att vänta, ej kunna ifrågasättas. Av nämnda utredning
framgår nämligen, att en repartitionsskatt av exempelvis 5 miljoner
kronor, pålagd rikets kommuner efter deras folkmängd år 1912, skulle
giva en skattekvot för landskommunerna av 60 öre och för städerna av
15 öre per bevillningskroua. Skatten skulle sålunda kommit att trycka
fyra gånger så hårt på landsbygden som i städerna, för så vitt den
skolat utdebiteras på bevillningen (inkomsten) och icke i form av personlig
avgift. Skiljaktigheterna de olika länen emellan bleve ock ganska
ansenliga. Sålunda skulle för landskommunerna det högsta skattebeloppet
nås i Blekinge län med 112 öre och det lägsta i Stockholms län med
29 öre per bevillningskroua. Ännu långt större skulle givetvis olikheterna
bliva, om man jämförde de särskilda kommunerna. Då skatten
repartiseras efter folkmängden, måste nämligen skattekvoten per fyrk
eller bevillningskrona bliva omvänt proportionell mot fyrktalet eller bevillningen
per invånare. Sålunda skulle exempelvis i Stockholms län

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 höft. 17*

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

skattekvoterna i Moja, Värmdö, Danderyd och Djursholms köping komma
att förhålla sig till varandra som 130 : 71 : 20 : 3. Då det nuvarande
skattetrycket i allmänhet är större, ju mindre fyrktalet per invånare
är, komme införandet av en på kommunerna efter folkmängden repartiserad
skatt att ytterligare öka de nuvarande ojämnheterna i den kommunala
beskattningen. Eller med andra ord: ju hårdare beskattad en
kommun är, desto tyngre komme den också att drabbas av en skatt
fördelad på sätt nu antytts.

Den lösning av förevarande fråga, som efter mitt förmenande synes
innebära den jämförelsevis lämpligaste utvägen, är en fördelningav
det kommunala bidraget i förhållande till den årliga bevillningssumman
av fastighet och av inkomst inom de olika kommunerna.
En dylik lösning har ock i avgivna yttranden föreslagits
från olika håll. Härigenom skulle visserligen den direkta relationen
till fattigvårdsbördan övergivas, men dock skulle det kommunala bidraget
alltjämt böra anses närmast såsom en motsvarighet till en minskad
fattigvårdskostnad. En utjämning efter bevillningen synes
mig framför allt äga det avgjorda företrädet, att belastningen för
pensioneringen, vilken kan sägas få karaktären av en skatt eller
avgift av ny art, fördelades efter kommunernas ekonomiska bärkraft,
åt vilken bevillningen torde giva ett i stort sett riktigt uttryck.
Jag är visserligen medveten om, att även med denna metod vissa
ojämnheter i en del fall kunna påvisas, och att det efter bevillningen utgående
bidraget särskilt i de största städerna understundom kan komma
att stå i ett för dessa orter ogynnsamt förhållande till deras verkliga
pensionstilläggskostnad. Men då jag tillika föreslagit, att kommunernas
andel i pensionstilläggen skall sättas till XU av totalkostnaden för
dessa, så har en dylik invändning förlorat det väsentliga av sin
betydelse.

Visserligen torde en omarbetning av de kommunala skattelagarna
föranleda, att bevillningen omlägges; men får man då, efter omständigheterna,
vidtaga påkallade förändringar i nu förevarande lagbud. Och
sannolikt skall väl alltid någon del av kommunens skatter komma att
utgå i förhållande till värdet av uppskattad egendom och inkomst inom
kommunerna.

Den föreslagna anordningen äger ock den obestridliga förtjänsten,
att den bryter udden av en del anmärkningar mot kommitténs förslag
rörande de närmare bestämmelserna angående det kommunala pensionstilläggets
utgående.

Med avseende å dessa anmärkningar må omförmälas följande uttalanden: -

131

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Överståthållarämbetet erinrar till en början om innebörden av denna paragraf,
att det står var och en fritt att själv bestämma, från vilken kommun kommunalbidraget
till hans tilläggspension skall utgå. Han behöver endast före ingivandet
av ansökning om pension bosätta och lata mantalsskriva sig i den utvalda kommunen.
Huruvida han därstädes i fattigvårdshänseende äger hemortsrätt eller ej,
är icke av någon betydelse. Om således, anför ämbetet, någon kommun av en
eller annan anledning befinnes särskilt eftersträvansvärd för pensionerade invalider,
kan detta komma att stå kommunen dyrt nog. Vilja andra kommuner befria sig
själva från erläggande av pension sbidrag, äro de oförhindrade att ekonomiskt understödja
invalidernas förflyttning till den åtrådda kommunen. Detta fritager icke denna
från skyldigheten att bidraga till pensioneringskostnaden. Beflnnes sedermera, att
den pensionerade ej kan leva på sin pension, utan faller fattigvården till last, tillkommer
det den kommun, där den pensionerade har hemortsrätt, att ansvara för
fattigvården, liksom det även åligger samma kommun att mottaga den pensionerade
för att om honom taga vård. Ämbetet tillägger, att intet för övrigt hindrar
den, som kan reda sig med pensionen, att, sedan han väl blivit pensionerad, utan
vidare återflytta till sin förra hemort. I båda fallen kvarstår dock skyldigheten för
den en gång med pensionsbidrag betungade kommunen att fortfarande utgiva detta
bidrag.

Kung!. Maj:ts befallning skavande i Västmanlands län påpekar också den lätthet,
varmed en påpasslig kommun kan befria sig från ifrågavarande årliga utgift genom
att efter erhållen visshet om, att en kommunmedlem blir invalid, exempelvis på hösten
hyra bostad åt denne i eu närbelägen kommun, där han för kommande år blir eller
bör bliva mantalsskriven. En i påföljande januari gjort pensionsansökning skall då
ingå till pensionsnämnden i grannkommunen, och den andra kommunen är för framtiden
befriad från pensionären.

Kungl. Maj:ts b ef ältning shav ande i Södermanlands län hemställer, att stadgandet,
att varje kommun bestrider tredjedelen av pensionstillägget för pensionstagare^ som
»var i kommunen mantalsskriven» etc., fullständigas genom införandet av tillägget
»eller bort vara» närmast före ordet mantalsskriven. Samma mening uttalar Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län.

Föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm påpeka!-, att fattigvardslagstiftningen
genom åtskilliga bestämmelser söker förhindra obehörig inverkan av kommunerna
på de fattigas hemortsrätt i fattigvårdsavseende, varemot i det föreliggande förslaget
bestämmelser, avseende hemortsrätten i pensionsavseende, saknas.

Då det torde vara uppenbart, att kommitténs förslag i ett eller
annat fall kan alstra missbruk, som det är bäst att förekomma, när
annan möjlig ocli i andra avseenden till och med lämpligare utväg star
till buds, kan härav hämtas ett ytterligare skäl för en ändring av kommitténs
förslag i förevarande del.

Jag föreslår i följd av vad sålunda anförts,

att 10 § måtte erhålla följande lydelse:

132

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

11 8.

Kommittén.

10 §.

Av pensionstilläggen bestridas tre fjärdedelar av
staten och en fjärdedel av kommunerna.

Den å kommunerna för varje år belöpande kostnad
.fördelas dem emellan i förhållande till storleken
av den inom varje kommun under nästföregående år
debiterade bevillning av fäst egendom samt av inkomst.

Kommunernas andelar i pensionskostnaden uträknas
av pensionsstyrelsen. Angående tid och sätt
för gäldande av dessa andelar förordnas av Konungen.

I 11 § har kommittén föreslagit bestämmelser i syfte att närmast
under övergångstiden möjliggöra för person, vars avgiftspension är
otillräcklig för hans uppehälle, att vinna visst pensionstillskott och detta
under form, soni ej ger det karaktär av och följder såsom fattigunderstöd.

I sin motivering anför kommittén härom:

»Såsom redan blivit nämnt, har kommittén, i likhet med vad som
skett i främmande länder och i tidigare, här i landet framlagda förslag
i ämnet, för begränsning till skäligt belopp av det allmännas kostnader
för försäkringen, måst sätta de pensioner, som genom lagen beredas,
till jämförelsevis blygsamma belopp. Särskilt kommer den del av pensionen,
som beräknas på grund av erlagda avgifter, att för pensionstagaren
bliva utan större betydelse, innan lagen varit i verksamhet så länge, att
pensionsavgifter i någon avsevärd mån hunnit erläggas. Kommittén har
därför funnit angeläget att söka, utan ytterligare betungande av det allmänna,
bereda möjlighet till utdelande av något högre pensioner i de fall,
där utan pensionstagarens förvållande pensionen icke förslår till fyllande av
de mest trängande levnadsbehoven. I sådant syfte har kommittén lämnat
befogenhet för kommunen att i de fäll, där kommunen finner sig
föranlåten inskrida för lindrande av oförskyld fattigdom, räcka denna
hjälp i annan form än fattigvård. Kommittén har alltså föreslagit att,
om på grund av höga levnadskostnader i den ort, där pensionstagare
är bosatt, pensionen finnes ej vara tillräcklig för hans försörjning, och
pensionstagaren i följd härav är i behov av fattigvård, skall den kommun,
till vilken han i fattigvårdsavseende hörer, äga rätt att, därest pen -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:r 126. '' ''rj->

sionstagaren förut sökt efter förmåga ärligen försörja sig, till hans
pension lämna ett tillskott. Ehuru de medel, som kommunerna för
nämnda ändamål kunna komma att anslå, skola, liksom fattigvården, bekostas
helt och hållet av kommunerna själva, har kommittén dock funnit
lämpligt stadga en gräns för kommunernas bevillningsrätt i förevarande
avseende, och har det legat nära till hands att i sådant syfte föreslå att
kommunens tillskott till en pension icke i något fall får överskrida
högsta beloppet av det enligt 6 § utgående, ej procentvis höjda pensionstillägget,
eller 150 kronor för man och 125 kronor för kvinna.
Ifrågavarande av kommunen beviljade tillskott till pensionen skall icke
anses som fattigvård. Dess mottagande kommer alltså icke att för pensionstagaren
medföra någon av de privat- eller offentligträttsliga påföljder,
som med mottagande av fattigvård äro eller kunna bliva förknippade,
däribland särskilt kan framhållas, att någon skyldighet att till kommunen
återgälda uppburet pensionstillskott icke under några förhållanden
kommer att föreligga. Å andra sidan bör . kommunen givetvis äga
frihet att efter omständigheterna minska eller indraga det av kommunen
bevil] ade pensionstillskottet.»

Mot paragrafen hava, på sätt framgår av de infordrade yttiandena,
vissa erinringar framställts. Man har sålunda invänt, att denna paragraf
icke torde komma att erhålla vidsträcktare användning, att vissa
svårigheter av paragrafens tillämpning kunna uppkomma, då hemortsrättskommunen
icke alltid är den kommun, där pensionären äi bosatt,
att vissa garantier erfordras mot missbruk av de ifrågasatta bestämmelserna,
att det naturligen ej borde vara kommun förment att ge
högre tillskott, än i paragrafen omförmäles, samt att det borde, tydligen
uttryckas, att ett belopp intill de angivna penninggränserna icke vore
att anse såsom fattigvård.

Befogenheten av ett stadgande i förevarande'' syfte har synts mig
uppenbar av kommitténs utredning härutinnan. . Emellertid torde de
föreslagna bestämmelserna böra undergå vissa formella förändringar.
Särskilt torde böra meddelas uttrycklig bestämmelse därom,, att vederbörande
fattigvårdskommun äger tillfälle att efter omständigheterna i
det individuella fallet kunna träda emellan antingen med ett kontant
understöd eller med naturaprestationer.

Avgivna

yttranden.

Departements chefen.

134

Kommittén.

Kungl. Maj.is Nåd, Proposition Nr 126.

Jag föreslår alltså, att 11 § måtte erhålla följande lydelse:

11 §•

Finnes, på grund av höga levnadskostnader i den
ort, där pensionstagare är bosatt, pensionen ej vara tillräcklig
för hans försörjning, och måste pensionstagaren
i följd härav anlita fattigvården, må, därest han förut
sökt efter förmåga ärligen försörja sig, den kommun,
till vilken pensionstagaren i fattigvårdshänseende hör,
bestämma, att det erforderliga understödet skall utgå
såsom tillskott till pensionen och förty icke såsom
fattigvård anses.

Sådant pensionstillskott må dock, evad det utgår
i penningar eller naturaförmåner, ej uppgå till högre
årligt värde än för man 150 och för kvinna 125 kronor;
och kan tillskottet av kommunen efter omständigheterna
minskas eller indragas.

Med avseende å de i 12 § innehållna bestämmelser anför kommittén:

bI följd därav, att de försäkrade skulle genom pensionsavgifter bidraga
till kostnaden för sina pensioner, kommer efter hand eu fond att
bildas. Denna fond bör vid varje tidpunkt vara minst så stor, att dess
belopp tillsammans med kapitalvärdet av de pensionsavgifter, som väntas
bliva erlagda, motsvarar kapitalvärdet av de pensioner, som på grund
av dessa avgifter komma att utbetalas.

Vid den av kommittén föreslagna avgiftsförsäkringen skulle (jfr
sid. 69) de årligen inflytande avgifterna från de försäkrade uppgå till
omkring 8,3 miljoner kronor. Beträffande fondens storlek iuhämtas,
av vad som anförts i Del II, sidd. 160—163, att fondens slutliga belopp
efter eu omkring 80-årig försäkringsverksamhet skulle vid konstant
folkmängd uppgå till omkring 750 miljoner kronor. Med avseende
på detta belopp må till jämförelse nämnas, att motsvarande
summa enligt nya arbetarförsäkringskommitténs förslag, vilket likväl
omfattade endast lönearbetare, utgjorde omkring 600 miljoner kronor,
ett belopp, som, beräknat efter nuvarande befolkningsförhållanden!
skulle hava stigit till omkring 900 miljoner kronor. Därest den franska
eller tyska invaliditetsförsäkringen, som ävenledes omfattar endast

135

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

lönarbetare, skalle bringas i tillämpning i vårt land, skulle fonden
uppgå till resp. omkring 950 eller 1,200 miljoner kronor.

Med hänsyn till vårt lands ekonomiska resurser synes den fondsamling,
som skulle bliva en följd av kommitténs förslag, svårligen
böra väcka betänkligheter, särskilt om därjämte beaktas, att fonden
småningom samlas under en lång följd av år och först efter ett par
generationer närmar sig* det ovan angivna maximibeloppet. Ej hanel
torde den omständigheten, att ett årligt avgiftsbelopp av runt 8 miljoner
kronor upptages, medföra någon olägenhet för det ekonomiska
livet, hälst de avgifter, som skulle erläggas lör varje enskild försäkrad,
endast uppgå till mycket obetydliga belopp.

Det har vidare synts kommittén, att uppmärksamhet borde ägnas
åt det med frågan om fondbildningen sammanhängande spörsmålet
rörande säkerställandet av fondens medel. Dessa medel representera i
viss mening ett hela folkets gemensamma sparkapital, för vilket staten
står i ansvar genom att garantera hela försäkringen och därmed
förenade förmåner. Av denna anledning har det synts kommittén
lämpligt att redan i lagen lämna sådana anvisningar rörande beskaffenheten
av de värdepapper, i vilka fonden skall placeras, att. dessa bliva
av den mest betryggande art. I sådant syfte har föreslagits, att fondens
medel må redovisas allenast i skuldförbindelse.!, utfärdade
av svenska staten eller svenska kommuner samt i obligationer,
utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank eller
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

Det kan visserligen anmärkas, att i vissa fall även i fast egendom
intecknade skuldebrev eller därmed jämförliga värdepapper kunna med
avseende på säkerheten jämställas med de av kommittén föreslagna
värden. Men då det torde erbjuda stora svårigheter att på ett tillfredsställande
sätt närmare angiva beskaffenheten av dylika säkerheter, .har
kommittén stannat vid sitt nyssnämnda förslag för fondens placering.
Därmed gives ock tillfälle dels för statsverket att genom inköp av statens
utelöpande obligationer efter hand överföra eu del av statsskulden
till fonden, dels för rikets kommuner att erhålla lan pa fördelaktiga
villkor samt dels ock för de i förslaget upptagna hypotekskassorna att
inom landet vinna marknad för sin upplåningsverksamhet. Genom den
här föreslagna bestämmelsen kan även beredas möjlighet att genom
lån åt kommuner giva dessa tillfälle att tillgodose ändamål, som äro av
betydelse för försäkringen eller för vissa andra närstående sociala uppgifter,
såsom uppförande av hem för åldringar och andra invalider,
inrättande av anstalter för vård av sjukliga personer, som kunna an -

136

Avgivna

yttranden.

Departements

chefen.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

tagas hava utsikt att därigenom bliva arbetsföra och sålunda ej falla
försäkringen till last, främjande av de mindre bemedlade klassernas
bostadsförhållanden in. m. Dock torde, liksom i Tyskland och annorstädes,
allenast en mindre del av invaliditetsförsäkringens fondmedel
hora disponeras för dylika ändamål.

i -ii ^ må rörande kommitténs förslag i förevarande ämne fram h

all as, att frågan om förvaltningen av fondens medel är fullt fristående
och utan direkt samband med försäkringsuppgiften i övrigt. På samma
gång som kommittén anser sig böra framhålla, att enligt dess förmenanc.
e någon särskild ny institution för fondmedlens förvaltande icke
Dör inrättas, finner kommittén sig icke hava anledning att beröra frågan
huruvida statskontoret, riksgäldskontoret eller någon annan statens

penmngförvaltande myndighet lämpligen bör omhänderhava denna förvaltning.
»

Mot de i paragrafen innehållna bestämmelser om redovisningen av
den ond, till vilken pensionsavgifterna skola ingå, har av Kunql. Makts
befallmngshavande i Gävleborgs län ifrågasatts det nödiga och lämpliga i
att i sj al va lagen mföres eu svårförändrad föreskrift om de papper i
vilka fonden skall placeras.

Denna anmärkning finner jag böra föranleda viss ändring av förslaget.
°

Vem förvaltningen av fonden skall åligga må bero av ett senare
beslut av Ivungl. Maj:t och Riksdagen. Postsparbanken har, såsom framgar
av dess yttrande över förslaget, funnit lämpligt, att åtminstone en
del av fonden anförtroddes åt dess förvaltning. Andra institutioner,
såsom statskontoret eller riksgäldskontoret, kunna också ifrågasättas,
bhr förevarande lag antagen av årets riksdag, blir det tillräcklig tid
or. Kungl. Maj it att till nästa riksdag väcka förslag om fondens placering
och förvaltning.

På sätt jag under 6 § anfört, erfordras för att uppbringa pensionen
lor kvinna till samma procent som för man, eller 30 % av de erlagda
sammanlagda avgifternas belopp, ett särskilt tillskott till fonden. Detta
tillskott behover årligen utgå med en tredjedel av samtliga för avgiftsphktiga
kvinnor för året erlagda pensionsavgifter; och utgör detta belopp
således vad som erfordras till täckande av den förlust, som eljest för
fonden skulle uppkomma därigenom, att pension för kvinna beräknas till
samma procent som för man.

, -ii ]^n%t,av. kommitténs ordförande, regeringsrådet Lindstedt mig tillställda
beräkningar utgör totalbeloppet av detta statsbidrag

137

Kling!, Maj:ts Nådiga Proposition Nr 126.

för en årsavgift av lägst 2 kronor med förmögenhetsgräns kr. 1,060,000: —

» » » d » » » utan )) » 1,150,000:

5> •» )> )> )> 3 » mec? :» » 1,545,000:

» )> » » )> » » rrfcm )) » 1,665,000:

Till förevarande § behöver alltså göras ett tillägg, varigenom staten
ikläder sig detta tillskott till fonden. Jag erinrar, att den lägsta årsavgiften
är av mig föreslagen till 3 kronor samt att förmögenhetsgränsen
är i enlighet med kommitténs förslag bibehållen.

Jag föreslår i följd av vad sålunda förekommit,

att 12 § måtte erhålla följande lydelse:

12 §.

Pensionsavgifterna ingå till en fond, vilken förvaltas
enligt grunder, som bestämmas av Konung och
Riksdag.

Till denna fond skall för varje år av statsmedel
tillskjutas ett belopp, motsvarande eu tredjedel av samtliga
för avgiftsplistiga kvinnor för året erlagda pensionsavgifter.

I 13 § givas bestämmelser om en för försäkringens soliditet nödig,
periodvis återkommande prövning av försäkringens ekonomiska grundvalar.
I följd därav, att kostnadsberäkningarna av naturliga skäl icke
kunua hava giltighet för all framtid, låter det tänka sig, att pensionsverket
vid en sådan utredning tilläventyrs kan komma att visa sådant
överskott eller sådan brist, att en ändring av pensionsvillkoren skulle
kunna bliva erforderlig.

Kommittén har därför föreslagit, att inom fem år efter det lagen
trätt i kraft och sedermera minst en gång vart tionde år skall genom
pensionsrådets försorg anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning
grundad undersökning, huruvida genom de föieskiivna pensionsavgifterna
kunna för dem, som först därefter bliva avgift spliktiga, beredas
de pensioner, som enligt bestämmelserna i 6 § första stycket
motsvara dessa avgifter. Då vidare rättvisan torde kräva, att de, som
redan kommit i åtnjutande av pension, åtminstone ej lida minskning i
de dem en gång tillerkända belopp, ävensom att de, som redan börjat
erlägga avgifter, behålla den rätt oförkränkt, som grundas på de redan
erlagda avgifterna, har kommittén vidare föreslagit, att, därest av undersökningen
framgår behov av förändring i bestämmelserna röiande
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 höft, 18*

Avgivna

yttranden.

Departements chefen.

138 Kung1. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

pensionsvillkoren, må sådan förändring, vilken äger rum efter beslut
av Konung och Riksdag, ej avse redan då beviljade pensioner, och för
dem, vilka, då förändring vidtages, redan äro eder varit avgiftspliktiga,
blott avse de avgifter, som därefter erläggas, eller de pensionsbelopp,
som svara mot sistnämnda avgifter.

Slutligen bör vid den periodiska utredningen för varje gång undersökas,
huruvida fonden är så stor, att den minst motsvarar kapitalvärdet
av alla de utbetalningar, som med dess medel skola bestridas.

Den brist, som vid här avsedda kontrollberäkningar möjligen visar
sig, bör enligt kommitténs mening ersättas av statsmedel.

Mot vad sålunda föreslagits har Kungl. Maj:ts befallningsliavande i
Gävleborgs län ifrågasatt, huruvida icke bestämmelserna om ändring av
pensionsvillkoren böra utgå ur lagtexten. Någon bindande kraft, säger
Kungl. Maj:ts befallningshavande, kan i en av Kungl. Maj:t och Riksdagen
beslutad lag en dylik restriktion ej hava, varför uttalandet såsom
lagbud i själva verket vore vilseledande.

•lag biträder visserligen den sålunda uttalade meningen, att ''dylika
bestämmelser ej kunna vara för Kungl. Maj:t och Riksdagen bindande,
men finner en bestämmelse i lagen i det syfte, kommittén föreslagit,
när den eu gång kommit in i förslaget, lämpligen böra där bibehållas.
Med den försiktighet, varmed kommittén överallt verkställt sina beräkningar,
kan det ej vara fog för några farhågor, att icke fonden alltid
under normala förhållanden skall befinnas tillräcklig.

Då jag således ej finner tillräcklig anledning att i antytt hänseende
avvika från kommittén, hemställer jag,

att 13 § måtte erhålla följande, av kommittén
föreslagna lydelse:

13 §.

Inom fem år efter det lagen trätt i kraft och sedermera
minst en gång vart tionde år skall genom
pensionsstyrelsens försorg anställas en på vetenskapligsannolikhetsberäkning
grundad undersökning, huruvida
genom de föreskrivna pensionsavgifterna jämte det tillskott
av statsmedel, varom i 12 § sägs, kunna för dem,
som först därefter bliva avgiftspliktiga, beredas de pensioner,
som enligt bestämmelserna i 6 § första stycket
motsvara dessa avgifter.

Framgår av denna undersökning behov av förändring
i bestämmelserna rörande pensionsvillkoren,

139

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

må sådan förändring, vilken äger rum efter beslut av
Konung och Riksdag, ej avse redan då beviljade pensioner
och för dem, vilka, då förändring vidtages, redan
äro eller varit avgiftspliktiga, blott avse de avgifter,
som därefter erläggas eller de pensionsbelopp,
som svara mot sistnämnda avgifter.

I sammanhang med sådan undersökning skall tilllika
verkställas utredning, huruvida fonden är så stor,
att den minst motsvarar kapitalvärdet av alla de utbetalningar,
som med dess medel skola bestridas.

Visar sig härvid brist, skall denna ersättas av
statsmedel.

14—18 §§ innehålla bestämmelser om sättet för pensionsavgifternas 14-16 §§•
erläggande.

kommittén bär med avseende härå valt eu annan metod än Kommittén.
det inom den tyska lagstiftningen och dess efterföljare tillämpade
pensionsmärkessystemet. Detta system, vilket jämväl av nya arbetarförsäkringskommittén
föreslagits, har synts kommittén allt för komplicerat
för att ändamålsenligen kunna tillämpas inom den av kommittén
föreslagna allmänna försäkringen. För ernående av enkelhet ifråga
om avgiftsinbetalningen har kommittén i stället föreslagit en metod,
enligt vilken den pensionsavgift av 2 kronor (enligt här föreliggande
förslag 3 kronor), som årligen skall erläggas för envar
avgiftspliktig, uppbäres av kommunen, samt de ytterligare
pensionsavgifter av 5 eller 10 kronor, vilka åligga vissa avgiftspliktiga,
debiteras och erläggas i sammanhang med kronoskatterna.

Då sistnämnda pensionsavgifter å 5 och 10 kronor skola erläggas
av personer, vilka i regel äro inkomstskattetaxerade, har kommittén
ansett sig böra föreslå, att dessa avgifter skola debiteras och upptagas
i sammanhang med kronoskatterna och att för detta ändamål av vederbörande
taxeringsnämnd för varje sådan avgiftspliktig skall i taxeringslängd
en för året antecknas beloppet av den pensionsavgift, som bör
för honom erläggas. I de fall, då debetsedel a kronoskatt ej förekommer,
måste givetvis särskild debetsedel å pensionsavgiften utfärdas.

Uppbärandet av den för alla gemensamma pensionsavgiften, som
utgör hela avgiftsbeloppet för alla avgiftspliktiga med eu inkomst under
800 kronor, och för vars erläggande kommittén föreslagit, att kommunerna
skulle iklädas ansvar, synes däremot kommittén, i betraktande
av det intresse kommunerna måste äga av att dessa avgifter ordentligt

140

Kung!,. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

inbetalas, höra uppdragas åt kommunerna och ombesörjas av den myndighet
inom kommunen, som förrättar uppbörden av kommunalutskylderna.
För detta ändamål har föreslagits, att av vederbörande taxeringsnämnd
årligen skall uppgöras förteckning över de inom kommunen
mantalsskrivna personer, för vilka under året pensionsavgifter böra er1
ligga8. Denna förteckning skall av den kommunala uppbördsmyndigheten
under viss tid hållas tillgänglig för allmänheten, varigenom envar,
vare sig avgifterna uppföras å debetsedlar eller icke, skall anses hava
erhållit del av förteckningens innehåll. Inbetalningen av pensionsavgifterna
å 2 (3) kronor sker därefter senast en månad före årets utgång
å tid och ställe, som av kommunen bestämmes och i vederbörlig ordning
förut tillkännagives. De avgifter å 2 (3) kronor, som icke erlagts inom
stadgad tid, redovisas av kommunerna, vilka för sålunda utbetalta belopp
äga fordran såsom för oguldna kommunalutskylder. Kommunen
står således, såsom garant för avgiftsbeloppen å 2 (3) kronor, men ej
för de avgifter å 5 och 10 kronor, som därutöver skola erläggas av
vissa försäkrade. Samtliga avgifter redovisas till den tidigare omnämnda,
av pensionsavgifterna bildade fonden.

Härjämte torde böra erinras om, att kommittén avsett, att samtliga
pensionsavgifter skola erläggas samma år som de debiterats, vadan
det beträffande tvcikronorsavgijternci — enligt bär föreliggande förslag
trekronorsavgifterna — vilkas uppbörd åligger kommunen, svnts
önskvärt att bereda möjlighet för dessa avgifters erläggande i samband
med sista kommunaluppbördsstämman för året. Denna stämma plägar,
som bekant, inträffa i början av september, och böra därför alla förberedande
åtgärder för dessa avgifters erläggande vara vidtagna i någorlunda
god tid dessförinnan.

Enligt taxeringsförordningen böra taxeringsnämnderna hava avslutat
sina arbeten i länen senast den 15 maj och i Stockholm senast
den 15 juni. Enär taxeringsnämndernas arbete med upprättande av
förteckningar över de avgiftspliktiga pågår i samband med skattetaxeringen,
kan man utgå från den förutsättningen, att båda dessa uppgifter
kunna på en gång avslutas. Kommittén har därför i fråga om
överlämnandet till den kommunala uppbördsmyndigheten av den förteckning
över de avgiftspliktiga, vilken taxeringsnämnden har att upprätta,
ansett sig kunna stadga samma korta frist av fem dagar, som
gäller för avlämnandet av taxeringslängden. Förteckningen kommer
sålunda den. kommunala uppbördsmyndigheten tillhanda i länen senast
den 20 maj och i Stockholm senast den 20 juni. Efter mottagandet

141

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

av förteckningen ombesörjer nämnda myndighet, att avskrift av densamma
hålles tillgänglig för allmänheten under tiden från och med den
1 till och med den 10 juli å ställe, som minst fjorton dagar förut kungjorts
i kyrkan och tillika tillkännagivits på annat lämpligt sätt. Tiden
för anförande av besvär över taxeringsnämnds beslut, angående vilka
personer böra såsom avgiftspliktiga upptagas i den nämnda förteckningen,
utgår, såsom längre fram skall nämnas, i vissa fall den 15
juli. Med hänsyn härtill har den tid, under vilken förteckningen skall
hållas tillgänglig för allmänheten, icke lämpligen kunnat utsträckas
över den 10 juli. Sannolikt torde kommunerna, anför kommittén,
komma att uppföra avgifterna å debetsedlar. Vare sig detta sker eller
icke, skall emellertid envar, som vederbör, anses hava fått del av förteckningens
innehåll, sedan avskrift av densamma hållits vederbörligen
tillgänglig.

De av taxeringsnämnderna uppgjorda förteckningarna, försedda med
uppgift om dem, för vilka avgiften inom stadgad tid erlagts, skola insändas
före utgången av det år, under vilket uppbörden ägt rum, till
pensionsstjcrelsen, där ett särskilt konto för varje avgiftspliktig kommer
att uppläggas.

Huruvida försäkrad inom stadgad tid erlagt honom åliggande pensionsavgift
av två (tre) kronor, är en omständighet, varom pensionsstyrelsen,
som skall beräkna pensionsbeloppen, måste beredas kännedom.
Ty blott de pensionsavgifter, som den försäkrade inom stadgad tid erlagt,
komma vid bestämmande av pensionsbeloppet att tagas i beräkning,
medan åter de belopp, som kommunen till fullgörande av sin i
fråga om tvåkronorsavgifterna föreskrivna garantiförpliktelse redovisar
till pensionsfonden, tillfalla fonden och icke tillgodoräknas några personliga
konton. Kommittén har därför funnit nödigt föreskriva, att den
över de avgiftspliktiga inom kommunen upprättade förteckningen skall
kompletteras med anteckningar rörande uppbörden, så att för varje
avgiftspliktig, vilkens avgift blivit inom stadgad tid erlagd, anmärkning
om nämnda förhållande göres.

Då kommittén ställt kommunen såsom garant för tvåkronorsavgifterna
(tre-kronorsavgifterna) och på samma gång föreslagit, att
blott de pensionsavgifter, som den försäkrade inom stadgad tid erlagt,
skola tagas i beräkning vid bestämmande av pensionsbeloppet, har
kommittén med denna anordning främst velat vinna ett ökat intresse
såväl för de avgiftspliktiga att ordentligt erlägga avgifterna som för
kommunen att vederbörligen från de avgiftspliktiga indraga desamma.
Ett ytterligare kraftigt skäl för de avgiftspliktiga att vinnlägga sig om

142

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

ett, ordentligt erläggande av sina avgifter synes föreligga även i den
omständigheten, att de försumliga komma att stå i skuld till kommunen
för de icke erlagda avgifterna och således äventyra att dock till
sist själva få vidkännas avgifterna, men utan rätt att vid pensionsbeloppets
bestämmande få desamma sig tillgodoräknade. Man torde
sålunda kunna förvänta, att den emot obetalade avgifter svarande
summa, som kommunen får att till fonden redovisa, icke kommer att
uppgå till ett allt för avsevärt belopp.

Med avseende å pensionsavgiften om fem eller tio kronor märkes,
att kommittén i de försäkrades eget intresse sökt trygga de högre
avgifternas inbetalande genom att för dem tillskapa eu viss förmånsrättsställning
i förhållande till kronoskatte!), och har kommittén i sådant
avseende föreslagit, att vad å kronodebetsedel inflyter skall anses i
första hand gälla därå upptagen pensionsavgift. Den rätt till avbetalning
å debetsedel, som härigenom indirekt medgivits, kommer sålunda
den avgiftspliktige själv till godo för hans blivande pension.

Som bekant finnes för oguldna utskylder eu särskild kort preskriptionstid.
Kommittén har i fråga om förevarande pensionsavgifter ansett
eu ännu kortare preskriptionstid önskvärd och i sådant avseende
föreslagit, att dylik avgift ej må utsökas, sedan sex månader förflutit
efter utgången av det år, under vilket avgiften blivit påförd. 1 främsta
rummet har kommittén härvid tagit hänsyn därtill, att det är av största
vikt att förebygga oklarhet i fråga om de försäkrades ställning till pensionsverket.
Pensionsstyrelsen bör när som helst vara i stånd att fastställa,
huru stort belopp i pensionsavgifter, som bör gottskrivas en
persons försäkringskonto. Nu kan det emellertid komma att inträffa,
att pensionsavgift, som påförts avgiftspliktig, icke genast kan av honom
uttagas. Det föreslagna stadgandet avser att förhindra, att ovisshet i
angivna avseende skall kunna allt för länge rada. Kommittén har så
mycket mindre hyst några betänkligheter mot att föreslå ett dylikt
stadgande, som fråga ju är om en begränsning, icke, såsom i avseende
å skatten, av statens egen rätt utan endast av dess verksamhet i dens
intresse, som genom uraktlåtenhet att inbetala pensionsavgift ådagalagt
bristande förmåga eller vilja att bidraga till tryggande av sin egen
framtid.

I anslutning härtill har kommittén. föreslagit, att varje år skall
före den 1 augusti genom uppbördsmyndigheten till pensionsstyrelsen
insändas uppgift å de för nästföregående år erlagda och indrivna pensionsavgifterna
å fem och tio kronor. Pensionsstyrelsen sättes härigenom
i tillfälle att relativt snart, efter det pensionsavgifterna influtit, införa
desamma å resp. konton.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

143

Mot den allmänna anordning av uppbörden, som kommittén sålunda
föreslagit, hava emellertid ett flertal erinringar gjorts.

Overståthållarämbetet erinrar först om kommitténs skäl för tvåkronorsavgifternas
upptagande genom de kommunala uppbördsmyndigheterna, nämligen det intresse,
kommunerna måste hava av dessa avgifters ordentliga inbetalande. Om emellertid
hänsyn endast tages till det naturliga intresse, kommunerna hava därav, att dess
medlemmar genom förvärvande av pensionsrätt till högsta möjliga belopp kunna
undgå att vid inträffande invaliditet anlita fattigvården, anser ämbetet intresset för
kommunerna av fem- och tiokronors avgifternas erläggande icke vara mindre än beträffande
tvåkronors avgifterna. Men genom förslagets bestämmelse, att kommun
skall ansvara för inbetalningen till fonden av de tvåkronorsavgifter, som ej godvilligt
erlagts av de avgiftspliktige, har, fortsätter ämbetet, ett särskilt intresse av sådan betalnings
fullgörande tillskapats för kommunen. Kommunen är emellertid icke mycket
i tillfälle att inverka på och framkalla sådan godvillig betalning. Att kommunen det
oaktat skall iklädas ansvaret för den oguldna återstoden, finner ämbetet hårt, åtminstone
om, såsom förslaget tycktes förutsätta, ehuru det ej blivit i lagtexten bestämt
uttryckt, någon pensionsförmån icke, genom sådan inbetalning efter uppbördsstämman,
skulle beredas kommunens försumliga medlemmar. Kommunen kommer då att
sakna varje direkt fördel av betalningens fullgörande. Visserligen, säger ämbetet,
skulle kommunen äga rätt att i sin ordning uttaga avgifterna av de försumlige, men
detta medgivande synes icke vara synnerligen mycket värt. Frånsett det motbjudande
i att utkräva pensionsavgifter, vilkas erläggande för den betalningsskyldige ej vidare
skulle medföra någon pensionsrätt, måste särskilt i en kommun sådan som Stockholm
indrivningsförfarandet taga en sådan omfattning och med hänsyn till avgiftssummans
obetydlighet medföra så stora kostnader, att det kan ifrågasättas, huruvida indrivningsåtgärderna
komme att medföra någon nämnvärd ekonomisk behållning. Enligt
ämbetets mening skulle kommunen måhända bäst tillvarataga sina intressen genom
att själv mot slutet av uppbördsstämman inbetala av dess medlemmar oguldna avgifter.

Vad Stockholm angår är overståthållarämbetet av den uppfattning, att det
vore önskvärt, att tvåkronorsavgifterna finge likasom fem- och tiokronorsavgifterna
debiteras och uppbäras i sammanhang med kronoutskylderna. Ämbetet anser dem ej
kunna upptagas i kommunaldebetsedlarna, vilka utskrivas redan i början av året; och
att utfärda särskilda debetsedlar å dessa avgifter, vilka i antal torde komma att motsvara
ungefär halva befolkningssiffran, skulle såväl för utskrivningen och utdelningen
av debetsedlarna som för uppbörden, och eventuell indrivning medföra ett vidlyftigt
arbete och stora kostnader. Ökat arbete och stegrade kostnader utebliva visserligen
ej, om uppbörden sker å kronouppbördsstämman, men ökningen blir proportionsvis
mindre. Pensionsavgift för gift kvinna synes ämbetet därvid i regel kunna upptagas
å mannens debetsedel, men för ej bevillnings- eller inkomstskattetaxerade barn och
tjänare, som nu påföras vissa personliga avgifter på fa drens eller husbondens debetsedel,
blir det sannolikt nödvändigt att å pensionsavgiften utfärda särskilda debetsedlar.
Endast såmedelst kunna de, för vilka pensionsavgift erlagts, bliva fullständigt
identifierade i uppbördsjournalerna och därigenom säkerhet vinnas mot sammanblandning
och förvexling av olika personer.

Kungi. Maj ds befallningshavande i JJppsala län anser, att uppbörden av tvåkronorsavgifterna
lämpligen borde ske i sammanhang med kronouppbörden redan av

Avgivna

yttranden.

144

Kung!,. May.ts Nådiga Proposition Nr 126.

det skäl, att icke någon kommunal uppbördsstämma plägar hållas i slutet av året.
Härtill kommer, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, att ansenligt flera av de försäkrade
äro skattskyldiga till staten än till kommunen, och att alltså även på denna
grund antalet särskilda debetsedlar skulle minskas genom tvåkronorsavgifternas upptagande
vid kronouppbörden. Kommunernas garanti utgör enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes
mening icke något hinder för den förordade anordningen. Tvärtom
anser Kungl. Maj:ts befallningshavande, att det skulle lända till reda och förebygga
misstag eller missbruk, om de tvåkronorsavgifter, som skola tillgodoräknas de försäkrade,
inkomma på en väg och kommunernas inbetalningar på en annan; det erfordras
endast, att kronouppbördsmännen sända restlängd till vederbörande kommun.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gotllands län uttalar sig mot metoden med
tvenne former för uppbörd och därav följande merarbete. Kungl. Maj:ts befallningshavande
påpekar, att kommunalnämnderna för utfående av avgifterna av alla dem,
som å utsatt tid icke betalt sina avgifter, i allt fall måste söka handräckning hos
vederbörande kronofogde. Fråga synes Kungl. Maj:ts befallningshavande därför kunna
vara, huruvida icke kommunerna borde uppbära samtliga avgifterna. Skulle sådant
icke anses lämpligt, kunde möjligen även tvåkronorsavgifterna debiteras och redovisas
i sammanhang med kronoskatterna. Att kommunerna skulle, därest uppbörden
sker inom dessa, kunna utöva något avsevärt inflytande på de avgiftspliktiga att
inbetala avgifterna, anser Kungl. Maj:ts befallningshavande ej vara att hoppas. Farhågan
att i framtiden få sin pension minskad till följd av underlåtenhet att inbetala
pensionsavgiften lärer enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning därvid
icke utöva något inflytande på den, som saknar ansvarskänsla, och som i allt fall
kan resonera så, att, därest hans pension på gamla dagar blir så låg, att han därpå
icke kan ens nödtorftigt leva, fattigvården alltid måste fylla skillnaden.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län anser, att tvåkronorsavgifterna
böra indrivas i samband med kronouppbörden. De kommunala myndigheterna skulle
med hänsyn till föreskriften i § 15 om tiden för tvåkronoravgifternas inbetalande
bliva tvungna att utskriva särskilda debetsedlar och hålla särskilda uppbördsmöten.
De i 15 § omförmälda förteckningarnas uppgörande skulle också bliva mycket tidsödande,
då de måste göras mycket noggranna, om de avgiftspliktiga skola kunna
identifieras. Skall i allt ~ fall uppbörden av tvåkronorsavgifterna ske genom de kommunala
myndigheternas försorg, förefölle det. som om debiteringen av ifrågavarande
avgifter skulle kunna ske tidigare och bättre vid mantalsskrivningarna än vid
taxeringsförrättningarna. Enda hindret härför jämlikt förslaget vore enligt Kungl.
Maj:ts befallningshavandes mening att från erläggandet av pensionsavgift undantagits
den, i vilkens taxering under året enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
inberäknas förmögenhet till värde av minst 6,000 kronor, samt hustru
till sådan person. Om »under året» ändrades till »under föregående år», anser Kungl.
Majrts befallningshavande detta hinder vara undanröjt.

Kungl. May.ts befallningshavande i Örebro län anser däremot, att samma olägenheter
och besvärligheter skulle uppstå, om tvåkronorna skulle debiteras och upptagas
i samband med kronouppbörden, samt att kommunerna därför icke kunna befrias från
uppdraget att indriva tvåkronorsavgifterna.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Gävleborgs län finner önskvärt, att uppbörden
av tvåkronorsavgifterna äger rum på de allmänna kommunaluppbördsstämmorna, vilket

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

145

emellertid med hänsyn till bestämmelsen, att avgifterna skola erläggas samma år, de
påföras, omöjliggöres i de kommuner, där uppbördsstämman hålles i början av året.

Vidare erinras i vissa avgivna yttranden om det besvär, som skulle
orsakas taxeringsnämnderna genom det av kommittén föreslagna uppbördssättet
och. de svårlösta frågor, dessa nämnder skulle få befattning
med, särskilt beträffande de undantag från avgiftsplikt, som upptagits.
Hänvisande till ett detta protokoll bifogat referat av dessa yttranden
(Bilaga E.), må i detta sammanhang allenast erinras om följande invändningar
mot förslaget i nu förevarande delar.

Overståthållarämbetet påpekar sålunda, med hänsyn till, att- taxeringsnämnd vid
uppgörande av förteckning över dem., för vilka under året pensionsavgifter böra erläggas,
skulle pröva, huruvida denna skyldighet bör bortfalla på grund av varaktig
oförmögenhet till arbete, att nämnden, som tillsatts för helt annat ändamål, ej kan
anses särskilt lämpad för en sådan prövning och att den icke heller utan vidare äger
tillgång till härför erforderliga upplysningar. Bäst vore, om taxeringsnämnden helt och
hållet befriades från denna prövning, som i stället kunde uppdragas åt pensionsnämnden
att upptaga, då i ansöknings- eller besvärsväg fråga väcktes hos pensionsnämnden
om befrielse på denna grund från erläggande av pensionsavgift.

I övrigt torde, anser ämbetet, taxeringsnämnden, för att den skall bliva i tillfälle
att på ett tillfredsställande sätt debitera ifrågavarande avgifter, böra beredas
kännedom såväl om pensionsmyndighetens beslut i dylika ärenden, som även, i den
mån sådant icke framgår av allmän kungörelse eller författning i ämnet, av de beslut,
Konungen må komma att fatta i anledning av föreskriften i 5 § tredje stycket.

Vad Stockholm beträffar, anser ämbetet uppgörande av ifrågavarande förteckning
ej behövligt. Avgifterna böra utan olägenhet och med mindre arbete och kostnad
kunna påföras vederbörande i taxeringslängderna, som sedermera i stadgad ordning
kunna å uppbördskontoren hållas tillgängliga för allmänheten. Å dem, som i rätt
tid erlägga avgifterna, skulle av uppbördskommissarierna upprättas förteckning, som
jämte uppgift å antalet sådana debiterade avgifter, som vid stämman ej erlagts,
skulle överlämnas till pensionsrådet.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län anser, med hänsyn till det
arbete, som åligger taxerings- och prövingsnämnderna, mindre välbetänkt att ålägga
dessa myndigheter befattning med avgiftspliktens bestämmande.

Kungl. Majds befallningshavande i Kronobergs län erinrar om den ökning i taxeringsnämndsordförandenas
redan förut omfattande och krävande arbete, som förslaget innebär,
och svårigheten att förmå lämpliga personer att åtaga sig sådant uppdrag. Kungl.
Maj:ts befallningshavande finner därför önskvärt, att skälig ersättning beredes taxeringsnämndsordförandena
för detta nya uppdrag.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Gävleborgs län anser det första och oeftergivliga
villkoret, för att förteckningarna skola kunna uppgöras av taxeringsnämnderna,
vara, att taxeringslängderna omläggas med hänsyn till deras nya uppgift att bliva
grundvalen för en redovisning av de försäkrade. Alla avgiftspliktiga måste med
andra ord, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, i mantalslängden redovisas med
minst samma fullständighet, som nu är föreskrivet med avseende å värnpliktiga.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. 19*

146

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Häradsskrivarna få härigenom ökat arbete, men detta anser Kungl. Maj:ts befallningskavande
kunna gottgöras genom rikligare förvaltningsbidrag. Betänkligare finner
Kungl. Maj:ts befallningshavande däremot, att vissa bland de uppgifter, som erfordras
för förteckningarnas uppgörande, icke kunna erhållas ur vare sig mantalslängderna
eller de källor, där dessa längders data skola hämtas. Kungl. Maj:ts befallningshavande
påpekar, att kommitterade också i själva verket icke synas alldeles hava
förbisett detta, i det att 18 § stadgar, att rörande frågan, huruvida någon skall på
grund av varaktig oförmåga till arbete undantagas från erläggande av pensionsavgift,
besvär skall anföras icke bos prövningsnämnden utan hos pensionsnämnden —• enligt
motiven på den grund, att nu avsedda frågor falla utanför taxeringsmyndigheternas
kompetensområde. Vidare påpekas svårigheten att få visshet och kännedom om,
huruvida en statstjänare är uppförd på ordinarie stat eller icke. Därjämte anmärkes
svårigheten att hos pensionsrådet identifiera de avgiftspliktiga, som mellan taxeringsförrättningarna
flytta till annat taxeringsdistrikt. Detta är en mycket viktig fråga
med hänsyn till bokföringen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande anmärker slutligen, att de ifrågasatta nya
bestämmelserna komma ej oväsentligt att förlänga taxeringsnämndernas arbete. Kungl.
Maj:ts befallningshavande anser därför viktigt, att åt taxeringsnämndernas ordförande
tillmätes sådan ersättning, att de kunna låta på förhand undangöra en del förberedande
arbete.

Kungl. Majds befallningshavande i Norrbottens län påpekar, att, sådan mantalslängden
nu upprättas, den icke lämnar tillräcklig upplysning för uppgörande av här avsedda
förteckningar. Så upptager mantalslängden för närvarande endast första dopnamnet
med födelseår för alla, som ej fyllt 21 år. Hustruns namn finnes ej fullständigt
infört. Kompletterande bestämmelser för upprättande av mantalslängderna
äro, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, alltså erforderliga för ifrågavarande ändamål.
Taxeringsnämnderna kunna enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning
med hänsyn till deras arbetsbörda icke åläggas fullständigt upprättande av
dessa förteckningar. Möjligen kunde taxeringsnämnderna ifylla erforderliga uppgifter
i en av häradsskrivaren på grundvalen av för honom tillgängliga uppgifter upprättad
stomme.

I fråga om kommunernas ansvarighet för tvåkronorsavgifterna (trekronorsavgifterna)
hava huvudsakligen följande meningar uttalats.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län anser rätten för kommuner
att av försumliga avgiftspliktiga återbekomma för dem till pensionsfonden av
kommunen betalda pensionsavgifter böra tryggas på ett verksammare sätt, än som
föreslagits.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Jönköpings län anser, att kommunerna böra befrias
från garantin för tvåkronorsavgifterna. Kommunernas intresse av dessa avgifters
indrivning skulle ändå vidmakthållas genom skyldigheten att lämna fattigvård
åt den, vars pension ej räcker till hans och hans familjs nödtorftiga försörjning.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Västmanlands län anser, att ansvaret för oguldna
tvåkronorsavgifter bör falla på staten, enär det kan förmodas, att ett sådant ansvar

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 126. 147

skulle drabba kommunerna synnerligen ojämt och utredning i detta hänseende
saknas.

Kungl. Maj-.ts Befallningshavande i Gävleborgs län anser, att kommunernas ansvar
för tvåkronorsavgifterna väl kan försvaras med pensionsväsendets betydelse för fattigvårdssamhällena
och dess fördelar i öfrigt.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande erinrar vidare, att blott de avgifter, som i
behörig tid erläggas till kommunen, räknas avgiftspliktig till godo i pensionsavseende;
de ej i rätt tid eriagda pensionsavgifterna, som av kommunen så att säga förskjutas,
komma däremot ej de försäkrade personligen utan blott fonden i allmänhet till godo.
Då sålunda i lagen med uttrycket »eriagda avgifter» alltid avses endast »i rätt tid
eriagda avgifter», anser Kungl. Maj:ts befallningshavande, att, till förekommande av
missförstånd och med hänsyn till den avgörande betydelsen av avgifternas erläggande
i rätt tid, uttrycket i lagtexten bör erhålla sådan formulering, att missförstånd ej kan
förekomma. Olägenheterna av kommunernas ansvarighet för tvåkronorsavgifterna
anser Kungl. Maj:ts befallningshavande kunna undanröjas, därest man kunde ålägga
arbetsgivare att i första hand svara för sina arbetstagares avgifter. En sådan bestämmelse
anser Kungl. Maj:ts befallningshavande emellertid av flera skäl ej kunna
inrymmas i förslaget. Desto angelägnare finner Kungl. Maj:ts befallningshavande
därför, att i lagen på oomtvistligt sätt klargöras de fall, då en person har att svara
för en pensionsavgift, som åligger en annan. Kungl. Maj:ts befallningshavande antager,
att meningen är, att männen skola svara för hustrurnas, föräldrar eller målsmän
för omyndigas och husbönder för hos dem mantalsskrivna arbetstagares avgifter.
Kungl. Maj:ts befallningshavande ifrågasätter, om detta framgår av lagförslagets föreskrifter
i 14, 15 och 16 §§, jämförda med föreskrifterna i gällande uppbördsreglemente.
Kungl. Maj:ts befallningshavande erinrar om föreskriften i 2 § av Kungl.
förordningen den 24 april 1863 angående mantalspenningarnas utgörande, däri det
stadgas, att ansvarighet för mantalspenningarna i vissa särskilt angivna fall är densamma
som för bevillningsutskylder.

Jämväl kommerskollegium har framställt vissa erinringar rörande
sättet för avgiftsbetalningen och anför i sådant hänseende följande:

Det ligger i öppen dag, att prövostenen för en lagstiftning, sådan som den av
kommittén föreslagna, i viss mening ligger i möjligheten att göra avgiftsbetalningen
effektiv. I samma mån den individuella avgiftsbetalningen uteblir och måste ersättas
ur allmänna medel, i samma mån förlorar nämligen också lagstiftningen sin karaktär
av försäkringslagstiftning för att i stället närma sig den rena försörjningstypen.

I betraktande av de erfarenheter, som kunna hämtas från uppbörden av de
direkta skatterna till stat och kommun, samt de olägenheter, som det måste anses
vålla ej mindre för de avgiftspliktiga själva än även för försäkringens mera rationella
genomförande att utkräva pensionsavgifterna på en gång och samtidigt med de direkta
skatterna, hyser kollegium ganska starka tvivelsmål rörande effektiviteten och
lämpligheten av det av kommitterade föreslagna sättet för försäkringspremiernas inbetalning
och har därför tagit under allvarligt övervägande, huruvida icke möjligen
även andra utvägar kunde för detta ändamål anlitas. Närmast till hands syntes
härvid ligga en sådan anordning, att arbetsgivare och andra, som hava hos sig anställda
arbetare eller andra tjänstetagare, förklarades skyldiga att till vederbörande
uppbördsmyndigheter inleverera på deras arbetare, respektive tjänstetagare belöpande

148

Departements chefen.

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr ISO.

försäkringsavgifter med rättighet att göra motsvarande avdrag å lönerna. Ett sådant
system syntes dock förutsätta en fullständig omläggning i vissa delar av lagförslaget
och har kollegium förnämligast av denna grund ansett sig icke böra bestämt förorda
detsamma. Däremot synas de principiella anmärkningar, som riktats mot samma
system, fortuna endast föga avseende, och vill kollegium i sådant hänseende erinra
aarom, att den så kallade äldre arbetarförsäkringskommittén, vars förslå» förande
förevarande forsäkrmgsgren innefattade eu verklig folkförsäkring och icke° blott eu
arbetarforsaknng, utgick ifrån, att avgifterna skulle, i förekommande fall, inbetalas av
vederbörande forsäkrmgspliktiges arbetsgivare eller husbonde, med rätt för dessa att
gorå motsvarande avdrag a. avlöningen. Det kan vidare även förtjäna framhållas
att det redan i det föregående åberopade norska kommittébetänkandet av år 1899
(ma]ontetsforslaget) liksom också det i dagarna framlagda nya förslaget till invaliditets-
och alderdomsförsäkring för Norge på förevarande punkt båda innehålla liknande
bestämmelser.

Men aven om något åläggande för arbetsgivare att ansvara för arbetstagares
pensionsavgifter icke nu stadgas, synes dock lagstiftningen böra öppna möjligheter
för arbetsgivare att frivilligt övertaga en dylik förbindelse. Även utan dylika föreskrifter
kunna naturligtvis arbetsgivare och arbetstagare överenskomma härom Men
det synes dock icke vara utan sin vikt, att det i lagen direkt pekas på denna utväg
hm genom lagen åstadkommen reglering av dessa förhållanden skulle ock verka till
förekommande av missförstånd och tvister. Givetvis skulle ock vederbörande uopbordsmyndigheter
äga att för ändamålet tillhandahålla särskilda märken, kort eller
dylikt, enär en av de förnämsta fördelarna med detta system utom säkerheten naturligtvis
skulle vara, att avgifterna kunde fördelas på flera avlöningstillfällen.

Aven andra vägar för befrämjande och underlättande av avgiftsbetalningen
torde hora försökas. Den tyska riksförsäkringsordningen innehåller bland annat den
bestämmelsen, att avgifterna till invaliditetsförsäkringen, som i regel erläggas .»enom
arbetsgivarne, efter förordnande skola från alla eller vissa grupper av försäkringsphktiga
inkasseras genom sjukkassor eller andra kassor eller försäkringsanstalternas
inbetalnmgsstallen i orterna. Aven i Sverige borde en dylik anordning kunna vidtagas.
Våra, talrika sjukkassor, men även andra sammanslutningar, såsom fackföreningar
med flera, skulle säkerligen utan alltför stora svårigheter kunna fungera såsom
uppsamlings- och inbetalningsorgan för pensionsförsäkringen.

Kommitténs förslag i nu förevarande avseenden (14—18 §§) synes
aven mig böra undergå vissa ändringar, varförutom en del luckor i
detta förslag torde behöva utfyllas.

Vidkommande först frågan, huruvida alla avgifter böra debiteras
och uppbäras i samband med kronoutskylderna, så måste jag ansluta
mig till kommitténs förslag, att det är förenat med vissa fördelar,
att grundavgiften enligt nu framlagt förslag uppbäres inom och genom
ommunen, mindre i följd därav, att för kommunen föreslagits ansvarighet
för dessa utskylder, än därför, att kommitténs förslag sjmes vara
en praktisk utväg. Uppmärksammas bör nämligen, att antalet av dem,
somo/s^°^a Intala donna grundavgift allena, är synnerligen stort — över
80 V av de avgiftspliktiga — och att dessa hittills icke varit uppförda till

149

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

annan kronoskatt än, för vissa av dem, personliga avgifter. Utfärdandet
av kronodebetsedlar för alla dessa skulle väsenligt öka arbetet bos
vederbörande debiteringsmän. Det bör också vara lättare att få in dessa
avgifter, om kommunen rörande dem får tillfälle att ordna med uppbörden,
såsom synes lämpligt, vare sig de upptagas å kommunaluppbördssedlarna
eller de eljest uttagas från särskilda längder. Av betydelse
för avgifternas utfående är också, att de ej behöva betalas pa eu gång.
Då märkessystemet, varvid avgifterna kunna fördelas i småposter,, ej
upptagits, är det av vikt att ändå söka möjliggöra viss periodinbetalning
av avgifterna.

Jag anser således kommitténs förslag i förevarande del vara lämpligt
såsom regel och passa för flertalet kommuner. Emellertid kan tilläventyrs
i stora kommuner ett dylikt uppbördssätt vara förenat med
svårigheter, som böra föranleda en annan ordning. Vad av överståthållarämbetet
härutinnan anförts, synes mig äga den vikt och betydelse,
att man, med frånseende av en del av ovanberörda synpunkter, som tala
för kommitténs förslag oförändrat, bör på så sätt tillmötesgå en önskan
om samtliga avgifters upptagande å kronodebetsedlarna, att möjlighet
härtill ges efter beslut i varje fall av Kung!. Maj:t.

Jag föreslår därför, att, med bibehållande av regeln att grundavgiften
uppbäres inom kommunerna, den kommun, som därom hos
kungl. Maj:t gör framställning, må kunna, efter Kungl. Maj:ts prövning
av de härför anförda skälen, få uppbära grundavgiften i samband med
kronouppbörden. Frågan synes mig härmed kunna lösas på ett sätt,
som bör kunna lämpa sig efter de olika förhållandena inom olika kommuner.
Givetvis måste i sammanhang med ett sådant förordnande, som
blott bör meddelas, då särskilda skäl härför anförts, Kungl. Maj:t
föreskriva de närmare bestämmelser, som erfordras för verkställigheten,
även om dessa i vissa avseenden avvika från de i lagen för där upptaget
fall angivna.

Vidkommande härefter sättet för vinnande, utan lör mycsei oetungande
av taxeringsnämnderna, av vederbörliga debiteringslängder, är
först uppenbart, att den grundläggande handlingen härvid måste vara
en på mantalslängden grundad förteckning, vilken upptager värjo avgiftspliktig
person, som vid början av det år, som mantalsskrivningen
avser, uppnått femton, men icke sextiosex ars ålder. För att kunna vederbörligen
identifiera varje person, alltid en svårighet vid en allmän
folkförsäkring, måste i denna förteckning’ för en var angivas hans fullständiga
namn, födelseår och dag, civilstånd, yrke samt bostad. Da, när
försäkringen varit i verksamhet ett år, särskild anteckning bör ske om

150

Kung!. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 126.

person, som av i lagen föreskriven anledning under nästföregående år
vant undantagen från avgiftsplikt, vilket kan inhämtas av sistnämnda
åis taxeringslängd eller på annat sätt t. ex. genom vederbörande pensionsnämnd
komma vederbörande till hända, torde föreskrift om dylik antecknings
verkställande böra meddelas.

De ändringar av gällande bestämmelser rörande mantalsskrivning
som erfordras, föi att mantalslängden skall erhålla den fullständighet, att
förberörda därpå grundade förteckning kan uppgöras, lärer chefen för
finansdepartementet komma att i sinom tid underställa Kungl. Mai:ts
prövning. ö ,J

Denna förteckning tillställes vederbörande taxenngsnämndsordförande
för att vid taxeringsförrättningen föranleda åtgärd. Det är
egentligen det första året av förrättningen, som avsevärdare besvär
orsakas taxeringsnämnden. Den behöver bl. a. veta, vilka personer av de
i samma förteckning upptagna, som enligt lagen skola undantagas
tran avgiftsplikt. De, som vid taxeringen upptagits till eu förmögenhet
av 6,000 kronor eller därutöver, kan den utan material från annat håll,
i sammanhang med taxeringen, avföra från förteckningen; om de personer,
vilka i övrigt på grund av andra stycket i 5 § icke skola vara
avgiftsphktiga, bör anteckning redan hava''skett av mantalsskrivningsförrättaren.
I vad mån anteckning i förteckningen om sålunda undantagna
personer ej skett, har taxeringsnämnden att därom skaffa sig
underrättelse från pensionsnämnden, vilken ävenledes har att tillhandahålla
taxeiingsnämnden uppgift å dem, som i följd av invaliditet icke
äro avgiftspliktige. Sedan det sålunda blivit klart, vilka personer som
skola, kvarstå i förteckningen såsom avgiftspliktige, bör vid verkställd
taxering i taxeringslängden i särskild kolumn antecknas beloppet av de
avgift» om 5 eller 10 kronor, som skola av de avgiftspliktige erläggas.

Förteckningen överlämnas härefter till vederbörande kommunalmyndighet,
som, på sätt kommunen bestämmer, ombesörjer uppbörden av
de för alla lika grundavgifter, vilka skola erläggas av de i förteckningen
upptagna. I enlighet med vad kommittén föreslagit, bör därförut denna
förteckning hava varit tillgänglig för granskning av vederbörande.

Taxeringslängden åter, som i sinom tid ingår till vederbörande
häradsskrivare, upptager de avgifter, som skola uppbäras i sammanhang
med kronouppbörden. Dessa bliva föremål för debitering i vanlig ordning
såsom om kronoutskylder är stadgat.

I enlighet med vad nu antytts, anser jag kommitténs förslag böra
undergå ändring och komplettering.

151

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Visserligen skall något ökat besvär även genom nu föreslagen anordning
vållas taxeringsnämnderna, men för ett så stort och betydelsefullt
ändamål som det ifrågavarande bör detta besvär ej kännas alltför
tungt. Med ovan antydd anordning blir för övrigt detta besvär åtskilligt
lindrat i förhållande till kommitténs förslag.

Beträffande härefter särskilt frågan om kommunernas ansvarighet för
grundavgiften, 3 kronor, så anser jag densamma icke kunna eftergivas.
Genom praktiskt anordnande av uppbörden och det föreslagna tillägget
i lagen med avseende å arbetsgivares och husbönders betalningsrätt för
dessa utskylder — en rätt, vartill jag nedan närmare återkommer, och
som jag antar i flertalet fall kommer att kännas som en förpliktelse —
bör det ej vara alltför betungande för kommunen att få betala för dem,
hos vilka den ganska ringa grundavgiften icke kunnat uttagas, hälst
om i betraktande tillika tages, att kommitténs förslag om fördelningen
av kommunernas andel av tilläggspensionerna föreslås omlagt efter kommunernas
olika bärkraft, uttryckt i bevillningskronsummorna. Nu berörda
förslag är således vida mindre tyngande för kommunerna, än om
kommitténs förslag bibehållits oförändrat.

Kommitténs förslag, att vad å kronodebetsedel inflyter alltid skall
anses i första hand gälla därå uppförd pensionsavgift, synes mig möta
betänklighet. Att alldeles borttaga varje förmånsrätt, i förhållande till
andra kronoutskyldsposter, för pensionsavgifter synes emellertid knappast
tillrådligt, innan någon erfarenhet vunnits om lättheten att utfå pensionsavgifterna.
För närvarande torde en bestämmelse om, att å kronodebetsedel
uppförd pensionsavgift må kunna för avgiftspliktig särskilt erläggas
jämlikt härom av Kungl. Maj:t meddelade närmare bestämmelser,
vara en lämplig medelväg.

I anledning av gjorda anmärkningar torde tiden för utsökande av
å kronodebetsedel uppförd pensionsavgift böra utsträckas från 6 månader,
enligt kommitténs förslag, till ett år; varjämte likaledes i följd av
erinringar redovisningst-iden av dessa avgifter synes böra sättas till den 1
september årligen.

I 17 § av kommittéförslaget har införts ett stadgande därom, att,
om någon, som påförts pensionsavgift, menar, att för honom sedermera
sådant förhållande inträtt, att han, då avgiften skall erläggas eller indrivas,
bör enligt § 5 undantagas från avgiftsplikt, han kan få denna
fråga prövad av vederbörande pensionsnämnd.

Detta stadgande har överståthållarämbetet funnit icke stå väl överens med
allmänt gällande rättsregler. Det må så vara, säger ämbetet, att på grund t. ex.

17 g.

Kommittén.

Avgivna

yttranden.

152

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1,ntl’affad invaliditet avgiften må kunna efterskänkas. Men ej bör väl den omständighet,
att den avgiftspliktige exempelvis genom att erhålla statstjänst kommit i
bättre ekonomisk stallning, medföra befrielse från avgiftens erläggande, allra minst
om förändringen inträffat, efter det han rätteligen bort erlägga avgälden och befrielsen
sålunda skulle bliva en direkt följd av hans försummelse att betala i rätt tid. I
varje fall bör enligt ämbetets uppfattning kommun, som genom inbetalning av ett
av£lfte* motsvarande belopp förvärvat rätt till densamma, ej kunna berövas denna
ratt. hor ovngt anser ämbetet stadgandet i själva verket vara av jämförelsevis liten
räckvidd och saklöst kunna utgå ur lagen. Skall det kvarstå, finner ämbetet dess
råtta plats vara efter förslagets 18 §, då det väl bör kunna tillämpas, även om avgiften
blivit påförd, eller fastställd, av högre myndighet.

Departements chefen.

I anledning av denna anmärkning och då jämväl jag finner denna
föreskrift vara mindre lämplig och dessutom utan någon avsevärd betydelse,
torde 17 § lämpligen böra utgå ur förslaget.

, I 18 § av kommittéförslaget givas regler för klagan över beslut,
som taxeringsnämnd meddelat enligt 15 eller 16 §§.

. Sådan klagan har ansetts böra i regel föras inom tid och i den ordning,
som angående besvär över taxeringsnämnds beslut är i gällande
författning föreskrivet. Frågor om undantagande, på grund av varaktig
arbetsoförmåga, från erläggande av pensionsavgift falla däremot
utanför taxeringsmyndigheternas, kompetensområde, och har kommittén
med anledning därav föreskrivit, att i sådana frågor klagan skall
föras hos vederbörande pensionsnämnd, varifrån ärendet eventuel! kan
diagas under pensionsstyrelsens prövning. Den i taxeringsförordningens
3.9 § stadgade yttersta tidpunkten för anförande av besvär över taxeringsnämnds
beslut, eller den 15 juli i länen och den 31 augusti i
ni lmi k‘lr emellertid icke synts lämplig att i dessa invaliditetsfrågor
bibehållas som gräns för klagotiden. Särskilt under första tiden av
lagens tillämpning skulle klagotiden i länen bliva för kort. Kommittén
har därför och jämväl med hänsyn till förmånen av enhetlighet för hela
riket. för ifrågavarande ärenden föreslagit fatalietiden till den 31 juli,
men i andra mål blir besvärstiden densamma som i beskattningsfrågor
och utgår alltså i länen den 15 juli och i Stockholm den 31 augusti.
Kommittén har vidare ansett lämpligt, att den klagande, liksom i fråga
om skatt till stat eller kommun, skall utan avbidan på besvärsmål ets
avgörande vara skyldig erlägga det honom påförda avgiftsbeloppet.

§''odkännas, är det tydligen av vikt, att pensionsstyrelsen
.ofördröjligen erhåller kännedom därom. Kommittén har därför föreslagit.
att, om annan myndighet än pensionsstyrelsen ändrat beslut, varom
här är fråga, skall anmälan härom ofördröjligen göras hos pensionsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

153

Förslaget om besvärsrätt i vissa, ovan omförmälda fall till vederbörande
pensionsnämnd har mött erinran.

Kungl. Majds befallningshavande i Stockholms län anser sålunda det ej vara riktigt,
att klagan över en kommunal nämnds beslut skall föras hos en annan, likaledes kommunal
nämnd, helst de båda nämnderna kunna till stor del bestå av samma personer,
varjämte det synes Kungl. Maj:ts befallningshavande mindre lämpligt, att frågan om
dylik befrielse dragés under prövningsnämndens bedömande. Kungl. Maj:ts befallningshavande
föreslår därför, att ifrågavarande paragraf ändras därhän, att klagan över
taxeringsnämnds beslut i nu avsett fall må föras hos pensionsrådet, vilket, säger
Kungl, Maj:ts befallningshavande, icke torde underlåta att, innan besvären avgöras,
över desamma inhämta yttrande från vederbörande lokala pensionsmyndighet.

Denna anmärkning föranlåter mig hemställa, att dylika besvär skola
anföras hos pensionsstyrelsen.

I det yttrande från kommerskollegium, varur utdrag förut meddelats,
har kollegiet väckt förslag om, att lagstiftningen åtminstone borde öppna
möjlighet för arbetsgivare att frivilligt ansvara för arbetstagares pensionsavgifter.
Då jag, på sätt tidigare anförts, icke kunnat finna tillräckligt
fog förefinnas, att \fld en försäkring av den art som den föreliggande
upptaga obligatoriska arbetsgivarebidrag till försäkringen, är
jag så mycket mer tilltalad av detta kollegiets förslag, som, på sätt jag
förut anfört, ett dylikt frivilligt ansvar väl i flertalet fall kommer att utveckla
sig till praxis och att därför arbetsgivare i stor utsträckningskola
låta sig angeläget vara att på antytt sätt främja försäkringens
framgång och stabilitet, vilka i så hög grad bero av en ordentlig
avgiftsinbetalning. Jag är också förvissad om, att andra av kollegiet
framhållna vägar för befrämjande av avgiftsbetalningen så småningom
skola frivilligt erbjuda sig till lättnad för den avgiftspliktige och till
trygghet för försäkringen.

I anslutning till de huvudsakliga synpunkter, jag sålunda anfört, har
jag uppgjort förslag till en ny 18 §. I denna §, som inrymt arbetsgivare
rätt att för sina utlägg hålla sig till arbetstagarens innestående
lön, har viss preskriptionstid för denna rätt ansetts böra stadgas. Det
kan nämligen icke anses lämpligt, att arbetsgivaren skall kunna under
längre tid underlåta begagna sig av denna rätt — kanske har han från
början avsett att icke uttaga den — för att sedan, vid ett konflikttillfälle
t. ex., begagna sig av nämnda avdragsrätt. Preskriptionstiden har satts till
6 månader, med hänsyn till att på landet avräkningstiden mellan husbonde
och tjänare ofta är ganska lång. Denna tid av sex månader kan visserligen
synas något för rundlig, men å andra sidan är det av gagn för
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. 20*

Avgivna yttranden.

Departements chefen.

Arbets givarnes
medverkan
till försäkringsavgifternas
erläggande
m. m.

154

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

den avgiftspliktige, att lian må kunna genom småavbetalningar ersätta
arbetsgivaren hans utlägg, något som givetvis främjas av en längre
preskriptionstid. Slutligen må framhållas, att någon annan form för uttagande
av utav arbetsgivare förskjuten avgift än avdrag å lönen ej
synes böra lagligen medgivas. Uttages ej utlägget inom därför föreskriven
tid genom avdrag å lönen, torde varje rätt till utläggets återfående
således böra vara avskuren. Härom torde stadgande i 18 § införas.

Med anslutning till vad under förevarande §§ anförts samt för vinnande
av några smärre redaktionsförändringar, som ej torde tarva särskild
motivering, får jag alltså hemställa

att 14—18 §§ måtte erhålla följande lydelse:

14 §.

Den avgift av tre kronor om året, som skall för
envar avgiftspliktig erläggas, uppbäres av den kommun,
där den avgiftspliktiga är mantalsskriven. Uppbörden
ombesörjes av den myndighet inom kommunen,
som förrättar uppbörden av kommunalutskylderna.

De pensionsavgifter av fem och tio kronor, som
enligt 4 § åligga vissa avgiftspliktiga, debiteras och
uppbäras i samband med kronoutskylderna.

Där så skäligt prövas, äger Konungen för viss
kommun förordna, att jämväl uppbörden av de i första
stycket av denna § omförmälda avgifter skall verkställas
i samband med kronouppbörden.

15 §.

För det i 14 § första stycket omförmälda ändamål
skall varje år, sedan mantalslängden för kommunen
blivit i stadgad ordning justerad, av mantalsskrivningsförrättaren
uppgöras förteckning över de i längden
upptagna personer, som vid årets början uppnått
femton men icke sextiosex års ålder. I förteckningen,
som uppgöres enligt fastställt formulär, angives för
varje person namn, födelseår och dag, civilstånd, yrke
samt bostad, varjämte för envar, som under näst föregående
år av i denna lag föreskriven anledning varit
undantagen från avgiftsplikt, anteckning göres härom
samt om anledningen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

155

Förteckningen tillställes taxeringsnämndens ordförande
samtidigt med att den justerade mantalslängden
enligt gällande författning till honom överlämnas.
Sedan förteckningen kommit taxeringsnämnden tillhanda,
införes i densamma genom nämndens försorg,
på grund av inhämtade upplysningar från vederbörande
pensionsnämnd och i övrigt kända förhållanden, uppgift
om de förändringar, som sedan nästföregående år
inträtt med avseende å skyldighet att för året erlägga
pensionsavgift.

Senast fem dagar efter det taxeringsnämndens
arbete för året avslutats, överlämnas förteckningen till
den kommunala uppbördsmyndigheten, som ombesörjer,
att avskrift av densamma hålles tillgänglig för allmänheten
under tiden från och med den 1 till och med
den 10 juli å ställe, som minst fjorton dagar förut
kungöres i kyrkan och tillika på annat lämpligt sätt
tillkännagives. Härigenom skall envar som vederbör
anses hava erhållit del av förteckningens innehåll.

Den pensionsavgift å tre kronor, som i denna §
avses, erlägges därefter i den ordning, som av kommunen
bestämmes.

De vid uppbörden erlagda avgifterna redovisas
och inbetalas till den i 12 § omförmälda fonden inom
tid och på sätt av Konungen förordnas. Envar kommun är
därjämte skyldig att till samma fond redovisa och inbetala
ett belopp, motsvarande avgifter, som icke blivit
erlagda för avgiftspliktiga, vilka äro inom kommunen
mantalsskrivna. För dylik ej erlagd pensionsavgift
äger kommunen hos den avgiftspliktige fordran
med förmånsrätt såsom för oguldna kommunalutskylder.

Den ovannämnda förteckningen, försedd med uppgift
om dem, för vilka avgiften inom stadgad tid
erlagts, insändes av kommunens uppbördsmyndighet
till pensionsstyrelsen före utgången av det år, under
vilket uppbörden ägt rum.

16 §.

För verkställande av uppbörd, som i 14 § andra
och tredje stycket omförmäles, skall av vederbörande

156

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

taxeringsnämnd i taxeringslängden för året angående
varje avgiftspliktig antecknas beloppet av den avgift,
som bör för honom erläggas.

A kronodebetsedel uppförd pensionsavgift må för
avgiftspliktig särskilt erläggas och kvitteras jämlikt
härom av Konungen meddelade närmare bestämmelser.

Pensionsavgift, varom i 14 § andra stycket sägs,
må ej utsökas, sedan ett år förflutit efter utgången av
det år, under vilket avgiften blivit påförd.

Varje år skall före den 1 september genom uppbördsmyndigheten
till pensionsstyrelsen insändas uppgift
enligt fastställt formulär om de för nästföregående
år enligt denna § erlagda och indrivna pensionsavgifter.

17 §•

Ändring i taxeringsnämnds beslut enligt 15 eller
16 § må av envar, vilkens rätt är av beslutet beroende,
ävensom av kommun samt av ombud, varom i 27 §
stadgas, sökas genom besvär inom tid och i den ordning,
som angående besvär över taxeringsnämnds beslut
är i gällande författning föreskrivet, dock att, där
ändring sökes i beslut rörande fråga, huruvida någon
skall på grund av varaktig oförmåga till arbete undantagas
från erläggande av pensionsavgift, besvären
skola anföras hos pensionsstyrelsen och inlämnas till
vederbörande pensionsnämnd inom utgången av juli
månad. Har pensionsavgift blivit den klagande påförd,
är han ändock skyldig att erlägga avgiftsbeloppet med
rätt att återfå vad som blivit för mycket erlagt, därest
hans besvär godkännas.

Har ändring i beslut, varom här är fråga, gjorts
av annan myndighet än pensionsstyrelsen, skall genom
den myndighets försorg anmälan härom ofördröjligen
ske hos pensionsstyrelsen.

18 §.

Innehar avgiftspliktig vid tid, då pensionsavgift
skall för honom erläggas, tjänst eller arbetsanställning

157

Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition Nr 126.

lios arbetsgivare, och varder avgiften för den avgiftspliktige
erlagd av arbetsgivaren, äger denne, mot avlämnande
till den avgiftspliktige av bevis om avgiftens
erläggande, av innestående kontant avlöning till ersättning
för sitt utlägg innehålla det erlagda beloppet.

Har ersättningen ej sålunda uttagits inom sex
månader efter det avgiften av arbetsgivaren erlagts,
är all rätt till ersättning förfallen.

19—28 §§ i kommitténs förslag innehålla bestämmelser om pensions- i‘J~28 §§•
nämnderna, de korporationer i orterna, som skola närmast handhava
försäkringsärendena.

Den allmänna organisationen av försäkringen, ansluten i sina huvud- Försäkringens
drag till den av nya arbetarförsäkringskommittén föreslagna, avser upp- organisation.
rättandet, förutom''av en för hela riket gemensam centralmyndighet, av
kommittén benämnd pensionsrådet, av särskilda lokala organ, pensionsnämnder.

Nödvändigheten av särskilda lokalmyndigheter torde på grund av Kommittén.
försäkringens omfattning och beskaffenhet vara uppenbar. _ A ena sidan
kan icke den stora mängden av försäkringsärenden lämpligen i första
hand bliva föremål för en central statsanstalts handläggning. A andra
sidan erfordras för försäkringens närmare övervakande och försäkringsärendenas
avgörande i första hand en ingående kännedom om de å
varje ort rådande förhållanden. I likhet med nya arbetarförsäkringskommittén
håller också ålderdomsförsäkringskommittén före, att för
försäkringens genomförande i orterna någon redan förefintlig administrativ
eller kommunal myndighet icke torde böra tagas i anspråk, utan att
det synes vara ändamålsenligast att inrätta nya ortsmyndigheter, vilkas
uppgift och befogenhet helt och hållet betingas av försäkringens natur
och syfte. Då en viktig förutsättning för de lokala organens, pensionsnämndernas,
arbete måste vara, att nämndens ledamöter så ingående
som möjligt äro förtrogna med förhållandena inom nämndens verksamhetskrets,
har kommittén föreslagit, att i regel varje kommun skall utgöra
eget pensionsdistrikt.

Pensionsnämndens sammansättning bör givetvis vara sådan, att dess
arbete kommer att bedrivas på ett såväl för de försäkrade som det
allmänna tillfredsställande sätt. Kommittén har för sådant ändamål
föreslagit, att nämndens ordförande och hans suppleant skola utses av
Konungens befallningshavande, under det att övriga ledamöter och deras
suppleanter väljas av de kommunala representationerna. Av hänsyn till

158

Kungl. Maj.is Nådiga Proposition Nr 126.

de försäkrades intressen liar kommittén i fråga om sistnämnda val föreslagit,
att, där de ske å kommunalstämma eller allmän rådstuga, varje
röstande skall äga en röst. För att bereda den centrala pensionsmyndigheten
tillfälle att utöva nödig kontroll över nämndernas verksamhet
har kommittén tillika föreslagit, att för varje pensionsdistrikt skall finnas
ett av den centrala myndigheten förordnat ombud, som äger närvara vid
nämndens sammanträden samt deltaga i överläggningarna, men ej i besluten.

Pensionsnämndens uppgift skall vara att, förutom övervakandet i
allmänhet av försäkringslagens efterlevnad inom distriktet, pröva riktigheten
av de i pensionsansökningarna — vilka samtliga skola dit ingivas
— lämnande upplysningar och besluta, huruvida sökanden äger rätt
till pension samt bestämma storleken av den årsinkomst, som skall
läggas till grund för beräkning av pensionstillägg. Efter besvärstidens
slut skola, vare sig besvär anförts eller icke, nämndens beslut jämte
tillhörande handlingar ofördröjligen insändas till den centrala pensionsmyndigheten,
som, därest pension beviljas, beräknar och fastställer pensionens
belopp samt utfärdar pensionsbrev, vilket genom nämndens försorg
tillstädes, pensionstagaren. På samma sätt förfares i tillämpliga
delar jämväl ifråga om ökning eller minskning av pension ävensom i
fråga om beviljande av understöd.

Av det anförda framgår, att pensionsnämndens huvuduppgift avser
fastställande av invaliditet ävensom, där fråga är om pensionstillägg,
av årsinkomst, och sålunda begränsats till väsentligt enklare arbete än
vad i nya arbetarförsäkringskommitténs förslag ifrågasatts. Erfarenheterna
från den av kommittén verkställda statistiska utredning synas
giva vid handen, att kommunerna i allmänhet inom sig räkna krafter,
vilka äro skickade att lösa de uppgifter, som enligt kommitténs förslag
komma att anförtros pensionsnämnderna.

Vidkommande de av kommittén i 19 § föreslagna särskilda bestämmelserna.
under denna avdelning må omförmälas, att varje kommun
föreslagits skola i regel utgöra ett pensionsdistrikt, dock att, om två eller
flera socknar på landet hava gemensam kommunalförvaltning, dessa böra
betraktas såsom ett pensionsdistrikt, Å andra sidan är medgivet att
fördela eu kommun i flera pensionsdistrikt. Orsaker härtill kunna i
främsta rummet vara kommunens stora folkmängd eller vidsträckthet.
Även andra förhållanden kunna göra en fördelning lämplig, såsom t. ex.
befintligheten av industriella inrättningar i en del av kommunen.
Beslut om sådan fördelning ävensom om upphävande eller förändring
därav, skall enligt förslaget underställas Konungens befallningshavandes
prövning.

159

Kungl. Maj:ts Nådiga Proposition Nr 126.

20 § innehåller bestämmelser om att för varje pensionsdistrikt skall
finnas en pensionsnämnd, ävensom huru denna nämnd skall sammansättas.

Enligt nja arbetareförsäkringskommitténs förslag skulle pensionsnänmden
bestå av två arbetsgivare, två försäkrade och eu av Konungens
befallningshavande förordnad ordförande.

Då kommitténs förslag emellertid icke ålägger arbetsgivarna skyldighet
att bekosta någon del av försäkringen och ej heller binder avgiftsplikten
vid avlönat arbete i annans tjänst utan syftar till åstadkommande
av en allmän folkpensionering, har förbehåll för någon särskild
kategori av medborgare att vinna representation i pensionsnämnden
icke upptagits i kommitténs förslag.

Kommittén har funnit, att antalet ledamöter i pensionsnämnden,
frånsett den av Konungens befallningshavande för fyra år i sänder utsedde
ordföranden, lämpligen bör kunna begränsas till högst sex.

Ledamöterna i pensionsnämnd jämte suppleanter skola enligt förslaget
väljas för fyra år av den kommunala representationen i pensionsdistriktet,
därvid, på sätt förut omförmälts, föreslagits, att varje röstande
skall äga en röst. Där å landet kommunalfullmäktige och i stad stadsfullmäktige
finnas, har av rent praktiska skäl föreslagits, att dessa
korporationer skola träda i kommunalstämmans, resp. allmänna rådstugans
ställe. För vinnande av en viss kontinuitet i pensionsnämndens
sammansättning har kommittén vidare föreslagit, att vid slutet av andra
året efter lagens trädande i kraft halva antalet av de utsedda ledamöterna
och halva antalet suppleanter skall efter lottning avgå, vadan val
av ledamöter i pensionsnämnd sedermera kommer att verkställas vart
annat år. Härmed har avsetts att avlägsna faran för att pensionsnämnd
skall komma att bestå av ledamöter, som alla sakna erfarenhet om nämndens
arbetssätt och åligganden.

21 § i kommittéförslaget innehåller bestämmelser om valbarhet till
och avsägelse av uppdrag i pensionsnämnden.

Pensionsnämndens ordförande, ledamöter och suppleanter föreslås
sålunda, för att de skola äga nödig kännedom om personer och förhållandena
å orten, vara inom kommunen boende. I övrigt uppställer förslaget
inga andra villkor för vederbörandes kompetens än myndig ålder
och god frejd.

Då inom åtskilliga kommuner antalet av dem, som äro lämpliga
att utses till ledamöter i pensionsnämnd, torde vara ganska begränsat,
har kommittén ansett nödigt stadga, att den, som blivit utsedd till ordförande,
ledamot eller suppleant i pensionsnämnd, icke bör kunna av -

160

Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 126.

säga sig uppdraget utan giltiga skäl. Såsom sådana har kommittén
uttryckligen'' angivit, att den valde är ämbets- eller tjänsteman och av
sin befattning hindras fullgöra uppdraget eller att han under de fyra
sistförflutna åren tjänstgjort såsom ordförande eller ledamot i pensionsnämnd
(icke suppleant).

I övrigt har kommittén ansett det böra överlämnas, i fråga om ordförande,
till Konungens befallningshavande och, i fråga om ledamot, åt
vederbörande valkorporation att avgöra, huruvida anfört skäl för avsägelse
bör anses giltigt eller icke.

22 § upptager bestämmelser om pensionsnämnds åligganden. Härom
har nyss meddelats en allmän översikt.

Pensionsnämndens förnämsta uppgift är givetvis att såsom första
instans handlägga ansökningar rörande pension. Angående dessa ärendens
handläggning finnas bestämmelser meddelade i 30 §.

Närmare föreskrifter om pensionsnämndens verksamhet hava ansetts
böra meddelas av Konungen.

I följande § av kommittéförslaget, 23 §, hava upptagits bestämmelser
om pensionsnämnds sammanträden.

Med hänsyn till de olikartade förhållandena å skilda orter har kommittén
ansett, att antalet ordinarie sammanträden icke bör i lagen bestämmas,
utan föreslagit, att pensionsnämnderna själva skola träffa avgörande
härom liksom om tid och ställe för sammanträdena. Emellertid
har i allmänhetens intresse synts böra stadgas ett minimiantal sammanträden,
och har kommittén i sådant hänseende föreslagit, att varje
år skola hållas minst fyra ordinarie sammanträden, ett var tredje månad.
(Särskilda förhållanden kunna emellertid göra det nödvändigt eller lämpligt,
att nämnden sammankommer jämväl mellan de ordinarie sammanträdena,
och har enligt kommitténs förslag ordföranden rätt att kalla
nämnden till sådant extra sammanträde. Till varje sammanträde skall
genom ordförandens försorg kallas jämväl pensionsrådets ombud, varom
i 27 § närmare förmäles.

Antalet av de föreslagna pensionsdistrikten kan, anför kommittén,
antagas komma att med ett eller annat hundratal överskrida antalet
kommuner i riket, eller alltså enligt nuvarande förhållanden uppgå till
omkring 2,800. Vid en befolkningssiffra för hela riket av omkring 5 1 -miljoner, skulle följaktligen varje pensionsdistrikt komma att i medeltal
omfatta omkring 2,000 personer. Av dessa skulle ungefär hälften
komma att bliva avgiftspliktiga. Den andra hälften utgöres av barn,
invalider samt andra personer, som på grund av föreslagna undantagsbestämmelser
icke skulle bliva avgiftspliktiga. Då vidare årliga antalet

161

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

för hela riket av dem, som bliva invalider eller fylla sextiosju år, kan
skattas till ungefär 50,000, kan man antaga, att till varje pensionsnämnd
årligen skulle inkomma i medeltal tjugu ansökningar om avgiftspension.
Antalet övriga pensionsärenden kan uppenbarligen icke på förhand med
säkerhet beräknas, men torde dock icke bliva så avsevärt, att pensionsnämndens
arbete därmed kan bliva särskilt betungande. Med hänsyn härtill
har kommittén ansett sig kunna betrakta ledamotskap av pensionsnämnd
huvudsakligen såsom hedersuppdrag, för vilket gottgörelse icke i
allmänhet borde utgå. Dock har kommittén funnit skäligt, att någon ersättning
för inställelsen vid sammanträdena borde åtnjutas. Då förhållandena
å skilda orter äro så växlande och till följd därav pensionsnämndernas
arbetsbörda kan motses bliva så olika, att en enhetlig reglering
av ersättningarnas storlek knappast är möjlig, har kommittén
ansett det böra överlämnas åt kommunerna att bestämma ersättningens
storlek och i samband härmed föreslagit, att kommunerna själva skola
vidkännas kostnaderna för ifrågavarande gottgörelse. Härigenom torde
ersättningen bäst bliva anpassad efter de lokala förhållandena samt
garantier vinnas för sparsamhet vid bestämmandet av ersättningsbeloppen.
Kommittén har tänkt sig, att ifrågavarande ersättning skall
komma att utgå med dels ersättning för nödiga resekostnader och dels
till beloppet fastställt dagtraktamente. Med hänsyn till det större ansvar
och den tyngre arbetsbörda, som kommer att åligga ordföranden,
har kommittén "föreslagit, att beloppet av det till honom, utgående dagtraktamente
icke må sättas lägre än till två gånger det belopp, som
bestämmes för varje ledamot.

I 24 § har upptagits bestämmelser om att pensionsnämnd ej må
handlägga ärende, där icke, förutom ordföranden, minst två ledamöter
äro tillstädes. Vidare har föreslagits, att vid förhinder för ordförande
eller ledamot han skall därom underrätta vederbörande suppleant. För
att i möjligaste mån förhindra att sammanträde må behöva inställas i
följd av försumlighet av ordföranden eller ledamöterna att tillstädeskomma,
har kommittén i likhet med nya arbetareförsäkringskommittén
stadgat böter för förfallolös utevaro samt för underlåtenhet att vid förfall
underrätta suppleant.

25 och 26 §§ innehålla föreskrifter om behandling av ärendena
inom pensionsnämnd samt om ordförandens särskilda skyldigheter.

I dessa hänseenden har särskilt föreskrivits, att behandlingen av de
ärenden, som anhänggiggöras hos pensionsnämnd, skola så skyndsamt
som möjligt företagas och avslutas. Har ärende icke anhängig]orts å
sammanträde, skall det av nämnden handläggas senast å näst infallande

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. 21*

i 62 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

sammanträde, och ärenden, som anhängiggöras vid sammanträde, skola
genast företagas till behandling. Enär pensionsärendena i allmänhet
torde bliva av jämförelsevis enkel beskaffenhet, har kommittén föreskrivit,
att de i regel skola genast avgöras. Uppskov skulle endast
tillåtas, om nämnden funne sådant oundgängligen erfordras.

Nämndens expeditionsgöromål skola ombesörjas av ordföranden,
som för de utlägg, han för sådant ändamål nödgas göra, borde äga få
gottgörelse av kommunen. De göromål, som förslaget ålägger pensionsnämndens
ordförande, komma otvivelaktigt, åtminstone i flera fall,
att bliva av icke obetydlig omfattning. Någon lättnad i arbetet har
emellertid möjliggjorts genom den i förslaget åt ordföranden medgivna
rätt till skrivare- och räkenskapshjälp.

För erhållande av en överskådlig bild av samtliga de ärenden, vilka
hos. pensionsnämnd anhängiggjorts, har föreslagits, att anteckning om
varje inkommit ärende göres i ett register, vilket för vinnande av likformighet
skall föras enligt formulär, som fastställts av den centrala
pensionsmyndigheten. Registret bör, anför kommittén, förses med hänvisningar
till protokollet, där redogörelse skall lämnas för de vid varje
sammanträde förekommande ärenden ävensom för beslut, som fattas av
nämnden.

I 27 § är föreslaget, att för varje pensionsdistrikt skall finnas ett
av den centrala pensionsmyndigheten förordnat ombud. Härom anför
kommittén:

»Visserligen förefinnes enligt kommitténs förslag i den av Konungens
befallningshavande utsedde ordföranden inom varje pensionsnämnd en
representant för det allmänna. Kommittén har emellertid, med hänsyn bl. a.
till försäkringens stora omfattning, ansett nödvändigt att ute i orterna
tillskapa organ för pensionsrådet, som härigenom sättes i stånd att på
ett verksamt sätt övervaka pensionsärendenas behöriga handläggning
vid de olika pensionsnämnderna och bevaka pensionsverkets rätt. Kommittén
har emellertid icke ansett nödigt stadga, att ett ombud skall av
pensionsrådet förordnas för varje pensionsdistrikt, utan lämnat öppet
föi pensionsrådet att, där sa lämpligen kan ske, förordna samma person
till ombud för flera pensionsdistrikt. Då det av nära liggande skäl är
lämpligt, att ombudet så mycket som möjligt deltager i pensionsnämndens
arbeten, har kommittén föreslagit, att han äger närvara vid vederbörande
pensionsnämnds sammanträden samt deltaga i överläggningarna.

I besluten får han dock ej deltaga. Kommittén förutsätter, att i den
instruktion för ombudet, som skall utfärdas av pensionsrådet, kommer

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 163

att stadgas skyldighet för ombudet att, så ofta ske kan, närvara vid
överläggningarna.»

I följande 28 § av kommitténs förslag innehållas bestämmelser om
klagan över pensionsnämnds beslut. Sådan klagan skall, enligt kommitténs
förslag få föras, utom av vederbörande rättsägare, jämväl av kommun,
av pensionsrådets (pensionsstyrelsens) ombud samt av pensionsnämndens
ordförande. Vad kommunen beträffar, så kan densamma, yttrar
kommittén, utan att dess rätt är direkt beroende av pensionsnämndens
beslut, äga ett uppenbart intresse av huru beslutet utfaller. Så kan
ett avslag å ansökan om pension föranleda, att kommunen nödgas meddela
sökanden fattigvård. Den besvärsrätt, som tillagts pensionsstyrelsens
ombud, betingas givetvis därav, att han skall iakttaga pensionsverkets
intressen. Besvären ställas till pensionss tyr elsen men, med hänsyn till sökandenas
bekvämlighet och för att i möjligaste män förenkla förfarandet samt
undvika överflödig skriftväxling mellan styrelsen och pensionsnämnderna,
har kommittén föreslagit, att besvären skola ingivas eller insändas
till pensionsnämndens ordförande, som, sedan besvärstiden gått till
ända, har att jämte nämndens yttrande ofördröjligen till pensionsstyrelsen
insända besvären jämte övriga till ärendet hörande handlingar.

Besvärsrätt tillkommer jämväl pensionsnämndens ordförande, vilken,
såsom tillsatt av Konungens befallningshavande, har att iakttaga det
allmännas intresse.

I olikhet med nya arbetareförsäkringskommittén har kommittén
ansett det av den föreslagna pensionsrådet böra utgöra högsta instans
i försäkringsärenden. Kommittén har nämligen funnit det vara synnerligen
angeläget att pensionsärendenas handläggning icke får draga allt
för länge ut på tiden utan att desamma snarast möjligt slutligt avgöras.
Det har även synts önskvärt att icke öka regeringsrättens arbetsbörda
med avgörandet av de många besvär i pensionsärenden, som kunna
förutses. Eu förutsättning för att pensionsrådet göres till sista instans
är emellertid, yttrar kommittén, att åt detsamma gives en sådan sammansättning,
att dess kompetens att slutgiltigt avgöra ifrågavarande
ärenden är tillräckligt betryggad. Genom detta pensionsråds avgöranden
fastslås nämligen riktlinjerna för försäkringens tillämpning, och i pensionsrådet
böra följaktligen finnas representanter icke blott för den för -säkringstekniska och juridiska sakkunskapen utan även för den praktiska
erfarenheten. Med hänsyn härtill har också i förslaget (§ 3) stadgats,
att pensionsrådets (pensionsstyrelsens) organisation bestämmes av
Konung och Riksdag.

164

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Avgivna Nu förevarande avdelning av kommittéförslaget liar i de avgivna

yttranden, yttrandena icke varit föremål för mera genomgripande förslag till ändringar.
Med avseende å de anmärkningar, som härutinnan framställts,
hänvisar jag till den vid detta protokoll fogade sammanfattning av de
avgivna utlåtandena.

Departements- Att inrätta särskilda pensionsnämnder för ifrågasatta bestyrs överchefen.
tagande anser jag påkallat. Att härmed betunga fattigvårdsstyrelserna
(å landet nästan uteslutande kommunalnämnderna) synes knappast tillrådligt
ur arbetsbördans synpunkt, förutom att häremot den invändning
kan göras, att därmed en sammanblandning av pensionsväsen och fattigvård
kan komma att ske, något som i viss mån skulle förtaga pensionsförsäkringen
dess karaktär.

Flera länsstyrelser hava framställt erinran mot förslaget att vid val
av pensionsnämnd icke tillämpa den vanliga graderade skalan. Jag skall
icke här ingå på frågans principiella sida, utan vill allenast framhålla,
att kommitténs förslag i detta avseende synes mig lämpligt med hänsyn
till att de breda lagren, för vilka hela pensionsförsäkringen närmast är
avsedd, måste beredas tillräckligt inflytande på valet och ge en sammansättning
åt pensionsnämnden, som betryggar kännedom om och förståelse
för pensionstagarnes ekonomiska förhållanden. Vederbörande Konungens
befallningshavande utser ju ordförande i nämnderna och ett ombud,
som utses av pensionsstyrelsen, skall deltaga i nämndens arbete.
Allt detta torde tillräckligt betrygga, att icke obehöriga hänsyn komma
att göra sig gällande inom nämnden. Någon fara för att nämnderna
med en sammansättning efter en-röstsystemet skulle visa större slösaktighet
vid prövning av pensionsansökningarna än en på vanliga rösträttsgrunder
vald pensionsnämnd föreligger knappast. Enhetlighet och rättvisa
i behandlingen av pensionsärendena blir det pensionsstyrelsens sak
att övervaka genom särskilda föreskrifter, genom de förut berörda
ombuden samt genom den kontroll- och inspektionsverksamhet, som
torde komma att ingå i pensionsstyrelsens åligganden.

Antydda enhetlighet och opartiskhet i prövningen av pensionsansökningar
skulle visserligen främjas genom det förslag om pensionsnämnders
upprättande för större kommunala enheter än kommittén
föreslagit, som framlagts av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands
län, men då för pensionsnämndens verksamhet är av synnerlig
betydelse, att nämnden har intim och ingående kännedom om kommunens
medlemmar, har jag icke ansett mig böra i detta avseende avvika
från kommittén.

165

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Om det av kommittén i 24 och 26 §§ föreslagna stadgande om
viss ersättning till kommitténs ledamöter har Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Gävleborgs län yttrat, att, om ersättning skall utgå, vilket
Kungl. Maj ds befallningshavande finner ganska tvivelaktigt, då i intet
fall tjänstgöring utom pensionsdistriktet påkallas, det förefölle befallningshavanden
bättre, att ersättningen stadgades skola utgå med ett för
alla nämnder lika belopp. För min del finner jag, att ifrågavarande
uppdrag bör anses såsom ett kommunalt förtroendeuppdrag och således
såsom regel icke avlönas, men att det bör överlåtas åt vederbörande
kommuner själva att bestämma, om och till vad belopp och under vilken
form (t. es. reseersättning) gottgörelse bör meddelas pensionsnämndens
ordförande och ledamöter för bevistande av sammanträde.

Att ordföranden bör erhålla särskild gottgörelse för det rätt omfattande
skrivarbete, som skulle åligga honom, finner jag uppenbart.
Därjämte torde han böra kunna erhålla ersättning för sitt besvär, om
kommunen finner det påkallat. Och då jag i annat sammanhang
kommer att underställa Kungl. Maj:t förslag om sådan ändring av kommunalförordningen
på landet, att kommuner må kunna tillerkänna ordförande
i kommunalnämnd viss ersättning för sitt besvär, torde enahanda
stadgande här böra inflyta vidkommande landet; för stad blir
det dess vederbörande beslutande myndighet, som har att bestämma
om sådan ersättning. Av kommunalstämma fattat beslut om arvode
torde, i likhet med vad jag ernar föreslå för beslut om arvode åt ordförande
i kommunalnämnd, böra underställas vederbörande länsstyrelses
prövning.

Vad i övrigt under förevarande avdelning av förslaget anförts, synes
mig icke böra föranleda ändring i förslaget. Då jag utom dess ej
heller funnit anledning till annan erinran mot kommitténs förslag, än
vad förut anmälts, samt då efter det förändrade sättet för kommunbidragets
utgående pensionsnämndens ordförande ej längre behöver
föra förteckning över vissa pensionstagare, hemställer jag,

att 19—28 §§ måtte erhålla följande lydelse:

19 §.

Varje socken å landet samt varje stad ävensom
varje köping, som utgör egen kommun, bildar ett
pensionsdistrikt.

166

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Hava två eller flera socknar på landet gemensam
kommunalförvaltning, skola de samfält anses såsom
ett pensionsdistrikt.

Där på grund av kommuns vidsträcktket eller
folkmängd eller andra förhållanden så prövas lämpligt,
må kommunen fördelas i två eller flera pensionsdistrikt.
Beslut om sådan fördelning, ävensom
om upphävande eller förändring därav, fattas å landet
av kommunalstämma och i stad av stadsfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga.

Beslutet skall underställas Konungens befallningshavande,
som äger att detsamma antingen oförändrat
fastställa eller ock på anförda skäl ogilla.

20 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd,
bestående av en ordförande och ett jämnt antal
ledamöter, högst sex.

Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för
honom förordnas av Konungens befallningshavande
för fyra år i sänder.

Ledamöterna i pensionsnämnd, jämte ett lika antal
suppleanter för dem, väljas varje gång för fyra år, å
landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige,
där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga.
Vid val å kommunalstämma och allmän rådstuga
iakttages, att varje röstande har en röst. Halva
antalet av de utsedda ledamöterna samt halva antalet
av suppleanterna avgå efter lottning vid slutet av
andra året från det denna lag trätt i kraft. Avgår
ledamot eller suppleant under den för honom bestämda
tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda
valde tjänstgöra under den tid, som för den
avgångne återstått.

Sedan val av ledamot eller suppleant ägt rum,
skall underrättelse om den valdes namn och bostad
ofördröjligen meddelas pensionsnämndens ordförande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

167

21 §.

Ej må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu
nämnts, än ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning
är bindrad att fullgöra uppdraget, den, som
under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort såsom ordförande
eller ledamot i pensionsnämnd samt den, som
eljest uppgiver förhinder, som, i fråga om ordförande,
av Konungens befallningshavande och, i fråga om
ledamot, av vederbörande valkorporation godkännes.

22 §.

Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet övervaka
denna lags efterlevnad inom pensionsdistriktet,
att vid behandling av ärenden rörande pension förfara
på sätt i 30 § angives samt att i övrigt ställa
sig till efterrättelse bestämmelserna i denna lag och
de föreskrifter, som angående pensionsnämnder av
Konungen meddelas.

23 §.

Pensionsnämnd sammanträder minst en gång var
tredje månad å tid och ställe, som nämnden bestämmer.
Dessutom sammanträder nämnden på kallelse
av ordföranden, så ofta han med avseende å inkomna
ärendens antal och vikt finner det nödigt. Tid och
ställe för sammanträde läte ordföranden minst fjorton
dagar förut kungöra i kyrkan samt tillika på annat
lämpligt sätt bringa till allmänhetens kännedom; varjämte
ombud, som i 27 § omförmäles, skall om sammanträdet
genom ordförandens försorg i god tid underrättas.

168

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Ordföranden och ledamöterna må för sin inställelse
vid sammanträdena av kommunen åtnjuta ersättning
till belopp, som av kommunen bestämmes.

24 §.

Pensionsnämnd må ej handlägga ärende, där icke,
förutom ordföranden, minst två ledamöter äro tillstädes.

Inträffar för ordförande eller ledamot sådant binder,
att han ej kan inställa sig vid sammanträde,
åligger det honom att därom ofördröjligen underrätta
vederbörande suppleant; och vare sålunda underrättad
suppleant skyldig att utan vidare kallelse infinna sig.

Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad
suppleant, som utan av pensionsnämnden godkänt
förhinder utebliver från nämndens sammanträde, ävensom
ordförande eller ledamot, vilken vid inträffat förhinder
uraktlåter att underrätta suppleant, skall till
kommunen bota, ordföranden eller hans suppleant
tjugufem kronor samt ledamot eller hans suppleant
fem kronor. Därest sammanträdet i anseende till de
närvarande ledamöternas fåtalighet måste inställas
eller upplösas, böte ledamot eller suppleant dubbelt.
Om uttagande av sådana böter förordnar Konungens
befall ningshavande efter anmälan av ordföranden eller
ledamot i vederbörande pensionsnämnd eller av pensionsstyrelsens
ombud i orten.

25 §.

Å pensionsnämnds sammanträde skola till prövning
företagas de sedan näst föregående sammanträde
inkomna ärenden, och skall ärende genast avgöras,
där icke nämnden för vederbörandes hörande eller
eljes i följd av särskilda omständigheter finner uppskov
oundgängligen erfordras. Dock skall i sådant
fall ärendet bringas till slut å näst därpå följande
sammanträde.

Åro vid omröstning rösterna lika delade, gäller
den mening, ordföranden biträder.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

169

26 §.

Pensionsnämnds ordförande åligger att enligt fastställt
formulär hålla register över gjorda framställningar
och inkomna ansökningar. Han förer vid
nämndens sammanträden protokoll eller är lör dess
ordentliga förande ansvarig, ombesörjer skriftväxlingen,
emottager alla till nämnden ställda skrivelser
och framställningar samt vårdar nämndens handlingar.

Ordföranden äger av kommunen tillgodonjuta ej
mindre gottgöreise för de honom genom uppdraget åsamkade
kostnader, såsom för skrivmaterialier, postporto
samt skrivare- och räkenskapshjälp, än även därest, å
landet, kommunalstämma eller kommunalfullmäktige,
där sådana finnas, och, i stad, stadsfullmäktige eller,
där sådana ej finnas, allmän rådstuga anser arvode
för hans besvär i anledning av uppdraget skäligen
böra till honom utgå, sådant arvode med belopp,
som kan anslås. Rörande av kommunalstämma fattat
beslut om sådant arvode gäller i övrigt vad i gällande
kommunalförfattning är stadgat angående arvode till
ordförande i kommunalnämnd.

Protokollet skall innehålla uppgift å de vid sammanträdet
närvarande ledamöterna av pensionsnämnden
samt redogörelse för de ärenden, som vid sammanträdet
förekommit, ävensom för de beslut, som
av nämnden fattas.

Protokollet för varje sammanträde skall genast
justeras; dock må pensionsnämnd särskilt för varje
gång uppdraga åt två ledamöter att jämte ordföranden
verkställa justeringen sist inom åtta dagar efter
sammanträdets slut.

Sedan protokollet för sammanträde justerats, åligger
det ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes
kännedom å förut kungjort ställe anslå de beslut,
som fattats, och anses härigenom meddelande om besluten
hava skett den dag anslag gjordes.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 smil. 90 käft.

22*

170

Kung!. Maj:t* Nåd. Proposition Nr 126.

29 och 30 §§.

Kommittén.

27 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen
förordnat ombud; dock må samma person
kunna förordnas till ombud för flera pensionsdistrikt.

Ombud äger närvara vid vederbörande pensionsnämnds
sammanträden och deltaga i överläggningarna,
men ej i besluten. I övrigt har ombudet att ställa
sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som varda
av pensionsstyrelsen meddelade.

28 §.

Ändring i pensionsnämnds beslut må av den, vilkens
rätt är av beslutet beroende, ävensom av kommun
samt av pensionsstyrelsens ombud, sökas hos
pensionsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas
till pensionsnämndens ordförande eller i betalt brev
med. allmänna posten vara till denne inkomna sist å
trettionde dagen efter beslutets meddelande, den dagen
oräknad, då sådant skedde. De inkomna besvären,
ävensom nämndens yttrande häröver, skola efter
besvärstidens utgång jämte övriga till ärendet hörande
handlingar av ordföranden ofördröjligen insändas till
pensionsstyrelsen.

Ordföranden äge ock att över nämndens beslut
anföra besvär hos pensionsstyrelsen.

Över pensionsstyrelsens beslut må klagan ej föras.

^0 30 §§ lämna närmare föreskrifter rörande handläggningen av
ansökningar rörande pension.

lill närmare redogörelse för- och utläggning av härutinnan föreslagna
bestämmelser anför kommittén i sin motivering:

»Sådan ansökning (ansökan om pension) ställes till pensionsnämnden
och ingives antingen vid nämndens sammanträden eller, under tiden
mellan sammanträdena, till nämndens ordförande (jfr 25 §). Ansökningen
är skriftlig. Av praktiska skäl skall den avfattas enligt fastställt
formulär, och torde blanketter komma att genom pensionsrådets
försorg tillhandahållas.

171

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Ansökningen göres hos pensionsnämnden i det pensionsdistrikt, där
sökanden senast blivit mantalsskriven. I regel torde sökandens vistelsekommun
sammanfalla med mantalsskrivningskommunen. I varje fall
torde den omständigheten, att en person mantalsskrivits å viss ort
innebära en garanti för att han under någon tid varit där bosatt. Man
torde alltså kunna utgå från att angivna pension snämnds ledamöter äga
den bästa kännedomen om sökandens förhållanden. Ifrågavarande bestämmelse
sammanhänger även, såsom förut erinrats, med stadgandet
i 10 §, att varje kommun bestrider tredjedelen av pensionstilläggen
för de pensionstagare, som voro mantalsskrivna i kommunen vid den
tid, från vilken tillägg bestämts att utgå. Genom att den kommun,
vars pensionsnämnd beviljar sådant tillägg, belastas med en del av dess
belopp, har man nämligen velat ernå, att pensionsnämnderna vid beviljandet
av pensionstillägg skola förfara med nödig försiktighet.

I ansökningen skola alla de omständigheter angivas, å vilka sökanden
grundar sitt anspråk. Särskilt är stadgat, att ansökningen skall
innehålla upplysningar angående sökandens arbetsförmåga och inkomster.
Ansökningen utgör sålunda en slags självdeklaration, ehuru
av summarisk art, över sökandens hälsotillstånd och existensvillkor, i
den mån de kunna inverka på hans pensionsrätt. Åven i de fall, där
ansökningen grundas icke på invaliditet utan på uppnådda sextiosju år,
bör dock, med hänsyn till statistiken, sökandens arbetsförmåga anges.
För att giva en allvarlig erinran om vikten av att de lämnade uppgifterna
äro fullt sanningsenliga, har kommittén funnit lämpligt att
föreslå, att ansökningen skall innehålla en av sökanden undertecknad,
på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade upplysningarna
äro med sanningen överenstämmande. Därest sökanden på grund av
''bristande skrivförmåga, sjukdom eller ålderdom ej kan själv avgiva
sådan förklaring, skola tvänne trovärdiga personer styrka de lämnade
upplysningarnas riktighet.

Kommittén har, i motsats mot nya arbetarförsäkringskommittén,
icke ansett sig böra i lagen uppställa krav på, att ansökan om pension
skall åtföljas av läkarintyg rörande sökandens hälsotillstånd. Kommittén
håller nämligen före, att de kostnader, som skulle krävas för anskaffandet
av dylikt intyg, i talrika fall skulle bliva allt för betungande,
synnerligast för dem, som befinna sig i så blygsamma ekonomiska förhållanden,
att de äro berättigade till pensionstillägg. I regel torde,
efter vad vunna erfarenheter giva vid handen, kunna utan läkarintyg
bedömas, huruvida sökanden är invalid i lagens mening eller icke. Dock
lära läkarintyg komma att användas av sökande, som äro i tillfälle att

172 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

anskaffa sådana och vilja stödja sin ansökning även med sådana bevismedel.

På grundvalen av de lämnade upplysningarna skall pensionsnämnden
härefter besluta, huruvida sökanden äger rätt till pension, samt
bestämma storleken av den årsinkomst, som skall läggas till grund
för beräkning av eventuel! pensionstilläggs belopp. Däremot har pensionsnämnden
icke tilldelats någon befattning med pensionsbeloppens beräkning
och fastställande. 1 fråga om pensionstillägg i de fall, där sådant
skall utan procentvis förhöjning utgå, skulle visserligen pensionsnämnden
kunna vara kompetent att verkställa sådan beräkning. Beträffande
avgiftspensionen åter är nämnden i saknad av material för dess uträknande,
enär bokföringen av pensionsavgifterna är förlagd till pensionsrådet
samt sökanden icke, såsom enligt nya arbetarförsäkringskommitténs
förslag, är skyldig att inför nämnden förete bevis om erlagda pensionsavgifter
(pensionsbok). Och i fråga om den av erlagda pensionsavgifter
beroende procentvisa förhöjningen av pensionstillägget är pensionsnämnden
i alla de fall, då sådan skall förekomma, av samma
anledning jämväl ur stånd att verkställa beräkning av beloppet. Till
pensionsrådet inflyta uppgifterna om debiterade och indrivna pensionsavgifter,
och där bokföras för en var de avgifter, som skola räknas
honom till godo. Kommittén har därför lämnat en generell föreskrift
om att pensionsbeloppens beräknande och fastställande skall ske genom
pensionsrådet, som tillika har att utfärda pensionsbrev. Hos pensionsrådet
bör ock varje försäkrad periodvis äga rätt att erhålla kännedom
om de pensionsavgifter, som enligt förda anteckningar blivit för honom
erlagda.

Till den centrala myndigheten skola därför alltid, evad besvär
anförts eller icke, pensionsnämnds beslut på grund av ansökan om pen-''
sion jämte till ärendet hörande handlingar insändas. Därest pensionsrådet
vid granskningen av insänt beslut, över vilket besvär icke anförts,
finner detsamma strida mot lagen, bör pensionsrådet icke sakna
utväg att åstadkomma ändring, och har kommittén därför ansett lämpligt
tillerkänna pensionsrådet befogenhet att i sådant fall återförvisa ärendet
till pensionsnämnden för förnyad prövning. Pensionsrådet sättes
härigenom i stånd att, därest pensionsnämnden, som genom den i återförvisningsutslaget
lämnade motivering lärer få upplysning om de synpunkter,
ur vilka ärendet enligt pension srådets uppfattning bör bedömas,
ändock skulle vidhålla beslutet, lämna ombudet å orten eller annan
behörig tillfälle att anföra besvär. Genom den föreslagna anordningen,
vilken torde lända till största möjliga likformighet i lagtillämpningen,

173

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

beredes sålunda utväg för pensionsrådet att efter ärendets förnyade
utredning och prövning i pensionsnämnden, såsom högsta instans ännu
en gång skärskåda målet. Pensionsrådets ställning till pensionsnämnderna
är icke fullt jämförlig med den, som de allmänna överdomstolarna
intaga till de under desamma lydande underrätterna. På samma gång
som pensionsrådet är högsta instans i pensionsärenden, förekommer nämligen
mellan pensionsrådet och pensionsnämnderna en intim samverkan
för pensioneringens genomförande, som betingas därav, att båda utgöra
organ för pensionsverket.

I fråga om ökning eller minskning av pension gäller i tillämpliga
delar vad ovan sagts. Förslag om minskning kan väckas antingen
av ordförande eller ledamot i pensionsnämnd eller av pensionsrådets
ombud. Att pensionstagare bör lämnas tillfälle yttra sig, innan beslut
fattas i sådant ärende, ligger i sakens natur.»

Mot dessa §§ hava allenast få invändningar gjorts:

Emellertid gör Kungl. Majds befallningshavande i Gävleborgs län anmärkning mot
den bestämmelsen, att pension icke utgår, där ej det beräknade totala beloppet uppgår
till 6 kronor. Bestämmelsen står, enligt Kungl. Maj :ts befallningshavandes uppfattning,
i strid mot kommitténs princip, att envar pensionsberättigad skall oberoende
av behovet äga rätt åtminstone till det belopp, som enligt försäkringstekniska grunder
motsvarar värdet av de utav honom erlagda avgifterna. Därjämte skulle under övergångstiden
vissa äldre personer härigenom komma att åläggas avgiftsplikt utan att
för de erlagda avgifterna förvärva någon som helst pension.

Motivet till berörda inskränkning av pensionsrätten anföres av
kommittén vara, att om förevarande bestämmelse ej funnes, ett onödigt
och betungande arbete med utbetalning av eu mängd mycket små pensioner
skulle uppkomma; och anmärker kommittén i sammanhang härmed,
att i angivna - summa, 6 kronor, inräknas pensionstillägg i de
ytterst sällsynta fall, då pensionstillägg utgår till så obetydligt belopp.

Ehuru anmärkningen från nämnda Kungl. Majds befallningshavande
synes principiellt riktig, anser jag dock praktiska skäl tala emot att
härutinnan göra ändring i kommitténs förslag.

Jag hemställer för den skull, och då jag ej heller eljest funnit skäl
till erinran mot kommitténs förevarande förslag,

att 29 och 30 §§ måtte erhålla följande, av kommittén
föreslagna lydelse:

Avgivna

yttranden.

Departements chefen.

174

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

29 §.

Ansökning rörande pension göres hos pensionsnämnden
i det pensionsdistrikt, där sökanden senast
blivit mantalsskriven.

Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär,
skall innehålla upplysningar angående sökandens
arbetsförmåga, inkomster samt vad i övrigt till utredande
av hans pensionsrätt må erfordras, jämte en
av sökanden undertecknad, på heder och samvete avgiven
förklaring, att de lämnade upplysningarna äro
med sanningen överensstämmande. År sökanden själf
ur stånd att avgiva sådan förklaring, skall riktigheten
av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med
sökandens förhållanden förtrogna personer. Vid ansökningen
fogas prästbevis angående sökandens ålder.

Där ansökning allenast avser pension på grund
av erlagda avgifter enligt 6 § första stycket, är uppgift
om sökandens inkomster ej erforderlig.

30 §.

År ansökning gjord rörande pension, skall pensionsnämnden
pröva riktigheten av de i ansökningen
lämnade upplysningar och på grund av denna prövning,
åberopade handlingar och kända förhållanden
besluta, huruvida sökanden äger rätt till pension, samt
bestämma storleken av den årsinkomst, som skall läggas
till grund för beräkning av pensionstilläggs belopp.

Sedan den i 28 § stadgade besvärstid gått till
ända, skall, evad besvär anförts eller icke, beslutet i
ärendet jämte tillhörande handlingar av ordföranden
ofördröjligen insändas till pensionsstyrelsen.

Har pensionsnämnden funnit sökanden berättigad
till pension, skall pensionsstyrelsen beräkna och fastställa
beloppet samt utfärda pensionsbrev, som genom
nämndens försorg tillställes pensionstagaren. Uppgår
det beräknade beloppet icke till sex kronor om året,
må dock pension ej utgå och förty ej heller pensionsbrev
utfärdas.

175

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Finnes pensionsnämnds beslut strida mot denna
lag, äger pensionsstyrelsen, där ej på grund av anförda
besvär rättelse kan ske, att återförvisa ärendet
till förnyad prövning.

Vad nu stadgats gäller i tillämpliga delar jämväl
i fråga om ökning eller minskning av pension. Innan
pensionsnämnd fattar beslut i ärende rörande minskning
av pension, skall nämnden lämna pensionstagaren
tillfälle att yttra sig.

31 § innehåller bestämmelse om tiden för pensions utgående, och åt §.
anför kommittén härom följande:

»Begynnelsetiden för pensions utgående bör uppenbarligen vara
den tidpunkt, då invaliditeten inträdde eller då en ålder av 67 år uppnåddes.
I senare fallet är det utan vidare klart, att pensionen skall
beräknas från den dag, sökanden fyllde 67 år. I förra fallet åter torde
det ofta vara ganska svårt att noggrannt bestämma tidpunkten för invaliditetens
inträdande. Kommittén har därför föreslagit, att pensionen
skall utgå från den dag, ansökningen om pensionen ingivits till vederbörande
_ myndighet, därest icke sökanden visar, att han blivit invalid
vid en tidigare tidpunkt. Stadgandet, att pensionen skall upphöra först
med utgången av den månad, under vilken pensionstagaren avlider, har
sin motsvarighet inom åtskilliga redan befintliga allmänna och enskilda
pensionsinrättningar.»

Biträdande kommitténs förslag, varemot erinran ei'' skett, hemställer
jag, *

att 31 § måtte godkännas med följande lydelse:

§ 31.

Pension utgår från den dag, rätt till pension inträtt,
vilket, då annat förhållande ej visas, anses hava
skett den dag pensionen sökes. Pensionen upphör med
utgången av den månad, under vilken pensionstagaren
avlidit.

Lag samma vare i tillämpliga delar i fråga om
ökning eller minskning av pension.

I 32 § föreslås sättet för pensions utbetalande, i vilket hänseende 32 §.
postanstalterna skulle anlitas såsom förmedlare.

176

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Kommittén.

Postspartan
ken.

I sin motivering yttrar kommittén härom följande:

»Pensionernas översändande från pensionsrådet till pensionstagarna
skulle medföra onödig omgång och utgift. Kommittén har därför föreslagit,
att pensionstagaren skall äga lyfta pensionen å postanstalten i
sin boningsort eller, om han hällre sa önskar, a annan postanstalt.
Pensionerna utbetalas månadsvis. Men för att ej allt för mycket betunga
postverkets tjänstemän med utbetalning af smärre pensionsbelopp
har kommittén föreslagit, att pension, vars årliga belopp ej uppgår till
30 kronor, utbetalas allenast en gång årligen. Samma stadgande gäller
för pension till den, som flyttat ur riket.

Till förenkling av bokföringen och redovisningen har föreslagits,
att pensionsbelopp, som ej lyftats inom ett år, sedan detsamma till betalning
förfallit, skall vara förverkat och tillfalla pensionsfonden.))

I avgivet infordrat utlåtande yttrar styrelsen för postsparbanken om
kommitténs förevarande förslag följande:

Då, såsom av kommittén jämväl betonats, pensionernas översändande från
pensionsrådet till pensionstagarna tvivelsutan skulle medföra onödig omgång,, och utgift
torde den av kommittén föreslagna anordningen, varigenom det ifrågasätta
pensionsverket finge för pensionernas utbetalande och behöriga redovisande begagna
sig av redan befintliga statsorgan, givetvis bliva av fördel för pensionsverket, pa
samma gång denna anordning komme att, med hänsyn till postanstalternas antal,
för närvarande något över 3,300, och belägenhet inom alla delar av riket bereda
pensionstagarna tillfälle att på ett säkert och bekvämt sätt uppbära dem tillerkända
pensioner.

Beträffande omfånget av de nya bestyr, som, i händelse den föreslagna pensionsförsäkringen
anordnades, på sätt av kommittén ifrågasatts, komme att åligga postanstalternas
tjänstemän, har kommittén antagit, att under försäkringens forsta verksamhetsår
pensionstagarnas antal skulle komma att uppgå till omkring 16,000, av
vilka omkring 14,000 uppbure pensionen månadsvis och återstående 2,000, en gång
om året. Antalet pensionsutbetalningar skulle fördenskull för året uppgå till omkring
170,000. . , ...

Om än antalet utbetalningar, fördelat på varje postanstalt, ej skulle under torsäkringens
första verksamhetsår i medeltal belöpa sig till mera än omkring 52 pa
varje postanstalt, så skulle dock antalet dylika utbetalningar komma att ar efter ar
i avsevärd grad ökas. Vidare torde böra erinras, att bestyren med pensionsutbetaln
in gar komme att ställa sig väsentligen olika vid de särskilda postanstalterna, avensom
att dessa bestyr givetvis komma att koncentrera sig på en eller två dagar i
månaden, vilket tvivelsutan torde komma att medföra olägenheter vid utförande av
postanstalterna eljest åliggande göromål av avsevärd omfattning och skiftande art.

Då emellertid de ifrågasatta bestyren för pensionsverkets rakning skulle bliva
av mera enkel beskaffenhet samt deras utförande torde kunna på ett praktiskt sätt
ordnas, lärer mot postanstalternas anlitande för nu omhandlade ändamål ej hora mota

några större betänkligheter. ''

Om således något absolut hinder ej lärer förefinnas för postanstalternas användande
på sätt nu ifrågaställts, torde emellertid lämpligheten kräva, att bestyret med

177

Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition Nr 126.

ledningen av pensionernas utbetalande samt övervakandet av dess behöriga utf Öl ande
ej, sås^m synes hava varit av kommittén avsett, överlåtes å postverket utan åt postsparbanken.

Enligt den för postsparbanken gällande nådiga instruktionen av den 22 december
1911, ”åligger det nämligen banken, förutom annat, att genom postanstalterna förmedla
utbetalning av dels livräntor för riksförsäkringsanstaltens och fiskareförsäkrmgens
räkning samt i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
dels ock pensioner från barnmorskornas pensionsanstalt ävensom pensioner eller un
derstöd till i landsorten bosatta pensionstagare från vissa andra pensions- eller ålder domsunderstödsanstalter.

Angående det sätt, varpå dessa utbetalningar förmedlas, torde här i största

korthet böra redogöras. _ .

Sedan vederbörande pensionsverk fastställt livräntans eller pensionens belopp
och därom meddelat postsparbanken uppgift med överlämnande därvid av de för utgifternas
bestridande erforderliga medel, varda genom postsparbanksstyrelsens försorg
nödiga order om livräntans, resp. pensionens utbetalande och villkoren därför tillsända
vederbörande postanstalt. De utbetalade beloppen ingå sedermera uti den räkenskap
över postsparbanksrörelsen vid postanstalten, som avgives till postsparbankens sty
relse. Efter därstädes verkställd granskning av räkenskapen upprättas av styrelsen
redogörelse över de försiggångna utbetalningarna, för att inom viss bestämd tid tillställas
vederbörande pensionsverk.

Skulle nu utbetalning av de av pensionsrådet beslutade pensionerna formechas
av postverket, samt nödiga utbetalningsorder fördenskull av generalpoststyrelsen meddelas
postanstalterna, i vilket fall de utbetalade pensionsbeloppen komme att avforas
uti de av postanstalterna till generalpoststyrelsen avgivna redovisningarna över poströrelsen,
torde en dylik anordning kräva förändring av såväl redovisningsväsendet vid
postanstalterna som ock revisionsarbetet inom generalpoststyrelsen. Därjämte torde
kunna befaras, att, då pensionsutbetalning skulle förekomma vid postanstalterna saväl
för postverket som för postsparbanken och sålunda ingå uti olika redogörelser, eu
förväxling vid pensionernas avförande i räkenskapen lätteligen komme att äga rum,
vilken givetvis skulle föranleda en mången gång ingående undersökning, innan nödig
utredning i saken vunnits, varigenom upprättande av avräkning med vederbörande
pensionsverk komme att fördröjas.

Därest postanstalternas samtliga bestyr med pensionsutbetalmngar leddes och
övervakades av postsparbanksstyrelsen, skulle hela proceduren vid postanstalterna
med utbetalande av de av pensionsrådet beslutade, pensionerna bliva analog med
den som nu äger rum beträffande utbetalning av livräntor och pensioner för riks
försäkringsanstaltens m. fl. institutioners räkning. Vid sådant förhållande bleve den
ifrågasatta utbetalningen av ålderdoms- och invaliditetspensioner ej eu ny rorelsegren
för postanstalterna, utan komme fastmera att betraktas såsom en fortsatt utveckling

av en redan befintlig verksamhet. .

På grund av vad sålunda blivit anfört, får postsparbanksstyrelsen underdånigst

hemställa,

att utbetalning av de av pensionsrådet beslutade pensioner
måtte genom postsparbankens förmedling verkställas vid de
postanstalter, varest postsparbanksrörelse linnes anordnad (postsparbankskontor).

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 käft. 2u -

178

Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Departements

chefen.

Enligt bestämmelse i 32 § andra stycket av lagförslaget skulle pension i allmänhet
få lyftas förskottsvis för varje månad. Vid sådant förhållande skulle det
stora flertalet av pensioner antagligen förekomma till utbetalning den 1 i varje månad.
Med avseende å den mängd av göromål, som nämnda dag redan nu förekomma
till handläggning vid postanstalterna och särskilt på grund därav att å den första
dagen i sista månaden av varje kalenderkvartal lyftning å postanstalterna i allmänhet
äger rum av de livräntor, pensioner och understöd, vilkas utbetalande enligt vad
här ovan omförmälts, för närvarande förmedlas av postsparbanken, skulle bibehållandet
av den av kommittén föreslagna formuleringen av bestämmelsen angående tiden
för pensionernas lyftning utan tvivel komma att vålla postanstalternas personal högst
avsevärda olägenheter. Enligt postsparbanksstyrelsens förmenande skulle det för
postanstalterna vara lämpligare och för vederbörande pensionstagare åtminstone lika
fördelaktigt, om pensionerna för kalendermånaden tillhandahölles den 15 i månaden
eller — med hänsyn därtill att postanstalterna under sön- och helgdagar hållas öppna
ett mindre antal timmar än under övriga dagar — därest den 15 dagen i månaden
inträffade ;i sön- eller helgdag, nästföljande söckendag.

I händelse vad av postsparbanksstyrelsen sålunda blivit hemställt varder av
Eders Kungl. Maj:t i nåder godkänt, torde 32 § av lagförslaget böra erhålla följande
förändrade lydelse:

»Utbetalning av pension förmedlas genom postsparbanken
och verkställes av postsparbankskontoret å den ort, där pensionstagaren
vistades, då ansökning om pension gjordes, därest
icke i ansökningen uppgivits annat postsparbankskontor. Anvisning
å det postsparbankskontor, genom vilket utbetalningen
sker, skall i pensionsbrevet lämnas. Avflyttar pensionstagaren
till annan ort eller önskar pensionstagare eljest pensionens utbetalande
genom annat än förut angivet postsparbankskontor,
ma pensionsrådet förordna om utbetalningens verkställande genom
annat postsparbankskontor.

Pension må för varje kalendermånad lyftas den 15 i samma
månad eller, om den dagen inträffar å sön- eller helgdag, nästföljande
söckendag; dock att, om pensions årliga belopp ej uppgår
till 30 kronor eller pension utgår till någon, som flyttat ur
riket, beloppet utbetalas allenast en gång för varje år efter ingången
av därpå följande år.

Pensionsbelopp----------- fonden.»

För min del anser jag järnväg att postsparbanken torde vara en
för närvarande lämplig förmedlare av ifrågavande utbetalning^. Någon
ändring av kommitténs törslag i sådant syfte torde dock icke erfordras,
då »postanstalt» får anses omfatta »postsparbankskontor». I anledning
av anmärkningen beträffande tiden för utbetalningen torde den av
styrelsen för postsparbanken förordade ändringen, av skäl som ovan av
styrelsen angivits, böra godkännas.

Jag hemställer för den skull,

att 32 § måtte erhålla följ ande avfattning:

Kung1, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

179

32 §.

Utbetalning av pension verkställes genom postanstalten
i den ort, där pensionstagaren vistades, då
ansökning om pension gjordes, därest icke i ansökningen
nppgivits annan postanstalt. Anvisning å den
postanstalt, genom vilken utbetalningen sker, skall, i
pensionsbrevet lämnas. Avflyttar pensionstagare till
annan ort, eller önskar pensionstagare eljest pensionens
utbetalande genom annan än förut angiven postanstalt,
må pensionsstyrelsen förordna om utbetalningens
verkställande genom annan postanstalt.

Pension må för varje kalendermånad lyftas tidigast
den 15 i samma månad- eller, om den dagen inträffar
på sön- eller helgdag, nästpåföljande söckendag; dock
att, om pensions årliga belopp ej uppgår till 30 kronor
eller pension utgår till någon, som flyttat inriket,
beloppet utbetalas allenast en gång för varje
år efter ingången av därpå följande år.

Pensionsbelopp, som ej lyftats inom ett år,.sedan
det till betaluing förfallit, vare förverkat och tillfälle
den i 12 § omnämnda fonden.

Förslagets 33 § innehåller följande stadgande: _ 38 §.

»Den, som efter fyllda femton år bliver till arbete varaktigt oförmögen
men för vilken avgifter till erhållande av pension icke blivit
erlagda, ävensom den, vilken vid nämnda ålder redan är varaktigt
arbetsoförmögen, äger erhålla understöd under villkor och med belopp,
som angående pensionstillägg är i 6 § stadgat. Beträffande sådant
understöd gäller även i övrigt i tillämpliga delar vad i denna lag är
föreskrivet om pensionstillägg och om kostnaden för dess bestridande
samt om ansökning rörande pension och om pensions utbetalande.))

Såsom motivering till denna lagbestämmelse anför kommittén följande: »För

erhållande av rätt till pension på grund av erlagda avgifter har Kommittén.
förevarande förslag icke uppställt fordran på viss väntetid (karenstid),
d. v. s. att avgifter skola under ett visst antal år hava blivit erlagda,
för att pensionsrätt skall inträda. Något missbruk av försäkringen,
vilket skulle genom föreskrift om väntetid förebyggas, synes nämligen
med den anordning, kommittén föreslagit, (växande pensioner) icke vara

180

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

att befara. Men med eftergivandet av kravet på viss väntetids tillryggaläggande
och därigenom öppnad möjlighet för en var, som någon tid,
om än aldrig så kort, tillhört försäkringen, att vid iråkad invaliditet och
fattigdom komma i åtnjutande av det till pensionen utgående bidrag av
allmänna medel (pensionstillägget), följer å andra sidan konsekvent, att
sådant bidrag från det allmännas sida bör lämnas jämväl åt de behövande
invalider, som aldrig tillhört avgiftsförsäkringen. I enlighet härmed
har i förevarande § införts bestämmelser om understöd åt dessa
personer. Sålunda stadgas, att den, som efter fyllda femton år bliver
till arbete varaktigt oförmögen, men för vilken avgifter till erhållande
av pension icke blivit erlagda, ävensom den, vilken vid nämnda ålder
redan är varaktigt arbetsoförmögen, äger erhålla understöd under villkor
och med belopp, som angående pensionstillägg är i 6 § stadgat.
Beträffande sådant understöd skall även i övrigt i tillämpliga delar gälla
vad i denna lag är föreskrivet om pensionstillägg och om kostnaden för
dess bestridande samt om ansökning rörande pension och om pensions
utbetalande. — Att understöd utgår först efter fyllda femton år, står i
överensstämmelse med föreskriften, att pensionsavgift icke erlägges av
någon före det år, under vilket han fyller sexton år, av vilken föreskrift
följer, att pensionstillägg icke kan erhållas av någon, som ännu
ej uppnått femton års ålder. Liksom pensionstillägg skall understöd
utgå till den, som är till arbete varaktigt oförmögen och vilkens årsinkomst
ej uppgår, för man till 300 och för kvinna till 250 kronor.
Däremot skall understöd icke, lika litet som pensionstillägg, utgå till
den, som väl fyllt sextiosju år, men ännu icke är invalid. Understödets
årliga belopp beräknas efter samma grunder som i 6 § angående pensionstillägg
är föreskrivet, dock att någon procentvis förhöjning i understödets
belopp ej kan ifrågakomma, eftersom pensionsavgift aldrig
av understödstagaren erlagts. Vid uppskattning av understödssökandes
årsinkomst skall följas samma grunder som i 7 § angivas i fråga om
bestämmande av pensionstilläggs belopp. För rätt till understöd förutsättes,
liksom för rätt till pensionstillägg, att vara mantalsskriven i
riket. Och, liksom beträffande pensionstillägg, gäller i fråga om understöd,
att detta ej tillkommer någon, som visat tredska eller uppenbar
försumlighet i fullgörandet av honom enligt denna lag åliggande avgiftsplikt
eller som uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga
till sin försörjning. Angående indragning och jämkning av understöd
gälla de i 8 och 9 §§ ang. pensionstillägg givna bestämmelser.
På samma sätt skall vad 10 § innehåller om kostnaden för bestridande
av pensionstillägg jämväl gälla om kostnaden för utgivande av under -

181

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

stöd. Däremot komma föreskrifterna i 11 § icke annat än undantagsvis
att bliva tillämpliga å understödstagare. Ansökning om understöd
göres i samma ordning som pensionsansökning. Uppgift om sökandens
inkomster är dock givetvis alltid erforderlig, när understöd sökes.^ Understödets
belopp skall, sedan pensionsnämnden fattat beslut angående
storleken av den årsinkomst, som för beräkningen skall läggas till grund,
av pensionsrådet beräknas och fastställas. Jämväl i övrigt skola de i
30 § givna bestämmelser i tillämpliga delar gälla om understöd, och
likaledes skall vad 31 och 32 §§ innehålla om pensions utbetalande hava
motsvarande tillämpning i fråga om utbetalande av understöd.»

Mot förevarande §, vars lämplighet synes mig uppenbar, bär jag Departement*-icke annat att erinra än att, med anledning av det tillagda stadgandet
i 6 § om utgående av visst pensionstillägg för barn samt vad darom
anförts under nämnda §, särskilt understöd bör tilldelas invalida änklingar,
änkor och ogifta mödrar med minderåriga barn på sätt i 6 §
är stadgat angående pensionstillägg för barn. _

Med iakttagande härav samt av eu huvudsakligen härigenom pakallad

formell omredigering av §:n, torde

33 § erhålla följande lydelse:

33 §.

Den, som efter fyllda femton år bliver till arbete
varaktigt oförmögen, men för vilken avgifter till erhållande
av pension icke blivit erlagda, ävensom den,
vilken vid nämnda ålder redan är varaktigt arbetsoförmögen,
äger erhålla understöd under villkor och
med belopp, som angående pensionstilläg är i 6 §
stadgat.

Änkling, änka eller ogift kvinna, som är till arbete
varaktigt oförmögen, men icke berättigad till pension
och vilken har att försörja egna barn under femton
år, äo-er för barnen erhålla understöd under villkor
och med belopp, som i 6 § är stadgat angående pensionstillägg
för barn.

Beträtfande understöd, varom ovan sägs, gäller
även i övrigt i tillämpliga delar vad i denna lag är
föreskrivet om pensionstillägg och om kostnaden för
dess bestridande samt om ansökning rörande pension
och om pensions utbetalande.

182

34 *.

Kommittén.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

34 § innehåller bestämmelser om frivilliga avgifter och därpå
grundad pension.

§:n är av kommittén föreslagen med denna lydelse:

. .))För att vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda sex tiosju

år erhålla pension, utöver vad ovan i denna lag stadgas, vare
det envar svensk man eller kvinna som fyllt femton år, medgivet att,
pa sätt Konungen bestämmer, erhålla försäkring genom erläggande av
rivilliga avgifter. Dylika avgifter må för varje gång ej erläggas med
mindre belopp än en krona eller, där högre belopp erlägges, annor1
linda , än med helt antal kronor, och ej heller må för någon under ett
kalenderår avgifter erläggas till högre sammanlagt belopp än det antal
kronoi, som motsvarar halva antalet fyllda levnadsår.

De frivilliga avgifterna ingå till den i 12 § omnämnda fonden.

Äril ga beloppet av pension enligt denna § skall för man utgöra
för varje erlagd avgift en och en tredjedels procent av avgiftens belopp
för varje helt år, som förflutit från den dag, avgiften erlades, till den
dag, från vilken pensionen utgår.

, Föi tvinna beräknas pensionens belopp till fem sjättedelar av motsvarande
belopp för man.

hör pensionstagare, som åtnjuter pensionstillägg, höjes pensionen
med en tredjedel.

Kostnaden för sådan höjning av pension bestrides av statsmedel.

hennes någon hava försummat att fullgöra honom enligt 4 8 åligSande
avgiftsplikt för år, varunder frivillig avgift för honom erlagts,

® Vld bestämmande av pensionens belopp hänsyn ej tagas till den
frivilliga avgiften i vidare mån än denna avgifts belopp må överstiga
beloppet av den försummade avgiften.

Beträffande avgifter och pensioner, som i denna § avses, länder i
tillämpliga delar till efterrättelse vad 13 § innehåller om verkställande
av undersökning å vissa tider av pensionsvillkor och fond, om ändring
av villkoren och om gottgörelse med statsmedel av möjligen upp^
kommen brist.»

„ Förslaget i förevarande del utlägges och motiveras av kommittén
pa följande sätt:

. kommittén icke ansett sig kunna föreslå vare sig högre obligatoriska
avgifter eller högre pensionstillägg, har kommittén funnit det

1 . & .glad önskvärt att genom införande av en verksamt understödd
frivillig försäkring bereda tillfälle till erhållande av förhöjda pensioner.
Den frivilliga försäkringen skall emellertid stå öppen även för
dem, som icke äro avgiftspliktiga i den allmänna försäkringen.

183

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Till den, som erlagt frivilliga pensionsavgifter, skall enligt förslaget
pension utgå under samma förutsättningar, som stadgats beträffande den
obligatoriska försäkringen, d. v s. uppnådda 67 års ålder eller dessförinnan
inträdd varaktig oförmåga till arbete. Ävenledes är för rätt
till insättningar bestämd eu minimiålder av femton år. Då den frivilliga
försäkringen egentligen är avsedd att komma de mindre bemedlade klasserna
till godo, har kommittén sökt förhindra, att de förmögnare klasserna
i någon avsevärd grad skulle tillgodogöra sig det bidrag, staten i vissa
fall lämnar till denna försäkring. 1 sådant avseende har införts ett
stadgande, som begränsar inrättningarnas belopp under ett kalenderår
till högst det antal kronor, som motsvarar halva antalet av insättarens
fyllda levnadsår. För enkelhetens skall har därjämte föreslagits, att
pensionsavgiftens belopp ej skall få understiga en krona och endast utgå
i helt antal kronor. I övrigt kunna pensionsavgifterna erläggas på
vilka tider och till vilka belopp som hälst.

Ifrågavarande pensionsavgifter skola, i likhet med de på grund av
avgiftsplikt erlagda avgifterna, ingå till den i 12 § omnämnda fond.
Åven rörande de på så sätt samlade medlen skall, på sätt i 13 § stadgas,
periodisk utredning ske, och kan, såsom där nämnes, ändring med
anledning av utredningen göras i pensionsvillkoren. Uppkommen brist
täckes av statsmedel.

Årliga beloppet av frivillig pension skall för man utgöra för varje
erlagd avgift en och en tredjedels procent av avgiftens belopp för varje
helt år, som förflutit från den dag, avgiften erlades, till den dag, från
vilken pensionen utgår. Den sålunda föreslagna regeln för beräkning
av pensionsbeloppet är densamma som i 1898 års proposition föreslogs
i fråga om såväl obligatoriska som frivilliga avgifter och som sedermera
upptagits i den fjeska riksförsäkringsordningens bestämmelser om
frivillig försäkring.

För kvinnorna, vilka dels bliva invalider vid eu tidare ålder än
männen och dels hava längre medellifslängd, skall pensionen beräknas
till fem sjättedelar av motsvarande belopp för man.

I fråga om pensionsbeloppen och statsverkets tillskott hänvisas
till Del II, sid. 178.

Dä, på sätt redan nämnts, den frivilliga försäkringen egentligen
är avsedd att komma de mindre bemedlade klasserna till godo, har
kommittén funnit ändamålsenligt att för peusionstagare tillhörande dessa
klasser införa bestämmelser om ett avsevärt statsbidrag. I sådant hänseende
föreslås, att peusionstagare, som åtnjuter pensionstillägg eller
understöd och således icke har en årsinkomst av 300, resp. 250 kronor,

Departements chefen.

184 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

skall åtnjuta förhöjning i pensionen med en tredjedel av densammas
belopp.

Då de avgifter, som en person i yngre år erlägger till den frivilliga
försäkringen, (Del II, sid. 178) bereda något högre pension än motsvarande
obligatoriska avgifter, synes den möjligheten icke utesluten,
att en och annan skall söka försumma sina obligatoriska avgifter och i
stället insätta dessa penningar i den frivilliga försäkringen. Till förekommande
av sådant missbruk, föreslås det stadgandet, att, om någon
finnes hava försummat fullgöra honom enligt 4 § åliggande avgiftsplikt
för år, varunder frivillig avgift för honom erlagts, skall vid bestämmande
av pensionens belopp hänsyn ej tagas till den frivilliga avgiften
i vidare mån än denna avgifts belopp må överstiga beloppet av den
försummade avgiften. Sådana frånräknade avgifter tillfalla givetvis
pensionsfonden.»

Mot upptagande i sammanhang med den obligatoriska försäkringen
av en frivillig försäkring synes mig ingen invändning vara att framställa,
utan torde förslaget, som utmärker sig för stor enkelhet, vara
en lämplig komplettering till försäkringen i övrigt. Av skäl, som
anförts under 6 §, torde dock likställighet i förmåner av den frivilliga
försäkringen böra ske mellan man och kvinna.

Jag föranlåtes således hemställa,

att 34 § måtte godkännas med följande lydelse:
34 §.

För ■ att vid varaktig oförmåga till arbete och
senast vid fyllda sextiosju år erhålla pension utöver
vad ovan i denna lag stadgas, vare det envar svensk
man eller kvinna som fyllt femton år, medgivet att,
på sätt Konungen bestämmer, erhålla försäkring genom
erläggande av frivilliga avgifter. Dylika avgifter må
för varje gång ej erläggas med mindre belopp än en
krona eller, där högre belopp erlägges, annorlunda
än med helt antal kronor, och ej heller må för någon
under ett kalenderår avgifter erläggas till högre sammanlagt
belopp än det antal kronor, som motsvarar
halva antalet fyllda levnadsår.

De frivilliga avgifterna ingå till den i 12 § omnämnda
fonden.

185

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Arliga beloppet av pension enligt denna § skall
utgöra för varje erlagd avgift en och en tredjedels
procent av avgiftens belopp för varje helt år, som
förflutit från den dag, avgiften erlades, till den dag,
från vilken pensionen utgår.

För pensionstagare, som åtnjuter pensionstillägg,
höjes pensionen med en tredjedel.

Kostnaden för sådan höjning av pension bestrides
av statsmedel.

Finnes någon hava försummat att fullgöra honom
enligt 4 § åliggande avgiftsplikt för år, varunder frivillig
avgift för honom erlagts, skall vid bestämmande
av pensionens belopp hänsyn ej tagas till den frivilliga
avgiften i vidare mån än denna avgifts belopp
må överstiga beloppet av den försummade avgiften.

Beträffande avgifter och pensioner, som i denna
§ avses, länder i tillämpliga delar till efterrättelse vad
13 § innehåller om verkställande av undersökning å
vissa tider av pensionsvillkor och fond, om ändring
av villkoren och om gottgörelse med statsmedel av
möjligen uppkommen brist.

Biträdande kommittéförslaget under 35 och 36 §§, vilka ej torde 35 och 36 §§.
tarva vidare redogörelse eller utläggning, hemställer jag, att nämnda
§§ måtte erhålla följande lydelse:

35 §.

Rätt till pension eller understöd enligt denna
lag kan ej överlåtas och må förty ej för gäld i mät
tagas.

36 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna
lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tillämpning,
meddelas av Konungen.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 90 höft.

24*

186

Övergångs bestäm melser.

Kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 126.

Under rubriken övergångsbestämmelser bär kommittén följande

stadgande: ^ _

»Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914; dock att rätt till
understöd ej tillkommer den, som då fyllt sextiosju år eller då fyllt femton
år och är till arbete varaktigt oförmögen.

För den, som då fyllt fyrtiofem år, skall den procent, efter vilken
pension enligt 6 § första stycket beräknas i förhållande till erlagda
pensionsavgifter, utgöra: för man tjugutvå och för kvinna sjutton procent.
Den ökade kostnad, som föranledes av denna bestämmelse ävensom därav,
att för dem, som vid tiden för lagens trädande i kraft ännu icke fyllt
fyrtiofem år, pension beräknas enligt 6 §, bestrides av statsmedel.»

Enligt kommittéförslaget avses, att den nu samlade arbetarförsäkringsfonden
skall användas till att möjliggöra avgiftspensioners utbetalande
till den nu levande generationen, vars avgifter icke i samma
mån, som om försäkringen en längre tid tillbaka varit i verksamhet,
kunna medgiva erhållande av den procent å inbetalda avgifter, som
enligt lagen skall tillkomma den.

I sin allmänna motivering anför kommittén härom följande:

»Enligt det av den första arbetarförsäkringskommittén framställda
förslag, varigenom avgiftsplikten till den obligatoriska ålderdomsförsäkringen
begränsades att omfatta personer i åldern 19—28 år, skulle av
dem, som vid lagens ikraftträdande vore över 19, men under 28 år,
upptagas förhöjda försäkringsavgifter under samma tid som för övriga
försäkringstagare, d. v. s. under 10 år. Härigenom skulle även dessa
personer erhålla samma ålderdomspension som tillkom andra försäkrade^
Vad däremot beträffar dem, som vid lagens ikraftträdande vore över 28
år, föreslogs att bereda dem tillfälle att hos försäkringsanstalten teckna
frivillig försäkring efter särskild tariff.

Nya arbetarförsäkringskommittén framhöll ifråga om särskilda stadganden
rörande den nuvarande generationen, att dylika föreskrifter vore
förbundna med så betydande praktiska svårigheter och olägenheter, att
deras lämplighet med skäl kunde ifragasättas. Da det dessutom icke
kunde vara överensstämmande med den förevarande lagstiftningens
natur, att vissa personer utan uppoffring och till en del på de övrigas
bekostnad erhölle pension samt totalkostnaden för försäkringen skulle i
avsevärd grad ökas, ansåg sig kommittén icke böra föreslå några övergångsstadganden,
utan skulle enligt dess förslag den nuvarande generationen
vara underkastad alldeles samma bestämmelser som den kom -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

187

mande samt dem emellan ingen annan åtskillnad göras än den, vilken
bleve en följd av den högre inträdesåldern för dem, som vid lagens
trädande i kraft vore över 18 år gamla. Blott i ett hänseende fann
kommittén nödigt föreslå ett övergångsstadgande, i det att nämligen
lagen icke skulle omfatta dem, vilka vid dess ikraftträdande redan fyllt
55 år. De med genomförandet av denna bestämmelse förenade kostnader,
vilka borde övertagas av staten, beräknades av kommittén till ett
kapitalvärde av omkring 68 miljoner kronor. Vid behandling av kommitténs
förslag inom regeringen fann Kungl. Maj:t nödigt att, på grund av de
betydande kostnaderna i det förslag i ämnet, som av Kungl. Maj:t förelädes
1895 års riksdag, sänka den övre åldersgränsen för den nu
levande generationens intagande i försäkringen från 55 till 40 år. Kapitalvärdet
av tilläggskostnaden för en dylik övergångsbestämmelses tilllämpande,
vilken även enligt regeringsförslaget skulle bäras av staten,
beräknades till omkring 37 miljoner kronor, efter 3 Va %, motsvarande
en årlig annuitet av 1,383,000 kronor under 80 år.

I det omarbetade förslag till lagstiftning i förevarande ämne, som
av Kungl. Maj:t förelädes 1898 års riksdag, hade ovannämnda övre
åldersgräns för den vid försäkringens ikraftträdande levande generationen
av kostnadsskäl ytterligare sänkts från 40 till 30 år. Det riksdagens
särskilda utskott, som fick frågan till behandling, föreslog emellertid
i detta avseende återgång till 1895 års regeringsförslag och hemställde
dessutom, att för de personer i en ålder av högst 40 år, vilka således
vid försäkringens början skulle medtagas i densamma, såväl pension
som livränta borde beräknas efter en särskild, förmånligare regel än
eljest.

I sammanhang med framläggandet av 1895 års förslag hade Kungl.
Maj:t hos riksdagen hemställt om avsättande i riksstaten fr. o. m. år
1896 av ett belopp för år av 1,400,000 kronor, vilket belopp avsåg att
gälda den ovannämnda kostnaden för medtagande i försäkringen av den
vid dess ikraftträdande levande generationen. Ehuru Riksdagen avslog
lagförslaget, ansåg den likväl, att avsättande av medel för berörda syfte
icke borde uppskjutas och beslöt sålunda att för beredande av pension
vid varaktig oförmåga till arbete avsätta det föreslagna beloppet. Beslut
om dylik avsättning till den s. k. arbetarförsäkringsfonden hava
sedermera årligen fattats av Riksdagen, så att denna fond vid 1914 års
ingång torde uppgå till 35,848,000 kronor..

Det synes kommittén icke vara något tvivel underkastat, att ju
bättre genom övergångsstadgandenas innehåll den nuvarande generationens
intressen tillgodoses, desto tidigare och klarare skall försäkrin -

188

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

gens nytta och innebörd träda i dagen. Ehuru vikten av denna omständighet
icke torde böra underskattas, måste hänsyn tagas även därtill,
att begynnelsekostnaden för försäkringen i avsevärd man ökas ju
gynnsammare övergångsstadgandena gestaltas för den levande generationen.
Till täckande — helt eller delvis — av kostnaderna för den
nuvarande generationens upptagande i försäkringen torde de medel i
första hand få anses vara avsedda, vilka finnas samlade i den tidigare
nämnda arbetarförsäkringsfonden. Kommittén, som i likhet med vad förut
undantagslöst föreslagits, håller före, att de ökade kostnaderna för den
nu levande generationens medtagande i försäkringen böra bestridas av
statsmedel, har emellertid icke ansett rådligt att för sin del gå längre
än att såsom övergångsbestämmelse föreslå, att av den nu levande
generationen skola medtag*as alla arbetsföra personer mellan
15 och 67 år och att vid försäkringens början sålunda de skola
undantagas från rätt till understöd, vilka fyllt 67 år eller fyllt
15 år och äro till arbete varaktigt oförmögna. Av hänsyn till
önskvärdheten av att arbetarförsäkringsfondens belopp icke överskrides,
har likväl, till ytterligare minskning av begynnelsekostnaderna, dessutom
föreslagits, att för de personer, vilka vid lagens ikraftträdande
fyllt 45 år, avgiftspensionernas belopp i någon mån reduceras.

Rörande storleken av den kostnad, som de sålunda föreslagna övergångsbestämmelserna
skulle medföra för det allmänna under de första
åren av försäkringens verksamhet, må här med ledning av de i Del II
förekommande uppgifter meddelas följande. Vad först beträffar avgiftsförsäkringen,
så skulle för upptagande i densamma, vid 1914 års början,
av den nuvarande generationen mellan 16—67 år, det erforderliga kapitalbeloppet
uppgå till 43,135,000 kronor. Då den för ändamålet disponibla
arbetarförsäkringsfonden vid 1914 års början emellertid, såsom
förut nämnts, kan antagas uppgå till blott 35,848,000 kronor, vore ett
ytterligare kapitaltillskott av 7 å 8 miljoner kronor erforderligt. För
utjämnande av denna differens har kommittén valt den ovan antydda
utvägen att för de från början i försäkringen medtagna personer, som
äro äldre än 45 år, bestämma lägre procenttal för avgiftspensionsbeloppets
beräknande, nämligen 22 % för män och 17 % för kvinnor (mot 30
och 23 % för övriga försäkrade). Dock bör påpekas, att denna nedsättning
endast verkar under eu kortare tid samt i och för sig torde vara
av ringa betydelse, där pensionstillägg förekommer. Den minskning i
det eljest erforderliga kapitalet, som denna bestämmelses tillämpning
skulle medföra, har beräknats uppgå till omkr. 8,5 miljoner kronor (jfr
Del II, sidd. 168—169).

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

189

Beträffande det allmännas kostnader för pensionstillägg och understöd
under övergångsåren, så framgår av de i Del II, sidd. 213—216,
utförda beräkningar, att nämnda kostnader vid tillämpning av kommitténs
förslag — enligt vilket, såsom nämnts, skulle undantagas alla personer,
som vid tiden för ikraftträdandet redan äro invalider i lagförslagets
mening eller som fyllt 67 år — under första året skulle för omkring
16,000 pensions- och understödstagare uppgå till omkring 900,000 kronor,
varav 600,000 kronor skulle utgöra statens och 300,000 kronor
kommunernas kostnad.

Därest man i stället för den av kommittén föreslagna valde en
annan utväg, varigenom försäkringens verkningar från början erhölle
en större omfattning, och bestämde, att lagen genast vid sitt ikraftträdande
skulle äga tillämpning å alla personer, som då ännu icke fyllt
67 år, skulle under år 1914 erfordras en totalkostnad för det allmänna
av 13,3 miljoner kronor för 135,000 pensionärer. Undantagas från ett
dylikt förslags tillämpning de personer, som vid tiden för lagens ikraftträdande
redan äro fullt försörjda endast av fattigvården, skulle första
årets kostnad nedgå till omkring 10,8 miljoner kronor för 116,000 pensionärer
därav 7,2 miljoner kronor skulle belöpa å statsverket. Skulle
undantaget åter omfatta samtliga såväl av fattigvård som av enskilda
fullt försörjda personer, komme första årets kostnad att minskas till
6,3 miljoner kronor (för 81,000 pensionärer), av vilket belopp 4,2 miljoner
kronor skulle utgå av statsmedel. Nu anförda förslag till övergångsbestämmelser
skulle sålunda, såsom av de angivna siffrorna torde framgå,
icke blott medföra en högst avsevärd begynnelsekostnad för det allmänna,
utan lider ock av den betydande olägenheten, att av de sist
nämnda 116,000, resp. 81,000 pensionärerna ej mindre än omkring
100,000, resp. 65,000 skulle erhålla understöd från första dagen av
lagens giltighet, och att man därför skulle bliva nödsakad att redan
strax i början företaga till avgörande ett överväldigande antal ansökningar
om pension.

Mot kommitténs förslag till övergångsbestämmelser har
ledamoten herr Branting anfört följande reservation:

kommitté -

Herr

Brantings

reservation.

Kommittén tiar i sitt slutliga jakande uteslutit alla över 67 år, vilket redan
det är hårt och måste framkalla jämförelser med hur t. ex. Englands ålderdomsförsäkring
i ett slag gav hela den nu levande åldringsgenerationen en ändrad ställning.
Detta skedde med en kostnad, som man trodde skulle stanna kring 100 null.
kr., men som befunnits uppgå till gott 230 null. kr. Det engelska genombrottet
väjde sålunda icke för de stora beloppen, då det gällde en stor ny socialförsäkring.
Man kan dock förstå, att i en folkförsäkring, byggd till en del på bidrag från de

190

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

försäkrade själva och där icke åldern, utan invaliditeten står i förgrunden, man
tvekar att springa i ett enda slag in i den totalkostnad för staten på omkring 24
mill. kr., varom här (med ovan nämnda förbättring) skulle bli fråga. Den allmänna
meningen skall därför till nöds kunna försona sig med att de åldringar, som vid
lagens ikraftträdande redan äro över 67-års-gränsen, måste lämnas utanför. Man lär
väl ej häller fordra allt för starkt, att sådana invalider, som redan helt kommit in
under fattigvårdens försörjning, skola åter tagas ut därifrån för att söka ute i livet
draga sig fram på de knappa understöd utan några som hälst ökningar, som de
skulle få sig tilldelade. Och beträffande de helt hjälplösa, som nu fullständigt underhållas
av anhöriga eller andra enskilda, föreligger av liknande skäl knappast häller
tvingande anledning att fordra ett omedelbart statstillskott av 3 mill. kr. årligen,
som skulle behövas för att avlösa kostnaden för dessas underhåll.

Men så mycket mera bestämt måste kravet bliva, att den stora skaran nu befintliga
invalider i åldern 15—67 år, vilka ännu lyckats bevara någon självständighet,
icke skola, fastän folkförsäkringen träder i kraft, hållas utanför den visserligen
ringa hjälp, som densamma kan bringa främst dem själva, indirekt även deras nuvarande
understödsgivare. Det gäller här, trots att man sålunda skulle nödgas frånse
de redan nu helt understödda, en ännu mot det absoluta beroendet kämpande fattigdomens
armé på omkring 65,000 personer, vilka kommittén föreslår att av kostnadsskäl
icke heller medtaga. Ett stort antal av dessa personer äro blinda, döva, sinnessvaga,
lytta o. s. v.; för den nu levande generationen av blinda t. ex. blir det i
sanning en platonisk tröst kommittén bjuder (sid. 75). Blott omkring 5,000 män och
11,000 kvinnor, i regel under året nyblivna invalider, skulle enligt kommittéförslaget
bilda den ringa förtruppen pensionärer under år 1914. Genom att börja så mer än
anspråkslöst har man också uppnått vad alldeles visst ingen i detta land väntat,
nämligen att första året av den nya folkförsäkringens tillvaro komme att, trots de
då stora organisationskostnaderna,, för staten beteckna en låt vara obetydlig minskning
i vad sedan nu 17 år utgår för detta ändamål i form av anslag till arbetarförsäkringsfonden! Det

är dock här alldeles icke fråga om att smyga på nationen en utgift, som
den icke beräknat. Hela folket är förtroget med tanken, att en väsentlig förskjutning
i statsbudgeten måste ske, så att de sociala utgifterna få en betydande plats, medan
vissa andra, som förut fått breda sig allt för mycket, i stället reduceras. Jag
kan alldeles icke tro, att nationens breda lager skola finna det för mycket begärt,
att man markerar socialförsäkringens nya tidsålder med att låta kela den befolkning,
som ej nått 67 år, utom de redan fullt av fattigvården eller enskilda försörjda,
börja tillämpa den nya sakernas ordning. Kostnaden blir helt visst på det sättet
redan från början betydlig, men denna statens sociala försvarsbudget kommer ändå
icke att uppgå de första åren till mer än vid pass eu tiondel av den nuvarande militära
försvarsbudgeten.

Kommittén erkänner själv fullt ut vikten av, att försäkringens nytta och innebörd
så tidigt och klart som möjligt träda i dagen. Alldeles visst skall också den kommittémajoritet,
som nu drivit den ekonomiska försiktigheten till att föreslå en så
ytterligt långsam tillämpning av förslaget, själv gärna se, att man börjar i större
omfattning. Och för min del tror jag t. o. m., att det är en direkt fara för förslagets
ställning inför den allmänna meningen, att det utestänger så gott som alla nu invalida.
Ringheten i de belopp, varom det hela under första tiden enligt sakens natur
måste komma att röra sig, kan ej undgå att verka förstämmande. Men kommer så
därtill eu sådan kringskärning av försäkringens omfattning som kommittén föreslagit,

191

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 126.

så kan denna oundvikliga kyla lätt växa till ett motstånd, som måhända blir ödesdigert
för hela förslaget. För stor försiktighet kan vara i en sådan sak väl så farligt
för framgången som att begära allt för mycket med ens.

Vad beträffar den nedsättning för åldrarna 45—67 år i beräkningsprocenten för
avgiftspensionerna, som likaledes föreslagits i övergångsstadgandet, är den visserligen
osympatisk. Den motiveras med att arbetarförsäkringsfonden nu befinnes alldeles
för liten. Det är ej tal om, att den kan hjälpa statskassan med pensionsbidragen och
på så vis bli till avgörande lättnad vid övergången, den räcker ej ens fullt för att
fylla vad som brister, så att även de vid högre ålder i avgiftsplikten inträdande skola
få räkna sina avgiftspensioner efter genomsnittsregeln, d. v. s. med 30 proc. för män
och 23 proc. för kvinnor.

Det framgår nu klart vad det betydde, att riksdagen 1890 och senare avslog
Adolf Hedins av det dåtida folkpartiet understödda motion om en efterbevillning för
åren 1889—95 av tillsammans 8,400,000 kronor till denna fond. Anslaget begärdes,
på det att för de åren det ryktbara löftet i det kungliga diktamen av den 12 oktober
1888 vid det nya tullsystemets triumf icke måtte stå helt ouppfyllt, det löfte, då det
bland »särskilda önskningsmål» främst nämndes att med de nya rikliga tullinkomsterna
»kunna bereda stadigvarande förmåner åt de klasser i samhället, för vilka dessa
skatteförändringar äro mest kännbara». Den dåtida riksdagsmajoriteten avvisade
dessa påminnelser; hade de 1,400,000 kronorna avsatts från det nya systemets
början, så hade fonden nu räckt väl till åtminstone för här ovan angivna utjämning.

Emellertid kan det nog sättas i fråga, om ett extra statsanslag för täckande av
fondens otillräcklighet ens för nämnda ändamål, t. ex. ett anslag på 1 milljon kronor
under de 11 närmaste åren (se Del. II sid. 169), verkligen vore ett praktiskt sätt att
för de försäkrades räkning använda statens hjälp. Kommittén erinrar med fog om,
att dessa reduktioner på avgiftspensionerna med 8, resp. 6 proc. icke bliva av egentlig
betydelse, där pensionstillägg förekomma. Det måste så vara, enär för dessa äldre
årsklasser avgiftspensionerna blott kunna samlas under ett relativt ringa antal år,
vadan totalbeloppen bli jämförelsevis små och de extra avdragen på dessa alltså
ganska ringa, i det stora flertalet fall blott några kronor på pensionen. Den extra
miljonen under de 11 första åren skulle sålunda bli utportionerad i en massa småposter
utan nämnvärd betydelse för det stora flertalet pensionärer, men i försäkringens
statsbidrag skulle den utgöra ett ytterligare plus, till hinder för en bättre lösning av
övergångsfrågan än kommitténs. Jag anser mig därför böra bestämt hålla pa, att
samtliga nu befintliga invalider, som icke redan åtnjuta helt understöd, måtte fa
komma med i försäkringen, och avstår i det syftet hellre från att dessutom begära
extra anslag för att hålla samma procenträkning även för de äldre årsklassernas
avgiftspensioner.

Övergångsbestämmelsen hade sålunda efter min mening i stället bort lyda:

»Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914; dock att rätt till understöd
ej tillkommer den, som då fyllt sextiosju år eller redan åtnjuter full försörjning av
fattigvården eller av enskilda.

För den, som — —• — av statsmedel.» I

I de avgivna yttrandena liar särskild uppmärksamhet icke ägnats åt
övergångsbestämmelserna.

Lika med kommittén finner jag det icke vara ringaste tvivel underkastat,
att ju bättre genom övergångsstadgandenas innehåll den nuva -

Departements chefen.

192

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

rande generationens intressen tillgodoses, desto tidigare och klarare skall
försäkringens nytta och innebörd träda i dagen. Kommitténs förslag
att utestänga så gott som alla nu invalida är också allenast dikterat av
omsorgen att icke från början få alltför hög kostnad för försäkringen.
Givetvis finnes fog för en dylik strävan, men för min del måste jag
finna eu något ökad effektivitet av försäkringen från början vara mera
eftersträvansvärd. Försäkringen kommer därmed att uppbäras av en
starkare folkstämning och det nya stora steget på socialförsäkringens väg
blir kraftigare markerat.

Jag finner därför goda skäl tala för det förslag i förevarande avseende,
som framlagts i herr Brantings reservation. Med de övriga utvidgningar
av kommittéförslaget, som jag föreslagit: avgiftspensionernas
höjning, kvinnornas delaktighet i denna pension till samma procent som
männen samt pensionstillägg för barn, har jag emellertid funnit den
nämnda reservationen, som med nyss angivna tillägg till kommitténs förslag
skulle medföra en kostnad redan under första året för det allmänna
(stat och kommun) av 9,600,000 kronor, vara ett längre steg än som
nu torde kunna genomföras. Vid sökande av eu medelväg mellan kommitténs
förslag och herr Brantings reservation har jag trott mig finna
en sådan genom att från rätt till understöd enligt 33 § (men icke från
avgiftsplikt) utesluta dem, som vid lagens ikraftträdande fyllt
60 år. Om man däremot läte alla, som vore under denna ålder —
förutsatt att de ej redan (lämpligast för att förebygga möjliga missbruk
under viss tid, exempelvis mer än 4 månader av 1913) åtnjuta full försörjning
av fattigvården eller av enskilda — genast erhålla rätt till understöd,
skulle ett ganska stort steg vara taget mot att redan från början göra
försäkringen i rimlig grad effektiv och därmed också till ökad välsignelse.
Den ökade kostnad, som härför erfordras, måste givetvis bäras av stat
och kommun. Enligt vad regeringsrådet Lindstedt meddelat kan kostnaden
för invalidpensioneringen jämte barnpensioneringen i nu berörd
omfattning för försäkringens första år skattas till 4,200,000 kronor.
Läggas härtill bidraget till kvinnornas avgiftspension 1,500,000 kronor
samt förvaltningen 600,000 kronor, skulle totalkostnaden under det första
året uppgå till 6,300,000 kronor. Fördelat på sätt förut ifrågasatts med
''Vi på staten och lU på kommunerna — tillskottet för kvinnorna och
kostnaden för förvaltningen påförda ensamt staten — skulle statens
andel bli 5,250,000 kronor och kommunernas tillsammans 1,050,000 kronor.

Kommittén har slutligen, på sätt förut jämväl omförmälts, föreslagit
en nedsättning i beräkningsprocenten för avgiftspensionerna för åldrarna
45—67 år till för man 22 och för kvinna 17 procent av de erlagda
avgifternas sammanlagda belopp, detta närmast påkallat av arbetarför -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

193

säkringsfondens otillräckliga storlek. Att för vinnande av en högre
procent (30 % av avgiftens belopp) göra särskilda förnyade avsättningar
under de närmaste åren till arbetarförsäkringsfonden synes dock knappast
vara påkallat, när det nu i allt fall måste gälla att hålla totalkostnaden
inom något så när måttligt belopp. Kommittén erinrar med fog om, att den
av den föreslagna reduktionen på avgiftspensionen med 8, resp. 6 procent
icke blir av större betydelse, där pensionstillägg förekomma. För dessa
äldre årsklasser kunna ju avgiftspensionerna blott samlas under ett relativt
ringa antal år, vadan totalbeloppen bli jämförelsevis små och de
extra avdragen på dessa alltså ganska ringa, i det stora flertalet fall blott
några kronor på pensionen. Huvudsaken för dem är att bekomma pensionstillägg
enligt vanliga regler; och sådant kommer också att utgå till
nu förevarande kategorier efter samma grunder som för andra.

Jag anser därför, att kommitténs förslag i denna del bör till sin grundtanke
bibehållas, men att dock, då strängare reduktionsbestämmelser än
kommittén föreslagit skulle vid en genomsnittsprocent erfordras i anledning
av kvinnornas likställighet med männen och avgiftspensionens ökning
genom den höjda grundavgiften, en efter åldern fallande skala är lämpligast.
Det förslag som i sådant hänseende, efter samråd med kommitténs
ordförande regeringsrådet Lindstedt, framlägges, har samma ekonomiska
effekt som kommitténs och håller sig således inom ramen för nuvarande
arbetarförsäkringsfonden.

I anledning av vad sålunda anförts får jag föreslå,

att övergångsbestämmelserna måtte erhålla följande
avfattning.

Ö vergån gsb estämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914;
dock att rätt till understöd enligt 33 § ej tillkommer
den, som då fyllt sextio år, ej heller den, som då fyllt
femton år och är till arbete varaktigt oförmögen samt
år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit
full försörjning av fattigvården, välgörenhetsinrättningar
eller enskilda personer.

För den, som vid lagens ikraftträdande fyllt tjugu
år, skall den pension eller del därav, som jämlikt 6 §
första stycket beräknas till viss procent av erlagda
pensionsavgifter, utgå med följande procent av dessa
avgifters sammanlagda belopp, nämligen
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft.

25*

194

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 136.

för	den	som	fyllt 20 men icke	25	år	med	29	procent
»	»	»	»	25 »	»	30	3)	33	28	33
»		»	»	30 »		35	3)	33	27	3)
»	»		»	35 »	»	40	3)	33	26	3)
»	»	»	»	40 »	D	45	33	33	25	33
		»	»	45 »	»	50	33	3)	24	33
»				50 »		55	3)	33	23	3)
	33	»	»	55 T>	»	60	33	3)	22	3)
»	»	»	»	60 år.					21	33

Den ökade kostnad, som av denna bestämmelse
föranledes, bestrides av statsmedel.

Departementschefen uppläste härefter i ett sammanhang berörda förslag
till lag om allmän pensionsförsäkring, av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar, samt hemställde, att lagrådets utlåtande över förslaget
måtte, för det ändamål 87 § regeringsformen omförmäler, genom utdrag
av protokollet infordras.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täckes Hans Maj:t Konungen i nåder
lämna bifall.

Ur protokollet:
Carl Stålhammar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

195

Förslag

till

Lag

allmän pensionsförsäkring.

Bilaga.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar svensk man eller kvinna, med nedan stadgade undantag,
skall enligt denna lag, genom erläggande av årliga pensionsavgifter
och med bidrag av allmänna medel, försäkras till erhållande av pension.

2 §•

Rätt till pension enligt denna lag inträder vid varaktig oförmåga
till arbete och senast vid fyllda sextiosju år, även om varaktig arbetsoförmåga
då ännu icke är för handen.

3 §■

Pensionsärenden handläggas av en för hela riket gemensam myndighet,
benämnd pensionsstyrelsen, samt av särskilda pensionsnämnder i
orterna.

Grunderna för pensionsstyrelsens organisation bestämmas av Konung
och Riksdag.

196

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 136.

Om avgiftsplikt.

4 §•

Beloppet av den pensionsavgift, som skall för envar avgiftspliktig
erläggas, utgör för varje år tre kronor samt därutöver för den, i vilkens
taxering under året enligt gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
ingår inkomst av minst 800 kronor:

a) om inkomsten ej uppgår till 1,200 kronor, fem kronor;

b) om inkomsten uppgår till 1,200 kronor eller mera, tio kronor.

5 §•

Pensionsavgift erlägges ej av någon före det år, under vilket han
fyller sexton år eller efter det år, under vilket han fyllt sextiosex år,
ej heller av den, som är till arbete varaktigt oförmögen eller som icke
är i riket mantalsskriven.

Från erläggande av pensionsavgift undantages jämväl

dels den, i vilkens taxering under året enligt förordningen om inkomst-
och förmögenhetsskatt inberäknas förmögenhet till värde av
minst 6,000 kronor,

dels

a) ordinarie innehavare av tjänst, å vilken lagen den 11 oktober
1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension eller lagen den
4 juli 1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar
äger tillämpning;

b) delägare i telegrafverkets och folkskolelärarnas pensionsinrättningar
och i arméns och flottans pensionskassor;

c) ordinarie innehavare av prästerlig tjänst;

dels ock hustru till sålunda undantagen person.

I övrigt ankommer på Konungens prövning, huruvida och under
vilka villkor personer, som på grund av anställning i allmän eller enskild
tjänst eller såsom medlemmar av pensionsinrättning eller livränteanstalt
äro tillförsäkrade pension, ävensom hustru till sådan person, må undantagas
från avgiftsplikt enligt denna lag.

Om pension.

6 §‘

Pensions årliga belopp utgör trettio procent av de erlagda pensionsavgifternas
sammanlagda belopp.

197

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Pensionstillägget utgör för år räknat, i fråga om pensionstagare,
som ej åtnjuter någon inkomst, för man 150 och för kvinna 125 kronor,
och i fråga om pensionstagare, som åtnjuter inkomst, nämnda belopp
med avdrag av halva årsinkomsten. För varje år, för vilket endera av
de i 4 § stadgade pensionsavgifter av åtta eller tretton kronor blivit
erlagd, höjes pensionstillägget med en procent.

För pensionsberättigad änkling, änka eller ogift kvinna, som är
till arbete varaktigt oförmögen och har att försörja egna barn under
femton år, ökas pensionen, därest årsinkomsten ej uppgår till 300 kronor
för man och 250 kronor för kvinna, jämte 120 kronor för varje barn,
med särskilt pensionstillägg för barnen. Beloppet av sådant pensionstilllägg
utgör 60 kronor för varje barn, där årsinkomsten ej överstiger 300
kronor för man och 250 kronor för kvinna, samt, där årsinkomsten
överstiger nämnda belopp, 60 kronor för varje barn med avdrag av
hälften av det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 300 kronor för
man och 250 kronor för kvinna.

7 §•

Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör all den inkomst av fast egendom,
kapital eller arbete, som någon skäligen kan antagas komma att
tillsvidare årligen åtnjuta utöver den pension honom enligt denna lag
tillkommer.

Där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, iakttages,
att för den, som av inkomsten har full om än torftig försörjning, årsinkomsten
ej må uppskattas till lägre belopp än 300 kronor för man
och 250 kronor för kvinna, och att, där inkomsten ej räcker till full
försörjning, årsinkomsten uppskattas till motsvarande lägre belopp, ävensom
att årliga värdet av bostad ej må uppskattas till lägre belopp än
50 kronor. Där uppskattningen ej kan ske med ledning av dessa bestämmelser,
verkställes densamma efter de i orten gällande priser eller
efter andra grunder, som finnas tillämpliga.

I fråga om äkta makar skall, vid bestämmande av pensionstilläggs
belopp, årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras
sammanlagda årsinkomst.

198

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

8 §•

Befinnes någon, som åtnjuter pensionstillägg, icke längre vara till
arbete varaktigt oförmögen eller icke längre vara i riket mantalsskriven,
må tillägget indragas.

Har för någon, som åtnjuter pensionstillägg, årsinkomsten ökats till
sådant belopp, att rätt till pensionstillägg ej längre tillkommer honom,
indrages tillägget. Sker eljest ändring i den inkomst, efter vilken pensionstillägg
blivit bestämt, må tillägget i enlighet därmed ökas eller
minskas, dock att dylik jämkning i pensions belopp ej må äga rum mer
än en gång under varje år.

9 §•

I fråga om pensionsberättigad, som

a) avhänt sig inkomst eller egendom i uppsåt att erhålla pensionstillägg
eller högre sådant tillägg än honom eljest skolat tillkomma; eller

b) visat tredska eller uppenbar försumlighet i fullgörandet av honom
enligt denna lag åliggande avgiftsplikt;

må sökt pensionstillägg icke beviljas eller redan beviljat pensionstillägg
ej vidare utgå; vederbörande pensionsnämnd dock medgivet att,
efter prövning av omständigheterna, för särskilt fall meddela pensionstagare
rätt till pensionstillägg med minskat belopp.

Angående pensionstillägg för pensionstagare, som i följd av dryckenskap
eller eljest oordentligt levnadssätt blivit eller måste antagas bliva i
behov av fattigvård, äger vederbörande pensionsnämnd besluta, att tillägget
tillsvidare ej må till honom utgå utan tillfalla fattigvårdskommunen.

10 §.

Av pensionstilläggen bestridas tre fjärdedelar av staten och en fjärdedel
av kommunerna.

Den å kommunerna för varje år belöpande kostnad fördelas dem
emellan i förhållande till storleken av den inom varje kommun under
nästföregående år debiterade bevillning av fast egendom samt av inkomst.

Kommunernas andelar i pensionskostnaden uträknas av pensionsstvrelsen.
Angående tid och sätt för gäldande av dessa andelar förordnas
av Konungen.

199

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

11 §•

Finnes, på grund av höga levnadskostnader i den ort, där pensionstagare
är bosatt, pensionen ej vara tillräcklig för hans försörjning, och
måste pensionstagaren i följd'' härav anlita fattigvården, må, därest han
förut sökt att efter förmåga ärligen försörja sig, den kommun, till vilken
pensionstagaren i fattigvårdshänseende hör, bestämma, att det erforderliga
understödet skall utgå såsom tillskott till pensionen och förty
icke såsom fattigvård anses.

Sådant pensionstillskott må dock, evad det utgår i penningar eller
naturaförmåner, ej uppgå till högre årligt värde än för man 150 och
för kvinna 125 kronor; och kan tillskottet av kommunen efter omständigheterna
minskas eller indragas.

Om fonden.

12 §.

Pensionsavgifterna ingå till en fond, vilken förvaltas enligt grunder,
som bestämmas av Konung och Riksdag.

Till denna fond skall för varje år av statsmedel tillskjutas ett belopp,
motsvarande en tredjedel av samtliga för avgiftspliktiga kvinnor för året
erlagda pensionsavgifter.

13 §.

Inom fem år efter det lagen trätt i kraft och sedermera minst en
gång vart tionde år skall genom pensionsstyrelsens försorg anställas en på
vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad undersökning, huruvida genom
de föreskrivna pensionsavgifterna jämte det tillskott av statsmedel,
varom i 12 § sägs, kunna för dem, som först därefter bliva avgiftspliktiga,
beredas de pensioner, som enligt bestämmelserna i 6 § första
stycket motsvara dessa avgifter.

Framgår av denna undersökning behov av förändring i bestämmelserna
rörande pensionsvillkoren, må sådan förändring, vilken äger rum
efter beslut av Konung och Riksdag, ej avse redan då beviljade pensioner,
. och för dem, vilka, då förändring vidtages, redan äro eller varit
avgiftspliktiga, blott avse de avgifter, som därefter erläggas, eller de
pensionsbelopp, som svara mot sistnämnda avgifter.

200

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 136.

I sammanhang med sådan undersökning skall tillika verkställas utredning,
huruvida fonden är så stor, att den minst motsvarar kapitalvärdet
av alla de utbetalningar, som med dess medel skola bestridas.
Visar sig härvid brist, skall denna ersättas av statsmedel.

Om pensionsavgifternas erläggande.

14 §.

Den avgift av tre kronor om året, som skall för envar avgiltspliktig
erläggas, uppbäres av den kommun, där den avgiftspliktiga är mantalsskriven.
Uppbörden ombesörjes av den myndighet inom kommunen,
som förrättar uppbörden av kommunalutskylderna.

De pensionsavgifter av fem och tio kronor, som enligt 4 § åligga
vissa avgiftspliktiga, debiteras och uppbäras i samband med kronoutskylderna.

15 §.

För det i 14 § första stycket omförmälda ändamål skall varje år,
sedan mantalslängden för kommunen blivit i stadgad ordning justerad,
av mantalsskrivningsförrättaren uppgöras förteckning över de i längden
upptagna personer, som vid årets början uppnått femton men icke sextiosex
års ålder. I förteckningen, som uppgöres enligt fastställt formulär,
angives för varje person namn, födelseår och dag, civilstånd, yrke samt
bostad, varjämte för envar, som under näst föregående år av i denna
lag föreskriven anledning varit undantagen från avgiftsplikt, anteckning
göres härom samt om anledningen.

Förteckningen tillstädes taxeringsnämndens ordförande samtidigt
med att den justerade mantalslängden enligt gällande författning till
honom överlämnas. Sedan förteckningen kommit taxeringsnämnden tillhanda,
införes i densamma genom nämndens försorg, på grund av inhämtade
upplysningar från vederbörande pensionsnämnd och i övrigt
kända förhållanden, uppgift om de förändringar, som sedan nästföregående
år inträtt med avseende å skyldighet att för året erlägga pensionsavgift.

Senast fem dagar efter det taxeringsnämndens arbete för året avslutats,
överlämnas förteckningen till den kommunala uppbördsmyndig -

201

Kungt. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

heten, som ombesörjer, att avskrift av densamma hålles tillgänglig för
allmänheten under tiden från och med den 1 till och med den 10 juli
ty ställe, som minst fjorton dagar förut kungöres i kyrkan och tillika
på annat lämpligt sätt tillkännagives. Härigenom skall envar som
vederbör anses, hava erhållit del av förteckningens innehåll.

Den. pensionsavgift å tre kronor, som i denna § avses, erlägges
därefter i den ordning, som av kommunen bestämmes.

De vid uppbörden erlagda avgifterna redovisas och inbetalas till den
i 12 § omförmälda fonden inom tid och på sätt av Konungen förordnas.
Envar kommun är därjämte skyldig att till samma fond redovisa och inbetala,
ett belopp, motsvarande avgifter, som icke blivit erlagda för avgiftspliktiga,
vilka äro inom kommunen mantalsskrivna. För dylik ej
erlagd.. pensionsavgift äger kommunen hos den avgiftspliktige fordran
med förmånsrätt såsom för oguldna kommunalutskylder.

Den ovannämnda förteckningen, försedd med uppgift om dem, för
vilka avgiften inom stadgad tid erlagts, insändes av kommunens uppbördsmyndighet
till pensionsstyrelsen före utgången av det år, under
vilket uppbörden ägt rum.

16 §.

köi verkställande av uppbörd, som i 14 § andra och tredje stycket
omförmäles, skall av vederbörande taxeringsnämnd i taxeringslängden för
året angående varje avgiftspliktig antecknas beloppet av den avgift, som
bör för honom erläggas.

A kronodebetsedel uppförd pensionsavgift må kunna för avgiftspliktig
säl skilt eiläggas och kvitteras jämlikt härom av Konungen meddelade
närmare bestämmelser.

Pensionsavgift, varom i 14 § andra stycket sägs, må ej utsökas,
sedan ett år förflutit efter utgången av det år, under vilket avgiften
blivit påförd.

Varje år skall före den 1 september genom uppbördsmyndigheten
tiH pensionsstyrelsen insändas uppgift enligt fastställt formulär om de
för .nästföregående år enligt denna § erlagda och indrivna pensionsavgifter.

17 §•

Ändring i taxeringsnämnds beslut enligt 15 eller 16 § må av enval,
vilkens rätt är av beslutet beroende, ävensom av kommun samt
av ombud, varom i 27 § stadgas, sökas genom besvär inom tid och i
den ordning, som angående besvär över taxeringsnämnds beslut är i

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. 26*

202 '' Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

gällande författning föreskrivet, dock att, där ändring sökes i beslut
rörande fråga, huruvida någon skall på grund av varaktig oförmåga till
arbete undantagas från erläggande av pensionsavgift, besvären skola anföras
hos pensionsstyrelsen och inlämnas till vederbörande pensionsnärnnd
inom utgången av juli månad. Har pensionsavgift blivit den klagande
påförd, är han ändock skyldig att erlägga avgiftsbeloppet med rätt att
återfå vad som blivit för mycket erlagt, därest hans besvär godkännas.

Har ändring i beslut, varom här är fråga, gjorts av annan myndighet
än pensionsstyrelsen, skall genom den myndighets försorg anmälan
härom ofördröjligen ske hos pensionsstyrelsen.

18 §.

Innehar avgiftspliktig vid tid, då pensionsavgift skall för honom
erläggas, tjänst eller ar betsanställning hos arbetsgivare, och varder avgiften
för den avgiftspliktige erlagd av arbetsgivaren, äger denne, mot
avlämnande till den avgiftspliktige av bevis om avgiftens erläggande,
av innestående kontant avlöning till ersättning för sitt utlägg innehålla
det erlagda beloppet. ..

Har ersättningen ej sålunda uttagits inom sex månader efter det
avgiften av arbetsgivaren erlagts, är all rätt till ersättning förfallen.

Om pensionsnämnder.

19 §.

Varje socken å landet samt varje stad ävensom varje köping, som
utgör egen kommun, bildar ett pensionsdistrikt.

Hava två eller flera socknar på landet gemensam kommunalförvaltning,
skola de samfält anses såsom ett pensionsdistrikt.

Där på grund av kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller
andra förhållanden så prövas lämpligt, må kommunen fördelas i två
eller flera pensionsdistrikt. Beslut om sådan fördelning, ävensom om
upphävande eller förändring därav, fattas a landet av kommunalstämma
och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän
rådstuga.

Beslutet skall underställas Konungens befallningshavande, som äger
att detsamma antingen oförändrat fastställa eller ock på anförda skäl
ogilla.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

203

20 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd, bestående
av en ordförande och. ett jämnt antal ledamöter, högst sex.

Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av
Konungens befallningshavande för fyra år i sänder.

Ledamöterna i pensionsnämnd, jämte ett lika antal suppleanter för
dem, väljas varje gång för fyra år, å landet av kommunalstämma eller
av kommunalfullmäktige, där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga. Vid val å kommunalstämma
och allmän rådstuga iakttages, att varje röstande har en
röst. Halva antalet av de utsedda ledamöterna samt halva antalet av
suppleanterna avgå efter lottning vid slutet av andra året från det
denna lag trädt i kraft. Avgår ledamot eller suppleant under den för
honom bestämda tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda
valde tjänstgöra under den tid, som för den avgångne återstått.

Sedan val av ledamot eller suppleant ägt rum, skall underrättelse
om den valdes namn och bostad ofördröjligen meddelas pensionsnämndens
ordförande.

21 §.

Ej må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu nämnts, än ämbets-
eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra
uppdraget, den, som under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort såsom
ordförande eller ledamot i pensionsnämnd, samt den, som eljest uppgiver
förhinder, som, i fråga om ordförande, av Konungens befallningshavande
och, i fråga om ledamot, av vederbörande valkorporation godkännes.

22 §.

Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet övervaka denna lags
efterlevnad inom pensionsdistriktet, att vid behandling av ärenden rörande
pension förfara på sätt i 30 § angives samt att i övrigt ställa sig
till efterrättelse bestämmelserna i denna lag och de föreskrifter, som
angående pensionsnämnder av Konungen meddelas.

204

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

23 §.

Pensionsnämnd sammanträder minst eu gång var tredje månad å
tid och ställe, som nämnden bestämmer. Dessutom sammanträder nämnden
på kallelse av ordföranden, så ofta han med avseende å inkomna
ärendens antal och vikt finner det nödigt. Tid och ställe för sammanträde
läte ordföranden minst fjorton dagar förut kungöra i kyrkan samt
tillika på annat lämpligt sätt bringa till allmänhetens kännedom; varjämte
ombud, som i 27 § omförmäles, skall om sammanträdet genom
ordförandens försorg i god tid underrättas.

Ordföranden och ledamöterna må för sin inställelse vid sammanträdena
av kommunen åtnjuta ersättning till belopp, som av kommunen
bestämmes.

24 §.

Pensionsnämnd må ej handlägga ärende, där icke, förutom ordföranden,
minst två ledamöter äro tillstädes.

Inträffar för ordförande eller ledamot sådant hinder, att han ej kan
inställa sig vid sammanträde, åligger det honom att därom ofördröjligen
underrätta vederbörande suppleant; och vare sålunda underrättad suppleant
skyldig att utan vidare kallelse infinna sig.

Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan
av pensionsnämnden godkänt förhinder utebliver från nämndens sammanträde,
ävensom ordförande eller ledamot, vilken vid inträffat förhinder
uraktlåter att underrätta suppleant, skall till kommunen bota,
ordföranden eller hans suppleant tjugufem kronor samt ledamot eller
hans suppleant fem kronor. Därest sammanträdet i anseende till de
närvarande ledamöternas fåtalighet måste inställas eller upplösas, böte
ledamot eller suppleant dubbelt. Om uttagande av sådana böter förordnar
Konungens befallningshavande efter anmälan av ordföranden,
eller ledamot i vederbörande pensionsnämnd eller av pensionsstyrelsens
ombud i orten.

25 §.

A pensionsnämnds sammanträde skola til] prövning företagas de
sedan näst föregående sammanträde inkomna ärenden, och skall ärende
genast avgöras, där icke nämnden för vederbörandes hörande eller eljest
i följd av särskilda omständigheter finner uppskov oundgängligen erfordras.
Dock skall i sådant fall ärendet bringas till slut å näst därpå
följande sammanträde.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 205

Åro vid omröstning rösterna lika delade, gäller den mening, ordföranden
biträder.

26 §.

Ordföranden äger av kommunen tillgodonjuta ej mindre gottgörelse
för de honom genom uppdraget åsamkade kostnader, såsom för skrivmaterialier,
postporto samt skrivare- och räkenskapshjäp, än även, därest,
å landet, kommunalstämma eller kommunalfullmäktige, där sådana finnas,
och, i stad, stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmän rådstuga
anser arvode för hans besvär i anledning av uppdraget skäligen böra
till honom utgå, sådant arvode med belopp, som kan anslås. Rörande
av kommunalstämma fattat beslut om sådant arvode gäller i övrigt vad
i gällande kommunalförfattning är stadgat angående arvode till ordförande
i kommunalnämnd.

Protokollet skall innehålla uppgift å de vid sammanträdet närvarande
ledamöterna av pensionsnämnden samt redogörelse för de ärenden,
som vid sammanträdet förekommit, ävensom för de beslut, som av
nämnden fattas.

Protokollet för varje sammanträde skall genast justeras; dock må
pensionsnämnd särskilt för varje gång uppdraga åt två ledamöter att
jämte ordföranden verkställa justeringen sist inom åtta dagar efter sammanträdets
slut.

Sedan protokollet för sammanträde justerats, åligger det ordföranden
att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut kungjort ställe
anslå de beslut, som fattats, och anses härigenom meddelande om besluten
hava skett den dag anslag gjordes.

27 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat
ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud för
flera pensionsdistrikt.

206 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

28 §.

Ändring i pensionsnämnds beslut må av deri, vilkens rätt är av beslutet
beroende, ävensom av kommun samt av pension sstyrelsens ombud,
sökas hos pensionsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas till pensionsnämndens
ordförande eller i betalt brev med allmänna posten vara
till denne inkomna sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande,
den dagen oräknad, då sådant skedde. De inkomna besvären, ävensom
nämndens yttrande häröver, skola efter besvärstidens utgång jämte övriga
till ärendet hörande handlingar av ordföranden ofördröjligen insändas
till pensionsstyrelsen.

Ordföranden äge ock att över nämndens beslut anföra besvär hos
pensionsstyrelsen.

Över pensionsstyrelsens beslut må klagan ej föras.

Om ansökning rörande pension.

29 §.

Ansökning rörande pension göres hos pensionsnämnden i det pensionsdistrikt,
där sökanden senast blivit mantalsskriven.

Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla
upplysningar angående sökandens arbetsförmåga, inkomster samt vad i
övrigt till utredande av hans pensionsrätt må erfordras, jämte en av
sökanden undertecknad, på heder och samvete avgiven förklaring, att
de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. År
sökanden ur stånd själv att avgiva sådan förklaring, skall riktigheten
av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden
förtrogna personer. Vid ansökningen fogas prästbevis angående
sökandens ålder.

Där ansökning allenast avser pension på grund av erlagda avgifter
enligt f> § första stycket, är uppgift om sökandens inkomster ej erforderlig.

207

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

SO §.

År ansökning gjord rörande pension, skall pensionsnämnden pröva
riktigheten av de i ansökningen lämnade upplysningar och på grund av
denna provning, åberopade handlingar och kända förhallanden besluta,
huruvida sökanden äger rätt till pension, samt bestämma storleken av
den årsinkomst, som skall läggas till grund för beräkning av pensionstilläggs
belopp.

"Sedan den i 28 § stadgade besvärstid gått till ända, skall, evad
besvär anförts eller icke. Deslutet i ärendet jämte tillhörande handlingar
av ordföranden ofördröjligen insändas till pensionsstyrelsen.

Har pensionsnämnden funnit sökanden berättigad till pension, skall
pensionsstyrelsen beräkna och fastställa beloppet samt utfärda pensionsbrev,
som''genom nämndens försorg tillställes pensionstagaren. Uppgår det
beräknade beloppet icke till sex kronor om året, må dock pension ej
utgå och förty ej heller pensionsbrev utfärdas.

Finnes pensionsnämnds beslut strida mot denna lag, äger pensionsstyrelsen,
där ej på grund av anförda besvär rättelse kan ske, att återförvisa
ärendet till förnyad prövning. _ . _

Vad nu stadgats gäller i tillämpliga delar jämväl i fråga om ökning
eller minskning av pension. Innan pensionsnämnd fattar beslut i ärende
rörande minskning av pension, skall nämnden lämna pensionstagaren
tillfälle att yttra sig.

Om pensions utbetalande.

31 §.

Pension utgår från den dag, rätt till pension inträtt, vilket, då
annat förhållande ej visas, anses hava skett den dag pensionen sökes.
Pensionen upphör med utgången av den manad, under vilken pensionstagaren
avlidit. _ . .

Lag samma vare i tillämpliga delar i fråga om ökning eller minskning
av pension.

32 §.

208 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

anstalt, genom vilken utbetalningen sker, skall i pensionsbrevet lämnas.
Avflyttar pensionstagaro till annan ort, eller önskar pensionstagare eljest
pensionens utbetalande genom annan än förut angiven postanstalt, må
pensionsstyrelsen förordna om utbetalningens verkställande genom annan
postanstalt.

Pension må för varje kalendermånad lyftas tidigast den 15 i samma
månad eller, om den dagen inträffar å sön- eller helgdag, nästpåföljande
söckendag; dock att, om pensions årliga belopp ej uppgår till 30 kronor
eller pension utgar till någon, som flyttat ur riket, beloppet utbetalas
allenast en gång för varje år efter ingången av därpå följande år.

1 ensionsbelopp, som ej lyftats inom ett år, sedan det till betalning
förfallit, vare förverkat och tillfälle den i 12 § omnämnda fonden.

Om understöd.

33 §.

Den, som . efter fyllda femton år bliver till arbete varaktigt oförmögen,
men för vilken avgifter till erhållande av pension icke blivit
erlagda, ävensom den, vilken vid nämnda ålder redan är varaktigt arbetsoförmögen,
äger erhålla understöd under villkor och med belopp,
som angående pensionstillägg är i 6 § stadgat.

Änkling,, änka eller, ogift kvinna, som är till arbete varaktigt oförmögen,
men icke berättigad till pension och vilken har att försörja egna
barn under femton år, äger för barnen erhålla understöd under villkor
och med belopp, som i 6 § är stadgat angående pensionstillägg för barn.

Beträffande understöd, varom ovan sägs, gäller även i övrigt i tilllämpliga
delar vad i denna lag är föreskrivet om pensionstillägg och
om kostnaden, för dess bestridande samt om ansökning rörande pension
och om pensions utbetalande.

Om frivilliga avgifter.

34 §.

. För att vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda sextiosju
år erhålla pension utöver vad ovan i denna lag stadgas, vare det
envar svensk man eller kvinna, som fyllt femton år, medgivet att, på
sätt Konungen bestämmer, erhålla försäkring genom erläggande av fri -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

209

villiga avgifter. Dylika avgifter må för varje gång ej erläggas med
mindre belopp än en krona eller, där högre belopp erlägges, annorlunda
än med helt antal kronor, och ej heller må för någon under ett kalenderår
avgifter erläggas till högre sammanlagt belopp än det antal kronor,
som motsvarar halva antalet fyllda levnadsår.

De frivilliga avgifterna ingå till den i 12 § omnämnda fonden.

Årliga beloppet av pension enligt denna § skall utgöra för varje
erlagd avgift en och en tredjedels procent av avgiftens belopp för varje
helt år, som förflutit från den dag avgiften erlades till den dag, från
vilken pensionen utgår.

För pensionstagare, som åtnjuter pensionstillägg, höjes pensionen
med en tredjedel.

Kostnaden för sådan höjning av pension bestrides av statsmedel.

35 §.

Rätt till pension eller understöd enligt denna lag kan icke överlåtas
och må förty ej för gäld tagas i mät.

36 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas
erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914; dock att rätt till
understöd enligt 33 § ej tillkommer den, som då fyllt sextio år, ej
heller den, som då fyllt femton år och är till arbete varaktigt oförmögen
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. 27*

210

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

samt år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit full försörjning
av fattigvården, välgörenhetsinrättningar eller enskilda personer.

För den, som vid lagens ikraftträdande fyllt tjugo år, skall den pension
eller del därav, som jämlikt 6 § första stycket beräknas till viss
procent av erlagda pensionsavgifter, utgå med följande procent av dessa
avgifters sammanlagda belopp, nämligen

för	den,	som	fyllt 20,	men	icke	25	år	med	29	procent
B	))	))	»	25,	»	))	30	B	B	28	B
B	B	))	b	SO,	))	»	35	B	B	27	B
B	»	B	»	35,	»	''»	40	B	B	26	B
))	i)	B	b	40,	»	B	45	B	B	25	B
))	)>	B	»	45,	»	B	50	B	B	24	B
»	))	))	»	50,	»	B	55	B	B	23	B
))	»	B	B	55,	»	B	60	B	B	22	B
»	B	B	B	60 .						21	B

Den ökade kostnad, som av denna bestämmelse föranledes, bestrides
av statsmedel.

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

211

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd, onsdagen den
19 mars 1913.

Närvarande:

Justitieråden Tliomasson,

Gustaf Carlson,

Svedelius,

Regeringsrådet Thulin.

Enligt lagrådet den 14 innevarande månad tillhandakommet utdragav
protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 7 i samma månad, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas
över upprättat förslag till lag om allmän pensionsförsäkring.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av ledamoten och sekreteraren i bankinspektionen Claes Gustaf
Lagercrantz.

Lagrådet yttrade:

Vid granskningen av förevarande lagförslag har lagrådet helt naturligt
icke kunnat inlåta sig på de finansiella grunder, vara förslaget vilar.
Vid sådant förhållande har beträffande åtskilliga stadganden granskningen
måst inskränkas till att bliva av väsentligen formell natur. De erinringar,
vartill granskningen föranlett, äro upptagna här nedan under särskilda
lagrum i förslaget.

3 §•

Då de mål, som enligt förslaget komma att handläggas av pensionsstyrelsen,
kunna beröra civilrättsliga förhållanden, synas de grundläggande
bestämmelserna angående styrelsens organisation vara av natur att böra
genomföras i den för stiftande av civillag stadgade ordning och lämpligast
upptagas i själva lagen. Den minsta fordran, som måste upp -

212

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 126.

ställas, där pensionsstyrelsen skall bliva sista instans, är att vid behandlingen
av besvärsmål och då oberoende av besvär fråga uppkommer om
lagligheten av pensionsnämnds beslut, skola närvara utom chefen minst
två ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava fullgjort vad författningarna
föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas, samt att i
händelse därvid skiljaktiga meningar uppstå, skall gälla vad allmänna
lagen stadgar angående omröstning till dom.

5 §•

Genom en i 15 § av kommitténs förslag under bearbetningen inom
departementet vidtagen ändring är det möjliggjort för kommun att bestämma,
att de för ett år påförda avgifter, som kommunen har att uppbära,
skola inbetalas först efter årets utgång. Då med stadgandet i
första stycket av 5 § uppenbarligen avses, att den avgift, som är påförd
en avgiftspliktig för det år, under vilket han fyller sextiosex år, skall
av honom gäldas, även om uppbördsstämman hålles efter årets utgång,
men ordalagen i viss mån strida däremot, torde en jämkning i stadgandets
avfattning böra äga rum.

8 §•

Därest någon, som åtnjuter pensionstillägg, befinnes icke längre
vara till arbete varaktigt oförmögen, kan enligt första stycket i denna §
tillägget indragas. Någon motsvarande bestämmelse rörande indragningav
avgiftspension förekommer däremot icke i förslaget. Enligt detta är
alltså den, som erhållit avgiftspension, berättigad bibehålla denna, även
om han sedermera före fyllda 67 år skulle återfå sin arbetskraft. Något
skäl att upprätthålla en sådan åtskillnad mellan avgiftspension och pensionstillägg
synes dock icke föreligga. Lagrådet hemställer därför om sådant
tillägg till denna §, att omförmälda bestämmelse göres tillämplig även
å den, som före uppnådd ålder av 67 år åtnjuter avgiftspension. Härigenom
kan jämväl undvikas den o egentligheten, att en person samtidigt
är pensionstagare och avgiftspliktig.

10 §.

Enligt kommitténs förslag hade varje kommun att bestrida viss del
av pensionstilläggen för de i kommunen mantalsskrivna pensionstagarna.
Däremot fördelas enligt det remitterade förslaget kommunernas bidrag

213

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

dem emellan, i förhållande till storleken av den inom varje kommun
debiterade bevillning. Sålunda sammanslås samtliga kommuners bidragtill
ett helt, och den särskilda kommunens beskattningsrätt anlitas till
att täcka viss kvotdel av det hela. En kommuns bidrag står alltså icke
i någon relation till kommunens särskilda behov.

Det kan ifrågasättas, huruvida sistnämnda förfaringssätt överensstämmer
med ordalydelsen i § 57 regeringsformen och med samma stadgandes
grunder i fråga om kommunal självstyrelse och därmed följande ansvar.
Tillämpat på andra områden för kommunal verksamhet skulle det nu
föreslagna fördelningssättet innebära exempelvis att församlingarnas utgifter
för folkskoleväsendet skulle kunna så ordnas, att, med bibehållande av
de särskilda kyrkostämmornas beslutanderätt, samtliga församlingars utgifter
sammanlades till en summa och därefter utsloges på de särskilda
församlingarna efter bevillningen. En dylik anordning innefattar något
väsentligen annat än att staten helt eller delvis övertager en skyldighet,
som förut ålegat kommunerna, eller träder emellan, där den kommunala
skattebördan kan anses vara obilligt betungande. Åtminstone i nu föreslagen
ordning lärer en statsskatt icke kunna påläggas kommuner, och
vill man fördela en utgift mellan stat och kommun, kräves att varje
kommuns andel lämpas efter dess behov och icke efter riksbehovet.

Kommittén har också såsom ett avgörande skäl att låta kommunerna
bära en del av kostnaderna åberopat, att kommunerna komma att utöva
ett betydelsefullt inflytande på bestämmandet av den del av pensionsbeloppen,
som bestrides av allmänna medel. Kommitténs syfte härmed
synes dock icke med säkerhet kunna nås, om det nu föreslagna fördelningssättet
följes.

Enligt lagrådets mening torde fördenskull detta fördelningssätt
kommunerna emellan icke kunna bibehållas. Den avsedda utjämningen
torde böra äga rum på annat sätt.

13 §.

Andra stycket i denna § torde böra utgå ur förslaget. I sitt yttrande
till protokollet vid förslagets remitterande har departementschefen
vitsordat, att de i detta stycke upptagna bestämmelser icke kunna vara
bindande och att för övrigt en tillämpning av desamma näppeligen bleve
påkallad. Vid sådant förhållande lärer icke föreligga något skäl att
bibehålla bestämmelser, vilka skulle kunna giva anledning till oriktiga
föreställningar om det skydd, som utan något lagstadgande bör tillkomma
medborgares rättigheter. Det synes jämväl oegentligt att såsom här

214 Kung1. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

skett föreskriva, att de förutsatta ändringarna skulle genomföras i annan
än den för civillags antagande stadgade ordning, då desamma kunde
komma att avse bestämmelser av civilrättslig natur. Beaktas lagrådets
hemställan, bör motsvarande bestämmelse i 34 § utgå.

14 17 §§.

Det är naturligtvis av synnerlig vikt att i lagen otvetydigt angives,
vilka skyldigheter åligga de avgiftspliktiga med avseende å pensionsavgifternas
erläggande och vilken betydelse de guldna avgifterna få vid
beräkningen av pensionsbeloppen. Enligt förslaget bliva de för alla lika
avgifterna å tre kronor alltid inbetalade till fonden; försummar den avgiftspliktige
själv betalningen, har vederbörande kommun att gälda avgiften.
Emellertid framgår av kommitténs motiv, att de sålunda inkomna avgifterna
ej alltid skola tillgodoräknas de avgiftspliktiga; ej ens alla avgifter,
som en'' avgiftspliktig betalt till kommunen, beräknas, utan endast de av honom
i rätt tid erlagda. Ordalagen i 6 §, som innehåller föreskrift om pensionens
beräkning, angiver icke en dylik inskränkning i pensionstagarens
rätt, och stadgandena om uppbörden synas icke med önskvärd tydlighet
utmärka, när en avgift skall anses vara erlagd å sådan tid, att den må
tagas i beräkning vid pensionsbeloppets bestämmande. Kommunen, som
äger bestämma den ordning, i vilken avgifterna böra erläggas, utsätter
naturligtvis viss tid, inom vilken avgiften i eu eller flera terminer skall
vara inbetald. Det är möjligt, att en avgiftspliktig, som försummat
denna tid, kommer med sin avgift, innan kommunen inlevererat avgiftssumman.
till pensionsfonden eller måhända efteråt, men iöre insändandet
av förteckningen till pensionsstyrelsen. Givetvis kan inom de särskilda
kommunerna olika uppfattning göra sig gällande, huruvida i dylika
fall avgiften må i förteckningen upptagas såsom erlagd av den avgiftspliktige.

I sammanhang härmed må erinras, att av lagtexten icke framgår,
huruvida den avgiftspliktige, om han delvis erlagt en årsavgift men ej
betalt hela avgiften, får tillgodoräkna sig det erlagda beloppet vid pensionens
bestämmande. Om kommunen, såsom förutsatts, bestämt erläggandet
av avgiften i särskilda terminer, kan ett dylikt fall lätteligen
tänkas. Av den utav kommittén föreslagna, numera ändrade anordningen
att vad å kronodebetsedel inflöte skulle i första hand anses gälla därå
upptagen pensionsavgift kunde ock följa, att en pensionsavgift endast
delvis bleve gulden. Endast såtillvida synes i lörslaget vara given
någon bestämmelse i omförmälta avseende, som enligt tredje stycket i

215

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

6 § höjning av pensionstillägget får äga rum blott med hänsyn till fullständigt
gulden avgift.

Enligt kommitténs förslag skulle de pensionsavgifter, kommunen
hade att uppbära, vara för varje år erlagda senast en månad före årets
utgång. Vid den förändring av stadgandet, som inom departementet
vidtagits, har icke utsatts någon sluttermin för uppbörden. Då det naturligtvis
icke kan medgivas kommunen att uppskjuta denna ens någon
avsevärd tid, synes stadgande om sådan sluttermin erforderligt.

De bestämmelser, som äro givna angående kommunens garanti för
pensionsavgifterna å tre kronor, hänföra sig i förslaget allenast till det
fall, då uppbörden av samma avgifter verkställes av kommunen. Emellertid
lärer vara avsett, att sådan garanti skall åligga kommunen jämväl då
efter särskilt förordnande av Konungen uppbörden av dessa avgifter skall
verkställas i samband, med kronouppbörden. Ett stadgande till undanröjande
av missförstånd därutinnan torde icke kunna undvaras.

I kommitténs förslag stadgades i 16 § tredje och fjärde styckena, att
de pensionsavgifter av fem och tio kronor, som uppfördes å kronodebetsedlarna,
icke finge utsökas sedan sex månader förflutit efter utgången
av det år, under vilket avgifterna blivit påförda, samt att uppbördsmyndigheten
skulle varje år före den 1 augusti till pensionsstyrelsen (pensionsrådet)
insända uppgift över de för nästföregående år erlagda och indrivna
avgifterna. Denna uppgift kom alltså att innehålla fullständiga och
slutgiltiga upplysningar angående vilka avgiftspliktiga erlagt ifrågavarande
årsavgifter. Då nu i det remitterade förslaget tiden för rätten
att utsöka avgifterna utsträckts från sex månader till ett år men uppgiften
skall insändas före den 1 september, bliver denna ofullständig.
Under de återstående fyra månaderna av året kunna ytterligare avgifter
komma att betalas eller indrivas. Vill man bibehålla anordningen att
för varje år för sig hava att tillgå en enda fullständig förteckning, erfordras
alltså en annan tidsbestämmelse för dess insändande.

Lagrådet torde här få erinra att i förslaget icke angives någon tid,
inom vilken den * avgiftspliktige må erlägga avgiften af fem eller tio
kronor. Avfattningen av tredje stycket i 16 § att sådan avgift ej må
utsökas efter viss tid skulle närmast giva anledning till den tolkning,
att frivilligt erläggande med laga verkan jämväl senare kunde ske.
Klart är att man av försäkringstekniska skäl icke kan medgiva inbetalning
hur sent som helst. Vad därutinnan må vara tillåtet torde böra utsägas
i förslaget.

I 17 § lämnas bestämmelser om rätt till besvärs anförande mot
bland annat taxeringsnämnds beslut enligt 15 §. Den formulering, som

216

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

givits åt andra stycket i sistnämnda §, torde icke med tillräcklig tydlighet
angiva, vilka beslut taxeringsnämnden har att fatta. Nämnden
har naturligtvis att beträffande samtliga i den av mantalsskrivningsförrättaren
avlämnade förteckning upptagna personer avgöra, huruvida avgift
för året skall av dem erläggas eller icke. Ordalagen kunna emellertid
giva anledning till det missförstånd, att nästföregående förteckningskulle
vara bindande utom med avseende å dem, angående vilka förändringar
antecknas. I allt fall synes meningen icke vara att taxeringsnämnden
skulle i förteckningen påföra en var, som ansåges avgiftspliktig,
den lagstadgade avgiften tre kronor. Genom en sådan påföring och
anteckning om frihet för de övriga skulle givetvis klargöras, att nämnden
fattat beslut om alla de upptagna personerna. Och med sådan anordning
undvekes jämväl den eljest möjliga missuppfattning hos någon
granskande att, då vid hans namn icke upptagits någon avgift, han
trodde sig icke hava att gälda sådan. En ändrad avfattning av omförmälda
stycke i 15 § torde under alla omständigheter böra äga rum.

Det i 15 § upptagna stadgande om kommuns förmånsrätt för pensionsavgifter
torde hava sin rätta plats i 17 kap. handelsbalken.

21 §.

Några skäl synas icke föreligga att för behörighet att vara ordförande
eller ledamot i pensionsnämnd uppställa mindre fordringar än
t. ex. för behörighet till ledamotskap i kommunalnämnd.

26 §.

Lagrådet har ansett sig böra fästa uppmärksamheten därå, att bibehållandet
av det i sista punkten av andra stycket upptagna stadgandet
rörande arvode till ordförande i pensionsnämnd måste bliva beroende
därav, om vid lagens antagande i kommunalförordningen för landet givits
de bestämmelser, till vilka här hänvisats.

30 §.

Med hänsyn till den nya bestämmelsen i sista stycket av 9 § i det
remitterade förslaget torde en jämkning i avfattningen av sista stycket
i förevarande § vara erforderlig.

217

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

31 §.

Den i första stycket givna bestämmelsen angående den tid, från
vilken pension skall utgå, är uppenbarligen icke ägnad att vinna någon
tillämpning i fråga om minskning av pension. Särskild föreskrift beträffande
sistnämnda fall lärer fördenskull vara erforderlig.

34 §.

Enligt av kommittén verkställda beräkningar äro kostnaderna för kvinnornas
pensionering relativt avsevärt större än för männens. I kommittéförslaget
hade fördenskull bestämts, att vid beräkning av kvinnopension
såväl i fråga om de obligatoriska avgifterna som de frivilligt erlagda
lägre procenttal skulle användas än beträffande pension åt man. 1 det
remitterade förslaget äro emellertid männen och kvinnorna i bägge dessa
fall likställda. Beträffande de obligatoriska avgifterna har föreskrivits,
att de för vinnande av sådan likställighet erforderliga medel skola gäldas
av staten och inbetalas för varje år till pensionsfonden. En analog
bestämmelse i fråga om frivillig försäkring är däremot icke given. Visserligen
skulle staten få träda emellan, om vid de tid efter annan återkommande
undersökningar av fonden skulle befinnas att denna visade
brist. Men då det väl ej är avsett, att de för männen erlagda avgifterna
skulle kunna i någon mån komma kvinnorna tillgodo, samt det ej heller
torde böra ifrågakomma, att det bidrag från statens sida, som enligt beräkningarna
alltid bleve erforderligt, skulle år efter år kumuleras och inbetalas
först efter varje undersöknings avslutande, synes särskild föreskrift
uti ifrågavarande hänseende vara av nöden.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 90 höft.

28*

218

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 28 mars 1913-

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvård,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswård,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte anmälde dels lagrådets
den 19 mars 1913 avgivna utlåtande över det inom civildepartementet
utarbetade förslaget till lag om allmän pensionsförsäkring, dels
ock, efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet,
förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken samt
yttrade:

»Lagrådet har mot förslaget till lag om allmän pensionsförsäkring
framställt vissa anmärkningar; och tillåter jag mig att nu redogöra för
desamma under förslagets särskilda lagrum och därvid angiva de ändringar
av förslaget, till vilka dessa anmärkningar funnits böra föranleda.
På samma gång skall uppgift lämnas om vissa andra smärre ändringar
i förslaget.

219

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Vid 3 § i lagförslaget har lagrådet anmärkt, att då de mål, som
enligt förslaget komme att handläggas av pensionsstyrelsen, kunde beröra
civilrättsliga förhållanden, de grundläggande bestämmelserna, angående
styrelsens organisation syntes böra genomföras i den för stiftande
av civillag stadgade ordning och lämpligast upptagas i själva lagen.
Den minsta fordran, som måste uppställas, där pensionsstyrelsen skulle
bliva sista instans, vore, att vid behandlingen av besvärsmål och då
oberoende av besvär fråga uppkomma om lagligheten av pensionsnämnds
beslut, skulle närvara utom chefen minst två ledamöter, av vilka åtminstone
en skulle hava fullgjort vad författningarna föreskreve dem, som
uti domareämbeten finge nyttjas, samt att, i händelse därvid skiljaktiga
meningar uppstode, skulle gälla vad allmänna lagen stadgade angående
omröstning till dom.

Med anledning av denna anmärkning hava i paragrafen införts de
bestämmelser rörande behandlingen av besvärsmål och, oberoende av
besvär, av fråga om lagligheten av pensionsnämnds beslut, vilka , lagrådet
funnit oeftergivliga, med den jämkning allena, att, då pensionsstyrelsens
chef icke synts rimligen kunna betungas med deltagande i
handläggningen av vart och ett av det mycket betydande antalet mål
av ifrågavarande slag, de i behandlingen deltagandes antal bestämts
till två ledamöter förutom föredraganden.

Enär pensionsstyrelsens verksamhet funnits böra i lika mån som
dess organisation till sina grunddrag bestämmas av Konung och Riksdag,
har eu jämkning företagits jämväl i sista stycket av förevarande
paragraf. Förslag till bestämmelser rörande pensionsstyrelsens organisation
och verksamhet är under utarbetande.

I fråga om 5 § erinrar lagrådet att, sedan genom en i 15 § av
kommitténs förslag vidtagen ändring möjliggjorts för kommun att bestämma,
att de för ett år påförda avgifter, som kommunen, har att
uppbära, skola inbetalas först efter årets utgång, en jämkning i avfattningen
av förstnämnda paragraf borde äga rum, så att tydligt framginge,
att den avgift, som är påförd en avgiftspliktig för det år, under vilket
han fyller sextiosex år, skall av honom gäldas, även om uppbördsstämman
hålles efter årets utgång. .... n

I anledning av denna erinran har paragrafen blivit ändrad. Dessutom
har jag, med hänsyn särskilt till den olägenhet, som måste
anses ligga däri, att ett avsevärt antal personer skulle nödgas , efter
inträdd invaliditet erlägga pensionsavgifter, vilka påförts dem innan
de blivit invalider, funnit lämpligt i denna del återupptaga kommit -

220

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

téns förslag, enligt vilket skyldigheten att erlägga pensionsavgift i
dessa fall gjordes beroende av förhållandena vid tiden för uppbörden.
Härav har betingats en jämkning av 5 § första stycket samt införande
såsom ett sista stycke i 17 § av kommitténs ur det remitterade förslaget
uteslutna 17 §.

Vid 8 § anmärker lagrådet, att något skäl icke synes föreligga att
upprätthålla den åtskillnad mellan avgiftspension och pensionstillägg,
som. ligger däri, att det senare men icke den förra kan indragas, om
pensionstagaren befinnes icke längre vara till arbete varaktigt oförmögen,
och hemställer däriör om sådant tillägg till denna paragrafs första stycke,
att där förekommande bestämmelse om indragning av pensionstillägg
göres tillämplig även å den, som före uppnådd ålder av 67 år åtnjuter
avgiftspension.

I enlighet med denna hemställan har paragrafens första stycke
ändrats därhän, att jämväl avgiftspension må kunna indragas för den,
som icke längre är mantalsskriven i riket, ävensom för den, som befinnes
icke längre vara till arbete varaktigt oförmögen och vilkens pensionsrätt
icke kan grundas å uppnådd ålder av 67 år.

Mot stadgandet i 10 § om fördelningen emellan kommunerna av
deras bidrag till bestridande av pensionstilläggen anmärker lagrådet, att
det kan ifrågasättas, huruvida där angivna förfaringssätt överensstämmer
med ordalydelsen i § 57 regeringsformen och med samma stadgandes
grunder i fråga om kommunal självstyrelse och därmed följande ansvar.
En anordning sådan som den föreslagna innefattade något väsentligen
annat än att staten helt eller delvis övertoge en skyldighet, som förut
ålegat kommunerna, eller trädde emellan, där den kommunala skattebördan
kunde anses vara obilligt betungande. Åtminstone i nu föreslagen
ordning torde en statsskatt icke kunna påläggas kommuner, och
ville man fördela en utgift mellan stat och kommun, krävdes att varje
kommuns andel lämpades efter dess behov och icke efter riksbehovet.
Vidare erinrar lagrådet, att kommittén såsom ett avgörande skäl att
låta kommunerna bära eu del av kostnaderna åberopat, att kommunerna
komme att utöva ett betydelsefullt inflytande på bestämmandet av den
del av pensionsbeloppen, som bestredes av allmänna medel, samt att
detta kommitténs syfte icke syntes med säkerhet kunna nås, om det
föreslagna fördelningssättet följdes. Den avsedda utjämningen kommunerna
emellan borde därför äga rum på annat sätt.

Ehuru jag icke blivit övertygad därom, att avgörande hinder
av konstitutionell natur förefinnas mot den av mig föreslagna anord -

221

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

ningen för fördelning emellan kommunerna av deras andel i kostnaden
för pensionstillägg och understöd, har jag dock, då denna fråga blivit
föremål för olika meningar, icke ansett mig böra vidhålla det remitterade
förslaget i denna del. Vid övervägande av de ändringar, som i
följd härav borde vidtagas i förslaget, har jag till en början ansett statens
andel av ifrågavarande kostnader icke böra utsträckas över tre fjärdedelar.
Med hänsyn till de väsande statsutgifterna och de ökade anspråk,
som i olika avseenden ställas och alltjämt komma att ställas på
statens mellankomst å olika områden, synes mig nämligen icke tillrådligt
att öka statsbudgetens belastning för ifrågavarande ändamål utöver
vad jag tidigare ifrågasatt. Å andra sidan hade jag vid det ursprungliga
förslagets uppgörande efter noggrannt övervägande funnit staten
böra bestrida tre fjärdedelar av pensionstillägg och understöd, vadan ej
heller tillräcklig anledning nu förelegat att minska statens bidrag till
försäkringens genomförande i förevarande del.

Det har därför nu närmast gällt att överväga, huru den fjärdedel
av pensionstillägg och understöd, som i det remitterade förslagei föreslagits
skola fördelas mellan kommunerna efter bevillning, borde åläggas
dessa. I sådant hänseende synas närmast två synpunkter vara att beakta,
den ena gagnet av kommunernas direkta ekonomiska intresse av
försäkringens genomförande, varmed en på vissa håll tilläventyrs välbehövlig
sporre för de kommunala pensionsnämnderna att förfara med
tillräcklig varsamhet beträffande tilldelande av pensionstillägg och understöd
skulle vinnas, och den andra nödvändigheten av att icke genom
att lägga för stor del av kommunandelen direkt på kommunerna ytterligare
öka den betydande ojämnhet, som redan förefinnes med avseende
å de kommunala skattebördorna, närmast för fattigvårdsändamål. Vid
avvägande av dessa synpunkter har jag trott mig finna den anordningkunna
ifrågasättas, att hälften av kostnaden — således en åttondel av
hela kostnaden — lägges direkt på kommunerna att fördelas mellan
dem efter den av kommittén föreslagna grund, och den andra hälften
— likaledes en åttondel av hela kostnaden — bestrides av landsting
och städer, som ej deltaga i landsting, att likaledes fördelas efter
kommitténs grund i tillämpliga delar. Den fullt effektiva utjämning
kommunerna emellan, som skulle vinnas genom att, på sätt i det remitterade
förslaget skedde, fördela kommunandelen efter bevillningssumman
inom de olika kommunerna, vinnes visserligen ej alldeles med
det nu framlagda förslaget, men landstingens bestridande av eu del av
förevarande kostnad verkar dock otvivelaktigt i utjämningssyfte. Åven
om utjämningen blir något olika till sin omfattning inom olika lands -

222

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

tingsområden, bör den dock i flertalet fall bliva så effektiv, som omständigheterna
för närvarande kunna medgiva.

Det synes mig också uppenbart, att, då den av mig ursprungligen
föreslagna anordningen med kommunbidragets fördelande efter bevillningen
icke längre. ansetts böra vidhållas, ett förslag om landstingens
medverkan för pensionsförsäkringskostnadens bestridande ligger nära till
hands. Landstingen få redan nu vidkännas betydande utgifter för sjukvård,
vård av sinnesslöa o. s. v. Särskilt med avseende å bekämpandet
av lungsoten, den stora invaliditetsskaparen framför andra, hava ju
landstingen numera en bland sina viktigaste uppgifter. Genom att en
del av pensionsförsäkringens bördor läggas på landstingen få dessa direkt
intresse av de åtgärder till förebyggande av invaliditet, som landstingen
vidtagit eller framdeles kunna komma att genomföra. Det synes miosåledes
alldeles uppenbart, att den nu föreslagna anordningen överensstämmer
med och ansluter sig till flera av landstingens nuvarande viktigaste
uppgifter.

Den ytterligare fördel vinnes också genom landstingens deltagande
i pensionsförsäkringskostnaden, att ökad kontroll och enhetlighet vid
pensionslagens tillämpning skapas. Landstingen synas nämligen böra tillerkännas
rätt att, i den omfattning desamma pröva skäligt, utse ombud
att deltaga i pensionsnämnders inom landstingsområdet förhandlingar.
Jag har till statsrådsprotokollet den 7 mars uttalat mig om
betydelsen av kommunernas direkta ekonomiska intresse av pensionsärendenas
noggranna handhavande. Man kan hysa olika meningar om
huru starkt detta direkta ekonomiska intresse kan behöva göras. Landstingsombuden
böra i allt fall kunna bidraga till förekommande av slöseri
eller vårdslöshet vid utdelande av pensionstillägg och understöd, på
samma gång dessa ombud, som flerstädes torde få flere pensionsdistrikt
till sitt verksamhetsfält, kunna befrämja en enhetlig och rationell tillämpning
av lagens bestämmelser.

Det kan tilläventyrs förefalla den, som lägger stor vikt vid att all
omsikt och försiktighet iakttages vid tilldelande av pensionstillägg och
understöd, att den kostnadsandel, en åttondel, som — frånsett de i landsting
ej deltagande städerna — enligt förslaget komme att läggas på primärkommunerna,
vore alltför låg. Det bör dock härvid uppmärksammas,
dels att den skillnad i kostnad, som skulle uppkommit, om man i stället
för en. åttondel lagt t. ex. en sjättedel av totalkostnaden på kommunerna,
icke är vidare avsevärd — vid det största pensionstillägget av
150 kronor utgör skillnaden ej mer än 6 kronor 25 öre — dels och

223

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

att ökade garantier i nämnda hänseende vinnas genom de föreslagna
landstingsombnden. Med en av vederbörande länsstyrelse utsedd ordförande
samt ombud såväl för pensionsstyrelsen %som för det jämte
primärkommunen i kostnaden deltagande landstinget — alla med besvärsrätt
till pensionsstyrelsen — höra farhågorna för att pensionsnämnderna
skola mindre omsorgsfullt handlägga pensionsärendena kunna
anses skäligen små. Givetvis kommer också pensionsstyrelsen att genom
meddelade föreskrifter, särskilda undersökningar o. s. v. söka tillse, att
pensionsnämnderna med tillräcklig omsikt handhava sina viktiga uppdrag.

" I de över kommittéförslaget avgivna yttrandena hava erinringar
framställts mot att pensionstillägg och understöd skulle tilldelas av mantalsskrivningskommunen
och icke av hemortsrättskommunen samt uttalats
farhågor för möjliga missbruk i anledning härav. Utan att vilja bestrida,
att sådana missbruk tilläventyrs någon gång skulle kunna inträffa, har
jag dock funnit eu annan anordning vara omöjlig att praktiskt genomföra.
De missbruk i antydda avseende, som kunna tänkas, bli också
mindre genom att primärkommunernas andel i pensionskostnaden ansenligt
minskats i förhållande till kommitténs förslag och att även landstingen
tagits i anspråk för nämnda kostnads bestridande. Det måste också
kunna förväntas, att obehöriga försök att överföra pensionsberättigade
från en kommun till en annan skola med tiden bliva ytterst sällsynta.
Rättelse bör också ofta kunna vinnas genom klagomål hos pensionsstyrelsen.
Jag hyser på dessa grunder icke några avgörande betänkligheter
mot att i förevarande del upptaga kommitténs förslag.

I anledning av vad jag sålunda anfört har 10 § undergått antydda
förändringar, varjämte till 27 § fogats ett nytt moment rörande
utseende av ombud för landstingen.

Genom eu ändring i 11 § bär möjliggjorts för kommun att även
till sådana i densamma hemortsberättigade pensionstagare, vilka icke
alldeles sakna egna medel, bevilja tillskott till pensionen.

Då, såsom jag i mitt yttrande den 7 innevarande mars framhållit,
de i andra stycket av 13 § upptagna bestämmelser icke kunna vara
bindande samt för övrigt en tillämpning av desamma näppeligen torde
bliva påkallad, har lagrådet funnit skäl icke föreligga att bibehålla bestämmelser,
vilka skulle kunna giva anledning till oriktiga föreställningar
om det skydd, som utan något lagstadgande borde tillkomma med -

224 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

borgares rättigheter. Uet har jämväl synts lagrådet oegentligt att såsom
här skett föreskriva, att de förutsatta ändringarna skulle genomföras
i annan än den för civillags antagande stadgade ordning, då desamma
kunde komma att avse bestämmelser av civilrättslig natur.

Med anledning av denna anmärkning har jag låtit andra stycket av
ifrågavarande paragraf utgå ur förslaget. Jämväl paragrafens fjärde
sfy eke har såsom överflödigt fått ur förslaget utgå och har motsvarande
förändring vidtagits i 34 §.

I fråga om 14—17 §§ har lagrådet anmärkt, att stadgandena om
uppbörden icke syntes med önskvärd tydlighet utmärka, när en avgift
skulle anses vara erlagd å sådan tid, att den finge tagas i beräkning vid
pensionsbeloppets bestämmande, samt att av lagtexten icke framginge,
huruvida den avgiftspliktige, om han delvis erlagt en årsavgift, men ej
betalt hela avgiften, finge tillgodoräkna . sig det erlagda beloppet vid
pensionens bestämmande. Vidare har erinrats, att stadganden. syntes
erforderliga dels om sluttermin för den kommunala uppbörden av pensionsavgifter
och dels om kommunens garanti för pensionsavgifterna å
tre kronor jämväl då uppbörden av dessa avgifter verkställdes i samband
med kronouppbörden. Lagrådet har än vidare påpekat, att då tiden för
rätten att utsöka pensionsavgifterna å fem och tio kronor utsträckts till
ett år efter utgången av det år, under vilket avgiften påförts, men varje
år uppgift om de för nästföregående år erlagda och indrivna pensionsavgifter
skulle före den 1 september insändas till pensionsstyrelsen, denna
uppgift måste bliva ofullständig, ävensom framhållit, att i förslaget borde
angivas den tid, inom vilken frivilligt erläggande av sistnämnda pensionsavgifter
kunde äga rum. Ytterligare har av lagrådet anmärkts, att
andra stycket av 15 § borde så ändras, att tydligt framginge, det taxeringsnämnden
hade att för varje i där omförmälda förteckning upptagen
person avgöra, huruvida avgift för året skulle av honom erläggas eller
icke. Till sist har framhållits, att det i 15 § av förslaget upptagna
stadgande om kommuns förmånsrätt för pensionsavgifter torde hava sin
rätta plats i 17 kap. handelsbalken.

Med anledning av dessa anmärkningar Lava ändringar vidtagits i
15 och 16 §§ samt utarbetats förslag till lag om ändrad lydelse av 17
kap. 12 § handelsbalken.

I anledning av lagrådets anmärkning vid 21 §, att för behörighet
att vara ordförande eller ledamot i pensionsnämnd icke borde uppställas

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr ISO.

225

mindre fordringar än t. ex. för behörighet till ledamotskap i kommunalnämnd,
har paragrafen i vissa avseenden fullständigats.

Enär pensionsnämnd icke lärer komma att handhava annan medelförvaltning
än av egna expensmedel samt räkenskapshjälp alltså icke
torde bliva för nämnden erforderlig, har jämkning skett av 26 § andra
stycket.

Med hänsyn ''till lagrådets erinringar vid 30 och 31 §§ hava jämkningar
vidtagits i 30 § sista stycket och 31 § första stycket.

I 34 § har med anledning av anmärkning av lagrådet införts ett
stadgande om ett i förhållande till de av kvinnor erlagda frivilliga
avgifter stående tillskott av statsmedel till fonden.

Med anledning därav, att i det belopp, vartill den för pensionförsäkringen
påräknade arbetarförsäkringsfonden antagits uppgå vid ingången
av år 1914, inberäknats fondens avkastning för nämnda år, men
denna är i riksstaten för samma år upptagen, har jag funnit försiktigheten
bjuda att genom en jämkning i övergångsbestämmelserna i någon
mån nedbringa den kostnad för det allmänna, som av dessa bestämmelser
föranledes. Genom att låta den föreslagna, efter åldern fallande
skalan börja redan vid 18-årsåldern skulle, enligt vad regeringsrådet
Lindstedt upplyst, tillräckligt vara för angivna syfte vunnet.

Utöver de ändringar, för vilka här redogjorts, hava i det nu framlagda
förslaget till lag om allmän pensionsförsäkring vidtagits en del
jämkningar av väsentligen allenast redaktionell natur, vilka icke synas
vara av den betydelse, att för dem behöver särskilt redogöras.

Slutligen torde jag få nämna, att jag inom kort lärer bli i tillfälle
att underställa Kungl. Maj:t frågan om anslag för år 1914 för pensionsförsäkringens
genomförande, i sammanhang varmed torde lämnas en
allmän redogörelse beträffande de statsinkomster, vilka under försäkringens
utveckling synas kunna för densamma avses.

Departementschefen uppläste härefter det sålunda ändrade förslaget till

lag om allmän pensionsförsäkring, ävensom förslaget till

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft.

29*

226

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

samt hemställde, att desamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall; och skulle till Riksdagen avlåtas
nådig proposition av den lydelse bilagan vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

E. Lomm.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1913.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition ''Nr 126.

Bilaga A.

TILL KONUNGEN

Sedan tillfälle beretts vårt lands föreningar att uttala sig om det föreliggande
förslaget till allmän pensionsförsäkring, får Svenska Fattigvårdsförbundets arbetsutskott
härmed i underdånighet lämna sitt bidrag till den viktiga frågans belysning,
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. (Nr 126.) 1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

varvid utskottet emellertid måste meddela, att det icke, på grund av den knappa tid,
som stått till buds, varit möjligt att inhämta hela styrelsens uppfattning i frågan.
Först vid det till den 3 februari fastställda styrelsesammanträdet blir styrelsen i tillfälle
att yttra sig ämnet. I det här avgivna utlåtandet har emellertid arbetsutskottet
tillgodogjort sig uttalanden från åtskilliga av förbundets ombud.

Ett förslag, vilket så djupt som det föreliggande ingriper i folkets liv och
sträcker sina verkningar så långt fram i tiden, kommer, i fall det genomföres, att
utöva ett avgörande inflytande på de flesta former av samhällets och enskildas hittillsvarande
hjälpverksamhet. Det är därför berättigat, att, när det gäller bedöma
förslaget, man även gör sig reda för, vilken riktning dessa strävanden för befolkningens
höjande i ekonomiskt och socialt avseende hittills tagit, och om den nu
ifrågasatta lagstiftningen harmonierar med eller motverkar denna utveckling.

Om själva huvudmålet för dessa strävanden torde näppeligen råda någon meningsskiljaktighet.
Alla äro överens därom, att målet är att höja de enskilda individernas
ekonomiska och sociala ställning i högsta möjliga grad, att så långt sig göra
låter utsträcka tiden för deras produktiva verksamhet i samhället och att genom uppfostrings-,
eventuellt tvångsmedel värja samhället för arbetsovilliga och för samhället
skadliga eller farliga individer. Vägarna till nåendet av detta mål äro många, och
angående åtskilliga av dem råder ännu meningsskiljaktighet. Alla torde dock överensstämma
däri, att i främsta rummet böra komma de åtgärder, som avse att förebygga
nöd, sjukdom och arbetsoförmåga, emedan de lämna så mycket säkrare och
bättre resultat än de åtgärder, som avse att bota nödställdhet i olika former. Beträffande
positiva åtgärder för höjande av folkets välstånd äro meningarne mera delade:
många försök ha gjorts att genom understöd i en eller annan form från det allmännas
sida förbättra individernas ekonomiska ställning, och ännu finnas förespråkare
för en på sådan väg företagen utjämning av de enskildas ekonomiska ställning. Erfarenheten
har dock övertygat de flesta, som sysslat med dessa ting, därom, att välståndet
säkrast höjes genom de enskilda individernas egna ansträngningar, och att
därför samhället gör klokast i att med olika medel underlätta och understödja dessa
självhjälpssträvanden. Från denna synpunkt, som är utskottets, måste varje samhällets
åtgärd, som är egnad att försvaga dessa strävanden och lusten till eget arbete, betraktas
som ett misstag, vilket förr eller senare måste leda till minskning av det allmänna
och enskilda välståndet.

Betäffande slutligen behandlingen av dem, som av en eller annan anledning
kräva samhällets hjälp, så torde meningarna allt mer enat sig därom, att densamma
bör rättas efter de individuella fallen samt att det bör tillses, att de medel, som samhället
genom beskattning uttager för att hjälpa behövande, icke missbrukas. En
schablonmässig behandling av fall, som ur fysisk, psykisk och moralisk synpunkt skilja
sig från varandra, kan knappast ur någon synpunkt försvaras.

När utskottet går att från dessa allmänna synpunkter granska det föreliggande
förslaget, möter den svårigheten, att detsamma icke erhållit någon motivering, som
kan klargöra, hur förslaget kommer att verka. Kommittén har nämligen i sina utredningar
och beräkningar nästan uteslutande utgått från försäkringstekniska synpunkter,
visserligen utan att i alla avseenden följdriktigt tillämpa dessa — och de
folkpsykologiska och sociala synpunkterna hava föga beaktats.

Vad först angår åtgärder i syfte att förebygga invaliditet föreligger en icke obetydlig
erfarenhet därom från den utländska lagstiftningen rörande invaliditets- och
ålderdomsförsäkring. Utskottet tillåter sig påminna om den storslagna verksamhet,
som i Tyskland utövas av invalidförsäkringsanstalterna för att i möjligaste mån före -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

komma, att folksjukdomarna skapa invalider, och att söka lämna invaliderna en sådan
hjälp, att de snarast möjligt ånyo kunna bli arbetsdugliga. Redan år 1905 använde
de tyska försäkringsanstalterna 11 x/2 miljon mark endast för sjukvård i form av
medicin m. m. samt vård å sjukhus och sanatorier. Åt ej mindre än 78,300 lungsiktiga
lämnades vård, en mängd sjuka av annat slag erhöllo lämplig behandling och
enligt de undersökningar, som företagits, ha resultaten av denna sjukvård varit mycket
goda. För att giva de sjuka tillfälle att hämta krafter upprättas sanatorier och
särskilda jordbrukslcolonier med lindrigt arbete. Det uppges, att denna sjuk- och
sanatorievård är den mest populära grenen av försäkringsanstalternas verksamhet.
Under de senaste åren har denna verksamhet än mer utvecklats, så att år 1910 ej
mindre än 23,408,165 M. användes för sjukvård m. m. i förebyggande syfte.

Även i den nya engelska »National Insurance Act» av 1911 har denna hälsovårdande
uppgift beaktats. De genom ifrågavarande lag tillkomna »insurance committees»
äro ansvariga för den s. k. sanatoriehjälpen (sanatorium benefit) i främsta
rummet avsedd för tuberkulösa, men även för dem, som lida av kräfta, syfilis och
dylikt. Vården kan givas i hemmet, å sanatorier eller i olika slags anstalter o. v. s.
Betydliga fonder och avgifter äro för detta ändamål reserverade, och kommittéerna
kunna ej allenast bestrida kostnaderna för de sjukes förflyttande till vårdanstalt
utan även utsträcka vården till den försäkrades anhöriga.

Slutligen må nämnas, att enligt det norska förslaget till folkförsäkring var och
en försäkrad har rätt till »kur och pleie», i syfte dels att förhindra uppkomsten av
invaliditet och dels att ånyo göra invaliderna förvärvsdugliga.

Att sådana förebyggande åtgärder nödvändigtvis måste förenas med en invaliditets-
och ålderdomsförsäkring ligger i öppen dag. Om så ej sker, riskerar man ej
allenast att öka det allmännas kostnader för försäkringen utan även att onödigtvis kvarhålla
personer, vilka genom lämplig behandling åter kunna bli arbetsdugliga, i en
för samhället tärande och för dem själva olycklig belägenhet. Man kan även befara,
att den »försäkringsneuros», som ofta inställer sig såsom en följd av en allmän
invaliditetsförsäkring, skall få en stor omfattning, om inga åtgärder äro träffade att
bekämpa inbillade eller verkliga sjukdomar. Man har en särskild anledning att
framhålla detta krav, när, såsom i det svenska förslaget, den väsentliga delen av
pensionen kommer från det allmänna, ty, såsom den engelske nationalekonomen Sidney
Webb framhållit, bör staten tillförsäkra sig rätt, när den bekostar pension,
att enligt den mest lämpliga metod behandla den sjukdom, som berättigar till pension.
Från denna synpunkt är ett intimt samarbete mellan de lokala pensionsnämnderna
samt hälso- och sjukvården att på det varmaste förorda.

Ehuru sålunda åtgärder i syfte att förebygga invaliditet synas vara av starka
skäl påkallade, nämnes i det föreliggande förslaget, varken i lagtext eller motivering
ett enda ord om denna viktiga sak. Detta uppenbara förbiseende borde enligt utskottets
åsikt föranleda, att förslaget kompletteras med lämpliga bestämmelser i nu
antydd riktning.

Beträffande den inverkan, som den föreslagna pensionsförsäkringen skulle få på
befolkningens självhjälpssträvanden, är det naturligtvis ytterst svårt att på förhand bilda
sig en bestämd övertygelse. Förbundets ombud, som tillfrågats om denna del av
frågan, ha uttryckt olika meningar. En del ha ansett, att pensioneringen skulle befrämja
sparsamheten, andra ha ansett förslaget utan inverkan i detta avseende, medan
åter andra hållit före, att sparsamhetstendensen skulle lida ett betänkligt avbrott
genom de bestämmelser, lagen innehåller. För att först beröra pensionstilläggets
minskning i proportion till inkomsterna måste man visserligen erkänna, att, därigenom

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

att vid tilläggspensionens bestämmande blott hälften av den egna inkomsten skall
avräknas, den, som har något sparat, får det något bättre ställt än den, som ingenting
åtgjort i detta avseende. Men skillnaden blir i själva verket så obetydlig, att
den knappast kan förutsättas framkalla någon lust till sparsamhet, och kommer det i
ntsilct ställda »kommunala tillskottet» till användning, blir ställningen ofta minst
lika god för den, som ingenting sparat, som för den, vilken strävat att i någon
mån göra sig oberoende. På grund härav kan man befara, att åtskilliga personer
av en lagstiftning i enlighet med förslaget skola frestas att söka bereda sig största
möjliga tilläggspension genom att helt enkelt ställa det så, att de äro i saknad av
alla tillgångar, då behov av pension för dem uppstår. Detta kan ju åstadkommas
på det sätt, att man lever upp sina tillgångar eller på något sätt, som ej kan förekommas
genom bestämmelsernas i § 9, söker göra sig av med den sparda penningen.
I varje fall föreligger icke i den nu berörda anordningen någon uppmuntran till
sparsamhet. Mera bestämt kan man yttra sig om stadgandet, att ingen tilläggspension
skall tilldelas dem, som hava en årsinkomst av 300, respektive 250 kr. Det torde
nämligen vara ganska visst, att lusten att bilda eget kapital härigenom skall motverkas.
Man kan visserligen invända, att de belopp, det allmänna lämnar, äro så
relativt små, att de knappast böra kunna öva någon ofördelaktig inverkan på den
naturliga benägenheten för sparsamhet. Men dels har man anledning tro, att (ifall
så visar sig behövligt) dessa tilläggspensioner efterhand komma att ökas, dels komma
åtminstone i en del samhällen dessa pensioner att kompletteras av de kommunala
tillskotten, varför man redan nu kan tänka sig ett bidrag av det allmänna å 300 å
400 kr. pr år. När beloppen bli så pass betydliga, har man anledning befara, att
benägenheten att genom självhjälp förskaffa sig ett existensminimum väsentligt skall
förminskas, medan å andra sidan frestelsen att på mer eller mindre oärligt sätt
kringgå lagens bestämmelser, i syfte att komma i åtnjutande av »pension», betydligt
skall ökas. Detta senare har särskilt kraftigt framhållits av ombudet i Sandviken,
som därvid uttryckt fattigvårdsstyrelsens enhälliga mening.

Utskottet kan således ej finna det föreliggande förslaget egnat att i det stora hela
befrämja sparsamhet och omtänksamhet, och det är svårt att utan en omläggning
av själva grundprinciperna uppnå detta önskvärda syfte. Det, som gör förslaget ännu
betänkligare ur ifrågavarande synpunkt, är, att den s. k. försäkringen till en så väsentlig
del är ett samhällsunderstöd, vilket utan några inbetalningar kommer den »försäkrade»
till godo. Den s. k. avgiftspensioneringen är ju för det allra största antalet pensionärer
en ren obetydlighet, varemot pensionstillägg och kommunaltillskott är det väsentliga
i pensionen. Under sådana förhållanden förefaller det utskottet, att förslaget ej får
karaktären av en verklig försäkring, utan av ett understöd, som i rikligare mån kommer
dem till godo, som icke tänkt på sin framtid. En riktigare väg att beträda synes
vara, att det allmännas medel användas att stimulera till ökad sparsamhet. I det
norska folkförsäkringsförslaget söker man uppnå detta genom att pensionen växer
efter antalet inbetalda premier och deras belopp, så att den blivande pensionären
eggas att fortsätta med premieinbetalningen och i det längsta undviker att begära
pension. En dylik anordning skulle även försvaga den med rätta befarade benägenheten
att utan verklig anledning begära pension samt bidraga att förekomma den
förut omnämnda neurosen.

Förslagets bestämmelser om huru begreppet invaliditet rätteligen bör tolkas och dess
föreliggande konstateras förefalla synnerligen svävande och kunna svårligen undgå
att giva anledning till tvistigheter och orättvisor. Det är ett allmänt erkänt missförhållande
i nu gällande fattigvårdslag, att den så gott som tvingar en kvinna, som

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

lämnats ensam med den dubbla uppgiften att vårda och försörja flera barn, att söka
erhålla intyg om, att hon är oförmögen till arbete, för att med stöd därutav få det
bidrag från det allmänna, som hon för barnens skull ej kan undvara. Man har afledning,
att hoppas, att detta missförhållande i en ny fattigvårdslag skall komma
att avhjälpas. Enligt det föreliggande pensionsförsäkringsförslaget blir invaliditeten
avgörande för erhållande av pensionstillägg och intyg om bristande arbetsförmåga
mer än någonsin för den behövande eftersträvansvärt. Det blir en frestelse
för den, som har otillräcklig inkomst, att söka erhålla ett sådant intyg, och påtryckningar
i den riktningen från anförvanters och andras sida komma helt visst ej att saknas.
Den uppfattning, som kommit till synes i reservantens förslag om »understöd
åt minderåriga barn», att en kvinna skulle »kunna anses som invalid,» i den mening,
att en del av hennes arbetskraft konsumeras i och för barnens vård och uppehälle,
kan av utskottet ej gillas.

Såsom förut antytts, måste det vid varje användning av det allmännas medel
noga tillses, att missbruk i möjligaste mån förekomnas. Detta gäller visserligen om
alla former av hjälpverksamhet, men ännu strängare bör regeln tillämpas, när det
gäller medel, som kunna tvångsvis uttagas från även de sämst ställda skattebetaarna.
Kommittén har sökt ett skydd mot missbruk genom bestämmelserna i §§ 8
och 9, men en närmare granskning visar, att dessa bestämmelser i många fall måste
bliva ineffektiva. Bestämmelserna lägga till exempel intet hinder i vägen för att
invaliden förslösar det allmännas medel. Det skulle sålunda bli möjligt för en till
arbete oförmögen, som ar alkoholist, att regelbundet efter uppbärandet av pensionen
förslösa pensionsbeloppet, för att sedan, när nöd uppstår och i avvaktan på nästa
pensionsutbetalning, begära fattigvårdsunderstöd. Fattigvården kan naturligen ej vägra
understöd, men har enligt lagen ingen rätt att övertaga pensionen.

Förslaget skulle emellertid, om det oförändrat antages, även på andra sätt leda
till uppenbart slöseri med allmänna medel.

förslaget upptager sålunda endast en form av hjälp, nämligen det kontanta
understödet, och rörande dettas användning skall ingen som helst kontroll förekomma.
Säkerligen skulle denna understödsform för ett stort antal pensionärer vara den
riktiga, men lika säkert är, att den skulle vara fullständigt olämplig för andra. Erfarenheten
har lärt, ej minst inom fattigvården, att det kontanta understödet i ett
ofantligt stort antal fall missbrukas, och det är knappast någon anledning att tro,
att detta mindre skall bliva fallet, när understödet utgår i form av pension, än när
det kallas fattigvård. Detta så mycket mindre som i pensionsförsäkringsförslaget ett
bestämt avsteg göres från tvänne viktiga principer, som hittills överallt hävdats inom
det moderna understödsarbetet, nämligen att hjälpen skall lämnas först sedan man
noga undersökt, på vilket sätt densamma i det individuella fallet bör komma den
behövande till godo och att sedermera kontroll över användningen av det allmännas
medel bör äga rum. I förslaget förutsättes nämligen ingen som helst utredning av
den sökandes föregående levnad, varav till exempel kunde framgå, huruvida han
vore i stånd att själv taga hand om sig; det enda, som utredningen skall avse, är
det rent ekonomiska behovet. Något som helst övervakande av att medlen på ett
förnuftigt sätt användas är ej ifrågasatt.

Under sådana förhållanden torde det ej kunna förhindras, att missbruk av de på
beskattningsvägen uttagna medlen i stor utsträckning skulle förekomma, om lagförslaget i
oförändrad form antages. Det må erinras om, att, när förslaget i sin helhet bleve
genomfört och enligt de förhållanden, som gällde 1907, ej mindre än 88,679 personer,
som förut helt eller delvis försörjts av fattigvården, skulle erhålla pension. Och då

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

det på grund av de undersökningar, som på officiell väg företagits i vårt land, beräknats,
att omkring l/3 av dem, som erhålla fattigvård, kommit till sin beroende ställning
tillföljd av eget eller andras alkoholmissbruk, synes det uppenbart, att den
föreslagna pensioneringen skulle komma att medföra ödesdigra följder, närmast motsvarande
dem, som uppstå av kritiklöst allmosegivande.

Det bör i detta sammanhang erinras, att de nu antydda missförhållandena ej
blott skulle innebära ett meningslöst slöseri med allmänna medel samt lända till
skada för pensionärerna själva, utan de skulle även vara ägnade att bringa hela
pensioneringen i misskredit. Särskilt skulle det nog uppstå ovilja mot denna statsliga
anordning bland dem, som genom ärligt arbete sökte göra rätt för sig, men som
just därigenom ginge miste om de medel, staten frikostigt delade ut åt de oordentliga;
och det skulle nog ej bliva lätt att hos de ordentliga pensionärerna väcka och
underhålla den känsla av tillfredsställelse med pensionen, vilken man hoppats skulle
följa med försäkringen.

I nära samband med det föregående står frågan om de olika formerna för behandlingen
av de personer, som kräva samhällets hjälp. Det karakteristiska för den
senare tidens utveckling är insikten om att behandlingen måste rätta sig efter de
individuella fallen, och att därför hjälpmedel av olika slag måste stå till förfogande.
Det moderna fattigvårdsarbetet skulle till exempel ej kunna reda sig allenast med
hemunderstöd eller allenast med anstaltsvård. Man behöver båda dessa huvudformer
av understöd och i större städer måste man gå än längre i kravet på individualiserad
hjälp. Sålunda måste anstalterna vara av många olika slag för att tillgodose de
olikartade hjälpsökandes behov; och detsamma är fallet med hemunderstödet: det
bör kunna givas i kontanter, i föda, kläder, medicin och sjukvård, sanatorievård
o. s. v. För att i varje fall avpassa hjälpen efter det individuella behovet har man
antingen använt sig av tillsyningsmän och besökare, tränade i detta slags arbete,
eller ock av ett stort antal frivilliga vårdare, som sig emellan fördela de vårdbehövande.

1 hela denna moderna utveckling av understödsarbetet skulle emellertid en be
stämd avvikelse ske, om pensioneringsförslaget antoges. Såsom förut antytts,
känner detsamma endast en form av understöd, nämligen det kontanta hemunderstödet,
vilket utan undantag och för alla skall komma till användning. Att denna
anordning skulle i många fall föranleda missbruk har förut antydds. Det återstår
att se, om det överhuvud kan användas för alla invalider. Bland dessa finnas ju
åtskilliga, som äga anförvanter, vilka vilja och kunna taga hand om dem emot den
ersättning, som pensionen lämnar. Vidare finnas många i någon mån arbetsföra personer,
till exempel äldre kvinnor, som kunna hjälpa till med smärre sysslor i ett
hem, och slutligen de, som äga kraft och förmåga att själva sköta sin bostad, sin
matlagning med mera. Samtliga dessa kategorier av invalider kunna ju lämpligen
erhålla kontant hemunderstöd, förutsatt att de i övrigt äga moraliska och ekonomiska
förutsättningar att kunna på lämpligt sätt använda detsamma. Men vid sidan
av dem finnes ett stort antal invalider, som icke kunna hjälpas på denna väg. Hit
höra alla de, som ej äga några anhöriga, och vidare de, vilkas barn eller andra anhöriga
icke äro i sådana omständigheter, att de kunna vårda dem. Orsaken till detta
senare förhållande kan vara dålig bostad, stor familj, bristande sympati med mera.
Vidare äro en del invalider i sådant tillstånd, att man svårligen kan tänka sig dem
vårdade i ett enskilt trångbott och fattigt hem. En del äro ofta sängliggande eller
ha besvärliga åkommor, som kräva en omsorgsfull behandling, vilken ej kan ifrågakomma
annat än å anstalter; andra ha så »stridiga lynnen», att de svårligen kunna

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 7

hanteras och trivas i annat än den relativa avskildhet, som kan beredas dem å en
anstalt. Slutligen höra hit de i någon mån undermåliga, de som ha sina besvärliga
idéer och som för övrigt äro fullständigt oförmögna att handhava pengar och kanske
skulle bli ett lättvunnet byte för personer, som ej sky att ockra på en annans nödställda
belägenhet. Kommittén tycks ha ansett, att även dessa kategorier bland invaliderna
skulle effektivt kunna hjälpas genom den kontanta pensioneringen, men
var och en, som haft med praktisk fattigvård att göra, vet, att de skulle få det
väsentligt sämre som pensionärer än såsom fattigvårdens skyddslingar. Vad de kräva
är anstaltsvård, och det är också därför, som våra kommuner i allt större utsträckning
börjat anskaffa ålderdomshem och liknande inrättningar.

Det är naturligtvis svårt att beräkna, huru många av de tilltänkta pensionärerna,
som äro i behov av anstaltsvard. Kommitténs betänkande lämnar ingen som
helst ledning härutinnan, da det förutsattes, att alla pensionärer skola åtnjuta kontant
understöd. Utskottet ser sig ej heller i stånd att kunna lämna sådana uppgifter,
att några bestämda slutsatser därav kunna dragas. Men såsom ett bidrag till
denna fråga har utskottet latit företaga en undersökning inom 6 kommuner — mera
har ej medhunnits — angående antalet av de understödstagare, som allt fortfarande
skulle vare i behov av anstaltsvård, även om pensioneringen nu vore genomförd.
Undersökningen har tillgått så, att förbundets biträdande konsulent sammanträffat
med vederbörande^ fattigvårdsstyrelser och därvid gjort sig underrättad om understödstagarnes
förhållanden. Av undersökningen, som åtföljer detta uttalande och
vartill hänvisas,^ framgår det nästan överraskande faktum, att av de 144 å fattigvårdsanstalter
vårdade ej mer än 9 ansågos själva kunna förvalta sin pension och draga
sig frarn^ på densamma. Det långt övervägande flertalet vore alltjämt i behov av
anstaltsvard, och i endast 24 fall kunde vård i enskilt hem ifrågasättas.

Av det ovan sagda framgår, att åtgärder måste träffas för att bereda en stor
del av invaliderna anstaltsvård; och om frågan, hur denna sak skall ordnas, måste
naturligtvis i själva lagstiftningen lämnas besked. I de största samhällena torde
saken möjligen kunna lösas genom uppförande av särskilda anstalter för pensionärerna.
I de mindre kan denna lösning av frågan näppeligen ifrågakomma. Dels
skulle kostnaderna ställa sig alltför höga, dels äga ju redan en stor del av våra kommuner
fattiggårdar, ålderdomshem och dylika anstalter. För dessa samhällens räkning
vore ju enklast, att pensionärerna inackorderades i fattigvårdens anstalter, mot
det att fattigvården övertoge pensionen. En sådan anordning är emellertid ej ifrågasatt
i förslaget, och otvivelaktigt skulle häremot kunna resas starka betänkligheter
av såväl principiell som praktisk art. Huru som helst måste denna fråga i praktiken
lösas så, att bestämda regler fastställas i lagstiftningen angående anstaltsvårdens
ordnande.

Det nu senast anförda torde vara ägnat att i ett avseende belysa förslagets
brist på avgränsning mellan fattigvården och folkpensioneringen, vilka bägge understödsformer
i stället sammanblandats med varandra. Denna brist är tämligen genomgående.
Granskar man sålunda villkoren för erhållande av det s. k. pensionstillägget,
som utgör det väsentliga av pensionen, så finner man, att de ej mycket skilja
sig från villkoren för erhållande av fattigvård. I båda fallen skall behov av hjälp
föreligga, och förutsättningarna för att behov skall anses föreligga enligt § 1
fattigvårdsförordningen och enligt § 2 pensionslagen äro sinsemellan ganska
nära överensstämmande. Sant är visserligen, att den behövande ej anses äga
rätt att få fattigvård, medan åter enligt pensionsförslaget pension under vissavillkor
tillerkännes den behövande som en rättighet, samt att åtnjutande av fattigvård
kan medföra vissa rättsverkningar, såsom ersättningsskyldighet, fattigvårdssty -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

relses husbonderätt och förlust av politisk rösträtt, vilka ej äro förknippade med de
ifrågasatta pensionerna. Men denna skillnad torde snart komma att försvinna, då
utvecklingen med säkerhet kan väntas komma att gå i den riktningen, att rätten
till fattigvård erkännes, att den svävande ersättningsplikten för åtnjutet understöd
åtminstone till väsentlig del upphäves samt att husbondeväldet och förlusten av politiska
rättigheter såsom rättsverkningar av fattigvården fullständigt bortfalla. Pensionen
skiljer sig från fattigvården även däri, att dess maximibelopp är bestämt, medan
fattigvården rättas efter det individuella behovet i varje fall. En ytterligare skillnad
förekommer, såsom förut antytts, i fråga om ansökningen.

Understödet från fattigvården skall prövas med hänsyn till alla förhanden varande
förhållanden, medan pensionsbehovet visserligen också blir föremål för prövning,
men dock endast i avseende på det ekonomiska behovet. Slutligen komma
understödsbeloppen från delvis olika källor och de myndigheter, som besluta i frågan,
äro ju också olika. Men då det, som är väsentligt för fattigvårdsunderstödet, nämligen
1) att det förutsätter konstaterat behövande tillstånd hos understödstagaren
samt 2) att det av understödsmyndigheten till sitt belopp avpassas efter behovet, även
kan tänkas bliva utmärkande för de föreslagna pensionerna, skulle i realiteten skillnaden
mellan dessa bägge understödsformer antagligen komma att visa sig ganska
obetydlig samt med tiden alldeles försvinna. Det är därför knappt ägnat att väcka
förvåning, att det bland fattigvårdsförbundets ombud föreslagits, att en och samma
myndighet skulle handhava bägge understödsformerna.

Det är emellertid en särskild omständighet, som gör, att gränsen mellan den
föreslagna pensionen och fattigvården blir mycket osäker och ägnad att föranleda
missförstånd. Fattigvårdsbehov förorsakas ej allenast av invaliditet utan även av
sådana orsaker som arbetslöshet, otillräcklig inkomst, för stor barnskara, akut sjukdom
med mera, och det har ju aldrig satts i fråga, att ej fattigvårdsmyndigheten
skall taga hand om sådana understödsfall allt framgent. Därav skulle emellertid
följa det orimliga förhållandet, att tillfälliga och ringare understöd få mera vittgående
följder än varaktigare och större. Visserligen torde detta förhållande vara ägnat
att påskynda upphävandet av fattigvårdens förut berörda särskilda rättsverkningar,
men i allt fall torde det vara orimligt att stämpla understöd, som är beroende på
exempelvis en för stor barnskara, såsom fattigvård, medan man kallar understöd, beroende
på invaliditet, som måhända åstadkommits genom ett oordentligt levnadssätt,
för pension.

Orsaken till denna hopblandning av de två hjälpformerna är, att kommittén synes
hava förbisett, vad som enligt utskottets mening bör vara socialförsäkringens
innersta karaktär. Kommittén yttrar själv (sid. 91—92), att den har »ansett sig
kunna beteckna den genom förslaget beredda försörjningen såsom en pensionsförsäkring,
då de bidrag, som från det allmännas sida skola lämnas den enskilde medborgaren
till hjälp under invaliditet, kunna, även om pensionsavgifter aldrig blivit erlagda,
anses vara åtminstone i någon mån beredda av honom själv genom de direkta
eller indirekta skatter han utgjort».

Skulle eu dylik uppfattning vara riktig, är det naturligtvis omöjligt att finna
någon skillnad mellan fattigvård och pensionering, ty båda skulle vila på samma
grund, nämligen skattebetalningens. Men utskottet håller före, att en tydlig och klar
principiell gräns gives mellan pensioneringen och fattigvården. Undertecknad Pauli
har i en längre artikel, vilken som bilaga medföljer denna skrivelse, med följande
ord, vilka utskottet vill göra till sina, sökt angiva vad socialförsäkringen ytterst bör
åsyfta.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

»Målet med den sociala försäkringen torde få anses vara, att medborgare i så
stort antal som möjligt genom avsättande under sin krafts dagar av lämplig del av
sin årsinkomst tillförsäkra sig själva ett existensminimum vid inträffande sjukdom,
olycksfall eller invaliditet. Den sociala försäkringen skiljer sig från det privata försäkringsföretaget
dels däri att det tillkommit allenast i de försäkrades intresse, dels
ock förnämligast däri att anslutningen till densamma framtvingas antingen därigenom,
att särskilda förmåner, mer eller mindre betydande, på samhällets bekostnad
tillerkännas försäkringstagarna eller ock medelst direkt tvång eller slutligen genom
båda dessa medel samtidigt. Att samhället anser sig böra tillförsäkra dessa förmåner
och utöva detta tvång beror av försäkringens stora, rent samhälleliga betydelse. Den
omständigheten, att en befolkningsgrupp kan se framåt mot en för den rena nöden
tryggad framtid och kan se framåt mot denna såsom något, som i kraft av dess
egna gjorda ansträngningar med fullständig säkerhet och såsom en vunnen rättighet
tillfaller densamma, denna omständighet lyfter nämligen denna befolkningsgrupp till
ett högre plan och förlänar den en trygghets- och oberoendekänsla, vars psykologiska
och därmed sociala värde svårligen kan överskattas. Ju flera och större grupper av
ett samhälles medlemmar, som kunna förmås att göra de nödiga ansträngningarna
och vinna den därav härflytande rättigheten, dess bättre för samhället. Detta ingalunda
främst ur synpunkten att samhället under dessa förhållanden icke behöver
befara att en gång direkt nödgas befatta sig med ifrågavarande individers försörjning.
Utan främst ur den synpunkten att dessa samma individer i själva strävandet hän
mot målet, en tryggad och oberoende framtid, äga både en sporre och en uppmuntran
att hålla sig själva uppe under den dagliga kampen för brödet. Vissheten om
att målet kan och skall nås, därest man gör sin skyldighet, förlänar fasthet och bestämdhet
åt själva strävandet att så göra, ja, det höjer i viss mening och så småningom
självaktningen och livsmodet hos den, som år efter år ser sig i stånd
härtill.»

Det har naturligtvis ej varit arbetsutskottets avsikt, även om tid och förmåga
därtill funnits, att söka ange, vilka förändringar i förslaget äro nödvändiga att vidtaga
för att detsamma skall kunna motsvara en verklig socialförsäkrings fordringar.
Av det föregående torde emellertid framgå, att förslaget ingalunda är ägnat att
främja det stora mål, som enligt utskottets åsikt är det väsentliga i all socialförsäkring,
nämligen befolkningens höjande i ekonomiskt och socialt avseende, så att en
allt ringare procent av densamma har anledning att söka understöd från annat håll.

Då utskottet härefter går att granska några särskilda delar av förslaget, får
utskottet främst fästa uppmärksamheten på den uppseendeväckande princip, som förslaget
gör gällande ifråga om försörjningspliktens överflyttande från anhöriga på staten.
Villigt må medgivas, att det i många fall är riktigt och rättvist, att det allmänna
träder emellan, när de anhörigas försörjningsförmåga icke räcker till. Men härifrån
är steget långt till att fastslå det allmännas understödsplikt även i de fall, då de
anhöriga äga förmåga att försörja invaliden. Ur flera synpunkter torde det vara
förkastligt att upphäva denna försörjningsplikt. Såsom framgår av flera ombuds
yttranden, skulle det redan nu alltför svaga bandet mellan föräldrar och barn härigenom
ytterligare försvagas. Från ekonomisk synpunkt är frågan av utomordentlig
vikt, då det beräknas, att statens hela bidrag till pensioneringen skulle avse att ersätta
de enskildas försörjningsplikt. Och verkningarne skulle sträcka sig långt bortom
pensionsförsäkringens områden, ity att de strävanden, som under senare tider gjort
sig gällande att tvinga dem, som väl kunna, men ej vilja försörja sina anhöriga, antagligen
i hög grad skulle motverkas. Ingen önskan torde vara mer allmän och välBihang
till Riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 90 käft. (Nr 128.) 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

befogad bland fattigvårdens utövare än att de försumliga försörjarne skola kunna
med tvångsmedel tillhållas att fullgöra sin försörjningsplikt. Men det torde vara fåfängt
att bibehålla försörjningskravet inom fattigvårdens område, medan det samtidigt
upphäves inom pensionsförsäkringens. Ett betecknande exempel på vart förslaget
i sin vidare utveckling skulle leda, erhålles i den reservationsvis upptagna
tanken om den s. k. änke- och barnpensioneringen, där det bland annat föreslås, att
den friska ogifta modern utan vidare skall äga rätt att utan någon som helst kontroll
erhålla 75 kronor om året för varje barn, hon föder till världen. Om icke reglerande
bestämmelser komplettera ett dylikt stadgande, skulle det dels leda till ett
direkt befrämjande av lösa förbindelser, då det nämligen skulle vara ekonomiskt fördelaktigare
för föräldrar med flera barn att icke ingå äktenskap utan i stället uppbära
avgifterna för barnen, och dels innebära, att samhällets krav å bidrag från
barnafadern sä gott som definitivt avskrivas. I detta avseende må det vara nog att
hänvisa på den mycket krävande och betydelsefulla uppgift, som fattigvården hittills
utövat ifråga om att förhjälpa ogifta mödrar till understöd av barnafäderna, Antagligen
skulle denna uppgift bli av försvinnande betydelse, när mödrarne av det allmänna
uppbure nämnda bidrag. Detta högst egendomliga förslag innebär i själva
verket, att samhället, som å ena sidan fastslagit vissa regler — kyrklig vigsel eller
borgerlig sådan — såsom utgörande den samhälleliga formen för ett äktenskaps ingående,
å andra sidan skall förklara sig villig att bereda var och en, som åsidosätter
dessa former, en viss ekonomisk fördel. Oavsett barnafaderns inkomster, oavsett huruvida
han delar hem med modern samt oavsett om modern verkligen vårdar barnet
eller fått det försörjt av andra, skulle hennes egenskap av ogift moder i förening med
saknaden av en viss årsinkomst berättiga henne till fömånen ifråga. Skulle hon och
barnafadern av en eller annan anledning finna sig föranlåtna att med borgerlig eller
kyrklig vigsel befästa sin förbindelse, skulle därmed rätten till understödet upphöra.

Utan att kunna påvisa, hur denna invecklade fråga om försörjningsplikten bör
lösas, vill utskottet fästa uppmärksamhet på den utväg, som använts i det norska
försäkringsförslaget. Man synes där, att döma av de kortfattade uppgifter, som lämnats
i tidningspressen, ej vilja upphäva den privata försörjningsplikten, men val underlätta
pensioneringen för dem, som äga försörjningsskyidighet. Detta sker dels
genom att pensionsavgifterna minskas med hänsyn till antalet av de utav den försäkrade
försörjda, dels genom att pensionen höjes för varje försörjt barn.

En fråga av utomordentlig vikt från fattigvårdssynpunkt är den, om de föreslagna
pensionerna äro tillräckliga för pensionärerna att existera på. Såsom framgår
av ombudens svar, synes man i allmänhet ej anse detta vara förhållandet, utan förmenar,
att åtminstone för pensionärerna i lägsta avgifts klassen ett tillskott i regel
är behövligt. Det är därför antagligt, att sådant kommunalt tillskott enligt § 11 i
de flesta fall blir behövligt, varför stor vikt torde böra fästas vid att ifrågavarande
bestämmelser bli rättvisa och enkla. Emellertid är denna § ännu mer än förslagets
övriga i saknad av tillfyllestgörande motivering, och eu närmare granskning ger vid
handen, att den skulle föranleda högst egendomliga konsekvenser. Till en början är
ju lämnandet av det kommunala tillskottet eu fullt frivillig sak. Det är antagligt,
att en del kommuner skulle använda sig av detsamma och att andra skulle låta
fattigvården på vanligt sätt utfylla skillnaden mellan existensminimum och pensionen.
En del pensionärer skulle sålunda ställas under fattigvården med just de konsekvenser,
man varit angelägen att undvika, medan andra alls icke skulle lida intrång i sin
självständighet. Vidare är det ganska ovisst, huru detta tillskott skulle lämnas.
Skall till exempel prövning ske i varje individuellt fall och i så fall av vem? En -

Kungl. Maj ris Nåd. Proposition Nr 126.

ligt förslaget skall tillskottet endast lämnas åt dem, som »sökt efter förmåga ärligen
försörja sig». Men på grund av befolkningens rörlighet är det svårt att. härom erhålla
någon säker uppfattning. Bedömandet av den »ärliga försörjningen» kommer
därför i många fall att vila på allt för ringa kunskap om vederbörandos förhållanden
och sålunda i många fall bliva orättvis. Sannolikt skulle såväl slumpen som
allehanda knep komma att i alltför hög grad bliva avgörande härutinnan.

Det är emellertid tydligt, att andra metoder kunna tillämpas vid tillskottets
lämnande. Kommunen kan sålunda en gång för alla besluta, att en viss summa
skall i ett visst samhälle anses utgöra existensminimum och härefter schablonmässigt
bestämma tillskottet. Då emellertid detta tillskott skall helt utgöras av kommunens
medel, kan det för kommunen falla sig ekonomiskt fördelaktigare att använda andra
utvägar att försörja invaliden, till exempel intaga honom å anstalt. Otvivelaktigt
komma olika metoder i detta avseende att användas, och det är därför omöjligt att
på förhand förutsäga, vilken bet.ydelse denna § skall i framtiden få.

En egendomlig konsekvens av denna paragraf är, att den kan leda till att
kommuner med tillhjälp av densamma skola söka befria sig från understödstagare.
Om en person är bosatt å annan ort än i sin hemortskommun, kan den senare, genom
att under några år lämna honom tillskott, föranleda, att han vinner hemortsrätt
i vistelsekommunen, varefter den ursprungliga hemortskommunen blir befriad
från vidare utgifter. 1 övrigt vill det synas, som om bestämmelserna, att det kommunala
tillskottet skall betalas av den kommun, till vilken pensionären i fattigvårdsavseende
hör, skulle kunna vålla allehanda trassel och svårigheter. Den rörlighet,
som kännetecknar just den befolkning, som det här gäller, gör hemortsrätten ofta
synnerligen svårbestämlig, och ingen anordning är träffad för det fall, att till exempel
under flera år process härom försiggår.

Om karaktären av detta kommunala tillskott må det till sist sägas, att det
skall bliva svårt, kanske omöjligt, att i allmänhetens ögon giva det en annan karaktär
än fattigvårdens.

Det kan även vara skäl att fästa uppmärksamheten på de stridigheter och svårigheter,
som komma att vållas av att mantalsskrivningskommunen blir den, sc-m
besluter om pension och pensionstillägg, under det att fattigvård och dyrortstillskott
lämnas av hemortsrättskommunen. Det är svårt att förutse alla de utvägar, som en
mängd kommuner skola söka finna på för att skydda sin egen kassa och belasta andras,
men säkert är, att de personer, som ej ha samma mantalsskrivnings- och hemortsrättskommun,
på grund härav ofta komma i en föga behaglig situation. Av
olika anledningar, men i samma syfte kommer pensionstagarnas arbetsförmåga eller
egna tillgångar att uppskattas för högt eller för lågt, behovet av fattigvård utöver
pensionen att bestridas m. m. I de fattiga kommunernas intresse ligger, det också,
att de blivande invaliderna mantalsskrivas utanför hemortsrättskommunen.

En mycket viktig faktor i alla reformförslag av ifrågavarande slag är naturligtvis
den ekonomiska. För socialförsäkringens vänner har åtminstone en drivande
kraft varit en önskan att i väsentlig mån befria de hårdast betryckta kommunerna
från deras fattigvårdsbörda. Någon ljusning i detta avseende erhålles emellertid ej
genom förslaget ifråga. Visserligen skulle en förminskning av den egentliga fattigvårdskostnaden
kunna förväntas, men huruvida minskningen skulle vara så stor, att
kommunerna ej behövde riskera ytterligare kostnader genom den samtidigt genomförda
pensioneringen, är mer än tvivelaktigt. Det är omöjligt att härom med bestämdhet
yttra sig, men dels på grund av att begreppet invaliditet är mycket svävande
och antagligen kommer att leda till att flera personer, än som beräknats,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

komma att söka pension, dels på grund av att anstalts vård, i kostnad förmodligen
överstigande pensionen, måste beredas en liel del pensionärer, dels på grund av att
en del pensionärer kunna beräknas komma att förslösa sina pensioner och sedermera
söka hjälp från fattigvården — sålunda krävande en dubbelförsörjning — dels slutligen
på grund av de kommunala tillskotten till såväl invalider som arbetsföra 67-åringar, är det att förutse, att kostnaderna komma att överstiga de av kommittén
beräknade, vilka uppgå till samma belopp som fattigvårdens nuvarande utgifter för
motsvarande understödstagare. Härtill komma de pensioneringsavgifter, som kommunerna
nödgas betala för dem, som försumma inbetala sina avgifter.

Samtidigt med, att man sålunda måste befara, att kommunernas kostnader skola
ökas genom pensioneringens genomförande, skulle alltjämt kvarstå det länge kända
behovet av understödskostnadernas jämnare fördelning. Fortfarande skulle det svåra
missförhållande kvarstå, att vissa kommuner digna under ekonomiskt betryck, medan
andra tiga en förträfflig ställning. Man har till ocli med anledning att vänta, att
ojämnheten skulle ökas genom det sätt, varpå pensioneringen ifrågasatts.

Ett förhållande, som från fattigvårdsstyrelsernas sida bör ägnas eu särskild betydelse,
är tillskapandet av de många nya kommunala nämnder, de s. k. pensionsnämnderna.
Om pensionärerna utgjordes av personer, som i regel ingenting hade att skaffa
med fattigvården, skulle dessa nya nämnder ej innebära någon annan olägenhet, än
att det särskilt i mindre kommuner bleve svårt att finna tillräckligt många krafter
för alla de nya kommunala myndigheter, som nu samtidigt ifrågasattes. Principiellt
sett är det också otvivelaktigt riktigt, att en särskild myndighet handhar pensionsärendena,
då nämligen, såsom utskottet förut framhållit, pensioneringen bör få en
annan karaktär än fattigvården. Men så som pensioneringen nu är tänkt, kan det ej
nekas, att starka betänkligheter möta mot att i samma kommun inrätta tvenne myndigheter
med ungefär enahanda uppgift. Det kan nämligen dels befaras, att en hel
del stridigheter uppstå mellan dessa nämnder, dels kan därutav eller av andra orsaker
följa, att intet samarbete uppstår mellan nämnderna och att de måhända ej ha kunskap
om varandras åtgöranden. Av denna senare orsak ha några ombud föreslagit, att
pensionsnämnden åtminstone lämnade fattigvårdsstyrelsen förteckning å de personer,
som erhållit pensioner, jämte uppgift å dessas belopp, en fordran som synes minimal.

Under det utskottet sålunda från principiell synpunkt vill hävda kravet på särskilda
nämnder för pensioneringen, när denna ordnas såsom en från fattigvården artskilid
samhällsverksamhet, anser utskottet likväl, att med den form av samhällsunderstöd,
som det nuvarande pensionsförslaget fått, det väl kan ifrågasättas, om ej det
lämpligaste vore, att en kommunal styrelse tillsattes inom varje kommun, som förmedlade
allt offentligt understöd. Denna borde dock ej ha något att skaffa med den
s. k. avgiftspensioneringen, vilken direkt borde erhållas av pensionsrådet efter företeende
av vederbörliga intyg.

Vad slutligen den tanken angår, att vid pensioneringens genomförande svenska
folket skulle delas i tvenne klasser, varav den ena, innefattande männen, skulle erhålla
högre såväl avgiftspensioner som pensionstillägg, så kan utskottet icke biträda
densamma. Motiveringen till denna anordning säges vara av försäkringsteknisk art.
Men även om de försäkringstekniska skälen härför äro hållbara — varom utskottet ej
är i tillfälle att med bestämdhet uttala sig — synas andra hänsyn härvidlag böra
göra sig gällande. Beträffande avgiftspensioneringen finnes ju ingen anledning att
efter kön uppdela befolkningen i olika förmånligt ställda klasser, då man i övrigt
icke skilt på befolkningen efter yrken, hälsotillstånd o. s. v. Och vad pensionstillläggen
angår, torde inga avgörande bevis föreligga för den uppfattningen, att kvinnor

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

i regeln kunna försörja sig för en lägre kostnad än männen. Att i en del fall kvinnliga
invalider kunna draga sig fram med ett lägre understöd än manliga invalider
torde ofta bero på, att kvinnorna lättare än männen kunna erhålla tillfälligt och
mindre tungt arbete. Det vore emellertid enligt förslagets grundtankar riktigare att
uppskatta den inkomst, som sålunda erhålles än att fixera understödsbeloppen olika.

Till allt detta kommer det skäl, att den mindre förmånliga ställning, man givit
kvinnorna, onekligen måste göra pensioneringen impopulär bland hela den kvinnliga
delen av befolkningen, och att detta skall motverka den av alla önskvärda strävan att
skapa solidaritet mellan alla samhällets medlemmar.

Utskottet har ej kunnat, på grund av tidens knapphet, så grundligt som ömkligt
varit, granska det föreliggande förslaget med hänsyn till dess inverkan på fattigvården.
Så mycket tror utskottet sig emellertid med det redan anförda hava ådagalagt,
att förslaget i dess föreliggande form är oerhört ingripande på fattigvårdens
område. Härom vore ingenting annat än gott att säga, om man kunde hoppas, att
pensionsförsäkringen verkligen skulle giva något annat och bättre än fattigvården, och
om man därav kunde förvänta en förminskning av antalet av samhällets understödstagare.
Ty utskottet håller före, att målet för fattigvården och all annan samhällets
understödsverksamhet är att i möjligaste mån göra sig själv överflödig. Men det är
just det motsatta, som enligt utskottets mening kommer att bliva följden, om ifrågavarande
förslag antages. Till en början skulle fullständigt kaos bli rådande, till följd
av att i lagen de vitt skilda begreppen fattigvård och socialförsäkring sammanblandas
i stället för att skarpt åtskiljas. Efter hand skulle emellertid fattigvården, vars
avskaffande nu ej ifrågasattes, nödgas uppgiva nästan alla de grundprinciper, som
efter otaliga misslyckanden och försök fastslagits som de rätta vid samhällets understödjande
verksamhet. Samtidigt härmed skulle det visa sig, att pensioneringen
till sin väsentliga del ej vore något annat än en ny form av fattigvård, och på grund
av de missbruk och olägenheter, som uppstode av det schablonmässiga och okontrollerade
sätt, varpå denna nya fattigvård handhades, skulle slutligen denna sannolikt
tvingas att så småningom antaga just de grundprinciper för understödsverksamheten,
vilkas frånvaro ansetts vara den väsentliga skillnaden mellan pensionering
och fattigvård. Resultatet av förslagets antagande skulle sålunda bli en föga tilltalande
kretsgång inom detta område av det sociala reformarbetet. Och efter fullbordande
av den kretsgången skulle man stå inför nödvändigheten att radikalt omlägga
hela understödsverksamheten på mera hållbara grunder. Vid sådant förhållande
tvekar utskottet ej att, trots önskvärdheten att snarast möjligt komma till ett resultat
i den betydelsefulla frågan, för sin del uttala det önskemålet, att det föreliggande förslaget
underkastas en sådan omarbetning, att pensioneringens karaktär av fattigvård
avlägsnas och att i stället de bärande tankarna för en verklig socialförsäkring förverkligas.

Stockholm den 9 januari 1913.

Underdånigst:

G. H. von KOCH.
AGDA MONTELIUS.

A. LINDBLOM.
GEORG NOEDFELT.

f. Reuterskiöld.
EBBA PAULI.

JAKOB PETTERSSON.

Axel Hirsch.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Bil. 1.

Hela antalet understödstagare, som på grund av ålderdom eller invaliditet vårdas
å fattigvårdsanstalterna inom de besökta kommunerna, uppgår till 144 personer.
Endast 5 av dem, som äro över 67 år, äro i någon mån arbetsföra. Av samtliga
intagna skulle 9 personer själva kunna förvalta sin pension, lämna anstalten och
reda sig själva, under det att 135 hade behov att tvärstanna på anstalten på grund
av bristande förmåga att kunna reda sig på egen hand. Såsom orsak till denna
oförmåga uppgives dels dryckenskap och osedlighet, dels själssvaghet och vanförhet
etc. Av samtliga understödstagare hade 62 anförvanter, men endast i 6 fall voro
dessa anförvanters hem sådana, att de kunde anses lämpliga mottaga understödstagare
såsom inackordering. I 56 fall ansågs fattigdom, oordning och trångboddhet etc.
lägga hinder i vägen härför. I intet fall ansågs vården bliva bättre i anförvanters
hem än å fattigvården. I 24 fall ansågs understödstagaren kunna vårdas i annat
enskilt hem, åtminstone för den närmaste framtiden, under det att i 120 fall anstaltsvård
ansågs nödvändig. För 14 personer ansågs pensionen tillräcklig för inackordering
i annans hem, i 130 fall otillräcklig. I 2 fall ansåg sig fattigvårdsstyrelsen
kunna tillstyrka kommunalt tillskott.

Samtliga fattigvårdsstyrelser inom de besökta kommunerna anse. fattigvårdsanstalter
absolut nödvändiga, även om pensioneringsförslaget bliver lag.

Stockholm den 24 december 1912.

AUG. WILH. NORGREN.
Bitr. konsulent.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Bilaga B.

TILL KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 15 november, vilken ingick till kommerskollegium den
10 december, allt innevarande år, bär kommerskollegium fått sig anbefallt att avgiva
utlåtande över det av utsedda kommitterade avgivna betänkande och förslag angående
allmän pensionsförsäkring.

Olika system
för invaliditets-
och
ålderdomsförsäkring.

Den föreslagna
lagstiftningens

allmänna
karaktär.

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Till fullgörande härav och under framhållande, att den korta tid, som stått till
kollega förfogande för yttrandes avgivande, icke medgivit en så grundlig och allsidig
prövning, som det utomordentligt betydelsefulla och på samhällslivets alla områden
djupt ingripande lagförslaget synes kräva, eller ett framläggande av positivt formulerade
ändringsförslag i de punkter, där kollegium icke kunnat biträda förslaget, får
kollegium i ärendet anföra följande.

Det är efter tvänne väsentligt olika system, som man i utlandet sökt på lagstiftningens
väg lösa frågan om befolkningens skyddande mot de ekonomiska följderna
av ålderdom och arbetsinvaliditet. I Tyskland och de länder, som på detta
område följt dess fördöme, bygger hithörande lagstiftning på försäkringsprincipen.
Rätten till understöd och understödens belopp äro i detta system i huvudsak beroende
av erlagda avgifter och kostnaderna för försäkringen bäras av de försäkrade
själva och deras arbetsgivare, ehuru med tillskott av det allmänna. Försäkringen
bereder ersättning vid varaktig oförmåga till arbete, varvid uppnåendet av en viss
högre ålder (i Tyskland 70 år) presumerats medföra dylik oförmåga, och lagstiftningen
är i huvudsak begränsad till lönarbetarnes klass. Uti ett år 1908 i Österrike framlagt,
men ännu icke genomfört lagstiftningsverk har man dock skridit vidare och sökt
att inom försäkringens ram upptaga även andra närstående befolkningsgrupper. Utom
i Tyskland har här anförda system tills dato införts i Frankrike genom 1910 års lag
om ålderdomsförsäkring av arbetare, hantverkare och mindre jordbrukare, i England
genom National Insurance Act af år 1911 och i Luxemburg genom 1911 års lag angående
obligatorisk försäkring mot ålderdom och invaliditet. Slutligen kan framhållas,
att det i dagarna i Norge avgivna kommittébetänkandet angående invaliditets- och
ålderdomsförsäkring för det norska folket konsekvent uppbygger lagstiftningen, som
här skulle omfatta hela folket, på försäkringsmässiga grunder.

Helt annorlunda är det system beskaffat, som kommit till användning i Danmark,
i Nya Zeeland, i Australien, i Frankrike genom 1905 års lag angående obligatorisk
försörjning av medellösa åldringar, invalider och obotligt sjuka och i England
genom 1908 års lagstiftning om ålderdomspensioner och som för korthetens skull
kan benämnas försörjnings- eller understöds systemet. Gemensamt för samtliga
dessa lagar är, att de icke begränsats till vissa samhällsklasser utan omfatta befolkningen
i dess helhet, att kostnaderna helt och hållet bäras av det allmänna samt att
lagstiftningen i regel avser endast ålderdomsförsäkring.

Det är i övrigt intet hinder för att båda dessa system samtidigt tillämpas vid
sidan av varandra. I själva verket är detta också förhållandet exempelvis i England,
varest, såsom ovan visats, invaliditetsförsäkringen för industriarbetare organiserats
efter tyskt mönster, medan 1908 års pensionslag är en typisk försörjningslagstiftning.

Kommitterades förslag till lag om allmän pensionsförsäkring utgör ett försök
att i samma lagstiftning sammansmälta båda systemen. A ena sidan förutsättas
sålunda de försäkrade själva genom erläggande av pensionsavgifter bestrida en del av
kostnaderna för försäkringen, varjämte pensionernas storlek till en viss grad bestämmes
av antalet och storleken av de erlagda pensionsavgifterna. Förslaget avser
vidare genomförandet av invaliditetsförsäkring, ehuru rätten till den direkta avgiftspensionen
inträder vid fyllda 67 år, även om invaliditet då ännu ej är för handen.
Å andra sidan framträder förslagets karaktär av försörjningslagstiftning, bland annat,
däri, att kostnaderna till största delen (c:a 2/3) skola bestridas av allmänna medel.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Härtill kan vidare läggas, att lagstiftningen är avsedd att omfatta hela folket och
icke blott vissa samhällsgrupper.

Av avgörande betydelse med hänsyn till lagstiftningens allmänna ställning äro
emellertid bestämmelserna i 6 § om pensionstillägget, i 11 § om kommunalt tillskott
till pensionen å orter med högre levnadskostnader samt i 33 § om rätt till understöd
för dem, för vilka pensionsavgifter icke blivit erlagda. Härigenom är nämligen uttryckligen
fastslaget, att det är behovet, som i främsta rummet skall vara avgörande
vid bestämmandet av pensionsbeloppen, ävensom att avgiftsbetalning icke under alla
förhållanden skall utgöra ett oeftergiftligt villkor för erhållande av pension. Till sin
allmänna karaktär är därför kommitterades förslag i övervägande grad en försörjningslanstiftning,
om än detsamma även innehåller bestämmelser av försäkringsmässig
natur.

I sitt underdåniga utlåtande den 29 oktober 1909 angående sakkunniges förslag
till ny sjukkasselag har kollegium i samband med frågan om obligatorisk eller frivillig
sjukförsäkring, bland annat, anfört, att, skall socialförsäkringen verkligen
bliva vad den bör bliva, måste utveckligen förr eller senare länkas därhän, att samhället
i dess helhet och icke blott enskilda klasser av detsamma göras delaktiga avförsäkringens
förmåner. I enlighet med sm redan då uttalade ståndpunkt delar kollegium
i allo kommitterades mening, att en pensionsförsäkring icke numera bär i landet
bör begränsas till endast industriarbetare och övriga med dem jämställda grupper
av lönearbetare, utan att lagstiftningen på detta område måste givas en sådan utsträckning
att därmed ernås en hela folket omfattande försäkring. Bland de skäl,
som kunna anföras till stöd för en dylik lagstiftning, torde det vara tillräckligt atc
erinra därom, att endast denna försäkringsform synes erbjuda möjlighet att i försäkringen
upptaga samtliga kvinnor.

I likhet med de kommitterade finner vidare även kollegium, att eu lagstiftning
av förevarande art med nödvändighet måste grundas i huvudsak pa invaliditetsprineipen.
Det synes nämligen icke vara möjligt, åtminstone i vad det gäller de egentliga,
kroppsarbetarne, att inom eu ren ålderdomsförsakring så avpassa åldersgränsen
för rätt till understöd, att icke antingen många behövande utestängas eller pensionsrätt
tillerkännes dem, som ännu äro fullt arbetsföra. Inom en mvaliditetsförsäkring
däremot kan understödstiden avpassas efter behovet i varje särskilt fall. I England
har också, på sätt ovan anförts, såsom komplement till den år 1908 utfärdade alderdomspensioneringslagen
under år 1911 antagits en särskild lag om invaliditetsförsäkring
för lönearbetare. Det avsteg från invaliditetsprincipen, som ligger däri, att
enligt kommitterades förslag rätten till avgiftspension skall inträda vid fyllda 67 ar,
även om varaktig arbetsoförmåga då ännu icke inträtt, finner kollegium jämväl vara
väl motiverat.

»Varaktig oförmåga till arbete» (invaliditet) skall enligt 2 § i lagförslaget anses
vara för handen hos den, som befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom,
vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant
arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter. Denna definition har, såsom
kommitterade själva framhållit, afEattats i full överensstämmelse med motsvarande
stadgande i den s. k. nya arbetarförsäkringskommitténs förslag, varför ock på denna
punkt åberopats sistnämnda kommittés motivering.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 höft. (Nr 126.) 3

Folkförsäkring
eller
industriarbetarförsäkring.

Invaliditetseller
ålderdomsförsäkring.

Definition av
begreppet
invaliditet.

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Denna motivering innehåller i huvudsak följande. Av uttrycket »försörja sig»
fram ginge, att fråga vore blott om vederbörandes förmåga att försörja sig själv och
således icke om hans förmåga att med sitt arbete även underhålla andra, vilkas försörjning
möjligen kunde åligga honom. Genom samma uttryck angåves vidare även
invaliditetens grad. För att oförmåga till arbete skulle anses vara för handen, vore
det således icke erforderligt, att den försäkrade vore fullständigt invalid, utan
endast att hans arbetskraft ej funnes vara tillräcklig att skaffa honom själv försörjning.
Oförmåga till arbete skulle vidare anses varaktig. Uttrycket vore i detta
fall liktydligt med »antagligen beständig» eller, »såvitt förutses kan, för den återstående
livstiden». Slutligen innebure den föreslagna definitionen, att man vid bedömandet
av oförmågan till arbete skulle taga hänsyn till den försäkrades krafter
och färdigheter. Därmed ville kommitterade hava uttryckt, att det icke endast
vore fråga om så kallad yrkesinvaliditet i inskränktare mening. Det kunde således
förekomma, att den försäkrade, ehuru han måste betraktas såsom invalid i förhållande
till ett visst yrke, dock mycket väl kunde anses i stånd att förvärva sitt uppehälle
inom yrken, som vore likartade med det förra med avseende på förutsättningar och
villkor. Men bestämmelsen innebure naturligtvis tillika, att man vid yrken, som
krävde särskilda färdigheter och utbildning, jämväl skulle taga hänsyn härtill ävensom
till den försäkrades individuella förmåga och anlag i övrigt. I många fall kom me
det därför att handla just om egentlig yrkesinvaliditet.

Av här åberopade motivering synes framgå, att ålderdomsförsäkringskommittén
icke tillräckligt beaktat, att dess eget förslag innefattar en fullständig, hela folket
omfattande lagstiftning, i motsats till det av nya arbetarförsäkringskommittén framlagda
lagförslaget, som avsåg en pensionsförsäkring för endast lönearbetare. Därav
att en formulering av begreppet invaliditet passar för denna senare lagstiftning, följer
dock icke utan vidare, att den passar även för den förra. Tvärtom synes den i förslaget
använda definitionen vara ur flera synpunkter mindre tillfredsställande.

Att beträffande så kallade självständiga avgöra, huruvida de äro ur stånd att
»vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar deras krafter och färdigheter»,
skulle säkerligen i många fall bliva förenat med mycket avsevärda svårigheter.
Eu jordbrukare, en hantverkare eller handlande kan ju ofta, fastän invalid i detta
ords vanliga bemärkelse, dock själv leda och ordna sin rörelse eller affär. Samma
förhållande gäller ock i många fall om hustrur och i allmänhet kvinnor, som icke
hava ett direkt yrkesarbete. I fall som de här anförda kan »arbetet» vara alldeles
detsamma såväl före som efter inträdet av en eventuell invaliditet.

Det ovan anförda år 1908 i Österrike framlagda förslaget till en lagstiftning,
innefattande jämte tidigare införd sjuk- och olycksfallsförsäkring även invaliditets- och
alderdomsförsäkring, denna senare omfattande även vissa grupper av självständiga,
nar i fråga om de självständiga stannat vid blott en ålderdomsförsäkring, medan för
lönearbetarna invaliditetsprincipen lagts till grund. Angående skälet till nämnda begränsning
beträffande de självständiga har i den av kommitterade lämnade översikten
av den utländska lagstiftningen på området (del III, sid. 237^-238) i huvudsak anförts,
att begränsningen ansågs oundviklig efter de resultat, som undersökningarna
angående de självständigas medtagande i försäkringen givit vid handen. Först framstode
den tekniska svårigheten att beträffande självständiga fastställa invaliditetsbegreppet,
då de kännetecken, vilka i sådant hänseende voro för handen hos arbetare,
ehuru ofta svara att konstatera redan hos dem, där vore mindre lätt påvisbara. Vidare
syntes böra tagas i betraktande, att olikheten i förvärv hos självständiga och
osjälvständiga betingade ett olikartat behov av försörjning, så att målet bleve

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

ålderdomspension för de självständiga, under det att för de osjälvständiga rätten till
invaliditetspension framstode såsom eftersträvansvärd.

Även i andra hänseenden synes emellertid kommitterades formulering av invaliditetens
begrepp mindre tillfredsställande. Uttrycket »vara ur stånd att vidare
försörja sig» är sålunda endast tillämpligt i sådana fall, där invaliditeten inträtt först
efter inträdet i försäkringen och sålunda den försäkrade under någon tid själv kunnat
försörja sig. Däremot täcker icke denna formulering de fall, då invaliditeten förefinnes
redan vid försäkringspliktens början och då vederbörande följaktligen aldrig
varit i stånd att försörja sig själv. Uttrycket »arbete, som motsvarar hans krafter
och färdigheter» synes också kunna giva anledning till missförstånd beträffande personer
som redan vid inträdet i försäkringen äro till en viss grad arbetsinvalider. I
själva verket är det nämligen icke så mycket den enskilde individens krafter och
färdigheter, som, i förekommande fall, bliva avgörande i fråga om rätten till pension,
utan snarare den normala eller genomsnittliga arbetsförmågan hos samma eller liknande
yrkes- eller samhällsgrupper. I full överensstämmelse härmed har den tyska
invaliditetsförsäkringen såsom norm för pensionsrätter! stadgat möjligheten att förtjäna
en viss andel (V3) av vad kroppsligen och andligen friska personer i samma
ställning och med liknande utbildning i samma trakt förtjäna genom sitt arbete.
Även det ovan åberopade norska kommittébetänkandet, som i förevarande fall är av
särskilt intresse därför att det innefattar icke endast en försäkring av lönearbetare,
innehåller en med den tyska likartad formulering av invaliditetsbegreppet.

Det är givetvis av grundläggande betydelse för lagstiftningens genomförande,
att invaliditetsbegreppet formuleras på ett sådant sätt, att missförstånd och oriktig::
tolkningar av detsamma i görligaste måtto undvikas.

Kollegium har för sill del icke i och för sig någon invändning att göra gent
emot den kombination av försäkrings- och försörjningssystemen, som kommit till uttryck
i kommitterades förslag, utan finner fastmera förslaget i detta hänseende
1 vekligt lösa de flesta av de svårigheter, som möta vid ett konsekvent genomförande
av ettdera av dessa system. Särskilt vill kollegium framhålla, att kommitterades
förslag gör det möjligt att vid invaliditetsfall i yngre år, då förlusten av arbetskraften
är som mest kännbar, bereda ett pensionsbelopp, varmed verkligen är att räkna, något
sorn däremot svårligen låter sig göra med ett rent försäkringssystem, där rätten till
pension förvärvas först efter en viss så kallad väntetid och där, även sedan dylik
rätt förvärvats, pensionerna, innan ett större antal avgifter hunnit inbetalas, vanligen
bliva mycket obetydliga.

I sammanhang härmed har kollegium fäst sin uppmärksamhet vid, att kominitterade
föreslagit, att icke blott tilläggspensionerna skola utgå med olika belopp för män
och kvinnor, utan att även avgiftspensionen skall beräknas eftei olika grunder iöi
de båda könen. Vad särskilt sisu anförda förhållande beträffar, vill kollegium icke
för sin del bestrida, att icke kommitterade kunnat anföra mycket göda skäl för sill
ståndpunkt. Men då komnfitterade icke i andra avseenden tagit någon nänsyn till
de ofta mycket växlande riskerna inom en allmän folkförsäkring och då avgifterna i
allt fall utgå med samma belopp för både män och kvinnor, synes det kollegium
vara mera följdriktigt, att avgiftspensionerna komma att för bägge könen utgå efter
samma grunder.

I viss män gälla givetvis samma synpunkter om de så kallade pensionstilläggen.
Men då en höjning av dessa för kvinnornas vidkommande till de för männen fast -

Kombinationen
av försäkrings-
och
försörjningssystemen.

Olika pensionsbelopp

för män och
kvinnor.

För starkt
framhävanö*
av försörj -ningsmomentet.

Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

stallda beloppen skulle medföra eu mycket betydande stegring i kostnaderna för försäkringens
genomförande och då kvinnorna torde. erhålla större fördel av den av
kollegium i det följande förordade barnpensioneringen, bär kollegium ansett nämnda
önskemal, ehuru i och för sig synnerligen behjärtansvärt, dock för närvarande böra
sta tillbaka för andra mera angelägna förbättringar i kommitterades förslag.

Det vill förefalla kollegium, som om kommitterade i vissa hänseenden väl mycket
skjutit förslagets karaktär av försäkringslagstiftning åt sidan och i stället la°-t huvudvikten
på försörjningsmomentet. Härvid syftar kollegium på bestämmelsen i 33 § om
understöd. Enligt detta stadgande äger nämligen vid inträffande invaliditet även
flen, tor vilken försäkringsavgifter icke erlagts, erhålla så kallat understöd, det vill
säga t sak samma tillskott av allmänna medel, som eljest i förslaget benämnes pensionstillägg.

Då kommittén icke föreskrivit någon viss väntetid (karenstid) för erhållande av
rätt till pension, innebär detta stadgande först och främst, att rätt till understöd
inträder, så snart en person under någon tid, om än aldrig så kort, tillhört försäkringen
och sålunda jämväl innan pensionsavgift en enda gång hunnit erläggas.
Stadgandet innebär vidare, att personer, vilka under hela försäkringstiden varit i
besittning av förmögenhet till ett belopp av minst 6,000 kronor och vilka följaktligen
jämlikt o § ^varit undantagna från avgiftsplikten, därest de bliva invalider och årsinkomsten
på samma gång eller senare nedgår under 300 kronor för man och 250
lcrouor för kvinna, likaledes utan vidare bliva berättigade till understöd. Kollegium
återkommer i det följande till här anförda undantag från avgiftsplikten och vill därför
i detta sammanhang endast påpeka, att det måste betraktas såsom en föga berottigad
anordning att å ena sidan från avgiftsplikt befria dem, som anses såsom
jämförelsevis burgna och för vilka avgiftsbetalningen följaktligen måste förefalla
mindre betungande, men å andra sidan icke desto mindre göra dessa samma personer
delaktiga av försäkringens förmåner.

^ngt större principiell betydelse ar emellertid, att här åberopade stadgande
i _ lagförslaget sannolikt kommer att verka därhän, att en stor mängd personer, som
visserligen bort, men av liknöjdhet, slarv eller annan liknande orsak uraktlåtit att
betaga sina avgifter till försäkringen, ändock komma att bliva, om icke till namnet
sa dock till gagnet, det allmännas pensionärer. Till förekommande härav hava
jiommitterade hänvisat till bestämmelserna i 9 § rörande pensionstillägget, vilka
bestämmelser i tillämpliga delar skulle gälla jämväl i fråga om rätten till det så
kallade understodet. Genom nämnda lagrum har, bland annat, stadgats, att pensionstillägg
efter omständigheterna må minskas eller indragas för den, »som visat tredska
eller uppenbar försumlighet i fullgörandet av honom enligt denna lag åliggande
avgiftsplikt eller som uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga till sin
försörjning». Härtill har i motiveringen fogats den anmärkning, ''att det icke syntes
»med rättvisa överensstämmande, att den, som år efter år undandragit sig sin skyldighet
att erlägga pensionsavgifter, skulle komma i åtnjutande av pensionstillägg endast
genom att förvärva pension srätt på grund av en eller annan erlagd avgift». Men
tillika har på samma ställe bestämt framhållits, att föreskriften i 33 g, bland annat,
just vore avsedd att lämna vägen öppen »för pension smyndigheten att utdela
understöd även åt sådana personer, som, ehuru avgiftspliktiga, likväl
icke erlagt sina avgifter».

I anledning av vad kommitterade sålunda anfört, kan till eu början anmärkas,
ati det svårligen later sig förklara, varför det skulle vara med »rättvisa överens -

Kungl. Maj:ts Nåd. Poposition Nr 126

stämmande» att till dem, som försummat sin avgiftsplikt, utdela »understöd» men
icke »pensionstillägg». Varken med hänsyn till belopp, villkor eller rättsverkningar
synas nämligen dessa förmåner skilja sig från varandra. Men bortsett härifrån är
det högeligen att befara, att den i 9 § i lagförslaget meddelade restriktionen i praktiken
skulle komma att visa sig vara ett stadgande endast på papperet. När det
galler, skulle nog vederbörande pensionsmyndigheter, i saknad av bestämda föreskrifter
i lagen, icke komma att räkna alltför noga med försumlighet i fråga om avgiftsbetalningen.
Det kommunala intresse, som de lokala pensionsnämnderna åtminstone
i viss män måste anses komma att företräda, utpekar ju också pensionstillägg,
resp. understöd såsom den för kommunen fördelaktigaste utvägen. Till dessa förmåner
skulle nämligen staten bidraga med % av kostnaderna, medan fattigvården,
varom det väl eljest i regel bleve frågan, åtminstone under nu -gällande lagstiftning
är en uteslutande kommunens angelägenhet. Det torde slutligen icke kunna undvika^
att den åt vederbörande pensionsnämnder genom lagförslaget tillerkända befogenheten
att besluta om rätt till pension, resp. understöd skulle komma att tillämpas olika på
olika orter och att förmenta eller verkliga orättvisor härutinnan skulle föranleda till
missnöje och misstroende till vederbörande pensionsmyndigheters rättvisa och onartiskhet.

Huru lätt bestämmelser av den art som den ovan ur 9 § i lagförslaget anförda
i verkligheten bliva vanmäktiga, därom lämnar, bland annat, fattigvårds!agstiftningen
ett talande exempel. Sålunda föreskrives i fattigvårdsförordningen (35 §, 2 mom.’),
att, om någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sin hustru eller minderåriga barn
sådan nöd, att fattigvård jämlikt 1 § måste dem lämnas, skall han stå under fattigvårdsstyrelsens
husbondevälde, till dess den kostnad, fattigvårdssamhället tillskyndats,
blivit gottgjord. Erfarenheten har emellertid visat, att denna lagbestämmelse, trots
det stora antalet försumliga försörjare och trots det ofta verkligt upprörande i deras
försumlighet, i praktiken icke tillämpas annat än i undantagsfall.

Kommitterade hava uppenbarligen själva varit medvetna om, att det med hänsyn
till den medgivna rätten till pensionstillägg, resp. understöd även i fall, då pensionsavgifter
icke erlagts eller icke erlagts till stadgat antal, fanns en motsättning
mellan lagens innehåll och namn och att lagen med bibehållande av angivna rätt
snarast bort rubriceras såsom en försörjningslag. Kommittén förklarar emellertid,
att den ansett sig kunna beteckna den genom förslaget beredda försörjningen såsom
eu pensionsförsäkring, »då de bidrag, som från det allmännas sida skola lämnas den
enskilde medborgaren till hjälp under invaliditet, kunna, även om pensionsavgifter
.aldrig blivit erlagda, anses vara åtminstone i någon män beredda av honom själv
genom de direkta eller indirekta skatter han utgjort». Beträffande denna motiveringkan
emellertid först och främst anmärkas, att densamma, åtminstone i vad det gäller
cle direkta skatterna, icke synes fullt bindande, då ju pensionsrätt enligt lagen skulle
tillkomma även dem, av vilka direkta skatter aldrig utgjorts eller ens skolat utgöras.
I övrigt vill det synas, som om samma motivering med lika om icke större rätt skulle
kunna åberopas till stöd för eu lagstiftning, som byggde fullständigt på försörjningsprincipen
med uteslutande av alla direkta försäkringsavgifter.

Svårigheten vid en begränsning av rätten till pension, resp. understöd utan
motsvarande avgiftsbetalning — en rätt, som även kollegium finner vara till en viss
grad av nöden för försäkringens fulla genomförande — ligger väsentligen däri, att
man vid ett dylikt stadgande riskerar att från samma rätt utestänga personer, för
vilka, . pa grund av fattigdom eller andra liknande orsaker, en försummad avgiftsbetalning
kan anses äga sin berättigade förklaring. Efter pensionsförsäkringens

Pensioner
endast åt
»behövande»

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

genomförande torde dock denna invändning till en stor del förlora sin betydelse,,
enär därigenom alla de fall bortelemineras, där fattigdomen förorsakas av arbetsinvaliditet
eller ålderdom.

Utan att träda berättigade hänsyn för nära, synes det därför kunna stadgas,
att rätt till bidrag av det allmänna i form av pensionstillägg icke tillkommer den,
för vilken icke stadgade pensionsavgifter erlagts (av annan än resp. kommun) för
minst halva den tid, för vilken dylika avgifter över huvud taget skolat utgå. hör
att icke denna bestämmelse skulle verka ojämnt och godtyckligt i sådana fall, då
invaliditeten inträffar under de närmaste åren efter inträdet i försäkringen, torde för
dessa års vidkommande vissa modifikationer i huvudregeln böra medgivas.

Ändras lagförslaget i ovan angivna riktning och kommer vidare kollegii i det
följande framställda-yrkande om avgiftspliktens utsträckande även till dem, som äro
ägare av en förmögenhet av 6,000 kronor eller därutöver, att vinna beaktande, synes
hela 33 § kunna in- förslaget utgå. Såsom berättigade att erhålla understöd enligt
denna § skulle nämligen under sådana förhållanden endast återstå sadana personer,
för vilka invaliditeten inträffat, innan avgiftsplikten över huvud taget kunnat fullgöras.
Men personer i denna ställning böra enligt kollegii mening erhålla pension,
varom särskild bestämmelse bör införas i 6 §, och icke avfärdas med ett understöd.

Med en ändring av kommitterades förslag i ovan angiven riktning brytes i allt
väsentligt udden av de invändningar, som gjorts mot detsamma från fattigvårdssynnunkt,
anmärkningar, som i huvudsak gå ut därpå, att pensionstillägget, resp. understödet
i verkligheten endast skulle bliva ett slags fattigvård ehuru under annat namn.
Nekas kan nämligen icke, att kommitterade, i fråga om understöden, genom att grunda
pensionsrätten i främsta rummet på behovet och icke på fullgjord avgiftsplikt, övergivit
den bärande principen i all försäkringslagstiftning. Härmed är dock å andra
sidan icke sagt, att inom en social försäkringslagstiftning hänsynstagande till behovet
skulle vara uteslutet. Tv vad det i fråga om en dylik lagstiftning i främsta rummet
kommer an på är icke, att ett visst antal avgifter under alla förhållanden erläggas,
utan att vederbörliga avgifter erläggas i alla de fall, där detta kan ske.

Utgår man från behovet som det grundläggande momentet i fråga om rätten
till delaktighet i pensionsförsäkringens förmåner, sjenes konsekvensen fordra, att denna
princip tillämpas så att säga både uppåt och nedåt. Skall den behövande invaliden
erhålla sådan delaktighet, oavsett om han endast ofullständigt eller alldeles icke fullgjort
honom åliggande avgiftsplikt, så borde å andra sidan icke heller den, som icke
är behövande, erhålla pension, även om han betalt sina pensionsavgifter. Kommitterade
hava dock icke ställt sig på denna ståndpunkt, utan föreslå i stället, att en
var, som erlagt avgifter till försäkringen, skall, oavsett förmögenhetsställningen, äga
uppbära den däremot svarande avgiftspensionen; dock att dylik pension icke utgår,
då dess beräknade belopp skulle komma att understiga sex kronor per år.

Även om man fasthåller vid förevarande framställnings karaktär av social försäkringslagstiftning,
förefaller det ändock mindre ändamålsenligt att tillförsäkra
pensionsrätt åt andra än verkligt behövande. Pensionsförsäkringens sociala uppgift
är nämligen att bereda skydd icke mot invaliditet och ålderdom i och för sig, utan
mot de ekonomiska följderna av invaliditet och ålderdom. En invalid eller åldring,
vars ekonomiska ställning på annat sätt är tryggad, har därför i själva verket icke
större rätt till pension än den, som visserligen är behövande, men däremot varken
invalid eller åldring. Med denna grundsats låter det sig mycket väl förena, att lagstiftningen
utkräver avgifter a„v hela folket och sålunda även de förmögnare klasserna.

Kung!.. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

fysisk och ekonomisk hjälplöshet är ju en olycka, som kan drabba en och var, och
därför bör ock en och var trygga sig däremot genom att erlägga avgifter till pensionsverket.
Rätten till pension för personer i jämförelsevis burgen ställning skulle ju icke
gå förlorad. Den endast^ vilade för att bliva aktuell, om och när de ekonomiska
förutsättningarna för pensionens innehållande icke längre förelågo.

De åsikter rörande villkoren för pensionsrätt, som kollegium här uttalat, äro
ingalunda en nyhet i vårt land. Sålunda återkommer samma tankegång i det af den
så kallade Raabska kommittén år 1906 framlagda förslaget till lag angående allmän
pensionering. Ännu tydligare har samma mening utvecklats i det yttrande, som
avgavs av Andra kammarens tillfälliga utskott i anledning av vid 1905 års riksdag i
samma kammare vackta motioner rörande invaliditets- och ålderdomspensioneringen.

Dfter att hava framhållit, att den enda utväg, som enligt dess åsikt ledde till målet,
vore lagstadgad försäkringsplikt för alla, således en verklig folkförsäkring, anför
utskottet vidare i huvudsak följande: Därav att försäkringsplikten vore allmän, följde
dock icke med nödvändighet, att pensionsrätten måste bliva allmän i den mening, att,
vad nu särskilt anginge ålderdomspensionen, eu var försäkrad borde äga ovillkorlig
rätt att vid uppnådd viss ålder erhålla pension. Om försäkringens ändamål bleve att
trygga mot nöd på ålderdomen, måste, jämte viss ålder, även förefintligheten av
bcho^v utgöra villkor för erhållande av pension. Den allmänna försäkringens
förmåner komme därigenom i lika, mån alla tillgodo under de för alla lika gällande
villkor och förutsättningar. Pensionsförsäkringen bleve då ett riktigt uttryck för den
solidaritet, som borde råda de olika samhällsklasserna emellan. Allenast genom eu
invalid- och ålderdomspensionering med allmän försäkringsplikt men med pensionsrätt
endast för dem, som därav komme i behov, torde kunna beredas grundat hopp om
framtida avlösning av den nuvarande formen för utövandet av samhällets ansvarsplikt
gent emot dess nödställda medlemmar, den offentliga fattigvården. (Del III, sid.

31 och 32.) Det kan slutligen även förtjäna framhållas, att principen avgiftsplikt
för alla men understöd endast åt behövande utgör grundvalen i viss mening för de
svenska sjömanshusen.

Mot den av kollegium ovan hävdade grundsatsen har anmärkts, att dess införande
i lagstiftningen vore av endast ringa praktisk betydelse, enär den inkomstgräns,
som uteslöte från pensionsrätten, för att icke verka orättvis, måste sättas
ganska hög och sålunda summan av de pa detta sätt årligen innehållna pensionerna
icke ^ törne komma att spela någon större roll för pensionsverkets ekonomi. Denna
anmärkning vederlägger dock icke själva grundsatsen, att pensionen icke bör tillkomma
andra än dem, som verkligen äro i behov därav. Vilka besparingar pensionsverket
skulle göra heror givetvis i främsta rummet på den inkomstgräns, som komme
att fastställas. I saknad av fullt användbart statistiskt material anser sig kollegium
icke böra framlägga ett bestämt förslag rörande den i föreliggande hänseende för vårt
land lämpliga inkomstgränsen, men vill anföra, att denna gräns bör sättas jämförelsevis
högt, möjligen vid 1,200 å 1,500 kronor, samt göras något olika för gifta och
ensamstående personer.

I detta sammanhang tillåter sig kollegium vidare ifrågasätta, huruvida icke Ingen pension
pensionsrätten skulle kunna indragas för ordinarie innehavare av statstjänst och deras för ordinarie
hustrur. Jämlikt 5 § i lagförslaget är denna samhällsgrupp undantagen från avgifts- befattnillg8-pliirt. Men före ernåendet av ordinarie anställning måste alla statstjänare en längre statens* tjänst
eller kortare tid tillhöra den allmänna pensionsförsäkringen och skulle följaktligen
enligt förslaget vara berättigade att vid 67 års ålder eller dessförinnan inträffande

Fordran om
»värdighet»
hos pensions
tagare.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

invaliditet erhålla eu mot de erlagda avgifterna svarande pension. Men då dessa
pensionsbelopp i de allra flesta fall skulle utgå med mycket obetydliga belopp och då
å andra sidan staten med jämförelsevis stora uppoffringar sörjer för sina tjänstetagares
pensionering, synes det vara en fullt rimlig fordran, att dessa a sin sida avstå
från anspråk på pension från den allmänna pensionsförsäkringen. Utom den ekonomiska
fördel, som genom denna bestämmelse skulle tillskyndas den allmänna pensionsförsäkringen,
skulle densamma innebära den mycket avsevärda praktiska fördelen,
att pensionsverket befriades från besväret med utbetalningen av ett stort antal
småpensioner. Vad här anförts torde i viss grad äga sin tillämpning även i flaga
om vissa andra samhällsgrupper, såsom exempelvis kommunala befattningshavare,
för vilka särskild pensionering anordnats och vilka förty jämlikt 5 §, sista stycket,
torde komma att befrias från avgiftsplikten.

Slutligen må i detta sammanhang erinras om, att förslaget innehåller eu ofullständighet
i så måtto, att detsamma från avgiftsplikten befriar ordinarie innehavareav
statstjänst, men däremot icke nämner något om dem, som avgått ur statstjänsten
med pension. Samma anmärkning gäller även i fråga om de kategorier av flan
avgiftsplikten befriade, som omförmälas i 5 §, sista stycket. Det erfordras därför ont
tillägg till lagtexten, innefattande, att även pensionstagare äro undantagna från erläggande
av avgifter till försäkringen.

Kommittén har icke i sitt förslag, på sätt som skett i flertalet utländska lagar
på området, uppställt någon fordran om »värdighet» såsom villkor för erhållande av
- pension eller understöd. Denna sin ståndpunkt har kommittén motiverat i huvudsak
därmed, att alla undersökningar rörande en persons förflutna liv, även om de göras
med hänsynsfullhet, kunna ofta framstå som en opåkallad inblandning samt att tvivel
om undersökningens opartiskhet lätt uppstå. Det enda stadgande av i i lss man
denna art, som förekommer i lagförslaget, är den i 9 § intagna bestämmelsen, att
pensionstillägg må efter omständigheterna minskas eller indragas, därest
någon antingen linnes hava avhänt sig inkomst eller egendom i uppsåt att erhålla
pensionstillägg eller högre sådant tillägg eller visat tredska eller uppenbarlig försumlighet
i fullgörandet av honom enligt denna lag åliggande avgiftsplikt eller uppenbarligen
icke efter förmåga söker ärligen bidraga till sin försörjning.

Frågan, huruvida avseende bör fästas å pensionssökandes värdighet, ställer sig
enligt kollega åsikt väsentligt olika, allt efter som spörsmålet gäller avgiftspensionen
eller pensionstillägget (eventuellt understödet). Indragning av den på egna avgifter
grundade pensionen hör uppenbarligen förekomma endast i sådana fall, där
åtgärden måste förefalla tämligen självfallen. Har sålunda någon pa grund av
uppenbarligen osanna uppgifter, genom företeende av falska handlingar och dylikt fått
peusionsbrev för sig utfärdat, bör rimligtvis pensionsrätter sedan säker kännedom
härom vunnits och oavsett om handlingen är straffbar enligt allmän lag eller icke,
anses förverkad. Fn annan dylik bestämmelse, som förekommer i exempelvis den
tyska riksförsäkringslagen, är, att rätten till pension gar förlorad för den, som med
avsikt gör sig själv till invalid.

Lagen om ålderdomsunderstöd i Danmark innehåller i huvudsak följande, värdigheten
åsyftande''villkor: att sökanden icke har dömts för en i den offentliga meningen
vanärande handling utan att hava erhållit »Aeresoprejsning»; att behovet icke har sin
grund i handlingar, genom vilka sökanden till förmån för barn eller andra berövat
sig själv medlen till sitt uppehälle, i oordentligt eller slösaktigt levnadssätt, eller på
annat liknande sätt är självförvållat; att sökanden under de sista tio åren har haft fast

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

uppehåll inom landet och icke under samma tidrymd gjort sig skyldig till lösdriveri
eller bettleri eller veterligen fört en levnad, som väcker allmän förargelse (bevislig
dryckenskap, yrkesmässig otukt och dylikt); samt att sökanden icke under de sista
fem åren uppburit fattigunderstöd.

Lika stränga äro de bestämmelser, som förekomma i Nya Zeelands ålderdomsförsäkringslag.
Enligt denna fordras sålunda för rätten till pension, bland annat, att
icke under de sista tolv åren hava undergått frihetsstraff i fyra månader eller fyra
särskilda gånger för brott, därå tolv månaders frihetsstraff kan följa, att icke under
de sista tjugufem åren hava undergått fem års frihetsstraff, att icke under de sista
tolv åren hava övergivit hustru och barn samt att under de sista fem åren hava
fört ett nyktert och aktningsvärt liv. Även den år 1908 utfärdade, för hela det
australiska fastlandet gemensamma lagen om ålderdoms- och invaliditetspensioner
innehåller liknande »värdigheten» avseende bestämmelser. Sålunda ingå bland förutsättningarna
för erhållande av pension, att sökanden är av »god karaktär», att
sökanden, om han är gift, icke under de fem sistförflutna åren har för tolv månader
utan laga skäl övergivit sin hustru eller försummat att lämna henne behörigt underhåll
eller att underhålla något sitt barn, som icke uppnått 14 års ålder, samt, om
sökanden är en gift kvinna, att icke under de fem sistförflutna åren hava för tolv
månader utan laga skäl övergivit sin man eller något sitt barn, som ej uppnått 14
års ålder.

Samtliga ovan åberopade, på försörjningsprincipen grundade lagar hava sålunda
uppställt delvis ganska stränga fordringar i fråga om pensionstagares föregående levnadssätt.
Det ligger ock i öppen dag, att en pensionering, som helt och hållet bekostas
av det allmänna, icke kan bortse från dylika hänsyn. Motsatsen skulle ju
innebära ett, om ock indirekt erkännande därav, att det vore för samhället likgiltigt,
om dess medlemmar förde ett hedrande och aktningsvärt liv eller icke. Särskilt med
hänsyn till alla dem, som i blygsamma omständigheter ärligt strävat att efter måttet
av sina krafter fylla sina plikter mot sig själva och samhället, måste det anses innebära
en oegentlighet, om pensionslagstiftningen icke gjorde någon skillnad mellan dem
och personer, vilkas hela levnad utgör en kedja av pliktförsummelser eller till och
med brott och laster.

Vad ovan anförts beträffande lagar av försörj ningstypen måste anses i allt
väsentligt gälla även beträffande det av kommitterade framlagda förslaget, i vad
kostnaderna för detsamma bestridas av allmänna medel. Beträffande »pensionstillägget»
och eventuellt »understödet» synes man därför med fullt berättigande kunna
fordra, att lagen erhåller en sådan avfattning, att exempelvis icke vilka försumliga
eller brottsliga individer som helst kunna göra lagligt anspråk på att betraktas och
behandlas såsom det allmännas pensionärer. Att uppburen fattigvård, såsom fallet
är i ovan åberopade utländska lagar, under vissa förhållanden skulle utestänga från
pensionsrätt, har däremot förefallit kollegium vara en alltför hård bestämmelse, även

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. (Nr 126.) 4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

om det måste medgivas, att det kan vara skillnad mellan fattigdom och fattigdom
och att det även gives en självförvållad sådan.

Avhändande Vad beträffar de av kommittén i 9 § av lagförslaget intagna, ovan anförda

Kt att''erhålla omständigheter, som visserligen skulle kunna, men icke nödvändigt måste leda

0!"pension"1 ® en indragning eller minskning av pensionstillägget, har kollegium redan i det
föregående haft tillfälle att närmare uttala sig rörande bestämmelsen om tredska och
försumlighet från de avgiftspliktiges sida. Vidkommande åter den första i omförmälda
lagrum anförda omständigheten hava kommitterade själva i motiveringen
anfört, att de icke ville förneka, att det varit mest överensstämmande med en sträng
rättvisas krav, om spörsmålet blivit löst sålunda, att den, som funnits övertygad om
sådant ohederligt handlingssätt, varom här vore fråga, förklarats hava för all framtid
förverkat sin rätt till pensionstillägg. Men då det å andra sidan ej borde förbises,
att fall kunde förekomma, i vilka omständigheterna voro förmildrande, hade kommittén
ansett sig böra giva ifrågavarande stadgande en sådan avfattning, varigenom
pensionsmyndigheten erhölle fria händer att efter förhållandena i varje särskilt fall
förfara såsom funnes med rättvisa och billighet mest överensstämmande.

Den grundsatsen, att ingen må, genom att till förmån för andra avhända sig
inkomst eller egendom, förvärva rätt till pensionstillägg av det allmänna, är enligt
kollegii åsikt av den fundamentala betydelse för en lagstiftning av denna karaktär, att
densamma måste under alla omständigheter upprätthållas. Att på denna punkt medgiva
»förmildrande omständigheter» vore enligt kollegii förmenande att uppoffra en av lagstiftningens
viktigaste grundsatser. Samtliga ovan anförda, i utlandet gällande lagar
av försörjningstypen utom Englands ålderdomspensionslag föreskriva också, att rätten
till pension förverkas för den, som för erhållande av pension direkt eller indirekt
avhänder sig egendom. Den nämnda engelska lagen innehåller i detta hänseende
den föreskriften att, om någon direkt eller indirekt avhänt sig egendom eller inkomst
för att bliva behörig att erhålla pension eller högre sådan, skall denna inkomst eller
den årliga avkastningen av denna egendom ändock betraktas såsom en del av hans
inkomster.

förfaringssättet
med
drinkare och
dylika.

I detta sammanhang vill kollegium även fästa uppmärksamheten därå, att lagförslaget
saknar bestämmelser angående tillvägagångssättet i sådana fall, då vederbörande
pensionstagare till följd av dryckenskap och dylikt uppenbarligen icke är i
stånd att själv handhava och rätt använda sin pension. Möjligen hava kommitterade
ansett, att det ovan åberopade, i 9 § meddelade stadgandet, att pensionstillägget
kan minskas eller indragas för den, som icke efter förmåga söker ärligen bidraga till
sin försörjning, även vore tillämpligt för här anförda fall. Den åberopade föreskriften
i 9 § gäller dock först och främst endast pensionstillägget (sålunda icke avgiftspensionen)
och synes vidare enligt ordalydelsen icke kunna tillämpas i sådant fall, där
något eget bidrag till försörjningen icke kan ifrågakomma. Bortsett härifrån kan
det dessutom på allvar ifrågasättas, huruvida indragning eller minskning av pensionen
är den i ty fall lämpligaste utvägen.

För här berörda fall innehåller exempelvis den tyska riksförsäkringslagen den
bestämmelsen, att personer, som äro hemfallna åt dryckenskap, men icke omyndigförklarade,
kunna helt eller delvis erhålla sina pensioner in natura. Naturaprestationerna
utgöras i så fall av hemortskommunen, som därigenom erhåller rätt till en
mot prestationen svarande andel av pensionen. Det år 1899 i Norge framlagda
kommittébetänkandet (majoritetsförslaget) innehöll rörande denna punkt, att pension,

Kungi. Majds Nåd. Proposition Nr 126.

som, bland annat, tillkom den, som på grund av dryckenskap eller andra orsaker var
alldeles oförmögen att handhava penningar, skulle utbetalas till den efter gällande
lag närmast försörjningspliktige eller användas efter den lokala pensionsmy ndighetens
förordnande till pensionärens eller hans hustrus och barns bästa. Aven det i dagarna
framlagda, nya kommittéförslaget innehåller liknande bestämmelser.

Det torde vara uppenbart, att även för den svenska lagstiftningens vidkommande
dylika eller liknande bestämmelser måste anses vara av behovet påkallade. De lokala
pensionsmyndigheterna synas därför böra tillerkännas rätt att vid förefallande behov
bestämma, på vad sätt och under vilka former pensionsbeloppen må utgå.

Lagstiftningen torde ock böra taga särskild hänsyn till sådana pensionärer, som Särskilda
äro mer eller mindre hjälplösa och på samma gång sakna anhöriga eller andra, som
kunna taga hand om dem. Det minsta man i ty fall synes^ kunna fordra är, att och dyllka
dylika pensionärer, vid förefallande behov, bli berättigade till sådant kommunalt tillskott,
som i 11 § sägs. Ifrågasättas kan ock, huruvida det icke borde åligga pensionsverket
att sörja för deras intagande å härför avsedda anstalter (ålderdoms- eller
invalidi tetshem).

Kollegium kan icke för sin del biträda kommitterades förslag att från a\ giftsplikten
men icke från delaktighet i försäkringen undantaga personer med en viss
förmögenhet. Jämlikt 5 § i lagförslaget skola nämligen från avgiftsplikten undantagas,
bland annat, de, i vilkas taxering under året enligt förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt inberäknas förmögenhet till ett värde av minst 6,000 kronor,
ävensom deras hustrur. Av motiveringen till paragrafen ifråga framgår, att skälen
till denna uteslutning varit dels nödvändigheten att söka i möjligaste män nedbringa
kostnaderna för försäkringen dels ock särskilt den ifråga om de utgående pensionerna
i förslaget genomförda principen, att en var pensionsberättigad skall, oberoende av
behovet, äga rätt till åtminstone det belopp, som enligt försäkringstekniska grunder
motsvarar värdet av de av honom erlagda avgifterna. Härtill kommer vidare, att
kommittén menat, att de sålunda utestängda personerna kunde anses i viss. man
ekonomiskt tryggade. Av den allmänna motiveringen (sid. 64 och 65) mhamtas
vidare, att antalet personer, som genom den angivna bestämmelsen skulle undantagas
från avgiftsplikten, antagits uppgå till 218,600 samt att borttagandet av denna gräns
skulle nödvändiggöra en sänkning av den på grund av erlagda avgifter utgående
pensionens belopp för män från 30 till 28 Va % ocb för kvinnor från 23 till 22 /., /o
av de inbetalta avgifternas summa, varjämte dels det för den nuvarande generationens
medtagande i försäkringen erforderliga kapitalet (utöver arbetarförsäkringsfonden)
skulle ökas från 9 till 16 millioner kronor, dels fonden skulle komma att växa med

omkring 10 %. ... .... , .. .

I anledning av vad kommittén sålunda anfört, vill kollegium till en början
framhålla, att den omständigheten, att upptagandet i försäkringen av en viss samhällsgrupp
komme att höja kostnaderna för försäkringens genomförande, givetvis icke
i en lagstiftning av förevarande slag i och för sig kan vara av avgörande be lydelse.
Endast för den händelse det kan visas eller eljest är uppenbart, att en viss samhällsgrupp
— såsom exempelvis ordinarie befattningshavare i statens tjänst icke har
direkt behov av det genom lagstiftningen åsyftade skyddet mot de ekonomiska följderna
av invaliditet och ålderdom, synas här anförda skäl kunna med fog åberopas.

Det torde dock vara mer än ovisst, huruvida verkligen alla dessa över 200,000
personer, som kommittén velat befria från avgiftsplikten, befinna sig i en sådan

Uteslutning
från avgiftsplikten
av
personer med
viss förmögenhet.

Inkomst- och
pensionsklasser.

Kung!, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1.26.

tryggacl ställning. Bland de uteslutna torde finnas ett säkerligen mycket betydande
antal smärre fastighetsägare på land och i stad. Så länge hälsan varar, kunna de
möjligen^ anses såsom jämförelsevis bärgade, men när arbetsförmågan tryter, befinna
de sig i ett allt annat än tryggat läge. Den »förmögenhet», som exempelvis ett
mindre jordbruk representerar, beror ofta just på innehavarens drift och dugli o-het
och kan i saknad härav snart gå förlorad.

Det måste vidare anses såsom en oegentlighet, att lagstiftningen å ena sidan
betriar personer med en viss förmögenhet från avgiftsplikten, men å andra sidan
alägger det allmänna att till samma personer betala pensionstillägg, och detta,
oaktat de alltjämt äro i orubbad besittning av sin förmögenhet. En
person, som äger ett kapital om 6,000 kronor, är ju därigenom såväl för egen som
för hustruns räkning fritagen från att erlägga avgifter till pensionsförsäkringen. Blir
han invalid, skall emellertid pensionsverket, även om han har sitt kapital kvar och
under förutsättning av 5 % avkastning därå, till honom utbetala ett årligt pensionstillägg
av 75 kronor. Blir hustrun invalid, erhåller hon under samma förutsättning
ett pensionstillägg av 50 kronor.

Hela detta spörsmål om befrielse från avgiftsplikten av personer med viss förmögenhet
bottnar ytterst uti den av kommittén i förslaget hävdade principen, att en
var försäkrad skall, oberoende av . behovet, äga att erhålla en mot det försäkrings
tekniska värdet av hans verkställda inbetalningar svarande avgiftspension. Godkännes
emeUertid icke denna princip, utan fastställes den grundsatsen, att pensionsrätt icke
tillkommer personer, som redan förut äga en viss årlig inkomst, finnes det naturligtvis
icke heller någon anledning att från avgiftsplikten utesluta personer med en viss
förmögenhet. Dessa få då liksom andra erlägga sina avgifter till pensionsverket och
bil likaledes på samma villkor berättigade att uppbära pension.

Under åberopande av vad ovan anförts och under hänvisning till, vad kollegium
i det föregående yttrat angående pensionsrätt för personer, som icke äro att
betrakta såsom behövande, samt för ordinarie befattningshavare i statens tjänst, får
kollegium hemställa, att bestämmelsen angående undantagande från avgiftsplikten av
personel, i vilkas taxering under året enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
inberäknas förmögenhet till ett värde av minst 6,000 kronor, samt deras
hustrur måtte ur förslaget utgå.

De avgiftspliktiga äro enligt förslaget indelade i tre klasser, omfattande den
tredje och högsta de avgiftspliktiga, vilkas inkomster uppgå till 1,200 kronor eller
mera, den andra och mellersta avgiftspliktiga med en inkomst av minst 800 men ej
1,200 kronor samt den första och lägsta alla andra avgiftspliktiga med eller utan inkomster.
Av dessa klasser har den sistnämnda, som enligt kommitterades åsikt torde
omfatta »bland annat småbönder, statare, torpare, ''hemmavarande barn och mågar’,
jordbruksarbetare, vissa manliga och de flesta kvinnliga yrkesarbetare på landsbygden,
tjanare ävensom de allra flesta hustrur», beräknats komma att omsluta inalles
2,128,300 av samtliga 2,588,100 försäkringspliktiga personer. Den andra inkomstklassen,
som antages komma att omfatta »bland annat de flesta manliga industriarbetare
ävensom en del andra mindre löntagare i industri och handel samt mindre
självförsörjare såväl, i stad som på landet», har uppskattats till ett antal av 291,700
personer. Den tredje och högsta inkomstklassen slutligen, som skulle komma att utgöras
av »bland annat de högst avlönade yrkesarbetarne, övriga löntagare i enskildas
tjänst samt självförsörjare», har beräknats komma att omfatta sammanlagt 168 100
personer.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Det faller genast i ögonen, huru oerhört ojämn denna klassindelning är, Sålunda
skulle den lägsta klassen ensamt för sig omsluta nära ä/6 (82.2 %), medan den
mellersta upptager endast något mer än V,0 (11.3 %) och den högsta omkring ''/is
(6.5 %) av samtliga försäkringspliktiga. Men denna indelning är icke blott ojämn,
den är enligt kollegii åsikt även i flera hänseenden otillfredsställande. Därigenom
att den lägsta klassen tilltagits så oproportionerligt stor, tvingas det stora flertalet av
de försäkrade att åtnöjas med en invaliditetspension, som för många måste anses
vara otillräcklig. En jordbruksarbetare eller en industriarbetare på landet, som under
hela försäkringstiden varit uppskattad till inkomst av mellan 700—800 kronor,
kan ju aldrig erhålla en högre pension än 180 kronor, medan en annan med honom
i övrigt fullständigt jämställd industriarbetare, som på grund av dyrare levnadsförhållanden
och dylikt uppnår en inkomst av exempelvis 800—900 kronor, erhåller
under enahanda förhållanden en nära dubbelt så stor pension (355 kronor). Denna
oegentlighet blir så mycket mera markerad, som den i stort sett kan återföras till
olikheten i arbetsvillkor mellan jordbruket och därmed sammanhängande näringar å
ena sidan och övriga näringsgrenar å den andra. Bortsett från dem, som över huvud
taget ännu icke hava några inkomster, hustrurna samt större delen av de personliga
tjänarne, torde den lägsta klassen just komma att utgöras av hela skaran av jordbruksarbetare,
inberäknat torpare samt småbönder. Härtill kan vidare läggas, att den
stora massan av den jordbruksidkande befolkningen hela sitt liv nödgas kvarstå i den
lägsta pensionsklassen, medan däremot inom övriga samhällsgrupper, som under yngre
år tillhöra samma klass, ofta en successiv förskjutning till högre inkomster och därmed
förbättrade pensionsutsikter äger rum.

I den åberopade utredningen (del II, sid. 102 och följande) har till en början
framhållits, att antalet personer inom inkomstklassen 500—799 kronor torde kunna
uppskattas till mer än det dubbla enligt taxeringarna. Vidare har i samma utredning
i huvudsak anförts, att genom fastställandet av en sådan inkomstgräns som den
här ifrågasatta någon verklig uppdelning emellan de olika och därtill mycket talrika
samhällslager, vilkas inkomstförhållanden tillnärmelsevis angivas genom detta eller
närliggande belopp, svårligen ernås, och att en sådan uppdelning, om ock ur praktiska
synpunkter lämplig, dock möjligen redan under närvarande förhållanden och
helt säkert, i följd av penningvärdets sjunkande, inom en nära framtid skulle bliva
illusorisk, enär i själva verket varje arbetsför man i vårt samhälle måste anses genom
sitt arbete förtjäna eller åtminstone kunna förtjäna vad som i allmänhet motsvarar
en inkomst av 500 kronor.

Utan att i övrigt vilja närmare ingå på ifrågavarande utredning vill kollegium
för sin del endast framhålla, att det icke är de möjligen faktiska utan de taxerade
inkomsterna, som bliva avgörande för grupperingen i avgifts- och inkomstklasser.
Och tager man hänsyn till dessa senare inkomster, framgår det av samma utredning,
att av de inalles 840,300 männen i åldrarna 18—67 år med inkomster intill 799 kronor
per år nära hälften eller 410,300 hade mindre än 500 kronor i årsinkomst. Bland

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

de ej gifta kvinnorna ägde enahanda förhållande ram med ej mindre än 354,300,
medan endast 196,400 hade inkomst mellan 500 och 800 kronor. Av hustrurna slutligen
voro 488,000 gifta med män med en inkomst av minst 500 kronor och 197,000
med män med lägre årsinkomst.

Infördes den här föreslagna klassindelningen, torde man erhålla i stort följande
gruppering av de försäkrade (jämför del II, sid. 155; siffrorna gälla under förutsättning
av en förmögenhetsgräns av 6,000 kronor):

Summa.

		Män.	Kvinnor.	Abs.	Procent.
Klass	I (under 500 kronor) ...............	482,200	1,054,100 ''	• 1,536,300	59.3
Klass	II (mellan 5—799 kronor) ......	399,400	192,600	592,000	22.9
Klass	Ill (mellan 800—1,199 kronor	242,700	49,000	291,700	11.3
Klass	IV (1,200 kronor och därutöver)	149,600	18,500	168,100	6.5
		1,273,900	1,314,200	2,588,100	100.o

Till den lägsta klassen skulle då framförallt komma kvinnorna — samtliga
hustrur hava räknats dit — samt de sämst avlönade arbetarne, ofta i mera framskriden
ålder, inom särskilt jordbruket och därmed sammanhängande näringar. Den
andra gruppen i ordningen skulle däremot i huvudsak komma att bestå av de bättre
avlönade elementen bland jordbruksarbetarne samt av kvinnliga industriarbetare. Det
är visserligen icke uteslutet, att genom en mera effektiv taxering för framtiden antalet
avgiftspliktiga i den av kollegium föreslagna nya inkomstklassen skulle komma
att avsevärt ökas. Men denna omständighet synes snarare tala för än mot en dylik
utbyggning av pensionsförsäkringen.

Det framskymtar ur kommitténs motivering (sid. 67), att det förnämligast varit
kostnadssynpunkten, som gjort, att kommittén tagit avstånd från den av kollegium
ovan förordade uppdelningen av den lägsta pensionsklassen i tvänne med 500 kronors
inkomst som gränsskiljande. Det är nämligen tydligt, att det i så fall blivit nödvändigt
att för den högre av dessa båda klasser fastställa en särskild tilläggsavgift
utöver den för samtliga försäkrade gemensamma grundavgiften av 2 kronor, liksom
också att denna nya klass på samma sätt som de båda högre kunnat göra anspråk
på en mot antalet verkligen erlagda tilläggsavgifter svarande förhöjning i pensionstillägget
(jämför 6 §, 3:dje stycket).

Tiden har icke medgivit kollegium att framlägga ett fullt utarbetat förslag till
erforderliga förändringar i lagförslaget. Kollegium kan därför endast i vissa huvuddrag
angiva, huru kollegium tänkt sig, att den här förordade utbyggningen i pensionsförsäkringen
skulle kunna verkställas.

Kollegium föreställer sig sålunda, att inkomstklassen 500—799 kronor borde till
pensionsverket erlägga en årsavgift av exempelvis 4 kronor (d. v. s. grundavgiften
2 kronor jämte en tilläggsavgift av 2 kronor). Efter 50 år skulle avgiftspensionerna
i klassen följaktligen utgöra för män 60 kronor och för kvinnor — därest pensionerna
fortfarande skola beräknas efter olika grunder — 46 kronor. Även i denna klass
borde medlemmarna såsom ett slags uppmuntran till och belöning för ordentligt fullgjord
avgiftsbetalning erhålla denna förhöjning av tilläggspension, som ifrågasatts
för de båda av kommittén föreslagna högsta inkomstklasserna. På här angivet sätt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

skulle för den nya klassen efter 50 års avgiftsbetalning och vid saknad av egna
inkomster komma att utgå följande pensionsbelopp:

för män 310 (60 + 150 + 100) kronor

» kvinnor 254 (46 + 125 + 83) »

Skulle den av kollegium förordnade klassindelningen nu anses möta betänkligheter
ur kostnadssynpunkten, synes det dock icke uteslutet, att kostnaderna skulle
på andra håll kunna i någon mån reduceras. Först och främst torde sålunda de
eventuella utgifterna från det allmännas sida för den frivilliga försäkringen kunna
reduceras. Denna del av kommitterades förslag synes kollegium nämligen under alla
förhållanden icke stå i direkt samband med förslaget i övrigt. Därest en dylik försäkring
skulle vinna en mera allmän utbredning, skulle det allmännas utgifter härför
komma att stiga till avsevärda belopp. Men har staten genom jämförelsevis mycket
dryga offer sörjt för att befolkningen i händelse av ålderdom eller invaliditet erhåller
en om ock blygsam inkomst, bör det enligt kollegii asikt i huvudsak överlämnas åt
de enskilda individerna att utan det allmännas vidare betungande söka skaffa sig
ytterligare ökade förmåner. Kollegium kan så mycket mindre förorda denna del av
kommitterades förslag i dess nuvarande form, som det med så gott som absolut visshet
torde kunna antagas, att det icke skulle bliva de fattigaste, en ökad pension mest
behövande, som skulle komma att begagna sig av den frivilliga försäkringen, utan
att denna tvärtom uteslutande skulle komma att utnyttjas av de jämförelsevis mera
burgna samhällselementen.

För vinnande av ytterligare besparingar skulle vidare de föreslagna förhöjningarna
i pensionstillägget för de båda högsta inkomstklasserna kunna minskas och i
stället — då en reducering av pensionsbeloppen givetvis icke bör komma i fråga
avgifterna i samma mån ökas. Kollegium kan nämligen för sin del icke i allo gilla
den av kommitterade i motiveringen (sid. 73) uttalade åsikten, att det allmännas
bidrag bör utgå »i någon mån proportionellt till den pa grund av de försäkrades avgifter
utbetalade pensionen». Tvärtom finner kollegium det snarare överensstämma
med en god och sund socialpolitik, att det allmännas bidrag lämnas kraftigast, där
den egna förmågan är minst, och att bidraget minskas i samma man som den enskildes
ekonomiska bärkraft ökas och det sålunda både bör och kan förutsättas, att
han huvudsakligen genom egna krafter skall sörja för sin framtid. Förutsättningen
för en höjning i pensionsavgifterna anser dock kollegium i sin ordning vara, att det
införes ett bättre och effektivare betalningssätt än det i förslaget framlagda.

Sättet för
avgiftsbetalningen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

I betraktande av de erfarenheter, som kunna hämtas frän uppbörden av de
direkta skatterna till stat och kommun, samt de olägenheter, som det måste anses
vålla ej mindre för de avgiftspliktiga själva än även för försäkringens mera rationella
genomförande att utkräva pensionsavgifterna på en gång och samtidigt med de direkta
skatterna, hyser kollegium ganska starka tvivelsmål rörande effektiviteten och
lämpligheten av det av kommitterade föreslagna sättet för försäkringspremiernas inbetalning
och har därför tagit under allvarligt övervägande, huruvida icke möjligen
även andra utvägar kunde för detta ändamål anlitas. Närmast till hands syntes
härvid ligga en sådan anordning, att arbetsgivare och andra, som hava hos sig anställda
arbetare eller andra tjänstetagare, förklarades skyldiga att till vederbörande
uppbördsmyndigheter inleverera på deras arbetare, respektive tjänstetagare belöpande
försäkringsavgifter med rättighet att göra motsvarande avdrag å lönerna. Ett sådant
system syntes dock förutsätta en fullständig omläggning i vissa delar av lagförslaget,
och har kollegium förnämligast av denna grund ansett sig icke böra bestämt förorda
detsamma. Däremot synas de principiella anmärkningar, som riktats mot samma
system, förtjäna endast föga avseende, och vill kollegium i sådant hänseende erinra
därom, att den så kallade äldre arbetarförsäkringskommittén, vars förslag rörande
förevarande försäkringsgren, innefattande en verklig folkförsäkring och icke blott en
arbetarförsäkring, utgick ifrån att avgifterna skulle, i förekommande fall, inbetalas av
vederbörande försäkringspliktiges arbetsgivare eller husbonde, med rätt för dessa att
göra motsvarande avdrag å avlöningen. Det kan vidare även förtjäna framhållas,
att det redan i det föregående åberopade norska kommittébetänkandet av år 1899
(majoritetsförslaget) liksom också det i dagarna framlagda nya förslaget till invaliditets-
och ålderdomsförsäkring för Norge på förevarande punkt båda innehålla liknande
bestämmelser.

Men även om något åläggande för arbetsgivare att ansvara för arbetstagares
pensionsavgifter icke nu stadgas, synes dock lagstiftningen böra öppna möjligheter
för arbetsgivare att frivilligt övertaga en dylik förbindelse. Även utan dylika föreskrifter
kunna naturligtvis arbetsgivare och arbetstagare överenskomma härom. Men
det synes dock icke vara utan sin vikt, att det i lagen direkt pekas på denna utväg.
En genom lagen åstadkommen reglering av dessa förhållanden skulle ock verka till
förekommande av missförstånd och tvister. Givetvis skulle ock vederbörande uppbördsmyndigheter
äga att för ändamålet tillhandahålla särskilda märken, kort eller
dylikt, enär en av de förnämsta fördelarna med detta system, utom säkerheten, naturligtvis,
skulle vara, att avgifterna kunde fördelas på flera avlöningstillfällen.

Även andra vägar för befrämjande och underlättande av avgiftsbetalningen
torde böra försökas. Den tyska riksförsäkringsordningen innehåller, bland annat, den
bestämmelsen, att avgifterna till invaliditetsförsäkringen, som i regel erläggas genom
arbetsgivarne, efter förordnande skola från alla eller vissa grupper av försäkringspliktiga
inkasseras genom sjukkassor eller andra kassor eller försäkringsanstalternas
inbetalningsställen i orterna. Även i Sverige borde en dylik anordning kunna vidtagas.
Våra talrika sjukkassor, men även andra sammanslutningar, såsom fackföreningar
med flera, skulle säkerligen utan alltför stora svårigheter kunna fungera såsom
uppsamlings- och inbeta-lningsorgan för pensionsförsäkringen.

Uppbörden Den i förslaget innefattade metoden för försäkringsavgifternas debitering och

aT aTSlfterna- uppbörd synes även onödigt omständlig och tungrodd. ''Det enda sakliga skälet för
kommitterades förslag att uppdela försäkringsavgifterna i en gemensam grundavgift
å 2 kronor att debiteras och redovisas genom kommunerna och en tilläggsavgift å

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

respektive 5 och 10 kronor att debiteras och uppbäras i samband med kronouppbörden
torde vara, att pensionsverket på detta sätt med säkerhet kan påräkna att bekomma
samtliga grundavgifter. Förslaget innehåller nämligen, att en var kommun skall vara
pliktig att till försäkringsfonden redovisa och inbetala ett belopp, motsvarande grundavgifterna
för samtliga inom kommunen mantalsskrivna försäkringspliktiga, oavsett,
om dessa erlagt sina avgifter eller icke.

Det vill förefalla kollegium, som med det av kommitterade föreslagna systemet
en både enklare och naturligare lösning av uppbördsfrågan skulle vinnas, om det
stadgades, att debiteringen och uppbörden av samtliga avgifter till pensionsförsäkringen
skedde i samband med den vanliga kronouppbörden, i all synnerhet som flertalet
avgiftspliktiga redan förut äro upptagna å kronodebetsedlarna. Någon ändring
med avseende på den kommunerna ålagda ansvarsskyldigheten i fråga om grundavgifterna
behövde härigenom icke ske. Efter slutad uppbörd hade respektive kommuner
endast att direkt till pensionsverket inbetala de felande avgifterna.

Beträffande de grundavgifter, som icke betalas av de avgiftspliktiga själva, utan
för deras räkning skola erläggas av respektive kommuner, hava kommitterade föreslagit,
att dessa medel skola tillföras fonden i dess helhet och sålunda icke tagas i
betraktande vid eventuellt bestämmande av de försumligas pensioner. I motiveringen
har framhållits, att kommittén med denna anordning främst velat vinna ett ökat
intresse såväl för de avgiftspliktiga att ordentligt erlägga avgifterna som för kommunen
att vederbörligen från de avgiftspliktiga indraga desamma.

Med allt erkännande av dessa synpunkter har kollegium dock icke kunnat finna
de anförda skälen uppväga de betänkligheter, som ifrågavarande bestämmelse synes
ägnad att angiva. Det kommer nämligen att ofta givas fall, då försummelsen att
betala grundavgiften har sin naturliga förklaring i absolut medellöshet, sjukdom och
dylikt, och då det sålunda måste förefalla helt naturligt, att kommunen får träda
emellan med avgiftsbetalningen. Det synes ock kunna ifrågasättas, huruvida de
medel, som kommunerna utan direkt gagn för sina egna medlemmar inbetala till
pensionsverkets fond, kunna betraktas såsom utgifter »till kommunens gemensamma
gagn eller för särskilda dess behov» och för vilka kommunens medlemmar jämlikt
gällande författningar äro underkastade beskattning.

Det har icke undgått kollegii uppmärksamhet, att det av kollegium ovan framförda
yrkandet skulle kunna anses utgöra ett avsteg från den av kollegium i det
föregående hävdade grundsatsen, att förevarande lagstifning bör i görligaste mån
vara en försäkringslagstiftning. Men då en kommunal garanti, på sätt kommitterade
föreslagit, icke lärer med det föreslagna sättet för försäkringsavgifternas
erläggande kunna undvaras, om lagstiftningen skall bibehålla sin egenskap av allmän
folkförsäkring, har det synts kollegium ändamålsenligare och riktigare, att garantien
lämnas till förmån för dem, för vilka den i verkligheten är avsedd. Härigenom
rubbas i själva verket icke försäkringsprincipen, utan enda skillnaden blir, att kommunen
i vissa fall såsom premiebetalare får träda i stället för den enskilde. En helt
annan sak är, att det allmänna icke bör särskilt premiera de försumliga avgiftsbetalarne.
Men detta undvikes därigenom att, såsom kollegium i det föregående
påyrkat, dylika personer icke tillerkännas rätt till pensionstillägg.

En stötesten vid ett eventuellt genomförande av förevarande lagstiftning är
givetvis, att vårt land ännu icke äger en genomförd social sjukförsäkring. Sjukdom
innebär ju ofta i och för sig oförmåga till arbete, och det torde i många fall vara
svårt för att icke säga omöjligt att avgöra, .när arbetsförmågan är att betrakta som
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. (Nr 126.) 5

Förhållandet
mellan sjukoch
invaliditetsförsäkringen.

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

»varaktig». Även »kropps- eller sinnessjukdom» skall ju enligt 2 § i lagförslaget utgöra
föremål för försäkring. I Tyskland med dess obligatoriska sjukförsäkring lösa
sig dessa och liknande konflikter av sig själva. Enligt riksförsäkringslagen erhåller
sålunda den försäkrade efter sjukhjälpens upphörande eller när eljest arbetsinvaliditeten
varat i 26 veckor genom invaliditetsförsäkringen så kallad sjukpension, även
om arbetsförmågan icke skulle vara att betrakta såsom varaktig. Den år 1911 i
England genomförda kombinerade sjuk- och invaliditetsförsäkringen erbjuder givetvis
likaledes tillfälle till en naturlig övergång mellan de båda försäkringsområdena. De
sjuka erhålla sålunda sjukhjälp i 26 veckor, varefter, om sjukdomen räcker längre,
i stället för sjukhjälpen utgår invalidpension. Denna utgår, i förekommande fall,
till dess vederbörande fyllt 70 år, då den i sin ordning avlöses av ålderdomspension
jämlikt 1908 års ålderdomsförsäkringslag.

Jämväl ur andra synpunkter än de ovan anförda synes en reglering på lagstiftningsväg
av det inbördes förhållandet mellan sjuk- och pensionsförsäkringen vara av
behovet påkallad. I brist på en ordnad allmän invaliditetsförsäkring har den frivilliga
sjukkasserörelsen på åtskilliga håll sökt efter förmåga råda hot härpå och
dymedelst kommit att utsträcka sin verksamhet in på områden, som måste anses
tillhöra invaliditetsförsäkringen. 1910 års lagstiftning kan till en viss grad sägas
befrämja en dylik utveckling, ity att den dels icke innehåller bestämmelser om en
maximisjukhjälpstid, dels rättsligt reglerar de så kallade fortsättningskassornas verksamhet.
Det finnes i själva verket också redan nu sjukkassor, som bereda en fullt
genomförd försäkring mot varaktig oförmåga till arbete, förutsatt naturligtvis, att
denna betingas av sjukdom.

Under sådana förhållanden uppställer sig osökt den frågan, huruvida det må
anses överensstämma med statens intressen att, sedan pensionsförsäkring för hela
folket genomförts, genom direkta bidrag understödja sjukkassorna, i vad deras verksamhet
berör pensionsförsäkringens område. Ett annat viktigt spörsmål är, på vad
sätt rätten till pension från pensionsförsäkringen och sjukhjälp från sjukkassa, i förekommande
fall, komma att inverka på varandra.

Vad särskilt sistnämnda spörsmål beträffar, må framhållas, att gällande sjukkasselag.
medgiver sjukkassa att i sina stadgar beträffande medlem, som jämlikt lag
eller utfästelse är berättigad att av annan erhålla sjukhjälp, föreskriva, att hans rätt
till sjukhjälp skall i ty fall upphöra eller vara underkastad viss inskränkning. Härigenom
torde få anses fastslaget, att sjukkassa, endast för såvitt dess stadgar innehålla
en bestämmelse av denna innebörd, äger rätt att vägra sjukhjälp åt den, som
kommer att till följd av sjukdom uppbära pension enligt pensionsförsäkringen.

Vidkommande åter pensionslagen synes dess ståndpunkt till detta spörsmål icke
fullt tydligt framgå av kommitterades förslag. Att den så kallade avgiftspensionen
skall utgå oberoende av eventuellt andra inkomster har ju redan framhållits. Däremot
skall pensionstillägg (eventuellt understöd) endast tillkomma den, vars årsinkomst
ej uppgår till för man 300 kronor och för kvinna 250 kronor, och skall årsinkomst,
som här avses, utgöra all den inkomst av fast egendom, kapital eller arbete,
som någon skäligen kan antagas komma att åtnjuta. Den här använda formuleringen
av begreppet årsinkomst synes närmast vara hämtad från gällande skattelagar och
särskilt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt nämnda förordning
(§ 8) skall, bland annat, såsom inkomst icke taxeras »ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete, så ock vad som eljest på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring
tillfallit den försäkrade eller hans stärbhus». Av kommitterades motivering
framgår emellertid, att uttrycket »årsinkomst» i pensionslagen uppenbarligen är att

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

fatta i annan mening än den i skattelagstiftningen förekommande. I fråga om ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete kava sålunda kommitterade uttryck-''
ligen uttalat, att, när dylik ersättning utgår i form av livränta, avdrag på stadgat
sätt må ske å pensionstillägget. Däremot hava kommitterade icke närmare berört
samma fråga med hänsyn till understöd från sjukkassa. .

Kollegium finner visserligen icke de ovan anförda och andra förhållanden, som
uppkomma genom det nära sambandet mellan sjuk- och invaliditetsförsäkringen, vara
av den betydelse, att de hindra ett omedelbart genomförande av pensionsförsäkringen.
Men kollegium vill på samma gång hava framhållit, att ju längre den frivilliga
sjukkasseverksamheten får utveckla sig, obunden av hänsyn till en redan bestående
invaliditets- och ålderdomsförsäkring, ju svårare blir det att organisera sjukförsäkringen
till harmoniskt samarbete med övriga grenar av den sociala försäkringen.

Beträffande ovan anförda förhållanden tillåter sig kollegium i övrigt åberopa
det underdåniga utlåtande, som avgavs av kollegium den 29 oktober 1909 i anledning
av sakkunniges förslag till ny sjukkasselag. Efter att hava påpekat, att övriga
huvudgrenar av den sociala försäkringen då voro föremål för utredning och behandling,
anförde kollegium, bland annat, följande:

»Under sådana förhållanden och då socialförsäkringens olika grenar onekligen
stå i nära samband med och i viss mån komplettera varandra, skulle kollegium för
sin del helst hava sett, att jämväl den obligatoriska sjukförsäkringen och de former,
under vilka densamma kunde tänkas införd i vårt land, hade upptagits till behandling.
Enär det likväl synes kollegium tvivelaktigt, huruvida den allmänna meningen
i vårt land ännu så länge kan anses mogen för ett genomförande av tvångslagstiftning
på här föreliggande område, och ett yrkande om en dylik utredning möjligen
skulle komma att till en oviss framtid undanskjuta en välbehövlig reformering
av det frivilliga sjukkasseväsendet, anser sig emellertid kollegium icke nu böra göra
framställning därom. På samma gång vill dock kollegium såsom sin åsikt framhålla,
att, därest här ovan antydda grenar av den sociala försäkringen under den närmaste
framtiden komma till genomförande i vårt land, frågan om införandet av obligatorisk
sjukförsäkring med all sannolikhet kommer att bliva föremål för omprövning, och
att de i föreliggande lagförslag planerade reformerna i vårt lands sjukkasseväsen
under sådana förhållanden måhända icke torde vara att betrakta såsom en slutgiltig
lösning.»

Bland de erfarenheter från Tysklands invaliditetsförsäkring, som andra länder
framför allt borde tillgodogöra sig, vill kollegium erinra om vikten av i tid företagna
åtgärder till förebyggande av invaliditet. Beträffande sådana åtgärder stadgas i riksförsäkringslagen,
bland annat, att, om en försäkrad hotas av invaliditet och alltså kan
väntas falla försäkringen till last, vederbörande försäkringsanstalt må ingripa genom
meddelande av sjukvård å sjukhus eller konvalescenthem eller på annat sätt. Har
den sjuke genom sin arbetsförtjänst underhållit anhöriga, erhålla dessa under sjukvårdstiden
ett understöd, motsvarande 1/4 av den för trakten normala arbetslönen.
Försäkringsanstalt kan även meddela sjukvård åt den, som redan erhållit invaliditetspension,
om han kan förväntas därigenom återvinna sin förvärvsförmåga. Med tillsynsmyndighetens
medgivande kan slutligen försäkringsanstalt använda medel till
befrämjande eller genomförande av allmänna åtgärder till förebyggande av för tidig
invaliditets inträdande bland de försäkrade eller till höjande av hälsotillståndet bland
den försäkringspliktiga befolkningen,

Förebyggande

åtgärder.

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Mer än något annat visa dessa bestämmelser, att den tyska arbetarförsäkringen
tagit sikte på det, som måste betraktas som all social försäkrings högsta uppgift, att
i görligaste måtto förebygga skador å befolkningens liv och hälsa, samt att, då sådan
skadegörelse inträffat, söka inskränka skadans följder till de minsta möjliga. De
ovan anförda bestämmelserna hava icke heller stannat blott på papperet. Tvärtom
hava försäkringsanstalternas utgifter för sjukbehandling oavbrutet stegrats och utgjorde
år 1910 mer än 21 millioner Mark, varav den allra största delen betingades
av kampen mot lungtuberkulosen. I vilken grad denna del av försäkringsanstalternas
verksamhet vidgats framgår ock därav, att det relativa antalet sjukbehandlade
personer, som år 1897 utgjorde endast 9 på 10,000 försäkrade, under år 1909 hade
ökats till 69 på samma antal försäkrade (del III, sid. 104). Även det ovan åberopade,
nyligen framlagda norska kommittéförslaget innehåller bestämmelser, motsvarande de
tyska, rörande vård och behandling av sjuka, som befaras bliva invalider.

Det är att anse såsom en brist hos kommitterades förslag, att detsamma helt
och hållet förbigår denna viktiga sida av invaliditetsförsäkringens problem. En dylik
fördjupad lagstiftning torde visserligen särskilt i vårt land erbjuda stora svårigheter, och
kommittén har med fog kunnat peka på hela vår övriga lagstiftning på socialförsäkringens
område, som genomgående har att uppvisa samma brist. Men då det nu
gäller att taga ett stort och avgörande steg till genomförande av den största av socialförsäkringens
grenar, synes det kollegium vara av särskild vikt, att det i lagen
bestämt fastslås, att problemet icke är slutgiltigt löst endast genom införandet av
pensionsrätt, utan att i lagstiftningens uppgifter jämväl ingår att verka i förebyggande
riktning.

Barn- I ett särskilt yttrande har en av kommitténs ledamöter framställt yrkande om

pensionering, en utvidgning av den föreslagna pensionsförsäkringens räckvidd, så att försäkringen
lomme att omfatta även en barnpensionering, det vill säga, understöd åt behövande
änkor (och änklingar) samt ogifta mödrar med minderåriga barn. Med hänsyn särskilt
därtill, att de ifrågasatta understöden skulle erhållas utan däremot svarande avgiftsbetalning
och sålunda denna utvidgning ytterligare understryka lagstiftningens egenskap
av försörjningslagstiftning, har kollegium visserligen känt en viss tvekan inför
yrkandet ifråga. Enär likväl det ändamål, som en dylik barnpensionering skulle fylla,
är synnerligen behjärtansvärt och detta tillägg utgör en naturlig utveckling av förslagets
egen tankegång, har kollegium ansett sig böra förorda en utvidgning av pensionsförsäkringen
i här angiven riktning.

Sjöfolkets De faror och vedermödor, varunder sjöfolket utövar sitt yrke, i förening med

pensionering, den störa betydelse för det allmänna, som städse tillmätts sjöfartsnäringen, har gjort,
att statsmakterna redan tidigt vidtagit särskilda åtgärder till förmån för sjöfolk, som
till följd av ålder och sjukdom varit ur stånd att vidare- försörja sig. De för detta
ändamål inrättade institutioner äro sjömanshusen med deras understödsverksamhet
till förmån för behövande sjöfolk samt handelsflottans pensionsanstalt för pensionering
av ålderstigna sjömän. Dessa anordningar gälla dock i huvudsak endast
för sjöfolk i utrikes sjöfart, vartill, kommer, att de understöds- och pensionsbelopp,
som dessa anstalter kunna meddela, i allmänhet utgå med synnerligen små belopp.

Frågan om en förbättrad pensionering för det svenska sjöfolket har därför sedan
mycket länge stått på dagordningen, men med hänsyn till de svårigheter, varmed
särskilt denna försäkring ansetts förknippad, gång på gång undanskjutits. Ålderdomsförsäkringskommittén,
som på grund av nådig remiss den 20 november 1909 haft att

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

avgiva förslag jämväl rörande sjöfolkets pensionering, har stillt sig från uppgiften på
det sätt, att den föreslagna allmänna pensionsförsäkringen skulle omfatta alla samhällsklasser
och sålunda även sjöfolket. Däremot har kommittén icke verkställt någon
utredning rörande den frågan, i vad mån pensionslagstiftningens tillämpning på sjöfolket
skulle inverka på nyssnämnda, av statsmakterna till förmån för sjöfolket tidigare
genomförda anstalter. Kommittén har endast härutinnan uttalat, att den icke
funnit några skäl tala för att särskilt för denna yrkesgrupp åvägabringa en mera
gynnad ställning än för andra av försäkringen omfattade grupper, där ett motsvarande
behov i många fall kan hava varit för handen.

Då kollegium nu har att uttala sig om, huruvida kommitterades förslag i föreliggande
hänseende kan anses innefatta en tillfredsställande lösning av sjöfolkets
pensioneringsfråga, vill kollegium till en början framhålla, att, om också historiska
och andra skäl synas tala för en sådan anordning, att sjömanspensioneringen organiseras
för sig utan direkt samband med den allmänna pensionsförsäkringen, denna
frågas hittillsvarande utveckling i vårt land dock synes bestämt tala emot en sådan
utbrytning. Ett yrkande härom skulle sannolikt medföra, att sjöfolket än en gång
ställdes utanför och hänvisades att avvakta resultat av nya utredningar. De i förslaget
meddelade bestämmelser synas ock i allmänhet vara ägnade att tillskynda jämväl
sjöfolket stora fördelar.

Vid sådant förhållande anser kollegium sig böra tillstyrka sjöfolkets pensionering
i enlighet med huvudgrunderna i förslaget, dock under uttrycklig förutsättning att
härigenom icke någon ändring sker i ovan omförmälda, för sjöfolket redan gjorda anordningar.
Särskilt förutsätter kollegium i sådant hänseende, att vid beräknandet av
det i 6 § omförmälda pensionstillägget avseende icke fästes å understöd eller pension,
som sjömannen uppbär eller kommer att uppbära från ifrågavarande, redan bestående
institutioner. Rätten till sådant understöd grundar sig, såsom närmare framgår av
del III av kommitténs betänkande, väsentligen på avgifter, erlagda av sjöfolket, och
pensionsrätten utgör i viss mån ett vederlag för en av sjöfolket tidigare innehavd
förmån.

Skulle det emelletid icke befinnas lämpligt eller möjligt att inom den föreslagna
pensionsförsäkringens ram bereda sjöfolket en dylik, gynnad ställning, vill kollegium
för sin del bestämt uttala sig för att sjöfolket undantages från den allmänna pensionsförsäkringen
och i stället göres till föremål för en speciell, efter yrkets säregna
förhållanden avpassad lagstiftning. Det synes kollegium naturligast, att under sådana
förhållanden denna senare lagstiftning bygges vidare på den grund, som redan förefinnes,
och att särskilt handelsflottans pensionsanstalt omskapas till bärare av det
svenska sjöfolkets invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Ifrågasättas kan i övrigt,
om icke nämnda anstalt för åstadkommande av större reda och enkelhet kunde handhava
den föreslagna allmänna pensionsförsäkringen för sjöfolket.

Därest även sjöfolket skall innefattas i förevarande lagstiftning, kräves dock
enligt kollegii åsikt särskilda åtgärder för att på ett tillfredsställande sätt ordna betalningen
och redovisningen av pensionsavgifterna. Med den rörlighet, som utmärker
detta yrkes utövare, är det eljest att befara, att avgiftsplikten, av försumlighet och
liknöjdhet men även av andra skäl, kommer att mycket ofullständigt fullgöras. Med
den korta tid, som stått kollegium till buds för att besvara förevarande remiss, har
det icke varit kollegium möjligt att verkställa den för ändamålet erforderliga utredningen.
Kollegium har emellertid för avsikt att, sedan frågan om sjöfolkets medtagande
i förevarande lagstiftning blivit av Eders Kungl. Maj:t i princip avgjord, in -

Pensions väsendets administra tion.

Pensions ansökans prövning.

Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 126.

komma med särskilt utlåtande, innefattande förslag till närmare bestämmelser rörande
sättet för avgiftspliktens fullgörande för sjöfolket.

Enligt förslaget skall pensionsväsendet handhavas av en för hela riket gemensam
myndighet, benämnd pensionsrådet, samt av särskilda pensionsnämnder i orterna.
Beträffande det förras organisation innehåller förslaget inga närmare bestämmelser,
utan förutsättas dessa skola lämnas i en särskild af konung och riksdag utfärdad lag.
Kollegium vill emellertid erinra därom, att »råden» — jämför exempelvis järnvägsrådet,
handelsrådet och sociala rådet — inom förvaltningen hava en helt annan
ställning och andra funktioner än som skulle tillkomma den centrala pensionsmyndigheten.
Benämningen »rikspensionsanstalten» eller »rikspensionsverket» synes kollegium
bättre motsvara den nya institutionens ställning och uppgifter.

Kollegium har vidare fäst sin uppmärksamhet därvid, att kommittén i olikhet
med nya arbetarförsäkringskommittén föreslagit, att klagan över pensionsrådets beslut
icke må föras (28 §). I saknad av närmare kännedom om det blivande ämbetsverkets
sammansättning och arbetssätt kan kollegium icke för närvarande avgöra, huruvida
en dylik bestämmelse må anses motiverad eller icke. I likhet med kommitterade
finner visserligen även kollegium det vara synnerligen angeläget, att pensionsärendenas
handläggning icke får draga alltför länge ut på tiden, utan att desamma
snarast möjligt slutligt avgöras, ävensom att icke regeringsrättens arbetsbörda ökas
med avgörandet av de många besvär i pensionsärenden, som kunna förutses. Men
då den föreslagna lagstiftningen icke minst på grund av lagtextens summariska avfattning
kan väntas giva upphov till olika tolkningar med ty åtföljande missförstånd,
synes det vara av mycket stor betydelse för pensionsförsäkringens lyckliga genomförande,
att även pensionsverkets beslut kunna göras till föremål för prövning av en
särskild, sakkunnig instans inom eller utom pensionsverket. En sådan torde ock
kunna anordnas utan några avsevärda kostnader.

Vad därefter angår pensionsnämnderna vill kollegium framhålla vikten därav,
att deras sammansättning blir sådan, att de lämna garanti för en fullt tillfredsställande
handläggning av förekommande ärenden. Förslaget synes emellertid i detta
hänseende mindre tillfredsställande, enär dels valbarheten är satt så låg som vid 21
års ålder, dels det icke finnes något förbud för att i nämnderna inväljas i konkurs
försatta eller omyndiga förklarade personer. Det torde icke föreligga grundade skäl
att för valbarhet till ledamot av pensionsnämnd uppställa mindre fordringar än för
valbarhet till kommunalnämnden. Vidare vill kollegium i detta sammanhang påpeka,
att pensionsnämnderna, så vitt möjligt, böra hava tillgång till medicinsk sakkunskap,
och att det därför kan ifrågasättas, huruvida icke vederbörande kommunala läkare, i
förekommande fall, böra hava rätt och plikt att deltaga i pensionsnämndens överläggningar,
men icke i besluten. Vidare synes det vara av vikt, att ett samarbete
kommer till stånd mellan pensionsnämnderna och fattigvårdsstyrelserna, för vilket
ändamål en ledamot av sistnämnda styrelse alltid borde äga att på samma villkor
deltaga i vederbörande pensionsnämnds överläggningar.

I motsats mot nya arbetarförsäkringskommitténs förslag innehåller förevarande
lagförslag icke något krav på, att ansökan om pension skall vara åtföljd av läkarbetyg
rörande sökandens hälsotillstånd. Kommitterade hava motiverat denna sin ståndpunkt
dels med en hänvisning till, att kostnaderna för anskaffande av dylikt intyg i talrika fall
skulle bliva alltför betungande, dels med den förklaring, att det i regel, efter vad
vunna erfarenheter giva vid handen, torde kunna utan läkarintyg bedömas, huruvida
sökanden är invalid i lagens mening eller icke.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Kollegium är dock icke för sin del övertygat om, att pensionsfallen under alla
omständigheter komma att föreligga så klara, som kommitterade synas hava tänkt sig.
Snarare torde man kunna förvänta, att många fall bliva synnerligen svåra att avgöra,
ävensom att det, till förekommande av simulation, ofta kommer att krävas ingående
undersökningar, innan full klarhet kan vinnas. Socialförsäkringens hittillsvarande
historia i Tyskland lämnar talande bevis för de vanskligheter, varmed invaliditetsförsäkringen
i föreliggande hänseende har att kämpa. Och dessa svårigheter skola
säkerligen icke bliva mindre i Sverige, särskilt med hänsyn därtill, att den svenska
lagstiftningen skulle avse en invaliditetsförsäkring för hela folket och sålunda icke
blott för de egentliga kroppsarbetarne. Även härutinnan, att vi i Sverige icke äga
en fullt genomförd social sjukförsäkring, befinner sig vårt land i föreliggande hänseende
i ett sämre läge än Tyskland.

Även om man icke vill gå så långt att kräva, att pensionsansökan under alla
förhållanden skall vara åtföljd av läkarintyg, synes man dock böra fordra, att söka/iden
skall vara pliktig att på begäran av pensionsnämnden komplettera sin ansökan
med dylikt intyg. I tvivelaktiga fall bör ock pensionsnämnden kunna kräva, att
sökanden låter sig undersökas av en av nämnden utsedd läkare. Och över huvud
taget synes pensionsnämnden böra tillerkännas vida större befogenhet, än vad ordalagen
i 30 § synas medgiva, att genom infordrande av intyg eller andra handlingar
söka få anspråken på pension till fullo styrkta. Kommitterade synas hava utgått
ifrån, att en dylik rigorös prövning icke vore av behovet påkallad, eftersom vederbörande
pensionsnämnd kunde förutsättas äga personlig kännedom om de sökande.
Detta må visserligen ofta gälla på landsbygden och i mindre stadskommuner, men
är dock knappast tillämpligt i fråga om de större städerna.

Utöver de erinringar, som framställts i det föregående, har kollegium även hyst
vissa betänkligheter mot förslaget av mera principiell natur, betänkligheter som i
huvudsak sammanhänga därmed, att kommitterade i allt för ringa grad fasthållit
vid försäkringstanken. I detta hänseende vill kollegium särskilt framhålla pensionernas
i allmänhet för låga belopp. Det har dock synts kollegium uppenbart, att
det enda botemedlet häremot, eller ökade pensionsavgifter, icke stode att vinna utan
väsentligt ändrade och kompletterande bestämmelser. De i förslaget innefattade avgifterna
äro nämligen för särskilt den högsta inkomstklassen redan nu visserligen
icke i och för sig, men med hänsyn till det föreslagna betalnings- och uppbördssättet
så höga, att det, såsom i det föregående framhållits, synes kollegium ganska tvivelaktigt,
om försäkringens fulla genomförande på denna väg står att vinna. Ett förslag
om ökade avgifter torde dessutom i sin ordning uppkalla spörsmålet om ändrade
grunder för kostnadernas fördelning, och särskilt i vad mån arbetsgivarna hos oss
liksom annorstädes böra deltaga i kostnaderna för arbetarnes invaliditetsförsäkring.

Oaktat dessa betänkligheter hyser emellertid kollegium tillika den övertygelsen,
att det nu framför allt gäller att på detta viktiga område komma från ord till handling
och att det knappast kan vara tillrådligt. att än en gång för nya utredningar
undanskjuta en lagstiftning, som nära en hel mansålder stått på dagordningen. Det
synes nämligen kollegium ligga i öppen dag, att ett efter väsentligen andra grunder
uppbyggt förslag tidigast efter flera års förlopp skulle kunna föreliggd utarbetat och
säkerligen först efter ännu längre tid skulle kunna vinna allmännare anslutning och
av statsmakterna godkännas. Under sådana förhållanden anser sig kollegium höra i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

huvudsak förorda förslaget med de av kollegium i det föregående framställda
erinringar. Det synes kunna lämnas åt framtiden att, sedan grunden väl blivit lagd,
vidare utbygga och förbättra försäkringen. Härtill är ju ock framtiden bättre skickad,
då den till sitt förfogande kommer att äga en erfarenhet på området, som vi för
närvarande sakna, och som vi, alla förnyade utredningar till trots, alltjämt måste
sakna, intill dess försäkringen fått träda i verket.

Kollegium har slutligen även tagit under övervägande, huruvida det icke skulle
vara möjligt att lata lagstiftningens genomförande ske på för den nuvarande generationen
förmånligare villkor än de i kommitterades förslag innefattade. Särskilt har
kollegium fäst uppmärksamheten vid den av en utav kommitténs ledamöter i denna
punkt avgivna reservationen. Enär likväl de utvidgningar och förbättringar av försäkringen,
vilka av kollegium i det föregående förordats och vilka kollegium finner i
främsta rummet böra ifrågakomma, därest de genomföras, i ej obetydlig grad komma
att öka de för försäkringen erforderliga kostnaderna, har kollegium icke ansett sig
kunna i förevarande hänseende göra något bestämt yrkande.

Underdånigst:

ÄLFR. LAGERHEIM.

HENNING ELMQYIST. THEOFIL ANDERSSON.

Föredragande.

GUNNAR DILLNER. C. L. WERNSTEDT.

Axel By din.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Bil. C.

TILL KONUNGEN.

Genom remiss, som den 10 december 1912 kommit riksförsäkringsanstalten till
hända, har Eders Kung! Maj:t anbefallt riksförsäkringsanstalten att avgiva yttrande
över ålderdomsförsäkringskommitténs förslag till lag om allmän pensionsförsäkring.

Riksförsäkringsanstalten, angående ålderdomsförsäkringskommitténs
betänkande och förslag rörande
allmän pensionsförsäkring.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. (Nr 126.)

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

I anledning härav får riksförsäkringsanstalten i underdånighet anföra följande:
I den skrivelse av den 9 november 1912, varmed kommittén överlämnat sitt
lagförslag, omnämner kommittén, att den av Eders Kungl. Maj:t den 28 oktober 1910
erhållit uppdrag att avgiva yttrande och förslag jämväl beträffande revision av lagen
den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete; samt
att detta ämne, som kommitténs uppdrag sålunda ytterligare kommit att omfatta,
även utgjort föremål för kommitténs behandling. Då emellertid revisionen av olycksfallsersättningslagen
icke hunne avslutas inom den närmaste tiden, hade kommittén
icke ansett sig böra uppskjuta avlämnandet av den del av kommitténs utlåtande och
förslag, som rörde pensionsförsäkringen, helst de två ämnen, uppdraget omfattade,
enligt kommitténs mening kunde utan olägenhet vart för sig behandlas.

Riksförsäkringsanstalten har förut haft anledning erinra om det nära inre sambandet
mellan de olika grenar, vari socialförsäkringen av lassa praktiska skäl uppdelats,
samt att det är av största vikt att icke lösbryta delarna från varandra och
behandla dem var för sig såsom fristående problem.

Socialförsäkringen har bland annat stor betydelse för folkhälsans bevarande;
den bör icke minst inrikta sig på anordningar, varigenom arbetsförmågans nedsättning
på grund av sjukdom, olycksfallsskada m. m. undvikes eller, om sådan nedsättning
inträtt, möjlighet beredes till hävande av invaliditeten eller till minskning av
dess menliga verkningar. Det ligger i första hand på sjukförsäkringen att sörja för
dessa förebyggande åtgärder, men tydligt är, att den i detta sitt arbete måste hava
biträde av de övriga försäkringsgrenarna.

Förr eller senare visa sig olägenheterna av att söka lösa delar av socialförsäkringsproblemet
var för sig. Och det blir alltid förenat med svårighet att sedermera
arbeta ihop det hela.

Vidkommande nu särskilt de till kommittén hänskjutna frågorna om ordnandet
av olycksfallsförsäkringen samt ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen bör beaktas,
att dessa båda försäkringsgrenars viktigaste beståndsdel är invaliditetsförsäkring. För en
person, som drabbats av en viss grad av invaliditet, är det av underordnad vikt,
huruvida dess orsak varit olycksfall eller sjukdom. Vid försäkring i allmänhet böra
den försäkrades behov, i den mån de för olika eventualiteter kunna förutses, vara
huvudsynpunkten vid försäkringens anordnande. Även vid den sociala försäkringen
borde en sådan synpunkt få göra sig gällande framför frågan om skadans orsak och
om vem, som skall bära försäkringens kostnader. Skulle, såsom från olika håll yrkats,
försäkring mot yrkessjukdomar och därav föranledd invaliditet komma att sammanföras
med den sociala olycksfallsförsäkringen, bleve sambandet mellan denna försäkrings
föremål och föremålet för den allmänna sociala invaliditetsförsäkringen än
mera intimt. Kommitténs yttrande, att de två ämnen, dess uppdrag omfattat, utan
olägenhet kunna vart för sig behandlas, kunde därför väl tarvat en närmare motivering
än den av kommittén lämnade. Emellertid kan man väl förstå den önskan,
som gjort sig. gällande att äntligen komma till ett resultat i fråga om ålderdoms- och
invaliditetsförsäkringen, som redan alltför länge låtit vänta på sig. Riksförsäkringsanstalten
anser sig ej heller böra yrka på ett uppskjutande av det utav kommittén
framlagda lagförslagets behandling; men skulle riksförsäkringsanstalten anse det synnerligen
önskligt, med hänsyn till ett ändamålsenligt ordnande av övriga socialförsäkringens
grenar och deras sammanbindande med ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen,
att, därest det föreliggande lagförslaget i dess huvuddrag antages, det måtte
ske med uttrycklig reservation till förmån för ändringar och jämkningar, som kunna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

finnas erforderliga eller önskliga vid behandlingen av närmast kommande socialförsäkringsfrågor,
olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen.

Kommitténs lagförslag avser att införa eu hela folket omfattande, på tvång
o-rundad försäkring med huvudsakligt ändamål att bereda understöd åt dem, som i
följd av ålderdom" eller eljest genom arbetskraftens nedsättning eller förlust icke
längre hava sin försörjning. Understödet åstadkommes till en mindre del genom avgifter
erlagda av de i försäkringen delaktiga; till sin väsentligaste del irtgar det^.1
form av bidrag från det allmänna. I vissa fall skall understöd utgå, även om icke nå -

gon avgift erlagts. s ,

Riksförsäkrine-sanstalten är med kommittén ense darom, att försäkringen måste
grundas på tvång, "om den skall erhålla någon effektivitet; samt att den bor byggas
till huvudsaklig del på invaliditetsprincipen. Även anser nksförsäkringsanstalten i
likhet med kommittén, att ändamålet med försäkringen skulle bliva i väsentlig grad
förfelat om den skulle inskränkas att omfatta allenast vissa klasser av befolkningen.
Det måste anses såsom en given förtjänst, att kommittén från början lagt försäkringen
på en så bred bas som skett. . ...

1 fråga om valet av system för vinnande av det avsedda malet hade enligt
riksförsäkringsanstaltens mening huvudvikten bort läggas på en. mera ren försäkring,
g om lämnar den försäkrade utan inskränkande förbehåll en ovillkorlig ratt till viss,
på inbetalade avgifter grundad pension.

Den moderna socialpolitikens strävan går ut på att sa ordna levnadsvillkoren
för varje medborgare, att han skall kunna tillfredsställa egna och sill familjs behov
samt sörja för framtiden, när arbetsförmågan brister på grund av sjukdom, olycksfall
eller ålderdom. .. . .

Socialförsäkringen bör ej övergiva den ståndpunkten, att det ar varje individs
skyldighet att sörja för sig och sin framtid. Den bör byggas i första hand på sjalv -

P Vad löntagare beträffar böra i regel för försäkringen erforderliga avgifter kunna
åstadkommas. På ett sunt affärsföretag bör den fordran kunna ställas, att lönerna
skola vara sådana, att de kunna räcka även till avsättningar för pensionering. Eljest
kan man säga, att affären delvis lever på indirekta bidrag från det allmänna eller

annat håll. „ . Ä ,,

I fråga om de självständiga yrkesidkarne torde man kunna utgå tran, att de i

ekonomiskt’ avseende i regel icke äro sämre ställda än löntagarne. Aven de böra
utan svårighet kunna erlägga för sin pensionering erforderliga avgifter. .

Givet är emellertid, att anpassningen till en på angivet sätt ordnad försäkring
kräver sin tid, måhända mera än en generation. Med nödvändighet .maste man därför
till en början förutsätta avsevärda bidrag från det allmännas sida, för att pensioner,
något så när motsvarande behovet, skola uppnås.

Ehuru kommittén, i motsats mot vad nksförsäkringsanstalten anser vara det
riktiga, i sitt förslag till pensionering lågt huvudvikten vid de från. det allmänna utgående
understöden, anser sig dock nksförsäkringsanstalten, med hänsyn framfor allt
till nödvändigheten att snart komma till något resultat, böra tillstyrka, att kommi -téns förslag lägges till grund för lagstiftning i ämnet, dock under förutsättning att
däri vidtagas sådana modifikationer, att pensioneringen kan utvecklas till en verklig

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

försäkring på sätt riksförsäkringsanstalten ovan antytt, och att i överensstämmelse
därmed pensioneringen redan från början så ordnas, att den på avgifter grundade
pension, som försäkringen lämnar, för olika eventualiteter svarar mot den försäkrades
behov.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening måste sålunda till en början undanröjas
den svåra olägenhet, det utav kommittén föreslagna sättet för pensions beräkning —
viss procent. av erlagda avgifters summa — medför i det avseendet, att pensionen
blir ytterst ringa vid tidigt inträdande invaliditet och innan ännu avgifter till något
större belopp hunnit inbetalas. Ett så ordnat pensioneringssystem kan ej sägas lämpa
sig efter behovet. Den, som vid tidig ålder blir invalid, har i regel minst lika stora
behov att tillfredsställa som den, vilken först vid sen ålder får sin arbetsförmåga
nedsatt.

För att undvika den anmärkta olägenheten kan man välja olika sätt. Man kan
lägga till grund för beräkningen ett visst medeltal av erlagda avgifters belopp och
giva stadgandet den innebörd (se riksförsäkringsanstaltens förslag, alternativ 1, här
nedan), att pensions årliga belopp skall utgöra viss multipel (av riksförsäkringsanstalten
beräknad, om den av kommittén föreslagna förmögenhetsgränsen å 6 000 kronor
bortfaller, för man till 12 och för kvinna till 8 */4) av de erlagda avgifternas
sammanlagda belopp, dividerat med det antal år, som förflutit från början av det år,
under vilket pensionstagaren fyllde 16 år, t. o. in. utgången av det år, då pensionen
börjar utgå, dock att, om pensionsavgift för sistnämnda år icke erlagts, detta år icke
inräknas.

Ett exempel torde klargöra denna av riksförsäkringsanstalten framställda regels
företräde framför kommitténs system.

En man erlägger från sitt 16:de år 2 kr. under 6 år, därefter 7 kr. under 9 år.
Han blir invalid vid 31 års ålder. Summan av de erlagda avgifterna är 75 kr. och
medelavgiften för ar är 5 kr. Pension skall således utgå med ett ärligt belopp av
12 X 5 — 60 kr. Enligt kommitténs förslag skulle pensionen bliva 30 % av 75 kr.
eller kr. 22,50.

Emellertid gäller mot kommittéförslagets sätt för pensionens beräkning jämväl
den anmärkningen, att pensionens storlek ställts alldeles oberoende av den ålder, vid
vilken avgift erlagts. Detta medför, att den, som vid unga år erlagt större delen av
sina avgifter, får relativt långt mindre valuta för avgifterna än den, som erlagt större
delen av desamma vid mera framskriden ålder, en konsekvens, som helst bör undvikas,
då det gäller att med tvång förmå befolkningen att avsätta medel till sin försäkring.

Ovan av riksförsäkringsanstalten framställda regel för pensions beräkning undviker
den kommittéförslaget vidlådande olägenheten att icke taga hänsyn till behovet
hos den, som vid tidig ålder blir invalid. Då emellertid riksförsäkringsanstaltens
förslag (alternativ 1) icke går fritt från anmärkningen att icke taga tillbörlig hänsyn
till åldern vid årsavgifternas erläggande, har riksförsäkringsanstalten utarbetat ett
mera rent försäkringstekniskt förslag (alternativ 2), som icke drabbas av nyssnämnda anmärkning
och icke heller lider av förutberörda olägenhet, att pensionen blir relativt
alltför obetydlig vid tidig invaliditet. Riksförsäkringsanstalten förordar för sin del
till antagande detta senare alternativ, såsom bland annat mera rättvist och mera
ägnat att befordra pensionsförsäkringens utveckling i sund riktning.

Vid tillämpning av det av riksförsäkringsanstalten föreslagna alternativ 2 kräves
intet statstillskott för den nuvarande aktiva generationens medtagande i försäkringen.
Arbetarförsäkringsfondens medel skulle sålunda, förutom till understöd åt en del
redan invalida personer, kunna användas till utvidgning av försäkringen i andra av -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

seenden, bland annat till anordnande av kuranstalter, sanatorier, institut för gymnastik
och ortopedi o. d. för att förebygga invaliditet och förminska eller undanröja
redan inträdd nedsättning i arbetsförmågan m. m., således till viktiga, med försäkringen
sammanhängande anordningar, som av kommittén lämnats alldeles‘åsido.

Förutom omförmälda ändring beträffande sättet för beräkning av pension, bör
enligt riksförsäkrings ans tältens mening jämväl den ändring vidtagas, att den av kommittén
uppställda förmögenhetsgränsen av 6,000 kronor i avseende å avgiftsskyldighet
bortfaller. Detta låter sig ock utan olägenhet göra, även om riksförsäkringsanstaltens
alternativ 1 antages; och alternativ 2 medför såsom en konsekvens, att begränsningen
bortfaller.

Vidare har riksförsäkringsanstalten, i fråga om sättet för pensions beräknande
och pensionstilläggen, ansett sig böra föreslå, att de av kommun för försumliga försäkrade
inbetalade tvåkronorsavgifterna skola tillgodoföras de försäkrade, för vilka
de erlagts, att vid bestämmande av storleken av den inkomst, till vilken hänsyn skall
tagas vid tillgodoförandet av pensionstillägg, på erlagda avgifter grundad pension
skall inräknas i inkomsten, samt att pensionstilläggen skola beräknas till lika belopp
för man och kvinna.

Klart är, att riksförsäkringsanstalten med den ståndpunkt, den intager i fråga
om försäkringen, anser, att de avgifter, som de försäkrade själva skola erlägga, höra
sättas väsentligt högre och för gifta personer beräknas annorlunda, än av kommittén
föreslagits. Emellertid har riksförsäkringsanstalten icke i dessa avseenden velat göra
något bestämt yrkande för närvarande, emedan anstalten vid utförande av sina beräkningar
och framställande av sina förslag ansett sig böra hålla sig så mycket som
möjligt till kommitténs utgångspunkter och beloppet av dess kostnadsberäkningar,
för att icke uppskov med förslagets genomförande skall behöva äga rum.

Innan riksförsäkringsanstalten härefter övergår till en närmare granskning av
kommitténs förslag och ett närmare preciserande av sina ändringsförslag, anser sig
riksförsäkringsanstalten höra förutskicka, att den knappa tiden för remissens besvarande
icke medgivit en så fullständig granskning av förslaget eller verkställande av
så fullständiga beräkningar, som varit önskligt.

Avgiftspensionerna.

Enligt lagförslagets 6 § utgör pensions årliga belopp för man 30 % och för
kvinna 23 % av de erlagda pensionsavgifternas sammanlagda belopp. Detta, att
pensionsbeloppet är proportionellt mot summan av de erlagda avgifterna, har till
följd, att en person, som tidigt drabbas av invaliditet, erhåller en ytterst obetydlig
pension i jämförelse med den, som sent blir invalid eller uppnår 67 års ålder utan
att dessförinnan ha blivit invalid.

Den, som tidigt drabbas av invaliditet, har i regel minst lika stora ekonomiska
behov som den, vilken först vid hög ålder blir invalid eller uppnår 67 år utan att
ha blivit invalid. Fasthåller man den principen, att försäkringen bör så anordnas,
att den så mycket som möjligt lämpar sig efter behovet vid olika eventualiteter, är
det ändamålsenligare att ordna försäkringen så, att vid invaliditet eller senast från 67

Kungl. Mag ris Nåd. Proposition Nr 126.

års ålder ett lika stort eller icke allt för mycket varierande årligt belopp må (vid betalning
av lika störa avgifter) utgå som ersättning, oberoende av den tid, under vilken avgifter
erlagts, dock, om det finnes erforderligt till förekommande av missbruk, med bestämmelse
om viss karenstid. Detta synes också bäst överensstämma med kommitterades
eget uttalande (del. I sid. 51): »En i huvudsak på invaliditetsprincipen byggd försäkring,
vilken sålunda tillgodoser behovet i varje enskilt fall, torde närmast motsvara
det syfte, som man med försäkringen önskar ernå».

Emellertid anföras i kommitténs betänkande del. II sid. 157 och 158 en delskäl
för att låta pensionen växa med de erlagda avgifterna. Såsom ett sådant nämnes
»det ideella momentet, att pensionen, genom att växa med varje erlagd avgift,
skulle mera direkt få karaktären av gjorda besparingar». Då en mera ren försäkring
bättre än en sådan, där sparmomentet är mera förhärskande, tillfredsställer behovet,
är ju dock den förra att föredraga.. — Vidare anföres, att vid den av kommittén
föreslagna försäkringsformen skillnaden mellan man och kvinna med avseende å den
erforderliga avgiftens belopp framträder mindre skarpt än vid den andra försäkringsformen.
Då emellertid även för kvinnorna den senare försäkringsformen bättre svarar
mot behovet, kan ej detta skäl tillmätas någon reel betydelse. — Med avseende på
det ävenledes anförda skälet, att enligt kommitténs förslag införande av karenstid
undvikes, skulle visserligen detta i och för sig kunna anses som en, om än med hänsyn
till de vid tidig invaliditet obetydliga pensionsbeloppen, mycket ringa fördel.
Kommittén har emellertid även föreslagit, att ingen pension till mindre årligt belopp
äii 6 kr. må utgå, vilken bestämmelse i vissa fall verkar såsom införande av en med
avgiftsbeloppen variabel karenstid. Dessutom torde det icke vara alldeles givet, att
en försäkringsform med konstanta eller mindre varierande pensionsbelopp nödvändiggör
införande av karenstid. — Ett fjärde på samma ställe i betänkandet anfört skäl
för val av pensionssystem är undvikande av fortsättning av avgiftsbetalning, även
sedan försäkrad, genom övergång till statstjänst m. m., upphört att tillhöra de egentligen
avgiftspliktigas krets. Den olägenhet, som i detta avseende komme att vidlåda
det andra pensionssystemet, skulle dock kunna undvikas, om det modifierades därhän,
att för den tid, en person icke tillhört de avgiftspliktiga (eller försummat avgiftsbetalning),
pensionsbeloppet vederbörligen reducerades.

De av kommittén anförda skälen för det av densamma föreslagna sättet för
beräkning av avgiftspensionen synas sålunda icke vara att tillmäta någon avgörande
betydelse. Man bör därför, om det utan alltför stora praktiska svårigheter låter sig
göra, anlita ett system för avgiftspensionens beräkning, som låter utfallande pension
mera svara mot det i varje fall föreliggande behovet, och som sålunda, bland annat,
icke sätter den, som vid jämförelsevis tidig ålder träffas av invaliditet, i alltför
ogynnsam ställning. Visserligen spela enligt kommittéförslaget avgiftspensionerna en
relativt obetydlig roll och det kan därför synas vara av underordnad vikt, huru de
beräknas. Då emellertid avsikten bör vara att söka framdeles få huvudvikten lagd
på avgiftspensionen och att låta denna bilda den egentliga beståndsdelen av invaliditets-
eller ålderdomspensionen, är detta ett ytterligare skäl att söka få denna pension
redan från början beräknad på ett så rationellt sätt som möjligt.

Vad då sättet för pensionens beräknande angår, kan man, för det fall att under
hela aktivitetstiden alltifrån 16 till högst 67 års ålder ständigt lika årsavgifter
erläggas, bestämma vissa mot avgiftens storlek svarande pensionsbelopp, olika för
man och för kvinna, men till sin storlek oberoende av tiden för invaliditetsräntans
början. Om åter olika stora avgifter erläggas under skillda tidsperioder, kunna olika
pensionssystem ifrågasättas. Riksförsäkringsanstalten framlägger härefter två förslag,

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

det ena, alternativ 1, analogt med det av kommittén föreslagna, det andra, alternativ
2, mera försäkringstekniskt anordnat.

Alternativ 1.

Enligt detta system skulle pensionsbeloppet bestämmas till en viss multipel
(olika för man och för kvinna) av medeltalet (i stället för enligt kommitténs förslag
summan) av de av pensionstagaren erlagda årsavgifterna, räknat från och med det
år, under vilket han fyllde 16 år, och till pensionstidens början.

Genom införande av den bestämmelsen för beräkning av årsavgifternas medeltal,
att tiden efter betalningens upphörande ända fram till pensionstidens början inräknas,
blir lika väl som enligt kommittéförslaget någon bestämmelse om fortsättning
av avgiftsbetalning även efter övergång till statstjänst m. in. tydligen överflödig.

Genom den bestämmelsen, att medelårsavgiften skall beräknas jämväl med hänsyn
till tiden från 16 års ålder, även om avgiftsbetalningen börjat senare, torde
också införande av karenstid vara överflödig. Om nämligen en höjning av avgiften
sker någon avsevärd tid efter 16 års ålder, kommer pensionsbeloppet icke att omedelbart
ökas så synnerligen mycket, att man torde behöva räkna med möjligheten
av missbruk. Vid 16 års ålder och åren närmast därefter är invaliditetssannolikheten
ytterligt obetydlig, varför även för dessa yngre åldrar bestämmelse om karenstid
möjligen kan undvaras. Anser man emellertid försiktigheten fordra införande av en
sådan, skulle man ju kunna bestämma, att försäkringen för försäkringsbelopp, som
motsvara den del av årsavgiften, som eventuellt överstiger 2 kronor, icke blir effektiv
vid invaliditet före t. ex. 18 års ålder (i vilket fall för övrigt enligt kommittéförslaget
intet nämnvärt pensionsbelopp erhålles).

Beräkningen av pensionsbeloppen kan ske på följande sätt.

Enligt kommittébetänkandet del II sid. 166 är:

ax — medelårsavgift för'' aktiv (försäkrad eller icke) person mellan x och s -f 1
års ålder;

K *7) = kapitalvärdet för en cc-årig aktiv person av framtida avgifter «, erlagda
till dödsfall eller tills invaliditet inträder, dock senast till 67 års ålder.

Då “Dx betecknar de aktivas diskonterade tal, är

aDr • KN> = 2

r + i

Om en försäkrad
v och v + 1 års ålder,

erlagt avgifterna från x års ålder och blir invalid mellan
erhåller han ett pensionsbelopp, som är proportionellt mot

ax + ccx+i + • • • +KV— i + * av

(„ + *) —16-

Betecknas värdet av nu ifrågavarande invaliditetspension åt en a?-årig aktiv
person med P£7\ och användas i övrigt de i kommittébetänkandet del II sid. 11
införda beteckningarna, så blir

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

■i),,P''r =

a 4- i a , 4

X '' ^ x+1

a?—15,5 '' r* + (:s+l)-15,5 +

c... + ^x + l h é ^ v + 2

Y + —-—--:—. V „ -f J-X

+ 1 , o\ 1K c zx + 2 r

(x + 2)— 15,5

«* + “, + 1 + • • • + «65 + i ^66 Tr

+-„„ --r60 +

66-15,5

ax + «x+i + • • • + «65 + c6

67-16

2«, +

rr + ^ IV r,,, +

(r67+ rc8+ • ■ • + aNw) —
2 «, + 2 a,+1 + «*+2

2z-31 ,x*+ 2(®+l)-31 ±*''+1''r 2 (x + 2)—31 Y*+2 +

2 « + 2 “ , i + • • • + 2 «er, + »or

+ * *rt„ ot -^ F66 + HT (^67 +

2-66-31

där fix — <*x + ccx+1 + • • • + «C5 + «e8.

Genom att införa beteckningarna:

2v -31

= 77,, för v < 67, T/67 = 0

77 + 77 = V

V J'' + l V

erhålles

Uttrycket

V + V

4- V

V T J'' + l 6C

V,,= Q..

Öb

aDx-PT]= 1 «„ Q.

V— or. ''

+ K •

Z„ + aNy

Z§i + a Ngi

är för män = 602,45
och för kvinnor = 450,6 7.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Om man för korthets skull sätter

^ «„ Qv = 8r

r=x

blir således aBx-Pf!)

för män = Sx + 6 0 2,45 )x

och för kvinnor = Sx + 450,07 &x.

Kvoten

Kj67)

p (67)

-*• X

uttrycker den multipel av medeltalet av de årligen från 16 års ålder erlagda avgifterna,
som en person, vilken vid x års ålder inträtt i försäkringen, i genomsnitt
skulle kunna erhålla i pension.

För nedanstående åldrar äro värdena på Mx> med och utan bibehållande av
den av kommittén föreslagna förmögenhetsgränsen å 6 000 kr., följande:

X	Med förmöa	cnlietsgräns.	Utan förmögenlietsgräns.
Män. Mx	1 Kvinnor. Mx 1	Män. Mx	Kvinnor. \| M.x
16 ...		12.89	8.65	12.43	8.55
17 ...		12.7 5	8.53	12.30	8.44
19 ...		12.46	8.32	12.04	8.23
22.y..		11.87	7.99	11.50	7.92
274...	..................	10.96	7.60	10.65	7.54
324..		9.99	7.23	9.76	7.19
374...		9.09	6.87	8.91	6.84
424...		8.27	6.53	8.15	6.51
474...		7.57	6.23	7.48	6.22
524...		6.97	6.oo	6.91	5.9 8
574...		6.45	5.80	6.40	5.80
j 624...		5.94	5.59	5.92	5.59
\| 66 ..		5.48	5.2G	5.48	5.28

Om man med bibehållande av den av
å 6 000 kr. bestämmer den multipel av

trädesåldern, erhålles i pension, till 12 l/2

kommittén föreslagna förmögenhetsgränsen
medelårsavgiften, som, oberoende av in -

/ 100\	/ 100\
^--g~ ) för män och 8 73	(=u)

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. (Nr 126.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

kvinnor, så finner man av ovanstående tabell, att dessa tal äro omkring 3 % lägre
än de för åldern 16 år angivna och att de motsvara eu ålder mellan 17 och 19 år.
För de personer, som vid pensionsförsäkringslagens ikraftträdande äro yngre än 16
år (den kommande generationen), torde därför dessa mnltipler få anses tillräckligt
försiktigt valda.

För att undersöka, huru införandet av denna bestämmelse om ett konstant förhållande
mellan pensionen och medeltalet av avgifterna inverkar på pensioner åt den
nuvarande generationen av aktiva mellan 16 och 67 år har en liknande beräkning som
den i kommittébetänkandet del II, sid. 167 utförts. Dennas resultat innehållas i
följande tabeller.

Medelålder. År.	Antal aktiva.	K(G7) Kr.	X K(67) Kr.	p(G7) Kr.	Vp (67) Kr.	121/2XP67) Kr.
•		Män.
17...........................	102 514	76.75	7 867 950	6.0219	617 329	7 716 612
19...........................	95 013	78.42	7 450 919	6.2921	597 831	7 472 888
22 Va .....................	217 656	78.86	17 164 352	6.6414	1 445 541	18 069 262
27 .....................	190 812	75.08	14 326 165	6.8 510	1 307 253	16 340 662
32 Va ....................	170 405	66.94	11406 911	6.6986	1141 475	14 268 438
37 Va .....................	137 330	57.10	7 849 783	6.2906	863 888	10 798 600
42 72 .....................	136 405	46.78	6 381 026	5.6537	771193	9 639 912
47 72 ....................	125 372	36.44	4 568 556	4.8159	603 779	7 547 238
52 72 ....................	105 387	26.52	2 794 863	3.8066	401166	5 014 575
57 7a .....................	86 492	17.ii	1 479 878	2.6546	229 602	2 870 025
62 72 .....................	63 006	8.50	535 551	1.4317	90 206	1 127 575 !
66...........................	CO <x>	2.15	38 397	0.3926	7 011	87 638
		Kvinnor.			8l VlP(67)
17...........................	99 454	42.25	4 201 932	4.9522	492 516	4 104 300
19...........................	94 253	41.48	3 909 614	4.9880	470 134	3 917 783 \|
22 72 .....................	220 896	39.7 0	8 769 571	4.9670	1 097 190	9 143 250
27 72 ...................	192 538	36.ci	7 048 816	4.8152	927 109	7 /25 908
32 72 .....................	172 303	33.22	5 723 906	4.5917	791164	6 593 032
37 72 .....................	144 490	29.56	4 271124	4.3012	621 480	5 179 000 j
42 72 .....................	146 216	25.54	3 734 357	3.910 7	571 807	4 765 058
47Vs .....................	134 682	21.24	2 860 646	3.4088	459 104	3 825 867
52 72 .....................	109 847	16.cs	1 832 248	2.7820	305 594	2 546 617
57 72 .....................	86 051	11.88	1 022 286	2.0474	176 181	1468175
62 72 ....................	56 759	6.94	393 907	1.2424	70 517	587 642 j
66..........................	15 154	2.12	32 126	0.4038	6112	50 933

Öl

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Ur clessa tabeller kan man finna kostnaden för upptagande i försäkringen av
olika åldersgrupper enligt formlerna

för män: 12 1 2 Z P6n — Z K''''6''1
för kvinnor: 8 Vs Z P''b7) — Z K(6‘\

Kostnaden i tusental kronor angives i följande tabell.

Åldersgrupp. År.	Kostnad i tusental kronor.
Män.	Kvinnor.
För Tillstående åldersgrupp.	För vidstående och föregående åldersgrupper.	För vidstående åldersgrupp.	För vidstående och föregående åldersgrupper, j
1 16—18 ...........	- 151	— 151	— 98	- 98
i 18-20 ............	22	— 129	8	— 90
20—25 ...........	905	776	374	284
25—30 ............	2 014	2 790	677	961
30-35 ............	2 862	5 652	869	1830 ■
\| 35-40 ............	2 949	8 601	908	2 738
40—45 ............	3 259	11860	1031	3 769
■ 45-50 ...........	2 979	14 839	965	4 734
I 50—55 ............	2 220	17 059	714	5 448
i 55—60 ............	1390	18 449	446	5 894
60-65 ...........	592	19 041	194	6 088
i 65-67 ...........	49	19 090	19	6107

Emedan antalet personer inom varje åldersklass gäller för början av år 1908,
skulle dessa belopp, såsom för motsvarande beräkning i kommittéförslaget, höjas med
6 % för män och 5 % för kvinnor för att motsvara förhållandena vid 1914 års ingång.
Kostnaden utöver årsavgifterna för medtagande av hela den nuvarande aktiva
generationen mellan 16 och 67 år- blir då

för män: 20 235 000 kronor

för kvinnor: 6 412 000 »

Summa 26 647 000 kronor.

(Av sistnämnda belopp kommer således den ojämförligt största delen männen till godo).

Det summan 26 647 000 kr. i kommitténs betänkande motsvarande belopp är
43 135 000 kr. eller 16 488 000 kr. högre.

A arbetarförsäkringsfondens medel, som beräknats vid 1914 års ingång uppgå
till 35 848 000 kr., blir alltså överskottet enligt här framställt förslag 9 201 000 kr.,

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

medan enligt kommitténs förslag skulle uppkomma eu brist å 7 287 000 kr., om hela
den nuvarande aktiva generationen under 67 år upptoges i försäkringen utan inskränkande
villkor. Enligt nu ifrågavarande av riksförsäkringsanstalten framställda alternativ
skulle alltså ingen inskränkning i pensionsbeloppet behöva göras rörande åldrarne
över 45 år, såsom skett i kommitténs förslag.

Om förmögenhetsgränsen bortfaller, skulle man kunna bestämma förhållandet
mellan pensionsbeloppet och medelårsavgiften till 12 för man och 8 J/4 för kvinna.

För beräkning av kostnaden för den nuvarande aktiva under 67 års ålder befintliga
generationens medtagande i försäkringen erhåller man under nämnda förutsättningar
följande tabeller:

Medelålder. År.	Antal aktiva.	K(67) Kr.	E K''67) Kr.	N A. *	Ep67'' Ivr.	12 E P(07) Kr.
		Män.
17..........................	102 514	84.99	j 8 712 665	\| 6.9092	708 290	! 8 499 480
19..........................	95 013	87.30	8 294 635	! 7.2500	688 844	8 266128 !
22 Va	217 656	88.9 6	1 19 362 678	! 7.7380	1 684 222	1 20 210 664 1
27 Vs .....................	190 812	86.94	16 589 195	8.1646	1 557 904	18 694 848
32 ''As .....................	170 405	80.21	13 668 185	8.22 IS	1 401 036	16 812 432 i
\| 37 Va .....................	137 330	71.06	9 758 670	7.9742	1 095 097	13141164
I 42 Vs .....................	136 405	60.4 s	8 249 774	7.4248	1 012 712	12152 544
j 47 Va .....................	125 372	49.27	6 177 078	6.5890	826 076	9 912 912
52 Va .....................	105 387	37.74	3 977 305	5.4638	575 813	6 909 756
57 Va .....................	86 492	25.96	2 245 332	4.0589	350 630	4 207 560
62 Vs ....................	63 006	14.05	885 234	2.3744	149 601	1 795 212 1
66...........................	17 859	3.94	70 364	0-7190	12 841	154 092
		Kvinnor.			8V4 Ep{67)
17..........................	99 454	44.97	4 472 446	5.3285	529 941	4 372 013 1
19...........................	94 253	44.39	4 183 891	5.3924	508 250	4 193 062
22 Va .....................	220 896	42.94	9 485 274	5.4223	1 197 764	9 881 553 \|
27 Va .....................	192 538	40.34	7 766 983	5.3474	1 029 578	8 494 018
32 V» ....................	172 303	37.36	6 437 240	5.1966	895 390	7 386 968
37 V» .....................	144 490	33.9 2 1	4 901 101	4.9596	716 613 j	5 912 057
42 Va .....................	146 216	29.90 ;	4 371858 \|	4.5912	671307	5 538 283
47 Vs .....................	134 682 \|	25.32 \|	3 410148 j	4.0702	548183 \|	4 522 510 j
52 Vs .....................	109 847	20.20 I	2 218 909	3.8756	370 800 \|	3 059 100
57 Va .....................1	86 051 1	14.70	1 264 950	2:5856	218191	1800 076 i
62 Vs ....................	56 759	8.84 1	501 750 i	1.5823	89 810	740 932 j
66......................1	15154 \|	2.79 [	42 280 \|	0.5289	8 015 i	66124 !

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 126.

Av dessa tabeller finner man för de skilda åldersgrupperna

förmän: 13 I K(<i7) - 1 P;G7}

för kvinnor: 8 \U 1 K(67) — I P(67),

vilka värden angivas i följande tabell:

	Kostnad i tusental kronor. 1
Åldersgrupp.	Män.	Kvinnor.
År.	För yidstående åldersgrupp.	För yidstående och föregående åldersgrupper.	För yidstående åldersgrupp.	För yidstående och föregående åldersgrupper.
16-18 ............	— 213	— 213	— 100	— 100
18-20 ............	— 2!)	- 242	9	— 91
20—25 ...........	848	606	396	305
25-30 ............	2106	2 712	727	1032
30-35 ............	3144	5 856	950	1982
35—40 ............	3 382	9 238	1011	2 993
40—45 .........	3 903	13 141	1166	4159
45—50 ............	3 736	16 877	1112	5 271
i 50—55 ............	2 932	19 809	840	.6111
i 55—60 ............	1962	21 771	535	6 646
\| 60—65 ............	910	22 681	239	6 885
65-67 ............	84	22 765	24	6 909

Då de fumla värdena, för att gälla för början av år 1914, höjas med 6 % för
män och 5 % för kvinnor, finner man kostnaden, utöver årsavgifterna, för den ifrågavarande
delen av den nuvarande aktiva generationen vara

för män: 24 131 000 kronor

» kvinnor: 7 254 000 »

Summa 31 385 000 kronor.

A arbetarförsäkringsfondens medel, 35 848 000 kr., skulle alltså uppkomma ett
överskott å 4 463 000 kr., medan enligt kommitténs beräkningar det erforderliga kapitalet
skulle vara 50 290 000 kr. och alltså, om inga inskränkande villkor gjordes,
utöver arbetarförsäkringsfondens medel erfordras 14 442 000 kr.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Till jämförelse meddelas här några exempel på de pensionsbelopp, som efter
visst antal års förlopp erhållas enligt kommitténs förslag och enligt det här framställda
förslaget med 6 000 kronors förmögenhetsgräns.

Ex. 1. Inträdesålder 16 år. Årsavgift 2 kr.

	Pensionsbelopp från t års ålder
Ålder	för man enligt	för kvinna enligt
t.	kommitténs förslag.	riksförsäk-ringsanstal-tcns förslag.	kommitténs förslag.	riksförsäk-ringsanstal-tens förslag.
	Kr.	. Kr.	Kr.	Kr.
20 ...............	2.40	25.oo	1.84	16.67
30 ...............	8.40	25.oo	6 44	16.67
40 ...............	14.40	25.00	11.04	16.67
50 ...............	20.40	25.oo	15.64	16.6 7
60 ...............	26.40	25.oo	20.24	16.67
67 ...............	30.60	25.oo	23.46	16.07

Ex 2. Inträdesålder 16 år. Årsavgift 2 kr. från
16 års ålder, 7 kr från 30 års ålder.

Ålder t.	Pensionsbelopp från t års ålder för man enligt
kommitténs förslag.	riksförsäkrings-an staltens förslag.
	Kr.	Kr.
20 .........................................	2.40	25.00
30 .........................................	8.40	25.oo
40 .........................................	29.40	51.04
50 ..........................................	50.40	61.76
60 .......................................	71.40	67.01
67 ..........................................	86.10	70.34

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

Ex. 3. Inträdesålder 16 år. Årsavgift 12 kr i 25 år.

	Pensionsbelopp från t års ålder
Ålder	för man enligt	för kvinna enligt i
t.	kommitténs förslag.	riksförsäk-ringsanstal-tens förslag.	kommitténs förslag.	riksförsäk-ringsanstal- J tens förslag.;
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
''20	14.40	150.oo	11.04	100.oo
30.........	50.4 0	150.oo	38.64	100.oo
''40 ............	86.40	150. oo	66.24	lOO.oo
50 .............	90. oo	110.29	69.oo	73.53
i 60 ..............	90. oo	85.23	69.00	56.82
67 ..............	90. oo	73.53	69.oo	49.02

Ex. 4. Inträdesålder 42 år. Årsavgift 12 kr. (i 25 år).

Ålder t.	Pensionsbelopp från t års ålder
för man enligt	för kvinna enligt
kommitténs förslag.	riksförsäk-ringsanstal-tens förslag.	kommitténs förslag.	riksförsäk-ringsanstal-tens förslag.
	Kr.	Kr.	Kr.	Er.
50 ...............	28.80	35.2 9	22.08	23.53
60 ..............	64.80	61.36	49.68	40.91
67 ...............	90.oo	73.53	69.0 0	49.02

Enligt riksförsäkringsanstaltens förslag kommer den slutliga fonden att bli
mindre än enligt kommitténs förslag, antagligen omkring 15 procent mindre. Den
mindre fondavsättningen har sin orsak däri, att, såsom de anförda exemplen utvisa,
försäkringen tidigare blir mera effektiv.

Mot kommitténs förslag att avgiftspensionen för kvinna satts lägre än för man
under för övrigt lika omständigheter har den anmärkning framställts, att detta avviker
från i andra länder gällande bestämmelser, och att det hade bort undvikas
genom att räkna med för män och kvinnor gemensamma dödlighets- och invaliditetssannolikheter.

Häremot genmäles, att, då avgiftspensionen är avsedd att förvärvas genom avgifter
och att, beroende av dessa, beräknas efter försäkringstekniska grunder och
sålunda betingas av en verklig försäkring, bör man ock lägga en sådan försäkrings

Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 126.

måttstock på denna del av pensioneringen.*) Försäkringsbeloppens förhållande till
avgifterna bör därför hälst rätta sig efter den individuella risken. Gränsen för riskindelningen
bör endast utgöras av bristande kunskap om riskernas olikhet och den
med en långt driven klassifikation under hänsyn till mindre betydande skillnader
förenade komplikationen och därav beroende kostnad. Visserligen måste i en social
försäkring av denna art med dess små försäkringsbelopp indelningen göras mera summarisk
och anordningarna i allmänhet ske med större krav på enkelhet än vid privat
försäkring är bruklig. Även om det nu är sant, att det statistiska materialet icke
kan anses så tillförlitligt, att skillnaden mellan kostnaden för mans och kvinnas
pensionering kan bestämmas med någon större noggrannhet, synes det dock sannolikt,
att skillnaden är betydande. Då hänsyn till denna kostnadsskillnad icke heller kan
anses otillbörligt fördyra försäkringen i det hela, vore ifrågavarande uppdelning i det
svenska lagförslaget i och för sig att anse som en förtjänst. Erinras må också därom
att, om erfarenheten framdeles visar, att förhållandet mellan mans och kvinnas pension
icke är riktigt bestämt, förändring därav bör vidtagas, jämlikt stadgandet i lagförslagets
13 §.

Emot detta resonemang har invänts, att kommitterade i andra viktiga punkter
icke följt försäkringstekniska principer vid avgiftspensionernas beräkning. Den viktigaste
av dessa punkter torde vara, att vid bestämmandet av pensionsbeloppen hänsyn
icke tages till den ålder, vid vilken avgifterna erlagts. Detta är fallet beträffande
icke blott kommitterades förslag utan även rilcsförsäkringsanstaltens ovan framställda
modifikation därav.

För att undersöka., vilken betydelse detta kan hava i enskilda fall, har en jämförelse
gjorts av de senast anförda exemplen med resultaten av en mera strängt försäkringsteknisk
beräkning.

Ex. 1. Inträdesålder 16 år. Årsavgift 2 kronor.

Ålder. t-			Pensionsbelopp från t års	ålder
för man enligt	för kvinna enligt
kommit- téns förslag.	motsva- rande försäk- rings- tcknisk beräkning.	riksför-säkrings-an staltens förslag.	motsva- rande försäk- rings- teknisk beräkning.	kommit- téns förslag.	motsva-rande försäk-ra gs-teknisk beräkning.	riksför-säkrings-an staltens förslag.	motsva- j rande försak- \| rings- \| teknisk j beräkning.;
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
20 ..................	2.40	2.46	25.00	26.04	1.84	1.88	16.67	17.24
30 ..................	8.40	8.62	25.00	26.04	6.44	6.60	16.67	17.24
40 .................	14.40	14.7 8	25.oo	26.04	11.04	11.31	16.67	17.24
50 ..................	20.40	20.94	25.oo	26.04	15.64	16.02	16.67	17.24
60 ................	26.40	27.10	25.oo	26.04	20.24	20.7 3	16.67	17.24
67 ..............	30.60	31.42	25.oo	26.04	23.46	24.03	16.67	17.24

*) Numera torde icke åsikterna vara mycket delade därom, att för den sociala försäkringens
effektivitet fordras, att den är obligatorisk, men det kan väl sättas i fråga, om icke en
förutsättning för tvånget bör vara, att icke vissa kategorier av försäkrade få betala väsentligt
mer än de skulle behöva genom privat försäkring.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Ex. 2. Inträdesålder 16 år. Årsavgift 2 kronor
från 16 års ålder, 7 kronor från SO års ålder.

Ålder. t.	Pensionsbelopp från t års ålder för man enligt
kommitténs förslag.	motsvarande försäkrings- teknisk beräkning.	riksförsäk- ringsanstaltens förslag.	motsvarande försäkrings- teknisk beräkning.
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
20 .....................	2.40	2.46	25.00	26.04
30 .....................	8.40	8.62	25.oo	26.04
40 .....................	29.40	25.93	51.04	46.96
50 .....................	50.40	43.24	61.76	55.57
60 .....................	71.40	60.55	67.61	60.2 7
67 .....................	86.10	74.52	70.34	62.46

Ex. 3. Inträdesålder 16 år. Årsavgift 12 kronor i 25 år.

Ålder. 1 t.			Pensionsbelopp från t års	ålder
för man enligt	för kvinna enligt
kommit- téns förslag.	motsva- rande försäk- rings- teknisk beräkning.	riksför- säkrings- anstaltens förslag.	motsva- rande försäk- rings- teknisk beräkning.	kommit- téns förslag.	motsva- rande försäk- rings- teknisk beräkning.	riksför- säkrings- anstaltens förslag.	motsva- rande försäk- rings- teknisk beräkning.
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
20 ..................	14.40	14.78	150.oo	156.24	11.04	11.31	100.OO	103.44
30 ..................	50.40	51.74	150. oo	156.24	38.64	39.58	lOO.oo	103.44
i 40 ..................	86.40	88.70	150.oo	156.24	66.24	67.85	lOO.oo	103.44
50 ..................	90.oo	106.59	110.29	129.97	69.oo	80.14	73.53	82.38
60 ..................	90. oo	122.36	85.23	113.39	69.oo	90.66	56.82	69.08
\| 67 .................	90. oo	133.40	73.53	105.65	69.00	98.oi	49.02	62.88

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 höft. (Nr 126.) 8

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Ex. 4. Inträdesålder 42 år. Årsavgift 12 kronor (i 25 år).

Ålder t.			Pensionsbelopp från t års	ålder
för man enligt	för kvinna enligt
kommit- téns förslag.	motsva- rande försäk- rings- teknisk beräkning.	riksför- säkrings- anstaltens förslag.	motsva- rande försäk- rings- teknisk beräkning.	kommit- téns förslag.	motsva- rande försäk- rings- teknisk beräkning.	riksför- säkrings- anstaltens förslag.	motsva- rande försäk- rings- teknisk beräkning.
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
50 ..................	28.8 0	16.oi	35.29	22.08	22.08	13.09	23.53	18.52
60 ................	64.80	37.37	61.36	39.96	49.68	31.47	40.91	32.20
67 ..................	90. oo	51.90	73.58	47.88	69.oo	43.71	49.02	38-59

De meddelade exemplen utvisa oförnekligen, såväl i fråga om kommitténs som
ock, om än i något mindre grad, i fråga om riksförsäkringsanstaltens framställda
förslag, stora avvikelser från de resultat, som skulle erhållits, om försäkringstekniska
grunder med hänsyn till ålder vid inträdet i försäkringen och vid ändring av årsavgiften
tillämpats. Men i stället för att härav draga den slutsatsen, att heller ingen
hänsyn till kön borde tagits, synes det vara ur försäkringssynpunkt riktigare att
vid beräkning av avgiftspensionerna även taga hänsyn till ålder.

Om kommittéförslaget omändrades till ett sådant mera försäkringstekniskt system,
ligger det närmast till hands att betrakta varje erlagd avgift såsom en engångspremie,
för vilken med hänsyn till icke blott kön utan även ålder ett visst pensionsbelopp
förvärvas. Även ett sådant system skulle dock drabbas av den ovan framställda
anmärkningen att mycket illa svara mot försäkringsbehovet för olika eventualiteter.
I jämförelse härmed synes därför det av riksförsäkringsanstalten ovan framställda,
trots sin försäkringstekniska ofullkomlighet, vara att föredraga. Riksförsäkringsanstalten
inskränker sig därför till att söka modifiera detta senare så, att vederbörlig
försäkringsteknisk hänsyn tages till ålder.

Rörande förmögenhetsgränsen har kommittén anfört, att bestämmelsen om densamma
tillkommit i syfte att minska kostnaden för försäkringen. Detta betyder, att
de, som icke komma upp till ett kapital på 6 000 kronor, få sina försäkringar höjda
därigenom, att man låtit dem, som vid högre ålder nått upp till ett kapital å 6 000
kronor, få mindre pensioner än som rätteligen borde betingas av deras erlagda avgifter.
Visserligen äro de senare i regel i en bättre ekonomisk ställning än de förra,
men det kan väl sättas i fråga, om de framför andra medborgare i en god ekonomisk
ställning böra lämna något särskilt bidrag till andras pensioner. Det synes därför
riksförsäkringsanstalten mest tilltalande, att förmögenhetsgränsen bortfaller. Dock
skall medgivas, att i betraktande av åsidosättandet av de försäkrades ålder vid beräkningarna
— vilket i stort sett torde verka så, att de, som vid tiden för pensionens
utbetalning hava mera behov av pension, få (såväl enligt kommitténs som riksförsäkringsanstaltens
ovan framställda förslag) mindre valuta för sina avgifter — förmögenhetsgränsen
är jämförelsevis oskyldig.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Om försäkringen omlägges på mera försäkringstekniska grunder, bortfaller emellertid
av sig självt kommitténs skäl för införande av förmögenhetsgräns.

Riksförsäkringsanstalten övergår nu till att även framställa ett sådant försäkringstekniskt
förslag, vilket alternativ av anfört skäl synes riksförsäkringsanstalten
vara att föredraga.

Alternativ 2.

Detta förslag går i huvudsak ut därpå, att de av den försäkrade erlagda avgifterna
betraktas såsom årsavgifter, för vilka, under förutsättning att de med oförändrat
belopp erläggas tills invaliditet inträffar eller senast till 67 års ålder, erhålles ett
visst enligt de försäkringstekniska grunderna för ränta, dödlighet och invaliditet med hänsyn
till åldern vid inträdet i försäkringen bestämt pensionsbelopp, således oberoende av tiden
för invaliditetens inträffande. Då en årsavgift ökas, betraktas ökningen som årsavgift
för en ny försäkring, vars belopp bestämmes med hänsyn till åldern vid ökningen,
och med vilket belopp det förra försäkringsbeloppet alltså ökas. Då en årsavgift
minskas, erhålles ett mot åldern vid minskningen svarande minskat försäkringsbelopp.
— Det torde dock vara nödvändigt att något modifiera dessa principer genom införande
av vissa inskränkande bestämmelser till förekommande av missbruk och av
andra orsaker.

Enligt de i kommittébetänkandet använda beteckningarna är

a—(07)

kapitalvärdet av eu kontinuerlig aktivitetsränta å 1 krona per år, utgående, så länge
en nu x-årig aktiv person förblir aktiv, dock högst till 67 års ålder, samt

*-—(67)

kapitalvärdet för en nu x-årig aktiv person av en kontinuerlig invaliditetsränta å 1
krona, börjande vid invaliditet eller senast vid 67 års ålder. Mot en årlig avgift å
1 krona, utgående under aktivitetstiden, skulle alltså svara en senast vid 67 års ålder
börjande invaliditetsränta (pension) å kronor:

a—(67;

_ax_

v—,07)7

vilket belopp är oberoende av den tid, från vilken livräntan skall utgå.

Då x betecknar den ålder, vid vilken avgifterna börja erläggas, angiver nedanstående
tabell det pensionsbelopp, som, om inga karensbestämmelser erfordrades,
skulle erhållas för en årsavgift å 1 krona.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

X.	Pensionsbelopp	X.	Pensionsbelopp
för män.	för kvinnor.	för män.	för kvinnor.
	Er.	Kr.		Kr.	Kr.
16 .......................	13.02	8.62	42 ........................	3.33	2.40
17 ........................ 1	12.41	8.21	43 ........................	3.12	2.26
18 ........................	11.82	7.81	44 ........................	2.92	2.13
19 ........................	11.26	7.43	45 ........................	2.73	2.oi
20 .......................	10.71	7.06	46 ........................	2.55	1.S9
21 ........................	10.31	6.71	47 ........................	2.37	1.77
22 ........................	9.72	6.38	48 ........................	2.20	1.65
23 .......................	9.25	6.08	49 ........................	2.04	1.54
24 ........................	8.81	5.79	50 ........................	1.89	1.43
25 ........................	8.39	5.öi	51 ........................	1.74	1.33
26 ........................	7.99	5.26	52 ........................	1.60	1.23
27 .......................	7.61	5.02	53 ........................	1.47	1.13
28 ........................	7.24	4.79	54 ........................	1.34	1.04
29 ........................	6.88	4.58	55 ........................	1.21	0.95
30 ......................	6.55	4.37	56 ........................	1.10	0.8 7
31 ........................	6.22	4.1S	57 ........................	0.98	0.78
32 ......................	5.90	3.99	58 ........................	0.87	0.71
33 ........................	5.60	3.si	59 ........................	0.77	0.63
34 ........................	5.31	3.64	60 ........................	0.67	0.56
35 ........................	5.03	3.4 6	61 ........................	0.57	0.49
36 ........................	4.76	3.30	62 ........................	0.48	0.42
37 .......................	4.50	3.14	63 ........................	0.39	0.35
38 ........................	4.25	2.os	64 ........................	0.29	0.27
39 ........................	4.oo	2.83	65 ........................	0.20	0.19
40 ........................	0.77	2.68	66 ........................	0.10	O.i o \|
41 ........................	3.54	2.54

Genom multiplikation av de i ovanstående tabell angivna pensionsbeloppen med
2, 5 och 10 finner man de pensionsbelopp, som erhållas för en årsavgift å 2 kronor samt
tilläggsavgift å respektive 5 och 10 kronor.

Om årsavgiften vid en viss ålder ökas, erhålles ett tillägg i pensionen, som
svarar mot ökningen i årsavgift vid samma ålder; om årsavgiften minskas, minskas
även pensionen med ett belopp, som svarar mot minskningen i årsavgift vid samma
ålder.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

För att tydliggöra detta förhållande meddelas här ett exempel.

Om en man vid 16 års ålder har inkomst under 800 kronor, har han att erlägga
eu årsavgift å 2 kronor samt har, så länge samma avgift erlägges, rätt till pension
å 2 X 13,02 = kronor 26,04. Får han vid 30 års ålder en inkomst mellan 800 och
1 200 kronor, har han att erlägga 5 kronor mer i årsavgift och erhåller härför rätt
till en pension å ytterligare 5 X 6,55= kronor 32,7 5 eller tillsammans kronor 58,<9.
Skulle nu vid t. ex. 55 års ålder hans inkomster sjunka under 800 kronor, skall årsavgiften
minskas från 7 till 2 kronor, d. v. s. med 5 kronor, varför även pensionsbeloppet
bör minskas, nämligen med 5 X 1,21 = kronor 6,05. Det blir alltså därefter kronor 52,74.

Vid tillämuning av detta sätt för avgiftspensionernas beräkning uppstår likväl
en viss svårighet, som torde, såsom förut nämnts, nödvändiggöra en modifikation av
detsamma, Det gäller tiden närmast efter förändringen av .en årsavgift. Beräkningen
av pensionsbeloppen grundas nämligen på den förutsättning, att pensionssökanden
framdeles skulle betalt avgifter efter samma inkomstklass som den, för vilken avgifter
senaste året erlagts. Förändringen i årsinkomst kan emellertid vara av mera tillfällig
natur och, om den inträffar vid tidig ålder, medföra mycket stor förändring i
pensionsbeloppet. Till undvikande av denna olägenhet och till förekommande av
missbruk vid annalkande invaliditet skulle man kunna bestämma pensionsbeloppet
så, som om pensionsavgiften under året för ändringen varit och under de följande
åren skulle bliva lika med medeltalet av årsavgiften under ett visst antal av de senaste,
t. ex. de 5 senaste åren. Man kan också uttrycka denna regel så, att en ändring
av pensionsavgiften, i stället för att pa en gång föranleda en viss ändring av
pensionsbeloppet, åstadkommer V. av denna ändring för vart och ett av de .följande
5 åren (incl. ändringsåret).*) För det fall, att omedelDart före ändringen mindre än
5 årsavgifter återstå att erlägga, då den försäkrade således är över 62 år, bör man
kanske hälst modifiera regeln så, att den i tabellen angivna ändringen i pensionsbeloppet
fördelas lika på de återstående åren, incl. det, då 67 ar uppnås.

Genom införande av en dylik bestämmelse torde även dels särskilt stadgande
om karenstid kunna undvaras, dels icke någon särskild påföljd av försummelse att
erlägga avgift behöva stipuleras. Vid försäkringstidens början stiger nämligen (under
förutsättning av lika årsavgifter) försäkringsbeloppet med 1/5 för vart och ett
första åren upp till sin normala storlek, och vid försummad, eller av annan anledningupphörd
avgiftsbetalning skulle det under samma förutsättning minskas med ett lika
stort belopp under varf och ett av de 5 följande åren, varefter det förblir konstant, så

länge inga avgifter erläggas. _ ...

Under antagande av denna modifikation av detta mera försäkringstekniska förslag
skulle i det anförda exemplet beräkningen av pensionsbeloppen modifieras därhän,
att dels efter 16 ars ålder försäkringsbeloppet icke genast stiger, till kronor 26,04,
utan med */''- därav under vart och ett av de 5 första åren, dels försäkringsbeloppet
efter 30 års° ålder, i stället för att genast stiga med kronor 32,7 5, skulle stiga med
■*/. av detta belopp eller kronor 6,5 5 under loppet av ett vart av de o närmaste, aren,
dels slutligen efter 55 års ålder försäkringsbeloppet, i stiillet för att genast minskas
med kronor 6,0 5, skulle minskas med kronor 1,21 under vart och ett av de närmast
följande 5 åren.

*) Skulle man icke anse tillräckligt betryggande mot missbruk, att å» av försäkringsbeloppet
omedelbart efter första avgiftens erläggande trädde i kraft, kunde den inskränkande bestämmelsen
skärpas, t. ex. därhän, att försäkringsbeloppet under året för ändringen av årsavgiften
förblir oförändrat och därefter ökas med V* av ändringsbeloppet under de 4 följande åren, eller
ock kunde man fastställa ett större antal år för ändringen, eller — ännu försiktigare — icke
låta någon avgift gälla för invaliditet inom de närmaste 5 åren, vilket innebär en fullständig
karenstid på 5 år.

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 126.

°jf esm<dlertld riksforsäkringsanstaltens hemställan, att av kommunen erlagd
årsavgift må fa raknas den försäkrade till godo, bifaUes, skulle icke på grund av den
forsakrades försummelse den för pensionen tillgodoräknade årsavgiften kunna slanka

“T01’ De lfråSavarande karensbestämmelserna skulle sålunda endast behöva
galla tor tilläggsavgifterna å 5, resp. 10 kronor.

I ovan anförda exempel skulle då pensionsbeloppet omedelbart efter 16 års ålder
uppgå till sitt fulla belopp, kronor 26,04.

, antaSes 1 de döljande beräkningarna, att de av kommunen erlagda avgif terna

få tillgodoräknas den försäkrade vid pensionsbeloppets bestämmande.

Strängt taget, borde beräkningen av de på tilläggsavgifterna å 5 och 10 kr
grundade pensionsbeloppen beräknas något litet högre i förhållande till årsavgifterna
till ersättning for att försäkringen icke genast blir effektiv till sitt fulla belopp

En sådan beräkning av det mot 1 kronas årsavgift från x års ålder svarande
pensionsbeloppet kan utföras enligt formlerna

kv-n6T

och

| {lZ,—lzx+s) + aNe /

då x < 63

68—x

«-vr _a ^

_Kx Ng 7

N67

då x > 63.

Följande tabell utgör en sammanställning för en del åldrar av dessa pensionsbelopp
och de förut utan hänsyn till karensbestämmelser angivna.

Å r.	Pensionsbelopp för 1 kronas årsavgift
för	män	för kvinnor
utan	med	utan	med
karensbestämmelser.
	Kr.	Er.	Kr.	Kr.
16 ..................	13.02	13.02	8.62	8.6 2 ;
17 ..................	12.41	12.41	8.21	8.21
20 .................	10.71	10.75	7.00	7.09
25 ..................	8.39	S.4G	5.51	5.61
30 ..................	6.55	6.02	4.37	4.50
35 .................	5.03	5.io	3.46	3.58
40 .................	3.77	3.83	2.68	2.78
45 .................	2.73	2.80	2.01	2.11
50 ................;	1.S9	1.97	1.43	1.53
55 .................	1.21	1.30	0.95	1.06
60 ..................\|	0.67	0.7 C	0.50	0.68
65 ..................	0.20	0.22	0.19	0.21
66 .................1	0.10 1	0.11	O.io \|	0.10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Då skillnaderna i pensionsbelopp äro så obetydliga (maximiskillnaden för män
9 öre och för kvinnor 13 öre för 1 kronas årsavgift), torde man lämpligen, för att
icke behöva använda olika värden för 2-kronorsavgifter och övriga, kunna sätta pensionsbeloppen
med karensvillkor lika med dem, som erhållas, då i uträkningen hänsyn
till karensvillkor icke tages. Man kan då anse, att i avgifterna ingår ett säkerhetstillägg
för eventuella missbruk, därest man icke anser karensbestämmelserna tillräckligt
stränga för att förekomma sådana.

Till förtydligande av uträkningen av pensionsbelopp enligt nu angivna metod,
med tillhjälp av tabellen sid. 20, meddelas här några exempel.

Ex. 1.

En person inbetalar från 16 år till och med 29 år 2 kr., men vid 30 år och 31
år 12 kr. Han blir invalid före avgiftsbetalningen det år, han fyller 32 år.

Motsvarande pension blir:

2 X 13,02 + 10-6,55 X | = 26,04 + 26,20 = 52,24 kr.

Ex. 2.

Eu person inbetalar från 16 år till och med 29 år 7 kr. men vid 30, 31 år och
32 år 2 kr. Han blir invalid det år han fyller 33 år (före avgiftsbetalningen).

Pensionsbeloppet blir:

7 X 13,02 — 5 X 6,55 X f — 91,14—-19,65 = 71,49 kr.

Ex. 3.

En person erlägger från och med 16 till och med 29 år 2 kr., vid 30 och 31
år 7 kr., vid 32 år 0. Han blir invalid det år han fyller 33 år.

Pensionsbeloppet blir:

2 X 13,02 + 5 X 6,55 Xf— 7 X 5,90 X 1 = 37,43 kr.

Ex. 4.

En person erlägger

2 kr. från och med 20 år till och med 29 år

12 » » » » 30 » » » » 49 »

7 » » » » 50 » » » » 64 »

2 » » » » 65 ».

Häri blir invalid det år han fyller 66 år (före avgiftsbetalningen).
Pensionsbeloppet blir:

2 X 10,71 + 10 X 6,55 — 5 X 1,89—5 X 0,20 X i —

= 21,42 + 65,50—9,45—0,38 =

= 86,92—9,78 = 77,14 kr.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

För att ytterligare underlätta den praktiska tillämpningen kan man uppställa
några enkla mer detaljerade tabeller, svarande mot 2 kronors, 5 kronors och 10 kronors
avgift för män och för kvinnor. Det torde dock icke vara behövligt att här
ingå på deras lämpliga anordnande. Skulle beräkningsmetoden vid första påseende
förefalla mindre lättfattlig, torde man dock vid närmare eftertanke finna, att tillämpningen
kan göras ganska enkel. Dessutom må erinras därom, att det är pensionsförsäkringens
centralmyndighet, som skulle ha att beräkna och fastställa pensionsbeloppet.

Till jämförelse av pensionsbeloppen enligt riksförsäkringsanstaltens alternativ 1
utan förmögenhetsgräns och alternativ 2 meddelas följande exempel.

Ex. 1. Inträdesålder 16 år. Årsavgift 2 kr.

A 1 d e r. t.	Pensionsbelopp från t års ålder
för	man	för kvinna
enligt riksförsäkringsanstaltens förslag, alternativ
i	2	i	2
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
20 ..................	24.00	26.04	16.50	17.24
30 ..................	24.oo	26.04	16.50	17.24
40 ..................	24.oo	26.04	16.50	17.24
50 ..................	24.oo	26.04	16.50	17.24
60 .................	2-l.ou	26.04	16.50	17.24
67 ..................	24.oo	26.04 \|	16.50	17.24

Ex. 2. Inträdesålder 16 år. Årsavgift 2 kr. från 16 års ålder,
7 kr. från 30 års ålder.

Ålder. t.	Pensionsbelopp från t års ålder
för	man	för kvinna
enligt riksförsäkringsanstaltens förslag, alternativ
1	2	1	2
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
20 ..................	24.oo	26.04	16.50	17.24
30 ..................	24.oo	26.04	16.50	17.24
40 ..................	49.00	58.7 9	33.69	39.09
50 ..................	59.29	58.7 9	40.70	39.09
60 ..................	64.91	58.79	44.62	39.09
67 ..................	67.5 3	58.79	46.42	39.09

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

Ex. 3. Inträdesålder 16 år. Årsavgift 12 kr. i 25 år.

Ålder. t.	Pensionsbelopp från t års ålder
för	man	för kvinna
enligt riksförsäkringsanstaltens förslag, alternativ
1	2	1	2
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
20 ..................	144.00	130.20	99.00	86.20
30 ..................	144.00	156.24	99.00	103.44
40 ..................	144.oo	156.24	99.00	103.44
50 ..................	105.88	113.76	72.7 9	72.96
60 ..................	81.82	113.76	56.25	72.96
67 ..................	70.59	113.76	48.5 3	72.96

Ex. 4. Inträdesålder 42 år. Årsavgift 12 kr. (i 25 år).

Ålder t.	Pensionsbelopp från t års ålder
för	man	för kvinna
enligt riksförsäkringsanstaltens förslag, alternativ
i	2	i	2
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
50 ..................	33.88	39.96	23.29	28.80
60 ..................	58.91	39.96	40.50	28.80
67 ..................	70.59	39.96	48.53	28.80

Den slutliga fonden enligt alternativ 2 för pensionsbeloppets beräkning torde
icke väsentligt skilja sig från den, som skulle bli resultatet av tillämpning av alternativ
1 utan förmögenhetsgräns.

Enär vid en sådan försäkringsteknisk metod för pensionernas beräkning som
den, vilken innehålles i här framställda alternativ 2, för varje ålder vid inträdet
(eller vid ändring av årsavgiften) pensionens värde svarar mot avgifternas, behöves
intet statstillskott för den nuvarande aktiva generationens upptagande i försäkringen.
Arbetarförsäkringsfondens medel behöva sålunda alls icke anlitas härför, utan kunna
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 käft. (Nr 126.) 9

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

användas till utvidgning av försäkringen i andra avseenden, möjligen till understöd
åt en del redan invalida, som eljest ej skulle komma i åtnjutande därav, och, såsom
ovan nämnts, till inrättande av kuranstalter, sanatorier o. d. för sjuka försäkrade
personer.

Skulle framdeles bestämmas högre avgifter för åstadkommande av högre pensionsbelopp,
kan med en sådan försäkringsteknisk beräkning även detta ske, utan att
statsbidrag för den då aktiva generationens avgiftspensioner erfordras, vilket däremot
skulle vara fallet, om kommitténs förslag eller riksförsäkringsanstaltens första alternativ
antoges.

Ett icke mindre viktigt skäl för antagande av ett försäkringsteknikens fordringar
någorlunda tillfredsställande pensioneringssystem är, att det överhuvud taget är
lättare att på grundval av ett sådant göra förändringar i beräkningsgrunderna eller
utvidgningar av försäkringen på ett mera rättvist sätt.

Vid en sammanfattning av vad ovan anförts beträffande de båda alternativa förslag,
som av riksförsäkringsanstalten framställts, framgår, att alternativ 1, som närmast
kan jämföras* med kommitténs förslag, är ägnat att i det hela bättre än detta senare
tillfredsställa de försäkrades ekonomiska behov för olika fall, enär pensionsbeloppets
storlek ställes långt mera oberoende av tiden för invaliditetens inträffande. Därest
från 16-årsåldern lika stora avgifter regelbundet erläggas, utgår sålunda pensionen
med konstant belopp, när helst under försäkringstiden invaliditet, berättigande till
pension, inträder. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening bör vid tillämpning av
detta alternativ den uppställda förmögenhetsgränsen för avgiftsskyldighet hälst bortfalla,
Vare sig denna gräns bibehålies eller icke, lämnar arbetarförsäkringsfondens
kapitalbelopp icke blott tillgång till bestridande av kostnaden, utöver de försäkrades
avgifter, för den nuvarande aktiva generationens upptagande i försäkringen, utan
även någon behållning därutöver. Borttages förmögenhetsgränsen, blir överskottet
något mindre.

Det andra alternativet för pensionsbeloppets bestämmande — nämligen enligt
försäkringstekniska grunder med hänsyn till den ålder, vid vilken pensionsavgift
börjar erläggas eller vid vilken den ändras — har den stora fördelen framför det
första alternativet, att för varje försäkrad pensionsbeloppets värde enligt de antagna
beräkningsgrunderna svarar mot avgifternas värde, och att sålunda större rättvisa
skipas de försäkrade emellan. En svårighet i avseende å tillämpningen av detta
system är, att för de fall, då högre avgifter än 2 kronor erläggas, utfinna lämpliga,
lätt användbara försiktighetsmått till förekommande av missbruk eller en tillfällig
inkomständrings otillbörliga inflytande. Den av riksförsäkringsanstalten i detta hänseende
föreslagna modifikationen synes emellertid kunna verka på ett tillfredsställande
sätt.

Vid tillämpning av nu ifrågavarande alternativ för pensionsbeloppets bestämmande
medför förmögenhetsgränsens bibehållande icke någon vinst för staten, varför
intet skäl finnes att låta den kvarstå. Någon särskild kostnad för staten föranledes
ej heller av den nuvarande aktiva generationens upptagande i försäkringen och behöva
följaktligen arbetarförsäkringsfondens medel icke anlitas för detta ändamål.

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Pension på grund av frivilliga avgifter.

Enligt kommitténs förslag är den mot varje erlagd frivillig avgift svarande pensionen
proportionell mot det antal hela år, som förflutit från den dag, avgiften erlades,
till den dag, från vilken pensionen utgår. Vid en sådan försäkringsform ökas
sålunda pensionen icke blott, såsom vid den obligatoriska försäkringen, med antalet
avgifter, som hinna erläggas före invaliditetens inträffande, utan även för varje erlagd avgift
med tiden före pensionens början. För att åskådliggöra detta förhållande väljes som
exempel, att en man erlägger en frivillig årlig avgift å 10 kr. från 20-års åldern under 30
år, eller till dess han blir invalid. Det pensionsbelopp, som erhålles vid invaliditet
efter olika antal år eller senast vid 67 års ålder, finner man av följande sammanställning.

Ålder vid pensions-tidens början. å r.	Pensions- belopp. kr.	Ålder vid pensions-tidens början. å r.	Pensions- belopp. kr.
21...........................	0.13	50...........................	60.45
25...........................	1.95	55...........................	79.95
30..........................	7.15	60...........................	99.45
35..........................	15. so	65...........................	118.95
40..........................	27.30	67...........................	126.7 5
45...........................	42.35

Dessa synnerligen varierande pensionsbelopp torde visa, att den av kommittén
föreslagna anordningen av den frivilliga försäkringen än mindre än dess anordning
av den obligatoriska är ägnad att i rimlig proportion för olika eventualiteter tillfredsställa
invaliditetsförsäkringsbehovet. Om i stället för konstanta avgifter maximiavgifter
erlagts under de 30 åren, hade naturligtvis disproportionen i pensionsbeloppen
blivit än större.

I kommittébetänkandet del. II, sid. 179 har framställts ett alternativt förslag
till anordning av den frivilliga försäkringen, nämligen så, att mot varje avgift skulle
svara ett konstant pensionsbelopp. För en (maximi-) avgift å lika många kronor som
halva levnadsåldern skulle en man erhålla en pension å 5 kr. och en kvinna % därav.
För mindre avgifter skulle en motsvarande mindre pension erhållas.

Enligt detta system växer vid erläggande av konstanta avgifter försäkringsbeloppet,
men icke i fullt samma proportion som summan av de erlagda avgifterna. Ur
denna synpunkt och även därför att det under större delen av försäkringstiden tämligen
nära ansluter sig till en med hänsyn till åldern försäkringsteknisk beräkning av
pensionsbeloppen, synes det vara att föredraga icke blott framför det av kommittén
valda systemet för frivillig försäkring utan även i någon mån framför dess anordning
av den obligatoriska försäkringen.

Skulle emellertid något av de alternativ för den obligatoriska försäkringens anordning,
som riksförsäkringsanstalten föreslagit, komma att antagas, synes det vara

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

lämpligast att anordna även den frivilliga försäkringen i enlighet därmed. Även i
detta fall bör naturligtvis den frivilliga årsavgiften begränsas. Riksförsäkringsanstalten
föreslår i sådant avseende, att dess maximum bestämmes till ett av åldern oberoende
belopp, t. ex. lika stort med den obligatoriska avgiften.

Kommittén har föreslagit, att för pensiontagare, som åtnjuter pensionstillägg,
den på frivilliga avgifter beroende pensionen höjes med en tredjedel. Denna bestämmelse
leder för vissa fall till en rätt avsevärd diskontinuitet, vilken visserligen
lätt kan undvikas genom en lätt åstadkommen ändring. Emellertid synes hela bestämmelsen
helst böra bortfalla och dessutom den på frivilliga avgifter grundade
pensionen inräknas i inkomsten vid bestämmande av pensionstillägget. Då nämligen
avsikten är, att ifrågavarande förhöjning endast skulle komma de behövande till del,
och båda de här ifrågasatta förändringarna verka i den riktning, att pensionstillägget
i allmänhet skulle kunna något ökas, synes statens bidrag på så sätt bättre komma
att lämpa sig efter detta ändamål.

Pensionstillägg och understöd.

Enligt lagförslagets 6 § utgör pensionstillägget i regel ett visst belopp med avdrag
av pensionstagarens halva beräknade årsinkomst. Emot eu dylik princip har
anmärkts, att den motverkar arbetsamhet och sparsamhet. Samma invändning kan
dock göras mot allt understöd, som utgår på grund av det förefintliga behovet. Då
nu, såsom kommittén uppvisat, ett för en nödtorftig bärgning tillräckligt tillägg åt
alla utan hänsyn till övrig inkomst skulle kräva synnerligen stora belopp, synes man
icke kunna påyrka någon ändring av kommittéförslaget i sådant avseende, utan att
samtidigt anvisa utvägar för uppbringande av de erforderliga medlen. Om å andra
sidan tillägget endast sattes så stort, att det utfyllde en viss nödtorftig inkomst,
kunde med skäl, såsom kommittén anmärkt, sägas, att en dylik anordning motverkade
arbetsamhet och sparsamhet. Då nu enligt kommitténs förslag understödets
storlek icke endast skall rätta sig efter behovet utan utgå så, att den, som har egen
inkomst, får en bättre ekonomisk ställning, synes kommittén hava hållit en lämplig
medelväg mellan de båda intressen, som böra tillgodoses. Naturligtvis ligger en viss
godtycklighet i valet av den del av den egna inkomsten, som skall fråndragas det
pensionstillägg, som skulle utgå vid fullständig saknad av egen inkomst. Riksförsäkringsanstalten
har dock för sin del intet att invända mot den valda proportionen.

Enligt 7 § skall, för beräkning av pensionstillägget, i årsinkomsten icke inräknas
den pension, någon enligt pensionsförsäkringslagen åtnjuter. Önskligt vore, såsom
i det föregående berörts, att avgifterna kunde sättas så tillräckliga och uppbörden
av dem bliva så effektiv, att hela pensionsbehovet kunde tillgodoses genom
avgiftspensionerna. I så fall skulle inga pensionstillägg erfordras. Även om ett sådant
resultat icke på länge tillnärmelsevis kan nås, är det ju att hoppas, att utvecklingen
kommer att gå i den riktning, att pensionstilläggen göras alltmer överflödiga
genom avgiftspensionernas höjande. Då pensionstagarens återstående behov
minskas med en stigande avgiftspension, och särskilt om denna i framtiden kommer
att bliva av allt större betydelse, synes det sålunda vara riktigast, att pensionstilllägget
minskas med stigande avgiftspension, och att därför denna för pensionstill -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

läggets bestämmande inräknas i inkomsten. Samma skäl tala även för att, såsom ovan
föreslagits, den på frivilliga avgifter grundade pensionen inräknas däri.*)

Om dessa ändringar företagas i lagförslaget, kunna inkomstgränserna för pensionstilläggs
utgående sättas högre än de av kommittén föreslagna.

Enligt kommittéförslaget utgör det årliga pensionstillägget åt pensionstagare
utan egen inkomst för man 150 och för kvinna 125 kronor. För varje ar, för vilket
7 eller 12 kronors pensionsavgift erlagts, höjes pensionstillägget med 1 1/3 %.

Den lämpliga proportionen mellan pensionstilläggen för man och för kvinna bör
ju, såsom kommittén framhållit, utmätas med hänsyn till eventuellt förefintliga olika
behov. Att riktigt uppskatta dessas relativa storlek är emellertid synnerligen vanskligt.
Dock vill det synas riksförsäkringsanstalten, som om kommittén satt skillnaden
i beloppen väl stor.

För att icke allt för mycket lämna rum för godtycklighet och subjektiva överväganden,
vilka särskilt i denna fråga visat sig leda till vitt skilda åsikter, kan man
kanske lämpligast hålla sig till de av kommittén använda siffrorna rörande av fattigvården
fullt försörjda icke fullt arbetsföra ogifta män och ogifta kvinnor över 60 år.
Det synes emellertid vara svårt att av denna statistik draga några mera säkra slutsatser
rörande det av de olika fattigvårdsunderstöden indicerade olika ekonomiska
behovet för man och kvinna. Det visar sig nämligen, att för hela riket är skillnaden
i understöd omkring 20 kronor. Men för landsbygden ensam är den 15 kronor
och för städerna för sig ännu mindre, nämligen 11 kronor. Siffrorna mana därför
till försiktiga slutsatser. Genom en ytterligare uppdelning av materialet är det icke
omöjligt, att den genomsnittliga skillnaden skulle bliva än mindre. Under ^medgivande,
att slutsatserna äro något osäkra, torde det dock vara riktigast att hålla sig
till siffrorna i det uppdelade materialet och därför antaga, att den genomsnittliga
skillnaden är omkring 14 kr., d. v. s. omkring 7,5 procent av det genomsnittliga understödsbeloppet,
vilket ligger mellan 180 och 190 kronor. Med bibehållande av ungefär
samma medelvärde för fulla pensionstillägg åt man och kvinna som enligt kommitténs
förslag, skulle de vid fullständig saknad av egen inkomst utgående pensionstilläggen,
med användande av kommitténs sätt för inkomstberäkningen, kunna sättas
för man och kvinna till omkring 140, respektive 130 kronor. Tager man emellertid
hänsyn till skillnaden i avgiftspensionen för man och för kvinna (som erlagt
samma årsavgifter), varigenom olikheten i deras behov åtminstone till stor del och
för högre avgiftspensioner mer än väl tillgodosetts, är det måhända lämpligast att
icke göra skillnad på mäns och kvinnors pensionstillägg.

En följd härav skulle naturligtvis bliva, att ej för beräkning av sådant understöd,
som jämlikt 33 § skall utgå, skillnad göres mellan man och kvinna.

*) Särskilt vidkommande den på frivilliga avgifter grundade pensionen har professor Wicksell
uppvisat betänkliga konsekvenser av att den icke inräknas i inkomsten (Ekonomisk Tidskrift,
1912, haft. 12, sid. 455).

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Enligt kommitténs förslag höjes, såsom förut nämnts, pensionstillägget för varje
år, för vilket endera av de i 4 § stadgade pensionsavgifter av 7 eller 12 kronor
blivit erlagd, med 1 x/3 procent.

Denna bestämmelse verkar sa, som om mot ett visst antal pensionsavgifter å
7 eller 12 kr. svarade en viss höjning i det pensionstillägg, som skall utgå vid fullständig
saknad av egen inkomst, varemot inkomstgränsen (300 kronor för man och
250 kronor för kvinna) förblir oförändrad. Om t. ex. en man erlagt 50 sådana avgifter,
utgör pensionstillägget, om han ej åtnjuter någon inkomst, 250 kronor och, om
han åtnjuter inkomst, nämnda belopp med avdrag av 5/e av årsinkomsten. Man kan
också uttrycka detta så, att pensionstillägget utgör s/8 av skillnaden mellan 300 kronor
och den egna inkomsten. Då pensionstillägg utgår, faller således summan av
detta och den egna inkomsten mellan 250 och 300 kronor. På grund av dessa trånga
gränser blir intresset för den försäkrade själv att skaffa sig en tillräcklig inkomst
mindre än för dem, som erlägga pensionsavgifter å 2 kronor. Då riksförsäkringsanstalten
icke kunnat finna en sådan ändring av proportionen mellan pensionstilläggets
maximum och inkomstgränsen motiverad, har det synts anstalten hava varit
lämpligare att bibehålla den vanliga proportionen. Bestämmelsen kunde därför hellre
ha innehållit, att för varje år, för vilket endera av de i 4 § stadgade pensionsavgifter
av 7. eller 12 kronor blivit erlagd, pensionstillägget i fråga om pensionstagare,
som ej åtnjuter någon inkomst, höjes med en viss procent, och att i fråga om pensionstagare,
som åtnjuter inkomst, pensionstillägget utgör det sålunda höjda beloppet
med avdrag av halva årsinkomsten.

Aven om en sådan ändring i bestämmelsen vidtages, synes den dock verka i
motsatt riktning mot den princip, som kommittén följt vid bestämmande av den allmänna
regeln för pensionstilläggets utgående, nämligen att hjälp framför allt bringas
åt de ekonomiskt sämst stälda. Då de, som erlagt högre årsavgift än 2 kronor,
därigenom få en högre avgiftspension, vilken enligt kommitténs förslag icke skall inräknas
i inkomsten vid pensionstilläggets bestämmande, komma de nämligen redan
genom sin högre avgiftspension i en lika mycket bättre ekonomisk ställning, vilken
torde mer än uppväga de större behov, som tilläventyrs förefinnas hos de pensionstagare,
som tillhört de högre avgiftsklasserna och därför antagas hava nått eu något
högre levnadsstandard.

Inräknar man åter vid pensionstilläggets bestämmande, såsom riksförsäkringsanstalten
föreslagit, avgiftspensionen i inkomsten, kunde det finnas mera fo<r för
ifrågavarande eller ett liknande stadgande.

Emellertid synes erläggandet av de högre pensionsavgifterna vara en rätt ofullkomlig
mätare på det efter invaliditet inträdande behovet. Kommittén har dock
själv hänvisat till ett medel, vilket i detta avseende torde vara mera effektivt, nämligen
genom stadgandet i lagförslagets 11 §, att kommun kan, under vissa förutsättningar,
till behövande pensionstagare lämna ett tillskott å högst 150 kronor för man
och 125 kronor för kvinna. På grund härav synes stadgandet om den särskilda förhöjningen
i pensionstillägget för 7 eller 12 kronors pensionsavgift hälst böra bortfalla.
Därigenom skulle inkomstgränsen för pensionstilläggs utgående kunna något
höjas.

Det återstår att söka bestämma pensionstilläggets storlek på grundval av de av
riksförsäkringsanstalten föreslagna förändringarna i sättet för dess beräkning.

Kung!,. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

Att vid bedömande av pensionstilläggets storlek avgiftspensionen inräknas i
inkomsten, medför för de personer, som skola hava pensionstillägg, den verkan att,
om inkomstgränsen för pensionstilläggs utgående bibehålies oförändrad, pensionstillägget
minskas med halva avgiftspensionen, såvida ej pensionstillägget är mindre
än halva avgiftspensionen, i vilket fall det bortfaller. Inkomstgränsen skulle emellertid
med oförändrad kostnad för stat och kommun kunna höjas med avgiftspensionens
belopp.

Enligt riksförsäkringsanstaltens alternativ 2 för avgiftspensionernas beräkning
är i lägsta inkomstklassen för en person, som vid 16 års ålder inträder i försäkringen,
pensionsbeloppet för man kronor 26,04 och för kvinna kronor 17,24. Genom att vid
pensionstilläggets bestämmande inräkna kvinnornas avgiftspensioner i inkomsten,
skulle man alltså, lågt räknat, kunna höja inkomstgränsen för^ dem med sistnämnda
belopp.

Motsvarande försäkringens fulla utveckling under år 1907 har i kommittébetänkandet
antalet invalider med avgiftspension jämte pensionstillägg beräknats till
64 000 män och 170 000 kvinnor. Genom inräknande av avgiftspensionen i inkomsten
skulle inkomstgränsen för man kunna höjas med mer än det mot lägsta inkomstklassen
svarande pensionsbeloppet kronor 26,04. Oni emellertid i stället denna gräns
för männen bibehålies vid 300 kronor, skulle inkomstgränsen för kvinnorna kunna

höjas ytterligare med - • 26,04 = kronor 9,80.

Om vid pensionstilläggets bestämmande för såväl man som kvinna avgiftspensionen
inräknas i inkomsten, skulle sålunda med bibehållande av inkomstgränsen
för man, inkomstgränsen för kvinna kunna höjas med 17,24 + 9,80 = kronor 27,04.

I kommittébetänkandet, del II, sid. 208, har kostnaden för pensionstilläggens
höjning på grund av erlagda avgifter å 7 och 12 kronor beräknats till 2 064 000
kronor. Utgår stadgandet om dylik höjning, skulle nämnda belopp, 2 064 000 kronor,
kunna användas till ännu en höjning av pensionstillägget för kvinnor. På envar av

ifrågavarande kvinnor komme då i medeltal ^7q qqq —- kronor 12,14. Detta motsvarar
en höjning av inkomstgränsen med kronor 24,2 8.

Tillsammans med höjningen på grund av avgiftspensionens inräknande i inkomsten
skulle alltså hela höjningen av inkomstgränsen för kvinna bliva

27,04 + 24,28 = kronor 51,32.

I dessa beräkningar borde egentligen hänsyn ha tagits till den omständigheten,
att genom inkomstgränsens höjning, även då den kombineras med inräknande av
avgiftspensionen i inkomsten, en del pensionstagare, som eljest ej skulle åtnjutit
pensionstillägg, nu bliva delaktiga därav. Dessa pensionstillägg bliva emellertid så
små, att de väl torde uppvägas därav, att i de här gjorda beräkningarna överallt
avgiftspensionen i lägsta inkomstklassen lagts till grund.

Man riskerar sålunda säkerligen icke något ytterligare kostnadsbidrag från stat
och kommun genom att höja inkomstgränsen för kvinnorna med 50 kronor, d. v. s.
till 300 kronor eller samma belopp som för männen.

Emellertid medför denna höjning av inkomstgränsen för kvinnor, att även de
understöd, som skola utgå till följd av 33 §, böra för kvinnornas vidkommande höjas
på samma sätt som pensionstilläggen. Beräknat efter en full utveckling av försäkrin -

72 Kvngl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

gen år 1907, torde icke den årliga kostnaden härför kunna uppgå till en halv million
kronor.

För täckande av denna kostnad torde den besparing, som staten skulle göra
genom att förhöjningen av de på frivilliga avgifter grundade pensionerna upphävdes,
kunna användas. Denna besparing är visserligen ytterst oberäknelig, men just på
grund av dess oberäknelighet torde det för staten vara lämpligare att utbyta denna
förpliktelse mot ett visst anslag per år.

Av anförda skäl anser riksförsäkringsanstalten pensionstillägget och understödet
åt kvinna böra sättas till samma belopp som för man.

Med åberopande av vad ovan anförts rörande vissa delar av det utav ålderdomsförsäkringskommittén
avgivna förslaget till lag om allmän pensionsförsäkring
hemställer riksförsäkringsanstalten,

att vid beräkning av avgiftspensions storlek det av riksförsäkringsanstalten härför
framställda förslaget, alternativ 2, måtte komma till tillämpning i stället för den i
lagförslagets 6 § angivna metoden;

att avgiftsbelopp, som kommun, i fall av försummelse från försäkrad persons
sida, har att enligt lagförslagets 15 § inbetala, skall vid beräkning av avgiftspension
tillgodoföras den försäkrade;

att det i lågförslagets 5 § förekommande stadgandet, att från erläggandet av
pensionsavgift undantages »den, i vilkens taxering under året enligt förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt inberäknas förmögenhet till värde av minst 6 000
kronor», måtte utgå;

att den på frivilliga avgifter grundade pensionen måtte beräknas på samma sätt,
som av riksförsäkringsanstalten föreslagits beträffande avgif tspensionerna;

att frivillig avgift ej må för någon under ett kalenderår erläggas med högre
sammanlagt belopp än det, vartill den obligatoriska avgiften för året uppgår eller, i
händelse avgiftsskyldighet icke äger rum, skulle uppgått, om dylik skyldighet förelegat;

att pensionstillägg och understöd måtte bestämmas till lika belopp för man och
kvinna;

att den i lagförslagets 6 § förekommande bestämmelsen, att för varje år, för
vilket endera av de i 4 § stadgade pensionsavgifter av sju eller tolv kronor blivit erlagd,
pensionstillägget höjes med en och en tredjedels procent, måtte utgå; samt

att vid uppskattning av årsinkomst, som avses i lagförslagets 6 §, skall medräknas
jämväl avgiftspension och på frivilliga avgifter grundad pension.

Ånke- och barnpensionering in. m.

Kommittén har i sitt betänkande berört frågan om beredande av understöd åt
behövande änkor (och änklingar) samt ogifta mödrar med minderåriga barn. Kommittén
finner det synnerligen önskvärt att erhålla en dylik komplettering av dess
egentliga förslag, men har av kostnadsskäl ansett sig böra avstå från att framställa
något förslag eller yrkande i detta avseende. Av enahanda orsak har kommittén
funnit sig böra göra vissa begränsningar i fråga om rätt till pension beträffande den
nu levande generationen.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Eu av kommitténs ledamöter, herr Branting, har emellertid framställt bestämt
yrkande dels om förslagets komplettering med stadgande om understöd för minderåriga
barn, dels om ändring av de föreslagna övergångsbestämmelserna i syfte att
vinna ett snabbare genomförande av lagen.

Då det emellertid stälts i utsikt, att medel utöver de av kommittén beräknade
skulle kunna åvägabringas, och att således möjlighet skulle förefinnas att gå något
utöver den gräns, kommittén ansett sig böra föreslå med hänsyn till kostnadsfrågan,
skulle riksförsäkringsanstalten vilja för sin del förorda bifall i huvudsak till ovan
angivna av herr Branting framställda yrkanden.

Av herr Branting förordas ett tillägg till lagförslagets 6 § av följande lydelse:

»För änkling, änka eller ogift kvinna med minderåriga barn under 15 år utgör
pensionstillägget, därest årsinkomsten icke uppgår till ett belopp av 300 kronor för
man och 250 kronor för kvinna jämte 150 kronor för varje sådant barn, hälften av
detta belopp, minskat med halva inkomsten. Tillägget utgår i dessa fall, även om
varaktig oförmåga till arbete icke är förhanden».

Till motivering av sitt förslag anför herr Branting, bland annat, att eu änka
eller ogift moder (och likaså änkling) med barn är på visst sätt, även när hon är
arbetsför, utan tvivel invalid i den mening, att en de! av hennes arbetskraft måste
avses för barnens vård och uppehälle, samt att det ur samhällets synpunkt måste
vara av alldeles särskild vikt att bringa hjälp ej blott åt dem, som hava sitt arbetsliv
bakom sig, utan också samtidigt tänka på den generation, som kommer.

Kostnaderna för genomförande. av ifrågavarande komplettering hava beräknats
till 4 500 000 kronor, varav 3 millioner skulle bestridas av staten och 1 x/2 million
av kommunerna.

Så som tilläggsstadgandet avfattats, innebär det huvudsakligen en barnpensionering,
vilket ju ock är det i föreliggande fall riktigaste. Emellertid synes tilläggets
avfattning begränsa pensionstilläggets utgående till de fall, då en av föräldrarne till
det eller de barn, för vilka pensionstillägg skall utgå, lever. Men det torde icke
finnas skäl att från rätten till understöd utesluta de barn, som förlorat båda föräldrarna.

Förutsättningen, för att understöd skall utgå, skulle vara, att den av föräldrarna,
som lever, icke bär en inkomst, som tillsammans med den, barnet kan hava, överstiger
visst belopp (för änkling 450 kronor och för änka eller ogift moder 400 kronor
om allenast ett barn finnes). År barnet föräldralöst, skulle förutsättningen i analogi
med det föreslagna tilläggsstadgandet vara, att det icke har en inkomst uppgående
till 150 kronor. Har det eu mindre inkomst, skulle understödet utgå med 75 kronor,
minskat med hälften av inkomstens belopp.

I händelse eu av föräldrarne lever, skulle understöd utgå, oavsett huruvida den
efterlevande har sin arbetsförmåga i behåll eller icke. Emellertid synes man hava
avsett, att, därest den av föräldrarna, som lever, är arbetsför, man vid beräkning av
understödet icke i varje fall skall taga hänsyn till den faktiskt förefintliga inkomsten,
utan göra denna till föremål för viss uppskattning.

Detta synes framgå av ett uttalande av kommitténs ordförande vid behandling
av förevarande fråga. Han yttrar nämligen (de! II, sid. 225 i kommittéförslaget):
»Om man för enkelhetens skull inskränker exemplet till änkorna, så skulle således en
änka med barn erhålla understöd, om hennes inkomst understiger 250 kronor jämte
150 kronor för varje barn (varvid, om hon är arbetsför, inkomsten ej får skattas
lägre än 250 kronor)». Detta villkor, att arbetsförtjänsten ej får sättas lägre än till

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 käft. (Nr 126.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

250 kronor (för man 300 kronor), är, såvitt riksförsäkringsanstalten kan finna, icke
uttryckt i tilläggsstadgandets formulering.

Riksförsäkringsanstalten har försökt att göra en approximativ uppskattning av
den ökade kostnad, som skulle föranledas därav, att även föräldralösa barn under 15
år skulle kunna erhålla understöd, under villkor och till belopp som ovan nämnts.

Enligt den av kommitténs ordförande (del II, sid. 225) för beräkning av kostnaderna
använda fattigvårdsstatistiken för år 1907 utgjorde antalet direkt understödda
föräldralösa äkta barn under 15 år 3 492 och direkt understödda moderlösa
oäkta 3 035, tillsammans 6 527. Det antal, som lagts till grund för kostnadsberäkningarna,
utgjorde 29 821, däri de nämnda 6 527 icke äro inräknade.*) Antager man
en proportionsvis lika stor kostnad för de 6 527 föräldralösa barnen, skulle denna
kostnad bli omkring 985 000 kronor, varav 2/s skulle komma på staten och l/3 på.
kommunerna. Avrundas andelarna, skulle kostnaden för staten bli 660 000 kronor
och för kommunerna 330 000 kronor. Dessa siffror äro dock behäftade med stor
osäkerhet.

I fråga om herr Brantings yrkande beträffande lagförslagets övergångsbestämmelser,
i syfte ätt vinna ett snabbare genomförande av lagen, har riksförsäkringsanstalten
ingen annan erinran att göra än att med antagande av riksförsäkringsanstaltens
förslag till beräkning av pensionerna, särskilt dess alternativ 2, medel ur
arbetarförsäkringsfonden skulle bliva tillgängliga för förslagets lättare genomförande,
därest eljest kostnaderna härför skulle anses väl stora.

Pensionsförsäkringens administration.

Enligt kommittéförslaget skola pensionsärendena handläggas av en för hela riket
gemensam myndighet, benämnd pensionsrådet, samt av särskilda pensionsnämnder i
orterna, varjämte pensionsrådet skall hava till sitt förfogande särskilda ortsombud.

De uppgifter, som skola tillkomma den föreslagna centralmyndigheten, synas
vara av tämligen likartad beskaffenhet med dem, som åligga riksförsäkringsanstalten.
Det vore därför ur flera synpunkter lämpligt, om pensionsförsäkringens förvaltning
så vitt möjligt samordnades med riksförsäkringsanstalten. I allt fall böra i samband
med organisationen av pensionsförsäkringens centralmyndighet meddelas bestämmelser
om erforderlig samverkan mellan de myndigheter, som skola hava socialförsäkringen
om hand, så att enhetlighet i de sociala försäkringsfrågornas behandling må komma
att upprätthållas i så stor utsträckning som möjligt.

Enligt de speciella bestämmelser, som finnas intagna i lagförslaget rörande pensionsärendenas
behandling, skall det tillkomma pensionsnämnderna, bland annat, att
meddela beslut om rätt till pension och att fastställa beloppet av den årsinkomst,
som skall läggas till grund för beräkning av pensionstillägg. Då de i lagförslaget
förekommande bestämmelserna om vad som skall menas med varaktig oförmåga till
arbete samt angående uppskattning av årsinkomstens storlek äro synnerligen tänjbara,
kommer säkerligen praxis vid tillämpningen av dessa stadganden att bliva i hög grad

*) Dessutom finnas i fattigvårdsstatistiken angivna 20 405 »andra» direkt understödda
(varken föräldralösa äkta eller moderlösa oäkta). För de fall, då icke dessa barns båda föräldrar
leva, bör ju, enligt herr Brantings föreslagna tillägg, understöd utgå, varför riksförsäkringsanstalten
antagit kostnaden vara så beräknad, att den räcker även till dem. X så fall finnes
rätt stor säkerlietsmariginal i riksförsäkringsanstaltens beräkning av kostnaden för understöd åt
föräldralösa barn.

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

växlande, därest åt pensionsnämnderna skall överlämnas att besluta i förutnämnda
avseenden. Enhetlighet och likformighet i lagbestämmelsernas tillämpning kommer
att äventyras, och besluten få därför lätt skenet mot sig att vara grundade på godtycklighet.
Centralmyndigheten skall visserligen, så vitt man kan döma av kommitterades
motivering, förbehållas rätt till granskning av nämndernas beslut, även om
besvär ej anföres. Men anser centralmyndigheten ett av nämnd meddelat beslut
uppenbart felaktigt eller stridande mot lagens grunder, kan den, då besvär icke^ anförts,
icke själv omedelbart vidtaga rättelse, utan skall återförvisa målet och i återförvisningsbeslutet
meddela nämnden nödiga direktiv för åstadkommande av ett riktigt
beslut. Detta synes vara en alltför omständlig omgång. Den enklaste, till eu riktig
och likformig praxis ledande anordningen synes vara att, om nämnderna skola bibehållas,
låta dem tjänstgöra allenast såsom utredande och övervakande myndigheter samt överlåta
beslutanderätten åt centralmyndigheten, vars arbete härigenom icke kommer att avsevärt
ökas.

Vidkommande härefter de särskilda paragraferna i lagförslaget lämnas i 2 § en
definition på begreppet »varaktig oförmåga till arbete» (invaliditet). Fråga är, om
denna definition kan anses äga önskvärd klarhet.

Kommittén har ''själv synbarligen ansett densamma ej fullt klar, då den sökt
förtydliga den genom en jämförelsevis vidlyftig motivering.

Då enligt kommittéförslaget det skulle tillkomma de kommunala pensionsnämndorna
(och jämväl taxeringsmyndigheterna) att i första hand avgöra, huruvida invaliditet
föreligger, är det emellertid av största vikt att i förevarande avseende erhålla
så klara och "bestämda föreskrifter som möjligt, ty eljest riskerar man att fä en alltför
skiftande bedömning av begreppet invaliditet.

Såsom kommittén erinrat (sid. 94, del I), har man i vissa utländska lagar och
lagförslag fastställt en minimiförtjänst, som skulle utgöra gränsen mellan vad eu
invalid och en icke invalid under i övrigt lika förhållanden skulle kunna förtjäna
genom sitt arbete.

Därest det skall tillkomma de föreslagna pensionsnämnderna att fastställa invaliditeten,
bör en begränsning som den nyssnämnda vara ägnad att underlätta arbetet
och befordra större likformighet.

4 §. Om försäkringsavgifterna komma att höjas utöver de av kommittén föreslagna,
bör man även taga under övervägande frågan om höjning av avgiften för
gift kvinna, så att hennes avgift t. ex. ställes i beroende av mannens eller makarnes
gemensamma inkomster. Enligt kommittéps förslag kommer giit kvinna i regel att
betraktas såsom icke ägande någon inkomst. Såsom ett särskilt motiv för ett annat
beräkningssätt för gift kvinnas försäkringsavgift, än det av kommittén föreslagna
eller rättare det, som följer av den utav kommittén åt 4 § givna formuleringen, framstår,
att man icke utan en ändrad beräkningsgrund för gift kvinnas avgift kan fullt
nå det av riksförsäkringsanstalten angivna målet, nämligen att få huvudvikten lagd
på avgiftspensionen och att därigenom bereda försäkringstagarne en mera ovillkorlig
rätt till en behovet någorlunda motsvarande pension.

Något positivt förslag i förevarande hänseende har riksförsäkringsanstalten ej
att framställa, enär tiden ej medgivit att utföra några beräkningar rörande ifrågavarande
avgiftsförhöjnings inverkan på försäkringen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ISO.

o §. Enligt vad av kommitténs motivering framgår, äger den, som enligt lagförslaget
är undantagen från skyldighet att erlägga avgift, icke heller rättighet att
inbetala den i 4 § stadgade avgiften. Således är t. ex. den, som av en eller annan
anledning icke blivit för något år mantalsskriven, utesluten från rätten att för det
året inbetala sin avgift. Han kan visserligen inbetala frivillig avgift enligt 34 §,
inen särskilt vid högre ålder bereder honom en sådan inbetalning mycket mindre
valuta än den, som obligatorisk avgift, inbetald vid dylik ålder, lämnar enligt kommitténs
förslag. I fråga om rätten att bibehålla tillerkänt pensionstillägg har den
omständigheten, att pensionär icke längre är i riket mantalsskriven, icke ansetts böra
utgöra ovillkorligt hinder för pensionstilläggets utgående. Omständigheterna kunna,
enligt vad kommittén anför, vara sådana, att det icke berott på pensionärens försumlighet,
att lian icke blivit mantalsskriven. Samma kan förhållandet vara med eu
avgiftspliktig medlem av försäkringen. Han bör följaktligen åtminstone äga att, om
han så önskar, erlägga sin avgift. Därest vid försäkringen huvudvikten kommer
att ligga på avgiftspensionerna, bör tydligen vara så anordnat, att möjlighet alltid
finnes till inbetalning av försäkringsavgift.

Första stycket av 5 § innehåller, bland annat, att pensionsavgift ej erlägges av
den, som fyllt 67 år. Då tiden''för uppbörden av avgifterna icke är närmare angiven
i lagen, måste taxeringsmyndigheterna i längderna uppföra även en del av dem, som
under året fylla 67 år. Sedan kommer det att bero på, när uppbördsstämman hålles,
om en sålunda i längden uppförd försäkrad skall erlägga avgift. Pågår uppbördsstämman
flera dagar, och en person å t. ex. stämmans andra dag fyller 67 år, kommer
. säkert tvekan att uppstå, huru med avgiften skall förfaras. Lämpligast vore att
bestämma ifrågavarande tidpunkt så, att pensionsavgift ej erlägges av någon »efter
det år, under vilket han fyller 66 år».

6 §. Enligt vad av motiveringen till lagförslagets 15 § närmare framgår, komma
allenast de pensionsavgifter, som den försäkrade inom stadgad tid erlagt, att vid bestämmande
av pensionsbeloppet tagas i beräkning, medan åter de belopp, som kommunen
till fullgörande av sin i fråga om tvåkronorsavgifterna föreskrivna garantiförpliktelse
redovisar till pensionsfonden, tillfalla fonden och icke tillgodoräknas några
personliga konton.

Kommunen äger rätt att uttaga tvåkronorsavgiften av de försumlige och lär
väl i flertalet fall icke underlåta att göra det. Ofta kan det hava varit omöjligt för
den försäkrade att å bestämd tid erlägga sin avgift; lian kan hava haft fullt” laga
förfall. Det förefaller då högst obilligt, att den försäkrade, som är skyldig att till
kommunen efter förfallotiden erlägga avgiften och som måhända, så snart hindret
bortfallit, utan dröjsmål frivilligt inbetalar avgiften, icke skall få denna sig tillgodoräknad.
Jämväl för kommunen synes det innebära en obillighet att icke få avgifterna
tillgodoförda de kommunens medlemmar, för vilka de inbetalts.

Eiksförsäkringsanstalten har ansett sig böra föreslå en ändring uti ifrågavarande
avseende till förmån för de försäkrade.

Skulle emellertid kommitténs förslag i denna del bibehållas oförändrat, synes,
som om i 6 § första stycket borde införas ett tillägg, så att klart framgår, att här
är fråga om de avgifter, som den försäkrade själf erlagt, ej dem, som inbetalts av
kommunens medel. Lagtexten är härutinnan ingalunda tydlig. (Jfr 15 § fjärde
stycket.)

Det kan ifragasättas, om icke till 6 §, som angiver utgående pensions storlek,
lämpligen borde överföras den i 30 § inryckta bestämmelsen, att, om beräknat pensionsbelopp
icke uppgår till sex kronor om året, pension icke utgår.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

7 §. Denna § innehåller bestämmelser om uppskattning av årsinkomsten.
Några mera detaljerade och bestämda föreskrifter för denna uppskattning lämnas
icke.. Det är överlåtet åt varje pensionsnämnd att uppskatta årsinkomsten så, som
den i varje fall finner med billighet och rättvisa förenligt.

Kommitténs motivering till 7 § är ej ägnad att förtydliga dess bestämmelser.
De exempel, som i motiveringen anföras å vad som skall anses såsom inkomst eller
icke tagas i betraktande såsom sådan (periodiskt understöd under olika förhållanden,
ersättning i anledning av skada till följd av olycksfall i arbete o. s. v.), framhäva i
stället nödvändigheten att införa tydliga föreskrifter till ledning för ett objektivt
bestämmande av inkomsten.

Kommittén anför visserligen, att den icke velat belasta lagtexten med detaljerade
bestämmelser i förevarande avseende, samt att kompletterande föreskrifter
skulle kunna meddelas i administrativ väg. Till denna utväg hänvisar kommittén i
flere fall, där dess lagtext lider av ofullständighet eller otydlighet. Emellertid
kan ifrågasättas, om det är fullt ändamålsenligt att överlåta åt den administrativa
lagstiftningen att reglera ett flertal förhållanden, som äro av den största betydelse
för de försäkrades, invalidernas och åldringarnas, rätt.

0 §. I motiveringen till 9 § har kommittén behandlat frågan, huru skall förfaras,
då pensionstagare undergår ett relativt långvarigt frihetsstraff. Beträffande
rätten till pensionstillägg är sådan rätt, säger kommittén, tydligen utan något särskilt
stadgande, redan på grund av lagens övriga bestämmelser utesluten i fråga om
pensionstagare, som å straffanstalt underhålles på det allmännas bekostnad. Det är
svart att veta, vilka bestämmelser av komittén härvid åsyftas. 7 § (inkomst av fast
egendom, kapital eller arbete) torde ej avses. Möjligen häusyftas på 9 §:s bestämmelser.
Dock synes vara nödvändigt att — därest avsikten är, att pensionstillägg
icke skall utgå för den tid, en person undergår frihetsstraff — härom införa uttrycklig
bestämmelse i lagen.

12 §. I denna § lämnas föreskrifter rörande beskaffenheten av de värdepapper,
i vilka pensionsförsäkringens fonderade medel skola placeras. Det föreskrives, att
medlen ma redovisas allenast i skuldförbindelser, utfärdade av svenska staten eller
svenska kommuner samt i obligationer, utfärdade av Sveriges Allmänna Hypoteksbank
eller Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa.

Riksförsäkringsanstalten vill ifrågasätta, om det icke vore lämpligt att göra
begränsningen för medlens placering mindre snäv. Säkerheten torde icke äventyras,
om en något friare placering medgives, varigenom möjlighet beredes att erhålla större
avkastning av fonden till fromma, bland annat, för de försäkrade. Medlen böra
kunna få utlämnas jämväl mot skuldförbindelse, för vars fullgörande svensk kommun
gått i borgen, eller mot säkerhet av inteckning i fast egendom. Om så finnes nödigt,
kan ju föreskrivas, att fonden skall placeras i de av kommittén föreslagna värdepapper,
men att viss del av densamma må kunna utlånas på annat sätt, som av
Kungl. Maj:t finnes betryggande.

1 fråga om pensionsfondens förvaltning tillåter sig riksförsäkringsanstalten hemställa,
om det icke vore lämpligt att, därest, såsom avsett synes vara, postsparbanken
kommer att ombestyra utbetalning av pensioner, fondens förvaltning anförtroddes
postsparbanken, som förut har att förvalta, bland annat, riksförsäkringsanstaltens
försäkringsmedel och de medel, som inbetalas till barnmorskornas pensionsanstalt.

Såsom förut erinrats, innehåller kommitténs lagförslag icke någon bestämmelse
beträffande den viktiga frågan om anordningar för att förebygga invaliditet eller

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

för att söka häva eller minska redan inträdd invaliditet. Utom tvivel torde dock
vara, att, därest invaliditets- och ålderdom sförsäkringen hade i sin tjänst ett
ordnat system af sjukhus, kuranstalter och dylikt, totalkostnaden för försäkringen
skulle kunna nedbringas, och att, framförallt, folkhälsan och arbetskraften hos
befolkningen skulle, bättre än nu sker, kunna tillvaratagas och bevaras. Kommittén
har helt flyktigt berört denna viktiga angelägenhet i sammanhang med behandlingen
av frågan om fondmedlens placering. Den yttrar nämligen å sid. 83 del
I: »Genom den här föreslagna bestämmelsen kan även beredas möjlighet att genom
lån åt kommuner giva dessa tillfälle att tillgodose ändamål, som äro av betydelse
för försäkringen eller för vissa andra närstående sociala uppgifter, såsom uppförande
av hem för åldringar och andra invalider, inrättande av anstalter för vård av sjukliga
personer, som kunna antagas hava utsikt att därigenom bliva arbetsföra och sålunda
ej falla försäkringen till last, främjande av de mindre bemedlade klassernas
bostadsförhållanden m. m. Dock torde, liksom i Tyskland och annorstädes, allenast
eu mindre del av invaliditetsförsäkringens fondmedel böra disponeras för dylika
ändamål.»

Det hade varit önskvärt, att den tanke, som ligger till grund för kommitténs
ovan citerade yttrande, hade fått sitt uttryck jämväl i lagtexten.

Så mycket borde dock kunna nu göras, att i lagtexten inryckes (i 12 §) en
föreskrift, att viss del av fondens medel må utlånas mot antaglig säkerhet till kommuner,
föreningar eller enskilda att användas till inrättande av anstalter för vård
och behandling av sjukliga (skadade), pensionsförsäkringen tillhörande personer, som
kunna antagas hava utsikt att genom dylik behandling bliva arbetsföra eller förbättrade.

Riksförsäkringsanstalten vill emellertid giva uttryck åt den förhoppningen, att
denna fråga icke förbises vid revidering av sjukförsäkringen och den vidare utbyggningen
av socialförsäkringen i övrigt.

16 §. I denna § stadgas, bland annat,

att vad å kronodebetsedel inflyter anses i första hand gälla därå upptagen pensionsavgift,
samt

att å kronodebetsedel uppförd pensionsavgift ej må utsökas, sedan sex månader
förflutit efter utgången av det år, under vilket avgiften blivit påförd.

Att medgiva en förmånsrätt för pensionsavgifterna som den nämnda synes ej
motiverad. Det allmännas intresse bör gå i första rummet. Kommitténs förslag är
ingalunda ägnat att befordra ett ordentligt inbetalande av kronoutskylderna. Utgå
kronoutskylderna först och pensionsavgifterna därefter, skulle detta öva ett hälosamt
inflytande på skattebetalningen.

Å andra sidan finnes ingen anledning att, såsom kommiftéförslaget gör, inskränka
preskriptionstiden för uttagande av försäkringsavgift.

18 §. Det åligger jämlikt 15 och 16 §§ taxeringsnämnderna att påföra de försäkrade
de avgifter, som de skola hava att betala. Taxeringsnämnderna hava härvid
att pröva, huruvida avgiftsplikt föreligger, sålunda även att undersöka, om på grund
av invaliditet befrielse från avgift skall äga rum.

Taxeringsnämndernas beslut skola överklagas i vanlig ordning (således hos prövningsnämnden)
utom i de fall, »där ändring sökes i beslut rörande fråga, huruvida
någon skall på grund av varaktig oförmåga till arbete undantagas från erläggande av
pensionsavgift». I detta fall skola besvären anföras hos vederbörande pensionsnämnd.
Såsom skäl för denna avvikelse från den vanliga vägen för överklagande av taxerings -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

nämnds beslut anför kommittén (sid. 115—116), att frågor om undan tagande, på grund
av varaktig arbetsoförmåga, från erläggande av pensionsavgift falla utom taxeringsmyndigheternas
kompetensområde. Det kan i anledning av denna kommitténs motivering invändas,
att kommittén icke heller bort åt taxeringsnämnden, som ju också är en
taxeringsmyndighet, anförtro att i första hand pröva, om befrielse på grund av invaliditet
bör äga rum.

Huru som helst måste det anses synnerligen olämpligt att låta en med taxeringsr
nämnden jämnställd kommunal nämnd sitta till doms över den förra nämndens beslut.
I många fall lära de båda nämnderna komma att bestå av samma personer. Skall
således en avvikelse ske från bestämmelserna om besvärs anförande över taxeringsnämnds
beslut, bör stadgas, att besvären skola anföras hos pensionsförsäkringens
centralmyndighet.

19—28 §§. Pensionsnämnds ordförande skall enligt kommitténs yttrande bevaka
det allmännas intresse, vara det »allmännas representant». Eu ytterligare representant
för det allmänna skall emellertid anställas, nämligen det i 27 § omförmälda,
av pensionsrådet förordnade ombudet. Månne det icke kan vara tillräckligt med eu
det allmännas representant? Pensionsrådet har ju för övrigt även att bevaka det
allmännas intresse.

Överflyttas beslutanderätten från pensionsnämnderna till centralmyndigheten,
framträder behovet av ett dylikt övervakande omtrad ännu mindre. Det synes därför
onödigt att bibehålla ombuden jämsides med pensionsnämnderna. Däremot kunde
det vara skäl att taga i övervägande, huruvida icke, därest beslutanderätten i alla
pensioneringsfrågor förlägges till centralmyndigheten, man skulle kunna indraga pensionsnämnderna
och låta dem ersättas av centralmyndighetens ombud, vilka i så fall
skulle hava att verkställa all förberedande utredning och öva den kontroll, som kunde
finnas erforderlig. Man skulle härigenom ernå en fastare organisition, ett snabbare
arbetssätt och minst lika pålitligt resultat, som kommitténs förslag medför.

Riksförsäkringsanstalten erhåller genom sina ortsomöud erforderligt biträde för
utredning av föreliggande ersättningsfrågor; och det kan såsom allmänt omdöme
sägas, att ombuden visat sig kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra nämnda
åliggande.

29 §. Ått belasta ifrågavarande lag med sådana detaljbestämmelser som de i
denna §, andra och tredje styckena, föreslagna synes mindre lämpligt. Det bör kunna
överlämnas åt centralmyndigheten att utfärda i förevarande avseende erforderliga
föreskrifter. Därvid bör huvudsträvandet bliva att så litet som ske kan binda de
pensionssökande vid bestämda former och att göra de former, som nödvändigtvis
kunna erfordras, så enkla och litet betungande som möjligt.

Av nu förevarande § i lagförslaget torde alltså endast första stycket böra bibehållas.

I motiveringen till §:en yttrar kommittén bland annat, att det, efter vad vunna
erfarenheter giva vid handen, i regel torde kunna utan läkarintyg bedömas, huruvida
pensionssökande är invalid i lagens mening eller ej. Detta torde hava sin riktighet
i fråga om invaliditet på grund av ålderdom. Annorlunda ställer sig nog saken
i fråga om invaliditet vid jämförelsevis tidig ålder. Vid följder av skada eller sjukdom,
som berör hjärnan eller ryggmärgen, vid höggradig syn- och hörselnedsättning,''
vid nervsjukdomar (barnförlamning, fallandesot, traumatisk neuros m. in.), vid tuberkulos
och andra lungsjukdomar, vid hjärt- och njursjukdomar m. m. torde i allmänhet
fordras läkarundersökning för att avgöra, såväl om arbetsoförmåga föreligger, som

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

ock om styrkt oförmåga till arbete kan antagas bliva för framtiden bestående. I en
mängd andra fall, såsom t. ex. vid reumatiska åkommor, vid brottskador o. d., kan
väl ofta utan läkarundersökning bedömas, om arbetsoförmåga föreligger eller ej, men
torde svårligen utan sådan undersökning kunna avgöras, om befintlig nedsättning av
arbetsförmåga är av varaktig eller endast övergående natur.

Möjligen skulle på grund härav i denna § böra intagas stadgande om skyldighet
för sökande att underkasta sig den undersökning av läkare eller å klinik, som
kan av centralmyndigheten påfordras och genom dess försorg bekostas. Om så denna
sökandens skjddighet utvidgades att omfatta jämväl den vård och behandling, som
av centralmyndigheten påfordras och genom dess försorg bekostas, skulle en möjlighet
beredas centralmyndigheten att — låt vara till en början i endast ringa omfattning
— vidtaga sådana åtgärder till förebyggande av invaliditet eller till undanröjande
eller minskning av ådragen nedsättning i arbetsförmåga, som måste anses i socialt
hänseende synnerligen betydelsefulla.

32 §. Detaljbestämmelserna i första stycket av denna § synas onödiga; bestämmelsen
att anvisning om viss postanstalt skall ske i pensionsbrevet förefaller opraktisk,
särskilt som densamma kan giva anledning, bland annat, till den uppfattning,
att pensionsbrev varje gång, en invalid byter om bostadsort, skall insändas till centralmyndigheten
för att i berörda avseende ändras.

Hela första stycket av §:en torde kunna utbytas mot ett stadgande, att utbetalning
av pension verkställes genom postanstalten i den ort, inom vilken pensionstagaren
är bosatt eller vistas.

Bestämmelsen att pension må lyftas förskottsvis för varje kalendermånad —
vilken bestämmelse innebär, att utbetalningen skall ske den 1 i varje månad — synes
icke lämplig. Det kan nämligen komma att visa sig föranleda svårigheter att å viss
bestämd månadsdag utbetala flertalet utgående pensioner. Dylik bestämmelse bör
därför ej intagas i lagen, utan bör överlämnas åt centralmyndigheten att efter samråd
med postsparbanken lämna föreskrift i detta hänseende. I lagen torde endast
behöva stadgas, att utbetalningen skall ske månadsvis, en månad i förskott.

Kiksförsäkringsanstalten har, såsom förut nämnts, ansett sig böra vid granskningen
av kommitténs förslag utgå från, att delta förslag i huvudsak kommer att
läggas till grund för en blivande lagstiftning i ämnet. Anstalten har därför endast
framställt sådana ändringsförslag, vilka, utan att medföra rubbning av kommittéförslagets
huvudgrunder, äro enligt anstaltens mening ägnade att giva pensionsförslaget
en mera rättvis och bättre anpassning efter pensionstagames behov, och som lämna
tillfälle till en utveckling av pensionslagen i önskvärd riktning. För att vidare icke
fördröja ett framläggande för Riksdagen av pensionsförslaget har riksförsäkringsanstalten
vid sina beräkningar hållit sig inom ramen av de av kommittén beräknade
kostnaderna för förslagets genomförande.

Av det föregående framgår emellertid, att riksförsäkringsanstalten skulle anse
det synnerligen önskvärt, om redan från början pensionsavgifterna sattes icke obetydligt
högre än de av kommittén föreslagna, så att de på avgifterna grundade, utan
några inskränkande förbehåll försäkringstagarne ovillkorligen tillkommande pensionerna
kunde redan från början stiga till något mera avsevärt belopp. En dylik förhöjning

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

av avgifterna skulle kunna ske antingen genom att höja avgiften för den lägsta klassen
eller genom att införa liera avgiftsklasser än de av kommittén föreslagna. Möjligen
borde i samband härmed tagas under övervägande, huruvida icke avgifterna
borde ställas i mera kontinuerligt beroende av varje försäkrad persons inkomst och
t. ex. utgå med viss procent av inkomsten. Man undveke då de tvära övergångar,
som kommittéförslaget i denna del medför. Vidare borde ock övervägas, om icke i
fall, då försäkrad är löntagare i enskild anställning, arbetsgivarens medverkan vid
avgifternas betalning kunde tagas i anspråk. Detta bör kunna äga rum, utan att
sättet för avgifternas erläggande i övrigt rubbas. Möjligen skulle i stället därigenom
anordningen för avgifternas betalning beträffande stora grupper av de försäkrade
kunna ytterligare förenklas.

Stockholm den 21 januari 1913.

Underdånigst

J. MAY.

Ivar Tengstrand.

O. F. Erbom.

Karl Dickman,

föredragande.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 haft. (Nr 126.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Bilaga D.

TILL KONUNGEN.

Sedan den av Eders Kungl. Maj:t den 13 december 1907 tillsatta kommitté
med uppdrag att, efter allsidig prövning av frågan om allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring,
inkomma med underdånigt yttrande i ämnet samt de lagförslag,

Styrelsen för postsparbanken,

med yttrande över ett av särskilda kommitterade
den 9 november 1912 avgivet betänkande och
förslag till lag angående allmän pensionsförsäkring.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

vartill utredningen kunde föranleda, under den 9 november 1912 avgivit underdånigt
betänkande och förslag till lag om allmän pensionsförsäkring,

har Eders Kungl. Maj:t den 15 i sistnämnda månad anbefallt styrelsen för
postsparbanken att avgiva underdånigt utlåtande i ämnet.

Vid fullgörande av det styrelsen sålunda meddelade uppdrag har styrelsen till
en början ansett sig böra giva tillkänna, att styrelsen trott det icke böra tillkomma
sig att göra något uttalande rörande lämpligheten av de grunder, på vilka lagförslaget
är byggt, utan har styrelsen huvudsakligen inskränkt sig till en undersökning,
huruvida, under förutsättning av bifall till den ifrågasatta pensionsförsäkringen, det
vore lämpligt och nödigt att åt postsparbanken uppdrages handläggning av åtskilliga
bestyr, vilka må bliva en följd av den föreslagna försäkringen.

Jämlikt bestämmelse i § 32 av lagförslaget, skulle utbetalning av pension, sedan
densamma blivit av den centrala myndigheten, pensionsrådet, till beloppet bestämd,
verkställas genom postanstalten å den ort, där pensionstagaren vistades, då ansökningen
om pensionen gjordes, därest icke i ansökningen uppgivits annan postanstalt.
Anvisning å den postanstalt, genom vilken utbetalningen vore avsedd att verkställas,
skulle meddelas i pensionsbrevet. Avflyttade pensionstagare till annan ort eller önskade
han eljest pensionens uttagande genom annan än förut angiven postanstalt,
ägde pensionsrådet förordna om utbetalningens verkställande genom annan postanstalt.

Då, såsom av kommittén jämväl betonats, pensionernas översändande från
pensionsrådet till pensionstagarna tvivelsutan skulle medföra onödig omgång och utgift,
torde den av kommittén föreslagna anordningen, varigenom det ifrågasatta
pensionsverket Ange för pensionernas utbetalande och behöriga redovisande begagna
sig av redan befintliga statsorgan, givetvis bliva av fördel för pensionsverket, på
samma gång denna anordning komme att, med hänsyn till postanstalternas antal,
för närvarande något över 3,300, och belägenhet inom alla delar av riket, bereda
pensionstagarna tillfälle att på ett säkert och bekämt sätt uppbära dem tillerkända
pensioner.

Beträffande omfånget av de nya bestyr, som, i händelse den föreslagna pensionsförsäkringen
anordnades, på sätt av kommittén ifrågasatts, komme att åligga postanstalternas
tjänstemän, har kommittén antagit, att under försäkringens första verksamhetsår
pensionstagarnas antal skulle komma att uppgå till omkring 16,000, av
vilka omkring 14,000 uppbure pensionen månadsvis och återstående 2,000 en gång
om året. Antalet pensionsutbetalningar skulle fördenskull för året uppgå till omkring
170,000.

Om än antalet utbetalningar, fördelat på varje postanstalt, ej skulle under försäkringens
första verksamhetsår i medeltal belöpa sig till mera än omkring 52 på
varje postanstalt, så skulle dock antalet dylika utbetalningar komma att år efter år
i avsevärd grad ökas. Vidare torde böra erinras, att bestyren med pensionsutbetalningar
komme att ställa sig väsentligen olika vid de särskilda postanstalterna, ävensom
att dessa bestyr givetvis komma att koncentrera sig på en eller två dagar i
månaden, vilket tvivelsutan torde komma att medföra olägenheter vid utförande av
postanstaltema eljest åliggande göromål av avsevärd omfattning och skiftande art.

Då emellertid de ifrågasatta bestyren för pensionsverkets räkning skulle bliva
av mera enkel beskaffenhet samt deras utförande torde kunna på ett praktiskt sätt
ordnas, lärer mot postanstalternas anlitande för nu omhandlade ändamål ej böra
möta några större betänkligheter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Om således något absolut hinder ej lärer förefinnas för postanstalternas användande
på sätt nu ifrågaställts, torde emellertid lämpligheten kräva, att bestyret med
ledningen av pensionernas utbetalande samt övervakandet av dess behöriga utförande
ej, såsom synes hava varit av kommittén avsett, överlåtas å postverket utan åt postsparbanken.

Enligt den för postsparbanken gällande nådiga instruktionen av den 22 december
1911, åligger det nämligen banken, förutom annat, att genom postanstalterna förmedla
utbetalning av dels livräntor för riksförsäkringsanstaltens och fiskareförsäkringens
räkning samt i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
dels och pensioner från barnmorskornas pensionsanstalt ävensom pensioner eller understöd
till i landsorten bosatta pensionstagare från vissa andra pensions- eller ålderdomsunderstödsanstalter.

Angående det sätt, varpå dessa utbetalningar förmedlas, torde här i största
korthet böra redogöras.

Sedan vederbörande pensionsverk fastställt livräntans eller pensionens belopp
och därom meddelat postsparbanken uppgift med överlämnande därvid''av de för utgifternas
bestridande erforderliga medel, varda genom postsparbanksstyrelsens försorg
nödiga order om livräntans, resp. pensionens utbetalande och villkoren därför tillsända
vederbörande postanstalt. De utbetalade beloppen ingå sedermera uti den räkenskap
över postsparbanksrörelsen vid postanstalten, som avgives till postsparbankens styrelse.
Efter därstädes verkställd granskning av räkenskapen upprättas av styrelsen
redogörelse över de försiggångna utbetalningarna, för att inom viss bestämd tid tillställas
vederbörande pensionsverk.

Skulle nu utbetalning av de av penstionsrådet beslutade pensionerna förmedlas
av postverket, samt nödiga utbetalningsorder fördenskull av generalpoststyrelsen meddelas
postanstalterna, i vilket fall de utbetalade pensionsbeloppen komme att avföras
uti de av postanstalterna till generalpoststyrelsen avgivna redovisningarna över poströrelsen,
torde en dylik anordning kräva förändring av såväl redovisningsväsendet vid
postanstalterna som ock revisionsarbetet inom generalpoststyrelsen. Därjämte torde
kunna befaras, att, då pensionsutbetalning skulle förekomma vid postanstalterna såväl
för postverket som för postsparbanken och sålunda ingå uti olika redogörelser, en
förväxling vid pensionernas avförande i räkenskapen lätteligen komme att äga rum,
vilken givetvis skulle föranleda en mången gång ingående undersökning, innan nödig
utredning i saken vunnits, varigenom upprättande av avräkning med vederbörande
pensionsverk komme att fördröjas.

Därest postanstalternas samtliga bestyr med pensionsutbetalningar leddes och
övervakades av postsparbanksstyrelsen, skulle hela proceduren vid postanstalterna
med utbetalande av de av pensionsrådet beslutade pensionerna bliva analog med
den, som nu äger rum beträffande utbetalning av livräntor och pensioner för riksförsäkringsanstaltens
m. fl. institutioners räkning. Vid sådant förhållande bleve den
ifrågasatta utbetalningen av ålderdoms- och invaliditetspensioner ej en ny rörelsegren
för postanstalterna, utan komme fastmera att betraktas såsom en fortsatt utveckling
av en redan befintlig verksamhet.

På grund av vad sålunda blivit anfört, får postsparbanksstyrelsen underdånigst
hemställa,

att utbetalning av de av pensionsrådet beslutade pensioner
måtte genom postsparbankens förmedling verkställas vid de
postanstalter, varest postsparbanksrörelse finnes anordnad (postsparbanskontor).

Kung!, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Enligt bestämmelse i § 32 andra stycket av lagförslaget, skulle pension i allmänhet
få lyftas förskottsvis för varje månad. Vid sådant förhållande skulle det
stora flertalet av pensioner antagligen förekomma till utbetalning den 1 i varje månad.
Med avseende å den mängd av göromål, som nämnda dag redan nu förekomma
till handläggning vid postanstalterna och särskilt på grund därav att å den första
dagen i sista månaden av varje kalenderkvartal lyftning å postanstalterna i allmänhet
äger rum av de livräntor, pensioner och understöd, vilkas utbetalande enligt vad
vad här ovan omförmälts, för närvarande förmedlas av postsparbanken, skulle bibehållandet
av den av kommittén föreslagna formuleringen av bestämmelsen angående
tiden för pensionernas lyftning utan tvivel komma att valla postanstalternas personal
högst avsevärda olägenheter. Enligt postsparbanksstyrelsens förmenande skulle det
för postanstalterna vara lämpligare och för vederbörande pensionstagare åtminstone
lika fördelaktigt, om pensionerna för kalendermånaden tillhandahölles den 15 i månaden
eller — med hänsyn därtill att postanstalterna under sön- och helgdagar hållas
öppna ett mindre antal timmar än under övriga dagar — därest den 15 dagen i
månaden inträffade å sön- eller helgdag, nästföljande söckendag.

I händelse vad av postsparbanksstyrelsen sålunda blivit hemställt varder av
Eders Kungl. Maj:t i nåder godkänt, torde § 32 av lagförslaget böra erhålla följande
förändrade lydelse:

»Utbetalning av pension förmedlas genom postsparbanken
och verkställes av postsparbankskontoret å den ort, där pensionstagaren
vistades, då ansökning om pension gjordes, därest icke
i ansökningen uppgivits annat postsparbankskontor. Anvisning
å det postsparbankskontor, genom vilket utbetalningen sker,
skall i pensionsbrevet lämnas. Avflyttar pensionstagaren till
annan ort eller önskar pensionstagare eljest pensionens utbetalande
genom annat än förut angivet postsparbankskontor, må
pensionsrådet förordna om utbetalningens verkställande genom
annat postsparbankskontor.

Pensionsbelopp — — — — — — — — — — fonden.»

Därigenom att de försäkringspliktiga skulle medelst erläggande av pensionsavgifter
bidraga till kostnaden för sina pensioner, komme efter hand att bildas en
fond, vilken, under antagande att de årligen inflytande pensionsavgifterna uppginge
till omkring 8,3 miljoner kronor, skulle efter en 80-årig försäkringsverksamhet uppgå
till omkring 750 miljoner kronor.

Enligt bestämmelse i § 12 av lagförslaget, skulle fondens medel placeras i
skuldförbindelser, utfärdade av svenska staten eller svenska kommuner, och i obligationer
utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank eller Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Med skuldförbindelser, utfärdade av svenska kommuner, torde hava avsetts ej
blott av kommun utfärdade obligationer, som för fondens räkning komme att inköpas,
utan även av kommun utfärdade, till den myndighet, som omhänderhade pensionfondens
förvaltning ställda skuldebrev å lån, som från fonden direkt utlämnats till
kommuner.

Med avseende därå att kommun äger att under vissa villkor upptaga tillfälliga
lan utan Eders Kungl. Maj:ts tillstånd, men det ej torde vara lämpligt, att pensionsfondens.
medel användes för utlämnande av dylika lån, lärer av denna anledningbliva
nödigt att åt § 12 i lagförslaget giva en något ändrad lydelse, än den av korm
mittén föreslagna.

I likhet med vad förhållandet är i fråga om postsparbankens medel, synas
pensionsfondens medel jämväl kunna, utan att säkerheten därvid lärer böra äventyras,
göras fruktbärande genom förvärvande av obligationer, utfärdade av bolag eller
inrättning, såvida kommun med Eders Kungl. Maj:ts tillstånd för dylika obligationer
iklätt sig betalningsansvar såsom för egen skuld för såväl kapital som ränta. Värdepapper
av ifrågavarande slag torde nämligen, enligt styrelsens förmenande, erbjuda
större säkerhet än obligationer, utfärdade av den garanterande kommunen.

Varda fondens medel disponerade, på sätt sålunda angivits, skulle en avsevärd
del därav kunna placeras i statens skuldförbindelser, varigenom en del av statsskulden
bleve överförd till fonden, varjämte en större inhemsk marknad kunde beredas
obligationer, utfärdade av de i lagförslaget upptagna hypotekskassorna. Genom bestämmelsen
därom att en _ del av fonden finge användas för inköp av kommunobligationer
, och för utlämnande av direkta lån till kommuner, skulle, såsom ock av
kommittén betonats, tillfälle lämnas rikets kommuner att på fördelaktiga villkor erhålla
lån, genom vilka möjlighet bereddes kommunen att tillgodose ändamål, som
vore av betydelse för pensionsförsäkringen eller för vissa andra närstående sociala
uppgifter, en anordning, som synes i högsta grad tilltalande, då fondens medel, åtminsone
till någon del, därigenom komme att användas till förmån för de befolkningslager,
av vilkas bidrag fonden till stor del komme att bildas.

Beträffande den myndighet, som skulle åläggas att omhänderhava förvaltningen
av pensionsfondens medel, har kommittén allenast framhållit att, enligt dess förmenande,
någon särskild ny institution ej borde för ändamälet inrättas, utan borde
någon redan existerande penningförvaltande myndighet jämväl omhänderhava denna
fondförvaltning.

Om även av åtskilliga anledningar det ej torde vara lämpligt, att förvaltningen
av. fondens samtliga medel uppdroges åt postsparbanksstyrelsen, skulle det dock,
enligt styrelsens förmenande, vara i flera hänseenden fördelaktigt, om åtminstone den
do] av fonden, som skulle fruktbargöras genom inköp av obligationer, utfärdade eller
garanterade av kommuner, eller genom utlåning direkt till kommuner, för sådant
ändamål överlämnades till postsparbanken. Dess uppgift är för närvarande, bland
annat, att förvalta, förutom bankens egna medel, såväl riksförsäkringsanstaltens som
barnmorskornas pensionsanstalts och fiskareförsäkringens överskottsmedel. Vid 1912
års utgång uppgick sammanlagda beloppet av de fonder, vilka av postsparbanken sålunda
förvaltas, till omkring 57 miljoner kronor, varav omkring 18,934,600 kronor i
obligationer, utfärdade eller garanterade av kommuner och om kring 11,968,800 kronor
i direkta 337 lån till kommuner. Genom denna sin verksamhet måste banken
städse äga kännedom om förhallandena på fondmarknaden; och genom de organ, postanstalterna,
vilka förmedla postsparbankens verksamhet med allmänheten, är banken

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

i tillfälle att komma i synnerligen intim kontakt med lånesökande kommuner, vilka
beredas tillfälle att utan särskilda kostnader genom postanstalten å orten uppbära
lånemedel samt verkställa lånelikvider.

En anordning sådan som den nu ifrågaställda skulle jämväl för postsparbanken
innebära den fördelen, att banken genom sin sålunda ökade utlåningsverksamhet i
ännu högre grad komme att framstå såsom nyttig för en stor del av allmänheten,
vars stöd och välvilja är av betydelse för postsparsanken.

Med avseende'' å vad sålunda blivit anfört, tillåter sig styrelsen såsom sin mening
uttala, beträffande sättet för fruktbargörande av pensionsfondens medel, att —
sedan föreskrift meddelats rörande den del av dessa medel, som ma anses lämplig
att redovisas i skuldförbindelser, utfärdade av svenska staten och i obligationer, utfärdade
av Sveriges allmänna hypoteksbank eller Konungariket Sveriges allmänna
hypotekskassa, vilken förvaltning måhända lämpligen torde böra handhavas av riksgäldskontoret
— återstoden, intill högst V4, av pensionsfondens medel torde böra för
fondens räkning förvaltas av postsparbanksstyrelsen genom inköp av räntebärande
obligationer, utfärdade av kommun inom riket för lan, till vars upptagande Eders
Kungl. Maj:ts tillstånd blivit meddelat, eller av bolag eller inrättning, såvida i sistnämnda
fall kommun med Eders Kungl. Maj:ts tillstånd iklätt sig betalningsansvar
såsom för egen skuld för .såväl kapital som ränta, eller ock genom utlåning mot
skuldebrev till kommun inom riket, därest tillstånd till lånets upptagande blivit kommunen
av Eders Kungl. Maj:t meddelat.

Då det någon gång torde vara förenat med svårighet att omedelbart efter emottagande
av pensionsfondens medel bereda desamma eu fast placering, på sätt här
ovan föreslagits, torde postsparbanksstyrelsen böra medgivas rätt att, såsom redan
skett beträffande de medel, som av styrelsen nu förvaltas, insätta pensionsfondens
medel på depositions- eller annan räkning hos enskild bankinrättning, vars bolagsordning
blivit av Eders Kungl- Maj:t; fastställd samt vars grund- och reservfonder
uppgå till ett sammanlagt belopp av minst fem miljoner kronor.

Postsparbanksstyrelsens sammansättning samt den omständigheten, att viktigare
där förekommande ärenden, däribland frågor rörande medelsplaceringen, behandlas
kollegialt, torde göra denna styrelse ägnad att omhändertaga den nu föreslagna medelsförvaltningen.
Förutom av generalpostdirektören, såsom ordförande, utgöres postsparbanksstyrelsen
av tvenne av Eders Kungl. Maj:t förordnade ledamöter, av vilka
den ene är chef för banken, samt en av fullmäktige i riksbanken och en av
fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka båda sistnämnda ledamöter bemälde fullmäktige
var för sig inom sig utse. Genom dessa sistnämnda tva ledamöter kunde Kiksdagen
och anses bliva representerad inom den myndighet, som finge sig anförtrodd förvaltningen
av denna del av pensionsfondens medel.

§ 34 av lagförslaget innehåller bestämmelser om medgivande för en var svensk
man eller kvinna, som fyllt 15 år, att, på sätt Eders Kungl. Maj: t bestämmer, erhålla
försäkring genom erläggande av frivilliga avgifter. Dylika avgifter unge för
varje gång ej erläggas med mindre belopp än en krona eller, där högre belopp erlades,
annorlunda än med helt krontal. Ej heller skulle för någon under ett kalenderår
avgifter få erläggas till högre sammanlagt belopp än det antal kronor, som
motsvarade halva antalet fyllda levnadsår.

I fråga om upptagande av avgifterna för nu omförmälda försäkring har kommittén
ej avgifvit något förslag eller ens gjort någon antydan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

. ..?ä. ®“e111fert^ uppbörden av dessa avgifter ej lämpligen torde kunna äga rum,

pa satt i §§ 14, 15 och 16 av lagförslaget bestämmes för erläggande av avgifter för
en obngatoriska försäkringen, samt då föreskrifterna om minimibeloppet för den friförsäkringsavgiften
m. m. överensstämma med vad i sådant hänseende finnes
beträffande insättning;.!'' i postsparbanken stadgat, lärer ock åt postsparbanken böra
antortros bestyret med uppbörden av de frivilliga försäkringsavgifterna.

1 ;• iT bes1?T ÄSknlle bliva. analoå''a med dem, vilka redan nu av postsparbanken
om anderhavas i fråga om delägareavgifter till barnmorskornas

, gg\det av Eders Kungl- Maj:t den 30 december 1910 utfärdade förnyade
reglemente för namnda pensionsanstalt, förvaltas densamma av riksförsäkringsanstaljen
dock med den inskränkning att det tillkommer postsparbanken att mottaga insättningar
och utbetala pensioner samt postsparbanksstyrelsen att förvalta pensionsanstaitens
medel. 1

tv i1 f^SaJ. om.Sty.relf‘.''tlS deltaSande i förvaltningen av pensionsanstalten har Eders
K-ungl. Maj:t uti särskild skrivelse till postsparbanksstyrelsen av nyssnämnda dag
iorordnat, att det skall åligga styrelsen, bland annat,

i »„?■ föranstalta om utfärdande och tillhandahållande av motböcker för dem vilka
erhållit inträde i pensionsanstalten;

att genom postsparbankskontoren i orterna uppbära de å motböckerna verkställda
insatser 5

att behörigen bokföra dessa insatser;

„ at.* efter varie kalenderårs utgång meddela riksförsäkringsanstalten uppefter
angående sammanlagda msättningsbeloppet på varje motbok; samt

att granska motböckerna.

För den allmänhet, som ville begagna sig av den frivilliga pensionsförsäkringen
skulle den anordningen, varigenom försäkringsavgifterna kunde på en och samma
motbok insattas vid vilket som helst postsparbankskontor i riket, vara en högst avsevard
forman. ö

Genom ett sådant tillvägagånssätt kommer göromålen vid postanstalterna visserigen
att i någon man okas, men dä försäkringsgöromålen skulle för postanstalterna
bliva fuHkomhgt enahanda med de bestyr, som vid dessa anstalter föranledas av insättningarna
1 postsparbanken, komme postanstaiterna ej att tillföras någon ny art
av göromål. I övrigt torde antagligen den ifrågaställda frivilliga pensionsförsäkringen
åtminstone under de första åren, ej bliva av någon större omfattning.

Handläggningen inom postsparbanksstyrelsen av bokföring av försäkran »savgifterna
in. m. komme att ske på samma sätt som nu äger rum beträffande de enahanda
anstalt S°m ^ narvarande åligga styrelsen i fråga om barnmorskornas pensions Samtliga

de medel, som ingå till nyssnämnda pensionsanstalt, förvaltas för närvarande
av postsparbankens styrelse. Vare sig förvaltningen av någon del av den
pa grund av de obligatoriska pensionsavgifterna uppkomna pensionsfonden uppdrages
at P08tsparbanksstyrelsen eller åt någon annan myndighet, torde dock, enligt stvrelsens
förmenande, de medel, som insamlas i form av frivilliga pensionsavgifter, höra
antortros åt postsparbanksstyrelsen till förvaltande, enligt de grunder, som må bliva
lastalida. for förvaltning av den i § 12 av lagförslaget omförmäla pensionsfonden.
Uppbörden av dessa avgifter skulle, såsom här ovan föreslagits, förmedlas av postsparbanken;
och därest förvaltningen av de uppburna pensionsavgifterna jämväl övertages
av postsparbanksstyrelsen samt ersättningen för postsparbankens samtliga bestyr
i nu ifrågavarande hänseende utginge efter i huvudsak enahanda grunder som

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

•de, vilka av styrelsen föreslagits uti dess underdåniga skrivelse den 30 september
1912, angående ersättning för uppbörd och förvaltning av medel tillhörande barnmorskornas
pensionsanstait, skulle postsparbanken därigenom beredas gottgörelse ej
mindre för de kostnader, som krävdes för de nya göromålens utförande, än ock för
det ansvar, som därigenom komme att åligga banken.

Enär de i nådiga förordningen den 22 juni 1883, angående en postsparbank för
riket, meddelade föreskrifter ej skulle i allo bliva tillämpliga beträffande uppbörd
genom postsparbanken m. m. av de frivilliga pensionsavgifterna, torde det bliva nödigt
att, därest Eders Kungl. Maj:t skulle finna skäligt godkänna vad här ovan i
detta avseende underdånigst föreslagits, av Riksdagen utverka det förklarande, att
ifråga om de medel, som på grund av § 34 av lagförslaget varda i postsparbanken
insatta, böra gälla de särskilda föreskrifter, som av Eders Kungl. Maj:t meddelas.

Det torde nu slutligen tillåtas postsparbanksstyrelsen att övergå till frågan om
deri ersättning av allmänna medel, som lärer böra till postsparbanken utgå, i händelse
banken kommer att anlitas, på sätt här ovan föreslagits.

Vad då först beträffar bestyret med utbetalning av pensioner till pensionstagarna
skulle detta bestyr kräva anställande hos postsparbanksstyrelsen av ökade arbetskrafter
ej mindre för upprättande, komplettering och distribution av för ändamålet
erforderliga utbetalningsorder samt för granskning av och kontroll över utbetalningarnas
behöriga redovisande, än även för upprättande av pensionsavräkningar med vederbörande
pensionsverk.

Enligt vad här ovan blivit anfört, kar kommittén beräknat, att pensionsutbetalningarnas
antal komme att under det första verksamhetsåret uppgå till omkring
170,000.

Med den erfarenhet, styrelsen redan nu äger angående det arbete, som är förbundet
med handläggning inom styrelsen av för närvarande förekommande pensionsgöromål,
torde kostnaderna för utförande av de bestyr, nyssnämnda antal utbetalningar
skulle kräva, ej behöva beräknas till mera än omkring 20,000 kronor. Ifråga om
fördelningen av detta utgiftsbelopp samt angående det antal tjänstemän med mera
fast anställning, som till en början, innan nödig erfarenhet vunnits angående göromålens
omfattning, må böra allenast tillsättas på förordnande, ävensom angående eu
var av dem tillkommande lönebelopp torde postsparbanksstyrelsen sedermera beredas
tillfälle att, därest lagförslaget bliver av Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen godkänt,
samt postsparbankens medverkan kommer att krävas för pensionernas utbetalande
m. m., få avgiva underdånigt förslag och utredning.

Givet är emellertid, att nu ifrågavarande kostnader på långt när ej komma att
växa i samma proportion som pensionstagarnas antal. Åtminstone torde någon ökning
av antalet mera fast anställda tjänstemän ej krävas under någon tid framåt.

Om, såsom här ovan ifrågaställts, förvaltningen av eu del av den i § 12 av
lagförslaget omnämnda pensionsfonden komme att övertagas av postsparbanksstyrelsen,
skulle, då fonden vuxit till något mera avsevärt belopp, denna förvaltning givetvis
medföra behov av något ökade arbetskrafter hos styrelsen, för vilka skulle krävas
särskilda kostnader. För dessa kostnader torde postsparbanken beredas gottgörelse
av allmänna medel.

För den händelse bestyret med uppbörd och förvaltning av de frivilliga pensionsavgifterna
överlämnas åt postsparbanken, torde, såsom ovan framhållits, ersättBihang
till B.ilcsdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 höft. (Nr 126). 12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

ningen därför böra utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som postsparbanksstyrelsen
uti underdånig skrivelse den 30 september 1912 föreslagit beträffande
gottgörelse till postsparbanken för handläggning av göromål tillhörande barnmorskornas
pensionsan stalt.

Då omfattningen av den frivilliga försäkringen ej nu kan förutses, är det omöjligt
att för närvarande verkställa någon ens approximativ beräkning av kostnaderna
för densamma.

Under antagande emellertid, att av de 2,600,000 personer, som ansetts höra
komma under den obligatoriska försäkringen, högst 5 %, eller 130,000, begagna sig
av den frivilliga och för sådant ändamål i postsparbanken insatte 5 % av den beräknade
avgiftssumman för den obligatoriska försäkringen, 8,300,000 kronor för år
eller 415,000 kronor, skulle ersättningen, enligt ovan angivna grunder, för uppbörd
och förvaltning av dessa insatser belöpa sig till omkring 14,000 kronor för året.

Stockholm den 24 januari 1913.

Underdånigst

Julius Juhlin.

G. F. Sandberg.
Sven Palme.

H. Cavalli.

P. E. Lindström.

John Bergr

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

»i

Bilaga E.

Allmänna anmärkningar.

Mot lagförslagets benämning hava Kungl. 3faj:ts befallningslictvande i Uppsala
och Södermanlands län anmärkt, att densamma ej angiver det väsentliga i lagens
innehåll.

Kungl. Maj:ts befallning-shavandes i Uppsala län anmärkning sammanhänger
med den av Kungl. Majtts befallningshavande hävdade irppfattningen av den av kommittén
föreslagna försörjningen. Då nämligen avgiftspension i de flesta fall blott har
en ringa betydelse i jämförelse med pensionstillägg och annat understöd, som i lagen
föreskrives eller förutsättes, samt även med avseende å avgiftspensionen försäkringstanken
icke är fullständigt genomförd, är den föreslagna försörjningen enligt Kungl.
Maj:ts befallningshavandes uppfattning till övervägande del att anse såsom fattigvård
eller, om man så vill, som en för pensionstagarna kostnadsfri pensionering.

Beträffande kostnaden för sådan försäkring anser Kungl. Maj:ts befallningshavande,
att, då fråga är om person med normal arbetsförmåga, densamma i princip
väsentligen bör bestridas antingen av personen själv, om han är sin egen, eller,
om han är i annans tjänst, av arbetaren och arbetsgivaren i förening, efter den ena
eller andra fördelningen. Enligt förslaget skulle bördan däremot komma att drabba
även skattdragande, vilka varken för sig eller för anställda personer komma i åtnjutande
av pensioneringens fördelar. Enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening
vore det önskvärt, att försörjningen i högre grad än enligt förslaget grundades på
avgifter av de försäkrade och, då de äro i annans tjänst, av arbetsgivarna. Härigenom
skulle även försörjningsbeloppen kunna ökas. Kungl. Maj:ts befallningshavande
påpekar, att ovan angivna olägenhet visserligen råder även med avseende å fördelningen
av den nuvarande fattigvårdstungan. Med de ifrågasatta bestämmelserna skulle
emellertid ett större belopp än den nuvarande fattigvårdskostnaden komma att för
amtiden utgå efter principiellt oriktiga grunder.

Föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm uttalar, att, vad den föreslagna
pensionsförsäkringen, genomförd, bjuder på, är endast ungefär en tredjedel verklig
pensionsförsäkring. Resten, nära två tredjedelar, är —- fattigvård, under skyddande
förklädnad och fri från vissa för närvarande med henne följande rättsverkningar.

För de försäkrade, som komma i åtnjutande av denna fattigvård, säger föreningen
vidare, utgöra de fripensioner, vari den fördelas, huvudsaken. Avgiftspensionen

Lagens

benämning.

Iförsäkring
eller fattigvård.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 126.

j älvhjalpsprincipen.

är ett ganska obetydligt tillägg. Då icke förty fripensionen betecknas såsom »pensionstillägg»,
har densamma enligt föreningens mening fått ett namn, som passar
den illa, men onekligen är lämpligt från den synpunkten, att det hela är bestämt att
kallas pensionsförsäkring.

Föreningen påpekar härjämte, att den moderna fattigvården lägger huvudvikten
vid rent profylaktiska åtgärder. Föreningen finner önskligt, att kommittén sökt att
med försäkringsstadgandena förena bestämmelser, avsedda att förekomma eller fördröja
invaliditet eller häva eller minska den, då den redan inträtt, t. ex. genom vård
å anstalt, eventuellt tvångsvård, för övervinnande av iråkad vanförhet eller sjukdom,
eller genom uppfostran till andra färdigheter, än de, som i följd av den inträdda
vanförheten eller sjukdomen blivit oanvändbara. Så har dock icke skett.

Kungl. Maj ds befalla ingslw rande i Jämtlands län anser betänkligt, att den s. k.
pension, som förslaget avser att bereda, på den grund, att de pensionerades egna
bidrag till pensionerna, åtminstone de pensionärer, som skola frånvinnas fattigvården,
äro så obetydliga, att de icke kunna betinga annat än en ytterst obetydlig del av
pensionen, ja, för många icke någonting alls, icke i sak blivit stort annat än fattigvård.
För att ytterligare markera skillnaden har pensionen visserligen undan dragits
vissa ofördelaktiga rättsverkningar, som nu åtfölja fattigvården, men Kungl. Maj:ts
befallningshavande anser det blott vara en tidsfråga, när dessa komma att även vad
angår understöd, som utgår som fattigvård, helt och hållet eller till större delen försvinna.
Den reella skillnaden mellan pension enligt förslaget och fattigvård ligger i,
att pensionen lämnas utan någon prövning vare sig i fråga om understödets beskaffenhet
eller utsikterna för deras behöriga användning. Den utjämning av existensmöjligheter,
som förslaget innebär, anser Kungl. Maj:ts befallningshavande vara en
utjämning åt det sämre.

Härmed sammanhänger den av Kungl. Majds befallningshavande i Jämtlands län
särskilt framhållna omständigheten, att enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning
över huvud taget försäkringsprincipen och självhjälpsprincipen i förslaget
kommit alltför litet till sin rätt på bekostnad av understödsprincipen. De anspråk,
som inom den ojämförligt talrikaste klassen av dem, förslaget omfattar, ställas på
individen, äro så ringa, att det för de flesta måste stå såsom fullkomligt likgiltigt,
om de fullgöras eller icke. Härtill kommer, att uppmuntran för den, som söker bättre
sörja för sin framtid, synes vara jämförelsevis obetydlig. Förslaget är ägnat att motverka
omsorgen för framtiden i form av ett sammansparat kapital.

I samma riktning har Hammerdäls kommun uttalat sig. Enligt kommunens mening
skulle lagen verka ofördelaktigt för smärre hemmansägare och avskräcka från
förvärvande av egen torva. En lösarbetare skulle nämligen hava lättare att få understöd
än eu skuldsatt småbrukare.

Kungl. Majds befallning skår ande t Södermanlands län ser däremot ett särskilt
starkt skäl för en allmän försäkring dels i den utjämning av den kommunala
rattigvårdsbördan, som därav kan bliva en följd för de olika fattigvårdssamhällena,
och dels i det tvång för den enskilde att mera än hittills själv sörja för framtiden,
som försäkringen skulle medföra.

Föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm erinrar, hurusom kommittén
i sina motiv yttrar (Del. I sid. 63): »Då genom försäkringen en rätt till pension skall

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

förvärvas, synes det vara ett nära liggande anspråk, att en var efter måttet av sin
förmåga också direkt bidrager till att bereda sig pension». Detta är, säger föreningen,
en riktig grundsats, men den är icke i förslaget genomförd. Då pensionsavgiften
satts till så obetydligt belopp som 2 kronor för år med 5 eller 10 kronors förhöjning
för vissa inkomsttagaregrupper, kan den omständigheten, att vederbörande icke visat
tredska eller uppenbar försumlighet i fullgörandet av avgiftsplikten, ej rimligtvis
anses i och för sig utgöra bevis för att han efter måttet av sin förmåga bidragit till
eu pension, som räcker till uppehälle; och det är ju på en sådan pension eller ock
en på annat sätt beredd full försörjning, varpå det här kommer an. Nu är emellertid,
fortsätter föreningen, förhållandet det att, med bortseende från villkor, vilka
syfta att förekomma rent av oredliga åtgärder till pensionsrättens främjande, och
villkor, som utesluter den, som uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga
till sin försörjning, fordras ej mer än här ovan nämnts för att eu obemedlad
invalid skall vara berättigad till pensionstillägg. Föreningen påpekar, att den omständigheten,
att tilläventyrs hans medellöshet heror av flagrant kränkning av plikten
att efter förmåga sörja för framtiden eller att invaliditeten är självförvållad, ej
spelar någon roll. Ej heller, så vitt av förslaget kan anses framgå, tidigare åsidosättande
av plikten att så gott man kan söka ärligen bidraga till sin försörjning —
föreningen menar här försörjningen för dagen, ej den framtida — om blott omständigheterna
utmärka, att vederbörande i detta avseende rättat sig före pensionsbehovets
inträde.

Föreningen anför vidare, att det vill synas föreningen som om det föreliggande
pensionsförsäkringsförslaget ej tillräckligt beaktat självhjälpssynpunkten.

Förslaget har enligt föreningens mening icke tillräckligt skarpt tagit sikte på
att försäkringen kan och bör vara ett mäktigt folkuppfostrande medel, eu läromästare
till självtillit, sparsamhet och omtanke för framtiden, att till den sociala förtänksamhetens
uppgifter hör att fostra individerna själva till förtänksamhet. Föreningen erkänner
villigt, att förslaget har bestämmelser om frivillig försäkring, vilka äro ägnade
att understödja självhjälpssträvandena. Men detta är en detalj. Det sätt, varpå flen
obligatoriska försäkringen är lagd, är här huvudsaken. Och detta är enligt föreningens
mening ej från här ifrågavarande synpunkt tillfredsställande.

Ytterligare anmärker föreningen, att kommittén vill rycka bort en av hörnstenarna
i den nuvarande fattigvårdslagstiftningen, nämligen stadgandet att det åligger
föräldrar och sådana barn, som ej äro minderåriga, att i mån av behov, å ena, och
förmåga, å andra sidan, varandra försörja, Två tredjedelar av den nuvarande fattigvården
åt invalida anses utgöra sådan enskilde åliggande fattigvård, och den skall
nu, säger föreningen, läggas å staten. Med avseende härå anmärker föreningen, att
föreningen anser detta från folkuppfostringssynpunkt synnerligen betänkligt. Det
kommer, säges det, att försvaga den samhörighetskänsla mellan anhöriga, av vilken
föreningen under sin verksamhet bland de fattiga sett så många och glädjande prov.

För lagens utsträckande till att omfatta Silke- och barnpensionering hava Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län ävensom
ett flertal kommuner uttalat sig.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län har funnit ett visst fog i de
anmärkningar, som riktats mot, att den nu levande generationen av invalider och
åldringar uteslötes från alla förmåner av försäkringen.

Omfattnin

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

För lagens utsträckande uti den av herr Branting i dennes reservation till
kommittébetänkandet påyrkade omfattningen hava likaledes en del kommuner uttalat
sig.

Föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm vänder sig mot det i herr
Brantings reservation föreslagna stadgandet, som, bland annat, innebär, att ogift moder
av viss inkomstgrupp får, även om hon är arbetsför, en särskild penningehjälp (pensionstillägg)
av 75 kronor för varje minderårigt barn. Mot detta förslag invänder
föreningen: för det första att det icke synes föreligga tillräcklig anledning att hjälpa
den ogifta modern i de fall, där barnets fader gör sin plikt, utan att slik hjälp,
särskilt om hon och han äro sammanboende, tvärtom synes mycket olämplig såsom
innebärande en premiering av illegala förbindelser; och för det andra att i övriga
fall, alltså de fall, där barnafadern är försumlig, den föreslagna anordningen torde
böra underkännas av det skäl, att densamma uppenbarligen är ägnad att oförtjänt
förbättra faderns ställning såsom försörjningsplilctig. Enligt föreningens mening är
det ändrad fattigvårdslagstiftning, som skall råda bot för det missförhållande, reservanten
velat avhjälpa med ett »pensionförsäkringsstadgande». En ogift och ensamstående
kvinna med minderårigt barn skall enligt föreningens åsikt vara berättigad
till fattigvård även i det fall, att hon är arbetsför, och den försumlighet från barnafaderns
sida, som vållat behovet av fattigvård, skall föranleda för honom besvärliga
rättsverkningar. Att göra den ena eller andra understödsformens högre eller lägre
sociala värdighet avgörande för valet i detta fall, synes ej kunna försvaras. Föreningen
anmärker för övrigt i detta sammanhang, att den väntade nya fattigvårdslagstiftningen
med all sannolikhet kommer att ytterligare humanisera fattigvården.
Om huvudskillnaden mellan de båda försörjningsformerna, fattigvård samt pension
med tillägg, i vanliga fall kommer att inskränka sig därtill, att man får den förra
helt men den senare endast till fem sjättedelar gratis, synes olikheten dem emellan
i social värdighet ej bli sä översvinneligt stor.

I avseende å herr Brantings yrkande på pensionsrätt för änkling och änka med
minderårigt barn anmärkes, att i följd av utomäktenskapliga förbindelser eu änkling
eller en änka kan ha upphört att inta den ensamstående ställning, som gett anledning
till den föreslagna privilegierade ställningen.

Den finansiella Ät frågans finansiella sida hava några myndigheter ägnat uppmärksamhet,

sidan.

Sålunda framhåller Kungl. Maj:ts befallningshavande i TJppsala län nödvändigheten
av en såvitt möjligt fullständig och noggrann finansplan, varigenom bland annat
genomdrivandet av lockande men till sina följder vådliga förhöjningar av de en
gång fastställda försörjningsbeloppen skulle försvåras.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Södermanlands och Västemorrlands län betona
också behövligheten av en finansplan.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Jämtlands län ifrågasätter, om staten har
råd att i av kommittén föreslagen omfattning med ett belopp av omkring 20 millioner
kronor övertaga en underhållsskyldighet, som nu fullgöres av anhöriga, utan att
kräva några vederbörandes egna åtgöranden av någon betydelse för att försäkra sig
om djdik statshjälp.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

I de inkomna yttrandena gives ganska allmänt uttryck för farhågan, att pensionsförsäkringens
genomförande skulle medföra ökad tunga för kommunerna. Huvudskälen
synas vara dels de föreslagna övergångsbestämmelserna, enligt vilka en avsevärd
del av den nu levande generationen skulle ställas utanför, dels den omständigheten
att förslaget icke omfattar änke- och barnpensionering, utan att fattigvården
här skulle alltjämt hava samma rika verksamhetsfält dels — och icke minst — den
i 15 § föreslagna skyldigheten för kommunerna att ansvara för oguldna tvåkronorsavgifter.

Förslagets
betydelse för
kommunerna
och samband
med fattigvård
slags ti fininge
n.

Kung!,. Maj:t.s befallningshavande i Uppsala län uttalar sålunda såsom sin uppfattning,
att den kommun ålagda garantien för vissa avgifter kommer att föranleda
mycket betydande definitiva utgifter. Den risk, som följer med försummad inbetalning,
är alltför osäker, avlägsen och ringa för att utgöra någon särskilt kraftig anmaning.
Det är, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, föga att vänta, att bestämmelserna
om påföljder vid tredska med inbetalningarna skola strängt tillämpas av en
kommunal nämnd, när i de flesta fall den stränga tillämpningen skulle föranleda ökning
i kommunens fattigvårdsutgifter.

Landssekreteraren i Uppsala län greve K. Hamilton anför i en vid Kungl. Maj:ts
befallningshavandes utlåtande fogad P. M., att han antager, det i avseende såväl å
alla de åldringar och invalider, vilka faktiskt måste omhändertagas av det allmänna,
för att de ej skola gä under, som å alla övriga understödstagare, för vilka pensionen är
otillräcklig såsom existensminimum, resultatet allenast bliver, att staten övertager 2/s
eller något mindre av kommunernas fattigvårdstunga för understödstagarna, vilkas
ställning i övrigt skulle bliva densamma som hittills. Kommunerna torde därför
icke underlåta att i största möjliga utsträckning genom sin pensionsnämnd förklara
behövande personer för invalider och sålunda berättigade till pension. Ett korrektiv
häremot anser greve Hamilton emellertid i någon män finnas i den utgift, som kommer
att åsamkas kommunerna genom ansvaret för erläggande av lägsta pensionsavgiften.

Ordföranden i Tierps fångvårdsstyrelse B. Wedin uttalar såsom allmänt omdöme,
att erfarenheten skall visa, att den direkta fattigvården till verkligt behövande —
barn häri inbegripna — icke skall minskas.

Kommunalnämnds ordföranden E. E. Eriksson i Gamla Uppsala ifrågasätter, huruvida
icke kommunernas andel i pensionstilläggen innebära utgifter, som överstiga
deras krafter. Särskilt komme svårigheter att uppstå under övergångstiden, då kommunen
skulle hava att erlägga sin andel i pensionstilläggen och dessutom antagligen
en stor del pensionsavgifter samt åtminstone till en början hava sina nuvarande fattigvårdsutgifter
oförändrade. Även sedan de äldre behövande avgått, kvarstå kommunernas
dyrbaraste understödstagare, de oförsörjda barnen, som ej inrymmas i lagförslaget.

Intill dess någon annan kommunen åvilande tunga avlyftats, t. ex. skyldighet
att bygga och underhålla skolhus, borde kommunernas andel i pensionstillägget uteslutas
eller i varje fall nedbringas till det minsta möjliga.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län anser det kunna ifrågasättas,
huruvida de kommunerna åliggande kostnaderna för folkförsäkringen komma att ens
i någon avsevärd mån uppvägas av minskningen i deras fattigvårdsbörda.

Malexanders kommun har uttalat sig mot förslaget. Inom kommunerna vore
halva befolkningen på grund av sjukdom eller fattigdom befriad från erläggande
av mantalspenningar och för alla dessas tvåkronorsavgifter skulle kommunen svara,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

vilket avsevärt skulle höja de kommunala utgifterna. Statens pensionsbidrag skulle
ej komma att motsvara kommunens genom pensioneringen ökade utgifter.

Jönköpings län. Burseryds kommun beräknar, att fattigvårdstungan för kommunen
icke skulle komma att minskas med mer än 50 % och att förslagets genomförande
skulle innebära en ökning av kommunens kostnader för sina mindre bemedlade och
medellösa medlemmar från 3,000 kronor till 5,800 kronor. Kommunen anser sig för
den skull ej kunna tillstyrka förslaget.

Kung!. Maj ds befallning shav ande i Kronobergs län påpekar den väsentligt ökade
tungan för kommunerna, som förslaget skulle medföra, särskilt på grund av att kommunen
icke skulle äga någon rätt till pensionen, även om den nödgades omhändertaga
pensionär, samt i anledning av kommunernas ansvarsskyldighet för tvåkronorsavgifterna.

Tegnaby kommun framhåller, att kommunerna under övergångstiden skulle bliva
alltför betungade, och anser, att kommunerna under t. ex. de första 10 åren borde
befrias från bidragsskyldighet.

Kungl. Maj:ts befallning skärande i Älvsborgs län anser, att den börda, som
ålägges kommunerna, kan bliva för tung och påpekar därvid, att kommunernas inkomster
komma att minskas genom brännvinsmedlens utbytande mot fixa anslag. En frestelse
för pensionsnämnderna att förbise kommunernas intresse ligger däri, att staten skall
betala 2/3 av pensionstilläggen. Ytterligare fog för detta antagande finner Kungl.
Maj:ts befallningshavande i sättet för pensionsnämndernas utseende (medelst per capitaomröstning
enligt 20 §). Vidare betvivlar Kungl. Maj:ts befallningshavande, att statens
kostnader för försäkringen skola hålla sig inom antagna gränser, då pensionsnämnden
prövar pensionsansökningarna.

Kungl. Majds befallningshavande i Kallands län anser, att kommunerna med
hänsyn till sin ansvarighet för tvåkronorsavgifterna och 1/3 av pensionstilläggen komma
att åsamkas en högst betydande skattebörda, under det att kommunernas fördelar av
försäkringen bleve ganska ringa, helst om pensionsbeloppen icke räcka till vederbörandes
försörjning, utan tillskott enligt 11 § måste av kommunen lämnas för att
hålla pensionärerna utanför fattigvården.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Värmlands län är icke övertygad, att kommunernas
utgift för fattigvården skall minskas i den omfattning, förslaget synes
giva vid handen.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Örebro län anser däremot, att förslaget
innebär en lättnad i kommunernas fattigvårdstunga och finner bland annat därför
rättvist, att kommunerna bidraga till pensionstilläggen och understödet.

Gävleborgs län: Torsäkers kommun förmenar, att förslaget skall medföra alltför
stor tunga för kommunerna. Kommunen ifrågasätter, huruvida icke det allmännas
bidrag i det hela borde bestridas av staten.

Björna kommun i Västernorrlands län är av samma uppfattning.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Jämtlands län finner det utan tvivel synnerligen
ensidigt att, så att säga, såsom en biprodukt av förslaget få en jämnare fördelning
av kommunernas sammanlagda fattigvårdsavgifter för de gamlas och orkeslösas försörjning.
Men Kungl. Maj:ts befallningshavande finner högst tvivelaktigt, om kommitterades
förmodan att så skulle ske är riktig. För Kungl. Maj:ts befallningshavande
synes det högst antagligt, gentemot vad kommittén anfört, att landsbygden, kanske
mest de nu hårdast betungade delarna, få bära en i förhållande till städerna oskäligt
stor börda åtminstone av ålderdomspensioneringen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län yttrar, att, om totalkostnaden
i verkligheten konune att stiga vida över de gjorda beräkningarna, kunde lätt
inträffa, att många kommuner och särskilt de fattigare landskommunerna finge sig
pålagda högre utgifter för fattigvård och pensionering än de mäktade bära. Under sådana
förhållanden syntes det Kungl. Maj:ts befallningshavande böra ifrågasättas, huruvida
icke i bestämmelserna från början borde intagas några föreskrifter, som möjliggjorde
jämkning i kostnadsfördelningen mellan stat och kommun i de speciella fall, där
behovet av sådan jämkning ådagalades.

Kungl. Majds befallningshavande i Norrbottens län hyser den uppfattningen, att
kommunernas utgifter genom förslaget komma att ökas. Kommittén synes nämligen,
säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, icke hava räknat med kommunernas ansvarighet
för tvåkronorsavgifterna och den tunga, denna ansvarighet kommer att medföra. Redan
nu, fortsätter Kungl. Maj:ts befallningshavande, måste en icke obetydlig del av skattebeloppet
avskrivas, och det är att märka, att det förekommer en hel del avgiftspliktiga, som
ej äro skattskyldiga och för vilka kommunerna torde kunna vänta att få ikläda sig
ansvarighet. Vidare påpekas, att kommittén icke synes förutsätta, att avgiften skall
kunna utsökas av annan än den, som påförts densamma. Sålunda skulle fader till
hemmavarande omyndigt men avgiftspliktigt barn ej vara ansvarig för avgiftens erläggande.
Kungl. Majrts befallningshavande anser, att med största sannolikhet åtminstone
50 % av tvåkronorsavgifterna skola stanna å kommunerna. Beloppet för
hela riket av dessa avgifter har av kommittén beräknats till 5,176,200 kronor. Om
15 % härav eller 776,430 kronor skulle komma att drabba kommunerna, skulle detta
innebära en ökning av inemot 7,/2 % i den kostnad, 101/., miljoner kronor, som kommittén
beräknat skulle falla å kommunerna. Ett annat skäl till Kungl. Majrts befallningshavandes
antagande, att kommunernas bidrag till försäkringen ej skulle komma
att väsentligt överskrida, vad som motsvarar deras fattigvårdskostnader, äro de särskilt
inom Norrbottens län relativt talrika understödstagarna med tillfälligt understöd.
Jämväl kostnaderna härför, som torde kvarstå även efter genomförd folkpensionering,
anser Kungl. Majrts befallningshavande i detta sammanhang höra tagas med i räkningen.

Vidare anser Kungl. Majrts befallningshavande den föreliggande utredningen icke
visa, att kommunernas fattigvårdsutgifter efter förslagets genomförande skulle komma
att något jämnare fördelas. Särskilt påpekar Kungl. Majrts befallningshavande, att
fattigvårdsförordningens föreskrift, att den, som fyllt 60 år, därefter behåller den
hemortsrätt, han då ägde, icke i detta sammanhang skulle äga motsvarande tillämpning,
och Kungl. Majrts befallningshavande anser ovisst, om icke detta och andra
stadganden snarare komma att verka ökad ojämnhet i förevarande avseende. Att en
utjämning av fattigvårdstungan är av behovet synnerligen påkallad, anser Kungl.
Majrts befallningshavande vara ställt utom allt tvivel. Ytterligare ojämnheter böra

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. (Nr ISO.) 13

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

därför så vitt möjligt icke skapas genom det föreslagna pensionsverket. En sådan möjlighet
anser Kungl. Maj:ts befallningshavande, såsom nämnt, icke utesluten.

Kungl. Maj:ts befallningshavande ifrågasätter vidare, huruvida icke staten borde
övertaga större delen av kostnaden för pensioneringen än kommittén föreslagit, och
Kungl. Maj:ts befallningshavande föreslår för sin del den ändringen, att av pensionstilläggen
åtminstone 3/4 komma att bestridas av staten och endast 5/4 av kommunerna.
Härigenom skulle de ojämnheter, som icke kunna undvikas, komma att kännas mindre
tyngande för de hårdast belastade kommunerna.

Åtskilliga yttranden beröra särskilt frågan om lämpliga föreskrifter för det fall,
att pensionstagare ej förstår att rätt handhava pensionsbeloppet.

Sålunda framhåller överståthållarämbetet, hurusom förslaget lämnar obesvarad
frågan om kommunens ställning till en pensionär, som i följd av pensionens obetydlighet
eller egen oförmåga eller bristande vilja att rätt handhava pensionsbeloppet
temporärt faller fattigvården till last. Och ämbetet påpekar nödvändigheten av att
under sådana och andra därmed jämförliga förhållanden kommunen tillförsäkras rätt
att uppbära pensionen mot skyldighet att draga försorg om pensionären. Överståthållarämbetet
anser följaktligen, att uttrycklig föreskrift härom bör inflyta i lagen.
Ämbetet finner det ej alldeles uteslutet, att i några här avsedda fall bestämmelserna
i förslagets 9 § skulle kunna komma till användning och således pensionstillägg
kunna minskas eller indragas på den grund, att pensionären icke efter förmåga
söker ärligen bidraga till sin försörjning. Men tillämpningen av detta stadgande
skulle innebära en olägenhet för kommunen, som densamma ej bör vara skyldig
underkasta sig. Kommunen skulle då ensam få bära hela tungan för sådana individers
försörjning, medan däremot, om pensionstillägg utginge, staten finge bekosta större
delen därav. Genom tillämpningen av föreskrifterna i 9 § skulle således till
kommunens nackdel en rubbning ske i den proportion, enligt vilken stat och kommun
ansetts höra bidraga till pensionstillägget och därmed även till de invalidas försörjning.

I samma riktning uttala sig Kungl. Maj:ts befallningshavande i StocJcholms län
samt verkställande direktören i olycksfallsförsäkringsaktiebolaget Skandinavien Oart
Stolpe.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län anser, att i pensionsförsäkringslagen
eller ock i fattigvårdsförordningen bör intagas bestämmelse om, att, därest
pensionär åtnjuter fattigvård inom en kommun, pensionen skall till det belopp, som
motsvarar fattigunderstödet, tillfalla kommunen och av denna uppbäras.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge och Kristianstads län uttala, att,
i det fall att pensionstagare förslösar pensionen, bör fattigvården få rätt att mot
övertagande av pensionstagarens underhåll uppbära pensionsbeloppet. Likaså föreslår
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län föreskrift, huru skall förfaras,
då pensionsbeloppets ringa storlek nödvändiggör fattigvårdens ingripande.

Konungens befallningshavande i Värmlands län samt Säffe köping yttra sig i
samma riktning.

Kungl. Maf.ts befallningshavande i Örebro län föreslår införande av föreskrift,
att pension kan förverkas, samt att fattigvård skommun med försörjningsplikt för

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

person, som förverkat pensionsrätt, skall äga uppbära så stor del av pensionen, som
icke utgår av statsmedel. Vidare anser Kungl. Maj:ts befallningshavande särskilda bestämmelser
erforderliga om pension för person, som undergår frihetsstraff.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län uttalar enahanda mening
och anmärker därjämte, att lagförslaget icke synes inrymma skyldighet för fattigvårdsstyrelsen
att ingripa, då pension och pensionstillägg icke förslå till invalids
vård och underhåll.

Slutligen hava uttalanden gjorts om lämpligheten av att ålderdomsförsäkringsfrågan
löses i samband med fattigvårdslagstiftningen.

Sådana uttalanden föreligga från Kungl. HIa/j:ts befallningshavande i Jönköpings,
Örebro, Västernorrlands och Blekinge län.

Föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm frågar sig, hur man skall kunna
nöjaktigt bedöma den föreslagna pensionsförsäkringen i dess mångfaldiga relationer
till fattigvården, innan det nya förslaget till fattigvårdsförordning blivit framlagt, och
uttalar, under åberopande av här och på andra ställen återgivna skäl, såsom sin
mening, att en å kommitténs oförändrade förslag byggd proposition icke bör för
Riksdagen framläggas, utan att förslaget bör remitteras åter till kommittén med uppdrag
för densamma att efter samråd med fattigvårdslagstiftningskommittén avgiva
nytt förslag i ämnet, under bättre iakttagande av folkpsykologiska och sociala synpunkter,
samt att folkförsäkringsfrågan och fattigvårdsfrågan därefter böra göras till
föremål för samtidig behandling av de lagstiftande myndigheterna.

Av de anmärkningar, som framställts mot de föreslagna pensionsbeloppens storlek,
gälla flertalet olikställigheten mellan man och kvinna.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län erinrar till en början, att
de lägsta pensionerna efter tillräckligt antal inbetalningar utgöra 180 kronor för man
och 148 kronor för kvinna. Då här rör sig om belopp, som ligga under existensminimum,
anser Kungl. Maj ds befallningshavande de försäkringstekniska synpunkterna
icke få tillmätas så stor betydelse, att en skillnad på 32 kronor göres i pensionerna
för man och kvinna. Den av kommittén föranstaltade undersökningen giver
vid handen, att i avseende å fattigvårdsunderstöd existensminimum skulle anses vara
omkring 15 kronor större för män än för kvinnor. Bäst vore dock utan tvivel,
säger Kungl. Maj ds befallningshavande, om i den lägsta pensionsgraden män och
kvinnor ställdes lika.

Pensionsbeloppen.

Olika för män
och kvinnor.

Allmänna uttalanden om att kvinnorna blivit tillbakasätta i förslaget hava
gjorts eller direkta förslag att man och kvinna skall erhålla lika pension hava, ofta
under åberopande av den för bägge könen lika pensionsavgiften, framställts av, förutom
ett flertal kommuner, Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands, Blekinge,
Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs och Jämtlands län.

Kungl. Majds befallningshavande i Västmanlands län har tänkt sig, att man
skulle kunna sänka männens pensioner och höja kvinnornas, så att de komme på
samma nivå. Såväl Kungl. Majds befallningshavande i Västmanlands län som Kungl.

100

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Maj:ts befallningshavande i Kopparbergs län hava till stöd för sin mening åberopat, att
existensminimum är lika för bägge könen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro län förklarar sig däremot uttryckligen
med hänsyn till kommitténs utredningar icke kunna tillstyrka likställighet för
män och kvinnor, och på enahanda sätt yttrar sig Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Gottlands län.

Vidare har Fredrika-Bremerförbundets styrelse i en till Kungl. Maj:t ingiven skrift
påpekat den orättvisa, som enligt styrelsens mening ligger i att kvinnorna med sina
i allmänhet mindre arbetsförtjänster skola bära samma avgiftsskyldighet som männen,
men dock erhålla lägre pensionsbelopp än de.

Kommitterades motivering att kvinnorna leva längre än männen och att antalet
invalida kvinnor, till vilka pensioner skola utgå, är så mycket större än motsvarande
antal män, anser styrelsen icke kunna hava gällande kraft inför en obligatorisk folkförsäkring,
där fråga är för samhället att inskrida till värn och hjälp för åldriga och
nödställda individer och där solidariteten enligt styrelsens åsikt bör vara den enda
ledande principen.

Kommitterade hava vidare motiverat förslaget om pensionstilläggets lägre belopp
för kvinnor än för män med att kvinnan har mindre behov än mannen. För
fullt invalida personer äro emellertid, anför styrelsen, behoven lika för man som för
kvinna, och även för övriga invalider och åldringar torde någon fastställbar skillnad
ej förefinnas.

Slutligen påpekas, hurusom kommittén framhåller, att det för en åldrig kvinna
är lättare att finna ett hem hos anförvanter än för en man. Detta yttrande anser
styrelsen falla utanför de strikta argumentens område.

Fredrika-Bremerförbundets styrelse uttalar även en invändning mot den ställning,
som i förslaget givos den gifta kvinnan. Hennes arbete, säger styrelsen, kan
icke ekonomiskt värderas, varför hon alltid, enligt förslaget, skall komma att tillhöra
den lägsta inkomstklassen, oberoende av mannens inkomst. Förutom den direkta
missaktning mot kvinnans verksamhet i hemmet som maka och mor, vilket detta
underskattande av hennes arbete innebär, anser styrelsen det hava en ödesdiger ekonomisk
följd för henne därigenom, att hon som änka får högst väsentligt mindre att
leva av än hennes man får, om han blir änkling, och detta fast de förut levat i
samma sociala villkor. En ändring i den riktningen, att de båda skulle komma i
samma pensionsklass, skulle emellertid medföra så stor rubbning i hela förslaget, att
Fredrika-Bremerförbundets styrelse blott betonar den oegentlighet, som ligger häri,
men icke nu föreslår en omarbetning härutinnan, i synnerhet som detta i framtiden
vid påbyggnad av lagen kan ändras, medan däremot eu nu principiellt fastslagen
olikhet mellan mans och kvinnas pensionsrätt enligt styrelsens uppfattning icke kan
anses som »den stomme för svensk socialförsäkring i dess viktigaste gren», på vilken
med fördel kan byggas vidare.

Ehuru förbundsstyrelsen rörande förslaget i dess helhet ställer sig tvekande inför
frågan, huruvida det i sin princip äger den folkuppfostrande och moraliskt stärkande
inverkan, en dylik lag borde utöva, vill dock styrelsen, säges det vidare, inskränka
sig till ett yrkande, som endast hänför sig till kvinnornas synpunkt.

Kraftigast och mest välsignelsebringande skulle enligt styrelsens uppfattning
helt naturligt en ändring av förslaget bliva, om det vore möjligt, att staten kunde
låta pensionerna till varje behövande man och kvinna utgå med det nu för mannens

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

101

pension föreslagna beloppet, men om denna börda skulle bliva staten alltför betungande,
kan, säger styrelsen, en rättvisare fördelning av medlen utan avsevärda svårigheter
göras på så sätt, att pensionsbeloppet fastställes till ett medeltal mellan de nu
föreslagna siffrorna för man och för kvinna respektive. Styrelsen åberopar härutinnan
en av kommitténs ordförande upprättad, skrivelsen vidfogad P. M., enligt vilken avgiftspensionen
för individ då skulle uppgå till 26 % av de inbetalda pensionsavgifterna
och statens pensionstillägg till 132 kronor 50 öre för såväl man som kvinna.

Med stöd av det sålunda anförda har Fredrika-Bremerförbundets styrelse hemställt
om sådan ändring i kommitténs förslag, att rättvisa måtte vederfaras kvinnorna
och att socialförsäkringens bärande princip, solidariteten, måtte helt och fullt tillämpas.

Föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm yttrar i detta ämne:

»Förslaget låter män och kvinnor betala lika höga försäkringsavgifter, men tillmäter
kvinnorna något lägre pensioner, under åberopande av en större invaliditetsfrekvens
hos dem samt ett lägre existensminimum. Huruvida de åberopade förhållandena,
om de nu finnas för handen, rätteligen böra leda till den av kommittén intagna
ståndpunkt, synes föreningen ganska ovisst. I övrigt ställer sig föreningen synnerligen
skeptisk inför kommitténs beräkning av invaliaitetsfrekvensen hos kvinnorna. De
siffror, på vilka denna beräkning bygger, böra behandlas varsamt. Ingen med fattigvårdsarbetet
förtrogen torde kunna neka till att det finnes en ganska genomgående
tendens att, där kvinnor äro hjälpsökande, i många fäll vara mycket liberal vid bedömande,
huruvida det föreligger sådana omständigheter, som enligt lag grunda anspråk
på fattigvård. Varav kommer denna tendens? Den kommer av en del förhållanden,
vilka i många fall göra kvinnans ställning mer ömmande än mannens. Vi vilja ur
kommittébetänkandet anföra ett yttrande, som i detta sammanhang är värt att uppmärksammas.
Det lyder (Del II sid. 224): »Så länge hon (änkan) är arbetsför, erhåller
hon intet understöd, även om hon tiar minderåriga barn att försörja, ehuru en
änka i sådant fall, såsom jämväl av nya arbetarförsäkringskommittén och även i
regeringspropositionerna år 1895 och 1898 framhållits, utan tvivel kan anses invalid i
den meningen, att en del av hennes arbetskraft konsumeras i och för barnens vård
och uppehälle.» Det är mer än sannolikt, att man behöver destillera bort en del
sådan »invaliditet» från primäruppgifterna, innan man har rätt att behandla dessa i
kommitténs syfte.

Vidare är att märka, att det finnes många grader av kroppslig eller andlig
mindrevärdighet, som göra männen fullständigt invalida, men ej sätta kvinnorna alldeles
ur stånd att till nytta för sig eller andra bruka vissa speciellt kvinnliga färdigheter.
Föreningen tänker härvid särskilt på de färdigheter, som hava användning
för sysslor i ett hem. Månne icke kommittén vid beräkning av kvinnans existensminimum
underlåtit att tillräckligt uppmärksamma dessa genom arbete vissa kvinnor
tillfallna förmåner. Månne icke existensminimet åtminstone för vissa grupper av
sådana kvinnor fått anses inskränkt till vad de utöver sagda förmåner för sitt uppehälle
behöva. Förmånerna skola naturligtvis inverka på storleken av pensionen men enligt
den vanliga regeln, att pensionstillägget minskas med inkomstens halva belopp.»

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län anser det låga pensions- Gifta par.
beloppet för kvinnor, som äro hustrur till personer med större inkomster, än som
medföra en pensionsavgift av endast 2 kronor, vara en beaktansvärd olägenhet. En
man med 1,200 kronors inkomst kommer till en pension av 430 kronor. Hans hustru
erhåller 148 kronor i pension. Om båda leva som pensionstagare, åtnjuta de alltså

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Pensions beloppens tillräcklighet.

gemensamt 578 kronor, vilket synes vara ett fullt tillfredsställande belopp. Avlider
mannen före hustrun, skall hon reda sig med 148 kronor. Detta synes Kungl. Maj:ts
befallningshavande vara orimligt lågt för en person, som likvisst varit den ena parten
i ett hushåll med 1,200 kronors inkomst och för vilken avgift för egen pension hela
tiden erlagts. Kungl. Majrts befallningshavande påpekar, att det här icke är fråga
om änkepension i egentlig mening.

I fråga om pensionsbeloppens tillräcklighet hava åtskilliga Kungl. Majrts befallningshavande
yttrat sig.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län hyser den uppfattningen,
att pensionerna äro så knappt tillmätta, att de, om icke i de flesta, så dock i ett
betydande antal fall måste bliva otillräckliga för en anständig bärgning. Å andra
sidan, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, äro också de enskildas pensionsavgifter
så små, att de icke kunna anses motsvara vad den enskilde nu för tiden i allmänhet
bör kunna erlägga för sin försäkring. Kungl. Majrts befallningshavande anser därför
såväl pensionerna som avgifterna böra höjas, varvid dock måhända en ökad indelning
i klasser för olika inkomstgrupper skulle bliva nödvändig.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län anser, att pensionsbeloppen
bliva alldeles otillräckliga till följd av att pensionsavgifterna blivit allt för
knappt tilltagna. Ytterligare understöd, fattighjälp, kan därför lätt bliva behöflig.
För sådant fall anser Kungl. Maj:ts befallningshavande ändamålet med försäkringen
delvis förfelat.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län
anse också, att pensionerna äro för små för att räcka till nödtorftig försörjning.

Kungl. May.ts befallningshavande i Kopparbergs län finner pensionsbeloppen
små och knappt höjda över nödgränsen, men finner med hänsyn till av kommittén
framhållna svårigheter intet skäl mot förslagets antagande.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västernorrlands län anser, att pensionsbeloppens
höjande icke kan frånkännas berättigande. Pensionstagarnas oberoende av
den offentliga fattigvården kan även med pensionstillägg i ett mycket stort antal fall
icke uppnås. En förhöjning av pensionsbeloppen skulle enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes
mening kunna åstadkommas genom en måttlig höjning av pensionsavgifterna
samt därigenom, att avgiftspensionerna utginge blott till sådana personer,
som enligt 6 § vore berättigade till pensionstillägg. Pensioner, där de icke stödjas
av pensionstillägg, anser Kungl. Majrts befallningshavande nämligen på grund av deras
minimala belopp komma att visa sig vara i det närmaste betydelselösa. Detta skulle
visserligen innebära en förskjutning av pensioneringens grunder, men detta borde
icke möta betänkligheter, då försäkringsprincipen redan genom pensionstillägg bleve
avsevärt undanträngd.

103

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Kungl. Maj:ts lefallningshavande i Norrbottens län förordar en försiktig höjning
av de försäkrades egna avgifter med däremot svarande höjning av avgiftspensionernas
belopp.

För pensionsbeloppens höjning hava även några kommuner uttalat sig.

Vad särskilt angår pensionstilläggen hava stadsfullmäktige i Falköping uttalat, att
desamma, då det gäller obemedlade, böra utgå med lika belopp för män och kvinnor.

Samma mening har uttalats av Bergs kommun i Jämtlands län.

Verkställande direktören i olycksfallsförsäkringsaktiebolaget Skandinavien Carl
Stolpe har uttalat sig för en förenkling av metoden för ålderdomsförsäkringen sålunda,
att den del av pensionen, som beror av avgifterna, bestämdes till ett visst existensminimum,
lika för alla, och att frivilliga avgifter icke finge förekomma. Den, som
önskade en högre pension, finge anlita allmänna eller enskilda försäkringsanstalter.
Genom en sådan anordning skulle den eljest nödvändiga fonderingen med därav orsakad
vidlyftig bokföring kunna undvikas.

Kungl.'' Maj:ts lefallningshavande i Uppsala län har likaledes fäst uppmärksamheten
på de svårigheter, som föranledas av bokföringens centralisering hos eu
enda myndighet utan stöd av försäkringsböcker. Särskilt framhåller Kungl. Maj:ts
befallningshavande vanskligheten av inbetalningens införande och konstaterande, då
fråga är om försäkrade, som bära mycket vanliga namn eller som genom giftermål
eller eljest förändrat namn.

Landssekreteraren i Uppsala län greve K. Hamilton framhåller i en bifogad P. M.,
att tvåkronorsavgifternas uppgift torde vara att bibringa vederbörande den uppfattningen,
att de verksamt bidragit till sitt eget pensionerande. Då de, som behövde
en dylik sporre, icke komma att i vidare omfattning beröras av avgiften, som torde få
erläggas av deras arbetsgivare och kommunen, ifrågasätter greve Hamilton, huruvida
denna anordning är värd den ofantliga förvaltning och förvaltningskostnad, som därav
skulle förorsakas.

2 §■

Stockholms län. Nacka kommun anser definitionen på varaktig oförmåga till arbete
böra förtydligas.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län finner första stycket av
paragrafen ej fullt tillfredsställande i formellt hänseende; antingen borde ordet
»senast» framför orden »vid fyllda sextiosju år» utgå eller ock stadgandets lydelse
helt och hållet ändras, exempelvis på följande sätt: »Rätt till pension enligt denna
lag inträder vid fyllda sextiosju år eller vid dessförinnan inträdande varaktig oförmåga
till arbete».

Kungl. Maf.ts befallningshavande i Hallands län anser andra stycket böra förtydligas
och föreslår följande formulering:

»Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för handen hos den, som befinnes
till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara
till arbetsförmågan sa nedsatt, att han icke vidare kan försörja sig genom arbete.»

Fondering.

Bokföring.

104

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands län finner pensionsåldern för
hög och föreslår, att den sättes till 65 år. Kungl. Maj ds befallningshavande anser till
och med denna ålder för hög för kroppsarbetarna.

I fråga om denna åldersgräns hava vidare åtskilliga kommuner och, enskilda
korporationer yttrat sig. I de flesta yttrandena föreslås gränsens sättande till 60 år.

3 §•

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs län anser, att det borde hava införts
en bestämmelse om, hur pensionsrådet enligt kommitterades mening borde vara
sammansatt. Såsom stadgandet nu formulerats, måste även de obetydligaste frågor
rörande ämbetsverkets organisation dragas inför Riksdagen.

4 §•

Stockholms län. Nacka kommun anser, att tvåkronorsavgiften bör och kan höjas,
under förutsättning att även avgiftspensionen därigenom i någon mån höjes.

Uppsala län. Ordföranden i Tierps fattigvårdsstyrelse B. Wedin uttalar sig mot
1,200 kronorsstrecket såsom avgörande för skyldighet att erlägga högsta pensionsavgift.
I stället föreslås gränsens sättande vid 1,400 å 1,500 kronors inkomst, eller
också att den, som så kunde, finge genom frivilligt bidrag öka pensionen.

Södermanlands län. Baby kommun anser, att med hänsyn till nuvarande höga
arbetspriser och löner ungdomen även bland arbetsklassen mycket väl kan betala eu
vida högre pensionsavgift än den föreslagna, då det däremot för en arbetare med
familj, även om han kommit upp till en jämförelsevis hög inkomst, kan falla sig
ganska kännbart att betala för både sig själv och hustrun.

F. d. kommunalnämndsordföranden Nils Olsson i Vreta föreslår avgiftens höjande
med en krona för man och femtio öre för kvinna för beredande av understöd jämväl
åt änkor och mödrar med minderåriga barn.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län hemställer, huruvida icke
genom höjning av tvåkronorsavgiften och i samband därmed frånträdande av förslaget
om frivilliga avgifter enligt 34 § försäkringen skulle kunna antagas vinna i
effektivitet och enkelhet.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads, Örebro och Blekinge län

anse jämväl, att pensionsbeloppen böra höjas.

Stadsfullmäktige i Falköping föreslå avgifternas höjning, exempelvis till 4 kronor,
för att pensionen skall få mindre tydlig prägel av nådegåva. Avgiftspensionen kunde
då också höjas,

För gruppen med årsinkomst under 800 kronor borde åtskillnad i avgiftsplikt
göras mellan man och kvinna. Då inom denna grupp kvinnorna i medeltal förtjäna
3/4 mot männen, borde avgiften lämpas därefter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

105

Vidare föreslås ökning av fem- och tiokronorsavgifterna, dock utan åtskillnad
för man och kvinna.

5 §•

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län ifrågasätter ändring i
bestämmelsen om 6,000 kronors inkomst såsom gräns för skyldighet att erlägga
pensionsavgift. Bestämmelsen medför, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, att, om
en person med nämnda inkomst råkar i ekonomiskt betryck, han först då har att
erlägga pensionsavgifter och följaktligen erhåller en mindre pension, än han skulle
fått, om han även i sin bättre ställning erlagt pensionsavgifter.

Bipsa kommun anser frihet från avgiftsplikt böra inträda vid en beskattad förmögenhet
av 8,000 kronor.

Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Gottlands län anmärker, att avgiftsplikten
börjar vid en så tidig ålder, att vederbörande ej äga tillräckliga inkomster för att
kunna gälda beloppen, och att kommunerna därför få vidkännas betydande utgifter.
Avgiftspliktens bestämmande till en lägre gräns än den för man talspenningens erläggande
kommer dessutom, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, att fordra särskilda
förteckningars uppgörande, vilket bliver förenat med betydande svårigheter. Kungl.
Maj:ts befallningshavande anmärker i övrigt, att på detta län utan tvivel kommer
ett betydligt större antal avgiftsfria, än som efter kommitténs beräkning skulle, vare
sig efter invånarantal eller efter beloppet av uppskattad inkomst, komma på detsamma.

Kungl. Majrts befallningshavande i Västmanlands län förordar uttrycklig föreskrift,
att pensionsavgift i händelse av dödsfall icke återbetalas till stärbhuset utan
tillfaller pensionsfonden.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs län erinrar, att förmögenhetsgränsen,
6,000 kronor, insatts för att nedbringa försäkringskostnaden. Då en förmögenhet
lätt kan mistas, vore det enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening lämpligare
att med andra medel nedbringa försäkringskostnaden och borttaga förmögenhetsgränsen,
vilket jämväl skulle medföra eu förenkling av taxeringsnämndernas arbete
med uppgörandet av förteckningar över de avgiftspliktiga. I första hand borde därvid
eu höjning av den föreslagna åldersgränsen, 67 år, komma i betraktande.
Över huvud taget ifrågasättes, huruvida med förslagets affattning och innebörd det
är fullt befogat att fixera någon åldersgräns. Borttagandet av denna skulle dessutom
minska arbetet med förteckningarna. Kungl. Maj:ts befallningshavande påyrkar dock
icke åldersgränsens fullständiga borttagande, men anser en höjning till 70 år lämplig
och åberopar därvid, bland annat, den omständigheten, att man flerstädes i utlandet
väl ifrågasatt men på grund av kostnadsskäl hittills ej ansett sig kunna genomföra en
sänkning av åldersgränsen under 70 år. — Vidare anmärkes, att stadgandet i första
stycket av 5 § är otydligt. Man lämnas i ovisshet, huruvida de, som under året
fylla 67 år, skola för varje år av taxeringsnämnderna upptagas som avgiftspliktiga.

Jämtlands län. Kyrkas kommun anser, att förmögenhetsgränsen bör borttagas,
dock att särskilda grunder böra bestämmas för avgifter och pensioner för personer
med minst 6,000 kronors förmögenhet.

Bätans kommun har funnit avgiftsplikten börja vid en väl tidig ålder. Kommunen
förmenar, att det blir föräldrarna, som i början få vidkännas avgiften.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 90 käft. (Nr 126.)

106

Kung!,. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Härutöver hava sju kommuner och några enskilda korporationer ansett, att förmögenhetsgränsen
bör borttagas.

6 §■

Kungt. Majds befallningshavande i Södermanlands lön anser, att pensionernas
beräknande till viss procent av de erlagda pensionsavgifternas sammanlagda belopp
måste medföra, att pensionstagarna icke få pensioner i förhållande till verkliga värdet
av sina erlagda avgifter.

Kungl. Maj:ts befallningshavande, i Jönköpings län finner, att bestämmelsen,
att blott de pensionsavgifter, som inom stadgad tid av den försäkrade erlagts, skola
tagas i betraktande vid pensionsbeloppets bestämmande, bör uttryckas tydligare än
som skett.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Kronobergs län anser det kunna ifrågasättas,
huruvida det kan anses lämpligt att beträffande rätt till pensionstillägg och
till understöd helt och hållet bortse från pensions- eller understödstagarens föregående
förhållanden, då väl endast den i viss mening oförskyllda medellösheten skäligen
kan göra anspråk på samhällets bistånd i annan form än vanligt fattigunderstöd.

Stadsfullmäktige i Falköping framhålla, att förslaget i högre grad än nu skulle
befrämja sparsamheten, om ett litet kapital, t. ex. med en avkastning av oO kronor
för år, icke medförde någon minskning i pensionstilläggen.

Vidare finna stadsfullmäktige ett tillägg till pensionen för varje barn av obemedlade
föräldrar önskvärd.

Kungl. Majds befallningshavande i Värmlands län anser förslaget icke ägnat
att i önskvärd omfattning uppmuntra den enskildes omsorg att bereda sig självhjälp
för ålderdomen i form av sammansparat kapital eller livränta, utan snarare motverka
självhjälpsverksamheten därigenom, att pensionstillägg skall utgå i full utsträckning
endast till dem, vilka icke åtnjuta någon inkomst.

Kungl. Majds befallningshavande i Gävleborgs län anser, att man med hänsyn
till de små inkomstbeloppen måste, såsom föreslagits, lämna uppskattningen av dessa
till pensionsnämnden, men finner dock önskvärt, om lagförslaget ej öppnade så många
möjligheter för pensionsnämnderna att, sedan pension en gång beviljats, tumma på
densammas belopp på grund av ny uppskattning och andra anledningar. Kommitténs
motiv, att ändring i pensionsbeloppen ej bör ske annat än på grund av förhållanden,
som kunna anses komma att fortfarande äga bestånd, hade bort få uttryck i lagtexten.

7 §•

Ivetofta kommun finner den gifta kvinnans ställning ej fullt

8 §•

Kungl. Majds befallningshavande i Södermanlands län förordar en tydligare
formulering av paragrafen, så att av densamma framgår, att prövningsrätt, huruvida
indragning av pension bör ske eller ej, är medgiven vederbörande.

Kristianstads län:
klargjord.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

107

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Bleldnge län anser, att, om de i första
stycket angivna omständigheter föreligga samt 67 år ej uppnåtts, jämväl avgiftspensionen
bör indragas. Skulle det befinnas lämpligt, att den likväl kan få behållas,
anser Kungl. Maj:ts befallningshavande, att uttrycklig bestämmelse därom bör meddelas.

9 §■

Overståthållarämbetet finner den här stadgade påföljden måhända ej kunna
undvaras, men anser den ofta nog för den skyldige ej vara av någon större betydelse.
Härav, säger ämbetet, drabbas i stället den enskilde, som i förhållande till den, som
berövas pensionstillägget, har försörjningsplikt, eller, om någon sådan person ej finnes,
vederbörande kommun eller staten, beroende av vem försörjningsskyldigheten åligger.

Med hänsyn därtill, att stadgandet, att den, som visat tredska eller uppenbar
försumlighet i fullgörandet av honom enligt lagen åliggande avgiftsplikt, kan berövas
pensionstillägg eller få det nedsatt, enligt 33 § skall tillämpas även å dem, för vilka
avgifter till erhållande av pension icke blivit erlagda, anför ämbetet vidare, att, då i
avseende å dessa sådan underlåtenhet i de flesta fall, där vederbörandes oförmåga till
arbete ej inträtt vid mycket unga år, kan antagas bero just på dylik tredska eller
försumlighet, meningen ej gärna kan vara, att påföljden skall tillämpas som regel.
Frågan om rätt till pensionstillägg eller understöd skulle således komma att avgöras
uteslutande efter pensionsmyndigheternas gottfinnande. Någon hållpunkt för deras
handlingssätt giver ej förslaget.

StoeJcholms län. Naclm kommun anser, att pensionär, som genom oordentligt
leverne eller på annat sätt upprepade gånger visat oförmåga att handhava sin pension
till sitt'' nödtorftiga uppehälle, och den, som försummat fullgöra sin avgiftsplikt, bör
mista rätten att själv uppbära pensionen, vilken då i stället utbetalas till fattigvårdsstyrelsen
i vederbörande kommun, som ju i sådana fall likväl måste träda emellan.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län förordar skärpning av bestämmelserna
i 9 § andra stycket. Att lägga avgörändet i där angivna fall i pensionsnämndens
händer anser Kungl. Majt:s befallningshavande kunna befaras mångenstädes
leda till icke avsedda resultat och i varje fall knappast kunna medföra någorlunda
likformig tillämpning.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Bleldnge län förmenar, att pensionsnämnd
ej gärna kan väntas medverka till indragning eller minskning av pension, trots att
giltiga skäl föreligga, enär den kommun, pensionsnämnden representerar, då har att
utgiva fattigvård och sålunda får sina utgifter ökade.

Kungl. Maj ris befallningshavande i Gävleborgs län ifrågasätter, huruvida pensionsnämnderna
och pensionsrådet verkligen böra betros att döma i de i första stycket
avsedda fall, med mindre vederbörande part erhåller befogenhet att, i händelse av
missnöje, göra sin talan gällande vid de allmänna domstolarna. Samma tvekan hyser
Kungl. Maj:ts befallningshavande även i fråga om de i andra stycket angivna fall.
Kungl. Maj:ts befallningshavande anmärker vidare, att i förslaget icke upptagits de av
nya arbetarförsäkringskommittén förordade bestämmelserna om förlust av pension,
nämligen vid uppsåtligt ådragen oförmåga till arbete eller förövande av grövre brott,
därå straff av domstol ådömts. Ej heller har den bestämmelsen upptagits, att

108

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

pensionsrätt ej utgår för deri tid, då frihetsstraff av minst 1 månad undergås eller
tvångsarbete avtjänas. Kungl. Maj:ts befallningshavande anmärker, att kommittén visserligen
hävdat, att pensionstillägg bör indragas under fängelsetid, men anser uttryckligt
stadgande härom böra införas i lagen.

Kungl. Maj.ls befallningshavande i Norrbottens län anser lämpligare, att den,
som uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga till sin försörjning, försättes
i omyndighetstillstånd, varefter det ankommer på förmyndaren att träffa anstalter
för pensionärens vård.

I lagtexten anser Kungl. Maj:ts befallningshavande böra tydligt uttryckas den i
motiven angivna grundsatsen, att den, som å straffanstalt hålles på det allmännas
bekostnad, är utesluten från rätt till pensionstillägg.

Föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm påpekar, att en slarvig och
försumlig person ofta icke kan hjälpas på samma sätt som en ordentlig. Hjälpen
måste individualiseras. Där en ordentlig är hjälpt med en pension, kan en oordentlig
behöva på helt annat sätt omhändertagas, exempelvis genom anstaltsvård. Denna
synpunkt är, säger föreningen, ej beaktad i förslaget. Enligt 9 § kan den, som uppenbarligen
icke efter förmåga söker ärligen bidraga till sin försörjning, få sitt pensions tillägg

minskat eller indraget, men dessa ord kunna icke anses inbegripa den, som
misshushållar med sina försörjningsmedel. I övrigt kan anstaltsvård vara betingad
av invaliditetens natur. Huruvida på sådant sätt invalida pensionärer skola för pensionen
inackordera sig å fattigvårdsanstalterna eller om annan anstaltsvård skall beredas
dem, därom yttrar sig ej kommittén.

10 §.

av ansökning om pension bosätta och låta mantalsskriva sig i den utvalda kommunen.
Huruvida han därstädes i fattigvårdshänseende äger hemortsrätt eller ej
är icke av någon betydelse. Om således, anför ämbetet, någon kommun av en
eller annan anledning befinnes särskilt eftersträvansvärd för pensionerade invalider,
kan detta komma att stå kommunen dyrt nog. Vilja andra kommuner befria sig
själva från erläggande av pensionsbidrag, äro de oförhindrade att ekonomiskt
understödja invalidernas förflyttning till den åtrådda kommunen. Detta fritager
icke denna från skyldigheten att bidraga till pensioneringskostnaden. Befinnes
sedermera, att den pensionerade ej kan leva på sin pension utan faller fattigvården
till last, tillkommer det den kommun, där den pensionerade har hemortsrätt, att
ansvara för fattigvården, liksom det även åligger samma kommun att mottaga den
pensionerade för att om honom taga vård. Ämbetet tillägger, att intet för övrigt
hindrar den, som kan reda sig med pensionen, att, sedan han väl blivit pensionerad,
utan vidare återflytta till sin förra hemort. I båda fallen kvarstår dock skyldigheten
för den en gång med pensionsbidrag betungade kommunen att fortfarande utgiva
detta bidrag.

Stockholms län. Nacka kommun anser, att den å kommunen belöpande andelen
i pensionstillägget ej bör utgå efter antalet pensionärer i kommunen utan efter kom -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

109

munernas respektive bevillningskronor, eller också att pensionstilläggen skola helt och
hållet bestridas av staten. Genom bägge alternativen skulle, säges det, en jämnare
och rättvisare fördelning av fattigvårdsbördan kanna åstadkommas.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län påpekar, också den lätthet,
varmed en påpasslig kommun kan befria sig från ifrågavarande årliga utgift genom
att efter erhållen visshet om, att en kommunmedlem blir invalid, exempelvis på hösten
hyra bostad åt denne i en närbelägen kommun, där han för kommande år blir eller
bör bliva mantalsskriven. En i påföljande januari gjord pensionsansökning skall då
ingå till pensionsnämnden i grannkommunen, och den andra kommunen är för framtiden
befriad från pensionären.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län hemställer, att stadgandet,
att varje kommun bestrider tredjedelen av pensionstillägget för pensionstagare, som,
»var i kommunen mantalsskriven» etc., fullständigas genom införandet av tillägget
»eller bort vara» närmast före ordet mantalsskriven. Samma mening uttalar Kungl.
Majds befallningshavande i Västmanlands län.

Kungl. Maj ris befallningshavande i Jönköpings län ifrågasätter, huruvida icke
kostnaden för pensioneringen borde utjämnas på kommunerna: och anser Kungl.
Maj:ts befallningshavande en sådan utjämning möjligen böra ske genom kostnadens
fördelning på varje kommun i förhållande till storleken av den beskattningsbara inkomsten
av samtliga beskattningsföremål inom kommunen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Plekinge län anmärker i fråga om andra
stycket, att det vore naturligare att vid minskning av pensionstillägg, vartill två eller
flera kommuner bidragit, låta lindringen i kostnad komma kommunerna till godo i
motsatt ordning mot den, i vilken de deltagit i pensionstilläggets beviljande.

Föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm påpekar, att fattig vårdslagstiftningen
genom åtskilliga bestämmelser söker förhindra obehörig inverkan av kommunerna
på de fattigas hemortsrätt i fattigvårdsavseende, varemot i det föreliggande förslaget
bestämmelser, avseende hemortsrätten i pensionsavseende, saknas.

11 §•

Overståthållarämbetet påpekar, att paragrafen erhållit sådan formulering som
om det vore ett fattigvårdssamhälle förmenat att till pensionerad person, som där
har hemortsrätt, utgiva kontant understöd med högre belopp än i paragrafen angives
eller under annan förutsättning än att den pensionerade sökt efter förmåga ärligen
försörja sig. Detta är, säger ämbetet, uppenbarligen missvisande, då intetdera kan
vara fattigvårdssamhället förbjudet. Men, tillägger ämbetet, understödet kommer i
sådant fall icke att betraktas som pensionstillskott utan som vanlig fattigvård.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Stockholms län erinrar, att enligt 11 § i
gällande fattigvårdsförordning den kommun, där pensionstagaren vistas, är pliktig
att, om han kommer i behov av fattigvård, lämna honom understöd, och att denna
kommun icke behöver vara densamma som den, till vilken han hör i fattigvårds -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

avseende. Det torde höra till sällsyntheterna, att, om en person icke vistas inom
den kommun, där han i fattigvårdshänseende har hemortsrätt, denna senare kommun
tilldelar honom fattigunderstöd. Kungl. Majrts befallningshavande anser därför, att,
om paragrafen skall få den betydelse, som med densamma avses, bör den innehålla
bestämmelse därom, att såsom pensionstillskott må kunna räknas jämväl fattigunderstöd,
som enligt 11 § fattigvårdsförordningen lämnas av annan kommun än den,
där pensionstagaren har hemortsrätt i fattigvårdshänseende. Emellertid anser Kungl.
Maj:ts befallningshavande, vare sig paragrafen bibehålies vid sin nuvarande omfattning
eller utvidgas i nyss antydd riktning, sådan ändring böra däri vidtagas, att icke
med tillämpning av densamma en kommun sättes i tillfälle att genom beviljande av
pensionstillskott till person under 60 år, som tillhör kommunen i fattigvårdshänseende,
men vistas inom annan kommun, inverka bestämmande på frågan om personens
hemortsrätt.

Nacka kommun anser, att, om pension på grund av särskilda omständigheter ej
beflnnes tillräcklig för pensionärs försörjning och pensionstagaren i följd härav kommer
i behov av fattigvård, den kommun, där han då vistas, efter vederbörlig prövning,
bör lämna ett tillskott till hans pension, utan att detta tillskott återsökes av den
kommun, dit han i fattigvårdshänseende hörer. Vidare uttalas önskvärdheten av att
den högst besvärande och för såväl stat som kommun indirekt mycket kostsamma
hemortsrättsprincipen helt uteslötes ur den nya lagen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län anser det vara riktigare,
att kommunen får lämna tillskott efter omständigheterna, men att av detta tillskott
ett belopp intill 150 kronor för man och 125 kronor för kvinna icke må anses såsom
fattigvård.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län tror, att ifrågavarande
stadgande med hänsyn till svårigheten att utreda hemortsrättsförhållanden i fattigvårdshänseende
skall visa sig tämligen betydelselöst.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län tror, att denna paragraf ej
mycket kommer att användas, dels på grund av svårigheter att avgöra, huruvida
pensionstagarens fattigdom är oförskylld, dels på grund av obenägenhet hos kommunerna
att frivilligt giva dylikt tillskott, då kommunen ej har utsikt att få ersättning
på annat håll.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län hyser betänkligheter mot
denna föreskrift, som skulle kunna föranleda betydligt ökade kostnader för vederbörande
kommun. Kungl. Maj:ts befallningshavande förordar, att fattigunderstöd i
stället beviljas, då därvid dels en närmare prövning av omständigheterna i de särskilda
fallen möjliggöres och dels antagas kan, att pensionstagaren i många fall föredrager
en mindre dyr vistelseort framför att anlita fattigvården.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län finner bestämmelsen i 11 §
väl betänkt med hänsyn till de små pensionsbeloppen. Till förekommande av missbruk
av dylika tillskott ifrågasätter Kungl. Maj:ts befallningshavande emellertid, att
beslut om lämnande av sådant tillskott skall underställas antingen Kungl. Maj:ts
befallningshavande eller ock pensionsrådet.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

12 §.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs län ifrågasätter det nödiga och
lämpliga i att i själva lagen införes en svårändrad föreskrift om de papper, i vilka
fonden skall placeras.

13 §.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs län ifrågasätter, huruvida icke
bestämmelserna om ändring av pensionsvillkoren här böra utgå ur lagtexten. Någon
bindande kraft, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, kali i en av Kungl. Maj:t
och Riksdagen beslutad lag en dylik restriktion ej hava, varför uttalandet såsom
lagbud i själva verket är vilseledande.

14 §.

I avsevärd omfattning hava anmärkningar framställts mot det av kommittén
föreslagna uppbördssättet och huvudsakligen däremot att uppbörden av tvåkronorsavgifterna
skulle ombesörjas av den myndighet inom kommunen, som förrättar uppbörden
av kommunalutskylderna:

Överståthållarämbetet erinrar först om kommitténs skäl för tvåkronorsavgifternas
upptagande genom de kommunala uppbördsmyndigheterna, nämligen det intresse,
kommunerna måste hava av dessa avgifters ordentliga inbetalande. Om emellertid
hänsyn endast tages till det naturliga intresse, kommunerna hava därav, att dess
medlemmar genom förvärvande av pensionsrätt till högsta möjliga belopp kunna
undgå att vid inträffande invaliditet, anlita fattigvården, anser ämbetet intresset för
kommunerna av fem- och tiokronorsavgifternas erläggande icke vara mindre än beträffande
tvåkronorsavgifterna. Men genom förslagets bestämmelse, att kommun
skall ansvara för inbetalningen till fonden av de tvåkronor savgifter., som ej godvilligt
erlagts av de avgiftspliktige, har, fortsätter ämbetet, ett särskilt intresse av sådan betalnings
fullgörande tillskapats för kommunen. Kommunen är emellertid icke mycket
i tillfälle att inverka på och framkalla sådan godvillig betalning. Att kommunen det
oaktat skall iklädas ansvaret för den oguldna återstoden finner ämbetet hårt, åtminstone
om, såsom förslaget tyckes förutsätta, ehuru det ej blivit i lagtexten bestämt
uttryckt, någon pensionsförmån icke, genom sådan inbetalning efter uppbördsstämman,
skulle beredas kommunens försumliga medlemmar. Kommunen kommer då att
sakna varje direkt fördel av betalningens fullgörande. Visserligen, säger ämbetet,
skulle kommunen äga rätt att i sin ordning uttaga avgifterna av de försumlige, men
detta medgivande synes icke vara synnerligen mycket värt. Frånsett det motbjudande
i att utkräva pensionsavgifter, vilkas erläggande för den betalningsskyldige ej vidare
skulle medföra någon pensionsrätt, måste särskilt i en kommun sådan som Stockholm
indrivningsförfarandet taga en sådan omfattning och med hänsyn till avgiftssummans
obetydlighet medföra så stora kostnader, att det kan ifrågasättas, huruvida indrivningsåtgärderna
komma att medföra någon nämnvärd ekonomisk behållning. Enligt
ämbetets mening skulle kommunen måhända bäst tillvarataga sina intressen genom
att själv mot slutet av uppbördsstämman inbetala av dess medlemmar oguldna avgifter.

Vad Stockholm angår är överståthållarämbetet av den uppfattning, att det
vore önskvärt, att tvåkronorsavgifterna Ange likasom fem- och tiokronorsavgifterna

112

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

debiteras och uppbäras i sammanhang med kronoutskylderna. Ämbetet anser dem ej
kunna upptagas i kommunaldebetsedlarna, vilka utskrivas redan i början av året; och
att utfärda särskilda debetsedlar å dessa avgifter, vilka i antal torde komma att motsvara
ungefär halva befolkningssiffran, skulle såväl för utskrivningen och utdelningen
av debetsedlarna som för uppbörden, och eventuell indrivning medföra ett vidlyftigt
arbete och stora kostnader. Ökat arbete och stegrade kostnader utebliva visserligen
ej, om uppbörden sker å kronouppbördsstämman, men ökningen blir proportionsvis
mindre. Pensionsavgift för gift kvinna synes ämbetet därvid i regel kunna upptagas
å mannens debetsedel, men för ej bevillnings- eller inkomstskattetaxerade barn och
tjänare, som nu påföras vissa personliga avgifter på fadrens eller husbondens debetsedel,
blir det sannolikt nödvändigt att å pensionsavgiften utfärda särskilda debetsedlar.
Endast såmedelst kunna de, för vilka pensionsavgift erlagts, bliva fullständigt
identifierade i uppbörds journalerna och därigenom säkerhet vinnas mot sammanblandning
och förväxling av olika personer.

Stockholms län. Solna kommun hävdar, att tvåkronorsavgifternas indrivning
skulle ga lättare och ställa sig ekonomiskt fördelaktigare, om den verkställdes i samband
med uppbörd av kronoutskylderna.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala län anser, att uppbörden av tvåkronorsavgifterna
lämpligen skulle ske i sammanhang med kronouppbörden redan av
det skäl, att icke någon kommunal uppbördsstämma plägar hållas i slutet av året.
Härtill kommer, säger Kungl. Maj ris befallningshavande, att ansenligt flera av de försäkrade
äro skattskyldiga till staten än till kommunen, och att alltså även på denna
grund antalet särskilda debetsedlar skulle minskas genom tvåkronorsavgifternas upptagande
vid kronouppbörden. Kommunernas garanti utgör enligt Kungl. Maj ris befallningshavandes
mening icke något hinder för den förordade anordningen. Tvärtom
anser Kungl. Majris befallningshavande, att det skulle lända till reda och förebygga
misstag eller missbruk, om de tvåkronorsavgifter, som skola tillgodoräknas de försäkrade,
inkomma på en väg och kommunernas inbetalningar på en annan; det erfordras
endast, att kronouppbördsmännen sända restlängd till vederbörande kommun.

Östergötlands län. Skepsås kommun anser likaledes, att tvåkronorsavgifterna böra
indrivas i samband med kronoutskylderna, dock med undantag för de personers avgifter,
som ej erhålla kronodebetsedlar, vilka avgifter kommunerna skulle indriva.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län hyser likaledes den uppfattningen,
att tvåkronorsavgifterna böra indrivas i samband med kronoutskylderna.

Kungl. Maj:ts befattning shav anda i Gottlands län uttalar sig mot metoden med
tvenne former för uppbörd och därav följande merarbete. Kungl. Majris befallningshavande
påpekar, att kommunalnämnderna för utfående av avgifterna av alla dem,
som å utsatt tid icke betalt sina avgifter, i allt fall måste söka handräckning hos
vederbörande kronofogde. Fråga synes Kungl. Majris befallningshavande därför kunna
vara, huruvida icke kommunerna borde uppbära samtliga avgifterna. Skulle sådant
icke anses lämpligt, kunde möjligen även tvåkronorsavgifterna debiteras och redovisas
i sammanhang med kronoskatterna. Att kommunerna skulle, därest uppbörden
sker inom dessa, kunna utöva något avsevärt inflytande på de avgiftspliktiga att
inbetala avgifterna, anser Kungl. Majris befallningshavande ej vara att hoppas. Far -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

113

hågan att i framtiden få sin pension minskad till följd av underlåtenhet att inbetala
pensionsavgiften lärer enligt Kung!. Maj:ts befallningshavandes uppfattning därvid
icke utöva något inflytande på den, som saknar ansvarskänsla, och som i allt fall
kan resonera så, att, därest hans pension på gamla dagar blir så låg, att han därpå
icke kan ens nödtorftigt leva, fattigvården alltid måste fylla skillnaden.

Kronofogden i Willands, Gärds och Albo härads fögderi Axel Sjöström anser, att tvåkronorsavgifterna
böra indrivas i samband med kronouppbörden. De kommunala
myndigheterna skulle med hänsyn till föreskriften i 15 § om tiden för tvåkronorsavgifternas
inbetalande bliva tvungna att utskriva särskilda debetsedlar och hålla
särskilda uppbördsmöte!!. De i 15 § omförmälda förteckningarnas uppgörande skulle
också bliva mycket tidsödande, då de måste göras mycket noggranna, om de avgifts,
pliktige skola kunna identifieras. Skall i allt fall uppbörden av tvåkronorsavgifterna
ske genom de kommunala myndigheternas försorg, förefölle det, som om debiteringen
av ifrågavarande avgifter skulle kunna ske tidigare och bättre vid mantalsskrivningarna
än vid taxeringsförrättningarna, Enda hindret härför jämlikt förslaget vore
enligt kronofogde Sjöströms mening att från erläggandet av pensionsavgift undantagits
den, i vilkens taxering under året enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
inberäknas förmögenhet till värde av minst 6,000 kronor, samt hustru
till sådan person. Om »under året» ändrades till »under föregående år», vore detta
hinder undanröjt.

Även av andra skäl synes det kronofogden Sjöström vara av vikt, att avgiftsplikten
göres beroende av föregående årets taxering, då denna i regel är laga kraftvunnen
vid avgiftens påförande.

Kronofogden Sjöström påpekar vidare, att meningen icke synes vara, att tvåkronorsavgifterna
skulle vara exigibla. De avgiftspliktiga, som endast hava att
erlägga grundavgiften å två kronor, torde väl i regel sakna utmätningsbara tillgångar,
varför det kunde synas likgiltigt, om dessa avgifter kunde utsökas eller ej,
men, säger kronofogden Sjöström, för den, som något sysslat med uppbördsväsendet,
torde det vara klart, att utmätningstvång måste finnas, även om det är fråga om
en avgift, som det ligger i den avgiftspliktiges eget intresse att betala. Om pensionsavgifterna
sålunda bliva likställda i fråga om deras utsökande, torde det icke vara
i kommunernas intresse att själva ombesörja uppbörden av de härför avsedda avgifterna,
och vid detta förhållande anser kronofogden Sjöström, att samtliga avgifter
böra debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.

Kung]. Majds befallningshavande i Värmlands län anser särskilt med hänsyn
därtill, att förteckningarnas uppgörande skulle vålla kronouppbördsmännen svårigheter,
att såväl tvåkronors- som fem- och tiokronorsavgifterna. böra uppföras å eu
och samma förteckning, som skulle upprättas av häradsskrivarna, samt indrivas och
redovisas av en och samma myndighet, vilken lämpligen borde bliva den kommunala,
eftersom kommunen givetvis måste anses närmast intresserad av uppbörden i
fråga.

Kungl. Majds befallningshavande i Örebro län anser däremot, att samma olägenheter
och besvärligheter skulle uppstå, om tvåkronorna skulle debiteras och upptagas
i samband med kronouppbörden samt att kommunerna därför icke kunna befrias
från uppdraget att indriva tvåkronorsavgifterna.

Bihang till Riksdagens ''protokoll 1918. 1 sand. 90 käft. (Ad 126.)

114

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

Kungl. Maj:ts befallning skavande i Västmanlands län anser, att tvåkronorsavgifterna
böra uppbäras i sammanhang med kronouppbörden.

Kungl. Maj.is befallningshavande i Gävleborgs län finner önskvärt, att uppbörden
av tvåkronorsavgifterna äger rum på de allmänna kommunaluppbördsstämmorna,
vilket emellertid med hänsyn till bestämmelsen, att avgifterna skola erläggas samma
år, de påföras, omöjliggöres i de kommuner, där uppbördsstämman hålles i början
av året.

Utöver vad sålunda angivits hava uttalanden för tvåkronorsavgifternas upptagande
i samband med kronoutskylderna gjorts av stadsfullmäktige i Öregrund, magistraten
i Halmstad samt av ett flertal lantkommuner.

15 §.

De anmärkningar, som framställts mot de i denna paragraf föreslagna bestämmelserna,
sönderfalla i tvenne huvudgrupper, den ena avseende förslagets betydelse
för taxeringsnämnderna och särskilt dessas befattning med de i paragrafen omförmälda
förteckningarnas upprättande och den andra gällande kommunernas ansvarighet
för oguldna tvåkronorsavgifter.

I det förra hänseendet påpekar överståthållarämbetet, med hänsyn till att taxeringsnämnd
vid uppgörande av förteckning över dem, för vilka under året pensionsavgifter
böra erläggas, skulle pröva, huruvida denna skyldighet bör bortfalla på grund
av varaktig oförmögenhet till arbete, att nämnden, som tillsatts för helt annat ändamål,
ej kan anses särskilt lämpad för en sådan prövning och att den icke heller
utan vidare äger tillgång till härför erforderliga upplysningar. Bäst vore om taxeringsnämnden
helt och hållet befriades från denna prövning, som i stället kunde uppdragas
åt pensionsnämnden att upptagas, då i ansöknings- eller besvärsväg fråga väcktes
hos pensionsnämnden om befrielse på denna grund från erläggande av pensionsavgift.

I övrigt torde, anser ämbetet, taxeringsnämnden, för att den skall bliva i tillfälle
att på ett tillfredsställande sätt debitera ifrågavarande avgifter, böra beredas
kännedom såväl om pensionsmyndigheters beslut i dylika ärenden som även, i den
mån sådant icke framgår av allmän kungörelse eller författning i ämnet, av de beslut
Konungen må komma att fatta i anledning av föreskriften i 5 § tredje stycket.

Vad Stockholm beträffar anser ämbetet uppgörande av ifrågavarande förteckning
ej behövligt. Avgifterna böra utan olägenhet och med mindre arbete och kostnad
kunna påföras vederbörande i taxeringslängderna, som sedermera io stadgad ordning
kunna å uppbördskontoren hållas tillgängliga för allmänheten. A dem, som i
rätt tid erlägga avgifterna, skulle av uppbördskommissarierna upprättas förteckning,
som jämte uppgift å antalet sådana debiterade avgifter, som vid stämman ej erlagts,
skulle överlämnas till pensionsrådet.

Kungl. Maj.is befallningshavande i Södermanlands län anser, med hänsyn till
det arbete, som åligger taxerings- och prövningsnämnderna, mindre välbetänkt att
ålägga dessa myndigheter befattning med avgiftspliktens bestämmande.

Kung!. Maj.is befallningshavande i Kronobergs län erinrar om den ökning i
taxeringsnämndsordförandenas redan förut omfattande och krävande arbete, som för -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

115

slaget innebär, och svårigheten att förmå lämpliga personer att åtaga sig sådant
uppdrag. Kung! Maj:ts Befallningshavande finner därför önskvärt, att skälig ersättning
beredes taxeringsnämndsordförandena för detta nya uppdrag.

Kungl. May.ts befallningshavande i Gottlands län anser, att pensionsförteckningens
uppgörande kommer att förlänga taxeringsnämndernas sammanträde med en
dag. Kungl. Maj:ts befallningshavande förmenar, att häradsskrivarna och vederbörande
tjänstemän i städerna kunde få till åliggande att upprätta förteckningarna,
för så vida någon form för att åt debiteringen bereda laga kraft kunde utfinnas.

• Kungl. May.ts befallningshavande i Malmöhus län anser, med hänsyn till arbetsbördan
särskilt i de större taxeringsdistrikten, tvivelaktigt huruvida den föreslagna
tiden av fem dagar är tillräcklig för förteckningarnas upprättande.

Kungl. May.ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus läm anser visserligen att
taxeringsnämnderna äro lämpligast att uppgöra förteckningarna, men ifrågasätter, huruvida
de inom föreskriven tid skola hinna på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina
åligganden. Ökningen i arbete för ordföranden och den av Kungl. Maj ds befallningshavande
förordnade ledamoten anser Kungl. Maj:ts befallningshavande nödvändiggöra
en höjning av deras arvoden.

Kungl. May.ts befallningshavande i Gävleborgs län anser det första och oeftergivliga
villkoret för att förteckningarna skola kunna uppgöras av taxeringsnämnderna
vara, att taxeringslängderna omläggas med hänsyn till deras nya uppgift att bliva
grundvalen för en redovisning av de försäkrade. Alla avgiftspliktiga måste med
andra ord, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, i mantalslängden redovisas med
minst samma fullständighet, som nu är föreskrivet med avseende å värnpliktiga.
Häradsskrivarna få härigenom ökat arbete, men detta anser Kungl. Maj:ts befallningshavande
kunna gottgöras, genom rikligare förvaltningsbidrag. Betänkligare finner
Kungl. Maj:ts befallningshavande däremot, att vissa bland de uppgifter, som erfordras
för förteckningarnas uppgörande, icke kunna erhållas ur vare sig mantalslängderna
eller de källor, där dessa längders data skola hämtas. Kungl. Maj:ts befallningshavande
påpekar, att kommitterade också i själva verket icke synas alldeles hava
förbisett detta, i det att 18 § stadgar, att rörande frågan, huruvida någon skall på
grund av varaktig oförmåga till arbete undantagas från erläggandet av pensionsavgift,
besvär skall anföras icke hos prövningsnämnden utan hos pensionsnämnden — enligt
motiven på den grund att nu avsedda frågor falla utanför taxeringsmyndigheternas
kompetensområde. Vidare påpekas svårigheten att få visshet och kännedom om,
huruvida en statstjänare är uppförd på ordinarie stat eller icke. Därjämte anmärkes
svårigheten att hos pensionsrådet identifiera de avgiftspliktiga, som mellan
taxeringsförrättningarna flytta till annat taxeringsdistrikt. Detta en mycket viktig
fråga med hänsyn till bokföringen.

Kungl. May.ts befallningshavande i Norrbottens län påpekar, att sådan mantalslängden
nu upprättas, den icke lämnar tillräcklig upplysning för uppgörandet av

116

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

här avsedda förteckningar. Så upptager mantalslängden för närvarande endast första
dopnamnet med födelseår för alla, som ej fyllt 21 år. Hustruns namn finnes ej fullständigt
infört. Kompletterande bestämmelser för upprättande av mantalslängderna
äro, säger Kungl. Majrts befallningshavande, alltså erforderliga för ifrågavarande ändamål.
Taxeringsnämnderna kunna enligt Kungl. Majtts befallningshavandes uppfattning
med hänsyn till deras arbetsbörda icke åläggas fullständigt upprättande av
dessa förteckningar. Möjligen kunde taxeringsnämnderna ifylla erforderliga uppgifter
i en av häradsskrivaren på grundvalen av för honom tillgängliga uppgifter upprättad
stomme.

Slutligen har magistraten i Halmstad ansett förteckningen böra kunna uppgöras
av vederbörande mantalsskrivningsförrättafe eller annan tjänsteman.

1 fråga om kommunernas ansvarighet för tvåkronorsavgifterna hava huvudsakligen
följande meningar uttalats.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands Uin anser rätten för kommuner
att av försumliga avgiftspliktiga återbekomma för dem till pensionsfonden av
kommunen betalda pensionsavgifter böra tryggas på ett verksammare sätt än som
föreslagits.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län anser, att kommunerna
böra befrias från garantin för tvåkronorsavgifterna. Kommunernas intresse av dessa
avgifters indrivning skulle ändå vidmakthållas genom skyldigheten att lämna fattigvård
åt den, vars pension ej räcker till hans och hans familjs nödtorftiga försörjning.
•

Kungl. Maj.is befallningshavande i Hallands län förordar eu bättre och mer
betryggande förmånsrätt för av kommun erlagda pensionsavgifter än den föreslagna.

Kungl. Maj.is befallningshavande i Örebro län förordar rätt för arbetsgivaren
att avdraga ogulden tvåkronorsavgift från innestående lön.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands län anser kommunernas ansvar
för tvåkronorsavgifterna bliva ganska kännbar och att den dem tillerkända förmånsrätten
är av ganska illusoriskt värde. Kommunernas utgifter komma att bliva betänkligt
stora. Enligt Kungl. Maj:ts Befallningshavandes mening komma icke fattigvårdsavgifterna
att minskas med samma belopp som kommunerna hava att lämna
till pensioneringen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län anser, att ansvaret för
oguldna tvåkronorsavgifter bör falla på staten, enär det kan förmodas, att ett sådant
ansvar skulle drabba kommunerna synnerligen ojämnt och utredning i detta hänseende
saknas.

Kungl. Maj.is befallningshavande i Gävleborgs län anser, att kommunernas
ansvar för tvåkronorsavgifterna väl kali försvaras med pensionsväsendets betydelse,
för fattigvårdssamhällena och dess fördelar i övrigt.

Kungl. Maj:ts befallningshavande erinrar vidare, att blott de avgifter, som i

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

117

behörig tid erläggas till kommunen, räknas avgiftspliktig till godo i pensionsavseende;
de ej i rätt tid erlagda pensionsavgifterna, som av kommunen så att säga förskjutas,
komma däremot ej de försäkrade personligen utan blott fonden i allmänhet till godo.
Då sålunda i lagen med uttrycket »erlagda avgifter» alltid avses endast »i rätt tid
erlagda avgifter», anser Kungl. Maj:ts befallningshavande, att till förekommande av
missförstånd och med hänsyn till den avgörande betydelsen av avgifternas erläggande
i rätt tid uttrycket i lagtexten bör erhålla sådan formulering, att missförstånd ej kan
förekomma. Olägenheterna av kommunernas ansvarighet för tvåkronorsavgifterna
ånger Kungl. Maj.ts befallningshavande kunna undanröjas, därest man kunde ålägga
arbetsgivare att i första hand svara för sina arbetstagares avgifter. En sådan bestämmelse
anser Kungl. Maj:ts befallningshavande emellertid av flera skäl ej kunna
inrymmas i förslaget. Desto angelägnare finner Kungl. Maj:ts befallningshavande
därför, att i lagen på oomtvistligt sätt klargöres de fall, då en person har att svara
för en pensionsavgift, som åligger en annan. Kungl. Maj:ts befallningshavande antager,
att meningen är, att männen skola svara för hustrurnas, föräldrar eller målsmän
för omyndigas och husbönder för hos dem mantalsskrivna arbetstagares avgifter.
Kungl. Maj:ts befallningshavande ifrågasätter, om detta framgår av lagförslagets föreskrifter
i 14, 15 och 16 §§, jämförda med föreskrifterna i gällande uppbördsreglemente.
Kungl. Maj:ts befallningshavande erinrar om föreskriften i 2 § av Kungl.
förordningen den 24 april 1863 angående mantalspenningarnas utgörande, däri det
stadgas, att ansvarighet för mantalspenningarna i vissa särskilt angivna fall är densamma
som för bevillningsutskylder.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län finner ansvaret för både en
tredjedel av pensionstillägget och för oguldna tvåkronorsavgifter mycket betungande
för kommunerna.

Av de utav kommunerna avgivna yttrandena märkes Solna kommuns i Stockholms
län, vilken hävdar, att kommunernas ansvarighet för oguldna tvåkronorsavgifter
står i strid med den numera allmänt omfattade uppfattningen, att fattigvårdsbördan
bör fördelas lika över hela landet. Till belysande av ställningen inom kommunen
meddelas, att vid 1912 års utgång 2,426 personer saknat förmåga att betala
sina skatter, under det att de, som fullgjorde sin skatteplikt, uppgingo till ett antal
av 2,148. Dessa senare skulle alltså hava att betala tvåkronorsavgifterna för den
förra gruppen jämte däri ej inräknade hustrur ävensom för åtskilliga i debiteringslängderna
ej upptagna, vilka det ålåge att erlägga tvåkronorsavgift.

Rätt för arbetsgivare att för ogulden tvåkronorsavgift göra avdrag å innestående
avlöning föreslås vidare i delvis olika former av stadsfullmäktige i Falköping samt
tio kommuner och tvenne enskilda.

Slutligen hava, såsom delvis redan under 14 § förmälts, anmärkningar riktats
mot den i tredje stycket föreslagna tiden för tvåkronorsavgifternas uppbärande.
Skälet till anmärkningarna har varit den omständigheten att i det stora antal kommuner,
där kommunalutskylderna uppbäras i början av året, tvåkronorsavgifternas
upptagande med det föreslagna stadgandet skulle påkalla en särskild uppbördsstämmas
hållande.

Sålunda yttrar överståthållarämbetet beträffande denna bestämmelse, att, då
kronouppbördsstämmorna i Stockholm pläga pågå någon tid in i december och anledning
att häri vidtaga ändring ej förefinnes, någon jämkning i nämnda bestämmelse
bör vidtagas för att ifrågavarande avgifter skola kunna upptagas vid dessa stämmor.

118

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Jämväl Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs och Norrbottens län
betona olägenheten av en extra uppbördsstämma i slutet av året.

16 §.

Overståtliållarämbetet anför, att med stadgandet i paragrafens andra stycke torde,
avses, att fem- och tiokronorsavgifterna under alla förhållanden skola åtnjuta förmånsrätt
till betalning närmast före kronoutskylder, men att detta ej är tydligt uttryckt.

Ämbetet anför vidare, att rätten att vid uppbördsstämma betala allenast en
del av kronodebetsedelns belopp är en nyhet, som påkallar särskilda åtgärder från uppbördsmyndigheternas
sida. Om avsikten endast är att medgiva sådan uppdelning av
det påförda beloppet, att pensionsavgiften i dess helhet får särskilt för sig erläggas,
skulle emellertid, utöver anteckning i uppbördsjournalen, ej erfordras annat än att
vid uppbördsstämmorna särskilt kvitto tillhandahålles å dessa avgifter. Även denna
jämförelsevis enkla åtgärd skulle emellertid förorsaka åtskilligt besvär, och då det
knappast kan antagas, att vid uppbördsstämmorna någon större mängd skattskyldiga
skulle komma att begagna sig av den medgivna rätten, kan densammas upptagande
i lagen enligt ämbetets mening ej anses önskvärd.

Beträffande föreskriften i paragrafens tredje stycke angående begränsningen av
tiden för pensionsavgifternas utsökande yttrar överståthållarämbetet, att densamma med
sannolikhet kommer att avsevärt försämra indrivningsresultatet och måhända även
framkalla andra olägenheter. Den korta tiden torde nämligen mången gång ej medge
att, om den avgiftspliktige avflyttat från den ort, där avgiften blivit honom påförd,
för indrivning remittera ärendet till annan ort. I varje fall anser ämbetet tiden för
insändande av uppgift över erlagda och indrivna pensionsavgifter böra om möjligt
utsträckas. Ämbetet erinrar, att den regelmässiga tiden för redovisning av kommunalutskylder
är tre månader efter det handräckning begärts, samt att denna tid
ifråga såväl om dessa som andra avgifter ofta överskrides. Att för pensionsavgifterna
begära särskild redovisning skulle enligt ämbetets mening helt visst vålla svårigheter.
För övrigt anser ämbetet myndigheterna ej kunna undgå att mottaga avgifter,
som senare redovisas eller godvilligt inbetalas.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län anser, att den i tredje
stycket stadgade preskriptionstiden av sex månader för avgifternas uttagande är alldeles
för kort och skulle medföra, att avgifterna ej bleve uttagna hos ett stort antal
personer, som icke vistades å mantalskrivningsorten utan måste sökas å annat håll.
En följd av nämnda stadgande skulle enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande
även bliva, att, därest kronoskatt uttoges efter nämnda tid, de å kronodebetsedeln
upptagna pensionsavgifterna därvid skulle avdragas.

Kungl. May.ts befallningshavande i Gottlands län befarar, att stora avkortningar
komma att uppstå jämväl å fem- och tiokronorsavgifterna, särskilt å de förra,
samt anmärker, att redan nu stora avkortningar äga rum å utskylderna för inkomsttagare
mellan 800—1200 kronor.

Kristianstads län. Kronofogden i Ingelstads och Järrestads fögderi A. Bergengren
anser, att den korta preskriptionstiden i många fall, där skattskyldig flyttat från en
kommun till en annan, bliver liktydig med befrielse från pensionsavgifts erläggande.

119

Kung!. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 126.

Kronofogden i Willands, Gärds och Albo fögderi Axel Sjöström finner likaledes
denna preskriptionstid för kort, särskilt ifråga om pensionsavgifter, påförda till Stockholm
inflyttade personer.

Vidare ifrågasattes, huruvida icke för undvikande av mångskriveri de i fjärde
stycket avsedda uppgifter, som skola lämnas till pensionsrådet, kunna inskränkas att
gälla de pensionsavgifter, som icke kunnat indrivas. Mantals- och taxeringslängderna,
vilka för varje år skola inom den 1 april påföljande år insändas till kammarrätten,
skulle nämligen kunna utlånas till pensionsrådet, som då ej behövde uppgifter utöver
vad ovan föreslagits.

Kung1, Maj:ts hefallningshavande i Malmöhus län anser, att frågan om det
föreslagna uppbördssättet för fem- och tiokronorsavgifterna bör behandlas i samband
med frågan om kronofogdarnas avskaffande och kronouppbördens omreglering.

Kungl. Maj:ts hefallningshavande i Hallands län anser, att uttrycket »i första
hand» i andra stycket bör utbytas mot en klar och tydlig bestämmelse, att dylik
avgift skall äga förmånsrätt framför varje annat å kronodebetsedeln förekommande
avgiftsbelopp.

Den omständigheten, att enligt 14 och 16 §§ två uppbördssätt skola användas,
anser Kungl. Maj:ts befallningshavande otvivelaktigt komma att föranleda förväxlingar,
som, om möjligt, borde förekommas genom uppbördssättens förändring.

Kungl. Maj:ts hefallningshavande i Skaraborgs län anser, att tiden för insändandet
av uppgifter till pensionsrådet bör utsträckas till 1 september, detta med hänsyn
till att uppbördsförvaltningarna vid tiden omkring den 1 augusti äro sysselsatta
med att uppgöra s. k. balansrelation över kronouppbörden.

17 §.

O verståthållarämbetet anser den här meddelade föreskriften icke stå väl överens
med allmänt gällande rättsregler. Det må så vara, säger ämbetet, att på grund
t. ex. av inträffad invaliditet avgiften må kunna efterskänkas. Men ej hör val den
omständighet, att den avgiftspliktige exempelvis genom att erhålla statstjänst kommit
i bättre ekonomisk ställning, medföra befrielse från avgiftens erläggande, allra minst
om förändringen inträffat efter det han rätteligen bort erlägga avgälden och befrielsen
sålunda skulle bliva en direkt följd av hans försummelse att betala i rätt tid.
I varje fall bör enligt ämbetets uppfattning kommun, som genom inbetalning av ett
avgiften motsvarande belopp förvärvat rätt till densamma, ej kunna berövas denna
rätt. För övrigt anser ämbetet stadgandet i själva verket vara av jämförelsevis
liten räckvidd och saklöst kunna utgå ur lagen. Skall det kvarstå, finner ämbetet
dess rätta plats vara efter förslagets 18 §, då det väl bör kunna tillämpas, även
om avgiften blivit påförd eller fastställd av högre myndighet.

18 §.

Över ståthållar ämbetet anser en olägenhet med bestämmelserna i 18 § vara, att,
om någon på olika grunder vill överklaga ett taxeringsnämndsbeslut, han kan nödgas
anföra besvär hos två olika myndigheter. Om, såsom det förefaller, denna olä -

120

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

genhet ej kan undvikas, anser ämbetet det emellertid kunna ifrågasättas, om ej klagan
borde föras hos pensionsnämnden i alla fall, då avgiftens påförande icke sammanhänger
med mantalsskrivning eller taxering. För övriga händelser synas pensions -myndigheterna kunna pröva besvären och således prövningsnämnden och överordnade
myndigheter befrias från denna nya börda.

I fråga om stadgandet i sista stycket av 18 § anmärker ämbetet, att vid
tiden för meddelandet av prövningsnämndens beslut pensionsrådet ännu icke erhållit
underrättelse om den överklagade och av prövningsnämnden ändrade debiteringsåtgärden.
Ämbetet anser det därför lämpligare att låta beslutet antecknas i taxeringslängden
eller i den förteckning över avgiftspliktige, som enligt 15 § skall insändas
till pensionsrådet.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län framställer erinran mot
bestämmelsen, att ändring i taxeringsnämnds beslut rörande befrielse på grund av
invaliditet från erläggande av pensionsavgift skall sökas hos pensionsnämnd. Kungl.
Maj:ts befallningshavande anser det nämligen ej vara riktigt, att klagan över en
kommunal nämnds beslut skall föras hos en annan, likaledes kommunal nämnd, helst
de båda nämnderna kunna till stor del bestå av samma personer, varjämte det synes
Kungl. Maj:ts befallningshavande mindre lämpligt, att frågan om dylik befrielse dragés
under prövningsnämndens bedömande. Kungl. Maj:ts befallningshavande föreslår
därför, att ifrågavarande paragraf ändras därhän, att klagan över taxeringsnämnds
beslut i nu avsett fall må föras hos pensionsrådet, vilket, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande,
icke torde underlåta att, innan besvären avgöras, över densamma inhämta
yttrande från vederbörande lokala pensionsmyndighet.

19 §.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län befarar, att det skall
bliva svårt för Kungl. Maj:ts befallningshavande att för varje pensionsdistrikt finna
personer, som äro lämpliga och villiga att mottaga det grannlaga och på många orter
mycket tidskrävande uppdraget såsom ordförande i distriktets pensionsnämnd.

Kungl. Maj.ls befallningshavande i Gottlands län anser, med hänsyn till
vissa socknars ringa omfattning, önskligt om i författningen kunde intagas en bestämmelse
att två eller liera socknar kunna, ehuru de icke hava gemensam kommunalförvaltning,
bilda ett gemensamt pensionsdistrikt.

20 §.

De angående donna paragraf avgivna yttrandena avse dels pensionsnämndens
berättigande över huvud taget, dels den föreslagna avvikelsen från den kommunala
röstskalan och dels pensionsnämndens tillsättande.

Ifråga om pensionsnämndens berättigande yttrar Kungl. Maj:t befallningshavande
i Stockholms län, att Kungl. Maj:ts befallningshavande finner det vara
betänkligt att, där sådant icke är oavvisligen nödvändigt, upprätta nya slag
av permanenta nämnder inom landskommunerna. Kungl. Maj:ts befallningshavan''
de anser, att inom många och måhända flertalet av rikets landskommuner kommunalnämnderna
utan svårighet kunna utöva de funktioner, som enligt förslaget skulle tillkom -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

121

ma pensionsnämnderna. Skulle någon sådan kommun anse lämpligt att överlämna dessa
funktioner åt en särskild pensionsnämnd, anser Kungl. Maj:ts befallningshavande sådant
böra vara medgivet, såsom förhållandet är t. ex. i fråga om inrättande av särskild
barnavårdsnämnd. Kungl. Maj:ts befallningshavande anser sålunda, att de åligganden,
som skulle tillkomma pensionsnämnderna, å landet böra överlämnas åt vederbörande
kommunalnämnd, där ej kommunen beslutar inrättande av en särskild pensionsnämnd.
Inom städerna anser Kungl. Maj:ts befallningshavande däremot särskilda pensionsnämnder
böra inrättas, helst som därstädes icke nu finnes någon nämnd, åt vilken
pensionsnämndens funktioner lämpligen synas kunna överlämnas.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands län fäster uppmärksamheten å
nödvändigheten, att pensionsnämndernas och fattigvårdsstyrelsernas inom orterna
verksamhetsuppgifter bliva var för sig så begränsade, att pensionstagarnas rätt icke
må i följd av otillräckliga eller otydliga bestämmelser på något sätt åsidosättas eller
förnärmas.

Kungl. Maj.ls befallningshavande i Västerbottens län ifrågasätter, huruvida icke
för landsbygden kommunalnämnden kunde tjänstgöra såsom pensionsnämnd. Den
är, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, redan nu på många orter fattigvårdsnämnd
och får därigenom inblick i personliga ekonomiska förhållanden, vilka för en
pensionsnämnd kunna vara av värde att känna, utan att därav behövde befaras något
som helst olämpligt sammanblandande av fattigvårds- med pensionsförhållanden.

I enahanda riktning har Norsjö kommun uttalat sig.

Säffe köping påpekar, att det kommer att bliva två kommunala myndigheter
med ungefär samma uppgifter: pensionsnämnd och fattigvårdsstyrelse, och anser det
ligga nära till hands, att samhällets understödsverksamhet övertoges av en enda
styrelse.

Ordföranden i Bro sockens kommunalstämma i Uppsala län uttalar sig i samma
riktning.

I fråga om den föreslagna avvikelsen från den eljest gällande röstgrunden uttalar
Kungl. Maj.ls befallningshavande i Södermanlands län, att Kungl. Maj:ts befallningshavande
ej funnit densamma tillräckligt motiverad. Kungl. Maj:ts befallningshavande
anser det med skäl kunna befaras, att med det föreslagna röstsättet
pensionsnämnderna skulle i många distrikt få en väl ensidig sammansättning.

Kungl. Maj.ls befallningshavande i Jönköpings län finner ej heller tillräckliga
skäl för denna avvikelse föreligga,

Kungl. Maj.ls befallningshavande i Kronobergs län anser sig likaledes ej kunna
biträda denna avvikelse och erinrar om den betydande diskretionära befogenhet, som
inrymts åt pensionsnämnderna och som påkallar särskild uppmärksamhet vid deras
sammansättning. Kungl Maj:ts befallningshavande påpekar i detta sammanhang likheten
med taxeringsnämnderna och finner naturligt, att pensionsnämnderna tillsattes
i samma ordning som dessa.

Kungl. Maj.ls befallningshavande i Gävleborgs län ifrågasätter, om skäl föreligger
till undantag från de allmänna kommunala rösträttsreglerna. Den av kommittén
föreslagna röstberäkningen förekommer också i nya arbetarförsäkringskommitténs
förslag, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, men där hade kommunen icke ålagts
ansvar för försäkringsavgifterna, och vidare avsåg förslaget endast en viss samhällsklass,
lönearbetarna.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. (Nr 126.)

122

Kungl May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

Angående sättet för pensionsnämndens tillsättande yttrar .Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Stockholms län, att Kungl. Maj :ts befallningshavande finner det vara
obehövligt, att ordföranden i pensionsnämnd och dennes suppleant förordnas av Kungl.
Maj:ts befallningshavande. Då enligt 27 § i lagförslaget för varje pensionsdistrikt
skall finnas ett av pensionsråaet förordna! ombud, anser Kungl. Maj:ts befallningshavande
det därigenom vara tillräckligt sörjt för så väl att det allmännas intressen
iakttagas som ock att åt pensionsärendens handläggning ägnas tillbörlig omsorg. Den
av Kungl. Maj:ts befallningshavande sålunda föreslagna anordningen anser Kungl.
Majrts befallningshavande dock möjligen giva anledning till att antalet ombud behöver
något ökas utöver vad kommittéförslaget förutsätter.

Kristianstads län. Ivetofta kommun uttalar, att ordförande och suppleant för
honom böra väljas av kommunalstämma och valet möjligen sedan underställas Kungl.
Maj:ts befallningshavandes prövning.

Kungl. May.ts befallningshavande i Alvsborgs län föreslår, att hälften av pensionsnämndens
ledamöter utses av statsmyndighet, detta för att trygga en sakkunnig
och oväldig prövning av pensionsfrågorna, så att icke kostnaderna för pensionstillägg
och understöd växa över hövan.

Kungl. May.ts befallningshavande i Norrbottens län anser, att, särskilt om
staten på av Kungl. Maj:ts befallningshavande föreslaget sätt skulle lämna ett större
bidrag till pensionstilläggen, den ändringen bör göras, att åt Kungl. Maj:ts befallningshavande
uppdrages att förordna utom ordförande och suppleant för honom även
en ledamot i pensionsnämnden jämte suppleant.

Jämtlands län. Häggenås kommun anser likaledes, att ordförande och suppleant
för honom bör utses av kommunen och ej av Kungl. Maj:ts befallningshavande, detta
med hänsyn till de stora å kommunen vilande skyldigheterna. Kungl. Maj:ts befallningshavande
kunde i stället förordna det i 27 § omförmälda ombudet.

Ragunda kommun anser, att val av pensionsnämnd med hänsyn till intresset av
detsamma ej bör överlämnas åt kommunalfullmäktige utan förrättas på allmän kommunalstämma
enligt lag om nämndemansval.

Slutligen har Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län uttalat, att
Kungl. Maj:ts befallningshavande anser det möjligen låta sig göra, att pensionsnämnder
inrättas för större kommunala enheter än primärkommunerna, varigenom betingelsen
för opartiskhet väsentligt skulle ökas. Andra fördelar skulle härigenom också
ernås, såsom avlägsnande av slitningar och andra olägenheter, som eljest lätt kunna
tänkas uppstå genom de olika kommunala nämnder, som skulle finnas för utdelande
av understöd, dels i form av fattigvård och dels i form av pension.

21 §.

Kungl. May.ts befallningshavande i Södermanlands län anser, att bland de i
denna paragraf stadgade villkoren för valbarhet i pensionsnämnd även bör insättas,
att vederbörande skall råda över sig och sin egendom, varjämte bland giltiga skäl
för avsägelse enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening bör medtagas ålder
av fyllda 60 år.

Jämtlands län. Mörsils kommun har uttalat, att laga förfall enligt allmän lag
böra gälla också här.

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.
23 §.

123

Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Gävleborgs län yttrar, att, om ersättning
skall utgå, vilket Kungl. Maj:ts befallningshavande finner ganska tvivelaktigt, då i
intet fall tjänstgöring påkallas utom pensioneringsdistriktet, det förefaller Kungl.
Maj:ts befallningshavande bättre, att ersättningen stadgas skola utgå med ett för alla
nämnder lika belopp.

Magistraten i Halmstad ifrågasätter, huruvida icke annan ersättning än den här
föreslagna borde vara förenad med det besvärliga uppdraget som pensionsnämndsordförande.
I varje fall bör han enligt magistratens mening hava rätt till expensersättning
enligt § 26, därest han ej anlitar något biträde.

24 §.

Jämtlands län. Mörsils kommun anser, att bötesbeloppet 25 kronor bör sänkas
till 10 kronor.

28 §.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs län ifrågasätter, om det icke
kunde befinnas lämpligt, att, med bibehållande av stadgandet i övrigt, åt justitiekanslern
inrymdes befogenhet att, då det gällde det allmännas rätt, såväl själv anföra
som medgiva besvär mot pensionsrådets beslut i besvärsmål.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands län anser, att bestämmelsen om
besvärsrätt för nämndens ordförande bör utgå i enlighet med principen att den, som
hos myndighet deltagit i prövning av en fråga, icke bör äga rätt att klaga över
samma myndighets beslut.

29 §.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Stockholms län föreslår, att till tredje stycket
av 29 § fogas följande tillägg: »och ej heller om arbetsförmåga, där sökanden fyllt
67 år». Såsom skäl härför anföres, att förslagets fordran på företeende av upplysning
om arbetsförmåga även i det fall att sökanden fyllt 67 år och ansökningen endast
avser pension på grund av erlagda pensionsavgifter tillkommit med hänsyn till statistiken.
Då emellertid i detta fall sökandens större eller mindre arbetsförmåga är
utan betydelse för frågan om rätt till pension, vilken sökanden ovillkorligen är berättigad
att erhålla sedan han uppnått 67 års ålder, anser Kungl. Maj:ts befallningshavande
nämnda fordran icke kunna bibehållas.

30 §.

Kungl. Majds befallningshavande i Gävleborgs län gör anmärkning mot den
bestämmelsen, att pension icke utgår, där ej det beräknade totala beloppet uppgår till
6 kronor. Bestämmelsen står enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

i strid mot kommitténs princip, att envar pensionsberättigad skall oberoende av behovet
äga rätt åtminstone till det belopp, som enligt försäkringstekniska grunder motsvarar
värdet av de utav honom erlagda avgifterna. Därjämte skulle under övergångstiden
vissa äldre personer härigenom komma att åläggas avgiftsplikt utan att
för de erlagda avgifterna förvärva någon som helst pension.

Jämtlands län. Kyrkas och Bergs kommuner hava likaledes uttalat sig för borttagande
av sexkronorsgränsen.

31 §.

Kungl. Maj:ts loefältning shav ande, i Blekinge län anser, att bestämmelsen om
tiden, då beslut om minskning skall träda i kraft, bör förtydligas.

32 §.

Jämtlands län. Mörsils kommun anser, att andra stycket bör ändras därhän,
att pension må lyftas förskottsvis var tredje månad.

Vidare anser kommunen, att det bör göras beroende av pensionsrådets prövning,
huruvida pensionsbelopp, som ej lyftats inom ett år, sedan det till betalning förfallit,
skall vara förverkat.

33 §.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län framhåller, hurusom paragrafen
giver vid handen, att inbetalandet av pensionsavgifterna icke är grundläggande
för utbekommandet av pensionstillägget, den mest avsevärda delen av den blivande
pensionen. Kungl. Maj:ts befallningshavande anser det kunna vara fara värt, att en
sådan bestämmelse långt ifrån kommer att uppmuntra den enskilde till att avsätta
sina privata besparingar för förvärvande av den lilla avgiftspensionen.

Överhuvud taget finner Kungl. Maj:ts befallningshavande, att självhjälpsprincipen
kunde varit mera tillgodosedd i förslaget. Själva pensionstilläggets karaktär av understöd
finner Kungl. Maj:ts befallningshavande påfallande.

34 §.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands län tror icke, att förhoppningen
om frivilliga avgifter kan tillmätas någon betydelse.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län anser, att sjunde stycket bör
omredigeras så, att tydligt framgår, att vederbörande mantalsskrivningskommun ej är
redovisningsskyldig för de försummade avgifter, varom förmäles i detta stycke.

Jämtlands län. Kyrkas kommun anser, att inga frivilliga avgifter böra förekomma,
och

Mörsils kommun förmenar, att fixt belopp för högsta frivilliga avgift för år bör
anges.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1913-

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

125

Bilaga F.

Statistisk utredning för en del kommuner angående förhållandet
mellan de av ålderdomsförsäkringskommittén
föreslagna pensionstilläggen åt invalider över 60
år samt nuvarande fattigvårdsunderstöd åt
samma invalider.

Till belysande av bilagda översikt samt det sätt varpå siffrorna
erbållits meddelas följande.

Primärmaterialet utgöres av de genom ålderdomsförsäkringskommittén
insamlade uppgifterna angående personer över 60 år vid 1908
års ingång. De i översikten förekommande kommunerna, inalles 188
stycken, hava uttagits på måfå från samtliga län, dock så att därvid
erhållits representanter för såväl större som mindre kommuner, rena
jordbrukssocknar, skogssocknar samt socknar där befolkningen till större
eller mindre del är sysselsatt med industriellt arbete, socknar som kunna
anses höra till de mera skattetyngda samt sådana där skattetrycket varit
normalt eller ovanligt ringa. Städerna hava valts ur olika storleksgrupper,
mindre än 5 000 invånare, 5 000—15 000, 15 000—25 000
samt mer än 25 000 invånare. Av sistnämnda grupp hava samtliga
medtagits, enär av kommittén redan gjorda sammanställningar här erbjuda
tillräckligt utförligt material. Efter ungefär samma grunder som kommittén
behandlat det inkomna materialet ha åldringarna kommun för
kommun efter kön och civilstånd uppdelats i inkomstskatte- eller inkomstbevillningstaxerade
samt övriga. Dessa senare hava så fördelats efter
arbetsförmåga och invaliderna efter inkomst och åtnjutet understöd, allt
efter som detta erhållits endast från enskilda, endast från fattigvård
eller såväl från enskilda som fattigvård; fattigvårdsunderstödets belopp
har antecknats i varje särskilt fall. Åkta makar hava behandlats såsom
en enhet, vid inkomstberäkningen har upptagits makarnas sammanlagda
inkomst och beträffande ålder och arbetsförmåga har hänsyn tagits
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. (Nr 126.) 17

126 Bilaga till Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

endast till mannens. I nnderstödsbeloppen för gifta män äro inräknade
hustrurnas understöd; gift man har räknats såsom understödd även i
det fall, då hustrun ensam uppgivits hava åtnjutit understöd. I översikten
hava i kol. 19 de bland ej inkomstskatte- eller inkomstbevillningstaxerade
förekommande fullt arbetsföra samt invalider utan understöd
sammanslagits, varjämte det ej ansetts nödvändigt att publicera den fördelning
efter inkomst, som för pensionstilläggens beräkning företagits.

Sagda beräkning av pensionstilläggen i enlighet med kommitténs
förslag hava företagits sålunda:

Såsom berättigade till pensionstillägg hava ansetts de ej inkomstskatte-
eller inkomstbevillningstaxerade åldringar över 60 år, som ej
voro fullt arbetsföra — annan arbetsförmåga än a -—, åtnjöto understöd
samt ej ägde inkomst utöver ett visst belopp alltefter invalidens kön och
civilstånd; och tilläggen hava ansetts utgå med följande medeltal.

Pensionstillägg i kronor

Egen inkomst,	Gifta	Ogifta	Ogifta
kronor	män	män	kvinnor
0	275	150	125
1—25	270	140	120
26—74	250	125	100
75—1.25	225	100	75
126—174	200	75	50
175—225	175	50	25
226—274	150	25	—
275—325	125	—	—
326—374	100	—	—
375—425	75	—	—
426—474	50	—	—
475 o. mer	25	—	—

Av ovanstående tablå och vad redan nämnts angående sättet att
beräkna äkta makars inkomst och arbetsförmåga torde framgå, att vardera
maken ansetts hava en inkomst lika med hälften av den gemensamma,
att hustru till pensionstilläggsberättigad även ansetts såsom
pensionär, samt att hennes eventuella pensionstillägg tillagts mannens.

Tilläggsberäkningarna i översikten lida sålunda av den oegentligheten,
att å ena sidan fullt arbetsföra kvinnor, gifta med invalida män,
ansetts såsom pensionärer, medan å andra sidan ingen hänsyn tagits till
invalida kvinnor, gifta med fullt arbetsföra män. Då, såsom framgår av

127

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

kommitténs betänkande del IV tab. 28, kombinationen mannen fullt
arbetsför — hustrun invalid är avsevärt vanligare än kombinationen
mannen invalid — hustrun fullt arbetsför, skulle sålunda vid föreliggande
undersökning kostnaderna för pensionstillägg åt åldringar vara för lågt
beräknade, huru mycket i varje socken är omöjligt att utan tidsödande
undersökningar avgöra. Dock torde, i betraktande av att makars sammanlagda
inkomst i genomsnitt är högre, då arbetsförheten är å mannens
sida, än då den är å hustruns, felet knappast vara av större betydelse.
Aven bör påpekas, hurusom, genom att hänsyn tagits endast till mannens
arbetsförmåga, kostnaderna icke blott för pensionstillägg utan även för
fattigvårdsunderstöd åt åldriga invalider blivit lägre än i verkligheten.

Ett förhållande, som någon enstaka gång kan medföra, att kostnaderna
för pensionstillägg bliva för lågt beräknade, är förekomsten av oanvändbara
uppgifter (jämför kolumnerna 20 och 21). På grund av det
relativt ringa antalet sådana samt svårigheten att företaga en sannolik
utproportionering har någon korrektion för oanvändbara uppgifter i regel
ej företagits. Endast i det fåtal fall, då desamma utgjort mer än 12 procent
av antalet ej inkomstskatte- eller inkomstbevillningstaxerade invalider,
har utproportionering företagits — dock ej för Stockholms stad. Då
samtliga dessa oanvändbara uppgifter avse ej taxerade personer, framför
allt invalider, och därav i stor utsträckning sådana som ej åtnjuta understöd
från fattigvården (jämför kolumn 2 och delvis kolumn 19) bliva för
de kommuner, där oanvändbara uppgifter förekomma, pensionstilläggskostnaden
någon gång för lågt beräknad ej blott absolut taget utan även
i förhållande till fattigvårdsunderstödet.

Mot den relaterade beräkningen av pensionstillägg torde måhända
slutligen göras den anmärkningen, att dylika tillägg ej tillerkänts de
på landsbygden rätt talrikt förekommande invalider, som ej åtnjuta
understöd i någon form, men vilkas inkomster enligt primäruppgifterna
understiga maximibeloppen för pensionstilläggs erhållande. I ålderdomsförsäkringskommitténs
betänkande föreskrives emellertid, att vid bestämmande
av den årsinkomst, som skall läggas till grund för beräkningen
av pensionstilläggets belopp, bland annat skall iakttagas, att i de fall,
där inkomsten helt eller till väsentlig del utgöres av naturaförmåner och
är tillräcklig för full om än torftig försörjning, årsinkomsten, även om
den efter de i orten gängse prisen skulle uppskattas till lägre belopp,
ändock ej må beräknas till mindre än 300 kronor för man och 250 kronor
för kvinna. I dylikt fall utgår således icke pensionstillägg. I
sagda betänkande heter det även, att bostad skall upptagas till minst
50 kronor. Vid föreliggande bearbetning har konstaterats, att närmare

128 Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

hälften av dylika ej understödda invalider äro taxerade för inkomst
av fastighet, och deras inkomst har liksom i kommitténs utredningar ej
upptagits till mer än den efter bevillningsförordningen uppskattade
inkomsten, d. v. s. för jordbruksfastighet 6 procent och för annan fastighet
5 procent av taxeringsvärdet, ehuru den verkliga inkomster är avsevärt
högre. Vid bearbetningen gjorda anteckningar giva även vid handen,
att dylika invalider, om de ej äro upptaxerade för inkomst av
fastighet, ofta dock äga fritt husrum, och denna förmån har liksom vid
kommittéutredningen ej inräknats i inkomsten.

Då även en stor del av understödda invalider äro ägare av taxerad
fastighet eller utan att vara ägare av sådan fastighet äga fritt husrum,
samt då även av andra skäl de uppgivna inkomstsiffrorna ofta
måste anses för låga särskilt beträffande landsbygden (jfr kommitténs
betänkande, del II) och sålunda de här beräknade pensionstilläggen
understundom för höga, kan, om vederbörlig hänsyn tages till samtliga
relaterade faktorer, det slutomdömet fällas, att kostnaderna för pensionstillägg,
sådana de te sig enligt översikten, i allmänhet, vad landsbygden
angår, torde bra nära motsvara de verkliga förhållandena, särskilt gäller
detta, om man tager hänsyn ej till dessa kostnaders absoluta belopp
utan till deras förhållande till motsvarande fattigvårdskostnader. Därmed
vare dock icke sagt, att icke beträffande enstaka kommuner detta förhållande
i översikten kan vara i viss mån både för lågt och för högt
beräknat. Däremot torde beträffande städerna siffrorna för pensionstillägg
efter all sannolikhet vara något för låga. [Jämför t. ex. för de
större städerna översiktens uppgifter med de i kommitténs betänkande del
II, sid. 220 gjorda beräkningarna.] Det förhållandet att vid föreliggande
utredning av naturliga skäl ingen hänsyn kunnat tagas till den procentuella
förhöjningen av pensionstillägget för de högre avgiftsbetalarna är även
ägnat att i synnerhet för städerna göra siffrorna något missvisande.

Någon vidare kommentering av översikten är ej erforderlig för
dess egentliga ändamål, det att lämna svar på frågan huru de ifrågasatta
kommunala bidragen till pensionstillägg åt åldriga invalider skulle
komma att te sig inom olika socknar samt dessa bidrags förhållande
till nuvarande fattigvårdskostnader för samma invalider (jämför kolumnerna
11—17). Några sammanfattningar angående V3 och V4 pensionstillägg
i procent av fattigvårdsunderstöd torde däremot vara på sin plats.

Redan en blick på översiktens kolumner 16 och 17 är tillräckligt
för att konstatera den avsevärda växlingen i dessa procenttal, men även
hurusom desamma, vad V3 pensionstillägg angår, tyckas på landsbygden
ungefär lika ofta understiga som överstiga 100, medan de för städerna

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 129

I översikten upp-	Antal kommuner där Vj pensionstillägg i proportion till fattigvårdsunderstödet utgjorde	Sum-	Procentiska medeltal för ^3 pensions-
tågna kom-muner	under 50 °/o	50—75 7»	75—100 7°	100—125 7°	125—150 7°	150—175 7»	175—200 7»	över 200 °/o	ma, kom- muner	tilläggs för-hållande till fattigvårds-understöd
Med under 500 inv.		2	1	1	2	i	2	4	13	145-76
500— 1 000 >	1	2	6	2	6	—	2	3	22	107-0 2
1 000— 2 000 »	2	10	10	12	8	i	—	4	47	93-59
2 000— 5 000 »	i	8	15	13	12	8	2	1	60	103-45
5 000—10 000 »	—	4	5	5	1	2	2	—	19	99-26
över 10 000 »	—	1	—	i	—	—	i	—	3	110-13
Samtliga landskom-
muner ...............	4	27	37	34	29	12	9	12	164	101-28
Samtliga stadskom-									24	44-40
muner ...............	6	10	7	1	—	—	—	—
Samtliga kommuner	10	37	44	35	29	12	9	12	188	58-03
Med utdebitering pr fyrk:
0 öre	—	1	—	—	—	—	—	—	1	67-92
1— 10 »	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
11— 25 »	—	—	—	1	2	—	—	1	4	111-79
26— 50 »	1	6	3	8	—	5	4	3	30	103-0 2
51— 75 »	1	10	9	10	6	3	2	1	42	97-56
76—100 »	2	—	8	8	6	2	1	2	29	114-21
101—150 »	—	7	13	7	11	2	—	4	44	98-81
151—200 »	—	3	3	—	3	—	1	—	10	84-51
över 200 »	—	—	1	—	1	—	1	1	4	186-77
Samtliga landskom-									164	101-28
muner ...............	4	27	37	34	29	12	9	12
Samtliga stadskom-muner ...............	6	10	7	1	_	—		—	24	44-40
Samtliga kommuner	10	37	44	35	29	12	9	12	188	58-03

i allmänhet hålla sig kring 50- och 60-talen. — Överskådligare framträda
hithörande förhållanden i tabellerna här ovan och å sid. 130, som angiva
antalet kommuner inom olika procentgrupper med skillnad mellan land
och stad, och huru dessa grupper rekryteras från landskommuner av
olika storlek och utdebitering, samt slutligen även procentiska medeltal
för Vs Och 1U pensionstilläggs förhållande till fattigvårdsunderstöd.

130 Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

I översikten upp-		Antal kommuner där 1/i pensionstillägg i proportion till fattigvårdsunderstödet utgjorde	Sum-	Procentiska medeltal för p4 pensions-tilläggs för-hållande till fattigvårds-understöd
tagna kom-muner	under 50 °/o	50—75 7°	75—100 7°	100—125 7°	125—150 7»	150—175 7»	175—200 7»	över 200 7»	ma kom- muner
Med under 500 inv.	_	3	1	2	3			4	13	109-33
500— 1000 »	2	7	6	2	2	—	—	3	22	80-3 7
1000— 2 000 »	9	13	14	7	—	2	1	1	47	70-19
2 000— 5 000 »	5	19	18	12	5	—	—	1	60	77-58
5 000—10 000 »	3	6	6	2	2	—	—	—	19	74-44
över 10 000 »	—	1	1	—	1	—	—	—	3	82-6 0
Samtliga landstorm										1
muner ...............	19	49	46	25	13	2	1	9	164	75-96
Samtliga stadskom-
muner ...............	14	9	i	—	—	—	—	—	24	33-30
Samtliga kommuner	33	58	47	25	13	2	1	9	188	43-5 2
Med utdebitering pr fyrk
0 öre	-	1	--	—	—	—	—	—	1	50-96
1— 10 »	—	—	—	—	—	—	_	_	_
11— 25 »	—	—	2	i	—	—	—	1	4	83-8 5
26— 50 »	5	5	8	3	6	1	—	2	30	77-26
51— 75 »	7	13	12	6	3	—	1	—	42	73-17
76—100 »	2	8	12	3	2	—	—	2	29	85-66
101—150 »	3	17	11	9	—	1	—	3	44	74-11
151—200 »	2	4	1	2	i	—	—	—	10	63-38
över 200 >	—	1	—	1	i	—	—	1	4	140 os
Samtliga landskom-
muner ...............	19	49	46	25	13	2	1	9	164	75-96
Samtliga stadskom-
muner ...............1	14	9	1	—	—	—	—	_	24	33-30
Samtliga kommuner!	33 1	58	47	25	13	2	1	9 1	188	43-52

Det bör anmärkas, att siffrorna för städerna utom det att de i
genomsnitt äro för lågt beräknade (ifr sid. 128) ej heller kunna anses
representativa för rikets samtliga städer, i det att, som nämnts, bland
de 24 i översikten upptagna alla de större städerna med sina avsevärda
fattigvårdskostnader ingå.

Stockholm den 1 mars 1913.

Sven Oden.

Bilaga till Kungl. Maj ils Nåd. Proposition Nr 126.

131

TABELLER

132

Bilaga till Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

Översikt av befolkningen över 60 år (utom gifta kvinnor) i en del

skulle te sig enligt älderdomförsäkrings Anm:

I de gifta männens pensionstillägg och fattigvårdsunderstöd ingå även hustrurnas utan hänsyn till desammas ålder

A. Lands -

1	2	3	4	3	6	7	8	9 1	10
Kommuner					I	e r s o	n e	r med	pen	sions-
med deras folkmängd den 1	jan. 1908	endast av	endast av	fattig-	såväl av enskilda som
samt utdebitering pr fyrk för i	enskilda		vården	av fattigvården
mantal satt jord år 1908 samt civilstånd	An-	Pen-	An-	Pen-	Fattig- vårds-	An-	Pen-	Fattig- vårds-
G. m. = gifta män Og. m. = ogifta män		tal	sions- tillägg,	tal	sions- tillägg,	under- stöd,	tal	sions- tillägg,	under- stöd,	Antal
j Og. kv. = ogifta kvinnor			kr.		kr.	kr.		kr.	kr.
Stockholms län.
j Forsmark	G. m.	1	225	1	225	80	_	_	_	2
Og. m.	1	150	1	150	180	—	—	_	2
1147 inv. 24 öre pr fyrk	Og. kv.	25	2 300	3	350	375	4	500	245	32
Summa	27	2675	5	725	635	4	500	245	36
Väddö 3 883 inv. 86 öre pr fyrk	G. m.	13	3120	_	_	_	3	825	381	16
Og. m.	10	1 500	9	1 350	1 507	2	300	no	21
Og. kv.	34	3 980	9	1 125	1465	3	375	150	46
Summa	57	8600	18	2475	2972	8	1500	641	83
Rådmansö 1 946 inv. 130 öre pr fyrk	G. m.	15	3 500	1	275	240	1	250	50	17
Og. m.	2	250	10	1 390	1441	1	150	50	13
Og. kv.	28	3 050	2	225	185	6	720	297	36
Summa	45	6 800	13	1890	1866	8	1120	397	66
Sorunda 2 788 inv. 97 öre pr fyrk	G. m.	18	4 275	7	1850	2 054	4	1 100	500	29
Og. m.	16	2180	5	650	560	3	450	128	24
Og. kv.	50	5 570	14	1 750	1 640	7	875	535	71
Summa	»i	12025	26	4 250	4254	14	2425	1163	124
	G. m.	5	1 335	2	475	250	1	275	50	8
i u r i n g e 1 765 inv. 50 öre pr fyrk	Og. m.	12	1 655	3	400	421
Og. kv.	19	2 230	12	1 375	1 767	9	1 125	867	40
Summa	26	5 220	17	2250	2438	10	1400	917	63
Uppsala län.
H å t u n a 882 inv. 30 öre pr fyrk	G. m.	1	275	3	725	510	1	275	125	5
Og. m.	2	300	2	175	no	_	_		4
Og. kv.	14	1 640	13	1 575	1 974	2	250	55	29
Summa	17	2215	18	2475	2594	3	525	180	38
Tillinge 1 372 inv. 97 öre pr fyrk	G. m.	—	—	3	825	1 740	i	225	10	4
Og. m.	9	1 255	2	300	509				11
Og. kv.	17	1 785	11	1275	2 565		—	—	28
Summa	26	3 040	16	2400	4814	i	225	10 \	43

1) Personer med arbetsförmågan a samt ej understödda med annan arbetsförmåga än a, jfr ålderdomsförsälc -

Bilaga till Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

133

kommuner Tid 1908 års ingång ävensom dess pensionstillägg, sådant detta
kommitténs förslag, samt invalidernas understöd.

eller arbetsförmåga. — Den procentuella förhöjningen av pensionstillägget för de högre avgiftsbetalarna är ej medräknad.

bygd.

1 11	1	13	14	15	16	i?	18	1!)	20	21	22
tillä	g g- " r	d e r s	t ö d d	a			Personer utan	Oanvändbara uppgifter

	S	a in t	1 i g	a			Inkomst.			I °/o av ej “inkomst-taxerade" med annan	Summa
Pensionstillägg, kr.	Fattig-vårds-under-	Fattig- vårds-	1/ / 3	1/ / 4	skatte-eller in-	Övriga1)		summa. ruin
Helt		1/ /it	under-stöd — llz	pensionstillägg i	komst- bevill-	Antal	personer
1/3	stöd,	tillägg, kr.	°/o av fattigvårds-	nings-			förmåga
			kr.	understöd	taxerade			än a2)
\| 450	150	113	80				10	31			43
300	100	75	180				3	12	1	10‘oo	18
3150	1050	787	620				1	25	—	—	58
3900	1300	975	880	-420	147-73	110''so	14	68	1	1''37	119
3 945	1315	986	381				33	151			200
3150	1050	788	1 617				17	102	_	__	140
5 480	1 827	1370	1 615				4	135	—	—	185
12575	4192	3144	3 613	-579	116''os	87.02	54	388	—	—	525
4 025	1341	1006	290				9	66			92
1 790	597	418	1491				4	36	_		53
3 995	1 332	999	482				1	41	—	—	78
9 810	3270	2453	2263	-1007	144‘eo	108''io	14	143	—	—	223
7 225	2 408	1 806	2 554		•		32	93			154 !
3 280	1093	820	688		.		6	46	_	__	76
8 195	2 732	2 049	2 175				8	62	—	—	141 \|
18 700	6233	4675	5 417	- 816	115-06	86''30	46	201	—	—	371 i
2 085	695	521	300				5	27			40
2 055	685	514	421				5	15	_		35
4 730	1 577	1 183	2 634				2	13	—	—	55
8870	2957	2218	3355	398	88-14	66''u	12	55		—	130
1275	425	319	635				5	20			so
475	158	119	no				i	8			13
3 465	1 155	868	2 029	''			2	11		—	42
5 215	1 738	1304	2 774	1036	62-05	47-oi	8	39 \| -	—	85
1 050	350	262	1 750		.	,	8	50	.....		62
1 555	518	389	509		.		3	19	_		33
3 060	1 020	765	2 565				O	19	—	—	50
5665	1888	1416	4 824	2936	39''u	29-35 1 14	88	-	—	145

ringskommitténs betänkande IT, sid. 54. 5) Arbetsförmåga a angiver full arbetsförhet.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. (Nr 126.)

134

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1		2	•i	4	5	«	7	8	9 1	10 1
K o m m u n e	r				P	e r s o	n e	med	pensions-
med deras folkmängd den 1 jan. 1908 samt utdebitering pr fyrk för i mantal satt jord år 1908 samt civilstånd G. m. — gifta män Og. m. = ogifta män Og. kv. — ogifta kvinnor	endast av enskilda	endast av fattig-vården	såväl: av enskilda som av fattigvården
An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Antal
Dalby	G. m.	2	475				1	275	240	3
Og. m.	i	ISO	—	—	—	—	—	—	1
480 inv. 157 öre pr fyrk	Og. kv.	5	520	—	—	—	7	750	522	12
Summa	8	1145	—	—	—	8	1025	762	16
Danmark	G. m.	3	650	-	_	_		_		3
Og. m.	5	450	4	565	425	1	150	50	10
1109 inv. 41 öre pr fyrk	Og. kv.	16	1 700	12	1 500	1435	7	875	634	35
Summa	24	2800	16	2065	1860	8	1025	684	48
Älvkarleby	G. m.	24	5 975	1	270	170	4	1050	420	29
Og. m.	26	3 240	12	1800	2 040	1	150	60	39
9 59o inv. 49 öre pr fyrk	Og. kv.	124	13 785	20	2 500	3 490	—	—	—	144
Summa	174	23000	33	4570	5 700	5	1200	480	I 212
Dannemora	G. in.	14	3 200		_	__	_	_	_	14
Og. in.	16	1800	1	150	220	—	—	—	17
1 801 inv.	Og. kv.	51	5 240	1	100	190	2	225	170	54
26 öre pr fyrk
Summa	81	10240	2	250	410	2	225	no	85
H å 11 n ä s	G. m.	26	6 515	i	275	150	1	275	66	28
Og. m.	35	4 855	i	150	130	—	—	—	36
3 061 inv.	Og. kv.	79	8 210	4	500	569	4	500	343	80
84 öre pr fyrk
Summa	133	19 580	6	925	849	5	775	409	144
Södermanlands	län. G. m.	3	775	4	725	349				7
Bergshammar	Og. in.	2	250	1	150	125	1	150	lo	4
621 inv.	Og. kv.	i	125	3	375	372	1	125	50	5
96 öre pr fyrk
Summa	6	1150	8	1250	846	2	275	125	16
Björkvik	G. m.	18	4195	3	825	676	5	1375	589	26
Og. m.	18	2 255	11	1 650	1 419	3	450	225	32
3 451 inv.	Og. kv.	57	6 400	15	1825	1863	4	475	267	76
96 öre pr fyrk
Summa	93	12850	29	4 300	3958	12	2300	1081	134
L u d g o	G. m.	6	1000	4	1000	800	3	Ilo	195	13
Og. in.	4	475	4	475	400	1	100	28	9
1 0i6 inv.	Og. kv.	18	1950	12	1 300	1 115	2	250	80	32
111 öre pr fyrk
Summa	28	3425	20	2 775	2315	6*	1125	303	54

‘)‘J) Se uot å sid. 132—133.

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

135

11 1	12 \|	13 \|	14 \|	15 \|	16 \|	17	18 1	19	20	21	22
tillägg, un	d e r s	t ö d d	a			Personer utan p ensionstillägg	Oanvändbara uppgifter	Summa summa- rum personer
	s	a m t	1 i g	a
Inkomst-skatte-eller in-komst-bevill-nings-taxerade	Övriga1)	Antal	I 0/0 av ej “inkomst-taxerade" med annan arbets-förmåga än a2)
Pensionstillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Fattig-vårds-under-s töd—Vs pensions-tillägg, kr.	Va	Vt
Helt	7,	Vt	pensionstillägg i °/o av fattigvårds-understöd
750	250	188	240				1	14			18
150	50	37	—		.		—	8	—	—	9
\| 1270	423	318	522	1	•		—	9	—	—	21
2170	723	543	762	39	94''8S	71-28	1	31	—	—	48
650	217	163		•			6	25	—	—	34
1 165	388	291	475		■		3	15	1	4-5 5	29
4 075	1358	1019	2 069				2	13	1	2‘04	51
j 5 890	1963	1473	2544	581	77-ie	57''90	u	53	2	2 27	114
7 295	2 431	1824	590				143	83	3	5*08	258
5190	1 730	1 298	2 100	■			35	44	2	3*85	120
16 285	5 429	4 071	3 490	*	■		1	59	5	3*0 7	209
28 770	9 590	7193	6180	-3410	155-is	116-39	179	186	10	3'' 65	587
3 200	1 067	800	_			•	21	26	—	-	61
1950	650	488	220				6	10	—	-	33
5 565	1 855	1391	360			.	1	7	—	-	62
\| 10 715	3572	2679	580	- 2992	615''86	461''9o	28	43	—	_	156
i 7 065	2 355	1766	216			.	13	57	—	—	98
5 005	1668	1251	130				—	25	—	—	61
j 9 210	3 070	2 303	912				2	29	—	—	in
21280	7093	5320	1258	-5 835	563''83	42289	15	in			270
1 500	500	375	349				4	15			26
550	183	138	200				2	6	1	11-11	13
625	209	156	422				2	15	—	—	22
2675	892	669	971	79	91''80	6890	8	36	1	286	61
6 395	2131	1599	1 265			.	9	109	7	9''09	151
4 355	1452	1089	1644			.	—	36	6	10-3 4	74
8 700	2 900	2175	2 130			•	3	19	12	11-21	no
19450	6 483	4 863	5 039	-1444	12866	96-äi	12	164	25	10-87	335
2 775	925	693	995		■	•	2	35	3	7*84	53
1050	350	263	428				5	13	2	10-53	29
j 3 500	1167	875	1195				2	12	4	10-26	50
j 7325	2442	\| 1831	! 2618	\| 176	! 93-28	\| 69''9i	9	60	9	( 10-47	132

136

Bilaga till Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1		1 2	\| 3	i ^	1 5	! 6	1 7	1 H	1 9	II io
Kommuner					P e r s o	n e	r med pen	sions-
med deras folkmängd den 1 jan. 1908	endast av	endast av	fattig-	såväl av enskilda som
samt utdebitering pr fyrk för i	enskilda		vården	av fattigvården
mantal satt iord år 1908					Fattig-			Fattig-	1
samt civilstånd			Pen-		Pen-
Gr. m. = gifta män Og. m. = ogifta män		An- tal	sions- tillägg,	An- tal	sions- tillägg,	vårds- under- stöd,	An- tal	sions- tillägg,	vårds- under- stöd,	Antal \|
Og. kv. = ogifta kvinnor			kr.		kr.	kr.		kr.	kr.	i
i i J ä d e r	G. m.	13	2 675	1	275	334	1	275	112	15
Og. m.	7	925	9	1 300	1 289	ö	! 400	90	19
1 412 inv. 72 öre pr fyrk	Og. kv.	23	2 600	3	375	551	1 3	\| 375	no	29
Summa	43	6 200	13	1950	j 2174	7	1050	312	63 \|
0verselö	G. m.	6	1400	5	1275	1652	2	425	104	13 i
Og. m.	4	250	6	675	827	2	300	86	12
1 272 inv. 63 öre pr fyrk	Og. kv.	19	1 975	10	1 200	1 950	6	725	252	35\|
Summa	29	3625	21	3150	4429	10	1450	442	60
Gryt	G. in.	8	1 775	_		_	1	275	220	9 1
Og. m.	5	650	5	750	730	2	300	135	12 \|
1 648 inv. 68 öre pr fyrk	Og. kv.	22	2 575	4	500	600	7	850	388	33 \|
Summa	35	5 000	9	1250	1330	10	1425	743	54
\| Ytterenhörna 846 inv.	G. m.	8	1 775	1	225	72				9 i
Og. m.	3	450	3	425	216	1	150	69	7
Og. kv.	8	850	6	750	429	g	250	65	16 \|
65 öre pr fyrk
Summa	19	3075	10	1400	717	3	400	134	32 \
Östergötlands län.
Kisa 3 744 inv. 63 öre pr fyrk	G. m.	27	4 025	8	1375	646	21	4 250	1 325	56
Og. m.	15	1 175	10	1450	1 522	5	625	260	30 !
Og. kv.	53	4 115	22	2 450	3 120	23	2 615	1319	98 1
Summa	95	9 315 \	40	5275	5 288	49	7 490	2904	184
Normlösa 708 inv. 60 öre pr fyrk	G. m. Og. m.	3 1	745 125 i	5 1	1 220 150	298 100	~	—	—	8 2
Og. kv.	4\|	400 j	6	725	493	_	—	—	10
Summa	«l	1270 i	12	2095 !	891	-	—	- 1	20
Ry s t a d 1 196 inv. 55 öre pr fyrk	G. m. Og. m. \|	;	725 150	2 3	500 450	450 450	1	275	150	6 4
Og. kv. 1	4\|	450	n	1215	1241	1	125	96 \|	16
Summa	#	1325 j	16	2165	2141	2	400	246	26 j
Å t v i d 4164 inv. 65 öre pr fyrk	G. m.	8	1875 i	5	950	530	13	3 225	1 421 \|	26
Og. m.	27	3 625 \|	5	550	367	6	900	422 1	38
Og. kv.	72	7 525 j	24	2 675	2 557	59	6 845	3 391	155 I
Summa j	107 \|	13025 \	34 j	4175	3454 \|	78	10970	5 234 \|	219 \|

x)ä) Se not ä sill. 132—133.

Bilaga till Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

137

! 11	12	13	14 \|	15	16 \|	17	18 1	19	20	21	32 \|
tillägg, un	d e r s	t ö d d a			Personer utan pensionstillägg	Oanvändbara uppgifter	i Summa 1 summa- \| rum personer! i
	S	a m t	1 i S	a
Inkomst-skatte-eller in-komst-bevill-nings-taxerade	Övriga'')	Antal	I % av ej “inkomst-taxerade“ med annan arbets-förmåga än as)
Pensionstillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Fattig-vårds-■under-stöd-- Vs pensions-tillägg, kr.	1/ / 3	1/ / 4
Helt	1/ / 3	7*	pensionstillägg i °/o av fattigvårds-understöd
3 223	1075	806	446				7	30	2	7*14	\| 54 j
2 625	875	656	1 379		•		i	15	o O	10’71	38
3 350	1 117	838	661				i	25	R	10-87	60
it 200	3067	2300	2486	-581	123-37	92-53	9	70	10	9''so	152 i
3100	1034	775	1 756				9	34		_	56
1225	408	306	913				2	8	i	5-88	23
3 900	1300	975	2 202		.		2	17	—	—	54
8225	2 742	2056	4 871	2129	56-39	42-31	13	59	i	1-10	133
2 050	683	513	220				9	40			58
1 700	567	425	865		■		5	26	i	4-17	44
3 925	1308	981	988		■		1	20	8	16-33	62
7 675	2558	1919	2073	-485	123-m	92''57	15	86	9	8''49	164
2 000	667	500	72		■	■	7	35	1	2-86	52
1 025	341	256	285		■	•	1	9	—	—	17
1 850	617	463	494		■	.	—	10	3	10-31	29
i 875	1625	1219	851	- 774	190-95	143-34	8	54	4	&’26	98
i 9 650	3 217	2 413	1 971		#	.	26	100			182
i 3 250	1 083	812	1 782			•	9	46	7	10’45	92
9180	3 060	2 295	4 439		.		3	60	11	7-18	172
; 22080	7 360	5520	8192	832	89''si	67-38	38	206	78	5''39	446
1 965	655	491	298			■	5	14	_	—	27
275	92	69	100	*			—	10	-	—	12
j 1 125	375	281	493	■	*		3	14	-		27
3365	1122	841	891	-231	125-93	94-39	8	38	-	—	66
1 500	500	375	600			.	10	40	—	—	i 56
600	200	150	450				2	23	2	13-33	31
1790	597	448	1337		.	*	2	19	4	13-33	41
i 3890	1297	973	2387	1090	54-34	40''7B	14	82	6	8‘96	128
6 050	2 017	1 513	1 951				32	68	_	_	126
1 5 075	1691	1 269	789			•	4	23		—	65
17 045	5 682	4 261	5 948				3	29		—	187
\| 28170	9 390	1 7043	\| 8688	- 702	\| 108-08	\| 81''o7	39	120	i -	\| —	J 378

138

Bilaga till Kungl. Majtis Nåd. Proposition Nr 126.

1	»	3	4	5	B	7	8	9	10 \|
Kommuner					1	e r s o	n e	r med	pen	i o n s-
med deras folkmängd den 1 jan. 1908	endast av	endast av	:attig-	såväl av enskilda som
samt utdebitering pr fyrk för i mantal satt jord år 1908 samt civilstånd G. m. —gifta män Og. m. — ogifta män	enskilda		vården	av fattigvården
An- tal	Pen- sions- tillägg,	An- tal	Pen- sions- tillägg,	Fattig- vårds- under- stöd,	An- tal	Pen- sions- tillägg,	Fattig- vårds- under- stöd,	Antal
Og. kv. = ogifta kvinnor			kr.		kr.	kr.		kr	kr.
R i s i n g e	G. m.	30	6 350	8	1 525	784	12	3 075	828	50
Og. m.	33	4 325	12	1 725	1580	7	925	348	52
7 143 inv. 43 öre pr fyrk	Og. kv.	107	12 025	14	1 600	1 660	25	3 050	828	146
Summa	no	22700	34	4 850	4 024	44	7 050	2004	248
Svanhals	G. m.	7	1500	_		_	2	550	160	9
Og. m.	4	525	3	400	225	2	300	200	9
1 063 inv. 65 öre pr fyrk	Og. kv.	17	1 875	3	375	300	16	1650	880	36
Summa	28	3900	6	775	525	20	2500	1240	54
Motala landskommun	G. m.	34	6 400	10	1 750	880	4	1 100	235	48
Og. m.	32	2 925	11	1 575	2 227	2	300	39	45
9 248 inv. 59 öre pr fyrk	Og. kv.	87	9 175	31	3 625	5 603	72	8 760	1991	190
Summa	153	18500	52	6 950	8 710	78	10160	2265	283
Kristberg	G. m.	17	4150							17
Og. m.	19	2 350	6	900	900	—	—	—	25
2278 inv. 34 pr fyrk	Og. kv.	32	3 875	10	1 250	1 500	2	250	85	44
Summa	68	10 375	16	2150	2400	2	250	85	86
Jönköpings län.
Barnarp	G. m.	5	1 050	1	125	50	4	975	545	10
Og. m.	2	175	1	150	160	1	150	70	4
2 555 inv.	Og. kv.	15	1 475	14	1275	1 134	8	1 000	480	37
41 öre pr fyrk
Summa	22	2 700	16	1550	1344	13	2125	1095	51
Visingsö	G. in.	2	545	_	_	_	1	250	24	3
Og. m.	4	535	1	150	100	1	150	24	6
1 267 inv. 42 öre pr fyrk	Og. kv.	16	1685	5	575	400	7	875	168	28
Summa	22	2765	6	725	500	9	1275	216	37
Säby	G- m.	17	3 845	14	3 350	1 277	14	3 750	821	45
Og. m.	20	2 615	13	1 875	1 466	20	2 975	890	53
5 780 inv. 56 öre pr fyrk	Og. kv.	41	4 350	31	3 650	3 265	25	3120	852	97
Summa	78	10810	58	8875	6 008	59	9 845	2563	195
Korsberga	G. m.	4	945	6	1 570	1 150	_	_	_	10
Og. m.	7	775	8	1 175	1630	2	250	250	17
1459 inv. 55 öre pr fyrk	Og. kv.	8	710	15	1850	3 170	11	1340	1735	34
Summa	19	2430	29	4 595	5 950	13	1590	1985	61

*)2) Se not å sid. 132—133.

Bilaga till Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

139

1 11 i	12 !	13 \|	14 !	15	16 J	17	18 \|	i9 i	20 \|	21	22
tillägg, un	d e r s	t ö d d a			Personer utan pensionstillägg	Oanvändbara uppgifter	Summa summa- rum personer
	s	a m t	1 i g	a
[nkornst-skatte-eller in-kom st-be-vill-nings-taxerade	Övriga'')	Antal	I o/o av ej ‘inkomst-taxerade" med annan arbets-förmåga än aö)
Pensionstillägg	, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Fattig-vårds-under-stöd — Va pensions-tillägg, kr.	1/ i /s 1	V*
Helt	1/ /3 \|	V,	pensionstillägg i °/o av fattigvårds-understöd
10 950	3 650	2 737	1612		*		107	145	2	1*72	304
6 975	2 325	1744	1928				35	54	2	2''44	143
16 675	5 558	4 169	2 488		*		6	51	6	3*87	209
34 600	11533	8650	6 028	- 5 505	191-32	143-so	148	250	10	2-eo	656
2 050	684	513	160				4	30	_		43
1 225	408	306	425				2	11	1	4-76	23
3 900	1300	975	1 180				—	15	—	—	51
7175	2392	1794	1765	-627	135-52	101 ''64	6	56	1	1*01	117
9 250	3 083	2 313	1 115	.	*		151	136	6	4-51	341
4 800	1 600	1200	2 266		•		28	73	11	10-68	157
21560	7 187	5 390	7 594				8	113	40	14-71	351 \|
35 610	11870	8903	10 975	-895	108-15	81-12	187	322	57	11''22	849
4 150	1383	1037	_		.	.	8	76	2	5-41	103
3 250	1083	813	900				—	25	4	11-43	54
5 375	1 792	1344	1585				3	26	8	15-09	81
12 775	4 258	3194	2485	-1 773	171-35	128''53	11	127	14	11-SO	238
2 150	717	538	595		.		25	29			64
475	158	119	230				3	14	1	6''25	22
3 750	1 250	937	1 614		■		l -	21	—	—	58
6 375	2125	1594	2439	314	87-is	65-35	28	64	1	1*15	144
795	265	199	24			•	2	44	_	_	49
835	278	209	124				i	15	—	—	22
3 135	1045	783	568				2	36	-	—	66
4 765	1588	1191	716	- 872	221-79	166-34	5	95	—	—	137
10 945	3 648	2 736	2 098	*	.		51	! 107	10	8-13	213
7 465	2 488	1867	2 356	•			14	33	2	2-41	102
11 120	3 707	2 780	4117				6	40	23	14-38	166
29530	9 843	7 383	8571	-1212	114-04	85-54	71	180	35	10''20	481
2 515	838	629	1 150				7	53	_	_	70
2 200	734	550	1 880				5	30	—	—	52
3 900	1 300	975	4 905	•			i -	28	—	—	62
8615	2872	2154	j 7935	! 5 063	i 36''i9	\| 27-15	i 12	i in i -	- i 184

140 Bilaga till Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 126.

1		I 2	1 3	1 1	1 5	\ «	1 7	1 8	1 9	II 10
Kommuner					1	e r s o	n e	r m e c	pen	s i o n s-
med deras folkmängd den 1 jan. 1908 samt utdebitering pr fyrk för i	endast av enskilda	endast av fattig-vården	såväl av enskilda som av fattigvården
mantal satt jord år 1908 samt civilstånd G. m. = gifta män Og. in. = ogifta män Og. kv. = ogifta kvinnor	An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Antal
H u 11 s j ö 1 631 inv. 120 öre pr fyrk	G. m.	12	2 645	3	725	380				15
Og. m.	4	500	1	150	180	—	_	_	5
Og. kv.	39	4 165	20	2 325	2 545	6	750	350	65
Summa	55	7310	24	3200	3105	6	750	350	85
Norra Ljunga	G. m.	8	1 125	2	500	450	2	475	184	12
Og. m.	3	275	2	125	105	2	200	27	7
1 10a inv. 40 öre pr fyrk	Og. kv.	13	975	2	125	93	ii	1 150	722	26
Summa	24	2375	6	750	648	15	1825	933	45
Långaryd	G. m.	19	4 720	5	1225	1 050	7	1 750	345	31
Og. m.	10	1 380	6	800	660	3	440	65	19
3 610 inv. 64 öre pr fyrk	Og. kv.	29	3 350	16	1 950	2100	10	1 195	245	55
Summa	58	9450	27	3975	3810	20	3385	655	105
Kulltorp	G. m.	2	375	2	545	570	3	825	210	7
Og. m.	4	425	—	—	—	2	300	120	6
1 296 inv. 74 öre pr fyrk	Og. kv.	12	1240	6	745	910	4	500	170	22
Summa	18	2040	8	1290	1480	9	1625	500	35
D a n n ä s 503 inv. 93 öre pr fyrk	G. in.	6	1300	1	175	42				7
Og. in.	3	300	2	275	150	—	_	_	5
Og. kv.	5	450	10	1 200	930	1	125	62	16
Summa	14	2050	13	1650	1122	1	125	62	28
Kronobergs län.
Södra Sandsjö 2 490 inv. 60 öre pr fyrk	G. in.	6	1 350	5	1050	475	7	1875	458	18
Og. m.	5	630	6	700	159	2	300	126	13
Og. kv.	14	1 545	18	2 070	1 275	22	2 750	1187	54
Summa	25	3525	29	3820	1909	31	4925	1771	85
U r å s a 699 inv. 131 öre pr fyrk	G. m.	3	625	2	450	300				5
Og. m.	2	300	i	125	120	—	_	_	3
Og. kv.	5	375	5	550	534	5	625	452	15
Summa	10	1300	8	1125	954	5	625	452	23
Algutsboda 4 787 inv. 56 öre pr fyrk	G. m.	13	2 915	9	1 900	756	6	1 575	800	28 j
Og. m.	10	1025	It	1430	1 148	4	600	228	25 1
Og. kv.	39	3 765	37	3 995	3 037	19	2 375	1089	95 !
Summa \|	62	7 705	57 j	7 325	4 941	29	4 550	2117 I	148 i

1) 2) Se not å sid. 132—133.

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

141

ii !	12	18	14:	15 \|	16	17 1	18 1	19	2°	21	22
tillägg, un	d e r s	född a			Personer utan pensionstillägg	Oanvändbara uppgifter	Summa summa- rum personer
	s	a m t	1 i g	a
Inkomst-skatt e-eller in-komst-bevill-nings-taxerade	Övriga x)	Antal	I % av ej “inkomst-taxerade" med annan arbets-förmåga än a2)
Pensionstillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Fattig-vårds-under-stöd — Va pensions-tillägg, kr.	Vs j	Vs
Helt	1 : /S	V4	pensionstillägg i °/o av fattigvårds-understöd
3 370	1 123	842	380				2	52			69
650	217	163	180	•			1	23	—	—	29
s 7 240	2 413	1810	2 895	•			—	18	—	—	83
! 11260	3 753	2815	3455	-298	108''63	81-48	3	93	-		181
2 100	700	525	634				14	37		—	63
600	200	150	132				5	16	—	—	28
2 250	750	563	815				3	21	—		50
4 960	1650	1238	1581	-69	104 36	7830	22	74	-	—	141
7 695	2 565	1 924	1 395	.			11	113	3	2-7S	158
2 620	873	655	725				3	38	2	4*17	62
6 495	2165	1624	2 345		‘		1	56	7	6-60	119
[ 16810	5603	4 203	4 465	-1138	125-49	94-13	15	207	12	4''ö8	339
1 745	582	436	780		.		3	70	—	—	80
725	242	181	120			•	—	15	—	—	21 j
2 485	828	622	1080				1	38	1	1''72	62
4 955	1652	1239	1980	328	83-43	62ss	4	123	1	0''69	163
1 475	492	368	42		.		—	20	—	—	27
575	191	144	150				—	8	—	—	13
1 775	592	444	992	''			—	11	—	—	27
3825	1275	956	1184	- 91	107-69	80-74		39			67
4 275	1425	1069	933	*	.		8	90	i	1*12	117
1 630	543	408	285	•	.		2	18	3	10-31	36
6 365	2122	1 591	2 462	•	•		—	33	5	5-81	92
12270	4 090	3 068	3 680	! -410	11114	83-37	10	141	9	4-41	245
1075	358	269	300	.	■		4	15	2	14-29	26
425	142	106	120	•			1	6	—	—	10
1550	517	388	986	•		.	—	7	2	10-53	24
3050	1017	763	1406	389	72-33	54-37	5	28	4	976	60
6 390	2130	1598	1 556				17	1 171	4	3*86	220
3 055	1019	764	1376	■			4	58	9	; 13-85	96
10135	3 378	2 533	4126		.	•	1	98	1 6	3-51	200
19 580	\| 6 527	4 895	\| 7 058	j 531	j 92-48	! 69-35 \ 22	\| 327	[ 19	j 5-35	516

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. (Nr 126.) 19

142

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1	2	3	4		6	7	\ 8	9	\ 10
Kommuner					P	e r s o	n e	r med	pen	i o n s-
med deras folkmängd don 1	ian. 1908	endast av	endast av	fattig-	såväl av enskilda som
samt utdebitering pr fyrk för i	enskilda		vården	av fattigvården
mantal satt jord år 1908					Fattig-			Fattig-	j
samt civilstånd			Pen-		Pen-		Pen-
G. m. — gifta män Og. m. — ogifta män		An- tal	sions- tillägg,	An- tal	sions- tillägg,	vårds- under- stöd,	An- tal	sions- tillägg,	vårds- under- stöd,	Antal
Og. kv. — ogifta kvinnor			kr.		kr.	kr.		kr.	kr.
J ä t	G. m.	6	1 400	1	225	loo			_	7 ;
Og. m.	4	350	6	865	638	1	150	100	n
896 inv. 183 öre pr fyrk	Og. kv.	11	1 190	10	1 225	1 094	7	870	545	28
Summa	21	2 940	17	2315	1832	8	1020	645	46
M o e d a 2 891 inv. 42 öre pr fyrk	G. m.	3	725	4	1 025	9.86	_	_		7
Og. m.	5	525	8	1025	895	—	—	—	13
Og. kv.	15	1 520	29	3 440	3198	2	225	124	46
Summa	23	2770	41	5 490	5 029	2	225	124	66
Markaryd 4 359 inv. 71 öre pr fyrk	G. m.	5	1 220	9	2 125	1244	3	750	270	17 24
Og. in.	9	1 170	11	1 515	1 250	4	575	198
Og. kv.	33	3 685	26	3 025	3 228	8	1 000	618	67
Summa	47	0 075	46	6 665	5 722	15	2325	1086	108
T o r p a 1 266 inv. 104 öre pr fyrk	G. m.	10	2 345	1	225	70	1	275	192	12
Og. m.	7	965	2	275	157	2	300	142	11
Og. kv.	16	1865	5	550	465	i	125	40	22
Summa	33	5175	8	1050	692	4	700	374	45
Kallnar län.
H j o r t e d 3 706 inv. 71 öre pr fyrk	G. m. Og. m.	36 27	9 040 3 875	7 12	1 675 1 800	872 1 308	17 5	4 575 750	793 180	60 44
Og. kv.	69	8 365	31	3 825	3 320	30	3 700	945	130 ;
Summa	132	21280	50	7 300	5 500	52	9 025	1918	234
Virserum 2 937 inv. 47 öre pr fyrk	G. m.	14	2 865	2	450	144	7	l 815	581	23
Og. m.	10	1 450	6	740	365	i	150	90	17 !
Og. kv.	31	3 210	10	1 125	925	13	1 570	773	54
Summa	55	7525	18	2315	1434	21	3535	1444	94
Fager hult 2 502 inv. 100 öre pr fyrk	G. m. Og. m.	7 4	1 675 550	5 3	1 125 300	486 240	2 3	550 450	141 156	14 10
Og. kv.	31	3 625	ii	1295	1 101	13	1625	714	55
Summa	42	5 850	19	2 720	1827	18	2625	1011	79
V i s s e f j ä r d a	G. m.	6	1 100	14	2 700	670	6	1525	405	26
Og. m.	9	1 165	12	1 475	1493	6	865	29,5	27
5 660 inv. 101 öre pr fyrk	Og. kv.	22	2 325	25	2 700	2 891	30	3 620	1 185	77
Summa	37	4 590	51	6 875	5 054	42	6010	1815	130

v)3) Se not å sid. 132—133.

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

143

11	'' rj	13 1	14 i	if> ;	it; j	17	is 1	19	20 \|	21	22 j
t	illa®	g, u n	d e r s	ö d d ;				Personer utan pensionstillägg	Oanvändbara uppgifter	Summa summa-1 rum j personer j
	S	a m t	1 i g	a
rikomst-skatte-eller in-komst bevill-nings-taxerade	Övriga1)	Antal	I o/0 av ej ‘inkomst-uaxerade“ med annan arbets-förmåga än a 2)
	Pensionstillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Fattig-vårds-under-stöd — Vö pensions-tillägg, kr.	Va	1 / 4
Helt	7.	1 4	pensionstillägg i J/o av fattigvårds-understöd
	1625	542	406	100 !	■ .	. 1		4	23	_ 1		; 341
	1 365 1	455	341	738				—	7		—	18
	3 285 1	1 095	822	1 639	. {	.		—	8	— 1	—	36
	6 275 i	2092	1 569	2477	385	84-m	63ä4 1		38	-	—	88
	1 750	583	437	936		•		13	88		—	108
	1 550	517	388	895				2	26	—	—	41
	5 185	1 728	1 296	3 322				2	52	4	5‘so	104
	8485	2828	2121	5153	2325	54''8s	41-16	17	166	4	3-33	253
	4 095	1 365	1 024	1 514				18	112	—	—	147
	3 260	1 087	815	1448	•			11	61	—	—	96
	7 710	2 570	1 927	3 846				12	83	—	—	162
	15 065	5 022	3 766	6 808	1786	7377	55''ss	41	256	—	—	405
	2 845	948	711	262		■		6	52	1	2-18	71
	1 540	513	385	299				—	6	1	5*56	18
	2 540	847	635	505			.	—	24	4	9-5 2	50
	692''5	2308	1731	1066	1242	216-si	16238	6	82	6	5" 66	139
	15 290	5 096	3 822	1 665				17	87	2	1*68	166 j
	6 425	2 142	1606	1488				3	18	—	—	65 1
	15 890	5 297	3 973	4 265				2	13	\| —	—	145 \|
	37 605	12 535	9 401	7418	-5117	168as	126-73	22	118	2	0''62	376 1
	5130	1 710	1283	725				30	90	—	—	143
	2 340	780	i 585	455	■	*	.	15	36	—	—	68
	5 905	1968	S 1476	1 698	.			13	54	—	—	121
	13 375	i 4 458	I 3344	\| 2878	I -1580	154''ao	I 116-19	58	j 180	—	—	332
	1 3 350	1 117	838	627	■		.	8	! in	—	__	133
	1300	433	325	396	•	•		2	40	—	—	52
	6 545	2182	1636	1 815	•	•	•	1	74	2	1''94	132
	1 11195	] 3 732	\| 2 799	j 2838	I - 894	1 131-50	98-63	11	225	2	I 0''93	317
	\ 5 325	1 775	1 331	\ 1075	•	!		15	212	6	5*oo	259
	3 505	1 168	876	1 718			.	5	90	8	9-64	130
	\| 8 645	i 2 882	2162	4 076	•	.	•	4	\| 112	20	\| 14-29	213
	1 17475	\| 5 825	4 369	\| 6 869	\| 1044	\| 84-80	\| 63''co	[ 24	\| 414	34	j 9-91	[ 602

144

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1	i 2	3	1 i	5	1 «	1 7	8	1 9	It io !
K o in in u n e r						J e r s o	n o	r med pen	s i o n s-
[ med deras folkmängd den 1 jan. 1908 samt utdebitering pr fyrk för i	i endast av \| enskilda	endast av fattig-vården	j såväl av enskilda som 1 av fattigvården
mantal satt jord år 1908 samt civilstånd i G. m. = gifta män \| Og. m. = ogifta män Og. kv. = ogifta kvinnor	An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	An- tal	Pen- sions- tillägg, j kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	An-1 tal	\| Pen-1 sions-tillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Antal
i S:t Sigfrid 721 inv. 123 öre pr fyrk	G. m. Og. m. Og. kv.	3 1 13	825 140 1 590	i 3 3	275 425 345	120 424 216	2 8	550 375	195 176	I j 6 4 19
Summa	17	2555	7	1045	760	5	925	371	29
Södra Möckleby 1 432 inv. 51 öre pr fyrk	G. m. Og. m. Og. kv.	5 6 17	875 675 1 485	2 2 5	400 175 620	150 65 625	8 2 10	695 300 950	175 140 875	10 10 32
Summa	28	3035	.9	1195	840	15	1945	1190	52 I
Gottlands län.
B j ö r k e 382 inv. 25 öre pr fyrk	G. m. Og. m. Og. kv.	2	225	11	—	—	—	-	—	_ j 2 j
Summa	2	225		—	—	—	—	—	2 1
! H e j n u in 290 inv. 94 öre pr fyrk	G. m. Og. in. Og. kv.	3 1 9	800 150 945	-	125	— 120	- 1 1	150 125	10 50	3 2 11
Summa	13;	1 895	1	125	120	2	275	60	16
i Bäl 162 inv. 158 öre pr fyrk	G. in. Og. in. Og. kv.	2 1 6 I	300 670	1	— 125	183	-		=	"?!
Summa	»I	970	1 ,	125	183	—	-	—	9
B u 111 e 347 inv. 73 öre pr fyrk	G. m. Og. m. Og. kv. Summa	i ii	250 140 200	1 \|	100	— 75	2 _	525	167	3 1 3
4 1	590	1	100	75	2	525	167 \|	7
Blekinge län. i R a ni d a 1 a 2 833 inv. Ilo öre pr fyrk	G. m. Og. m. Og. kv.	16 i2j 30 1	3 375 1 250 3 150	7 j 9 1 15 !	1 575 1065 1 775	396 792 1 330	4 18	1025 2 075 \|	247 \| ~ 1 955 \|	27 21 63
Summa 1	58''!	7 775	31	4 415 1	2518	22 \|	3100 1	1202	in
R ö d e b y 3 993 inv. 108 öre pr fyrk	G. m. Og. m. Og. kv.	22 12 63 i	5190 1 515 6 760	- 10 11	1 275 ! 1 375 j	1 280 \| 1980 \|	4 1 ! 21 \|	1045 125 i 2 565 i	240 12 866	26 23 95
Summa \|	97''	13465 j	21	2650 \|	3260 i	26 \|	3 735 \|	1118 !	144

x)J) Se not ä aid. 132—133.

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

145

1 11	12	13	14	_ i» a	16 ! 17	18	19	20	21	2 2
tillä	gg, unders	t ö d d		Personer utan pensionstillägg	Oanvändbara uppgifter	Summa summa- rum personer \|
	S	a m t	1 i g	a
Inkomst-skatte-eller in-komst-bevill-nings-taxerade	Övriga ’)	Antal	I % av ej “inkomst-taxerade“ med annan arbets-förmåga än a2)
\| Pensionstillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Fattig-vårds-under-stöd — Vs pensions-tillägg, kr.	V i V
Helt	1/ i 3	V*	pensionstillägg i °/o av fattigvårds-understöd
1650	550	413	315		. ! .	5	37			48
565	188	141	424			5	11	_		20
2 310	770	577	392			4	11	-	—	34 \|
4525	1508	1131	list	377	13333 j 100’oo	14	59	—	—	102
1970	657	493	325			18	21			49
1150	383	287	205	.		3	12	_	_	25
3 055	1018	764	1 500			2	11	2	5-26	47
6175	2058	1544	2030	-28	1013s 76''og	23	44	2	2''53	121
—	_			■		4	4			8
—	—	—	—			4	o	1	lOO-oo	7 ■
225	75	56	—	*		—	6	—		8 \
225	75	56	_	-75	oo ; oo	s	12	1	10’oo	23 \|
800	267	200	_	.		1				11
300	100	75	10	*		1	2	_		5 1
1195	398	299	170				6	—	-	17 \
2295	765	574	180	- 585	425''oo \ 318''8‘j	2	15	—	-	33
—	—	—	_	.		2	7			9
300	100	75	—			_	3			5
795	265	199	183	''		—	1	—	—	8
1095	365	274	183	182	199''is \| 149-73	2	11	—	-	22 ;
775	258	194	167				23		—	26
140	47	35	—			_	10	_		11
300	100	75	75	.		—	8	1	10-00	12
1215	405	304	242	163	167-36 125-ss	—	41	1	3-13	»
5 975	1992	1 494	643			11	84	1	1*6 1	123
2 315	772	579	792		• 1	3	21	3	9''3S	48
7 000	2 333	1 750	2 285		•	5	42	3	3‘so	113 ,
15290	5 097	3823	3 720	-1 377	137-02 i 102-77	19	147	7	4’05	284
6 235	2 078	1 559	240			11	152			189
2 915	972	729	1 292			4	44	2	5.83	73
10 700	3 567	2 675	2 846			3	51	5	4-oo	154
19 850	6 617	4 963	4 378	-2239	151" u \| 113-36 J 18	247 \| 7	3''03	416

146

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1	I	•i l	3 !	i !	6 !		1 I	8 1	9 II	10 ]
	r				p	e r s o	n e	m e d	p e n s	i o n s-
med deras folkmängd den 1 jan. 1908 samt utdebitering pr fyrk för i mantal satt jord år 1908 samt civilstån d G. m. = gifta män Og. m. — ogifta män Og. kv. = ogifta kvinnor	endast av enskilda	endast av fattig-vården	såväl av enskilda som av fattigvården
An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Antal
	G. in.	• 9	2 075	3	1350	432	4	1 045	425	19
T v i n g	Og. m.	9	1 150	6	775	372	6	875	336	21
3 530 inv. 110 öre pr fyrk	Og. kv.	17	1 925	19	1950	1020	22	2 750	987	58
Summa	35	5150	31	4 075	1824	32	4 670	1748	98 j
Ö1 j e h u 11	G. in.	5	1 040	2	500	200	1	275	184	8
Og. in.	7	875	4	525	272	—	_	—	11
1 833 inv. 150 öre pr fyrk	Og. kV.	15	1 755	7	775	562	4	500	174	26
Summa	27	3670	13	1800	1 034	5	775	358	45
	G. m.	13	2 805	5	1 300	780	1	275	36	19 1
A r y d	Og. m.	14	1 750	4	590	387	4	540	259	22 1
2 807 inv. 105 öre pr fyrk	Og. kv.	31	3 375	10	1 075	914	13	1450	709	54
Summa	58	7 930	19	2965	2081	18	2265	1004	95 i
Jämshög	G. in.	18	4 350	8	1 850	628	2	550	161	28
Og. m.	20	2 575	14	1 825	1 389	2	275	95	36
5 609 inv. 69 öre pr fyrk	Og. kv.	87	10 225	29	3 335	2 572	10	1250	492	126
Summa	125	17150	51	7 010	4 589	14	2075	748	190
M j ä 11 b y	G. in.	24	5 025	7	1 500	1 086	2	500	175	33
Og. m.	24	3 075	10	1 350	1250	5	625	265	39
5 492 inv.	Og. kv.	74	7 775	24	2 425	2 226	27	3 275	1 647	125
no ore pr iyrK Summa Kristianstads län.	122	15 875	41	5 275	4 562	34	4400	2 087	197
Riseberga	G. m.	13	2 500	2	500	300	—	—	—	15
Og. m.	30	3 715	18	2 650	2 307	—	—	—	48
3 838 inv. 65 öre pr fyrk	Og. kv.	72	7 335	12	1 500	1 524	2	250	272	86
Summa	115	13550	32	4 650	4131	2	250	272	149
Stenestad	G. in.	2	525	1	275	400	_	_	-	3
Og. m.	o O	425	t -	___	—	1 -	—		3
665 inv. 120 öre pr fyrk	Og. kv.	15	1525	6	725	1040	2	250	120	23
Summa	201 2175	7	1000	1440	\ 2	250	120	29
Hjärnarp	G. in.	7	1 575	_			! _	—		7
Og. m.	5	665	5	i 750	600	—	—	—	10
1 763 inv. 51 öre pr fyrk	Og. kv.	27	2 845	1 14	1 750	1 795		—	—	41
Summa	.19	5 085	19	2500	2395	\| —	—	! “	58

■)■) Se not å sid. 132—133.

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

147

1 11	!	1 13	14	15	16	17	18	19	20	21	22
tillä	gg, unders	t ö d d	a			Personer utan pensionstillägg	Oanvändbara uppgifter	Summa summa- rum personer
	S	a m t	1 i g	a
Inkomst-skatte-eller in-komst-be vill-nings-taxerade	Övriga *)	Antal	I °/o av ej “inkomst-taxerade“ med annan arbets-förmåga än a“)
Pensionstillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Fattig-vårds-under-stöd —1/3 pensions-tillägg, kr.	1/ 3	Vi
Helt	1 V3	Vi	pensionstillägg i °/o av fattigvårds -understöd
4470	1490	1 118	857				10	127	4	3-ss	160
2 800	933	700	708				1	50	1		73
6 625	2 209	1 656	2 007				2	64	8	7*02	132
13895	4 632	3474	3572	-1060	129-68	97-26	13	241	13	4''61	365
i 1815	605	454	384	■	•		Q O	76			87
1400	467	350	272				1	22	_		34
8 030	1010	757	736		•			32	—	—	58
6245	2082	1561	1392	-690	149-57	112-1*	4	130	—	—	179
4 380	1460	1095	816				8	80			107
2 880	960	720	646				5	29			56
5 900	1 967	1475	1 623	•			1	44	—	—	99
j 13160	4 387	3290	3085	- 1302	142-20	106‘äs	14	153	—		262
6 750	2 250	1 688	789		.		28	161	1	1-3 7	218
4 675	1558	1 169	1484		.	.	4	66	1	1-64	107
14 810	4 937	3 702	3 064	•	■	•	3	76	7	4*55	212
26235	8 745	6 559	5 337	3408	163‘sä	122-90	35	303		3-13	537
7 025	2 342	1 756	1261	*	*		62	149	6	7*79	250
5 050	1 683	1 263	1515	.	.		4	79	1	1-35	123
13 475	4 492	3 369	3 873				2	112	1	0''56	240
25 550	8517	6 388	6649	1 868	128'' 09	96-or	68	340	8	2‘u	613
3 000	1000	750	300				39	94	1		149
6 365	2122	1 591	2 307				16	70	5		139
9 085	3 028	2 272	1 796				10	89	12	8-16	197
18450	6150	4 613	4 403	1 747	139''es	104-77	65	253	18	6''oo	485
800	267	200	400				O	28			34
425	142	106	—	,	.		1	23	_	_	27
2 500	833	625	1 160		.		—	21	—	—	44
3 725	1242	931	1560	318	79''62	59-68	4	72	—	—	105
1 575	525	394	—				16	60			83
1 415	472	354	600	■	.		1	39			50
4 595	1 531	1 148	1 795		•		8	48	—	—	97
7585	2 528	1896	2 395	133	105-55	79-16	25	147		—	230

148

Bilaga till Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 126.

1		* ''	3	4	5	«	7 \|	8	9 1	10 1
					p	e r s o	ner med	p e n s	i o n s-
med deras folkmängd den 1 jan. 1908 j samt utdebitering pr fyrk för i mantal satt jord år 1908 samt civilstånd G. m. = gifta män Og. m. = ogifta män Og. kv. = ogifta kvinnor	endast av enskilda	endast av fattig-vården	såväl av enskilda som av fattigvården
1 An-; tal !	Pen- sions- tillägg, kr.	An- tal	Pen- \| sions- ! tillägg, ; kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	An- j tal ''	Pen- sions- tillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	t Antal j
	G. m.	16	4 025	1	200	35	8	2 000	470	! 25 \|
Osby	Og. m.	21	3 015	11	1540	1245	6	800	250	38
4421 inv. 45 öre pr fyrk	Og. kv.	72	8 275	18	2 145	1 950	22	2 715	883	112 \|
Summa	109	15 315	30	3885	3230	36	5515	1603 i	175 1
	G. in.	_	_	_	—			—	—	— !
R i n k a b y	Og. m.	2	250	2	300	300	—	—	—	4
914 inv.	Og. kv.	4	400	5	550	720	1	125	72 \|	10
88 öre pr fyrk	Summa	6	650	7	850	1020	1	125	72	14
	G. m	4	825	3	750	388	—	—	—	7
Everöd	Og. m.	2	300	—		- ''	2	300	216	4
1 386 inv. 100 öre pr fyrk	Og. kv.	20	2 140	4	475	556	4	475	395	28
Summa	26	3265	7	1225	944	6	775	611	39 !
	G. m.	6	1 550	2	475	350	1	275	100	9 (
T r y d e	Og. m.	6	890	4	575	450	1	150	60	11
3127 inv. 40 öre pr fyrk	Og. kv.	29	3 295	2	250	250	4	495	180	35
Summa	41	5 735	8	1300	1050	6	920	340	55
Malmöhus län.	G. in.	2	475					*		I o
Västra Klagstorp	Og. in.	2	225	—	_	—	—	—	—
938 inv. 43 öre pr fyrk	Og. kv.	12	1 025	2	250	244		—	—	14
Summa	16	1 7.25	2	250	244	-		—	18
	G. m.	8	1 845	2	350	39	3	650	180	13
Svedala	Og. m.	3	450	2	250	265	3	450	228	8
4 387 inv. 38 öre pr fyrk	Og. kv.	so	3195	10	1 000	1 396	8	1000	452	48
Summa	41	5 490	14	1600	1700	14	2100	860	69
	G. m.	6	1325	4	875	696	3	795	288	13
Väsby	Og. in.	7	865	5	675	744	1	150	60	13
3 700 inv. 53 öre pr fyrk	Og. kv.	! 19	2 020	! 9	i 845	942	, 10	1 195	480	38
Summa	i 32	4 210	18	j 2395	\| 2382	14	\| 2140	828	64
	G. in.	! 2	\ 400	j _	■ _	_	j -	—	—	2
Vallkärra	Og. in.	2	200	\| 2	300	300	1 —	—	—	4
858 inv. 31 öre pr fyrk	Og. kv.	9	1040	! 2	200	300	! —	—	—	11
Summa	1 13 j 1640	j 4	i 500	j 600	! —	\| —	1 -	17

x) 2) Se not å sid. 132—133.

Bilaga till Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126. 149

11 i	13 \|	13 \|	14 \|	13 1	16 1	17 !	18 !	19	20 \|	21	22 I
i 1 1 ä g g, un	d e r s	lodda			Personer utan pensionstillägg	Oanvändbara uppgifter	Summa summa- rum personer
	S	\ m t	lig	a
inkomst-1 skatte- 1 eller in-komst- 1 bevill- i nings- i taxerade	Övriga1)	Antal	- °/o av ej ^inkomst-;axerade“ med annan arbets-förmåga än a2)
Pensionstillägg	kr. i	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Fattig-vårds-under-stöd— J/3 pensions-tillägg, kr.	Va \|	74
Helt	Va	v«	pensionstillägg i »/o av fattigvårds-understöd
6 225	2 075 !	1556 i	505	1	1		27 j	142	2	3-03	196
5 355	1785	1339 \|	1495		• 1		10	57	3	4-84	108
13135 !	4 378	3 284 i	2 833	. 1	.		4 !	89	19	12''50	224
21715 j	8238 i	6179	4 833	-3405	170-45	127-85	41	288	24	8ö7	528
i _				.			7 1	20	—	—	27
550 1	184	137	300				4	9	—	—	17
1075 1	358	269	792		■		—	19	2	10''oo	31
1625	542	406	1092	550	49''63	37-18	11	48	2	6'' 25	75
1 575	525	394	388	.	.		7	33	_	—	47
600	200	150	216				—	17	—	—	21
3 090	1030	772	951	.			3	9	—	—	40
5 265	1 755	1316	1555	- 200	11286	84-63	10	59	-	—	108
2 300	767	575	450				27	87	2	2''82	125
1615	538	404	510				5	44	7	14''39	67
4 040	1347	1010	430				7	43	4	5-33	89
7955	2652	1989	1390	1262	WO’79	143-09	39	174	13	6''67	281
475	158	119					20	14			36
225	75	56	—				7	5	—	—	14
1275	425	319	244				4	9	—	—	27
\| 1975	658	494	244	- 414	269-67	202-48	31	28	—		77
j 2 845	] 948	711	219				45	105	2	2-90	165
1 150	383	288	493	.			18	BO	—	—	86
1 5195	1 1732	1299	1 1 848				13	88	—	—	149
9190	j 3063	I 2298	2560	- 503	11965	89''77	76	253	2	1 0''82	400
2 995	! 998	749	1 984				59	67	2	4*17	141
1690	563	422	804				22	36	2	6*2 5	73
4 060	t 1354	j 1015	! 1422				26	102	6	5*50	172
8 745	: 2915	1 2186	i 3210	1 295	90’si	68’io	107	! 205	10	5 ''39	386
400	133	100	I _	\			15	23	—	—	40
500	167	125	1 300	■			5	16	—	1 —	25
1240	413	310	i 300				1 —	13	2	1 10-oo	26
2140	; 713 \ 535	\| 600	-113	i 118-83	] 89’n	20	52 \| 2	\| 3-70 1 91

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. (Nr 126.) 20

150

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1		i 2	1 3	i t	1 5	1 6	1 7	1 s	1 9	II 10
Kommuner						5 e r s o	n e	r med pen	s i o n
med deras folkmängd den 1	lan. 1908	1 endast av	endast av	fattig-	I såväl av enskilda som
samt utdebitering pr fyrk för i	enskilda	1	vården	i	av fattigvården
mantal satt iord år 1908					! Fattig-			j Fattig-
samt civilstånd			1 Pen-		Pen-	t
G. m. = gifta män Og. m. = ogifta män		An- tal	sions- tillägg,	An- i tal	i sions-tillägg,	j vårds-under-stöd,	An-\| tal	sions- tillägg,	vårds-j under-stöd,	Antal
Og. kv. = ogifta kvinnor			kr.		kr.	kr.		kr.	kr.
Burlöv	G. in.	i 5	! 895	2	250	115				7
Og. m.	1 4	600	i 6	900	1 103	—	—	1 —	10
4 647 inv. 39 öre pr fyrk	Og. kv.	16	1 850	1 8	! 950	1 361	i	125	142	25
Summa	25	3 345	1 16	1 2100	2579	i	I 125	! 142	42
Gudmun torp	G. m.	1	225	1	175	20		_		2
Og. m.	2	280	1 7	1050	1 204	—	I -		9
1 297 inv. 50 öre pr fyrk	Og. kv.	12	1225	3	'' 375	516	2	1 250	88	17
Summa	15	1730	11	1600	1 740		i 250	88	28
S k i v a r p	G. m.	7	1 850	O o	820	860	_	_		10
Og. m.	ii	i 555	3	450	500		_	_	14
2 071 inv. 46 öre pr fyrk	Og. kv.	34	4 080	3	375	480	1	75	35	38
Summa	52	7485	.9	1645	1840	1	75	35	62
Ilofterup	G. in.	2	375					_		2
Og. m.	2	200	2	300	276	2	300	120	6
561 inv. 81 öre pr fyrk	Og. kv.	10	1 195	1	125	145	2	250	120	13
Summa	14	1 770	3	425	421	4	550	240	21
Hallands län.
H i s h u 1 ta)	G. in.	8	1 875	1	250	100	1	97n	no	10
Og. in.	2	250	3	425	490	1	150	100	6
1 94B inv. 92 öre pr fyrk	Og. kv.	10	1 025	5	570	275	4	500	410	19
Summa i	20	3150	9	1245 :	865	6	925	680	35
G e t i n g e	G. in.	7 \|	1 050	_	_ \|	_	2	425	340	9
Og. m.	7	690	1	150	ISO !	2	250	170	10
1 361 inv. 48 öre pr fyrk	Og. kv.	27	1 975	_		— ;	11	1 145 I	915	38
Summa j	41	3 715	1	150 j	180 j	15 ;	1820 \|	1425	57
Drängse red	G. m.	7	1 550 ,	6	1550	1 292 i	9 >	500 i	no	15
Og. m.	8:	1055	4	600 1	579 \|	—	_	—	12
1 169 inv. 101 öre pr fyrk	Og. kv.	19 i	1945 \|	16 1	1 920	2 025 !	6	750 1	607	41
Summa :	34 \|	4550 j	26 ;	4 070 !	3896 \|	*1	1250 \|	717	68
U 11 a r e d	G. in.	9	400	1	200 \|	20 \|	_ 1	_ 1		3
Og. m.	2	200	1	150 j	192 1	—	- \|	—	3
635 inv. 187 öre pr fyrk	Og. kv.	5 1	590 !	3	320 1	226 !	3	345	104	n
Summa j	9	1190 \|	ö !	670 \|	438 \|	3 1	345 \|	104	17

O ''-) Se not å sid. 132—133.

s) Häri ingår även den inom Kristianstads län belägna delen av kommunen.

151

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

12 !

13 1

15 1

17 |

18 j

20 ]

21 |

2 2 i

i 1 1 ä g

g, u dl

der st edda

Personer utan
pensionstillägg

Oanvändbara

uppgifter

Samt

1 i g

nkomst-skatte-eller in-komst-be vill-nings-axerade

o/o av ej
inkomst-

Summa j
summa- 1

;

Pensionstillägg,

kr.

Fattig-vårds-under-stöd,
kr.

Fattig- j
vårds-

Va j

Övriga1)

axerade“

med

ram

personer

Helt

/ 4

stöd — :/3
jensions-tillägg,
kr.

pensionstillägg i
/o av fattigvårds-understöd 1

arbets-förmåga
än a2)

1145
1500 !
2 925 1

382 ;
500
975 1

286 |
375 !
732

115

1103

1503

''. 1

73 i
21 |
14 1

1 !
5 |

3*33

10*oo

52 \
77 |

5570 j

1857

1393 !

2 721 |

864

68''ss |

51*19

108 |

71 |

6 1

5‘4ö

111 !

400 j
1330 1
1850 1

133 ;
443 |
617 !

100 i
332 !
463 1

20 i
1204 |
604

: |

7 ;

1 i

i !

50
33
29 1

47 :

;

3580

1193 ;

895

1828

635

65''ss

48-96

112

14»

2 670

2 005

4 530

890

668

1 510

667

501

1133

860

500

515

—

9 205

3068

2301

1875

1193

16363

12273

375

800

1 570

125

267

523

200

392

396

265

•

21 \
13

2745

915

686

661

( 254

138 4 3

103-78

2 400
| 825

j 2 095

800

275

698

600

206

1 524

270
590
; 685

1 31

6-11

5*41

13.24

97
43 \
81 !

1 5 320

j 1 773

| 1330

| 1545

| 228

114''7 6

86''n»

162

1 8*74

Ztll |

1 475
1090
| 3120

492

363

1040

\ 369

j 272

| 780

| 340

! 350

| 915

| *

1 11
11

—

39
22 !
52

i 5685

j 1895

| 1421

| 1605

j 290

1 118" 07

88’si

| 47

Ilo

| 3 600

| 1655

i 4 615

! 1200
552
| 1538

| 900

| 414
! 1154

\ 1402

i 579

2 632

| ‘

9*09

3*33

j 9 870

I 3290

| 2468

1 4 613

| 1323

71*32

53‘so

330

168

\ 600

1 350

1255

| 200
H7

1 418

150

314

j 20

; 192

1 330

1 ;

—

1 2205

| 735

| 551

j 542

! 193

| 135-61

i 101''oe

—

58 | -

1 -

| 7o

152

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

i I

Kommuner

med deras folkmängd den 1 jan. 1E
samt utdebitering pr fyrk för i
mantal satt jord år 1908
samt civilstånd

G. ro. - gifta män
O g. m. — ogifta män
Og. kv. = ogifta kvinnor

Personer med pension s -

! endast av	endast av	fattig-	såväl av enskilda son
enskilda		vården		av fattig!	Tården
An tal	Pen-		1 j Pen-	Fattig-			Fattig-	j
sions- tillägg,	An tal	sions- tillägg,	vårds-under-stöd,	An tal	sions- tillägg.	vårds- under- stöd,	Antal
	kr.		kr.	kr.		kr.	kr.
! 2	550	2	500	281	3	825	436	7
	275	3	I 450	616	4	600	206	9
ii	1 165	16	[ 1900	2 924	18	2 250	956	45
i 15	1990	21	2850	3821	25	3675	! 1598	61
4	950	1 -	_	_				4
5	i 640	i 2	265	142	1	125	60	8
9	\| 1000	! i	120	98	2	225	76	12
18	2590	3	385	240	3	350	136	24
1 22	5 375	*5	1300	885	4	1000	235	31
28	3 830	7	1 050	840	4	525	155	39
79	9 235	28	3 450	3 275	24	2 995	665	131
129	18440	40	5 800	5 000	32	4 520	1055	201
31 25	7 345 3 225	10 25	2 475 3 650	3 276 5 000	» 0	2 350 700	712 283	50
114	13 315	39	4 725	7 260 j	16	1 970	913	169
1V0	23885	74	10 850	15 536	30	5 020	1908	274 1
1 17	4 155	i	1050 \|	1 705	3	825	259	1 24
16	2 165	4 ■	550 !	330	2 1	300 1	150	22
30	3 340	11	1295 \|	1 140	21 1	2 600	1346	62
! 6.11	9 660	19	2895	2175 I	26	3 725	1 755	108
1 3	700	7	1 1 575	325	2 1	500	no	12
	275 1 160	ii	1 565	1 105	2	300	no	15
10	16	1 895	1310	6 \|	750	405 \|	32
15	2135	34	5 035	2 740	10 1	1550	625	59
18	3 945	7	1620	928	1	225	Ilo	26
13	1 600	6	725	540	3	450	328 !	22
27	3 045	21	2 325	2156	10	1250	889 1	58
58	8590	34	4 670 j	3624	14	1925 !	1332	106
34	6 150	8	1300	984	13	3 120 I	1 496 jj
23	2 850	6	700	484	17	2 350	1 516 II	46
113	12 305	33 \|	2 775 1	2 692 \|	75	8 915 1	6 139 I	221
lvu 1	21305 \|	47 \|	4 775 \|	4160 \105 \	14 385 \|	9151 \|\|	322

Rolfstorp
1 177 inv.

160 öre pr fyrk

Nösslinge
663 inv.

145 öre pr fyrk

F j ä r å s

3 224 inv.

80 öre pr fyrk

G. m.
Og. m.

G. m.
Og. m.
Og. kv.

G. m.
Og. m.
Og. kv.
Summa

Göteborgs och Bohus län.

G. in.

Fässberg
7 221 inv.

57 öre pr fyrk

Romelanda
2 009 inv.

113 öre pr fyrk

Spekeröd
1 262 inv.

108 öre pr fyrk

Asknm
4 272 inv.

110 öre pr fyrk

Tanum

7 020 inv.

118 öre pr fyrk

Og. m.
Og. kv.
Summa

G. m.
Og. m.
Og. kv.
Summa

G. in.

Og. in.
Og. kv.
Summa

G. m.
Og. m.
Og. kv.
Summa

G. in.
Og. m.

J) 2) -Se not å sid. 132—133.

153

Bilaga till Kwngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

11 1	12 i	It !	14 1	i& \|	16 1	I'' I	ls	\|	20 \|	21 \|	22
tillag	g, u n	d e r s	ödda				Personer utan pensionstillägg	Oanvändbara uppgifter
	S	a m t	1 i g	a			nkomst-skatte-eller in-komst-bevill-nings- i axeradej			C_°/o av cj	Summa
Pensionstillägg	''kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Fattig- vårds-	Va i	1 ! 4	Övriga1)	Antal	taxerade14 med	rum ''i personer
Helt	7s	i Vt	under-stöd — 1ls pensions-tillägg, kr.	pensionstillägg i Vo av fattigvårds-nnderstöd	arbets-förmåga än a2)
1 875 1 1325 5 315 !	625 \| 442 1 1771 i	469 j 331 1 1329	717 ! 822 3 880		• ]		1 4 !	45 30 39	i 2 1 - ! 3 i	43 5 86 6	58 39 87
8575 \|	2838 1	2129	5 419	2581	52''37 \|	39-29	4	114	5 \|	3-07	184
j 950 \| 1030 1345 1	317 j 343 448	238 257 336	202 174	i	* 1		I	15 10 9			19 18 21
3325	1108	831	376	732	294''es	221-ot	—	34		—	58
7 675 5 405 1 15 680	2 558 1 802 5 227	1919 1351 3 920	1 120 995 3 940	• •			8 4 3	82 52 68	2	2''90	121 97 202
j 28760	9 587	7190	6 055	3532	158-33	118-74	15	202	2	0-66 .	420
12170 j 7 575 I 20 010	4 057 2 525 6 670	3 042 1894 5 003	3 988 5 283 8173		•		94 25 17	65 47 117	1 3 4	1-23 3-9 0 1-81	210 130 307
39 755	13252	9 939	17444	4192	75-97	56''9fi	136	1 229	8	2 it	\| 647
6 030 ! 3 015 7 235	2 010 1005 2 412	1 507 754 1809	964 480 2 486	. 1	i	.	7	61 35 40	1	1*18	93 57 102
16280	\| 5 427	4 070	3930	-1497	j 138-09	103- so	7	j 136	1	0''41	252
! 2 775 2140 \| 3 805	925 714 1268	694 535 951	435 1 215 1 715		• I I	;	3 3	50 30 13	• —	—	65 48 45
\| 8720	2907	2180	3365	458	1 86''39	j 64-78	6	93	—	—	158
5 790 2 775 ! 6 620	1930 925 2 207	1447 694 1 655	1043 868 3 045	■	1 1 :	*	11 11	\| 73 3	2 3	4.76 3''90	no 62 91
15185	5 062	1 3 796	4 956	1 -106	102m	76''ös	22	130	5	270	263
1 10 570 5 900 j 23 995	3 523 1967 7 998	2 643 1475 j 5 998	2 480 2 000 t 8 831		■	\|	39 6 6	\| 181 104 133	2 6 1 21	l-oi 4*3 2 6-16	27 7 162 381
1 40 465	\| 13488	\| 10116	\| 13311	\ -177	\| 101‘33	\| 76-oo	Öl	\| 418	\| 29	\| '' 4''27	j 820

154

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1		1 2	i	! i	! ^	t -	1 7	i s	1 9	II 1»
Kommuner					P e r s o	n e	r m e <	p e n	sions-
med deras folkmängd den 1 jan. 1908	endast av	endast av	fattig-	såväl av enskilda som
samt utdebitering pr fyrk; för i	enskilda		vården	av fattigvården
mantal satt jord år 1908					Fattig-
samt civilstånd			Pen-		Pen-			Fattig-
G. m. = gifta män Og. m. = ogifta män		An- tal	sions- tillägg,	An- tal	sions- tillägg,	vårds- under- stöd,	An- tal	sions- tillägg,	vårds-under-stöd,	Antal
Og. kv. = ogifta kvinnor			kr.		kr.	kr.		kr.	kr.
G ullholmen 773 inv. 39 öre pr fyrk	G. m. Og. m.	t 2 i	350 50	1	ISO	i _ 250	1	125	18	2 3 \|
Og. kv.	22	1850	1	- 125	150	1	125	90	24
Summa	25	2250	2	275	I 400	2	250	\| 108	29
Älvsborgs län.
I H å 1 a n d a 1105 inv. 98 öre pr fyrk	G. m.	8	1 950	1	225	190	3	800	217	12
Og. m.	8	1050	5	715	500	2	300	i 133	15
Og. kv.	24	2 845	5	625	731	4	500	281	33
Summa	40	5845	it	1565	1421	9	1600	631	60
H o r 1 a 414 inv. 160 öre pr fyrk	G. in.	_	_	i	225	99				1
Og. m.	3	325	i	150	135	__			4
Og. kv.	4	465	5	575	598	1	125	54	10
Summa	7	790	7	950	832	1	125	54 1	15
0 r n u n g a 509 inv. 213 öre pr fyrk	G. m.	5	1300	1	200	15	_			6
Og. m.	1	150	—			1	150	30 \|	2
Og. kv.	10	1 170	2	200	11.1	—	12
Summa	16	2620	3	400	126	1	150	30 j	20
Fr i s s 1 a 2 723 inv. 46 öre pr fyrk	G. m. Og. m. Og- kv.	18 4 33	3 475 450 3 425	2 11	300 1250	370 1695	2 2 9	500 240 895	180 j 120 693 1	20 8 53
Summa	55	7 350	13	1550	2065	13	1635	993	81
Vänga 474 inv. 201 öre pr fyrk	G. m. Og. m. Og. kv. Summa	7 3 3	1835 325 275	1 2	275 250	205 330			=	8 3 5
13	2435 \	3	525	535	—	—	—	16
Redslared 481 inv. 250 öre pr fyrk	G. m. Og. m.	2 3	540 375	2 2	470 275	220 160	2	450	so	6 5
Og. kv.	14	1 370	7	795	530	5	565	215 I	26
Summa	19 i	2285	ii	1540	910	7 \|	1015	245 I	37
Frändefors 4 168 inv. 160 öre pr fyrk	G. m.	24	3 465	9	2 200	1 505	4	1100	405	37
Og. m.	10 1	1 480	12	1 715	1395	5	750	345 1	27
Og. kv.	41 \|	5 025	45	5125	5 234	12 1	1500	890 i\|	98
Summa	75 \|	9 970	66	9040 j	8134	21 \|	3350 \|	1640 \|\|	162

*)s) Se not ä sid. 132—133.

Bilaga till Kungl. Maj:ts .Vid. Proposition Nr 126.

155

1 11 i	12 i	13	14 \|	13	16 j	17	is \|	19 \|	20 \|	21 1	2 2
tillägg, un	d e r s	t ö d d a			Personer utan pensionstillägg	Oanvändbara uppgifter
	s	a m t	1 i g	a			[nkomst-skatte-eller in-komst-be vill-nings-taxerade			: o/o av ej ‘inkomst-taxerade1* med	Summa summa- rum personer
Pensionstillägg, kr.	Fattig- j vårds- 1 under- j stöd, kr.	Fattig-vårds-under-stöd — Va pensions- j tillägg, kr.	Va 1	Va	Övriga *)	Antal
Helt 1	7.	1U	Pensionstillägg i °/o av fattigv&rds-understöd	annan arbets-förmåga än a8)
350 i 325 i 2 100 i	117 108 700	8S 81 525	268 240				2 3	15 9 11	—	—	19 \| 15 i 35 \
j 2775	925	694	508	417	182''o''j \|	136si	5	35			69
2 975 2 065 \| 3 970	992 688 1323	744 516 993	407 633 1012				4	34 19 29	3 4 3	9''«s 13-7 9 5-08	53 \ 38 i 65 \|
9 010	3 003	2253	2052	-951	146-35	109''80	4	82	10	8''40	156
225 475 1 165	75 158 389	56 119 291	99 135 652	*	■		1	22 9 5	3	20-oo	* 1 14 j 18 1
1865	622	466	886	264	70-so	52-60	2	36	3	7so	56 \|
1 500 300 i 1370	500 100 457	375 75 343	15 30 in				—	25 15 15	—		31 17 27
3170	1057	793	156	-901	677-50	508''33	—	55	—		75 ;
3 975 ! 990 [ 5 570	1 325 330 1857	994 248 1 392	180 490 2 388	■ ■		•	16 4 2	29 14 33	—	—	65 [ 26 \ 88 \|
\| 10 535	3512	2 634	1 3 058	i - 454	) 114-85	86-1.3	22	76	—	—	179 i
\ 2110 325 \| 525	704 108 175	528 1 81 131	205 330	1	• •		3 1	16 9 14		—	27 13 19
2960	987	740	535	j -452	184-49	138-32	4	39	—	—	o9
1460 650 2 730	487 216 910	1 365 ! 162 683	j 250 \| 160 745	‘	•		2 1	23 5 19	—	—	31 11 45
4 840	i 1613	1210	1 1155	\| -458	\| 139'' 65	104-76	3	47	—	—	87
6 765 3 945 11 650	! 2 255 1 315 1 3 883	1691 j 986 2 913	j 1910 1740 6124	\|	:		13 5 2	1S5 96 \| 127	—		235 128 227
22360	\| 7453	! 5 590	j 9 774	! 2321	s 76-36	\| 57‘is \| 20	; 408	—	1 -	590

156 Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1		1 *	1 8	1 *	! 5	1 8	1 7	1 «	1 o	II 10
Kommuner					P e r s o	n e	r med pen	s i o n s-
med deras folkmängd den 1 jan. 1908 samt utdebitering pr fyrk för i	endast av enskilda	endast av fattig-vården	såväl av enskilda som av fattigvården
mantal satt jord år 1908 samt civilstånd 1 G. m. = gifta män Og. m. = ogifta män Og. kv. = ogifta kvinnor	An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, la-.	An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Antal
i Ö d s k ö 1 d 1 108 inv. 97 öre pr fyrk	G. m. Og. m. Og. kv.	1 19	575 i 2 245	2 4 7	500 550 825	250 547 717	2 5	525 600	210 286	7 4 31
Summa	22	\| 2820 ;	13	1875	j 1514	7	1125	496	42
Skaraborgs län.
Finnerödja 2 847 inv. 94 öre pr fyrk	G. m. Og. in. Og. kv.	10 12 24	2 370 1 505 2 590	7 8 26	1 750 1 175 3195	810 760 2 828	3 5 8	825 730 975	230 218 298	20 25 58
Summa	46	6465	41	6120	4 398	16	2530	746	103
1 U n d e n ä s 4 491 inv. 50 öre pr fyrk	G. m. Og. m. Og. kv.	31 18 69	6 775 1 875 6 685	14 15 42	3 370 2 065 5 040	1 659 1 352 4 818	11 10 67	2 970 1 475 7 815	1 176 834 3 647	56 i lä
Summa	118	15 335	71	10475	7829	88	12260	5 657	277 \|
Gredbäck 840 inv. 20 öre pr fyrk	G. in. Og. m. Og. kv.	3 1 15	675 140 1 725	1 2 8	275 300 950	120 180 660	1 1	275 120	90 100	1 5 3 I 24 j
Summa	19	2540	11	1525	960	2	395	190 j	32 \
i Rådene 258 inv. 66 öre pr fyrk	G. m. Og. m. Og. kv.	2 3	525 350	3	365	300	1	150	10	2 1 6
Summa \|	5	875	3	365	300	1	150	10	9
j K ä 1 v e n e 198 inv. 111 öre pr fyrk	G. m. Og. in. Og. kv. j	2 3	290 325 1	1 2	150 200	217 249	2	- 1 225	80 \|	~ 1 O \| 7 \|
Summa i	5I	615 ;	3!	350	466	2	225	80 \|	10 i
F1 o 1 825 inv. 120 öre pr fyrk	G. m. Og. m. 1 Og. kv. J	4 5 5	950 625 475	1 4 5 14	925 700 1 590	267 715 1 220	7 1 12	1 700 100 1420	362 10 698	15 \| 11 31
Summa	14	2050 1	23 1	3215	2202	20	3220	1070	57
Kyrkås 211 inv. 121 öre pr fyrk	G. in. Og. m. \| Og. kv. j	2 i	475 ; 100	-	—	—	—	—		2 \| 1 1
Summa j	3\	575 \|	- !	. - I	~ 1	~ i	~ 1	- II	3 \

'')2) Sb not å sid. 132—133.

Bilaga till Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 126.

157

1 11	12 \|	13	u	15	16	17	18	19	so	21	2 2
t i 1 1 ii g g, u n	d e r s	t 8 d d	1			Personer utan pensionstillägg	Oanvändbara uppgifter	Summa summa- rum personer
	S	a in t	1 i g	a
Inkomst-skatte-eller in-komst-bevill-nings-taxerade	Övriga1)	Antal	I % av ej “inkom st-taxerade1* med annan arbets-förmåga än a2)
Pensionstilläg,	?>	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Fattig-vårds-under-stöd — Va pensions-tillägg, kr.	7,	1/ ■ 4
Helt	3 / / 3	V.	Pensionstillägg i °/o av fattigvårds-understOd
j 1600	533	400	460		•		6	45			58
550	183	137	547				O	20	—	—	26
3 670	1 224	918	1003	•	•		—	35	9	4-65	68
5 820	1940	1455	2010	70	96''s2	7239	8	100	2	280	152
4 945	1648	1236	1*040				10	107	1	1*28	138
3 410	1 137	853	978		.	,	3	50	8	13-33	86
1 6 760	2 253	1690	3126		•		2	68	7	6-4 2	135
! 15115	5 038	3 779	5144	106	97-94	73-40	15	225	16	6''48	359
13115	4 372	3 279	2 835	,	■		26	154	5	3-8 2	241
5 415	1805	1 354	2186		•		7	61	6	7*14	117
19 540	6 513	4 885	8 465				1	58	13	5-96	250
38070	12690	9 518	13486	796	94-io	70''ös	34	273	24	5''54	608
1225	408	306	210	•				26	_		31
440	147	no	180				1	4	—	—	8
2 795	932	699	760	#			1	14	—	—	39
4460	1487	1115	1150	337	129-30	96 so	2	44	—	—	78
525	175	131	_				_	20	1	8-3 3	23
150	50	38	10				—	6	_	_ ''	7
715	238	179	300				—	4	—		10
1390	463	348	310	-153	149-35	112-26	—	30	1	3‘70	40
_	—	_			*		1	14	_	_	15
440	147	no	217	m		.	—	3	—	—	6
750	250	188	329	*		■	—	1		—	8
\| 1190	397	298	546	149	7271	54’58	1	18	—	—	29
i 3 575	1 192	894	629		.	*	7	39			61
\| 1425	475	356	725	.	*		2	24	—	—	37
3 485	1 161	871	1 918	.			3	15	1	2-78	50
8485	2828	2121	3272	444	86-43	64-32	12	78	1	1''0S	148
475	159	119	-		•		1	6	_	_	9
—	—	—	-				j -	3	—	—	3
100	33	25	-				—	9	—	—	10
575	r 192	144 \| -	-- 192	1 ®	X	1	18	-	-	22

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. (Nr 126.) 21

158

Bilaga till Kung},. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1		o	3	4	5	6	7	s	9	10 1
Kommuner					F	e r s o	n e	r med	pensions*-
med deras folkmängd den 1 jan. 1908 samt utdebitering pr fyrk för i mantal satt jord år 1908 samt eivi1s t å n d G. in. = gifta män Og. m. = ogifta män Og. kv. = ogifta kvinnor	endast av enskilda	endast av fattig-vården	såväl av enskilda som av fattigvården
An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Antal
Forshem	G. m.	11	2 475	8	2 075	1 728	i	»	20	20
Og. in.	18	2190	3	425	410		—	—	21
1931 inv. 42 öre pr fyrk	Og. kv.	29	3 350	17	1950	1 570	10	1200	511	56
Summa	58	8015	28	. 4 450	3 708	11	1475	531	97
Värmlands län.
Fär neb o	G. m.	18	4 050	16	3 700	2 974	5	l 300	260	39
Og. in.	16	2165	16	2 250	2 132	3	450	151	35
4 810 inv. 97 öre pr fyrk	Og. kv.	55	6 400	74	7 350	7 307	42	5 075	1 282	171
Summa	89	12615	106	13300	12413	50	6825	1693	245
Nedre Ullerud	G. m.	6	1 375	1	275	254	3	Ilo	150	10
Og. m.	It	1715	14	2 075	1 778	1	125	25	29
3 410 inv. 55 öre pr fyrk	Og. kv.	35	3 875	18	2 150	2170	18	2 220	540	71
Summa	55	6965	33	4 500	4 202	22	3120	715	no
Säffle köping	G. in.	2	350	3	700	620		_	_	5
Og. m.	4	500	6	775	1130	i	150	ISO	11
1 814 inv. 51 öre pr fyrk	Og. kv.	24	2 475	12	1 325	1948	3	375	420	39
Summa	30	3325	21	2800	3698	*	525	600	55
	G. in.	6	1 445	1	275	200		_	-	7
T veta	Og. m. Og. kv.	6	840	4	600	720	1	150	100	ii
1 192 inv. 87 öre pr fyrk	26	2 590	7	775	1 045	5	550	520	38
Summa	38	4875	12	1650	1965		700	620	56
Blomskog	G. m.	5	1 270	1	250	60	i	200	225	7
Og. m.	5	680	o	300	356	4	580	329	il
1744 inv. 77 öre pr fyrk	Og. kv.	27	3185	12	1450	2 820	7	875	485	46
Summa	37	5135	15	2000	2 736	12	1655	1039	64
L y s v i k	G. in.	21	5 315	_		__	5	1 375	910	26
Og. m.	36	4 700	9	1350	2 205	7	950	485	52
3498 inv. 113 öre pr fyrk	Og. kv.	92	10 710	10	1225	2 245	23	2 850	1 095 j	125
Summa	149	20 725	19	2575	4450	35	5175	2490	203
	G. m.	6	1 375	It	2 500	1 250	4	1 025	270 1	21
Östmark	Og. in.	8	1 175	18	2 525	3 000	4	590	330	30
4068 inv. 125 öre pr fyrk	Og. kv.	29	3 360	43	4 900	6 683	It*	. 2 250	1115	91 !
Summa	43	5 910	72	9 925	10 933	27	3865	1715 \|	142 !

'') 2) Se not å sid. 132—133.

Bilaga till Katigt: Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

159

S 11	12	13	u	15	16	17	18	19	20	21 \|	2 2
tillä	& ■ unders	Udd	a			Personer utan	Oanvändbara
							unnp-ifter

	S a	m t	1 i g	a			Inkomst- skatte-	.		I o/o av ej	Summa
				Fattig-	V»	V,				summa-
Pensionstillägg, kr.	Fattig-	eller in-			taxerade11	rum
			värds- under-	und er-stöd—Vs			komst- bevill-	Övriga x)	Antal	med annan
			pensionstillägg i	personer
Helt	Vs	''■1	stöd,		°/o av fattigvårds-	nings-			förmåga
			kr.	\r.	understöd	taxerade			än
4 825	1608	1206	1 748	■			14	49			83
2 815	872	654	410	•			4	17		—	42
8 500	2 167	1 625	2 081	•				25	_\	—	81
13 940	4 647	3485	4239	-408	109''c,s	82si	18	91		—	206
9 050	3 017	2 263	3 234	■			49	119			207
4 865	1621	1216	2 283				15	67	— . .	■ —.	117
18 825	6 275	4 706	8 589				2	52	—	—	225
32 740	10 913	8185	14106	3193	7736	8-02	66	238	—	—	549
2 425	808	606	404				39	45	_	__	94
3 915	1 305	979	1803		-		11	44	8	13* 5 6	92
8 245	2 749	2 061	2 710				—	51	8	8-33	130
14585	4 862	3 646	4917	55	98-88	74-15	SO	140	16	8 47	316
1050	350	263	620				29	21	_	_	55
1425	475	356	1 310				9	12	—	—	32
4175	1392	1044	2 368		*		2	29	1	1-67	71
6 650	2217	1663	4 298	2081	51-S8	38-69	40	62	1	1''03	158
1 720	573	430	200	''	.	,	4	42	2	4-4-1	55
1 590	530	397	820		•		2	24	i •	3*13	38
3 915	1 305	979	1 565	.		’		16	2	3-70	56
7225	2408	1 806	2585	177	93-15	69''8o	6	82	5	3''82	149
1720	573	430	285	.			10	67	_		84
1 560	520	390	685				3	49	1	2-50	64
5 510	1837	1377	2 805		-		—	57	5	5-95	108
8 790	2930	2197	3 775	845	77-62	58so	13	173	6	3-90	256
6 690	2 230	1 672	910				6	in	_	_	143
7 000	2 333	1 750	2 690				2	42	j -	—	96
1 14 785	4 929	3 697	3 340		.		6	53	1	0-67	185
28475	9 492	7119	6940	-2552	136-77	lOåoS	14	206	1	0*35	424
4 900	1 633	1225	1 520				10	144	3	4*6 9	178
4 290	1430	1 072	3 330				5	77	4	5*13	116
10 510	3 503	2 628	7 798	•	-		i	76	5	3-79	173
] 19 700	6 566	4 925	12648	6 082	51-91	38-94	16	297	12	\| 4''38	467

160

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1	2	8	*	5	e	1	«	»	\ 10
Kommuner med deras folkmängd den 1 jan. 1908 samt utdebitering pr fyrk för i mantal satt jord är 1908 samt civilstånd G. m. = gifta män Og. m. — ogifta män Og. kv. = ogifta kvinnor				t	e r s o	n e	r med	p e n	s i o n s-
endast av enskilda	endast av fattig-vården	såväl av enskilda som av fattigvården
An- tal	Pen- sions- tillägg, lar.	An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	Fattig-vårds-under-stöd, kr.	An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Antal
	G. m.	7	1 780	1	225	40	O	550	250	10
Mangskog	Og. m.	12	1 585	5	750	1050	4	575	310	21
1 497 inv.	Og. kv.	39	4 245	22	2 565	3 069	2	250	190	63
	Summa	58	7610	28	3540	4159	8	1375	750	94
Örebro län.									!
	G. m.	21	5 400	o	425	83	4	1 025	170	27
B o	Og. m.	20	2 850	7	1050	1 155	3	450	72	30
1 716 inv.	Og. kv.	36	4 250	13	1 550	1 998	24	2 925	709	73
	Summa	77	12500	22	3025	3236	31	4 400	951	130
	G. m.	22	4 825	7	1 750	1 721	3	725	80	32
Lerbäck	Og. m.	14	1 650	23	3 375	4 080	2	300	160	39
6 193 inv.	Og. kv.	80	9 015	39	4 700	6 749	ii	1295	495	130
	Summa	116	15 490	69	9 825	12550	16	2320	735	201
H i d i n g e	G. m.	5	1325	4	800	810	5	1 350	780	14
Og. m.	4	600	6	890	1015	5	750	312	15
1 996 inv.	Og. kv.	26	3 200	12	1 450	1 680	16	2 000	1052	54

	Summa	35	5125	22	3140	3505	26	4100	2144	83
	G. in.	7	1 695	2	450	132	2	550	100	11
Bjur tjärn	Og. m.	6	800	12	1 675	i no	5	740	186	23
1 687 inv.	Og. kv.	26	2 905	14	1 620	1 202	14	1 705	590	54
	Summa	39	5400	28	3745	2444	21	2995	876	88
	G. m.	21	5 025	6	1400	830	9	2 375	543	36
Hällefors	Og. m.	11	1 550	14	2 015	1 740	11	1 650	660	36
4404 inv.	Og. kv.	42	4 840	21	2 570	2 620	43	5 360	2 027	106
	Summa	74	11415	41	5985	5190	63	9385	3230	178
Västmanlands	län.
	G. in.	5	1150	1	175	24	O	475	215	8
Dingtuna	Og. m.	7	840	3	375	424	2	300	84	12
1 777 inv.	Og. kv.	25	2 395	7	775	600	7	775	284	39

	Summa	37	4 385	11	1325	1048	11	1550	583	59
Ängsö	G. m.	2	450		_	_	._		_	2
Og. m.	2	250	2	300	350	—	—	—	4
422 inv.	Og. kv.	6	565	8	200	150	1	125	50	9

	Summa	10	1265	4	500	500	1	125	50 \	15

x)'') Se not å sid. 132—133.

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

161

! ii	12 \|	i, \|	14 \|	lf. \|	16 \|	I'' 1	18	19 j	20	21	22
tills,	? g, u n	ders	t ö d d	l			Personer utan pensionstillägg	Oanvändbara uppgifter	Summa summa- rum personer
	S	a in t	1 i S	a
Inkomst-skatte-eller in-komst-bevill-nings-taxerade	Övriga *)	Antal	I °/o av ej M inkom st-taxerade44 med annan arbets-oförmåga än aa)
Pensionstillägg, kr.	Fattig- värds- under- stöd, kr.	Fattig-vårds-under-stöd — Va pensions-tillägg, kr.	7S	v4
Helt	v3	V*	Pensionstillägg i °/o av fattigvårds-understöd
2 555	852	639	290	•	•		6	103			119
2 910	970	727	1 360	.			1	33	—	—	55
7 060	2 353	1 765	3 259				—	43	—	—	106
12525	4175	3131	4 909	7 34	85-os	63-73	7	179	—	—	280
i 6 850	2 283	1713	253				8	51	5	9-26	91
4 350	1450	1087	1 227				1	16	4	9-5 2	51
1 8 725	2 909	2181	2 707				1	19	4	4-71	97
19925	6 642	4981	4187	-2455	15863	.118-96	10	86	13	7-is	239
1 7 300	2 433	1825	1 801				62	207	10	9-43	311
5 325	1 775	1 331	4240				17	73	11	15-2S	140
15 010	5 004	3 753	7 244				4	129	24	1-30	287
27635	9212	6 909	13285	4073	69 3i	52oi	83	409	45	11-75	738
3 475	1 158	869	1 590				12	59	1	1*56	86
2 240	747	560	1327		•		4	20	6	18-75	45
6 650	2 217	1662	2 732				1	25	8	10-13	88
12365	4122	3091	5 649	1527	72s7	54-73	17	104	15	8'' 57	219
2 695	898	674	232	.		.	5	52	3	11-11	71
3 215	1072	804	1296		.		5	41	1	2-3 s	70
6 230	2 077	1 557	1 792	•	*	•	3	41	8	10-96	106
12140	4 047	3035	3320	-727	121-90	91''is	13	134	12	8''4ö	247
8 800	2 933	2 200	1373		•		38	71	_	__	145
5 215	1 738	1304	2 400				11	41	—	—	88
12 770	4 257	3192	4 647		.		2	31	—	—	139
26 785	8928	6 696	8420	508	106''03	79-53	51	143	—	—	372
1 800	600	450	239				8	41			57
1 515	505	379	508				4	13	2	9-52	31
3 945	1 315	986	884				5	28	4	6''45	76
7260	2420	1815	1631	-789	148-3-	111-38	17	82	6	5''56	164
450	150	113	_				5	16	_		23
550	183	137	350				i	5	—	—	10
890	297	223	200				—	6	—	—	15
\| 1890	630	473	550	! 80	1 114-55	\| 86''oo	6	27	—	—	48 !

162 Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.


1		2	1 8	i *	\ 5	6	1	8	9 \|\| 10 \|
Kommuner					P	e r s o	n e	r med	p e n	i o n s-
med deras folkmängd den 1 jan. 1908	endast av	endast av	fattig-	såväl av enskilda som
samt utdebitering pr fyrk för i mantal satt jord år 1908 samt civilstånd G. m. — gifta män Og. m. = ogifta män	enskilda		värden	av fattigvården
An- tal	Pen- sions- tillägg,	An- tal	Pen- sions- tillägg,	Fattig-, vårds- under- stöd,	An- tal	Pen- sions- tillägg,	Fattig- vårds- under- stöd.	Antal
Og. kv. = ogifta kvinnor			kr.		kr.	kr.		kr.	kr.
H i m in e t a	G. m.	3	725	i	250	174				4
Og. m.	2	275	i	600	710	—	—	—	6
937 inv. 86 öre pr fyrk	Og. kv.	8	940	5	450	457	i	100	23	14
Summa	13	1940	10	1300	1341	i	100	23	24
Nora	G. in.	10	2 025	5	925	425	_	_	—	15
Og. in.	11	1 125	10	1325	785	2	290	100 i	23
3 338 inv. 124 öre pr fyrk	Og. kv.	37	4045	20	2100	1 550	12	1 300	605	69
Summa	58	7195	35	4 350	2 760	14	1590	705	107
Kopparbergs län.
Leksand	G. in.	6	1 450	2	475	260	1	225	15	9
Og. m.	23	3 070	13	1825	1060	2	300	56	38
11 051 inv. 13m öre pr fyrk	Og. kv.	90	10 380	16	1 950	1 735	ii	1 375	527	117
Summa	119	14900	31	4 250	3055	14	1900	598	164
Transtrand	G. in.	12	2 795	4	950	915	2	550	400	18
Og. m.	6	740	14	I 980	2 005	i	150	120	21
1 908 inv.	Og. kv.	15	1 590	10	1 200	1385	3	375	244	28
	Summa	33	5125	28	4130	4 305	6*	1075	764	67
S ä v s n ä s	G. in.	8	1 850	9	2 175	2 050	7	1 925	1 050	24
Og. in.	7	825	19	2 850	4 074	i	150	90	27
3 160 inv. 46m öre pr fyrk	Og. kv.	23	2 695	52	6 175	9 577	15	1850	1722	90
Summa	38	5 370	80	11200	15 701	23	3925	2862	141
Grangiirde	G. in.	7	1650	9	2 050	1027	12	3 050	1027	28
Og. m.	17	2 340	30	4 275	4 761	5	700	278	52
11 350 inv. 49 öre pr fyrk	Og. kv.	87	10 020	42	4 945	6 254	26	3 200	1312	155
Summa	in	14 010	81	11270	12042	43	6950	2617	235
Malingsbo	G. in.	7	1 350	5	975	535	2	475	120	14
Og. m.	4	475	2	300	490	i	160	75	7
696 inv. 141 öre pr fyrk	Og. kv.	13	1 275	5	625	625	10	1250	570	28
Summa	24	3100	12	1900	1650	13	1875	765	49
Folkiirna	G. in.	16	3 770	1	275	365	4	1 025	407	21
Og. in.	15	2 000	3	450	600	—	—		18
6 256 inv. 38 öre pr fyrk	Og. kv.	64	7 205	7	875	1 150	3	350	168	74
Summa	95	12975	11	1000	2115	7	1375	575	113

l) 8) Se not å sid. 132—133.

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126

163

1 11	12	18	14	15	16		18	19	20	21	2 2
tillä	gg, unders	t ö d d	a			Personer utan pensionstillägg	Oanvändbara uppgifter	Summa summa- rum personer
	S	a m t	1 i g	a
Inkomst-skatte-eller in-komst-bevill-nings-taxerade	Övriga *)	Antal	I °/o av ej “inkomst-taxerade* med annan arbets-förmåga än a 2)
Pensionstillägg, kr.	Fattig-vår ds-under-stöd, kr. •	Fattig-vård s-nnder-stöd —Va pensions-tillägg, kr.	7»	Vt
Helt	1/ / 3	Vt	Pensionstillägg i ®/o av fattigvårds-understöd
975	325	244	174	.			6	19			i 1 29 j
875	292	219	710	•			2	18	_		26 j
1490	496	372	480				i	21	—	• —	36 ;
3340	1113	835	1364	251	81'' BO	61''22	9	58	—		94 \|
2 950	983	738	425	•			16	94	2	3*S5	127 i
2 740	913	685	885				6	50	i	l''S2	80 i
7 445	2 482	1861	2 155	*	■		i	58	2	1*S0	130 I
1313Ö	4 378	3284	3465	-913	126-35	94-78	23	202	5	2''29	337 :
2150	717	538	275	■			43	357	5	4-13	414
5195	1 732	1299	1 116				18	188	6	5*oo	250
\| 13 705	4 568	3 426	2 262	*		.	12	301	12	4-51	442 1
21050 !	7017	5 263	3653	- 3364	192o‘j	144-07	73	846	23	4-51	1106 i
4 295	1432	1074	1 315				12	47	1	2- 56	78
2 870	956	718	2 125				3	28			52
3165	1 055	791	1 629				2	28	1	1*8 9	59
10330	3443	2583	5 069	1626	67''92	50''9t:	17	103	2	1'' 19	189
5 950	1 983	1488	3 100				29	67	4	10*26	124
3 825	1 275	956	4164		•		7	36			73
10 720	3 574	2 680	11299				1	20	5	5*21	116
1 20 495	6832	5124	18563	11 731	36''so	27-00	37	123	12	6''03	313 ;
6 750	2 250	1688	2 054				86	162	7	8’4S	283
7 315	2 438	1829	5 039				21	91	6	6-38	170 :
\| 18 165	6 055	4 541	7 566				4	99	15	7-21	273 1
i 32230	10 743	8058	14 659	3916	73''2‘j	54-97	in	352	28	7-27	726
2 800	934	700	655					21	3	11*54	38
925	308	230	565	■				14	i	6-25	22
3 150	1 050	789	1 195	.			1	6	—		35
6875	2292	1719	2415	123	94-91	71-18	1	41	4	5-56	95 )
5 070	1 690	1268	772				50	160			231
2 450	817	612	600				16	103	3	2*75	140
8 430	2 810	2108	1 318	:	.		4	120	5	2*76	203
15 950	5 317	3988	2690	-2627	197-36	148-2.-.	70	383	8	l‘9i	574

164

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1			3	* "	5	6	7	»	» 1	10 \|
Kommuner					P	e r s o	n e	r med	pensions-

med deras folkmängd den 1 jan. 1908 samt utdebitering pr fyrk för i mantal satt jord år 1908 samt civilstånd G. m. = gifta män Og. m. — ogifta män	endast av enskilda	endast av fattig-vården	såväl av enskilda som av fattigvården
An- tal	Pen- sions- tillägg,	An- tal	Pen- sions tillägg,	Fattig- vårds- under- stöd,	An- tal	Pen- sions- tillägg,	Fattig- vårds- under- stöd,	Antal
Og. kv. = ogifta kvinnor			kr.		kr.	kr.		kr.	kr.
Gävleborgs län.
A1 f t a	G. in.	18	4 455	ii	2 675	2 591	i	225	60	30
Og. in.	13	1480	15	2150	3 780	—		—	28
5 865 inv. 106 öre pr fyrk	Og. k v.	64	6 950	21	2 295	4 232	5	625	448	90
Summa	95	12885	47	7120	10 603	6	850	508	148
E n å n g e r	G. m.	9	2140	3	750	536	1	225	36	13
Og. m.	14	2 100	8	1065	733	2	300	72	24
2 938 inv.	Og. kv.	33	3 575	15	1 800	1489	5	625	244	53
157 öre pr fyrk
Summa	56	7815	26	3615	2 758	8	1150	352	90
Ilsbo	G. in.	3	725	_	_	_	_	_	_	3
Og. m.	_	—	1	100	60	—		—	1
526 inv. 85 öre pr fyrk	Og. kv.	i	125	1	125	225	—		—	2
Summa	4	850	2	225	285	—		—	6
Gnarp	G. m.	13	3 025	2	400	63	1	250	42	16
Og. m.	12	1340	3	425	768	—	—	—	15
3 761 inv. 128 öre pr fyrk	Og. kv.	51	5 795	10	1 120	1395	10	1 200	628	71
Summa	76	10160	15	1945	2226	11	1450	670	102
Västernorrlands län.
Timrå	G. m.	9	2 175	6	1 200	1159	—	—	—	15
Og. in.	4	300	11	.1 500	1 376	1	150	60	16
5 699 inv. 49 öre pr fyrk	Og. kv.	33	3 640	29	3 275	4 355	4	495	300	66
Summa	46	6115	46	5 975	6890	5	645	360	97
Häggdånger	G. in.	1	250					_	_	1
Og. m.			2	275	235	—	—	—	2
1 106 inv. 145 öre pr fyrk	Og. kv.	4	425		800	885	1	125	80	12
Summa	5	675	»	1075	1120	1	125	SO	15
B j ii r t r å	G. in.	11	2 350	7	1 470	1499	2	550	427	20
Og. in.	12	1490	7	825	1221	i	150	140	20
4 829 inv. 58 öre pr fyrk	Og. kv.	23	2 670	20	2100	2 842	8	1000	710	51
Summa	46	6 510	»	4 395	5562	11	1 700	1277	91
Dal	G. in.	2	495		_		2	545	225	4
Og. in.	2	175	1	150	225	—	—		3
1 157 inv. 151 öre pr fyrk	Og. kv.	8	800	6	700	1 102	—	—	—	14
Summa	12	1470	7	850	1327	2	545	225	21

!) J) Se not å sid. 132—133.

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126,

165

11	12	13	14	15	16	17	18	19	•JO	21	22 \|
tillä	g g, u n	d e r s	; ö d d a			Personer utan pensionstillägg	Oanvändbara uppgifter	\| Summa summa- rum personer i
	S	a m t	1 i g	a
Inkomst-skatte-eller in-komst-be vill-nings-taxerade	Övriga l)	Antal	I O/o av ej “inkoms t-taxerade“ med annan arbets-förmåga än a2)
Pensionstillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Fattig-vård s-under-stöd — */a pensions-tillägg, kr.	1/ / 3	1/ / 4
Helt	Va	7*	pensionstillägg i °/o av fattigvårds -understöd
7 355	2 452	1839	2 651		•		61	146			237
3 630	1 210	907	3 780				18	62	—	—	108
9 870	3 290	2 468	4 680	•	•		11	99	— ■	—	200 j
20 855	6952	5214	11 in	4159	62-57	6‘93	90	307	—	—	545
3115	1 038	779	572	■	•		14	105	_		132
3 465	1155	866	805				7	52	—	— .	83 !
6 000	2 000	1 500	1733		•		i	57		—	111 \
12580	4193	3145	3110	1 083	134 ss	101-13	22	214	_	—	326 \|
725	242	181	_		*		6	19	_		28
100	33	25	60	•	•		1	6	—	—	8
250	83	63	225		•		2	18	-	—	22
1075	358	269	285	73	125-gi	94S9	9	43	—	—	5S ;
3 675	1225	919	105				12	102	2	3*77	132
1 765	588	441	768				9	59	i	2-13	84
8115	2 705	2 029	2 023	''		.	1	67	3	2-54	142
13555	4518	3389	2896	1 622	156oi	117-02	22	228	6	2 75	358
3 375	1 125	844	1159				82	57	9	3-4.5	156
1 950	650	488	1436				25	28	_	_	69
7 410	2 470	1 852	4 655				9	57	4	3-85	136
12 735	4245	3184	7 250	3005	58-55	4393	116	142	6	3os	361
250	83	62	_				13	22			36
275	92	69	235				2	10	_	__	14
1350	450	338	965				10	27	-	—	49
1875	625	469	1200	575	52''os	39''o 8	25	59		—	99
4 370	1457	1093	1926		•		65	32	1	2-33	118
2 465	822	616	1361		■		28	22			70
5 770	1 923	1442	3 552	■			11	35	1	1-3 2	98
12605	4 202	3151	6 839	2637	6 In	46''o7	104	89	2	1‘26	286
1040	347	260	225		.		11	23			38
325	108	81	225	*			5	14	1	7*69	23
1500	500	375	1 102	•	•		6	12			32
2865	955	716	1552	597	61''ö3	46'' i3	22	49	1	l’S9	93

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. (Nr 126.) 22

166

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1		2	8	*	Ö	G	i			10
Kommuner					P	e r s o	n e	r med	p e n	sions-
med deras folkmängd den 1 .jan. 1908	endast av	endast av fattig-	såväl av enskilda som
samt utdebitering pr fyrk för i	enskilda		vården	av fattigvården
mantal satt jord år 1908 samt civilstånd G. m. — gifta män Og. m. = ogifta män	An- tal	Pen- sions- tillägg,	An- tal	Pen- sions- tillägg,	Fattig- vårds- under- stöd,	An- tal	Pen- sions- tillägg,	Fattig- vårds- under- stöd,	Antal
Og. kv. = ogifta kvinnor			kr.		kr.	kr.		kr.	kr.
S 4 n g n	G. m.	3	775			_	_	_		3
Og. m.	5	620	1	150	176	_	—	—	6
091 inv. 128 öre pr fyrk	Og. kv.	6	700	2	200	60	-	—	—	8
Summa	14	2095	5	350	236		—	—	17
Långsele	G. m.	7	1 470	1	275	177	1	225	12	9
Og. m.	8	1 000	1	150	183	2	300	204	11
2 817 inv. 55 öre pr fyrk	Og. kv.	33	3 880	3	320	488	5	625	475	41
Summa	48	6 350	5	745	848	8	1150	691	61
Tåsj ö	G. m.	15	3 650	:2	550	896	_	_	_	17
Og. m.	9	1225	9	300	549	1	150	40	12
3 439 inv. 104 öre pr fyrk	Og. kv.	18	1870	10	1 100	1830	1	125	30	2!)
Summa	42	6 745	14	1950	3275	2	275	70	58
Anundsjö	G. in.	2	475	rj i	1 765	1 242	1	275	65	10
Og. in.	9	1 255	6	900	926	1	150	40	16
7 363 inv. 48 öre pr fyrk	Og. kv.	18	1950	19	2 225	2 475	5	595	225	42
Summa	29	3680	32	4 890	4643	7	1020	330	68
Gr undsunda	G. m.	Q	545		__	_		_		2
Og. in.	6	875	4	600	460		—	—	10
4 074 inv. 62 öre pr fyrk	Og. kv.	20	2 370	16	2 000	1 995	—	—	—	36
Summa	28	3 790	20	2600	2455 ■	-	—	—	48
Jämtlands län.
S tugun	G. m.	9	2 475	•> O	625	289	—	—	—	12
Og. m.	10	1 275	9	1350	1 756	—	—		19
2 539 inv. 108 öre pr fyrk	Og. kv.	29	3 550	6	700	1052	—	—	-	35
Summa	48	7300	18	2675	3097	—	—	—	66
Näs	G. in.	3	575	1	200	80	_	_	_	4
Og. m.	_	—	2	300	292		—	—	2
1131 inv. 116 öre pr fyrk	Og. kv.	13	1575	6	650	717	—	—	—	19
Summa	16	2150	9	1150	1089	—		—	25
Lit	G. in.	8	1865	5	1 350	812	2	500	170	15
Og. in.	9	1350	6	900	870	i	150	75	16
2 966 inv. 65 öre pr fyrk	Og. kv.	28	3 500	9	1125	1314	9	1125	384	46
Summa	46	i6 715	20	3375	2996	12	1 775	629	77

*)2) Se not å sid. 132—133.

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

167

n !	12 !	18	it \|	15 \|	16 \| 17	18	19	20 !	21	22 ''
t i 1 1 it g g, n n	d e r s	tudda		Personel- utan pensionstillägg	Oanvändbara uppgifter	Summa ! summa- j rum personer i
	Samt	1 i g	a
Inkomst- skatte- eller in- komst- bevill- . mngs- taxerade	Övriga1)	! \| Antal j \|	°/o av ej •inkomst-tax erade“ med annan arbets-förmåga än a‘J)
Pensionstillägg, kr. j	Pattig- vårds- under- stöd, kr.	Fattig- 1 vårds -under- \| stöd —Va \| pensions-1 tillägg, ! kr.	1/ \| 1/ / 3 j U
\| \| i Helt i	1/	7, \|	pensionstillägg i °/0 av fattigvårds-understöd
i 775	259 \|	194			\|	! 6	17			26 ;
770	256 1	192	176			3 ;	8	i *	7*6 9	18
900	300 j	225	60	■		l	12	— i	—	21 \|
2445	815	611	236	579	345''si 258ao	10	37	i	2-37	65 ;
1970	657	493	189			11	46	— i	—	66 \|
1 450	483	362	387			8	21	—	—	40 I
j 4 825	1 608	1206	963			10	31	—	—	82 1
j 8245	2 748	2061	1539	1209	178 ss j 13391	29	98	— ■	—	188 \|
\ 4200	1400	1050	896			20	70	—	—	107 \|
i 1675	558	419	589			9	33	—	—	54 ;
\| 3 095	1032	774	1860	■		2	36	—	—	67 \|
8970	2990	2243	3345	355	89''30 67''oa	31	139	— i	"	228 \|
1 2 515	839	629	1307			74	128	2	5*26	214 \|
! 2 305	768	576	966		■	25	54	2	6*25	97 !
i 4 770	1 590	1 193	2 700		•	24	106	3	3''66	175 S
; 9 590	3197	2398	4973	1 776	64*29 \ 48''22	123	288	7	7-61	486
] 545	181	186	__		■	9	105	2	5*26	118 \
1475	492	369	460		■ \ ■	13	25	5	23-81	53 1
\| 4370	1457	1093	1995	*	i	7	89	8	8-öo	140 !
6 390	2130	1598	i 2455 ''	\| 325	86-711 \| 6509	29	! 219	15	9''S7	311 : i
! 3 lön	1033	775	\ 289	i	j i • i	27	41			i so ;
2 625	875	656	1 756	.		11	27	—	_	57 t
4 250	1417	1063	i 1052	! •	i • i •	8	12	—	—	55 !
\| 9 975	] 3325	2494	j 3097	[ -228	\| 107-ss 1 80-55	46	80	—	—	192 i
775	\ 258	194	80	.	.	8	37	—	—	49 i
300	100	75	292			9	22	—	—	33 i
\| 2 225	\| 742	556	\| 717	\|		—	32	2	4-8S	53
3300	\| 1100	! 825	\| 1089	11	101''Ol 75''78	17	91	2	2ti	185
3 715	1 238	929	I 982			31	77	—		123
2 400	800	i 600	945	-		11	54	—	—	81
5 750	\| 1 917	\| 1437	i 1698	!	1*1''	14	, 51	—	—	in
11865 \| 3955	\| 2966	3625	1 - 330	i 109''io \ 81*2	1 m	! 182 \|	! —	315

168

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1	1 2	! 3	1 *	! o	i 6 \| 7	1 8	\ 9	11 1»
Kommuner		i				5 e r s o n e	r med pen	sions-
med deras folkmängd den 1	ian. 1908	endast av	endast av	fattig- [ såväl av enskilda som	II
samt utdebitering pr fyrk för i	enskilda		vården	av fattigvården
mantal satt iord är 190S					\| Fattig- i		Fattig-	'' ''........- j
samt civilstånd			! Pen-		Pen-
G. m. = gifta män Og. m. = ogifta män		An- tal	sions-! tillägg,	An- \| tal	\| sions-tillit0,0''	j vårds- i ,\ri_ under- j i stöd, j *al	sions-1 tillägg,	vårds- under- stöd,	Antal j
Og. kv. = ogifta kvinnor		•	kr.	\| ,	kr.	ki''.	\| kr.	kr.	i
i 11 o t a g e n 881 inv.	G. m.					j			1 \| j
Og. in. Og. kv.	3	300		250	210 ! -	i		5 j
205 ore pr fyrk
Summa	3	300	2	250	210 \| —	!	—	5
0 v i k e n 2 171 inv. 131 öre pr fyrk	G. in.	8	1 675	7	1 395	784 I 3	725	300	18 !
Og. m.	6	750	10	1300	1 305 i -	_		16 j
Og. kv.	21	2 300	5	625	900 j —	—	-	26
Summa	35	4 725	22	3320	2989 \ 3	725	300	60 \
Undersåker 2 731 inv. 51 öre pr fyrk 1	G. in. Og. in. Og. kv.	2 2 8	350 125 720	1 6 3	125 550 350	50 ! 2 805 ; — 601 j 10	450 1 095	191 683	O 8 21
Summa	12	1195	10	1025	1456 \ 12	1545	874	34
Kall 1 996 inv. 157 öre pr fyrk	G. in.	9	1 375	2	550	480 j 7	1 650	738	18
Og. in.	9	775	2	300	423 3	400	ISO	14
Og. kv.	19	1 720	2	250	444 I 9	975	795	30 1
Summa	.97	3870	6	1[100	1347 1 19	3025	1713	62 j
! Offerdal 3 958 inv. 134 öre pr fyrk	G. in. Og. in.	11 2	2 400 225	I	800 675	684 j 3 545 1 1	825 140	263 70	17 \| 8 !
Og. kv.	21	2 385	10	1170	1 160 ! 6	750	309	37 j
Summa	34	5 010	18	2645	2389 \| 10	1715	642	62
Lillhilrdal 1637 inv. 72 öre pr fyrk	G. in. Og. m. ! Og. kv.	16 13 31	3 820 1 870 3 270	1 4 2	275 600 250	200 ! — 800 1 1 400 j —	100	50	17 18 33
Summa	60	8960	7	1125	1400 j 1	100	50	68
T ä n n il s 1 752 inv. 141 öre pr fyrk	G. in. Og. m.	5 i 4 i	1 325 550	1 3	275 450	_ \| _ 550 ; —	—	120	6 7
Og. kv.	n i	1300	5 \|	475 1	410 j 1	125 i	50	17
Summa j	20 \|	3175	9	1200	960 \| 1	125	170	30
Västerbottens län.
Nordmaling 10 093 inv. 40 öre pr fyrk	G. in.	27;	4 675	9 !	1 925	585 1 8	1 875	465	14
Og. m. i	21 i	2100 i	8 !	875	1610 I 6	790	353	35
Og. kv. j	83 1	7 425 \|	24 \|	2 445	2 964 \| 41	4155	2 212	148
Summa	1311	14200 I	41 ]	5 245 \|	5159 ! 55	6 820	3030	227

‘)2) Se not å sid. 132—133.

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

169

! n 1	12	13	14	1 15	l« 1	17	IS		19	20	21	22
tillag	g, unders	tö d d	a		—	Personer utan pensionstillägg	Oanvändbara uppgifter	Summa summa- rum personer
	S	a m t	1 i g	a
Inkomst-skatte-eller in-komst-bevill-rdngs-taxerade	Övriga1)	Antal	I.°/o av ej “mkomst-taxerade“ med annan arbets-förmåga än a2)
\| Pensionstillägg, kr.	Fattig-vår ds-under-stöd, kr.	\| Fatta g-1 vårds-1 under-j stöd — i/» I pensions-I tillägg, kr.	V* !	1 4
Helt :	Vs	7*	pensionstillägg i °/0 av fattigvårds-understöd
_ 1							5		23			28
— i	—	—			!		i		16		—	17
550 i	183	138	210		j		2		16	—	—	23
550 !	183	138	210	27	87-u J	65''7i	8		55	—	—	68
3 795 i	1 265	949	1 084				21		71	O O	6’38	113
2 050	683	513	1 305				8		36		—	60
2 925 1	975	731	900				2		56	2	2-86	86
8 770 \|	2923	2193	3289	366	88''s7 \|	66''os	31		163	5	3''31	259
925 !	308	231	241				22		51	_	_	78
675 i	225	169	805				3		26	1	3-5 7	38
2 165 1	722	541	1284		* \|		4		32	3	7*3 2	60
3 765 ]	1255	941	2330	\| 1075	53so j	40''39	29		109	4	377	176
3 575	1192	894	1218		i		7		55	2	3*92	82
1475	492	369	603				6		24	2	7*41	46
2 945 !	981	736	1 239	1			—		43	i	1*47	74
7995	2665	1999	3060	! 395	87-09 :	65-33	13		122	ö	3‘42	202
4 025	1 341	1006	947	•	.		25		131	_	_	173
1040 !	347	260	615				5		61	—	—	74
4 305 i	1 435	1077	1469	1 •			5		91	2	1-71	135
i 9370 \	3123	2343	3031	92	103-oi j	77so	35		283	2	0* 77	382
4095 ;	1 365	1024	200		.		7		33	_	_	57
2 570	857	642	850		•		7		22	—	—	47
3 520 I	1 173	880	400	1	• i		i		16	1	2*13	51
10185	3395	2546	1450	! 1945	234-ié	175-59	15		71	1	0''8ö	155
1600 i	533	400	i 120				_		13	_	_	19
1 000 -\|	333	250	550	1			2		28	1	4*35	38
1 900 \|	634	475	460				i		19	5	20* oo	42
4 500	1 500	1125	1130	! 370	13274 j	99-öc	3		60	6	8*96	99
8 475 ;	2 825	2119	1 050				68		193			305
3 765	1 255	941	1 963				17		78	1	1*01	131
14025 !	4 675	3 506	5 176	i ■			12		134	—	—	294
26265	8 755	6566	8189	— 566	106-yi	80''is	97	\|	405	1	0''19	\| 730

170

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1	2	3	■i	5	6	7	8	! »	1 i» I
Kommuner					p	e r s o	ner med	pensions-
med deras folkmängd den 1 jan. 1908	endast av	endast av	fattig-	såväl av enskilda som
samt utdebitering pr fyrk för i	enskilda		vården	av fattigvården
mantal satt jord år 1908 samt civilstånd		Pen-		Pen-	Fattig-		Pen-	Fattig-
G. m. = gifta män Og. m. = ogifta män		An- tal	sions- tillägg,	An. tal	. sions- tillägg,	vårds- under- stöd,	An- tal	sions- tillägg,	vårds- under- stöd,	Antal i
Og. kv. = ogifta kvinnor			kr.		kr.	kr.		kr.	kr.
Vännäs	G. m.	2	550	5	1050	366				1 7
Og. in.	2	300	3	450	550		_		5 i
5 693 inv. 55 öre pr fyrk	Og. kv.	19	2 280	9	900	763	3	375	225	31 j
Summa	23	3130	17	2400	1 679	3	375	225	43 i .
Jörn	G. in.	4	975	5	975	296	!	225	139	10
Og. m.	4	450	i	150	190	1	150	100	6
4 265 inv. 90 öre pr fyrk	Og. kv.	13	1 345	5	625	760	3	375	147	21
Summa	21	2770	11	1750	1246	5	750	386	37
M a 1 å 2 797 inv. 113 öre pr fyrk	G. m.	7	1425	2	375	191	8	1 475	545	17
Og. in. Og. kv.	4 15	500 1 550	4	350 375	385 460	4 7	500 870	200 292	11 26
Summa	26	3475	9	1100	1036	19	2845	1037	54
Lycksele	G. m.	8	1845	4	850	525	1	275	i 0	13
Og. m.	7	975	13	1 750	1 740	1	125	50	21
7 659 inv.	Og. kv.	28	3120	12	1 200	1 no	1	125	100 !! 41
56 öre pr fyrk
Summa	43	5940	29	3800	3375	5	525	225	75
S o r s e 1 e	G. m.	4	675	3	500	284	7	1 850	618	14
Og. m.	—		4	475	324	i	150	90 801	5
3.114 inv. 141 öre pr fyrk	Og. kv.	6	700	5	375	374	13	1 450	24
Summa	10	1375	12	1350	982	21	3450	1509 j	43
A s e 1 e	G. m.	4	825		700	658	o	750	207 1	10
Og. m.	7	625	t	1 000	1221	_	_	- !	14
4 629 inv. 59 öre pr fyrk	Og. kv.	20	2175	6	675	1011	8	975	512 i	34
Summa		3625	16	2375	2890	11	1725	719 1	58
Vilhelmina	G. m.	4	1095	16	3 850	1480	6	1620	400 1	26
Og. m.	5	750	14	1 700	1 125			- !	19
i 164 inv. 145 öre pr fyrk	Og. kv.	17	2 070	28	3 050	3115	6	725	358 \|	51
Summa	26	3915	58	8600	5 720	12	23l5	758 \|	96 j
Norrbottens län.									i ;
Arvidsjaur	G. in.	13	2 850	6	1 300	685	6	1450	540	25 i
Og. in.	7	825	13	1 650	1460	5	700	395 245 \|	25
6 053 inv. 90 öre pr fyrk	Og. kv. I	15	1 720	12	1 325	1 285	6	720	33 \|
Summa \|	36	5395	31	4 275	3430	17	2870	1180 \	83 :

*)*) Se not & sid. 132—133,

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 171

1 11	12	i»	14 1	15 \| 16	17	18	19	20 \|	21	22
tillägg, un	dels	t 8 d d			Personel- utan p ensionstillägg	Oanvändbara uppgifter

	S	a ni t	i i g	a		Inkomst-! skatte-eller in- ] komst- I be vill- j nings- \| laxerade j	Övriga1)	Antal \| - :	I % av ej ‘inkomst-taxerade“ med annan arbets-förmåga än a2)	Summa summa- rum personer
Pensionstillägg-, kr. \|	Fattig-vårds-under-stöd, kr. \|	Fattig- i 1/ \| vårds- \| /3	1/ /4
Helt 1	vs	1 3/ U j	under- j stöd —''/s pensionstillägg i pensions- °,° fattigvårds- “argg’ j '' understöd
1600	533	400 i	366	1 ‘ j		\| 33 i	121	i _		161
i 760 i	250	187	550 i			11 1	43	— I	—■	59
i 3 656	1 185	889 \|	988 \|	1 • !		16 \|	87	~ 1	--	134
5905	1968	1476 \|	1904	- 64 \| 103-36 \|	77-52	60	251	—	—	354 1
2 176	725	544	435	'' '' 1		20 i	57		—	87
750 i	250	iss ;	290			3 j	34		—	43
2 345	782	586 \|	907			i	40		—	62
5270	1 757	1 318 j	1632	— 125 \ 107''66 \|	80 76	24 !	131	- 1 1	—	192
3 275	1 091	819 i	736			2	42		—	61
1 350	450	338 :	585	*		1 ''	13	—	—	25
2 795	932	698	752	j • i		“ I	20	—	—	46
7420	2473	1855	2073	-400 ! 119-30	89-48	3	75	—	—	182
2 970	990	743	600			32	141	2	1-68	188
2 850	950	712	1 790	!		8	77	5	5-CS	in
j 4 445	1482	1111	1 210	!		5	93	5	4-0 7	144
10 265	3422	2566	3 600	178 \| M-os	71-28	45	311	12	3c,i	443
3 025	1 008	757	902		•	7	77	4	5-41	102
625	208	156	414			i	24	1 -	—	30
2 525	842	631	1 175		*	i	46	—	—	71
1 6175	2058	1544	2491	433 ! 8262	61-98	9	147	4	2-45	203
2 275	758	569	865	■	■	60	47	—		117
1 1625	542	406	1 221		■	30	21	—	—	65
3 825	1275	956	1 523	i • 1 •		30	44	5	685	113
; 7 725	2575	1931	3609	1034 i 71-35	53 51	120	1 112	5	3''ss	295
i 6 565	2188	1 641	1880	.		35	\ 151	—	! —	212
i 2 450	817	613	1 125	1 . .		14	50	—		83
5 845	1948	1461	3 473			13	! ''68	—		S 132 I
1 14 S60	i 4 953	\| 3 715	6478	1525 ; 76-48	I 57-35 :	62	j 269		i	"
1 i 5 600	1 867	l 400	1 225			23	82			130
i 3175	1 058	1 794	1855			3	37	—	i —	65
! 3 765	1255	941	1 530		1	1	56	—	i —	90
1 12540	4180	! 3135	i 4610	\ 430 j 90-6?	\| 68''oo	27	j 175	: —■	1 —	j 285

172 Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1	2	1 3	1 4	1 5	i o	1 7	i 8	1 0	Ii i»
Kommuner					1	e r s o	n e	r m e c	p e n	sions-
med deras folkmängd den 1	jan. 1908	endast av	endast av	fattig-	såväl av enskilda som
samt utdebitering pr fyrk för i	enskilda		vården	av fattigvården
mantal satt jord år 1908					Fattig-			Fattig-
samt civilstånd		Pen-
G. m. = gifta män Og. m. = ogifta män		An- tal	sions- tillägg,	An- tal	sions- tillägg,	vårds- imder- stöd,	An- tal	sions- tillägg,	vårds- under- stöd,	Antal
Og. kv. = ogifta kvinnor			kr.		kr.	kr.		kr.	kr.
N e d e r 1 u 1 e å 12 338 inv. 77 öre pr fyrk	G. in. Og. m.	\| 29 j 7150 34 4 650	10 11	2 225 1 525	1439 1 745	7 2	■ 1 700 300	767 118	46 47
Og. kv.	121	13 650	24	2 625	3 592	9	1125	493	154
Summa	184	25 450	45	0 375	6 776	18	3125	1378	247
Övertorneå 3 609 inv. 114 öre pr fyrk	G. m. Og. in.	6 2	1 325 200	10 12	;2 300 1 525	955 815	1	150	60	16 15
Og. kv.	19	2 025	18	2175	1 950	3	375	145	40
Summa	27	3550	40	6 000	3 720	4	525	205	71
Korpilombolo	G. m.	3	750	3	625	190	1	275	100
Og. in.	9	1 350	3	450	270	1	ISO	50	13
1 993 inv. 175 öre pr fyrk	Og. kv.	12	1 500	11	1 350	1 024	7	850	275	30
Summa	24	3 000	17	2425	1484	9	1275	425	50
P a j a 1 a ''4 711 inv. 119 öre pr fyrk	G. m. Og. m.	G 3	1 300 300	0 14	450 1800	156 1 435	5	675	405	8 22
°g. kv.	16	1 545	16	1 950	1 765	7	875	485	39
Summa	2ö	3145	32	4 200	3356	12	1 550	890	69 1
J u k k a s j ä r v i 9 592 inv. 20 öre pr fyrk	G. in.	14	3 115	7	1 375	l 127	10	2 475	655	31
Og. m.	7	1 050	n ;	i 515	1 571	2	300	290	20
Og. kv.	48	5 400	111	1200 j	1 585	ii	1 375	611	70
Summa	09 \|	9565 i	29	4 090 \|	4 283 \|	23 \|	4150 \|	1556 j	121

''j3) Se not å sid. 132—133.

173

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

11 1	12 \|	13 '' \|"	ll " \|	15 \| 16 \| IT \|	18 1	is \|	20 \|	31 \|	22 1 —
t i 1 1 ä g	g, u n	den	;ödda	Personer utan p ensionstili ägg	Oanvändbara uppgifter	Summa j summa-rum personer i
	Samt	1 i g	a	Inkomst-skatte- ! eller in-komst- j bevill- j nings- i taxeradej	Övriga1)	Antal \| I	I °/o av ej ‘inkomst-taxerade11 med annan arbets-förmåga än a*)
Pensionstillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Fattig- 1 1/ 3/ Tårds- ''3 j M
; Helt j \|	l / / 3	7*	under-stöd— Va pensionstillägg i °/o av fattigvårds- understöd kr.
1 11 075	3 692	2 769	2 206	...	72	190	i	0*7 5	309 j
6 475	2 158	1 619	1 863	. . .	23	125	3	2’6 2	198 j
\| 17 400	5 800	4 350	4 085	t • \|	12	198	8	2’56	372
34 950	11 650	8 738	8154	-3496 ! 142-87 \| 107''ie	107	513	12	2''09	87» :
3 625	1 208	906	955		5	61	1	1-33	83
1 875	625	469	875	• l • l •	—	32	2	4-3 5	49
I 4 575	1 525	1 144	2 095	i • i		52	3	3-26	95
10 075	3358	2519	3925	567 \ 85''sb 1 64''ts	5	145	6	2-S?	227
1 650	550	413	290	.	3	30	—		40
1 950	650	487	320		2	20	—	—	ÖÖ
3 700	1 233	925	1 299	1 • 1 • 1	—	12	—		42
7 300	2433	1825	1 909	1 -524 \ 127-tr. \ 95''eo 1 S j	5	62	—		117 j
1 750	583	438	156	i .	5	81	—	__	94
1 2 77r>	925	694	1 840		3	55	—	—	do
4 370	j 1457	1092	2 250	!•!-!•	—	64	—	—	103
8896	2 965	\| 2224	4 246	{ 1281 1 69-8.5 i 52.38	8	200	—		277
6 965	2 322	1 741	1 782	• • •	12	69	—	—	112
2 865	955	716	1 1861	I • 1 • 1	6	38	—	—	64
7 975	2 658	\| 1994	\| 2196	1 • 1 • i •	—	31	—	—	101
17805	! 5 935	j 4 451	\| 5 839	! -96 1 101-64 I 76-55	i i»	i 138	—	j -	277

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 käft. (Nr 126.)

174

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

B. S t ä -

1	2	s	\ i	0	\ 6	7	s	a	1 10
Kommuner					F	e r s o	n e	r med	pen	i o n s-
med deras folkmängd den 1 jan. 1908	endast av	endast av	fattig-	såväl av enskilda som
samt utdebitering pr bevillning^-	enskilda		vården	av fattigvården
krona för fast egendom år samt civilstånd G. m. = gifta män Og. m. — ogifta män	1908	An- tal	Pen- sions- tillägg,	An tal	Pen-sions-1 tillägg,	Fattig-vår ds-nnder-stöd,	An- tal	Pen- sions- tillägg,	Fattig- vårds- under- stöd,	I Antal
Og. kv. = ogifta kvinnor			kr.		kr.	kr.		kr.	kr.
Städer om mindre än 5 OOO inv.									i
Vaxholm	G. m.	_	_	_	1 _	_	i	175	60	i :
Og. in.	i	140	i	50	ISO	3	450	386	5
2 281 inv. 4''30 kr. pr bevilln.-kr.	Og. kv.	15	1 020	i	125	250	13	1 445	1 972	29 .
Summa	16	1160	o	175	400	17	2070	2418	35 ;
Strängnäs	G. in.	5	1 020	2	175	118	1	125	25	8 i
Og. in.	11	1 175	6	850	1 041	1	150	no	18 i
2 644 inv. 5''80 kr. pr bevilln.-kr.	Og. kv.	48	4 300	15	1 375	2 517	10	1 125	570	73 ;
Summa	64	6 495	23	2400	3676	12	1400	705	99
Strömstad	G. m.	5	850	7	1 550	1 101	9	2175	1 613	21
Og. in.	12	1 550	6	800	1 248	1	150	120	19
2 980 inv. 5*no kr. pr bevilln.-kr.	Og. kv.	Öl.	5 485	23	2 650	4 359	16	1 950	1 745	100
Summa	78	7 885	36	5 000	6 708	26	4 275	3478	140
Nora	G. m.	3	675				2	500	120	5
Og. m.	O	300	9	1 125	1 225	—	_ *	—	n
1 966 inv.	Og. kv.	18	2 130	13	1 350	1 730	8	375	1 500	34
4-no kr. pr bevilln.-kr.
Summa		3105	22	2475	2955	5	875	1620	50
Hedemora	G. in.	5	1 190				i	275	50	6
Og. m.	6	700	7	1 050	1 050	i	150	82	14
2 461 inv.	Og. kv.		3 695	90	2 075	2 326	6	700	''440	59
5‘3 5 kr. pr bevilln.-kr.
Summa	44	5 585	27	3125	3 376	8	1125	572	79

''■) -) Se not å sid. 132—133.

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

175

der.

11	12	13	14	15	ir>	17	1 s	19	20	21	•> o
tillä	gg, unders	t ö cl cl	a		— —	Personer utan pensionstillägg	Oanvändbara uppgifter	Summa summa- rum personer
	S	a in t	1 i g	a
Inkomst-skatte-eller in-komst bevill-nings-taxerade	Övriga r)	Antal	I °/o av ej “inkomst-taxcrade“ med annan arbets-förmåga än a -)
Pensionstillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Fattig-vårds-under-stöd — Va pensions-tillägg, kr.	V*	1 / 4
Helt	V.	7i	pensionstillägg i “/o av fattigvårds-understöd
175	58	44	60				24	7			32
640	213	160	536				14	3	—	—	22
2 590	864	647	2 222				14	23	—	—	66
3406	1135	851	2818	1683	4» sa	30-so	52	33		—	130
1 320	410	380	143				72	35			115
2 175	725	544	1 151				25	16	—	—	59
6 800	2 267	1 700	3 087				39	61	—	—	173
10296	3432	2574	4 381	949	78''3i	58'' 75	136	112	—		347
4 575	1 525	1 144	2 714				58	21	1	3* 03	101
2 500	883	625	1 368				21	6	—	—	46
10 085	3 862	2 521	6 104			■	15	52	5	4-17	172
17160	5 720	4 290	10 m	4 466	5616	42i2	94	79	6	3''39	319
1 175	392	294	120				85	28			68
1 425	475	356	1 225				11	6		—	28
ii 855	1 285	964	3 230				It	50	—	—	98
6 456	2152	1614	4 575	2 423	\ 47-oi	35''28	60	84	—	-	m
; 1 465	488	366	50		.		41	36			83
1 900	633	475	1132				13	15	—	-,	42
6 470	2 157	1 618	2 766				24	55	—	—	138
9 835	3278	2459	3948	670	83-03	62-28	j 78	106	—	—	263

176

Bilaga till Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

1		2	3	4	5	6	7	8	9 1	10 ]
Kommuner					p	e r s o	n e	med	p e n	i o n s-
med deras folkmängd den 1 jan. 1908 samt utdebitering pr bevillnings-	endast av enskilda	endast av fattig-vården	såväl av enskilda som av fattigvården
krona för fast egendom år samt civilstånd G. m. = gifta män Og. m. = ogifta män 0g. kv. — ogifta kvinnor	1908	An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Antal \| i
Städer om 5 000—16 000 inv.
Söder talj e 9 932 inv. 5''ho kr. pr bevilln.-kr.	G. in. Og. in. Og. kv.	20 14 95	4 065 1 610 9 415	4 21 19	1 000 3150 2125	1060 3 360 2 756	5 2 22	1 350 300 2 700	680 140 1 916	29 37 136
Summa	129	15 090	44	6 275	7176	29	4 350	2 736	202
Västervik 9 299 inv. 6-20 kr. pr bevilln.-kr.	G. m. Og. in. Og. kv.	121 43 260	20 295 3 865 24 865	3 30 18	825 4 400 2 240	2 028 9 930 6 084	7 11 61	1 650 1 300 7 490	669 852 4585	131 84 339 \|
Summa	424	49 025	Öl	7 465	18042	79	10 440	6106	i 554
K « r 1 s h a in n 7 244 inv. 5''6« kr. pr bevilln.-kr.	G. in. Og. m. Og. kv.	14 25 156	2 890 2 710 14 395	4 19 42	725 2 550 4 325	371 3 671 6 421	6 1 91	1 475 150 10 785	692 36 4 658	24 ; 45 289
Summa	m	19 995	65	7600	10463	98	12410	5386	358
Kristianstad It 158 inv. 4''3ö kr. pr bevilln.-kr.	G. in. Og. in. Og. liv.	15 12 141	3 250 1425 15 520	1 47 43	125 6 525 4 000	60 11 669 6 568	3 5 63	825 650 7 645	228 312 3 879	19 64 247
Summa	16S	20195	91	10 650	18297	71	9120	4 419	330
V a r b e r g 6 973 rnv. 5*60 kr. pr bevilln. kr.	G. in. Og. in. Og. kv.	11 10 81	2 300 1 050 7 750	4 15 25	900 2 250 2 650	950 3 000 3 705	1 10	275 1 250	120 630	16 25 1 116
Summa	102	11100	44	5 800	7655	11	1525	780	157
Lidköping 6 604 inv. 5*oo kr. pr bevilln.-kr.	G. in. Og. m. Og. kv.	24 24 128	4 575 2 450 12 120	5 13 36	1 150 1850 3 995	508 1766 3 931	8 5 32	1 850 650 4 000	593 145 2 265	37 . 42 196
Summa	m	19145	54	6 995	6205	45	6500	3003	275
Hudiksvall 5 871 inv. 6*05 kr. pr bevilln.-kr.	G. in. Og. m. Og. kv.	n 18 72	2 200 2 045 7 030	5 13 27	1050 1 725 2 800	1800 3194 5 948	3 1 17	750 150 1 875	424 98 1 229	19 ; 32 116 j
Summa	101	11 275	45	5 575	10 942	21	2 775	1 751	167
Luleå 9 294 inv. 660 ki. pr bevilln.-kr.	G. m. Og. in. Og. kv.	11 10 91	3 025 1 500 10 380	6 10 13	1200 1 350 1 625	1277 2121 2 731	3 2 12	825 300 1500	570 295 1628	20 \| 22 116
Summa	112	14 90!5	29	4175	6129	17	2625	2493	168

*) 2) Se not & sid. 132—133.

177

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

11	12	Vi	14 \|	15	16	IT	18	19	20	21	22
tillä	gg, unders	t ö d d	a			Personer utan pensionstillägg	Oanvändbara uppgifter	Summa summa- rum personer
''	S	a m t	1 i g	a
Inkomst-skatte-eller in-komst-bevill-nings-taxerade	Övriga1)	Antal	i 11 °/o av ej ''“inkomst-taxerade" med \| annan arbets-förmåga : än a8)
Pen sions tillägg	kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Fattig-vårds-under-stöd — v» pensions-tillägg, kr.	i/n t • 3	7*
Helt	1/ / 3	1/ /d	pensionstillägg i % av fattigvårds-understöd
B 415	2 138	1 604	1 740				112	108		\|	249
! 5 060	1 687	1 265	3 500				25	41	—	—	103
I 14 240	4 747	3 560	4 672				54	124	—	—	314
25 715	8572	6429	9 912	1340	86''4s	64''ss	191	273	—	—	666
1 22 7V0	7 590	5 693	2 697				149	26	—	—	306
1 9 565	3188	2 391	10 782				35	21	—	—	140
\| 34 595	11 532	8 649	10 669				29	51	—	—	419
66 930	22310	16 733	24148	1838	92''3h ■	69’30	213	98	—	i _	865
5 090	1697	1273	1063				144	56	—	—	224
5 410	1803	1352	3 707				36	20	—	i —	101
1 29 505	9 835	7 876	11 079				49	148	—	—	486
40 005	13335	10 001	15 849	2514	84''n \	63''io	229	224	—	1 _	811
4 200	1400	1050	288				157	40	1	1-75	217
8 600	2 867	2 150	11 981	■			58	27	—	—	149
i 27165	9 055	6 791	10 447				64	180	2	0-52	493
39 965	13 322	9991	22 716	9 391	58-6S \	4398	279	247	3	0-57	859
3 475	1 158	869	1 070				74	67	3	7*14	160
3 300	1 100	825	3 000				22	39	O	6-82	89
; 11650	3 884	2 912	4 365				85	102	n	6''8 2	264
18425	6142	4 606	8435	2293	72m	54-61	131	208	17	\| 6''8ö	513
7 575	2 525	1 894	1 101				99	40	5	7*04	181
4 950	1 650	1 237	1 911				35	16	4	7-02	97
20115	6 705	5 029	6196				42	48	29	12''3 9	310
32640	10 880	8160	9208	- 1 672	11816	88-os	176	99	38	10'' so	588
4 000	1 333	1000	2 224	■			86	30	_	_	135
3 920	1 307	.980	3 292				28	26	—	■—	86
11 705	3 902	2 926	7177				22	55	—	1 —	193
19 625	6542	4 906	12693	6151	Ö1-S4	38-65	736	in	—	—	414
5 050	1 683	1 262	1847				67	27	_	_	114
3150	1 050	788	2 416				29	15	—	—	66
13 505	4 502	3 376	4359				16	50	—	—	\ 182
21 705	7235	5426	8622	\ 1387	83 in	62-93	112	92	—	1	362

178

Bilaga till Knngl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 126.

1	->-	3	4		6	■	8	11 !	in
Kommuner					P e	r s o n	er med p	e n s i	o n s-
med deras folkmängd den 1 jan. 1908 samt utdebitering pr bevillning^-	endast av enskilda	endast av fattig, vården	Såväl av enskilda som av fattigvården
krona för fast egendom år samt civilstånd G. in. — gifta män Og. m. = ogifta män Og. kv. = ogifta kvinnor	1908	An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	An- tal	Pen- sions- tillägg, kr.	Fattig- j vårds-under-stöd, kr.	j Antal!
Städer om 15 OOO 25 000 inv.
Väster å s 16 624 inv. 7*oo kr. pr bevillu.-kr.	G. in. Og. in. Og. kv.	36 251	6 070 2 380 20 050	5 28 34	1 325 3 690 3 225	1 814 (i 170 5 850	6 1 24	1 175 25 2 765	788 60 1 713	47 \| 51 309
Summa	M9	28500	67	8240	13834	31	3 965	2561	407
Sundsvall 16 347 inv. 6''oo kr. pr bevilln.-kr.	G. in. Og. in. Og- kv.	20 15 150	2 400 1 900 14 500	9 45 46	1 225 6 325 4 650	1''560 8 485 7 020	15 15 69	3 525 1 725 7 325	2 305 1 670 7 919	44 75 \| 265 \|
Summa	185	18800	100	12200	17065	09	12575	11894	384
Städer om mer än 25 000 inv.
S t o c k h o 1 m 337 460 inv. 5si—62 0 kr. pr be-villn.-kr.	G. m. Og. in. Og. kv. Summa	361 319 3 790	48 300 31 700 275 930	169 1 012 2 516	18 250 117 230 231 605		99 153 1 302	18 145 18 905 131 375	‘	j 629 1 484 7 608
4 470	355 930	3697	367 085		1 554	168425	•	.9 721
Eskilstuna 27 444 inv. 5*7ti kr. pr bevilln.-kr.	G. m. Og. m. Og. kv.	47 24 203	8 575 3 225 19 135	6 54 55	1 400 8 050 5 550		5 59	1 350 6 595	.	58 78 317
Summa	274	30 935	115	15 000		64	7 945		! 453
Norrköping 45 203 inv. 7*oo kr. pr bevilln.-kr.	G. in. Og. in. Og- kv.	81 77 607	13 420 8 635 59 020	43 no 177	6 17 5 13 250 15 925		50 44 451	11 825 5 925 52 260	*	1 174 ! 231 ;l 235
Summa	765	81075	330	35 350		545	70 010 !	1640
Karlskrona 26 293 inv. 6*82 kr. pr bevilln.-kr.	G. in. Og. m. Og- kv.	25 32 Otid	4 305 2 825 33 870	20 53 132	3 275 7 450 12 545		12 7 141	2 950 825 16 465	•	57! 6o6
Summa	420	41000	205	23270		160	2q 140	.	785
M a 1 in ö 79 817 inv. 5*3 8 kr. pr bevilln.-kr.	G. in. Og. m. Og. kv.	73 77 553	12 875 7 475 50 540	22 103 172	4 000 14 500 15 925		29 1 7 225 20 I 2 590 310 36 590		124 200 1035
Summa	703	70 890	297	34 425		359	46405	* P 359

*) *) Se not å sid. 132—133.

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

179

1 11	1 12	\ 13	14	i 15 \|	1(J	17	18	19	20	! 21	2 2
till ä	g g, unders	t ö d d	a			Personer utan pensionstillägg	Oanvändbara i ippgifter
	s	a in t	1 i g	a
Inkomst-! skatte- j eller in- j komat- i bevill-nings-taxerade \|	Ö vidga1	Antal	I % av ej “inkomst-taxerade" med annan arbets-förmåga än aa)	Summa summa- rum personer
j Pensionstillägg, kr.	Fattig- vårds- under- störl, kr.	Fattig- i Tåras- j	1/	74
i Helt	V»	7*	under- j stöd — Vs pensions-\ til ägg-, \| kr. \|	pensionstillägg i Vo av fattigvårds-iiu ders töd
8 570	2 857	2143	2 602				212	104	2	1*52	365 {
G 095	2 031	1 523	6 230				65 1	52	i	1 • 0 0	Ifif)
2G 040	8 680	6 510	7 563				7!)	144	13	9- tf;)	545 j
40 705	13 568	10176	16 395	2827	82-ra	62m	356 ;	300	16	2-41	1 079
7 150	2 383	1 788	3 865				219 \|	64	1	1*82	328
9 950	3 317	2 487 [	10 155				55 \|	36	1	1 -o!)	167 \|
26 47o	8 825	6 619	14 939				59	171	1	O'' 2 9	496
43575	14 525	10 8941	28959	14 434	50-io	37'' 62	333	271	3	0-69	991
84 695	28 232	21 174	42 623				1 3 584 !	725	204	21-4 3	5142
1*>7 836	55 94»	41 959	261 440 \|				1 462	545	511	29-94	4 002
638 910	212 970	159 727	669 510				2 615	3 431	1 968	22-ta	15 622
891 440	297147	222860	973 573:	676 426	m-os	22-sn	7661	4 701	2683	23*24	24 766
11 325	3 775	2 831	2 347				243	185	9	6-1)2	495
11 2 7»	3 758	2 819	14142 i				87	73	4		242
31 280	10 427	7 820	15 498				40	230	19	4-6.-;	606
53880	17960	13470 1	31987	14 027 j	56''is j	42 u	370	488	32	4''ss	1 343
31 420	10 473	7 855 i	11 052				641 i	197	18		1 030
27 810	9 270	6 953	25 522				22.3	126	108	34-8 9	688
127 20»	42 402	31 801	06 135				184	589	91	5*8 7	2099
186 435	62145	46 609	102 709	40 564	60-si	45’38 1	1 048 j	912	217	10-it	3 817
10 530	3 510	2 633	2 194				365	94			516
11 100	3 700	2 775 j	13 512				103 \|	65			260
62 880	20 960 j	15 720	23 885 :				95	269		—	1000
84 510	28170	21128	39 591	11421	71-n	53-87	563 \	428	1	—	1 776
24 100	8 033	6 025 !	9 019				1 055	160	13 !	5*70	1352
24 565	8188	6 141 !	37 882				371 i	120	32 j	11-15	723
103 055	34 3o2	25 764	69 845				333	656	120 1	9-0.-!	2144 \|
151 720	50 573	37 930	116 746	66173	43-11	32 -49	1 759	936	165	8-9B	4219

180 Bilaga till Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

1	" 1	. 3 —	3	* 1	->......n	.......«~ T	7 \| 8 \|	~ 9 \|	1° \|
Kommuner med deras folkmängd den 1 j samt utdebitering- pr bevillr krona för fast egendom år samt civilstånd G. m. = gifta män Og. m. — ogifta män Og. kv. = ogifta kvinnor					P e	r s o n	er med p	e n s i	O n s-
in. 1908 lings-1908	endast av j enskilda	endast av fattig-vården	såväl av enskilda som av fattigvården
An- tal	Pen- \| sions- \| tillägg, kr.	An- tal	Pen- j sions-tillägg, kr. j	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	\| Pen-•^n_ sions-tal tillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Antal
	G. m.	38	2 850	24	2 495		12 1 1 000		74
Hälsingborg	Og. m.	34	3 925	58	7 975		9 1 150		101
32 238 inv.	Og. kv.	318	30 745	84	7 365	*	86 \| 10 035		488
St>o kr. pr bevilln.-kr.	Summa	390	37520	166	17 835		107 j 12185		663
	G. in.	262	49 240	93	12 295		176 41 820		531
Göteborg	Og. m.	266	32 595	460	63 175		117 j 16 520		843
160 523 inv.	Og. kv.	l 907	189 035	756	65 930	•	1 202 1 137 975	•	3 865
5*95 kr. pr bevilln.-kr.	Summa	2435	270 370	1 309	141400		1495 196315		5 239
	G. in.	45	6 720	20	2 200		18 3 925		83
Örebro	Og. m.	54	4 525	60	7 740		10 1200		124
28 078 inv.	Og. kv.	265	23 865	81	7 250	•	130 14 520		476
6*9 0 kr. pr bevilln.-kr.	Summa	364	35 Ilo	161	17190		158 19 645		683
	G. in.	46	7 695	17	3 550		13 3 440		76
Gävle	Og. in.	77	8 140	45	6 150		10 1350	-	132
31 367 inv.	Og. kv.	524	51 775	114	12''886		1131 13 360		751
7-40 kr. pr bevilln.-kr.	Summa	647	67 610	176	i 22585	136 i 18150 \	959

‘) s) Se not & sid. 132 — 133.

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

181

11 1	12 \|	13 \|	14 !	15 \|	16 \|	17 \|	18 \|	19	20 \|	H 1	22
tillägg, un	d e r s	t ö d d a				Personer utan pensionstillägg	Oanvändbara uppgifter	Summa summa- rum personer
	S	a m t	1 i g	a			Inkomst-skatte-eller in-komst-bevill-nings-taxerade	Övriga '')	Antal	I °/o av ej ‘inkomst-taxerade“ med annan arbets-förmåga än aa)
Pensionstillägg, kr.	Fattig- vårds- under- stöd, kr.	Fattig-vårds-under-stöd — Vs pensions-tillägg, kr.	It / 3	7.4
Helt	Va	74	pensionstillägg i °/o av fattigvårds-understöd
6 845	2115	1586	7 869				332	175	4	2-3 7	585
13 050	4 350	3 263	17 476				119	in	11	6‘51	342
48145	16 048	12 036	24103			* ,	93	324	30	4*3 9	935
67540	22513	16 885	49 448	26 935	45''ö3	34iö	544	610	45	4''io	1 86*2
103 355	34452	25 839	30 020				1894	566	28	3*10	3019
112 290	37 430	28 072	122 595				624	395	49	4-2S	1911
392 940	130 980	98 235	208 121				603	1449	238	5*08	6155
608 585	202862	152146	360 736	157874	56''si	42 is	3121	2410	315	4*84	11085
12 845	4 282	3 211	3 329				312	152	—	—	547
13 465	4 488	3 366	20 565				104	101	—	—	329
45 635	15 212	11409	26110			’	127	323	—	—	926
71945	23982	17986	50 004	26 022	47''9s	35-97	543	576	—		1802
14 685	4 895	3 671	6 996				466	158	8	4*68	708
15 640	5 213	3 910	15 362				131	83	21	11*67	367
78 020	26 007	19 505	37 412		\|		97	259	69	7*72	1176
108345	36115	27086	59 770	! 23 655	60''49	\ 45-M	j 694	500\| 98	7*87	2 251

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 käft. (Nr 126.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

183

Sid.

Kungl- Maj:ts proposition...................................................................................... 1

Utdrag av statsrådsprotokollet den 7 mars 1913........................................... 20

Tidigare motioner och förslag ......................................................................... 20

Olika system för ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.................................... 24

Ålderdomsförsäkringskommitténs förslag: allmänna grunder........................ 25

Sambandet med annan socialförsäkring ........................................................... 29

Försäkringens allmänna omfattning .................................................................. 31

Ålderdoms- eller invaliditetsförsäkring.............................................................. 34

Förhållandet mellan försäkringen och fattigvården......................................... 35

Saknad av bestämmelser rörande förebyggande av invaliditet....................... 45

Pensionsförsäkringen och sparsamheten ............................................................ 47

Arbetsgivarebidrag .......................................................................................... 50

Allmänna bestämmelser.

1 § ................................. 51

2 § ................................................................................................................ 51

3 § ....................................................................................................... 57

Om avgiftsplikt.

4 § ....... 58

5 § ........................................................................................................... 66

Om pension.

6 § ....................................................................................... 83

7 och 8 §§..................................................................................................... 104

9 § ............................................................................................................... 112

10 § .............................................................................................''.................. 119

11 § ................................................................................................................ 132

Om fonden.

12 § ............................................................................................ 134

13 §....................................................................................:........................ 137

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. (Nr 126.) 25

184

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Om pensionsavgifternas erläggande.

14—18 §§ ...................................................................................................... 139

Om pensionsnämnder.

19 28 §§ .................................................................................................... 157

Om ansökning rörande pension.

29-30 §§ .............................................................. 170

Om pensions utbetalande.

31 § ........ 175

32 § ......................................................................................................... 175

Om understöd.

33 § .............................................................................................................. 179

Om pension på grund av frivilliga avgifter.

34 § ....................................................................................................... 182

35 och 36 §§ ................................................................................................ 185

Övergångsbestämmelser .................................................................................. Igg

Bet till lagrådet remitterade förslaget till lag om allmän pensionsförsäkring. 195

Protokoll, hållet i Kung!. Maj:ts lagråd den 19 mars 1913.......................... 211

Utdrag av statsrådsprotokollet de 28 mars 1913 ........................................ 218

Bilager-.

Yttranden av: gid.

Svenska fattigvårdsförbundets arbetsutskott ............................................ 1

Kommerskollegium............................................... 15

Riksförsäkringsanstalten............................................................................. 41

Styrelsen för postsparbanken .......... 82

Sammanfattning av en del andra yttranden ................................................ 91

Statistisk utredning för en del kommuner ang. förhållandet mellan pensionstillägg
och fattigunderstöd......................................................................... 125

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1913..