Kung!. Maj:ts proposition Nr 288 (Proposition 1921:288)

Kung!. Maj:ts proposition Nr 288.

Nr 288.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående tillfällig
pensionsreglering för vissa lärarinnor vid privatläroverk
m. m.; given Stockholms slott den 11
mars 1921.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts,

Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

Enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

B. J.son Bergqvist.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 11 mars 1921.

♦

Närvarande:

Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,
statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Departementschefen, statsrådet Bergqvist anförde härefter:

Vid anmälan den 31 december 1920 av vissa på ecklesiastikde- Ang. tillfällig
partementets föredragning ankommande ärenden, som avsågo anslag Ptering8för8
Bikung till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 24(i käft. (Nr 288.) 1

vissa lärarinnor
vid privatläroverk

m. m.

2 Kungl. Maj.ts proposition Nr 288.

under riksstatens elfte huvudtitel och som eventuellt skulle föreläggas
1921 års riksdag, erinrade jag om att sedan några år tillbaka
på riksstatens tionde, från och med år 1921 på dess elfte huvudtitel
varit uppfört å extra stat ett förslagsanslag för beredande av tilläggspensioner
åt vissa lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter,
att anslaget, som i avseende å storleken växlat från år till
år, för år 1921 utginge med 55,000 kronor samt att detsamma vore
avsett att bereda understöd åt sådana äldre, förutvarande lärarinnor
vid sagda läroanstalter, som av ett eller annat skäl ej fått sina pensionsförhållanden
ordnade eller som kunnat erhålla en endast mycket
otillräcklig pension. Kungörelse angående omförmälda tilläggspensioner
hade, anförde jag, utfärdats den 31 december 1917 (nr
965).

Jag erinrade vidare om att förslag tidigare framkommit, åsyftande
åtgärder för beredande dels av högre pensioner åt nämnda
förutvarande lärarinnor, dels ock av tilläggspensioner åt lärarinnor
vid statsunderstödda enskilda läroanstalter, som från och med år
1920, intill dess nya pensionsbestämmelser kunde komma att träda
i kraft, med pension avginge från sina befattningar, men att Kungl.
Maj:t — efter att hava föreslagit 1920 års riksdag att, i avbidan på
proposition angående tilläggspensioner åt berörda lärarinnor, beräkna
för ändamålet på extra stat för år 1921 ett förslagsanslag å 100,000
kronor — sedermera meddelat riksdagen, att proposition i nyssberörda
syfte icke lcomme att avlåtas till riksdagen.

I sammanhang härmed omnämnde jag, att fråga om tilläggspensionernas
höjning ånyo bragts på tal samt att de sålunda framkomna
förslagen, så vitt jag dittills kunnat bedöma, vore värda
att bliva uppmärksammade. Enär emellertid den i ärendet behövliga
utredningen då ännu icke kunnat fullbordas, inskränkte jag mig
till att — under erinran att ett belopp av 65,000 kronor vore för
år 1922 erforderligt för beredande under samma år av de tilläggspensioner,
som utginge jämlikt bestämmelserna i förut omförmälda
kungörelse den 31 december 1917 — hemställa om förslag till riksdagen
att, i avbidan på proposition angående tilläggspensioner åt
vissa lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna, för
ändamålet beräkna under riksstatens elfte huvudtitel på extra stat
för år 1922 ett förslagsanslag å 150,000 kronor.

Kungl. Maj:t biföll min sålunda gjorda hemställan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 288.

Sedan den erforderliga utredningen fullbordats, anhåller jag nu
att få återupptaga nämnda fråga, därvid jag, för att närmare belysa
de med ärendet sammanhörande omständigheterna, anser mig
böra först lämna en kortfattad översikt av de åtgärder, som vidtagits
för pensionering av lärarinnorna vid de enskilda läroanstalterna.

Länge fanns för nämnda lärarinnor ej någon anordning för beredande
åt dem av understöd eller pension vid uppnådd högre ålder.
För åtskilliga år sedan bildades emellertid på enskilt initiativ två
pensionsanstalter för beredande av pensioner åt lärarinnor vid privata
skolor, den ena benämnd »pensi o n sin rätt n i ngen för lärarinnor
vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom», den andra bärande
namnet »svenska lärarinnornas pensionsförening». Båda de nu omförmälda
anstalterna erhöllo efter hand statsbidrag, den förstnämnda
genom beslut av 1896 års riksdag, den senare genom beslut av 1903
års riksdag.

Genom 1909 års riksdags beslut fingo ifrågavarande lärarinnor
sina avlöningsförhållanden ordnade, och frågan om lärarinnornas
pensionering bragtes genom beslut av 1910 års riksdag till lösning.
I enlighet med Kungl. Majrts förslag beslöt sistnämnda riksdag, bland
annat, att under riksstatens tionde huvudtitel uppföra ett förslagsanslag:
bidrag till pensionering av den kvinnliga lärarpersonalen vid
enskilda läroanstalter. Kungörelse i. ämnet utfärdades den 23 december
1910 (nr 145), innehållande dels av .riksdagen antagna bestämmelser
för tilldelande av bidrag ur sagda förslagsanslag, dels
ock av Kungl. Maj:t fastställt reglemente för den nya anstalt, lärarinnornas
pensionsanstalt, som skulle övertaga uppgiften att bereda
pensioner åt den kvinnliga lärarpersonalen vid de läroanstalter, som
åtnjuta statsunderstöd från det under riksstatens åttonde huvudtitel
uppförda reservationsanslaget till enskilda läroanstalter, numera till
privatläroverk.

Enligt berörda »bestämmelser», § 1 mom. 2, föreligger skyldighet att vara
delägare i lärarinnornas pensionsanstalt för vid nyss angivna läroanstalter anställd

A) föreståndarinna ävensom ämneslärarinna med full tjänstgöring;

B) annan lärarinna med sammanlagt minst 10 veckotimmars undervisning i
klasserna över de förberedande i en eller flera av sagda läroanstalter.

Föreståndarinna eller lärarinna, som före det dessa bestämmelser trätt i kraft
fyllt 50 år, äger rättighet men icke skyldighet att ingå i pensionsanstalten.

Pensionsavgiften för delägare, tillhörande grupp A, skall, enligt »bestämmel -

Tidigare åtgärder
för
pensionering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 288.

serna» § 1 mom. 3, beräknas sålunda, att den motsvarar en pension av 1,200
kronor från 60 års ålder, dock att lägsta avgiften för år skall vara 180 kronor
och högsta 240 kronor. För delägare, tillhörande grupp B, bestämmes pensionsavgiften
efter det antal, högst 20, veckotimmar hennes undervisning omfattar i
klasserna över de förberedande. Avgiften för varje veckotimme skall beräknas
så, att den motsvarar en pension av 60 kronor för varje veckotimme att utgå
från 60 års ålder, dock att lägsta avgiften för år för en veckotimme skall vara
9 kronor och högsta 12 kronor.

Av nu nämnda lägsta pensionsavgifter utgår en tredjedel av statsmedel, en
tredjedel av kommun eller enskilda donatorer, därest delägaren är anställd vid
enskild mellanskola eller högre flickskola, samt en tredjedel av läroanstalten, därest
delägaren är anställd vid högre goss- eller samskola eller vid enskilt lärarinneseminarium.
För utgörande av i varje fall återstående del av den pensionsavgift,
som jämlikt inom. 3 skall inbetalas för delägaren, ansvarar vederbörande läroanstalt,
med rätt för läroanstalten att av delägarens lön avdraga ett belopp svarande
mot denna del av pensionsavgiften.

För delägare i lärarinnornas pensionsanstalt, för vilken statsbidrag
utgår till endera av de båda äldre pensionsanstalterna, utgår
icke något statsbidrag till förstnämnda anstalt.

Avgifterna till lärarinnornas pensionsanstalt äro beräknade så,
att pensionen skall, från det lärarinna fyllt 60 år, utgå med 1,200
kronor samt för timlärarinna med 60 kronor för veckotimme, dock
för högst 20 veckotimmar. Härför fordras emellertid, att tillräckliga
avgifter inbetalas under tiden till pensionsålderns inträde. För
lärarinna, som vid inträdet i pensionsanstalten fyllt 30 år, utgår
pensionen med lägre belopp. Avgifter och pensioner beräknas med
tillhjälp av tabeller, som äro fogade till förberörda reglemente för
pensionsanstalten.

Lärarinnpmas pensionsanstalt förvaltas av statens anstalt för
pensionering av folkskollärare m. fl., vilken i sin ifrågavarande egenskap
benämnes direktionen över lärarinnornas pensionsanstalt.

Kungörelsen angående anstalten trädde i kraft den 1 januari 1911.

Aven om på nu nämnda sätt för åtskilliga lärarinnor pensionsfrågan
lösts på ett jämförelsevis tillfredsställande sätt, visade sig dock
den nya anordningen ej i allo till fyllest. Det fanns nämligen
många lärarinnor, för vilka pensionsregleringen blev helt eller delvis
ineffektiv; dessa utgjordes dels av de något äldre lärarinnor, som
endast med avseende å en kortare tid av sin tjänstgöring kunde få
draga fördel av de nya pensionsbestämmelserna, dels ock av de redan
pensionerade lärarinnor, som antingen icke alls eller blott i myc -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 288. 5

ket ringa grad kommit i åtnjutande av den nya pensionsanstaltens
förmåner.

I syfte att förbättra nu omförmälda lärarinnors pensionsvillkor
avlät Kungl. Maj:t till 1917 års riksdag proposition (nr 137) i frågan.
Propositionen avsåg beredande av tilläggspensioner åt vissa
lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna och begärde
riksdagens godkännande av följande grunder härför:

1. Föreståndarinna eller lärarinna, som är eller varit delägare i lärarinnornas
pensionsanstalt eller enligt § 2 i denna anstalts reglemente varit berättigad
att ingå såsom delägare i densamma eller avgått med pension före den 1 januari
1911, äger rätt att, på sätt och under villkor, som nedan sägs, uppbära tillläggspension.

2. a) Rätt att efter avgång från sådan anställning, som i § 2 av reglementet
för lärarinnornas pensionsanstalt sägs, erhålla tilläggspension inträder den 1
juli det kalenderår, då pensionstagaren fyller 60 år, dock icke före den 1 juli
1918, med villkor dels att hon vid sin avgång under minst 10 tjänstår, beräknade
på sätt nedan under punkt c) sägs, bestritt sådan tjänstgöring vid enskild
läroanstalt, att hon enligt eljest gällande bestämmelser ägt rätt att tillgodoräkna
sig densamma för uppflyttning i högre lönegrad, dels så vitt angår lärarinna, som
före den 1 juli 1918 avgått från sin befattning, att hon styrker sig vara för sitt
uppehälle i behov av tilläggspensionen.

b) Föreståndarinnas tjänstgöring beräknas motsvara 20 veckotimmar för
läsår. Biträdande föreståndarinna tillgodoräknas 5 veckotimmar utöver det antal,
som hennes undervisningsskyldighet omfattar, dock sammanlagt högst 20 för
läsår.

c) För föreståndarinna anses läsår motsvara tjänstår; för biträdande föreståndarinna
eller lärarinna skall läsår, som omfattar minst 20 veckotimmar, anses
motsvara fullt tjänstår samt läsår, som omfattar ett mindre antal veckotimmar
än 20, betraktas som så stor del av ett tjänstår, som antalet veckotimmar utgör
del av 20.

3. För varje läsår tillgodoräknas pensionstagaren ett bidrag av 5 kronor för
varje veckotimme, dock att det bidrag, som för visst år sålunda må tillgodoräknas,
jämte de bidrag, som staten och, beträffande tiden från och med år 1911,
kommun eller enskilda donatorer eller vederbörande läroanstalt för året haft
att vidkännas för lärarinnas pensionering, icke må överstiga sammanlagt 100
kronor.

4. Tilläggspension utgår med det belopp, som enligt de för lärarinnornas
pensionsanstalt vid tiden för tilläggspensionens beviljande gällande beräkningsgrunder
motsvarar de sålunda tillgodoräknade bidragen; dock att tilläggspensionen
tillsammans med den pension, som skulle reglementsenligt tillkomma vederbörande
vid 60 års ålder, endast för det fall må överstiga 800 kronor, att vid
sammanläggningen högre belopp uppkommer på grund därav, att vederbörande
lärarinna för sin pensionering erlagt frivilliga avgifter utöver vad som erfordrats
för utbekommande av stadgat statsbidrag. I sådant fall må totalpensionens belopp
kunna uppgå till högst 1,200 kronor.

Revisorernas

förslag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 288.

5. I övrigt skola de i reglementet för lärarinnornas pensionsanstalt givna
bestämmelser rörande i reglementet avsedda pensioner i tillämpliga delar lända
till efterrättelse beträffande nu ifrågavarande tilläggspensioner.

För beredande av sagda pensioner begärdes på extra stat för
år 1918 ett förslagsanslag å riksstatens tionde huvudtitel å 40,000
kronor.

Kungl. Maj:ts förslag blevo till alla delar av riksdagen bifallna.

Allt sedan dess har riksdagen som förut nämnts årligen för berörda
ändamål anvisat ett extra förslagsanslag, beräknat efter vissa
grunder och av årligen växlande storlek.

Grenom kungörelse den 31 december 1917 angående tilläggspensioner
åt vissa lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna
(nr 965) fastställde Kungl. Maj:t de av riksdagen antagna,
nyss återgivna »grunder för beredande av tilläggspensioner åt vissa
lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna», varjämte
utfärdades »föreskrifter beträffande utbetalning av tilläggspensioner
till vissa lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna».
Enligt dessa föreskrifter skall tilläggspension sökas hos direktionen
över lärarinnornas pensionsanstalt. Kungörelsen trädde i kraft den
1 juli 1918.

Såsom jag vid min föregående anmälan av nu förevarande ärende
omnämnde, har fråga om förbättrade pensionsförmåner för de enskilda
läroanstalternas liirarinnor nu ånyo väckts. Så har skett i
samband med den granskning av lärarinnornas pensionsanstalts förvaltning
och räkenskaper, som jämlikt § 34 av det för pensionsanstalten
gällande reglemente ägde rum år 1920 och över vilken berättelse
den 17 juli 1920 avgavs av vederbörande revisorer.

I berörda berättelse anföra revisorerna, bland annat, att den i § 35 av
nämnda reglemente föreskrivna utredningen av anstaltens förbindelser till delägare
och pensionstagare vid utgången av år 1919 verkställts av aktuarien fil. dr R.
Palmqvist, som i sagda utredning framhållit, att de grunder, som tillämpats vid
uppgörandet av de anstaltens reglemente bifogade tabeller över pensionsavgifter
och pensionsbelopp, illa överensstämde med de faktiska förhållandena. Palmqvist
hade uppvisat, att medel-räntefoten å anstaltens placeringar överstege 4,5 procent
samt att dödligheten bland anstaltens delägare mycket nära återgåves av den dödlighetstabell
för folkskollärarinnor, som härletts ur folkskollärarnas pensionsinrättnings
erfarenhet åren 1876—1912. Om kapitalvärdet av kassans förbindelser beräknades
på grundval av sistnämnda antaganden om räntefot och dödlighet, skulle
detsamma vid utgången av år 1919 hava uppgått till 1,458,616 kronor, under

Kungl. Maj:ts proposition Nr 288.

det att kassans verkliga kapitalbehållning överstege nämnda summa med 432,921
kronor, d. v. s. med nära 30 procent.

Med begagnande av sin i § 36 av pension sanstaltens reglemente medgivna
rättighet att hos Kungl. Maj:t föreslå de ändringar i reglementet eller i avseende
å pensionsanstaltens förvaltning och räkenskaper, vilka de ansåge av behovet påkallade,
hava revisorerna under hänvisning till nyssberörda försäkringstekniska
utredning över kassans ställning hemställt, att förenämnda, till reglementet fogade
tabeller måtte utbytas mot vissa av revisorerna föranstaltade tabeller, vilka
funnes intagna i revisorernas berättelse och vilka beräknats på grundval av den
dödlighetstabell för folkskollärarinnor, som återfunnes i lärarlönenämndens betänkande
I band 2 sid. 781 ff., samt 4,5 procents räntefot.

Avgifterna, fortfara revisorerna, som för lärarinna med full tjänstgöring växlade
mellan 90 kronor och 120 kronor i terminen, vore för närvarande avpassade
så, att den från 60 års ålder utgående pensionen uppginge till 1,200 kronor, om
inträdesåldern icke överstege 30 år och om avgiften erlades till dess pensionsåldern
uppnåddes. För den, som vid inträdet vore yngre än 25 år, skulle pensionen,
om avgiften utginge till 60 år, komma att överstiga 1,200 kronor, om den
beräknades enligt reglementets tabeller, men i reglementet föreskreves, att pension
icke finge överstiga 1,200 kronor. Då vidare avgiftens maximum vore bestämd
till 120 kronor i terminen, kotnme den, som vid inträdet vore äldre än 30 år,
att erhålla en lägre pension än 1,200 kronor. Detta kunde ock bli fallet med
den, som under någon tid haft minskad tjänstgöring. Om tjänstgöringen understege
20 timmar i veckan, utginge nämligen avgiften för varje timmes tjänstgöring
med en tjugondei av den, som utginge vid full tjänstgöring, dock att lägre
tjänstgöring än 10 timmar i veckan icke medförde skyldighet att erlägga avgift.

Om de nu föreslagna tabellerna tillämpades, funne man, att eu terminsavgift
av 90 kronor, mot vilken svarade en nettoavgift av 86 kronor, berättigade
till en pension av minst 1,500 kronor från 60 års ålder, om inträdesåldern icke
överstege 25 år, samt att en terminsavgift av 120 kronor, mot vilken svarade en
nettoavgift av 116 kronor, likaledes berättigade till minst 1,500 kronors pension
från 60 år, om inträdesåldern icke överstege 30 år.

Revisorerna föresloge därför, att nu gällande bestämmelser beträffande avgifterna
bibehölles, men att på de ställen i kungörelsen den 23 december 1910
angående pensionering av den kvinnliga lärarpersonalen vid enskilda läroanstalter,
där pensionsbeloppet 1,200 kronor förekomme, nämnda summa ändrades till 1,500
kronor.

Då det jämförelsevis betydande överskott, som enligt Palmqvists utredning
uppstått under de 9 år anstalten varit i verksamhet, hade sin grund i att pensionsbeloppen
beräknats för små i förhållande till de erlagda avgifterna, företolle det
vara rättvist, att de här föreslagna tabellerna tillämpades på redan gjorda inbetalningar,
även då det gällde redan utgående pensioner. Emellertid skulle de redan
pensionerade lärarinnorna i vissa fall bliva föga hulpna genom en dylik åtgärd,
enär en höjning i de från lärarinnornas pensionsanstalt utgående pensionerna i
vissa fall skulle leda till att de tilläggspensioner, som enligt kungörelsen den 31
december 1917 kunde tilldelas vissa lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läro -

Kungl. May.ts proposition Nr 288.

anstalter, komme att minskas. Tilläggspensionerna vore nämligen begränsade så,
att summan av tilläggspensionen och den pension, som reglementsenligt tillkomme
vederbörande från 60 års ålder, endast undantagsvis kunde överstiga 800
kronor.

De föreslagna ändringarna i kungörelsen den 23 december 1910 angående
pensionering av den kvinnliga lärarpersonalen borde således föranleda en ändring
i kungörelsen den 31 december 1917 angående tilläggspensioner. Då i sistnämnda
kungörelse föreskreves, att tilläggspensionen skulle avpassas så, att det totala
pensionsbeloppet endast i visst fall finge överstiga 800 kronor, d. v. s. två tredjedelar
av den för närvarande högsta pensionen 1,200 kronor, syntes det vara
ändamålsenligt, att om maximipensionen enligt revisorernas förslag sattes till 1,500
kronor, beloppet 800 kronor i sist anförda kungörelsen ändrades till två tredjedelar
av 1,500 kronor, d. v. s. till 1,000 kronor.

Revisorerna föresloge alltså, att punkt 4 i första delen av anförda kungörelse
av den 31 december 1917 erhölle följande lydelse:

»Tilläggspension utgår med det belopp, som enligt de för lärarinnornas pensionsanstalt
gällande beräkningsgrunder motsvara de sålunda tillgodoräknade bidragen,
dock att tilläggspensionen tillsammans med den pension, som skulle reglementsenligt
tillkomma vederbörande vid 60 års ålder, endast för det fall må överstiga
1,000 kronor, att vid sammanläggningen högre belopp uppkommer på grund
därav, att vederbörande lärarinna för sin pensionering erlagt frivilliga avgifter
utöver vad som erfordrats för utbekommande av stadgat statsbidrag. I sådant
fall må totalpensionens belopp kunna uppgå till högst 1,500 kronor.»

Av det, som i det föregående anförts, framginge, yttra revisorerna slutligen,
att det vore revisorernas mening, att de föreslagna tabellerna skulle tillämpas
på redan erlagda avgifter, så att pensionerna inom en nära framtid kunde
utgå med förhöjt belopp. Om revisorernas framställning ledde till ändringar i
förstberörda kungörelse, borde följaktligen följande stadgande införas som avslutning
av den föreslagna bilagan till reglementet:

»I denna bilaga upptagna tabeller tillämpas från och med den .... 192 . .
och gäller detta beträffande alla pensioner, som förfalla till utbetalning efter
nämnda dag.»

Revisorerna hade icke varit i tillfälle att göra någon utredning, i vad mån
statens kostnader för tilläggspensionerna genom den föreslagna anordningen
komme att ökas. Så mycket vore dock visst, att det komme att röra sig om ett
jämförelsevis litet belopp.

Infordrat yttrande över revisorernas förslag avgavs den 4 september
1920 av direktionen över lärarinnornas pensionsanstalt.

Direktionen förklarar sig ej hava något i princip att erinra mot den av revisorerna
föreslagna höjningen av de från pensionsanstalten utgående pensionerna
men anser sig av praktiska skäl böra motsätta sig revisorernas förslag, att redan
intjänad pensionsrätt skulle omräknas efter de föreslagna nya grunderna. Detta
skulle nämligen föranleda tidsödande och besvärliga omräkningar. Direktionen
ansåge därför, att eventuell tillämpning av de föreslagna nya tabellerna borde

Kimgl. Maj:ts proposition Nr 288. 9

avse endast pensionsrätt, som grundades å efter fastställelsen av desamma påförda
avgifter.

Beträffande den föreslagna höjningen av de tilläggspensioner, som utginge
enligt kungörelsen den 31 december 1917, hade direktionen intet att erinra däremot
men ansåge principiellt riktigast, att om redan utgående grundpensioner
lämnades oförändrade, redan utgående tilläggspensioner icke heller underginge
någon ändring.

Ungefär samtidigt med nu omförmälda förslag upptogs fråga
om lrär berörda pensioners höjning av skolöverstyrelsen i dess skrivelse
den 31 augusti 1920 angående vissa framställningar, som borde
föreläggas riksdagen.

Överstyrelsen omnämner i sagda skrivelse det förslag till löne- och pensionsreglering
för lärarpersonalen vid de statsunderstödda privatläroverken, som år 1918
avgivits av den s. k. lärarlönenämnden, men erinrar om att hela denna fråga
senare överlämnats till skolkommissionen.

Vad själva lönefrågan beträffade, hade denna genom beslut av 1919 och
1920 årens riksdagar vunnit en provisorisk lösning genom de av dessa riksdagar
beviljade tillfälliga löneförbättringar och dyrtid stillägg. I viss mån hade detta
även skett med pensionsfrågan, så till vida som 1920 års riksdag beviljat dyrtidstillägg
jämväl åt pensionerade lärarinnor vid privatläroverk. Även om detta måste
anses innebära en avsevärd förbättring i dessa pensionstagares pensionsförmåner,
så kvarstode dock fortfarande den nu gällande synnerligen otillfredsställande regleringen
av själva pensionsbeloppen, vilka i sin tur läge till grund för dvrtidstilläggen,
och vilka ju ej finge överstiga 1,200 kronor, men för de under den närmaste
framtiden avgående lärarinnorna stannade vid belopp, som avsevärt understege
nämnda maximum.

Efter en erinran om de tilläggspensioner, som utginge enligt 1917 års förut
omnämnda kungörelse, anför överstyrelsen, att överstyrelsen ej ansett sig kunna
ifrågasätta höjning av redan utgående tilläggspensioner i annan män, än som
kunde medgivas av pensionsanstaltens egna tillgångar i enlighet med revisorernas
förslag.

Överstyrelsen framhåller vidare, att de berörda lärarinnor för närvarande
tillkommande pensionerna även i jämförelse med de före krigstiden rådande förhållandena
vore synnerligen knappt tillmätta samt att de numera vore så mycket
otillräckligare, som andra med privatläroverkens lärarinnor jämställda lärarinnegrupper
under de senare åren fått sina pensioner nyreglerade och därigenom kommit
i en betydligt gynnsammare ställning än dessa. Sådana grupper vore lärarinnorna
vid statens samskolor, kommunala mellanskolor och högre folkskolor,
vilka vore berättigade till pensioner, som vore mer än dubbelt så stora som privatskolelärarinnornas
maximipensioner.

I fortsättningen påpekar överstyrelsen vådan av att hålla privatläroverkens
lärarinnekår i en i förhållande till andra lärargrupper allt för missgynnad ställning.
Angeläget vore också att, om en förbättring i förevarande pensionsförhållanden
skulle företagas, denna icke måtte längre uppskjutas, enär de lärarinnor,
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 246 höft. (Nr 288.) 2

Skolöversty relsens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 288.

som nu år efter år inginge i pensionsåldern, eljes måste avgå med sina otillräckliga
pensioner och sedermera efter avgång från tjänsten hade ringa eller ingen
utsikt att få desamma höjda.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter och då det kunde anses ovisst,
när förslag i den här förevarande frågan kunde komma att framläggas i samband
med de övriga frågor, vilkas utredning uppdragits åt skolkommissionen, hade
överstyrelsen ansett sig icke kunna underlåta att ånyo upptaga frågan om privatskolelärarinnornas
pensionering till undersökning och att underställa den Kung!
Maj:t till förnyad omprövning. Den utredning i ärendet, som överstyrelsen ansett
erforderlig såsom grund för en dylik framställning, hade på uppdrag av
överstyrelsen utförts av dåvarande lektorn, numera byråchefen i skolöverstyrelsen
E. Göransson. Den sålunda verkställda utredningen funne överstyrelsen i det
hela tillfredsställande, varför överstyrelsen ansåge sig kunna ansluta sig till det
förslag, vari densamma utmynnade.

Under hänvisning till berörda utredning, vilken bifogats överstyrelsens
skrivelse, hemställde överstyrelsen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att dels godkänna de grunder för tillfällig pensionsreglering
åt lärarinnor vid statsunderstödda privatläroverk, som vore framlagda
i förenämnda utredning, dels ock för beredande av tilläggspensioner
åt lärarinnor vid statsunderstödda privatläroverk anvisa på extra stat
för år 1922 ett förslagsanslag av 72,000 kronor.

I skrivelse av samma dag har överstyrelsen därjämte, under
hänvisning till sin nu återgivna framställning, hemställt om förslag
till riksdagen att för nyssberörda ändamål anvisa å tilläggsstat för
år 1921 ett förslagsanslag av 19,000 kronor.

Slutligen har jag att i detta sammanhang omnämna den av
skolöverstyrelsen gjorda framställning, varpå jag syftade i början av
mitt anförande under denna, punkt och som avser anvisande av medel
för beredande, enligt av riksdagen redan godkända grunder, av
tilläggspensioner åt vissa lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda
läroanstalterna. I avseende härå har överstyrelsen, såsom jag förut
angivit, tillstyrkt framställning hos riksdagen om anvisande under
riksstatens elfte huvudtitel av ett förslagsanslag på extra stat för
år 1922 av 65,000 kronor.

Skolöverstyrelsens först omförmälda framställning är, såsom framgår
av vad jag nyss anförde, grundad på en av byråchefen E. Gröransson
på överstyrelsens uppdrag verkställd utredning, som bifogats
överstyrelsens skrivelse.

I berörda utredning lämnar Göransson till eu början en kort översikt över
de nuvarande pensionsanordningama för privatläroverkens lärarinnor, varefter han
erinrar om det förslag beträffande höjning av sagda lärarinnors pensioner, som,

Kungl.- Maj:ts proposition Nr 288.

på sätt jag i början av mitt yttrande omnämnt, ursprungligen var avsett att föreläggas
1920 års riksdag men som sedermera förföll med hänsyn därtill, att förslag
om beredande av dyrtidstillägg åt pensionerade lärarinnor vid privatläroverken
av Kungl. Maj:t avläts till riksdagen. Därefter fortsätter Göransson:

Det vill emellertid synas, som om det funnes fog för att lägga eu annan
synpunkt på pensionering av de lärarinnor, som för framtiden avgå, än på pensionering
av dem, som avgått tidigare. Redan den 31 maj 1918 hade lärarlönenämnden
i sitt betänkande IV avgivit förslag till löne- och pensionsreglering för
lärarpersonalen vid de statsunderstödda privatläroverken. Under det att lärarpersonalen
vid övriga läroanstalter fått sina löner reglerade under de närmast föregående
åren, har privatskolornas lärarpersonal fått sin lönereglering uppskjuten i
avbidan på en utredning om vissa av ''dessa läroanstalters förstatligande. Statsmakterna
hava som ersättning beviljat ifrågavarande lärare en tillfällig löneförbättring.
Däremot hava inga åtgärder vidtagits för att bereda de lärarinnor, som
kommit i åtnjutande av tillfällig löneförbättring, en motsvarande förbättring i
pensionsförmåner.

Att privatskolornas lärarinnor beträffande sin pensionering befinna sig i en
avgjort ofördelaktigare ställning än lärarinnor med liknande eller till och med
lägre utbildning, framgår av följande uppgifter om pensionens storlek för kvinnliga
lärare, vilkas löner reglerades genom beslut av 1918 års riksdag:

Lärarinna vid småskola......................kronor 1,237:50

» » egentlig folkskola............... * 1,875: —

» » högre folkskola med allm. läggning. . » 2,475: —

» » yrkesbestämd högre folkskola....... » 2,662:50

» » kommunal mellanskola........... » 2,775: —

Amneslärarinna vid statens samskola............ » 2,700: —

Kvinnlig adjunkt vid allm. läroverk.......... . » 3,000: —

» lektor............................ » 4,000: —

Göransson hänvisar därefter till två i utredningen intagna tabeller, som angiva
dels de pensioner, som de under åren 1859—1866 födda lärarinnorna, vilka
vid slutet av år 1919 ännu voro i tjänst vid privatskolor, skulle erhålla, således
med bortseende från tilläggspensioner, dels nämnda lärarinnors tjänstetid. Den
förra av de båda tabellerna visar, att medelpensionsbeloppen för lärarinnorna
enligt nu gällande bestämmelser borg beräknas till följande belopp:

för lärarinnor, födda år 1859...........kronor 657:—-

» » » » 1860........... » 527: —

» » » » 1861........... » 479: —

» » » » 1862........... » 795: —

» » » » 1863........... » 633: —

» » » » 1864........... » 657: —

» » » » 1865........... » 672: —

» » » * 1866........... » 642: —

I lärarlönenämndens förslag, fortfar Göransson, äro pensionsavgifterna avvägda
så, att pensionen normalt skulle uppgå till 2,400 kronor. Men som nämndens
reglementsförslag i det stora hela är uppbyggt på nu gällande reglemen -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 288.

tes principer, skulle den nuvarande generationen av lärarinnor med undantag av
de yngsta icke komma upp till nämnda pension vid avgång efter fyllda 60 år.
Den förut anförda jämförelsen mellan olika lärarinnekategoriers pensioner ger
emellertid vid handen, att då centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen i
sin petition tänkt sig en maximipension av 2,400 kronor för dem, som avgå efter
en viss tidpunkt, så måste detta anspråk betecknas såsom ganska måttligt.

Efter erinran om de tidigare väckta förslagen om beräkning av tilläggspensionerna
efter andra bestämmelser än dem, som stadgats genom förut omförmalda
kungörelse den 31 december 1917, samt om sättet för beräkningen av de
nu utgående tilläggspensionerna, anför Göransson, att det syntes vara ofrånkomligt
att behålla själva metoden för beräkning av tilläggspensionerna, varemot det
kravet knappast torde kunna tillbakavisas, att beräkningsgrunderna i reglementet
ändras så, att de kornine att i möjligaste mån motsvaras av erfarenheten.

Efter omnämnande av den till 1920 års revision av lärarinnornas pensionsanstalt
föranstaltade, av fil. dr R. Palmqvist verkställda utredningen av pensionsanstaltens
ställning vid 1919 års slut, anför Göransson, att lian uträknat nya tabeller
i stället för de till reglementet fogade, baserade på de beräkningsgrunder,
som Palmqvist funnit ansluta sig till de verkliga förhållandena inom pensionsanstalten.
Enligt § 5 i reglementet för pensionsanstalten skola, fortsätter Göransson,
med vissa undantag avgifterna beräknas så, att för föreståndarinnor och ämneslärarinnor
med full tjänstgöring pensionen från 60 år blir 1,200 kronor, dock
att lägsta avgiften för lästermin skall vara 90 kronor och högsta avgiften 120
kronor. I nämnda avgifter ingår ett förvaltningsbidrag av 4 kronor. För timlärarinna
beräknas avgiften så, att den motsvarar en pension av 60 kronor för
varje veckotimme, dock högst 20, att utgå från 60 år, varvid iakttages, att lägsta
avgiften för lästermin och veckotimme skall utgöra 4 kronor 50 öre och högsta
avgiften 6 kronor. I nämnda avgifter ingår ett förvaltningsbidrag av 20 öre.

Tillämpades de av Göransson utarbetade nya tabellerna, vilka grundade sig
på inom pensionsanstalten vunnen erfarenhet, "funne man, säger Göransson, att
en nettoavgift av 86 kronor för lästermin försloge till en pension av 1,500 kronor
från 60 års ålder, om inträdesåldern icke överstege 25 år. Likaså skulle en
terminsavgift av 120 kronor, mot vilken svarade eu nettoavgift av 116 kronor,
berättiga till en pension av 1,500 kronor från 60 år, förutsatt att inträdesåldern
icke överstege 30 år. Utan ändring av avgifterna kunde alltså maximipensionsbeloppet
höjas från 1,200 kronor till 1,500. kronor för ämneslärarinna och föreståndarinna.
På samma sätt funne man, att de enligt nuvarande bestämmelser
utgående pensionsavgifterna av timlärarinna försloge att höja maximipensionen
från 60 kronor till 75 kronor för veckotimme.

Utan att öka avgifterna kunde således, enligt vad Göransson anför, pensionerna
ökas med cirka 25 procent. Göransson föresloge därför följande ändringar
i kungörelsen den 23 december 1910 angående pensionering av den kvinnliga
lärarpersonalen vid enskilda läroanstalter:

I. I bestämmelserna för tilldelande av bidrag ur förslagsanslaget till pensionering
av den kvinnliga lärarpersonalen vid enskilda läroanstalter:

§ 1. punkt 3, första stycket: 1,200 krooor ändras till 1,500 kronor; andra
stycket: 60 kronor ändras till 75 kronor;

Kungl. Ma.j.is proposition Nr 288.

II. I reglementet för lärarinnornas pensionsanstalt:

§ 5, första stycket: 1,200 kronor ändras till 1,500 kronor; andra stycket:
fiO kronor utbytes mot 75 kronor.

§ 18, första stycket: 1,200 kronor ersättes med 1,500 kronor; tabellerna
I—IV i tabellbilagan ersättas med de utredningen bifogade tabellerna I—IV.

Vidare framhåller Göransson, att alla skäl talade för att de nya grunderna
borde följas vid beräkning av de pensioner, som komme att utgå efter en viss
dag. Visserligen läge det i sakens natur, att för insättningar, som gjordes för
lärarinnor vid mera framskriden ålder, de föreslagna ändringarna i beräkningsgrunderna
icke kunde komma att medföra så särdeles stora förhöjningar i pensionerna,
men om man erinrade sig, att dyrtidstillägget också beräknades på den
nämnda pensionsförhöjningen, bleve förhöjningen i totalbeloppet, som komme
vederbörande till del, icke så oväsentlig.

Göransson övergår därefter till det väckta förslaget om beredande
av tilläggspensioner till lärarinnor, som avgå efter en
viss dag.

Göransson anför, att enligt hans mening borde till lärarinnor, som avginge
med utgången av juni 1921, utgå tilläggspensioner efter särskilda grunder. Med
hänvisning till förut omförmälda nya tabeller påpekar Göransson, att det, för att
pensionen åt en vid inträdet i pensionsanstalten 25-årig lärarinna skall kunna
ökas från 1,200 kronor till 2,400 kronor, erfordrades, att för nämnda inträdesålder
pensionsavgiften ökades med 50 kronor 16 öre eller i avrundat belopp 50
kronor. För att pensionen för timlärarinna skulle kunna höjas från 60 kronor
till 120 kronor för varje veckotimmes tjänstgöring att utgå från 60 års ålder,
behövde nettoavgiften för termin för en vid inträdet 25-årig lärarinna höjas med
2 kronor 50 öre för veckotimme.

För att de lärarinnor, fortsätter Göransson, som avgå med utgången av juni
1921, skola erhålla den här åsyftade pensionsförhöjningen, svarande mot en pension
av 2,400 kronor för en vid inträdet 25-årig lärarinna, erfordras först och
främst, att lärarinnan för varje lästermin, för vilken avgifter erlagts till pensionsanstalten,
får tillgodoräkna sig ytterligare ett bidrag av 2 kronor 50 öre för veckotimme,
dock icke mer än 50 kronor. För tjänstår, som infallit innan pensionsanstalten
inrättades och då lärarinnan icke tillhörde någon av de äldre pensionsinrättningarna,
behöver hon således få tillgodoräkna sig 6 kronor 83 öre per
veckotimme och lästermin, dock icke för mer än 20 timmar, d. v. s. högst 136
kronor 60 öre. Det förra beloppet torde böra avrundas nedåt till 6 kronor 75
öre och det senare till 20 gånger detta belopp, d. v. s. till 135 kronor.

Till lärarinna, som tillhörde någon av de äldre pensionsinrättningama, utgick
under åren 1904 och 1905 30 kronor om året, förutsatt att från annat håll
inbetalats för henne 60 kronor föregående år. För termin räknat har således för
sådan lärarinna influtit 45 kronor, vadan för sådan lärarinna under vart och ett
av nämnda år skulle erfordrats ytterligare 90 kronor eller 4 kronor 50 öre per
veckotimme, allt för termin räknat. För åren 1906—1910 har i obligatoriska
avgifter och statsbidrag utgått för vissa lärarinnor tillhörande de äldre pensions -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 288.

inrättningarna 120 kronor om året, d. v. s. 60 kronor i terminen, vadan för erhållande
av åsyftad tilläggspension under nämnda år för dessa lärarinnor skulle
erfordras ett ytterligaie bidrag av 75 kronor i terminen eller 3 kronor 75 öre per
veckotimme.

Då här åsyftade tilläggspensioner äro avsedda för lärarinnor och föreståndarinnor,
som verkligen skulle hava blivit delaktiga av en lönereglering, därest
den icke av i det föregående angiven anledning blivit fördröjd, torde böra föreskrivas
icke blott att vederbörande skall hava minst 10 tjänstår utan ock att 10
tjänstår infallit efter det att statsbidrag börjat utgå till båda de äldre pensionsanstalterna
med 60 kronor om året, d. v. s. efter utgången av år 1906.

Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslår Göransson följande grunder
för beredande av tilläggspension åt vissa lärarinnor vid de statsunderstödda
enskilda läroanstalterna, vilka avgå med pension från och med utgången av juni
månad 1921.

1. Föreståndarinna eller lärarinna, som vid utgången av juni månad 1921
var delägare eller som därefter blir delägare i lärarinnornas pensionsanstalt, äger
rätt att på sätt och under villkor, som nedan sägs, uppbära tilläggspension, och
skall kungörelsen den 31 december 1917 angående tilläggspensioner åt vissa
lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna icke tillämpas på de
lärarinnor, som enligt nedan angiven bestämmelse erhålla tilläggspension.

2 a) Rätt att efter avgång från sådan anställning, som i § 2 av reglementet
för lärarinnornas pensionsanstalt sägs, erhålla tilläggspension inträder det kalenderår,
då pensionstagaren fyller 60 år, dock icke före den 1 juli 1921, med villkor
dels att hon under minst 10 tjänstår, beräknade på sätt nedan under punkt c)
sägs, bestritt sådan tjänstgöring vid enskild läroanstalt, att hon enligt eljest gällande
bestämmelser ägt rätt att tillgodoräkna sig densamma för uppflyttning i
högre lönegrad, dels att hon efter utgången av år 1906 tjänstgjort minst 10 år.

b) = b) i kungörelsen den 31 december 1917.

c) == c) » » » » » »

3 a) För varje läsår, under vilket pensionstagaren varit delägare i lärarinnornas
pensionsanstalt, tillgodoräknas henne ett bidrag av 5 kronor för varje
veckotimmes tjänstgöring, dock att bidrag, som för visst år sålunda må tillgodoräknas,
icke må överstiga 100 kronor samt att sådant bidrag icke tillgodoräknas
lärarinna efter den 1 juli det år, under vilket hon fyller 60 år.

b) För varje läsår före den 1 januari 1911 tillgodoräknas pensionstagaren
ett bidrag av 13 kronor 50 öre för varje veckotimmes tjänstgöring, dock att det
bidrag, som för visst år under tiden från och med år 1904 till och med år 1910
således må tillgodoräknas, jämte det bidrag, som staten haft att vidkännas för
lärarinnans pensionering, tillsammans med vad som inbetalats för henne för
statsbidragets utfående eller behövt inbetalas för detta ändamål, därest hon tillhört
någon av de äldre pensionsanstalterna, icke må överstiga 270 kronor.

4. Tilläggspensionen utgår med det belopp, som enligt de för lärarinnornas

pensionsanstalt från och med den...........192 . . gällande beräkningsgrunder

vid fyllda 60 år motsvara de sålunda tillgodoräknade bidragen, dock att tilläggs -

Kung}. Maj. ts proposition Nr 288. 15

pension tillsammans med den pension, som skulle reglementsenligt tillkomma
vederbörande, icke må överstiga 2,400 kronor.

Punkt 5 = punkt 5 i kungörelsen den 31 december 1917.

Till sist ingår Gröransson på en beräkning av kostnaderna för
de nu ifrågasatta tilläggspensionerna och anför därom följande:

Vid sagda beräkning hade han begagnat vissa uppgifter, som av centralstyrelsen
för flick- och samskolföreningen på sin tid använts vid de beräkningar,
som anförts i 1917 års proposition om tilläggspensioner. Dessutom hade vissa
uppgifter hämtats från lärarinnornas pensionsanstalt. Göransson hade således
med användning av de utredningen bilagda nya tabellerna uträknat beträffande
de lärarinnor, som tillhörde de äldre pensionsanstaltema, det tillägg i pensionen,
som skulle föranledas av ett statsbidrag l:o) av 135 kronor för varje tjänstgöringstermin
före år 1904, 2:o) av 90 kronor för varje tjänstgöringstermin åren
1904 och 1905, 3:o) av 75 kronor för varje tjänstgöringstermin åren 1906—1910
samt 4:o) av 50 kronor för varje tjänstgöringstermin från och med år 1911, samt
med en tjugondei av nämnda belopp för varje veckotimmes tjänstgöring, som
utförts av timlärare. Hur räkningen modifierats beträffande tid, då lärarinna
icke åtnjutit statsbidrag för sin tjänstgöring före år 1911, ävensom för lärarinnor,
vilka före nämnda tid icke tillhört de här ifrågakommande pensionskassorna,
vore självklart.

Om man räknade med att samtliga under åren 1859—1861 födda lärarinnor,
som vore i tjänst vid utgången av år 1919, avginge i mitten av år 1921 samt
att de, som vore födda efter år 1861, avginge den 1 juli det år, under vilket de
uppnådde 60 års ålder, samt i övrigt icke räknade med någon annan avgång än
på grund av dödlighet, vilken antagits återgivas av den dödlighetstabell, som
härletts ur folkskollärarnas pensionsinrättnings erfarenhet från åren 1876—1912,
skulle statsverkets kostnader för beredande av här ifrågasatta tilläggspensioner
uppgå till följande belopp, varvid iakttagits, att för år 1921 ifrågasatta pensionerna
endast utginge för senare halvåret:

för år 1921
» » 1922

» » 1923

» » 1924

•» » 1925

» » 1926

kronor 30,000: —

» 86,000: —

> 116,000: —

> 143,000: —

» 179,000: —

» 207,000: —

Dessa belopp representerade totalutgiften för här ifrågasatta tilläggspensioner.
Merkostnaden utöver vad som erfordrades för beredande av de tilläggspensioner
till ifrågavarande pensionstagare, som utginge enligt nu gällande bestämmelser,
hade Göransson uppskattat till följande belopp:

Direktionen
över lärarinnornas
pensionsanstalt

den 6 oktober
1920.

Statskon toret.

Kungl. Maj:ts proposition Kr 288.

för år	1921...........		19,000
» »	1922 ...........	»	72,000
» »	1923 ...........	»	98,000
» »	1924 ...........	....... »	123,000
» »	1925 ...........		153,000
» »	1926 ...........	»	177,000

Utredningen åtföljes, som redan nämnts, av 4 tabeller med
samma innehåll som de förut omförmälda tabeller, på vilka förenämnda
revisorer grundat sitt uttalande om pensionernas förhöjning.

Över skolöverstyrelsens förslag med därtill hörande utredning
avgav direktionen över lärarinnornas pensionsanstalt den 6 oktober
1920 infordrat utlåtande, däri direktionen, med vidhållande av sitt
förut omförmälda utlåtande den 4 september 1920 över avgiven revisionsberättelse
rörande pensionsanstalten, förklarat sig icke hava
något att erinra mot det framlagda förslaget.

I ärendet har sedermera yttrande infordrats jämväl från statskontoret,
som den 13 november 1920 avgav sitt utlåtande.

Yad först beträffar förslaget om höjning av pensionerna på grund av den
av filosofie doktor Palmqvist verkställda utredningen om lärarinnornas pensionsanstalts
ställning, anför statskontoret, att då, så vitt statskontoret kunde finna,
intet vore att erinra mot de föreslagna nya beräkningsgrunderna, ville det synas
statskontoret riktigt, att den pensionsförhöjning åvägabragtes, som utan höjning
av vare sig statens bidrag eller vederbörandes avgifter kunde ske blott genom
fastställande av de utav Göransson framlagda tabellerna och de i sammanhang
därmed föreslagna ändringarna i anstaltens reglemente. Då redan pensionerade
delägare i anstalten i sin mån bidragit till det befintliga överskottet, ansåge statskontoret
billigt, att även dessa finge sina efter utgången av juni 1921 förfallande
pensioner förhöjda. Väl hade anstaltens direktion framhållit, att därigenom
skulle vållas en vidlyftig omräkning av de erlagda avgifternas år efter år uträknade
pensionsvärde; men statskontoret föreställde sig, att sådan omräkning skulle
kunna undvikas därigenom- att pensionsvärdet av de under den förflutna tiden
erlagda avgifterna genom en mera summarisk åtgärd höjdes. Förslagsvis skulle
detta enligt statskontorets mening kunna ske genom en bestämmelse, att det vid
utgången av juni 1921 genom erlagda avgifter vunna pensionsvärdet förhöjdes
med visst procenttal. Om detta bestämdes till 20 procent, syntes i betraktande
av förenämnda utrednings resultat ingen risk förefinnas att hava gått utöver vad
det samlade överskottet medgiver.

Om förslaget i denna del bifölles, syntes det icke heller vara något att erinra
mot att de i 1917 års kungörelse om tilläggspensioner bestämda maximi -

Kung7. Magi* proposition Nr 288.

beloppen av 800 respektive 1,200 kronor höjdes till 1,000 respektive 1,500 kronor
på sätt i förevarande framställning yrkats.

Beträffande vidare förslaget, att åt de lärarinnor, som avgå med pension efter
utgången av juni 1921, bereda förhöjda tilläggspensioner av statsmedel efter
andra grunder än dem, som fastställts genom 1917 års förenämnda kungörelse,
kunde det ifrågasättas, huruvida staten — sedan de i 1917 års kungörelse angivna
tilläggspensioner beviljats och nu senast genom 1920 års riksdags beslut
och kungörelsen den-30 juni 1920 medgivits, att dyrtidstillägg i enlighet med de
grunder, som fastställts att gälla för f. d. befattningshavare i statens tjänst, finge
av statsmedel utgå till f. d. lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter,
beräknat å såväl själva pensionen som tilläggspensionen — kunde hava anledning
att, innan ny definitiv lönereglering med statens medverkan genomförts för lärarinnorna
vid nämnda läroanstalter, vidtaga någon ytterligare förbättring av pensionerna
för dem, som avginge, innan sådan lönereglering kommit till stånd.
Visserligen åtnjöte nu dessa lärarinnor tillfällig löneförbättring i avvaktan på
den definitiva löneregleringen, utan att denna tillfälliga löneförbättring i någon
mån inverkade på pensionsbeloppet; men detsamma vore förhållandet med ett
stort antal befattningshavare i statens tjänst, vilka i avvaktan på definitiv lönereglering
uppbure lönetillskott, som icke medförde någon förhöjning av pensionerna.
Det syntes emellertid icke kunna bestridas, att lärarinnorna vid de statsunderstödda
privatläroverken för närvarande befunne sig i en synnerligen ogynnsam
ställning i pensionsavseende i jämförelse med lärarinnorna såväl vid statens
läroverk som vid skolorna, tillhörande folkundervisningen, och därför kunde utan
tvivel vissa skäl tala för att redan nu åtgärd vidtoges till beredande av ytterligare
förbättring i pensioneringen för nu ifrågavarande lärarinnor; men med hänsyn
till angelägenheten av att icke i någon mån föregripa en blivande definitiv
pensionsreglering måste statskontoret dock ifrågasätta, huruvida det kunde anses
lämpligt att, på sätt föreliggande förslag innebure, utan höjning av vederbörandes
avgifter uteslutande med statsmedel bereda pensionsförhöjning ända upp till
2,400 kronor.

Närmast; med hänsyn till de av statskontoret uttalade betänkligheterna
mot förhöjning av pensionerna genom ökat statsbidrag
på grund av vikten att ej föregripa en blivande definitiv pensionsreglering
infordrades yttrande i ärendet från skolkommissionen. som
i sitt den 21 december 1920 dagtecknade utlåtande anförde följande:

Det torde vara ovedersägligt, att genom det åt skolkommissionen lämnade
utredningsarbetet genomförandet av ifrågavarande lärarinnors, av lärarlönenämnden
förberedda löne- och pensionsreglering blivit avsevärt fördröjt. Vad löneregleringen
beträffar, hava de av dröjsmålet föranledda olägenheterna i väsentlig mån blivit
undanröjda genom beviljande av tillfällig löneförbättring, varigenom avlöningen
för lärarinna, som avlönas efter den skala, som har en begynnelselön av 1,200
kronor, kommer att allt efter antalet ålderstillägg växla mellan 2,400 kronor och
3,200 kronor, samt för lärarinna, som avlönas efter den löneskala, som har en

Bihang till riksdagens protohoU 1921. 1 sand. 246 höft. (Nr 288.) 3

Skolkommis sionen.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 288.

begynnelselön av 1,400 kronor, kommer att variera mellan 2,900 kronor och 3,500
kronor.

Vad åter pensionsbeloppen beträffar, ställa sig förhållandena dock fortfarande
synnerligen ogynnsamma. Genom 1917 års kungörelse om tilläggspensioner kan,
om pensionen icke skulle uppgå till 800 kronor, nämnda belopp i vissa fall uppnås
genom tilläggspension. Däri inberäknas icke de pensionsförmåner, som lärarinnan
eventuellt förvärvat genom att i någondera av de båda äldre pensionsinrättningarna
hava gjort insättningar utöver dem, som fordrats för statsbidrags erhållande,
i annan mån än att pensionen icke får överstiga 1,200 kronor. Pensionen
står följaktligen icke i rimlig proportion till slutavlöningen, i det att den för närvarande
endast i relativt gynnsamma fall uppgår till 25 procent av lönen vid
tiden för pensioneringen.

Av bilagan B till revisorernas för lärarinnornas pension sanstalt berättelse
framgår, att endast i ett enda fall den från lärarinnornas pensionsanstalt utbetalta
pensionen överstigit 800 kronor, och den av skolöverstyrelsen åvägabragta utredningen
ådagalägger, att jämväl de lärarinnor, som avgå under de närmaste åren,
hava att räkna med mycket blygsamma pensioner. Det må ock påpekas, att pensionen
enligt nu gällande bestämmelser även med inberäkning av från någondera
av de äldre kassorna möjligen erhållen pension aldrig får överstiga 1,200 kronor,
d. v. s. icke ens kommer att uppgå till det pensionsbelopp, som tillkommer småskollärarinna,
enligt den löne- och pensionsreglering, varom beslut fattats av
1918 års lagtima riksdag.

Även om kommissionens förslag skulle hinna framläggas i så god tid, att
på grundval därav proposition om pensionsreglering för dessa lärarinnor skulle
kunna avlåtas till 1923 års riksdag, skulle, såsom framgår av den av skolöverstyrelsen
föranstaltade utredningen, innan densamma blivit genomförd, ytterligare
ett åttiotal lärarinnor ha uppnått pensionsåldern och således fått åtnöja sig med
otillräckliga pensioner. Kommer frågan före först vid 1924 års riksdag, skulle
antalet av dem, som på grund av uppnådd pensionsålder under åren 1921—1924
nödgas avgå med för små pensioner, hava överstigit ett hundra.

Ett medgivande av tilläggspensioner i av skolöverstyrelsen föreslagen utsträckning,
d. v. s. så att totala pensionen för en lärarinna, som avgår vid 60 år
och då har minst 30 tjänstår, uppgår till 2,400 kronor, torde icke komma att
föregripa en definitiv pensionsreglering. Till stöd för denna sin uppfattning får
kommissionen åberopa de uppgifter, som i skolöverstyrelsens utredning meddelats
om pensionernas belopp för de lärarinnor, vilkas löner reglerades genom beslut
av 1918 års lagtima riksdag.

Om kommissionen således icke har någon invändning att göra mot föranstaltandet
av en tillfällig pensionsreglering för ifrågavarande lärarinnor i överensstämmelse
med skolöverstyrelsens förslag, bör dock efter kommissionens mening,
på grund av vad statskontoret i ärendet anfört, tagas i övervägande, huruvida
icke minimum av den årliga pensionsavgift, som åligger föreståndarinna och ämneslärarinna
med full tjänstgöring, lämpligen kunde höjas till 80 kronor (för närvarande
60 kronor) samt till 4 kronor (för närvarande 3 kronor) per veckotimme för timlärarinna,
utgående för högst 20 timmar i veckan. Genom en sådan förhöjning
skulle pensionsavgiften bringas att överensstämma med den, som, enligt

Kungl. May.ts proposition Nr 288.

gällande reglemente för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl.
(svensk författningssamling för år 1919 nr 878) § 51, erlägges av befattningshavare
vid folkskola med en tjänstepension av 2,400 kronor.

På grund av det sålunda anförda får kommissionen tillstyrka, att förslag
förelägges 1921 års riksdag av den innebörd skolöverstyrelsen föreslagit med den
jämkning, som kommissionen ovan angivit.

Slutligen har på grund av remiss direktionen över lärarinnornas
pensionsanstalt den 22 januari 1921 ånyo avgivit utlåtande i denna
fråga. Direktionens utlåtande lyder:

I sitt utlåtande den 4 september 1920 över avgiven revisionsberättelse angående
pensionsanstaltens räkenskaper och förvaltning för åren 1917—1919 har
direktionen framhållit de praktiska svårigheter, som skulle vara förenade med ett
omräknande, enligt av revisorerna föreslagna nya tabeller, av pensionsvärdena å
redan erlagda pensionsavgifter. Statskontoret har emellertid anvisat den utväg
att, med undvikande av dylik omräkning och med användande av ett mera summariskt
förfaringssätt, höja pensionsvärdena å dessa avgifter till ungefärligen det
belopp, som skulle framgå enligt de nya tabellerna.. Skulle detta förslag anses
lämpligt, är från direktionens sida intet att erinra däremot; och får direktionen
under sådan förutsättning hemställa, att vid fastställande av nya tabeller för beräknande
av pensionsavgifter och pensionsrätt må föreskrivas, att dessa tabeller
skola komma till användning endast i fråga om avgifter, som erläggas efter de
nya bestämmelsernas trädande i kraft, men att den pensionsrätt, som förvärvats
genom förut erlagda avgifter, må, utan omräkning enligt sagda tabeller, höjas
med vissa procent. Statskontoret har föreslagit denna höjning till 20 procent,
och direktionen har ej anledning till erinran häremot.

Vad angår revisorernas av statskontoret biträdda förslag om sådan ändring
av 1917 års kungörelse om tilläggspensioner, att däri angivna maximibelopp för
totala pensionen, respektive 800 kronor och 1,200 kronor, höjas till respektive
1,000 kronor och 1,500 kronor, får direktionen, i konsekvens med det ovan anförda,
hemställa, att redan utgående tilläggspensioner skola, med iakttagande av
de nya maximibeloppen, höjas sålunda, att de beräknade pensionsvärdena ökas
med det procenttal, som kommer till användning vid höjningen av motsvarande
pensionsvärden i lärarinnornas pensionsanstalt.

Beträffande slutligen det av skolöverstyrelsen framlagda förslaget, att för
lärarinnor, som efter den 1 juli 1921 avgå från tjänst med delaktighet i pensionsanstalten,
tilläggspensioner skulle utgå efter ändrade grunder och till sådant belopp,
att totala pensionen uppginge till 2,400 kronor, har direktionen fortfarande intet att
häremot erinra. Skolkommissionen har satt i fråga, att denna rätt borde förbindas
med skyldighet för vederbörande lärarinnor att erlägga en högre pensionsavgift, sålunda
att minimum för årlig pensionsavgift, nu 60 kronor för föreståndarinna och ämneslärarinna
med full tjänstgöring samt 3 kronor per veckotimme för timlärarinna
höjdes till respektive 80 kronor och 4 kronor. Härutinnan må erinras att för kvinnlig
ämneslärare vid högre folkskola med ett tjänstepensionsunderlag av 2,475 kronor,
således ungefärligen det belopp, som skulle tillkomma ifrågavarande lärarinnor i

Direktionen
över lärarinnornas

pensionsan
stalt den 22
januari 1921.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 288.

total pension, hennes egen årliga pensionsavgift utgör 76 kronor 63 öre, oberoende
av inträdesåldern. För föreståndarinna och ämneslärarinna med full tjänstgöring
vid statsunderstött privatläroverk utgör 60 kronor den lägsta årliga pensionsavgiften,
nämligen vid en inträdesålder av 25 år och därunder, men stiger vid högre
inträdesålder och når maximum 120 kronor per år vid eu inträdesålder av 30 år.
Direktionen anser det därför kunna antagas, att pensionsavgiften, redan som den
nu är bestämd, i medeltal icke utgår med belopp, som i förhållande till den föreslagna
pensionen är lägre än för ämneslärarinna vid högre folkskola utan tvärtom
snarare högre.

Jag har i det föregående återgivit de »grunder», som gälla för
tilläggspensioner enligt kungörelsen den 31 december 1917. Bland
dessa »grunder» återfinnes en bestämmelse, att lärarinna, som före
den 1 juli 1918 avgått från sin befattning, skall för att kunna erhålla
tilläggspension styrka sig vara för sitt uppehälle i behov av
dylik pension. I de »föreskrifter beträffande utbetalning av tilläggspensioner»,
som äro givna i sagda kungörelse, är vidare stadgat,
att sådan pensionstagare skall varje år, innan tilläggspension lyftes
för årets första kvartal, förete av vederbörande pastorsämbete utfärdat
intyg om att hon för sitt uppehälle fortfarande är i behov av tillläggspension.

Framställning om ändring i berörda bestämmelse har nu gjorts
av centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen i en den 19
februari 1921 dagtecknad skrift.

Styrelsen anför, att det vore mycket önskvärt, att förenämnda stadgande
borttoges, enär en och annan, som bort utfå tilläggspension, icke ansett sig på
grund av berörda villkor kunna ansöka om sådan. Vidare hade det visat sig,
att begreppet »behov» kunde och kunnat erhålla mycket skiftande tolkningar, och
slutligen kändes bestämmelsen sårande för många. Styrelsen hemställer därför
om upphävande av eller lindring i nu ifrågavarande villkor.

Över denna framställning hava infordrade utlåtanden avgivits,
den 3 mars 1921 av statskontoret och den 7 mars 1921 av skolöverstyrelsen.

Statskontoret, som erinrar, att ett liknande villkor vore föreskrivet beträffande
åtskilliga andra grupper av pensionstagare. vilka erhölle på årlig ansökning beroende
understöd till förbättrande av sina pensionsförmåner, anser, att berörda
villkor borde bibehållas även beträffande ifrågavarande lärarinnor. Men med hänsyn
till vad i omförmälda framställning anförts ansåge sig statskontoret böra
ifrågasätta, att berörda föreskrift ändrades därhän, att prövningen av behovet i
varje fall skulle ankomma på direktionen över lärarinnornas pensionsanstalt, för
vilket ändamål sådan f. d. lärarinna, varom nu vore fråga, skulle i siu ansökning
lämna uppgift å sina sammanlagda inkomster under sistförflutna året, tilläggspension
och dyrtidstillägg oberäknade, samt bifoga intyg om riktigheten härav,

Kungl. Maj.is proposition Nr 2S8.

utfärdat av myndighet i orten (pastorsämbete, häradsskrivare, landsfiskal, taxeringsnämnds
eller kommunalnämnds ordförande, roteman eller annan) eller ock
av två trovärdiga män.

Skolöverstyrelsen har anfört, bland annat, följande:

Det vore obestridligt, att föreställningen om innebörden av en bestämmelse
om behovets styrkande vore till den grad växlande såväl hos de eventuella sökandena
själva som hos intygsgivande myndigheter, att fara förelåge för betydande
ojämnheter, ja. t. o. m. rena orättvisor vid bestämmelsens tillämpning.
A andra sidan hade överstyrelsen icke kunnat förbise, att eu dylik förändring
skulle giva dessa pensioner en i viss mån annan karaktär, än som avsetts, när
riksdagen beviljat anslag till desamma. Kungl. Maj:t och riksdagen hade tydligen
betraktat dessa pensioner såsom ett understöd, som staten av billighetsskäl
beviljade en viss grupp av behövande åldringar. Utginge man från denna syn
på dessa pensioners karaktär, kunde man icke annat än känna sig tveksam gentemot
den föreslagna ändringen. Dock ville överstyrelsen såsom sin mening framhålla,
att det, även om man utginge från sagda förutsättning, borde anses vara
en mindre olägenhet, om pension av detta slag skulle tillfalla eu eller aunau icke
behövande, än om en eller annan behövande skulle gå miste om sådan. Överstyrelsen^
skulle därför anse önskvärt, att nu ifrågavarande villkor kunde bortfalla.
Överstyrelsen tilläte sig erinra därom, att det likartade villkor, som tidigare
gällt i fråga om understöd åt vissa äldre behövande f. d. folkskollärare och
småskollärare med flera, blivit upphävt genom den lydelse, som givits åt mom.
4 av övergångsstadgandena till kap. IV av reglementet den 31 december 1919
(nr 878) för statens anstalt för pensionering av folkskollärare med flera.

På grund av vad sålunda anförts hemställde överstyrelsen, att tilläggspensioner
enligt kungörelsen den 31 december 1917 måtte kunna erhållas även av
lärarinnor, som avgått med pension från tjänsten före den 1 juli 1918, utan att
sökande styrkte sig för sitt uppehälle vara i behov av tilläggspension.

De åtgärder, varom här huvudsakligen är fråga, hava två syften,
nämligen dels att åstadkomma en förhöjning i de grundpensioner
och tilläggspensioner, som för närvarande utgå till förutvarande
lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter, dels ock att
bereda ökade pensioner åt de lärarinnor vid sagda läroanstalter, som
komma att avgå med pension efter utgången av juni 1921.

Lämpligt torde vara att här särskilja de olika syftena, och jag
anhåller därför att få först något beröra frågan om höjning av grundpensionema,
respektive tilläggspensionerna för redan pensionerade
lärarinnor.

Jag vill då framhålla, att den åsyftade förhöjningen av berörda
grundpensioner kan åvägabringas utan någon ökad kostnad, för staten.
Såsom jag tidigare omnämnt, har nämligen den förut omför -

Departe mentechefen.

Kung!. Maj. ts proposition Nr 288.

malda, i samband med 1920 års revision av lärarinnornas pensionsanstalts
räkenskaper och förvaltning framlagda undersökningen av
anstaltens ekonomiska ställning ådagalagt, att en ej oväsentlig förhöjning
av de utgående pensionerna kan äga rum med hänsyn till
det överskott, som på förut omnämnt sätt år efter år uppstått
hos anstalten. För att åvägabringa härav möjliggjord förböjning
behöver man därför allenast vidtaga vissa ändringar i pensionsanstaltens
reglemente. Det förslag, som i sådant hänseende framställts
såväl av pensionsanstaltens revisorer som i den av byråchefen
E. Göransson verkställda utredningen och vilket lämnats
utan anmärkning av de myndigheter, som yttrat sig i ärendet,
föranleder ej heller från min sida någon erinran, och jag tillstyrker
alltså framställning till riksdagen om godkännande av sagda
förslag.

Den förhöjning av de redan utgående grundpensionerna, som
sålunda skulle äga rum, bör emellertid, såsom förut påpekats, medföra
en förhöjning jämväl av de enligt förenämnda kungörelse den
31 december 1917 utgående tilläggspensionerna åt vissa lärarinnor vid
de statsunderstödda enskilda läroanstalterna. Dessutom måste givetvis
vidtagas en höjning av pensionernas sammanlagda maximibelopp,
enär ökningen av pensionerna eljest understundom bleve fiktiv.
Förhöjning av tilläggspensionerna till de i sådant hänseende föreslagna
beloppen skulle visserligen komma att medföra någon ökad
kostnad för statsverket, men sagda kostnad torde bliva så obetydlig,
att någon förhöjning av det för tilläggspensioner avsedda förslagsanslaget
ej torde, åtminstone för närvarande, av detta skäl erfordras.
De avsedda förhöjningarna böra, såsom i ärendet föreslagits, inträda
med ingången av juli 1921.

Behovet av ökade pensioner för ifrågakomna f. d. lärarinnor
synes mig, med tanke på de nu medgivna pensionsbeloppen, vara
alltför påtagligt, för att en anslutning till de nu väckta förslagen
om pensionsbeloppens höjande skulle kräva någon ytterligare motivering
från min sida. Så mycket mindre synes detta vara av nöden,
som den för pensionsförhöjningen erforderliga kostnaden ju till allra
största delen kan bestridas med tillgångar, som åstadkommits av
pensionärerna själva. Jag anser mig under sådana förhållanden
kunna inskränka mig till att livligt tillstyrka de i förevarande hänseende
framlagda förslagen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 288.

Vad åter beträffar förslaget om höjning av pensionerna till
lärarinnor, som komma att avgå efter utgången av juni 1921, syftar
berörda förslag något längre. Såsom jag förut omnämnt, utgår
lärarinnopension för närvarande med högst 1,200 kronor — ett belopp,
som emellertid hittills ännu ej i något fall lär hava uppnåtts
— och det nu framlagda förslaget avser att höja det högsta möjliga
pensionsbeloppet till 2,400 kronor.

Då denna höjning måhända kan förefalla betydande, anhåller
jag att få med några ord närmare belysa detta förhållande.

Först må då framhållas att, såsom jag nyss antydde, pensionerna
för närvarande betydligt understiga sistnämnda maximibelopp,
1,200 kronor, och således ej uppgå ens till det blygsamma beloppet
av 1,200 kronor. Och även för de lärarinnor, som komma att avgå
under de närmaste åren, torde pensionen, därest nu föreslagen förhöjning
sker, blott i undantagsfall komma att uppgå till 2,400
kronor.

Vidare — och detta synes mig vara det viktigaste skälet för en
omedelbar förhöjning — hava privatläroverkens lärarinnor onekligen
blivit i påfallande grad missgynnade i avseende å sin pensionsreglering.
Sedan flera år tillbaka har fråga om en ''definitiv lönereglering
för nämnda lärarinnor varit uppe, och ett fullt utarbetat förslag
i detta hänseende har, som förut nämnts, år 1918 framlagts
av den s. k. lärarlönenämnden. Emellertid uppstod kort därefter
fråga om en revision av det allmänna undervisningsväsendet. Detta
spörsmåls behandling överläts åt den s. k. skolkommissionen, och
även frågan om privatskollärarinnornas löne- och pensionsreglering
överlämnades åt sagda kommission. Med hänsyn till denna utveckling
av sistberörda fråga har riksdagen under de senaste åren
på Kungl. Maj:ts förslag beviljat medel till beredande av dels tillfällig
löneförbättring, dels dyrtidstillägg åt ifrågavarande lärarinnor.
För dessa befattningshavares avlöningsförmåner har därigenom blivit
på ett tillfredsställande sätt sörjt under den tid, som kan komma
att förflyta, tills frågan om undervisningsväsendets omorganisation
vunnit sin slutliga lösning.

Icke så med de till ifrågavarande lärarinnor utgående pensionerna.
Visserligen medgav 1920 års riksdag, att dyrtidstillägg finge
utgå även å de förutvarande lärarinnor vid privatläroverk tillkommande
pensioner, men då, såsom jag redan påpekat, nämnda pen -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 288.

sioner utgått och utgå med i de flesta fall ganska små belopp, kan
dyrtidstillägget ej medföra så stor förbättring, som är behövlig.

Slutligen bör jag erinra om att den ifrågasatta förhöjningen
blott till en del komme att bestridas med statsmedel, i det
att förut omförmälda överskott hos lärarinnornas pension sanstalt
medgiver, med oförändrade pensionsavgiftsbelopp, om vederbörande
tillhört pensionsanstalten tillräckligt lång tid, en ökning av maximi -pensionerna från 1,200 kronor till 1,500 kronor. Det är således för
att det högsta möjliga pensionsbeloppet skall kunna höjas från 1,500
kronor till 2,400 kronor, oavsett om en del av tjänstetiden inträffat
före pensionsanstaltens inrättande, som ett förökat statsbidrag är
erforderligt.

På grund av de förhållanden, som jag nu framhållit, måste jag
anse det vara i hög grad önskvärt, att den nu föreslagna förhöjningen
av pensionerna komme till stånd. Mot en dylik åtgärd har
anförts dels att åtskilliga andra grupper av befattningshavare befunne
sig i ''samma ställning som här ifrågavarande lärarinnor, nämligen
så till vida som även för dem disproportion rådde mellan
pensionsbelopp och avlöningsbelopp, dels ock att en pensionsförhöjning,
så stor som den nu ifrågasatta, skulle kunna föregripa en blivande
definitiv pensionsreglering.

Vad den första invändningen beträffar, ber jag få framhålla,
att densamma visserligen otvivelaktigt är riktig, men att den nyss
berörda disproportionen dock är ojämförligt mycket större beträffande
privatskollärarinnorna än i fråga om andra, med dem jämförliga lärarinnegrupper.
Jag torde i detta hänseende blott behöva erinra om
att full pension för t. ex. en lärarinna vid kommunal mel lan skol a
numera utgör 2,775 kronor och för ämneslärarinna vid statssamskola
2,700 kronor samt att även en småskollärarinna numera är
berättigad till en pension å 1,287 kronor 50 öre, således mer än en
privatskollärarinna kan erhålla och betydligt mer än dessa lärarinnor
för närvarande faktiskt uppbära, Ett dylikt förhållande synes mig
knappast kunna anses försvarligt, och jag har därför nu funnit mig
böra underställa denna fråga Kungl. Maj:ts förnyade prövning, detta
ehuru Kungl. Maj:t ännu år 1920 ej ansåg densamma böra upptagas
till lösning utan allenast föreslog dyrtidstillägg å de utgående
pensionerna.

En sådan ståndpunkt var då mycket förklarlig. Det var vid

Kungl. Maj:ts proposition Nr 288''.

nämnda tid ännu svårt att förutse, när arbetet med undervisningsväsendets
revision kunde avslutas och nu förevarande fråga bringas
till sin lösning. Nu åter synes det sannolikt, att så lång tid kommer
att förflyta, innan berörda utredningsarbete blivit fullbordat
och den ändrade organisation, som därur må komma att framgå,
hunnit träda i tillämpning, att dessförinnan ett ganska stort antal
lärarinnor kommer att nödgas avgå med otillräckliga pensioner.
Den nu föreslagna åtgärden i syfte att höja pensionsbeloppen skulle
alltså väsentligen få karaktär av en provisorisk åtgärd, ägnad att
åt de lärarinnor, som år från år fått sin definitiva pensionsreglering
uppskjuten, så vitt möjligt bereda en kompensation för dröjsmålet.

Beträffande åter farhågan att den nu ifrågasatta pensionsförhöjningen
skulle kunna föregripa en kommande definitiv pensionsreglering,
ber jag få erinra om skolkommissionens förut återgivna mening
därom. Skolkommissionen har i sitt förberörda utlåtande i
detta ärende framhållit, att något dylikt föregripande ej torde vara
att befara, särskilt med hänsyn till den nyss påpekade stora skillnaden
mellan privatskollärarinnornas och andra lärarinnors pensioner.

Sedan jag sålunda uttalat mig om själva huvudfrågan, ber jag
få närmare beröra vissa detaljer av densamma.

Beträffande först kostnadsfrågan ber jag få erinra om vad jag
nyss påpekat, nämligen att en viss förhöjning av pensionerna till de
lärarinnor, som komma att avgå efter utgången av juni 1921, kan
ske med anlitande endast av de överskottsmedel, som pensionsanstalten
under årens lopp förvärvat. Det är således för att ernå
en ytterligare förhöjning av pensionerna, medförande bland annat,
att blivande maximipension kan uppgå till 2,400 kronor, som ökat
statsbidrag är erforderligt. Det härför behövliga beloppet har av
byråchefen Gröransson beräknats på sätt jag i det föregående angivit.
Uppenbart är, att ifrågavarande belopp måste bliva jämförelsevis
ganska stort och att detsamma kommer att stiga för varje år. Då
emellertid, såsom jag förut betonat, den nu föreslagna pensionsregleringen
är att betrakta som allenast ett provisorium, avsett att
inom ett mindre antal år avlösas av en definitiv pensionsreglering,
är det möjligt att med tämlig visshet överskåda konsekvenserna av
ett bifall till nu föreliggande förslag. Gröransson har beräknat
den största merkostnaden — för år 1926, eller det år, då en eventuell
omorganisation av det allmänna undervisningsväsendet med
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 246 käft. (Nr 288.) 4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 288.

viss sannolikhet kan tänkas senast hava börjat genomföras —- till
177,000 kronor. Tager man hänsyn till vad jag nu anfört och till
den tillbakasätta ställning, som de enskilda läroanstalternas lärarinnor
dock i pensionshänseende intagit och alltjämt intaga, torde
man knappast kunna finna de ekonomiska konsekvenserna avskräckande.

Vidare ber jag få erinra om att direktionen över lärarinnornas
pensionsanstalt till en början ställt sig avvisande mot förslaget att
låta redan förfallna pensioner få förhöjas med tillhjälp av de förut
omförmälda överskottsmedlen. Anledningen härtill är den, att direktionen
velat undvika den tidsödande omräkning av pensionsvärdena,
som tillämpandet av de nya beräkningsgrunderna skulle medföra.
Statskontoret har emellertid föreslagit, att sagda pensionsvärden
skulle höjas med exempelvis 20 procent, varigenom dylik omräkning
bleve överflödig. Detta statskontorets förslag, till vilket
nämnda direktion sedermera angivit sin anslutning, är eldigt min
mening lämpligt och torde avlägsna de nyss antydda svårigheterna.

Statskontoret har uttalat sill tveksamhet, huruvida man borde
söka ernå den föreslagna höjningen till 2,400 kronor av maximipensionerna
till lärarinnor, som framdeles komme att avgå, allenast
genom statsunderstöd. Med anledning härav har skolkommissionen
föreslagit höjning av den nu bestämda årliga minimipensionsavgiften
för lärarinnorna själva till 80 kronor från tidigare 60 kronor samt
för timlärarinna till 4 kronor för veckotimme från tidigare 3 kronor.
Jag anser mig böra tillstyrka detta förslag, som, om det genomföres,
ej torde komma att verka allt för betungande för lärarinnorna. Det
kunde förefalla, som om en dylik höjning av pensionsavgifterna skulle
något förminska det för pensionsregleringens genomförande erforderliga
statsanslaget. Emellertid äro avgifterna enligt de till reglementet
för pensionsanstalten nu hörande tabellerna så beräknade, att
avgiftsförhöjningen kommer att gälla endast de lärarinnor, som vid
inträdet i pensionsanstalten icke uppnått 27 års ålder, vadan nämnda
förhöjning kommer att i enlighet med de för anstalten gällande
grunderna till största delen fonderas.

Vad slutligen beträffar den gjorda framställningen om befrielse
för vissa pensionärer från skyldighet att årligen styrka behov av
tilläggspension, ber jag få anföra, att det enligt min mening knappast
kan anses nödvändigt att alltjämt uppehålla den i sådant hän -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 288.

seende givna bestämmelsen i dess nuvarande omfattning. Aven om
det ur ordningssynpunkt sett kan anses önskvärt, att man ej helt
släpper det krav på visshet om förefintligt behov, som ligger bakom
nu ifrågavarande bestämmelse, torde sagda krav dock kunna tillfredsställas
på något smidigare sätt än det nu föreskrivna. För min
del anser jag det tillräckligt, att riksdagen lämnar Kungl. Maj:t
rätt att bestämma, på vad sätt berörda behov skall styrkas.

Ett bifall till de förslag om förändrade eller nya grunder och
bestämmelser, som här framläggas, kommer givetvis att föranleda
åtskilliga ändringar särskilt i det för lärarinnornas pensionsanstalt
nu gällande reglemente. Likaså medför dylikt bifall att nya tabeller
för beräknande av pensionsavgifter och pensionsrätt böra fastställas.
Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de
närmare föreskrifter och vidtaga de åtgärder i övrigt, som må befinnas
erforderliga för tillämpningen av berörda ändrade eller nya
grund er och bestämmelser.

Jag har förut berört kostnadsfrågan. Såsom jag i början av
mitt anförande erinrat, har tidigare ett belopp av 150,000 kronor
beräknats för år 1922 för här ifrågavarande ändamål. I detta belopp
ingår då det anslag å 65,000 kronor, varom framställning under
alla förhållanden måst göras för tillgodoseende av det anslagsbehov,
som är föranlett av förut omförmälda kungörelse den 31 december
1917 angående tilläggspensioner. Det övriga beloppet erfordras
för åstadkommande av den nu föreslagna tillfälliga pensionsregleringen.
Jag tillstyrker alltså förslag om beviljande av ett förslagsanslag
för ändamålet för år 1922 å sammanlagt 150,000 kronor.

Vad beträffar år 1921, ber jag få påpeka, att några medel för
den tillfälliga pensionsregleringens delvisa genomförande redan under
sistnämnda år ej reserverats. Då emellertid det anslag, som för
närvarande lämnar tillgång till nu utgående tilläggspensioner och
som skulle från och med år 1922 förhöjas för nyssberörda pensionsreglerings
genomförande, har karaktären av förslagsanslag och den
merkostnad för år 1921, som förorsakas av sagda reglering, ej är
synnerligen stor, torde man blott böra begära riksdagens medgipande,
att ifrågavarande pensionsreglering må få taga sin början
redan under år 1921, eller närmare bestämt med den 1 juli 1921.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen

Kungil. Maj:ts proposition Nr 288.

dels medgiva,

ej mindre att de i kungörelse den 23 december
1910 (nr 145, sid. 1) angående pensionering
av den kvinnliga lärarpersonalen vid enskilda läroanstalter
intagna, av riksdagen godkända bestämmelser
för tilldelande av bidrag ur förslagsanslaget:
bidrag till pensionering av den kvinnliga lärarpersonalen
vid enskilda läroanstalter skola i nedan
angivna delar hava följande ändrade lydelse:

§ 1. Lärarinnornas pensionsanstalt.

3. Pensionsavgiften för delägare, tillhörande
grupp A, skall beräknas sålunda, att den motsvarar
en pension av 1,500 kronor från 60 års ålder,
dock att lägsta avgiften för år skall vara 200
kronor och högsta 240 kronor.

Pensionsavgiften för delägare, tillhörande grupp
B, skall bestämmas efter det antal, dock högst 20,
veckotimmar hennes undervisning omfattar i klasserna
över de förberedande. Avgiften för varje
veckotimme skall beräknas sålunda, att den motsvarar
en pension av 75 kronor för varje veckotimme
att utgå från 60 års ålder, dock att lägsta
avgiften för år för en veckotimme skall vara 10
kronor och högsta 12 kronor.

4. Till pensionsavgiften skola utgå följande
bidrag:

a) av staten: 30 procent av den i mom. 3
för den lärarinnegrupp, som delägaren tillhör, angivna
lägsta pensionsavgiften,

b) av kommun eller enskilda donatorer: 30
procent av samma lägsta pensionsavgift, f därest
delägaren är anställd vid enskild mellanskola eller
vid högre flickskola,

c) av läroanstalten: 30 procent av samma lägsta
pensionsavgift, därest delägaren är anställd vid
högre goss- eller samskola eller vid enskilt lärarinneseminarium.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 288.

För utgörande av i varje fall återstående del
av den pensionsavgift, som jämlikt mom. 3 skall
inbetalas för delägaren, ansvarar vederbörande läroanstalt,
med rätt för läroanstalten att av delägarens
lön avdraga ett belopp svarande mot denna
del av pensionsavgiften.

6. Där ej för särskilt fall, varom stadgas i
pensionsanstaltens reglemente, pensionsrätt svarande
mot vissa pensionsavgifter gått förlorad, utgår
pension med det belopp, som beräknas motsvara
vid den tidpunkt, då pensionen tillträdes, alla de
pensionsavgifter, som blivit för delägaren erlagda,
dock med högst 1,500 kronor om året;

än även att de i kungörelse den 31 december
1917 (nr 965) angående tilläggspensioner åt
vissa lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda
läroanstalterna intagna, av riksdagen godkända
grunder för beredande av tilläggspensioner åt vissa
lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna
skola i nedan angivna delar hava följande
ändrade lydelse, att tillämpas från och med
den 1 juli 1921:

2. a) Rätt att efter avgång från sådan anställning,
som i § 2 av reglementet för lärarinnornas
pensionsanstalt sägs, erhålla tilläggspension inträder
den 1 juli det kalenderår, då pensionstagaren fyller
60 år, dock icke före den 1 juli 1918, med
villkor att hon vid sin avgång under minst 10
tjänstår, beräknade på sätt nedan under punkt c)
sägs, bestritt sådan tjänstgöring vid enskild läroanstalt,
att hon enligt eljest gällande bestämmelser
ägt rätt att tillgodoräkna sig densamma för
uppflyttning i högre lönegrad; skolande det ankomma
på Kungl. Maj:t att föreskriva det sätt,
på vilket lärarinna, som före den 1 juli 1918 avgått
från sin befattning, bör styrka sig vara för
sitt uppehälle i behov av tilläggspensionen.

4. Tilläggspension utgår med det belopp, som

Kungl. Maj:ts proposition Nr 288.

enligt de för lärarinnornas pensionsanstalt gällande
beräkningsgrunder motsvarar de sålunda tillgodoräknade
bidragen; dock att tilläggspensionen tillsammans
med den pension, som skulle reglementsenligt
tillkomma vederbörande vid 60 års ålder,
endast för det fall må överstiga 1,000 kronor, att
vid sammanläggningen högre belopp uppkommer
på grund därav, att vederbörande lärarinna för
sin pensionering erlagt frivilliga avgifter utöver
vad som erfordrats för utbekommande av stadgat
statsbidrag, i vilket fall totalpensionens belopp må
kunna uppgå till högst 1,500 kronor;

dels fastställa följande grunder för beredande
av tilläggspension åt vissa lärarinnor vid de statsunderstödda
enskilda läroanstalterna, vilka avgå
med pension från och med utgången av juni 1921:

1. Föreståndarinna eller lärarinna, som vid
utgången av juni 1921 var delägare eller som därefter
blir delägare i lärarinnornas pensionsanstalt,
äger rätt att på sätt och under villkor, som nedan
sägs, uppbära tilläggspension, och skall kungörelsen
den 31 december 1917 angående tilläggspensioner
åt vissa lärarinnor vid do statsunderstödda
enskilda läroanstalterna icke tillämpas på
de lärarinnor, som enligt nedan angivna bestämmelser
erhålla tilläggspension.

2. a) Rätt att efter avgång från sådan anställning,
som i § 2 av reglementet för lärarinnornas
pensionsanstalt sägs, erhålla tilläggspension
inträder det kalenderår, då pensionstagaren fyller
60 år, dock icke före den 1 juli 1921, med villkor
dels att hon under minst 10 tjänstår, beräknade
på sätt nedan under punkt c) sägs, bestritt
sådan tjänstgöring vid enskild läroanstalt, att hon
enligt eljest gällande bestämmelser ägt rätt att
tillgodoräkna sig densamma för uppflyttning i
högre lönegrad, dels ock att hon efter utgången
av år 1906 tjänstgjort minst 10 år.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 288.

b) Föreståndarinnas tjänstgöring beräknas motsvara
20 veckotimmar för läsår. Biträdande föreståndarinna
tillgodoräknas 5 veckotimmar utöver
det antal, som hennes undervisningsskyldighet omfattar,
dock sammanlagt högst 20 för läsår.

c) För föreståndarinna anses läsår motsvara
tjänstår; för biträdande föreståndarinna eller lärarinna
skall läsår, som omfattar minst 20 veckotimmar,
anses motsvara fullt tjänstår samt läsår,
som omfattar ett mindre antal veckotimmar än
20, betraktas som så stor del av ett tjänstår, som
antalet veckotimmar utgör del av 20.

3. a) För varje läsår, under vilket pensionstagaren
varit delägare i lärarinnornas pensionsanstalt,
tillgodoräknas henne ett bidrag av 5 kronor
för varje veckotimmes tjänstgöring, dock att bidrag,
som för visst år sålunda må tillgodoräknas,
icke må överstiga 100 kronor samt att sådant bidrag
icke tillgodoräknas lärarinna efter den 1 juli
det år, under vilket hon fyller 60 år.

b) För varje läsår före den 1 januari 1911
tillgodoräknas pensionstagaren ett bidrag av 13
kronor 50 öre för varje veckotimmes tjänstgöring,
dock att det bidrag, som för visst år under tiden
från och med år 1904 till och med år 1910 således
må tillgodoräknas, jämte det bidrag, som staten
haft att vidkännas för lärarinnans pensionering,
tillsammans med vad som inbetalats för henne
för statsbidragets utfående eller behövt inbetalas
för detta ändamål, därest hon tillhört någon av
de äldre pensionsanstalterna, icke må överstiga
270 kronor.

4. Tilläggspensionen utgår med det belopp,
som enligt de för lärarinnornas pensionsanstalt
från och med den 1 juli 1921 gällande beräkningsgrunder
vid fyllda 60 år motsvara de sålunda
tillgodoräknade bidragen, dock att tilläggspension
tillsammans med den pension, som skulle regie -

Kungl. Maj:ts proposition Kr 288.

mentsenligt tillkomma vederbörande, icke må överstiga
2,400 kronor.

5. I övrigt skola de i reglementet för lärarinnornas
pensionsanstalt givna bestämmelser rörande
i reglementet avsedda pensioner i tillämpliga
delar lända till efterrättelse beträffande nu
ifrågavarande tilläggspensioner;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda de
närmare föreskrifter, som för tillämpning av förenämnda
bestämmelser och grunder må befinnas
erforderliga;

dels och för beredande enligt här förut angivna
grunder av tilläggspensioner åt vissa lärarinnor
vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna
samt av tillfällig pensionsreglering för sådana
lärarinnor anvisa under riksstatens elfte huvudtitel
på extra stat för år 1922 ett förslagsanslag
å 150,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Harald Frisk.

Stockholm 1921, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

210704