Kung!. Maj:ts proposition nr 232 (Proposition 1947:232)

Kung!. Maj:ts proposition nr 232.

Nr 232.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning
av jord å landet, m. m.; given Stockholms slott
den 11 april 19A7.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet;

2) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning
av fastigheter å landet;

3) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län;

4) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad; samt

5) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 232.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord

å landet.

Härigenom förordnas, dels att 3 kap. 2 §, 9 kap. 7 §, 19 kap. 1—5, 11—
13, 16, 18 och 19 §§, 20 kap. 10 § samt 21 kap. 10, 38, 42, 43, 51, 59 och
66 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 19 kap. 26 §2 samma lag skall
upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 KAP.

2 §• 2 §.
Finner lantmätaren — ---denna myndighet.

Vederbörande myndighet meddele
lantmätaren underrättelse om förordnandet,
och åligge det lantmätaren
att, därest underrättelsen om skiftet
icke innehållit uppgift om tid och
ställe för första sammanträdet, därom
genom tjänsteskrivelse underrätta
ombudet snarast möjligt och, där så
ske kan, minst fjorton dagar före
sammanträdet. Skall laga skifte äga
rum inom samhälle, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas, har lantmätaren
att minst fjorton dagar förut underrätta
byggnadsnämnden om tid
och ställe för första sammanträdet.

Vederbörande myndighet meddele
lantmätaren underrättelse om förordnandet,
och åligge det lantmätaren
att, därest underrättelsen om skiftet
icke iinnehållit uppgift om tid och
ställe för första sammanträdet, därom
genom tjänsteskrivelse underrätta
ombudet snarast möjligt och, där så
ske kan, minst fjorton dagar före
sammanträdet. Skall laga skifte äga
rum inom ort, där skyldighet föreligger
att söka byggnadslov, har lantmätaren
att minst fjorton dagar förut
underrätta byggnadsnämnden om
tid och ställe för första sammanträdet.

1 Senaste lydelse, se beträffande 19 kap. 1 § SFS 1942: 352; 3, 11 och 12 §§ SFS 1937: 164;
5 och 13 §§ SFS 1931: 144 och 16 § SFS 1940: 101, ävensom beträffande 21 kap. 51 § SFS
1935: 236; 42 § SFS 1937: 164 samt 10, 38, 43, 59 och 66 §§ SFS 1946: 827.

2 Senaste lydelse se SFS 1937: 164.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 KAP. 9 KAP.

7 §. 7 §.

I vederlag --------rättigheten innebär.

Där för-------- till efterrättelse.

Kan förening träffas mellan sakägarna
om storleken av vederlagsjorden,
lände sådan förening till efterrättelse,
därest det finnes uppenbart,
att rätt, som tillkommer innehavare
av fordran, varför säkerhet åtnjutes
på grund av inteckning eller jämlikt
11 kap. 2 § jordabalken, icke äventyras
genom föreningen.

19 KAP.

1 §•

Från fastighet------- äga

Avstyckning av ett flertal smärre
lågenheter för bostadsändamål eller
för beredande av plats för industriella
anläggningar eller i annat tiknande
syfte inom område, som icke
är lagt under stadsplan eller byggnadsplan,
må ej ske med mindre Konungens
befallningshavande godkänt
plan att lända till efterrättelse vid avstyckning
inom området.

Vid uppgörande av plan, varom nu
sagts, skall iakttagas, att möjlighet
beredes till anordnande ej mindre av
lämpliga trafikleder samt öppna
platser inom och utfartsvägar från
det till avskiljande avsedda området
än även, i den mån så prövas erforderligt,
av ledningar för belysning,
för tillförsel av vatten och för avlopp
jämte reni nysa n ordni ngar. Finnes
fast fornlämning, skall därtill höran -

Kan förening träffas mellan sakägarna
om storleken av vederlagsjorden
och är ej fråga om servitut, som
tillkommit i sammanhang med laga
delning eller som avses i 7 a § lagen
om servitut, lände sådan förening till
efterrättelse, därest det finnes uppenbart,
att rätt, som tillkommer innehavare
av fordran, varför säkerhet
åtnjutes på grund av inteckning eller
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, icke
äventyras genom föreningen.

19 KAP.

1 §•

rum.

Avstyckning vare tillåten såväl av
mark, som genom laga delning utbrutits
för viss fastighet, som ock av
mark, som är samfälld för flera fastigheter.
Mark, som tillagts fastighet
genom sämjedelning, må ej avstyckas,
med mindre sämjedelningen
kommit till stånd före den 1 januari
1928; i sådant fall må genom
avstyckning avskiljas högst en femtedel
av nämnda mark.

Vad enligt detta kapitel gäller om
stamfastighet skall, där avstyckningen
avser mark, som är samfälld för
flera fastigheter, såvitt ej annorlunda
stadgas, i tillämpliga delar gälla beträffande
dessa fastigheter.

Vad här nedan stadgas om styckningsdel
skall gälla, förutom del som
avstyckas, jämväl stamfastigheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

de område såvitt möjligt avsättas till
öppen plats.

Finner Konungens befallningshavande,
att avstyckningsplan eller
byggnadsplan erfordras för visst område,
äger Konungens befallningshavande
förordna, att i avbidan på planens
upprättande avstyckning icke
må ske inom området, såvida ej Konungens
befallningshavande därtill
lämnar tillstånd.

2 §•

Avstyckning vare tillåten såväl av
mark, som genom laga delning utbrutits
för viss fastighet, som ock av
mark, som är samfälld för flera fastigheter.
Mark, som tillagts fastighet
genom såmjedelning må ej avstyckas,
med mindre såmjedelning en kommit
till stånd före denna lags ikraftträdande;
i ty fall må genom avstyckning
avskiljas högst en femtedel av nämnda
mark.

Vad enligt detta kapitel gäller om
stamfastighet skall, där avstyckningen
avser mark, som är samfälld för flera
fastigheter, såvitt ej annorlunda stadgas,
i tillämpliga delar gälla beträffande
dessa fastigheter. 3

2 §•

I ärende rörande avstyckning skall
utredas, för vilket ändamål envar av
styckning sdelarna är avsedd.

Varje styckningsdel skall till omfång
och beskaffenhet i övrigt samt
med hänsyn till belägenheten vara sådan,
att den för sig eller, om den är
avsedd att i samband med avstyckningen
sammanläggas med annan
mark, tillsammans med denna bildar
fastighet som är varaktigt lämpad för
sitt ändamål; dock må mark, som i
och för sig eller efter sammanläggning
med annan mark bildar en lämplig
fastighet, avstyckas från fastighet
som redan förut icke är lämpad för
sitt ändamål, om denna ej undergår
försämring av någon betydelse.

Kan ej antagas, att styckningsdel
skall inom nära förestående tid hava
erhållit varaktig användning för det
avsedda ändamålet, må avstyckning
ej äga rum.

3 §. 3

Ägovidd, som avstyckas, skall till
omfång och belägenhet samt beskaffenhet
i övrigt vara sådan, att den
med hänsyn därtill och till eljest föreliggande
förhållanden lämpligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

kan antingen såsom fastighet för sig
på varaktigt sätt användas för det
med styckningen avsedda ändamålet
eller ock, där den skall sammanläggas
med annan fastighet eller fastighetsdel,
bilda en fastighet gemensamt
med denna. Ej må avstyckning ske
sålunda, att stamfastigheten ej lämpligen
kan bestå såsom särskild fastighet
eller, där den skall ingå i sammanläggning,
bilda en fastighet gemensamt
med den fastighet eller fastighetsdel,
med vilken den skall sammanläggas.

I övrigt skall vid avstyckning iakttagas
följande:

1. Fastighet, avsedd till jordbruk,
skall innehålla åker, äng eller därtill
odlingsbar mark samt, där ej nedan
i denna paragraf annorlunda stadgas,
lämpligt belägen skog för tillgodoseende
av nödigt husbehov, i den mån
tillgång till sådan finnes; och skall
tillses att å fastighetens mark i män
av behov kan erhållas tillgång till bete
ävensom, där så finnes önskvärt och
lämpligen kan ske, att möjlighet finned
till jordbrukets förstärkning genom
nyodling. Skall sammanläggning
äga rum i samband med avstyckningen,
må vid uppskattningen av
behovet av olika ägoslag medräknas
tillgång av motsvarande ägoslag å annan
fastighet eller fastighetsdel, som
skall ingå i sammanläggningen.

2. Avstyckning från jordbruksfastighet
må ej äga ruin med mindre
det kan antagas, att den fastighetsindelning,
som genom avstyckningen
eller, där sammanläggning skall äga
rum, genom avstyckningen och sammanläggningen
skulle uppstå, bereder
ökade utkomstmöjligheter för den
jordbrukande befolkningen eller eljest

(Föreslagen lydelse)

1 mom. Avstyckning från jordbruksfastighet
må ej äga rum, om
ändringen i fastighetsindelningen
skulle för jordbruksnäringen medföra
men av någon betydelse. Sker avstyckningen
för jordbruksändamål,
fordras, att ändringen i fastighetsindelningen
kan antagas för jordbruksnäringen
medföra fördel som överväger
med delningen förenade olägenheter.

I ort, där det i allmänhet på grund
av natur- och näringsförhållandena
förutsättes, att jordbruksfastighet,
som ej är att hänföra till stödjordbruk,
har skog till husbehov eller eljest
såsom stöd åt jordbruket, skall
vid tillämpning av första stycket såsom
menligt för jordbruksnäringen
anses, att skogsmark skiljes från odlad
jord, utan så är att skogsmarken tilllägges
jordbruksfastighet eller med
hänsyn till skogstillgången i orten
prövas icke behöva bibehållas vid
jordbruket därstädes.

Vad i detta moment sägs utgör ej
hinder mot avstyckning av skogsmark
i enlighet med tillstånd, som Ko -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

är till gagn för jordbruksnäringen i
orten.

3. Är fråga om avstyckning från
jordbruksfastighet, skall om tilldelning
av skogsmark särskilt gälla,

a) att i ort med riklig sk o g still gång,
där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden,
för så vitt dessa åro
grundade på förutsättningar av varaktig
natur, för drivande av självständigt
jordbruk i allmänhet är erforderligt
att inom fastighetens gränser finnes
skog utöver husbehovet, avstyckning
må ske allenast så, att en var i
förrättningen ingående jordbruksfastighet
i mån av tillgång erhåller
sådan skog, tillräcklig att utgöra varaktigt
stöd för jordbruket; dock att
avvikelse från vad nu stadgats må
göras beträffande viss fastighet, såframt
det är uppenbart, att den kan
bestå såsom självständig fastighet
utan tillgång av skog utöver husbehovet,
samt jordbrukets fördel av
stödskog icke därigenom minskas;

b) att i ort med ringa skogstillgång
avstyckning må så verkställas, att
skogsmarken i sint helhet tillfaller en
i förrättningen ingående jordbruksfastighet,
såframt det för skogens bestånd
prövas angeläget;

c) att i ort, dår det med hänsyn till
ortens näringsförhållanden, för så vitt
dessa åro grundade på förutsättningar
av varaktig natur, år uppenbart att
för drivande av självständigt jordbruk
icke är erforderligt att till jordbruksfastighet
hör skogsmark, ägolott
må avskiljas utan eljest föreskriven
tilldelning härav.

4. Vad under 1—3 stadgats skall ej
utgöra hinder för avstyckning av
mark för tillgodoseende av uppkommet
behov av lägenheter för småbruk

(Föreslagen lydelse)

nungen meddelat jämlikt lagen angående
förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva fast
egendom.

2 mom. Vid bedömande, hur jordbruksfastighet
bär vara beskaffad,
skall särskilt iakttagas följande.

1. För att jordbruksfastighet, som
ej är att hänföra till stödjordbruk, må
anses lämpad för sitt ändamål erfordras,
att den varaktigt kan giva
brukaren och hans familj tillfredsställande
bärgning. Fastigheten skall
sålunda, allt efter ortens förhållanden
och jordbrukets art, rymma för jordbruket
erforderlig inrösningsjord så
ock därutöver erbjuda annan behövlig
naturtillgång, såsom skogbärande
mark eller fiskevatten.

Avstyckning, som i förening med
sammanläggning är ägnad att varaktigt
giva brukaren av den nybildade
fastigheten en mera tillfredsställande
bärgning än förut, må dock, där ej
någon för sitt ändamål varaktigt lämpad
fastighet undergår försämring av
någon betydelse och ej heller eljest en
mera ändamålsenlig fastighetsindelning
motverkas, äga rum, även om
den nybildade fastigheten ej är fullt
lämplig.

2. Är fastighet, som avses under 1.
belägen i ort, varom förmåles i 1
mom. andra stycket, skall den för att
anses lämpad för sitt ändamål erbjuda
tillgång till skog i den omfattning,
som efter ortens allmänna förhållanden
anses erforderlig för jordbruk av
den storlek varom är fråga, utan så
är att fastigheten uppenbarligen ej
har behov av sådan skogstillgång.

3. Fastighet, som kan giva brukaren
och hans familj allenast ett mindre
bidrag till deras försörjning, må an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

åt innehavare, som beräknas erhålla
sin huvudsakliga bärgning annorledes
än av eget jordbruk, eller av bostadslägenheter
eller för beredande av
plats för industriell, kommunikationsteknisk
eller kulturell anläggning
eller därmed jämförligt ändamål;
dock att i fråga om småbrukslägenhet
skall tillses, att å lägenhetens
mark i mån av behov kan erhållas
tillgång till bete, där så lämpligen
kan ske.

(Föreslagen lydelse)

ses lämpad såsom stödjordbruk, om
det med hänsyn till ortens förhållanden
kan antagas, att han kan varaktigt
erhålla en tillfredsställande
bärgning huvudsakligen genom
kroppsarbete i annans tjänst eller genom
hantverk, hemslöjd, fiske eller
annan därmed jämförlig verksamhet.

A. Föreligger behov av bete, skall
fastigheten rymma erforderlig för
ändamålet lämpad inrösningsjord, om
behovet ej är annorledes betryggande
tillgodosett.

3 mom. Mark, som är avsedd för
skogsbruk, må ej uppdelas på olika
fastigheter så, att möjligheten att ekonomiskt
utnyttja skogen märkligt försämras,
med mindre åtgärden prövas
erforderlig för ändring i fastighetsindelningen
som främjar jordbruksnäringen.

A mom. Vad i 1 mom. stadgas utgör
ej hinder mot avstyckning för bildande
av stödjordbruk, som är till gagn
ur allmän synpunkt.

Avstyckning, som innebär avsteg
från vad i 2 eller 3 mom. sägs, må det
oaktat äga rum, om den kan anses
oundgängligen erforderlig för att i
annat hänseende vinna en i jämförelse
med olägenheterna av delningen
betydande fördel för jordbruksnäringen.

4 §•

Avstyckning av område, som vid
lantmäteri förrätt ning undantagits för
gemensamt ändamål, må ej äga rum,
där dess avskiljande skulle komma att
medföra väsentligt men för någon av
de fastigheter, för vilkas behov området
undantagits.

4 §.

Inom område, som ingår i stadsplan
eller efter den 1 januari 19A8
fastställd byggnadsplan, skall vad i
2 och 3 §§ stadgas ej utgöra hinder
mot avstyckning som överensstämmer
med planen.

Föreligger eljest behov av bostads -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lägenheter eller av plats för industriell,
kommunikationsteknisk eller kulturell
anläggning eller för annat därmed
jämförligt ändamål och är fastighets
delning i sådant fall till gagn jämväl
ur allmän synpunkt, må ock avstyckning
äga rum, ändå att, enligt vad i 2
och 3 §§ stadgas, hinder eljest skolat
möta med hänsyn till återstående
styckningsdels beskaffenhet, jordbruksnäringen
eller skogsbruket; dock
må kraven på styckningsdels beskaffenhet
icke eftergivas, såvitt ändamålet
med avstyckningen kan med
mindre avsteg från nämnda krav tillgodoses
på annat lämpligt sätt. 1 övrigt
skall vid tillämpningen av vad i
förevarande stycke är stadgat iakttagas
att, i den mån jämkning kan
ske, ändringen i fastighetsindelningen
ej medför större men för jordbruksnäringen
eller skogsbruket än som är
nödigt.

5 §.

5 §•

De för---- ---annorlunda stadgat.

Inom samhälle, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas, samt inom område, för
vilket fastställts byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser eller jämlikt
äldre lag förordnats, att stadplan skall
upprättas, eller meddelats särskilda
föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens
ordnande eller för vilket
godkänts avstyckningsplan, må
avstyckning för bostadsändamål eller
för beredande av plats för industriella
anläggningar eller i annat liknande
syfte företagas även av annan person
än lantmätare, såvida han äger behörighet
innehava befattning såsom
mätningsman i stad; och gälle därvid

Avstyckning för bostadsändamål eller
för beredande av plats för industriell
anläggning eller i liknande syfte
inom samhälle, där byggnadslagens
bestämmelser för stad äga tillämpning,
samt inom annat område, för
vilket stadsplan eller byggnadsplan
fastställts eller jämlikt äldre lag förordnats
att stadsplan skall upprättas,
må företagas även av annan än lantmätare,
såvida lantmäteristyrelsen
förklarat honom skickad för uppgiften;
och gälle därvid om sådan förrättningsman
vad i denna lag om
lantmätare är stadgat. Sådan behörighet
må ej meddelas annan än den
som må innehava befattning såsom

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

om sådan förrättningsman vad i den- mätningsman i stad. Behörigheten må
na lag om lantmätare är stadgat. av lantmäteristyrelsen begränsas till

att avse viss del av riket så ock återkallas,
när skäl föreligger därtill.

Skall avstyckning äga rum inom Skall avstyckning äga rum inom
samhälle, där den för städerna gällan- ort, dår skyldighet föreligger att söka
de ordning för bebyggande skall iakt- byggnadslov, har förrättningsmannen
tagas, har förrättningsmannen att att minst atta dagar förut underrätta
minst åtta dagar förut underrätta byggnadsnämnden om tid och ställe
byggnadsnämnden om tid och ställe för förrättningen,
för förrättningen.

11 §•

Till fastighet, som bildas genom av- Fastighets ägor skola såvitt möjligt^
styckning, må läggas högst tre skif- ligga i ett sammanhang och hava så
ten eller, där till stamfastigheten vid regelbunden och för ändamålet lämplaga
skifte utlagts flera än tre skif- lig form som förhållandena medgiva,
ten, lika många skiften som tillhöra med hänsyn tagen jämväl till våg- och
stamfastigheten, dock att, där av- vattenavledningssystemen.
styckningen avser mark, som är samfälld
för flera fastigheter, skiftenas
antal icke i något fall må överstiga
tre. Vid avstyckning skall tillses, att
ägovidd som avstyckas, så ock stamfastigheten,
i den mån ägornas läge
och beskaffenhet det medgiva erhåller
regelbunden och för dess nyttjande
lämplig form.

Skall sammanläggning äga rum i
samband med avstyckningen, skall
tillses, att antalet skiften, vari den
för sammanläggningen avsedda marken
utlägges, och deras form ej må
medföra hinder för sammanläggning
efter vad därom är stadgat.

12 §.

Avstyckning skall------nödiga vägar.

Vid avstyckning skall bestämmas, Vid avstyckning skall bestämmas,
om och i vad mån med avstyckad om och i vad mån med avstyckad
ägovidd skall följa rätt till delaktig- ägovidd skall följa rätt till delaktighet
i område, som vid lantmäteriför- het i område, som vid lantmäteriförrättning
avsatts för gemensamt ända- rättning avsatts för gemensamt ända -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

mål, i äga, som eljest är samfälld för
stamfastigheten och annan fastighet,
eller i särskilda rättigheter och förmåner,
som tillkomma stamfastigheten;
dock må, därest i ägovidd, som
avstyckas, ingår åker, äng eller därtill
odlingsbar mark av den omfattning,
att fastigheten varder tjänlig
till jordbruk, och avstyckningen ej
sker för sådant ändamål varom i 3 §
andra stycket under A sägs, bestämmelse
ej meddelas, varigenom den
avstyckade ägovidden uteslutes från
rätt till delaktighet i allmänning eller
därmed likställd samfällighet, utan
skall vad av stamfastigheten tillkommande
andel i sådan samfällighet kan
skäligen anses belöpa å den avstyckade
ägovidden tilläggas denna.

För de---—----sådan fastighet.

Avsättande av------fastighetens ägare.

(Föreslagen lydelse)

mål, i äga, som eljest är samfälld för
stamfastigheten och annan fastighet,
eller i särskilda rättigheter och förmåner,
som tillkomma stamfastigheten;
dock må, där någon styckningsdel
skall utgöra eller tillhöra jordbruksfastighet,
andel i allmänning eller
därmed jämförlig samfällighet,
som är av vikt såsom stöd för jordbruket,
icke tillfalla fastighet som ej
är avsedd för jordbruk.

13 §.

Inom område, som ingår i tomtindelning,
må avstyckning ej äga rum.

Avstyckning inom område, för vilket
finnes fastställd stadsplan eller
byggnadsplan, må ej så verkställas,
att planens genomförande eller lämplig
tomtindelning därigenom försvåras.

Inom område, för vilket fastställts
stomplan eller utomplansbestämmelser
eller jämlikt äldre lag förordnats,
att särskilda föreskrifter skola tillämpas
med avseende å byggnadsverksamhetens
ordnande, må avstyckning
ej så verkställas, att tillämpningen av
nämnda plan, bestämmelser eller föreskrifter
motverkas.

Ej må inom samhälle, där den för
städerna gällande ordning för bebyg -

13 §.

1 mom. Inom område, som ingår i
tomtindelning, må avstyckning ej äga
rum.

2 mom. Avstyckning inom område,
för vilket enligt fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan eller på
annan grund särskilda bestämmelser
med avseende å markens bebyggande
gälla, må ej verkställas så, att områdets
ändamålsenliga bebyggande
försvåras eller syftet med bestämmelserna
eljest motverkas; dock må Konungens
befallning shav ande medgiva
undantag, når särskilda skäl åro därtill.

Inom område, för vilket regionplan
fastställts, skall ock denna beaktas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

gande skall iakttagas, eller inom område,
som i andra eller tredje stycket
avses, i något fall avstyckning så verkställas,
att markens ändamålsenliga
bebyggande försvåras.

Avstyckning inom område, för vilket
finnes av Konungens befallningshavande
godkänd avstyckningsplan,
må ej ske i strid mot samma plan eller
så verkställas, att områdets lämpliga
indelning i fastigheter därigenom
försvåras.

(Föreslagen lydelse)

3 mom. Har inom visst område tätbebyggelse
uppkommit eller är sådan
bebyggelse att vänta inom nära förestående
tid eller kan eljest avstyckning
av flera lägenheter framdeles
förväntas, må, innan stadsplan eller
byggnadsplan blivit fastställd, avstyckning
icke verkställas så, att områdets
ändamålsenliga bebyggande
försvåras eller lämplig planläggning
av området eljest motverkas, och skall
förty utom annat iakttagas, att vägar
och allmänna platser kunna anordnas
när behov därav uppkommer. Finnes
fast fornlämning, skall därtill hörande
område såvitt möjligt kunna avsättas
till öppen plats. Med avseende
å tillämpningen i övrigt av vad i detta
stycke stadgas äger Konungens befallningshavande
meddela de anvisningar
som prövas erforderliga.

När fråga väckts om upprättande
av stadsplan eller byggnadsplan för
visst område eller om ändring av sådan
plan, äger Konungens befallningshavande
i erforderlig utsträckning
meddela förbud mot avstyckning inom
området utan Konungens befallningsliavandes
medgivande. 1 den män så
finnes lämpligt äger Konungens befallning
shavande bestämma, att avstyckning
utan hinder av förbud som

Kung!. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nyss sagts må äga rum därest länsarkitekten
ej funnit anledning till
erinran däremot.

Anvisningar och förbud varom förmåles
i detta moment skola lända till
efterrättelse utan hinder av förd klagan.

4 mom. Erfordras enligt vad i 2 eller
3 mom. stadgas Konungens befallningshavandes
medgivande till avstyckning,
må lantmätaren utan hinder
av att sådant medgivande ej erhållits
meddela tillstånd till avstyckningen
under villkor att medgivande
lämnas och slutföra förrättningen.
Om sakägare yrkar det eller lantmätaren
finner olämpligt att fortsätta
förrättningen, skall han förklara denna
vilande och insända handlingarna
i ärendet till överlantmätaren, som
har att med eget yttrande anmäla det
hos Konungens befallningshavande.
Samma lag vare, om lantmätaren finner
att avstyckning ej bör äga rum
utan att fråga om upprättande av
stadsplan eller byggnadsplan eller om
ändring av sådan plan blivit prövad.

16 §.

Med ledning------må meddelas.

Det åligger------eller

icke.

Är fråga om avstyckning av mark
för sammanläggning eller under villkor
att stamfastigheten ingår i sammanläggning,
skall den utredning,
som i andra stycket sägs, avse jämväl
sammanläggningens lämplighet ur
fastighetsbildningssynpunkt. Föru tsätter
tillstånd till avstyckningen att
sammanläggning äger rum, skall det
angivas i det i samma stycke omförmälda
utlåtandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18 §.

I fråga------motsvarande tillämpning.

Ej må den omständigheten att i
det i 1 § andra stycket omförmälda
fall avstyckningsplan blivit av Konungens
befallningshavande godkänd
utgöra hinder att vid meddelande av
tillstånd till avstyckningen medgiva
mindre jämkningar i nämnda plan,
vilka icke stå i strid emot de allmänna
förutsättningarna för avstyckning.
Påyrkas jämkning i avstyckningsplanen
utöver vad nu är sagt, varde beslut
meddelat, att avstyckningen ej
kan äga rum.

Utan hinder därav att tillstånd meddelats
till avstycknings utförande enligt
viss plan, må vid avstyckningens
verkställande företagas mindre jämkningar
i planen av beskaffenhet, varom
i andra stycket första punkten
härovan sägs. Påyrkas jämkning därutöver,
varde beslut meddelat, att frågan
om avstyckning förfallit.

19 §.

Lantmätaren åligger att utmärka
avstyckningen å karta. Därest ej sakägare
påfordrar upprättande av fullständig
karta eller äldre karta, på sätt
i 6 kap. 1 § är föreskrivet, skall användas
vid förrättningen, skall kartan
upptaga allenast vad som finnes nödigt
för att tydligt utmärka gränserna
för avstyckat område, för mark, som
undantagits för gemensamt ändamål,
samt för den fastighet, från vilken avstyckningen
sker, gränserna mellan
så dana i sistnämnda fastighet ingående
ägoslag, som redovisas i jordregistrct,
samt byggnader, vägar, vattendrag
och dylikt.

Utan hinder därav att tillstånd
meddelats till avstycknings utförande
enligt viss plan, må vid avstyckningens
verkställande företagas mindre
jämkningar i planen, vilka icke stå i
strid mot de allmänna förutsättningarna
för avstyckning. Påyrkas jämkning
därutöver, varde beslut meddelat,
att frågan om avstyckning förfallit.

19 §

Lantmätaren åligger att utmärka
avstyckningen å karta. Därest ej sakägare
påfordrar upprättande av fullständig
karta eller äldre karta, på sätt
i 6 kap. 1 § är föreskrivet, skall användas
vid förrättningen, skall kartan
upptaga allenast vad som finnes nödigt
för att tydligt utmärka gränserna
för avstyckat område, för mark, som
undantagits för gemensamt ändamål,
samt för den fastighet, från vilken avstyckningen
sker, gränserna mellan
olika ägoslag inom denna fastighet
samt byggnader, vägar, vattendrag
och dylikt. Inom avrösningsjord vare
dock cj erforderligt (dt redovisa grän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

Avstyckas mark

Å kartan--

Ägomätning må

(Föreslagen lydelse)

serna för olika ägoslag, om sådan redovisning
uppenbarligen saknar betydelse
för ärendets prövning.

---fullt bestämt.

särskild handling.

---är föreskrivet.

26 §. 26 §.

Område, som varit anslaget till (Utgår)

ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp,
må avstyckas till särskild
fastighet utan hinder därav, att avstyckningen
icke överensstämmer med
vad i 3 § första stycket andra punkten
samt andra stycket under 1—3 är
för avstyckning i allmänhet stadgat. I
avseende å avstyckning av sådant område
skola bestämmelserna i 4 och 11
samt 16—18 §§ icke heller tillämpas.

20 KAP.

10 §.

På begäran-------av jorden.

10 §.

Sådant förordnande må ock meddelas
på framställning av samhälle,
där den för städerna gällande ordning
för bebyggande skall iakttagas, beträffande
mark, som hör till samhället.

Sådant förordnande må ock meddelas
på framställning av samhälle
eller kommun beträffande mark, som
hör till samhället eller kommunen.

Med avseende —----

äga tillämpning.

21 KAP.

10 §.

Angående sammanträde med ägodelningsrätt
samt de mål, som därvid
skola förekomma, har ägodelningsdomaren
att utfärda kungörelse, som
sist fjorton dagar före saimmanträdet
skall uppläsas i kyrkan för den eller
de församlingar, där jord, varom frå -

21 KAP.

10 §.

Angående sammanträde med ägodelningsrätt
samt de mål, som därvid
skola förekomma, har ägodelningsdomaren
att utfärda kungörelse, som
sist fjorton dagar före sammanträdet
skall uppläsas i kyrkan för den eller
de församlingar, där jord, varom frå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

ga är, ligger; kalle ock inom samma

(Föreslagen lydelse)
ga är, ligger; kalle ock inom samma

tid ägodelningsnämndemän, allmänna
ombud och, där så prövas erforderligt,
förrättningslantmätaren till sammanträdet.

tid ägodelningsnämndemän, allmänna
ombud och, där så prövas erforderligt,
förrättningslantmätaren till sammanträdet.
När ägodelningsdomaren finner
skäl därtill föreligga, skall han
därjämte om sammanträdet underrätta
lantbruksnämnden.

I besvärsmål ------- inom kommunen.

Vad i — ------angående tvistemål.

Varder å-------- äga tillämpning.

Vad ovan-------första stycket.

Finnes vite ------äga rum.

38 §. 38 §.

Utskrift av------- tillställas förrättningslantmätaren.

Har ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten
meddelat fastställelse
å jorddelningsförrättning inom samhälle,
där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas,
skall byggnadsnämnden utan
dröjsmål underrättas om beslutet.

Har ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten
meddelat fastställelse
å jorddelningsförrättning eller tillstånd
till jorddelning, skall överlantmätaren
ävensom, i fråga om förrättning
inom ort där skyldighet föreligger
att söka byggnadslov, byggnadsnämnden
utan dröjsmål underrättas
om beslutet.

42 §.

Då talan------mot förrättningen.

Avser mot------43 § stadgas.

Finnes i------å förrättningen.

Har laga skifte ägt rum inom sam- Har laga skifte eller avstyckning
hälle, där den för städerna gällande ägt rum inom ort, där skyldighet föordning
för bebyggande skall iaktta- religger att söka byggnadslov, skall,
gas, skall, där vid förrättningen sådant om vid förrättningen sådant påyrkats
påyrkats eller ägodelningsrätten eller eller ägodelningsrätten eller ägodelägodelningsdomaren
eljest så prövar ningsdomaren eljest så prövar nödigt,
nödigt, innan målet avgöres, yttrande innan målet avgöres, yttrande däri indäri
inhämtas från byggnadsnämnden, hämtas från byggnadsnämnden.

Är fråga------om sammanläggningen.

43 §. 43 §.

Hava besvär — —----andra stycket sägs.

Sedan handlingarna--—--— tredje stycket sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

Utgöres förrättningen av sådan avstyckning,
med vilken avses bildande
av särskild fastighet, utan att därvid
fästs villkor att stamfastigheten skall
ingå i sammanläggning, har överlantmätaren
att företaga förrättningen
till prövning samt, där anledning
ej förekommer till annat än att förrättningen
är lagligen beskaffad, meddela
fastställelse därå. Har förrättningen,
på sätt i 22 § andra stycket
sägs, blivit medelst påskrift å protokollet
godkänd, utgöre den omständigheten,
att den för talan mot avstyckningsförrättning
stadgade tid
icke gått till ända, ej hinder för prövningens
företagande. Förekommer anledning
att förrättningen icke är lagligen
beskaffad, hänskjute överlantmätaren
frågan om fastställelse till
ägodelningsrätten, skolande för sådant
fall de i första stycket meddelade
föreskrifter äga tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

Utgöres förrättningen av sådan avstyckning,
med vilken avses bildande
av särskild fastighet, utan att vid avstyckningen
fästs villkor att stamfastigheten
skall ingå i sammanläggning,
har överlantmätaren att företaga förrättningen
till prövning, därvid vad i
42 § fjärde stycket sågs skall äga
motsvarande tillämpning. Förekommer
ej anledning till annat än att förrättningen
är lagligen beskaffad och
har lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden
ej framställt erinran
mot densamma, meddele överlantmåtaren
fastställelse därå. Har förrättningen,
på sätt i 22 § andra stycket
sägs, blivit medelst påskrift å protokollet
godkänd, utgöre den omständigheten,
att den för talan mot avstyckningsförrättning
stadgade tid
icke gått till ända, ej hinder för prövningens
företagande. Äger överlantmätaren
enligt vad ovan i detta stycke
sagts icke meddela fastställelse å
förrättningen, hänskjute han frågan
därom till ägodelningsrätten, skolande
för sådant fall de i första stycket
meddelade föreskrifterna äga tillämpning.

51 §•

Över beslut, varigenom fastställelse
meddelats å jorddelningsförrättning,
må ej föras klagan utom i fall varom
nedan i denna paragraf sägs.

51 §.

1 mom. Över beslut, varigenom
fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning,
må klagan ej föras utom
i fall varom nedan i detta moment

Har, efter

sägs.
emot gått.

Beslut, varigenom fastställelse meddelats
å jorddelningsförrättning inom
samhälle, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall
iakttagas, md överklagas av byggnadsnämnden.

Beslut, varigenom fastställelse å
jorddelningsförrättning meddelats i
annan ordning än i 43 § tredje stycket
sägs, må överklagas av överlantmätaren
och lantbruksnämnden så
ock, dd förrättningen ägt rum inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 232. 17

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ort där skyldighet föreligger att söka
byggnadslov, av byggnadsnämnden.

2 mom. Enahanda klagorätt som
enligt i mom. tillkommer överlantmåtare,
lantbruksnämnd och byggnadsnämnd
gälle i fråga om beslut,
varigenom tillstånd till jorddelning
meddelats efter underställning.

59 §. 59 §.

När hovrätten---tillställas förrättningslantmätaren.

Har hovrätten meddelat fastställelse
å j orddel nin gsfförrättn in." inom
samhälle, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall
iakttagas, skall underrättelse om beslutet
utan dröjsmål meddelas byggnadsnämnden.

Har hovrätten meddelat fastställelse
å jorddelningsförrättniing eller tillstånd
till jorddelning, skall underrättelse
om beslutet utan dröjsmål meddelas
överlantmätaren ävensom, i fråga
om förrättning inom ort där skyldighet
föreligger att söka byggnadslov,
byggnadsnämnden.

66 §. 66 §.

I mål------Konungens befallningshavande.

Är någon —-----— är bestämt.

I mål rörande avstyckning inom
samhälle, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall
iakttagas, skall, där vid förrättningen
sådant påyrkats eller Konungens
befallningshavande eljest så prövar
nödigt, innan målet avgöres, yttrande
däri inhämtas från byggnadsnämnden.

Är fråga------särskilt stadgat.

Beträffande klagan------är bestämd.

Denna lag skall träda i kraft den
1 januari 1948; dock skall vad i lagen
är stadgat om lantbruksnämnd ej
gälla förrän från och med den 1 juli
1948.

Har förrättning sökts före den 1
januari 1948, skall ärendet handlagBihang
till riksdagens protokoll 1947. I samt. Nr 232.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

gas och prövas jämlikt äldre lag; dock
skall avstycknings tillåtlighet bedömas
enligt nya lagen, såframt ej före
dess ikraftträdande utlåtande, varom
sägs i 19 kap. 16 §. meddelats jämlikt
då gällande föreskrifter.

Med avseende å avstyckningsplan
som vid denna lags ikraftträdande år
gällande skall vad i 19 kap. 5 § andra
stycket och 13 § 2—4 mom. stadgas
rörande byggnadsplan äga motsvarande
tillämpning. Ändring av avstyckningsplan
må verkställas på sätt
förut skett.

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 232.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning

av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas, dels att 9 § lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning
av fastigheter å landet skall upphöra att gälla, dels ock att 1—3,
6—8, 10—12, 14—16 och 19—21 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

1 §•

Fastigheter å landet, som äro i en
ägares hand, må efter ty här nedan
sägs sammanläggas till en fastighet,

1. om envar av fastigheterna utgör
by, enstaka hemman eller lägenhet,
som har sitt område genom rågång
skilt från andra ägor;

2. om fastigheterna utgöra skilda
hemman eller för sig bestående lägenheter
eller delar därav och gemensamt
ingå i ett skiftelag, vilket icke delats
genom lantmäteriörråttning som fastställts
eller eljest är lagligen gällande;

3. om fastigheterna utgöras av genom
sådan lantmäteriförrättning, varom
under 2 sägs, utbrutna ägolotter
samt tillika ingå i samma skifteslag
av beskaffenhet, varom under 1 sågs,
eller i sådant skifteslag, som avses i
/ kap. 3 § lagen om delning av jord
å landet.

Vidare må med fastigheter, som här
ovan omförmälas, sammanläggas genom
avsöndring för alltid eller genom
avstyckning bildade fastigheter även -

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Fastigheter å landet, som äro i en
ägares hand, må efter ty här nedan
sägs sammanläggas till en fastighet.

Vad i denna lag sägs om fastighet,
som är avsedd att sammanläggas med
annan, gålle även, i den mån ej annorlunda
stadgas, fastighetsdel som avstyckas
för sammanläggning, så ock
andel i fastighet, såframt denna ingår
i laga skifte och sammanläggningen
äger rum under skiftet enligt
vad i 3 kap. 14 § lagen om delning av
jord å landet sägs.

1 Senaste lydelse, se beträffande 1, 3 och 6 §§ SFS 1940:502, beträffande 8 § SFS 1938:160,
beträffande 10, 11 och 15 §§ SFS 1940:100 samt beträffande 19 och 21 §§ SFS 1935:240.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

som sådana fastigheter sammanläggas
med varandra, allt under förutsättning
att fastigheterna ingå i samma
skifteslag av beskaffenhet, varom
under 1 sägs, eller i sådant skifteslag,
som avses i 1 kap. 3 § i lagen
om delning av jord å landet.

Ej vare i fall, varom ovan förmäles,
den omständigheten att avsöndring
för alltid eller avstyckning ägt
rum från en eller flera av fastigheterna
hinder mot sammanläggning.

Vad nu är sagt om rätt att låta fastighet
ingå i sammanläggning skall
äga motsvarande tillämpning å del
därav, som i den ordning särskilt år
stadgad för ändamålet avstyckas; skolande,
där ej annorlunda stadgas, vad
nedan sägs om fastighet i tillämpliga
delar gälla om fastighetsdel, varom
här är fråga.

Fastigheter, vilka ingå i ett och
samma under laga skifte varande
skifteslag, må, oberoende av vad här
ovan sägs, sammanläggas, där sammanläggningen,
på sätt i 3 kap. 14 §
i lagen om delning av jord å landet
förmäles, kan ske under skiftet samt
laga hinder mot sammanläggningen
icke, efter ty nedan i denna lag stadgas,
prövas föreligga. Den omständigheten
att fastighet, som ingår i ett
under laga skifte varande skifteslag,
utgör andel, för vilken ägolott först
genom skiftet skall utbrytas, medför
icke heller hinder mot att fastigheten
i samband med skiftet sammanlägges
med fastighet utom skifteslaget.

Ändå att fastigheterna ej ingå i samma
skifteslag av beskaffenhet, varom
under 1 sägs, eller som avses i 1 kap.

3 § i lagen om delning av jord å landet,
må under i övrigt stadgade förut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

sättningar med fastighet eller för ändamålet
avstyckad del av fastighet
sammanläggas:

från annan fastighet för ändamålet
avstyckad del av beskaffenhet att ej
kunna bestå såsom särskild fastighet,
eller

fastighet, från vilken avstyckning
skett under villkor att återstoden skall
ingå i sammanläggningen och som efter
avstyckningen ej kan bestå såsom
särskild fastighet, eller

fastighet, som ingår i ett under laga
skifte varande skifteslag och för vilken
icke, med mindre sammanläggningen
kommer till stånd, kan jämlikt
1 kap. 8 § första stycket i nyssnämnda
lag vid skiftet utläggas särskild
ägolott.

2 §•

Vad i 1 § sägs om fastighet, som
bildats genom avsöndring eller avstyckning,
gälle ock om område, som
utbrutits för servitut och icke ingår
i den fastighet, till vars förmån servitutet
gällt, om mark, som enligt äldre
bestämmelser om avledning av vatten
utbrutits från fastighet på grund
därav att ägaren avsagt sig den båtnad,
som genom dylikt företag beretts
fastigheten, så ock om mark, som
enligt gällande eller tidigare lag om
rätt i vissa fall för nyttjanderåttshavare
att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område avskilts från fastighet.
Lag samma vare beträffande område,
som avskilts från fastighet i enlighet
med bestämmelserna om expropriation
eller äldre bestämmelser
om ändring eller utrivning av vattenverk
eller enligt vattenlagen, dock att,
där återlösningsrått äger rum, sådant

(Föreslagen lydelse)

2 §■

Där två eller flera fastigheter, vilka
bestå allenast av andelar i viss
samfällighet, tillhopa omfatta hela
samfälligheten, må ingen av fastigheterna
sammanläggas annat än med
någon av de övriga med mindre sammanläggningen
inbegriper alla andelarna
eller sker under laga skifte å
samfälligheten.

Fastighet, som utgöres av vattenverk
eller fiskeri varmed äganderätt
till grunden ej är förenad, må ingå i
sammanläggning allenast om däri ingår
jämväl den fastighet, till vilken
grunden hör.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

område md sammanläggas allenast
med den fastighet, från vilken det blivit
avskilt.

Fastighet, som utgör andel för viss
fastighet i samfälld mark, md sammanläggas
allenast med den fastighet,
till vilken andelen hör, med lagligen
utbruten del av denna fastighet
eller med annan fastighet, till vilken
jämväl hör andel i samfälligheten.

3 §.

Fastighet må ej ingå i sammanläggning
enligt denna lag innan fastigheten
blivit upptagen i jordregistret.
Vad sålunda stadgats gälle dock
ej beträffande fastighetsdel, vilken
för sammanläggning med annan fastighet
avstyckats från fastighet, som
är upptagen i jordregistret, ej heller i
fråga om fastighet, som ingår i ett
under laga skifte varande skifteslag
och som under skiftet göres till föremål
för sammanläggning med annan
fastighet.

6 §•

Fastigheter, vilkas områden icke
förut tillhopa bildat sådant skifteslag,
varom i 1 kap. 2 § under 1 eller 2
i lagen om delning av jord å landet
förmäles, md icke sammanläggas, såframt
ej det sammanlagda ägoväldet
i fråga om ägornas sammansättning
samt skiftenas antal och form kommer
att uppfylla de fordringar, som
enligt sagda lag därutinnan gälla i
avseende å ägolott, vilken utlägges
vid laga skifte.

I samband med laga skifte må sammanläggning
av fastigheter äga rum,
allenast där de prövas kunna tillhopa
bilda fastighet, vilken överensstäm -

(Föreslagen lydelse)

3 §.

Fastighet må ej ingå i sammanläggning
enligt denna lag innan fastigheten
blivit upptagen i jordregistret.
Vad sålunda stadgats gälle dock,
i fall som avses i 1 § andra stycket,
icke beträffande fastighetsdel, vilken
för sammanläggning avstyckas från
fastighet, som är upptagen i jordregistret,
eller andel i sådan fastighet.

6 §■

Andel i fastighet, som ingår i laga
skifte, må ej göras till föremål för
sammanläggning, med mindre i skiftesmdlet
slutligen prövats, att särskild
ägolott kan utläggas för den fastighet
som skulle bildas genom sammanläggningen
eller för sådan del av denna
fastighet som omfattas av skiftet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mer med vad i 1 kap. 8 § första stycket
samt i 13 kap. i omförmälda lag
stadgas.

Sammanläggning, varom i 1 § sista
stycket förmäles, må ej äga rum med
mindre därigenom befordras en lämplig
fastighetsindelning.

7 §•

Sammanläggning av avsöndrad lägenhet
med annan fastighet, som icke
utgöres av sådan lägenhet, må ej ske,
där avgäld från lägenheten skall utgå
till fastighet, som icke ingår i sammanläggningen.

8 §.

Häftar fastighet, varom fråga är,
för frälseränta eller för avgäld från
till skatte försålt halländskt kyrkohemman
eller för lån, som av allmänna
medel lämnats för beredande av
odlingsföretag, eller för förskott av
dylika medel för avlösning av frälseränta
eller för avlösning av avgäld,
som nyss nämnts, eller för ersättning,
varom förmäles i lagen om säkerhet
för utbekommande a vissa ersättningar
i anledning av laga skifte eller
annan jorddelningsförrättning, och vilar
ej ansvar för samma ränta, avgäld,
lån, förskott eller ersättning
jämväl å den eller de övriga fastigheterna,
då må sammanläggning icke
äga rum, såframt icke den, som på
grund av inteckning eller jämlikt 11
kap. 2 § jordabalken i annan av fastigheterna
äger säkerhet för fordran
eller annan rättighet, medgivit sammanläggningen.

Vad i 19 kap. 2, 3, 4 och 11 §§ lagen
om delning av jord å landet stadgas
med avseende d avstyckning skall
äga motsvarande tillämpning vid sammanläggning
av fastigheter, i den mån
ej sammanläggningens tillåtlighet i
de hänseenden som avses i sagda lagrum
skall prövas i jorddelningsmål.

8 §•

Häftar fastighet, varom fråga är,
för frälseränta eller för avgäld från
till skatte försålt halländskt kyrkohemman
eller för lån, som av allmänna
medel lämnats för beredande av
odlingsföretag, eller för förskott av
dylika medel för avlösning av frälseränta
eller för avlösning av avgäld,
som nyss nämnts, eller för ersättning,
varom förmäles i lagen om säkerhet
för utbekommande av vissa ersättningar
i anledning av laga skifte eller
annan jorddelningsförrättning, och vilar
ej ansvar för samma ränta, avgäld,
lån, förskott eller ersättning
jämväl å den eller de övriga fastigheterna,
då må sammanläggning icke
äga rum, såframt icke den, som på
grund av inteckning eller jämlikt 11
kap. 2 § jordabalken i annan av fastigheterna
äger säkerhet för fordran
eller annan rättighet, medgivit sammanläggningen
eller denna är väsentligen
utan betydelse för honom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232

(Gällande lydelse)

9 §.

Är fastighet, som ifrågasattes skola
ingå i sammanläggning, sådan att lagen
angående uppsikt å vissa jordbruk
i Norrland, Dalarne och Värmland
därå äger tillämpning, må sammanläggning
ej äga rum, i händelse
anledning prövas vara för handen att
antaga, att sammanläggningen medför
minskning i de självständiga jordbrukens
antal.

(Föreslagen lydelse)

Samma lag vare i fall då avgäld,
som avses i lagen den 25 maj 1905
(nr 31 s. 1) rörande avgäld från avsöndrad
lägenhet, utgår från någon
av fastigheterna till fastighet, som ej
omfattas av sammanläggningen.

Fastighet, som är föremål för återköps
rätt, må ej sammanläggas med
annan fastighet utan medgivande av
återköpsrättens innehavare. Vad sålunda
stadgats skall äga motsvarande
tillämpning, när eljest någon har villkorlig
eller ovillkorlig rätt att återtaga
äganderätten till eller lösa fastighet,
dock ej i fråga om lösningsrätt enligt
lagen den 18 juni 1925 (nr 33b) om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område, ej heller beträffande
kronans eller arrendators förköpsrätt.

9 §.

(Utgår)

10 §. 10 §.

Ansökning om sammanläggning gö- Ansökning om sammanläggning göres
hos ägodelningsdomaren i den res hos ägodelningsdomaren i den
domsaga, där fastigheterna äro beläg- domsaga, där fastigheterna äro bena.
Vid ansökningen foge sökanden lägna.
gravationsbevis rörande fastigheterna.

Vad angår fastighetsdel, som för sammanläggningen
skall avstyckas från
annan fastighet, skall beviset avse den
fastighet, varifrån avstyckningen skall
ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

Sökanden skall jämväl förebringa
av lantmätare verkställd utredning
rörande de omständigheter, som äro
av betydelse för bedömande av frågan
om sammanläggningens lämplighet ur
fastighelsbildningssynpunkt; dock att,
därest de fastigheter, ansökningen avser,
ingå i ett och samma under skifte
varande skifteslag eller äro av beskaffenhet,
varom i 1 § under 2 sägs, eller
ock förut tillhopa bildat ett skifteslag,
sådan utredning erfordras allenast
i fall, som avses i 9 §.

Om verkställande------

(Föreslagen lydelse)

Det åligger sökanden att förebringa
sådan av lantmätare verkställd utredning,
som erfordras för bedömande
av frågan om sammanläggningens
lämplighet ur fastighetsbildningssvnpunkt
och icke annorledes är tillgänglig.

— å landet.

11 §.

I sammanläggningsärende skall ägodelningsdomaren
inhämta utlåtande
av överlantmätaren, där denne ej förut
yttrat sig angående sammanläggningen.
I

I fall, varom i 6 § andra stycket
sägs, skall infordras yttrande från förrättningslantmätaren.

Är fråga om sammanläggning, varom
i 9 § förmäles, må ägodelningsdomaren,
där så finnes lämpligt, höra
nämnd eller myndighet, som kan äga
kännedom om förhållandena, såsom
jordbrukskommissionen eller hushållningssällskapets
förvaltningsutskott
eller kommunalnämnden eller kronobetjäningen
i orten.

Finnes den utredning, som det efter
vad ovan sägs åligger sökanden att
förebringa, i ett eller annat lxänseen -

11 §■

I sammanläggningsärende skall ägodelningsdomaren
inhämta utlåtande
av överlantmätaren, där denne ej förut
yttrat sig angående sammanläggningen.
Finner överlantmätaren, att i
ärendet ej föreligger utredning som
det enligt 10 § åligger sökanden att
förebringa, och avhjälpes ej bristen
efter hänvändelse till sökanden, har
överlantmätaren att göra anmälan
därom hos ägodelningsdomaren.

Är fråga om fastighet som ingår i
laga skifte, skall yttrande infordras
från förrättningslantmätaren.

Har överlantmätaren enligt vad i
första stycket sägs anmält, att sökanden
ej inkommit med den utredning

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

de ofullständig, förelägge ägodelningsdomaren
sökanden lämpligt rådrum
att inkomma med den ytterligare utredning,
som anses erforderlig, vid
äventyr, om det försummas, att ärendet
ändå företages till avgörande.

12 §.

Möter för bifall till ansökningen
ej hinder i något av de hänseenden,
varom ovan förmäles, skall ägodelningsdomaren,
i händelse han icke
jämväl är domare i domsagan, med
överlämnande av handlingarna i ärendet
inhämta yttrande av denne, huruvida
med hänsyn till de i 13 och
14 §§ stadgade villkor för sammanläggning
hinder för den sökta sammanläggningen
föreligger. Där, sedan
yttrandet avgivits men innan underrättelse
på sätt i 19 § sägs meddelats
domaren om ärendets utgång, förändring
inträffar i något av de förhållanden,
varom han haft att yttra sig,
skall han så fort ske kan om den inträffade
förändringen underrätta ägodelningsdomaren.

14 §.

('' ärendet som det åligger honom att
förebringa, eller finner ägodelningsdomaren
eljest att sådan brist föreligger,
skall han förelägga sökanden
lämpligt rådrum att inkomma med
den ytterligare utredning som anses
erforderlig, vid äventyr, om det försummas,
att ärendet ändå företages
till avgörande.

12 §.

Möter för bifall till ansökningen
ej hinder i något av de hänseenden,
varom ovan förmäles, skall ägodelningsdomaren,
i händelse han icke
jämväl är inskrivningsdomare i domsagan,
med överlämnande av handlingarna
i ärendet inhämta yttrande
av denne, huruvida med hänsyn till
de i 13 och 14 §§ stadgade villkor för
sammanläggning hinder för den sökta
sammanläggningen föreligger. Där,
sedan yttrandet avgivits men innan
underrättelse på sätt i 19 § sägs meddelats
inskrivningsdomaren om ärendets
utgång, förändring inträffar i något
av de förhållanden, varom han
haft att yttra sig, skall han så fort
ske kan om den inträffade förändringen
underrätta ägodelningsdomaren.

14 §.

Knngl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

heterna är besvärad av beviljad eller
sökt inteckning eller ock, där liera
av fastigheterna äro sålunda besvärade,
icke någon av dem häftar för andra
inteckningar än sådana, som äro i
samma inbördes ordning gällande
jämväl i envar av de andra, dock vare
den omständigheten, att i en av fastigheterna
tillika finnes inteckning
med sämre rätt, ej hinder mot sammanläggningen,
såframt innehavare
av sådan inteckning medgivit sammanläggningen;
skolande vad nu sagts
om inteckning tillämpas jämväl beträffande
fordran eller annan rättighet,
som avses i 11 kap. 2 § jordabalken.
Fastighet, som är föremål för
återköpsrätt, må ej i något fall sammanläggas
med annan fastighet utan
medgivande av återköpsrättens innehavare.

Är fråga om sammanläggning med
fastighet av ägovidd, som för ändamålet
skall avstyckas från annan fastighet,
skall, såvitt angår den ägovidd,
vad ovan sägs om lagfart gälla
beträffande den fastighet, varifrån
avstyckningen skall ske, eller, där
ägovidden överlåtits för sammanläggning
med sökanden tillhörig fastighet,
i stället för beviljad lagfart fordras
att sökanden om lagfart å den
ägovidd gjort ansökan, vilken förklarats
vilande i avbidan på avstyckningens
fastställande. Besväras sådan ägovidd
av inteckning, vare det ej i något
fall hinder för sammanläggning,
där inteckningslmvaren för inteckningens
dödande i vad angår sagda
ägovidd avlämnat inteckning shandlingen
till domstolen eller domaren i
orten eller ock till landsfogde eller
landsfiskal.

sagts gälla beträffande den fastighet,
varifrån avstyckningen sker; har
fastighetsdelen överlåtits för sammanläggning,
fordras i stället för beviljad
lagfart att sökanden gjort ansökan
om lagfart, vilken förklarats
vilande endast i avbidan på avstyckningens
fastställande.

Sammanläggning må ej heller ske
utan så är att något av följande fall
är för handen, nämligen

1. att icke mera än en av fastigheterna
är besvärad av beviljad eller
sökt inteckning;

2. att, där två eller flera av fastigheterna
äro sålunda besvärade, icke
någon av dem häftar för andra inteckningar
än sådana, som äro i samma
inbördes ordning gällande jämväl
i envar av de andra, eller ock, om i
någon av fastigheterna tillika finnes
inteckning med sämre rätt, innehavare
av sådan inteckning medgivit
sammanläggningen; eller

3. att, där i annat fall än under 2
sägs mera än en av fastigheterna är
besvärad av beviljad eller sökt inteckning,
envar inteckningshavare medgivit
sammanläggningen på grundval
av sådant förslag till förmånsordning
för inteckningarna i den sammanlagda
fastigheten som i fjärde stycket
sägs.

Vid tillämpning av vad sålunda
stadgats skrål avseende icke fästas
vid inteckning för servitut eller nyttjanderätt,
såframt den intecknade rättigheten
icke rör mark som skall ingå
i sammanläggningen, eller vid inteckning,
vars (lödning blivit hos inskrivningsdomaren
sökt i fastighet varom
fråga är. såframt hinder mot dödni
i\g säl gärden ej föreligger därest

Kungl. Mcij.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sammanläggningen genomföres. Vad i
andra stycket 2 och 3 är föreskrivet
om att inteckningshavare skall hava
medgivit sammanläggningen gäller
icke, om denna är väsentligen utan
betydelse för hans säkerhet. I fråga
om inteckning för återköpsrått gäller
vad i 8 § stadgas om sådan rätt.

Förslag till för månsordning upprättas
av ägodelningsdomaren, som
därvid, under iakttagande av att inteckningshavares
säkerhet rubbas i
minsta möjliga mån, har att så ordna
inteckningarna som de i förmånshänseende
anses bära gälla i den sammanlagda
fastigheten. Om det finnes
ändamålsenligt, må ägodelningsdomaren
utsätta sammanträde med sakägarna
för förhandling om förmånsordningen.
Sådant sammanträde kungöres
minst fjorton dagar förut i allmänna
tidningarna och, där så finnes
lämpligt, tidning inom orten, varjämte
sökanden och kända inteckningshavare,
som beröras av sammanläggningen,
inom samma tid kallas genom
rekommenderade brev. Förslaget till
för månsordning skall för att gälla
godkännas av sökanden.

Vad i denna paragraf sägs om inteckning
skall äga motsvarande tilllämpning
å fordran och annan rättighet,
som utan inteckning åtnjuter
skydd enligt 11 kap. 2 § jordabalken.

15 §.

Sedan ärendet-------

Har sökanden-------

Huruledes, då fråga är om sammanläggning
i samband med avstyckning,
beslut i ärendet, där ansökningen
bifalles, i vissa fall skall meddelas
i sammanhang med fastställelse å av -

15 §.

■ om sammanläggningen,
ägodelningsrättens prövning.

Huruledes, då fråga är om sammanläggning
i samband med avstyckning,
beslut i ärendet, där ansökningen
bifalles, i vissa fall skall meddelas
i sammanhang med fastställelse å av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

styckningen, därom skils i 21 kap. 42
och 43 §§ i lagen om delning av jord
å landet. Ankommer fastställelseprövningen
å Konungens befallningshavande,
må förordnande om sammanläggningen
ej meddelas, förrän avstyckningen
blivit genom laga krait
ägande beslut fastställd på sätt i 21
kap. 68 § i nyssnämnda lag sägs.

styckningen, därom skils i 21 kap. 42
och 43 §§ i lagen om delning av jord
å landet. Ankommer fastställelseprövningen
å Konungens befallningshavande,
må förordnande om sammanläggningen
ej meddelas, förrän avstyckningen
blivit genom laga kraft
ägande beslut fastställd på sätt i 21
kap. 66 § i nyssnämnda lag sägs.

Har ägodelningsdomaren upprättat
förslag till förmånsordning som i 14 §
fjärde stycket sägs, skall förslaget, där
förordnande om sammanläggning
meddelas, i beslutet därom fastställas
till efterrättelse.
i ärendet.

--angående sammanläggning.

Angående meddelat---

Ägodelningsdomaren åligger
Beträffande förfarandet---till efterrättelse.

16 §.

Varder ansökning om sammanläggning
av fastigheter bifallen, och är i
en eller flera av dem beviljad inteckning,
som icke gäller i den eller de
andra, skall inteckningen därefter
gälla i hela den sålunda bildade fastigheten.
Varder efter sammanläggningen,
men på grund av tidigare rätt
till fastighet, varmed annan fastighet
sammanlagts, ansökan om inteckning
gjord eller fullföljd, skall den inteckning,
där ansökningen bifalles, fastställas
att gälla i hela den nybildade
fastigheten.

16 §.

Sammanläggas fastigheter och besväras
en eller flera av dem av inteckning,
som icke gäller i den eller de
andra, skall inteckningen, med det
förmånsläge som må hava fastställts
vid sammanläggningen, besvära hela
den genom sammanläggningen bildade
fastigheten. Inteckningar, som avses
i 14 § tredje stycket första punkten,
skola icke gälla i den nybildode
fastigheten.

Varder efter sammanläggningen,
men på grund av tidigare rätt till fastighet,
varmed annan fastighet sammanlagts,
ansökan om inteckning
gjord eller fullföljd, skall den inteckning,
där ansökningen bifalles, fastställas
att gälla i hela den nybildade
fastigheten.

19 §. 19 §•

Om utgången-------skriftlig underrättelse.

Är ägodelningsdomaren icke do- Är ägodelningsdomaren icke inmare
i domsagan, skall han, så snart skrivningsdomare i domsagan, skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ansökning om sammanläggning inkommit,
därom lämna domaren meddelande;
underrätte honom ock ofördröjligen,
sedan ärendet avgjorts, om
beslutet däri.

Har ägodelningsdomaren eller ägodelning
srätten bifallit ansökning om
sammanläggning, och ingår däri sådan
fastighet, som i 9 § omförmäles,
skall ägodelningsdomaren utan dröjsmål
underrätta jordbrukskommissionen
om beslutet.

han, så snart ansökning om sammanläggning
inkommit, därom lämna inskrivningsdomaren
meddelande; underrätte
honom ock ofördröjligen,
sedan ärendet avgjorts, om beslutet
däri.

20 §.

Om ansökning, varom i denna lag
sägs, så ock om beslutet däröver, skall
anteckning göras i lagfartsprotokollet
och lagfartsboken.

Skall, enligt vad i 16 § sägs, inteckning
gälla jämväl i annan fastighet
än den, vari den beviljats, skall
anteckning därom ofördröjligen göras
i inteckningsprotokollet och inteckningsboken.

20 §.

Angående förordnande om sammanläggning
skall så snart ske kan ä
inskrivningsdag anteckning göras i
lagfarts- eller fastighetsboken.

Skall till följd av sammanläggning
inteckning besvära del av eller andel
i den nybildade fastigheten, vari den
förut icke gällt, eller har intecknings
förmånsläge i denna fastighet blivit
bestämt vid sammanläggningen, skall
anteckning därom så snart ske kan
å inskrivningsdag göras i inteckningseller
fastighetsboken.

21 §•

21 §.

I fråga-------till efterrättelse.

Har ansökning om sammanläggning
bifallits, och ingår i sammanläggningen
sådan fastighet, som i 9 § omförmäles,
äge jordbrukskommissionen
överklaga beslutet.

Har ansökning om sammanläggning
bifallits, äge överlantmätaren och
lantbruksnämnden överklaga beslutet.

Rörande av hovrätten eller högsta
domstolen meddelat beslut i sammanläggningsärende
skola underrättelser
i enlighet med vad i 19 § stadgas meddelas
genom hovrättens eller högsta
domstolens försorg.

Kungl. Alaj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)	(Föreslagen lydelse)
meddelat beslut, som i näst föregåen-de stycke sägs, skall tillika därom lämnas underrättelse till jordbruks-kommissionen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1948; dock skall vad i 21 § är
stadgat om lantbruksnämnds klagorätt
ej gälla förrän från och med den
1 juli 1948.

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom vissa delar av

Kopparbergs län.

Härigenom föi-ordnas, att 11—-13, 18 och 25 §§ lagen den 17 juni 1932
med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar
av Kopparbei’gs län1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

11 §• 11 §.

I avseende å villkoren för sammanläggning enligt 10 § skola gälla följande

särskilda bestämmelser:

1. Hör fastighet------

2. Utan hinder av att i 6 § andra
stycket lagen om sammanläggning av
fastigheter å landet för sammanläggning
stadgade förutsättningar ej äro
för handen, må i skiftet ingående
fastighet inom by, som under 1 sägs,
sammanläggas med fastighet, tillhörande
sådan by, så ock med annan
fastighet, såframt denna med alla
sina ägor ingår i skiftet.

3. Har rätten,------ ----

— i skiftet.

2. Utan hinder av att i 6 och
7 §§ lagen om sammanläggning av
fastigheter å landet för sammanläggning
stadgade förutsättningar ej äro
för handen må i skiftet ingående
fastighet inom by, som under 1 sägs,
sammanläggas med fastighet, tillhörande
sådan by, så ock med annan
fastighet, såframt denna med alla
sina ägor ingår i skiftet,
å densamma.

12 §. 12 §.

Sedan äganderättsförhållandena--—------skälen härför.

Äro fastigheter, vilka avses skola
ingå i sammanläggning, sådana, att
lagen angående uppsikt å vissa jordbruk
därå äger tillämpning, skall i
yttrandet redogöras för de omständigheter,
å vilka förrättningsmännen
grundat sin ståndpunkt.

1 Senaste lydelse av 12 §, se SFS 1940:102.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 §.

Förrättningsmännens yttrande i
sammanläggningsfrågan jämte övriga
handlingar i ärendet ävensom i fall,
som i 12 § andra stycket sägs, karta
över fastigheterna skola av lantmätaren
insändas till ägodelningsdomaren.
Sedan denne införskaffat utlåtande
från överlantmätaren och den
ytterligare utredning, vartill omständigheterna
må föranleda, ävensom
vidtagit de övriga åtgärder, som enligt
lagen om sammanläggning av
fastigheter å landet ankomma å ägodelningsdomaren
före ärendes slutliga
avgörande, överlämne han detsamma
till ägodelningsrätten, varefter
med ärendet vidare så förfares,
som om till ägodelningsrätten hänskjutits
prövning av ansökan om sammanläggning
enligt nämnda lag av de
i 10 § angivna fastigheter.

Inställes skifte, skall dessförinnan
meddelat beslut om sammanläggning
förfalla; och skall därom, sedan anmälan
om skiftets inställande inkommit
från förrättningslantmätaren, anteckning
göras i lagfartsprotokollet
och lagfartsboken samt i fall, varom
i 20 § andra stycket lagen om sammanläggning
av fastigheter å landet
sägs, jämväl i intcckningsprotokollet
och inteckningsboken.

13 §.

Förrättningsmännens yttrande i
sammanläggningsfrågan skall jämte
övriga handlingar i ärendet av lantmätaren
insändas till ägodelningsdomaren.
Sedan denne införskaffat utlåtande
från överlantmätaren och
den ytterligare utredning, vartill omständigheterna
må föranleda, ävensom
vidtagit de övriga åtgärder, som
enligt lagen om sammanläggning av
fastigheter å landet ankomma å ägodelningsdomaren
före ärendes slutliga
avgörande, överlämne han detsamma
till ägodelningsrätten, varefter med
ärendet vidare så förfares, som om
till ägodelningsrätten hänskjutits
prövning av ansökan om sammanläggning
enligt nämnda lag av de i
10 § angivna fastigheter.

Inställes skifte, skall dessförinnan
meddelat beslut om sammanläggning
förfalla; och skall därom, sedan anmälan
om skiftets inställande inkommit
från förrättningslantmätaren, så
snart ske kan å inskrivningsdag anteckning
göras i lagfarts- eller fastiglietsboken
samt i fall, varom i 20 §
andra stycket lagen om sammanläggning
av fastigheter å landet sägs,
jämväl i intecknings- eller fastighetsboken.

18 §. 18 §.

Då skifte, vari bys heminägor in- Då skifte, vari bys heminägor ingått,
blivit slutligen fastställt, iskall gått, blivit slutligen fastställt, iskall
domaren i domsagan därom genast inskrivningsdomaren i domsagan därunderrättas.
om genast underrättas.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 232.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

25 §.

Finnes grundad anledning antaga,
att efter avstyckning inom by, vars
heminägor ligga i storskifte, den avstyckade
ägovidden kommer att läggas
i sambruk med annan samma
ägare eller hans make tillhörig jord
till en brukningsdel av beskaffenhet,
som i 19 kap. 3 § lagen om delning
av jord å landet sägs, må avstyckningen
äga rum utan villkor av sammanläggning,
ändå att sådan enligt
nämnda paragraf erfordras.

Den omständigheten, att efter avstyckning
inom by, som na sagts,
stamfastigheten ej varder så beskaffad
som i sagda lagrum föreskrives,
skall ej lända till hinder för avstyckningen,
därest stamfastigheten ligger
i sambruk med annan dess ägare eller
hans make tillhörig jord och jämte
denna bildar en brukningsdel, som
motsvarar nyss omförmälda fordringar
å stamfastighet.

(Föreslagen lydelse)

25 §.

Finnes vid fråga om avstyckning
inom by, vars heminägor ligga i storskifte,
grundad anledning antaga, att
efter avstyekningen styckningsdel
kommer att ligga i sambruk med annan
samma ägare eller hans make
tillhörig jord och jämte denna bilda
en brukningsdel av beskaffenhet, som
i 19 kap. 2 och 3 §£ lagen om delning
av jord å landet sägs, må avstyckningen
äga rum utan villkor av sammanläggning,
ändå att sådan erfordras
enligt nämnda lag.

Denna lag skall träda i kraft den
1 januari 19-18, men, såvitt angår 25 §,
ej tillämpas i avstyckningsårende,
däri utlåtande, varom sägs i 19 kap.
16 § lagen om delning av jord å landet,
meddelats dessförinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Förslag till Lag -

angående ändring i lagen den 12 maj 1017 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 5, 10 och 15 §§, 3 kap. 3, 4 och 7 §§,
4 kap. 2 och 3 §§, 5 kap. 8 §, 6 kap. 8, 9 och 13 §§ samt 7 kap. 1 § lagen
den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives samt att 5 kap. 8 a §2 samma lag skall upphöra att
gälla.

(Gällande lydelse)

2 KAP.

5 §•

Förrättningsmannen åligger att om
förrättningen och tiden därför minst
åtta dagar förut bevisligen underrätta
ägare av såväl den tomt, som skall
mätas, som angränsande mark. Kan
ägare eller dess ombud ej med kallelse
träffas, har förrättningsmannen
att ombesörja kallelses införande i
den eller de ortstidningar, vari kommunala
meddelanden för staden intagas,
minst åtta dagar före förrättningen.
Sedan förrättningen sålunda
blivit kungjord, må densamma icke
uppehållas av sakägares utevaro.

I kallelse —

Där fastighetsregister -

(Föreslagen lydelse)

2 KAP.

5 §•

Förrättningsmannen åligger att om
förrättningen och tiden därför minst
åtta dagar förut bevisligen underrätta
ägare av såväl den tomt, som skall
mätas, som angränsande mark; kan
ägare eller dess ombud ej med kallelse
träffas, har förrättningsmannen
att ombesörja kallelses införande i
den eller de ortstidningar, vari kommunala
meddelanden för staden intagas,
minst åtta dagar före förrättningen.
Sedan förrättningen sålunda
blivit kungjord, må densamma icke
uppehållas av sakägares utevaro.
Utan hinder av att sakägare ej blivit
underrättad i nyss nämnd ordning,
må förrättningen företagas, därest
han ändock infinner sig vid densamma.

--för tomten.

eller tomtbildningslängden.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 10 § SFS 1935:237 och 15 § SFS 1931:143, beträffande
3 kap. 3 och 7 §§ SFS 1935: 237 samt 4 § SFS 1921: 199, beträffande 4 kap. 2 § SFS
1931:143 och 3 § SFS 1938: 161 ävensom beträffande 5 kap. 8 §, 6 kap. 8, 9 och 13 SS samt
7 kap. 1 § SFS 1931: 143.

2 Senaste lydelse se SFS 1942: 353.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Sedan förrättningsmannen avgivit
utlåtande angående tomtgränsernas
rätta sträckning, förklare förrättningsmannen
å sammanträde med
sakägarna förrättningen i vad den avser
gränsbestämning avslutad; meddele
ock, att den, som är missnöjd
med utlåtandet, har att vid talans
förlust inom trettio dagar därefter till
ägodelningsdomaren ingiva sina till
ägodelningsrätten ställda besvär eller
ock på eget äventyr insända dem med
posten så tidigt, att de före sagda tids
utgång komma ägodelningsdomaren
till handa.

Beträffande förfarandet -—--till efterrättelse.

Inom fjorton---- framställt begäran.

Sedan utlåtandet---bestämda gränslinjerna

10 §.

Sedan förrättningsmannen avgivit
utlåtande angående tomtgränsernas
rätta sträckning, förklare förrättningsmannen
å sammanträde med
sakägarna förrättningen i vad den avser
gränsbestämning avslutad; meddele
ock, att den, som är missnöjd
med utlåtandet, har att vid talans
förlust inom tjugu dagar därefter till
ägodelningsdomaren ingiva sina till
ägodelningsrätten ställda besvär eller
ock på eget äventyr insända dem med
posten så tidigt, att de före sagda tids
utgång komma ägodelningsdomaren
till handa.

15 §. 15 §.

Vad i detta kapitel föreskrives för Vad i detta kapitel föreskrives för
stad skall ock gälla för samhälle å stad skall äga motsvarande tillämplandet,
varest finnes tomtindelning ning inom annat samhälle, varest finsåsom
i stad. nes tomtindelning såsom i stad, så

ock eljest inom område å landet, varest
på grund av stadsplan finnes sådan
tomtindelning.

I fråga-------delar gälla.

3 KAP.

3 §■

3 KAP.

3 §•

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

ning ske, utan så är att icke mera än
ett av områdena är besvärat av beviljad
eller sökt inteckning eller ock,
där flera av områdena äro sålunda
besvärade, icke något av dem häftar
för andra inteckningar än sådana,
som äro i samma inbördes ordning
gällande jämväl i ett vart av de andra,
dock vare den omständigheten att i
ett av områdena tillika må finnas inteckning
med sämre rätt ej hinder
mot sammanläggningen, så framt innehavare
av sådan inteckning medgivit
sammanläggningen; och skall
vad nu sagts om inteckning tillämpas
jämväl beträffande fordran eller annan
rättighet, som avses i 11 kap.
2 § jordabalken.

(Föreslagen lydelse)

Sammanläggning må ej heller ske
utan så är att något av följande fall
är för handen, nämligen

1. att icke mera än ett av områdena
är besvärat av beviljad eller sökt
inteckning;

2. att, där två eller flera av områdena
äro sålunda besvärade, icke något
av dem häftar för andra inteckningar
än sådana, som äro i samma
inbördes ordning gällande jämväl i
ett vart av de andra, eller ock, om i
något av områdena tillika må finnas
inteckning med sämre rätt, innehavare
av sådan inteckning medgivit sammanläggningen;
eller

3. att, där i annat fall än under 2
sägs mera än ett av områdena är besvärat
av beviljad eller sökt inteckning,
envar inteckningshavare medgivit
sammanläggningen på grundval
av sådant förslag till förmånsordning
för inteckningarna i den sammanlagda
fastigheten som i fjärde stycket
sägs.

Vid tillämpning av vad sålunda
stadgats skall avseende icke fästas vid
inteckning för servitut eller nyttjanderätt,
såframt den intecknade rättigheten
icke rör mark som skall ingå
i sammanläggningen, eller vid inteckning,
vars dödning blivit hos inskrivningsdomaren
sökt i område varom
fråga är, såframt hinder mot dödningsåtgärden
ej föreligger därest
sammanläggningen genomföres. Vad
i andra stycket 2 och 3 är föreskrivet
om att inteckningshavare skall hava
medgivit sammanläggningen gäller
icke, om denna är väsentligen utan
betydelse för hans säkerhet.

Förslag till förmånsordning upprättas
av ägodelningsdomaren, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

därvid, under iakttagande av att inteckningshavares
säkerhet rubbas i
minsta möjliga mån, har att så ordna
inteckningarna som de i förmånshänseende
anses böra gälla i den sammanlagda
fastigheten. Om det finnes
ändamålsenligt, må ägodelningsdomaren
utsätta sammanträde med sakägarna
för förhandling om förmånsordningen.
Sådant sammanträde kungöres
minst fjorton dagar förut i allmänna
tidningarna och, där så finnes
lämpligt, tidning inom orten, varjämte
sökanden och kända inteckningshavare,
som beröras av sammanläggningen,
inom samma tid kallas genom
rekommenderade brev. Förslaget
till förmånsordning skall för att gälla
godkännas av sökanden.

Vad i denna paragraf sägs om inteckning
skall äga motsvarande tilllämpning
å fordran och annan rättighet,
som utan inteckning åtnjuter
skydd enligt 11 kap. 2 § jordabalken.

Är område--------återköpsrättens innehavare.

Finner ägodelningsdomaren--------ägodelningsrättens pröv ning.

Har ägodelningsdomaren upprättat
förslag till förmånsordning som i
fjärde stycket sägs, skall förslaget,
där förordnande om sammanläggning
meddelas, i beslutet därom fastställas
till efterrättelse.

Ägodelningsdomaren åligger---------— angående sammanlägg ning.

Beträffande förfarandet-----------till efterrättelse.

4 §• 4 §.

Varder ansökning om sammanlägg- Sammanläggas områden, som utning
av områden, som utgöra tomt, göra tomt, och besväras ett eller flera
bifallen, och är i ett eller flera av av dem av inteckning, som icke gäldem
beviljad inteckning, som icke ler i det eller de andra, skall inteckgäller
i det eller de andra, skall in- ningen, med det förmånsläge som

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

teckningen därefter gälla i hela den
sålunda bildade fastigheten. Varder
efter sammanläggningen, men på
grund av tidigare rätt till område,
varmed annat område sammanlagts,
ansökan om inteckning gjord eller
fullföljd, skall den inteckning, där
ansökningen bifalles, fastställas iatt
gälla i hela den nybildade fastigheten.

Så snart ansökning om sammanläggning
inkommit, skall ägodelningsdomaren
lämna domstolen i orten
meddelande därom; give han ock
ofördröjligen, sedan ärendet avgjorts,
domstolen underrättelse om beslutet.

Om ansökningen så ock om beslut
däröver skall anteckning göras i lagfartsprotokollet.
Skall enligt vad i
A § sägs inteckning gälla jämväl i
annat område än det, vari den beviljats,
göres anteckning därom i inteckningsprotokollet.
4

må hava fastställts vid sammanläggningen,
besvära hela den genom sammanläggningen
bildade fastigheten.
Inteckningar, som avses i 3 § tredje
stycket första punkten, skola icke
gälla i den nybildade fastigheten.

Varder efter sammanläggningen,
men på grund av tidigare rätt till område,
varmed annat område sammanlagts,
ansökan om inteckning gjord
eller fullföljd, skall den inteckning,
där ansökningen bifalles, fastställas
att gälla i hela den nybildade fastigheten.

7 §.

Så snart ansökning om sammanläggning
inkommit, skall ägodelningsdomaren
lämna inskrivningsdomaren
meddelande därtom; give ock ofördröjligen,
sedan ärendet avgjorts, inskrivningsdomaren
underrättelse om
beslutet.

Angående förordnande om sammanläggning
skall så snart ske kan
å inskrivningsdag anteckning göras
i fastighetsboken. Skall till följd av
sammanläggning inteckning besvära
del av eller andel i den nybildade
fastigheten, vari den förut icke gällt,
eller har intecknings förmånsläge i
denna fastighet blivit bestämt vid
sammanläggningen, skall ock anteck -

ning därom göras enligt vad nyss
sagts.

Beslut, varigenom —---------för registret.

Rörande av---------för fastighetsregistret.

4 KAP. 4 KAP.

2 §. 2 §.

Medgivande till —---------fråga är.

Bestämmelserna i 3 kap. 2 § tred- Bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje
stycket och 3 § första och andra je stycket och 3 § första, andra, tred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

styckena i fråga om villkoren för
sammanläggning, varom där är fråga,
i 3 § tredje, fjärde och femte
styckena om ordningen för ärendets
prövning, i 4, 5 och 6 §§ om verkan
av sådan sammanläggning och i 7 §
om underrättelse till domstolen i orten
och till den, som för fastighetsregistret,
samt om anteckning i lagfarts-
eller inteckningsprotokollet i
ärende, som i sagda paragraf avses,
skola äga motsvarande tillämpning
beträffande sammanläggning, varom

1 detta kapitel stadgas.

3 §.

Häftar fastighet, varom fråga är,
för frälseränta eller för avgäld från
till skatte försålt halländskt kyrkohemman
eller för lån, som av allmänna
medel lämnas för beredande av odlingsföretag,
eller för förskott av dylika
medel för avlösning av frälseränta
eller för avlösning av avgäld,
som nyss nämnts, och vilar ej ansvar
för samma ränta, avgäld, lån eller
förskott jämväl å de övriga fastigheterna,
må sammanläggning ej äga
rum, såframt ej den, som på grund
av inteckning eller jämlikt 11 kap.

2 § jordabalken i någon av sistnämnda
fastigheter äger säkerhet för fordran
eller annan rättighet, medgivit
sammanläggningen. 5

5 KAP.

8 §.

Avstyckning inom område, för vilket
finnes fastställd stadsplan, må ej
så verkställas, att stadsplanens ge -

(Föreslagen lydelse)

je, fjärde, femte och sjätte styckena

1 fråga om villkoren för sammanläggning,
varom där är fråga, i 3 §
sjunde, åttonde, nionde och tionde
styckena om ordningen för ärendets
prövning, i 4, 5 och 6 §§ om verkan
av sådan sammanläggning och i 7 §
om underrättelse till inskrivningsdomaren
och till den, som för fastighetsregistret,
samt om anteckning i
fastighetsboken i ärende, som i sagda
paragraf avses, skola äga motsvarande
tillämpning beträffande sammanläggning,
varom i detta kapitel stadgas.

3 g.

2 § jordabalken i någon av sistnämnda
fastigheter äger säkerhet för fordran
eller annan rättighet, medgivit
sammanläggningen eller denna är väsentligen
utan betydelse för honom.

5 KAP.

8 §•

1 mom. Avstyckning inom område,
för vilket enligt fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan eller på

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

nomfärande eller kvarterens lämpliga
indelning i tomter därigenom försvåras.

Inom område, för vilket Konungen
fastställt stomplan eller utomplansbeståmmelser
eller jämlikt äldre lag
förordnat, att särskilda föreskrifter
skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens
ordnande, må avstyckning
ej så verkställas, att tilllämpningen
av nämnda plan, bestämmelser
eller föreskrifter motverkas.

Ej må i något fall avstyckning så
verkställas, att markens ändamålsenliga
bebyggande försvåras.

(Föreslagen lydelse)

annan grund särskilda bestämmelser
med avseende å markens bebyggande
gälla, må ej verkställas så, att områdets
ändamålsenliga bebyggande försvåras
eller syftet med bestämmelserna
eljest motverkas; dock må Konungens
befallningshavande medgiva
undantag, när särskilda skäl åro därtill.

Inom område, för vilket regionplan
fastställts, skall ock denna beaktas.

2 mom. Har inom visst område tätbebyggelse
uppkommit eller är sådan
bebyggelse att vänta inom nära förestående
tid eller kan eljest avstyckning
av flera lågenheter framdeles
förväntas, må, innan stadsplan eller
byggnadsplan blivit fastställd, avstyckning
icke verkställas så, att områdets
ändamålsenliga bebyggande
försvåras eller lämplig planläggning
av området eljest motverkas, och skall
förty utom annat iakttagas, att vägar
och allmänna platser kunna anordnas
när behov därav uppkommer.
Finnes fast fornlåmning, skall därtill
hörande område såvitt möjligt kunna
avsättas till öppen plats. Med avseende
å tillämpningen i övrigt av vad
i detta stycke stadgas äger Konungens
befallningshavande meddela de
anvisningar som prövas erforderliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ningshavandes medgivande. 1 den
mån så finnes lämpligt äger Konungens
befallningshavande bestämma, att
avstyckning utan hinder av förbud
som nyss sagts må äga rum därest
stadsarkitekten ej funnit anledning
till erinran däremot.

Anvisningar och förbud varom förmäles
i detta moment skola lända till
efterrättelse utan hinder av förd klagan.

3 mom. Erfordras enligt vad i 1
eller 2 mom. stadgas Konungens befallningshavandes
medgivande till avstyckning,
må förrättningsmannen
utan hinder av att sådant medgivande
ej erhållits meddela tillstånd till
avstyckningen under villkor att medgivande
lämnas och slutföra förrättningen.
Om sakägare yrkar det eller
förrättningsmannen finner olämpligt
att fortsätta förrättningen, skall han
förklara denna vilande och insända
handlingarna i ärendet till magistraten,
som har att med eget yttrande
anmäla det hos Konungens befallningshavande.
Samma lag vare, om
förrättningsmannen finner att avstyckning
ej bör äga rum utan att
fråga om upprättande av stadsplan
eller byggnadsplan eller om ändring
av sådan plan blivit prövad.

8 a §.

8 a §.
(Utgår.)

Avstyckning av ett flertal smärre
lågenheter för bostadsändamål eller
för beredande av plats för industriella
anläggningar eller i annat liknande
syfte må inom område, för vilket
stadsplan icke finnes fastställd, ej
ske, med mindre magistraten godkänt
plan att lända till efterrättelse
vid avstyckning inom området.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vid uppgörande av plan, varom nu
sagts, skall iakttagas, att möjlighet
beredes till anordnande ej mindre av
lämpliga trafikleder samt öppna
platser inom och utfartsvägar från
det till avskiljande avsedda området
än även, i den män så prövas erforderligt,
av ledningar för belysning,
för tillförsel av vatten och för avlopp
jämte reningsanordningar. Finnes fast
f omfamning, skall därtill hörande
område såvitt möjligt avsättas till öppen
plats.

Finner byggnadsnämnd, att beträffande
visst område, för vilket stadsplan
ej finnes fastställd, förhållande,
varom i första stycket sägs, är för
handen, utan att sådan plan, som där
omförmäles, blivit av magistraten
godkänd, göre om förhållandet anfmälan
hos magistraten; och må i ty
fall avstyckning inom samma område
ej företagas eller fortsättas, därest ej
magistraten därtill lämnar tillstånd.

Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning, då förrättningsman i avstyckningsärende,
som till honom
överlämnats, finner sådant fall föreligga,
varom i första punkten sägs.

6 KAP. 6 KAP.

8 §. 8 §■

Ägoutbyte må, utöver vad som följer Ägoutbyte må, utöver vad som följer
av 1 §, ske jämväl där bestående fas- av 1 §, ske jämväl där bestående fastighetsindelning
ej överensstämmer tighetsindelning ej överensstämmer
med gällande stadsplan, tomtindel- med fastställd generalplan, stadsplan
ning eller stomplan och sådan över- eller tomtindelning och sådan överensstämmelse
utan någon delägares ensstämmelse utan någon delägares
förfång främjas genom ägoutbytet. förfång främjas genom ägoutbytet.

Uppgår skillnaden-----------delägares förfång.

I fråga-----------motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

9 §•

Inom område, för vilket finnes fastställd
stadsplan eller stomplan, jnå
ägolott ej så utläggas, att planens
genomförande eller kvarters lämpliga
indelning i tomter därigenom försvåras.

Har Konungen för visst område
fastställt utomplansbestämmelser eller
jämlikt äldre lag förordnat, att särskilda
föreskrifter skola tillämpas
med avseende å byggnadsverksamhetens
''ordnande, må inom det område
ägolott icke så utläggas, att tillämpningen
av dessa bestämmelser eller
föreskrifter motverkas.

13 §.

Innan förrättning-------

Beslut om fastställelse må överklagas
av byggnadsnämnden, som därav
utan dröjsmål skall erhålla del.

(Föreslagen lydelse)

9 g.

Inom område, för vilket finnes
fastställd generalplan, stadsplan eller
byggnadsplan eller på annan grund
särskilda bestämmelser med avseende
å markens bebyggande gälla, må
ägolott ej utläggas så, att områdets
ändamålsenliga bebyggande försvåras
eller syftet med bestämmelserna eljest
motverkas; dock må Konungens
befallningshavande medgiva undantag,
när särskilda skäl åro därtill.

Inom område, för vilket regionplan
fastställts, skall ock denna beaktas.

13 §.

---från byggnadsnämnden.

Beslut, varigenom laga skifte blivit
fastställt eller tillstånd därtill
meddelats efter underställning, må
överklagas av byggnadsnämnden, som
utan dröjsmål skall erhålla del av beslutet.

7 KAP.
1 §•

7 KAP.
1 8-

För varje--------inom staden.

Till fastighetsregistret----

---fastigheter enskilt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

bygnadsbestämmelser, så vitt de icke
äro föremål för inteckning efter vad
om servitut är stadgat samt magistraten
meddelat föreskrift om deras anmärkande,
så ock om huruvida område
är att hänföra till gammal eller
ny stadsdel. Har Konungen fastställt
stomplan eller utomplansbestämmelser
eller jändikt äldre lag förordnat,
att särskilda föreskrifter skola tilllämpas
med avseende å byggnadsverksamhetens
ordnande inom område
utom stadsplan, skall beslutet anmärkas
i stadsägoboken eller bihang
B vid de fastigheter eller områden beslutet
angår. Vad nyss är sagt galle
ock, om i stadsplan finnas bestämmelser
angående användandet för
visst ändamål av fastighet eller område,
som är upptaget i stadsägoboken
eller nämnda bihang.

Föreskrift, som-------

(Föreslagen lydelse)

byggnadsbestämmelser, så vitt de icke
äro föremål för inteckning efter vad
om servitut är stadgat samt magistraten
meddelat föreskrift om deras anmärkande,
så ock om huruvida område
är att hänföra till gammal eller
ny stadsdel. Skola enligt fastställd
generalplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser särskilda
föreskrifter tillämpas med avseende
å byggnadsverksamhetens ordnande
inom område utom stadsplan eller
liar Konungen eljest meddelat sådana
föreskrifter, skall det anmärkas i
stadsägoboken eller bihang B vid de
fastigheter eller områden beslutet angår.
Vad nyss är sagt gälle ock, om
i stadsplan finnas bestämmelser angående
användandet för visst ändamål
av fastighet eller område, som
är upptaget i stadsägoboken eller
nämnda bihang.

— särskilt fall.

Denna lag skall träda i kraft den
1 januari 1948; dock skall förrättning,
som sökts före nämnda dag,
handläggas och prövas jämlikt äldre
lag.

Med avseende å av stycknings plan
som vid denna lags ikraftträdande är
gällande skall vad i 5 kap. 8 § och
6 kap. 9 § stadgas rörande byggnadsplan
äga motsvarande tillämpning.
Ändring av avstyckningsplan må
verkställas på sätt förut skett.

Förbud mot avstyckning, som vid
lagens ikraftträdande gäller enligt 5
kap. 8 a §, skall lända till efterrättelse
intill dess Konungens befallningshavande
annorlunda förordnar; dock
skall ansökan om tillstånd prövas av
Könungens befallningshavande, där
den ej inkommit till magistraten före
nya lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

18 §. 18 §.

I fråga------------annorlunda stadgat.

Fullföljes talan-----------är stadgat.

Den i---------beslut avgjord.

Skall med----------

Är fråga om område i stad eller
annat samhälle, för vilket skall föras
fastighetsregister enligt de för stad
meddelade bestämmelser, skall fastställelse
meddelas, därest områdets
avskiljande överensstämmer med vad
i 5 kap. 6, 8 och 12 §§ i lagen om
fastighetsbildning i stad är stadgat.
Meddelas fastställelse, skall, såvitt
framställning därom gjorts, det avstyckade
området åsätlas särskilt
namn.

Är fråga om annat område än i
nästföregående stycke sägs, skall fastställelse
meddelas, därest områdets
avskiljande överensstämmer med vad
i 19 kap. 2 §, 12 § första och tredje
styckena, 13 § andra, tredje, fjärde
och femte styckena samt 20 § lagen

--12 g förmäles.

Är fråga om område i stad eller
annat samhälle, för vilket skall föras
fastighetsregister enligt de för stad
meddelade bestämmelser, skall fastställelse
meddelas, därest områdets
avskiljande överensstämmer med vad
i 5 kap. 6 §, 8 § 1 mom. och 12 § i
lagen om fastighetsbildning i stad är
stadgat. Meddelas fastställelse, skall,
såvitt framställning därom gjorts,
det avstyckade området åsättas särskilt
namn.

Senaste lydelse se SFS 1939: 74.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om delning av jord å landet är stadgat.
Har marken före den 1 januari
1928 tillagts fastighet genom sämjedelning,
må den avskiljas, såframt
densamma jämte annan mark, som
avstyckats eller avsöndrats från fastigheten,
ej överstiger hälften av fastighetens
ägovidd. Inom de på bekostnad
eller med understöd av staten
storskiftade delarna av Kopparbergs
län må i nämnda fall, när skäl därtill
äro, fastställelse meddelas, ändå
att mera än hälften av ägovidden varder
avskild.

Om beslut

å landet är stadgat. Har marken före
den 1 januari 1928 tillagts fastighet
genom sämjedelning, må den dock
avskiljas, såframt densamma jämte
annan mark, som avstyckats eller avsöndrats
från fastigheten, ej överstiger
hälften av fastighetens ägovidd.
Inom de på bekostnad eller med understöd
av staten storskiftade delarna
av Kopparbergs län må i nämnda
fall, när skäl därtill äro, fastställelse
meddelas, ändå att mera än hälften
av ägovidden varder avskild

---Konungens befallningshavande.

Denna lag skall tråda i kraft den 1
januari 1948 men ej tillämpas i fall,
då förrättningen sökts dessförinnan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 januari 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
fråga om ändrade bestämmelser rörande avstyckning m. m.

Föredraganden anför följande.

1 skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 maj 1938 (nr 234) hemställde riksdagen,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en allmän revision av lagstiftningen
om delning av jord å landet. Enligt bemyndigande den 9 juni 1939
tillkallades särskilda sakkunniga1 för att verkställa utredning i ämnet. De
sakkunniga, vilka antogo benämningen fastighetsbildningssakkunniga, ha sedermera
med skrivelse den 1 september 1944 avlämnat betänkande med förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet samt förslag till lag om sammanläggning av fastigheter å
landet, m. m. (SOU 1944:46).

Sedan yttranden över betänkandet inkommit från myndigheter och sammanslutningar
samt ärendet varit föremål för överväganden inom justitiedepartementet,
anhåller jag att nu få upptaga detsamma till behandling.

Inledning.

Gällande regler om fastighetsbildning återfinnas, beträffande städer och
stadsliknande samhällen i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad
och för den egentliga landsbygden i lagen den 18 juni 1926 om delning av

1 De sakkunniga utgjordes av generaldirektören H. Malmberg, ordf., ledamoten av riksdagens
andra kammare småbrukaren J. A. Andersson i Tungelsta, ryttmästaren godsägaren N. R. Berg,
ledamoten av riksdagens andra kammare lantbrukaren C. A. D. Jonsson i Skedsbygd, ledamoten
av riksdagens första kammare hemmansägaren P. J. Näslund, häradshövdingen J. O. Odencranls,
byråchefen G. Palm och hovrättsrådet, numera regeringsrådet S. G. L. Quensel, tillika sekreterare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

jord å landet och lagen samma dag om sammanläggning av fastigheter å
landet. För de på bekostnad eller med understöd av staten storskiltade delarna
av Kopparbergs län finnas särskilda bestämmelser rörande delning och
sammanläggning av jord.

Jorddelningslagen och sammanläggningslagen, liksom även fastighetsbildningslagen,
ha vid flera tillfällen ändrats. Ett par av dessa ändringar voro
av större principiell räckvidd. Jag syftar härvid dels på 1937 års revision
av jorddelningslagens bestämmelser om nybildning genom avstyckning av
fastigheter för jordbruksändamål i syfte att förebygga tillkomsten av icke
bärkraftiga jordbruksfastigheter, och dels på 1940 års ändringar i jorddelnings-
och sammanläggningslagarna, som avsågo att vidga möjligheten att
med laga skifte kombinera sammanläggning av fastigheter.

Även efter 1937 års revision ha framställningar gjorts om ändringar i
syfte att vid avstyckning i än högre grad tillgodose jordbruksnäringens intressen.
Här må erinras om den motion (11:289) som väcktes vid 1938 års
riksdag. I motionen anhölls, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära
en allmän revision av jorddelningslagstiftningen i fråga om landsbygden.
Motionärerna fäste särskilt uppmärksamheten på att den möjlighet till omskifte
som införts i 1926 års jorddelningslag för att främja en lämpligare
fastighetsindelning dittills lämnats så gott som outnyttjad. Enligt motionärernas
mening tydde mycket på att den viktigaste orsaken till jorddelningslagens
ineffektivitet, när det gällde att åstadkomma önskvärda omskiften,
läge i att laga skifte i dess nuvarande form vore en otymplig och verklighetsfrämmande
procedur. Det vore uppenbart, att i jorddelningshänseende
krävdes en lagstiftning som på ett målmedvetet sätt tillvaratoge tekniska
och ekonomiska synpunkter. På begäran av andra lagutskottet, som behandlade
motionen, avgav lantmäteristyrelsen yttrande över motionen. Styrelsen,
som i allt väsentligt vitsordade riktigheten av motionärernas uttalande, framhöll
vidare, att en i motionen icke berörd fråga intoge en central plats i landets
jorddelningsproblem. Styrelsen syftade härvid på den alltjämt fortgående
delningen av jordbruksfastigheter i allt mindre lotter. På hemställan av
andra lagutskottet beslöt riksdagen härefter att till Kungl. Maj:t avlåta förenämnda
skrivelse (nr 234).

Den 9 juni 1939 anmälde chefen för justitiedepartementet, efter gemensam
beredning med chefen för jordbruksdepartementet, riksdagens skrivelse i
statsrådet. Han framhöll därvid bland annat, att på senare år med allt större
styrka framträtt ett behov, att delning av jord som vore avsedd för jordbruksändamål
skedde med större hänsynstagande än dittills till jordbruksekonomiska
synpunkter och att olämplig jorddelning förhindrades. Vissa åtgärder
i denna riktning hade vidtagits genom 1926 års jorddelningslagstiftning,
och ett ytterligare steg hade tagits genom den 1937 vidtagna ändringen
av stadgandena om avstyckning. Regler i detta syfte borde emellertid meddelas
i större omfattning. Härtill komme, att det erfordrades ökad verksamhet
för att skapa fastighetsenheter som vore lämpade för rationell jordbruks Bi

hårig till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 232. 4

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

drift. Strävandena i sistnämnda hänseende hindrades för närvarande ej blott
av brister beträffande reglerna för delning och omdelning av jord utan även
av alltför begränsade möjligheter att åstadkomma sammanläggning av fastigheter.
Med hänsyn till det anförda förklarade sig departementschefen vilja
förorda, att fastighetsbildningsväsendet å landet gjordes till föremål för revision,
och anförde i sammanhang därmed vidare:

Det bör därvid undersökas, huru olämplig delning av fastigheter skall
kunna mer än nu är möjligt förhindras och genom vilka åtgärder omdelning
och sammanläggning av fastigheter för ernående av bättre fastighetsindelning
skola kunna främjas. Det bör eftersträvas att förenkla förfarandet och
att göra det billigare och snabbare. Uppmärksamhet bör därvid ägnas frågan,
huruvida ändringar i organisatoriskt avseende äro påkallade för dessa
syften och för att förrättningarna må bliva handlagda med tillvaratagande
av ekonomiska och i synnerhet jordbruksekonomiska synpunkter, därvid
även kommunikationsförhållandena böra beaktas. Det bör vidare undersökas,
^ huruvida staten — utöver vad för närvarande sker — bör ekonomiskt
bistå delägarna och, därest så befinnes erforderligt, i vad mån och under
vilka former ett sådant stöd bör lämnas. Det bör även övervägas, huruvida
åtgärder lämpligen kunna vidtagas för att hos fastighetsägare väcka vidgad
förståelse för nyttan av ändamålsenlig fastighetsindelning. Strävandena att
åstadkomma förbättrad fastighetsindelning måsie självfallet taga tillbörlig
hänsyn till kreditväsendets intresse av stabila fastighetsförhållanden.

Såsom förut nämnts tillkallades härefter enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
särskilda sakkunniga, de s. k. fastighetsbildningssakkunniga, för att
verkställa utredningen.

De sakkunnigas betänkande innehåller främst förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet samt
förslag till ny lag om sammanläggning av fastigheter å landet. Förslaget
till lag om ändring i jorddelningslagen avser huvudsakligen 19 kap. i lagen,
vilket handlar om avstyckning. De sakkunniga ha därjämte förordat några
smärre ändringar i andra kapitel av jorddelningslagen, främst i 21 kap.,
ehuru de icke påkallades av revisionen av avstycknings- och sammanläggningsbestämmelserna.

Beträffande avstyckning uttalas, att meningen vore, att revisionen i denna
del därmed skulle vara i huvudsak fullbordad, såvitt ankomme på de sakkunniga.
I fråga om sammanläggningslagen förklara de sakkunniga, att om
en reform av avstyckningsreglerna icke skulle stanna vid vissa detaljer, den
komme att beröra även sammanläggningsinstitutet. De härav påkallade
ändringarna behövde måhända icke bliva så djupgående. Emellertid liar det
synts de sakkunniga lämpligt att undanröja några mindre motiverade legala
hinder mot institutets begagnande. De sakkunniga ha med hänsyn till de
tilltänkta nyheternas omfattning ansett deras genomförande lämpligen böra
få natur av en helt ny lag om sammanläggning.

Betänkandet innehåller vidare förslag till lagändringar av huvudsakligen
följdförfattnings natur. Av de sakkunniga ha sålunda utarbetats förslag till
lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom, lag om ändrad
lydelse av 3 § lagen den 14 juni 1907 om servitut, lag om ändrad lydelse
av 6 § 3 mom. förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till
fast egendom, lag om ändrad lydelse av 57 § förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom, lag om ändrad lydelse av 8 och 18 §§
lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område, lag om åndrad lydelse av 5 kap.
2 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad, lag om ändrad lydelse
av 8, 9, 12, 13, 16 och 18 §§ lagen den 25 april 1930 om delning av
fastighet vid ändring i rikets indelning med mera, lag om ändrad lydelse av
11, 12, 13, 24 och 25 §§ lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län och lag
om ändrad lydelse av 2 § ll:o lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt.

Över betänkandet ha efter remiss avgivits utlåtanden av rikets hovrätter,
ägodelningsdomarna i trettiofem domsagor, lagberedningen, stadsplaneutredningen
1942, byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, skogsstyrelsen, 1942
års jordbrukskommitté, norrlandskommittén, rikets allmänna kartverk, tekniska
högskolans i Stockholm lärarkollegium, vattenfallsstyrelsen samt länsstyrelserna.

Svea hovrätt har bifogat ett till hovrätten inkommet yttrande från ägodelningsdomaren
i Ångermanlands västra domsaga. Lantmäteristyrelsen har
överlämnat yttranden av överlantmätarna, av vilka flertalet i sin tur bifogat
yttranden av i länen tjänstgörande lantmätare. Egnahemsstyrelsen har överlämnat
yttranden av egnahemsnämnderna samt skogsstyrelsen yttranden av
skogsvårdsstvrelserna. Samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen i Blekinge
län ha bifogat yttranden av hushållningssällskapen och jordbrukskommis
sionerna samt envar av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kalmar, Malmöhus,
Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Jämtlands län därutöver utlåtande
av länsarkitekten i länet.

Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget har även beretts Sveriges lantmätareförening,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund, industriens utredningsinstitut, Sveriges
allmänna hypoteksbank, svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen,
svenska jordbrukskreditkassan, riksförbundet landsbygdens folk,
föreningen Sveriges häradshövdingar och svenska vattenkraftföreningen. Från
samtliga ha inkommit yttranden, därvid industriens utredningsinstitut åberopat
ett av industriens Norrlandsutrednings förvaltningsutskott avgivet utlåtande
samt hypoteksbanken överlämnat yttranden av samtliga landshypoteksföreningar
utom Gotlands hypoteksförening.

Slutligen ha Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund
samt svenska kommunal-tekniska föreningen inkommit med var sin
skrivelse i ärendet.

Kungl. l\laj:ts proposition nr 232.

Jag vill nu upptaga lagstiftningsärendet till behandling såvitt angår avstyckning
och vissa därmed sammanhängande frågor. De sakkunnigas förslag
rörande sammanläggning av fastigheter och vad därmed äger samband
torde lämpligen böra upptagas till särskild behandling.

Ändrade bestämmelser om avstyckning m. m.

Allmän översikt över förslaget.

Fastighetsbildningssakkunniga ha i fråga om behovet av en ändrad lagstiftning
ansett den första omsorgen vid översyn av fastighetsbildningslags tiftningen
böra vara att söka hindra försämring av den nuvarande fastighetsindelningen
och i detta avseende anfört följande.

Oaktat lagen icke uppställer lindrigare jordpolitiska villkor för avstyckning
än för skifte, är den skada, som genom jorddelning tillskyndas jordbruket,
att tillskriva avstyckningarna i högre grad än skiftena. Förklaringen härtill
är icke att söka så mycket däri, att avstyckningsinstitutet faktiskt kommer till
användning i mycket större utsträckning än skiftet (enligt statistiken för däri
senast redovisade femårsperiod i medeltal över 17 300 avstyckningar men
knappt 440 skiften om året), utan fastmer i olikheten mellan de syften, som
fullföljas genom det ena och det andra slaget av jorddelning. Skiftet avser i
regel att upplösa ett i arvfall grundat samäganderättsförhållande och har
föga att skaffa med de för jordbruket äventyrliga spekulationsförvärven. Anledningen
till avstyckning är ju däremot vanligen ett verkställt eller tilltänkt
köp av en del av en fastighet, och de bakomliggande motiven kunna här vara
av den mest växlande art. Uteslutet är icke att kontrahenterna eller den av
dem, som tar initiativet till köpet eller vid bestämmande av köpeobjektets omfattning
spelar den dominerande rollen, saknar eget intresse av att styckningsdel,
som skall användas för jordbruk, blir lämplig för ändamålet. Ofta är
fråga om att skilja skogen från jordbruksjorden, vare sig genom att förvärva
blott den förra eller genom att avhända sig blott den senare. För skiftets utnyttjande
i dylikt syfte reses däremot hinder i reglerna om skiftesläggningen.

De sakkunniga, som härmed velat framhålla, alt det vore mest brådskande
att överse avstyckningsreglerna, ha beträffande den verkan skärpta villkor för
avstyckning kunde få för skifte uttalat följande.

De begreppsbildningar, som användas i lagtexten, böra naturligtvis icke
växla innebörd, allteftersom fråga är om den ena eller andra jorddelningsformen.
Om det t. ex., såsom kan anses vara förhållandet enligt gällande lag,
beträffande såväl skifte av oskiftad jord som avstyckning stadgas att fastighet
ej må bildas, med mindre den prövas varaktigt lämplig för silf ändamål, och
detta lämplighetskrav närmare utvecklas genom bestämmelser om avstyckning,
komma följaktligen dessa senare bestämmelser att inverka på tolkningen
av ifrågavarande skiftesregel. Vid 1937 års ändringar i 19 kap. jorddelningslagen
torde meningen ock varit, att de då införda stadganden, som innefattade
utläggning av berörda krav, borde analogt tillämpas vid skifte. I praxis lärer
ej heller riktigheten av denna tolkning någonsin ifrågasatts. På samma sätt
skulle då även en nu verkställd ytterligare precisering av lämplighetskravet
beträffande avstyckad lägenhet och stamfastighet kunna på indirekt väg
stärka jordbrukets skydd mot osund parcellering jämväl vid skifte.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 232.

De sakkunnigas förslag till nya bestämmelser om avstyckning
är till sitt innehåll så uppställt, att först i kapitlet angivas avstyckningsinstitutets
innebörd och rättsverkningar, i den mån dessa ej äro föremål för
reglering i annan lagstiftning (§§ 1—6), varefter följa de materiellt-rättsliga
villkoren för att avstyckning skall få ske (§§ 7—22) och slutligen bestämmelser
om förrättning (§§ 23—47).

Beträffande avstyckningsinstitutets funktion och särmärken
i förhållande till annan jorddelning intager förslaget gällande lags ståndpunkt,
enligt vilken avstyckning är en delningsform för avskiljande av visst å
marken angivet område; föremål för avstyckning kan vara fastighets enskilda
ägovälde eller mark, samfälld för flera fastigheter. Med avseende å sämjedelad
mark har i förslaget bibehållits gällande rätts förbud mot avstyckning av
mark, som sämjedelats efter 1927 eller som ingått i sämjedelning över fastighetsgräns.
Om emellertid sämjedelningen kommit till stånd före den 1 januari
1928, har regeln i gällande lag, att av sämjedelad mark må avstyckas högst
en femtedel, mildrats så att av dylik sämjedelningslott ända till hälften skall
få avstyckas.

De bestämmelser som i förslaget upptagits beträffande avstycknings
inverkan på de till jorden knutna rättigheterna kunna
i allt väsentligt anses överensstämma med gällande lag. Vad angår frågan,
under vilka betingelser det må medgivas att bilda gemensamhetsbete, uttala
de sakkunniga, att därmed syntes kunna anstå till revisionen av skiftesreglerna.
Beträffande möjligheten att vid avstyckning bilda servitut har i förslaget
vidtagits viss ändring, i det att reglerna om bildande av servitut vid
skifte (10 kap. 9 §) gjorts tillämpliga även på avstyckning. De sakkunniga ha
uttalat, att meningen vore — förutom att servitutet skulle vara av något av
de slag som avses i nämnda lagrum — att det ej finge lända den tjänande
fastigheten till avsevärt men och att det skulle vara verkligen behövligt för
den härskande fastigheten.

Mot de principer som ligga till grund för gällande lags bestämmelser om
rätt att påkalla avstyckning och om arealöverlåtelses
betydelse vid sådan jorddelning ha de sakkunniga ansett icke
mycket vara att erinra. Förslaget bygger alltså i denna del på väsentligen samma
grundsatser. Enligt de sakkunnigas mening lämnade dock gällande lags
regler i dessa avseenden rum för mer eller mindre tveksamma tolkningsspörsmål,
till följd varav i förslaget vidtagits kompletteringar och även vissa sakliga
ändringar i dessa bestämmelser. Beträffande förslagets regler i dessa
frågor må hänvisas till §§ 7•—11 i förslaget samt motiven till dessa lagrum
(s. 143—163 i betänkandet).

De regler i förslaget som angå förhållandet till planlagstiftningen
förete i flera hänseenden avvikelser från gällande rätt. Sålunda ha de sakkunniga
föreslagit en uppmjukning av gällande förbud mot avstyckning inom område
som ingår i tomtindelning. Avstyckning av tomtindelad mark skall sålunda
enligt förslaget vara tillåten i viss omfattning. De sakkunniga ha vidare

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

föreslagit, att jorddelningslagens regler om avstyckningsplan skola i reformerat
skick överföras till planlagstiftningen. Då jämväl denna lagstiftning för
närvarande vore under revision, ha de sakkunniga ansett sig kunna vid avfattningen
av sitt förslag räkna med alt avstyckningsplanens funktion skall
övertagas av ett enklare slag av byggnadsplan och institutet regleras i planlagstiftningen.
Institutet har sålunda icke upptagits i de sakkunnigas förslag
annat än såsom ett provisorium i övergångsbestämmelserna i avvaktan på
reformen av planlagstiftningen. Slutligen bör anmärkas, att de sakkunniga
funnit anledning alt meddela en uttrycklig lagbestämmelse rörande fastställd
plans inverkan i fråga om tillåtligheten av avstyckning inom planområde och i
sådant hänseende föreskrivit, att fastställelse av plan icke medför att övriga
legala villkor för avstyckning därmed sättas ur kraft. Fastighetsbildning, som
ej står i strid mot planen, är icke därför utan vidare tillåtlig ur jordpolitisk
synpunkt.

Med hänsyn till förslagets huvudsyfte att skapa betingelser för att vid
delning av jord jordbruksekonomiska synpunkter må kunna i större utsträckning
beaktas och olämplig jorddelning förhindras är det naturligt, att
de viktigaste nyheterna i förslagen röra de jordpolitiska villkoren
för avstyckning. Dessa nyheter åsyfta vissa praktiskt betydande ändringar
av de materiella förutsättningarna för åtgärdens tillåtlighet och i
anslutning därtill införande av en ny institution, fastighetsbildningsnämnd,
som skulle få ställning av rådgivare vid de beslutande myndigheternas sida i
viktigare fall.

De sakkunniga utgå från att den nuvarande fastighetsindelningen ur framför
allt jordbruksnäringens synpunkt är behäftad med påtagliga brister
tili följd av en alltför långt driven parcellering av jorden och genom en ofta
mindre tillfredsställande arrondering. Beträffande riktlinjerna för den framtida
fastighetsbildningen på landsbygden uttala sig de sakkunniga för att
såväl de för storbruk lämpade egendomarna som de medelstora gårdarna
— inrymmande många olika storleksgrader uppifrån det störa jordbruket
av herrgårdstyp ned till det minsta verkliga bondejordbruket vilket föder
en vanlig jordbrukarfamilj (familjejordbruket) — vore lämpliga brukningsdelar
och därför borde i lagen skyddas mot styckning. Mindre jordbruk
än det sistnämnda bildade enligt de sakkunnigas mening ett alltför
svagt underlag för försörjningen av en familj samtidigt som det i ekonomiskt
hänseende utgjorde en mindre tillfredsställande brukningstyp. Då
förekomsten av dylika ofullständiga jordbruk vore betydande, borde enligt
de sakkunnigas mening dylika jordbruk icke vidare få nybildas. Däremot
skulle alltjämt under särskilda förutsättningar avstyckning av mark
till s. k. stödjordbruk vara tillåten.

I de sakkunnigas betänkande har skogens betydelse för ett lönsamt jordbruk
starkt understrukits, och de sakkunnigas överväganden i detta stycke
ha föranlett utformandet av förslag till vissa betydelsefulla förändringar av
nu gällande regler rörande tilldelning av skogsmark till jordbruksfastighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Med hänsyn till den betydelse skogen enligt de sakkunnigas uppfattning har
såsom komplement till den odlingsbara jorden ha de sakkunniga anselt det
vara av särskild vikt att söka förhindra, att skog som nu finnes vid jordbruket
och som kan vara behövlig för jordbruket skiljes därifrån.

Med utgångspunkt från de nu antydda riktlinjerna för den jordpolitiska
kontrollen ha i förslaget uppställts dels ett allmänt krav på nybildad fastighets
lämplighet för avsett ändamål dels ock särskilda regler till skydd
för jordbruket och skogsbruket mot skadlig fastighetsbildning genom avstyckning.
Från de förbud mot olämplig fastighetsbildning som innefattas
i dessa regler ha i viss utsträckning gjorts eftergifter för tillgodoseende av
intresset av bostäder, stödjordbruk och olika slags anläggningar.

I betänkandet ha de sakkunniga till behandling upptagit frågan om
den jordpolitiska kontrollens effektivitet och sättet
för dess utövning. De sakkunniga ha avvisat tanken, att prövningen
av jorddelningsärendena skulle överföras från överlantmätare och
domstolar till administrativa myndigheter. De sakkunniga ha ej heller funnit
skäl att föreslå någon ändring av de ordinarie fastställelsemyndigheternas
sammansättning.

Systemet med gemensam ägodelningsrätt eller ägodelningsdomare för helt
län skulle enligt de sakkunnigas förmenande vara förenat med olägenheter
i skilda hänseenden. Likformighet i avgörandena skulle i stället kunna befordras
genom att det infördes möjlighet att a det allmännas vägnar bringa
fastställelsebeslut under prövning i högre instans. Frågan härom avsåge de
sakkunniga att upptaga i samband med en fullständigare revision av fastighetsbildningsväsendet.

Ehuru de sakkunniga ej ansett någon ändring tarvas av de ordinarie
fastställelsemyndighetemas sammansättning, ha de sakkunniga därmed icke
velat säga, att själva proceduren vore tillfredsställande med hänsyn till
den jordpolitiska kontrollens effektivitet. Ett fel läge i att kontrollen ofta
inträdde på ett väl sent stadium. En effektiv jordpolitisk kontroll borde
inträda redan vid förrättningen eller kanske till och med innan den sattes
i gång. De sakkunniga ha ansett, att medlet att vinna skärpt kontroll under
förrättningsstadiet vore att söka genom organisatoriska reformer. Frågan
därom avsåge de sakkunniga att upptaga senare. I viss mån skulle dock
enligt de sakkunnigas mening de ändringar som av dem föreslagits i reglerna
om förrättningsförfarandet vara ägnade att minska ifrågavarande
olägenheter av det nuvarande systemet.

De sakkunniga ha för att tillgodose det behov av särskild fackkunskap
som i vissa fall kunde föreligga vid bedömande av fastighetsbildningsfrågor
föreslagit, att åt de fastighetshildande myndigheterna skulle inrättas särskilda
rådgivande nämnder, s. k. fastighetsbild ningsnämnd
e r, sammansatta av ledamöter i egnahemsnämnder, hushållningssällskap,
skogsvårdsstyrelser och jordbrukskommissioner. Enligt de sakkunniga kunde
en dylik nämnd lämpligen bildas för varje hushållningssällskaps för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

valtningsområde och varje nämnd bestå av fyra ledamöter, så att var och
en av de förenämnda institutionerna finge en representant i nämnden. Den
nya nämndens sakkunskap skulle framför allt anlitas vid överlantmätarens
granskning av förrättningarna. Nämnden skulle få rådgivande ställning i
förhållande till domstol, ägodelningsdomare och överlantmätare.

Den allmänna gången av förrättningsförfarandet
skulle enligt förslaget bliva i stort sett följande: Sedan ansökan om avstyckning
inkommit till överlantmätaren eller vederbörande distriktslantmätare,
utfärdas kungörelse och kallelser. Skulle sökanden uppenbarligen
sakna behörighet att föra talan om avstyckning, skall dock ansökningen lämnas
utan avseende. Vid förrättningen skall lantmätaren undersöka, huruvida
hinder mot avstyckningen föreligger och, om detta befinnes vara fallet,
förklara förrättningen inställd. Eljest fortsätter förrättningen, därvid i förekommande
fall underställning sker av fråga om avstyckningens tillåtlighet
eller av fråga varom tvist eller ovisshet yppat sig. Sedan fullständig utredning
ägt rum, vartill hör upprättande av karta och beskrivning samt gränsernas
utstakande och utmärkande på marken, meddelas utlåtande, huru
avstyckningen ma äga rum och huruvida därför tarvas sammanläggning.
Förrättningen förklaras härefter avslutad. När förrättning inställes eller avslutas,
meddelas besvärshänvisning. Det vid förrättningen meddelade utlåtandet
skall bliva föremål för fastställelseprövning.

I förslaget har förrättningen erhållit en i viss mån ändrad karaktär. Den
skall sålunda vara blott ett led i proceduren med uppgift att i första hand
skaffa utredning om förutsättningarna för avstyckning. Något tillstånd till
avstyckning skall icke meddelas, utan sedan fullständig utredning och föreskrivna
verkställighetsåtgärder vidtagits skall förrättningen avslutas med
utlåtande, huru avstyckningen må ske.

Förslagets regler om förrättningsförfarandet skilja sig i övrigt icke mycket
från de nu gällande. Det må dock anmärkas, att förfarandet i förslaget
erhållit en betydligt fullständigare reglering. Därjämte ha föreslagits vissa
ändringar, t. ex. i fråga om underställning, gränsbestämning, kartredovisning
och förrättningskostnader.

I betänkandet ha också, såsom inledningsvis anförts, föreslagits ändringar
i andra delar av jorddelningslagen. Sålunda har föreslagits
viss ändring i den underrättelseskyldighet till byggnadsnämnd, varom stadgas
i 3 kap. 2 § jorddelningslagen, ävensom i stadgandet i 9 kap. 7 § samma
lag, i vad det har avseende å förening vid utbrytning av servitut. Följdändringar
ha föreslagits i 16 och 21 kapitlen. De sakkunniga ha även föreslagit
vissa nyheter. Till dessa höra de redan tidigare omnämnda fastighetsbildningsnämnderna.
Vidare märkas nya regler rörande gränsbestämmng.
Dylik åtgärd, liksom även ägoutbvte, skall enligt förslaget betraktas
och behandlas som en särskild förrättning, även där den i vissa hänseenden
äger samband med avstyckning. Därjämte ha de sakkunniga föreslagit, att
den fastställelseprövning av gränsbestämningsförrättning som för närva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

rande ankommer på ägodelningsdomaren överflyttas på överlantmätaren.
Viss ändring har föreslagits beträffande byggnadsnämnds rätt att anföra
besvär över förrättning inom samhälle, där den för städerna gällande ordning
för bebyggande skall iakttagas. De sakkunniga ha vidare föreslagit, att
den talerätt som lagen tillerkänner förrättnings! antmätaren då fastställelse
vägrats å förrättning skall avskaffas.

Yttranden.

Bland de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha meningarna
gått starkt isär beträffande lämpligheten av att lägga de sakkunnigas förslag
om ändring av jorddelningslagen till grund för lagstiftningen.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av Göta
hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, ägodelningsdomarna i Norra
Roslags, Uppsala läns norra, Frgksdals, Nora, Ovansiljans, Bollnäs, Jämtlands
norra, Härjedalens, Hallands mellersta, Tössbo och Vedbo, Vartofta
och Frökinds, Torna och Bara, Västerbottens norra och Luleå domsagor,
stadsplaneutredningen och bgggnadsstgrelsen (ur de synpunkter de haft att
företräda), överlantmätarna i Uppsala, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs och
Västmanlands län, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges allmänna liypoteksbank, svenska
sparbanksföreningen och riksförbundet landsbygdens folk.

Göta hovrätt har uttalat, att förslaget vore lämpligt avvägt och så utformat
att det syntes väl ägnat att avhjälpa bristerna i gällande lag. Ägodelningsdomaren
i Uppsala läns norra domsaga har anfört, att vad anginge
förhållandena i nämnda län den numera gällande lagstiftningen syntes vara
tillräckligt effektiv att förhindra missbruk av avstyckningsinstitutet genom
skogsområdens avskiljande till men för jordbruket. Då emellertid förhållandena
kunde vara andra på annat håll, vore intet att erinra mot att skärpta
bestämmelser angående villkoren för avstyckning infördes. Oavsett de antydda
skärpta bestämmelserna innehölle förslaget på flera punkter lör tydliganden
av och tillägg till nuvarande lag av beskaffenhet att innefatta verkliga
förbättringar. Ägodelningsdomaren i Västerbottens norra domsaga har
yttrat, att förslagets regler angående de speciellt jordpolitiska villkoren för
avstyckning måhända icke innebure några större principiella nyheter utan
snarare kunde sägas innebära ett lagfästande av den praxis som utkristalliserat
sig vid tolkningen och tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna.
Dassa bestämmelser hade emellertid erhållit en i vissa hänseenden dunkel
eller i allt fall mindre tillfredsställande avfattning, och de av de sakkunniga
föreslagna bestämmelserna syntes äga ett avgjort företräde 1 ramför
de nuvarande stadgandena i ämnet såväl i systematiskt hänseende som
i fråga om klarhet och stringens i formellt avseende, överlantmätaren i Hallands
län anser, alt förslaget innebure så avgjorda fördelar i förhållande
till nu gällande lagstiftning, att en lagändring i huvudsaklig överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag med det snaraste borde genomföras. Den

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

ökade jordpolitiska kontroll av fastighetsbildningen som förslaget innebure
skulle enligt denne överlantmätares mening vara till största gagn såväl ur det
allmännas som ur jordbrukets egen synpunkt.

Jämväl överlantmätarna i Stockholms, Älvsborgs samt Göteborgs och Bolins
län ävensom länsstyrelserna i Stockholms, Jämtlands och Västerbottens län
ha intagit en övervägande välvillig inställning till förslaget.

Ett flertal myndigheter ha vitsordat behovet av omedelbar revision
av de jordpolitiska villkoren för avstyckning men gjort
gällande, att förslagets bestämmelser i övrigt, särskilt dess regler om förrättningsförfarandet,
icke borde läggas till grund för lagstiftning. Den nu
ilrågasatta reformen borde sålunda begränsas att avse huvudsakligen den
jordpolitiska kontrollen.

1 ett av överlantmätaren i Östergötlands län åberopat protokoll, fört vid
sammanträde med länets lantmätareförening, har såsom mötets allmänna
uppfattning antecknats, att de rent jordpolitiska nyheterna i lagförslagets
19 kap. icke vore av den omfattning, att de i och för sig syntes kunna motivera
ett helt nytt kapitel, utan att de med fördel kunde tills vidare inarbetas
i gällande lag, samt att de mest genomgripande ändringarna beträffande
förrättningsförfarandet enligt 19 kap. lämpligen icke borde upphöjas
till lag annat än i samband med revision av hela jorddelningslagen och
närstående delar av jordabalken ävensom lantmäteriets omorganisation.

Överlantmätaren i Värmlands län har efter granskning av förslaget anfört
:

Som en sammanfattning må framhållas, att jag anser de nya regler, som
lagförslaget ur jordpolitisk synpunkt uppställt, i huvudsak vara väl motiverade,
men att viss uppmjukning beträffande möjligheterna att under vissa
omständigheter bilda s. k. ofullständiga fastigheter måste ske.

Däremot känner jag mig icke övertygad om att förslaget i övrigt nu bör
genomföras i den genomgripande nya form, det nu givits. Det måste nämligen
enligt min uppfattning vara mycket betänkligt att så helt arbeta om
ett kapitel i jorddelningslagen även i de delar, där vid tillämpningen inga
egentliga olägenheter anmält sig och vilka ändringar kunna medföra — förutom
i vissa fall ett omständligare förrättningsförfarande — att man binder
sig för ett visst förfaringssätt och system, innan de stora riktlinjerna i jorddelningen
och därmed intimt sammanhängande spörsmål (bl. a. lantmäteriets
arbetsuppgifter och organisation) klarlagts. Vidare framstår det som mindre
välbetänkt med denna omändring av 19 kap:s detaljer, innan revisionen av
planlagstiftningen skett och innan någon undersökning verkställts om möjligheterna
av att i en lag sammanföra bestämmelserna om fastighetsbildning
såväl inom stad som å landet. Med de stora införlivningar av ren landsbygd
med städer och samhällen, som nu sker, måste det vara ett av praktiska skäl
föranlett önskemål att samordna fastighetsbildningslagen och jorddelningslagen.

Det synes mig därför vara mest naturligt, att de på grund av jordpolitiska
synpunkter nödvändiga ändringarna av jorddelningslagen liksom ock de tidsbesparande
och praktiska ändringar däri, som framkommit i betänkandet,
blott inordnas i den nuvarande lagens sammanhang, och att alltså omarbetningen
av hela 19 kap:s systematik m. m. finge anstå, intill dess den slutliga
revisionen av jorddelningslagen kommer till stånd.

Kungl. May.ts proposition nr 232.

Liknande mening har uttalats i åtskilliga andra yttranden.

Flera myndigheter och sammanslutningar ha — utan att göra något direkt
uttalande om vilken omfattning den ifrågasatta lagstiftningen lämpligen bor

erhålla _ dock uttryckligen vitsordat behovet av en skärpt jord politisk

kontroll.

Sålunda har kammarkollegiet, som på väsentliga punkter ansett sig icke
kunna instämma i förslaget, funnit åtgärder påkallade som begränsade möjligheterna
att uppdela större och medelstora gårdar. Ägodelningsdomaren
i Vtittle, Ale och Kullings domsaga förklarar, att det i domsagan förekomme
ett osedvanligt stort antal ofullständiga jordbruk, och uttalar, att det vid sådant
förhållande måste hälsas med tillfredsställelse, att de sakkunniga betonat
vikten av att de livsdugliga jordbruken bibehölles och krävde garantier
för att avstyckningar icke tillätes till men för familjejordbruken. Överlantmätaren
i Hallands län har, såsom redan tidigare anmärkts, ansett, att
den ökade jordpolitiska kontroll som förslaget innebure skulle vara till största
gagn såväl ur det allmännas som ur jordbrukets egen synpunkt. Länsstyrelsen
i Jönköpings län finner uppenbart, att ytterligare restriktioner rörande
den jordpolitiska kontrollen, främst vid avstyckningar, vore nödvändiga, och
uttalar, att en lagstiftning med syfte dels att förhindra att brukningsdelarna
bleve för små eller i övrigt olämpliga för att vara lönsamma och dels att utvidga
möjligheterna för sammanläggning av mindre fastigheter vore önskvärd
och även behövlig. Länsstyrelsen i Kalmar län ävensom länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och jordbrukskommissioner ha uttalat
samma uppfattning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anfört:

De föreslagna ändringarna i jorddelningslagen hava begränsats till avstyck -ningsinstitutet. Det torde även vara otvivelaktigt att behovet av en revision
av denna del av jorddelningslagstiftningen är mest framträdande. Har i länet
har redan på många håll uppkommit en alltför långt gående uppdelning
av jordbruks jorden genom avstyckning. Denna utveckling har starkt bidragit
till att flertalet jordbruk i länet äro småbruk eller ofullständiga jordbruk, vilket
i sin tur medfört att jordbruksnäringen kommit att fa arbeta under ur
jordbruksekonomisk synpunkt ogynnsamma förhållanden.

Genom den föreslagna lagstiftningen synas stora möjligheter finnas att förhindra
en fortsatt, ur jordbrukspolitisk synpunkt mindre lämplig jorddelning.
Länsstyrelsen har följaktligen i stort sett icke något att erinra mot de jordfa
rukspolitiska syften,'' åt vilka förslaget giver uttryck.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län har förklarat sig vilja livligt vitsorda
behovet av att en effektivare kontroll över jorddelningen ur jordbruksekonomisk
synpunkt snart komme till stånd. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
har framhållit angelägenheten av alt utan tidsspillan möjligheter gåves
att förhindra tillkomsten av nya ofullständiga jordbruk genom den icke
önskvärda och olyckliga sönderstyckning och lösryckning av skogsmarker från
jordbruksfastigheter som nu i avsevärd omfattning förekomme.

Å andra sidan har ett stort antal remissmyndigheter och sammanslutningar
uttalat starka betänkligheter mot att nu genomföra en par -

Knngl. Maj.ts proposition nr 232.

t i e 11 reform av den innebörd och omfattning som föreslagits av de sakkunniga.

Svea hovrätt erinrar om ett uttalande av de sakkunniga, att det icke pretenderades
alt det föreliggande avstyckningskapitlet skulle kunna utan vidare
inpassas i ett blivande större lagverk om fastighetsbildningen på landet, samt
framhåller tillika, att det påginge lagstiftningsarbete på närliggande rättsområden
samt utredningar rörande den statliga jordpolitiken. För genomförande
under dessa förhållanden av en mera genomgripande partiell reform
måste mycket starka skäl kunna åberopas. Enligt hovrättens uppfattning
vore emellertid skillnaden mellan å ena sidan de nu gällande materiella reglerna,
sådana de ansåges böra uppfattas och väl även i stort tillämpades, samt
å andra sidan förslagets motsvarande regler icke så synnerligen stor. Om det
emellertid skulle anses erforderligt att snarast införa de nya materiella reglerna
eller vissa av dem, syntes detta låta sig göra i form av partiella ändringar
i det nuvarande 19 kap. jorddelningslagen. Enligt lagberedningens uppfattning
borde en lagstiftning av den nu föreslagna innebörden icke företagas utan
att full klarhet vunnits om de allmänna syften som härvid borde eftersträvas
i jordpolitiskt hänseende. Beredningen framhåller att hithörande problem för
närvarande vore föremål för särskild utredning och ifrågasätter, om icke de
sakkunnigas förslag till revision av avstyckningsreglerna borde vila, till dess
denna utredning förelåge och statsmakterna tagit ståndpunkt till densamma.

Även lantmäteristyrelsen —- som dock funnit en skärpning av förefintliga
jordpolitiska restriktioner av behovet påkallad — har framhållit den osäkerhet
som i fråga om den jordpolitiska målsättningen måste följa av det rådande
världsläget och har förklarat sig icke kunna finna, att i betänkandet förebragts
några övertygande skäl för ett ställningstagande till frågan om de riktlinjer
som borde uppställas för uppnående av den rationalisering av det svenska
jordbruket och fastighetsbeståndet som genom jorddelningslagstiftningen
skulle eftersträvas. Detta syntes lantmäteristyrelsen så mycket mera betänkligt
som de nu uppställda jordbrukspolitiska reglerna tydligen vore avsedda
att komma i tillämpning jämväl beträffande övriga gällande jorddelningsformer,
främst därvid nyskifte och omskifte. Under alla förhållanden borde enligt
lantmäteristyrelsens uppfattning den ur såväl jordbrukets som skogsbrukets
synpunkter påfordrade revisionen av jorddelningslagstiftningen inriktas
pa att tillskapa möjligheter för en efter vidare linjer gående reglering av förefintlig
fastighetsindelning och icke enbart på att förhindra nyskapandet av
mer eller mindre olämpliga fastigheter. Även om det kunde anses av behovet
påkallat att snarast förhindra en dylik fastighetsbildning, borde detta mål
kunna nås genom en mera tillfälligt inriktad förbudslagstiftning, utan att
därvid behövde befaras något föregripande av den allmänna revisionen av
jorddelningslagstiftningen.

I utlåtandet framhalles vidare, att man genom restriktioner i fråga om
fastighetsindelningen endast i viss mån kan påverka indelningen i brukningsenheter
samt att regleringen av fastighetsindelningen därför måste betecknas
såsom ett relativt otillräckligt instrument för jordpolitiken. I anslutning därtill
anföres:

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Vad särskilt avstyckningarna angår är att märka, att nybildning av för
jordbruk avsedda brukningsenheter till följd av stagnationen i folkökningen
på landsbygden numera i synnerligen hög grad nedgått inom hela riket, de
nordligaste länen undantagna, och en tendens till sammanslagning av brukningsenheter
kommer i stället till synes. Den parcellering, som blev en följd
av 1800-talets starka folkökning, börjar bytas i sin motsats, och statistiska
undersökningar visa, att en viss avfolkning av landsbygden är att vänta.
För framtiden torde alltså kunna emotses en minskning av antalet brukningsenheter
genom sammanslagning eller genom nedläggande av nu befintliga
sådana. Att låta denna process sköta sig själv skulle säkerligen medföra, att de
nya enheterna i många fall bleve föga lämpliga, och det måste därför framstå
såsom en jordpolitikens första angelägenhet att allt ifrån början söka leda
utvecklingen.

För att på tillfredsställande sätt kunna påverka denna utveckling är enbart
ett uppställande av lämplighetsvillkor för sammanläggning ej tillfyllest, utan
därför måste tydligen tillskapas ett helt nytt institut, en sammanslagningsplanering
med syfte att leda sammanläggningarna så, att den uppkommande
indelningen i mot brukningsenheter svarande fastigheter blir så lämplig som
möjligt. Lantmäteristyrelsen håller före, att denna planering är för de jordpolitiska
strävandena av så stor betydelse, att frågan därom bort upptagas
till behandling jämsides med den föreslagna regleringen av avstyckningsvillkoren.

Lantmäteristyrelsen har vidare framhållit, alt i den mån fastighetsbildningslagstiftningen
gjordes till ett medel för jordbrukspolitiken, det vore nödvändigt
att i görligaste mån klargöra denna politiks mål, enär eljest de jordbrukspolitiska
föreskrifterna måste bliva synnerligen svävande och svåra att
tillämpa i praktiken. Lantmäteristyrelsen, som förklarat sig icke kunna biträda
de sakkunnigas förslag till förrättningsförfarande, har därjämte hävdat,
att en ingående utredning borde ske för att åstadkomma ett efter nutida krav
mera lämpat, enklare och snabbare samt därigenom jämväl billigare förrättningsförfarande.
På grund av det anförda funne sig lantmäteristyrelsen icke
kunna tillstyrka, att förslaget till lag om ändring i vissa delar av jorddelningslagen
nu upphöjdes till lag.

1942 års jordbrukskommitté har med hänsyn till det sammanhang, som
funnes mellan den statliga jordbrukspolitiken och den jordpolitiska kontrollen
vid fastighetsbildning, avstyrkt, alt en så långt syftande reform som den
av de sakkunniga föreslagna genomfördes, innan klarhet vunnits rörande
riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Det vore emellertid angeläget,
att en reform av lagstiftningen angående fastighetsbildningen på landsbygden
komme till stånd snarast möjligt efter det riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken uppdragits. Egnahemsstyrelsen har i sitt yttrande uttalat
samma mening.

Liknande uttalanden ha gjorts i åtskilliga andra yttranden.

I några av de nu nämnda yttrandena har emellertid behov av omedelbar
reform ansetts föreligga på en punkt, nämligen i fråga om den bestämmelse
i förslaget vars syfte angivits vara alt tillgodose intresset att vid jordbruket i
en ort såsom stöd för detsamma behålla behövlig skog. Yttranden i denna
riktning föreligga sålunda från 1942 års jordbrukskommitté, egnahemssty -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

relsen, ledamoten i skogsstyrelsen hemmansägaren K. A. M. Andersson och
Sveriges lantbruksförbund. Jordbrukskommittén och Sveriges lantbruksförbund
ha därjämte ansett, att åtgärder omedelbart borde vidtagas för att
understryka vikten av en restriktiv prövning i fråga om de jordpolitiska
förutsättningarna för avstyckning.

Lämpligheten och behovet av att ur den pågående allmänna revisionen av
jorddelningslagen bryta ut reglerna om avstyckning har starkt ifrågasatts
jämväl av ett flertal andra myndigheter och sammanslutningar.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett möjlighet saknas att
bedöma räckvidden och betydelsen av de föreslagna bestämmelserna om avstyckning
och om deras lämplighet såsom led i en blivande lagstiftning om
jorddelning å landet. Behovet av de föreslagna, enligt föreningens mening
uppenbart provisoriska ändringarna kunde icke påstås vara så trängande,
all dess tillgodoseende icke kunde uppskjutas i väntan på resultatet av utredningen
i dess helhet. Överlantmätaren i Gotlands län anser, att för Gotlands
del mycket ej vore att vinna genom ytterligare skärpning av jorddelningslagstiftningen.
överlantmätaren och lantmätarna i Kronobergs län förmena,
att förslaget till ändringar i 19 kap. jorddelningslagen icke innefattade några
mera betydande förändringar; gällande rättsregler tillämpades i allmänhet
redan på det sätt förslaget avsåge. Det kunde då ifrågasättas, om det vore behövligt
att utbryta avstyckningskapitlet ur den pågående revisionen av jorddelningslagen,
allra helst som de sakkunniga redan nu förutsatte, att vissa
delar av kapitlet måste under fortgående revision omarbetas, överlantmätaren
i Kalmar län har ifrågasatt lämpligheten av att med förbigående av
t rågan om lantmäteriets organisation och därmed sammanhängande spörsmål
företaga den föreslagna revisionen, särskilt som en granskning av gällande
regler om laga skifte sannolikt komme att belysa behovet av att organisationsfrågan
i detta sammanhang upptoges till behandling. Länsstyrelsen
i Hallands län har icke kunnat finna, att de sakkunniga förebragt övertygande
skal för åsikten att tillämpningen av nu gällande bestämmelser medförde
sådan skada för jordbruket som kunde motivera, att man underkastade
sig de olägenheter som vore förenade med partiella reformer av föreslagen
art. Även länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att frågan om tidpunkten
för genomförandet av den föreslagna reformen borde närmare övervägas,
därvid länsstyrelsen uppgivit, att behovet av nya avstyckningsregler
icke vore trängande för länets vidkommande. Egnahemsnämnderna i Västerbottens
och Norrbottens län ha ansett att jorddelningslagstiftningen borde
upptagas i ett sammanhang; eljest förlorades lätt perspektivet. De nya avstyckningsreglerna
innebure inga större förändringar. I huvudsak uppnåddes
endast det resultatet, att lagen stadfäste den praxis som redan tillämpades.

Jämväl länsstyrelsen i Gotlands län ävensom länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och jordbrukskommissionen i samma län samt skogsvdrdsstyrelsen
i Kalmar Ems norra område ha förordat, att med reformen av
avstyckningsreglema borde anstå i avbidan på revisionen av jorddelningslagstiftningen
i dess helhet.

Kung1. Maj.ts proposition nr 232.

I åtskilliga utlåtanden har framförts kritik mot de sakkunnigas förslag
med utgångspunkt från att förslaget vore för negativt och i alltför ringa
grad beaktade kravet på positiva åtgärder till rationalisering
av fastighetsbeståndet.

I sådant hänseende må erinras om att lantmäteristyrelsen hävdat, att revisionen
av jorddelningslagstiltningen borde inriktas på att tillskapa möjligheter
för en efter vidare linjer gående reglering av fastighetsindelningen
och icke enbart på att förhindra nyskapandet av mer eller mindre olämpliga
fastigheter. En dylik fastighetsbildning borde kunna förhindras genom
en mera tillfälligt inriktad förbudslagstiftning utan att därvid behövde befaras
något föregripande av den allmänna revisionen av jorddelningslagsliftningen.

Överlantmätaren i Västernorrlands län har uttalat, att i den mån de föreslagna
partiella reformerna verkligen vore brådskande och av behovet påkallade
någon vägande invändning icke kunde göras mot de sakkunnigas
ståndpunkt att till särskild behandling utbryta reglerna om avstyckning.
Denne överlantmätare förmenar emellertid, att det genom tillägg till 1 kap.
8 § jorddelningslagen eller på annat sätt borde klart och tydligt utsägas, att
de i 19 kap. införda kraven på fastighetsbildningen skulle gälla jämväl vid
laga skifte.

1 utlåtandet anföres vidare:

Spörsmålet huru man i stort sett skall kunna åstadkomma och genomföra
den erforderliga revideringen, omarronderingen och saneringen av
fastighetsbeståndet hava de sakkunniga icke upptagit till behandling. Ett
grundvillkor för att man skall kunna fatta ställning till frågan, vad som bör
åtgöras för att få fastighetsbeståndet å landet i görligaste mån lämpat för ett
ekonomiskt och rationellt jordbruk och skogsbruk, är att man efter en
skyndsam inventering av fastighetsbeståndet förskaffar sig en klar bild
över huru detta såväl till areal och sammansättning som arrondering verkligen
är.

Skall man kunna få verkligen klarlagt, huru fastighetsbeståndet ter sig,
och med stöd därav få fram bästa möjliga resultat i fråga om fastighetsbildningen,
måste ett katasterverk i en eller annan form, och detta ju förr
dess bättre, upprättas.

I fortsättningen av yttrandet framhålles, att 1942 års jordbrukskommitté
fatt i uppdrag att göra vissa försök i syfte att få fram riktlinjerna för en
regional fastighetsplanering. Enligt överlantmätarens mening vore man här
inne på rätt väg. Vidare fästes uppmärksamheten på den försöksverksamhet,
som igångsatts av norrlandskommittén. Denna försöksverksamhet med en
lokal jordnämnd i vartdera av de båda försöksområdena, det ena i norra
Ångermanland och det andra i södra Norrbotten, borde vara vägledande och
av stor betydelse då det gällde att få fram riktlinjer för att göra fastigheterna
i Norrland mera lämpliga och bättre arronderade.

överlantmätaren i Västerbottens län har hemställt, alt med revisionen av
19 kap. jorddelningslagen finge anstå, till dess revisionen av jorddelningslagen
i dess helhet komme till stånd, och har framhållit, alt om nu en

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

grundlig revision av reglerna om avstyckning skulle äga rum, frågan om möjligheten
att verkställa utflyttning i samband med avstyckning samt rätt att
erhålla statsbidrag för sådan utflyttning borde upptagas. Överlantmätaren i
Norrbottens län uttalar, att en ytterligare försämring av fastighetsindelningen
icke kunde hindras utan revision av de civilrättsliga reglerna för överlåtelse
av fast egendom. För att fastighetsbildningen skulle kunna ske med tillräckligt
beaktande av jordbruksekonomiska synpunkter borde förrättningsinstitutet
ordnas efter riktlinjer som väsentligen skilde sig från de grunder som förslaget
vilade på. Det borde giva möjlighet att i ett sammanhang behandla de tekniska
frågor som vore av betydelse för lämpligheten hos de fastigheter som
tillskapades eller ombildades. I yttrandet betonas vidare nödvändigheten av
inventeringar och regionplaneringar, s. k. bygdeplaner, som skulle innefatta
målsättningen för fastighetsbildningen inom bygden. Därjämte borde övervägas
att efter erforderlig revision göra bestämmelserna om statsbidx-ag till
kostnader för utflyttning, väganläggning och odling tillämpliga vid avstyckning
i vissa fall. En radikal förenkling av förrättningsförfarandet vore behövlig och
den slutliga lösningen av förrättningarnas konstruktion syntes icke kunna frikopplas
från frågan om lantmäteriväsendets organisation. J ordbrukskommissionen
i Norrbottens län har förklarat sig instämma i överlantmätarens utlåtande.

Liknande synpunkter ha uttalats av Sveriges lånt mätare förening.

Jämtlands läns lantmätare förening anser det grundläggande villkoret för en
lösning av Norrlands fastighetsbildningsproblem vara, att frågan om omskifte
på basis av nu rådande förhållanden först upptages till prövning.

Tekniska högskolans i Stockholm lärarkollegium har uttalat, att till grund
för lagförslaget, betraktat som helhet, icke läge de tekniskt-ekonomiska och
näringspolitiska utredningar som varit önskvärda. Lärarkollegiet har med hänsyn
härtill föreslagit, att med utgångspunkt från sakkunnigförslaget de reformer
som kunde anses väsentliga nu genomfördes i 19 kap. jorddelningslagen
men att kapitlet i övrigt bibehölles i avvaktan på framläggande av ett
reformprogram i större stil.

Frågan om fastigheternas utformning ur tekniskt-ekonomiska
synpunkter har uppmärksammats jämväl i ett flertal andra
yttranden.

Domänstyrelsen har sålunda yttrat:

Såsom betänkandet ger vid handen har här i främsta rummet åsyftats en
närmare utformning av de jordpolitiska, d. v. s. de ur allmänt närings- och
socialpolitiskt intresse uppställda villkoren för avstyckning. Däremot synes
i detta sammanhang mera framträdande uppmärksamhet icke ha ägnats frågan,
hur en fastighet ur tekniskt-ekonomiska synpunkter bör vara beskaffad.
På grund av den under senare år inträffade snabba utvecklingen på det tekniska
området måste i högre grad än tidigare tillses, att förutsättningar finnas
för ett utnyttjande av maskinella anordningar, bl. a. för underlättande av det
manuella arbetet. Fastigheterna böra bilda brukningstekniskt lämpliga produktionsområden
med bästa möjliga kommunikation mellan olika delar av
fastigheten samt med hänsyn till utforsling och avsättning av produkter av

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

skilda slag. Väg- och dikessystemen böra vara rationellt utformade. Ett för
skogsbruket betydelsefullt spörsmål är att skiftesläggningen verkställes under
hänsynstagande till nutida krav å skogsekonomi och skogstekniska anspråk
samt till frågan om lämplig arrondering av befintliga fastigheters skogsmarkstillgångar.
I den mån det kan ske under former, som ej äro för skogsägarna
allt för betungande och omständliga samt till rimliga kostnader för såväl den
enskilde som det allmänna, synes ett omskifte av långa och smala eller eljest
ur skogsteknisk synpunkt mindre lämpliga skiften vara ett starkt framträdande
önskemål. I samband härmed står även frågan om tillgodoseendet i vidgad
utsträckning av det sedan lång tid tillbaka vid skilda tillfällen framförda
förslaget att till gemensamhetsskogar sammanföra ett flertal större eller
mindre skogsskiften.

Domänstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke en allsidig utredning i dessa
hänseenden borde göras, innan nya grunder för avstyckning fastställdes.

Åven länsstyrelsen i Blekinge län har funnit utvecklingstendenserna på
jordbrukets och angränsande områden icke tillräckligt beaktade av de sakkunniga.
Länsstyrelsen har härvid framhållit sådana faktorer som den fortgående
rationaliseringen inbegripet mekaniseringen, vilken på såväl jordbrukets
som skogsbrukets områden kunde väntas medföra djupgående förändringar;
dessa förändringar kunde även komma att beröra frågan om lämplig
storlek och arrondering av fastigheter. Enligt länsstyrelsens mening hade vidare
de växande tendenserna till kooperation vid själva jordbruksdriften bort
beaktas. Därjämte har nämnts att utnyttjandet av elektrisk kraft för landsbygdens
del inom en nära framtid komme att i olika avseenden få en större
omfattning och betydelse. Länsstyrelsen har även ansett den allmänna erinran
kunna göras, att det framlagda förslaget väl ensidigt beaktade fastighetsbildningen
från jordbrukets synpunkter med åsidosättande framför allt av skogsbrukets
betydelse. Industriens utredningsinstitut har uttalat sig på liknande
sätt.

Även lantbruksstyrelsen, Norrlandskommittén, Kopparbergs läns lantmätareförening
samt hushållningssällskapet och jordbrukskommissionen i Gävleborgs
län ha givit uttryck åt den uppfattningen, att de tekniskt-ekonomiska
frågornas betydelse för en rationell fastighetsbildning icke i tillräcklig grad
beaktats i förslaget.

Såsom skäl mot att nu genomföra en skärpning av de jordpolitiska villkoren
för avstyckning har i åtskilliga yttranden anförts, att en tillfredsställande
jordpolitisk kontroll icke kunde ernås, om icke genom revision av
de civilrättsliga reglerna om överlåtelse av fast egend
o m den privata jorddelningen bringades att upphöra.

Hovrätten för Övre Norrland har förklarat, att det förhållandet att man
icke kunnat komma till rätta med t. ex. de för jordbruket skadliga skogsköpen
icke berodde på brister i jorddelningslagens 19 kap. utan anledningen
därtill vore att söka i den av de sakkunniga påtalade bristande överensstämmelsen
mellan den allmänna civilrätten och fastighetsbildningslagstiftningen.

Ägodelningsdomarcn i Kalix domsaga har understrukit vikten av att de

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. t samt. Nr 232. 5

fiö Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

frågor som vore under behandling hos lagberedningen först vunne sin lösning
samt vidare yttrat:

Såsom de sakkunniga i sin allmänna motivering närmare utvecklat är
den verkan gällande rätt tillägger överlåtelse av fysisk del av fastighet,
s. k. arealöverlåtelse, sådan att den väl icke helt förtager betydelsen av
.jordpolitiska villkor för avstyckning men dock förringar denna betydelse i
avsevärd mån. Vidare måste, såsom de sakkunniga även framhålla, andelsköpets
sakrättsliga giltighet försvaga betydelsen av jordpolitiska villkor för
fastighetsbildning. Jämväl möjligheten för dem som äga olika ideella andelar
i en fastighet att sämjevis dela fastigheten sig emellan reducerar, såsom de
sakkunniga anföra, betänkligt betydelsen av fastighetsindelningen och de
jordpolitiska villkoren för fastighetsbildningen. Därjämte kan framhållas,
att vår arvslagstiftning ofta motverkar önskemålet att en delning av jord
icke sker i mindre delar än som ur jordpolitisk synpunkt kan anses lämpligt.
Lösningen av nu berörda spörsmål är av grundläggande betydelse för fastighetsbildningslagstiftningen.
En tillfredsställande jordpolitisk kontroll av fastighetsbildningen
kan enligt vad erfarenheten visar icke ernås, om icke den
privata fastighetsbildningen genom lagstiftningsåtgärder och genom åtgärder,
ägnade att undanröja motiven för kringgående av stvckningsförbuden, bringas
att upphöra. Vid den lagberedningen anförtrodda revisionen av jordabalken
torde i viss utsträckning hithörande frågor upptagas till behandling.
Det synes därför lämpligt alt vänta med reformering av avstyckningsreglerna
till dess nämnda rättsliga spörsmål vunnit sin lösning genom ny lagstiftning.

Överlantmätaren i Kopparbergs län har uppgivit, att i slöra delar av Kopparbergs
län den för jordbruket skadliga uppdelningen av jorden icke berodde
tillnärmelsevis så mycket på olämpliga avstyckningar som fastmera
på den privata jorddelningen. För denna landsända vore det därför ett
viktigt jordpolitiskt intresse, att den privata jorddelningen upphörde. En
skärpning av avstyckningsvillkoren kunde befaras komma att medföra privat
jorddelning i ökad omfattning. Överlantmätaren i Västerbottens län anser,
att man vid framläggande av förslag, som förutsattes utgöra en fullbordad
revision, borde som villkor uppställa att de civilrättsliga reglerna för förvärv
och annan ändring av äganderätt till jord vore inriktad efter samma jordpolitiska
linjer som läge till grund för förslaget. Överlantmätaren i Norrbottens
län befarar, att skärpta jordpolitiska krav kunde giva anledning till
privat fastighetsbildning i ökad omfattning. Enligt skogsstyrelsens mening
är det av vikt, att dualismen mellan den speciella fastighetsbildningslagstiftningen
och den allmänna civilrätten bringas ur världen. Behovet därav
bleve så mycket större, i händelse det föreliggande lagförslaget genomfördes,
som ett restriktivare avstyckningsförfarande kunde förväntas medföra ett
ökat användande av möjligheterna till privat jorddelning för att kringgå detsamma.
— Angelägenheten av att snarast söka avlägsna motsättningen mellan
civilrättens allmänna regler om rätt till jord och den speciella fastighetsbildningslagstiftningen
har betonats jämväl i de yttranden som avgivits av
lantbruksstgrelsen, egnahemsnämnden i Västerbottens län, länsstyrelserna i
Östergötlands, Älvsborgs och Kopparbergs län, hushållningssällskapet och
jordbrukskommissionen i Gävleborgs län, hushållningssällskapet i Västerbot -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232

tens län, Sveriges lantmätareförening och föreningen Sveriges häradshövdingar.

I fråga om förhållandet till civilrättens regler om äganderätt till jord har
lagberedningen uttalat, att i beredningens uppdrag att verkställa revision avjordabalken
såsom en mycket betydelsefull detalj inginge att i görligaste mån
avhjälpa den bristande överensstämmelsen mellan de civilrättsliga verkningarna
av avtal om fast egendom och de normer för fastighetsbildningen vilka
med hänsyn till allmänna intressen uppställts i jorddelningslagstiftningen.
Beträffande arealöverlåtelse vore det, om man icke ville uppgiva kravet på
överensstämmelse mellan den civilrättsliga lagstiftningen och jorddelningsreglema,
svårt att finna någon annan utväg än att förklara legal fastighetsdelning
vara ett oundgängligt led i överlåtelsen. Beredningen torde därför
komma att förbinda överlåtelsen med fastighetsbildningens genomförande på
det sättet, att överlåtelsen skulle gå åter, därest fastighetsbildningen icke
komme till stånd. I fråga om överlåtelse av ideell andel i fastighet har beredningen
anfört, att lagen icke borde sanktionera andelsöverlåtelser som
avsåge eller grundade sig på sämjedelning av fastigheten. En överenskommelse
om sämjedelning borde icke få den rättsverkan, att en delägare betraktades
såsom ägare av det område, som genom sämjedelningen avskilts
åt honom. Vad sedan anginge överlåtelse av fastighets andel i samfälld mark
borde sådan andel ej få för sig överlåtas. Spörsmålet om tillåtligheten av
andelsförvärv i samfällt strömfall krävde emellertid ett särskilt övervägande.
Med beredningens nu angivna preliminära ståndpunktstagande till några av
de problem, som komme att behandlas i en ny jordabalk, hade beredningen
icke något att erinra mot att de sakkunniga grundat vissa delar av de nu
framlagda lagförslagen på den uppfattningen, att privata delningar av fastigheter
ej borde godtagas i vidare mån än som skett i den gällande jorddelningslagstiftningen.
I vad mån beredningens förslag kunde komma att föranleda
ändringar i det föreliggande förslaget vore dock svårt att nu överblicka.

Beträffande vissa mer betydelsefulla avsnitt av förslaget till ändringar i
jorddelningslagen må här i övrigt återgivas följande allmänna synpunkter i
yttrandena.

Vad de sakkunniga på tal om den jordpolitiska kontrollens utövning anfört
rörande prövningen av jorddelningsärendena samt de ordinarie
fastställelsemyn dig h eternas sammansättning har blivit
föremål för bemötande i några utlåtanden.

Kammarkollegiet har sålunda i motsats till de sakkunniga hävdat, att prövningen
av ifrågasatt jorddelnings tillåtlighet icke borde tillhöra överlantmäiare
och ägodelningsrätt utan i stället helt anförtros åt administrativa myndigheter.
Vid en sådan prövning måste huvudsakligen lämplighetssynpunkter
anläggas; rättsfrågorna spelade därvid en underordnad roll. Det kunde ifrågasättas,
om ägodelningsrätten ägde deri allsidiga kompetens som syntes vara
erforderlig vid prövning av tillåtligheten av avstyckningar för bostads- och

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

industriändamål och om icke länsstyrelsen i dessa fall vore en lämpligare
instans även utanför planlagda områden.

Den redan tidigare framförda tanken på ägodelningsrätt såsom
specialdomstol med helt län till jurisdiklionsområde har upptagits i ett par
utlåtanden. Ägodelrtingsdomaren i Ångermanlands norra domsaga har sålunda
befarat, att i nämnda domsaga med dess stora mängd av svårhanterliga
jorddelningsmål och stora antal vanliga rättegångsmål det icke skulle
kunna bliva möjligt för häradshövdingen att få tid att tillräckligt intränga i
jorddelningsfrågorna. Ville man vinna något verkligt resultat med jordpolitiken,
kunde man enligt denne ägodelningsdomares övertygelse ej undgå alt
inrätta ägodelningsrätter som specialdomstolar med erforderlig fackkunskap
i förekommande frågor, överlantmätarna i Älvsborgs, Västernorrlands och
Västerbottens län liksom ock Sveriges lantmätareförening och Västerbottens
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ha ansett frågan om omorganisation
av ägodelningsrätterna höra ytterligare övervägas.

Tidigare har omnämnts, hurusom de sakkunniga förklarat sig ha för
avsikt att framdeles i samband med en fullständigare revision av fastig -hetsbildningsväsendet upptaga frågan om införande av möjlighet att
å det allmännas vägnar bringa fastställelsebeslut
under högre instans’ prövning. Emellertid har i flera yttranden
betonats önskvärdheten av att denna fråga snarast bleve löst. Svea
hovrätt har sålunda framhållit, att ju strängare de jordpolitiska villkoren
för fastighetsbildningen utformades, desto större bleve frestelserna att släppa
igenom förrättningsresultat som enligt lagstiftarens mening icke borde
godkännas.

Bestämmelser om klagorätt för det allmänna ha efterlysts jämväl av
ägodelning sdomarna i Västra Göinge och Västerbottens norra domsagor,
överlantmätarna i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västerbottens och Norrbottens
län, länsstyrelsen i Älsborgs län samt egnahemsnämnden i Örebro
län.

Om lämpligheten av de föreslagna fastighetsbildningsnämnd
e r na råda i remissyttrandena mycket delade meningar. I vissa utlåtanden
betecknas införandet av dylika nämnder såsom en mycket betydelsefull
nyhet, som kunde förväntas bliva till verkligt gagn. Bland myndigheter
som sålunda intagit en i huvudsak välvillig inställning till förslaget i denna
del må nämnas Svea hovrätt, flera överlantmätare, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
tolv egnahemsnämnder, skogsstyrelsen jämte 18 skogsvårdsstyrelser,
några länsstyrelser, Sveriges lantmåtareförening, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund och riksförbundet landsbygdens folk.

Å andra sidan ha åtskilliga myndigheter och sammanslutningar ställt sig
avvisande och uttalat, att fastighetsbildningsnämnderna knappast skulle få
någon uppgift att fylla. Erforderlig sakkunskap funnes att tillgå hos överlantmätare
och ägodelningsnämndemän, och dessutom stode alltid den möjligheten
till buds att inhämta utlåtande av egnahemsnämnd, skogsvårdsstyrelse
eller jordbrukskommission, när så kunde vara erforderligt. Dessa

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

institutioner representerade, envar på sitt område, den högsta samlade sakkunskapen
inom respektive förvaltningsområde. Det syntes då mest ändamålsenligt
att fastställelsemyndigheten hade möjlighet att i det aktuella
fallet höra just den institution inom vars intressesfär frågan närmast hörde
hemma. I varje fall syntes fastighetsbildningsnämndens uppgifter kunna
överflyttas på något redan existerande organ såsom egnahemsnämnden eller
jordbrukskommissionen.

På sist angivna grunder har förslaget om inrättande av fastighetsbildningsnämnder
avstyrkts av ett flertal ägodelningsdomare, lantmäteristyrelsen
och flera överlantmätare, tio egnahemsnämnder och två skogsvärdsstyrelser,
tekniska högskolans i Stockholm lärarkollegium, flera länsstyrelser
samt föreningen Sveriges häradshövdingar.

1912 års jordbrukskommitté liksom även egnahemsstyrelsen, hushållningssällskapet
i Göteborgs och Bohus län samt Sveriges lantbruksförbund
ha förordat, att med prövningen av spörsmålet finge anstå i avbidan på
lösningen av de organisationsfrågor som vore föremål för övervägande inom
jordbrukskommittén.

Mot det sätt varpå förrättningsförfarandel blivit utformat i förslaget
ha, såsom tidigare antytts, de hörda myndigheterna och sammanslutningarna
varit genomgående kritiska. Det erinras om att det enligt direktiven
för de sakkunniga borde eftersträvas att förenkla förrättningsförfarandet
och göra det billigare och snabbare; i stället hade förfarandet i förslaget
snarare gjorts mer omständligt och tidsödande än enligt gällande lag.
Därjämte göres gällande, att frågan om lantmäteriförrättningamas konstruktion
borde lösas i ett sammanhang och att denna lösning icke kunde Inkopplas
från frågan om lantmäteriväsendets organisation.

Lantmäteristyrelsen, som förklarat sig icke kunna biträda förslaget till avstyckningsförfarande,
har yttrat, att förrättningsförfarandet kunde utformas
efter två helt skilda linjer: antingen kunde man behålla avstyckningsförrättningen
men låta den vinna verklig laga kraft och alltså låta fastställelseprövningen
bortfalla eller också avskaffade man förrättningskaraktären, i
den mån det vore möjligt. Den handläggning som föreginge fastställelseprövningen
skulle då få karaktären av en i görligaste mån formlös utredning,
och fastighetsbildningens tyngdpunkt skulle förläggas till fastställelseprövningen.
Styrelsen har förklarat sig icke vara beredd att omedelbart taga
ståndpunkt till frågan, vilkendera av dessa två utvägar som borde väljas.
Frågan tarvade dessförinnan ytterligare utredningar och överväganden.

En kritisk eller helt avvisande inställning gentemot förslagets förrättningsförfarande
har ock intagits av överlantmätarna i Södermanlands, Östergötlands,
Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Hallands, Ålvsborgs, Värmlands,
Örebro, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län samt Sveriges
lantmätare förening och ett flertal enskilda lantmätare.

I fråga om förfarandet har ägodelningsdomaren i Kalix domsaga anfört
bland annat, att en snabb och billig handläggning vore av stor betydelse för
jordbrukspolitiken samt att tyngdpunkten i förfarandet borde ligga på för -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 232.

rättningsstadiet. Härför erfordrades emellertid förutom ändringar i reglerna
för förrättningsförfarandet även vissa organisatoriska reformer. Dessa borde
genomföras samtidigt med ändringarna i reglerna om förrättningsförfarandet.
Även avlöningssystemet borde med det snaraste reformeras. Jämväl
ägodelningsdomaren i Gästriklands västra domsaga, Norrlandskommittén och
häradshövdingföreningen ha uttalat önskemål om förenkling av förfarandet.

Departementschefen.

Det förslag till ändring i jorddelningslagen som fastighetsbildningssakkunniga
nu framlagt har främst till syfte att hindra olämplig jorddelning
genom avstyckning. Det uttalas i betänkandet, att den skada som tillskyndas
jordbruket genom jorddelning vore att tillskriva avstyckningarna i högre
grad än skiftena, och de sakkunniga ha därför funnit mest brådskande att
överse avstyckningsreglerna. Det är med hänsyn till detta förslagets huvudsyfte
naturligt, att de i sakligt hänseende mest betydande nyheterna i förslaget
röra de jordpolitiska villkoren för avstyckning. Förslaget är emellertid
icke begränsat till dessa villkor; även övriga delar av avstyckningkapitlet
ha gjorts till föremål för översyn. Enligt de sakkunnigas mening skulle revisionen
beträffande avstyckningsinstitutet vara i huvudsak fullbordad med
det förslag som nu framlagts av dem.

Åtskilliga myndigheter och sammanslutningar ha ur skilda synpunkter uttalat
betänkligheter mot att nu genomföra en lagstiftning av den omfattning
och innebörd som föreslagits av de sakkunniga. I viss utsträckning äga
väl de invändningar som sålunda framställts ej längre giltighet, i det att vissa
av de i remissyttrandena åsyftade utredningarna, såsom angående revision
av planlagstiftningen samt rörande riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken,
numera slutförts. I den mån erinringarna taga sikte på de
olägenheter som äro förenade med en partiell reform torde de emellertid
böra i viss omfattning beaktas. Det synes sålunda knappast välbetänkt att
till särskild behandling utbryta sådana delar av avstyckningskapitlet som ha
närmare samband med jorddelningslagens bestämmelser i övrigt och som
därför kunna förväntas komma att röna inverkan av den fortsatta revisionen.
Detta torde i synnerhet gälla de regler som ha avseende å själva avstyckningsinstitutets
struktur. Frågan om detta instituts utformning lärer ej
kunna bringas till en slutgiltig lösning i detta sammanhang. Avstyckningsinstitutet
måste nämligen till sin innebörd och funktion anses vara i väsentlig
grad beroende ej mindre av utformningen av övriga jorddelningsformer
än även av den inom lagberedningen pågående revisionen av civilrättens
regler om äganderätt till jord. Samma betraktelsesätt gör sig gällande beträffande
förrättningsförfarandet. Man torde få utgå ifrån att reglerna härom
till stor del måste vara gemensamma för nu ifrågavarande och andra jorddelningsinstitut.
Frågan, hur önskemålen om ett enklare och därmed också
billigare och snabbare förfarande skola kunna tillgodoses, synes därför böra
prövas i ett större sammanhang. Härtill kommer, att lösningen av frågan om
förrättningsförfarandet enligt sakens natur nära sammanhänger med frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

om lantmäteriets organisation. Denna fråga har varit föremål för utredning
av särskilt tillkallade sakkunniga, vilka i december 1946 avgivit betänkande
med förslag i ämnet. Det torde i detta läge icke vara möjligt att nu taga
ställning till det sätt varpå förrättningsförfarandet bör utformas.

Den nu förordade begränsningen medför vidare, att ej heller de i betänkandet
avhandlade spörsmål som hänföra sig till fastställelseproceduren
eller de fastighetsbildande myndigheternas sammansättning och uppgifter
böra nu upptagas till prövning.

Några olägenheter torde icke uppstå, om man låter nu nämnda frågor anstå
till den slutliga revisionen av jorddelningslagen. Det huvudsakliga syftet
med förslaget lärer nämligen kunna vinnas genom en omarbetning av de
ur jordpolitisk synpunkt uppställda villkoren för avstyckning. Att en dylik
revision är av behovet påkallad har bekräftats i åtskilliga av de inkomna
remissyttrandena. Vad i dessa utlåtanden anförts ger vid handen, att gällande
lags villkor för avstyckning visat sig otillräckliga för att hindra tillkomsten
av icke bärkraftiga brukningsdelar och frånskiljandet av behövlig
skog från jordbruket. Även om dessa missförhållanden varit mindre märkbara
i vissa delar av landet, torde dock på andra håll behovet av en skärpt
jordpolitisk kontroll ha gjort sig gällande med sådan styrka, att det icke synes
tillrådligt att låta med frågans lösning anslå i avvaktan på den allmänna
revisionen av jorddelningslagstiftningen. Ett avgörande skäl för en omedelbar
revision av de materiella reglerna för avstyckning utgör det aktuella
kravet på jordbrukets rationalisering. Parcelleringen av landets jordbruksjord
har otvivelaktigt drivits för långt, med påföljd att ett stort antal småbruk
bildats, å vilka icke kan drivas en ändamålsenlig produktion. För att ombilda
dessa små brukningsdelar till större, för jordbruksdrift bättre lämpade
enheter och bland annat därigenom bereda innehavarna av dylika jordbruk
möjligheter att uppnå en med jämförliga befolkningsgrupper likvärdig levnadsstandard
torde det bliva nödvändigt att statsmakterna i betydligt ökad
omfattning lämna sin medverkan till jordbrukets rationalisering. I den mån
rationaliseringssträvandena komma att inriktas på en utvidgning av brukningsdelarnas
areal eller en förbättring av arronderingen eller ägosammansättningen,
torde det bliva nödvändigt att — vid sidan av sammanläggning,
eventuellt i kombination med avstyckning — företaga mer eller mindre omfattande
omskiften och ägoutbyten. Emellertid lägga gällande bestämmelser
härom i åtskilliga avseenden hinder i vägen för genomförandet av en ur jordbruksekonomisk
synpunkt önskvärd förändring av ägoförhallandena. Att i
görlig mån söka undanröja dessa hinder är en väsentlig uppgift för den pågående
revisionen av jorddelningslagstiftningen. Denna torde emellertid
laga ytterligare åtskillig tid. Det är tydligen angeläget tillse, att icke till följd
av nuvarande brister i den jordpolitiska kontrollen utgångsläget för den statliga
rationaliseringsverksamheten försämras, och i detta hänseende torde reglerna
om avstyckning påkalla särskild uppmärksamhet. Att härvidlag lämna
skiftesreglerna å sido kan visserligen, såsom påpekats i flera remissutlåtanden,
anses mindre följdriktigt. Emellertid torde den skada som genom jorddelning

Iiungl. Maj:ts proposition nr 232.

tillskyndas jordbruket kunna i väsentligt högre grad tillskrivas avstyckning^
ama än skiftena, och behovet av en revision av avstyckningsreglema torde
ur denna synpunkt vara mest framträdande. Härtill kommer, att de lämplighetskrav
som i förslaget uppställas för nybildning genom avstyckning torde
komma att analogivis vinna tillämpning vid tolkningen av de mera allmänt
avfattade villkoren för skifte av odelad jord. Att detta innebär en lagteknisk
ofullkomlighet måste medgivas, men den synes dock såsom i betänkandet
anförts kunna liksom hittills tolereras såsom ett provisorium.

Vid redogörelsen för remissmyndigheternas allmänna inställning till den
ifrågasatta revisionen har nämnts, hurusom åtskilliga myndigheter gjort
gällande, att en tillfredsställande jordpolitisk kontroll icke kunde ernås, om
icke genom revision av de civilrättsliga reglerna om överlåtelse av fast egendom
den privata jorddelningen bragtes att upphöra. Farhågor ha vidare uttalats
för att skärpta jordpolitiska krav kunde giva anledning till privat
jorddelning i ökad omfattning. Vad sålunda anförts rörande dualismen mellan
civilrätten och fastighetsbildningslagstiftningen utgör icke något egentligt
nytt; frågan har i betänkandet varit föremål för fastighetsbildningssakkunnigas
uppmärksamhet. De sakkunniga ha sålunda i detta hänseende uttalat,
att betydelsen av jordpolitiska villkor för avstyckning i avsevärd mån förringades
genom den verkan gällande rätt tilläde överlåtelse av visst område
på marken eller av andel i samfälld mark samt att även möjligheten för dem
som ägde olika ideella andelar i en fastighet att sämjevis dela fastigheten
sig emellan betänkligt reducerade betydelsen av fastighetsindelningen och de
jordpolitiska villkoren för fastighetsbildning. Jag vill i anledning av det
sagda erinra om att i lagberedningens uppdrag att verkställa en revision avjordabalken
ingår att söka avhjälpa den bristande överensstämmelse som
sålunda föreligger mellan de civilrättsliga verkningarna av avtal om fast
egendom och de normer för fastighetsbildningen vilka med hänsyn till allmänna
intressen uppställts i jorddelningslagstiftningen. Att denna motsättning
medför väsentliga praktiska olägenheter är uppenbart, men den torde
ingalunda göra skärpta avstyckningsregler betydelselösa.

Ett spörsmål som äger nära samband med de jordpolitiska villkoren för
avstyckning är frågan om avstycknings förhållande till planlagstiftningen.
Jag har för avsikt att på grundval av ett av stadsplaneutredningen år 1945
avgivet betänkande för innevarande års riksdag framlägga förslag till byggnadslag
jämte vissa därtill hörande författningar. Med hänsyn härtill har det
synts mig lämpligt att vid utarbetandet av förevarande förslag till ändringar
i jorddelningslagen till övervägande upptaga fastighetsbildningssakkunnigas
förslag jämväl i de delar som äga samband med nyssnämnda lagstiftningsfråga.

De sakkunniga ha velat underlätta kontakten mellan de fastighetsbildande
myndigheterna och de övriga institutioner åt vilka det allmänna anförtrott
uppsikt och ledning av bygdens näringsliv, särskilt egnahemsnämnder, hushållningssällskap,
skogsvårdsstyrelser och jordbrukskommissioner, och ha i
detta syfte föreslagit inrättandet av s. k. fastighetsbildningsnämnder, sam -

K linål Mcij:ts proposition nr 232.

inansatta av ledamöter i nyssnämnda institutioner. Enligt de riktlinjer för
den framtida jordbrukspolitiken som chefen för jordbruksdepartementet uppdragit
i anslutning till vissa till lagrådet i annat sammanhang remitterade
lagförslag torde statsmakterna böra i ökad utsträckning lämna sin medverkan
till en omfattande rationalisering av det svenska jordbruket. Verkställigheten
av den statliga rationaliseringsverksamheten bör, enligt vad i nyssnämnda
lagrådsremiss anförts, anförtros åt särskilda lokalorgan, kallade
lantbruksnämnder, vilka skulle ersätta de nuvarande egnahemsnämnderna
men ha en i viss mån avvikande sammansättning. En dylik lantbruksnämnd
skulle finnas inom varje hushållningssällskaps verksamhetsområde. Å dessa
nämnder skulle ankomma att omhänderha, bland annat, den statliga verksamheten
för att främja jordbrukets yttre rationalisering ävensom att medverka
vid utövningen av den jordpolitiska kontrollen beträllande nybildningen
av jordbruksfastigheter. De arbetsuppgifter som enligt sakkunnigförslaget
borde fullgöras av fastighetsbildningsnämnderna skulle sålunda enligt de inom
jordbruksdepartementet utarbetade förslagen komma att tillhöra lantbruksnämndernas
verksamhetsfält. Sedan dessa organ trätt i verksamhet,
torde något utrymme knappast komma att finnas för de föreslagna fastighetsbildningsnämnderaa.
Med hänsyn till det anförda har jag ansett, att de
sakkunnigas förslag på denna punkt icke bör genomföras.

Däremot har jag ansett mig böra framlägga förslag, som möjliggör att
beslut varigenom meddelats tillstånd till eller fastställelse a jorddelningsförrättning
dragés under högre rätts prövning. Denna fråga ha de sakkunniga,
såsom tidigare anmärkts, förklarat sig ämna upptaga i samband med en
fullständigare revision av fastighetsbildningsväsendet. Om man emellertid
nu skärper de jordpolitiska villkoren för avstyckning, torde det allmännas
intresse av en effektiv och likformig tillämpning av lagbestämmelserna kräva,
att beslut som rör ifrågasatt jorddelnings lämplighet må kunna genom någon
talesman för det allmänna överklagas hos högre instans.

I övrigt torde på sätt de sakkunniga föreslagit böra i förevarande sammanhang
vidtagas vissa smärre ändringar i jorddelningslagen. Sålunda synas
jorddelningslagens bestämmelser om förening vid servitutsutbrytning
liksom gällande föreskrifter om underrättelse till byggnadsnämnd om påbörjad
jorddelningsförättning böra ändras i huvudsaklig överensstämmelse
med sakkunnigförslaget. Den av mig förordade revisionen av reglerna om avstyckning
drager också med sig behov av några huvudsakligen formella ändringar
i 19 och 21 kap. jorddelningslagen samt vissa andra lagar.

Jag övergår härefter till en redogörelse lör det förslag Iill lag om ändring
i jorddelningslagen som på grundval av sakkunnigförslaget och med
ledning av de inkomna yttrandena utarbetats inom justitiedepartementet,
.lag vill härvid först till behandling upptaga huvudgrunderna för de jordpolitiska
avstyckningsreglerna och de särskilda villkor för avstyckning som
hänföra sig till planlagsliftningen samt därefter redogöra för de särskilda
lagrummen i förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

De jordpolitiska villkoren för avstyckning.

Gällande rätt.

Gällande bestämmelser om avstyckning återfinnas såsom inledningsvis
nämnts i 19 kap. jorddelningslagen. Enligt det grundläggande stadgandet i
1 § må, i den ordning och under de villkor i nämnda kapitel omförmälas,
från fastighet viss till gränserna bestämd ägovidd avskiljas genom avstyckning
för att utgöra en fastighet för sig eller för att sammanläggas med
annan fastighet eller fastighetsdel. De i jordpolitiskt hänseende gällande
villkoren för avstyckning äro huvudsakligen meddelade i 3 § av sagda kapitel
och ha fått sin nuvarande utformning genom den år 1937 vidtagna
revisionen av detta lagrum. Genom denna revision — som väsentligen tog
sikte på de för skapande av bärkraftiga jordbruksfastigheter betydelsefulla
frågorna om tillgodoseende av betesbehovet och jordbrukets utvecklingsmöjligheter
samt om tilldelning av skog — har 3 § fått i huvudsak följande innebörd:
Såsom allmän regel gäller, att ägovidd, som avstyckas, skall till omfång
och belägenhet samt beskaffenhet i övrigt vara sådan, att den med hänsyn
därtill och till eljest föreliggande förhållanden lämpligen kan antingen såsom
fastighet för sig på varaktigt sätt användas för det med styckningen
avsedda ändamålet eller ock, där den skall sammanläggas med annan fastighet
eller fastighetsdel, bilda en fastighet gemensam med denna. Avstyckning
får ej ske sålunda, att stamfastigheten ej lämpligen kan bestå såsom särskild
fastighet eller, där den skall ingå i sammanläggning, bilda en fastighet
gemensamt med den fastighet eller fastighetsdel, med vilken den skall sammanläggas.
I fråga om avstyckning från jordbruksfastighet gäller särskilt,
att avstyckning ej får äga rum med mindre det kan antagas, att den fastighetsindelning,
som genom avstyckningen eller, där sammanläggning skall äga
rum, genom avstyckningen och sammanläggningen skulle uppstå, bereder
ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande befolkningen eller eljest
är till gagn för jordbruksnäringen i orten. — Rörande ägoslag, som skola
ingå i fastighet avsedd till jordbruk, stadgas att sådan fastighet skall innehålla
åker, äng eller därtill odlingsbar mark samt därjämte lämpligt belägen
skog för tillgodoseende av nödigt husbehov, i den mån tillgång till sådan
finnes. Vidare skall tillses, att å fastighetens mark i mån av behov kan erhållas
tillgång till bete ävensom, där så finnes önskvärt och lämpligen kan
ske, att möjlighet finnes till jordbrukets förstärkning genom nyodling. Skall
sammanläggning äga rum i samband med avstyckningen, får vid uppskattningen
av behovet av olika ägoslag medräknas tillgång av motsvarande ägoslag
å annan fastighet eller fastighetsdel, som skall ingå i sammanläggningen.
Beträffande tilldelning av skogsmark vid avstyckning från jordbruksfastighet
gälla härutöver särskilda regler. Inom ort med riklig skogstillgång,
där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden — försåvitt
dessa äro grundade på förutsättningar av varaktig natur —- för drivande av
självständigt jordbruk i allmänhet är erforderligt att inom fastighetens grän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

ser finnes skog utöver husbehovet, får avstyckning sålunda ske endast så,
att envar i förrättningen ingående jordbruksfastighet i mån av tillgång erhåller
sådan skog, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd för jordbruket. Avvikelse
från detta stadgande får dock göras beträffande viss fastighet, såframt
det är uppenbart, att den kan bestå såsom självständig fastighet utan
tillgång av skog utöver husbehovet, samt jordbrukets fördel av stödskog icke
därigenom minskas. Inom ort med ringa s k o g s t i 11 g å n g får avstyckning
verkställas så, att skogsmarken i sin helhet tillfaller en i förrättningen
ingående jordbruksfastighet, såframt det för skogens bestånd prövas
angeläget. I ort, där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden, för så
vitt dessa äro grundade på förutsättningar av varaktig natur, är uppenbait
att för drivande av självständigt jordbruk icke är erforderligt att till jordbruksfastighet
hör skogsmark, får ägolott avskiljas utan eljest föreskriven tilldelning
härav. — Från de här ovan återgivna speciella reglerna beträffande
avstyckning från jordbruksfastighet äro stadgade vissa undantag. Nämnda
regler utgöra sålunda icke hinder för avstyckning av mark för tillgodoseende
av uppkommet behov av lägenheter för småbruk åt innehavare, som
beräknas erhålla sin huvudsakliga bärgning annorledes än av eget jordbruk,
eller av bostadslägenheter eller för beredande av plats för industriell, kommunikationsteknisk
eller kulturell anläggning, eller därmed jämförligt ändamål.

Utöver de nu återgivna bestämmelserna i 3 § finnas i 19 kap. spridda
stadganden av jordpolitisk innebörd. 1 4 § stadgas sålunda att avstyckning
av område, som vid lantmäteriförrättning undanlagits för gemensamt ändamål,
ej må äga rum, där dess avskiljande skulle komma att medföra
väsentligt men för någon av de fastigheter, för vilkas behov omiadet undantagits.
Enligt en i 12 § andra stycket intagen föreskrift gäller, att vid
avstyckning av mark till jordbruksfastighet bestämmelse ej må meddelas,
varigenom den avstyckade ägovidden uteslules Irån rätt till delaktighet i
allmänning eller därmed likställd samfällighet; vad som av stamfastighetens
andel i sådan samfällighet skäligen kan anses belöpa på den avstyckade
ägovidden skall tilläggas denna. 1 11 § meddelas föreskrifter om det antal
skiften som må utläggas vid avstyckning och om beaktande av kravet på
en lämplig ägoanordning, varjämte i 12 § första stycket stadgas, att avstyckning
skall så verkställas, att såväl stamfastigheten som fastighet, som
genom avstyckningen bildas, kommer att äga rätt till nödiga vägai. Från
ett flertal av de sålunda uppställda jordpolitiska villkoren har i 26 § medgivits
undantag beträffande avstyckning av område som varit anslaget till
ständigt ryttare-, soldat- eller bålsmanstorp.

lasUglietsbildning-ssakkiinniga.

De sakkunniga ha i fråga om den jordpolitiska kon ti o 1 len s
effektivitet uttalat, att goda resultat i stort sett uppnåtts genom de
jordpolitiska villkoren. Det vore emellertid tydligt, alt ännu åtskilligt iallades
i restriktionernas effektivitet och att detta till stor del kunde till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

skrivas deras innehåll och avfattning. De sakkunniga påpeka, att de allmänna
intressena ofta komme i strid med mer eller mindre vägande och
vanligen mycket livaktiga privata sådana. Lagtillämparen utsattes för ett
tryck, som han ej kunde motstå utan hjälp av lagens hela auktoritet och
klart stöd i dess ordalag. Funnes en lucka eller någon otydlighet i lagen,
finge denna brist oproportionerligt stora följder. I dylika fall, liksom där en
fråga vore föremål för friare prövning eller av tveksam natur, vore benägenheten
stor att hellre vara för överseende än för sträng vid kontrollen.

De sakkunniga ha med hänsyn till det nu sagda ansett, att man vid utformningen
av lagreglerna i nu ifrågavarande delar borde använda metoden
att icke nöja sig med att i allmänt formulerade satser antyda sin mening
utan i lagtexten analysera problemen och ingå i m°r detaljerad reglering
av deras särskilda delar. Enligt de sakkunnigas mening tarvade gällande
regler i vissa hänseenden ej blott ny form utan även sakliga ändringar.

I betänkandet har inledningsvis framhållits, att spörsmålet vad som vore
jordpolitiskt lämpligast vid fastighetsbildning till en början berodde av de
syften denna politik fullföljde. Inom förevarande lagstiftning syntes härutinnan
det näringspolitiska eller nationalekonomiska intresset höra träda i
förgrunden och, som fråga vore om landsbygden, bleve det självfallet jordbruksnäringen
som i första hand komme i åtanke, om ock hänsyn måste
tagas till andra näringar liksom även till olika socialpolitiska krav.

Enligt vad de sakkunniga anföra har kritiken mot de nuvarande jordbruksfastigheterna
framför allt gått ut på att de vore för små för att jordens
produktionsförmåga skulle kunna till fullo utnyttjas och de särskilda jordbruken
bliva ekonomiskt lönande företag. De sakkunniga ha på tal om
olika typer av jordbruksfastigheter förfäktat, att såväl storbruket
som den medelstora gården, omslutande brukningsdelar från den
mindre herrgårdstypen ned till det s. k. familjejordbruket, vore lämpliga
brukningsenheter. Av sociala skäl borde därjämte stödjordbruket anses såsom
godtagbar typ av jordbruksfastighet. Frånsett stödjordbruk borde mindre
jordbruk än familjejordbruk eller s. k. ofullständiga jordbruk icke få
bildas.

I fråga om storbruket ha de sakkunniga närmare uttalat följande.

Att som normaltyp kräva verkliga storbruk är visserligen icke i fråga och
skulle redan med hänsyn till landets naturförhållanden vara en orimlighet.
Endast i slättbygderna äro sådana bildningar praktiskt möjliga. Där kunna
de otvivelaktigt äga vissa företräden, särskilt såtillvida som produktionskostnaderna
kunna nedbringas genom tillämpning av maskinella driftsmetoder
i stor skala och genom koncentration av ekonomibyggnaderna m. m.
dylikt. Aven bar storbrukaren större möjlighet alt föregå “med införande av
nya förbättrade metoder, ej blott beträffande det maskinella, utan även vad
angar försök med nya produktionsinriktningar och kreatursrasernas förädling.

Det kan därför icke bestridas att förekomsten av storbruk är till nytta för
jordbruksnäringens utveckling och i allmänhet ur nationalekonomisk synpunkt.
Jordbruk av lägre storleksordning ha emellertid, även de, sina före -

Kanyl. Maj:ts proposition nr 232.

träden, särskilt som den mindre tillgången på jord kan föranleda alt vad
som finnes därav noggrannare tillvaratages och att jordbruket överhuvud
drives intensivare, så att årliga mängden utvunna produkter blir större per
arealenhet. Vid jämförelsen bör beaktas, att storbruket befordrar sädesproduktion,
medan de medelstora och mindre jordbruken ofta huvudsakligen
äro lagda på s. k. animalisk produktion, d. v. s. boskapsskötsel och produktion
av fodermedel.

Hur man näringspolitiskt bör bedöma fall, då storbruk sönderstyckas eller
inrättas, torde bero ej blott på betingelserna för jordbrukets drivande i denna
form utan även på frekvensen i allmänhet av sådana mycket stora gårdar.
Som utvecklingen länge och stadigt gått i parcelleringens tecken och uppkomsten
av nya storbruk blivit en ytterst sällsynt företeelse, måste det för
närvarande anses beklagligt och skadligt ur jordbrukets synpunkt, om en
befintlig mönstergård av den ifrågavarande typen eller härför lämplig egendom
styckas.

De sakkunniga ha tillagt, att styckningen bleve särskilt betänklig, om den
medförde att för storbruksdriften anlagda byggnader bleve onyttiga eller ej
vidare kunde till fullo utnyttjas eller annan förlust av nedlagt kapital för
jordbruket uppstode. En annan sak vore — framhålla emellertid de sakkunniga
— att det kunde förekomma, att storbruk dreves under så ogynnsamma
naturliga betingelser att av hänsyn därtill bruksenlietens delning
kunde vara lämplig. Härmed sammanhängde, alt man vid fastighetsbildningar
överhuvud icke kunde såsom storbruk anse annan fastighet än sådan
som med hänsyn ej blott till storleken och ägosammansättningen utan
även i övrigt, t. ex. beträffande arronderingen, vore lämpad för att brukas
som en enhet. Enligt de sakkunnigas uppfattning vore detta dock icke nog.
I fråga om jordbruksfastigheter som vore tjänliga för storbruk inträffade
lätteligen, att inägorna faktiskt uppdelades i mindre jordbruksenheter genom
utarrenderingar och att därigenom, oaktat viss gemenskap dem emellan
rådde såtillvida att de vore i samme ägares hand, jordbruket dock förlorade
det mesta av storbrukets karaktär och fördelar. Särskilt tydligt bleve
detta, om å fastigheten funnes även betydande skogstillgångar, undantagna
från arrendena, och ägarens intresse av fastigheten koncentrerade sig på
skogsbruket, något som stundom kunde förekomma även i trakter där förhållandena
möjliggjorde storbruk. De sakkunniga menade emellertid, att
man vid fastighetsbildningen ej skulle betrakta en jordbruksfastighet såsom
storbruk, med mindre särskilda omständigheter utöver fastighetens tjänlighet
för dylik brukningsfonn indicerade, alt denna bleve varaktigt tillämpad. Det
sätt på vilket jordbruket förut drivits, befintliga åbyggnader och dylikt samt
eventuellt föreliggande arrendekontrakt vore tydligen härutinnan av stor
betydelse.

Med hänsyn till den ringa omfattning i vilken naturförhållandena möjliggjorde
lämpliga storbruk kunde man enligt de sakkunnigas mening anse
den medelstora gården såsom idealisk normaltyp för jordbruk i vårt land.
Donna kategori inrymde många olika storleksgrader uppifrån det måttligt
stora jordbruket av herrgårdstyp ned till det minsta verkliga bondejordbruket,
vilket kunde föda en vanlig jordbrukarfamilj och därför enligt modernt

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

jordpolitiskt språkbruk plägade kallas familjejordbruk. Beträttande frågan,
huruvida inom gruppen medelstora gårdar större borde föredragas framför
mindre eller tvärtom, så vore för jordbruksnäringen av stort intresse, att
även gårdar av större mått än familjejordbruket funnes, där förhållandena
det medgåve. Och särskilt som även de något större jordbruken inom nu
ifrågavarande grupp redan börjat bliva jämförelsevis sällsynta, gällde här
liksom i fråga om storbruken, att det vore angeläget att icke de något större
enheterna sönderstyckades, där del ej kunde ske utan att möjligheterna
att ekonomiskt utnyttja jorden försämrades.

Såsom förut antytts, kunna enligt de sakkunnigas uppfattning de jordbruk
som falla nedom minimigränsen för ett familjejordbruk eller de ofullständiga
jordbruken icke godtagas såsom lämplig fastighetstyp. Det har synts
de sakkunniga vara av vikt, att denna mellanform mellan stödjordbruket
och den i sig bärkraftiga jordbruksfastigheten, vars lägsta grad vore familjejordbruket,
tydligt utmönstrades från de godtagliga typerna av jordbruk. De
sakkunniga ha framhållit, att gränsen mellan familjejordbruket och det
ofullständiga jordbruket näppeligen kunde fixeras genom generella bestämningar;
här kunde i ena eller andra riktningen inverka en sådan mängd
olika faktorer, att försök att angiva och avväga dem lätt kunde leda till
alltför stor schablonisering. Ytterst vore det icke fastighetens storlek, dess
areal odlingsvärd jord, utan dess tillräcklighet för ett bärkraftigt jordbruk
som avsåges.

Såsom skäl för sin ståndpunkt att icke tillstädja bildandet av ofullständiga
jordbruk ha de sakkunniga anfört:

Det är icke endast omsorgen om jordbrukarens person, som föranleder att
de alltför små jordbruken måste ur det allmännas synpunkt anses olämpliga.
Blir jordbrukarens ställning dålig, inverkar detta även på jordbruket.
Förlorar han ej hågen för sitt arbete, så skall dock lätteligen tryta honom
förmåga att uppdriva jordbruket till någon högre standard, verkställa förbättrings-
och nyodlingsarbeten m. m. Den gäld, med vilken han belastar
jorden, kan i dessa fall i regel icke beräknas motsvara någon kapitaltillförsel
till jordbruket. I den mån särskilda villkor härom icke förenats med lånet
torde lånemedlen, så långt de förslå, konsumeras för hans och hans
familjs personliga behov, utan att lånet dock i längden medför annat än ytterligare
försämring av hans ställning.

Visserligen är sant, att ägare av jordbruksfastighet av dylik undermålig
beskaffenhet icke behöver vara beroende av jordbrukets avkastning. Han
har mången gång vid sidan härav inkomst av annat arbete, och det kan ju
även hända att han äger annan förmögenhet än den i jordbruket placerade.
Men sadana förhållanden maste, såsom beroende på jordägarens person eller
mer eller mindre osäker tillgång till arbetsförtjänst utanför jordbruket, i regel
anses alltför tillfälliga för att kunna tagas i beräkning i nu förevarande
sammanhang. Även där tillfälle till särskilt arbete erbjuder sig utan speciella
kvalifikationer hos jordägaren, söker han dock, enligt vad erfarenheten visar,
ofta draga sig fram endast på bruket av fastigheten, såframt denna icke är
av så små dimensioner, att det för envar ligger i öppen dag att dylika försök
äro hopplösa. Skulle det särskilda arbetet utföras i annans tjänst, kan ej
heller jordägaren påräkna att det förlägges å sådana tider att det kan förenas
med jordbruket utan att detta försummas. Härtill kommer att vid jord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

bruk av för ringa mått kostnaderna för ekonomibyggnader, vägar med liera
anläggningar bli oproportionerligt stora; behövliga dragare och redskap kunna
ej till fullo utnyttjas och överhuvud förräntar sig illa det kapital, som
måste nedläggas på företaget. Den alltför långt gångna parcelleringen orsakar
sålunda ett slöseri, som ur det allmännas synpunkt är förkastligt.

Det kan icke förnekas att dessa ofullständiga jordbruk äro mycket vanliga
över hela landet, ja till och med betydligt allmännare än de fullständiga
jordbruken, ett förhållande som är ägnat att väcka allvarliga betänkligheter
ur såväl social som nationalekonomisk synpunkt.

De sakkunniga säga sig förutse, att det på sina håll skall väcka opposition,
att möjlighet till biinkomster vid sidan av fastighetens eget bruk sålunda
endast vid stödjordbruken skulle få komma i betraktande. Men utan
en dylik regel vore det enligt de sakkunnigas uppfattning svårt att sätta en
damm för nybildning av sådana fastigheter, över vilkas ofullständighet nu
så mycket klagades och till vilkas förbättring stora offer av allmänna medel
och enskilda intressen påkallades. Det kunde icke anses obilligt, att den
som av privata skäl kunde finna med sin fördel förenligt att skaffa sig ett
ofullständigt jordbruk finge söka sig ett bland den slöra mängd av dylika
fastigheter, som redan funnes och väl under oöverskådlig tid komme att
existera, och att alltså ytterligare ökning av deras antal på bekostnad av
ännu kvarvarande familjejordbruk eller större enheter icke vidare tillätes.

Med tanke på att naturen själv i vissa landsdelar hindrar bildandet av tillräckliga
komplex av odlad jord framhålla de sakkunniga, att de icke odlingsvärda
områdena i dessa trakter i regel vore skogrika; genom att kombinera
jordbruket med skogsbruket kunde de förra få ersättning för vad som
kunde brista i inägojordens storlek samt olägenheterna av klimatets hårdhet
i viss mån utjämnas. Jordbruket borde här ha stöd av skog. Av ålder hade
också, framhålla de sakkunniga, jordbruk och skogsbruk drivits i så intimt
samband med varandra, att de i allmänna föreställningssättet nästan smultit
samman till ett begrepp.

Rörande skogens betydelse såsom stöd för jordbruket har vidare i betänkandet
yttrats:

Det stöd skogen lämnar är icke blott av pålitligare beskaffenhet än sådana
jordbrukarens särskilda inkomstkällor vid sidan av fastighetens avkastning,
varom ovan talats, utan även ägnat att göra jordbruket såsom sådant
till ett mer givande företag. Genom förekomsten av stödskog å fastigheten
vinnes möjlighet att under vintertiden effektivt utnyttja den för jordbruket
behövliga mänskliga arbetskraften. En del av jordbrukets driftskapital,
särskilt dragarna, kan komma till användning även vid skogsbruket
och därigenom bli mer räntabelt än vad som varit möjligt enbart inom jordbruket.
Det nu sagda gäller även där avnämaren av skogsprodukterna själv
står för avverkningen, ty i skogsbruk ingå ju även skogsvårdande åtgärder,
och om jordbrukaren äger skogen, kan han vid upplåtelse av avverkningsrätt
betinga sig alt få för avverkarens räkning utföra arbete med huggning
och virkets ut forslande, en omständighet, som numera, sedan de större
skogsägarna börjat övergå till att använda speciella skogsarbetare i stället
för småbrukare i orten, har stor betydelse beträffande påräkneligheten av
dylika arbetstillfällen för jordbrukarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

I betänkandet framhålles, att även andra naturtillgångar å fastigheten,
särskilt fiskevatten, ibland kan spela en med skogen i viss mån jämförlig
roll såsom stöd för ett i och för sig otillräckligt jordbruk. På det hela taget
vore dock skogen i detta avseende av vida större betydelse.

En företeelse på gränsen mellan det ofullständiga jordbruket och bostadslägenheter
är arbetarsmåbruket eller såsom det kallas i betänkandet stödjordbruket.
Det är enligt de sakkunnigas mening av största vikt, att skillnaden
mellan stödjordbruket och det ofullständiga jordbruket såvitt möjligt dragés
skarp, så att ej jordbruk av det senare slaget inrättas under åberopande av
de om stödjordbruk gällande reglerna. Stödjordbruket skilde sig från det
ofullständiga jordbruket däri, att stödjordbruket vore av så ringa omfattning,
att icke någon som förvärvade det rimligtvis kunde frestas att försöka
livnära sig enbart på detsamma utan måste beräkna få sin bärgning huvudsakligen
genom annat arbete. Enligt uttalande i betänkandet kunde man i
regel icke som stödjordbruk beteckna ett jordbruk, vilket kunde föda mer än
ett par kor och några smådjur. Vore fastigheten av den storleksordning, att
avkastningen försloge jämväl till hållande av egna dragdjur, syntes den i
regel icke vara hänförlig till hithörande grupp.

Rörande stödjordbrukets uppgift och förutsättningarna för inrättandet av
sådant jordbruk har i betänkandet anförts:

Stödjordbrukets uppgift bör anses vara väsentligen av social natur, att
förbättra kroppsarbetarens ställning genom att bereda honom, förulom bostad
å egen grund, ett behövligt tillskott till hans försörjning och nyttig sysselsättning
under tid, då han icke är upplagen av sitt egentliga, ofta säsongbetonade
arbete. Det är samma tanke som legat till grund för egnahemsrörelsen
i dess ursprungliga form, ehuru man då icke tillräckligt beaktade
vådan av att tillskapa ofullständiga jordbruk. Ett stödjordbruk skall vara så
litet att ägaren icke blir bonde och icke heller elt mellanting mellan bonde
och arbetare, i vilket senare fall han knappast kan ordentligt utföra någondera
av sysslorna.

Stödjordbruken kunna emellertid även vara till nytta för andra näringar,
särskilt skogsbruket. Att skogsarbetarna äro bosatta i orten och ha möjlighet
att skaffa sig själva vissa livsförnödenheter är naturligtvis en förmån.
Även fisket, hantverket och hemslöjden befordras, om dessa näringars utövare
kunna vid sidan därav driva jordbruk av ifrågavarande beskaffenhet.
Ur jordbruksnäringens synpunkt är stödjordbruket en lämplig enhet, såvida
jorden är så belägen att den ej kan ingå i en enhet av det fullständiga jordbrukets
typ och sålunda, om stödjordbruket ej funnes, antingen ej skulle begagnas
för jordbruk eller ock bilda ett ofullständigt sådant. Taga åter stödjordbruken
i anspråk jord som lämpligen kunde brukas under fullständiga
jordbruk, lära de mera sällan kunna anses motiverade ur ren jordbrukssynpunkt
men kunna däremot bli till verklig skada för jordbruket, om de förekomma
i stort antal. — -—- —

För att ej syftet med stödjordbruket skall förfelas, böra omständigheterna
verkligen indicera att det i orten stadigvarande finnes tillgång till arbetsförtjänst
i sådan omfattning att stödjordbrukets ägare kan få sin huvudsakliga
bärgning annorledes än av jordbruket.

I förevarande sammanhang ha de sakkunniga i betänkandet (s. 62—66)
något uppehållit sig vid vissa intressemotsättningar, som kunna uppkomma

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

till följd av begränsningar i rätten att dela jorden. I fråga om de privata behov
och önskemål, som göra sig gällande vid fastighetsbildning, ha de sakkunniga
uttalat, att restriktionerna i lagen borde begränsas till vad som kunde
anses motiverat av ett påtagligt allmänt intresse av större vikt. Men för ett
sådant syntes här som eljest de enskilda intressena få vika, och på denna
princip, som vore grundläggande för gällande jorddelningslagstiftning, byggde
självfallet även förslaget. — I anslutning till vad förut anförts om jordbrukets
intresse av att även större jordbruksfastigheter finnas och överhuvud
att parcelleringen ej går för långt ha de sakkunniga väl medgivit, att sociala
missförhållanden skulle följa av att äganderätten till jorden samlades i ett
fåtal individers händer. Enligt de sakkunnigas mening kunde dock någon
fara härför icke uppkomma av alt man i den omfattning förut anförts sökte
hindra styckning av storbruk, ty redan naturförhållandena lade i vårt land
hinder mot att jordbruket i någon större utsträckning med fördel dreves
såsom storbruk. Ej heller vore enligt de sakkunnigas mening anledning att
av sociala skäl medgiva en för jordbruket oförmånlig delning av medelstora
gårdar. Att av dylika hänsyn tillstädja bildandet av ofullständiga jordbruk
borde enligt de sakkunniga icke komma i fråga. En sådan politik vore förkastlig
icke blott därför att jordbruket till hela folkets skada pressades ned
till låg nivå utan även emedan det socialpolitiska syftet väsentligen förfelades.
Den som för sin utkomst vore hänvisad till vad han kunde utvinna av
ett ofullständigt jordbruk komme i regel i en allt annan än förmånlig social
och ekonomisk ställning. Men även om parcelleringen icke skulle ha bildandet
av ofullständiga jordbruk till följd, kunde det med den erfarenhet
man vunnit av parcelleringsmöjligheternas flitiga utnyttjande befaras, att en
sådan eftergift av jordbrukets krav skulle få till resultat att flertalet ännu
bestående större gårdar delades och massan av landets jordbruksjord komme
att ligga parcellerad i fastigheter som antingen vore ofullständiga eller av en
närmast härtill gränsande storleksordning. De sakkunniga, som dragit i tvivelsmål
att ett dylikt offer av jordbruksintresset verkligen erfordrades för att
tillfredsställa efterfrågan å smärre enheter, avsedda att brukas av sina ägare,
ha vidare beträffande denna fråga yttrat, att flyttningen från landsbygden
till samhällena sannolikt endast i ringa mån berördes av villkoren för jorddelning.
Det berodde säkerligen i allmänhet icke så mycket på svårighet att
skaffa sig eget jordbruk, att jordbrukarna eller deras barn övergåve landsbygden,
utan orsaken härtill syntes huvudsakligen vara att söka däri att
arbetet i jordbruket under normala förhållanden vore mera strävsamt och
gåve mindre inkomst i kontanter än åtskilligt arbete, som erbjöde sig i staden,
samt att stadens bekvämligheter och nöjen utövade lockelse på många.
Det kunde ock vara fråga om att övergiva kroppsarbete för alt ägna sig åt
intellektuella yrken. Vidare borde framhållas, att vad som för närvarande
utgjorde ett minimalt familjejordbruk lätteligen genom ändring i de allmänna
näringsförhållandena kunde komma att ligga under gränsen mot de ofullständiga
jordbrukens klass och att en hänsynslös parcellering ned till vad
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 232. 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

som nu ansåges utgöra denna gräns därför kunde framkalla behov av våldsamma
ingrepp från statsmakternas sida och stora uppoffringar för att undgå
katastrof för jordbruksnäringen.

De i sakkunnigförslaget uppställda jordpolitiska villkoren för avstyckning
innefatta, i likhet med gällande lag, dels ett allmänt krav å nybildad fastighets
lämplighet för avsett ändamål dels ock till utveckling av detta krav vissa
speciella regler, företrädesvis avseende jordbruksfastigheters beskaffenhet.
Därjämte ha i förslaget meddelats särskilda bestämmelser till skydd för
jordbruk och skogsbruk mot för dessa näringar skadlig fastighetsbildning.
Till den närmare innebörden i de jordpolitiska reglerna torde jag få återkomma
i samband med genomgången av de särskilda stadgandena i förslaget.
Jag skall här endast lämna en översiktlig redogörelse för vissa frågor
av grundläggande betydelse för utformningen av de jordpolitiska villkoren.

Beträffande först frågan om skogens behandling i fastighetsbildningshänseende
innefatta, såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt,
lagens bestämmelser härom två huvudregler: dels skall varje till jordbruk
avsedd fastighet innehålla skog för tillgodoseende av nödigt husbehov och
dels skall i ort med riklig skogstillgång, där för drivande av självständigt
jordbruk i allmänhet är erforderligt att inom fastighetens gränser finnes skog
utöver husbehovet, nybildad fastighet erhålla sådan skog, tillräcklig att utgöra
varaktigt stöd för jordbruket. Dessa krav på tilldelning av skog må
emellertid eftergivas i särskilda fall. Regeln om husbehovsskog sättes sålunda
ur kraft, där styckningsfastighetens tillgång å skog icke medgiver den
föreskrivna tilldelningen ävensom där det i ort med ringa skogstillgång prövas
för skogens bestånd angeläget, att skogsmarken i sin helhet tillfaller en
i förrättningen ingående fastighet. Regeln om husbehovsskog är ej heller tilllämplig
i ort, där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden är uppenbart,
att för drivande av självständigt jordbruk icke är erforderligt att till
jordbruksfastighet hör skogsmark. Från den för orter med riklig skogstillgång
uppställda regeln om stödskog må enligt lagen avvikelse ske dels i den mån
tillgång till sådan skog saknas och dels om det i det särskilda fallet är uppenbart,
att fastigheten kan bestå utan tillgång på sådan skog samt jordbrukets
fördel av stödskog icke därigenom minskas.

De sakkunniga ha vid övervägande av frågan om skogens betydelse för ett
bärkraftigt jordbruk funnit, att lagens krav på skogstilldelning bör i princip
bibehållas men att stadgandena härom böra erhålla en i såväl sakligt som
formellt hänseende annan utformning. På sätt tidigare omnämnts ha de sakkunniga
på tal om de ofullständiga jordbruken framhållit, hurusom skogsbruket
kunde tjäna till fyllnad av ett i och för sig i inägoma otillräckligt
jordbruk. Och även om jordbruksjorden vore rikligt tilltagen kunde enligt
vad de sakkunniga påpekat skogsbruket under vissa förhållanden vara behövligt
för att det å jordbruket nedlagda kapitalet skulle kunna tillfredsställande
förränta sig och företaget därigenom bliva lönande. I den mån

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

fråga vore blott om komplettering av brist i jordbruksjordens storlek och
sålunda behov av skog kunde erfordras för visst jordbruk var som helst,
ha de sakkunniga ansett mindre erforderligt att genom särskilda regler vid
sidan av det allmänna lämplighetskravet framhålla behovet av skogstilldelning.
Men när det gällde orter av sådan särskild karaktär, att jordbruk
där svårligen kunde drivas ulan stöd av skog, har det synts de sakkunniga
lämpligt att i en särskild bestämmelse påpeka skogens stödfunktion cch erforderlighet.
De sakkunniga, som ansett samma regler böra gälla vare sig
fråga vore om husbehovsskog eller stödskog, ha därför i sitt förslag upptagit en
regel av innebörd, att om jordbruksfastighet som skulle bildas genom avstyckningen
är belägen i ort, där jordbruk enligt vad erfarenheten visar i allmänhet
ej kan bliva bärkraftigt utan att det finns skog å fastigheterna, vare sig
blott till husbehovet eller därutöver till stöd för jordbruket, samt detta beror
på natur- och näringsförhållandena och alltså icke blott på att jordbruken
vanligen äro för små i inägojorden, fastigheten ej må anses lämplig utan tilldelning
av den myckenhet skog som i orten anses erforderlig. Huruvida viss
ort är av den karaktär, att jordbruk där bör presumeras vara i behov av skog,
bör enligt de sakkunnigas uttalande framgå av studium av där befintliga
jordbruk. Om omständigheterna emellertid uppenbarligen giva vid handen,
att fastigheten utgör ett undantag och dess jordbruk icke tarvar skog eller
icke behöver så mycket skog som för jordbruk av motsvarande storlek i
allmänhet erfordras i bygden, bör enligt vad de sakkunniga uttalat presumtionen
om tilldelning av skog falla, och för dylikt fall har därför i föi''slaget
medgivits eftergift från den nämnda föreskriften om tilldelning av skog.

Den nu omnämnda regeln om skogstilldelning företer i skilda hänseenden
avvikelser från gällande föreskrifter. I förslaget har sålunda till en början
icke såsom i lagen gjorts förbehåll för det fall att skogstillgången å styckningsfastigheten
icke skulle förslå till föreskriven tilldelning. De sakkunniga
ha vidare ansett den undantagsbestämmelse böra utgå som i lagen
medgivits för det fall att i ort med ringa skogstillgång skogsmarken prövas
med hänsyn till skogens bestånd böra tilläggas en i förrättningen ingående
jordbruksfastighet. Lagens stadgande om tilldelning av skog för tillgodoseende
av nödigt husbehov har karaktär av presumtionsregel. På sätt förut
anförts har denna presumtion om tilldelning av skog i sakkunnigförslaget
begränsats att avse orter, där jordbruket i allmänhet på grund av natur- och
näringsförhållandena tarvar skog.

För alt den nu för orter med riklig skogstillgång gällande bestämmelsen
om stödskog skall få eftergivas fordras, såsom förut angivits, icke blott
att det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att fastigheten icke behöver
sådan skog, utan även att icke genom avstyckningen jordbrukets fördel
av stödskog minskas. Någon motsvarighet till detta sistnämnda villkor har
icke i förevarande sammanhang upptagits i sakkunnigförslaget. De sakkunniga
— som ansett detta villkor mindre väl ägnat alt tillgodose det egentliga
syftet med bestämmelsen eller all förhindra, att den fördel jordbruket i allmänhet
både av stödskog minskades — ha förordat, att ökat skydd lieredes

Kungi. Maj.ts proposition nr 232.

jordbruket mot avskiljande av skog som kan vara behövlig såsom stödskog.
Och härvidlag borde man taga hänsyn till hehovet för jordbruket i orten
överhuvud taget och ej blott, såsom gällande lag syntes avse, till vad som
kunde erfordras såsom stödskog för styckningsfastigheten. De sakkunniga ha
emellertid framhållit, att frågan om lämpligheten av att i ett visst fall medgiva
avskiljande av skog från jordbruket även måste ses i samband med det
sätt på vilket man skulle komma att disponera över den kvarvarande jorden.
De sakkunniga ha i dessa avseenden anfört bland annat följande.

Förening av små inägostycken genom sammanläggning kan ju ofta vara
en för denna näring fördelaktig åtgärd, och det är icke säkert att intresset att
behålla all styckningsfastighetens stödskog vid dess jordbruk eller del därav
överväger intresset av att få sammanläggningen till stånd. Att skogen i fråga
äger stödskogskaraktär beror kanske endast på att fastighetsindelningen är behäftad
med en brist, som skulle avhjälpts genom sammanläggningen.---

Emellertid är det ingalunda heller så, att sammanläggning av nyss berört
slag alltid är till större nytta än skada för jordbruksnäringen. Den till grund
för bestämmelsen om jordbrukets fördel av stödskog liggande tanken att man
bör söka vid jordbruket i nu ifrågavarande landsdelar bibehålla den skog,
som alltjämt finnes kvar vid detsamma, är säkerligen i stort sett riktig. Men
den torde icke kunna komma till riktigt uttryck i lagen, med mindre man
frigör bestämmelserna i ämnet från kravet å nybildad fastighets lämplighet
för sitt ändamål. För lagstiftare och lagtillämpare bör stå klart att man för att
bevara skogen vid jordbruket måste fordra något mera än vad som ligger i
sistnämnda krav, och att grunden till dessa försök att skydda jordbruket mot
förlust av skog ligger däri att, om också de jordbruksfastigheter, med vilka
skogen för tillfället är förenad, skulle utan att bli olämpliga kunna avstå
skogen, det dock i orten finnes andra jordbruksfastigheter, som väl behöva
densamma, eller jordbruksjord, vars uppodling är beroende av stöd i skogen.
Den särskilt gynnade ställning som intas av ett jordbruk med t. o. m. mer
skog än stödskog, uppväger i någon mån svagheten hos de alltför skogfattiga
jordbruken, om man ej blott ser saken ur de enskilda jordbrukens synpunkt
utan tar hänsyn till jordbruksnäringen i allmänhet i orten. Och framför allt
kommer härutinnan i betraktande att erfarenheten visat, att det är vida lättare
att få till stånd komplettering av ett genom för litet skog ofullständigt jordbruk,
om skogen i trakten ännu tillhör verkliga jordbruksfastigheter än om
den fallit i händerna på s. k. skogsköpare eller införlivats med skogsbolagens
domäner. Har den en gång skilts från jordbruket, är det icke lätt att dit återföra
den, såframt ej det våldsamma ingripande som expropriation utgör skulle
genom lagändring göras tillåtligt för dylikt ändamål. Även om lagstiftaren
ville tillgripa detta yttersta medel, torde det dock icke kunna användas i den
utsträckning, att det kan ersätta skydd mot att skogen avhändes jordbruket.

Medan det allmänna lämplighetskravet — med den närmare utveckling
därav som kan tarvas — skyddar mot bildande av viss jordbruksfastighet
utan det mått av skog som erfordras för att fastigheten skall bli bärkraftig,
är här fråga om så att säga ett stödskogsbehov för ortens jordbruksnäring i
allmänhet.

Enligt de sakkunnigas förmenande bör vad nu sagts om stödskog även
gälla husbehovsskog.

De sakkunniga ha i detta sammanhang till behandling upptagit frågan i
vad mån jordbrukets och skogsbrukets intressen kollidera och vilken hänsyn
som bör tagas till dylika konflikter. De sakkunniga vilja icke bestrida, att

Kungl. Maj-.ts proposition nr 232

det för skogsbrukets utveckling till dess nuvarande höga nivå varit av betydelse
att stora skogskomplex övertagits av bolag och andra som haft dylik
verksamhet till sin specialitet. Men påståendet, att skogen vårdas bäst i
dessas händer, vilket tidigare kunde ha ägt fog för sig, kan enligt de sakkunnigas
åsikt icke anses riktigt med avseende å nutida förhållanden. Även
mindre jordbrukare skötte numera regelmässigt sin skog med lika stor omsorg
och insikt som andra skogsägare, ej sällan bättre än mången som dreve
skogsbruk som särskild affär. Och vad beträffade den fortsatta utvecklingen
av skogsbrukets metoder, så borde intresset av storbruk på detta område
kunna fullt tillgodoses utan att ytterligare skog fråntoges jordbruket. Likväl
kvarstode att det även vid bildandet av jordbruksfastigheter vore av intresse
ur skogsbrukets synpunkt, att skogen icke för mycket parcellerades. För blott
enskilda intressen har skadlig sönderstyckning av skogskomplexen synts
de sakkunniga icke böra medgivas. De sakkunniga ha därför ansett lagen
böra bereda skydd mot sådan uppdelning av skogsmark som utan att tangera
lämplighetskravet likväl försämrar möjligheten att ekonomiskt utnyttja
skogen. I betänkandet har framhållits, att även industriens intressen åberopats
mot skogens bibehållande vid jordbruksjorden. Trävaruindustriens målsmän
hävdade sålunda ej sällan åsikten, att det för denna industri vore av
synnerlig vikt att företagen hade egna skogar och alltså ej, eller blott i viss
mån, behövde köpa sitt råmaterial. Enligt de sakkunniga läge väl i detta
påstående någon sanning men även en överdrift, och slutsatsen vore enligt
de sakkunnigas mening icke att jordbruksjorden äganderättsligt borde få
skiljas från skogen. Jordbrukets intresse kunde ju icke utan vidare vika för
industriens.

Vad den socialpolitiska sidan av saken beträffar, så ha de sakkunniga ansett,
att samma synpunkter gjorde sig gällande som i det föregående utvecklats
beträffande parcelleringsproblemet. Satsen, att icke bärkraftiga jordbruksfastigheter
äro lika olämpliga socialt sett som näringspolitiskt, vore
tillämplig även i förevarande fall, och vad anginge krav å större skogstilldelning
än som erfordrades för de närmast berörda fastigheterna, så borde frågan
om jordbrukets behov betraktas under en större synvinkel och hänsyn
tagas till den omfattning, i vilken skog redan frångålt jordbruket.

De sakkunniga ha slulligen framhållit, att mot krav å större skogstilldelning
än vederbörande fastighet för egen del behövde plägade invändas jämväl,
att därigenom den, som ville köpa ett eget jordbruk, tvingades till
onödigt stora kapitalutlägg eller kanske i brist på erforderligt kapital bleve
tvungen avstå från hela köpet. Emellertid kunde enligt de sakkunniga häremot
anföras, att enskilda intressen måste komma i efterhand och att, om
skogen vore till salu för gängse pris, det ytterst sällan syntes vara en dålig
affär för vederbörande att tillhandla sig denna.

Vad härefter angår frågan om skydd för bestående jordbruksfastigheter
mot skadlig delning må till en början erinras om att i gällande
lag meddelats eu bestämmelse med detta syfte, .lag avser här stadgandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

i 19 kap. 3 § andra stycket under 2, enligt vilket avstyckning från jordbruksfastighet
ej må äga rum med mindre det kan antagas, att den fastighetsindelning,
som genom avstyckningen eller, där sammanläggning skall äga rum,
genom avstyckningen och sammanläggningen skulle uppstå, bereder ökade
utkomstmöjligheter för den jordbrukande befolkningen eller eljest är till gagn
för jordbruksnäringen i orten.

De sakkunniga ha uttalat, att kravet å gagn för jordbruket genom att efter
ordalydelsen skjuta över målet kommit att förlora i verkan. Enligt de sakkunnigas
åsikt borde man icke tillåta parcellering, så snart svårare skada
härav icke följde än att dock delarna bleve bärkraftiga jordbruk, utan det
gällde att söka bevara även de större gårdar som ännu funnes i behåll, såframt
delningen av dem skulle innebära en försämring ur jordbrukets synpunkt. I
vad stadgandet om gagn för jordbruket avsåge att förekomma dylik parcellering,
syntes det alltså böra upprätthållas och erhålla tillräckligt tydlig avfattning,
så att nytt liv bleve ingjutet däri.

De sakkunniga ha uttalat, att vad nu anförts om skadlig parcellering ägde
motsvarande tillämpning å fall, då man genom ändring i fastighetsindelningen
överförde odlad jord från en jordbruksfastighet till annan sådan med
verkan att jorden i fråga icke kunde brukas med lika fördel som förut.

Stadgandet hade, framhålla de sakkunniga, även till uppgift att gardera
jordbruket mot den i vissa fall än äventyrligare åtgärden att för detsamma
värdefull mark avstyckas från jordbruksfastighet för att tilläggas fastighet
av annan karaktär. Den i det föregående behandlade frågan om skogens bibehållande
vid jordbruket, där den vore erforderlig för jordbruksnäringen
i orten ehuru icke för de jordbruksfastigheter som skulle bildas genom avstyckningen,
borde också erhålla sin reglering i nu förevarande sammanhang.

De sakkunniga förmena, att de nu nämnda fallen av skada för jordbruket
vore de viktigaste och därför borde särskilt nämnas i lagtexten. Även
på annat sätt kunde dock avstyckning från jordbruksfastighet tänkas vara
menlig för jordbruket. Sålunda kunde den nationalekonomiska förlust som
uppstode, om det å byggnader och andra anläggningar nedlagda kapitalet
genom fastighetens delning bleve mer eller mindre onyttigt, regelmässigt räknas
som skada även för jordbruksnäringen. Någon uttömmande beskrivning
å vad som skulle anses skadligt syntes icke kunna givas.

I lagen har, såsom tidigare omnämnts, ökade utkomstmöjligheter för den
jordbrukande befolkningen betecknats såsom något, vilket måste vara till
gagn för jordbruksnäringen i orten. De sakkunniga medgiva, att detta kan
tyckas ganska naturligt; det läge nära till hands att förutsätta, att jordbrukarnas
förbättrade ställning komme jordbruket till godo. Men det vore dock
enligt de sakkunnigas åsikt tvivelaktigt, huruvida icke en ändring av fastighetsindelningen,
oaklat den kunde sägas öka dessa utkomstmöjligheter, kunde
vara till mera skada än nytta för ortens jordbruksnäring. Stadgades i en
blivande lag förbud mot avstyckning som vore till skada för jordbruket, borde
sålunda enligt de sakkunnigas mening icke göras något uttalande om att

Kungl. Maj:ts proposition nr 232

ökning av jordbruksbefolkningens utkomstmöjligheter ovillkorligen skulle
utesluta antagande om sådan skada eller uppväga den, där den förelåge.

Med avseende å bestämmelserna om skogstilldelning, liksom överhuvud
beträffande de särskilda bestämmelserna om jordbruksfastighets beskaffenhet,
gör gällande lag det förbehåll, att de ej skola utgöra hinder för avstyckning
av mark för tillgodoseende av uppkommet behov av vissa småbruks1
äg en heter eller av bostadslägenheter eller för beredande av
plats för industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell
anläggning eller därmed jämförligt ändamål. Enligt vad i betänkandet
uttalats, kvarstår emellertid det allmänna lämplighetskravet formellt
även i dessa fall. Det vore därför ovisst, hur dessa bestämmelser om
jordbruksfastighet egentligen förhölle sig till detta lämplighetskrav. Enligt
de sakkunniga borde man söka klart skilja mellan lämplighetskravet och de
härutöver för jordbruket uppställda skyddsbestämmelserna.

I gällande lag äro, såsom uttalats i betänkandet, nu omförmälda undantagsbestämmelser
såvitt angår småbruk och bostadslägenheter beroende av
villkoret, att behov uppkommit av lägenheterna. Det vore enligt de sakkunnigas
mening icke alldeles klart vad lagstiftaren avsett med detta villkor.
Vid översyn av lagen borde tillses, att icke skyddet för jordbruksnäringen
sattes ur kraft för enbart privata intressen och att frågan härom icke förblandades
med spörsmålet, huruvida avstyckning på lager borde tillåtas.
Beträffande sistnämnda spörsmål ha de sakkunniga ansett ett förbud mot
sådan avstyckning under vissa omständigheter berättigat.

Vad angår frågan, i vad mån intressen av nu berörda slag böra äga företräde
framför jordbruksintresset, ha i sakkunnigförslaget de särskilda bestämmelserna
till skydd för bestående jordbruksfastigheter ansetts böra fa
eftergivas vid avstyckning som prövas erforderlig för tillgodoseende av behov,
för vilket Konungen kan meddela expropriationsrätt, eller av ett allmänt
behov av bostadslägenheter eller av stödjordbruk eller för beredande
av plats för sådan industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning,
som kan anses vara till allmän nytta, eller annat därmed jämförligt
ändamål. Däremot bör enligt de sakkunniga det allmänna lämplighetskravet,
såvitt angår restfastigheten, icke få eftergivas annat än vid avstyckning
för expropriationsändamål eller för tillgodoseende av ett allmänt behov av
bostadslägenheter.

Beträffande först avstyckning för expropriationsändamål har i betänkandet
framhållits, alt intresset av småbruk, bostadslägenheter och dylikt ingalunda
alltid vore av sådan vikt för det allmänna att det, blott det ägde erforderlig
aktualitet, borde få tillgodoses på jordbrukets bekostnad. De återfunnes
endast delvis i den förteckning över högviktiga allmänna intressen
som av lagstiftaren uppgjorts vid fråga om expropriationsrätt och å andra
sidan hade i nu förevarande sammanhang icke alla dessa sistnämnda intressen
beaktats i gällande lag. Alt här i första hand anknyta till expropriationslagstiftningen
syntes emellertid de sakkunniga så mycket mer befogat, som
det i fall, då man kunde förutse, att expropriationsansökan skulle bifallas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 232

måste framstå som skäligen meningslöst att vägra avstyckning för det ifrågavarande
ändamålet. De sakkunniga förutsatte emellertid, att även i expropriationsärenden
jordpolitiska synpunkter skulle anläggas. Jämväl där sakägarna
vore ense om förvärvet och villkoren därför, syntes dylik jordpolitisk
kontroll böra utövas.

De sakkunniga ha uttalat, att behovet av bostadslägenheter, vilket endast
i ringa utsträckning kunde föranleda expropriation, dock syntes kunna i
nu förevarande sammanhang jämställas med expropriationsändamålen, under
förutsättning att fråga verkligen vore om ett allmänt behov av dylika
lägenheter. Det kunde icke utan vidare anses, att behovet vore allmänt blott
därför att fråga vore om ett större antal lägenheter, ej ens om de försålts
eller utsikt till deras avyttrande funnes. Det gällde icke blott behovet av
bostäder utan även behovet alt just ifrågavarande mark användes för ändamålet.

Beträffande stödjordbruken ha de sakkunniga, såsom nämnts, icke ansett
någon eftergift av det allmänna lämplighetskravet påkallad; fråga vore här
endast om undantag från de särskilda till skydd mot parcellering föreslagna
reglerna. Det erinras i betänkandet om att stödjordbruken i främsta rummet
fyllde en social uppgift. För att en näringspolitiskt skadlig parcellering
skulle få ske av hänsyn till delta allmänna intresse, borde man enligt de sakkunnigas
mening fordra, att detsamma i det särskilda fallet vore av den
styrka att man kunde beteckna stödjordbruket såsom i sin mån tillgodoseende
ett allmänt behov av sådana bildningar. Vid prövningen borde bl. a.
tagas hänsyn till huruvida ortens näringar — skogsbruket, fisket etc. —
hade behov av nya stödjordbruk. Utan att ett dylikt behov förelåge, syntes
man för övrigt i allmänhet icke kunna med tillräcklig säkerhet påräkna, att
ägaren varaktigt kunde finna sin huvudsakliga bärgning genom arbete vid
sidan av fastighetens bruk.

I fråga om industriella, kommunikationstekniska eller kulturella anläggningar
samt vad som enligt lagen skulle vara att i förevarande hänseende
likställa därmed ha de sakkunniga uttalat, att denna grupp representerade
intressen av åtskilliga olika slag, alltifrån så viktiga allmänna sådana, att
expropriation därför kunde ifrågakomma, och ned till intressen av rent
privat natur. Anläggningar av uteslutande enskild nytta syntes emellertid
icke böra intaga någon särskilt gynnad ställning, utan den som ville påkalla
fastighetsbildning för en dylik anläggning syntes böra ha att underkasta
sig de allmänna villkoren. Att som en betingelse för undantagsställningen
uttryckligen fordra, att anläggningen kunde anses vara till allmän
nytta, syntes så mycket mera påkallat, som de åsyftade ändamålens art i
övrigt icke gärna kunde preciseras noggrannare än hittills skett utan risk
att bestämmelsen bleve för stel i tillämpningen. Vore detta villkor om allmännyttighet
uppfyllt, syntes alltså, där så erfordrades för intressets tillgodoseende,
de speciella till vissa näringars skydd uppställda reglerna få
vidkännas undantag. Men ej heller för denna händelse borde det allmänna
lämplighetskravet eftergivas, med mindre det gällde ett behov, för vilket

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

expropriation kunde ifrågakomma och fallet sålunda bleve att bedöma efter
bestämmelserna om dylika behov.

Yttranden.

De grundläggande principerna för de i sakkunnigförslaget uppställda
jordpolitiska villkoren ha i allmänhet vunnit anslutning i de avgivna remissyttrandena.
I några avseenden, särskilt i fråga om bildandet av ofullständiga
jordbruk och skogens bibehållande vid jordbruket, ha emellertid
bland de hörda myndigheterna och sammanslutningarna meningarna brutit
sig.

Beträffande de i betänkandet uppdragna riktlinjerna för den
jordpolitiska kontrollen har Svea hovrätt, som ansett sig icke
ha att ingå på ett allsidigt bedömande av förslaget i denna del, uttalat
att det för de tillämpande myndigheterna vore ett intresse, att lagreglerna
vore lämpligt anordnade och så utformade, att de icke gåve anledning till
tvekan om innebörden. I detta avseende innebure enligt hovrättens förmenande
förslaget betydande förbättringar. Hovrätten funne det vara en riktig
princip att något utförligare än som skett i lagen angiva de synpunkter, som
borde beaktas vid prövningen. Såsom inledningsvis anförts, har lantmåteristyrelsen
funnit den föreslagna skärpningen av de jordpolitiska villkoren
av behovet påkallad. Enligt styrelsens mening hade de i detta hänseende
föreslagna bestämmelserna fått en mera koncis utformning än vad fallet
vore med gällande föreskrifter, och förslagets regler syntes jämväl medgiva,
att vid bedömningen av ifrågasatta fastighetsbildningar viss hänsyn
skulle kunna tagas till orts- och andra föreliggande förhållanden av lokal
natur. Egnahemsstyrelsen har förklarat sig anse, att bestämmelserna rörande
förutsättningarna för avstyckning stode väl i överensstämmelse med
den jordpolitik som numera borde främjas av statsmakterna.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett den erinran kunna göras, att det
framlagda förslaget väl ensidigt beaktade fastighetsbildningen från jordbrukets
synpunkter med åsidosättande framför allt av skogsbrukets betydelse.
Å andra sidan hade emellertid enligt länsstyrelsens uppfattning genom de
föreslagna ändringarna många av de brister avhjälpts som fortfarande efter
1937 års revision vidlådde ifrågavarande jorddelningsform. Genom dem
hade sålunda utförligare än vad i gällande lag stadgades blivit utsagt, under
vilka betingelser avstyckning kunde äga rum. Ur jordbruksteknisk och
jordbruksekonomisk synpunkt hade vunnits betydande förbättringar.

Å andra sidan har ägodelning sdomar en i Ångermanlands norra domsaga
förklarat sig icke kunna undgå intrycket, att lagförslaget trots sina stora
förtjänster byggde på en alltför byråkratisk metod. Enligt denne ägodelningsdomares
uppfattning funnes ingen annan möjlighet att nå jorddelningslagstiftningens
syften än att den angåve klara, enkla riktlinjer men avstode
från varje försök att utförligt specificera och uppräkna alla undantag;
det speciella bedömandet borde överlämnas till härför väl skickade
organ, som handlade under självständigt ansvar. Ägodelningsdomaren i

Kungl. Maj:ts proposition nr 232

Tveta, Vista och Mo domsaga har väl funnit de .jordpolitiska reglerna i förslaget
i huvudsak riktiga men ansett att de i vissa fall ej lämnade tillräcklig
möjlighet att laga efter lägligheten. Liknande synpunk''er ha framhållits
av ågodelningsdomaren i Sunnerbo domsaga. Kammarkollegiet har i sitt
yttrande vitsordat, att det vore ett betydande nationalekonomiskt och socialt
intresse, att vid nybildning av jordbruksfastigheter tillsåges, att de nya
fastigheterna bleve lönsamma och bärkraftiga samt att goda enheter för
jordbruksdrift icke uppdelades i sämre. Kollegiet kunde emellertid icke ansluta
sig till alla de synpunkter som läge till grund för förslaget. Kollegiet
hade sålunda funnit anledning till erinringar såväl mot de sakkunnigas lösning
av åtskilliga intressekonflikter som mot de för jordbruket betydelsefulla
frågorna om ofullständiga jordbruk samt jordbrukets tilldelning av
skog. Lantbruksstyrelsen har uttalat, alt ett stelt bindande vid vissa doktriner
såvitt möjligt borde undvikas; ett generellt förbud mot nybildning av
ofullständiga jordbruk syntes sålunda föga önskvärt. Skogsstyrelsen har,
med hänsyn till andra pågående utredningar på förevarande område, ansett
sig icke böra nu taga närmare ställning till de grundsatser, på vilka de
sakkunniga byggt sina förslag. Enligt skogsstyrelsens åsikt vore dock uppenbart,
att fastighetsbildningen måste anpassa sig efter natur- och näringsbetingelserna,
vilka i vårt land vore ytterst växlande. Skogsstyrelsen har
vid sådant förhållande ansett erinringar med fog kunna riktas mot de av
de sakkunniga anlagda mera schablonmässiga betraktelsesätten. Även
A orrlandskommittén har ansett, att en lagstiftning av den art varom nu
vore fråga borde medgiva en dynamisk tillämpning, som smidigt kunde
anpassas saväl efter den ekonomiska och sociala utvecklingen som efter
skiftande förhållanden i olika landsdelar Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har uttalat sig i samma riktning. Sveriges
skogsägareförbund har funnit, att förslaget alltför ensidigt beaktade jordbrukets
intressen. Enligt förbundets uppfattning vore de allmänna grundsatser,
på vilka förslaget byggde, icke bärande. Förbundet har särskilt kritiserat
förslagets förbud mot bildande av ofullständiga jordbruk och skogs
avskiljande från jordbruket. Industriens utredningsinstitut har åberopat ett
yttrande av industriens Norrlandsutrednings arbetsutskott. I detta yttrande
har arbetsutskottet ansett den allmänna anmärkningen kunna göras mot
förslaget, att det alltför ensidigt betraktade fastighetsbildningen från jordbrukets
synpunkter med åsidosättande framför allt av skogsbrukets intressen.
Häradshövdingföreningen har ansett det böra framhållas, att svårigheten
att vid varje tidpunkt träffa det rätta avgörandet mellan olika näringars
intressen borde föranleda särskild försiktighet vid hithörande bestämmelsers
avfattning. Det kunde enligt föreningens mening ifrågasättas,
om det vore lämpligt att helt förbjuda de ofullständiga jordbruken eller att
bestämma begreppet stödjordbruk så snävt som skett i förslaget.

Frågan om lämpligheten att, på sätt skett i sakkunnigförslaget, utmönstra
det ofullständiga jordbruket från de godtagbara typerna av jordbruk hai
blivit föremål för en mångfald olika uttalanden. I övrigt har vad i betän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

kandet anförts rörande skilda jordbi*ukstypers lämplighet
i fastighetsbildnings hänseende i allmänhet vunnit anslutning.
Överlantmätaren i Älvsborgs län har ansett, att de sakkunniga genom
det av dem framlagda principprogrammet för nybildning av fastigheter
framlagt ett mycket värdefullt material. Införandet i rättstillämpningen
av begreppen familjejordbruk och stödjordbruk vore sålunda ägnat att
giva stadga åt lagens avsedda innebörd samt att avhjälpa en hittills kännbar
brist på klar systematik. Även av riksförbundet landsbygdens folk har
den uppfattningen uttalats, att det vore fullt riktigt, att de sakkunniga lagt
familjejordbruket till bas och att som norm därför angivits, att en familj
skulle kunna försörja sig på jordbruket

Å andra sidan har Norrlandskommittén ifrågasatt, om familjejordbruket
under alla förhållanden kunde uppställas som norm vid nybildningen av
jordbruksfastigheter. Kommittén, som i sitt yttrande uttalat sin stora betänksamhet
mot den föreslagna lagstiftningens generella förbud mot tillskapandet
av ofullständiga jordbruk, har förklarat sig icke vilja därmed
förringa de fördelar som kunde vara förenade med familjejordbruket utan
endast att söka modifiera de sakkunnigas förkastelsedom över de något
mindre jordbruken. Kommittén har i detta sammanhang vidare yttrat:

Såsom de sakkunniga definierat familjejordbruken, torde ägarna av sådana
ofta i icke ringa utsträckning bliva beroende av lejd arbetskraft åtminstone
under delar av året. I den mån nuvarande svårigheter att erhålla
arbetskraft på landsbygden komma att kvarstå eller t. o. in. förvärras -—
befolkningsutvecklingen synes peka i dylik riktning — kan vågskålen komma
att luta över till förmån för sådana familjejordbruk, som ej alls äro
beroende av främmande arbetskraft, måhända som alternativ till mera affärsmässigt
skötta storjordbruk.

Ej minst för de nordligaste länens del synes för övrigt tvekan kunna råda,
huruvida icke utvecklingen i fråga om fördelningen av arbetet mellan
män och kvinnor — innebärande bl. a. att männen i ökad utsträckning deltaga
i ladugårdsarbetet och kvinnorna huvudsakligen komma att ägna sig
åt hemarbetet — kan leda till minskade krav på jordbrukets storlek.

Beträffande de ofullständiga jordbruken har i ett flertal remissutlåtanden
ansetts riktigt att, såsom med förslaget åsyftas, söka förhindra
uppkomsten av nya sådana fastigheter. Egnahemsstyrelsen har sålunda med
särskild tillfredsställelse hälsat, att ofullständiga jordbruk icke längre skulle
få bildas. Antalet befintliga dylika jordbruk vore mycket stort, och det finge
numera betraktas såsom en utav egnahemsorganisationens angelägnaste uppgifter
att medverka till en sanering av dessa ofullständiga jordbruk. Läns
styrelsen i Östergötlands län har åberopat ett av länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott avgivet yttrande, vari förvaltningsutskottet förklarat sig
helt dela de sakkunnigas synpunkter på de ofullständiga jordbruken. Det
vore enligt förvaltningsutskottets uppfattning ett icke endast näringspolitiskt
utan även socialt intresse, att icke antalet sådana jordbruk ytterligare ökades
Länsstyrelsen i Blekinge län har framhållit, att förslaget på denna punkt
framför allt innebure hinder för större jord- och skogsinnehavare att kunna
avskilja torpställen och därmed jämförliga lägenheter till siirskilda läslig -

Kungl. Alaj.ts proposition nr 232.

heter för bosättning av självägande skogsarbetare och dylikt, och har vidare
yttrat:

I och med ökat utbyggande av skogsbrukets vägnät och ökad motorisering
av skogskörslorna, eventuellt dessas elektrifiering i vissa fall, möter ett problem,
där jordbrukets bas med hänsyn till relativt välbetalda sysselsättningsmöjligheter
för den rena jordbruksskogsbefolkningen tenderar att minska.
Såväl när det gäller vägarbetare som byggnadsarbetare synes utvecklingen
i viss mån redan ha lett mot specialarbetarkårer, i regel dock bosatta å landsbygden
nära dess tätorter. Fråga är hur denna utveckling skall bedömas för
de störa skogsbygderna. För det nordsvenska statsskogsbrukets egen del har
en i detta sammanhang i viss mån aktuell fråga lösts i övre Norrland och
Dalarna så, att det gamla kronotorpsinstitutet avlösts och att kronotorparna
därvid i regel blivit kronans arrendatorer och som sådana fortsatt att vara
skogsarbetare. Samma tillvägagångssätt torde enligt länsstyrelsens mening,
utan olägenhet för någondera parten och till fördel för fastighetsbildningen,
kunna erbjuda sig för de större enskilda skogsägarna. Länsstyrelsen kan
väl förstå, att de sakkunnigas förslag på denna punkt kan synas ägnat att
ytterligare försvåra en bosättning på den jordbruks- och skogsbygd som
här mest torde vara i fråga, men länsstyrelsen anser sig likväl böra tillstyrka
förslaget.

I Iråga om de ofullständiga jordbruken ha Sveriges lantbruksförbund uttalat,
att dessa jordbruk utgjorde det svåraste problemet i svensk jordbrukspolitik
och att en ökning av dessa jordbruks antal därför borde på allt sätt
förhindras. Samma uppfattning har kommit till synes i det utlåtande som
avgivits av riksförbundet landsbygdens folk. Även bland egnahemsnämnder,
hushållningssällskap och jordbrukskommissioner är den meningen förhärskande,
att man bör söka förebygga tillkomsten av ytterligare ofullständiga
jordbruk.

Till grund för den kritik som från åtskilliga håll riktats mot förslagets
ståndpunkt i fråga om de ofullständiga jordbruken har i huvudsak anförts,
att det varken ur social eller näringspolitisk synpunkt kunde vara välbetänkt
att hindra avskiljandet till egna fastigheter av torp och arrendegårdar under
huvudgård, vilka med hänsyn till arronderings- och andra förhållanden icke
kunde med fördel brukas jämte huvudgårdens ägor i övrigt. Särskilt har
emellertid betonats, att det ofullständiga jordbruket utgjorde en naturlig
brukningsform i de skogrika delarna av landet och där vore av stor betydelse
för skogsbruket med hänsyn till dess behov av arbetskraft och dragare. Man
har med hänsyn till det anförda förordat, att förslagets kategoriska förbud
mot bildande av ofullständiga jordbruk mildrades antingen så att de krav
som uppställts å ett i och för sig bärkraftigt jordbruk finge eftergivas under
särskilda förutsättningar eller så att begreppet stödjordbruk gåves ett något
vidgat innehåll och därigenom möjliggjorde bildandet av något större stödjordbruk
än vad de sakkunniga velat tillåta.

I tråga om torp och andra mindre lägenheter, som ehuru ofullständiga
brukats som särskilda enheter, har kammarkollegiet — som erinrat om att
ofullständiga jordbruk alltjämt kunde bildas med stöd av ensittarlagen —
uttalat, att det funnes åtskilliga lägenheter och torp i storleken mellan fa -

liungl. Maj:ts proposition nr 232.

miljejordbruk och stödjordbruk, som bestått såsom brukningsdelar i kanske
ett hundratal år och som ägde ett efter behovet avpassat byggnadsbestånd
men som icke kunde lösas enligt ensittarlagen. Beträffande dylika av ålder
bestående brukningsdelar som i det särskilda fallet visat sig vara lämpliga
såväl ur bärighetssynpunkt som för markens utnyttjande borde enligt kollegiets
mening undantag göras från förbudet att bilda ofullständiga jordbruk.
Kraven på ett »bärkraftigt» familjejordbruk vore för övrigt konventionella
och borde kunna tillåta variationer. Enahanda uppfattning beträffande torp
och arrendegårdar som bestått såsom särskilda brukningsdelar har kommit
till synes i det av överlcintmätaren i Jönköpings län avgivna yttrandet ävensom
i särskilt av tillförordnade byråchefen G. H. Prawitz avgivet, till lantmäteristyrelsens
utlåtande fogat yttrande.

Med tanke på att i vissa delar av landet naturförhållandena hindra bildandet
av tillräckliga komplex av odlad jord har Svea hovrätt befarat, att det vid
tillämpningen i åtskilliga fall skulle te sig som en onödig stelhet hos lagen
att nödgas underkänna en planerad jordbruksfastighet, där ägaren väl icke
fullt ut finge sin bärgning av fastigheten men där han genom utnyttjande av
arbetstillfällen utom denna av varaktig beskaffenhet på grund av ortens
näringsförhållanden med lätthet kunde skaffa sig vad som bruste. Här avsåges
i främsta rummet skogsarbete. Det kunde enligt hovrättens mening
hävdas, att i orter, vilkas naturförhållanden icke tilläte bildandet av jordbruksfastigheter
där själva jordbruket vore av i och för sig önskvärd storleksordning,
fastighetsägaren skulle, om en del av inkomsten härrörde från arbeten
i annans skog, få en lika tryggad utkomst, ja erhålla en inkomst som
bleve mera konstant från år till år än om han vore hänvisad till att från den
egna skogen, kanske vid avverkningar med långa mellanrum, uttaga vad han
utöver inkomsten av jordbruket behövde för sin bärgning. Pa i huvudsak enahanda
grunder ha ägodelningsdomarna i Medelpads västra, Ångermanlands
västra samt Norra och Södra Vedbo domsagor ställt sig tveksamma till förslagets
ståndpunkt, att ofullständiga jordbruk icke vidare skulle få bildas.
Även häradshövdingföreningen har av samma skäl ifrågasatt lämpligheten
av att helt förbjuda de ofullständiga jordbruken eller att bestämma begreppet
stödjordbruk så snävt som skett i förslaget.

Från lantmätarhåll ha framförts starka betänkligheter mot den snäva avgränsning
av stödjordbruken gentemot de ofullständiga jordbruken som skett
i förslaget. Dessa betänkligheter ha särskilt kommit till uttryck i de av överlantmätarna
i Värmlands och Västernorrlands län i frågan gjorda uttalandena.
Överlantmätaren i Värmlands län uttalar, att det enligt förslaget bleve
uteslutet att i skogsbygden bilda den typ av fastigheter som, efter vad erfarenheten
givit vid handen, därstädes visat sig vara lämplig för sitt ändamål,
överlantmätaren, som därvid syltade på de brukningsenheter som en gång
uppodlats ute på skogsmarkerna utanför själva odalbygden, anför vidare:

På grund av de »topografiska och klimatiska» förhallandena ligger denna
bebyggelse ganska spridd på skogarna och i allmänhet innehåller brukningsenheten
så pass mycken jordbruksjord, att vederbörande brukare och hans

Kungl. Maj.ts proposition nr 232

familj ha sysselsättning å jordbruket under vegetationsperioden, varemot
manliga arbetskraften å övrig tid är hänvisad till arbete å skogen. På detta
jordbruk födas som regel tre till fyra kor, en häst och några smådjur. Jorden
är otta rätt svårbrukad och mager men i allt fall av sådan beskaffenhet, att
densamma, med hänsyn därjämte till den betydelse jordbruket har för skogsbefolkningens
livsuppehälle icke bör läggas igen. Dessa brukare ha som regel
sin stadiga sysselsättning i skogarna däromkring med skogskörningar och
avverkningar. Hästarna komma säkerligen aldrig att helt kunna undvaras i
skogsarbetet, bl. a. vid framkörning av virket till bilbasvägama, varför det
även ur den synpunkten fordras drivande av denna på grund av naturförhållandena
framsprungna typ av jordbruk.

I allmänhet lär man väl ur social och politisk synpunkt föredraga en
självägare som brukare av jorden framför en arrendator. Man lär nämligen
icke kunna bortse ifrån att känslan av äganderätt till den jord man brukar
oftast förmår att frammana de egenskaper, som skapa en initiativrik och ansvarsmedveten
medborgare. Å andra sidan är det också påtagligt, att man i
dylika skogstrakter icke får låsa fast större antal familjer än att brukaren
med säkerhet kan påräkna arbete vintertid utanför sin fastighet. Även bör
väl vid bedömandet av bildandet av dylika fastigheter tagas med i beräkningen,
huruvida en ägare därav i sitt arbete blir beroende enbart av en skogsägare.
Om hänsyn tages till nämnda omständigheter, torde man enligt min
uppfattning icke behöva vara rädd för att bilda dylika typiska skogsjordbruk,
som förutom erforderlig jordbruksjord — fyra! till sex hektar — även
skulle innehålla skogsmark i sådan omfattning, att fastighetens årliga husbehov
av vedbrand och virke därur kunde väl tillgodoses.

Under åberopande av det anförda har överlantmätaren förordat, att i jorddelningslagen
inrymdes möjligheter att under antydda förutsättningar få i
skogrika orter bilda jämväl jordbruksfastigheter med tilldelning enbart av
skog till husbehovet.

Överlantmätaren i Västernorrlands län har förklarat sig icke kunna dela
de sakkunnigas uppfattning rörande de ofullständiga jordbruken och har
härom anfört bland annat:

Särskilt i sådana trakter av Norrland, där skogen är det allt väsentliga,
inägoma äro små och lämpligt belägen odlingsmark är ringa eller saknas,
kan ett ofullständigt jordbruk väl försvara sin plats under förutsättning att
stadigvarande arbetstillfälle i skogen finnes för brukaren och hans dragare.
För skogsbruket är det oundgängligen nödvändigt, att tillräckligt med hästoch
mansdagsverken stå till förfogande, och gäller detta särskilt de mera
avlägsna skogsbygderna.

Beträffande det stadigvarande arbetet i skogen i form av körslor och annat
arbete för skogens vård och skötsel utanför den egna fastigheten finnes i regel
ingen anledning att tro, att detta kommer att minska. Enligt befolkningsstatistikema
är det fullt klarlagt, att de arbetsföra åldrarna komma att
starkt minska under de närmaste årtiondena, varjämte det är ett faktum,
att en viss flykt från landsbygden till tätorterna fortgår. Brist på arbetskraft
och särskilt på hästar kommer att uppstå. Det blir icke som det tidigare
mången gång varit, att dessa jordbrukare haft svårt att skaffa sig arbete
vid sidan av jordbruket och varit beroende av skogsbolagen. Allt tyder på att
det blir en stor konkurrens om denna arbetskraft. Följer man sakkunnigas
förslag i detta hänseende, kommer detta att bidraga till att avfolka landsbygden
i dessa trakter.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 232

Jag vill här framhålla, att det visst inte är säkert, att en jordbrukare, som
har ett till sammansättningen ofullständigt jordbruk i dessa skogstrakter
men stadigvarande arbete i skogarna, då jordbruket lämnat honom tillfälle
därtill, ekonomiskt slår sig sämre än den som bar ett familjejordbruk, som
belastas av skulder, särskilt på grund av den kapitalinsats, som ägaren
måst göra vid fastighetens förvärvande eller fullständigande, exempelvis med
stödskog. Det är ingalunda klart, att ett familjejordbruk i de utpräglade
skogsbygderna i norra Sverige, där ett intensivt och fullt rationellt jordbruk
icke kan ulövas, är ett lämpligare brukningsobjekt än det s. k. ofullständiga
jordbruket. Orsaken härtill ligger även i svårigheten att få full
arbetskraft till familjejordbrukets skötsel.

Nu vill jag här till förekommande av missförstånd framhålla, att även
jag anser att sådana ofullständiga jordbruk, varom här är fråga, endast få
bildas, då det kan vara för ortens jordbruk och näringsliv fullt berättigat.
----

Men det förhållandet att all återhållsamhet bör iakttagas, när det är fråga
om bildande i dessa trakter av till ägosammansättningen ofullständiga eller
icke bärkraftiga jordbruk, får icke tagas till intäkt för att denna typ skall
såsom helt olämplig utmönstras.

Det är ulan vidare klart, att elt ofullständigt jordbruk, som utgör brukarens
enda förvärvskälla under alla omständigheter måste vara förkastligt.
Ett sådant jordbruk måste fullständigas, om man icke skall skapa ett proletariat
av jordbrukare.

Enligt min mening borde i begreppet ofullständiga jordbruk vid fastighetsbildningen
allenast räknas sådana jordbruk som utgöra antingen brukarens
enda förvärvskälla eller, där annan förvärvskälla finnes, denna för brukaren
av fastigheten icke är tillfyllest och kan anses vara av stadigvarande art.
Såsom stödjordbruk borde betecknas varje jordbruk, där summan av brukarens
inkomst från jordbruket och stadigvarande arbete vid sidan därom
ger honom och hans familj fullständig bärgning. Stödjordbruken skulle då
utgöras av två kategorier: den ena omfattande sådana jordbruk där huvudvikten
lägges vid jordbruket, den andra där arbetet är det huvudsakliga.

Uttalanden av i huvudsak liknande innebörd som de här återgivna ha
gjorts även av överlantmätarna i Örebro, Kopparbergs, Västerbottens och
Norrbottens län ävensom ett flertal lantmätare samt Sveriges lantmätareförening.

Lantmäteristgrelsen har under hänvisning till de av överlantmätama gjorda
uttalandena i frågan förklarat, att styrelsen funnit de framförda synpunkterna
synnerligen beaktansvärda och icke kunde bortse från att topografiska
och andra ortsförhållanden mången gång skulle motivera en mera
rörlig gräns för stödjordbrukens ägosammansättning. Med hänsyn till hittills
vunnen erfarenhet i frågan vore styrelsen likväl icke beredd att föreslå, att
de sakkunnigas inställning till spörsmålet frånginges. Styrelsen ansåge dock
möjlighet böra hållas öppen att göra avsteg från de uppställda stränga
kraven genom en lagbestämmelse om all, där särskilda omständigheter föranledde
därtill, (dt dispensförfarande medgåves.

Lantbruksstgrelsen har ställ t sig tveksam till frågan, huruvida utan närmare
utredning rörande de jordbruksekonomiska förutsättningarna för ofullständiga
jordbruk en förbudslagstiflning beträffande nybildningen av dylika jordbruk
borde genomföras. Jordbruksräkningarna från åren 1927 och 1937 syntes utvi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

sa, att de ofullständiga jordbrukens problem kunde förväntas komma att lösas
utan tvångsåtgärder. Ett stelt förbud mot nybildning av dylika jordbruk syntes
föga önskvärt. Skogsstyrelsen har framhållit den särskilt i det nordsvenska
skogsområdet föreliggande växelverkan mellan jordbruk och skogshantering
och hade för sin del svårt att finna, att de i nämnda trakter vanliga fastigheterna
som i storleksordning läge mellan stöd- och familjejordbruk skulle
sakna existensberättigande. Det kunde därför enligt skogsstyrelsens mening
ifrågasättas, om icke möjligheter för en fastighetsbildning med hänsynstagande
till arbetstillgången utanför fastigheten borde finnas i de skogsbygder
som nu åsyftades. Jämväl egnahemsnämnderna i Älvsborgs läns södra
område ävensom i Jönköpings, Värmlands och Västernorrlands län ha ifrågasatt
lämpligheten av att helt stänga möjligheten att bilda ofullständiga jordbruk.
Bland skogsvårdsstyrelsema ha väl de flesta ansett riktigt att söka
förhindra uppkomsten av ytterligare dylika jordbruk, men några styrelser,
såsom skogsvårdsstyrelsema i Värmlands, Västerbottens och Norrbottens län
ha ansett, att bestämmelserna därom vore för stela och att omständigheterna
understundom kunde motivera bildandet av sådana jordbruk.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har visserligen funnit nödvändigt med
ytterligare restriktioner i syfte att hindra tillkomsten av ofullständiga jordbruk
men dock ansett fall kunna finnas, då omständigheterna talade för att
en av jordägaren begärd avstyckning av ett jordbruk om exempelvis två
till fem hektar kunde vara mer motiverad än av de storlekar som ett familjejordbruk
krävde. Detta gällde i synnerhet, då arbetstillgången utanför jordbruket
icke vore varaktig ehuru ofta en god arbetstillgång kunde finnas.
Stödjordbruket vore i regel för litet för att kunna bringa en liten familj försörjning
vid arbetslöshet och medgåve således icke nödig anpassning efter
arbetstillgången. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har förklarat sig icke
kunna godtaga de sakkunnigas förslag, att varje mellanform mellan stödjordbruket
och den i och för sig bärkraftiga jordbruksfastigheten under alla
förhållanden borde utmönstras. Mångenstädes i de skogrika delarna av landet
kunde ett ofullständigt jordbruk befinnas motiverat, om arbetstillfällen
i skogen kunde förutsättas normalt vara tillgängliga. Att i dylika fall —
då ett fullständigt jordbruk till följd av naturförhållandena ej kunde erhållas
— stadga att endast stödjordbruk finge bildas, innebure ett allför ensidigt
tillgodoseende av det i princip lovvärda önskemålet att förhindra tillkomsten
av ofullständiga jordbruk. Skapandet av ett dylikt utökat jordbruk
kunde ibland ur arronderingssynpunkt vara synnerligen lämpligt, varjämte
arealökningen måhända kunde möjliggöra för brukaren att hålla
sig med häst. Sistnämnda förhållande vore av icke oväsentlig betydelse för
tillgodoseende av behovet av dragare för skogsbruket i orten. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län har uttalat sig i samma riktning. Länsstyrelsen i Älvsborgs
lån har åberopat ett av länets norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott
avgivet utlåtande, vari förvaltningsutskottet hävdat, att fortfarande
ej saknades förutsättningar för ofullständiga jordbruk. Enlig förvaltningsutskottets
mening gjordes den enskilde mycken orätt, om vissa typer av jord -

Kungt. Maj.ts proposition nr 232.

bruk fastställdes som tillåtna och andra som otillåtna. Det borde vara lagtillämpningens
sak att pröva och avgöra i det enskilda fallet efter de sannolika
möjligheter som funnes för den förste innehavaren och hans efterföljare
att på avsett sätt utnyttja den nyskapade fastigheten. Länsstyrelsen i
Västerbottens län liar ansett det i förslaget uppställda kravet på jordbruksfastighets
bärkraft och lönsamhet vara en avgjord förbättring men dock
ifrågasatt, huruvida icke förhållandena inom vissa delar av lappmarken
vore sådana att ett frångående av denna princip kunde anses motiverad
främst med hänsyn till skogsbrukets behov av arbetskraft. Även ett flertal
hushållningssällskap och jordbrukskommissioner har gjort gällande, att förslaget
vore alltför kategoriskt i fråga om de ofullständiga jordbruken. Uttalanden
av dylik innebörd ha företrädesvis gjorts av hushållningssällskapen
och jordbrukskommissionerna i de västra och norra länen.

Sveriges skogsägareförbund har förklarat sig icke kunna oreserverat godkänna
de sakkunnigas förkastelsedom över de ofullständiga jordbruken. Enligt
förbundets erfarenhet bestode en mycket stor samt kvalitativt värdefull
del av skogsarbetarkåren just av ägare till mindre bondefastigheter. Tillskottet
av skogsarbetare från de rena stödjordbruken vore däremot i de flesta
orter ringa. Förbundet kunde endast biträda en sådan utformning av reglerna
om avstyckning, att medgivande till nya ofullständiga jordbruk begränsades
till fall, där sannolikhet gåves för bestående arbetstillgång i orten. Såväl
Norrlandskommittén som industriens Norrlandsutredning ha visserligen
ansett stor försiktighet böra iakttagas, då det gällde att tillskapa jordbruk
som ej finge självständig bärkraft, men dock icke funnit välbetänkt att
helt förbjuda nybildning därav. Det vore främmande för trakter, där skogsbruket
kunde erbjuda stadigvarande fyllnadsarbete åt deras innehavare, att
så starkt skilja mellan stödjordbruk och ofullständiga jordbruk. Möjligheten
att bilda stödjordbruk vore icke ägnad att upphäva olägenheten av förslagets
inställning i denna fråga, enär det stöd ett sådartt jordbruk kunde
lämna sina brukare under norrländska förhållanden vore alltför svagt. De
ofullständiga jordbrukens tillgång på dragare lyfte därjämte upp sina brukare
till en högre inkomstnivå än stödjordbrukens innehavare, som vore helt
hänvisade till inkomsten av manuellt arbete.

Vad härefter angår stödjordbruket har, såsom framgår av det förut
sagda, kritiken mot sakkunnigförslagets ståndpunkt beträffande de ofullständiga
jordbruken även i viss utsträckning tagit sikte på den skarpa gränsdragning
som i förslaget förordats mellan jordbruk av denna typ samt stödjordbruket.
Utöver vad i sådant hänseende anförts i de ovan återgivna yttrandena
må här anmärkas, att Svea hovrätt ifrågasatt, huruvida icke lagen
skulle bliva onödigt sträng, därest stödjordbruken icke skulle få göras så
stora att de tilläte hållande av häst. I åtskilliga av våra skogsbygder syntes
småbrukare med häst ha en viktig uppgift att fylla i skogsbrukets tjänst.
Samma mening har uttalats av överlantmätarna i Örebro och Kopparbergs
län, valka gjort gällande, att ett stödjordbruk som lämnade foder för en
häst samt en eller två kor jämte smådjur i skogsbygderna vore ändamålsen Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Sr 232. 7

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

ligt- Förutsättningarna med avseende på ett stödjordbruks lämpliga storlek
och ägosammansättning varierade uppenbarligen i viss mån med skilda näringsförhållanden
i olika orter, och liksom de sakkunniga förutsatt, att lagtillämpningen
i fråga om kraven på de fullständiga jordbruken skulle komma
att grundas på lokala undersökningar, syntes även i fråga om stödjordbruken
böra lämnas utrymme för en prövning efter omständigheterna i varje
särskilt fall. — Även egnahemsstyrelsen och några egnahemsnämnder ha
ansett erinringar kunna göras mot den i förslaget gjorda gränsdragningen
mellan stödjordbruk och ofullständiga jordbruk, därvid egnahemsstyrelsen
— efter att ha framhållit, att de sakkunniga givit begreppet stödjordbruk en
synnerligen snäv begränsning — vidare anfört bland annat:

Anledningen till att de sakkunniga givit begreppet stödjordbruk en dylik
trång avgränsning är den, att icke ofullständiga jordbruk skola kunna komma
till stånd under åberopande av de om stödjordbruk gällande reglerna.
Att så icke skall kunna ske framstår även för egnahemsstyrelsen som ett
viktigt intresse. Det synes emellertid styrelsen icke fördenskull påkallat att
så kringskära begreppet stödjordbruk som de sakkunniga gjort. Styrelsen
vill i detta sammanhang nämna, att enligt 2 § i egnahemskungörelsen brukningsdel,
å vilken icke kunna födas två kor, i regel ej må hänföras till jordbruk.
Ett godtagande av de sakkunnigas regel skulle alltså medföra, att det
praktiskt taget icke skulle bliva kvar någon variationsmöjlighet alls i fråga
om storleken å ett stödjordbruk. Enligt egnahemsstyrelsens mening bör begreppet
stödjordbruk i varje fall givas i så måtto vidgat innehåll, att däri
inbegripas jordbruk varå kunna födas två, högst tre kor. I

I fråga om gränsdragningen mot de ofullständiga jordbruken har hushållningssällskapets
i Norrbottens län förvaltningsutskott ifrågasatt, om det alltid
vore ändamålsenligt att förhindra ett stödjordbruk att utvidgas efter hand.
Man borde icke tilldela stödjordbruken så små arealer, att en fortsatt utveckling
av jordbruket omöjliggjordes. Ett stödjordbruk borde få utvecklas
ej endast till ett ofullständigt jordbruk utan, där förhållandena det medgåve,
till ett fullständigt sådant.

I andra utlåtanden har framhållits angelägenheten av alt den begränsning
av möjligheterna att bilda stödjordbruk som åsyftats av de sakkunniga verkligen
bleve iakttagen i tillämpningen. Länsstyrelsen i Hallands län har sålunda
hävdat, att det borde än tydligare markeras att den största försiktighet
iakttoges vid bildandet av stödjordbruk, då sådana eljest lätt kunde befaras
få karaktären av ofullständiga jordbruk. Liknande uttalanden ha
gjorts av länsstyrelserna i Jönköpings och Älvsborgs län samt riksförbundet
landsbygdens folk, vilka alla betonat nödvändigheten av att kravet på stadigvarande
arbetstillfällen vid sidan av jordbruket till fullo beaktades.

Slutligen må anmärkas, att egnahemsstyrelsen icke ansett fullt tillfredsställande,
att termen stödjordbruk bleve förbehållen allenast den typ av
mindre jordbruk som skulle få bildas enligt sakkunnigförslaget. Ur de synpunkter
egnahemsstyrelsen hade att anlägga i sin verksamhet för åstadkommande
av en sanering av de ofullständiga jordbruken syntes det mer
ändamålsenligt, att termen stödjordbruk kunde få nyttjas såsom en samlan -

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

de beteckning för samtliga de jordbruk vilka vore av mindre storleksordning
än att de utgjorde bärkraftiga familjejordbruk men vilkas avkastning dock,
tack vare i orten förefintliga stadigvarande förvärvsmöjligheter vid sidan av
jordbruket genom skogskörslor eller dylikt, beredde innehavaren och hans
familj full bärgning. Egnahemsstyrelsen ville emellertid icke motsätta sig,
att beteckningen stödjordbruk användes för de mindre jordbruk som vore
tillåtna enligt förslaget. De något större jordbruk, där man förutom några
kor kunde hålla en häst, kunde då förslagsvis benämnas »större stödjordbruk».
Beträffande terminologien har överlantmätarcn i Skaraborgs län uttalat,
att det vore svårt att inarbeta benämningen stödjordbruk i språkbruket,
då ordet ofta förblandades med ofullständiga jordbruk. Med hänsyn till
att fastigheten hade sitt huvudsakliga värde i åbyggnaderna och då tillhörande
jordbruk vore av mycket ringa omfattning, syntes benämningen småbruk,
som vunnit hävd, vara alt föredraga.

Beträffande sakkunnigförslagets allmänna ståndpunkt i fråga om skogens
betydelse för ett lönsamt jordbruk samt de ur denna synpunkt
föreslagna bestämmelserna ha meningarna likaledes brutit sig. Särskilt gäller
detta om den bestämmelse i förslaget som avser att förhindra att för jordbruket
i en ort behövlig skog avskiljes därifrån. I flertalet av de utlåtanden,
i vilka de grundläggande principerna för förslaget vunnit anslutning, gillas
emellertid förslaget även i dessa delar. Och många av dem som särskilt yttrat
sig i nu förevarande avseenden ha funnit förslagets regler vara av behovet
påkallade och innebära ett för landets jordbruk värdefullt skydd. Överlantmätaren
i Värmlands län har uppgivit, att enligt vad erfarenheten gåve
vid handen nu gällande regler icke alltid kunnat givas sådan tolkning att
olämplig fastighetsbildning kunnat förhindras; särskilt gällde detta förhindrandet
av skogens skiljande från jorden. Även överlantmätaren i Kopparbergs
län har ansett riktigt att man i allmänhet sökte bibehålla skogen vid
jordbruket. Begeln att skogen i allmänhet ej får skiljas från ortens jordbruksjord
utgjorde enligt egnahemsstyrelsens uppfattning en framträdande
förtjänst hos förslaget; på denna punkt gjorde sig en ändring av de nuvarande
förhållandena måhända allra starkast gällande. Länsstyrelsen i Västerbottens
län har funnit bestämmelserna väl motiverade. Enligt länsstyrelsens
mening måste förslagets förbud mot avskiljande av skogsmark från
jordbruket verka dämpande på den lust till spekulation i skogsfastigheter
som under vissa konjunkturer gjorde sig gällande. Att en spärr mot denna
företeelse vore önskvärd, framginge av den omfattning avstyckningama av
skogsfastigheter redan tagit i vissa trakter. Samma mening har uttalats i ett
stort antal andra yttranden.

Såsom tidigare anmärkts, ansåg sig 19A2 års jordbrukskommitté icke kunna
vid tidpunkten för avgivandet av yttrande i ärendet tillstyrka en så långt
syftande reform som den av de sakkunniga föreslagna. Kommittén förordade
emellertid, att den bestämmelse i förslaget som avsåg att tillgodose intresset
att vid jordbruket i en ort såsom stöd för detsamma behålla behövlig skog
omedelbart genomfördes. 1 detta hänseende har kommittén yttrat:

100

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

Den här av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen innebär ju en ej obetydlig
skärpning i förhållande till gällande lag. Såsom de sakkunniga framhålla,
är förhållandet för närvarande det, att ett stort antal jordbruk i de
delar av landet, där ett bärkraftigt jordbruk i regel ej kan tänkas utan tillgång
på skog, trots att skog finnes i trakten sakna erforderlig stödskog och
därför måste hänföras till de ofullständiga jordbrukens kategori. En synnerligen
viktig uppgift är att förvandla dessa ofullständiga jordbruk till bärkraftiga
brukningsdelar. Härvid kunna olika medel användas. I många fall
torde man böra räkna med sammanslagning av befintliga brukningsdelar. I
vissa fall kan erforderlig utvidgning av åkerarealen måhända åstadkommas
genom nyodling å fastighetens egen mark. Ett viktigt medel måste emellertid
under alla förhållanden bli tilldelning av skog. Det synes då angeläget,
att man ej försvårar användningen av detta rationaliseringsmedel genom att
medgiva att skog, som nu finnes vid jordbruket och kan bli behövlig för
rationaliseringen, skiljes från jordbruket. Skulle man ej nu införa bestämmelser,
som hindra ett dylikt avskiljande, torde det kunna befaras, att de
möjligheter därtill, som finnas enligt nu gällande lag, komma att, under
övergångstiden till dess en mera fullständig reform av avstvckningsbestämmelsema
kan genomföras, utnyttjas i en sådan utsträckning, alt rationaliseringsarbetet
kan komma att lida allvarligt men därav.

Uttalande av liknande innebörd har gjorts av Sveriges lantbruksförbund.
Skogens betydelse såsom stöd för jordbruket har slutligen även framhållits
av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, som uttalar, att en viss opposition
mot bibehållande av skogen såsom ett stöd för jordbruket fortfarande
vore att finna hos det rena skogsintresset men att några bärande skäl icke
syntes kunna framläggas för ett ytterligare överförande dit av jordbrukets
skogar. Skogen vore enligt förbundets åsikt en ovillkorlig förutsättning för
jordbruksnäringens drivande. Förbundet ansåge, att det icke kunde råda
några som helst tvivel om att ur skoglig synpunkt förhållandena å bondeskogarna
under de sista årtiondena gått framåt i sådan grad att man icke behövde
befara, att skogshanteringen i jordbrukets skogar icke skulle tillfredsställa
de krav som man ur samhällets synvinkel hade rätt att ställa med
hänsyn till skogens störa betydelse för landet.

Å andra sidan har i vissa yttranden hävdats en avvikande ståndpunkt i
fråga om skogens betydelse för jordbruket. Industriens Norrlandsutredning
har sålunda med avseende å det stöd skogen förmenats bereda jordbruket
framhållit, att detta stöd huvudsakligen bestode av arbetsinkomster och inkomster
av skogsförsäljning. Enligt Norrlandsutredningens åsikt förutsatte
förvärvandet av arbetsinkomster genom skogsbruk näppeligen äganderätt till
skogen. Det vore ett faktum, att den övervägande delen av skogskörslorna på
landets samtliga skogar utfördes av jordbrukets folk med jordbrukets
dragare. Å andra sidan lejde även bondeskogsbruket i betydande omfattning
främmande arbetskraft för avverkningarna, särskilt för huggningarna. Att
avsätta en särskild skogsareal för att jordbrukets utövare skulle garanteras
arbetstillfällen inom de egna rågångarna vore därför en konstruktion, som
ej hölle streck i verkligheten. Den gjorde det så mycket mindre som bondeskogsbrukets
avverkningar vore i hög grad konjunkturbetonade. De sakkunniga
syntes vidare ha förbisett, att skogsbruket liksom jordbruket ginge

Kungl. Alaj:ts proposition nr 232.

101

mot en lid av tilltagande knapphet på arbetskraft, vilket i själva verket vore
ett av de största problemen för skogsbruket. Vad därefter beträffade inkomsterna
av skogsförsäljning, som kunde erhållas genom köp av en avstyckning
eller av varje annan fastighet med skog, vore denna inkomst närmast
att betrakta som inkomst av kapitalinvestering. Om skogen betalades
efter sitt fulla värde, vilket man i allmänhet borde förutsätta, så erbjöde
denna kapitalinvestering näppeligen någon fördel framför varje annan säker
realinvestering. Det kunde till och med ifrågasättas, om ej med hänsyn till
det omvittnade behovet av rationaliseringsåtgärder i jordbruket en investering
för sistnämnda ändamål borde giva en högre avkastning än förvärvet
av skogsmark. För de köpare som ville förvärva ett jordbruk med skog syntes
under alla förhållanden dylika i tillräcklig omfattning komma att stå
till buds. Att köpare av avstyckningar med skog i stor utsträckning realiserade
skogen så långt skogsvårdslagen det tilläte för att möjliggöra avbetalning
på den härigenom förhöjda köpeskillingen utgjorde i viss mån en
bekräftelse på att köpare till avstyckningar för sin del ej i högre grad värdesatte
detta skogsinnehav, samtidigt som det med skogstilldelningen avsedda
stödet i motsvarande grad förringades. Detsamma vore förhållandet med
köpare av arrendegårdar, vilkas avstyckning efter den föreslagna skärpningen
av kravet på skogstilldelning syntes bliva ytterligare försvårad. —
Efter att ha återgivit de sakkunnigas omdöme om skötseln av bondeskogarna
har industriens Norrlandsutredning hävdat, att detta omdöme ställde
bondeskogsbruket i en gynnsammare dager i förhållande till storskogsbruket
än tillgängliga fakta gåve vid handen. Rätta förhållandet syntes vara,
att bondeskogsbruket vore betydligt ojämnare än storskogsbruket och mera
beroende av den tillfällige ägarens ekonomiska styrka och intresse än fallet
vore med storskogsbruket. Under sådana förhållanden syntes det vanskligt
att fortsätta på den väg mot ytterligare parcellering av skogsmarken som de
sakkunnigas förslag om skogstilldelning till varje nybildad fastighet innebure.
Parcelleringen av skogsmarken finge särskilt ogynnsamma verkningar
när den försämrade skogsmarkens arrondering. Denna arrondering vore redan
nu mångenstädes så otillfredsställande, att den vore till uppenbar olägenhet
vid avverkning och skogsvård. Med tilltagande rationalisering av avverkningarna
och intensifiering av skogsvården komme dessa olägenheter
att än starkare framträda. Det vore under sådana förhållanden att beklaga,
alt de sakkunnigas förslag i vad det avsåge s. k. överloppsskog komme att
gå ut över industriens redan hårt beskurna möjligheter att arrondera sitt
skogsinnehav. Likaså komme den föreslagna skärpningen av kravet på stödskogslindelning
att i vissa fall försvåra arrondering genom byte.

I huvudsak samma erinringar som de nu angivna ha framställts av länsstyrelsen
i Blekinge län, som ansett att de sakkunniga väl ensidigt satt jordbrukets
betydelse som det primära. Länsstyrelsen har dock på tal om den
vikt de sakkunniga lagt vid kombinationen av jord och skog uttalat, att
donna tankegång i många fall måsle anses icke blott socialt utan även
strängt ekonomiskt berättigad. Länsstyrelsen har vidare i fråga om skogs -

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

vården vitsordat, att även om storskogsbruken i många trakter av landet
sköttes bättre än de små skogsbruken det i allt fall funnes trakter av nordligare
Sverige där åtminstone återuppbyggnadsarbetet å skogarna sannolikt
hunnit längre å bondeskogsbrukets skogar än å det där dominerande storskogsbruket.
Länsstyrelsen har emellertid framhållit, att i den mån en på
grund av ökad skogstilldelning framtvingad parcellering av samlade större
skogsenheter vore till förfång för skogsbruket, det måste tillses att en sådan
uppdelning skedde med största aktsamhet. Sålunda borde jordbrukssynpunkten
ej få så träda i förgrunden, att i bördighets- eller i annat driftsavseende
uppenbarligen svaga jordbruksjordar därigenom skulle komma att
givas stödskogstilldelning. Det vore vidare av vikt, att fastigheterna kunde
bliva så pass stora, att de erbjöde tillräcklig tillgång till de olika ägoslagen,
så att de vart och ett kunde få den bästa användningen. Det vore eljest risk
att ägaren frestades att skörda skogen för hårt eller att i för stor utsträckning
utnyttja skogen för betesdrift. Även Norrlandskommittén, som ansett
frågan om jordbrukets skogstilldelning kräva ytterligare överväganden, har
omnämnt vissa synpunkter, vilka plägade anföras mot en riklig skogstilldelning
till jordbruken. I den mån jordbrukare vore innehavare av stödskog,
kunde risk föreligga för att skogen vid äganderättsöverlåtelse i samband med
generationsväxling eller annorledes avverkades för anskaffande av erforderlig
lösensumma liksom att avverkningarna också i övrigt lätt nog snarare
komme att anpassas efter jordbrukarens behov av medel eller efter av
olika konjunkturer betingade virkespriser än efter vad som motiverades
enbart ur skogsvårdssynpunkt. Det vore med hänsyn därtill ej utan vidare
klart, att en jordbrukare på längre sikt erhölle jämnare sysselsättning, om
han själv ägde skog än om han hade tillgång till skogsarbete på större
skogskomplex som tillhörde domänverket eller skogsbolag. Vidare skulle ett
tvång att jämte jord även inköpa skog kunna te sig som ett hinder för
fastighetsförvärv. Möjligheterna för arrendatorer att inlösa jord med äganderätt
kunde försvåras genom uppställandet av stödskogskrav. Sveriges
skogsägareförbund har velat framhålla, att skogsnäringen ur nationalekonomisk
synpunkt vore fullt likvärdig med jordbruket samt därför icke borde
diskrimineras i den ekonomiska lagstiftningen. De i sakkunnigförslaget uppställda
villkoren för avstyckning berörde skogsbruket på två sätt: dels framtvingades
en parcellering av skogsenheterna genom det praktiskt taget generella
kravet på stödskogstilldelning vid avstyckning i skogsbygdema och dels
omöjliggjordes all arrondering av nu förefintliga splittrade skogsbruksenheter
genom förbudet att vid avstyckning till särskild fastighet för skogsbruk
avskilja s. k. överloppsskog. Av i huvudsak dessa anledningar har
förbundet, på sätt nedan skall närmare angivas, påyrkat jämkningar i förslaget.

Överlantmätaren i Gävleborgs län har gjort gällande, att vid bedömandet
av fastighetsbildning konflikt mellan jordbruksnäringen och andra näringar
borde lösas på ett ur nationalekonomisk synpunkt bästa sätt och icke, såsom
lagförslaget syntes avse, endast med tanke på jordbruksnäringens bästa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

103

Enligt överlantmätarens förmenande hade tilldelning av skogsmark och
framför allt av stödskog icke den betydelse för jordbruket som de sakkunniga
ansåge; de nuvarande restriktionerna vore mer än tillräckliga. Av större
betydelse än stödskogstilldelning vore att jordbruksfastigheterna erhölle tillräcklig
och väl arronderad inägojord. Uttalande av liknande innebörd har
gjorts av slcogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra del, som förklarat sig
icke övertygad om att jordbruket under alla förhållanden borde intaga en
sådan ovillkorlig förmånsställning som de sakkunniga förutsatt.

Utan att vilja direkt avstyrka sakkunnigförslaget i förevarande delar har
överlantmätarcn i Jämtlands län förklarat, att den inställning som förslaget
i princip intoge till frågan om de egentliga jordbruksfastigheternas skogstilldelning,
eller att en riklig tillgång till skog skulle för dem utgöra en förmån
och vara ägnad att stärka jordbrukets ställning, dock kunde ifrågasättas.
Enligt överlantmätarens uttalande hade nämligen erfarenheten visat, att
riklig skogstillgång inom en jordbruksfastighet i många fall medfört, att det
egentliga jordbruket försummats. Fastighetsägaren hade i sådana fall sökt
och erhållit sin huvudsakliga inkomst av skogsbruket, och det egentliga
jordbruket hade nedsjunkit till att bliva endast ett stöd åt detta. En liknande
synpunkt har anlagts av tillförordnade byråchefen i lantmäteristyrelsen
Prawitz ävensom av överlantmätaren i Västernorrlands län. Distrikt slantmätaren
i Härnösands distrikt har uttalat, att enligt vad erfarenheten visade
jordbruksfastigheter som läge i mer eller mindre utpräglad vanvård
mycket ofta vore sådana som omfattade betydande skogsvärden. Dylika
fastigheter bleve lätt tacksamma spekulationsobjekt för personer som saknade
intresse för jordbruket såsom sådant. Vid salubjudning av en jordbruksfastighet
av sådan sammansättning att skogstillgångens värde vore ojämförligt
större än jordbruksjordens värde bleve i regel de jordbrukare som vore
spekulanter överbjudna av personer som vore inriktade på att i första hand
tillgodogöra sig skogsvärdet. Följden härav bleve, att icke blott skogen utan
vad värre vore även jordbruket såsom sådant ginge förlorat för den självägande
bondebefolkningen. För jordbruket skulle det i dylika fall vara till
nytta, om en del av skogen kunde frånstyckas och eventuellt bilda särskild
skogsfastighet, varefter fastighetens återstod till rimligt pris kunde förvärvas
av en jordbrukare.

Kammarkollegiet har hävdat, alt kravet på tilldelning av husbehovsskog
lett till en parcellering av skogsmark, som ibland varit skadlig för skogsskötseln.
Om skogstilldelningen icke kunde göras så stor att ett uthålligt skogsbruk
lämpligen kunde bedrivas, syntes del därför bättre att avstå från kravet
på skogstilldelning än alt verkställa en uppdelning av skogsmarken.
Skulle en fastighet i sådant fall icke bliva bärkraftig utan skog, syntes det
riktigare att avstyckningen ej medgåves. Det vore vidare enligt kollegiets
mening icke försvarligt ur nationalekonomisk synpunkt att genom skogstilldelning
söka vidmakthålla sådana jordbruk, där åkern icke ens lämnade
ersättning för utsäde, gödning och nedlagt arbete. Dylika jordbruk borde
nedläggas.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

I detta sammanhang må anmärkas, att kollegiet förordat att begreppen
husbehovsskog och stödskog utmönstrades ur lagen och ersattes med ett allmänt
begrepp, bestämt såsom för fastighetens bärkraft erforderlig skogstilldelning
eller dylikt. Kollegiet har i denna fråga anfört följande:

Husbehovsskogen torde numera vara ett begrepp, som ofta bar ett svagt
samband med den faktiska användningen av en fastighets skog. Det ekonomiskt
riktiga torde vara att sköta den s. k. husbehovsskogen så, att den ger
bästa möjliga utbyte, oavsett om produkterna lämpa sig för förbrukning å
fastigheten eller icke. Det inträffar icke heller alltid, att byggnadsbehovet
inträffar vid en sådan tidpunkt, att en avverkning kan vara försvarlig ur
vare sig skogsvårds- eller ekonomisk synpunkt, eller att, när den ur skogsskötselns
synpunkt lämpliga tiden för en avverkning är inne, något nybyggnadsbehov
föreligger. Det torde sålunda ofta vara lämpligare att tillgodose
en fastighets behov av byggnadsvirke genom inköp än genom alt producera
det av den skog, som växer på fastigheten. Bränsle och stängselvirke torde
däremot i allmänhet kunna, om skogsmarken icke är av alltför ringa omfattning,
med fördel erhållas på gården ur gallringsvirke, toppar och annat
avfall, som annars måhända icke skulle vinna lönande avsättning. Ett årligt
mindre behov av gagnvirke till reparationer och slöjd föreligger också. Om
skogsvården på s. k. husbehovsskog skulle inriktas på att producera det
virke, som förbrukas på gården, torde det kunna leda till en nationalekonomiskt
sett skadlig sänkning av skogsmarkens avkastning. Enligt kollegiets
mening är det lämpligare att undersöka om skogstilldelning erfordras för
lämpligt utnyttjande av arbetskraft och dragare eller eljest är erforderlig för
fastighetens bärkraft, särskilt för att lämna bidrag till täckande av byggnadskostnadema.
En sådan bestämning skulle innesluta även stödskogsbegreppet.

Skogsstyrelsen har ansett sig icke böra ingå på att taga närmare ställning
till förslagets grundsatser men har beträffande de mera skogligt betonade sidorna
av förslaget funnit endast få erinringar kunna resas mot detsamma.
I fråga om den i förslaget föreskrivna tilldelningen av skog har skogsstyrelsen
ansett otvivelaktigt, att skogsbruk inom fastighetens gränser kunde utgöra
ett givande och pålitligt stöd för jordbruket i orter, där natur- och näringsförhållandena
tilläte en sådan kombinerad driftsform. Det vore emellertid
angeläget, att vid prövning av frågor om skogstilldelning till jordbruksfastighet
parcelleringen icke dreves så långt, att betingelserna för en ekonomiskt
nöjaktig skogshushållning mera påtagligt försämrades. Att industriens
Norrlandsutredning liksom även länsstyrelsen i Blekinge län och Sveriges
skogsägareförbund uttalat farhågor för att den i förslaget föreskrivna skogstilldelningen
kunde komma att medföra en för skogsbruket menlig uppdelning
av skogsmarken har förut nämnts. Sveriges skogsägareförbund har under
åberopande härav yrkat, att stödskogstilldelningen begränsades till styckningsfastigheterna
och bibehölles vid den ungefärliga nivå som enligt hittills
tillämpade grunder befunnits lämplig och tillräcklig. Stödskogarna borde
hallas vid rimlig nivå till undvikande av fortsatt parcellering av de större
skogsbruksenhe terna.

Domänstyrelsen har ansett skäl ej föreligga att vidhålla kravet å tilldelning
av skog, när det gällde avstyckning av jordbruksfastighet å kronopar -

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

kerna. Arbetstillgången i orten ökades icke av större skogstilldelning vid avstyckning.
Ej heller medförde skogstilldelningen någon garanti för jämn arbetslillgång
för styckningslottens ägare. Erfarenheten hade visat, att stödskogsbestämmelserna
i hög grad försvarat försäljningarna, enär saluvärdena
därigenom avsevärt ökades. Det vore angeläget, alt egnahemsbildandet a kronoparkerna
ej försvårades genom föreskrifter som därjämte enligt styrelsens
mening vore obehövliga och för kronoparkema skadliga. Vad nu sagts
gällde även skog till husbehovet, enär blivande ägare kunde påräkna, att
till skäliga priser å kronoparkema erhålla för ändamålet lämplig skog av
olika sortiment. Domänstyrelsen har därjämte framhållit, att ett genomförande
av de sakkunnigas förslag om större skogsmarkstilldelning vid avstyckning
av jordbruksfastigheter komme att medföra obenägenhet från jordägarnas
sida att överhuvud taget iörsälja sadana fastigheter,
rades möjligheterna för eventuella köpare att förvärva jorden, om de nödgades
att övertaga större skogsmarksarealer än som överensstämde med deras
förmåga och önskan. Det syntes slutligen alltjämt föreligga skäl att
främja frilösningen av arrendejordbruk, vilket spörsmål statsmakterna ägnat
stor uppmärksamhet, men en utveckling i sådan riktning kunde komma att
hämmas genom de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna.

Att krav på ökad tilldelning av skog vore ägnat att fördyra jordbruksfastigheterna
och därigenom försvåra överlåtelse av jordbruksfastigheter
har även framhållits av, bland andra, skogsvårdsstgrelsen i Uppsala län. Å
andra sidan ha skogsvårdsstgrelserna i Östergötlands och Blekinge län framhållit
angelägenheten av att skog, som tillädes jordbruksfastighet, icke bleve
för ringa; en rationell skogsvård vore icke möjlig vid för små skiften.

I yttranden som avgivits av Mälar provinsernas hypoteksförening och
skånska hypoteksföreningen har anlagts den förut nämnda synpunkten, att
förslagets regler om skogstilldelning kunde omöjliggöra för en mångfald
arrendatorer att förvärva det arrenderade jordbruket; priset på den skog
som måste tilläggas fastigheten kunde långt överstiga belåningsvärdet därav.

I ett yttrande har hävdats, att gällande lags bestämmelse därom att i ort
med ringa skogslillgång skogen må tilldelas en av fastigheterna, om det
prövas angeläget för skogens bestånd, borde bibehållas. Skogsvårdsstgrelsen
i Malmöhus län har nämligen, närmast med tanke på den sydskånska skogens
för vindpåverkan utsatta liige, gjort gällande att denna skog, som i och
för sig vore av utomordentligt värde, löpte risk för sitt framtida bestånd
vid en eventuell uppdelning i samband med avstyckning.

1 åtskilliga yttranden har den bestämmelse i förslaget som åsyftar alt
förhindra, att för jordbruket behövlig skog avskiljes därifrån, blivit föremål
för krilik. Från en del håll ha därvid särskilt påtalats de svårigheter en dylik
regel skulle medföra för skogsägare att förbättra arronderingen av sina
skogsfastigheter. Kammarkollegiet har sålunda från denna synpunkt ifrågasatt
lämpligheten av att strängt upprätthålla kravet, att i orter där husbehovsellcr
stödskog anses erforderlig den till jordbruket hörande skogen skall reserveras
för ortsbehovet av skog. Detta skulle enligt kollegiets uppfattning

106

Kung!. Maj.ts proposition nr 232.

kunna leda till att i vissa fall ur arronderingssynpunkt lämpliga kompletteringar
av skogsf as tigheter förhindrades. Det vore också tvivelaktigt, om de
fastigheter, som skulle ha nytta av dessa tillämnade skogsanslag, någonsin
komme att fa del av dem. Skulle de ofullständiga jordbruken i sådana trakter
kompletteras med skog, syntes kraftiga ingrepp från det allmännas sida
bliva påkallade. Sveriges skogsägareförbund har anlagt liknande synpunkter
och uttalar, att ifrågavarande regel skulle avskära det större skogsbrukets
möjlighet att genom förvärv av överloppsskog verkställa behövlig arrondering
av splittrade ägor. De i bolagsförbudslagen införda s. k. lindrigare koncessionsgrunderna
bleve därmed utan reellt underlag, i vad de avsåge överloppsskog.
Den i samma lag införda bytesregeln, som vid sitt införande
uttryckligen angavs avse att bereda storskogsbruket viss arronderingsmöjlighet,
skulle även bliva verkningslös. Enligt förbundets mening skulle detta
innebära en stor nackdel för storskogsbruket. Detta skogsbruk hade ett verkligt
behov av att i trängande fall kunna genomföra en arrondering. Den hittillsvarande
möjligheten att förvärva överloppsskog hade åtminstone i någon
ringa man kunnat tillgodose detta behov. Förbundet påyTkade fördenskull,
att bestämmelsen i förslaget skulle utgå. Uttalanden av liknande innebörd ha
gjorts av industriens Norrlandsutredning och länsstyrelsen i Blekinge län.
Denna länsstyrelse har tillika gjort gällande, att en bestämmelse om förbud
att avstycka överloppsskog kunde leda till att exempelvis ett till försäljning
nödgat dödsbo finge ett ytterligare tvång till att först söka taga ut så
mycket som möjligt av skogen. Liknande kunde fallet bliva för andra fullt
legala ägare av skog som av fullt rimliga skäl stode inför tvånget att sälja.
Lagen skulle framkalla ett köparmonopol, som för en säljande skogsägare
lätt ledde fram till försämrad skogsvård.

Den nu sist angivna synpunkten har anlagts av ett flertal myndigheter, som
ansett den nu ifrågavarande bestämmelsen innebära ett starkt ingrepp i den
enskildes rätt att förfoga över sin egendom. I sådant hänseende har överlantmätaren
i Jämtlands län anfört, att vederbörande jordägare i allmänhet torde
ha svårt att inse det berättigade i att för ett allmänt intresse, som först i en
o\ iss framtid kunde komma att bliva aktuellt och realiseras, berövas sin rätt
att tå på för dem fördelaktigaste sätt disponera över tillgång å skog. Överlantmätaren
hölle före, att förslaget i förevarande avseende i viss mån skjutit
över malet och att reglerna därför borde modifieras. Samma mening har uttalats
av ägodelning sdomaren i Norra Hälsinglands domsaga och domänstyrelsen
samt av länsstyrelsen, hushållningssällskapet och egnahemsnämnden i
Jamtlands län. Även skogsvdrdsstyrelsen i Värmlands län samt Värmlands
hypoteksförening och skånska hypoteksföreningen ha ansett, att ett förbud
att annat än i undantagsfall avskilja skogsmark vore ett alltför starkt ingrepp
i äganderätten; det skulle skapa ett köparmonopol och utestänga all konkurrens,
vilket icke stode i överensstämmelse med allmän rättsuppfattning inom
landet.

I några yttranden har framhållits behovet av att kunna avskilja den till en
jordbruksfastighet hörande skogsmarken för att möjliggöra komplettering av

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

107

ofullständigt jordbruk med inägojorden. Överlantmätaren i Kopparbergs län
har sålunda ifrågasatt, huruvida icke i dylika fall fördelarna med alt intilliggande
brukningsdelar kompletterades med inägojord finge anses överväga
skadan för jordbruket i orten av att skog skildes från inägorna. Då emellertid
enligt överlantmätarens förmenande en sådan åtgärd icke skulle vara tilllåtlig
enligt förslaget, borde detta modifieras på denna punkt. En liknande
uppfattning har kommit till uttryck i de yttranden som avgivits av hushållningssällskapets
i samma län förvaltningsutskott samt lantbruksstgrelsen.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har i sitt yttrande uttalat farhågor
för att ett förbud att avskilja överloppsskog från jordbruksfastighet
skulle verka hindrande för i och för sig önskvärda upplåtelser av jordbruk
från fastigheter med större skogsinnehav.

Bland de regler som ha avseende å skogens behandling i fastighetsbildningshänseende
har, såsom tidigare omnämnts, även upptagits en bestämmelse,
som har till syfte att bereda skydd mot en sådan uppdelning av skogsmark
som skulle försämra möjligheterna att ekonomiskt utnyttja skogen. Detta
stadgande har uppmärksammats endast i ett fåtal yttranden. Sveriges skogsägareförbund
har om denna regel yttrat, att den utan tvivel skulle vara avvärde,
om den finge tillämpas utan undantag. I paragrafen i fråga hade emellertid
införts det undantaget, att regeln ej skulle gälla, om skogsbrukets parcellering
skulle gynna jordbruksnäringen. Därmed hade i själva verket den
huvudsakliga nyttan av regeln eliminerats.

De i sakkunnigförslaget uppställda bestämmelserna till skydd mot en
för jordbruksnäringen skadlig delning ha i allmänhet mötts
med gillande. Kammarkollegiet har framhållit, att antalet större och medelstora
jordbruk minskat. Då dessa syntes vara de ur driftssynpunkt värdefullaste
enheterna samt deras produktion av största betydelse för spannmålsförsörjningen,
vore åtgärder påkallade som begränsade möjligheterna att uppdela
dessa jordbruk. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har, i likhet
med de sakkunniga, ansett, att man vid den fortsatta fastighetsbildningen borde
så långt som möjligt eftersträva att skydda de för ekonomisk drift lämpliga
större och medelstora gårdarna. Ägodelningsdomarcn i Vättle, Ale och Kullings
domsaga har hälsat med tillfredsställelse, att de sakkunniga betonat vikten
av att de livsdugliga jordbruken bibehållas och kräva garantier mot att
avstyckningar icke tillåtas till men för familjejordbruken. Denna ägodelningsdomare
har emellertid gjort gällande, att stödjordbruken icke borde gynnas
på bekostnad av familjejordbruken, överhuvud borde statsmakterna icke genom
undantagsbestämmelser uppmuntra bildandet av stödjordbruk. I anledning
därav hemställdes, att det för stödjordbruk i förslaget upptagna undantaget
från skyddsbestämmelserna måtte uteslutas. Hushållningssällskapets
i Västerbottens län förvaltningsutskott har uttalat samma åsikt.

Endast ett fåtal myndigheter ha ställt sig kritiska till de till jordbrukets
skydd uppställda reglerna. Egnahemsnämnden i Älvsborgs läns södra område
har sålunda ställt sig tvivlande mot tanken alt icke tillåta styckning av större
för jordbruksändamål väl lämpade egendomar. Man fastlåste genom en dy -

108

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

lik lagstiftning jorddelningen ungefär vid sitt nuvarande läge. Bondejordbruk
kunde därefter i stort sett endast nyskapas genom sammanslagningar av
mindre, ofullständiga jordbruk. Den närings- och befolkningspolitiska utvecklingen
i vårt land syntes icke med sådan visshet kunna förutsägas, att
man kunde utgå ifrån att flera familjejordbruk icke vidare skulle behövas
eller att sådana icke även framdeles komme att bliva efterfrågade. En möjlighet
att skaffa familjejordbruk till dem, som önskade sådana och vore
lämpliga att sköta dem, syntes under alla förhållanden böra lämnas öppen
även för framtiden. Samma uppfattning har uttalats av Älvsborgs läns norra
hushållningssällskaps förvaltningsutskott ävensom av jordbrukskommissionen
i Älvsborgs läns södra område.

De undantagsbestämmelser från de jordpolitiska villkoren som i sakkunnigförslaget
upptagits med avseende å bostäder, stödjordbruk samt
industriella och därmed likställda anläggningar ha föranlett
kritiska uttalanden från skilda håll. Kammarkollegiet har förfäktat,
att andra näringsgrenar än jordbruket numera spelade en så stor roll för folkförsörjningen
och välståndet inom landet, att när nybildning av fastigheter
påkallades för deras behov, jordbrukets intressen skäligen måste eftergivas i
större omfattning än vad förslagets bestämmelser angåve. Vilket intresse som
skulle erhålla företrädesrätt bleve i sista hand beroende av ett politiskt bedömande.
Om man bortsåge från det omedelbara intrycket av den tillfälliga
avstängningen från världsmarknaden, saknades ur näringspolitisk synpunkt
anledning att sätta industriens intressen i efterhand i förhållande till jordbrukets.
Snarare kunde de riktlinjerna uppställas, att industriernas markbehov
borde fullt tillgodoses men så, att minsta möjliga skada vållades jordbruket.
Då belägenheten kunde vara av avgörande betydelse för en industrianläggnings
bärighet, syntes kollisioner med jordbrukets intressen icke alltid
kunna undvikas. Det syntes icke vara givet, att industrien i dylika fall skulle
vika för jordbruket. 1 stället syntes en avvägning böra ske så, att nyttan och
skadan genom fastighetsbildningen bleve avgörande för dess tillåtlighet. Svea
hovrätt påpekar, att i sakkunnigförslaget eftergift från det allmänna lämplighetskravet
medgivits allenast för expropriationsändamål och för tillgodoseende
av ett allmänt behov av bostadslägenheter. Detta innebure, att när en
för en ort nyttig industri skulle anläggas, undantaget gällde blott arbetarnas
bostäder men icke industriföretagets markbehov, vilket knappast vore följdriktigt.
Samma synpunkt har anlagts av länsstyrelsen och överlantmätaren i
Västernorrlands län, därvid länsstyrelsen framhållit, att det understundom
kunde vara synnerligen angeläget, att avstyckning för beredande av plats
för en industriell anläggning finge ske, även om de allmänna förutsättningarna
för avstyckning ej tillfullo kunde tillgodoses. Distriktslantmätaren i
Härnösands distrikt har gjort samma anmärkning och påpekat, att en sådan
differentiering som skett i förslaget icke förekomme i nuvarande praxis och
ej heller syntes vara sakligt motiverad; en ändamålsenlig indelning av marken
i tättbebyggt samhälle för de olika ändamålen skulle lätt komma att
förryckas, om de nämnda ändamålen i vissa fall icke likställdes såsom grund

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

för medgivande till avstyckning. Svenska kommunal-tekniska föreningen har
likaledes ansett det vara en brist, att vid prövningen av undantag från det
allmänna lämplighetskravet hänsyn icke skulle få tagas till industriens eller
andra näringars behov.

Överlantmätaren i Stockholms lön — liksom ock länsstyrelsen i länet ■
har ansett, att de speciellt jordbrukspolitiska principerna i förslaget fått
skymma undan väl mycket av andra icke oviktiga sidor av jordpolitiken, speciellt
då den gren därav som rörde tillgodoseendet av fastighetsbildning för
bostads- och rekreationsändamål. Det hade varit önskvärt, att reglerna för
avstyckning för sådana ändamål kunnat givas ett något större utrymme i
lagtexten än som nu vore fallet.

Beträffande den fordran å »ett allmänt behov» som i förslaget uppställts
såsom villkor för tillämpningen av de för bildandet av bostadslägenheter medgivna
undantagsbestämmelserna har överlantmätaren i Malmöhus län ifrågasatt,
om man icke därigenom kommit att i viss utsträckning skjuta över målet
och allt för starkt beskurit möjligheterna till bostadsavstyckningar. Stadgandet
syntes böra uppmjukas på så sätt, att i stället för villkoret om allmänt
behov av bostadslägenheter blott uppställdes fordran på ett trängande
behov av mark för bostadsändamål och att möjlighet saknades att tillfredsställa
behovet på annat sätt i överensstämmelse med huvudreglerna. I flera
yttranden har framhållits, att den behovsprövning som förutsattes skola ske
i detta som ock i andra sammanhang kunde bliva synnerligen vansklig. Denna
prövning borde på något sätt kunna verkställas i ett större sammanhang.

I yttranden, avgivna av vattenfallsstyrelsen och svenska vattenkraf tf öreningen,
har påyrkats, att de undantag, som i sakkunnigförslaget medgivits
från det allmänna villkoret om nybildad fastighets lämplighet för avsett ändamål,
måtte utsträckas att avse jämväl vissa markbehov som kunde uppkomma
vid utbyggande av strömfall. Enligt dessa yttranden borde undantagsbestämmelserna
så jämkas, att nämnda allmänna lämplighetskrav ej komme
att medföra hinder för avstyckning av sådana markområden som erfordrades
för bildande av lämplig strömfallsfastighet eller för uppförande av personalbostäder,
belägna tillräckligt nära kraftstationer, regleringsdammar eller
andra vattenbyggnader. Dylika anläggningars belägenhet kunde ej väljas med
hänsyn till vad som vore lämpligt ur fastighetsbildningssynpunkt, och förvärv
för angivna ändamål kunde ej ske tvångsvis enligt vattenlagen. Vattenfallsstyrelsen
har vidare uttalat, att det även kunde vara lämpligt att i samband
med vattenområdet förvärva sådant strandområde som sedermera komme
att överdämmas eller skadas.

Departementschefen.

Målsättningen för den jordpolitiska kontrollen vid avstyckning och därmed
också utformningen av de bestämmelser som ha en sådan kontroll till
syfte är självfallet beroende av den statliga jordbrukspolitiken i allmänhet.
Frågan om den framtida jordbrukspolitiken har varit under utredning
av 1942 års jordbrukskommitté, som i juni 1946 avlämnat betänkande rö -

110

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

rande riktlinjerna för denna politik. Chefen för jordbruksdepartementet
har såsom jag tidigare nämnt förut denna dag hos Kungl. Maj:t hemställt
om remiss till lagrådet av vissa lagförslag som sammanhänga med de riktlinjer
för den framtida jordbrukspolitiken som enligt hans mening böra i
proposition föreläggas 1947 års riksdag. I samma lagrådsremiss har i fråga
om den jordbrukspolitik ka målsättningen anförts,
att denna politik bland annat måste taga sikte på att bereda jordbruksbefolkningen
likställighet i inkomsthänseende med jämförliga befolkningsgrupper.
För förverkligande av detta mål böra statsmakterna vara beredda
att även i fortsättningen lämna jordbruksnäringen sitt stöd. Dessutom
bör krävas, alt förefintliga rationaliseringsmöjligheter tillvaratagas.
Rationaliseringen bör inriktas dels på åtgärder som gå ut på att få till
stånd en utvidgning av arealen, där så är önskvärt, eller en förbättring av
arronderingen eller ägosammansättningen (åtgärder för yttre rationalisering),
dels på sådana åtgärder av mer permanent natur i fråga om jord eller byggnader
som ha till ändamål att förbättra produktions- och driftförhållandena
å en till storlek och gränser given brukningsdel (åtgärder för inre rationalisering),
dels ock på sådana åtgärder för förbättring av driftresultatet å
en till storlek och gränser given brukningsdel som ej på mera permanent sätt
beröra dess jord eller byggnader (åtgärder för rationalisering av driftförhallandena).
Rationaliseringsverksamlieten på jordbrukets område kräver en
noggrann planering. I sådant avseende bör genomföras en regional jordbruksplanering,
som i stort sett skulle ha till ändamål att uppdraga vissa
riktlinjer för rationaliseringen av jordbrukets struktur och driftförhållandena
inom en bygd. Såsom ett led i denna planering bör därefter följa en
individuell jordbruksplanering med syfte att, med ledning bland annat av
de resultat till vilka man kommit vid regionalplaneringen, framlägga en
utformad plan för de förbättringsåtgärder som böra vidtagas beträffande
vissa angivna brukningsdelar inom ett mindre område. En dylik verksamhet
förutsätter tydligen en sådan utformning av lagstiftningen på fastighetsbildningens
område, att sagda lagstiftning åtminstone i huvudsak förhindrar,
att indelningen i brukningsdelar förändras på ett sätt som strider mot de
allmänna riktlinjerna för rationaliseringen, samt underlättar och såvitt möjligt
positivt främjar en utveckling i enlighet med dessa riktlinjer.

Det är i synnerhet intresset att söka förekomma en ytterligare försämring
av fastighetsindelningen som föranlett fastighetsbildningssakkunniga
att framlägga särskilt förslag till nya regler om avstyckning. De sakkunniga
ha i sådant syfte föreslagit å ena sidan skärpta krav å nya fastigheters
lämplighet för sitt ändamål i fråga om storlek, ägosammansättning
och arrondering samt å andra sidan särskilda regler till skydd mot sådana
ändringar i fastighetsindelningen som, utan att bilda direkt olämpliga
fastigheter, dock skulle kunna innebära skada för jordbruket. Till de riktlinjer
för lagstiftning som de sakkunniga i sådant syfte förordat
kan jag i allt väsentligt ansluta mig. Jag kan sålunda icke dela den i några

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

111

remissullåtanden framförda uppfattningen, att jordbrukets intressen skjutits
alltför mycket i förgrunden och att de jordpolitiska villkoren erhållit
en avfattning, alltför snäv för att tillåta nödig anpassning efter skiftande
förhållanden. För att vid fastighetsbildningen erforderlig hänsyn skall lagas
till jordbruket torde det vara angeläget att man, på sätt fastighetsbildningssakkunniga
föreslagit, tydligare än vad nu är fallet angiver de synpunkter
som böra beaktas vid den jordpolitiska prövningen. Å andra sidan är det uppenbarligen
nödvändigt att villkoren för avstyckning icke göras så stela, att
man vid fastighetsbildningen icke kan taga erforderlig hänsyn till de växlande
förhållandena i olika delar av landet. Enligt min mening får emellertid förslaget
i detta hänseende anses i stort sett väl avvägt. För att säkerställa avsedd
tillämpning av de nya bestämmelserna ha de sakkunniga tänkt sig,
att särskilda fastighetsbildningsnämnder skulle komma de fastighetsbildande
myndigheterna till hjälp. Såsom jag tidigare uttalat anser jag icke erforderligt
att dylika nämnder inrättas. Lämpligen bör, såsom jag också tidigare
antytt, samarbete etableras med de s. k. lantbruksnämnderna liksom
även med överlantmätarna. Redan under förrättningens gång bör samråd äga
rum, där omständigheterna äro sådana att dylikt samråd får anses påkallat.
Att även den av chefen för jordbruksdepartementet omförmälda jordbruksplaneringen
kommer att i betydande utsträckning kunna vara de fastighetsbildande
myndigheterna till ledning ligger i öppen dag. Sålunda torde
uppgjorda planer bliva av stort värde i de fall, då tillåtligheten av jorddelning
förutsätter ett bedömande av behovet och lämpligheten i stort av en
påyrkad ändring i fastighetsindelningen. Dylika frågor måste uppenbarligen
ses i ett större sammanhang och förutsätta alltså viss planering av fastighetsbildningen.

När det gäller att taga ståndpunkt till nya regler om fastighetsindelningen,
måste helt naturligt övervägas vilka krav som böra ställas på en fastighet
för att den skall anses lämpad för sitt ändamål. De sakkunniga ha närmare
utvecklat vad som bör inläggas i lämplighetskravet och därvid, såvitt angår
jordbruksfastigheter, angivit vilka olika fastig hetstyper som böra
godtagas. De ha härvid — frånsett stödjordbruk — stannat för familjejordbruket
som minsta tillåtna jordbrukstyp. Härigenom skulle det ofullständiga
jordbruket helt utmönstras såsom godtagbar fastighetstyp. Att i förslaget
familjejordbruket lagts till bas har i remissyttrandena mötts med
gillande. Endast i ett yttrande har ifrågasatts, om icke den rådande bristen
på arbetskraft kunde komma alt tala till förmån för något mindre jordbruk
såsom alternativ till mera affärsmässigt skötta storjordbruk.

Jag torde här få erinra om den inställning till denna fråga som chefen för
jordbruksdepartementet givit till känna i förenämnda lagrådsremiss. lian
har där med avseende å prisstödet åt jordbruksnäringen förordat, alt detta
avväges så, att det skall bereda full lönsamhet för jordbruk som till storleken
motsvara genomsnittet i storleksgruppen 10—20 hektar och som fylla rimliga
anspråk i Låga om arronderingens och de fasta anläggningarnas beskaffenhet.
Vid bedömandet av det erforderliga stödets storlek för jordbruken i

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

skogsbygderna böra även beaktas de inkomstkällor som avkastningen av den
egna skogen och skogskörslorna genomsnittligt utgöra. Det jordbruk som
med hänsyn till storlek och beskaffenhet i övrigt är av den rationalitetsgrad
som sålunda bör tagas till utgångspunkt vid avvägningen av prisstödet åt
jordbruksnäringen benämnes i lagrådsremissen basjordbruk. I sagda remiss
uttalas även, att man bör utgå från att stödet åtminstone under avsevärd tid
framåt avväges med hänsyn till behovet för dylika jordbruk och att man
följaktligen även i arbetet med den yttre rationaliseringen bör utgå från att
sådana jordbruk skola kunna bestå på lång sikt. Med brukningsdelar, där
jordbruket uppnår basjordbrukets lönsamhetsnivå, likställas — med hänsyn
till deras möjlighet att bestå på lång sikt — de brukningsdelar där själva
jordbruket visserligen ej uppnår en dylik lönsamhetsgrad men vilka i stället
inrymma andra naturtillgångar, i första hand skog, av sådan beskaffenhet
och omfattning att brukaren ändock kan beräkna att genom avkastningen
av samtliga förvärvskällor å fastigheten komma upp till en tillfredsställande
inkomstnivå. Dessa jordbruk betecknas kombinerade jordbruk. Familjejordbruket
återfinnes icke såsom en särskild fastighetstyp i de av chefen för
jordbruksdepartementet uppdragna riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
i vidare mån än att inom den storleksgrupp som representeras av
basjordbruket säges falla flertalet av de jordbruk som under senare tid ansetts
hänförliga till familjejordbruk eller bondejordbruk. Ståndpunkttagandet i
fråga om rationalitetsgraden innebär emellertid icke, att basjordbruket godtagits
som en idealisk jordbrukstyp, utan är närmast dikterat av praktiska
hänsyn. Basjordbruket är ur arbetskrafts- och familjebildningssynpunkt behäftat
med vissa nackdelar, och ur dessa synpunkter har som en mera önskvärd
jordbrukstyp förordats ett större jordbruk, benämnt normjordbruk.
Först i denna storleksgrupp, som i stort selt omfattar jordbruken i storleksordningen
20—30 hektar, kunna jordbruken tillgodose önskemålen om ett
effektivt utnyttjande av arbetskraften och anordnande i övrigt av jordbruksdriften
på ett sätt som på nuvarande utvecklingsstadium kan anses driftekonomiskt
tillfredsställande.

Enligt vad som uttalats i nyss angivna lagrådsremiss representera visserligen
jordbruk av den storlek och beskaffenhet i övrigt som motsvarar basjordbrukets
rationalitetsgrad ej någon i och för sig idealisk jordbrukstyp,
utan det skulle ofta av olika skäl vara önskvärt med större brukningsdelar.
Emellertid torde detta förhållande icke böra föranleda, att fastighetsbildningssakkunnigas
ståndpunkt i denna fråga frångås. De topografiska förhållandena
i landet torde mångenstädes lägga hinder i vägen för tillskapandet
av jordbruk med högre rationalitetsgrad än bas jordbrukets; endast i
södra och mellersta Sveriges slättbygder torde man kunna räkna med att det
i någon nämnvärd utsträckning skall vara möjligt att bilda jordbruk med
högre rationalitetsgrad. Man torde emellertid icke böra i jorddelningslagen
söka uppställa särskilda, endast för vissa landsändar gällande föreskrifter.
Reglerna böra vara allmängiltiga, och när det gäller att i fråga om jordbruksfastigheter
närmare utveckla det allmänna lämplighetskravet torde i

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

113

första hand såsom riktmärke för lagstiftningen böra gälla, att mindre jordbruksfastigheter
icke få bildas än sådana vilka med hänsynstagande till samtliga
härå inverkande faktorer kunna beräknas äga full bärighet. Härvid blir
tydligen målsättningen för den statliga prisstödspolitiken av avgörande betydelse.
Om nämligen prisstödet så avväges, att full lönsamhet beredes jordbruk
av den storleksordning till vilken flertalet av de jordbruk vilka nu
räknas som familjejordbruk eller bondejordbruk är att hänföra, saknas uppenbarligen
anledning att för de delar av landet, där högre krav skulle kunna
ställas, utmönstra denna jordbrukstyp från de godtagbara. Det må emellertid
understrykas, att sakkunnigförslagets regler rörande familjejordbruket
allenast innefatta de minimifordringar som skola vara uppfyllda för att fastighet,
avsedd till jordbruk, må anses lämplig för sitt ändamål. Därmed är icke
sagt, att avstyckning, varigenom skulle bildas jordbruksfastighet av den sålunda
föreskrivna storleken, under alla förhållanden skulle vara tillåtlig.
Frågan härom är även beroende av den inverkan avstyckningen skulle ha
på den eller de fastigheter som beröras av åtgärden. I sådant hänseende må
bringas i erinran vad de sakkunniga anfört därom, att det ur jordbruksekonomisk
synpunkt är av stort intresse, ait även gårdar av större mått än familjejordbruket
finnas, där förhållandena medgiva det. Intresset, att parcelleringen
av landets jordbruksjord icke må gå ned ända till minimum för en
bärkraftig brukningsdel, bör, på sätt jag vill i det följande närmare utveckla,
tillgodoses genom särskilda regler till skydd mot skadlig jorddelning, varigenom
sättes en spärr för sådan styckning som skulle minska möjligheterna
att på ett tekniskt och ekonomiskt tillfredsställande sätt utnyttja jordbruksjorden,
även om styckningen icke skulle medföra, att fordringarna å nybildad
fastighets lämplighet bleve i och för sig eftersatta.

När jag talat om bärkraftig brukningsdel, bar därmed icke endast avsetts
ett jordbruk med en sådan åkerareal, att ägaren kan beräkna att få sin fulla
bärgning av själva jordbruket; till bärkraftig brukningsdel bör även hänföras
det kombinerade jordbruket. Avgörande för en ifrågasatt fastighets bärkraft
och därmed för dess lämplighet är icke enbart själva jordbrukets lönsamhet
utan att brukaren av samtliga inkomstkällor å fastigheten kan få sin fulla
bärgning. Vid sidan av åkerarealen bar skogsarealen jämte betestillgången
ofta en för lönsamheten avgörande betydelse, vilket noga måste beaktas. Att
angiva några ens ungefärliga arealsiffror för olika ägoslag torde med hänsyn
till de olika förhållandena icke vara möjligt. Vad en bärkraftig brukningsdel
bör innehålla av åker, äng och skogsmark blir beroende av lokala förhållanden,
brukningsdelarnas arrondering, jordbruksdriftens inriktning m. m.
Fordringarna på en fastighets lämplighet torde därför, i huvudsaklig överensstämmelse
med sakkunnigförslaget, böra angivas sålunda att fastigheten
kan giva brukaren och hans familj tillfredsställande bärgning samt alt
fastigheten för ändamålet skall allt efter ortens förhållanden och jordbrukets
art rymma erforderlig odlad eller odlingsbar mark (inrösningsjord) så ock
därutöver erbjuda annan behövlig naturtillgång, såsom skogbärande mark
Bihang till riksdagens protokoll 19A7. 1 samt. Nr 232.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

eller fiskevatten. Vid bedömningen bör man helt naturligt utgå från förhållandena
sådana de gestalta sig för en genomsnittlig brukare.

Ett av de mer omdiskuterade problemen i sakkunnigförslaget utgör frågan
om de ofullständiga jordbruken. Enighet torde väl råda därom, att ofullständiga
jordbruk under inga förhållanden böra få nybildas då tillgång till
förvärvsarbete vid sidan av jordbruket icke i tillräcklig omfattning står
ägaren till buds. Annorlunda ställer sig emellertid saken med jordbruk, där
väl avkastningen av fastigheten icke bereder ägaren hans fulla bärgning
men erforderligt tillskott till hans försörjning kan beräknas vara att tillgå
utanför brukningsdelen. I fråga om dylika ofullständiga jordbruk ha meningarna
i remissutlåtandena gått starkt isär. Under det att åtskilliga myndigheter
och sammanslutningar funnit förslagets ståndpunkt i fråga om
dessa jordbruk väl motiverad, har i ett flertal yttranden förfäktats, att skäl
saknades att så snävt som skett i förslaget avgränsa dylika jordbruk från de
tillåtliga typerna familjejordbruk och stödjordbruk. Till grund för kritiken
har från vissa håll framhållits, att behov understundom kunde föreligga
att till egna fastigheter få avstycka sådana mindre lägenheter som torp eller
arrendegårdar vilka utan att kunna hänföras till familjejordbrukens kategori
kanske sedan långliga tider brukats såsom särskilda enheter. I all
synnerhet har emellertid hävdats, att det vore för norrländska förhållanden
främmande att så skarpt skilja mellan det ofullständiga jordbruket och
stödjordbruket. I trakter där jordbrukaren hade att vid sidan av sitt jordbruk
hämta sin försörjning huvudsakligen genom skogsarbete vore det ofullständiga
jordbruket en lämplig form av stödjordbruk. Ett dylikt större stödjordbruk
medgåve ägaren att hålla dragare, vilket vore av väsentlig betydelse
även för skogsbruket. Det ofullständiga jordbruket utgjorde sålunda i
dessa bygder en med hänsyn till förhållandena lämpligt utformad jordbruks typ I

förut berörda lagrådsremiss, däri riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
uppdragits, har i fråga om de ofullständiga jordbruken åtskillnad
gjorts mellan två kategorier. Till den ena kategorien, bestående småbruk,
ha hänförts de brukningsdelar, där arbete utanför brukningsdelen kan
beräknas komma att stå brukaren till buds i sådan omfattning, att han genom
inkomsten av detta arbete och genom brukningsdelens avkastning sammanlagt
kan beräknas varaktigt komma upp till en tillfredsställande inkomstnivå.
Till den andra kategorien, övergångsjordbrulc, höra de brukningsdelar, där
stadigvarande inkomst av arbete utanför brukningsdelen ej kan påräknas i
sådan omfattning, att brukaren på lång sikt kan antagas ha möjlighet att få
en tillfredsställande bärgning av dylikt arbete och av arbete å brukningsenheten.
Stödjordbruket utgör enligt den i lagrådsremissen använda terminologien
en art av bestående småbruk, kännetecknad därav att jordbruket närmast
utgör en bisyssla och den huvudsakliga inkomsten erhålles genom arbete
utanför brukningsdelen. Jordbruket är där alltså endast avsett att utgöra
stöd åt brukaren vid sidan av annan, utanför brukningsdelen liggande hu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

115

vudsaklig inkomstkälla. Beträffande frågan, i vad mån de ofullständiga jordbruken
böra omfattas av den förordade rationaliseringen, har i lagrådsremissen
uttalats, att ur det allmännas synpunkt den yttre rationaliseringen
icke behövde få sådan omfattning, att den berörde de bestående småbruken,
men att däremot övergångsjordbruken borde undergå den förvandling som
erfordrades för att även deras brukare på lång sikt skulle ha möjlighet att
komma upp till en tillfredsställande inkomstnivå. I fråga om de bestående
småbruken förutsättas brukarna trots den bristande lönsamheten hos själva
jordbruket kunna på grund av andra inkomstkällor varaktigt komma upp till
en tillfredsställande inkomst, och man behövde, såvida sysselsättningsmöjligheterna
vore goda inom den industriella delen av näringslivet, ej med
avseende å denna grupp befara, att dess bibehållande skulle ur lönsamhetsoch
sysselsättningssynpunkt medföra några olägenheter. Det betonas emellertid
i sagda lagrådsremiss, att någon skarp gräns ej går att upprätthålla och
att staten därför bör i viss utsträckning medverka till förstärkning även av
bestående småbruk, då ägarna framställa begäran därom.

Det torde vara givet, att man bör undvika att bilda ofullständiga jordbruk,
där ägaren för sin bärgning är helt eller till största delen beroende av den
avkastning jordbruket kan giva. Till förekommande av missförstånd må dock
anmärkas, att här icke åsyftas sådana fastigheter som visserligen ha en
mindre åkerareal än som normalt förutsättes vid det fullständiga jordbruket
men som på grund av speciellt gynnsamma produktionsförhållanden eller
speciell produktionsinriktning kunna beräknas uppnå basjordbrukets lönsamhetsgrad.
Dylika jordbruk böra trots sin förhållandevis ringa areal hänföras
till de fullständiga jordbrukens kategori. Men sådana mindre fastigheter,
vilka äro avsedda till jordbruk i egentlig mening utan att likväl innehålla
odlingsmark och andra naturtillgångar i den omfattning som erfordras för ett
bärkraftigt jordbruk och där brukaren ej heller genom arbete utanför den
egna brukningsdelen kan skaffa sig erforderlig inkomstutfyllnad, böra icke
få bildas. Vid dessa mindre jordbruk kan icke drivas en rationell produktion;
byggnadskostnaderna bliva oproportionerligt höga och arbetsförbrukningen
blir alltför stor i förhållande till produktionen. Jordbrukens innehavare
bliva fördenskull hänvisade till en levnadsstandard, som ligger väsentligt
under jämförliga befolkningsgruppers. Med hänsyn till de olägenheter
som äro förenade med dessa jordbruk ha statsmakternas ingripande påkallats
vid upprepade tillfällen, och efter genomförandet av 1940 års egnahemsreform
har egnahemsverksamheten väsentligen inriktats på att förstärka
de nu befintliga ofullständiga jordbruken. Men även i de fall då tillgång
kan finnas till förvärvsarbete vid sidan av jordbruket synes fastighetsbildningssakkunnigas
ståndpunkt, att ofullständiga jordbruk icke böra få bildas,
i allmänhet ha goda skäl för sig. Där jordbruket icke såsom vid stödjordbruket
är av helt obetydlig omfattning, blir brukaren ofta nog på grund av
sin bundenhet vid jordbruket ej i stånd att utnyttja de arbetstillfällen utanför
jordbruket som kunna finnas. Och vad viktigare är: gränsdragningen mellan
ett ofullständigt jordbruk av nu angivet slag och ett sådant där ägaren för

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

sin försörjning är helt eller huvudsakligen hänvisad till jordbruket måste
bliva flytande. Ett ofullständigt jordbruk som vid ett givet tillfälle tack vare
inkomstkällor vid sidan av jordbruket ger innehavaren en skälig bärgning
kan i annan ägares hand eller eljest vid ändrade förhållanden lätteligen visa
sig otillräckligt för ägarens försörjning. Vid all fastighetsbildning bör en
viss stabilitet i fastighetsindelningen eftersträvas och som regel gälla, att
fastighet icke må bildas, där det föreligger anledning till antagande att fastigheten
icke skall kunna bestå på längre sikt. I enlighet med det anförda
torde vid bedömandet av uppkommen fråga om avstyckning av jordbruksfastighet
sådana förhållanden som kunna bero av jordägarens person eller
mera tillfällig tillgång till arbetsförtjänst vid sidan av jordbruket i allmänhet
icke få tagas i beräkning. I anledning av det från vissa håll framförda påståendet,
att med hänsyn till de ofullständiga jordbrukens betydelse för skogsbruket
hinder icke borde resas för tillskapande av dylika jordbruk, vill jag
anmärka, att den ökade motoriseringen av skogskörslorna och det utbyggande
av vägnäten i skogarna, som påbörjats och säkerligen kommer att intensifieras,
sannolikt komma att vid återgång till normala förhållanden medföra
en minskning av skogsbrukets behov av körare och dragare från jordbruket.
Denna utveckling torde för övrigt redan ha föranlett, att jordbrukets inkomst
av skogskörslor nedgått, varmed sammanhänger att det egna skogsbrukets
betydelse såsom inkomstkälla för jordbruket blivit mera framträdande. Därjämte
torde böra beaktas tendensen att förbehålla skogsarbetet åt en fast
skogsarbetarkår, en omständighet som även den måste så småningom minska
de mindre jordbrukens betydelse för skogsbruket. För övrigt torde för närvarande
förekomma ett så betydande antal ofullständiga brukningsdelar,
att skogsbrukets behov av arbetskraft och dragare från jordbruket under
normala förhållanden lärer kunna tillgodoses från dessa brukningsdelar.
Från denna synpunkt synes alltså icke föreligga skäl att tillåta bildandet
av ytterligare ofullständiga jordbruk. Ett ovillkorligt förbud mot att bilda
sådant jordbruk torde dock med hänsyn till bestående förhållanden icke
kunna upprätthållas helt undantagslöst. Det lärer understundom för att
åstadkomma en mera ändamålsenlig fastighetsindelning i övrigt vara nödvändigt
att kunna medgiva vissa undantag. Jämväl i samband med sammanläggning
lärer man emellertid få godtaga att därigenom bildas fastigheter,
som icke helt uppfylla de fordringar som ställas på en bärkraftig brukningsdel.
Jag torde i samband med behandlingen av 19 kap. i departementsförslaget
få återkomma till frågan, i vilken utsträckning man av denna
anledning bör medgiva eftergift från de regler som föreslagits skola gälla
med avseende å fastighets lämplighet för sitt ändamål.

Mot fastighetsbildningssakkunnigas bestämning av den fastighetstyp som
benämnes stödjordbruk torde i princip intet vara att erinra. Stödjordbrukets
uppgift är, såsom de sakkunniga framhållit, väsentligen av social natur.
Brukaren skall ha sin egentliga sysselsättning och försörjning utanför jordbruket.
Jordbruksfastighet, som ej kan giva brukaren och hans familj mer
än ett mindre bidrag till deras försörjning, bör i enlighet härmed anses lämpad

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

117

såsom stödjordbruk, om det med hänsyn till ortens förhållanden kan antagas,
att han kan varaktigt erhålla en tillfredsställande bärgning huvudsakligen
från förvärvskällor vid sidan av jordbruket. Med anledning av den
vikt man i vissa yttranden tillmätt ett uttalande av de sakkunniga, att som
stödjordbruk i regel icke kunde betecknas ett jordbruk, vilket kunde föda mer
än ett par kor och några smådjur, må anmärkas, att detta uttalande icke
torde få betraktas annat än som en norm, som icke utesluter möjlighet till
variationer för särskilda fall. Typiskt för det normala stödjordbruket bör dock
vara, att avkastningen i regel icke förslår till hållande av dragdjur.

I fråga om skogens betydelse för jordbruket ha de sakkunniga,
i nära överensstämmelse med gällande rätt, intagit den ståndpunkten, att skogen
ej blott kan tjäna såsom utfyllnad av ett i och för sig med avseende å
inägorna otillräckligt jordbruk utan även under vissa förhållanden kan,
oaktat jordbruksjorden är rikligt tilltagen, vara behövlig för att det å jordbruket
nedlagda kapitalet skall kunna tillfredsställande förränta sig och
företaget därigenom bliva lönande. Från denna utgångspunkt ha de sakkunniga
uppställt särskilda regler rörande skogen, vilka ha till syfte att
angiva skogens funktion såsom stöd åt jordbruket samt att förebygga att
den skog som finnes kvar vid jordbruket och som av nämnda skäl är
behövlig för detta avskiljes därifrån. Bland dem som i sina yttranden
över förslaget riktat kritik mot ifrågavarande stadganden märkas i främsta
rummet industriens Norrlandsutredning samt några överlantmätare och
länsstyrelser. I deras utlåtanden har hävdats, att skogen icke skulle ha
den betydelse för ett bärkraftigt jordbruk som man velat tillmäta den. Jag
vill häremot anmärka, att denna uppfattning icke står i överensstämmelse
med de grundsatser på vilka gällande lagstiftning i ämnet bygger. Erfarenheten
torde också ha ådagalagt, att i skogsbygderna en brukningsdel, där
jordbruket utgör brukarens huvudsakliga sysselsättning, i allmänhet behöver
ha tillgång till egen skog för att bliva bärkraftig. Såsom anförts i nyssnämnda
lagrådsremiss måste skogen i kombination med jordbruket anses
vara av värde bland annat därigenom att den kan giva jordbrukaren sysselsättning
under tider, då själva jordbruket icke tager hans arbetskraft
fullt i anspråk, samt därigenom att den på lång sikt kan väntas giva brukaren
ett visst tillskott till utjämnande av jordbrukets bristande lönsamhet och ger
brukaren tillgång till skogsprodukter till ett förmånligare pris än om de
skolat inköpas i allmänna marknaden. Den egna skogen möjliggör även för
jordbrukaren att upplägga en kapitalreserv i form av sparad växande skog ocb
kan på så sätt giva jordbruksföretaget större ekonomisk motståndskraft och
stabilitet. Tilläggas bör, att enligt vad de sakkunniga framhållit skogen ur
fastighetsbildningssynpunkt är av betydelse som tillskott tör utjämning av
jordbrukets bristande lönsamhet ej blott då jordbruket är i och för sig otillräckligt
i inägorna; i de skogrika delarna av landet maste i allmänhet även
i det fall att fastigheten inrymmer en större areal inägojord skogsmark höra
till fastigheten för att fastighetens bruk skall bliva lönande och fastigheten
förty skall kunna anses efter ortens förhållanden lämplig lör sitt ändamål.

118

Kungl. Maj-.ts proposition nr 232.

Den presumtionsregel som för dylika fall upptagits i sakkunnigförslaget och
som för övrigt har sin motsvarighet i gällande lag, om ock därstädes förenad
med vissa reservationer, torde därför få anses välgrundad. Det synes också
riktigt, att den skarpa åtskillnad som i lagen göres mellan husbehovsskog
och stödskog icke bibehållits i förslaget. Den här uppställda presumtionsregeln
anvisar samma bedömningsgrund, vare sig fråga är om det ena eller
om det andra slaget av skog. Att såsom i vissa yttranden ifrågasatts helt
utmönstra begreppen husbehovsskog och stödskog ur jorddelningslagstiftningen
synes dock icke böra ske. Dessa begrepp kunna vara av värde, då det
gäller att angiva storleken av den skogstilldelning som under olika omständigheter
bör erfordras för att en jordbruksfastighet skall kunna anses lämplig
för sitt ändamål. Därjämte bör beaktas, att man i annan lagstiftning, t. ex.
skogsvårdslagstiftningen, gör åtskillnad på dessa begrepp.

Förslaget innehåller icke något krav på skogstilldelning till stödjordbruk;
tvärtom angives att förekomsten av skog utöver husbehovet berövar jordbruket
dess karaktär av stödjordbruk. Att något sådant krav icke uppställts
synes riktigt och sammanhänger därmed, att något egentligt behov av egen
skog ej kan anses föreligga i fråga om sådana fastigheter där jordbruket
spelar en förhållandevis liten roll för ägarens försörjning och sysselsättning.
Det förutsättes ju beträffande stödjordbruket, att ägaren skall ha sitt egentliga
förvärvsarbete vid sidan av jordbruket.

Innan jag går in på det av de sakkunniga föreslagna förbudet att avskilja
skogsmark från odlad jord må erinras, att frågan om ett effektivare
skydd för den till jordbruket hörande skogen redan vid tidigare tillfällen
varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Sålunda infördes i syfte
att motverka spekulation med skogsegendom genom lag den 17 juni 1938
(nr 392) nya bestämmelser i 5 § skogsvårdslagen, varigenom vissa nvtillträdande
fastighetsägares rätt att avverka äldre skog begränsades. Vidare
väcktes vid 1944 års riksdag motioner om tillfälligt förbud mot sådan avstyckning
som möjliggör, att åker och äng skiljas från jordbruksfastighet
tillhörande skogsmark. I motionerna gjordes gällande, att förmögna samhällsbor
m. fl. med olika motiv sökte förvärva skogsfastigheter och att de
i många fall däi''efter sålde jordbruksdelen för att endast behålla skogsskiftena.
Resultatet av dessa avstyckningar bleve i många fall, att livsdugliga
hemman nedlades och fristående skogsfastigheter, lämpade för jobberi, uppstode.
Motionärerna ansågo den effektivaste vägen att förhindra detta vara
att man, i avvaktan på en ny jorddelningslagstiftning, införde ett tillfälligt
förbud mot dylika avstyckningar. Andra lagutskottet, som behandlade motionerna
och vars utlåtande godkändes av riksdagen, hemställde, att motionerna
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Utskottet hänvisade
emellertid till att fastighetsbildningssakkunniga ämnade framlägga förslag,
som bland annat åsyftade att effektivare än för närvarande skydda
jordbruket genom restriktiva villkor för avstyckning. Utskottet förutsatte,
att Kungl. Maj:t komme att med uppmärksamhet följa utvecklingen på området.
Slutligen må nämnas, att 1945 års lagstiftning om inskränkning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

119

rätten att förvärva jordbruksfastigheter bland annat tager sikte på sådana
förvärv av skogsfastigheter som kunna lända jordbruket till skada. I denna
lag stadgas sålunda absolut förbud mot skogsköp i sådana fall, då det kan
antagas, att sökanden med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta
för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång som är behövlig såsom
stöd för ortens jordbruk. Även om sådant fall ej föreligger, må fastighet
som avses med lagen i allmänhet icke förvärvas, om det kan antagas
att sökanden vill förvärva fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering
eller, vad angår fastighet med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig
åt detta. Som jag tidigare omtalat, har lagen erhållit formen av en provisorisk
lagstiftning med giltighetstid till och med den 31 december 1948.

Med hänsyn till den betydelse tillgång på egen skog har ur de synpunkter
som här angivits måste det anses vara av vikt, att avstyckning av skog
ej sker på ett sätt som minskar möjligheterna att genomföra en erforderlig
komplettering av jordbruk med skog eller försvårar en dylik komplettering.
Det synes mig därför motiverat, alt man, då fråga uppkommer att från en
fastighet med god skogstillgång avskilja skog som ej kan anses behövlig
för att trygga fastighetens egen bärkraft, i första hand undersöker, om skogen
erfordras för komplettering av närliggande brukningsdelar med ringa
eller ingen skogstillgång, och medger avskiljande av skogen för att bilda
särskild skogsfastighet först om något behov av skogen för kompletteringsändamål
ej föreligger. Att hänsyn tages till andra jordbruks behov av skog
är så mycket mer angeläget, som möjligheten att förstärka ofullständiga jordbruk
med skog torde komma att spela en betydande roll vid den statliga
verksamheten för jordbrukets rationalisering. De svårigheter de sakkunniga
befarat kunna inträda, om man tilläte att skogsmark frigjordes från sambandet
med jordbruket, skulle väl icke bliva så stora, om på sätt förordats
i den tidigare omnämnda lagrådsremissen möjlighet öppnas att genom förköpsrätt
och expropriation förvärva skog för sagda ändamål. Men även om
så sker, synes det vara mindre välbetänkt att medgiva ett dylikt avskiljande
i de fall, då behov av skog föreligger för andra närliggande jordbruk.
Man bör alltså vid prövningen, huruvida skog får skiljas från jordbruksfastighet,
taga hänsyn icke blott till styckningsfastighetens skogsbehov utan
även till det behov av skog som kan föreligga för andra jordbruk i orten.

Såsom av det anförda torde framgå avser förslaget icke att helt kategoriskt
lägga hinder i vägen för all avstyckning av skogsmark från odlad jord. I
några remissyttranden har förslaget missuppfattats i detta hänseende. Till
en början är då att märka, att förbudet är begränsat till orter, där med hänsyn
till natur- och näringsförhållandena jordbruket i allmänhet behöver stöd
av skogsbruk. Hit äro tydligen i främsta rummet alt hänföra de egentliga
norrländska skogsbygderna. Men sådana orter som åsyftas med stadgandet
torde även vara att finna i de skogrika delarna av mellersta och södra Sverige.
Förbudet omfattar vidare icke sådan skog som med hänsyn till storleken och
belägenheten av ortens tillgångar på jordbruksjord och skog icke behöver
bibehållas vid ortens jordbruk. Man torde icke behöva räkna med all all

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

till jordbruket för närvarande hörande skog alltid måste i hela sin utsträckning
bibehållas därvid, vare sig nu detta beror på de betingelser under vilka
jordbruket bedrives eller på skogens mängd eller belägenhet. Såsom de sakkunniga
uttalat, torde icke allt utrymme för begreppet överloppsskog kunna
anses ha försvunnit. Och även om skogen icke är att hänföra till överloppsskog
i nu angiven bemärkelse, kan avstyckning enligt förslaget vara tillåten
av den anledningen att den ändring i fastighetsindelningen som därigenom
uppkommer kan vara till fördel för jordbruket. Skulle alltså ändamålet med
avstyckningen vara att förbättra arronderingen på en intilliggande fastighet
genom att lägga den odlade jorden till denna, utgör den omständigheten att
genom avstyckningen uppkommer en särskild skogsfastighet icke i och för
sig hinder mot avstyckningen. Avgörande för frågan om avstyckningens tilllåtlighet
bör vara, om sammanläggningen av de båda jordbruken framstår
som så önskvärd ur det allmännas synpunkt, att den nytta, överföringen
av den odlade jorden till den intilliggande fastigheten innebär för jordbruket,
kan anses överväga den skada som följer av skogens avskiljande från jordbruket.
Allt kommer härvidlag att bero på omständigheterna i det särskilda
fallet. Uppenbart torde vara, att vid bedömningen, huruvida ett avskiljande
av skog från en jordbruksfastighet bör tillåtas med hänsyn till att avstyckningen
skulle öka möjligheterna att genomföra den yttre rationaliseringen,
den största hänsyn bör tagas till den uppfattning som uttalas av lantbruksnämnden.

I åtskilliga remissutlåtanden har riktats kritik mot utformningen av förslagets
regler rörande skogens behandling i fastighetsbildningshänseende.
Därvid har hävdats, att de sakkunniga överskattat betydelsen av skogens
stödfunktion eller i allt fall alltför ensidigt beaktat jordbruksnäringens intressen.
Särskilt ha betänkligheter uttalats mot förslagets principiella förbud mot
avstyckning av överloppsskog. Kritiken har grundats på att förslagets regler
om skogstilldelning komme att medföra en icke önskvärd parcellering av
landets skogar samt därjämte en fördyring av jordbruksfastigheterna, som
skulle lägga hinder i vägen för fullt legitima överlåtelser av dylika fastigheter
och därigenom framkalla risk för en ur skogsvårdssynpunkt föga önskvärd
utdrivning av skogen. Reglerna i fråga vore därjämte ägnade att försvåra avyttringen
till arrendatorer av jordbruk som inginge i större skogsegendomar.
Gentemot regeln om överloppsskog har därutöver särskilt framhållits, att
den skulle försvåra, om icke rent av omöjliggöra skogsbrukets arronderingssträvanden
och sålunda avsevärt minska betydelsen av de s. k. lindrigare
koncessionsgrunderna, som i samband med 1937 års revision av avstyckningsbestämmelserna
infördes i bolagsförbudslagen. I den mån dessa invändningar
taga sikte på de olägenheter som en parcellering av skogsmarken
kan medföra för skogsbruket, kan man icke frånkänna dem visst berättigande.
Även om man numera icke med fog kan påstå, att den skog som är
förenad med bondejordbruket i och för sig skulle skötas sämre än den skog
som tillhör skogsbolagen eller andra större skogsägare, kvarstår dock att
mindre skogslotter icke i samma mån som de större äro lämpade för ett uthål -

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

ligt och rationellt skogsbruk. Emellertid bör beaktas, att saväl det allmänna
lämplighetskravet som den speciella presumtionsregeln för orter med riklig
skogstillgång i allmänhet lärer hindra, att brukningsdelar som nybildas erhålla
så obetydliga skogsområden som husbehovs- eller stödskog, att icke därå kan
bedrivas en relativt tillfredsställande skogsvård. De befarade olägenheterna
av reglerna om tilldelning av skog torde därför icke bliva så allvailiga.
Med hänsyn härtill och till den betydelse skogstilldelningen ur allmän
synpunkt har för åstadkommande av bärkraftiga jordbruksfastighetei böi
enligt min mening alltför stor vikt icke läggas vid de antörda betänkligheterna
i nu nämnt hänseende. De farhågor som uttalats för att förslagets
regler i förevarande avseende och särskilt då förbudet att avstycka skogsmark
skulle försvåra överlåtelse av jordbruksfastigheter med skog torde också
få betecknas såsom överdrivna. Den anmärkningen, att vissa av de i bolagsförbudslagen
upptagna koncessionsgrunderna skulle sättas ur kraft, därest
sakkunnigförslaget upphöjdes till lag, måste däremot anses i viss mån berättigad.
Enligt uttalande av de sakkunniga skulle det ej med fog kunna göras
gällande, att de sakkunnigas förslag till fastighetsbildningsregler skulle vila
på en så ändrad uppfattning rörande jordbrukets behov av stöd i skog att
bolagsförbudslagens restriktioner skulle bliva strängare än avsett varit, om
förslaget upphöjdes till lag. Detta uttalande torde i och för sig vara riktigt.

I ett avseende synes det oaktat en viss uppmjukning av sakkunnigförslaget
böra vidtagas. 1 syfte att stimulera till försäljning av bolagsjord, vars övergång
i bondehand måste betraktas såsom önskvärd, infördes vid 1937 ais
revision av bolagsförbudslagen den s. k. bytesprincipen, vilken innebär bland
annat, att bolag (förening, stiftelse) som till enskild person överlåtit skogsmark
eller jordbruksfastighet ej utan särskilda skäl må förvägras tillstånd
till förvärv av skog som icke är behövlig såsom stöd för jordbruk (överloppsskog),
till värde motsvarande ungefär den överlåtna egendomen. I överensstämmelse
med uttalande som av föredragande departementschefen gjordes
i propositionen rörande ifrågavarande lagändring1 torde visserligen denna
bytesregel i allmänhet ha tillämpats sa, att tillstånd till bolags förvärv
av skog icke givits, därest skogen ansetts behövlig för komplettering av angränsande
eller närliggande jordbruksfastigheter. De i bolagsförbudslagen
upptagna stadgandena innefatta emellertid icke något hinder för att meddela
bolag eller annan sammanslutning tillstånd att förvärva skog, om denna
är att anse såsom överloppsskog. Och enligt uttryckligt stadgande i lagen
skall såsom överloppsskog anses den del av fastighets avrösningsjord som
med hänsyn till ortens förhållande och i övrigt föreliggande omständigheter
prövas icke vara erforderlig för att återstående del av fastigheten skall äga
skogstillgång, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd för drivande av självständigt
jordbruk (stödskog). Vid beräkning av stödskog skall hänsyn vidare
tagas till möjligheten alt genom delning av förefintlig brukningsdel bilda n\a
självständiga jordbruk ävensom, beträffande odlingsområde, lill möjligheten

1 Se prop. 232/1937 s. 30.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

att av dylikt område bilda självständigt jordbruk eller sammanslå sådant
område med annan brukningsdel. Enligt uttalande av departementschefen
i samband med 1937 års revision av avstyckningsbestämmelserna skulle för
bedömandet av stödskogsbehovet enahanda grunder tillämpas vid avstyckning
som då fråga vore om rätt till bolagsförvärv. Det uttalades vidare, att
med de då införda villkoren för avstyckning ej avsågs att förhindra, att överloppsskogen
skildes från jordbruket. Med hänsyn till vad sålunda anförts
lärer det vara obestridligt, att sakkunnigförslagets regler i fråga om avstyckning
av överloppsskog innefatta en skärpning ej blott i förhållande till gällande
avstyckningsregler utan även i förhållande till bolagsförbudslagen, sådan
denna i nu förevarande avseende utformats. Skulle sakkunnigförslaget vinna
statsmakternas bifall, skulle följaktligen en viss motsättning uppkomma i
förhållande till bolagsförbudslagen. Denna motsättning synes lämpligen böra
undanröjas på så sätt, att förslagets regler med avseende å avstyckning av
skogsmark förklaras icke utgöra hinder för avstyckning av skog som jämlikt
Kungl. Maj :ts medgivande förvärvats enligt bestämmelserna i bolagsförbudslagen.
En på så sätt utformad undantagsbestämmelse skulle i realiteten
innebära, att Kungl. Maj :t erhölle befogenhet att efter prövning av omständigheterna
i varje särskilt fall och inom ramen för bolagsförbudslagens
bestämmelser dispensera från förslagets principiella förbud mot avstyckning
av skogsmark. En dylik dispensmöjlighet måste enligt min mening vara av
värde ej minst för jordbruksnäringen i sa matto, att därigenom strävandena
att avveckla arrendatorssystemet på bolagsjordarna kunde i någon mån befrämjas.
Det lärer vidare ur rationaliseringssynpunkt ej sällan vara av intresse,
att lämpligt belägen bolagsjord kan — utan att expropriation skall
behöva tillgripas — förvärvas för förstärkning av skoglösa eller skogfattiga
jordbruk. Sådana förvärv torde emellertid ofta förutsätta, att bolaget i stället
erhåller tillstånd att förvärva en motsvarande areal skogsmark på annat håll,
och det är da uppenbarligen av vikt att möjligheterna för sådana förvärv
icke inskränkas mer än nödigt. Att det för skogsbruket är av synnerligt
intresse att icke dess möjligheter till förvärv av skogsmark i arronderingssyfte
ytterligare begränsas, är uppenbart och torde icke behöva närmare
utvecklas. Även ur denna synpunkt skulle den av mig förordade undantagsbestämmelsen
vara till gagn.

Av skäl, för vilka redogjorts i samband med behandlingen av sakkunnigförslagets
regler till skydd för bestående jordbruksfastigheter,
har den i 19 kap. 3 § gällande lag under 2) uppställda regeln,
att — när fråga är om avstyckning från jordbruksfastighet — den nya
fastighetsindelningen skall vara till gagn för jordbruket, i förslaget utbytts
mot en regel av innebörd, att indelningsändringen ej må medföra större skada
än nytta för jordbruket. Härvid skall dock endast skada som är att anse
som »märklig» tagas i beräkning. Syftet med detta stadgande är väsentligen
detsamma som det, vilket under förarbetena till jorddelningslagen anfördes
såsom motiv för motsvarande stadgande i lagen, nämligen att söka före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

123

bygga olämplig styckning av jordbruksfastigheter. De sakkunniga ha såsom
skadlig för jordbruksnäringen betecknat sådan ändring i fastighetsindelningen
som medför minskning av fördelen av odlad eller odlingsbar marks utnyttjande
för jordbruksändamål. Fråga är här, enligt vad i motiven uttalas, i
första hand om en för jordbruket oförmånlig parcellering, en uppdelning av
en lämplig större jordbruksfastighet i två eller flera mindre lämpliga sådana
i fall, då försämringen dock icke är så stor, att den redan till följd av det
allmänna kravet å fastighets lämplighet blir otillåten. Den nu angivna exemplifieringen
av skada blir av betydelse jämväl när det gäller arionderingen
vid avstyckning i förening med sammanläggning. Förslaget avser i denna
debatt förhindra, att odlad jord överföres från en jordbruksfastighet till
annan sådan med verkan, att jorden i fråga icke kan brukas med lika fördel
som förut. Som exempel på skada för jordbruksnäringen angives vidare, att
den odlingsvärda marken tillägges fastighet som ej är avsedd för jordbruk.
Slutligen har den i det föregående behandlade frågan om skogens bibehållande
vid jordbruket erhållit sin reglering i detta sammanhang.

I fråga om behovet av skydd för den bestående fastighetsindelningen har
1942 års jordbrukskommitté uttalat, att det läge i sakens natur att man borde
söka hindra, att sådana nu befintliga brukningsdelar som kunde anses
tillfredsställande ur jordbrukselconomisk synpunkt i onödan försämrades
genom jorddelningsåtgärder. Jordbrukskommittén uppställer från denna
utgångspunkt den principen, att delning av en befintlig jordbruksfastighet
i två eller flera brukningsdelar, vilka äro avsedda att bestå var för sig
som jordbruksfastigheter, i allmänhet icke bör t illatas, såvida icke delningen
medför positiva fördelar i jordbruksekonomiskt hänseende samt envar av de
nybildade brukningsdelarna kan anses ha förutsättningar att bestå på lång
sikt. Jordbrukskommittén har också till behandling upptagit frågan, i vad
mån åkermark bör få avstyckas från jordbruksfastighet för sammanläggning
med annan brukningsdel. Enligt jordbrukskommitténs mening bör man ej
tillåta avstyckning av mark för sammanläggningsändamål från ett normjordbruk,
ett basjordbruk eller ett kombinerat jordbruk, om avstyckningen
skulle spoliera detta jordbruk eller eljest medföra en försvagning av detsamma.
Skulle emellertid fråga uppstå om överförande av odlingsmark från ett
större jordbruk än nu sagts till ett annat jordbruk, borde en sådan åtgärd
kunna tillåtas, även om därigenom någon försämring skulle uppkomma för
det större jordbruket. Härvid borde dock mot varandra vägas å ena sidan
den förbättring som tillskottsjorden kunde medföra för det jordbruk vartill
den skulle läggas och å andra sidan den försämring som avskiljandet av denna
jord skulle medföra för lönsamheten å det större jordbruket. Skulle förbättringen
överstiga värdet av försämringen, borde överföring av tillskottsjorden
från det större jordbruket få ske. Om emellertid det större jordbruket
skulle mera avsevärt försämras genom en ifragasatt överföring, kunde
det enligt kommitténs uppfattning icke bliva fråga om att tillåta åtgärden.
Och under inga förhållanden borde man tillåta en dylik överföring, om den

124

Kungi. Maj.ts proposition nr 232.

skulle leda till att det större jordbruket skulle bringas ned under normjordbrukets
lönsamhetsnivå.

De av jordbrukskommittén sålunda uppställda reglerna ha i huvudsak samma
syfte som de av fastighetsbildningssakkunniga föreslagna stadgandena, nämligen
att förhindra att bestående jordbruksfastigheter försämras eller förstöras
genom avstyckning. En skillnad av principiell innebörd föreligger emellertid
i så måtto som enligt jordbrukskommitténs mening delning av en befintlig
jordbruksfastighet i två eller flera brukningsdelar i allmänhet icke
bör tillåtas, såvida icke delningen medför positiva fördelar i jordbruksekonomiskt
hänseende, under det att enligt sakkunnigförslaget frågan härom
gjorts beroende av huruvida delningen skulle medföra skada för jordbruksnäringen
utan motsvarande nytta för densamma. De av jordbrukskommittén
förordade reglerna taga uteslutande sikte på avstyckning för jordbruksändamål.
För sådant fall torde också, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad jordbrukskommittén förordat, i princip som villkor för avstyckning från
jordbruksfastighet böra gälla, att ändringen i fastighetsindelningen medför
fördel för jordbruksnäringen som överväger med delningen förenade olägenheter.
Samtidigt som en dylik regel förhindrar sönderstyckning av större
eller medelstora jordbruksfastigheter på sådant sätt, att möjligheterna att
ekonomiskt utnyttja jorden försämras, stämmer den med strävandena att
förbättra jordbrukets struktur genom att skapa lämpligare brukningsenheter.
Regeln torde sålunda komma att positivt främja en utveckling i enlighet med
de allmänna riktlinjerna för jordbrukets rationalisering. Skulle emellertid
avstyckning från jordbruksfastighet vara ifrågasatt för annat ändamål än
jordbruk, lärer det vara tillfyllest att, i överensstämmelse med sakkunnigförslaget,
såsom villkor för avstyckningen föreskriva att ändringen i fastighetsindelningen
icke må lända jordbruksnäringen till skada. Att såsom
förutsättning för dylik avstyckning fordra, att avstyckningen skulle medföra
förbättring för jordbruket, vore att gå för långt. Ty om viss till en jordbruksfastighet
hörande mark icke skulle ha nämnvärd betydelse för jordbruksdriften,
torde skäl saknas att vägra avstyckning av denna mark enbart av den
anledningen att genom ändringen i fastighetsindelningen icke skulle uppstå
förbättring för jordbruket. Det väsentliga måste här vara, att jordbruket icke
tillskyndas skada. Med hänsyn till det sagda synes beträffande avstyckning
från fastighet som är avsedd till jordbruk böra gälla, att avstyckning för
jordbruksändamål må äga ruin endast om ändringen i fastighetsindelningen
medför fördel för jordbruket vilken överväger med ändringen förenade olägenheter.
Är åter fråga om avstyckning från jordbruksfastighet för annat
ändamål, kan motsvarande skyddsbestämmelse mildras så, att det är tillräckligt
att ändringen i fastighetsindelningen ej medför skada av någon betydelse
för jordbruket.

Fastighetsbildningssakkunniga ha för att säkerställa tillämpningen av
skyddsbestämmelserna angivit vissa typfall av skada som genom jorddelning
kan tillskyndas jordbruket. Sålunda skulle enligt sakkunnigförslaget såsom
skadligt för jordbruket anses att från jordbruksfastighet avstycka odlad

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

125

eller odlingsbar jord för att tilläggas fastighet av annan karaktär eller att
verkställa avstyckning så alt fördelen av dylik jords utnyttjande för jordbruksändamål
minskas. Såsom exempel å skada för jordbruket bär vidare
angivits, att behövlig skogsmark skiljes från odlad jord. Av skäl som jag tidigare
på tal om skogens betydelse för jordbruket angivit, torde detta sistnämnda
stadgande få anses välbetänkt. Däremot synes det knappast ertorderligt
eller ens lämpligt att upptaga de två förstnämnda typfallen.

Vad först angår det fall att inägojord lägges till fastighet som ej är avsedd
för jordbruk, torde det icke alltid förhålla sig så, att ett sådant avskiljande är
att anse som skadligt för jordbruket. Så är naturligtvis förhållandet, om marken
i fråga lämpligen bör användas för jordbruk och ett nedläggande av jordbruket
förty skulle vara att betrakta som vanhävd. Men om marken med
hänsyn till naturförhållandena eller andra särskilda omständigheter icke
med fördel kan användas för jordbruk, kan tydligen ett avskiljande av marken
för att lägga den till fastighet av annan natur icke lända jordbruksnäringen
till skada. En regel, som helt generellt förbjuder avstyckning av jordbruksjord
för annat ändamål än jordbruk, lärer därför icke kunna uppställas.
Det bör ankomma på förrättningsmännen att i varje särskilt fall pröva,
i vad mån sådan avstyckning kan ske utan att lända jordbruket till skada. I
händelse av tvekan bör samråd äga rum med lantbruksnämnden eller överlantmätaren.
Den möjligheten står dem också till buds att underställa frågan
ägodelningsrättens prövning. Jag vill här erinra om att enligt av chefen
för jordbruksdepartementet förut denna dag framlagt förslag till lag
om uppsikt å jordbruk hinder icke möter att nedlägga jordbruk, om det befinnes
olämpligt att där driva varaktigt jordbruk, samt att ägare av jordbruksfastighet
äger hos lantbruksnämnden inhämta besked, huruvida ett nedläggande
av jordbruket kan vara att anse som vanhävd.

Beträffande det i sakkunnigförslaget angivna fallet att genom avstyckning
fördelen av inägojords användning för jordbruksändamål minskas
torde icke lieller något särskilt stadgande böra upptagas. Om på sätt jag
nyss förordat åt den allmänna skyddsbestämmelsen gives den avfattningen
att avstyckning för jordbruksändamål må äga rum allenast såframt ändringen
i fastighetsindelningen medför fördel för jordbruksnäringen, lärer det
ulan särskild exemplifiering vara tydligt, att man vid bedömandet av en
tilltänkt avstycknings tillåtlighet i första hand bör beakta den inverkan åtgärden
kan ha på möjligheterna alt på ett ändamålsenligt sätt utnyttja marken
för jordbruk. De jordbruksekonomiska synpunkter som sålunda böra
anläggas på denna fråga torde, med hänsyn till den redan alltför långt drivna
parcelleringen, i allmänhet leda till alt eu uppdelning av ett större jordbruk
befinnes oförmånlig för jordbruksnäringen och därför icke kan ske. Det
torde således i allmänhet icke vara tillåtet att uppdela en större eller medelstor
jordegendom i två eller flera mindre. Härav följer, all familjejordbruk
i allmänhet icke böra få tillskapas genom avstyckning från större egendomar.
En dylik uppdelning lärer nämligen i regel minska möjligheterna till
en fullt rationell drift och därigenom vara ägnad alt öka de sammanlagda

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

produktionskostnaderna. Delningen kan också lända till skada därigenom,
att å fastigheten befintliga ekonomibyggnader eller andra anläggningar
bliva onyttiga eller komma att stå i alltför stort missförhållande till
den brukningsdel de tillfalla vid avstyckningen. Det torde med hänsyn till
det sagda vara tydligt, att — där icke styckningsdelarna ingå i lämpliga
sammanläggningar — såsom skadligt för jordbruket i regel även måste anses
att genom avstyckning från jordbruksfastighet frånskilja den mark varå mangårdsbyggnad
eller ekonomibyggnad är belägen. Att såsom en överlantmätare
hemställt meddela särskilt stadgande härom torde icke vara erforderligt.
Vad nu sagts om hinder mot delning av i och för sig bärkraftiga jordbruksfastigheter
kan dock icke gälla undantagslöst. Vissa till en jordbruksfastighet
hörande ägor kunna till följd av arronderingsförhållandena
eller andra föreliggande omständigheter vara mindre väl lämpade för sambruk
med fastigheten i övrigt. Det kan då vara till fördel för jordbruket,
om dessa ägor avstyckas för att bilda fastighet för sig. Avses med en
tilltänkt avstyckningsåtgärd att överföra del av en jordbruksfastighet till en
annan sådan fastighet, torde redan av det allmänna lämplighetskravet följa,
att en sådan överföring icke må ske från ett familjejordbruk (basjordbruk
eller kombinerat jordbruk), om avstyckningen skulle medföra någon försvagning
av detta jordbruk. Är jordbruket emellertid av större storlek, blir
avstyckningens tillåtlighet beroende av om fördelarna av jorddelningsåtgärden
överväga därmed förenade olägenheter. Skulle avstyckningen medföra
en mer avsevärd försämring av styckningsfastigheten, lärer ändringen i fastighetsindelningen
sällan innefatta sådan förbättring av denna indelning som
kan anses överväga försämringen. Om emellertid till följd av en mindre
ändamålsenlig arrondering eller med hänsyn till omfattningen av den kvarvarande
åkerarealen ett avskiljande av viss mark ej skulle kunna anses få
någon mera avsevärd inverkan på det större jordbrukets lönsamhet, torde ett
överförande av vissa ägor kunna vara till fördel och förty, oaktat viss försvagning
av styckningsfastigheten kan följa, vara tillåtet.

I likhet med gällande lag upptager sakkunnigförslaget föreskrifter som beträffande
avstyckning av lägenheter för annat ändamål än
jordbruk innefatta undantag från vissa av de stadgade materiella förutsättningarna
för avstyckning. För den närmare innebörden av dessa undantagsbestämmelser
ma hänvisas till den förut lämnade redogörelsen för
förslaget och fastighetsbildningssakkunnigas motiv i denna del. Av denna
redogörelse framgår, att förslaget i förevarande avseende företer vissa skiljaktigheter
i förhållande till lagen. I sådant hänseende må till en början anmärkas,
att bland de ändamål för vilka avstyckning må ske enligt ifrågavarande
lindrigare bestämmelser i förslaget upptagits jämväl fall för vilka
expropriationsrätt kan meddelas. Det har, såsom jag tidigare nämnt, synts
de sakkunniga så mycket mer befogat att vid uppställandet av undantag från
vissa jordpolitiska villkor i första hand anknyta till expropriationslagstiftningen,
som det i sådana fall, då man kunde förutse att expropriationsansökan
skulle bifallas, måste framstå såsom skäligen meningslöst att vägra

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

avstyckning för det ifrågavarande ändamålet. Att upptaga någon särskild bestämmelse
härom synes dock icke behövligt. Expropriationen är såsom sådan
en fastighetsbildande åtgärd, och vid detta förhållande skulle den i förslaget
förordade eftergiften för expropriationsändamål få sin egentliga betydelse blott
för fall, då sakägarna vore ense om förvärvet och villkoren därför samt ansökan
om expropriation alltså icke behövde göras. Med hänsyn emellertid till
att de ändamål som avses med ifrågavarande undantagsbestämmelser icke
äro strängt begränsade torde kunna antagas, att dylika fall i allmänhet inrymmas
under dessa undantagsbestämmelser. Och när undantagsvis så icke
kan anses vara förhållandet, torde fråga vara om så speciella ändamål att
de fastighetsbildande myndigheterna knappast kunna antagas vara i stånd
att bedöma, huruvida sådana omständigheter föreligga att expropriation, om
den söktes, skulle beviljas. Det synes vidare föga tilltalande att låta jorddelningsåtgärd
grundas på en prövning, som till sin egentliga innebörd icke är
och ej heller kan vara annat än ett antagande. Huruvida ett uppgivet ändamål
med begärd avstyckning är av den vikt att för dess tillgodoseende mark
må tagas i anspråk genom expropriation, kan givetvis blott avgöras i den
ordning expropriationslagen anvisar. Med hänsyn till vad sålunda anförts
vill jag förorda, att de ändamål, för vilka avstyckning av förevarande art
må ske, i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt begränsas att
avse stödjordbruk, bostadslägenheter samt industriella, kommunikationstekniska
och kulturella anläggningar ävensom därmed jämförliga ändamål.

I motsats mot gällande lag ha de i förslaget upptagna ändamålen icke
i allo likställts som grund för avstyckning. Sker avstyckningen för att tillgodose
ett uppkommet behov av bostadslägenheter, må såväl det allmänna
lämplighetskravet som de särskilda till jordbrukets och skogsbrukets skydd
uppställda reglerna eftergivas, men är fråga om avstyckning för bildande
av stödjordbruk eller industriell eller därmed jämförlig anläggning, äro undantag
medgivna allenast från skyddsbestämmelserna. Denna gränsdragning
synes, på sätt anmärkts i flera remissyttranden, icke vara lämplig. Väl synes
det vara riktigt att icke tillåta bildandet av stödjordbruk, om det allmänna
lämplighetskravet därigenom skulle sättas åsido i vad angår restfastigheten.
Är åter fråga om industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning
eller annat därmed jämförligt ändamål, torde intresset av att dylik anläggnings
markbehov blir tillgodosett understundom kunna göra sig gällande med lika
stor styrka som intresset av mark för bostadslägenheter. Detta förhållande
blir, vad angår industrianläggningar, så mycket mer framträdande som ej
sällan en industrianläggnings belägenhet kan vara av avgörande betydelse
för anläggningens bärighet. En industrianläggning kan också vara mycket
beroende av möjligheten att avleda avloppsvatten till lämpligt vattendrag. Såsom
särskilt extrema exempel kunna nämnas vattenkraftstationer, vilka
måste läggas där fallhöjden kan bäst utnyttjas. Alla bär ifrågavarande anläggningar
synas därför — i motsats mot stödjordbruk — böra likställas
med bostadslägenheter, då fråga är om att medgiva undantag från de jordpolitiska
villkoren.

128

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

Såsom fastighetsbildningssakkunniga anfört, är det av vikt att tillse, att
icke skyddet för jordbruksnäringen sättes ur kraft för enbart privata intressen.
De sakkunniga ha av detta skäl i förslaget uppställt krav på att
det skall föreligga ett allmänt behov av bostadslägenheter eller stödjordbruk
eller, vad angår industriella och därmed i förslaget jämställda ändamål, att
anläggningen skall kunna anses vara till allmän nytta. Om innebörden av
dessa fordringar får jag hänvisa till de sakkunnigas motiv för ifrågavarande
undantagsbestämmelser. I den mån med förslagets fordran å allmänt behov
respektive allmän nytta åsyftas, att den begärda avstyckningen skall avse
ett behov, vars tillgodoseende icke är påkallat blott av enskilt intresse
utan även får anses motiverat ur allmän synpunkt, synes någon befogad erinran
mot nämnda krav icke kunna göras. Denna innebörd — och något
därutöver synas ej heller de sakkunniga ha åsyftat med nyss angivna krav —-torde dock komma till tydligare uttryck genom att som villkor för undantagsbestämmelsernas
tillämplighet uppställes, att fastighetens delning finnes
vara till gagn jämväl ur allmän synpunkt. Med anledning av vad en överlantmätare
anfört däi-om, alt sakkunnigförslagets krav på ett allmänt behovsyntes
alltför starkt beskära möjligheterna till bostadsavstyckningar, vill jag
framhålla, att den av mig förordade avfattningen av nämnda villkor icke
lärer utesluta, att de allmänna villkoren för avstyckning må eftergivas för
ett trängande bostadsbehov, även om fråga blott skulle vara om någon enstaka
bostadslägenhet.

Den prövning som enligt vad nu sagts skall ske vid tillämpning av ifrågavarande
undantagsbestämmelser bör, såsom de sakkunniga framhållit, icke
blott avse behovet av det uppgivna ändamålets tillgodoseende utan även behovet
av att just den ifrågavarande marken tages i anspråk för ändamålet.
Att en obegränsad valfrihet för den enskilde i detta avseende kan medföra
avsevärda missförhållanden, har utvecklats i betänkandet. Skulle en begärd
avstyckning för ändamål som nu är i fråga medföra, att lämplighetskravet
måste eftersättas såvitt angår restfastigheten eller att jordbruks- eller skogs -fastighet skulle tillfogas skada av någon betydenhet, synes sökanden icke
äga befogat anspråk på att få just det av honom begärda området avstyckat.
Avstyckning enligt förevarande bestämmelser bör därför icke få ske på ett
sätt som medför större olägenhet med avseende å bestående fastighetsindelning
än som är nödigt. Uttryckligt stadgande härom synes böra intagas i
lagen. Och enär ett eftersättande av det allmänna kravet på fastighets lämplighet
måste ur allmän synpunkt anses som något mer betänkligt än att
undantag göres från de särskilda till jordbrukets skydd meddelade bestämmelserna,
torde det vara befogat att för eftergift i förstnämnda hänseende
uppställa det ytterligare kravet, att den icke må ske utan så är att ändamålet
med avstyckningen icke kan utan synnerlig olägenhet tillgodoses på annat
lämpligt sätt.

Tillämpningen av dessa regler kan uppenbarligen, såsom i några yttranden
framhållits, erbjuda betydande svårigheter. I detta avseende vill jag
erinra om vad jag redan inledningsvis nämnt rörande värdet av samråd

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

129

med överlantmätare och lantbruksnämnder ävensom andra lokala organ.
Såsom jag där nämnde, torde även den förordade utvecklingsplaneringen på
jordbrukets område kunna tjäna till god ledning.

De särskilda regler som böra gälla med avseende å avstyckning för bostadslägenheter
och dylikt torde för vinnande av större överskådlighet böra sammanföras
i ett särskilt lagrum. I detta lagrum synes också böra angivas huru
förekomsten av stadsplan eller byggnadsplan inverkar på de jordpolitiska
villkoren. Till denna fråga vill jag återkomma i det följande.

Förhållandet till förslaget om ny byggnadslag.

1 fastighetsbildningssakkunnigas betänkande ba föreslagits flera ändringar
i fråga om avstyckning, som ha samband med byggnadsverksamhetens reglering
genom olika slag av planer m. m. Till en början må anmärkas, att de
sakkunniga föreslagit en uppmjukning av gällande förbud mot avstyckning
inom område som ingår i tomtindelning. Avstyckning
av tomtindelad mark skall sålunda enligt deras förslag vara tillåten i viss omfattning.
Till denna fråga torde jag få återkomma i samband med genomgången
av de särskilda lagrummen.

Fastighetsbildningssakkunniga ha vidare föreslagit, att reglerna om a vstyckningsplan
i 19 kap. 1 § jorddelningslagen borde utmönstras ur
denna lag. Avstyckningsplanen borde ersättas med en enklare form av byggnadsplan.
Avstyckningsplaneinstitutet är, enligt vad de sakkunniga uttalat,
i sin nuvarande utformning förenat med olägenheter av skilda slag. Om avstyckningsplanen
överhuvud kunde anses ha någon plats att fylla vid sidan av
andra planinstitut, borde det ha gjorts till föremål för reglering av annat slag
och i annan utsträckning än vad som blivit fallet. Alt få till stånd plan för
samhällsbildningen i en ort endast genom att förbjuda att ansökan om avstyckning
bifölles, innan sådan plan förelåge, syntes betänkligt, då det ju
innebure, att man antingen totalt hindrade samhällsbildningen och överhuvud
all avstyckning i orten eller lade omsorgen om och kostnaderna för planens
uppgörande på den enskilda person som först sökte avstyckning inom det
område som behövde läggas under plan. Den som från sin fastighet ville avstycka
blott en enda lägenhet, bleve ju tvungen att härför planlägga en vida
mer omfattande avstyckningsverksamhet, om myndigheterna för sin del
antoge, att det inom någorlunda nära framtid skulle uppkomma större byggnadsverksamhet.
Skulle avstyckningsplan bibehållas som institut vid sidan
av byggnadsplan, vore enligt de sakkunnigas mening reglerna därom i behov
av en genomgripande reformering. De sakkunniga ha emellertid ansett, att
avstyckningsplan till sin beskaffenhet och sina funktioner företedde sådan
överensstämmelse med byggnadsplan, att om också den förra otta taktiskt
utfördes enklare eller avsåge mindre områden än den senare, den dock icke
kunde anses som något artskilt. De grundläggande reglerna om den enklare
form av byggnadsplan som avstyckningsplanen sålunda enligt de sakkunnigas

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 232. 9

130

Kungi. Maj.ts proposition nr 232.

mening utgjorde syntes systematiskt höra hemma i planlagstiftningen och
höra överföras dit. Då även sistnämnda lagstiftning vore under revision, ansåge
de sakkunniga tillfället lämpligt för en överflyttning dit av ifrågavarande
institut. De sakkunniga ha därför ansett sig kunna vid avfattningen
av sitt förslag räkna med att avstyckningsplanens funktion skulle övertagas
av ett enklare slag av byggnadsplan och institutet regleras i planlagstiftningen.

Beträffande olika planers inverkan på avstycknings tillåtlighet
inom planområdet är det enligt vad de sakkunniga uttalat tydligt, att
planen — det må vara stadsplan, byggnadsplan eller enligt gällande bestämmelser
upprättad avstyckningsplan — måste respekteras vid fastighetsbildningen.
Denna får icke motverka planen. Härav följer emellertid icke, framhålla
de sakkunniga, att fastighetsbildning som ej strider mot planen eller
som kanske direkt förutsatts vid dess stadfästande, därefter skulle få anses
tillåtlig ur jordpolitisk synpunkt. För fastighetsbildningslagstiftningen innebure
planen endast, att ett nytt villkor tillkommit för att sökta ändringar
i fastighetsindelningen skulle anses tillåtliga. De sakkunniga uttala, att det
kunde tyckas önskligt, att de jordpolitiska villkoren prövades redan i planärendet
i den omfattning, att det genom planens stadfästande kunde anses
avgjort, att fastighetsbildning finge ske på sätt planen förutsatte. Enligt de
sakkunnigas uppfattning reste sig emellertid stora betänkligheter mot ett
dylikt system,1 och de sakkunniga ha med hänsyn därtill förmenat, att prövningen
av de icke plantekniska jordpolitiska villkoren för avstyckning borde
förbliva i främsta rummet en fastighetsbildningsmyndigheternas uppgift och
ej kunde överföras till planärendena. Med hänsyn till att i rättstillämpningen
den uppfattningen kommit till synes, att en stadfäst plan för samhällsbildning
skulle, om icke innebära tillstånd till avstyckning i enlighet med planen,
så dock medföra att man i fastighetsbildningsärendena kunde underlåta att
granska vissa jordpolitiska förutsättningar för dylik avstycknings tillåtlighet,
ha fastighetsbildningssakkunniga ansett det vara av vikt att genom uttryckligt
stadgande erinra om att godkännande eller fastställande av plan icke
må uppfattas som om därmed något tillstånd till avstyckning meddelats.

Avgörandet, huruvida plan för fastighetsbildningen och byggnadsverksamheten
erfordras för att avstyckning skall få ske, bör enligt fastighetsbildningssakkunnigas
mening icke tillkomma fastighetsbildningsmyndighetema
såsom sådana utan endast länsstyrelsen. Någon motsvarighet till gällande
lags krav på avstyckningsplan såsom villkor för avstyckning har därför icke
upptagits i sakkunnigförslaget. Detta innehåller väsentligen blott att, om plan
fastställts, denna ej må motverkas vid avstyckning inom området och att
länsstyrelsen äger utfärda provisoriska förbud i avbidan på plan. Dessutom
föreslås dock att, eftersom behovet av plan ofta yppas först i avstyckningsärendet,
de som handlägga detta böra, om de ha anledning förmoda att länsstyrelsen
skulle kräva plan om den kände till förhållandena, underrätta läns:
styrelsen och avbida dess beslut.

1 Härom se vidare betänkandet s. 122, 123.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

131

De sakkunnigas förslag att ur jorddelningslagen utmönstra reglerna om avstyckningsplan
och ersätta dem med en enklare form av byggnadsplan har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden. Byggnadsstyrelsen,
som icke hade något att erinra mot att avstyckningsplan på sätt de
sakkunniga föreslagit ersattes med byggnadsplan, har emellertid framhållit,
att det givetvis vore av största vikt, att ett avskaffande av avstyckningsplaneinstitutet
icke resulterade i en återgång till de före institutets tillkomst rådande
missförhållandena. Uttalande i samma riktning har gjorts av överlantmätaren
i Uppsala län.

Några överlantmätare och länsstyrelser ha ställt sig avvisande till avskaffandet
av avstyckningsplan och yrkat, att detta planinstitut måtte bibehållas
i oförändrat skick. Länsstyrelsen liksom överlantmätaren i Kronobergs
län har sålunda uttalat farhågor för att även om ifrågavarande planinstitut
utformades såsom en byggnadsplan av mycket enkel beskaffenhet, dess tillämpning
skulle komma att medföra större olägenheter och kostnader för
berörda parter än en avstyckningsplan enligt gällande regler; en byggnadsplan
krävde under alla förhållanden en större apparat än en avstyckningsplan.
Länsstyrelsen i Blekinge län hävdar, att de nuvarande bestämmelserna
om avstyckningsplan såsom förutsättning i vissa fall för avstyckning kraftigt
verkade till förhindrande av en olämplig samhällsbildning samt innebure
viss garanti för att en blivande samhällsbildning bringades till länsstyrelsens
kännedom. Gällande bestämmelser syntes därför böra bibehållas. Uttalanden
i avstyrkande riktning föreligga jämväl från övcrlantmätaren i Gotlands län
samt länsstyrelserna i Värmlands och Kopparbergs län. I dessa yttranden
har gentemot förslaget även anförts, bland annat, att det icke borde genomföras
utan att frågan om lämplig planform först fått sin lösning i planlagstiftningen.

Det av fastighetsbildningssakkunniga föreslagna stadgandet därom, att fastställande
av plan för fastighetsbildningen eller byggnadsverksamhetens ordnande
icke skulle medföra, att övriga villkor för avstyckning finge anses vara
uppfyllda eller kunde eftergivas, har mött stark kritik i ett stort antal av de
avgivna remissyttrandena. Kammarkollegiet liar sålunda framhållit, att om
avstyckning av tomtmark för bostadsbebyggelse eller industriändamål inom
ett byggnadsplaneområde skulle kunna vägras under hänvisning till att fastighetsbildningen
vore skadlig för jordbruket, detta lätt kunde av allmänheten
betraktas som trakasseri. Byggnadsplanen och utgifterna därför skulle också
kunna anses som skäligen meningslösa. Kollegiet ansåge därför, att de nya
reglerna för avstyckning inom planlagt område icke kunde tillämpas och att
de jordpolitiska avtsyckningsvillkoren till jordbrukets skydd måste eftergivas
inom sådana områden. Byråchefen Ågren och tillförordnade byråchefen Prawitz
i lantmäteristyrelsen ha i särskilt till styrelsens utlåtande fogat yttrande
anfört, att om det visats att vissa delar av jordbruksjorden erfordrades
för tätbebyggelse, jordbruksintresset måste vika. Att sådan förutsättning
förelåge, borde prövas i samband med bedömandet av behov av planläggning
för tätbebyggelse. Hade behov av sådan planläggning ansetts föreligga,

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

borde därmed vara avgjort, att motsvarande markområden skulle utlämnas
till annat än jordbruksändamål, och i så fall förelåge icke någon anledning
att upprätthålla jordpolitiska krav på samma områden. Liknande
mening har uttalats av överlantmätarna i Värmlands, Västmanlands och
Västernorrlands län, domänstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs
och Bohus samt Västmanlands län, länsarkitekten i Jämtlands län ävensom
Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund. Svenska
kommunal-tekniska föreningen, som också ansett att de sakkunnigas förslag i
förevarande hänseende vore olämpligt, har såsom ytterligare skäl för sin
mening framhållit, att det skulle vara egendomligt, om överlantmätaren, vilken
komme att vara den granskande myndigheten i avseende på de jordpolitiska
synpunkterna, skulle anses ha större möjligheter än vederbörande samhälle
att bedöma behovet av fastighetsbildning inom planområdet, t. ex. för bostadsändamål.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har för sin del funnit de sakkunnigas
förslag lämpligt, såvitt anginge avstyckningsplan, eftersom en avstyckningsplan
kunde upprättas och godkännas utan behovsprövning. I fråga
om byggnadsplan läge saken däremot annorlunda till. Det syntes länsstyrelsen
i hög grad önskvärt, att en så kostsam och i markägarnas förfoganderätt
djupt ingripande åtgärd som fastställande av en byggnadsplan föreginges av
en allsidig utredning även ur jordpolitisk synpunkt. Att samma myndighet
törst sknlle fastställa en plan och kanske utdebitera plankostnaderna på
markägarna men sedermera vägra fastställelse å avstyckningar, som verkställts
i enlighet med planen, syntes i praktiken vara otänkbart. En prövning
av de jordpolitiska frågorna redan i planärendet borde icke möta någon
större svårighet; snarare borde det ställa sig enklare att bedöma de jordpolitiska
synpunkterna ur det större perspektiv som planfrågan erbjöde än vid
handläggning av fråga om avstyckning av ett litet tomtområde inom planen.
Jämväl länsstyrelsen i Västernorrlands län har framställt anmärkning mot
det föreslagna stadgandet under framhållande, att det åtminstone i vad anginge
områden med stadsplan eller byggnadsplan vore oegentligt om avstyckning
i överensstämmelse med planen skulle vägras av jordpolitiska skäl.

Fastighetsbildningssakkunnigas förslag att länsstyrelsen ensam skall äga
befogenhet att besluta om behovet av plan men att lantmätaren skall underrätta
länsstyrelsen om uppkomna planspörsmål har kritiserats i flera yttranden.
Byggnadsstyrelsen har framhållit att den garanti mot förhastade avstyckningar,
som den gällande bestämmelsen i 1 § andra stycket erbjudit,
kunde komma att i viss mån förminskas, om det i lagen direkt angivna
hindret för avstyckning skulle ersättas av lantmätarens fria bedömande, huruvida
plan erfordrades eller icke. Till förhindrande härav borde antingen
gällande rätt i denna del bibehållas med allenast de ändringar, som kunde
följa av att avstyckningsplan ersattes med byggnadsplan, eller borde i lagen
införas bestämmelse av innebörd, att det skulle åligga lantmätare att tillställa
länsstyrelsen meddelande, när avstyckningsförrättning begärdes i sådana
fall, då avstyckningsplan enligt de nu gällande bestämmelserna krävdes,
samt att avstyckning i dylikt fall ej finge ske utan att länsstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

133

förklarat hinder däremot icke möta. Att avstyckningsförrättning, då plan
funnes behövlig, skulle förklaras vilande i avvaktan på länsstyrelsens beslut,
ha överlantmätaren i Gotlands län och lantmätarna i länet ansett olämpligt.
Förrättningen kunde härigenom få balanseras i åratal. Lämpligare syntes
vara att förrättningsmannen kunde vägra förrättningen med besvärshänvisning
till länsstyrelsen, ej till ägodelningsdomaren. Även överlantmätaren
i Kalmar har kritiserat bestämmelsen om att förrättningen skulle förklaras
vilande. Enligt denne överlantmätares mening vore gällande bestämmelser
mera ändamålsenliga och möjliggjorde ett snabbare förfarande. Vidare har
överlantmätaren i Norrbottens län anfört, att om överlantmätaren eller ägodelningsrätten
vid prövning av verkställd avstyckning ansåge behov av planläggning
föreligga, borde frågan remitteras till länsstyrelsen och målet vila
i avvaktan på svar på remissen. Om bestämmelser härom ej utfärdades, syntes
det kunna göras gällande att fastighetsbildningsmyndigheterna icke hade
att befatta sig med frågan om behov av plan.

Slutligen har fastighetsbildningssakkunnigas förslag om rätt för länsstyrelsen
att utfärda avstyckningsförbud i avbidan på upprättande av plan föranlett
överlantmätaren i Västerbottens län att uttala, att de föreslagna reglerna
i ämnet borde ytterligare överses. Ett avstyckningsförbud innebure alltid
en avsevärd belastning för sakägarna. Den sammanlagda kostnaden för
en dispensansökning uppginge, vare sig ansökningen beviljades eller ej, i regel
till högre belopp än kostnaderna för själva avstyckningsförrättningen.
Därtill komme den avsevärda tidsutdräkten. Avstyckningsförbud borde därför
endast tillgripas, när synnerliga skäl det påfordrade, t. ex. för att utöva
kontroll inom en gryende tätbebyggelse, där fastställelseprövningen av avstyckningar
tillkomme överlantmätaren eller ägodelningsdomaren. Men inom
sådana samhällen och områden, där fastställelseprövningen av avstyckningar
tillkomme länsstyrelsen själv, hade ju länsstyrelsen möjlighet att utöva
denna kontroll vid fastställelseprövningen. En dubbel prövning, först vid
dispensansökningen och sedan vid fastställelseprövningen, vore fullständigt
omotiverad, särskilt som erfarenheten visade att en dispensansökning i de
flesta fall beviljades. Eftersom kostnaden för en dispensansökning i allmänhet
vore högre än kostnaden för en avstyckningsförrättning, bleve det under
alla omständigheter billigare för sakägaren, att avstyckningen verkställdes
även med risk att fastställelse vägrades än att söka dispens från ett avstyckningsförbud.
Lantmäteristyrelsen har instämt i detta uttalande. Även
Sveriges lantmätareförening har framhållit att ett avstyckningsförbud innebure
en avsevärd belastning för sakägarna och att sådant förbud därför
borde tillgripas endast när särskild anledning förelåge därtill. Liknande mening
uttalas av överlantmätaren i Älvsborgs län, vilken tillika anser, att åt
planförfattaren och den fastighetsbildande förrättningsmannen i förening
borde anförtros avgörandet av uppkommande fastighetsbildningsproblem
samt alt dispensreglernas dragande under annan myndighets prövning endast
borde förekomma då dessa båda befattningshavare vore av olika mening.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Däremot ha länsstyrelsen i Stockholms län ävensom överlantmätarna i Jönköpings,
Hallands samt Göteborgs och Bohus län uttalat sin tillfredsställelse
med det framlagda förslaget, vilket syntes dem komma att underlätta den
praktiska tillämpningen.

Departementschefen.

Beträffande förslaget att ur jorddelningslagen utmönstra reglerna om avstyckningsplan
vill jag här endast framhålla, att jag vid utarbetandet av förslaget
till ny byggnadslag ansett övervägande skäl tala för att icke bibehålla
institutet avstyckningsplan. Bestämmelserna i jorddelningslagen om avstyckningsplan
böra därför utgå. Emellertid anser jag det icke vara rådligt
att taga ett sådant steg utan att sätta något annat än byggnadsplan i stället.
Jag befarar nämligen, att även om byggnadsplan kan göras mycket enkel,
det dock kan komma att oftare än nu inträffa att avstyckning för bostäder,
sportstugor och dylikt kommer att äga rum utan hänsyn till den framtida
utvecklingen. 1 syfte att förekomma detta synes i reglerna om avstycknings
tillåtlighet böra införas ett stadgande, som redan på begynnelsestadiet gör det
möjligt att vägra avstyckning, om den framstår som mindre lämplig med
hänsyn till ännu icke aktuella men dock sannolika framlida avstyckningar.
På detta sätt böra t. ex. strandområden m. m. kunna reserveras och ej bli en
exklusiv förmån för viss tomt. Det bör i första hand vara förrättningsmannen
och överlantmätaren, resp. ägodelningsrätten som beakta det nu berörda
kravet, men länsstyrelsen torde böra äga att till ledning för tillämpningen
i allmänhet eller i det särskilda fallet meddela erforderliga anvisningar.

I samband med genomgången av de särskilda lagrummen i fastighetsbildningssakkunnigas
förslag torde jag få tillfälle att återkomma till de stadganden
som kunna erfordras med tanke på nu bestående avstyckningsplaner.

I frågan, om de jordpolitiska villkoren för avstyckning skola upprätthållas
inom planlagt område, har jag tidigare uttalat, att undantag från de villkor
som hänföra sig till det allmänna lämplighetskravet eller som avse att bereda
skydd för bestående jordbruks- eller skogsbruksfastigheter måste i viss mån
medgivas för avstyckning av bl. a. mark för bostadslägenheter och industrianläggningar.
För att undantag skall ske bör dock, enligt vad jag nämnt,
fordras att det skall föreligga ett behov av dylika lägenheter och att avstyckning
för tillgodoseende av detta behov kan anses vara till gagn jämväl ur allmän
synpunkt. Vidare bör gälla, att avstyckning enligt dessa undantagsbestämmelser
icke må ske på ett sätt som medför större skada för jordbruket i
orten än som är nödigt. Skulle avstyckningen, såvitt angår restfastigheten.
innebära ett eftersättande av det allmänna lämplighetskravet, bör avstyckningen
ej medgivas annat än om ändamålet därmed icke kan utan synnerlig
olägenhet tillgodoses på annat lämpligt sätt. Då fastighetsbildningssakkunniga
intagit den ståndpunkten, att de jordpolitiska villkoren i full utsträckning
skola upprätthållas även inom planlagt område, skulle nyssnämnda regler
för avstyckning bliva tillämpliga jämväl inom sådant område. Att exem -

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

pelvis byggnadsplan fastställts för visst område, skulle icke medföra någon
garanti för att avstyckning i syfte att genomföra planen skulle få äga rum.

Även om de sålunda föreslagna reglerna i praktiken troligen icke skulle
leda till större olägenheter, enär avstyckning inom detaljplanområde väl i allmänhet
icke komme att vägras av jordpolitiska skäl, så kan det anmärkta
förhållandet dock icke anses tillfredsställande från principiell synpunkt.
Både för det allmänna och för de enskiida markägarna måste det anses
olämpligt att stadsplan eller byggnadsplan skall få uppgöras och fastställas
med de utgifter och konsekvenser i övrigt detta medför utan att man vet om
planen kan tillämpas. Genom planens fastställande bör behovet av smärre
lägenheter inom planområdet anses klarlagt. Fastställandet torde även i princip
böra anses innebära, att de med tanke på jordbruket och skogsbruket
uppställda jordpolitiska kraven inom planområdet skola vika för intresset
av att tätbebyggelse i enlighet med planen kommer till stånd.

Detta gäller i synnerhet stadsplan. Den tätbebyggelse varom det inom dylik
plan är fråga torde regelmässigt vara av sådan art, att jordbrukets intressen
inom planområdet ej rimligen kunna vara utslagsgivande.

I fråga om byggnadsplan torde en viss skillnad böra göras mellan planer
som fastställts före och planer som .fastställts efter den nya planlagstiftningens
ikraftträdande. Äldre byggnadsplaner ha icke sällan utlagts över orimligt
stora områden utan större hänsyn till om någon tätbebyggelse inom planområdet
i mera väsentlig omfattning vore att förvänta under överskådlig tid. Vid
planens fastställande har hänsynen till jordbrukets intressen ofta icke tillmätts
erforderlig betydelse. På grund härav torde det vara nödvändigt att de
jordpolitiska villkoren tillämpas vid avstyckning inom dylika planområden.
Detsamma torde gälla områden, för vilka avstyekningsplan godkänts. De olägenheter
som härav kunna orsakas torde i väsentlig man motverkas, därest
såsom jag i annat sammanhang förordat — äldre byggnads- och avstyckningsplaner
underkastas en allmän översyn i syfte bland annat att utmönstra
sådana planer eller delar därav, inom vilka tätbebyggelse ej kan förväntas
äga rum i större utsträckning inom överskådlig tidrymd.

Vid uppgörande av ny byggnadsplan skall iakttagas, att planen ej får avse
större område än som är eller kan väntas inom nära förestående tid bliva
bebyggt. Behovet av tätbebyggelse inom byggnadsplaneområdet skall sålunda
prövas på ett helt annat sätt än tidigare. Vidare skall vid planupprättandet
hänsyn tagas även till jordbrukets intressen; det skall tillses, att jordbruk,
skogsskötsel eller annan jämförlig näring icke genom planen i onödan hindras
eller försämras. Skulle fråga uppkomma, huruvida fastställelse av plan
som medför skada å jordbruket av denna anledning bör vägras, torde det
kunna förväntas, att länsstyrelsen i ärendet inhämtar yttrande från — lörutom
överlantmätaren — de organ som lära komma att inrättas för jordbrukets
rationalisering.

På grund av vad nu anförts vill jag förorda, att avstyckning inom område,
som omfattas av stadsplan eller av byggnadsplan som fastställts efter den nya
planlagstiftningens ikraftträdande, må verkställas utan binder av de i 19 kap.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

uppställda jordpolitiska villkoren, därest avstyckningen överensstämmer med
planen. Inom andra planområden än nu sagts — bland annat inom område
som omfattas av generalplan eller avstyckningsplan eller av byggnadsplan
som fastställts före nyssnämnda lags ikraftträdande — skola de jordpolitiska
villkoren däremot i princip tillämpas.

Enligt fastighetsbildningssakkunnigas förslag har en principiell gränsdragning
skett mellan länsstyrelsens och fastighetsbildningsmyndigheternas befogenheter
vid avstyckning. Länsstyrelsen skall för sin del pröva avstycknings
lämplighet ur plansynpunkt och äger utfärda förbud mot avstyckning
utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen i avbidan på upprättande av plan.
Fastighetsbildningsmyndigheterna åter skola pröva om avstyckningen eljest
kan godkännas, främst då med hänsyn till de jordpolitiska villkoren. Finner
lantmätaren vid avstyckningsförrättningen att plan erfordras, skall han hänskjuta
planfrågan till länsstyrelsen och förklara förrättningen vilande i avbidan
på länsstyrelsens beslut. Även i det fall då avstyckningsförbud råder
torde, därest länsstyrelsens besked icke inhämtats redan före förrättningens
påbörjande, förutsättas att förrättningen skall avbrytas för inhämtande av
sådant besked.

Den dubbla prövningen hos länsstyrelsen och fastighetsbildningsmyndigheterna
kan bli tidsödande. Denna olägenhet är av stor praktisk betydelse,
enär, med den bestämning tätbebyggelsebegreppet erhållit enligt byggnadslagen,
planfrågan torde bli aktuell i flertalet avstyckningsärenden. Skall, såsom
fastighetsbildningssakkunniga synas ha förutsatt, avstyckningsförrättningen
i alla dessa fall avbrytas för inhämtande av planmyndighetens förhandsgodkännande,
kommer detta att i hög grad tynga avstyckningsverksamheten.
Tidsutdräkten och merkostnaden drabba i första hand förrättningssökanden.
Men även för lantmätaren uppkommer tidsförlust, om förrättningen
icke kan slutföras vid ett enda besök på platsen. Detta är särskilt olägligt
med hänsyn till den rådande bristen på arbetskrafter inom lantmäteriet.

På grund härav kunde ifrågasättas att uppdraga åt fastighetsbildningsmyndigheterna
att pröva uppkommande planfrågor i alla de fall, där icke
länsstyrelsen själv ägde fastställa avstyckning. Denna prövning skulle då
ingå som ett normalt led i avstyckningsförrättningens handläggning och
i fastställelseförfarandet. På fastighetsbildningsmyndigheterna skulle ankomma
att tillse att yttrande inhämtades från planmyndigheterna, närmast länsarkitekten,
i erforderlig omfattning, och det skulle förutsättas att den största
hänsyn komme att tagas till den mening som dessa därvid uttalade. Några
särskilda avstyckningsförbud skulle med en dylik anordning icke bli erforderliga.

Det torde emellertid vara betänkligt att på detta sätt minska länsstyrelsens
och länsarkitektens inflytande i avstyckningsärenden, som äga samband med
planfrågor. Avstyckning utgör i regel den första inledningen till begynnande
tätortsbildning. Det synes därför böra ligga i länsstyrelsens band att hindra
avstyckningar, som äro olämpliga ur plansynpunkt. Alt märka är också att

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

137

avstyckningar, särskilt för bostads- eller industriändamål, ej sällan äga samband
med aktuella väg- och avloppsfrågor. Rörande sådana frågor ha länsstyrelsen
och länsarkitekten sakkunskap och erfarenhet. Även med hänsyn
härtill synes det erforderligt att planmyndigheternas beslutanderätt med avseende
å avstycknings tillåtlighet ur plansynpunkt i huvudsak bibehålies.

Vissa förenklingar i förfarandet vid prövning av uppkommande planfrågor
torde dock vara möjliga. Det synes sålunda böra tillåtas, att avstyckningsförrättning
fortgår och avslutas, oaktat länsstyrelsen utfärdat särskilt avstyckningsförbud.
Lantmätaren bör alltså kunna lämna tillstånd till avstyckning
under förutsättning att länsstyrelsen sedermera medgiver densamma. I viss
utsträckning torde detta förfaringssätt tillämpas redan för närvarande, ehuru
stöd i lagen därför saknas. Länsstyrelsens prövning kommer härvid att uppskjutas
och ingå som ett led i fastställelseprövningen. Vidare torde länsstyrelsen
böra kunna i vissa fall delegera sin rätt att medgiva avstyckning till
länsarkitekten. Om åter länsarkitekten vid sin prövning av ärendet finner att
avstyckning bör vägras, synes avgörandet böra tillkomma länsstyrelsen.

Har särskilt förbud mot avstyckning utan länsstyrelsens medgivande ej
utfärdats, torde frågan i vad mån planläggning må anses erforderlig få prövas
av fastighetsbildningsmyndigheterna, därvid dock måste iakttagas att yttrande
från planmyndigheterna inhämtas i erforderlig omfattning. Finner
lantmätaren att avstyckning ej bör äga rum utan att plan upprättats, bör
han låta ärendet vila i avvaktan på länsstyrelsens besked.

Jag övergår härefter till en redogörelse för de särskilda lagrummen i det
inom departementet utarbetade förslaget till lag om ändring i jorddelningslagen.
Härvid torde kunna förbigås mindre redaktionella jämkningar, vilka
ansetts böra vidtagas i fråga om utformningen av vissa bestämmelser som
föreslagits av fastighetsbildningssakkunniga.

Förslag till lag angående ändring i lagen om delning av jord å landet.

3 KAP.

2 §.

Enligt delta lagrum gäller för närvarande, att underrättelse om laga skifte
skall tillställas byggnadsnämnd blott i fall, dä skil te skall äga rum inom
samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.
Enahanda underrättelseskyldighet föreligger jämlikt 19 kap. 5 § sista
stycket i fråga om avstyckning. Fastighetsbildningssakkunniga ha framhållit,
att byggnadsnämnd finnes icke blott inom sådana stadsliknande samhällen
som nyss sagts utan även inom område på landet, för vilket fastställts
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Under hänvisning härtill

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

ha de sakkunniga, såväl i fråga om laga skifte som beträffande avstyckning,
föreslagit att byggnadsnämnd skall underrättas i alla fall, då sådan nämnd
finnes i orten.

De sakkunnigas förslag har, i vad det avser underrättelse till byggnadsnämnd
vid laga skifte, icke föranlett någon anmärkning. Däremot ha i flera
yttranden erinringar framställts mot att utvidga underrättelseskyldigheten
vid avstyckning. Överlantmätaren i Hallands län har sålunda ansett skyldighet
att underrätta byggnadsnämnden böra vid avstyckning gälla endast i fall,
då särskild anledning kunde föreligga därtill, överlantmätarna i Blekinge
samt Göteborgs och Bohus län ha ansett någon ändring av nu gällande underrättelseskyldighet
icke vara erforderlig, överlantmätaren i sistnämnda län
har dock föreslagit, att byggnadsstadgan kompletterades med en bestämmelse,
att byggnadsnämndens yttrande alltid skulle inhämtas av länsstyrelsen
före fastställelseprövningen; detta förfarande vore redan nu praxis inom
vissa län. I sådant hänseende har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län uppgivit, att länsstyrelsen alltid plägade höra byggnadsnämnden, innan
länsstyrelsen meddelade fastställelsebeslut. Enligt länsstyrelsens förmenande
kunde det, särskilt om livlig avstyckningsverksamhet förekomme, bliva mycket
betungande för byggnadsnämnderna att självmant följa de olika avstyck -ningsförrättningarna. Beträffande den föreslagna skyldigheten att underrätta
byggnadsnämnd om avstyckningsförrättning har lantmäteristyrelsen ifrågasatt,
huruvida icke en uppmjukning av bestämmelsen härom borde ske, och
i sådant avseende åberopat ett av överlantmätaren i Örebro län avgivet yttrande.
Denne överlantmätare har ansett den föreslagna bestämmelsen i fråga
om avstyckning kunna inskränkas att gälla avstyckning inom samhälle där
den för städerna gällande ordningen för bebyggande skall iakttagas samt område
för vilket finnes fastställd byggnadsplan. Därutöver kunde enligt överlantmätarens
mening lämpligen böra föreskrivas, att byggnadsnämnd för
utomplansområde skulle underrättas om avstyckning som skett inom området.
överlantmätaren hölle före, att det utan särskilt stadgande kunde förutsättas,
att förrättningsmannen eller fastställelsemyndigheten inhämtade
byggnadsnämndens mening i fall, där fråga undantagsvis kunde uppkomma
om styckningsprojekt av mera genomgripande betydelse för byggnadsverksamheten
inom området. Å andra sidan har överlantmätaren i Östergötlands
län i yttrande gemensamt med länets lantmätare ansett förslagets bestämmelse
möjligen kunna vara motiverad för område för vilket utomplansbestämmelser
vore gällande men knappast för område för vilket byggnadsplan
fastställts. I sistnämnda fall hade området varit föremål för ett ingående studium,
som resulterat i en fastställd plan, och stora möjligheter för olika utstakningar
av en tomt syntes knappast föreligga. Härtill komme, att förrättningen
bleve föremål för en ingående granskning såväl å lantmäterikontor
som av länsarkitekt. Bestämmelsen syntes lämpligen kunna utbytas mot en
föreskrift, varigenom förrättningsmannen ålades att före förrättnings avslutande
underrätta byggnadsnämnden.

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Enligt förslaget till ny byggnadslagstiftning skall byggnadsnämnd finnas i Departemenualla
kommuner. Skyldighet att söka byggnadslov skall emellertid enligt för- c *en''
slaget föreligga — förutom i städer — endast i stadsliknande samhällen och
inom andra områden, för vilka stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
gälla. I likhet med fastighetsbildningssakkunniga anser jag,
att byggnadsnämnden bör i de fall, då skyldighet föreligger att söka byggnadslov,
erhålla kallelse till sökt jorddelningsförrättning för att få tillfälle
att framföra eventuella erinringar. I överensstämmelse härmed torde jorddelningslagens
bestämmelser om byggnadsnämnds kallande eller hörande böra
gälla, när förrättning skall äga rum inom ort, där enligt vad härom är stadgat
skyldighet föreligger att söka byggnadslov.

9 KAP.

7 §■

Utbrytning av servitut kan ske antingen i sammanhang med laga skifte
(1 kap. 21 §) eller i vissa fall såsom särskild förrättning (20 kap. 3 §). Sker
utbrytningen såsom särskild förrättning, skall den verkställas på sätt beträffande
dylik åtgärd i samband med laga skifte är stadgat. Föreskrifterna härom
återfinnas i 9 kap. 7 §. Enligt detta lagrum gäller i fråga om delningsgrunden
vid utbrytning av servitut, att i vederlag för servitutet skall av den
fastighet, som besväras av servitutet, utbrytas eller avsättas sa stort område,
som med hänsyn till omfattningen av den servitutsberättigades och fastighetsägarens
rätt att förfoga över den naturtillgång rättigheten avser, efter
prövning i varje särskilt fall finnes svara emot den förmån rättigheten innebär.
Det tillkommer alltså enligt detta stadgande förrättningsmännen att
pröva den grund efter vilken servitutet skall utbrytas. Emellertid föreskrives
i tredje stycket av samma paragraf, att om förening kan träffas mellan
sakägarna om storleken av vederlagsjorden, sådan förening skall lända till
efterrättelse, om det finnes uppenbart, att rätt som tillkommer innehavare
av fordran, varför säkerhet åtnjutes på grund av inteckning eller jämlikt 11
kap. 2 § jordabalken, icke äventyras genom föreningen.

Sistnämnda bestämmelse om förening bör jämföras med stadgandet i 7 a §
lagen om servitut. Enligt detta lagrum, som infördes i servitutslagen genom
lag den 30 april 1937, gäller beträffande där avsedda servitut, att medgivande
av den härskande fastighetens ägare att servitutet må helt eller delvis
upphöra är utan verkan, om ej medgivandet godkänts av domstol. De av
stadgandet omfattade servituten äro sådana till tiden icke begränsade skogsfångs-
eller mulbetesservitut som antingen varit av ålder gällande eller före
den 1 januari 1928 tillkommit genom avtal i samband med tillkomsten av
den fastighet till vars förmån servitutet gäller. Godkännande av domstol må
lämnas allenast under vissa i lagen uppställda förutsättningar. Bland dessa
har upptagits det fallet, att servitutet skall ersättas med äganderätt till område
som kan sammanläggas med den härskande fastigheten. För att servi -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

tutet sålunda skall få ersättas med område kräves emellertid, att området
fyller samma anspråk som enligt 9 kap. 7 § första stycket jorddelningslagen
stadgats i fråga om utbrytning eller att området skall svara mot den förmån
servitutet innebär. Nu omförmälda stadgande i servitutslagen tillkom för att
därigenom skulle förhindras, att sådana servitut av nu ifrågavarande slag
som vore av vital betydelse för de fastigheter till vilkas förmån de gällde
skulle genom avtal bringas att upphöra.

Enligt fastighetsbildningssakkunnigas mening bör den uppenbara bristen
på överensstämmelse mellan 9 kap. 7 § tredje stycket jorddelningslagen och
7 a § servitutslagen undanröjas på det sätt, att det förra lagrummet upphäves.
Frågan om vederlagsområdels storlek skulle då alltid komma att prövas
av jorddelningsmyndigheterna, vilka därvid enligt 9 kap. 7 § första
stycket hade att tillse, att området bleve tillräckligt för att motsvara servitutsförmånen.
Till motivering av sitt förslag anföra de sakkunniga, att det
visat sig att den sakägarna medgivna friheten att genom förening bestämma
storleken av vederlagsjorden medfört mycket skadliga verkningar i jordpolitiskt
hänseende, särskilt i landsdelar där servitut av ifrågavarande slag
vore talrikt förekommande.

Den i förevarande paragraf föreslagna ändringen har tillstyrkts av överlantmätaren
i Våsternorrlands län och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.
Å andra sidan har gentemot ett upphävande av rätten att sluta förening
anmärkts, att detta skulle vara att gå längre än som erfordrades med
hänsyn till lagändringens syfte. Det syntes tillräckligt, att träffad förening
för sin giltighet gjordes beroende av jordpolitisk prövning. Lagberedningen
har sålunda uttalat, alt den bristande överensstämmelsen med 7 a § servitutslagen
måhända icke behövde leda till att förening om vederlagets storlek vid
servitutsulbrytning under alla omständigheter bleve förbjuden utan endast att
såsom villkor för dess giltighet stadgades, att den ej stode i strid med de
jordpolitiska villkor som borde upprätthållas. Liknande synpunkt har anlagts
av lantmäteri styrelsen samt överlantmätarna i Värmlands och Norrbottens
län, därvid lantmäteristyrelsen ansett tillräckliga garantier kunna erhållas
mot de skadliga verkningarna av gällande bestämmelser, därest föreningsrätten
gjordes beroende av en ur jordpolitisk synpunkt av förrättningsmännen
företagen officialprövning. Svea hovrätt har framhållit, att föreningsrätten
kunde vara till gagn för undvikande av invecklade beräkningar
rörande vederlagsjorden och alltså till förrättningens förenklande samt till
befordrande av grannsämja. Det syntes vara tillfyllest att lägga föreningen
under kontroll liksom fallet vore enligt servitutslagen med avtal i allmänhet
om servituts upphörande. Det borde åläggas förrättningsmännen att avgiva
yttrande om det avtalade vederlaget; ägodelningsrätten skulle därefter ha
att pröva frågan. Även hovrätten för Övre Norrland har med hänsyn till
vanskligheten att bestämma delningsgrunden vid servitutsutbrytning ansett
önskvärt, att delägarnas föreningsrätt ej helt borttoges. För att ernå överensstämmelse
med 7 a § i servitutslagen vore det enligt hovrättens uppfattning

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

141

tillräckligt att föreskriva, att förening skulle lända till efterrättelse, (järest
vederlagsområdet prövades svara mot den förmån som servitutet innebure.

Samma mening har uttalats av överlantmätarna i Jämtlands och Västerbottens
län samt Sveriges lantmätareförening. Distriktslantmätaren i Härnösands
distrikt har uppgivit, att även då förutsättning för förening funnes, vederlags 0

mrådets storlek i regel brukade bestämmas efter gradering (bonitering).
Föreningen finge då huvudsakligen betydelse blott för likvidfrågans avgörande.
Genom okulärbesiktning brukade tillses, att ståndskogen icke mera
avsevärt avveke från den normalskogstillgång som ansåges böra åtfölja vederlagsmarken.
I vissa fall då dylik avvikelse förelåge kunde sakägarna under
förrättningsmännens tillsyn enas om viss likvid utan att ståndskogsräkning
behövde tillgripas. Fördelarna med föreningsrätten vore så påtagliga,
att ett avskaffande av denna rätt ej hörde komma i fråga. Överlantmätaren

1 Gävleborgs lån har helt avstyrkt ett borttagande av föreningsrätten.

I anslutning till den här föreslagna lagändringen har Svea hovrätt liksom
överlantmätaren i Västernorrlands län fäst uppmärksamheten vid att enligt
gällande rätt varje garanti saknades för att likvid, som ägare av den tjänande
fastigheten ålades att utgiva för iståndsättande av utbrutet vederlagsområde
till exempelvis kulturbete, verkligen användes för det avsedda ändamålet.
Hovrätten uppger, att den i mål som dragits under hovrättens prövning
funnit sig sakna stöd i lag för att bifalla ett yrkande av den tjänande
fastighetens ägare, att dylik likvid skulle förklaras vara förfallen först i mån
av arbetets utförande å betesvederlaget.

Före tillkomsten av 7 a § i servilutslagen var frågan, huruvida servitut Departementskunde
hävas genom avtal mellan de båda fastigheternas ägare, ej reglerad i chefen.
lag och den syntes ej heller till fullo klarlagd genom praxis. Genom införande
av nämnda paragraf har emellertid spörsmålet fått sin lösning, såvitt avser
skogsfångs- och mulbetesservitut, gällande av ålder eller tillkomna genom
avtal före den 1 januari 1928 i samband med bildandet av den berättigade
fastigheten. Genom stadgandet i fråga är nämligen utsagt, att medgivande av
den härskande fastighetens ägare att servitutet må helt eller delvis upphöra
skall vara utan verkan, om ej medgivandet godkänts av domstol. Att endast
servitut som äro gällande av ålder eller bildats genom avtal medtagits i lagrummet
berodde enligt uttalanden under förarbetena på att jorddelningsservitut
i egentlig mening, d. v. s. sådana som uppkommit vid lantmäteriförrättning,
redan då vore att betrakta som tillbehör till den härskande fastigheten,
över vilka ägaren ej ägde fritt förfoga genom avtal. Anledning att
inbegripa dessa servitut saknades därför. Av vad sålunda anförts rörande
innebörden av gällande rätt i fråga om servituts upphörande genom avtal
torde följa, att det ej heller kan vara ägare av fastighet, till vars förmån
servitut av nu angivet slag gäller, tillåtet alt genom förening vid utbrytning
av servitutet medgiva, att servitutet må helt eller delvis upphöra att gälla.

Denna ståndpunkt har också kommit till uttryck i ett av högsta domstolen
under 1945 avgjort mål.1 Den i 9 kap. 7 § jorddelningslagen medgivna fri 1

Se Nytt Juridiskt Arkiv I 1945 s 862.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

heten att lägga träffad förening till grund vid utbrytning av servitut står
alltså, såvitt angår nu ifrågavarande slag av servitut, i uppenbar strid mot
gällande rätts ståndpunkt i fråga om servituts hävande genom överenskommelse
mellan servitutsförhållandets parter. I likhet med fastighetsbildningssakkunniga
finner jag denna motsättning böra undanröjas på det sättet, att
9 kap. 7 § tredje stycket upphäves. I fråga om servitut som ej äro att hänföra
till någon av de nämnda grupperna kan visserligen finnas visst utrymme
för rätten att sluta förening. Särskild bestämmelse för deras del synes dock
ej behövlig. I vad mån av sakägarna träffade dispositioner i fråga om dylika
servitut böra beaktas vid servitutsutbrytning torde få avgöras med ledning
av allmänna rättsgrundsatser.

I anledning av vad vissa remissmyndigheter anfört därom, att det skulle
vara tillfyllest att förening för sin giltighet gjordes beroende av jordpolitisk
prövning, vill jag anmärka, att servitut som nu sagts regelmässigt torde vara
av den betydelse för de fastigheter till vilkas förmån de gälla, att de icke
kunna hävas, helt eller delvis, utan att fastigheternas förmåga att bestå såsom
särskilda brukningsdelar därigenom skulle äventyras. Något egentligt
utrymme för en jordpolitisk prövning synes därför icke föreligga. Härtill
kommer att en lösning av spörsmålet i den nu antydda riktningen icke skulle
stå i god överensstämmelse med den ståndpunkt gällande rätt intagit i fråga
om servituts hävande genom avtal. Det skulle uppenbarligen icke vara följdriktigt
att tillerkänna förening, i vad den innefattar medgivande till servituts
upphörande, giltighet utan avseende därå att de för dylikt medgivande
i servitutslagen uppställda förutsättningarna icke äro för handen, blott utbrytning
i enlighet med föreningen prövas ur jordpolitisk synpunkt icke
lända den härskande fastigheten till skada. Och vad angår påståendet, att
förening borde tillerkännas giltighet såframt det i föreningen bestämda vederlagsområdet
prövades svara mot den förmån servitutet innebär, skulle
ett sådant stadgande icke vara ägnat att i någon mån förenkla förfarandet
vid utbrytning, i det att en dylik prövning ju icke kunde avse annat än den
i paragrafens första stycke föreskrivna.

I ett yttrande har uttalats farhågor för att ett borttagande av föreningsrätten
vid servitutsutbrytning skulle medföra, att ståndskogslikvid, grundad
på stamräkning, bleve oundviklig vid utbrytning av skogsservitut och att dylika
utbrytningsförrättningar, vilka eljest då sakägarna vore benägna för frivillig
uppgörelse kunde företagas utan större kostnader, genom föreningsrättens
slopande skulle bliva högst avsevärt fördyrade. Dessa betänkligheter
synas emellertid bottna i ett missförstånd. Sakägarnas rätt att ingå förening
om förekommande likvider i samband med servitutsutbrytning torde nämligen
vara att bedöma, icke enligt det nu förevarande stadgandet i 9 kap.
7 § jorddelningslagen utan i enlighet med de rörande penninglikvider i lagens
14 kap. meddelade föreskrifterna. Den möjlighet som enligt nu gällande
rätt kan stå parterna till buds att förena sig om beräkning av ersättningsbelopp
vid servitutsutbrytning lärer alltså icke röna inverkan av den nu ifrågasatta
lagändringen.

143

Iiungl. Maj:ts proposition iu 232.

Vad Svea hovrätt och överlantmätaren i Västernorrlands län anfört angående
behovet av att särskilda bestämmelser meddelas rörande ordningen för
utbetalning av likvid, som skall utgå för kultivering av vederlagsområde för
mulbetesservitut, torde icke lämpligen kunna upptagas i förevarande sammanhang.
Frågan synes emellei-tid vara av beskaffenhet att böra beaktas vid
den fortsatta revisionen av jorddelningslagen.

19 KAP.

1 §■

Beträffande denna paragraf må till en början anmärkas, att de nuvarande
bestämmelserna om avstyckningsplan i andra och följande stycken uteslutits.
Om anledningen härtill hänvisas till vad jag anfört om förslagets förhållande
till planlagstiftningen.

I paragrafen ha sammanförts de bestämmelser som angiva huvuddragen
av avstycknings innebörd med avseende å fastighetsindelningen och som i
gällande lag äro upptagna under 1 § första stycket och 2 § i 19 kap. Någon
ändring i sak av gällande rätt har icke föreslagits i denna del. Jag har tidigare
i mitt allmänna yttrande angående ifrågavarande lagstiftnings omfattning
på där anförda skäl förordat, att reformen begränsas att huvudsakligen
avse den jordpolitiska kontrollen och vad därmed äger samband. Jag
anförde vidare, att det ej syntes vara lämpligt att nu taga ställning till avstyckningsinstitutets
struktur och innebörd. I enlighet härmed har jag ej heller
ansett mig böra för närvarande till prövning upptaga vissa i såväl betänkandet
som remissyttrandena omdiskuterade spörsmål, vilka hänföra sig
till delningsobjektet vid avstyckning, såsom angående sämjedelnings inverkan
på avstyckningsmöjligheterna eller rättigheten att avstycka fastighets
andel i samfälld mark eller fastighet tillkommande särskild rättighet, t. ex.
till fiske i annans vattenområde. Skall sålunda ingen ändring i sak vidtagas
i lagens bestämmelser rörande avstyckningens innebörd, torde det saknas
anledning att frångå gällande lags formulering som i praktiken veterligen
icke medfört några olägenheter. Revisionen av de jordpolitiska villkoren för
avstyckning torde dock föra med sig behov av formella ändringar i ett par
hänseenden. Härom må anföras följande.

I den av fastighetsbildningssakkunniga föreslagna lagtexten betecknas avstyckning
som en delning av fastighets enskilda ägovälde i två eller flera
styckningsdelar, av vilka en bibehålies som fastighetens ägovälde samt den
andra eller, där de äro flera än två, envar av de andra såsom från fastigheten
avstyckad bildar ny fastighet för sig eller i samband med avstyckningen
ingår i sammanläggning efter vad därom är stadgat. Avser avstyckningen
mark, samfälld för två eller flera fastigheter, skall vad om styckningsdel stadgas
gälla, förutom varje för sig avskilt område, envar av de fastigheter, från
vilka avstyckningen sker, i dess sammansättning efter avstyckningen. De sakkunniga
framhålla i motiven, att den form för ändring av bestående faslig -

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

hetsindelning, som avstyckning utgör historiskt sett, vore resultatet av en
sammangjutning av de båda äldre instituten ägostyckning och jordavsöndring.
Vad som delades vore i typiska fall en fastighet. Denna kunde, enligt
vad de sakkunniga uttala, sägas i viss mening vara avstyckningens föremål,
men som genom uttrycket avstyckning utmärktes, att en av styckningsdelarna
ansåges bibehålla den förutvarande fastighetens identitet, bleve det som
avstyckades blott en del av styckningsobjektet. Den från jordavsöndringsinstitutet
upptagna konstruktionen, att den ena styckningsdelen i motsats till
den andra betraktades som identisk med den förut odelade fastigheten, hade
stort värde ur redovisningssynpunkt, men då någon skillnad mellan delarna
icke behövde föreligga beträffande användningssätt, storleksordning eller
äganderättsförhållandena, vore här fråga om ett slags, huvudsakligen av bokföringstekniska
skäl gjord fiktion. — De sakkunniga framhålla vidare, att
lagen redan i kapitlets första paragraf behandlade frågan om kombinationen
av de båda fastighetsbildningsinstituten avstyckning och sammanläggning.
Spörsmålet när avstyckning vore beroende av sammanläggning syntes emellertid
höra hemma bland reglerna om villkoren i allmänhet för avstyckning,
och i förevarande sammanhang behövde kombinationen av de båda fastighetsbildningsformema
icke beröras i vidare mån än som erfordrades till förklaring
av att den avstyckade ägovidden icke alltid bildade en fastighet
för sig.

De sakkunnigas definition av avstyckning såsom en delning av fastighet i
lvu eller flera styckningsdelar har föranlett vissa uttalanden i remissyttrandena.
Överlantmätaren i Malmöhus län har, med instämmande av lantmäteristyrelsen,
uttalat att genom införandet av begreppet styckningsdel åtskilliga
fördelar otvivelaktigt vunnits i lagtekniskt hänseende. Ehuru såsom i motiven
framhållits vid avstyckning i första hand delades fastighets enskilda
ägovälde, syntes det dock icke fullt konsekvent att i styckningsdel ej inräkna
andel i samfällighet eller annan särskild rättighet, som tillädes styckningsdelen.
Vid den materiella prövningen vore det ju principiellt fråga om respektive
styckningsdels lämplighet, och det borde då givetvis tagas hänsyn
till dessa tillbehör, som understundom kunde vara av avgörande betydelse.

I några yttranden har de sakkunnigas definition å avstyckning mött gensaga.
Ägodelningsdomaren i Villands domsaga har ifrågasatt, om de i sakkunnigförslaget
givna definitionerna vore erforderliga, och tillagt, att det syntes
strida mot vanligt språkbruk att beteckna även restfastigheten såsom
styckningsdel. Överlantmätaren i Jönköpings lån har förklarat sig icke kunna
finna, att den nya inställningen att genom avstyckning en fastighet uppdelades
i två eller flera styckningsdelar vore av behovet påkallad eller ens
lämplig. Enligt överlantmätarens mening läge redan i ordet avstyckning vad
som avsåges med denna form av jorddelning, nämligen ett avskiljande av ett
område från en fastighet. Skulle institutet verkligen avse en delning av styck -ningsfastighetens ägovälde i olika styckningsdelar, borde den logiska följ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

145

den bliva den, att fastigheten upphörde att finnas till och i jordregistret ersattes
med de ägolotter vari den delats. Detta hade emellertid icke avsetts.

I fråga om hänvisningen till sammanläggningsmöjligheterna har överlantmätaren
i Gotlands län anmärkt, att även stamfastigheten kunde ingå i sammanläggning,
vilket dock icke angivits i sakkunnigförslagets lagtext.

Det torde, såsom jag förut nämnt, icke föreligga anledning att i föreva- Departemenisrande
sammanhang vidtaga någon ändring av gällande lags definition å av- chelenstyckning,
enligt vilken avstyckning är en delningsform, varigenom från fastighet
avskiljes viss till gränserna bestämd ägovidd. Det bör emellertid beaktas,
att restfastigheten likaväl som den avstyckade ägovidden är att betrakta
som en nybildning och att ur fastighetsbildningssynpunkt olika krav
icke kunna uppställas beträffande den ena och den andra delen. Samma
jordpolitiska villkor böra gälla i fråga om de genom avstyckning uppkomna
delarna. Ur lagteknisk synpunkt är det därför till fördel att vid utformningen
av de jordpolitiska villkoren äga tillgång till en för delarna gemensam
beteckning. I sådant hänseende synes, även om avstyckning icke definieras
såsom en delning, begreppet styckningsdel kunna godtagas. I departementsförslaget
har i enlighet härmed detta begrepp använts för att beteckna icke
blott den genom avstyckningen avskilda ägovidden med vad därtill hörer
utan även stamfastigheten eller, där avstyckningen avser för flera fastigheter
samfälld mark, envar av dessa fastigheter i dess sammansättning efter avstyckningen.
Om denna innebörd av begreppet styckningsdel torde böra intagas
en erinran i 1 § sista stycket, vilken då kan ersätta den nuvarande föreskriften
i 2 § andra stycket. Med hänsyn till den avfattning ifrågavarande
stadgande erhållit i departementsförslaget torde någon tvekan icke behöva
råda om att med termen styckningsdel åsyftas varje del i dess sammansättning
efter avstyckningen.

För det fall att avstyckad ägovidd eller stamfastigheten är avsedd att ingå
i sammanläggning upptages i nuvarande 1 § första stycket som en speciell
förutsättning för avstyckning, att sådan sammanläggning må äga rum efter
vad därom är särskilt stadgat. Någon motsvarighet till denna bestämmelse
återfinnes icke i sakkunnigförslaget i förevarande sammanhang. Där har i
stället bland de allmänna villkoren för avstyckning särskilt angivits i vilka
fall sammanläggning är förutsättning för avstyckning. Då jag emellertid av
skäl vartill jag återkommer i det följande icke ansett mig kunna följa sakkunnigförslaget
i denna del, vill jag förorda, att lagens stadgande i 1 § om
sammanläggning såsom villkor för avstyckning bibehålies i oförändrat skick. 2

2 §•

Det nuvarande innehållet i delta lagrum har, såsom förut nämnts, överförts
till 1 §. Under 2 § ha i stället från 14 och 15 §§ i sakkunnigförslaget
upptagits dels vissa begränsningar av de ändamål för vilka avstyckning må
ske, dels ock ett allmänt krav på fastighets lämplighet för sitt ändamål. I
gällande lag äro särskilda föreskrifter icke meddelade i förstnämnda hän Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 232. 10

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

seende, varemot sakkunnigförslagets stadgande i 15 § om fastighets lämplighet
har motsvarighet i 19 kap. 3 § första stycket. Innehållet i sakkunnigförslagets
15 § sista stycke har i departementsförslaget upptagits under 4 §.

14 § i sakkunnig förslaget.

Det i gällande lag upptagna kravet på fastighets lämplighet är, enligt vac
i betänkandet uttalas, begränsat till att fastigheten skall vara lämplig för del
ändamål, vartill dess ägare vill använda den. Någon allmän inskränkning av
de ändamål, för vilka fastighet får användas, finnes icke. Fastighet kan tänkas
bildas för snart sagt vilket ändamål som helst. De sakkunniga ha dock
funnit, att vissa begränsningar böra uppställas. I andra stycket av sakkunnigförslagets
14 § har sålunda till en början upptagits ett stadgande, att avstyckning
ej må ske, där det tilltänkta användningssättet strider mot lag eller
för sin lovlighet är beroende av ännu icke meddelat tillstånd av offentlig
myndighet. Om detta stadgande har i betänkandet anförts, att om undantagsvis
ett visst användningssätt vore otillåtet jämlikt särskild lagstiftning,
fastighetsbildning självfallet ej heller kunde få ske för sådant ändamål. Det
förekomme visserligen knappast, att rent lagstridiga användningssätt åberopades
såsom tilltänkta, men däremot vore det icke sällsynt, att man åsyftade
en användning som för sin lovlighet förutsatte tillstånd av offentlig
myndighet. Enligt de sakkunnigas åsikt borde då sådant tillstånd vara inhämtat
redan innan fastighetsbildning för ändamålet finge ske.

I andra stycket har därjämte föreslagits förbud mot avstyckning, där
det avsedda sättet för styckningsdels användning icke kan antagas bliva
inom nära förestående tid genomfört och därefter stadigvarande tillämpat.
Beträffande förstnämnda krav på det tilltänkta ändamålets aktualitet ha de
sakkunniga gjort gällande att frågan om jordens användning för visst ändamål
bör ha blivit aktuell, så att icke fastighetsbildningen sker för tidigt, varigenom
möjligheterna att bedöma lämplighetsfrågan minskas och fastighetsindelningen
under en längre period kommer att sakna motsvarighet i jordens
faktiska användning. Genom denna fordran på ändamålets aktualitet
begränsas framför allt möjligheten till s. k. avstyckning på lager. Enligt
gällande rätt torde sådant slag av avstyckning icke vara medgiven. Vid 1937
års revision av de i 19 kap. 3 § uppställda jordpolitiska villkoren underströks
av departementschefen, att avstyckning av smålägenheter enligt de
lindrigare bestämmelserna finge ske endast för att tillgodose ett uppkommet
behov, vilket innebure att avstyckning av smålägenheter på förlag för
att möta ett eventuellt uppkommande behov icke finge förekomma. Enligt
de sakkunnigas mening kunde avstyckning på lager, d. v. s. avstyckning av
lägenheter, av vilka flera eller färre ännu icke blivit överlåtna, äga sina fördelar.
Ett förbud mot sådan avstyckning vore emellertid fullt berättigat,
om med avstyckningen åsyftades att bilda fastigheter som icke kunde väntas
bliva använda för det tilltänkta ändamålet inom den närmaste framtiden.
Förbudet vore då ett utslag av principen, att ändamålet med fastighetsbildningen
skulle ha tillräcklig aktualitet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

147

Vad därefter angår förslagets fordran, att användningssättet skall kanna
antagas bliva stadigvarande tillämpat, ha de sakkunniga ansett, att gällande
lags krav att fastigheten skulle kunna på varaktigt sätt användas för det avsedda
ändamålet innefattade en fordran, att även det tilltänkta användningssättet
skulle vara sådant att man kunde beräkna, att det bleve varaktigt tilllämpat.
Ett dylikt krav vore i varje fall motiverat redan av fastighetsindelningens
rättsliga funktion och behovet av stabilitet i denna. Härigenom skulle
man kunna vägra avstyckning för onormalt sammansatta eller eljest särskilt
egenartade användningssätt, vilka icke kunde beräknas vara önskvärda
för mer än den som för tillfället vore jordens ägare. Enligt de sakkunnigas
mening borde emellertid detta komma till tydligare uttryck i lagtexten än
nu vore förhållandet.

Ett till frågan om användningssättet och dess varaktighet hörande spörsmål
avser sambruk och sammanläggning. I detta hänseende har i tredje
stycket av sakkunnigförslagets 14 § stadgats, att om stvckningsdel icke kan
beräknas bliva varaktigt använd för avsett ändamål under annan förutsättning
än att den brukas gemensamt med viss annan jord, avstyckning ej
må ske, om icke styckningsdelen blir sammanlagd med denna jord. Till motivering
av detta stadgande ha de sakkunniga anfört, att det torde vara lagens
mening att avstyckning ej får ske utan sammanläggning, om det tilltänkta
användningssättet förutsätter sambruk med annan fastighet. I lagen
utsädes emellertid icke klart, när sammanläggning vore ett villkor för avstyckningens
tillåtlighet. I vad mån sammanläggning sålunda borde vara
en förutsättning för avstyckning, syntes få bero på om styckningsdelen i och
för sig vore lämplig för det avsedda användningssättet och detta kunde beräknas
bliva varaktigt, även om sambruk med den andra fastigheten icke
skulle komma till stånd. Vore så ej fallet, borde krävas den garanti för sambruk
som kunde vinnas genom sammanläggning.

Från kravet på sammanläggning har i lagrummets sista stycke föreslagits
eftergift för fall, då styckningsdelen är avsedd att ingå som en del av en
trafikled eller av ett torg eller annan öppen plats i ett samhälle. Beträffande
dessa undantag har i betänkandet förklarats, att det vore skäligen överflödigt
att här kräva sammanläggning för att säkerställa sambruket. Undantagsbestämmelsen
har så formulerats att därunder icke inbegripas vissa trafikleder,
såsom enskild väg och linbana. Anledningen bärtill uppgives i betänkandet
vara den, att som man i dylika fall lämpligen kan ordna förhållandet
genom servitut, det icke bör medgivas att särskilda fastigheter inrättas,
vilka blott utgöra delar av sådana trafikleder.

15 § i sakkunnigförslaget.

Första stycket innehåller det s. k. allmänna lämplighetskravet i dess generella
avfattning och motsvarar, såsom jag inledningsvis nämnt, 3 § första
stycket i gällande lag. Detta krav innebär enligt fastighetsbildningssakkunnigas
förslag, att varje styckningsdel skall vara sådan, att den för sig eller
tillsammans med annan jord varmed den sammanlägges bildar fastighet, som

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

är varaktigt lämplig för det avsedda ändamålet. Beträffande motiven må
hänvisas till betänkandet s. 74—88.

De sakkunniga ha ansett sig icke böra föreskriva, att vid lämplighetsprövningen
hänsyn skall tagas till möjligheten, att den nybildade fastigheten sedermera
delas upp i liera sådana. Man syntes, uttala de sakkunniga, i kravet
på fastighets lämplighet få inlägga, att fastigheten lämpligen skulle kunna
brukas som en enda brukningsenhet vid det ifrågavarande användningssättet.
Denna grundsats borde icke rubbas av antaganden om fastighetens uppdelning
i olika brukningsdelar. Men vore det sannolikt, att viss dylik uppdelning
skulle bliva varaktig, syntes böra tillses, att fastigheten bleve tillräcklig och
lämplig även härför. Men att i övrigt vid fastighetsbildningen taga hänsyn
till möjligheterna att framdeles göra vissa ändringar i fastighetsindelningen
syntes knappast kunna härledas av lämplighetskravet eller böra föreskrivas.
Det syntes nämligen i regel saknas skäl att på grund av myndigheternas antaganden
om jordägarnas framtida önskemål om viss delning, varom ej vore
fråga vid den förevarande fastighetsbildningen, vägra godkännande därav,
oaktat fastigheterna skulle bliva fullt lämpliga för sitt ändamål.

I andra stycket ha fastighetsbildningssakkunniga för visst fall medgivit undantag
från det i första stycket uppställda lämplighetskravet. Enligt denna
undantagsbestämmelse, som saknar uttrycklig motsvarighet i gällande lag,
skall avstyckning få äga rum, även om de nybildade fastigheterna icke skulle
bliva fullt lämpliga för ändamålet. Detta skulle enligt förslaget gälla, där vad
i lämplighet skulle brista kunde anses svara mot brist av jämförlig art och
minst lika storlek hos den fastighet som skulle styckas eller någon av de fastigheter
som skulle ingå i sammanläggningen. Till motivering av detta stadgande
ha de sakkunniga uttalat, att om styckningsfastigheten eller en fastighet
med vilken styckningsdel skulle sammanläggas vore olämplig för sitt ändamål,
det vore för mycket att alltid fordra, att alla styckningsdelarna respektive
de genom sammanläggningen bildade fastigheterna skulle uppnå verklig
lämplighet. Vore bristen att skriva helt på den förut bestående fastighetsindelningens
räkning, behövde ju ändring av denna indelning i och för sig ej
vara förkastlig, även om man därmed ej kunde bota den brist som förut bestod.
I övrigt må beträffande motiven till detta stadgande hänvisas till betänkandet
s. 83—88.

De regler som i sakkunnigförslagets 14 § upptagits med avseende å de
ändamål för vilka avstyckning må äga rum ha föranlett anmärkningar i
skilda hänseenden. Gentemot det föreslagna stadgandet, att avstyckning ej
må ske, där det avsedda användningssättet för styckningsdels användning
för sin lovlighet är beroende av ännu icke meddelat tillstånd av offentlig myndighet
har lantmäteristgrelsen uttalat, att föreskrift härom icke borde innefatta
byggnadslov enligt byggnadslagens bestämmelser. Samma mening har
uttalats av överlantmätarna i Hallands och Älvsborgs län. Länsstyrelsen i
Älvsborgs län har hävdat att man, då såväl avstycknings- som byggnadsförbud
vore rådande, icke borde såsom villkor för avstyckning kräva, att dis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

149

pens beviljats jämväl i sistnämnda hänseende. För sådan dispens erfordrades
bland annat, alt sökanden låtit uppgöra ritningar och angivit byggnadens
läge å styckningslotten. Detta syntes emellertid förutsätta, att försäljning av
området i fråga ägt rum och avstyckning därav skett. Svenska vattenkraftföreningen
framhåller, att med stadgandet åsyftades bland annat vattenlagens
bestämmelser om tillstånd till byggande i vatten. Om det emellertid för avstyckning
av vattenområde skulle krävas, att vattendomstolen meddelat tillstånd
till byggande, skulle det bliva omöjligt att slutföra förvärv av dylikt
område eller av andelar i samfällt sådant, förrän vattendomstolens tillstånd
erhållits. Å andra sidan förutsatte vattenlagen, att sökanden innehade majoriteten
i skiftat strömfall eller vore delägare i samfällt strömfall, innan tillstånd
till byggande kunde meddelas. Det syntes därför nödvändigt, att sådan
ändring vidtoges i sakkunnigförslaget, att vattendomstolens byggnadstillstånd
icke erfordrades för avstyckning av vare sig samfällda eller skiftade
vattenområden.

Den föreslagna bestämmelsen om användningssättets aktualitet och varaktighet
har i remissyttrandena föranlett vissa erinringar. Kammarkollegiet
har ansett, att bestämmelsen alltför starkt begränsade möjligheterna till avstyckning.
Det vore berättigat antaga, att om en fastighet ej längre kunde
användas för avsett ändamål, ändring i fastighetsindelningen så småningom
komme att ske genom sammanläggning eller nya avstyckningar. Även lantmäteristyrelsen
har förordat en uppmjukning av denna bestämmelse. Det
funnes enligt lantmäteristyrelsens förmenande ingen anledning att förhindra,
att vid avstyckning av ett överlåtet område detta utlades i två eller flera
styckningsdelar, även om förvärvaren avsåge att först framdeles avyttra
styckningsdelarna. Styrelsen funne konsekvenserna av ett sådant förbud ytterst
betänkliga, då därigenom skulle, speciellt inom planområden, läggas
hinder i vägen för en fullt legitim och önskvärd jorddelningsverksamhet.

Med anledning av den begränsning av möjligheterna till s. k. avstyckning
på lager som skulle följa av kravet på ändamålets aktualitet har föreningen
Sveriges häradshövdingar uttalat, att fall otvivelaktigt kunde förekomma, då
avstyckning på lager måste anses befogad. Sålunda kunde, då vid ett större
företag behov av upptagande av lån uppkomme, framstå som synnerligen
olämpligt att med inteckning belasta sådan del av området, om vilken med
säkerhet kunde förutses, att den borde reserveras för försäljning för annat
ändamål. Företagets verksamhet kunde exempelvis medföra avsevärd bebyggelse,
och behov kunde uppstå av tomtförsäljning till arbetare och andra,
som på grund av rörelsens uppsving krävde bostadsplats i ett blivande brukssamhälle
eller i hamnområde eller liknande. Även överlantmätaren i Södermanlands
län har ifrågasatt modifikation av förevarande bestämmelse och
därvid uttalat, alt det ofta förekomme alt en fastighetsägare läte avstycka ett
större område, avsett att sedermera uppdelas i byggnadstomter, för att på en
gång kunna relaxera inteckningarna i detsamma och sedan, i den mån avstyckning
av tomter därifrån ägde rum, kunna upplåta dessa gravationsfria.

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Detta kunde måhända icke beräknas komma att ske inom nära förestående
tid, men ändamålet med styckningen syntes dock legitimt.

Gentemot det i tredje stycket uppställda kravet på sammanläggning har
kammarkollegiet yttrat, att detta stadgande kunde vara till hinder, om det
vore önskvärt att ur sambrukssynpunkt avstyckning komme till stånd men
hinder för närvarande mötte mot en sammanläggning, t. ex. i inteckningsförhållanden
eller på grund av att fastigheterna innehades med olika rätt. Häradshövdingföreningen
har ansett, att regeln om sammanläggning i vissa
fall kunde kräva undantag. Sålunda kunde mången gång ett ofullständigt
jordbruk göras fullständigt genom tillägg av ett närliggande område, vilket
dock av formella skäl icke finge sammanläggas med det jordbruk som skulle
fullständigas. Detta kunde inträffa av bland annat det skälet, att området i
fråga och den fastighet med vilken det vore avsett att ligga i sambruk skildes
åt genom sockengräns. Samma uppfattning har uttalats av ägodelningsdomaren
i Södra Möre domsaga och överlantmätaren i Västerbottens län.

Med anledning av de undantag från kravet å sammanläggning vilka i sakkunnigförslaget
upptagits i fjärde stycket har luntmäteristyrelsen framhållit,
att det även funnes andra fall än de däri omnämnda, då avstyckning borde
tillåtas utan villkor om sammanläggning av området med därmed sambrukad
fastighet. Såsom exempel härå har styrelsen nämnt mark, avsedd att
ingå i kyrkogård, begravningsplats, hamnområde, flygplats eller område för
försvarsändamål. Även i åtskilliga andra yttranden har gjorts gällande, att
möjligheten till eftergift från kravet på sammanläggning borde utsträckas
att avse jämväl andra fall än de i sakkunnigförslaget angivna; den där gjorda
uppräkningen kunde icke anses uttömmande. Vattenfallsstyrelsen och svenska
vattenkraftföreningen ha fäst uppmärksamheten på sådana vattenområden
vilkas vattenkraft vore avsedd att tillgodogöras i en och samma anläggning
ävensom å sådana markremsor som förvärvats i och för planerad
uppdämning. De skäl som föranlett de sakkunniga att medgiva undantag från
kravet å sammanläggning i fråga om styckningsdel, som vore avsedd att
bilda del av exempelvis allmän väg eller allmän flottled, syntes motivera undantag
jämväl för styckningsdelar som utgjordes av delar av strömfall eller
uppdämningsområde.

Mot det i 15 § första stycket i sakkunnigförslaget uppställda lämplighetskravet
har icke framställts någon erinran i remissyttrandena. Överlantmätaren
i Västerbottens län har dock funnit beklagligt, att de sakkunniga icke
ansett lämpligt att införa bestämmelser rörande prövning av möjlighet till
framtida delning av fastighet. Bestämmelser härom skulle vara av stort jordpolitiskt
värde i allt fall för Västerbotten och hela övre Norrland, där nybildningen
av familjejordbruk vore en nödvändighet i landets uppodlingsstadium.
Här vore i de flesta fall uppodlingen betingad av fastigheternas uppdelning.
Och då det gällde avstyckning av skogsmark vore ofrånkomligt att taga hänsyn
till framtida uppdelning i fastigheter, avsedda för jordbruk.

Vad angår det i sakkunnigförslaget under 15 § andra stycket medgivna

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

undantaget från lämplighetskravet för de fall, då redan styckningsfastigheten
brister i lämplighet, har ågodelningsdomaren i Ovansiljans domsaga som sin
åsikt uttalat, att härigenom ett betänkligt avsteg gjordes från det allmänna
lämplighetskravet. Även Kalmar läns södra områdes hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har, med instämmande av länsstyrelsen i länet, befarat att
syftet med lämplighetskravet eller att förhindra icke önskvärda styckningar
skulle i väsentlig grad elimineras genom den föreslagna undantagsbestämmelsen.
Överlantmätaren i Västerbottens län har funnit stadgandets ordalydelse
oklar. Stadgandet syntes medgiva uppdelning av en lämplig jordbruksfastighet
för sammanläggning med bristfällig annan fastighet, även om denna icke
därigenom skulle bliva fullt lämplig. Stadgandet syntes böra kompletteras
med bestämmelse av innehåll, att ett bestående lämpligt jordbruk icke må
förstöras med mindre det bildas åtminstone en ny lämplig jordbruksfastighet.
Liknande uppfattning har uttalats av Västerbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och jordbrukskommissionen i länet. Distriktslantmätaren
i Härnösands distrikt har ansett nödvändigt, att stadgandet fullständigades
med en föreskrift om att man vid bedömandet av bestående fastighets
lämplighet hade att taga hänsyn till sambruksförhållande. Stadgandet
kunde eljest komma att tillstädja icke önskvärda fastighetsbildningar i fall,
då en lämpligt sammansatt brukningslott bestode av två eller flera fastigheter
som betraktade var för sig vore olämpliga.

Å andra sidan har Svea hovrätt funnit, att undantagsbestämmelsen i andra
stycket av 15 § väl försvarade sin plats, därvid hovrätten dock velat understryka
ett uttalande av de sakkunniga, att den föreslagna möjligheten att
göra undantag från lämplighetskravet förutsattes skola utnyttjas med försiktighet.
Äg odelning sdomar na i Södra Möre och Västra Göinge domsagor
ha ansett, att stadgandet genom att lämna rum för en successiv förbättring
av fastighetsindelningen vore att föredraga framför gällande lag. Ägodelningsdomaren
i sistnämnda domsaga har dock förordat, att sista punkten i den
föreslagna bestämmelsen utginge ur förslaget. Det vore nämligen önskvärt,
att lämpligheten av den nya fastighetsindelningen finge mera fritt vägas mot
den gamla.

1 likhet med fastighetsbildningssakkunniga anser jag det böra föreskrivas, Departementsatt
vid avstyckningsförrättning skall utredas för vilket ändamål stycknings- cAe/e''1-delarna äro avsedda att användas. Föreskrift härom har upptagits såsom
första stycke i paragrafen. Därefter torde såsom ett andra stycke böra införas
det i sakkunnigförslagets 15 § uppställda kravet på fastighets lämplighet
för avsett ändamål.

Den avfattning lämplighetskravet fått i sakkunnigförslaget (15 § törsta
stycket) avviker i formellt hänseende från det i gällande lag uppställda. I 19
kap. 3 8 har nämligen denna fordran på nybildad fastighets lämplighet fått
olika utformning allt efter som fråga är om den avstyckade ägovidden eller
stamfastigheten. Såsom de sakkunniga uttalat, torde emellertid meningen
knappast vara, all kravel på restfastighetens lämplighet generellt kan sältas

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

lägre än motsvarande krav på den avstyckade ägovidden utan snarare att, om
stamfastigheten icke skulle bliva lämplig, detta dock icke hindrar avstyckningen,
såframt förhållandet ej beror på denna åtgärd. Principiellt böra i
jordpolitiskt hänseende samma fordringar ställas på varje styckningsdel, vare
sig den betecknas som stamfastighet eller avstyckad ägovidd. Från denna
synpunkt torde den avfattning lämplighetskravet fält i sakkunnigförslaget
vara att föredraga framför gällande lags.

Emellertid lärer man icke helt undantagslöst kunna fordra, att varje styckningsdel
respektive genom sammanläggning nybildad fastighet skall uppnå
full lämplighet. Understundom torde viss del av en i och för sig ej fullt
lämplig fastighet kunna avskiljas för att för sig eller efter sammanläggning
med annan mark bilda en lämplig fastighet. Den omständigheten att stamfastigheten
alltjämt brister i lämplighet bör icke utgöra hinder för avstyckningen,
om förhållandet icke beror på avstyckningen. Såtillvida innebär ju
åtgärden en förbättring som den avstyckade marken kommer till bättre användning
än tidigare. Regeln att varje styckningsdel för sig eller efter sammanläggning
med annan mark skall bilda en lämplig fastighet bör därför
få eftergivas i nu åsyftade fall, och uttrycklig föreskrift härom torde böra
intagas i detta sammanhang.

Fastighetsbildningssakkunniga ha i detta hänseende gått längre, i det att
enligt deras förslag såsom allmän regel skulle gälla, att brist i lämplighet hos
nybildad fastighet ej skulle hindra avstyckning, såframt bristen i lämplighet
vore att skriva helt på den förut bestående fastighetsindelningens räkning.
Att så generellt medgiva undantag från det allmänna lämplighetskravet synes
mig dock icke tillrådligt. Väl torde den yttre rationaliseringen av landets
jordbruk kräva vissa eftergifter i förevarande hänseende, men för dylika
eftergifter torde i varje fall böra fordras, att fastighetsbildningen främjar en
bättre fastighetsindelning. Härav föranledda bestämmelser torde lämpligen
intagas bland reglerna om jordbruksfastighets beskaffenhet, och jag torde
vid behandlingen av dessa regler (3 § 2 mom. i departementsförslaget) få
återkomma till denna fråga.

Med anledning av vad en överlantmätare anfört om önskvärdheten av att
i lagen infördes särskilda bestämmelser rörande prövning av möjlighet till
framtida delning av nybildad fastighet vill jag här förutskicka, att jag under
13 § ämnar föreslå ett stadgande av innehåll, att om avstyckning av ett flertal
lägenheter kan förväntas, avstyckning ej må ske så, att lämplig planläggning
försvåras, I dylikt fall måste alltså hänsyn tagas till möjligheten att
lramdeles stycka restfastigheten på ett lämpligt sätt. Att man i övrigt skulle
vid bedömandet av nybildad fastighets lämplighet för sitt ändamål taga
hänsyn till dylik möjlighet att framdeles göra vissa ändringar i fastighetsindelningen,
finner jag i likhet med de sakkunniga icke böra föreskrivas.

Vad angår sakkunnigförslagets begränsning av de tillåtliga ändamålen är
det till en början självfallet, att avstyckning ej kan få ske för användningssätt
som jämlikt särskild lagstiftning är otillåtet. Vid sådant förhållande torde
det icke vara erforderligt att, på sätt föreslagits, i förevarande lagrum

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

upptaga särskilt stadgande härom. Det lärer ej heller vara lämpligt att i lagen
införa särskild föreskrift om att, där gällande förbud mot visst användningssätt
är dispensabelt, avstyckning ej må ske, innan tillstånd till den
ifrågasatta användningen meddelats. Visserligen bör i dylikt fall avstyckningens
tillåtlighet i allmänhet vara beroende av att vederbörligt tillstånd
lämnats. Innan så skett kan ju i regel någon sannolikhet icke föreligga föi
att det tilltänkta användningssättet blir inom nära förestående tid genomfört
och därefter stadigvarande tillämpat. Men fall kunna förekomma, då gången
måste vara den motsatta och avstyckning sålunda utgör förutsättning för att
tillstånd skall kunna meddelas. Av skäl som anförts av svenska vattenkraftföreningen
lärer det sålunda icke vara möjligt att, då fråga uppstår om avstyckning
av vattenområde för tillgodogörande av vattenkraft, upprätthålla
krav på att vattendomstolens tillstånd till byggande skall vara meddelat, innan
avstyckningen får ske. Vidare är att märka, att om ifrågasatt avstyckning
avser överlåten del av fastighet, vara 1945 års lag om inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet är tillämplig, enligt föreskrift i denna
lag fastighetsdelen skall ha avstyckats för att det skall kunna avgöras om
tillstånd erfordras för förvärvet. I 1 § sista stycket av nämnda lag stadgas
nämligen, att tillstånd icke erfordras för förvärv av del av jordbruksfastighet,
där förvärvet avser sådan del av fastighet som avstyckats för annat ändamål
än jordbruk eller skogsbruk. Att fastighetsdelen skall ha avstyckats
innefattar emellertid enligt uttalande under förarbetena icke krav på att avstyckningsförrättningen
skall ha fastställts utan endast fordran på att förrättningen
skall ha avslutats. Med hänsyn till det anförda vill jag förorda, att
jämväl bestämmelsen, att vid dispensabla förbud avstyckning ej må ske förrän
tillstånd meddelats, utgår ur förslaget. Det torde ulan olägenhet kunna
överlämnas åt rättstillämpningen att bedöma, när sådana särskilda omständigheter
föreligga som kunna motivera att avstyckning sker utan avvaktan
å erforderligt tillstånd. I detta sammanhang må erinras, att det utan särskilt
lagstadgande anses klart, att om den ägovidd som skall avstyckas är avsedd
att förvärvas av rättssubjekt som omförmäles i 1925 ars lag angående förbud
i vissa fall för bolag m. fl. att förvärva fast egendom, fastställelse å avstyckningen
ej bör meddelas, förrän frågan om rätten till förvärvet blivit avgjord.
Om i dylikt fall koncession erfordras enligt 4 eller 5 § i samma lag,
bör tillstånd till avstyckningen ej meddelas förrän koncession erhållits.1

I likhet med fastighetsbildningssakkunniga anser jag, alt såsom villkor för
avstyckning bör gälla, att det avsedda sättet för styckningsdels användning
skall kunna antagas bliva inom nära förestående tid genomfört och därefter
stadigvarande tillämpat. De farhågor som i vissa yttranden uttalats för att
en dylik begränsning av rätten till avstyckning understundom skulle lägga
hinder i vägen för en ur enskild synpunkt önskvärd jorddelning torde vara
överdrivna. Det bör dock i regel fordras, att man kan antaga att den ifrågasatta
ändringen i fastighetsindelningen skall tjäna ell legitimt och förnuf -

1 Se uttalande av departementschefen i prop. 232/1937 s. 3t>.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

tigt ändamål som icke är av tillfällig natur. Avfattningen av nämnda villkor
synes lämna utrymme för prövning av omständigheterna i det särskilda fallet
i den utsträckning som kan anses befogad. Vad angår den begränsning av
möjligheterna till avstyckning på lager som kravet å ändamålets aktualitet
innebär bör beaktas, att förslaget på denna punkt torde intaga en mindre
restriktiv ståndpunkt än gällande lag. Enligt förslaget är sålunda dylik avstyckning
icke under alla förhållanden otillåten. Kan det antagas, att avstyckat
område inom en icke alltför avlägsen framtid kommer till avsedd användning,
torde kravet på ändamålets aktualitet vara uppfyllt och hinder ur
denna synpunkt icke föreligga mot sådan avstyckning som nu sagts. Föreligger
emellertid icke grundad anledning till sådant antagande, synes ett förbud
mot avstyckning på lager fullt berättigat. Det måste nämligen, såsom de
sakkunniga uttalat, vara av vikt, att fastighetsbildningen icke sker för tidigt
och därigenom den officiella fastighetsindelningen under en längre tid
kommer att sakna motsvarighet i jordens faktiska användning.

I förslaget har för det fall, att styckningsdel icke kan beräknas bliva varaktigt
använd för avsett ändamål under annan förutsättning än att den brukas
gemensamt med viss annan mark, som villkor för avstyckning uppställts
att styckningsdelen sammanlägges med denna mark. Vad de sakkunniga anfört
därom, att sambruk är en omständighet som ej må medräknas vid bedömandet
av styckningsdels lämplighet för avsett ändamål och att sambruk
sålunda ej bör få ersätta sammanläggning, är väl i och för sig riktigt. Det
torde likväl kunna ifrågasättas, om kravet på sammanläggning bör ha sin
plats i detta sammanhang. Det synes nämligen vara den allmänna regeln
om nybildad fastighets lämplighet som framtvingar sammanläggning. Skulle
sålunda styckningsdel icke lämpligen kunna bestå såsom fastighet för sig
men tillsammans med annan mark kunna bilda sådan fastighet, blir avstyckningen
beroende av att sammanläggning kommer till stånd. Detta är redan
gällande rätts innebörd1 och följer av den avfattning lämplighetskravet fått
i förevarande lagrum av departementsförslaget. Skulle emellertid styckningsdel
vara lämpad att bestå såsom fastighet utan sambruk med annan mark,
lärer det icke vara behövligt att med hänsyn till kravet på användningssättets
varaktighet stadga villkor om sammanläggning. Enligt min mening böra därför
de i 14 § tredje och fjärde styckena sakkunnigförslaget upptagna föreskrifterna
om sammanläggning utgå ur förslaget.

3 §.

Under denna paragraf ha sammanförts åtskilliga bestämmelser i sakkunnigförslaget,
vilka alla ha avseende å jordbruks- eller skogsfastigheter. Av de i
departementsförslaget här inrymda stadgandena motsvaras 1 mom. av 18 och
19 §§ i sakkunnigförslaget, under det att föreskrifterna i 2 mom. äro upptagna
från 16 och 17 §§ i samma förslag. Den av de sakkunniga i 16 § under

1 Se 19 kap. 3 § första stycket och Nytt Juridiskt Arkiv I 1935 s. 442.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

155

punkt 1 föreslagna föreskriften om fastighets konfiguration har inrymts under
11 § och torde få behandlas vid denna paragraf. Bestämmelsen i 3 mom.
motsvarar 21 § i sakkunnigförslaget. Den i 4 mom. införda föreskriften saknar
motsvarighet i nämnda förslag.

16 § i sakkunnigförslaget.

Detta lagrum i sakkunnigförslaget har uppdelats i sju punkter. Under 1)
har upptagits ett stadgande om ägoskiftenas konfiguration, vilket är avsett att
ersätta den nuvarande 11 §. Stadgandet torde, såsom jag nyss anfört, få upptagas
till behandling vid sistnämnda paragraf.

Bestämmelserna under 2)—4) sakna motsvarighet i gällande lag. Under 2)
har föreslagits, att man vid bedömande av marks lämplighet för visst ändamål
skulle taga hänsyn till den tid och de kostnader som kunde antagas åtgå
för att marken och, där fråga vore om skogsmark, jämväl skogen konnne i
beräknat skick. Hänsyn skulle också tagas till sådana varaktiga inskränkningar
i jordäganderätten som kunde följa av speciella lagstadganden, t. ex. angående
fornminnen, särskilda bestämmelser som utfärdats av viss myndighet,
exempelvis utomplansbestämmelser, eller ingångna avtal, t. ex. servitutsavtal.
Beträffande skälen för bestämmelserna må hänvisas till betänkandet s.
80 och 170.

Enligt den under 3) föreslagna bestämmelsen skulle marks lämplighet för
visst ändamål ej komma i betraktande som grund för bifall till begäran om
avstyckning, därest icke omständigheterna gåve stöd för antagande, att om
avstyckningen skedde, marken komme att varaktigt användas lör det ifrågavarande
ändamålet. Bestämmelsen har, enligt vad de sakkunniga uttalat,
närmast till syfte att hindra, att man som odlingsmark beräknar områden
som, låt vara att de med fördel kunna odlas, i själva verket ej äro av vederbörande
jordägare avsedda för sådant ändamål.

Såsom under 2) anmärkts, måste man enligt förslaget vid bedömande av
en fastighets lämplighet för avsett ändamål frånräkna till fastigheten hörande
områden vilka varaktigt vore uteslutna från ägarens möjligheter att på tilltänkt
sätt nyttja fastigheten. Enligt det stadgande som föreslagits under 4)
skall å andra sidan vid denna bedömning medräknas sådana rättigheter till
annan jord som vore tillräckligt varaktigt förenade med fastigheten. Hänsyn
finge alltså tagas icke blott till fastighetens enskilda ägovälde utan även till
andel i samfälld mark eller allmänning som tillkomme fastigheten ävensom
till sådan servitutsrätt för fastigheten som icke kunde genom avtal bringas
att upphöra.

Under 5) angivas de allmänna kriterierna å lämpligheten av en jordbruksfastighet
av familjejordbrukets eller högre ordning, alltså överhuvud alla
godtagbara typer av jordbruksfastigheter utom stödjordbruket. De allmänna
grunderna för detta stadgande ha tidigare behandlats (se betänkandet s. 55—
6(), 88—91 och 171—172). Vad angår den närmare utformningen av stadgandet
må därutöver här anmärkas, att medan gällande lag beträffande fas -

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

tighet som är avsedd till jordbruk kräver att den skall innehålla åker, äng
eller därtill odlingsbar mark, sakkunnigförslaget i sådant hänseende uppställer
fordran på odlad eller odlingsbar mark. Om anledningen till denna
åtskillnad ha de sakkunniga uttalat, att gällande lags föreskrift syntes angiva,
att fastighet finge anses lämplig för jordbruksändamål, ändå att den
icke innehölle vare sig åker eller till åker odlingsbar mark. Ängsmark vore
ju icke alltid tjänlig att odla som åker, och det räckte ju enligt ordalydelsen
att det funnes äng. Enligt de sakkunnigas mening kunde det dock icke vara
tillräckligt för att anse fastighet vara avsedd för jordbruk, att å fastigheten
funnes naturlig ängsmark och att meningen vore att skörda dess avkastning.
Sakkunnigförslaget företer även såtillvida en avvikelse från gällande lag, som
förslaget icke upptager någon motsvarighet till lagens stadgande om beredande
av möjlighet för nybildat jordbruk till förstärkning genom nyodling.
De sakkunniga ha härom anfört, att skäl ej syntes föreligga att ur synpunkten
av fastighets lämplighet för avsett ändamål uppställa krav å odlingsbar
jord utöver en i odlad sådan tillräcklig areal. Däremot syntes man böra söka
hindra, att jordbruksnäringens utvecklingsmöjligheter minskades genom att
odlingsbar jord genom ändring i fastighetsindelningen skildes från jordbruksfastigheterna.
Föreskrift i sådant hänseende har av de sakkunniga meddelats
bland de särskilda regler som i förslaget upptagits till skydd för jordbruket
(jfr 19 § första stycket i sakkunnigförslaget).

Enligt den under 5) föreslagna regeln skulle det ankomma på de fastighetsbildande
myndigheterna att efter omständigheterna i det särskilda fallet
pröva, hur stor avkastningen av fastigheten behövde vara för att lämplighetskravet
skulle anses uppfyllt och därmed också huruvida sådant fall vore
för handen att jordbruksjorden av ena eller andra skälet behövde komplettering
med annan naturtillgång. I sistnämnda hänseende uppställer förslaget
emellertid genom bestämmelserna under 6) en presumtionsregel av innehåll,
att om fastigheten vore belägen i en ort där jordbruk enligt vad erfarenheten
visade i allmänhet ej kunde bliva bärkraftigt utan att det funnes skog å
fastigheterna samt detta berodde på natur, och näringsförhållandena och alltså
icke blott på att jordbruken vanligen vore för små i inägojorden, man skulle
utgå från att även den ifrågavarande fastigheten för sin lämplighet tarvade
skog. Detta krav på skogstilldelning finge dock eftergivas, där av omständigheterna
uppenbarligen framginge, att fastigheten utgjorde ett undantag i detta
hänseende. Jag har tidigare redogjort för de allmänna grunder på vilka förslaget
i denna del bygger (se s. 35, 36) .* Här må tilläggas, att enligt sakkunnigförslaget
frågan, hur stor skogstillgång som skall anses erforderlig, får
bedömas med hänsyn till erfarenheten om hur stor sådan tillgång som i orten
i allmänhet erfordras för att ett där beläget jordbruk med sådan jordbruksjord
som det förevarandes skall bliva bärkraftigt. Gällande lag föreskriver i
fråga om den myckenhet stödskog nybildad jordbruksfastighet skall erhålla,
att envar i förrättningen ingående jordbruksfastighet skall erhålla sådan

Se vidare betänkandet s. 91—96 och 172—173.

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

skog, tillräcklig att utgöra stöd för jordbruket. Mot denna formulering har i
betänkandet anmärkts, att därigenom frågan, hur mycken stödskog fastigheten
borde få sig tilldelad, bleve att pröva in casu med hänsyn till vad
jordbruket å fastigheten behövde. Därmed funnes emellertid icke något utrymme
för någon presumtion. Under förarbetena till gällande lag hänvisades
till den myckenhet som i orten ansåges erforderlig. Denna tanke borde komma
till uttryck i lagen. Enligt de sakkunnigas mening kunde behovet av
skogstilldelning i varje särskild ort på visst efter dess förhållanden anpassat
sätt presumeras svara mot den till odling avsedda jorden.

Under 7) har i sakkunnigförslaget upptagits en regel om tillgodoseende av
betesbehov. Då sådant behov förelåge men icke blivit annorledes betryggande
tillgodosett, skulle fastigheten enligt denna regel innehålla odlad eller odlingsbar
jord av den omfattning och belägenhet att jorden kunde utnyttjas
även för betning av kreaturen. Regeln avser icke endast jordbruksfastigheter
av familjejordbrukets eller högre storleksgrad utan skulle även tillämpas beträffande
småbruk av stödjordbrukets natur. Den motsvarar således såväl
bestämmelsen i gällande 3 § andra stycket under 1. rörande tillgång till bete
för jordbruksfastighet i allmänhet som föreskriften i samma hänseende under
4. beträffande småbrukslägenheter. De sakkunniga ha i fråga om gällande
lags föreskrifter om tillgång till bete uttalat, att de icke syntes böra
förstås så, att ett föreliggande behov av betestillgång ej skulle kunna få vid
fastighetsbildning tillgodoses på annat sätt än inom fastighetens eget område.
Det syntes emellertid vara av särskild vikt att utmärka, att om behovet
icke fylldes vare sig genom mulbetesservitut, som icke kunde hävas
genom avtal, eller möjlighet att beta kreaturen på avrösningsjord, den odlade
eller odlingsbara arealen måste ha sådan storlek och belägenhet att den kunde
utnyttjas även för kulturbete. De sakkunniga påpeka vidare, att lagen för
det fall, att fastigheten har karaktären av stödjordbruk, gör det förbehåll i
fråga om betet, att behovet behöver tillgodoses endast »där så lämpligen kan
ske». Dylikt förbehåll borde dock icke göras. Ett föreliggande betesbehov
borde tillgodoses med avseende å småbruk lika väl som beträffande större
jordbruk.

17 § i sakkunnig förslaget.

Denna paragraf innehåller till en början en legaldefinition å stödjordbruk
och angiver vidare de förutsättningar under vilka dylikt jordbruk får bildas.
För begreppet stödjordbruk har jag tidigare redogjort (se s. 33—35). I förevarande
lagrum, som ersätter gällande lags bestämmelser om småbrukslägenheter
i 3 § andra stycket under 4., angives stödjordbruk såsom en fastighet,
avsedd till bostad för ägaren och tillika till jordbruk av beskaffenhet att utgöra
allenast bidrag till hans försörjning vid sidan av sådan av honom bedriven
huvudsaklig verksamhet som hantverk, hemslöjd, fiske eller kroppsarbete
i annans tjänst. Till stödjordbruk må ej hänföras fastighet med skog
utöver husbehovet eller eljest med betydande tillgång, som icke erfordras för

158

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

det nyss angivna ändamålet. Såsom villkor för bildande av stödjordbruk har
i förslaget uppställts, att ortsförhållandena kunna antagas varaktigt bereda
ägare av fastigheten tillfälle att vinna sin huvudsakliga bärgning genom
sådan vid sidan av fastighetens bruk bedriven verksamhet som nyss sagts.
Beträffande motiven till stadgandet tillåter jag mig hänvisa till betänkandet
s. 61, 62 och 175, 176.

18, 19 och 21 §§ i sakkunnig!örslaget.

Under 18 och 19 §§ ha fastighetsbildningssakkunniga upptagit speciella
regler som ha till ändamål att skydda jordbruksnäringen mot skada genom
avstyckning. Den för närvarande i 3 § andra stycket under 2. uppställda regeln,
att vid avstyckning från jordbruksfastighet den nya fastighetsindelningen
skall bereda ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande befolkningen
eller eljest vara till gagn för jordbruket, har i sakkunnigförslaget utbytts
mot en regel av innebörd att indelningsändringen ej må medföra större
skada än nytta. Regeln ges till en början i en mera generell avfattning i 18 §,
varefter i 19 § meddelas en mera detaljerad utveckling av regelns innebörd. I
denna paragraf betecknas såsom skadligt för jordbruksnäringen att verkställa
ändring i fastighetsindelningen på sådant sätt, att odlad eller odlingsbar
mark tillägges fastighet som icke är avsedd till jordbruk eller att fördelen av
dylik jords utnyttjande för jordbruksändamål minskas. Enligt en i paragrafens
andra stycke intagen föreskrift skall vidare såsom skadligt för jordbruket
anses att i ort där jordbruksfastighet i allmänhet för sin bärighet
kräver stödskog genom avstyckning skilja skogsmark och odlad jord. Från
detta principiella förbud göres undantag för fall, då skogsmarken är avsedd
att läggas till jordbruksfastighet eller då skogsmarken kan anses som överloppsskog
för jordbruket i orten.

Beträffande den närmare innebörden av ifrågavarande bestämmelser må
hänvisas till betänkandet s. 96—102, 108—113 och 176—180.

Såsom förut anförts ha de sakkunniga ansett erforderligt att i jorddelningslagen
införes en bestämmelse som hindrar de enskilda att för privata syften
låta dela skogsmark i sådan omfattning, att möjligheten att ekonomiskt utnyttja
skogen märkligt försämras. De sakkunniga ha därför i 21 § föreslagit
förbud mot en dylik uppdelning. Denna regel skall dock icke utgöra hinder
för sådan ändring i tastighetsindelningen som främjar jordbruksnäringen
eller intresset att tillgången på självständiga jordbruk må motsvara efterfrågan
därå.

Från de till jordbrukets och skogbrukets skydd sålunda uppställda reglerna
göres i sakkunnigförslaget undantag för fall, då fråga är om avstyckning
för bostadsfastigheter, stödjordbruk, industriella anläggningar och dylikt.
Dessa undantagsbestämmelser ha, utom såvitt angår stödjordbruken, i
departementsförslaget införts under 4 §, och jag torde vid behandlingen av
detta lagrum få tillfälle att återkomma till dessa bestämmelser. I fråga om
det till förmån för stödjordbruk i sakkunnigförslaget medgivna undantaget
kan jag hänvisa till den allmänna motiveringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

159

1 anledning av de i sakkunnigförslaget under 16 § 2) upptagna föreskrifterna
om att vid bedömandet av marks lämplighet för visst ändamål hänsyn
skulle tagas till den tid och de kostnader som kunde beräknas åtgå för att
marken skulle komma i beräknat skick har överlantmätaren i Östergötlands
län i yttrande gemensamt med länets lantmätare ifrågasatt, om det sagda
borde gälla mark, avsedd till skogsbruk; ett kalhugget område kunde nämligen
anses vara lämpligt att avstycka för t. ex. införlivning med kronopark
eller häradsallmänning. — Bestämmelsen under samma punkt, alt hänsyn
skulle tagas till varaktiga inskränkningar i ägarens rätt att nyttja jorden,
har av överlantmätaren i Västerbottens län visserligen ansetts uppenbart påkallad.
Enligt överlantmätarens mening komme den emellertid att bliva fullständigt
ineffektiv, när man ändå kunde genom inteckning varaktigt belasta
styckningsdel med allehanda inskränkningar i förfoganderätten, överlantmätaren
i Blekinge län har framhållit, att då ointecknade avtal kunde finnas,
det ej vore möjligt att i praktiken kunna få tillförlitlig kännedom om dylika
inskränkningar i rätten att utnyttja mark, som berördes av avstyckningen. —
Distriktslantmätaren i Härnösands distrikt har ansett, att bland de under 2)
upptagna faktorerna, vilka borde beaktas vid lämplighetsprövningen, även
borde nämnas befintligt byggnadsbestånd.

De under 3) och 4) föreslagna bestämmelserna ha icke föranlett något
yttrande i remissutlåtandena.

De under 5) upptagna fordringarna på ett bärkraftigt jordbruk ha såsom
tidigare anförts i allmänhet mötts med gillande. Beträffande frågan, i vad
mån odlad eller odlingsbar mark må kompletteras med annan naturtillgång,
såsom skog eller fiskevatten, har egnahemsstyrelsen förfäktat, att beträffande
ett bärkraftigt jordbruk arealen inägojord icke lämpligen borde begränsas
alltför mycket. Enligt egnahemsstyrelsens mening borde i lagtexten komma
till uttryck, att möjligheten till kompensation mellan olika ägoslag skulle
vara begränsad så, att där inägojord funnes att tillgå, krav upprätthölles på
att inägojorden erhölle den omfattning, att den åtminstone i huvudsak gåve
en jordbrukarfamilj full sysselsättning under vegetationsperioden. Inom styrelsen
har avvikande mening anmälts av ledamoten av riksdagens andra
kammare lantbrukaren E. A. Gustafson, som under hänvisning till de starkt
skiftande förhållanden under vilka jordbruket måste utövas i vårt land funnit
den föreslagna bestämmelsen i fråga om fullständiga jordbruk väl avvägd.
Länsstyrelsen i Blekinge län gör gällande, att jordbrukssynpunkten ej borde
få så träda i förgrunden, att uppenbarligen i bördighets- eller i annat driftsavseende
svaga jordbruksjordar därigenom skulle komma att få slödskogstilldelning.
Liknande uppfattning har uttalats av kammarkollegiet, som tilllika
framhållit att man för framtiden syntes få räkna med en större specialisering
i fråga om jordbruksfastigheter. Det borde därför icke vara nödvändigt,
att en fastighet skulle innehålla åker eller äng för att kunna betecknas
som jordbruksfastighet. Man syntes få räkna med fastigheter som uteslutande
användes för exempelvis betesgång.

Den under 6) föreslagna bestämmelsen om skogstilldclning har från skilda

160

Kungi. Maj.ts proposition nr 232.

håll blivit föremål för erinringar av principiell innebörd. För innehållet i dessa
yttranden har jag tidigare redogjort. Här må beträffande den närmare utformningen
av detta stadgande nämnas, att kammarkollegiet ansett att den
tankegång som kommit till uttryck i kravet, att skogstillgången skulle svara
mot fastighetens jordbruksjord, icke vore lycklig. Av uttrycket borde följa,
att en fastighet med större areal åkerjord skulle erhålla mer skog än en
fastighet med mindre åkerjord. Fall kunde förekomma, då motsatsen vore
det lämpliga. Ägodelningsdomaren i Västra Göinge domsaga förordar en regel
av innehåll, att skogstillgången skall svara mot rikligt husbehov och
därjämte erbjuda ett för jordbrukets bärighet med hänsyn till ortens förhållanden
fullt tillräckligt stöd. Kalmar läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har, med instämmande av länsstyrelsen i länet, ansett att
uttrycket »orten» vore alltför vidsträckt och att det därför borde utbytas mot
»skifteslaget» eller annat ord, som strängare begränsade området vid jämförelse
i fråga om behovet av skogstilldelning. Inom en och samma ort kunde
förhållandena med avseende å skogstillgången variera högst avsevärt.

I anledning av sakkunnigförslagets under 7) upptagna föreskrift om tillgodoseende
av beteshehov har skogsstyrelsen gjort gällande, att av lagen borde
framgå att oreglerat skogsbete endast i undantagsfall finge godtagas såsom
tillgång till bete. Även några skogsvårdsstyrelser ha betonat vikten av
att jordbruksfastighet bereddes tillgång till bete annorledes än genom skogsbete.

Beträffande 16 § i sakkunnigförslaget må slutligen anmärkas, att överlantmätaren
i Skaraborgs län i sitt yttrande givit uttryck åt den uppfattningen,
att det varit av värde om några allmänna riktlinjer införts i lagförslaget
för prövning av bostadsområdes lämplighet; det ojämförligt största
antalet avstyckningar skedde dock för bostadsändamål. Länsarkitekten i
länet har uttalat sig på liknande sätt men tillagt, att de anvisningar som inginge
i normalförslag till utomplansbestämmelser syntes kunna giva tillräcklig
vägledning.

Det sätt varpå begreppet stödjordbruk bestämts i 17 § av sakkunnigförslaget
har föranlett uttalanden i åtskilliga remissyttranden. Härom må hänvisas
till den redogörelse jag tidigare lämnat i detta avseende. I flera yttranden
har därjämte riktats kritik mot den begränsning av möjligheterna
att bilda stödjordbruk som i förslaget gjorts med hänsyn till arten av innehavarens
huvudsakliga inkomstkälla. Kammarkollegiet har sålunda gjort
gällande, att inrättandet av stödjordbruk icke borde göras beroende av den
verksamhet som vore avsedd att bedrivas vid sidan av jordbruket; avgörande
borde i stället vara om näringslivet i orten kunde antagas lämna fastighetsägaren
tillfälle till verksamhet vid sidan av jordbruket. Lantmäteristyrelsen
har framhållit, att enligt uttalande i motiven de i paragrafen uppräknade yrkena
endast vore exempel men att uttrycket »kroppsarbete i annan tjänst»
medförde att s. k. intellektuellt arbete samt icke allt arbete i egen tjänst
kunde åberopas såsom legitimt vid bildande av stödjordbruk. Då vissa yrkesgrupper
icke borde generellt uteslutas, ansåge lantmäteristyrelsen att pa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

161

ragrafen borde ändras i förevarande avseende. Egnahemsstyrelsen har förordat,
att i lagtexten uttryckligen angåves att fråga endast vore om en
exemplifiering. Egnahemsnämnden i Kronobergs län har uttalat sig på samma
sätt. Länsstyrelsen i Västmanlands län har hävdat, att även sådana yrkesgrupper
vilkas huvudsakliga inkomstkälla icke vore kroppsarbete men som
levde under likartade ekonomiska betingelser borde beredas möjlighet att
skaffa sig stödjordbruk. Samma mening har uttalats av länsstyrelsen i Kronobergs
län samt Älvborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Beträffande frågan, i vad mån stödjordbruk höra erhålla skogsmark, har
överlantmätaren i Västerbottens län förordat, att i lagförslaget infördes
en bestämmelse om att till stödjordbruk skulle, såvitt möjligt och där så
kunde anses påkallat av ortsförhållandena, läggas skog för bränsle ävensom
rätt till fiske. I annat fall kunde sådana brister uppkomma som nu vidlådde
ägostyckningslotter och som ansåges böra i det allmännas intresse kompletteras.
Sveriges lantmätareförening har gjort samma uttalande. Även jordbrukskommissionen
i Värmlands län har ifrågasatt, om icke i lagtexten borde
givas uttryck åt önskemålet om att skog till bränsle såvitt möjligt tilldelades
stödjordbruk. Ägodelning sdomaren i Västra Göinge domsaga har ansett,
att binder ej borde stadgas för att lägga skog utöver husbehovet till
stödjordbruk, där sådant med hänsyn till skogstillgången lämpligen kunde
ske ulan skada för jordbruket i orten. Av överlantmätaren i Uppsala län har
likaledes uttalats, att förslagets ståndpunkt i fråga om skogstilldelning till
stödjordbruk borde jämkas, så att till stödjordbruk finge hänföras även sådant
jordbruk med skog utöver husbehovet, där särskilda omständigheter
gave anledning därtill. Liknande uppfattning uttalas av distriktslantmätaren
i Härnösands distrikt. Egnahemsnämnden i Jämtlands län har ansett, att
förslagets restriktiva inställning till frågan om stödjordbruks tillgång till
skog borde mildras; åtminstone i vissa trakter av Jämtlands län vore skogsbete
allmänt förekommande. Å andra sidan har kammarkollegiet ansett
lyckligt, att något krav på skogstilldelning till stödjordbruk icke uppställts.
Den skog som skulle kunna tilldelas dessa små jordbrukslotter skulle i allmänhet
bliva så obetydlig att uppdelningen måste antagas vara till skada
för skogsbruket. Även skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län har framhållit,
att en rationell skogsvård icke vore möjlig vid för små skiften och att skogsmark
därför icke borde läggas till stödjordbruk. Överlantmätaren i Jämtlands
län befarar, alt bestämmelsen om att till stödjordbruk ej finge hänföras
fastighet med skog utöver husbehovet kunde inrymma möjlighet till
bildande av ofullständiga jordbruk. Där skogsmarken icke försloge till bete,
skulle nämligen enligt 16 § 7) i sakkunnigförslaget stödjordbruk tilldelas
odlad eller odlingsbar mark som vore tillräcklig även för bete. Länsstyrelsen
i Blekinge län har ifrågasatt, om icke ytterligare inskränkning borde göras
beträffande vad som skulle ingå i stödjordbruk. Om sådant jordbruk bleve
alltför stort, förelåge fara för all det kunde komma alt överlåtas till någon
som saknade annan verksamhet och som således tvingades att söka hämta sin

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 232.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Departementschefen.

nödtorftiga bärgning från jordbruket. Risk kunde sålunda föreligga för uppkomsten
av ofullständiga jordbruk.

Beträffande de yttranden som avgivits över de föreslagna skyddsbestämmelserna
i 18, 19 och 21 §§ må hänvisas till den förut lämnade redogörelsen.
Jag vill här endast tillägga, att i några yttranden därjämte gjorts vissa anmärkningar
av huvudsakligen redaktionell natur. Sålunda har egnahemsstyrelsen
uttalat farhågor för att det i sakkunnigförslagets 18 § första stycke
använda uttrycket »märklig skada» kunde komma att missuppfattas och
ingiva den föreställningen, att skadan skulle vara icke blott märkbar eller
påvisbar utan av en icke oväsentligt högre storleksordning. Samma mening
har även uttalats i andra utlåtanden. Gentemot formuleringen av 21 § har
överlantmätaren i Uppsala län ansett, att i lagtexten borde tydligare komma
till uttryck, att där avsåges förbud icke endast mot en för långt gående parcellering
utan även mot utläggande av för skogsbruk olämpliga ägoskiften.

Såsom jag inledningsvis antytt, har jag funnit lämpligt att i förevarande
lagrum sammanföra åtskilliga stadganden, vilka innefatta villkor för avstyckning
från jordbruks- eller skogsfastigheter. Lagen torde härigenom vinna i
överskådlighet. Beträffande dessa bestämmelsers inbördes ordning har det
synts mig mest naturligt, att såsom ett första moment upptaga de i sakkunnigförslaget
under 18 och 19 §§ införda stadgandena, vilka åsyfta att skydda
jordbruket mot skadlig parcellering genom avstyckning. Då fråga är om avstyckning
från jordbruksfastighet, torde nämligen i första hand böra beaktas
den inverkan åtgärden skulle få på den bestående fastighetsindelningen.
I detta hänseende bör, i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigförslaget,
som regel gälla att avstyckning ej må äga rum, såframt ändringen i fastighetsindelningen
medför men av någon betydelse för jordbruksnäringen. Sker
emellertid avstyckning för jordbruksändamål, bör fordras att ändringen i fastighetsindelningen
kan antagas för jordbruksnäringen medföra fördel som överväger
med delningen förenade olägenheter. Beträffande skälen för en sådan
skärpning må hänvisas till vad jag uttalat härom i mitt allmänna yttrande rörande
de jordpolitiska villkoren. Jag har där jämväl angivit, att det icke
synes föreligga skäl att i lagen särskilt angiva i sakkunnigförslaget upptagna
typfall av skada utom såvitt angår skogsmarks skiljande från odlad jord.
Det ävenledes i den allmänna motiveringen omnämnda undantaget för fall,
då fråga är om avstyckning i enlighet med tillstånd som Konungen meddelat
jämlikt bolagsförbudslagen, torde böra upptagas i detta sammanhang.

Under 2 mom. ha inrymts föreskrifter om hur jordbruksfastighet bör vara
beskaffad. Dessa bestämmelser motsvara sakkunnigförslagets 16 § 5)—7)
samt 17 §. Vad angår punkterna 2)—4) i förstnämnda paragraf ha de sakkunniga
där angivit vissa synpunkter som vid fastighetsbildning i allmänhet
böra beaktas vid lämplighetsprövningen. Mot vad här anförts torde i sak
icke mycket vara att erinra, men det kan ifrågasättas om dessa föreskrifter,
som närmast ha karaktären av anvisningar, lämpligen böra intagas i lagen.
När sålunda under 2) angives, att hänsyn bland annat skall tagas till

Kungi. Maj.ts proposition nr 232.

163

den tid och de kostnader som kunna antagas åtgå för att marken och, där
fråga är om skogsmark, jämväl skogen må komma i beräknat skick, samt
under 3) uttalas, att mark icke må anses lämplig för visst ändamål, om den icke
kan antagas komma att varaktigt användas för detta ändamål, synes detta icke
vara annat än som framgår redan av stadgandet i 14 § (2 § i departementsförslaget)
om det tilltänkta användningssättets aktualitet och varaktighet.
Och det lärer utan särskilt lagstadgande vara klart, att man vid bedömande
av marks lämplighet för visst ändamål måste taga hänsyn till sådana varaktiga
inskränkningar i ägarens rätt att förfoga över marken, vilka kunna
föreligga på grund av lag, särskilda bestämmelser eller ingångna avtal och
varom utredningen under förrättningen lämnar besked. Lika tydligt torde å
andra sidan vara, att man vid lämplighetsprövningen får räkna med andelar
i samfälld mark eller allmänning ävensom till sådana servitutsrättigheter
som icke kunna bringas att upphöra genom avtal. Med hänsyn till det
sagda har jag ej ansett erforderligt att i departementsförslaget upptaga någon
motsvarighet till dessa föreskrifter i de sakkunnigas förslag.

Det i sakkunnigförslaget under 16 § 5) upptagna stadgandet — i departementsförslaget
infört under punkt 1 av mom. 2 — angiver fordringarna
på ett bärkraftigt jordbruk. Jag har tidigare i den allmänna motiveringen
närmare utvecklat grunderna för detta stadgande och kan därför här hänvisa
till denna redogörelse. Som jag där anfört har jag icke funnit anledning
att på denna punkt frångå de sakkunnigas förslag. Vissa formella jämkningar
ha dock vidtagits. I sådant hänseende må anmärkas, att jag ansett det
i skiftesreglerna begagnade begreppet inrösningsjord vara att föredraga framför
uttrycket »odlad eller odlingsbar mark». Såsom inrösningsjord räknas
enligt 11 kap. 1 § duglig åker och äng ävensom därtill odlingsbar mark av
beskaffenhet, läge och omfång att med hänsyn till dessa och i övrigt föreliggande
förhållanden dess odlande anses kunna ske med fördel. Mark av
annan beskaffenhet än nu sagts synes ej heller vid avstyckning böra godtagas
såsom odlingsbar mark.

I några yttranden har uttalats den uppfattningen, att möjligheten att med
skog eller annan naturtillgång komplettera ett i sig självt alltför ringa jordbruk
borde i lagen begränsas. I sådant avseende torde några allmängiltiga
regler dock icke kunna givas. Därtill äro förhållandena i olika delar av landet
alltför skiftande. Den lämpliga sammansättningen av skilda ägoslag torde,
såsom jag tidigare framhållit, vara beroende av lokala förhållanden, brukningsdelarnas
arrondering, jordbruksdriftens inriktning m. m. Det väsentliga
synes här vara alt giva uttryck åt kravet på jordbrukets bärkraft; fastigheten
skall vara sådan, att den kan varaktigt giva brukaren och hans familj
tillfredsställande bärgning. Det måste sedan ankomma på de tillämpande
myndigheterna att efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall
tillse, att nybildad fastighet får en för sill ändamål lämpad storlek och sammansättning.
De gjorda erinringarna torde sålunda icke höra föranleda till
ändring i det föreslagna stadgandet.

Jag har tidigare på tal om den undantagsbestämmelse från det allmänna

164

Kungl. \laj:ts proposition nr 232.

lämplighetskravet som i sakkunnig! örslaget upptagits i 15 § andra stycket
förklarat, att det icke syntes tillrådligt att så generellt som där skett medgiva
eftergift från detta krav men att man dock, särskilt för att möjliggöra
en successiv rationalisering av jordbruket, borde i viss utsträckning tillåta
bildandet av jordbruksfastigheter, oaktat de icke bleve fullt lämpliga. Det
lärer nämligen vara mindre välbetänkt att avskära varje möjlighet att ändra
fastighetsindelningen i sådana fall, då de nybildade fastigheterna ej skulle
helt uppfylla de krav som uppställts på en bärkraftig brukningsdel. Man kan
likväl genom ändringen vinna betydande förbättring, särskilt om avslyckningen
är förenad med sammanläggning. Ett ofullständigt jordbruk kan uppdelas
på två eller flera redan befintliga sådana, vilka därigenom förbättras
utan att dock uppnå det fullständiga jordbrukets karaktär. Förbättring kan
också vinnas genom att ett avlägset ägoskifte eller annan mark, som saknar
större betydelse för jordbruksdriften, avstyckas och sammanlägges med annan
fastighet, med vars ägor det med större fördel kan brukas. Även om sistnämnda
fastighet icke därigenom blir fullt bärkraftig, bör åtgärden icke vara
utesluten. För att avstyckning bör vara tillåten, trots att nybildad fastighet
icke kan anses uppfylla de krav som i förevarande moment under 1. ställas
på en bärkraftig brukningsdel, bör fordras, att fastighetsbildningen är ägnad
att giva brukaren en mera tillfredsställande bärgning än förut. Härmed åsyftas
att brukarens ekonomiska ställning överhuvud förbättras, och man skall
alltså taga hänsyn även till försörjningsmöjligheterna vid sidan av jordbruket.
Det lärer med hänsyn härtill icke kunna medgivas att utöka ett stödjordbruk
med annan mark i sådan utsträckning, att det förlorar sin karaktär
av stödjordbruk och blir att anse som ett ofullständigt jordbruk. En sådan
utökning kan icke antagas medföra, att brukarens sammanlagda inkomst
från fastigheten och inkomstkällor vid sidan därav blir större; i regel innebär
den i stället med hänsyn till det ofullständiga jordbrukets dåliga lönsamhet
en försämring av brukarens möjligheter att försörja sig och sin familj.
Ändringen i fastighetsindelningen hör vidare kunna inpassas såsom ett
led i strävandena att åstadkomma en ur jordbruksekonomisk synpunkt mera
ändamålsenlig fastighetsindelning. Skulle så ej vara fallet, böra skäl föreligga
till antagande att fastigheten dock skall kunna på varaktigt sätt an■
vändas som jordbruksfastighet, och ändringen i fastighetsindelningen bör i
varje fall ej hindra en framlida mera ändamålsenlig fastighetsindelning. Fn
sådan förbättring av bristfälliga fastigheter som nu sagts kan tydligen vara
motiverad, även om någon lämplig fastighet därigenom i någon mindre mån
försämras. Då möjlighet att göra undantag i nu angivet hänseende icke torde
behövas med avseende å andra fastigheter än sådana som bildas för jordbruksändamål,
torde bestämmelse härom endast höra meddelas beträffande
dylika fastigheter och intagas i förevarande sammanhang, där fråga är om
hur jordbruksfastighet skall vara beskaffad för att uppfylla det i 2 § uppställda
lämplighetskravet.

Såsom punkt 2 under 3 § 2 mom. torde böra upptagas den i sakkunnigför -

165

KungI. Maj:ts proposition nr 232.

slaget under 16 § 6) införda presumtionsregeln rörande tilldelning av skog.
Beträffande detta stadgande tillåter jag mig hänvisa till vad jag därom anfört
i den allmänna motiveringen rörande de jordpolitiska villkoren. I ett par
yttranden har mot sakkunnigförslagets sätt alt angiva storleken av skogstilldelningen
anmärkts, att därav syntes följa att skogstilldelningen skulle växa
med omfattningen av åkerjorden. Så kan understundom vara fallet, men
vad regeln avser att säga är icke detta utan att storleken av skogstilldelningen
är att bedöma med hänsyn till den myckenhet som i allmänhet anses
erforderlig i orten för jordbruk av liknande storlek. För att denna innebörd
av stadgandef skall komma till klarare uttryck torde avfattningen böra något
jämkas.

Under punkt 3 i förevarande paragrafs 2 mom. ha intagits regler om stödjordbruket.
Beträffande dessa bestämmelser må här hänvisas till vad jag i
den allmänna motiveringen uttalat angående de ofullständiga jordbruken
och deras avgränsning mot det i sig bärkraftiga jordbruket och stödjordbruket.
Av vad jag där anfört torde framgå, att jag i princip vill ansluta mig till
den ståndpunkt sakkunnigförslaget intager i fråga om stödjordbruken. Fastighet,
som är att anse som jordbruksfastighet men som ej kan giva brukaren
och hans familj mer än ett mindre bidrag till deras försörjning, bör sålunda
anses lämpad som stödjordbruk, om det med hänsyn till ortens förhållanden
kan antagas, att han kan varaktigt erhålla en tillfredsställande
bärgning huvudsakligen genom arbete utanför brukningsdelen. Enligt sakkunnigförslaget
skulle ej till stödjordbruk få hänföras fastighet med skog
utöver husbehovet eller eljest med betydande tillgång, som icke erfordras
för ändamålet med fastigheten. I vissa remissyttranden ha anmärkningar
framställts mot förslagets restriktiva ståndpunkt i fråga om skogstilldelning
till stödjordbruk. För egen del vill jag såtillvida ansluta mig till de sakkunnigas
inställning till denna fråga, som jag anser tilldelning av skog till stödjordbruk
icke böra göras obligatorisk. Ett stödjordbruk kan av skäl som anförts
i den allmänna motiveringen icke anses vara på samma sätt som egentliga
jordbruk beroende av stöd av skog. Å andra sidan bör en mindre skogstillgång
utöver husbehovet icke under alla förhållanden utgöra hinder för
avstyckning av en brukningsdel som stödjordbruk. Enligt min mening är det
emellertid icke erforderligt att i lagen uppställa några föreskrifter, i vad
mån jordbruket på en sådan fastighet får kompletteras med skog eller annan
naturtillgång. Om man som villkor för bildande av stödjordbruk kräver, att
fastigheten endast kan giva brukaren en mindre del av hans försörjning och
att brukaren skall kunna beräknas få sin huvudsakliga bärgning från inkomstkällor
utanför fastigheten, kan fastigheten, vid sidan av den inrösningsjord
som erfordras för jordbruket, tydligen icke tilläggas skog eller andra naturtillgångar
i synnerlig omfattning utan att fastigheten förlorar sin karaktär
av stödjordbruk. Jag anser med hänsyn härtill, alt det stadgande som
i detta hänseende upptagits i sakkunnigförslaget bör utgå och att det överlämnas
åt de tillämpande myndigheterna att med beaktande av omständig -

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

heterna i det särskilda fallet pröva, i vilken omfattning fastigheten bör eller
må kunna inrymma annan tillgång än inägojord för att på ett ändamålsenligt
sätt kunna fylla sin uppgift såsom stöd åt brukaren vid sidan av hans
huvudsakliga verksamhet utanför jordbruket.

De sakkunniga ha ansett tillämpningen av reglerna om stödjordbruk böra
begränsas även med hänsyn till arten av innehavarens huvudsakliga inkomstkälla.
Häremot har anmärkts, att gränsdragningen vore alltför snäv och att
vissa grupper av yrkesutövare icke borde uteslutas. Enligt min mening ha de
sakkunniga emellertid förebragt övertygande skäl för en dylik begränsning.
Stödjordbrukets uppgift bör, såsom förut angivits, anses vara av väsentligen
social natur, nämligen att förbättra kroppsarbetarens ställning genom att bereda
honom, förutom bostad å egen grund, ett behövligt tillskott till hans försörjning.
Stödjordbruken kunna också vara till nytta för andra näringar, såsom
skogsbruket och fisket. Att godtaga stödjordbruket såsom en lämplig fastighetstyp
innebär emellertid fara för uppkomsten av ofullständiga jordbruk
och ett splittrande av den odlingsvärda jorden i allt för små lotter, och det
lärer med hänsyn härtill vara välbetänkt att inrättandet av stödjordbruk begränsas
även med avseende å arten av innehavarens huvudsakliga verksamhet
eller arbete. Syftet med denna begränsning synes dock icke äventyras om
stödjordbruk må bildas även för grupper vilka leva under i huvudsak likartade
betingelser som de i sakkunnigförslaget uppräknade. På grund härav
har i förslaget vidtagits en mindre jämkning på denna punkt, varigenom
utmärkes att uppräkningen är avsedd att vara en exemplifiering.

I mitt allmänna yttrande rörande de jordpolitiska villkoren har jag uttalat,
att de till jordbrukets skydd i 3 § 1 mom. uppställda bestämmelserna
icke böra utgöra hinder för avstyckning av stödjordbruk, vilka kunna anses
vara till gagn ur allmän synpunkt. Föreskrift härom torde böra intagas såsom
ett andra stycke under punkt 3.

Den under punkt 4 i departementsförslaget införda föreskriften om mark
för bete, vilken motsvarar 16 § 7) i sakkunnigförslaget, innefattar i stort sett
ingen saklig ändring i förhållande till gällande rätt. Såsom jag förut nämnt,
har emellertid i förtydligande syfte stadgandet givits sådan avfattning, att
därav framgår att fastigheten icke behöver inrymma särskild betesmark för
den händelse betesbehovet är tillgodosett genom servitut eller genom möjlighet
att beta kreaturen på avrösningsjord. Vad skogsstyrelsen i sitt yttrande
över ifrågavarande lagrum anfört därom, att ett oreglerat skogsbete endast i
nödfall borde få godtagas som en lösning av betesfrågan, torde förtjäna beaktande.
Såsom skogsstyrelsen framhållit, lärer nämligen numera betning i skog
icke kunna godtagas i ett mera utvecklat jordbruk. Spörsmålet om skogsbetets
avlysande torde emellertid vara beroende av frågan om bildande av gemensamhetsbete.
I praxis lärer man icke anse lovligt att avsätta mark som
samfälld för betning av kreatur, och vid sådant förhållande lärer man icke
kunna i större eller mindre utsträckning uppställa hinder för tillgodoseende
av betesbehovet genom bete å avrösningsjorden. De sakkunniga ha förklarat,
att frågan under vilka betingelser det borde medgivas att bilda gemensam -

Kungl. Alaj.ts proposition nr 232.

167

lietsbete syntes kunna anstå till revisionen av skiftesreglerna. Med hänsyn
härtill torde det icke vara lämpligt att nu företaga några ändringar i förslaget

1 denna del.

Såsom av det förut anförda torde framgå, innefatta samtliga de under

2 mom. intagna föreskrifterna en närmare utveckling, såvitt angår jordbruksfastigheter,
av det krav på lämplighet för avsett ändamål som i allmänhet
måste vara uppfyllt för att avstyckning må vara tillåten. Skäl torde ej
föreligga att, på sätt ifrågasatts i några remissyttranden, meddela motsvarande
föreskrifter med avseende å bostadsfastighets beskaffenhet. I fråga om
enstaka bostadslägenheter å rena landsbygden lärer något behov av sådana
bestämmelser icke föreligga, och vid en tätare bebyggelse har man, såsom de
sakkunniga framhållit, tillräckliga medel till närmare reglering i planlagstiftningen.

Under 3 mom. har upptagits det av fastighetsbildningssakkunniga under
21 § föreslagna förbudet mot en för skogsbruket menlig uppdelning av skogsmark.
Detta förbud utgör för skogsbrukets vidkommande en motsvarighet till
nyssnämnda stadganden som avse att skydda jordbruket mot skadlig delning.
Såsom de sakkunniga framhållit, torde det vara erforderligt att lagen även
bereder skydd mot en parcellering av skogen som innebär försämring utan att
likväl det allmänna lämplighetskravet trädes för nära. Någon erinran mot
utformningen av det i sådant hänseende i sakkunnigförslaget uppställda stadgandet
torde icke vara att göra. Det lärer sålunda icke vara behövligt att,
såsom ifrågasatts av en överlantmätare, särskilt angiva att stadgandet jämväl
åsyftar att förhindra skada för skogsbruket genom utläggande av för skogsbruk
mindre tjänliga ägoskiften. Även om bestämmelsen i fråga i första hand
avser att förhindra en skadlig parcellering av skogsmarken, torde av stadgandets
ordalydelse framgå, att det däri uppställda förbudet jämväl riktar
sig mot en mindre ändamålsenlig arrondering av skogsskiftena.

Eftersom en regel med förbud mot skadlig uppdelning av skogsmark icke
bör få stå hindrande i vägen för en avstyckningsåtgärd som länder jordbruket
till nytta, synes på sätt de sakkunniga föreslagit undantag böra göras för
fall, att avstyckningen prövas erforderlig för ändring i fastighetsindelningen
som främjar jordbruksnäringen. De sakkunniga ha därjämte såsom grund
för eftergift från förbudet i fråga angivit, att den tilltänkta jorddelningen
skulle främja intresset, att tillgången på självständiga jordbruk må motsvara
efterfrågan därå. Särskilt uttalande härom torde dock icke vara lämpligt.
Kan ett tillgodoseende av detta intresse anses främja jordbruksnäringen,
blir det ju vederbörligen beaktat genom den för sådant fall angivna undantagsbestämmelsen.
Och i vidare mån än nu sagts torde det icke vara skäl att
medgiva eftergift från ifrågavarande förbud.

Från förbudet mot en för skogsbruket skadlig ändring i fastighetsindelningen
göres vidare i sakkunnigförslaget undantag för att tillgodose intresset
av stödjordbruk samt bostadslägenheter, industriella anläggningar och
dylikt. Vad angår bostadslägenheter och därmed jämställda ändamål återfinnes
undantagsbestämmelsen i departementsförslaget under 4 §. Däremot

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

har beträffande stödjordbruk någon motsvarighet till denna bestämmelse icke
intagits i förslaget. Såsom redan fastighetsbildningssakkunniga anfört, torde
det endast i sällsynta undantagsfall vara erforderligt att för tillgodoseende
av intresset av stödjordbruksbildningar verkställa en ur skogsbrukets synpunkt
ofördelaktig delning av skogsmark. Skulle emellertid för något enstaka
fall behov härav uppkomma, innefattar stadgandet i fråga hinder för avstyckning
endast för den händelse att den skada som härigenom tillskyndas
skogsbruket blir att anse som märklig. Särskild undantagsbestämmelse torde
med hänsyn till det sagda icke vara erforderlig eller ens lämplig.

Undantagsbestämmelsen i 4 mom. saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget.
Genom denna bestämmelse öppnas möjlighet att frångå de särskilda regler
som meddelats i 2 mom. rörande hur jordbruksfastighet bör vara beskaffad
liksom det i 3 mom. uppställda förbudet att företaga skadlig delning
av skogsmark. Enligt denna bestämmelse kan sålunda genom avstyckning
bildas fastighet som icke blott brister i lämplighet utan även i detta hänseende
är sämre än förut. Skogsmark kan vidare så delas, att en eller flera av
styckningsdelarna icke kan utnyttjas för skogsbruk med lika fördel som tidigare.
En ovillkorlig förutsättning för att sådan avvikelse må göras från de
eljest gällande reglerna för avstyckning är att delningen får anses oundgängligen
erforderlig för att i annat hänseende vinna en i jämförelse med
olägenheterna av delningen betydande fördel för jordbruksnäringen. En dylik
bestämmelse torde vara av särskild betydelse för lantbruksnämnderna i
deras verksamhet för jordbrukets rationalisering. Jag har tidigare framhållit,
hurusom man genom avstyckning, särskilt om den är förenad med sammanläggning,
kan vinna betydande förbättring av fastighetsindelningen, även
om icke alla de nybildade fastigheterna skulle uppnå full lämplighet. Jag
nämnde därvid såsom exempel, att ett ofullständigt jordbruk kunde uppdelas
på två eller flera redan befintliga sådana, vilka därigenom förbättrades utan
att dock uppnå det fullständiga jordbrukets karaktär. Innehaves i dylikt fall
den fastighet som skall delas av lantbruksnämnden, kan lantbruksnämnden
bliva nödsakad att tills vidare behålla vissa delar av den styckade fastigheten.
Skulle en sådan restfastighet icke uppfylla de krav som i allmänhet uppställas
på en nybildad fastighet, torde detta icke böra hindra ändringen i
fastighetsindelningen. Den garanti för att restfastigheten skall komma att
med tiden sammanslås med annan brukningsdel som ligger i att fastigheten
innehas av lantbruksnämnden bör här kunna ersätta det eljest nödvändiga
villkoret om att även restfastigheten i samband med avstyckningen skall
sammanläggas med annan mark. Även eljest torde fall kunna förekomma,
då behov föreligger av att kunna göra avvikelser från de jordpolitiska villkoren
i förevarande paragrafs 2 och 3 mom. för att kunna få till stånd en
mera ändamålsenlig indelning i brukningsdelar. Om på sätt jag förordat såsom
förutsättning för eftergift från dessa villkor uppställes, att avstyckningsåtgärden
prövas oundgängligen erforderlig för att vinna en i jämförelse med
olägenheterna av delningen betydande fördel för jordbruksnäringen, torde betänkligheter
icke böra möta mot att medgiva sådan avvikelse. Det torde med

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

hänsyn till den kontroll som ur jordpolitisk synpunkt kommer att utövas av
rationaliseringsorganen och de fastighetsbildande myndigheterna knappast
behöva befaras, att undantagsbestämmelsen kan komma att utnyttjas i en
icke önskvärd omfattning.

4 §•

Enligt nuvarande 4 § i 19 kap. må avstyckning av område, som vid lantmäteriförrättning
undantagits för gemensamt ändamål, icke äga rum, där
dess avskiljande skulle komma att medföra väsentligt men för någon av de
fastigheter för vilkas behov området undantagits. I fastighetsbildningssakkunnigas
förslag har icke upptagits någon motsvarighet till detta stadgande.
De sakkunniga ha anfört, att det för en fastighets lämplighet för avsett ändamål
kunde vara av vida större betydelse att därifrån avskilja en del av
dess enskilda ägovälde än om fastigheten miste sin andel i ett för gemensamt
behov avsatt område. Likaså kunde andel i mark som vore samfälld utan att
dock ha undantagits för gemensamt behov vara av mycket större vikt för
fastigheten än dess andel i dylikt undantag. Enligt de sakkunnigas mening
vore därför varken skärpning eller lindring av det allmänna lämplighetskravet
påkallat beträffande fall som avsåges med ifrågavarande paragraf.

Fastighetsbildningssakkunnigas förslag att gällande 4 § måtte upphävas
har icke föranlett någon anmärkning i de avgivna yttrandena. Någon erinran
mot detta förslag torde ej heller vara att göra.

I departementsförslaget ha under 4 § angivits de fall, då de jordpolitiska
villkoren för avstyckning icke skola äga tillämpning. I första stycket har
upptagits det av mig tidigare förordade stadgandet därom, att avstyckning
inom område som omfattas av stadsplan eller av byggnadsplan som fastställts
efter den nya byggnadslagens ikraftträdande må verkställas utan hinder
av de villkor som stadgas i 19 kap. 2 och 3 §§. I fråga om denna bestämmelse
må hänvisas till vad jag förut anfört därom vid behandlingen av ifrågavarande
lagstiftnings förhållande till förslaget om ny byggnadslag.

1 andra stycket ha upptagits de undantagsbestämmelser som eljest böra
gälla, då fråga är om avstyckning för att tillgodose ett föreliggande behov av
bostadslägenheter eller av plats för industriell, kommunikationsteknisk eller
kulturell anläggning eller för annat därmed jämförligt ändamål. Beträffande
dessa bestämmelser hänvisas till den förut lämnade redogörelsen för sakkunnigförslaget
och remissutlåtandena i denna fråga samt mitt i anslutning
därtill avgivna allmänna yttrande.

5 g.

I denna paragraf ha föreslagits vissa ändringar i andra och tredje styckena.

1 5 § andra stycket av gällande lag tilldelas för vissa fall behörighet att
förrätta avstyckning även annan än statsanställd lantmätare, nämligen envar
som är behörig att inneha befattning som mätningsman i stad. Detta är fal -

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

let, när avstyckning avser att tillgodose bostadsändamål eller dylikt och äger
rum inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas, eller inom område för vilket fastställts byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser eller jämlikt äldre lag förordnats, att stadsplan skall
upprättas, eller meddelats särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens
ordnande eller för vilket godkänts avstyckningsplan. Denna
bestämmelse har med vissa ändringar bibehållits i sakkunnigförslaget (27 §
andra och tredje styckena). Detta företer bland annat den nyheten, att för
behörighet som här avses skall fordras auktorisation av länsstyrelsen och att
den som sålunda auktoriserats skall, om han åtagit sig uppdrag att verkställa
avstyckningsförrättning, ha enahanda skyldighet härtill som om han mottagit
myndighets förordnande. Det har också i den föreslagna lagtexten utsagts,
att han är pliktig att iakttaga de föreskrifter som utfärdas av Konungen eller
myndighet som Konungen förordnar. För auktorisation förutsättes, att vederbörande
är behörig att inneha befattning som mätningsman i stad. Han skall
således ha avlagt lantmäteriexamen eller andra sådana kunskapsprov som angivas
i 2 kap. 2 § lagen om fastighetsbildning i stad samt —- bortsett från viss
dispensmöjlighet — därjämte minst två år under sakkunnig ledning utövat
väl vitsordad praktisk verksamhet inom fastighetsbildningsväsendet. De sakkunniga
ha framhållit, att frågan om dessa fordringar vore uppfyllda uppenbarligen
förutsatte en prövning från myndighets sida, och de sakkunniga ha
av denna anledning funnit lämpligast att införa auktorisation. De sakkunniga
ha, då de föreslagit att kompetensprövningen anförtros länsstyrelsen, förklarat
sig förutsätta, att denna myndighet icke underlåter att höra överlantmätaren
eller att i tveksamma eller särskilt viktiga fall samråda med lantmäteristyrelsen.
Auktorisationen bör enligt sakkunnigförslaget kunna återkallas.
De sakkunniga uttala härom, att som anledningen till att även andra än
lantmätare må begagnas som förrättningsmän vore att söka i allmänhetens
intresse att snabbt få sina ansökningar prövade och det således icke vore fråga
om någons rätt att utöva visst näringsfång, auktorisationen borde kunna återkallas
även av andra skäl än att vederbörande gjort sig skyldig till fel eller
försummelse eller dylikt. Det räckte, att han icke vidare behövdes som avstyckningsförrättare.
Möjlighet har också ansetts böra öppnas för länsstyrelsen
att begränsa behörigheten till att gälla viss del av länet.

Vad härefter angår 5 § sista stycket är där föreskrivet, att om avstyckning
skall äga rum inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas, förrättningsmannen har att minst åtta dagar förut
underrätta byggnadsnämnden. Denna föreskrift har i sakkunnigförslaget såtillvida
ändrats att byggnadsnämnd skall underrättas i alla fall, där sådan
nämnd finnes i orten, och alltså icke endast då därstädes den för städerna
gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.

De i sakkunnigförslaget upptagna bestämmelserna om behörighet för annan
än lantmätare att företaga avstyckningsförrättning ha rönt stark kritik i remissyttrandena.
Lantmäteristyrelsen har ansett, att bestämmelserna borde ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

171

gå och gjort gällande, att där de »extra» förrättningsmännens verksamhet varit
av någon större omfattning — företrädesvis i Stockholms samt Göteborgs
och Bohus län — därav i flera avseenden orsakats betydande olägenheter.
Dessa komme med det nu framlagda lagförslagets avfattning icke bara att för
framtiden bestå utan därjämte att än ytterligare accentueras. Beträffande
den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om viss auktorisation m. m.,
vilken auktorisation emellertid av flera skäl syntes böra meddelas av lantmäteristyrelsen
och icke av vederbörande länsstyrelse, förtjänade påpekas, att
det icke föreskrivits och ej heller kunde begäras att den auktoriserade förrättningsmannen
personligen skulle verkställa alla i en avstyckningsförrättning
ingående åtgärder, vilka därför vad de mer eller mindre svårkontrollerbara
fältarbetena anginge måste förutsättas ofta komma att utföras av biträden,
å vilkas kompetens varken gällande lag eller den nu föreslagna uppställde
något som helst krav, ett förhållande som givetvis vore ägnat att väcka
starka betänkligheter. För de hos distriktslantmätare anställda tjänstebiträdena
— extra lantmätare, aspiranter och tekniska biträden — gällde däremot
särskilda kompetens- och tjänsteföreskrifter, och anställning skedde först genom
lantmäteristyrelsens förordnande. Lantmäteristyrelsen har vidare åberopat
ett av överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län avgivet yttrande beträffande
förevarande bestämmelser i förslaget. Denne överlantmätare framhåller,
att enligt sakkunnigförslaget de jordpolitiska villkoren skulle upprätthållas
även inom planlagt område, och anför i anslutning härtill bland annat
följande.

Med den innebörd förslaget alltså har i nu berört avseende måste det kompetenskravet
oundgängligen uppställas på varje avstyckningsförrättare, att
lian skall ha genomgått sådan utbildning, att han är fullt skickad att kunna
bedöma tillåtligheten hos en avstyckning såväl i fråga om lämpligheten hos
styckningsdel som avskiljes för bostads- och industriändamål eller annat liknande
syfte som beträffande spörsmålet, huruvida restfastighet uppfyller i lagen
stadgade villkor för bildandet av jordbruks- eller skogsfastighet. Lammätarna
äro genom sin utbildning kvalificerade för ett sådant bedömande.
Förrältningsmän med enbart mätningsmannakompetens sakna däremot erforderliga
kvalifikationer för att kunna pröva en avstyckning med hänsyn till
jordbrukets och skogens synpunkter. I lagförslaget ha uppställts åtskilliga
regler till skydd för jordbruksnäringen och skogsbruket mot skada genom avstyckning.
I detta syfte bör jämväl tillses, att kravet på erforderlig kompetens
hos förrättningsmännen i alla avseenden upprätthålles. Den i förevarande
paragraf föreslagna behörigheten för annan avstyckningsförrättare än statlig
lantmätare bör i enlighet med delta krav nedskäras till att avse enhart avstyckningar
å orler, där byggnadsstadgan för rikets städer är gällande och där
alltså stadsbyggnadssynpunkterna äro dominerande.

I överlantmätarens yttrande framhålles vidare ett uttalande av de sakkunniga,
att stadgandet i fråga enligt statistiken tillämpas i jämförelsevis mycket
ringa utsträckning. Ur behovssynpunkt syntes alltså icke föreligga någon
som helst anledning att bibehålla och utbygga en lagstiftning, varigenom en
kår auktoriserade avstyckningsförrättare skulle bildas vid sidan av det statliga
lantmäteriet. Lagförslagets ståndpunkt att medgiva andra än vederbö -

172

Kungl. Maj.-ts proposition nr 232.

rande lantmätare behörighet att verkställa avstyckning vore icke ägnad att
främja nödig överblick över styckningsverksamheten inom distrikten. I skilda
fall hade olika förrättningsmän varit verksamma inom samma fastighet eller
inom angränsande eller närbelägna fastigheter utan att veta om varandras dispositioner,
och varje förrättningsmän hade handlagt förrättningen på sitt sätt.
Det syntes med fog kunna påstås, att denna brist i överblicken av lantmäterigöromålen
inom distrikten motverkat enhetlighet i rättstillämpningen och försvårat
ett ändamålsenligt samordnande av åtgärderna. I utlåtandet har slutligen
förfäktats, att den som auktoriserats att verkställa avstyckningsförrättningar
borde vara skyldig att åtaga sig de förrättningar som allmänheten
kunde uppdraga åt honom. Förrättningsmannen borde sålunda icke, såsom
förslaget syntes tillstädja, äga efter eget gottfinnande utplocka de förrättningar
han önskade handlägga.

Den av lantmäteristyrelsen hävdade uppfattningen delas av flertalet överlantmätare
och Sveriges lantmätare förening ävensom av länsstyrelserna i
Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs och Gävleborgs län.

Överlantmätaren i Hallands län och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
ha ansett, att kompetensen för annan än lantmätare borde ytterligare begränsas.
Enligt länsstyrelsens mening borde kompetensen begränsas till sådana
områden, där det kunde antagas, att de jordpolitiska villkoren ej spelade någon
nämnvärd roll, förslagsvis samhällen för vilka stadsplanelagens bestämmelser
för stad ägde tillämpning, och områden, för vilka byggnadsplan gällde
eller skulle upprätlas. Att även, såsom skett i förslaget, medtaga områden
för utomplansbestämmelser och avstyckningsplaner funne länsstyrelsen
i viss mån betänkligt. I sistnämnda områden kunde mycket väl konflikt
tänkas uppkomma mellan å ena sidan fastighetsägarnas intresse av att sälja
tomter och å andra sidan jordbrukets intresse av att icke för detta erforderlig
mark ginge förlorad för detsamma.

överlantmätaren i Södermanlands län förmenar, att auktorisation bör meddelas
efter viss behovsprövning, och överlantmätaren i Gotlands län har i yttrande
gemensamt med länets lantmätare förordat att auktorisationen överflyttas
på lantmäteristyrelsen. Denna uppfattning har även kommit till synes
i åtskilliga andra yttranden.

En helt motsatt uppfattning i behörighetsfrågan har gjorts gällande av
byråchefen i lantmäteristyrelsen Ågren, som framhållit att i förslaget behörigheten
för annan än lantmätare att förrätta avstyckning inskränkts och
gjorts beroende av länsstyrelsens auktorisering i varje särskilt fall. Auktoriseringen
skulle icke avse vederbörandes kompetens utan hade till synes
gjorts beroende av tillfälligt behov i orten av förstärkta arbetskrafter. Detta
förslag syntes icke vara sakligt motiverat. Därigenom förhindrades nämligen
praktiskt taget vissa befattningshavare, som av naturliga skäl borde
vara särskilt förtrogna med fastighetsbildning för bostäder och liknande ändamål,
att inom jorddelningslagens giltighetsområde syssla därmed. I yttrandet
framhålles vidare, att stadsliknande samhälle med jordregister hittills
ägt rätt alt för samtliga fastighetshildningsåtgärder, vare sig de avsåge

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

173

fastighetsbildning över tomtindelning eller genom avstyckning t. ex. inom
område med avstyckningsplan, anställa viss person blott denne ägt behörighet
som mätningsman i stad. Enligt sakkunnigförslaget skulle detta icke
bliva möjligt eller i vart fall beroende av en för samhället som sådant måhända
ovidkommande behovsprövning. Fastighetsbildningen hade likväl, såvitt
anginge planlagt område, samma ändamål och skulle ur bebyggelsebarhetssynpunkt
bedömas enligt samma grunder vare sig densamma skedde
över tomtindelning eller genom avstyckning. Ur samma synpunkt borde
problemet ses i fråga om byggnadsplaneområden på landet. En landskommun
kunde vara eller bliva så planbetonad, att kommunen kunde anse det
med sin fördel förenat att anförtro den planmässiga fastighetsbildningen åt
viss person, exempelvis genom att ingå kommunalförbund med närliggande
samhälle om gemensam expert på detta område. Den nuvarande ordningen
innebure visserligen undantagsvis vissa olägenheter, men dessa borde avlägsnas
genom organisatoriska åtgärder, bland annat därigenom att såsom
villkor för behörighet att förrätta avstyckning uppställdes att vederbörande
vore för ändamålet anställd i samhälles eller kommuns tjänst och i fråga
om handläggningen av förrättningar vore underkastad samma ansvar som
lantmätare. Även Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund
och svenska kommunal-tekniska föreningen ha rest invändningar
mot att frågan om behörighet för annan än lantmätare alt inom detaljplanerade
områden förrätta avstyckning ordnades genom en på behovsprövning
grundad auktorisering av tillfällig natur. Ett municipalsamhälle, där jordregister
fördes, hade för närvarande rätt att anställa behörig person för
handläggningen av tomtindelningsärenden och förrättningar enligt 2 kap.
1''astighetsbildningslagen eller överhuvud taget för mätningsväsendets allmänna
skötsel. Det borde vara samhället förbehållet att avgöra, om mätningsmannen
borde anförtros även att handlägga den avstyckningsverksamhet
som i likhet med tomtindelning vilade på plantekniska förutsättningar.
Samma rätt borde tillkomma en landskommun som inrymde områden under
byggnadsplan eller byggnadsföreskrifter av mera detaljerat innehåll än utomplansbestämmelser
av vanlig enkel typ. Denna rätt borde icke heller kunna
när som helst av länsstyrelsen upphävas. Den av de sakkunniga föreslagna
anordningen motverkade också ett förfarande som mången gång kunde vara
lämpligt, nämligen kommunalförbund om gemensam fackman på just detta
område. Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund har
för sin del ansett, att kommuns rätt att anställa mätningsman även för avstyckning
borde tillkomma icke blott landskommun med områden under
byggnadsplan eller byggnadsföreskrifter utan även landskommun med områden
för vilka gällde utomplansbestämmelser. Förbundet gör vidare gällande,
att den nuvarande ordningen icke visats medföra några olägenheter. Alla
förrättningar måste undergå lantmäteriteknisk granskning, och man hade
därigenom tillräcklig garanti för att förrättningar som verkställts av mätningsmän
utförts på ett sakkunnigt och tillfredsställande sätt.

174

Departements chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Lika med fastighetsbildningssakkunniga anser jag att behörighet att verkställa
avstyckning för bostads- eller industriändamål eller i liknande syfte
liksom för närvarande i vissa fall bör tillkomma även annan än statsanställd
lantmätare. Detta bör framför allt gälla inom stadsliknande samhällen. Berättigad
anledning kan där finnas att ordna avstycknings- och mätningsväsendet
på annat sätt än genom anlitande av lantmätaren i orten. Men även
inom sådana landsbygdsområden, där stadsplan eller byggnadsplan fastställts,
torde behörighet att verkställa angivna slag av avstyckningar utan större olägenhet
kunna tilläggas annan än lantmätaren. Någon tillämpning av de
jordpolitiska villkoren vid avstyckning inom område med byggnadsplan som
fastställts efter den 1 januari 1948 skall nämligen icke förekomma, och även
inom äldre byggnadsplaneområden torde i praktiken dessa villkor oftast få
träda tillbaka för behovet av att åstadkomma lämpliga lägenheter för bostadsändamål.
Vad angår utomplansområden är förhållandet ett annat. Medan
enligt gällande lag utomplansbestämmelser för sin tillkomst förutsätta
att tätbebyggelse är att förvänta, blir så icke förhållandet enligt den nya
byggnadslagen. Väntas tätbebyggelse uppkomma, förutsätter byggnadslagen
att byggnadsplan eller stadsplan upprättas. Utomplansbestämmelser skola däremot
användas för områden, där tätbebyggelse ej finnes eller är att förvänta
men där reglering av bebyggelsen ändock anses erforderlig, t. ex. i fråga
om storleken av tomtplats, högsta tillåtna hushöjd, avstånd till väg eller dylikt.
Utomplansbestämmelser kunna därtör bli gällande inom stora områden
av ren landsbygdsnatur.

Vid avstyckning inom utomplansområden skola de jordpolitiska villkoren
tillämpas i full utsträckning. Det kan då icke vara lämpligt att där tillåta
personer utan utbildning och erfarenhet rörande de jordpolitiska frågorna att
förrätta avstyckningar. Vidare är att märka att enligt 21 kap. 68 § (efter
den 1 januari 1948 66 §) länsstyrelsen är fastställelsemyndighet beträffande
avstyckningar inom sådana områden som avses i andra stycket i förevarande
paragraf. Gives annan än lantmätare behörighet att verkställa vissa avstyckningar
inom utomplansområden, följer alltså därav att länsstyrelsen
blir fastställelsemyndighet inom dessa områden. Detta gäller avstyckningar
av alla slag, även sådana för jordbruksändamål. Med hänsyn till vad förut
anförts angående utomplansbestämmelsernas natur och sättet för deras användning
enligt byggnadslagen synes ett sådant resultat mindre önskvärt.
På grund av vad sålunda anförts har behörighet att verkställa avstyckning
förbehållits vederbörande lantmätare inom områden med utomplansbestämmelser.

I fråga om områden med avstyckningsplan är det tveksamt, huruvida avstyckning
där skall få verkställas av annan än lantmätare. Å ena sidan har
vid planens godkännande förutsatts att tätbebyggelse skall komma till stånd,
men å andra sidan har prövning av planens lämplighet icke verkställts efter
de principer, som gälla beträffande fastställande av byggnadsplan. Med
hänsyn bland annat till önskvärdheten att länsstyrelsen blir fastställelsemyndighet
inom ifrågavarande områden har jag ansett att avstyckningspla -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

175

nen bör likställas med byggnadsplan och att sålunda inom avstyckningsplanområden
avstyckningar skola kunna verkställas även av andra än lantmätare.
Stadgande i sådant syfte har intagits i övergångsbestämmelserna.

Mot de av fastighetsbildningssakkunniga föreslagna reglerna angående
auktorisation av särskild förrättningsman för avstyckning har jag i stort
sett icke något att erinra. Det är av många skäl önskvärt att en bättre kontroll
vinnes över dem, som utan att vara statsanställda lantmätare verkställa
avstyckningar. Såsom påpekas i flera yttranden torde emellertid auktorisation
icke böra meddelas av länsstyrelsen utan av lantmäteristyrelsen. Garantier
torde därigenom vinnas för en sakkunnig och enhetlig prövning av uppkommande
spörsmål. Jag förutsätter att lantmäteristyrelsen icke underlåter
att i erforderlig omfattning samråda med länsstyrelsen och vederbörande
kommunala organ.

Beträffande den i 5 § sista stycket föreslagna skyldigheten att underrätta
byggnadsnämnd om sökt avstyckningsförrättning må hänvisas till mitt yttrande
vid 3 kap. 2 § angående motsvarande underrättelseskyldighet vid
laga skifte.

11 §•

Gällande lag upptager i denna paragraf vissa bestämmelser om antalet ägoskiften
och om ägornas form. I princip må till fastighet som bildas genom
avstyckning utläggas högst tre skiften. Det skall tillses, att såväl den avstyckade
ägovidden som stamfastigheten erhåller en regelbunden och för
dess nyttjande lämplig form. I lagrummet göres särskilt förbehåll för det
fall att sammanläggning skall ske i samband med avstyckningen. Det skall
då tillses, att antalet skiften, vari den för sammanläggning avsedda marken
utlägges, och deras form ej må medföra hinder för sammanläggning efter
vad därom är stadgat.

I fastiglietsbildningssakkunnigas förslag ha motsvarande bestämmelser,
som där upptagits under 16 § 1), fått en mera allmän avfattning. De sakkunniga
ha nämligen funnit, att intresset att ägorna ligga i ett sammanhang
vore stort men att de offer som måste göras för att ett fixerat maximum ej
skulle överskridas i vissa fall vore sådana, att lämplighetsgraden kunde sjunka
under vad som behövt bliva fallet om ytterligare ett skifte kunnat tilllåtas.
Ett snävt tilltaget maximum förde också med sig den olägenheten, att
det lätt ingåve föreställningen att några anmärkningar mot antalet skiften
ej kunde riktas blott icke detta maximum överskridits. Med den större friheten
att efter omständigheterna pröva, hur många ägoskiften som må tilllåtas,
borde man enligt de sakkunnigas mening bland annat vinna större
möjlighet att tillgodose intresset, att väg- och vattenavledningsförhållandena
beaktades. De sakkunniga ha föreslagit uttryckligt stadgande härom.

Det i lagen gjorda förbehållet rörande ägoskiftenas antal och form i sammanläggningsfallet
har uteslutits i sakkunnigförslaget. Såsom skäl härför ha
de sakkunniga anfört, att enligt det framlagda förslaget till ny lag om sam -

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

manläggning ifrågavarande lämplighetsprövning skulle tillhöra jorddelnings ärendet.

Med anledning av att i förslaget icke upptagits något stadgande om ägoskiftenas
antal har överlantmätaren i Jämtlands län ifrågasatt, om icke förslagets
mera obestämt hållna bestämmelse kunde vara ägnad att lämna rum
för alltför stor frihet åt förrättningsmännen i denna fråga. Utvägen att i stället
i lagen införa bestämmelser motsvarande de enligt 13 kap. 7 § för laga
skifte gällande syntes därför böra övervägas. Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund framhåller, att det icke kunde tillräckligt kraftigt understrykas
att vid fastighetsbildningen hänsyn skall tagas icke enbart till lämplig ägofigur
utan även till väg- och vattenavledningssystemen. Den största hänsyn
borde nämligen tagas till erhållandet av lämpliga enheter, vilka möjliggjorde
rationalisering och förbilligande av driften, bl. a. med mekaniska hjälpmedel.
Även om den praktiska ägoutformningen därvidlag ofta komme att möta
stora svårigheter, borde regeln ändock givas en ännu kraftigare formulering
i lagen, så att detta grundläggande villkor för jordbrukets bästa lönsamhet
ägnades all vederbörlig hänsyn vid fastighetsskapandet. Även industriens
Norrlandsutredning har ifrågasatt, om det från rationaliseringssynpunkt
framförda kravet på större hänsynstagande till tekniskt-ekonomiska synpunkter
vid fastighetsbildningen kunde förväntas bliva tillgodosett genom den
allmänt hållna föreskriften i sakkunnigförslagets 16 §. Å andra sidan har
Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansett intet vara
att erinra mot att lagens bestämmelser om högsta tillåtna antalet skiften
utginge. Resultatet komme emellertid att i hög grad bero på den blivande
lagtillämpningen. Det vore enligt utskottets mening av stor vikt, att man i
framtiden i högre grad än hittills gåve akt på de nybildade fastigheternas arrondering,
vilket i många fall kunde ha avsevärt större betydelse för fastigheternas
användbarhet än en viss variation i deras ägoområde.

Som ett genomgående drag i skifteslagstiftningen finner man strävandet
att nedbringa antalet skiften till det minsta möjliga. Otvivelaktigt är det
också betydelsefullt, att ägorna bliva utlagda i så få skiften som möjligt. Av
icke mindre vikt torde emellertid vara, att om flera skiften utläggas, ägorna
icke bliva så spridda att transportmöjligheterna mellan olika delar av fastigheten
bliva mindre goda, ett förhållande som kan i hög grad öka kostnaderna
för jordbruksdriften. På sätt i sakkunnigförslaget angivits böra ägorna
sålunda såvitt möjligt ligga i ett sammanhang. Det torde såsom de sakkunniga
anfört vara mera av behovet påkallat alt detta förhållande betonas i
lagen än att uppställa ett visst maximum för antalet skiften. Genom en mera
allmänt avfattad bestämmelse vinnes också den fördelen, att möjlighet beredes
att vid fastighetsbildningen taga nödig hänsyn till förhållandena i det
enskilda fallet. Med hänsyn till den betydelse väg- och vattenavledningssystemen
ha för en rationell drift synes också lämpligt att, på sätt de sakkunniga

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

föreslagit, i lagtexten intaga en erinran om att jämväl dessa förhållanden
skola beaktas vid fastighetsbildningen.

I några yttranden ha påkallats mera ingående regler angående fastigheternas
utformning. Med hänsyn till att avstyckning kan ske för de mest olikartade
ändamål och att anspråken på ägornas form, antalet ägoskiften och
dylikt måste variera till följd av naturförhållandena, styckningsfastighetens
beskaffenhet m. m. lärer detta dock icke lämpligen låta sig göra. Det torde
vara tillfyllest att angiva vissa allmänna synpunkter som skola beaktas vid
lämplighetsprövningen och överlämna åt de fastighetsbildande myndigheterna
att vid tillämpningen söka nå bästa möjliga resultat.

När sammanläggning sker i samband med avstyckning, kommer den jordpolitiska
kontrollen att utövas i jorddelningsärendet och ske efter jorddelningslagens
bestämmelser. Lämplighetskravet hänför sig ju då enligt avstyckningsreglerna
jämväl till den fastighet som bildas genom jorddelningen
i förening med sammanläggning. Med den utformning de jordpolitiska föreskrifterna
sålunda fått måste tydligen fastighetsbildningens tillåtlighet prövas
redan i jorddelningsärendet, och frågan bör då givetvis icke underkastas
ytterligare prövning i sammanläggningsärendet. Erinran härom har intagits
i de sakkunnigas förslag till ny sammanläggningslag. Med hänsyn till det
anförda har jag ansett att, på sätt de sakkunniga föreslagit, den för närvarande
i 11 § andra stycket intagna hänvisningen till sammanläggningslagens
bestämmelser om skiftesantal och skiftesform bör utgå.

12 §.

Enligt 12 § andra stycket i gällande lag skall tid avstyckning bestämmas,
om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktighet i
samfälligheter eller i särskilda rättigheter och förmåner som tillkomma styck -ningsfastigheten. Från den frihet som lagen i detta avseende medgiver göres
undantag för det fall att fråga är om allmänning eller annan därmed jämförlig
samfällighet. Enligt en i senare delen av 12 § andra stycket intagen
föreskrift gäller nämligen, att vid avstyckning av mark till jordbruksfastighet
bestämmelse ej må meddelas, varigenom den avstyckade ägovidden uteslutes
från rätt till delaktighet i dylik allmänning eller samfällighet; vad som
av stamfastighetens andel i sådan samfällighet skäligen kan anses belöpa på
den avstyckade ägovidden skall tilläggas denna.

I sakkunnigförslaget har denna bestämmelse ersatts med ett stadgande,
som innehåller förbud mot avstyckning på sådant sätt, att andel som nu
sagts tillfaller fastighet som ej är avsedd till jordbruk (20 § i sakkunnigförslaget).
Med andel i allmänning eller samfällighet har i förslaget likställts
andel i kassa, fond eller dylikt som inrättats till jordbrukets stöd. De sakkunniga
ha uttalat, att huvudsaken vore att icke den ifrågavarande förmånen
berövades jordbruksnäringen i orten. Av mindre vikt vore att varje
särskilt jordbruk finge andel i samfälligheten. Det allmänna lämplighetskravet
skyddade mot att man bildade jordbruksfastighet utan sådan andel,

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 saml. Nr 232. 12

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

där denna vore behövlig för jordbrukets bärighet. Beträffande motiven till
de sakkunnigas förslag må i övrigt hänvisas till betänkandet s. 180, 181.

Med avseende å förevarande bestämmelser har överlantmätaren i Norrbottens
län förklarat, att de vore väl motiverade och komme att få avsevärd
betydelse inom länet, överlantmätaren i Västerbottens län har ansett, att rätt
till elektrisk kraft eller annan rättighet kunde ha lika stor betydelse för
jordbruket som andel i samfällighet, kassa, fond eller dylikt samt att sådan
rättighet därför icke borde få undandragas jordbruket. Överlantmätaren i
Gotlands län har emellertid ifrågasatt, om andel i kassa, fond eller dylikt
hade sådan betydelse att den borde särskilt angivas i lagtexten, varjämte denne
överlantmätare anmärkt, att förrättningsmannen svårligen kunde skaffa säker
upplysning om möjligen befintlig sådan förmån.

Departements■ Under förarbetena till nu gällande lag anfördes om 12 § andra stycket, att
chefen u **

detta lagrum gåve möjlighet att till område, som avstyckades, lägga andel i

samfälligheter eller i särskilda rättigheter och förmåner. Allenast i förmån,
vilken vore knuten till mantalet, kunde delaktighet icke tilläggas avstyckningslott.
I anledning av detta senare uttalande anförde vederbörande riksdagsutskott,
att bestämmelserna syntes medföra, att genom avstyckning avskilda
jordbruksfastigheter komme att sakna del i sådana samfälligheter som
åtföljde mantalet, t. ex. häradsallmänningar och besparingsskogar, och som
måhända inrättats till stöd just för jordbruksnäringen i orten. Till förebyggande
av dylika missförhållanden föreslog utskottet ett tillägg till paragrafen
av innehåll, att jordbruksfastighet ej finge uteslutas från delaktighet i allmänning
eller därmed jämförlig samfällighet. Detta tillägg resulterade i det
stadgande som återfinnes i senare delen av 12 § andra stycket. Den här meddelade
bestämmelsen utgör sålunda undantag icke blott från den möjlighet
att med avseende å styckningsfastigheten tillkommande särskilda rättigheter
och förmåner eller andel i samfälld mark förfara efter gottfinnande som
föreligger enligt första punkten av 12 § utan även från den under förarbetena
uttalade principen, att avstyckad ägovidd icke kan erhålla del i förmån som
är knuten till mantalet.

Uppenbarligen kan nu icke komma i fråga att upphäva eller inskränka den
möjlighet som för närvarande finnes att tillägga för jordbruk avsedd styckningsdel
andel i allmänning eller därmed jämförlig samfällighet som är av
vikt såsom stöd för jordbruket. Å andra sidan saknas skäl föreskriva, att
varje till jordbruk avsedd styckningsdel skall ha andel i samfällighet som nu
sagts. Såsom de sakkunniga anfört framtvingas genom ett sådant stadgande
en ofta föga praktisk uppdelning av andelstalen, och inkomsten av allmänningen
delas upp i en mängd småbelopp utan verklig betydelse för mottagarna
i stället för att utgöra ett stöd för delägarna. Huruvida ägovidd som avstyckas
för jordbruk skall tilläggas sådan andel, bör bedömas enligt det allmänna
kravet på fastighets lämplighet för sitt ändamål. Däremot torde det vara
av vikt att förebygga, att andel i samfällighet, som inrättats till stöd för

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

179

jordbruket eller eljest är av vikt för denna näring, genom avstyckning frångår
jordbruket. Med hänsyn härtill bar i departementsförslaget, i överensstämmelse
med vad de sakkunniga förordat, upptagits en bestämmelse av innehåll,
att om styckningsdel skall utgöra eller tillhöra jordbruksfastighet, andel i
allmänning eller därmed jämförlig samfällighet, som är av vikt såsom stöd
för jordbruket, icke må tillfalla fastighet som icke är avsedd för jordbruk.
Av en bestämmelse med denna innebörd torde motsättningsvis framgå, att
hinder icke möter att till styckningsdel lägga sådan andel, även om styckningsdelen
icke är bärare av mantal.

Det synes knappast föreligga skäl att, såsom skett i sakkunnigförslaget,
med andel i allmänning och dylikt likställa andelar i magasinskassa och
andra till jordbrukets stöd inrättade kassor och fonder. Frånsett svårigheterna
att vinna tillförlitlig upplysning om förekomsten av dylik förmån kan mot en
sådan anordning invändas, att kassor och fonder icke kunna anses ha
samma jordpolitiska betydelse som allmänningar och därmed jämförliga
samfälligheter. Härtill kommer att, såsom en överlantmätare framhållit, till
fastigheten i fråga kunna vara knutna även andra rättigheter av samma vikt
såsom stöd för jordbruket. Såsom exempel må nämnas sådan rättighet till
elektrisk kraft, vilken skall utgå som ersättning för förlorad vattenkraft och
som skall vara förenad med den fastighet till vilken vattenkraften hört. Stadgandet
lärer därför liksom hittills endast böra gälla andel i allmänning eller
därmed jämförlig samfällighet som är av vikt såsom stöd för jordbruket.
Övriga till fastigheten knutna rättigheter torde — där ej beträffande rättighet
som tillkommer fastighet annat finnes särskilt stadgat — böra behandlas
enligt reglerna i 12 § andra stycket första punkten. Frågan, till vilken styckningsdel
sådan rättighet bör läggas eller huru den bör fördelas mellan styckningsdelama,
blir då att pröva enligt de allmänna fordringarna på fastighets
lämplighet för sitt ändamål.

13 §.

1 inom., som är likalydande med första stycket i nuvarande 13 §, innehåller
förbud mot avstyckning inom tomtindelat område. Fastighetsbildningssakkunniga
ha i 12 § första stycket upptagit regler, som innebära en viss
uppmjukning av delta förbud (motiv, se s. 163, 164 i fastighetsbildningssakkunnigas
betänkande), medan stadsplaneutredningen icke föreslagit någon
ändring av gällande föreskrifter härutinnan.

2 mom. motsvarar andra—femte styckena i nuvarande 13 § ävensom 12 §
andra stycket i fastighetsbildningssakkunnigas samt 13 § andra och tredje
styckena i stadsplaneutredningens förslag. Fastighetsbildningssakkunnigas
förslag innebär, att de gällande reglerna angående hänsynstagande vid avstyckning
till planer och andra bestämmelser rörande byggnadsverksamheten
— med bibehållande av deras sakliga innehåll — erhålla cn mera generell
avfattning än tidigare. Stadsplaneutredningen har föreslagit en ytterligare
omarbetning av dessa regler, främst betingad av tillkomsten av de nya insti -

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

tuten generalplan och regionplan (motiv, se s. 587, 588 i stadsplaneutredningens
betänkande).

3 inom. har viss motsvarighet i nuvarande 1 § femte stycket samt 13 § i
fastighetsbildningssakkunnigas förslag och 13 a § i stadsplaneutredningens
förslag. Enligt de gällande bestämmelserna i ämnet äger länsstyrelsen utfärda
förbud mot avstyckning utan länsstyrelsens tillstånd, därest länsstyrelsen
finner att avstyckningsplan eller byggnadsplan erfordras för visst område.
13 § första stycket i fastighetsbildningssakkunnigas förslag innehåller, att länsstyrelsen
äger meddela avstyckningsförbud, om byggnadsplan finnes erforderlig
eller ändring anses böra ske av befintlig byggnadsplan eller avstyckningsplan.
Därjämte ha fastighetsbildningssakkunniga i 13 § andra stycket
föreslagit vissa bestämmelser rörande kungörandet av avstyckningsförbud
och om förbudets verkan. I sistnämnda hänseende gäller att avstyckningsförbud
skall lända till efterrättelse utan binder av förd talan; dock att förbudet
skall vara utan verkan i ärende, däri efter underställning eller besvär
eller vid fastställelseprövning meddelats beslut, innefattande bifall till begäran
om avstyckning. Enligt stadsplaneutredningens förslag skall avstyckningsförbud
automatiskt inträda såsom en följd av att byggnadsförbud meddelas
i avbidan på upprättande eller ändring av vissa planer och byggnadsreglerande
bestämmelser (motiv, se s. 164, 165 i fastighetsbildningssakkunnigas
betänkande och s. 588—590 i stadsplaneutredningens betänkande).

4 mom. saknar direkt motsvarighet i gällande lag men motsvaras delvis av
38 § i fastighetsbildningssakkunnigas förslag och 15 a § i stadsplaneutredningens
förslag. Enligt dessa båda paragrafer, som äro likalydande, skall
lantmätaren, om han vid avstyckningsförrättning finner att byggnadsplan erfordras
eller att ändring av sådan plan eller avstyckningsplan bör ske, hänskjuta
frågan till länsstyrelsen samt förklara förrättningen vilande i avbidan
på beslut i ärendet (motiv, se s. 127 och 211 i fastighetsbildningssakkunnigas
betänkande samt s. 591 i stadsplaneutredningens betänkande).

Rörande den föreslagna uppmjukningen av förbudet mot avstyckning inom
tomtindelat område har överlantmätaren i Jönköpings län anfört, att vägande
skäl härför ej anförts. Olägenheter kunde uppkomma, om man tilläte avstyckning
inom tomtindelade områden. Tomtindelning hade fastighetsbildande
verkan så till vida, att lagfart kunde meddelas direkt på tomtindelningshandlingarna
beträffande i tomt ingående område av en fastighet. Medgåves
nu avstyckning enligt förslaget, kunde det inträffa, att länsstyrelsen fastställde
en dylik avstyckning, samtidigt med att inskrivningsdomaren meddelade
lagfart å del av samma område och därigenom gjorde detta till en självständig
fastighet. Då motsvarande bestämmelser i 5 kap. 1 § fastighetsbildningslagen
icke föresloges ändrade, skulle vidare olika stadganden komma att gälla
inom stadsliknande samhällen, allt efter som för dem fördes jordregister
eller fastighetsregister såsom för stad. Även länsstyrelsen i Jönköpings län
och ägodelningsdomaren i Västra Göinge domsaga ha ansett gällande bestämmelser
lämpligare än de av fastighetsbildningssakkunniga föreslagna. Över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

181

lantmätaren i Örebro län har pekat på ungefär samma olägenheter som överlantmätaren
i Jönköpings län samt föreslagit, att myndighet, som fastställde
avstyckning berörande tomlindelat område, skulle åläggas att omedelbart
före fastställelsen inhämta uppgift från registerföraren, huruvida någon införing
i tomtboken av avstyckat område ägt rum. Överlantmätaren i Västerbottens
län, vilken däremot ansett förslaget innebära en värdefull nyhet, har
påyrkat, att avstyckning icke skulle få ske så att i avstyckat område inginge
mark, varå med stöd av 1 kap. 3 § lagen om fastighetsbildning i stad särskild
lagfart beviljats, eller att stamfastigheten komme att bestå av enbart sådan
mark. Ett liknande uttalande har gjorts av överlantmätaren i Norrbottens
län. Överlantmätaren i Västerbottens län har vidare anmärkt, att av förslaget
icke syntes tydligt framgå, huruvida förbudet mot att genom avstyckning
bilda ny fastighetsgräns inom tomtindelat område även avsåge det fall att
den gräns, som skulle bildas, sammanfölle med tomtgräns. Avstyckning i detta
fall borde enligt överlantmätarens mening icke förhindras. Kammarkollegiet
har anfört, att den föreslagna bestämmelsen syntes lida av en viss oklarhet.
Det förefölle kammarkollegiet tillfyllest att stadga, att avstyckning ej
finge verkställas så att det bildades ny fastighetsgräns inom tomtindelat område.
Ett flertal myndigheter ha därjämte anmärkt, att lagtexten i första
stycket vore svårförståelig.

Föreskrifterna i 12 § andra stycket i fastighetsbildningssakkunnigas förslag
ha i allmänhet vunnit gillande i de avgivna yttrandena. Lantmåteristgrelsen,
överlantmätaren i Västerbottens lån och Sveriges lantmätareförening
ha dock ansett, att den dispensrätt som enligt 13 § andra stycket sakkunnigförslaget
tillagts länsstyrelsen skulle komma i konflikt med stadgandet i
förstnämnda lagrum om avstycknings överensstämmelse med gällande plan.
Lantmäteristyrelsen har fördenskull föreslagit, att när avstyckningsförbud utfärdades
inom planområde, planen skulle upphöra att gälla. Även länsarkitekten
i Jönköpings län pekar på de olägenheter, som kunde uppkomma om
avstyckning verkställdes i enlighet med fastställd plan, när ändring av planen
vore att förutse. Vidare har överlantmätaren i Uppsala län ifrågasatt en bestämmelse,
att åtminstone vid första avstyckningen inom ett kvarter, efter det
byggnadsplan fastställts, skulle med en enklare karta eller kartskiss visas, på
vad sätt avstyckningen inginge som ett led i kvarterets lämpliga indelning i
tomtplatser.

Däremot har den omformulering av bestämmelserna i 12 § andra stycket,
som föreslagits av stadsplaneutredningen (13 § andra och tredje styckena i
utredningens förslag), kritiserats i vissa yttranden. Sålunda ha fastighetsbild
ningssakkunniga i sitt utlåtande över stadsplanculredningens betänkande
ifrågasatt, huruvida det vore riktigt att den kanske beträffande detaljerna
mindre noggranna regionplanen skulle kunna föranleda avslag å avstyckningsansökan,
som dock stode i full överensstämmelse med upprättad generalplan,
blott därför att förordnande om rättsverkningar av denna ännu ej
meddelats och regionplanen ännu ej ändrats. Fastighetsbildningssakkunniga
lia vidare vänt sig mot föreskriften, att avstyckning ej skulle få verkställas

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

»i den mån detta kunde iakttagas utan att markens ägare tillskyndades märklig
skada». Då det gällde ändringar i fastighetsindelningen vore det — i motsats
mot gällande planlagstiftnings inställning till förbud att bebygga ett
markområde — något tämligen nytt och främmande att betrakta en av allmänna
intressen föranledd inskränkning i jordägarnas dispositionsfrihet såsom
ett intrång i deras rätt och den olägenhet de kanske hade av villkoret
för jorddelningen såsom »skada», som det allmänna tillfogade. I stället såges
saken vanligen så, att någon verklig rätt till ändring i fastighetsindelningen
icke kunde göras gällande mot det allmänna. Riktigt måste enligt de sakkunnigas
mening anses vara att, om regionplanen skulle inverka på avstyckningsvillkoren,
man angåve hur detta skulle ske mer exakt än medelst det
i byggnadslagen använda uttrycket att planen skulle tjäna till ledning. Ett
sådant uttryck kunde nämligen icke passa, när det gällde prövning, vid vilken
myndigheten endast kunde bifalla eller avslå den enskildes ansökan.
Men icke förty kunde den ifrågavarande bestämmelsen bland avstyckningsvillkoren
vålla tvekan om innebörden. Förhållandet vore mycket ofta, för
att icke säga regelmässigt, att med avstyckningen avsåges genomförandet av
en planerad markförsäljning eller legalisering av en verkställd sådan. Hur
villig »markens ägare» än härvid kunde vara att för sin del medge den
ändring, som kunde erfordras för att avstyckningen ej skulle motverka regionplanen,
så bleve han vanligen härutinnan, för att affären ej skulle stanna
i stöpet respektive för att ändringen skulle kunna vidtagas, beroende av den
andra kontrahenten, den tilltänkte köparen respektive den som verkställt
försäljningen, och denne kunde vägra av mångahanda skäl. Man torde här
få räkna med att hela affären stode på spel genom ändringen och att »märklig
skada» därför skulle inträda samt alltså icke kunna avslå ansökningen
för att avstyckningen skulle motverka regionplanen. Sådant som stadgandet
förelåge i förslaget, syntes det alltså icke böra godtagas utan tarva omformulering
och komplettering. Emellertid kunde dess lämplighet och behövlighet
överhuvud starkt ifrågasättas. Det föreslagna stadgandet skulle knappast
kunna leda längre än att man vid avstyckningen fordrade smärre jämkningar
av de äskade gränserna. Men de i regionplanen angivna begränsningslinjerna
skulle tydligen blott vara ungefärliga, och därför skulle deras exakta iakttagande
ej vara behövligt. Stadgandets betydelse måste sålunda bli ringa. Fastighetsbildningssakkunniga
menade fördenskull, att regionplanen kunde, på
samma sätt som enligt stadsplaneutredningens förslag generalplan utan civila
rättsverkningar, uteslutas från de planer, som inverkade på själva avstyckningsvillkoren.
Överlantmätaren i Örebro län har likaledes uttalat tvekan,
huruvida det föreslagna stadgandet om hänsynstagande till regionplanen
komme att erhålla större praktisk betydelse, medan länsarkitekten i Hallands
län för sin del framhållit att den föreslagna skyldigheten att taga hänsyn till
regionplan borde gälla även i fråga om generalplan. Generalplanen borde
sålunda beaktas, i den mån detta kunde ske utan märklig skada för markägarna.
Ytterligare har överlantmätaren i Västerbottens län anfört, att vissa
svårigheter förelåge att genomföra planer å områden, som vore utarrendera -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

183

de. Arrendatorerna kunde där genom sin starka ställning gentemot markägaren
hindra bebyggelse inom därför lämpliga områden.

Yttrandena över fastighetsbildningssakkunnigas förslag i 13 § första stycket
rörande utfärdande av avstyckningsförbud ha förut redovisats i den allmänna
motiveringen. Vad angår fastighetsbildningssakkunnigas förslag i
13 § andra stycket rörande verkan av avstyckningsförbud har detta mött
betänkligheter i vissa yttranden. Sålunda ha överlantmätarna i Uppsala, Västerbottens
och Västmanlands län ansett, att avstyckningsförbud, som utfärdats
efter avstyckningsförrättningens avslutande, ej borde hindra dess fastställande.
Förstnämnda båda överlantmätare ha därvid uttalat, att om avstyckningsförrättning
avslutats innan avstyckningsförbud trätt i kraft, borde
frågan ordnas på det sättet att, om det tillkomme överlantmätaren att fastställa
förrättningen, han inhämtade länsstyrelsens yttrande eller, där länsstyrelsen
vore fastställande myndighet, överlantmätaren med yttrande överlämnade
ärendet dit. Ägodelningsdomaren i Västra Göinge domsaga har
däremot anfört, att beslutet om bifall till avstyckningen borde vara lagakraftvunnet,
för att ett avstyckningsförbud skulle vara utan verkan å förrättningen.

Stadsplaneutredningens förslag att avstyckningsförbud skulle inträda automatiskt
genom utfärdandet av byggnadsförbud har mött gensaga i det yttrande
över utredningens betänkande, som avgivits av fastighetsbildningssakkunniga.
Sistnämnda sakkunniga ha uttalat, att de ingalunda ville förneka
att ett intimt samband rådde mellan de intressen, som föranledde ifrågavarande
nybyggnads- och avstyckningsförbud men ansåge dock onödigt och
mindre lämpligt att frångå det nuvarande systemet att beslutet direkt angåve
de rätlsföljder, som avsåges med detsamma. Även länsarkitekten i Västerbottens
län har ansett, att det ej alltid vore nödvändigt att byggnadsförbud
vore sammankopplat med avstyckningsförbud. Inom länet användes avstyckningsförbud
icke i samma utsträckning som byggnadsförbud. Det kunde
också ifrågasättas om icke avstyckningar för rena jordbruks- eller skogsbruksändamål
borde undantagas från förbud. Överlantmätaren i Örebro län, som
i övrigt icke haft något att erinra mot sammankopplingen av byggnads- och
avstyckningsförbuden, har instämt i sistnämnda uttalande. Å andra sidan
har länsarkitekten i Örebro län föreslagit, att avstyckningsförbud automatiskt
borde följa även av byggnadsförbud i avbidan på förändring av egentlig
landsbygd till stad eller stadsliknande samhälle.

Yttrandena rörande de av fastighetsbildningssakkunniga föreslagna bestämmelserna
i 38 § om lantmätarens skyldighet att avbryta förrättningen
och insända handlingarna till länsstyrelsen då planfråga uppkommit ha i
huvudsak redovisats i den allmänna motiveringen. Ytterligare må dock anmärkas,
att överlantmätaren i Hallands län ansett, att emedan skäl ej funnes
att antaga annat än att länsstyrelsen i förevarande fall komme att inhämta
yttrande från överlantmätaren, borde förrättningsmannen insända handlingarna
i ärendet till överlantmätaren, som därefter med eget yttrande borde
överlämna ärendet till länsstyrelsens prövning.

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Departements- Den föreslagna utvidgningen av rätten till avstyckning inom tomtindelat
chefen. omräde torde såsom av vissa yttranden framgår medföra olägenheter ur
fastighetsregistrerjngssynpunkt. En omarbetning av förslaget synes fördenskull
vara behövlig. Därvid bör beaktas ej blott jorddelningslagens regler i
ämnet utan även motsvarande bestämmelser i fastighetsbildningslagen, vilka
fastighetsbildningssakkunniga icke alls behandlat. Med detta arbete lärer
dock utan olägenhet kunna anstå. På grund av vad sålunda anförts överensstämmer
1 mom. i departementsförslaget med nuvarande första stycket.

Gällande föreskrifter i 13 § om att vid avstyckning hänsyn skall tagas
till planer och särskilda bestämmelser för byggnadsverksamheten ha omformulerats
och generaliserats i huvudsaklig överensstämmelse med fastighetsbildningssakkunnigas
förslag. Departementsförslaget innehåller sålunda i

2 mom., att avstyckning icke får verkställas i strid mot fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan eller andra särskilda bestämmelser såsom
utomplansbestämmelser. Stadgandet innefattar bl. a. förbud mot avstyckning,
stridande mot t. ex. de bestämmelser som motsvara nuvarande 79 a och
80 §§ byggnadsstadgan (se 110, 111 och 149 §§ i stadsplaneutredningens
förslag till byggnadsstadga). Har enligt 86—88 eller 122—124 §§ departementsförslaget
till byggnadslag förbud meddelats mot tätbebyggelse eller annan
bebyggelse, skall hänsyn jämväl tagas därtill vid avstyckning (jfr

3 mom.). Likaså blir det förbjudet att verkställa avstyckning i närheten av
allmän väg på sådant sätt att byggnadsförbud enligt 33 eller 34 § lagen om
allmänna vägar motverkas.

Vad angår stomplan är sådan enligt övergångsbestämmelserna till byggnadslagen
helt jämställd med fastställd generalplan, medan av övergångsbestämmelserna
till de föreslagna ändringarna i jorddelningslagen framgår
att avstyckningsplan i förevarande hänseende skall jämställas med byggnadsplan.
Såväl avstyckningsplan som stomplan skall alltså iakttagas vid avstyckning.

Skyldigheten att vid avstyckning taga hänsyn till gällande planer och byggnadsreglerande
bestämmelser är enligt fastighetsbildningssakkunnigas och
stadsplaneutredningens förslag oeftergivlig. Såsom av vissa yttranden framgår,
kan det dock vara nödvändigt att avstyckning sker i strid mot befintlig
plan, nämligen då ändring av planen förutsättes. Även i andra fall torde avstyckning
i strid mot gällande planer och bestämmelser kunna ifrågakomma.
För att avstyckning i undantagsfall skall kunna fastställas, oaktat den strider
mot fastställda planer eller bestämmelser, torde böra fordras att länsstyrelsen
lämnat sitt medgivande. Förrättningen behöver dock icke avbrytas
för inhämtande av sådant medgivande. Lantmätaren kan nämligen, om han
finner skäl därtill, lämna tillstånd till dylik avstyckning under förutsättning,
att länsstyrelsens medgivande lämnas i samband med fastställelseprövningen.

Såsom framhållits av överlantmätaren i Uppsala län, är det ett önskemål,
att vid första avstyckningen inom ett kvarter, sedan byggnadsplan fastställts,
genom en karta eller kartskiss ungefärligen visas, på vad sätt avstyckningen

185

Kungi. Maj.ts proposition nr 232

ingår som ett led i kvarterets lämpliga indelning i tomtplatser. Något stadgande
härom torde dock ej erfordras i lagen.

Vad angår regionplan innebär stadsplaneutredningens förslag, att sådan
plan skulle följas vid avstyckning i den mån så kunde ske utan att markens
ägare därigenom tillskyndades märkligt men. Förslaget anknyter till en liknande
bestämmelse i byggnadslagstiftningen. Enligt 135 § departementsförslaget
till byggnadslag skall nämligen, om nybyggnad, schaktning, fyllning
m. m. inom regionplaneområde är beroende av myndighet, iakttagas, att markens
användning för i regionplanen avsett ändamål icke försvaras, dock att
härigenom avsevärt men ej må tillskyndas markens ägare utan att skälig
ersättning därför gives. Jag är ense med stadsplaneutredningen att vid avstyckning
hänsyn bör tagas jämväl till fastställd regionplan. Ett stadgande
härom torde alltså böra meddelas.

Enligt 5 § departementsförslaget till byggnadslag förutsättes för att mark
skall få användas för tätbebyggelse att den vid planläggning prövats från
allmän synpunkt lämpad för ändamålet. I lagen meddelas vidare vissa föreskrifter
om upprättande av stadsplan eller byggnadsplan, då tätbebyggelse
uppstått eller är att förvänta inom visst område. Givetvis bör avstyckning
icke ske så att blivande planläggning av dylikt område försvåras eller att dess
ändamålsenliga bebyggande motverkas. Stadgande härom har intagits i
3 mom. första stycket.

Såsom förut nämnts anser jag att det vidare bör vara möjligt att vägra avstyckning,
om den framstår som mindre lämplig med hänsyn till ännu icke
aktuella men dock sannolika framtida avstyckningar. Erforderliga bestämmelser
härom, vilka i viss mån kunna sägas utgöra ersättning för de nuvarande
föreskrifterna om avstyckningsplan, ha likaledes införts i första stycket
av 3 mom.

Av vad som anförts i den allmänna motiveringen följer, att länsstyrelsen
alltjämt bör äga befogenhet att meddela förbud mot avstyckning inom visst
område utan länsstyrelsens tillstånd i avbidan på upprättande eller ändring
av stadsplan eller byggnadsplan. Avstyckningsförbud som nu nämnts bör
kunna inskränkas att avse avstyckning för bostadsändamål, under det att
rena jordbruksavstyckningar lämnas fria. Stadsplaneutredningen har för sin
del föreslagit, att avstyckningsförbud automatiskt skulle följa av vissa byggnadsförbud,
som kunna meddelas i avbidan på upprättande av stadsplan eller
byggnadsplan eller eljest. Väl är det sant att byggnadsförbuden och avstyckningsförbuden
ha ett nära samband. Det synes dock i viss mån oegentligt
att anknyta avstyckningsförbudets inträde till att byggnadsförbud meddelas,
enär ju avstyckning är en åtgärd som regelmässigt föregår byggandet.
Vidare torde fall kunna förekomma då det icke är nödvändigt att meddela
förbud mot avstyckning, oaktat byggnadsförbud råder, eller att meddela förbud
mot avstyckning av alla slag. Rena jordbruksavstyckningar torde nämligen
såsom nyss nämnts i vissa fall kunna lämnas fria. Jag har fördenskull
utgått ifrån att avstyckningsförbud skall liksom hittills meddelas för sig.

186

Kungi. Mnj:ts proposition nr 232.

3 mom. andra stycket första punkten har avfattats i överensstämmelse härmed.

Den av stadsplaneutredningen föreslagna sammankopplingen av avstycknings-
och byggnadsförbud medförde, att de begränsningar av byggnadsförbuds
giltighetstid, som föreslagits i byggnadslagen, t. ex. i 108 § departementsförslaget,
automatiskt blevo gällande även för avstyckningsförbud. Då
stadsplaneutredningens berörda förslag nu frångås, uppkommer frågan, huruvida
giltighetstiden för avstyckningsförbud bör begränsas på annat sätt.
Detta synes dock icke nödvändigt, bl. a. med hänsyn till att byggnads- och
avstyckningsförbuden i praktiken oftast torde komma att följas åt. Den begränsning
av giltighetstiden för byggnadsförbud, som gäller enligt byggnadslagen,
torde därigenom i realiteten komma även avstyckningsförbudet till del.
Jag vill emellertid understryka vikten av att den frihet, som lämnats länsstyrelserna
att utfärda avstyckningsförbud, icke utnyttjas vare sig för onödigt
lång tid eller för onödigt stora områden.

Såsom i den allmänna motiveringen vidare utvecklats torde utan olägenhet
kunna tillåtas, att länsstyrelsen delegerar sin rätt att medgiva avstyckningar
trots gällande avstyckningsförbud till länsarkitekten. En föreskrift
härom har införts i andra punkten av 3 mom. andra stycket. Stadgandet
medför befogenhet för länsstyrelsen att bestämma att avstyckning må fastställas
utan hinder av gällande avstyckningsförbud, därest länsarkitekten ej
funnit anledning till erinran mot avstyckningen. Om åter länsarkitekten
skulle finna hinder möta mot avstyckning, skall ärendet hänskjutas till
länsstyrelsen.

Möjlighet synes också böra stå öppen för länsstyrelsen att föreskriva, att
avstyckning inom visst område icke får ske utan att särskilda hänsyn tagits
till blivande planläggning. Länsstyrelsen bör sålunda t. ex. kunna bestämma,
att vid avstyckning av sportstugetomter stränderna av en vacker sjö skola på
visst sätt lämnas fria. Det bör även vara möjligt för länsstyrelsen att föreskriva
alt avstyckning inom visst område icke får fastställas utan att länsarkitekten
blivit hörd i ärendet. Sådana föreskrifter böra kunna inskränkas
att avse avstyckning för bostads- eller industriändamål, under det att andra
avstyckningar lämnas fria. Stadgande om länsstyrelsens behörighet att meddela
särskilda anvisningar angående tillämpningen av 3 mom. första stycket
har intagits i sista punkten av detta stycke.

I ett tredje stycke av 3 mom. torde slutligen böra föreskrivas, att avstyckningsförbud
och andra anvisningar som länsstyrelsen utfärdar rörande
tillämpningen av bestämmelserna i 3 mom. skola lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan. Enligt fastighetsbildningssakkunnigas förslag
skulle länsstyrelses förordnande om avstyckningsförbud vara utan verkan i
avstyckningsärende, däri efter underställning eller besvär eller vid fastställelséprövning
meddelats beslut, innefattande bifall till begäran om avstyckning.
Då länsstyrelsens prövning kan ske från andra utgångspunkter än
dem, som ägodelningsrätten anlagt, torde det emellertid vara betänkligt att
betaga länsstyrelsen rätten att inverka på avstyckningsförrättningens fort -

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

satta gång i dylikt fall. Jag förordar fördenskull att länsstyrelsens avstyckningsförbud
skall äga verkan, även om förrättningen fortskridit så långt att
tillstånd till avstyckning meddelats efter underställning eller besvär eller vid
fastställelseprövning; ett avstyckningsförbud skulle således bli utan verkan
endast försåvitt förrättningen blivit fastställd genom beslut, vilket icke överklagas.
I praktiken torde emellertid, då avstyckningsförrättningen kommit
så långt som nyss nämnts, dispens från ett senare utfärdat avstyckningsförbud
oftast kunna utverkas.

Givetvis bör, därest avstyckningsförbud meddelas efter det att avstyckningsförrättningen
avslutats, prövningen av frågan om undantag från förbudet
ingå som ett led i fastställelseprövningen. Återförvisning till förrättningsmannen
bör sålunda i regel icke förekomma. Är överlantmätaren fastställelsemyndighet,
bör överlantmätaren hänskjuta dispensfrågan till länsstyrelsen.

Fastighetsbildningssakkunnigas förslag innehåller vidare föreskrift om att
länsstyrelsen skall underrätta jordägarna och överlantmätaren, då avstyckningsförbud
meddelats. Bestämmelser i detta ämne torde dock icke behöva
intagas i lagen. Oaktat uttryckliga stadganden därom saknas för närvarande,
torde länsstyrelserna icke underlåta att på lämpligt sätt kungöra de förbud
mot avstyckning som nu kunna meddelas. Givetvis bör kungörandet ske pa
sådant sätt att icke blott markägarna och överlantmätaren erhålla kännedom
om förbudet utan även vederbörande distriktslantmätare och andra förrättningsmän.

I den allmänna motiveringen liar ytterligare förordats, att avstyckning
skall kunna fortgå oaktat avstyckningsförbud råder. Lantmätaren bör, om
avstyckningsförbud gäller, kunna förfara på olika sätt. Anser han omständigheterna
vara sådana, att tillstånd bör kunna medgivas till avstyckningen,
torde han böra fortsätta förrättningen och föra den till slut. I sitt beslut om
avstyckningen skall lantmätaren därvid angiva, att avstyckningen skett under
förutsättning att länsstyrelsen lämnar tillstånd till densamma.

Om lantmätaren däremot finner att tillstånd till avstyckning inom område,
som omfattas av avstyckningsförbud, icke bör medgivas, bör han förklara
förrättningen vilande och insända handlingarna till överlantmätaren för vidare
befordran till länsstyrelsen eller länsarkitekten. Samma förfarande bör
tillämpas, om sakägaren särskilt begär att länsstyrelsens eller länsarkitektens
besked skall inhämtas. Bestämmelser angående lantmätarens skyldigheter i
nu angivna hänseenden ha intagits i J inom.

Innehåller länsstyrelsens eller länsarkitektens beslut i ärendet att medgivande
till avstyckning lämnas, har överlantmätaren, om förutsättningar därför
i övrigt föreligga, alt fastställa avstyckningen. Om åter länsstyrelsen icke
tillåter avstyckningen, torde ärendet få hänskjutas till ägodelningsrätten som
avgör, huruvida förrättningen skall återförvisas eller fastställelse vägras. Såväl
länsstyrelsens som ägodelningsrättens beslut i ärendet kunna överklagas.
Har länsstyrelsen överlåtit åt länsarkitekten all godkänna avstyckningar,

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

kan däremot såsom bestämmelserna blivit avfattade klagan icke föras över
länsarkitektens beslut varigenom han lämnat avstyckning utan erinran.

Klagan över ägodelningsrättens utslag kan icke leda till att länsstyrelsens
besked i planfrågan ändras. Sådan ändring kan endast vinnas genom överklagande
av länsstyrelsens beslut.

Har lantmätaren under förrättningen underställt ärendet länsstyrelsens
prövning, skall förrättningen återupptagas, då länsstyrelsens eller eventuellt
länsarkitektens beslut i ärendet föreligger. Förrättningen kan därvid avslutas
antingen med tillstånd till avstyckningen eller med beslut att avstyckningen
vägras. I sistnämnda fall torde nytt sammanträde på förrättningsstället
i regel ej erfordras, utan avstyckningen kan avslutas på lantmätarens
kontor.

Vad nu sagts gäller under förutsättning att särskilt avstyckningsförbud utfärdats.
Är detta ej förhållandet men uppkommer ändock fråga hur avstyckningen
må passa in i en blivande planläggning, kommer prövningen av
detta spörsmål att ingå som ett vanligt led i förrättningens handläggning på
samma sätt som gäller i fråga om andra förutsättningar för avstyckning,
t. ex. de jordpolitiska villkoren. Lantmätaren har i dylikt fall enligt 16 § att
efter vederbörlig utredning avgiva utlåtande, som innehåller besked huruvida
avstyckning tillätes eller icke. Vid fastställelseprövningen skall beaktas, om
avstyckningen kan medföra olägenheter med avseende å befintlig eller begynnande
tätortsbildning. Anses sådan olägenhet uppkomma, skall fastställelse
vägras. Fastställelsemyndigheterna, närmast överlantmätaren, skola kontrollera
att erforderlig utredning angående dessa frågor förebragts av lantmätaren
samt sörja för att eventuellt erforderlig ytterligare utredning kommer till
stånd. Yttrande kan i sådant syfte inhämtas från länsarkitekten. Har länsarkitekten
avstyrkt fastställelse å avstyckning, bör överlantmätaren givetvis
icke fastställa avstyckningen utan hänskjuta frågan till ägodelningsrätten. I
vissa fall, särskilt då fastställelsefrågan fullföljes till hovrätten eller högsta
domstolen, kan det vara befogat att utlåtande också införskaffas från länsstyrelsen
och byggnadsstyrelsen. Vad planmyndigheterna yrkat bör icke
frångås utan tvingande skäl. Utfärdas avstyckningsförbud, övergår såsom
förut nämnts även den formella beslutanderätten i planhänseende till planmyndigheterna.

Vid avstyckning av ett flertal bostadslägenheter torde stundom ha förekommit,
att lantmätaren verkställt avstyckningama i samband med att han
uppgjort erforderlig avstyckningsplan. Avstyckningsförrättningarna och planen
ha därpå samtidigt insänts för godkännande. Detta förfaringssätt kan
icke mera användas. Avstyckningsplan skall nämligen ej vidare upprättas
utan endast byggnadsplan, och innan byggnadsplan fastställes skall utställning
av planförslaget ske. Givetvis möter det ej hinder att lantmätaren på
begäran av sakägare uppgör förslag till byggnadsplan. Avstyckning av ett
flertal lägenheter i överensstämmelse med sådant planförslag får emellertid
ej ske förrän planen fastställts av länsstyrelsen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 232.

189

16 §.

Tillåtligheten av en avstyckning kan, såsom framgår av 1 och 2 §§, vara
beroende av att styckningsdel sammanlägges med annan fastighet eller fastighetsdel.
I 19 kap. 9 § är också föreskrivet, att om avstyckad ägovidd eller
stamfastigheten är avsedd att ingå i sammanläggning, detta skall särskilt angivas
i protokollet, och i 21 kap. 42 och 43 §§ stadgas, att i fall som nu avses
fastställelse ej må meddelas med mindre tillika gives förordnande om sammanläggning.
Är sålunda sammanläggning villkor för avstyckning, bör
uppenbarligen tillstånd till avstyckningen icke kunna meddelas av förrättningslantmätaren
under annan förutsättning än att sådan sammanläggning
kommer till stånd. Uttryckligt stadgande härom saknas emellertid i lagen.
Med hänsyn härtill torde i 16 § tredje stycket böra föreskrivas, att där tillstånd
till avstyckningen förutsätter, att sammanläggning äger rum, detta
skall angivas i det utlåtande förrättningslantmätaren har att avgiva i tillståndsfrågan.

18 §.

Gällande bestämmelser i lagens 18 § andra och tredje styckena angående rätt
att vid avstyckning göra smärre jämkningar i godkänd avstyckningsplan och
i plan, till vilken beslut om tillstånd till avstyckning hänför sig, sakna direkt
motsvarighet i sakkunnigförslaget. Det för närvarande i 13 § sista stycket
stadgade förbudet mot avstyckning i strid mot godkänd avstyckningsplan
har i sakkunnigförslaget ersatts med en bestämmelse av innebörd, att avstyckning
ej må ske på sådant sätt att planen motverkas (12 § andra stycket).
De sakkunniga uttala, att detta senare uttryck hänvisade mera till de
krav och önskemål som kommit till uttryck i planen än till varje kartlinje
och annan detalj av planbilden på papperet. Om planen emellertid
endast ungefärligen angåve gränslinjerna, bleve dessa linjers bestämning i
ungefärlig överensstämmelse med planen icke någon jämkning i utan en tilllämpning
av densamma, ett slags tolkning av dess mening. Motsvarande gällde
plan, som eventuellt uppgjorts och åberopats vid underställningsvis gjord
anhållan om tillstånd till avstyckning. Beträffande de sakkunnigas motiv må
vidare hänvisas till betänkandet s. 165, 166. I

I fråga om jämkning i fastställd eller godkänd plan har överlantmätaren i
Hallands län uttalat, att det kunde ifrågasättas om de i sakkunnigförslagets
12 § andra stycke meddelade bestämmelserna vore fullt tillräckliga för att
förhindra en alltför fri »tolkning» av planen. Gällande lags bestämmelse,
enligt vilken rättigheten att tolka plan begränsats till att avse endast smärre
jämkningar, syntes bättre ägnad att förhindra en alltför fri tolkning av planen.
Detta förfaringssätt hade icke medfört några olägenheter utan tvärtom
varit till fördel. Å andra sidan har överlantmätaren i Göteborgs och Bohus
län uttalat, att förslagets utformning i förevarande avseende syntes lämna
rum för en smidig och praktisk tillämpning.

190

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

DePch^enntS'' För det fal1 att för visst område galler byggnadsplan, må enligt 13 § 2 inom.

i departementsförslaget avstyckning ej så verkställas, att områdets ändamålsenliga
bebyggande försvåras eller syftet med bestämmelserna eljest motverkas.
Vad sålunda stadgats rörande byggnadsplan skall enligt övergångsbestämmelse
till departementsförslaget äga motsvarande tillämpning beträffande
avstyckningsplan som godkänts enligt äldre lag. Då avfattningen av
nämnda stadgande i departementsförslaget synes medgiva sådana smärre avvikelser
från planen som kunna bliva erforderliga vid avstyckning inom det
planlagda området, torde det icke föreligga anledning att bibehålla bestämmelsen
i 18 § andra stycket om rätt att göra smärre jämkningar i avstyckningsplan,
utan synes detta lagrum böra utgå. Däremot har jag ej funnit skäl
att för närvarande föreslå, att den i 18 § sista stycket intagna bestämmelsen
om jämkning i där omförmäld plan uteslutes ur lagen. Frågan om behövligheten
av denna bestämmelse synes utan olägenhet kunna anstå till den
slutliga revisionen av avstyckningskapitlet.

19 §.

I lagens 19 § meddelas föreskrifter rörande förrättningskartan. Om icke
äldre karta skall komma till användning utan ny karta upprättas, gäller
i princip att därå skola utmärkas gränserna för den fastighet varifrån avstyckningen
är avsedd att äga rum samt för område om vars avstyckning är
fråga. Vidare skola angivas gränserna för mark som undantagits för gemensamt
ändamål ävensom gränserna mellan sådana i styckningsfastigheten ingående
ägoslag som redovisas i jordregistret samt byggnader, vägar, vattendrag
och dylikt. Är mark som avstyckas samfälld för flera fastigheter eller
utgör, då avstyckningen sker från viss fastighet, det avstyckade området högst
hälften av fastighetens ägovidd, begränsas skyldigheten alt kartlägga avstyckningen.
I dylikt fall skall, där ej sakägare påyrkar annat, å kartan upptagas
allenast avstyckat område jämte den mark som undantages för gemensamt
ändamål ävensom sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att
varje kartlagt områdes läge i förhållande till stamfastigheten blir fullt bestämt.
I överensstämmelse med kartan skall upprättas beskrivning, som alltså
redovisar fastighetens innehåll i olika ägoslag. I beskrivningen skall även
upptagas avstyckad ägovidds delaktighet i samfälld mark samt i särskilda
rättigheter och förmåner som tillkomma styckningsfastigheten. Därjämte
skall uppgift lämnas om servitut som bildas vid förrättningen.

I fastighetsbildningssakkunnigas förslag ha motsvarande föreskrifter om
kartredovisningen meddelats i 43 §. Dessa bestämmelser förete i skilda hänseenden
avvikelser från vad nu gäller. I förevarande sammanhang bör särskilt
nämnas, att sakkunnigförslaget beträffande frågan, hur ingående det
med kartan avsedda området skall grafiskt beskrivas, innebär den nyheten,
att även inom avrösningsjorden olika ägoslag skola specificeras och sålunda
skillnaden mellan skogsmark och annan avrösningsjord utmärkas. De
sakkunniga ha härom framhållit, att ett sådant särskiljande hade stor betydelse
för prövningen av ärendet. Principiellt borde icke bestämmelserna om

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

191

vad som skulle redovisas för sig i jordregistret vara avgörande, utan dessa
bestämmelser vore att anse såsom något sekundärt. Den rätt gällande lag tillerkänner
sakägare att påfordra, att kartan göres mera detaljerad än som
enligt lagen är erforderligt, har icke bibehållits i förslaget. Härutöver ha de
sakkunniga föreslagit en utvidgning av möjligheten att låta kartan avse endast
det område som skall avstyckas och vad som eventuellt skall bilda samfällighet
för styckningsdelar. Oavsett storleksförhållandet mellan stamfastigheten
och avstyckad ägovidd skulle alltså enligt sakkunnigförslaget kartläggningen
kunna inskränkas på samma sätt som gäller för fall, då den avstyckade
ägovidden ej överstiger hälften av styckningsfastighetens ägovidd.
Slutligen ha de sakkunniga föreslagit skyldighet i vissa fall att å kartan utmärka
område för utövande av servitut som skall bildas vid avstyckningen.

Det i sakkunnigförslaget uppställda kravet på särskiljande även inom avrösningsjorden
av olika ägoslag har av överlantmätaren i Hallands län ansetts
vara välgrundat. En sådan redovisning vore ägnad att underlätta prövningen
av förekommande avstyckningar för jordbruksändamål. Å andra sidan ha
emellertid flera överlantmätare gjort gällande, att bestämmelsen vore för
sträng och komme att medföra kostnader utan motsvarande nytta. Sålunda
har överlantmätaren i Älvsborgs län framhållit, att skyldigheten att alltid
specificera olika ägoslag inom avrösningsjorden komme att särskilt för vissa
trakter av riket föra med sig ett högst betydande merarbete med därav följande
kostnader. Även om stundom en så långt driven kartläggning kunde
vara önskvärd, förelåge likväl många gånger fall, där den saknade praktisk
betydelse för ställningstagandet till den föreliggande uppgiften. Bestämmelsen
syntes i tids- och kostnadsbesparande syfte mycket väl kunna ändras därhän,
att föreskriften om upptagande av särskilda ägoslag inom avrösningsjorden
skulle gälla endast där sådant upptagande prövades erforderligt för
ärendets bedömning. Samma uppfattning har uttalats av överlantmätarna i
Uppsala, Gotlands och Västerbottens län ävensom av Sveriges lantmätare förening.
överlantmätaren i Uppsala län har tillika framhållit, att det syntes
i viss mån inkonsekvent, att då fråga vore om avstyckning av ett skogsområde
för sammanläggning med jordbruksfastighet fordra särskild redovisning
av skogsmark och annan avrösningsjord, då det icke funnes någon föreskrift
om sådant särskiljande beträffande den fastighet varmed den avstyckade
ägovidden skulle sammanläggas. Lantmäteristyrehen har förklarat
sig dela den uppfattning som uttalats av överlantmätarna i förenämnda län
och tillagt, att det syntes tillräckligt om urskiljandet av olika ägoslag inom
avrösningsjorden skedde i de fall, då det vore erforderligt för prövningen av
avstyckningsärendet.

Utöver de erinringar som sålunda framställts mot förevarande bestämmelse
i sakkunnigförslaget ha i remissyttrandena gjorts vissa uttalanden rörande
den möjlighet att i större utsträckning inskränka kartläggningen till den avstyckade
ägovidden som föreligger enligt samma förslag.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Departements chefen.

Av skäl som jag utvecklat i mitt yttrande angående ifrågavarande lagstiftnings
omfattning bör revisionen för närvarande begränsas att huvudsakligen
avse en omarbetning av de ur jordpolitisk synpunkt uppställda villkoren för
avstyckning. Med hänsyn härtill anser jag icke lämpligt att i förevarande
sammanhang till allsidig granskning upptaga de ändringsförslag som framlagts
av fastighetsbildningssakkunniga med avseende å den utredning och
kartredovisning som skall ske vid avstyckningsförrättning. I ett hänseende
synas dock redan nu gällande regler om karta höra ändras i huvudsaklig
överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Jag syftar härvid på frågan,
hur ingående det med kartan avsedda området skall grafiskt angivas på kartan
och redovisas i den beskrivning som i anslutning därtill skall lämnas av
förrättningslantmätaren. Såsom jag förut under denna paragraf vid redogörelsen
för gällande rätt omnämnt, har frågan härom i lagen gjorts beroende
av bestämmelserna om jordregistrets förande så, att på kartan skall utmärkas
— förutom gränserna för fastigheten och det område som är avsett att avstyckas
därifrån — gränserna för de ägoslag inom fastigheten vilka redovisas
i jordregistret. Detta innebär, att på kartan skola urskiljas inrösningsjord,
avrösningsjord och impediment. Inom inrösningsjorden skola utmärkas gränserna
för åker, äng och odlingsmark. Något särskiljande av olika ägoslag
inom avrösningsjorden skall icke ske. Med hänsyn till den betydelse skogen
inom stora delar av landet har för jordbruksfastighets bärkraft måste det
emellertid anses som en brist, att icke inom avrösningsjorden angivas läge
och gränser för däri ingående skogsmark. Prövningen av avstycknings tilllåtlighet
måste uppenbarligen mången gång förutsätta, att fastställelsemyndigheten
har tillgång till noggranna uppgifter härom. Det synes därför i
princip vara motiverat att stadga skyldighet att även inom avrösningsjorden
angiva gränserna för olika ägoslag. En sådan redovisning medför tydligen
ökat arbete och höjda förrättningskostnader. Kartläggningen bör fördenskull
icke göras mera ingående än som erfordras för prövningen av ifrågasatt avstycknings
tillåtlighet. Såsom framhållits i flera yttranden torde det icke sällan
vara möjligt att utan särskild mätning av olika ägor inom avrösningsjorden
taga ställning till avstyckningen. Med hänsyn härtill torde från skyldigheten
att även inom avrösningsjorden redovisa gränserna för olika ägoslag
böra undantagas fall, då sådan redovisning uppenbarligen saknar betydelse
för ärendets prövning.

(26 §.)

Beträffande avstyckning av område, som varit anslaget till ständigt ryttare-,
soldat- eller båtsmanstorp, medgives i 26 § undantag från flertalet av
de i lagen för närvarande uppställda jordpolitiska villkoren ävensom från
vissa föreskrifter som avse förfarandet. Enligt fastighetsbildningssakkunnigas
förslag skall denna undantagsbestämmelse utgå. De sakkunniga erinra,
att som grund för den undantagsställning lagen förlänar dylika torp åberopats,
att de i regel finge antagas ha varit lämpligt anordnade mindre jord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

193

brukslägenheter samt att det vore angeläget att ej försvåra avskiljandet därav.
Häremot ha de sakkunniga invänt, att den omständigheten att torpet
utgjort en brukningsenhet för sig knappast kunde anses innefatta tillräcklig
garanti för att det fyllde av nutida förhållanden betingade krav på en
jordbruksfastighets beskaffenhet. Erfarenheten hade också visat, att ifrågavarande
torp, sedan därav gjorts särskilda jordbruksfastigheter, ej sällan blivit
typiska ofullständiga jordbruk med de olägenheter som därav plägade
följa.

I anledning av vad de sakkunniga sålunda föreslagit har kammarkollegiet
förklarat sig anse, att kravet på att jordbruksfastighet skall lämna full försörjning
åt en jordbrukarfamilj icke borde vara ovillkorligt, särskilt när den
tilltänkta fastigheten redan bestode som brukningsenhet. Ifrågavarande paragraf
i gällande lag borde därför icke helt utmönstras utan att ersättas med
en allmänt hållen undantagsbestämmelse.

Den undantagsställning lagen förlänar avstyckning av område, som varit Departementanslaget
till ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, låter sig enligt min cheten.
mening icke väl förena med strävandena att genom en skärpt jordpolitisk
kontroll förebygga tillkomsten av ofullständiga jordbruk. Lagens i förevarande
hänseende meddelade undantagsbestämmelse torde därför, såsom de
sakkunniga föreslagit, böra utgå.

20 KAP.

10 §.

Beträffande andra stycket i förevarande paragraf uttalades under förarbetena
till jorddelningslagen, att lantmätare tidigare icke ägt företaga
någon förrättning utan att ha erhållit förordnande därtill. Då emellertid
ifrågasatts om förordnande kunde meddelas lantmätare på begäran av samhälle,
ansågs det böra uttryckligen stadgas, att förordnande att avmäta mark
hörande till samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande
skulle iakttagas, finge meddelas på begäran av samhället. Det framhölls, att
sådana samhällen tidigare haft och alltjämt hade förpliktelse att ombesörja
avmätningar av sina ägor för varjehanda ändamål, t. ex. för stadsplanearbeten.

Enligt förslaget till byggnadslag skall stadsplan kunna upprättas för tätare
befolkad ort på landet ulan att orten skall utgöra municipalsamhälle. För
område på landet skall vidare, liksom i stad, kunna upprättas generalplan.
Härav följer, att även landskommun kan bliva nödgad att för plans upprättande
låta verkställa avmätning av mark som hör till kommunen. Ifrågavarande
lagrum torde därför böra fullständigas med föreskrift om att förordnande
som där sägs må kunna meddelas även på framställning av kommun
på landet.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 232

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

21 KAP.

38 §.

De här föreslagna föreskrifterna om skyldighet att underrätta överlantmätaren
ävensom, i fråga om förrättning inom ort där enligt vad härom
är stadgat skyldighet föreligger att söka byggnadslov, byggnadsnämnden ha
föranletts av de i departementsförslaget under 51 § upptagna bestämmelserna
om rätt för överlantmätare och byggnadsnämnd att föra talan mot beslut,
varigenom fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning eller tillstånd
till jorddelning meddelats efter underställning.

I nämnda lagrum har föreslagits, att lclagorätt som nu sagts skall tillkomma
jämväl lantbruksnämnden. Jag har emellertid icke ansett mig böra föreskriva
skyldighet för de fastighetsbildande myndigheterna att underrätta
lantbruksnämnd om fastställelse- eller tillståndsbeslut. Då lantbruksnämnds
klagorätt enligt förslaget skall avse ej blott dylika beslut av ägodelningsdomare,
ägodelningsrätt eller länsstyrelse utan även beslut om fastställelse som
meddelas av överlantmätare, skulle en sådan underrättelseskyldighet bliva
alltför betungande och motverka önskemålet om ett förenklat förfarande.
För att nå syftet med lantbruksnämnds fullföljdsrätt torde ej heller vara erforderligt
att varje fastställelse- eller tillståndsbeslut bringas till nämndens
kännedom. Det synes vara tillräckligt, därest nämnden erhåller vetskap om
beslut som kunna vara av intresse för nämnden i dess egenskap av rationaliseringsorgan.
Det lärer kunna antagas, att lantbruksnämnden mången gång
kommer att under sin verksamhet få kännedom om tilltänkta eller pågående
jorddelningsförrättningar. Uppenbarligen bör nämnden i sådana fall hos
vederbörande fastställelsemyndighet kunna utverka underrättelse om ärendets
utgång. Jag förutsätter vidare, att överlantmätaren kommer att instruktionsvis
åläggas att underrätta nämnden om fastställelse- och tillståndsbeslut,
vilka ur jordpolitisk synpunkt kunna antagas vara av intresse för nämnden
i dess verksamhet för jordbrukets rationalisering.

42 §.

Fjärde stycket har ändrats i överensstämmelse med de ändringar som
föreslagits angående skyldighet att underrätta byggnadsnämnd om jorddelningsförrättning
(se 3 kap. 2 § och 19 kap. 5 §).

51 §.

Vid redogörelsen för den huvudsakliga innebörden av fastighetsbildningssakkunnigas
förslag har nämnts, att de sakkunniga, vilka avvisat tanken på
ett system med gemensam ägodelningsrätt eller ägodelningsdomare för helt
län, ansett likformighet i avgörandena i stället kunna befordras genom att
det infördes möjlighet att å det allmännas vägnar bringa fastställelsebeslut

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

195

under prövning av högre instans. De sakkunniga avsåge att upptaga frågan
därom i samband med en fullständigare revision av fastighetsbildningsväsendet.

I flera remissyttranden har emellertid betonats önskvärdheten av att denna
fråga om klagorätt för det allmänna snarast bleve löst. Svea hovrätt har
sålunda, på sätt tidigare omtalats, framhållit att ju strängare de jordpolitiska
villkoren för fastighetsbildningen utformades, desto större bleve frestelserna
att släppa igenom förrättningsresultat som enligt lagstiftarens mening
icke borde godkännas. Ägodelningsdomaren i Västerbottens norra domsaga
har ansett önskvärt, att frågan redan nu kunde erhålla en låt vara
provisorisk lösning, varvid uppdraget att vara talesman för det allmänna
i sådana mål lämpligen kunde anförtros åt överlantmätaren.

Bestämmelser om en talesman för det allmänna med uppgift att bringa fastställelsebeslut
till prövning hos högre instans ha efterlysts jämväl av ägodelningsdomaren
i Västra Göinge domsaga samt överlantmätaren i Göteborgs
och Bohus län, vilken sistnämnde anser att sådan talerätt borde tilläggas
lantmäteristyrelsen. överlantmätaren i Älvsborgs län har också uttalat den
meningen, att ägodelningsrätts utslag borde få överklagas i fall, då det inneburit
fastställelse av eller tillstånd till en fastighetsbildning som finge antagas
vara förkastlig, ehuru den instämde med sakägarnas önskemål, och alltså
ej av dessa bleve bragt under överdomstols prövning. Besvärsrätten i dylikt
fall borde tillkomma lantmäteristyrelsen eller överlantmätaren eller den sistnämnde
efter styrelsens bemyndigande. Länsstyrelsen i nämnda län har anslutit
sig till de synpunkter som anlagts av överlantmätaren i länet, varvid
länsstyrelsen dock ansett besvärsrätten i fråga böra anförtros lantmäteristyrelsen.
Klagorätt för det allmänna har förordats även av överlantmätarna i
Västerbottens och Norrbottens län, vilka anse donna uppgift böra uppdragas
åt överlantmätaren. I

I princip må talan ej föras mot beslut, varigenom fastställelse meddelats Departements.
å jorddelningsförrättning. Från denna regel uppställer lagen dock undantag chetenbl.
a. för det fall alt förrättningen ägt rum inom samhälle, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande skall iakttagas. I dylikt fall må nämligen
fastställelsebeslutet överklagas av byggnadsnämnden. Syftet med denna
undantagsbestämmelse har varit att erhålla en ytterligare garanti mot att
fastigheter tillskapas vilka icke kunna anses till form, läge och storlek stå i
överensstämmelse med grunderna för ett ändamålsenligt bebyggande inom ett
samhälle. Motsvarande garanti i vad angår nybildningen av fastigheter å den
egentliga landsbygden saknas. Fastighetsbildningssakkunniga ha uppmärksammat
denna brist men ansett, att med frågan kunde anstå till en fullständigare
revision av fastighetsbildningsväsendet. 1 likhet med åtskilliga remissmyndigheter
är jag emellertid av den uppfattningen, alt detta spörsmål
icke lämpligen bör ställas på framtiden. Om man nu i syfte att förebygga
en ytterligare försämring av fastighetsbildningen uppställer strängare

196

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

villkor för jorddelning, kommer tydligen motsättningen mellan allmänna och
enskilda intressen vid fastighetsbildningen att skärpas. Detta förhållande
aktualiserar frågan om talerätt för det allmänna. Någon myndighet bör finnas
som å statens vägnar kan påkalla rättelse av beslut, däri det allmännas
intresse av en ur jordpolitisk synpunkt lämplig fastighetsbildning eftersättes
till den enskildes förmån. Behovet av en sådan klagorätt för det allmänna
torde vara så mycket mera påtagligt som statsmakterna lära komma att i
betydande utsträckning lämna sin medverkan till jordbrukets rationalisering
och även av denna anledning komma att få ett direkt intresse av att icke
indelningen i brukningsdelar förändras på ett sätt som strider mot de allmänna
riktlinjerna för rationaliseringen.

En sådan talerätt bör enligt min mening anförtros åt överlantmätarna,
vilka ha det närmaste ansvaret för fastighetsbildningen. Överlantmätaren
lärer också vara den som har den bästa översikten över fastighetsbildningen
inom länet. Denna anordning med överlantmätarna som talesmän för det
allmänna synes enklare och förenad med mindre omgång än att, såsom i
vissa yttranden förordats, lägga befogenheten hos lantmäteristyrelsen.

Rätt att överklaga fastställelsebeslut torde därjämte böra tillkomma lantbruksnämnderna.
Dessa skola enligt vad jag tidigare anfört omhänderha den
statliga verksamheten för jordbrukets yttre rationalisering och även medverka
vid utövningen av den jordpolitiska kontrollen beträffande nybildningen
av jordbruksfastigheter. Lantbruksnämnderna komma med hänsyn härtill
tydligen att få direkt intresse av att icke vid fastighetsbildningen de ur allmän
synpunkt uppställda villkoren för jorddelning åsidosättas eller att fastighetsbildningen
sker på ett sätt som kan förhindra eller fördröja verksamheten
för åstadkommande av en mera ändamålsenlig fastighetsindelning. Lantbruksnämnd
— vilken givetvis äger överklaga fastställelsebeslut i sådana fall då
lantbruksnämnden intager ställningen av sakägare och beslutet gått nämnden
emot — bör med hänsyn till det anförda tillerkännas rätt att fullfölja talan
mot varje fastställelsebeslut, som enligt nämndens mening står i strid mot
vad i lagen är stadgat angående sådan jorddelnings tillåtlighet.

Befogenheten för överlantmätare att överklaga fastställelsebeslut har förordats
främst i syfte att garantera, att de jordpolitiska villkoren vid avstyckning
bliva tillbörligen tillgodosedda. Klagorätten kan och bör emellertid även
användas, därest ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaren icke skulle ha
tillräckligt beaktat frågan om avstycknings tillåtlighet ur plansynpunkt.

Av länsstyrelse meddelade fastställelsebeslut torde icke böra uteslutas från
överlantmätarens och lantbruksnämndens klagorätt. Sker avstyckning inom
stadsplane- eller byggnadsplaneområde, saknas väl i regel behov av denna
klagorätt. Enligt förslaget skall jordpolitisk kontroll i regel icke utövas inom
dylika områden utan fastställelseprövningen väsentligen taga sikte på avstyckningens
överensstämmelse med gällande plan, vilken fråga närmast
ankommer på länsstyrelsen att bedöma. Klagorätten kan emellertid bliva av
betydelse i fall då avstyckningen skett inom område, varest de jordpolitiska
villkoren även enligt förslaget skola tillämpas i full utsträckning, oaktat för

Kunol■ Maj.ts proposition nr 232.

197

området gäller viss plan. Jag har med hänsyn härtill icke ansett lämpligt att i
förslaget upptaga någon särskild undantagsbestämmelse beträffande fastställelsebeslut
som meddelats av länsstyrelse.

I enlighet med vad nu anförts har i 51 §, vilken i departementsförslaget
uppdelats i två moment, i tredje stycket under 1 mom. upptagits ett stadgande
av innebörd, att om fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning,
överlantmätaren och lantbruksnämnden äga överklaga beslutet. Till följd av
hänvisningen i 68 § (efter den 1 januari 1948 66 §) sista stycket blir denna
bestämmelse tillämplig jämväl å fastställelsebeslut som meddelats av länsstyrelse.

Det för närvarande i 51 § tredje stycket införda stadgandet om byggnadsnämnds
klagorätt har i departementsförslaget upptagits i samma stycke under
1 mom. Stadgandet har i samband därmed, i anslutning till de ändringar
som vidtagits i 3 kap. 2 § och 19 kap. 5 § beträffande skyldigheten
att underrätta byggnadsnämnden om sökt jorddelningsförrättning, omarbetats
så, att klagorätt enligt förslaget tillkommer byggnadsnämnd, då fastställelse
meddelats å jorddelningsförrättning inom ort, där enligt vad härom
är stadgat skyldighet föreligger att söka byggnadslov.

Den klagorätt som föreslagits skola tillkomma överlantmätare, lantbruksnämnd
och byggnadsnämnd torde även böra gälla då ägodelningsrätt eller,
vid avstyckning, länsstyrelse efter underställning meddelat tillstånd
till jorddelning. Såsom fastighetsbildningssakkunniga på tal om byggnadsnämnds
talerätt anfört, bör ett dylikt i underställningsmål meddelat tillståndsbeslut,
om det icke överklagats inom föreskriven tid, vara bindande,
såvitt angår den fråga som däri prövats. Rätt att överklaga beslut om fastställelse
å jorddelningsförrättning kan vid sådant förhållande lätt bliva
värdelös, om den ej kompletteras med rätt att överklaga domstolens respektive
länsstyrelsens i underställningsmål meddelade beslut om tillstånd till
jorddelningen. Stadgande härom har upptagits såsom ett andra moment under
51 §.

(52 §.)

Enligt första stycket i förevarande lagrum äger förrättningslantmätaren
klaga över vägran att fastställa jorddelningsförrättning, under förutsättning
att besvär icke blivit anförda mot beslutet. Beträffande denna talerätt ha fastighetsbildningssakkunniga
uttalat, att grunden därtill icke gärna kunde vara
annan än att man ansett lantmätaren representera sakägarna och således
utgått från att dessa delade hans önskan om ändring i det beslut han överklagade.
Enligt de sakkunnigas uppfattning vore ett dylikt självtaget ombudsmannaskap
i fall, då de verkliga intressenterna ej vore oförmögna att själva
föra sin talan, något lika säreget som olämpligt. Det vore att märka, att lantmätare
kunde begagna sin ifrågavarande talerätt även i fall då sakägare eller
t. o. m. samtliga sakägare vore nöjda med beslutet. Man syntes därför här
som eljest böra följa principen, att rätt att föra talan mot ett beslut tillkomme

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Departements chefen.

blott den som hade eller representerade ett intresse som berördes av detsamma,
samt följaktligen avskaffa lantmätarens ifrågavarande talerätt. Däremot borde
denne naturligtvis kunna överklaga sådant beslut, som omförmäldes i paragrafens
andra stycke och som innebure en förpliktelse för honom att gälda
kostnad eller utföra arbete utan ersättning.

I fråga om avskaffandet av förrättningslantmätarens rätt att klaga över
vägrad fastställelse har Svea hovrätt uttalat, att hovrätten med stöd av vunnen
erfarenhet anslöte sig till detta förslag. Även överlantmätaren i Stockholms lån
har uttalat sin tillfredsställelse med förslaget på denna punkt.

Å andra sidan ha flera myndigheter ansett, att lantmätarens ifrågavax-ande
besvärsrätt borde lämnas obeskuren. Ägodelningsdomaren i Ångermanlands
norra domsaga förmenar, att en driftig lantmätare kunde för sin verksamhet
ha stort intresse av att få ett för framtiden vägledande prejudikat. Detta
behov bleve större ju mera svårbedömliga de jordpolitiska frågorna bleve.
Lantmätaren kunde här tillvarataga ett helt annat intresse än den enskilde
sakägaren, och något missbruk av klagorätten syntes ej vara att befara. Även
länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att lantmätarens besvärsrätt borde
lämnas obeskuren. Liknande synpunkter ha anförts av överlantmåtarna i
Skaraborgs och Jämtlands län ävensom av Jämtlands läns lantmätareförening,
överlantmätaren i Västerbottens län och Sveriges lantmätareförening ha icke
funnit de i betänkandet anförda skälen för avskaffande av lantmätarens besvärsrätt
bärande. Denna rätt borde icke fråntagas dem med mindre påvisbara
väsentliga olägenheter av anordningen förelåge.

Det synes mig icke föreligga tillräcklig anledning att i detta sammanhang
upphäva stadgandet i 52 § första stycket rörande lantmätarens rätt att överklaga
beslut, varigenom fastställelse av förrättning vägrats.

59 §.

Andra stycket av denna paragraf torde böra ändras på samma sätt som förordats
i fråga om 38 §.

66 §.

I förevarande paragraf, som för närvarande har nummer 68. torde tredje
stycket böra ändras på samma sätt som föreslagits beträffande 42 § fjärde
stycket.

Övergångsbestämmelser.

Fastighetsbildningssakkunniga ha föreslagit vissa övergångsbestämmelser
rörande handläggningen av förrättning som sökts före den nya lagstiftningens
ikraftträdande. Vidare innehålla de av fastighetsbildningssakkunniga
föreslagna övergångsbestämmelserna bl. a., att avstyckningsplan tills vidare

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

199

må godkännas av länsstyrelsen. Ändring av befintlig avstyckningsplan förutsättes
kunna ske enligt förut gällande bestämmelser. Beträffande motiveringen
må hänvisas till de sakkunnigas betänkande s. 253 och 254.

Stadsplaneutredningen har för sin del ansett, att det efter genomförandet
av utredningens förslag ej längre vore skäl att tillåta upprättandet av ny
avstyckningsplan. Ändring av befintlig avstyckningsplan borde däremot få
ske, dock endast om ändringen ej avsåge planens grunddrag och ej heller
innefattade väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande. Stadgande
därom har av stadsplaneutredningen införts i utredningens förslag
till övergångsbestämmelser. Beträffande motiven se stadsplaneutredningens
betänkande s. 591—593.

Angående stadsplaneutredningens förslag att befintlig avstyckningsplan
skulle få ändras endast om det vore fråga om mindre väsentliga ändringar
ha fastighetsbildningssakkunniga i sitt yttrande över stadsplaneutredningens
betänkande uttalat, att motivet till denna inskränkning syntes vara, att om
mera väsentliga ändringar erfordrades, avstyckningsplanen regelmässig borde
ersättas med byggnadsplan. Detta skäl vore emellertid icke bärande.
Länsstyrelsen borde kunna förväntas förordna om byggnadsplan, när sådan
erfordrades, jämväl utan att möjligheten att ändra avstyckningsplanen begränsades.
Skillnaden mellan mera och mindre väsentliga ändringar vore
för övrigt flytande. Någon inskränkning i länsstyrelsens rätt att med markägarens
medgivande vid behov ändra godkänd avstyckningsplan och att
framtvinga dylik ändring genom avstvckningsförbud borde fördenskull ej
föreskrivas. Rättigheten finge då större värde men behövde icke särskilt
regleras utan följde utan vidare av bestämmelserna om avstyckningsförbuden.
Länsarkitekten i Kalmar län har därjämte ansett förenkling önskvärd
av förfarandet vid ändring av avstyckningsplan.

Det i 21 kap. 51 § föreslagna stadgandet om klagorätt för lantbruksnämn- Departementsden
torde böra träda i kraft den 1 juli 1948, då lantbruksnämnderna enligt ^fen.

vad chefen för jordbruksdepartementet uttalat i förenämnda lagrådsremiss
skola träda i verksamhet. Lagändringarna i övrigt torde böra träda i kraft
den 1 januari 1948 eller samtidigt som den nya byggnadslagstiftningen, med
vilken förevarande lagstiftning liar ett nära samband, övergångstiden lärer
för övrigt icke kunna sättas kortare med hänsyn till att tillämpningen av de
nya bestämmelserna förutsätter vissa förberedelser, såsom auktorisering av
förrättningsmän inom vissa samhällen och andra orter.

Beträffande avstyckningsförrättningar som påbörjats före den 1 januari
1948 ha fastighetsbildningssakkunniga förordat, att alla ärenden däri ansökan
gjorts redan före lagens ikraftträdande borde behandlas enligt den äldre rättens
regler. Vad anginge de jordpolitiska villkoren förelåge emellertid ett
starkt intresse ur det allmännas synpunkt, att den nya lagen kunde tillämpas
även på redan inledda förfaranden. Man borde därför i detta hänseende icke
frångå den ståndpunkt till frågan som man intagit vid 1937 års ändringar i de

200

Kungi. Mcij:ts proposition nr 232.

jordpolitiska reglerna. De nya bestämmelserna om avstycknings tillåtlighet
borde sålunda vinna tillämpning, såframt förrättningen ej fortskridit så
långt, att utlåtande rörande tillstånd till avstyckning avgivits före lagändringarnas
ikraftträdande. Vad de sakkunniga sålunda föreslagit har icke föranlett
någon erinran i de avgivna yttrandena och torde vara lämpligt.

Fastighetsbildningssakkunniga ha ansett en särskild övergångsbestämmelse
behövlig beträffande den i 9 kap. 7 § föreslagna ändringen i fråga
om rätten att ingå förening vid servitutsutbrytning och i sådant hänseende
föreslagit, att vad tidigare stadgats rörande sådan förening fortfarande
skulle tillämpas, där förening ingåtts innan nya lagen trätt i kraft. Av vad
jag i samband med behandlingen av nämnda lagrum anfört, torde emellertid
framgå, att innebörden av den där föreslagna ändringen endast får anses
vara att bringa lagrummet i överensstämmelse med den ståndpunkt gällande
rätt intager till frågan om servitutshavares rätt att genom förening
förfoga över servitut. Det är, vad angår servitut som avses i 7 a § servitutslagen,
redan för närvarande icke tillåtet att genom förening medgiva, att
servitutet må helt eller delvis upphöra att gälla. Vid detta förhållande lärer
det icke vara erforderligt att meddela särskild övergångsbestämmelse till
ifrågavarande lagrum.

I fråga om behörighet för annan än lantmätare att verkställa vissa avstyckningar
bör såsom förut nämnts (under 19 kap. 5 §) område med god
känd avstyckningsplan likställas med byggnadsplaneområde. Detta medför
enligt 21 kap. 68 § (efter den 1 januari 1948 66 §) också, att länsstyrelsen
blir fastställelsemyndighet inom avstyckningsplaneområden. Vidare bör avstyckningsplan
jämställas med byggnadsplan i de hänseenden varom förmäles
i 19 kap. 13 § under 2—4 mom.

Såsom stadsplaneutredningen förordat, torde nya avstyckningsplaner icke
böra få godkännas efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Vad åter
angår den av stadsplaneutredningen och fastighetsbildningssakkunniga
diskuterade frågan, i vad mån ändring av avstyckningsplan skall tillåtas,
torde övervägande praktiska skäl tala för att ändring av avstyckningsplan bör
medgivas, även om ändringen är väsentlig. Uttryckliga regler rörande ändring
av avstyckningsplan saknas i nuvarande lag, vilket ej hindrar att ändring
ansetts kunna ske med tillämpning av bestämmelserna rörande tillkomsten
av ny avstyckningsplan. Samma förfaringssätt lärer böra användas
vid ändring av avstyckningsplan även efter den nya lagens ikraftträdande.

Bestämmelser i nu angivna hänseenden ha intagits i övergångsbestämmelserna.

Förbud som enligt äldre lag meddelats mot avstyckning inom vissa områden
torde böra gälla även efter den nya lagens ikraftträdande. Länsstyrelsens
rätt enligt 19 kap. 13 § 3 mom. andra stycket att i viss utsträckning
överlåta sin beslutanderätt i avstyckningsärenden till länsarkitekten torde
böra gälla även i fråga om dylika äldre förbud. Särskilda bestämmelser i
dessa hänseenden torde dock ej vara erforderliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

201

Följ dförfattningar.

Förslag angående ändrad lydelse av 25 § lagen med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom vissa delar av
Kopparbergs län.

Den här föreslagna ändringen påkallas för att åstadkomma överensstämmelse
med departementsförslagets regler om nybildad fastighets beskaffenhet.
Någon närmare motivering för den omredigering som vidtagits torde icke
tarvas. Anmärkas må dock, att om lagrummet göres tillämpligt på styckningsdel,
det icke blir erforderligt att såsom skett i gällande lag uppställa
särskilda regler för den avstyckade ägovidden och för stamfastigheten.

Förslag angående ändring i lagen om fastighetsbildning i stad.

2 KAP.

5 §.

Enligt första stycket av förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse skall
kallelse till tomtmätning ske minst åtta dagar före förrättningen. För att
möjliggöra en snabbare handläggning i vissa fall har stadsplaneutredningen
föreslagit sådan ändring av bestämmelsen, att tomtmätning får äga rum
oaktat kallelse ej utfärdats, såframt sakägarna ändock inställt sig. Utredningen
har erinrat, att detta gällde vid avstyckning enligt 5 kap. 3 § fastighetsbildningslagen
och 19 kap. 7 § jorddelningslagen.

Beträffande förevarande lagrum har överlantmätaren i Östergötlands län
framställt önskemål om minskning av kallelsetiden till fem dagar och vidare
ansett det icke vara erforderligt, att sakägare bevisligen underrättades om
förrättningen och tiden därför. Det syntes vara tillräckligt, att kallelsen tillsändes
sakägare med rekommenderat brev, möjligen i förening med mottagningsbevis.

Stadsplaneutredningens förslag, att tomtmätning må ske utan hinder av Departementsatt
kallelse ej utfärdats, därest sakägarna likväl inställa sig vid förrättningen, chefen.
har icke föranlett någon anmärkning och torde vara lämpligt. De i ett yttrande
framställda önskemålen är jag icke nu beredd att pröva.

10 §.

För närvarande är tiden för klagan över verkställd tomtmätning trettio
dagar. Stadsplaneutredningen har ansett, att denna tid utan olägenhet kunde
minskas till tjugu dagar. Enligt stadsplaneutredningens mening kunde likväl
den tid, inom vilken karta och protokoll skall utgivas till sakägare vid tomtmätning,
bibehållas vid nu stadgade fjorton dagar. Sakägarna erhölle därigenom
trots den föreslagna förkortningen av besvärstiden möjlighet att taga

Departementschefen.

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

del av karta och protokoll rörande förrättningen i god tid före besvärstidens
utgång.

Gentemot vad stadsplaneutredningen sålunda uttalat har överlantmätaren
i Västerbottens län gjort gällande, att tomtmätningsprotokoll borde liksom
protokoll vid avstyckning utlämnas till sökanden vid slutsammanträdet.

Den tidsvinst som kan uppstå genom den föreslagna minskningen av klagotiden
torde i fall av brådskande natur icke sakna betydelse. Stadsplaneutredningens
förslag på denna punkt synes därför böra godtagas. Att med
hänsyn till denna förkortning av besvärstiden ålägga förrättningsmannen
att redan vid slutsammanträdet utlämna protokoll och karta över förrättningen
torde knappast vara erforderligt.

15 §.

Enligt denna paragraf skall vad i 2 kap. är föreskrivet om tomtmätning
och gränsbestämning i stad även gälla för samhälle på landet, varest finnes
tomtindelning såsom i stad. I sådant samhälle skall således tomtmätning och
bestämmande av tomtgräns utan sammanhang med tomtmätning förrättas av
en i samhällets tjänst anställd mätningsman eller, om särskild mätningsman
ej finnes anställd, av förrättningsman för tomtmätning som förordnats av
länsstyrelsen. Konceptakten skall förvaras hos byggnadsnämnden. Inom annat
område på landet, varest finnes tomtindelning såsom i stad, skall enligt
andra stycket av förevarande lagrum länsstyrelsen på ansökan av tomtens
ägare förordna förrättningsman att verkställa förrättningen. I dylikt fall
skall konceptakten rörande förrättningen redovisas till lantmäterikontoret i
länet.

Enligt förslaget till ny byggnadslagstiftning skall stadsplan kunna upprättas
för område å landet utan att området skall utgöra municipalsamhälle.
Dylikt område under stadsplan torde i nu förevarande hänseenden böra
behandlas på samma sätt som enligt lagrummets första stycke gäller för
samhälle på landet, varest finnes tomtindelning såsom i stad. Tomtmätning
bör alltså där verkställas av särskild i kommunens tjänst anställd mätningsman
eller, där sådan ej finnes, av lantmätare eller annan behörig person
som förordnats av länsstyrelsen att tills vidare tjänstgöra som förrättningsman
för tomtmätning. Vidare bör gälla, att konceptakten rörande verkställd
tomtmätning redovisas till byggnadsnämnden.

Nämnas må att bestämmelserna i paragrafens andra stycke om annat område
på landet, varest finnes tomtindelning såsom i stad, avse sådant område
för vilket fastställts byggnadsplan enligt föreskrifterna i avdelning III
av nu gällande stadsplanelag. Enligt den nya byggnadslagen skall tomtindelning
ej kunna fastställas för område som lagts under byggnadsplan; faslig -hetsdelning skall där i stället ske genom avstyckning eller laga skifte. Då

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

emellertid mätning av tomt som bildas enligt redan fastställd tomtindelning
jämväl framdeles bör få ske enligt hittills gällande bestämmelser, bör andra
stycket kvarstå i oförändrat skick.

5 KAP.

Såsom nämnts i den allmänna motiveringen till förslaget om ändring i jorddelningslagen
har jag förordat, att de i 19 kap. 1 § samma lag meddelade bestämmelserna
om avstyckningsplan fa utgå ur lagen. I överensstämmelse härmed
torde bestämmelserna i 5 kap. 8 a § fastighetsbildningslagen om avstyckningsplan
i stad böra upphävas.

Revisionen av planlagstiftningen medför också, att de i 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen
meddelade föreskrifterna om iakttagande vid avstyckningsförrättning
av gällande planer och andra byggnadsbestämmelser icke
kunna bibehållas i oförändrat skick. Dessa föreskrifter ha därför omarbetats

1 huvudsaklig överensstämmelse med de föreslagna stadgandena i 19 kap.
13 § 2—4 mom. jorddelningslagen, varvid de nya bestämmelserna i fastighetsbildningslagen
upptagits under tre moment i 5 kap. 8 §. Beträffande skälen
för de föreslagna nya bestämmelserna kan jag hänvisa till motiveringen
för nämnda lagrum i jorddelningslagen. Jag vill därutöver framhålla,
att jag ansett lämpligt föreskriva, att förbud mot avstyckning utan särskilt
tillstånd samt andra anvisningar rörande tillämpningen av föreskrifterna i

2 mom. av 5 kap. 8 § skola meddelas av länsstyrelsen och icke av magistraten.
Enligt förslaget till bvggnadslag ankommer det på länsstyrelsen att öva tillsyn
över planläggning och byggnadsväsende, och det åligger länsstyrelsen att
fastställa byggnadsplan och utomplansbestämmelser såväl i stad som på landet.
Det torde med hänsyn härtill vara mest ändamålsenligt att den i nämnda
moment åsyftade kontrollen över avstyckningsverksamheten utövas av länsstyrelsen.

6 KAP.

8 och 9 §§.

Dessa paragrafer ha ändrats så, att vad nu stadgas om stomplan i stället
skall gälla fastställd generalplan. Jag vill emellertid erinra, att enligt 161 §
i förslaget till byggnadslag skall beträffande stomplan, som fastställts före
den föreslagna lagens ikraftträdande, tillämpas vad om fastställd generalplan
är stadgat. 9 § i förevarande kap. har dessutom jämkats till överensstämmelse
med 5 kap. 8 § 1 mom. i departementsförslaget.

I yttranden över stadsplaneutredningens betänkande ha framställts önskemål
om ändringar i skilda hänseenden av reglerna om ägoutbyte enligt fastighetsbildningslagen.
Det synes emellertid icke lämpligt att i detta sammanhang
upptaga dessa yrkanden till prövning, utan torde därmed böra
anstå till den översyn av fastighetsbildningslagen som ankommer på fastighetsbildningssaklcunniga.

204

Kungi. Maj.ts proposition nr 232.

13 §.

I andra stycket av förevarande paragraf har föreslagits, att byggnadsnämnden
skall äga föra talan, icke blott såsom gällande lag stadgar mot
fastställelsebeslut, utan även mot beslut varigenom tillstånd till laga skifte
meddelats efter underställning. Beträffande skälen för en sådan utvidgning
av klagorätten må hänvisas till motiveringen för motsvarande stadgande i
21 kap. 51 § 2 mom. i jorddelningslagen.

7 KAP.

1 §■

Stadsplaneutredningen har ansett, att i fastighetsregistret borde anmärkas
ej blott sådana planer och bebyggelsereglerande bestämmelser, varom för
närvarande förmäles i förevarande lagrum, utan jämväl förordnande enligt
14, 143, 144 eller 146 § i utredningens förslag till byggnadslag. Föreskrift
härom har av stadsplaneutredningen föreslagits skola intagas i förevarande
paragraf.

De av stadsplaneutredningen omförmälda förordnandena motsvaras i departementsförslaget
till byggnadslag av fastställelse å generalplan samt förordnanden
som av Kungl. Maj:t meddelats enligt 86, 87 och 88 §§ byggnadslagen.
Mot stadsplaneutredningens förslag om anmärkande i fastighetsregistret
av dylikt beslut har icke framställts någon anmärkning i de avgivna yttrandena,
och någon erinran häremot torde ej heller vara att göra. Det synes
emellertid icke erforderligt att särskilt nämna paragraferna i fråga. I fastighetsregistret
torde även böra anmärkas byggnadsplan som av länsstyrelsen
fastställts för visst område.

Övergångsbestämmelser.

De föreslagna ändringarna i fastighetsbildningslagen böra träda i kraft den
1 januari 1948.

I redan anhängiggjorda ärenden torde äldre lag böra tillämpas, därest ansökan
om förrättning gjorts före de nya bestämmelsernas ikraftträdande.

Enligt övergångsbestämmelserna till förslaget om ändring i jorddelningslagen
skall avstyckningsplan som är gällande vid den nya lagens ikraftträdande
vara att jämställa med byggnadsplan i så måtto att reglerna om iakttagande
av byggnadsplan vid avstyckningsförrättning skola äga motsvarande
tillämpning å avstyckningsplan. Vidare är där föreskrivet, att ändring av
avstyckningsplan må verkställas på sätt förut skett. Motsvarande stadganden
torde böra intagas i övergångsbestämmelserna till förevarande förslag om
ändring i fastighetsbildningslagen, därvid dock bestämmelsen om iakttagande
av äldre avstyckningsplan, som ju hädanefter skall vara byggnadsreglerande,
bör gälla även vid andra förrättningar än avstyckning.

Enligt 5 kap. 8 a § gällande avstyckningsförbud torde böra lända till efterrättelse
jämväl efter nya lagens ikraftträdande, därvid dock länsstyrelsen
för framtiden bör vara dispensmyndighet.

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

205

Förslag angående ändrad lydelse av 18 § lagen om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

De nya bestämmelser som föreslagits skola ingå i jorddelningslagen och
fastighetsbildningslagen torde föranleda ändring i ensittarlagen endast såvitt
angår 18 §.

Beträffande fastställelse å avskiljande av inlöst område hänvisas i femte
stycket av denna paragraf i fråga om område i stad eller annat samhälle,
för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelserna,
bland annat till 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen och i sjätte
stycket av samma paragraf i fråga om annat område bland annat till 19
kap. 2 § samt 13 § andra, tredje, fjärde och femte styckena jorddelningslagen.
I förslaget till ändring i sistnämnda lag har innehållet i 19 kap. 2 §
överförts till 1 § andra stycket och 13 § omarbetats, varvid de nuvarande
bestämmelserna i paragrafens andra, tredje och fjärde stycken ersatts med
nya föreskrifter, vilka upptagits under 2 mom. av 13 §. Hänvisningen i ensittarlagen
bör alltså, såvitt angår jorddelningslagen, ändras att avse 19 kap.
1 § andra stycket och 13 § 2 mom. Någon motsvarighet till det nuvarande
stadgandet i 13 § femte stycket finnes icke i departementsförslaget i vidare
mån än att i övergångsbestämmelserna till de i jorddelningslagen föreslagna
ändringarna föreskrivits, att vad i 19 kap. 13 § 2—4 mom. stadgas rörande
byggnadsplan skall äga motsvarande tillämpning a avstyckningsplan som
godkänts enligt äldre lag. Härav följer, att om i ensittarlagen hänvisning intages
till 19 kap. 13 § 2 mom., det däri uppställda förbudet mot avstyckning
som motverkar fastställd plan även kommer att gälla vid inlösen enligt ensittarlagen
av mark, som är belägen inom område för vilket avstyckningsplan
godkänts.

I fastighetsbildningslagen har 5 kap. 8 § föreslagits ändrad, därvid de nya
stadganden som motsvara de nuvarande bestämmelserna om iakttagande av
gällande planer och bestämmelser upptagits under 1 mom. samma paragraf.
Hänvisningen i 18 § femte stycket ensittarlagen bör därför begränsas att avse
endast detta moment av sagda lagrum.

Sista punkten av 18 § sjätte stycket ensittarlagen har i sakkunnigförslaget
underkastats viss jämkning. Jag har dock ej funnit skäl att upptaga detta
ändringsförslag. I

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet,

2) lag angående ändrad lydelse av 25 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223)
med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar
av Kopparbergs län,

20G

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

3) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad, samt

4) lag angående ändrad lydelse av IS § lagen den 18 juni 1925 (nr 334)
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.

Förslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Karl Gustaf Grönhagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

207

Förslag

till

Lag

angåeude ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord

å landet.

Härigenom förordnas, dels att 3 kap. 2 §, 9 kap. 7 §, 19 kap. 1—5, 11, 12,
13, 16, 18 och 19 §§, 20 kap. 10 § samt 21 kap. 38, 42, 51, 59 och 66 §§ lagen
den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels ock att 19 kap. 26 §2 samma lag skall upphöra att
gälla.

3 KAP.

2 §•

Finner lantmätaren---denna myndighet.

Vederbörande myndighet meddele lantmätaren underrättelse om förordnandet,
och åligge det lantmätaren att, därest underrättelsen om skiftet icke
innehållit uppgift om tid och ställe för första sammanträdet, därom genom
tjänsteskrivelse underrätta ombudet snarast möjligt och, där så ske kan,
minst fjorton dagar före sammanträdet. Skall laga skifte äga rum inom ort,
där enligt vad härom är stadgat skyldighet föreligger att söka byggnadslov,
har lantmätaren att minst fjorton dagar förut underrätta byggnadsnämnden
om tid och ställe för första sammanträdet.

9 KAP.
7 §•

I vederlag----rättigheten innebär.

Där för---till efterrättelse.

2 Senaste lydelse se SFS 1937: 164.

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

19 KAP.

1 §■

Från fastighet---äga rum.

Avstyckning vare tillåten såväl av mark, som genom laga delning utbrutits
för viss fastighet, som ock av mark, som är samfälld för flera fastigheter.
Mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning, må ej avstyckas, med
mindre sämjedelningen kommit till stånd före den 1 januari 1928; i sådant
fall må genom avstyckning avskiljas högst en femtedel av nämnda mark.

Vad i detta kapitel är stadgat om styckningsdel skall gälla, förutom del
som avstyckas, jämväl stamfastigheten. Är fråga om avstyckning av mark,
som är samfälld för flera fastigheter, avses med stamfastighet envar av sistnämnda
fastigheter i dess sammansättning efter avstyckningen.

2 §•

I ärende rörande avstyckning skall utredas, för vilket ändamål envar av
siyckningsdelarna är avsedd.

Varje styckningsdel skall till omfång och beskaffenhet i övrigt samt med
hänsyn till belägenheten vara sådan, att den för sig eller, om den är avsedd
att i samband med avstyckningen sammanläggas med annan mark, tillsammans
med denna bildar fastighet som är varaktigt lämpad för sitt ändamål;
dock må mark, som i och för sig eller efter sammanläggning med annan
mark bildar en lämplig fastighet, avstyckas från fastighet som redan förut
är mindre väi lämpad för sitt ändamål, om denna ej undergår försämring av
någon betydelse.

Kan det avsedda sättet för styckningsdels användning icke antagas bliva
genomfört inom nära förestående tid och därefter stadigvarande tillämpat,
må avstyckning ej äga rum. 3

3 §•

1 mom. Avstyckning från jordbruksfastighet må ej äga rum, om ändringen
i fastighetsindelningen medför men av någon betydelse för jordbruksnäringen.
Sker avstyckningen för jordbruksändamål, fordras, att ändringen i
fastighetsindelningen kan antagas för jordbruksnäringen medföra fördel som
överväger med delningen förenade olägenheter.

I ort, där det i allmänhet på grund av natur- och näringsförhållandena
förutsättes, att jordbruksfastighet, som ej är att hänföra till stödjordbruk,
har skog till husbehov eller jämväl såsom stöd åt jordbruket, skall vid tillämpning
av första stycket såsom menligt för jordbruksnäringen anses, att
skogsmark skiljes från odlad jord, utan så är att skogsmarken tillägges jordbruksfastighet
eller med hänsyn till skogstillgången i orten prövas icke behöva
bibehållas vid jordbruket därstädes.

Vad i detta moment sägs utgör ej hinder mot avstyckning av skogsmark i

Kungi. Maj.ts proposition nr 232.

209

enlighet med tillstånd, som Konungen meddelat jämlikt lagen angående förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.

2 mom. Vid bedömande, hur jordbruksfastighet bör vara beskaffad, skall
särskilt iakttagas följande.

1. För att jordbruksfastighet, som ej är att hänföra till stödjordbruk, må
anses lämpad för sitt ändamål erfordras, att den varaktigt kan giva brukaren
och hans familj tillfredsställande bärgning. Fastigheten skall sålunda,
allt efter ortens förhållanden och jordbrukets art, rymma för jordbruket erforderlig
inrösningsjord så ock därutöver erbjuda annan behövlig naturtillgång,
såsom skogbärande mark eller fiskevatten.

Avstyckning, som i förening med sammanläggning är ägnad att varaktigt
giva brukaren av den nybildade fastigheten en mera tillfredsställande bärgning
än förut, må dock, där ej någon för sitt ändamål varaktigt lämpad fastighet
undergår försämring av någon betydelse och ej heller eljest en mera
ändamålsenlig fastighetsindelning motverkas, äga rum, även om den nybildade
fastigheten ej är fullt lämplig.

2. Är fastighet, som avses under 1, belägen i ort, varom ovan förmäles i
1 mom. andra stycket, skall den för att anses lämpad för sitt ändamål erbjuda
tillgång till skog i den omfattning, som efter ortens allmänna förhållanden
anses erforderlig för jordbruk av den storlek varom fråga är, utan
så är att fastigheten uppenbarligen ej har behov av sådan skogstillgång.

3. Fastighet, som ej kan giva brukaren och hans familj mer än ett mindre
bidrag till deras försörjning, må anses lämpad såsom stödjordbruk, om det
med hänsyn till ortens förhållanden kan antagas, att han kan varaktigt erhålla
en tillfredsställande bärgning huvudsakligen genom kroppsarbete i annans
tjänst eller genom hantverk, hemslöjd, fiske eller annan därmed jämförlig
verksamhet.

Vad i 1 mom. stadgas utgör ej hinder mot avstyckning för bildande av
stödjordbruk, som är till gagn ur allmän synpunkt.

4. Föreligger behov av bete, skall fastigheten rymma erforderlig för ändamålet
lämpad inrösningsjord, om behovet ej är annorledes betryggande
tillgodosett.

3 mom. Mark, som är avsedd för skogsbruk, må ej uppdelas på olika fastigheter
så, att möjligheten att ekonomiskt utnyttja skogen märkligt försämras,
med mindre åtgärden prövas erforderlig för ändring i fastighetsindelningen
som främjar jordbruksnäringen.

4 mom. Avstyckning, som i något hänseende innebär avsteg från vad i 2
eller 3 mom. sägs, må det oaktat äga rum, om den kan anses oundgängligen
erforderlig för att i annat hänseende vinna en i jämförelse med olägenheterna
av delningen betydande fördel för jordbruksnäringen. 4

4 g.

Inom område, som ingår i stadsplan eller efter den 1 januari 1948 fastställd
byggnadsplan, skall vad i 2 och 3 §§ stadgas ej utgöra hinder mot avstyckning
som överensstämmer med planen.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 sand. Nr 232.

210

Kungl. Alaj.ts proposition nr 232.

Föreligger eljest behov av bostadslägenheter eller av plats för industriell,
kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning eller för annat därmed
jämförligt ändamål och är fastighets delning i sådant fall till gagn jämväl ur
allmän synpunkt, må ock avstyckning äga rum, ändå att, enligt vad i 2 och
3 §§ stadgas, hinder eljest skolat möta med hänsyn till återstående styckningsdels
beskaffenhet, jordbruksnäringen eller skogsbruket. Härvid skall dock
iakttagas, att avstyckningen icke medför större olägenhet med avseende å
bestående fastighetsindelning än som är nödigt; och må i intet fall avsteg
från kraven på styckningsdels beskaffenhet äga rum, om ändamålet med avstyckningen
kan utan synnerlig olägenhet tillgodoses på annat lämpligt sätt.

5 §■

De för---annorlunda stadgat.

Avstyckning för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriell
anläggning eller i liknande syfte inom samhälle, där byggnadslagens bestämmelser
för stad äga tillämpning, samt inom annat område, för vilket
stadsplan eller byggnadsplan fastställts eller jämlikt äldre lag förordnats att
stadsplan skall upprättas, må företagas även av annan än lantmätare, såvida
lantmäteristyrelsen förklarat honom skickad för uppgiften; och gälle därvid
om sådan förrättningsman vad i denna lag om lantmätare är stadgat. Sådan
behörighet må ej meddelas annan än den som må innehava befattning såsom
mätningsman i stad. Behörigheten må av lantmäteristyrelsen begränsas till
att avse viss del av riket så ock återkallas, när skäl föreligger därtill.

Skall avstyckning äga rum inom ort, där enligt vad härom är stadgat
skyldighet föreligger att söka byggnadslov, har förrättningsmannen att minst
åtta dagar förut underrätta byggnadsnämnden om tid och ställe för förrättningen.

11 §.

Fastighets ägor skola såvitt möjligt ligga i ett sammanhang och hava så
regelbunden och för ändamålet lämplig form som förhållandena medgiva,
med hänsyn tagen jämväl till väg- och vattenavledningssystemen.

12 §.

Avstyckning skall---nödiga vägar.

Vid avstyckning skall bestämmas, om och i vad mån med avstyckad ägovidd
skall följa rätt till delaktighet i område, som vid lantmäteriföirättning
avsatts för gemensamt ändamål, i äga, som eljest är samfälld för stamfastigheten
och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som
tillkomma stamfastigheten; dock må, där någon styckningsdel skall utgöra
eller tillhöra jordbruksfastighet, andel i allmänning eller därmed jämförlig
samfällighet, som är av vikt såsom stöd för jordbruket, icke tillfalla fastighet
som ej är avsedd för jordbnik.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

sådan fastighet.

---fastighetens ägare.

211

För de---

Avsättande av —

13 §.

1 mom. Inom område, som ingår i tomtindelning, må avstyckning ej äga
rum.

2 mom. Avstyckning inom område, för vilket enligt fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan eller på annan grund särskilda bestämmelser
med avseende å markens bebyggande gälla, må ej verkställas så, att områdets
ändamålsenliga bebyggande försvåras eller syftet med bestämmelserna eljest
motverkas; dock må Konungens befallningshavande medgiva undantag, när
särskilda skäl äro därtill.

Inom område, för vilket regionplan fastställts, skall ock denna beaktas.

3 mom. Har inom visst område tätbebyggelse uppkommit eller är sådan
bebyggelse att vänta inom nära förestående tid eller kan eljest avstyckning
av flera lägenheter framdeles förväntas, må, innan stadsplan eller byggnadsplan
blivit fastställd, avstyckning icke verkställas så, att områdets ändamålsenliga
bebyggande försvåras eller lämplig planläggning av området eljest
motverkas, och skall förty utom annat iakttagas, att vägar och allmänna
platser kunna anordnas när behov därav uppkommer. Finnes fast fomlämning,
skall därtill hörande område såvitt möjligt kunna avsättas till öppen
plats. Med avseende å tillämpningen i övrigt av vad i detta stycke stadgas
äger Konungens befallningshavande meddela de anvisningar som prövas erforderliga.

När fråga väckts om upprättande av stadsplan eller byggnadsplan för visst
område eller om ändring av sådan plan, äger Konungens befallningshavande
i erforderlig utsträckning meddela förbud mot avstyckning inom området
utan Konungens befallningshavandes medgivande. I den mån så finnes lämpligt
äger Konungens befallningshavande bestämma, att avstyckning utan
hinder av förbud som nyss sagts må äga rum, därest länsarkitekten ej funnit
anledning till erinran däremot.

Anvisningar och förbud varom förmäles i detta moment skola lända till
efterrättelse utan hinder av förd klagan.

4 mom. Finner lantmätaren, att Konungens befallningshavandes medgivande
enligt vad i 2 eller 3 mom. sägs erfordras till avstyckning, skall han,
om sakägare yrkar det eller han eljest finner olämpligt att fortsätta förrättningen,
förklara denna vilande och insända handlingarna i ärendet till överlantmätaren,
som har att med eget yttrande anmäla det hos Konungens befallningshavande.
Samma lag vare, om lantmätaren eljest finner, att avstyckning
ej bör äga rum utan att fråga om upprättande av stadsplan eller byggnadsplan
eller om ändring av sådan plan blivit prövad.

16 §.

Med ledning —----må meddelas.

Det åligger —--eller icke.

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Ar fråga om avstyckning av mark för sammanläggning eller under villkor
att stamfastigheten ingår i sammanläggning, skall den utredning, som i andra
stycket sägs, avse jämväl sammanläggningens lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt.
Förutsätter tillstånd till avstyckningen, att sammanläggning
äger rum. skall det angivas i det i samma stycke omförmälda utlåtandet.

18 §.

I fråga---motsvarande tillämpning.

Utan hinder därav att tillstånd meddelats till avstycknings utförande enligt
viss plan, må vid avstyckningens verkställande företagas mindre jämkningar
i planen, vilka icke stå i strid mot de allmänna förutsättningarna för
avstyckning. Påyrkas jämkning därutöver, varde heslut meddelat, att frågan
om avstyckning förfallit.

19 §•

Lantmätaren åligger att utmärka avstyckningen å karta. Därest ej sakägare
påfordrar upprättande av fullständig karta eller äldre karta, på sätt
i 6 kap. 1 § är föreskrivet, skall användas vid förrättningen, skall kartan
upptaga allenast vad som finnes nödigt för att tydligt utmärka gränserna
för avstyckat område, för mark, som undantagits för gemensamt ändamål,
samt för den fastighet, från vilken avstyckningen sker, gränserna mellan
olika ägoslag inom denna fastighet samt byggnader, vägar, vattendrag och
dylikt. Inom avrösningsjord vare dock ej erforderligt att redovisa gränserna
för olika ägoslag, om sådan redovisning uppenbarligen saknar betydelse för
ärendets prövning.

Avstyckas mark---fullt bestämt.

Å kartan---särskild handling.

Ägomätning må -----är föreskrivet.

20 KAP.

10 §

På begäran---av jorden.

Sådant förordnande må jämväl meddelas på framställning av samhälle eller
kommun beträffande mark, som hör till samhället eller kommunen.

Med avseende---äga tillämpning.

21 KAP.

38 §.

Utskrift av —--tillställas förrättningslantmätaren.

Har ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten meddelat fastställelse å
jorddelningsförrättning eller tillstånd till jorddelning efter underställning,

Kungi. ftlaj:ts proposition nr 232.

213

skall överlantmätaren ävensom, i fråga om förrättning inom ort där enligt
vad härom är stadgat skyldighet föreligger att söka byggnadslov, byggnadsnämnden
utan dröjsmål underrättas om beslutet.

42 §.

Då talan —--mot förrättningen.

Avser mot---43 § stadgas.

Finnes i--— å förrättningen.

Har laga skifte ägt rum inom ort, där enligt vad härom är stadgat skyldighet
föreligger att söka byggnadslov, skall, där vid förrättningen sådant
påyrkats eller ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaren eljest så prövar
nödigt, innan målet avgöres, yttrande däri inhämtas från byggnadsnämnden.

Är fråga---om sammanläggningen.

51 §.

1 mom. Över beslut, varigenom fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning,
må klagan ej föras utom i fall varom nedan i detta moment sägs.

Har, efter det---— emot gått.

Beslut, varigenom fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning, må
överklagas av överlantmätaren och lantbruksnämnden så ock, då förrättningen
ägt rum inom ort där enligt vad härom är stadgat skyldighet föreligger
att söka byggnadslov, av byggnadsnämnden.

2 mom. Enahanda klagorätt som enligt 1 mom. tillkommer överlantmätare,
lantbruksnämnd och byggnadsnämnd gälle i fråga om beslut, varigenom tillstånd
till jorddelning meddelats efter underställning.

59 §.

När hovrätten---tillställas förrättningslantmätaren.

Har hovrätten meddelat fastställelse å jorddelningsförrättning eller tillstånd
till jorddelning efter underställning, skall underrättelse om beslutet utan dröjsmål
meddelas överlantrnätaren ävensom, i fråga om förrättning inom ort
där enligt vad härom är stadgat skyldighet föreligger att söka byggnadslov,
byggnadsnämnden.

66 §.

I mål---av Konungens befallningshavande.

Är någon---är bestämt.

I mål rörande avstyckning inom ort, där enligt vad härom är stadgat
skyldighet föreligger att söka byggnadslov, skall, där vid förrättningen sådant
påyrkats eller Konungens befallningshavande eljest så prövar nödigt,
innan målet avgöres, yttrande däri inhämtas från byggnadsnämnden.

Är fråga---särskilt stadgat.

Beträffande klagan---är bestämd.

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Denna lag skall tråda i kraft den 1 januari 1948; dock skall vad i 21 kap.
51 § är stadgat om lantbruksnämnds klagorätt ej gälla förrän från och med
den 1 juli 1948.

Har förrättning sökts före den 1 januari 1948, skall ärendet handläggas och
prövas jämlikt äldre lag; dock skall avstycknings tillåtlighet bedömas enligt
nya lagen, såframt ej före dess ikraftträdande utlåtande, varom i 19 kap. 16 §
sägs, meddelats jämlikt då gällande föreskrifter.

Med avseende å avstyckningsplan som vid denna lags ikraftträdande är
gällande skall vad i 19 kap. 5 § andra stycket och 13 § 2—4 mom. stadgas
rörande byggnadsplan äga motsvarande tillämpning. Ändring av avstyckningsplan
må verkställas på sätt förut skett.

Kungi. Maj.ts proposition nr 232.

215

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 25 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med
särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar

av Kopparbergs län.

Härigenom förordnas, att 25 § lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län
skall erhålla följande ändrade lydelse.

25 §.

Finnes vid fråga om avstyckning inom by, vars heminägor ligga i storskifte,
grundad anledning antaga, att efter avstyckningen styckningsdel kommer
att ligga i sambruk med annan samma ägare eller hans make tillhörig
jord och jämte denna bilda en brukningsdel av beskaffenhet, som i 19 kap.
2 och 3 §§ lagen om delning av jord å landet sägs, må avstyckningen äga
rum utan villkor av sammanläggning, ändå att sådan erfordras enligt förstnämnda
paragraf.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948 men ej tillämpas i avstyckningsärende,
däri utlåtande rörande avstyckningens tillåtlighet avgivits
dessförinnan.

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Förslag1

till

angående ändring i lagen

Lag

den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad.

Härigenom förordnas, alt 2 kap. 5, 10 och 15 §§, 5 kap. 8 §, 6 kap. 8,
9 och 13 §§ samt 7 kap. 1 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 5 kap.
8 a §2 skall upphöra att gälla.

2 KAP.

5 §•

Förrättningsmannen åligger att om förrättningen och tiden därför minst
åtta dagar förut bevisligen underrätta ägare av såväl den tomt, som skall
mätas, som angränsande mark; kan ägare eller dess ombud ej med kallelse
träffas, har förrättningsmannen att ombesörja kallelses införande i den eller
de ortstidningar, vari kommunala meddelanden för staden intagas, minst
åtta dagar före förrättningen. Sedan förrättningen sålunda blivit kungjord,
må densamma icke uppehållas av sakägares utevaro. Utan hinder av att sakägare
ej blivit underrättad i nyss nämnd ordning, må förrättningen företagas,
därest han ändock infinner sig vid densamma.

I kallelse —--— för tomten.

Där fastighetsregister —--eller tomtbildningslängden.

10 §.

Sedan förrättningsmannen avgivit utlåtande angående tomtgränsernas rätta
sträckning, förklare förrättningsmannen å sammanträde med sakägarna förrättningen
i vad den avser gränsbestämning avslutad; meddele ock, att den,
som är missnöjd med utlåtandet, har att vid talans förlust inom tjugu dagar
därefter till ägodelningsdomaren ingiva sina till ägodelningsrätten ställda
besvär eller ock på eget äventyr insända dem med posten så tidigt, att de före
sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren till handa.

Beträffande förfarandet---till efterrättelse.

Inom fjorton----framställt begäran.

Sedan utlåtandet---bestämda gränslinjerna.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 10 § SFS 1935: 237 och beträffande 2 kap. 15 g, 5
kap. 8 §, 6 kap. 8, 9 och 13 §§ samt 7 kap. 1 § SFS 1931: 143.

2 Senaste lydelse se SFS 1942: 353.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

217

15 §.

Vad i detta kapitel föreskrives för stad skall äga motsvarande tillämpning
inom annat samhälle, varest finnes tomtindelning såsom i stad, så ock
eljest inom område å landet, varest på grund av stadsplan finnes sådan tomtindelning.

I fråga----delar gälla.

5 KAP.

8§.

1 inom. Avstyckning inom område, för vilket enligt fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan eller på annan grund särskilda bestämmelser
med avseende å markens bebyggande gälla, må ej verkställas så, att områdets
ändamålsenliga bebyggande försvåras eller syftet med bestämmelserna
eljest motverkas; dock må Konungens befallningshavande medgiva undantag,
när särskilda skäl äro därtill.

Inom område, för vilket regionplan fastställts, skall ock denna beaktas.

2 mom. Har inom visst område tätbebyggelse uppkommit eller är sådan
bebyggelse att vänta inom nära förestående tid eller kan eljest avstyckning
av flera lägenheter framdeles förväntas, må, innan stadsplan eller byggnadsplan
blivit fastställd, avstyckning icke verkställas så, att områdets ändamålsenliga
bebyggande försvåras eller lämplig planläggning av området eljest
motverkas, och skall förty utom annat iakttagas, att vägar och allmänna
platser kunna anordnas när behov därav uppkommer. Finnes fast fornlämning,
skall därtill hörande område såvitt möjligt kunna avsättas till öppen
plats. Med avseende å tillämpningen i övrigt av vad i detta stycke stadgas
äger Konungens befallningshavande meddela de anvisningar som prövas erforderliga.

När fråga väckts om upprättande av stadsplan eller byggnadsplan för visst
område eller om ändring av sådan plan, äger Konungens befallningshavande
i erforderlig utsträckning meddela förbud mot avstyckning inom området
utan Konungens befallningshavandes medgivande. I den mån så finnes lämpligt
äger Konungens befallningshavande bestämma, att avstyckning utan hinder
av förbud som nyss sagts må äga rum, därest stadsarkitekten ej funnit
anledning till erinran däremot.

Anvisningar och förbud varom förmäles i detta moment skola lända till
efterrättelse utan hinder av förd klagan.

3 mom. Finner förrättningsmannen, att Konungens befallningshavandes
medgivande enligt vad i 1 eller 2 mom. sägs erfordras till avstyckning, skall
han, om sakägare yrkar det eller han eljest finner olämpligt att fortsätta förrättningen,
förklara denna vilande och insända handlingarna i ärendet till
magistraten, som har att med eget yttrande anmäla det hos Konungens befallningshavande.
Samma lag vare, om förrättningsmannen eljest finner, att
avstyckning ej bör äga ruin utan att fråga om upprättande av stadsplan eller
byggnadsplan eller om ändring av sådan plan blivit prövad.

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

6 KAP.

8 §•

Ägoutbyte må, utöver vad som följer av 1 §, ske jämväl där bestående
fastighetsindelning ej överensstämmer med fastställd generalplan, stadsplan
eller tomtindelning och sådan överensstämmelse utan någon delägares förfång
främjas genom ägoutbytet.

Uppgår skillnaden---delägares förfång.

I fråga---motsvarande tillämpning.

9 §•

Inom område, för vilket finnes fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan
eller på annan grund särskilda bestämmelser med avseende å markens
bebyggande gälla, må ägolott ej utläggas så, att områdets ändamålsenliga
bebyggande försvåras eller syftet med bestämmelserna eljest motverkas;
dock må Konungens befallningshavande medgiva undantag, när särskilda
skäl äro därtill.

Inom område, för vilket regionplan fastställts, skall ock denna beaktas.

13 §.

Innan förrättning--— från byggnadsnämnden.

Beslut, varigenom laga skifte blivit fastställt eller tillstånd därtill meddelats
efter underställning, må överklagas av byggnadsnämnden, som utan
dröjsmål skall erhålla del av beslutet. 7

7 KAP.

1 §•

För varje---inom staden.

Till fastighetsregistret---fastigheter enskilt.

Tomtboken skall hava sådan uppställning, att den jämväl innehåller uppgifter
om beslut, innefattande fastställelse å eller ändring i stadsplan eller
tomtindelning, om särskilda bestämmelser, som Konungen jämlikt äldre lag
meddelat med avseende å sättet för byggnadskvarters användande, ävensom
om andra byggnadsbestämmelser, så vitt de icke äro föremål för inteckning
efter vad om servitut är stadgat samt magistraten meddelat föreskrift om
deras anmärkande, så ock om huruvida område är att hänföra till gammal
eller ny stadsdel. Skola enligt fastställd generalplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
särskilda föreskrifter tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens
ordnande inom område utom stadsplan eller har Konungen
eljest meddelat sådana föreskrifter, skall det anmärkas i stadsägoboken
eller bihang B vid de fastigheter eller områden beslutet angår. Vad

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

nyss är sagt galle ock, om i stadsplan finnas bestämmelser angående användandet
för visst ändamål av fastighet eller område, som är upptaget i stadsägoboken
eller nämnda bihang.

Föreskrift, som---särskilt fall.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Har förrättning sökts före nämnda dag, skall ärendet handläggas och prövas
jämlikt äldre lag.

Med avseende å avstyckningsplan som vid denna lags ikraftträdande är
gällande skall vad i 5 kap. 8 § och 6 kap. 9 § stadgas rörande byggnadsplan
äga motsvarande tillämpning. Ändring av avstyckningsplan må verkställas
på sätt förut skett.

Förbud mot avstyckning, som vid lagens ikraftträdande gäller enligt 5 kap.
8 a §, skall lända till efterrättelse intill dess Konungens befallningshavande
annorlunda förordnar; dock skall ansökan om tillstånd prövas av Konungens
befallningshavande, där den ej inkommit till magistraten före nya lagens
ikraftträdande.

220

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om
rätt i vissa tall för nyltjanderättsliavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område1
skall erhålla följande ändrade lydelse.

18 §.

I fråga--- — annorlunda stadgat.

Fullföljes talan — ---är stadgat.

Den i —--- beslut avgjord.

Skall med---12 § förmäles.

Är fråga om område i stad eller annat samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall fastställelse
meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 5 kap. 6 §,
8 § 1 mom. och 12 § i lagen om fastighetsbildning i stad är stadgat. Meddelas
fastställelse, skall, såvitt framställning därom gjorts, det avstyckade området
åsättas särskilt namn.

Är fråga om annat område än i nästföregående stycke sägs, skall fastställelse
meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 19
kap. 1 § andra stycket, 12 § första och tredje styckena, 13 § 2 mom. samt
20 § lagen om delning av jord å landet är stadgat. Har marken före den
1 januari 1928 tillagts fastighet genom sämjedelning, må den dock avskiljas,
såframt densamma jämte annan mark, som avstyckats eller avsöndrats från
fastigheten, ej överstiger hälften av fastighetens ägovidd. Inom de på bekostnad
eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län
må i nämnda fall, när skäl därtill äro, fastställelse meddelas, ändå att mera
ån hälften av ägovidden varder avskild.

Om beslut--— till Konungens befallningshavande.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948 men ej tillämpas i fall,
då förrättningen sökts dessförinnan.

1 Senaste lydelse se SFS 1939: 74.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

221

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 31 januari 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om ändrade
bestämmelser angående sammanläggning av fastigheter.

Föredraganden anför följande.

Med skrivelse den 1 september 1944 avlämnade särskilt tillkallade sakkunniga,
de s. k. fastighetsbildningssakkunniga, betänkande med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om delning av jord
å landet samt förslag till lag om sammanläggning av fastigheter å landet,
m. m. (SOU 1944:46). Sedan yttranden över betänkandet inkommit från
myndigheter och sammanslutningar samt ärendet varit föremål för överväganden
inom justitiedepartementet, anmälde jag, efter gemensam beredning
med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen, detsamma
i statsrådet den 17 januari 1947. Såsom jag därvid framhöll kunde
hela lagstiftningsärendet då icke på en gång behandlas; såvitt rörde sammanläggningslagen
och därmed sammanhängande frågor förklarade jag
mig framdeles skola återkomma. Jag anhåller nu att få upptaga ärendet i
denna del till behandling.

I mitt anförande i statsrådet den 17 januari 1947 lämnade jag inledningsvis
vissa upplysningar om tillkomsten av fastighetsbildningssakkunnigas förslag
samt omnämnde vilka myndigheter och sammanslutningar som yttrat
sig över förslaget. Jag torde nu kunna inskränka mig till alt åberopa det sålunda
anförda. Likaså får jag hänvisa till statsrådsprotokollet för nämnda
dag beträffande den närmare innebörden av de sakkunnigas förslag till ändrade
bestämmelser om avstyckning m. m. I detta sammanhang vill jag endast
erinra att förslagets huvudsyfte är att skapa betingelser för att vid delning
av jord jordbruksekonomiska synpunkter må kunna i större utsträckning
beaktas och olämplig jorddelning förhindras.

222

Kunffl. Maj.ts proposition nr 232.

Allmänna synpunkter.

De sakkunniga ha uttalat, att som sammanläggningsinstitutet hade sin
största praktiska betydelse i fall, då sammanläggning kombinerades med avstyckning,
samt sådan jorddelning ofta vore beroende av en dylik kombination,
en reform av reglerna om avstyckning icke borde företagas utan att
samtidigt lagen om sammanläggning underkastades saklig översyn. De avnämnda
reform påkallade ändringarna i sammanläggningslagen behövde måhända
icke bli så djupgående. Emellertid syntes det lämpligt att samtidigt
vidtaga vissa andra ändringar i denna lag, särskilt undanröja några mindre
behövliga legala hinder mot institutets begagnande, vilka vållade besvärligheter
i praxis och motverkade intresset att kunna genom sammanläggning
förbättra fastighetsindelningen. De sakkunnigas förslag i detta hänseende
borde dock icke uppfattas som om det åsyftade lösning av alla frågor om
sammanläggningsinstitutets reformering. Slutlig ståndpunkt hade t. ex. icke
tagits till det tvivelaktiga spörsmålet om möjlighet att tillåta sammanläggning
av makars fastigheter. De ändringar av systematisk eller eljest av redaktionell
natur, som ansetts lämpliga, medförde i förening med de sakliga nyheterna
en så pass genomgripande omvandling av gällande lags text, att förslaget
funnits böra erhålla formen av en helt ny lag.

I de sakkunnigas förslag till lag om sammanläggning av fastigheter å landet
angivas först institutets innebörd och rättsverkningar (1 och 2 §§), därefter
den lokala begränsningen av lagens tillämplighetsområde (3 §), villkoren
för sammanläggning i den mån de icke ansetts tillhöra frågan om institutets
innebörd (4—11 §§) samt slutligen reglerna om förfarandet (12—
19 §§).

Den viktigaste nyheten i förslaget kan anses ligga däri att — medan gällande
lag utgår från att möjligheten till sammanläggning skall vara begränsad
till fall, då fastigheterna med avseende å sättet för sin tillkomst stå i visst
förhållande till varandra — förslaget däremot principiellt medger institutets
användning beträffande fastigheter i allmänhet, oavsett deras
härkomst. De hittillsvarande bestämmelserna avse sålunda till största
delen att inskränka möjligheten att sammanlägga vad som tillhör skilda
ursprungliga skifteslag; sammanläggning över rågång är i allmänhet icke
tillåten. I förslaget ha några villkor med avseende å skifteslagsindelningen
icke upptagits.

I samband härmed kan nämnas att förslaget innefattar ökade möjligheter
att låta fastighet, som utgör andel i samfälld mark, ingå
i sammanläggning.

Vid sidan av de nya reglerna beträffande frågan, vilka fastigheter som
överhuvud kunna komma i fråga till sammanläggning med varandra, torde
som den mest betydande nyheten i förslaget kunna betecknas dess bestämmelser
om sammanläggnings beroende av gravationsförhållandena.
I sådant hänseende innebär förslaget bland annat eftergi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

223

vande av gällande lags krav att medgivande till sammanläggning måste föreligga
från innehavare av särinteckning med sämre rätt än gemensamma inteckningar
i fastigheterna. De sakkunniga ha därjämte ansett det möjligt
att tillmötesgå det gamla önskemålet, att inteckningar för servitut och därmed
jämförliga rättigheter icke skola kunna, såsom andra inteckningar,
hindra sammanläggning, och förslaget innehåller därför ett stadgande alt,
vid bedömande av sammanläggnings tillåtlighet ur gravationssynpunkt, avseende
icke skall fästas vid dylika inteckningar.

Medan betydande lättnader sålunda ansetts kunna medgivas i de hittills
med hänsyn till skifteslagsindelningen och gravationsförhållandena uppställda
villkoren för sammanläggning, har å andra sidan synts påkallat att mer
generellt än hittills hävda intresset av nybildade fastigheters lämplighet för
sitt ändamål och överhuvud av jord politisk kontroll. Beträffande
lämplighetskravets närmare innebörd utgå de sakkunniga från att samma
regler i princip böra gälla, vare sig en faslighet tillskapas genom jorddelning
eller genom sammanläggning. De bestämmelser om nybildad fastighets
lämplighet, som upptagits i förslaget till nya avstyckningsregler, borde därför
äga tillämplighet också vid sammanläggning, och i förslaget hänvisas i
enlighet härmed till dessa bestämmelser.

Slutligen må anmärkas att förslaget till sammanläggningslag ansetts böra
föranleda vissa följdändringar i den s. k. Dalalagen, varom särskilt lagförslag
framlagts.

Yttrandena.

I det övervägande antalet remissyttranden har fastighetsbildningssakkunnigas
ifrågavarande förslag i princip vunnit gillande eller lämnats
utan erinran. Av flera äigodelningsdomare har uttalats, att nyheterna
i förslaget till sammanläggningslag måste hälsas med tillfredsställelse;
de koinme uppenbarligen att underlätta användningen av sammanläggningsinstitutet.
Enligt ägodelningsdomaren i Sunnerbo domsaga vore det önskvärt
att åtminstone vissa av de föreslagna ändringarna kunde genomföras utan
att revision av jorddelningslagstiftningen i övrigt behövde avvaktas. Även
föreningen Sveriges häradshövdingar har tillstyrkt förslaget. Lantmäteristgrelsen
har ansett, att förslaget innebure så betydande fördelar att däri upptagna
bestämmelser borde utan uppskov komma i tillämpning. Enligt styrelsens
förmenande borde dock en allmän planläggning komma till stånd för
att sanera fastighetsbeståndet på landsbygden, och sammanläggningsinstitulet
tarvade därför än ytterligare revidering. Jämväl av övcrlantmätarna i riket
har förslaget till ny sammanläggningslag i allmänhet mottagits med tillfredsställelse.
Därvid har framhållits, att de större möjligheter till sammanläggning
som förslaget erbjöde vore ägnade att bidraga till en ändamålsenligare
fastighetsarrondering och en mer rationell fastighetsbildning. Övcrtantmåtaren
i Norrbottens län, som uttalat sig i denna riktning, framhåller emellertid,
att begränsningen i institutets tillämplighet alltjämt vore påtaglig, främst
med hänsyn till inteckningsvillkor. förutsättningen om frivilliga överlåtelser

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

samt sakägarnas motvilja mot tidsutdräkt och besvär. Sveriges lånt mätare förening
har anfört, att en reform av reglerna för sammanläggning i praktiken
visat sig behövlig. Allteftersom de jordpolitiska kraven på fastigheters utseende
och sammansättning skärpts, hade sammanläggningsinstitutet kommit
till större användning. Utvecklingen komme utan tvivel att fortsätta i denna
riktning. Sammanläggningsinstitutet vore av stor betydelse vid rationalisering
av landsbygdens fastighetsbestånd och utgjorde ett gott medel vid sanering
och konservering av fastighetsindelningen. Egnahemsstyrelsen liksom
även nära nog samtliga egnahemsnämnder ha livligt förordat, att förslaget
upphöjdes till lag, därvid styrelsen uttalat, att det i den omfattande verksamhet
egnahemsorganisationen bedreve för att genom sammanslagning av ofullständiga
jordbruk till bärkraftiga familjejordbruk eller genom komplettering
av ofullständiga jordbruk med tillskottsjord sträva till en rationalisering av
de många ofullständiga jordbruken vore av mycket stor betydelse, att reglerna
för sammanläggning icke lade onödiga hinder i vägen för institutets
användning eller för en smidig tillämpning av detsamma. 1942 års jordbrukslcommitté,
som uttalat sig i samma riktning, anser det önskvärt, att reformen
i denna del genomföres snarast, även om de övriga av de sakkunniga
framlagda lagförslagen ej genast skulle bliva genomförda. Även skogsstyrelsen
och tekniska högskolans i Stockholm lärarkollegium ha tillstyrkt ifrågavarande
förslag. I de av länsstyrelserna avgivna utlåtandena har förslaget till
ny sammanläggningslag nästan undantagslöst tillstyrkts; förslaget har ansetts
vara väl ägnat att i avsevärd grad öka sammanläggningsinstitutets användbarhet.
Sveriges lantbruksförbund, som förordat anstånd med förslaget
till ändringar i jorddelningslagen, har ansett förslaget till ändrade sammanläggningsbestämmelser
böra omedelbart genomföras. Sveriges skogsägareförbund
och riksförbundet landsbygdens folk ha tillstyrkt förslaget under framhållande
av att man därigenom syntes ernå avsevärt ökade möjligheter till
önskvärd komplettering av ofullständiga jordbruk.

Förslaget har i vissa yttranden förklarats icke kunna godtagas
i befintligt skick.

överlantmåtaren i Västerbottens län har med avseende å bristerna hos gällande
lag och svårigheten att bedöma dess verkningar framhållit nödvändigheten
av att alla fastighetsbildande åtgärder av jordpolitisk betydelse
följde vissa riktlinjer eller viss plan i syfte att förbättra icke blott enskilda
fastigheters utan även ortens näringsförhållanden. Den möjlighet att ingripa
reglerande på fastighetsbildningen genom olika planinstitut som sedan länge
förelegat i orter med tätbebyggelse syntes rimligen kunna påfordras jämväl
vid annan form av fastighetsbildning. Enligt överlantmätarens mening vållade
dock inteckningsfrågan den största svårigheten vid sammanläggning.
Det besvär och de omkostnader som i sammanläggningsärende förorsakades
av inteckningsförhållandena vore ägnade att motverka sammanläggningsåtgärder
i hög grad. Därjämte har i utlåtandet anmärkts, att gällande lags
regler rörande den utredning som i sammanläggningsärende skall förebringas
angående sammanläggningens lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt vore

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

225

i skildii hänseenden bristfälliga, överlantmätaren hävdar, att de i yttrandet
påtalade bristerna endast delvis beaktats. Sålunda saknades helt förslag till
plan eller dylikt att ligga till grund för sammanläggningar. I inteckningsfrågan
hade lättnader endast medgivits i begränsad omfattning. Om en längre
gående revision nu icke kunde genomföras, borde förslaget icke upphöjas
till lag. I stället syntes de av de sakkunniga föreslagna förbättringarna
och lättnaderna kunna genomföras genom ändringar i gällande lag. Även
lantbruksstyrelsen och norrlandskommittén ha ansett förslaget icke böra
genomföras utan ytterligare utvidgning och förenkling av saminanläggningsinstitutet.
Ägodelningsdomaren i Västra Göinge domsaga liar avstyrkt förslaget
och därvid uttalat, att de invecklade förhållandena i samband med sammanläggning
av fastigheter tilldroge sig särskild uppmärksamhet och att det vore
önskvärt att en del radikala förändringar i inteckningsväsendet kunde genomföras
som förenklade sammanläggningsförfarandet; på denna punkt medförde
det föreliggande förslaget icke någon lösning.

Länsstyrelsen i Gotlands län har avstyrkt förslaget under förmenande, att
dess genomförande skulle komma att medföra icke oväsentliga nackdelar
för länets vidkommande. I sådant hänseende har länsstyrelsen åberopat ett
av hushållningssällskapets i länet förvaltningsutskott avgivet yttrande, vari
framhållits, att på Gotland fortginge en fastighetsbildning genom sammanförande
av fastigheter, vilken kunde resultera i brukningsenheter som vore
otjänliga med hänsyn till arronderings- och brukningsförhållandena. Detta
skulle ej heller den nya lagstiftningen kunna hindra. Däremot skulle bestämmelserna
om fristående sammanläggning skärpas, i det att villkoren för så
uppkommen fastighetsbildning bleve desamma som för fastighet, bildad genom
avstyckning. Detta skulle enligt förvaltningsutskottets mening säkerligen
visa sig på Gotland medföra nya svårigheter även för den legala och
lämpliga jordstyckningen. Även överlantmätaren i Gotlands län har i yttrande
gemensamt med länets lantmätare uttalat, att förslaget innebure en för
Gotlands del olycklig skärpning av gällande lag, såvitt anginge fristående
sammanläggning, i det att fastighet som bildades genom sammanläggning
skulle uppfylla samma krav som fastighet, bildad vid avstyckning.

Möjligheten att kunna tvångsvis genomföra sammanläggning
har förts på tal i flera yttranden. Länsstyrelsen i Västerbottens län
har anslutit sig till de synpunkter som anlagts av hushållningssällskapets i
länet förvaltningsutskott, vilket i avgivet yttrande förklarat, att ett förslag till
sammanläggning av fastigheter å landet måste betecknas såsom ofullständigt,
så länge det icke innefattade bestämmelser om alt sambrukade registerfastigheter
automatiskt skulle sammanläggas. Infördes en sådan ordning, skulle
sammanförandet av ofullständiga registerfastigheter till ur ekonomisk synpunkt
lämpligare brukningsenheter så att säga legaliseras och okontrollerad
styckning av dylika fastigheter förhindras. Det vore dock enligt förvaltningsutskottets
uppfattning uppenbart, att kostnaderna för dylika tvångsvis företagna
åtgärder icke borde åvila fastigheternas ägare utan borde falla på statsverket.
önskemål i denna riktning föreligga, förutom från länsstyrelsen och

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 232.

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

hushållningssällskapet i Västerbottens län, även från överlantmätarna i Gotlands,
Västmanlands, Våsternorrlands och Västerbottens län, lantbruksstyrelsen,
ett flertal egnahemsnämnder och Sveriges lantmätareförening. Det har
framhållits, att det i större eller mindre utsträckning förekomme, att faktiska
brukningsenheter bestode av ett flertal jordregisterfastigheter. En tvångsvis
genomförd sammanläggning skulle i dylikt fall vara jordpolitiskt synnerligen
önskvärd.

Från vissa håll har förordats att möjlighet öppnas till sammanläggning
över sockengräns. Överlantmätaren i Skaraborgs län har anfört
att en önskvärd förbättring av en bostadsfastighet eller ett småbruk ofta
skulle kunna åstadkommas, därest område från intill liggande fastighet inom
annan socken finge avstyckas för sammanläggning. Då avstyckning för sambruk
ej heller vore tillåten och då indelningsändring utgjorde en omständig
och tidsödande procedur, syntes behov av särskilda åtgärder förefinnas
för lösande av det angivna problemet. Därest kommunreglering komme till
stånd inom länet bleve olägenheterna visserligen av mindre omfattning, men
säkerligen komme de i många fall att kvarstå. Det kunde ifrågasättas, huruvida
icke särskilda eftergifter borde medgivas i de fall, då en önskad fastighetsbildning
icke kunde komma till stånd på grund av kommunindelning.
Större betänkligheter syntes knappast böra möta att till särskilda fastigheter
för sambruk avstycka mindre värdefulla områden, som vore belägna
inom annan socken än den fastighet, varmed de avsåges skola sambrukas.
Liknande synpunkter ha framförts av hushållningssällskapet och jordbrulcskommissionen
i Hallands län, jordbrukskommissionen i Malmöhus län samt
länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Skaraborgs län. Länsarkitekten i
sistnämnda län har anmärkt, att behovet av möjlighet att sammanlägga över
sockengräns vore särskilt framträdande i fall, då samhällsbildningar å landet
berördes. Riksförbundet landsbygdens folk har framhållit att även om
ur registreringssynpunkt och kanske av andra skäl det kunde erbjuda svårigheter
med sammanläggning över sockengräns, finge dessa svårigheter icke
betraktas som oövervinneliga. De rent praktiska synpunkterna om hur man
på bästa sätt skulle åstadkomma fullgoda fastigheter måste ha vitsord. Inom
vissa typiska jordbruksområden, där så gott som all jord utgjorde åkerjord,
vore socknarna mycket små och nästan aldrig geografiskt begränsade.

I några utlåtanden har ifrågasatts att överflytta sammanläggnings
ärendena från ägodel ningsdom aren till överlantmätaren
eller inskrivningsdomaren. För det förstnämnda
alternativet ha uttalat sig äg odelning sdomarna i Östra och Medelsta
samt i Torna och Bara domsagor, därvid ägodelningsdomaren i Östra och
Medelsta domsaga hävdat, att dessa ärenden icke vore av beskaffenhet att
höra hänskjutas till handläggning av den dömande myndigheten. Det läge
närmare till hands, att frågan behandlades av den som omhänderhade jordregistrets
förande. Föreningen Sveriges häradshövdingar har föreslagit, att
samtliga avstyckningsförrättningar och således även de som avsåge avstyckning
för sammanläggning underställdes överlantmätaren för fastställelse. En -

Kunql. Maj.ts proposition nr 232.

227

ligt föreningens förmenande saknades då anledning att bibehålla ägodelningsdomaren
som myndighet för prövning av ansökningar om sammanläggning.
Denna prövning borde i stället ankomma på inskrivningsdomaren. Härigenom
skulle förfarandet väsentligt förenklas. Den jordpolitiska granskningen skulle
i första hand ankomma på överlantmätaren, som med översändande av
handlingarna i avstyckningsärendet tillika borde uttala sig i sådant hänseende.

Även eljest har framhållits önskvärdheten av förenklingar i det
rättsliga förfarandet, närmast för att möjliggöra en snabbare
handläggning. Ägodelning sdomaren i Östra och Medelsta domsaga har i sådant
hänseende uttalat, att — frånsett föreslagna lättnader med avseende å
sammanläggnings beroende av intecknade sakrätter — försök icke gjorts av
de sakkunniga att komma till rätta med problemet om förenkling och underlättande
av proceduren vid sammanläggning. Samma fråga har upptagits
av ägodelningsdomaren i Villands domsaga, som — med instämmande av
ägodelningsdomaren i Gärds och Albo domsaga — anfört, att förslaget i fråga
om själva proceduren för sammanläggningsärendenas behandling icke innehölle
något egentligt nytt. Just de delar av sammanläggningslagen, i vilka
proceduren berördes, syntes dock vara i särskilt behov av grundlig översyn.
Bestämmelserna i sammanläggningslagen om förfarandet vore synnerligen
knapphändiga, vilket medfört att i praxis likartade sammanläggningsärenden
kommit att av olika ägodelningsdomare handläggas på olika sätt. Bestämmelsernas
utformning kunde även mången gång föranleda, att därest någon
utsikt skulle föreligga att inom rimlig tid efter ett sammanläggningsärendes
anhängiggörande uppnå resultat, ett särdeles betungande ax-bete komme att
åvila ägodelningsdomaren. Detta gällde särskilt sammanläggningsärenden vilka
hade samband med avstyckning. Det syntes nödvändigt att söka i så stor
utsträckning som möjligt befria ägodelningsdomaren från sådant arbete som
rätteligen icke ankomme på honom utan på sökanden. I utlåtandet har hemställts,
att de sakkunnigas förslag först efter en ingående översyn måtte läggas
till grund för ny lagstiftning.

Slutligen har i vissa remissyttranden till diskussion upptagits huruvida
det överhuvud vore lämpligt att nu genomföra den föreslagna
lagstiftningen. Lagberedningen, som ifrågasatt om icke revisionen
av avstyckningsreglerna borde vila till dess statsmakterna tagit ställning
tili riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, har beträffande förevarande
förslag anfört att beredningen under sitt sysslande med revision av
inteckningslagstiftningen bland annat kommit att uppmärksamma frågan i vad
mån det vore möjligt att för bildande av s. k. inskrivningsenheter eller för sammanläggning
av fastigheter finna en godtagbar norm, efter vilken en x-angordning
mellan inteckningar i skilda fastigheter skulle kunna bestämmas, även när
dessa vore på olika sätt gravei-ade. Beredningen ansåge det tänkbart, att en dylik
i-angordning kunde fastställas vid en särskild förrättning, s. k. inteckningsreglering,
som skulle äga rum inför överexekutoi-. Därest ett sådant system funnes
kunna genomföras, komme frågan om sammanläggnings beroende av gra -

22S

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

vationsförhållandena i ett annat läge än för närvarande. En sammanläggning
skulle överhuvud ej behöva hindras av den omständigheten att fastigheterna
vore på olika sätt belastade. Under hänvisning till det anförda har lagberedningen
uttalat, att hinder väl i och för sig icke syntes möta att redan nu i den
omfattning som de sakkunniga föreslagit utvidga möjligheterna för sammanläggning
av fastigheter men att den omständigheten, att beredningen
kunde komma att föreslå en särskild anordning för att reglera inteckningarna
vid sammanläggning, dock kunde, vid sidan av den för uppskov med
reformeringen av avstyckningsreglema framhållna synpunkten, anföras såsom
skäl för anstånd med förslagets genomförande. Svea hovrätt, som likaledes
ansett att med förslaget till ändringar i jorddelningslagen borde anstå,
har yttrat, att hinder dock icke syntes möta mot att nu genomföra ny
lagstiftning om sammanläggning. För uppskov med lagstiftning i denna del
talade emellertid enligt hovrättens uppfattning, att lagberedningen kunde förväntas
framlägga förslag som torde medföra ytterligare ändringar i sammanläggningsreglema.
Skogsstyrelsen och hushållningssällskapet i Göteborgs och
Bohus lån ha ansett, att slutgiltigt ståndpunktstagande beträffande ändrade
bestämmelser om sammanläggning borde anstå i avvaktan på resultatet av
de utredningar rörande jordbrukets ekonomi och vad därmed ägde samband,
som påginge inom 1942 års jordbrukskommitté och norrlandskommittén.

Departementschefen.

Såsom framgår av statsrådsprotokollet för den 17 januari 1947 har fastighetsbildningssakkunnigas
förslag till nya regler om avstyckning lagts till
grund för ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag angående
ändring i jorddelningslagen. Lagförslaget avser icke att vara en definitiv lösning
av frågan om avstyckningsinstitutets reformering; denna är nämligen i
väsentlig grad beroende av utformningen av jorddelningslagstiftningen i övrigt.
Det huvudsakliga syftet med förslaget är att söka förhindra uppkomsten
av icke bärkraftiga brukningsdelar och frånskiljandet av skog som är behövlig
för jordbruket.

Parcelleringen av landets jordbruksjord har otvivelaktigt redan drivits för
långt. Ett medel att utvidga brukningsdelarnas areal och förbättra arronderingen
eller ägosammansättningen är sammanläggningsinstitutet. Likaväl
som för jorddelning bör för sammanläggning gälla, att tillskapandet av ny
fastighet skall vara beroende av att denna ur jordbruksekonomiska och andra
synpunkter är ändamålsenlig.

De sakkunniga ha med allmänt instämmande i remissyttrandena ansett,
att sammanläggningsinstitutet enligt gällande lag icke kan tillfredsställande
fylla nämnda uppgift, och det torde icke kunna bestridas, att den nuvarande
lagstiftningen om sammanläggning är bristfällig. Å ena sidan saknas erforderliga
garantier för att endast lämpliga fastigheter bildas genom sammanläggning
och å andra sidan gälla för sammanläggning åtskilliga villkor som
varken betingas av jordpolitiska krav eller eljest kunna anses tillräckligt
motiverade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

229

Av den förut lämnade redogörelsen framgår att de sakkunnigas förslag till
lag om sammanläggning av fastigheter å landet avser att förbättra sammanläggningsinstitutet
främst i nämnda avseenden. De sakkunniga ha själva
framhållit, att med förslaget icke åsyftas lösning av alla frågor om sammanläggningsinstitutets
reformering.

En ny lagstiftning om sammanläggning måste emellertid för närvarande
få karaktären av ett provisorium redan av samma anledning som enligt vad
nyss anförts föranleder att avstyckningsinstitutet icke kan definitivt regleras;
även lagstiftningen om sammanläggning är beroende av den slutliga revisionen
av jorddelningslagen. Särskilt stor betydelse torde sammanläggningsinstitutet
få i den mån rationaliseringssträvandena nödvändiggöra bättre överensstämmelse
mellan jordens indelning i faktiska brukningsenheter och den
rättsliga fastighetsindelningen. Såsom i vissa remissyttranden framhållits synes
man för detta syfte böra överväga, i vad mån det erfordras regler om sammanläggning
av gemensamt brukade fastigheter jämväl utan ägarens samtycke.

Frågan om förhållandet mellan fastighetsredovisningen samt den kommunala
och ecklesiastika indelningen är för närvarande föremål för övervägande
inom lantmäteristyrelsen. I samband därmed torde även spörsmålet
om sammanläggning över skilda slag av förvaltningsgränser upptagas till
prövning. Det i flera remissutlåtanden uttalade önskemålet om möjlighet att
sammanlägga över sockengräns bör med hänsyn därtill tills vidare lämnas
å sido.

De lättnader i fråga om sammanläggnings beroende av gravationsförhållandena,
som de sakkunniga föreslagit, ha i allmänhet hälsats med tillfredsställelse.
I olika remissyttranden har dock gjorts gällande att lättnaderna icke
gå nog långt. Även enligt min mening är det i och för sig önskvärt att lämpligheten
av sammanläggning får bedömas uteslutande efter jordpolitiska
grunder. Härför erfordras emellertid anordningar som på betryggande sätt
tillgodose inteckningshavarnas intresse. Den i lagberedningens utlåtande antydda
inteckningsregleringen kan möjligen visa sig vara en utväg men utformningen
av ett dylikt institut torde sammanhänga med reformeringen av
inteckningsrätlen i övrigt. För närvarande är det därför icke heller i fråga
om gravationsförhållandena möjligt att slutligt reformera sammanläggningsinstitutet.

Särskilt från ägodelningsdomarhåll har mot sakkunnigförslaget riktats anmärkning,
att gällande lags bestämmelser om förfarandet lämnats i det närmaste
orubbade. Jag är icke beredd att gå närmare in på detta problem i nu
förevarande sammanhang. Vissa jämkningar i förfarandet synas mig dock
kunna företagas utan någon mera djupgående undersökning.

Av det anförda framgår att jag icke för närvarande anser det möjligt att
framlägga förslag angående sammanläggningsinstitutets slutliga utformning.
På grund av institutets betydelse ur jordpolitisk synpunkt böra emellertid
redan nu vissa ändringar vidtagas i den riktning som fastighetsbildningssakkunniga
föreslagit. Ändringarna torde lämpligen kunna genomföras inom ra -

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

men för den gällande sammanläggningslagen, frånsett de följdändringar som
samtidigt torde böra göras i den s. k. Dalalagen och fastighetsbildningslagen.
Jag vill i det följande närmare behandla de olika lagrum som beröras av
dessa ändringar.

Sammanläggningslagen.

1 §•

Denna paragraf innehåller för närvarande bland annat de villkor för sammanläggning
som gälla med avseende å skifteslagsindelningen. För sammanläggning
fordras i princip att de fastigheter som skola sammanläggas antingen
utgöra primära skifteslag eller gemensamt ingå i ett sådant. Sammanläggning
över rågång är sålunda i allmänhet ej tillåten. Fastigheter, som ingå i ett
och samma under laga skifte varande skifteslag, få dock sammanläggas, om
det på sätt i 3 kap. 14 § jorddelningslagen förmäles kan ske under skiftet.
Oberoende av den primära skifteslagsindelningen må dessutom med fastighet
sammanläggas sådan del av fastighet, som efter avstyckning under villkor
om sammanläggning ej kan bestå såsom särskild fastighet, eller sådan fastighet,
som ingår i ett under laga skifte varande skifteslag och för vilken särskild
ägolott icke kan utläggas med mindre sammanläggningen kommer till
stånd. Härjämte stadgas i förevarande paragraf att vad i lagen sägs om rätt
att låta fastighet ingå i sammanläggning skall äga motsvarande tillämpning
å del därav som i särskild ordning avstyckas för ändamålet. Den omständigheten
att fastighet, som ingår i ett under laga skifte varande skifteslag, utgör
andel, för vilken ägolott först genom skiftet skall utbrytas, medför icke hinder
mot att fastigheten i samband med skiftet sammanlägges med fastighet
utom skifteslaget.

De sakkunnigas förslag innebär att kravet på fastigheternas belägenhet
inom samma primära skifteslag helt uppgives. Såvitt nu är i fråga
innehåller förslaget, varest termen fastighet genomgående användes i betydelsen
registerfastighet, endast en bestämmmelse, 1 § andra stycket. Enligt
denna skall vad som sägs om rätt att låta fastighet ingå i sammanläggning
även gälla fastighetsdel, som avstyckas jämlikt 21 kap. 42, 43 eller 68 § jorddelningslagen,
samt andel i fastighet, såframt denna ingår i laga skifte och
sammanläggningen kan ske under skiftet på sätt i 3 kap. 14 § nämnda lag
förmäles. Där ej annorlunda stadgas, skall vad om fastighet sägs äga motsvarande
tillämpning å fastighetsdel och andel, varom här är fråga.

De sakkunniga ha anfört att anledningen till hittills för sammanläggning
gällande restriktioner med avseende å skifteslagsindelningen framför allt vore
att söka däri att, då sammanläggning infördes i lagstiftningen vid sidan om
delningsmetoderna, det rörde sig om något väsentligen nytt och oprövat.
Denna fastighetsbildningsform ansågs påkallad huvudsakligen av vissa speciella
skäl, främst intresset att vid skifte ej behöva utlägga särskilda lotter
för vad som i äganderätts- och brukningshänseende utgjorde en enhet inom
skifteslaget och att få till stånd ett någorlunda enkelt medel att, när verk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

231

ställd jorddelning icke längre motsvarade förhållandenas krav, göra densamma
om intet och därmed ernå bättre utgångsläge för nya delningar. Sammanläggning
skulle därför ha sitt egentliga värde, när de olika fastigheterna
tillhörde ett och samma skifteslag. Det ansågs onödigt och betänkligt att i allmänhet
tillåta sammanläggning över rågång. Vådan av dylik åtgärd förmenades
ligga särskilt i att skifteslagsindelningen härigenom rubbades. Vad man
ville förekomma var att ett skifteslag av högre ordning skulle såsom sådant
utplånas eller förändras och möjligheten att omdela detta skifteslag gå förlorad
eller inskränkas. Häri läge dock enligt de sakkunnigas uppfattning icke
något anmärkningsvärt. Enahanda problem uppstode vid sammanläggning
av blott del av sekundärt skifteslag med jord som icke tillhörde detsamma.
Genom lagändringar åren 1937 och 1940 hade också den ursprungligen mer
än för närvarande begränsade möjligheten att sammanlägga över rågång utvidgats
för att tillgodose behov, som under den fortsatta utvecklingen visat
sig särskilt trängande. De sakkunnigas förslag kunde därför i denna del betraktas
som ett fullföljande av en gradvis i allt större utsträckning av lagstiftaren
redan godtagen mening att sammanläggning icke borde hindras av
hänsyn till dess eventuella inverkan på skifteslagsindelningen.

Beträffande frågan, huruvida och under vilka betingelser en fastighet, som
bildats genom sammanläggning av del av ett skifteslag med vad som tillhör
annat sådant, skall ingå i skifte å det ena eller andra av dessa skifteslag, ha
de sakkunniga erinrat att samtliga till en fastighet hörande ägor icke behövde
inbegripas i ett skifte. Ej heller vore det uteslutet alt en och samma fastighet
skulle kunna anses utgöra del av två olika skifteslag, ändå att det ena icke
vore överordnat i förhållande till det andra. Som yttersta medel funnes den
Konungen i 1 kap. 3 § jorddelningslagen tillagda befogenheten att vid behov
fritt efter omständigheterna bestämma skifteslagsindelningen. Man hade sålunda
vissa utvägar att inom gällande lags ram lösa spörsmålet om sammanläggnings
inverkan på skifteslagsindelningen. Dessutom vore det ringa sannolikhet
för att saken i nämnvärd omfattning skulle bli aktuell, innan jorddelningslagens
regler om laga skifte reviderats. Enligt de sakkunnigas mening
kunde det emellertid icke heller ur principiell synpunkt betecknas såsom
oegentligt om skifteslagsindelningen rubbades genom sammanläggning. Det
måste vara att underskatta det jordpolitiska värdet av ändringar i fastighetsindelningen
och i motsvarande mån överdriva betydelsen av fastigheternas
historiska härledning, om man förhindrade dylika ändringar blott för att de
skulle rubba en på denna härledning grundad skifteslagsindelning. Utvecklingen
av landets fastighetsväsen kunde icke rimligtvis för alla tider bindas av
dess ursprung och detta gällde icke endast jorddelningsinstitut sådana som
omskifte och ägoutbyte ulan även sammanläggning. Nästan lika viktigt som
att delningen av de gamla enheterna tillätes vore att ändrade förhållanden
kunde föranleda att fastigheter sammansattes av dylika enheter eller delar
av sådana. En av aktuella förhållanden påkallad sammanläggning borde därför
icke hindras av hänsyn till eventualiteten att omskifte någon gång i framtiden
kunde ifrågakomma.

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

I åtskilliga remissyttranden har uttalats tillfredsställelse över
förslaget om avskaffande av sammanläggningsinstitutets beroende av skifteslagsindelningen.

Kammarkollegiet har framhållit att borttagandet av de nuvarande begränsningarna
i möjligheterna att sammanlägga fastigheter, som tillhörde olika
skifteslag, kunde medföra olägenheter vid omskiften. Vad de sakkunniga
anfört därom att sammanläggningen hade så stort värde till minskande av
olägenheterna av den överdrivna parcelleringen av jordbruksjord att hänsynen
till eventuella omskiften ej borde få verka hindrande syntes emellertid
kollegiet riktigt. Enligt överlantmätaren i Kopparbergs län kunde det anföras
starka skäl för att uppgiva bundenheten vid skifteslagsindelningen. Utvecklingen
på det jordpolitiska området komme helt visst att kräva en annan
inställning till betydelsen av den historiska skifteslagsindelningen än hittills.
Ett av frågetecknen vid ifrågasatta avsteg från skifteslagsindelningen hade
varit konsekvenserna med avseende å de utflöden av äganderätten som sällan
eller aldrig omfattats av fastighetsreglerande åtgärder, bland annat fiskerättigheterna.
Redan hela den tidigare skiftesverksamheten, särskilt då skiften
omfattat flera byar eller andra ursprungliga skifteslag, hade emellertid
till stor del ryckt undan den forna fasta grunden för sådana rättigheters
reella motsvarighet, så att numera intet väsentligt syntes kunna göras däråt.
I andra avseenden finge hittills hysta betänkligheter mot en sammanblandning
mellan de ursprungliga skifteslagen falla inför fördelarna med sammanläggning
över rågång. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har erinrat, att bestämmelser
om ett relativt vidsträckt sammanläggningsförfarande tillämpats
vid de s. k. provskiftena och vid sedermera igångsatta laga skiften i de storskiftade
delarna av Kopparbergs län, samt har framhållit att erfarenheterna
därvidlag varit goda.

Överlantmåtaren i Älvsborgs län har anfört att de för den föreslagna ändringen
med avseende å skifteslagsindelningen anförda skälen finge anses
väga tungt, om saken skärskådades ur synpunkten av utvecklingens gång.
Sålunda vore det riktigt att man finge taga detta steg, därest man icke kunde
finna annan utväg att garantera det varaktiga beståndet av ett önskvärt
sambruk, överlantmätaren vore dock icke övertygad att ej andra utvägar
stode till buds och konstaterade med beklagande att det icke framlagts någon
förutsättningslös och alla faktorer omspännande utredning på detta arbetsfält.
De primära skifteslags- och byagränserna hade alltsedan jordredovisningens
begynnelse givit en mycket värdefull och påtaglig stadga såväl åt
jorddelningsväsendet som ock åt den administrativa enhetens, socknens,
struktur. Bygdens historia anknöte sålunda regelmässigt till bya- och hemmansindelningen.
Dennas betydelse för ordning, reda, enkelhet och överskådlighet
i fråga om fastighetsredovisningen kunde knappast övervärderas. Redan
1940 års ändringar hade, särskilt såvitt anginge sistnämnda område, medfört
verkningar, som vore allt annat än tilltalande. Med det anförda ville överlantmätaren
ha sagt att reformen i nu berörd del otvivelaktigt medförde stora
fördelar, att dessas utvinnande likväl förutsatte ett beklagligt offrande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

233

värden, som betytt mycket för landets fastighetsväsen, samt att motiveringen
till de sakkunnigas förslag icke innehölle bevis för detta offers oundgänglighet.

Departementschefen.

Det för närvarande gällande villkoret för sammanläggning av fastigheter
å landet, att de i princip skola tillhöra samma primära skifteslag, har tillkommit
för att undvika rubbningar i den grundläggande indelningen av
landets jord. Såsom överlantmätaren i Älvsborgs län närmare utvecklat har
denna indelning haft mycket stor betydelse för fastighetsväsendet och i kulturellt
avseende överhuvud. Icke desto mindre måste det ifrågasättas om det
fortfarande är motiverat att upprätthålla den historiska skifteslagsindelningen.
I viss utsträckning står den numera icke i överensstämmelse med den
faktiska indelningen av jorden i brukningsdelar. Och ur rationaliseringssynpunkt
är det uppenbarligen angeläget att en äldre tids skifteslagsindelning
icke klavbinder utvecklingen av fastighetsbildningen. Genom de åren 1937
och 1940 vidtagna ändringarna i förevarande paragraf ha också vissa steg
tagits i riktning mot att häva sammanläggningsinstitutets beroende av den
primära skifteslagsindelningen. Av åtskilliga remissmyndigheter har vitsordats
att de sakkunnigas förslag att helt avskaffa detta beroende motsvarar
ett kännbart behov.

Eftersom gällande jorddelningslag bygger på den berörda indelningen i
skifteslag kan givetvis ett genomförande av de sakkunnigas förslag utan samtidig
ändring av nämnda lag medföra olägenheter vid framtida skiften å
skifteslag, över vilkas rågång sammanläggning skett. I praktiken lära emellertid
omskiften förekomma i mycket liten omfattning, och risken att skiften
skola kompliceras genom vidgade möjligheter till sammanläggning är därför
ej särdeles stor. Såsom de sakkunniga framhållit finnas dessutom vissa medel
att komma till rätta med dylika situationer. Ehuru den pågående revisionen
av jorddelningslagstiftningen, som förmodligen kommer att medföra nya regler
om skifteslagsindelningen, ännu icke slutförts, anser jag därför hinder
icke möta att genomföra de sakkunnigas förslag.

På grund av det anförda och med hänsyn till vikten av sammanläggningsinstitutets
effektivisering förordar jag alltså att de för närvarande gällande
villkoren för sammanläggning med avseende å skifteslagsindelningen borttagas.

I stället för de stadganden som sålunda böra uteslutas torde böra upptagas
en bestämmelse om sammanläggningslagens tillämplighet å fastighetsdelar och
andelar i fastigheter. Liksom i sakkunnigförslaget bör termen fastighet förbehållas
för registerfastighet. Med viss redaktionell jämkning av den utav de
sakkunniga föreslagna lydelsen synes bestämmelsen böra innehålla att vad i
nämnda lag sägs om fastighet, som är avsedd att sammanläggas med annan,
även skall, i den mån ej annorlunda stadgas, gälla fastighetsdel som avstyckas
för sammanläggning, så ock andel i fastighet, såframt denna ingår i laga skifte

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

och sammanläggningen äger rum under skiftet enligt vad i 3 kap. 14 § jorddelningslagen
sägs.

2 §.

Första stycket av denna paragraf utgör en komplettering till 1 §. Där givna
särregler för fastigheter, som bildats genom avsöndring eller avstyckning,
förklaras skola gälla även vissa i särskild ordning utbrutna områden. Enligt
andra stycket i förevarande paragraf må fastighet, som utgör andel för viss
fastighet i samfälld mark, sammanläggas allenast med den fastighet, till vilken
andelen hör, med lagligen utbruten del av denna fastighet eller med annan
fastighet, till vilken jämväl hör andel i samfälligheten.

De sakkunnigas förslag upptager icke något mot 2 § första stycket
svarande stadgande. Såsom viss motsvarighet till andra stycket av
nämnda paragraf innehåller förslaget bestämmelser i 1 § tredje och fjärde
styckena. Det föreskrives sålunda, att om mark är samfälld för fastigheter,
av vilka icke någon tillika har enskilt ägovälde, ej någon av dem må sammanläggas
med fastighet, som icke tillhör samfälligheten, såframt det ej sker
i samband med laga skifte a denna på sätt i 3 kap. 14 § jorddelningslagen
förmäles eller sammanläggningen omfattar alla andelarna i samfälligheten.
Fastighet, som utgöres av vattenverk eller fiskeri å annans grund, må ingå i
sammanläggning allenast i förening med den fastighet, till vilken grunden
hör.

De sakkunniga ha till en början erinrat att rätten att låta fastighet, som
utgör andel i samfälld mark, ingå i sammanläggning i gällande lag regleras
icke endast av 2 § andra stycket utan även av 1 §. I den mån sistnämnda
paragrafs bestämmelser fordrade att varje fastighet hade sitt område genom
rågång skilt från andra ägor kunde sålunda sammanläggning icke ske, då
ägorna blandats ihop så att fastigheterna ej kunde anses annorledes än som
andelar i en samfällighet. Bestode andelsfastigheter av jordeboksenheter i
oskiftad by, finge däremot två eller flera av dem sammanläggas inbördes. I
de åsyftade bestämmelserna i 1 § om andelsfastigheter kunde spåras —
vid sidan av hänsyn till skifteslagsindelningen — även tanken, att om ett
markområde motsvarades av andelsfastigheter, det kunde vara lämpligt att
de sammansmälte men icke att de inginge i sammanläggningar, som motverkade
detta resultat. Enligt de sakkunnigas mening syntes det också vara
önskligt att andelsfastighetema såvitt möjligt utsöndrades från systemet. För
en blivande reform av redovisningen av jorden, närmast registreringssystemet,
borde som de viktigaste programpunkterna uppställas krav på att varje
äganderättslig jordenhet, som till någon del vore utbruten med full civilrättslig
giltighet, bleve bokförd som en fastighet för sig samt, å andra sidan, att
ur registret utmönstrades alla fastigheter, som saknade enskilt ägovälde. Vore
en äganderättslig enhet blott en ideell del i visst område, borde det vara detta
område och icke andelen som upptoges såsom fastighetsenhet. Ett särskilt
problem uppstode emellertid beträffande sådana fall då någon eller några

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

andelar i samfälld mark tillhörde fastigheter med enskilt ägovälde, medan
annan eller andra andelar i denna mark icke vore förenade med dylika fastigheter.
Situationen kunde ha uppkommit på mer än ett sätt men vanligen
vore det genom att fastighetsandel i samfälld mark överlåtits för sig, alltså
utan att fastigheten själv omfattats av överlåtelsen. Rättspraxis hade numera
intagit den ståndpunkten att dylik överlåtelse enligt gällande rätt vore att
anse som civilrättsligt giltig. Enligt de sakkunnigas mening borde genom
civillagstiftningen laga verkan i rånkännas framtida sådana överlåtelser av
fastighets andel i samfälld mark. Hur det i registreringsavseende skulle ordnas
med de överlåtelser som redan tagit åt sig civilrättslig giltighet, vore ett
tveksamt spörsmål. Om man ville hindra oreda i redovisningssystemet och
uppkomsten av nya svårigheter för blivande sanering av detsamma, kunde
emellertid åtminstone tills vidare särskilda regler om andelsfastigheter icke
undvaras i sammanläggningslagen.

Ur nämnda synpunkt ansåge de sakkunniga väl icke betänklighet möta mot
att tillåta sammanläggning av andelsfastighet och vanlig fastighet, när den
samfällda marken till vissa andelar redan tillhörde fastigheter med enskilda
ägovälden. Likaså vore det lämpligt att fastigheter, som utgjorde andelar i
samma område, sammanlades inbördes. Men det borde icke medgivas att fastighet,
som bestode av andel i mark, samfälld endast för fastigheter utan enskilda
ägovälden, sammanlades med fastighet utanför samfälligheten, om ej
denna i sin helhet inginge i sammanläggningen eller det skedde i samband
med laga skifte å samfälligheten. Da stadgandet i 2 § andra stycket av gällande
lag i vissa fall tilläte sådan sammanläggning, syntes delta ur redovisningssynpunkt
vara mindre lämpligt. Å andra sidan vilade stadgandets förbud mot
att låta andelsfastighet ingå i sammanläggning med annan fastighet än den,
till vilken andelen tidigare hört, eller del av denna fastighet eller med annan
fastighet, som hade andel i samfälligheten, icke på någon bärande grund. Den
relevanta skillnaden i sammanläggningshänseende mellan olika andelsfasligheter
borde icke sökas däri, huruvida fastigheten en gång utgjort blott andel
för annan fastighet i samfälligheten, utan fastmer i frågan, huruvida de övriga
andelarna däri för det dåvarande vore dylika adpertinenser till fastigheter
eller självständiga sådana.

Slutligen ha de sakkunniga i detta sammanhang anfört att i sammanläggningslagen
icke särskilt nämndes de fastigheter, som ej motsvarades av äganderätt
till jord utan blott av nyttjanderätt till sådan. Dylika fastigheter vore
för landsbygdens vidkommande av två slag, nämligen i 5 § 1895 års lag angående
vad till fast egendom är att hänföra avsedda vattenverk och fiskerier å
annans grund. Även dessa typer av fastigheter vore oförenliga med det materiella
innehållet i ett enhetligt, konkret fastighetsbegrepp och borde måhända
därför vid en blivande registerreform utmönstras. Innan en dylik reform
genomförts syntes emellertid lämpligt att genom en särskild bestämmelse
hindra att vattenverket respektive fiskerict sammanlades med annan
fastighet än den, vartill själva jorden (grunden) hörde, om ej även denna
faslighet inginge i sammanläggningen.

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Departementschefen.

Första stycket av förevarande paragraf innehåller för närvarande ett stadgande
som gör de i 1 § upptagna särreglerna beträffande avsöndringar och
avstyckningar tillämpliga även å vissa i särskild ordning utbrutna områden.
Då dessa särregler i enlighet med vad jag förut föreslagit skola upphävas,
kan också nämnda stadgande utgå. Beträffande den i sista punkten av
stadgandet upptagna begränsningen av möjligheten att sammanlägga i vissa
fall då återlösningsrätt äger rum må hänvisas till vad jag i det följande anför
vid 8 §.

Vad härefter angår villkoren för att fastighet, som utgöres av andel i samfälld
mark, skall kunna ingå i sammanläggning, kan jag i huvudsak biträda
sakkunnigförslaget. Jag vill dock förorda en mindre jämkning så att det
föreslagna stadgandet icke kommer att omfatta det fallet att fastighet består
av andelar i två eller flera samfälligheter. I dylika fall synes nämligen icke
finnas anledning att inskränka möjligheten till sammanläggning. Även förslagets
bestämmelse om vattenverk och fiskeri å annans grund torde böra införas
i denna paragraf.

3 §.

Paragrafen, som stadgar i vad mån fastighet skall ha upptagits i jordregistret,
bör undergå en redaktionell följdändring i anslutning till vad jag
under 1 § anfört.

6 och 7 §§.

Bestämmelserna i 6 § utgöra gällande lags huvudstadganden om den jordpolitiska
kontrollen. De taga sikte endast på vissa fall av sammanläggning.
I fråga om fastigheter, vilkas områden icke förut tillhopa bildat sådant skifteslag,
varom i 1 kap. 2 § under 1 eller 2 jorddelningslagen förmäles, samt
såvitt gäller sammanläggning, som sker i samband med laga skifte, stadgas i
princip att det sammanlagda ägoväldet skall uppfylla fordringarna enligt de
regler som angiva huru ägolott, vilken utlägges vid laga skifte, skall vara beskaffad.
För sammanläggning, som avses i 1 § sista stycket sammanläggningslagen,
är föreskrivet att den ej må äga rum med mindre därigenom befordras
en lämplig fastighetsindelning.

De i 7 § upptagna bestämmelserna reglera förhållandena då avsöndrad lägenhet,
från vilken utgår avgäld, avses skola ingå i sammanläggning. I

I de sakkunnigas förslag finnas bestämmelser om den jordpolitiska
kontrollen i 7 §. Enligt dessa skulle de i 19 kap. 14—17 §§ jorddelningslagen
(enligt den ändrade lydelse som de sakkunniga föreslagit) meddelade
bestämmelserna äga tillämpning beträffande sammanläggning av fastigheter,
i den mån sammanläggningens lovlighet i de hänseenden, som avsåges
i dessa lagrum, icke jämlikt vad i nämnda lag stadgades skulle prövas i jorddelningsmål.
Därjämte stadgas i 4 § tredje stycket i sakkunnigförslaget att
andel i fastighet, som ingår i laga skifte, ej må göras till föremål för sammanläggning,
med mindre i skiftesmålet slutligen prövats att särskild ägolott

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

237

kan utläggas för den fastighet, som skulle bildas genom sammanläggningen,
eller för sådan del av denna fastighet, som omfattas av skiftet.

Beträffande sakkunnigförslagets motsvarighet till 7 § i gällande lag må hänvisas
till vad som anföres under 8 §.

De sakkunniga ha framhållit, att gällande lag utginge från att, om sammanläggning
innebure en återgång till förutvarande, genom delning upplöst fastighetsenhet,
prövning av lämplighetsfrågan vore överflödig. Enligt de sakkunnigas
mening måste emellertid lämpligheten av sammanläggning bedömas med
hänsyn till det tilltänkta användningssättet, som icke behövde vara detsamma
som det, för vilket den äldre fastigheten var bildad. Vidare borde beaktas, att
även andra förhållanden som inverkade på lämplighetsfrågan kunde ha
undergått betydande förändringar och att anspråken på lämplighet numera
väsentligt stegrats. Den jordpolitiska kontrollen borde därför vara mera generell
än hittills. Beträffande lämplighetskravets närmare innebörd kunde
ju härå principiellt icke inverka, huruvida fastigheten tillskapades genom
jorddelning eller sammanläggning. De regler som i detta hänseende uppställts
för avstyckning syntes också böra äga tillämplighet vid sammanläggning.
I förslagets 7 § hänvisades därför till 14—17 §§ i det föreslagna nya
19 kap. i jorddelningslagen. När sammanläggning skedde i samband med jorddelning,
komme i allmänhet den jordpolitiska kontrollen att tillhöra jorddelningsärendet
och skola ske efter jorddelningslagens bestämmelser. Lämplighetskravet
hänförde sig ju då enligt skiftes- och avstyckningsreglema icke till
vederbörande skifteslott respektive styckningsdel utan till den fastighet som
bildades genom sammanläggningen. I den mån fastighetsbildningens lovlighet
sålunda prövats i jorddelningsärendet borde frågan icke underkastas ytterligare
prövning i sammanläggningsärendet. I de sakkunnigas förslag hade
därför de ifrågavarande jordpolitiska villkoren för sammanläggning uppställts
under förbehåll att de icke jämlikt jorddelningslagen skulle prövas i jorddelningsmål,
d. v. s. av ägodelningsrätten eller länsstyrelsen eller dem överordnade
instanser. Av blott förrättningsmännen vid skifte företagen prövning
borde icke kunna ha dylik verkan i sammanläggningsärendet.

För att minska risken, att det, sedan sammanläggning av andelar i fastigheter
skett under laga skifte, befunnes att skiftet icke kunde äga rum, ha de
sakkunniga ansett det böra fordras, att det i skiftesmålet konstaterats att den
förutsatta skiftesåtgärden vore tillåtlig åtminstone under villkor om sammanläggning.
Frågan vore alltså en parallell till kravet att ett under villkor om
sammanläggning meddelat avstyckningsbeslut vunnit laga kraft, innan sammanläggningen
finge ske. Full garanti för att skiftet komme till stånd precis
på det tilltänkta sättet kunde visserligen icke uppnås, men det syntes dock
böra krävas att skiftesmyndigheterna för sin del slutgiltigt prövat att utbrytningen
av andelen finge äga rum. Ett dylikt slutgiltigt avgörande kunde
uppnås på ett tidigt stadium av skiftet, blott frågan om tillstånd till utbrytningen
underställdes ägodelningsrätten. Risken att skiftet skulle helt inställas,
sedan tillstånd meddelats och sammanläggning skctl, vore ytterst ringa.

238

Kungl. Mcij:ts proposition nr 232.

Departementschefen.

Såsom jag förut framhållit böra principiellt endast sådana fastigheter få
bildas, som äro lämpliga för sitt ändamål. Detta gäller likaväl om fastigheten
uppkommer genom jorddelning som om fastighetsbildningen sker medelst
sammanläggning. Tillräcklig anledning att göra undantag för det fall att
sammanläggning innebär återförenande av fastigheter som tidigare utgjort en
enhet synes mig icke föreligga. I likhet med de sakkunniga anser jag alltså,
att den jordpolitiska kontrollen vid sammanläggning bör utsträckas att gälla
generellt vid alla slag av sammanläggningar.

Beträffande den närmare innebörden av denna kontroll tillåter jag mig erinra
om det förslag till ändring av jorddelningslagen som jag anmält den 17
januari 1947. Den där föreslagna regleringen av de jordpolitiska villkoren
för fastigheters uppdelning genom avstyckning synes mig i princip vara
lämplig även för fastigheters bildande genom sammanläggning. Icke blott de
positiva lämplighetskraven utan även bestämmelserna om undantag därifrån
och då särskilt medgivandet att, där full lämplighet ej uppnås, faslighet under
vissa omständigheter ändock må bildas, om den innebär en förbättring, böra
sålunda äga giltighet.

I enlighet med det anförda torde böra stadgas, att vad i 19 kap. 2, 3, 4 och
§''§ jorddelningslagen sägs med avseende å avstyckning skall äga motsvarande
tillämpning vid sammanläggning av fastigheter. Såsom de sakkunniga
framhållit komma emellertid, då sammanläggning sker i samband med laga
skifte eller avstyckning, jorddelningslagens bestämmelser om den jordpolitiska
kontrollen att bliva direkt tillämpliga och ytterligare dylik kontroll är
uppenbarligen då ej erforderlig i sammanläggningsärendet. I stadgandet bör
därför göras den inskränkningen att det skall gälla endast i den mån ej sammanläggningens
tillåtlighet i de hänseenden som avses i sagda lagrum skall
prövas i jorddelningsmål. Därjämte bör upptagas en bestämmelse med syfte
att såvitt möjligt utesluta risken att, sedan andelar i fastigheter under pågående
laga skifte sammanlagts, skiftet icke kommer till stånd på tilltänkt
sätt. Bestämmelsen synes kunna utformas så som de sakkunniga föreslagit.

Då det nuvarande innehållet i 7 § sammanläggningslagen lämpligen kan
överflyttas till 8 §, torde de i det föregående förordade båda stadgandena
kunna intagas i lagen såsom 6 och 7 §§. 8 * * 11

8 §■

Denna paragraf behandlar det fallet att en eller flera men icke samtliga
av de fastigheter, som ifrågakomma till sammanläggning, häfta för viss ränta,
avgäld eller ersättning eller visst lån eller förskott. Bland annat åsyftas
frälseränta, odlingslån samt utflyttnings-, odlings- och hävdeersättning vid
laga skifte. Det stadgas att sammanläggningen icke må äga rum, med mindre

medgivande därtill lämnas av den som på grund av inteckning eller jämlikt

11 kap. 2 § jordabalken har säkerhet för fordran eller annan rättighet i fastighet,
som ej är på nyss nämnt sätt belastad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

239

De sakkunnigas förslag upptager i 11 § en i huvudsak likalydande
bestämmelse. I paragrafen stadgas därjämte att samma förutsättning
för sammanläggning skall gälla i fall då från någon av fastigheterna till fastighet,
som ej omfattas av sammanläggningen, utgår avgäld, som avses i lagen
den 25 maj 1905 rörande avgäld från avsöndrad lägenhet. I detta sammanhang
må också nämnas en bestämmelse i förslagets 8 § tredje stycket.
Enligt denna må ej fastighet, som är föremål för ålerköpsrätt, sammanläggas
med annan fastighet utan medgivande av återköpsrättens innehavare. Vad sålunda
stadgats skall enligt sakkunnigförslaget äga motsvarande tillämpning
då eljest någon har villkorlig eller ovillkorlig rätt att återtaga äganderätten
till fastighet eller att tillösa sig densamma, dock ej i fråga om lösningsrätt
enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område, ej heller beträffande arrendator förköpsrätt.

I nu förevarande avseenden ha de sakkunniga först anfört att avgäld, som
utgår från avsöndrad lägenhet, bör jämställas med de i gällande lags 8 § avsedda
gravationerna så att sammanläggning må ske, om vederbörande sakrättsägare
lämna sitt medgivande. Detta innefattade således avvikelse från
lagens 7 §, som stadgade förbud mot att sammanlägga avsöndrad lägenhet,
från vilken utginge avgäld, såframt ej tillika den fastighet, till vilken avgälden
skulle erläggas, inginge i sammanläggningen. Anledningen därtill vore att
söka i att det ansetts oegentligt att dylik avgäld utginge från jord, som satts i
mantal, en synpunkt som de sakkunniga icke kunde tillmäta avsevärd betydelse
under nutida förhållanden.

Vidare ha de sakkunniga anfört, alt gällande lags i 14 § intagna fordran å
medgivande från innehavare av ålerköpsrätt i förslaget utvidgats till att avse
medgivande även av andra som ha rätt att återtaga eller tillösa sig fastighet.
Exempel härpå utgjorde, att någon skänkt bort sin fastighet under resolutivt
villkor eller att någon hade ovillkorlig eller villkorlig lösningsrätt enligt
68 § expropriationslagen. Rättigheter av ifrågavarande slag finge anses
begränsade till den jord de förut avsett, oaktat denna sammanlagts med annan.
Möjligheten att utöva rättigheten vore därför beroende av huruvida den
jord, som omfattades därav, kunde genom jorddelning åter skiljas från den,
med vilken den sammanlagts. Risken för att detta mötte hinder i jorddelningsvillkoren
kunde vara stor, särskilt om sammanläggningen skett i kombination
med jorddelning eller om den genom sammanläggningen bildade fastigheten
ingått i jorddelning. Huruvida gällande rätt kunde anses förläna rättighet
att återtaga eller tillösa sig jord skydd mot dylika risker, berodde
på tolkningen av bestämmelsen att fastigheter för att få sammanläggas skulle
av sin ägare innehavas med samma rätt. Onekligen kunde rättigheterna innefatta
sådan inskränkning i äganderätten att man i saknad av särskilt stadgande
kunde ha skäl alt tillämpa nyssnämnda bestämmelse. Men i vissa fall
skulle kanske detta betraktelsesätt te sig främmande och stridande mot det
uttryckliga stadgandet om återköpsrätt. Det syntes också onödigt att låta rätt
att återtaga eller tillösa sig fastighet utgöra absolut hinder mot sammanläggning
med fastighet, som ej besvärades av rättigheten. Tillräckligt vore att

240

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

fordra medgivande av rättighetens innehavare, vilken därigenom frivilligt påtoge
sig risken för hinder mot rättighetens framlida förverkligande. En särställning
intoge ensittares lösningsrätt, då det för dess utövning föreskrivna
förfarandet självt kunde vara fastighetsbildande. På dylik lösningsrätt vore
sammanläggning utan inverkan, och för åtgärden behövde därför ej krävas
samtycke av ensittaren. Även den år 1943 införda förköpsrätten för arrendator
vore en lösningsrätt av beskaffenhet att i förevarande hänseende skilja sig
väsentligt från andra sådana. Denna lösningsrätt hade konstruerats så att
den, i motsats till vad i allmänhet vore förhållandet med rättigheter att återtaga
eller tillösa sig äganderätt till jord, icke gällde viss, en gång för alla bestämd
egendom utan viss fastighet, som gått i försäljning och omfattade åtminstone
någon del av det arrenderade området. Sammanläggning av fastigheter
kunde därför icke på samma sätt som beträffande vanliga lösningsrätter
äventyra möjligheterna att göra rättigheten gällande. Det sagda avsåge
emellertid icke fall då försäljningen redan skett och arrendatorn i föreskriven
ordning gjort sitt anspråk å förköpsrätt gällande. I detta fall kunde regeln
att, när äganderätten vore tvistig, fastigheten ej finge ingå i sammanläggning
utan vidare anses tillämplig.

Hovrätten för Övre Norrland har yttrat, att de i 8 § sammanläggningslagen
avsedda gravationerna ofta vore så obetydliga att man utan vidare kunde
säga sig, att de saknade betydelse för de intecknade rättigheternas del. Att
under sådana förhållanden för sammanläggningen alltid kräva inteckningshavares
samtycke syntes onödigt. Hovrätten föresloge därför, att sammanläggning
i nu avsedda fall finge äga rum, såframt inteckningshavaren medgivit
sammanläggning eller det funnes uppenbart att hans rätt icke äventyrades
genom åtgärden.

Kammarkollegiet har ansett att beträffande friköp enligt 3 § lagen den 4
januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall
m. m. borde gälla detsamma som i fråga om ensittares lösningsrätt enligt de
sakkunnigas förslag. Möjligheten till friköp borde sålunda icke utgöra hinder
mot sammanläggning. Då nämnda lag icke kunde anses medföra någon rätt
till fiiköp, syntes det emellertid vara riktigt att icke i lagtexten göra något
undantag för dylika köp.

Departementschefen.

Den nuvarande bestämmelsen i 8 § sammanläggningslagen har med oförändrat
innehåll upptagits i de sakkunnigas förslag. I likhet med hovrätten
för Övre Norrland anser jag emellertid det onödigt att i de avsedda fallen
undantagslöst upprätthålla kravet på medgivande av sakrättshavare. De
ifrågavarande gravationerna uppgå ofta till så ringa belopp att de äro utan
egentlig betydelse för innehavare av inteckningar, åtminstone där dessa utgöra
någorlunda god säkerhet. Till den nuvarande bestämmelsen bör därför
fogas ett tillägg som uppgiver kravet på medgivande i den mån sammanläggningen
är väsentligen utan betydelse för den som på grund av inteckning eller
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken äger säkerhet för fordran eller annan rättighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

241

Såsom de sakkunniga anfört finnes icke skäl att bibehålla det liitiills i 7 §
intagna förbudet i vissa fall mot sammanläggning då avgäld utgår från avsöndrad
lägenhet. Det torde vara tillräckligt att sakrättsägarnas intresse tillgodoses
genom att de regler som skola gälla beträffande de nyss behandlade
belastningarna erhålla giltighet även i här avsedda fall. Bestämmelsen härom
synes kunna utformas så som de sakkunniga föreslagit med viss redaktionell
jämkning.

Det för närvarande i 14 § ingående stadgandet om återköpsrätts inverkan

1 sammanläggningshänseende torde lämpligen kunna överflyttas till förevarande
paragraf. I samband härmed synes en komplettering böra vidtagas på
sätt de sakkunniga förordat. Särskilt med hänsyn till det speciella stadgandet
angående återköpsrätt kan bestämmelsen, att sammanläggning får ske endast
då fastigheterna innehavas med samma rätt, icke förutsättas utgöra tillräcklig
garanti mot att innehavare av lösningsrätter lida rättsförlust genom
sammanläggning. Det är också att märka att redan enligt gällande lag,

2 §, sammanläggning kan hindras av återlösningsrätt enligt bestämmelserna
om expropriation eller äldre bestämmelser om ändring eller utrivning av
vattenverk eller enligt vattenlagen. Såsom kammarkollegiet påpekat avser
ifrågavarande bestämmelse icke friköp av kyrklig jord enligt 3 § i 1927 års
lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall m. m.

I anledning av det förslag till lag om kronans förköpsrätt, som chefen för
jordbruksdepartementet anmält den 17 januari 1947, torde böra angivas att
sådan förköpsrätt ej medför hinder mot sammanläggning.

9 §.

Paragrafen upptager för närvarande en speciell bestämmelse av jordpolitisk
natur. Denna gäller endast, då fastighet, som ifrågasättes skola ingå i
sammanläggning, är underkastad vanhävdslagstiftningen, numera 1927 års
lag angående uppsikt å vissa jordbruk samt 1942 års lag om åtgärder mot
vanhävd av jordbruk. I sådant fall får sammanläggning icke äga rum, om
anledning prövas vara för handen att antaga att sammanläggningen medför
minskning i de självständiga jordbrukens antal.

De sakkunniga ha anfört att ifrågavarande stadgande motiverats
närmast med att syftet med vanliävdslagen icke borde kunna kringgås genom
sammanläggning. Hur man tänkte sig ett sådant kringgående, hade icke
klart angivits. Man syntes ha utgått från att vanhävdslagsliftningens ändamål
vore icke blott att skydda jordbruket mot förfall utan även att, såsom
ett i viss mån härifrån skilt socialt intresse, i största möjliga mån bibehålla
antalet existerande jordbruksenheter. Åt en dylik mening gav visserligen då
gällande vanliävdslag, 1909 års lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland,
Dalarna och Värmland, intet uttryck, men redan genom 1924 års ändringar
däri, alltså innan ännu sammanläggningslagen antagits, hade man
gjort frågan om skyldighet att bibehålla åbyggnader i viss mån oberoende av
huruvida de med rådande brukningsindelning erfordrades eller ej. Avsikten
var att på denna väg indirekt söka förekomma icke önskvärd saminanslag liihanrj

lilt riksdagens protokoll 1947. I sand. Sr 232. 16

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

ning av brukningsdelar. Undantag från förbudet att rasera onödiga byggnader
gjordes sålunda för fall, då sammanslagning skett och uppenbarligen var
till gagn för bildande av bärkraftigt jordbruk. Berörda strävan att bibehålla
befintliga brukningsenheter, så snart de icke vore alldeles odugliga, måste
kunna kollidera med jordbruksintresset och stämde icke väl med numera i allmänhet
vedertagna principer för fastighetsbildning. Att för vissa landsändars
vidkommande det ifrågavarande sociala intresset förtjänat speciellt stor hänsyn
kunde vara sant, men sedan vanhävdslagstiftningen erhållit ett väsentligt
utvidgat tillämplighetsområde, hade även förevarande stadgande i sammanläggningslagen
på indirekt väg fått en räckvidd som icke kunde ha varit
åsyftad vid lagens tillkomst. Mot stadgandet syntes för övrigt kunna erinras
särskilt att detsamma grundade sig på överskatlning av sammanläggnings betydelse
för brukningsförhållandena och förutsatte att fastighetsindelningen
utövade större verkan å vanhävdslagstiftningens regler än vad som vore och
borde vara fallet.

Den egentliga grunden till stadgandet var emellertid, enligt de sakkunniga,
att man ville förhindra kringgående av vanhävdslagstiftningen. Och med
denna lagstiftnings innehåll vid tiden för stadgandets införande kunde sammanläggning
medföra att jord, som var underkastad vanhävdslagens bestämmelser,
komme att falla utanför samma lags tillämplighetsområde. Ett dylikt
resultat kunde ju inträda, i den mån vanhävdslagstiftningen anknöte till
begreppet registerfastighet. Om en fastighet genom sammanläggning bleve så
stor att den på grund därav uteslötes från kontrollen, vore detta emellertid
enligt de sakkunnigas mening knappast ett kringgående utan kunde snarare
visa att vanhävdslagens regler borde ändras. Sådana dessa regler numera vore
beskaffade syntes emellertid sammanläggning av fastigheter icke kunna i
nämnvärd mån inverka i angiven riktning.

De sakkunniga ansågo på grund härav att stadgandet i 9 § borde avskaffas
såsom skäligen värdelöst och ägnat att i en mängd sammanläggningsärenden
fördröja proceduren samt vålla besvär och gagnlösa rättegångar. I de sakkunnigas
lagförslag har icke heller upptagits någon motsvarighet till stadgandet.

I vissa remissyttranden har de sakkunnigas förslag i denna del
uttryckligen tillstyrkts. Jordbrukskommissionen i Jämtlands län har anfört
att sådant kringgående av vanhävdslagstiftningen, som 9 § i sammanläggningslagen
åsyftade att förekomma, kunde ske genom sammanläggning av
två jordbruk, av vilka det ena vore föremål för vanhävd. Vad särskilt anginge
vanhävd å byggnader, bleve vanhävd av detta slag icke åtkomlig efter
sammanläggningen, om tillräckligt byggnadsbestånd funnes å den andra sammanläggningsdelen
för hela den sammanlagda brukningsdelens behov. I fråga
om sammanläggning av självständiga brukningsdelar, av vilka någon varit
vanhävdad, hade kommissionen, oberoende av om dessa brukningsdelar var
för sig varit lämpliga för självständig jordbruksdrift eller icke, ansett sig på
grund av ifrågakomna stadgande förhindrad att tillstyrka bifall till ansökning
om sammanläggning även i sådana fall, då först genom sammanläggningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

243

skulle bildas ett bärkraftigt jordbruk. Ett stadgande av denna innebörd stode
icke i god överensstämmelse med numera gällande principer för fastighetsbildning.
Kommissionen förordade därför, i likhet med de sakkunniga, att
detta stadgande slopades.

Departementschefen.

Den egentliga grunden till ifrågavarande stadgande är att förhindra att
vanhävdslagstiftningen kringgås. Såsom de sakkunniga funnit torde stadgandet
icke numera ha någon nämnvärd uppgift att fylla ur denna synpunkt.
Enligt ett inom jordbruksdepartementet upprättat, den 17 januari 1947 till
lagrådet remitterat förslag till lag om uppsikt å jordbruk skall varje brukningsdel,
som omfattar odlad jord till en vidd överstigande två hektar och
icke tillhör kronan, vara underkastad kontroll i vanhävdshänseende.

Det materiella innehållet i förevarande bestämmelse synes dessutom vara
av tvivelaktigt värde. För att sammanläggning skall kunna ske fordras att
den icke medför minskning i de självständiga jordbrukens antal. I många
fall måste ett dylikt krav direkt motverka strävandena att rationalisera jordbruket;
bland annat kan det förhindra önskvärd komplettering av ofullständiga
jordbruk. En sammanläggnings lämplighet ur jordpolitisk synpunkt bör
uteslutande bedömas efter de regler, som framgå av den föreslagna nya lydelsen
av 7 §.

På grund av dessa skäl anser jag att 9 § bör utgå ur sammanläggningslagen.

10 §.

Enligt 10 § skall vid ansökning om sammanläggning fogas gravationsbevis
rörande fastigheterna. Vidare skall sökanden förebringa av lantmätare verkställd
utredning rörande de omständigheter, som äro av betydelse för bedömande
av frågan om sammanläggningens lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt.
Sådan utredning erfordras dock icke i vissa angivna fall. I

I de sakkunnigas förslag har icke stadgats skyldighet för sökanden
att förete gravationsbevis. Jämlikt 14 § i förslaget skall, om särskild, av
lantmätare verkställd undersökning finnes erforderlig för bedömande av förutsättningarna
för sammanläggningen och sådan utredning ej är förebragt,
det ankomma på sökanden att draga försorg därom.

De sakkunniga ha framhållit, att det ursprungligen ålåg sökanden att förebringa
all utredning i sammanläggningsärende. Genom lagändring år 1940
borttogs bland annat kravet på äganderättsbevis. Detta motiverades med att
ägodelningsdomaren hade att på ämbetets vägnar undersöka, huruvida i äganderättshänseende
funnes hinder mot sammanläggningen, och att därför upphävandet
av skyldigheten att ingiva dylikt bevis icke kunde medföra någon
risk för att utredningen bleve ofullständig. Vad som gällde om äganderättsbevis
syntes numera, sedan det nya fastighetsbokföringssystemet medfört bättre
överblick över inteckningsförhållandena, kunna anföras även om gravalionsbevis.

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Krav å utredning genom lantmätare rörande sammanläggningens lämplighet
ur fastighetsbildningssynpunkt hade i förslaget uppställts blott i den mån
dylik utredning funnes erforderlig för bedömande av förutsättningarna för
sammanläggningen. Vore denna kombinerad med jorddelning, skulle ju vanligen
utredningen i förevarande del tillhöra jorddelningsärendet. Det hade
emellertid visat sig att den utredning genom lantmätare, som sökanden enligt
gällande lag skulle införskaffa på förhand, mången gång icke behövde föregås
av undersökningar på marken utan kunde inskränka sig till uppgifter,
som funnes lätt tillgängliga på länets lantmäterikontor och sålunda skulle kunnat
komma den beslutande myndigheten till handa i överlantmätarens utlåtande.
På liknande sätt som förhållanden, vilka framginge av fastighetsboken,
utreddes av vederbörande domare utan kostnad för sökanden, borde
även erforderliga uppgifter från de å lantmäterikontoret förvarade handlingarna,
åtminstone när mer tidsödande undersökningar icke erfordrades, kostnadsfritt
lämnas av överlantmätaren. Förslagets ståndpunkt vore därför att
ansökningen icke skulle behöva föregås av undersökning genom lantmätare
utan att ägodelningsdomaren skulle, sedan han hört överlantmätaren, pröva
om dylik undersökning vore erforderlig och i så fall meddela sökanden föreläggande
att inkomma med sådan utredning i de avseenden, däri komplettering
erfordrades. Detta innebure naturligtvis icke att dubbla remisser till överlantmätaren
skulle behöva bli vanliga, ty dennes mening rörande behovet av
undersökning genom lantmätare kunde preliminärt inhämtas formlöst under
hand. I

I vissa remissyttranden har förslaget om avskaffande av skyldigheten
att förete gravationsbevis i sammanläggningsärende
tillstyrkts på den grund att det stode i god överensstämmelse med stadgandet
i § 6 expeditionslösenförordningen, enligt vilket myndighet icke utan särskilda
skäl finge fordra bevis rörande förhållanden, varom hos myndigheten
förda fastighetsböcker, rotlar, diarier eller andra sådana handlingar innehölle
upplysning.

Ägodelningsdomaren i Aspelands och Handbörds domsaga har framhållit,
att icke alla fastigheter på landet överförts till nya fastighetsböcker eller
kunde förväntas bliva detta inom de närmaste åren. Skyldigheten att förete
gravationsbevis borde därför bibehållas såvitt anginge fastigheter, som ej
överförts till ny bok. Ägodelningsdomaren i Södra Möre domsaga har ansett
reformen innebära en försämring för arbetsförhållandena inom domsagorna,
i det att den i praktiken endast medförde, förutom en kostnadsbesparing
för sökanden utan nämnvärd betydelse, överflyttande av en del arbete, som
utfördes av underordnad personal, till häradshövdingen själv. Äganderättsoch
inteckningsförhållandena måste nämligen anmärkas i protokollet om
sammanläggningen, bland annat för att underlätta kontrollen av de anteckningar,
som i anledning av sammanläggning skulle göras i fastighetsböckema,
och detta arbete ankomme vanligen på häradshövdingen, medan gravationsbevis
i allmänhet utfärdades av sekreterare eller notarier.

Beträffande frågan om särskild av lantmätare verkställd ut -

Kanyl. Alaj:ts proposition nr 232.

245

rednin g har ägodelning sdomaren i Norrvikens domsaga ansetl det lämpligare,
att dylik utredning skedde på föranstaltande av överlantmätaren i
stället för att ägodelningsdomaren efter överlantmätarens hörande föreläde
sökanden att förebringa den. Kostnaden borde dock gäldas av sökanden, och
överlantmätaren borde därför, innan han införskaffade utredningen, höra
sökanden huruvida han ville vidkännas kostnaden. Även ägodelningsdomaren
i Västra Göinge domsaga har funnit det föreslagna tillvägagångssättet,
som innebure att överlantmätaren måste höras två gånger, vara onödigt omständligt.
Därest icke den nuvarande bestämmelsen i 10 § sammanläggningslagen
ansåges böra bibehållas, borde det åläggas överlantmätaren att på sökandens
begäran upprätta sammanläggningsbeskrivning antingen på lantmäterikontoret
eller genom remiss till förrättningsman. Överlantmätaren i
Malmöhus län har gjort gällande att det icke vore lätt för överlantmätaren
att utan närmare undersökning upplysa om behovet av särskild utredning.
Icke heller vore det rationellt att överlantmätaren skulle föreslå ägodelningsdomaren
vad en blivande lantmäteriutredning borde innehålla och att
denne därefter skulle vidarebefordra detta förslag såsom anvisningar till vederbörande
lantmätare. Olägenheterna med de sakkunnigas förslag kunde
undgås, om det föreskreves att ansökan om sammanläggning skulle ingivas
till överlantmätaren. Denne skulle då, om utredningen icke vore av enklare
beskaffenhet och därför kunde intagas i yttrandet till ägodelningsdomaren,
äga besluta att särskild lantmäteriutredning vore erforderlig och med sådant
besked återställa ansökningshandlingarna till sökanden för komplettering.

överlantmätaren i Gotlands län har i sitt gemensamt med länets lantmätare
avgivna yttrande anfört att det vanliga vore att fristående sammanläggningar
föranleddes av pågående eller tillämnade jorddelningsförrättningar. Då
vederbörande förrättningslantmätare sålunda vanligen vore insatt i ärendet,
medförde det ganska ringa besvär för honom att åstadkomma utredning.
Den föreslagna ändringen syntes därför opåkallad. Även enligt länsstyrelsens
i Kronobergs län mening talade starka skäl för att bibehålla skyldigheten
för sökanden att förebringa av lantmätare verkställd utredning, överlantmätaren
i Gävleborgs län har framhållit, att den lättnad, som bereddes sakägarna
genom att år 1940 föreskriften om kartas upprättande i sammanläggningsärende
borttogs, redan förorsakat betydligt ökat arbete vid fastighetsutredningar
i länets lantmäterikontor. Genom de sakkunnigas förslag
skulle ytterligare lättnader beredas sakägarna, i del att lantmäteriutredningen
i regel skulle utföras å lantmälerikontoret. Denna utredning komme emellertid
att bliva mindre tillförlitlig och dessutom medföra en avsevärd ökning
av lantmäterikontorens arbetsbörda. Överlantmälaren i Värmlands län har
ifrågasatt om icke ansökan om sammanläggning alltid borde åtföljas av lantmätares
beskrivning och, vid behov, även av karta. Genom det rätt fria sammanläggningsförfarande
som de sakkunniga föreslagit komme säkerligen
många nya fastigheter att bestå av områden, som redovisades på ett flertal
kartor. Därest icke vid utredningen i sammanläggningsärendet upprättats
karta och beskrivning omfattande hela fastigheten, komme del i framtiden

246

Kungl. Mcij:ts proposition nr 232.

att möta svårigheter, besvär och tidsutdräkt varje gång man måste närmare
identifiera fastigheten. Liknande synpunkter ha anförts av Sveriges lantmätareförening,
som ansett att karta med beskrivning borde upprättas vid varje
sammanläggning, möjligen med undantag för enklare fall. En fastighetsomsättning,
vilken skett genom delning av befintliga fastigheter, hade tämligen
väl kunnat följas och överblickas i de olika delningsakterna. Förde nu utvecklingen
allt mera mot sammanläggningar, bleve det efter hand omöjligt
att utan grundmaterial överblicka sammanhangen och läget. Behovet av
karta och beskrivning över fastigheter som bildats genom sammanläggning
har ytterligare understrukits och utvecklats av överlantmätarna i Älvsborgs
och Skaraborgs län. Efter upprepade sammanläggningar bleve det, om ej
varje fastighetsbildning dokumenterats i offentligt arkiv, mycket svårt att
få fram slutresultatet. Kartor borde därför i regel upprättas vid sammanläggningar,
vare sig detta skulle ske genom sökandens försorg eller å lantmäterikontoret.
Slutligen må nämnas att överlantmätaren i Västerbottens län givit
uttryck åt den uppfattningen att sammanläggning borde göras till en förrättningsåtgärd,
varvid borde upprättas beskrivning i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som gäller beträffande avstyckning ävensom i erforderliga fall
karta. Det förfaringssätt, som de sakkunniga föreslagit, vore ägnat att öka
överlantmätarens arbetsbörda samtidigt som ytterligare omgång i ärendenas
handläggning kunde befaras.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga finner jag, att den för närvarande stadgade
skyldigheten att vid ansökan om sammanläggning foga gravationsbevis rörande
fastigheterna bör borttagas. De nya fastighetsböckerna medföra ökade
möjligheter att överblicka äganderätts- och inteckningsförhållandena, och
det synes därför icke möta hinder att till nu ifrågavarande fall utsträcka
den i expeditionslösenförordningen stadfästa principen, att myndighet ej med
mindre särskilda skäl därtill föranleda må fordra bevis rörande förhållanden,
varom hos myndigheten förda fastighetsböcker, rotlar, diarier eller andra
sådana handlingar innehålla upplysning.

Vad härefter angår frågan om lantmäteriteknisk utredning i sammanläggningsärenden
är det till en början tydligt att, eftersom den jordpolitiska kontrollen
genom den föreslagna ändringen av 7 § gjorts i princip generell,
förutsättningar att utöva kontrollen måste föreligga vid varje sammanläggning.
I den mån sammanläggningens tillåtlighet ur jordpolitisk synpunkt
skall prövas vid jorddelningsförrättning, erfordras emellertid uppenbarligen
ingen särskild utredning i sammanläggningsärendet. Såsom de sakkunniga
framhållit förekomma dessutom många fall av sammanläggningar, där förhållandena
äro sådana, att all erforderlig utredning lätt inhämtas ur handlingar
i länets lantmäterikontor och således kan införas i ärendet genom
överlantmätarens yttrande. Icke heller i dessa fall är alltså särskild utredning
nödvändig. Då erforderlig utredning icke i enlighet med det nu sagda är
tillgänglig i sammanläggningsärende, bör sådan verkställas av lantmätare. I

247

Kungl. Mcij:ts proposition nr 232.

likhet med vad som gäller vid jQrddelning torde kostnaden därför böra
bäras av sakägaren, d. v. s. sökanden.

Det ställer sig svårt att med gällande ordning för sammanläggningsärendens
behandling på ett rationellt sätt inordna den särskilda utredningen i
förfarandet. Endast en genomgripande omläggning av detta torde möjliggöra
en fullt tillfredsställande lösning, och någon väsentlig ändring i reglerna
om förfarandet kan såsom jag förut anfört icke ifrågakomma i detta
sammanhang. Har fråga om sammanläggning uppkommit i samband med
lantmäteriförrättning eller har eljest en sökande varit i kontakt med vederbörande
lantmätare innan ansökningen göres, kan tydligen behovet av särskild
utredning ofta tillgodoses redan från början. I annat fall torde behövligheten
av sådan utredning icke bliva klarlagd förrän överlantmätaren erhållit
ärendet på remiss. Eftersom detta måste förutsättas bliva det vanliga,
synes det naturligast att överlantmätaren söker infordra utredningen.
Någon särskild form för detta torde ej böra föreskrivas. Överlantmätaren
bör kunna direkt eller genom vederbörande lantmätare underrätta sökanden
.om vilken utredning som erfordras. Naturligtvis kan det därvid, såsom från
olika håll påpekats, vara nödvändigt att uppställa krav på karta. Inkommer
ej utredningen inom rimlig tid, synes överlantmätaren böra hänvända sig
till ägodelningsdomaren för att denne skall giva föreläggande varom i 11 §
sägs. I och för sig kunde det måhända vara praktiskt att låta överlantmätaren
själv meddela dylikt föreläggande, men med hänsyn till att ärendet
är anhängigt hos ägodelningsdomaren bör åtgärden lämpligen ankomma på
denne.

Med den av mig nu förordade ordningen bör det i förevarande paragraf
upptagna stadgandet om lantmäteriteknisk utredning ändras så, att det kommer
att innefatta åläggande för sökanden att förebringa sådan av lantmätare
verkställd utredning, som är erforderlig för bedömande av frågan om sammanläggningens
lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt och icke annorledes
är tillgänglig. En erinran om att överlantmätaren bör medverka till utredningens
fullständigande kan intagas i 11 §. Därtill far jag alltså återkomma
i det följande.

11 §•

I denna paragraf stadgas först om remissförfarandet i sammanläggningsärenden.
överlantmätaren skall alltid höras, där han ej förut yttrat sig angående
sammanläggningen. Då fråga är om fastighet som ingår i laga skifte,
skall yttrande infordras från förrättningslantmätaren. Beträffande sammanläggning,
varom i 9 § förmäles, må ägodelningsdomaren höra nämnd eller
myndighet, som kan äga kännedom om förhållandena. Vidare föreskrives
att ägodelningsdomaren skall förelägga sökanden att komplettera den lantmäteritekniska
utredningen, om denna finnes vara ofullständig.

De sakkunnigas förslag innebär ändring i dessa regler huvudsakligen
endast såtillvida att de särskilda föreskrifterna beträffande sam -

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

manläggning, varom i 9 § förmäles, uteslutits, eftersom förslaget icke upptager
någon motsvarighet till nämnda lagrum.

Ägodelningsdomaren i Södra Möre domsaga har gjort gällande, att föreskriften
om förrättningslantmätarens hörande angående sammanläggning i
samband med laga skifte icke kunde efterkommas med mindre sökanden
upplyste att laga skifte påginge. Bestämmelsen vore överflödig. Överlantmätaren,
som bättre än ägodelningsdomaren hade kännedom om pågående
laga skiften, skulle säkerligen bestämmelsen förutan höra förrättningslantmätaren.

Departementschefen.

Såsom jag vid nästföregående paragraf anfört bör det ankomma på överlantmätaren
att, då fullständig lantmäteriteknisk utredning icke är fogad
vid ansökningen, själv i ärendet införa sådana upplysningar, som någorlunda
lätt kunna erhållas ur lantmäterikontorets handlingar. Särskild föreskrift
härom torde ej erfordras. Om ytterligare utredning tarvas, bör överlantmätaren
söka förmå sökanden att föranstalta om nödig komplettering
och, därest detta icke leder till resultat, anmäla saken till ägodelningsdomaren.
I anslutning till den i förevarande paragraf intagna bestämmelsen om
överlantmätarens hörande torde böra intagas en erinran i detta hänseende,
varjämte föreskriften om den förutsättning, under vilken ägodelningsdomaren
äger meddela föreläggande, bör underkastas viss jämkning.

Beträffande det nuvarande stadgandet om förrättningslantmätarens hörande,
då fråga är om sammanläggning i samband med laga skifte, finner
jag icke skäl att vidtaga annan ändring än att stadgandet redaktionellt jämkas
i anledning av den föreslagna omredigeringen av 6 §.

Den bestämmelse, som avser sammanläggning varom i 9 § förmäles. bör
utgå till följd av mitt förslag om sistnämnda paragrafs upphävande.

14 §.

Bestämmelserna i 14 § innehålla villkoren för sammanläggning med avseende
å lagfarts- och inteckningsförhållanden. I allmänhet fordras, att
sökanden erhållit lagfart å fastigheterna. I inteckningshänseende kräves, att
icke mera än en av fastigheterna är besvärad av beviljad eller sökt inteckning
eller ock, där flera av fastigheterna äro sålunda besvärade, icke någon
av dem häftar för andra inteckningar än sådana som äro i samma inbördes
ordning gällande jämväl i envar av de andra. I sistnämnda fall utgör dock
den omständigheten, att i en av fastigheterna tillika finnes inteckning med
sämre rätt, ej hinder mot sammanläggningen, såframt innehavare av sådan
inteckning medgivit sammanläggningen. Vad som är sagt om inteckning skall
tillämpas jämväl beträffande fordran eller annan rättighet som avses i 11
kap. 2 § jordabalken. Vissa särskilda regler givas för det fall att fastighet
skall sammanläggas med ägovidd som för ändamålet avstyckas från annan
fastighet. Slutligen meddelas också stadgande om förutsättningarna för sammanläggning,
då fastighet är föremål för återköpsrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

249

I fråga om kravet på lagfart överensstämmer de sakkunnigas förslag
i sak med gällande rätt. I inteckningshänseende stadgas först, i 2 § av
förslaget, att, om fastigheter sammanläggas och någon av dem besväras av
beviljad eller sökt inteckning, inteckningen därefter skall besvära hela den
sålunda bildade fastigheten. Inteckningarnas inbördes företräde i denna fastighet
skall bero av den ordning, vari de förut gällde i en eller flera av de
i sammanläggningen ingående fastigheterna. I den mån dylik jämförelsegrund
saknas i fråga om inteckningar som före sammanläggningen beviljats
eller sökts för servitut, nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft, skola de
njuta företräde framför andra inteckningar. Sinsemellan skola de äga lika
rätt, såframt ej annat följer av vad förut sagts. Där viss eller vissa av de i
sammanläggningen ingående fastigheterna besväras av servitut eller nyttjanderätt
eller rätt till elektrisk kraft, som icke tillika gäller i envar av de
övriga, skall, ändå att rättighetens begagnande ej är inskränkt till vissa delar
av den eller de fastigheter, däri den gäller, sammanläggningen icke medföra
att rättigheten må utövas i vidai-e mån än förut. I förslagets 9 § är härefter
föreskrivet att fastigheter ej må sammanläggas, där de besväras av beviljade
eller sökta inteckningar på sådant sätt att, om sammanläggningen skedde
och inteckningarna förty jämlikt 2 § skulle gälla i hela den nybildade fastigheten,
ordningen dem emellan icke kan bestämmas ultan att inteckning skulle
i jord, som den förut besvärade, komma i sämre förmånsläge än före sammanläggningen.
Vid tillämpning härav skall dock avseende icke fästas vid inteckning
för servitut, nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft. Vad sålunda
stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande rättighet som utan
inteckning njuter skydd enligt 11 kap. 2 § jordabalken. Enligt 10 § i förslaget
skall, om fastighetsdel som skall avstyckas besväras av inteckning,
vilken enligt 9 § skulle utgöra hinder mot sammanläggningen, detta hinder
anses undanröjt, där inteckningshavaren för inteckningens dödande i vad angår
fastighetsdelen avlämnat inteckningshandlingen till inskrivningsdomaren
och i övrigt erforderliga medgivanden till dödningsåtgärden inhämtats.

De sakkunniga ha till en början erinrat om att det i gällande lag stadgade
kravet på medgivande av den, som innehar inteckning med sämre rätt än
gemensam inteckning, införts under åberopande av att sammanläggningen
kunde medföra den olägenheten för denne inteckningshavare, att det kunde
bliva svårt för honom att vid exekutiv försäljning av den nybildade fastigheten
förvara sin rätt. Köpeskillingen kunde i följd av sammanläggningen
komma att röra sig om ett för inteckningshavaren ej anskaffbart belopp.
Detta vore, enligt de sakkunniga, visserligen sant såtillvida aif det, om
sammanläggningen ej skett, kunde hända att blott den särintecknade fastigheten
såldes och att sålunda särinteckningsliavaren icke behövde bjuda
mer än summan av nämnda fastighets förstahandsansvar för den gemensamma
inteckningen och särinteckningens eget belopp. Om detta förstahandsansvar
vore lika med den gemensamma inteckningens hela belopp, medförde
emellertid ur förevarande synpunkt sammanläggningen ingen skillnad.
Vore förstahandsansvaret mindre än hela beloppet, löpte särinteckningshavarcn
i allmänhet risk att alla de fastigheter, vari den gemensamma in -

•250

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

teckningen gällde, inaroges i ett exekutivt förfarande beträffande den särintecknade
fastigheten. När i vissa fall den särintecknade fastigheten icke
kunde indragas i exekutiv försäljning av andra fastigheter eller sådan åtgärd
icke komme till stånd, hade likväl särinteckningshavaren ingen nytta
därav, eftersom han vid exekutiv auktion å de icke särintecknade fastigheterna
måste i eget intresse söka tillse att brist icke uppkomme för den gemensamma
inteckningen. Denna skulle ju nämligen komma att belasta den
särintecknade fastigheten med bättre rätt än särinteckningen. Den som belånade
en redan för gemensam inteckning häftande fastighet hade sålunda
allt skäl att räkna med hela denna intecknings belopp, när det gällde att
bedöma, vilken summa han behövde ha till sitt förfogande vid exekutiv auktion
för att därvid kunna till skydd för egen rätt hindra fastighetens försäljning
till underpris. På grund härav och med hänsyn till önskvärdheten att
undanröja alla icke nödvändiga hinder mot sammanläggning borde ifrågavarande
krav på särinteckningshavares medgivande utgå ur lagen.

Möjligheten att sammanläggningsbeslut kunde meddelas om innehavare av
särinteckning lämnat medgivande därtill vore enligt vad de sakkunniga framhållit
betingad av att det endast vore en av fastigheterna som vore särintecknad.
Genom denna begränsning inskränktes sammanläggningsmöjligheterna
starkare än behövligt vore. Visserligen kunde — om man tills vidare toge
hänsyn nännas! till penninginteckningar — icke sammanläggningen tillåtas,
om två av de gemensamt intecknade fastigheterna vore besvärade av var sin
särinteckning. Men att särinteckningen besvärade två eller flera av alla
de med inteckning graverade fastigheterna borde i och för sig icke hindra
sammanläggningen. Tre gemensamt intecknade fastigheter, A, B och C,
borde sålunda kunna sammanläggas, oaktat A och B tillika häftade för en
inteckning med sämre rätt, vilken icke gällde i C. Komme härtill en ännu
sämre liggande särinteckning i A eller B, så utgjorde dock ej heller detta
något skäl att förbjuda sammanläggningen. Annorlunda bleve däremot förhållandet,
om det tillika funnes en särinteckning i C, oavsett av vad datum
denna inteckning vore. Och skulle fastigheterna A, B, C och D vara gemensamt
intecknade samt i A och B gälla en sämre liggande, för blott dem gemensam
inteckning samt dessutom i läge efter den för alla fastigheterna
gemensamma inteckningen finnas en i A, B och C gemensam inteckning, berodde
möjligheten av sammanläggning på sistnämnda intecknings läge i
A och B i förhållande till den i endast dessa båda fastigheter gemensamma
inteckningen. Läge den bättre än denna kunde sammanläggningen tillåtas
men eljest icke.

Att i lagtextens form uppdraga skillnaden mellan de tillåtliga och de icke
tillåtliga sammanläggningarna genom en uttömmande och exakt beskrivning
av inteckningsförhållandena i de båda grupperna av fall anse de sakkunniga
icke utan vidlyftighet låta sig göra i anseende till de många växlande kombinationer
som kunde tänkas. Enklare vore onekligen att direkt utsäga vilket
resultat man ville förekomma och uttrycka förbudet så, att sammanläggning
ej finge äga rum, om den skulle giva ett dylikt resultat. Denna metod hade
tillämpats i förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

251

De sakkunniga ha vidare nämnt, att i sammanläggningslagen alla inteckningar
behandlades lika, oavsett vilka rättigheter som vore i fråga. Skillnaden
mellan dem och mellan de arter av rättigheter, de avsåge, borde beaktas mer
än hittills skett. Den panträtt som en fordringsinteckning skapade borde lika
litet som inteckningen själv få gälla blott fysisk del av en fastighet, och jordägarens
begäran, att fastighet, som inteckningen besvärade, måtte sammanläggas
med annan fastighet, finge därför anses innefatta ett medgivande att
panträtten vidgades till att omfatta allt vad som komme att tillhöra den nybildade
fastigheten. Men liksom intecknande av en servituts- eller nyttjanderätt
icke medförde att rättigheten, om den förut var inskränkt till en del
av fastighetens ägovidd, utökades till att avse hela fastigheten, borde ej heller
sammanläggning av fastighet, som vore föremål för dylik rättighet, inverka
på dennas omfattning, och detta lika litet om rättigheten vore intecknad
som eljest. Att inteckningen komme att avse hela den nybildade fastigheten
borde således icke anses beröra själva rättighetens innehåll. Riktigheten härav
ansåges också allmänt självklar i de fall, då rättigheten enligt upplåtelsen
vore begränsad till viss del av fastighet eller alltså vad man brukade kalla
lokaliserad. Enligt de sakkunnigas mening kunde emellertid en servituts- eller
nyttjanderätt, ändå att den upplåtits till hel fastighet, anses lokaliserad i den
bemärkelsen att upplåtelsen avsåge blott viss jord. Genom skifte kunde rättigheten
bli utbytt mot annan motsvarande rättighet men sammanläggning ändrade
ej rättighetens innehåll. Till förekommande av att man på grund av regeln
om sammanläggnings verkan på inteckningar och panträtter föranleddes
antaga en motsvarande verkan på intecknade eller ointecknade servitutsoch
nyttjanderätter syntes ett uttryckligt stadgande i ämnet böra meddelas,
och ett sådant återfunnes också i förslagets 2 §. Med dylika rättigheter borde
rätt till elektrisk kraft jämställas, varemot avkomsträtt i förevarande hänseende
borde kunna likställas med panträtt. Stode det alltså fast att sammanläggning
icke innebure någon utvidgning av servituts- och nyttjanderätter
eller därmed jämförliga rättigheter, ändå ait inteckning härför måste komma
att gälla hela den nybildade fastigheten, syntes det vara möjligt att tillmötesgå
det länge närda önskemålet att inteckningar för dylika rättigheter
icke skulle kunna, såsom andra inteckningar, hindra sammanläggning utan
få i ärendena lämnas utan vidare avseende än ointecknade rättigheter av
förevarande slag.

En förutsättning för reformens genomförande vore emellertid att en särskild
ordning bestämdes mellan inteckningar, som förut icke besvärade en
och samma av de i sammanläggningen ingående fastigheterna. Dagen, då
inteckningen söktes, vilken enligt allmänna regler skulle vara i första hand
avgörande, kunde ju lika litet som tidpunkten, då rättigheten uppläts, här
få spela dylik roll. Toge man t. ex. det enkla fallet att av två fastigheter, A
och B, den ena besvärades av en servitutsinteckning och den andra av en
penninginteckning, så kunde ju servitulsinteckningen icke placeras efter
penninginteckningen men väl utan någons förfång före densamma. Vore åter
A och B besvärade blott av var sin servitutsinteckning, funnes ju intet skäl

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

att ge den ena företräde framför den andra, utan regeln borde bli att de
skulle njuta lika rätt. Förhållandet bleve detsamma, även om i endera fastigheten
funnes en sämre liggande penninginteckning eller i båda fastigheterna
en gemensam sådan inteckning med bättre eller sämre rätt än båda
servituten. — Regeln om lika rätt för servitut i A och servitut i B kunde kollidera
med regeln att servitut i A skulle gå före penninginteckning i B, nämligen
om sistnämnda inteckning läge före en servitutsinteckning i B. Den
före sammanläggningen gällande ordningen mellan inteckningar i samma
fastighet finge ju icke rubbas. För nu ifrågavarande fall måste tydligen ordningen
i den nybildade fastigheten bli: servitutet i A, penninginteckningen
i B och servitutet i B. Ett liknande förhållande inträdde, om A och B besvärades
av var sin servitutsinteckning men dessutom av en gemensam penninginteckning
i läge efter den ena men före den andra servitutsinteckningen,
liksom även i det fallet att härutöver framför sistnämnda inteckning
funnes en särinteckning.

Principen om lika rätt för servitutsinteckning i A och i B kunde enligt
de sakkunniga få vika för en före sammanläggningen gällande ordning, ändå
att någon penninginteckning ej vore i fråga. I A kunde ju finnas två servitutsinteckningar
med olika rätt, och en dylik inteckning i B finge då ställas
i paritet med den bäst liggande i A. Vore även B besvärad av två servitutsinteckningar
med olika rätt, likställdes den i A bäst liggande med den i B
bäst liggande och därefter placerades de båda övriga med sinsemellan lika
rätt. — I det fallet att A och B vore gemensamt graverade av en penninginteckning
och det med sämre rätt funnes servitutsinteckning i A och penninginteckning
i B, komme servitutsinteckningen i läge mellan de båda penninginteckningarna.

Under 10 § i de sakkunnigas förslag har huvudsakligen föreslagits den
ändringen i förhållande till gällande rätt att möjligheten att till landsfogde
eller landsfiskal överlämna inteckningsliandling för inteckningens dödande
avskaffats. Någon synnerlig fördel av att kunna deponera handlingen hos
landsfogde eller landsfiskal i stället för hos inskrivningsdomaren förelåge
enligt de sakkunniga så mycket mindre som handlingen likväl, när dödningsåtgärden
skulle verkställas, måste översändas till den sistnämnde. I

I remissyttrandena har förslaget i förevarande del i allmänhet hälsats
med tillfredsställelse. Sålunda har ägodelningsdomaren i Uppsala läns
norra domsaga anfört, att de åtminstone i Uppland så vanliga inteckningarna
för kraftledningsservitut icke vidare komme att vålla hinder för sammanläggning.
Avskaffandet av gällande villkor angående samtycke av särinteckningshavare
kunde icke anses medföra någon rättsförlust. Ägodelningsdomaren
i Ångermanlands norra domsaga har likaledes understrukit värdet
av de föreslagna reglerna beträffande servitutsinteckningar. Svenska bankföreningen
har livligt tillstyrkt förslagets genomförande. De skäl som av de
sakkunniga anförts till stöd för de föreslagna ändringarna beträffande särinteckningar
hade föreningen funnit helt bärande. Den ifrågasatta reformen

253

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

i fråga om inteckningar för servitut och nyttjanderätt skulle säkerligen vara
ägnad att i avsevärd grad öka sammanläggningsinstitutets användbarhet. Erfarenheten
gåve nämligen vid handen att befintligheten av dylika inteckningar
vore ett av de vanligaste hindren för eljest önskvärda sammanläggningar.
Olägenheterna härav hade varit desto mer påfallande som det i de
flesta fall stått klart, att hindret varit av mera formell än reell innebörd.

I skilda avseenden ha emellertid också betänkligheter mot förslaget yppats.

Beträffande förslaget att avskaffa kravet på medgivande av särinteckningshavare
har Norrlands hypoteksförening ifrågasatt om det
resonemang, som de sakkunniga anfört till stöd därför, hade någon regelmässig
motsvarighet i det praktiska livet. Där förhölle det sig nog allmänt
så, att särinteckningshavaren icke räknade med den gemensamma inteckningens
hela belopp utan endast med den del därav, som enligt hans antagande
kunde komma att belöpa sig på särfastigheten. Klart vore emellertid
att de fall, då en särinteckningshavare skulle behöva lida rättsförlust till
följd av sammanläggningen, bleve ytterst sällsynta. Men redan den omständigheten,
att man icke kunde anse möjligheten till rättsförlust helt utesluten,
vore skäl nog att ställa sig tveksam till den föreslagna ändringen. En
tänkbar lösning av spörsmålet vore att införa en bestämmelse om utlösningsrätt
för särinteckningshavaren. Gjorde han icke bruk av denna utlösningsrätt,
.skulle sammanläggningen kunna genomföras utan hans medgivande.
Svenska sparbanksföreningen har anfört, att de sakkunniga utginge från att
innehavaren av gemensam inteckning i regel indroge även den icke särintecknade
fastigheten i en exekutiv auktion. Även om sådan indragning ofta
skedde, vore det emellertid mycket möjligt att den särintecknade fastigheten
såldes för sig. Huvudregeln vid exekutiva auktioner vore ju att särutrop
skulle verkställas först. De sakkunnigas resonemang förutsatte vidare för
sin bärighet de största anspråk på en inteckningsborgenärs förmåga och möjligheter
att i förväg bedöma resultatet av kommande exekutiva auktioner å
belånade fastigheter. Med beaktande av de skäl som sålunda talade mot förslaget
i denna del förordade föreningen, alt kravet på medgivande från särinteckningshavarens
sida bibehölles. Sveriges allmänna hypoteksbank och
svenska jordbrukskreditkassan ha framhållit, att i undantagsfall reell skada
för särinteckningshavare kunde uppkomma genom sammanläggning. Ett direkt
bestridande från inteckningshavaren borde därför alltjämt tillmätas
vitsord. Med hänsyn härtill borde föreskrivas skyldighet för ägodelningsdomaren
att underrätta antecknad inteckningshavare om sökt sammanläggning.
Underrättelsen borde innehålla besked alt, därest bestridande icke inom
viss kortare tid inkommit, inteckningen icke skulle utgöra hinder för sammanläggningen.
Även enligt Skånska hypoteksföreningens mening borde en
penninginteckning icke mot innehavarens uttryckliga bestridande fa sättas i
ett åtminstone formellt sämre läge.

I fråga om de föreslagna reglerna beträffande inteckningar fiir
servitut och därmed j ii m f örliga rättigheter har ägodelnings -

254

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

domaren i Södra Möre domsaga anfört, att det förefölle som om det ej vore
uteslutet att reglerna kunde leda till rättsförlust för inteckningshavare. Om en
byggnadstomt, som vore intecknad för fulla värdet, sammanlades med en
annan tomt, som besvärades av en senare meddelad inteckning för femtio
års nyttjanderätt, vore det ej säkert att den sammanlagda fastighetens värde
bleve högre än värdet av förstnämnda tomt. Värdet kunde bliva lägre, om
t. ex. den sammanlagda tomten icke finge bebyggas på annat sätt än att den
av nyttjanderätten besvärade jorden toges i anspråk för byggnaden. Eftersom
nyttjanderättsinteckningen skulle gå före fordringsinteckningen, kunde
förlust förorsakas innehavaren av den senare genom sammanläggningen. Även
Örebro läns hypoteksförening har befarat, att innehavare av penninginteckning
skulle kunna komma i sämre läge genom ifrågavarande regler. Ägodelningsdomaren
i Västra Göinge domsaga har ansett, att den föreslagna bestämmelsen,
att vid prövning av sammanläggningsärenden hänsyn icke skulle
tagas till inteckningar för servitut, nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft,
kunde medföra verkliga rättsförluster. Därigenom att en inteckning för exempelvis
en stor skogsavverkningsrätt i en styckningsdel komme att besvära
en nybildad fastighet med bästa förmånsrätt, kunde den äventyra övriga inteckningshavares
rätt. Bestämmelsen syntes därför omtvistlig. Det sätt, varpå
inteckningsförhållandena föreslagits skola regleras efter sammanläggning,
stode dessutom i strid med inteckningsförordningens regler. En omarbetning
av dessa bleve följaktligen nödvändig, därest förslaget genomfördes. För
ägodelningsdomaren i Västmanlands mellersta domsaga har det synts stötande,
att en servitutsinteckning, som följde med ett för sammanläggning
avstyckat mindre markområde, i den sammanlagda fastigheten skulle få lika
rätt som en i »huvudfastigheten» beviljad servitutsinteckning, som kanske
beviljats betydligt tidigare. Därjämte har denne ägodelningsdomare uttalat
att borttagandet av det hinder för sammanläggning, som förefintligheten av
servituts- och liknande inteckningar i olika fastigheter utgjort, visserligen
vore en betydande vinst. Den medförde dock den nackdelen, att den nybildade
fastigheten komme att draga på sig ovidkommande inteckningar, som
sammanläggningssökanden enligt gällande ordning tvingades att döda i sammanläggningsdelen.
En inteckning för servitut eller annan rättighet, som ej
vore lokaliserad till den för sammanläggning avstyckade delen av en fastighet,
borde hellre än att automatiskt »svälla ut» i den sammanlagda fastigheten
skrivas bort. Ofta vore ju sammanläggningsområdet även till arealen
så obetydligt att det framstode såsom meningslöst eller obilligt, att detta
område skulle draga med sig stamfastighetens gravationer. Bestämmelserna
om att stamfastighet graverande odlingslån ej skulle överföras å avstyckat
markområde, med mindre området vore av viss storlek i förhållande till
stamfastigheten, syntes erbjuda en parallell. Ägodelningsdomaren i Västerbottens
norra domsaga har gjort uttalande i samma riktning. Ågodelningsdomaren
i Våttle, Ale och Kullings domsaga har anfört, att förslagets regler
beträffande servituts- och nyttjanderättsinteckningar, som innebure bland
annat att sådana inteckningar skulle bibehållas vid sammanläggning av fas -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

255

tigheter, medförde så vittgående och svåröverskådliga konsekvenser i fråga
om inteckningarnas inbördes rätt i den nybildade fastigheten, att ägodelningsdomaren
ansåge sig höra hemställa om bibehållande av de nuvarande bestämmelserna,
enligt vilka serviluts- och nyttjanderättsinteckningar utgjorde
hinder för sammanläggning. I stället föresloges att lantmätare förklarades
skyldig att på begäran av ägodelningsdomare lämna besked, huruvida
servitut hindrade viss sammanläggning, samt att sökande i sammanläggningsärende
berättigades att genom intyg av lantmätare eller två nämndemän
eller två skiftesgodemän styrka, att servitut icke vore lokaliserat till
område, som avsåges skola ingå i sammanläggningen. I enlighet härmed
borde i lagtexten uttalas, att dylikt intyg finge godtagas som bevis för att
servitutsinteckningen icke graverade nyssnämnda område.

Att förslaget icke innehåller någon bestämmelse om formellt fastställande
av förmånsordning för inteckningarna i den nybildade
fastigheten, har påtalats av äg odelning sdomar en i Gästriklands västra domsaga
som ansåge det böra i lagstadgande avgöras, huruvida den särskilda ordningen
mellan inteckningarna skulle bestämmas genom beslut av ägodelningsdomaren
eller blott och bart genom inskrivningsdomarens placering av
inteckningarna i fastighetsbokens inteckningsspalt. Ägodelningsdomaren i
Västmanlands mellersta domsaga har ansett att den bestämmelse i förslaget,
enligt vilken vissa servitutsinteckningar sinsemellan skulle äga lika rätt, fordrade
föreskrift att anteckning skulle göras i fastighetsbok och gravationsbevis
om att tiden för inteckningens sökande ej bestämde förmånsordningen.
Ägodelningsdomaren i Hedemora domsaga har anfört att, då inteckning,
vilken ej vore gemensam för alla de fastigheter som skulle sammanläggas,
funnes i mer än en av dessa fastigheter, skyldighet borde stadgas
för ägodelningsdomaren att i beslutet om sammanläggning angiva, i vilken
ordning inteckningarna skulle gälla i den nybildade fastigheten. Det syntes
lämpligare, att ansvaret för förmånsordningens fastställande lades på ägodelningsdomaren
än på inskrivningsdomaren, då det enligt 9 § i förslaget
ändå fordrades av den förre, att han gjorde klart för sig, att ordningen mellan
inteckningarna kunde bestämmas utan förfång för inteckningshavare. I
anslutning härtill borde stadgas skyldighet för inskrivningsdomaren att i inteckningsprotokollet
och fastighetsboken anteckna den ordning, i vilken inteckningarna
efter sammanläggningen skulle gälla i den nybildade fastigheten.
Även föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett, att i lagen borde
intagas uttrycklig föreskrift att förmånsordningen för inteckningarna efter
sammanläggning skulle särskilt bestämmas av den myndighet som beslutade
om sammanläggningen.

Ägodelningsdomaren i Uppsala läns norra domsaga har funnit det önskligt
att ägodelningsdomaren i förekommande fall finge med penninginteckningshavare
förhandla om inteckningarnas inbördes ordning.
Därigenom skulle måhända sammanläggningsärenden oftare och i varje fall
snabbare än nu kunna bringas till gynnsamt resultat. Ägodelningsdomaren i
Västra Göinge domsaga har ansett det vara av värde, om sammanläggning

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

kunde ske även när densamma medförde ett tillbakaskjutande av inteckning.
Lika väl som inteckningshavaren kunde lämna medgivande till postposition
eller liknande åtgärd, lika väl syntes han helt enkelt kunna lämna
medgivande till en sammanläggning, varigenom hans inteckningsrätt försämrades.
Pantsäkerheten kunde ju i alla fall vara tillräcklig för att han
skulle kunna få sin fordran täckt. Det förordades sålunda, att 9 § kompletterades
med en bestämmelse av innehåll, att därest innehavaren av den inteckning,
vars förmånsläge försämrades, medgivit sammanläggningen, denna
finge äga ruin. Fråga vore, om icke härvid även servituts- och nyttjanderättsinteckningar
måste tagas i betraktande som särskilda säkerhetsförsämrande
faktorer. I många fall syntes detta t. o. m. nu självklart. Det vore även
möjligt, att inteckningshavarna kunde böra höras i förväg över den prioritetsordning,
vari inteckningarna vid sammanläggning skulle uppföras. Mälarprovinsernas
hypoteksförening har anfört att det, då förslaget ändock innebure
en så rationell omformning av1 sammanläggningsins ti tute t, syntes
lämpligt att redan nu i den nya lagen medgiva att avtal mellan inteckningshavaraa
angående inteckningarnas blivande inbördes förmånsrätt i sammanläggningsfastigheten
kunde fastställas av ägodelningsdomaren. För att ej rucka
allt för mycket på det bestående systemet kunde tänkas att den inskränkningen
gjordes, att dylikt avtal finge fastställas allenast i den del som rörde
sådana inteckningar som måste dödas eller relaxeras för att sammanläggning
skulle kunna ske. För såväl fastighetsägaren som inteckningshavare vore
det emellertid långt bättre om full avtalsfrihet skulle omfatta samtliga inteckningar.

Från åtskilliga håll har slutligen gjorts anmärkning mot det sätt, varpå
de sakkunniga utformat sitt förslag i lagtexten. Ägodelningsdomaren
i Ovansiljans domsaga har sålunda ansett, att bestämmelserna
i 9 § därom, att sammanläggning icke finge ske, om de olika fastigheternas
inteckningar efter sammanläggningen skulle komma i ett sämre förmånsläge
än före sammanläggningen, bleve synnerligen svåra att i praktiken
tillämpa. Det vore önskligt att bestämmelserna avfattades så klart och koncist
att man av blotta lagtexten kunde utläsa deras innebörd. Ägodelning*sdomaren
i Gästriklands västra domsaga har förklarat att det måste befaras
att de obestämda och tänjbara stadgandena i nyssnämnda paragraf skulle
kunna leda till oreda och växlande praxis vid tillämpningen. De komme
också att å ägodelningsdomaren lägga ett alltför stort ansvar för att enskildas
intressen icke skulle bliva genom sammanläggning lidande. I varje fall
borde de svårbegripliga ordalagen »ordningen dem emellan icke kan bestämmas
utan att inteckning skulle i jord, som den förut besvärade, komma i sämre
förmånsläge än före sammanläggningen» ersättas med något, som bättre
täckte den avsedda innebörden. Ägodelningsdomaren i Villands domsaga har
uttalat, att bestämmelserna i förslagets 2 och 9 §§ erhållit en avfattning, som
utan studium av motiven vore obegriplig, åtminstone för en icke sakkunnig
läsare. Även lagberedningen har funnit sig böra ifrågasätta, huruvida de tillämnade
ändringarna fått ett tillfredsställande uttryck i lagtexten. Vad sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

257

skilt anginge den första regeln i 9 § förefölle det som om denna knappast
lämnade den ledning för den praktiska tillämpningen som vore av behovet
påkallad. Enligt beredningens mening borde de hinder, som skulle finnas mot
sammanläggning, preciseras i lagen på sådant sätt, att det icke i de särskilda
ärendena behövde uppkomma någon ovisshet, huruvida sammanläggning
kunde företagas eller icke. Att i lagtexten angiva dylika hinder på indirekt
väg eller så, att sammanläggning förbjödes, om den skulle medföra visst
resultat i fråga om inteckningarnas förmånsläge, vore ur nämnda synpunkt
mindre ändamålsenligt.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag beträffande villkoren för sammanläggning med avseende
å inteckningsförhållandena innebär väsentligen två mera principiella
avvikelser från gällande rätt. Dels avskaffas det för närvarande stadgade kravet
att innehavare av särinteckning med sämre rätt än gemensamma inteckningar
skall ha medgivit sammanläggningen och dels föreskrives att inteckningar
för servitut, nyttjanderätt och rätt till elektrisk kraft icke skola utgöra
hinder för sammanläggning. 1 vissa remissyttranden ha emellertid uttalats farhågor
för att härigenom rättsförlust kan åsamkas innehavare av penninginteckningar,
varjämte anmärkningar framställts mot den metod, enligt vilken
reglerna i inteckningshänseende utformats i förslagets lagtext. A andra
sidan har från olika håll ifrågasatts, att sammanläggning skulle tillåtas i
vissa fall då fastigheternas inteckningsbelastning även enligt de sakkunnigas
förslag lägger hinder i vägen, under förutsättning dock att samtycke till sammanläggningen
lämnas av inteckningshavare, vilkens rätt därigenom försämras.

Såsom jag förut framhållit anser jag det vara angeläget att så långt möjligt
genomföra lättnader i villkoren för sammanläggning med avseende å inteckningsförhållandena.
Men givetvis måste därvid tillses att enskildas rätt
icke otillbörligt åsidosättes. De uttalade farhågorna för att de sakkunnigas
förslag skulle kunna medföra rättsförluster torde i viss mån vara befogade.
Även anmärkningarna mot förslagets metodik synas berättigade.

Liksom för närvarande bör sammanläggning först och främst medgivas,
om icke mera än en av fastigheterna är besvärad av beviljad eller sökt in
teckning. Vidare möter uppenbarligen icke hinder mot sammanläggning, där
Ivå eller flera av fastigheterna äro sålunda besvärade och icke någon av dem
häftar för andra inteckningar än sådana som äro i samma inbördes ordning
gällande jämväl i envar av de andra. Även detta överensstämmer i sak med
nuvarande lag.

Då mera än en av fastigheterna är besvärad av beviljad eller sökt inteckning
utan att fråga är om enbart sådana gemensamma inteckningar som
nyss sagts, kan sammanläggning självfallet icke förbehållslöst tillåtas. De
fall som härmed avses synas efter sin typ kunna indelas i tre grupper.

Till den första av dessa grupper höra de fall då till sammanläggning ifrågakomma
två fastigheter som båda besväras av en gemensam inteckning och

Bihang till riksdagens protokoll 1!)i7. I sand. Nr 232.

258

Kunql. Maj.ts proposition nr 232.

den ena dessutom av en särinteckning med sämre rätt. Här är tydligen frågan
endast, huruvida — såsom i gällande lag — särinteckningshavarens medgivande
till sammanläggningen skall fordras. Då det ej torde vara uteslutet,
att en icke särskilt förtänksam särinteckningshavare kan oberäknat komma
i ett mindre gynnsamt läge genom sammanläggningen, förefaller det vara
rådligt att, i motsats till vad de sakkunniga föreslagit, såsom huvudregel för
nu åsyftade fall bibehålla kravet att särinteckningshavare skall ha medgivit
sammanläggningen. Uppenbart torde vara, att en sådan regel kan analogivis
tillämpas då särinteckning gäller i två (eller flera) av tre (eller flera) gemensamt
intecknade fastigheter som skola sammanläggas.

Till den andra gruppen höra fall, då för närvarande liksom enligt sakkunnigförslaget
övervägande tekniska hinder för sammanläggning föreligga. Om
två fastigheter skola sammanläggas och envar av dem besväras av en särinteckning,
finnes sålunda icke någon bestämmelse, efter vilken inteckningarnas
inbördes ordning i den sammanlagda fastigheten kan bestämmas; de i inteckningsförordningen
och handelsbalken givna stadgandena om förmånsordningen
mellan olika inteckningar äro uppenbarligen ej tillämpliga. Det kan
emellertid inträffa att det för inteckningshavarna är tämligen likgiltigt vilket
förmånsläge deras inteckningar erhålla i den sammanlagda fastigheten, t. ex.
därför att båda i allt fall komma att ligga inom betryggande del av dennas
värde. Och den ene inteckningshavaren kan tänkas vara villig att låta sin
inteckning få sämre rätt än den andra, exempelvis med hänsyn till den säkerhet
han eljest har för fordringen. På liknande sätt kunna naturligtvis
omständigheterna, även när inteckningsförhållandena äro mer komplicerade
än här förutsatts, vara sådana att inteckningshavarnas medgivande till sammanläggningen
är att påräkna En förutsättning för att dylika medgivanden
skola kunna få åsyftad verkan i här avsedda fall är dock, såsom av det nyss
sagda framgår, att det skapas möjligheter att få till stånd en förmånsordning
för de inteckningar som skola gälla i den sammanlagda fastigheten.
Eftersom medgivandena ofta måste vara beroende av det läge som inteckningarna
erhålla enligt denna förmånsordning, är det icke tillräckligt att
denna fastställes i efterhand utan den måste föreligga åtminstone i preliminärt
skick redan då medgivandena lämnas. Det synes lämpligt att upprättandet
av den blivande förmånsordningen sker efter förhandlingar med intressenterna.
Till frågan om den närmare regleringen i detta avseende återkommer
jag i det följande.

I den tredje gruppen av fall erfordras visserligen icke i och för sig någon
särskild förmånsordning. Om två fastigheter besväras av en gemensam inteckning
och den ena dessutom av en inteckning med bättre förmånsläge än
den förstnämnda, kunna inteckningarna efter sammanläggning av fastigheterna
länkas utan vidare behålla den tidigare ordningen i förmånshänseende.
Då emellertid innehavaren av den sämst belägna inteckningen genom sammanläggningen
kan få sin säkerhet minskad, torde det vara nödvändigt att
i dylika fall som regel fordra medgivande av nämnde inteckningshavare.
Förbättrade möjligheter att erhålla sådant medgivande skulle måhända un -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

259

derstundom kunna vinnas, om den förutvarande förmånsordningen icke vore
orubblig. Sålunda kunde exempelvis någon del av den sämst ställda inteckningen
utbrytas och placeras före den främst belägna. Härför lärer regelmässigt
böra fordras samtycke jämväl av den sist åsyftade inteckningens innehavare,
men det nu sagda visar likväl ett fall då införande av möjlighet att
upprätta särskild förmånsordning för den blivande fastigheten kan vara av
värde.

Vad sålunda anförts synes för de i andra och tredje grupperna avsedda
fallen giva till resultat, att huvudregeln bör vara att envar inteckningshavare
medgivit sammanläggningen på grundval av preliminärt upprättad förmånsordning
för inteckningarna i den sammanlagda fastigheten.

De för första respektive för andra och tredje grupperna angivna reglerna
gå emellertid längre än nödvändigt. I sådant hänseende märkes beträffande
de till första gruppen hänförliga fallen, att det ofta kan inträffa att sammanläggningen
finnes icke lända särinteckningshavare till förfång. Ett exempel
härpå utgör det i vissa trakter vanliga fallet, att allenast ett mindre markområde
sammanlägges med en fastighet, i vilken förutom gemensamma inteckningar
gälla en eller flera särinteckningar. Och vad angår de båda övriga
grupperna kunna innehavare av gemensamma botteninteckningar med samma
inbördes rätt i alla fastigheterna överhuvud icke anses berörda av sammanläggningen.
I övrigt torde visserligen i andra gruppens fall sammanläggningen
endast mera sällan kunna betraktas vara utan menlig verkan för någon
inteckningshavare. Så kan emellertid vara händelsen, om inteckningarna
i två särintecknade fastigheter innehavas av samma person eller om den ena
inteckningen avser t. ex. ett kraftledningsservitut eller dylikt och denna placeras
framför den andra inteckningen. I tredje gruppens fall kan samtycke
relativt ofta antagas bliva helt överflödigt. Om exempelvis två fastigheter
äro besvärade av en gemensam inteckning och den ena dessutom av en med
bättre rätt gällande särinteckning för nyttjanderätt, kan sammanläggningen
i allmänhet icke medföra försämring av den gemensamma inteckningen. Huvudreglerna
om medgivande av inteckningshavare böra därför kompletteras
med en undantagsbestämmelse.

Alt uttömmande angiva alla de olika kombinationer, i vilka kravet på
samtycke kan eftergivas, är uppenbarligen icke möjligt. Den behövliga undantagsbestämmelsen
synes därför böra erhålla formen av en generell regel,
enligt vilken medgivande till sammanläggning icke erfordras av inteckningshavare,
om sammanläggningen är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet.
För tillämpningen härav må, utöver det förut anförda, särskilt framhållas
att det i tveksamma fall är lämpligt att bereda inteckningshavaren tillfälle
att yttra sig. Ett uttryckligt bestridande bör givetvis föranleda att ägodelningsdomaren
noga överväger skälen därför. Den föreslagna lydelsen medger
emellertid även åtgärder som i någon ringa mån inverka på inteckningshavarens
rätt. Utan en sådan marginal skulle regeln ej vara mycket värd
(jfr vattenlagen 9 kap. 54 §, lagen den 28 maj 188(5 angående stenkolsfyndigheter
m. m. 18 § och lagen den 12 juni 1942 om fornminnen 7 §).

260

Kung!. Maj:ts proposition nr 232.

I det föregående har jag bortsett från att inteckning kan avse återköpsrätt.
Såsom jag vid behandlingen av 8 § förordat bör emellertid det hittillsvarande
kravet på medgivande av återköpsrätts innehavare bibehållas, och
detta innefattar alltså en inskränkning i vad som eljest skall gälla i inteckningshänseende.
Med anledning härav bör i förevarande paragraf upptagas
en erinran om den till nyssnämnda paragraf överflyttade bestämmelsen om
återköpsrätt.

Om en fastighet, som är intecknad för exempelvis ett kraftledningsservitut,
genom avstyckning delas så, att därifrån avskiljes ett område, varöver kraftledningen
icke går fram, kommer inteckningen formellt att besvära även
det avstyckade området, ehuru detta icke beröres av den intecknade rättigheten.
I 1932 års lag om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet har
stadgats bland annat att till upplägget för varje fastighet skola överföras
alla fastigheten besvärande inteckningar, såframt de icke uppenbarligen sakna
betydelse. I enlighet härmed behöver alltså den i exemplet omnämnda servitutsinteckningen
icke upptagas bland inteckningarna i det avstyckade området.
Motsvarande gäller givetvis även andra inteckningar, då de intecknade
rättigheterna äro lokaliserade på sådant sätt att de reellt icke röra
viss fastighet som formellt besväras av inteckningarna. Den princip som
sålunda stadgats för uppläggandet av nya fastighetsböcker synes böra göras
tillämplig jämväl vid sammanläggningar. Fastigheter som skola sammanläggas
äro ofta besvärade av ett flertal inteckningar för servitut eller nyttjanderätt
utan reell motsvarighet, och i många fall är det lätt att genom
intyg av lantmätare, nämndeman eller annan trovärdig person få utrett att
rättigheterna icke röra mark som skall ingå i sammanläggningen. I den mån
sådan utredning föreligger, bör man alltså kunna helt bortse från inteckningarna.
Tillräcklig anledning att låta den nämnda regeln omfatta även inteckningar
för rätt till elektrisk kraft torde icke finnas.

Ett likartat förhållande föreligger, då en inteckningshavare för inteckningens
dödande i vad angår fastighet eller del därav, som skall ingå i
sammanläggning, avlämnat inteckningshandlingen till inskrivningsdomaren.
Redan för närvarande finnes i förevarande paragraf en bestämmelse i detta
hänseende. Den avser emellertid endast inteckning, vilken besvärar ägovidd
som avstyckas för sammanläggning, och innehåller att sådan inteckning ej
i något fall utgör hinder för sammanläggningen, där inteckningshavaren
för inteckningens dödande i vad angår sagda ägovidd avlämnat inteckningshandlingen
till domstol eller domaren i orten eller ock till landsfogde eller
landsfiskal. Då en dödningsåtgärd, som företages för att möjliggöra sammanläggning,
i allmänhet måste vara meningslös, därest sammanläggningen
ändå icke kan beviljas, synes det lämpligt att utvidga denna regel till att
omfatta även andra inteckningar än sådana som gälla i ägovidd som skall
avstyckas. Därvid bör uppställas krav på att annat hinder mot dödningsåtgärden
ej föreligger än sådant som sammanhänger med sammanläggningen.
1 enlighet med vad de sakkunniga föreslagit torde rätten att avlämna inteckningshandlingen
till landsfogde eller landsfiskal kunna borttagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

261

På grund av det senast anförda bör sålunda föreskrivas, att vid tillämpning
av de förut angivna reglerna om sammanläggnings tillåtlighet ur inteckningssynpunkt
avseende icke skall fästas vid inteckning för servitut eller nyttjanderätt
såframt den intecknade rättigheten icke rör mark som skall ingå
i sammanläggningen, eller vid inteckning, vars dödning blivit hos inskrivningsdomaren
sökt i fastighet varom fråga är, såframt hinder mot dödningsåtgärden
ej föreligger därest sammanläggningen genomföres. För att klargöra
att inga dylika inteckningar skola upptagas bland inteckningarna i den
sammanlagda fastigheten synes ett särskilt stadgande böra intagas i 16 §.
Till detta torde jag få återkomma i det följande.

Såsom jag förut anfört bör i vissa fall särskild förmånsordning för inteckningarna
i den sammanlagda fastigheten upprättas, innan medgivande till
sammanläggningen lämnas av vederbörande inteckningshavare. Förslag till
sådan förmånsordning bör upprättas av ägodelningsdomaren. Eftersom förslaget
skall ligga till grund för inteckningshavamas medgivanden, är det naturligt
att upprättandet sker efter samråd med berörda inteckningshavare,
men något bestämt tillvägagångssätt därvidlag synes icke böra föreskrivas.
Om det finnes ändamålsenligt, bör dock ägodelningsdomaren kunna hålla sammanträde
med sakägarna för förhandling om förmånsordningen. Ofta torde
sökanden till sammanläggningen kunna lämna sådana uppgifter beträffande
inteckningshavarna att tiden för sammanträdet kan bestämmas i samförstånd
med dem. Då alla inteckningshavare, som beröras av sammanläggningen, komma
tillstädes vid sammanträdet, torde något särskilt kallelseförfarande icke
behöva ha föregått; självklart är att innehavare av sådana inteckningar, från
vilka enligt det förut sagda skall bortses, icke skola anses berörda av sammanläggningen.
I annat fall torde sammanträdets utsättande böra kungöras
minst fjorton dagar förut i allmänna tidningarna och, där så finnes lämpligt,
tidning inom orten. Härjämte böra sökanden och kända inteckningshavare
som nyss sagts inom lika tid kallas genom rekommenderade brev.

Närmare regler, huru inteckningarna skola ordnas, synas svårligen kunna
meddelas. Om två fastigheter äro besvärade av var sin penninginteckning,
kan det vara lämpligt att låta inteckningarna erhålla lika rätt i förmånshänseende.
Därest inteckningarna var för sig stå i samma förhållande till den
intecknade fastighetens värde, torde detta sålunda överensstämma med den
matematiska rättvisan. Föreligger icke denna förutsättning, kan eventuellt den
ena inteckningen placeras före den andra; möjligen nås det bästa resultatet
först om någon av inteckningarna uppdelas och alltså delvis kan få sämre
eller bättre rätt än den andra inteckningen. För att bedöma detta måste man
emellertid kunna jämföra den säkerhet som de olika inteckningarna representera.
En utväg i detta hänseende har anvisats i en inom lagberedningen
upprättad promemoria angående företrädesordningen mellan inteckningar vid
bildandet av inskrivningsenheter och vid sammanläggning av fastigheter.1
Varje inteckning skulle åsättas ett gradtal. Detta uträknas på så sätt att den

1 Denna P. M. är tryckt i hypotcksombudsmännens förhandlingar den 20—22 september 1944
sid. 1411 o. f.

262

Kungi. Maj.ts proposition nr 232.

värdegräns, inom vilken inteckningens halva belopp rymmes, den »mellersta
inteckningskronans» läge, ställes i relation till den intecknade fastighetens
taxeringsvärde. En inteckning med lägre gradtal placeras i den nybildade enheten
framför en inteckning med högre sådant tal. I promemorian har emellertid
framhållits alt det kunde tänkas att metoden under vissa omständigheter
ledde till resultat, vilka framstode såsom mindre rättvisa.

Ägodelningsdomaren bör sålunda vid upprättandet av förslag till förmånsordning
ha frihet att ordna inteckningarna på det mest ändamålsenliga
sättet. Med hänsyn till förslagets betydelse för möjligheten att erhålla medgivanden
till sammanläggningen måste han emellertid så långt ske kan beakta
inleckningshavarnas önskemål och även i övrigt tillse att inteckningarnas
tidigare förmånsläge icke onödigtvis ändras. På grund härav synes i fråga om
förmånsordningens innehåll endast böra stadgas att ägodelningsdomaren skall,
under iakttagande av att inteckningshavares säkerhet rubbas i minsta möjliga
mån, så ordna inteckningarna som de i förmånshänseende anses böra
gälla i den sammanlagda fastigheten. Om en inteckning i förmånsordningen
upptages efter annan inteckning, som förut gällt med sämre rätt i samma
fastighet, kommer emellertid detta att vara liktydigt med sådan nedsättning
av inteckning varom i 22 § andra stycket inteckningsförordningen förmäles.
Förslaget till förmånsordning bör då godkännas av sökanden till sammanläggningen,
men även om förmånsordningen icke innefattar postposition
bör dylikt godkännande lämpligen fordras. Innebär ett förslag till förmånsordning
sådan postposition, som nyss nämnts, torde inteckningsförordningens
bestämmelser om verkan därav jämväl i övrigt bliva analogivis tillämpliga.
Sålunda måste de i 33 § stadgade villkoren vara uppfyllda för att innehavare
av gemensam inteckning i fastighet, som ingår i sammanläggningen,
och i annan fastighet skall få hålla sig till den sistnämnda för belopp som
skulle falla å den förstnämnda. Om av två särinteckningar i olika fastigheter
den ena sättes att gälla efter den andra, kan man väl icke tala om att åtgärden
innebär postposition i egentlig mening, men inteckningsförordningens regler
härom torde likväl kunna erhålla analogisk tillämpning även i dylika fall.

Sammanfattningsvis må slutligen angivas huru ett sammanläggningsärendes
behandling ur inteckningssynpunkt kommer att gestalta sig i enlighet
med vad jag i det föregående förordat. Därvid förutsattes att inteckning för
återköpsrätt icke gäller i någon av fastigheterna; finnes sådan inteckning,
fordras alltid att innehavaren därav medgivit sammanläggningen. I första
hand undersökes, om fastigheterna besväras av inteckningar som skola lämnas
utan avseende. Inteckningar för servitut eller nyttjanderätt, som icke
rör mark som skall ingå i sammanläggningen, samt inteckningar, vilkas
dödande i fastighet, varom fråga är, sökts och funnits icke möta hinder
därest sammanläggningen genomföres, betraktas sålunda som obefintliga. I
den mån sökanden förvärvat fastighet med utfästelse om gravationsfrihet,
är det givetvis lämpligt att han uppmanas söka få utfästelsen infriad. Nästa
åtgärd i ärendet blir nämligen, att ägodelningsdomaren konstaterar huru
återstående inteckningar belasta fastigheterna. Befinnes icke mera än en av

Kungi. Maj-.ts proposition nr 232.

263

fastigheterna vara besvärad av dessa inteckningar eller utgöras alla inteckningarna
av gemensamma inteckningar som gälla i samma fastigheter med
samma inbördes förmånsrätt, kan sammanläggningsansökningen beviljas utan
vidare, såvitt avser inteckningsförhållandena. Finnes, förutom sådana gemensamma
inteckningar som nyss sagts, särinteckning med sämre rätt i någon
av de gemensamt intecknade fastigheterna, fordras att särinteckningens innehavare
lämnat medgivande till sammanläggningen, därest denna ej är
väsentligen utan betydelse för hans säkerhet. Föreligger icke något av nu
nämnda fall, har ägodelningsdomaren att upprätta förslag till förmånsordning
för inteckningarna i den sammanlagda fastigheten. För detta syfte
skall han förhandla med sakägarna; om det finnes ändamålsenligt, bör förhandlingen
ske vid särskilt sammanträde. Sedan förslaget uppgjorts och godkänts
av sökanden till sammanläggningen, bedömer ägodelningsdomaren
huruvida sammanläggningen är väsentligen utan betydelse för inteckningsliavares
säkerhet. Finnes detta icke vara fallet beträffande vissa inteckningshavare,
måste dessa medgiva sammanläggningen. Kan sökanden förete erforderliga
medgivanden av inteckningshavare, utgöra alltså inteckningsförhållandena
ej hinder mot sammanläggningen, men i annat fall skall ansökningen
därom avslås.

I överensstämmelse med gällande rätt böra de med avseende å inteckningsförhållandena
uppställda reglerna äga motsvarande tillämpning å fordran
och annan rättighet, som utan inteckning åtnjuter skydd enligt 11 kap. 2 §
jordabalken. Reglerna föranleda också viss redakiionell jämkning av stadgandena
beträffande lagfart.

15 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om det slutliga avgörandet av
sammanläggningsärende samt om förfarandet i dylikt ärende. Det stadgas
bland annat, att om ägodelningsdomaren finner laga hinder mot bifall till
ansökningen icke möta, han skall meddela förordnande om sammanläggningen.
I annat fall skall han hänskjuta ärendet till ägodelningsrättens provning.

I de sakkunnigas förslag motsvaras dessa bestämmelser av likartade
stadganden i 4 § andra stycket samt 15 och 16 §§.

Departementschefen.

I enlighet med vad jag under nästföregående paragraf anfört skall i vissa
fall upprättas förslag till förmånsordning för inteckningarna i den sammanlagda
fastigheten. Då sammanläggningen beviljas, bör uppenbarligen förslaget,
som ju ligger till grund för såväl inteckningshavares medgivande av
sammanläggningen som ägodelningsdomarens bedömande av frågan huruvida
sammanläggningen väsentligen är utan betydelse för inteckningshavares
säkerhet, erhålla definitiv karaktär. Med anledning härav synes i
förevarande paragraf böra intagas ett stadgande, att om ägodelningsdoma -

264

Kungl. Mcij:ts proposition nr 232.

ren upprättat förslag till förmånsordning som i 14 § sägs, förslaget skall,
där förordnande om sammanläggning meddelas, i beslutet därom fastställas
till efterrättelse.

Då 68 § i 21 kap. jorddelningslagen genom lagändring den 20 december
1946 (nr 827) från och med den 1 januari 1948 erhåller nytt nummer, 66,
bör tredje stycket i nu förevarande paragraf jämkas i enlighet därmed.

16 §.

Enligt denna paragraf skall, därest ansökning om sammanläggning av
fastigheter bifalles och i en eller flera av dem är beviljad inteckning, som icke
gäller i den eller de andra, inteckningen därefter gälla i hela den sålunda
bildade fastigheten. Varder efter sammanläggningen men på grund av tidigare
rätt till fastighet, varmed annan fastighet sammanlagts, ansökan om
inteckning gjord eller fullföljd, skall denna inteckning, där ansökningen bifalles,
fastställas att gälla i hela den nybildade fastigheten.

För de sakkunnigas förslag i detta hänseende har redogörelse
lämnats vid behandlingen av 14 §.

Departementschefen.

De i det föregående av mig förordade bestämmelserna beträffande inteckningsförliållandena
synas påkalla vissa ändringar jämväl i förevarande
paragraf. Stadgandet, att inteckning, som icke besvärar samtliga i sammanläggningen
ingående fastigheter, efter denna skall gälla i hela den nybildade
fastigheten, bör sålunda kompletteras med en erinran att inteckningen därvid
erhåller det förmånsläge som må ha fastställts vid sammanläggningen.
Dessutom torde i en särskild bestämmelse böra stadgas att inteckningar, vilka
enligt vad som anförts under 14 § lämnas utan avseende, icke skola gälla i
den sammanlagda fastigheten.

Den av de sakkunniga föreslagna regeln, enligt vilken sammanläggning
icke skall medföra att servitut eller nyttjanderätt får utövas i vidare mån
än förut, torde visserligen i stort sett överensstämma med gällande rätt, men
i vissa fall har man dock i praxis kommit till annat resultat (jfr NJA 1909
s. 474). Eftersom dylik rättighets omfattning, även efter sammanläggning,
i första hand måste bedömas med hänsyn till det grundläggande avtalets
innehåll, synes det tveksamt om en bestämmelse i detta hänseende överhuvud
är lämplig. Bestämmelsen har också föranlett erinringar i yttrandena, för
vilka jag icke funnit mig nu behöva närmare redogöra. Jag anser mig icke
böra i detta sammanhang, då endast provisorisk lagstiftning är i fråga, upptaga
spörsmålet till vidare behandling.

19 §.

Paragrafen innehåller föreskrifter om viss underrättelseskyldighet för ägodelningsdomaren.
Bland annat skall denne underrätta jordbrukskommissionen,
då ansökning om sammanläggning bifallits och däri ingår sådan fastighet
som i 9 § omförmäles.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

265

Departementschefen.

Då 9 § sammanläggningslagen enligt vad jag i det föregående föreslagit
skall upphävas, synes anledning icke förefinnas att bibehålla ägodelningsdomarens
skyldighet att underrätta jordbrukskommissionen i vissa fall. Bestämmelsen
i 19 § tredje stycket torde sålunda böra utgå. I samband därmed
bör i paragrafens andra stycke vidtagas den redaktionella ändringen
att ordet domare utbytes mot inskrivningsdomare.

20 §.

Enligt denna paragraf skall anteckning göras i lagfartsprotokollet och lagfartsboken
om såväl ansökning om sammanläggning som beslutet däröver.
Skall inteckning, enligt vad i 16 § sägs, gälla jämväl i annan fastighet än den,
vari den beviljats, skall anteckning därom göras i inteckningsprotokollet och
inteckningsboken.

I de sakkunnigas förslag motsvaras dessa bestämmelser av 18 §.
Däri stadgas dock icke att ansökning om sammanläggning skall antecknas i
fastighetsboken. De sakkunniga ha anfört, att de därmed velat tillmötesgå
önskemål, som från domares sida framförts med hänsyn till intresset att
fastighetsböckerna icke måtte belastas med dylika anteckningar, vilka om de
också icke saknade allt värde, dock icke kunde anses erforderliga.

Ägodelningsdomaren i Vättle, Ale och Kullings domsaga har förklarat sig
icke kunna dela de sakkunnigas mening, att anteckning i fastighetsboken om
ingiven sammanläggningsansökan icke vore erforderlig. Vägande skäl talade
för att sådan anteckning fortfarande gjordes. Vanligen inkomme en ansökan
om sammanläggning samtidigt med att ansökan ingåves om vilande
lagfart å ett eller flera områden som avsåges ingå i sammanläggningen. Det
vore då praktiskt att i det rum, där lagfartsansökningen infördes, även intaga
en anteckning om den begärda sammanläggningen. Därest detta iakttoges,
kunde man utan svårighet erfara vilken framtida fastighetsbildning
som avsåges komma till stånd. Dylika anteckningar hade visat sig vara till
nytta bland annat därigenom att hinderliga inskrivningar beträffande de för
sammanläggning avsedda områdena avstyrts medan sammanläggningsärendet
vore beroende på ägodelningsdomarens prövning. Vid förfrågan hos sparbanken
i orten, som både stort intresse av sammanläggningsärendena, hade
ägodelningsdomaren inhämtat, att banken motsatte sig att anteckningarna
uteslötes ur fastighetsboken. Anteckningarna vore för övrigt föga omfattande;
någon onödig belastning av fastighetsboken kunde man i delta fall icke
tala om.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga anser jag att skyldigheten att anteckna ansökning
om sammanläggning kan avskaffas. Sådan anteckning tager ofta
ganska stort utrymme i anspråk. I anledning av vad en ägodelningsdomare

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

anfört vill jag erinra, att den i 19 § stadgade skyldigheten att lämna inskrivningsdomaren
meddelande om sammanläggningsansökning dock kvarstår
samt att det enligt 12 § åligger inskrivningsdomaren att hålla ägodelningsdomaren
underrättad om inträdda förändringar i inskrivningshänseende. I
nu ifrågavarande del torde sålunda 20 § allenast böra upptaga föreskrift, att
så snart ske kan å inskrivningsdag skall göras anteckning i lagfarts- eller
fastighetsboken angående förordnande om sammanläggning.

Den med 16 § sammanhängande bestämmelsen om anteckning i inteckningsprotokollet
och inteckningsboken torde till följd av den föreslagna ändringen
av nämnda paragraf böra omredigeras. Bestämmelsen synes sålunda
böra innehålla, att om till följd av sammanläggning inteckning skall besvära
del av eller andel i den nybildade fastigheten, vari den förut icke gällt, eller
om intecknings förmånsläge i denna fastighet blivit bestämt vid sammanläggningen,
anteckning därom skall så snart ske kan å inskrivningsdag göras
i intecknings- eller fastighetsboken.

21 §.

I fråga om talan mot beslut i sammanläggningsärende skola, jämlikt förevarande
paragraf, bestämmelserna i 21 kap. jorddelningslagen i tillämpliga
delar lända till efterrättelse. Vidare stadgas att jordbrukskommission äger
överklaga beslut om sammanläggning, då däri ingår fastighet som i 9 § sammanläggningslagen
omförmäles. Och slutligen har viss underrättelseskyldighet
ålagts hovrätt och nedre justitierevisionen rörande av hovrätten eller Konungen
meddelat, beslut i sammanläggningsärende.

De sakkunnigas förslag innehåller motsvarighet till dessa stadganden
i 19 §. Denna avviker från 21 § sammanläggningslagen endast såtillvida
att bestämmelser som hänföra sig till vad i 9 § samma lag omförmäles
icke upptagits.

Departementschefen.

I anledning av det föreslagna upphävandet av 9 § sammanläggningslagen
böra tydligen de bestämmelser i förevarande paragraf, som hänföra sig till
denna, uteslutas.

Beträffande möjligheten för inteckningshavare att klaga över förordnande
om sammanläggning och vad detta i inteckningshänseende medfört utgår jag
från att varje sakägare äger rätt att fora talan mot slutligt beslut i sammanläggningsärende
som gått honom emot. Det i 21 kap. 51 § jorddelningslagen
intagna stadgandet, att klagan ej får föras över beslut varigenom fastställelse
meddelats å jorddelningsförrättning utom i vissa särskilt angivna fall, kan
nämligen icke anses tillämpligt med avseende å förordnande om sammanläggning
som ju icke föregåtts av särskild förrättning över vilken klagan kunnat
föras.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att övriga regler i sistnämnda lagrum,
såsom närmare framgår av mitt förut åberopade anförandé i statsrådet

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

267

den 17 januari 1947, föreslagits skola undergå vissa ändringar. Dessa innebära
bland annat att överlantmätare och sådan lantbruksnämnd, som enligt ett
inom jordbruksdepartementet utarbetat förslag från och med den 1 juli 1948
skall inrättas inom varje hushållningssällskaps verksamhetsområde, erhålla
rätt att var för sig överklaga fastställelse av jorddelningsförrättning. Överlantmätare
och lantbruksnämnd böra emellertid kunna klaga jämväl över
förordnande om sammanläggning, då denna anses strida mot de ur jordpolitisk
synpunkt uppställda villkoren för dylikt förordnande. Med anledning
härav bör en bestämmelse i detta hänseende införas i förevarande paragraf.
Då jag likväl ej förordat sådan utvidgning av den i 19 § sammanläggningslagen
stadgade underrättelseskyldigheten, att även lantbruksnämnd
skulle erhålla meddelande om utgången i sammanläggningsärende, beror
detta på att jag förutsatt att det instruktionsvis skall åläggas överlantmätaren
att låta lantbruksnämnden få kännedom om de sammanläggningar, som ur
jordpolitisk synpunkt kunna vara av intresse.

Dalalagen.

I 11, 12 och 13 §§ lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om
delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, den s. k. Dalalagen,
finnas vissa särbestämmelser beträffande sammanläggning. Enligt 11 §
2 skall sålunda i där angivna fall sammanläggning få äga rum utan hinder av
att de i 6 § andra stycket sammanläggningslagen stadgade förutsättningarna
ej äro för handen. Vidare innehålla 12 § andra stycket och 13 § första stycket
särskilda föreskrifter med avseende å fastigheter, å vilka lagen angående
uppsikt å vissa jordbruk äger tillämpning. Och slutligen stadgas i 13 § andra
stycket att meddelat beslut om sammanläggning förfaller, om skiftet inställes
samt att därom skall göras anteckning i lagfartsprotokollet och lagfartsboken
och, i särskilda fall, i inteckningsprotokollet och inteckningsboken.

De sakkunnigas förslag innefattar följdändringar i dessa Dalalagens
bestämmelser. I 11 § 2 är hänvisningen till 6 § andra stycket sammanläggningslagen
ersatt av en hänvisning till 4 § tredje stycket och 7 § i
de sakkunnigas förslag till sammanläggningslag. De föreskrifter i 12 § andra
stycket och 13 § första stycket, vilka avse fastighet som är underkastad vanhävdslagen,
ha uteslutits, och i 13 § andra stycket har en redaktionell jämkning
gjorts.

Beträffande stadgandet i 11 § 2 Dalalagen ha de sakkunniga anfört alt 6 §
andra stycket sammanläggningslagen icke hade någon direkt motsvarighet i
de sakkunnigas förslag till ny sådan lag. Ifrågavarande lämplighetskrav inginge
emellertid i de jordpolitiska förutsättningar som under 7 § i de sakkunnigas
förslag uppställts för sammanläggning. Väl skulle enligt de nya reglerna
kravet under särskilda omständigheter kunna eftergivas och prövningen
i vissa fall tillhöra jorddelningsärende i stället för sammanläggningsären -

268

Kunyl. Maj:ts proposition nr 232.

det. Men det oaktat komme syftet med förevarande bestämmelse i Dalalagen
icke att uppnås, med mindre de jordpolitiska kraven sattes ur kraft beträffande
här avsedda fall. Detsamma gällde det av de sakkunniga i 4 § tredje
stycket föreslagna stadgandet, att andel i fastighet icke finge göras till föremål
för sammanläggning med mindre slutligen prövats att skiftet å fastigheten
kunde komma till stånd på avsett sätt. Detta vore ej förenligt med den
åsyftade ordningen mellan frågorna vid sådana skiften som nu avsåges. Behovet
av ett dylikt stadgande minskades också genom den för dalaskiftena
gällande speciella regeln, att beslutet om sammanläggningen förfölle, om
skiftet sedermera inställdes. Beträffande 12 § andra stycket och 13 § första
stycket Datalagen hänvisa de sakkunniga till att deras förslag till ny sammanläggningslag
icke upptager något mot 9 § i gällande sammanläggningslag
svarande stadgande.

Departementschefen.

Till vad de sakkunniga anfört i förevarande hänseende kan jag i huvudsak
ansluta mig. Bestämmelsen i 11 § 2 Dalalagen bör sålunda bibehållas
med den ändringen att hänvisningen till 6 § andra stycket sammanläggningslagen
utbytes mot hänvisning till 6 och 7 §§ samma lag. I enlighet med
vad jag i det föregående förordat skall nämligen i 6 § sammanläggningslagen
intagas stadgandet, att andel i fastighet, som ingår i laga skifte, icke
må göras till föremål för sammanläggning med mindre slutligen prövats att
skiftet kan komma till stånd på avsett sätt, samt i 7 § samma lag införas de
jordpolitiska villkoren för sammanläggning. Vidare böra bestämmelserna i
12 § andra stycket Dalalagen och det stadgande i 13 § första stycket samma
lag, som innehåller hänvisning till dessa bestämmelser, utgå ur lagen. Slutligen
torde andra stycket i sistnämnda paragraf böra jämkas i anslutning
till den ändrade lydelse som jag förordat att 20 § sammanläggningslagen
skall erhålla.

Fastiglietsbildningslagen.

I 3 kap. lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad finnas bestämmelser
om sammanläggning av områden, som enligt fastställd tomtindelning
utgöra tomt. Av dessa innehåller 3 § bland annat stadganden om
villkoren för sammanläggning med avseende å inteckningsförhållandena samt
om ordningen för sammanläggningsärendes prövning. I 4 § behandlas verkan
av sammanläggning i inteckningshänseende, och 7 § upptager bland annat
föreskrifter om de anteckningar som i anledning av sammanläggningsärende
skola göras i lagfarts- och inleckningsprotokollen. Om sammanläggning av
stadsägor stadgas i nämnda lags 4 kap. Enligt 2 § skola bestämmelserna i
3 kap. 3, 4 och 7 §§ i angivna avseenden äga motsvarande tillämpning beträffande
sådan sammanläggning, varjämte 3 § reglerar det fallet att en
eller flera av men icke samtliga de fastigheter, som ifrågakomma till sammanläggning,
häfta för viss ränta eller avgäld eller visst lån eller förskott.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

269

Departementschefen.

Önskemålet att erhålla vidgade möjligheter till sammanläggning avser väl
främst den egentliga landsbygden. Vid sammanläggning jämlikt fastighetsbildningslagen
gälla emellertid i vissa avseenden samma villkor som vid sådan
åtgärd enligt sammanläggningslagen, och dessa torde understundom även
i städer och andra tättbebyggda samhällen ha framstått såsom onödigt
stränga. Då det därjämte synes vara lämpligt att båda lagarna liksom hittills
så långt möjligt upptaga lika regler om sammanläggning, anser jag, att
fastighetsbildningslagens ifrågavarande bestämmelser böra ändras i anslutning
till vad jag förordat beträffande motsvarande stadganden i sammanläggningslagen.

Den i 14 § sammanläggningslagen föreslagna regleringen av inteckningsförhållandena
bör sålunda inarbetas även i 3 kap. 3 § fastighetsbildningslagen.
I denna paragraf synes även böra intagas den bestämmelse om förmånsordnings
fastställande, som jag föreslagit skola införas i 15 § sammanläggningslagen.
Vidare bör 3 kap. 4 § fastighetsbildningslagen ändras i enlighet
med förslaget beträffande 16 § sammanläggningslagen, samt stadgandet
i 3 kap. 7 § om anteckning i lagfarts- och inteckningsprotokollen bringas
i överensstämmelse med 20 § i denna lag. I 4 kap. 2 § fastighetsbildningslagen
erfordras med anledning av det sagda vissa redaktionella jämkningar.
Och slutligen bör 4 kap. 3 § sistnämnda lag kompletteras på samma sätt som
motsvarande bestämmelse i 8 § sammanläggningslagen.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning
av fastigheter å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 11, 12 och 13 §§ lagen den 17 juni 1932
(nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs lån; samt

3) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Sven Leffler.

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning

av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas, dels att 9 § lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning
av fastigheter å landet skall upphöra att gälla, dels ock att 1—3,
6—8, 10, 11, 14—16 och 19—21 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Fastigheter å landet, som äro i en
ägares hand, må efter ty här nedan
sägs sammanläggas till en fastighet,

1. om envar av fastigheterna utgör
by, enstaka hemman eller lägenhet,
som har sitt område genom rågång
skilt från andra ägor;

2. om fastigheterna utgöra skilda
hemman eller för sig bestående lägenheter
eller delar därav och gemensamt
ingå i ett skifteslag, vilket icke delats
genom lantmäteriörrättning som fastställts
eller eljest är lagligen gällande;

3. om fastigheterna utgöras av genom
sådan lantmäteriörrättning, varom
under 2 sägs, utbrutna ägolotter
samt tillika ingå i samma skifteslag
av beskaffenhet, varom under 1 sägs,
eller i sådant skifteslag, som avses i
1 kap. 3 § i lagen om delning av jord
å landet.

Vidare må med fastigheter, som här
ovan omförmälas, sammanläggas genom
avsöndring för alltid eller genom
avstyckning bildade fastigheter även -

1 §•

Fastigheter å landet, som äro i en
ägares hand, må efter ty här nedan
sägs sammanläggas till en fastighet.

Vad i denna lag sägs om fastighet,
som är avsedd att sammanläggas med
annan, gälle även, i den mån ej annorlunda
stadgas, fastighetsdel som avstyckas
för sammanläggning, så ock
andel i fastighet, såframt denna ingår
i laga skifte och sammanläggningen
äger rum under skiftet enligt
vad i 3 kap. 14 § lagen om delning av
jord å landet sägs.

1 Senaste lydelse, se beträffande 1, 3 och 6 §§ SFS 1940: 502, beträffande 8 § SFS 1938 :160,
beträffande 10, 11 och 15 §§ SFS 1940:100 samt beträffande 19 och 21 §§ SFS 1935:240.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

271

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Ej vare i fall, varom ovan förmåles,
den omständigheten att avsöndring
för alltid eller avstyckning ägt
rum från en eller flera av fastigheterna
hinder mot sammanläggning.

Fastigheter, vilka ingå i ett och
samma under laga skifte varande
skifteslag, må, oberoende av vad här
ovan sägs, sammanläggas, där sammanläggningen,
på sätt i 3 kap. 1A §
i lagen om delning av jord å landet
jörmåles, kan ske under skiftet samt
laga hinder mot sammanläggningen
icke, efter ty nedan i denna lag stadgas,
prövas föreligga. Den omständigheten
att fastighet, som ingår i ett
under laga skifte varande skifteslag,
utgör andel, för vilken ägolott först
genom skiftet skall utbrytas, medför
icke heller hinder mot att fastigheten
i samband med skiftet sammanlägges
med fastighet utom skifteslaget.

Ändå att fastigheterna ej ingå i samma
skifteslag av beskaffenhet, varom
under 1 sägs, eller som avses i 1 kap.

3 § i lagen om delning av jord å landet,
må under i övrigt stadgade förut -

272

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

sättningar med fastighet eller för ändamålet
avstyckad del av fastighet
sammanläggas:

från annan fastighet för ändamålet
avstyckad del av beskaffenhet att ej
kunna bestå såsom särskild fastighet,
eller

fastighet, från vilken avstyckning
skett under villkor att återstoden skall
ingå i sammanläggningen och som efter
avstyckningen ej kan bestå såsom
särskild fastighet, eller

2 §■

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Består fastighet endast av andel i
samfällighet och har ej annan än sådan
fastighet del i samfälligheten, må
fastigheten sammanläggas med fastighet,
som icke har andel däri, allenast
om det sker i samband med laga
skifte å samfälligheten eller sammanläggningen
omfattar alla andelarna
däri.

Fastighet, som utgöres av vattenverk
eller fiskeri å annans grund, md
ingå i sammanläggning allenast i förening
med den fastighet, till vilken
grunden hör.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

273

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

område må sammanläggas allenast
med den fastighet, från vilken det blivit
avskilt.

Fastighet, som utgör andel för viss
fastighet i samfälld mark, må sammanläggas
allenast med den fastighet,
till vilken andelen hör, med lagligen
utbruten del av denna fastighet
eller med annan fastighet, till vilken
jämväl hör andel i samfälligheten.

3 §•

Fastighet må ej ingå i sammanläggning
enligt denna lag innan fastigheten
blivit upptagen i jordregistret.
Vad sålunda stadgats galle dock
ej beträffande fastighetsdel, vilken
för sammanläggning med annan fastighet
avstyckats från fastighet, som
är upptagen i jordregistret, ej heller i
fråga om fastighet, som ingår i ett
under laga skifte varande skifteslag
och som under skiftet göres till föremål
för sammanläggning med annan
fastighet. 6

6 §•

Fastigheter, vilkas områden icke
förut tillhopa bildat sådant skifteslag,
varom i 1 kap. 2 § under 1 eller 2
i lagen om delning av jord å landet
förmäles, må icke sammanläggas, såframt
ej det sammanlagda ägoväldet
i fråga om ägornas sammansättning
samt skiftenas antal och form kommer
att uppfylla de fordringar, som
enligt sagda lag därutinnan gälla i
avseende å ägolott, vilken utlägges
vid laga skifte.

1 samband med laga skifte må sammanläggning
av fastigheter äga rum,
tdlenast där de prövas kunna tillhopa
bilda fastighet, vilken överensstäm -

3 §.

Fastighet må ej ingå i sammanläggning
enligt denna lag innan fastigheten
blivit upptagen i jordregistret.
Vad sålunda stadgats gälle dock,
i fall som avses i 1 § andra stycket,
icke beträffande fastighetsdel, vilken
för sammanläggning avstyckas från
fastighet som är upptagen i jordregistret,
eller andel i sådan fastighet.

6 §•

Andel i fastighet, som ingår i laga
skifte, må ej göras till föremål för
sammanläggning, med mindre i skifiesmålet
slutligen prövats, att särskild
ägolott kan utläggas för den fastighet
som skulle bildas genom sammanläggningen
eller för sådan del av denna
fastighet som omfattas av skiftet.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 saml. Nr 232.

274

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mer med vad i 1 kap. 8 § första stycket
samt i 13 kap. i omförmälda lag
stadgas.

Sammanläggning, varom i 1 § sista
stycket förmäles, må ej äga rum med
mindre därigenom befordras en lämplig
fastighetsindelning.

7 §•

Sammanläggning av avsöndrad lägenhet
med annan fastighet, som icke
utgöres av sådan lägenhet, må ej ske,
där avgåld från lägenheten skall utgå
till fastighet, som icke ingår i sammanläggningen.

8 §•

Häftar fastighet, varom fråga är,
för frälseränta eller för avgäld från
till skatte försålt halländskt kyrkohemman
eller för lån, som av allmänna
medel lämnats för beredande av
odlingsföretag, eller för förskott av
dylika medel för avlösning av frälseränta
eller för avlösning av avgäld,
som nyss nämnts, eller för ersättning,
varom förmäles i lagen om säkerhet
för utbekommande av vissa ersättningar
i anledning av laga skifte eller
annan jorddelningsförrättning, och vilar
ej ansvar för samma ränta, avgäld,
lån, förskott eller ersättning
jämväl å den eller de övriga fastigheterna,
då må sammanläggning icke
äga rum, såframt icke den, som på
grund av inteckning eller jämlikt 11
kap. 2 § jordabalken i annan av fastigheterna
äger säkerhet för fordran
eller annan rättighet, medgivit sammanläggningen.

7 §•

Vad i 19 kap. 2, 3, A och 11 §§ lagen
om delning av jord å landet stadgas
med avseende å avstyckning skall
äga motsvarande tillämpning vid sammanläggning
av fastigheter, i den mån
ej sammanläggningens tillåtlighet i
de hänseenden som avses i sagda lagrum
skall prövas i jorddelningsmål.

8 §•

Häftar fastighet, varom fråga är,
för frälseränta eller för avgäld från
till skatte försålt halländskt kyrkohemman
eller för lån, som av allmänna
medel lämnats för beredande
av odlingsföretag, eller för förskott av
dylika medel för avlösning av frälseränta
eller för avlösning av avgäld,
som nyss nämnts, eller för ersättning,
varom förmäles i lagen om säkerhet
för utbekommande av vissa ersättningar
i anledning av laga skifte eller
annan jorddelningsförrättning, och vilar
ej ansvar för samma ränta, avgäld,
lån, förskott eller ersättning
jämväl å den eller de övriga fastigheterna,
då må sammanläggning icke
äga rum, såframt icke den, som på
grund av inteckning eller jämlikt 11
kap. 2 § jordabalken i annan av fastigheterna
äger säkerhet för fordran
eller annan rättighet, medgivit sammanläggningen
eller denna år väsentligen
utan betydelse för honom.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 232.

275

(Gällande lydelse)

9 §■

10 §.

(Föreslagen lydelse)

Samma lag vare i fall då avgåld,
som avses i lagen deri 25 maj 1905
(nr 31 s. 1) rörande avgäld från avsöndrad
lägenhet, utgår från någon
av fastigheterna till fastighet, som ej
omfattas av sammanläggningen.

Fastighet, som är föremål för återköpsrått,
må ej sammanläggas med
annan fastighet utan medgivande av
återköpsrättens innehavare. Vad sålunda
stadgats skall äga motsvarande
tillämpning, när eljest någon har villkorlig
eller ovillkorlig rätt att återtaga
äganderätten till eller lösa fastighet,
dock ej i fråga om lösningsrätt enligt
lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om
rätt i vissa fall för nyttjanderåttshavare
att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område, ej heller beträffande
kronans eller arrendators förköpsrätt.

9 §•

(Utgår)

10 §.

Vad angår fastighetsdel, som för sammanläggningen
skall avstyckas från
annan fastighet, skall beviset avse den
fastighet, varifrån avstyckningen skall
ske.

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

Sökanden skall jämväl förebringa
av lantmätare verkställd utredning
rörande de omständigheter, som äro
av betydelse för bedömande av frågan
om sammanläggningens lämplighet ur
fastighetsbildningssynpunkt; dock att,
därest de fastigheter, ansökningen avser,
ingå i ett och samma under skifte
varande skifteslag eller äro av beskaffenhet,
varom i 1 § under 2 sägs, eller
ock förut tillhopa bildat ett skifteslag,
sådan utredning erfordras allenast
i fall, som avses i 9 §.

Om verkställande--—--

11 §•

I sammanläggningsärende skall ägodelningsdomaren
inhämta utlåtande
av överlantmätaren, där denne ej förut
yttrat sig angående sammanläggningen.
I

I fall, varom i 6 § andra stycket
sägs, skall infordras yttrande från förrättningslantmätaren.

År fråga om sammanläggning, varom
i 9 § förmäles, må ägodelningsdomaren,
där så finnes lämpligt, höra
nämnd eller myndighet, som kan äga
kännedom om förhållandena, såsom
jordbrukskommissionen eller hushållningssällska
pets förvaltningsutskott
eller kommunalnämnden eller kronobetjåningen
i orten.

Finnes den utredning, som det efter
vad ovan sägs åligger sökgnden att
förebringa, i ett eller annat hänseen -

(Föreslagen lydelse)

---å landet.

11 §•

I sammanläggningsärende skall ägodelningsdomaren
inhämta utlåtande
av överlantmätaren, där denne ej förut
yttrat sig angående sammanläggningen.
Finner överlantmätaren, att i
ärendet ej föreligger erforderlig utredning
som det efter vad ovan sågs åligger
sökanden att förebringa, och avhjålpes
ej bristen efter hänvändelse
till sökanden, har överlantmätaren att
göra anmälan därom hos ägodelningsdomaren.

År fråga om fastighet som ingår i
laga skifte, skall yttrande infordras
från förrättningslantmätaren.

Har överlantmätaren enligt vad i
första stycket sågs anmält, att sökanden
ej inkommit med den utredning

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

277

(Gällande lydelse)

14 §•

Ej må fastigheter sammanläggas,
med mindre sökanden å dem erhållit
lagfart; dock att, där någon av fastigheterna
förvärvats genom fång,
varmed på grund av äldre lag ägaren
ej varit skyldig lagfara, lagfart å den
fastighet ej är erforderlig, där sökandens
åtkomst annorledes styrkes. Ej
heller må sammanläggning ske, utan
så är att icke mera än en av fastigheterna
är besvärad av beviljad eller
sökt inteckning eller ock, där flera
av fastigheterna äro sålunda besvärade,
icke någon av dem häftar för andra
inteckningar än sådana, som äro i
samma inbördes ordning gällande
jämväl i envar av de andra, dock vare
den omständigheten, att i en av fastigheterna
tillika finnes inteckning
med sämre rätt, ej hinder mot sammanläggningen,
såframt innehavare
av sådan inteckning medgivit sammanläggningen;
skolande vad nu sagts
om inteckning tillämpas jämväl beträffande
fordran eller annan rättighet,
som avses i 11 kap. 2 § jordabalken.
Fastighet, som är föremål för
återköpsrätt, må ej i något fall sammanläggas
med annan fastighet utan
medgivande av återköpsrättens innehavare.

Är fråga om sammanläggning med

(Föreslagen lydelse)

i ärendet som det åligger honom att
förebringa, eller finner ägodelningsdomaren
eljest, att sådan brist föreligger,
förelägge han sökanden lämpligt
rådrum att inkomma med den
ytterligare utredning som anses erforderlig,
vid äventyr, om det försummas,
att ärendet ändå företages till
avgörande.

14 §.

Sammanläggning må ej heller ske
utan så är att något av följande fall
är för handen, nämligen

1. att icke mera än en av fastigheterna
är besvärad av beviljad eller
sökt inteckning;

2. att, där två eller flera av fastigheterna
äro sålunda besvärade, icke
någon av dem häftar för andra inteckningar
iin sådana, som äro i samma
inbördes ordning gällande jämväl
i envar av de andra, eller ock, om i
någon av fastigheterna tillika finnes
inteckning med sämre rätt, inneha -

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

fastighet av ägovidd, som för ändamålet
skall avstyckas från annan fastighet,
skall, såvitt angår den ägovidd,
vad ovan sägs om lagfart gälla
beträffande den fastighet, varifrån
avstyckningen skall ske, eller, där
ägovidden överlåtits för sammanläggning
med sökanden tillhörig fastighet,
i stället för beviljad lagfart fordras
att sökanden om lagfart å den
ägovidd gjort ansökan, vilken förklarats
vilande i avbidan på avstyckningens
fastställande. Besväras sådan ägovidd
av inteckning, vare det ej i något
fall hinder för sammanläggning,
där inteckningshavaren för inteckningens
dödande i vad angår sagda
ågovidd avlämnat inteckning shandlingen
till domstolen eller domaren i
orten eller ock till landsfogde eller
landsfiskal.

(Föreslagen lydelse)

vare av sådan inteckning medgivit
sammanläggningen; eller

3. att, där i annat fall ån under 2
sägs mera än en av fastigheterna är
besvärad av beviljad eller sökt inteckning,
envar inteckningsliavare medgivit
sammanläggningen på grundval
av sådant förslag till förmånsordning
för inteckningarna i den sammanlagda
fastigheten som i fjärde stycket
sägs.

Vid tillämpning av vad sålunda
stadgats skall avseende icke fästas
vid inteckning för servitut eller nyttjanderätt,
såframt den intecknade rättigheten
icke rör mark som skall ingå

1 sammanläggningen, eller vid inteckning,
vars dödning blivit hos inskrivningsdomaren
sökt i fastighet varom
fråga är, såframt hinder mot dödningsåtgärden
ej föreligger därest
sammanläggningen genomföres. Vad i

2 och 3 är föreskrivet om att inteckningshavare
skall hava medgivit sammanläggningen
gäller icke, om denna
är väsentligen utan betydelse för hans
säkerhet. 1 fråga om inteckning för
återköpsrätt gäller vad i 8 § stadgas
om sådan rätt.

Förslag till förmånsordning, varom
under 3 förmäles, upprättas av ågodelningsdomaren,
som därvid, under
iakttagande av att inteckningshavares
säkerhet rubbas i minsta möjliga
mån, har att så ordna inteckningarna
som de i förmånshänseende anses böra
gälla i den sammanlagda fastigheten.
Om det finnes äridamålsenligt, må
ägodelningsdomaren utsätta sammanträde
med sakägarna för förhandling
om förmånsordningen. Sådant sammanträde
kungöres minst fjorton dagar
förut i allmänna tidningarna och,
där så finnes lämpligt, tidning inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 232-

279

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

orten, varjämte sökanden och kända
inteckningshavare, som beröras av
sammanläggningen, inom samma tid
kallas genom rekommenderade brev.
Aro samtliga inteckningshavare som
beröras av sammanläggningen tillstädes
vid sammanträdet, utgör icke den
omständigheten, att kungörande och
kallelse ej verkställts, hinder mot sammanträdets
hållande. Förslaget till förmånsordning
skall godkännas av sökanden.

Vad i denna paragraf sägs om inteckning
skall äga motsvarande tilllåmpning
å fordran och annan rättighet,
som utan inteckning åtnjuter
skydd enligt il kap. 2 § jordabalken.

15 §. 15 §.

Sedan ärendet —------om sammanläggningen.

Har sökanden--—---ägodelningsrättens prövning.

Huruledes, då fråga är om sam
manläggning i samband med avstyck
ning, beslut i ärendet, där ansökningen
bifalles, i vissa fall skall meddelas
i sammanhang med fastställelse å avstyckningen,
därom skils i 21 kap. 42
och 43 §§ i lagen om delning av jord
å landet. Ankommer fastställelseprövningen
å Konungens befallningshavande,
må förordnande om sammanläggningen
ej meddelas, förrän avstyckningen
blivit genom laga kraft ägande
beslut fastställd på sätt i 21 kap. 66 §
i nyssnämnda lag sägs.

Har ågodelningsdomaren upprättat
förslag till förmånsordning som i 14 §
fjärde stycket sägs, skall förslaget, där
förordnande om sammanläggning
meddelas, i beslutet därom fastställas
till efterrättelse.

Angående meddelat------i ärendet.

Ågodelningsdomaren åligger — — — angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet---till efterrättelse.

Huruledes, då fråga är om sammanläggning
i samband med avstyckning,
beslut i ärendet, där ansökningen
bifalles, i vissa fall skall meddelas
i sammanhang med fastställelse å avstyckningen,
därom skils i 21 kap. 42
och 43 §§ i lagen om delning av jord
å landet. Ankommer fastställelseprövningen
å Konungens befallningshavande,
må förordnande om sammanläggningen
ej meddelas, förrän avstyckningen
blivit genom laga kraft ägande
beslut fastställd på sätt i 21 kap. 68 §
i nyssnämnda lag sägs.

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

16 §.

(Föreslagen lydelse)

16 §.

19 §. 19 §.

Om utgången--- — -— --skriftlig underrättelse.

Är ägodelningsdomaren icke domare
i domsagan, skall han, så snart
ansökning om sammanläggning inkommit,
därom lämna domaren meddelande;
underrätte honom ock ofördröjligen,
sedan ärendet avgjorts, om
beslutet däri.

Har ägodelningsdomaren eller ägodelning
srätt en bifallit ansökning om
sammanläggning, och ingår däri sådan
fastighet, som i 9 § omförmäles,
skall ägodelningsdomaren utan dröjsmål
underrätta jordbrukskommissionen
om beslutet.

20 §.

Om ansökning, varom i denna lag
sägs, så ock om beslutet däröver, skall
anteckning göras i lag fartsprotokollet
och lagfartsboken.

Är ägodelningsdomaren icke inskrivningsdomare
i domsagan, skall
han, så snart ansökning om sammanläggning
inkommit, därom lämna inskrivningsdomaren
meddelande; underrätte
honom ock ofördröjligen,
sedan ärendet avgjorts, om beslutet
däri.

20 §.

Angående förordnande om sammanläggning
skall så snart ske kan å
inskrivningsdag anteckning göras i
lagfarts- eller fastighetsboken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

281

(Gällande lydelse)

21 §.

I fråga--— ------lill

Har ansökning om sammanläggning
bifallits, och ingår i sammanläggningen
sådan fastighet, som i 9 § omförmäles,
äge jordbrukskommissionen
överklaga beslutet.

Rörande av hovrätten eller Konungen
meddelat beslut i sammanläggningsärende
skola underrättelser i enlighet
med vad i 19 § första och andra
styckena stadgas meddelas genom
hovrättens eller Konungens nedre justitierevisions
försorg. Har hovrätten
meddelat beslut, som i näst föregående
stycke sägs, skall tillika därom
lämnas underrättelse till jordbrukskommissionen.

(Föreslagen lydelse)

Skall till följd av sammanläggning
inteckning besvära del av eller andel
i den nybildade fastigheten, vari den
förut icke gällt, eller har intecknings
förmånslåge i denna fastighet blivit
bestämt vid sammanläggningen, skall
anteckning därom så snart ske kan
å inskrivningsdag göras i inteckningseller
fastighetsboken.

21 §.

efterrättelse.

Har ansökning om sammanläggning
bifallits, äge överlantmätaren och
lantbruksnämnden överklaga beslutet.

Rörande av hovrätten eller Konungen
meddelat beslut i sammanläggningsärende
skola underrättelser i enlighet
med vad i 19 § stadgas meddelas
genom hovrättens eller Konungens
nedre justitierevisions försorg.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
19-18; dock skall vad i 21 § är
stadgat om lantbruksnämnds klagorätt
ej gälla förrän från och med den
1 juli 19å8.

282

Kungi. Maj.ts proposition nr 232.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11,12 och 13 §§ lagen den 17 juni 1932
(nr 223) med särskilda bestämmelser om delning ar jord å landet
inom vissa delar av Kopparbergs län.

Härigenom förordnas, att 11, 12 och 13 §§ lagen den 17 juni 1932 med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ii §• n §.

I avseende å villkoren för sammanläggning enligt 10 § skola gälla följande

särskilda bestämmelser:

1. Hör fastighet------

2. Utan hinder av att i 6 $ andra
stycket lagen om sammanläggning av
fastigheter å landet för sammanläggning
stadgade förutsättningar ej äro
för handen, må i skiftet ingående
fastighet inom by, som under 1 sägs,
sammanläggas med fastighet, tillhörande
sådan by, så ock med annan
fastighet, såframt denna med alla
sina ägor ingår i skiftet.

3. Har rätten, — —- —----

— i skiftet.

12 §• 12 §.

Sedan äganderättsförhållandena-------skälen härför.

1 Senaste lydelse av 12 §, se SFS 1940: 102.

283

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

13 §.

Förrättningsmännens yttrande i
sammanläggningsfrågan jämte övriga
handlingar i ärendet ävensom i fall,
som i 12 § andra stycket sägs, karta
över fastigheterna skola äv lantmätaren
insändas till ägodelningsdomaren.
Sedan denne införskaffat utlåtande
från överlantmätaren och den
ytterligare utredning, vartill omständigheterna
må föranleda, ävensom
vidtagit de övriga åtgärder, som enligt
lagen om sammanläggning av
fastigheter å landet ankomma å ägodelningsdomaren
före ärendes slutliga
avgörande, överlämne han detsamma
till ägodelningsrätten, varefter
med ärendet vidare så förfares,
som om till ägodelningsrätten hänskjutits
prövning av ansökan om sammanläggning
enligt nämnda lag av de
i 10 § angivna fastigheter.

(Föreslagen lydelse)

13 §.

Inställes skifte, skall dessförinnan
meddelat beslut om sammanläggning
förfalla; och skall därom, sedan anmälan
om skiftets inställande inkommit
från förrättningslantmätaren, så
snart ske kan å inskrivningsdag anteckning
göras i lagfarts- eller fastighetsboken
samt i fall, varom i 20 §
andra stycket lagen om sammanläggning
av fastigheter å landet sägs,
jämväl i intecknings- eller fastighetsboken.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1948.

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad.

Härigenom förordnas, att 3 kap. 3, 4 och 7 §§ samt 4 kap. 2 och 3 §§
lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 KAP.

3 §•

Sammanläggning enligt bestämmelserna
i detta kapitel må ej medgivas
utan så är att sökanden vunnit
lagfart å de särskilda områdena; dock
att, där område förvärvats genom
fång, varmed på grund av äldre lag
sökanden ej varit skyldig lagfara,
lagfart å området ej är erforderlig,
där sökandens åtkomst annorledes
styrkes. Ej heller må sammanläggning
ske, utan så är att icke mera än
ett av områdena är besvärat av beviljad
eller sökt inteckning eller ock,
där flera av områdena äro sålunda
besvärade, icke något av dem häftar
för andra inteckningar än sådana,
som äro i samma inbördes ordning
gällande jämväl d ett vart av de andra,
dock vare den omständigheten att i
ett av områdena tillika må finnas inteckning
med sämre rätt ej hinder
mot sammanläggningen, så framt innehavare
av sådan inteckning med -

3 KAP.

3 §.

Sammanläggning må ej heller ske
utan så är att något av följande fall
är för handen, nämligen

1. att icke mera än ett av områdena
är besvärat av beviljad eller sökt
inteckning;

'' ^narte lydeke, se beträffande 3 kap. 3 och 7 §§ SFS 1935: 237, beträffande 3 kap. 4 §
SFS 1921: 199, beträffande 4 kap. 2 § SFS 1931: 143 samt beträffande 4 kap. 3 § SFS 1938:161.

285

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

givit sammanläggningen; och skall
vad nu sagts om inteckning tillämpas
jämväl beträffande fordran eller annan
rättighet, som avses i 11 kap.
2 § jordabalken.

inteckning med sämre rätt, innehavare
av sådan inteckning medgivit sammanläggningen;
eller

3. att, där i annat fall än under 2
sägs mera än ett av områdena är besvärat
av beviljad eller sökt inteckning,
envar inteckning shav are medgivit
sammanläggningen på grundval
av sådant förslag till förmånsordning
för inteckningarna i den sammanlagda
fastigheten som i fjärde stycket
sägs.

Vid tillämpning av vad sålunda
stadgats skall avseende icke fästas vid
inteckning för servitut eller nyttjanderätt,
såframt den intecknade rättigheten
icke rör mark som skall ingå
i sammanläggningen, eller vid inteckning,
vars dödning blivit hos inskrivningsdomaren
sökt i område varom
fråga är, såframt hinder mot dödningsåtgården
ej föreligger därest
sammanläggningen genomföres. Vad
i 2 och 3 är föreskrivet om att inteckningshavare
skall hava medgivit
sammanläggningen gäller icke, om
denna år väsentligen utan betydelse
för hans säkerhet.

Förslag till förmånsordning, varom
under 3 förmäles, upprättas av ägodelningsdomaren,
som därvid, under
iakttagande av att inteckningshavares
säkerhet rubbas i minsta möjliga
män, har att så ordna inteckningarna
som de i förmånshänseende anses böra
gälla i den sammanlagda fastigheten.
Om det finnes ändamålsenligt,
må ägodelningsdomaren utsätta sammanträde
med sakägarna för förhandling
om förmånsordningen. Sådant
sammanträde kungöres minst
fjorton dagar förut i allmänna tidningarna
och, där så finnes lämpligt,
tidning inom orten, varjämte sökan -

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse)

Är område-------

Finner ägodelningsdomaren —
ning.

Ägodelningsdomaren åligger —
ning.

Beträffande förfarandet
4 §•

Varder ansökning om sammanläggning
av områden, som utgöra tomt,
bifallen, och år i ett eller flera av
dem beviljad inteckning, som icke
gäller i det eller de andra, skall inteckningen
därefter gälla i hela den
sålunda bildade fastigheten. Varder
efter sammanläggningen, men på
grund av tidigare rätt till område,
varmed annat område sammanlagts,
ansökan om inteckning gjord eller
fullföljd, skall den inteckning, där
ansökningen bifalles, fastställas att
gälla i hela den nybildade fastigheten.

(Föreslagen lydelse)

den och kända inteckningshavare, som
beröras av sammanläggningen, inom
samma tid kallas genom rekommenderade
brev. Äro samtliga inteckningshavare
som beröras av sammanläggningen
tillstädes vid sammanträdet,
utgör icke den omständigheten, att
kungörande och kallelse ej verkställts,
hinder mot sammanträdets hållande.
Förslaget till förmånsordning skall
godkännas av sökanden.

Vad i denna paragraf sägs om inteckning
skall äga motsvarande tilllämpning
å fordran och annan rättighet,
som utan inteckning åtnjuter
skydd enligt 11 kap. 2 § jordabalken.
återköpsrättens innehavare.

----ägodelningsrättens pröv Har

ägodelningsdomaren upprättat
förslag till förmånsordning som i
fjärde stycket sägs, skall förslaget,
där förordnande om sammanläggning
meddelas, i beslutet därom fastställas
till efterrättelse.

---angående sammanlägg —

till efterrättelse.

4 §.

Sammanläggas områden, som utgöra
tomt, och besväras ett eller flera
av dem av inteckning, som icke gäller
i det eller de andra, skall inteckningen,
med det förmånslåge som
må hava fastställts vid sammanläggningen,
besvära hela den genom sammanläggningen
bildade fastigheten.
Inteckningar, som avses i 3 § tredje
stycket första punkten, skola icke
gälla i den nybildade fastigheten.

Varder efter sammanläggningen,
men på grund av tidigare rätt till område,
varmed annat område sammanlagts,
ansökan om inteckning gjord

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

287

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

eller fullföljd, skall den inteckning,
där ansökningen bifalles, fastställas
att gälla i hela den nybildade fastigheten.

7 §■

Om ansökningen så ock om beslut
däröver skall anteckning göras i lagfartsprotokollet.
Skall enligt vad i
A § sägs inteckning gälla jämväl i
annat område ån det, vari den beviljats,
göres anteckning därom i intecknings
pr o t okol l et.

Beslut, varigenom
Rörande av--

7 §•

Så snart ansökning om sammanläggning
inkommit, skall ägodelningsdomaren
lämna inskrivningsdomaren
meddelande därom; give ock ofördröjligen,
sedan ärendet avgjorts, inskrivningsdomaren
underrättelse om
beslutet.

— för registret,
för fastighetsregistret.

4 KAP.

2 §■

Medgivande till------

Bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje
stycket och 3 § första och andra
styckena i fråga om villkoren för
sammanläggning, varom där är fråga,
i 3 § tredje, fjärde och femte
styckena om ordningen för ärendets
prövning, i 4, 5 och 6 §§ om verkan
av sådan sammanläggning och i 7 §
om underättelse till domstolen i orten
och till den, som för fastighets -

4 KAP.

2 §•

- fråga är.

Bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje
stycket och 3 § första, andra, tredje,
fjärde, femte och sjätte styckena
i fråga om villkoren för sammanläggning,
varom där är fråga, i 3 §
sjunde, åttonde, nionde och tionde
styckena om ordningen för ärendets
prövning, i 4, 5 och 6 §§ om verkan
av sådan sammanläggning och i 7 §
om underrättelse till inskrivningsdo -

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

registret, samt om anteckning i lagfarts-
eller inteckningsprotokollet i
ärende, som i sagda paragraf avses,
skola äga motsvarande tillämpning
beträffande sammanläggning, varom

1 detta kapitel stadgas.

3 §■

2 § jordabalken i någon av sistnämnda
fastigheter äger säkerhet för fordran
eller annan rättighet, medgivit
sammanläggningen.

maren och till den, som för fastighetsregistret,
samt om anteckning i
fastig het sb oken i ärende, som i sagda
paragraf avses, skola äga motsvarande
tillämpning beträffande sammanläggning,
varom i detta kapitel stadgas.

3 §•

Häftar fastighet, varom fråga är,
för frälseränta eller för avgäld från
till skatte försålt halländskt kyrkohemman
eller för lån, som av allmänna
medel lämnats för beredande
av odlingsföretag, eller för förskott
av dylika medel för avlösning av
frälseränta eller för avlösning av avgäld,
som nyss nämnts, och vilar ej
ansvar för samma ränta, avgäld, lån
eller förskott jämväl å de övriga fastigheterna,
må sammanläggning ej
äga rum, såframt ej den, som på
grund av inteckning eller jämlikt 11
kap. 2 § jordabalken i någon av sistnämnda
fastigheter äger säkerhet för
fordran eller annan rättighet, medgivit
sammanläggningen eller denna
är väsentligen utan betydelse för honom.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1948.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

289

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 mars
1947.

N ärvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 21 februari 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 17 januari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet,

2) lag angående ändrad lydelse av 25 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223)
med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar
av Kopparbergs län,

3) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad, samt

4) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334)
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn F. R. Å. von Schultz.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 om

delning av jord å landet.

9 KAP.

7 §•

Lagrådet:

Paragrafens tredje stycke, vilket enligt förslaget skall utgå, har insatts på
förslag av första särskilda utskottet vid 1926 års riksdag. Utskottet anmärkte
därvid i anledning av en i ämnet väckt motion, att det funnes all anledning
antaga att, om vederbörande sakägare vore ense om storleken av veder Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 232. 19

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

laget och tredje mans rätt ej äventyrades, förrättningsmännen skulle besluta
i enlighet med sakägarnas önskan men att utskottet icke hade något
att erinra mot att detta uttryckligen komme till synes i lagen.

Av skäl som anförts i remissen bör rätt att träffa förening om storleken
av vederlagsjorden icke finnas, då fråga är om servitut, som tillkommit i
sammanhang med laga delning eller som avses i 7 a § lagen om servitut. Vad
angår övriga servitut antages i remissen, att verkan av dispositioner, som
sakägarna träffa i fråga om dylika servitut, skall kunna avgöras med ledning
av allmänna rättsregler, varmed lärer avses att gällande regler skola
tillämpas även i framtiden. Särskilt med hänsyn till stadgandet i 3 kap. 6 §
synes det emellertid tvivelaktigt, om förening av här berört slag skall beaktas
utan att uttrycklig föreskrift därom meddelas. I tydlighetens intresse hemställes
därför, att tredje stycket i paragrafen bibehålies för fall, då fråga ej
är om servitut, som tillkommit i sammanhang med laga delning eller som
avses i 7 a § lagen om servitut.

19 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Den i andra punkten av det föreslagna tredje stycket i paragrafen upptagna
definitionen rörande vad som förstås med stamfastighet, när avstyckning
sker av mark som är samfälld för flera fastigheter, ansluter logiskt i
första hand till bestämmelsen i andra stycket därom att sådan avstyckning
är tillåten. Begreppsmässigt hör definitionen således icke samman enbart
med föreskriften i första punkten, enligt vilken vad i 19 kap. är stadgat om
stycknings del skall gälla, förutom del som avstyckas, jämväl stamfastigheten,
varmed här naturligen avses endast återstoden av denna. Det föreslagna
tredje stycket synes därför lämpligen böra uppdelas i två stycken på det sätt
att dess första punkt utbrytes och får bilda ett nytt fjärde stycke.

2 §•

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

I andra stycket, vilket uppställer fordran på de vid avstyckning bildade
fastigheternas lämplighet för deras blivande användning, göres visst undantag
beträffande avstyckning från fastighet som redan förut är mindre väl lämpad
för sitt ändamål. Undantagsbestämmelsen lärer vara avsedd att gälla
avstyckning från varje fastighet som icke är fullt lämpad för sitt ändamål;
anledning saknas ju ock att inskränka regeln till att omfatta avstyckning
från fastigheter, beträffande vilka endast föga brister i deras fulla lämplighet.
Till undvikande av missförstånd angående rätta innebörden av bestämmelsen
förordas, att i stället för uttrycket »mindre väl lämpad» måtte användas
»icke lämpad».

Kungl Rlaj:ts proposition nr 232.
3 §•

291

Lagrådet:

Den såsom andra stycke i 2 mom. under 3 upptagna föreskriften, att vad
i 1 mom. stadgas ej utgör hinder mot avstyckning för bildande av stödjordbruk,
som är till gagn ur allmän synpunkt, synes med fördel kunna flyttas
till 4 mom. och där få bilda ett nytt första stycke.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

Betydelsen av termen »jordbruksfastighet» torde icke vara densamma i
1 mom. och i första stycket av 2 mom. under 1. På det förra stället lärer
avses vad som uti fastighetsbildningssakkunnigas betänkande i 18 § betecknas
såsom »fastighet, som till större eller mindre del användes till jordbruk»,
medan på det senare stället torde åsyftas jordbruksfastighet i inskränkt mening
eller vad som av de sakkunniga i 16 § 5) benämnes »fastighet, avsedd
till jordbruk». Då det ej lärer vara alldeles uteslutet att oriktig tillämpning
kan bli en följd av det anmärkta förhållandet, synes det lämpligt att
välja ett annat uttryckssätt, exempelvis det som de sakkunniga föreslagit.
I 1 mom. andra stycket kan då ordet »jordbruksfastighet» utbytas mot »jordbruk».

4 §•

Justitieråden Lawski och Ggllenswärd:

Då avstyckning äger rum för att tillgodose uppkommet behov av bostadslägenheter
eller av plats för industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell
anläggning eller för annat därmed jämförligt ändamål, medgives enligt
andra stycket i denna paragraf undantag såväl från de i 2 § och 3 § 2 mom.
uppställda kraven på nybildad fastighets lämplighet för avsett ändamål som
från de i 3 § 1 och 3 mom. upptagna särskilda bestämmelserna till skydd
för jordbruksnäringen och skogsbruket mot skadlig fastighetsbildning genom
avstyckning. I fråga om detta medgivande framhålles i remissen, att vid
tillämpning av undantagsbestämmelserna skall prövas icke blott behovet av
det uppgivna ändamålet utan ock behovet av att just den ifrågavarande marken
tages i anspråk. Skulle begärd avstyckning medföra, att lämplighetskravet
måste eftersättas såvitt angår återstoden av fastigheten eller att jordbruks-
eller skogsbruksfastighet komme att tillfogas skada av någon betydenhet,
skall — heter det vidare -— sökanden således icke äga att få just det
av honom önskade området avstyckat. Vid den närmare utformningen ha
emellertid olika stränga regler uppställts, allteftersom fråga är om avvikelse
från fordringarna på styckningsdels beskaffenhet eller endast om undantag
från de särskilda bestämmelserna till jordbrukets och skogsbrukets
skydd mot skadlig parcellering. I det förra hänseendet har man nämligen
icke, på sätt skett beträffande de speciella skyddsbestämmelserna, nöjt sig
med den i första hand meddelade föreskriften, att avvikelsen ej får medföra
större olägenhet med avseende å bestående fastighetsindelning än som är nödigt.
Såsom ytterligare restriktion har därför upptagits att kraven på styck -

292

Kungl Maj.ts proposition nr 232.

ningsdels beskaffenhet överhuvud icke må eftergivas, utan så är att ändamålet
med avstyckningen ej kan utan synnerlig olägenhet tillgodoses på annat
lämpligt sätt. Vad som åsyftas med dessa regler torde icke ha kommit
till klart uttryck i lagtexten. Mest överensstämmande med tankegången synes
vara att låta de båda stadgandena byta plats och tillika erhålla sådan jämkad
lydelse att dels den strängare regeln kommer att innefatta, att kraven på
styckningsdels beskaffenhet icke må eftergivas, såvitt ändamålet med avstyckningen
kan med mindre avsteg från nämnda krav tillgodoses på annat
lämpligt sätt, dels det i den mindre stränga bestämmelsen får heta, att i övrigt
skall vid tillämpningen av vad i förevarande stycke är stadgat iakttagas,
att i den mån jämkning kan ske ändringen i fastighetsindelningen ej medför
större men för jordbruksnäringen eller skogsbruket än som är nödigt.

Justitierådet Nissen:

Innebörden av det i andra styckets sista punkt använda uttrycket »olägenhet
med avseende å bestående fastighetsindelning» synes dunkel. Uttrycket
torde närmast åsyfta olägenhet, som ändringen i fastighetsindelningen medför
i något av de strax ovan i stycket berörda hänseendena, nämligen återstående
styckningsdels beskaffenhet, jordbruksnäringen och skogsbruket.
Innebörden av punktens förra del torde vara, att om den tilltänkta avstyckningen
i något av dessa hänseenden skulle medföra större olägenhet än som
är nödigt, skall tillstånd därtill vägras. Är detta riktigt utsäges emellertid i
fortsättningen av punkten intet utöver vad sålunda redan stadgats, ty om man
tilläte en avstyckning, som skulle innebära avsteg från kraven på styckningsdels
beskaffenhet, fastän ändamålet med avstyckningen kunde utan synnerlig
olägenhet — nämligen för det avstyckade områdets ägare —- tillgodoses
på annat lämpligt sätt, måste man sägas hava tillåtit en avstyckning, som
medför större olägenhet med avseende å den återstående styckningsdelens beskaffenhet
än som var nödigt. Jag hemställer förty att, jämte det förra delen
av förevarande punkt underkastas någon redaktionell jämkning, punktens
senare del får utgå.

Regeringsrådet Knylenstierna:

När det i andra stycket av denna paragraf stadgas att avstyckning för där
angivna ändamål må ske »ändå att, enligt vad i 2 och 3 §§ stadgas, hinder
eljest skolat möta med hänsyn till återstående styckningsdels beskaffenhet,
.jordbruksnäringen eller skogsbruket», lärer ordet »beskaffenhet» åsyfta det
i 2 § uppställda och i 3 § 2 mom. i visst särskilt avseende närmare bestämda
allmänna kravet på fastighets lämplighet för avsett ändamål, medan orden
»jordbruksnäringen eller skogsbruket» åsyfta de i 3 § 1 och 3 mom. meddelade
särskilda bestämmelserna till skydd för jordbruk eller skogsbruk. När
det l paragrafens fortsättning enligt den föreslagna lagtexten angives i vilka
avseenden det sålunda medgivna undantaget från reglerna i 2 och 3 §§ begränsas,
göres emellertid ingen motsvarande skillnad. Om det anförda är
riktigt, synas de båda bestämmelserna i andra punkten väsentligen innefatta

Kungl Maj.ts proposition nr 232.

293

ett d u 1 > bel s t a difil i m1 e. Detta skulle kunna undvikas genom att punkten ersättes
med ett stadgande som kan avfattas exempelvis så, att dock må avsteg från
kraven på styckningsdels beskaffenhet äga ruin allenast försåvitt ändamålet
med avstyckningen prövas icke kunna, utan synnerlig olägenhet i övrigt,
tillgodoses på annat lämpligare sätt. Det bör märkas att bland annat de
jordpolitiska krav, som innefattas i 2 § och 3 § 2 mom., tillgodoses genom
ett sådant stadgande.

Emellertid synes av motiveringen till det remitterade förslaget framgå
att man avsett att även i sista punkten av ifrågavarande paragrafs andra
stycke göra en skillnad med hänsyn till bestämmelserna i å ena sidan 2 §
och 3 § 2 mom., å andra sidan 3 § 1 och 3 mom. Vad som skulle erfordras
utöver vad som kommit till uttryck i den ovan angivna punkten borde då
vara ett stadgande som avsåge endast de längre gående krav ur jordpolitisk
synpunkt som 3 § 1 och 3 mom. må anses innehålla utöver vad som följer
av 2 § och 3 § 2 mom. Tillägg skulle följaktligen, under nu angivna förutsättning,
böra göras av ungefär det innehåll att därutöver — d. v. s. utöver
vad som angivits i närmast föregående punkt — skall vid tillämpningen av
vad i andra stycket är stadgat iakttagas, att den ändring i bestående fastighetsindelning,
som sker genom avstyckningen, ej medför större avsteg från
bestämmelserna i 3 § 1 och 3 mom. än som är nödigt.

13 §.

Lagrådet:

Såsom av den allmänna motiveringen i remissen framgår är avsikten med
4 mom. i paragrafen främst att fastslå, att avstyckningsförrättningen får
fortgå och avslutas oaktat föreskrivet medgivande till avstyckningen av länsstyrelsen
icke meddelats. I lagtexten har emellertid direkt reglerats endast
det från denna regel avvikande fallet att förrättningen icke bör fortgå. Då
regeln att förrättningen får fortgå innefattar en avvikelse från de i 2 och 3
mom. meddelade förbuden mot avstyckning, synes även detta böra komma
till direkt uttryck i lagtexten.

Det hemställes förty, att i 4 mom. stadgas, att i fall då Konungens befallningshavandes
medgivande enligt vad i 2 eller 3 mom. stadgas erfordras till
avstyckning, lantmätaren må utan hinder av att sådant medgivande ej erhållits
meddela tillstånd till avstyckningen under villkor att medgivande lämnas
samt slutföra förrättningen, att, om sakägare yrkar det eller lantmätaren
finner olämpligt att fortsätta förrättningen, han skall förklara denna vilande
och vidare förfara på sätt i förslaget angives samt att, om lantmätaren finner,
att avstyckning ej bör äga rum utan att fråga om upprättande av stadsplan
eller byggnadsplan eller om ändring av sådan plan blivit prövad, skall
vara lag som i andra punkten sägs.

21 KAP.

42 §.

Lagrådet:

Enligt fjärde stycket i denna paragraf, vilken handlar om fastställelse å
jorddelningsförrättning, skall, om laga skifte ägt rum inom samhälle där den

294

Kungl Maj:ts proposition nr 232.

för städerna gällande ordningen för bebyggande skall iakttagas, innan målet
avgöres yttrande däri inhämtas från byggnadsnämnden, där vid förrättningen
sådant påyrkats eller ägodelningsrälten eller ägodelningsdomaren eljest så
prövar nödigt. Att här icke talas om avstyckning har sin grund däri, att enligt
gällande rätt fråga om fastställelse å avstyckning inom sådant samhälle
prövas av länsstyrelsen; i kapitlets 68 § — vilken enligt lag den 20 december
1946 (nr 827) fx-ån och med den 1 januari 1948 skall hava nummer 66 —
finnes beträffande dylik avstyckning en mot nämnda stadgande svarande
föreskrift. Enligt det remitterade förslaget skall emellertid regeln om byggnadsnämndens
hörande avse ort där skyldighet alt söka byggnadslov föreligger;
detta torde bliva fallet bland annat beträffande område, för vilket
utomplansbestämmelser fastställts, och i fråga om avstyckning inom dylikt
område skall enligt förslaget fastställelseprövningen icke ankomma på länsstyrelsen.
Följdriktigheten torde därför kräva, att den ifrågavarande bestämmelsen
i 42 § fjärde stycket utvidgas att avse även avstyckning, vilket enklast
kan ske genom att efter ordet »skifte» inskjutes »eller avstyckning»,
ävensom att i tredje stycket av kapitlets 43 §, som handlar om överlantmätarens
befogenhet i vissa fall att fastställa avstyckning, angives att vad i 42 §
fjärde stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning. Om så sker torde
med hänsyn till innehållet i 66 § första stycket samma paragrafs tredje stycke
kunna utgå.

51 §.

Lagrådet:

Utgöres oklandrad jorddelningsförrättning av sådan avstyckning, med vilken
avses bildande av särskild fastighet, utan att därvid fästs villkor att
stamfastigheten skall ingå i sammanläggning, har enligt 21 kap. 43 § tredje
stycket överlantmätaren att, där anledning ej förekommer till annat än att
förrättningen är lagligen beskaffad, meddela fastställelse därå. Av reglerna
i 21 kap. 51 § och 68 § — från och med den 1 januari 1948 66 § — framgår,
att klagan ej må föras över sådant beslut. När nu enligt den föreslagna
lydelsen av 51 § fastställelsebeslut, överlantmätarens icke undantagna, skola
få överklagas av överlantmätaren och lantbruksnämnden ävensom, då förrättningen
ägt rum inom ort där skyldighet föreligger att söka byggnadslov,
av byggnadsnämnden, framställer sig spörsmålet om ordningen för fullföljd
av talan mot överlantmätarens fastställelsebeslut, vilket spörsmål i det remitterade
förslaget lämnats obesvarat. Som närmaste överinstans i förhållande
till överlantmätaren torde kunna tänkas ägodelningsrätten eller hovrätten.
Det första alternativet skulle innebära, att för ifrågavarande mål
skulle finnas en instans mer än i vanliga jorddelningsmål. Å andra sidan
skulle ett förbigående av ägodelningsrätten innebära ett åsidosättande av
det betydelsefulla lekmannainflytande, som ägodelningsnämndemännen representera,
och även i övrigt en försvagning av första instansen. Framför
båda alternativen synes i själva verket vara att föredraga ett närmare anknytande
till det nuvarande systemet, enligt vilket överlantmätaren icke är
infogad som ett led i instansordningen utan endast har att avgöra frågor,

295

Kanyl Maj.ts proposition nr 232.

beträffande vilka tvist ej föreligger eller kan tänkas uppkomma. Detta kunde
ske genom en föreskrift av innebörd att överlantmätaren ej skall äga fastställa
en förrättning, om lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden haft
någon erinran mot densamma. Med en sådan regel skulle det ej finnas behov
av klagorätt för nämnderna. Man lärer nämligen utan uttryckligt lagstadgande
med full trygghet kunna förutsätta att överlantmätaren ej meddelar
ett fastställelsebeslut utan att lantbruksnämnden, med vilken han skall
hava att nära samarbeta, blivit i tillfälle att framställa sina erinringar mot
förrättningen, och vad angår byggnadsnämnden skall denna jämlikt 19 kap.
5 § underrättas om förrättningen. Med den här förordade regeln skulle tillika
undvikas den med det remitterade förslagets ordalydelse förknippade oformligheten,
att överlantmätaren skulle kunna klaga över sitt eget beslut.

Lagrådet hemställer alltså, dels att i 23 kap. 43 § tredje stycket efter orden
»förrättningen är lagligen beskaffad» inskjutes »och lantbruksnämnden eller
byggnadsnämnden ej framställt erinran mot densamma», dels att i sista
punkten av samma stycke skyldigheten för överlantmätaren att hänskjuta
frågan om fastställelse å förrättningen till ägodelningsrätten hänföres till att
överlantmätaren enligt vad ovan i stycket sagts icke äger meddela fastställelse
å förrättningen, dels ock att åt tredje stycket av 21 kap. 51 § 1 mom.
i det remitterade förslaget gives sådan lydelse att där omförmäld klagorätt
kommer att avse beslut, varigenom fastställelse å jorddelningsförrättning
meddelats i annan ordning än i 43 § tredje stycket sägs.

Det är uppenbart att den rätt att överklaga ägodelningsrättens beslut, som
enligt 21 kap. 51 § skall tillkomma överlantmätaren, lantbruksnämnden
och byggnadsnämnden, bör förutsätta möjlighet för dessa myndigheter att
redan inför ägodelningsrätten utveckla sina synpunkter på föreliggande frågor.
För överlantmätarens del sker detta i det yttrande han har att avgiva
över förrättningen, och byggnadsnämnden skall enligt vad nyss erinrats underrättas
redan om förrättningen. Vad lantbruksnämnden angår skulle en
antydan om nämnda förhållande lämpligen kunna ske i den formen, att i slutet
av första stycket av 21 kap. 10 § intages en föreskrift, att när ägodelningsdomaren
finner skäl därtill föreligga, skall han därjämte om sammanträdet
underrätta lantbruksnämnden.

Vad här ovan förordats föranleder jämkningar även i den föreslagna
lagens ingress och övergångsbestämmelser.

66 §.

Lagrådet:

Lagrådet får här hänvisa till vad under 42 § yttrats.

2. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 om

fastighetsbildning i stad.

Lagrådet:

5 kap. 8 § 3 mom. synes böra undergå enahanda ändring som av lagrådet
förordats i fråga om 19 kap. 13 § 4 mom. i det under 1 behandlade lagförslaget.

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

3. Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Dessa förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet
Åke Mossler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

297

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 mars
m 7.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 17 mars 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 31 januari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning
av fastigheter å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 11, 12 och 13 §§ lagen den 17 juni 1932
(nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län; samt

3) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet H. Henkow.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 om
sammanläggning av fastigheter å landet.

8 §.

Lagrådet:

Därest fastighet, som häftar för viss ränta, avgäld eller ersättning eller för
visst lån eller förskott, sammanlägges med fastighet som icke belastas på
samma sätt, kommer den nya fastigheten att i sin helhet häfta för rättigheten.
Innehavare av inteckning för fordran eller rättighet i den fastighet, med vilken
förstnämnda fastighet sammanlägges, kommer följaktligen att få sin
ställning i förmånsliänseende ändrad. För sammanläggning fordras därför
enligt gällande rätt medgivande av sådan inteckningshavare. Vad nu sagts och
i det följande yttras om inteckningshavare gäller också den, som har fordran

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

eller rättighet, vilken utan inteckning åtnjuter skydd enligt 11 kap. 2 § jordabalken.
Enligt det remitterade förslaget skall även utan medgivande av inteckningshavare
sammanläggningen kunna ske, där denna är »väsentligen utan
betydelse» för honom. Bestämmelser av motsvarande innehåll äro icke okända
i lagstiftningen. Åtminstone i det sammanhang bestämmelsen nu föreslås lärer
den emellertid knappast kunna anses exakt återge vad den torde åsyfta.
Man kan lätteligen bibringas den uppfattningen att, därest fråga är om en
inteckning å stort belopp som genom sammanläggningen blir nödlidande till
viss ringa del, sammanläggningen anses bliva utan väsentlig betydelse för inteckningshavaren.
Att sammanläggning skulle kunna ske ulan inteckningshavarens
medgivande i sådant fall kan icke vara meningen. När inteckningshavare
kan befaras lida en aldrig så ringa förlust på sammanläggningen, bör hans
medgivande till denna fordras, men om, såvitt bedömas kan, ändringen av inteckningshavarens
rätt blir så obetydlig att han ej riskerar förlust av något
slag genom densamma, bör hans medgivande kunna undvaras. Denna tankegång
synes kunna tillfredsställande tillgodoses, därest i första stycket av
ifrågavarande paragraf uttrycket »denna är väsentligen utan betydelse för
honom» utbytes mot »det är uppenbart att sammanläggningen ej kan lända
honom till skada». Sistnämnda uttryckssätt är hämtat ur 8 kap. 4 § jorddelningslagen,
vilket lagrum avser att skydda inteckningshavares rätt vid ägoutbyte
och vari man just velat låta nämnda tankegång komma till uttryck.

14 §.

Lagrådet:

Därest två eller flera fastigheter, som skola sammanläggas, besväras av inteckningar,
fordras enligt andra stycket 2 och 3 i denna paragraf för vissa
där avsedda fall inteckningshavares medgivande till sammanläggningen; såvitt
avser fallet i 3 förutsättes därvid att medgivandet sker på grundval av upprättat
förslag till förmånsordning. Inteckningshavares samtycke skall dock enligt
tredje stycket ej fordras, om sammanläggningen är väsentligen utan betydelse
för hans säkerhet. Vad lagrådet anmärkt angående avfattningen av
8 § har tillämpning även beträffande förevarande stadgande, som i själva verket
kan väntas få vida större praktisk betydelse än bestämmelsen i 8 §. Lagrådet
hemställer, att förevarande paragrafs tredje stycke omformuleras på
enahanda sätt som förordats beträffande 8 §.

Regeringsrådet Kuglenstierna:

Att det kan vara lämpligt att, på sätt i fjärde stycket föreslås, sammanträde
hålles med sakägarna för förhandling om förmånsordningen skall icke
bestridas. Emellertid bör, om sammanträdet ej göres obligatoriskt, ingen
som helst rättsverkan knytas vid detsamma, varför stadgande därom egentligen
är onödigt. Det synes ej följdriktigt att anordna ett kungörelseförfarande
endast då sammanträde skall hållas, men ej eljest då inteckning innehaves
av okänd person eller av någon vars vistelseort är okänd. Därest
stadgande om rätt för ägodelningsdomare att utlysa sammanträde bibehål -

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

les, böra sålunda den punkt som angår kungörelse samt den följande punkten
utgå.

I detta sammanhang synes emellertid innebörden och omfattningen av den
besvärsrätt som tillkommer inteckningshavare, vilken ej varit att anse såsom
part i målet, vara förtjänt av största beaktande.

Enligt gällande rätt torde det vara praktiskt taget uteslutet att annan än
jordbrukskommissionen besvärar sig över beslut, varigenom ansökan om
sammanläggning bifalles (21 §). Därest besvär av inteckningshavare överhuvudtaget
kunna förekomma, avse de visserligen sammanläggningens giltighet,
men lagens villkor för sammanläggning äro sådana, att besvär knappast
någonsin lära vara att förvänta. Det torde kunna fastslås att, sedan beslut
om sammanläggning vunnit laga kraft, dess bestånd så gott som aldrig
torde äventyras på grund av möjligheten att anföra domvillobesvär.

Den föreslagna lagstiftningen kan befaras medföra avsevärd ändring härutinnan.
Det förutsättes att inteckningshavare skola vara att anse som sakägare
och måste räknas med att de ofta ej komma att underrättas om sammanläggningen.
Fråga kan exempelvis vara om en servitutsinteckning i fall
då den intecknade rättigheten ansetts icke röra mark som skall ingå i sammanläggningen
men det befinnes att servitutsavtalet bör så tolkas att detta
bedömande varit oriktigt. Vad angår innehavare av fordringsinteckning kan
det vara en svår bedömningsfråga om han blir lidande av sammanläggningen
eller ej — t. ex. med hänsyn till möjligheten att återbelåna inteckningen
och till räntefoten. I fall sådana som dessa lärer förutsättning för domvillobesvär
kunna vara för handen. Besvären få anföras inom sex månader efter
det inteckningshavaren erhöll kännedom om beslutet. Om besvären bifallas,
undanröjes sammanläggningen. Detta kan inträffa många år efter det sammanläggningen
ägt rum. Följderna kunna då bliva mycket olyckliga. Fråga
lärer t. o. m. kunna bliva om återgång av fång varpå sammanläggningen
grundats, inteckningar isom beviljats i den nya fastigheten bliva ogiltiga
o. s. v. Även om dylika komplikationer skulle bliva ovanliga, lärer man
dock få räkna med dem såsom i enstaka fall sannolika.

Hellre än att av nu anförda skäl låta hela förslaget i förevarande del förfalla
synes man dock böra, om möjligt, söka utfinna någon anordning varigenom
olägenheterna undvikas. Att låta inteckningshavares talan gå ut, ej
på sammanläggningens undanröjande utan på rättelse av inteckningsförhålladena
är en utväg som synes i och för sig följdriktig men isom ej väl överensstämmer
med det remitterade förslagets ståndpunkt beträffande villkoren
för sammanläggning i fall då sammanläggningen från början ej skulle
kommit till stånd, därest den inteckningshavare, vilkens rätt blivit kränkt,
då uttalat sin mening. Fn annan möjlighet vore alt göra det i det remitterade
förslaget berörda sammanträdet obligatoriskt och därtill anknyta ett
likaledes obligatoriskt stämningsförfarande. Men detta skulle bliva både
för omständligt och för dyrbart. Betydligt enklare skulle det ställa sig med
ett stämningsförfarande, genom vilket, därest ej alla inteckningshavare lämnat
medgivande till sammanläggningen och godkänt förslag till förmånsord -

300

Kungi. Maj:ts proposition zir 232.

ning, samtliga inkallas såsom partei\ Därmed skulle möjligheten av domvillobesvär
jämlikt 59 kap. 1 § 3 nya rättegångsbalken förfalla. Vill man nå
den grad av trygghet i fråga om de nybildade fastigheternas bestånd, som
måste anses eftersträvansvärd, torde det ej vara möjligt att göra kallelseförfarandet
mindre omfattande än nu ifrågasatts. Om förslaget godtages,
torde det bli mycket ovanligt att sammanläggning sökes där ej fastighetsägaren
träffat uppgörelse med alla inteckningshavarna. Mot det nu framförda
uppslaget kan göras den berättigade invändningen att det kan tänkas
medföra rättsförluster för inteckningsliavare, som ej nås genom stämningen.
Vid jämförelse med de menliga följderna av upprivna sammanläggningsbeslut
synes dock denna utväg vara att föredraga.

Ville man emellertid nöja sig med en anordning, som icke skapade samma
fullständiga säkerhet för sammanläggningens bestånd men lämnade möjlighet
öppen att taga hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet,
kunde det överlämnas åt domarens beprövande, om stämningsförfarandet
skulle tillämpas. Uttalade önskemål från sökanden borde därvid tillerkännas
stor betydelse.

Rimligt vore väl att stämningsförfarandet alltid finge bekostas av sökanden.

Justitierådet Nissen:

Såvitt av remissen framgår är ändamålet med sådant sammanträde som omtalas
i fjärde styckets andra punkt, att ägodelningsdomaren vid detta skall
kunna förhandla med inteckningshavarna om den blivande förmånsordningen.
Att anordna dylikt sammanträde är dock ej obligatoriskt, utan förslaget
utgår från att samrådet med inteckningshavarna kan och väl också i första
hand bör ske under andra former. Under sådana omständigheter och då inga
som helst rättsverkningar knutits till sammanträdets hållande, synes tillräcklig
anledning saknas att i lagen ge anvisning om denna möjlighet.

Vill man likväl behålla stadgandet härom lärer det dock knappast vara
görligt att i fråga om ett sammanträde av denna natur upprätthålla i lag
givna tvingande regler om sättet för dess utlysande. Ägodelningsdomaren kan
ju ändock hur han finner lämpligt kalla inteckningshavarna till en formlös
sammankomst, som i alla avseenden fyller det i lagen nämnda sammanträdets
funktioner. Fördelarna av den föreslagna ordningen beträffande sammanträdets
utlysande skulle huvudsakligen framkomma endast för det sällsynta fall
att någon inteckningshavare är okänd. Dels skulle det finnas en utsikt till att
han ger sig tillkänna och dels skulle, om så ej sker, han måhända, vid en ifrågasatt
tillämpning av reglerna om besvär över domvilla, anses hava blivit
»rätteligen stämd» genom kungörelsen och förty icke kunna under åberopande
av 59 kap. 1 § 3 nya rättegångsbalken anlita detta rättsmedel. Frånsett
att den sistnämnda påföljden med tanke på kungörelseförfarandets ringa effektivitet
icke synes tilltalande, torde dettas praktiska värde i sagda hänseenden
vara obetydligt.

Under alla omständigheter lärer fjärde styckets fjärde punkt böra utgå. Av

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

301

vad ovan yttrats torde framgå att dess direkta innehåll är självklart och om
av punkten motsatsvis skulle dragas den slutsatsen, att ett icke lagligen utlyst
sammanträde, till vilket icke alla av sammanläggningen berörda inteckningshavare
infunnit sig, ej skulle få hållas, skulle detta strida mot regeln
att ägodelningsdomaren får förhandla formlöst med rättsägarna.

Justitierddet Lawski:

Bestämmelserna om sammanträde med sakägarna för förhandling om »förmånsordning»
synas icke hava någon egentlig betydelse annat än för det undantagsfall,
att någon inteckningshavare, vars samtycke erfordras för genomförande
av den av ägodelningsdomaren åsyftade förmånsordningen, är okänd.
Är ingen inteckningshavare okänd, torde nämligen erforderliga godkännanden
av förmånsordningen komma att införskaffas av sökanden; skulle en förhandling
inför ägodelningsdomaren behövas, kan denna ske helt formlöst,
och vill en inteckningshavare icke närvara vid en sådan förhandling, innebär
det regelrätt, att han icke är villig att lämna något godkännande. I förstnämnda
fall åter måste man söka på något sätt få förbindelse med den okände
inteckningshavaren. För sådant ändamål synes icke olämpligt att, på sätt
i förslaget skett, giva föreskrifter om huru sammanträdet skulle utlysas. Särskilt
erfordras stadgande om kungörelse, eftersom sådan, i motsats till kallelse,
lärer skola bekostas av sökanden. Emellertid skulle det ej vara tillfredsställande,
om kungörelsen skulle få den betydelsen, att den förhindrade inteckningshavare,
vars rätt ansetts ej kunna beröras av sammanläggningen, att,
även om han ej varit närvarande, jämlikt 59 kap. 1 § 3 nya rättegångsbalken
anföra domvillobesvär över sammanläggningsbeslutet, därest han finner sin
rätt försämrad genom detta. Förslaget bygger nämligen på att en sådan
inteckningshavare ej skall behöva bevaka sin rätt i sammanläggningsärendet;
dock att skyldighet härutinnan åligger honom, om han blivit kallad till det
nyss berörda sammanträdet. Alla övriga inteckningshavare skyddas mot oväntade
beslut genom att deras samtycke måste lämnas för att förmånsordningen
skall bliva gällande, och den som erhållit kallelse synes — med nyss berörda
modifikation — berättigad att av kallelsen draga den slutsatsen att hans samtycke
till sammanläggningen erfordras. Ehuru hela det nu berörda spörsmålet
är av ringa praktisk betydelse, hemställes, till undvikande av att kungörelsen
får här omnämnd verkan, att i fjärde styckets tredje punkt stadgas, att till
ifrågavarande sammanträde skola de inteckningshavare som ägodelningsdomaren
finner beröras av sammanläggningen kallas genom kungörelse, som
minst fjorton dagar förut införes i allmänna tidningarna och, där så finnes
lämpligt, tidning inom orten, varjämte nämnda inteckningshavare, såvitt de
äro kända, samt sökanden skola inom samma tid kallas genom rekommenderade
brev.

15 §.

Lagrådet:

Enligt gällande rätt skall, då fråga är om avstyckning av mark för sammanläggning
eller under villkor att stamfastigheten ingår i sammanläggning, be -

302

Kungi. Maj:ts proposition nr 232.

slut om fastställelse å avstyckningen och förordnande om sammanläggning
av ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten givas i ett sammanhang. Skall
frågan om fastställelse å avstyckning av ifrågavarande slag prövas av länsstyrelsen,
vilken icke själv äger förordna om sammanläggning, gäller att länsstyrelsen
må meddela fastställelse allenast under villkor att förordnande gives
om sammanläggningen enligt vad därom är särskilt stadgat. Tanken är, att
avstyckningen icke skall få fastställas för sig med risk att sedan sammanläggningen
ej kommer till stånd. Bestämmelserna äro emellertid i viss mån ofullständiga.
Lagen reglerar icke verkningarna av att, sedan samtidigt fastställelsebeslut
och förordnande om sammanläggning givits, ettdera överklagas och
varder upphävt i högre rätt. Och om länsstyrelsen meddelat sådant villkorligt
beslut som nyss nämnts, finnas inga föreskrifter för den eventualiteten att
sammanläggningen av en eller annan anledning ej kommer till stånd, utan
själva förrättningen liksom länsstyrelsens beslut torde förbliva orubbade. Såvitt
känt hava väl några större olägenheter på grund av denna ofullständighet
icke visat sig i praktiken; emellertid kommer genom de nya bestämmelserna
kretsen av dem, som kunna klaga över sammanläggningsbeslut, att vidgas och
det synes icke uteslutet att denna omständighet ävensom den ökade användning
av sammanläggningsinstitutet, som de nu föreslagna lättnaderna i sammanläggningsvillkoren
lära komma att medföra, kunna giva frågan större
räckvidd.

Enligt lagrådets mening är det angeläget, att de nu anmärkta bristerna snarast
möjligt avhjälpas.

19 §.

Lagrådet:

Såsom en konsekvens av ändringen i paragrafens andra stycke torde även
i 12 § »domaren» böra utbytas mot »inskrivningsdomaren».

2. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 11, 12 och 13 §§ lagen
den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å

landet inom vissa delar av Kopparbergs län.

Lagrådet:

Såsom en konsekvens av ändringen i andra stycket av 13 § bör i 18 § enahanda
ändring vidtagas som lagrådet förordat i fråga om 12 § sammanläggningslagen.

3. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 om

fastighetsbildning i stad.

3 KAP.

3 §.

Lagrådet:

Vad lagrådet och ledamöter därav yttrat vid 14 § i det under 1 behandlade
lagförslaget har tillämpning jämväl beträffande förevarande paragraf.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

303

4 KAP.

3 §.

Lagrådet:

Vad lagrådet yttrat vid 8 § i det under 1 behandlade lagförslaget har
tillämpning även å denna paragraf.

Ur protokollet:
Åke Mossler.

304

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Kurigl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 11 april 1947.

Närvarande.

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
de utlåtanden som av lagrådet avgivits dels den 21 mars 1947 över
de den 17 januari 1947 till lagrådet remitterade förslagen till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, lag
angående ändrad lydelse av 25 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län, lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad samt lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18
juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område, dels ock den 28 mars 1947 över de den 31
januari 1947 till lagrådet remitterade förslagen till lag angående ändring i
lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet,
lag angående ändrad lydelse av 11, 12 och 13 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr
223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län samt lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917
(nr 269) om fastighetsbildning i stad.

Under hänvisning till det nära samband som rådde mellan de i förenämnda
lagrådsutlåtanden omförmälda lagförslagen hemställer föredraganden att få
till gemensam behandling upptaga dessa förslag och anför, efter redogörelse
för lagrådets utlåtanden, vidare följande.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 om
delning av jord å landet.

Beträffande 9 kap. 7 § har lagrådet i tydlighetens intresse hemställt, att
tredje stycket, som enligt det remitterade förslaget skulle utgå, måtte bibehållas
för fall, då fråga ej vore om servitut som tillkommit i sammanhang med

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

305

laga delning eller som avsåges i 7 a § lagen om servitut. Vad lagrådet sålunda
hemställt har jag ansett mig höra biträda.

Lagrådet har ansett tredje stycket av 19 kap. 1 § i det remitterade förslaget
böra uppdelas i två stycken på det sätt att dess första punkt utbrytes och får
bilda ett nytt fjärde stycke. Detta ändringsförslag torde vara lämpligt. Om emellertid
föreskriften i första punkten på detta sätt utbrytes till ett nytt fjärde
stycke, torde i stället för det föreslagna stadgandet i andra punkten böra såsom
ett tredje stycke i paragrafen bibehållas den för närvarande i 19 kap. 2 §
andra stycket meddelade bestämmelsen, att vad enligt detta kapitel gäller
om stamfastighet skall, där avstyckningen avser mark som är samfälld för
flera fastigheter, såvitt ej annorlunda stadgas, i tillämpliga delar gälla beträffande
dessa fastigheter. Att, såsom lagrådet framhållit, i det nu tillfogade
fjärde stycket med stamfastighet åsyftas vad som återstår av denna efter avstyckningen
är självfallet och torde icke behöva särskilt angivas.

Den av tre utav lagrådets ledamöter förordade ändringen beträffande 19
kap. 2 § har jag ansett mig böra godtaga, liksom lagrådets hemställan under
3 §.

Beträffande 19 kap. 4 § andra stycket i det remitterade förslaget har inom
lagrådet yppats tvekan om bestämmelsernas rätta innebörd. För att avsikten
med ifrågavarande bestämmelser skall komma till tydligare uttryck torde i
överensstämmelse med vad två av lagrådets ledamöter i gemensamt yttrande
förordat vissa jämkningar böra vidtagas. Först torde sålunda böra upptagas
den strängare regeln, att kraven på styckningsdels beskaffenhet icke må eftergivas,
såvitt ändamålet med avstyckningen kan med mindre avsteg från
nämnda krav tillgodoses på annat lämpligt sätt. Därefter torde för det fall,
att avstyckningen väl icke skulle träda lämplighetskravet för nära men dock
innebära ett eftersättande av de särskilda skyddsbestämmelserna för jordbruket
eller skogsbruket, böra föreskrivas, att vid tillämpningen av ifrågavarande
undantagsbestämmelse skall iakttagas, att i den mån jämkning kan ske ändringen
i fastighetsindelningen ej medför större men för jordbruket eller skogsbruket
än som är nödigt. Genom en sådan avfattning av stadgandet synes på
ett fullt otvetydigt sätt vara utmärkt, att där en tilltänkt avstyckning skulle innebära
ett åsidosättande av bestämmelserna i 3 § 1 eller 3 mom. till skydd för
bestående jordbruks- eller skogsfastighet, förrättningsmannen har att tillse,
att avstyckningen sker på ett sätt som ur jordbruksekonomisk synpunkt
medför minsta möjliga skada för styckningsfastiglieten. I detta sistnämnda
fall, där stamfastigheten även efter avstyckningen måste antagas bliva fullt
lämpad för sitt ändamål, synes det vara att gå för långt att vägra avstyckning
på den grund, att ändamålet med jorddelningen skulle kunna med mindre
skada för jordbruket eller skogsbruket vinnas genom avstyckning från annan
fastighet i orten. Det måste anses tillfyllest, att förrättningsmannen ålägges
tillse att där inom styckningsfastigheten mer än ett område kan anses tjänligt
för det avsedda ändamålet, avstyckning ej medgivcs av område, vars
frånskiljande skulle ur jordbruksekonomisk synpunkt medföra större olägenhet
än nödigt.

Bihany till riksduyens protokoll 1947. 1 samt. Nr 232.

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Med anledning av lagrådets anmärkning vid 19 kap. 13 § har 4 mom. i
paragrafen omarbetats i förtydligande syfte.

Vid behandlingen av 21 kap. har lagrådet framställt erinringar i vissa
hänseenden. De ändringar och tillägg som lagrådet funnit erforderliga ha
vidtagits.

Vid remissen till lagrådet förklarade jag mig förutsätta, att överlantmätaren
komme att instruktionsvis åläggas att underrätta lantbruksnämnden om
fastställelse- och tillståndsbeslut, som ur jordpolitisk synpunkt kunde antagas
vara av intresse för nämnden i dess verksamhet för jordbrukets rationalisering.
Med anledning av de ändringar som nu vidtagits i de föreslagna
reglerna om överklagande av fastställelsebeslut vill jag understryka lagrådets
uttalande därom, att det utan uttryckligt lagstadgande med full trygghet lärer
kunna förutsättas att överlantmätaren ej meddelar ett fastställelsebeslut utan
att lantbruksnämnden, med vilken han skall ha att nära samarbeta, blivit
i tillfälle att framställa sina erinringar mot förrättningen. Även i fråga om
vad överlantmätaren i detta avseende har att iakttaga torde instruktionsvis
närmare föreskrifter böra meddelas.

De i 21 kap. vidtagna ändringarna föranleda på sätt lagrådet framhållit
vissa jämkningar i den föreslagna lagens ingress och övergångsbestämmelser.
Dessa jämkningar ha företagits.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 om
sammanläggning av fastigheter å landet.

Beträffande 8 och 14 §§ har lagrådet hemställt, att de där givna stadgandena
om att rättighetshavares medgivande till sammanläggning ej fordras,
om denna är väsentligen utan betydelse för honom, måtte jämkas i anslutning
till ordalagen i 8 kap. 4 § jorddelningslagen. Till stöd för detta ändringsförslag
har lagrådet anfört, att när inteckningshavare kunde befaras
lida en aldrig sa ringa förlust på sammanläggningen, borde hans medgivande
till denna fordras men om, såvitt kunde bedömas, ändringen av inteckningshavarens
rätt bleve så obetydlig, att han ej riskerade förlust av något slag genom
densamma, borde hans medgivande kunna undvaras.

Lagrådets förslag, enligt vilket medgivande skulle fordras om det ej vore
uppenbart att sammanläggningen ej kunde lända vederbörande till skada,
synes mig kunna leda till att ägodelningsdomarna icke våga göra bruk av
bestämmelserna i fråga. Avsikten har ju icke varit, att varje som helst riskökning
uppenbarligen skulle vara utesluten. Man kan icke på förhand med
säkerhet veta hur förhållandena komma att framdeles utveckla sig, och det
kan icke vara rimligt att inteckningshavare och andra rättighetshavare skola
kunna hindra genomförandet av en lämpligare fastighetsindelning allenast
därför att en mindre skiftning i deras risk inträder. Deras ställning är beroende
av så många andra faktorer — icke minst nedåtgående konjunkturer —
att det ej kan skäligen begäras att det just i nu förevarande avseende skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

307

upprätthållas ett så strängt krav som lagrådet ifrågasatt. Med anledning av
ett exempel som lagrådet anfört vill jag framhålla, att det icke i första hand
är fråga om att göra skillnad mellan inteckningar på större och mindre belopp
utan att jämföra riskmarginalen före och efter den tillämnade sammanläggningen.
Den i det remitterade förslaget upptagna lydelsen -— som
redan godkänts i flera andra analoga sammanhang — torde alltså böra bibehållas.
Det kan ifrågasättas, om icke 8 kap. 4 § jorddelningslagen borde
jämkas till överensstämmelse med vad jag sålunda föréslagit, men tillräcklig
anledning att upptaga denna fråga nu har icke synts mig föreligga.

Vad angår de i 14 § fjärde stycket intagna bestämmelserna om upprättande
av förslag till förmånsordning synes man visserligen kunna förutsätta,
att ägodelningsdomaren i allmänhet genom sökanden erhåller besked i vad
mån inteckningshavarna äro villiga att medverka till sammanläggningen. Ej
sällan torde emellertid ägodelningsdomaren finna det ändamålsenligt att själv
träda i förbindelse med en eller flera inteckningshavare. Förhållandena kunna
då vara sådana att något resultat ej kan uppnås med mindre samtliga inteckningshavare,
som beröras av sammanläggningen, på en gång äro tillstädes.
Med tanke bl. a. på dylika fall har jag ansett det lämpligt att bibehålla det
stadgande, enligt vilket möjligheten att utsätta sammanträde med sakägarna
för förhandling om förmånsordningen anvisas ägodelningsdomaren. I och för
sig torde det icke vara nödvändigt att giva särskilda föreskrifter om sammanträdets
utlysande. Den som ej varit rätteligen stämd och ej heller fört
talan i målet kan emellertid på grund av 59 kap. 1 § 3 nya rättegångsbalken
anföra besvär över domvilla, om han anser sin rätt kränkt genom laga
kraftvunnet förordnande om sammanläggning, medan annan som är missnöjd
med sammanläggningsbeslut har att i vanlig ordning klaga inom fyra
veckor från beslutets dag. Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt att i
lagen upptagas tvingande regler om sammanträdets utlysande, vilka angiva
vad som erfordras för att vederbörande skall anses rätteligen kallad. Jag har
ej funnit skäl att ändra vad i detta hänseende stadgats i det remitterade förslaget.
Däremot har jag ansett fjärde punkten av 14 § fjärde stycket böra
utgå, enär den möjligen kan giva anledning till det missförståndet, att ägodelningsdomaren,
om han anser förhandling behöva ske med allenast vissa
kända inteckningshavare, skulle vara förhindrad att formlöst hålla sammankomst
med dessa.

Under 15 8 har lagrådet anfört, att bestämmelserna om fastställelse å avstyckning
och förordnande om sammanläggning i vissa angivna hänseenden
äro ofullständiga. Ehuru det torde vara otvivelaktigt att det nuvarande förfarandet
vid sammanläggning i samband med avstyckning icke är helt tillfredsställande,
har någon översyn i detta hänseende icke kunnat ske i förevarande
lagstiftningsärende. Denna fråga torde böra överlämnas till fastighetsbildningssakkunniga
för deras övervägande.

112 8 sammanläggningslagen har vidtagits en av lagrådet förordad formell
ändring.

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Övriga lagförslag.

I enlighet med lagrådets hemställan har 18 § i den s. k. Dalalagen jämkats
i formellt hänseende.

De ändringar som enligt vad jag i det föregående anfört vidtagits i 19
kap. 13 § 4 mom. i förslaget rörande jorddelningslagen samt i 14 § fjärde
stycket i förslaget angående sammanläggningslagen ha föranlett motsvarande
ändringar i 5 kap. 8 § 3 mom. och 3 kap. 3 § fjärde stycket fastighetsbildningslagen.

I övrigt har vad lagrådet uttalat beträffande 3 kap. 3 § och 4 kap. 3 §
fastighetsbildningslagen av skäl, som jag anfört i fråga om 8 och 14 §§
sammanläggningslagen, icke föranlett någon ändring i det remitterade förslaget.

Såsom framgår av det förut anförda ha de till lagrådet remitterade lagförslagen
i viss utsträckning underkastats omarbetning inom departementet
med anledning av de erinringar lagrådet framställt. I samband härmed ha
de skilda förslagen angående Dalalagen och fastighetsbildningslagen sammanförts,
varjämte vissa andra redaktionella jämkningar vidtagits. Efter
överarbetningen i departementet föreligga nu förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet;

2) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning
av fastigheter å landet;

3) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län;

4) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad; samt

5) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334)
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232. 309

Innehållsförteckning.

Sid.

Proposition............................................................ 1

Författningsförslag:

Lag angående ändring i lagen om delning av jord å landet................. 2

Lag angående ändring i lagen om sammanläggning av fastigheter å landet ... 19

Lag angående ändring i lagen med särskilda bestämmelser om delning av

jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län..................... 32

Lag angående ändring i lagen om fastighetsbildning i stad................. 35

Lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område............. 46

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den 17 januari 1947 ...... 48

Inledning........................................................... 48

Ändrade bestämmelser om avstyckning m. m............................ 52

Allmän översikt över förslaget....................................... 52

Yttranden...................................................... 57

Departementschefen.............................................. 70

De jordpolitiska villkoren för avstyckning............................. 74

Gällande rätt.................................................... 74

Fastighetsbildningssakkunniga..................................... 75

Yttranden...................................................... 89

Departementschefen.............................................. 109

Förhållandet till förslaget om ny byggnadslag......................... 129

Fastighetsbildningssakkunniga..................................... 129

Yttranden...................................................... 131

Departementschefen.............................................. 134

Förslaget till lag angående ändring i lagen om delning av jord å landet ... 137

Följ dförfattningar.................................................... 201

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 25 § lagen med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län............................................................. 201

Förslaget till lag angående ändring i lagen om fastighetsbildning i stad ... 201
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen om rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område 205
Lagförslag, bilagor till statsrådsprotokollet den 17 januari 1947 ............ 207

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den 31 januari 1947 ...... 221

Allmänna synpunkter................................................. 222

Yttrandena....................................................... 223

Departementschefen................................................ 228

Sammanläggningslagen............................................... 230

Dalalagen................... 267

Fastighetsbildningslagen.............................................. 268

Lagförslag, bilagor till statsrådsprotokollet den 31 januari 1947 ............ 270

Lagrådets utlåtande den 21 mars 1947 ..................................... 289

Lagrådets utlåtande den 28 mars 1947 ..................................... 297

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den 11 april 1947 ....... 304