Kung!. Maj:ts proposition Nr 87 (Proposition 1920:87)

Kung!. Maj:ts proposition Nr 87.

Bil* 87.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående upphörande
i viss utsträckning av nu utgående ersättning åt personer,
menigheter och allmänna inrättningar för dem
genom införande av strafflagen den 16 februari 1864
frångångna bötesandelar; given Stockholms slott den 30
januari 1920.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels — med förklarande ej mindre, beträffande de bäradsnämnder,
rådhusrätter, poliskammaren i Norrköping, städer, stadsfiskalerna i Nyköping,
Sala, Säter, Västervik, Lidköping, Kristinehamn, Filipstad,
Jönköping, Nora, Karlskrona, Kristianstad, Växjö och Norrköping,
Norrköpings polisgevaldiger, polispersonalen i Göteborg, stadsvaktmästaren
och två poliskonstaplar i Uddevalla, tre poliskonstaplar i
Härnösand, allmänna barnhusinrättningen, polispersonalens i Stockholm
pensionsinrättning, Stockholms stads poliskassa, polisgevaldigern i Karlskrona
och länsmannen i Trollhättans distrikt tillerkända ersättningar för
dem genom strafflagens införande frångångna bötesandelar, att sistnämnda
två ersättningar icke skola utgå för tiden efter 1920 års ingång samt
att övriga ersättningar skola upphöra med utgången av samma år, än
även att vederlag för ersättningens upphörande skall tilldelas såväl allmänna
barnhusinrättningen, på sätt nedan angives, som ock var stad
med vad efter en räntefot av fyra procent motsvarar det kapitaliserade
beloppet av ersättningen, beräknad för Halmstad till 116 kronor 70 öre,
för Göteborg till 4,556 kronor och för en var av övriga städer till det
staden i Kungl. Maj:ts brev den 7 september 1869 tillagda belopp, samt
att vederlaget till städerna må lyftas efter ingången av december månad
1920 — i riksstaten för år 1921 nedsätta det under andra huvudtiteln
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 73 Käft. (Nr 87.) 1

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

uppförda ordinarie förslagsanslaget till ersättning åt personer, menigheter
och allmänna inrättningar för dem genom strafflagens införande frångångna
bötesandelar, nu 84,000 kronor, med 57,100 kronor, till 26,900
kronor,

dels, för beredande av vederlag åt städerna i förut angivna hänseende,
på tilläggsstat för år 1920 under andra huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag, högst 218,118 kroDor,

dels i riksstaten för år 1921 under femte huvudtiteln uppföra det
nu under åttonde huvudtiteln med 78,000 kronor upptagna ordinarie
anslaget till allmänna barnhuset i Stockholm med ett med 6,700 kronor
till 84,700 kronor förhöjt belopp,

dels och, beträffande de ersättningar för frångångna bötesandelar,
som tillerkänts borgmästaren i Vaxholm, stadsfiskaler, med undantag av
förut nämnda tretton stadsfiskaler, och stadstjänaren i Umeå, förklara, att
ersättning ej skall utgå till den, som efter den dag, som Kungl. Maj:t
bestämmer, utnämnes eller förordnas till innehavare av dylik tjänst
eller däremot svarande befattning.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den BO januari 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Edén,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner.
Statsråden: PetréN,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Olsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren anmälde — så
vitt angick vissa här nedan närmare angivna spörsmål jämväl i egenskap
av tillförordnad chef för civildepartementet — riksdagens skrivelse
den 10 maj 1902 angående anslaget till ersättning åt personer,, menigheter
och allmänna inrättningar för dem genom nya strafflagens införande
frångångna bötesandelar ävensom riksdagens skrivelse den 12
juni 1919 angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1920 andra huvudtitel i vad sistnämnda skrivelse hade avseende å nyssberörda
ersättning; och anförde föredragande departementschefen därvid
följande:

I 32 kapitlet 1 § rättegångsbalken stadgas, att böter, som ådömas
enligt 1734 års lag, skola, där ej finnes utsatt vilken dem njuta skall,
gå till treskiftes mellan Konungen, häradet eller staden samt målsäganden.
Enligt 3 § i samma kapitel taga av den häradet tillfallande
lott häradshövdingen, nämnden och häradet var sin tredjedel, under det
att av stadens lott två tredjedelar tillfalla rådhusrättens ledamöter och
fördelas så, att borgmästaren tager dubbel lott mot rådman.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 87.

Vid sidan av nu omförmälda allmänna stadganden gällde, före införandet
av strafflagen av den 16 februari 1864, till följd av särskilda
föreskrifter i vissa fall andra regler för bötesfördelningen. Enligt
dessa tillföll andel av vissa böter någon menighet eller allmän inrättning,
såsom kyrkan, de fattiga eller allmänna barnhusinrättningen i
Stockholm.

Genom strafflagen av den 16 februari 1864 upphävdes med vissa
undantag missgärnings- och straffbalkarna i 1734 års lag tillika med
alla de särskilda stadganden, som utgjorde förklaring eller ändring av
vad sagda balkar inneliöllo eller tillägg däri, ävensom alla i övriga
balkar av samma lag eller i särskilda lagar, författningar eller vitesförbud
givna straffbestämmelser för brott, å vilka i nya lagen utsatts
straff. I 2 kapitlet 8 § av strafflagen stadgas, att böter, som enligt
densamma ådömas, skola tillfalla kronan.

Från och med strafflagens trädande i kraft den 1 januari 1865
upphörde sålunda förut omförmälda föreskrifter rörande bötesfördelning
att äga tillämpning å böter för brott, därå i strafflagen utsatts sådan
straffpåföljd.

Vid 1862—1863 års riksdag anförde rikets ständer, efter antagande
av det då framlagda förslaget till strafflagen, i skrivelse den 21
oktober 1863, att ständernas uppmärksamhet blivit fäst på billigheten
av att bereda ersättning åt de menigheter, inrättningar och tjänstemän,
vilka genom den förändrade dispositionen av böter, som efter den nya
strafflagen ådömdes, komme i saknad av förut åtnjutna och tillförsäkrade
inkomster beroende på andelar i böter. Efter redogörelse för vissa
då gällande föreskrifter om bötesfördelning, yttrade ständerna i samma
skrivelse bland annat följande:

»Utan tvivel är det enkel fordran av rättvisa, att de ämbets- och tjänstemän,
vilka till följd av den nya strafflagens stadgande att böter skola tillfalla kronan gå i
mistning av de inkomster, som varit beroende på beståndet av här ovan anmärkta föreskrifter
om böters fördelning, av statsverket erhålla full ersättning för sålunda
inträffad minskning i deras påräknade inkomster av tjänsten; och det synes även
vara billigt, att de menigheter och allmänna inrättningar, vilka till följd av de närvarande
förhållandena med fullt skäl grundat sina inkomst- och utgiftsstater för
den närmaste framtiden på beräkningen att dem fortfarande skulle tillflyta enahanda
inkomster av bötesandelar som hitintills, varda, åtminstone intill dess de
hunnit att med avseende på de nya förhållandena vidtaga förändrade anordningar
för sina penningebehovs reglerande, bibehållna vid nuvarande av bötesandelar beroende
inkomster; och då härvid endast bör ifrågakomma bestämmande av ersättning
för hitintills åtnjutna inkomster, samt det är av vikt, att genom de för sådant
ändamål vidtagna åtgärder någon rubbning icke sker i rikets ständers beslut angående
2 kap. 8 paragrafen i strafflagen eller det därmed avsedda ändamål mot -

Kungl. Maj.ts proposition År 87.

verkas, så är nödigt, att ersättningsbeloppen uteslutande med avseende på de förhållanden,
som ägt rum innan strafflagen med dess högre böter trätt i verksamhet,
och efter en viss medelinkomst för de sist förflutna åren bestämmas till en läst
summa att av dem, som för närvarande äro till sådan inkomst berättigade, fortfarande
eller tills vidare åtnjutas.

Då det emellertid å ena sidan icke av rättvisans och billighetens fordringar
är en ovillkorlig följd varken, att ovan berörda ersättningar måste vara vid vissa
tjänstebefattningar fästade för längre tid än nuvarande innehavares tjänstetid, vilket
vore så mycket otjänligare, som därigenom skulle kunna uppstå invecklade förhållanden
vid blivande löneregleringar, eller att de för all framtid skulle tilläggas
kommunerna, för vilka annan utväg till deras penningebehovs fyllande blivit genom
kommunalförfattningarna beredd, eller att allmänna inrättningar, vilka, därest de
förtjäna och behöva understöd av staten, kunna erhålla detta under en lämpligare
och med vederbörlig enkelhet i finansförvaltningen mera förenlig form än genom
stadigvarande ersättningsanslag av allmänna medel, skulle förklaras till sådana
berättigade; men å andra sidan till äventyrs förekomma av staten ingångna förbindelser,
som medföra fortfarande ersättningsskyldighet även i dessa fall, har en utredning,
som genom Eders Kungl. Maj:ts nådiga försorg lättast kan verkställas,
synts rikets ständer vara erforderlig därom, huru en reglering för framtiden av
nu ifrågavarande förhållanden må kunna på enklaste och tjänligaste sätt åstadkommas.

Med anledning av vad sålunda förekommit hava rikets ständer beslutat, att
såsom ersättning för de förluster, som till följd av strafflagens innehåll att däri
stadgade böter böra kronan tillfalla kunna drabba personer, menigheter eller allmänna
inrättningar, må av inflytande bötesmedel från och med det år den nya strafflagen
träder i verksamhet tills vidare dem tilläggas ett belopp motsvarande vad de efter
medelberäkning för senaste fem år hitintills årligen uppburit.»

Statskontoret, som anbefalldes att inkomma med yttrande och
förslag angående lämpligaste sättet att bereda verkställighet åt vad
rikets sländer sålunda beslutat, avgav i anledning härav utlåtande den
2 juni 1865. Jämväl justi tiekanslern yttrade sig i ärendet. Rörand o
innehållet i dessa utlåtanden hänvisar jag till den redogörelse därför,
som lämnas i en inom justitiedepartementet utarbetad, handlingarna i
ärendet bifogad promemoria.

I enlighet med hemställan av statskontoret och justitiekansler]!
utfärdades den 29 augusti 1865 kungörelse av innehåll, att alla de, vare
sig menigheter, allmänna inrättningar, tjänstemän eller andra personer,
vilka ansågo sig äga grundade anspråk på ersättning för förlust, som
tillskyndats dem därigenom att böter, uti vilka de tillförene åtnjutit
andel, dåmera enligt nya strafflagen helt och hållet tillf olle kronan,
borde före den 1 mars 186b till utbekommande av sådan ersättninganmäla
sig hos Kungl. Maj:ts befallningshavande och därvid med behöriga
handlingar styrka vad de under åren 1860—1864 åtnjutit i andelar

Statskontorets
och justitickanslerns

utlåtanden
år 1865.

Kungörelsen
den 29
augusti 1865.

1865—1866
år» fikadag.

Kungl. Maj.ts
brev den 13
mars 1866.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

av ifrågavarande slags böter ävensom, därest rättigheten att uppbära
andelar av böter grundade sig på annat än allmän lag och författning
eller kunde vara någon inrättning eller menighet för all framtid tillförsäkrad,
sådant behörigen ådagalägga; och ville Kungl. Maj:t, sedan
befallningshavandena granskat nämnda handlingar och yttrat sig över
de väckta anspråken, vidare besluta i anledning av desamma.

Frågan om särskilt anslag för bestridande av utgifterna för ersättning
uti ifrågakomna hänseende väcktes härefter vid 1865—1866 års
riksdag. Under erinran om ständernas förut berörda, den 21 oktober
1863 anmälda beslut, föreslog Kungl. Maj:t nämligen i statsverkspropositionen,
att ständerna måtte för nästa statsregleringsperiod anvisa ett
särskilt förslagsanslag att under rubrik »ersättning till personer, menigheter
eller allmänna inrättningar för dem genom nya strafflagens införande
frångångna bötesandelar» uppföras å riksstatens andra huvudtitel
med 250,000 riksdaler. Denna framställning blev av ständerna i skrivelse
den 24 februari 1866 bifallen.

I anledning av kungörelsen den 29 augusti 1865 hade emellertid
åtskilliga ansökningar om ersättning, efter förberedande granskning hos
länsstyrelserna, av dessa insänts till Kungl. Maj:t och i justitiedepartementet
slutligen granskats. I ett härefter den 13 mars 1866 utfärdat
brev förklarade Kungl. Maj: t, att vid prövning av dessa ansökningar
Kung]. Maj:t, på sätt i ständernas skrivelse den 21 oktober 1863 anförts,
väl ansett det icke vara en ovillkorlig följd av rättvisans och billighetens
fordringar varken, att ifrågavarande ersättningar bleve vid vissa
tjänstebefattningar fästade längre än under de innehavares tjänstetid,
vilka tillträtt sina befattningar före den nya strafflagens trädande i
verket, eller att de för all framtid skulle tilläggas kommunerna eller att
allmänna inrättningar skulle förklaras därtill berättigade. Men då, vad
först anginge tjänstemännen, ej allenast för en stor del av allmänna
åklagarna, såsom även av justitiekansler!! vore framhållet, ifrågavarande
bötesandelar utgjort en väsentlig del av deras avlöning, som icke skulle
kunna utan motsvarande ersättning dessa befattningar fråntagas, med
mindre möjligheten av deras framtida tillsättande äventyrades, än även
många domare- och tjänstebefattningar, vilka dittills andelar av ifrågavarande
slags böter tillkommit, för det dåvarande vore så svagt avlönade,
att någon minskning i deras inkomster icke skäligen syntes böra
ifrågakomma, samt särskiljandet av de befattningar, för vilka någon
ersättning måhända icke för all framtid vore oundgänglig, lämpligen
icke kunde ske annorlunda än i sammanhang med det förslag till definitiv
reglering, varom rikets ständer gjort framställning; då, i fråga om

Kungl. Muj:ts proposition Nr 87.

kommunerna, ständerna funnit billigt, att kommunerna, åtminstone intill
dess de hunnit att med avseende å de nya förhållandena vidtaga förändrade
anordningar för sina penningbehovs reglerande, bibehölles vid
förut varande av bötesandelar beroende inkomster; och då av ständernas
uttalade förutsättning att sådana allmänna inrättningar, som förtjänade
och behövde understöd av staten, skulle erhålla detta under
lämpligare form än ifrågavarande ersättningsanslag syntes följa, att
samma ersättning icke borde dem fråntagas, förr än frågan om behovet
av direkt anslag hunnit prövas, farm Kungl. Magt skäligt förordna, att
alla ersättningar, som bleve av Kungl. Maj:t bestämda, skulle utgå tills
vidare och intill dess den av ständerna begärda reglering kunde åstadkommas
eller annorlunda förordnades; dock att, därest ersättning sålunda
komme att tillfalla någon tjänsteman, vilken blivit till sin befattningutnämnd
efter det nya strafflagen trätt i verket, icke på nämnda ersättning
finge grundas anspråk på att jämväl vid en framtida reglering
varda därvid bibehållen.

Tillika förordnade Kungl Maj:t, att ersättningarna skulle utbetalas,
för år 1865 ofördröjligen samt för åren 1866 och 1867 efter december
månads ingång.

De belopp, som efter sålunda angivna grunder blevo intill 1866 års
slut anvisade att utgå från förevarande förslagsanslag å 250,000 kronor,
uppgingo till 134,301 kronor. Åtskilliga ansökningar om ersättning
hade emellertid då ännu ej hunnit prövas.

Under åberopande av sistberörda förhållande anförde justitiestatsministern
till statsrådsprotokollet den 4 januari 1867, att något förslagtill
slutlig reglering av ersättningen för mistade bötesandelar då icke
torde kunna ifrågasättas, även om det skulle anses lämpligt att avgöra
denna fråga på en gång för alla dem, vilka förklarats berättigade till
en dylik ersättning. Denna prövning om ersättning för mistade bötesandelar
torde, yttrade justitiestatsministern vidare, i fråga om de tjänstemannastater,
för vilka ny lönereglering även av andra skäl vore att
emotse, såsom t. ex. landsstaten, måhända böra företagas i sammanhang
med den allmänna löneregleringen särskilt för varje stat. I alla händelser
torde det dock vara Kungl. Maj:t obetaget att efter sig företeende
omständigheter beträffande statens tjänstemän förordna om ersättningens
upphörande för sådana, som efter 1865 års början tillträtt
sina befattningar och för vilkas tillräckliga avlöning Kungl. Maj:t funne
sådan ersättning icke vidare vara av nöden. Justitiestatsministern hemställde
därför, att ett förslagsanslag för ifrågavarande ändamål och under
enahanda villkor, som för det då beviljade blivit stadgade, måtte av

1867 års
riksdag.

1869 års
riksdag.

Kungl. iMaj-.ts proposition AV 87.

riksdagen jämväl för nästa statsregleringsperiod anvisas, men att beloppet
av detsamma måtte nedsättas till 160,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition härom blev av riksdagen bifallen; och
blev anslaget vid 1868 års riksdag upptaget i riksstaten med oförändrat
belopp 160,000 kronor.

Vid behandling av frågan om upptagande av anslaget i statsverkspropositionen
till 1869 års riksdag anförde justitiestatsministern till
statsrådsprotokollet den 5 januari 1869 bland annat följande:

De belopp, som enligt de av Kungl. Maj:t och riksdagen angivna grunder
blivit beviljade, hade uppgått till högst 147,298 riksdaler årligen. Då Kungl. Maj:t
förklarat under år 1868 inkomna nya ansökningar om ersättning av ifrågavarande
beskaffenhet icke kunna såsom för sent framställda vinna avseende, torde någon
förhöjning av nämnda belopp icke ifrågakomma. Av sistnämnda belopp hade anslagits
åt:

häradshövdingar.............................................................................................. rdr

härad ............................................................................................................. »

nämnder ............................i............................................................................. »

häradshövdingar, härad och nämnder gemensamt .................................... »

städer, däruti för en del jämväl ingått rådstuvurättens andel................ »

rådstuvurätter ............................................................... »

stadsfiskaler ......... »

landsfiskaler ............................................................................................... »

kronofogdar .................................................................................................. »

länsmän ......................................................................................................... »

särskilda inrättningar, ämbetsverk och tjänstemän.................................... »

fattigvårdsstyrelser ..................................................................................... »

kyrkor............................................................................................................... »

Summa rdr

6,708

6,846

6.584

1.585
21,630

8,336

34,584

1,397

320

23,146

27,358

13,834

147,298.

Vad anginge de tjänstemän tillagda ersättningsbelopp, syntes någon indragning
för de i allmänhet synnerligen svagt avlönade lands- och stadsfiskalerna icke
böra komma ifråga; ej heller torde indragning böra verkställas för kronofogdar och
länsmän annorlunda än i sammanhang med en allmän lönereglering för landsstaten.
Likaså förefölle det justitiestatsministern obilligt att borttaga den rådstuvurätterna
tillkommande ersättning, enär dylik åtgärd skulle föranleda tillökning i besväret av
den städerna måhända icke allestädes fullt rättvist åliggande skyldigheten att själva
avlöna sina domare.

Rörande det under rubriken »särskilda inrättningar, ämbetsverk och tjänstemän»
upptagna belopp, torde de däri ingående ersättningarna till skogsplanteringskassan
2,225 riksdaler och till åtskilliga skogstjänstemän och betjänte 983 riksdaler
komma att upphöra, enär då för skogsstaten föreslagits en definitiv reglering. I avseende
å övriga, under nyssnämnda rubrik upptagna poster, som förnämligast utgjordes
av polisinrättningar och polistjänstemän i städerna, allmänna bamhusinrättningen i
Stockholm, advokatfiskalerna i hovrätterna och några andra mindre betydliga poster,

Kungl. Maj:ts proposition AV 87. 9

an sago justitiestatsminister!! icke rådligt att då föreslå någon förändring. Ej heller
funne han anledning att förminska den gottgörelse, som vore anvisad åt häradsnämnderna.
.

Beträffande de belopp, som utginge till härad, städer, fångvårdsstyrelse!''
ocli kyrkor, kunde med avseende å vad rikets ständer vid ersättningarnas
beviljande anfört därom, att desamma icke ovillkorligen tillförsäkrades
åt kommunerna, för vilka annan utväg för deras penningbehovs fyllande
blivit genom kommunalförfattningarna beredd, under längre tid än, till dess de hunnit
att med avseende å de nya förhållandena vidtaga förändrade anordningar,
med skäl sättas ifråga, huruvida dessa ersättningar borde äskas för ytterligare eu
statsregleringsperiod. Förlusten av desamma syntes icke för ifrågavarande kommuner
kunna bliva särdeles kännbar. I fråga särskilt om städerna måste dock
tagas i betraktande, att i de flera bland dem tillagda ersättningsbelopp inginge icke
allenast den staden tillförene enligt allmän lag tillkommande andel i böter utan även
kronans andel, som genom privilegier eller andra resolutioner blivit till staden i äldre
tider överlåten. I avseende å denna del torde någon rubbning icke böra då äga rum.

I överensstämmelse med vad han sålunda anfört hemställde justitiestatsministern,
att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att för nästa statsregleringsperiod
anvisa ett förslagsanslag om 120,000 kronor under enahanda villkor, som
vid det för ifrågavarande ändamål då beviljade anslag blivit fästade, dock med förklarande,
att ersättning för mistade bötesandelar icke vidare komme att utgå till
härad, fattigvårdsstyrelser, kyrkor och städer, vad de sist nämnda anginge, såvitt
rättigheten till dylik ersättning ej grundade sig på särskilda privilegier eller före
nya strafflagens tillkomst givna resolutioner. Tillika hemställde justitiestatsministern
att, därest definitiv reglering av skogsstaten bleve fastställd, förut omförmälda ersättningar
till skogsplanteringskassan och till skogstjänstemän och betjänte måtte
förklaras skola vid vissa angivna tidpunkter upphöra.

Sedan Kungl. Maj:t i enlighet härmed gjort framställning till riksdagen,
blev denna framställning av riksdagen i skrivelse den 13 maj
1869 bifallen. I denna skrivelse framhöll riksdagen tillika, hurusom
utredningen syntes giva vid handen, att även åtskilliga andra ersättningar
av förevarande beskaffenhet än de av Kungl. Muj:t till upphörande
föreslagna möjligen skulle kunna utan olägenhet indragas. Under påpekande
att så tycktes vara förhållandet särskilt beträffande ersättningarna
till häradshövdingarna, anhöll riksdagen, att de då till vissa
dylika befattningshavare utgående ersättningsbelopp måtte i mån av
tj än stinnehavarnas avgång upphöra att utgå, samt att Kungl. Maj:t
täcktes taga i övervägande, om icke jämväl åtskilliga andra då utgående
ersättningar av ifrågavarande beskaffenhet skulle kunna indragas.

I anledning av denna skrivelse verkställdes inom justitiedepartementet
förnyad utredning rörande vissa av ifrågavarande ersättningsbelopp.
Denna utredning avsåg i främsta rummet att fastställa
beloppet av den ersättning, som från och med år 1870 borde tillkomma
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 73 höft. (Nr 87.) 2

Riksdagens
skrivelse den
13 maj 1869,

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 87.

brev den 7
september
1869.

dels rådhusrätterna och dels vissa städer, men berörde jämväl vissa andra
ersättningsbelopp. I förra hänseendet nödvändiggjordes den förnyade
utredningen därav, att i de en del städer tillagda ersättningsbelopp ingick
jämväl vad dessa städers rådhusrätter tillkom som ersättning för
mistade bötesandelar, samt därav att åtskilliga bland de städerna tillagda
ersättningar omfattade gottgörelse för icke allenast den staden enligt allmän
lag tillkommande andel i böter utan äveu kronans andel, som genom
privilegier eller andra resolutioner blivit till staden i äldre tider överlåten.
Kungi. Maj:ts Efter utförandet av nyss antydda utredning beslöt Kungl. Maj:t

enligt brev till statskontoret den 7 september 1869, att de ersättningar,
som borde tillkomma dels rådhusrätterna och dels i följd av särskilda
resolutioner eller privilegier vissa städer, skulle till följd av den därxxtinnan
åstadkomna • utredning utgå med vissa angivna belopp. Tillika
meddelade Kungl. Maj:t i samma brev ytterligare föreskrifter rörande
ifrågavarande anslag, bland annat om indragning av vissa ersättningsbelopp.
I fråga härom hänvisar jag till den i förut nämnda promemoria
lämnade redogörelsen härför.

I anledning av de beslutade indragningarna upptogs förevarande
anslag i riksstaten för åren 1871—1874 med allenast 117,000 kronor.

Till följd av beslutad indragning vid reglering av häradshövdingarnas
löneförmåner av de till dem utgående ersättningsbelopp nedsattes
anslaget vid 1874 års riksdag ytterligare till 111,000 kronor.

Genom Kungl. Maj:ts brev den 26 maj och den 24 november 1876
förklarades, genom det förra, att- bötesersättning icke vidare skulle utgå
•till landsfiskal, som därefter förordnades, och genom det senare, att den
advokatfiskalerna i rikets hovrätter dittills tillkommande ersättning för
mistade bötesandelar skulle med 1876 års utgång upphöra.

I anledning härav samt med avseende jämväl därå att åtskilliga
av ifrågavarande ersättningar voro anslagna till vissa personer och följaktligen
komme att upphöra vid dessa personers död blev anslaget vid
1877 års riksdag än vidare nedsatt till 107,000 kronor.

Slutligen minskades detsamma vid 1879 års riksdag till 84,000
kronor, enär genom den med nämnda år inträdda löneregleringen för
kronofogdar och länsmän dessas rättighet till ifrågavarande ersättning
upphört. Med sistnämnda belopp är anslaget fortfarande i riksstaten
upptaget.

Flertalet av de särskilda ersättningarna hava i de rörande dem
utfärdade Kungl. Maj:ts brev anvisats att utgå allenast för vissa angivna
år. Den senaste i detta hänseende meddelade allmänna föreskriften är
av den 6 november 1868, genom vilken förordnades, att de då utgående

1874 års
riksdag.

1877 års
riksdag.

1879 års
riksdag.

Kungl. Maj.is proposition Nr 87.

ersättningarna skulle utbetalas jämväl för år 18(19. 1 ott par särskilda

fall tiar ersättning beviljats att utgå tills vidare eller intill dess annorlunda
förordnades.

Någon allmän föreskrift angående ersättningarnas utbetalande efter
fn- 1869 har ej givits statskontoret i vidare mån än genom förklarandet
i omförmälta brevet den 13 mars 1866, att alla ersättningar skulle utgå
tillsvidare och intill till dess den av ständerna begärda reglering kunde
åstadkommas eller annorlunda förordnades, och därigenom att förslagsanslag
för ändamålet årligen i riksstaten uppförts och förändringarna i
detta i vanlig ordning, meddelats statskontoret.

Enligt föreskrift i sist nämnda brev skulle ersättningarna för åren
1866 och 1867 utbetalas efter december månads ingång. Denna betalningstermin
tillämpas, enligt vad statskontoret upplyst, fortfarande i
fråga om flertalet ersättningar. Jämlikt särskilda föreskrifter äga emellertid
stadsfiskaler i vissa städer att utbekomma sina ersättningar, några
halvårsvis, andra kvartalsvis och en månadsvis. Statskontoret har ock
bemyndigats att på ansökning till andra stadsfiskaler utbetala deras ersättningar
kvartalsvis.

Frågan om omfattningen av den rätt, som kan grundas på de av Kungi. Maja»
Kungl. Maj:t utfärdade särskilda beslut angående beviljande av ersätt- januari

ning av ifrågavarande slag, har varit föremål för uttalande av Kungl. 1S70.

Magt i ett särskilt fall. Länsmannen i Jönåkers härad C. Sundström
tillerkändes enligt Kungl. Maj:ts brev den 4 december 1866 i bötesersättning
90 kronor. Efter det Sundström avlidit och i tjänsten efter trätts

av N. A. Malmberg, fann statskontoret sig icke böra utanordna

ersättningen till Malmberg, enär Sundströms namn, i motsats till vad
annars i allmänhet ägde rum, utsatts i Kungl. Maj:ts brev angående
ersättning till honom. På besvär av Malmberg förklarade Kungl. Maj:t
emellertid den 7 januari 1870, att den omständigheten att i en del av
de utav Kungl. Maj: t utfärdade beslut, varigenom ersättning av ifrågavarande
slag tillagts ämbets- och tjänstemän, den persons namn, vilken
vid tiden för ersättningens beviljande var innehavare av tjänsten, blivit
utsatt icke finge anses innebära, att allenast den namngivne tjänstinnehavaren
men ej hans efterträdare skulle av ersättningen komma i åtnjutande,
.därest ej för särskilt fall sådant uttryckligen bestämts, samt
att Malmberg följaktligen ägde rätt att för sin tjänstetid som länsman
i Jönåkers härad, intill dess annorlunda kunde varda förordnat, uppbära
ifrågavarande ersättning. I sammanhang därmed förständigades
statskontoret att därefter i fall, likartade med det nu omförmälta, järn -

Kungl. ilaj:ts proposition Nr 87.

väl till annan tjänstinnehavare än den i beslutet namngivne utanordna
den genom beslutet stadgade ersättning.

Riksdagens I sin den 30 november 1901 avgivna berättelse angående verk f^november

ställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
1901. styrelse och förvaltning under år 1900 erinrade riksdagens revisorer
beträffande ifrågavarande anslag om rikets ständers skrivelse den 21
oktober 1863 och anförde vidare, att det kunde ifrågasättas, huruvida
den utredning i förevarande ämne och den därav föranledda reglering,
som i berörda skrivelse åsyftats, verkligen blivit åstadkommen, samt
att önskligt vore, att eu fullständig utredning bleve åvägabragt till beredande
av möjlighet för ifrågavarande ersättnings slutliga upphörande.

I anledning härav anhöll riksdagen i skrivelse den 10 maj 1902,
aferiwbe de Kungl. Maj:t måtte låta verkställa fullständig utredning i fråga om
io maj‘i902. nämnda ersättning och till riksdagen inkomma med förslag till åtgärder
för ersättningens upphörande. Enligt riksdagens åsikt skulle det nämligen
otvivelaktigt lända till enkelhet och reda i förvaltningen, om ifrågavarande
mångskiftande ersättning kunde upphöra; ett beslut därom
måste emellertid byggas på eu omfattande utredning i avseende å såväl
vederbörandes rätt till ersättningens utbekommande som sättet för dess
avlösning, där sådan måste förekomma.

Genom remiss den 6 juni 1902 anbefallde Kungl. Maj:t statskontoret
att med anledning av riksdagens framställning och efter vederbörandes
hörande avgiva utlåtande i ärendet.

I cirkulärskrivelse den 27 april 1904 anmodade därefter statskontoret
överståthållarämbetet och länsstyrelserna dels att inhämta yttrande
från samtliga ersättningstagare, huruvida den till dem utgående ersättning
av ifrågavarande slag vore av beskaffenhet att fortfarande böra
utgå och i sådant fall varpå detta förhållande grundade sig samt på
vilka villkor ett avstående från ersättningen skulle kunna äga rum, dels
ock att meddela utlåtande i ärendet med upplysning, huruvida utgående
ersättning grundade sig på särskilda privilegier eller före strafflagens
tillkomst givna resolutioner, samt avgiva förslag beträffande
sättet för en eventuell avlösning av samma ersättning.

Sedan yttranden i åsyftad riktning under åren 1904—1907 avgivits,
har statskontoret den 28 januari 1913 inkommit med sitt infordrade
utlåtande.

I anledning av den utav statskontoret förebragta utredningen i
ärendet underkastades detta ytterligare bearbetning inom justitiedepartementet.
Efter det därpå yttrande infordrats från justitiekanslersämbetet,
avgav detta den 17 oktober 1916 utlåtande i ärendet.

Kungl- Maj:ts proposition Nr 87. 13

Vid anmälan av förevarande ärende i och för reglering för år 1918
av riksstatens andra huvudtitel, anförde föredragande departementschefen,
att den i ärendet verkställda undersökning givit vid handen att, därest
till vissa städer erlades vederlag eu gång för alla med sammanlagi
211,000 å 213,000 kronor samt vidare vissa anslag höjdes med tillhopa
omkring 11,000 kronor, ifrågavarande förslagsanslag skulle kunna nedsättas
till 32,000 å 36,000 kronor, därvid dock en övergångstid av två
år för indragning av ett belopp om i runt tal 7,200 kronor skulle kunna
ifrågasättas. Då enligt den sålunda förebragta utredningen de åtgärder,
som skulle kunna vidtagas för ersättningens upphörande, syntes medföra
en engångsutgift, som skulle avsevärt överstiga 200,000 kronor, hölle
departementschefen före, att på grund av då rådande krisförhållanden
det borde få tills vidare anstå med dylika åtgärders sättande i verket.
Departementschefen inskränkte sig därför till att angiva anslaget till
upptagande i riksstaten med oförändrat belopp.

Samma skäl, som då avhöll Kungl. Maj:t från att vidtaga några
åtgärder för ifrågavarande ersättnings upphörande, fann jag, vid anmälan
av ärendet för regleringarna för år 1919 och 1920 av riksstatens
andra huvudtitel, alltjämt föreligga och hemställde därför om anslagets
upptagande med oförändrat belopp.

I skrivelse den 12 juni 1919 anförde riksdagen, att riksdagen funne
att, därest på angivet sätt förevarande anslag skulle kunna nedbringas
till 32,000 å 36,000 kronor, det vore — även med hänsyn tagen till
det jämförelsevis betydande anslagsbelopp, som därför skulle på en gång
erfordras — för staten fördelaktigast att eu uppgörelse med vederbörande
städer snarast komme till stånd. För år 1920 torde emellertid anslaget
böra beräknas till samma belopp som för år 1919.

Då hinder för ifrågavarande ärendes avgörande numera ej torde
föreligga i det förut anmärkta hänseendet, finner jag ärendet böra nu
upptagas till slutlig behandling.

Härvid torde till en början böra beröras vissa allmänna synpunkter
för ärendets bedömande, vilka av statskontoret framhållits.

Efter det statskontoret angående tillkomsten av förevarande förslagsanslag
lämnat en utredning, som i det väsentliga sammanfaller med
vad av mig här förut därom anförts, yttrar nämligen statskontoret vidare
till en början följande:

»Av den utredning, som statskontoret lämnat angående tillkomsten av ifrågavarande
förslagsanslag, synes med all tydlighet framgå, att såväl Kungl. Maj:ts som
riksdagens avsikt vid upptagande i sammanhang med nya strafflagens införande av

Departementschefen
dr
1017.

Riksdagens
skrivelse den
12 juni 1919.

Departements chefen.

Statskontorets

allmänna

synpunkter.

Justitie Icanslers ämbefet.

14 Kungl. Maj ds proposition Nr 87.

frågan om beredande av bötesersättningar åt en del personer, menigheter och inrättningar
varit, att de då i sådant avseende beslutade anordningarna endast skulle äga
bestånd tills vidare och intill dess genom en fullständig utredning av hithörande förhållanden
blivit ådagalagt vilka ersättningstagare kunde anses äga en på laga skäl grundad
rätt att i en eller annan form erhålla en för all framtid bestående ersättning för
den bötesinkomst, varav de genom strafflagens införande gått i mistning, samt vilka
ersättningstagare icke hade en dylik rätt, utan i avseende å vilka frågan endast
gällde under huru lång övergångstid ersättningarna borde till dem utgå för att rättvisans
och billighetens krav skulle bliva behörigen tillgodosedda. Om riktigheten
av denna statskontorets uppfattning torde rikets ständers underdåniga skrivelse den
21 oktober 1863 samt Kungl. Maj:ts nådiga brev den 13 mars 1866 få anses bära
otvetydiga vittnesbörd, i det att i nämnda skrivelse — under uttalande av att det
möjligen kunde förekomma för staten allt fortfarande förpliktande förbindelser i ifrågavarande
hänseende — uttryckligen framhålles, att det icke vore en ovillkorlig följd
av rättvisans eller billighetens fordringar varken att ersättningarna vore fastade
vid vissa tjänstebefattningar för längre tid än dåvarande innehavares tjänstetid eller
att kommuner och allmänna inrättningar skulle för all framtid erhålla dylika ersättningar,
och i nämnda nådiga brev förordnats, att alla ersättningar, som bleve
av Kungl. Maj:t bestämda, skulle utgå tills vidare och intill dess den av rikets
ständer begärda reglering kunde åstadkommas eller annorlunda förordnades. Med
vad statskontoret nu erinrat och uttalat har statskontoret velat motivera den principiella
ståndpunkt statskontoret intager till föreliggande spörsmål — den nämligen
att på enbart rättegångsbalkens eller andra allmänna förordningars stadganden angående
bötesfördelningen samt Kungl. Maj:ts särskilda nådiga beslut angående beviljande
av bötesersättning, oavsett att ersättningarna icke uttryckligen anvisats för
längre tid än till och med år 1869. ej kan grundas någon rätt till fortfarande åtnjutande
av desamma, samt att, i den mån en dylik rätt icke kan styrkas genom
andra förhållanden, frågan om ersättningarnas indragning och sättet härför sålunda
är en billighetsfråga, som karl avgöras på sätt Kungl. Maj:t och riksdagen må
tinna i varje särskilt fall lämpligt och skäligt, Denna grundsats har också tillförene
tillämpats, i det att av- de ursprungligen beviljade ersättningarna ett flertal
sedermera indragits endera utan vidare, såsom fallet är med häraders, fättigvårdsstyrelsers
och kyrkors ersättningar samt vissa andelar av städernas ersättningar,
eller ock i sammanhang med löneregleringar, som ägt rum för vissa kategorier av
ersättningstagande tjänstemän. Emellertid hava genom den långa tid, varunder de
för närvarande utgående ersättningarna av vederbörande åtnjutits, desamma otvivelaktigt
i trots av ifrågavarande anordnings ursprungligen provisoriska natur numera
för många ersättningstagare tätt karaktären av en inkomst, som de ansett sig äga
grundad anledning antaga skola allt fortfarande utgå; och om än eu sådan uppfattning
icke annat än i vissa fall, såsom ovan påpekats, äger något lagligt fog för
sig, lärer å andra sidan icke kunna förnekas, att berörda omständighet talar för eu
viss varsamhet vid bedömandet av frågan om eventuell indragning av ersättningarna
även i de fall, där någon rätt till desamma icke kan åberopas eller styrkas.»

Justitiekanslersämbetet finner riktigheten av statskontorets upplastning
angående Kungl. Maj:ts och ständernas avsikt vid upptagandet
av frågan om bötesersättningar åt en del personer, menigheter och in -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 87.

rättningar tydligt framgå av bland annat ständernas skrivelse den 21
oktober 1863 och Kung]. Maj:ts brev den 13 mars 1860. Mot den av
statskontoret intagna principiella ståndpunkt till föreliggande spörsmål
vore enligt justitiekanslersämbetets uppfattning sålunda ej något att
erinra ur rättslig synpunkt.

Den av statskontoret uttalade uppfattning tinner även jag äga
full giltighet. De genom Kungl. Maj:ts särskilda beslut beviljade
ersättningarna hava fått hittills utgå i avvaktan på slutlig reglering
av hithörande förhållanden. Då dylik reglering nu skall företagas,
gäller det att pröva, i vad mån skyldighet att fortfarande utgiva
ersättning av förevarande slag kan anses åligga staten, samt huruvida
staten, såsom av statsmakterna förut ifrågasatts kunna bliva
händelsen, skäligen bör i något fall, där dylik skyldighet ej förefinnes,
det oaktat låta ersättning i någon form utgå. På sätt förut
nämnts, erinrade redan rikets ständer därom, att det kunde förekomma
av staten ingångna förbindelser, som medförde fortfarande ersättningsskyldighet
uti ifrågakomna hänseende. Uppenbart är, att, såsom
statskontoret ock framhållit, dylik ersättningsskyldighet ej åligger
staten på grund av någon före strafflagens införande jämlikt lag gällande
regel om bötesfördelning. I detta hänseende må särskilt framhållas,
att det visserligen ansetts vara rättvist att ämbets- eller tjänsteman, som tillträtt
sin befattning före strafflagens trädande i kraft, erhölle ersättning för
förlust av bötesandelar, som han enligt förut gällande lag ägt uppbära. Dylik
ersättning är dock ej att betrakta som en med befattningen fast förenad
förmån, och rätt för senare befattningshavare att åtnjuta denna kan ej,
såsom ock , redan i Kungl. Maj:ts brev den 13 mars 1866 uttalats,
grundas allenast därpå att innehavare av befattningen enligt tillförene
gällande lag ägt åtnjuta andel i böter och att vid tiden för den
förres tillträde av befattningen till dennas innehavare utgick ersättningför
förlust av samma andel. Såväl i nu sist antydda fall som i
andra, där skyldighet för staten att framdeles utgiva ersättning av
ifrågavarande beskaffenhet icke förefinnes, bör emellertid givetvis, med
hänsyn till den långa tid, varunder ersättningsbeloppen fått utgå, viss
varsamhet iakttagas vid avgörandet av frågan om deras indragning.
Där ersättningsbelopp finnes böra redan nu utan vederlag indragas,
torde av billighetshänsyn till ersättningstagarna som regel böra gälla,
att dylik åtgärd skall vinna tillämpning Törst med året näst efter det,
varunder beslut om indragningen fattats.

Departementschef
en.

Härad snämndernas
ersättningar.

Ersättningstagarna$

yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

Efter framställning av dessa allmänna synpunkter för ärendets bedömande
övergår jag till behandling av de särskilda nu utgående ersättningsbeloppen.

Vad då först de käradsnämnder tillerkända belopp beträffar, utgår
på grund av under åren 1866, 1867 och 1868 av Kungl. Maj:t meddelade
beslut ersättning för förbist av bötesandelar till 224 häradsnämnder med
tillhopa 7,181 kronor 32 öre. Högsta ersättningsbeloppet utgår med
273 kronor, det lägsta med 2 kronor.

I fråga om de till de särskilda nämnderna utgående beloppen
hänvisar jag till den vid förut omförmälda promemoria fogade tabell 1.

Av de till dessa ersättningar berättigade, som yttrat sig i ärendet,
har allenast ett fåtal förklarat sig avstå från rätten till ersättningen.

De övriga däremot bestrida, att ersättningsbeloppen finge utan
vidare indragas.

Till stöd härför anföres huvudsakligen: nämndemansbefattningen vore visserligen
ett förtroendeuppdrag, men med denna dess egenskap vore ej oförenligt, att
skälig ersättning bereddes för med uppdragets utövande förbundna direkta utgifter.
Sedan urminnes tider hade ju också nämnden ägt rätt till andel i häradets lott i
sakören. Rättvisa och billighet hade krävt, att nämnden, då den genom strafflagens
införande förlorat sin rätt i detta hänseende, erhölle full gottgörelse därför. Sedan
dylik ersättning beviljats, hade ej någon omständighet inträffat, som borde föranleda
ändring därutinnan. Tvärtom hade nämndemansuppdraget och de därmed förenade
kostnader på senare tider blivit mera betungande än förut, särskilt såväl till följd
därav att underdomstolarna oftare hölie sammanträden och nämndemännen i många
fall fått avsevärt längre resor till tingsstaden som ock till följd av lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. Uppfattningen hade ej heller
förändrats i den riktning, att den gottgörelse, som nämnden åtnjöte för sitt uppdrag,
borde minskas eller upphöra. Tvärtom började den åsikten alltmera göra sig gällande,
att nämnden borde av staten erhålla högre ersättning, som motsvarade de direkta
kostnaderna för sysslans utövande. Därom vittnade också det stora antal motioner,
som under senare år väckts inom riksdagen i syfte att bereda nämnden avlöning
av statsmedel, och den avsevärda tillslutning dessa motioner vunnit. Erfarenheten
gåve också vid handen att, under det att förr till nämndemän valdes endast socknens
mest betrodda män, vilka mottogo och behöllo uppdraget som ett förtroendeuppdrag,
inträffade det numera mångenstädes, att nämndemännen till följd av de med befattningen
förenade avsevärda besvär och utgifter och den ringa gottgörelsen avginge
så fort de kunde. Rättens sammansättning bleve därför ofta högst växlande, vilket
uppenbarligen i flera hänseenden medförde olägenheter. Förminskades den till nämnden
utgående gottgörelsen ytterligare, uppstode fara för att obenägenheten att åtaga sig
nämndemanssysslan bleve än större, och det kunde komma att visa sig, att det ej
stode att för densamma erhålla de därför mest lämpliga. Borttagande av ifrågavarande
ersättningsbelopp utan vederlag vore för övrigt desto mindre befogat, som
indragningen påkallats allenast ur förvaltningsteknisk synpunkt. Ersättning av
förevarande beskaffenhet, som utgått till andra ämbets- och tjänstemän, hade ansett»

Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 87.

kunna fråntagas dom utan gottgörelse allenast i sammanhang med ny lönereglering.

Antagas måste, att därvid tillbörlig hänsyn tagits till förlusten av ersättningen. Då
nämndeman ej åtnjöte lön och således ej kundo förvänta sig att under form av
lönereglering undfå någon gottgörelse för ifrågavarande ersättning, vore det ej med
rättvisa och billighet förenligt att beröva nämnden densamma. I varje fall borde
den ej fråntagas dåvarande nämndemän, vilka vid sitt tillträde till befattningen tillförsäkrats
ersättningen, åtminstone ej före utgången av den tid, för vilken de valts.

Bland dem, som sålunda motsätta sig indragning av ifrågavarande ersättningsbelopp,
hemställa några, att beloppen måtte fortfarande få utgå, till dess frågan
om lämplig avlöning åt nämnden blivit i sin helhet ordnad. De flesta ersättningstagarna
däremot äro villiga att mot vederlag avstå från ersättningarna. Rörande
den form, i vilken vederlag bör utgå, framställas olika förslag. Sålunda föreslå
några, att de så kallade tingsgästningspenningarna måtte i sammanhang med indragningen
i motsvarande grad höjas, samt andra åter, att ersättningarnas kapitaliserade
belopp måtte ställas till vederbörandes förfogande eller ock en ersättningarna motsvarande
gottgörelse på annat sätt lämnas. Från det övervägande flertalet ersättaingstagare
framställas emellertid längre gående fordringar. Under det att vissa
föreslå, att nämnden måtte erhålla skälig avlöning, utan att närmare angiva sina
anspråk därutinnan, och några påyrka att erhålla viss bestämd kontant lön, föreslå
de flesta, att nämndemän måtte tillerkännas rätt till ersättning för resor och dagtraktamente
eller endera av dessa förmåner vid alla av dem på grund av deras
befattning bevistade tingssammanträden samt vägsyner och andra förrättningar eller
vissa av dem. Från några håll påpekas slutligen att, om ej gottgörelse kunde
erhållas, ersättningsbeloppen billigtvis borde utgå under sex år, räknade från dagen
för beslutet om indragningen.

Rörande förevarande fråga hava Yttranden avgivits jämväl av några Domhavande
domhavande och kronofogdar. fogdar.

Av de tretton domhavande ock trettiofem kronofogdar, som yttrat sig, tillstyrka
fem domhavande och tolv kronofogdar, att ifrågavarande belopp måtte utan
vederlag indragas, då de med hänsyn till deras ringa storlek ej vore av någon
betydelse för nämndemännen. Övriga domhavande och kronofogdar avstyrka däremot
dylik indragning eller föreslå att med indragningen måtte få anstå någon tid. Av
vissa av sistnämnda domhavande och kronofogdar framhållas i huvudsak samma
synpunkter som av ersättningstagarna och framställas förslag i väsentligen enahanda
riktningar som av dessa.

Länsstyrelserna i elva län, nämligen Hallands, Kopparbergs, Stock- Länsstyreikolms,
Västmanlands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Södermanlands,
Östergötlands, Örebro, Gottlands och Kalmar län, anse ifrågavarande
till nämnderna utgående ersättningar böra utan vederlag indragas.

Till stöd härför framhålles i de av dessa länsstyrelser avgivna yttrandena
huvudsakligen, att de billighetsskäl, som föranlett, att ersättning av ifrågavarande natur
fått tills vidare utgå, torde numera, sedan strafflagen tillämpats under fyrtio år, få
anses hava förlorat sin giltighet. Vad särskilt förevarande ersättningsbelopp till
nämndemän anginge vore de ej av någon nämnvärd betydelse. Väl vore nämndemännens
anspråk på ersättning för kostnader och besvär för tingsinställelse beBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 73 höft. (Nr 87.) 3

Statskontoret.

18 Kungi. Maj ds proposition Nr 87.

hjärtansvärda, men frågan därom borde icke bindas tillsammans med den förevarande
frågan, med vilken den ej egde gemenskap, i varje fall hade nämndemännen genom
kungörelsen den 3 juni 1892 erhållit rätt till reseersättning för inställelse vid vissa
rannsakningar och därigenom vunnit eu förmån, som mer än väl uppvägde den ifrågavarande
obetydliga ersättningen.

Av nyss nämnda elva länsstyrelser anse emellertid tre, nämligen länsstyrelserna
i Örebro. Gottlands och Kalmar län, att med indragning av ersättningarna borde
anstå någon tid. Länsstyrelsen i Örebro län föreslår sålunda, att åtgärden måtte
vidtagas först efter någon viss tid, icke understigande tjänstgöringstiden för nämndeman
eller sex är. Av länsstyrelsen i Gottlands län framställes det förslag, att den
ersättning, som i förevarande hänseende utginge till nämnd inom länet, måtte upphöra
först med utgången av det år, varunder den tid, för vilken den till tjänståldern
yngste nämndemannen blivit vald, ginge till ända. Länsstyrelsen i Kalmar län
finner ersättningarna kunna indragas allt efter som de dåvarande nämndemännen
avginge.

Övriga länsstyrelser äro däremot av den åsikten, att ifrågavarande
ersättningar icke böra utan vederlag i en eller annan form indragas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår sålunda, att för vinnande av åsyftad
enkelhet i räkenskapsförvaltningen ersättningarna mätte sammanföras med de till
nämnderna av statsmedel utgående tingsgästningspenningarna för att under sistnämnda
titel tillhandahållas nämnderna.

Av länsstyrelsen i Norrbottens län framställes förslag om att beloppen måtte
fortfarande få utgå eller ock, om avlösning av ersättningen komme till stånd, kapitaliseras
och kapitalet överlämnas till häradsrätterna för förvaltning av medlen och
utdelning av avkastningen därav.

Förslag i sistnämnda riktning framställes även av länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län anser billigheten fordra, att förevarande
ersättning icke borttages utan vederlag i någon form, men finner särskild utredning
erforderlig därom, huruvida dylikt vederlag bör meddelas genom att statsverket
bekostar nämndemännens resor till och uppehåll vid de ordinarie tingssammanträdena.

Återstående åtta länsstyrelser eller länsstyrelserna i Blekinge, Jönköpings,
Västerbottens, Skaraborgs, Älvsborgs, Västernorrlands, Kristianstads och Malmöhus
län uttala sig för att ersättningarna icke måtte indragas utan beredande av skälig
gottgörelse åt nämndemännen för kostnader vid vissa tjänstförrättningar. Till stöd
härför göras i de av dessa länsstyrelser avgivna yttrandena gällande väsentligen
enahanda synpunkter som av ersättningstagarna själva. Rörande det vederlag, som
vid indragning bör lämnas, framställes av samma länsstyrelser huvudsakligen det
förslag, att såväl ifrågavarande ersättningar som även tingsgästningspenningarna
eller allenast de förra måtte indragas mot det att den nämndemän genom kungörelsen
den 3 juni 1892 tillerkända rätt till reseersättning utsträckes att avse jämväl
inställelse vid de ordinarie tingssammanträdena. Alternativt framställes av en länsstyrelse
förslag i enahanda riktning som av länsstyrelsen i Kronobergs län.

I sitt i ärendet avgivna yttrande redogör statskontoret för den av
ersättningstagarna och länsstyrelserna uttalade uppfattning rörande ifrågavarande
ersättningsbelopp samt framhåller, att det icke i något fall ens

Kung!. Maj:ts proposition Nr 81.

påståtts, att rätten till de bötesandclnr, för vilka ersättning beviljats,
grundade siy på annat förhållande ån rättegångsbalkens stadgande angående
bötesfördelningen. dill följd bära v ansåge statskontoret något
lagligt binder för att när som helst utan Nederlag indraga ersättningarna
icke finnas. Fråga bleve därför, enligt statskontorets åsikt, om genom
eu sådan åtgärd billigbeten kunde anses trädd för nära eller nämndeniam.
tjänslernas besättande med därlör lämpliga personer äventyras.

I sistberörda två avseenden anför statskontoret:

»Vall angår den först nämnda synpunkten hava åtskilliga av Kmigl. Maj:ts
betällningsliavande liksom flertalet av nämnderna framhållit det besvär och den
kostnad, smri vore förenade med det oavlönade nämndemansuppdraget. samt den
orättvisa, som skulle, ligga i ett borttagande utan vederlag av det bidrag till berörda
kostnader, som ifrågavarande ersättningsbelopp oaktat sin obetydlighet i. allt fall
utgjorde. 1 detta hänseende vill statskontoret, utan att underskatta den uppoffring
i arbete, tid och penningar, som vederbörande måste underkasta sig för nämndemansuppdrågets
fullgörande, likväl framhålla att, dä det torde fa anses ligga i förtroendeuppdragets
natur — och av ålder är nämndemansuppdraget ett av de mest
ansedda sädana uppdrag — att detsamma skall fullgöras utan någon gottgörelse för
det därmed förenade besväret, det icke ens lärer kunna ifrågasättas, att bötesersättningen
skulle utgöra eu dylik gottgörelse, och ur denna synpunkt hinder mota för
dess indragning. Vad däremot beträffar de med uppdraget förenade direkta utgifterna
lärer ett bidrag frän statens sida till bestridandet av dessa väl låta -sig förena med
uppdragets natur av förtroendeuppdrag. Till denna uppfattning bär riksdagen uttryckligen
anslutit sig i sin underdåniga skrivelse den 1 maj 1889 i anledning av väckt
förslag om utvidgning av den nämndemännen da tillkommande ersättning för inställelse
vid urtima ting vid rannsakning i brottmål, och densamma hav jämväl tagit sig uttryck
genom tillerkännande åt nämnderna av ej mindre de så kallade tingsgästningspenningarna
än även ersättning för närvaro vid urtima ting och extra rättegångsdag under
lagtima ting för rannsakningar i brottmål enligt nådiga kungörelserna den 1 / september
1851 och den 3 juni 1892, för biträde vid vägsyn eller efterbesiktning å väg enligt
35 § .av väglagen den 23 oktober 1891, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den
17 juni 1908, samt för extra förrättningar i övrigt enligt nådiga kungörelsen den
30 december 1863. Emellertid vill statskontoret, utan att bär närmare inlåta sig
på frågan, huruvida genom ovan berörda bestämmelser är tillräckligt sörjt för bidrag
från staten till bestridande av ifrågavarande kostnader, framhålla att, även om sa
icke skulle anses vara fallet, den jämförelsevis obetydliga frågan om indragning av
nämndernas bötesersättningar varken behöver eller bör sättas i samband med det
vitt utseende spörsmålet om ytterligare gottgörelse för nämndemansuppdraget särskilt
i den form, som av ett flertal nämnder föreslagits, eller ersättning för närvaro vid
de lagtima tingen. Därjämte bör erinras, att genom tillerkännande åt nämndemännen
genom lagen den 17 juni 1908 av reseersättning för deras biträde vid vägsyner,
vilka ansetts utgöra ett av nämndemansuppdragets mest betungande bestyr,
beretts dem en ekonomisk fördel, som vida överstiger bötesersättningarna, och ett
flertal nämnder har också uppställt sådan gottgörelse såsom villkor för bötesersättningamas
indragning. Då härtill kommer, att sistnämnda ersättning i allmänhet är
synnerligen obetydlig och utgår med mycket växlande belopp, torde icke ur syn -

J astiiiekan siersUmbetet.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

punkten av att ersättningen må kunna anses såsom ett statens bidrag till bestridande
av nämndemännens utgifter i tjänsten kunna hämtas tillräckligt stöd för att
densamma ej skulle kunna utan vederlag billigtvis indragas.

Vidkommande den såsom skäl mot en dylik åtgärd uttalade farhågan att
svårigheter skulle uppstå för nämndemansbefattningarnas beklädande med därför
lämpligen kvalificerade personer har statskontoret sig visserligen bekant, att å vissa
orter dylika svårigheter för närvarande understundom yppa sig, men statskontoret
kan näppeligen föreställa sig, att indragningen av de obetydliga bötesersättningarna
skulle komma att i någon som helst eller åtminstone i någon nämnvärd mån stegra
dessa svårigheter; och hyser statskontoret för ty ej heller ur denna synpunkt någon
tvekan att tillstyrka åtgärden ifråga.»

Vidare anför statskontoret, att statskontoret med denna uppfattning icke funne
något närmare ingående på bedömandet av de föreslagna olika sätten för vederlags
beredande vara av nöden, men ansåge sig emellertid ej böra underlåta att i detta
sammanhang påpeka, hurusom de i sådant hänseende framställda förslagen om dels
tingsgästningspenningarnas höjande med ett bötesersättningarna motsvarande belopp
dels ock ersättningarnas kapitaliserande och kapitalets överlämnande till vederbörande
nämnder eller kommuner enligt statskontorets förmenande uppenbarligen
icke vore av beskaffenhet att böra vinna tillämpning, då desamma i realiteten innebure
ersättningens fortfarande utgående om ock under annan form än den nuvarande.

Vad angår frågan om tiden för ersättningens indragning förklarar sig statskontoret
icke kunna finna annat än att ersättningens upphörande borde kunna äga
rum med ingången av kalenderåret näst efter det, varunder Kung! Majrts beslut i
ämnet konrme att meddelas. Att av hänsyn till de vid tiden för berörda beslut
tjänstgörande nämndemännens intresse endast indraga ersättningen successivt i mån
av dessa nämndemäns avgång med den på den avgående nämndemannen belöpande
andelen skulle, enligt statskontorets åsikt, tydligtvis förorsaka dels en tidsutdräkt
med sakens slutliga ordnande dels ock en omgång och ett besvär vid bokföringen
och redovisningen av vederbörande anslag, som ingalunda kunde anses påkallade av
sakens vikt för de enskilde nämndemännen. Ej heller synes det statskontoret
lämpligt, att på grund av att den tid, för vilken nämndeman valdes, vore sex år
indraga ersättningarna först efter det deima tid förflutit från meddelande av Kungi.
Majrts beslut därom, enär jämväl därigenom onödigt dröjsmål med ersättningens
upphörande syntes förorsakas. Skulle emellertid Kungl. Majrt finna någon övergångstid
böra stadgas, håller statskontoret före, att billighetens krav bleve fullt tillgodosedda,
därest tidpunkten för indragningen bestämdes till ingången av det kalenderår,
som infälle näst efter det två år förflutit från beslutet i ämnet, detta med hänsyn
därtill att nämndeman ägde rätt att efter två år från tjänsten avgå. Genom indragning
av häradsnämndernas bötesersättningar kunde, anmärker statskontoret,
vederbörande förslagsanslag minskas med 7,181 kronor 32 öre.

•lustitiekanslersämbetet framhåller, att genom det av statskontoret
alternativt framställda förslaget om viss övergångstid bleve billighetens
krav än mer tillgodosedda. Av denna anledning anser ämbetet företräde
måhända böra lämnas åt detta alternativ.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

Mod statskontor är jag ense därom, att lagligt hinder för att nepatuntan
vederlag indraga nu ifrågavarande ersättningsbelopp ej förefinnes, mentsehefen
Den synpunkt, som gjort sig gällande mot omedelbar indragning, eller
att viss gottgörelse bör utgå för de med nämndemansuppdraget förenade
utgifter är visserligen i och för sig värd allt beaktande, och jag har
för närvarande under beredning inom justitiedepartementet ett förslagom
dylik gottgöx-else till nämndemännen från statens sida. Emellertid
kunna de obetydliga belopp, varom nu är fråga, icke hava någon betydelse
som ersättning till nämndemännen, och jag anser mig fördenskull, oaktat
min principiella uppfattning om önskvärdheten av ett statsanslag till
bidrag åt nämndemännen för deras utgifter, oförhindrad tillstyrka
omedelbar indragning av nu ifrågakomna ersättningsbelopp.

Vidkommande härefter de vissa rådhusrätter som gottgörelse för Ridhusrätter
mistade bötesandelar tillerkända belopp utbetalas för närvarande på grund
av beslut om dylik gottgörelse årligen 6,972 kronor.

Vad angår tillkomsten av dessa beslut, torde böra nämnas, att följande
tio städer, nämligen Trosa, Eksjö, Gränna, Hälsingborg, Varberg, Falkenberg,
Uddevalla, Dorås, Vänersborg och Lidköping anhöllo om ersättning för
förlust, som skulle åsamkats dem därigenom att kronan jämlikt stadgande i
strafflagen dåmera helt och hållet toge böter, uti vilka städerna tillförene
åtnjutit andel dels på grund av lag och dels till följd därav att kronans
rätt till lott i böterna genom särskilda privilegier eller resolutioner helt
eller delvis överlåtits på städerna. Därjämte framställdes anspråk pa
gottgörelse för förlust, som tillskyndats ledamöter i dessa städers rådhusrätter
till följd därav att böter, däri de förut på grund av lag ägt åtnjuta
andel, dåmera inginge till kronan. Genom Kungl. Maj:ts beslut under
år 1866 och 1867 beviljades ersättning i samtliga nu nämnda hänseenden.

Ersättning för förlust av bötesandelar beviljades därjämte åt ytterligare
sextioen städer. Den ersättning, som beviljades trettiosju av
dessa städer, avsåg förlust, som tillskyndats såväl vederbörande stad som
ledamöterna i dess rådhusrätt till följd därav att staden och rådhusrätten
efter strafflagens trädande i kraft gingo i mistning av dem förut
enligt lag tillkommande andelar av böter. För övriga tjugofyra städer
avsåg ersättningen allenast förlust, som i sistberörda hänseende tillskyndats
ledamöterna i dessa städers rådhusrätter.

På sätt vid redogörelsen för tillkomsten av ifrågavarande anslag
omförmälts, beslöts sedermera, att ersättning för mistade bötesandelar
icke vidare skulle utgå till städer, såvitt rättigheten till dylik ersättning
cj grundade sig på särskilda privilegier eller före strafflagens till -

Halmstad.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

komst givna resolutioner. Efter det i anledning liärav verkställts erforderlig
utredning, beslöt Kungl. Maj:t enligt förut anmärkta brev den
7 september 1869, att de ersättningar, som borde tillkomma dels till
följd av särskilda resolutioner eller privilegier först omförmälda tio
städer och dels rådhusrätterna i samtliga nu nämnda sjuttioen städer,
skulle i anledning av den därutinnan åstadkomna utredning utgå
med vissa i brevet angivna belopp. Vid fastställandet av de rådhusrätterna
tillerkända ersättningar förfors så, att de rådhusrätterna i förstnämnda
fyrtiosju städer tillkommande andelar av ersättningsbeloppen i
vissa fall avrundades till jämt belopp, varemot de rådhusrätterna i övriga
tjugofyra städer förut tillagda belopp fingo kvarstå oförändrade. Däremot
indrogs vad av de först nämnda fyrtiosju städerna tillagda ersättningsbeloppen
ansågs motsvara de städerna själva tillförene enligt lag
tillkommande andelar av deras böteslotter eller en tredjedel av beloppen.

Ersättning för förlust av mistade bötesandelar tillerkändes emellertid
rådhusrätterna i ytterligare fyra städer, nämligen Halmstad, Hudiksvall,
Ängelholm och Umeå. I avseende å de dem tillerkända ersättningsbelopp
föreligga särskilda förhållanden.

Vad först angår Halmstad, anhöllo stadsfullmäktige därstädes om
årlig ersättning under all framtid för förlust av såväl stadens som
kronans bötesandelar. Till stöd för anspråket i senare avseendet åberopade
stadsfullmäktige eu .resolution den 21 januari 1648, varigenom
Kungl. Maj:t unnat och efterlåta, att borgmästare och råd skulle få till
stadens mrarium införda och uppbära alla de sakören och böter, som
på deras rådstuga kunde avdömas.

Jämväl rådhusrätten i Halmstad anhöll om gottgörelse för förlust
av bötesandelar.

Av ansökningarna vidlogade handlingar framgick, att staden under
åren 1860—1864 åtnjutit dels »Kungl. Maj:ts och Kronans treskiftesböter»
583 kronor 47 öre, dels staden tilldömda böter 583 kronor
25 öre, dels ock stadens fattiga tilldömda böter 899 kronor 56 öre eller
tillhopa 2,066 kronor 28 öre, därav årliga medeltalet utgjorde 413 kronor
25 öre. Av det staden tilldömda bötesbeloppet 583 kronor 25 öre utgjorde
enligt en av rådhusrätten åberopad förteckning det årliga medeltalet
116 kronor 45 öre, därav rådhusrätten jämlikt 32 kap. 3 § rättegångsbalken
tillkommo två tredjedelar med 77 kronor 63 7» öre.

Den 13 mars 1866 tillerkände Kungl. Maj:t »Halmstads stads
kassor och rådstuvurätten» 414 kronor i bötesersättning.

Efter förut omförmälda, under år 1869 rörande de städerna tillagda
ersättningsbelopp företagna utredning beslöt Kungl. Maj:t enligt brevet

‘28

Kungl. Maj.ts proposition Nr 87.

den 7 september samma år, att den ersättning, som borde tillkomma
rådhusrätten och staden, skulle i följd av den derutinnan åstadkomna
utredning utgå med 138 kronor till den förra och 207 kronor till den
senare. Däremot indrogs av flen staden förut tillagda ersättning ett
belopp av 69 kronor, som synes hava ansetts motsvara den staden själv
tillförene enligt allmän lag tillkommande bötesandel.

Den i ärendet år 1869 förebragra utredningen synes sålunda ej
hava klarlagt, att i nyssberörda belopp 414 kronor ingick jämväl ersättning
för förlust av bötesandelar, som enligt lag tilltörene skolat
tillfalla de fattiga. Till följd därav erhöll rådhusrätten ersättning med
högre belopp än det, den själv ansett sig äga rätt till.

Beträffande Hudiksvall anhöllo stadsfullmäktige och borgmästaren
därstädes, med förmälan att rådhusrätten på vanligt sätt åtnjutit
två tredjedelar av stadens böteslott, å stadens och rådhusrättens vägnar
om ersättning för mistning av bötesandelar. Enligt företedda saköreslängder
utgjordes stadens bötesandel i medeltal, efter avdrag av ej ersättningsgillda
böter, av 78 kronor. Samma längder utvisa emellertid,
att staden tagit hälften av kronans lott i treskiftesböterna, vilken hälft
ingick i berörda belopp 78 kronor. Detta förhållande berördes emellertid
ej i övrigt i ansökningshandlingarna. Den 26 april 1867 tillerkändes
staden 26 kronor och rådhusrätten 52 kronor. Rådhusrätten
synes hava erhållit, förutom gottgörelse för förlust av rådhusrätten tillförene
enligt lag tillkommande bötesandelar, jämväl två tredjedelar av
den medgivna ersättningen för mistning av den del av kronans lott i
böterna, som enligt saköreslängderna tillfallit staden. Det staden tillagda
belopp synes hava utgjort vederlag för förlust av dels den på staden
själv belöpande tredjedel av stadens hela, till 52 kronor uppgående böteslott
enligt lag dels ock en tredjedel av den staden enligt saköreslängderna
tillagda andel av kronans lott.

Den 7 september 1869 beslöt Kungl. Maj:t, att ersättning skulle
till rådhusrätten och staden utgå, med 52 kronor till den förra och 9
kronor till den senare. Det rådhusrätten den 26 april 1867 tillagda
belopp fick sålunda kvarstå oförändrat, varemot av den staden tillagda
ersättningen om 26 kronor ett belopp av 17 kronor, som synes ansetts
hava utgjort det staden i först berörda hänseende tillerkända vederlag,
indrogs.

Vad Ängelholm angår, anhöllo stadsfullmäktige därstädes om ersättning
för de till staden och fattigvården influtna bötesmedel.

I det till stöd för ansökningen åberopade utdraget av saköreslängderna
är ej skilt på stadens och de fattigas bötesandelar.

Hudiksvall.

Ängelholm.

Umeå.

Ersättningsbelopp,
som
ingå till städs
kassa.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

Den 31 januari 1868 tillerkändes Ångelkolms stad och dess fattigvård
ersättning med 45 kronor.

Det synes antagligt, att vid den år 1869 verkställda utredningen
angående städernas ersättningsbelopp den å Ångelholms fattigvård belöpande
andel av nyssberörda 45 kronor beräknats vara så liten, att den
ej utövade någon inverkan på bestämmande av den rådhusrätten tillkommande
del av ersättningen. Den 7 september 1869 beslöt nämligen
Kungl. Maj:t, att ersättning till rådhusrätten skulle utgå med 30 kronor,
varemot återstoden eller 15 kronor indrogs.

Slutligen blev, på ansökan av drätselkammaren och rådhusrätten
i Umeå om ersättning för förlust av bötesandelar, som de tillförene
enligt allmän lag ägt uppbära, den 20 mars 1866 Umeå Btad och dess
rådhusrätt tillerkänd dylik ersättning med 195 kronor. Vid 1869 års
revision fick detta belopp kvarstå oförändrat, men tillädes i sin helhet
rådhusrätten. Handlingarna i ärendet lämna icke någon ledning för
bedömande av frågan, varför icke i detta fall, såsom i andra liknande,
den på staden såsom kommun belöpande tredjedelen av ersättningsbeloppet
indrogs och endast återstoden tillädes rådhusrätten.

Rörande de särskilda, ifrågavarande sjuttiofem rådhusrätter tillerkända
belopp hänvisar jag till den vid förut omförmälda, inom justitiedepartementet
utarbetade promemorian fogade tabell II.

På sätt denna tabell utvisar, utgår den högsta ersättningen till
Stockholms rådhusrätt med 475 kronor och den lägsta eller 8 kronor
till en var av rådhusrätterna i Öregrund och Östhammar.

Enligt föreskrifter i fastställda lönestater för rådhusrätterna i
Uppsala, Jönköping, Västervik, Oskarshamn, Lund, Halmstad, Varberg
och Falkenberg ingå de rådhusrätterna tillerkända ersättningsbelopp till
samma städers kassor eller skola, i mån av lönestaternas tillämpning,
dit ingå.

Jämväl de ersättningsbelopp, som tillagts rådhusrätterna i Hälsingborg,
Skövde och Eksjö redovisas till dessa städers kassor, utan
att bestämmelse därom meddelats i sammanhang med löneregleringar
för rådhusrätterna. Av borgmästarna i dessa tre städer har meddelats,
att nu anmärkta förhållande berodde därpå, att det ansetts självklart,
att ersättningen borde i anledning av ny lönereglering ingå till stadskassa^,
eller därpå att vederbörande befattningshavare ej brytt sig om
att framställa anspråk på beloppen.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att Kungl. Maj:t i ett
par fall förordnat, att rådhusrätt tillerkänt ersättningsbelopp av före -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 87.

varande natur skulle indragas, då det ej längre utginge till rådhusrätten.

Det första av dessa fall avser ersättningen till rådhusrätten i
Falun. Enligt privilegier ägde denna stad rätt att för, bland annat, magistratens
undernåll uppbära alla sakören, som folie å rådstugan. Efter
det staden den 7 augusti 1860 erhållit ersättning för mistade bötesandelar
med 612 kronor, tillädes staden år 1869 hälften av detta belopp
för kronans, staden förlänade andel av böterna. Av återstoden indrogs
eu tredjedel såsom motsvarande stadens egen del i dess lott enligt lag
och återstående delen tillerkändes rådhusrätten. Denna anmärkte emellertid,
att den tillförene icke åtnjutit någon andel i de så kallade treskiftesböterna
samt att dessa på grund av berörda privilegier odelade
tillfallit stadskassan. 1 anledning härav förordnade Kungl. Maj:t den
10 augusti 1870, att vid det av rådhusrätten anmärkta förhållande och
i enlighet med beslutet om upphörande av ersättning till städerna ersättningen
til! rådhusrätten i Falun icke vidare skulle utgå.

I det andra av nu avsedda två fall hade rådhusrätten i Kristianstad
den 15 mars 1867 erhållit ersättning för mistade bötesandelar med 78
kronor. 1 sammanhang med upprättande av ny lönestat iör rådhusrätten
framställde stadsfullmäktige förslag, att ersättningen ^skulle ingå
till stadens kassa. Den 11 december 1874 förklarade Kungl. Maj:t
emellertid att, enär ersättningen, vilken utgjorde en förmån, som staten
tillagt rådhusrätten som bidrag till dess avlöning, till följd av den beslutade
regleringen av borgmästarens och rådmännens lönevillkor icke
vidare vore erforderlig för avsedda ändamål, ersättningen, för vars utbekommande
för framtiden staden lagligen ej ägde anspråk, skulle statsverket
besparas.

Beträffande användandet av de ersättningsbelopp, som tillerkänts
övriga . rådhusrätter, hänvisar jag till den därom i förut omförmälda
promemoria lämnade redogörelse. Det framgår av denna, att beloppen
i regel fördelas mellan rådhusrättens ledamöter så, att borgmästaren
tager dubbel lott mot rådman. 1 några städer uppbäres hela ersättningen
på grund av gammal sedvänja eller jämlikt föreskrift i lönestat
av borgmästaren. Härjämte tillämpas i vissa fall särskilda fördelningsgrunder.
Sålunda fördelas ersättningen till Stockholms rådhusrätt mellan
rådmän och kriminalassessorer å vissa av rådhusrättens avdelningar.
I ett annat fall fördelas ersättningen mellan de ledamöter, som deltaga
i handläggningen av brottmål. I två städer tillfaller andel av ersättningen,
i den ena polisdomaren och i den andra stadsnotarien.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 73 höft. (Nr 87.) 4

b''aiun.

Kristianstad.

Ersättningsbelopp,
som
tillfalla
rådhus> ätternas
ledamöter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

förhållandena 1 fråga om avlöningsförhållandena för ledamöterna av rådhusrät''
för rådhus, terna i de städer, där ersättningsbeloppen ej ingå till stadskassan, innehdamöter
Galler förut berörda promemoria en redogörelse, till vilken jag hänvisar.

Enligt denna redogörelse tillämpas, med allenast ett par lindantag, för
nyss nämnda rådhusrätter lönestater, som antagits efter beviljandet av
ifrågavarande ersättningsbelopp. I de flesta fall hava dessa lönestater
av Kungl. Maj:t fastställts. För rådhusrätten i Ängelholm, för vilken
vid tiden för utarbetandet av berörda redogörelse delvis gällde en före
beviljandet av ifrågavarande ersättning fastställd lönestat, har sedermera
ny lönestat blivit av Kungl. Maj:t fastställd.

Lönestaterna för rådhusrätterna i Mariestad, Södertälje, Växjö,
Simrishamn, Kungälv, Arboga, Sundsvall och Hudiksvall ävensom den
för rådhusrätten i Kristinehamn fastställda arbetsordning upptaga, att
ersättning av förevarande natur utgår. I övrigt finnes däremot i de efter
ifrågavarande ersättningsbelopps beviljande antagna, nu gällande lönestater
eller arbetsordningar för rådhusrätterna i de städer, där beloppen
ej tillfalla stadskassan, icke särskilt omnämnt, att rådhusrätternas ledamöter
åtnjuta bötesersättning, bortsett därifrån att i vissa av dem omförmäles,
att ledamöterna äga uppbära med tjänsten förenade extra inkomster.

Vidkommande de kontanta avlöningsförmånerna för de ledamöter
av rådhusrätter, som uppbära bötesersättning, lämnas i den vid omförmälda
promemoria fogade tabell III uppgifter, vilka grunda sig på statistiska
centralbyråns år 1915 avgivna berättelse angående avlöningsoch
pensionsförhållandena år 1912 för innehavare av kommunala tjänstebefattningar.

Ersättnings- De städer, till vilkas kassor ifrågavarande belopp ingå, hava be yttfandZ.

stritt, att beloppen finge indragas, med mindre fullt vederlag bereddes
städerna.

Till stöd härför framhålles huvudsakligen, att vid antagande av den lönestat,
i sammanhang med vars tillämpande bestämts, att ersättningsbelopp skulle redovisas
till stadens kassa, vederbörande stad beräknat detta som en inkomst för bestridande
av kostnaderna för rättsväsendet och åtagit sig dessa kostnader mot det att beloppet
inginge bland stadens inkomster. Till följd därav kunde detta ej lagligen fråntagas
staden. I allt fall borde det ur billighetssynpunkt ej ifrågakomma att beröva städerna
förevarande bidrag till bekostandet av deras domstolsväsen, vilket bidrag ursprungligen
utgjort en rådhusrätten lagligen tillkommande löneförmån, som tagits i beräkning
vid bestämmande av ledamöternas avlöning.

YTad åter angår frågan om de ersättningsbelopp, som ej redovisas
till stadskassa, så hava rådhusrätterna i Södertälje, Lindesberg och
Luleå ej något att erinra mot att de dem tillagda ersättningar upp -

Kungl. Maj:tu proposition Nr 87.

höra. Likaså förklarar rådhusrätten i Karlskrona det till don utgående
beloppet kunna indragas, därest ett vid tiden för avgivandet av rådhusrättens
yttrande på Kungl. Maj:ts prövning beroende förslag till avlöningsstat
för rådhusrätten bleve fastställt. Sådan fastställelse har
sedermera den Öl augusti IDOG meddelats.

Magistraten i Marstrand medgiver för sin del, att det rådhusrätten
tillerkända ersättningsbelopp må avlösas på sätt vederbörande finna
för gott.

Ersättnings tagarna till övriga, rådhusrätter tillerkända belopp medgiva
däremot ej, att beloppen utan vidare indragas. Dessa ersättningstagares
yttranden i ärendet hava avgivits under år 1904 och 1905.^ Beträffande
ej få av de rådhusrätter, som sålunda yttrat sig, har Kungl.
Maj:t, efter det yttrandena avgivits, fastställt nya lönestater antingen
för rådhusrätten i dess helhet eller för vissa av dess befattningshavare
eller ock meddelat föreskrifter angående rådhusrätternas organisation.
Av dessa lönestater upptaga allenast de lör rådhusrätterna i Växjö,
Simrishamn, Sundsvall och Hudiksvall fastställda ifrågavarande ersättning
bland löneförmånerna. Åven i den för rådhusrätten i Kristinehamn fastställda
arbetsordningen omförmäles, att drdik ersättning utgår.

Av de rådhusrätter, som motsätta sig, att ersättningsbeloppen utan
vidare indragas, göra allenast tre, nämligen radhusrätterna i Norrköping,
Uddevalla och Gränna, gällande, att den dem tillförene tillkommande
rätt till andel i de böter, för förlust varav beloppen utgå,. grundat sig
på särskilda privilegier eller resolutioner före strafflagens tillkomst.

I detta hänseende åberopar rådhusrätten i Norrköping Kungl.
Maj-.ts brev den 3 februari 1803 angående fördelning av stads lott i
vissa böter, samt rådhusrätterna i de två andra städerna för dessa utfärdade
privilegier, genom vilka de fått rätt att till magistratens avlöning
uppbära kronans anpart av^ i städerna fallande böter. Dessa tre
rådhusrätter anse ersättningarna ej kunna utan fullt vederlag indragas.

Beträffande övriga rådhusrätter uttala sig sex eller rådhusrätterna
i Västerås, Borås, Eskilstuna, Simrishamn, Falköping och Vadstena för
att ersättningsbeloppen kunna indragas med dåvarande ledamöters avgång
från tjänsten. Tre rådhusrätter eller de i Örebro, Torshälla och
Ulricehamn'' anse ersättningsbeloppen böra fortfarande utgå och framhålla
att, om indragning ansåges böra äga rum, sådan borde verkställas
åtminstone ej under dåvarande ledamöters tjänstetid.

De återstående rådhusrätterna yrka däremot, antingen att förevarande
ersättningsbelopp måtte allt fortfarande få utgå, eller att, därest
beloppen ansåges böra indragas, fullt vederlag måtte beredas ersätt -

Kungl. Maj;ts proposition Nr 87.

ningstagarna. Några av dessa rådhusrätter hemställa, att med frågan
om avlösning av beloppen måtte få anstå, till dess staten åtoge sig att
i större eller mindre mån avlöna städernas domare. Vissa andra rådhusrätter
uttala sig för att vid en eventuell avlösning av beloppen städerna
borde lämna vederlag. Flertalet av ifrågavarande rådhusrätter
anser emellertid staten böra tillhandahålla dylikt vederlag. De flesta
av dessa rådhusrätter föreslå i detta hänseende, att till städerna måtte
överlämnas ersättningarnas kapitaliserade belopp, för att avkastningen
därav må tillhandahållas rådhusrätternas ledamöter.

Till stöd för rätt att framgent få åtnjuta ersättningsbeloppen eller
bekomma fullt vederlag för dem framhålles det av rådhusrätterna huvud -s akligen föl j ande:

I de fall, då ersättningsbelopp upptog, s i gällande lönestat som en med
tjänsten förenad, inkomst, borde beloppet kunna med fullt fog påräknas skola fortfarande
utgå. Såväl i dylika fall som eljest hade vid bestämmandet av avlöningsförmånerna
för ledamöterna i rådhusrätterna hänsyn tagits till ifrågavarande belopp
som till annan extra löneinkomst såsom t. ex. expeditionslösen. Beloppen hade följaktligen
ansetts kunna betraktas som en med tjänsten förenad säker inkomst och
ordinarie löneform, som under den långa tid den utgått vunnit eu viss hävd såsom
utgörande vederlag för en rådhusrätten tillförene tillkommande löneförmån. Rådhusrätternas
ledamöter måste anses hava vid sökandet av sina befattningar haft
skäl att antaga, att ersättningen komme att orubbat utgå under tjänstetiden. Till
följd därav torde ersättningen böra utgå, intill dess genom i vederbörlig ordning
beslutad lönereglering bleve annorlunda bestämt. Därest en dylik reglering icke tillika
innebure löneförhöjning, till beloppet ej understigande ersättningen, borde denna fortfarande
utgå till befattningshavare, som dessförinnan utnämnts, såvida ej vederlag
i någon form lämnades. Det skäl, som föranlett ersättningsbeloppens beviljande,
eller rådhusrätternas låga avlöning förelåge för övrigt alltjämt. Lönerna för ledamöterna
i rådhusrätterna, i synnerhet i rikets mindre städer, vore ofta i jämförelse
med det med tjänsten förenade, alltmer ökade arbete och de stegrade levnadskostnaderna
knappt tillmätta och i vissa fall synnerligen låga. Förevarande ersättning
vore visserligen för ringa för att lämna något väsentligt bidrag till avlöningen, men
billigheten fordrade i alla fall, att ersättningen ej utan vidare indroges. För övrigt
förefölle det, såsom ock i Kungl. Maj:ts proposition till 1869 års riksdag framhållits,
obilligt att borttaga ifrågavarande ersättningar, enär därav skulle föranledas ökning i
det städerna åliggande besväret att själva bestrida kostnaderna för domstolsväsendet.

Jämväl stadsfullmäktige och magistraterna i vissa städer hava yttrat
sig rörande frågan om förevarande, rådhusrätterna tillagda ersättningar.

De sålunda avgivna yttrandena ansluta sig i allmänhet till vad vederbörande
rådhusrätter amorf. Det framhålles sålunda, att städerna, därest ersättningarna
indroges utan vederlag, syntes bliva nödsakade att hålla rådhusrätternas ledamöter
skadeslösa för den minskning av deras inkomster, som komme att följa av eu dylik
åtgärd. Till följd därav kunde ersättningarna ej indragas eller borde i allt fall
billigtvis ej indragas, med mindre fullt vederlag lämnades för täckande av berörda
inkomstförlust.

Kuw/l. Maj:ts proposition Nr 87.

Av länsstyrelserna har allenast länsstyrelsen i Östergötlands län
förklarat sig anse rådhusrätt tillförene tillkommande rätt till andel i
böter, för vilka rådhusrätten tillerkänts ersättning, grunda sig å annan
bestämmelse än allmän lags föreskrift om bötesfördelning. Denna länsstyrelse
förklarar att, såvitt handlingarna i ärendet utmärkte, ifrågavarande
rådhusrätten i Norrköping anvisade belopp syntes grunda sig
å resolution, given före strafflagens tillkomst.

Länsstyrelserna i följande tolv län, nämligen Uppsala, Hallands,
Kopparbergs, Värmlands, Södermanlands, Västmanlands, Göteborgs och
Bohus, Blekinge, Stockholms, Örebro, Kristianstads och Kalmar län,
ävensom överståthållarämbetet anse ifrågavarande ersättningar kunna
utan vederlag indragas.

Av dessa länsstyrelser finna de sex först nämnda ävensom länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, beträffande ersättningen till rådhusrätten
i Marstrand, och länsstyrelsen i Blekinge län, i fråga om ersättningen
till rådhusrätten i Karlskrona, indragningen kunna genast vidtagas.

För anstånd med indragningen till nuvarande ledamöters av rådhusrätterna
avgång från tjänsten eller till dess nya löneregleringar för
rådhusrätterna komme till stånd uttala sig länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län i fråga om ersättningarna till rådhusrätterna i Uddevalla,
Kungälv och Strömstad, länsstyrelsen i Blekinge län beträffande
ersättningarna till rådhusrätterna i Karlshamn och Sölvesborg samt:
länsstyrelserna i Stockholms, Örebro, Kristianstads och Kalmar län ävensom
överståthållarämbetet.

Länsstyrelserna i Skaraborgs, Malmöhus, Gävleborgs, Jämtlands,
Älvsborgs, Östergötlands och Norrbottens län anse däremot, att ifrågavarande
ersättningar icke kunna eller böra utan vederlag indragas, och
föreslå, att till vederbörande måtte överlämnas ersättningarnas kapitaliserade
belopp.

Två länsstyrelser nämligen länsstyrelserna i Kronobergs och Västernorrlands
län äro av den åsikten, att med frågan om avlösning av ersättningarna
bör anstå. Den förra föreslår anstånd till blivande lönereglering
för rådhusrätten, den senare anstånd i avbidan på att staten
komme att övertaga avlönandet av städernas domare eller lämna bidrag därtill.

Slutligen hemställa länsstyrelserna i Jönköpings och Västerbottens
län, att ersättningarna måtte fortfarande få utgå på sätt dittills skett. I

I yttrandena från de länsstyrelser, som finna ersättningarna kunna utan
vederlag genast indragas, framhålles det, att i de för rådhusrätterna efter strafflagens
införande fastställda lönestaterna hade de nya lönerna bestämts utan avseende
å förevarande ersättningsbelopp. De hänsyn både till städernas besvär att

Länsatyreln
urna.

Statskontoret.

30 Kung!-. Maj:ts proposition Nr 87 .

avlöna rådhusrätternas ledamöter och till dessas ofta små löner, vilka föranlett, att
ersättningsbeloppen tätt alltjämt utgå, hade på grund av förändrade tidsförhållanden
och de nya löneregleringarna bortfallit. För övrigt vore ersättningsbeloppen
så ringa, att de näppeligen torde vara av betydelse för rådhusrätternas ledamöter.
Med visshet torde ock kunna antagas, att de ej vid sökandet av befattningarna
påräknat eller ens haft kännedom om ifrågavarande förmån. För städernas ekonomi
vore de belopp, som de skulle få utgiva, i händelse de funne sig böra lämna
vederlag vid indragning av ersättningarna, utan någon som helst betydelse.

De länsstyrelser, som förorda anstånd med indragningen av ersättningsbeloppen
eller att do måtte bibehållas eller allenast mot vederlag indragas, göra
gällande huvudsakligen, att beloppen tagits med vid bestämmandet av ersättningstagarnas
löneförhållanden samt att verkställd nyreglering av lönerna icke innehölle
något villkor om ersättningens upphörande. Därest icke vederbörande stad
vore skyldig att täcka bristen, skulle följaktligen indragning av ersättning kunna
komma att medföra minskning i inkomsterna för befattningshavarna, iwen om
rättsligt hinder för indragning av ersättningen icke förefunnes, syntes det icke
vara billigt att vidtaga en sådan åtgärd, enär beloppen avsåge att vara gottgörelse
för viss till städernas domare tillförene utgående inkomst av sportler, och städerna
själva finge bära kostnaderna för sina domare och sin polismyndighet.

Statskontoret anför i sitt utlåtande följande:

Icke beträffande någon av nu ifrågavarande ersättningar hade kunnat visas,
att rätten till de bötesandelar, varför ersättningarna uppbures, skulle grunda sig på
andra omständigheter fin de före strafflagens införande i ämnet gällande allmänna
stadgande!1. 1 • fråga om länsstyrelsens i Östergötlands län. med stöd av rådhusrättens
i Norrköping hänvisning till kung!, brevet den februari 1808, uttalade
åsikt, att ersättningen till nämnda rådhusrätt vore grundad på resolution, som utfärdats
före strafflagens tillkomst, framhölle statskontoret att, då berörda kungl.
brev endast meddelade allmänna bestämmelser angående beräkningen av rådhusrättens
''andel 1 städernas böteslopp och denna andels fördelning mellan ledamöterna i
rätten, det torde vara uppenbart, att på dessa bestämmelser icke kunde grundas
någon rätt vare sig för rådhusrätterna i allmänhet eller någon särskild sådan domstol
att efter ändring av rättegångsbalkens allmänna stadgauden angående bötesfördelningen.
vartill ju nämnda brev hänförde sig, fortfarande få uppbära bötesandelar
eller ersättning därför. Beträffande åter de fall, då såsom grund för rådhusrättens
ersättning åberopats Kungl. Maj:ts under äldre tider givna privilegier
eller resolutioner, varigenom kronans bötesandel tillerkänts staden med angivande
att andelen skulle användas till magistratens underhåll eller dylikt, erinrade statskontoret,
att i dessa äldre beslut icke torde kunna hämtas stöd för vederbörande
rådhusrätters rätt till att allt framgent få åtnjuta ersättningarna, enär, såsom av
redogörelsen för de olika ersättningarnas tillkomst framginge, den rätt, som på grund
av dylika äldre resolutioner eller privilegier tillkommit städerna, vid 1869 års revision
behörigen iakttagits genom att dessa fått allt fortfarande behålla de ersätt
ningsbelopp, som ansetts motsvara kronans ovan berörda bötesandelar.

Det torde sålunda icke kunna råda tvivel därom, att något rättsligt hinder
icke mötte för att när som helst indraga ersättningarna utan vederlag. Statskontoret,
som med denna uppfattning funne det gälla att avgöra, huruvida en sådan åtgärd

Kunt/I. Muj:ts proposition Nr 87. 31

skäligen kunde betraktas såsom mot vederbörande ersättniugstagare eller städer
obillig, ville i sådant avseende framhålla först och främst, att i de fall, då ersättningarna
icke uppbures av ledamöterna i rådhusrätten själva, utan på grund av beslut
vid löneregleringar eller av annan anledning ingingo till stadens kassa, det icke
syntes förefinnas någon anledning att av hänsyn till stadens intresse av att fortfarande
få åtnjuta denna inkomst underlåta indragning av ersättningen utan vederlag.
De belopp, varom bär vore fråga, vore så obetydliga i förhållande till de
summor, varå städernas — även de mindres — budget balanserade, att de uppenbarligen
icke kunde utöva praktiskt taget något som helst inflytande pa stadens
ekonomi och dess innevånares skatteplikt. Utan att inlåta sig på den av justitiestatsminister^
på sätt förut omförmälts, år 1869 vidrörda, vitt utseende frågan om
avlönandet av städernas domare rättvisligen borde åligga städerna själva eller staten,
ville statskontoret framhålla att, om än justitiestatsministerns uttalande om den
ökning i besväret av avlönande av bemälda tjänstemän, som en indragning av ersättningen
skulle medföra, vid den tid, då det gjordes, kunde hava haft ett visst fog
för sig, det likväl numera med de ekonomiska resurser, som i närvarande tid stode
städerna till buds, svårligen kunde äga någon tillämplighet.

Beträffande vidare de rådhusrätter, där ersättningen blivit i gällande lönereglering
upptagen såsom en till ledamöterna utgående extra inkomst, erinrade
statskontoret därom, att rådhusrätten i Södertelje medgivit ersättningens indragning
utan vederlag. I fråga om de övriga vore den omständigheten att ersättningen
i löneregleringen omförmälts såsom tillkommande ledamöterna icke i och för sig
av beskaffenhet att kunna grunda någon ovillkorlig rätt för de dåvarande ledamöterna
till densamma. Det torde nämligen vara tydligt, att en sådan rätt endast
kunde härflyta ur de allmänna bestämmelserna angående bötesfördelningen och,
i den mån dessa bestämmelser ej lade hinder för en indragning, kunde ej heller
upptagandet i en lönestat av ersättningen förtaga möjligheten av en sådan åtgärd,
eller, med andra ord, i löneregleringens ifrågavarande bestämmelse läge underförstått,
att densamma gällde endast så länge det icke förklarats, att ersättningen
skulle upphöra att utgå. Om än således löneregleringarna icke medförde någon
rätt till ersättningarna för de dåvarande ledamöterna, kunde det dock anföras att,
då dessa icke haft anledning antaga annat än att ersättningen vore en löneförmån,
som dem ovillkorligen tillkomme, en indragning utan vederlag under dessa ledamöters
tjänstetid skulle vara en obillighet, och statskontoret ville visserligen icke
bestrida, att en dylik invändning möjligen kunde hava ett visst fog för sig. Vid
jämförelse mellan å ena sidan den ytterst obetydliga inkomstminskning, som skulle
bliva en följd av indragningen, och å andra sidan omgången och besväret med en
successiv indragning eller anordnande av vederlag för ersättningen samt önskvärdheten
av att ifrågavarande ersättningar i så stor utsträckning och så snart som
möjligt försvunne, tvekade statskontoret emellertid icke att tillstyrka ersättningarnas
indragning omedelbart och utan vederlag. Av denna statskontorets ståndpunkt
beträffande de rådhusrätter, där ersättningarna vore i vederbörandes löneregleringar
omförmälda, följde, att statskontoret funne sig äga så mycket mindre anledning till
tvekan i fråga om de rådhusrätter, där ersättningarna, utan att vara i löneregleringarna
särskilt omförmälda, uppbures av ledamöterna själva. Av dessa rådhusrätter
hade rådhusrätterna i Marstrand, Lindesberg och Luleå medgivit ersättningarnas
indragning utan vederlag. Jämväl de återstående rådhusrätternas ersätt -

Justitie kanslers ämbetet.

Departements chefen.

Kungl. Maj. ts proposition Nr 87.

ningar kunde utan vidare indragas. Genom indragning av rådhusrätternas ersättningar
kunde förslagsanslaget till bötesersättningarna minskas med 6,972 kronor.

Justitiekanslersämbetet finner statskontorets förslag taga skälig
hänsyn till de krav, som ur billighetssynpunkt kunna framställas, och
anser sig därför böra lämna samma förslag utan anmärkning.

Åven jag finner, att till grund för rätten för rådhusrätts ledamöter
att åtnjuta andel i de böter, för förlust varav ersättning beviljats, ej
legat någon av staten ingången förbindelse av beskaffenhet att föranleda
skyldighet för staten att fortfarande utgiva ersättningen. Med statskontoret
är jag alltså ense därom, att från denna synpunkt hinder för
ersättningsbeloppens indragning ej är för handen.

Vad angår frågan om skäl eljest kunna anses tala mot eu dylik
åtgärd, lärer så uppenbarligen ej vara förhållandet i de fall, då ersättningsbelopp
ingår till stadens kassa i stället för till rådhusrätten, vare
sig i beloppet ingår allenast gottgörelse för förlust av rådhusrättens
ledamöter tillförene tillkommande andel i böter eller jämväl, såsom fallet
är i avseende å Halmstad, ersättning för förlust av de fattiga tillförene
tillkommande böteslott. Förut har omnämnts, hurusom Kungl. Magt, i
anledning av ett, i sammanhang med upprättande av ny lönestat för
rådhusrätten i Kristianstad framställt förslag att rådhusrätten tillkommande
bötesersättning skulle ingå till stadens kassa, förklarat att, då
ersättningen till följd av den beslutade löneregleringen icke vidare
erfordrades såsom bidrag till rådhusrättens avlöning och staden lagligen
icke ägde anspråk på dess utbekommande för framtiden, ersättningen
skulle statsverket besparas. Den grundsats att stad ej äger laglig rätt
att för framtiden, utbekomma ersättning för förlust av rådhusrätt tillförene
tillkommande böteslott, som i nämnda fall fått uttryck, torde
givetvis äga giltighet jämväl i de fall, då i sammanhang med fastställande
av ny lönestat för rådhusrätt föreskrivits, att ersättningen skall ingå
till stadskassa^ eller så blivit fallet utan särskild föreskrift därom. Fn
dylik föreskrift lärer nämligen uppenbarligen ej för staten medföra vidsträcktare
skyldighet i fråga om utgivande av ersättningen än förut ålegat
staten, utan innefattar allenast ett förordnande om, huru med ersättningen,
sedan rådhusrätten beretts skälig avlöning, borde förfaras under
den tid, ersättningen komme att utgå, innan frågan om ersättningar av
dylik art blivit slutgiltigt ordnad. Vad särskilt beträffar ersättningen
till rådhusrätten i Halmstad, äger staden givetvis ej heller någon rätt
att fortfarande åtnjuta den del av ersättningen, som rätteligen utgör
gottgörelse för förlust av de fattiga förut tillkommande böteslott. Med

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

statskontoret är jag ock ense därom, att fortsatt utbetalande av till
städernas kassor ingående belopp icke påkallas av billighetshänsyn.

Saknas sålunda skäl att låta ersättningsbeloppen fortfarande utgå
i nu berörda fall, torde förhållandet vara enahanda jämväl i de fall, då
beloppen alltjämt komma rådhusrätterna tillgodo. 1 enlighet med vad
förut framhållits kan ledamot av rådhusrätt icke på den omständigheten
allenast att vid hans tillträde av befattningen till dennas innehavare
utgick ersättning av förevarande art grunda rätt att jämväl för framtiden
utfå sådan. I vissa av de utav Kungl. Maj:t fastställda lånestaterna
för rådhusrätter upptages visserligen ersättning för mistade
bötesandelar bland löneförmånerna. Ett omnämnande av dylik ersättning
i eu lönestat, som avser att reglera avlöningen från stadens sida,
kan emellertid uppenbarligen ej utöva någon inverkan i fråga om skyldighet
för staten att utgiva ersättningen. Någon särskild rätt för ledamöterna
av rådhusrätterna i Hudiksvall och Umeå att framgent åtnjuta
''de delar av de rådhusrätterna tillerkända ersättningar, som enligt den
förut lämnade redogörelsen utgöra gottgörelse för förlust av böteslott,
som tillförene tillkommit vederbörande stad, har ej heller visats förefinnas.
Vidare hava beträffande nästan samtliga nu avsedda rådhusrätter,
efter det de till dem utgående ersättningsbeloppen beviljats, nya lönestater
antagits och av Kungl. Maj:t fastställts. Med hänsyn till samma
ersättningars ringa storlek lärer med visshet kunna antagas, att vad
enligt de nya lönebestämmelserna skall utöver ersättningarna utgå som
avlöning ansetts utgöra skälig sådan och icke skulle satts högre, även
om rätt till ersättning icke förefunnits. Större betydelse än i dessa fall
torde ej heller böra tillmätas ersättningsbeloppen i de få fall, då efter
deras beviljande ny lönestat ej fastställts. Till följd härav torde ersättningsbeloppen
ej längre erfordras som bidrag till rådhusrätternas avlöning
och följaktligen, i enlighet med den förut av Kungl. Maj:t i fråga om
ersättningen till rådhusrätten i Kristianstad uttalade uppfattning, kunna,
utan att billighetens anspråk trädas för nära, indragas utan vederlag.

Jämväl till poliskammaren i Norrköping utgår ersättning för mistade
bötesandelar. I sådant hänseende äger denna nämligen uppbära årligen
109 kronor.

Den 18 september 1885 har för poliskammaren fastställts lönestat,
i vilken ersättningen ej omnämnes.

I likhet med vad rådhusrätten i Norrköping framhållit i avseende å den rådhusrätten
tillerkända ersättning, har poliskammaren ifrågasatt, huruvida icke rätten
till de böter, som den poliskammaren tillagda ersättning avsåge, borde anses vara
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 73 höft. (Nr 87.) 5

&''lada full,., äc
t ig c och, län:>
styrelsen.

Stål sko nio re t.

1) vpari ementschefen.

Städer.

34 Kungl. Maj;ts proposition Nr 87.

av privilegiinatur. Vore så fallet, anför poliskammaren, borde poliskammaren fä.
fortfarande tillgodonjuta ersättningen eller erhålla fullt vederlag därför. Beloppet
fördelades mellan polismästaren och fyra rådmän och kunde fördenskull visserligeii
ej utöva något nämnvärt inflytande på befattningshavarnas ekonomi. I varje fall
syntes emellertid ersättningen böra få utgå så länge de dåvarande befattningshavarna
bibehölles vid sina tjänster.

Såväl stadsfullmäktige i Norrköping som länsstyrelsen motsätta sig ersättningens
indragande utan vederlag. De förra framhålla, att det icke påståtts, att
ersättningen vilade på olaga grund. Länsstyrelsen åter anser ersättningen såsom
grundad å resolution före nya strafflagens tillkomst böra kvarstå oförändrad eller
ock avlösas med visst belopp.

Statskontoret däremot är av den uppfattning, att ersättningen, som motsvarade
domstolens andel i stadens lott i treskiftesböterna, syntes på grund därav
och med hänsyn till dess jämförelsevis ringa belopp, kunna, på sätt statskontoret
föreslagit i fråga om rådhusrätternas ersättningar, omedelbart utan vederlag indragas.

Då även enligt min åsikt de skäl, som tala för indragning av de
till ledamöter i vissa rådhusrätter utgående ersättningar, äga motsvarande
tillämpning å ifrågavarande ersättningsbelopp, biträder jag vad statskontoret
rörande samma belopp föreslagit.

Ersättning för förlust av bötesandelar utgår jämväl till tjugosex
städer med ett sammanlagt belopp av 11,803 kronor. Aderton av dessa
städer, nämligen Trosa, Norrköping, Jönköping, Gränna, Eksjö, Karlshamn,
Kristianstad, Hälsingborg, Varberg, Uddevalla, Vänersborg, Borås,
Lidköping, Falun, Gävle, Härnösand, Sundsvall och Luleå hava genom
särskilda av dem åberopade privilegier undfått rätt att uppbära, helt eller
delvis, kronans andel av i städerna utdömda böter. Samtliga aderton städer
anhöllo efter strafflagens trädande i kraft om ersättning för mistning
av såväl denna bötesandel som städerna enligt lag tillkommande andel
i böter.

Eu av Norrköpings stad till stöd för dess rätt att åtnjuta kronans
andel av böter åberopad resolution den 18 maj 1632, av vilken staden
företett ett till riktigheten styrkt utdrag och enligt vilken alla de sakören,
som på kämnersstugan avdömdes, tillätes staden till dess utgifter,
finnes ej bland de i riksarkivet förvarade samlingar av stadsprivilegier.

Av de i riksarkivet förvarade exemplar av de av övriga sjutton
städer åberopade privilegier och resolutioner hava införskaffats avskrifter,
i vad angår upplåtelsen till städerna av rätt till kronans böteslott.

Dessa privilegier och resolutioner hava utfärdats under tiden från
och med år 1610 till och med år 1693.

1 regel hava de form av resolution eller förklaring på besvär,
»postulater» eller »desiderier», som för städernas räkning framställts av

Kung!. Maj:ts proposition Nr 87. 35

deras utskickade. I några fall, såsom för Göteborg, Sundsvall, Falun
Luleå och Borås, hava privilegierna utfärdats i anledning av stadens
nyanläggning, i andra åter, såsom för Jönköping och Vurberg, i anledning
av olycka, som övergått staden, såsom vådeld eller förstörelse
under krig.

Det heter i besluten i de flesta fall, att sakörena förunnades
staden att dem njuta eller att sakörena skulle tillfalla dess kassa, i
vissa fall till hela sitt belopp, i andra åter blott till hälften. I flera
fall framgår av beslutets avfattning, att staden redan förut åtnjutit
enahanda förmån. Ibland finnes ej meddelad föreskrift om, huru medlen
skola användas. I andra fall stadgas, att de skola användas till »all
menighetens nytta» eller till »gemensamma tarver». Understundom äro
medlen avsedda att tillgodose något speciellt ändamål såsom borgmästares
och råds och andra tjänstemäns avlönande eller kyrkors, skolors
och andra allmänna byggnaders vidmakthållande eller, såsom beträffande
Kristianstad, reparation och vidmakthållande av en damm och eu stenbro.

I de flesta fall innehålla besluten ej någon uttrycklig föreskrift om,
huruvida den upplåtna rätten skulle gälla blott tillsvidare eller till dess
annorlunda förordnades.

I några fall, nämligen i fråga om Gävle, Eksjö, Uddevalla och
Lidköping, stadgas. åter, att sakörena finge åtnjutas på »behagelig tid».
1 andra fall, nämligen i fråga om Kristianstad, Hälsingborg, Vänersborg,
Borås, Sundsvall, Luleå och Falun utsäges det, att upplåtelsen
gällde blott, till dess Kungl. Maj:t kunde finna skäligt annorlunda förordna.

Beträffande innehållet i övrigt i de åberopade privilegierna och
resolutionerna hänvisar jag till de vid förut omförmälda promemoria
fogade bilagorna 1—19 och 21.

Samtliga aderton städer erhöllo, på sätt förut rörande tio av dem
-är om förmält, under åren 1866 och 1867 ersättning för förlust, som tillskyndats
dem därigenom att böter, vari de tillförene på grund av lag
och berörda privilegier och resolutioner åtnjutit andel, efter strafflagens
införande helt tillföllo kronan.

Såsom förut vidare är omnämnt, beslöto därefter Kungl. Maj:t och
riksdagen, att ersättning för rnistade bötesandelar icke vidare skulle
utgå till städer, såvitt rättigheten till sådan ersättning ej grundade sig på
särskilda privilegier eller före strafflagens tillkomst givna resolutioner.

Efter verkställande av den i anledning av detta beslut erforderliga
utredning, beslöt Kungl. Maj:t enligt förut omförmälta brev den 7. september
1869, att de ersättningai\ som till följd av särskilda resolutioner

Haim?tad.

Mariestad.

Söderköping
m. fl.

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

eller privilegier borde tillkomma ifrågavarande aderton städer, skulle
till följd av den därutinnan åstadkomna utredning utgå med vissa angivna
belopp. Däremot indrogs vad av de städerna först tillerkända
belopp ansågs motsvara de städerna själva tillförene enligt lag tillkommande
andelar av deras böteslotter eller en tredjedel av dessa.

Av de nämnda aderton städer år 1869 tillagda belopp tillerkändes
det högsta eller 619 kronor Gävle och det lägsta eller 14 kronor Trosa.

Ersättning uti ifrågavarande hänseende utgår jämväl till städerna
Halmstad och Mariestad.

Vad Halmstad angår, är förut vid redogörelsen för de till rådhusrätterna
utgående ersättningsbelopp omnämnt, att staden genom en
resolution den 21 januari 1648 fått rätt att uppbära alla de sakören
och böter, som vid stadens rådstuga ådömdes, samt att »Halmstads
stads kassor och rådstuvurätten)) tillerkänts tillhopa 414 kronor som
ersättning för mistade bötesandelar. Likaledes är förut redogjort för,
hurusom detta belopp utgjorde årliga medeltalet av sammanlagda beloppet
för åren 1860—1864 av kronans andel i treskiftesböterna samt
staden och de fattiga tilldömda böter. Arliga medeltalet av kronans
böteslott uppgick till 116 kronor 69 */s öre. Vid den år 1869 vidtagna
förnyade prövningen av de till städerna utgående ersättningarna erhöll
staden emellertid hälften av det ursprungliga ersättningsbeloppet eller
207 kronor. Av andra hälften indrogs ett belopp av 69 kronor och
återstoden tillädes rådhusrätten.

Beträffande Mariestad erhöll denna genom Kungl. Maj:ts resolution
den 24 november 1686 rätt att, i enlighet med vad förut ägt rum, för
kyrkan åtnjuta konungens andel i sakören.

Den 7 september 1869 erhöll staden ersättning för mistade bötesandelar
till vidmakthållande av kyrkan med 66 kronor att utgå från
och med år 1865 tills vidare.

I fråga om de av sistnämnda två städer åberopade privilegier hänvisar
jag till vid förut berörda promemoria fogade, från i riksarkivet
förvarade handlingar gjorda utdrag, betecknade som bilagorna 20 och 22.

Jämväl städerna Söderköping, Karlskrona, Landskrona, Falkenberg
och Hudiksvall uppbära ersättning för förlust av på kronan enligt äldre
lag fallande böteslott.

Av dessa fem städer uppgå vo de fyra förstnämnda vid sina ansökningar
om dylik ersättning, att de sedan lång tid tillbaka fått åtnjuta
kronans böteslott. Någon urkund till stöd för vederbörande stads rätt
därtill kunde dock ej företes. Att en dylik rätt tillkomme staden framginge
emellertid, påpekades det, därav att såväl kronouppbördsräken -

Kungl. Majds proposition Nr 87. 37

skaperna som stadens räkenskaper utvisade, att förhållandet vant det nu
uppgivna.

Städerna Söderköping och Karlskrona uppgåvo i sina ansökningar,
att de åtnjutit den omförmälda förmånen mot skyldighet att bekosta,
Söderköping fångars underhåll i stadens häkte, och Karlskrona vård
och traktamente åt alla häktade personer, som voro underkastade rådhusrättens
eller poliskammarens rannsakning och domslut.

Rörande den av dessa fyra städer till stöd för deras anspråk på
ersättning i förevarande hänseende åberopade utredning hänvisar jag
till den därför i förut åberopade promemoria lämnade redogörelse.

Samtliga fyra städer erhöllo ersättning för förlust av såväl kronans
böteslott som ock stadens egen bötesandel enligt lag. Vid den år 186b
företagna revisionen av städernas ersättningar tick ersättningen i förra
hänseendet kvarstå. Däremot indrogs i enlighet med den i allmänhet
följda regeln ersättningen i senare hänseendet.

Vad Hudiksvall angår framhöll denna stad ej i sin ansökan om Hudiksvall
bötesersättning särskilt, att staden åtnjöte kronans böteslott.

På sätt vid redogörelsen för den till rådhusrätten i Hudiksvall
utgående ersättning omförmälts, utvisade emellertid de vid ansökningen
fogade saköreslängderna, att staden tagit hälften av kronans lott i treskiftesböterna.
Samma redogörelse angiver tillika, att staden väl tillerkändes
ersättning för förlust av kronans böteslott men i sådant hänseende
erhöll allenast det mot en tredjedel av denna svarande beloppet,
varemot återstoden tillädes rådhusrätten. År 1869 tick staden behålla
den staden sålunda medgivna ersättningen, under det att på vanligt
sätt ersättningen för förlust av stadens egen böteslott enligt lag indrogs.

Beträffande de nu nämnda tjugofem städer tillagda ersättningsbelopp
hänvisar jag till den vid den inom justitiedepartementet utarbetade
promemorian fogade tabell IV.

Samtliga tjugofem städer förklara ifrågavarande dem tillerkända ersättningar Ersättning sicke
kunna mot städernas bestridande dem frånhändas. Det framhålles, att ersätt- tagarna.
ningama vore vederlag för en städerna genom deras privilegier tillförsäkrad förmån.

Genom privilegierna hade nämligen Kungl. Maj:t för all framtid överlåtit sin böteslott.

Den därav beroende inkomsten för vederbörande stad måste, erinras det, anses vara av
privilegiinatur och kunde icke, lika litet som donationsjord eller andra åt staden beviljade
förmåner, denna avhändas. En härmed överensstämmande uppfattning hade
också år 1869 uttalats av justitiestatsministern. För övrigt vore det obilligt att
beröva städerna den nu utgående ersättningen för en förmån, som de sedan lång tid
tillbaka åtnjutit.

Stadsfullmäktige i Kristianstad påpeka särskilt, att den i de åberopade privilegierna
för staden omförmälda dammen och stenbron motsvarades numera av den

Länsstyrel serna.

Göteborg.

38 Kungl. Maj-.ts ''proposition Nr 87.

så kallade norra chausséen, som staden underhölle för en årlig kostnad vida överstigande
ifrågavarande staden tillerkända ersättning.

I de flesta av de av städerna avgivna yttrandena framställes jämväl förslag i
fråga om ersättningsbeloppens avlösning.

Av länsstyrelserna i de län, inom vilka ifrågavarande tjugofem städer äro belägna,
anser allenast länsstyrelsen i Södermanlands län ersättning av nu förevarande art
kunna utan vederlag indragas och anför i sådant avseende, att den ersättning, som
utginge till Trosa stad, syntes på de i riksdagens skrivelse i ämnet åberopade allmängiltiga
skäl lämpligen böra upphöra att vidare utgå.

Övriga länsstyrelser anse däremot de till de tjugofyra återstående städerna
utgående belopp icke mot städernas bestridande kunna dem avhändas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län hemställer, att de städerna inom länet tillerkända
ersättningsbelopp måtte få utgå på sätt dittills skett, enär av städerna
bjudits bindande skäl för deras anspråk pa bibehållande av ersättningarna och det
ej vore lämpligt att till städerna på en gång utgiva ersättningarnas kapitalvärde.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner ersättningen till Söderköpings stad
såsom grundad å gammal hävd böra fortfarande bibehållas, så länge staden fullgjorde
sin skyldighet att underhålla fångar i stadens häkte, därför ersättningen avsåge
att utgöra gottgörelse.

Beträffande övriga ersättningsbelopp föreslå däremot länsstyrelserna, de flesta
med särskilt påpekande, att beloppen utgjorde gottgörelse för förlust av bötesandelar,
vilka städerna på grund av privilegier ägt att uppbära, att beloppen måtte indragas
mot det att städerna erhölle fullt vederlag. Rörande sättet för beredande av dylikt
vederlag föreslå de flesta länsstyrelserna, att ersättningsbeloppen måtte avlösas på
det sätt, att till vederbörande stad överlämnades ersättningens kapitalvärde, beräknat
efter viss räntefot.

Jämväl till Göteborgs stad utgår ersättning för mistade bötesandelar.

Genom den 4 juni 1621 utfärdade privilegier gavs åt staden dels
Sävedals härad med all dess »landh och tillhörige pertinentiera dels och
rätt att »usu fruetuario» njuta och behålla alla sakören. Rörande dessa
privilegier hänvisar jag till bilagan 23 vid den inom justitiedepartementet
utarbetade promemorian.

Ren 19 augusti 1807 utfärdades en förordning angående förbättrad
polisinrättning i Göteborg. I denna förordning bestämdes, att polisärendena
i Göteborg skulle handhavas och besörjas av eu särskild poliskammare,
och stadgades vidare, att de vid poliskammaren fallande viten
och böter skulle delas lika mellan angivaren och fonden för polisinrättningens
underhåll. Detta stadgande ändrades emellertid genom Kungl.
Maj:ts brev den 17 juni 1850 därhän, att de böter och viten, som vid
poliskammaren ådömdes i vissa mål, skulle fördelas lika emellan angivaren
och fonden för polisinrättningens underhåll, samt att alla andra böter
och viten, som av poliskammaren ålades, skulle tillhöra poliskassan
såsom dess ensak.

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 87.

Mod förmälan att staden på grund av berörda, staden meddelade
privilegier städse uppburit kronans andel så väl i alla de sakören utom
ensaks- och vitesböter, som ådömts vid stadens domstolar, som ock i
böter ådömda vid Sävedals häradsrätt, anhöll drätselkammaren i staden
om ersättning för följande belopp:

a. böter vid rådhusrätten:

1) stadens lott enligt allmän lag under

femårsperioden 1860—1864 ..................... kr. 1,264: 9o

2) kronans lott under samma tid.................. » 1,286: 5 6

2,501: 46

.............. 500: 19

.............. 79: 27

............. 8,465: 3 9

Summa 9,044: 9 5.

Efter avdrag för ej ersättningsgillda böter, vid rådhusrätten 5
kronor och vid Sävedals häradsrätt 1 krona, tillerkändes staden den 1 maj
1866 ett belopp av 9,039 kronor.

År 1869 nedsattes detta belopp enligt Kungl. Maj ds brev den 7
september 1869 till 7,544 kronor, som fortfarande tillädes staden dock
med tillägg, att rådhusrättens andel vore i beloppet inberäknad.

I de till sist nämnda brev hörande handlingar tinnes ej särskilt
angivet vilka beräkningsgrunder, som följts vid fastställandet av den
staden tillagda ersättningen.

Statskontoret anför, att det synes antagligt, att beräkningen verkställts på
följande sätt. Av medeltalet av stadens egen lott i böter vid rådhusrätten eller 252
kronor 98 öre indrogs en tredjedel, varemot återstoden 168 kronor 66 öre, som
ansågs tillkomma rådhusrätten, fick kvarstå. Så blev också förhållandet med såväl
medeltalet av kronans andel i böter vid rådhusrätten eller 247 kronor 31 öre som
ock böterna vid Sävedals häradsrätt 79 kronor 27 öre, vilka båda belopp tillkommo
staden enligt privilegierna. Det vid poliskammaren ådömda beloppet 8,465 kronor
39 öre, som enligt ovan nämnda förordning den 19 augusti 1807 och brev den 17
juli 1850 tilldelats fonden för polisinrättningens underhåll, ansågs egentligen enligt
den allmänna regeln för fördelning av treskiftesböterna tillkomma kronan och staden
med hälften eller 4,232 kronor 69 öre till vardera; för åklagarens andel i böterna
vid poliskammaren söktes nämligen särskilt ersättning. Staden fick behålla dels på
grund av privilegierna det belopp, som motsvarade kronans lott, dels ock två tredjedelar
av det stadens egen andel motsvarande beloppet eller 2,821 kronor 78 öre,
som ansågs egentligen tillkomma domstolen, vare sig poliskammaren eller rådhusrätten,
varemot den återstående tredjedelen indrogs. Summan av de sålunda hvar -

est femåriga medeltalet därav.................

b. böter vid Sävedals häradsrätt i medeltal

c. böter vid poliskammaren ■ » »

Statskontoret.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

stående beloppen utgjorde 7,549 kronor 71 öre. Efter avdrag därifrån av böter,
som vid beviljandet den 1 maj 1866 av ersättningen ej ansågos ersättningsgillda,
eller 6 kronor erhölls i runt tal ett belopp av 7,544 kronor.

Hela ersättningsbeloppet 7,544 kronor inflöt till år 1899 års utgång
bland stadens allmänna inkomster. Från och med år 1900 uppbäres
emellertid beloppet av en under nämnda år bildad iinke- och pupillkassa
för stadens ämbets- och tjänstemän samt betjänte.

Enligt det av Kungl. Maj:t den 10 november 1899 fastställda reglemente
för denna kassa ansvarar Göteborgs stad för att kassans förbindelser
mot delägarna bliva fullgjorda. Enligt reglementet skall staden
vidare till kassan erlägga bland annat årligen ifrågavarande ersättningsbelopp
7,544 kronor.

Stadsfull
mäktige

magistrat med
ten. . ,

september

Under åberopande av de för staden utfärdade privilegier ävensom förut berörda
förordning den 19 augusti 1807 och brev den 17 juni 1850, framhålla stadsfullmäktige,

vilka magistraten

instämmer, att av den

ersättning,

som enligt beslutet den 7

styr elsen

1869 borde tillkomma staden och rådhusrätten, eller 7,544 kronor syntes
168 kronor 66 öre hava utgjort ersättning för rådhusrätten tillkommande andel i
böter samt 7,845 kronor 34 öre vederlag för böter, som på grund av stadens privilegier
och särskilda resolutioner blivit å staden överlåtna. Den medverkan till omförmälda
kassas bildande, som av staden lämnats, hade, erinras det, naturligtvis ägt rum
under det antagande, att ersättningen för förlorade bötesandelar grundade sig å sådana av
staten ingångna förbindelser, att ersättningen allt fortfarande skulle till staden utbetalas.
Då det syntes otvetydigt, att så vore förhållandet med den del av ersättningen.
som utgjorde vederlag för staden på grund av dess privilegier och särskilda
resolutioner tillkommande andel i böter, och jämväl den rådhusrätten tillkommande
andel i ersättningen, som avsåge att lindra stadens skyldighet att själv avlöna sina
domare, torde vara av beskaffenhet att fortfarande böra utgå, borde staden icke
skäligen avstå från ifrågavarande ersättningar med mindre till staden utbetalades
ett penningbelopp, som efter en beräknad medelräutefot av tre och en halv procent
motsvarande kapitalvärdet av de till staden utgående ersättningarna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansluter sig i sitt ärendet avgivna
yttrande till den av statskontoret uttalade uppfattning rörande ifrågavarande staden
Göteborg tillagda ersättningsbelopps natur av vederlag för förlust av bötesandelar, vartill
rätten grundats på staden meddelade privilegier. Länsstyrelsen anser sålunda, att
av denna ersättning ett belopp av allenast 4,555 kronor 30 öre utgör dylikt vederlag
och att detta belopp icke bör kunna utan full ersättning indragas. Avlösning av sistberörda
belopp finner länsstyrelsen skäligen böra verkställas så, att dess efter en
räntefot av fyra procent kapitaliserade värde av statsverket överlämnas till staden.

Beträffande däremot återstående beloppet av ersättningen anser länsstyrelsen
laga hinder ej föreligga för indragning av detta, såsom utgörande vederlag för domstolens
andel i vid rådhusrätten och poliskammaren ådömda böter. Enligt länsstyrelsens
åsikt förefunnes ej tillräckliga skäl för bibehållande av detta belopp, enär
det icke direkt i avlöning tillfölle ledamöterna i rådhusrätten och poliskammaren.

tatskontoret.

I sitt utlåtande anför statskontoret följande:

Kanyl. Maj ds proposition AV 87.

Statskontoret ville till eu början erinra om dels rikets ständers i skrivelsen
den 2 1 oktober 1HG3 gjorda uttalande, att det till äventyrs förekomma av staten
ingångna förbindelser, som medförde fortfarande ersättningsskyldighet uti ifrägakomna
hänseende, dels justitiestatsministerns påpekande den 5 januari 1869, att ifråga
om städernas ersättningar måste tagas i betraktande, att i de liera bland dem tillagda
ersättningsbelopp inginge även kronans andel i böter, som genom privilegier eller
andra resolutioner blivit till vederbörande stad i äldre tider överlåten, dels ock att
1869 års revision av städernas ersättningar också verkställdes med tillämpning av
dessa synpunkter, därvid ersättningarna för de städerna enligt allmän lag tillkommande
bötesandelar och för kronans städerna förlänade andel särskildes och de senare
tingo kvarstå, under det att av de förra de städerna själva tillkommande andelar
indrogos. I dessa omständigheter finge otvivelaktigt anses ligga ett statsmakternas
erkännande av att den rätt till kronans bötesandel, som vissa städer ägde enligt
privilegier eller före strafflagens införande meddelade särskilda nådiga beslut, icke
kunde dem förtagas eller minskas, och att sålunda, då strafflagen upphävde de
förut gällande bestämmelserna angående bötesfördelningen, ifrågavarande städer
hade en ovillkorlig rätt till ersättning för den inkomst, av vilken de därigenom ginge
i mistning. Denna rätt torde för övrigt, oavsett vad angående densamma av Kung!.
Maj:t och riksdagen uttalats, vara obestridlig och den i allmänhet gällande grundsatsen,
att ersättningarna endast vore beviljade tills vidare och sålunda enligt statskontorets
förmenande när som hälst utan vederlag kunde indragas, icke vara å dessa
fall tillämplig.

Av ifrågavarande städer hade de tjugo förstnämnda kunnat såsom grund för
sina ersättningsanspråk åberopa privilegier eller i äldre tider meddelade resolutioner,
under det att fyra städer eller Söderköping, Karlskrona, Landskrona och Falkenberg
till stöd för sina ersättningsanspråk allenast anfört, att kronans andel av ålder tillkommit
dem, utan att kunna uppgiva varå detta förhållande grundat sig, Samtliga
de tjugo först omförmälda städernas rätt till kronans bötesandel torde fä anses i
den män, som i nu förevarande angelägenhet för dem vore av nöden, vara styrkt.
På grund av vad de fyra sist nämnda städerna anfört angående den långa tid. under
vilken de åtnjutit ifrågavarande andel, samt av den omständigheten att de såväl vid
sina ursprungliga ansökningar om ersättning för denna andel tillerkänts sådan som
ock vid 1869 års revision blivit vid denna ersättning bibehållna torde jämväl angående
dessa städer nödig bevisning rörande deras påstådda rätt få anses förebragt. Vidkom
mande däremot Hudiksvall hade denna stad varken i de ursprungliga ansökningshandlingarna
eller i sitt sedermera i ärendet avgivna yttrande angivit någon som
helst grund till att staden tagit kronans halva bötesandel. Vid sådant förhållande
torde den omständigheten att staden vid 1869 års revision fått behålla ett ersättningsbelopp
av 9 kronor icke utgöra tillräcklig anledning till att detta belopp allt fortfarande
skulle behöva utgå eller, om indragning verkställdes, vederlag beredas staden.
Statskontoret hade ej häller i sitt förslag angående indragning av rådhusrätternas
ersättningar ansett sig böra beträffande Hudiksvalls rådhusrätt göra undantag för
den del av dess ersättning 52 kronor, som tydligen ansetts motsvara två tredjedelar
av kronans lott.

Beträffande slutligen ersättningen till Göteborgs stad 7,544 kronor torde samma
ersättning, på sätt av statskontoret vid redogörelsen för tillkomsten av densamma
närmare utvecklats, bestå av därvid angivna fem belopp tillhopa 7,549 kronor 71 öre,
Bihang till riksdagens protolcoll l''J''/.(). 1 samt. 73 höft. (Nr 37.) 6

Kungl. Maj.ts proposition Nr 87.

vilket sistnämnda belopp, efter avdrag av ej ersättningsgillda böter 6 kronor, avrundats
till 7,544 kronor. Av dessa belopp borde, enligt vad av statskontoret anförts
beträffande upphörande av rådhusrätternas ersättningar, det förstnämnda eller 168
kronor 66 öre utan vederlag indragas. Enahanda syntes förhållandet vara med det
såsom domstolens andel i poliskammarböterna betraktade beloppet å 2,821 kronor
78 öre. Det torde nämligen vara klart, att den uppfattning, som vid 1869 års
revision syntes hava gjort sig gällande beträffande naturen av det belopp av böterna
vid nämnda domstol om 8,465 kronor 39 öre, varför ersättning ursprungligen beviljats,
eller att detsamma egentligen med lika delar tillkommit kronan och staden, vore den
riktiga. Därav följde, att endast hälften av beloppet eller 4,282 kronor 69 öre vore
av privilegiinatur och att de två tredjedelar av den andra hälften eller 2,821 kronor 78
öre, som vid revisionen fingo kvarstå, kunde såsom utgörande domstolens andel i
stadens lott enligt allmän lag utan vederlag indragas. De av stadsfullmäktige till
stöd för stadens påstådda rätt att fortfarande få behålla även detta belopp åberopade
kungl. förordningen den 19 augusti 1807 och kungl. brevet den 17 juni 1850 angående
fördelningen av böterna vid poliskammaren kunde icke anses medföra någon annan
och bättre rätt för staden till dessa böter än vad som innebures i privilegierna ocli
allmänna lagens stadganden. Dessa kung], resolutioner bestämde visserligen en annan
fördelning av böterna än den lagliga, men denna ändrade fördelning, som endast vore
en disposition för visst ändamål — poliskassans befrämjande — av stadens och kronans
staden förlänta bötesandelar, kunde ej på något sätt grunda rätt för denna kassa
eller numera staden, bland vars inkomster hela bötesersättningen inginge, att för all
framtid få uppbära denna ersättning i vidare mån än vad densamma motsvarade den
privilegierade bötesandelen. Ej heller den omständigheten att staden, som enligt
det av Kungl. Maj:t för stadens ämbets- och tjänstemäns änke- och pupillkassa deri
10 november 1899 fastställda reglemente vore skyldig till kassan erlägga hela bötesersättningen,
ansvarade gent emot delägarna i kassan för dennas förbindelser, kunde
leda till den av staden påyrkade rätten. Genom denna anordning hade nämligen
endast disponerats ersättningen, i den mån den på andra grunder tillkomme staden.

Med erinran om länsstyrelsens uppfattning om nu berörda tvä belopp 16s
kronor 66 öre och 2,821 kronor 78 öre, ville statskontoret i fråga om de återstående
tre beloppen om tillhopa 4,559 kronor 27 öre, som av statskontoret beräknats ingå
uti ifrågavarande ersättning, framhålla, att dessa belopp syntes däremot vara av
privilegiinatur och borde alltså av staden fortfarande få tillgodonjutas, därvid dock för
att erhålla en slutsumma, som överensstämde med beloppet av hela bötesersättningen
7,544 kronor, de båda huvudbeloppen borde minskas med på dem belöpande andelar
av det belopp av 6 kronor, som år 1866 ej ansågs ersättningsgillt, eller sålunda det
till indragning föreslagna beloppet 2,990 kronor 44 öre med 2 kronor 3 öre till
2,988 kronor 41 öre eller i runt tal 2.988 kronor, och det privilegierade beloppet
4,559 kronor 27 öre med 3 kronor 97 öre till 4,555 kronor 30 öre, avrundat till
4,556 kronor.

Statskontoret delade slutligen den av såväl städerna som länsstyrelserna i allmänhet
uttalade uppfattningen, att något annat och lämpligare .sätt för ersättningarnas
avlösning än deras kapitalisering och kapitalets överlämnande till städerna icke torde
kunna utfinnas. Denna åtgärd innebure visserligen en jämförelsevis stor utgift på
en gång för statsverket, men vore i allt fall enligt statskontorets förmenande att
föredraga framför utbetalandet för all framtid av de årliga ersättningsbeloppen

Ku.ru

Beträffande den räntefot, efter vilken kapitaliseringen borde verkställas, torde den
av åtskilliga städer själva föreslagna 4 procent finnas skälig ocli lämplig. Under
inga omständigheter borde åtminstone en lägre räntefot få beräknas. Fyra städer
hade visserligen föreslagit fem procent, men detta oaktat syntes det statskontoret
riktigare, att samma räntefot tillämpades vid avlösandet av samtliga ersättningarna
och att sålunda även dessa städer erbjödes kapitalisering efter 4 procent. Under
förutsättning att Kung!. Magt lika med statskontoret funne, att Hudiksvalls ersättning
tf kronor och av Göteborgs ersättning ett belopp av 2,988 kronor kunde indragas
utan vederlag, skulle alltså ersättningar till ett sammanlagt belopp av 8,806 kronor
behöva avlösas. Det härför erforderliga kapitalet efter eu räntefot av fyra procent
utgjorde 220,150 kronor. 1 de fäll, där staden såsom ifråga om Söderköping, Karlskrona
och Kristianstad erhållit kronans bötesandel mot skyldighet att fullgöra vissa
prestationer, kunde någon minskning i denna skyldighet, i den mån den ännu kunde
uppfyllas, icke genom avlösningen anses hava ägt rum. Vid bifall till statskontorets
förslag angående omedelbar indragning av den till Hudiksvall utgående ersättningen
9 kronor samt 2,988 kronor av ersättningen till Göteborg, kunde ifrågavarande
förslagsanslag minskas med motsvarande belopp tillhopa 2,997 kronor.

Statskontoret hemställde därjämte om bemyndigande för sig att i fråga om
de ersättningsbelopp, som statskontoret sålunda ansåg böra avlösas, från städerna
införskaffa förklaringar, huruvida de vore villiga att mot erhållande av vederlag i
enlighet med vad statskontoret föreslagit avstå från rätten till samma belopp.

Samtliga ifrågavarande tjugosex städer Lava sedermera, Uddevalla
dock först i ett under innevarande år insänt meddelande, förklarat sig
medgiva, att de dem tillerkända ersättningar för förlust av kronans
böteslott finge avlösas samt avlösningssumman bestämmas i enlighet
med den av statskontoret föreslagna beräkningsgrunden.

1 sammanhang härmed har rådhusrätten i Gränna i en till Kungl. Maj:t in- Grann*.

given skrift hemställt, att det Gränna stad enligt Kungl. Maj:ts brev den 7 september
1869 tillagda belopp 159 kronor ävensom den rådhusrätten tillerkända ersättning
93 kronor måtte få fortfarande utgå eller ock, därest detta icke kunde bifallas,
föreskrift meddelas därom, att en eventuell avlösningssumma skulle förvaltas som en
.särskild fond och dess årliga avkastning användas till avlöning åt rådhusrätten.

Till stöd för denna anhållan har rådhusrätten anfört, att jämväl förstnämnda belopp
uppbures av rådhusrätten, samt för att styrka sin rätt därtill åberopat såväl de för
staden utfärdade privilegier, enligt vilka staden skulle åtnjuta sakörena för avlöning
av borgmästare och råd, som ock en av Kungl. Maj:t den 30 december 1695 för
Gränna stad fastställd, enligt uppgift ännu gällande avlöningsstat, som förordnade,
att sakörena skulle användas för bland annat nyss berörda ändamål.

Justitiekanslersiimbetet anför, att den till staden Halmstad enligt Juatitiekan*-brevet den 7 september 1869 utgående årliga ersättningen 207 kronor lerbämbetetsyntes
rätteligen hava bort beräknas till 116 kronor 69 s/r. öre eller med
jämnat öretal 116 kronor 70 öre, samt att det därför kunde ifrågasättas,
om icke berörda årliga ersättning borde avlösas med ett kapital, beräknat
allenast efter sistnämnda belopp och den föreslagna räntefoten av 4 procent.

Departements
chefen.

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 87.

Till uppfuttningen, att städernas rätt att åtnjuta kronan enligt lag
tillkommande böteslott icke, såsom varande eu i äldre tid särskilt förlänad
iormån, bör dem utan full gottgörelse frånhändas, lämnar även
jag min anslutning. Oberoende av frågan huruvida denna förmån tillförsäkrats
för all framtid eller allenast till dess Kungl. Maj:t annorlunda
förordnade, lärer det nämligen med hänsyn till den långa tid
eller i de flesta fall över 200 år, varunder städerna lått tillgodonjuta
förmånen, icke böra ifrågakomma att utan vederlag indraga denna. De
belopp, som hittills utgått som ersättning för förlust av samma förmån,
torde följaktligen ej böra utan full gottgörelse indragas. Beträffande
den staden Hudiksvall genom Kungl. Maj:ts brev den 7 september
1869 tillerkända ersättningen har statskontoret funnit utredningen i
ärendet ej giva stöd för antagande, att staden uppburit kronan enligt
lag tillkommande böteslott på grund av någon staden tilldelad rätt
därtill och att ersättningen följaktligen till sin natur vore vederlagför
förlust av dylik rätt. Vad i ärendet förekommit synes mig emellertid
ej giva anledning till att beträffande denna ersättning frångå den
uppfattning i motsatt riktning, som i Kungl. Maj:ts nyss nämnda brev
fått uttryck och som föranlett fastställandet av ersättningen. Jag finner
följaktligen, att åt denna ej bör i förevarande hänseende givas någon
särställning.

Emellertid ingår, såsom förut redan påpekats, i de städerna Göteborg
och Halmstad tillerkända ersättningsbelopp gottgörelse, förutom
för mistning av kronans böteslott, jämväl för förlust i annat hänseende.

Vad Göteborg beträffar förklarade Kung]. Maj:t, då ersättningen
till denna stad år 1869 fastställdes till 7,544 kronor, att i detta belopp
vore rådhusrättens andel inberäknad. Av statskontoret har framhållits,
att vid fastställandet av ersättningsbeloppet till 7,544 kronor den upp
fattningen synes hava gjort sig gällande, att av den staden ursprungligen
tillagda ersättningen å 9,039 kronor ett belopp av 4,485 kronor
67 öre avsåg gottgörelse för förlust av den lott i böterna vid rådhusrätten
och poliskammaren, som staden ägt rätt att oberoende av de
staden meddelade privilegierna uppbära, eller vid rådhusrätten 252 kronor
98 öre och vid poliskammaren 4,232 kronor 69 öre. Utredningen i
ärendet synes mig ock giva stöd för riktigheten av statskontorets antagande.
Av berörda belopp 4,485 kronor 67 öre indrogs nämligen år
1869, i likhet med vad som skedde i fråga om de vissa övriga städer tillagda
ersättningar för förlust av dem tillförne enligt lag tillkommande andelar
av böter, eu tredjedel, varemot återstående två tredjedelar 2,990 kronor
44 öre eller proportionsvis samma andel, som i fråga om övriga städer

Kungl. Maj:ta proposition Nr 87.

år 1869 tillädes rådhusrätten, lingo kvarstå. Vad av stadsfullmäktige i
■Göteborg anförts till stöd för att sistnämnda belopp boivle, i strid mot
nyss berörda, vid fastställandet av ersättningen år 1869 rådande uppfattning,
anses vara gottgörelse för förlust av sådan rätt till böter,
som tillkommit staden på grund av förbindelser av staten av beskaffenhet
att medföra skyldighet för staten att utgiva vederlag för förlust
av rätten, finner jag ej förtjäna avseende. Vid sådant förhållande
och då de bilbghetsskäl, som må hava föranlett, att staden fått hittills
uppbära samma belopp, numera icke torde äga giltighet, ansluter
jag mig till statskontorets åsikt att nu ifrågakomna, till 2,988 kronor
beräknade del av förevarande ersättning bör, i likhet med motsvarande
ersättningsbelopp i fråga om övriga städer, utan vederlag indragas. Vidkommande
den återstående delen av ersättningen eller 4,556 kronor
ar jag med statskontoret ense därom, att detta belopp, i överensstämmelse
med den uppfattning om dess natur, som enligt vad förut nämnts,
år 1869 gjort sig gällande, ej bör indragas, utan att full gottgörelse
lämnas.

Beträffande Halmstad hade staden enligt de av denna åberopade
saköreslängder under åren 1860—1864 på grund av sina privilegier åtnjutit
kronans andel i sakören med i medeltal för vart år 116 kronor
69 3/r. öre. Av den staden år 1S69 tillagda ersättningen utgör således
allenast detta belopp gottgörelse för förlust av kronans böteslott. På
de staden meddelade privilegier kan således vid indragning^ av ersättningen
grundas rätt till vederlag endast för denna del. Återstående
beloppet är, på sätt vid redogörelsen för den rådhusrätten i Halmstad
tillagda ersättning närmare om förmälts, en del av den gottgörelse, som
förut beviljats staden för förlust av de fattiga tillförene tillkommande
bötesandelar. Detta belopp torde, jämlikt beslutet om indragning av
fattigvårdsstvrelser tillerkända ersättningsbelopp, böra utan vederlagindragas.

Med statskontoret är jag vidare ense om lämpligheten av att avlösningen
av de städerna för förlust av kronans böteslott tillagda ersättningar
verkställes på det av statskontoret föreslagna sätt. Samtliga
städer hava förklarat sig antaga den föreslagna avlösningen. Med
beräkning att de belopp, som i fråga om städerna Göteborg och Halmstad
böra avlösas, uppgå, för den förra till 4,556 kronor och för den
senare till 116 kronor 70 öre, erfordras för avlösningens verkställande
ett belopp av 218,117 kronor 50 öre. Uppenbart torde vara, att i de
fall, då stad mot rätt att uppbära kronans andel av böter åtagit sig -

Borgmästaren
i Vaxholm.

Borgmästaren
P. M.
■Jacobsson.

Statskontoret.

Kungl. Maj.is proposition Nr 87.

viss förpliktelse, någon förändring i avseende därå ej inträder genom
avlösningen.

Ersättning för mistade bötesandelar utgår även till borgmästaren
i Vaxholm. Den 11 februari 1873 beviljade Kungl. Maj:t honom i förevarande
hänseende en ersättning av 112 kronor att utgå årligen, intill
dess annorlunda förordnades.

I en deu 5 december 1871 till Kungl. Maj:t ingiven ansökan
anförde nämligen dåvarande borgmästaren i Vaxholm P. M. Jacobsson
i huvudsak följande:

Sedan mer än ett århundrade och intill dåvarande tid hade kronans i Vaxholm
fallande bötesandelar redovisats såsom anordnade på lön åt innehavaren av
justitiearie-, sedermera borgmästartjänsten därstädes. Detta hade tvivelsutan skett
pa grund av någon dåmera okänd förläning. Efter nya strafflagens införande både
dock anmärkning i kammarrätten framställts mot detta redovisningssätt, därvid
framgått, att förre innehavaren av nämnda befattning underlåtit att i enlighet med
kungörelsen den 29 augusti 1865 anhålla om ersättning för omförmälda bötesandelar.
För att bevaka den förmån, som tillkommit Jacobssons tjänst, och iakttaga sin egen
rätt i avseende ä en till fyllnad i de ringa löneförmånerna väl behövlig löneinkomst
anhölle Jacobsson, att Kungl. Maj:ts måtte antingen för Jacobsson bekräfta rättigheten
att fortfarande åtnjuta kronans i Vaxholm fallande bötesandelar eller ock.
om sådant skulle prövas lämpligare, med böternas indragande till kronan, åt Jacobsson
anslå en viss årlig ersättning. För denna sin anhållan hämtade Jacobsson ett
ganska väsentligt stöd i det förhållande att lian till följd av de många göromål,
som de å \ axholms fästning förlagda garnisons- och kronoarbetarekompanier ådroge
honom utöver hans egentliga befattning för staden, måste åt det allmännas angelägenheter
ägna en stor del av sin rätt trägna tjänst.

Statskontoret anförde, efter av kammarförvanten hos ämbetsverket verkställd
undersökning, i infordrat yttrande följande: »vid undersökning i kammararkivet
har inhämtats, att kronans böter från Vaxholm debiterats i 1761 års specialläkning
och under samma är levererats till ränteriet. Sedermera förekomma ej
dylika medel i räkenskaperna. Först i 1821 års räkenskaper för Vaxholm, de
första, som upprättats efter då fastställt formulär för länets landsböcker, linnes ett
för böter avsett konto, som likväl endast innehåller följande anteckning: »I brist
av saköreslängder kan några bötesmedel ej upptagas.» i 1822—1824 årens räkenskaper
förekommer, jämte anteckning därom att kronans bötesandelar äro anslagna
åt justitiearien, att dessa bötesandelar dels levererats och dels deponerats i lantränteriet.
Enligt vad av åtskilliga i kammarrättens advokatfiskalskontor befintliga
handlingar angående anhängiggjorda åtal mot magistraten i Vaxholm för oreda i
uppbördsförvaltningen inhämtats, hava emellertid dessa till ränteriet överlämnade
medel uti uppgjord likvid avräknats på eu hos magistraten uppkommen brist vid
redovisning av andra dels statens och dels stadens medel. Uti 1825 års specialräkning.
där kronans andel i de vid Vaxholms rådstuvurätt under året ådömda böter
anordnas till justitiearien äro under titel: »restantier», vari åtskilliga bötesbelopp
ingå, avskrivna »såväl mantalspenningarna, vilka äro justitiearien på lön anslagna,

4 7

Kung/. Maj:ts proposition Xr 87.

som ock konungens och kronans bötesmedel, vilka enligt gammalt privilegium även
tillkomma justitiearien och varför magistraten är frikallad från redovisning.» Vidare
upplysningar om grunden för justitieariens rätt till bötesandelarna saknas i de
följande årens räkenskaper och hava icke heller annorstädes kunnat erhållas. Om
de för staden Vaxholm utfärdade privilegier i detta hänseende innehålla någon
bestämmelse har ej kunnat utrönas, emedan om dessa privilegier, som enligt uppgift
uti en i riksarkivet förvarad kungl. resolution den 4 maj 1721 skulle vara
konfirmerade år 1684, icke erhållits annan upplysning än den, som innefattas uti
en bestyrkt avskrift ur eu i riksarkivet befintlig samling av städernas privilegier.
Ehuru således icke genom stadens privilegier eller annan handling kunnat styrkas,
att staden Vaxholm varit eller är berättigad till åtnjutande av ifrågavarande bötesandelar,
anser likväl statskontoret, då räkenskaperna utvisa, att under mer än ett
århundrade böter från Vaxholm ej ingått till statsverket, böra antagas, att en dylik
förmån varit denna stad förunnad; och som den omständigheten att vederbörande
försummat att inom den i kungl. kungörelsen den 29 augusti 1865 bestämda tid
göra framställning om ersättning för den förlust, sökanden i ovan omförmältä hänseende
tillskyndats, icke enligt statskontorets tanke kunde betaga vederbörande
rättighet att sådan ersättning av statsverket undfå, hade statskontoret för sin del
trott sig äga anledning ifrågavarande ansökning understödja.»

i sammanhang med ansökningen företeddes en avskrift av ett den 12 april
1717 i Vaxholm av D. Hartzell utfärdat intyg av innehåll, att de älsta män, som
i Vaxholm funnes, uppgåvo, att privilegier för Vaxholm tillförene varit, men att de
skulle för omkring åttio år sedan förkommit, dock att samma privilegier, vilka
skulle i konung Johans tid utfärdats, icke varit stadsprivilegier, enär Vaxholm ej
vore stad.

Såväl stadens röstberättigade invånare som magistraten hördes i anledning
av ansökningen. Frän de förras sida framhölls, att rättigheten för borgmästaren
att åtnjuta kronans bötesandelar vore uråldrig och troligen innefattats i stadens
ursprungliga privilegier. Magistraten anförde, att orsaken till att kronans bötesandelar
någon gång levererats till lantränteriet sannolikt varit den att, enligt uppgift,
som lämnats magistraten, vikarie, som bestritt justitiearietjänsten, antingen ej
känt förhållandet med böterna eller icke ansett sig för egen räkning berättigad att
uppbära dem. Därjämte framhölls från båda hållen, att denna förmån innefattade
eu väl förtjänt vedergällning för de många göromål, som borgmästaren till följd
av i Vaxholm rådande särskilta förhållanden finge utöver vad tjänsten egentligen
tillkomme vidkännas för det allmännas angelägenheter.

Jämväl länsstyrelsen i Stockhoms län vitsordade, att kronans andel av i
Vaxholm ådömda böter från äldre tider åtnjutits av stadens justitiearius, utan att
det beslut, varpå denna rättighet grundats, vore känd. Länsstyrelsen anförde vidare,
att vid uppgörande av lönereglering för justitiearietjänsten den 15 maj 1867 hade
förevarande förmån blivit upptagen, ehuru viss summa icke utförts, och löneförmånerna
i övrigt fastställts till 1,500 kronor och ett statsanslag å 200 kronor
såsom ersättning för förlust av rätt att åtnjuta mantalspenningar jämte expeditionslösen
och förmånen av fri bostad. Enligt länsstyrelsens åsikt borde Jacobsson
komma i åtnjutande av påräknad och väl behövlig ersättning för förlust av rätten
till ifrågavarande bötesandelar.

Stad lins röstberättigade

invånare och
magistraten.

Länsstyrelsen

Kung}. Maj:is
beslut den 11
februari 1873.

Borgmästaren
B. Hazelius.

Länsstyrelsen.

Statskontoret.

Borgmästaren
B. Hazelius.

Departementschefen
.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

Den 11 februari 1873 förklarade Kungl. Maj:t, att med avseende
å den i ärendet åstadkomna utredning borgmästaren i Vaxholm skulle
som ersättning för de genom nya strafflagens införande befattningen
frångångna bötesandelar årligen, intill dess annorlunda förordnades, i
bötesersättning uppbära 112 kronor, samt att Jacobsson ägde att tillgodonjuta
denna ersättning från och med månaden näst efter den, då
han, efter det tjänsten blivit ledig, övertog förvaltningen därav, eller
från och med maj 1867.

På sätt Jacobsson i sin ansökan om ersättning uppgivit, hade emellertid av
kammarrätten gjorts anmärkning mot att kronans andel av sakören i Vaxholm
såsom anordnad till justitiearien avförts ur kronoräkenskaperna. Genom kammarrättens
utslag ålades också magistratens ledamöter återbäringsskyldighet för åren
1865 — 1868.

Nuvarande borgmästaren i Vaxholm B. Hazelius erinrar om förevarande
ersättnings natur av vederlag för en innehavaren av befattningen sedan äldre tid
tillkommande förmån samt därom att hänsyn tagits till denna vid löneregleringen
år 1867. På grund av dessa förhållanden och då Hazelius haft anledning att beräkna
ersättningen som en säker och välbehövlig förstärkning till den ringa lönen
från staden, syntes ersättningen vara av natur att böra utgå åtminstone under
Hazelii tjänstetid. Skulle ersättningen av praktiska skäl finnas böra indragas,
vore det med billighet och rättvisa överensstämmande, att skälig gottgörelse därför
lämnades.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter väl, om det icke vid en eventuell
indragning av ersättningen borde åligga staden att lämna gottgörelse, men föreslår
därjämte, att staten måtte på grund av ersättningens något mera betydande belopp
i någon mån bidraga vid dess avlösning.

I sitt yttrande förklarar statskontoret sig anse att, då något privilegium
eller annan kungl. resolution, varigenom ifrågavarande tjänsteman tillerkänts kronans
bötesandel, icke åberopats och än mindre till sin befintlighet styrkts, laga hinder
ej torde möta för ersättningens indragning utan vederlag. Enligt statskontorets
åsikt syntes dock billigheten bjuda, att nuvarande tjänstinnehavaren finge under sin
tjänstetid uppbära ersättningen.

Justitiekanslern framställer ej någon erinran mot statskontorets förslag.

1 en senare i ärendet ingiven skrift har Hazelius anfört, att hans avlöningsförmåner
utgjordes av kontant lön 6,000 kronor och fri bostad ävensom, sedan
gamla tider, ifrågavarande ersättningbelopp 112 kronor och 200 kronor i ersättning
för mistade mantalspenningar. Andra sportler kunde däremot borgmästaren endast
i oväsentlig mån påräkna, enär staden, som till största delen läge på kronan tillhörig
mark eller utgjordes av försvarsanstalter, vore efterbliven och utan industri eller
annan förmögenhetsskapande rörelse. Hazelius vidhölle därför sin hemställan, att
förevarande ersättning måtte åtminstone under hans återstående tjänstetid fortfarande
till honom utbetalas eller motsvarande vederlag lämnas.

Utrett är visserligen, att kronans andel av de i Vaxholm fallna
böter under en längré tid före strafflagens trädande i kraft uppburit»

Kung/. Maj:ts proposition Nr 87. 40

av innehavaren av dåvarande justitiarietjiinsten därstädes, vilken tjänst
numera motsvaras av borgmästarbe fatta ingen. Vad i ärendet förekommer
torde emellertid ej lämna tillförlitligt stöd för antagande, att
till grund för berörda förhållande legat någon statens utfästelse av den
innebörd, att staten på grund därav kan anses skyldig att, sedan nämnda
bötesandel till följd av stadgande i strafflagen numera ingår till kronan,
för framtiden till innehavaren av tjänsten utgiva gottgörelse för den
minskning i hans inkomster, som därigenom förorsakas. Lika med
statskontoret finner jag följaktligen rättsligt hinder för indragning av
ersättningen ej föreligga. Med hänsyn emellertid till ersättningens
natur av vederlag för eu ifrågavarande befattningshavare tillkommande
särskild förmån och den långa tid, varunder denna varit med befattningen
förenad, anser även jag billigheten fordra, att ersättningen
indrages först med nuvarande tjänstinnehavarens avgång från tjänsten.

Vad härefter beträffar de till stadsfiskaler såsom gottgörelse för Stadsfiskaler.
mistade bötesandelar utgående belopp tillerkändes under åren 1866,

1867 och 1868 stadsfiskalerna i 86 städer årlig ersättning med tillhopa
34,598 kronor för förlust, som tillskyndats dem därigenom att böter,
däri de tillförene ägt åtnjuta andel, dåmera ingingo till kronan.

För de särskilda ersättningsbeloppen redogöres i den vid förut
omförmälda promemoria fogade tabell V. Det högsta beloppet 2,550
kronor utgår till stadsfiskalen i Jönköping och det lägsta eller 14 kronor
till stadsfiskalen i Örnsköldsvik.

Nämnda tabell utvisar, att för de flesta av ifrågavarande stadsliskalsbefattningar
under senare tid antagits uya lönestater samt att
flertalet av dessa lönestater fastställts av Kungl. Magt.

Efter upprättandet av berörda tabell bär Kungl. Maj:t beträffande
vissa stadsfiskaler fastställt nya lönestater eller vissa ändringar eller
tillägg till förut gällande sådana. För de i detta hänseende fattade
beslut redogöres i en vid nyss nämnda promemoria fogad tabell VI.

Vid fastställandet av vissa lönestater har frågan om den med befattningen Lonestatema.
förenade rätten till ersättning för mistade bötesandelar varit föremål för särskilt
beaktande. I vissa fall har vederbörande stad åtagit sig förpliktelse att, i den
händelse berörda ersättning komme att indragas, hålla stadsfiskalen skadeslös för
den minskning i hans inkomster, som därigenom komme att förorsakas. I andra
fall åter har staden avböjt att åtaga sig dylik förpliktelse. I vissa lönestater fastställes
avlöningen till visst belopp med bestämmelse tillika, att å denna skall, så
länge ersättning av förevarande natur utgår, avdragas dess belopp. I ett fall har
staden berättigats att tillsvidare uppbära ersättningen. Understundom upptages
ifrågavarande ersättning i lönestaten, utan att frågan om förpliktelse för staden i
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 73 käft. (Nr 87.) 7

Västervik

och

Lidköping.
Vtlxjb.

Kristinehamn

och

Filipstad.

Jönköping.

Norrköping.

Kalmar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

nu antydda hänseende beröres. I ett par fall har stadsfiskalen förklarats skyldig att
utan anspråk å gottgörelse tåla eventuell indragning av ersättningen. I de flesta
fall åter omnämnes ej i lönestatema, att ersättning av förevarande natur utgår.

Skyldighet att, därest ersättning för mistade bötesandelar kommer att upphöra,
hålla stadsfiskalen skadeslös därför, har vid fastställandet av lönestater för
stadsfiskalerna i Västervik och Lidköping ålagts dessa städer.

Enahanda förpliktelse har vid fastställandet av lönestaten för stadsfiskalen i
Växjö ålagts denna stad, för så framt stadsfiskalstjänsten fortfarande bleve förenad
med stadsfogdebefattningen. För den händelse så icke bleve fallet, har staden däremot
ej någon dylik förpliktelse.

Vid behandling av ärenden rörande fastställande av lönestater för stadsfiskalerna
i Östersund, Söderhamn och Vimmerby väcktes fråga om att vederbörande
stad borde åtaga sig förpliktelse av nyssnämnda innehåll. Samtliga tre städer avböjde
emellertid att ikläda sig dylik förpliktelse.

Lönestatema för stadsfiskalerna i Kristinehamn och Filipstad fastställa avlöningarna
att utgå med vissa angivna belopp med bestämmelse tillika, att å stadskassa^
utgifter härför avdrag skulle verkställas för det belopp, vilket som ersättning
för mistade bötesandelar utginge till stadsfiskalen, så länge sådan ersättning till
honom ägde rum.

Bestämmelse i enahanda riktning är meddelad i fråga om stadsfiskalen i Jönköping.
Den för honom fastställda lönestaten bestämmer nämligen avlöningen till
visst angivet belopp och föreskriver tillika att, så länge från statsverket till stadsfiskalen
utginge ersättning av förevarande art, dennas belopp skulle inräknas i lönen.

Lönestatema för stadsfiskalerna i Norrköping och Kalmar äro i förevarande
hänseende ej så avfattade, att de, på sätt i fråga om lönestatema för stadsfiskalerna
i Kristinehamn, Filipstad och Jönköping är fallet, uttryckligen fastställa avlöningen
att utgå med visst belopp, oberoende av om ersättning för mistade bötesandelar
utgår eller ej.

Vad stadsfiskalen i Norrköping beträffar föreskrevs i den av Kungl. Maj:t
den 18 september 1885 fastställda avlöningsstaten för poliskammaren i Norrköping,
att stadsfiskalens lön skulle utgöra 1,936 kronor samt att, när ersättningen för
mistade bötesandelar 1,564 kronor komme att upphöra, stadsfiskalen skulle åtnjuta
i lön 2,000 kronor och i tjänstgöringspenningar 1,500 kronor. Den 27 november
1908 har emellertid fastställts ny avlöningsstat för stadsfiskalen. Enligt denna stat
skall avlöningen för stadsfiskalen, inberäknad ifrågavarande ersättning 1,564 kronor,
utgå med 4,000 kronor jämte två ålderstillägg.

Beträffande stadsfiskalen i Kalmar beslöto stadsfullmäktige

den

1905, att stadsfiskalen skulle erhålla följande löneförmåner:

såsom stadsfiskal..............................................................

» poliskommissarie ....................................................

ersättning för mistade bötesandelar ...........................

utgående bötesandelar, beräknade till

ersättning för bestyr med lösdrivare ..........................

25 augusti

kronor

920

997

463

200

Summa kronor 3,500.

Den 13 oktober 1905 förordnade Kungl. Maj:t, med godkännande av stadsfullmäktiges
beslut, att stadsfiskalens avlöning skulle, inberäknat från statsverket
utgående ersättning för mistade bötesandelar, utgå med 3,500 kronor om året.

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 87.

I sammanhang med fastställande av lönestat för stadsfiskalen i Nora medgav
Kungl. Maj:t, att staden finge uppbära den stadsfiskalen tillerkända ersättning för
mistade bötesandelar, om och så länge denna ersättning ansäges höra fortfarande
utgå.

Stadsfiskalerna i Karlskrona och Kristianstad hava i lönestaterna för dem
tillförbundits att utan anspråk ä gottgörelse tåla eventuell indragning av ifrågavarande
ersättning.

Vad den förra befattningen beträffar skulle enligt lönestat, som fastställts den ti
september 1905, stadsfiskalen i avlöning av staden erhålla 3,000 kronor, om ersättningen
för mistade bötesandelar bibehölles, men i motsatt fall 3,200 kronor. Den
31 december 1918 har fastställts ny lönestat för stadsfiskalen. Med hänsyn till den
förbättring i avlöningsförmånerna, som genom denna lönestat bereddes stadsfiskalen,
bestämdes, att han skulle vara skyldig att utan anspråk å gottgörelse tåla eventuell
indragning av förevarande ersättning.

Lönestaten för stadsfiskalen i Kristianstad, vilken fastställts den 21 december
1904, berättigar stadsfiskalen att uppbära vissa belopp i lön och tjänstgöringspenningar
jämte bötesandelar och den från staten utgående ersättning för mistad
lott i böter, dock utan rätt för stadsfiskal, därest denna ersättning komme att indragas,
att göra anspråk på gottgörelse därför av staden.

I lönestaterna för stadsfiskalerna i Eksjö, Simrishamn, Hälsingborg, Varberg,
Alingsås, Vänersborg, Skövde, Askersund, Falun och Härnösand omnämnes, att till
stadsfiskalen utgår ersättning av förevarande natur. Frågan om påföljden av ersättningens
indragning bero res i dessa fall ej.

I de för övriga av ifrågavarande stadsfiskalsbefattningar gällande lönestater
omnämnes däremot ej, att ersättning av ifrågavarande slag förekommer.

Stadsfiskalen i Norrköping, vilken yttrade sig i ärendet medan
lönestaten av den 18 september 1885 ännu gällde, erinrade, att indragning
av ersättningen till honom ej komme att förändra hans inkomster.

Stadsfiskalerna i övriga städer hava i yttranden, som avgivits
under år 1904 och 1905 eller således i många fall, innan nu gällande
lönestater antagits, bestritt, att förevarande ersättningsbelopp finge utan
vidare indragas.

Flertalet av dem, som sålunda yttrat sig, eller stadsfiskalerna i 49 städer
hava hemställt, att frågan om en eventuell avlösning av förevarande, till dem utgående
ersättningsbelopp måtte vila, intill dess en allmän lönereglering för stadsfiskalerna
blivit genomförd. Till stöd härför anföres, att ersättningsbeloppen tilldelats
innehavarna av stadsfiskalstjänsterna och ej blott dem personligen, som vid tiden
för ersättningens fastställande innehade tjänsterna. På sätt redan i justitiekanslems
förut anmärkta utlåtande av år 1865 framhållits, åtnjöte stadsfiskalerna i allmänhet
förutom bötesersättningama lön av städerna till allenast mindre belopp, så att ersättning
av förevarande beskaffenhet för en stor del av stadsfiskalerna utgjorde den
största eller i allt fall en väsentlig del av deras löneförmåner.

Jämväl stadsfiskalerna i övriga 36 städer motsätta sig, att ersättningsbeloppen
finge utan vidare indragas. Några av dessa stadsfiskaler förklara, att dylik in -

Nora.

Karlskrona.

Kristianstad.

Kr sätt ningst
agam a.

Städerna.

52 Kunrjl. Maj ds proposition Nr 87.

dragning åtminstone ej under deras tjänstetid borde äga rum. Rörande frågan om
beloppens avlösning, framställa de flesta yrkande, att i händelse av sådan avlösning
erhålla fullt vederlag, vilket några anse höra lämnas av staten och andra antingen
av denna eller av kommunen.

Till stöd för att ifrågavarande belopp borde fortfarande utgå eller allenast
mot fullt vederlag'' indragas framhålles i huvudsak följande:

Vid fastställande av lönerna för stadsfiskalsbefattningarna hade naturligen
hänsyn tagits till att nämnda belopp utginge och, då dylik befattning blivit ledig,
hade genom kungörelse därom eller på annat sätt meddelats, att de befattningen
åtföljande löneförmåner vore lön och bo tesersättning, utan uppgift om att den senare
skulle kunna indragas. Stadsfiskalerna hade sökt sina befattningar i den fasta tillförsikten,
att ersättningsbeloppen skulle fortfarande utgå, och utan en aning om att
en indragning skulle kunna komma i fråga, och hade i många fall eljest ej anmält
sig som sökande. I det å stadsfiskalstjänst utfärdade konstitutorial vore stadsfiskal
tillförsäkrad att åtnjuta den lön och de förmåner i övrigt, som för tjänsten då vore
eller framdeles kunde vara bestämda, och följaktligen även ifrågavarande ersättning.
Stadsfiskalen hade sålunda tillträtt befattningen med ersättningen såsom en del av
avlöningen. Då ersättningen, som vore att anse som en tjänsten åtföljande sportelinkomst,
tillkommit såsom vederlag för den löneinkomst, som genom ändring i
strafflagen frångått stadsfiskalerna, vore det uppenbart, att ersättningen rättvisligen
ej kunde indragas, med mindre fullt vederlag bereddes. Vad i Kungl. Maj:ts proposition
till 1369 års riksdag yttrats angående stadsfiskalemas svaga avlöning gällde
för övrigt, med hänsyn särskilt till ökade levnadsomkostnader och den med samhällenas
utveckling inträdda betydliga stegringen av stadsfiskalemas arbetsbörda,
allt fortfarande, i det att lönerna vore så knappt tilltagna, att något avdrag därå
icke rimligen kunde sättas i fråga. En lösning av förevarande fråga på det sätt, att
staden finge utgiva gottgörelse för stadsfiskal genom ersättningens indragning tillskyndad
förlust vore dessutom ej rättvis, enär stadsfiskal på grund av sina tjänstegöromål
vore upptagen mera för statens än för kommunens räkning och staten i
sin mån borde bidraga till hans avlöning. Härtill komme, att då ersättning av
ifrågavarande beskaffenhet indragits från ämbets- och tjänstemän, hade detta alltid
skett i samband med genomförande av lönereglering för dem. Sådan hade ej vidtagits
för stadsfiskalerna och kunde med sannolikhet ej förväntas, förr än i samband
med en fullständig omorganisation av domstols- och åklagarväsendet.

Jämväl magistrater eller stadsfullmäktige i åtskilliga städer hava samtidigt
med stadsfiskalerna yttrat sig rörande frågan om indragning av nu ifrågakomna
ersättningsbelopp.

Av dessa myndigheter uttala sig allenast några få eller magistraterna i
Kristinehamn, Laholm och Falköping samt Stockholms stadsfullmäktige för att beloppen
kunna indragas utan vederlag från staten.

Förstnämnda två myndigheter anse staden vara skyldig att hålla stadsfiskalen
skadeslös, i händelse ersättningen komme att indragas. Stockholms stadsfullmäktige
och magistraten i Falköping uttala sig för att ersättningen kan utan vederlag iitdragas
i mån av nuvarande tjänstinnehavares avgång. Av magistraten i Falköping
ifrågasättes dock, om det kunde vara med billighet förenligt att därefter fråntaga
staden förevarande ringa statsbidrag till bestridande av kostnaderna för stadens
polisväsen.

Kuwjl. Maj:ts proposition Nr <S7. 53

I övrigt hava yttranden i förevarande hänseende avgivits av magistraten och
stadsfullmäktige eller endera av dessa myndigheter i 29 städer.

I dessa yttranden framställas yrkanden, att frågan om avlösning av ersättningsbeloppen
måtte vila, till dess allmän lönereglering för stadstiskalerna genomförts,
eller att indragning av beloppen måtte verkställas allenast mot fullt vederlag antingen
till tjänstinnehavaren eller till staden med skyldighet för denna att hålla
den förre skadeslös för minskningen i hans inkomster. Under det att i åtskilliga
av dessa yttranden särskilt framhälles att, därest stadsfiskalemas bötesersättningar
indroges, städerna säkerligen eller med stor sannolikhet bleve nödgade att till stadsliskalerna
utgiva ersättning därför, göras i allmänhet till stöd för nyss berörda
yrkanden gällande i huvudsak samma synpunkter, som stadstiskalerna åberopa.
Särskilt påpekas, att ifrågavarande ersättningar vore att betrakta som statsverkets
bidrag till avlöning åt stadstiskalerna som statstjänare, och att skäl talade för att
staten borde övertaga deras avlöning eller åtminstone bidraga till densamma, ävensom
att, då de allmänna åklagarna på landet tillerkända ersättningar för mistade
bötesandelar indragits först i sammanhang med att åklagarna vid 1878 års lönereglering
erhållit ökade löneförmåner och staten sålunda ansett sig ej kunna utan
vederlag beröva dessa tjänstemän deras ersättningsbelopp, staten uppenbarligen
måste hava enahanda skyldighet gent emot allmänna åklagarna i städerna.

Länsstyrelserna, vilka likaledes avgävo sina utlåtanden, innan liertalet
av nu gällande lönestater antogos, hava framställt olika förslag angående
de stadsfiskalerna tillerkända ersättningsbelopp.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner, med hänsyn till innehållet i
den lönestat, som den G september 1885 fastställts för stadsfiskalen i
Karlskrona, den till honom utgående ersättningen kunna utan vederlag
upphöra med den nya lönestatens trädande i kraft.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att, då avlöningen till stadsfiskalerna
numera högst väsentligt höjts och nuvarande stadsfiskaler
tillsatts efter det strafflagen trätt i kraft, kunde det ifrågasättas, huruvida
ersättning i förevarande hänseende fortfarande borde utgå. Därest
emellertid stadsfiskalerna skulle anses böra på något sätt bibehållas vid
ersättningen, torde en avlösning, om sådan funnes nödig, böra ske
genom ersättningens kapitalisering och kapitalets överlämnande till vederbörande
stad för avkomstens utdelande.

Länsstyrelserna i följande fjorton län, nämligen Hallands, Kopparbergs,
Gottlands, Uppsala, Göteborgs och Bohus, Södermanlands, Västmanlands,
Kristianstads, Kronobergs, Värmlands, Örebro, Västernorrlands,
Stockholms och Kalmar län, ävensom länsstyrelsen i Blekinge län beträffande
stadsfiskalstjänsterna i Karlshamn och Sölvesborg anse indragning
av ersättningarna ej böra omedelbart vidtagas. I de yttranden,
som avgivits av de tretton först nämnda länsstyrelserna och länsstyrelsen
i Blekinge län föreslås, att med indragningen måtte få anstå till de dåvarande
tjänstinnehavarnas avgång från tjänsten eller till en eventuell

ljänsstyrel serna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

lönereglering vare sig för stadsfiskalerna i allmänhet eller för den enskilde
befattningshavaren. Länsstyrelsen i Kalmar län föreslår att, då
indragningen måste för vederbörande stad medföra en motsvarande
ökning av stadens utgifter för stadsfiskalens avlöning, indragningen,
vad staden anginge, måtte fördelas på de tio första åren efter det beslut
om indragning meddelats, till följd varav ersättningen skulle, i händelse
den på grund av stadsfiskalens avgång eller tillträde av nyreglerad lön
upphörde att till honom utgå före utgången av nämnda tio år, i stället
uppbäras av staden för återstående tiden och för varje år med det
belopp, som därå belöpte vid beräkning att ersättningen indroges under
de tio åren med en tiondedel årligen.

Länsstyrelserna i Älvsborgs, Östergötlands, Skaraborgs, Malmöhus,
Jämtlands och Gävleborgs län föreslå att, därest indragning av ersättningsbeloppen
skulle finnas böra äga rum, vederbörande kommuner måtte
hållas skadeslösa genom att ersättningarnas kapitaliserade belopp överlämnas
till dem för att avkastningen därav må komma ersättningstagarna
till godo.

Överståthållarämbetet anser att, om förevarande ersättning skulle
upphöra, borde rätteligen motsvarande höjning företagas i lönestaten
och Stockholms stad, som i sådant fall komme att övertaga ersättningsskyldigheten,
i sin ordning få åtnjuta vederlag, vilket syntes lämpligen
kunna lämnas i form av ett statens bidrag till stadsfiskalernas avlöning
att upptagas bland anslagen under vederbörande statsdepartement.

Slutligen anse länsstyrelserna i Jönköpings och Västerbottens län
beloppen böra fortfarande få utgå på sätt hittills skett, enär det ej vore
lämpligt att till städerna på en gång utbetala kapitalvärdet.

Till stöd för förslaget att med indragning av förevarande ersättningar bör
anstå till nuvarande tjänstinneliavarnas avgång från tjänsten eller till dess ny lönereglering
bleve genomförd framhålles av de länsstyrelser, som förorda dylik lösning,
huvudsakligen, att ersättningsbeloppen utgjorde en ej oväsentlig del av stadsfiskalemas
inkomster av tjänsten. Det måste därför anses obilligt att genom indragning
av beloppen minska inkomsterna för nuvarande befattningshavarna, vilka sökt befattningarna
under tillit att få framgent behålla ifrågavarande förmån och av vilka
många under en följd av år varit i åtnjutande av densamma. Bleve ersättningen
indragen, torde befattningshavarna ej vara berättigade att av vederbörande stad
erhålla gottgörelse. Huru än därmed förhölle sig, borde ersättningen även av hänsyn
till städerna ej utan vidare indragas. För övrigt vore de med stadsfiskalsbefattningarna
förenade åligganden av den beskaffenhet, att det kunde ifrågasättas, huruvida
ej statsverket skäligen borde deltaga i deras avlönande. Frågan om beloppens
indragning borde därför anstå, intill dess genom lönereglering staten åtoge sig en
del av stadsfiskalernas avlöning, vare sig denna del fastställdes till belopp motsvarande
den nu utgående ersättningen eller enligt annan grund.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87. o 5

I yttranden, som avgivits av de länsstyrelser, som föreslå, att avlösning av
förevarande ersättningar måtte ske genom överlämnande av deras kapitalbelopp,
anföres till stöd härför, att ersättningarna ej lagligen kunde indragas, utan att
vederlag bereddes befattningshavarna. Lämnade staten ej sådant, finge kommunerna
otvivelaktigt hålla befattningshavarna skadeslösa. Då städerna finge själva bära
kostnaderna för sina domstolar och sin polismyndighet, under det att å landet den
ojämförligt största delen av dylika utgifter bestredes av statsverket, syntes det för
övrigt ej vara billigt att utan vidare indraga en ersättning av förevarande slag.

Statskontoret anför i sitt yttrande följande:

Icke i något fäll hade såsom grund för rätten till de bötesandelar, varför
ersättning beviljats stadsfiskaler, åberopats någon av staten ingången förbindelse
utöver rättegångsbalkens allmänna stadgande om bötesfördelningen. Yad ersättningstagarna
anfört vore ej av beskaffenhet att kunna upphäva den i Kungl. Maj:ts
brev den 13 mars 1866 givna regeln, att alla ersättningarna skulle utgå tills vidare
och intill dess den av ständerna begärda reglering kunde åstadkommas eller annorlunda
förordnades. Då i vissa fall vederbörande tjänstinnehavare åberopat ordalydelsen
av sin å tjänsten utfärdade fullmakt, i vilken honom tillerkänts rätt att
åtnjuta den lön och de förmåner i övrigt, som för tjänsten då vore eller framdeles
kunde varda bestämda, gällde vad statskontoret uttalat beträffande de fall, där
ersättningarna till rådhusrätterna varit angivna bland de i lönestat upptagna löneförmåner,
eller att detta förhållande endast innebure en disposition av ersättningen,
i den mån någon rätt i och för sig till densamma förefunnes, och sålunda icke
kunde utgöra någon grund för en sådan rätt.

Av den uppfattning statskontoret sålunda uttalat angående ersättningarnas
natur följde, att statskontoret ansåge, att laga hinder för deras indragning när som
helst utan vederlag ej mötte. Det gällde då att tillse, huruvida billigheten genom en
sådan åtgärd skäligen kunde anses bliva trädd för nära. Härvid ställde sig saken helt
annorlunda i förevarande fall än, då frågan gällde häradsnämndema och rådhusrätterna.
För stadsfiskalerna utgjorde bötesersättningen en i många fall högst avsevärd del av
de med tjänsten förenade inkomsterna och en indragning av densamma skulle förty
nedbringa dessa inkomster till ett belopp, som icke torde kunna betraktas såsom vare
sig skäligt eller ens utgörande nödigt existensminimum. I åtskilliga fall kunde visserligen
ersättningen icke antagas vara av lika stor betydelse för vederbörandes
ekonomi, men den vore dock i regel förhållandevis så stor, att dess mistning skulle
innebära en kännbar förlust. Med hänsyn såväl därtill och till den långa tid, varunder
ersättningen utgått, som ock till att vederbörande tjänstinnehavare onekligen
icke vid sökandet av de respektive tjänsterna haft anledning till annat antagande än
att ersättningen vore en med tjänsten ovillkorligen förbunden löneförmån, torde de
nuvarande tjänstinnehavarna kunna äga grundade anspråk på att ersättningen icke
berövas dem under deras tjänstetid. Visserligen skulle väl vederbörande städer i
allmänhet eller åtminstone i de fall, där ersättningen utgjorde någon betydligare del av
stadsfiskalens tjänstinkomst, vid en omedelbar indragning bliva nödsakade att hålla
honom skadeslös för den sålunda inträffade minskningen i avlöningsförmåner, men då
det icke torde kunna anses vara fullt billigt att i avseende å en inkomst, vartill
stadsliskalen, enligt vad förut framhållits, haft skäl antaga sig berättigad, försätta
honom i den ställning av osäkerhet, som ett beroende av stadens beslut angående

Statsko ''itoret.

Kungi. Maj.ts proposition Nr S7«

Justitie kanslers ämbetet.

eventuel] lönefyllnad innebure, kunde statskontoret icke tillstyrka en dylik åtgärd.
Däremot syntes det statskontoret otvivelaktigt, att ersättningarna borde indragas i
män av avgång av de stadsfiskaler, som innehade tjänsterna vid tiden för meddelande
av Kungl. Maj:ts beslut i ämnet. Statskontoret hemställde därför, att bötesersättning
ej vidare skulle utgå till stadsfiskaler, som utnämndes eller förordnades
efter dagen för meddelandet av Kungl. Maj:ts beslut i ämnet.

Vidkommande de av länsstyrelserna framställda förslag och särskilt förslaget
att låta indragningen anstå till dess en »allmän lönereglering för stadsfiskalerna
genomförts, varmed väl torde avses statsverkets övertagande helt eller delvis av
avlönandet av allmänna åklagarna i städerna, ville statskontoret endast framhålla
att, om över huvud taget denna fråga vare sig i sammanhang med en reform av
rättegångsväsendet eller annorledes komme att inom en överskådlig framtid upptagas,
den likväl vore av den vitt utseende natur, att ett sammanbindande av de båda
frågorna skulle innebära ett uppskov med ersättningarnas indragning till en så oviss
framtid, att en dylik anordning uppenbarligen icke borde ifrågakomma. En indragning
av ersättningarna komme givetvis att i många fall nödga vederbörande städer
att bevilja en motsvarande ökning i stadsfiskalslönen. Under hänvisning till detta
förhållande hade också de städer, som yttrat sig i ärendet, bestritt indragning, i
allmänhet under yrkande att, om sådan komme till stånd, tillerkännas vederlag. Statskontoret
kunde emellertid icke finna, att billigheten krävde att staten tillmötesginge
denna fordran. Ersättningarna uppginge nämligen till belopp, som, om än för stadsfiskalerna
i många fall av stor betydelse, likväl måste anses för städernas ekonomi av
mycket ringa, om ens någon vikt. Då härtill komme, att ersättningarna från början
endast varit avsedda att utgå tills vidare bland annat för att lämna kommunerna
tillfälle att vidtaga de åtgärder i avseende å deras ekonomi, som i anledning av
de nya bestämmelserna angående bötesfördelningen kunde föranledas, samt att någon
ersättning en gång för alla för därigenom förorsakad förlust aldrig varit ifrågasatt,
torde man numera, sedan städerna under mer än fyrtio år haft en ersättningarnas
belopp motsvarande lättnad i deras skyldighet att avlöna sina åklagare, kunna anse,
att någon anledning till att i en eller annan form ytterligare utsträcka statens
bidrag till fullgörande av denna skyldighet icke förefunnes.

Statskontoret, som antog, att den för stadsfiskalen i Norrköping den 18 september
1885 fastställda lönestat vore gällande, och avgav sitt yttrande, innan åtskilliga
av för övriga stadsfiskaler nu gällande lönestater fastställts, anförde slutligen,
att av statskontorets ovan uttalade åsikt därom, att de nuvarande tjänstinnehavarna
icke borde för erhållande av gottgörelse för den löneminskning, som skulle bliva
en följd av omedelbar indragning av ersättningarna, göras beroende av vederbörande
städers gottfinnande, följde, att statskontoret ansåge, att i de fall, där staden endera
redan nu bestrede full avlöning till stadsfiskalen mot uppbärande av hans bötesersättning
eller ock vid lönereglering förbundit sig att i händelse av indragning av
ersättningen hålla honom skadeslös därför, ersättningen omedelbart kunde upphöra
att utgå. Det av statskontoret nu åsyftade förhållande ägde rum i avseende å
ersättningarna till stadsfiskalen i Norrköping 1,564 kronor och till stadsfiskalen i
Karlskrona 174 kronor, och genom indragning av dessa ersättningar kunde, påpekar
statskontoret, anslaget minskas med tillhopa 1,788 kronor.

Justitiekanslersämbetet yttrar följande:

•Tustitiekanslersämbetet delade den av statskontoret uttalade allmänna upp -

Kungl. Maj ds proposition Nr 87. 57

fattning i fråga om de fall, då ersättningen till stadsfiskal för nästade bote,sandel ar
kunde omedelbart indragas. Beträffande stadsliskalons i Norrköping avlönande gällde
emellertid numera Kungl. Maj:ts brev den 27 november 190H, enligt vilket avlöningen
skulle, inberäknad ersättningen för mistade bötcsandelar 1,564 kronor, utgå med
•1,000 kronor jämte tvä ålderstillägg. Enligt denna lönestat skulle stadsfiskalens
avlöning alltid utgå med 4,000 kronor och därav följde visserligen, att staden vore
skyldig att, om och när ersättningen för mistade bötcsandelar indroges, hälla stadstiskalon
skadeslös därför, men tveksamt kunde dock vara, om denna skyldighet blivit
genom de använda ordalagen så otvetydigt fastslagen, att någon invändning från
stadens sida icke vore att befara. Ansåges stadens skyldighet härutinnan fastställd,
mötte ej något hinder för ersättningens omedelbara indragning. Indroges denna ersättning
omedelbart, kunde det ifrågasättas, huruvida så icke borde ske även med
den ersättning för mistade bötesandelar, som utginge till stadsfiskalen i Kalmar.

I den för honom genom Kungl. Maj:ts brev den 13 oktober 1905 fastställda lönestaten
vore ordalagen ungefär lika med dem i lönestaten för stadsfiskalen i Norrköping.
Aven i den förra lönestaten hette det nämligen, att stadsfiskalens avlöning
.skulle, inberäknat från statsverket utgående ersättning för mistade bötesandelar,
utgå med visst belopp 3,500 kronor om året.

Förutom de av statskontoret till omedelbar indragning föreslagna ersättningarna
till stadsfiskalerna i Norrköping och Karlskrona, syntes justitiekanslersämbetet
även ersättningarna till stadsfiskalerna i Jönköping och Kristinehamn kunna
med hänsyn till innehållet i de för dem gällande lönestater omedelbart upphöra att utgå.

Omedelbar indragning av ersättningarna till stadsfiskalerna i Växjö, Lidköping,
Filipstad, Söderhamn och Säter torde ock, enligt justitiekanslersämbetets
åsikt, kunna ske, enär dessa stadsfiskalsbefattningar då vore lediga. I de fyra förstnämnda
städerna skulle, enligt justitiekanslersämbetets beslut, befattningarna icke
tillsättas, förrän av ämbetet igångsatta regleringar av de till dessa befattningar anslagna
löneförmåner blivit bragta till slut. I Säter vore anstånd med fastställande
av lönestat för stadsfiskalen meddelat av Kungl. Maj:t genom särskilta beslut den

II oktober 1907 och den 3 maj 1912.

Jag är med statskontoret ense därom, att till grund för rätt till
de bötesandelar, för vilka de stadsfiskalerna tillerkända ersättningsbelopp
utgå, icke legat någon av staten ingången förbindelse av beskaffenhet
att medföra skyldighet att framgent utgiva samma ersättningsbelopp.
Likaså delar jag statskontorets uppfattning, att någon förpliktelse för
staten i detta hänseende icke kan grundas på den omständigheten att
stadsfiskal i det för honom utfärdade förordnande å lians tjänst tillförsäkrats
den lön och de förmåner i övrigt, som för tjänsten vore bestämda.

Kan i dessa hänseenden hinder sålunda ej anses förefinnas för att
indraga ifrågavarande ersättningsbelopp, torde däremot, såsom såväl
statskontoret som justitiekanslersämbetet ansett, från billighetens synpunkt
resa sig betänkligheter mot eu dylik åtgärd.

Väl anser jag lika med statskontoret frågan om slutgiltig reglering
av förevarande ersättningar icke böra anstå i avbidan på lösningen
Bihang till riksdagens prof okod 1920. 1 samt. 73 höft. (Nr 87.) S

Departements chefen.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 87.

av spörsmålet, om och i vilken mån staten kan anses böra i sammanhang
med reform av rättegångsväsendet eller eljest åtaga sig kostnaderna
för avlöning av allmänna åklagarna i städerna. Ej heller finner
jag anledning till erinran mot vad statskontoret anfört därom, att skäl
ej föreligger för staten att fortfarande tillhandahålla städerna det bidragtill
berörda kostnader, som förevarande ersättningsbelopp utgöra. I anledning
härav är jag ock ense med justitiekanslersämbetet därom, att
ersättningarna till stadsfiskalerna i städer, där stadsfiskalsbefattningarna
för närvarande äro lediga, kunna redan nu indragas. På sätt från
justitiekanslersämbetet den 26 januari 1920 meddelats, voro stadsfiskalsbefattningarna
i Nyköping, Sala och Säter då lediga. Med tillsättandet
av befattningarna i Nyköping och Sala skall ock enligt ämbetets
beslut anstå i avvaktan på lönereglering. Vad angår stadsfiskalsbefattningen
i Säter har Kungl. Maj:t den 28 mars 1917 medgivit anstånd
tills vidare under fem år med avgörande av frågan om ny lönestat.
Av min nyss uttalade uppfattning, att skäl ej föreligger för staten
att framgent lämna städerna ifrågavarande bidrag, följer vidare, att jagär
av den åsikt, att stadsfiskal tillerkänd ersättning ej bör vidare utgå,
därest föreskrift meddelats, att denna bör tillfalla staden i stället för stadsfiskalen,
eller staden på grund av uttryckligt åtagande eller särskild bestämmelse
är skyldig att i händelse av indragning av ersättningen hålla
stadsfiskalen skadeslös för därigenom förorsakad minskning i hans inkomster.
Indragning av ersättningen synes ej heller böra möta betänkligheter
i de fall, då stadsfiskal i sammanhang med fastställande av
lönereglering förklarats skyldig att tåla eventuell indragning av ersättningsbeloppet
utan anspråk på gottgörelse. På sätt den förut lämnade
utredningen giver vid handen, föreligger någotdera av sistberörda tre fall
i fråga om stadsfiskalsbefattningarna i Västervik, Lidköping, Kristinehamn,
Filipstad, Jönköping, Nora, Karlskrona och Kristianstad. Beträffande
ersättningen till stadsfiskalen i Norrköping stadgade den lönestat,
som gällde före den senast fastställda lönestaten, att staden vore
skyldig att hålla stadsfiskalen skadelös i händelse ersättningen indroges.
l)en nu gällande lönestaten torde ej få anses hava åsyftat att införa
någon ändring härutinnan. Vad beträfiar stadsfiskalsbefattningen i Växjö
är denna stad skyldig att hålla stadsfiskalen skadeslös för minskning av
hans inkomster till följd av indragning av förevarande ersättning, allenast
om stadsfiskalstjänsten fortfarande bleve förenad med stadsfogdebefattningen.
För närvarande iunehavas de två befattningarna av samma
person. Till följd av det nu anförda finner jag de stadsfiskalerna i nu
nämnda tretton städer tillerkända belopp icke böra vidare utanordnas.
Vad åter angår den stadsfiskalen i Kalmar tillagda bötesersättning, i fråga

Kunijl. Maj.ta proposition Nr 87.

•om vilken omedelbar indragning, såsom förut nämnts, jämväl ifrågasatts,
lärer den för denne gällande iönestat ej kunna anses fullt otvetydigt
stadga skyldighet för staden att vid indragning av ersättningen lämna
stadsfiskalen gottgörelse; och kan jag följaktligen ej biträda förslaget
om denna ersättnings indragning redan nu.

Sistnämnda beloppet ävensom övriga, till stadsfiskaler utgående,
här förut ej berörda ersättningar synas böra tillsvidare fortfarande utgå.
Såsom statskontoret framhållit, utgör i många fall stadstiskal tillerkänd
bötesersättning en synnerligen avsevärd del av hans tjänstinkomster och
iir, även där så ej kan anses vara förhållandet, i de flesta fall så betydande,
att förlusten av densamma komme att bliva kännbar. ()m än
stadstiskal ej kan anses hava haft grundad anledning antaga, att ersättningen
vore en med hans tjänst fäst förenad löneförmån, synes han
dock skäligen kunnat förutsätta, att indragning av ersättningen, sedan
denna ända från strafflagens trädande i kraft varit fäst vid tjänsten, ej
komme att vidtagas utan hänsyn till beloppet av hans övriga inkomster
av denna. Lika med statskontoret finner jag det i nu berörda fäll ej
vara med billighet förenligt att fråntaga nuvarande innehavare av stadsliskalstjänsterna
de till dem utgående ersättningsbelopp och ställa tjänstinnehavarna,
för erhållande av motsvarande lönefyllnad, i beroende av
lösningen av frågan om städerna komma att åtaga sig eller kunna förpliktas
att utgiva sådan. I vissa fall är stadsfiskals bötesersättning
visserligen av så ringa storlek i förhållande till hans övriga inkomster
av tjänsten, att en förlust av ersättningen ej kan anses vara för honom
av avsevärd betydelse; men det synes mig ej böra ifrågakomma att
särskilt indraga dessa belopp, helst svårligen lärer kunna undvikas, att
uppdragandet av en gräns för desamma komme att i viss mån ske godtyckligt.
Däremot torde nu avsedda ersättningsbelopp, i den mån frågan
om deras indragning ej dessförinnan i sammanhang med lönereglering
eller på annat sätt löses, böra indragas allt efter som tjänstinnehavarna
avgå från tjänsten.

Ersättning för mistade bötesandelar utgår jämväl till vissa polistjänstemän.

Enligt en av länsstyrelsen i Östergötlands län den 18 oktober
1851 fastställd avlöningsstat för polis betjäningen i Norrköping skulle
de två polisgevaldigerna i staden, vilka ägde att å tjänstens vägnar föra
talan i polismål, åtnjuta vardera en fjärdedel av åklagarandelen av
böterna vid poliskammaren.

Ersättning för mistade bötesandelar tillerkändes den 27 juli 1866
»Norrköpings polisgevaldiger» med 1,323 kronor.

Norrköpings

polisgeval diger.

Stads fullmäktige.

Läns•
styrelsen.
Statskontoret.

Departementschef
,n.

Polisgevaldigern
i
Karlskrona.

60 Knnr/l. Maj:ts proposition AV 87.

Detta belopp fördelades till och med år 1876 lika mellan de båda polisgevaldigerna
eller, såsom de enligt en kungörelse av poliskammaren sedermera
benämndes, poliskommissarierna. Enligt stadsfullmäktiges beslut den 12 oktober
1876 skulle emellertid från och med den 1 januari 1877 anställas allenast en poliskommissarie,
och denne berättigades uppbära beloppet. Under år 1874 fastställdes
förändrad organisation av poliskammaren, men även därefter har poliskommissarie
på grund av bemyndigande i en äldre poliskammarordning en och annan gång vid
förfall för stadsfiskalen uppträtt o som åklagare i poliskammaren, utan att hava
blivit därtill särskilt förordnad. År 1901 anslogos medel till avlöning åt en andre
poliskommissarie.

I det yttrande, som förste poliskommissarien avgivit i ärendet, har han framhållit
huvudsakligen, att ifrågavarande ersättning utgjorde en avsevärd del av hans
årliga löneinkomst, samt att han ej kunde medgiva, att ersättningen fråntoges honom,
med mindre han erhölle gottgörelse av Norrköpings stad.

Efter avgivande av detta yttrande har av stadsfullmäktige den 19 december
1918 beslutats, att avlöningsförmånerna för förste poliskommissarien skulle från och
med den 1 januari 1919 utgöra lön 4,800 kronor jämte tre ålderstillägg vartdera å
400 kronor ävensom viss beklädnadsersättning med skyldighet för honom att till
stadskassan inleverera ifrågavarande, till honom från statsverket årligen utgående
ersättning.

Stadsfullmäktige i Norrköping anföra, att förevarande belopp vore statsverkets
bidrag till avlöningen åt ifrågavarande tjänsteman som statstjänare. Om
beloppet indroges, borde vederlag beredas staden genom att ersättningens kapitalbelopp,
beräknat efter en räntefot av fyra procent, överlämnades till staden.

Av länsstyrelsen i Östergötlands län göres ett uttalande i enahanda riktning.

Statskontoret däremot, som avgav yttrande före antagandet av nyss berörda
lönestat, anser, i enlighet med vad statskontoret uttalat angående stadsfiskalernas
ersättningar, att ifrågavarande belopp torde böra upphöra att utgå efter nuvarande
tjänstinnehavarens avgång från tjänsten, samt att något vederlag till staden ej
syntes böra ifrågakomma.

I förut omförmälda, nu gällande lönestat för förste poliskommissarien
i Norrköping har visserligen, i sammanhang med fastställandet av hans
avlöningsförmåner, stadgats skyldighet för honom att till stadskassan
inleverera ifrågavarande belopp. Lönestat en torde emellertid ej kunna
anses vara av den innebörd, att staden ej skulle vara skyldig att utbetala
hela den fastställda avlöningen, i den händelse förevarande ersättningsbelopp
indroges av statsverket och följaktligen ej av befattningshavaren
kunde inlevereras till stadens kassa. Utbetalande av samma
ersättningsbelopp påkallas följaktligen ej av hänsyn till ifrågavarande
befattningshavare. Till följd härav finner jag, i överensstämmelse med
den uppfattning, jag gjort gällande i fråga om ersättningarna till stadsfiskalerna,
beloppet kunna redan nu indragas.

Enligt den av Kungl. Maj:t den 29 oktober 1828 utfärdade ordningen
för poliskammaren i Karlskrona ägde denna att, om den ena

h unyl. Maj:ts proposition Nr 87. 61

stadsfiskalstjänslen framdeles skulle bliva indragen, konstituera eu polisgevaldiger,
»som vid målens åtalande biträder».

Den 15 maj 1866 tillerkände Kung! Magt polisgevaldigern i
Karlskrona ersättning för mistade bötesandelar med 345 kronor.

Poliskommissarien A. Mårtensson förordnades den 15 september 1899 av poliskammaren
till innehavare av polisgevaldigersysslan och uppbar sedan bötesersättningen.
Talan som åklagare i poliskammaren utfördes dock av Mårtensson aldrig
i egenskap av polisgevaldiger utan allenast på grund av förordnande att vara stadsfiskal.
Den 31 augusti 1906 fastställde Kungl. Maj:t ny ordning för poliskammaren.
I denna föreskrevs, att stadsfiskalen skulle föra talan som åklagare i de mål, som
av poliskammaren som polisdomstol upptogos. Mårtensson avled under år 1919.
Den 31 oktober 1919 har poliskammaren meddelat, att, efter det Mårtensson förordnats
att upprätthålla sysslan, förordnande å denna för annan person ej utfärdats.

I det yttrande, som i ärendet avgivits av Mårtensson, har denne bestritt, att
ifrågavarande ersättning finge utan fullt vederlag indragas, enär den utgjorde avlöning
för polisgevaldigertjänsten.

Jämväl stadsfullmäktige och magistraten i Karlskrona hava förklarat sig anse
ersättningen ej böra indragas utan vederlag till staden.

Länsstyrelsen i Blekinge däremot finner ersättningen kunna utan vederlagindragas
med dåvarande tjänstinnehavarens avgång från tjänsten eller i samband
med eventuell ny lönereglering.

I ett i ärendet ingivet yttrande har dåvarande innehavaren av stadsfiskalsbefattningen
i Karlskrona bestritt, att beloppet finge indragas, och framhållit, att
det rätteligen tillkomme honom.

Sedermera yrkade samme stadsfiskal hos länsstyrelsen att, då åtalen vid
poliskammaren uteslutande utfördes av stadsfiskalen, beloppet måtte utanordnas till
honom.

Detta stadsfiskalens yrkande blev emellertid såväl av länsstyrelsen och statskontoret
som ock av Kungl. Maj:t i beslut den 13 november 1908 avslaget.

Statskontoret hemställer, att förevarande ersättning torde böra utan vederlag
indragas, dock först vid upphörande av det vid tiden för avgivandet av statskontorets
yttrande gällande förordnande å tjänsten.

Då innehavaren av det av poliskammaren, med stöd av den numera
upphävda poliskammarorduingen av den 29 oktober 1828 senast
utfärdade förordnande å polisgevaldigersysslan avlidit år 1919, finner
jag förevarande ersättning ej böra vidare utanordnas.

På sätt vid redogörelsen för den till Göteborgs stad utgående
bötesersättningen omförmälts, bestämdes i Kungl. Mai:ts brev den 17
juni 1850, att de böter och viten, som vid poliskammaren ådömdes i
vissa mål, skulle fördelas lika mellan angivaren och fonden för polisinrättningens
underhåll.

Länsstyrelsen.

Stadsfiskalen.

Statskontoret.

Departements chefen.

Polispersonalen
i
Göteborg.

Direktionen
för pensionsinrättningen.

Stadsfullmäktige
m fl.

Länsstyrelsen.

Statskontoret.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

Den 1 maj 1866 tillerkändes bötesersättning med 4,488 kronor
till polisfiskalen och poliskommissarierna i Göteborg, å egna och de
dem underlydande överkonstaplars och konstaplars vägnar, samt befälhavaren
för stadens nattbevakningskår, för egen del och å den honom
underlydande nattbevaknings vägnar.

Sedan vissa organisationsförändringar vidtagits rörande polispersonalen,
förordnade Kungl. Maj:t den 12 januari 1869, att berörda belopp
4,488 kronor skulle utbetalas till poliskammaren. Denna uppbar därefter
beloppet och fördelade det till och med år 1875 mellan befäl och
manskap vid poliskåmn. Sistnämnda år fattades beslut att bilda eu
pensionsinrättning för polispersonalen i Göteborg och att till denna inrättning
överlämna ifrågavarande belopp. Den 10 april 1876 fastställde
länsstyrelsen reglemente för pensionsinrättningen; i detta upptogs beloppet
som en pensionsinrättningens tillgång. Sedermera hava stadsfullmäktige
i Göteborg bestämt att årligen ur stadskassa^ anvisa det belopp,
som utöver pensionsinrättningens ordinarie inkomster erfordrades
för beredande av pension åt poliskårens medlemmar till de belopp och
under de villkor, som bestämdes uti ett då uppgjort, sedermera fastställt
förslag till nytt reglemente för pensionsinrättningen.

Direktionen för pensionsinrättningen anser förevarande ersättning fortfarande
böra utgå, enär den tillförsäkrats som gottgörelse för förlust av andel i böter och
viten, som enligt Kungl. Maj:ts brev den 17 juni 1850 skulle tillfalla angivaren.
Direktionen vore dock villig avstå från ersättningen mot det att pensionsinrättningen
finge på en gång dess kapitaliserade belopp, förutsatt likvisst att stadsfullmäktige
därtill samtyckte.

Såväl stadsfullmäktige som magistraten och poliskammaren hava i huvudsak
instämt i direktionens yttrande.

Länsstyrelsen anför i huvudsak följande:

Länsstyrelsen kunde icke finna, att ifrågavarande ersättning hade sin grund
i några före strafflagens ikraftträdande givna privilegier eller resolutioner, som
kunde utgöra laga hinder för dess indragning. Vad åter anginge frågan om det oaktat
ersättningen borde allenast mot vederlag indragas, kunde ersättningen visserligen
å ena sidan anses i viss mån komma de personer till godo, som från början avsetts,
enär med hjälp av ersättningen åvägabragts ett ordnat pensionsväsen för poliskåren.
Men å andra sidan komme till följd av stadsfullmäktiges ovan omförmälta beslut
en indragning av ersättningen visserligen att medföra förlust för staden men ej för
dem, vilka ersättningen ursprungligen varit avsedd att tillfalla. Ur denna synpunkt
kunde nog indragning av ersättningen försvaras. Mot en dylik uppfattning uppreste
sig dock tanken på obilligheten därav att stadskommun ensam finge vidkännas
utgifterna för polisväsendet, som ju hade att fylla ej endast en kommunal- utan
även en statsuppgift.

Statskontoret framhåller, att den omständigheten att förevarande ersättning
disponerats för visst ändamål icke kunde medföra annan eller bättre rätt till den -

Kung!. Maj.ts proposition Nr 87.

samma än som motsvarade rätten till den bötesandel, varför beloppet utgjorde
ersättning, och finner ersättningen därför kunna omedelbart utan vederlag indragas.

Mot statskontorets förslag framställer justitiekansler! ei nåsron
erinran.

Efter det dessa yttranden avgivits, hava stadsfullmäktige beslutat
att upptaga kommissarier, överkonstaplar, konstaplar, kammarskrivare,
vaktmästare och ordonnanser vid stadens polisverk i pensionsstaten förstadens
ämbets- och tjänstemän samt betjänte under villkor, bland andra,
att staden berättigades uppbära ifrågavarande ersättningsbelopp 4,488
kronor. Sedan poliskammaren beslutat, att detta belopp skulle från och
med år 1909 av poliskammaren överlämnas till staden, samt direktionen
för pensionsinrättningeu, poliskommissarierna och poliskårens delegerade
antagit de av stadsfullmäktige uppställda villkor, beslöto stadsfullmäktige
den 22 december 1908 att från och med år 1909 upptaga samtliga nämnda
polistjänstemän i pensionsstaten förstadens ämbets- och tjänstemän samt.
betjänte samt att bland drätselkammarens inkomster för år 1909 upptaga
ifrågavarande ersättningsbelopp.

Lika med de myndigheter, som yttrat sig beträffande denna ersättning,
finner jag någon skyldighet för staten att fortfarande utgiva ersättningen
ej föreligga. Upplyst är, att beloppet, vilket förut enligt beslut
av polispersonalen ingick till en för denna bildad pensionsinrättning,
numera, sedan polispersonalen upptagits i pensionsstaten för stadens
ämbets- och tjänstemän samt betjänte, iugår till stadens kassa. Så
länge polispersonalen själv bestred kostnaden för sin pensionering, kunde
visserligen billighetsskäl med visst fog åberopas till stöd för att beloppet
borde fortfarande utgå. Numera, sedan staden övertagit pensioneringen
och uppbär beloppet, finner jag, i överensstämmelse med den av
mig förut uttalade uppfattning rörande andra bötesersättningar, som ej
ingå till de ursprungliga ersättningstagarna utan till visst stadssamhälle,
giltiga skäl ej föreligga för beloppets fortsatta utanordnande.

Den 26 juni 1866 tillerkändes ersättning för mistade bötesandelar
till stadsvaktmästaren A. Hedberg i Uddevalla samt poliskonstaplarna
C. J. Olsson och C. F. Winberg därstädes, med 81 kronor till Hedberg,
155 kronor till Olsson och 164 kronor till Winberg.

Med tillämpning av det av Kungl. Maj:t den 7 januari 1870 avgivna
förklarande, att bötesersättning skulle tillfalla ej allenast den
namngivne befattningshavaren utan även hans efterträdare, hava de
Olsson och Winberg tillerkända beloppen upptagits i lönestaten såsom

Städs fullmäktiges
beslut
den 22 deccni
ber 1908.

Departements chefen.

Polispersonalen
i
Udde u alla.

Statsf ullmäktige
och
magistraten.

Länsstyrelsen.

Statskontoret

Departements chefen.

Polispersonalen
i
Härnösand.

64 Kungl. Maj.-ts proposition Nr 87.

tillkommande deras efterträdare i tjänsten. Den Hedberg tillagda ersättningen
kvarstår allt fortfarande såsom utgående till honom personligen.
I den av statskontoret utgivna »liggare över statsverkets specialutgiftsstater»
för år 1919 äro Hedberg, som emellertid avlidit, samt
poliskonstaplarna C. A. Z. Widell och S. T. A. Torén upptagna som berättigade
till ifrågavarande belopp.

Samtliga tre beloppen utbetalas sedan flera år tillbaka ej direkt
till befattningshavarna utan inlevereras av magistraten till stadens kassa.
Från denna utgår hela avlöningen till A idell, Torén och Hedbergs
efterträdare.

Såväl magistraten som stadsfullmäktige i Uddevalla anse ifrågavarande
ersättningar böra fortfarande utgå, enär de ej tiilkomme befattningshavarna personligen
utan tillhörde befattningarna och följaktligen ej kunde, utan att de förras rätt
träddes för nära, fråntagas dem. Komme en avlösning av beloppen till stånd,
borde denna, framhålles det, verkställas så, att till staden utbetalades ersättningarnas
kapitaliserade belopp med skyldighet för staden att tillhandahålla tjänstinnehavarna
(ieras ctndGlcir.

Av borgmästaren i Uddevalla har särskilt framhållits, att vid uppgörandet
av staten för ifrågavarande tjänstemän uppenbarligen beräknats, att beloppen skulle
tillfalla stadskassan.

Länsstyrelsen finner ifrågavarande ersättningar vara av huvudsakligen samma
natur som den förut behandlade ersättningen till vissa polistjänstemän i Göteborg
och åberopar sina i fråga om denna gjorda uttalanden.

Statskontoret gör gällande, att ersättningsbeloppen kunna omedelbart utan
vederlag indragas, enär de inginge till stadens kassa, varifrån hela avlöningen till
vederbörande befattningshavare bestredes.

Dä någon skyldighet för staten att allt framgent utgiva ifrågavarande
ersättningsbelopp icke lärer föreligga, finner även jag, på de
av statskontoret anförda skäl, samma belopp, i likhet med nyss omförmälda,
polispersonalen i Göteborg ursprungligen tillagda ersättning,
kunna omedelbart indragas.

Poliskonstaplarna B. A estberg, Ii. J. Rönnberg och N. Norlander
i Härnösand erhöllo den 16 augusti 1866 ersättning för mistade bötesandelar
med 166 kronor.

Enligt av borgmästaren i Härnösand meddelad upplysning ingår
detta belopp icke till stadens kassa utan fördelas av borgmästaren emellan
de i poliskåren fast anställda poliskonstaplarna med belopp till eu var
i förhållande till den tid, han under löpande året tjänstgjort som ordinarie
eller extra konstapel. Tillika har borgmästaren meddelat, att antalet
av de poliskonstaplar, mellan vilka beloppet sålunda fördelades, utgjorde
i oktober 1915 nitton.

Magistraten.

Kung!. M.aj:ts proposition AV 67. 65

Åtta poliskonstaplar hava i avgivet yttrande bestritt, att ersättningen finge
indragas, med mindre fullt vederlag bereddes dem.

Magistraten finner billigheten fordra, att staden ej betungades med ytterligare
kostnader för sitt polisväsen, och föreslår att, om ersättningen indroges, ett belopp
motsvarande dess kapitalvärde måtte av statsmedel överlämnas till staden för bildande
av en fond, från vilken staden skulle hava att tillhandahålla vederbörande
de ersättningsbelopp, som de dittills åtnjutit.

Likaså anser länsstyrelsen förevarande ersättning icke mot Härnösands stads
bestridande kunna utan vederlag indragas, så länge staden själv avlönade sin polis.
Enligt länsstyrelsens åsikt borde frågan om ersättningens indragning få anstå i avbidan
på att staten Lomme att, om icke övertaga berörda avlöning, åtminstone
lämna ett väsentligt bidrag därtill.

Statskontoret, som finner lagligt hinder för att utan vederlag indraga förevarande
ersättning ej föreligga, förordar, att indragningen verkställes omedelbart,
enär den på varje poliskonstapel belöpande andel av ersättningen vore synnerligen
obetydlig och en successiv indragning i mån av de nuvarande tjänstinnehavarnas
avgång skulle medföra en tidsutdräkt och omgång i redovisningen av ersättningsanslaget,
som ej kunde anses påkallade av den betydelse ersättningen kunde äga för
vederbörande konstaplar.

Mot de av statskontoret anförda skäl för omedelbar indragning
av förevarande belopp finner jag ej anledning till erinran.

På ansökan av stadstjänaren O. A. Eurenius i Umeå om ersättning
för förlust av audel i böter, som på hans och hans företrädares i tjänsten
åtal ådömts vid rådhusrätten i Umeå, tillerkändes den 27 juli 1866
Eurenius ett belopp av 228 kronor. Sedan Eurenius avlidit, har med
tillämpning av föreskriften i Kungl. Maj:ts förut omförmälta brev den
7 januari 1870 stadstjänaren i Umeå upptagits såsom berättigad till ersättningen.
Beloppet utanordnas direkt till denne.

I ärendet har yttrande den 17 november 1904 avgivits av J. G. Wall, som
dä var stadstjänare. Med förmälan att hans avlöning av Umeå stad utgjorde 350
kronor järnte naturaförmåner till ett värde av 75 kronor och således vore så liten,
att han omöjligen kunde hava sin bärgning därav, därest icke förevarande ersättningsbelopp
komme att fortfarande utgå, har Wall förklarat sig villig avstå från detta
endast under förutsättning, att gottgörelse kunde i någon annan form beredas honom.

Länsstyrelsen anför, att stadstjänaren syntes vara berättigad att fortfarande
fä tillgodonjuta ifrågavarande belopp, vilket sålunda icke mot hans bestridande torde
kunna utan full gottgörelse indragas. Då det icke syntes vara lämpligt att avlösa
beloppet genom utbetalning till staden på en gång av ett motsvarande kapitalbelopp,
torde, enligt länsstyrelsens åsikt, förevarande belopp fortfarande böra utgå på sätt
som dittills skett.

Statskontoret äter uttalar den uppfattning, att ersättningen torde kunna indragas
utan vederlag vid nuvarande tjänstinneha varens avgång från tjänsten.

Med förmälan att någon direkt upplysning rörande stadstjänarsysslan icke
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 73 käft. (Nr 87.) 9

Länsstyrelsen.

Statskontoret.

Departements chefen.

Stadstjänaren
i XJmeå.

Stadstjänaren
J. G. Wall.

Länsstyrelsen.

Statskontoret.

T. f. borg.
mästaren.

Departements chefen.

Länsmannen
i Trollhättans
distrikt.

Departements chefen.

Allmänna

bamhusin \rättningen.

66 Kungl. Muj:ts proposition Nr 87.

från i Umeå förvarade arkivhandlingar kunde vinnas för tiden före år 1869, enär
magistratens och stadsfullmäktiges protokoll före nämnda år förstörts vid vådeld,
har tillförordnade borgmästaren i Umeå den 30 oktober 1915 meddelat följande:
I förslagen till inkomst- och utgiftsstat för staden för åren 1870—1875 upptogos
två stadskällare och två extra stadstjänare, av vilka förste stadstjänaren uppbar
lön om 150 kronor jämte ersättning för mistade bötesandelar. Förste stadstjänaren
tjänstgjorde som vaktmästare hos rådhusrätten, magistraten, stadsfullmäktige samt
andra styrelser och nämnder och dessutom som polis. Efter det Wall år 1911 avlidit,
fastställde stadsfullmäktige stadstjänarens avlöningsförmåner till 800 kronor i lön,
vartill kom fri bostad, lyse och vedbrand samt statens ersättning för mistade bötesandelar
jämte två ålderstillägg vartdera å 150 kronor. I sammanhang därmed utfärdades
instruktion för innehavaren av befattningen, som därefter skulle benämnas
stads- och rådhusvaktmästartjänsten. Enligt instruktionen skall befattningshavaren
tjänstgöra som vaktmästare hos rådhusrätten, magistraten, stadsfullmäktige, drätselkammaren,
byggnadsnämnden, styrelsen för stadens vattenlednings- och elektricitetsverk
och andra av stadsfullmäktige tillsatta nämnder, utskott och kommittéer.

Enligt senare av borgmästaren lämnad uppgift åtnjuter nuvarande innehavaren
av ifrågavarande tjänst ett personligt lönetillägg av 500 kronor.

Då billighetsskäl synas tala för, att det av statskontoret rörande
denna ersättning framställda förslag vinner tillämpning, anser jag mig
böra biträda samma förslag.

Länsstyrelsen i Ålvsborgs län förordnade under år 1854, att Trollhättan
med vissa angränsande områden skulle utgöra ett extra länsmansdistrikt.
Detta distrikt omfattade sedermera Trollhättans kommun.

Den 6 november 1866 tillerkändes länsmannen i Trollhättans distrikt
ersättning för mistade bötesandelar med 129 kronor.

Sedermera har emellertid ett område under benämning Trollhättan
förunnats stad srättigheter.

Från Ålvsborgs läns landskontor har meddelats, att utbetalningen
av nyss nämnda belopp upphörde under år 1916, då stadsfiskal i Trollhättan
blev tillsatt.

1 enlighet med den uppfattning, som sålunda från länsstyrelsens
sida gjort sig gällande rörande ifrågavarande belopp, finner även jag
detsamma ej böra vidare utanordnas.

Ersättning för mistade bötesandelar utgår även till allmänna barnhusinrättningen.

Enligt Kungl. Maj:ts förbud mot spel och dobbel den 2 augusti
1792 samt Kungl. Maj:ts varning mot äventyrligt spel den 24 maj 1810
skulle de för förseelser mot samma förordningar ådömda böter gå till
tveskiftes mellan angivaren och stora barnhuset i Stockholm. Vidare be -

ö7

KuttyL Maj:ts proposition Nr 87.

stämdes beträffande Stockholms stad genom Kungl. Maj:ts brev den 7 juli
1796, att böter, som folie i polismål och icke tillhörde angivaren, däiefter
skulle, på sätt av ålder varit vanligt, få tillfalla nämnda barnhus.

Den 15 maj 1866 tillerkändes allmänna barnhusinrättningen hötesersättning
med 6,704 kronor. Av detta belopp avsåg den största delen
eller 5,481 kronor 56 öre böter, som ådömts vid överståthållarämbetet
för polisärenden, och återstoden böter, ådömda vid domstolai utom
Stockholm.

I ett den 23 februari 1905 avgivet yttrande anför direktionen
för barnhusinrättningen följande:

Den barnhusinrättningen tillerkända ersättning vore av beskaffenhet att höra
fortfarande utgå, enär inrättningens rätt till böter grundade sig å förut berörda förordning
den 2 augusti 1792 och brev den 7 juli 1796, samt inrättningen tillerkänts
årlig ersättning för mistning av böterna. För inrättningen, som förtjänade och
behövde understöd av staten, vore det av synnerlig betydelse att jämväl för''framtiden
fä åtnjuta ersättningen, enär inrättningens verksamhet årligen utvecklades och
dess utgifter under de senare åren betydligt överstigit inkomsterna. Därest inrättningen
nödgades avstå från ersättningen, hemställde inrättningen att i vederlag
erhålla ett "kontant belopp, som motsvarade det nu utgående ersättningsbeloppet

kapitaliserat efter fyra procent. .... .

Överståthållarämbetet framhåller, att i anseende till barnhusinrattnmgens
behov av medel för uppehållande av sin verksamhet ersättningen icke torde böra
indragas utan vederlag, samt föreslår med hänsyn till det rätt ansenliga belopp, som
skulle krävas för det av direktionen föreslagna sätt för avlösningen, såsom lämpligare,
att ersättningen måtte utbytas mot ett årligt statsbidrag till det belopp, som

nu utginge. . . , .......

I sitt utlåtande förklarar statskontoret, att laga hinder ej torde mota för indragning
av ifrågavarande ersättning utan vederlag, enär förut berörda kungl. beslut den
2 augusti 1792 och den 24 maj 1810 samt brev den 7 juli 1796 icke kunde betraktas
såsom sådana privilegier eller resolutioner, varigenom staten ingått en för
all framtid bindande förpliktelse att låta bamhusinrättningen uppbära ifrågavarande
bötesandeiar eller ersättning därför, utan bestämmelserna fast mera vore att anse
såsom sidoordnade med allmänna lagens stadgande angående bötesfördelnmgen och
utgjorde för vissa slag av brott givna specialbestämmelser i nämnda hänseende.
Då emellertid, erinrar statskontoret, både direktionen för inrättningen och överståthållarämbetet
framhållit den stora betydelse för inrättningens ekonomi, som ersättningen ägde.
samt otvivelaktigt torde vara, att ett upphörande av ersättningen utan vederlag skulle
för inrättningen medföra allvarliga ekonomiska olägenheter, kunde statskontoret.
med hänsyn jämväl till den behjärtansvärda verksamhet, som av inrättningen utövades,
ej tillstyrka, att densamma berövades det ekonomiska stöd, som ersättningsbeloppet
innebure. Då det emellertid vore önskvärt, att bötesersättningarna i största
möjliga utsträckning upphörde, torde förevarande ersättning väl böra indragas, men
inrättningen därför beredas fullt vederlag. I detta avseende föresloge statskontoret
att, med indragning av ifrågakomna ersättning, det på ordinarie stat under åttonde
huvudtiteln uppförda anslag till stora barnhuset i Stockholm t8,000 kronoi, i vilket

Direktionen
för barnhusinrättningen
.

Överståthäl l:rämbetet.

Statskontoret.

Departementschefen,

Polispersonalens
i Stockholmpcnnonsinrättning
och
poliskassan i
Stockholm.

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

anslag inginge bland annat ersättning för andel i kortstämplingsavgiften 27,000
kronor, måtte höjas med 6,704 kronor till 84,704 kronor, en åtgärd, som enligt
statskontorets mening, vid det förhållande att förevarande ersättning erbjöde en viss
likhet med berörda post å 27,000 kronor, skulle allenast innebära ett fortgående på
eu för beredande av statsunderstöd åt inrättningen förut beträdd väg.

Enligt uppgift från barnhusinrättningens kamrerarekontor bär inrättningen
haft

under år 1910	i inkomster kr.	947,932: 9 5	och i	utgifter kr. 841,695: 4 2
»	B	1911	B	B	1,002,290: 2 2	B	B	b 885,146: 68
B	B	1912	B	B	927,697: 14	B	B	b 859,817: 4 7
b	))	1913	B	B	845,008: is	B	B	B 907,251: 65
»■	))	1914	B	B	919,599: 38	B	B	b 918,179:26
B	B	1915	B	B	909,289: 43	B	B	b 942,525: 9 8
B	B	1916	B	B	815,605: 10	B	B	b 915,062: 8 8
»	B	1917	B	B	989,610: 22	B	B	b 1,066,743: n
»	B	1918	B	B	1,039,050: 7 8	B	b	b 1,311,590: 79,

Justitiekanslern framställer ej någon erinran mot statskontorets
förslag.

Lika med statskontoret anser jag väl barnhusinrättningen ej hava
någon ovillkorlig rätt att komma i åtnjutande av ifrågavarande ersättning.
Med hänsyn till vad statskontoret anfört som skäl för att ersättningen
det oaktat ej bör utan vederlag indragas finner även jag dylik
åtgärd ej böra ifrågakomma. Beträffande sättet för avlösningens verkställande
är jag ock ense med statskontoret.

Slutligen har bötesersättning tillerkänts jämväl åt polispersonalen
och poliskassan i Stockholm.

Genom Kungl. Maj:ts brev den 9 mars 1850 angående förändrad
organisation av polisväsendet och nattbevakningen i Stockholm godkändes
en av överståthållarämbetet gjord hemställan, att polisbetjäningen
icke omedelbarligen borde-erhålla åklagar- eller angivaranpart i de böter,
som på dess åtal eller angivelse hos poliskammaren ådömdes, samt att
dessa bötesandelar borde ingå till en särskild kassa, av vilken två tredjedelar
skulle anslås till eu under överståthållarämbetets förvaltning ställd
fond för avskedade och sjukliga polisbetjänters pensionering och understöd
samt en tredjedel användas som bidrag åt poliskammarens anslag
till belöningar för upptäckt av brott.

Vidare godkändes genom Kungl. Maj:ts brev den 4 maj 1850 eu
av överståthållarämbetet i avseende å kontrollen å uppbörd och redo -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87. 69 .

visning av anslagen till polisen och nattbevakningen i Stockholm föreslagen
bestämmelse, att polisbetjäningens andel i nyssnämnda böter
skulle uppbäras av poliskammarens registrator och av honom fördelas
i enlighet med nyss angivna grund.

Den 2 februari 1854 fastställde Kungl. Maj:t reglemente för polispersonalens
i Stockholm pensionsinrättning, uti vilket förut berörda, till
fonden för avskedade och sjukliga polisbetjänters pensionering och understöd
anslagna två tredjedelar av polisbetjäningens andel i omförmälda
böter upptogos bland pensionsinräti ningens tillgångar.

Ersättning för förlust av bötesandelar söktes såväl av direktionen
lör pensionsinrättningen som lör poliskassans räkning. Enligt sammandrag
över de vid överståthållarämbetet för polisärenden ådömda
böter, som i ansökningarna åsyftades, hade böterna så fördelats, att av
medeltalet för vart år av samtliga böter eller 14,678 kronor 2 öre belöpte
på poliskassan, efter avdrag av uppbördsprovision med 10 procent,
2,273 kronor 72 öre, på polispersonalens pensionsfond efter enahanda
avdrag 4,547 kronor 44 öre, på allmänna barnhuset efter samma avdrag4,
933 kronor 41 öre, på registratorns provision för uppbörd av förenämnda
tre belopp 1,306 kronor 6 öre samt på stadshskalerna, målsägare
och angivare sammanlagt återstoden.

Den 15 maj 1866 tillerkändes bötesersättning åt pensionsinrättningen
med 4,547 kronor 44 öre jämte därå belöpande andel av uppbördsprovisionen
eller i runt tal 5,053 kronor och åt poliskassan med
2,527 kronor.

Efter det Stockholms stadsfullmäktige beslutat att under viss förutsättning
åtaga sig polispersonalens i Stockholm pensionering, har Kungl.
Maj:t den 22 november 1907 fastställt reglemente angående samma
personals pensionering. I sammanhang därmed förklarade Kungl. Maj:t,
att pensionsinrättningen linge vid stadens övertagande av pensioneringen
upphöra. Tillika berättigade Kungl. Maj:t staden att inträda i den rätt,
pensionsinrättningen kunde äga att som bidrag till pensionskostnaderna
uppbära den inrättningen tillerkända ersättning för mistade bötesandelar.

Bötesersättningen till poliskassan upptages i stadens stat och uppbäres
av poliskammaren.

Yttrande i ärendet har rörande den pensionsinrättningen tillerkända
ersättning avgivits såväl av direktionen för pensionsinrättningen som,
efter det staden övertagit polispersonalens pensionering, av Stockholms
stadsfullmäktige.

Direktionen
för pension sinrättningen.

Stadsfullmäktige.

■70 Kungl. Maj:ts ''proposition Kr 87.

Direktionen erinrade därom, att poliskammaren i Stockholm inrättades enligt
en Kungl. Maj:ts förordning den 13 februari 1776 och övertog den befattning med
mindre förbrytelsers avdömande, som förut tillhört den avdelning av magistraten
eller rådhusrätten, som benämndes politikollegium. Det vore därför givet, att med
de böter, som ådömdes i poliskammaren, och deras fördelning förhölle sig på samma
sätt som med böter i de egentliga brottmål, som avdömts vid rådhusrätten.

Under hänvisning till en från trycket utgiven samling av Stockholms stads
privilegiibrev har direktionen vidare påpekat:

att enligt privilegier, utfärdade den 12 april 1563 av Erik XIV, den 10 mars
1570 av Johan III och den 13 juli 1594 av Sigismund, halvparten av alla saköreu,
som folie i Stockholm, skulle brukas till »stadzens bygningh»,

att drottning Christinas förmyndarregering tillagt staden rätt till jämväl
den andra hälften av böterna, i det att i privilegiibrevet den 10 mars 1636 stadgades
att, enär staden ej kunde vara utan vissa uppbörder, därav ämbeten kunde
bliva med skälig besoldning efter ämbetet försörjda och andra stadens byggningar
och börder till dess nytta, förkovring och heder uppehållna, privilegierades och
unnades åt Stockholm alla sakören och böter, som på stadens rådstuga för varjehanda
brott, förseende och underslev avdömdes, jämväl dem, som av kungl. hovrätten
approberades, alla högmålssaker och målsägandes rätt dock förbehållna,

samt att 1636 års privilegier blivit tid efter annan bekräftade, senast av Carl
XI den 15 april 1676.

Direktionen anmärkte därjämte, att man vore berättigad sluta, att bestämmelserna
i 1734 års lag angående förfarandet med böter enligt samma lag icke
borttagit stadens rätt till böter enligt 1636 års privilegier, dels därav att stadfästelseresolutionen
den 23 januari 1736 å 1734 års lag uttryckligen förklarade, att
allt vad genom särskilda privilegier vore fastställt ej kunnat inflyta i den allmänna
lagen, och dels av de på samma grund vilande bekräftelser på alla rikets städers
privilegier, som förekomme i 54 § av 1772 års regeringsform, 7 punkten av 1789
års förenings- och säkerhetsakt och 7 § i Kung]. Maj:ts för rikets borgerskap och
städerna i allmänhet utfärdade försäkran den 23 februari 1789. Det kunde sålunda,
ansåg direktionen, anses vara utrett, att de bötesandelar, för vilka pensionsinrättningen
uppbure ersättning, vore av privilegiinatur samt att bötesersättningen därför
borde under en eller annan form fortfarande komma pensionsinrättningen till
godo, såsom förhållandet vore med böter av enahanda natur, vilka tillkommit andra
städer.

Sedan direktionen ytterligare fäst uppmärksamheten därå, att ett ordnat polisväsen,
till vars upprätthållande ifrågavarande bötesersättning i sin mån bidroge.
vore en angelägenhet, varom staten och kommunerna av ålder ansetts och fortfarande
ansåges böra draga försorg, förklarade direktionen sig ej hava något att
erinra mot en avlösning av ersättningen, därest till pensionsinrättningens disposition
överlämnades i statens obligationer eller kontanta medel så mycket, att årliga avkastningen
därav uppginge till 5,053 kronor.

I fråga om den pensionsinrättningen tillerkända bötesersättning åberopa
Stockholms stadsfullmäktige vad i Kungl. Maj:ts förut anmärkta brev den 13 mars
1866 anförts därom, att det funnits vara billigt, att kommunerna under viss tid bibo -hölles vid förutvarande av bötesandelar beroende inkomster, samt att vissa allmänna
inrättningar icke borde berövas bötesersättning, förr än frågan om behovet av di -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 87.

lekt anslag hunnit prövas. Under hänvisning härtill
ifrågavarande belopp finge frånhändas stadskassa!!,

bestrida stadsfullmäktige, att
så framt ej ersättning i annan

väg bereddes staden. . . ....

Beträffande bötesersättningen till poliskassan hänvisa stadsfullmäktige, i truga
om grunderna för korporationers i Stockholm ratt till bötesandelai, till diiektionens
för pensionsinrättningen förut anmärkta yttrande. Vidare framhålla stadsfullmäktige,
att stadens kostnader för polisverket utginge med högst betydande belopp.
Det vore därför icke med billighet och rättvisa överensstämmande att utan
vederlag indraga ersättningen och därigenom än ytterligare öka stadens kostnader
Om en avlösning skulle komma till stånd, borde staden kunna fordra att erhålla så
stort vederlag, att årliga avkastningen därav motsvarade ersättningsbeloppet.

Överståthållarämbetet anser beträffande båda dessa ersättningsbelopp, att de
ej borde indragas utan vederlag till staden, samt att dylikt vederlag lämpligen borde
kunna upptagas bland anslagen under vederbörande statsdepartement såsom statens
bidrag till polispersonalens i Stockholm pensionering och till polisverket i

Stockholm.

I sitt utlåtande anför statskontoret följande:

Av den av direktionen lämnade utredningen i ärendet torde det framgå, att
staden på grund av sina privilegier ägt rätt till kronans andel i böterna vid rådhusrätten
och förty även haft samma rätt beträffande böterna vid den sedermera
inrättade poliskammaren. Däremot torde det icke. på sätt direktionen velat gorå
»■ällande, rimligen kunna anses, att den genom privilegierna staden tillerkända rätten
sträckte’sig utöver den tredjedel i böterna, som enligt 1734 års lag skulle tillfalla
kronan, och omfattade hela bötesbeloppet, således även stadens egen och åklagarens
tredjedel. När i de av olika regenter utfärdade olika privilegier staden tillerkändes
till en början »halvparten av all saköre» och sedermera genom 1636 års privilegier
»alle sakören och böter», kunde därmed uppenbarligen icke anses hava överlåtits
aimat än kronans rätt till böterna, sådan den da vore eller framdeles bleve
bestämd. Vore direktionens uppfattning om stadens rätt till hela bötesbeloppet
riktig, skulle Kungl. Maj:t ej ägt att för barnhusets räkning disponera en del av
ifrågavarande böter, en åtgärd som dock veterligen icke blivit av staden bestridd.
I den mängd fall, där i de för andra städer utfärdade privilegier eller särskilda
resolutioner ”motsvarande formulering givits åt bestämmelserna om överlåtande till
staden av rätten till böterna helt eller delvis, hade heller aldrig ifrågasatts annat
än, att denna rätt omfattade allenast kronans andel enligt 1734 års lag.

Vid undersökning huru stort belopp av ersättningarna för böterna vid poliskammaren
kunde anses tillkomma staden genom privilegier, syntes man höra utgå
från att dessa böter, i avsaknad av de förut omförmälda särskilda bestämmelserna
angående fördelningen emellan angivaren och barnhuset, skolat enligt den allmänna
regeln gå till treskiftes mellan kronan, staden och åklagaren. Såsom inhämtades
av” redogörelsen för tillkomsten av barnhusets ersättning, utgjorde det denna inrättning
tillfallna bötesbeloppet 5,482 kronor. Om därtill lades den pensionsinrättningen
och poliskassan tilldömda angivarandelen tillhopa 7,580 kronor, erhölles ett
sammanlagt bötesbelopp av 13,062 kronor. Tredjedelen av detta belopp 4,354
kronor skulle alltså motsvara kronans andel och tillkomma staden på grund av
privilegier. Skillnaden mellan denna del 4,354 kronor och tömt beröida angivarandel
7,580 kronor eller 3,226 kronor kunde icke anses såsom varande av privile -

Öi>er ståthållarämbetet.

Statsimtont.

Justitie kanslers Umbetet.

Departe mentschefen,

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

giinatur och torde kunna utan vederlag indragas. Även det privilegierade ersättningsbeloppet
torde i sin nuvarande form böra upphöra och i stället ett anslag till
polisverket i Stockholm å riksstaten uppföras. Detta syntes lämpligast kunna ske
genom höjande av det i sjätte huvudtitelns anslag till överståthållarämbetet ingående
under-anslaget till polisens vidmakthållande inom Stockholm nu 28,100 kronor,
med nyss berörda belopp 4,354 kronor, till 32,454 kronor, varigenom anslaget till
överståthållarämbetet, nu 97,022 kronor, skulle komma att uppgå till 101,376
kronor.

Justitiekanslersämbetet erinrar om att de bötesandelar, för vilka på
grund av Kungl. Maj:ts brev den 15 maj 186G ersättningar utginge till
polispersonalens pensionsinrättning och. poliskassan, vore, enligt vad
Kungl. Maj:ts brev den 9 mars 1850 och den 4 maj samma år utvisade,
polisbetjäningens åklagar- och angivarandelar i böter, som på dess åtal
eller angivelse hos poliskammaren uidömdes, och således icke någon
genom privilegier till vederbörande upplåten kronans bötesandel; dessa
ersättningar syntes därför kunna utan vederlag indragas.

Den av statskontoret uttalade uppfattning, att ovan omförmälda,
Stockholms stad meddelade privilegier ej kunna anses avse annan andel
av vid rådhusrätten eller poliskammaren utdömda böter än den, som
tillkom kronan, äger uppenbarligen full giltighet. På nämnda privilegier
kan därför ej grundas rätt att åtnjuta ersättning för förlust av
annan bötesandel än den nu berörda. Såsom justitiekanslersämbetet
erinrat, hava de ersättningsbelopp, s<>m tillerkänts polispersonalens pensionsinrättning
och poliskassan i Stockholm, beviljats såsom gottgörelse
för förlust av polisbetjäningens åklagar- och angivarandelar i böter, som
på dess åtal eller angivelse ådömdes i poliskammaren. Det synes ej
förefinnas någon anledning att, på sätt statskontoret gjort, vid avgörande
av frågan huruvida nämnda belopp böra helt eller delvis indragas,
antaga, att desamma till någon del rätteligen vore att betrakta
såsom gottgörelse för förlust av annan bötesandel än den, som tillförene
enligt gällande författningar skolat tillkomma åklagare och angivare.
Uppenbarligen kunna för fördelningen av böterna i poliskammaren
i många fäll hava gällt föreskrifter, som föranlett, att åklagaroch
angivarandelen uppgått till mer än en tredjedel av bötesbeloppet.
Något hinder av lag för att utan gottgörelse indraga ifrågavarande
ersättningsbelopp torde sålunda ej förefinnas. Då desamma ingå till
Stockholms stad, synes, med tillämpning av de grundsatser, som av
statsmakterna vid beviljandet av bötesersättningar i allmänhet uttalats i

7;;

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 87.

fråga om (lön tid, varunder kommun borde åtnjuta dylik ersättning,
någon betänklighet ej möta mot att omedelbart indraga beloppen.

Det, återstår mig att sammanfatta de av mig nu framställda särskilda
förslagen. Enligt min åsikt böra de häradsnämlider, rådhusrätter, poliskammaren
i Norrköping, städer, stadsfiskalerna i Nyköping, Sala,
Säter, Västervik, Lidköping, Kristinehamn, Filipstad, Jönköping,

Nora, Karlskrona, Kristianstad, Växjö och Norrköping, polisgevaldigerna
i Norrköping och Karlskrona, polispersonalen i Göteborg, stadsvaktmästaren
och två poliskonstaplar i Uddevalla, tre poliskonstaplar
i Härnösand, länsmannen i Trollhättans distrikt, allmänna barnhusinrättningen,
polispersonalens i Stockholm pensionsinrättning och Stockholms
städs poliskassa tillerkända bötesersättningar upphöra att utgå. Av dessa
ersättningar torde de polisgevaldigern i Karlskrona och länsmannen i
Trollhättans distrikt tillerkända ej böra utgå för tiden efter 1920 års
ingång, enär de befattningar, vid vilka de varit fästade, numera upphört.
Övriga ersättningar synas däremot böra upphöra först med 1920
års utgång. I enlighet med den av mig förut uttalade uppfattningen
lärer dylikt anstånd få anses påkallat av billighetshänsyn till befattningshavare,
på vilkas avlöningsförmåner en indragning skulle utöva inverkan.
Men även i fråga om de ersättningsbelopp, vilkas indragning ej skulle
medföra dylik inverkan, lärer samma regel böra följas, enär det givetvis
är lämpligt, att förevarande fråga löses efter möjligast enhetliga
linjer. Vid indragningen av samtliga nu nämnda ersättningar synes
mig vederlag böra lämnas allenast åt städerna för förlust av dem tillerkänd
ersättning för mistning av kronans böteslott och åt allmänna
barnhusinrättningen. I förra hänseendet torde vederlag böra utgå på
•det sätt, att ersättningsbeloppen, kapitaliserade efter fyra procent, överlämnas
till städerna. Det härför erforderliga beloppet utgör 218,117
kronor 50 öre eller i runt tal 218,118 kronor. Till barnhusinrättningen
torde vederlag böra lämnas genom höjning av till densamma nu utgående
statsanslag till, i avrundat tal, 84,700 kronor. Till fortsatt utanordnande
skulle däremot kvarstå de bötesersättningar, som tillerkänts borgmästaren
i Vaxholm, stadstjänaren i Umeå och stadsfiskaler med undantag av
de tretton nyss nämnda stadsfiskalerna. Dessa ersättningar anser jag
emellertid böra, i den mån ej i sammanhang med lönereglering eller
annorledes annat förordnas, upphöra att utgå med nuvarande befattningshavares
avgång från tjänsten. Nu nämnda till omedelbar indragning
föreslagna belopp utgöra tillhopa 55,326 kronor 32 öre. Då å förevarande
anslag ett belopp av 1,861 kronor 6b öre är odisponerat, skulle anslaget
Bihany till riksdagms protokoll 1920. 1 sand. 73 höft. (Nr 87.) 10

Kungl. Majds proposition Nr 87.

enligt min mening kunna redan nu nedsättas till 26,812 kronor eller i
runt tal 26,900 kronor.

Vid anmälan av de frågor, som tillköra regleringen för år 1921
av riksstatens andra huvudtitel, anförde jag beträffande förevarande
ärende, att den bebådade propositionen i ärendet torde, såvitt jag vid
ärendets förberedande behandling kunnat finna, komma att gå ut på,
bland annat, beviljande av ett engångsanslag av omkring 212,000 kronor
och nedsättning från och med år 1921 av nuvarande förslagsanslaget
till omkring 30,000 kronor. De avvikelser härifrån, som de av mig nu
framställda förslagen innebära, bero dels därpå att, sedan staden Uddevalla
i ett efter statsverkspropositionen avlåtande inkommet meddelande
förklarat sig villig att på enahanda villkor som övriga städer avstå från
den staden tillerkända bötesersättningen 275 kronor, denna föreslagits
skola indragas mot det att dess kapitaliserade belopp 6,875 kronor tillerkännes
staden, dels ock därpå att jag vid ärendets slutliga behandling
funnit mig böra föreslå indragning av ytterligare några ersättningar utöver
dem, som vid den förberedande behandlingen synts kunna indragas.

I överensstämmelse med vad jag nu anfört får jag sålunda härmed
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att

dels — med förklarande ej mindre, beträffande de häradsnämnder,
rådhusrätter, poliskammaren i Norrköping, städer, stadsfiskalerna i
Nyköping, Sala, Säter, Västervik, Lidköping, Kristinehamn, Filipstad,
Jönköping, Nora, Karlskrona, Kristianstad, Växjö och Norrköping,
Norrköpings polisgevaldiger, polispersonalen i Göteborg, stadsvaktmästaren
och två poliskonstaplar i Uddevalla, tre poliskonstaplar i
Härnösand, allmänna barnhusinrättningen, polispersonalens i Stockholm
pensionsinrättning, Stockholms stads poliskassa, polisgevaldigern i Karlskrona
och länsmannen i Trollhättans distrikt tillerkända ersättningar för
dem genom strafflagens införande frångångna bötesandelar, att sistnämnda
två ersättningar icke skola utgå för tiden efter 1920 års ingång samt
att övriga ersättningar skola upphöra med utgången av samma år, än
även att vederlag för ersättningens upphörande skall tilldelas såväl allmänna
barnhusinrättningen, på sätt nedan angives, som ock var stad
med vad efter en räntefot av fyra procent motsvarar det kapitaliserade
beloppet av ersättningen, beräknad för Halmstad till 116 kronor 70 öre,
för Göteborg till 4,556 kronor och för eu var av de övriga städerna till
det staden i Kungl. Maj:ts brev den 7 september 1869 tillagda belopp,
samt att vederlaget till städerna må lyftas efter ingången av december
månad 1920 — i riksstaten för år 1921 nedsätta det under andra huvudtiteln
uppförda ordinarie förslagsanslaget till ersättning åt personer,

Kungl. Majds proposition Nr 87.

menigheter och allmänna inrättningar för dem genom strafflagens införande
frångångna bötesandelar, nu 84,000 kronor, med 57,100 kronor,
till 26,900 kronor,

de/s, för beredande av vederlag åt städerna i förut angivna hänseende,
på tilläggsstat för år 1920 under andra huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag, högst 218,118 kronor,

dels ock, beträffande de ersättningar uti ifrågavarande hänseende, som
tillerkänts borgmästaren i Vaxholm, stadsfiskaler, med undantag av nyss
nämnda tretton stadsfiskaler, och stadstjänaren i Umeå, förklara, att ersättning
ej skall utgå till den, som efter den dag, som Kungl. Maj:t
bestämmer, utnämnes eller förordnas till innehavare av dylik tjänst eller
däremot svarande befattning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga . . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ad il Wifvesson.

Kimgl. Maj;U proposition Nr 87.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Förslagsanslagets tillkomst............................................................................................

Allmänna synpunkter ..........................................................................................’.........

Ersättning till häradsnämnder ....................................................................................

» » rådhusrätter ........................................................................................

» » poliskammaren i Norrköping ............................................................

» » städer ....................................................................................................

» » borgmästaren i Yaxholm ....................................................................

» » stadsfiskaler............................................................................................

» » Norrköpings polisgevaldiger................................................................

» » polisgevaldigem i Karlskrona...........................................................

» » polispersonalen i Göteborg ................................................................

» » » » Uddevalla...............................................................

» » » » Härnösand ..........................................................

» » stadstjänaren i Umeå ........................................................................

» » länsmannen i Trollhättans distrikt....................................................

» » allmänna barnhusinrättningen ............................................................

* » polispersonalens i Stockholm pensionsinrättning och poliskassan

i Stockholm ....................................................................................

Sammanfattning ...........................................................................................................

Sid.

STOCKHOLM, I8AAC MAECUS- BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.