Kung!. Maj:ts proposition nr 28 (Proposition 1926:28)

Kung!. Maj:ts proposition nr 28.

Nr 28.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
enskilda vägar; given Stockholms slott den 31 december
. 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om enskilda vägar.

GUSTAF.

Viktor Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 sand.

23 käft. (Nr 28.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslag

till

Lag

om enskilda vägar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna lag avser enskild väg, som för en eller flera fastigheter är till stadigvarande
nytta såsom farväg, vare sig för hemkörslor eller för utfart eller eljest.

2 §.

Är för fastighets ändamålsenliga brukande av synnerlig vikt, att väg för
den fastighet bygges över annan fastighets område, och kan ej sådant lända till
märkligt men för den senare fastigheten, skall därifrån upplåtas den mark, som
åtgår till vägen.

3 §.

Prövas väg, som är anlagd över en fastighets område, vara av synnerlig vikt
för ändamålsenligt brukande av annan fastighet, skall vägen upplåtas till
begagnande jämväl för denna fastighet, där ej sådant skulle lända någon, som
förut äger nyttja vägen, till märkligt men; och vare om underhåll av väg, som
sålunda upplåtes, lag som i 6 § sägs.

4 §.

Är väg, som någon vill bygga för sin fastighets behov, av synnerlig vikt
för ändamålsenligt brukande ej blott av denna utan även av annan fastighet,
skall sistnämnda fastighet deltaga i vägens byggande.

Såsom byggande av väg anses i denna lag jämväl omläggning eller väsentlig
förbättring av väg.

5 §•

För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång, som orsakas av
vägs byggande eller begagnande, skall gäldas ersättning, som Bestämmes i
penningar att utgå på en gång.

6 §.

Väg, som prövas vara till stadigvarande nytta för två eller flera fastigheter,
skall av dem samfällt underhållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Vad i denna lag stadgas om underhåll av väg galle ej allenast underhållet
den tid mark är bär, utan ock vägs öppenhållande vintertiden vid snöfall; dock
skall, i fråga om vinterväghållet och dess fördelning, avseende göras endast å
vägens begagnande såsom vinterväg.

7 §•

Skyldigheten att bygga eller underhålla väg skall mellan de fastigheter, som
skyldigheten åligger, fördelas med hänsyn till den omfattning, vari de beräknas
komma att begagna sig av vägen; dock må den, som icke fordrat vägen, icke
åläggas större andel än som svarar mot den nytta hans fastighet genom vägen
beredes.

8 §.

I avseende å vägbyggnadsskyldigheten svare för fastighet, som tillhör kronan
eller allmän inrättning, innehavaren och för annan fastighet dess ägare;
dock svare ej ny innehavare eller ägare för bidrag, som förfallit till betalning,
innan han blev innehavare eller ägare, men vare, där företrädaren försummat att
verkställa arbete, som i avseende å vägens byggande ålagts honom, skyldig
fullgöra vad sålunda blivit eftersatt.

Fastighets vägunderhåll ligge, därest fastigheten tillhör kronan eller allmän
inrättning, a innehavaren samt eljest å ägaren. Är jordbruksfastighet upplåten
åt landbo eller arrendator, åligge vägunderhållet denne. Vad i första
stycket stadgas angående ny innehavares eller ägares ansvar för sådana bidrag
till vägbyggnadskostnaden, som förfallit till betalning, innan han blev
innehavare eller ägare, skall äga motsvarande tillämpning beträffande underhållskostnad.

I fråga om ansvarighet för prästgårds enskilda väg är särskilt stadgat.

9 §.

Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt
byggas sa, att ändamalet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med
minsta intrång och olägenhet för annan.

Inom stad eller samhälle a landet, där den för städerna gällande ordning för
bebyggande skall iakttagas, må ej väg så byggas, att tillämpligheten av sådan
föreskrift motverkas, som med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande
meddelats jämlikt 1 kap. 46 § andra stycket i lagen om fastighetsbildning
i stad eller motsvarande äldre bestämmelse, eller att eljest markens ändamålsenliga
bebyggande försvåras. Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande
tillämpning beträffande område, i fråga om vilket jämlikt 1 kap. 42 S
första stycket i lagen om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre
bestämmelse förordnats, att stadsplan skall upprättas, eller jämlikt sista
stycket av samma paragraf meddelats särskilda föreskrifter med avseende å
byggnadsverksamhetens ordnande.

Väg skall underhållas så, som dess ändamål fordrar.

Till väg räknas å ömse sidor diken, i den mån sådana tarvas.

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 28.

Ej må någon betungas med byggande eller underhåll av väg till större bredd
än 4 meter, oberäknat diken, med mindre tvingande skäl för en större vägbredd.
prövas föreligga.

10 §.

Där med stöd av stadgandena i denna lag vid förrättning eller genom dom
bestämmes, att väg skall byggas eller underhållas av två eller flera fastigheter,
och för fullgörande av väghållningsskyldigheten för någon av dessa
fastigheter tarvas, att sand, grus eller sten tages å annan fastighet, skall rätt
i sådant avseende upplåtas för den förra fastigheten, där ej detta skulle lända
den andra till märkligt men.

För upplåtelse, som nu sagts, så ock för intrång, som därav föranledes, skall
ersättning gäldas i penningar.

Vid begagnande av rätt, som i denna paragraf avses, skall så förfaras, att
den fastighet, som därav besväras, ej betungas mer än nödigt är.

11 §.

Arbetet med vägs byggande eller underhåll skall av de väghållningsskyldiga
utföras antingen gemensamt eller, efter vägdelning, så att en var av dem eller,
där särskilda omständigheter därtill föranleda, vissa eller samtliga gemensamt
stå i ansvar för viss sträcka å marken (väglott).

Vid vägdelning skall, allt efter som fråga är om vägs byggande, dess underhåll
den tid mark är bar eller dess öppenhållande vintertiden vid snöfall, hänsyn
tagas till sådana omständigheter, som inverka på kostnaden i motsvarande avseende,
så att, där större svårighet möter, skälig minskning i väglott däremot
beräknas. I följd härav skall, i den mån anledning därtill förekommer, delning
av väg verkställas särskilt för byggandet, särskilt för underhållet den tid mark
är bar och särskilt för vinterväghållet.

12 §.

Kan ej överenskommelse träffas om rätt att för fastighet bygga eller begagna
väg över annan fastighets område eller om fastighets skyldighet att deltaga i
vägs byggande eller underhåll eller om fråga, som i 10 § avses, skall saken
företagas till prövning vid förrättning på stället i den ordning nedan stadgas.

13 §.

Rätt att påkalla förrättning, som avses i denna lag, så ock att därvid föra
talan tillkomme för fastighet, som saken förmenas angå, dess ägare.

Är enligt 8 § annan än ägaren pliktig att svara för fastighet åliggande
skyldighet att bygga eller underhålla väg, äge ock han påkalla förrättning
för bestämmande av vägunderhållet eller prövning av fråga, som omförmäles
i 10 §, ävensom vid förrättning enligt denna lag föra talan i den mån honom
enligt 8 § åliggande förpliktelse av förrättningen beröres.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Är fastighet, över vars område väg skall byggas eller från vilken upplåtelse
av sådan rätt, som i 10 § sägs, skall ske, upplåten under nyttjanderätt, vare
jämväl nyttjanderättshavaren berättigad att vid förrättning angående vägens
byggande eller upplåtelse av sådan rätt, som nyss sagts, föra talan i den mån
hans rätt av byggandet eller upplåtelsen beröres.

14 §.

Till företagande av förrättning enligt denna lag skall länsstyrelsen på ansökning
förordna lantmätare eller annan person, åt vilken uppdraget finnes kunna
anförtros.

För förrättning, som avser stad eller samhälle å landet, för vilket skall föras
fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall till förrättningsman
företrädesvis förordnas i stadens eller samhällets tjänst anställd mätningsman
eller av länsstyrelsen jämlikt 5 kap. 2 § i lagen om fastighetsbildning
i stad förordnad förrättningsman för avstyckningar inom staden eller
samhället.

I ansökningen bör fullständigt uppgivas ärendets omfattning och beskaffenhet,
de fastigheter, saken förmenas angå, samt vederbörande ägares och innehavares
namn och hemvist. Har sökanden föreslagit någon till förrättningsman,
och finnes ej förslaget godkänt av övriga uppgivna sakägare, förelägge
länsstyrelsen dem genom kungörelse, som uppläses i kyrkan för den eller de
församlingar, där nämnda fastigheter äro belägna, att inom viss tid, vid förlust
av rättighet att över förslaget höras, inkomma med yttrande, huruvida de hava
något att erinra emot den föreslagne. Därest förrättningen avser stad eller
sådant samhälle å landet som i andra stycket sägs, skall dock kungörelse ej
ske, med mindre länsstyrelsen finner skäl föreligga för inhämtande av övriga
sakägares yttrande. Yppas ej stridighet, varde den föreslagne förordnad, där
annat ej föranledes av stadgandet i andra stycket samt den föreslagne i övrigt
finnes lämplig och laga hinder ej möter; i motsatt fall, ävensom då icke någon
blivit föreslagen, förordne länsstyrelsen som skäligt prövas.

Om förordnandet skall underrättelse av länsstyrelsen meddelas länets lantmäterikontor
eller, därest förrättningsakten jämlikt 26 § skall redovisas till
byggnadsnämnd, denna nämnd.

15 §.

Förrättningsmannen skall, om han finner sådant nödigt eller någon av sakägarna
det äskar, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka av sakägarna
eller, om dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen utses bland dem, som
äro valda till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode
män vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar.

Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola tillkallas, må
det ej verka rubbning av åtgärd, som därförinnan vidtagits.

Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar, galle vad de
flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle förrättningsmannens.

Kungl. Maj:ts proposition nr S8.

16 §.

För förrättningen njute förrättningsmannen och gode männen ersättning, den
förre i likhet med vad för lantmätare och de senare i enlighet med vad för
gode män vid lantmäteriförrättningar är eller varder stadgat. Den ersättning,
så ock kostnad för kallelser eller annat, som för förrättningen är av nöden,
skall, där ej annorlunda är särskilt stadgat, av sökanden genast erläggas.
Bliva vid förrättning flera till väghållningsskyldighet bundna, skall den ersättning
och kostnad fördelas efter ty skäligt prövas.

17 §.

I fråga om förrättningen skola, såvitt ej av vad i 19 § stadgas annat följer,
bestämmelserna i 3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning
än laga skifte, så ock vad i 17 kap. samma stadga föreskrives angående
protokoll vid lantmäteriförrättning i tillämpliga delar lända till efterrättelse;
och skall vad enligt skiftesstadgan i anförda delar gäller om lantmätare
i avseende å förrättning, varom i denna lag sägs, lämpas till förrättningsman.

Är förrättningsmannen lantmätare, må därav ej föranledas vidsträcktare
tillämpning av skiftesstadgan än vad nu är sagt.

Skall vid förrättning prövas fråga om rätt jämlikt 10 § att taga sand, grus
eller sten å fastighet, som eljest icke beröres av förrättningen, skall den, som
för denna fastighet äger föra talan, bevisligen till förrättningen särskilt kallas,
vilken kallelse skall tillställas honom minst åtta dagar förut, där ej längre
tid föranledes av första styckets hänvisning till bestämmelserna i 3 kap.
skiftesstadgan.

18 §.

Är någon sakägare å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin
rätt, och är icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att för honom
tala och svara, begäre förrättningsmannen förordnande av god man för den
bortovarande enligt lagen om förmynderskap.

19 §.

Är uppenbart, vilka med avseende å förrättningen äro sakägare, må, utan
hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts i den ordning, som i 22 och
23 §§ skiftesstadgan sägs, förrättningen företagas, där samtliga sakägarna infinna
sig eller av förrättningsmannen blivit minst åtta dagar förut bevisligen
kallade till förrättningen.

20 §.

iVid förrättning skall efter omständigheterna tillses;

huruvida väg över fastighets område må för annan fastighet byggas eller begagnas
;

huru väg bör byggas till läge, sträckning, bredd och anordning i övrigt;

vilka fastigheter skola vara pliktiga att deltaga i vägs byggande eller un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

derhåll sommar- eller vintertiden, och huru stor andel i skyldigheten skall åligga
en var fastighet (andelstal);

huruvida arbetet med vägs byggande eller underhåll skall av de väghållningsskyldiga
utföras gemensamt eller efter vägdelning samt, i senare fallet, huru
delningen skall verkställas;

huruvida åt fastighet hör upplåtas sådan rätt, som i 10 § omförmäles,
skolande, där vid förrättning verkställes delning av väg för byggande eller
för underhållet den tid mark är bar, alltid i sammanhang därmed till prövning
upptagas frågan om sådan upplåtelse erfordras eller icke;

i vilken omfattning och på vad sätt jämlikt 10 § upplåten rätt må utövas;

huruvida ersättning enligt 5 eller 10 § skall gäldas samt till vilket belopp
eller, där ersättning enligt 10 § ej lämpligen kan bestämmas till visst belopp,
efter vilka grunder ersättningen skall beräknas;

huru utgift för förrättningen skall mellan de väghållningsskyldiga fördelas.

21 §.

Förrättningsmannen skall söka såvitt möjligt mellan sakägarna åstadkomma
förening; och varde, där i viss fråga förening sker, särskild avhandling
därom upprättad, av de sakägare, vilkas rätt av frågan beröres, underskriven
samt medelst förrättningsmannens och närvarande gode mäns påskrift vitsordad.

Rörer förening kronans eller allmän inrättnings rätt, skall, ändå att dess
ombud därå ingått, föreningen i avseende å sådan rätt ej gälla, med mindre
den varder av vederbörande myndighet godkänd.

Angår förening fråga om byggande av väg i fall, som i 9 § andra stycket
avses, vare föreningen ej gällande utan att den av förrättningsmannen med
gode männen, där han av sådana biträdes, prövas överensstämma med de i
nämnda stycke givna stadganden.

22 §.

I den mån ej enligt 21 § förening mellan sakägarna kan åstadkommas, varde
saken av förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana biträdes,
prövad jämlikt de i denna lag stadgade grunder; och skola de, sedan alla vid
förrättningen förekommande frågor blivit genom förening avgjorda eller behörigen
utredda, på grund av vad sålunda förekommit för sakägarna framlägga
skriftligt utlåtande i saken.

Angår saken byggande eller underhåll av väg, och skall, enligt vad i 32 §
sägs, styrelse utses, skola förrättningsmannen och gode männen uppdraga åt
en eller flera av de väghållningsskyldiga att i den i 35 § stadgade ordning
utfärda kallelse till sammanträde för styrelseval.

Sist förklaras förrättningen avslutad med tillkännagivande, vid vilken
domstol talan mot förrättningen må anhängiggöras samt vad enligt 24 § skall
iakttagas för sådan talans bevarande.

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 28.

23 §.

Avskrift av förrättningsprotokollet med det i 22 § omförmälda utlåtande
samt de vid förrättningen ingångna föreningar och övriga vid förrättningen
upprättade handlingar ävensom kopia av karta, där sådan vid förrättningen upprättats,
skola av förrättningsmannen inom trettio dagar efter förrättningens avslutande
överlämnas till någon i orten boende pålitlig person, som av sakägarna
eller, om dessa ej äro ense, av förrättningsmannen med gode männen, där han
av sådana biträdes, utses att mottaga samma handlingar; och vare handlingarna
hos den sålunda utsedde tillgängliga för en var, som åstundar att granska
eller avskriva dem.

Förrättningsmannen åligge jämväl att inom tid, som i första stycket sägs, om
dagen för förrättningens avslutande skriftligen underrätta länets lantmäterikontor
eller, därest förrättningsakten jämlikt 26 § skall redovisas till byggnadsnämnd,
denna nämnd.

24 §.

''År sakägare missnöjd med förrättning, skall han vid talans förlust inom
nittio dagar efter förrättningens avslutande instämma samtliga övriga sakägare
till domstol.

Äro svarandena flera än tio, skall i avseende å stämningens delgivning vad
i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken stadgas om stämning å helt byalag äga
motsvarande tillämpning.

25 §.

Klandras ej förrättning så som i 24 § sägs, gånge det därvid meddelade utlåtande,
i vad det avser annan fråga än i 39 § omförmäles, i verkställighet såsom
laga kraft ägande dom.

26 §.

När stämning, varom i 24 § förmäles, är utfärdad, skall å landet domaren och
i stad rättens ordförande därom genast underrätta förrättningsmannen, vilken
har att till domstolen insända förrättningsprotokollet och övriga förrättningen
rörande handlingar jämte karta, där sådan upprättats. Förättningsmannen
vare ock pliktig, där domstolen så prövar nödigt, att inställa sig vid rätten
för att i målet höras. Gottgörelse åt förrättningsmannen för sådan inställelse
skall förskjutas av den part, som klandrat förrättningen; och pröve domstolen i
slutliga utslaget, huruvida kostnad, som någon sålunda förpliktats att gälda,
skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part.

Efter målets slutliga handläggning skall, därest ärendet icke återförvisas
till förrättningsmannen, förrättningsakten jämte avskrift av i målet meddelat
utslag från rätten översändas till länets lantmäterikontor eller, om vägen varom
fråga är eller största delen därav är belägen inom stad eller samhälle, där den
för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, till byggnadsnämnden
för att där förvaras; och skall tillika avskrift av utslaget genom
rättens försorg tillställas förrättningsmannen. Varder ärendet återförvisat till
förrättningsmannen, skall förrättningsakten jämte avskrift av i målet med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

delat utslag från rätten översändas till denne; och vare förrättningsmannen
skyldig att omedelbart om ärendets återförvisande underrätta den myndighet,
till vilken förrättningsakten sedermera skall redovisas.

Föres ej talan mot förrättningen, åligge förrättningsmannen att inom ett
år efter dess avslutande insända förrättningsakten till den myndighet, hos vilken,
efter vad i andra stycket sägs, akten skall förvaras.

Huru förrättningsman må genom vite tillhållas att fullgöra honom åliggande
skyldighet att redovisa förrättningsakt, därom förordnar Konungen.

27 §.

Yppas tvist mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra om bättre
rätt till vad såsom ersättning enligt 5 eller 10 § skall utgå, skall den tvist
hänvisas till särskilt utförande.

28 §.

Har, efter ty i 27 § sägs, tvist yppats om bättre rätt till vad såsom ersättning
enligt 5 eller 10 § skall utgå, varde beloppet nedsatt hos länsstyrelsen
och stånde sedan i avbidan på tvistens slutliga avgörande i kvarstad.

Är ersättningen bestämd att utgå på en gång, må ej arbete å annans mark
verkställas eller eljest åtgärd till förfång för annan vidtagas, innan ersättningen
blivit till ersättningstagaren gulden eller, efter ty nyss är sagt, hos
länsstyrelsen nedsatt. Varder ej sådan ersättning gulden eller nedsatt inom tid,
som i laga ordning blivit bestämd, eller, om dylik bestämmelse saknas, inom
fem år efter det ersättningens belopp fastställdes, vare den väckta frågan i
sin helhet eller, om ersättningen avsett upplåtelse som i 10 § sägs, frågan om
sådan upplåtelse förfallen.

Har sakägare utöver sin andel guldit eller nedsatt ersättning, som i andra
stycket avses, njute han efter utgången av den i samma stycke omförmälda
tid hos den ersättningsskyldige utmätning för vad sålunda utgivits, så framt
ej den väckta frågan i sin helhet eller, om ersättningen avsett upplåtelse som
i 10 § sägs, frågan om sådan upplåtelse förfallit.

29 §.

Är genom förrättning eller dom bestämt om byggande eller underhåll av
väg, have en var fastighet, som, efter ty bestämt är, bär att deltaga i kostnaden
för vägen, även mot ny ägare av fastighet, över vars område vägen
är lagd, rätt att begagna densamma.

30 §.

Träffas annorledes än vid förrättning, varom ovan stadgas, förening i fråga
om vägs underhåll, äge, sedan tio år förflutit från det föreningen ingicks, en var
sakägare, ändå att föreningen är sluten för längre tid, påkalla ny fördelning
av underhållet; dock skall i ty fall föreningen tillämpas intill dess den nya
fördelningen vunnit laga kraft.

Är förening, som i denna paragraf avses, skriftligen upprättad och av vittnen
styrkt, äge en var av dem, som däri deltagit, låta intaga föreningen i domboken

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

hos domstolen i ort, där fastighet som föreningen angår är belägen. Sedan
vare föreningen gällande även emot framtida ägare eller innehavare av den
fastighet, sa ock, där intagandet i domboken ägt rum i stad, där rådstuvurätt
finnes, inom en månad och eljest sist vid det ting, som infallit näst efter två
månader sedan föreningen ingicks, mot den, som efter föreningens träffande men
före dess intagande i domboken blivit ägare eller innehavare. Förening, som
slutits för boställe eller sådan, på viss tid upplåten fastighet, som tillhör kronan
eller allmän inrättning, have dock ej verkan mot senare innehavare, med mindre
föreningen blivit av vederbörande myndighet godkänd.

31 §.

Inträda, sedan fråga om rätt att för fastighet bygga eller begagna väg över
annan fastighets område eller om skyldighet att deltaga i vägs byggande eller
underhall eller om rättighet, som i 10 § avses, blivit genom förrättning eller
dom avgjord, sadana förändrade förhallanden, som på frågan i synnerlig
mån inverka, äge en var sakägare påkalla frågans återupptagande.

Lag samma vare, där fråga om underhåll av väg blivit avgjord genom
förening, träffad annorledes än vid förrättning.

32 §.

Har genom förrättning eller dom enligt denna lag bestämts, att arbete med
vägs byggande eller underhåll skall av de väghållningsskyldiga utföras gemensamt,
och äro dessa flera än två, skall utses styrelse, bestående av en eller
flera ledamöter.

Vilja de väghållningsskyldiga antaga stadgar rörande handhavande av de
med byggandet eller underhållet förenade angelägenheter, skola dessa stadgar
för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen.

33 §.

Anmälan om val av styrelse i fall, som i 32 § avses, göres hos länsstyrelsen.
Innan sådan anmälan skett, må ej arbete å annans mark verkställas eller eljest
åtgärd till förfång för annan vidtagas.

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen göra
anmälan därom hos länsstyrelsen.

Om anmälan, som i denna paragraf sägs, skall underrättelse på de väghållningsskyldigas
bekostnad intagas i länskungörelserna.

34 §.

Vad i 3 kap. 15 samt 17—21 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fall, som i 32 § denna lag avses, dock att förordnande, som i
3 kap. 17 § vattenlagen sägs, skall införas i länskungörelserna samt att talan,
varom i 3 kap. 20 § samma lag förmäles, skall anhängiggöras hos den allmänna
underrätt, som i 41 § denna lag stadgas.

Kungl. Maj:is proposition nr 28.

35 §.

Har genom förrättning eller dom enligt denna lag bestämts, att arbete med
vägs byggande eller underhåll skall av de väghållningsskjddiga utföras gemensamt,
skall rätten att handhava de med byggandet eller underhållet förenade
angelägenheter utövas å sammanträde, därvid en var väghållningsskyldig
äger rösträtt efter det andelstal, som är bestämmande för hans delaktighet
i väghållningsskyldigheten. Kallelse till sammanträde skall, där ej i gällande
stadgar annorledes bestämts, antingen skriftligen delgivas samtliga väghållningsskyldiga
minst en vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar
därförut kungöras såväl i kyrkan för den eller de församlingar, där vägen är
belägen, som ock i minst en av ortens tidningar. Beträffande sådant sammanträde
skall i övrigt vad i 3 kap. 22 § vattenlagen är föreskrivet i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

36 §.

Vad i 3 kap. 23—25 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande tilllämpning
i fall, som i 35 § denna lag avses; dock skall talan, varom i 3 kap.
23 § vattenlagen förmäles, anhängiggöras hos den allmänna underrätt, som i
41 § denna lag stadgas.

37 §.

Har genom förrättning eller dom enligt denna lag bestämts, att arbete med
byggande eller underhåll av viss väglott skall utföras av vissa eller samtliga
väghållningsskyldiga gemensamt, skall för dylikt fall vad i 32—36 §§ är stadgat
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

38 §.

Har genom förrättning eller dom enligt denna lag blivit bestämt angående
skyldighet att deltaga i vägs byggande eller underhåll, och varder väghållningsskyldig
fastighet delad, skall den ursprungliga fastighetens väghållningsskyldighet
övergå å de nybildade fastigheterna.

Utfördes väghållningsarbetet gemensamt för den ursprungliga fastigheten
och för annan fastighet, skall arbetet fortfarande utföras gemensamt, och
skall av den ursprungliga fastighetens andelstal på var och en av de nybildade
fastigheterna anses belöpa så stor del som svarar mot åsatt taxeringsvärde.

Stod den ursprungliga fastigheten efter vägdelning i ansvar för viss väglott,
skall efter fastighetens delning väghållningsarbetet beträffande denna
väglott utföras gemensamt av dem, som svara för de nybildade fastigheternas
väghållningsskyldighet. För sådant fall skall vad i 32—36 §§ är stadgat i
tillämpliga delar lända till efterrättelse, och skola de nybildade fastigheternas
taxeringsvärden vara bestämmande för skyldighetens fördelning dem emellan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

39 §.

Försummar väglottshavare att den tid mark är bar underhålla sin väglott
i laggillt skick, och bättrar han ej ofördröjligen efter tillsägelse, må annan
väglottshavare hålla syn genom två ojäviga män, av vilka den ene skall vara
lands- eller stadsfiskal, nämndeman, ledamot i ägodelningsrätt eller god man
vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Varder vid synen, till vilken den
försumlige i god tid kallas, bristen vitsordad, förelägge synemännen honom
viss tid, ej kortare än åtta dagar, inom vilken han skall hava botat bristen, vid
äventyr att densamma eljest må avhjälpas av den som påkallat synen. Denne
läte efter utgången av sagda tid, till utrönande av huruvida vid synen befunna
brister blivit avhjälpta, anställa efterbesiktning i enahanda ordning som om
syn stadgas; dock vare sådan besiktning icke behövlig, därest den försumlige
avlämnat skriftligt erkännande, att åtgärd för bristens avhjälpande ej vidtagits.
Därefter njute den som fordrar rättelse utmätning hos den försumlige
ej mindre för kostnaden för synen och, där efterbesiktning varit behövlig,
för sådan besiktning än även för det belopp, vartill det eftersatta arbetet av
synemännen uppskattats, samt vare pliktig att därefter ofördröjligen ombesörja
detta arbetes utförande. Nöjes ej den andre däråt, instämme sitt klander
till domstol inom tre månader efter utmätningen eller vare sin talan kvitt.

Den som fordrar rättelse äge ock, därest väglott ej ofördröjligen efter tillsägelse
bättras, själv bota befintlig brist och njute sedan av den försumlige
betalning för vad väglottens försättande i laggillt skick visas skäligen hava
kostat.

Vad i andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i avseende å
vinterväghållningen.

40 §.

Vilja för övervakande av delad vägs underhåll väglottshavarna förena sig
att anställa särskild tillsyningsman, stånde dem fritt.

Aro väglottshavarna flera än fem, skall tillsyningsman utses, där någon av
väglottshavarna det fordrar. Bliva de ej om valet ense, skall länsstyrelsen på
anmälan utse tillsyningsman; bestämme ock, där så påkallas, vad arvode bör
tillkomma honom och huru det bör mellan väglottshavarna till utgörande fördelas,
allt efter ty skäligt prövas.

Tillsyningsman entledigas av väglottshavarna, såvida de därom äro ense.
I annat fall må frågan av en var underställas prövning av länsstyrelsen, som
förordnar efter omständigheterna.

Där till följd av vad sålunda är stadgat tillsyn å vägs underhåll utövas av
särskild person, skall vad i fråga om åtgärder mot försumlig väglottshavare
enligt 39 § gäller om annan väglottshavare i stället äga tillämpning å tillsyningsmannen.

41 §.

Mål, som i denna lag avses, skall upptagas vid allmän underrätt i den ort,
där vägen varom fråga är eller största delen därav är belägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

I avseende å länsstyrelses behörighet i frågor enligt denna lag skall vad nu
är sagt äga motsvarande tillämpning.

42 §.

Över länsstyrelses beslut i frågor, som i 14, 32, 34, 37, 38 och 40 §§ avses, må
klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den ordning,
som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

43 §.

Vad i denna lag stadgas angående fastighet gälle ock i tillämpliga delar
beträffande gruva, bergverk, vattenverk, fabrik eller med fabrik jämförlig
inrättning, ändå att sådan egendom icke är att till fast egendom hänföra.

44 §.

Om byggande av väg i anledning av laga skifte så ock om rätt till väg för
gruva och vattenverk är särskilt stadgat.

45 §.

Denna lag skall beträffande stad eller samhälle å landet, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, ej äga tillämpning såvitt
angår stadens eller samhällets till bebyggande planlagda område.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1927, vilken dag lagen den 5
juli 1907 (nr 48) om enskilda vägar på landet skall upphöra att gälla; dock
att fråga, för vars prövning förrättning enligt sistnämnda lag blivit före den
1 januari 1927 påkallad, skall handläggas och bedömas enligt den äldre lagen.

Har med stöd av lagen den 5 juli 1907 genom förrättning eller dom blivit
bestämt, att väg skall byggas eller underhållas av två eller flera egendomar,
skall för dylikt fall vad i den nya lagen är stadgat om sådan rätt, som avses
i 10 §, äga motsvarande tillämpning. Därest i fall som nyss sagts väghållningsskyldig
fastighet efter den nya lagens ikraftträdande delas eller sådan delning
dessförinnan ägt rum utan att bestämmelser om väghållningsskyldighetens
fördelning mellan de nybildade fastigheterna träffats, skall jämväl vad
i den nya lagen i sistnämnda hänseende stadgas äga motsvarande tillämpning.

Vad i 30 § stadgas om förening, som rörande underhåll av väg å landet
träffas efter det den nya lagen trätt i kraft, skall gälla jämväl i fråga om
dylik förening ingången dessförinnan efter den 1 januari 1908.

Var å landet den 1 januari 1908 eller är i stad den 1 januari 1927 skyldigheten
att underhålla väg genom dom eller eljest mellan två eller flera egendomar
fördelad, göres i fråga om fördelningens giltighet ej genom den nya lagen
ändring; dock må beträffande sådan väg, ändå att ändrade förhållanden, som
i 31 § avses, icke inträtt, en var sakägare i enlighet med denna lag påkalla
ny fördelning, såvitt angår väg i stad likväl först sedan tio år förflutit från

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

lagens ikraftträdande; och skall därvid den äldre fördelningen upphöra att
gälla, när den nya vunnit laga kraft.

Är vid den nya lagens ikraftträdande genom dom eller eljest bestämt, att
väg skall byggas eller underhållas av två eller flera egendomar efter vägdelning,
skall, även i andra fall än i tredje och fjärde styckena samt i 31 8
sägs, en var sakägare äga påkalla förrättning enligt 12 § för prövning av
frågan huruvida väghållningsarbetet skall fortfarande verkställas i enahanda
ordning eller utföras gemensamt i enlighet med därom i den nya lagen givna
stadganden.

Har före ikraftträdandet av denna lag skyldigheten att underhålla väg blivit
mellan två eller flera egendomar fördelad, skall med avseende å dylik fördelning
vad i 39—42 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock att,
där syn enligt 29 § i lagen den 5 juli 1907 ägt rum, vad i samma lag stadgas
om rätt att efter sådan syn erhålla utmätning fortfarande skall lända till
efterrättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 8 maj 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Olsson,
Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller,
Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Larsson, följande:

Vid flera tillfällen hava krav framförts på ändringar i gällande lag om
enskilda vägar på landet av den 5 juli 1907.

Sålunda har riksdagen i skrivelser den 27 mars 1912, nr -14. den 29 augusti
1914, nr 191, och den 20 maj 1915, nr 139, hos Kungl. Maj:t begärt utredning
och förslag beträffande vissa hithörande, mera speciella frågor. Dessa
skrivelser blevo för verkställande av utredning remitterade till den år 1911
tillsatta s. k. vägkommissionen.

Sedermera har riksdagen i skrivelse den 16 april 1920, nr 72, anfört, att
riksdagen för sin del icke kunnat undgå att finna, att i vissa avseenden en
revision av berörda lag vore av behovet påkallad. Likaså syntes riksdagen
en rättslig reglering böra ske av det enskilda vägväsendct å de områden, som
med städerna inkorporerats men för vilka någon stadsplan ännu icke fastställts.
Under erinran att vissa det enskilda vägväsendet rörande speciella frågor för
utredning överlämnats till vägkommissionen, framhöll riksdagen, att enligt
dess mening tiden numera syntes vara inne att till utredning i hela dess vidd
upptaga frågan om det enskilda vägväsendet. Några särskilda direktiv för
eu kommande utredning ansåge sig riksdagen icke böra lämna. Under åberopande
härav anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning
rörande det enskilda vägväsendet såväl på landet som i städer och stadslikr.
ande samhällen i den man frågan härom ej redan vore föremål för utredning
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kunde
giva anledning.

Vid föredragning den 1 oktober 1920 av riksdagens sistberörda skrivelse
uppdrog Kungl. Maj:t åt vägkommissionen att verkställa den av riksdagen sålunda
begärda utredningen och till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag,
vartill denna utredning kunde giva anledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Departe mentschefen.

Intresseprin cipen.

Förhållandet
till staten
och kommunerna.

Såsom ledamöter av vägkommissionen hava varit tillkallade generaldirektören
Hj. Nehrman, ordförande, majoren Ingemar Petersson och revisionssekreteraren
friherre P. M. af Ugglas, varjämte kommissionen under sista delen av
sitt arbete åtnjutit biträde av numera hovrättsrådet Thor Sjöfors.

Till fullgörande av det den 1 oktober 1920 erhållna allmänna uppdraget och
besvarande i sammanhang därmed av de särskilda remisserna överlämnade
vägkommissionen den 30 december 1922 av motiv åtföljda förslag till

1) lag om enskilda vägar och

2) lag om tillfällig väg för visst ändamål.

över vägkommissionens sålunda avgivna lagförslag hava infordrade utlåtanden
avgivits av samtliga länsstyrelser, stadsfullmäktige (eller allmän rådstuga)
samt magistrater eller stadsstyrelser i rikets flesta städer, kammarkollegium,
lantmäteristyrelsen, som tillika överlämnat yttranden från flertalet av
rikets överlantmätare, domänstyrelsen, svenska stadsförbundet och svenska
landskommunernas förbund. Därjämte hava yttranden över förslaget till lag
om tillfällig väg för visst ändamål avgivits av skogsvårdsstyrelserna samt av
Norrbottens läns hushållningssällskaps skogsvårdsnämnd.

I överensstämmelse med riksdagens år 1920 uttalade åsikt anser jag, att en
revision av 1907 års lag om enskilda vägar på landet är av behovet påkallad
och att en rättslig reglering av det enskilda vägväsendet beträffande städernas
utomplansområden bör ske. Det av vägkommissionen avgivna förslaget till
lag om enskilda vägar, som i väsentliga delar bygger på nu gällande rätt,
i andra åter innebär förändringar av och tillägg till den befintliga lagen,
synes mig efter en del jämkningar väl motsvara kravet på en rättvis och
praktisk lagstiftning i ämnet. Om förslaget till lag om tillfällig väg för visst
ändamål skall jag senare yttra mig.

Lag om enskilda vägar.

Vid behandling av förslaget till lag om enskilda vägar torde först få beröras
några mera principiella spörsmål.

Grundläggande för lagstiftningen om det enskilda vägväsendet är intresseprincipen
eller grundsatsen att vägarna skola hållas »endast av dem, som
sig därav betjäna». Så som denna princip fått sin utformning i 1907 års lag
är det bestämmande för byggnads- och underhållsskyldigheten icke det mer
eller mindre tillfälliga eller personliga begagnandet av en väg utan dennas
varaktiga omedelbara nytta och behövlighet för viss fastighet eller därmed
likställd egendom.

Från åtskilliga håll har såväl före som efter tillkomsten av 1907 års lag
gjorts gällande, att besväret med de enskilda vägarnas hållande, åtminstone
i fråga om de större och viktigare, icke längre borde drabba ensamt de närmast
intresserade utan läggas på större och bärkraftigare samfälligheter eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

ock att bördan för de med enskilda vägars hållande betungade måtte på annat
sätt lättas. Beträffande de önskemål i denna del, som uttalats i till kommissionen
ingivna yttranden, samt angående vad i övrigt härutinnan förekommit
hänvisas till det av vägkommissionen avgivna, tyckta betänkandet (sid. 38—

39, 41—52).

Vägkommissionen förklarar, att den för sin del ansågs den gällande rättens Yägkomm
ståndpunkt med avseende å själva principen för den enskilda väghållnings- S10nen
skyldigheten böra såsom välgrundad bibehållas.

Med avseende å frågans rättsliga sida anför kommissionen i huvudsak:

Om flertalet av enskilda vägar gällde utan tvivel, att de var för sig vore
till nytta för ett fåtal eller i varje fall ett mera begränsat antal fastigheter
utan att sålunda upptaga någon trafik av utomstående. Hållandet av dylika
vägar måste med allt fog vara att betrakta som en angelägenhet av lika privatekonomisk
natur som varje annan enskild ekonomisk verksamhet för
fastigheternas användning. Mera tveksam om principens berättigande kunde
man hava anledning ställa sig i fråga om det mindretal enskilda vägar, som
hade en viss allmän betydelse. Kommissionen avsåge här icke de fall, då en
väg, ehuru rättsligen sett enskild, faktiskt fyllde det mått av nytta och nödvändighet
för samfärdseln, som krävdes för en allmän väg. Vore så förhållandet,
skulle vägen enligt gällande lag, när fråga därom i behörig ordning
väcktes, förklaras för allmän. Det borde alltså bliva lagtillämpningens sak
att sörja för, att icke i det enskilda vägnätet komme att kvarstå sådana vägar,
som förtjänade att vara allmänna. Men det gåves enskilda vägar, som i avseende
å betydelsen för samfärdseln intoge en mellanställning mellan allmänna
och enskilda. Förhållandet kunde föreligga antingen så, att i intressentskapet
inginge ett större, i vissa fall mycket stort antal fastigheter, eller att
vägen, även där samfälligheten vore av mindre omfattning, i avsevärd utsträckning
befores jämväl av andra trafikanter. Exempelvis kunde i detta
sammanhang nämnas åtskilliga förutvarande socken- eller häradsvägar, vilka
ej bibehållits såsom allmänna, vidare utfartsvägar för större byar samt vägar
i närheten av städer och andra samhällen. Med hänsyn till den grad av allmännyttighet
för samfärdseln, som dylika vägar representerade, kunde det
ju synas rimligt, att deras byggande och underhåll gjordes till föremål för
en sådan reglering, att bördan bleve i någon form rättsligen fördelad mellan
det allmänna — staten och väghållningsdistrikten —- å ena samt vederbörande
enskilda intressenter å andra sidan. Alternativt och med hänsyn
därtill, att hithörande vägar gemenligen vore var för sig av betydelse för en
hel kommun eller en väsentlig del därav, skulle den tanken ligga nära att
för deras skull i väglagstiftningen införa ett nytt institut avseende särskilda
kommunvägar med primärkommunerna såsom specialdistrikt för denna väghållning.
Emellertid skulle tillskapandet av en ny vägklass med så att
säga halvofficiell ställning vara liktydigt med införandet av ett helt nytt
rättsinstitut på gränsen mellan det allmänna och det enskilda vägväsendet
med sin särskilda organisation och reglering samt skulle än ytterligare inveckla
den redan förut komplicerade väglagstiftningen och i tillämpningen
vålla oreda, tvister och slitningar. Det syntes tillika angeläget, att statens
och väghållningsdistriktens rättsliga förpliktelser på vägväsendets område
helt ägnades åt den så synnerligen viktiga och krävande uppgiften att hålla
och utveckla det allmänna vägnätet, vilken också redan i och för sig vore tillräckligt
betungande. Den av vissa säregna undantagsförhållanden betingade
lagstiftningen om ödebygdsvägar, mot vilken såväl kommissionen som jämväl
lagrådet uttalat betänklighet just ur den här vidrörda principiella synpunkten,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt 23 käft. (Nr 2S.) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

borde icke få tagas till intäkt för ett ytterligare och så betydelsefullt allmänt
avsteg från principen, som här ifrågavarande anordning skulle innebära.

Kommissionen fortsätter:

»I åtskilliga yttranden har föreslagits en utjämning av den enskilda väghållningsbördan
på det sätt, att med sådan väghållning mera betungade
fastigheter skulle erhålla en motsvarande lindring i sin allmänna väghållningsskyldighet,
eller, från en annan sida sett, att fastigheter med ringa
eller ingen enskild väghållning skulle få vidkännas så mycket större bidragsskyldighet
till den allmänna väghållningen. Med den nyss angivna uppfattningen
om väghållningsdistriktens uppgift blir en sådan utjämning tydligen
oförenlig. Frågan i denna del berör för övrigt egentligen den allmänna
väglagstiftningen och dithörande beskattningsgrunder, varmed kommissionen
ej nu har att taga befattning.

Icke mindre betänksam synes man böra ställa sig mot det både nu och
tillförne med en viss styrka framförda kravet på att göra primärkommunerna
till distrikt för de mera betydelsefulla enskilda vägarna inom deras områden,
med skyldighet alltså för kommunerna såsom sådana att bygga och
underhålla dessa vägar. Kommunernas skattebörda är i allmänhet sett redan
nu så betydande, att deras belastande med nya allmänna skyldigheter, allrahelst
av så betungande art som den ifrågasatta kommunväghållningen, måste
undvikas.»

Beträffande frågan om lämpligheten av ett fakultativt bidragsgivande från
staten eller kommunerna, de högre eller lägre, yttrar kommissionen huvudsakligen
:

För så vitt på lagstiftningen berodde, skulle det i berörda avseende endast
gälla att för kommunerna öppna befogenhet, i den mån sådan nu saknades,
att lämna dylika understöd; för staten rörde sig frågan givetvis endast om
ett anslagsbeviljande i större eller mindre utsträckning. På anförda . skäl
ansåge sig kommissionen icke kunna för närvarande ifrågasätta statsbidrag
vare sig till enskilda vägars byggande utöver vad nu vore medgivet eller till
sådana vägars underhåll. Vad landstingen anginge, hade dessa redan nu
ansetts äga befogenhet att besluta om anslag till det enskilda vägväsendets
fromma. Enligt gällande landstingsförordning tillkomme det landstinget att
rådslå och besluta om för länet gemensamma angelägenheter, vilka avsåge
bland annat anstalter för kommunikationsväsendets befordrande. Efter vad
kommissionen hade sig bekant, hade också vissa landsting plägat anvisa penningbidrag
för åstadkommande av enklare utfartsvägar inom motsvarande
landstingsområden. Jämväl i kungörelsen den 11 oktober 1918 angående
statsbidrag till anläggande av utfartsvägar i de fyra nordligaste länen upptoges
såsom villkor för statsanslagets användande bland annat, att vederbörande
landsting för egen del beviljat medel för det ändamål, som med statsanslaget
avsåges. I fråga om väghållning sdistrikten vidhölle kommissionen
den ståndpunkt, kommissionen intagit i ett tidigare avgivet utlåtande över
ödebygdsvägsakkunnigas förslag till lagstiftning i bland annat förevarande
avseende, eller att vägskattskyldigheten borde reserveras till förmån uteslutande
för de vägar, som vore nyttiga och nödiga för den allmänna samfärdseln.
Denna ståndpunkt hade vunnit vederbörande departementschefs
gillande. Beträffande slutligen primärkommunerna hade kommissionen i ^sitt
över ödebygdsvägsakkunnigas förslag avgivna utlåtande förklarat, att ifrågavarande
kommuner enligt administrativ rättspraxis saknade befogenhet att
anslå medel till enskilda vägar. Emellertid torde regeln icke vara så allmän
och ovillkorlig. j t

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Kommissionen fortsätter härom:

_ »Frågan är att bedöma efter det allmänna stadgandet i kommunalförfattningarna,
att varje kommuns medlemmar äga att själva, efter vad samma
författningar närmare bestämma, vårda sina gemensamma ordnings- och liushållningsangelägenheter.
Till angelägenheter av sådant slag torde under
vissa förutsättningar kunna hänföras jämväl frågor om anläggning och underhåll
^ av enskild väg. Till en början torde det vara klart, att kommunen kan
anslå medel till dylik väg för fastighet, som kommunen själv äger eller brukar.
I övrigt måste frågan bedömas efter omständigheterna i varje särskilt
fall. En differentiering av vägarna efter deras olika betydelse för kommunen
måste i detta avseende göras. Till byggande eller underhåll av väg, som icke
har någon annan uppgift än att tillgodose behov allenast för någon eller några,
i varje fall ett mera begränsat antal fastigheter, med andra ord en i egentlig
och sträng mening enskild väg, kan kommunen författningsenligt icke
lämna anslag. Understödjandet av sådan rent privat väghållning är icke och
kan rimligtvis icke vara någon kommunens gemensamma angelägenhet. Givna
prejudikat synas härutinnan tydliga.

Om återigen den enskilda vägen har betydelse för kommunen i dess
helhet eller någon väsentlig del därav, torde fråga om bidrag till vägens
hållande författningsenligt kunna anses såsom en allmänt kommunal hushållningsangelägenhet.
I lagutskottets memorial med anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i vägfrågan vid 1907 års riksdag (sid. 43 i betänkandet)
framskymtar ock den uppfattning, att en kommunal subventionering av enskilda
vägar i vissa fall kan vara efter kommunallagarna medgiven, och
synes utskottets uttalande därutinnan icke gärna kunna syfta på annat än
det nu berörda förhållandet med sådana vägar av mera allmänt intresse för
kommunen. I rättstillämpningen på området förekommer, såvitt kommissionen
nu kunnat finna, i själva verket intet, som motsäger denna uppfattning.
Fastmera kan till stöd för densamma hänvisas på ett analogt fall, omförmält
i regeringsrättens årsbok 1917 ref. nr 70 (gångbro över Dalälven).

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då kommunerna givetvis böra
äga full frihet att vid eventuella anslag till enskilda vägar fästa de villkor,
som ur synpunkten av kommunens intresse i varje särskilt fall kunna finnas
lämpliga, anser kommissionen någon lagstiftningsåtgärd i förevarande syfte
beträffande primärkommunerna icke vara av förhållandena påkallad.»

Flertalet av de över kommissionens förslag hörda myndigheter och korporationer
hava lämnat kommissionens uttalanden i förevarande del utan anmärkning.
I somliga yttranden tillkännagives uttryckligen anslutning till kommissionens
mening.

Sålunda framhåller t. ex. överlantmätaren i Jönköpings län, med vilken
länsstyrelsen i samma län instämmer, a.tt den intresseprincip i fråga om väghållningsskyldigheten,
å vilken såväl gällande lag som nu utarbetade förslag
vilade, syntes vara den rätta; åtminstone vad anginge södra delen av riket
kunde något behov av tillskapande av ett mellanting mellan allmänna och
enligt nu gällande uppfattning enskilda vägar icke anses föreligga; detta så
mycket mindre som, enligt vad vägkommissionen påvisat, det icke vore för
primärkommun otillåtet att bevilja bidrag för hållandet av enskilda vägar
av viss för kommunen allmän betydelse. Styrelsen för svenska landskommunernas
förbund förklarar sig intet hava att erinra mot kommissionens ståndpunkt
i vad avsåge frågans rättsliga sida; styrelsen delade fullt åsikten, att
kommunernas budget icke ytterligare borde belastas med nj-a uppgifter för
ifrågavarande ändamål, allra helst som gällande rättspraxis hade ådagalagt,

Yttra liden.

Kungl. Maj:ts proposition nr SS,

att kommunerna, där enskilda vägar kunde anses vara av mer allmänt intresse,
ägde att deltaga i sådant vägunderhåll; beträffande frågan om fakultativt
bidrag från staten eller annat organ delade styrelsen kommissionens mening
om att någon utvidgad skyldighet för kommun och landsting att bidraga till
det enskilda vägväsendet än vad som nu vore tillåtligt icke borde ifrågakomma.
Speciellt med tanke på kommissionens förslag om utsträckning av lagens
tillämplighet till städernas utomplansområden uttalas från flera städers sida
tillfredsställelse med gällande bestämmelser rörande fördelning av kostnaden
för anläggning och underhåll av enskilda vägar eller — då vederbörande av
särskilda orsaker ställa sig avvisande mot förslaget i fråga om anläggning av
nya vägar —• med möjligheten att utan stadens medverkan få vägunderhållet
ordnat.

En delvis annan ståndpunkt i förevarande hänseende intages av några av de
hörda myndigheterna:

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser sålunda för städernas och de stadsliknande
samhällenas del, att i lagen borde givas någon säkerhet för att byggande
av enskild väg skedde på sätt som vore överensstämmande med samhällets
intresse beträffande bebyggande av icke planlagt område. Skulle,
tillägger länsstyrelsen, hänsyn till detta intresse medföra, att anläggningen
av vägen, genom ändrad sträckning eller av annan anledning, komme att medföra
ökad kostnad, borde samhället kunna åläggas att vidkännas merkostnaden.
Även från några städers sida ifrågasättes, huruvida icke beträffande
städernas utomplansområden andra grunder för vägbördans fördelning borde
vinna tillämpning. Mera allmänt påpekas från en stad^ hurusom en del
fastigheter, som icke direkt berördes av ett vägföretag och således icke kunde
tvingas deltaga i vägbygget och vägens underhåll, dock indirekt kunde komma
att få väsentlig fördel av företaget; på grund härav borde, då ett vägföretag
kunde väntas medföra mera allmän nytta för ett större område, de vägbyggnadsskyldigas
kostnader nedbringas genom att vägbygget och väghållningen
understöddes genom bidrag av staten, landstinget, kommun eller väghållningsdistTikt;
för en sådan ordning talade även den omständigheten, att vissa enskilda
vägar i stor utsträckning betjänade jämväl den allmänna samfärdseln.

Doparte- Såsom framgår av den utav kommissionen lämnade redogörelsen för vad inmentschefen.
om riks(jagen ock eljest förekommit i fråga om den grundläggande principen
för lagstiftningen om de enskilda vägarna, den s. k. intresseprincipen, hava
från åtskilliga håll röster höjts för att en jämkning må ske med avseende å
dess tillämpning, övervägande skäl synas emellertid tala för ett bibehållande
av den gällande rättens ståndpunkt i ämnet.

Med avseende å frågans rättsliga sida är jag ense med kommissionen därom,
att hållandet av sådana enskilda vägar, som äro till nytta endast för ett mera
begränsat antal fastigheter, fortfarande bör betraktas som dessas ensak. Och
då en enskild väg nått den betydelse, att den är för allmänna samfärdseln nyttig
och nödig, bör man med användande av de möjligheter, som den allmänna
väglagen härutinnan erbjuder, se till, att vägen övertages till allmänt underhåll.
Onekligen ger saken anledning till någon tveksamhet, då fråga blir om en
sådan väg, som väl till huvudsaklig del är till nytta för enskilda fastigheter,
men som därjämte har en viss allmän betydelse, dock icke sa stor, att vägen
kan intagas i allmänna vägnätet. Redan en sådan omständighet som att vägsamfällighetens
medlemsantal är stort giver åt trafiken på vägen en mera all*

Kungl. Ma] :ts proposition nr 28. -1

män prägel. Vägens läge — exempelvis mellan två allmänna vägar eller i
närheten av stad eller annat samhälle — kan ofta medföra, att densamma,
ehuru icke nödig för den allmänna samfärdseln, dock i viss mån betjänar denna.
Att, såsom ifrågasatts, för dylika vägar skapa en ny vägklass med halvofficiell
ställning synes emellertid olämpligt. Näppeligen bör avgörandet avfrågan
i vad mån det allmänna — staten, landstingen, de allmänna väghållningsdistrikten
eller primärkommunerna — skulle deltaga i dylika vägföretag
ske vid sådan förrättning, varom talas i den enskilda väglagen. Ej heller synes
följdriktigt att nu, då häradsrätterna genom år 1905 vidtagna ändringar
i lagen om det allmänna väghållningsbesvärets utgörande på landet befriats
från befattningen med likartade frågor med avseende å det allmänna vägväsendet,
föreskriva, att spörsmål av ifrågavarande slag skulle, vid missnöje med
hållen förrättning, hänskjutas till domstol. Givetvis skulle även erfordras
särskilda bestämmelser om tillsyn å vägunderhållet m. in. På sätt vågkommissionen
anför, skulle alltså ett nytt rättsinstitut av nämnt slag fordra sill
särskilda organisation och reglering. Tillräckliga skäl synas emellertid icke
kunna åberopas för att skrida till en dylik lagstiftning och därmed i en utsträckning,
som är tämligen svårbedömlig, antingen bryta mot den hittills i
huvudsak gällande grundsatsen, att staten och väghållningsdistrikten icke böra
förpliktas till kostnader och besvär för hållande av väg, som icke prövats vara
nyttig och nödig för den allmänna samfärdseln, eller belasta landstingen eller
primärkommunerna med nya krävande uppgifter. Att i någon form föreslå
medgivande åt de med enskilt väghållningsbesvär särskilt betungade av lättnader
i fråga om den allmänna väghållningsskyldigheten skulle även det stå
i strid mot nyss anförda grundsats och för övrigt än ytterligare inveckla det
aktuella problemet om rättvisare grunder för vägbeskattningen.

Vidkommande åter fakultativa bidrag från det allmännas sida får jag till
en början erinra om att Kungl. Maj :t i årets statsverksproposition under sjätte
huvudtiteln föreslagit en förhöjning av hittills utgående anslag till statsunderstödda
utfartsvägar i de fyra nordligaste länen samt hemställt, att detsamma
skulle avse anläggning av utfartsvägar i hela Norrland ävensom Dalarna och
Värmland. Då detta ärende anmäldes inför Kungl. Maj:t, anförde jag bland
annat, att förevarande statsbidrag väl motsvarat de till detsamma knutna förväntningarna,
i det att det visat sig vara en synnerligen lämplig form av understöd
för vägväsendets utveckling i de trakter, för vilka detsamma avsetts;
en utvidgning av anslagets användning torde även komma att bidraga till att
kraven på det allmänna vägnätet hölles inom skäliga gränser; i den mån därför,
som i andra delar av landet betingelserna med avseende å bebyggelsens täthet
och folkets ekonomiska bärkraft samt vägnätets utsträckning och tillstånd
kunde befinnas väsentligt likartade med de i övre Norrland rådande, torde de
mera principiella betänkligheterna mot en utvidgning av anslagets användning
till jämväl sådana landsdelar böra träda i bakgrunden. Riksdagen har numera
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till några i ämnet väckta
motioner anvisat visst anslag för anläggning av utfartsvägar i Norrland, Dalarna
och Värmland.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28

Gemensam
lagstiftning
för landsbygden
och
städerna.

Frågan om bidrag från statens sida till kostnaderna för förrättningar enligt
den enskilda väglagen skall jag framdeles beröra.

Vad vidare angår landstingen, synas dessa, på sätt kommissionen anför, icke
sakna möjlighet att understödja det enskilda vägväsendet. Någon ändring här-utinnan
torde icke ikraftträdandet av 1924 års lag om landsting innebära.

I fråga om väghållningsdistrikten anser jag ej tillrådligt frångå den av
vederbörande departementschef tidigare intagna ståndpunkten, att befogenhet
i förevarande avseende icke bör inrymmas åt dessa distrikt.

Vad slutligen beträffar primärkommunerna, lärer, såsom kommissionen anför,
till en början vara klart, att sådan kommun kan anslå medel till enskild
väg för fastighet, som kommunen själv äger eller brukar. Såsom stöd för
kommissionens åsikt i övrigt om kommuns befogenhet att lämna bidrag till
enskilda vägar kan åberopas ett av regeringsrätten år 1922 meddelat utslag
(årsbokens ref. nr 53). I det där avsedda fallet hade en kommun beslutat anslå
medel till ny hängbro över Härjeån i Härjedalen, avsedd att ersätta en
äldre sådan. Besvär anfördes under framhållande av bl. a. att bron hörde till
en enskild utfartsväg för två byar och att bron kunde vara till nytta endast
för dessa byar. Konungens befallningshavande ansåg emellertid bron vara
av sådan betydelse för samfärdseln mellan viss by och stora delar av socknen i
övrigt, att frågan om dess byggande och underhåll finge vara att anse som
en sådan kommunens gemensamma hushållningsangelägenhet, varöver det tillltomme
vederbörande kommunala myndighet att besluta. Häri gjorde regeringsrätten
ej ändring.

Man synes således berättigad utgå från att den omständigheten, att en väg
rättsligen är att betrakta såsom enskild, icke i och för sig innebär hinder för
en kommun att lämna bidrag till vägens byggande eller underhåll. Frågan
blir att bedöma enligt kommunallagarnas allmänna principer rörande kommuns
befogenheter. Kan av förhållandena i det särskilda fallet anses ådagalagt,
att vägen är av betydelse för kommunen i dess helhet eller en väsentlig
del av densamma, lärer möjlighet icke saknas för kommunen att anslå medel
till vägens byggande eller dess underhåll.

En utvidgning av den befogenhet, som i enlighet med vad nu anförts må
anses tillkomma kommun, synes icke av förhållandena påkallad. Sådan åtgärd
skulle för övrigt komma i strid mot kommunallagarnas nu gällande allmänna
principer och torde jämväl av hänsyn till de konsekvenser, som därav
skulle kunna följa, icke vara att tillråda.

Till frågan om huruvida lagens utsträckande att gälla även städernas utomplansområden
skulle med avseende å städerna medföra någon särskild skyldighet
att deltaga i hållandet av enskilda vägar skall jag framdeles återkomma.

För närvarande finnes — om man bortser från resolutionen på ridderskapets
och adelns besvär den 8 januari 1735 samt från stadganden, meddelade inom
andra områden än väglagstiftningens — i fråga om städerna ingen egentlig
lagstiftning rörande det enskilda vägväsendet. För de stadsliknande samhällena
åter, till vilken kategori i detta sammanhang torde böra räknas köpin -

Kung!,. Maj:ts proposition nr 28.

gar och andra samhällen, där den för städerna gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas, gäller beträffande utomplansområdena 1907 års enskilda
väglag. Däremot har i ett av högsta domstolen år 1913 avgjort mål
(N. J. A. sid. 440), däri fråga var om rätt att bygga väg över fastighet inom
municipalsamhälles planlagda område, domstolens flesta ledamöter ansett 1907
års lag icke tillämplig.

Vid framläggande år 1906 av förslag till lag om byggande och underhåll
av vissa enskilda vägar på landet yttrade chefen för jordbruksdepartementet,
att den tanken visserligen föresvävat honom, att förslaget lämpligen skulle
kunna omfatta även städernas enskilda vägar, men att, då det tilläventyrs
kunde möta svårighet att inordna städernas hithörande förhållanden under
samma bestämmelser som nu föresloges för landsbygden, han icke trott sig böra
fullfölja en sådan tanke.

Såsom förut nämnts, innehöll 1920 års riksdagsskrivelse begäran om utredning
och förslag rörande det enskilda vägväsendet jämväl i städer och stadsliknande
samhällen.

I den ena av de motioner, som föranledde berörda riksdagsskrivelse, framhölls,
att genom det ständigt fortgående beviljandet av nya stadsrättigheter och
inkorporeringarna till städerna av betydande landsbygdsområden behovet av en
utsträckt tillämpning av lagen om enskilda vägar på landet allt starkare framträtt.
Inom de m5''cket stora områden av ofta ren landsbygdsstruktur, som
tillhörde städerna utom deras planlagda område, vore frågan om det enskilda
vägunderhållets utgörande på många håll lika aktuell som svårlöst, emedan
varje lagstiftning och följaktligen varje möjlighet att tvinga försumliga delägare
att deltaga i underhållet av vägen saknades. Någon svårighet eller olägenhet
syntes motionären icke föreligga av att utsträcka lagen om enskilda
vägar att gälla även inom städerna för de icke planlagda områdena. Möjligen
skulle tvetydighet kunna uppstå, om intet undantag gjordes för städer, som
icke deltoge i landsting, varför motionären ansett klokast undantaga dessa.
— Även i den andra motionen uppgavs, att det i vissa fall visat sig medföra
betydande olägenheter, att lagen om enskilda vägar ej ägde tillämpning, då
enskild väg genomlöpte mark, som vore inkorporerad med stad.

Jämväl riksdagen synes främst hava uppmärksammat behovet av rättslig
reglering av det enskilda vägväsendet inom de med städerna inkorporerade,
ännu ej stadsplanelagda områdena, men har i sin slutliga hemställan icke gjort
någon inskränkning med avseende härå.

Vad frågan nu gäller är att för städernas del införa lagbestämmelser, motsvarande
de för landsbygden i den enskilda väglagen givna. Såsom riksdagen
tydligen avsett, lämnas härvid, liksom även beträffande de stadsliknande samhällena,
de stadsplanelagda områdena utom räkningen. Att vid sidan av stadsplanelagstiftningens
stadganden om gatas upplåtande och underhåll m. m. införa
lagbestämmelser av nu ifrågavarande art synes olämpligt och lärer för
övrigt icke vara av behovet påkallat.

Avgörande för begreppet enskild väg är för städernas del liksom för landsbygdens
omfattningen av vad med allmän väg förstås. De vägar, som icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Vägkommis sionen.

äro att anse såsom allmänna, bliva att behandla såsom enskilda. Vägkommissionen
framhåller, att i fråga om städernas områden skulle för allmänegenskapen
i varje särskilt fall rätteligen fordras, att den offentliga myndigheten —
länsstyrelsen — jämlikt därutinnan gällande bestämmelser prövat vägens allmänna
nytta och behövlighet och förordnat om dess underhåll såsom allmän.
Emellertid kunde, yttrar kommissionen, beträffande många av de gamla stadsvägarna
ett sådant allmänförklarande historiskt icke påvisas. Bestämmande
för vägens allmänegenskap torde då få anses vara allenast det faktiska förhållandet,
att vägen av ålder hållits för allmän och underhölles av stadskommunen
eller särskilda dess invånare efter de om allmänna vägunderhållet inom
staden gällande bestämmelser.

I till vägkommissionen ingivna yttranden har mycket allmänt framhållits
önskvärdheten och behovet av en rättslig reglering av det enskilda vägväsendet
inom sådana till stad hörande områden, som icke ingå i fastställd stadsplan.
Ofta har därvid frågan om huruvida 1907 års väglagstiftning skulle kunna utsträckas
att gälla även dylika stadsområden besvarats i huvudsak jakande.
På några håll önskar man dock särskilda regler för dessa områden, åtminstone
i den mån de till sin karaktär icke äro att likställa med landsbygd. Härvid
har gjorts gällande, särskilt av styrelsen för svenska stadsförbundet, att de
stadsliknande samhällena i förevarande avseende borde, så långt möjligt vore,
bliva jämställda med städerna.

För de yttranden, vari frågan mera ingående behandlats, redogör kommissionen
å sid. 56—59 i det tryckta betänkandet, vartill hänvisas.

Vägkommissionen anför:

»För egen del har kommissionen icke kunnat finna några vägande skäl mot
ett utsträckande av den enskilda väglagens stadganden med de förändringar,
kommissionen föreslår, att gälla även för städernas här ifrågavarande, det
vill säga icke planlagda, områden utan några särbestämmelser beträffande
dessa, frånsett förhållandet med en och annan oväsentlig detalj.

Vad särskilt angår medgivandet även för stadsfastigheterna av sådana
tvångsrätter till nya vägars åstadkommande, som enskilda väglagen i 2—4 §§
ställer till förfogande, vill kommissionen framhålla följande. Stadsfastigheternas
behov av lämpliga vägar, evad det gäller de mera agrara eller mera
bebyggda delarna av stadsområdet, är utan tvivel lika legitimt som beträffande
fastigheter å landet. Stadsfastigheternas möjligheter i detta avseende
äro hittills ytterligt begränsade. De hänföra sig väsentligen till de fall, då
vågrätt upplåtes i sammanhang med fastighetsbildning eller eljest genom frivilligt
avtal. Beträffande fastighetsbildningen är att erinra, hurusom den
reglering av vägförhållandena, som därvid äger rum, i intet fall kan gå ut
över andra än de nybildade fastigheterna inbördes.

En annan fråga är, huruvida icke till skydd för sta.dsintresset tvångsrätterna
borde förbindas med en anordning, varigenom åt staden inrymdes eu viss
bestämmanderätt över vederbörande nya vägars lämpliga läge och sträckning
med hänsyn till en framtida utveckling av stadsplanen. Kommissionen skall
icke närmare inlåta sig på denna fråga. Den ligger nämligen efter kommissionens
mening icke inom området för den enskilda väglagstiftningen utan
sammanhör med den under revision varande stadsplanelagstiftningen, varmed
kommissionen icke har att befatta sig. Kommissionen vill i avseende härå
endast tillägga, att stadsplanekommittén i sitt betänkande med förslag till

Kungl. Maj ds proposition nr 28.

stadsplanelag m. in. synes hava motsatt sig införande av något slags plantvång
utanför stadsplaneområdet, då den icke ens beträffande med utomplansbestämmelser
belagda områden velat medgiva, att dessa bestämmelser skulle
få någon inverkan på markens indelning i trafikleder och byggnadsmark.

Vad stadsförbundets styrelse anfört därom, att de ifrågavarande tvångsrätternas
tagande i anspråk av vederbörande enskilda borde utan någon prestation
från stadens sida medföra för staden befogenhet att uttvinga fullgörande
av vederbörandes underhållsskyldighet och jämväl någon viss särskild
rätt till marken med avseende å respektive vägar, kan kommissionen icke biträda.
Följdriktigt borde liknande förmåner medgivas landskommunerna beträffande
de enskilda vägarna inom deras områden, såvitt de åstadkommits
med hjälp av meranämnda tvångsrätter. Vill staden tillförsäkra sig något
inflytande på det enskilda vägnätets skötsel eller någon särskild rätt till
dithörande vägar, bör staden enligt kommissionens mening så att säga köpa
sig rättigheten genom att till väghållningen lämna särskilda bidrag, i den
mån så över huvud författningsenligt kan ske. I varje fall berör det omnämnda
kravet sådana offentligrättsliga synpunkter, som icke hava att skaffa med
den enskilda väglagstiftningens uppgift att reglera rent privaträttsliga förhållanden.
»

Slutligen framhåller kommissionen, att den i dess förslag upptagna alternativa
anordningen med fullständigt gemensam väghållning, legal organisation
av samfälligheten och utgörande av intressenternas bidrag enbart i penningar
efter vissa andelstal särskilt väl lämpade sig för väghållningen på städernas
område, där icke särskilda förhållanden — såsom t. ex. i fråga om väg på
agrara delar av området — kunde föranleda till vägdelning.

Ur de över kommissionens förslag avgivna yttranden må här återgivas följande
:

Från ett håll påpekas såsom i viss mån anmärkningsvärt, att vid den legisls.
tiva regleringen av städernas vägväsen icke, såsom på landet, början gjorts
med de allmänna vägarna, rörande vilka i fråga om städernas icke planlagda
områden fullständiga, nutida förhållanden motsvarande rättsregler saknades;
vid det föreslagna tillvägagångssättet torde även begreppet enskild väg inom
stads område komma att sakna den fasta begränsning, som det å landet erhållit
genom motsättningen till allmän väg.

Behovet av en lagstiftning rörande det enskilda vägväsendet å städernas
utomplansområden vitsordas ofta uttryckligen, antingen, såsom av ett betydande
antal myndigheter och korporationer, helt allmänt eller, såsom i flera yttranden
sker, under särskilt betonande av behovet för de delar av utomplansområdena,
som till sin natur mera likna landsbygden; dylika marker funnes
i ett stort antal städer antingen sedan gammalt eller efter i senare tider verkställda,
omfattande inkorporeringar.

Från en del håll sättes dock behövligheten av dylik lagstiftning i fråga,
i något enstaka yttrande åtminstone vad angår tvångsrätt för nyanläggning av
väg (Malmö stad) och speciellt beträffande de bebyggda delarna av förevarande
områden.

Sålunda uttalas i en av Göteborgs stadsfullmäktige och magistrat åberopad,
av stadens fastighetsdirektör utarbetad promemoria, att beträffande de be -

Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28

byggda delarna av en stads utomplansområde dessa i allmänhet hade sin kommunikationsfråga
ordnad genom stadens försorg eller finge den ordnad på detta
sätt, i den mån utvecklingen så krävde. Någon särskild lagstiftning för att
tillgodose deras behov av trafikleder vore därför icke behövlig. Den föreslagna
lagstiftningen skulle i städerna huvudsakligen bliva till fördel för fastigheter,
vilka indelats eller vore avsedda att indelas till tomter för bebyggande. Ett
utnyttjande av fastigheterna för detta ändamål vore, vid det förhållande
att dessa icke vore lagda under stadsplan, i hög grad stridande mot samhällets
intresse, huvudsakligen på grund av de sanitära olägenheter det medförde
samt de kostnader för framtida reglering det förorsakade samhället. Det
behov av vägar för tillgodoseende av detta ändamål, som förefunnes, syntes
knappast kunna betecknas som legitimt utan snarare motsatsen. Det torde
mera sällan förekomma några rent agrara områden i en stad. Vid ett områdes
införlivning med en stad hade oftast staden ryckt sa nära området, att det,
åtminstone vad värdet beträffade, icke längre vore jordbruksjord utan övergått
att bliva byggnadsmark. Ägarens syfte vore därför att snarast möjligt få
jorden indelad i tomter och såld för bebyggande. Att tala om agrara delar
av en stad och likställa stadsjord med landsbygdens jord syntes missvisande.

I ett antal av de avgivna yttrandena behandlas särskilt frågan om lämpligheten
av gemensam lagstiftning för landsbygden och städernas utomplansområden.

Härvid hava vederbörande i de större städerna oftast icke utan vidare, i en
''del fall icke alls godtagit tanken på en sådan gemensam lagstiftning, utan
påyrkat antingen vissa tillägg eller helt särskilda föreskrifter med avseende
å städerna i syfte att dessas intressen särskilt vid anläggning av nya vägar
måtte bliva bättre iakttagna. I sin av Göteborgs stadsfullmäktige och magistrat
åberopade promemoria uttalar stadens fastighetsdirektör, att han även
trodde, att det rent praktiskt skulle möta ganska stora svårigheter att ordna
trafikfrågan för de bebyggda delarna av utomplansområdena på sätt lagförslaget
innefattade. Från en del större städers sida har man dock förklarat
sig icke hava något att erinra mot kommissionens förslag i förevarande avseende.
Vederbörande i de mindre städerna hava i övervägande flertal lämnat
förslaget utan erinran, men även från dylikt håll förekomma några enstaka
avstyrkanden och i åtskilliga fall påkallas ändringar för vinnande av ett bättre
iakttagande av städernas nyssberörda intressen. I enahanda syfte hava vidare
överståthållarämbetet och elva länsstyrelser hemställt om större eller mindre
ändringar i förslaget. Övriga länsstyrelser hava tillstyrkt förslaget i förevarande
del eller förklarat sig icke hava någon erinran att göra. Av de överlantmätare,
som avgivit yttrande över kommissionens betänkande, hava endast
fyra uttalat sig i förevarande fråga; de hava, om än i ett fall med tvekan,
anslutit sig till kommissionens förslag härutinnan. Ej heller lantmäteristyrelsen
eller kammarkollegium har någon erinran att framställa i denna del.
Svenska stadsförbundets styrelse åter anser, att i fråga om städerna det allmännas
intresse icke i tillräcklig mån tillvaratagits, och framställer visst
mindre ändringsförslag.

Som skäl för en avvisande ståndpunkt åberopas i några fall — vederbörande i
Göteborg, magistraten i Jönköping m. fl. — det i kommissionens betänkande,
sid. 56 och 57, refererade yttrandet av Göteborgs stads fastighetskontor.

Bland dem som helt avstyrka det framlagda förslaget i vad det avser städernas
områden är vidare magistraten i Hälsingborg, som visserligen anser en
lagstiftning på hithörande område välbehövlig, men förmenar, att lämpliga
föreskrifter borde inrymmas i fastighetsbildningslagen. I ett av magistraten

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

åberopat, å stadens stadsingenjörskontor utarbetat yttrande anföres, att stadsingenjörskontoret
till ledning vid avstyckning och för att i stora drag visa,
hur bebyggandet borde ske, uppgjort ett skissförslag till stadsplan för stora
delar av det icke planlagda området. Detta förslag hade sedermera följts i huvudsak
vid företagna avstyckningar. Komme jordägare att erhålla rätt att uttaga
väg över annans mark, kunde hela gatunätet bliva förryckt, och områdenas
lämpliga indelning till byggnadstomter komme att försvåras.

Magistraten i Malmö, som jämväl anser, att den ifrågasatta lagstiftningen
icke bör gälla fastighet inom stads område, åberopar de synpunkter, som
framhållits i ett av Malmö stads stadsingenjörskontor avgivet utlåtande; detta
utlåtande åberopas även av stadsfullmäktige i Malmö. Däri yttras bl. a.:
Tillkomsten av nya enskilda vägar på sätt föreslagits betydde, att ett nytt,
stadsplanebildande moment tillskapades, som icke stode under städernas kontroll.
Med visshet kunde antagas, att lagens bestämmelser i sin nuvarande
avfattning komme att underlätta den enskilda jorddelningen och inbjuda till
uppkomsten av nya kåkstäder i städernas ytterområden. Den för gällande
stadsplanelagstiftning grundläggande principen, att stadsplanerna skulle upprättas
på städernas initiativ och genom deras försorg och icke genom fastighetsägarna,
skulle ytterligare kunna kringgås. Den rätt, som enligt fastighetsbildningslagens
femte kapitel tillkomme byggnadsnämnd att vid avstyckningsförrättning
öva inflytande ur stadsplanesynpunkt vore som hjälp mot dessa
olägenheter av ringa gagn, alldenstund förrättningsmannen i de flesta fall
icke torde kunna hindra avstyckning längs på lagligt sätt tillkomna vägar.
Dessa betänkligheter riktade sig i främsta rummet mot de stadsplanebildande
momenten i lagen, stadgandena om nyanläggning och rätt till väg över annan
fastighet, vilka syntes böra behandlas i samband med stadsplanelagstiftningen.
Däremot syntes berättigade invändningar icke kunna resas mot en reglering
av frågorna om förbättring och underhåll av redan befintliga vägar, gemensamma
för olika fastigheter. För egnahemsbildningar i städernas ytterområden
kunde en sådan reglering bliva av gagn.

Från några städers sida hemställes, att åtminstone tillkomsten av nya vägar
från början skulle betraktas som en stadsplanefråga och regleras i anslutning
till gällande fastighetsbildningslag. Från ett håll yrkas direkt, att lagens
2—5 §§ icke skulle äga tillämpning inom städernas utomplansområden.

Från åtskilliga håll göres, såsom antytts, framställning om att i samband
med förevarande lagstiftning stadganden skulle givas, varigenom åt städer och
stadsliknande samhällen inrymdes en viss bestämmanderätt över nya enskilda
vägars läge och sträckning med hänsyn till ifrågavarande områdens lämpliga
bebyggande och en framtida utveckling av stadsplanen, i synnerhet beträffande
sådana delar av dessa områden, rörande vilka jämlikt 1 kap. 46 §
fastighetsbildningslagen särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens
ordnande blivit meddelade eller som eljest icke vore att anse såsom
rent agrara. Åtminstone borde möjlighet till viss kontroll eller samarbete i angivna
hänseende beredas samhällena därigenom, att de finge tillfälle att yttra
sig i ärenden av detta slag, exempelvis genom ombud vid förrättning enligt
lagen, eller därigenom, att som förrättningsman skulle anlitas i stadens eller
samhällets tjänst anställd eller för dess behov särskilt förordnad mätningsman.

Utan att framställa något direkt förslag framhåller sålunda länsstyrelsen i
Skaraborgs län, att frågan om behovet av bestämmelser till stadsplaneintressenas
skyddande icke torde kunna lämnas å sido vid ny lagstiftning om bevil -

Kungl. Maj:is proposition nr £8.

jande av tvångsrätter till erhållande av enskilda vägar inom städernas utomplansområden;
alltför viktiga intressen skulle vid ett motsatt förfarande tillspillogivas
för städerna och de samhällen, som skulle likställas med dem; åt
städer och stadsliknande samhällen borde inrymmas viss bestämmanderätt över
nya enskilda vägars lämpliga läge och sträckning med hänsyn till en framtida
utveckling av stadsplanen. — Uttalanden i denna riktning göras även från flera
städer.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att därest lagen om
enskilda vägar skulle bliva tillämplig beträffande städer och andra orter,
där första kapitlet av lagen om fastighetsbildning i stad vore gällande, utan att
bestämmelser meddelats i syfte att tillgodose städernas intresse av ett ändamålsenligt
och med hänsyn till utvecklingen lämpligt bebyggande av utomplansområdena,
allvarliga olägenheter skulle kunna uppstå, vilka det måhända icke
bleve lätt att undanröja genom blivande reformer i stadsplanelagstiftningen.
Länsstyrelsen anser i varje fall nödigt, att staden beredes tillfälle att höras vid
sådan förrättning, som avses i den ifrågasatta lagen, att vid förrättningen
tages nödig hänsyn därtill, att väg ej lägges på sådant sätt, att den hindrar
planmässigt bebyggande av de områden, som beröras, samt att staden medgives
rätt att överklaga förrättning på den grund, att sådan hänsyn ej skulle hava
iakttagits.

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår följande: En överenskommelse om
byggande av väg finge ej bliva gällande med mindre staden biträtt densamma.
Där i brist på överenskommelse frågan skulle avgöras vid förrättning, som i
lagen omförmäles, borde samhällets vederbörande myndighet, byggnadsnämnden,
kallas till förrättningen för att bliva i tillfälle att bevaka samhällets intresse
beträffande bebyggande av icke planlagt område. Den tilltänkta vägen
borde ej få byggas på sådant sätt, att olägenheter ur stadsplanesynpunkt uppenbarligen
kunde uppstå. Skulle hänsyn till detta intresse medföra, att anläggningen
av vägen genom ändrad sträckning eller av annan anledning skulle
medföra ökad kostnad, borde samhället kunna åläggas att vidkännas merkostnaden.
Förrättning, som nyss nämnts, skulle verkställas av mätningsman, där
sådan funnes i samhället. Vidkommande redan befintlig väg å icke planlagt
område inom stadssamhälle borde i fråga om underhållet samma bestämmelser
i tillämpliga delar gälla.

En uppdelning av städernas utomplansområden ifrågasattes av — bland
andra — stadsfullmäktige i Norrköping, med vilka magistraten därstädes i väsentliga
delar instämmer. Såsom eget yttrande åberopa stadsfullmäktige ett
av sekreteraren hos stadens drätselkammare avfattat utlåtande. Däri erinras
om att lands- och stadskommunernas intressen på många områden tillgodosåges
efter skilda regler. Behovet av särbestämmelser hade visat sig särdeles
kännbart, då det gällt frågor om sättet för stadsjordens användning och delning,
närmast då de delar, som legat omedelbart intill det redan planlagda området
eller eljest varit tättbebyggda. Avsevärda inskränkningar i den enskildes
fria dispositionsrätt över denna mark och vad därå funnes hade gjorts
för ernående av ordning, reda och planmässighet i bebyggande och andra därmed
sammanhängande förhållanden. Man syntes böra ställa sig bestämt avvisande
mot tanken på ett fritt och okontrollerat vägbildande inom stadsområdet,
åtminstone vad rörde de delar av området, som icke hade agrar karaktär.
Detta vägbildande borde ske under kontroll av exempelvis byggnadsnämnd eller
drätselkammare. Då det i praktiken mången gång kunde visa sig svårt att
avgöra, huruvida ett visst område av staden vore med hänsyn till sitt användningssätt
att hänföra till det ena eller andra slaget, borde på liknande sätt, som
omförmäles i 1 kap. 46 § fastighetsbildningslagen, för viss del av stadens icke
planlagda område kunna fastställas särskilda föreskrifter för reglerandet av

Kungl. Mai ds proposition nr SS.

det enskilda vägväsendet efter framställning till Konungen i varje särskilt
fall. Skulle emellertid denna anordning ej anses lämplig, borde i varje fall
påfordras upptagande i den nya lagen av bestämmelse, att fråga om anläggande
av ny enskild farväg inom stadens område skulle för prövning underställas
stadens byggnadsnämnd eller annan kommunal myndighet. Därest ej ens ett
sådant hänsynstagande till städernas berättigade intressen arisåges ligga inom
möjligheternas gräns, torde åtminstone de större städerna med livlig byggnadsverksamhet
även utanför det planlagda området böra avstyrka ett ordnande av
vägfrågan inom sina områden, åtminstone vad rörde tillkomsten av nya vägar,
efter mönster från landsbygden. Yad beträffade redan befintliga vägar skulle
lagen återigen kunna väntas medföra en viss förmån för städerna, vilket dock
vore av underordnad betydelse.

Av vederbörande i några städer åberopas det uttalande, som styrelsen för
svenska stadsförbundet tidigare gjort och som finnes refererat i kommissionens
betänkande sid. 57—59.

Från några städers sida föreslås, att för område i stad måtte beträffande
förrättningsman, byggnadsnämnds underrättande och klagorätt, redovisning
av förrättningsakter samt iakttagande av gällande föreskrifter för byggnadsverksamhetens
ordnande och i övrigt markens ändamålsenliga bebyggande samma
bestämmelser införas som gälla för avstyckning, och länsstyrelsen i Älvsborgs
län hemställer om beaktande av de sålunda framställda anmärkningarna.
I huvudsak enahanda yrkanden göras i andra hand av stadsfullmäktige i Malmö,
och även länsstyrelserna i Östergötlands och Kalmar län framföra likartade
önskemål, den sistnämnda i fråga om de delar av städernas ulomplansområden,
som ligga nära gränsen till det planlagda området. — I några yttranden från
stadshåll föreslås, att stad vid beslut om enskild vägs byggande och underhåll
inom stadsområdet skulle vara att behandla som sakägare, även om staden ej
vore delaktig i företaget. Länsstyrelsen i Örebro län anser, att i lagen bör
intagas bestämmelse åtminstone däronr, att till förrättning enligt förevarande
lag beträffande väg i stad kommunen skall kallas att genom vederbörligt ombud
närvara. Enahanda hemställan i fråga om anläggande av väg göres av
länsstyrelserna i Stockholms och Gotlands län. Likartad anordning föreslås
jämväl av länsstyrelsen i Hallands län i fråga om sådant område, som icke är
av rent agrar natur.

Av styrelsen för svenska stadsförbundet, stadsfullmäktige i Stockholm,
öv er ståthållarämbetet och länsstyrelsen i V ärmlands län samt från några andi a
håll (däribland länsstyrelsen i Hallands lån, som dock eventuellt ifrågasatt
jämväl annan anordning, so nästföregående stycke) föreslås, i syfte att vinna
vägarnas byggnadsmässigt riktiga anpassning till en blivande, stadsplan, endast
den förändring i kommissionens förslag, att till förrättning, som avser
kyggnnde eller underhåll av enskild väg i stad och stadsliknande samhälle, blott
finge anlitas i stadens eller samhällets tjänst anställd eller för dess behov särskilt
förordnad mätningsman; vid förhinder för denne borde på vederbörande
byggnadsnämnds förslag annan lämplig person av länsstyrelsen förordnas.

Styrelsen för svenska stadsförbundet yttrar bl. a., att även om enskild vägs
byggande, underhåll och begagnande främst angmge de därav berörda fastigheterna
och därvidlag hänsynen till stadsplaneutvecklingen vore något sekundärt,
borde i väghållarnas och stadens gemensamma intresse fordras, att ett
visst samarbete ägde rum i dylika frågor. Enligt den av styrelsen iöreslagna
förändringen skulle den kommunens tjänsteman, som närmast företrädde och
i varje fall finge förutsättas äga ingående kännedom om stadsplaneväsendet,
regelbundet bliva satt i tillfälle att följa^ uppkommande frågor om enskilda
vägförbindelsers anordnande och därvid på frivillighetens väg verka för tillvaratagande
av det allmännas intresse. Med en sådan anordning, vilken bj gg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

de på den av fastighetsbildningslagen redan lagda grunden för liandhavandet
av jorddelningen i städerna, skulle i det stora flertalet fall säkerligen rneningsskiljaktigheter
helt kunna undgås eller, om sådana uppkomme, lätteligen^
bliva på ett tidigt stadium bilagda, till båtnad för såväl samhället som
väghållarna.

Bortsett från dem, som instämt i det tidigare uttalandet av styrelsen för
svenska stadsförbundet, har från några håll föreslagits, att även i fråga om
vägs underhåll visst inflytande skulle tillerkännas samhället.

De myndigheter och korporationer, som tillstyrka förslaget i vad det avser
städer och stadsliknande samhällen eller eljest lämna detsamma i denna del
utan erinran, motivera i regel icke närmare sin ståndpunkt.

Emellertid framhåller överlantmätaren i Jönköpings län, vilkens yttrande
åberopas av länsstyrelsen i samma län, att särlagstiftningen för städerna icke
borde drivas längre än erforderligt vore, samt påpekar gentemot tanken på
liknande rättigheter för byggnadsnämnd vid vägförrättningar, som nu gälla
vid avstyckningar enligt femte kapitlet fastighetsbildningslagen, att därmed
dock kontroll skulle erhållas endast å de vägar, som tillkomme genom laga
förrättningar; sådana nya enskilda vägar, vilka en jordägare ensam eller
flera jordägare enligt överenskommelse tillsammans ville anlägga, skulle undandragas
den ifrågasatta kontrollen. Länsstyrelsen i Norrbottens län medgiver,
att det icke kan förnekas, att städerna hava ett i viss mån berättigat
intresse av att inom områden, där en tätare bebyggelse håller på att utveckla
sig och där man sålunda måste räkna med att stadsplan förr eller senare blir
nödvändig, få övervaka och reglera även vägväsendets utveckling. Emellertid
framhålles, att förevarande lag i allmänhet icke torde bliva av någon nämnvärd
betydelse för dessa områden, där vägförhållandena i regel ordnas enhetligt
av markägaren i sammanhang med begynnande styckning för tomtupplåtelser;
städernas intresse av kontroll torde sålunda icke kunna nöjaktigt
tillgodoses genom bestämmelser i denna lag, som finge tillämplighet huvudsakligen
å de agrara delarna av utomplansområdena.

I några yttranden hava framförts mera speciella synpunkter:

Såsom redan i det föregående antytts, påyrkar magistraten i Ystad, vilken
helt avstyrker kommissionens förslag, utredning om huruvida andra grunder
för vägbördans fördelning än de för landet gällande borde vinna tillämpning
i stad. I det av magistraten i Hälsingborg åberopade yttrandet framhålles,
att de vägar inom stad, vars anläggande eller underhåll bleve föremål för behandling
vid laga förrättning, torde vara av den betydelse, att de lomme att
till väsentlig omfattning vara till nytta även för andra än närliggande fastigheter.
Därför syntes skäligt, att lagen komme att reglera icke blott den omfattning,
vari fastighetsägare borde deltaga i ifrågakommande kostnader,
utan även meddela föreskrift om det allmännas skyldighet i detta hänseende.
En uppskattning härav syntes icke vara svårare än beräkning av den omfattning,
vari vissa fastigheter komme att begagna sig av vägen. Väg, i vars
anläggande och underhåll staden deltoge, borde utan särskild ersättning tillfalla
staden med full äganderätt. — I detta sammanhang må även erinras om
länsstyrelsens i Malmöhus län förslag i ämnet.

Från ett håll ifrågasättes, att staden borde tillerkännas rätt att använda
enskild väg inom stadsområdet mot det att staden i proportion deltoge i kostnaden
för vägens underhåll. Och från en annan stad har gjorts gällande, att
då det läge i städernas intresse att goda vägar funnes i städernas närhet,
staden såsom sådan borde äga påkalla vägdelningsförrättning, men då också
vara skyldig deltaga i underhålls- eller åtminstone anläggningskostnaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Att däremot från flera städers sida uttalats tillfredsställelse med bestämmelserna
rörande fördelning av kostnaden för anläggning och underhall eller
åtminstone med möjligheten att utan städernas medverkan få vägunderhal e

ordnat, är förut nämnt. , „ ,, •

Slutligen må antecknas, att från enstaka hall krav framställts pa att i

samband med ifrågavarande lagstiftning de spörsmål måtte vinna sm lösning,
som kunna väntas uppstå rörande enskilda vägar vid stadsplans utsträckande
över förut ej stadsplanelagt område.

Vad till en början beträffar behovet av lagstiftning rörande enskilda vägar
å städernas utomplansområden, så måste detta beträffande de delar av detta
område, som ännu icke blivit föremål för någon livligare styckning, anses
klart ådagalagt. Lika starkt torde kanske behövligheten av dylik lagstiftning
i vad den avser tvångsrätterna för upplåtelse av mark till väg eller av

redan befintlig väg icke framträda i fråga om mera tätt bebyggda delar

av området eller marker, som just äro föremål för styckning. Tomtplatsers
behov av utfartsväg lärer väl oftast vara tillgodosett vid den ursprungliga upplåtelsen
och skall ju enligt gällande lag om fastighetsbildning i stad vid
avstyckningsförrättning vinna särskilt beaktande. Lnstaka fall torde dock
kunna inträffa, då även här en tvångsrätt i dylikt avseende skulle vara erforderlig
för att vinna en rimlig ordning. Och lika väl för de styckade
delarna av utomplansområdet som för detta i övrigt torde ett lagfästande
av regler för deltagandet i vägs byggande och underhåll vara synnerligen

behövligt. _ _

Det har anmärkts, att det skulle varit naturligare att, innan en lagstiftning
för de enskilda vägarna gjordes, en revidering av nu gällande åldriga
bestämmelser rörande de allmänna vägarna i stad komme till stånd. En
sådan mening kan ju äga skäl för sig, särskilt med hänsyn till att gränsen
mellan begreppen allmän och enskild väg därvid skulle kunna göras tj dligare,
men då en dylik revidering ännu lärer låta vänta på sig, har jag icke
ansett lämpligt att av sådan anledning dröja med att framlägga ett förslag till
ordnande av det enskilda vägväsendet.

Vad så angår den av kommissionen förordade tanken att låta den föreslagna
enskilda väglagen gälla även för städernas utomplansområden, är jag
för min del benägen att i huvudsak godtaga en sådan lösning av föreliggande
spörsmål. Såsom framgår av förestående redogörelse för de^ över kommissionens
förslag avgivna yttrandena hava dock från många håll invändningar
gjorts; i olika former göres gällande, att en lagstiftning om de enskilda
vägarna inom städernas utomplansområden icke borde ske utan att åt
städerna gåves inflytande åtminstone beträffande nya vägars läge och sträckning,
detta i syfte att motverka ett planlöst bebyggande samt i ändamål att
icke en framtida utsträckning av stadsplan över området i fråga skulle onödigtvis
försvåras eller fördyras. På sätt jämväl redan omförmälts, har kommissionen
icke närmare inlåtit sig på denna fråga, vilken enligt kommissionens
mening sammanhörde med den under revision varande stadsplanelagstiftningen.

Kung!. Maj:ts proposition m 28.

Även enligt min mening kan ett slutgiltigt ordnande av sålunda berörda förhållanden
icke ske, vare sig med avseende å städerna eller de stadsliknande samhällena,
annat än i sammanhang med de spörsmål, som på stadsplanelagstiftningens
område vänta på sin lösning. Intimt sammanhänger härmed för
övrigt även frågan, huruvida måhända jämväl för landsbygdens del bestämmelser
äro erforderliga för förhindrande av att anläggande av enskilda vägar
sker på sådant sätt, att markens ändamålsenliga bebyggande försvåras. Enligt
vad som inhämtats från de sakkunniga, som inom justitiedepartementet biträda
vid revision av stadsplanelagstiftningen, hava dessa sin uppmärksamhet riktad
på nu berörda frågor.

Utan att föregripa det mera slutgiltiga ordnandet av dessa frågor, i vad
de avse städer och stadsliknande samhällen, har jag emellertid velat föreslå,
att åt städer och vissa samhällen redan nu i enskilda väglagen inrymmes
någon möjlighet till kontroll och samarbete i förevarande hänseende. I huvudsaklig
enlighet med vad av styrelsen för svenska stadsförbundet och en del
andra myndigheter och korporationer ifrågasatts, synes detta lämpligen kunna
ske genom stadgande av inskränkning i valet av förrättningsman för verkställande
av förrättningar inom dessa områden, så att sådana förrättningar
företrädesvis skola utföras av personer, som i sin verksamhet hava särskild
beröring med stadens eller samhällets stadsplaneväsen. En sådan bestämmelse
skulle enligt min mening vara ägnad att medföra avsevärda fördelar ur samhällssynpunkt,
utan att några befogade enskilda intressen därav skadas. Till
det närmare utformandet av stadgandet i fråga återkommer jag i det följande.

Med ett dylikt tillägg till den enskilda väglagen synes mig dess utsträckande
att gälla städernas utomplansområden ur nu framhållna synpunkter icke
innebära någon försämring av städernas nuvarande ställning i förevarande
avseende.

I vad den föreslagna lagen avser att rörande deltagandet i vägs byggande
och underhåll giva bestämda normer synes nämligen intet samhällsintresse
trädas för när. Annorlunda skulle möjligen vara förhållandet med ett lagfästande
av principen om rätt för de enskilda fastighetsägarna att själva, om
de äro ense, bestämma om vägs läge och sträckning samt ett införande av
befogenhet att i vissa fall tvångsvis erhålla rätt till väg över annans mark.

I förstnämnda avseende är emellertid att märka, att rätt att komma överens
om anläggande av väg i princip redan nu tillkommer de enskilda fastighetsägarna.
Härutinnan medför således den föreslagna lagens tillämplighet på
utomplansområdena icke någon nyhet. Träffas dylik överenskommelse vid
förrättning enligt lagen, vilken förrättning, på sätt nu föreslås, skall verkställas
av en i stadens stadsplaneväsen särskilt initierad person, blir denne
i tillfälle att framhålla de samhälleliga synpunkter, som med avseende å vägens
lämpliga läge och sträckning böra vinna beaktande.

Vad åter angår befogenheten att i vissa i lagen angivna fall tvångsvis erhålla
rätt till väg över annans mark, synes, såsom ovan antytts, antagligt, att dylik
tvångsrätt tämligen sällan skall komma i tillämpning beträffande de delar av
utomplansområdena, som äro mera tätt bebyggda eller just äro föremål för

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

styckning. Och då tvångsrättens utövning skall ske vid sådan förrättning,
varom nyss talats, synes sörjt för att i allmänhet även i dessa fall hänsyn
tages till de samhälleliga intressena.

Ytterligare må i detta sammanhang erinras om några stadganden i gällande
lag om fastighetsbildning i stad. Enligt dess första kapitel äger stad ävensom
samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall
iakttagas, att inom utomplansområdet för huvudgator, som framdeles kunna
bliva erforderliga, expropriera mark, tillhörig enskild man, menighet eller
inrättning. Den i samma kapitels 46 § städer och nyssnämnda samhällen
medgivna befogenhet att få särskilda föreskrifter fastställda med avseende å
byggnadsverksamhetens ordnande inom delar av utomplansområdena torde kunna
giva vederbörande ett medel i hand att utöva något inflytande åtminstone
på anordnandet av utfartsvägar. Vidare kunna nämnas föreskrifterna i fastighetsbildningslagens
femte kapitel, vilket behandlar reglerna för avstyckning
av stadsmark, som ej ingår i tomtindelning, och således avser, utom annat,
hela utomplansområdet. Bestämmelserna i detta kapitel gälla förutom för stad
även för samhälle å landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de
för stad meddelade bestämmelser. De i nämnda kapitel åt byggnadsnämnden
givna möjligheter att utöva kontroll vid nybildning av fastigheter synas även
kunna medföra tillfälle för städer och nyssnämnda samhällen att i viss män
påkalla hänsyn för sina intressen jämväl ur nu behandlade synpunkt. Ungefär
enahanda möjligheter hava beretts övriga samhällen, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, att vid ägostyckning eller
jordavsöndring göra sina intressen gällande.

Dessa stadganden skulle även efter ett genomförande av den påtänkta lagstiftningen
hava sin tillämpning. Kvar står även den av kommissionen
beträffande städerna antydda möjligheten för dem att, då allmänna intressen
påfordra särskilt ingripande, genom bidrag i en eller annan form förskaffa
sig ett inflytande vid trafikledernas ordnande, som eljest icke tillförsäkrats
dem.

Hinder torde således icke möta mot att genom ett utsträckande av den enskilda
väglagens tillämplighetsområde tillgodose det ådagalagda behovet avlagstiftning
rörande det enskilda vägväsendet å städernas utomplansområden.

I några enstaka yttranden har, såsom förut omförmälts, ifrågasatts, att andra
grunder för det rättsliga reglerandet av väghållningsskyldighetens fördelning
skulle gälla i stad än på landet. Emellertid synas de skäl, som beträffande
landsbygden åberopats mot en förändring av de i detta hänseende nu gällande
regler, i huvudsak tillämpliga även för städernas utomplansområden. Då
vidare, frånsett inskränkningen i valet av förrättningsman, någon särskild rätt
att få sina intressen iakttagna icke inrymts åt städerna, föreligger ej heller
dylik grund för en städernas skyldighet att deltaga i väghållningsbesväret.
''Åven med avseende å städerna skall det således vara de särskilda fastigheternas
omedelbara nytta av vägen, som, på sätt i lagen närmare angives, blir bestämmande
för deltagandet i väghållningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 23 höft. (AV 28.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 28-

Sättet för
väghållningens
utförande.

Vägkom missionen.

I de till vägkommissionen avgivna yttrandena har man ofta riktat sig mor
det gällande systemet för väghållningens utförande. Anmärkningarna avsehuvudsakligen
avskaffande av vägdelningen såsom obligatorisk fördelningsform
i händelse förening mellan vederbörande ej kan träffas samt en allmännare
användning av ett gemensamhetssystem med hänsyn till vägarbetenas
verkställande, så att de utföras samfällt på delägarnas gemensamma bekostnad
(entreprenad o. s. v.).

Kommissionen framhåller, hurusom den för vägdelningssystemet karakteristiska
frånvaron av koncentration nödvändigt måste hålla vägstandarden
nere och i många fall leda till det rent parodiska såsom i vederbörandes yttranden
därutinnan påpekats. Kommissionen anför vidare:

»Men även såsom medel för en riktig och jämn fördelning av väghållningsskyldigheten
är systemet behäftat med brister. Förutsättningarna för att en
vägdelning skall kunna verka rättvis äro flerahanda: en fullt riktig väggradering,
konstant förhållande mellan väglotterna i avseende å trafikens omfattning
och tyngd, likhet i avstånd mellan fastigheterna och deras respektive
väglotter samt förhållandevis lika tillgång för fastigheterna till resurser,
i dragare och arbetsfolk, för naturaarbetets utförande. Klart är, att alla
dessa förutsättningar icke överallt kunna föreligga. Förhållandet är snarare
det motsatta. Och i den mån bristerna i antydda hänseenden äro mer avsevärda,
måste också vägdelningen i samma mån komma att sakna jämnhet och
rättvisa.

Att återigen ett verkligt gemensamhetssystem, så att arbetet utföres för
gemensam räkning och kostnaden därför utdebiteras pa intressenterna efter
deras andelstal i samfälligheten, ur båda de anförda synpunkterna — väghållningens
kvalitet och vägbördans jämna fördelning — är i sig självt överlägset,
lärer få anses nog så uppenbart.»

I fortsättningen av sitt anförande påpekar kommissionen emellertid, att
sådana olägenheter, som enligt vad nyss vidrörts, vore förknippade med vägdelningssystemet,
icke alltid behövde förekomma:

»Många enskilda vägar — såsom ägovägar för hemkörslor, utfartsvägar
för några få fastigheter o. s. v. — äro och behöva endast vara av den enkla
och primitiva beskaffenhet, att det icke bör bliva tal om att där söka bringa
väghållningen till någon teknisk standard. Och förefintligheten av sådana
faktorer, som, på sätt ovan antytts, lätt kunna förrycka vägdelningens jämnhet
och rättvisa, kan ju icke i varje fall tagas för given, allraminst då det
gäller vägar med ensartade och stabila trafikförhållanden av ringa omfattning.
Det är egentligen i fråga om de större och livligare trafikerade vägarna
med ett mångtal olika situerade intressenter, som vägdelningens olägenheter
kunna göra sig som mest förnimbara och förnumna. Förbises _må ej heller, att
vägdelningssystemet även har vissa positiva fördelar. Delningen avgränsar
på ett klart och enkelt sätt den enes skyldigheter från den andres^ och ställer
dem båda oberoende av varandra. Såsom på tal om naturaväghållet för de
allmänna vägarna ofta plägat framhållas, kan det också vara förmånligt för
väghållarna att få fullgöra sin prestation i arbete, för vilket de kunna välja
lämpliga tider, då de icke hava annan sysselsättning för arbetsfolk och dragare,
i stället för att utgiva kontanta bidrag.»

I enlighet med det sålunda anförda går kommissionens förslag ut på att
såväl vägdelningssystemet som gemensamhetssystemet skulle få fritt använ -

Kungl. Maj:ts proposition nr S8.

das; valet dem emellan skulle, där ej vederbörande vore ense, bero på prövning
av vad som i varje särskilt fall kunde anses lämpligast. Intet borde
heller hindra en samtidig användning beträffande samma väg på det sätt,
att byggandet utfördes gemensamt -— vilket väl i allmänhet torde få anses
som det mest tjänliga — men underhållet fördelades på marken eller tvärtom.

Några länsstyrelser, en överlantmätare samt styrelsen för svenska lands- Yttranden,
kommunernas förbund uttala direkt sin tillfredsställelse med den möjlighet
till gemensamhetssystemets tillämpning, som föreslagits. Domänst3''relsen
finner den medelväg, kommissionen följt mellan vägdplningssystemet och ett
verkligt gemensamhetssystem, lyckligt vald. Endast länsstyrelsen i Gotlands
län, som dock medgiver, att det för ernående av ett gott resultat ofta kan vara
lämpligare, att vägunderhållet utföres gemensamt än efter vägdelning, finner
det knappast skäligt och tillrådligt att tvinga sakägarna mot deras vilja till
dylik gemensamhet, då saken berör endast enskilds rätt.

Att ett verkligt gemensamhetssystem skall i tillämpningen, särskilt då frå- Peparwga
är om byggande av ny väg men även med avseende å vägunderhållet. ™entschefenofta
medföra väsentliga fördelar framför det hittills så gott som obligatoriska
vägdelningssystemet beträffande såväl vägs byggande som dess underhåll torde
ligga i öppen dag. Införandet av möjligheten att få gemensamhetssystemet
tillämpat även om icke samtliga väghållningsskyldiga äro ense ssmes ägnat
att öka den enskilda väglagens användbarhet och för många fall möjliggöra
ett bättre och mera ändamålsenligt anordnande av väghållningen än hittills
annat än sämjevis kunnat ske. I detta sammanhang kan även påpekas, hurusom
i den allmänna väglagen ändringar numera gjorts i syfte att främja vägunderhålls
övertagande av vägkassan. Jämväl de av kommissionen anförda
skälen för den ståndpunkt, kommissionen intagit i fråga om valet mellan de
båda systemen, förefalla övertygande. Vid förrättning skall således, då samtliga
väghållningsskyldiga härutinnan icke förena sig, fritt prövas, vilketdera
systemet i det särskilda fallet kan leda till de bästa resultaten eller eljest
bäst motsvarar rådande förhållanden.

I gällande rått finnes intet allmänt stadgande om befogenhet för väghåll- Rätt att å
ningsskyldig att för enskild vägs byggande eller underhåll utan frivillig över- tag^maZrial
enskommelse med vederbörande från annans fastighet taga sand, grus eller för vägs
sten. Detta i motsats till vad som gäller i fråga om de allmänna vägarna. b/f,nderhåi°Ch
beträffande vilka 1917 års lag om expropriation giver möjlighet till förvärv
av dylika ämnen samt behovet av väglagningsämnen för underhållet även
särskilt tillgodoses i allmänna väglagens 33 § och kungl. kungörelsen den 2
juni 1905 angående rättighet till hämtning av väglagningsämnen från kronans
jordbruksaomäner.

Beträffande dessa särskilda bestämmelser med avseende å allmän vägs underhåll
hänvisas till kommissionens redogörelse därför å sid. 64—67 i betänkandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

I en år 1914 inom riksdagens andra kammare väckt motion (nr 99) hemställdes,
att riksdagen ville besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj :t täcktes låta utreda och till riksdagen inkomma med förslag till lag,
huru och på vad sätt väghållningsskyldiga å enskilda vägar må äga rättighet
att å annans mark mot ersättning taga väglagningsämnen till enskilda
vägars byggande och underhåll ävensom rätt att utan avgift taga väglagningsämnen
å statens jordbruksdomäner och skogsallmänningar.

I motionen framhölls bl. a., hurusom det förhållandet att de väghållningsskyldiga
beträffande de enskilda vägarna icke tillerkänts rätt att taga väglagningsämne
å annans mark till byggande och underhåll av vägar vore en
väsentlig brist i 1907 års lag. En del jordägare nekade väghållarna rätt att
taga väglagningsämne å deras mark, andra begärde därför oskäligt hög ersättning.
Att ålägga väghållningsskyldighet och icke bereda möjlighet för
väghållare att få taga väglagningsämnen å annans mark vore obilligt och
orättvist. Då de väghållningsskyldiga icke hade rättighet att taga väglagningsämne
å annans mark, kunde vid taxering för vägdelning nödig hänsyn
icke tagas till var väglagningsämne lämpligast funnes att tillgå. Kunde överenskommelse
mellan jordägaren och väghållningsskyldiga icke träffas, var
väglagningsämnen tjänligast och till minsta skada för jordägaren finge avhämtas
samt till vilket belopp ersättning därför skulle utgå, borde denna
fråga kunna avgöras av en nämnd, vars sammansättning borde bliva sådan,
att kostnaden för förrättningen icke bleve oskäligt stor. Nämnden kunde bestå
av t. ex. tre personer, som valdes bland nämndemän eller gode män i skiftesärenden
på så sätt, att jordägaren valde en, den eller de väghållnings sk yldiga
en och de sålunda valda en.

I skrivelse den 29 augusti 1914, nr 191, förklarade riksdagen, efter redogörelse
för berörda motion, att riksdagen i likhet med motionären ansåge det
vara en kännbar brist i 1907 års lag, att i densamma icke intagits bestämmelser,
som möjliggjorde för den väghållningsskyldige att till underhåll av
sådana enskilda vägar, med avseende å vilka denna lag vore tillämplig, i fall
av behov emot skälig ersättning taga väglagningsämnen å annans mark.

Riksdagen framhöll bland annat, att i avseende å behovet för väghållningsskyldig
att, då han å egen mark saknade eller från densamma endast med
svårighet eller överdriven kostnad kunde till platsen för deras användande
framforsla behövliga väglagningsämnen, få taga sådana från annans mark,
förhållandena måste anses i stort sett fullkomligt likartade i fråga om allmänna
och enskilda vägar. Riksdagen instämde i vad motionären anfört beträffande
de svårigheter, som i berörda avseende kunde uppstå för den, vilken
det ålåge att ansvara för underhållet av enskild väg. Det intresse, ägaren
av en i närheten av enskild väg liggande sand-, grus- eller stentäkt hade av
att ensam disponera däröver, stode i de allra flesta fall icke i rimligt förhållande
till de antydda olägenheterna för den väghållningsskyldige. Det
syntes riksdagen rättvist och följdriktigt, att i 1907 års lag även inrymdes
bestämmelser, motsvarande de i 83 § allmänna väglagen och kungl. kungörelsen
den 2 juni 1905 omförmälda, varigenom sålunda i huvudsak samma lagliga
befogenhet i berörda avseende kunde medgivas de underhållsskyldiga
beträffande de enskilda vägar, å vilka 1907 års lag ägt tillämpning, som beträffande
allmänna vägar. Den omständigheten, att enskild väg icke eller
åtminstone icke i samma grad som allmän väg tjänade ett allmänt intresse,
syntes nämligen icke med fog kunna åberopas mot rättmätigheten av de i mo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

tionen framförda önskemål med avseende å enskild vägs underhall. Däremot
torde rättigheten att taga vägfyllnadsämnen å annans mark icke lämpligen
höra, såsom motionären föreslagit, utsträckas till att jämväl avse byggande
av enskild väg, enär en dylik utsträckning, enligt riksdagens förmenande, komme
att åt förevarande fråga giva en större räckvidd än som för närvarande
kunde anses nödvändigt.

I riksdagsskrivelsen heter det vidare:

»Emellertid innebär ovedersägligen även rättigheten att å annans mark taga
väglagningsämnen för underhållet av enskilda vägar en bestämd inskränkning
i markägarens rätt att fritt förfoga över sin fastighet, ett legalt servitut, som.
om det finge göras gällande i obegränsad omfattning, kunde bliva oskäligt
hindersamt eller obekvämt för den tjänande fastigheten. Med hänsyn härtill
och då eu sådan servitutsrätt härvidlag, i motsats till vad förhållandet är
beträffande allmän vägs underhåll, endast eller åtminstone i långt övervägande
grad är avsedd att tjäna enskildas intressent torde med än större fog än i
fråga om allmän väg garantier vara erforderliga till markägarens skyddande
mot för långt gående, onödiga eller eljest mot hans befogade intressen stridande
åtgärder, såsom t. ex. ett godtyckligt upptagande eller vårdslöst, till
obehag eller skada ledande begagnande av grus- eller sandtag. Det torde
därför lämpligen böra i sammanhang med lagfästande av den nu ifrågasatta
rättigheten även föreskrivas, att sådan rättighet endast må utövas efter anvisning
av markägaren och i övrigt i enlighet med av honom framställda skäliga
villkor. I likhet med motionären anser riksdagen, att det lämpligen
borde överlåtas på en nämnd att, om frivillig överenskommelse ej kan^träffas,
slutligt bestämma, var och under vilka villkor väglagningsämnen få tagas,
beloppet av ersättningen därför ävensom befogenheten av de villkor i övrigt,
som av markägare kunna hava uppställts. Beträffande sammansättningen
av denna nämnd synas flera möjligheter kunna lämpligen ifrågasättas. Huvudvikten
synes riksdagen, i likhet med motionären, i detta avseende ligga därå,
att, för undvikande av alltför dryga kostnader, ett dylikt prövningsförfarande
må kunna äga rum under de enklaste former, som kunna låta sig förenas med
ett behörigt iakttagande av tryggande garantier för ett sakkunnigt och opartiskt
bedömande av frågan. På grund härav synas de former härför, som
ovanberörda 33 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
föreskriver, nämligen avgörande av häradsrätten, eventuellt efter häradssjui,
föga lämpade för nu ifrågavarande ändamål. Däremot synes riksdagen det av
motionären föreslagna sättet för åstadkommande av ifrågakomna nämnd eller
något därmed likartat förtjänt att härför tagas i övervägande. °

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen alltså anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utreda och till riksdagen inkomma med förslag till lag,
huru och på vad sätt väghållningsskyldiga beträffande sådana enskilda vägar,
som avses i lagen den 5 juli 1907 angående enskilda vägar å landet, må äga
rättighet att å annans mark mot ersättning taga väglagningsämnen till dylika
vägars underhåll ävensom rätt att utan avgift taga väglagningsämnen å statens
jordbruksdomäner och skogsallmänningar.»

Över riksdagens skrivelse hava efter remisser yttrat sig dels länsstyrelserna,
av vilka flertalet bifogat infordrade eller eljest, efter lämnade tillfällen,
avgivna yttranden, olika för olika län, av kronofogdar, länsmän, kommunala
myndigheter och enskilda, dels ock domänstyrelsen, som hört domänintendenter
och överjägmästare.

Ilungl. Maj:ts proposition nr 28.

Annan morian
kronans
allmänningar
och
jordbruksdomäner.

Vägkommis sionen.

Till cn början närmast med avseende å den ifrågasatta möjligheten att tvångsvis
erhålla rätt att hämta väglagningsämnen från annan mark än kronans allmänningar
och jordbruk sdomäner anför kommissionen:

»Kommissionen har i förslaget upptagit vissa bestämmelser i riksdagsskrivelsens
syfte. De innebära i huvudsak rätt för den, som på grund av förrättning
eller dom enligt enskilda väglagen för en fastighet har skyldighet att
underhålla enskild väg, att för detta underhåll mot ersättning taga väglagningsämnen
å annan underhållsskyldig fastighets mark, när sådant tarvas och
den senare fastigheten ej genom rättighetens begagnande tillskyndas märkligt
men. Kan ej överenskommelse träffas, avgöres frågan vid sådan förrättning,
som avses i lagen.

Förslaget avser sålunda till en början endast underhåll, ej byggande av
enskild väg. Riksdagens framställning går ej heller längre. Om lämpligheten
av eu sådan begränsning hava meningarna bland vederbörande varit
delade. Då det emellertid såsom här gäller införande av en tvångsrätt till
förmån för enskilda intressen, har det synts kommissionen lämpligt, att lagstiftningen
åtminstone till en början inskränker sig till avhjälpande av det
mest framträdande behovet, vilket otvivelaktigt hänför sig till vägunderhållet.

Den här ifrågavarande tvångsrätten att hämta väglagningsämnen för de
enskilda vägarnas underhåll synes visserligen icke kunna motiveras med hänvisning
på förekomsten av en motsvarande rätt beträffande det allmänna vägunderhållet.
Då gäller det ju nämligen omedelbart det allmänna samfärdselintresset,
för vars tillgodoseende enskild rätt rimligtvis bör få vika. Här
åter måste man med den nuvarande lagens och förslagets allmänt principiella
ståndpunkt fasthålla, att den enskilda väghållningen med avseende å varje väg
omedelbart representerar allenast ett enskilt intresse för vederbörande fastigheter.

Icke desto mindre har kommissionen ansett sig kunna förorda införandet i
lagstiftningen av en tvångsanordning i förevarande syfte. Principen om expropriation
för enskilda företag är icke alldeles okänd i vårt rättssystem. Man
behöver i detta avseende icke gå längre än till den gällande enskilda väglagen
själv, som under vissa förbehåll medgiver rätt för fastighet att, bland annat,
erhålla upplåtelse av mark till väg över annan fastighets område. Och för
den här ifrågavarande rätten, så begränsad och bestämd som förslaget avser,
tala enligt kommissionens åsikt tillräckligt starka billighets- och lämplighetsskäl.
»

I fortsättningen framhåller kommissionen, att vad sålunda anförts företrädesvis
gällde underhåll, som efter vägdelning fullgjordes in natura.

Kommissionen påpekar härutinnan, hurusom väghållningsprestationens
egen beskaffenhet här vore sådan, att den icke kunde fullgöras utan tillgång
till naturaresurser i sand, grus eller sten; möjligheten att från egna tillgångar
eller för skäligt pris erhålla väglagningsämnen växlade för olika fastigheter
och vållade ganska allmänt ojämnhet i väghållningsbördan. För att en rättvis
vägdelning skulle kunna verkställas, erfordrades en tillförlitlig gradering av
vägens olika delar, vilket förutsatte säker kännedom om, bland annat, var och
till vilket pris väglagningsämnen för varje vägsträcka vore att påräkna. Ur
sålunda angivna synpunkter — prestationens egen beskaffenhet, den ojämna
förekomsten av väglagningsämnen å olika fastigheter och kravet på rättvis vägdelning,
eller, med ett ord, som ett naturligt och behövligt komplement Ull
själva vägdelningsinstitutet — framstode den ifrågavarande tvångsrättens betydelse
med sådan styrka, att dess införande även å det enskilda vägväsendets
område synts vara att förorda.

Kung!,. Maj.ts proposition nr 28. 39

Beträffande det vägunderhåll, som fullgöres annorledes än efter vägdelning,
yttrar kommissionen:

Med hittills gällande ordning har frågan i denna del icke någon avsevärd
betydelse, men annorlunda ställer sig förhållandet, om i överensstämmelse med
förslaget vägdelningen såsom den regelrätta normala formen för väghållningsskyldighetens
fördelning avskaffas och andra underhållsformer komma till någon
allmännare tillämpning. Att så sker är, för uppnåendet av ett mera tillfredsställande,
rationellt vägunderhåll, utan tvivel önskligt. Ur denna synpunkt
måste det vara av betydelse, att till intressenternas gemensamma förfogande
ställes samma möjlighet till anskaffande av väglagningsämnen, som skulle
stått dem var för sig såsom väglottshavare till buds i händelse underhållet
utskiftats genom vägdelning. Det förefaller ganska oegentligt, att valet av
en i sig själv tjänligare och bättre underhållsform skulle i det förevarande
hänseendet ställa dem i ett sämre läge, än de skulle haft med användande av
den gamla metoden.

Med hänsyn härtill har kommissionen trött sig böra taga steget fullt _ut
genom att föreslå rättighetens medgivande även för den händelse väghållningen
utföres på delägarnas gemensamma bekostnad genom entreprenad eller
eljest utan vägdelning.

Kommissionen påpekar vidare, att förslaget såsom villkor för rättigheten
förutsatte en förhandenvarande skyldighet att fullgöra det vägunderhåll, för
vars utförande väglagningsämnena vore behövliga; hölles vägen av vederbörande
gemensamt, förelåge ändock skyldigheten på det sätt, att envar av dem i förhållande
till alla de övriga vore förpliktad till bidrag. Varken i riksdagens
skrivelse eller i motionen hade satts i fråga, att rättigheten skulle tillkomma
annan än väghållningsskyldig. ''Kommissionen yttrar:

»Med den väghållningsskyldighet, som nyss nämnts, har synts böra förstås
allenast skyldighet i enskilda väglagens mening, d. v. s. den, som grundas
å nämnda lags allmänna stadgande, att väg, som är till stadigvarande nytta
för två eller flera fastigheter, skall av dem gemensamt underhållas. Grundar
sig skyldigheten allenast på särskilt åtagande, bör därav uppenbarligen^icke
betingas rätt för den förpliktade att med ifrågavarande tvångsservitut få belagd
en annan fastighet.

Men väghållningsskyldighet i nu angivna mening skall enligt förslaget åligga
icke blott den härskande utan även den tjänande fastigheten, och bådas väghållningsskyldighet
skall hänföra sig till en och samma väg, den nämligen,
för vars underhåll väglagningsämnena äro avsedda och behövliga.

Rättigheten blir på detta sätt avsevärt mera inskränkt än den, som gäller

på det allmänna vägväsendets område. Detta måste dock anses, naturligt,

då det såsom här rör sig om ett tvångsingrepp i enskild rätt till förmån

för ett annat enskilt intresse. Det är utan tvivel av vikt att ga varsamt

till väga i avseende å en dylik reglering. Genom de nyss angivna bestämmelserna
synes emellertid vara funnen en nog så rationell gräns för anordningens
räckvidd. Den tjänande fastigheten har själv gagn av vägen och bör
alltså hava intresse av dess behöriga vidmakthållande. Då servitutsrättens
upplåtande antingen i sammanhang med vägdelning eller ock för oindelat vägunderhåll
bör verka till nedbringande i förra fallet av den beräknade och i
det senare av den verkliga kostnaden för vägunderhållet, uppkommer. därigenom
för nämnda fastighet själv en fördel i form av minskning i fastighetens
taglott, respektive kontanta bidrag till den gemensamma underhållskostnaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Yttranden.

Det ligger således alls ingen orimlighet däri, att fastigheten får tåla ifrågavarande
intrång. Men det måste anses mindre riktigt, om fastigheten skulle bindas
till dylik skyldighet med avseende å en fastigheten helt ovidkommande väg.
Häremot göres måhända den invändning, att enskilda väglagen likvisst tillförbinder
fastighet att upplåta mark även för en sådan väg. Förhållandet finner
emellertid sin förklaring däri, att kravet på möjlighet för en fastighet att erhålla
väg ansetts ° så naturnödvändigt berättigat, att det måste tillgodosesäven
med intrång å en annan fastighet, för vilken vägen icke har någon betydelse.
Detsamma kan uppenbarligen icke sägas om den mindre viktiga angelägenheten
att skaffa tillgång till väglagningsämnen.»

Såsom ytterligare förutsättning för ifrågavarande rättighet fordras i kommissionens
förslag, att det skall föreligga ett verkligt behov för den, som vill
taga förmånen i anspråk, samt att den tjänande fastigheten icke genom det
ifrågavarande intrånget tillskyndas »märkligt men». I fråga om det förra villkoret
framhåller kommissionen:

»Har den fastighet, för vilken upplåtelsen äskas, å eget område tillgång till
väglagningsämnen, kan ändock upplåtelsen i vissa fall vara berättigad. Förhållandet
kan föreligga så, att den egna tillgången är till finnandes å sådan
plats, att dess tagande i anspråk för fastighetens vägunderhåll måste bliva
fastigheten själv till avsevärt men, såsom till exempel genom upptagande av
en grusgrop å fastighetens egen tomt eller i trädgård eller dylikt; eller ock
kan fyndigheten vara belägen på så långt avstånd, att genom väglagningsämnenas
hämtande därifrån vägunderhållet måste i avsevärd mån fördyras. Jämväl
kan den egna tillgången vara så ringa, att den ej förslår längre än till
täckande av behovet för fastighetens egen drift. I alla dylika fall bör den omständigheten,
att fastigheten själv är försedd med väglagningsämnen, ej utgöra
hinder för upplåtande av rätt, som här avses. Å andra sidan bör den bristande
förekomsten a,v sådana ämnen å fastighetens eget område icke alltid anses innefatta
tillräcklig bevisning om behovet. Utredas bör tillika, att möjlighet saknas
för fastigheten att mot skäligt pris och från plats inom icke alltför långt avstand
från väglotten upphandla vad som erfordras. Befinnes därvid, att dylik
anskaffningsmöjlighet visserligen för det dåvarande föreligger men icke så, att
den kan anses på något stadigvarande sätt betryggad, bör oavsett densamma
ifrågavarande rätt kunna upplåtas.»

Kommissionen tillägger, att uppenbarligen full ersättning skall till vederbörande
gäldas såväl för väglagningsämnenas värde som för annat intrång genom
rättighetens begagnande.

Kommissionens förslag till medgivande av tvångsrätt i detta fall hälsas från
åtskilliga håll med tillfredsställelse.

I fråga om den föreslagna rättighetens omfattning framställes i allmänhet
ingen erinran. Från några håll hemställes emellertid om att rättigheten utsträckes
att omfatta jämväl byggande av väg.

Sålunda påpekar överlantmätaren i Jönköpings län, med vilken länsstyrelsen
i samma län instämmer, hurusom med byggande av väg i lagen likställdes omläggning
och väsentlig förbättring av väg. Enskilda vägförrättningar avsåge
sällan hel nybyggnad av väg. I stället förekomme ofta smärre omläggningar
av kurvor eller backar samt i fråga om vissa stycken vad man måste hänföra
till väsentlig förbättring. Möjlighet att tvångsvis anskaffa vägämnen för
dylika arbeten hade ofta Ararit påkallad, och sådant hade kunnat ske utan märkligt
men.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Överlantmätaren i Kronobergs län förklarar, att han ej kan dela kommissionens
mening, att det mest framträdande behovet i förevarande hänseende
hänförde sig till vägunderhållet. Vägs iståndsättande — vilket vore att anse
som byggande av väg — och dess framtida underhåll stode i så intimt samband,
att ett skiljande härvidlag icke kunde eller borde äga rum. Flertalet enskilda
vägdelningar. åtminstone i Kronobergs län, hade kommit till stånd först
när vägarna vore i sådant skick, att deras iståndsättande utgjorde en sådan
väsentlig förbättring, som vore att hänföra till vägs byggande. Så komme säkerligen
även framdeles att bliva regel. Till dylikt iståndsättande av väg skulle
sålunda icke få räknas samma tillgång till väglagningsämne som till underhållet
av vägen. Följden härav bleve i många fall den, att vägen icke kunde iståndsättas
så väl, som eljest kunnat ske, varjämte kostnaderna för iståndsättandet
komme att bliva betydligt större. Förrättningsmännen måste för vägens iståndsättande
räkna efter andra normer än för vägens underhåll. Att på grund av
förslagets föreskrifter kanske bliva tvungen att med större kostnader och sämre
väglagningsämne iståndsätta en väg för att sedan få rätt underhålla den med
gott väglagningsämne, som upplätes till skäligt pris, syntes varken praktiskt,
förståndigt eller ekonomiskt. Härtill komme, att den fastighet, som vore skyldig
att upplåta väglagningsämne, själv vore underhållsskyldig och sålunda
hade nytta av att vägen bleve så god som möjligt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att i såväl motion i riksdagen som
tillförene avgivna yttranden påyrkats ifrågavarande rättighets utsträckande
till att avse jämväl byggande av enskild väg. Varken riksdagen i sin skrivelse
eller vägkommissionen hade ifrågasatt förhandenvaron av ett verkligt behov
för det enskilda vägväsendet av en dylik rättighet. Så vitt länsstyrelsen kunde
finna, syntes, med hänsyn till de faktiska förhållandena vid ifrågavarande
väghållningsskyldighets fullgörande, enahanda skäl, som av såväl riksdagen
som vägkommissionen åberopats för rättighet till väglagningsämnes tagande
i och för underhållet, även tala för sådan rättighets beviljande med avseende
å enskild vägs byggande och därmed, enligt förslaget, likställd omläggning eller
väsentlig förbättring av sådan väg.

Lantmäteristyrelsen förklarar, att styrelsen, i anslutning till det behov i
förevarande avseende, som på sätt framginge av uttalandena av överlantmätarna
i Jönköpings och Kronobergs län förefunnes, icke tvekade att föreslå, att rättigheten
utsträcktes att gälla även vägs byggande.

Även beträffande frågan, huruvida förevarande rättighet borde begränsas
att gälla endast mot underhållspliktig fastighet, hava några av de hörda myndigheterna
uttalat en avvikande mening:

överlantmätaren och länsstyrelsen i Jönköpings län samt länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län anse, att skyldighet att under angivna förutsättningar
tåla hämtning av väglagningsämnen icke borde vara inskränkt till endast underhållspliktig
fastighet. Då även annan fastighet kunde bliva skyldig upplåta
mark för vägen, syntes följdriktigheten kräva, att fastigheten skulle kunna
förpliktas tåla ifrågavarande intrång. Svårigheter kunde möta att på annat
sätt anskaffa nödiga materialier. Föreslagna övriga villkor torde hindra missbruk
även efter en dylik utsträckning. Lantmäteristyrelsen erinrar i detta sammanhang
om befintlig expropriationsrätt i fråga om allmän vägs byggande och
stadgandet i sista stycket av 33 § i allmänna väglagen samt yttrar vidare:
Beträffande enskilda vägar av större omfattning förelåge på det hela taget
samma motiv för ifrågavarande rätt och skyldighet, som förefunnes med avseende
på allmänna vägar, och vad anginge enskilda vägar av mindre omfattning
syntes det intrång, varom här vore fråga, i viss mån kunna jämföras med

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Departe mentschefen.

andra inskränkningar, som en fastighetsägare finge finna sig i med hänsyn
till grannelaget. Betraktade man frågan på detta sätt och sökte sätta sig in i
huru förhållandena tedde sig i verkligheten, torde betänkligheterna mot att
utsträcka skyldigheten att tåla ifrågavarande intrång böra falla.

Å andra sidan uttalar länsstyrelsen i Gotlands län, att vägande skäl syntes
vara anförda för den begränsade omfattning, som givits åt ifrågavarande rätt,
och styrelsen för svenska landskommunernas förbund finner med de givna begränsningarna
intet att invända mot förslaget ur vare sig principiella eller andra
synpunkter.

De svårigheter, som för de väghållningsskyldiga även beträffande de enskilda
vägarna kunna uppstå med avseende å anskaffande av sand, grus eller sten för
väghållningsskyldighetens fullgörande, synas till fullo motivera, att åtgärder
vidtagas i ändamål att underlätta tillgodoseendet av de väghållningsskyldigas
behov av dylikt material.

Kommissionens förslag i förevarande del avser, i överensstämmelse med riksdagens
år 1914 intagna ståndpunkt, endast vägs underhåll, ej byggande av
väg. Det lärer emellertid icke kunna förnekas, att enahanda skäl, som så starkt
tala för lagfästande av en tvångsrätt för anskaffande av väglagningsmaterial
för underhållet, kunna åberopas för tvångsrättens utsträckande att gälla även
vägs byggande. Särskilt må beaktas den i några yttranden påpekade omständigheten,
att enligt lagen med byggande av väg likställes omläggning eller väsentlig
förbättring av väg. Det kan antagas vara ganska vanligt, att redan befintliga
vägar, beträffande vilka underhållsskyldigheten göres till föremål för
laglig reglering, kräva ett första iståndsättande, som måste anses som väsentlig
förbättring och således är att likställa med byggande av väg. För iståndsättandet
skulle då icke stå öppna de möjligheter till erhållande av lämpligt
material, som kanske samtidigt fastställas till begagnande för det kommande
underhållet. I detta sammanhang må även framhållas, att vid debatten i andra
kammaren vid 1914 års senare riksdag jordbruksutskottets ordförande som skäl
för utskottets åsikt, att man ej kunde vara med om att lagfästa rättighet att
taga material för vägbyggnad, åberopat bland annat, att enligt utskottets mening
den enskilda väglagen borde bringas i överensstämmelse med 33 § i allmänna
väglagen. Men då, såsom redan påpekats, i fråga om de allmänna vägarna
expropriationslagen giver möjlighet till förvärv av material för vägs
byggande, synes mera följdriktigt att vid införande av tvångsrätt till materialhämtning
för enskild väg låta denna rätt avse jämväl vägs byggande.

Däremot förefaller det riktigt att, i enlighet med vad kommissionen föreslagit
och såsom riksdagen synes hava avsett, för tvångsrättens begagnande förutsätta,
att skyldighet skall föreligga enligt den enskilda väglagen att fullgöra
den väghållning, för vilkens utförande vägmaterialet är behövligt. Därförutan
synes icke den grad av tvång med avseende å materialets anskaffande förefinnas,
som kan berättiga detta ingrepp i den fria dispositionsrätten till den tjänande
fastigheten.

Som ytterligare förutsättning för rätten att tilltvinga sig material av ifrågavarande
slag från en fastighet har kommissionen tänkt sig, att jämväl denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S.

sistnämnda fastighet skulle vara underhållsskyldig med avseende å den väg,
■å vilken materialet skulle komma till användning. Skulle behov föreligga att
taga väglagningsämnen från fastighet utanför vägsamfälligheten, skulle de väghållningsskyldiga
alltså fortfarande såsom hittills vara hänvisade till att med
vederbörande träffa enskild överenskommelse.

Emellertid torde, såsom från några myndigheters sida gjorts gällande, kunna
ifrågasättas, om en dylik begränsning av tvångsrätten kan anses lämplig.
Från riksdagens sida hade man ju tänkt sig tvångsrättens införande — låt vara
allenast med avseende å vägunderhållet — utan dylik begränsning. Utan tvivel
komma fall att inträffa, då behovet av vägmaterial icke skall kunna tillgodoses
inom de väghållningssltyldigas fastigheter, och då ett avskärande av möjligheten
att från annat håll tilltvinga sig rätt att hämta det erforderliga materialet
skall förefalla konstlat. Har verkligt behov av väglagningsämnen blivit
ådagalagt, synes det icke framstå såsom ett obehörigt ingrepp ens i en utomståendes
rätt till hans fastighet, att därest denna ej tillfogas avsevärt men, därifrån
skall upplåtas en befintlig tillgång av det erforderliga materialet.

Möjligen skulle kunna ifrågasättas, att för de fall, då fråga uppstår om användande
av tvångsrätt gentemot fastighet utanför vägsamfälligheten, en begränsning
i möjligheten att vända sig mot dylik fastighet skulle göras på det
sätt, att skyldighet att tåla intrånget icke skulle föreligga i förhållande till
alltför avlägset belägna fastigheter, beträffande vilka således något grannelagsförhållande
ej kunde åberopas såsom grund för skyldighet i förevarande
avseende.

Frånsett det förhållandet, att ingen utan tvingande skäl lärer önska hämta
väglagningsämnen från mera avlägset belägna fastigheter, skall emellertid, på
sätt kommissionen framhållit, vid prövningen av huruvida upplåtelse är erforderlig
hänsyn tagas till de möjligheter att på närmare håll tillgodose ett föreliggande
behov, som kunna finnas. Det torde ligga i sakens natur utan att
detta behöver särskilt påpekas i lagtexten, att härvid i första hand beaktas
möjligheten att på lämpligt sätt ordna ifrågavarande förhållanden inom de i
vägsamfälligheten ingående fastigheterna.

Beträffande ordningen för prövning och avgörande av hithörande frågor,
när överenskommelse ej kan träffas, yttrar kommissionen:

»Kommissionen har icke ansett sig kunna föreslå en procedur, som i motsvarande
avseende gäller i fråga om allmän väg enligt 33 § tredje stycket
allmänna väglagen, nämligen anställande av talan hos domstol i vanlig rättegångsväg.
I likhet med såväl motionären som riksdagen finner nämligen
kommissionen önskligt, att dylika frågor kunna bringas till avgörande på
ett enklare och mindre tidskrävande sätt.

Å. andra sidan synes fordran på enkelhet och snabbhet icke böra få drivas
för långt. Ett så förenklat och mera formlöst förfarande, som motionären
tänkt sig och som i viss mån synes hava tilltalat även riksdagen, nämligen
tillsättande för ändamålet av en tremannanämnd. av vars ledamöter vardera
parten skulle utse en och dessa båda gemensamt den tredje, med uppdrag —
enligt vad riksdagen antytt — att till och med slutgiltigt avgöra frågan, har
synts kommissionen icke tillrådligt. Gällde det endast en värdering av skada

Ordning för
prövning.

Yägkommis sionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Yttranden.

och intrång genom rättighetens begagnande, vore ingenting att erinra. Men
i nämndens funktion skulle ingå att främst träffa avgörande av den viktiga
frågan om så att säga själva expropriationsmedgivandet, i vilket avseendenämnden
hade att pröva, huruvida förutsättningarna för rättigheten vore för
handen, samt i vilken omfattning och på vad sätt den skulle få begagnas. Angående
rättighetens närmare bestämmande och om dess utövning kunna i många
fall erfordras ganska ingående bestämmelser. Avgörandet och utformandet
av detta allt synes icke lämpligen höra anförtros åt en nämnd. Framför
allt måste fasthållas, att det här gäller ett tvångsingrepp i enskild rätt. Påläggande
av ett tvångsservitut, som här avses, kräver, synes det, starkare
garanti för en riktig rättstillämpning än som kan erbjuda sig genom det ifrågasatta
nämndförfarandet.

För sin del har kommissionen icke kunnat finna annat, än att det lämpligaste
sättet för avgörandet av här åsyftade frågor är deras hänskjutande till
sådan förrättning, som redan nu enligt enskilda väglagen skall äga rum för
viss behandling av andra tvistiga spörsmål om enskild väg, däribland det närmast
jämförliga om rätt att lägga väg över annan fastighets område. Har
förrättningen till föremål att reglera underhållet av en väg, kan, om förhållandet
ordnas på nyssnämnda sätt, i och genom själva förrättningen en eventuell
fråga om rätt till hämtning av väglagningsämnen för detta underhåll på
enklaste och naturligaste sätt vinna sin lösning. Skall underhållet äga rum
in natura, är ur förut anförd synpunkt —- åstadkommandet av en rättvis vägdelning
— till och med nödvändigt, att sådan fråga avgöres i sammanhang
med förrättningen. Fördelen därav för sakägare även med hänsyn till tidsvinst
och kostnadsbesparing behöver knappt påpekas.

Uppkommer frågan självständigt, skall dess behandling enligt förslaget
ävenledes ankomma på en sådan förrättning, som ovan sagts, och vilken dä
måste hållas enkom för detta ändamål. Någon betungande kostnad för parterna
torde anordningen icke behöva medföra, om, såsom kommissionen avser,
en väsentlig del av gottgörelsen till förrättningsmannen kommer att gäldas av
statsverket. Det kan med avseende härå vara tvivelaktigt, huruvida ens ett
nämndförfarande av ovan antydda slag — även det alltid förenat med kostnader
—■ skulle kunna bliva för parterna billigare. Det till äventyrs snabbare
avgörandet, som skulle kunna påräknas genom en nämnd, skulle endast kunna
gälla prövningen i första hand. Ty under inga omständigheter borde det komma
i fråga, att nämndens beslut, såvitt anginge .själva huvudsaken, d. v. s.
frågan huruvida rättigheten skulle medgivas och på vad sätt den skulle utövas,
icke skulle få överklagas. Då ordningen härutinnan rimligtvis borde
bliva densamma, som gäller med avseende å förrättning, nämligen tvistens
dragande under domstols prövning, saknas enligt kommissionens mening även
ur denna synpunkt vägande skäl för att tillerkänna nämndförfarandet något
avgjort företräde.»

Någon avvikelse från vad om verkställighet av beslut i allmänhet gäller
har kommissionen icke funnit skäl föreslå beträffande förrättningsbeslut i
förevarande ämne.

I de över kommissionens förslag avgivna yttrandena hava beträffande ordningen
för prövning och avgörande av förevarande frågor erinringar i allmänhet
ej framställts.

Sålunda finner lantmäteristyrelsen den föreslagna proceduren med hänsyn
till det obetydliga intrång, varom i allmänhet vore fråga, i stort sett vara att
föredraga framför det i fråga om allmänna vägar anvisade, vida kostsammare
förfarandet; styrelsen framhåller, att förrättningsmannen redan hava att träf -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S.

fa de i regel betydelsefullare och svårare avgörandena, huruvida och i vilken
•omfattning fastighet skall deltaga i vägs byggande och underhåll. Från några
städers sida påpekas emellertid det betänkliga i att överlåta åt en förrättningsman
att bestämma var inom stads område väglagningsämnen skulle tagas.
Hämtning av grus o. s. v. kunde motverka markens ändamålsenliga bebyggande,
varför byggnadsnämnds medgivande härtill borde inhämtas. Även
estetiska hänsyn inverkade härvidlag. Från annat stadshåll föreslås, att enahanda
bestämmelser i förevarande avseende skulle gälla, som stadgas i 33 §
av allmänna väglagen för landet.

Med avseende å ordningen för prövning och avgörande av hithörande frågor
biträder jag kommissionens förslag. Med hänsyn till av mig föreslagna bestämmelser
rörande förordnande av förrättningsman i stad torde kunna antagas,
att även sådana synpunkter, som från några städers sida anlagts,
skola vid tvångsrättens utövande mot fastighet i stad vinna tillbörligt beaktande.

I fråga om kronans allmänning ar och jordbruk sdomäner anför kommissionen: »Förslagets

ståndpunkt är den, att några särskilda bestämmelser i ifrågavarande
hänseende icke skola meddelas beträffande de omnämnda grupperna
av kronans fastigheter. De skola förty härutinnan vara i allo likställda med
•enskilda egendomar. Även om man ur synpunkten av det nationalekonomiska
intresset, att även det enskilda vägnätet hålles i gott skick till samfärdselns
underlättande och transporternas förbilligande, vill medgiva, att staten kan
hava större anledning att ekonomiskt stödja de enskildas strävanden på detta
än på andra områden av företagarverksamhet, kan enligt kommissionens mening
ett bidragsgivande i denna form knappast vara lämpligt. Utnyttjandet
av kronomarkerna för det allmänna vägunderhållet lärer, enligt vad från domänverkets
vederbörande framhållits, hava visat sig kunna medföra avsevärda
•olägenheter för själva egendomsförvaltningen. Om så är, synes det angeläget
att icke öka dem genom en liknande anordning beträffande underhållet av de
•enskilda vägarna. Över huvud måste det anses önskvärt, att kronans egendomar
så långt som möjligt hållas fria från enskilda servitutsrättigheter. I
varje fall framställer sig mot den ifrågasatta anordningen den befogade erinran,
att förmånen skulle tillgodokomma vederbörande synnerligen ojämnt, beroende,
som den bleve, på det rent tillfälliga förhållandet, huruvida i vägens
närhet funnes någon med tillgång på väglagningsämnen försedd kronoegendom
av hithörande slag eller ej.

Har kronoegendomen själv skyldighet att deltaga i enskild vägs underhåll,
blir den enligt förslaget lika väl som annan till vägsamfälligheten hörande fastighet,
eventuellt efter prövning vid förrättning, underkastad förpliktelsen
att avstå väglagningsämnen till samma vägs underhåll. Är åter fråga om
väg, i vars underhåll egendomen icke deltager, får det ankomma på ansökning
och särskilt tillstånd, huruvida och på vilka villkor vederbörande må kunna
komma i åtnjutande av förmånen i fråga.»

I de över kommissionens förslag avgivna utlåtandena yttras i allmänhet
intet direkt i denna fråga. Domänstyrelsen har intet att invända mot förslagets
bestämmelser. Lantmäteristyrelsen förklarar sig ense med kommissionen
därom, att kronan för sina egendomar i allo bör likställas med enskilda i fråga
om dem tillhöriga ägor. Däremot ifrågasätter länsstyrelsen i Göteborgs
-och Bohus län, om ej de bestämmelser, som gälla i fråga om rätt att för under -

Departe mentsehefen.

Kronans
allmänningar
och
jordbmksdomäner.

Vägkommis sionen.

Yttrandea.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Departe mentschefen.

Specialmoti vering.

håll av allmänna vägar taga väglagningsämnen på kronomark, skulle kunna
tillämpas även beträffande underhållet av enskilda vägar. Med hänsyn till
vikten även ur allmän synpunkt av ett tillfredsställande underhåll av det enskilda
vägnätet — det huvudsakliga kommunikationsmedlet för stora delar av
befolkningen — syntes en sådan förmån icke vara oberättigad.

För min del anser jag tillräckliga skäl icke föreligga för att medgiva väghållarna
rätt att, på förmånligare villkor än som gälla beträffande annan mark,,
för enskilda vägars byggande eller underhåll hämta sand, grus eller sten från
kronans allmänningar och jordbruksdomäner. Såväl beträffande de nu nämnda
kronoegendomarna som i fråga om staten eljest tillhörig mark skola alltså
de väghållningsskyldiga vara nödsakade att med vederbörande träffa överenskommelse
om den ersättning, som skall utgå såväl för materialets värde som
för intrång, eller ock, därest sådan överenskommelse ej kan träffas, vara underkastade
frågans prövning vid förrättning eller av domstol efter enahanda
grunder, som gälla beträffande andra fastigheter.

Jag övergår härefter till de särskilda bestämmelserna i förslaget, därvid jag
huvudsakligen kommer att beröra endast sådana stadganden, beträffande vilka
avvikelser från kommissionens förslag funnits påkallade. T övrigt får jag i
denna del hänvisa till kommissionens betänkande.

3§.

Beträffande denna paragraf, vari stadgas rätt att under angivna förutsättningar
få en över en fastighets område redan anlagd väg upplåten till begagnande
för en annan fastighet, föreslår kommissionen, att sista satsen i paragrafen,
»och vare om underhåll av väg, som sålunda upplåtes, lag som i 6 §
sägs», skulle uteslutas. Kommissionen påpekar, att då 3 § allenast avser
sådan väg, å vilken 6 § äger tillämpning, eller väg, som är till stadigvarande
nytta för två eller flera fastigheter, genom berörda klausul icke utsäges annat
eller mera än som följer av 6 §, vilken i förslaget bibehållits.

Ehuru vad kommissionen sålunda påpekat torde vara riktigt, synes dock
icke olämpligt i detta sammanhang antyda, att upplåtelsen av väg till begagnande
medför skyldighet att deltaga i vägens underhåll. Skäl till ändring
i paragrafens nuvarande lydelse synes mig därför knappast föreligga.

8 §.

Med företagen jämkning i paragrafens andra stycke avses endast att tydligare
angiva de regler för ansvaret för en fastighets vägunderhåll, som redan
med lagens nuvarande lydelse torde gälla.

9 §.

Den av kommissionen föreslagna föreskriften om huru väg skall byggas
till läge och sträckning samt till bredd och beskaffenhet i övrigt har ansetts
lämpligen böra bringas i fullständig överensstämmelse med uttryckssättet i

Eungl. Maj:ts proposition nr 28.

andra ledet av lagens 17 §, vari ej föreslagits ändring (förslagets 20 §). Ordet
»beskaffenhet» har alltså utbytts mot ordet »anordning».

Mot den i lagens 9 § förekommande bestämmelsen om viss maximibredd, vari
kommissionen ej föreslagit ändring, har från några håll anmärkts, att en vägbredd
av 4 meter kunde vara för liten. Med den särskilt inom städernas områden
allt mer överhandtagande automobiltrafiken vore denna bredd i många fall
otillräcklig.

Ehuru det förefaller väl motiverat, att i allmänhet ingen må betungas med
byggande eller underhåll av väg till större bredd än 4 meter, synes det dock ej
uteslutet, att, särskilt i de delar av städer och övriga samhällen, där lagen skall
vinna tillämpning, eller eljest å tätare bebyggda platser, förhållandena kunna
göra en större vägbredd än 4 meter synnerligen önskvärd. I huvudsaklig enlighet
med vad lantmäteristyrelsen härutinnan föreslagit, har jag velat göra det
möjligt, att den eljest fastställda maximibredden undantagsvis må överskridas,
nämligen då tvingande skäl för en större vägbredd prövas föreligga.

10 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelserna om rätt att tvångsvis erhålla befogenhet
att från annans fastighet taga sand, grus eller sten.

Enligt kommissionens förslag skulle dylik rätt medgivas allenast för vägunderhåll.
Såsom förut nämnts, förordar jag emellertid utsträckande av tvångsrätten
till att avse jämväl vägs byggande. Uppenbarligen bör för rätten att
för vägbyggnad tvångsvis få hämta material gälla motsvarande förutsättningar
och villkor som för rätten att till vägs underhåll erhålla väglagningsämnen.
Att tvångsrätten skall kunna göras gällande även mot fastigheter utom
vägsamfälligheten är tidigare uttalat.

Ifrågavarande tvångsrätt är, såsom jämväl tidigare framhållits, avsedd att
komma till användning endast för fullgörande av skyldighet enligt den enskilda
väglagen att deltaga i vägs byggande eller underhåll. Förutsättning för att kunna
göra tvångsrätten gällande skall sålunda vara, att byggnads- respektive underhållsskyldigheten
fastställts vid förrättning enligt nämnda lag, däri inbegripet
en vid förrättning träffad förening, eller genom dom enligt samma lag. Om
däremot byggnads- eller underhållsskyldigheten ordnats genom en annorledes
än vid förrättning träffad förening och behov av vägmaterial, som icke tillgodosetts
genom föreningen, skulle uppstå, synes väghållningsskyldighetens
fastställande knappast hava skett i tillräckligt auktoritativ form för att rätt att
tilltvinga sig vägmaterial bör tillkomma deltagarna i företaget. Med härutinnan
vidtagen jämkning i den föreslagna lagtexten avses att tydligare uttrycka
vad sålunda åsyftas.

Från ett håll har påpekats, att enligt kommissionens motivering ifrågavarande
stadgande skulle äga tillämpning jämväl för det fall, att väghållningsskyldigheten
ej fullgjordes efter vägdelning utan av de väghållningsskyldiga
gemensamt, men att paragrafen ej syntes vara med hänsyn därtill tillräckligt
klart avfattad, enär däri talades allenast om särskild fastighets rätt att på

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S.

annan fastighet hämta väglagningsämne. Någon jämkning i paragrafens ordalydelse
i anledning av denna anmärkning synes knappast erforderlig. Väghållningsskyldigheten
är enligt den enskilda väglagen tänkt såsom vilande på
<le särskilda fastigheterna, och däri sker ej ändring för de fall, då själva arbetet
med vägs byggande eller underhåll skall av de väghållningsskyldiga utföras
gemensamt. I konsekvens härmed bör då tvångsrätten med avseende å anskaffande
av vägmaterial fortfarande anses tillkomma de väghållningsskyldiga
fastigheterna. Dock kan givetvis, såsom kommissionen framhåller, den upplåtna
rättighetens utövande komma att ske genom vägsamfällighetens styrelse
•eller den, som därtill fått styrelsens uppdrag.

I några till kommissionen ingivna yttranden har påpekats behovet av bestämmelser
i syfte att det allmänna vägunderhållets intresse att erhålla väglagningsämnen
måtte i fall av konkurrens beredas företräde framför det här
ifrågavarande enskilda. Kommissionen framhåller härom, att nämnda förhållande
skulle kunna hava betydelse endast på det sätt, att en för underhåll
av enskild väg redan upplåten sand-, grus- eller stenfyndighet sedermera
skulle visa sig behövlig för underhåll av allmän väg, och behovet i båda avseendena
icke kunde ur densamma fyllas. I likhet med kommissionen anser
jag några bestämmelser för reglering av dylikt fall knappast behövliga, då
nämligen vederbörande, åt vilka för underhåll av en enskild väg inrymts sådan
rätt som nu är i fråga, icke torde kunna gentemot det allmänna i berörda
avseende göra gällande bättre rätt än markägaren själv. Överensstämmande
med den sålunda uttalade uppfattningen blir även, att eu redan fastställd rätt
att för allmänt vägunderhåll hämta väglagningsämnen icke genom beviljande
av rätt att för enskild väghållning taga vägmaterial får trädas för när. Detsamma
lärer väl böra tillämpas med avseende å en tidigare vid förrättning
•eller genom dom enligt enskilda väglagen fastslagen rätt att för enskild väghållning
taga vägmaterial.

11 §•

I denna paragraf givas bestämmelser om bland annat sättet för väghållningens
utförande. Såsom förut är omnämnt avses, att gemensamhetssystemet
skall kunna komma till användning icke, såsom nu, blott då samtliga sakägare
förena sig därom, utan jämväl om detta system vid prövning i laga ordning vid
förrättning befinnes lämpligare än vägdelningssystemet.

I några av de över kommissionens förslag avgivna yttrandena har uttryckts
tvekan om huruvida med den lydelse, som givits åt paragrafen, avses, att en
väg skulle kunna till viss del byggas eller underhållas gemensamt av alla intressenter,
under det att vägen i övrigt fördelades mellan dessa. I sådant hänseende
framhålles, att i händelse av vägdelning anledning stundom kunde förekomma
att förbehålla viss sträcka samtliga intressenter till byggande eller underhåll.

Otvivelaktigt kunna förhållandena vara sådana, att det för intressenterna
vore förmånligt, att viss vägsträcka på grund av t. ex. särskilt livlig trafik

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

eller markens beskaffenhet kunde undantagas från eljest lämplig befunnen delning
av vägen. Ofta lärer dylik anordning med till vägen hörande bro framstå
såsom det lämpligaste. En mindre jämkning i paragrafens ordalydelse har fördenskull
företagits.

Det har från ett håll anmärkts på att den i motsvarande lagrum i den gällande
lagen (10 §) förekommande bestämmelsen om byggande och underhåll av
bro —- det enda stadgandet i lagen, vari bro särskilt omnämndes — bortfallit;
det syntes lämpligt, att föreskrift inflöte därom, att vad som gällde väg även
gällde bro.

Den i 10 § av 1907 års lag förekommande bestämmelsen om byggande och
underhåll av bro innebar, att i fråga om bro besväret kunde indelas till utgörande
gemensamt av två eller flera väghållningsskyldiga. Då nu avses, att
möjlighet i dylikt avseende skall förefinnas beträffande vilken vägsträcka som
helst, samt det lärer vara uppenbart att, då intet särskilt därom utsäges, givna
bestämmelser om väg avse jämväl till vägen hörande bro, har emellertid särskild
föreskrift beträffande bro ansetts överflödig.

12 §.

I förevarande paragrafs andra stycke har kommissionen intagit särskild
föreskrift om att vid förrättning för delning av vägunderhåll, som skall utgöras
in natura den tid mark är bar, vederbörande förrättningsman och gode
män skola ex officio undersöka, om behov av upplåtelse av rätt att taga väglagningsämnen
föreligger samt, om detta är fallet, pröva och avgöra frågan
härom. Då nu föreslås, att möjligheten att tvångsvis erhålla rätt att hämta
vägmaterial skall utsträckas att gälla även vägs byggande, har nyss berörda
föreskrift angivits avse jämväl det fall, att arbetet med vägs byggande fördelas
till utgörande av de väghållningsskyldiga in natura.

13 §.

Lagens 12 § innehåller bestämmelser om vem som äger rätt att påkalla förrättning
enligt lagen samt att därvid föra talan. I vad härutinnan stadgas
har kommissionen icke föreslagit annan ändring än att bestämmelse tillagts
om att, då enligt 8 § annan än ägaren är pliktig att svara för fastighets vägunderhåll,
jämväl den förre skall hava befogenhet att äska förrättning eller
eljest därvid föra talan, då saken angår sådan fråga, som omförmäles i 10 §
av kommissionens förslag.

Då nu tvångsrätt till hämtning av vägmaterial skall avse jämväl vägs byggande,
lärer motsvarande böra gälla, då undantagsvis för fastighets vägbyggnadsskyldighet
svarar annan än fastighetens ägare. I enlighet härmed har tillägget
omformulerats.

Någon särskild bestämmelse med avseende å befogenheten att äska förrättning
eller eljest därvid föra talan beträffande sådan fråga, som omförmäles
i förslagets 10 §, är icke föreslagen för det fall, att i enlighet med vad vid

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 28 Käft. (Nr 28.) 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

förrättning eller genom dom enligt den nya lagen blivit bestämt arbetet mod
vägs byggande eller underhåll utföres gemensamt samt behov av tvångsrättens
tillgripande uppkommer under bestående gemenskap. Man skulle möjligen
vara böjd för att anse, att den rätt, som kan finnas att då påkalla förrättning
för prövning av sådan fråga, skulle kunna utövas endast av vederbörande
sakägare själva, en åsikt, som skulle kunna synas stå bäst i överensstämröelse
med förslagets utgångspunkt, att tvångsrätten tillkommer respektive fastigheter.
Emellertid avses, att en enligt förslagets stadganden utsedd styrelse även
i denna del skall äga företräda sakägarna.

I analogi med vad som nu gäller beträffande fastighet, över vars område väg
skall byggas, torde befogenhet att föra talan vid förrättning för prövning av
fråga, som avses i förslagets 10 §, böra tillkomma även den, som med nyttjanderätt
innehar fastighet, från vilken vägmaterialet skall tagas.

14 §•

Vägkouimis- Kommissionen har i sitt förslag bibehållit hittills enligt lagens 13 § gälsionen.
Ende bestämmelser angående förordnande av förrättningsman allenast med
den ändring att, då lagförslaget gällde även städerna, såsom behörig förrättningsman
angivits jämväl mätningsman i stad. Därjämte har kommissionen
föreslagit en bestämmelse om skyldighet för länsstyrelserna att meddela lantmäterikontoren
underrättelse om utfärdade förordnanden, på det att kontoren
skulle bliva i tillfälle hålla kontroll över att jämväl akterna till sådana förrättningar,
som utfördes av andra än lantmätare, bleve behörigen redovisade till
kontoren.

Yttranden. I de över kommissionens förslag avgivna yttrandena har beträffande förevarande
paragraf framhållits huvudsakligen följande:

I fråga om möjligheten att till förrättningsman få förordnad annan än lantmätare
eller mätningsman i stad har i allmänhet — bortsett nu från de från
stadshåll framförda önskemålen att av hänsyn till samhällets intressen skulle
för förrättning i stad få förordnas endast därstädes anställd eller för dess behov
särskilt förordnad mätningsman — anmärkning mot kommissionens förslag
ej framställts. Dock uttala några överlantmätare samt stadsfullmäktige
i en i södra Sverige belägen stad en från kommissionens ståndpunkt avvikande
mening. En länsstyrelse framhåller såsom angeläget, att förrättning, som i
något avseende kunde beröra statsverkets intresse, uppdroges åt lantmätare
eller annan statstjänsteman. Lantmäteristyrelsen föreslår under hänvisning
till stadgandet i vattenlagens 10 kapitel 32 §, avseende förordnande till handläggande
av syneförrättning rörande torrläggningsföretag, att i enskilda väglagen
utsäges, att till företagande av förrättning enligt denna lag må förordnas
lantmätare eller mätningsman i stad eller ock annan person, som på
grund av avlagda kunskapsprov eller praktisk erfarenhet i hithörande ämnen
må anses lämplig att handlägga förrättningen.

En överlantmätare samt lantmäteristyrelsen föreslå, att förordnande som förrättningsman
skulle meddelas ej som nu av länsstyrelsen utan av vederbörande
överlantmätare. Styrelsen erinrar om att i det förslag till lag om delning
av jord å landet, över vilket Kungl. Maj:t i augusti 1924 beslutat inhämta lagrådets
utlåtande, intagits bestämmelse, att förordnande till laga skifte skulle

Kung!,. Maj:ts proposition nr 28.

utfärdas av vederbörande överlantmätare. Den omständigheten att även annan
än lantmätare kunde ifrågakomma till förrättningar enligt lagen om enskilda
vägar borde knappast föranleda, att meddelande av förordnande till samma förrättningar
uppdroges åt annan än överlantmätaren.

Vidare framhålles av en överlantmätare nödvändigheten av att bestii mm el -ser meddelas om sättet för upprättande av de förrättningarna rörande handlingarna,
vilka bestämmelser borde gälla jämväl för annan förrättningsman
än lantmätare. En annan överlantmätare intygar, att sådana till förrättningsmän
förordnade personer, som icke varit lantmätare, ofta brustit i redovisning
av förrättningarna samt att det visat sig svårt att framtvinga redovisning.

Jämväl lantmäteristyrelsen anser, att man i sakägarnas intresse bör söka
gorå något för att även förrättningsman, som icke är lantmätare, må kunna
tvingas att verkställa förrättningen i vederbörlig ordning och avkrävas redo 171

om n n* TAT» rl AV» aa -v-v» w» 1/ A _ • O "1 * Al a .. i v

raranngar aro av sa skiftande natur — än kan verkställandet av förrättning
krava avsevarda kunskaper och erfarenhet på hithörande områden, än kan förrättningen
vara av ganska enkel beskaffenhet - att man torde'' kunna utan
a riskera, åsidosättande av berättigade intressen bibehålla lagens nuvarande
stadgande i denna del, därvid dock icke kronobetjänt synes böra särskilt nämnas
bland dem, som kunna komma i fråga. Givetvis förutsättes emellertid
att den förordnande myndigheten icke underlåter att se till. att ej annan person

i L , förrättnlnesman än sådan, som med hänsyn till de i det sär skilda

fallet föreliggande omständigheter besitter erforderliga förutsättningar
ior ett riktigt och ändamålsenligt utförande av förrättningen i fråga.

dagen för avslutandet skulle bliva ineffektiva. För framtvingande av förrättmngs
handläggning i överensstämmelse med lagens bestämmelser eller meddelade
tilJamplighetslöreskrifter angiver lantmäteristyrelsen två i formellt avseende
skilda vägar. Antingen kunde i lagen intagas bestämmelse, att närmare
föreskrifter angående sättet för utförande av förrättning, som avsåges
i lagen,^ samt angående vad förrättningsmannen hade att iakttaga med avseende
a iorrattningens redovisning skulle meddelas av Kungl Maj-t På
grund av en sådan bestämmelse vore Kungl. Maj:t oförhindrad att i adrninistiativ
vag förordna, a.tt vad som gällde i fråga om lantmäteristyrelsens och
densamma underlydande befattningshavares befogenhet och skvldio-het skulle
aga motsvarande tillämpning, där till förrättning av ‘ ifrågavarande
slag forordnats annan an lantmätare. Såsom andra alternativ näm’feSi1
i 1..lagen ^S?8. bestämmelse. lantmäteristyrelsen skulle äga att
meddela närmare föreskrifter i ämnet och att förrättningsman, som icke vore
lantmatare skulle hava samma skyldigheter i fråga om förrättningens handfat?
Srhånfl°Vd1Sning s,om/mlikt lantmäteriinstruktionen ålåge lantmätare.
Ltan a it forhallandena ordnades pa något av nu angivna sätt kunde enligt stvrelsens
mening någon tillfredsställande ordning ej ernås. Därest styrelser» s
ståndpunkt vunne gillande, torde sista stycket i 23 § höra uteslutas.

Med avseende å valet av förrättningsman synes det mig knappast lämpiigt
att [or forrättningar enligt den enskilda väglagen i allmänhet uppställa
skarpta betingelser i fråga om förrätta inn-smannin = r -

Yrning ^ör detsamma. Kommissionens i sådant syfte föreslagna bestämmelse
i förevarande paragraf om underrättelse om utfärdat förordnande till länets lantmäterikontor
och föreskrift i 23 § om åliggande för förrättningsmannen att
inom 30 dagar efter förrättningens^ avslutande underrätta överlantmätaren om
dagen för avslutandet skulle bliva ineffektiva. För framtvingande av förrättnings
handläggning i överensstämmelse med lagens bestämmelser eller med -

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Vad däremot angår förrättning i stad eller vissa samhällen å landet är jag,
såsom förut nämnts, av den åsikt, att sådana förrättningar böra utföras företrädesvis
av personer, som i sin verksamhet hava särskild beröring med stadens
eller samhällets stadsplaneväsen. Jag åsyftar härvid i stadens eller
samhällets tjänst anställd mätningsman eller sådan person, som av länsstyrelsen
förordnats att tills vidare förrätta avstyckningar i staden eller samhället.
Genom sin kännedom om ortens stadsplaneväsen och förhållanden i övrigt torde
sådan tjänsteman eller förrättningsman vara särskilt skickad att såväl med
hänsyn till de samhälleliga intressena som ur parternas synpunkter åstadkomma
den bästa lösningen av förekommande spörsmål. Däremot torde i lagen
företräde icke böra givas åt den, som av länsstyrelsen förordnats allenast att
tillsvidare i staden eller vederbörande samhälle tjänstgöra såsom förrättningsman
för tomtmätning. Det lärer knappast kunna förutsättas, att denne i allmänhet
skall framför andra vara lämplig att verkställa förrättningar enligt enskilda
väglagen. I konsekvens härmed bör ifrågavarande bestämmelse bliva
gällande, utom för stad, allenast för sådant samhälle å landet, för vilket stadgandena
om avstyckning i lagen om fastighetsbildning i stad äro tillämpliga,
d. v. s. samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade
bestämmelser.

Emellertid torde icke såsom en ofrånkomlig regel böra gälla, att när i stads
eller vederbörande samhälles tjänst anställd mätningsman finnes eller länsstyrelsen
förordnat förrättningsman för avstyckningar inom staden eller samhället,
sådan person skall förordnas att verkställa orten berörande förrättningar
av ifrågavarande slag. Fall kunna givetvis inträffa, då det av en eller
annan orsak — exempelvis om den väg, varom fråga är, till endast ringa del
är belägen inom stadens eller samhällets gränser — skall befinnas lämpligare,
att förordnandet gives åt annan. Alltid bör dock i dylika fall tillses, att endast
sådan person kommer i fråga, som kan anses äga för det särskilda fallet
erforderlig kännedom om ortens stadsplaneväsen. Det vill förefalla lämpligt,
att i de fall, då förordnande kommer i fråga av annan person än i stadens eller
samhällets tjänst anställd mätningsman eller förordnad förrättningsman för avstyckningar
inom staden eller samhället, den förordnande myndigheten före
ärendets avgörande sätter stadens eller samhällets byggnadsnämnd i tillfälle
att yttra sig över föreslagen persons lämplighet. Detta synes även böra tillämpas,
då fråga är om annat stadsliknande samhälle än i det nyss sagda varit
avsett.

Då med avseende å förrättning, som, enligt vad nyss sagts, företrädesvis
skall verkställas av viss person, sökande föreslagit någon till förrättningsman,
lärer ofta vara onödigt, att, om förslaget ej är godkänt av övriga uppgivna sakägare,
dessa skola föreläggas att inkomma med yttrande, huruvida de hava
något att erinra mot den föreslagne. I dylika fall synes sådan åtgärd böra
företagas endast då länsstyrelsen finner skäl därtill föreligga.

Beträffande det i några yttranden framförda förslaget, att förordnande
myndighet skulle bliva vederbörande överlantmätare i stället för respektive
länsstyrelser, må nämnas, att då skiftesstadgekommittén på sin tid (1911)

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

föreslog, att förordnande av lantmätare att förrätta laga skifte skulle meddelas
av förste lantmätaren i länet, detta motiverades med bl. a., att förordnandet
numera vore företrädesvis en verkställighetsåtgärd samt att Konungens befallningshavande
i tveksamma fall inhämtade vederbörande förste lantmätares
yttrande, som följdes. I sitt 1913 avgivna utlåtande över skiftesstadgekommitténs
förslag framförde lantmäteristyrelsen en del betänkligheter i förevarande
avseende, vilka betänkligheter styrelsen emellertid i ett i april 1924
avgivet yttrande över ett nytt förslag till lag om delning av jord k landet
m. m. ansåg hava under mellanliggande tid förlorat i betydelse; i sistberörda
sammanhang fick styrelsen dock tillfälle uttala tveksamhet i fråga om
huruvida en ändring av samma innebörd borde vidtagas i väglagarna och andra
författningar, som innehölle bestämmelse, att ifrågakommande förordnanden
kunde uppdragas även åt andra än lantmätare. Emellertid förmenar styrelsen
nu, som nämnts, att denna omständighet knappast bör hindra en reform i antydd
riktning.

För min del anser jag dock tillräckliga skäl för ändring i denna del icke
föreligga. Låt vara att även meddelande av förordnande enligt enskilda väglagen
ofta har karaktär av ren verkställighetsåtgärd, så framträder dock den
förordnande myndighetens skyldighet att pröva den föreslagne personens
lämplighet starkare, då till förrättningsman föreslagits annan än lantmätare
eller vederbörande mätningsman. Man synes berättigad antaga, att länsstyrelserna
lättare än överlantmätarna skola kunna förskaffa sig kännedom om sålunda
föreslagna personers kvalifikationer för det ifrågasatta uppdraget utöver
vad till lantmäterikontoren redovisade akter till tidigare av samma personer till
äventyrs hållna förrättningar kunna utmärka, varom länsstyrelsen vid förefallande
behov icke lärer underlåta att genom ärendets remitterande till överlantmätaren
inhämta upplysning. Det vill alltså synas, som om den nuvarande
lagens ståndpunkt i denna del skulle innebära de bästa betingelserna för en allsidig
prövning.

Från några håll har, såsom nämnts, framhållits behövligheten av sådana bestämmelser,
att även förrättningsman, som icke är lantmätare, må kunna förmås
att verkställa förrättningen i vederbörlig ordning och avkrävas redovisning
för densamma.

Beträffande denna fråga må beaktas, att en i vederbörlig ordning enligt enskilda
väglagen förordnad förrättningsman lärer vara att anse såsom förordnad
att förrätta tjänsteärende samt att sådan förrättningsman följaktligen vid förrättningens
verkställande handlar under tjänstemannaansvar. Möjlighet att
beivra försumlighet eller vårdslöshet från förrättningsmannens sida saknas således
ingalunda, även i fall denne icke är lantmätare.

I ett avseende synes emellertid en kompletterande bestämmelse lämplig, nämligen
angående redovisning av förrättningsakterna. Kommissionen föreslår, i
anslutning till vad redan nu förekommer, att erforderliga stadgande!! rörande
sättet för redovisningens fullgörande skola inflyta i lagen. Då emellertid av
några yttranden framgår, att det, trots i lagen intagen föreskrift i sådant avseende,
mött svårigheter att förmå förrättningsman, som ej är lantmätare, att av -

Kungi. Maj:ts proposition nr 28.

lämna förrättningsakt, torde stadgandena i förevarande avseende lämpligen böra
kompletteras med av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter om att den lantmäteristyrelsen
enligt gällande lantmäteriinstruktion tillkommande befogenhet
att medelst föreläggande och utdömande av lämpligt vite förmå styrelsen underlydande
befattningshavare att fullgöra givna föreskrifter skulle vinna motsvarande
tillämpning med avseende å en icke-lantmätares redovisningsskyldighet
enligt den enskilda väglagen. Bemyndigande för Iiungl. Haj:t i antydd
riktning synes höra inflyta i förslagets 26 §.

Med anledning av förslagets stadgande i 26 § om att i vissa fall förrättningsakt
skall redovisas till stads eller samhälles byggnadsnämnd har jämkning skett i
den av kommissionen föreslagna bestämmelsen om skyldighet för länsstyrelse
att meddela underrättelse om utfärdade förordnanden.

16 §.

I denna paragraf gives bestämmelse om förrättningsmannen och gode männen
tillkommande ersättning. Sådan ersättning ävensom övriga förättningskostnader
skola, enligt paragrafens ordalydelse i kommissionens förslag, genast erläggas
av sökanden samt, om vid förrättning flera blivit bundna till väghållningsskyldighet,
fördelas efter ty skäligt prövas.

I skrivelse den 20 maj 1915, nr 139, har riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t
måtte till riksdagen framlägga förslag, att i fråga om sådan förrättning, som
avses i enskilda väglagen, ersättning må utgå av statsmedel såväl för resa
som jämväl för själva förrättningen jämte lösen för handlingar.

För innehållet i övrigt i nämnda skrivelse jämte åtskilliga därmed sammanhängande
omständigheter redogöres i en kommissionens betänkande såsom bilaga
1 vidfogad P. M., vartill hänvisas.

I sitt betänkande förordar kommissionen, att beträffande förrättningar enligt
enskilda väglagen förrättningsmannen tillkommande resekostnads- och traktamentsersättning
måtte i varje fall gäldas av statsmedel. I övrigt böra, enligt
kommissionens förmenande, kostnaderna falla på vederbörande sakägare.

Frågan om och i vad mån kostnader för förrättning enligt den enskilda
väglagen böra gäldas av statsmedel kommer att särskilt för sig anmälas för
Kungl. Maj:t. De bestämmelser, som kunna komma att gälla rörande statens
åtagande att svara för vissa förrättningskostnader, böra icke få sin plats i den
enskilda väglagen utan i administrativ författning, men torde emellertid i
16 § en hänvisning böra ske till de särskilda stadganden, som härutinnan kunna
meddelas.

17 §.

Då nu föreslås, att rätt att taga vägmaterial tvångsvis skall kunna göras gällande
även mot annan fastighet än sådan som skall ingå i vägsamfälligheten,
torde, därest fastigheten icke av annan grund beröres av förrättningen, i rättssäkerhetens
intresse bliva nödvändigt, att de, som för sådan fastighet äga föra

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

talan, särskilt kallas till förrättningen. Dylik särskild kallelse synes däremot
icke nödvändig, om anledning eljest föreligger för vederbörande att vid förrättningen
iakttaga sin rätt.

18 och 19 §§.

De jämkningar i förhållande till kommissionens förslag, som företagits i dessa
paragrafer, äro uteslutande av redaktionell art; ändringen i 18 § är delvis
föranledd av införandet av lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap.

23 §.

Lantmäteristyrelsen har, beträffande paragrafens första stycke, fäst uppmärksamheten
på att de i kommissionens förslag intagna orden »övriga till protokollet
hörande handlingar» kunde giva anledning till att avskrift gjordes av
alla kungörelser, kallelser och legitimationshandlingar, vilket syntes onödigt.
Å andra sidan torde ej allmänt till nu nämnda handlingar räknas beskrivningar
och fördelningslängder, varav avskrift dock städse borde utlämnas.

I anledning härav har viss jämkning skett i paragrafens ordaljTdelse. Dessutom
har i paragrafen utsagts, att, därest förrättningsmannen biträdes av
gode män, det skall tillkomma honom jämte gode männen att i fall av behov
utse den person, som skall mottaga handlingarna. Slutligen har med anledning
av förslagets stadgande i 26 § om att i vissa fall förrättningsakt skall redovisas
till stads eller samhälles byggnadsnämnd jämkning skett i den av kommissionen
föreslagna bestämmelsen om skyldighet för förrättningsman att underrätta
om dagen för förrättnings avslutande.

24 §.

Det må påpekas, att med den befogenhet, som nu förordas, för väghållningsskyldig
att tvångsvis kunna få rätt åt sig upplåten att hämta vägmaterial
även från fastighet utanför vägsamfälligheten uttrycket sakägare vidgats
att omfatta även dem, som för sådan fastighet äga föra talan. Att jämväl
med avseende å dessa sakägare bestämmelsen i paragrafens senare stycke om
särskilt sätt för stämnings delgivning skall vinna tillämpning, lärer vara
uppenbart.

26 §.

I paragrafens första stycke har inskjutits en bestämmelse angående gäldandet
av förrättningsman tillkommande gottgörelse för inställelse vid rätten.

Det torde vara lämpligt att, i fråga om domstols skyldighet att efter slutliga
handläggningen av anhängiggjort mål lämna från sig förrättningsakten,
föreskriva olika förfarande allt eftersom ärendet återförvisas till förrättningsmannen
eller så ej sker. I det förra fallet synes det nämligen mer praktiskt,
att akten överlämnas direkt till förrättningsmannen för att vara för honom tillgänglig
vid ärendets förnyade behandling, och torde det i sådant fall böra åligga

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

denne att om ärendets återförvisande underrätta den myndighet, till vilken
akten sedermera skall redovisas.

Från några städers sida har framställts som önskemål, att förrättningen rörande
handlingar, vilka enligt kommissionens förslag skola redovisas till lantmäterikontoren,
beträffande städerna skulle antingen redovisas till vederbörande
byggnadsnämnd eller ock i avskrift överlämnas till nämnden. Det vore
av största vikt — framhålles det — att dessa handlingar funnes tillgängliga
i städernas arkiv för planläggnings- och fastighetsregistreringsfrågor. Även
påpekas bestämmelserna om att enligt 5 kapitlet av lagen om fastighetsbildning
i stad konceptakt rörande avstyckning skall förvaras under byggnadsnämndens
vård och att enligt 6 kapitlet i samma lag ett exemplar av akt rörande laga
skiftesförrättning i stad skall av förrättningsmannen kostnadsfritt överlämnas
till byggnadsnämnden att förvaras under dess vård.

Då de sålunda framställda önskemålen synas hava visst fog för sig, men
det knappast torde vara lämpligt att betunga förrättningsmannen med att göra
en extra avskrift av förrättningshandlingarna, har jag velat föreslå att, om
vägen, varom fråga är, eller största delen därav är belägen inom stad, förrättningsakten
skall redovisas till byggnadsnämnden. Motsvarande synes då
böra gälla med avseende å de samhällen på landet, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas.

Beträffande paragrafens sista stycke hänvisas till vad som yttrats vid förslagets
14 §.

28 §.

I lagens motsvarande paragraf (25 §) återfinnes bland annat bestämmelse
därom, att om ersättning för intrång, som är bestämd att utgå på en gång ej betalas
eller nedsättes inom vederbörlig tid, den väckta frågan skall vara förfallen.

I kommissionens förslag kvarstå nu gällande stadganden i första och andra
styckena av förevarande paragraf med några avvikelser, som föranletts av att
bestämmelserna utsträckts att gälla jämväl med avseende å ersättning, som
skall utgå enligt 10 § i förslaget. Särskilt har, beträffande påföljden av att
engångsersättning enligt 5 eller 10 § icke i behörig ordning gäldas eller nedsättes,
föreskrivits, att för sådant fall den väckta frågan skall vara förfallen,
»i vad ersättningstagarens rätt angår». Därmed har avsetts att förebygga,
att, då dylik underlåtenhet allenast hänför sig till ersättning för upplåtelse
av rätt till hämtning av väglagningsämnen enligt 10 §, en i sammanhang med
berörda upplåtelse verkställd vägdelning i sin helhet skulle förfalla. Påföljden
har synts böra inträda allenast beträffande rätten till hämtning av väglagningsämnen,
varemot själva vägdelningen ansetts böra fortfarande äga bestånd.
Såsom från några håll anmärkts, synes emellertid den sålunda tillfogade
satsen, »i vad ersättningstagarens rätt angår», kunna giva anledning till tvekan
om stadgandets rätta innebörd. På grund härav har viss jämkning i andra
styckets ordalydelse skett, vilken jämkning i sin tur föranlett en mindre
ändring i paragrafens tredje stycke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

32—37 §§.

Med dessa paragrafer givas regler för handhavande av de med vägs byggande
eller underhåll förenade angelägenheter för de fall, då genom förrättning
eller dom enligt denna lag bestämts, att arbetet skall av de väghållningsskyldiga
utföras gemensamt. Även då gemensamheten är inskränkt till att
avse allenast viss sträcka av vägen och även när för detta fall vägarbetet skall
utföras av endast vissa av de väghållningsskyldiga gemensamt gälla berörda
regler i tillämpliga delar.

Ifrågavarande paragrafer sakna direkt motsvarighet i nu gällande enskilda
väglag. Behovet av dylika bestämmelser var .ju mycket litet framträdande, då
för tillämplighet av gemensamhetssystem fordrades enhälligt beslut av samtliga
sakägare — härvid bortsett från undantagsbestämmelsen i lagens 10 § i
fråga om dyrbarare bro. Vinner det nu framlagda förslaget till lag bifall,
komma förhållandena härutinnan att gestalta sig helt olika; efter vad som synes
antagligt kommer gemensamhetssystemet att i ej ringa utsträckning vinna
tillämpning, och detta även mot bestridande från ett större eller mindre antal
väghållningsskyldigas sida. Med kommissionen anser jag därför nödvändigt, att
i lagen regler givas i omförmälda ämne.

De föreslagna stadgandena hava till förebild motsvarande bestämmelser i vattenlagens
7 kapitel, avseende marks torrläggning. Vid förslagets avfattande
har man följt icke blott innehållet i de paragrafer av nämnda kapitel, vari återfinnas
fullständigt uttalade föreskrifter, utan även i kapitlet förekommande
hänvisningar till de stadganden, som i vissa angivna paragrafer av vattenlagens
3 kapitel behandla motsvarande förhållanden vid vattenreglering med
tvångs delaktighet.

I de över kommissionens förslag avgivna yttrandena hava ifrågavarande
stadganden i allmänhet lämnats utan anmärkning. Från flera håll har dock
gjorts gällande, att de många hänvisningarna till vattenlagen vore olämpliga;
erforderliga ansedda bestämmelser borde intagas i den enskilda väglagen och
formuleras i full anpassning till de förhållanden, varom där vore fråga.

Det må gärna medgivas, att befogade invändningar kunna göras mot att i så
stor utsträckning, som här är fallet, hänvisning göres till stadganden i en annan
lag. Det vill emellertid synas, som om härav följande nackdelar icke skulle
vara större än att de skulle uppvägas av fördelen av att icke erhålla en alltför
vidlyftig lag. Redan nu förekommer i den enskilda väglagen — i lagens 16 §
— hänvisning till annan lag, nämligen skiftesstadgan. Då hänvisningarna i
nu förevarande paragrafer icke synas kunna giva anledning till missförstånd
samt motsvarande bestämmelser rörande torrläggningsföretag förefalla lämpliga
även för företag av ifrågavarande beskaffenhet, har jag ansett mig böra
följa kommissionens förslag härutinnan.

38 §.

För det fall, att, efter det skyldigheten att hålla en väg lagts på vissa
fastigheter, en dylik fastighet delas, giver 1907 års lag ingen uttrycklig regel

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

för väghållningsskyldighetens fördelning mellan de nybildade fastigheterna,
så att fördelningen blir giltig mot övriga väghållningsskyldiga. Enligt gällande
lag kan visserligen hela väghållningsfrågan återupptagas, när skäl därtill
äro enligt lagens 28 §, d. v. s. då sådana förändrade förhållanden inträtt,
som på frågan i synnerlig mån inverka. Icke alltid skall emellertid delning
av en fastighet kunna sägas innebära en så avsevärd förändring, som nu sagts,
i förhållande till väghållningsfrågan i dess helhet. Hela denna frågas återupptagande
synes för övrigt kunna mången gång vara ett onödigt omständligt
och dyrbart förfarande för tillgodoseende av nu berörda ändamål. En så
genomgripande åtgärd bör icke ifrågakomma annat än då densamma framstår
såsom alldeles nödvändig för vinnande av ett tillfredsställande sakernas
tillstånd.

Kommissionen har icke varit inne på detta spörsmål.

I yttrande över kommissionens förslag har från en stads sida påpekats, att
vid förrättning enligt förslaget intet avgörande kunde träffas rörande sättet för
fördelning av den en viss fastighet pålagda underhållsskyldighet mellan de
fastigheter, i vilka den förstnämnda senare kunde komma att uppdelas. För
en sådan fördelning funnes därför i brist på överenskommelse ingen annan utväg
än avhållande av ny förrättning enligt förslagets bestämmelser. Detta förhållande
komme att medföra allvarliga olägenheter beträffande de delar av städernas
icke planlagda områden, där livlig fastighetsbildning påginge. Något
enklare tillvägagångssätt borde kunna tillämpas för uppdelning av underhållsskyldigheten
på de nybildade fastigheterna.

Vad sålunda anförts synes mig värt beaktande. Frånvaron av ett stadgande,
som giver direkt anvisning för väghållningsskyldighetens ordnande efter styckning
av i vägsamfälligheten ingående fastigheter utan väghållningsfrågans
återupptagande i dess helhet, lärer för övrigt ofta kunna föranleda tveksamhet
och giva anledning till tvister.

I allmänna väglagen har ett motsvarande förhållande beaktats i nämnda
lags 13 och 45 §§. Om efter vägdelning jordbruksfastighet delas mellan två
eller flera delägare, skola dessa svara för vägunderhållet, var i förhållande till
det hans lott åsätta taxeringsvärde. Delägarna skola, om de äro flera än två,
sig emellan utse en vägfogde, som i första hand svarar för delägarnas underhållsskyldighet.
Intill dess vägfogde utsetts och kronobetjäningen om valet underrättats,
svara delägarna solidariskt för vägunderhållet. Vill delägare, att
vägen skall delas, kan detta ske antingen genom skriftlig överenskommelse
mellan delägarna, som ingives till vederbörande landsfiskal, eller vid särskild
förrättning med delägarna. Däröver upprättat delningsinstrument ingives till
landsfiskalen.

Även beträffande de enskilda vägarna synes såsom lämplig grund för partiell
fördelning av ansvaret för väghållningen med giltighet även mot övriga
väghållningsskyldiga kunna antagas de nybildade fastigheternas taxeringsvärden.
Härigenom erhålles en lättillämplig grund för fördelning på alla de
nybildade fastigheterna, vare sig arbetet med väghållningen utföres gemensamt
eller efter vägdelning. Tillämpning av regler, som närmare skulle mot -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28. 59

svara den eljest på området gällande intresseprincipen, eller av avtalsfrihet
sakägarna för de nybildade fastigheterna emellan skulle kunna leda till att
vissa av de nybildade fastigheterna bleve helt befriade från väghållningsskyldighet
och den ursprungligen å hela stamfastigheten vilande bördan lagd
på den kanske minst bärkraftiga av de nya fastigheterna, varigenom övriga
intressenters rätt skulle kunna förnärmas.

Även om arbetet med väghållningen förut utförts efter vägdelning, så att
den ursprungliga fastigheten stått i ansvar för viss sträcka å marken, synes
likväl knappast lämpligt att tillerkänna sakägarna för de nybildade fastigheterna
rätt att påkalla förrättning för vägsträckans uppdelning å marken. Lång
tid kan förflyta, innan det slutgiltiga resultatet av en dylik förrättning föreligger,
detta särskilt om förrättningen överklagas, och under tiden kan, särskilt
på områden, där en livligare styckning av marken börjat, nya fastigheter
åter hava uppkommit. Den mest praktiska lösningen av spörsmålet synes vara,
att efter uppdelning av en väghållningsskyldig fastighet arbetet med dess
väghållning alltid utföres gemensamt och att beträffande denna gemensamhet
reglerna i förslagets 32—36 §§ vinna tillämpning. Att märka är att, om berörda
regler bliva tillämpliga, även annan väglottshavare, vars rätt kan vara
beroende av att behörig styrelse finnes, kan, därest sakägarna för de nybildade
fastigheterna underlåta att utse styrelse, hos länsstyrelsen påyrka förordnande
av syssloman att företräda sakägarna på sätt om styrelse är stadgat.

Nu föreslagna stadganden ssmas höra vinna tillämpning endast beträffande
sådana vägföretag, i fråga om vilka gäller vid förrättning meddelat beslut
eller domstols dom enligt den enskilda väglagen, antingen 1907 års lag, i vilket
hänseende intagits föreskrift i övergångsbestämmelserna, eller den nya lagen.
Grundas väghållningsskyldigheten å enskild förening eller är den eljest uppkommen,
beträffande väg å landet före ikraftträdandet av 1907 års lag och beträffande
väg i stad före den nya lagens trädande i kraft, lärer ytterligare fördelning
av skyldigheten böra bliva beroende på tolkning av föreningen eller eljest
givna bestämmelser. För dessa kategorier finnas ju även i förslagets 30 § och
i övergångsbestämmelserna särskilda möjligheter till frågans återupptagande
i dess helhet.

De föreskrifter, som i förevarande avseende ansetts böra gälla, hava insatts
i en särskild paragraf; i följd härav har ändring skett i efterföljande paragrafers
numrering.

39 §.

Denna paragraf handlar om åtgärder i anledning av väglottshavares försumlighet
med avseende å underhållsskyldighetens fullgörande.

Kommissionen har härutinnan hemställt om sådana ändringar i lagens motsvarande
paragraf (29 §), att därest väglottshavare försummar honom åliggande
vägunderhåll den tid mark är bar, annan väglottshavare äger att efter eget
val antingen själv avhjälpa bristen med rätt att sedermera i rättegång mot den
försumlige söka betalning för väglagningskostnaden eller att, efter hållen syn
och sedan den därvid bestämda frist för bristens botande tilländagått, hos den

Vägkomm listenen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

"yttranden.

försumlige söka utmätning för berörda kostnad med av synenämnden bestämt
belopp, utan att dessförinnan bristen av utmätningssökanden botats. Efter lyftandet
av det utmätta beloppet skulle emellertid utmätningssökanden enligt förslaget
vara pliktig att ofördröjligen ombesörja arbetets utförande. Underläte
han detta, yttrar kommissionen, torde den, hos vilken utmätning skett, vara berättigad
att genast återfordra beloppet samt till säkerhet för denna fordran,
därest stadgade förutsättningar därför föreligga, få kvarstad å utmätningssökanden
tillhörig egendom.

I de över kommissionens förslag avgivna utlåtandena har förslaget i denna
del i allmänhet lämnats utan anmärkning. I vissa yttranden hava emellertid
erinringar framställts mot förslaget.

Kammarkollegium erinrar sålunda, att de föreslagna bestämmelserna ej uteslöte
möjligheten vare sig för en försumlig väglottshavare att bereda de övriga
allvarliga svårigheter att utfå gottgörelse för av dem verkställd bättring av
brister i hans väglott eller för ömsesidiga trakasserier; fullt tillfredsställande
bestämmelser i sådant avseende torde dock icke vara möjliga att åstadkomma.

^Med avseende å den föreslagna ordningen för erhållande av utmätning framhåller
kammarkollegium, att rätten till utmätning enligt förslaget vore förbunden
med att de vitsordade bristfälligheterna icke inom den bestämda fristen
blivit av den försumlige botade, något som för den utmätningssökande torde
medföra en bevisningsskyldighet, som kunde vara nog så svår att fullgöra, särskilt
om den försumlige delvis avhjälpt bristen, och som skulle föranleda kostnader,
för vilka den utmätningssökande ej skulle vara ersättningsberättigad.
Kollegium förordar därför, att förutsättning för utmätning angives vara, att
den. försumlige icke visat, att bristen inom samma tid till fullo botats. För ett
dylikt ordnande av bevisbördan kunde i tillämpliga delar åberopas de skäl kommissionen
anfört för rätten till utmätning, innan väglagningen av den utmätningssökande
utförts. Jämväl från några andra håll framställas invändningar
mot kommissionens förslag. Sålunda påpekar en länsstyrelse, att förutsättning
för erhållande av utmätning alltid borde vara, att en fordran förelåge.
En annan länsstyrelse anser, att någon garanti borde föreligga för att
den, som erhållit förskottet, även komme att utföra arbetet; det föreslås, att den
utmätningssökande finge lyfta det utmätta beloppet allenast mot pant eller borgen
antingen för återbärande av beloppet med ränta eller för bristens botande.
En tredje länsstyrelse förmenar, att den utmätningssökande borde ställa pant
eller borgen, innan utmätning finge ske.

Vidkommade förslaget om befogenhet för väglottshavare att utan föregående
syn bota brist å. annans väglott anser kammarkollegium, som icke har någon
huvudsaklig erinran mot den föreslagna bestämmelsen, det emellertid tvivelaktigt,
om någon väglottshavare skall våga sig på att bättra brist på annans
väglott utan förutgången syn. Dessutom påpekar kollegium, att punktens .formulering
kunde giva anledning till den uppfattningen, att bevisning icke skulle
behöva företes därom, att en brist i vägunderhållet verkligen förelegat och att
det utförda arbetet varit nödigt för denna brists botande. En länsstyrelse anmärker,
att. ett stadgande av den av kommissionen föreslagna innebörd torde
giva anledning till många tvister. Genom det föreslagna förfarandet vunnes
icke någon möjlighet att konstatera, huruvida försumlighet i fråga om vägunderhållet
verkligen förelåge. I regel torde knappast kunna förväntas, att
en tredskande väghållare, som av en granne erhållit tillsägelse att »ofördröjligen»
bota bristerna, vidtoge de begärda åtgärderna eller, om han åsidosatte
detta, sedan godvilligt gottgjorde de med vägens iståndsättande förbundna kost -

Kungi. Maj:ts proposition nr 28.

naderna. Enligt länsstyrelsens mening vore det ändamålsenligare, att i alla
de fall, då åtgärder mot en försumlig väghållare skulle vidtagas, bristerna å
vägen konstaterades medelst syn.

Ej utan fog har gjorts gällande, att lagens bestämmelser i dess 29 § bruste Departei
effektivitet. Att den vägintressent, som i angiven ordning förgäves sökt mentschefec
förmå annan väghållningsskyldig att bättra försummat vägunderhåll, skall, om
han vill själv låta utföra arbetet, vara nödsakad att förskjuta kostnaden därför,
torde ofta föranleda, att eljest behövlig åtgärd för vägens hållande i laggillt
skick icke blir vidtagen. Särskilt skall så bliva förhållandet, om den, som
önskar vägen bättrad, icke har erforderliga penningmedel tillgängliga eller anser
risk föreligga, att den försumlige sedermera skall befinnas insolvent.

Det kan dock icke förnekas, att kommissionens förslag att medgiva rätt till
utmätning för väglagningskostnaden redan innan väglagningen utförts är ägnat
att väcka vissa betänkligheter. I allmänhet torde, då underlåtenhet att fullgöra
prestationsskyldighet ansetts böra medföra rätt för annan att på den förres
bekostnad utföra försummad åtgärd, gottgörelse ej kunna utfås förrän arbetet
utförts.

Vid år 1922 företagen ändring av sista stycket av 35 § i allmänna väglagen
löstes motsvarande spörsmål i fråga om de allmänna vägarna på det sätt, att
kostnad för väglagning, som enligt nämnda lagrum genom landsfiskalens föranstaltande
utföres, bestämdes skola förskjutas av distriktets vägstyrelse,
d. v. s. tillhandahållas landsfiskalen ur vägkassan; omedelbart efter arbetets
utförande skall beloppet uttagas av vederbörande väghållare eller vägfogde.

De av kommissionen för dess förslag i denna del anförda skäl synas mig
emellertid övertygande. Särskilt må beaktas de svårigheter, som i detta hänseende
för närvarande föreligga för en utsedd tillssmingsman. Då vid de enskilda
vägar, som underhållas efter vägdelning, motsvarighet till de allmänna
väghållningsdistriktens vägkassa icke finnes, synes annat sätt att ordna frågan
icke stå till buds än det av kommissionen föreslagna med rätt till utmätning
redan innan arbetet utförts.

Att såsom i några yttranden ifrågasatts föreskriva skyldighet för den utmätningssökande
att ställa viss säkerhet, förefaller i allmänhet obehövligt, åtminstone
då tillsyningsman är utsedd, och synes för övrigt kunna i viss mån
omintetgöra den förenkling i förfaringssättet och den påtryckning å den försumlige,
som med förslaget skulle vinnas.

Tydligen avses med kommissionens förslag, att det skall åligga utmätningssökanden
att visa, att den vid synen konstaterade bristen ej inom den försumlige
förelagd tid botats. På vad sätt detta skall ske angives icke. Särskilt för
det fall, att den försumlige väghållaren delvis avhjälpt bristen, torde det vara
av vikt, att utmätningsförrättaren får klart besked om huru han skall förfara.

Att i enlighet med den av kammarkollegium framförda tanken i förevarande
avseende lägga bevisbördan på den försumlige förefaller mindre lämpligt. Det
synes lätt kunna inträffa, att av denne anmodade besiktningsmän hysa annan
uppfattning om behövligheten av ursprungligen föreskrivna åtgärder än de förra
synemännen, samt att de senare anlitade besiktningsmännens intyg till följd

Kung!. Maj:ts proposition nr US.

härav icke kommer att stå i överensstämmelse med resultatet vid den tidigare
synen. Utmätningssökandens rätt till utmätning för kostnaden för väglagningsarbeten,
som enligt den tidigare synen skulle restera, torde på detta sätt
äventyras. Bäst lärer vara, att om en efterbesiktning är nödvändig för att
konstatera att eller i vad man botandet av den påsynade bristen underlåtits, dylik
efterbesiktning verkställes i enahanda ordning, som gällt för den ursprungliga
synen. Att kostnaden för en sådan efterbesiktning rättvisligen bör stanna
å den försumlige väghållaren, torde vara uppenbart. Bestämmelse om att även
dylik kostnad får uttagas i samband med utmätningen bör inflyta i lagtexten.

Emellertid sj-nes efterbesiktning ej alltid vara behövlig. Bär den försumlige
väghållaren medgivit, att han icke vidtagit åtgärd för bristens avhjälpande,
måste en efterbesiktning endast i onödan föranleda tidsutdräkt och kostnader!
Dylikt medgivande torde för att vinna beaktande böra ske skriftligen. Om
den försumlige erkänt, att han underlåtit att utföra viss åtgärd, vars
verkställande av de ursprungliga synemännen särskilt uppskattats, torde’i analogi
med vad nyss sagts efterbesiktning ej heller bliva erforderlig, om utmätningssökanden
inskränker sig till att påyrka utmätning för kostnaden för sistberörda
åtgärd.

Vad vidare angar den föreslagna befogenheten för väglottshavare att utan
föregående syn bota brist å annans väglott, lärer härmed vara avsett särskilt
att snabbt kunna vinna vägens bättrande, då uppkomna brister äro av beskaffenhet,
att dröjsmål med deras avhjälpande kan medföra våda för vägfarande,
eller bristernas botande eljest ej tål uppskov. Det läge ju då nära till
hands att inskränka regelns tillämpning till dylika fall. Något sådant skulle
emellertid försvåra tillgripandet av berörda förfaringssätt, när delade meningar
kunde uppstå rörande nödvändigheten av ett snabbt inskridande. Därtill kommer,
att den väglottshavare, som i nu avsedd ordning botar brist å annans väglott,
är nödgad att själv förskjuta kostnaden för väglagningen samt måste, därest
han vill vara säker om att utfå gottgörelse för berörda kostnad, vara beredd
att med vanliga bevismedel inför domstol styrka såväl att brist förelegat
som ock vad dess botande skäligen kostat. Man synes därför berättigad antaga,
att detta förfaringssätt endast mera sällan skall komma till användning
i annat fall än då det är direkt behövligt. Med vissa jämkningar av formell
beskaffenhet biträder jag därför kommissionens förslag i denna del.

Kommissionen har slutligen med hänsyn till den i 11 § av förslaget införda
bestämmelsen, att väglott skulle kunna utläggas för två eller flera väghållningsskyldiga
gemensamt, i 38 och 39 §§ i sitt förslag utbytt benämningen väghållningsskyldig
mot väglottshavare. Uppenbarligen avses att, då väglott utlagts
för ett större eller mindre antal väghållningsskyldiga, dessa samfällt betraktas
som en väglottshavare.

45 §.

Denna paragraf innehåller begränsningen i lagens tillämplighetsområde. Med
den formulering, som av kommissionen givits åt densamma, lärer hava avsetts

Kungl. nlajrts proposition nr 28. 60

att gorå lagen tillämplig på sådant område, som beröres i 1 kap. 42 § av lagen
om fastighetsbildning i stad. Är stadsplan fastställd för sådant område, bliva
nämligen likväl icke samma kapitels regler om gatas upplåtande och underhåll
m. m. gällande, utan skulle, därest väglagen ej bleve tillämplig, det enskilda vägväsendet
bliva i huvudsak oreglerat för området i fråga. För att tydligare utmärka
vad sålunda torde ha varit meningen har viss jämkning i lagtexten skett.

Förslagets stadganden om väghållningsskyldighetens utgörande efter väghållningsskyldig
fastighets delning har ansetts så till vida kunna givas återverkande
kraft, att de skola tillämpas på sådana företag, beträffande vilka gäller
enligt 1907 års lag hållen förrättning eller enligt nämnda lag meddelad dom,
och detta vare sig den väghållningsskyldiga fastigheten delats före eller efter
den nya lagens ikraftträdande, i förra fallet givetvis dock endast om icke beträffande
fördelning av väghållningsskyldigheten bestämmelser dessförinnan
träffats.

I anledning av framställd anmärkning har i tredje stycket utsagts, att beträffande
där avsedd, i stad belägen väg sakägare är berättigad att redan innan
tio år förflutit från det lagen trädde i kraft i fall, som i 31 § sägs, påkalla
återupptagande av frågan om underhållets fördelning.

Den genom den nya lagen utvidgade möjligheten att få ett verkligt gemensamhetssystem
tillämpat skulle förlora avsevärt i betydelse, därest lagen icke
i varje fall skulle omedelbart efter ikraftträdandet kunna i berörda avseende
bringas i tillämpning även i fråga om företag, beträffande vilka tidigare bestämts.
att arbetet med väghållningen utföres efter vägdelning. Med anledning
därav har ett stadgande härom intagits i övergångsbestämmelserna.

Lag- om tillfällig väg för visst ändamål.

I skrivelse den 27 mars 1912, nr 44, har riksdagen anhållit, det täcktes
Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, i vad mån och under vilka villkor ägare
av fastighet må kunna tillförsäkras möjlighet att även i andra fall, än enligt
gällande lagstiftning är medgivet, taga väg över annans mark, då sådant är
nödigt för utforsling av skogsprodukter eller andra produkter från fastigheten,
samt för riksdagen framlägga det förslag, som av denna utredning kunde föranledas.

över riksdagens skrivelse hava efter remisser utlåtanden avgivits av samtliga
länsstyrelser, varjämte yttranden inkommit från kronofogdar och länsmän
i vissa län samt åtskilliga hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelser och
förste lantmätare ävensom från en kommunalnämnd och vissa enskilda personer.

Beträffande innehållet i de sålunda avgivna yttrandena hänvisas till eu vägkommissionens
betänkande såsom bilaga 2 åtföljande sammanfattning av berörda
yttranden.

Övergångs bestämmel ser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Såsom förut nämnts har vägkommissionen, som fått handlingarna i ärendet
till sig remitterade för avgivande av utlåtande, avlämnat ett förslag till lag om
tillfällig väg för visst ändamål. Med detta förslag avses att för ändamålsenligt
tillgodogörande av skog eller annan till en fastighet hörande naturtillgång
— sten, grus, sand o. s. v. — åt vederbörande för denna fastighet skapa möjlighet
att under vissa villkor tvångsvis erhålla upplåtelse av mark för tillfällig
farväg över annan fastighet under viss tid, högst fem år, eller rätt att tillfälligt
begagna enskild farväg, som är anlagd över annan fastighets område, under
enahanda tid, allt mot ersättning för det intrång, som skulle orsakas av
upplåtelsen. Beträffande de föreslagna närmare bestämmelserna härom samt
beträffande förslagets stadganden rörande ordningen för prövning av frågor
om dylika upplåtelser m. m. hänvisas till betänkandet.

Såsom framgår av ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande av friherre
P. M. af Ugglas, har denne ledamot av kommissionen icke kunnat biträda kommissionens
förslag i förevarande del.

I de över kommissionens förslag avgivna utlåtandena äro meningarna synnerligen
delade med avseende å behovet och lämpligheten av en sådan lag, som nu
av kommissionen framlagts. Särskilt kan nämnas, att i fråga om det län, från
vilket stadganden i förevarande avseende särskilt påyrkats inom riksdagen,
eller Kopparbergs län, vederbörande skogsvårdsstyrelse, till vilken länsstyrelsen
ansluter sig, funnit frånvaron av lagbestämmelser i ämnet ej vålla några
som helst svårigheter, utan fastmer ansett vissa olägenheter kunna bliva förbundna
med sådana bestämmelser. Jämväl ett flertal andra myndigheter avstyrker
lagförslagets upphöjande till lag, åtminstone i den form, vari detsamma
för närvarande föreligger.

Departe mentschefen.

Då genom den utredning i ärendet, som i anledning av riksdagens ovannämnda
skrivelse företagits, synes ådagalagt, att åtminstone något mera allmänt förekommande
behov av lagstiftning i ämnet ej hittills gjort sig gällande, har jag
för närvarande ej ansett mig kunna tillstyrka, att förslag i saken framlägges.

Sedan departementschefen därefter uppläst i enlighet med ovan angivna grunder
inom departementet upprättat förslag till lag om enskilda vägar, hemställer
departementschefen, att lagrådets utlåtande över nämnda förslag måtte, för
det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas medelst utdrag av
protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Nils Ädel gren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslag

till

Lag om enskilda vägar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Denna lag avser enskild väg, som för en eller flera fastigheter är till stadigvarande
nytta såsom farväg, vare sig för hemkörslor eller för utfart eller eljest.

2 §.

3 §.

4 §.

Är väg, som någon vill bygga för sin fastighets behov, tillika av synnerlig
vikt för ändamålsenligt brukande av annan fastighet, skall denna fastighet
deltaga i vägens byggande.

Såsom byggande av väg anses i denna lag jämväl omläggning eller väsentlig
förbättring av väg.

5 §.

För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång, som orsakas av
vägs byggande eller begagnande, skall gäldas ersättning, som bestämmes i
penningar att utgå på en gång.

6 §.

Väg, som prövas vara till stadigvarande nytta för två eller flera fastigheter,
skall av dem samfällt underhållas.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. %3 käft. (Nr 28.) 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Vad i denna lag stadgas om underhåll av väg galle ej allenast underhållet
den tid mark är bar, utan ock vägs öppenhållande vintertiden vid snöfall; dock
skall, i fråga om vinterväghållet och dess fördelning, avseende göras endast å
vägens begagnande såsom vinterväg.

7 §•

8 §.

I avseende å vägbj^ggnadsskyldigheten svare för fastighet, som tillhör kronan
eller allmän inrättning, innehavaren och för annan fastighet dess ägare; dock
svare ej ny innehavare eller ägare för bidrag, som förfallit till betalning, innan
han blev innehavare eller ägare.

Fastighets vägunderhåll ligge, därest fastigheten tillhör kronan eller allmän
inrättning, å innehavaren samt eljest å ägaren. Är jordbruksfastighet upplåten
åt landbo eller arrendator, åligge vägunderhållet denne.

I fråga om ansvarighet för prästgårds enskilda väg är särskilt stadgat.

9 §•

Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt
byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med
minsta intrång och olägenhet för annan.

Väg skall underhållas så, som dess ändamål fordrar.

Till väg räknas å ömse sidor diken, i den mån sådana tarvas.

Ej må någon betungas med byggande eller underhåll av väg till större bredd
än 4 meter, oberäknat diken, med mindre tvingande skäl för en större vägbredd
prövas föreligga.

10 §.

Om byggande eller underhåll av väg på grund av förrättning eller dom enligt
denna lag åligger fastighet och för fullgörande därav tarvas, att sand, grus
eller sten tages å annan fastighet, skall rätt i sådant avseende upplåtas för
den förra fastigheten, där ej detta kan lända den andra till märkligt men.

För upplåtelse, som nu sagts, så ock för intrång, som därav föranledes, skall
ersättning gäldas i penningar.

Vid begagnande av rätt, som i denna paragraf avses, skall så förfaras, att
den fastighet, som därav besväras, ej betungas mer än nödigt är.

11 §■

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

t>7

12 §.

Skall vid förrättning verkställas delning av väg för byggande eller för underhållet
den tid mark är bar, skall ock i sammanhang därmed, när anledning
därtill förekommer, prövas fråga om upplåtelse av rätt, som i 10 § sägs.

13 §.

Rätt att påkalla förrättning, som avses i denna lag, så ock att därvid föra
talan tillkomme för fastighet, som saken förmenas angå, dess ägare.

Är enligt 8 § annan än ägaren pliktig att svara för fastighets vägunderhåll,
äge ock han att äska förrättning för bestämmande av detta underhåll ävensom
föra talan vid varje förrättning, där fråga är om underhållet.

Om enligt 8 § annan än ägaren svarar för fastighets väghållningsskyldighet,
skall beträffande sådan fråga, som omförmäles i 10 §, vad i andra stycket stadgas
äga motsvarande tillämpning.

Är fastighet, över vars område väg skall byggas eller från vilken upplåtelse
av sådan rätt, som i 10 § sägs, skall ske, upplåten under nyttjanderätt, vare
jämväl nyttjanderättshavaren berättigad att föra talan vid förrättning angående
vägens byggande eller upplåtelse av sådan rätt, som nyss sagts.

14 §.

Till företagande av förrättning enligt denna lag skall länsstyrelsen på ansökning
förordna lantmätare eller annan person, åt vilken uppdraget finnes kunna
anförtros.

För förrättning, som avser stad eller samhälle å landet, för vilket skall föras
fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall till förrättningsman
företrädesvis förordnas i stadens eller samhällets tjänst anställd mätningsman
eller av länsstyrelsen jämlikt 5 kap. 2 § i lagen om fastighetsbildning
i1 stad förordnad förrättningsman för avstyckningar inom staden eller
samhället.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

man, och finnes ej förslaget godkänt av övriga uppgivna sakägare, förelägge
länsstyrelsen dem genom kungörelse, som uppläses i kyrkan för den eller de
församlingar, där nämnda fastigheter äro belägna, att inom viss tid, vid förlust
av rättighet att över förslaget höras, inkomma med yttrande, huruvida de hava
något att erinra emot den föreslagne. Därest förrättningen avser stad eller
sådant samhälle som i andra stycket sägs, skall dock kungörelse ej ske, med
mindre länsstyrelsen finner skäl föreligga för inhämtande av övriga sakägares
yttrande. Yppas ej stridighet, varde den föreslagne förordnad, där annat ej
föranledes av stadgandet i andra stycket samt den föreslagne i övrigt finnes
lämplig och laga hinder ej möter; i motsatt fall, ävensom då icke någon blivit
föreslagen, förordne länsstyrelsen som skäligt prövas.

Om förordnandet skall underrättelse av länsstyrelsen meddelas länets lantmäterikontor
eller, därest förrättningsakten jämlikt 26 § skall redovisas till
byggnadsnämnd, denna nämnd.

15 §.

Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola tillkallas, må
det ej verka rubbning av åtgärd, som därförinnan vidtagits.

Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar, gälle vad de
flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle förrättningsmannens.

16 §.

För förrättningen njute förrättningsmannen och gode männen ersättning, den
förre i likhet med vad för lantmätare och de senare i enlighet med vad för
gode män vid lantmäteriförrättningar är eller varder stadgat. Den ersättning,
så ock kostnad för kallelser eller annat, som för förrättningen är av nöden,
skall, där ej annorlunda stadgas, av sökanden genast erläggas. Bliva vid förrättning
flera till väghållningsskyldighet bundna, skall den ersättning och kostnad
fördelas efter ty skäligt prövas.

17 §.

I fråga om förrättningen skola, såvitt ej annorlunda i 19 § stadgas, bestämmelserna
i 3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än
laga skifte, så ock vad i 17 kap. samma stadga föreskrives angående protokoll
vid lantmäteriförrättning i tillämpliga delar lända till efterrättelse; och skall
vad enligt skiftesstadgan i anförda delar gäller om lantmätare i avseende å
förrättning, varom i denna lag sägs, lämpas till förrättningsman.

År förrättningsman lantmätare, må därav ej föranledas vidsträcktare tilllämpning
av skiftesstadgan än vad nu är sagt.

Kungl. Maj:ts proposition nr £8.

<S9

Skall vid förrättning prövas fråga, som i 10 § sägs, och riktas anspråk enligt
nämnda stadgande mot fastighet, som eljest icke beröres av förrättningen,
skola de, som för denna fastighet äga föra talan, minst åtta dagar förut bevisligen
särskilt kallas till förrättningen.

18 §.

19 §.

20 §.

Vid förrättning skall efter omständigheterna tillses:

huruvida väg över fastighets område må för annan fastighet byggas eller begagnas
;

huru väg bör byggas till läge, sträckning, bredd och anordning i övrigt;

vilka fastigheter skola vara pliktiga att deltaga i vägs byggande eller underhåll
sommar- eller vintertiden, och huru stor andel i skyldigheten skall åligga
en var fastighet (andelstal);

huruvida arbetet med vägs byggande eller underhåll skall av de väghållningsskyldiga
utföras gemensamt eller efter vägdelning samt, i senare fallet, huru
delningen skall verkställas;

huruvida åt fastighet bör upplåtas sådan rätt, som i 10 § omförmäles, samt
vad i avseende därå skall iakttagas;

huru utgift för förrättningen skall mellan de väghållningsskyldiga fördelas.

21 §.

Förrättningsmannen skall söka att såvitt möjligt mellan samtliga sakägare
åstadkomma förening; och varde, där sådan förening sker, särskild avhandling
därom upprättad, av sakägarna underskriven samt medelst förrättningsmannens
och närvarande gode mäns påskrift vitsordad.

Rörer förening kronans eller allmän anstalts rätt, skall, ändå att dess ombud
därå ingått, föreningen i avseende å sådan rätt ej gälla med mindre den
varder av vederbörande myndighet godkänd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

22 §.

I den mån ej enligt 21 § förening mellan sakägarna kan åstadkommas, varde
saken av förrättningsmannen med gode männen, där lian av sådana biträdes,
prövad jämlikt de i denna lag stadgade grunder; och skola de, sedan alla vid
förrättningen förekommande frågor blivit genom förening avgjorda eller behörigen
utredda, på grund av vad sålunda förekommit för sakägarna framlägga
skriftligt utlåtande i saken.

Angår denna byggande eller underhåll av väg, och skall, enligt vad nedan
sägs, för handhavande av de med byggandet eller underhållet av vägen eller
viss väglott förenade angelägenheter styrelse utses, skola förrättningsmannen
och gode männen uppdraga åt en eller flera av de väghållningsskyldiga att i
nedan stadgad ordning utfärda kallelse till sammanträde för styrelseval.

Sist förklaras förrättningen avslutad med tillkännagivande, att den därmed
missnöjde äger att, på sätt 24 § innehåller, fullfölja sin talan.

23 §.

Avskrift av förrättningsprotokoliet med det i 22 § omförmälda utlåtande
samt de vid förrättningen ingångna föreningar och övriga vid förrättningen
upprättade handlingar ävensom kopia av karta, där sådan vid förrättningen upprättats,
skola av förrättningsmannen inom trettio dagar efter förrättningens avslutande
överlämnas till någon i orten boende pålitlig person, som av sakägarna
eller, om dessa ej äro ense, av förrättningsmannen med gode männen, där han
av sådana biträdes, utses att mottaga samma handlingar; och vare dessa hos den
sålunda utsedde tillgängliga för en var, som åstundar att granska eller avskriva
dem.

24 §.

År sakägare missnöjd med förrättning, skall han vid talans förlust inom
nittio dagar efter förrättningens avslutande instämma samtliga övriga sakägare
till domstol.

Äro svarandena flera än tio, skall i avseende å stämningens delgivning vad
i. 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken stadgas om stämning å helt byalag äga
motsvarande tillämpning.

25 §.

Klandras ej förrättning så som i 24 § sägs, gånge det därvid meddelade utlåtande,
i vad det avser annan fråga än i 39 § omförmäles, i verkställighet såsom
laga kraft ägande dom.

Kungl. May.ts proposition nr 28.

26 §.

När stämning, varom i 24 § förmäles, är utfärdad, skall å landet domaren och
i stad rättens ordförande därom genast underrätta förrättningsmannen, vilken
har att till domstolen insända förrättningen rörande protokoll och övriga handlingar
jämte karta, där sådan vid förrättningen upprättats. Förrättningsmannen
vare ock pliktig, där domstolen så prövar nödigt, att inställa sig vid rätten
för att i målet höras. Gottgörelse åt förrättningsmannen för sådan inställelse
skall förskjutas av den part, som klandrat förrättningen; och pröve domstolen i
slutliga utslaget, huruvida kostnad, som någon sålunda förpliktas att gälda,
skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part.

Efter målets slutliga handläggning skall, därest ärendet icke återförvisas
till förrättningsmannen, förrättningsakten jämte avskrift av i målet meddelat
utslag från rätten översändas till länets lantmäterikontor eller, om vägen varom
fråga är eller största delen därav är belägen inom stad eller samhälle, där den
för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, till byggnadsnämnden
för att där förvaras; och skall tillika avskrift av utslaget genom
rättens försorg tillställas förrättningsmannen. Varder ärendet återförvisat
till förrättningsmannen, skall förrättningsakten jämte avskrift av i målet meddelat
utslag från rätten översändas till denne; och vare förrättningsmannen
skyldig att omedelbart om ärendets återförvisande underrätta den myndighet,
till vilken förrättningsakten sedermera skall redovisas.

Närmare föreskrifter angående påföljd för förrättningsman av försummelse
att redovisa förrättningsakt utfärdas av Konungen.

27 §.

Yppas tvist mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra om bättre
rätt till vad såsom ersättning enligt 5 eller 10 § skall utgå, skall den tvist
hänvisas till särskilt utförande.

28 §.

Är ersättningen bestämd att utgå på en gång, må ej arbete å annans mark
verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas, innan ersättningen
blivit till ersättningstagaren gulden eller, efter ty nyss är sagt, hos
länsstyrelsen nedsatt. Varder ej sådan ersättning gulden eller nedsatt inom tid,
som i laga ordning blivit bestämd, eller, om dylik bestämmelse saknas, inom
fem år efter det ersättningens belopp fastställdes, vare den väckta frågan i
sin helhet eller, om ersättningen avsett upplåtelse som i 10 § sägs, frågan om
sådan upplåtelse förfallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Har sakägare utöver sin andel guldit eller nedsatt ersättning, som i andra
stycket avses, njute han efter utgången av den i samma stycke omförmälda
tid, där ej den väckta frågan i sin helhet eller fråga om upplåtelse, som i
10 § sägs, förfallit, hos den ersättningsskyldige utmätning för vad sålunda
utgivits.

29 §.

Är genom förrättning eller dom bestämt om byggande eller underhåll av
väg, have en var fastighet, som, efter ty bestämt är, har att deltaga i kostnaden
för vägen, även mot ny ägare av fastighet, över vars område vägen
är lagd, rätt att begagna densamma.

30 §.

Är förening, som i denna paragraf avses, skriftligen upprättad och av vittnen
styrkt, äge en var av dem, som däri deltagit, låta intaga föreningen i domboken
hos domstolen i ort, där fastighet som föreningen angår är belägen. Sedan
vare föreningen gällande även emot framtida ägare eller innehavare av den
fastighet, så ock, där intagandet i domboken ägt rum i stad, där rådstuvurätt
finnes, inom en månad och eljest sist vid det ting, som infallit näst efter två
månader sedan föreningen ingicks, mot den, som efter föreningens träffande men
före dess intagande i domboken blivit ägare eller innehavare. Förening, som
slutits för boställe eller sådan, på viss tid upplåten fastighet, som tillhör kronan
eller allmän inrättning, have dock ej verkan mot senare innehavare, med mindre
föreningen blivit av vederbörande myndighet godkänd.

31 §.

Inträda, sedan fråga om rätt att för fastighet bygga eller begagna väg över
annan fastighets område eller om skyldighet att deltaga i vägs byggande eller
underhåll eller om rättighet, som i 10 § avses, blivit genom förening eller eljest
i laga ordning avgjord, sådana förändrade förhållanden, som på frågan i synnerlig
mån inverka, äge en var sakägare påkalla frågans återupptagande.

32 §.

Har genom förrättning eller dom enligt denna lag bestämts, att arbete med
vägs byggande eller underhåll skall av de väghållningsskyldiga utföras gemensamt
och äro dessa flera än två, skall för handhavande av de med byggandet
eller underhållet förenade angelägenheter utses styrelse, bestående av en eller
flera ledamöter.

Vilja de väghållningsskyldiga antaga stadgar rörande handhavande av sagda
angelägenheter, stånde dem fritt; dock vare dylika stadgar ej gällande, med
mindre de blivit av länsstyrelsen granskade och fastställda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

33 §.

Innan anmälan om styrelseval gjorts hos länsstyrelsen, må ej i fall, som
i 32 § avses, arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång
för annan vidtagas.

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen gorå
anmälan därom hos länsstyrelsen.

Om anmälan, som i denna paragraf sägs, skall underrättelse på de väghållningsskyldigas
bekostnad intagas i länskungörelserna.

34 §.

Vad i 3 kap. 15 samt 17—21 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fall, som i 32 § denna lag avses; dock skall förordnande, som i
3 kap. 17 § vattenlagen sägs, införas i länskungörelserna och skall talan, varom
i 3 kap. 20 § samma lag förmäles, anhängiggöras hos den allmänna underrätt,
som i 41 § denna lag stadgas.

35 §.

Har genom förrättning eller dom enligt denna lag bestämts, att arbete med
vägs byggande eller underhåll skall av de vägbållningsskyldiga utföras gemensamt,
skall rätten att handhava de med byggandet eller underhållet förenade
angelägenheter utövas å sammanträde, därvid en var väghållningsskyldig
äger rösträtt efter det andelstal, som är bestämmande för hans delaktighet
i väghållningsskyldigheten. Kallelse till sammanträde skall, där ej i särskilda
stadgar annorledes bestämts, antingen skriftligen delgivas samtliga väghållningsskyldiga
minst en vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar
därförut kungöras såväl i kyrkan för den eller de församlingar, där vägen är
belägen, som ock i minst en av ortens tidningar. Beträffande sådant sammanträde
skall i övrigt vad i 3 kap. 22 § vattenlagen är föreskrivet i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

36 §.

Vad i 3 kap. 23—25 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande tillämpning
i fall, som i 35 § denna lag avses; dock skall talan, varom i 3 kap.
23 § vattenlagen förmäles, anhängiggöras hos den allmänna underrätt, som i
41 § denna lag stadgas.

37 §.

38 §.

Har genom förrättning eller dom enligt denna lag blivit bestämt angående
skyldighet att deltaga i vägs byggande eller underhåll, och varder väghåll -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

ningsskyldig fastighet delad, vile den ursprungliga fastighetens väghållningsskyldighet
å de nybildade fastigheterna, å en var i förhållande till åsatt taxeringsvärde.

Därest arbetet med vägens hållande utförts efter vägdelning, så att den ursprungliga
fastigheten stod i ansvar för viss sträcka å marken, skall efter
fastighetens delning arbetet av de väghållningsskyldiga utföras gemensamt,
och skall för sådant fall vad i 32—36 §§ är stadgat i tillämpliga delar lända
till efterrättelse.

39 §.

Vad i andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i avseende å
vinterväghållningen.

40 §.

Vilja för övervakande av delad vägs underhåll väglottshavarna förena sig
att anställa särskild tillsyningsman, stånde dem fritt.

Äro väglottshavarna flera än fem, äge en var av dem fordra, att tillsyningsman
utses. Bliva de ej om valet ense, skall länsstyrelsen på anmälan utse
tillsyningsman; bestämme ock, där så påkallas, vad arvode bör tillkomma honom
och huru det bör mellan väglottshavarna till utgörande fördelas, allt efter
ty skäligt prövas.

Tillsyningsman entledigas av väglottshavarna, såvida de därom äro ense.
I annat fall må frågan av en var underställas prövning av länsstyrelsen, som
förordnar efter omständigheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

41 §.

Mål, som i denna lag avses, skall upptagas vid allmän underrätt i den ort,
där vägen varom fråga är eller största delen därav är belägen.

I avseende å länsstyrelses behörighet i frågor enligt denna lag skall vad nu
är sagt äga motsvarande tillämpning.

42 §.

Över länsstyrelses beslut i frågor, som i 14, 32, 34, 37, 38 och 40 §§ avses, ma
klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den ordning,
som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

43 §.

44 §.

Om byggande av väg i anledning av laga skifte sa ock om rätt till väg för
gruva och vattenverk är särskilt stadgat.

45 §.

Har med stöd av lagen den 5 juli 1907 genom förrättning eller dom blivit
bestämt, att väg skall byggas eller underhallas av tva eller flera egendomar,
skall för dylikt fall vad i den nya lagen är stadgat om sådan rätt, som avses
i 10 §, äga motsvarande tillämpning. Har om väghållningen blivit på angivna
sätt bestämt, skall jämväl, därest väghållningsskyldig fastighet efter den nya
lagens ikraftträdande delas eller sådan delning dessförinnan ägt rum utan att
bestämmelser om väghållningsskyldighetens fördelning mellan de nybildade
fastigheterna träffats, vad i den nya lagen i sistnämnda hänseende stadgas äga
motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Var å landet den 1 januari 1908 eller är i stad den 1 januari 1927 skyldigheten
att underhålla väg genom dom eller eljest mellan två eller flera egendomar
fördelad, göres i fråga om fördelningens giltighet ej genom den nya lagen
ändring, dock ma sakägare beträffande sådan väg påkalla fördelning av underhållet
i enlighet med denna lag, beträffande väg i stad likväl, i annat fall
än i 31 § avses, först sedan tio ar förflutit från lagens ikraftträdande, och
skall därvid den äldre fördelningen upphöra att gälla, när den nya vunnit laga
kraft.

Är vid den nya lagens ikraftträdande genom dom eller eljest bestämt, att
väg skall byggas eller underhållas av två eller flera egendomar efter vägdelning,
skall, även i andra fall än i tredje stycket samt i 30 och 31 §§ sägs, en var
sakägare äga påkalla prövning av frågan huruvida arbetet med väghållningens
utförande skall fortfara i enahanda ordning eller utföras gemensamt i
enlighet med därom i den nya lagen givna stadga nden.

Har före ikraftträdandet av denna lag skyldigheten att underhålla väg
blivit mellan två eller flera egendomar fördelad, skall med avseende å dylik
fördelning vad i 39—42 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock att,
där syn enligt 29 § i lagen den 5 juli 1907 ägt rum, vad i samma lag stadgas
om rätt att efter sådan syn erhålla utmätning fortfarande skall lända till efterrättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den li september
1925.

Närvarande:

justi tierådet Svedelius,

regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson,
justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över kommunikationsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 8 maj 1925,
hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen avsedda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag om
enskilda vägar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll och inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Gunnar Ramstedt, föranledde följande yttranden av lagrådet
och dess särskilda ledamöter.

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Högstedt:

Vad som i första hand tilldrager sig uppmärksamheten i det remitterade
förslaget är, att detta i motsats till den nu gällande enskilda väglagen är
avsett att äga tillämpning icke blott å landet utan jämväl beträffande de delar
av städerna, som ligga utom det till bebyggande planlagda området. Hot
lämpligheten härav hava, såsom framgår av den i remissprotokollet lämnade
redogörelsen för de över vägkommissionens förslag avgivna yttrandena, från
flera håll höjts röster. De anmärkningar, som därvid framställts, gå i allmänhet
ut på, att det skulle innebära en fara för stadsplaneintressena, om med
lagens tillhjälp enskilda vägar på städernas utomplansområden kunde komma
till stånd, utan att de myndigheter, som hava att bevaka nämnda intressen,
ägde deltaga i eller åtminstone på ett verksamt sätt öva inflytande på avgörandet
av frågan om vägarnas läge och sträckning. Att de i denna riktning
gjorda anmärkningarna äro befogade, lärer icke kunna förnekas. Den byggnadsverksamhet,
som i regel torde bliva följden av nya vägars tillkomst inom
de delar av utomplansområdena, som icke äro av rent agrar natur, kan, om
vid vägarnas byggande tillbörlig hänsyn icke tages till en framtida utsträckning
av stadsplanen, lätt tänkas komma att medföra allvarliga olägenheter
vid antagande av stadsplan för det ifrågavarande området, olägenheter, som då
icke — eller i allt fall ej utan betydande ekonomiska uppoffringar för staden
— kunna undanröjas. Det är väl sant, att enligt föreskrifterna i fastighetsbildningslagens
femte kapitel angående avstyckning av område, som ej ingår
i tomtindelning, vederbörande byggnadsnämnd har i sin hand att utöva en viss
kontroll vid nybildning av fastigheter inom utomplansområdet, men det torde,

Kungi. Maj:ts proposition nr 28.

såsom i ett av de avgivna yttrandena framhållits, i regel icke låta sig göra att
förhindra avstyckning utmed vägar, som lagligen kommit till stånd.

Vägkommissionen har icke ansett sig böra ingå på frågan, om och i vilken
mån anordningar böra vidtagas, varigenom vid anläggning av enskild väg
inom stads icke planlagda område ett tillvaratagande av stadsplaneintresset
kan åstadkommas, utan hänvisat lösningen av detta spörsmål till den pågående
revisionen av stadsplanelagstiftningen. Även departementschefen har såsom
sin mening uttalat, att ett slutgiltigt ordnande av hithörande förhållanden kan
ske först i samband med nämnda revision. Härutinnan måste man säkerligen
giva departementschefen rätt, men om så är förhållandet, ligger den frågan
nära, huruvida behovet av lagstiftning rörande enskilda vägar inom städernas
icke planlagda områden verkligen är så trängande, att den redan nu utan tillräckligt
beaktande av stadsplaneintresset bör genomföras. Att döma av vad
som anförts i en av de motioner, vilka föranlett den av 1920 års riksdag gjorda
framställningen, synes det huvudsakligen varit saknaden av bestämmelser
rörande skyldighet att deltaga i underhållet av enskilda vägar å städernas
utomplansområden, som gjort sig i någon större mån kännbar. Visserligen
torde det icke kunna betvivlas, att här och var även behov av lagföreskrifter
till möjliggörande av ny vägs byggande framträtt, men yttrandena i ärendet
synas knappast giva stöd för antagande, att behovet i sistnämnda hänseende
är så betydande, att ett uppskov med dylika föreskrifters meddelande, intill
dess fullständig utredning angående beaktande av stadsplaneintresset vid ny
vägs anläggande blivit verkställd, skulle komma att mera allmänt föranleda
några allvarliga olägenheter. Vid sådant förhållande och då det kan förmodas,
att den pågående revisionen av stadsplanelagstiftningen inom en nära
liggande framtid skall bliva slutförd, synes tillrådligt att låta frågan om lagbestämmelser
angående byggande av enskild väg å städernas ej planlagda
områden vila i avvaktan på nämnda utredning. Mot ett omedelbart införande
av föreskrifter rörande skyldighet att deltaga i underhåll av redan befintlig
sådan väg, om rätt att å annans mark taga material till underhållsarbetet
samt om rätt för fastighetsägare att begagna väg, som redan är anlagd över
annan fastighets område, torde däremot hinder icke föreligga av hänsyn till
något vederbörande stads allmänna intresse. Ur lagteknisk synpunkt synes det
icke heller behöva möta någon svårighet att göra endast de stadganden i det
remitterade förslaget, som angå sistnämnda frågor, tillämpliga beträffande
städerna.

Vad här ovan sagts om vägväsendet å städernas utomplansområden äger
tydligen giltighet jämväl i fråga om dylika områden, tillhörande köpingar och
andra samhällen, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall
iakttagas, och även beträffande dessa samhällen bör därför i den nu ifrågasatta
lagen undantag göras i avseende å stadgandena om byggande av enskild
väg. Detta skulle visserligen innebära en olikhet mot vad nu gäller, men i
betraktande därav att, såsom förut framhållits, det med all sannolikhet endast
är fråga om en jämförelsevis kort tid, innan bestämmelser rörande vägs
byggande kunna givas, torde några nämnvärda olägenheter av borttagandet av

Eungl. Maj:ts proposition nr 28.

de nu i detta avseende gällande stadgandena, utan att desamma omedelbart ersättas
av nya, icke vara att befara.

Skulle emellertid behovet av lagbestämmelser även angående byggande av
enskild väg å stads utomplansområde anses vara av den trängande art, att
uppskov med antagande av lagstiftning härutinnan icke bör ifrågakomma,
torde det böra tagas under övervägande, om ej, utan föregripande av den slutgiltiga
prövningen, möjlighet finnes att i någon mån minska de risker
för stadsplaneintresset, som en dylik lagstiftning kan tänkas medföra. Det
remitterade förslaget har, i avsikt att redan före frågans definitiva ordnande
bereda städerna någon möjlighet till kontroll och inflytande i avseende å ns^a
vägars läge och sträckning, upptagit bestämmelse därom, att för förrättning
i fråga om enskild väg inom stads område företrädesvis skall till förrättningsman
förordnas i stadens tjänst anställd mätningsman eller av länsstyrelsen
förordnad förrättningsman för avstyckningar inom staden. Enligt departementschefens
mening skulle en sådan bestämmelse vara ägnad att medföra avsevärda
fördelar ur samhällssynpunkt; genom sin kännedom om ortens stadsplaneväsen
och förhållanden i övrigt skulle mätningsmannen resp. den till förrättande
av avstyckningar förordnade vara särskilt skickad att såväl med hänsyn
till de samhälleliga intressena som ur parternas synpunkter åstadkomma
den bästa lösningen av förekommande spörsmål. Utan att bestrida riktigheten
härav kan man dock icke värja sig för farhågan, att en dylik rörande stadsplanefrågor
sakkunnig förrättningsman utan stödet av ett materiellt stadgande
till skydd för stadsplaneintresset i regel icke skulle kunna åvägabringa en
sådan lösning av vägfrågan, att nämnda intresse tillgodoses. Bortsett från
att, därest sakägarna vid förättningen vilja träffa förening i fråga om den
avsedda vägens läge och sträckning, möjlighet är honom betagen att hindra
en förening, vars innehåll sätter stadens intressen i fara, lärer han i allmänhet
icke heller, där frågan skall av honom prövas jämlikt de i enskilda väglagen
stadgade grunderna, kunna meddela föreskrifter, ägnade att bereda stadsplanesynpunkterna
vederbörligt skydd, utan att dessa föreskrifter mer eller mindre
skulle komma i strid med bestämmelsen i förslagets 9 § första stycket, att
väg skall byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas
med minsta intrång och olägenhet för annan. I sistnämnda ord »minsta intrång
och olägenhet för annan» torde man nämligen icke kunna inlägga, att
hänsyn skall tagas till stadens allmänna intressen. Vad som skulle erfordras
vore ett stadgande just om skyldighet att vid byggande av väg å stads ej planlagda
område taga hänsyn till nämnda intressen, så att genom vägen ett framtida
utsträckande av stadsplanen icke försvåras. Emellertid lärer en bestämmelse
av denna allmänna innebörd icke kunna förordas, innan frågan, om
och i vilken mån vederbörande stad bör vara pliktig att vidkännas de ökade
kostnaderna till följd av att hänsyn sålunda tages till dess intressen, gjorts
till föremål för utredning och prövning. Däremot synes det kunna ifrågasättas,
om ej det omförmälda stadgandet i förslagets 9 § första stycket borde
kompletteras med en bestämmelse, motsvarande 5 kap. 8 § andra stycket i
lagen om fastighetsbildning i stad, en bestämmelse, varigenom således skulle

Kungl. Maj:ls proposition nr 28.

föreskrivas, att inom område, för vilket Konungen jämlikt 1 kap. 46 § andra
stycket nyssnämnda lag eller motsvarande äldre lagbud förordnat, att särskilda
föreskrifter skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande,
väg ej finge byggas så, att tillämpningen av sådan föreskrift motverkades. En
dylik bestämmelse skulle icke kunna sägas vara av beskaffenhet att kränka
vägintressenternas rätt; av de särskilda föreskrifterna angående byggnadsverksamhetens
ordnande äro ju vägintressenterna såsom fastighetsägare bundna,
och det torde därför ej innebära en obillig fordran, att de vid byggande av
väg icke åt densamma giva sådan sträckning, att föreskrifternas tillämpning
därigenom motverkas. Å andra sidan skulle bestämmelsen otvivelaktigt i viss
mån tillgodose stadsplaneintresset beträffande område, där byggnadsverksamheten
redan tagit sådant omfång, att antagande av stadsplan kan snart nog
förväntas.

Därest en bestämmelse av sålunda angivet innehåll införes beträffande städernas
utomplansområden, bör densamma självfallet avse även motsvarande
till de stadsliknande samhällena hörande områden. Men ej nog härmed. Enligt
1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen äger Konungen beträffande sådant område
å landet, där visserligen icke finnes större sammanträngd befolkning,
men där större byggnadsverksamhet är att förvänta, antingen förordna, att
stadsplan för området skall upprättas, eller, om så finnes tills vidare icke
böra ske, meddela särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens
ordnande inom området. I likhet med vad fallet lärer vara med den nu
gällande enskilda väglagen, skall den föreslagna lagen äga tillämpning å dylika
områden. Skulle nu förbud stadgas mot byggande av väg å städers och stadsliknande
samhällens utomplansområden på sådant sätt, att tillämpningen av
givna föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande motverkas,
torde med hänsyn till de likartade förhållandena motsvarande förbud
böra gälla i fråga om områden å landet, för vilka jämlikt nyssberörda lagbud
särskilda byggnadsföreskrifter meddelats. Än vidare synes konsekvensen
bjuda, att ej heller sådant område å landsbygden, där byggnadsverksamheten
förväntats få en sådan utveckling, att förordnande givits om upprättande
av stadsplan för området, lämnas utan varje bestämmelse till skydd för
stadsplaneintresset. För dylikt fall föreligger dock den svårigheten, att det
kan dröja avsevärd tid, innan stadsplan fastställes, under vilken tid man således
icke vet, huru denna kommer att gestalta sig. Då nu gällande jordstyck -ningslagstiftning i fråga om områdets styckning — vare sig stadsplan ännu
ej fastställts eller så skett —- fordrar, att styckningen icke sker på sådant sätt,
att markens ändamålsenliga bebyggande försvåras, skulle måhända kunna
ifrågasättas, att en motsvarande bestämmelse gåves med avseende å vägs
byggande. Tanken på eventuell ersättning från det allmännas sida synes
här hava mindre aktualitet än i fråga om städerna och de stadsliknande samhällena,
då i förevarande fall något samhälle, mot vilket ersättningsanspråk
skulle kunna riktas, icke finnes.

Då här ovan i första hand hemställts, att från den enskilda väglagens tilllämpning
i fråga om städers och stadsliknande samhällens utomplansområden

Kungi. Maj:ts proposition nr SS.

undantag skulle göras för samma lags bestämmelser rörande vägs byggande,
har någon motsvarande hemställan icke gjorts i fråga om de områden å landet,
beträffande vilka jämlikt fastighetsbildningslagens 1 kap. 42 § förordnats om
stadsplans upprättande eller meddelats särskilda byggnadsföreskrifter. Tillräckliga
skäl synas nämligen icke föreligga för att, låt vara för en kortare
tid, ställa fastighetsägarna inom dylika områden utan möjlighet att vid behov
få vägbyggnads frågan tvångsvis ordnad. Sannolikheten för att denna fråga
i allmänhet får sin lösning utan de särskilda fastighetsägarnas ingripande kan
för ifrågavarande områden förefalla något mindre än för de till städerna och
de stadsliknande samhällena hörande utomplansområdena, beträffande vilka
vederbörande kommunala myndigheter lättare kunna tänkas intressera sig för
vägfrågans ordnande. Att redan nu, innan motsvarande bestämmelser för de
till städer och stadsliknande samhällen hörande utomplansområdena blivit utformade,
ensamt för ifrågavarande områden å landet införa någon bestämmelse
till skydd för stadsplaneintresset synes knappast lämpligt.

Justitierådet Svedelius och regeringsrådet Palmgren:

På sätt vägkommissionen föreslagit, torde slutorden i denna paragraf »och
vare om underhåll» etc. böra uteslutas. Med kommissionens utgångspunkt
eller att förevarande paragraf allenast avser väg, som är till stadigvarande
nytta för två eller flera fastigheter, bliva dessa slutord obehövliga, då, såsom
kommissionen framhållit, genom desamma ej utsäges annat eller mera än som i
sådant fall direkt följer av stadgandet i 6 §. Det synes emellertid kunna ifrågasättas,
om denna utgångspunkt är undantagslöst riktig. Att en över en
fastighets område för dess enskilda behov anlagd väg på grund av ändrade
förhållanden upphör att för denna fastighet vara till stadigvarande nytta, kan
väl ej anses alldeles uteslutet. Men om i ett sådant fall en annan fastighet
med stöd av förevarande paragraf förskaffar sig rätt att begagna vägen, blir
det uppenbarligen den senare fastighetens ensak att underhålla densamma. Den
genom slutorden gjorda hänvisningen till regeln i 6 § bleve således under nu
angiven förutsättning missvisande. Häri skulle tydligen ligga ett ytterligare
skäl för den av kommissionen förordade uteslutningen.

4 §•

Justitierådet Högstedt:

Beträffande denna paragraf skiljer sig det remitterade förslaget från 1907
års lag därutinnan, att de i lagen förekommande slutorden i första stycket
»vare ock ägaren skyldig upplåta mark, som av fastighetens område till vägen
tarvas» uteslutits i förslaget. Vägkommissionen, på vars hemställan uteslutningen
vidtagits, har tydligen ansett, att härigenom icke sker någon saklig
ändring. Enligt kommissionens mening innebure nämligen den genom nämnda
ord uttryckta bestämmelsen icke annat än vad som följde redan av 2 § och vore
därför överflödig.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 23 höft. (År S8.) <>

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Huruvida borttagandet av ifrågavarande bestämmelse utgör en ändring i
sak, beror givetvis på tolkningen av lagens 4 §, sammanställd med 2 §. I
sistnämnda paragraf stadgas såsom villkor för rätt att bygga väg över annans
mark, dels att vägens anläggande är av synnerlig vikt för den fastighet, för
vars räkning vägen ifrågasattes, och dels att vägens framdragande över den
andra fastighetens område icke kan lända denna till märkligt men. Då därefter
i 4 § föreskrives, att om väg, som någon vill bygga för sin fastighets behov,
tillika är av synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande av annan fastighet,
denna skall deltaga i vägens byggande och ägaren vara pliktig att därifrån
upplåta till vägen erforderlig mark, torde det visserligen vara tydligt,
att markupplåtelse, som skulle medföra märkligt men, icke kan ifrågakomma:
är det konstaterat, att vägen är av synnerlig vikt för den markupplåtande
fastigheten, kan det icke gärna bliva tal om märkligt men för samma fastighet.
Tveksamt synes däremot vara, om för tvång till markupplåtelse i 4 §:s
fall likasom i 2 § fordras, att vägen för den fastighet, från vars sida densamma
påyrkas, är av synnerlig vikt. Detta sammanhänger med frågan om den tolkning,
som rätteligen bör givas åt orden »för sin fastighets behov» i 4 §. Menas
härmed detsamma, som i 2 § uttryckts med att vägen är av synnerlig vikt
för fastighetens ändamålsenliga brukande? Är detta förhållandet, måste man
helt visst giva kommissionen rätt däri, att den uteslutna bestämmelsen är överflödig,
enär den i sådant fall icke innehåller annat än vad redan stadgats i 2 §.
Utan påtagliga skäl kan man emellertid näppeligen antaga, att bestämmelsen
fått inflyta, om icke meningen varit att genom densamma utsäga något annat
och mera, nämligen att för den, som själv har att deltaga i byggandet av väg,
föreskriva skyldighet att upplåta mark även under annan förutsättning än
enligt 2 §:s allmänna stadgande rörande markupplåtelse. Redan förekomsten
av denna bestämmelse i 4 § utgör således ett obestridligt stöd för en annan
tolkning av orden »för sin fastighets behov» än den nyss antydda. En sådan
torde icke heller ur saklig synpunkt kunna anses utesluten. Det låter väl tänka
sig, att en väg, utan att vara av synnerlig vikt för en fastighet, dock i viss
män är för densamma behövlig. Att även i det fall, då denna mindre grad
av behövlighet föreligger för den fastighet, vars ägare vill hava vägen till
stånd, annan fastighet blir skyldig att taga del i vägens byggande, därest
vägen är av synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande av denna senare fastighet,
innebär ingenting orimligt. Genom att deltaga i vägens anläggande
tillgodoser ju ägaren av sistnämnda fastighet sitt eget bästa, och delaktighetstvånget
är således till hans egen fördel.

Vägkommissionen har, under åberopande av de yttranden, som avgåvos i
högsta domstolen vid granskningen av det förslag, vilket låg till grund för
1907 års lag, ansett sig kunna bestämt uttala, att meningen med den i det nu
remitterade förslaget uteslutna bestämmelsen ej varit, att den, som vill bygga
väg för sin fastighets behov, skulle kunna från annan fastighet, som förpliktas
deltaga i vägens byggande, tilltvinga sig markupplåtelse, även om vägen
icke vore av synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande av hans egen fastighet.
Kommissionen har tydligen ansett ingressen i 4 § böra tolkas så som om den

Kung!,. Maj:ts proposition nr 2S.

haft ungefär denna lydelse: Vill någon bygga väg, som är av synnerlig vikt
för ändamålsenligt brukande av hans fastighet. Det kan icke förnekas, att
för en dylik tolkning ett visst stöd kan hämtas av omförmälda yttranden. Vid
avlåtandet av proposition till riksdagen med det efter granskningen i högsta
domstolen omarbetade förslaget har vederbörande departementschef icke gjort
något uttalande, som lämnar ledning för tolkningen. Det kunde därför synas
ligga närmast till hands att godtaga den tydning av stadgandet, som bygger
på de i högsta domstolen avgivna yttrandena. A andra sidan må emellertid
framhållas, att nämnda yttranden i förevarande del knappast kunna anses vara
av den otvetydiga innebörd, att desamma kunna åberopas gent emot den formulering
stadgandet erhållit i lagen. Hade det verkligen varit lagstiftarens
avsikt, att förutsättningen för tvång till delaktighet i vägs byggande skulle
vara, att vägen vore av synnerlig vikt icke blott för den fastighet, mot vilken
delaktighetstvånget göres gällande, utan även för den vägfordrande fastigheten,
hade detta bort komma och säkerligen även kommit till tydligt uttryck
i lagtexten.

Med en tolkning av inledningsorden i 4 §, som direkt ansluter sig till de använda
ordalagen, erhåller man en tillfredsställande förklaring till att den i nu
föreliggande förslag uteslutna bestämmelsen om skyldighet att upplåta mark
upptagits i paragrafen. Bestämmelsen får då en självständig innebörd, nämligen
den, att från fastighet, för vilken tvång till deltagande i vägs byggande
föreligger, mark till vägen skall — mot ersättning enligt 5 § — upplåtas,
ehuru behovet av vägen för den fastighet, från vars sida densammas anläggande
påyrkas, icke är så väsentligt som i 2 § angives. Att den, för vilken
vägen är av sådan betydelse, att han är pliktig deltaga i väganläggningen,
jämväl är skyldig att, till nytta delvis för sig själv, upplåta mark till vägen
under en i avseende å vägens betydelse för den vägkrävande fastigheten mindre
sträng förutsättning än den eljest beträffande markupplåtelse gällande, torde
icke kunna sägas vara oegentligt.

På grund av det anförda anser jag, att genom uteslutningen av bestämmelsen
rörande markupplåtelse en saklig ändring gjorts i 4 §. Vid övervägande
huruvida skäl till en dylik ändring föreligger kan jag — under förutsättning
att paragrafen i övrigt bibehålies oförändrad och således, med den tolkning
jag anser böra givas åt uttrycket fastighetens behov, villkoret för delaktighetstvång
icke är att den tilltänkta vägen för den fastighet, som påfordrar
densamma, är av synnerlig vikt — ej finna anledning att förorda frångående
av gällande lags ståndpunkt. Till ändrade regler i avseende å förutsättningarna
för skyldighet att deltaga i byggandet av väg, som av annan ifrågasättes,
finnes enligt mitt förmenande icke heller skäl. Jag hemställer alltså,
att 4 § i 1907 års lag bibehålies till alla delar oförändrad.

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Christiansson: Begynnelseorden

i denna paragraf synas medgiva två skilda tolkningar, den
ena att vägen även för den fastighet, som vill bygga densamma, skall vara av

Kungl. Maj.ts proposition nr gs.

synnerlig vikt för ett ändamålsenligt brukande och den andra att denna fastighets
behov av vägen icke ovillkorligen måste äga sådan styrka, utan att det är
tillräckligt, om vägen, ehuru den icke har nämnda betydelse, dock kan sägas
för fastigheten medföra stadigvarande nytta. Vägkommissionen har anslutit sig
till den förra uppfattningen och därutinnan hänvisat till högsta domstolens
protokoll vid granskningen av 1906 års förslag. Åtminstone i ett därvid avgivet
yttrande har ock den meningen kommit till klart uttryck, att frågan om
skyldighet för eu egendom att på jakande av annan egendom deltaga i byggande
av väg borde göras beroende därav att vägen vore av synnerlig vikt för
ändamålsenligt brukande av båda egendomarna. Även ett annat yttrande
synes grundat å samma uppfattning. Föredragande departementschefens uttalande
till statsrådsprotokollet, då propositionen till 1907 års riksdag beslöts,
utvisar icke heller, att med den efter förslagets granskning i högsta domstolen
vidtagna omarbetningen åsyftats något mot nyssnämnda uppfattning stridande.
Detta är desto mera beaktansvärt som, om den senare av de ovan såsom
tänkbara angivna tolkningarna skulle vara den riktiga, ifrågavarande paragraf
i sin nuvarande lydelse skulle innehålla icke blott en regel för bestämmande
av skyldigheten att deltaga i byggande av väg, utan därutöver en
föreskrift om skyldighet att upplåta mark för viig av annan innebörd än huvudregeln
i 2 §. Lagen skulle i sådant fall i berörda hänseende intaga den
ståndpunkt, att rätt till upplåtelse av mark till väg över annans område
skulle tillkomma — förutom den, som hade det starka intresse av vägen, som
i 2 § angives — envar annan, för vilken vägen vore till stadigvarande nytta,
under förutsättning dock att för den fastighet, över vars område vägen skulle
anläggas, densamma ägde ovan omförmälda större betydelse. Det förefaller
emellertid icke antagligt, att åt lagen avsiktligt skulle givits ett sådant innehåll,
utan att detta skulle under förarbetena klargjorts. Det i paragrafen
använda ordet »tillika» synes ock närmast tyda därpå, att förutsättningen skall
vara densamma för den ena fastighetens rätt och den andras skyldighet i det
avseende, varom i paragrafen är fråga, en ståndpunkt, vilken ock synes riktig.
Med den innebörd av förevarande stadgande, som således med tillämpning av
den strängare tolkningen måste anses åsyftad, torde väl överensstämma, att
den nuvarande slutmeningen i första stycket uteslutes såsom i sådant fall
överflödig och möjligen ägnad att framkalla missuppfattning.

Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida ej, även om nämnda slutmening
får utgå, ett direkt förtydligande av förutsättningarna för paragrafens tilllämplighet
bör ske. Frågan lärer visserligen i sådant fall ej vara av någon
nämnvärd praktisk betydelse. Tvekan om paragrafens rätta tolkning torde
nämligen under angiven förutsättning knappast kunna uppstå i annat fall än
att någon vill bygga väg uteslutande över egen mark och denna väg visserligen
för annan fastighet -— som emellertid ej framställt anspråk på vägen -— anses
vara av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga brukande, men för den
initiativtagande fastigheten själv, om också medförande stadigvarande nytta,
ej har samma betydelse som för den andra fastigheten. Varje tvekan huru lagen
i en dylik situation rätteligen bör tolkas skulle undanröjas, om första stycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

iSO

i paragrafen formulerades ungefär sålunda: »Är väg, som någon vill bygga
för sin fastighets behov, av synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande ej
blott av denna utan även av annan fastighet, skall sistnämnda fastighet deltaga
i vägens byggande.»

8 §•

Lagrådet:

Då i senare delen av första stycket, vilket upptagits oförändrat från 1907
års lag, stadgas, att ny innehavare eller ägare av fastighet, vilken vägbyggnadsskyldighet
åligger, ej har att svara för bidrag, som förfallit till betalning,
innan han blev innehavare eller ägare, torde härmed avses det fall, då arbetet
utföres för de vägbyggnadsskyldigas gemensamma räkning och kostnaden därför
utdebiteras på intressenterna efter den envar av dem åliggande andel i
skyldigheten. Skulle vägbyggnadsarbetet vara mellan de vägbyggnadsskyldiga
fördelat sålunda, att var och en står i ansvar för viss sträcka å marken,
torde däremot stadgandet icke kunna åberopas till befrielse för ny innehavare
eller ägare att verkställa arbete, som för företagets utförande ålegat föregående
innehavare eller ägare, men av denne försummats. Det kan ifrågasättas,
om ej, i överensstämmelse med vad i 7 kap. 60 § vattenlagen finnes föreskrivet
beträffande diknings- och vattenavledningsföretag, en uttrycklig bestämmelse
bör till undvikande av missuppfattning införas angående skyldighet
för ny innehavare eller ägare att fullgöra av företrädaren eftersatt arbete i
avseende å vägens byggande.

I fråga om underhåll av väg innehåller förslaget lika litet som motsvarande
stadgande i 1907 års lag föreskrift om begränsning av skyldigheten för ny
innehavare eller ägare att svara för underhållsbidrag, som skolat gäldas av
föregående innehavare eller ägare. Att så icke är förhållandet i lagen torde
sannolikt bero därpå, att enligt denna underhållsskyldigheten regelmässigt
skall fullgöras genom arbete in natura. Då det emellertid, därest det remitterade
förslaget blir lag, ofta lärer komma att inträffa, att även underhållsarbetet
utföres gemensamt med skyldighet för intressenterna att till kostnaden
därför lämna bidrag, synes vad i första stycket stadgas angående ny innehavares
eller ägares ansvar för sådana bidrag till vägbyggnadskostnaden, som förfallit
till betalning, innan han blev innehavare eller ägare, böra förklaras äga
motsvarande tillämpning beträffande underhållskostnad. Att 05'' innehavare
eller ägare får svara för underhållsarbete in natura, som företrädaren uraktlåta
fullgöra, torde ligga i sakens natur.

10 §.

Justitieråden Svedelius och Högstedt:

Beträffande den i förevarande paragraf stadgade rättigheten för väghållningsskyldig
att i mån av behov taga sand, sten eller grus å annans fastighet
intager det remitterade förslaget i två avseenden en från vägkommissionens
förslag avvikande ståndpunkt. Medan kommissionen begränsat denna rättighet
till att avse endast behovet av vägmaterial för vägunderhåll och lagt den
häremot svarande skyldigheten endast å annan i fråga om samma väg under -

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

hållsskyldig fastighet, har i det remitterade förslaget rättigheten utsträckts
att omfatta jämväl behovet för vägs byggande samt skyldigheten att underkasta
sig dylikt tvångsservitut gjorts oberoende av villkoret om delaktighet i
vägen. Mot den förra utvidgningen synes på grund av de skäl. som härför åberopats,
intet vara att erinra. Vad åter den senare frågan angår, torde det med
hänsyn till de grunder, vägkommissionen för sin ståndpunkt anfört, vara lämpligast
att åtminstone tills vidare icke i förevarande avseende gå längre än vad
kommissionen föreslagit, detta särskilt om man i det förra avseendet på ovan
angivet sätt avviker från kommissionens förslag. Ett ytterligare skäl till begränsning
av skyldigheten att gälla endast för annan till deltagande i vägens
byggande resp. underhåll förpliktad fastighet ligger däri, att skyldighetens
fastslående även för fastigheter utanför vägsamfälligheten, på sätt vid 24 §
kommer att framhållas, synes medföra nödvändigheten av ändrade stadganden
beträffande fullföljd av talan mot förrättning enligt enskilda väglagen. Det
hemställes därför, att uttrycket »annan fastighet» i förevarande paragrafs
första stycke ändras i huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens förslag
till »annan väghållningsskyldig fastighet».

Lagrådet:

Då såsom förutsättning för paragrafens tillämplighet i första hand upptages,
att byggande eller underhåll av väg på grund av förrättning eller dom
enligt denna lag åligger fastighet, innebär detta, att enligt i nämnda ordningträffad
bestämmelse vägen skall byggas eller underhållas av två eller flera
fastigheter. Endast i detta fall kan man nämligen tala om någon fastigheten
i fråga åliggande skyldighet i förevarande avseende. Har ägaren av en fastighet
med stöd av 2 § tilltvingat sig rätt till väg över annan fastighets område,
utan att den senares ägare ansetts skyldig deltaga i vare sig byggandet eller
det framtida underhållet av vägen, ankommer såväl det ena som det andra uteslutande
på den förre, och någon rätt att enligt denna paragraf taga vägbyggnads-
eller väglagningsämnen å annan fastighet äger han icke. Det kan ifrågasättas,
om ej åt förslagets mening i nämnda avseende borde genom någon
omredigering givas ett klarare uttryck, i vilket avseende kan hänvisas till den
avvikande formulering, som för åitergivande av samma mening användes i övergångsbestämmelserna.

12 §.

Lagrådet:

Denna paragraf innehåller den allmänna bestämmelsen om förfarandet, då
ett avgörande påkallas rörande frågor, som i lagen avses, eller således i varje
fall då överenskommelse därutinnan icke träffats mellan samtliga intressenter.
I denna del avviker paragrafen från 11 § i gällande lag allenast så till vida,
att bland frågor, som kunna förekomma till avgörande i angivna ordning, i
förslaget även upptagas sådana, där det gäller tillämpning av det nytillkomna
stadgandet i 10 §.

Det nu tillagda andra stycket i 12 §, vilket endast berör frågor av sist omförmälda
art, innefattar intet undantag från den i första stycket innehållna

Kungl. Mai:ts proposition nr 28.

allmänna regeln men heller ingen utvidgning av dess tillämplighetsområde.
Enligt motiven är stadgandets syfte allenast att meddela särskild föreskrilt
därom, att vid förrättning för delning av väg för byggande eller för underhållet
den tid mark iir bär, därvid skyldigheten således skall utgöras in natura,
vederbörande förrättningsmän skola ex officio undersöka, om behov av upplåtelse
av rätt att å annan fastighet taga vägbyggnads- eller väglagningsämnen
föreligger för någon av de väghållningsskyldiga fastigheterna, samt i sådant
fall pröva och avgöra frågan härom. Att sådan fråga blir avgjord redan
i sammanhang med delningsförrättningen är uppenbarligen av vikt. i ty att
först därefter en säker och rättvis uppskattning av verkliga kostnaden för en
var av de väghållningsskyldiga kan åvägabringas.

År emellertid stadgandets innebörd den nu angivna, synes detsamma ieke
hava sin rätta plats i förevarande paragraf, utan höra hemma bland bestämmelserna
i förslagets 20 §, däri bland annat som »vid förrättning skall efter
omständigheterna tillses» upptages, »huruvida åt fastighet bör upplåtas sådan
rätt. som i 10 § omförmäles, samt vad i avseende däpå skall iakttagas». I
20 §, som sålunda lämnar direkta anvisningar om vad vid förrättningen skall
iakttagas, synas helst böra sammanföras alla föreskrifter av sådan innebörd.
Det kan för övrigt ifrågasättas, om ej nyss anförda stadgande i 20 § redan i
sin föreslagna lydelse inrymmer nu ifrågavarande föreskrift i 12 § andra
stycket, som således, åtminstone formellt, skulle vara överflödig. Då det emellertid
av nyss angivet skäl är av vikt. att den här givna regeln alltid iakttages,
och densamma därför bör erhålla ett tydligt uttryck i lagtexten, hemställes
att. med uteslutande av 12 § andra stycket, till ovan återgivna stadgande
i 20 § göres ett tillägg av innehåll att, då vid förrättning verkställes fördelning
i väglotter. alltid skall undersökas och prövas, huruvida med tillämpning
av 10 § upplåtelse, som där avses, skall ske eller på vad sätt eljest behovet
av vägbyggnads- och väglagningsämnen kan för varje särskild fastighet
fyllas.

13 §.

Lagrådet:

För fastighet, tillhörig kronan eller allmän inrättning, är rätten att påkalla
förrättning, avseende byggande av väg, enligt denna paragraf liksom i gällande
lag förbehållen fastighetens ägare, oaktat byggnadsskyldigheten jämlikt
8 § åligger dess innehavare. Någon ändring härutinnan lärer ej heller
böra vidtagas. Däremot torde i fråga om rätten att föra talan vid sådan förrättning
saken ställa sig annorlunda. Det synes vara en rimlig fordran, att
den. som har att svara för byggnadsarbetets utförande och kostnaderna för
detsamma, så vitt å fastigheten belöper, även beredes tillfälle att yttra sig vid
förrättningen och deltaga i avgörandet av förekommande frågor, visserligen ej
med uteslutande av ägaren men jämte denne, vilket torde innebära, att för
åstadkommande av förening mellan sakägarna båda maste biträda densamma.
En sådan anordning är heller icke främmande för lagen, i det att genom särskilt
stadgande i förevarande paragraf, vilket överensstämmer med det nu gällande.
i fråga om fastighets vägunderhåll rätt såväl att äska förrättning som

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

att därvid föra talan tillerkänts jämte ägaren även den underhållspliktige
innehavaren eller arrendatorn. Det torde ock med skäl kunna ifrågasättas, om
avsikten verkligen vant att helt utesluta den vägbyggnadsskyldige innehavaren
av publik fastighet från medbestämmanderätt eller om ej snarare förutsatts,
att dylik rätt skulle utan uttryckligt stadgande tillkomma honom, så att
den olikhet beträffande talerätten i fråga om vägs byggande och dess underhåll,
åt vilken man velat giva uttryck i lagen, i själva verket endast gäller rätten
att påkalla förrättning. Da emellertid den föreslagna avfattningen av
paragrafen närmast giver stöd för en tolkning, motsatt den nu ifrågasatta,
hemställes om en sådan omredigering av paragrafens andra stycke, att rätt
till talan i angivna hänseende uttryckligen tillerkännes jämväl annan vägbyggnadsskyldig
än ägare.

I sammanhang härmed synes även innehållet i paragrafens tredje stycke
böra i viss man förtydligas. Stadgandets innebörd torde nämligen vara den.
att en var, som har att svara för fastighets väghållningsskyldighet, vare sig
vägbyggnadsskyldigheten eller underhållsskyldigheten, skall, liksom i värjo
fall ägaren av fastigheten, äga äska förrättning för vinnande av rätt enligt 10 §
att å annan fastighet taga vägbyggnads- eller väglagningsämnen samt att
vid sådan förrättning föra talan, allt dock endast i den mån dylik upplåtelse
tarvas för fullgörande av den väghållningsskyldighet, som åligger vederbörande.
Att stadgandets mening är den nu angivna framgår dock knappast med
önskvärd tydlighet av dess avfattning enligt förslaget.

Den rätt till talan, som enligt paragrafens sista stycke tillkommer nyttjanderättshavare,
är uppenbarligen begränsad till att avse sådana frågor, där
hans eget intresse direkt beröres, såsom då det gäller att söka förekomma’vägs
framdragande över innehavd mark eller upplåtande därå av plats för hämtning
av vägbyggnads- eller väglagningsämnen eller åtminstone förminska olägenheten
därav ävensom att bevaka rätten till ersättning för intrång, som genom
dylik åtgärd förorsakas nyttjanderättshavaren. Då emellertid stadgandet
i förslaget erhållit en avfattning, som synes kunna inrymma en mera omfattande
rätt till talan för nyttjanderättshavaren, hemställes om förtydligande
omredigering av detsamma.

14 §.

Justitierådet Svedclius, regeringsrådet Vålm gren och justitierådet Högst
edt:

Därest, såsom av oss förordats, frågan om lagbestämmelser angående byggande
av enskild väg å städernas och stadsliknande samhällens icke planlagda
områden får tills vidare vila och den nu ifrågasatta lagen göres beträffande
nämnda områden tillämplig endast i vad den innehåller föreskrifter om rätt för
fastighetsägare att begagna å annan fastighet redan anlagd väg. om skyldighet
att deltaga i underhåll av redan befintlig väg och om rätt att för vägunderhåll.
som det enligt meddelad bestämmelse åligger någon att fullgöra, taga
sand, grus eller sten å annans mark, torde stadgandet i andra stycket av förevarande
paragraf böra uteslutas. Betydelsen av nämnda stadgande lärer väsentligen
vara den, att iid förrättning angående byggande av ny väg frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S.

om vägens läge och sträckning kommer att avgöras under ledning av eu förrättningsman,
som är särskilt lämpad att taga hänsyn till vederbörande samhälles
stadsplaneintresse. Med den ifrågasatta begränsningen i lagens tilllämpning
skulle däremot frågan om stadsplanesynpunkternas beaktande i allmänhet
icke vara av någon särskild vikt. Det synes vid sådant förhållande
ej vara behövligt att bibehålla berörda stadgande. Ett uteslutande av detsamma
medför tydligtvis, att ur tredje stycket böra utgå dels föreskriften därom,
att före förordnandet av förrättningsman för förrättning, avseende stad
eller sådant samhälle å landet, som i andra stycket sägs, kungörelse i allmänhet
ej skall ske, och dels den i sista punkten gjorda hänvisningen till andra
stycket.

17 §.

Regeringsrådet Palmgren och justitierådet Christiansson:

Av tredje styckets avfattning kunde möjligen dragas den slutsats, att kallelse,
som där omförmäles, i intet fall behöver delgivas tidigare än åtta dagar
före förrättningen. Rätta innebörden lärer emellertid vara den, att då vid
förrättning fråga skall prövas om rätt jämlikt 10 § att taga sand, grus eller
sten å fastighet, som eljest icke beröres av förrättningen, den, som äger föra
talan för denna fastighet, i varje fall skall särskilt kallas till förrättningen
och att sådan kallelse skall tillställas honom minst åtta dagar förut, där ej till
följd av stadgande, som enligt första stycket äger tillämpning, dylik särskild
kallelse ändå skall utfärdas och redan tidigare delgivas vederbörande. Detta
senare är tydligen händelsen, dels då sakägaren är bosatt utom socken, i vars
kyrka förrättningen skall kungöras, dels ock då för fastigheten skall förordnas
allmänt ombud och således anmälan hos länsstyrelsen i enlighet med 26 §
skiftesstadgan erfordras. Det hemställes fördenskull om ett förtydligande i
angivet syfte av ifrågavarande stadgande.

Justitieråden Svedelius och Högstedt:

Ett bifall till den av oss vid 10 § gjorda hemställan skulle givetvis hava till
följd, att sista stycket i förevarande paragraf bör utgå. Därest emellertid
stadgandet i detta stycke bibehålies, instämma vi i vad lagrådets övriga ledamöter
erinrat beträffande detsamma.

21 §.

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Högstedt: Enligt

12 § i förslaget skall fråga om rätt jämlikt 10 § att för fullgörande
av väghållningsskyldighet i avseende å enskild väg taga sand, grus eller sten
å annans fastighet i händelse av tvist prövas vid förrättning, varom förslaget
innehåller bestämmelser. Häremot synes i och för sig intet vara att invända.
Att märka är emellertid att, därest åt omförmälda rätt gives en sådan utsträckning,
som i förslaget ifrågasättes, och den således kommer att gälla även
gent emot andra fastigheter än dem, vilka äro skyldiga att taga del i byggandet
eller underhållet av vägen, i förrättningen införes en ny grupp sakägare,
vilka komma att intaga en i viss mån annan ställning än de övriga. För den

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

kå att saga utom företaget stående, vilken beröres av detsamma allenast så
till vida, att mot honom riktas anspråk på rätt till hämtning av vägmaterial
å hans fastighet, har lösningen av övriga vid förrättningen förekommande
frågor icke någon omedelbar betydelse. Och även om man icke utan ett visst
fog kan säga, att nämnda frågors avgörande mera medelbart har intresse för
honom, i det att därav kan bero det omfång, i vilket hans fastighet utsattes
för omförmälda anspråk, torde det dock ligga i sakens natur, att han icke bör
vid förrättningen få direkt inverka på utgången av berörda frågor. För att
förening därutinnan skall komma till stånd bör således icke fordras, att densamma
biträdes jämväl av honom. A andra sidan synes för ett avgörande
föreningsvis av den fråga, som omedelbart berör honom, icke vara erforderligt,
att andra väghållningsskyldiga än de, för vilka rättigheten att å hans
fastighet taga vägmaterial skulle bliva gällande, jämte honom ansluta sig till
föreningen.

Huruvida åt det i 21 § första stycket från 1907 års lag utan ändring upptagna
stadgandet kan givas sådan tolkning, att för giltigheten av ingången
förening allenast fordras, att densamma biträtts av de sakägare, vilkas rätt
beröres därav, eller stadgandet måste anses innebära fordran på anslutning till
föreningen av alla sakägarna, även om den fråga föreningen avser saknar betydelse
för vissa av dem, torde icke vara klart. Vid förrättning enligt den
nu gällande enskilda väglagen lärer visserligen ytterst sällan förekomma, att
sakägare finnes, som icke är vägintressent eller, med andra ord, som icke är
pliktig eller påstås vara pliktig att taga del i byggandet eller underhållet av
den väg, varom fråga är. Alldeles uteslutet torde det dock icke vara. Till
en ifrågasatt väg kan fordras markupplåtelse från fastighet, som själv icke
har nytta av vägen och vilken således skyldighet icke åligger att deltaga i
företaget. Ägaren till denna fastighet är visserligen sakägare så till vida,
att hans rätt beröres av frågan, om och under vilka villkor markupplåtelse
skall ske från fastigheten, men har däremot intet intresse av huru väghållningsskyldigheten
fördelas mellan de fastigheter, vilka densamma åligger.
Till förening i sistnämnda hänseende borde därför biträde av honom icke erfordras.
Om i något fall stadgandet blivit på detta sätt tillämpat, är emellertid
icke känt.

Då ordalagen närmast tyda på, att samtliga sakägare skola underskriva ingången
förening, men denna fordran, efter vad ovan sagts, i vissa fall icke
synes böra upprätthållas, hemställes om sådan ändring av första stycket i
förevarande paragraf, att därav framgår, att för förenings giltighet kräves
biträdande av densamma endast av de sakägare, vilkas rätt beröres av den
fråga föreningen avser.

22 §.

Lagrådet:

Det tillkännagivande, varmed enligt bestämmelsen i sista stycket förrättningen
skall avslutas, torde böra avse, dels vid vilken domstol talan mot förrättningen
skall anhängiggöras och dels vid enligt 24 § skall för talans bevarande
iakttagas. En omredigering i enlighet härmed förordas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

24 §.

Justitieråden Svcdelius och Högstedt:

Enligt första stycket av denna paragraf, som är lika lydande med 21 § i
1907 års lag, skall sakägare, som är missnöjd med förrättning, till domstol
instämma samtliga övriga sakägare. Givet är, att, såsom också i avgivna yttranden
framhållits, denna skyldighet mången gång kan medföra stort besvär
och avsevärda kostnader och att den därför ofta verkar avhållande för sakägare,
som eljest ej skulle låtit sig nöja med det vid förrättningen meddelade
utlåtandet. Paragrafens andra stycke medgiver visserligen ett förenklat sätt
för stämningens delgivning, men endast för det fall att svarandena äro flera än
tio; eljest måste stämningen delgivas en var av svarandena särskilt. Att
märka är även, att käranden utsätter sig för risken att få betala ersättning för
samtliga motparternas inställelse vid domstolen och deras kostnader i övrigt
å rättegången. Då fråga är om ett något så när stort vägföretag. synes därför
i allmänhet möjligheten att bringa den vid förrättningen avgjorda frågan
under domstols prövning praktiskt taget vara en ensam sakägare betagen.

Vid granskningen av det förslag, som låg till grund för den gällande enskilda
väglagen, ifrågasatte högsta domstolen, att fullföljd av talan mot förrättning
skulle få ske genom besvär till domaren, som angående tiden för målets handläggning
skulle utfärda kungörelse att uppläsas i vederbörande k5’rkor. Chefen
för jordbruksdepartementet, till vars handläggning frågan hörde, anförde
i anledning därav, att mot den sålunda föreslagna anordningen syntes kunna
göras den principiella anmärkningen, att förrättningen därigenom skulle betagas
karaktären av förundersökning och i stället undfå egenskapen av verklig
instans. Det vill emellertid synas, som om den i stället valda anordningen
att, även om missnöjd sakägare icke själv sökt förrättningen, ålägga honom
att stämma samtliga övriga sakägare icke heller stämde väl överens med förrättningens
karaktär av förundersökning. Ändamålet med en sådan är att,
jämte det utredning verkställes, söka mellan sakägarna åvägabringa förlikning,
varmed tydligen bör anses likställt, att alla sakägare äro nöjda med undersökningsförrättarens
utlåtande. Kan icke på det ena eller andra sättet
enighet uppnås, bör det vara sökandens sak att bringa frågan under domstolens
prövning. Om sakägare, som icke sökt förrättningen, har skyldighet att.
där han icke vill bliva bunden av förrättningsmännens utlåtande, instämma
saken, kan val detta i lika hög grad, som om talan mot förrättningen skolat
föras genom besvär, sägas innebära, att förrättningen blir att betrakta såsom
en instans. Enligt 1879 års dikningslag, som beträffande däri avsedda företag
för vissa fall föreskrev förundersökning, var det icke så; missnöjd sakägare,
som icke själv sökt förrättningen, hade endast att i viss ordning anmäla
sitt missnöje, varefter sökanden skulle till domstolen instämma saken i
hela dess vidd vid äventyr att frågan eljest förfallit. I själva verket torde
också, såsom fortsättningen av det ovannämnda anförandet av vederbörande
departementschef synes giva vid handen, det huvudsakliga skälet till den i
enskilda väglagen valda anordningen vara att söka däri, att man icke ville

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S.

bereda allt för stor lätthet att draga saken inför domstol, enär det kunde befaras,
att en sådan lätthet ofta skulle komma att utnyttjas endast för att åstadkomma
trakasseri eller förhala verkan av en välbehövlig, om också för den
missnöjde ofördelaktig reglering. Vägkommissionen synes för sin del lägga
huvudvikten å denna synpunkt, då kommissionen yttrar, att kostnaderna för
och besväret med stämnings delgivning — som med anlitande av det förenklade
stämningssätt, lagen anvisade för mål av ifrågavarande slag, icke kunde
te sig synnerligen avskräckande -— å andra sidan ej sällan kunde utgöra ett
hälsosamt korrektiv mot ett onödigt uppehållande av saken genom dess dragande
inför domstol.

Det skall icke förnekas, att den nyss angivna synpunkten har ett visst fog,
då samtliga sakägare äro vägintressenter, d. v. s. hava eller förmenas hava
nytta av den väg, varom fråga är. Saken ställer sig däremot annorlunda beträffande
dem, som på annan grund äro sakägare. Såsom vid 21 § framhållits,
torde vid förrättning enligt den nu gällande enskilda väglagen dylik sakägare
mera sällan förekomma, men ett godkännande av 10 § i det remitterade
förslaget lärer hava till följd, att esomoftast i förrättningen indragas sakägare,
vilka endast så till vida beröras av det vägföretag, som med förrättningen
avses, att skyldighet ålägges dem att tåla begagnandet av deras fastigheter
för hämtning av vägmaterial. Att för dessa sakägare försvåra möjligheten
att erhålla domstols prövning av frågan, om de böra vara pliktiga underkasta
sig det ifrågasatta tvångsservitutet, eller av det belopp, varmed ersättningen
därför bör utgå, kan icke vara befogat. Det måste tvärtom anses
i hög grad obilligt, om en dylik sakägare för att få sin talan prövad av domstol
skulle vara nödsakad stämma icke blott dem, som äro hans verkliga motparter,
i det att vid förrättningen tillerkänts dem rätt att å hans fastighet taga
vägfyllnadsämnen, utan därjämte alla övriga, som i avseende å vägfrågan äro
sakägare.

På grund av det anförda kan — för den händelse icke, i enlighet med den av
oss gjorda hemställan vid 10 §, där avsedda rätt begränsas att gälla allenast
gent emot fastighet, som själv har att deltaga i vägarbetet — godkännande av
24 § i dess föreslagna avfattning icke tillstyrkas. I stället förordas bestämmelser,
i huvudsak överensstämmande med de ovan antydda i den nu upphävda
dikningslagen.

Regeringsrådet Valmgren:

Därest i förslaget bibehålies det i 10 § innefattade stadgandet, att rätt må
upplåtas till hämtning av vägmaterial även å utomstående fastighet, emot vilket
stadgande jag för min del icke funnit anledning till erinran, biträder jag
den av justitieråden Svedelius och Högstedt beträffande 24 § gjorda hemställan.

26 §.

Lagrådet:

Med stadgandet i sista stycket av denna paragraf avses närmast att i fall,
då förrättningsmannen icke är lantmätare och såsom sådan direkt underkastad

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

lantmäteriinstruktionens bestämmelser, erhålla ett tvångsmedel att, där så erfordras,
förmå honom att redovisa förrättningsakten. Såsom dylikt tvångsmedel
är, enligt vad av departementschefens yttrande framgår, föreläggande
av vite avsett att komma till användning i överensstämmelse med vad i lantmäteriinstruktionen
är föreskrivet rörande lantmätare.

Mot avfattningen av stadgandet må emellertid anmärkas, att detsamma synes
efter sin lydelse kunna medgiva, att böter eller annan direkt ansvarspåföljd
i administrativ ordning stadgas för försummelse i angivna hänseenden,
vilket icke torde väl överensstämma med allmänna straffrättsliga regler och
ju heller icke blivit satt i fråga. Ett förtydligande av bestämmelsen i ovan
angiven riktning synes därför önskvärt.

31 §.

Lagrådet:

Förening, som träffats annorledes än vid laga förrättning, finnes i förslaget
liksom i nu gällande lag omförmäld och till sin verkan i viss mån reglerad
allenast såvitt densamma avser underhåll av väg, för vilket fall 30 § i
förslaget meddelar föreskrifter. Då nu i 31 § såsom en form för vägfrågor#
avgörande upptages bland annat förening, lärer, såsom av sammanhanget
synes framgå, därmed icke avses annan förening än sådan, vilken förslaget
eljest tillerkänt laga verkan, eller förening beträffande vägunderhållet. Om så
är förhållandet, synes 31 § lämpligen böra i förtydligande syfte omredigeras
sålunda, att i ett första stycke stadgas rätt att i anledning av förändrade förhållanden
erhålla ny prövning av samtliga i paragrafen omförmälda särskilda
frågor, vilka blivit genom förrättning eller dom avgjorda, och i ett andra
stycke enahanda bestämmelse förklaras gälla i det fall att fråga om underhåll
av väg blivit avgjord genom förening, träffad annorledes än vid förrättning.

32 §.

Lagrådet:

I första stycket av denna paragraf förklaras styrelsens allmänna funktion
vara att handhava de med byggandet eller underhållet av väg förenade angelägenheter.
Med alldeles samma ordalag angives i 35 § den rätt de väghållningsskyldiga
äga utöva å sammanträde. Då här icke är fråga om två samordnade
organ, utan styrelsen tydligen har att ställa sig till efterrättelse de
väghållningsskyldigas i laga ordning tillkomna beslut, synes det. på sätt jämväl
av kammarkollegium vid förslagets granskning anmärkts, vara oegentligt
och möjligen även vilseledande att sålunda beträffande bådas verksamhet
begagna enahanda ordalag. Uttrycket torde lämpligen böra i förevarande
stycke utgå. Om så sker, kräves någon omredigering av paragrafens andra
stycke.

34—36 §§.

Justitieråden Svedclius och Högstedt:

Enligt förslaget kan genom förrättning eller dom även mot väghållningskyldigs
bestridande bestämmas, att arbete med vägs byggande eller under -

Kung!. Maj:ts proposition nr 28.

håll skall utföras gemensamt. I anledning härav hava bestämmelser blivit
erforderliga, som i nödig utsträckning reglera handhavandet av de med den
gemensamma väghållningen förenade angelägenheterna. Till förebild för
dessa bestämmelser hava tagits 63—65 §§ i 7 kap. vattenlagen, därvid i förslaget
fått inflyta liknande hänvisningar till vissa paragrafer i 3 kap. nämnda
lag, som där förekomma. Vägkommissionen har motiverat förslaget härutinnan
därmed, att de ifrågavarande bestämmelserna, om de fullständigt intoges
i lagen, skulle komma att upptaga en oproportionerligt stor del av densamma.
Åtskilliga av de hörda myndigheterna, däribland lantmäteristyrelsen,
hava funnit dessa hänvisningar till vattenlagen olämpliga och förklarat sig
anse de erforderliga bestämmelserna böra intagas i väglagen och där avfattas
i direkt anpassning till de förhållanden, varom i denna lag är fråga. Under
åberopande att redan i den gällande enskilda väglagen förekomma hänvisningtill
skiftesstadgan samt att de nu ifrågasatta hänvisningarna icke syntes kunna
giva anledning till missförstånd, har föredragande departementschefen ansett
nackdelarna av den föreslagna anordningen icke vara större, än att de uppvägdes
av fördelen av att icke erhålla en alltför vidlyftig lag, samt därför anslutit
sig till kommissionens förslag.

Den sålunda föreslagna anordningen synes icke böra godtagas. De bestämmelser,
som med de nya hänvisningarna avses, äro av en väsentligen annan
karaktär än de föreskrifter i skiftesstadgan, till vilka redan i den nuvarande
väglagen hänvisas. De senare innehålla huvudsakligen endast sådant, som
förrättningsmannen har att iakttaga, och även om enligt väglagen någon skulle
förordnas till förrättningsman, som icke är lantmätare, bör tydligen hos honom
förutsättas så pass stor kännedom å skifteslagstiftningens område, att hänvisningen
från väglagen till skiftesstadgan ej skall för honom bereda några
svårigheter. Annorlunda ställer sig saken i fråga om de föreslagna nya hänvisningarna.
De bestämmelser dessa avse gälla regler, som de väghållningsskyldiga
själva hava att iakttaga vid utövande av sin bestämmanderätt i förekommande
vägfrågor. Det måste framstå som synnerligen oegentligt, att uti
en för menige mans — i detta fall de väghållningsskyldigas — egen tillämpning
i så hög grad avsedd lag som förevarande de föreskrifter, som reglera
formerna för bestämmanderättens utövning, väsentligen skola sökas icke i
lagen själv utan i en annan lag, som har till uppgift att reglera förfarandet å
ett helt annat område än vägväsendets. Väl är det sant, att väglagens omfattning
kunnat genom den föreslagna anordningen i viss mån begräusas, men ur
den enskilda sakägarens synpunkt är denna fördel illusorisk, då de felande bestämmelserna
måste av honom sökas å annat håll och härtill kommer, att dessa
bestämmelser icke skola äga direkt utan endast »motsvarande» tillämpning.
Svårigheterna härutinnan ökas, då, såsom i ett fall är förhållandet, den paragraf,
till vilken från väglagen skulle hänvisas, i sin ordning hänvisar till
andra paragrafer i vattenlagen än de i väglagsparagraferna särskilt åberopade.

På grund härav hemställes om sådan omarbetning av förslaget i denna
del, som av de ovan omförmälda, i ärendet hörda myndigheterna förordats.
Härvid synes särskilt böra tagas under övervägande, huruvida åt bestämmel -

Kungi. ilaj:ts proposition nr 2S.

o;»

serna i enskilda väglagen ovillkorligen måste givas samma fullständighet, som
ansetts erforderlig i vattenlagen, vilket med skäl synes tvivelaktigt. Exempelvis
lärer eu sådan föreskrift som den, vilken innefattas i 3 kap. 15 § första
stycket vattenlagen, knappast vara av något praktiskt behov påkallad i väglagen.
Även torde med skäl kunna ifrågasättas lämpligheten av en sådan anordning,
som av förslaget synes följa, eller att, om t. ex. av tre väghållningsskyldiga
en har att svara för tre femtedelar i företaget, medan eu var av de
båda övriga endast har att svara för en femtedel, de båda senare, om de äro
ense, alltid skulle överrösta den förre.

38 §.

Lagrådet:

I denna paragraf innehålles till en början den allmänna regeln att. då väghållningsskyldig
fastighet delas, skyldigheten övergår ä de nybildade fastigheterna,
vilka sålunda inträda i den förras ställe. Denna regel synes i och
för sig tämligen självfallen, men däremot lära de förhållanden, som uppkomma
i samband med sådan överflyttning av väghållningsskyldigheten, kräva
särskilda föreskrifter, vilka likaledes äro avsedda att meddelas i denna paragraf.
Man har därvid att skilja mellan olika fall, för vilka i viss mån olika
regler gälla.

Därest väghållningen före delningen var så ordnad, att den sedermera delade
fastigheten hade att gemensamt med annan eller andra fastigheter utföra
vägarbetet, och således skyldighetens utgörande skedde genom erläggande av
kostnadsbidrag i förhållande till fastigheten åsatt andelstal. möter intet hinder
för att de nybildade fastigheterna direkt inträda i den delades ställe, en var
för viss del av dennas andelstal, men eljest helt likställda med den eller de övriga
fastigheterna. Vid andelstalets fördelning å de nybildade fastigheterna
skola enligt paragrafen deras taxeringsvärden utgöra delningsgrunden. Någon
ansvarighet utöver vad sålunda å varje ägolott belöper kan i detta fall
ej åligga någon av de nya lotterna, särskilt ingen skyldighet att i vidare mån
än de övriga gemensamt med dem väghållningsskyldiga fastigheterna ansvara
för eventuell brist hos en annan av de nybildade. Detta lärer vara den väsentliga
innebörden i paragrafens första stycke.

I andra stycket åter behandlas det fall. då den delade fastigheten haft en
genom vägdelning bestämd egen väglott att bygga eller underhålla. ^ ill man.
såsom i förslaget, undvika en ny vägdelningsförrättning omfattande denna
väglott. måste här delvis andra regler komma till tillämpning. För arbetets
fullgörande i dess helhet svarar här gent emot de övriga vägintressenterna en
var av de nybildade fastigheterna gemensamt med de andra. Då här således
föreligger ett fall. där väghållning skall utföras av flera fastigheter gemensamt,
är det en konsekvens av förslagets allmänna ståndpunkt att å den .härigenom
uppkomna mindre gemensamheten skola tillämpas förslagets i 32 -36 §§ givna föreskrifter angående en omedelbart vid vägförrättning bildad gemenskap
mellan väghållare. För den inbördes fördelningen av ansvaret eller med

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

andra ord för andelstalets bestämmande för de nybildade fastigheterna skola
även här deras taxeringsvärden läggas till grund.

Den innebörd, paragrafen sålunda får anses äga, skulle komma till ett tydligare
uttryck, om paragrafen i huvudsaklig överensstämmelse med vad ovan
angivits uppdelades i tre stycken, det första innehållande den allmänna huvudregeln,
det andra de regler, som gälla då väghållningen förut utförts gemensamt,
och det tredje bestämmelserna för det fall att delad fastighet haft egen
väglott. Det hemställes fördenskull om paragrafens omredigering i sådan
riktning.

Stadgandet i 33 § att i fall, då skyldighet att utse styrelse enligt 32 § föreiigger,
arbete å annans mark ej må verkställas eller eljest åtgärd till förfång
för annan vidtagas, innan anmälan om styrelseval gjorts hos länsstyrelsen, är
tydligen avsett att skapa en garanti för att styrelse utan dröjsmål blir utsedd.
Något medel att direkt framtvinga val av styrelse, där sådant i allt fall
uteblir, synes däremot icke vara i lagen anvisat. Visserligen förutsättes i departementschefens
yttrande vid 38 §, att genom de i 32—36 §§ givna reglerna
den, vilkens rätt må vara beroende av att behörig styrelse finnes, kan vid underlåtenhet
att utse styrelse hos länsstyrelsen påyrka förordnande av syssloman
att företräda sakägarna på sätt om styrelse är föreskrivet, men det här
tydligen åsyftade stadgandet i 3 kap. 17 § vattenlagen, vilket enligt 34 § i
förslaget skall äga motsvarande tillämpning å gemenskap mellan väghållningsskyldiga,
avser enligt sin lydelse endast det fall, att styrelse till följd
av ledamots avgång icke vidare är beslutför, och en analogisk tillämpning
därav å fall, då styrelse över huvud aldrig förefunnits, synes möta betänklighet,
helst motiven till vattenlagen ingalunda giva stöd för en dylik tolkning.

Den svårighet, som sålunda kan uppstå för annan part vid mellanhavanden
med en gemenskap av väghållningsskyldiga, torde i praktiken mera sällan
yppas i de fall, där 32—36 §§ äro direkt tillämpliga, i ty att enligt 22 § vid
förrättningen uppdrag skall givas åt en eller flera personer att föranstalta om
styrelseval och dylikt uppdrag väl får förväntas i regel bliva fullgjort. Men
för det i 38 § andra stycket avsedda fall åter, där 32—36 §§ i tillämpliga delar
skola lända till efterrättelse, eller då efter delning av en fastighet, som
haft sig tilldelad viss väglott, väghållningsarbetet skall utföras gemensamt
av de nybildade fastigheterna, ställer sig saken annorlunda. Den gemenskap
mellan väghållningsskyldiga, varom där stadgas, uppkommer nämligen omedelbart
till följd av fastighetens delning utan samband med någon förrättning,
och styrelsevalet blir sålunda helt och hållet beroende av väglottshavarnas
eget initiativ. Då emellertid skyldigheten att svara för arbetet å väglotten,
intill dess väghållningsfrågan blivit ordnad i enlighet med föreskrifterna i
denna paragraf, torde kunna i sin helhet utkrävas av varje andelsägare i
fastigheten, kan måhända däri ligga en tillräckligt kraftig maning för dem att
föranstalta om styrelseval och över huvud tillse, att väghållningsskyldigheten
ej eftersättes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Stadgandena i 30 § gälla efter sin ordalydelse endast sådan förening, som
träffas efter den nya lagens trädande i kraft. Det torde emellertid ej vara
förslagets mening, att motsvarande bestämmelser i 27 § av nu gällande lag,
vilka så vitt angår väg på landet i allo överensstämma med de förstnämnda,
skulle förlora sin tillämplighet. Möjligen har man ansett de föreslagna stadgandena
medgiva den tolkning, att även en jämlikt berörda, nu gällande paragraf
tillkommen förening läte sig hänföras under desamma. Med hänsyn
särskilt därtill, att 30 § i förslaget jämväl inrymmer bestämmelser om
väg i stad, synes det emellertid icke lämpligt att i samma lagrum upptaga
bestämmelser rörande äldre förhållanden, vilka endast kunna avse landsbygden.

Vid nu angivna förhållanden lärer det bliva erforderligt att i stället genom
ett tillägg till förslagets övergångsbestämmelser bereda fortsatl tilllämplighet
åt 27 § i gällande lag. Detta tillägg synes lämpligen kunna, inskjutas
mellan de föreslagna andra och tredje styckena och erhålla ungefär
den avfattningen, att vad i 30 § stadgas om förening, som rörande underhåll
av väg å landet träffas efter det nya lagen trätt i kraft, skall gälla jämväl
i fråga om dylik förening ingången dessförinnan efter den 1 januari 1908.
Vidtagande av, en sådan förändring lärer dessutom betinga, att i övergångsbestämmelsernas
fjärde stycke — under nu angivna förutsättning det femte
— hänvisningen till 30 § uteslutes och i stället föregående såväl tredje som
fjärde stycke åberopas.

Ur protokollet:
A. V. Stenkula.

Bihang till riksdagens protokoll 1926

1 sand.

28 käft. (Nr 28.)

Kungl. Maj:ts proposition nr %8.

Utdrag av protokollet över kommunikations ärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 31 december 1925.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,

Möller, Levinson.

Chefen för kommunikationsdepartementet statsrådet Larsson anmäler, efter
gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, lagrådets den 14
september 1925 avgivna utlåtande över det den 8 maj 1925 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om enskilda vägar.

Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden
:

Med avseende å den föreslagna lagens tillämplighetsområde hava lagrådets
flesta ledamöter i första hand hemställt, att frågan om lagbestämmelser angående
byggande av enskild väg å städernas ej planlagda områden skulle vila
i avvaktan på den fullständiga utredning angående beaktande av stadsplaneintresset
vid ny vägs anläggande å dylika områden, som i samband med pågående
revision av stadsplanelagstiftningen torde komma att förebringas, samt
att även beträffande motsvarande områden, tillhörande köpingar och andra
samhällen å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas, i den ifrågasatta lagen undantag skulle göras i avseende å stadgandena
om byggande av enskild väg. I andra hand hava samma ledamöter
framhållit, att därest emellertid behovet av lagbestämmelser även angående
byggande av enskild väg å stads utomplansområde skulle anses vara av den
trängande art, att uppskov med antagande av lagstiftning härutinnan icke borde
ifrågakomma, det borde tagas under övervägande, om ej, utan föregripande
av den slutgiltiga prövningen i samband med revisionen av stadsplanelagstiftningen,
möjlighet funnes att i någon mån minska de risker för stadsplaneintresset,
som en lagstiftning angående byggande av enskild väg å stads utomplansområde
kunde tänkas medföra. Härutinnan hava dessa ledamöter framställt
visst förslag.

En av lagrådets ledamöter har lämnat det remitterade lagförslaget i förevarande
avseende utan anmärkning.

Den av lagrådets flesta ledamöter i första hand gjorda hemställan har jag ej
ansett mig böra biträda. Behovet av en lagstiftning rörande det enskilda väg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

väsendet å städernas utomplansområden har, utan att därvid undantag i något
avseende gjorts, vitsordats från inånga håll, och bland de avgivna yttrandena
saknas icke sådana, däri direkt understrykes behovet av lagbestämmelser rörande
nya vägars anläggning å dessa områden. Även om en del uttalanden i
motsatt riktning föreligga, förefaller det mig dock mindre lämpligt att, då
lagstiftningsåtgärder nu föreslås för ordnande av det enskilda vägväsendet å
städernas utomplansområden, göra undantag i avseende å byggande av väg.
Mot lagrådsmajoritetens berörda hemställan synes även kunna framhållas såsom
något i viss mån oegentligt, att under den mellantid, revisionen av stadsplanelagstiftningen
kan taga, fastighetsägarna å de till köpingar och övriga stadsliknande
samhällen hörande utomplansområdena skulle berövas den möjlighet
de nu äga att tvångsvis erhålla ny väg, helst de nu tillämpade bestämmelserna
för åvägabringande av väg å nämnda utomplansområden så vitt kunnat inhämtas
ej i praktiken medfört ur stadsplanesynpunkt mindre önskvärda
följder. Ytterligare lärer lagrådsmajoritetens förstahandshemställan kunna
giva anledning till den erinran, att enligt densamma den enskilda väglagens
tillämplighetsområde i allt fall ej skulle ur stadsplanelagssynpunkt bliva rationellt
avgränsat, då nämligen väglagen skulle äga full giltighet i fråga om de
områden å landet, beträffande vilka jämlikt 1 kap. 42 § i lagen om fastighetsbildning
i stad förordnats om stadsplans upprättande eller meddelats särskilda
föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande.

Vad åter lagrådets flesta ledamöter i andra hand framhållit därom, att det
remitterade förslaget ej i erforderlig omfattning borttoge de risker för stadsplaneintresset,
som en lagstiftning av ifrågasatt innehåll kunde tänkas medföra,
torde äga sitt berättigande. Det synes nämligen riktigt, såsom anmärkts,
att förrättningsmannen, ehuru vald såsom särskilt skickad att jämväl med
hänsyn till de samhälleliga intressena åstadkomma den bästa lösningen av förekommande
spörsmål, likväl utan stödet av ett materiellt stadgande till skydd
för stadsplaneintresset i regel icke skulle kunna åvägabringa en sådan lösning
av vägfrågan, att detta intresse tillgodosåges. Vad som skulle erfordras vore,
på sätt lagrådsmajoriteten yttrat, ett stadgande om skyldighet att vid byggande
av väg å stads ej planlagda område taga hänsyn till stadens allmänna
intressen, så att genom vägen ett framtida utsträckande av stadsplanen icke
försvårades. Emellertid bär lagrådsmajoriteten ej ansett sig kunna förorda en
bestämmelse av denna allmänna innebörd, innan frågan, om och i vilken mån
vederbörande stad borde vara pliktig att vidkännas de ökade kostnaderna till
följd av att hänsyn sålunda toges till dess intressen, gjorts till föremål för
utredning och prövning. Majoriteten har därför inskränkt sig till att i andra
hand förorda dels stadgande att inom område, för vilket Konungen jämlikt
1 kap. 46 resp. 42 § i lagen om fastighetsbildning i stad förordnat att särskilda
föreskrifter skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande,
väg ej finge byggas så, att tillämpningen av sådan föreskrift motverkades,
dels ock stadgande att å område på landet, beträffande vilket förordnande
givits om upprättande av stadsplan, väg ej finge byggas på sådant sätt att
markens ändamålsenliga bebyggande försvårades.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Mot ett införande av de sålunda av lagrådsmajoriteten förordade stadgandena
synes ej vara något att erinra. Beträffande åter vad majoriteten anfört i fråga
om ett stadgande av förut angivna, mera allmänna innebörd beträffande städers
och stadsliknande samhällens utomplansområden, har jag emellertid, efter att
hava i ämnet samrått med de sakkunniga, som inom justitiedepartementet biträda
vid revisionen av stadsplanelagstiftningen, kommit till den uppfattningen,
att hinder ej möter mot att redan nu förorda ett dylikt stadgande. Då lagstiftaren
ansett sig kunna föreskriva, att jorddelning inom städers och stadsliknande
samhällens utomplansområden ej må så verkställas, att markens ändamålsenliga
bebyggande försvåras, utan att ålägga staden eller samhället
någon ersättningsskyldighet, synes hinder ej böra möta att nu meddela en liknande
föreskrift rörande vägs byggande, i avbidan på att förevarande fråga
i samband med revisionen av stadsplanelagstiftningen erhåller sin slutgiltiga
lösning. Den enskilde synes icke kunna fordra, att det allmänna giver
honom gentemot andra enskilda ett tvångsmedel, som kan så utövas, att samhälleliga
intressen därigenom trädas för nära. Intresset av att bebyggandet
sker ändamålsenligt är nämligen ett samhälleligt intresse och alltså ej endast
ett vederbörande kommuns privatekonomiska intresse. På en dylik grunduppfattning
lärer ock hela stadsplanelagstiftningen vila.

På grund härav har i förslagets 9 § insatts ett nytt andra stycke innehållande
dels bestämmelser i de av lagrådsmajoriteten förordade avseenden och
dels föreskrift i syfte att inom stad eller samhälle å landet, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, väg å utomplansområde
ej må så byggas, att markens ändamålsenliga bebyggande försvåras. Genom
dessa stadganden jämförda med bestämmelsen i förslagets 22 § därom, att, i
den man förening mellan sakägarna ej kan åstadkommas, saken skall av förrättningsmannen
med gode männen prövas jämlikt de i denna lag stadgade
grunder, bliva förrättningsmannen och gode männen förpliktade att, då fråga
om vägs byggande blir föremål för deras prövning, i sina avgöranden i behörig
mån beakta jämväl stadsplaneintresset.

Om man sålunda med direkta lagföreskrifter tillförbinder förrättningsmannen
med gode männen att på angivet sätt taga hänsyn till stadsplaneintresset,
synes man näppeligen böra tillåta sakägarna att utan att dylika hänsyn behörigen
iakttagas vid förrättning träffa förening om vägs byggande inom de områden,
varom nu är fråga. Det synes därför ligga nära till hands att åt förrättningsmannen
med gode männen uppdraga att ur berörda synpunkt pröva
och godkänna sålunda träffad förening. Till förebild härutinnan kan i viss
mån tjäna vattenlagens 10 kap. 57 §, däri det beträffande överenskommelse mellan
sakägarna vid förrättning rörande torrläggningsföretag m. m. heter, att om
överenskommelsen angår annat än beloppet av sakägare tillkommande ersättning,
den ej skall vara gällande, med mindre den av synemännen prövas lämplig.
På grund härav har nu i 21 § av förslaget till lag om enskilda vägar tillagts
ett stycke av innehåll, att om förening angår fråga om byggande av väg å
stads eller stadsliknande samhälles utomplansområde eller å område, som avses
i 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen, föreningen icke skall vara gällande

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

101

utan att den av förrättningsmannen med godo männen prövas överensstämma
med de i 9 § andra stycket givna stadganden.

Med sålunda i 9 och 21 §§ gjorda tillägg synes ■—- i avvaktan på den revision
av väglagstiftningen för samhällen, som i samband med genomförandet av en
ny stadsplanelagstiftning må komma till stånd — möjlighet vara given, att
stadsplaneintresset blir på ett tillräckligt effektivt sätt tillvarataget.

Även i övrigt har jag låtit det remitterade förslaget undergå åtskilliga förändringar,
därvid de anvisningar iakttagits, som givits av lagrådets samtliga
ledamöter eller varom, vid 4 och 21 §§, lagrådets flesta ledamöter förenat sig.

Den förutsättning, under vilken lagrådets flertal hemställt om vissa ändringar
i 14 § beträffande förordnande av förrättningsman i stad och vissa samhällen
å landet, är, med bibehållande av det remitterade förslagets ståndpunkt
i fråga om lagens tillämplighetsområde, ej för handen. Denna hemställan torde
således ej påkalla något yttrande från min sida.

Två av lagrådets ledamöter hava, beträffande den i det remitterade förslagets
10 § medgivna möjligheten att tvångsvis utverka tillstånd att för väghållningsskyldig
fastighet från annan fastighet taga sand, grus eller sten, ansett lämpligast,
att åtminstone tills vidare skyldighet att tåla dylikt tvångsservitut lädes
endast å annan i fråga om samma väg väghållningsskyldig fastighet. Utöver
vad vägkommissionen härutinnan yttrat, hava nu nämnda lagrådsledamöter
såsom skäl för dylik begränsning åberopat, att skyldighetens fastslående
även för fastigheter utanför vägsamfälligheten syntes medföra nödvändigheten
av ändrade stadganden beträffande fullföljd av talan mot förrättning enligt
enskilda väglagen. Om man emellertid i likhet med mig eljest anser önskligt,
att tvångsrätt av ifrågavarande art må kunna göras gällande i den utsträckning,
det remitterade förslaget innehåller, synes frågan om sättet för
fullföljd av talan mot förrättning, vid vilken ifrågavarande stadgande vunnit
tillämpning, icke böra få hindra ett införande av tvångsrätten i önskad omfattning.

Vad då angar sättet för fullföljd av talan mot förrättning enligt den enskilda
väglagen, hava samma lagrådsledamöter, sonr vid 10 § hemställt om viss inskränkning
i den däri medgivna tvångsrätten, vid 24 § förklarat, att för den
händelse icke den i 10 § avsedda rätt begränsades att gälla allenast gentemot
fastighet, som själv hade att deltaga i vägarbetet, godkännande av 24 § i dess
föreslagna avfattning icke kunde tillstyrkas. I stället hava förordats bestämmelser,
i huvudsak överensstämmande med angivna stadganden i den nu upphävda
1879 års dikningslag. En tredje ledamot av lagrådet har förklarat, att
därest i förslaget bibehölles det i 10 § innefattade stadgandet, att rätt må upplåtas
till hämtning av vägmaterial även å utomstående fastighet, emot vilket
stadgande denne ledamot för sin del icke funnit anledning till erinran, samme
ledamot biträdde den av nyssnämnda två ledamöter beträffande 24 § gjorda
hemställan.

Till stöd för denna hemställan hava sist omförmälda två lagrådsledamöter
framhållit de svårigheter, som med nu tillämpade sätt för talans fullföljande
förelåge för den med förrättning missnöjde sakägaren att bringa den därvid

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

avgjorda frågan under domstols prövning. Vidare liar gjorts gällande, att bättre
överensstämmande med förrättningens karaktär av förundersökning skulle
vara, att därest icke vid förrättningen förlikning åvägabragts mellan sakägarna
eller om icke alla sakägarna vore nöjda med undersökningsförrättarens utlåtande,
det vore sökandens sak att bringa frågan under domstols prövning.
Enligt 1879 års dikningslag, som beträffande däri avsedda företag för vissa
fall föreskrev förundersökning, hade missnöjd sakägare, som icke själv sökt
förrättningen, endast att i viss ordning anmäla sitt missnöje, varefter sökanden
skulle till domstolen instämma saken i hela dess vidd vid äventyr att frågan
eljest förfallit. Särskilt har påpekats, att ett godkännande av 10 § i det remitterade
förslaget torde hava till följd, att esomoftast i förrättningen komme
att indragas sakägare, vilka endast så till vida berördes av det vägföretag, som
med förrättningen avsåges, att skyldighet ålades dem att tåla begagnandet av
deras fastigheter för hämtning av vägmaterial. Det vore i hög grad obilligt, om
en dylik sakägare för att få sin talan prövad av domstol skulle vara nödsakad
stämma icke blott dem, som vore hans verkliga motparter, i det att vid förrättningen
tillerkänts dem rätt att å hans fastighet taga vägfyllnadsämnen, utan
därjämte alla övriga, som i avseende å vägfrågan vore sakägare.

Det skall icke förnekas, att det kan synas i viss mån naturligare och rättvisare
att, på sätt det av lagrådets flertal framförda förslaget innebär, lägga
besväret och kostnaderna samt risken för målets behöriga anhängiggörande
å sökanden, d. v. s. den som i första hand vill få vägen eller ett ordnande av
vägunderhållet till stånd. Ej heller lärer kunna motsägas, att det sålunda
föreslagna sättet för talans fullföljande bättre överensstämmer med förrättningens
karaktär av förundersökning. Men det förefaller betänkligt att giva en
med förrättningen i något, även det minsta avseende missnöjd sakägare —
själv icke sökande — ett så lätt begagnat medel att omintetgöra förrättningen
eller tvinga saken till domstol som ett muntligt tillkännagivande av missnöje
vid förrättningens avslutande eller en skriftlig missnöjesanmälan till länsstyrelsen,
vilken anmälan tydligen icke ens skulle behöva innehålla de skäl, på
grund av vilka den missnöjde intagit sin ståndpunkt. Svårigheterna att få ett
vägföretag eller ett ordnat underhåll till stånd skulle därigenom komma att
väsentligt ökas. Antalet till domstol fullföljda vägmål torde i sådant fall
komma att stiga, och detta utan att man med säkerhet kunde säga, att det
skulle lända allmänheten till båtnad. Beaktas bör även, att man på dikningsrättens
område övergivit 1879 års dikningslags bestämmelser om fullföljande
av talan samt övergått till ett system med besvärsförfarande vid vattendomstolarna,
detta tydligen för att vinna förenkling i proceduren och därmed
bereda sökanden en lättnad.

Ehuru det måste erkännas, att den nuvarande anordningen är behäftad med
vissa brister, vilka, på sätt lagrådet antytt, framträda starkare i fråga om sakägare,
som icke äro vägintressenter, synes det av lagrådets flertal föreslagna
systemet icke i det hela erbjuda sådana fördelar, att ett utbyte däremot av gällande
fullföljdsordning kan förordas.

Rungl. Maj:is proposition nr 28.

103

Vad i övrigt av särskilda bland lagrådets ledamöter anförts har icke synts mig
böra föranleda ändring i det remitterade förslaget.

X redaktionellt avseende hava ändringar vidtagits i vissa paragrafer.

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med vad sålunda anförts omarbetat
förslag till lag om enskilda vägar och hemställer, att förslaget måtte,
jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Ivonungen. att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Waldemar IT7iens.