Kung!. Maj:ts proposition Nr 210 (Proposition 1927:210)

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

Nr 210.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till taxeringsförordning;
given Stockholms slott den 4 mars 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till taxeringsförordning.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Lyberg.

■Bihang till riksdagens protokoll 1927.

1 samt.

ISO /m/7. (Nr 210.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Förslag

till

Taxeringsförordning.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Inledande stadganden.

1 *.

Taxering till beskattning enligt kommunalskattelagen, förordningarna om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, om kommunal progressivskatt och
om utjämningsskatt samt enligt lagen om skogsaceis verkställes av särskilda
beskattningsnämnder i den ordning här nedan angives.

Angående skyldighet för vissa i denna förordning omförmälda beskattningsnämnder
att taga befattning med frågor om avgiftsplikt enligt lagen
om allmän pensionsförsäkring stadgas i sistnämnda lag.

2 §.

1 mom. I denna förordning förstås med

allmän fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som skall verkställas
år 1928 och därefter vart femte år;

särskild fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som skall verkställas
de år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum;

taxering för inkomst eller förmögenhet: taxering till kommunal inkomstskatt,
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, kommunal progressivskatt eller
utjämningsskatt; samt

virkestaxering: taxering till skogsaceis.

Särskild fastighetstaxering, taxering för inkomst eller förmögenhet samt
virkestaxering sammanfattas under benämningen årlig taxering.

2 mom. Beteckningarna taxeringsår, beskattningsår och hemortskommun
hava i denna förordning samma innebörd som i kommunalskattelagen.

Huruvida någon är att anse såsom bosatt här i riket, skall avgöras efter
de i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen stadgade grunder.

Vad i denna förordning stadgas om person, som är här i riket bosatt,
skall äga tillämpning jämväl å person, som i Sverige stadigvarande vistas
utan att vara härstädes bosatt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

3 mom. Bär ej annat angives eller av sammanhanget framgår, förstås i
denna förordning med län jämväl Stockholm, med länsstyrelse jämväl överståthållarämbetet
samt med landskamrerare jämväl kamreraren vid överståthållarämbetets
avdelning för uppbördsärenden, enligt 15 § 1 mom. förordnat
allmänt ombud hos den mellankommunala prövningsnämnden ävensom
i 15 § 2 mom. omförmäld tjänsteman.

2 KAP.

Om beskattningsnämnder.

Olika slag av nämnder och deras verksamhetsområden.

3 §.

1 mom. Beskattningsnämnder vid allmän fastighetstaxering äro i första
instans

å landet: beredning snämnder, som uppgöra förslag till taxering, och
fastighetstaxering snämnder, som besluta om taxering, samt

1 städerna: fastighet staxering snämnder, som omedelbart verkställa taxering.

Beredningsnämndernas och fastighetstaxeringsnämndernas verksamhetsområden
äro beredningsdistrikt och fastighetstaxering sdistrikt.

Över dessa nämnder äro fastighetspr övning snämnder.

Varje län utgör för sig ett pr övning sdistrikt med en fastighetsprövningsnämnd.
Stockholms stad utgör ett särskilt prövningsdistrikt. Där tjänstgör
den i 2 mom. omförmälda prövningsnämnden för staden såsom fastighetsprövningsnämnd.

2 mom. Beskattningsnämnder vid årlig taxering äro i första instans
taxeringsnämnder, var och en inom sitt taxeringsdistrikt. En taxeringsnämnd
i Stockholm förordnas årligen av överståthållarämbetet att, utöver
nämnden eljest tillkommande göromål, såsom en för riket gemensam taxeringsnämnd
(den gemensamma taxeringsnämnden) handlägga ärenden, som
avses i 77 § 2 mom.

över dessa nämnder äro prövning snämnder.

Varje län utgör för sig ett prövningsdistrikt med en länspr övning snämnd.
Stockholms stad utgör ett särskilt prövningsdistrikt med en prövningsnämnd
(Stockholms stads prövningsnämnd).

Därjämte finnes en för hela riket gemensam prövningsnämnd (den mellankommunala
prövningsnämnden).

3 mom. Förutom de prövningsnämnder, som omtalas i 1 och 2 mom.,

4 Kungl. May.ts proposition Nr 210.

skola finnas dels för varje prövningsdistrikt en särskild prövning snämnd
och dels för hela riket en gemensam särskild mellankommunal prövningsnämnd.

4 §.

Indelning i beredningsdistrikt och fastighetstaxeringsdistrikt verkställes
av länsstyrelsen senast den 31 augusti samt indelning i taxeringsdistrikt för
årlig taxering senast den 30 november året näst före taxeringsåret.

Distrikten skola givas den omfattning, som betingas av vederbörande
nämnds arbetsuppgifter och anses lämplig för arbetets behöriga slutförande inom
därtill anslagen tid. När skäl därtill äro, må länsstyrelsen uppdela kommun
i två eller flera distrikt eller förena två eller flera landskommuner till ett
distrikt. I särskilda fall må länsstyrelsen vid uppdelning av kommun i flera
taxeringsdistrikt förordna, att vid taxering för inkomst eller förmögenhet
beträffande viss grupp eller vissa grupper skattskyldiga eller vid särskild
fastighetstaxering eller vid virkestaxering annan indelning skall tillämpas,
än som föreskrives för taxeringen i övrigt. Varje fastighetstaxeringsdistrikt
skall omfatta flera beredningsdistrikt.

Innan länsstyrelsen verkställer ny distriktsindelning i stad eller ändrar
därstädes tillämpad indelning, skall, utom vad angår Stockholm, yttrande
från magistraten eller stadsstyrelsen infordras.

Nämnder för allmän fastighetstaxering.

5 §.

1 mom. Beredningsnämnd består av ordförande, förordnad av länsstyrelsen,
och ledamöter, valda kommunvis till ett antal, som i samband med
indelningen i beredningsdistrikt bestämmes av länsstyrelsen med hänsyn
till beredningsdistriktets storlek och under iakttagande att ledamöterna
skola vara minst fyra och, om distriktet består av mer än en kommun,
minst två från varje kommun.

Ordföranden förordnas i samband med indelningen i beredningsdistrikt.

Ledamöterna ävensom suppleanter, en för varje ledamot, väljas av kommunalstämma
eller, där kommunalfullmäktige finnas, av dessa. Valet skall
förrättas senast den 15 oktober året näst före taxeringsåret. Om utgången
av valet skall den som därvid fört ordet omedelbart ufiderrätta ej mindre
de valda än även ordföranden i beredningsnämnden och länsstyrelsen.

2 mom. Besvär över val av ledamöter och suppleanter må anföras hos
länsstyrelsen senast före klockan tolv å femtonde dagen efter .valets förrättande
eller, om då är helgdag, å nästa söckendag därefter; och gälle i
övrigt om vals överklagande i tillämpliga delar vad i föi''ordningen om
kommunal styrelse på landet är stadgat angående besvär över kommunal -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

stämmas eller fullmäktiges beslut. Finner länsstyrelsen anledning förordna
om nytt val på grund därav, att vid valet någon grupp av skattskyldiga
icke, på sätt i 12 § 1 mom. sägs, blivit tillbörligen företrädd, har länsstyrelsen
att meddela föreskrift, huru många ledamöter för varje grupp skola
väljas. Varder det därefter företagna valet överklagat och befinnes detsamma
icke böra fastställas, äger länsstyrelsen utse ledamöter i nämnden.

Över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.

3 mom. Vid det tillfälle, då val av ledamöter och suppleanter i beredningsnämnden
verkställes, må bland de sålunda utsedda ledamöterna väljas
eu för varje kommun eller, där kommun omfattar flera beredningsdistrikt,
en för varje distrikt att på kommunens bekostnad deltaga i det i 59 § omförmälda
sammanträdet.

6 §.

1 mom. Fastighetstaxeringsnämnd består av ordförande samt på landet
sex och i stad fyra ledamöter.

Ordföranden förordnas av länsstyrelsen i samband med indelningen i
fastighetstaxeringsdistrikt.

Av ledamöterna förordnas en av länsstyrelsen och i övrigt inträda i
nämnden:

på landet:

a) två av länets landsting valda ledamöter;

b) vederbörande beredningsnämndsordförande eller, där denne förordnats
att vara ordförande i fastighetstaxeringsnämnden, annan, som av länsstyrelsen
utses i hans ställe; ävensom

c) två kommunvis av kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige
finnas, av dessa valda ledamöter, av vilka minst en skall hava tjänstgjort
i beredningsnämud inom vederbörande kommun;

och skola dessa ledamöter tjänstgöra, de av landsting valda i hela taxeringsdistriktet,
beredningsnämndsordföranden eller den i hans ställe utsedda
ledamoten, då fråga är om taxering av fastighet inom ordförandens beredningsdistrikt,
samt de av kommun valda, då fråga är om taxering av fastighet
inom kommun, för vilken de valts; samt

i stad:

tre av stadsfullmäktige eller, där stadsfullmäktige icke finnas, av allmän
rådstuga valda ledamöter.

Val av ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd jämte suppleanter, en för
varje ledamot, förrättas av landsting å lagtima möte, av kommunalstämma
eller kommunalfullmäktige i december månad och av stadsfullmiiktige eller
allmän rådstuga i september månad året näst före taxeringsåret.

Om utgången av val, som förrättats av landsting, underrättas såväl de
valda som länsstyrelsen. Om övriga i denna paragraf omförmälda val har
den som därvid fört ordet att underrätta ej mindre de valda än även ordföranden
i fastighetstaxeringsnämnden och länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

2 mom. Över landskommunernas ock städernas val av ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd
må besvär anföras i enahanda ordning, som är stadgad
i 5 § 2 mom. första punkten. Vad i övrigt finnes stadgat i samma mom.
skall hava motsvarande tillämpning å här ifrågavarande val.

7 §.

1 mom. Fastigketsprövningsnämnd i län skall bestå av minst tolv, högst
tjugufyra ledamöter. Ledamöterna utses av länsstyrelsen före utgången av
april månad under taxeringsåret

till hälften bland dem, som deltagit i fastighetstaxeringsnämndernas arbete
efter förordnande av länsstyrelsen eller val av landsting,

till en fjärdedel bland dem, som deltagit i samma arbete efter val av
kommun, samt

till en fjärdedel bland personer inom länet, vilka icke deltagit i nämnda
arbete men genom sin verksamhet kunna antagas besitta sakkunskap i
fråga om fastighetsvärdering.

Enligt samma grunder utser länsstyrelsen suppleanter till antal, motsvarande
minst hälften av antalet ordinarie ledamöter i nämnden.

2 mom. Vid sammankomst med fastighetsprövningsnämnd i län skall
landshövdingen vara ordförande med rättighet att deltaga i överläggningarna
men ej i besluten. Vid förfall för landshövdingen skall efter nämndens
val en av dess ledamöter tjänstgöra såsom ordförande. Därest vid sådant
val särskild ordförande erfordras, skall landskamreraren tjänstgöra såsom
sådan.

Nämnder för årlig'' taxering.

8 §.

1 mom. Taxeringsnämnd består av ordförande och ledamöter.

2 mom. Länsstyrelsen förordnar årligen i samband med indelningen i
taxeringsdistrikt dels ordförande i taxeringsnämnden och dels en person att
i egenskap av kronoombud vara ledamot i nämnden. Den senare deltager i
virkestaxering endast i det fall att kommunombud eller skogsvårdsombud,
varom nedan förmäles, icke utsetts.

3 mom. För varje kommun eller, där kommun blivit delad i flera taxeringsdistrikt,
för varje distrikt väljer på landet kommunalnämnden och i
stad drätselkammaren, i Stockholm drätselnämnden, en person att i egenskap
av kommunombud vara ledamot i taxeringsnämnden, då fråga är om
taxering inom kommunen eller distriktet; dock skall kommunombud ej deltaga
i den gemensamma taxeringsnämndens överläggningar och beslut. På

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ansökan av kommun må, när särskilda skäl därtill äro, länsstyrelsen medgiva,
att kommunombud ej skall väljas för kommunen.

Kommunombud jämte suppleant för honom väljes i januari månad, förste
gången år 1928 och därefter vart fjärde år. Därest på grund av kommunombuds
eller suppleants avgång eller till följd av ändring i distriktsindelningen
nytt val erfordras under perioden, skall ofördröjligen sådant val företagas
för återstoden av perioden. Om utgången av val av kommunombud
och suppleant för honom skall den som därvid fört ordet omedelbart underrätta
ej mindre de valda än även ordföranden i taxeringsnämnden och länsstyrelsen.

4 mom. Därjämte skola ledamöter i taxeringsnämnden ävensom suppleanter,
en för varje ledamot, väljas på landet av kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige
finnas, av dessa samt i stad av stadsfullmäktige eller, där
stadsfullmäktige icke finnas, av allmän rådstuga. Antalet här avsedda ledamöter
skall, om taxeringsdistriktet består av en kommun eller del av kommun,
bestämmas i sammanhang med valet och utgöra minst tre, högst sju. Består
taxeringsdistriktet av två eller flera kommuner, bestämmes antalet ledamöter
från varje kommun av länsstyrelsen i samband med indelningen i taxeringsdistrikt
med iakttagande av att ledamöterna skola vara högst fyra från varje
kommun, dock sammanlagt högst tio. Valet skall förrättas under december
månad för nästkommande år. Om utgången av valet skall den som därvid
fört ordet omedelbart underrätta ej mindre de valda än även ordföranden i
taxeringsnämnden.

Över de i detta mom. omförmälda val må besvär anföras i enahanda ordning,
som är stadgad i 5 § 2 mom. första punkten. Vad i övrigt finnes stadgat i
samma mom. skall hava motsvarande tillämpning å här ifrågavarande val.

5 mom. Vid virkestaxering skall såsom ledamot i taxeringsnämnden deltaga
en av skogsvårdsstyrelsen eller, då fråga är om taxering av virke från
skyddsskogar eller från skogar, som lyda under lagen om vård av vissa
skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden,
en av vederbörande över jägmästare utsedd ledamot (skogsvårdsombud). Skogsvårdsstyrelsen
eller överjägmästaren må dock, då skäl därtill äro, besluta
att icke utse skogsvårdsombud för visst eller vissa distrikt.

Skogsvårdsombud jämte suppleant för honom utses senast den 15 februari
under taxeringsåret. Till ombud eller suppleant må utses en av de i 4 mom.
omförmälda ledamöterna. Om sitt val skall skogsvårdsstyrelsen eller överjägmästaren
ofördröjligen underrätta ej mindre de utsedda än även ordföranden
i taxeringsnämnden och länsstyrelsen. Har skogsvårdsstyrelse eller
överjägmästare beslutat att icke utse skogsvårdsombud, skola ordföranden
i taxeringsnämnden och länsstyrelsen underrättas härom.

9 §.

1 mom. Länsprövningsnämnderna och Stockholms stads prövningsuämnd
skola bestå av minst åtta, högst femton ledamöter, vilka utses årligen av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

länsstyrelsen bland personer, som äro valbara till ledamöter i taxeringsnämnd
inom prövningsdistriktet. Minst halva antalet skall utses bland dem som
jämlikt 89 § därtill föreslås.

Enligt samma grunder utser länsstyrelsen suppleanter till antal, motsvarande
minst hälften av antalet ordinarie ledamöter i nämnden.

2 mom. Vid sammankomst med länsprövningsnämnd skall landshövdingen
och vid sammankomst med Stockholms stads prövningsnämnd överståthållaren
eller, om han icke är tillstädes, underståthållaren vara ordförande
med rättighet att deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Vid
förfall för landshövdingen eller för över- och underståthållaren skall efter
nämndens val en av dess ledamöter tjänstgöra såsom ordförande. Därest
vid sådant val särskild ordförande erfordras, skall ordet föras av landskamreraren.

10 §.

Den mellankommunala prövningsnämnden utgöres av ordförande och sju
ledamöter, vilka årligen utses av Kungl. Maj:t. En av ledamöterna skall
förordnas till vice ordförande att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i hans
ställe. För varje ledamot utser Kungl. Maj:t en suppleant.

Varje länsstyrelse skall årligen i skrivelse, som senast den 31 maj insändes
till finansdepartementet, nämna två personer, lämpliga att deltaga i den
mellankommunala prövningsnämndens arbete. Bland de sålunda nämnda
utser Kungl. Maj:t minst fyra av ledamöterna samt deras suppleanter.

11 $.

1 mom. De särskilda prövningsnämnderna i prövningsdistrikten bestå av
tre ledamöter, vilka den ordinarie prövningsnämnden utser inom sig. I enahanda
ordning utses två suppleanter.

Å dessa prövningsnämnder skola bestämmelserna i 9 § 2 mom. hava motsvarande
tillämpning, i

2 mom. Den särskilda mellankommunala prövningsnämnden utgöres av
dels ordföranden i den mellankommunala prövningsnämnden eller vid
förfall för honom vice ordföranden, dels två ledamöter, vilka den ordinarie
nämnden utser inom sig. För ledamöterna utses i enahanda ordning två
suppleanter.

För beskattningsnämnderna gemensamma bestämmelser.

12 %.

1 mom. Till medlemmar i beskattningsnämnd böra utses redliga och allmänt
aktade personer, som kunna antagas besitta nödig insikt och erfarenhet
för taxeringens verkställande. Vid kommuns'' val av ledamöter i dylik
nämnd skall tillses, att, såvitt möjligt är, såväl ägare eller brukare av
fastighet som rörelseidkare, arbetare och andra inkomsttagare komma att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

äga säte och stämma i nämnden samt att kännedom om vederbörande distrikts
olika delar kommer att företinnas inom densamma.

2 mom. Magistratsperson, häradsskrivare eller landsfiskal må ej utan
laga förfall avsäga sig länsstyrelses förordnande att vara ordförande eller
ledamot i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd eller taxeringsnämnd.

Envar annan är skyldig att, såvida han är inom vederbörande nämnds
distrikt boende och icke under minst fem år deltagit i taxeringsarbetet
inom distriktet eller är av laga förfall hindrad, mottaga uppdrag
att vara ordförande eller ledamot i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd
eller taxeringsnämnd.

3 mom. Av kommun må till ledamot eller suppleant i beredningsnämnd,
fastighetstaxeringsnämnd eller taxeringsnämnd utses allenast den, som är
inom kommunen mantalsskriven, och av landsting må till ledamot eller
suppleant i fastighetstaxeringsnämnd utses allenast den, som är mantalsskriven
i kommun inom fastighetstaxeringsdistriktet; och må ej annan väljas än
den, som tillika under året näst före taxeringsåret haft att utgöra allmän
kommunalskatt till kommunen eller statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och jämväl, i den mån utskylderna vid tiden för valet varit förfallna,
erlagt desamma.

4 mom. Medlem i beskattningsnämnd skall vara svensk medborgare.

Ej må dylikt uppdrag utövas av den, som är omyndig eller försatt i
konkurstillstånd, ej heller av den, som är förklarad ovärdig att i rikets
tjänst vidare nyttjas eller som eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd
icke må utöva allmän befattning eller som genom utslag, vilket
ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till dylik straffpåföljd eller som bistånd
under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller
som är förklarad ovärdig att föra annans talan inför rätta.

13 §.

Beredningsnämnds, fastighetstaxeringsnämnds eller taxeringsnämnds vid
utlyst sammanträde närvarande medlemmar äga att, om det för taxeringsförrättningens
fortgång erfordras och utsedd suppleant för tillfället icke finnes
att tillgå, inkalla annan till ledamot valbar person att i förrättningen deltaga,
dock icke såsom ersättare för av länsstyrelse förordnad medlem i nämnden,
för kommunombud eller för skogsvårdsombud.

14 §.

1 mom. Beskattningsnämnd så ock ordförande i taxeringsnämnd äger att
för utförande av sitt uppdrag i mån av behov åtnjuta biträde av sakkunnig,
som, då fråga är om biträde åt annan beskattningsnämnd än prövningsnämnd
eller om biträde åt ordförande i taxeringsnämnd, tillkallas av vederbörande
ordförande efter samråd med landskamreraren, då fråga är om
biträde åt fastighetsprövningsnämnd, länsprövningsnämnd eller Stockholms
stads prövningsnämnd, förordnas av länsstyrelsen samt, då fråga är om

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

biträde åt den mellankommunala prövningsnämnden, utses av nämnden.
Finner landskamrerare nödigt att vid handläggning av taxeringsfrågor anlita
biträde av sakkunnig, må han själv tillkalla sådan.

2 mom. Hos länsstyrelsen skall, efter Kungl. Maj:ts närmare föreskrift,
anställas erforderligt antal i bokföring sakkunniga personer med åliggande
att efter anmodan lämna biträde, som i 1 mom. sägs. I mån av behov äger
länsstyrelsen jämväl träffa avtal med erforderligt antal i skogshushållning
kunniga personer att, då de jämlikt 1 mom. därtill kallas, biträda vid
taxering av skogsmark och växande skog samt vid virkestaxering. Landskamreraren
meddelar de sakkunniga nödiga anvisningar för fullgörandet av
deras uppdrag.

3 mom. Ordförande i beredningsnämnd, i fastighetstaxeringsnämnd eller
i taxeringsnämnd äger anlita skrivbiträde, som av ordföranden tillkallas. Vid
uppläggandet och kompletterandet av de längder, som skola föras hos fastighetstaxeringsnämnd
och taxeringsnämnd, skall i stad, där magistrat finnes,
erforderligt biträde lämnas av uppbörds- eller annan tjänsteman, som ställes
till förfogande i Stockholm av överståthållarämbetet och i annan stad av
magistraten.

15 §.

1 mom. Kungl. Maj:t förordnar årligen en person att vara allmänt ombud
hos den mellankommunala prövningsnämnden med skyldighet att fullgöra
de åligganden, som hos annan prövningsnämnd ankomma på landskamreraren,
och ställer till hans förfogande lämpligt antal biträden. Kungl.
Maj:t utser protokoll- och längdförare hos nämnden.

2 mom. Där så anses oundgängligen nödvändigt, må länsstyrelse ävensom
överståthållarämbetet, efter Kungl. Maj:ts medgivande, förordna person med
länsbokhållares kompetens att beträffande vissa taxeringsärenden eller vissa
grupper av sådana ärenden fullgöra de åligganden, som enligt denna förordning
åvila landskamreraren och kamreraren vid överståthållarämbetets
avdelning för uppbördsärenden.

B KAP.

Om uppgifter till ledning vid taxering.

I. Deklarationer och andra uppgifter vid allmän fastighetstaxering.

16 §.

1 mom. Ägare av fastighet är skyldig att utan anmaning till ledning
för allmän fastighetstaxering avgiva deklaration (allmän fastighetsdeklaration).
Därest fastighet innehaves av någon, som enligt 13 § kommunalskattelagen
är att anse såsom ägare eller är i ägares ställe skattskyldig,
skall vad nu sagts om ägare i stället gälla sådan innehavare.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Allmän fastighetsdeklaration skall innehålla uppgifter om fastighetens areal
av olika ägoslag, användning och byggnader, gällande brandförsäkringsvärde,
den senast för fastigheten erlagda köpeskillingen, hyror och därmed jämförlig
avkastning av fastigheten samt till fastigheten hörande särskilda förmåner
ävensom, beträffande jordbruksfastighet, om åkerjordens dränering, kreatursbesättningen
och skogen.

År jordbruksfastighet upplåten på arrende, skall nu föreskriven deklarationsplikt
i fråga om åkerjordens användning och dess dränering samt
om kreatursbesättningen åvila arrendatorn i stället för ägaren eller innehavaren.

Kungl. Maj:t må föreskriva, att vid avgivande av allmän fastighetsdeklaration
utöver de uppgifter, som nu sagts, uppgifter skola lämnas för statistiskt
ändamål.

Allmän fastighetsdeklaration skall avgivas å blankett enligt formulär, som
i enlighet med vad nu sagts fastställes av Kungl. Maj:t.

2 mom. Har efter avlämnandet av allmän fastighetsdeklaration men före
taxeringsårets ingång fastighet eller del därav övergått till ny ägare eller
därmed likställd innehavare, äro såväl den förutvarande som den nye ägaren
eller innehavaren skyldiga att inom tio dagar därefter härom göra anmälan
till vederbörande beredningsnämnds ordförande på landet eller fastighetstaxeringsnämnds
ordförande i stad eller till länsstyrelsen; och bör i fall,
då genom överlåtelse fastighet blivit uppdelad, överlåtelsehandlingen i huvudskrift
eller bestyrkt avskrift företes.

3 mom. Efter anmaning av ordföranden i beredningsnämnden eller i fastighetstaxeringsnämnden
eller av landskamreraren vare ägare eller därmed
likställd innehavare av fastighet skyldig att till ledning vid fastighetens
taxering avgiva uppgift jämväl angående andra förhållanden, än dem som
finnas angivna i deklarationsformuläret.

17 §.

Till ledning vid allmän fastighetstaxering skola följande handlingar
avlämnas:

a) av häradsskrivare eller vederbörande tjänsteman i annan stad än Stockholm
:

de till honom, enligt vad därom är särskilt stadgat, från domaren på
landet och rätten i stad överlämnade lagfartsförteckningarna för tiden från
och med den 1 juli året näst före det, då allmän fastighetstaxering senast
ägde rum, till och med den 30 juni det år, då uppgiften skall avlämnas;

b) av hypoteksinrättning:

uppgift å det värde, vartill i hypoteksinrättningen till belåning anmäld
fastighet blivit uppskattad vid värdering, som blivit för dylikt låns
erhållande anställd och godkänd under tiden från och med den 1 juli året
näst före det, då allmän fastighetstaxering senast ägde rum, till och med
den 30 juni det år, då uppgiften skall avlämnas;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

c) av brandförsäkringsanstalt:

uppgift rörande försäkringsvärdet å de till annan fastighet än .jordbruksfastighet
hänförliga byggnader, som blivit hos anstalten försäkrade mot
brandskada eller vilkas försäkring till beloppet förändrats under tiden från
och med ingången av det år, då uppgiften skall avlämnas, till och med utgången
av augusti månad samma år; och bör dylik uppgift meddelas särskilt
för varje fastighet samt, då uppgift ej avser hela byggnadsbeståndet å
en fastighet, redogörelse även lämnas för gällande, av anstalten meddelade
brandförsäkringar å övriga på samma fastighet uppförda byggnader.

18 §.

Länsstyrelsen har att i den omfattning, sådant kan anses nödigt eller
lämpligt, i fråga om enskilda skogar med inskränkt dispositionsrätt, för vilka
nyare hushållningsplaner finnas upprättade, från vederbörande revirförvaltare,
i god tid innan de i 58 § 1 mom. andra stycket omförmälda längderna
skola upprättas, infordra för taxeringen erforderliga uppgifter ur hushållningsplanerna.

19 §.

1 mom. Allmän fastighet sdeklaration samt uppgift enligt 17 § skola avlämnas
senast den 15 september året näst före det, då allmän fastighetstaxering
skall äga rum, och ingivas:

när fråga är om deklaration eller om uppgift enligt 17 § c),
beträffande fastighet på landet: till ordföranden i beredningsnämnden för
det beredningsdistrikt, landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt eller länsstyrelsen
i det län, där fastigheten är belägen;

beträffande fastighet i Stockholm: till överståthållarämbetet; och
beträffande fastighet i annan stad: till ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden
för det distrikt, magistraten eller stadsstyrelsen i den stad eller
länsstyrelsen i det län, där fastigheten är belägen; samt
när fråga är om uppgift enligt 17 § a) eller b),
beträffande fastighet i Stockholm: till överståthållarämbetet; och
beträffande fastighet annorstädes: till länsstyrelsen.

2 mom. Uppgift eller upplysning till ledning vid allmän fastighetstaxering,
som skall avgivas på grund av anmaning, avlämnas inom den i anmaningen
angivna tid till den, som utfärdat anmaningen.

3 mom. Uppgifter enligt 17 § skola vid avlämnandet vara ordnade kommun-
eller församlingsvis; och skall medelst särskilda omslag eller annorledes
vara tydligt utmärkt, vilken kommun eller församling varje grupp
av uppgifter avser.

20 §.

Underlåter någon, som är skyldig avgiva allmän fastighetsdeklaration eller
i 17 § c) omförmäld uppgift, att inom föreskriven tid avgiva dylik deklaration
eller uppgift, och efterkommer han icke heller anmaning att fullgöra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

berörda skyldighet, må för deklarationens eller uppgiftens införskaffande
anlitas biträde av länsstyrelsen, som, därest deklarationen eller uppgiften
prövas vara för fastighetstaxeringen erforderlig, äger förelägga den försumlige,
därest han icke är offentlig tjänsteman, lämpligt vite. Länsstyrelsen
äger meddela vitesföreläggande jämväl då hypoteksinrättning icke inom föreskriven
tid avlämnat uppgift enligt 17 § b) och icke efterkommit anmaning
att avlämna sådan uppgift. Krono- eller stadsbetjänt, som verkställer delgivning
av dylikt föreläggande, äger att därför av den försumlige undfå
gottgörelse med fem kronor för varje förrättning.

Vad nu sagts skall hava motsvarande tillämpning, då anmaning att förete
överlåtelsehandling enligt 16 § 2 mom. eller att avlämna uppgift enligt 16 §
3 mom. icke efterkommits.

II. Deklarationer och andra uppgifter vid särskild fastighetstaxering.

21 §.

1 mom. Har vid ingången av år, då särskild fastighetstaxering äger
rum, beträffande viss fastighet förhållande förelegat av beskaffenhet att böra
jämlikt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen föranleda åsättande av nytt
taxeringsvärde, är fastighetens ägare eller därmed likställd innehavare skyldig
att utan anmaning till ledning för fastighetens taxering det året avgiva
deklaration (särskild fastighetsdeklaration).

Har fastighet eller komplex av fastigheter, som vid senaste fastighetstaxering
behandlats som taxeringsenhet, därefter uppdelats mellan flera
ägare eller innehavare, skola dylika deklarationer avgivas av samtliga ägare
eller innehavare, av envar beträffande hans del av taxeringsenheten.

Särskild fastighetsdeklaration skall avfattas å blankett enligt formulär,
som fastställes av Kungl. Maj:t, och innehålla upplysning om det förhållande,
som skall föranleda åsättande av nytt taxeringsvärde, ävensom i erforderliga
delar sådana uppgifter beträffande fastigheten, som omförmälas i 16 §.

2 mom. Efter anmaning av ordföranden i taxeringsnämnden eller landskamreraren
vare ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, även
om han förmenar, att sådant förhållande, som enligt 1 mom. föranleder
deklarationsplikt, icke förelegat, skyldig avgiva särskild fastighetsdeklaration
rörande fastigheten.

3 mom. Ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet är efter
anmaning av taxeringsnämndens ordförande eller landskamreraren skyldig
att till ledning vid fastighetens taxering avgiva uppgift jämväl angående
andra förhållanden, än dem som angivas i deklarationsformuläret.

22 §.

Varje år, då särskild fastighetstaxering äger rum, skall av brandförsäkringsanstalt
avlämnas uppgift, som i 17 § c) sägs, beträffande byggnader, som

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

under nästföregående år blivit hos anstalten försäkrade mot brandskada
eller vilkas försäkring under samma tid till beloppet förändrats; och bör
dylik uppgift meddelas särskilt för varje fastighet samt, då uppgift ej avser
hela byggnadsbeståndet, redogörelse även lämnas för gällande, av anstalten
meddelade brandförsäkringar å övriga på samma fastighet uppförda byggnader.

23 §.

1 mom. Särskild fastighetsdeklaration, som jämlikt 21 § 1 mom. skall
avgivas utan anmaning, samt uppgift enligt 22 § skola avlämnas senast den
15 februari under taxeringsåret och ingivas

beträffande fastighet i Stockholm: till överståthållarämbetet; och

beträffande fastighet annorstädes: till ordföranden i taxeringsnämnden för
det distrikt, länsstyrelsen i det län, magistraten eller stadsstyrelsen i den
stad eller landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt, där fastigheten är belägen.

2 mom. Särskild fastighetsdeklaration på grund av 21 § 2 mom. samt
annan uppgift eller upplysning till ledning vid särskild fastighetstaxering,
som på grund av anmaning skall avgivas, avlämnas inom den i anmaningen
angivna tid till den, som utfärdat anmaningen.

3 mom. Uppgifter enligt 22 § skola vid avlämnandet vara ordnade
kommun- eller församlingsvis; och skall medelst särskilda omslag eller
annorledes vara tydligt utmärkt, vilken kommun eller församling varje grupp
av uppgifter avser.

24 %.

Underlåter någon att behörigen avlämna särskild fastighetsdeklaration
eller annan uppgift eller upplysning till ledning vid särskild fastighetstaxering,
skola stadgandena i 20 § hava motsvarande tillämpning.

III. Deklarationer och andra uppgifter vid taxering för inkomst eller

förmögenhet.

Uppgifter till ledning för egen taxering.

25 $.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga äro, där ej annat följer av stadgandet
i 3 mom., skyldiga att utan anmaning till ledning för egen taxering för inkomst
eller förmögenhet avlämna deklaration (självdeklaration) nämligen:

1) verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit
registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, samt ekonomisk
förening, så ock annan juridisk person, som antingen under beskattningsåret
haft förvärvskälla av beskaffenhet, att skattskyldighet för därav härflytande
inkomst åligger honom enligt kommunalskattelagen eller förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, eller enligt 12 § nämnda förordning
är skattskyldig för förmögenhet;

Kungl. Maj.ts proposition Nr 210.

2) fysisk person, som

a) nästföregående år varit taxerad till kommunal inkomstskatt eller till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt; eller

b) under beskattningsåret haft inkomst av beskaffenhet, att skattskyldighet
därför åligger honom enligt kommunalskattelagen eller förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, eller vid samma års utgång ägt förmögenhet,
för vilken han är skattskyldig enligt nämnda förordning, därest
den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten i någon kommun eller
den till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten jämte en
sextionde! av förmögenheten uppgått, i fråga om sådan person som varit här
i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, till minst 600
kronor och, i fråga om annan person, till minst 100 kronor.

Vid bedömandet av fysisk persons deklarationsplikt skall, om han är gift,
hänsyn tagas, förutom till hans egen inkomst och förmögenhet, även till
sådan boets eller andra makens inkomst och förmögenhet, däröver förvaltningen
rättsligen tillkommit honom. Har skattskyldig barn, skall hänsyn
tagas jämväl till barnets förmögenhet, därest han enligt förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall taxeras därför.

Vid tillämpning av vad i första stycket under 2) b) är stadgat skall i
fråga om svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning hos utländsk
makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning
och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands, så ock i
fråga om sådan persons hustru samt barn under 16 år, därest de äro svenska
medborgare och bo hos honom, så anses, som om den skattskyldige varit
bosatt här i riket. Person, som tillhör främmande makts härvarande beskickning
eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning
och som icke är svensk medborgare, så ock sådan persons hustru samt
barn under 16 år, vilka bo hos honom och icke äro svenska medborgare,
anses däremot vid tillämpningen av vad i första stycket under 2) b) är stadgat
icke vara här i riket bosatta.

Avlider skattskyldig, skall i fråga om deklarationsplikt för oskift dödsbo
efter honom, försåvitt angår det beskattningsår, under vilket dödsfallet inträffade,
tillämpas vad som skolat gälla för den avlidne.

2 mom. Efter anmaning, av ordföranden i taxeringsnämnden eller av landskamreraren
vare jämväl den, som icke på grund av bestämmelserna i 1 mom.
har deklarationsplikt, skyldig att avgiva självdeklaration.

3 mom. Lapp är ej skyldig avgiva deklaration för inkomst av renskötsel
eller i sådan rörelse nedlagd förmögenhet, och skall förty vid tillämpning
av bestämmelsen i 1 mom. första stycket under 2) b) så anses, som om
dylik inkomst eller förmögenhet ej vore underkastad beskattning, önskar
lapp avgiva uppgift om inkomst eller förmögenhet, som nu sagts, må uppgift
härom lämnas i självdeklaration, vilken avlämnas i vanlig ordning,
eller ock särskild uppgift angående renskötsel avgivas på sätt i 41 § stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

26 %.

Självdeklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å blankett
enligt formulär, som av Kungl. Maj:t fastställes i anslutning till här
nedan meddelade bestämmelser. Dock må, där deklaration infordrats av
ordförande i taxeringsnämnd jämlikt 25 § 2 mom., de erforderliga upplysningarna
meddelas muntligen inför ordföranden, som inför desamma å
deklarationsblankett och därå tager den deklarationspliktiges underskrift.

27 §.

Självdeklaration är dels allmän självdeklaration, dels särskild självdeklaration.

Deklarationspliktig skall i den kommun, där han skall taxeras till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, avgiva allmän självdeklaration till ledning
vid sådan taxering och vid taxering till kommunal inkomstskatt i samma
kommun samt i annan kommun, där han skall taxeras till kommunal
inkomstskatt, särskild självdeklaration till ledning vid taxering till dylik
skatt. Deklarationspliktig, som icke är skattskyldig till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt, skall avgiva särskild självdeklaration i varje kommun,
där han skall taxeras till kommunal inkomstskatt.

Finnes inom kommun administrativt område, inom vilket menighet äger
utöva beskattningsrätt, och skall deklarationspliktig taxeras för inkomst
eller förmögenhet såväl inom sådant område som inom annan del av kommunen,
skall, därest de delar av kommunen, varom sålunda är fråga, tillhöra
olika taxeringsdistrikt, med avseende å självdeklarations avgivande så anses,
som om varje sådant distrikt utgjorde särskild kommun.

28 §.

Allmän självdeklaration skall upptaga:

1) den skattskyldiges namn, hemortskommun, där sådan finnes, och hemvist
därstädes, beträffande utlänning nationalitet, beträffande utländsk juridisk
person det land, där styrelsen har sitt säte, samt beträffande skattskyldig,
som allenast under del av beskattningsåret varit i riket bosatt, uppgift om
den tid, han sålunda haft bostad härstädes;

2) alla förvärvskällor, beträffande vilka skattskyldighet för beskattningsåret
åligger den skattskyldige; och skall därvid i fråga om förvärvskälla, i
vilken fastighet, underkastad fastighetsskatt, blivit använd, särskilt angivas
dels beskaffenheten av den skattskyldiges innehav av fastigheten, dels fastighetens
taxeringsvärde året näst före taxeringsåret eller, om sådant värde
det året icke varit fastigheten åsatt, dess eljest antagliga värde vid taxeringsårets
ingång, dels ock, därest fastigheten icke använts i förvärvskällan under
hela beskattningsåret eller fastigheten där använts endast till viss del, huru
lång tid eller till vilken del fastigheten sålunda använts;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210. 17

3) de intäkter och de avdrag, som äro att hänföra till varje förvärvskälla; 4)

de allmänna avdrag, som den skattskyldige yrkar få tillgodonjuta vid
taxeringen;

5) de särskilda kommuner och de särskilda administrativa områden inom
kommun, där inkomsten bör beskattas, med uppgift om den ort, där huvudkontor
funnits, och om huru stor del av inkomsten enligt den skattskyldiges
åsikt belöper å varje kommun eller område; ävensom

6) den skattskyldiges tillgångar och skulder vid slutet av beskattningsåret,
i den mån skattskyldighet för förmögenhet åligger honom.

Är skattskyldig gift, skola beträffande sådan boets eller andra makens inkomst
och förmögenhet, över vilken förvaltningen rättsligen tillkommer honom,
lämnas uppgifter av den beskaffenhet, som under 2)—6) omförmäles. Då
skattskyldig skall taxeras för barns förmögenhet, skall uppgift lämnas jämväl
om barnets tillgångar och skulder.

Inländsk försäkringsanstalt, som är skattskyldig för inkomst av försäkringsrörelse,
skall i allmän självdeklaration jämväl meddela uppgift i de avseenden,
som omförmälas i anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen.
Därjämte skall av svenskt försäkringsaktiebolag meddelas uppgift om vad
som av bolagets till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
inkomst belöper å aktieägarna i denna deras egenskap och vad som
belöper å försäkringstagarna.

Svenskt aktiebolag sa ock svenskt solidariskt bankbolag skall tillika i allmän
självdeklaration lämna uppgift om bolagets kapital samt svenskt kommanditbolag
uppgift om den å kommanditdelägarna belöpande andelen av bolagets
kapital. Har nu nämnt bolag haft intäkt genom utdelning, för vilken jämlikt
7 § g) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skatteplikt
icke föreligger, skall bolaget lämna uppgift jämväl om utdelningens
belopp.

Utländsk försäkringsanstalt, som här i riket drivit försäkringsrörelse, skall
i allmän självdeklaration i stället för uppgifter enligt första stycket punkterna
3) och 5) lämna uppgift å premieinkomsten här i riket, fördelad å dels
livförsäkring, dels sjöförsäkring och dels annan försäkring, uppgift å den
eller de kommuner, där sysslomannen (generalagenten) haft kontor, samt, då
flera kontor funnits, uppgift å de vid varje kontor influtna premieinkomsterna,
fördelade på nämnda olika slag av försäkring.

29 §.

Särskild självdeklaration skall för den kommun eller, i fall som avses i
27 § tredje stycket, det distrikt, deklarationen avser, innefatta de uppgifter,

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. ISO höft. (Nr 210.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

som erfordras för taxeringen inom kommunen eller distriktet; och skall om
sådan deklaration i tillämpliga delar gälla vad om allmän självdeklaration är
stadgat.

30 §.

Självdeklaration av den som inom mer än en kommun drivit rörelse av
nedan angiven beskaffenhet skall till ledning vid inkomstens fördelning på
olika kommuner innehålla följande uppgifter, nämligen:
i fråga om bankrörelse:

uppgift genom utdrag av de särskilda kontorens månadsrapporter angående
balansen på in- och utlåningsräkningarna vid varje månads slut,
utelöpande postremissväxlar oberäknade;

i fråga om annan penningrörelse, emissionsrörelse och handel med
värdepapper:

summan av alla intäkter i rörelsen ävensom de vid varje kontor influtna
bruttointäkterna:

i fråga om försäkringsrörelse, som drivits av inländsk försäkringsanstalt:
summan av alla intäkter i rörelsen ävensom premieinkomstens fördelning
på de olika kontoren;

i fråga om jordstyckningsföretag:

sammanlagda beloppet av köpeskillingarna för alla under beskattningsåret
försålda fastigheter och köpeskillingarnas fördelning å fastigheterna inom
varje kommun;

i fråga om företag, vilket avser att medelst ledning tillhandahålla vatten,
gas eller elektrisk kraft:

den eller de kommuner, där vatten-, gas- eller kraftverk funnits och där
vatten, gas eller elektrisk kraft förbrukats, bruttointäkterna inom varje särskild
kommun ävensom, därest av annan till honom levererats vatten, gas
eller elektrisk kraft, mängden såväl av denna leverans som av vad från
företaget distribuerats;
i fråga om järnvägsdrift:

beloppet av den skattskyldiges utgifter för avlöningsförmåner samt dessa
utgifters fördelning på de kommuner, genom vilka järnvägen framgår, och
den kommun, där järnvägen haft huvudkontor, ävensom, i det fall att den
skattskyldige, förutom järnvägsdrift å egen bana, tillika för egen räkning
omhänderhaft trafiken å främmande bana eller den skattskyldige idkat järnvägsdrift
å flera främmande banor, varje stations trafik värde; samt
i fråga om spårvägsdrift eller linjetrafik med omnibus:
sammanlagda antalet tillryggalagda vagnkilometer och vagnkilometertalet
inom varje kommun,, där spårvägen framdragits eller linjetrafik ägt rum.

Vad här är sagt om kommun skall gälla jämväl i fråga om inom kommun
beläget administrativt område, där menighet äger utöva beskattningsrätt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

31 %.

Vid självdeklaration för verk eller bolag, som är försett med Kungl.
Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig
kontroll, så ock vid självdeklaration för annan deklarationspliktig, som nästföregående
år enligt lag varit skyldig föra handelsböcker, skall för tid, som
deklarationen omfattar, fogas bestyrkt avskrift av in- och utgående balansräkning
samt av vinst- och förlusträkning, där sådan föres.

För verk eller bolag, som nyss nämnts, så ock för ekonomisk förening
skall avlämnas bestyrkt avskrift eller tryckt exemplar av revisionsberättelse,
som avgivits för beskattningsåret. Enahanda gäller beträffande förvaltningsberättelse,
som det åligger styrelse för aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag
eller ekonomisk förening att avgiva.

För inländsk försäkringsanstalt skall utan anmaning därjämte avlämnas
bestyrkt avskrift av protokoll eller annan handling, som utvisar, huru vinstoch
förlusträkningen samt balansräkningen för beskattningsåret slutgiltigt
fastställts samt huru vinsten för samma år disponerats.

32 §.

1 mom. Det är envar obetaget att, utöver vad deklarationsformuläret
föranleder, meddela upplysningar till ledning för hans taxering för inkomst
eller förmögenhet.

2 mom. Efter anmaning av ordföranden i taxeringsnämnden eller landskamreraren
är envar pliktig att i den omfattning, som i anmaningen angivits,
meddela för hans taxering för inkomst eller förmögenhet erforderliga
upplysningar utöver dem, som föranledas av deklarationsformuläret. Dylika
upplysningar skola avgivas skriftligen, men må, om de infordrats av taxeringsnämndens
ordförande, meddelas muntligen inför ordföranden. I sistnämnda
händelse skola upplysningarna skriftligen avfattas av ordföranden
samt undertecknas av den, som meddelat dem.

3 mom. Skattskyldig, som under beskattningsåret enligt lag varit skyldig
föra handelsböcker, är pliktig att efter anmaning av landskamrerare, i
den utsträckning denne prövar nödigt, tillhandahålla sin bokföring och därtill
hörande handlingar för granskning, varom förmäles i 79 och 93 §§.

Vad nu stadgats skall beträffande skattskyldig, som varit delägare i vanligt
handelsbolag eller rederi eller personligen ansvarig delägare i kommanditbolag,
tillämpas jämväl å bolagets eller rederiets bokföring och handlingar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Uppgitter till ledning för annans taxering.

33 %.

Till ledning vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet skola varje år
utan anmaning följande uppgifter meddelas, nämligen

a) av statsdepartement och annan statlig eller kommunal myndighet ävensom
av allmän inrättning eller stiftelse, beträffande tjänsteman eller annan,
som där ägt utbekomma avlöning eller pension:

uppgift för envar angående hans förmåner i avlöning eller pension under
nästföregående år, med särskild upplysning i förekommande fall att med
tjänstebefattning följt rätt till fri kost, boställe, bostad eller löningsjord eller
inkomst av sportler, expeditionslösen, bötes- eller beslagsandelar eller andra
liknande ej till beloppet bestämda inkomster;

b) av verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller
blivit registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, av
annat bolag] eller rederi och av envar annan arbetsgivare beträffande dem
som varit anställda i rörelse eller därifrån uppburit pension:

uppgift för envar angående hans förmåner, därvid stadgandet under a)
skall hava motsvarande tillämpning;

c) av försäkringsanstalt:

uppgift för envar, som under nästföregående år åtnjutit livränta från
anstalten, angående livräntans belopp; i fråga om livränta, som utgått på
grund av pupillförsäkring, för vilken avgifter erlagts på grund av tjänst
eller vilken tagits annorledes än mot engångspremie, dock allenast om livräntans
belopp överstigit 600 kronor;

d) av den, som utbetalt royalty eller avgift för utnyttjande av patent,
mönster eller dylikt:

uppgift för den, till vilken under nästföregående år royaltyn eller avgiften
utbetalts, angående det utbetalda beloppet;

e) av svenskt aktiebolag eller svenskt solidariskt bankbolag, som under
nästföregående år lämnat utdelning till delägarna, ävensom av svensk
ekonomisk förening, som under nämnda år lämnat utdelning å insatser i
föreningen:

1) i fråga om solidariskt bankbolag, ekonomisk förening och sådant aktiebolag,
därifrån utdelning å aktie på grund av lag eller bolagsordning icke
får uppbäras av annan än den, som i behörig ordning styrkt sin äganderätt
till aktien:

uppgift för envar delägare eller medlem, som uppburit eller ägt uppbära
utdelning, uppgående till sammanlagt minst tio kronor, angående utdelningens
belopp;

2) i fråga om annat aktiebolag:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

enahanda uppgift, som under 1) omförmäles, i den mån ägare av aktie
eller i fall, varom förmäles i 38 § 3 mom. kommunalskattelagen, annan,
som uppburit eller ägt uppbära utdelning, är känd;

f) av kommanditbolag, som under nästföregående år lämnat utdelning
till kommanditdelägare:

uppgift för envar delägare, som uppburit eller ägt uppbära utdelning,
uppgående till sammanlagt minst tio kronor, angående utdelningens belopp.

Beträffande pension, livränta eller gratifikation, som ej uppgått till 200
kronor, äger uppgiftsskyldighet icke rum, då för den, som åtnjutit dylik
pension, livränta eller gratifikation, icke tillika skall uppgivas annan inkomst.
I övrigt må icke vid avgivande av uppgift uteslutas någon förmån.

I uppgift angående utdelning, varom nu nämnts, skall angivas den tidpunkt,
då utdelningen blivit tillgänglig för lyftning. Beträffande uppgifter
rörande annan inkomst skall, i de fall då inkomsten avser kortare tid än
helt år, upplysning meddelas om den tidrymd, för vilken samma inkomst
åtnjutits.

Vid fullgörande av vad i denna paragraf är stadgat skall uppgiftspliktig
upprätta särskild uppgiftsbandling för varje person, varom fråga är. Där
så kan ske, bör uppgift fullständigt angiva personens namn, hemvist, bostadsadress
och födelseår samt för den, som ej är svensk undersåte, hans
nationalitet.

34 §.

Vanligt handelsbolag så ock rederi för registreringspliktigt fartyg skall
varje år till ledning för delägares taxering avlämna följande uppgifter angående
bolaget eller rederiet, nämligen

a) för varje kommun, där delägare skall taxeras till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt: uppgift, avfattad enligt reglerna för allmän självdeklaration,
med upplysning tillika om den'' delägaren tillkommande andelen
av bolagets eller rederiets inkomst och’ värdet av hans andel eller lott i
bolaget eller rederiet, samt

b) för varje kommun eller, i fall som avses i 27 § tredje stycket, för
varje taxeringsdistrikt, dit någon av bolaget eller rederiet innehavd förvärvskälla
är att hänföra: uppgift avfattad enligt reglerna för särskild självdeklaration,
med upplysning tillika om den andel av inkomsten, som å
varje delägare belöper.

Uppgift, som under b) avses, skall dock icke lämnas, därest bolagets eller1
rederiets samtliga delägare skola i kommunen eller distriktet taxeras till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Vid uppgift, som i denna paragraf sägs, skall för den tid uppgiften avser
fogas bestyrkt avskrift av in- och utgående balansräkning samt av vinstock
förlusträkning, där sådan föres.

Enahanda uppgiftsskyldighet åligger kommanditbolag beträffande solidarisk
delägare i bolaget.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

35 %.

1 mom. I särskilda fall skola efter anmaning av ordförande i taxeringsnämnd
eller landskamrerare följande uppgifter avlämnas, nämligen

a) av arbetsgivare:

uppgift angående avlöningsförmåner, som hos honom åtnjutits av andra
personer än de i 33 § första stycket b) nämnda, med upplysning, i fall då
avlöningsförmånerna icke utgått för helt år eller de utgått med olika belopp
under olika delar av året, om den tid, för vilken de åtnjutits;

b) av den, som för arbetslag eller liknande grupp av arbetare i en summa
uppburit visst avlöningsbelopp såsom ackordsöverskott eller dylikt för att
fördelas inom laget eller gruppen:

uppgift angående beloppets fördelning; samt

c) av styrelse för bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande
inrättning:

uppgift om namngiven skattskyldigs ränteinkomst från den penningförvaltande
inrättningen ävensom beloppet av den skattskyldiges innestående
medel vid viss angiven tidpunkt.

2 mom. Efter anmaning av landskamrerare är idkare av jordbruk, skogsbruk
eller rörelse skyldig avlämna uppgift om belopp, som han utbetalt till
namngiven annan näringsidkare, därest beloppet är av beskaffenhet att
i mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse.

Tid och plats för avlämnandet av deklarationer och andra uppgifter.

36 §.

1 mom. Självdeklaration, som jämlikt 25 § 1 mom. skall avgivas utan
anmaning, skall, försåvitt ej annat följer av vad här nedan stadgas, vara
avlämnad senast den 15 februari under taxeringsåret.

Staten, landsting, kommun och annan dylik menighet må åtnjuta anstånd
med självdeklarations avlämnande till den 31 mars.

Verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit
registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, så ock annan,
som nästföregående år enligt lag varit skyldig föra handelsböcker, må tillgodonjuta
liknande anstånd, försåvitt dess räkenskapsår gått till ända senare
än den 31 oktober året näst före taxeringsåret.

På ansökan av deklarationspliktig, som visar, att i följd av hans förvärvskällors
särskilda beskaffenhet eller verksamhetens mera betydande omfattning
hinder möter att avlämna självdeklaration inom ovan stadgad tid,
må landskamreraren i län, där taxeringen skall äga rum, utsätta särskild
tid för avlämnandet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Vad i tredje och fjärde styckena är sagt skall hava motsvarande tillämpning
å delägare i vanligt handelsbolag eller rederi samt å solidarisk delägare
i kommanditbolag.

2 mom. I 31 § andra och tredje styckena omförmälda handlingar skola
avlämnas samtidigt med och fogas vid den eller de självdeklarationer, som
den deklarationspliktige avgiver. Möter hinder därför, skola handlingarna
avlämnas så fort ske kan.

3 mom. Uppgifter enligt 33 och 34 §§ skola vara avlämnade senast den
15 februari under taxeringsåret; dock må vanligt handelsbolag, kommanditbolag
och rederi för registreringspliktigt fartyg under enahanda villkor, som
i 1 mom. tredje och fjärde styckena sägs, åtnjuta där omförmält anstånd
med avlämnande av uppgift enligt 34 §.

4 mom. Självdeklaration efter anmaning enligt 25 § 2 mom. så ock annan
uppgift eller upplysning till ledning vid taxering för inkomst eller förmögenhet,
som på grund av anmaning skall avgivas, skall avlämnas inom den tid,
som i anmaningen förelägges; dock må den, som jämlikt 1 mom. av denna
paragraf äger njuta anstånd med avlämnande av självdeklaration, tillgodonjuta
enahanda anstånd med efterkommande av anmaning att avgiva
sådan deklaration eller annan uppgift eller upplysning för egen taxering,
även om i anmaningen förelagts kortare tid för avlämnandet.

Vad nu sagts skall hava motsvarande tillämpning i fråga om tillhandahållande
av bokföring och andra handlingar enligt 32 § 3 mom.

37 %.

1 mom. Självdeklaration, som avgives utan anmaning, så ock uppgift
enligt 33 eller 34; § skall avlämnas antingen direkt till ordföranden i den
taxeringsnämnd, som har att verkställa taxering, för vilken deklarationen
eller uppgiften är avsedd att tjäna till ledning, eller, om taxeringen skall
äga rum i Stockholm, till överståthållarämbetet och eljest till länsstyrelsen
i det län, magistraten eller stadsstyrelsen i den stad eller landsfiskalen i
det landsfiskalsdistrikt, där taxeringen skall äga rum.

Motsvarande gäller i fråga om avlämnande av handlingar, som omförmälas
i 31 § andra och tredje styckena.

Uppgifter enligt 33 eller 34 § skola vid avlämnandet vara ordnade kommun-
eller församlingsvis; och skall medelst särskilda omslag eller annorledes
vara tydligt utmärkt, vilken kommun eller församling varje grupp av
uppgifter avser.

2 mom. Självdeklaration eller annan uppgift eller upplysning till ledning
vid taxering för inkomst eller förmögenhet, som efter anmaning skall avgivas,
avlämnas till den som infordrat densamma.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Föreskrifter rörande anmaning.

38 $.

1 mom. Har självdeklaration, som jämlikt 25 § 1 mom. skall avgivas
utan anmaning, icke avlämnats inom föreskriven tid, eller betinnes avgiven
sådan deklaration ofullständig, bör taxeringsnämndens ordförande eller landskamreraren
anmana den deklarationsskyldige att avgiva deklaration eller att
fullständiga den avgivna deklarationen. Avser anmaningen fullständigande
av deklarationen, skall anmaningen innehålla underrättelse, i vilket avseende
deklarationen befunnits ofullständig.

Vad nu sagts gäller ock för det fall, att den som först efter anmaning
är skyldig avgiva deklaration underlåtit ställa sig verkställd anmaning
till efterrättelse eller ock avgivit ofullständig deklaration.

2 mom. Varder uppgift enligt 33 eller 34 § icke avlämnad inom föreskriven
tid, må taxeringsnämndens ordförande eller landskamreraren anmana
den uppgiftsskyldige att inkomma med densamma.

3 mom. Vid anmanings meddelande skall iakttagas, att densamma
skall innehålla föreläggande för den anmanade att, därest han avgiver
självdeklaration, annan uppgift eller upplysning skriftligen, avlämna densamma
till den som utfärdat anmaningen inom viss efter omständigheterna
lämpad tid, minst fem dagar efter delfåendet. Därjämte skall anmaning,
som utfärdas av ordförande i taxeringsnämnd, innehålla meddelande till den
anmanade att, därest han vill begagna sig av medgiven rätt att muntligen
avgiva uppgift eller upplysning, för sådant ändamål inställa sig inför ordföranden
å tid och ort, som i anmaningen angivas. Härutöver skall anmaning
innehålla underrättelse om postadressen för den som utfärdat anmaningen
ävensom om den påföljd, som underlåtenhet att hörsamma anmaningen
medför enligt 39 eller 40 § eller 143 § 1 mom.

Om påföljd vid underlåtenhet att avlämna deklaration eller annan uppgift.

39 $.

1 mom. Varder självdeklaration, som skall avgivas jämlikt 25 § 1 mom.
utan anmaning eller jämlikt 25 § 2 mom. efter anmaning, ej avlämnad
inom föreskriven tid, vare den skattskyldige, där ej nedan annorlunda
stadgas, förlustig rätten att hos kammarrätten och Kungl. Maj:t överklaga
taxering, för vilken deklarationen Skolat ligga till grund. Underlåter
den som jämlikt 31 § är pliktig avlämna där angivna handlingar att
hörsamma anmaning att avlämna sådan handling, eller underlåter den som
erhållit anmaning att fullständiga självdeklaration, som varit ofullständig,
att efterkomma sådan anmaning, vare den skattskyldige likaledes för -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

lustig rätten att’ hos kammarrätten och Kungl. Maj:t överklaga taxering*
för vilken handlingen eller deklarationen skolat ligga till grund.

2 mom. Vad i 1 mom. är sagt om förlust av rätt att hos kammarrätten
och Kungl. Maj:t överklaga taxering har icke avseende å staten, landsting,
kommun eller annan dylik menighet.

Underlåter någon, som är pliktig avgiva självdeklaration för staten, landsting,
kommun eller annan dylik menighet, att inom föreskriven tid avgiva
sådan deklaration, och efterkommer han icke heller anmaning om deklarationens
insändande, må för deklarationens införskaffande biträde anlitas av
länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige, därest han icke är offentlig
tjänsteman, lämpligt vite. Detsamma gäller även för det fall, att anmaning
att fullständiga självdeklaration, som befunnits ofullständig, icke
hörsammats.

3 mom. Kan det skäligen antagas, att den som underlåtit avgiva självdeklaration
därtill haft giltig anledning, eller förmår skattskyldig visa giltig
ursäkt för underlåtenhet i annat hänseende, äge här ovan stadgad påföljd
ej rum.

4 mom. Om ansvar för underlåtenhet att efterkomma anmaning att avgiva
självdeklaration, som jämlikt 25 § 1 mom. skall avgivas utan anmaning,
eller att efterkomma förnyad anmaning att avgiva självdeklaration,
då skyldighet att avgiva deklaration inträder först efter anmaning, stadgas
i 143 § 1 mom.

5 mom. Gör någon sig skyldig till försummelse, som här ovan i denna
paragraf omförmäles, eller underlåter någon, som mottagit anmaning att avlämna
upplysningar enligt 32 § 2 mom. eller att tillhandahålla bokföring
och därtill hörande handlingar enligt 32 § 3 mom., att efterkomma dylik
anmaning, skall anteckning därom verkställas i inkomstlängden.

40 §.

1 mom. Om ansvar för underlåtenhet att behörigen fullgöra föreskrifterna
i 33 och 34 §§ stadgas i 144 §.

2 mom. Hörsammas icke anmaning att avlämna uppgift enligt 33, 34
eller 35 §, må för uppgiftens införskaffande anlitas biträde av länsstyrelsen,
som äger förelägga den försumlige, därest han icke är offentlig tjänsteman,
lämpligt vite. Krono- eller stadsbetjänt, som verkställer delgivning
av dylikt föreläggande, äger att därför av den försumlige undfå gottgörelse
med fem kronor för varje förrättning.

Särskild uppgift angående renskötsel.

41 §.

1 mom. Särskild uppgift angående renskötsel, som avses i 25 § 3 mom.,
skall avfattas å blankett enligt formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

anslutning till de i 28 § meddelade föreskrifter. Sådan uppgift bör senast
den 31 januari avlämnas antingen i den ordning, som i 37 § 1 mom. sägs,
eller ock till ordningsmannen i den lappby uppgiftslämnaren tillhör.

Det åligger ordningsman i lappby att granska till honom avlämnade uppgifter
samt å desamma anteckna ej mindre det antal egna renar och skötesrenar,
som för den skattskyldige finnes upptaget i senast upprättade renlängd,
än även de övriga upplysningar och erinringar, som han finner av omständigheterna
påkallade. Uppgifterna skola därefter av ordningsmannen senast
den 10 februari eller, om uppgift senare avlämnas, inom en vecka efter avlämnandet
översändas antingen direkt till vederbörande lappfogde eller ock
till landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt, där taxeringen skall äga rum,
med åliggande för denne att ofördröjligen vidarebefordra dem till lappfogden.

2 mom. Sedan uppgifter angående renskötsel enligt 1 mom. inkommit
till lappfogden, har denne att granska och senast den 10 mars till ordföranden
i vederbörande taxeringsnämnd överlämna uppgifterna jämte de upplysningar
och erinringar han finner omständigheterna påkalla.

Särskild uppgift angående lotterivinst.

42 §.

1 mom. Envar som i svenskt penninglotteri eller vid vinstdragning av
här i riket utfärdade premieobligationer erhållit vinst, uppgående till mer
än etthundra kronor, är skyldig att till ledning för egen taxering för inkomst
eller förmögenhet avgiva särskild uppgift om vinsten. Sådan uppgift
skall avfattas å blankett enligt formulär, som fastställes av Kungl.
Maj:t, och avlämnas vid vinstmedlens lyftande till lotteriets anordnare eller
obligationernas utfärdare; och har denne att tillse, att vinst icke utlämnas,
utan att uppgiftsskyldigheten behörigen fullgöres.

2 mom. Enligt 1 mom. avgivna uppgifter skola för varje år senast den
15 februari nästföljande år av lotteriets anordnare eller obligationernas utfärdare
avlämnas i enahanda ordning, som enligt 37 § 1 mom. är föreskriven
för där omförmälda uppgifter. Om ansvar för underlåtenhet att fullgöra
vad nu föreskrivits stadgas i 144 §.

IV. Deklarationer och andra uppgifter vid virkestaxering.

43 %.

1 mom. Avverkare av virke, vilket är att anse såsom avverkat under beskattningsåret,
är pliktig att till ledning för egen taxering till skogsaccis
utan anmaning avgiva deklaration angående virkets rotvärde (virkesdeklaration)
för varje kommun, där det avverkade virkets värde, så beräknat som
i lagen om skogsaccis stadgas, för hela beskattningsåret överstigit 100 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Finnes inom kommun, som nu nämnts, administrativt område, varom förmäles
i 6 § nämnda lag, och har deklarationspliktig avverkat virke såväl
inom sådant område som inom annan del av kommunen, skall, därest de
delar av kommunen, varom sålunda är fråga, tillhöra olika taxeringsdistrikt,
virkesdeklaration avgivas för varje sådant distrikt i vad angår inom distriktet
avverkat virke.

2 mom. Efter anmaning av ordföranden i taxeringsnämnden eller landskamreraren
vare jämväl den, som icke på grund av bestämmelserna i 1 mom.
har deklarationsplikt, skyldig att avgiva virkesdeklaration över av honom
avverkat virke.

44 §.

Virkesdeklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å
blankett enligt formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t i anslutning till
här nedan meddelade bestämmelser. Dock må, där deklaration infordrats
av ordförande i taxeringsnämnd jämlikt 43 § 2 mom., de erforderliga upplysningarna
meddelas muntligen inför ordföranden, som inför desamma å
deklarationsblankett och därå tager den deklarationspliktiges underskrift.

45 $.

1 mom. Virkesdeklaration skall innehålla uppgift om skogens (avverkningstraktens)
beteckning och läge i förhållande till viss transportled eller
avsättningsort, om de virkesslag, som utfallit vid avverkningen, samt, vad
angår timmer, om stycketal, dimensioner och kubikmassa i fast mått och,
beträffande övriga virkesslag, med de undantag, som i 2, 3 och 4 mom.
angivas, om 4tubikmassa i fast eller löst mått; dock skall, vad angår flottgods,
stycketal tillika alltid uppgivas.

Deklarationspliktig är skyldig att föreslå det belopp, vartill han anser
rotvärdet för varje särskilt virkesslag böra uppskattas.

1 övrigt är det envar obetaget att meddela de upplysningar, som kunna
tjäna till ledning för hans taxering till skogsaccis.

2 mom. Möter i särskilt fall svårighet att beträffande annat virkesslag
än timmer uppgiva kubikmassa, må uppgift därom utelämnas; dock
vare sådant ej medgivet för den, som yrkesmässigt driver trävarurörelse.

mom. Den som kolat under beskattningsåret avverkat virke må, om
han hellre vill, i virkesdeklarationen angiva, i stället för kubikmassan kolvirke,
mängden av de kol, som vid kolningen erhållits.

Vad nu sagts gäller ej beträffande kolvirke, som förts från skogen för
att annorstädes kolas.

4 mom. I fråga om husbehovsbränsle må virkesmängden angivas antingen
specificerat eller ock endast genom uppgift om antalet hushåll samt
antalet rum och kök, därför bränslet använts, och därjämte om avverkningen
avsett full eller endast partiell bränsleförsörjning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

5 mom. Uträkningen av kubikmassa, där sådan uppgives, bör ske
för timmer: efter toppmått eller mått på mitten i enlighet med den metod,
som använts för timrets intumning;

för sparrar, bjälkar och spiror: efter virkets mått på mitten; samt
för gruvstolpar, pappersmasseved och annan ved: efter det mått, fast eller
löst, som blivit använt vid mätningen.

Deklarationen skall innehålla uppgift, efter vilka grunder uträkningen i
varje särskilt fall skett.

46 §.

Efter anmaning av taxeringsnämndens ordförande eller landskamreraren
är envar pliktig att till ledning för egen taxering till skogsaccis avlämna
avverkningsjournaler, tumlistor eller andra handlingar, som prövas vara av
betydelse för taxeringen. Dessa handlingar skola, så snart ske kan, efter
användandet återställas till vederbörande.

Efter anmaning som nyss nämnts är vidare envar pliktig att i den omfattning,
som i anmaningen angives, meddela för hans taxering till skogsaccis
erforderliga upplysningar utöver dem som föranledas av deklarationsformuläret.
Dylika upplysningar skola avgivas skriftligen, men må, om de
infordrats av taxeringsnämndens ordförande, meddelas muntligen inför ordföranden.
I sådan händelse skola upplysningarna skriftligen avfattas av ordföranden
samt undertecknas av den, som meddelat dem.

47 §.

Har å fastighet avverkats virke, beträffande vilket annan än fastighetens
ägare eller därmed likställd innehavare skall anses såsom avverkare, är
ägaren eller innehavaren skyldig att, efter anmaning av taxeringsnämndens
ordförande eller landskamreraren, avlämna uppgift om avverkarens namn
och adress, den till avverkning upplåtna skogen samt köpeskillingen.

48 §.

Stadgandena i 36 § 1 och 4 mom., 37 § samt 38 § 1 och 3 mom. om tid
och plats för självdeklarations avlämnande samt om anmaning att avgiva
eller fullständiga självdeklaration eller att avgiva annan uppgift eller upplysning
skola hava motsvarande tillämpning vid virkestaxering.

49 $.

1 mom. Varder virkesdeklaration, som skall avgivas jämlikt 43 § 1 mom.
utan anmaning eller jämlikt 43 § 2 mom. efter anmaning, ej avlämnad inom
föreskriven tid, vare den skattskyldige, där ej nedan annorlunda stadgas,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

förlustig rätten att hos kammarrätten och Kungl. Maj:t överklaga taxering,
för vilken deklarationen skolat ligga till grund. Samma påföljd inträder,
om den skattskyldige ej hörsammar anmaning att fullständiga deklaration,
som befunnits ofullständig.

2 mom. Vad i 1 mom. är sagt om förlust av rätt att hos kammarrätten
och Kungl. Maj:t överklaga taxering har icke avseende å staten, landsting,
kommun eller annan dylik menighet.

Har virkesdeklaration för staten, landsting, kommun eller annan dylik
menighet icke avgivits eller har anmaning att fullständiga dylik deklaration,
som varit ofullständig, icke hörsammats, skall vad i 39 § 2 mom. andra
stycket, är sagt hava motsvarande tillämpning.

3 mom. Kan det skäligen antagas, att den som underlåtit avgiva virkesdeklaration
därtill haft giltig anledning, eller förmår skattskyldig visa giltig
ursäkt för underlåtenhet i annat hänseende, äge här ovan stadgad påföljd
ej rum.

4 mom. Om ansvar för underlåtenhet att hörsamma anmaning att inkomma
med virkesdeklaration, som bort avgivas utan anmaning, eller att
hörsamma förnyad anmaning att inkomma med virkesdeklaration, som skolat
avgivas först efter anmaning, stadgas i 143 § 2 mom.

5 mom. Gör någon sig skyldig till försummelse, som här ovan i denna
paragraf] omförmäles, eller underlåter någon hörsamma anmaning enligt
46 §, skall anteckning därom verkställas i skogsaccislängden.

50 $.

Hörsammas ej anmaning att avgiva uppgift enligt 47 §, skola stadgandena
i 40 § 2 mom. hava motsvarande tillämpning.

V. Gemensamma bestämmelser rörande deklarationer och andra

uppgifter.

51 §.

Skyldighet att avgiva deklaration eller annan uppgift, varom i denna förordning
sägs, skall fullgöras

för omyndig av förmyndaren eller god man, som förordnats enligt 11 kap.
1 § lagen om förmynderskap,

för sådan person, för vilken god man förordnats enligt] 11 kap. 3 eller 4 §
nämnda lag, av gode mannen beträffande vad han har under sin förvaltning,
samt

för avliden person och hans dödsbo av den som sitter i boet, evad han är
delägare eller syssloman, eller, om dödsboet skiftats, av den som vid tiden
för skiftet suttit i boet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

För annan än enskild person och oskift dödsbo skall deklarations- eller
uppgiftsskyldigheten fullgöras av vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman
eller ombud, där ej beträffande staten, landsting, kommun eller dylik
menighet Kungl. Maj:t annorlunda förordnar.

Om deklarations- eller uppgiftsskyldighet ifrågakommer för bolag, som
upplösts, skall sådan skyldighet fullgöras av den som, då bolaget upplöstes,
var uppgiftspliktig för bolaget. Vad sålunda stadgats skall hava motsvarande
tillämpning i fråga om andra juridiska personer.

52 §.

För taxering erforderlig, i denna förordning icke särskilt omförmäld uppgift
skall, då ordförande i beredningsnämnd, i fastighetstaxeringsnämnd eller
i taxeringsnämnd eller landskamrerare framställer begäran därom, lämnas av
statens förvaltande verk, allmän inrättning eller överförmyndare.

53 $.

Deklarationsblanketter skola kostnadsfritt tillhandahållas i Stockholm hos
överståthållarämbetet, i övriga städer hos magistraten eller stadsstyrelsen
och på landet hos ordförande i kommunalnämnd samt därjämte, i fråga om
allmän fastighetstaxering, hos ordförande i beredningsnämnd och, i fråga
om årlig taxering, hos ordförande i taxeringsnämnd. Vad nu sagts om
deklarationsblanketter för årlig taxering skall gälla även i fråga om blanketter
till uppgifter enligt 41 och 42 §§, och skall därjämte blanketter till
uppgift enligt 42 § kostnadsfritt tillhandahållas hos den, som äger att utbetala
vinst.

54 §.

Samtliga i denna förordning omförmälda deklarationer samt andra uppgifter
och upplysningar, som avgivas skriftligen, må jämväl kunna på den
uppgiftspliktiges eget äventyr i betalt brev med allmänna posten insändas.

55 %.

Anmaning att avgiva deklaration eller annan för taxering avsedd uppgift
eller upplysning tillsändes den uppgiftspliktige i rekommenderat brev
med allmänna posten; dock må, där så finnes nödigt, för anmaningens delgivande
anlitas i Stockholm överståthållarämbetet, i övriga städer magistraten
eller stadsstyrelsen och å landet landsfiskalen i orten, vilka myndigheter
det åligger att ofördröjligen mot bevis tillställa vederbörande anmaningen.

56 §.

1 mom. Granskning av självdeklarationer må verkställas endast av ordförande,
kronoombud och kommunombud i vederbörande taxeringsnämnd, i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

särskilda fall med biträde av den kommunvalda ledamot taxeringsnämnden
därtill utser, vidare av ordförande och övriga medlemmar i vederbörande
prövningsnämnd samt av landskamrerare och vid hans granskningsarbete
biträdande personer. Därjämte äger sakkunnig, som biträder vid
taxeringsarbetet, verkställa granskning av självdeklaration, för vars behandling
hans biträde påkallas, samt ordningsman i lappby och lappfogde verkställa
granskning av självdeklaration, som lapp inom vederbörande lappby
eller lappfogdedistrikt avgivit. Skrivbiträde, som av ordförande i taxeringsnämnd
tillkallats, äger att i den omfattning, ordföranden bestämmer, taga
del av hos ordföranden befintliga självdeklarationer.

För innehållet i självdeklaration må icke inom beskattningsnämnd lämnas
vidare redogörelse än som för taxeringen erfordras. Utan den skattskyldiges
skriftligen givna samtycke må självdeklaration icke i beskattningsnämnds
protokoll intagas i vidare mån än som påkallas av stadgandena i 83, 87,
98, 103, 105 och 114 %.

Självdeklaration skall tillhandahållas de ämbets- och tjänstemän, vilka
i och för sin befattning böra erhålla del därav, ävensom i erforderliga fall
ordföranden i annan taxeringsnämnd än den, som har att verkställa taxeringen.
Den, som utför talan för kommun, församling, skoldistrikt, munieipalsamhälle,
vägstyrelse eller landsting i fråga om viss skattskyldigs taxering
till kommunal inkomstskatt eller som utför talan för landsting eller i
landsting icke deltagande stad i fråga om viss skattskyldigs taxering till
kommunal progressivskatt, äger likaledes taga del av självdeklaration, som
avlämnats för den skattskyldige.

Då besvär anförts, skall självdeklaration, som har avseende å taxeringen
i fråga, biläggas besvärshandlingarna, där ej vid delgivning med menighet
sådant anses icke vara för målets utredning behövligt. Handlingarna skola
vid förekommande delgivningar alltid inneslutas i förseglat konvolut, vilket
skall förses med påskrift om innehållet och i obrutet skick tillställas den
förklaringsskyldige eller annan vederbörande.

I övrigt må självdeklaration icke vara för någon tillgänglig, utan att
den, som avgivit deklarationen, skriftligen medgivit dess offentliggörande;
dock må deklarationer, på sätt Kungl. Maj:t förordnar, för statistisk bearbetning
utlämnas till den ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken
Kungl. Maj:t uppdrager utförandet av sådan bearbetning.

Efter taxeringsårets utgång skola självdeklarationer, som jämlikt bestämmelserna
i denna förordning överlämnats till den mellankommunala prövningsnämnden,
förvaras hos nämnden och övriga självdeklarationer
förvaras hos länsstyrelsen, där ej annat föranledes av stadgandena härovan
(iller i 76 §. Sedan fem år förflutit, skola deklarationerna förstöras,
där ej Kungl. Maj:t annorlunda föreskriver.

Vad ovan är sagt om självdeklaration gäller i tillämpliga delar även beträffande
uppgift angående renskötsel enligt 41 §, uppgift angående lotterivinst
enligt 42 §, annan i denna förordning omförmäld, av skattskyldig till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet lämnad uppgift
eller upplysning ävensom uppgift, varom i 35 § 1 mom. c) förmäles; dock
må uppgift angående lotterivinst vara tillgänglig även för vederbörande
lotterianordnare eller obligationsutfärdare samt av denne anlitade medhjälpare.

2 mom. I fråga om virkesdeklarationer och andra för virkestaxering avlämnade
handlingar skola stadgandena i 1 mom. hava motsvarande tillämpning;
dock må samtliga medlemmar av vederbörande taxeringsnämnd deltaga
i granskningen. Skall kronoombudet i taxeringsnämnden icke deltaga
i virkestaxeringen, vare han likväl oförhindrad taga del av virkesdeklarationerna
och andra för virkestaxeringen avlämnade handlingar.

57 §.

Ordförande eller ledamot i beskattningsnämnd, landskamrerare eller annan
som tager del i taxeringsarhetet, får icke yppa innehållet av de i 56 § angivna
deklarationer, uppgifter och handlingar utom vid vederbörande nämnds
sammanträde och jämväl då endast med iakttagande av föreskrifterna i 56 §
1 mom. beträffande där avsedda deklarationer, uppgifter och handlingar.
Under överläggningarna inom nämnd lämnade upplysningar och yttrade
åsikter rörande enskildas ekonomiska ställning må icke på något sätt utspridas.

Ej heller må annan, som, utan att deltaga i taxeringsarhetet, jämlikt 56
§ erhållit del av i samma paragraf omförmälda deklarationer, uppgifter och
handlingar, till obehörig yppa något av deras innehåll.

Om ansvar och ersättningsskyldighet vid överträdelse av vad i denna
paragraf är sagt stadgas i 142 §. 4

4 KAP.

Om beskatlningsnämndernas verksamhet.

I. Allmän fastighetstaxering.

Förberedande åtgärder för beredningsnämndernas och fastighetstaxerings nämndernas

verksamhet.

58 §.

1 mom. När allmän fastighetstaxering förestår, har domänstyrelsen att
för samtliga kronans och andra allmänna skogar, särskilt för varje kommun,
på grundval av för domänstyrelsen tillgängliga handlingar eller eljest
i mån av behov infordrade upplysningar låta upprätta längder, som för
varje skog skola upptaga areal produktiv skogsmark, rotvärde per kubikmeter
å den normala årsavkastningen, medelbonitet och relativ skogstillgång

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ävensom uträknat värde å skogsmarken och den växande skogen såväl per
hektar som å skogen i dess helhet. Längderna skola avlämnas till länsstyrelsen
före utgången av augusti månad året näst före taxeringsåret.

Länsstyrelsen har att i den omfattning, sådant anses nödigt, genom sakkunnig
person kommunvis före utgången av augusti månad näst före taxeringsåret
låta uppgöra dylika längder för sådana enskilda skogar inom länet,
för vilka tillfredsställande hushållningsplaner finnas tillgängliga eller av
ägaren i erforderliga delar tillhandahållas.

2 mom. I god tid före sammanträde enligt 59’§ har landskamreraren
att på grundval av de uppgifter, som jämlikt 17 § a) och b) avlämnats, och de
upplysningar, som eljest kunna vinnas, verkställa undersökning rörande fastigheternas
allmänna saluvärde å länets landsbygd. Länsstyrelsen äger inkalla
lämpligt antal personer med ingående kännedom om fastighetsvärdena att
därvid tillhandagå landskamreraren med upplysningar.

59 §.

Senast den 25 oktober året näst före det, då allmän fastighetstaxering
skall äga rum, skola efter kallelse av länsstyrelsen ordförandena i beredningsnämnderna
och fastighetstaxeringsnämnderna på länets landsbygd ävensom de
beredningsnämndsledamöter, som därtill utsetts enligt 5 § 3 mom., samt de
fastighetstaxeringsnämndsledamöter, vilka enligt 6 § 1 mom., utsetts av länets
landsting, sammanträda inför länsstyrelsen eller landskamreraren å en eller
flera lämpliga orter för förberedande överläggningar rörande tillämpningen
av de allmänna grunderna vid den förestående allmänna fastighetstaxeringen;
och äger länsstyrelsen till dessa sammanträden kalla jämväl andra personer,
vilka på grund av sin verksamhet eller eljest kunna antagas äga sakkunskap
rörande fastighetsvärdena inom länet eller delar därav eller ock särskilt
rörande värdering av skogsmark och skog.

Vid sammanträdet redogör landskamreraren för priserna vid försäljning
av fastigheter inom länet eller den del av detsamma, sammanträdet avser,
under tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering och för de slutsatser
beträffande fastigheternas allmänna saluvärde, som enligt hans mening
kunna dragas av dessa priser, så ock för övriga av honom kända förhållanden
av beskaffenhet att inverka på nämnda värde. Därjämte skall genom länsstyrelsens
försorg dels lämnas en sammanfattande redogörelse för de genomsnittliga
rotvärden, de medelboniteter samt den relativa skogstillgång, som
linnas upptagna i de genom domänstyrelsen och länsstyrelsen uppgjorda
längderna över allmänna och enskilda skogar i länet, dels framläggas förslag
till en efter länets förhållanden avpassad tabell för utfinnande av skogsmarkens
och den växande skogens värde per hektar vid olika avkastningsförmåga
och virkespris (hjälptabell) ävensom till de särskilda anvisningar
för verkställande av taxering av skogsmark och växande skog, som kunna
finnas erforderliga för en riktig tillämpning av de föreskrivna taxeringsBihanrj
till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. ISO käft. (Sr 210.)

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

grunderna, såsom om virkesprisens beräkning med hänsyn till olika utdrivningsförhållanden,
olika flottnings- och andra transportkostnader, olika grovlek
och därav betingat olika värde å det virke, som kan regelmässigt utvinnas
å en viss bonitet, med mera dylikt. Avser sammanträdet överläggning
angående taxeringen inom allenast viss del av länet, skola redogörelserna
och förslagen till tabell och särskilda anvisningar därefter lämpas.

För sådana trakter inom länet, där jordbruksfastigheterna kunna med
avseende å ägoslag och jordens beskaffenhet anses vara väsentligen likartade,
böra de vid dessa sammanträden närvarande på grundval av den redogörelse,
landskamreraren, enligt vad nyss är sagt, har att avgiva, föreslå vissa värden
för ytenhet mark av olika ägoslag, godhetsklasser och brukningsförhållanden
under förutsättning av normalt byggnadsbestånd, vilka enhetsvärden må tjäna
till ledning vid taxeringen av jordbruksfastigheter. Jämväl i fråga om
annan fastighet bör, i den mån så anses erforderligt, överenskommas om em
hetliga grunder för taxeringen.

Till ledning för värdesättning av skogsmark och växande skog skola på
grundval av den redogörelse och de förslag, som genom länsstyrelsens försorg
avgivas, fastställas hjälptabell av nyss angivet slag ävensom de särskilda
anvisningar, som kunna finnas erforderliga.

Skulle för åstadkommande av en jämn och likformig taxering i stad länsstyrelsen
Unna lämpligt att hålla sammanträden med ordförande och ledamöter
av stadens fastighetstaxeringsnämnder, må jämväl sådana sammanträden
äga rum före taxeringsarbetets påbörjande, vid vilka sammanträden
särskilda sakkunniga må tillkallas.

60 §.

1 mom. Sedan länsstyrelsen ombesörjt, dels att de vid närmast föregående
allmänna fastighetstaxering tillgängliga jordregisterutdragen blivit fullständigade
med de anteckningar, som efter utdragens upprättande tillkommit i jordregistret,
dels att utdrag verkställts av jordregistret i de delar, som upplagts
under samma tidrymd, skall länsstyrelsen senast den 15 september aret
näst före taxeringsåret till ordföranden i vederbörande beredningsnämnd översända
omförmälda utdrag ävensom de vid närmast föregående allmänna
fastighetstaxering och därefter avgivna, hos länsstyrelsen förvarade fastighetsdeklarationer
och andra uppgifter rörande fastigheter inom berednmgsdistriktet.

1 den ordning Kungl. Maj:t bestämmer skall beredningsnämndens ordförande
därjämte erhålla tillgång till de vid närmast föregående allmänna
fastighetstaxering upprättade fastighetslängderna, såvitt beredningsdistriktet
angår.

2 mom. Efter det sammanträden enligt 59 § hållits, har länsstyrelsen
att skyndsamt till ordföranden i den beredningsnämnd på landet eller fastighetstaxeringsnämnd
i stad, som i varje särskilt fall vederbör, översända dels

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

de i 17 § a) och b) omförmälda uppgifterna, dels de i 58 § 1 mom. omförmälda
längder, som kunna vara uppgjorda för kommuner, tillhörande beredningsdistriktet
eller fastighetstaxeringsdistriktet, dels ock underrättelse om
vad vid sammanträdet förekommit.

Beredningsnämndernas verksamhet.

61 §.

Beredningsnämndens ordförande åligger huvudsakligen:

a) att tillhandahålla deklarationsblanketter samt meddela den, som därom
framställer begäran, erforderliga upplysningar om honom åliggande deklarationsskyldighet
och sättet för dess fullgörande;

b) att ordna och granska avlämnade deklarationer, uppgifter och andra
handlingar, vidtaga åtgärder för felande deklarationers införskaffande, tillse,
att anmälda eller eljest kända förändringar i avseende å äganderättsförhållandena
varda iakttagna, samt införskaffa nödiga upplysningar till ledning för
en noggrann och tillförlitlig taxering;

c) att kalla beredningsnämndens ledamöter till sammanträde, leda nämndens
arbete och vid sammanträdena vara föredragande; samt

d) att ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder.

62 §.

1 mom. Beredningsnämndens sammanträden hållas å tid och plats,
som ordföranden bestämmer. Möter för ordinarie ledamot hinder att tillstädeskomma,
skall han i sitt ställe kalla sin suppleant och tillika härom underrätta
ordföranden.

Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet
justeras inför nämnden, och justeringen bestyrkes genom å protokollet tecknat
intyg av två ledamöter.

2 mom. Vid beredningsnämndens första sammanträde och innan taxeringsarbetet
tager sin början, åligger det ordföranden att avgiva noggrann redogörelse
ej mindre rörande de enhetsvärden, som föreslagits vid det i 59 §
omförmälda sammanträdet, samt de värderingsgrunder i övrigt, som å detta
sammanträde ansetts böra inom distriktet tillämpas, än även rörande samtliga
de köp av jordbruksfastighet inom distriktet, som under de senaste fem
åren förekommit, samt de slutsatser beträffande fastigheternas allmänna saluvärde
i orten, som enligt ordförandens mening kunna dragas av de vid dessa
köp tillämpade priser. Pinnas inom distriktet fastigheter med skog, bör i
redogörelsen tillika lämnas upplysning om de anvisningar, som i fråga om
värdesättning av skogsmark och växande skog lämnats vid det ovan omförmälda
sammanträdet. Redogörelsen ävensom beredningsnämndens mening
härom böra protokollföras.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Härefter åligger det nämnden att föreslå det eller de värden, nämnden
anser böra åsättas varje fastighet i distriktet.

3 mom. Beredningsnämndens förslag till taxering skola upptagas i särskilda
taxeringslängder (fastighetslängder) över dels fastigheter, för vilka
fastighetsskatt erlägges, och dels sådana staten samt kommuner, menigheter,
allmänna undervisningsverk och barmhärtighetsinrättningar med flera tillhöriga
fastigheter, för vilka dylik skatt icke erlägges. Närmare föreskrifter
angående längdernas förande meddelas av Kungl. Maj:t. Fastighetslängderna
underskrivas av beredningsnämndens ordförande och ledamöter.

4 mom. De av beredningsnämnden följda grunderna för taxeringen, såvitt
angår jordbruksfastighet, skola för varje fastighet upptagas i en särskild
längd enligt fastställt formulär. Denna längd, som, därest beredningsdistriktet
består av mer än en kommun, upplägges särskilt för varje kommun,
skall med lämpliga mellanrum under beredningsarbetet framläggas för
nämnden, som, i händelse av ojämnhet i taxeringen, har att verkställa
erforderlig jämkning. Då nämndens förslag till taxering föreligger färdigt,
skall längden i justerat skick fogas vid protokollet. Senast den 20
december skall ordföranden översända sammandrag av längden till landskamreraren
i länet.

63 §.

Beslut må icke fattas av beredningsnämnd, med mindre närvarande äro
ordföranden och minst två ledamöter, av vilka, i händelse nämndens distrikt
omfattar två eller flera kommuner, minst en skall vara vald från den
kommun, där fastigheten är belägen.

Ordföranden åligger att i alla de fall rörande värdesättning, då hans
mening icke blivit följd, i fastighetslängderna upptaga det värde, han
anser böra föreslås; och är det var och en av de övriga medlemmarna i
beredningsnämnden obetaget att få sin särskilda mening till protokollet
antecknad, om densamma skriftligen avfattad senast vid protokolljusteringen
avlämnas till ordföranden. Enahanda rätt att få sin särskilda mening till
protokollet antecknad tillkommer tillkallad sakkunnig beträffande taxering,
för vilken hans biträde anlitats.

64 §.

Beredningsnämndens förslag skall föreligga färdigt senast den 15 december
året näst före taxeringsåret; och åligger det ordföranden att genom kungörelse
i distriktets kyrkor giva tillkänna, att förslaget under tio dagar viss angiven
tid på dagen hålles tillgängligt inom kommunen hos beredningsnämndens ordförande
eller någon dess ledamot, med rätt för ägare eller därmed likställd
innehavare av fastighet inom distriktet att senast den 5 påföljande januari
till beredningsnämndens ordförande avgiva skriftliga erinringar mot förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Därest erinran mot förslaget avgivits eller känt blivit, att i fastighetslängden
uppförd fastighet före årsskiftet uppdelats, skall ordföranden senast
den 15 januari hålla sammanträde med beredningsnämnden, som har att
yttra sig över inkommen erinran samt i förekommande fall avgiva nytt
förslag till taxering. Dylika yttranden och förslag upptagas i protokollet.

Senast den 20 januari skall beredningsnämndens ordförande till ordföranden
i fastighetstaxeringsnämnden överlämna de upprättade fastighetslängderna,
behörigen summerade, ävensom nämndens protokoll, de deklarationer och
andra skriftliga uppgifter och upplysningar, som avlämnats till ledning vid
taxeringen, samt de enligt 60 § beredningsnämndens ordförande tillhandakomna
handlingarna.

Fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet.

65 $.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd på landet åligger huvudsakligen:

a) att före nämndens sammanträde granska de från beredningsnämndernas
ordförande enligt 64 § inkomna längderna och övriga handlingar och därvid
särskilt undersöka, huru beredningsnämnderna tillämpat de enhetsvärden, som
föreslagits vid det i 59 § omförmälda sammanträdet, samt de värderingsgrunder
i övrigt, som å detta sammanträde ansetts böra komma till användning
inom vederbörande beredningsdistrikt;

b) att vidtaga åtgärder för införskaffande av de uppgifter och upplysningar,
som ytterligare må finnas erforderliga för taxeringen;

c) att kalla fastighetstaxeringsnämndens ledamöter till sammanträden, leda
nämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet; samt

d) att ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd i stad har enahanda åligganden,

som i 61 § stadgats för ordförande i beredningsnämnd.

66 $.

1 mom. Sammanträden med fastighetstaxeringsnämnd på landet hållas
å tid och plats, som ordföranden bestämmer. Möter för ordinarie ledamot
hinder att tillstädeskomma, skall han i sitt ställe kalla för honom utsedd
suppleant och tillika härom underrätta ordföranden. Föredragande i
nämnden är vederbörande beredningsnämnds ordförande beträffande de fastigheter,
som tillhöra hans beredningsdistrikt.

Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet
justeras inför nämnden och justeringen bestyrkes genom å protokollet
tecknat intyg av två ledamöter.

2 mom. Innan fastighetstaxeringsnämnden på landet börjar det egentliga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

arbetet, skall ordföranden, efter samråd med landskamreraren angående
tid och plats, kalla de av länsstyrelsen och landstinget utsedda ledamöterna
ävensom samtliga ordförande i beredningsnämnderna i de till fastighetstaxeringsdistriktet
hörande beredningsdistrikten till ett förberedande
sammanträde. Vid detta har ordföranden, med erforderligt biträde av beredningsnämndernas
ordförande, att avgiva noggrann redogörelse för de värderingsgrunder,
efter vilka varje beredningsnämnd upprättat sitt förslag, ävensom
för sin egen mening, huruvida och i vad mån dessa värderingsgrunder
kunna anses överensstämma med resultatet av överläggningarna vid det i
59 § omförmälda sammanträdet inför länsstyrelsen eller landskamreraren
eller eljest med de priser, som erhållits vid fastighetsförsäljningar i orten. På
grundval av dessa redogörelser skola de vid sammanträdet närvarande taga
under övervägande och för anteckning till protokollet uttala sin mening,
vilka allmänna jämkningar av beredningsnämndernas förslag finnas erforderliga
för en jämn och likformig taxering i hela fastighetstaxeringsdistriktet.

Avskrift av protokollet skall inom tio dagar efter sammanträdet av ordföranden
översändas till landskamreraren, som har att, efter därav tagen
del, till finansdepartementet insända de inkomna protokollsavskrifterna ävensom
de i 62 § 4 mom. angivna sammandragen.

3 mom. Sedan det i 2 mom. omförmälda sammanträdet hållits, tager
taxeringsarbetet sin början med de kommuner, där vid nämnda sammanträde
beredningsnämndernas förslag ansetts tillfredsställande, samt fortgår
kommun efter kommun och fastighet efter fastighet. Föredraganden
har att i varje fall meddela såväl beredningsnämndens förslag som ock sin
egen mening ävensom redogöra för inkomna erinringar och de ändringar,
som beredningsnämnden funnit sig böra föreslå. Nämnden beslutar därefter,
dels med vilket belopp taxeringsvärde skall åsättas varje fastighet och dels,
beträffande varje fastighet, för vilken fastighetsskatt skall utgöras, vem som
för året skall upptagas såsom skattskyldig för fastigheten.

Nämndens sålunda fattade beslut skola antecknas i fastighetslängderna.

Fastighetslängderna underskrivas av nämndens ordförande och ledamöter.

67 §.

1 mom. Sammanträden med fastighetstaxeringsnämnd i stad hållas inom
staden å tid och ställe, som ordföranden bestämmer. Möter för ordinarie
ledamot hinder att tillstädeskomma, skall han i sitt ställe kalla för honom
utsedd suppleant och tillika härom underrätta ordföranden.

Om protokoll vid nämndens sammanträden gäller vad i 66 § 1 mom. är
sagt om protokoll vid sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd på landet.

2 mom. Är stad indelad i två eller flera fastighetstaxeringsdistrikt och
har sådant sammanträde, som i 59 § sista stycket omförmäles, icke funnits

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

erforderligt, skall länsstyrelsen uppdraga åt ordföranden i en av fastighetstaxeringsnämnderna
att före taxeringsarbetets påbörjande kalla övriga ordförande
och ledamöter till sammanträde för förberedande överläggningar
rörande de allmänna grunder, som böra i stadens skilda delar komma i tilllämpning
vid taxeringen; och äger länsstyrelsen på framställning av den

sammankallande ordföranden medgiva, att han må till detta sammanträde

kalla jämväl andra personer, vilka på grund av sin verksamhet eller eljest
kunna antagas äga sakkunskap rörande fastighetsvärdena inom staden.

3 mom. Fastighetstaxeringsnämnd i stad företager fastighetstaxeringen i
den ordning, som tinnes bäst lämpad för vinnande av jämnhet och likformighet
mellan taxeringsvärdena i stadens olika delar. Nämnden beslutar, dels
med vilket belopp taxeringsvärde skall åsättas varje fastighet och dels, beträffande
varje fastighet för vilken fastighetsskatt skall utgöras, vem som
för året skall upptagas såsom skattskyldig för fastigheten. Nämndens sålunda
fattade beslut skola antecknas i fastighetslängder, och skola i fråga om dessa
längder stadgandena i 62 § 3 mom. hava motsvarande tillämpning.

68 $.

Beslut må icke fattas av fastighetstaxeringsnämnd på landet, med mindre
ordföranden jämte föredraganden eller, där ordföranden själv såsom beredningsnämndsordförande
är föredragande, en av länsstyrelsen utsedd ledamot,
ävensom en landstingsvald och en kommunvald ledamot äro tillstädes, ej
heller av fastighetstaxeringsnämnd i stad, med mindre ordföranden samt
minst två ledamöter äro tillstädes.

Envar ledamot har rätt samt ordföranden och, i fastighetstaxeringsnämnd
på landet, föredraganden skyldighet att i händelse av avvikande mening låta
densamma antecknas till protokollet.

69 §.

1 mom. Fastighetstaxeringsnämndens arbete bör taga sin början på landet
senast den 1 februari under taxeringsåret och i stad senast den 15 december
året dessförinnan. Arbetet skall vara avslutat i länen senast den 15 mars
och i Stockholm senast den 15 juni under taxeringsåret.

2 mom. Senast den 31 mars skall fastighetstaxeringsnämndens ordförande
till länsstyrelsen insända fastighetsdeklarationerna och övriga handlingar
ävensom berednings- och fastighetstaxeringsnämndernas protokoll.
Fastighetslängderna skola avlämnas å den tid och i den ordning, Kungl. Maj:t
föreskriver.

3 mom. Fastighetslängderna, i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, skola
vara att tillgå för landskamreraren och fastighetsprövningsnämnden samt
i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver dels tillhandahållas dem, som hava
att verkställa debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

dels ock offentligen framläggas inom vederbörande kommun under minst
fjorton dagar före den 15 maj under taxeringsåret.

4 mom. Stadgandena i 2 och 3 mom. hava icke tillämpning beträffande
Stockholm.

Förberedande åtgärder för fastighetsprövningsnämndernas verksamhet.

70 $.

1 mom. Sedan fastighetslängderna med tillhörande handlingar blivit tillgängliga
för landskamreraren, skall denne ingående granska längderna ävensom
de hos berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna förda protokollen samt
därefter hos fastighetsprövningsnämnden framställa yrkande om de åtgärder,,
som erfordras för åstadkommande av en jämn och likformig fastighetstaxering.
Landskamreraren har jämväl att sörja för införskaffandet av erforderliga
yttranden över de hos nämnden anförda besvären samt att åvägabringa
för besvärens prövning eljest erforderlig utredning.

Vid granskningsarbetet må landskamreraren åtnjuta nödigt biträde av,
förutom vederbörande tjänstemän hos länsstyrelsen, jämväl andra personer,
som av honom tillkallas. Då i visst taxeringsärende utredning genom särskild
sakkunnig anses erforderlig, bör landskamreraren föranstalta därom.

2 mom. Länsstyrelsen äger, där så anses erforderligt, kalla ordförande
eller ledamot i fastighetstaxeringsnämnd i länet eller andra i fastighetsvärdering
kunniga och erfarna personer att under landskamrerarens granskningsarbete
eller vid sammanträde med fastighetsprövningsnämnden infinna
sig för upplysningars meddelande. För enahanda ändamål må länsstyrelsen
inkalla jämväl ledamot av fastighetsprövningsnämnden före nämndens
sammanträde.

71 §.

Med ledning av de i 66 § 2 mom. andra stycket omförmälda handlingarna
verkställes i den ordning, Kungl. Maj:t förordnar, undersökning
för utrönande, huruvida vid taxeringen av jordbruksfastigheter å landsbygden
jämnhet och likformighet de olika länen emellan blivit uppnådd. Resultatet
av undersökningen meddelas landskamrerarna senast den 30 april.

Ovannämnda handlingar skola tillhandahållas kammarrätten senast den
30 april året näst efter taxeringsåret.

Fastighetsprövningsnämndernas verksamhet.

72 $.

1 mom. Fastighetsprövningsnämnd granskar fastighetstaxeringarna inom
sitt distrikt samt beslutar över anförda besvär och gjorda framställningar
i anledning av fastighetstaxeringsnämndernas beslut.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

2 mom. I län sammanträder fastighetsprövningsnämnd på länsstyrelsens
kallelse i residensstaden eller, i anseende till inträffade utomordentliga
händelser, å annan samlingsort å tid, som länsstyrelsen bestämmer sålunda,
att nämndens arbeten må vara avslutade senast den 20 juni. Möter för
ledamot hinder att tillstädeskomma, bör anmälan därom ofördröjligen göras
hos länsstyrelsen, som inkallar suppleant i hans ställe.

Landskamreraren har att övervara nämndens sammanträde med skyldighet
att i varje särskilt fall tillkännagiva sin uppfattning, dock utan rätt att
deltaga i besluten.

3 mom. Om tid och ställe för sammanträden med Stockholms stads prövningsnämnd,
om villkor för nämndens beslutförhet samt om åliggande för
kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden att
övervara nämndens sammanträden och därvid yttra sig stadgas i 102 §.

73 §.

Alla beslut av fastighetsprövningsnämnden skola upptagas i nämndens protokoll.
Taxering, som till följd av nämndens beslut tillkommit eller blivit
fastställd annorlunda än fastighetstaxeringsnämnden bestämt, skall antecknas
i vederbörande fastighetslängd och jämväl upptagas i särskild längd
(ändringslängd). Närmare föreskrifter om längdföringen meddelas av
Kungl. Maj:t.

Fastighetsprövningsnämndens protokoll föres och de av nämndens beslut
föranledda] anteckningarna i fastighetslängderna och ändringslängden verkställas
av den eller de personer, som länsstyrelsen därtill förordnat. Sådant
förordnande får icke meddelas åt någon, som i annan egenskap skall vara
tillstädes hos nämnden.

Justering av protokollet skall verkställas inför nämnden eller senast inom
fjorton dagar inför nämndens ordförande jämte landskamreraren och minst
två av nämnden därtill utsedda ledamöter, vilka skola inställa sig på ordförandens
kallelse. Justeringen bestyrkes i båda fallen genom ett av nämndens
ordförande och två ledamöter å protokollet tecknat intyg.

Vederbörande protokollförare åligger att med sin underskrift å såväl fastighetslängderna
som ändringslängden vitsorda enligt fastighetsprövningsnämndens
beslut införda ändringar eller gjorda tillägg.

74 §.

Fastighetsprövningsnämndens ändringslängder, i huvudskrift eller bestyrkt
avskrift, skola, utom vad angår Stockholm, i den ordning Kungl.
Maj:t föreskriver, dels tillhandahållas dem som verkställa debitering av de
på grund av taxeringen utgående utskylder, dels ock så snart ske kan
offentligen framläggas inom vederbörande kommun.

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

II. Årlig taxering.

Förberedande åtgärder för taxeringsnämndernas verksamhet.

75 $.

Länsstyrelsen äger, där så anses erforderligt, att innan taxeringsarbetet för
året tager sin början från varje taxeringsnämnd inom länet eller viss del
därav kalla ordföranden och högst två andra medlemmar att å lämplig ort
sammanträda inför länsstyrelsen eller landskamreraren för överläggningar
rörande taxeringsarbetet, och må till dylikt sammanträde jämväl särskilda
sakkunniga kallas för lämnande av upplysningar. Vid överläggningarna bör
uppmärksamhet ägnas åt åtgärder för befordrande av en likformig och rättvis
taxering samt åt spörsmål, som befunnits vara föremål för oriktiga
avgöranden av taxeringsnämnderna eller som kunna förväntas under det
förestående arbetet vålla taxeringsnämnderna svårigheter.

76 §.

Senast den 15 februari skola, i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver,
till taxeringsnämndens ordförande, utom i Stockholm, överlämnas avskrifter
av fastighetslängderna, inkomstlängden, skogsaccislängden och
länsprövningsnämndens ändringslängder för nästföregående år, såvitt taxeringsdistriktet
angår.

Inom samma tid skall länsstyrelsen, utom vad angår Stockholm, till ordföranden
i taxeringsnämnden översända de vid nästföregående års taxering
avgivna, hos länsstyrelsen förvarade självdeklarationer och andra till ledning
vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet avlämnade uppgifter för
taxeringsdistriktet.

Efter anmälan hos länsstyrelsen äger ordförande i taxeringsnämnd få tillgång
jämväl till andra för taxering avgivna, hos länsstyrelsen förvarade
deklarationer och handlingar än nu nämnts, i den mån han finnes därav
hava behov.

Erfordras för taxeringsarbetet tillgång till viss självdeklaration eller
annan för taxering avlämnad skriftlig uppgift eller upplysning, som förvaras
hos den mellankommunala prövningsnämnden, äger ordförande
i taxeringsnämnd efter anmälan hos allmänna ombudet hos omförmälda
prövningsnämnd utbekomma densamma. Efter begagnandet skall deklarationen,
uppgiften eller upplysningen skyndsamt återställas till den mellankommunala
prövningsnämnden.

Taxeringsnämndernas verksamhet.

77 §.

1 mom. Taxeringsnämnd har att, med de i 85 och 113 §§ angivna undantag,
verkställa taxering av dem som äro skattskyldiga inom nämndens
taxeringsdistrikt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

2 mom. Den gemensamma taxeringsnämnden har att verkställa dels
taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av skattskyldiga,
som, i saknad av hemortskommun i riket, skola taxeras i Stockholm jämlikt
22 § 1 mom. förordningen angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
eller som omförmälas i 26 § samma förordning, dels ock taxering till
kommunal inkomstskatt av skattskyldiga, då sådan taxering skall ske för
gemensamt kommunalt ändamål jämlikt bestämmelserna i 59 § 3 mom.
eller 69 § kommunalskattelagen.

78 $.

Taxeringsnämndens ordförande åligger huvudsakligen:

a) att tillhandahålla deklarationsblanketter och blanketter till uppgifter
enligt 41 och 42 §§ samt att meddela den som därom framställer begäran
erforderliga upplysningar om honom åliggande deklarationsskyldighet och
sättet för dess fullgörande;

b) att, då deklarationspliktig begagnar honom medgiven rätt att muntligen
avgiva upplysningar till ledning för egen taxering, å blankett införa
de meddelade upplysningarna och därå taga uppgiftslämnarens underskrift;

c) att på begäran av den som avlämnat deklaration, annan uppgift eller
upplysning utan lösen meddela bevis om avlämnandet;

d) att ordna och granska för taxeringen avlämnade deklarationer, uppgifter
och andra handlingar, vidtaga åtgärder för felande deklarationers och
andra uppgifters införskaffande samt i övrigt söka inhämta upplysningar
till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering;

e) att, då inkommen deklaration eller annan uppgift avser skattskyldig,
som ej skall taxeras inom distriktet, avsända uppgiften till vederbörande
taxeringsnämnds ordförande ävensom att, då deklaration eller annan uppgift
för skattskyldig, som skall för inkomst eller förmögenhet taxeras inom
distriktet, utvisar, att skattskyldig utom distriktet ägt, innehaft eller brukat
fastighet eller drivit rörelse eller bör taxeras till kommunal inkomstskatt
för gemensamt kommunalt ändamål, lämna vederbörande taxeringsnämnds
ordförande meddelande om förhållandet;

f) att kalla taxeringsnämndens ledamöter till sammanträde och om utsatt
tid och ställe härför på lämpligt sätt och i god tid meddela de skattskyldiga
inom taxeringsdistriktet underrättelse;

g) att leda taxeringsnämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet;
samt

h) att ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder.

79 $.

Finner taxeringsnämndens ordförande för en behörig taxering av skattskyldig,
som i 32 § 3 mom. första stycket omförmäles, vara nödigt att
granskning av den skattskyldiges bokföring verkställes, har han att till
landskamreraren framställa begäran om dylik granskning. Därvid skola skälen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

för framställningen angivas och den skattskyldiges deklaration med tillhörande
handlingar bifogas.

På landskamreraren ankommer att bestämma, huruvida granskning skall
äga rum, samt att antingen själv verkställa granskningen, därvid i händelse
av behov biträde av sakkunnig må anlitas, eller låta granskningen verkställas
av taxeringsnämndens ordförande eller av annan person, som därtill
av landskamreraren för varje särskilt fall utses. Så snart handläggningen av
ärendet slutförts, skall, där så erfordras, underrättelse om utgången meddelas
taxeringsnämndens ordförande, därvid den översända deklarationen
återställes. De handlingar, som varit föremål för granskning, skola så fort
ske kan återställas till den som avlämnat desamma.

Vad i denna paragraf sägs om skattskyldigs bokföring skall, då den skattskyldige
varit delägare i vanligt handelsbolag eller rederi eller solidarisk
delägare i kommanditbolag, hava * motsvarande tillämpning å bolagets eller
rederiets bokföring.

80 $.

Kronoombudet har med avseende å taxering för inkomst eller förmögenhet
till åliggande särskilt

a) att, oavsett den ordföranden tillkommande granskningsskyldigheten,
granska alla inkomna självdeklarationer, andra uppgifter och upplysningar;

b) att därvid tillse, att kronans intresse vid taxeringen till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt varder behörigen iakttaget; samt

c) att, i den mån sådant må vara erforderligt och av ordföranden påkallas,
biträda honom under taxeringsarbetet och verkställa den längdföring,
som förekommer vid taxeringsnämndens sammanträden.

Med avseende å särskild fastighetstaxering åligger det kronoombudet att,
i den mån ordföranden det påkallar, granska inkomna fastighetsdeklarationer
och andra för dylik taxering avlämnade uppgifter och upplysningar samt
verkställa den längdföring, som förekommer vid taxeringsnämndens sammanträden.

Har kommunombud eller skogsvårdsombud icke utsetts, ankommer det på
kronoombudet att jämväl fullgöra kommunombudets eller skogsvårdsombudets
särskilda åligganden med avseende å virkestaxeringen.

81 §.

Det åligger kommunombudet att under taxeringsarbetet bevaka de kommunala
intressena och att därvid i synnerhet tillse, dels att i kommunen
icke mantalsskrivna men där till kommunal inkomstskatt eller till skogsaceis
skattskyldiga varda behörigen taxerade, dels att nya taxeringsvärden
å fastighet under löpande taxeringsperiod varda bestämda i alla de fall, då
anledning därtill föreligger.

Med avseende å virkestaxering åligger det kommunombudet därjämte
särskilt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

a) att biträda ordföranden vid ordnandet av för taxeringen avlämnade
virkesdeklarationer, andra uppgifter och upplysningar;

b) att granska nyssnämnda deklarationer och handlingar; samt

c) att, i den mån sådant av ordföranden påkallas, även i övrigt biträda
honom under taxeringsarbetet och verkställa den längdföring, som förekommer
vid taxeringsnämndens sammanträden.

Kommunombudet har rätt och, om ordföranden det påkallar, jämväl
skyldighet att deltaga i granskning av deklarationer, andra uppgifter och
upplysningar, som avlämnats till ledning vid taxering för inkomst eller
förmögenhet eller till ledning vid särskild fastighetstaxering, samt äger därvid
göra erinringar och framställningar.

82 §.

Skogsvårdsombudet har till åliggande särskilt att bevaka det allmännas
rätt till skogsvårdsavgift för avverkat virke. Ombudet har rätt och, om
ordföranden sådant påkallar, jämväl skyldighet att, där så ske kan, deltaga
i granskningen av inkomna virkesdeklarationer och andra för virkestaxeringen
avlämnade uppgifter och upplysningar samt äger därvid göra
erinringar och framställningar.

83 §.

1 mom. Taxeringsnämndens sammanträden hållas'' å tid och plats, som
ordföranden bestämmer. Möter för ordinarie ledamot hinder att tillstädeskomma,
skall han i sitt ställe kalla för honom utsedd suppleant samt tillika
härom underrätta ordföranden.

Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet
justeras inför nämnden och justeringen bestyrkes genom å protokollet tecknat
intyg av två ledamöter.

Ordföranden är föredragande i taxeringsnämnden. Vid föredragningen
har han att, i den omfattning stadgandena i 56 § 1 mom. medgiva, tillhandahålla
ledamöterna alla för taxeringen erhållna deklarationer, andra
uppgifter och upplysningar samt att efter sorgfällig beredning göra de
anmärkningar och framställningar, vartill han för en behörig taxering finner
sig äga anledning.

2 mom. I de taxeringsdistrikt, där taxering av lappar för inkomst
av renskötsel ifrågakommer, böra sammanträden för förrättande av dylik
taxering hållas i god tid före den 15 april; och åligger det ordföranden att
om tid och plats för sammanträdena samråda med vederbörande lappfogde.
Lappfogden samt ordningsman i lappby inom taxeringsdistriktet skola särskilt
kallas till dylikt sammanträde. För kallelsens delgivning med ordningsman
skall, där så erfordras, biträde lämnas av kronobetjäningen.

Vid sådant sammanträde skall ordningsman, som nu nämnts, vara närvarande,
då fråga är om taxering av lappar, som tillhöra ordningsmannens
lappby, med rätt för ordningsmannen att deltaga i nämndens överlägg -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ningar men ej i besluten. Ordningsmannen skall till dylikt sammanträde
medföra det hos honom förvarade exemplaret, av senast upprättade renlängd.
Där så ske kan skall jämväl lappfogden vara tillstädes vid sådant sammanträde
med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

84 §.

1 mom. Under de år, då särskild fastighetstaxering skall äga rum,
har taxeringsnämnden att, så fort ske kan, företaga sådan taxering. Nämnden
har därvid att för varje fastighet, å vilken jämlikt 12 § 2 mom.
kommunalskattelagen nytt taxeringsvärde skall sättas, besluta till vilket
belopp det nya värdet skall upptagas. För övriga fastigheter skola de
taxeringsvärden, som under nästföregående år varit gällande, oförändrade
upptagas. Samtidigt skall för varje fastighet, för vilken fastighetsskatt skall
utgöras, beslut fattas om vem som för året skall upptagas såsom skattskyldig
för fastigheten.

Taxeringsnämnden har jämväl att pröva hos nämnden gjorda framställningar
om sådant särskilt angivande av värden å olika i taxeringsenhet
ingående fastigheter eller delar av fastigheter, varom i 8 § sista stycket
kommunalskattelagen förmäles.

2 mom. Varje år beslutar taxeringsnämnden, i den mån icke annat i
85 § stadgas, för envar skattskyldig, huruvida och till vilket belopp taxering
till kommunal inkomstskatt samt till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skall honom åsättas.

Så snart ske kan skall nämnden företaga taxering till kommunal inkomstskatt
beträffande de skattskyldiga, som haft förvärvskälla helt eller delvis
hänförlig till taxeringsdistriktet, men som skola taxeras till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt annorstädes. För envar, som därvid taxerats, skall
underrättelse, huru taxeringen utfallit, med uppgift jämväl om nettointäkt
och uppskattad inkomst för varje förvärvskälla ofördröjligen avlåtas
till den taxeringsnämnd, som har att verkställa taxeringen till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt.

3 mom. Taxeringsnämnden beslutar likaledes varje år för envar, som
är skyldig att utgöra skogsaccis, till vilket belopp det avverkade virkets
taxerade rotvärde skall upptagas.

85 $.

Taxering till kommunal inkomstskatt på grund av 57 § 3 mom. kommunalskattelagen
må icke verkställas av taxeringsnämnd. Anser sådan
nämnd anledning föreligga att beträffande viss skattskyldig tillämpa berörda
stadgande, skall nämndens ordförande härom göra skriftlig anmälan hos
landskamreraren i länet, som, därest granskningen av den skattskyldiges,
taxering ankommer på prövningsnämnden i länet, förfar enligt 93 §. År
däremot fråga om skattskyldig, vilkens taxering på grund av den ifrågasatta
åtgärden eller av annan orsak skall bliva föremål för granskning av den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

mellankommunala prövningsnämnden, skall landskamreraren skyndsamt
med eget yttrande överlämna ordförandens anmälan till allmänna ombudet
hos denna nämnd för den åtgärd, som enligt 93 § ankommer på ombudet,
och samtidigt härom underrätta landskamreraren i annat län, där den skattskyldige,
såvitt kunnigt är, blivit taxerad till kommunal inkomstskatt.

86 $.

För varje taxeringsdistrikt eller, om distrikt består av mer än en kommun,
för varje kommun skola föras särskilda taxeringslängder, nämligen en längd
över taxeringen av fastigheter, för vilka fastighetsskatt erlägges, och en
längd över taxeringen av sådana staten samt kommuner och menigheter, allmänna
undervisningsverk och barmhärtighetsinrättningar med flera tillhöriga
fastigheter, för vilka skatteplikt ej förefinnes (fastighetslängder), en längd
över taxeringen till kommunal inkomstskatt, statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
kommunal progressivskatt och utjämningsskatt (inkomstlängd)
ävensom en längd över taxeringen till skogsaccis (skogsaccislängd). Hos
den gemensamma taxeringsnämnden skall föras särskild inkomstlängd över
taxering för inkomst eller förmögenhet av skattskyldiga, som i 77 § 2 mom.
omförmälas.

De beslutade taxeringarna skola införas i taxeringslängderna med angivande
av taxeringens belopp och den skattskyldiges namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt

dels i avseende å kommunal inkomstskatt uppskattad inkomst, medgivna
allmänna avdrag, taxerad inkomst, beloppet av medgivna ortsavdrag samt
beskattningsbar inkomst;

dels i avseende å statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

såvitt angår annan skattskyldig än svenskt aktiebolag, svenskt solidariskt
bankbolag och svenskt kommanditbolag, taxerat belopp, beloppet av
medgivna ortsavdrag och beskattningsbart belopp, samt

såvitt angår svenskt aktiebolag och svenskt solidariskt bankbolag bolagets
kapital och i fråga om svenskt kommanditbolag beloppet av den del av
bolagets kapital, som belöper å kommanditdelägarna, samt i fråga om samtliga
nu nämnda bolag beskattningsbart belopp, skatteprocent därå och
skattens grundbelopp;

dels i avseende å kommunal progressivskatt till sådan skatt beskattningsbart
belopp, där detta avviker från det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
beskattningsbara beloppet, ävensom för svenskt aktiebolag, svenskt
solidariskt bankbolag och svenskt kommanditbolag skatteprocent, efter
vilken skatten skall utgå, samt för samtliga skattskyldiga skattens uträknade
belopp;

dels i avseende å utjämningsskatt denna skatts grundbelopp;

dels ock för envar jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring avgiftspliktig
enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beräknat
taxerat belopp, därest detsamma icke införts på grund av föreskriften

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Mr ovan, ävensom det avgiftsbelopp, som enligt 15 §. samma lag skall i
taxeringslängden införas.

Närmare föreskrifter om taxeringslängdernas förande meddelas av Kungl.
Maj:t.

Taxeringslängderna underskrivas av taxeringsnämndens ordförande och
ledamöter.

87 §.

Beslut må icke fattas av taxeringsnämnd, där taxeringsdistriktet omfattar
blott en kommun eller del därav, därest icke närvarande äro ordföranden,
kronoombudet, kommunombudet, där sådant ombud finnes, samt ytterligare
en ledamot, ej heller, där taxeringsdistriktet omfattar två eller flera kommuner,
med mindre ordföranden, kronoombudet och vederbörande kommunombud,
där sådant ombud finnes, samt därjämte en ledamot från varje
kommun äro tillstädes.

Vad nu sagts om kronoombudets närvaro har ifråga om virkestaxering
tillämpning endast för det fall, att ombudet jämlikt stadgandet i 8 § 2 mom.
skall deltaga vid denna taxering.

Ordföranden åligger att i alla de fall, då hans mening icke blivit följd, i
vederbörande taxeringslängds anteckningskolumn särskilt upptaga den taxering,
han ansett böra bestämmas. Var och en av de övriga medlemmarna
av taxeringsnämnden är det obetaget att få sin särskilda mening till protokollet
antecknad, om densamma skriftligen avfattad senast vid protokolljusteringen
avlämnas till ordföranden. Enahanda rätt att få sin särskilda
mening till protokollet antecknad tillkommer jämväl tillkallad sakkunnig
beträffande taxering, för vilken hans biträde anlitats, samt lappfogde beträffande
taxering av lapp för inkomst av renskötsel eller i sådan rörelse
nedlagd förmögenhet.

88 §.

Taxeringsnämnderna skola hava avslutat sina arbeten i länen, såvitt
angår annan taxering än virkestaxering, senast den 15 maj och beträffande
virkestaxering senast den 31 maj samt i Stockholm senast den 15 juni.

89 §.

Innan taxeringsnämnden upplöses, skall nämnden bland sina medlemmar
föreslå två personer till ledamöter i länsprövningsnämnden eller, beträffande
Stockholm, till ledamöter i prövningsnämnden för staden. Förslaget skall
intagas i taxeringsnämndens protokoll och bestyrkt avskrift av protokollet
i denna del ofördröjligen insändas till länsstyrelsen.

90 §.

1 mom. Har taxeringsnämnden åsatt fastighet nytt taxeringsvärde eller
jämlikt 8 § sista stycket kommunalskattelagen fördelat sådant värde å olika
i taxeringsenhet ingående fastigheter eller delar av fastigheter eller har

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

taxeringsnämnden avslagit framställning om vidtagande av nu omförmäld
taxeringsåtgärd, åligger det taxeringsnämndens ordförande att ofördröjligen
i rekommenderat brev med allmänna posten översända underrättelse om
taxeringsnämndens beslut till fastighetens ägare eller därmed likställd innehavare
ävensom, därest annan än ägaren eller innehavaren är skattskyldig
för fastigheten, till denne.

2 mom. Har självdeklaration eller virkesdeklaration icke blivit följd vid
taxeringen, åligger det taxeringsnämndens ordförande att å deklarationen
verkställa anteckning om avvikelsen och skälen därför samt att ofördröjligen i
rekommenderat brev med allmänna posten tillsända den skattskyldige underrättelse
om avvikelsen och om skälen därför. Detsamma gäller beträffande annan
av skattskyldig till ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet
eller till ledning för egen taxering till skogsaccis lämnad uppgift eller
upplysning.

I enahanda ordning skall underrättelse om påförd taxering för inkomst
eller förmögenhet eller om påförd taxering till skogsaccis meddelas sådan
juridisk person och sådan inom distriktet icke mantalsskriven fysisk person,
som icke avgivit deklaration eller uppgift till ledning för taxeringen och
som icke heller därtill anmanats.

3 mom. Underrättelse, som i 1 eller 2 mom. omförmäles, skall innefatta
upplysning om vad den som icke åtnöjes med taxeringsnämndens
beslut har att iakttaga vid anförande av besvär över beslutet.

91 §.

1 mom. Senast den 5 juni skall taxeringsnämndens ordförande till länsstyrelsen
insända de deklarationer och andra skriftliga uppgifter och upplysningar,
som avlämnats till ledning vid taxeringen, ävensom de enligt 76 §
första, andra och tredje styckena taxeringsnämndens ordförande tillhandakomma
längdavskrifterna och övriga handlingar. De upprättade taxeringslängderna
skola avlämnas å den tid och i den ordning, Kungl. Maj:t föreskriver.

2 mom. Taxeringslängderna, i huvudskrift eller avskrift, skola vara
att tillgå för landskamreraren och länsprövningsnämnden samt, i den ordning
Kungl. Maj:t föreskriver, dels tillhandahållas dem som hava att verkställa
debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder, dels ock
offentligen framläggas inom vederbörande kommun under minst fjorton
dagar före den 15 juli under taxeringsåret.

3 mom. Stadgandena i 1 och 2 mom. hava icke tillämpning beträffande
Stockholm.

Förberedande åtgärder för prövningsnärnndernas verksamhet.

92 §.

1 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens
bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. ISO höft. (Nr 2 in.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

prövningsdistrikt, skola genom vederbörande landskamrerares försorg, så
snart ske kan efter det inkomstlängderna för året med tillhörande handlingar
inkommit till länsstyrelsen, till den mellankommunala prövningsnämnden
översändas de självdeklarationer och andra handlingar, som till ledning vid
den skattskyldiges taxering för inkomst eller förmögenhet avgivits dels i
kommun, till vilken dylik förvärvskälla är att hänföra, dels i hemortskommunen
eller, om hemortskommun saknas, i Stockholm. Är den skattskyldige
gift, skola till den mellankommunala prövningsnämnden jämväl
översändas de självdeklarationer och andra handlingar, som avgivits till ledning
vid den andre makens taxering för inkomst eller förmögenhet i nämnda
kommuner, därest 52 § 1 mom. kommunalskattelagen eller 19 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är tillämplig å makarnas
taxering. Samtidigt härmed skola överlämnas utdrag av inkomstlängderna
och taxeringsnämndernas protokoll, så vitt angår ifrågavarande taxeringar.

2 mom. Föreligger beträffande annan skattskyldig än i 1 mom. nämnts
fråga, i vilket prövningsdistrikt han skall taxeras till kommunal inkomstskatt
för viss inkomst eller till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, skola handlingarna
rörande dylik skattskyldigs taxering för inkomst eller förmögenhet
på enahanda sätt avskiljas, fullständigas och översändas till den mellankommunala
prövningsnämnden.

93 §.

Landskamreraren har att i fråga om de taxeringar, som enligt 96 § skola
handläggas av den prövningsnämnd, hos vilken han tjänstgör, noggrant
undersöka, huruvida dessa taxeringar äro med skatteförfattningarna överensstämmande,
och för sådant ändamål granska tillgängliga handlingar
rörande samma taxeringar. Härvid skall särskilt uppmärksammas, huruvida
beträffande skattskyldig, som blivit för inkomst taxerad i mera än ett taxeringsdistrikt,
ojämnhet förefinnes mellan de olika taxeringarna eller huruvida
beträffande viss skattskyldig anledning föreligger att tillämpa 57 § 3
mom. kommunalskattelagen.

Finner landskamreraren för en behörig taxering av skattskyldig, som i
32 § 3 mom. omförmäles, vara nödigt att granskning verkställes av den
skattskyldiges bokföring eller, då den skattskyldige varit delägare i vanligt
handelsbolag eller rederi eller varit solidarisk delägare i kommanditbolag^
av bolagets eller rederiets bokföring, bör landskamreraren föranstalta om
sådan granskning, därvid biträde av sakkunnig må anlitas. De handlingar,
som varit föremål för granskning, skola så fort ske kan återställas till den
som avlämnat desamma.

Jämväl i andra fall, då utredning genom särskild sakkunnig befinnes erforderlig,
skall landskamreraren föranstalta därom.

Finner landskamreraren anledning till erinran mot viss taxering eller anser
han 57 § 3 mom. kommunalskattelagen böra tillämpas beträffande viss skattskyldig,
skall, efter det den skattskyldige, där så ske kan och fråga icke;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

är allenast om uppenbar felräkning, misskrivning eller annat därmed jämförligt
förbiseende, erhållit tillfälle att yttra sig, landskamreraren hos prövningsnämnden
framställa yrkande om de åtgärder, som erfordras för åvägabringande
av en riktig taxering. Där så finnes lämpligt, skall framställningen
delgivas taxeringsnämndens ordförande och vederbörande kommunombud.

Landskamreraren har jämväl att sörja för införskaffandet av erforderliga
yttranden över de hos prövningsnämnden anförda besvären samt att åvägabringa
för besvärens prövning eljest erforderlig utredning.

I fråga om sådana skattskyldiga, vilka skola taxeras till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt inom visst prövningsdistrikt och därjämte till kommunal
inkomstskatt inom annat prövningsdistrikt, utan att dock sådant fall
föreligger, som i 96 § 2 mom. avses, böra landskamrerarna i de olika distrikten
samråda för åvägabringande av likformig taxering.

94 §.

1 mom. Vid fullgörande av vad i 93 § stadgats må landskamrerare åtnjuta
nödigt biträde av, förutom till hans förfogande stående tjänstemän,
jämväl andra personer, som av honom tillkallas.

2 mom. Länsstyrelsen äger, där så anses erforderligt, kalla ordförande
eller ledamot i taxeringsnämnd inom prövningsdistriktet att under landskamrerarens
granskningsarbete eller vid sammanträde med prövningsnämnden
infinna sig för meddelande av upplysningar i distriktet vidkommande taxeringsfrågor.
För enahanda ändamål må länsstyrelsen inkalla jämväl ledamot
av prövningsnämnden före nämndens sammanträde.

I fråga om den mellankommunala prövningsnämnden äger ordföranden i
nämnden sådan befogenhet, som enligt första stycket tillkommer länsstyrelsen.

Prövningsnämndernas verksamhet.

95 %.

Prövningsnämnd beslutar över de hos densamma anförda besvär eller gjorda
framställningar, varjämte ordinarie prövningsnämnd under taxeringsåret
granskar taxeringarna i övrigt.

Särskild prövningsnämnd har att, sedan den ordinarie prövningsnämnden
avslutat sitt arbete för året och intill dess nästa ordinarie prövningsnämnd
sammanträder, dels besluta över besvär, som anförts enligt 123 §, dels ock,
såvitt angår redan verkställd taxering, pröva ansökningar om sådan befrielse
från skattskyldighet, varom förmäles i 15 § 2 mom. och 55 § kommunalskattelagen
samt i 23 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Vad eljest i denna förordning stadgas om prövningsnämnd skall
hava motsvarande tillämpning beträffande särskild prövningsnämnd.

Om rätt för prövningsnämnd att vidtaga vissa andra taxeringsåtgärder
än nu sagts stadgas i 128 § 2 mom. och 129 §.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

96 %.

1 mom. Länsprövningsnämnderna och Stockholms stads prövningsnämnd
hava, envar för sitt prövningsdistrikt, att taga befattning med taxeringarna
därstädes, med undantag av dem som jämlikt 2 mom. falla under den mellankommunala
prövningsnämndens handläggning.

2 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens
bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda prövningsdistrikt,
skall den mellankommunala prövningsnämnden taga befattning med
den skattskyldiges taxering för inkomst eller förmögenhet i de kommuner, till
vilka dylik förvärvskälla är att hänföra, samt i hemortskommunen eller, om
hemortskommun saknas, i Stockholm. Är den skattskyldige gift, skall den
mellankommunala prövningsnämnden taga befattning jämväl med den andra
makens taxering för inkomst eller förmögenhet i nämnda kommuner, därest
52 § 1 mom. kommunalskattelagen eller 19 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt är tillämplig å makarnas taxering.

Föreligger i annat fall än nu nämnts tvist, i vilket prövningsdistrikt skattskyldig
skall taxeras till kommunal inkomstskatt för viss inkomst eller till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, tillkommer det likaledes den mellankommunala
prövningsnämnden att taga befattning med de taxeringar tvisten avser.

97 §.

Länsprövningsnämnd sammanträder på länsstyrelsens kallelse i residensstaden
eller, i anseende till inträffade utomordentliga händelser, å annan
samlingsort å tid, som länsstyrelsen bestämmer sålunda, att nämndens sammanträden
må vara avslutade senast den 10 oktober. Möter för ledamot hinder
att tillstädeskomma, bör anmälan därom ofördröjligen göras hos länsstyrelsen,
som inkallar suppleant i hans ställe.

Nämnden är beslutför, då fem ledamöter äro tillstädes.

Landskamreraren har att övervara nämndens sammanträden med skyldighet
att i varje särskilt fall tillkännagiva sin uppfattning, dock utan rätt att deltaga
i besluten.

98 §.

Alla beslut av länsprövningsnämnd skola, med angivande i förekommande
fall av skäl för avvikelse från skattskyldigs deklaration, upptagas i nämndens
protokoll, där jämväl, i händelse skattskyldig underlåtit att avgiva
honom av landskamreraren avfordrad uppgift eller upplysning, anteckning
om sådan försummelse bör ske.

Taxering, som till följd av prövningsnämndens beslut tillkommit eller blivit
fastställd annorlunda än taxeringsnämnden bestämt, skall antecknas i det
exemplar av vederbörande taxeringslängd, som är för nämnden tillgängligt,
och skall jämväl upptagas i särskild längd (ändringslängd), som upplägges
i skilda avdelningar dels för särskild fastighetstaxering, dels för taxering
för inkomst eller förmögenhet och dels för virkestaxering. Närmare
föreskrifter om längdföringen meddelas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Nämndens protokoll föres och de av nämndens beslut föranledda anteckningarna
i taxeringslängderna och ändringslängden verkställas av den eller
de personer, som länsstyrelsen därtill förordnat. Sådant förordnande får icke
meddelas åt någon, som i annan egenskap skall vara tillstädes hos nämnden.

Justering av protokollet skall för varje sammanträde verkställas inför
nämnden, innan sammanträdet upplöses, eller inom fjorton dagar efter sammanträdets
avslutande, dock senast den 18 oktober, inför nämndens ordförande
jämte landskamreraren och minst två av nämnden därtill utsedda ledamöter,
vilka skola inställa sig på ordförandens kallelse. Justeringen bestyrkes genom
ett av nämndens ordförande och två ledamöter å protokollet tecknat intyg.

Vederbörande protokollförare åligger att med sin underskrift såväl å det för
nämnden tillgängliga exemplaret av taxeringslängden som å ändringslängden
vitsorda enligt nämndens beslut införda ändringar eller gjorda tillägg.

Vad i denna paragraf föreskrives om anteckningar i taxeringslängd och
i ändringslängd gäller icke beslut, som i anledning av besvär enligt 123 §
fattats av ordinarie prövningsnämnd efter taxeringsårets utgång eller av
särskild prövningsnämnd.

99 §.

Länsprövningsnämndens ändringslängder, i buvudskrift eller bestyrkt avskrift,
skola, i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver, dels tillhandahållas dem
som verkställa debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder,
dels ock så snart ske kan offentligen framläggas inom vederbörande kommun
under minst fjorton dagar.

100 §.

1 mom. Det åligger protokollföraren bos länsprövningsnämnden att senast
den 10 november i rekommenderat brev med allmänna posten tillsända dels
ägare eller därmed likställd innehavare av varje sådan fastighet, vilkens
taxering varit föremål för nämndens efter särskild prövning meddelade beslut,
dels ock varje skattskyldig, vilkens taxering för inkomst eller förmögenhet
eller för avverkat virke varit föremål för nämndens efter särskild
prövning meddelade beslut, underrättelse om beslutet medelst utdrag av
nämndens protokoll. Vad nu sagts äger icke tillämpning, då beslutet innefattat
allenast, att taxering för inkomst eller förmögenhet efter yrkande av
annan än den skattskyldige rättats i avseende å felaktighet vid beräkningen
eller införingen i inkomstlängden av ortsavdragen.

Har i fråga om taxering av fastighet annan än ägaren eller innehavaren
av fastigheten eller i fråga om taxering för inkomst eller förmögenhet eller
för avverkat virke annan än den skattskyldige besvärat sig, skall utdrag
av nämndens protokoll rörande nämndens beslut inom samma tid och i
samma ordning tillsändas klaganden.

2 mom. Stadgandena i 1 mom. skola icke gälla i fråga om beslut i anledning
av besvär enligt 123 §. Utdrag av protokollet rörande dylikt
beslut skall mot bevis tillställas i fråga om särskild fastighetstaxering

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ägaren eller innehavaren av den fastighet, hesvären avse, samt i fråga om
taxering för inkomst eller förmögenhet eller för avverkat virke den skattskyldige.
Har i fall som nn nämnts annan än vederbörande fastighets ägare
eller innehavare eller, beträffande taxering för inkomst eller förmögenhet
eller för avverkat virke, annan än den skattskyldige besvärat sig, skall utdrag
av protokollet mot bevis tillställas jämväl klaganden.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. är sagt om ägare eller därmed likställd
innehavare av fastighet skall hava avseende jämväl å annan, som i stället för
ägaren eller innehavaren är skattskyldig för den fastighet, varom fråga är.

4 mom. Å protokollsutdrag, som i 1 och 2 mom. omförmäles, skall vid
utlämnandet finnas tecknad underrättelse om vad den har att iakttaga, som
vill anföra besvär över beslutet.

101 §.

Innefattar länsprövningsnämnds beslut i anledning av besvär enligt 123 §,
att taxering höjts eller överflyttats å annan, skall länsstyrelsen till dem som
hava att verkställa debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder,
för verkställighet översända utdrag av prövningsnämndens protokoll.

102 §.

Stockholms stads prövningsnämnd sammanträder på överståthållarämbetets
kallelse i Stockholm eller, i anseende till inträffade utomordentliga händelser,
å annan samlingsort å tid, som överståthållarämbetet bestämmer sålunda,
att nämndens sammanträden må vara avslutade senast den 31 oktober.
Möter för ledamot hinder att tillstädeskomma, hör anmälan därom
ofördröjligen göras hos överståthållarämbetet, som inkallar suppleant i hans
ställe.

Nämnden är beslutför, då fem ledamöter äro tillstädes.

Kamreraren hos överståthållarämbetets avdelning för upphördsärenden har
att övervara nämndens sammanträden med skyldighet att i varje särskilt
fall tillkännagiva sin uppfattning, dock utan rätt att deltaga i besluten.

103 $.

Stadgandena i 98 och 100 §§ skola hava motsvarande tillämpning beträffande
Stockholms stads prövningsnämnd, dock med iakttagande, att justering
av nämndens protokoll jämlikt 98 § fjärde stycket skall ske senast den
8 november samt att avsändandet av utdrag av nämndens protokoll jämlikt
100 § 1 och 3 mom. skall ske senast den 20 november.

104 $.

Den mellankommunala prövningsnämnden sammanträder på ordförandens
kallelse i Stockholm å sådan tid, att nämndens arbeten må vara avslutade
senast den 5 oktober; dock må, i anseende till inträffade utomordentliga
händelser, Kungl. Maj:t kunna förordna om annan samlingsort. Möter för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ledamot hinder att tillstädeskomma, bör anmälan därom ofördröjligen göras
hos ordföranden, som inkallar suppleant i hans ställe. Vid förfall för ordföranden
skall vice ordföranden underrättas samt dennes suppleant inkallas.

Nämnden är beslutför, då fem medlemmar äro tillstädes.

Allmänna ombudet hos nämnden har att övervara nämndens sammanträden
med skyldighet att i varje särskilt fall tillkännagiva sin uppfattning,
dock utan rätt att deltaga i besluten.

105 §.

Alla beslut av den mellankommunala prövningsnämnden skola, med angivande
i förekommande fall av skäl för avvikelse från skattskyldigs deklaration,
upptagas i nämndens protokoll, där jämväl, i händelse skattskyldig underlåtit
att avgiva honom av allmänna ombudet hos nämnden avfordrad uppgift
eller upplysning, anteckning om sådan försumlighet bör ske.

Taxering, som till följd av nämndens beslut tillkommit eller som blivit
fastställd annorlunda än taxeringsnämnd bestämt, skall upptagas i särskild
längd (ändringslängd). En sådan längd föres för varje län. Vad i detta
stycke stadgas skall icke gälla beträffande beslut, som fattats i anledning
av besvär enligt 123 §.

Justering av protokollet skall verkställas inför nämnden eller inom åtta
dagar, dock senast den 10 oktober, inför nämndens ordförande jämte allmänna
ombudet och minst två av nämnden därtill utsedda ledamöter, vilka
skola inställa sig på ordförandens kallelse. Justeringen bestyrkes genom ett
av nämndens ordförande och två ledamöter å protokollet tecknat intyg.

Vederbörande protokollförare åligger att med sin underskrift å de hos
nämnden förda längderna vitsorda deras riktighet.

106 §.

1 mom. Den mellankommunala prövningsnämndens ändringslängder
skola inom tid, som Kungl. Maj:t bestämmer, översändas till vederbörande
länsstyrelse. Det åligger längd förarna hos länsprövningsnämnderna och
Stockholms stads prövningsnämnd att om den mellankommunala prövningsnämndens
beslut verkställa enahanda anteckningar, som i 98 och 103 §§
äro föreskrivna beträffande beslut av länsprövningsnämnd och Stockholms
stads prövningsnämnd.

2 mom. Utdrag av den mellankommunala prövningsnämndens protokoll
skola av protokollföraren hos nämnden utsändas i överensstämmelse med
stadgandena i 100 §.

3 mom. Innefattar den mellankommunala prövningsnämndens beslut i
anledning av besvär enligt 123 §, att taxering höjts eller överflyttats å
annan, skall protokollföraren översända utdrag av prövningsnämndens protokoll
till vederbörande länsstyrelse, som har att vidtaga i 101 § omförmäld
åtgärd för beslutets bringande till verkställighet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

III. Gemensamma bestämmelser rörande beskattningsnämndernas

verksamhet.

107 %.

Länsstyrelsen har att vaka över att taxeringsarbetet ordnas och bedrives
ändamålsenligt. Landskam reraren äger närvara vid sammanträde
med beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd och taxeringsnämnd inom
länet och därunder deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

108 §.

Beskattningsnämnderna skola vid fullgörandet av sina uppdrag ställa sig
till ovillkorlig efterrättelse de föreskrifter skatte- och taxeringsförfattningarna
innehålla samt, efter samvetsgrann prövning av meddelade uppgifter och
för övrigt kända förhållanden, efter bästa förstånd åsätta taxering, så att
densamma varder i möjligaste måtto likformig och rättvis.

109 §.

Sammanträde med beskattningsnämnd skall hållas inom slutna dörrar;
dock är skattskyldig berättigad att företräda inför nämnden för att meddela
upplysningar rörande taxeringen, i vad honom angår. Såvitt utan
hinder för taxeringsförrättningens fortgång sig göra låter, hör taxeringsnämnd
på stället meddela skattskyldig begärd upplysning om honom påförd
taxering.

no §.

Ordförande eller ledamot i beskattningsnämnd skall avträda, såväl då fråga
förekommer om taxering, som angår honom själv, hans hustru, föräldrar,
barn eller syskon eller oskift dödsbo, däri han äger del, som ock då
fråga är om taxering av bolag eller förening, vars styrelse eller förvaltning
han tillhör, eller fråga är om taxering av någon, för vilken han är förmyndare,
god man enligt 11 kap. lagen om förmynderskap eller ombud.

in §.

Uppstå skiljaktiga meningar inom beskattningsnämnd och måste till följd
därav omröstning anställas, skall denna vara öppen och den mening bliva
gällande, vilken flertalet biträtt, eller, om rösterna utfalla lika, den som
länder till den skatteskyldiges förmån. Kan denna grund ej tillämpas,
galle den mening, som biträdes av ordföranden, även där denne eljest ej
må deltaga i besluten.

112 §.

Anser ordförande i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd eller taxeringsnämnd,
att nämnden i ett eller annat hänseende icke iakttager de föreskrifter,
som gälla för taxeringen, eller icke verkställer taxeringen i överensstämmelse
med upplysta och bestyrkta förhållanden, åligger det honom att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

sådant genast anmärka. Dylik anmärkning ävensom nämndens i anledning
därav meddelade yttrande skola i protokollet intagas.

Kan av någon anledning taxeringsförrättning icke företagas eller fortgå,
bör anmälan därom av vederbörande nämnds ordförande göras hos länsstyrelsen
för vidtagande av den åtgärd, förhållandet anses påkalla.

113 §.

Taxering till kommunal progressivskatt och till utjämningsskatt verkställes
av den taxeringsnämnd och den prövningsnämnd, som förrätta
skattskyldigs taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, i samband
med taxeringen till dylik skatt.

Fördelning av kommunal progressivskatt enligt bestämmelserna i 5 § andra
stycket förordningen om kommunal progressivskatt verkställes av prövningsnämnden.

Om prövningsnämndens beslut rörande fördelning av kommunal progressivskatt
skall underrättelse medelst utdrag av nämndens protokoll översändas
dels, i den ordning som gäller för underrättelse om prövningsnämndens
beslut i andra fall, förutom till den skattskyldige, jämväl till vederbörande
landsting eller i landsting icke deltagande stad,

dels, i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver, till dem som hava att
verkställa debitering av utskylderna i fråga; dock skall sådan underrättelse
om beslut av Stockholms stads prövningsnämnd icke avlåtas till debiteringsförrättare
i Stockholm.

114 §.

Eftertaxering enligt vad därom i skatteförfattningarna är stadgat verkställes
av taxeringsnämnder och ordinarie prövningsnämnder. Om de vid dylik
taxering följda grunderna skall fullständig redogörelse intagas i nämndernas
protokoll, varjämte till den skattskyldige skall avlåtas meddelande om eftertaxeringen
i samma ordning, som gäller för meddelande till skattskyldig
om avvikelse från deklaration.

115 §.

Kungl. Maj:t äger meddela de närmare föreskrifter angående ordnandet
av beskattningsnämndernas arbete, som må erfordras utöver vad denna
förordning innehåller. Kungl. Maj:t fastställer jämväl formulär till anmaningar,
underrättelse om avvikelse från deklaration eller annan till
ledning för egen taxering lämnad uppgift, andra föreskrivna underrättelser
med mera dylikt ävensom formulär till i denna förordning föreskrivna längder.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

5 KAP.

Om fullföljd av talan.

Besvär över fastighetstaxeringsnämnds och taxeringsnämnds beslut.

116 §.

Över beslut av fastighetstaxeringsnämnd må besvär anföras hos fastighetsprövningsnämnden av

ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt fastigheten
rörer;

så ock av vederbörande kommun, municipalsamhälle, vägstyrelse och
landsting.

Besvären skola, skriftligen avfattade, ingivas i länen till länsstyrelsen
före klockan tolv på dagen den 15 maj eller, om då är helgdag, före klockan
tolv på dagen nästföljande söckendag och i Stockholm, till överståthållarämhetet
före klockan tolv på dagen den 31 augusti eller, om då är helgdag,
före klockan tolv på dagen nästföljande söckendag.

117 §.

över beslut av taxeringsnämnd må besvär anföras

a) i fråga om taxering av fastighet:

av ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt fastigheten
rörer;

så ock av vederbörande kommun, municipalsamhälle, vägstyrelse och
landsting;

b) i fråga om taxering för inkomst eller förmögenhet:

av skattskyldig, såvitt honom rörer;

av vederbörande kommun, municipalsamhälle, vägstyrelse och landsting,
såvitt angår taxering till kommunal inkomstskatt;

så ock av vederbörande landsting eller i landsting icke deltagande stad,
såvitt angår taxering till kommunal progressivskatt;

c) i fråga om taxering för avverkat virke:

av skattskyldig, såvitt honom rörer;

av vederbörande kommun, municipalsamhälle och landsting;

så ock av vederbörande skogsvårdsstyrelse eller, såvitt angår virke, för
vilket skogsvårdsavgift enligt vad därom är särskilt stadgat skall ingå till
domänstyrelsen, vederbörande överjägmästare.

118

1 mom. Besvär enligt 117 § skola, skriftligen avfattade och ställda till
den prövningsnämnd, som enligt 96 § har att pröva taxeringen i fråga,
ingivas till länsstyrelsen i det län, där den överklagade taxeringsåtgärden
företagits, därest ej sådant fall föreligger, som i 2 mom. här nedan avses.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Besvären skola ingivas i länen före klockan tolv på dagen den 15 juli
eller, om då är helgdag, före klockan tolv på dagen nästföljande söckendag
och i Stockholm före klockan tolv på dagen den 31 augusti eller, om då är
helgdag, före klockan tolv på dagen nästföljande söckendag.

2 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens
bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till två eller flera
prövningsdistrikt, och avse besvär enligt 117 § sådan skattskyldigs taxering
för inkomst eller förmögenhet i kommun, dit förvärvskällan är att hänföra,
eller i kommun, där taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ägt
eller skolat äga rum, skola besvären, skriftligen avfattade, ingivas till länsstyrelsen
i län, där någon av dessa kommuner är belägen.!

Besvär, varom i första stycket förmäles, skola ingivas, därest Stockholm
är en av de kommuner, där taxering ägt eller bort äga rum, före klockan
tolv på dagen den 31 augusti eller, om då är helgdag, före klockan tolv
på dagen nästföljande söckendag, och eljest före klockan tolv på dagen den
15 juli eller, om då är helgdag, före klockan tolv på dagen nästföljande
söckendag.

119 §.

Angå besvär enligt 117 § skattskyldig, vilkens taxering enligt 96 § 2 mom.
skall prövas av den mellankommunala prövningsnämnden, skall den myndighet,
som mottagit besvären, omedelbart efter besvärstidens utgång översända
besvären jämte förteckning å desamma till den mellankommunala
prövningsnämnden.

120 $.

Om rätt till besvär ävensom om ordningen för besvärs anförande i fråga
om taxeringsnämnds beslut enligt 14 och 15 §§ i lagen om allmän pensionsförsäkring
stadgas i nämnda lag.

Besvär över fastighetsprövningsnämnds och prövningsnämnds beslut.

121 $.

över beslut, som fastighetsprövningsnämnd eller ordinarie prövningsnämnd
meddelat under taxeringsåret, må besvär anföras hos kammarrätten av
landskamreraren. Enahanda rätt att anföra besvär tillkommer vederbörande
kommun, municipalsamhälle, vägstyrelse, landsting, skogsvårdsstyrelse och
överjägmästare, i den mån de jämlikt 116 eller 117 § äga föra talan mot
fastighetstaxeringsnämnds eller taxeringsnämnds beslut.

över beslut, som nu nämnts, må ock besvär anföras hos kammarrätten
av ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt angår taxering
av fastigheten, så ock av skattskyldig, såvitt angår egen taxering för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

inkomst eller förmögenhet eller för avverkat virke, där han ej enligt 39
eller 49. § förlorat talan, i följande fall:

a) om han hos fastighetsprövningsnämnden eller prövningsnämnden inom
föreskriven tid överklagat fastighetstaxeringsnämndens eller taxeringsnämndens
beslut och hans talan därstädes icke bifallits; samt

b) om fastighetsprövningsnämnden eller prövningsnämnden ändrat den av
fastighetstaxeringsnämnden eller taxeringsnämnden verkställda taxeringen,
utan att sådan ändring påyrkats av klaganden.

I det under a) omnämnda fallet må besvären dock innefatta endast fullföljande
helt eller delvis av yrkande, som klaganden framställt hos den
överordnade nämnden.

I det under b) omförmälda fallet må talan icke innefatta längre gående
yrkande än taxeringens bestämmande i enlighet med den underordnade
nämndens beslut.

122 §.

1 mom. Besvär enligt 121 § skola, skriftligen avfattade, före klockan
tolv å sista helgfria dagen i december månad under taxeringsåret ingivas
till den länsstyrelse, som med motsvarande tillämpning av bestämmelserna
i 118 § vederbör. Försummas något av vad nu föreskrivits, varda besvären
icke upptagna till prövning; dock må icke den omständigheten, att besvären
i stället för till vederbörande länsstyrelse ingivits eller insänts direkt till
kammarrätten, utgöra hinder för besvärens upptagande till prövning, därest
besvären dit inkommit före utgången av den stadgade besvärstiden. I sådant
fall skall kammarrätten omedelbart överlämna besvären till vederbörande
länsstyrelse för vidare behandling enligt 2 mom.

2 mom. Omedelbart efter taxeringsårets utgång har länsstyrelsen att till
kammarrätten insända förteckning å besvär, som anförts enligt 121 §. I
denna förteckning skola besvär över taxering av fastighet upptagas för sig
utan sammanblandning med övriga besvär.

Besvär över beslut av den mellankommunala prövningsnämnden skola
av länsstyrelsen omedelbart översändas till allmänna ombudet hos denna
nämnd; och har allmänna ombudet att, sedan vid besvären fogats de taxeringen
vidkommande handlingarna ävensom utdrag av prövningsnämndens
protokoll samt förklaringar infordrats från vederbörande, skyndsamligen till
kammarrätten överlämna samtliga handlingarna med de upplysningar och
erinringar, besvären anses påkalla.

Vid övriga besvär har länsstyrelsen att foga såväl utdrag av taxeringslängd
och beskattningsnämndernas protokoll, såvitt den överklagade
taxeringsfrågan angår, som ock de till nämnderna i frågan ingivna handlingarna.
Länsstyrelsen har därefter att infordra förklaringar från vederbörande
samt skyndsamligen överlämna handlingarna till kammarrätten med
erforderliga upplysningar och erinringar. Angå besvären taxering av fastighet,
böra handlingarna vara till kammarrätten inkomna före utgången av
april månad året näst efter taxeringsåret.

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

Besvär i vissa fall att anföras i särskild ordning.

123 §.

1 mom. Har fastighet uppförts såsom skattepliktig i fall, där den är
undantagen från skatteplikt, eller

har såsom skattskyldig för fastighet uppförts annan än den som vederbort,
eller

har fastighet taxerats å mer än en ort eller eljest i fall, där taxering av
fastigheten icke bort äga rum, eller

har under löpande taxeringsperiod nytt taxeringsvärde åsatts fastighet
eller jämlikt 8 § sista stycket kommunalskattelagen taxeringsvärde fördelats
å olika i taxeringsenhet ingående fastigheter eller delar av fastigheter eller
framställning om vidtagande av sådan taxer in gsåtgärd avslagits, men
ägare eller därmed likställd innehavare av fastigheten icke erhållit föreskriven
underrättelse därom före den 15 juni, därest beslut fattats av
taxeringsnämnd i något av länen, eller före den 1 augusti, därest beslutet
fattats av taxeringsnämnd i Stockholm, eller före den 1 december, därest
beslutet fattats av prövningsnämnd, eller

har fastighet på grund av felräkning, misskrivning eller annat därmed
jämförligt förbiseende blivit felaktigt taxerad,

må fastighetens ägare eller därmed likställd innehavare uti den i 124 §
angivna ordning häröver anföra besvär hos länsprövningsnämnden eller Stockholms
stads prövningsnämnd, eller, därest taxeringen redan varit föremål för
beslut, som efter särskild prövning meddelats av fastighetsprövningsnämnd,
länsprövningsnämnd eller Stockholms stads prövningsnämnd, hos kammarrätten.

2 mom. Den som taxerats till kommunal inkomstskatt i fall, där kommunal
skattskyldighet icke föreligger för vid taxeringen avsett slag av inkomst,

den som taxerats till kommunal inkomstskatt å mer än en ort för samma
inkomst,

den som taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för inkomst,
ehuru han är frikallad från skyldighet att erlägga sådan skatt för all inkomst
eller för vid taxeringen avsett slag av inkomst, eller som taxerats till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt för förmögenhet, ehuru han är frikallad från
skattskyldighet för förmögenhet,

den som taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, till kommunal
progressivskatt eller till utjämningsskatt å ort, där han icke är skattskyldig
för dylik skatt,

den som taxerats till kommunal progressivskatt eller till utjämningsskatt
i strid mot de i förordningarna om nämnda skatter givna stadganden om
frihet, helt eller i viss omfattning, från dylik skatt,

den som taxerats för inkomst eller förmögenhet å ort, där han icke
enligt stadgandena i 25 och 27 §4 varit pliktig att avgiva självdeklaration,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

den som uti stadgad ordning avlämnat behörig självdeklaration och icke
till följd av bestämmelserna i 39 § 1 mom. förlorat rätt till talan, men
blivit taxerad för inkomst eller förmögenhet med avvikelse från deklarationen
och icke erhållit föreskriven underrättelse därom före den 15 juni,
därest beslutet fattats av taxeringsnämnd i något av länen, eller före den 1
augusti, därest beslutet fattats av taxeringsnämnd i Stockholm, eller före den
1 december, därest beslutet fattats av prövningsnämnd,

den som eftertaxerats för inkomst eller förmögenhet men om eftertaxeringen
icke erhållit föreskriven underrättelse inom tid som nyss nämnts,
så ock den, vilkens taxering för inkomst eller förmögenhet på grund
av felräkning, misskrivning eller annat därmed jämförligt förbiseende blivit
felaktig,

må uti den i 124 § angivna ordning häröver anföra besvär hos prövningsnämnd
eller, därest taxeringen redan varit föremål för prövningsnämnds
efter särskild prövning meddelade beslut, hos kammarrätten.

3 mom. Den som taxerats till skogsaccis i kommun, där han icke varit
skyldig avgiva virkesdeklaration,

den som uti stadgad ordning avlämnat behörig virkesdeklaration, men
blivit taxerad till skogsaccis med avvikelse från deklarationen och icke erhållit
föreskriven underrättelse därom före den 15 juni, därest beslutet fattats av
taxeringsnämnd i något av länen, eller före den 1 augusti, därest beslutet
fattats av taxeringsnämnd i Stockholm, eller före den 1 december, därest
beslutet fattats av prövningsnämnd,

så ock den, vilkens taxering till skogsaccis på grund av felräkning, missskrivning
eller annat därmed jämförligt förbiseende blivit felaktig,

må uti den i 124 § angivna ordning häröver anföra besvär hos prövningsnämnden
eller därest taxeringen redan varit föremål för prövningsnämnds
efter särskild prövning meddelade beslut, hos kammarrätten.

4 mom. Rätt till besvär enligt 1, 2, och 3 mom. i anledning av förelupen
felräkning, misskrivning eller annat därmed jämförligt förbiseende tillkommer
jämväl landskamreraren så ock vederbörande kommun, municipalsamhälle,
vägstyrelse, landsting, skogsvårdsstyrelse och överjägmästare, i den
mån de jämlikt 116 eller 117 § äga föra talan mot fastighetstaxeringsnämnds
eller taxeringsnämnds beslut.

124 §.

1 mom. Besvär enligt 123 § skola, skriftligen avfattade, ingivas till
den länsstyrelse, som med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i
118 § vederbör, när det gäller besvär av skattskyldig, inom natt och år efter
det utskylder avfordrats vederbörande och, när det gäller besvär av annan,
före utgången av kalenderåret näst efter taxeringsåret. Försummas något.
av vad sålunda föreskrivits, varda besvären icke upptagna till prövning; dock
må icke den omständigheten, att besvär som anföras hos kammarrätten i
stället för till vederbörande länsstyrelse ingivits eller insänts direkt till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

kammarrätten, utgöra hinder för besvärens upptagande till prövning, om
besvären dit inkommit före utgången av den stadgade besvärstiden. I sådant
fall skall kammarrätten omedelbart överlämna besvären till vederbörande
länsstyrelse för vidare behandling enligt 2 mom.

Avse besvären det fall, att taxeringsvärde åsatts fastighet å mer än en ort
eller att skattskyldig blivit å mer än en ort taxerad för samma inkomst eller
förmögenhet eller för samma virke, och hava utskylder därför avfordrats
vederbörande å olika tider, räknas besvärstiden från det senaste kravet.

2 mom. Anföras besvär enligt 123 § 2 mom. beträffande taxering för
inkomst eller förmögenhet i fall, då taxeringen enligt 96 § 2 mom. skall
prövas av den mellankommunala prövningsnämnden, har den länsstyrelse,
som mottagit besvären, att skyndsamt överlämna desamma till allmänna
ombudet hos omförmälda nämnd. Före överlämnandet skall länsstyrelsen
vid besvären foga såväl utdrag av inkomstlängd och taxeringsnämnds
protokoll, såvitt den överklagade taxeringen angår, som ock de till taxeringsnämnden
i frågan ingivna handlingarna, därest icke berörda utdrag
och handlingar på grund av stadgandet i 92 § tidigare blivit överlämnade,
i vilket fall det åligger allmänna ombudet hos den mellankommunala
prövningsnämnden att vid besvären foga ifrågavarande handlingar. Sedan
besvärsakten blivit fullständigad enligt vad nu sagts, har allmänna ombudet
att infordra förklaringar från vederbörande samt att därefter med
eget yttrande överlämna målet till den ordinarie prövningsnämnden eller
till den särskilda prövningsnämnden eller, därest taxeringen redan varit
föremål för prövningsnämndens efter särskild prövning meddelade beslut,
till kammarrätten, i vilket sistnämnda fall vid besvären skola fogas jämväl
utdrag av nämndens protokoll och övriga hos nämnden befintliga handlingar
i ärendet.

Anföras besvär enligt 123 § i andra fall än i nästföregående stycke avses,
har den länsstyrelse, som mottagit besvären, att vid desamma foga såväl
utdrag av taxeringslängd och beskattningsnämnds protokoll, såvitt den överklagade
taxeringen angår, som ock övriga till ärendet hörande handlingar.
Sedan därefter förklaringar över besvären infordrats från vederbörande och
yttrande avgivits av landskamreraren, överlämnas handlingarna till den
ordinarie prövningsnämnden eller den särskilda prövningsnämnden i prövningsdistriktet
eller, därest taxeringen redan varit föremål för prövningsnämndens
efter särskild prövning meddelade beslut, till kammarrätten.

125 §.

I fråga om klagan över prövningsniimnds beslut i anledning av besvär enligt
123 § skola stadgandena i 121 §, 122 § 1 mom. samt 122 § 2 mom. andra
och tredje styckena hava motsvarande tillämpning; dock skola besvären ingivas
före klockan tolv å sextionde dagen efter den, då klaganden av beslutet erhållit
del, eller, om då är helgdag, före klockan tolv på dagen nästföljande

Kungl. Maj:ts proposition .Vr 210.

söckendag. Angå besvären taxering av fastighet, böra handlingarna till
kammarrätten insändas inom fyra månader efter det besvären inkommit
till länsstyrelsen.

Om särskild sammansättning av kammarrätten vid handläggning av
mål angående taxering av fastighet.

126 §.

1 mom. Vid handläggning i kammarrätten av mål angående taxering av
fastighet skola deltaga tre av rättens ordinarie ledamöter, av vilka en efter
Kungl. Maj:ts förordnande skall föra ordet, samt två av de särskilda ledamöter,
om vilka i 2 mom. förmäles; dock må utevaro av en av de särskilda
ledamöterna icke hindra måls avgörande, därest av övriga ledamöter tre
äro om slutet ense.

2 mom. Kungl. Maj:t har att första gången för tiden intill utgången av år
1933 och därefter för fem år i sänder förordna sex i fastighetsvärdering kunniga
män med god kännedom om fastighetsförhållandena i allmänhet
att efter kallelse inträda såsom ledamöter i kammarrätten vid handläggning
av mål, som i 1 mom. avses. Av dessa personer skola två äga särskild
sakkunskap i avseende å värdering av skogsmark och växande skog,
två i avseende å värdering av jordbruksfastighet i övrigt och två i avseende
å värdering av annan fastighet. Avgår sådan person under perioden,
förordnar Kungl. Maj:t annan person i hans ställe för återstående tiden.

Vad i 12 § 4 mom. är stadgat skall hava motsvarande tillämpning beträffande
här avsedda ledamöter i kammarrätten.

3 mom. Kungl. Maj:t äger meddela närmare föreskrifter angående inkallande
av de i 2 mom. nämnda ledamöter till tjänstgöring i kammarrätten
samt angående ordnandet av kammarrättens arbete med handläggning av
mål angående taxering av fastighet och därmed sammanhängande frågor.

Besvär över utslag av kammarrätten.

127 $.

Den som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i taxeringsmål äger att,
utom i fall som i andra stycket här nedan stadgas, däri hos Kungl. Maj:t söka
ändring genom besvär, vilka, vid påföljd att besvären eljest icke varda upptagna
till prövning, skola före klockan tolv å sextionde dagen efter den, då
klaganden av utslaget erhållit del, eller, om då är helgdag, före klockan tolv
på dagen nästföljande söckendag ingivas till finansdepartementet tillika med
bevis om dagen för utslagets delfående.

Över utslag av kammarrätten i mål rörande tillämpning av 6, 7, 8, 9, 10,
11 och 12 §§ kommunalskattelagen må klagan icke föras.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Om särskilda taxcringsåtgärder i samband med prövning av besvär.

128 $.

1 mom. Om kammarrätten eller Kungl. Maj:t vid prövning av anförda
besvär i taxeringsmål finner, att taxering verkställts å orätt ort eller å rätt
ort underlåtits eller ej skett till riktigt belopp, äger kammarrätten eller
Kungl. Maj:t, efter vederbörandes hörande, vidtaga erforderlig rättelse i
taxeringen å ort som vederbör; dock må skattskyldigs hela taxering i sådant
fall icke höjas utöver vad beskattningsnämnderna bestämt, därest besvären
icke innefatta yrkande om sådan höjning. Jämväl må, om någon av kammarrätten
eller Kungl. Maj:t befrias från taxering på den grund, att annan
person bort i stället taxeras, kammarrätten eller Kungl. Maj:t överflytta
taxeringen å denne.

Äro makar var för sig taxerade, äger kammarrätten eller Kungl. Maj:t,
där ändring göres i den enes taxering, även att i den andres taxering vidtaga
av ändringen påkallad rättelse, såvitt angår tillämpning av 52 § kommunalskattelagen
eller 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

2 mom. Vid prövningsnämnds prövning av besvär enligt 123 § skola bestämmelserna
i 1 mom. hava motsvarande tillämpning å prövningsnämnden; dock
skall, därest under länsprövningsnämnds eller Stockholms stads prövningsnämnds
handläggning av besvär enligt 123 § fråga uppkommer om vidtagande
av härovan omförmäld åtgärd beträffande taxering inom annat
prövningsdistrikt än det, som besvären angå, ärendet i hela dess vidd överlämnas
till avgörande av den mellankommunala prövningsnämnden.

129 §.

Därest efter anförda besvär fastighets taxeringsvärde blivit ändrat eller
taxeringsvärde åsatts fastighet, som icke blivit taxerad, bär prövningsnämnden
i det prövningsdistrikt, där fastigheten är belägen, att efter anmälan av
landskamreraren vidtaga däremot svarande åtgärd för efterföljande år under
taxeringsperioden, där ej beträffande fastigheten sådant förhållande inträffat,
som jämlikt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen föranleder åsättande av nytt
taxeringsvärde.

Sådan anmälan hos prövningsnämnden må ock göras av fastighetens ägare
eller därmed likställd innehavare eller, om besvären anförts av annan än
ägaren eller innehavaren, av denne.

130 §.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till kommunal inkomstskatt
eller till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ändras eller bliver
någon påförd, skall samtidigt vidtagas den ändring i taxering till kommunal
progressivskatt eller till utjämningsskatt, som därav må föranledas.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 180 höft. (Nr 210) 5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Allmänna föreskrifter rörande fullföljd av talan.

131

1 mom. Besvärsrätt liksom för ägare eller därmed likställd innehavare
av fastighet tillkommer jämväl annan, som uppförts eller bort uppföras såsom
skattskyldig för fastighet, så ock arrendator, vilken jämlikt avtal, ingånget
efter kommunalskattelagens ikraftträdande, gentemot ägaren eller
innehavaren har att ansvara för fastighetsskatt, som belöper å den arrenderade
fastigheten.

2 mom. Finnas i stad två eller flera territoriella församlingar, vilka var
för sig äga enligt kyrkostämmas beslut av sina medlemmar uttaga allmän
kommunalskatt, tillkommer sådan församling samma besvärsrätt som kommun.
Detsamma gäller församling på landet eller skoldistrikt, där församlingens
eller skoldistriktets område ieke sammanfaller med kommunens område.

132 $.

Har kommun ieke annorlunda förordnat, äger kommunombudet i taxeringsnämnden
utöva besvärsrätt, som enligt denna förordning tillkommer kommunen.
v

133 §.

Den som vill anföra besvär över beskattningsnämnds beslut är berättigad
att, då han i sådant avseende anmäler sig hos vederbörande myndighet eller
tjänsteman, kostnadsfritt erhålla för dylikt besluts överklagande erforderligt
utdrag av taxeringslängd samt av nämndens protokoll; och må ej heller
lösen fordras för andra protokollsutdrag och expeditioner, som till följd av
vederbörande nämnders beslut böra utfärdas.

134 §.

Besvär, varom i denna förordning förmäles, må jämte tillhörande handlingar
kunna, under iakttagande av stadgad tid och ordning, på klagandens
eget äventyr i betalt brev med allmänna posten insändas till vederbörande
myndighet.

135

Beredningsnämnds, fastighetstaxeringsnämnds eller taxeringsnämnds ordförande
är skyldig att, då sådant av vederbörande myndighet påfordras, avgiva
förklaring över besvär angående taxering. Vid förfall för ordföranden må
förklaringsskyldigheten åläggas någon av nämndens ledamöter. Beskattningsnämnd
må icke åläggas förklaringsskyldighet, och må ej heller av beskattningsnämnd
behandlad taxeringsfråga till nämnden återförvisas till förnyad
behandling.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210. 67

136 $.

Då i taxeringsmål delgivning med kommun ifrågakommer, må delgivningen
med laga verkan verkställas med vederbörande kommunombud i taxeringsnämnden,
där sådant ombud finnes. Åligger förklaringsskyldighet kommunen
och har kommunen icke särskilt förordnat om utförande av dess
talan, äger kommunombudet företräda kommunen.

137 %.

Har genom utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj:t taxering böjts
eller överflyttats å annan, åligger det vederbörande länsstyrelse, sedan länsstyrelsen
av utslaget erhållit del, att skyndsamt till dem, som hava att verkställa
debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder, översända
avskrift av utslaget för verkställighet.

6 KAP.

Särskilda föreskrifter.

138 §.

Vid kronoräkenskapernas granskning inom riksräkenskapsverket må med
avseende å verkställd taxering anmärkning framställas allenast i fråga om
uträknande enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
av skatteprocent och skattens grundbelopp för svenskt aktiebolag, svenskt
solidariskt bankbolag och svenskt kommanditbolag eller uträknande enligt
förordningen om utjämningsskatt av skattens grundbelopp.

139 $.

Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som finnas erforderliga
för tillämpning [av överenskommelser och förordnanden, varom sägs i 72 §
kommunalskattelagen och 29 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

140 §.

Där beredningsnämnds, fastighetstaxeringsnämnds eller taxeringsnämnds
ordförande, utan att vara hindrad av laga förfall, underlåter att vidtaga
erforderliga åtgärder för nämndens sammanträde eller att inom föreskriven
tid avlämna nämndens längder och övriga handlingar, vare straffet böter
femtio kronor. Infinner han sig icke å den av honom för nämndens sammanträde
utsatta ort och tid och kan han ej visa laga förfall, höte tjugufem
kronor. Ledamot i nämnden eller tillkallad suppleant, som utan laga förfall
från sammanträde utebliver, böte tio kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

141 §.

Den som blivit utsedd till medlem i prövningsnämnd eller blivit inkallad

1 stället för ordinarie ledamot och utan vederbörligen anmält laga förfall
utebliver från nämndens sammanträde, skall, därest nämnden till följd av
hans utevaro icke varder beslutför, bota tjugufem kronor.

142 §.

Den som bryter mot vad i 57 § är stadgat vare, där han ej svarar för
tjänstefel, straffad med böter från och med tjugufem till och med femhundra
kronor och vare därjämte skyldig till fullo gottgöra skada, som genom sådan
förseelse uppkommit.

143 §.

1 mom. Hörsammas ej anmaning att inkomma med självdeklaration, som
bort avgivas på grund av 25 § 1 mom., vare den försumlige förfallen till
böter, motsvarande, då fråga är om allmän självdeklaration, en tiondel av
den inkomst- och förmögenhetsskatt, som påföres den skattskyldige, dock minst
tio kronor, och, då fråga är om särskild självdeklaration, femtio öre för varje
full skattekrona, som påföres den skattskyldige på grund av den taxering,
varom fråga är, dock minst tio kronor.

Har den, som först efter anmaning enligt 25 § 2 mom. är pliktig avgiva
självdeklaration, underlåtit att hörsamma sådan anmaning, och underlåter
han jämväl att hörsamma förnyad anmaning, vare han förfallen till enahanda
bötesstraff.

2 mom. Hörsammas ej anmaning att inkomma med virkesdeklaration,
som bort avgivas på grund av 43 § 1 mom., vare den försumlige förfallen
till böter, motsvarande tjugu öre för varje etthundra kronor av det rotvärde,
som åsättes det avverkade virket, dock minst tio kronor.

Har den, som först efter anmaning enligt 43 §. 2 mom., är pliktig avgiva
virkesdeklaration, underlåtit att hörsamma sådan anmaning och underlåter
han jämväl att hörsamma förnyad anmaning, vare han förfallen till enahanda
bötesstraff.

3 mom. Straff för förseelse, varom i denna paragraf sägs, inträder icke,
där den försumlige visar giltig ursäkt för sin underlåtenhet.

4 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas äger icke tillämpning, då den försumlige
för sin underlåtenhet är underkastad ansvar för tjänstefel.

144 §.

Vid underlåtenhet att behörigen fullgöra vad i 17, 22, 33, 34 och 35 §§, 42 §

2 mom. samt 47 § är stadgat skall den försumlige, där han ej för underlåtenheten
är underkastad ansvar för tjänstefel, bota tjugufem kronor,

145 §.

1 mom. Har någon i deklaration eller annan uppgift eller upplysning,
som av honom avgivits till ledning vid taxering för inkomst eller förmögen -

Kunpl. May.ts proposition Nr 210.

het, mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, som är ägnat att leda
till frihet från taxering eller till för låg taxering, böte, om det oriktiga
meddelandet blivit vid taxeringen följt, högst fem gånger den inkomst- och
förmögenhetsskatt, som därigenom undandragits, och i annat fall högst fem
gånger den inkomst- och förmögenhetsskatt, som skulle hava undandragits,
i händelse det oriktiga meddelandet blivit följt vid taxeringen, dock minst
tjugufem kronor. Därest det oriktiga meddelandet avsett förhållande, som
utövat eller kunnat utöva inverkan allenast å taxering till kommunal inkomstskatt,
vare straffet böter, om det oriktiga meddelandet blivit vid taxeringen
följt, högst tjugufem öre för varje skatteöre, som därigenom kommit
att icke påföras den skattskyldige, och i annat fall högst tjugufem öre för
varje skatteöre, som icke skulle påförts den skattskyldige, därest det oriktiga
meddelandet blivit följt vid taxeringen, dock minst tjugufem kronor.

Har någon till ledning vid virkestaxering lämnat sådant oriktigt meddelande,
som i första stycket sägs, böte högst en krona för varje däremot svarande
tiotal kronor taxerat rotvärde, dock minst tjugufem kronor.

2 mom. Har oriktigt meddelande, varom i 1 mom. förmäles, icke lämnats
mot bättre vetande, men har den, som lämnat meddelandet, vid dess avgivande
gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, skall vad i 1 mom. stadgas
hava motsvarande tillämpning; dock må böterna bestämmas till högst hälften
av vad i nämnda mom. sägs, men likväl ej lägre än tjugufem kronor.

3 mom. Straff för förseelse, varom i denna paragraf sägs, inträder icke,
därest den skyldige, innan vederbörande taxeringsnämnd avslutat sitt arbete,
av egen drift beriktigat det oriktiga meddelandet.

4 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas äger icke tillämpning, då den som
lämnat det oriktiga meddelandet för sin förseelse är underkastad ansvar för
tjänstefel.

146 §.

1 mom. Förseelse, som i 142, 143 eller 145 § omförmäles, åtalas vid
allmän domstol.

Åtal jämlikt 143 eller 145 § skall, då den deklarations- eller uppgiftsskyldige
här i riket har hemortskommun, anhängiggöras vid den allmänna
underrätt, inom vars domvärjo hemortskommunen är belägen, och eljest vid
allmänna underrätten i den ort, där den taxering skall äga rum, för vilken
deklarationen, uppgiften eller upplysningen skolat ligga till grund.

Förseelse, som i 143 eller 145 § sägs, är föremål för allmänt åtal, men
förseelse, som i 142 § omförmäles, må, där den ej innefattar tjänstefel, av
allmän åklagare åtalas endast där målsägande angivit densamma till åtal.

2 mom. Där, i andra fall än i 1 mom. avses, till följd av uraktlåtet fullgörande
av de i denna förordning meddelade föreskrifter eller av annan orsak
fråga uppstår om tillämpning av stadgat bötesansvar eller förelagt vite, skall
av vederbörande landskamrerare, ordförande eller ledamot i beredningsnämnd,
fastighetstaxeringsnämnd eller taxeringsnämnd eller annan behörig person

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 210.

anmälan därom göras hos länsstyrelsen, som har att, efter prövning av härvid
förekommande förhållanden, förordna om uttagandet av de böter eller viten,
vartill någon finnes hava gjort sig förfallen, samt vidtaga de åtgärder, som
anmäld försummelse eller utebliven verkställighet av vad i denna förordning
stadgas för övrigt kan påkalla. Vad nu är sagt om länsstyrelsen har i fråga
om den mellankommunala prövningsnämnden avseende å överståthållarämbetet.

3 mom. Den som icke åtnöjes med av länsstyrelse givet beslut, varigenom
han på grund av ovan meddelade stadganden blivit fälld till böter
eller utgivande av vite, äger att, med iakttagande av vad i allmänhet är
stadgat angående dylika besluts överklagande, över beslutet anföra besvär
hos kammarrätten. Besvären skola före klockan tolv å trettionde dagen efter
den, då klaganden av beslutet erhållit del, eller, om då är helgdag, före
klockan tolv på dagen nästföljande söckendag ingivas till länsstyrelsen vid
påföljd, om den tid försittes, att besvären icke varda upptagna till prövning;
dock må icke den omständigheten, att besvären i stället för till sistnämnda
myndighet ingivits eller insänts till kammarrätten, utgöra hinder för deras
upptagande till prövning, därest besvären dit inkommit före utgången av
den stadgade besvärstiden. I sådant fall skola besvären omedelbart överlämnas
till länsstyrelsen.

Sedan besvären inkommit till länsstyrelsen, förfares med ärendet på sätt i
122 § 2 mom. tredje stycket andra punkten stadgas.

Om klagan över kammarrättens utslag på besvär, som i detta mom. avses,
gäller v^id i 127 § första stycket är sagt.

Vid prövning av besvär över utdömande av vite må jämväl fråga, huruvida
vite bort föreläggas, komma under bedömande.

4 mom. Böter och viten, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till deras gäldande, skola de förvandlas efter allmän
strafflag. 8

8 KAP.

Om kostnader för taxeringsarbetet.

147 §.

1 mom. Av statsmedel bestridas:

1) ersättning åt ordförandena i beredningsnämnderna, fastighetstaxeringsnämnderna
och taxeringsnämnderna, åt de av länsstyrelsen förordnade
ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnderna samt åt kronoombuden i taxeringsnämnderna
;

2) ersättning åt kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden
för hans befattning med taxeringen i Stockholm;

3) gottgörelse för det i samband med taxeringsförrättningarna lämnade
biträde av städernas tjänstemän;

4) bidrag till kostnader, som kommun åtagit sig för särskilda anstalter

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210. 71

för det årliga taxeringsarbetet, därest dessa anstalter befunnits ändamålsenliga;
samt

5) kostnader för taxeringen, vilka omförmälas i 5 samt 7—12 mom. här
nedan.

2 mom. Det åligger länsstyrelsen att de år, då allmän fastighetstaxering
äger rum, senast den 1 maj, i Stockholm senast den 20 juli, till Kungl. Maj:t
inkomma med yttrande angående den ersättning, som för bestyr med nyssnämnda
taxering inom länet bör tillkomma envar av de personer, vilka
enligt bestämmelserna i 1 mom. 1) och 3) äro därtill berättigade, och skola
därvid angivas de grunder, som varit bestämmande vid ersättningarnas beräknande.

Motsvarande yttrande beträffande årlig taxering skall av länsstyrelsen avgivas
senast den 20 juli under taxeringsåret.

I yttrande, som överståthållarämbetet avgiver, bör jämväl upptagas förslag
till ersättning åt kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning för
uppbördsärenden.

Yttrande enligt detta mom. skall tillika innehålla uppgift, då det gäller
allmän fastighetstaxering, om taxeringsvärdet å all fastighet i länet enligt
fastighetstaxeringsnämndernas beslut samt eljest om länets hela inkomst- och
förmögenhetsskattesumma enligt taxeringsnämndernas beslut.

3 mom. Kommun, som enligt 1 mom. 4) vill framställa anspråk på särskild
ersättning, äger att senast den 1 juli under taxeringsåret till länsstyrelsen
inkomma med framställning därom med angivande av grunderna för ersättningsbeloppets
beräknande.

Länsstyrelsen har att med eget utlåtande över framställningen överlämna
densamma till Kungl. Maj:t vid avgivande av yttrande enligt 2 mom. andra
stycket.

4 mom. Efter prövning av de yttranden och framställningar, som inkommit
jämlikt 2 och 3 mom., bestämmer Kungl. Maj:t huru mycket skall
ställas till förfogande för varje fastighetsprövningsnämnd och länsprövningsnämnd
samt för Stockholms stads prövningsnämnd och huru mycket skall
till kommun utanordnas.

Därvid må vad som ställes till fastighetsprövningsnämndernas och, såvitt
angår allmän fastighetstaxering, Stockholms stads prövningsnämnds förfogande
för ersättning åt ordförandena i berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna
samt åt de av länsstyrelserna förordnade ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnderna,
för ersättning åt kamreraren vid överståthållarämbetets
avdelning för uppbördsärenden samt för det i samband med allmän
fastighetstaxering i övrigt lämnade biträde av städernas tjänstemän utgöra
sammanlagt högst ett belopp, motsvarande två hundradels procent av taxeringsvärdet
å all fastighet i riket, sådant detta värde beräknats enligt fastighetstaxeringsnämndernas
beslut.

Vad som ställes till länsprövningsnämndernas och, såvitt angår årlig taxering,
Stockholms stads prövningsnämnds förfogande för ersättning åt ord -

Kungi. Maj:ts proposition Nr 210.

förandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna, för ersättning åt kamreraren
vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden samt för
det i samband med taxeringsarbetet i övrigt lämnade biträde av städernas
tjänstemän jämte vad som utanordnas till kommuner må sammanlagt utgöra
högst ett belopp, motsvarande fyra procent av summan av inkomst- och förmögenhetsskattens
grundbelopp för hela riket, sådan denna summa beräknats
enligt taxeringsnämndernas beslut.

Till prövningsnämnd sålunda anvisat belopp äger nämnden efter förslag
av länsstyrelsen fördela mellan de till ersättning berättigade. Vid ersättningarnas
fördelning bör fästas avseende på den för de särskilda uppdragens
utförande erforderliga och därå nedlagda skicklighet, tid och arbete, och bör
i förekommande fall jämväl tagas i betraktande ersättning, som kan hava
blivit vederbörande av kommun tillerkänd och kommunen av statsmedel
gottgjord.

5 mom. Till gäldande av de av fastighetsprövningsnämnds, länsprövningsnämnds
eller Stockholms stads prövningsnämnds arbeten föranledda
utgifter, såsom gottgörelse åt tjänsteman, som jämlikt 15 § 2 mom. förordnats
att för vissa fall fullgöra landskamrerarens åligganden, ersättning för
biträde åt landskamrerare vid förberedande göromål, arvode för protokolloch
längdföringen, nödiga tryckningskostnader samt gottgörelse för uppassning
hos nämnden, må vederbörande nämnd efter förslag av länsstyrelsen
använda erforderligt belopp, såvitt ej nedan annorlunda stadgas.

6 mom. Angående de av fastighetsprövningsnämnd eller av prövningsnämnd
enligt 4 och 5 mom. beviljade beloppen och dessas fördelning bör
särskilt utdrag av nämndens protokoll avlåtas till länsstyrelsen, varefter
beloppen i vanlig ordning utbetalas.

7 mom. Sakkunnig, varom förmäles i 14 § 2 mom. första punkten, åtnjuter
arvode, som efter Kungl. Maj:ts närmare föreskrift bestämmes av
länsstyrelsen.

Annan sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller undersökning
gottgörelse, som bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sakkunnige
biträtt den mellankommunala prövningsnämnden eller allmänna ombudet hos
samma nämnd, av Kungl. Maj:t.

8 mom. De personer, som jämlikt 58 § 2 mom. och 75 § inkallats av
länsstyrelsen för meddelande av upplysningar eller för överläggningar rörande
taxeringsarbetet,

de personer, som till sammanträde enligt 59 § särskilt inkallats av länsstyrelsen
eller till sammanträde enligt 67 § 2 mom. inkallats efter sådan
myndighets medgivande,

de ordförande i beredningsnämnd och i fastighetstaxeringsnämnd på landet,
som på vederbörlig kallelse inställt sig till sådant sammanträde, som omförmäles
i 59 §,

de ordförande och ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd i stad, som på

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210. 73

vederbörlig kallelse inställt sig till sådant sammanträde, varom förmäles
i 59 § sista stycket,

de ordförande eller ledamöter i fastiglietstaxeringsnämnd eller i taxeringsnämnd,
som på vederbörlig kallelse inställt sig före eller under fastighetsprövningsnämnds
eller prövningsnämnds sammanträde för meddelande av
upplysningar, ävensom

de medlemmar i fastighetsprövningsnämnd eller i prövningsnämnd, som
efter vederbörlig kallelse inställt sig före vederbörande nämnds sammanträde
för meddelande av upplysningar eller som deltagit i sammanträde med nämnden,

äga att för inställelsen åtnjuta, om de äro bosatta å annan ort än sammanträdesorten,
traktamentsersättning under såväl sammanträdes- som resedagar
med sexton kronor om dagen och övrig ersättning för resekostnaderna enligt
vad som på grund av allmänna resereglementet utgår till nämndeman samt,
om de äro bosatta å sammanträdesorten, traktamentsersättning med tolv
kronor om dagen.

Ersättning efter enahanda grunder tillkommer jämväl medlem i prövningsnämnd
för närvaro vid protokolljustering så ock sakkunnig, som biträtt
i taxeringsfrågor.

9 mom. Ersättning till lappfogde för inställelse vid sammanträde med
taxeringsnämnd enligt 83 § 2 mom. utgår enligt allmänna resereglementet.

10 mom. Ordföranden i den mellankommunala prövningsnämnden och
allmänna ombudet hos nämnden åtnjuta arvode med belopp, som bestämmas
av Kungl. Maj:t.

Ersättning åt de till allmänna ombudets förfogande ställda biträden, åt
protokoll- och längdförare hos nämnden samt åt övrig hos nämnden anställd
kanslipersonal bestämmes likaledes av Kungl. Maj:t.

Till bestridande av övriga av nämndens verksamhet föranledda utgifter
anvisar Kungl. Maj:t, efter förslag av nämnden, erforderliga medel.

11 mom. I 126 § 2 mom. omförmäld ledamot av kammarrätten åtnjuter
för tid, varunder han varit inkallad till tjänstgöring, arvode med tjugufyra
kronor om dagen, om han är bosatt i Stockholm, och eljest med trettiotvå
kronor om dagen ävensom, i förekommande fall, för resedagar rese- och
traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet.

12 mom. Angående gottgörelse för verkställande av undersökning, varom
i 71 § förmäles, förordnar Kungl. Maj:t.

148 §.

1 mom. Kommunombud i taxeringsnämnd äger av kommunens medel
åtnjuta ersättning, som efter förslag av kommunen bestämmes av länsstyrelsen.

Skogsvårdsombud åtnjuter ersättning, som vederbörande skogsvårdsstyrelse
eller, då skogsvårdsombud utsetts av överjägmästare, domänstyrelsen anvisar
av omhänderhavda skogsvårdsmedel.

2 mom. Av kommun valda ledamöter i beredningsnämnd och i fastighetstaxeringsnämnd
ävensom av kommun jämlikt 8 § 4 mom. valda ledamöter

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

i taxeringsnämnd äga, därest sådant beslutas av vederbörande kommun,
att av kommunens medel åtnjuta dels traktamentsersättning under såväl
sammanträdes- som resedagar med högst tio kronor om dagen, dels ock, då
de icke äro bosatta å den ort, där nämnden sammanträder, övrig ersättning
för resekostnaderna med högst vad som på grund av allmänna resereglemente!
utgår till nämndeman. Ersättning efter enahanda grunder må av kommunens
medel utgå jämväl till ordningsman i lappby för inställelse vid
sammanträde enligt 83 § 2 mom.

De av landsting utsedda ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnd äga för
sin inställelse vid nämndens sammanträden och vid sådant sammanträde,
som omförmäles i 59 §, åtnjuta ersättning av landstingets medel efter de i
föregående stycke angivna grunder, dock att traktamentsersättningen, om
landstinget så beslutar, må utgå med högst femton kronor om dagen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1928; dock skola förordningens
bestämmelser om åtgärder, vilka för verkställande av taxering skola
enligt denna förordning företagas följe taxeringsårets ingång, träda i kraft
dagen efter den, då förordningen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket
utkommit i svensk författningssamling.

Genom denna förordning upphäves förordningen den 28 oktober 1910 om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, sådan den lyder efter de
ändringar i eller tillägg till densamma, som innehållas i senare därom utfärdade
författningar.

Efter det den nya förordningen trätt i kraft, skall iakttagas:

1. Stadgandena i 25 § 1 mom. om deklarationsplikt för den, som nästföregående
år varit taxerad till kommunal inkomstskatt, skola år 1928 gälla
den, som år 1927 varit taxerad till bevillning för inkomst.

2. I fråga om mål och ärenden, som avse taxering, verkställd före år
1928, skola äldre bestämmelser fortfarande gälla.

3. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall denna i stället
tillämpas.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 210.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 4 mars 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för finansdepartementet, statsrådet Lyberg:

När jag den 22 sistlidne februari för Kungl. Maj:t anmälde frågan om
en reformerad kommunalskattelagstiftning och andra spörsmål, som därmed
äga samband, tillkännagav jag min avsikt att särskilt anmäla frågan om
en förändrad taxeringsorganisation. För Kungl. Maj:ts prövning vill jag nu
framlägga denna fråga.

Jag får till en början bringa i erinran, att jämlikt Kungl. Maj:ts den 23
juli 1923 åt dåvarande chefen för finansdepartementet givna bemyndigande
borgmästaren P. E. Gamstorp och länsassessorn F. A. I. Lundevall (1923
års taxeringssakkunniga) blivit tillkallade för att verkställa utredning rörande
omorganisation av taxeringsväsendet. Deras betänkande med förslag
avgavs den 30 juni 1925 (Stat. off. utredn. 1925: 27).

över betänkandet hava i anledning av remiss yttranden avgivits av överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser, ämbetsverk, universitet, landstingens
förvaltningsutskott, ett stort antal kommunala representationer
och taxeringsnämndsordförande, hushållningssällskapens förvaltningsutskott,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska
landstingsförbundet, handelskamrarna samt representanter för korporationer
•och enskilda. Samtliga yttranden hava överlämnats till kammarrätten, som
den 11 februari 1926 inkom med sitt den 9 januari samma år dagtecknade
utlåtande.

Såsom jag vid anmälan av förslaget till kommunalskattelag redan meddelat,
har det av taxeringssakkunniga framlagda författningsförslaget varit
föremål för överarbetning av 1924 års skatteberedning, i vars arbeten i
örevarande avseende deltagit länsassessorn Lundevall.

Jämlikt Kungl. Maj:ts den 26 november 1926 mig givna bemyndigande har
jag tillkallat kammarrättsrådet S. Norrman att såsom sakkunnig jämte

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Enhetligt
taxeringsförfarande

för samtliga
skatteformer.

skatteberedningen biträda med utredning av fråga om en särskild ordning
för fullföljd av talan i fastighetstaxeringsmål. Kammarrättsrådet Norrman
har den 19 januari 1927 avlämnat en promemoria i denna fråga, över vilken
promemoria kammarrätten avgivit utlåtande samt regeringsrättens ledamöter
på min hemställan yttrat sig.

Vid beredningen av frågan om en förändrad taxeringsorganisation har
därjämte biträtt kammarrättsrådet O. J. Ekenberg, såvitt angår frågan om
taxering av utländska personer m. fl.

Slutligen må nämnas, att tre ledamöter av kammarrätten verkställt
teknisk granskning av föreliggande författningsförslag.

Vid redogörelsen för det förslag till taxeringsförordning, som jag nu går
att förelägga Kungl. Maj:t, förutsätter jag, att tillgång finnes till taxeringssakkunnigas
nyss omförmälda betänkande. Någon mera utförlig framställning
rörande de sakkunnigas förslag och motiveringen för detsamma kommer
därför icke att givas, utan hänvisas i detta avseende till betänkandet.
Emellertid skola meddelas sidhänvisningar till betänkandet, varjämte på
enstaka punkter kortfattade sammandrag av betänkandets innehåll kommer
att lämnas.

Principerna för taxeringsförfarandet.

Förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering, sådan denna förordning nu lyder efter ändringar
i eller tillägg till densamma enligt senare därom utfärdade författningar,
innehåller bestämmelser om beskattningsmyndigheter och förfarandet
vid taxering till bevillning av fast egendom och av inkomst samt till
inkomst- och förmögenhetsskatt. De i förordningen omförmälda beskattningsmyndigheterna
skola jämväl verkställa taxering till kommunal progressivskatt
ävensom påföring av avgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.
Den allmänna fastighetstaxeringen år 1922 verkställdes icke
efter de i 1910 års taxeringsförordning meddelade föreskrifterna, utan tilllämpades
därvid en för samma taxering särskilt tillkommen förordning den
7 juli 1921. Särskilda taxeringsföreskrifter gälla för taxeringen till skogsaccis,
meddelade i lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om virkestaxering
med däri sedermera gjorda ändringar. Därjämte äro i vissa för*
fattningar föreskrifter meddelade rörande en del med taxeringsförfarandet
sammanhängande frågor.

Tvekan kan icke råda därom, att taxeringarna till kommunal inkomstskatt
samt till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt böra ske i ett sammanhang och
verkställas av samma beskattningsmyndigheter. Lika självfallet är, att taxeringar
till kommunal progressivskatt och till utjämningsskatt, i de fall där
dylik taxering skall ifrågakomma, böra verkställas i samband med taxe -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Såväl taxeringssakkunnigas
förslag till ny taxeringsförordning som det överarbetade förslag, jag
nn framlägger, grundas på denna uppfattning.

Lika självfallet är emellertid icke, huru bör förfaras med fastighetstaxeringen
och med virkestaxeringen. Jag skall först uppehålla mig vid den
vart femte år återkommande allmänna fastighetstaxeringen.

Såsom nyss berörts föreskriver gällande taxeringsförordning, att allmän
fastighetstaxering skall verkställas av samma taxeringsmyndigheter, taxeringsnämnder
och prövningsnämnder, som verkställa taxeringen för inkomst och
förmögenhet. När riksdagen år 1920 anmälde sitt beslut i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag till ny kommunalskattelagstiftning, anförde riksdagen,
bland annat, att de brister, som vidlådde taxeringsförfarandet, i all synnerhet
utgjorde ett vägande skäl mot att då skrida till en definitiv ny sådan
lagstiftning. Riksdagen erinrade särskilt om de starka växlingar vid uppskattningen
av fast egendom, som förefunnes ej blott mellan olika landsdelar
utan även mellan olika kommuner inom samma län. Riksdagen hemställde
därför om skyndsam utredning angående, bland annat, ändrade
grunder för beskattningsnämndernas organisation och taxeringsförfarandet
att lända till efterrättelse vid allmän fastighetstaxering, som enligt riksdagens
mening borde verkställas under år 1922.

I enlighet med berörda hemställan förelädes 1921 års riksdag genom proposition
nr 215 förslag till förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid allmän fastighetstaxering år 1922. Propositionen blev i huvudsak
antagen av riksdagen och förordning i ämnet utfärdades den 7 juli 1921,
nr 382. Rörande innebörden av förordningens bestämmelser hänvisas till
sid. 108 o. ff. i taxeringssakkunnigas betänkande.

Enligt vad taxeringssakkunniga genom förfrågningar hos landskamrerarna
inhämtat, har den nya organisationen i det stora hela motsvarat de på densamma
ställda förväntningarna. Det har allmänt uttalats, att säkrare och
bättre taxeringsresultat erhållits.

Taxeringssakkunniga uttala för egen del, att det uppnådda goda resultatet
av 1922 års allmänna fastighetstaxering i hög grad är att tillskriva den
särskilda organisationen, framförallt anordningen med förslagsställande beredningsnämnder
och beslutande taxeringsnämnder. Genom den prövning,
som taxeringsnämnderna åstadkommit, hade redan före prövningsnämndsstadiet
åvägabragts en utjämning olika kommuner emellan,. Hade prövningsnämnderna
skolat fatta beslut omedelbart på grundval av beredningsnämndernas
arbetsresultat, skulle de otvivelaktigt hava stått inför en alltför omfattande
arbetsuppgift. De sakkunniga hava därför förordat bibehållande av 1922 års
särskilda organisation, men föreslagit vissa jämkningar för tillgodogörande
av vunn a erfarenheter. Till dessa jämkningar skall jag återkomma vid redo
görelsen för detaljerna i det nu föreliggande förslaget.

Allmän

fastighets taxering.

Taxerings sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Yttranden.

Bland myndigheter och enskilda, vilka yttrat sig över de sakkunnigas förslag,
har i stort sett rått full enighet rörande fördelen av bibehållandet av
särskilda organ för den allmänna fastighetstaxeringen. Sålunda hava samtliga
länsstyrelser med undantag av länsstyrelsen i Hallands län endera bestämt
uttalat sig för ett bibehållande av den självständiga fastighetstaxeringsorganisationen
eller också i huvudsak lämnat de sakkunnigas förslag härutinnan
utan erinran.

Länsstyrelsen i Hallands län yttrar däremot: Inkomsttaxeringsnämnderna
hava en sådan sammansättning, att de synnerligen väl lämpa sig för att
handhava bestyret jämväl med fastighetstaxeringen. Länsstyrelsen funne sig
därför böra lämna sin anslutning till ett av landskamreraren i länet i skrivelse
till taxeringssakkunniga den 6 december 1923 framställt förslag. Enligt
detta skulle det icke vara förenat med några som helst olägenheter att återgå
till det före år 1922 brukliga förfaringssättet och att således avskaffa beredningsnämnderna
samt låta samma taxeringsnämnd verkställa ej blott inkomsttaxeringen
utan även fastighetstaxeringen de år, sådan taxering skulle ske,
därvid emellertid fastighetstaxeringen borde förrättas före inkomsttaxeringen.

Av övriga ämbetsverk och myndigheter, vilka yttrat sig över de sakkunnigas
förslag, hava endast riksräkenskapsverket och lantbruksstyrelsen tillkännagivit
en från de sakkunniga skiljaktig mening beträffande den allmänna
fastighetstaxeringens organisation.

Riksräkenskapsverket yttrar: Om taxeringsmyndigheterna, såsom förslaget
avsåge, utrustades med all den sakkunskap, som stode att vinna, syntes det
riksräkenskapsverket lämpligast att låta samma taxeringsmyndigheter verkställa
allmän fastighetstaxering och taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt
av såväl statlig som kommunal art. De sakkunnigas förslag verkade
splittrande på taxeringsarbetet. Hela den stora apparat, som utseendet av
olika nämnder för skilda slag av taxeringar innebure, skulle undvikas, om
taxeringsorganen bleve gemensamma. Gemensamma taxeringsman, sammansatta
med all möjlig omsorg i fråga om sakkunskap och förfarenhet på
taxeringsområdet, finge en erfarenhet och rutin, som helt säkert skulle lända
taxeringsarbetet till fromma.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att några hushållningssällskap antingen
avstyrkt det särskilda förfarandet vid allmän fastighetstaxering eller ock
inskränkt sig till att påyrka en starkare och mera bestämd representation
av fastighetsägareintressena i de olika taxeringsinstanserna. Därefter anföres: »Även

lantbruksstyrelsen måste ställa sig tveksam mot det föreslagna särskilda
förfarandet vid den allmänna fastighetstaxeringen. Redan omständigheten,
att fastighetstaxeringen och taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt
samt till kommunal repartitionsskatt för inkomst och för
näring tjäna samma syfte giver en viss presumtion för att taxeringen skall
ske genom samma organ. —--

Fastighetstaxeringen och övrig taxering för beskattningsändamål sammanhänga
otvivelaktigt mycket intimt med varandra, och lantbruksstyrelsen

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 210.

skulle vilja gorå gällande, att den ingående kännedom, som vinnes om
fastighets årliga avkastning och produktionsförmåga vid taxering för inkomst
m. m., är en nödvändig förutsättning för bedömande av fastighetsvärdet.
I viss mån betecknande för taxeringssakkunnigas förslag i denna
del är att de sakkunniga sett sig nödsakade att lägga den särskilda fastighetstaxeringen
mellan de allmänna fastighetstaxeringarna på de vanliga
taxeringsorganen. Otvivelaktigt innebär taxeringssakkunnigas förslag om
särskilt förfarande vid fastighetstaxering en betänklig dualism.»

Åven Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat
sig för ett överflyttande av arbetet för den allmänna fastighetstaxeringen
å de vanliga taxeringsnämnderna.

Kammarrätten yttrar:

»Kammarrätten finner väl för egen del, att en förenkling på ena
eller andra sättet av taxeringsorganisationen vore önskvärd, därest den
läte sig genomföra utan eftersättande av taxeringens effektivitet och utan
att man riskerade ett återfall i de föga tillfredsställande förhållanden,
som voro rådande före 1922 års fastighetstaxering. Garanti häremot
skulle dock knappast förefinnas, om man utan vidare överflyttade fastighetstaxeringsbestyret
på de vanliga nämnderna. I saknad av utredning om
lämpliga anordningar för att dessa nämnder skulle bliva fullt skickade att
verkställa även fastighetstaxeringen och då den år 1922 tillämpade organisationsformen
även enligt kammarrättens erfarenhet bidragit till ett gott
taxeringsresultat, vill kammarrätten för sin del ej tillstyrka ett övergivande
av denna organisation.

Såsom ytterligare skäl för denna ståndpunkt torde kunna åberopas den
omständigheten, att den från och med 1922 löpande femårsperioden går tillända
med 1926. Då efter allt att döma de vilande stora skattefrågorna icke
komma att föreläggas 1926 års riksdag, lärer denna riksdag bliva nödsakad
fatta beslut, huruvida allmän fastighetstaxering ändock skall, såsom avsett
varit, företagas 1927. För detta fall kan med visshet antagas, att 1922 års
taxeringsorganisation med eller utan jämkningar ånyo kommer i tillämpning,
varigenom ökade erfarenheter komma att vinnas angående dess lämplighet.
Därest så 1927 års eventuella fastighetstaxering Ange giltighet fölen
ny femårsperiod, kunde, i avvaktan på de nya erfarenheternas tillgodogörande,
frågan om fastighetstaxeringens definitiva ordnande anstå någon
tid, varvid, om taxeringsväsendet i övrigt funnes böra utan uppskov nyregleras,
bestämmelserna om allmän fastighetstaxering tillsvidare Ange utelämnas
i den blivande taxeringsförordningen.

Blir förloppet det nu antydda, skulle vid ett senare tillfälle rikare material
föreligga för bedömandet av frågan, om fastighetstaxeringen för framtiden
kräver en särskild organisation eller icke.»

Vid det förhållande att allmän fastighetstaxering icke, såsom kammarrätten
i sitt utlåtande förmodat, kommit till stånd innevarande år, torde
det särskilda skäl, kammarrätten åberopat till stöd för sitt förslag att låta
förfarandet vid härnäst inträffande allmänna fastighetstaxering regleras genom
en för blott denna taxering avsedd förordning, icke längre äga giltighet.
Jag håller före, att frågan om taxeringsmyndigheter och för -

Departements chefen.

Särskild
fastighetstaxering.

Virkes taxering.

Gällande bestämmelser.

1921 års
kommunalskattekommitté.

80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

farandet vid allmän fastighetstaxering nu bör ordnas i samband med omgestaltningen
av taxeringsorganisationen i övrigt på ett sätt, som i sina
huvuddrag kan tänkas bliva bestående.

Härtill anser jag mig hava så mycket större anledning, som de allra
flesta, vilka haft tillfälle att förvärva mera direkt erfarenhet rörande 1922
års förfarande, beteckna detta såsom ett påtagligt framsteg framför det förut
tillämpade. En återgång till det äldre systemet kan jag icke förorda. Beaktas
bör nämligen, att de särskilda detaljerade uppskattningsgrunder, som föreslagits
skola gälla för fastighetstaxeringsarbetet, lägga på beskattningsnämnderna
ett synnerligen omfattande arbete, vilket tager flera månader i anspråk.
Men även inkomsttaxeringen är mycket tidskrävande. Ett sammanförande
av dessa arbeten hos samma nämnder anser jag praktiskt taget omöjligt.
Därtill kommer, att en återgång till det gamla systemet säkerligen skulle
medföra förlust av det värdefulla arbete för en likformig taxering, som
fastighetstaxeringsnämnderna i regel utfört.

Jag tillstyrker således bibehållande av 1922 års särskilda organisation i
huvudsak. I vissa detaljer kommer jag dock att förorda jämkningar.

Jag biträder även i huvudsak taxeringssakkunnigas förslag, att, såsom
hittills, fastighetstaxeringen under åren mellan de allmänna fastighetstaxeringarna
omhänderhaves av de för inkomsttaxeringen verksamma
nämnderna. Mot detta förslag har erinran ej framkommit i de inkomna
yttrandena.

Enligt gällande lag om skogsaccis och om virkestaxering skall virkestaxeringen
förrättas av vederbörande kommunalnämnd. De vanliga taxeringsmyndigheterna
taga icke befattning med taxeringen i annan mån, än
som följer därav, att besvär över kommunalnämnds beslut anföras hos prövningsnämnden
i länet. Denna äger icke befogenhet att gå utöver yrkande i
besvär, ej heller att, såsom i fråga om inkomsttaxering, av egen drift ändra
taxering till skogsaccis.

1921 års kommunalskattekommitté yttrar å sid. 239 i sitt betänkande
följande:

»Kommitténs förslag utgår ifrån, att taxeringen av virke för skogsskatt
skall verkställas icke såsom hittills av kommunal myndighet utan av vanlig
taxeringsmyndighet. Redan det nära sammanhang, vari enligt kommitténs
förslag virkesbeskattningen kommer att stå till den övriga kommunala beskattningen,
gör en sådan överflyttning av taxeringsarbetet önskvärd och
befogad. Men även andra skäl tala därför. Så kan det icke vara riktigt,
att taxeringen till denna skatt är anförtrodd åt den förvaltande myndigheten
i kommunen, då det är kommunen själv, som äger tillgodogöra sig
skatten och således är intresserad part i beskattningen. Likaså kan det
förvisso antagas, att de vanliga taxeringsmyndigheterna med hänsyn till sin

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 210.

sammansättning och sin vana vid taxeringsarbete äro bättre lämpade att
åstadkomma en rättvis och jämn taxering än kommunalnämnderna.

Med denna uppfattning angående den myndighet, åt vilken virkestaxeringen
bör anförtros, har kommittén funnit sig icke böra i sitt förslag till kommunalskattelag
upptaga vad som angår taxeringens tekniska utförande och
förty därur uteslutit bestämmelser om deklaration och andra uppgifter till
ledning för taxeringen, om taxeringsmyndigheter, deras sammansättning,
befogenheter och arbetsordning, om bevakande av det allmännas rätt, om
fullföljd av talan m. m. Hithörande ämnen böra enligt kommitténs mening
behandlas i den allmänna förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering, i vilken förordning alltså myndigheter och enskilda
skulle hava att söka och finna allt, som angår det formella förfarandet vid
taxering i och för beskattning till stat eller kommun.»

1923 års taxeringssakkunniga hava, i anslutning till vad kommunalskattekommittén
sålunda anfört, föreslagit, att virkestaxeringen skall handhavas
av de för inkomsttaxeringen avsedda beskattningsnämnderna. Därvid hava
de sakkunniga uttalat, att en sådan anordning medför jämväl den särdeles
stora fördelen, att upplysningar, som angående skogsinkomsten lämnas i de
för inkomsttaxeringen avlämnade deklarationerna, kunna tjäna till ledning
jämväl för virkestaxeringen och tvärt om. Denna fördel är särskilt värdefull,
då jämväl husbehovsvirket förutsättes bliva föremål för skogsbeskattning.

De sakkunnigas förslag innebär vidare, att vid virkestaxeringen taxeringsnämnden
skall hava något avvikande sammansättning mot eljest. I stället
för den av länsstyrelsen utsedde ledamoten i nämnden — i förslaget benämnd
kronoombudet — skall inträda en av vederbörande skogsvårdsstyrelse utsedd
ledamot. Utseende av dylik ledamot har dock ansetts icke kunna göras
obligatoriskt, då ju virkestaxering mångenstädes antingen icke förekommer
eller ock är av föga betydelse. Enligt förslaget är fördenskull skogsvårdsstyrelse
icke pliktig att utse ombud. För bevarande av önskvärd kontinuitet
med nuvarande förfarande och för underlättande av taxeringsnämndsordförandens
arbetsbörda föreslås, att virkestaxeringen skall beredas i
första hand av den ledamot i taxeringsnämnden, som enligt förslaget skall
utses av vederbörande kommunalnämnd eller drätselkammare — i förslaget
benämnd kommunalombud; och skall det åligga denna ledamot att vara
föredragande i nämnden beträffande dylik taxering och föra virkestaxeringens
längder, skogsskattelängden och skogsvårdsavgiftslängden. Enligt förslaget
skola de på grund av taxeringen utgående avgifterna icke såsom hittills
påföras i samband med taxeringen utan senare, skogsskatten av kommunal
myndighet och skogsvårdsavgiften av vederbörande debiteringsförrättare
samtidigt med debiteringen av kronoutskylderna. Till skillnad mot vad nu
gäller föreslås, att prövningsnämnd skall äga att såsom beträffande övrig
taxering fatta beslut rörande virkestaxering, även utan att besvär anförts,
liksom det även förutsättes skola tillkomma landskamreraren att framställa
anmärkningar mot virkestaxeringen.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. ISO höft. (AV 210.) (j

Taxeringä sakkunniga.

Inkomna

yttranden.

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Förslaget om virkestaxeringens överflyttande till taxeringsnämnderna har
icke föranlett erinran från överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala,
Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands och Västerbottens län.

Länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Jämtlands och Norrbottens län förorda
uttryckligen de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Alvsborgs och Västmanlands
län åter avstyrka detsamma.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar:

»Förslaget om virkestaxeringens överflyttande från kommunalnämnderna
till taxeringsnämnderna kan länsstyrelsen icke finna tillräckligt motiverat.
Såvitt länsstyrelsen har sig bekant, hava kommunalnämnderna i det hela
taget fullgjort dessa taxeringar lika tillfredsställande, som man kan vänta
sig av taxeringsnämnderna. Inkomsttaxeringen och virkestaxeringen äga ej
heller det samband sins emellan, att deras handhavande av samma nämnder
på grund därav kan anses särskilt önskvärt. Väl är det sant, att för inkomsttaxeringen
understundom kan vara av värde att äga kännedom om
virkesdeklarationernas innehåll, men möjlighet till sådan kännedom kan ju
beredas, även om kommunalnämnden verkställer virkestaxeringen. Däremot
måste det vara en betydande olägenhet att tynga taxeringsnämndernas redan
svåra och omfattande arbete med en annan taxering av så helt annan art
som virkestaxeringen, och, såsom redan antytt, lärer någon säkerhet ingalunda
finnas för att taxeringen genom den föreslagna ändringen bliver bättre
utförd. Den särskilda ställning kommunalombudet skulle komma att intaga
i taxeringsnämnden vid handläggning av virkestaxeringen, synes också ägnad
att försvåra och tilltrassla arbetet på sätt, som alldeles icke ifrågakommer
med nuvarande anordning.»

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

»De sakkunniga hava föreslagit, att virkestaxeringen i första hand, som
för närvarande verkställes av de kommunala myndigheterna, skall överflyttas
på taxeringsnämnderna. De skäl, som enligt de sakkunnigas uttalanden å
sid. 224 ff. tala för en sådan överflyttning, äro icke alltför tungt vägande.
Erfarenheten har ådagalagt, att de kommunala myndigheterna inom länet
i övervägande antal fall på ett gott sätt fullgjort sin uppgift att verkställa
virkestaxeringen enligt nu gällande regler för densamma, och de föreslagna
nya reglerna äro enligt länsstyrelsens mening icke så invecklade, att med
hänsyn till dem den föreslagna överflyttningen får anses nödvändig.»

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar:

»I det föreslagna förfarandet vid virkestaxering återfinnas i huvudsak
nuvarande bestämmelser rörande taxering till skogsaccis. En förändring
av principiell art är emellertid att här anteckna, nämligen virkestaxeringens
överflyttande från kommunalnämnderna till taxeringsnämnderna. Motivet
härtill är uppenbarligen att söka uti den föreslagna kommunala skogsskattens
ställning i det kommunala skattesystemet. Det nära sambandet mellan
taxeringen för inkomst och taxeringen för avverkat virke talar för den
organisation av taxeringsförfarandet i sistberörda hänseende, som i författ -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2JO. 83

ningen kommit till uttryck. Trots detta är länsstyrelsen likväl icke alldeles
övertygad om behovet och gagnet av den ifrågasatta förändringen. Erfarenheten
här i länet visar på, att kommunalnämnderna i allmänhet fullgjort
detta rätt ömtåliga uppdrag med både hovsamhet och samvetsgrannhet och
väl motsvarat det förtroende, som visats genom att de själva fått verkställa
detta taxeringsarbete. Och säkerligen är kännedomen om mängden och
värdet av avverkat virke bättre tillgodosedd hos kommunalnämnden än i
ett större av flera kommuner sammansatt taxeringsdistrikt.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar: Den föreslagna överflyttningen
av virkestaxeringen å taxeringsnämnderna skulle visserligen medföra vissa
fördelar, men det måste dock vara synnerligen tvingande skäl, som skulle
kunna motivera ett överlämnande av detta arbete till de redan nu så arbetstyngda
taxeringsnämnderna. Enligt länsstyrelsens erfarenhet hade också
kommunalnämnderna på ett fullt tillfredsställande sätt skött sina åligganden
med denna taxering. Länsstyrelsen ansåge det därför böra allvarligen övervägas,
huruvida icke hittills gällande bestämmelser borde i förevarande avseende
bibehållas.

Länsstyrelsen i Blekinge län ställer sig något tveksam till frågan, om
virkestaxeringen bör överlämnas till taxeringsnämnderna, då dessas arbete
därförutan vore fullt tillräckligt, samt kommunalnämnder och drätselkammare
helt säkert däråt kunde ägna mera tid och intresse än taxeringsnämnderna.
Det närmare sammanhang med den övriga taxeringen, som
virkestaxeringen enligt förslaget till kommunalskattelag skulle erhålla, talade
dock onekligen för en dylik sammanslagning.

Jämväl länsstyrelsen i Örebro län förklarar sig vara tveksam, om behov
förelåge att överflytta bestyret med virkestaxeringen från kommunalnämnderna,
som syntes hava på ett förtjänstfullt sätt handhaft denna taxering,
till taxeringsnämnderna vilkas arbetsbörda redan förut vore tillräckligt stor.
Länsstyrelsen ville emellertid icke direkt motsätta sig de sakkunnigas förslag
i denna del.

De ämbetsverk och övriga myndigheter, vilka yttrat sig över de sakkunnigas
förslag i denna del, hava icke haft något att invända mot virkestaxeringens
överflyttande till inkomsttaxeringsnämnderna.

Hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava antingen icke haft något
att erinra mot förslaget i denna del eller bestämt tillstyrkt detsamma. Sålunda
anser Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
vägande skäl tala för omläggningen. Sex reservanter hava dock avvikande
mening. Hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Jönköpings och Kronobergs
län förmäla sig anse förslaget innebära en avgjord förbättring och
vara väl motiverat.

Sveriges skog sägare förbund yttrar, att virkestaxeringens överflyttande från
kommunalnämnden till taxeringsnämnden enligt förbundets mening vore en
synnerligen lämplig förändring, då taxeringsnämnden kunde förväntas besitta
avsevärt större kompetens än kommunalnämnden för virkestaxeringens ut -

Kungl. Maj ds proposition Nr 210.

görande. Kommunalnämnden vore därjämte part i saken och borde därför
icke taga befattning med taxeringsarbetet.

Jämväl styrelsen för svenska landskommunernas förbund anser virkestaxeringens
överflyttande till taxeringsnämnderna vara motiverat.

Skogsvårdsstyr elsen i Gävleborgs län anför: Då styrelsen icke hade något
att anmärka mot den virkestaxering, som verkställts av kommunalnämnderna,
vilka med den för dem gällande längre mandattiden av 4 år blivit
erfarna och dugliga i sin uppgift, syntes detta taxeringsarbetes överflyttning
till taxeringsnämnderna knappast vara av behovet påkallat. Denna överflyttning
kunde, i den mån ombyte ofta skedde av ledamöter i taxeringsnämnden,
vara ägnad att giva ett sämre och ojämnare taxeringsresultat.

Skog svår dsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings och Kronobergs
län, i Kalmar läns norra landstingsområde, i Blekinge, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands och Jämtlands län hava
i mer eller mindre bestämda ordalag tillstyrkt det föreslagna överflyttandet,
under det att övriga skogsvårdsstyrelser, från vilka yttranden inkommit,
lämnat förslaget i denna del utan erinran.

Landstingens förvaltningsutskott hava, i den mån yttranden över förslaget
avgivits, icke till diskussion upptagit frågan om virkestaxeringens överflyttande
till taxeringsnämnderna.

Kammarrätten anför i denna fråga följande:

»Såsom huvudmotiv hava de sakkunniga (sid. 224) åberopat, att kommunalskattekommittén
avvägt reglerna för skogsskatten med hänsyn till, att virkestaxeringen
skulle verkställas av taxeringsnämnderna. Då kammarrätten i
huvudsak godkänt berörda regler, har kammarrätten i viss mån redan bundit
sig i fråga om taxeringsorgan. Emellertid lärer det, även frånsett berörda
sammanhang mellan reglerna om skattskyldigheten och bestämmelserna
om taxeringsmyndigheten, icke kunna bestridas, att goda skäl finnas för den
föreslagna överflyttningen. Sådana skäl äro, bland andra, att det ju icke
är fullt egentligt, att kommunalnämnden, som är kommunens verkställande
myndighet, tillika såsom taxeringsorgan skall vara i tillfälle påverka avkastningen
av en av kommunens skattekällor, ävensom att det från taxeringssynpunkt
måste medföra vissa fördelar, att inkomsttaxering för skogsbruk
och virkestaxering förrättas av en och samma myndighet.»

De flesta kommuner, som yttrat sig, antingen förklara sig lämna förslaget
utan erinran eller tillstyrka uttryckligen förslagets antagande.
Några kommuner uttala därvid, att de visserligen icke funnit någon olägenhet
vara förknippad med virkestaxeringens anförtroende åt kommunalnämnden,
men att, då sambandet med inkomsttaxeringen syntes tala för virkestaxeringens
överlämnande till taxeringsnämnden, de icke hade anledning
motsätta sig en dylik anordning, eftersom avsikten vore att kommunalnämndens
ordförande skulle såsom kommunalombud deltaga i taxeringsnämndens
arbete med särskild uppgift att bereda virkestaxeringen. Enstaka kommuner
motsätta sig förslaget i denna del under anförande, att anledning saknas

Kungl.Maj:ts proposition Nr 210.

att ändra det nuvarande, såsom lämpligt befunna systemet. I några fall
åberopas såsom skäl mot förslaget, att i kommun, som delats i flera taxeringsdistrikt,
endast eu av taxeringsnämnderna skall omhänderhava virkestaxeringen;
härigenom förmenas taxeringsnämnden komma att sakna nödig
kännedom om kommunens olika delar.

Endast ett fåtal taxeringsnämndsordförande hava yttrat sig på denna punkt.

I regel lämna de förslaget utan erinran. En taxeringsnämndsordförande
i Västmanlands län anför:

»De sakkunniga synas hava anfört tämligen tungt vägande skäl för att
virkestaxeringen verkställes av de vanliga taxeringsnämnderna. En sådan
anordning skulle, på sätt de sakkunniga framhålla, medföra jämväl den fördelen,
att upplysningar, som angående skogsinkomsten lämnats i de för inkomsttaxeringen
avlämnade deklarationerna, kunna tjäna till ledning jämväl
för virkestaxeringen och tvärtom.»

Ur principiell synpunkt torde det obestridligen vara riktigt, att virkes- Departement
taxeringen handlägges av beskattningsnämnder, som själva icke intaga parts- chefen,
ställning gentemot den skattskyldige. Den nuvarande anordningen med
kommunalnämnden på landet och motsvarande kommunala styrelse i stad
såsom första taxeringsinstans kan därför icke försvaras ur ett principiellt
betraktelsesätt. Att anordningen likväl kommit till stånd torde förklaras
därav, att det med hänsyn till inkomsttaxeringsnämndernas stora arbetsbörda
tidigare ansetts möta hinder för virkestaxeringens överlämnande till dessa
nämnder. I stort sett torde visserligen några menliga verkningar icke hava
inträffat genom anordningen i fråga. Dock föreligger exempel på motsatsen.

Sålunda uppgives, att på vissa håll förefunnits en tendens att, särskilt i
fråga om skattskyldiga från annan kommun, förfara otillbörligt strängt
vid virkestaxeringen. Utan att vilja närmare ingå på frågan, i vad mån
denna uppgift verkligen haft fog för sig, anser jag redan anledningen till
misstanke om dylikt partiskt förfarande visa angelägenheten av en annan
ordning för virkestaxeringen än den nuvarande. Vid övervägande av
möjligheten att anförtro arbetet åt de för inkomsttaxeringen avsedda beskattningsnämnderna,
har jag funnit det obestridligen såväl för virkestaxeringen
som för inkomsttaxeringen innebära en fördel, att materialet för båda
dessa taxeringar samlas på en hand. Den oundgängligen nödvändiga förstärkningen
av arbetskrafterna inom inkomsttaxeringsnämnden synes bliva väl
tillgodosedd genom att, såsom de sakkunniga föreslagit, vid virkestaxeringen
skola på verksamt sätt deltaga två ledamöter med särskilda åligganden,
nämligen kommunombud och skogsvårdsombud. Det har visserligen — såsom
jag i det följande kommer att närmare utveckla — mot en sådan anordning
invänts, att två ledamöter i taxeringsnämnden komma att företräda
mot den skattskyldige stridande intressen. Jag vill ingalunda förneka riktigheten
av denna invändning, men anser densamma icke vara vägande.

Det är nämligen nödvändigt, att taxeringsnämnden i sig inrymmer representanter
för de fiskaliska intressena, varförutan det allmännas rätt måhända

Grunderna för
beskattningsmyndigheternas
sammansättning.

Allmänna

principer.

Direktiven till
taxeringssakkunniga.

Taxe ringssakkunniga.

Yttranden.

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

icke tillräckligt tillgodoses. Men då dessa representanter icke ensamma
fatta besluten, utan vid sin sida hava personer, som intaga en oberoende
ställning, ställer det sig helt annorlunda, än då samtliga medlemmar företräda
ett och samma intresse. Jag har således funnit, dels att taxeringsnämnden
med den av de sakkunniga föreslagna sammansättningen är väl
skickad att övertaga jämväl virkestaxeringen och dels att principiella hinder
för en sådan anordning icke föreligga. I det nu föreliggande förslaget till
taxeringsförordning upptagas därför bestämmelser om virkestaxeringens handhavande
av de beskattningsnämnder, som föreslås för taxeringen för inkomst
eller förmögenhet.

I fråga om grunderna för beskattningsmyndigheternas sammansättning
anförde föredragande departementschefen vid meddelandet av direktiv för taxeringssakkunnigas
utredningsarbete (sid. 99 i betänkandet), att han ansåge
de grundläggande principerna för den nuvarande organisationen icke böra
övergivas. Ett sådant steg skulle väl närmast innebära, att taxeringen överlämnades
åt för ändamålet särskilt utbildade tjänstemän i stället för såsom
nu åt folkvalda nämnder under ledning av personer, utsedda av länsstyrelserna
utan hänsyn till vederbörandes egenskap att vara tjänsteman eller icke.
Det nuvarande systemet vore otvivelaktigt i det stora hela uppburet av allmänhetens
förtroende och rymde, enligt departementschefens mening, större
möjlighet att för taxeringsarbetet erhålla tillgång till personer med en ingående
kännedom om de skattskyldigas förhållanden, än som skulle förefinnas,
därest taxeringen verkställdes av tjänstemän. Departementschefen förmälde sig
anse, att reformen i stället borde inriktas på att för taxeringsarbetet i vederbörande
nämnder förvärva de för ändamålet mest skickade personer, som
kunde finnas att tillgå. Han antydde även vissa utvägar för vinnande av
en lycklig rekrytering av nämnderna och ett förbättrat taxeringsresultat,
därvid han särskilt berörde möjligheten av att landskamreraren i större utsträckning
än hittills toge aktiv del i taxeringsarbetet.

Taxeringssakkunniga hava något ingått på frågan om överflyttande av
taxeringsarbetet i första instansen från folkvalda nämnder till tjänstemän
(sid. 126 i betänkandet) och därvid konstaterat, att medverkan av personer
ur de skattskyldigas egen krets vore en nödvändig förutsättning för ernående
av tillräcklig kompetens hos beskattningsmyndigheten. I händelse taxeringsförfarandet
skulle överlämnas åt tjänstemän, vore det sannolikt icke möjligt
att bereda samtliga därför erforderliga tjänstemän arbete året runt. De sakkunniga
hava därför byggt sitt förslag på den bestående grunden och genom
partiella ändringar och påbyggnader sökt åstadkomma en lämplig taxeringsorganisation.
I

I denna principfråga hava endast en del av de hörda myndigheterna och
representanterna för de skattskyldiga särskilt yttrat sig.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

Länsstyrelserna hava i allmänhet antingen positivt förordat den gamla
organisationens huvudsakliga bibehållande eller också icke haft något att
erinra däremot.

Sju länsstyrelser, nämligen i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Norrbottens län, göra särskilda
uttalanden av något avvikande innehåll.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar sålunda, att, ehuru länsstyrelsen
icke helt delade de sakkunnigas uppfattning i frågan, den likväl i det nuvarande
läget icke ansåge sig böra göra densamma till föremål för bedömande.
Erfarenheten torde bäst visa, huruvida det avsevärt ökade arbete, som komme
att bliva en följd av det föreslagna skattesystemets genomförande, kunde utföras
av det nuvarande systemets organ.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar: Någon väsentlig omläggning av
taxeringsorganisationen, ägnad att uppväga det särskilt för taxeringsnämnderna
både kvantitativt och kvalitativt ökade arbete hade icke föreslagits.
De bristfälligheter, som för närvarande vidlådde taxeringsförfarandet och
som ytterst berodde därpå, att endast i undantagsfall fullt kvalificerad ordförande
funnes att tillgå, kvarstode fortfarande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar: Redan den första taxeringsinstansen
borde ordnas på sådant sätt, att dess arbete endast mera sällan gåve anledning
till ingående eftergranskning. En än så stor granskningsapparat,
arbetande under högtryck en kort tid, kunde icke gottgöra de brister, som
i regel vore oundgängligen förbundna med ett arbete uteslutande utfört av
förtroendemän. Ett tjänstemannamoment måste ovillkorligen tillkomma redan
i första instansen, en för ändamålet utbildad, fast anställd tjänsteman måste
finnas till förfogande för varje nämnd. De sakkunniga hade icke heller
helt kunnat undgå införandet i taxeringsarbetet av ett element av antydd
art. Enligt länsstyrelsens mening vore det fördelaktigare, att det tekniskt
kunniga elementet, som skulle tillföras taxeringsarbetet, utgjordes av en
fast, med orts- och personförhållandena i sina distrikt förtrogen, ansvarig
tjänstemannakår. Därvid borde häradsskrivarna komma till användning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län hänvisar beträffande frågan om grunderna
för taxeringsväsendets organisation till en av landskamreraren i länet
Otto V. Landén i april 1921 till statsrådet och chefen för finansdepartementet
avlåten promemoria angående diskuterade åtgärder för taxeringsväsendets
omorganisation. I denna promemoria framhålles, bland annat, att
taxeringsmyndigheternas lämpliga organisation vore en väsentlig förutsättning
för en riktig beskattning. Den nuvarande organisationsformen kunde
icke anses tillfredsställande. Taxeringsmännen saknade i allmänhet all skolning
och alla kunskaper och övriga förutsättningar för sin uppgift. Det lämpligaste
sättet att råda bot för de rådande missförhållandena torde i första
hand vara att inrätta ett centralt taxeringsverk. Denna myndighet skulle
hava till ändamål att verka för en ändamålsenlig organisation av taxerings -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

förfarandet och i detta avseende särskilt sörja för utbildning och rekrytering
av för sitt uppdrag ägnade taxeringsman, att leda och kontrollera taxeringsarbetet,
att befrämja en riktig och enhetlig tillämpning av skatteförfatt*
ningarna, att tillhandagå taxeringsmännen med råd och upplysningar, samt
att hos Kungl. Maj;t göra de framställningar, som föranleddes av de gjorda
iakttagelserna. Riktlinjerna för denna myndighets organisation och arbete
borde bliva föremål för närmare utredning. Frånvaron av ett centralt
taxeringsverk vore en av de väsentligaste orsakerna till att taxeringsväsendet
icke kunde fungera på ett tillfredsställande sätt. Varje försök att avhjälpa
de förefintliga bristerna, innan ett sådant centralt verk organiserats,
måste bliva utan större praktisk betydelse. Så snart som möjligt borde emellertid
en fullständig omorganisation av taxeringsväsendet genomföras, då den
första förutsättningen för taxeringsarbetets riktiga gång och för ett tillfredsställande
iakttagande av såväl det allmänna som de skattskyldigas intresse
enligt Landéns mening vore förefintligheten av för sin uppgift utbildade
och för sina åtgärder ansvariga taxeringsmiin i orterna och en enhetlig
ledning av taxeringsarbetet. En revision av taxeringsväsendet borde emellertid
icke stanna därvid. Även åtskilliga andra frågor, såsom om besvärsinstanserna,
om avstängandet av uppskattningsfrågor från fullföljd m. in.
borde bliva föremål för undersökning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar följande: De sakkunniga
hade efter framhållande av skäl för och emot tjänstemannasystemet ansett övervägande
skäl tala för den bestående organisationens bibehållande. Länsstyrelsen
kunde visserligen icke i alla avseenden dela de sakkunnigas uppfattning
därutinnan men ansåge likväl, att frågan borde stå öppen, till dess erfarenhet
vunnits angående det kommunala skattesystemets inverkan på taxeringsarbetet,
och därigenom möjlighet vunnits att bedöma, huruvida det trots
det ökade arbetet kunde låta sig göra att bibehålla systemet med folkvalda
nämnder.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar: Ett tillfredsställande taxeringsförfarande
liksom en god organisation av uppbördsväsendet vore ett oundgängligt
komplement till en god beskattningslagstiftning. De svåraste bristerna i
nuvarande organisation av taxeringsarbetet läge i den första taxeringsorganisationens
svaghet. Det hade ingalunda blivit lättare att under senare år
finna sakkunniga och i övrigt lämpliga personer, som vore villiga att tjänstgöra
som ordförande i taxeringsnämnderna. På arbetet inom denna instans
berodde framförallt hela resultatet av taxeringen, då det vore omöjligt att
genom än så goda påbyggnader vid det efterföljande förfarandet nöjaktigt
bota luckor och ojämnheter i förstahandstaxeringen. Icke heller uppbördsorganisationen
fungerade tillfredsställande. Det vore enligt länsstyrelsens
mening att beklaga, att dessa båda frågor icke upptagits till lösning i ett
sammanhang. Då så icke skett, vore det önskvärt, att någon definitiv organisation
av taxeringsväsendet icke fastställdes, förrän den pågående utredningen
angående uppbördsväsendets organisation förelåge avslutad. Dessa

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

frågor stode i ett sådant intimt samband, att det vore skada, om tillfället
till en genomgripande undersökning försuttes. Det för det nuvarande taxeringsväsendet
karaktäristiska draget, att de två första instanserna utgjordes
av nämnder, till största delen sammansatta av personer, valda på grund av
menighetens förtroende, borde visserligen icke förloras, men taxeringsnämnderna
måste nödvändigtvis utrustas med i taxeringsarbetet skolade arbetskrafter.
Att erhålla dylika vore för närvarande av många orsaker förenat
med de största svårigheter, ocli dessa svårigheter skulle icke minskas med
genomförande av den nya kommunalskattelagstiftningen, som komme att
ställa större anspråk än hittills på taxeringsmännen. Dessa omständigheter
ledde oundgängligen till att taxeringsnämnderna måste utrustas med utbildade
tjänstemän i ordförandes eller annan ställning, för att taxeringen
skulle bliva effektiv och rättvis. I detta avseende fyllde de sakkunnigas
förslag icke måttet. De sakkunnigas förslag med biträden eller sakkunniga
vid landskamrerarens arbete vore icke tillräckliga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har gjort följande uttalande: Det hade
varit synnerligen önskvärt, att frågan om en omläggning av de grundläggande
principerna för den nuvarande organisationen därhän, att taxeringsarbetet
överflyttades å för ändamålet särskilt utbildade tjänstemän blivit föremål
för utredning. En sådan utredning hade varit så mycket mera av
behovet påkallad, som en lösning av kommunalskattefrågan enligt framlagda
riktlinjer tydligen komme att ställa ökade krav på taxeringsmyndigheternas
skicklighet och erfarenhet.

Från de övriga myndigheter, som inkommit med yttranden över de sakkunnigas
förslag, har icke någon erinran gjorts mot det huvudsakliga bibehållandet
av den nuvarande organisationen av taxeringsväsendet.

Domänstyrelsen uttalar såsom allmänt omdöme, att de sakkunnigas förslag
synes vara i stort sett tillfredsställande.

Av de hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som inkommit med yttranden
över de sakkunnigas förslag, har endast ett, Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, närmare ingått på frågan om taxeringsväsendets
organisation. Detta förvaltningsutskott har härutinnan anfört,
att alltför litet sörjts för att taxeringsnämnden erhölle en sådan sammansättning,
att kompetens och sakkunskap där städse vore till finnandes.

Av representanter för skattskyldiga, som yttrat sig över sakkunnigas förslag,
har endast handelskammaren i Gävle haft något att invända mot den nuvarande
organisationens huvudsakliga bibehållande. Handelskammaren i Gävle ifrågasätter
— efter att hava framhållit det nuvarande taxeringsarbetets svårigheter
— om icke en utväg vore att lägga taxerings-, debiterings- och uppbördsarbetet
inom vissa lämpligt bestämda distrikt under en gemensam tjänstemannaledning.

Föreningen Sveriges [städers kronouppbördstjänstemän anmäler sin tveksamhet
om lämpligheten av att även efter kommunalskatteförslagets genomförande
för inkomstbeskattningen bibehålla de folkvalda, tungt arbetande

Departements chefen.

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

taxeringsnämnderna. Det kunde däremot väl försvaras att bibehålla den
gamla organisationen för fastighetstaxeringen särskilt på landsbygden.

Kammarrätten åtnöjer sig med att konstatera, att de sakkunniga icke
föreslagit någon verklig omgestaltning av formerna för taxeringens utförande,
utan stannat vid partiella reformer på enstaka punkter och i vissa syften.
Däremot yttrar sig kammarrätten kritiskt mot vissa av de föreslagna nyheterna.
Jag får anledning återkomma härtill i fortsättningen.

För egen del ansluter jag mig i denna grundläggande fråga till den mening,
föredragande departementschefen anfört vid meddelandet av direktiv för
taxeringssakkunnigas utredningsarbete. Erfarenheten torde hava visat, att
taxeringsnämndsordförandens lämplighet för sitt kall icke är beroende av
hans egenskap av att vara tjänsteman eller ej. De praktiska yrkenas män
och andra, vilka utan att vara tjänstemän mottagit taxering suppdrag, hava
i regel lika väl som tjänstemännen fullgjort uppdraget. Det torde hava visat
sig, att tjänstemannen-ordföranden emellanåt alltför mycket skattat åt det
rent formella och, i saknad av tillräcklig kännedom om de skattskyldigas
förhållanden, åstadkommit taxeringsresultat, som icke varit tillfredsställande
ur saklig synpunkt. Å andra sidan hava många till ordförande
förordnade tjänstemän till taxeringsarbetet medfört en rutin och
erfarenhet, som icke kan skattas nog högt. Lyckligast synes vara, att
länsstyrelsen alltjämt får hava fria händer vid utseendet av ordförande
i beskattningsnämnderna Att länsstyrelsen därvid kommer att bemöda
sig om att i varje fall söka förmå den för uppdraget bäst lämpade att
åtaga sig detsamma, torde utan vidare få anses klart. Svårigheterna
härför äro icke små. Det synes mig dock knappast vara möjligt att
enbart genom lagstiftningsåtgärder trygga tillgången till taxeringsman.
Vad man under nuvarande förhållanden kan göra torde inskränka sig till
att dels i görligaste mån underlätta ordförandens arbete och bereda honom
verksamt stöd i hans strävan att hävda det allmännas intresse och dels
ställa tillräckliga medel till förfogande för ersättning åt ordföranden för
hans arbete. Båda dessa synpunkter hava varit ledande för mig vid
utarbetandet av förslaget till taxeringsförordning. Jag vill dock redan
här på tal om ersättningsfrågan framhålla, att man vid ersättningarnas
bestämmande icke bör bortse från uppdragets karaktär av förtroendeuppdrag*
Självbeskattningens princip, av ålder omfattad i vårt land, kräver för sin
tillämpning den enskilde medborgarens medverkan, vare sig det gäller att
uppgiva sin egen eller annans inkomst eller fråga är om att själv träda till
för att verkställa den taxering, som är nödvändig för utövandet av beskattningsrätten.
Intresse för kallet och en god medborgaranda äro nödvändiga förutsättningar
för en taxeringsman; stimuleras kunna de visserligen men
icke skapas genom ett mer eller mindre rikligt arvode. Det är möjligt, att
i en framtid beskattningsreglerna för sin riktiga tillämpning kräva ett högre
mått av fackmässig utbildning, än hittills varit fallet. Men ännu torde vi

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

icke hava kommit därhän, utan jag håller före, att den nuvarande kåren av
taxeringsman har förutsättningar att komma till rätta med taxeringen. I de särskilda
fall, då fackmässigt biträde erfordras, bör tillgång härtill beredas. Vad
därutöver erfordras synes mig närmast böra gå ut på en noggrann och om
fattande eftergranskning av taxeringarna på prövningsnämndsstadiet, vid
vilken granskning det högre mått av insikt och mångsidig erfarenhet på''
beskattningsväsendets område, som bör förefinnas hos landskamreraren och
till hans förfogande stående tjänstemän, skall tillgodogöras. Ett intim t
samarbete mellan landskamreraren och de underordnade taxeringsorganen
torde ock utan vidare medföra allt bättre taxeringsresultat redan i första
instansen.

Då förslaget till taxeringsorganisation gestaltats enligt nu anförda grundsatser,
har jag visserligen icke vågat hoppas, att den nya organisationen
skall omedelbart eller ens under de närmaste åren skapa den effektivitet
och den jämnhet i taxeringen, som eftersträvas. Men framför en alldeles
ny och oprövad organisation har synts mig vara att föredraga en förstärkning
av den gamla på de punkter, där enligt vunnen erfarenhet orsakerna
till nu förefintliga brister äro att finna. Till detaljerna skall jag åter.
komma vid redogörelsen för förslagets olika paragrafer, i den mån motiven
icke utan vidare framgå av författningstexten. Jag vill dock redan i detta
sammanhang behandla några mera betydelsefulla frågor om taxeringsmyndigheternas
sammansättning och om medhjälpare i taxeringsarbetet.

Taxeringssakkunniga hava i sitt förslag för de vid allmän fastighetstaxering
verksamma beskattningsnämnderna använt benämningar, som skulle
tydligt skilja dem från beskattningsnämnderna vid taxeringen för inkomst
eller förmögenhet. Härom anföra de sakkunniga:

»De år 1922 använda beteckningarna taxeringsnämnd och prövningsnämnd
äro i viss mån villsamma, i det att samma namn användas beträffande
taxeringsmyndigheterna för inkomsttaxering. Det ansågs till och
med nödigt att på vissa ställen i den för 1922 års fastighetstaxering gällande
författningen, som ju dock både enligt sin överskrift och genom
innehållet av 1 § gällde endast fastighetstaxeringen år 1922, i förtydligande
syfte använda beteckningarna ’fastighetstaxeringsnämnd’ och ''prövningsnämnd
för fastighetstaxering’. Dylika benämningar skulle visserligen alltjämt
kunna användas, men om så sker, har det till följd, att någon särskiljande
beteckning bör fogas till namnen å motsvarande nämnder för inkomsttaxeringen,
vilket ju icke behövdes år 1922. De sakkunniga hava
därför sökt finna nya namn å taxeringsnämnderna och prövningsnämnderna
för allmän fastighetstaxering och hava därvid stannat för namnen uppskattningsnämnd
och länsuppskattningsnämnd. Vidare hava de år, då allmän
fastighetstaxering äger rum, i förslaget benämnts uppskattningsår.»

Mot dessa benämningar har i vissa yttranden anmärkts, att de icke vore
fullt betecknande och dessutom lätt kunde leda till förväxling med nämnder,
som icke hade befattning med taxering. Då denna anmärkning synes be -

Benämningar
å de olika
b eskattningsnämnderna

m. m.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Beskattningsnämnder
för
allmän fastighetstaxering.

Beskattning snämnder
för
årlig taxering.

aktansvärd, bär jag i det nu föreliggande förslaget icke upptagit benämningarna
»uppskattningsnämnd» och »länsuppskattningsnämnd», utan i stället
nyttjat beteckningarna »fastighetstaxeringsnämnd» och »fastighetsprövningsnämnd»,
mot vilka invändning icke synes kunna göras. Att därav bör
följa ändring av beteckningarna å de vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet
verksamma nämnderna, kan jag icke finna. Deras namn äro
redan invanda och förväxling torde icke vara att befara. Jag har vidare
ansett behov av beteckningen »uppskattningsår» icke föreligga, utan håller
före, att även vid den allmänna fastighetstaxeringen det i kommunalskattelagen
nyttjade uttrycket »taxeringsår» bör begagnas. Den av taxeringssakkunniga
föreslagna benämningen »den interkommunala prövningsnämnden»
å den prövningsnämnd, som enligt förslaget har att taga befattning med
vissa taxeringsfrågor, berörande mer än ett prövningsdistrikt, har jag utbytt
mot »den mellankommunala prövningsnämnden». I fråga om övriga beteckningar
hänvisar jag till författningstexten.

Med avseende å sammansättningen av beskattningsnämnderna för allmän
fastighetstaxering överensstämmer såväl taxeringssakkunnigas förslag som det
nu föreliggande förslaget i allt väsentligt med 1921 års förordning. På
landet skola finnas beredningsnämnder, som uppgöra förslag till taxering,
och fastighetstaxeringsnämnder, som besluta om taxeringen. I städerna
skola fastighetstaxeringsnämnder omedelbart verkställa taxeringen utan
föregående förslag av beredningsnämnder. Över fastighetstaxeringsnämnderna
skola finnas fastighetsprövningsnämnder, en i varje län. I Stockholm
skall den för inkomsttaxeringen avsedda prövningsnämnden tjänstgöra jämväl
som fastighetsprövningsnämnd. Ordförande och ledamöter i dessa nämnder
skola utses på enahanda sätt som vid senaste allmänna fastighetstaxering.
Om viss ändring i fastighetsprövningsnämndens sammansättning
skall jag yttra mig vid motiveringen för 7 §.

Taxeringssakkunniga hava föreslagit, att en särskild högsta beskattningsnämnd,
»riksuppskattningsnämnden», skall övertaga kammarrättens och
regeringsrättens nuvarande befattning med besvärsmål rörande allmän fastighetstaxering.
Denna fråga skall jag senare behandla.

Med avseende å beskattningsnämnderna för den årligen återkommande
taxeringen — i författningsförslaget betecknad »årlig taxering» — behålla
taxeringssakkunniga de nuvarande nämnderna, taxeringsnämnder i första
instans och prövningsnämnder i andra instans. De sakkunniga föreslå därjämte
inrättande av en för hela riket gemensam prövningsnämnd, den nyss omför-*
mälda interkommunala prövningsnämnden. Om denna skall jag vidare yttra mig
vid behandling av frågan om åstadkommande av enhetlig behandling av
sådana taxeringsfall, som angå olika beskattningsorter. I de sakkunnigas
förslag bibehållas även de särskilda prövningsnämnder, som omtalas i 48
gällande taxeringsförordning.

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

Med avseende å taxeringsnämndens sammansättning föreslå taxeringssakkunniga
att nuvarande anordning bibehålies med ordförande och en ledamot,
förordnade av länsstyrelsen, och andra ledamöter, valda av vederbörande
kommunalrepresentation, men att ytterligare en ledamot skall
inträda, därtill för en tid av fyra år vald av vederbörande kommuns verkställande
organ. Denna ledamot, benämnd kommunalombud, skall enligt
förslaget dels taga befattning med allenast de taxeringar, som avse
skattskyldiga inom hans kommun, och därvid vara skyldig granska alla dithörande
deklarationer, dels ock med uteslutande av vederbörande kommuns,
municipalsamhälles, församlings och skoldistrikts eljest beslutande organ
förfoga över menighetens klagorätt i taxeringsmål och utföra sådan talan å
menighetens vägnar. Befrielse från skyldighet att utse kommunalombud
har föreslagits kunna erhållas efter ansökan hos Kungl. Maj:t. Såsom villkor
för bifall har dock uppställts, att kommunen vidtagit andra ändamålsenliga
anstalter för taxeringsarbetets befrämjande.

Såsom redan nämnts innehåller därjämte de sakkunnigas förslag, att vid
virkestaxering må i taxeringsnämnden inträda ytterligare en ledamot, därtill
förordnad av skogsvårdsstyrelsen i länet.

Rörande motiveringen för dessa förslag hänvisas till sid. 130 samt sid.
225 i betänkandet.

Förslaget om särskilt kommunalombud har livligt uppmärksammats i de
inkomna yttrandena.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Skaraborgs och Örebro län hava avstyrkt förslaget, under
anförande att ombudet vore obehövligt. Även Sveriges köpmannaförbund
samt Smålands och Blekinge handelskammare avstyrka förslaget. Samma
ståndpunkt iakttaga förvaltningsutskotten hos två hushållningssällskap. Länsstyrelsen
i Malmöhus län har likaledes betecknat nämnda ledamot såsom
tämligen onödig, men likväl ej velat motsätta sig förslaget. I övrigt har
såsom skäl mot förslaget anförts, bland annat, att införandet av omedelbar
taxering till kommunalskatt i och för sig icke nödvändiggjorde någon särskild
representation för kommunernas fiskaliska intressen, vilka vore tillräckligt
tillgodosedda genom de kommun valda ledamöterna i taxeringsnämnden.
att den föreslagna skyldigheten för kommunalombudet att granska alla
deklarationer och övriga för taxeringen avlämnade uppgifter skulle betunga
och försena taxeringsarbetet utan motsvarande nytta, att det icke vore
lämpligt att lägga kommunalrepresentationernas besvärsrätt i händerna på
eu enda person, allra minst för så lång tid som fyra år, samt att kostnaderna
för arvode åt kommunalombudet kunde bliva icke obetydliga.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge,
Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands,
Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län hava mer eller mindre be -

Kommun ombud -

94 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

stämt yttrat sig till förmån för förslaget om tillsättande av ett kommunalombud.

Ur de avgivna yttrandena må såsom belysande anföras följande:

Länsstyrelsen i Kalmar län: Om till kommunalombud utsåges en rättrådig,
intresserad och självständig person, torde denna otvivelaktigt komma
att bliva taxeringsnämndsordföranden till stor nytta samt fördelaktigt inverka
på taxeringsresultatet, men motsatsen kunde inträffa, om till uppdraget
valdes en person, som icke hade de därför erforderliga egenskaperna.
Länsstyrelsen funne emellertid de sakkunnigas ifrågavarande förslag böra
genomföras, oavsett att nämnda risk därmed vore förenad.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Då man torde få antaga, att för uppdraget
som kommunalombud komme att anlitas den väljande myndighetens ordförande
eller annan i kommunens angelägenheter mera intresserad person,
måste man anse förslaget synnerligen gott, och borde därigenom objektiviteten
och sakkunskapen i taxeringsnämnden ofta få en önskvärd förstärkning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Det syntes länsstyrelsen synnerligen
lämpligt, att kommunens ekonomiska intressen genom kommunalombudet
bleve mera direkt tillgodosedda, än hittills varit fallet inom taxeringsnämnden,
varför länsstyrelsen till alla delar biträdde förslaget om särskilt kommunalombud
i taxeringsnämnden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Anordningen med ett särskilt kommunalombud
betingades av taxeringsnämndens nya uppgift att jämväl verkställa
taxering till kommunalskatt ävensom virkestaxering och måste således betraktas
som gagnelig.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Förslaget om införande av särskilda kommunalombud
i taxeringsnämnderna syntes väl befogat med hänsyn till taxeringens
betydelse för kommunerna. Valperioderna innebure en viss garanti
för kontinuitet i ombudets arbete.

Länsstyrelserna i Uppsala, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands och
Västerbottens län hava icke framställt någon erinran mot förslaget om
kommunalombud.

Länsstyrelsen i Kronobergs län förordar en sådan anordning, att kommunens
rätt att utse kommunalombud göres fakultativ. I åtskilliga mindre
kommuner vore det kommunalfiskaliska intresset redan nu tillräckligt tillgodosett
och särskild kostnad för kommunalombudet borde i många fall
kunna besparas genom att dylikt ombud icke utsåges.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Örebro län ifrågasätta, om icke den av
länsstyrelsen förordnade ledamoten kunde undvaras, därest kommunalombud
skulle utses.

Förvaltningsutskotten i sex hushållningssällskap tillstyrka förslaget om
kommunalombud. Liknande ståndpunkt intaga handelskammaren i Gävle,
styrelserna för svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet.
Även de flesta kommunala myndigheter hava tillstyrkt förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Åtskilliga kommuner intaga dock motsatt ståndpunkt. Även bland de faxeringsnämndsordförande,
som yttrat sig, äro meningarna delade.

I ett stort antal yttranden, där förslaget i princip tillstyrkes, göras invändningar
mot kommunalombudets rätt att ensam förfoga över de kommunala
menigheternas besvärsrätt. Svenska stadsförbundet, som icke
motsätter sig denna befogenhet i vad angår den borgerliga primärkommunen,
framhåller, att en dylik befogenhet beträffande de administrativa
områdena inom kommunen icke vore principiellt riktig, särskilt som ombudet
kunde komma att sakna förståelse för områdenas speciella intressen.
Genomgående yrkas därför, att vederbörande kommunala organ må äga att
själva förordna om besvärsrättens utövande och att kommunalombudet må
därom besluta, endast när kommunen underlåtit taga ställning till frågan.

Jämväl statskontoret, som icke särskilt uttalat sig om behövligheten av ett
kommunalombud, har avstyrkt dennes rätt att själv avgöra om kommunens
besvärsrätt skall utövas, och förordat, att beslutanderätten lägges i kommunalnämndens
hand.

Kammarrätten yttrar:

»På sätt länsstyrelsen i Stockholms län erinrat, synes redan de sakkunnigas
utgångspunkt vid argumenteringen för kommunalombud (sid. 130) i så
måtto oriktig, att de sakkunniga överdrivit betydelsen av den kommunala
beskattningens framtida grundande på en självständig taxering i stället för
dess nuvarande anknytning till den statliga bevillningstaxeringen. Från
synpunkten av kommunens fiskaliska intresse är skillnaden övervägande
formell. I realiteten är bevillningstaxeringen numera en kommunal taxeringsform,
i det att dess kvarstående syfte i själva verket endast är att
skapa taxeringsunderlag för den kommunala debiteringen. Kommunen hav
därför samma anledning att vid denna taxering bevaka sitt skatteintresse
som den komme att få vid taxering enligt en blivande kommunalskattelag,
och för möjligheten att bevaka detta intresse anser även kammarrätten det
vara tillräckligt sörjt genom kommunens inflytande i övrigt på taxeringsnämndens
sammansättning enligt såväl förslaget som gällande ordning.
Härvid förutsätter dock kammarrätten, att, om anordningen med särskilt
kommunalombud ej kommer till stånd, det nuvarande förfaringssättet med
granskning av deklarationsmaterialet genom i varje särskilt fall anmodad
ledamot av nämnden jämte ordföranden och den av länsstyrelsen förordnade
ledamoten (i förslaget kallad ''kronoombud’) bibehålies. Enligt sakens natur
komme helt visst dylikt uppdrag, liksom hittills, att lämnas åt just den
ledamot, som i det särskilda fallet vore bäst insatt i förhållandena och således
också mest skickad att tillvarataga kommunens rätt.»

Kammarrätten ville på dessa och vissa andra angivna skäl redan i princip
avstyrka ifrågavarande förslag. Kammarrätten fortsätter därefter:

»Skulle anordningen med kommunalombud ändock komma att beslutas,
lärer emellertid få anses uteslutet, att de sakkunnigas förslag skulle tagas
oförändrat. Åtminstone i två avseenden synes kommunalombudets tilltänkta
befogenhet böra beskäras, nämligen vad angår dess rätt och skyldighet att
granska deklarationsmaterialet samt dess befattning med kommunens klagorätt
i taxeringsmål.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Den förstnämnda frågan har redan berörts, och må här endast tilläggas,
att förslaget därutinnan innebär å ena sidan en utvidgning av tillträdet till
deklarationernas innehåll, som synes åsidosätta behörig hänsyn till deklaranternas
intresse av materialets konfidentiella behandling, och å andra sidan
en begränsning, som i många fall skulle omöjliggöra granskning genom den
ledamot, som på grund av speciell sak- och personkännedom i det särskilda
fallet kunde utföra den mest effektiva granskningen.

Yad så beträffar kommunalombudets klagorätt för kommunen, har ovan
nämnts om det så gott som enhälliga underkännande de avgivna yttrandena
innehålla. Det har därvid framhållits, bland annat, att kommunen själv
borde besluta i dessa angelägenheter, både huruvida klagan skulle ske och
genom vem den skulle utföras, att det icke vore lämpligt, att kommunen
för så lång tid som 4 år avhände sig ifrågavarande rätt, att det kunde befaras,
att stundom tämligen omdömeslösa personer kunde bliva utsedda och
på grund därav onödiga besvär bliva anförda, samt att kommunalombudets
åtgöranden kunde påverkas därav, att han kände sig som representant för
viss kategori av skattskyldiga.»

Kammarrätten säger sig emellertid sätta i fråga, om institutionen i ett
sålunda stympat skick skulle få något verkligt existensberättigande.

En ledamot i kammarrätten yttrar, med instämmande av en annan ledamot,
följande:

»För den av de sakkunniga föreslagna anordningen med särskilda kommunalombud
i taxeringsnämnderna synas bärande skäl av såväl teoretisk
som praktisk art kunna åberopas.

Det är obestridligt, att den av Konungens befallningshavande utsedda
ledamoten i taxeringsnämnden, vilken enligt 31 § 2 mom. gällande taxeringsförordning
har att vid taxeringen bevaka ''kronans intresse’, innehar partsställning
även med avseende å taxeringen till statlig bevillning och således
har att, låt vara indirekt, bevaka även kommunens intresse. Om nu skattesystemet
omlägges, så att utskylderna till primärkommunen icke längre
grundas på bevillningen utan på direkt taxering till kommunal repartitionsskatt,
kommer den av Konungens befallningshavande förordnade ledamotens
uppgift att inskränkas till att gälla enbart taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt.
I 64 § av det föreliggande förslaget angives även, att denne
ledamot förordnas ''såsom kronoombud’. Under sådana omständigheter är
det både konsekvent och rättvist att kommunen, vars intressen vid taxeringen
äro likvärdiga med kronans, därvid erhåller en egen representant.

Nu invändes häremot, att de sakkunniga överdrivit betydelsen av den
kommunala beskattningens framtida grundande på en självständig taxering
i stället för dess nuvarande anknytning till den statliga bevillningstaxeringen
och att denna skillnad från synpunkten av kommunens fiskaliska intresse
vore av övervägande formell natur och därför icke i och för sig påkallade,
att kommunens fiskaliska intresse bevakades kraftigare än hittills
i taxeringsnämnden. Gent emot detta må erinras, att tillämpningen av den
föreslagna kommunalskattelagen nödvändiggör, att en mängd frågor, som
icke äro av betydelse för statsbeskattningen men för kommunen kunna vara
av stor vikt, måste lösas av taxeringsnämnderna. Därest, såsom de sakkunniga
föreslagit, virkestaxeringen överflyttas till taxeringsnämnderna,
tillkommer även ytterligare ett område, som är alldeles avskilt från statsbeskattningen.

I alla dessa beskattningsfrågor föreligger ett kommunens särskilda in -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210. 97

tresse, som icke kan anses bevakat genom kronans ombud hos taxeringsnämnden.

Det har vidare invänts, att samtliga av kommunen valda ledamöter i
taxeringsnämnden vore att betrakta som ’kommunalombud’ med både vilja
och förmåga att iakttaga kommunens intressen och att kommunen därför
redan med nuvarande ordning vore fullt tillräckligt representerad vid taxeringen.
Det kan måhända påvisas, att kommunvalda ledamöter i enskilda
fall förfäktat kommunens fiskaliska intressen, men sådant är i nuvarande
Öl fattning ej avsett, utan dessa ledamöter böra liksom ordföranden intaga
en opartisk ställning under det att partsställuing tillkommer allenast den av
.Konungens befallningshavande utsedda ledamoten. Dår kommunen däremot
ombud med uttrycklig partsställning, är det att förvänta, att övriga kommunvalda
ledamöters opartiska ställning klarare inses och iakttages.

För att övergå till de praktiska synpunkterna så synes det böra lända
till gagn för ett riktigt taxeringsresultat, att viss ledamot får till uppgift
att bevaka kommunens intressen och att därvid särskilt tillse att i komskattskyldiga
men där icke mantalsskrivna varda behörigen taxerade
9d). Erfarenheten ger vid handen, att just i sistnämnda hänseende försummelser
ofta inträffa. Det är därvid av vikt, att samma ledamot även
före sammanträdena äger tillgång till deklarationsmaterialet. Emellertid
torde det varken vara behövligt eller ens lämpligt att ålägga honom att
.granska hela sagda material. En dylik föreskrift komme helt säkert ofta
nog att stanna på papperet och skulle, om den verkligen iakttoges, kunna
verka hindrande på Övriga granskande ledamöters arbete. Däremot kunde
det möjligen vara befogat att ålägga kommunalombudet en allmän skyldighet
att biträda ordföranden med införskaffandet av upplysningar om förhållanden
inom kommunen, vilka kunna vara av betydelse för taxeringsarbetet.
Ett dylikt åliggande har ombudet enligt förslaget blott vid den
särskilda fastighetstaxeringen. Vid denna taxering skall han dessutom särskilt
agna uppmärksamhet åt att nya taxeringsvärden varda bestämda i alla
de fall, da anledning därtill föreligger (§ 157, andra stycket). Emot ombudets
föreslagna funktion såsom föredragande vid virkestaxeringen synes
intet vara att erinra.

Då jag på anförda skäl funnit mig böra förorda de sakkunnigas förslag
om kommunaiombud med nu angivna uppgifter, har jag dock ej kunnat
biträda förslaget, att ombudet skulle förfoga över kommunens besvärsrätt utan
ansluter mig i denna del till kammarrättens majoritet. Det vore dock önskvärt
att den person, som kommunen utser att föra besvärstalan, eller om
liera utses eu av dem, kunde beredas tillgång till deklaration, avgiven av
uen skattskyldige, om vars taxering talan skall föras.»

Med erkännande, att de invändningar, som anförts mot förslaget om [Departcmontsinsättande
i taxeringsnämnden av en särskild representant för de kommu- chefe,‘1
nala intressena, från vissa synpunkter äro berättigade, anser jag dock, att
fördelarna av förslaget äro övervägande. Blir till ombud utsedd eu för
sin kommuns bästa ansvarskännande och omdömesgill person — och detta
torde man hava anledning förvänta — bör hans medverkan vara till
nytta för taxeringen, särskilt om han under eu följd av år kommer att
innehava dylikt uppdrag. Det framstår ock för mig såsom tydligt, att en
dylik förstärkning av taxeringsnämnden är en nödvändig förutsättning för
att virkestaxeringen skall kunna uppdragas åt densamma. Om på lanBihanrj
till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. ISO höft. t Nr 210 )

Skogsvårds ombud.

98 Kungl. May.ts proposition Nr 210.

det, såsom taxeringssakkunniga åsyftat, ordföranden i kommunalnämnden
utses till uppdraget i fråga, kan taxeringsnämnden vid virkestaxeringen
omedelbart tillgodogöra sig hans redan vunna erfarenhet på detta område.

Emellertid föranleda de anförda invändningarna mot förslaget mig att
förorda vissa icke oväsentliga ändringar i taxeringssakkunnigas förslag. I
8 § 3 mom. lämnas sålunda åt länsstyrelsen att på ansökan av kommun,
när särskilda skäl därtill äro, medgiva, att dylik ledamot i taxeringsnämnden
ej skall väljas för kommunen. Såsom dylika skäl torde man kunna
godtaga, att till följd av ringa eller ingen virkestaxering inom kommunen
eller av annan orsak, exempelvis att ordföranden eller den av länsstyrelsen
förordnade ledamoten äro hemmahörande i kommunen och väl förtrogna
med dess förhållanden, förstärkning av det taxeringssakkunniga elementet
inom taxeringsnämnden icke erfordras eller att nyttan av en dylik ledamots
medverkan icke står i skäligt förhållande till kommunens kostnad för ledamoten.
Det har vidare ansetts böra stadgas, att ledamoten skall hava skyldighet
att deltaga i granskning av självdeklarationerna och andra till ledning
vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet avlämnade uppgifter
endast då ordföranden det påkallar, dock med rätt för ledamoten att, när
han själv så önskar, deltaga i dylik granskning. Slutligen har någon inskränkning
icke meddelats i vederbörande kommunala menigheters rätt
att själva förordna om begagnande av dem tillkommande talerätt i taxeringsärenden.
Ledamoten skall dock hava befogenhet att, om kommunen
icke annorlunda förordnat, företräda kommunen i dylika ärenden även utan
uttryckligt bemyndigande därtill av kommunen. Någon rätt att utan uttryckligt
bemyndigande föra talan för annan menighet anser jag icke lämpligen
böra inrymmas åt ledamoten.

I detta samband må nämnas, att den av taxeringssakkunniga föreslagna
benämningen »kommunalombud» utbytts mot »kommunombud».

Förslaget att i taxeringsnämnden insätta en särskild, av skogsvårdsstyrelsen
utsedd ledamot att deltaga, då fråga är om virkestaxering, har i de flesta
yttranden antingen icke berörts eller ock lämnats utan erinran. Länsstyrelsen
i Östergötlands län har visserligen avstyrkt virkestaxeringens överlämnande
till taxeringsnämnderna, men förklarar, att den, om dylik överflyttning
kommer till stånd, icke har något att erinra mot innehållet i de bestämmelser,
som i dylikt hänseende föreslagits av de sakkunniga. Jämväl
länsstyrelsen i Örebro län, som yppat tveksamhet rörande det lämpliga i
virkestaxeringens överflyttande till taxeringsnämnderna, förklarar, att de
för taxeringens förrättande på dylikt sätt föreslagna bestämmelserna i det
stora hela synas tillfredsställande. Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus
län samt i Jämtlands län biträda uttryckligen förslaget om insättande av
en representant för skogsvårdsstyrelsen såsom ledamot av taxeringsnämnden
vid virkestaxeringen, därvid länsstyrelsen i sistnämnda län anför, att en
sådan anordning betingas av behovet av särskild erfarenhet och sakkunskap

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210. 99

vid denna taxering. Samtliga skogsvårdsstyrelser med undantag av skogsvårdsstyrelsen
i Södermanlands län lämna förslaget i denna del utan erinran.

Skog svår dsstyr elsen i Södermanlands län förordar bibehållandet av nuvarande
anordning, enligt vilken ett av styrelsen utsett ombud äger närvara
vid virkestaxeringen och deltaga i överläggningarna men ej i besluten, och
anser denna anordning vara både principiellt riktigare och i tillämpningen
smidigare än den föreslagna.

Sveriges skogsägareförbund anför:

»Hittills hava skogs vårdsstyrelserna haft rätt att hava ett ombud närvarande
vid uppskattningen till skogsaccis. Detta ombud har emellertid ej
agt deltaga 1 besluten. Erfarenheten har givit vid handen, att skogsvårdsstyrelserepresentanterna
ensidigt och energiskt inriktat sig på att pressa upp
rotvärdena vid taxeringen till så höga belopp som möjligt. Redan det nuvarande
systemet får därför anses mindre tillfredsställande. Än mindre
lämpligt är då givetvis att giva styrelsernas ombud ledamotskap och rösträtt
1 taxeringsnämnderna.

Det är anmärkningsvärt, att de sakkunnige motivera virkestaxeringens
överflyttande från kommunalnämnderna till taxeringsnämnderna med att de
förra hava eget intresse av det sätt, på vilket taxeringen utfaller. Samtidigt
förläna emellertid de sakkunniga skogsvårdsstyrelserna ökat inflytande
på taxeringen. Ett sådant förfaringssätt är ej konsekvent. Skogsvårdsstyrelserna
böra hänvisas att såsom Övriga parter i skatteärendena göra sina
önskemål gällande klagovägen, därest de finna, att deras berättigade intressen
blivit tillbakasätta.»

Förbundet avstyrker därför rätt för skogsvårdsstyrelserna att vara representerade
vid taxeringen och förordar i stället, att särskilda sakkunniga
personer tillkallas att utan ledamotskap biträda vid taxeringen till skogsaccis.

I liknande riktning uttala sig förvaltningsutskotten hos Södermanlands
och Jönköpings läns hushållningssällskap, varemot från övriga hushållningssällskap
ingen erinran i denna del framställts.

Domänstyrelsen yttrar:

»I sitt underdåniga utlåtande den 22 maj 1925 rörande 1921 års komrnunalskattekommittés
betänkande och förslag angående den kommunala beskattningen
framhöll domänstyrelsen önskvärdheten av att i blivande förordningar
om taxering intoges föreskrifter därom, att hos varje taxeringsmyndighet
måtte såsom röstberättigad ledamot finnas en i skogshushållning
erfaren och kunnig person. I de sakkunnigas förslag till förordning om
virkestaxering äro ock förevarande synpunkter beaktade.

Domänstyrelsen finner det för sin del jämväl lämpligt att förutom för
taxeringsnämnden i förslaget införes sådan bestämmelse, att skogssakkunnig
även skall deltaga i prövningsnämnds handläggning av virkestaxeringsmål.

I anförda underdåniga utlåtande uttalade emellertid domänstyrelsen även
den uppfattningen, att det jämväl vore av vikt, att dylik sakkunnig ledamot
vore person, som icke kunde anses hava eget ekonomiskt intresse av
de åsätta taxeringsvärdena. Ej heller bör dylik ledamot få anses hava

[Departements chefen.

]

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

uppgift att bevaka annan parts särskilda ekonomiska intresse. Det kan då
ifrågasättas, om skogsvårdsstyrelserna, vilka beträffande dem tillfallande
skogsvårdsavgifter äro beroende av virkestaxeringen, i princip kunna anses
lämpliga att utse ombud på sätt de sakkunniga föreslagit.

Domänstyrelsen vill visserligen medgiva de organisatoriska fördelar, som
ligga i dels den kontinuitet beträffande ifrågavarande sakkunskap, som kan
uppnås därigenom, att denna alltid representerades av skogsvårdsstyrelsen i
ett län, dels ock däri, att skogsvårdsstyrelserna av flera samverkande skäl
kunna utföra ifrågavarande taxeringsuppdrag utan att härför fordra särskild
ersättning, men anser det oaktat en ändring påkallad. Domänstyrelsen vill
således föreslå, dels att vid virkestaxering jämväl prövningsnämnd må förstärkas
med i skogshushållning sakkunnig ledamot, dels ock att dylik ledamot
såväl i taxeringsnämnd som i prövningsnämnd skall för uppdraget i
fråga utses av vederbörande länsstyrelse.»

Domänstyrelsen yttrar vidare, att vid en sådan anordning ersättningen
åt den sakkunnige ledamoten åtminstone till viss del borde läggas på staten
och icke helt på vederbörande kommuner, oaktat fastställandet av virkesvärdet
vore en kommunal intressesak. Därjämte erinrar domänstyrelsen om
att skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län fungera inom
kustområdena men icke inom lappmarkerna, där betydande skogsområden
äro belägna.

Enighet synes råda därom, att särskild sakkunskap i fråga om skogshushållning
bör tillförsäkras taxeringsnämnderna för taxeringen till skogsaccis.
Meningarna dela sig i fråga om sättet för detta önskemåls tillgodoseende.
Givetvis bör det stå öppet för såväl ordföranden som nämnden att få tillgång
till sakkunnigt biträde, då behov därav yppas. Till denna fråga
återkommer jag senare. Frågan avser nu, om skäl finnas för anordningen
med en dylik sakkunnig såsom beslutande ledamot. På denna punkt gäller
i viss mån detsamma, som nyss av mig anförts rörande kommunombud i
taxeringsnämnden. Jag anser det för virkestaxeringens anförtroende åt
taxeringsnämnderna vara väl behövligt, att nämnderna förstärkas. Likaså
anser jag det lämpligt, att sambandet med nuvarande organisation för virkestaxeringen
uppehälles, där så kan ske. Det förefaller mig även vara i sin
ordning, att de fiskaliska intressena få sina särskilda representanter inom
den första taxeringsinstansen. De principiella invändningar, som framkommit
mot kommunalnämndens handhavande av virkestaxeringen, äga
enligt min mening icke giltighet i fråga om en anordning, där representanterna
för de fiskaliska intressena icke ensamma verkställa taxeringen
utan vid sin sida hava representanter för de skattskyldiga. Och, såvitt jag
kunnat finna, har ingen ansett det oriktigt, att staten tillgodoser sina fiskaliska
intressen vid sammansättningen av taxeringsnämnden. Tvärtom torde
det anses vara en självklar sak, att så sker. En annan sak är, att garantier
skapas mot ett ensidigt hävdande av dessa intressen på bekostnad av rättvisa
och billighet. Den nuvarande anordningen med kommunens förvaltande
organ såsom första taxeringsinstans brister på den punkten, att ingen dylik

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

101

garanti finnes. Jag kan således icke finna, att förslaget att låta skogsvårdsstyrelsen
insätta en ledamot i taxeringsnämnden, då fråga är om virkestaxering,
innebär en inkonsekvens, utan förmenar, att förslaget står i god samklang
med eljest tillämpade principer för taxeringsnämndens sammansättning.

Annorlunda ställer sig saken beträffande prövningsnämnden. De fiskaliska
intressena böra icke hava representanter inom denna överinstans. De få bevakas
genom yrkanden från utanför nämnden stående. Det är ock i väsentlig
mån av denna anledning jag icke kan biträda ett i vissa yttranden framställt
förslag, att landskamreraren skall vara självskriven ledamot av prövningsnämnden.

Då jag således menar, att taxeringsnämnden, när fråga är om virkestaxering,
bör inrymma såväl representanter för de fiskaliska intressena som
ock sakkunskap beträffande skogshushållningsfrågor, följer därav, att jag
anser förslaget om insättande av en särskild, av skogsvårdsstyrelsen utsedd
ledamot innebära en tillfredsställande lösning. Jag föredrager ock denna
framför hittillsvarande anordning med ett ombud från styrelsen utan rösträtt.
Helt visst medför ledamotskapet en starkare känsla av ansvar för beslutets
sakliga riktighet, än om vederbörande får överlämna avgörandet åt andra.
Jag tror ock, att de anmärkningar om ensidigt hävdande av fiskaliska
synpunkter, som framställts av skogsägareförbundet, skola visa sig sakna
berättigande, därest representanten för skogsvårdsstyrelsen kommer att intaga
ställningen såsom beslutande ledamot.

Mot förslaget att länsstyrelsen skall utse den skogssakkunnige ledamoten
vill jag erinra, att i sådant fall statsverket torde få bestrida kostnaderna för
samme ledamot. Emellertid torde det ligga i sakens natur, att hans ersättning
bör utgå av skogsvårdsmedel. Därtill kommer, att skogsvårdsstyrelsen
torde lättare än länsstyrelsen vara i tillfälle att bedöma, när med hänsyn
till inträffade avverkningar av skog behov av dylik sakkunnig förstärkning
av taxeringsnämnden föreligger. Om länsstyrelsen skulle hava att utse ombud,
komme länsstyrelsen otvivelaktigt att känna sig väsentligen beroende av
jämväl beträffande personfrågan, vad skogsvårdsstyrelsen komme att föreslå.
Till det anförda kan även läggas, att, om skogsvårdsstyrelsen av omhänderhavda
skogsvårdsmedel skall bestrida ledamotens ersättning, sparsamhetssynpunkterna
helt visst komma att tillräckligt beaktas vid avgörandet, huruvida
ombud skall utses eller ej.

I detta sammanhang vill jag erinra därom, att enligt särskilt förslag, som
i dag anmäles av chefen för jordbruksdepartementet, skogsvårdsavgift för
virke från skogar, som avses i den föreslagna lagen om vård av vissa skogar
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden,
ävensom från skyddsskogarna skall ingå till domänstyrelsen i stället för
till skogsvårdsstyrelsen i länet. Domänstyrelsen intager gentemot taxeringen
av dylikt virke samma ställning som skogsvårdsstyrelserna i andra fall. Det
har emellertid ansetts lämpligt, att vederbörande överjägmästare i stället för
domänstyrelsen utövar den rätt att utse ombud i taxeringsnämnden vid

102

Sakkunniga
medhjälpare
vid taxeringsarbetet.

Sakkunniga
hos nämnder
och länsstyrelser.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 210.

taxeringen av dylikt virke, som enligt förslaget i andra fall skulle tillkomma
skogsvårdsstyrelsen.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har i 8 § 5 mom. av det nu föreliggande
förslaget till taxeringsförordning intagits föreskrift därom, att
vid virkestaxering skall såsom ledamot i taxeringsnämnden deltaga en av
skogsvårdsstyrelsen i länet, eller, då fråga är om taxering av virke från
nyss omförmälda skogar, en av vederbörande överjägmästare utsedd ledamot.
Denne ledamot benämnes i förslaget skogsvårdsombud. Då emellertid i vissa
fall tillräcklig anledning att utse dylik ledamot torde saknas, skall det stå
öppet för vederbörande att icke utse sådant ombud. Härvid åsyftas icke
blott det fall, att ingen eller blott obetydlig virkestaxering förväntas äga
rum, utan även det förhållande, att tillräcklig sakkunskap ledamoten förutan
anses vara förefintlig inom nämnden. Det bar ock, på sätt taxeringssakkunniga
föreslagit, lämnats möjlighet för skogsvårdsstyrelsen eller överjägmästaren
att till skogsvårdsombud utse någon av de enligt 4 mom. i samma
paragraf omförmälda ledamöterna. Enligt förevarande moment skall det
ankomma på skogsvårdsstyrelsen och över jägmästaren att varje år taga
ställning till frågan, om skogsvårdsombud skall utses eller icke, samt att om
sitt beslut alltid underrätta, förutom dem, som utsetts, jämväl ordföranden
i taxeringsnämnden och länsstyrelsen. Det är angeläget, att så sker, på det
att ovisshet icke må råda om taxeringsnämndens sammansättning. Har
skogsvårdsombud icke utsetts, tillkommer det enligt författningsförslaget
kronoombudet i taxeringsnämnden att fullgöra de åligganden, som eljest
ankomma på skogsvårdsombudet.

Härefter övergår jag till frågan om sådana sakkunniga medhjälpare vid
taxeringsarbetet, som icke intaga ställning av medlemmar i beskattningsnämnd.

Härvid vill jag till en början erinra om de utlåtanden, som, enligt vad
jag redan tidigare anmält för Kungl. Maj:t (sid. 487 i propositionen nr
102), avgivits den 22 december 1926 av dels domänstyrelsen och statistiska
centralbyrån angående utfallet av 1922 års allmänna taxering av jordbruksfastigheter
i riket, i vad denna taxering avsett värdet av skogsmark
och växande skog, och dels domänstyrelsen angående instruktion för värdesättning
av skogsmark och växande skog, avsedd att tillämpas vid allmän
fastighetstaxering år 1928. I dessa utlåtanden framhålles vikten av att i
skogshushållning kunniga personer tillhandagå beskattningsmyndigheterna,
då fråga är om taxering av fastigheter med skog.

Taxeringssakkunniga hava i sitt förslag till taxeringsförordning upptagit
stadgande om rätt för taxeringsnämnd att anlita biträde av sakkunnig, men
överlåtit åt taxeringsnämndens ordförande att efter samråd med land skarn -reraren utse den sakkunnige, under det att för närvarande utseendet av
den sakkunnige ankommer på nämnden. Jämväl åt landskamreraren har

103

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 210.

inrymts rätt att vid behov av särskild utredning i taxeringsfrågor tillkalla
sakkunnig medhjälpare. Däremot stadgas i taxeringssakkunnigas förslag
intet om rätt för prövningsnämnd att tillkalla sakkunnig, utan har det ansetts
tillräckligt med landskamrerarens befogenhet härutinnan.

Även med avseende å allmän fastighetstaxering meddelas stadganden om
befogenhet för beskattningsnämnderna att åtnjuta biträde av skogssakkunniga.
Utseendet av dessa har lämnats i länsstyrelsens hand.

Taxeringssakkunnigas förslag innehåller därjämte i 4 § föreskrift om anställande
hos länsstyrelserna av erforderligt antal personer med sakkunskap
i fråga om bokföring och förfarenhet i taxering att enligt närmare föreskrifter
av landskamreraren biträda vid taxeringsarbetet.

Rörande motiveringen hänvisar jag till sid. 142 samt sid. 165 i betänkandet.

Sistnämnda förslag har tillstyrkts av fyra länsstyrelser och av riksräkenskapsverket.
Länsstyrelserna i Uppsala och Jämtlands län meddela, utan
att närmare uttala sig om förslaget, att de sakna tillfälle anskaffa dylika
sakkunniga. Länsstyrelsen i Malmöhus län vitsordar behovet av dylika sakkunniga,
men anför, under hänvisning till redan använt tillvägagångssätt
inom länet, att det ifrågasatta stadgandet om tvång för länsstyrelsen att
anställa dylika sakkunniga icke är behövligt och möjligen kan vara ägnat
att binda länsstyrelsen vid utseendet av sakkunnig. Svårigheter förelåge
ock enligt länsstyrelsens mening att i förväg bedöma behovets omfattning.
Länsstyrelsen föredroge därför, att dylika uppdrag även i fortsättningen
finge lämnas såsom bisyssla. Överståthållarämbetet anser det föreslagna
stadgandet obehövligt och anför betänkligheter mot detsamma av kostnadsskäl.
Övriga länsstyrelser hava icke särskilt yttrat sig i denna fråga eller
ock uttalat tveksamhet inför det föreslagna stadgandet.

Handelskammaren i Gävle har förklarat sig intet hava att erinra mot
förslaget, varemot Smålands och Blekinge handelskammare gör erinringar
i anledning av de beräknade kostnaderna för tillkallandet av bokföringssakkunniga.
Övriga handelskammare yttra sig icke på denna punkt av
taxeringssakkunnigas förslag.

Vad först angår frågan om rätt för taxeringsmyndigheterna att anlita sakkunniga
medhjälpare, kan tvekan icke råda om det lämpliga häri. I 14 § 1 mom.
av det nu föreliggande författningsförslaget har jag låtit införa en allmän
föreskrift härom. Sådan sakkunnig må av landskamrerare anlitas icke blott
vid själva taxeringsarbetet utan jämväl eljest, t. ex. vid avgivande av förklaring
över besvär.

Vidkommande åter frågan om tryggande av tillgång till dylika sakkunniga,
ställa sig möjligheterna härav något olika.

Gäller det i skogshushållning kunniga personer, torde skogsstatens och
skogsvårdsstyrelsernas personal vara närmast till hands. Då emellertid vid
den tid arbetet med allmän fastighetstaxering pågår i beredningsnämnderna
.efterfrågan på dylika medhjälpare, åtminstone inom de mera skogrika länen,

Departements chefen.

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

torde bliva rätt stor, har det ansetts lämpligt att låta länsstyrelsen i tid sörja
för att dylika sakkunniga verkligen äro att tillgå, när de behövas. Därjämte
underlättas härigenom ett planmässigt utnyttjande av befintliga arbetskrafter.
Men även vid de årliga taxeringarna kan det vara en fördel att
äga tryggad tillgång till dylik sakkunnig hjälp; särskilt gäller detta prövningsnämndsgranskningen
av virkestaxeringen. I 14 § 2 mom. har därför
intagits föreskrift om skyldighet för länsstyrelsen att i god tid träffa
avtal med erforderligt antal dylika sakkunniga att på kallelse biträda vid
taxeringsarbetet. Den i förordningen den 7 juli 1921 (nr 382) intagna anvisningen,
att länsstyrelsen må från domänstyrelsen och vederbörande skogsvårdsstyrelse
eller skogsvårdsnämnd inhämta förslag å lämpliga sakkunniga,
har uteslutits såsom obehövlig. Givetvis kommer dylikt samarbete att äga
rum i mån av behov utan uttrycklig anvisning därom.

Om således några svårigheter att erhålla skogssakkunniga medhjälpare
icke äro att befara, ställer sig förhållandet annorlunda i fråga om bokföringssakkunniga.
Från vissa länsstyrelser har framhållits, att tillgång till
verkligt kvalificerade dylika sakkunniga icke förefinnes inom vederbörande
län. Det torde nog ock, såsom taxeringssakkunniga framhållit, förhålla sig
så, att tilläventyrs förefintliga sakkunniga, som icke äro auktoriserade revisorer,
antingen draga sig för att mottaga uppdrag från taxeringsmyndigheter
av fruktan att mista sitt klientel bland affärsmännen eller ock sakna den
oberoende ställning, som man gärna vill finna hos en i det allmännas tjänst
verkande revisor. Till att avhjälpa denna olägenhet syftar de sakkunnigas
förslag, att länsstyrelserna skola, efter närmare föreskrift av Kungl. Maj:t,
anställa erforderligt antal dylika personer för att biträda vid taxeringsarbetet.

Vid redogörelsen för innehållet i 35, 79 och 93 §§ i det nu föreliggande
förslaget till taxeringsförordning kommer jag att särskilt yttra mig rörande
ifrågasatt granskning av skattskyldigs räkenskaper. Redan nu vill jag
nämna, att jag anser en sådan granskning vara av stor betydelse för åstadkommandet
av en riktig taxering, och att jag kommer att förorda åtgärder
för åstadkommande av dylik granskning. För genomförandet härav fordras
tillgång till kvalificerade medhjälpare. De sakkunnigas förslag om anställande
hos länsstyrelsen av dylika personer synes mig lämpligt. Vid Kungl.
Maj:ts meddelande av föreskrifter för länsstyrelserna härutinnan kommer
givetvis att tagas tillbörlig hänsyn till förhållandena i de olika länen under
aktgivande därpå, att kostnaderna begränsas till det skäliga. Att med någon
säkerhet uttala sig om kostnadernas storlek är för närvarande icke möjligt,
men av gjorda beräkningar synes framgå, att det av taxeringssakkunniga
angivna beloppet 200,000 kronor åtminstone för närmaste tiden icke på långt
när kommer att uppnås. Att i penningar uppskatta nyttan av de bokföringssakkunnigas
arbete är än vanskligare. Betydelsen av deras verksamhet
torde dock vara så påtaglig, att de med anordningen förbundna kostnaderna
icke böra verka avskräckande.

105

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Taxeringssakkunniga hava ytterligare föreslagit, att Kungl. Maj:t skall Högsta sakbemyndigas
att årligen förordna en person att stå till landskamrerarnas kunm9-förfogande för råd och upplysningar i taxeringsfrågor och att verka för en
riktig och enhetlig tillämpning av skatteförfattningarna. Rörande motiveringen
härför hänvisar jag till betänkandet sid. 167.

Detta förslag har i de flesta yttranden blivit avstyrkt, men i andra yttranden
tillstyrkts såsom varande ändamålsenligt.

Jag har icke upptagit samma förslag, emedan jag icke känt mig fullt
övertygad om behovet av en dylik högsta sakkunnig. Till detta ståndpunkttagande
har även medverkat, att jag funnit det lämpligt att avvakta
någon tids erfarenhet från tillämpningen av de nya beskattnings lagar, som
kunna komma att framgå ur riksdagens prövning av de till riksdagen
hänskjutna förslagen.

För åstadkommande av en rättvis och med skatteförfattningarna överensstämmande
taxering måste taxeringsmyndigheterna äga tillgång till noggranna
och utförliga upplysningar om de sakförhållanden, som äro grundläggande
för taxeringen. Utan medverkan av de skattskyldiga kunna tillräckliga
dylika upplysningar i de flesta fall icke erhållas. Men även från
andra kräves sådan medverkan i form av upplysningar om av dem kända
förhållanden av betydelse för taxeringen. Föreliggande förslag innehåller
därför, i likhet med gällande taxeringsförordning, stadganden härom. Med den
närmare redogörelsen härför må anstå till specialmotiveringen för förslaget.
Här skall jag endast behandla några spörsmål av större vikt.

Deklarationer
och uppgifter
till ledning
vid taxeringen.

Taxeringsförordningen den 28 oktober 1910 stadgar icke allmän och ovill- Uppgifter vid
korlig uppgiftsplikt för fastighetsägare med avseende å allmän fastig- allmän
hetstaxering. Endast efter anmaning är ägare av fastighet skyldig lämna ftaxling''.
uppgift om fastighetens areal jämte andra förhållanden av betydelse för
taxeringen i fråga. Förordningen den 7 juli 1921 (nr 382) införde sådan
uppgiftsplikt för 1922 års allmänna fastighetstaxering. Det i stort sett lyckliga
utfallet av sistnämnda taxering lärer i väsentlig grad vara att tillskriva
den ökade kännedom om fastigheternas areal och beskaffenhet, som
genom de avlämnade uppgifterna bereddes taxeringsmyndigheterna. Även
om det då samlade primärmaterialet kan äga värde jämväl för nästkommande
allmänna fastighetstaxering, torde taxeringsmyndigheterna i många fall behöva
tillgång till nya dylika uppgifter. Det synes därför vara nödvändigt
att ålägga vederbörande att alltfort avlämna dylika uppgifter. Stadgande
härom har därför intagits i föreliggande författningsförslag. Även för
hypoteksföreningar och brandförsäkringsanstalter bibehålies hittillsvarande
uppgiftsskyldighet för allmän fastighetstaxering.

Fråga har uppkommit om anordnande av en allmän jordbruksräkning Uppgifter för
under år 1927 och om inhämtande av diirför erforderliga uppgifter i sam- allmän jordband
med de förberedande åtgärder för 1928 års allmänna fastighetstaxering, bruksräkmng -

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

som äro avsedda att vidtagas under innevarande år. Härom vill jag nöja
mig med att hänvisa till det förslag, som i dag framlägges av chefen för
jordbruksdepartementet. I enlighet med vad därvid föreslås förordar jag,
att i de deklarationer, som äro avsedda att innevarande år avlämnas till
ledning för nu förestående allmänna fastighetstaxering, skola avlämnas uppgifter
jämväl till ledning vid den ifrågasatta jordbruksräkningen. Det synes
även vara nödvändigt att ålägga arrendator av jordbruksfastighet att jämte
jordägaren avlämna vissa uppgifter för jordbruksräkningen. Lämpligt synes
vara, att härför erforderliga föreskrifter inarbetas i taxeringsförordningen.
Den närmare regleringen av ägares och arrendator uppgiftsplikt torde få
bero på Kungl. Maj:ts beslut i samband med fastställandet av formulär för
ifrågavarande deklarationer.

Uppgifter för Enligt nu gällande stadganden föreligger icke skyldighet för ägare av sådan
särskild fastighet, som skall bliva föremål för omtaxering under löpande taxeringsftaxering''
period, att avlämna uppgift till ledning för dylik omtaxering annorledes
än efter anmaning. Taxeringssakkunniga hava (sid. 122 i betänkandet)
anfört, att det för en behörig taxering är av betydelse, att uppgifter
lämnas även i dylika fall. Uti inkomna yttranden har i regel icke framställts
erinran mot detta förslag. Två taxeringsnämndsordförande, den ene
i Stockholms län och den andre i Västerbottens län, förklara förslaget i
denna del innebära en uppenbar förbättring gentemot vad nu gäller. Sveriges
skogsägareförbund anser dylik uppgiftsskyldighet onödigt betungande
och avstyrker densamma.

Departements- Jag anser det vara i sin ordning, att vederbörande ägare eller med ägare
chefen. likställd innehavare lämnar vederbörande taxeringsnämnd meddelande om
inträffade förhållanden, som böra föranleda’ åsättande av nytt taxeringsvärde
å hans fastighet, och därvid förebringar material för omtaxeringen.
Att en dylik skyldighet skulle för honom vara onödigt betungande kan jag
icke finna. Det torde därjämte ligga i hans eget intresse, att sådan uppgift
lämnas. Jag biträder alltså de sakkunnigas förslag härutinnan och påpekar
därvid, att försummelse att avlämna dylik uppgift icke medför förlust av
talan i fråga om taxeringsvärdet, utan endast vitespåföljd, därest anmaning
att avlämna uppgift icke efterkommes. Härom hänvisas till författningstexten
(21 och 24 §§). U

Uppgifter för I fråga om uppgifter till ledning vid taxering till kommunal inkomsttaxering
för skatt, statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, kommunal progressivskatt

''förmögenhet samt utjämningsskatt skall jag närmare yttra mig vid 25 42 §§> i för fattningsförslaget.

Här vill jag beröra ett prineipspörsmål om skyldighet
för annan än skattskyldig att avlämna uppgift till ledning vid dylik taxering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210. 107

Enligt gällande taxeringsförordning är skattskyldig pliktig att avlämna
— förutom i författningen särskilt angivna uppgifter — alla de upplysningar
för egen taxering, som taxeringsnämndens ordförande eller landskamreraren
avfordrar honom, utan annan begränsning än att uppgifterna
skola vara av betydelse för hans taxering. Däremot är skyldigheten för
annan än den skattskyldige att avlämna uppgifter till ledning vid taxeringen
begränsad till i författningen angivna fall.

Det har stundom ifrågasatts att göra denna skyldighet obegränsad, därest
uppgift kräves av ordförande i taxeringsnämnd eller av landskamrerare.

Sålunda har bevillningsutskottet vid 1924 års riksdag i sitt betänkande nr 15
gjort det uttalandet, att vissa skäl talade för att utvidga skyldigheten att efter
anmaning lämna uppgift till ledning för annans taxering att omfatta över
huvud taget varje till annan person utbetalat belopp, som för mottagaren
är att hänföra till inkomst.

Taxeringssakkunniga hava i denna fråga anfört följande:

»En sådan utsträckning av uppgiftsskyldigheten kan i och för sig icke
anses utesluten. De sakkunniga hålla emellertid före, att en viss försiktighet
bör i detta avseende iakttagas, och förmena, att med ett dylikt stadgande
taxeringsmyndigheterna skulle, i många fall rent oavsiktligt, kunna
komma att på privatlivets område göra obehörigt intrång. Det synes nödvändigt
att, även om principen rent teoretiskt måste anses riktig, göra vissa
begränsningar, varigenom taxeringsmyndigheternas rättighet i förevarande
avseende inskränkes till vissa i författningen särskilt angivna fall, där behovet
av en dylik rätt visat sig särskilt utpräglat.»

Taxeringssakkunniga hava därför förordat, att dylik uppgiftsskyldighet
efter anmaning skall inträda endast i vissa angivna fall. Härom hänvisar jag
till 78, 82, 84 och 85 §§ i taxeringssakkunnigas förslag till taxeringsförordning.
Med redogörelse för innebörden av detta förslag må anstå till motiveringen
för 35 § i det nu föreliggande författningsförslaget.

Tre taxering snämndsor Oför ande i Stockholm hava uttalat sig för att
envar, som till annan verkställt utbetalning eller dylikt av medel, som för
mottagaren är att anse såsom intäkt i skattehänseende, skall på anfordran
vara skyldig att uppgiva storleken av vad som utbetalats.

Jag finner det visserligen vara av stor betydelse för vinnande av effektiv [Departementstaxering,
att förefintliga möjligheter till kontroll å deklaranternas uppgifter chefen.]
bliva utnyttjade, men att ålägga envar att på anmaning lämna uppgift till
taxeringsmyndighet om verkställda utbetalningar, snart sagt av vad slag
de vara må, synes mig vara att gå för långt. Otvivelaktigt riskerar man
därvid att göra obehörigt intrång å privatlivets område eller att oskäligt
betunga tredje man. Man bör ej heller förbise svårigheterna för mången
att, särskilt om anteckningar saknas, lång tid efter en utbetalning redogöra
för densamma. På grund härav är jag icke benägen att förorda in -

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

förande av en efter anmaning inträdande obegränsad uppgiftsplikt till ledning
för annans taxering. Däremot synes mig nu förefintlig uppgiftsplikt
i sådant avseende utan olägenhet kunna utsträckas i vissa fall. Till frågan
härom skall lag återkomma vid redogörelse för innehållet i 38 och 35 §§ i
författningsförslaget.

Uppgifter för Även med avseende å virkestaxering erfordras uppgifter i första hand
virkes t axe- fr^n vederbörande skattskyldiga men i vissa fall även från tredje man.

Stadganden härom återfinnas i 43—47 §§ av det nu föreliggande förslaget
till taxeringsförordning.

Formulär till Taxeringssakkunniga föreslå i 227 § i förslaget till taxeringsförordning,
deklarations- ^ j^ull<_r]_ Maj:t skall äga fastställa formulär till, bland annat, deklarationsblanketter.
Till stöd härför anföra de sakkunniga följande:

»Såsom redan nämnts, innebär beteckningen deklaration en till ledning för
egen taxering meddelad uppgift enligt fastställt formulär. De för detta
ändamål hittills begagnade formulären äro intagna i gällande taxeringsförordning
och hava alltså fastställts av riksdagen. Detta har haft till följd att,
då formulären behövt undergå justering, även om denna varit av mycket
obetydlig art, riksdagens beslut måst avvaktas, ehuru det kunnat vara särdeles
önskligt att få ändringen genomförd, innan riksdagen sammanträtt och alltså
tillämpad vid deklarering och taxering redan det år, då riksdagen blir i tillfälle
att fatta sitt beslut. Bestämda olägenheter härutinnan hava förekommit
och det måste anses angeläget, att sådana icke vidare kunna uppkomma.
I följd härav och då deklarationsformulären endast äro ett utförande i
blankettform av skatteförfattningarnas bestämmelser, synes det, som om
deras fastställande kunde förbehållas Kungl. Maj:t, och förslaget utgår från
sådan anordning. De sakkunniga hava härvid förutsatt, att formulärens
innehåll skall i de huvudsakligaste delarna omnämnas i själva taxeringsförordningen,
vilket iakttagits i 71 §, men att detaljuppställningarna skola
ankomma på Kungl. Maj:t.»

Liknande ståndpunkt har intagits av 1921 års kommunalskattekommitté,
som anfört:

»Kommittén vill i detta sammanhang framhålla angelägenheten därav,
att deklarationsformulären kunna skyndsammare än nu är förhållandet
erhålla nödiga rättelser och tillägg. Detta önskemål lärer dock icke kunna
vinnas med mindre det förbehålles åt Kungl. Maj:t att besluta om formulärens
avfattning. Ett förslag i dylik riktning, vilket det emellertid icke
tillkommer kommittén att framlägga, skulle kunna av kommittén förordas.»

Detta taxeringssakkunnigas förslag har icke mött gensaga i något av de
inkomna yttrandena och har uttryckligen biträtts av överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Östergötlands och Kalmar län, domänstyrelsen, Stockholms
handelskammare, svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund,
järnkontoret, Sveriges allmänna exportförening, handelskammaren för
Örebro och Västmanlands län ävensom kammarrätten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

109

På grund av de uppenbara praktiska fördelar, som äro förenade med
taxeringssakkunnigas ifrågavarande förslag, biträder jag detsamma och liar
förty i författningstexten inarbetat stadgande om befogenhet för Kungl.
Maj:t att fastställa deklarationsformulär.

Inom departementet pågår för närvarande överarbetning av de av 1923
års taxeringssakkunniga utarbetade förslagen till deklarationsformulär för
iakttagande av de förändringar, som kunna bliva en följd av de riksdagen
förelagda förslagen till beskattningslagar. Det är min avsikt att framdeles,
sedan arbetet härmed avslutats, tillstyrka Kungl. Maj:t att inhämta riksdagens
yttrande över formulärförslagen.

Jag skall nu redogöra för huvudgrunderna för beskattningsnämndernas
verksamhet.

Enligt nuvarande taxeringsorganisation verkställes taxeringen av de underordnade
beskattningsnämnderna. Deras beslut granskas av den överordnade
prövningsnämnden. Landskamreraren i länet genomgår taxeringshandlingarna
före prövningsnämndens sammanträde och anmäler till nämnden de
felaktigheter av såväl saklig som formell natur, vilka uppmärksammats vid
genomseendet av handlingarna. I Stockholm fullgör kamreraren vid överståthållarämbetets
avdelning för uppbördsärenden vad i länen i dylikt hänseende
åligger landskamreraren. Vid denna förberedande granskning åtnjuta
nämnda tjänstemän biträde av dem underlydande personal ävensom
av andra personer, som för ändamålet tillkallas. Skattskyldig, som icke
åtnöjes med taxeringsnämndens beslut i vad honom angår och som icke
förlorat rätt till talan, så ock kommun och annan menighet med beskattningsrätt
— dock icke landsting och tingslag — vilken är missnöjd med
den verkställda taxeringen, såvitt denna är av intresse för menigheten, äger
genom besvär påkalla prövningsnämndens omprövning av taxeringen. Sådana
besvär skola, för att komma under bedömande, ingivas inom viss tid.
Hava dylika besvär ingivits av skattskyldig, som förlorat rätt till talan,
eller ingivits efter besvärstidens utgång, bör dock prövningsnämnden, utan
att formellt pröva besvären, beakta deras innehåll vid den granskning av
taxeringen i fråga, som det åligger prövningsnämnden att verkställa, vare
sig besvär anförts eller icke. Denna prövningsnämndens skyldighet att fästa
avseende även vid deserta besvär finnes visserligen icke uttryckligen framhållen
i taxeringsförfattningarna men följer av nämndens åliggande att granska taxeringarna,
vilket åliggande icke i något avseende är begränsat. Efter avslutandet
av prövningsnämndens arbete bringas taxeringarna till verkställighet
i det skick, de av prövningsnämnden fastställts. Ändring i sålunda
fastställd taxering må före utgången av det år taxeringen skett, sökas genom
besvär hos kammarrätten. Mot kammarrättens utslag föres talan hos
Kungl. Maj:t i regeringsrätten. I de fall, då vid taxeringen fel av viss beskaffenhet
förelupit, kan ändring sökas genom besvär i särskild ordning.
Är därvid fråga om taxering, som utan särskild prövning fastställts av

Departements chefen.

Beskattnings nämndernas verksamhet.

Allmän fastighetstaxering.

110 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

prövningsnämnd, sökes ändring hos prövningsnämnden. Dylika besvär, som
föreligga till avgörande under tid, då den ordinarie prövningsnämnden icke
är i verksamhet, behandlas av en delegation av nämnden, vilken delegation
i 48 § gällande taxeringsförordning benämnes särskild prövningsnämnd.
Har felet förelupit vid prövningsnämndens prövning av taxeringen eller är
fråga om taxering i mer än ett län, skall ändringssökandet ske omedelbart
hos kammarrätten. Enligt stadgande i uppbördsförfattningarna uppehälles
verkställigheten av beslutad taxering icke genom anförande av besvär, utan
i stället äger den skattskyldige, i händelse taxeringen varder nedsatt eller
undanröjd, erhålla restitution av för mycket inbetald skatt tillika med ränta
därå. Höjes taxering eller påföres ny taxering efter anförda besvär, bringas
dylikt beslut till verkställighet i särskild ordning.

Verkställd taxering kan jämväl bliva föremål för revision inom riksräkenskapsverket,
nämligen då fråga är om tillämpning av vissa bestämmelser
i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt med avseende å
»frihet från eller lindring i skatt». Varder därvid framställd anmärkning
icke godkänd av den skattskyldige, hänskjutes densamma till kammarrättens
prövning.

Taxeringssakkunniga föreslå icke någon mera väsentlig ändring i den
sålunda angivna gången av taxeringsförfarandet. De förbättringar i förfarandet,
som de sakkunniga anse eftersträvansvärda, söka de åstadkomma —
förutom genom den utvidgade och mera preciserade uppgiftsplikt, som av
dem föreslagits för de skattskyldiga och för vissa utomstående -— genom
vissa detaljföreskrifter för beskattningsnämndernas verksamhet. De förorda
därjämte en kraftigare ledning av taxeringsarbetet, förnämligast genom
landskamreraren i länet (3 § i deras författningsförslag) men även genom
särskild, av Kungl. Maj:t förordnad person (5 § i författningsförslaget).
Stor vikt lägges vid landskamrerarens och prövningsnämndens granskningsarbete.
Å sid. 148 i betänkandet framhålla de sakkunniga vissa allmänna
synpunkter å detta spörsmål.

I tvenne avseenden föreslå de sakkunniga ändringar av betydande vikt,
nämligen dels i fråga om behandlingen av taxeringsfall, som angå mer än
ett taxeringsdistrikt, och dels i fråga om prövningen av besvär över taxering
av fastighet det år, då allmän fastighetstaxering ägt rum. Dessa två
frågor skall jag senare upptaga till behandling. Jag vill nu något dröja
vid förfarandet i beskattningsnämnderna, och skall först yttra mig om den
allmänna fastighetstaxeringen.

Taxeringssakkunniga reglera i sitt förslag, såvitt angår allmän fastighetstaxering,
förfarandet i nämnderna i nära anslutning till vad som gällde vid 1922
års allmänna fastighetstaxering. De ändringar och kompletteringar, som
av dem föreslagits, gå i huvudsak ut på en noggrannare bearbetning av
föreliggande primärmaterial och större likformighet i taxeringen. I sistnämnda
hänseende föreslås vissa åtgärder för åvägabringande av jämnhet mellan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

111

taxeringsvärdena inom olika län. Det föreslås (18 och 23 §§ i författningsförslaget
och sid. 114 i betänkandet), att landskamreraren skall dels före det
allmänna möte," som enligt 23 § i förslaget är avsett att, i likhet med vad
fallet var vid senaste allmänna fastighetstaxering, hållas före taxeringsarbetets
påbörjande, verkställa undersökning av fastigheternas allmänna saluvärde
å länets landsbygd och dels å nämnda allmänna möte framlägga
resultatet av denna undersökning. Vidare föreslås (26 § 4 mom. i förslaget
och sid. 115 o. f. i betänkandet), att de av beredningsnämnden vid taxering
av jordbruksfastigheter följda grunderna för taxeringen skola för varje
fastighet upptagas i särskild längd, så upprättad att värderingsgrunderna
kunna lätt överskådas. Denna längd avses skola med lämpliga mellanrum
föreläggas nämnden, som i händelse av yppad ojämnhet i taxeringen har
att på nytt ompröva värdena och verkställa erforderlig jämkning. Sammandrag
av denna längd skall insändas senast den 20 december till landskamreraren,
vilken alltså på ett tidigt stadium blir i tillfälle bedöma taxeringens
utfall och vid behov kan redan hos fastighetstaxeringsnämnden påkalla
åtgärder för en jämnare taxering. Det har även beretts möjlighet att
låta fastighetstaxeringsnämnderna inom flera distrikt sammanträda gemensamt
för överläggningar rörande enhetliga uppskattningsgrunder. Slutligen
har i förslaget upptagits det år 1922 praktiserade förfarandet att inom
finansdepartementet göra en sammanställning av de av fastighetstaxeringsnämnderna
följda grunderna vid taxeringen. Denna sammanställning skulle
upprättas av person, som därtill av Kungl. Maj:t särskilt förordnas, samt
före april månads utgång, således före fastighetsprövningsnämndens sammanträde,
tillställas landskamrerarna i de olika länen för beaktande vid
det förberedande granskningsarbetet före fastighetsprövningsnämndens sammanträde.

I fråga om förfarandet vid uppskattning av skogsmark och växande skog
innehåller taxeringssakkunnigas förslag allenast hänvisning (24 §) till särskild
instruktion, som det förutsatts, att Kungl. Maj:t skulle utfärda. Denna
de sakkunnigas ståndpunkt har, såsom framgår av deras uttalande å sid.
114 i betänkandet, föranletts därav, att förslag till detaljerade beskattningsgrunder
i fråga om skogsmark och växande skog icke blivit utarbetade,
innan de sakkunniga avslutat sitt arbete.

Såsom jag tidigare erinrat, uppdrog Kungl. Maj:t den 9 juli 1926 åt domänstyrelsen
och statistiska centralbyrån att inkomma med utlåtande angående
utfallet av 1922 års allmänna taxering av jordbruksfastigheter i riket,
i vad denna taxering avsåge värdet av skogsmark och växande skog. Tilllika
uppdrog Kungl. Maj:t samma dag åt domänstyrelsen att inkomma med
förslag till instruktion för värdesättning av skogsmark och växande skog,
avsedd att tillämpas vid allmän fastighetstaxering år 1928. I särskilda den
22 december 1926 dagtecknade utlåtanden hava ämbetsverken avgivit svar
å remisserna. Det i förstnämnda avseende avgivna utlåtandet torde få såsom
bilaga fogas till detta protokoll. Det senare utlåtandet har bilagts

Departements chefen.

Särskild

fastighets taxering.

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

statsrådsprotokollet rörande propositionen nr 102 till årets riksdag. Jämväl
kammarrättens den 24 januari 1927 dagtecknade utlåtande över förslaget
till instruktion för värdesättning av skogsmark och växande skog har hilagts
statsrådsprotokollet rörande nyssnämnda proposition.

Några väsentliga erinringar mot de huvudgrunder för förfarandet vid
allmän fastighetstaxering, som sålunda framgått ur de verkställda utredningarna,
hava icke framställts. Jag har ock ansett desamma kunna i allt
väsentligt följas vid utarbetandet av författningsförslaget, men har i vissa
detaljer gjort ändringar, till vilka jag skall återkomma vid den speciella
motiveringen för det nu föreliggande författningsförslaget. I samband med
redogörelsen för 62 § 4 mom. skall jag särskilt uppehålla mig vid uppkommet
förslag att bygga arealstatistiken för de allmänna jordbruksräkningarna
å den förut berörda särskilda längden (26 § 4 mom. i taxeringssakkunnigas
förslag). Jag vill dock redan nu förutskicka, att jag kommer att förorda
en uppdelning av taxeringsföreskrifterna i två författningar, av vilka den
ena, innehållande de grundläggande bestämmelserna, avses skola antagas av
Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt — förslaget härtill betecknar jag i
detta mitt anförande såsom det föreliggande författningsförslaget — och den
andra, innehållande verkställighetsföreskrifter, är avsedd att fastställas av
Kungl. Maj:t i administrativ ordning. Åtskilliga av de av domänstyrelsen
ifrågasatta bestämmelserna äro av den natur, att de närmast hänföra sig
till det senare slaget av föreskrifter. De hava därför icke medtagits i det
nu föreliggande författningsförslaget.

Taxeringssakkunniga hava föreslagit, att besvärsmål rörande taxering av
fastighet de år, då allmän fastighetstaxering förrättas, skola behandlas, icke
såsom nu av kammarrätten och regeringsrätten, utan av en särskild beskattningsnämnd,
riksuppskattningsnämnden, över vilkens beslut klagan ej finge
föras. I vissa förut omförmälda yttranden har föreslagits, att kammarrätten
skulle i stället för omförmälda nämnd pröva dylika besvär och att över
kammarrättens utslag i dessa mål talan antingen icke alls Unge föras eller
ock föras allenast i vissa fall. Om denna betydelsefulla fråga skall jag i
det följande yttra mig utförligare.

I fråga om taxering av fastighet under löpande taxeringsperiod anför
1921 års kommunalskattekommitté i motiveringen till 13 § i förslaget till
kommunalskattelag följande:

»Av bestämmelsen i förevarande paragraf, att de vid allmän fastighetstaxering
fastställda värdena skola — med undantag för de särskilt angivna
fallen — oförändrade gälla till nästa allmänna fastighetstaxering, följer,
att i regel icke ens någon formell fastställelse av taxeringsvärdena, såsom
nu är förhållandet, behöver äga rum de år, då allmän fastighetstaxering
icke förekommer; och antager kommittén vid sådant förhållande, att i stället
för de nuvarande årliga fastighetslängderna allenast en sådan längd, om -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

113

fattande hela taxeringsperioden, behöver uppläggas, därest i densamma utrymme
lämnas för anteckningar om de förändringar i avseende å taxeringsenheter
och taxeringsvärden, som kunna under perioden inträffa. Skulle
för vissa orter svårigheter uppstå genom avsaknad av årliga fastighetslängder,
kunna sådana längder för dessa orter tillsvidare bibehållas.

Kommittén anser vidare, att, i den mån sådant förhållande, som bör föranleda
omtaxering under löpande taxeringsperiod, kommer till beskattningsnämndernas
kännedom, nämnderna böra äga befogenhet att verkställa omtaxeringen,
även om yrkande i sådant avseende icke framställts, men att
å andra sidan taxeringsnämnderna böra vara skyldiga att pröva fråga om
omtaxering, då yrkande därom göres av vederbörande ägare eller kommun.
Regleringen av dessa frågor tillkommer emellertid icke kommittén utan
lärer böra ske i samband med taxeringsförordningens revision.»

I anslutning till vad kommittén sålunda anfört hava taxeringssakkunniga
i 5 kap. av sitt förslag till taxeringsförordning angående taxering av fastighet
under löpande taxeringsperiod upptagit allenast sådana bestämmelser,
som hava avseende å de fall, då verklig omtaxering eller ock uppdelning av
taxeringsvärde å olika i taxeringsenhet ingående kamerala fastigheter skall
äga rum. Däremot meddelas icke några föreskrifter om fastställande under
löpande taxeringsperiod av de värden, vilka icke skola ändras. Vidare föreslå
de sakkunniga, att den vid allmän fastighetstaxering upprättade fastighetslängden
skall äga giltighet under hela perioden, kompletterad med längder
över de under periodens senare år verkställda omtaxeringarna. Undantagsvis
skulle dock, efter beslut av länsstyrelsen, fullständiga fastighetslängder
föras, upptagande samtliga fastigheter och deras värden. I överensstämmelse
med kommunalskattekommitténs uttalande har i taxeringssakkunnigas förslag
icke heller upptagits någon föreskrift om prövning av den subjektiva
skattskyldigheten, enär denna _ prövning ansetts vara en debiteringsangelägenhet.

Såsom jag förut meddelat, föreslå de sakkunniga deklarationsplikt för
ägare eller därmed likställd innehavare av sådan fastighet, som skall bliva
föremål för omtaxering.

De sakkunniga använda beteckningen »särskild fastighetstaxering» för den
taxering av fastighet, som enligt deras förslag skall företagas under år, då
allmän fastighetstaxering icke äger rum.

Vid anmälan av förslaget till kommunalskattelag har jag anfört de skäl,
som enligt min mening påkalla årligt prövande av den objektiva skatteplikten
för fastighet (5 och 15 §§. i förslaget till kommunalskattelag) och
fastställande i taxeringsväg av den subjektiva skattskyldigheten (sid. 328 i
propositionen nr 102). Taxeringsförordningen bör alltså reglera även dessa
frågor. I det nu föreliggande författningsförslaget har så skett, och även
dessa taxeringsåtgärder inbegripas därför under den av mig upptagna beteckningen
»särskild fastighetstaxering».

Med denna ståndpunkt finner jag övervägande skäl tala för att fullständiga
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. ISO höft. (Nr ilo.) H

Departements chefen.

Tiden för avslutande
av
särskild
fastighetstaxering.

Ändring i
vissa fall av
taxeringsvärde
efter
anmälan.

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

fastighetslängder upprättas vid taxeringen varje år, av vilka alltså skall
framgå allt som har betydelse för debiteringen.

Taxeringssakkunniga hava föreslagit, att taxeringsnämndernas arbete med
särskild fastighetstaxering i länen skall vara avslutat den 25 april. Enär,
såsom länsstyrelsen i Kalmar län framhållit, härav skulle betingas särskilt
sammanträde för fastighetstaxeringens avslutande, medförande tidsutdräkt
och särskild kostnad, och då det, på sätt vissa andra myndigheter påpekat,
måste anses vara angeläget, att taxeringsnämnden äger tillgång till taxeringslängden
under hela den tid taxeringen för inkomst eller förmögenhet
pågår, har jag icke upptagit de sakkunnigas berörda förslag utan låtit
samma tidsbestämmelse gälla för båda dessa slag av taxering.

I de fall, då ändring icke göres i fastighets taxeringsvärde, har taxeringsnämndens
beslut beträffande värdet allenast formell innebörd och är närmast
att beteckna såsom ett registrerande av värdet. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län har till behandling upptagit spörsmålet, huru i de
fall, då kammarrätten eller regeringsrätten efter anförda besvär ändrat
fastighets taxeringsvärde för visst år, bör förfaras under efterföljande år av
taxeringsperioden. Länsstyrelsen anför:

»I detta sammanhang har länsstyrelsen ansett sig böra fästa uppmärksamhet
å en fråga, som varit föremål för tveksamhet och olika tillämpning,
nämligen huruvida ett ändringsbeslut av kammarrätten eller regeringsrätten
rörande en fastighets taxeringsvärde, åsatt eu fastighet vid allmän fastighetstaxering,
skall anses gälla för hela femårsperioden eller blott det år
taxeringen avser, i ''fall klaganden ej uttryckligen yrkat ändring för hela
perioden eller i utslaget ej uttryckligen uttalats, att ändringen gäller visst
eller vissa år. —■ Om exempelvis kammarrättens utslag, innefattande en nedsättning
av taxeringsvärdet, faller under tredje året av taxeringsperioden,
har vid restitution av fastighetsbevillning tvekan rått om på grund av utslaget
blott skulle restitueras erlagd skatt för det år, besvären avsett, eller
även det eller de efterföljande år den skattskyldige fått erlägga skatt efter
det högre värdet. Formellt sett borde ju skatt restitueras endast för det år,
kammarrättens utslag avser, men därigenom nödgas den skattskyldige klaga
hos kammarrätten särskilt för varje år, till dess kammarrättens utslag vunnit
laga kraft och kommit till beskattningsnämnds kännedom. — Ifrågasättas
kan därför, huruvida icke det skulle vara lämpligt, att i taxeringsförordningen
infördes en bestämmelse, enligt vilken ett dylikt utslag förklaras
skola gälla för hela fastighetstaxeringsperioden, såvida ej beskattningsnämnd
under taxeringsperiod av särskild anledning vidtager ändring i årets taxeringsvärde.
»

Enligt taxeringssakkunnigas förslag erfordrades icke något dylikt särskilt
förklarande, enär i detsamma förutsattes, att det ändrade taxeringsvärdet
utan vidare skulle äga tillämpning för återstoden av taxeringsperioden,
där ej omtaxering skett. Vad som erfordrades var allenast att ändringsbeslutet
antecknades i fastighetslängden. Stadgande härom finnes upptaget
i 172 § i taxeringssakkunnigas förslag.

115

Kungl. Mccy.ts proposition Nr 210.

Bifalles mitt förslag att värdena skola årligen formellt fastställas, synes
ett sådant särskilt förklarande, som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
ifrågasatt, vara behövligt för att ett beslut om ändring av taxeringsvärdet
skall äga tillämpning jämväl under de senare år, då det upphävda värdet
blivit upptaget i taxeringslängden. Stadgande härom har upptagits i 129 §
i det nu föreliggande författningsförslaget. Detta stadgande innebär, att
prövningsnämnd har att, efter anmälan av landskamreraren eller sakägare
om inträffad ändring av taxeringsvärde å fastighet, vidtaga mot ändringen
svarande åtgärd beträffande fastigheten under efterföljande år av taxeringsperioden,
där ej beträffande fastigheten sådant förhållande inträffat, som
jämlikt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen föranleder åsättande av nytt
taxeringsvärde. Självfallet är, att ett dylikt beslut skall föregås av undersökning,
huruvida omtaxering; något efterföljande år företagits, och, då en
dylik undersökning icke lämpligen bör tynga behandlingen av det primära
taxeringsmålet, har frågan ansetts böra överlämnas åt prövningsnämnden,
som utan omgång är i tillfälle företaga undersökningen.

I författningsförslaget sammanfattas under beteckningen > taxering för inkomst
eller förmögenhet» taxering till kommunal inkomstskatt, statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt, kommunal progressivskatt och utjämningsskatt.
Själva taxeringsförfarandet beträffande dessa skatteformer överensstämmer
i allt väsentligt med vad nu gäller för taxeringen till bevillning
för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt. Med avseende å taxering
till kommunal progressivskatt föreslås i 113 §, att fördelning av sådan
skatt enligt bestämmelserna i 5 § andra stycket förordningen härom skall
verkställas av vederbörande prövningsnämnd. Lika med taxeringssakkunniga
anser jag, att något förslag till fördelning icke behöver uppgöras av taxeringsnämnden.

I stort sett kan förfarandet vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet,
sådant detsamma utformats i det nu föreliggande författningsförslaget, karaktäriseras
därav, att i första instansen stark vikt lägges vid taxeringsmaterialets
förberedande granskning av taxeringsnämndens ordförande och de
ledamöter, som företräda särskilt statens och kommunernas intressen. Genom
infordrande av upplysningar, vidtagande av särskilda undersökningar och
på annat dylikt sätt bör sakläget klarläggas, innan taxeringsnämnden sammanträder.
Såsom taxeringssakkunniga framhållit bör vid denna förberedande
granskning intimt samarbete råda mellan de granskande medlemmarna.

I taxeringsnämnden verkställes därefter taxeringen under utnyttjande jämväl
av de kommunvalda ledamöternas kännedom om de skattskyldigas förhållanden.

I prövningsnämnden förfares på ungefär enahanda siitt med den skillnad,
att det förberedande granskningsarbetet där vilar på landskamreraren och
hans biträden. Det bör enligt min mening läggas stor vikt därpå, att
granskningen kommer att omfatta, såvitt möjligt, hela taxeringsmaterialet

Departements chefen.

Taxering föf
inkomst eller
förmögenhet.

Taxering av
lapp allmogen
för inkomst
av renskötsel.

Taxeringssak kunniga.

F. d. landshövdingen

Widén.

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

och att de sakliga i lika mån som de formella bristerna i de verkställda
taxeringarna bliva rättade. Det är av vikt, att den formella granskningen
av taxeringslängderna icke undan sk ju tes, därest, såsom jag föreslår, riksräkenskapsverkets
granskning av taxeringslängderna kommer att väsentligt
begränsas.

I syfte att klarare än hittills framhäva, att prövningsnämnden har att
beakta allt vad den skattskyldige förebringar till upplysning rörande sin
taxering, även om han saknar rätt föra talan mot taxeringen, har vid författningsförslagets
utarbetande påföljden av talans förlust vid deklarationsförsummelse
icke knutits vid talan hos prövningsnämnden samt vidare borttagits
nuvarande stadgande att besvär, som inkommit till prövningsnämnden
efter besvärstidens utgång, icke må upptagas till prövning. Dessa
påföljder skola enligt förslaget inträda endast då fråga är om talans förande
hos kammarrätten och regeringsrätten.

Enligt gällande bevillningsförordning samt förordning om inkomst- och
förmögenhetsskatt är lappallmogen befriad från skattskyldighet för inkomst
av renskötsel. Denna undantagsbestämmelse har icke medtagits i det för
riksdagen i år framlagda förslaget till kommunalskattelag och ej heller i
förslaget till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Jag får
erinra om vad jag härom anförde vid anmälan av förslaget till kommunalskattelag
(sid. 456 o. ff. i propositionen nr 102). Då således lappallmogen
avses skola beskattas jämväl för inkomst av renskötsel, har övervägts,
om särskilda taxeringsbestämmelser i detta avseende erfordras.

Taxering ssakkunniga, som utgått från 1921 års kommunalskattekommittés
förslag, att lappallmogen fortfarande skall äga frihet från skattskyldighet
för inkomst av renskötsel, hava icke behandlat denna fråga.

Före detta landshövdingen Johan Widén, vilken efter uppdrag av chefen
för socialdepartementet verkställt utredning och avgivit förslag angående
fattigvården bland lapparna och om lapparnas beskattning (Stat. off. utredn.
1924 : 58 och 59) och därvid väckt förslaget om upphävande av lappallmogens
skattefrihet för inkomst av renskötsel, anför i fråga om taxeringsförfarandet
i huvudsak följande:

»Taxeringsförfarandet vid uppskattningen av lapparnas inkomst av renskötsel
och renegendom bör bliva detsamma som för annan inkomst och
egendom. En fråga, som därvid emellertid framställer sig, är i vad mån
deklarationsskyldighet lämpligen kan föreskrivas med avseende på förevarande
slag av skattdragande och inkomst. Det borde visserligen icke möta
hinder för en renskötande lapp att kunna i en deklaration angiva den inkomst
han haft under det nästföregående året. Men det är ett par omständigheter,
som härvid måste tagas i betraktande. Den ena är, att de
nomadiserande lapparna till följd av sitt kringströvande liv hava en större
svårighet än andra för uppsättande av en deklaration. Den andra och viktigare
är, att underlåtenhet att avgiva deklaration inom föreskriven tid är

117

Kungl. MaJ:ts proposition Nr 210.

förbunden med förlust av rätten att överklaga taxeringen; och det synes
obilligt, att en dylik underlåtenhet skulle för de renskötande lapparna medföra
sagda påföljd. Detta skulle, i all synnerhet i början, kunna förorsaka
orättvisa och av lapparna kännas som en hårdhet. Därest frihet från deklarationsplikt
i förevarande fall stadgas, synes denna frikallelse böra omfatta
även den i 2 § 2 mom. av taxeringsförordningen föreskrivna skyldigheten
att efter anmaning avgiva deklaration, varmed torde följa frihet jämväl
från den i 8 § 1 mom. sagda förordning omnämnda uppgiftsskyldigheten.

Tör kännedom om de förhållanden, som i förevarande fall äro av betydelse
för taxeringen, torde ock självdeklarationen och uppgiftsskyldigheten kunna
undvaras. Uti de renlängder, som enligt rénbeteslagen årligen skola upprättas
inför lappfogden, finnes en officiell lista på renar som envar lapp
äger; och för övrigt kunna genom lappfogden erhållas de mest tillförlitliga
upplysningar om alla förhållanden beträffande de olika renägarnas renskötsel,
som för taxeringsarbetet må erfordras utan att man i detta hänseende
behöver vända sig till lapparna själva. För att underlätta taxeringsarbetet
torde bland de handlingar, som enligt 11 § i taxeringsförordningen skola
avlämnas, även höra upptagas avskrifter av de ovan omförmälta renlängderna,
vilka lappfogdarna efter avslutande av sammanträdena med lapparna
skola hava att avlämna.

Givet är, att det bör stå lapp som sådant önskar fritt att avlämna deklaration,
liksom att i annan form lämna de upplysningar till taxeringsmyndigheten,
som han kan finna lämpligt, en rätt som torde kunna förutsättas
i åtskilliga fall komma att begagnas.

Vad angår taxeringsmyndigheternas sammansättning torde några särskilda
föreskrifter i förevarande sammanhang icke erfordras. Av lydelsen utav 25 §
i taxeringsförordningen torde utan vidare följa, att, åtminstone i kommuner
där renskötsel i något större omfattning bedrives, renskötande eller renägande
lappar böra få plats i taxeringsnämnderna, något som i varje fall
måste anses lämpligt».

Av de myndigheter och andra, som yttrat sig över den sakkunniges för- Yttranden,
slag, hava endast några särskilt berört taxeringsförfarandet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför:

»Själva taxeringen av inkomsten av renskötsel kommer att medföra åtskilliga
svårigheter. Den i betänkandet framförda tanken att någon lapp
i regel skulle få plats i taxeringsnämnden för att tillhandagå med sin sakkunskap
i fråga om renskötseln torde icke i verkligheten kunna genomföras
eller i varje fall icke lämna något egentligt resultat. Lapparna äro undertiden
för taxeringsnämndernas sammanträden sysselsatta med sina vårflyttningar
och vid dessa behövs det väl, att de dugligaste lapparna hjälpa till.

Dessutom är det som bekant en vanlig egenskap hos lapparna, även de mest
insiktsfulla bland dem, att de ha svårt att lägga fram sina synpunkter, så
att de vinna tillbörligt beaktande, åtminstone inför personer, som äro dem
mera främmande eller icke hava deras särskilda förtroende.

För att taxeringsnämnderna skola erhålla nödiga upplysningar angående
icke blott renantalet, utan även omkostnader och mera regelbundna förluster
på renskötseln samt för att därjämte material till jämförelse mellan de olika
renlapparna inbördes skall stå till taxeringsnämndernas förfogande, kan det
därför ifrågasättas att, i motsats till vad betänkandet innehåller, låta lapparna
liksom andra vara deklarationspliktiga för all inkomst, således även

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

inkomst av renskötsel. Den största betänkligheten häremot är, att man, åtminstone
under åtskilliga år framåt, måste räkna med, att lapparna i stor
utsträckning komma att försumma deklarationsplikten på grund av ovana
och oförmåga. Därmed skulle de utestängas från klagorätt, även om deras
taxering råkar bliva felaktig, något som med hänsyn till nyss antydda svårigheter
för de fastboende medlemmarna av taxeringsnämnden att bedöma
inkomsten av renskötseln lätt torde kunna inträffa. Det kan i detta sammanhang
påpekas, att en renskötande lapp, som över huvud är skattskyldig,
redan nu har att deklarera sitt reninnehav såsom förmögenhet, men att
denna plikt sällan torde iakttagas.

Kungl. Maj:ts befallningshavande har därför ansett sig böra förorda, att
inkomsten av renskötseln undantages från deklarationsplikt. För att det
oaktat taxeringsmyndigheterna skola få erforderligt material till sitt förfogande
och i övrigt taxeringen av inkomsten av renskötseln underlättas, vill
Kungl. Maj:ts befallningshavande i stället framlägga följande förslag.

Beskattningsåret för inkomst av renskötsel bör räknas från den 1 oktober
till den 1 oktober. Mellan dessa tider ligger en relativt sluten period, som
innefattar inkomst genom renslaktning och försäljning samt utfallet av
kalvningstiden. Inom varje lappby skall det åligga ordningsmannen att
före den 1 november varje år till lappfogden enligt fastställt formulär
insända uppgift angående renskötselns resultat under det senaste avslutade
beskattningsåret, särskilt för varje renlapp inom byn. Dessa uppgifter
granskas av lappfogden, eventuellt vid överläggning med lapparna, varefter
lappfogden å formuläret gör de anmärkningar, vilka han anser påkallade.
Det granskade formuläret skall av lappfogden insändas till taxeringsnämndens
ordförande inom den för deklarations avgivande stadgade tiden. Beträffande
undantag från offentlighet likställes formuläret med deklaration.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län har icke haft något att erinra mot den
sakkunniges förslag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar, i huvudsaklig anslutning till
vad lappfogden i länets södra distrikt anfört, att taxering av lappar för
inkomst av renskötsel anförtros åt en inom varje lappmarkskommun bildad
särskild taxeringsnämnd, sammansatt av ordföranden i den vanliga taxeringsnämnden,
två av ledamöterna i samma nämnd, två renskötande lappar, utsedda
av lapparna själva, samt lappfogden i distriktet. Denna nämnds
sammanträde borde äga rum i februari eller mars, medan lapparna ännu
vore kvar på vinterbetesmarkerna nere i skogslandet.

Lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt framhåller det angelägna
uti, att lapparna själva få medverka vid taxeringen, enär utan sådan medverkan
riktig taxering svårligen kan åstadkommas. Även om någon lappman
bleve insatt i den vanliga taxeringsnämnden, kunde denne icke förmå
mycket mot nämndens övriga medlemmar. Ej heller kände en eller två
lappmän förhållandena hos lapparna inom hela taxeringsdistriktet, utan
måste de i taxeringsarbetet deltagande lapparna vara flera och allra minst
en, möjligen två, från varje lappby. Mot förslaget att lägga renlängderna
till grund för taxeringen erinrar lappfogden, att renlängdens siffror redan
nu ofta äro mycket svåra att få fram vid sammanträdena för upprättande

119

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

av nämnda längder. Än värre bleve förhållandet, om uppgivandet av renantalet
komme att uppfattas såsom avgivande av deklaration för beskattning.

Det vore likväl av * andra orsaker alldeles nödvändigt, att renlängdernas
uppgifter om renantalet bleve så riktiga som möjligt. Lappfogden förordar
därför, att taxeringen överlämnas åt en särskild, uteslutande av lappar bestående
taxeringsnämnd i närvaro av den vanliga taxeringsnämndens ordförande
och kronoombudet i samma nämnd ävensom, där så ske kan, i närvaro
av lappfogden.

Kammarrätten anför:

»Taxeringen av lapparnas inkomst synes, i enlighet med vad den sakkunnige
därom anfört, böra överlämnas till de vanliga taxeringsmyndigheterna.

Likaså bör såsom föreslagits nomadiserande lapp fritagas från deklarationsplikt
för inkomst av renskötsel. Den av länsstyrelsen i Jämtlands län i
detta sammanhang föreslagna anordningen torde kunna godtagas såsom en praktisk
lösning av frågan om uppgiftsskyldigheten. Den uppgift, som enligt
länsstyrelsens förslag skulle ersätta den vanliga deklarationen, upptager
emellertid även annan inkomst och andra avdrag än sådana, som hava
samband med renskötseln, samt är därjämte avsedd att tjäna till ledning
vid förmögenhetsbeskattningen, därvid jämväl annan förmögenhet än sådan,
som är nedlagd i renar, skulle medtagas. Avlämnandet av dylik uppgift
skulle väl vara frivilligt. Lapp, som uraktläte att lämna vederbörliga uppgifter
till ordningsmannen, skulle därigenom utsätta sig för risken av en
oriktig taxering; medvetandet därom skulle således framtvinga lappens egen
medverkan till ett riktigt resultat. Dock bör det naturligen stå honom fritt
avgiva vanlig deklaration. Dör att erhålla den avsedda medverkan från
ordningsmännen och lappfogdarna synas särskilda föreskrifter vara erforderliga».

Lika med den sakkunnige och de hörda myndigheterna finner jag, att Departementslapp
böra vara befriad från skyldighet att avgiva deklaration rörande in- chefen,

komst av renskötsel. Enahanda torde böra gälla i fråga om förmögenhet,
som nedlagts i sådan rörelse. Det är ock självfallet, att sådan lapp må
avgiva självdeklaration även för inkomst eller förmögenhet av nu angivet
slag, om han så önskar. Stadgande härom har intagits i 25 § 3 mom.
av nu föreliggande författningsförslag. Av detta undantag från deklarationsplikten
följer, att vid bedömandet av renskötande lapps deklarationsplikt
för inkomst eller förmögenhet av annat slag än nu nämnts hänsyn
icke skall tagas till inkomst av renskötsel och i dylik rörelse nedlagd förmögenhet.
I nämnda stadgande har detta uttryckligen angivits.

På grund av vad lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt anfört om
befarade svårigheter att erhålla tillförlitliga uppgifter om antalet renar, som
skola införas i renlängden, därest denna längd kommer att för lapparna
framstå som en för taxeringen betydelsefull urkund, har jag icke upptagit
den sakkunniges förslag, att avskrift av renlängden skall avlämnas till
taxeringsnämndens ordförande. På annat sätt måste därför sörjas för att

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

nödiga upplysningar om lapparnas renar bringas till taxeringsmyndighetens
kännedom. Länsstyrelsens i Jämtlands län förslag att lapparna skola äga
avlämna särskild uppgift till ledning för taxeringen synes lämpligt och har
inarbetats i författningens 41 §. Enligt denna paragraf äger lapp avlämna
dylik uppgift senast den 31 januari antingen i den för avlämnande av
självdeklaration gällande ordning eller ock till ordningsmannen i vederbörande
lappby. Avlämnas uppgift till ordningsmannen, skall denne granska
uppgiften och å densamma anteckna ej mindre det antal egna renar och
skötesrenar, som för lappmannen finnes antecknat i senast upprättade renlängd,
än även de övriga upplysningar, ordningsmannen finner anledning
lämna. Sålunda inkomna och behandlade uppgifter skola av ordningsmannen
senast den 10 februari översändas till lappfogden, som efter verkställd
granskning senast den 10 mars vidarebefordrar uppgifterna till taxeringsnämndens
ordförande. Har lapp avlämnat dylik uppgift, efter det övriga
uppgifter av ordningsmannen översänts till lappfogden, skall ordningsmannen
inom en vecka efter avlämnandet översända uppgiften till lappfogden.

Att, på sätt i några av de återgivna yttrandena ifrågasatts, överlämna
taxeringen av lappallmogens inkomst av renskötsel och i denna rörelse
nedlagda förmögenhet åt särskilt sammansatta taxeringsnämnder finner jag
icke lämpligt, särskilt på grund av svårigheten att finna betryggande
form för lapparnas val av ledamöter i dessa nämnder. Jag förordar därför,
att de vanliga taxeringsnämnderna handhava dessa taxeringar. Dock är
det nödvändigt, att sammanträde för lapparnas taxering hålles före vårflyttningarna.
Det torde vara lämpligt att angiva den tid, inom vilken
taxeringen bör vara avslutad, till den 15 april. Erforderlig kännedom
om lapparnas förhållanden synes kunna beredas nämnderna, därest ordningsmannen
i vederbörande lappby ålägges närvara vid sammanträdena, då
fråga är om taxering av lappar inom ordningsmannens lappby, med rätt
för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Enligt 10 §
renbeteslagen åligger det ordningsman i lappby, bland annat, att närvara vid
mantalsskrivningar, uppbördsstämmor och andra allmänna sammanträden,
som hållas med lapparna, och därvid, när så erfordras, förete renlängden
för lappbyn. Det nu föreslagna åliggandet innebär en ganska naturlig utvidgning
av vad sålunda gäller och torde icke innebära ett obehörigt betungande
av ordningsmannen. Vad angår lappfogden, vilkens medverkan
vid lapparnas taxering är av stor betydelse, har föreskrivits, att han, där
så ske kan, skall vid de ifrågavarande sammanträdena inom sitt distrikt närvara
med enahanda rätt att deltaga i överläggningarna som ordningsmannen.
I enlighet med vad nu anförts har 83 § 2 mom. i författningsförslaget avfattats.
Det har därjämte i 87 § tillagts lappfogden rätt att till taxeringsnämndens
protokoll anteckna mot nämndens beslut avvikande mening.
Däremot har jag ansett dylik reservationsrätt icke böra tillkomma ordnings -

mannen.

121

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Ytterligare må nämnas, att i 56 § 1 mom. intagits stadgande om rätt för
lappfogde och ordningsman i lappby att taga del av självdeklaration och
särskild uppgift angående renskötsel, beträffande vars taxering biträde, på
sätt nyss angivits, skall lämnas av lappfogden och ordningsmannen. Därjämte
stadgas i 147 § 9 mom. och 148 § 2 mom. om ersättning till lappfogde
och ordningsman för inställelse vid sammanträde med taxeringsnämnd.
Någon närmare redogörelse för dessa stadganden torde icke erfordras,
vadan jag nöjer mig med att åberopa författningstexten.

De bestämmelser, för vilka jag nu redogjort, hava närmast tagit sikte på
de lappar, som tillhöra lappbyar. Emellertid finnas på vissa trakter i de
två nordligaste länen nedanför lappmarksgränsen renskötande lappar, som ej
äro indelade i lappbyar. Stadgandena äro tillämpliga även å dessa, ehuru
givetvis varken ordningsman i lappby eller lappfogde kunna närvara vid
taxeringen av dylika lappar. Behov av särskilda åtgärder i anledning av
denna olikhet förefinnes icke.

Det har övervägts, om de säregna förhållanden, under vilka lapparna bedriva
renskötsel, betinga några särskilda regler med avseende å lapparnas
besvärsrätt över taxeringen. Därvid har befunnits, att dylika särbestämmelser
icke behövas. Föreligger icke deklarationsplikt för dylik skattskyldig
— i regel torde detta vara förhållandet — äger han nämligen enligt
123 § 2 mom. i författningsförslaget att anföra besvär över verkställd taxering
inom natt och år efter det utskylder på grund av taxeringen avfordrats
honom; har han deklarationsplikt, bör icke förefintligheten av inkomst
av renskötsel eller förmögenhet i sådan näring föranleda, att han sättes
i annan och bättre ställning i besvärshänseende än den bofasta befolkningen
i orten.

Förfarandet vid virkestaxering har i författningsförslaget anordnats
i huvudsaklig anslutning till förfarandet vid taxeringen för inkomst eller
förmögenhet. Vid virkestaxeringen skall det åligga kommunombudet
att biträda taxeringsnämndens ordförande i det förberedande taxeringsarbetet
och verkställa den längdföring, som förekommer vid taxeringsnämndens
sammanträden. Med anledning av erinringar i några avgivna yttranden
har jag i motsats till taxeringssakkunniga ansett föredragningen
i nämnden i fråga om virkestaxering icke böra uppdragas åt kommunombudet
utan tillagt ordföranden densamma liksom i fråga om övrig
taxering. Givetvis skall ordföranden därvid äga åtnjuta erforderligt biträde
av kommunombudet.

Såsom jag tidigare berört föreslå taxeringssakkunniga, att det skall
tillkomma landskamreraren att mot verkställd taxering till skogsaccis
framställa erinringar på samma sätt som i fråga om övrig taxering och
att vid prövning av taxering prövningsnämnd icke skall vara bunden inom
ramen för framställda yrkanden. Mot dessa förslag, som innebära ändring

Virkes taxering.

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

I vad nu gäller, har uti de inkomna yttrandena icke framställts annan
erinran, än att landskamreraren svårligen kan bliva i tillfälle att i någon
mera avsevärd utsträckning ingå i granskning av dylik taxering, enär
varken hans tid sådant medgiver eller hans sakkunskap är tillräcklig för
ett bedömande av uppskattningsfrågorna. Vad sålunda erinrats föranleder
icke annat uttalande, än att landskamreraren, såsom de sakkunniga
ock framhållit, vid denna granskning givetvis hör anlita biträde av
någon oväldig och erfaren skogssakkunnig person. För åstadkommande
av en jämn och likformig behandling av dessa taxeringsfrågor bör, enligt
min mening, landskamreraren tillmäta denna granskning lika stor betydelse
som övrig taxeringsgranskning.

I nu föreliggande förslag upptagas icke några särskilda bestämmelser
rörande förfarandet vid påföring av skogsvårdsavgift. Jag har tänkt mig
påföringen av denna avgift anförtrodd vederbörande debiteringsförrättare.
I den instruktion för bekattningsnämnderna, som, enligt vad jag senare
skall beröra, förutsättes skola utfärdas av Kungl. Maj:t, böra bestämmelser
om längdföring inflyta. Därvid torde sörjas för att erforderligt material
för påföring av skogsvårdsavgift ställes till debiteringsförrättarens förfogande.

Åtskilliga länsstyrelser hava framhållit, att de göromål, som enligt taxeringssakkunnigas
förslag skulle åvila landskamreraren med avseende å
taxeringsarbetet, i synnerhet granskningen av taxeringarna före prövningsnämndens
sammanträde, komme att i hög grad upptaga deras tid till förfång
för övriga tjänsteåligganden. Särskilt betänkligt vore, att landskamreraren
därigenom tvingades under långa tider taga partiell ledighet och alltså icke
kunde på sätt ålåge honom utöva chefskapet å landskontoret. Vissa länsstyrelser
hava tillika uttalat sig för uppdelning av landskamrersgöromålen
å två befattningshavare.

De sålunda framförda betänkligheterna synas mig icke vara av den art,
att de böra utgöra hinder för genomförandet av den av mig förordade taxeringsorganisationen.
Genom tillkallande av erforderligt antal medhjälpare
och lämplig planläggning av arbetet skola landskamrerama helt visst kunna
ordna taxeringsgöromålen på sådant sätt, att övriga göromål icke bliva över
hövan åsidosatta. Jag vill ock erinra om redan förefintlig och i författningsförslaget
bibehållen möjlighet att uppdraga behandlingen av vissa mål
eller grupper av mål åt biträdande landskamrerare. Skulle därutöver åtgärder
finnas behövliga, vilka icke enligt gällande bestämmelser kunna vidtagas
av länsstyrelsen utan särskilt bemyndigande, torde få bero på särskild
framställning om och i vad mån sådana åtgärder skola vidtagas. Såsom kammarrätten
anmärkt, torde frågan härom icke i detta sammanhang böra
komma under bedömande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

123

Taxeringssakkunniga hava ägnat särskild uppmärksamhet åt spörsmålet
att vinna enhetlighet i olika beskattningsnämnders bedömande av samma
eller med varandra sammanhängande taxeringsfall. Deras uttalande härom
återfinnes å sid. 196 IT. i betänkandet. Efter att hava redogjort för nuvarande
bestämmelser i ämnet, hava de sakkunniga föreslagit, dels att den
uppskattning av inkomsten, som göres för taxeringen till kommunal inkomstskatt,
skall vara normerande för taxeringen till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt, dels att i de fall, då likformig behandling av taxering
till kommunal inkomstskatt å flera orter icke kan vinnas hos första instansen,
sådan enhetlighet i avgörandet skall åstadkommas hos prövningsnämnd.
De sakkunnigas tankegång kan sammanfattas sålunda:

Vid denna frågas bedömande har man att skilja mellan två olika fall.
Det ena, som benämnes det enkla fallet, föreligger, då inkomsten skall
kommunalt beskattas i en enda annan kommun. Såsom exempel väljes, att
skattskyldig, som i Malmö skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt,
äger hus i Kristianstad. I sådan händelse bestämmer taxeringsnämnden
i Kristianstad, till vilket belopp inkomsten av huset skall beräknas
för taxering till kommunalskatt i Kristianstad, och underrättar därom taxeringsnämnden
i Malmö. Uppskattningen följes vid den statliga taxeringen
i Malmö. Om skedd avvikelse från deklaration underrättas den skattskyldige
av taxeringsnämnderna såväl i Kristianstad som i Malmö, å sistnämnda
ort dock allenast genom hänvisning till beslutet i Kristianstad. Besvär över
taxeringarna ingivas till länsstyrelsen i Malmö, som sänder utdrag eller avskrift
därav till Kristianstads läns prövningsnämnd. Om dess beslut, såvitt
angår taxeringen i Kristianstad, underrättas prövningsnämnden i Malmöhus
län för iakttagande vid den slutliga prövningen av besvären. I det andra fallet
åter, det komplicerade fallet, som föreligger, då förvärvskällans inkomst skall
fördelas till kommunal beskattning mellan två eller flera kommuner (exempelvis
i Malmö hemmahörande person driver rörelse med fast driftställe i två eller
flera andra kommuner), skall såsom i det enkla fallet uppskattningen av
förvärvskällans inkomst i dess helhet, sådan denna verkställts av nämnderna
i de främmande kommunerna, lända till efterrättelse vid den statliga
taxeringen. I händelse nämnderna stannat i olika beslut, skall vid
sistnämnda taxering den mening gälla, som närmast överensstämmer med
den skattskyldiges deklaration. Den skattskyldige underrättas om skedd
avvikelse från deklaration på samma sätt som i det enkla fallet. I fråga
om prövningsnämnderna gälla för det komplicerade fallet olika regler
allteftersom de kommunala beskattningsorterna ligga i ett eller liera län.
Ligga de i ett och samma län, förfares såsom i det enkla fallet. I annan
händelse skola besvären i hela dess vidd, även beträffande den statliga
taxeringen, överlämnas till avgörande av en särskild för hela riket gemensam
prövningsnämnd. Enligt de sakkunnigas förslag skall denna prövningsnämnd,
den interkommunala prövningsnämnden, hava att taga befattning
med taxering av dels skattskyldiga, som haft förvärvskälla, hänförlig

Åtgärder för
vinnande av
enhetlighet i
olika nämn.
ders bedömande
av
samhönga
taxeringsfall.

124

Kung}. Maj:ts proposition Nr 210.

till två eller flera taxeringsdistrikt, dels ock, även om dylikt förhållande
icke föreligger, sådana svenska medborgare och utlänningar, som icke hörn
vara i riket mantalsskrivna, samt utländska juridiska personer.

Uppskatt- Förslaget om den statliga taxeringens beroende av taxeringen till kom"kolist
för'' numal inkomstskatt har i de flesta yttranden lämnats utan erinran. Två
taxering till taxeringsnämndsordförande beteckna detsamma såsom tillfredsställande. En
inkomstskatt taxerinOsnhmndsord förande i Västmanlands län gör mot förslaget i denna
normgivande del följande invändning. Om taxeringsnämnderna i två skilda kommuner,
f"tiu “statlig0 me^an vilka inkomsten av en förvärvskälla skall fördelas, var för sig uppinkomst-
och taga större del av inkomsten, än den skattskyldige ansett böra hänföras till
1°rmskatthetS~ kommunen i fråga, men nämnderna därvid icke angiva huru stor kvotdel
av den samlade inkomsten som tages till beskattning utan endast uppgiva
visst belopp såsom taxerat, blir taxeringsnämnden i hemortskommunen
nödsakad sammanlägga dessa belopp vid uppskattningen av den samlade
förvärvskällans inkomst för taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Inkomsten kommer därvid att upptagas högre än den rätteligen
varit, ehuru enighet om inkomstens totala belopp rått mellan nämnderna.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser de sakkunnigas tankegång principiellt
riktig, men anser, att avgörandet vid uppskattningen av inkomstens totala
belopp bör ankomma på den taxeringsnämnd, som verkställer taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Taxeringen till kommunal inkomstskatt
i annan eller andra kommuner skulle därefter ske med iakttagande
av det sålunda träffade avgörandet. Kommunernas intresse vid kommunalskattetaxeringen
Ange bevakas genom framställningar till den taxeringsnämnd,
som verkställer taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings
och Blekinge län avstyrka taxeringssakkunnigas förslag i denna del och förorda
bibehållande av taxeringsnämndens befogenhet att oberoende av annan
nämnds beslut företaga taxeringen inom eget distrikt samt införande av
åliggande för nämnderna att genom korrespondens sinsemellan skola söka
komma till samma resultat vid inkomstens uppskattande. Kan därvid enighet
icke vinnas, får vederbörande prövningsnämnd åstadkomma överensstämmelse
mellan de olika taxeringarna.

Kammarrätten gör följande uttalande:

»Förslaget är, efter kammarrättens mening, mera invecklat än med hänsyn
till ändamålet kan anses försvarligt. Det är också förenat med praktiska
olägenheter. Vinsten av förslaget, om detta läte sig genomföra, skulle
i själva verket bliva mera teoretisk än praktisk. Vad för den skattskyldige
är av intresse är att slippa erlägga mera i skatt än en riktig taxering
betingar. Då den debitering, som skall ligga till grund för uppbörden, äger rum
först efter det prövningsnämnden haft tillfälle justera taxeringen, samt enligt
113 § det skall åligga landskamreraren att, även om besvär ej före -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

125

ligga, uppmärksamma just fall av ifrågavarande art för att i prövningsnämnden
påkalla erforderlig rättelse, synes det vara sörjt för tillvaratagandet
av berörda intresse. Den egentliga vinsten av förslaget kunde således på
sin höjd bliva någon minskning i landskamrerarens och prövningsnämndens
arbete, men den vinsten uppväger icke de med förfarandet förenade olägenheterna.

I detta avseende må erinras, att taxeringsnämnden i den skattskyldiges
hemort givetvis har större kännedom om den skattskyldiges förhållanden i
allmänhet, vilket särskilt beträffande fysiska personer kan vara av betydelse
för bedömandet av en viss förvärvskällas avkastning, bland annat genom
möjligheten av jämförelse med de personliga behov dess avkastning kunnat
tillfredsställa. I dylika fall ävensom då taxeringen i orten för förvärvskällan
företer mera godtycklig uppskattning eller rena fel och misstag,
skulle enligt förslaget taxeringsnämnden i hemorten vara avskuren från
möjlighet att verkställa en riktig taxering, och särskilt stötande konsekvenser
skulle uppstå i sådana fall, då fråga är om förvärvskälla, hänförlig till
liera kommuner, samt uppskattningen av källans avkastning i dess helhet
skulle komma att bestämmas av nämnden i ett distrikt, där kanske en
mycket ringa del av inkomsten skall beskattas, och detta blott därför, att
just där inkomstberäkningen närmast följt den skattskyldiges deklaration.
Uppskattningen hos en taxeringsnämnd, som kanske icke närmare undersökt
det föreliggande fallet, skulle alltså kunna bliva bindande för taxeringen
till statsskatt.

Vidare skulle den skattskyldige, om förslaget i denna del genomfördes, i
avseende å förmånen att på ett tidigt stadium kunna bemöta de uppslag
till ändringar i hans deklaration, som taxeringsnämnden i hemorten kunde
finna sig föranlåten göra, bliva sämre ställd än med nuvarande system.

Oklart är än vidare, huru det i hithörande fall skulle komma att ställa
sig med prövningen av förlustavdrag samt med beräkning av skuldränteavdrag.
Överhuvudtaget kan sägas, att tillämpningen av förslaget i särskild
grad skulle förutsätta, att deklarationsformulären bleve strikt följda.

Från rent taxeringsteknisk synpunkt bör påpekas, att det föreslagna underrättelseförfarandet
skulle, med hänsyn till de olika tidpunkterna för taxeringsarbetets
fortgång, lätteligen bliva illusoriskt i sådana fall, där förvärvskällan
vore hänförlig till Stockholms stad. Från samma synpunkt må ock
erinras, att, om kommunalskattefrågan löses efter C-linjen, någon verklig
inkomstuppskattning icke torde komma att göras i exempelvis sådana fall,
då det är uppenbart, att inkomsten av en jordbruksfastighet understiger
procentavdraget.

Av antydda skäl och under hänvisning till särskilt de yttranden, som
avgivits av länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och Blekinge län, har
kammarrätten funnit sig icke kunna förorda vad de sakkunniga föreslagit
för vinnande av enhetlighet på taxeringsnämndsstadiet.

Ett flertal av de invändningar, som kunna göras mot förslaget därutinnan,
träffa jämväl det i 121 § andra stycket upptagna förslaget att på prövningsnämndsstadiet
i ty fall åstadkomma enhetlighet, varför kammarrätten anser
sig böra avstyrka förslaget jämväl härutinnan.»

De sakkunnigas förslag, att den av taxeringsnämnden i kommun, där pepartementsförvärvskällan
finnes, verkställda uppskattningen av inkomsten skall vara chefen''
normgivande för taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Den mellankommunala

prövningsnämnden.

Inkomna

yttranden.

har grundats på den förutsättningen, att kommunalbeskattningen ordnas
enligt kommunalskattekommitténs majoritetsförslag och att således vid kommunalbeskattningen
s. k. procentavdrag icke skall ifrågakomma. Då nu
det för riksdagen framlagda förslaget till kommunalskattelag medgiver avdrag
för den genom garantiskatt beskattade delen av inkomsten, har frågan
kommit i annat läge. I de fall, då procentavdraget uppenbarligen
överstiger nettointäkten av förvärvskällan, saknar taxeringsnämnden i
förvärvskällans kommun anledning att uppskatta nettointäkten. I dessa
fall kan tydligen den av de sakkunniga angivna regeln icke tillämpas.
De av nämnda länsstyrelser och av kammarrätten gjorda erinringarna i
övrigt mot förslaget innebära ock, enligt min mening, starka skäl mot
detsamma. Jag har därför ansett mig icke kunna följa de sakkunniga i
detta avseende.

Såsom kammarrätten framhållit, kunna likväl de av taxeringssakkunniga
i 97 § av förslaget upptagna föreskrifterna om skyldighet för taxeringsnämnden
i sådan kommun att tidigast möjligt företaga taxeringen
till kommunal inkomstskatt beträffande i kommunen icke hemmahörande
skattskyldiga och att ofördröjligen om beslutet underrätta taxeringsnämnden
i den kommun, där taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skall verkställas, hava praktiskt värde. Såsom i motiveringen för
84 § i det nu föreliggande förslaget kommer att påpekas, har jag därför
intagit föreskrifter härom i författningsförslaget.

Jag skall nu behandla frågan om åtgärder för vinnande av enhetlig
taxering vid prövningsnämndsstadiet.

De sakkunnigas förslag om inrättande av en interkommunal prövningsnämnd
har tillstyrkts av länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Gotlands,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs
och Norrbottens län. I en del av dessa utlåtanden framhållas vissa
önskemål beträffande den interkommunala prövningsnämnden.

Så yttrar länsstyrelsen i Malmöhus län:

»Det vill förefalla, som om det skulle befordra reda och ordning, om samtliga
de taxeringsärenden, då taxeringen till kommunal repartitionsskatt samt
taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt falla inom olika prövningsdistrikt,
hänvisades till den interkommunala prövningsnämnden. Det torde
nämligen eljest kunna rätt ofta inträffa, att vid närmare undersökning beflnnes
nödvändigt att dock sända dem dit. Det kan ju exempelvis ofta hända,
att en skattskyldig, som skall inkomst- och förmögenhetsbeskattas inom ett
län, deklarerat för inkomst av rörelse i bägge länen från var för sig skilda
förvärvskällor, men att efter närmare undersökning befinnes, att rörelsen å
bägge ställena måste betraktas såsom en enda förvärvskälla. I sådant fall skall
avgörandet hänskjutas till den interkommunala prövningsnämnden, men då
kan hända, att frågan kommer under den interkommunala prövningsnämnden
alltför sent. Vidare kan inträffa, att länsprövningsnämnd funnit en enda förvärvskälla
föreligga och därför sänt handlingarna till den interkommunala
prövningsnämnden, men denna senare nämnd har därefter funnit skilda för -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

127

värvskällor föreligga samt därför återsänt handlingarna till länsprövningsnämnd,
som återfår handlingarna efter dess slutsammanträde. Sådana kollisioner
skulle undvikas, om dylika mål alltid Unge avgöras av den interkommunala
prövningsnämnden.»

Länsstyrelsen i Hallands län anför:

»För att avhjälpa de olägenheter, som numera äro rådande därigenom,
att beträffande företag, som hava sin verksamhet inom två eller flera län,
taxeringen sker på varje ort alldeles fristående, hava de sakkunniga föreslagit
inrättande av den s. k. interkommunala prövningsnämnden, eller
såsom den ock benämnes i förslagets 68 §, ’den för hela riket gemensamma
prövningsnämnden.’ Sättet varpå denna viktiga fråga lösts av de sakkunniga
finner länsstyrelsen vara synnerligen tilltalande; och synas särskilt de
stora bolagen därigenom komma att uppnå stora fördelar, då deras å skilda
orter utövade verksamhet kommer att behandlas av en enda myndighet.
Emellertid kommer för visso denna nämnd att få sig en synnerligen stor
arbetsbörda förelagd, men därigenom kommer även arbetet för länens och
Stockholms stads prövningsnämnder att minskas. Denna minskning kommer
särskilt att bliva betydande för sistnämnda prövningsnämnd och de länsprövningsnämnder,
inom vilkas verksamhetsområden landets större städer
äro till finnandes. De sakkunniga hava emellertid icke åtnöjt sig att pålägga
den interkommunala prövningsnämnden endast besvär, som beröra
två eller flera län, utan därjämte föreslagit, att den skulle övertaga prövningen
av taxeringar, såvitt angår här i riket icke bosatta fysiska personer
ävensom utländska juridiska personer. Att taxeringar av sistnämnda bägge
slag böra avgöras av en enda myndighet för hela riket, synes länsstyrelsen
vara synnerligen lämpligt, men med hänsyn dels till den stora arbetsbörda,
som i övrigt kommer att vila på den interkommunala prövningsnämnden,
och dels till den omständighet att Stockholms stads prövningsnämnds arbete
just genom tillkomsten av den interkommunala prövningsnämnden kommer
att i väsentlig grad förminskas, finner sig länsstyrelsen böra ifrågasätta,
att taxeringar av förenämnda fysiska och juridiska personer överflyttas till
denna prövningsnämnd. Detta jämväl av den anledning att nämnda kategori
skattskyldiga till kanske allra största delen bör taxeras i Stockholm.»

Överståthållarämbetet avstyrker inrättande av en interkommunal prövningsnämnd
och yttrar härom:

»Vad den interkommunala prövningsnämnden angå)- skulle densamma visserligen
i hög grad minska vissa länsprövningsnämnders och särskilt Stockholms
stads prövningsnämnds arbete, då densamma finge att handlägga
många av de större och mera invecklade taxeringarna, men fråga är om
det skulle bliva till fromma för dessa taxeringar, att de undandroges granskningen
å landskontoren ocli prövningen av de lokala prövningsnämnderna.
För en effektiv granskning av mera invecklade räkenskaper och därpå
grundade taxeringar är det nämligen icke tillräckligt att äga en teoretisk
kännedom om skatteförfattningarna utan därtill fordras även en rätt så stor
praktisk träning, vilken det är tvivelaktigt att allmänna ombudet hos den
interkommunala prövningsnämnden och dennes medhjälpare hinner förvärva,
enär det är antagligt att dessa tjänstemän komma att växla rätt så ofta
och i varje fall oftare än vad fallet är med åtminstone de mera kvalificerade
arbetskrafterna å landskontoren. Dessutom anser ämbetet, att det kan ifrågasättas,
om det blir möjligt för den interkommunala prövningsnämnden att

128

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

på därför avsedd tid medhinna att både granska ifrågavarande taxeringar
och avgöra anförda besvär över de olika taxeringsnämndernas beslut. Det
med den interkommunala prövningsnämnden avsedda syftet torde enklare
och lika effektivt kunna uppnås genom att överlämna ärenden av detta
slag till prövningsnämnden i det län, där vederbörande skattskyldig skall
taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, med befogenhet för denna prövningsnämnd
att efter hörande av landskamrerarna i de län, där taxering
till kommunalskatt skall åsättas, den skattskyldige bestämma dennas storlek
å de olika orterna. I fråga om svenska medborgare och utlänningar, som
icke böra vara i riket mantalsskrivna samt utländska juridiska personer torde
bestämmelse kunna meddelas att de skola taxeras i Stockholm.»

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att den interkommunala prövningsnämnden
icke kan anses innebära en tillfredsställande lösning av problemet
rörande taxering av å flera orter inom olika län driven rörelse och anför
härutinnan följande:

»Det lärer nämligen snart nog komma att visa sig, att avskiljandet och
överlämnandet av arbetsmaterialet till den interkommunala prövningsnämnden
knappast kan äga rum efter de linjer, som de sakkunniga tänkt sig. I
ganska många fall torde nämligen till avgörande uppkomma frågor rörande
den interkommunala prövningsnämndens och länsprövningsnämndernas inbördes
kompetens. Länsstyrelsen har för sin del erfarenhet av många fall,
då tvist föreligger, huruvida en verksamhet drives å allenast en ort eller
å ett flertal orter. Såsom exempel må här endast nämnas aktiebolaget
svenska pressbyrån, vilket bolag uppgiver hela sin inkomst till beskattning
i Stockholms stad. A många av de orter, där bolaget driver försäljningsverksamhet
vid kiosker, anse emellertid de lokala taxeringsnämnderna, att
viss del av inkomsten bör beskattas å vederbörande ort. I brist på utredning
beräknas denna inkomst till skäligt belopp. Då bolaget icke avgivit
deklaration å dessa orter, erhåller bolaget icke någon underrättelse om
taxeringen, förrän kronodehetsedeln utsändes. Alla dessa taxeringar skulle
givetvis av landskamreraren i vederbörande län överlämnas till den interkommunala
prövningsnämnden. I Stockholms stad däremot, där hela inkomsten
taxerats till kommunalskatt och kännedom om landsbygdens taxeringsnämnders
beslut ännu saknades, skulle bolagets taxering anses falla
under stadens prövningsnämnds kompetens. Måhända hade stadens prövningsnämnd
redan fastställt bolagets taxering, då handlingarna begärdes
av den interkommunala prövningsnämndens kansli. Dylika fall torde icke
bliva sällsynta. Särskilt beträffande entreprenad- och byggnadsfirmor förekommer
ofta, att den lokala taxeringsnämnden anser sin kommun berättigad
till någon anpart av företagets inkomst.

Av de antydda förhållandena framgår ock, att landskontorens arbete med
avskiljandet av sådana deklarationer och uppgifter, som skola överlämnas
till den interkommunala prövningsnämnden, kommer att erfordra kvalificerad
arbetskraft för prövning av ärendenas rätta forum. Deklarationerna
skulle sedan ånyo granskas inom den interkommunala prövningsnämnden,
således dubbelgranskning av kvalificerad arbetskraft, vilket måste anses stå
i bestämd motsats till önskvärda arbetsmetoder. Det måste vidare uttalas,
att avskiljningsarbetet på ett mycket olägligt sätt kommer att upptaga landskontorens
arbetskrafter vid en tidpunkt, då de i hela sin utsträckning borde
användas för positivt arbete. Den omfattande skriftväxling mellan ombudet
hos den interkommunala prövningsnämnden och landskamreraren,

129

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 210.

som måste antagas bliva nödvändig, lärer vidare komma att i hög grad
inkräkta på landskamrerarens tid under det mest brådskande prövningsnämndsarbetet.

Länsstyrelsen anser sig slutligen böra ifrågasätta, huruvida det kan
bliva möjligt för den interkommunala prövningsnämnden att medhinna de
många och svåra ärenden, som skulle hänskjutas till denna nämnd.

Om bestämmelse infördes därom, att underrättelse till skattskyldig skall
lämnas i alla de fall, då icke mantalsskriven person, som icke lämnat inkomstuppgift,
taxeras till kommunalskatt, skulle alla skattskyldiga kunna
erhålla kännedom om, huruvida å någon eller några orter viss del av deras
inkomst ansetts belöpa å annan ort än den skattskyldige själv förmenat.
Den skattskyldige skulle då själv kunna anföra besvär för vinnande av
rättelse. Föreskrives vidare, att prövningsnämnden å den ort, där den
skattskyldige är mantalsskriven, skall äga att efter hörande av landskamreraren
i vederbörande län pröva dylika besvär, synes man på ett enkelt
sätt kunna uppnå önskemålet att före debiteringen av kronoutskylder undanröja
eventuella dubbelbeskattningar av nu ifrågavarande slag. För aktiebolag,
enkla bolag och kommanditbolag skulle analoga bestämmelser kunna införas.
»

Jämväl länsstyrelserna i Skaraborgs och Jämtlands län avstyrka inrättandet
av en interkommunal prövningsnämnd.

De sakkunnigas förslag i denna del tillstyrkes däremot av domänstyrelsen,
svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare,
Sveriges allmänna exportförening, handelskammaren för Örebro
och Västmanlands län, handelskammaren i Gävle och styrelsen för svenska
l andskommunernas förbund.

Kammarrätten förklarar sig finna de anmärkningar, som mot förslaget
framförts av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län, vara
befogade. Kammarrätten anför vidare:

. syfte, som de sakkunniga med sitt förslag velat tillgodose, hava
såväl överståthållarämbetet som länsstyrelserna i Stockholms och Jämtlands
län ansett kunna ernås genom skriftväxling i hithörande ärenden mellan
vederbörande 1 andskamrerare samt, där enhetlighet såmedelst ej kunnat
vinnas, tvistiga falls hänskjutande till prövningsnämnden i den skattskyldiges
hemort, d. v. s. där han taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt.
Även kammarrätten har haft en sådan anordning under övervägande men
vid undersökning funnit densamma icke vara lämplig. Redan den omständigheten,
att de mycket vanliga fallen av dubbeltaxering även till inkomstoch
förmögenhetsskatt icke skulle kunna behandlas i berörda ordning utan
tarva särskilt forum, synes härutinnan avgörande. Därtill kommer, att anmärkningarna
mot den interkommunala nämnden delvis synas tillämpliga
även i detta fall. Varken från saklig eller formell synpunkt skulle det
vara tillfredsställande, att en prövningsnämnd skulle få tillfälle att utöva
sin befogenhet inom annan prövningsnämnds distrikt.

Kammarrätten har således kommit till övertygelsen, att intetdera av de
nu avhandlade förslagen till särskild ordning för behandlingen av taxeringsfrågor,
berörande mera iin ett län, är av beskaffenhet att på ett tillfredsställande
sätt lösa svårigheterna. Fastmera lärer beträffande båda förslagen
vara att befara, att deras synnerligen invecklade regler för taxerings- och
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. ISO höft. (Nr 210.)

Ben mellankominunala

prÖYningsnämndens
betydelse
i fråga
om moder- och
dotterföretags
beskattning.

130 Iiungl. Maj:ts proposition Nr 210.

besvärsförfarandet skulle i tillämpningen vålla mycken oreda och förvirring.
Emellertid har kammarrätten icke haft tillfälle till en närmare undersökning,
som till äventyrs kunnat utmynna i ett tredje förslag, och har därför
funnit sig böra stanna vid att förorda bibehållandet av nu gällande ordning.

I syfte att göra den skriftväxling i nyssberörda avseende mellan olika
landskamrerare, som hittills i viss utsträckning förekommit mera underhand,
fullt regelmässig, synes lämpligt att i taxeringsförordningen, t. ex.
i 113 §, upptaga uttrycklig föreskrift härom.

Kammarrättens ståndpunkt i fråga om konkurrerande beska ttningsnämnders
behörighet kan följaktligen sammanfattas så, att fortfarande, såsom hittills,
varje nämnd, taxeringsnämnd eller prövningsnämnd, bör få självständigt
bedöma föreliggande taxeringsfall. Där ej skriftväxling mellan taxeringsnämndsordförandena
eller mellan vederbörande landskamrerare eller ock
initiativ av dessa senare inom eget län leder till förekommande eller undanröjande
av dubbeltaxeringar eller andra konfliktfall utan den skattskyldiges
ingripande, får denne själv sörja för rättelse genom anlitande av ordinarie
eller extra besvärsordning, allt efter fallets art.»

Inrättande av en interkommunal prövningsnämnd har ifrågasatts jämväl
med hänsyn därtill, att åt en dylik nämnd borde uppdragas avgörandet av
vissa frågor, som rörde beskattningen av moder- och dotterföretag. Jag vil
i dylikt avseende erinra om följande.

Genom förordningen den 1 juli 1918 infördes i anvisningarna till inkomstskatte-
och bevillningsförordningarna följande bestämmelse:

»Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans
näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt varor
till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet
gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder, och har i följd härav inkomsten
av företaget blivit lägre, än den eljest skolat bliva, skall inkomsten
av företaget beräknas till det belopp, vartill den kan antagas hava uppgått,
därest sådana åtgärder icke vidtagits.»

Vid 1919 års riksdag väcktes motion, vari bland annat yrkades, att riksdagen
måtte i bestämmelsen i fråga besluta ändring av den innebörd, att,
därest det gällde företag inom landet, kammarrätten i första hand skulle
kunna besluta om tillämpning av den antagna regeln. Alternativt yrkades
bestämmelsens fullständiga upphävande.

Kammarrättens utlåtande inhämtades i ärendet, och i detta utlåtande förordade
kammarrätten, att föreskrift borde meddelas, att ifrågavarande stadgande
finge tillämpas allenast efter framställning av kronans ombud hos
prövningsnämnden eller efter besvär av vederbörande kommun, municipalsamhälle
eller kronoombud. Stadgandenas ömtåliga innebörd och faran för
dess missbrukande torde fullt motivera den sålunda inskränkta processordningen.

Bevillningsutskottet föreslog vissa ändringar i skatteförordningarna och
i taxeringsförordningen till förekommande därav, att vid tillämpning av
nyss angivna bestämmelser dubbelbeskattning skulle äga ram, men riksdagen
beslöt bestämmelsernas upphävande.

131

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Jämväl vid 1920 års riksdag var frågan om moder- och dotterföretags
beskattning föremål för prövning, men någon lagstiftning i ämnet tillkom
icke.

I den utredning angående moder- och dotterföretags beskattning, som
numera generaldirektören Anders örne verkställt år 1921 och för vilken
jag redogjort vid anmälan av förslaget till kommunalskattelag, utgick örne
därifrån, att beskattningen av integrerade formellt självständiga företag
icke kunde göras hårdare än om de sammanslöte sig till ett enda enhetligt
företag. Varje till en intressegrupp hörande företag borde förberedelsevis
betraktas såsom fristående och dess inkomst fastställas enligt vanliga taxeringsgrunder.
I den mån därigenom olika kommuners andel i skatten av
företagaregruppens samlade årsresultat icke tillgodosåges, borde möjlighet
till jämkningar beredas, dock med strängt fasthållande vid grundsatsen, att
det eller de företag, hos vilka en för stor andel av den samlade vinsten
hopats, även bleve skyldiga att erlägga skatten. Det företag, som gynnats,
borde för en del av sin vinst beskattas i den kommun, där det missgynnade
företagets inkomst skolat beskattas.

Örne anmärkte, att han icke haft tillfälle undersöka, vilka författningsbestämmelser
skulle bliva erforderliga, men att bestämmelserna syntes kunna
göras förhållandevis enkla under förutsättning dock av en ändamålsenlig
och betryggande organisation av taxeringsarbetet på denna punkt. Han
fortsatte därefter:

»Jag anser som självklart att de lokala taxeringsnämnderna i intet fall
böra tillerkännas någon beslutanderätt i dylika frågor, där det ju gäller att
slita tvister mellan olika kommuner. Taxeringsnämnderna böra taxera varje
skattskyldigt företag inom respektive distrikt uteslutande med hänsyn till
företagets deklaration och räkenskaper. I de fall, då taxeringsnämnd finner
anledning förmoda, att ett företags beskattningsbara inkomst på grund av
sådana orsaker, som här äro i fråga, blivit mindre än som kan anses skäligt,
bör den därom underrätta prövningsnämnden med bifogande av den utredning,
taxeringsnämnden kan förebringa till stöd för sin uppfattning. Åtgärden
i fråga jämte utredningen bör i samma ordning som stadgats rörande
avvikelser från deklaration bringas till respektive företags kännedom med
hänvisning att, därest så anses behövligt, inkomma med påminnelser till
prövningsnämnden. Därest ett företag, som anses ha fått sin inkomst ökad
genom av taxeringsnämnden anmärkta åtgärder, är beläget inom kommun
tillhörande samma län som dotterföretaget, torde prövningsnämnden vara
kompetent att efter vederbörande företags hörande bestämma, hur stor del
av dess inkomst som bör beskattas i dotterföretagets kommun. För det
fall åter att intressegruppens olika företag äro belägna i skilda län gäller
om prövningsnämnd vad förut sades om taxeringsnämnd. För alla dylika
fall torde ett nytt taxeringsorgan vara behövligt, enär den närmast högre
instansen över prövningsnämnderna, kammarrätten, på grund av sin redan
nu för stora arbetsbörda icke torde kunna belastas med en helt och hållet
ny uppgift.»

132 Kungl. May.ts proposition Nr 210.

Uti 57 § 3 mom. av förslaget till kommunalskattelag tiar intagits bestämmelse,
att i vissa fall, när inkomsten av ett näringsföretag blivit avsevärt
lägre än den eljest skolat bliva samt inkomst i stället tillförts annan, denne
skall för nämnda inkomst utgöra skatt i den eller de kommuner, där skatt
skulle utgjorts för inkomsten, om näringsföretaget beskattats för densamma.
Denna bestämmelse överensstämmer med vad 1924 års skatteberedning härutinnan
föreslagit i sitt betänkande rörande beskattning av inländska juridiska
personers inkomst och förmögenhet. I nämnda betänkande framhöll
skatteberedningen, att genom den av taxeringssakkunniga föreslagna interkommunala
prövningsnämnden syntes hava öppnats möjlighet att vid eventuellt
införande av särskilda regler för moder- och dotterföretags beskattning
vinna en enhetlig taxering redan i prövningsnämnden.

Uti de yttranden, som avgåvos över skatteberedningens betänkande, berördes
i allmänhet icke frågan om den interkommunala nämndens betydelse
i förevarande avseende.

Länsstyrelsen i Stockholms län erinrade, att länsstyrelsen uti sitt utlåtande
över taxeringssakkunnigas förslag avstyrkt inrättandet av en interkommunal
prövningsnämnd, samt anförde därefter:

»Såsom en avgörande olägenhet med förslaget om den interkommunala
prövningsnämnden framhöll länsstyrelsen, att besvärliga kompetenskonflikter
otvivelaktigt måste inträda mellan denna prövningsnämnd och länsprövningsnämnderna.
Den riksinstitution, åt vilken prövningen av ärenden
jämlikt 59 § 3 mom. och 67 § av den nya kommunalskattelagen, enligt
beredningens ändringsförslag, bör uppdragas, synes därför böra inrättas så
att dylika kompetenskonflikter undvikas. Anses detta vara önskvärt, torde
det emellertid icke kunna vara möjligt att tillämpa nyssnämnda stadganden
redan i vederbörande prövningsnämnd utan först senare. Det skulle följaktligen
bliva nödvändigt att, då ändring av länsprövningsnämndernas beslut
med stöd av berörda paragrafer komme att äga rum, föranstalta om
tilläggsdebitering, eventuellt restitution. I jämförelse med de avsevärda
allmänna olägenheterna med en interkommunal prövningsnämnd synes emellertid
de nackdelar, som kunna anses förenade med dylikt förfarande, obetydliga.
Det bör först och främst ihågkommas, att beredningen själv antagit,
att de fall, då meraberörda paragrafer behövde tillämpas, skulle bliva
ganska fåtaliga. Till förekommande av onödig ovisshet hos de skattskyldiga
bör vidare föreskrivas, att prövning jämlikt nämnda författningsrum icke
kan äga rum, utan att ärendet hänskjutits till den myndighet, åt vilken
prövningen skulle uppdragas, av vederbörande kronoombud hos prövningsnämnd.
Föreskrives vidare, att prövningen av samtliga inkomna ärenden
skall vara avslutad före utgången av taxeringsåret, torde det icke med fog
kunna göras gällande, att några olägenheter av betydelse inträda därigenom,
att enhetlig taxering för dessa fall icke kan ernås redan vid prövningsnämndsstadiet.
Det torde särskilt böra framhållas, att beslut i ärende av ifrågavarande
slag böra äga prejudicerande betydelse för kommande år, därest icke
avsevärt förändrade förhållanden påvisas hava inträtt. Prövningen torde

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

böra uppdragas åt eu särskild division inom kammarrätten eller ock åt
särskilt inrättad, av ortshänsyn oberoende mindre nämnd.»

Det är givetvis av vikt, att på så tidigt stadium som möjligt enhetlighet
åstadkommes i de taxeringar, som avse en och samma skattskyldig. Särskilt
är detta av betydelse, då inkomsten av en förvärvskälla skall fördelas till
beskattning i flera kommuner. Med nuvarande bestämmelser inträffar ofta,
att de olika taxeringsnämnderna anse fördelningen böra ske på olika sätt, och
följden härav blir, att den skattskyldige taxeras för mer än den sammanlagda,
till beloppet kanske ostridiga inkomsten. Ligga de olika kommunerna
inom samma län, får rättelse härav antagas ske i prövningsnämnden, men
därest kommunerna ligga i olika län, kan rättelse ske först i kammarrätten.
Kommunerna skola då vid bestämmande av sin utdebitering räkna med de
oriktigt fastställda taxeringsbeloppen, och den skattskyldige är skyldig att
inbetala den skatt, som uträknas i förhållande härtill. Härigenom uppstå
svårigheter och obehag icke blott för den skattskyldige, vilken väl i regel
har svårt att avvara de för högt uttagna skattebeloppen, utan jämväl för
kommunerna, vilka kanske bliva tvungna att återbetala de för högt debiterade
beloppen vid en tidpunkt, då de hava ont om beskattningsföremål. Då, såsom
jag nyss framhållit, det icke torde vara möjligt att redan hos taxeringsnämnderna
åstadkomma enhetligt avgörande i dylika frågor, återstår att
i prövningsnämnden söka åvägabringa den önskade likformigheten.

överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms och Jämtlands
län hava föreslagit, att i de fall, varom nu är fråga, avgörandet skulle anförtros
åt prövningsnämnden i det län, där den skattskyldige är mantalsskriven.
Kammarrätten har däremot ansett en dylik anordning icke vara
lämplig. Jag delar i detta avseende sistnämnda uppfattning. Därest
det .skulle gälla att slita en tvist mellan kommun i det egna länet
samt kommuner i andra län, kan länsprövningsnämnden icke anses besitta
full opartiskhet, enär den får anses vara, låt vara oavsiktligt, benägen
att avgöra tvisten till förmån för kommunen i det egna länet.
Från den skattskyldiges synpunkt har detta mindre betydelse, men för kommunernas
del skulle det icke vara lyckligt. De av länsstyrelsen i Stockholms
län framhållna svårigheterna i fråga om avskiljande och överlämnande
av arbetsmaterial samt i fråga om de olika prövningsnämndernas olika kompetens
torde ej heller bliva avsevärt mindre, om avgörandet av förevarande
taxeringsfall överlämnas till en länsprövningsnämnd. Jag har därför ansett
nuvarande ordning kunna bibehållas i de fall, då fördelning av inkomst
mellan olika kommuner icke ifrågakommer, d. v. s. med taxeringssakkunniges
uttryckssätt det enkla fallet. Varje prövningsnämnd bör i dylik händelse
besluta över taxeringar inom eget län oberoende av vad annan prövningsnämnd
beslutar. För möjliggörande av likformig behandling böra dock landskamrerarna
i de olika länen samråda, innan prövningsnämnderna behandla
taxeringarna i fråga.

''epirteiaeiits chefen.

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Vad däremot angå sådana taxeringar, som av taxeringssakkunniga hänförts
till det s. k. komplicerade fallet, är det, såsom redan påpekats, av större vikt, att
enhetlighet uppnås redan på prövningsnämndsstadiet. Vill man nå detta
mål, torde man näppeligen kunna gå annan väg än den av taxeringssakkunniga
föreslagna, det vill säga att inrätta en för hela riket gemensam
prövningsnämnd. Genom inrättande av en dylik gemensam prövningsnämnd
vinnas jämväl avsevärda fördelar, när det gäller tillämpning av 57 § 3 mom.
kommunalskattelagen. Jag har fördenskull anslutit mig till de sakkunnigas
förslag på denna punkt.

Till avgörande av den gemensamma prövningsnämnden, vilken jag ansett
höra benämnas den mellankommunala prövningsnämnden, bör alltså överlämnas
prövningen av taxering till kommunal inkomstskatt av inkomst
från förvärvskälla, som är att hänföra till två eller flera prövningsdistrikt.
Den befogenhet, som skall tillkomma den mellankommunala prövningsnämnden,
torde dock böra göras något mera vidsträckt, enär någon uppdelning
mellan sagda nämnd samt länsprövningsnämnd av deklarationer och
övriga handlingar, som avse en och samme skattskyldige icke torde böra
ifrågakomma. Enbart den omständigheten, att en skattskyldig haft förvärvskälla,
som är att hänföra till två eller flera prövningsdistrikt, torde
dock icke höra föranleda därtill, att den mellankommunala prövningsnämnden
skall pröva alla taxeringar, som avse honom. Om exempelvis en
person har en inom Uppsala län belägen fastighet, synes icke den omständigheten,
att han har en inom både Stockholms stad och Stockholms län
bedriven rörelse, böra föranleda därtill, att den mellankommunala nämnden
skall pröva taxeringen av inkomst från fastigheten. Till den mellankommunala
prövningsnämnden torde böra hänskjutas blott de taxeringar till kommunal
inkomstskatt, som skett i kommun, i vilken inkomsten från den till
flera prövningsdistrikt hänförliga förvärvskällan skall taxeras, samt dessutom
taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt till kommunal
inkomstskatt i hemortskommunen, även om i denna icke skall till
kommunal inkomstskatt taxeras inkomst från den till flera prövningsdistrikt
hänförliga förvärvskällan. Man kan nämligen antaga, att i det stora flertalet
fall nämnda förvärvskälla är den skattskyldiges viktigaste förvärvskälla,
och det skulle då medföra onödigt dubbelarbete, om inkomsten av
denna förvärvskälla skulle beräknas dels för kommunalbeskattningens del
av den mellankommunala prövningsnämnden och dels för statsbeskattningens
del av prövningsnämnden i det distrikt, dit hemortskommunen hör. överlämnas
taxeringen till statsskatt till den mellankommunala prövningsnämnden,
bör till denna överlämnas jämväl prövningen av taxeringen i hemortskommunen
till kommunal inkomstskatt. Är det fråga om gift skattskyldig,
måste till den mellankommunala prövningsnämnden hänskjutas jämväl frågan
om den andre makens taxering, detta med hänsyn till bestämmelserna i 52 §
1 mom. kommunalskattelagen och 19 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

135

Till den mellankommunala prövningsnämnden bör vidare överlämnas
prövning av skattskyldigs taxering, då tvist uppstår, i vilket distrikt han
skall taxeras till kommunal inkomstskatt för viss inkomst eller till inkomst-
och förmögenhetsskatt. Uppkommer fråga om tillämpning av 57 §
3 mom. kommunalskattelagen, bör frågan tydligen hänskjutas till den mellankommunala
prövningsnämnden, därest den skattskyldiges inkomst av
förvärvskällan i fråga antingen redan förut eller vid tillämpning av ifrågavarande
bestämmelse skall tagas till beskattning inom två län. Påpekande
härav har intagits i 85 §.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt, att till den mellankommunala
prövningsnämnden skulle hänvisas alla de taxeringsärenden, där taxeringen
till kommunal repartitionsskatt samt taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt
falla inom olika prövningsdistrikt. Härigenom skulle till den
mellankommunala nämnden överflyttas jämväl sådana jämförelsevis enkla
taxeringsärenden som då en inom ett prövningsdistrikt bosatt person inom
ett annat prövningsdistrikt äger en fastighet, t. ex. en sommarvilla. Det
synes vara onödigt, att den mellankommunala prövningsnämnden anlitas
för ärenden av dylik beskaffenhet. Ett överflyttande av dylika mål till den
mellankommunala nämnden torde jämväl innebära en så stor arbetsbörda
för denna, att den icke torde kunna antagas medhinna sitt arbete inom beräknad
tid. Jag har fördenskull icke kunnat biträda länsstyrelsens förslag.

I fråga om sammansättningen av den mellankommunala nämnden skall
jag yttra mig närmare vid motiveringen för 10 § i det nu föreliggande författningsförslaget.

Enligt 132 § i taxeringssakkunnigas förslag till taxeringsförordning Taxering av
skulle den interkommunala prövningsnämnden hava att taga befattning iclce i,osatta
med taxering av sådana svenska medborgare och utlänningar, som icke fysiska perhora
vara i riket mantalsskrivna, samt utländska juridiska personer. utländska

I en inom finansdepartementet utarbetad promemoria angående åtgärder juridiska pertill
undvikande av eller lindring i internationell dubbelbeskattning med
mera, vilken promemoria bilagts Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till kommunalskattelag m. m. (nr 102), har föreslagits (bilaga
3 till sistberörda proposition sid. 60), att taxering till kommunal inkomstskatt
för gemensamt kommunalt ändamål — angående sådan taxering
hänvisas till 59 § 3 mom. och 69 § förslaget till kommunalskattelag —
lämpligen borde verkställas i Stockholm av en särskild, för hela riket
gemensam taxeringsnämnd, förslagsvis kallad den gemensamma taxeringsnämnden.
Åt denna taxeringsnämnd borde jämväl anförtros att handhava
beskattningen av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, då hemorts -

136

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

kommun saknades, över denna taxeringsnämnds beslut kunde klagan
föras hos den interkommunala prövningsnämnden, vilken jämväl oberoende
av särskild klagan hade att verkställa granskning av berörda taxeringsnämnds
beskattningsåtgärder.

DePche(fmnt8 ^et synes lämpligt att, på sätt i promemorian föreslagits, omförmälda
taxeringar verkställas av en för hela riket gemensam taxeringsnämnd,
kallad den gemensamma taxeringsnämnden. Det torde emellertid vara
tillfyllest, att åt en av de vanliga taxeringsnämnderna i Stockholm anförtros
att i de fall, då det behöves, fungera såsom gemensam taxeringsnämnd.
Med avseende å den omfattande arbetsbörda, som enligt föreliggande
förslag kommer att åvila den mellankommunala prövningsnämnden,
samt med hänsyn till vissa taxeringstekniska förhållanden torde
det likväl vara lämpligt, att handläggningen av omförmälda ärenden i
andra instans — då icke sådant fall föreligger, varom i 96 § 2 mom.
föreliggande förslag till taxeringsförordning förmäles — icke överlämnas
till sistnämnda prövningsnämnd utan i stället till Stockholms stads
prövningsnämnd. Något hinder häremot av den anledningen, att sistberörda
prövningsnämnd skulle bliva alltför belastad med arbete, torde
icke föreligga, enär ökningen i arbete lärer mer än uppvägas av den
lättnad, som den mellankommunala prövningsnämndens inrättande kommer
att medföra.

försäkrings „Kommunalskattekommittén hade föreslagit, att utländsk försäkringsanstalt
anstalt!1 skulle här i riket taxeras för så stor del av sin hela inkomst, som belöpte
å^ premieinkomsten härstädes i förhållande till anstaltens premieinkomst i
dess helhet. Kommittén hade därvid förutsatt, att försäkringsinspektionen
med det material, som inkomme till inspektionen, skulle kunna göra de nödiga
beräkningarna och sedermera lämna taxeringsmyndigheterna erforderliga
upplysningar.

I anslutning till kommitténs förslag hava taxeringssakkunniga föreslagit
(74 och 85 §§), att utländsk försäkringsanstalt skulle avgiva deklaration till
försäkringsinspektionen, vilken hade att efter granskning överlämna densamma
till den interkommunala prövningsnämnden och därvid meddela,
huru enligt inspektionens mening försäkringsanstalten borde taxeras.

Enligt det framlagda förslaget till kommunalskattelag skall för utländsk
försäkringsanstalt såsom nettointäkt upptagas vissa procent av den premieinkomst,
som influtit i olika slag av försäkringsrörelse. För verkställande
av härför erforderliga beräkningar erfordras icke biträde av försäkringsinspektionen,
utan kunna desamma verkställas av den taxeringsnämnd, som
enligt vanliga regler skulle hava att handlägga anstaltens taxering. Några
särskilda bestämmelser om sättet för taxering av dylik anstalt hava för den
skull icke upptagits i det nu framlagda förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

137

Besvärsförfarandet har i det nu föreliggande förslaget ordnats i väsentlig
överensstämmelse med vad nu gäller. Såsom jag redan berört förordar
jag dock den ändringen, att skattskyldig skall hos prövningsnämnden
äga rätt anföra besvär över honom åsatt taxering för inkomst eller förmögenhet
eller för avverkat virke, även om försummelse med avseende å
deklarationsskyldighetens fullgörande ligger honom till last. Ej heller
skall hinder föreligga för prövningsnämnden att pröva besvär, som inkommit
efter den lagstadgade besvärstiden. Däremot bibehållas för rätten
att fullfölja talan hos kammarrätten och vidare hos regeringsrätten, i de
fall där sådant nu gäller, villkoren att besvär över taxeringen skall hava
i rätt tid inkommit till prövningsnämnden och att, såvitt angår taxering
för inkomst eller förmögenhet eller för avverkat virke, deklarationsförsummelse
ej ligger den skattskyldige till last. Ett eftergivande av det förra
villkoret kan icke ske, utan att man äventyrar att talan föres hos kammarrätten
med förbigående av prövningsnämnden — en möjlighet som
enligt min mening måste förhindras. I fråga om extra ordinära taxeringsbesvär
föreslår jag andra bestämmelser för vissa fall. Jag skall senare
återkomma härtill.

Jag övergår härefter till frågan, huruvida en särskild överinstans för fastighetstaxeringsmålen
bör inrättas eller om kammarrätten bör utgöra sista instans
i dessa mål.

Enligt gällande taxeringsförordning anföras besvär över prövningsnämnds
beslut angående taxering av fastighet hos kammarrätten. Mot dess beslut
föres talan hos regeringsrätten. Före regeringsrättens tillkomst fullföljdes
taxeringsmålen hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

Skatteregleringskommittén, som den 17 augusti 1881 avgav förslag till ny
bevillningslagstiftning, behandlade frågan om inrättande av en särskild högsta
instans i taxeringsfrågor i samband med fråga om åtgärder för åstadkommande
av en för hela landet likformig tolkning och tillämpning av bevillningsförordningens
föreskrifter. Kommittén anförde, att en dylik likformighet
svårligen stode att vinna, så länge 25 särskilda prövningsnämnder, utan
samband sinsemellan och utan kännedom om varandras beslut, utförde en
huvudroll vid beskattningen. Det behövdes nämligen, enligt kommitténs
mening, en överordnad myndighet, som härutinnan kunde tjänstgöra som
regulator. Kammarrätten kunde i detta hänseende icke göra tillfyllest; den
måste såsom ämbetsverk grunda sitt beslut uteslutande på den bevisning,
som blivit åstadkommen. Kommittén föreslog inrättande av en överskattenämnd,
som icke blott skulle vara den högsta instansen i taxeringsfrågor,
utan även utöva viss administrativ verksamhet till ledandet av taxeringsarbetet
i orterna. Denna nämnd skulle i stället för kammarrätten mottaga
och avgöra besvär över prövningsnämndernas beslut, över nämndens beslut

Besvärs forfarandet.

Särskild instansordning

i fastighetstaxeringsmål.

Gällande
bestämmelser.

Skatte reglerings kommittén.

Tonnageavgiftsnämnden

och uppskattningsövernämnden.

138 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

skulle klagan ej få föras. Det skulle vidare åligga överskattenämnden bland
annat att, om vid granskning av taxerings- eller prövningsnämnds åtgärder
uppskattningen av fast egendom inom något taxeringsområde befunnes vara
lägre än tillbörligt, ojämn eller i övrigt icke med författningen överensstämmande,
förordna om ny uppskattning av den fasta egendomen inom
taxeringsområdet utan avvaktan av nästa allmänna fastighetstaxering; att
avgiva underdåniga utlåtanden i frågor, rörande vilka Kungl. Maj:t funne
skäligt höra nämnden; samt att varje år till Kungl. Maj:t avgiva berättelse
om taxeringen under det nästföregående året, uti vilken berättelse särskild
uppmärksamhet borde ägnas däråt, huruvida uppskattningen såväl av fast
egendom som av inkomst av kapital och arbete inom landets olika delar
vore rättvis och jämlik samt i övrigt överensstämmande med författningen,
ävensom huru taxeringen såväl inom särskilda orter, där anmärkningsvärda
förhållanden förekomme, som inom riket i dess helhet utfallit i jämförelse
med de fem nästföregående åren. Överskattenämnden skulle utgöras av ordförande
och ledamöter. Kungl. Maj:t skulle förordna ordförande samt erforderligt
antal föredragande, vilka senare skulle hava säte och stämma i
nämnden, en var under handläggningen och avgörandet av de ärenden han
berett. Vardera av riksdagens kamrar skulle för en tid av tre år utse två
ledamöter. Varje prövningsnämnd skulle årligen välja inom sig två ledamöter
att på kallelse inträda i överskattenämnden under behandlingen och
avgörandet av taxeringsfrågor, som behandlats inom den prövningsnämnd
de representerade. Nämnden skulle äga antaga nödigt tjänstebiträde.

Detta skatteregleringskommitténs förslag kom icke att läggas till grund
för någon lagstiftningsåtgärd. I

I detta sammanhang må vidare nämnas, att jämlikt förordningarna den
17 juni 1916 (nr 209) och den 19 juni 1917 (nr 367) om tonnageavgift en
särskild beskattningsnämnd, tonnageav giftsnämnden, tjänstgjorde såsom
högsta instans för prövning av frågor om utgörande av tonnageavgift.
Denna nämnd skulle bestå av ordförande och sex ledamöter, vilka jämte
suppleanter för dem utsågos av Kungl. Maj:t. Styrelserna för Sveriges allmänna
sjöfartsförening och Sveriges redareförening skulle beredas tillfälle att
vardera föreslå fyra personer. Om sådana förslag avgivits, skulle två ledamöter
och suppleanter för dem utses bland de föreslagna.

Även vid den särskilda uppskattning av mark i och för framdeles skeende
taxering till jordvärde- eller jordräntestegringsskatt, som ägde rum jämlikt
förordningen den 28 maj 1920 (nr 230), fanns en nämnd såsom högsta instans.
Denna uppskattningsövernämnd sammansattes på följande sätt. Kungl. Maj:t
förordnade ordförande, vice ordförande samt fyra ledamöter jämte suppleanter.
Vardera av riksdagens kamrar utsåg tre ledamöter jämte suppleanter för
dem. Därjämte valde varje granskningsnämnd (en för varje län och en för
Stockholms stad) två ledamöter jämte suppleanter, och skulle sistnämnda två
ledamöter inträda i övernämnden under behandlingen och avgörandet av

139

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

uppskattningsfrågor, som varit föremål för handläggning av den granskningsnämnd,
av vilken de blivit valda, övernämndens arbete kunde uppdelas på
särskilda avdelningar.

Taxeringssakkunniga bava i sitt förslag (14 §) upptagit en särskild beskattningsnämnd,
riksuppskattningsnämnden, såsom högsta instans i mål
rörande taxering av fastighet de år, då allmän fastighetstaxering äger rum.
Denna nämnd föreslås skola bestå av nio medlemmar. Ordförande, vice
ordförande och ytterligare en ledamot utses av Kungl. Maj:t och två utses
av vardera av riksdagens båda kamrar; dessa sju ledamöter tjänstgöra i
samtliga mål. Dessutom skall varje länsuppskattningsnämnd så ock Stockholms
stads prövningsnämnd bland sina medlemmar utse två ledamöter i
riksuppskattningsnämnden, vilka inträda, då fråga är om taxering av fastighet
inom vederbörande län, respektive Stockholms stad.

Enligt detta förslag skola alltså kammarrätten och regeringsrätten befrias
från handläggningen av mål rörande de allmänna fastighetstaxeringarna.
Mål rörande omtaxering av fastighet mellan de allmänna fastighetstaxeringarna
skola däremot liksom nu fullföljas till kammarrätten och regeringsrätten.
I vissa fall skola dock mål av den förra gruppen kunna fullföljas

sistnämnda ordning, nämligen då besvären anförts i extraordinär ordning
jämlikt 55 § i förslaget (i anledning av dubbeltaxering, felräkning e. d.).

Beträffande motiveringen för taxeringssakkunnigas förslag hänvisar jag
till betänkandet sid. 116 ff.

De sakkunnigas huvudskäl äro två, nämligen dels att kammarrätten med
hänsyn till sin stora arbetshalans icke synes vara i stånd att inom skälig
tid avgöra fastighetstaxeringsmålen, dels ock att kammarrätten såsom domstol
i regel får i fråga om besvär över fastighetstaxeringen gå utanför det verksamhetsområde,
som vanligen är förbehållet domstolarna. Besvären avse i
de allra flesta fall frågor om uppskattning, värdering, medan däremot de
skattetekniska och juridiska spörsmålen äro jämförelsevis sällan förekommande.
Uppskattningsfrågorna äro till sin natur mera ägnade för bedömande av en
nämnd än en domstol.

Genom en dylik anordning skulle även vinnas avlastning av kammarrättens
och regeringsrättens arbetsbörda.

Förslaget om inrättande av eu riksuppskattningsnämnd har livligt uppmärksammats
i de avgivna yttrandena.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,
Skaraborgs, Västmanlands och Norrbottens län yttra sig i tillstyrkande riktning,
varjämte länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens
län icke särskilt yttra sig i frågan. Även de som tillstyrka göra
dock anmärkning mot sättet för nämndens utseende. Det huvudsakliga

Taxerings sakkunniga.

Yttranden.

Länsstyrel serna.

Övriga

myndigheter.

140 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 210.

skälet för tillstyrkande är i regel, att härigenom kan vinnas ett snabbare
avgörande, men i vissa utlåtanden framhålles även såsom en fördel, att
man genom inrättande av en nämnd kan vid värderingsfrågornas behandling
omedelbart tillgodogöra sig vissa ledamöters på praktisk erfarenhet grundade
sakkunskap.

Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kronobergs, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Gävleborgs och Jämtlands län avstyrka.

Av övriga hörda statsmyndigheter hava de flesta icke yttrat sig över förslaget
i denna del eller lämnat detsamma utan erinran.

I tillstyrkande riktning uttala sig statskontoret, domänstyrelsen samt bankoch
fondinspektionen.

Lantbruksstyrelsen och riksräkenskapsverket avstyrka inrättande av en
riksuppskattningsnämnd, likaså järnvägsstyrelsen, som anför:

»Gentemot vad de sakkunnige i sin motivering till förslaget (sid. 117)
sökt göra gällande r denna fråga, synes det styrelsen kunna ifrågasättas,
huruvida tillräcklig garanti förefinnes för att i fråga om skattetekniska
och juridiska spörsmål de nödvändiga fordringarna på högsta mått av rutin,
grundlighet och kapacitet överhuvud komma att uppfyllas av denna
enda överinstans för ifrågavarande mål.

Under det fåtal år, som fastighetstaxering ifrågakomma vid statens
järnvägar, bär antalet besvärsmål svällt ut till eu grad som vida överstiger
vad man från början ansåg sig kunna förmoda. De allra flesta av
dessa mål röra sig om juridiska spörsmål, berörande frågan, huruvida
skattskyldighet föreligger för statens järnvägar. Det är all anledning antaga,
att under en längre följd av år antalet besvärsmål för statens järnvägar
icke lomme att minskas, även om den nya kommunalskattelagen
med därtill hörande anvisningar genomföres. Ty visserligen komme berörda
bestämmelser att bliva väsentligt klarare, därest de ändringar däri,
som föreslagits i styrelsens underdåniga utlåtande den 31 mars 1925, vinna
beaktande i bestämmelsernas slutliga avfattning men dessa kunna likväl
icke bliva så noggrant specificerade, att ej anledningar uppstå till olika
tolkningar, särskilt som man måste taga i beräkning kommunernas alltid
förefintliga och helt naturliga benägenhet att uppbringa största möjliga
antal skatteobjekt.

Redan av erfarenheterna från statens järnvägars besvärsmål rörande
fastighetstaxeringen framgår nödvändigheten av att kraven på kontinuitet
och grundlighet vid prövningen samt högsta kompetens i den dömande
myndighetens sammansättning uppfyllas hos vederbörande överinstans.
Härvid må bemärkas, att även med de höga kvalifikationer, som förefinnas
hos kammarrätten, har det visat sig vara svårt att av dessa utslag få fram
enhetliga principer i uppfattningen om skattepliktighet för järnvägsfastigheterna,
vadan målen i regel måst fullföljas hos Kungl. Maj:t. Det torde
för den skull vara desto mera befogat att ställa sig tvivlande inför de sakkunnigas
i motiveringen uttalade mening, att riksuppskattningsnämnden
kommer att bliva utrustad med tillräcklig sakkunskap på ifrågavarande
områden för ett behörigt avgörande av spörsmål av skatteteknisk eller juridisk
innebörd. Den omständigheten, att berörda spörsmål möjligen äro
sällsynta — rättare sagt fåtaliga — i jämförelse med värderingsfrågorna,
bör givetvis icke, såsom de sakkunnige synes anse, förringa deras bety -

141

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

dels© och ej heller föranleda ett åsidosättande av nödig sorgfällighet och
grundlighet vid prövningen.

De sakkunniga hava ansett det olämpligt, att besvärsmål angående de
skattetekniska och juridiska spörsmålen skulle avskiljas från värderingsfrågorna
för att gå till kammarrätten och regeringsrätten, under det att
värderingsfrågorna skulle prövas av riksuppskattningsnämnden. I motiT
veringen har, utan att man närmare ingått på spörsmålet, endast uttalats,
att genom dylikt avskiljande ett synnerligen komplicerat och svårhanterligt
förfarande skulle uppkomma.

Emellertid må det påpekas, att eu viss uppdelning av besvärsmålen rörande
fastighetstaxeringen redan vidtagits i förslaget såsom varande oundviklig.
För den särskilda fastighetstaxeringen skola besvärsmålen prövas
i första instans av de årliga prövningsnämnderna och i högre instanser av
kammarrätten och regeringsrätten. Visserligen har den särskilda fastighetstaxeringens
uppgifter begränsats till de i § 13 mom. 2 och § 8 sista
stycket i kommunalskattelagen omförmälda frågor. Otvivelaktigt kommer
dock förfarandet vid särskilda fastighetstaxeringen att av beskattningsnämndema
anses tillämpligt även på de fall, då under de år, som allmän
fastighetstaxering icke äger rum, fråga uppstår, huruvida statens järnvägar
tillhöriga, förut icke taxerade markområden och anläggningar må
anses skattepliktiga eller ej.

Vidare hava de sakkunnige i 55—61 §§ taxeringsförordningen föreslagit,
att även besvär över vissa vid allmän fastighetstaxering utav uppskattningsnämn-d
avgjorda frågor må anföras hus prövningsnämnd samt därifrån
gå vidare till kammarrätten. Här avses sådana fall, då fastighet
blivit taxerad på mer än en ort eller eljest å obehörig ort eller blivit felaktigt
taxerad på grund av felräkning, misskrivning eller annat därmed
jämförligt förbiseende; och den extraordinära besvär srätt, som föreslagits,
föranledes av att länsuppskattningsnämnderna anses i allmänhet hava avslutat
sin verksamhet, innan dylika besvär kunnat komma i fråga, varjämte
särskild snabbhet i avgörandet anses önskvärd vid besvär över omförmälda
taxeringsåtgärder.

Förslaget innehåller således rätt till besvär -hos kammarrätten -och sedermera
hos regeringsrätten beträffande såväl den särskilda fastighetstaxeringen
som de extra ordinära besvärsanledningarna. Men i fråga om de
vid allmän fastighetstaxering förekommande mål av skatteteknisk och juridisk
innebörd, således de mål, som torde kräva de högsta kvalifikationerna
hos den dömande myndigheten, hava de sakkunnige ansett tillfyllest
med blott eu överinstans, riksuppskattningsnämnden, en organisation med
tillfällig sammansättning och halvt politisk karaktär och med en ganska
begränsad tid till sitt förfogande för sina uppgifter. Det är att antaga, att
större risk föreligger av bristande enhetlighet -och klarhet i principviktiga
frågor, än om målen finge prövas av kammarrätten och regeringsrätten.

På grund av det anförda synes det styrelsen önskvärt, att beträffande
ärenden, vari ingå frågor av juridisk eller skatteteknisk innebörd, besvär
få anföras i första instans hos länsprövningsnämnd och därefter hos kammarrätten
samt vidare hos regeringsrätten.»

Sju hushållningssällskaps förvaltningsutskott avstyrka förslaget, medan
femton antingen tillstyrka detsamma eller framställa vissa erinringar mot
förslaget rörande nämndens sammansättning.

Hushållnings sällskap.

142

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Representanter
för skattskyldiga
m. fl.

Även i övriga inkomna yttranden, där förslaget om riksuppskattningsnämnd
särskilt behandlats, förekomma uttalanden såväl för som mot förslaget.
Sveriges skogsägareförbund, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och
svenska landskommunernas förbund tillstyrka inrättande av en riksuppskattningsnämnd.
Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och
Stockholms handelskammare, med instämmande av fullmäktige i järnkontoret,
Sveriges allmänna exportförening samt handelskammaren för
Örebro och Västmanlands län, uttala sig avstyrkande allenast i fråga
om riksdagens rätt att välja ledamöter i riksuppskattningsnämnden men
lämna förslaget i övriga delar utan erinran. I enahanda riktning uttala
sig fyra andra handelskammare. Skånes och Blekinge handelskammare
avstyrker förslaget och förordar i stället, att kammarrätten de år,
varom fråga är, förstärkes med en extra avdelning. Handelskammaren i
Göteborg och Sveriges fastighetsägares förbund avstyrka visserligen icke
inrättande av en riksuppskattningsnämnd men förorda, att över dess beslut
besvär må kunna anföras till regeringsrätten.

Även en stor mängd kommuner liksom vissa landstings förvaltningsutskott
vända sig mot förslaget ifråga, medan andra antingen lämna förslaget
utan erinran eller ock uttala sig för viss förändring i nämndens
sammansättning.

Bland skälen för avstyrkande äro de viktigaste följande: Det finnes intet skäl,
varför mål av förevarande art icke skulle lika väl som andra likartade mål i
sista instans avgöras av juridiskt skolade personer, som döma under ämbetsmannaansvar.
De föreslagna bestämmelserna lämna ingen garanti för att
till ledamöter i riksuppskattningsnämnden komma att i erforderlig utsträckning
utses personer med erfarenhet i bedömande av skattetekniska och juridiska
frågor. Då nämnden skall tjänstgöra endast vart femte år och nya ledamöter
skola utses varje gång, kan man icke vänta någon kontinuitet i målens
avgörande, utan liknande mål kunna få ett helt olika avgörande vid olika
fastighetstaxeringar. Därjämte skall omtaxering under period prövas av
kammarrätt och regeringsrätt och dessa kunna komma till annat resultat
än riksuppskattningsnämnden, vadan stor olikformighet kan uppstå.

I nästan samtliga yttranden, även de tillstyrkande, däri frågan om nämndens
sammansättning närmare beröres, avstyrkes bestämt, att några ledamöter
skola utses av riksdagen. Skälen härtill äro dels att riksdagen härigenom
skulle erhålla ett inflytande på administrationen, som icke kan anses
tillkomma densamma, dels att ingen garanti finnes för att de objektivt
lämpligaste personerna utses utan tvärtom fara kan förefinnas, att valet
kommer att ske efter politiska linjer och avgörandet i nämnden att influeras
av politiska hänsyn. I stället förordas av åtskilliga, att Kungl. Maj:t skulle
äga förordna även de ledamöter, som enligt förslaget skulle väljas av riksdagen.
Länsstyrelsen i Östergötlands län nämner i sådant avseende såsom
förebild vad som gällde i fråga om tonnageavgiftsnämnden.

I vissa yttranden, där inrättande av en högsta nämnd avstyrkes, behandlas

143

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

frågan om andra åtgärder för vinnande av ett snabbare avgörande av
fastighetstaxeringsmålen. Därvid ifrågasättes, bland annat, att låta kammarrätten,
på visst sätt förstärkt, bliva sista instans i dylika mål. Även andra
utvägar behandlas. Belysande är följande yttrande av styrelsen för svenska
landstingsförbundet:

»Vad angår förslaget om inrättande av en särskild riksuppskattningsnämnd
såsom högsta instans för fastighetstaxeringsmål vill styrelsen till
en början framhålla, att det enligt styrelsens mening är ofrånkomligt,
att effektiva åtgärder vidtagas för att bereda dylika mål ett snabbare slutligt
avgörande än hittills. Huruvida detta bör ske genom en riksuppskattningsnämnds
inrättande är emellertid svårt att avgöra. Flera skäl
kunna givetvis framföras mot förslaget på denna punkt. Det torde särskilt
kunna ifrågasättas, huruvida ledamöterna i riksuppskattningsnämnden
skulle komma att besitta samma kompetens för målens bedömande som
juridiskt skalade ämbetsmän, vilka döma under tjänstemannaansvar. Riksuppskattningsnämnden
skulle vidare uppenbarligen medföra avsevärda
kostnader för det allmänna, vadan sålunda jämväl betänkligheter ur statsfinansiell
synpunkt kunna göras gällande mot förslaget. Å andra sidan
torde icke kunna förnekas, att vissa skäl tala för att jämväl i en högsta
taxeringsinstans något inflytande bereddes åt i värderingsfrågor prövade
och med de lokala förhållanden förtrogna lekmän. Styrelsen är för sin del
icke beredd att taga ståndpunkt till förevarande spörsmål, men vill likväl
ifrågasätta, huvuvida icke de med riksuppskattningsnämndens inrättande
tänkta fördelarna möjligen skulle kunna vinnas utan de därmed befarade
olägenheterna på så sätt, att en utökning av kammarrättens och regeringsrättens
arbetskrafter med särskild hänsyn till hithörande mål komme till
stånd, och att målen bleve av dessa behandlade med företrädesrätt, samt
att vid behandling av domstolarna, fastighetstaxeringar inom ett visst
län, respektive Stockholms stad, två av länet respektive staden utsedda
ledamöter tillkallades för att såsom sakkunniga deltaga i ärendens handläggning.
»

Kammarrätten, som erinrar, att den föreslagna riksuppskattningsnämnden
icke skulle liksom sin förebild, skatteregleringskommitténs »överskattenämnd»,
äga taga taxeringsinitiativ utan allenast äga pröva besvär, avstyrker förslaget
om fastighetstaxeringsmålens avskiljande från kammarrätten och överlämnande
till slutligt avgörande av en riksuppskattningsnämnd. Efter en
redogörelse för antalet under åren 1922—1925 till kammarrätten inkomna
fastighetstaxeringsmål och under samma tid avgjorda dylika mål framhåller
kammarrätten, att en undersökning, i vad mån hithörande mål innesluta
allenast uppskattningsfrågor eller endast rent juridiska spörsmål eller tilläventyrs
bådadera, visserligen kunde vara av intresse, men att vinsten av
en sådan utredning knappast motsvarade besväret. De av taxeringssakkunniga
förcbragta uppgifterna härutinnan vore ofullständiga och varje därpå
byggd slutsats måste därför i förevarande avseende bliva felaktig. Även
vid det av kammarrätten icke bestridda förhållandet, att uppskattangsfrågorna
vore till antalet betydligt övervägande de egentliga rättsfrågorna,
krävde, enligt kammarrättens mening, förekomsten i ett avsevärt antal fall

Kammar rätten.

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Äldre förslag
i ämnet.

av juridiska spörsmål garantier för en exakt rättsprövning i högsta instansen,
och dylika garantier kunde icke anses föreligga beträffande den föreslagna
riksuppskattningsnämnden eller överhuvudtaget hos en nämnd, låt
vara utrustad med juridisk kompetens hos några ledamöter. Ihågkommas
borde även, att vid uppskattningsfrågornas avgörande nämnden komme att
väsentligen vara hänvisad till det i besvärsakten föreliggande bevismaterialet
utan att besitta den för bedömandet därav oundgängliga rutinen. Sedan
numera även uppskattningen, särskilt i fråga om skogsmark och skog, bundits
vid detaljerade regler, funnes ringa marginal för nämndsavgöranden i egentlig
mening, helst sedan saken passerat två eller tre lägre, med sak- och ortsförhållandena
förtrogna nämnder. Kammarrätten förklarar sig vidare ifrågasätta,
om det verkligen vore möjligt att medhinna alla ifrågavarande mål
på den av de sakkunniga angivna korta tiden, nämligen inom utgången av
året näst efter taxeringsåret, synnerligast som de medlemmar av nämnden,
vilka tilläventyrs vore riksdagsmän, åtminstone under riksdagssessionerna
vore hindrade att nämnvärt deltaga i nämndsammanträdena. Tveksamt
vore även, om det vore överensstämmande med grundlagens hud (§ 90 regeringsformen)
att på ifrågavarande omväg bereda riksdagen inflytande på
»enskilda medborgares och korporationers förhållanden eller verkställigheten
av någon lag, författning eller inrättning». Kammarrätten erinrar vidare
om det av flera hörda myndigheter såsom en oegentlighet betecknade förhållandet,
att enligt de sakkunnigas förslag instansordningen skulle bliva
olika för å ena sidan de allmänna fastighetstaxeringsmålen, som skulle gå
till riksuppskattningsnämnden och stanna där, samt å andra sidan dels mål
rörande taxering av fastighet under åren mellan de allmänna fastighetstaxeringarna
och dels mål angående obehörig fastighetstaxering och dylikt
i samband med vare sig allmän eller särskild fastighetstaxering, vilka samtliga
slag av mål skulle fullföljas i kammarrätten och regeringsrätten. De
kostnader, som erfordrades för genomförande av förslaget, vore även förtjänta
av beaktande.

Kammarrätten har vidare ingått på frågan om vilka andra åtgärder vore
tänkbara för tillgodoseende av önskemålet om ett snabbare avgörande av
fastighetstaxeringsmålen, utan att en särskild överinstans avbeskattningsnämnds
natur inrättas, och har därvid uttalat sig för vissa åtgärder med avseende
å kammarrättens sammansättning och målens behandling inom
rätten. Till denna fråga återkommer jag senare. I detta sammanhang må
dock anföras, att kammarrätten förordar, att dylika mål avstängas från
fullföljd till regeringsrätten, varigenom såsom en vinst i andra hand skulle
uppnås, att regeringsrättens arbetsbörda ej oväsentligt lindrades och att ett
snabbare avgörande av övriga på dess handläggning beroende mål kunde
ernås. I

I detta sammanhang vill jag även bringa i erinran, att tidigare i annat
sammanhang hos Kungl. Maj:t förts på tal fråga om regeringsrättens be -

145

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

friande från befattning med fastighetstaxeringsmål. Vid anmälan för Kungl.
Maj:t den 21 november 1925 av förslag till lag om ändrad lydelse av 5 §
i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, sedermera genom
proposition nr 8 förelagt den år 1926 samlade riksdagen, anförde nämligen
dåvarande chefen för justitiedepartementet, att inom regeringsrätten blivit
ifrågasatt, att mål rörande taxering av fastighet ej längre skulle få dragas
under regeringsrättens prövning. En dylik åtgärd, vars syfte vore att bereda
lättnad i regeringsrättens stora arbetsbörda, ansåges dock icke böra i sammanhang
med den då föreliggande frågan komma under Kungl. Maj:ts prövning.

Det synes mig angeläget, att något åtgöres för vinnande av ett snabbare Departement»-slutligt avgörande av fastighetstaxeringsmålen än hittills varit möjligt. Enligt chefenav
kammarrätten lämnad uppgift hava före 1925 års utgång till kammarrätten
inkommit 3,747 besvär rörande fastighetstaxering år 1922 och därefter
under taxeringsperioden, av vilka mål dock de allra flesta avsett taxeringen
år 1922. Sedan år 1923 avgjorts 99 stycken, år 1924 72 stycken och
år 1925 2,393 stycken av dessa mål, utgjorde balansen till år 1926 1,183
stycken. Intill 1926 års utgång hava hos regeringsrätten anförts 578
besvär över kammarrättens utslag i nämnda mål. I några av dessa besvär
har talan förts rörande flera års taxeringar; behandlar man dessa senare
besvär såsom avseende lika många mål som de taxeringar, varom fråga är,
erhåller man en totalsiffra av 609. Denna siffra är dock icke slutgiltig,
enär besvär i en del fall alltfort kunna ingivas över utslag, som av kammarrätten
meddelats före 1926 års utgång. Därtill komma de besvär, som
anföras över utslag av kammarrätten, meddelade efter 1926 års utgång. Endast
ett mindre antal av dessa hos regeringsrätten fullföljda fastighetstaxeringsmål
hava hittills blivit avgjorda. Man har ock anledning räkna med att åtskillig
tid förflyter, innan de äro i tur att föredragas. Regeringsrättens arbetsbalans
är nämligen numera synnerligen betydande. Antalet oavgjorda mål hos
regeringsrätten, som vid utgången av år 1910 utgjorde 701 och vid utgången
av år 1915 832, har därefter kraftigt stigit, nämligen vid 1924 års utgång
till 3,579, vid 1925 års utgång till 4,168 och vid 1926 års utgång till 4,650.

Härvid är att märka, dels att avlöningsmål efter 1926 års ingång icke vidare
fullföljas till regeringsrätten och dels att efter genomförandet från och med
den 1 juli samma år av ändrad ordning för föredragningen i regeringsrätten
antalet hos regeringsrätten avgjorda mål ökats. Uti antalet vid 1926 års
utgång balanserade mål ingå mål, beroende på finansdepartementets föredragning,
således huvudsakligen beskattningsmål, till omkring två tredjedelar
av hela antalet. Stegringen av antalet dylika mål är högst avsevärd.

Enligt departementets diarier uppgingo de vid utgången av

år 1920 till .... 567 stycken år 1924 till ... 2,134 stycken

» 1921 » . .. 818 » » 1925 » .... 2,635 »

» 1922 » .... 1,089 » » 1926 » .... 2,987 »

» 1923 » .... 1,568 »

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand.

ISO höft. <Nr 210.)

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Dessa tal böra jämföras med följande inom finansdepartementet sammanställda
uppgifter angående dels å ena sidan antalet till departementet under
nämnda år inkomna dylika mål och dels å andra sidan antalet till annat
departement överlämnade eller återkallade mål samt antalet avgjorda mål,
nämligen

	Inkomna	Återkallade eller till	Av-
	mål	annat departement	gjorda
		överlämnade mål	mål
År 1920 ..........	.......................................... 690	87	657
» 1921 ..........	.............................. 935	38	646
» 1922 ..........	.............................. 842	19	552
» 1923 ..........	........................................... 1,149	16	654
» 1924.........	........................................... 1,163	47	550
» 1925..........	........................................... 1,134	46	587
» 1926 .........	......................................... 1,186	31	803
Åven om man	har anledning förvänta, att under innevarande och kom-

mande år antalet av regeringsrätten avgjorda mål skall under inverkan
av det ändrade föredragningssättet och den numera utsträckta effektiva
föredragningstiden ytterligare stegras, måste det dock framstå såsom sannolikt,
att de mål från 1922 års allmänna fastighetstaxering, som enligt vad
nyss nämnts till ett icke ringa antal redan inkommit till departementet och
ytterligare kunna förväntas inkomma, icke utan att äldre mål få stå tillbaka
kunna bliva avgjorda förrän efter flera års förlopp. En så lång väntetid,
innan mål rörande allmän fastighetstaxering bliva slutligt avgjorda i högsta
instans, medför uppenbarligen — såsom taxeringssakkunniga framhållit —
betydande olägenheter av olika slag.

Då det otvivelaktigt föranleder olägenheter att i fortsättningen bereda dessa
besvärsmål förtur på bekostnad av måhända flera år gamla andra slags
mål, nödgas man, synes det mig, åvägabringa en särskild ordning för fastighetstaxeringsmålens
avgörande. De uppgifter, som nyss lämnats rörande
regeringsrättens arbetsbörda, giva vid handen, att vid förevarande frågas
behandling uppmärksamheten måste fästas även på behovet av begränsning
av tillströmningen av mål till regeringsrätten. Jag skall nu icke inlåta mig
på detta omfattande och svårlösta problem i vidare mån än fastighetstaxeringsmålen
påkalla. Det framstår därvid såsom möjligt, att åtminstone
de mål, i vilka fråga är allenast om taxeringsvärdets belopp, avstängas från
fullföljd till regeringsrätten. Huruvida även övriga mål rörande taxering
av fastighet böra behandlas på samma sätt, synes mera tveksamt. Härtill
skall jag återkomma senare. Frågan är nu, om särskild överinstans av
nämnds karaktär hör inrättas eller om kammarrätten bör bliva sista instans.

Otvivelaktigt intaga fastighetstaxeringsmålen — på sätt taxeringssakunniga
anfört — en särställning i förhållande till övriga taxeringsmål såtillvida, att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210. 147

uppskattningsfrågorna äro de till antalet dominerande. Uteslutet är icke, att
en nämnd, i sig inrymmande såväl i beskattningsfrågor kunniga och prövade
jurister som ock erfarna värderingsman, i allmänhet skulle väl fylla sin
uppgift såsom högsta instans i dylika mal. Men mot de sakkunnigas förslag
i denna del tala icke allenast svårigheterna att vinna garanti för
ett lyckligt val av sådana medlemmar utan även andra omständigheter, som
i återgivna yttranden andragits. Särskilt synes det mig betänkligt att
låta å ena sidan de ordinära målen rörande allmän fastighetstaxering gå
till riksuppskattningsnämnden och stanna där, medan å andra sidan de extraordinära
målen från samma taxering och målen rörande taxering av fastighet
under löpande taxeringsperiod skulle handläggas av kammarrätten och
regeringsrätten. En sådan anordning innebär en alltför stor risk för olika
domslut i likartade mål. Därtill kommer faran för att de av varandra beroende
stadgandena om skattskyldighet för vissa stiftelser m. fl. med avseende å
fastighetsskatt och i fråga om skatt för inkomst erhålla olika tillämpning
av nämnden och av beskattningsdomstolarna.

Då jag således icke ansett mig kunna förorda taxeringssakkunnigas förslag
om en högsta beskattningsnämnd för fastighetstaxeringsmålen ens med
den i åtskilliga yttranden föreslagna ändringen att nämndens samtliga medlemmar
skola utses av Kungl. Maj:t, har jag med Kungl. Maj:ts bemyndigande
låtit verkställa undersökning rörande genomförbarheten av den av
vissa myndigheter och andra, däribland kammarrätten, antydda möjligheten
att göra kammarrätten, med eller utan förstärkning av värderingskunniga
lekmän, till högsta instans i fastighetstaxeringsmålen eller åtminstone flertalet
av dem. För att härvid biträda har jag, såsom förut nämnts, tillkallat
kammarrättsrådet S. Norrman. Resultatet av hans undersökning föreligger
i en av honom avlämnad, den 19 januari 1927 dagtecknad promemoria.

Kammarrättsrådet Norrmans promemoria är - efter uteslutning av vissa Kammarrätt»■
delar, som avhandla detaljspörsmål, till vilka det icke för närvarande torde rådet Norr~
vara erforderligt att taga ståndpunkt — av följande innehåll. ^Zing^''

I promemorian framhålles till en början, att de önskemål i avseende å
behandlingen av fastighetstaxeringsmålen i högre instans än fastiglietsprövningsnämnd,
som framkommit och varom här närmast är fråga, torde kunna
sammanfattas på följande sätt:

1) Snabbare handläggning av fastighetstaxeringsmålen, så att utfallet av
fastighetstaxering, och alldeles särskilt allmän fastighetstaxering, blir slutgiltigt
långt tidigare iin nu i regel är fallet.

2) Större enhetlighet vid målens behandling och avgörande i kammarrätten
än som under nuvarande förhållanden är möjligt att åvägabringa.

3) Förstärkt sammansättning av kammarrätten, därest denna domstol blir
högsta instans i fastighetstaxeringsmålen, samt jämväl eljest i så måtto, att
sakkunskapen inom kammarrätten i avseende å värdesättning av fast egendom
blir bättre och fylligare representerad än som nu är förhållandet.

Handläggningen
av mål
angående taxering
av fastighet
vid allmän
fastighetstaxering,
då
besvär anförts
över länsuppskattningsnämnds

beslut.

Vilken tid kan
beräknas åtgå
för målens
avgörande?

148 Kungl. Mai ds proposition Nr 210.

Då lösningen av frågan om kammarrätten såsom Bistå instans i fastighetstaxeringsmål
samt om formen för och omfattningen av en eventuell förändring
i kammarrättens sammansättning vid fastighetstaxeringsmålens avgörande
synes vara i väsentliga punkter beroende av hur arbetet därmed
inom kammarrätten ordnas och planlägges, upptager Norrman sistsagda spörsmål
till behandling i huvudsakliga delar, innan han övergår till frågan om
en förändrad sammansättning av kammarrätten samt om kammarrätten såsom
sista instans i förevarande mål samt vissa därmed intimt sammanhängande
spörsmål såsom om återverkningarna på kammarrättens arbete i
övrigt av en omorganisation av kammarrätten i visst avseende, om kostnadsoch
lokalfrågorna samt om formen för de i ämnet erforderliga bestämmelsernas
meddelande.

Vid uppdragets fullgörande har Norrman, då något slutligt förslag till
taxeringsförordning icke vid tidpunkten för avlämnandet av hans promemoria
förelåg utarbetat, förutsatt, att de taxeringssakkunnigas förslag till taxeringsförordning
(av honom i promemorian benämnt taxeringsförslaget) i andra
delar än i avseende å riksuppskattningsnämnden komme att läggas till grund
för lagstiftning i ämnet, och följaktligen, i fall av behov, använt i nämnda
förslag förekommande beteckningar å nämnder m. m. samt hänvisat till där
föreslagna stadganden.

Med utgångspunkt från taxeringssakkunnigas förslag, att besvär över
länsuppskattningsnämnds beslut skola vara avgivna före klockan tolv å sista
helgfria dagen i december månad under uppskattningsåret, förutsättes i promemorian,
att det ålägges vederbörande länsstyrelse att åtminstone i regel hava
före ingången av april månad påföljande år till kammarrätten avlämnat
samtliga besvärsmål i sådant skick, att de kunna där företagas till avgörande.
Vederbörande skola således då hava avgivit förklaringar i målen. Först
sedan samtliga mål rörande de under taxeringsåret verkställda taxeringarna
inkommit till kammarrätten — möjligen med ett eller annat av särskilda
förhållanden betingat undantag — kan kammarrättens arbete med målens
avgörande lämpligen påbörjas.

Besvär, som ingivits direkt till kammarrätten, böra omedelbart kommuniceras
vederbörande, och torde jämlikt § 12 i kammarrättens instruktion
viss föredragande böra av kammarrätten bemyndigas att besluta sådan
kommunikation.

Innan Norrman övergår till en antydan om hur inom kammarrätten arbetet
med målens avgörande bör bedrivas för vinnande av de med reformens
genomförande avsedda, förut angivna syftemålen, behandlar han
några härför grundläggande spörsmål och yttrar:

»1) Vilken tid kan beräknas åtgå för målens avgörande?

Enligt av kammarrätten i dess utlåtande över taxeringsförslaget lämnad
uppgift utgjorde antalet vid 1925 års utgång till kammarrätten inkomna

149

Kung!. Maj.ts proposition Nr 210.

besvär över 1922—1925 års fastighetstaxeringar tillhopa 3,747, i vilken
siffra dock endast till någon ringa del inginge mål, som avsåge taxering
under senare år än 1922. Man torde därför kunna beräkna antalet av
samtliga besvär över 1922 års allmänna fastighetstaxering till 3,600. Man
lärer knappast hava anledning förmoda, att, med i stort sett oförändrad
lagstiftning på området, denna siffra kommer att stiga i avseende å framtida
allmänna fastighetstaxeringar, utan man kan snarare våga räkna
med en nedgång i antalet. Detta torde dock icke vara tillrådligt att göra
beträffande nästa, år 1928 inträffande allmänna fastighetstaxering, i all
synnerhet som det är ovisst, om vägledande prejudikat från regeringsrätten
rörande 1922 års taxering kunna i någon större utsträckning föreligga
vid tiden för nästa allmänna fastighetstaxering. Det torde därför vara
lämpligt att räkna med ett antal av 3,600 mål.»

Med utgångspunkt från denna siffra verkställer Norrman härefter en
beräkning av den tid, som kan beräknas åtgå för målens avgörande, och
kommer därvid till det resultatet, att samtliga målen kunna beräknas vara
avgjorda efter 44 föredragningsveckor eller med utgången av september
månad andra året efter taxeringsåret. Han förutsätter därvid viss särskild
anordning av arbetet inom kammarrätten.

Han betonar vidare, att denna beräkning är grundad på de förutsättningarna,
att antalet besvärsmål kommer att uppgå till 3,600, och att
15 mål komma att avgöras per föredragningsdag. Det måste emellertid understrykas
— yttrar han vidare — att båda förutsättningarna äro synnerligen
osäkra. Det är mycket möjligt, att antalet besvärsmål kommer att understiga
nyssnämnda siffra, vilken torde komma att uppnås endast om — såsom
fallet var i fråga om 1922 års allmänna fastighetstaxering — från ett eller
annat län ett stort antal besvär anföras rörande i stort sett likartade taxeringar.
Därest hela antalet besvärsmål kommer att uppgå till eller överstiga 3,600
är det emellertid icke otänkbart, att medeltalet per föredragningsdag avgjorda
mål kan komma att överstiga 15. Om återigen hela antalet besvärsmål
kommer att väsentligt understiga nämnda siffra 3,600, kan detta tänkas medföra,
att antalet per föredragningsdag avgjorda mål kommer att understiga
15. Med hänsyn därtill, att det är fullkomligt omöjligt att i närvarande
stund uppgöra någon på säker grundval vilande kalkyl i förevarande avseende,
har det synts Norrman rådligast att icke nu räkna med ett snabbare
avgörande av målen än som i promemorian skett.

I promemorian anföres vidare:

»2) Hur skall föredragningen anordnas?

Vid besvarandet av denna fråga torde det vara lämpligt att först taga
ställning till frågan, om avgörandet skal! förläggas till en eller liera avdelningar
av kammarrätten. Det är ju å ena sidan uppenbart, att, om man
vill främja ett avgörande av målen efter enhetliga grunder, det är av
största vikt, att avgörandet icke splittras på flera avdelningar med olika
ledamöter. Detta krav framstår såsom särskilt betydelsefullt, därest
kammarrätten skall såsom sista instans handlägga fastighetstaxeringsmålen.
Det är å andra sidan lika klart, att, om samma ledamöter skola

Ilar skall
föredragningen
anordnas? -

150

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

avgöra alla målen, arbetet kommer att draga längre ut på tiden än eljest
är nödigt. Det lyckligaste torde vara att söka en medelväg, och synes en
acceptabel sådan vara att finna i den formen, att —- på sätt nedan närmare
utvecklas — målen föredragas å en och samma avdelning, å vilken
vissa kammarrättsråd tjänstgöra alternerande.

Vad angår själva föredragningen av målen, så kan denna fullgöras antingen
av kammarrättsråd eller, under deras överinseende, av särskilda föredragande
utan beslutanderätt. — Det förutsättes bär, varom mera i det
följande, att i målens avgörande komma att deltaga, utom andra, ordföranden
på avdelningen och två kammarrättsråd. — Ifrågavarande föredragning
blir obestridligen av mycket kvalificerad art. Det vore ur den
synpunkten onekligen till båtnad, om föredragningen fullgjordes av kammarrättsråden
själva. Emot en dylik anordning talar emellertid i främsta
rummet den omständigheten, att det i så fall torde bliva nödvändigt att
till tjänstgöring å den avdelning, som skulle handlägga fastighetstaxeringsmålen,
indela flera kammarrättsråd än som eljest skulle erfordras, enär
arbetet i annat fall bleve alltför tyngande för kammarrättsråden å avdelningen
i fråga. Dessa kammarrättsråd måste ju nämligen i sådan
händelse åläggas icke blott egen föredragning utan även bisittareskap vid
och kontrollantskap å annat kammarrättsråds föredragning. En sådan
anordning ginge visserligen att genomföra — liksom nu i regel sker vid
målens avgörande inom kammarrätten — om varje kammarrättsråds föredragningsskyldighet
begränsades till i medeltal 3 1/2 timmar i veckan, motsvarande
den nu regelmässiga, men i så fall måste antingen behandlingen
av fastighetstaxeringsmålen utsträckas över en tidsrymd, väsentligt överstigande
beräknade 44 föredragningsveckor, eller också, utom ordföran-*
den, minst 6 kammarrättsråd indelas till tjänstgöring å den för fastighetstaxering,
smålens handläggning avsedda avdelningen. Men ju flera kammarrättsråd,
som indelas till tjänstgöring å denna avdelning, desto större
blir givetvis risken för bristande enhetlighet i målens avgörande. Och i
värjo fall synas betydande svårigheter uppkomma att, med beaktande
även i blott ringa män av kravet på kontinuitet i domstolens sammansättning,
så ordna kammarrättsrådens indelning till tjänstgöring, att de
erhålla nödig ledighet från domstolsarbetet under tiden närmast före
föredragningsdagarna. Intetdera alternativet synes därför tillrådligt att
välja.

Därtill kommer, att en fullt tillfredsställande anordning av arbetet
synes kunna genomföras, även om föredragningen av målen anförtros åt
särskilda föredragande. En nödvändig förutsättning härför är givetvis,
att tillräckligt kvalificerade föredragande finnas att tillgå. Om emellertid
föredragandena utses bland kammarrättens assessorer, torde fullgod
garanti vinnas för att själva föredragningen skall fylla alla behöriga anspråk.
Om därtill, på sätt nedan föreslås, målens beredande till föredragning
sker under ett kammarrättsråds överinseende och målen efter skedd
föredragning kontrolläsas av ett annat kammarrättsråd, lärer hinder icke
möta för att anförtro föredragningen åt särskilda föredragande. En väsentlig
fördel med en dylik anordning är givetvis, att den för sitt genomförande
icke torde kräva, att mera än — bortsett från ordföranden — 3
eller möjligen 4 kammarrättsråd såsom bisittare och 4 assessorer såsom
föredragande indelas till tjänstgöring å avdelningen i fråga.»

Efter att hava angivit en plan, efter vilken föredragningen exempelvis
skulle kunna fullgöras och av innebörd, att föredragningen skulle

151

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

av samma föredragande fullgöras under ett visst antal dagar i följd, fortsätter
Norrman sålunda :

»En ytterligare förutsättning för att den här föreslagna anordningen
skall kunna genomföras är givetvis även, att åt de föredragande beredes
en ställning, som ur löne- och meritsynpunkt är jämställd med den, som
till kommer kammarrättens assessorer. Så torde kunna ske så att säga
automatiskt genom att fyra av kammarrättens assessorer (eller deras vikarier)
av presidenten indelas till tjänstgöring såsom särskilda föredragande
å avdelningen för fastighetstaxeringsmål. Något hinder för en
sådan anordning lärer så mycket mindre möta som det arbete, vilket
skulle anförtros föredragandena, utfört på sätt av det följande närmare
framgår, måste anses likvärdigt med det av kammarrättens assessorer
utförda arbetet. Därest assessor, som förordnats till särskild föredragande
å avdelningen för fastighetstaxeringsmål, under den tid arbetet
där pågår befordras till kammarrättsråd, torde dock utnämningen icke
böra utgöra binder för honom att fortfarande fullgöra föredragningen
å avdelningen.

Givetvis bör icke en viss arbetsplan fastställas till ovillkorlig efterrättelse,
då sådana förhållanden otvivelaktigt ofta kunna föreligga, att en
jämkning i den tänkta planen kan befinnas önskvärd just för att vinna
ökat arbetsresultat. Så kan t. ex. ett tillfälligt utbyte av föredragande befinnas
lämpligt i syfte att genom fortsatt föredragning under någon dag
av en viss grupp mål få hela gruppen slutligt avgjord. Det lärer även
kunna inträffa, att en föredragande måste beredas partiell ledighet för beredande
av vissa mål av svårare beskaffenhet, då vikarie med assessorskompetens
förordnas att fullgöra hans föredragning. Möjlighet bör även
föreligga för presidenten att kunna för åstadkommande av tilläventyrs
erforderlig lättnad i arbetet för de fyra vanliga föredragandena kunna
indela en femte assessor till föredragning av vissa mål under viss tid. 3

3) Hur skall arbetet i övrigt bedrivas?

Efter att sålunda hava besvarat antydda för arbetets bedrivande grundläggande
spörsmål övergår undertecknad till besvarande av huvudfrågan.

När samtliga fastighetstaxeringsmål vid ingången av april månad året
efter uppskattningsåret samlats i kammarrätten, fördelas desamma av
presidenten å de fyra föredragandena, så att i regel alla mål rörande
taxering inom ett visst län tilldelas en och samma föredragande. Undantagsvis
torde dock mål av likartad beskaffenhet från olika län, t. ex. mål
med samma klagande rörande samma sak, böra tilldelas en och samma
föredragande, en anordning som redan nu praktiseras i syfte att vinna
såväl tid som enhetlighet i avgörandet. Anordningen medför emellertid
vissa konsekvenser, varom mera här nedan. Föredraganden ägnar sig
därefter, med biträde envar av en notarie eller två amanuenser med halv
dags tjänstgöring eller en amanuens med hel dags tjänstgöring, under
tid, som med hänsyn till målens antal och beskaffenhet prövas erforderlig,
uteslutande åt att till föredragning bereda samtliga honom tilldelade mål,
vilka, därest förut verkställda beräkningar hålla streck, åtminstone efter
1928 års allmänna fastighetstaxering komma att uppgå till ett antal av
omkring 900 per föredragande. Under antagande att härför åtgår 31/2 månader
och att föredragandena i likhet med kammarrättens assessorer —
ur vilkas krets föredragandena som sagt antagas komma att utväljas —

Hur skall
arbetet i övrigt
bedrivas?

152

Kungl. Maj.ts proposition Nr 210.

erhålla sex veckors ferier, skulle föredragningen kunna börja omkring
den 1 september året efter uppskattningsåret å dag, som presidenten bestämmer.

Vid beredningen av målen — varom mera nedan — skola föredrag am
dena arbeta envar under överinseende, enligt av presidenten fastställd
plan, av ordföranden eller ett av de kammarrättsråd, som skola deltaga
i målens avgörande. I avsikt att föredragningen skall kunna påskyndas
böra ordföranden och kammarrättsråden, med åtnjutande av ledighet från;
övriga göromål, under omkring tre fjärdedelar av den tid, vilken anslagits
åt föredragandena för beredande av föredragningen, eller ungefär från och
med den 1 maj året efter uppskattningsåret, genomgå eller förgranska
samtliga besvärsmål. -------------- ------- — — ---

Med en dylik anordning komma samtliga mål att underkastas noggrann
granskning av — utom föredraganden — två kammarrättsråd (eventuellt
ordföranden), av den ene efter det föredraganden berett men före det han
föredragit målet och av den andre efter föredragningen.

Visserligen kan mot den bär föreslagna anordningen den invändningen
resas, att det icke torde bliva möjligt att så planmässigt ordna arbetet, att
det kammarrättsråd, som före föredragningen granskat vissa mål, alltid
kommer att deltaga i avgörandet av samma mål. Ifrågavarande kammarrättsråd
kan nämligen av sjukdom eller annan viktig orsak bliva urståndsatt
att deltaga i det slutliga avgörandet av utav honom granskade mål,
varjämte det utan tvivel kan uppkomma svårighet att så jämnt fördela
målen mellan föredragandena och tjänstgöringen mellan kammarrättsråden,
att förenämnda önskvärda och eftersträvade parallellism alltid
blir till finnandes. Berörda invändning synes dock icke vara av den
beskaffenhet, att den hindrar ifrågavarande anordnings genomförande. Om
nämligen det kammarrättsråd, som före föredragningen granskar vissa
besvärsmål, genom någon anteckning å akten eller i akten inneliggande
förslag till beslut utmärker, att han granskat föredragandens beredning
av målet, och därvid gör de erinringar, vartill han funnit anledning, hava
de i målets avgörande deltagande ledamöterna av kammarrätten dock erforderligt
stöd vid avgörandet i en sådan granskning, även om det kammarrättsråd,
som verkställt nämnda förgranskning, icke själv deltager
i målets slutliga avgörande.

Beredningen av målen synes till främjande av det med reformen avsedda
syftet böra bedrivas efter i huvudsak följande linjer. Målen sorteras
dels länsvis och dels inom varje länsgrupp så, att mål av likartad beskaffenhet
beredas till föredragning i eu följd. Om det vid beredningen
befinnes, att vissa besvär böra ånyo kommuniceras eller att i något mål
utredning bör i visst avseende införskaffas eller att besvärshandlingarna behöva
kompletteras, sker den erforderliga åtgärden efter beslut därom av
det kammarrättsråd, som har att förgranska målet i fråga. (Principiellt
finnes en sådan befogenhet tillagd ledamot enligt § 12 i kammarrättens instruktion,
men erfordras måhända någon omformulering av det där
givna stadgandet.) Avsikten härmed är givetvis att i möjligaste mån
förebygga, att det vid föredragningen av målen uppkommer behov av
målets utställande till ny förklarings avgivande eller dylikt med ty åtföljande
försening av målets slutliga avgörande.

Föredragningen av målen synes böra äga rum så, att mål från samma
län föredragas i en följd, därvid mål av likartad beskaffenhet föredragas
i ett sammanhang. Hava mål från olika län men av likartad beskaffen -

153

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

het sammanförts till en föredragande, skola givetvis dessa mål föredragas
i ett sammanhang. En dylik sa att säga koncentrerad föredragning, vilken
givetvis är av största värde, då man önskar uppnå största möjliga
såväl snabbhet som enhetlighet i avgörandet, synes möjlig att ernå endast
på den ovan föreslagna vägen, att en och samma föredragande föredrar
oavbrutet ett visst antal dagar i följd. Även med en dylik anordning lärer
det icke bliva möjligt att kunna inom ramen av 3—5 dagars föredragning
avgöra alla mål från de län, från vilka ett mera avsevärt antal mål
inkommit. Då det icke heller är lämpligt vare sig att av samma föredragande
kräva regelbundet återkommande föredragning oavbrutet under
längre tid än 3—5 dagar eller lämpligt att på olika föredragande
uppdela likartade mål från samma län, måste målen från de län, som
uppvisa ett större antal mål (ex: Kopparbergs län med över 1,000 besvär
över 1922 års allmänna fastighetstaxering), fördelas till föredragning
under en längre tid med intervaller i föredragningen, intervaller som då
få utfyllas med föredragning av mål från andra län av annan föredragande,
På sätt förut är anmärkt böra tillfälliga jämkningar i den
uppgjorda planen för föredragningen kunna verkställas.

Vid föredragningen böra föreligga av föredragandena utarbetade förslag
till beslut samt i mål, där sådant prövas erforderligt, tabellariska
uppställningar o. d. — på sätt praktiseras i regeringsrätten — varigenom
det blir möjligt för de i avgörandet deltagande ledamöterna att kunna
noggrant följa föredragningen utan att annat än undantagsvis behöva
göra egna anteckningar. Genom en sådan anordning böjr arbetet kunna
väsentligen underlättas, arbetstakten påskyndas och följaktligen arbetsresultatet
ökas. För de fall, då sådana av föredraganden fullständigt utarbetade
uppställningar icke kunna anses erforderliga, böra förefinnas
formulär, så uppställda, att ledamöterna vid föredragningen endast hava
att å vederbörliga ställen ifylla de i målet föreliggande, av de olika instanserna
fastställda värdesiffrorna m. m. för att därefter hava en klar
överblick av läget.

Bestämmelse synes böra meddelas därom, att samtliga ledamöter av avdelningen
för fastighetstaxeringsmål skola vid förefallande behov på kallelse
av presidenten infinna sig till plenum i avdelningen för överläggning
om principfrågor eller eljest.»

Härefter avhandlas i promemorian vissa detaljer rörande avfattande
och expedierande av kammarrättens beslut m. m., på vilka frågor det saknas
anledning att nu närmare ingå. I

I avseende å den förändring i kammarrättens sammansättning, som
skulle erfordras för tillgodoseende av förut angivna önskemål, framhålles
i promemorian, hurusom olika förslag framkommit och fortsattes:

»Sålunda bär med hänsyn till den allt mera ökade balansen av oavgjorda
mål i regeringsrätten därifrån framkastats tanken på att mål angående
fastighetstaxering icke vidare skulle få fullföljas till regeringsrätten
(se andra huvudtiteln 1926 sid. 13), varvid torde hava förutsatts,
att kammarrätten skulle erhålla eu något starkare sammansättning än
som vid handläggning av beskattningsmål nu är förhållandet.

I do yttranden, som avgivits över taxer in gsfö rsl aget (so kammarrättens
utlåtande den 9 januari 1926) hava uppslag till förändring av kam -

Kammarrättens
sammansättning.

154

. Kung1. Mai ds proposition Nr 210

marrättens sammansättning framkommit. Olika länsstyrelser hava sålunda
ifrågasatt, att kammarrätten vid handläggning av fastighetstaxeringsmålen
skulle i en eller annan form förstärkas med personer, som
ägde sakkunskap i avseende ä värdering av fast egendom. Denna tanke
har i viss mån upptagits av kammarrätten, som vidare framhållit, att det
ur synpunkten av ett snabbare slutligt avgörande av förevarande mål
kunde vara lämpligt att låta kammarrätten bliva sista instans i dessa
mål, varvid dock av kammarrättens ställning såsom högsta instans enligt
sakens natur måste följa uppställandet av vissa villkor i avseende på
domstolens sammansättning och beslutförhet i hithörande mål.

Vad först angår den förstärkning av kammarrätten, som skulle betingas
av domstolens ställning såsom sista instans i fastiglietstaxeringsmålen,
så synes denna böra bestå däri, att det förhindras, att lagfarna
ledamöter med lägre ställning än kammarrättsråd få deltaga i avgörandet
av dessa mål.

Beträffande åter den förstärkning av kammarrättens sammansättning,
som betingas av önskemålen att tillföra kammarrätten ökad sakkunskap i
avseende å värdering av fastighet, så sjmas olika vägar kunna väljas för
att nå det åsyftade målet.

Den sakkunskap, som därvid synes eftersträvansvärd, torde böra omfatta
dels — särskilt med hänsyn till de egenartade bestämmelser i avseende
å värdering av skog och skogsmark, som nu gälla och få antagas
komma att i huvudsak bliva oförändrade, samt den stora betj''delse, som
vid fastighetstaxeringarna måste tillmätas ett riktigt värdesättande av
skogsmark och skog — sakkunskap härutinnan, dels en vidsträckt och allsidig
sakkunskap i avseende å värdesättning av fast egendom, såväl jordbruks-
som annan fastighet, samt fastighetsförhållandena i allmänhet inom
landet, dels och om möjligt ortskännedom.

Den avdelning inom kammarrätten, vilken skulle såsom högsta instans
handlägga fastighetstaxeringsmålen, borde ur här angivna sjmpunkter
utgöras av dels lagfarna och dels icke lagfarna ledamöter. Antalet i målens
avgörande deltagande ledamöter synes böra bestämmas till högst
fem. I sådan händelse vinnes i denna del överensstämmelse med t. ex.
regeringsrätten, varförutom ett större antal ledamöter lätt kan verka
Dängande och hindrande vid arbetet.

De lagfarna ledamöternas antal lärer å ena sidan utan tvivel böra utgöra
minst tre, men synes å andra sidan kunna begränsas till denna siffra.
Av dessa ledamöter bör det tillkomma eu att i egenskap av ordförande
leda arbetet å avdelningen. Det vore givetvis av största värde, om ordförandeskapet
kunde övertagas av presidenten i kammarrätten. Därest
emellertid arbetet med målens avgörande skall bedrivas med den intensitet,
som ovan är förutsatt, torde det bliva fullkomligt omöjligt för presidenten
att medhinna skötandet av såväl nämnda ordförandeskap som
de redan nu till presidentämbetet hörande göromålen. Man torde därför
hava att välja mellan att antingen låta presidenten utöva ordföran Skåpet
å förevarande avdelning inom kammarrätten — i vilket fall det torde
bliva erforderligt att förordna ställföreträdare för presidenten under hela
den säkerligen rätt så avsevärda tid, varunder arbetet med fastighetstaxeringsmålens
avgörande pågår — eller förordna ett kammar rättsri»d
till ordförande å avdelningen i fråga. Vilkendera vägen som väl jas, synes
den draga med sig vissa konsekvenser i kostnadsavseende. I det hirra
fallet måste — under förutsättning att ett kammarrättsråd förordnas till
ställföreträdare för presidenten — samma kammarrättsråd befrias från
fullgörande av de till hans ämbete hörande göromålen under den tid lian

155

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

tjänstgör såsom presidentens ställföreträdare samt eventuellt vikarie för
honom förordnas, varjämte det svårligen synes kunna undvikas att, då
kammarrättsråd under så lång tid, som här lärer bliva förhållandet, de
facto tjänstgör såsom president, tillerkänna honom en avlöningsförstärkning
av minst 1,000 kronor för år i form av arvode eller på annat sätt.
Bland de konsekvenser, som en dylik anordning skulle medföra, är emellertid
att märka, att icke presidenten utan hans ställföreträdare komrne
att i egenskap av ordförande leda det synnerligen viktiga arbetet inom
lagavdelningen inom kammarrätten. I det senare fallet åter synes kostnadsfrågan
inskränka sig till att det kammarrättsråd, som förordnas till
ordförande å avdelningen, tillerkännes ett arvode på sätt och till belopp,
som är bestämt för ordförande å division inom hovrätt, eller 500 kronor
för år. Ett dylikt arvode synes fullt befogat med hänsyn till det ansvarsfulla
och även i kvantitativt avseende betydande arbete, som — därest
den förut antydda arbetsplanen genomföres — kommer att vila på ordföranden.
Det kommer nämligen att åligga denne att dels förgranska
omkring 900 mål, dels deltaga i avgörandet av i det närmaste samtliga mål,
som föredragas inom avdelningen, varav följer, att ansvaret för enhetlighet
i avgörandet kommer att särskilt påvila ordföranden, dels leda arbetet
å avdelningen samt tillse, att detsamma bedriv-es i stadgad ordning
och utan onödig tidsutdräkt ävensom att vederbörande tjänstemän fullgöra
sina skyldigheter, såvitt avdelningen angår, dels och jämte vederbörande
kontrollant bära det närmaste ansvaret för justeringen av avdelningens
protokoll.

Det synes undertecknad av ovan anförda skäl böra förordas, att de lagfarna
ledamöterna å avdelningen skola intaga kammarrättsråds ställning,
att en av dem, som tillika förordnas till ordförande, utses av Kungl.
Maj:t, samt afl övriga av presidenten indelas till tjänstgöring å avdelningen
i fråga. Vid förfall för ordföranden synes böra gälla vad för motsvarande
fall är stadgat beträffande Svea hovrätt. Vid förfall för ett av
de till tjänstgöring å avdelningen indelade kammarrättsråden, torde annat
kammarrättsråd böra inkallas.

Enligt instruktionen för kammarrätten må presidenten deltaga i handläggning
aiT mål och ärenden i stället för kammarrättsråd. Därest han
deltager i domstolsarbetet inom avdelningen för fastighetsmål, bör det
givetvis tillkomma honom att i egenskap av ordförande leda förhandlingarna
därstädes.

Om de lagfarna ledamöternas antal bestämmes till tre av fem, återstå
två ledamotsplatsor för icke lagfarna, ledamöter.

Därest en ledamot skulle äga speciell ortskänncdom, torde i varje fall
icke kunna utses flera sådana ledamöter än en ordinarie för varje län (här
nedan benämnd länsrepresentant). Denne skulle givetvis tjänstgöra i
domstolen, då mål frun det län han representerade där handlades. Beträffande
de större länen bleve det kanske icke alltid så lätt att finna cn
länsrepresentant, som ägde sådan ortskännedom rörande hela länd, att
den kunde anses fylla det önskvärda kravet på sakkunskap. Även bortsett
härifrån bleve det säkerligen ej sällan förenat med svårigheter att
finna på området sakkunniga personer, i all synnerhet som länsrepresentanterna
näppeligen torde kunna utses ur kretsen av länsuppskattningsnämndens
ledamöter. Det måste nämligen anses strida mot allmänna
processregler, att en person, som i föregående instans deltagit i måls avgörande,
finge taga befattning med samma mål i högre instans, när denna
såsom kammarrätten är organiserad icke såsom nämnd utan såsom dom -

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

stol. Å andra sidan måste det antagas bliva till avsevärt binder vid personvalet
att icke kunna till länsrepresentant utse en ledamot av länsuppskattningsnämnden,
enär det måste förutsättas, att den bästa sakkunskapen
på ifrågavarande område finnes samlad där. Man torde ep heller
kunna förneka den möjligheten, att det — även med den bästa vilja hos
länsrepresentanten att opartiskt fullgöra sitt uppdrag — kan komma att
inträffa, att orts- och bygdeintressen omedvetet komma att påverka länsrepresentantens
votum på bekostnad av rent sakliga och objektiva rättsgrunder.
»!

I promemorian framhålles vidare, hurusom det ur praktisk synpunkt och
med tanke på arbetets jämna gång, säkerligen mången gång vore till hinder
med en bestämmelse om att länsrepresentant skulle deltaga i handläggningen
av fastighetstaxering smal. Föredragningen av mål från visst
län kunde komma att pågå vissa dagar i sträck, varefter avbrott i föredragningen
måste ske ett större antal dagar. Länsrepresentanten skulle
vid sådant förhållande nödgas göra kanske ett stort antal resor fram
och tillbaka mellan hemorten och Stockholm. Ur statens synpunkt
bleve en .sådan anordning kostsam, men måhända ännu betänkligare
vore, att det säkerligen bleve mycket svårt att från varje län förvärvm
en för ändamålet lämplig person, som vore villig att under kanske en
längre tid vissa dagar infinna sig i Stockholm för deltagande i domstolsarbetet.
Och att den tid, varunder ett dylikt förhållande kunde fortfara,
kunde i vissa fall bliva avsevärd, torde framgå av den omständigheten,
att samtliga mål från ett län — såsom fallet var beträffande Kopparbergs
län efter 1922 års allmänna fastighetstaxering — kunna överstiga tusentalet.

Härefter heter det i promemorian sålunda:

.»På sätt förut anmärkts skulle målen — väl beredda — i regel föredragas
länsvis. Trots den mest noggranna beredning torde det icke kunna
undvikas, att ett eller annat mål rörande taxering av fastighet inom visst
län icke skulle kunna behandlas eller slutligen avgöras i samband med
huvudmassan av målen från samma län. Det bleve onekligen både tyngande
på arbetet och till synes onödigt kostsamt att för handläggning av
måhända ett enda mål nödgas inkalla vederbörande länsrepresentant från
eu kanske långt avlägsen landsända.

En bestämmelse om att länsrepresentant ovillkorligen skall deltaga i
avgörandet av målen skulle även omöjliggöra en sådan anordning av föredragningen,
som avsetts och som vore synnerligen lämplig, nämligen att
likartade mål från olika län skulle föredragas i ett sammanhang.

Det måste slutligen antagas bliva förenat med betydande svårigheter
att kunna inom kammarrätten med någon större noggrannhet beräkna,
när föredragningen av mål från ett visst län skall taga sin början, i all
synnerhet som denna beräkning måste verkställas i så pass god tid, att
vederbörande länsrepresentant får tillfälle att ordna sina privata angelägenheter,
så att han kan den avsedda tiden vistas i Stockholm för deltagande
i domstolsarbetet. Och skulle länsrepresentanten bliva förhindrad
att infinna sig på utsatt tid — något som måste antagas inträffa
desto oftare ju senare han kallas till tjänstgöring — skulle hans uteblivande
komma att utgöra ett väsentligt hinder för arbetets jämna gång.

157

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210

Det torde beträffande honom knappast låta sig göra att föreskriva, att
hans utevaro icke får hindra arbetet med målens handläggning, ty om
hans närvaro vid handläggningen och deltagande vid avgörandet av malen
anses särskilt värdefullt, måste det anses innebära en orättvisa gentemot
de skattskyldiga, att — beroende på rena tillfälligheter — somliga
av dem finge sina mål avgjorda med hans medverkan men andra utan
densamma, I all synnerhet torde detta betraktelsesätt vara befogat, som
länsrepresentantens utevaro i förekommande fall kan antagas bomma att i
regel inträffa just vid föredragningen av de första målen från länet i
fråga, vid vilka måls handläggning hans utevaro givetvis vore att ännu
mera. beklaga än längre fram, då domstolens övriga ledamöter förut fått
tillfälle att taga del av hans allmänna synpunkter.

Ehuru det .särskilt i vissa mål skulle kunna vara av värde, att i .målets
avgörande deltoge eu person med god kännedom om de för länet i fråga
speciella förhållanden, som kunna influera på fastighetsvärdena därstädes,
och tilläventyrs kännedom om den ifrågavarande orten, synas av
ovan anförda skäl så avsevärda hinder möta för tankens genomförande i
praktiken, att man torde nödgas avstå därifrån. Det bör därvid för
övrigt ihågkommas, att en ej oväsentlig del av den sakkunskap, som genom
länsrepresentanten skulle tillföras kammarrätten, kan komma domstolen
till godo på en annan och betydligt enklare väg. Föreskrift kan
nämligen meddelas därom, .att kammarrätten före den 1 april året efter
uppskattningsåret skall tillhandahållas dels en avskrift av det i 23 § 4
stycket i de sakkunnigas förslag till taxering,sfönordning omförmälda
protokoll, dels en avskrift av eller redogörelse för den förberedande utredning
för värdesättning av skogsmark och växande skog, varom talas i
24 § av förslaget, dels avskrifter av berednings- och uppskattningsnämndernas
protokoll (jämför 28 § i förslaget), dels och en redogörelse av landskamreraren
över de principer, som länsuppskattningsnämnden följt vid
fastighetstaxeringen, eventuellt de avvikelser, som skett i principiellt avseende
från av uppskattningsnämnderna g jorda taxeringar (jämför 34
och 36 §§ samt 40 § 3 inom. i förslaget).

Ifrågasättas kunde, om icke en länsrepresentant kunde representera
flera angränsande län med likartade fastighetsförhallanden. De praktiska
olägenheter, som följa med eu anordning, enligt vilken en länsrepresentant
förordnas för varje län, bleve därigenom visserligen delvis men säkerligen
ingalunda helt undanröjda, men å andra sidan bleve den sakkunskap,
länsrepresentanten skulle besitta, givetvis av betydligt mindre värde,
vadan icke heller eu sådan anordning ansetts böra förordas.

Man kunde vidare tänka sig att tillgodose kravet på ortskännedom inom
kammarrätten genom att domstolen tillerkändes befogenhet att i fall av
behov inkalla en länsrepresentant .såsom sakkunnig utan rätt att deltaga i
beslutet. Bortsett från att en .sådan anordning, som skulle kräva vissa
måls förnyade föredragning, skulle verka mycket hindersamt för arbetets
jämna gång och ärendenas skyndsamma behandling, kan det befaras, att
länsrepresentantens medverkan icke finge samma objektiva värde, om han
endast yttrade sig såsom sakkunnig och icke såsom domare. Icke heller
donna utväg synes därför böra anlitas.

De hinder, som sålunda möta för genomförande av en anordning, enligt
vilken en länsrepresentant är bisittare i kammarrätten vid
taxeringsmålens avgörande, ii ro icke i tillnärmelsevis samma grad till
finnandes i fråga om de icke lagfarna ledamöter, som ifrågasatts i syfte

158

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

att tillförsäkra kammarrätten erforderlig- sakkunskap i fråga om värdesättning
av fastighet utan hänsyn tagen till deras ortskännedom. De kunna
visserligen icke komma att äga en sådan ortskännedom, som man kunde
påräkna hos länsrepresentanter, men det torde bliva lättare att för uppdraget
förvärva personer med på en gång allsidig kompetens och förmåga
av bedömande efter objektivt rättvisa grunder.

Vad angår det antal icke lagfarna ledamöter, som bör stå till förfogande
för att inkallas till tjänstgöring, torde följande vara att beakta. Inom
deras krets böra finnas personer, som besitta sakkunskap i fråga om dels
värdering av skogsmark och växande skog ävensom skogsförhållandena i
allmänhet inom landet, dels värdesättning av fast egendom och fastighetsförhållandena
i allmänhet inom landet. Med hänsyn till de olika slagen
av fastigheter höra särskilda sakkunniga finnas att tillgå i avseende å dels
jordbruksfastigheter, dels ock annan fastighet, särskilt bostads- och industrifastigheter.
För att tillgodose här angivna krav torde erfordras ett
antal av sex personer, av vilka två böra vara skogssakkunniga, två sakkunniga
beträffande jordbruksfastigheter samt två sakkunniga i fråga
om annan fastighet.

Ifrågavarande personers sakkunskap hör vara grundad övervägande på
praktisk erfarenhet och mindre med huvudvikten lagd på teoretisk utbildning.

Även andra skäl påkalla, att icke lagfarna ledamöter utses till ett antal
av minst sex. Enligt den ovan antydda arbetsplanen skulle arbetet
med målens avgörande bedrivas oavbrutet vecka efter vecka under omkring
ett och ett halvt års tid med avbrott för endast de tider, då kammarrättsråden
åtnjuta ferier eller inskränkning i tjänstgöringen såsom
vid årsskiftena och påsk. Det är säkerligen omöjligt att för uppdraget
förvärva kvalificerade personer, som äro beredda att oavbrutet under en
så lång tidsperiod ägna hela sin tid och arbetskraft åt domstolsarbetet.

Med hänsyn dels till arbetets formering och dels till de icke lagfarna
ledamöterna synes avbrott i arbetet böra göras vid påsk för tiden från
och med måndagen före till och med lördagen efter påsk eller under tretton
dagar.

Genom att äga tillgång till ett så pass stort antal som sex icke lagfarna
ledamöter skulle det bliva möjligt dels att bereda dem erforderlig ledighet
från domstolsarbetet och dels ock framför allt att i stor utsträckning vid
handläggningen av olika mål inom kammarrätten hava tillgång till två
ledamöter med just den speciella form av sakkunskap, som vid målens
avgörande vore av värde och betydelse. Det måste t. ex. vid avgörandet
av mål rörande taxering av fastigheter i Stockholm eller andra städer,
eller industrisamhällen vara av värde, att i avgörandet deltaga icke lagfarna
personer med sakkunskap rörande bostads- och industrifastigheter,
medan de skogs- och jordbrukssakkunniga ledamöterna böra inkallas till
tjänstgöring företrädesvis vid avgörandet av besvär i fråga om taxering
av sådana fastigheter, där deras sakkunskap kan komma till isin rätt. Det
torde höra tillkomma presidenten att efter samråd med ordföranden å avdelningen
bestämma, vilka icke lagfarna ledamöter som skola inkallas till
tjänstgöring.

Det går givetvis icke an att föreskriva, att vid avgörandet av vissa
mål ledamöter med viss speciell sakkunskap ovillkorligen skola deltaga,
ty i sa fall skulle (Samma olägenheter och hinder för arbetets jämna gång
uppkomma, som inkallandet av länsrepresentanter, enligt vad förut på -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

159

pekats, skalle medföra. Men därest arbetet planlägges på det sätt, för
vilket ovan redogjorts, d. v. s. så att likartade mål föredragas gruppvis
i följd, torde det bliva möjligt att i stort sett ordna så, att i målens avgörande
deltaga sådana icke lagfarna ledamöter, som besitta den därvid
värdefulla speciella sakkunskapen.

Ledamot, varom bär är fråga, synes icke höra äga rätt att utebliva utan
efter av presidenten därtill lämnat medgivande. Vid kortare — till exempelvis
3 eller 4 dagar begränsad ledighet — synes annan icke lagfaren
ledamot icke behöva inkallas. Föreskrift synes därför böra meddelas dels
om vad nyss är sagt och dels därom att nu ifrågavarande mål skola handläggas
av fem ledamöter, så ock av fyra, då dessa äro ense om slutet.

Däreist vid måls handläggning av fyra ledamöter skiljaktig mening yppas,
bör således målets avgörande uppskjutas, så att den femte ledamoten,
d. v. s. i regel den andre icke lagfarne ledamoten, får tillfälle att göra
sina synpunkter gällande i domstolen.

De sålunda föreslagna icke lagfarna ledamöterna torde böra förordnas
av Kungl. Maj:t. Skulle länsrepresentant anises böra vara ledamot i stället
för en av dem eller jämte dem, synes även denne — med hänsyn till
att det är fråga om ledamotskap i en överdomstol — böra förordnas av
Kungl. Maj:t. Beträffande länsrepresentantema synes förslag böra avgivas
av vederbörande länsstyrelse.

De icke lagfarna ledamöterna böra intaga full ledamotsställning å förevarande
avdelning inom kammarrätten, d. v. s. vid fastighetstaxeringsmålens
handläggning och avgörande, och hava således att i egenskap av domare
avlägga domareed.

Enligt det här uppgjorda förslaget skulle alltså en särskild avdelning
av kammarrätten handlägga fastighetstaxeringsmål. Denna avdelning
.skulle utgöras av ordförande, 2 kammarrättsråd och 2 icke lagfarna ledamöter.
»

Handläggningen
av
andra fastighetstaxeringsmål
än förut
är sagt.

»Fastighetstaxeringsmål kunna emellertid även i annan ordning komma
under kammarrättens bedömande, nämligen:

1) genom anlitande av den särskilda besvärsrätt, varom stadgats i 55 §
av taxeringsförslaget;

2) genom besvär över särskild fastighetstaxering enligt 169 och 170 §§
i taxeringsförslaget; samt

3) genom besvär, vari yrkas att -— med tillämpning av kammarrättens
förut meddelade beslut i fråga om taxering av viss fastighet vid allmän
fastighetstaxering — rättelse skall vidtagas i sådan taxering av samma
fastighet, som ägt rum annat år än det första i viss taxeringsperiod, vilka
besvär enligt rådande praxis torde upptagas till prövning av kammarrätten
oberoende av den tid, inom vilken de anförts.

Enligt taxeringsförslaget skulle mål av nyss angivna tre slag icke avgöras
av riksuppskattningsnämnden utan av kammarrätten i hittills gällande
eller praktiserad ordning.

Här ifrågavarande mål måste antagas bliva relativt få till antalet. Vad

I det föregående hava åsyftats endast mål angående besvär över läns,
uppskattningsnämnds beslut i fråga om vid allmän fastighetstaxering
vidtagen taxering av fastighet.

Börande handläggningen av andra fastighetstaxeringsmål yttrar Norrman
följande:

160

Kungl. Maj.ts proposition Nr 210.

särskilt angår de mål, som inbegripas i gruppen 3), bliva desamma dels
— enär restitution av skatt, sedan det vid allmän fastighetstaxering åsätta
taxeringsvärdet blivit nedsatt, enligt inom kammarrätten tillämpad praxis
medgives icke blott för det första året i taxeringsperioden utan även för
de följande åren, under vilka taxeringsvärdet skall oförändrat gälla —
mycket få till antalet dels ock undantagslöst av mycket enkel beskaffenhet,
enär det i dem enligt sakens natur endast är fråga om tillämpning
av ett kammarrättens föregående beslut. Mål, som inbegripas i gruppen
2), torde avse, utom frågor angående misskrivning eller annat förbiseende
vid taxeringen, dels rena rättsfrågor och dels sådana uppskattningisfrågor,
i vilkas avgörande icke lagfarna ''ledamöter ansetts böra deltaga, då det
gällt klagan över länsuppskattningsnämnds beslut rörande taxering av
fastighet vid allmän fastighetstaxering.

Det torde knappast vara lämpligt att av nu ifrågavarande mål bryta ut
en viss grupp och föreskriva, att kammarrätten vid avgörandet av mål,
som tillhöra denna grupp, skall hava en annan sammansättning än den
vid fastighetstaxeringsmål regelmässiga. Man torde hava att välja mellan
antingen att låta alla fastighetstaxeringsmål behandlas på samma
sätt, »om förutsatts komma att äga ram beträffande besvär över länsuppskattningsnämnds
beslut rörande taxering av fastighet vid allmän fastighetstaxering,
eller att föreskriva, att samtliga nu ifrågavarande mål skola
handläggas och avgöras på sätt som gäller om besk åtta i ngsmål i övrigt
inom kammarrätten. I sistnämnda fall synes det dock nödvändigt att i
rättssäkerhetens intresse och ur synpunkten av enhetlighet i avgörandet
bestämma, att dessa mål skola avgöras av eu avdelning, där ledamöterna
hava kammarrättsråds ställning och som om möjligt utgöres av de kammarrättsråd,
vilka deltaga eller senast deltagit i avgörandet av mål rörande
taxering vid allmän fastighetstaxering.

Vilkendera vägen man väljer kommer den att föranleda någon om också
obetydlig rubbning i kammarrättens arbete i övrigt, i det att ledamöternas
indelning till tjänstgöring på de olika avdelningarna inom kammarrätten
måste tillfälligt ändras. Skola de icke lagfarna ledamöterna
inkallas för dessa måls avgörande, uppkommer någon kostnad i anledning
därav. Då ett dylikt inkallande emellertid icke lärer behöva ske
mera än en eller annan gång om året för några dagar, blir kostnaden
mycket oväsentlig.

I valet mellan här angivna vägar har det synts undertecknad bäst och
riktigast att låta alla fastighetstaxeringsmål undergå samma behandling.
Anses så böra förfaras, torde föreskrift höra meddelas därom, att vederbörande
länsstyrelse skall hava avlämnat fastighetstaxeringsmål av nu
ifrågavarande slag till kammarrätten före den 1 april året efter uppskattningsåret
eller, där så icke kan ske, såsom i fråga om besvär enligt 55 och
170 §§ i taxeringsförslaget och besvär, som avses i gruppen 3) här ovan,
inom tre månader efter det att besvären inkommit till länsstyrelsen.»

Bär kammar- I promemorian behandlas härefter huvudfrågan, om kammarrätten hör
TuiTi "stans Afföra sista instans i fastighetstaxeringsmålen och anföres därom följande:
i fastigheta- »I det föregående hava åtskilliga åtgärder ifrågasatts i syfte att vinna
taxerings- snabbare handläggning av fastighetstaxeringsmålen, iså att utfallet av all111
en'' män fastighetstaxering kan bliva slutgiltigt långt tidigare än som nu äT
fallet. Man kan — på sätt förut anmärkts —• hava grundad anledning
förmoda, att, därest berörda åtgärder vidtagas, samtliga mål rörande

161

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

taxering av fast egendom vid allmän fastighetstaxering skola vara slutligt
avgjorda av kammarrätten under hösten andra året efter uppskattningsårets
utgång, många mål givetvis mycket tidigare. Därigenom skulle
en väsentlig förbättring inträda i jämförelse med nuvarande förhållanden,
under vilka ännu vid 1926 års utgång icke samtliga hos kammarrätten
anförda besvär rörande 1922 års allmänna fastighetstaxering blivit av
kammarrätten avgjorda och endast ett mycket ringa antal av de till regeringsrätten
fullföljda målen där avgjorts. Därest regeringsrätten bibehålies
såsom sista instans i dessa mål, kommer emellertid denna vinst av
den föreslagna reformen att i rätt avsevärd man förminskas. Ur denna
synpunkt är det således önskvärt, att kammarrätten göres till sista instans
i dessa mål.

Åtgärden torde därjämte vara i hög grad påkallad av behovet att minska
den redan Sfastighetstaxeringsmålen förutan istarka tillströmningen av
mål till regeringsrätten. Enligt från finansdepartementet lämnad uppgift
hava under år 1926 till departementet för handläggning av regeringsrätten
inkommit 1,186 mål samt av regeringsrätten på föredragning från
samma departement avgjorts 803 mål. I 12 mål hava besvären återkallats.
Antalet till och med utgången av år 1926 till finansdepartementet inkomna
mål rörande taxering av fast egendom vid 1922 års allmänna fastighetstaxering
samt åren 1923—1925 utgjorde tillhopa 578 stycken. Denna
siffra kan emellertid icke vara slutgiltig redan av det skälet, att'' kammarrätten,
som nyss anmärkts, ännu icke avgjort alla där anförda besvär rörande
1922 års taxering. I vad mån antalet kommer att ökas är dock
svårt att avgöra, men det kan antagas komma att uppgå till omkring
800 mål.

Då det ansetts skola vara av intresse att känna, i vad män de hos regeringsrätten
fullföljda besvären röra rättsfrågor eller uppskattningsfrågor,
har inom .finansdepartementet en undersökning verkställts rörande
arten i berörda avseende av de besvär, vilka anförts hos regeringsrätten
rörande taxering av fast egendom vid 1922 års allmänna fastighetstaxering
och följande år i den taxeringsperiod, som började med år 1922.
Såsom nyss anmärkts utgör sammanlagda antalet vid 1926 års utgång
anförda besvär i dylika mål 578. Då i några mål talan förts rörande flera
års taxeringar, har i nedanstående redogörelse för resultatet av nyssnämnda
undersökning vart och ett av dessa mål behandlats såsom lika många
mål som de års taxeringar, varom fråga varit, och har av sådan anledning
antalet besvärsmål där utförts med 609.

Berörda undersökning har givit följande resultat:

Hos regeringsrätten anförda besvär i mål rörande taxering av fast egendom år

1922 och följande år:

Taxeringsår	Mål,	»om innefatta besvär rörande	Summa
rättsfråga Antal \| Procent	uppskattningsfråga
Antal	Procent	Antal	Procent
1922 .................................	87	,8,	378	81.:i	465	100. o
1923 .................................	t;r,	82.5	14	17.5	80	100.o
1924 .................................	29	57.8	19	42.2	45	100. o
1925 .................................	9	60. o	9	40.o	15	100. o
Okänt .............................	1	25,n	3	75.0	4	100.0
Smil in a	189	31.o	420	9:t.o	609	109.o

Bihanq till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. ISO käft. (Sr 210.) 11

3 62

Kungi. Maj:ts proposition Nr 210.

I ovanstående redogörelse liar till gruppen rättsfrågor hänförts mål,
däri talan förts — antingen enbart eller jämte uppskattningsfråga — rörande
fråga, om den såsom fastighet taxerade egendomen utgör fastighet
eller ej, eller om subjektiv skattskyldighet (3 § bevillningsförordningen)
eller objektiv skatteplikt (5 § första, andra och tredje styckena i bevillningsförordningen)
förelegat.

Ehuru, på sätt nyss anmärkts, ytterligare besvär till ett ej oväsentligt
antal kunna förväntas komma att anföras hos regeringsrätten rörande
taxering av fast egendom under år 1922 och andra år i därpå följande
taxeringsperiod, torde ovanstående statistik dock kunna tillmätas ett visst
värde, då densamma får antagas visa åtminstone i stort sett förhållandet
mellan antalet rättsfrågor och antalet uppskattningsfrågor i de fastighetstaxeringsmål,
som dragas under regeringsrättens prövning.

Man torde sålunda med stöd av denna statistik kunna beräkna antalet
av de 1922 års allmänna fastighetstaxering berörande besvär, som innefatta
talan i en rättsfråga av nyss angivet slag, till omkring en femtedel
av hela antalet besvärsmål. Procentuellt synes antalet dylika mål vara
betydligt högre för de följande åren i taxeringsperioden, tydligen beroende
på den omständigheten, att de skattskyldiga, när det gäller en uppskattningsfråga,
i regel anföra besvär i laga tid endast över den allmänna
fastighetstaxeringen men, när det gäller en rättsfråga, oftare eller måhända
alltid klaga särskilt angående varje års i taxeringsperioden taxering.

Det torde emellertid knappast vara troligt att — under förutsättning av
i stort sett oförändrad lagstiftning på fastighetsbeskattningens område —
antalet hos regeringsrätten anförda besvär rörande dylika rättsfrågor
vid taxering av fastighet blir förhållandevis lika stort i framtiden. Man
måste nämligen ihågkomma, att det år 1920 genomfördes vittgående ändringar
i lagstiftningen i fråga om den objektiva skatteplikten, och det
är därför naturligt, att det under de närmaste åren därefter uppstått en
starkare tillströmning till den högsta instansen av mål rörande dessa
frågor.

Föreliggande spörsmål bör emellertid i främsta rummet bedömas ur synpunkten,
om det med hänsyn till rättssäkerheten kan var tillräckligt med
kammarrätten såsom enda instans över nämnderna.

I fråga härom har kammarrätten i sitt förut åberopade utlåtande över
taxeringssakkunnigas förslag yttrat i huvudsak följande: Från de sakkunnigas
synpunkt i fråga om behovet av en eller två överinstanser kunde
några berättigade invändningar icke gärna göras mot att låta kammarrätten
bliva sista instans i fastighetstaxeringsmålen. Intresset av tillgång
till regeringsrätten såsom högsta instans skulle förnämligast ligga i möjligheten
att få föreliggande rättsfrågor prövade ännu en gång. I betraktande
av det ej heller av kammarrätten — lika litet som av taxeringssakkunniga
— bestridda förhållandet, att i fastighetstaxeringsmålen uppskattningsfrågorna
vore de vanligaste och praktiskt mest betydelsefulla
och att de juridiska tvistepunkterna där spelade en mera underordnad
roll än t. ex. i inkomsttaxeringsmålen, torde det dock få anses tillräckligt
sörjt för ett noggrant och tillförlitligt slutbedömande av dylika spörsmål
inom fastighetstaxeringen genom den insikt och erfarenhet, som borde
förutsättas samlad i kammarrätten, och detta så inycket hellre som av
kammarrättens ställning såsom högsta instans enligt sakens natur måste
följa uppställandet av vissa villkor i avseende på domstolens sammansättning
och beslutförhet i hithörande mål. I detta hänseende borde för be -

163

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

slutförhet uppställas kravet, att i avgörandet deltoge tre ledamöter, samtliga
med ställning som kammarrättsråd, vartill tilläventyrs komme vederbörande
— av kammarrätten ifrågasatt — länsrepresentant. Därjämte
finge föreskrifter givetvis lämnas till förekommande av stridiga beslut i
principfrågor o. s. v.

Vad angår de fastighetstaxeringsmål, där tvistefrågan icke är av juridisk
utan uppskattningsnatur, måste vederbörande nämnder anses äga
full kompetens för målens avgörande. De av kammarrätten uppställda
villkoren för reformens genomförande synas vara uppfyllda, vad nyssnämnda
mål beträffar, därest arbetet med fastighetstaxeringsmålens avgörande
inom kammarrätten ordnas efter i huvudsak de linjer, som i det
föregående angivits, samt kammarrätten erhåller den sammansättning,
som där föreslagits. Det måste vid sådant förhållande enligt undertecknads
mening anses fullt tillräckligt med kammarrätten såsom enda överinstans
i mål rörande uppskattningsfrågor.

Beträffande de fastighetstaxeringsmål, i vilka tvistefrågan är av juridisk
art, ställer sig saken något annorlunda. Nämnderna kunna icke anses
i dessa eller åtminstone icke i alla dessa frågor besitta full kompetens
eller obestridd auktoritet, Om kammarrätten göres till sista instans i dessa
mål, komma de att handläggas av allenast en myndighet med domstols
kompetens och organisation. Visserligen äro rättsfrågorna hos kammarrätten
relativt mycket fåtaliga i förhållande till uppskattningsfrågorna
och visserligen kunna de förra, åtminstone för det stora flertalet skattskyldiga,
anses praktiskt mindre betydelsefulla än de senare, men å andra
sidan blir enligt sakens natur ett avgörande i rättsfrågor på ett helt annat
sätt bindande för framtiden — låt vara att beslutet formellt endast avser
det föreliggande taxeringsåret — än avgörandet i omdömesfrågor sådana
som uppskattningsfrågorna. Den omständigheten, att inom kammarrätten
två icke lagfarna ledamöter skola deltaga i avgörandet av fastighetstaxeringsmål,
något som utgör en särskild styrka med avseende å uppskattningsfrågorna,
kan ingalunda tillmätas samma värde med avseende
å rättsfrågorna, utan får snarare anses utgöra ett hinder för att låta kammarrätten
såsom sista instans avgöra rättsfrågorna.

Även om man kan våga räkna med att före nästa allmänna fastighetstaxering
regeringsrätten kan hinna att meddela beslut i flertalet mål rörande
rättsfrågor, så att vägledande prejudikat då komma att föreligga i
en hel del fall. kan det dock icke gälla alla frågor av rättsligt oklar innebörd.
Nya tvistefrågor kunna uppkomma, särskilt om lagstiftningen i en
eller annan del ändras. Ur rent principiell synpunkt torde det därför vara
att förorda, att de i fastighetstaxeringarna ingående rättsfrågorna fortfarande
kunna dragas under regeringsrättens prövning.

Vid sådant förhållande uppstår spörsmålet om vilka frågor böra i nu
förevarande avseende hänföras till rättsfrågor samt om eller i vad män ett
dylikt särskiljande av rätts- och uppskattningsfrågor kan utan mera avsevärda
olägenheter praktiskt genomföras.

Därest begreppet rättsfrågor fattas så pass snävt som skett vid upprättandet
av den statistik, för vilken redogörelse nyss lämnats, torde man
icke kunna göra gällande, att alla i fastighetstaxeringar ingående rättsfrågor
bliva därunder inbegripna. Även andra frågor än de där såsom
rättsfrågor betecknade måste sägas till en ej oväsentlig del innefatta
spörsmål av juridisk art.

164

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

Sålunda lärer frågan, om en fastighet bör taxeras såsom jordbruksfastighet
eller såsom annan fastighet, åtminstone formellt vara avo ^
vägande juridisk art. Samtidigt är detta emellertid en fråga, vid vars
avgörande det är av största värde att aga tillgång till det pa prakt .sk
erfarenhet grundade omdöme, som måste forutsattas komma att finna
hos nämnderna och de icke lagfarna ledamöterna av kammarratten,
dvlik fråga har därjämte lätt i sitt följe en ren uppskattnmgsfiaga. Om
nkmligen domstolen förklarar, att t. ex. eu fastighet som taxerats såsom
jordbruksfastighet, bort taxeras såsom annan fastighet, torde i re^el eu
omvärdering bliva följden. Därest frågan skulle kunna dragas under regeringsrättens
prövning, lärer det vid sådan utgång av besvären, som ny .

nämnts, bliva nödvändigt, att målet återförvisas till kammarr-atten såsom
högsta instans i uppskattningsfrågor for ny vardesattnmg av fastigh .

Ungefär enahanda synpunkter torde kunna anlaggas pa fragan o

stämmandet av taxeringsenhet. ..i

I vissa andra frågor, exempelvrs om asattande av särskilda värden sa
som tomt- och industrivärde, och särskilt i fråga om värdering av skogsmark
och skog äro rätts- och uppskattningsfrågorna sa rnvavda i varandra,
att ett särskiljande knappast låter sig gorå. Beträffande dem törel
dock i regel gälla, antingen att uppskattnmgsfragan framstå!- såsom dm
primära eller att i varje fall lekmannaomdömet hor hava ett väsentligt
inflvtande på frågornas avgörande.

Här berörda frågor synas följaktligen höra hänföras under begrepp»?
uppskattningsfrågor. Såsom rättsfrågor höra däremot behandlas — pa
•sätt som skett vid uppgörandet av statistiken — fragan, viss egendom
är att i beskattningsavseende anse såsom fastighet eller ej samt om subjektiv
skattskyldighet eller objektiv skatteplikt förelegat. Till gruppen rättsfrågor
synes även höra hänföras den för övrigt mycket sällan uppkommande
frågan om i vilken kommun en viss fastighet ar belägen, vilken

fråga måste anses vara av rent juridisk art. ,

Begränsas rätten att klaga hos regeringsrätten till sistnämnda fyia slag
av frågor, torde förberörda olägenheter, som skulle vidlåda ett system, enligt
vilket vissa andra rättsfrågor finge underställas regeringsrättens
prövning, endast i mindre grad göra sig gällande.

Sålunda torde det vara möjligt att klart utmarka. beträffande vilkz
frågor klagorätt skulle finnas, såväl lagtekniskt som vid meddelandet av

kammarrättens besvärshänvisningar.

Den olägenheten torde emellertid vidlåda aven nu förevarande anor.''!-niu" att en återförvisning av mål till kammarrätten för ny värdesätt -ning kan erfordras. Om nämligen nämnderna förklarat, att fastighetsskatt
skall utgå för viss fastighet av någon av de kategorier, som nu an„iv,
as i 5 § d)—i) bevillningsförordningen, samt kammarratten e.i gjort
ändring häri, men regeringsrätten finner, att fastighetsskatt, bort utgå
endast för viss del av taxeringsvärdet, kan eu återförvisning av målet
till kammarrätten erfordras för verkställande av den fördelning av
taxeringsvärdet, som påkallas av regeringsrättens beslut. Detsamma torde
kunna bliva förhållandet, därest regeringsrätten med ändring av föregående
instansers beslut förklarar, att viss del av en taxeringsenhet ar belägen
inom annan kommun än Övriga delar av samma taxeringsenhet.

Den väsentligaste olägenheten med en anordning, enligt vilken klagan
fåi* föras hos regeringsrätten rörande vissa rättsfrågor, synes dock vara
den att regeringsrätten därigenom kommer att fortfarande betungas med
ett ''antal fastighetstaxeringsmål. Detta skäl synes emellertid knappast

165

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

få vara av avgörande betydelse, i all synnerhet som av förut anförda skäl
antalet dylika amål icke kan antagas för framtiden, under förutsättning
av i stort sett oförändrad lagstiftning på hithörande område, bliva alltför
stort

På grund av det anförda anser sig undertecknad böra föreslå, att kammarrätten
blir sista instans i fastighetstaxering smal; dock att talan over
kammarrättens beslut må fullföljas hos regeringsrätten,

1) då fråga är, om viss egendom i beskattningsavseende är att hänföra
till fastighet eller ej;

2) i fråga om subjektiv skattskyldighet;

3) i fråga om objektiv skatteplikt; samt

4) rörande frågan, om i vilken kommun viss taxerad fastighet ar belägen.
„ , , ,

Därest hinder skulle befinnas föreligga för genomförande av en sådan
anordning, enligt vilken talan skulle kunna fullföljas rörande vissa frågor,
synes i valet mellan att låta regeringsrätten eller kammarrätten utgöra
sista instans i alla fastighetstaxeringsmål det senare alternativet
vara att föredraga. För eu sådan lösning talar såväl den omständigheten,
att endast under denna förutsättning utfallet av allmän fastighetstaxering
kan bliva slutgiltigt inom de närmaste åren samt att uppskattnmgsfrågorna
— beträffande vilka kammarrätten utan tvekan synes böra utgöra
sista instans—äro, såsom kammarrätten i sitt utlåtande ö\ er taxeringssakkunnigas
förslag yttrat, de vanligaste och praktiskt mest betydelsefulla
som även att det lärer vara av största vikt att i möjligaste mån
nedbringa regeringsrättens arbetsbörda.

Om det visserligen icke skulle anses föreligga hinder för ett sådant särskiljande
av rätts- och uppskattningsfrågor, som ovan ifrågasatts, men
det dock, särskilt med hänsyn till regeringsrättens arbetsbalans, skulle
anses nödvändigt att låta kammarrätten utgöra sista instans även beträffande
rättsfrågorna, torde inom kammarrätten dessa frågor böra avgöras
endast av de lagfarna ledamöterna. En dylik anordning skulle visserligen
föranleda, att somliga mal maste föredragas tva gånger, när nämligen
i dem förelåge en uppskattningsfråga jämte eller såsom följd av
rättsfrågan. Denna olägenhet kan dock icke anses såsom mera väsentlig
och är i varje fall mindre än att i motsvarande fall — därest1 regeringsrätten
blir högsta instans i rättsfrågor — målen måste återförvisas till
kammarrätten.»

Norrman övergår härefter till frågan om organisationens återverkningar
på kammarrättens arbete i övrigt och yttrar därvid följande:

»En organisation av här antytt slag kan givetvis icke genomföras utan
att inverka på kammarrättens arbete även i andra avseenden än förut
berörda.

Kammarrätten utgöres för närvarande av presidenten, 17 kammarrättsråd
och 9 assessorer (bland vilka sistnämnda då inbegripas 2 tjänstemän
å överflyttningsstat). Kammarrättsråden och assessorerna äro indelade
till tjänstgöring å sex avdelningar, varvid 4 kammarrättsråd och 2 assessorer
erfordras för arbetet å eu av avdelningarna (den s. k. sjätte avdelningen).

Enligt den i det föregående antydda arbetsplanen skulle för arbetet å
den avdelning, som skulle handlägga fastighetstaxeringsmålen, erfordras

Organisationens
återverkningar
på
kammarrättens
arbete
i övrigt.

166

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

4 kammarrättsråd och 4 av kammarrättens assessorer. Efter frånräknande
av dem samt de för tjänstgöring å sjätte avdelningen indelade 4 kammarrättsråden
och 2 assessorerna skulle till fullgörande av kammarrättens arbete
i övrigt återstå 1) kammarrättsråd" och 3 assessorer eller tillhopa 12
ledamöter.

Dessa 12 ledamöter skulle kunna indelas å tre 4-mans avdelningar med
tre kammarrättsråd och en assessor å varje avdelning.

För närvarande äger föredragning i kammarrätten rum — utom av
ledamöterna och advokatfiskalen — dels av två sådana extra föredragande,
som avses i kungl. hrevet den 1 juni 1923, och dels av sekreteraren,
alla tre utan egen rösträtt vid målens avgörande. Var och en av de
extra föredragandena föredrager 2 V, timmar i veckan å två 4-mans avdelningar.
Advokatfiskalen och sekreteraren föredraga, den förre med
ledamots ställning, två timmar och sekreteraren ep timme i veckan å eu
4-mans avdelning, vilken avdelning utgör stommen i den s. k. lagavdelningen
inom kammarrätten, varjämte advokatfiskalen föredrager en timme
i veckan å den s. k. sjätte avdelningen.

Den s. k. sjätte avdelningen torde icke kunna betungas med ytterligare
föredragning av någon av nu nämnda föredragande, och någon föredragning
av dem kan givetvis icke förekomma å avdelningen för fastighetstaxeringsmål.
Om det utöver nyssnämnda båda avdelningar endast skulle
finnas tre 4-mans avdelningar i kammarrätten under den tid, varunder
arbetet med fastighetstaxeringsmålens avgörande i full utsträckning pågår
eller från och med den 1 maj året efter uppskattningsåret, torde det
icke vara möjligt att under samma tid låta mera än en extra föredragande
tjänstgöra. Det måste nämligen bliva alltför betungande för ledamöterna,
vilka hava att kontrollera de extra föredragandenas föredragningar,
om var och en av de extra föredragande indelades till föredragning
under 4 ij2 timmar å var sin avdelning.

Det torde icke kunna ifrågasättas att under den tid av 18 månader,
som beräknats åtgå för fastighetstaxeringsmålens avgörande, indraga den
andre extra föredraganden. Hans arbetskraft kan emellertid utan någon
nämnvärd kostnadsökning tillgodogöras kammarrätten genom att lian
under angivna tid erhåller ledamots ställning såsom assessor.

Emellertid måste den omständigheten, att 8 av kammarrättens nuvarande
ledamöter för en tid av omkring 18 månader avdelas till arbete uteslutande
med fastighetstaxeringsmålens avgörande, komma att verka i
viss mån försenande å avgörandet av övriga till kammarrättens arbetsområde
hörande mål. Visserligen har det förutsatts, att arbetet iskall ordnas
å avdelningen för fastighetstaxeringsmål på sådant sätt, att dels antalet
föredragningstimmar per vecka blir betydligt större än å övriga avdelningar
och dels även arbetsprodukten genom planmässighet och koncentration
i arbetet blir större. Men dels komma enligt planen nyssnämnda
8 ledamöter att under i medeltal tre månader helt befrias från föredragning
och dels bortgår en timmes föredragning per vecka, därest en
extra föredragande, som nu föredrar 4 V„ timmar i veckan, blir assessor
och såsom sådan får 3 V» timmars föredragning i veckan.

Det torde vid sådant förhållande vara nödvändigt att tillfälligt under
den tid, varunder arbetet med fastighetstaxeringsmålens avgörande pågår,
något öka antalet ledamöter i kammarrätten, enär det som sagt
eljest kan befaras, att avgörandet av övriga mål försenas och den nu pågående
minskningen av balansen oavgjorda mål kommer att helt eller

167

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

delvis upphöra. Enligt verkställda beräkningar synes emellertid nämnda
ökning kunna begränsas till 2 ledamöter, vilka synas böra erhålla
assessors ställning.

Under bär angivna förutsättningar skulle för fullgörande av det kammarrättens
arbete i övrigt, varom nyss talats, finnas att tillgå 9 kammarrättsråd
och 6 assessorer eller å envar av tre avdelningar 3 kammar -rättsråd och 2 assessorer.

Här nämnda relation mellan antalet kammarrättsråd och antalet assessorer
måste likväl anses innebära en uppenbar disproportion. Denna bleve
för övrigt säkerligen i verkligheten ännu större, i det att i händelse av
förfall för något av de till tjänstgöring å avdelningen för fastighetstaxe=
ringsmål eller den s. k. sjätte avdelningen indelade kammarrättsråden deras
platser måste besättas med kammarrättsråd, som indelats till tjänstgöring
å övriga avdelningar, varjämte givetvis även för dessa hinder
för tjänstgöring kan inträffa.

Därtill kommer, att i handläggningen av mål, som angå tillämpning av
lagen om fattigvården, lagen om samhällets barnavård, mantalsskrivningsförordningen
eller förordningen angående kyrkoböckers förande, skola enligt
instruktionen för kammarrätten deltaga minst två kammarrättsråd.
Den redan nu inom kammarrätten mycket kännbara bristen på kammarrättsråd
föranleder emellertid ej sällan, att den dömande avdelningen icke
är så sammansatt, att mål av nyss angivna slag kunna handläggas, utan
måste föredragningen av här angivna mål å en eller annan avdelning tidvis
ligga fullständigt nere. Sistnämnda olägenhet kan befaras bliva mycket
kännbar, därest ledamöterna å tre avdelningar komma att utgöras av
3 kammarrättsråd och 2 assessorer.

Det synes vid här angivna förhållanden nödvändigt att utbyta en av
kammarrättens nuvarande assessorer mot ett kammarrättsråd å ordinarie
stat. Denna åtgärd är emellertid såsom nyss antytts ingalunda betingad
enbart eller ens i främsta rummet av ifrågavarande reforms genomförande
och bör givetvis vidtagas endast under förutsättning att behovet av detta
kammarrättsråd kan påräknas föreligga även efter det att kammarrättens
balans av oavgjorda mål avarbetats — något varpå det saknas anledning
att i detta sammanhang närmare ingå.

Av de notarier eller amanuenser, vilka nu äro indelade till tjänstgöring
hos de kammarrättsråd och assessorer, som kunna komma att deltaga i arbetet
med fastighetstaxeringsmålens avgörande, torde alla, på sätt ovan
förutsatts, erfordras för biträde åt de särskilda föredragandena och protokollsföring
å avdelningen i fråga, vadan reformen icke kan antagas komma
att medföra några verkningar i avseende å dem.

Såsom biträden åt de 3 nya assessorerna erfordras 3 amanuenser med
halv dags tjänstgöring.

Därest, på sätt beräknats, mål till ett antal av omkring 3,600 komma att
från länsstyrelserna insändas till kammarrätten under de tre första månaderna
under året efter det, då allmän fastighetstaxering ägt ruin, torde
någon extra arbetskraft erfordras1 å kammarrättens aktuariekontor för att
biträda vid diarieföringen av målen.

Till frågan om de kostnader, som föranledas av nu ifrågasatta tillfälliga
utökning av arbetskrafterna inom kammarrätten, återkommer undertecknad
i det följande.

Under de säkerligen mycket kortvariga perioder, då avdelningen för fastiglietstaxeringsmål
behöver sammanträda för avgörande av andra mål

168

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 210.

Kostnads frågor.

än dem, som avse besvär över länsuppskattningsnämnds beslut, torde icke
erfordras någon förstärkning av arbetskrafterna inom kammarrätten.
Icke heller lärer någon särskild ordförande behöva förordnas, då ordförandeskapet
vid dessa tillfällen synes kunna utövas av presidenten.

I övrigt förtjänar erinras därom, att ett särskilt diarium torde behöva
uppläggas för fastighetstaxeringsmålen. Därest kammarrätten blir sista
instans i fastighetstaxeringsmål beträffande rättsfrågorna, synes behov
uppkomma av eu årsbok för nämnda mål.

Förestående redogörelse för återverkningarna av reformen å kammarrättens
arbete i övrigt är såsom även anmärkts grundad på den förutsättningen,
att för arbetet å avdelningen för fastighetstaxeringsmål behöva avdelas
4 kammarrättsråd och 4 assessorer. Om och i den mån en minskning
i antalet för nämnda avdelning erforderliga ledamöter och övriga tjänstemän
kan vid reformens genomförande i praktiken vidtagas, har detta givetvis
motsvarande återverkan vid ordnandet av kammarrättens arbete i övrigt,
så att till äventyrs ett mindre antal nya ledamöter och amanuenser
kan komma att påkallas. Ett exakt angivande av behovet av arbetskrafter
kan emellertid icke förekomma förrän efter utgången av det år, då allmän
fastighetstaxering ägt rum.»

I fråga om de kostnader, som föranledas av reformen, auföres i promemorian
följande:

»De icke lagfarna ledamöterna av kammarrätten böra givetvis åtnjuta
en avlöning, som utgör ersättning för hel arbetsdag. Ersättningen synes
lämpligen böra utgå i form av arvode, förslagsvis uppgående till 32 kronor,
för tjänstgöringsdag. Ersättning bör därvid utgå jämväl för dagar utan
tjänstgöringsskyldighet, som infalla under tid, varunder ledamot inkallats
till tjänstgöring, dock icke för de tretton dagar vid påsk, som i det föregående
förutsatts skola bliva tjänstefria. Vid ledighet utgår icke arvodet.
Under antagande att arbetet med fastighetstaxeringsmålens avgörande
kommer att omfatta 44 veckor, skulle således den totala kostnaden för arvoden
till ifrågavarande ledamöter kunna beräknas för varje allmän fastighetstaxering
till omkring 20,000 kronor.

Under antagande att de icke lagfarna ledamöterna behöva inkallas under
tillhopa 25 dagar för avgörande av mål, som angå taxering av fastighet under
andra år än det första i viss taxeringsperiod, eller besvär, som anförts
jämlikt 55 § taxeringsförslaget, torde kostnaden härför få beräknas till
1,600 kronor.

Givetvis skulle ifrågavarande ledamöter äga att för inställelsen i Stockholm,
om de äro bosatta å annan ort, åtnjuta rese- och traktamentsersättning.
De torde därvid komma att hänföras till samma rese- och traktamentsklass
i gällande resereglemente som kammarrättsråd. Det lärer
emellertid ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelse
härom.

Till ordföranden å avdelningen för fastighetstaxeringsmål skulle — enligt
vad förut ifrågasatts — utgå arvode efter 500 kronor för år räknat.
Detta arvode synes böra utgå oavbrutet från och med den dag, som bestämmes
i förordnandet, till och med den dag, då protokollet för avdelningens
sista sammanträde blivit justerat. Under antagande att arbetet efter
varje allmän fastighetstaxering kommer att pågå omkring ett och ett halvt
år, får för detta ändamål beräknas ett belopp av 750 kronor.

Därest, på sätt förut ifrågasatts, antalet assessorer ökas under den tid,

169

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

då arbetet med fastighetstaxeringsmålens avgörande pågår, torde därav
följande kostnader, beräknade för ett och ett halvt år, böra för varje allmän
fastighetstaxering beräknas sålunda:

Utbytet av en extra föredragande med en lön av 7,212 kronor mot en
assessor med en lön av, 8,580 kronor föranleder en kostnadsökning av 2,052
kronor.

Lönen till två nya assessorer under angiven tid uppgår efter 8,580 kronor
för år till 25,740 kronor.

Då lönen för en amanuens med halv dags tjänstgöring utgör 2,298 kronor
för år, skulle kostnaden för 3 dylika i det föregående ifrågasatta amanuenser
för en tid av ett och ett halvt år uppgå till 10,341 kronor.

Det sammanlagda beloppet av de kostnader, som vid varje allmän fastighetstaxering
föranledas av ifrågavarande reforms återverkningar i avseende
å kammarrättens behov av ökade arbetskrafter, torde således kunna
beräknas till i runt tal 38,000 kronor, oavsett dyrtidstillägg.

Därtill kommer kostnaden för utbyte av en assessor mot ett kammarrättsråd
å stat eller 1,920 kronor för år, vilken kostnad emellertid icke såsom
förut anmärkts får anses närmast föranledd av nu ifrågavarande reform.

Därest arbetet med fastighetstaxeringsmålens avgörande kommer att bedrivas
med den intensitet, som ovan förutsatts, samt om en sådan tillfällig förstärkning
av arbetskrafterna å kammarrättens aktuariekontor, som ovan
antytts, blir erforderlig, kommer givetvis att härav föranledas en sådan
tillfällig ökning i kammarrättens utgifter för renskrivning samt för skrivmaterialier
och expenser m. m., att kammarrättens anslag till renskrivningskostnad
ävensom andel av det å sjunde huvudtiteln uppförda ordinarie
anslaget till skrivmaterialier och expenser m. m. icke bliva tillräckliga
under den tid arbetet å avdelningen för fastighetstaxeringsmål pågår.
Tilläventyrs kan även tänkas uppstå behov av någon tillfällig förstärkning
i kammarrättens vaktpersonal under nämnda tid. Medel komma jämväl
att erfordras till avlönande av vikarie för assessor under sådan partiell
ledighet, som förut ifrågasatts bliva erforderlig vid vissa tillfällen.
Det synes fördenskull efter särskild framställning i ämnet hos Kungl.
Maj:t böra beredas kammarrätten ersättning för de ökade utgifter i nyss
angivna hänseenden, som kunna komma att uppstå.

Samtliga här berörda utgifter — med undantag av kostnaden för utbyte
av en assessor mot ett kammarrättsråd å stat — synas vara att jämställa
med sådana kostnader för taxeringsarbetet, som avhandlas i 238 § av taxeringsförslaget.
Täckning för desamma torde fördenskull böra utgå på sätt
och i den ordning, som där stadgas. En dylik anordning måste dels anses
vara av sakliga skäl starkt motiverad och dels även ur praktiska synpunkter
lämplig. Statsmakterna befrias nämligen i så fall från att för ett eller
annat år vidtaga tillfälliga ändringar i beloppet av de till kammarrätten
anslagna medlen. En särskild anledning att förfara på nyss föreslaget sätt
synes föreligga därutinnan, att varje som helst beräkning av anslagsbeloppets
storlek är ytterst vansklig före utgången av uppskattningsåret vid allmän
fastighetstaxering och samtidigt därmed tiden för anförande av besvär
hos kammarrätten. Det är nämligen dessförinnan omöjligt att med
någon grad av visshet beräkna den tid, och de arbetskrafter, som erfordras
för målens avgörande, eller de arbetskrafter, som kunna behövas till förstärkning
av kammarrättens ordinarie arbetskrafter.

I sammanhang härmed torde böra erinras därom, att av kammarrätten

170

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

nu disponerade lokaler otvivelaktigt bliva otillräckliga under den tid, varunder
arbetet å avdelningen för fastighetstaxeringsmål pågår. Kammarrättens
ledamöter och assessorer äro nu i fullkomlig avsaknad av rum, där
beredning eller kontroll-läsning av mål ostört kan äga rum, utan sker allt
sådant arbete i liemraen. Ett dylikt förhållande torde dock icke kunna
fortgå, därest arbetet skall bedrivas i den form, som förut antytts, om det
t. ex. kommer att åligga en ledamot eller assessor att under en så pass begränsad
tid som omkring tre och en halv månader till föredragning bereda
omkring 900 mål. Något närmare förslag i ämnet är givetvis för tidigt att
framlägga.»

Formen för
meddelandet
av de i ämnet
erforderliga
bestämmelserna.

Vad slutligen beträffar formen för meddelandet av de i ämnet erforderliga
bestämmelserna göres i promemorian följande uttalande:

»Av de föreskrifter, som erfordras för reglering av förhållandena på nu
avhandlade område, synas endast de grundläggande bestämmelserna böra
hava sin plats i taxeringsförordningen. Där torde böra stadgas, att besvär
över taxering av fastighet vid allmän fastighetstaxering skola anföras hos
kammarrätten; att kammarrätten vid målens avgörande skall bestå av
fem ledamöter, därav 3 ordinarie ledamöter och 2 icke lagfarna ledamöter;
att av kammarrättsråden en tillika skall vara ordförande, utsedd av Kungl.
Maj:t; att av de icke lagfarna ledamöterna, vilka till ett antal av sex förordnas
av Kungl. Maj:t, två skola vara sakkunniga i fråga om värdering av
skogsmark och växande skog samt i övrigt väl förtrogna med skogsförhållandena
i landet samt fyra sakkunniga i fråga om värdering av fastighet
samt i övrigt väl förtrogna med fastighetsförhållandena i landet, varvid
två böra äga särskild sakkunskap i fråga om jordbruksfastighet och två
i fråga om annan fastighet; att kammarrätten är domför, om fyra ledamöter
deltaga i handläggningen av målen, därest dessa äro ense om slutet;
att kammarrätten utgör sista instans i alla fastighetstaxeringsmål med
undantag av dem, i vilka tvistefrågan kan hänföras till någon av förut angivna
fyra grupper av frågor av rättslig natur; att, då part icke är berättigad
till fullföljd av talan mot kammarrättens beslut, detta skall i beslutet
tillkännagivas; att mot kammarrättens beslut härutinnan talan ej må
föras; att de icke lagfarna ledamöterna skola åtnjuta ersättning i den ordning
och med de belopp, som förut angivits; samt att av reformens genomförande
föranledda utgifter skola — på sätt förut är anmärkt — täckas av
statsmedel såsom övriga kostnader för taxeringsarbetet. Härjämte bör
taxeringsförordningen innehålla dels en bestämmelse om att Kungl. Maj:t
äger utfärda närmare föreskrifter angående ordnandet av kammarrättens
arbete med fastighetstaxeringsmålens avgörande och därmed sammanhängande
frågor och dels stadganden om att förut omnämnda protokoll och
redogörelser rörande taxeringsarbetet hos nämnderna skola insändas till
kammarrätten före den 1 april året efter uppskattningsåret samt att hesvärsmålen
skola dit insändas före den 1 april efter besvärstidens utgång
eller, i vissa fall, inom tre månader efter det besvären inkommit till länsstyrelsen.

Nyssnämnda närmare föreskrifter äro av enahanda slag som de, vilka
återfinnas i instruktionen för kammarrätten, och torde därför böra där inarbetas,
därest det icke av praktiska skäl befinnes lämpligare att meddela
dem i en särskild stadga med begränsad giltighetstid. Bestämmelserna i
fråga kunna nämligen tänkas i viss mån bliva beroende av målens antal
och andra för olika allmänna fastighetstaxeringar växlande omständig -

171

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

heter. Erforderliga bestämmelser skulle i nu antydd ordning givas om
inkallande av de icke lagfarna ledamöterna, om ledighet för dem, om målens
beredning och föredragning, om särskilda föredragande och om tid
för sammanträden m. in.»

Sedan kammarrätten anmodats att i den ordning, som § 8 mom. 2 av
instruktionen för ämbetsverket stadgar, avgiva utlåtande över Norrmans förenämnda
promemoria, i vad densamma avsåge förslag till vissa ändringar
i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering, har kammarrätten den 26 januari 1927 avgivit sådant
utlåtande.

I sagda utlåtande utlåter sig kammarrätten sålunda:

»Den remitterade promemorian avser åtgärder i syfte att mål angående
taxering av fastighet skola kunna slutligt avgöras hastigare än för närvarande
är möjligt. För ändamålet föreslås i främsta rummet, att kammarrättens
utslag i dylika mål icke skola få överklagas, åtminstone icke
vad angår uppskattningsfrågor, men därjämte påyrkas vissa anordningar
för påskyndande av dessa måls avgörande i kammarrätten. För att kammarrätten
skall bliva sista instans i fastighetstaxeringsmål — vare
sig i allmänhet eller beträffande uppskattningsfrågorna — kräves i
promemorian viss förstärkning i avseende å kammarrättens sammansättning
vid handläggningen av fastighetstaxeringsmål. I det förevarande
ämnet är emellertid att beakta ytterligare en viktig omständighet, nämligen
angelägenheten av att kammarrättens övriga arbetsuppgifter icke
varda för mycket eftersatta för fastighetstaxeringsmålens skull.

För påskyndande av fastighetstaxeringsmålens avgörande inom kammarrätten
har huvudsakligen föreslagits: att under varje år, som följer närmast
efter år, då allmän fastighetstaxering ägt rum, det skulle åligga länsstyrelserna
att före den 1 april hava till kammarrätten avlämnat samtliga
besvär rörande fastighetstaxeringar med därtill hörande längd- och
protokollsutdrag jämte de förklaringar, som det åligger länsstyrelsen att
införskaffa; att målen omedelbart efter det de inkommit till kammarrätten
skulle där omhändertagas av särskilda föredragande för dessa mål,
vilka under några månader — med avbrott för sommarferier — skulle
uteslutande sysselsättas med att förbereda målen till föredragning; samt att
inom kammarrätten skulle anordnas en uteslutande för avgörande av
fastighetstaxeringsmål avsedd division, så sammansatt, att åt densamma
kunde utan fara för rättssäkerheten anförtros att såsom högsta instans
avgöra ifrågavarande mål.

Förslaget att inom kammarrätten skulle bildas en särskild division med
uppgift att, så snart fastighetstaxeringsmålen inkommit till kammarrätten,
uteslutande ägna sig åt dessa måls avarbetande, har av kammarrätten
framförts redan i det utlåtande, som den 9 januari 1926 av kammarrätten
avgavs över det av 1923 års taxeringssakkunniga avgivna betänkande
angående omorganisation av taxeringsväsendet (i den remitterade
promemorian benämnt taxeringsförslaget). Kammarrätten är också övertygad,
att genom sådana åtgärder ej allenast skulle kunna ernås en mycket
väsentlig förbättring med avseende å fastighetstaxeringsmålens avgörande
inom skälig tid utan även vinnas förbiittrade garantier för enhetlighet
vid målens sakliga bedömande.

Kammar rätten.

Målen böra
handläggas å
en särskild
division i
kammarrätten.

172

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Den särskilda Enligt det remitterade förslaget skulle kammarrättens fastighetstaxedivisionens
Engsdivision bestå av fyra kammarrättsråd, därav en ordförande, och två
sam““sa,t'' icke lagfarna ledamöter. I sammanträdena skulle i regel deltaga tre kammarrättsråd
och de båda icke lagfarna ledamöterna, men divisionens beslutförhet
skulle icke hindras därav att eu av de sistnämnda vore frånvarande.
Föredragningen å divisionen skulle i sin helhet handhavas av särskilda
föredragande, vartill enligt förslaget skulle förordnas fyra av kammarrättens
assessorer. Dessa assessorer skulle i början av april månad
aret efter det allmän fastighetstaxering ägt rum befrias frän annan tjänstgöring
och ägna sig åt arbetet med förberedandet av föredragningen av
de mellan dem fördelade fastighetstaxeringsmålen, uppsättande av föredragningspromemorior
med mera. Vid fördelningen av malen skulle iakttagas,
att om möjligt samtliga mål -från ett län skulle överlämnas till samme
föredragande med undantag likväl att, därest av samme klagande likartad
talan föres angående taxeringsvärdena å särskilda fastigheter i olika
län, sådana likartade besvär skulle handläggas av samme föredragande.

Förslaget att i kammarrättens fastighetstaxeringsdivision skulle ingå
två icke lagfarna ledamöter torde leda sitt ursprung från 1923 års taxeringssakkunnigas
förslag, att kammarrätten och regeringsrätten såsom
domstolar i mål rörande allmän fastighetstaxering skulle ersättas av en
riksuppskattningsnämnd, bestående av 9 ledamöter, av vilka 7 skulle tjänstgöra
i samtliga ärenden, medan 2 för varje län, respektive Stockholms
stad, skulle inträda, då fråga vore om taxering av fastighet inom vederbörande
län, respektive Stockholms stad. Förslaget om inrättande av en
riksuppskattningsnämnd har i de yttranden, som avgivits i anledning av
Kungl. Maj:ts remisser å taxeringsförslaget, blivit föremål för en stark
kritik, men i åtskilliga av de avgivna yttrandena antydes, att det kunde
vara till gagn för handläggningen av fastighetstaxeringsmålen, om kammarrätten
vid deras behandling biträddes av länsvis utsedde sakkunnige
med rådgivande ställning. Då kammarrätten den 9 januari 1926 avgav utlåtande
över taxeringsförslaget, ställde sig kammarrätten bestämt avvisande
till tanken, att även besvärsinstansen över prövningsnämnderna
skulle bliva av nämnds karaktär och således kammarrättens befattning
med dessa mål upphöra. Emellertid förklarade sig kammarrätten icke
vilja alldeles avvisa tanken, att någon representant för vederbörande län
skulle biträda för att stå till tjänst med sin ort- och sakkunskap, därvid det
emellertid kunde vara tvivelsamt, huruvida länsrepresentanten skulle deltaga
i besluten eller blott biträda såsom sakkunnig. Efter kammarrättens
mening borde han måhända få deltaga i avgörandet av åtminstone rena
uppskattningsfrågor, i vilka just hans speciella sakkunskap skulle komma
till gagn. Det finge emellertid icke förbises, att anordningen med länsrepresentanter
skulle komma att medföra vissa olägenheter för arbetets
fortgång, föranleda rubbningar i kammarrättens arbete och kräva anstalter,
som ej för det dåvarande kunde helt överblickas. Vidare yttrade kammarrätten
i detta ämne följande:

’Den för de skattskyldiga mest betydelsefulla vinsten av ett genomförande
av de sakkunnigas förslag om riksuppskattningsnämnd torde ligga
i det snabbare slutliga avgörande av fastighetstaxeringsmålen, som skulle
vinnas genom att riksuppskattningsnämnden bleve sista instans. Samma
fördel skulle dock ernås genom att, med upptagande av förslagets reducering
av instansernas antal, låta kammarrätten bliva sista instans i dessa
mål. Från de sakkunnigas synpunkt i fråga om behovet av en eller två

173

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

överinstanser kunna några berättigade invändningar häremot icke gärna
göras. Intresset av tillgång till regeringsrätten såsom högsta instans skulle
ju förnämligast ligga i möjligheten att få föreliggande rättsfrågor prövade
ännu en gång. I betraktande av det ej heller av kammarrätten bestridda
förhållandet, att i fastighetstaxeringsmålen uppskattningsfrågorna
äro de vanligaste och praktiskt mest betydelsefulla, och att de juridiska
tvistepunkterna där spela eu mera underordnad roll än i till exempel inkomsttaxeringsmålen,
torde det dock få anses tillräckligt sörjt för ett
noggrant och tillförlitligt slutbedömande av dylika spörsmål inom fastighetstaxeringen
genom den insikt och erfarenhet, som bör förutsättas
samlad i kammarrätten, och detta så mycket hellre som av kammarrättens
ställning såsom högsta instans enligt sakens natur måste följa uppställandet
av vissa villkor i avseende på domstolens sammansättning och beslutförhet
i hithörande mål. I detta hänseende borde för beslutförhet uppställas
kravet, att i avgörandet deltoge tre ledamöter, samtliga med ställning
som kammarrättsråd, vartill tilläventyrs lomme vederbörande länsrepresentant.
Därjämte finge föreskrifter givetvis lämnas till förekommande
av stridiga beslut i principfrågor och så vidare.

En given konsekvens av kammarrättens ställning såsom högsta instans
i de allmänna fastighetstaxeringsmålen bleve enligt sakens natur, att ej
heller i mål rörande särskild fastighetstaxering eller i mål, som avses i 55
och 170 §§, talan skulle få föras mot kammarrättens utslag.’

Då frågan om kammarrättens förstärkning vid avgörandet av fastighetstaxeringsmål
med icke lagfarna ledamöter i den remitterade promemorian
upptages till diskussion, förklaras den sakkunskap, som därvid synes
eftersträvansvärd, böra omfatta dels sakkunskap i avseende å värdering av
skog och skogsmark, dels en vidsträckt och allsidig sakkunskap i avseende
å värdesättning av fast egendom, såväl jordbruks- som annan fastighet,
samt fastighetsförhållandena i allmänhet inom landet, dels ock om möjligt
ortskännedom.

Såsom representant för ortskännedomen anser promemorieförfattaren icke
kunna ifrågasättas flera än eu ordinarie ledamot för varje län (länsrepresentant),
vilken givetvis skulle tjänstgöra i domstolen, da mål från det
län han representerade där handlades. Det framhålles emellertid, att det
säkerligen bleve mycket svårt att från varje län förvärva en för ändamålet
lämplig person, som ägde sådan ortskännedom rörande hela länet, att
han kunde anses fylla det önskvärda kravet på sakkunskap, att det ur
praktisk synpunkt och med tanke på arbetets jämna gång säkerligen mången
gång vore till hinder med en bestämmelse om att länsrepresentant skulle
deltaga i behandlingen av fastighetstaxeringsmål, att det måste antagas
bliva förenat med betydande svårigheter att kunna inom kammarrätten
i tillräckligt god tid beräkna, när föredragningen av mål från ett visst
län skulle taga sin början, att ett eventuellt hinder för en länsrepresentant
att infinna sig på utsatt tid skulle komma att verka störande på arbetets
jämna gång i kammarrätten samt att av dessa skäl så avsevärda
hinder syntes möta för genomförande i praktiken av tanken på kammarrättens
förstärkande med länsrepresentanter, att man torde nödgas avstå
därifrån.

De invändningar mot de av vissa myndigheter uttalade önskemålen om
eu länsrepresentant i kammarrätten vid avgörandet av fastighetstaxeringsmålen,
som sålunda framförts i promemorian, hava ytterligare styrkt de
farhågor för rubbningar i kammarrättens arbete och andra olägenheter av

Om länsrepresentant.

174

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 210.

Om icke lagfarna
ledamöter
i övrigt.

en sådan anordning, som uttalats redan i kammarrättens utlåtande den 9
januari 1926; ocih kammarrätten anser sig därför böra instämma i avstyrkandet
av ifrågavarande anordning.

Sedan i promemorian erinrats om de hinder, som möta för genomförande
av en anordning, enligt vilken en 1 än srepresentant vore bisittare i kammarrätten
vid fastighetstaxeringsmålens avgörande, förklaras sådana hinder
icke i tillnärmelsevis samma grad vara tillfinnandes i fråga om ''de
icke lagfarna ledamöter, som ifrågasatts i syfte att tillförsäkra kammarrätten
erforderlig sakkunskap i fråga om värdesättning av fastighet utan
hänsyn tagen till deras ortskännedom’. Härefter föreslås, att av Kungl.
Maj:t skulle utses sex sådana icke lagfarna ledamöter, vilka skulle besitta
sakkunskap, två i fråga om värdering av skogsmark och växande
skog ävensom skogsförhållandena i allmänhet inom landet, två i fråga om
värdesättning av jordbruksfastigheter samt två i fråga om annan fastighet,
särskilt bostads- och industrifastigheter, och av vilka två åt gången skulle
av presidenten inkallas till tjänstgöring.

Emot detta förslag må till en början anmärkas, att de uttalanden av
länsstyrelser och andra myndigheter om önskvärdheten av kammarrättens
utökande med särskilda sakkunniga i fråga om fastighetstaxering, som
kommit till kammarrättens kännedom, allenast åsyftat, att till kammarrättens
förfogande skulle ställas personer, vilka genom en ingående ortsooli
lokalkännedom skulle kunna vara kammarrätten behjälpliga vid värdesättningar
av fastigheter, men alldeles icke fastighetssakkunniga utan
ortskännedom men med inom respektive områden ''allsidig kompetens och
förmåga av bedömande efter objektivt rättvisa grunder’. Någon utredning
angående arten av det gagn, som för kammarrättens arbete med
fastighetstaxeringarna vore att förvänta genom på sistnämnda sätt kvalificerade
personers deltagande i arbetet, förekommer icke i promemorian.
Kammarrätten kan ej heller för sin del dela den uppfattningen, att gagnet
av en sådan anordning skulle kunna motsvara de olägenheter för arbetet
och de betydande kostnader, som därav skulle bliva en följd. En sakkunskap
av nu ifrågavarande art kräver, för att kunna göra sig gällande,
direkt besiktning och därpå grundad noggrann kännedom om viss fastighet,
eller åtminstone eu fullt tillförlitlig utredning rörande fastighetens
areal, skogsbestånd, kreatursbesättning, avkastning med mera. Det är
emellertid sällsynt, att i fastighetstaxeringsmålen sådan utredning presteras.
Vanligen rör sig tvisten om arealen av det ena eller andra ägo-slaget,
om beskaffenheten av viss ägoareal, ofta nog under jämförelse med motsvarande
areal inom granngårdarna, om den ena eller andra av de värdesiffror,
sonr skola ligga till grund för uppskattningen av skogsmarken och
den växande skogen, om åbyggnadernas beskaffenhet och så vidare, och
kammarrättens uppgift bliver då att, med beaktande av vad inom de särskilda
nämnderna, i besvären och däri åberopade handlingar samt i de
till kammarrätten avgivna förklaringarna förekommit rörande den eller
de ifrågavarande tvistepunkterna, bilda sig ett omdöme angående befogenheten
av besvärsyrkandena. Om de föreslagna icke lagfarna ledamöternas
deltagande i en sådan prövning kommer då att gälla vad kammarrätten
i sitt utlåtande den 9 januari 1926 yttrade rörande den föreslagna riksuppskattningsnämnden
’att även nämnden komme att väsentligen vara
hänvisad till det i besvärsakten föreliggande bevismaterialet utan att besitta
den för bedömandet därav oundgängliga rutinen samt att numera,
sedan även uppskattningen, särskilt i fråga om skogsmark och skog, bun -

175

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

(lits vid detaljerade regler, relativt ringa marginal finnes för nämndsavgöranden
i egentlig mening, helst sedan saken redan passerat två eller
tro lägre, med sak- och ortsförhållanden mera förtrogna nämnder’.

På grund av vad nu anförts och då de olägenheter och hinder i kammarrättens
arbete, som skulle vållas av den ifrågasatte länsrepresentantens
deltagande däri, givetvis skulle, om också ej i lika hög grad, göra sig gällande
även till följd av de i promemorian föreslagna sakkunnigas inordnande
i kammarrättens fastighetstaxeringsdivision, anser sig kammarrätten
icke kunna tillstyrka vad i detta avseende föreslagits i promemorian.
Det lärer även framgå av vad här nedan yttras, att åtskilliga rätt så invecklade
och i tillämpningen avsevärt hinderliga föreskrifter, till exempel
om den för fastighetstaxeringsdivisionen säregna föredragningsordningen
och om olika sammansättning av fastighetstaxeringsdivisionen vid avgörandet
av olika slag av tvistefrågor, bliva helt och hållet obehövliga, om
man undviker att såsom i arbetet inom kammarrätten deltagande ledamöter
anlita utanför verket stående personer.

Kammarrätten har emellertid sökt finna en utväg, enligt vilken kammarrätten
i särskilda fall skulle kunna vid avgörandet av fastighetstaxeringsmal
erhålla stödet av någon på detta område särskilt sakkunnig persons
yttrande. I 21 § andra stycket förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1922 föreskrives,
att länsstyrelse äger, där så anses erforderligt, kalla taxeringsnämnds ordförande
eller ledamot eller andra i värdering av skog och fast egendom
i övrigt sakkunniga personer att före eller under prövningsnämnds sammanträde
infinna sig för upplysningars meddelande. Stadgande av
enahanda innehåll återfinnes i 34 § andra stycket av taxeringsförslaget.
Däremot förefinnes icke och beredes ej heller enligt promemorian någon
möjlighet för landskamreraren att för den förklaring han har att till kammarrätten
avgiva över där anförda besvär rörande fastighetstaxering erhålla
annat stöd än den förklaring, so-m i orterna utom Stockholm plägat
infordras från ordförande i berednings- eller taxeringsnämnd. Öppnandet
av möjlighet för landskamreraren, då han finner sådant behövligt, även-''
som för kammarrätten, då omständigheterna i visst mål befinnas så påfordra,
att införskaffa yttrande av viss, för det speciella fallet särskilt
utsedd sakkunnig, skulle tvifvelsutan i ett kanske ej obetydligt antal fall
vara av stort värde. Om exempelvis eu hemmansägare i besvär till kammarrätten
lämnar en uttömmande beskrivning över sin egendom och landskamreraren
— i saknad av möjlighet att kontrollera av klaganden lämnade
men icke vederbörligen bestyrkta uppgifter — anser sig böra bestrida
avseende a besvären, skulle givetvis möjligheten för kammarrätten att
träffa det riktiga avgörandet väsentligen ökas, om utlåtande över besvären
kunde erhållas från exempelvis någon närboende jägmästare, domänintendent
eller lantbruksingenjör. Vid övervägande av frågan, huruvida
aven personel- utan tjänsteställning skulle kunna anlitas för sådana sakkunniguppdrag,
bör givetvis beaktas, alt den såsom sakkunnig anlitade
personen måste i förhållande till klaganden intaga en fullt opartisk ställning.
Möjligheten att för erhållande av sådana sakkunnigutlåtanden anmoda
lämplig person att inställa sig i kammarrätten för att muntligen
yttra sig borde icko heller vara utesluten.

Slutligen bör i detta sammanhang uppmärksammas vad i promemorian
yttrats därom, att eu ej oväsentlig del av den sakkunskap, som genom den
ifx-agasalta länsrepresentanten skulle tillföras kammarrätten, kan komma

Om antalet
lagfarna ledamöter.

176 Kling!. Maj:ts proposition Nr 210.

kammarrätten tillgodo på eu annan och betydligt enklare väg, nämligen
genom åläggande för länsstyrelserna att tillhandahålla kammarrätten sådana
handlingar, varom förmäles i taxeringsförslaget 23, 24 och 28 §§ samt
26 § 2 mom.

Kammarrätten har tidigare gjorts till sista instans i flera grupper av
mål, nämligen dels fattigvårdsmål och vissa därmed sammanställda mål
och dels vissa anmärknings- och avlöningsmål samt med dessa sammanställda
mål. Beträffande den förra gruppen av mål gäller för närvarande,
att de i kammarrätten avgöras av tre ledamöter, av vilka minst två skola
vara kammarrättsråd, och i avseende å den senare gruppen är stadgat,
att i avgörandet skola deltaga fem ledamöter eller ock fyra, om tre av
dem äro ense om slutet, varjämte meddelats sådana bestämmelser i avseende
å domförheten beträffande dessa mål, att alltid minst två och i
regel minst tre kammarrättsråd deltaga i deras avgörande. I fråga om
övriga mål, som höra till kammarrättens prövning, hava liknande regler
icke uppställts, men om man besinnar, att fullföljd tidigare varit medgiven
beträffande fattigvårdsmål till högsta domstolen och beträffande avlönings-
och anmärkningsmål till regeringsrätten, kan man icke undgå
att hysa tvekan, huruvida vid fullföljdsrättens borttagande tillfredsställande
garantier för ett riktigt avgörande skapats. Då nu fråga är om
borttagande av klagorätten beträffande ytterligare en grupp av mål, bör
man efter kammarrättens mening i alla händelser icke försumma att tillse,
att dylika garantier såvitt möjligt vinnas. Och lära, då kammarrätten
icke i rekryteringsavseende kan tävla med de högsta dömande instanserna,
garantierna böra sökas däri, att i målens avgörande uteslutande
ordinarie ledamöter av kammarrätten komma att deltaga. Beträffande
det domföra antalet torde man däremot kunna nöja sig med att detta sättes
till tre, på sätt nu gäller i fråga om beskattningsmål i allmänhet. Huru
många ledamöter inalles härför böra tagas i anspråk, beror av antalet
mål och den tid, inom vilken dessa böra vara avgjorda. Härvid är emellertid
även att taga synnerlig hänsyn till den förut framhållna omständigheten,
att forceringen av fastighetstaxeringsmålens avgörande icke får
leda till för stort dröjsmål med avgörandet av övriga mål i kammarrätten.
I avseende härå må erinras, att kammarrätten sedan lång tid tillbaka har
en mycket stor balans av oavgjorda mål. Under de senaste åren har denna
visserligen avsevärt nedgått, men balansen av oavgjorda taxeringsmål och
fattigvårdsmål samt därmed sammanställda mål uppgick likafullt vid
1926 års slut enligt preliminära beräkningar till något över 12,000, och efter
afl anledning kommer nästa allmänna fastighetstaxering att medföra
en ny stegring av balansen.

Kammarrätten har för närvarande 26 ledamöter, därav 17 kammarrättsråd
och 9 adjungerade ledamöter eller assessorer. Samtliga ledamöterna
fullgöra föredragning. Härjämte verkställes föredragning av 2 extra föredragande
utan ledamotsställning samt av advokatfiskal och sekreteraren.
Av ledamöterna ii ro 4 kammarrättsråd och 2 adjungerade ledamöter
placerade på den så kallade sjätte divisionen, där 2 kammarrättsråd föredraga
anmärknings- och avlöningsmål med mera samt de övriga 4 ledamöterna
taxerings- och fattigvårdsmål med mera. De återstående 20 ledamöterna,
vilka alla föredraga mål av sistnämnda två slag, äro fördelade
på fem divisioner med 4 ledamöter på varje; tre av dessa divisioner bestå
av 3 kammarrättsråd och 1 assessor, de två övriga av 2 kammarrättsråd
och 2 assessorer. De 2 extra föredragandena hava att verkställa före -

177

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

dragning av taxerings- och fattigvårdsmål med mera envar å två fyramannadivisioner.
På den femte divisionen av detta slag föredraga sekreteraren
och advokatfiskalen taxeringsmål. Skall nu, på sätt i den remitterade
promemorian föreslås och även av kammarrätten anses önskvärt,
behandlingen av fastighetstaxeringsmålen påbörjas redan våren näst efter
det taxeringen ägt rum — vilket enligt vad den anförda siffran rörande
arbetsbalansen giver vid handen innebär att dessa mål få förtur framför
ett stort antal äldre taxeringsmål av annat slag och fattigvårdsmål — kan
man dock, med hänsyn till de sistnämnda grupperna av mål, enligt kammarrättens
mening icke för fastighetstaxeringsmålen av den nuvarande
ledamotspersonalen taga i anspråk flera än 4 kammarrättsråd.

Beträffande den tid, som skulle stå till länsstyrelsernas förfogande för
fastighetstaxeringsmalens förberedande behandling före insändandet till
kammarrätten, innehöll taxeringsförslaget, 43 §, att besvär över länsuppskattningsnämnds
beslut skulle anföras hos riksuppskattningsnämnden
å sista helgfria. dagen i december månad under uppskattningsåret
samt att samtliga besvärsliandl ingar jämte över dem infordrade
förklaringar med flera handlingar skulle insändas till finansdepartementet.
. före utgången av maj månad året efter uppskattningsåret.
I sitt. över taxeringsförslaget avgivna utlåtande anförde kammarrätten,
att tiden för besvär över länsuppskattningsnämnds beslut syntes utan
olägenhet kunna förkortas till exempelvis september månads utgång, och
detta vare sig forum bleve kammarrätten eller riksuppskattningsnämnden,
men att en sådan ändring icke kunde genomföras i Stockholm med hänsyn
till den framskjutna tidpunkten för avslutande av prövningsnämndens
arbeten. I anledning av vissa länsstyrelsers erinringar, att den av
faxe ringssakkunniga åsyftade tidsfristen för länsstyrelserna vore för
kort, yttrade kammarr ä 11 e n vidare, att i den mån kammarrättens förslag
till förkortad besvärstid bleve genomfört, längre rådrum skulle kunna
beredas utan framflyttning av den av taxeringssakkunniga angivna tiden
för besvärens insändande till finansdepartementet, och att man tvärtom
skulle kunna, i varje fall beträffande länen, sätta tidpunkten till utgången
av april månad.

Nu har i den remitterade promemorian — utan att i densamma förutsättes
någon ändring i tiden för besvärs anförande — föreslagits åläggande
för länsstyrelserna att före april månads ingång året närmast efter
uppskattningsåret insända ifrågavarande besvärshandlingar jämte förklaringar
med mera till kammarrätten. Det synes kammarrätten uppenbart.
att den tid av tre månader, som enligt det remitterade förslaget
skulle stå till länsstyrelsernas förfogande för den förberedande behandlingen
av ifrågavarande besvärsmål, är alldeles för knappt tillmätt.

Sedan kammarrätten i det föregående uttalat sin mening angående
sammansättningen av flen division, som skulle hava att inom kammarrätten
såsom högsta instans avgöra mål rörande taxering av fast egendom
samt om beslutförhet i sådana mål, övergår kammarrätten nu till
frågan, huru arbetet å ifrågavarande division bär bedrivas.

I promemorian föreslås, att all föredragning å divisionen skall handhavas
av särskilda föredragande, och att för detta ändamål skulle disponeras
fyra av kammarrättens assessorer, vilka skulle med bibehållen avlöning
och tjänstmerit tjänstgöra i den eljest lägre avlönade och mindre
meriterande egenskapen av extra föredragande. Vidare föreslås, att nnBihanq
till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. ISO höft. (Xr 210.) y>

Om tiden för
målens insändande
till
kammarrätten

Om sättet för
arbetets bedrivande
å
den särskilda
divisionen.

178 Kung1. Maj:ts proposition Nr 210.

der liden frän omkring den 1 april till slutet av september månad de
särskilda föredragandena och under större delen av samma tid även de å
fastighetstaxeringsavdelningen indelade kammarrättsråden samt den på
dessa kammarrättsråd och de särskilda föredragandena indelade kanslipersonalen
skulle uteslutande sysselsättas med uppsättande, respektive
granskning av föredragningspromemorior, förslag till beslut med mera och
divisionen såsom sådan träda i verksamhet först sedan hela arbetsmaterialet
blivit under överinseende av de på fastighetstaxeringsdivisionen
indelade ledamöterna på nämnda sätt genomgånget och förarbetat. Enligt
kammarrättens förmenande skulle, därest den forcerade föredragning,
som enligt förslaget skulle pågå under beräknad tid av omkring ett år,
skulle kunna på tillfredsställande sätt upprätthåll as, det bliva oundgängligen
nödvändigt, att promemoriorna bleve så fullständigt avfattade, att
föredragningen kunde fullgöras huvudsakligen genom uppläsning av promemoriorna.
Den starka forcering av arbetet, som är avsedd och som
följer av den uppgjorda planen för arbetets ordnande, lärer för övrigt
i och för sig icke vara ägnad att främja utan snarare att äventyra
ett gott och tillförlitligt arbetsresultat. Den är givetvis motiverad av eu
önskan att underlätta möjligheten att erhålla icke lagfarna ledamöter
genom att till det minsta möjliga reducera den tid, varunder sådana ledamöter
skulle behova inkallas till tjänstgöring. Om i enlighet med kammarrättens
hemställan förslaget om sådana ledamöter får förfalla, bortfaller
även detta skäl för den föreslagna anordningen av tjänstgöringen.
Det bör för övrigt erinras, att trots all forcering av arbetet, de fyra kammarrättsråd
och fyra assessorer, som antagas komma att under ett och
ett halvt år tjänstgöra å fastighetstaxeringsdivisionen, enligt promemorian
icke förväntas kunna avarbeta mera än 300 mål var för är räknat,
vilket torde vara något mindre än det antal fastighetstaxeringsmål, som
ifrågavarande åtta personer, om de samtliga i vanlig ordning anlitades för
föredragning, skulle kunna förväntas avarbeta under ett år.

Enligt kammarrättens mening bör föredragningen å fastighetstaxeringsdivisionen
taga sin början omedelbart efter det målen från länsstyrelserna
inkommit till kammarrätten och därefter i vanlig ordning fullgöras av
vederbörande i avgörandet deltagande ledamöter, varjämte en extra föredragande
bör kunna i viss utsträckning disponeras för tjänstgöring å divisionen
med åliggande att där föredraga eventuellt förekommande serier
av likartade mål samt bagatellmål.

Om å ifrågavarande division handläggas uteslutande fastighetstaxeringsmål,
lärer man kunna räkna med att under ett år skulle kunna föredragas
omkring 1,600 mål, därav omkring 325 av varje kammarrättsråd
och omkring 300 av extra föredraganden. På den tid av ett och ett halvt
är, varmed räknas i promemorian, horde alltså kunna medhinnas omkring
2,400 mål. Skulle totalsumman av fastighetstaxeringsmålen komma att
nämnvärt överstiga denna siffra, finge man antingen anslå längre tid för
deras avgörande eller ock öka antalet kammarrättsråd å vederbörande division
och i samband därmed utsträcka tiden för extra föredragandens
tjänstgöring därstädes. Det senare alternativet lärer vara att föredraga,
varvid dock måste förutsättas att samtidigt sker en motsvarande ökning
av kammarrättens ledamotspersonal för den tid, under vilken fastighetstaxeringsmålen
skulle handläggas. Skulle målens antal bliva det i promemorian
förutsatta eller 3,600, skulle ytterligare två kammarrättsråd behöva
tagas i anspråk.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

179

Därest antalet kammarrättsråd å divisionen för fastighetstaxeringsmål
icke behöver ökas utöver 4, erfordras för genomförande av här ovan
ifrågasatta arbetsplan ej annan kvantitativ ökning av kammarrättens
personal än en tillfällig förstärkning av arbetskrafterna å aktuariekontoret
året efter det, då allmän fastighetstaxering ägt rum. Arbetsplanen
förutsätter med nödvändighet, att åtminstone det övervägande antalet
fastighetstaxeringsmål inkommer redan under våren ifrågavarande år,
men då efter hittills vunnen erfarenhet tillströmningen av mål alltid är
ojämförligt störst under vårarna — då den ofta är så stor, att extra personal
måste anlitas för biträde vid diarieföring och expedition — kan det
icke förväntas, att den ordinarie personalen å aktuariekontoret skall finnas
vara tillräcklig att möta den betydande ökning av göromålen, som
fastighetstaxeringsmålens inströmmande under en jämförelsevis kort tid
kommer att för denna tid medföra. Dessa mål måste hållas strängt avskilda
från övriga mål; det är därför angeläget att fastighetstaxeringsmålen
upptagas i ett särskilt diarium och att för deras diarieföring och
ordnande får anställas en extra kansliskrivare för en tid av sex månader.

Men om, såsom redan antytts, inrättandet av en särskild division för
fastighetstaxeringsmål med 4 kammarrättsråd jämte 1 extra föredragande
icke skulle nödvändiggöra ökning i antalet ledamöter i kammarrätten,
måste dock denna anordning draga med sig eu ändring av proportionen
mellan antalet kammarrättsråd och övriga ledamöter. Av hela nuvarande
antalet kammarrättsråd eller IT äro, på sätt ovan nämnts, 4 indelade till
tjänstgöring å sjätte divisionen och eftersom kammarrätten i vissa av de
till denna division särskilt hänvisade mål är sista instans, kan antalet
kammarrättsråd å denna division icke minskas utan vore snarare en ökning
därav önskvärd. Efter avdrag av ytterligare 4 kammarrättsråd för
den division, som skulle handlägga fastighetstaxeringsmålen, skulle återstå
9 kammarrättsråd och 7 assessorer att fördela på fyra divisioner, därvid
en division korume att bestå av 3 kammarrättsråd och en assessor samt
de tre övriga av 2 kammarrättsråd och 2 assessorer. Det kan synas som
skulle denna organisation icke bliva alltför mycket svagare än den nuvarande,
enligt vilken av fem divisioner tre bestå av 3 kammarrättsråd
och 1 assessor samt två av 2 kammarrättsråd och 2 assessorer. Men det
är härvid att märka, att organisationen icke har samma styrka i verkligheten
som på papperet. På grund av kammarrättsråds ledighet för
sjukdom, för offentliga uppdrag, till exempel utarbetande av författningsförslag
och dylikt, eller för beredning av mera omfattande mål och ärenden
till föredragning samt på grund av kammarrättsråds inkallande till
tjänstgöring i den inom kammarrätten särskilt inrättade så kallade lagavdelningen,
där i allmänhet 4 kammarrättsråd äro samtidigt upptagna,
händer det alltför ofta, att på en eller flera divisioner måste placeras 3
assessorer och blott 1 kammarrättsråd. Härvid inträffar emellanåt, att
en division vid avgörande av mål består uteslutande av assessorer, och det
har till och med hänt, att av dessa assessorer icke någon ens haft årsförordnande.
Det säger sig självt, att nu berörda förhållanden varit till
stort hinder för arbetets jämna gång. Detta bär särskilt tagit sig uttryck
däri att fattigvårdsmål och andra mål, i vilkas avgörande minst två kammarrättsråd
enligt instruktionen skola taga del, blivit för avsevärd tid undanskjutna.
Efter den nya anordningens eventuella genomförande bleve
ställningen än mera prekär, dä ju nödvändigheten att alltid disponera 4
kammarrättsråd för divisionen för fastighetstaxeringsmål skulle komma att

Om förstärkning
av kammarrättens

arbetskrafter.

Kostnads frågor.

180 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ytterligare påfresta organisationen. Antalet kammarrättsråd måste därför
enligt kammarrättens mening beräknas så, att minst 4 kammarrättsråd
kunna placeras å sjätte divisionen, 4 å divisionen för fastighetstaxeringsmål
samt minst 3 å var och en av de övriga fyra divisionerna. Härför
erfordras, att tre assessorsbefattningar utbytas mot kammarrättsrådsämbeten,
så att kammarrättens ledamotspersonal kommer att bestå av 20
kammarrättsråd och 6 assessorer eller adjungerade ledamöter. Då divisionen
för fastighetstaxeringsmål icke är avsedd att vara permanent, kan
för mellantiderna ett av de 4 kammarrättsråden å denna division byta
tjänstgöring med en adjungerad ledamot å sjätte divisionen.

Kostnaden för tre assessorsbefattningars utbytande mot kammarrättsrådsämbeten
uppgår till 7,200 kronor för år, om avlöningarna, på sätt i
statsverkspropositionen sker, räknas för kammarrättsråden efter näst lägsta
och för assessorerna efter lägsta löneklassen inom vederbörande lönegrad,
men till endast 5,760 kronor för det fall att man beträffande
assessorerna utgår från den löneklass, i vilken de tre till tjänsteåren
äldsta av kammarrättens assessorer för närvarande äro placerade. Till
denna kostnad kommer dels en tillfällig men efter varje allmän fastighetstaxering
återkommande kostnad av 1,650 kronor för en extra kansliskrivare
under en tid av 6 månader, dels ock utgiften för en för utslag i fastighetstaxeringsmål
avsedd publikation, i avseende varå med avgivande av närmare
förslag dock måste anstå. Skulle antalet fastighetstaxeringsmål bliva
så stort, att det påkallar förordnande av ytterligare personal, bör härutöver
beräknas för varje extra kammarrättsråd 10,020 kronor, för en amanuens
till biträde åt varje sådan ledamot omkring 2,300 kronor samt till bestridande
av ökad kostnad för renskrivning likaledes för varje ledamot omkring
800 kronor, alltför år under den tid, handläggningen av fastighetstaxeringsmålen
pågår.

De särskilda kostnader, som enligt promemorian skulle erfordras för beredande
av lokaler för en fastighetstaxeringsdivision, så anordnad som i
promemorian föreslås, skulle även inbesparas, därest kammarrättens förslag
följes.

En jämförelse mellan den av kammarrätten nu gjorda kostnadsberäkningen
och den i promemorian innefattade giver vid handen, att genom
den förra kammarrätten skulle erhålla sådan kvalitativ förstärkning av
sin ledamotspersonal, som är nödvändig för att såväl de nu gällande som
de i förevarande sammanhang föreslagna föreskrifterna om kammarrättens
sammansättning vid avgörandet i sista instans av vissa slag av mål
må kunna upprätthållas utan sådana stockningar, som med avseende å föredragningen
av fattigvårds- och därmed sammanställda mål under de senaste
åren ofta förekommit på grund av bristen på tillräckligt antal kammarrättsråd.
Den i promemorian föreslagna förstärkningen av kammarrättens
egen personal är däremot i nämnda avseende alldeles otillfredsställande
och tillförsäkrar kammarrätten icke det antal ordinarie ledamöter, som
är behövligt för att under den tid arbetet med besvären över de allmänna
fastighetstaxeringarna pågår, kammarrättens arbete i övrigt och särskilt
beträffande fattigvårds- och därmed sammanställda mål må kunna i erforderlig
omfattning fortgå. Man måste nämligen räkna med, att så gott
som ständigt någon och ofta ett flertal — för närvarande fem — av kammarrättsråden
på grund av särskilda uppdrag eller av annan anledning
icke kunna deltaga i föredragningsarbetet. Och likväl skulle kostnaderna,
särskilt på grund av bortfallandet av de störa belopp, som enligt promemo -

181

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 210.

rian skulle erfordras till dagtraktamenten och reseersättningar åt icke lagfarna
ledamöter, enligt den av kammarrätten u ppgjorda planen bliva ej
allenast för år räknat utan i längden avsevärt lägre än enligt promemorieförfattarens
förslag. Även det för ordföranden å fastighetstaxeringsdivisionen
föreslagna arvodet bär kammarrätten ansett sig böra i sin kostnadsberäkning-
utelämna, då någon anledning ej förefinnes att tillerkänna
ordföranden å fastighetstaxeringsdivisionen dylikt arvode så länge övriga
divisionsordförande icke åtnjuta sådant. Om kammarrättens förslag följes,
böra givetvis de erforderliga anslagsbeloppen, utom vad angår arvoden
till eventuellt behövliga extra kammarrättsråd jämte för dem erforderlig
kanslipersonal med mera, i vanlig ordning anvisas på kammarrättens stat.

Med avseende å kammarrättens ställning inom instansordningen göres i
den remitterade promemorian en skillnad mellan sådana fastighetstaxeringsmål,
där tvisten rör sig om en uppskattningsfråga, och sådana mål,
i vilka tvistefrågan är av juridisk art, därvid till den senare gruppen anses
böra hänföras allenast mål, däri till avgörande föreligger 1) fråga, huruvida
viss egendom är att i beskattningsavseende anse såsom fastighet eller
ej, 2) fråga om subjektiv skattskyldighet, 3) fråga om objektiv skatteplikt
samt 4) fråga om, i vilken kommun viss fastighet är belägen. Endast inom
den förra gruppen av fastighetstaxeringsmål anses kammarrätten höra intaga
ställningen såsom sista instans, varemot inom den senare gruppen talan
mot kammarrättens beslut anses böra få fullföljas hos regeringsrätten.
Såsom skäl härtill anföres huvudsakligen, att nämnderna icke i sistnämnda
mål, eller åtminstone icke i alla dessa mål — såsom förhållandet däremot
anses vara beträffande uppskattningsfrågorna — besitta full kompetens
eller obestridd auktoritet. Om kammarrätten gjordes till sista instans i
dessa mål, komme de sålunda att handläggas av allenast en myndighet med
domstols kompetens och organisation, vilket vore så mycket betänkligare,
som enligt sakens natur ett avgörande i rättsfrågor bleve för framtiden
bindande på ett helt annat .sätt än avgörandet i omdömesfrågor sådana som
uppskattningsfrågorna. Vidare säges den omständigheten att inom kammarrätten
två icke lagfarna ledamöter vore avsedda att deltaga i avgörandet
av fastighetstaxeringsmål — något som skulle utgöra eu särskild
styrka med avseende å uppskattningsfrågorna — ingalunda kunna tillmätas
samma värde med avseende å rättsfrågorna utan snarare utgöra ett hinder
för att låta kammarrätten såsom sista instans avgöra rättsfrågorna.

Det framhålles emellertid i promemorian, att även andra frågor än de
här ovan såsom rättsfrågor uppräknade, såsom frågan om en fastighet bör
taxeras såsom jordbruksfastighet eller annan fastighet och frågan om bestämmande
av taxeringsenhet, måste anses, åtminstone formellt, vara av
övervägande juridisk art samt att i vissa andra frågor, exempelvis om
åsättande av särskilda värden såsom tomt- och industrivärde samt om värdering
av skog och skogsmark rätts- och uppskattningsfrågorna äro så.
invävda i varandra, att ett särskiljande knappast låter sig göra.

Vid övervägande av det remitterade förslaget i denna del har kammarrätten
funnit, att därest den föreslagna uppdelningen av fastighetstaxeringsmålen
efter arten av i dem förekommande tvistefrågor överhuvud
skall göras, till rättsfrågorna givetvis hör hänföras frågan, huruvida fog
funnits för av kammarrätten meddelat beslut att icke upptaga till prövning
där anförda besvär. Emellertid synes det kammarrätten knappast
vara möjligt att utfinna några rationella grunder för en uppdelning av
fastighetstaxeringsmålen i syfte att derpå grunda skilda instansordningar

Instansord ningen.

182

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

för olika grupper av dessa mål. En sådan uppdelning skulle få över sig ett
sken av godtycklighet och vålla åtskillig ovisshet vid tillämpningen samt
medföra den avsevärda, i promemorian framhållna olägenheten, att en av
regeringsrätten beslutad ändring i en rättsfråga i många fall skulle nödvändiggöra
eu återförvisning till kammarrätten för förnyat beslut i en därmed
sammanhängande uppskattnings!''råga. Kammarrätten anser därför,
att samma instansordning bör bliva gällande för samtliga mål angående
fastighetstaxering. Därest sålunda överhuvudtaget ställningen såsom sista
instans i fastighetstaxeringsmål anses böra anförtros åt kammarrätten, synes
detta böra gälla över hela linjen och inga sådana mål få fullföljas till
regeringsrätten.

Med den sammansättning av kammarrätten, som i detta utlåtande förordats,
saknas givetvis afl anledning att med avseende å instansordningen
göra skillnad mellan å ena sidan de fastighetstaxeringsmål, som dragas under
kammarrättens prövning genom besvär över länsuppskattningsnämnds
beslut vid allmän fastighetstaxering, och å andra sidan besvär över fastighetstaxering
de år, då allmän sådan taxering icke äger rum, ävensom mål
angående dubbel eller obehörig fastighetstaxering eller taxering, som på
grund av felräkning, misskrivning eller annat därmed jämförligt förbiseende
blivit felaktig.

Andra frågor. Likaledes torde anledning saknas att med avseende å formerna för avfattningen
och expeditionen av kammarrättens beslut avvika från vad i
dessa avseenden hittills inom kammarrätten praktiserats.

De bestämmelser, som erfordras för reglering av kammarrättens verksamhet
med avseende å fastighetstaxeringsmålen, böra, såsom i promemorian
förutsattes, inarbetas dels i taxeringsförordningen och dels i kammarrättens
instruktion. Något vidare yttrande härom torde icke böra av
kammarrätten avgivas, helst som förslag till helt ny taxeringsförordning
för närvarande är under utarbetande inom finansdepartementet.»

Kammarrättens utlåtande var icke enhälligt.

Körande instansordningen yttrar en ledamot, att enligt hans mening syntes
omtanken om rättssäkerheten bjuda, att skattskyldig medgåves rätt att
fullfölja talan hos Kung! Maj:t i sådana rättsfrågor, som omförmälas i
den remitterade promemorian. Dessa borde nämligen icke handläggas
av allenast en myndighet med domstols kompetens och organisation.

En annan ledamot uttalar, att enligt hans mening kammarrätten bort
såsom en ytterligare garanti för ett riktigt avgörande av de mål, i vilka
kammarrätten bliver sista instans, framhålla vikten av att kammarrättens
ordinarie ledamöter beredas förbättrad ställning i ekonomiskt avseende.

Begerings- Med överlämnande av berörda promemoria och kammarrättens utlåtande

har jag därefter anhållit, att yttranden från regeringsrättens ledamöter angående
de i promemorian omhandlade frågor måtte mig meddelas.

Med anledning härav hava regeringsrättens ledamöter sammanträtt den
21 februari 1927, därvid enligt mig tillställt utdrag av det vid sammanträdet
förda protokoll förekom följande:

»Regeringsråden Ernberg, Thulin, Rydin, Planting-Gyllenbåga och Hasselrot
förenade sig om följande yttrande:

183

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

''Med hänsyn till den betydande, även under nästlidet år stegrade arbetsbalansen
i regeringsrätten (se bifogad tabell)1 lärer det bliva nödvändigt
■att inom en snar framtid vidtaga mera genomgripande åtgärder än hittills
för balansens avarbetande och uppnående av önskvärd jämvikt mellan antalet
årligen avgjorda mål, å ena, och under motsvarande tid inkommande
mål, å andra sidan. Innan beslut fattats om innebörden av de åtgärder,
som härför erfordras, torde man i allt fall icke för närvarande höra från
regeringsrättens arbetsområde avskilja andra mål än sådana, beträffande
vilka på grund av målens natur en dylik åtgärd utan avsevärd olägenhet
kan vidtagas. Därvid hava helt naturligt närmast mål om fastighetstaxering
kommit i betraktande. I tidigare av regeringsrättens ledamöter till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet avlåtet yttrande angående
eventuella åtgärder för balansens nedbringande ifrågasattes ock, huruvida
icke rätten att fullfölja talan i dessa mål till Kungl. Maj:t skulle kunna
upphävas. Den prövning, som i dessa mål ägde rum, rörde sig nämligen
oftast endast om fastighetens värde, och frågan härom syntes knappast
vara av beskaffenhet, att rätten att draga densamma genom ett flertal instanser
ovillkorligen borde bibehållas. Att så är förhållandet torde ock
ligga i sakens natur. Enligt vad erfarenheten visat leda dylika klagomål,
där det allenast rör sig om fastighetsvärdet, mera sällan till ändring i beskattningsmyndigheternas,
på närmare kännedom om de lokala förhållandena
grumlade beslut.

Förbises bör emellertid icke, att även vid fastighetstaxeringen rättsliga,
för en riktig taxering viktiga spörsmål spela in. Och sedan denna taxering
numera genom 1921 års lagstiftning delvis omlagts och erhållit en
långt mera detaljerad utformning än tillförne, komma uppenbarligen dessa
spörsmål att för taxeringen erhålla åtskilligt större betydelse än tidigare.

Detta har ock uppmärksammats i den inom finansdepartementet av kammarrättsrådet
Norrman enligt uppdrag utarbetade promemorian i ämnet;
och har av honom av principiella skäl föreslagits, att rätten att fullfölja
talan i mål om sådan taxering till regeringsrätten skulle för vissa fall bibehållas,
nämligen där fråga är

1) om viss egendom är att hänföra till fastighet eller ej,

2) om den subjektiva skattskyldigheten (eller frågan om vem som har att
erlägga skatt för viss fastighet),

3) om objektiv skatteplikt (eller frågan huruvida skatt överhuvud skall
för viss fastighet erläggas) samt

4) om beskattningsorten för fastighet.

I promemorian bär emellertid erinrats, att vid fastighetstaxeringen även
i vissa andra fall än de sålunda till undantagande föreslagna förekomma
frågor av åtminstone formellt sett juridisk natur, såsom frågor om fastighets
hänförande till jordbruksfastighet eller annan fastighet samt om taxeringsenhet
ävensom att i vissa andra fall — exempelvis vid åsättande av
särskilda värden såsom tomt- och industrivärde samt om värdering av
skogsmark och skog— rätts- och uppskattningsfrågor kunna vara så intimt
förenade med varandra, att ett särskiljande knappast låter sig verkställa.

Med åberopande härav har kammarrätten ansett, att det knappast läte
sig göra att utfinna några rationella grunder för eu uppdelning av fastighetstaxeringsmålen
i syfte att därpå grunda skilda instansordningar för
olika grupper av dessa mål.

Därest man, på sätt kammarrätten härvid synes hava förutsatt, vill i an -

Tabcllcn liar ej här intagits.

184

Kungl. Majrts proposition Nr 210.

givet syfte söka undantagslöst genomföra en uppdelning av rätts- och uppskattningsfrågorna
över hela linjen, möta givetvis stora svårigheter. Om
man än därför måste avstå från ett sådant försök, synes detta likväl ingalunda
behöva utesluta, att, i den omfattning sådant lämpligen låter sig
gorå, genomföra en dylik uppdelning, därest detta eljest i rättssäkerhetens
intresse befinnes önskvärt.

Då taxeringsmål i övrigt få fullföljas till högsta instans, torde, rent principiellt
sett, skäl icke föreligga att beträffande fastighetstaxeringen avskära
rätten att fullfölja talan till regeringsrätten annat än i den mån
fråga är om uppskattning av fastighets värde. Men tydligt är att, då i
vissa fall av praktiska skäl stor svårighet möter att göra eu sådan uppdelning
av dessa mål i olika grupper, man måste nöja sig med att uppdraga
gränslinjen på det sätt, att frågor, som huvudsakligen äro att hänföra till
fastighets uppskattning, stanna i kammarrätten, men däremot andra frågor,
av mera principiell art, få fullföljas till högsta instans. Den i promemorian
ur sådan synpunkt föreslagna lösningen synes i huvudsak tillfredsställande.
Dock synas övervägande skäl tala för, att även frågor om taxeringsenhet,
vilka uppenbarligen kunna innehålla spörsmål av ganska stor
principiell innebörd och jämväl synas vara av beskaffenhet att utan svårighet
kunna behandlas för sig, höra hänföras till samma kategori som de
i promemorian upptagna grupper av mål, däri obeskuren besvärsrätt fortfarande
skulle bibehållas.

Att, ifall fastighetstaxeringsmålen utan undantag skulle stanna i kammarrätten,
detta även ur andra synpunkter än de rent principiella skulle
medföra åtskilliga olägenheter och cegentligheter, synes oförtydbart. Sålunda
skulle, då ju mål om beskattning för inkomst fortfarande skulle få
undantagslöst gå upp till regeringsrätten, i vissa fall fullt likartade frågor,
som kunna uppkomma såväl vid inkomstbeskattningen som vid, fastighetstaxeringen,
kunna komma att avgöras på mot varandra stridande sätt i regeringsrätten
och kammarrätten. Detta skulle exempelvis kunna inträffa

1 frågor om skattefrihet för samfund, inrättningar och stiftelser etc., som
avses i 5 § 2 mom. c) i inkomstskatteförordningen och i 5 § e) bevillningsförordningen.
Även skulle regeringsrätten vid prövning av besvär angående
inkomsttaxeringen bliva i åtskilliga hänseenden hunden av kammarrättens
beslut i fastighetstaxeringsfrågor. I sådant avseende må erinras,
att enligt 12 § 8 mom. bevillningsförordningen den, som enligt 5 §

a)—i) samma förordning befrias från fastighetsbevillning, jämväl skall
åtnjuta befrielse från inkomst för samma egendom, samt att enligt 11 §

2 mom. l:o) a) bevillningsförordningen frågan om vem avdrag för genom
fastighetsbevillning beskattad avkastning av fastighet skall tillkomma
är beroende av frågan, huruvida fastighetens ägare eller dess innehavare
är enligt 8 § samma förordning skattskyldig för fastigheten.

Ett system, ägnat att medföra dylika konsekvenser, kan svårligen anses
tillfredsställande.

Viktigare än vad sålunda berörts är emellertid måhända den omständigheten,
att då kammarrätten ju är första domstolsinstans i förevarande
frågor, vederbörande part i många fall först genom kammarrättens utslag
erhåller tydligt besked, i vilket avseende den till stöd för hans talan
förebragta utredning eller bevisning brister. Och att det oaktat helt avskära
besvärsrätten även i rättsfrågor synes knappast tillrådligt. Väl gör
sig i viss män enahanda förhållande gällande beträffande mål angående
uppskattningsfrågor, men torde detta av antydda skäl där spela en avsevärt
mindre roll.

185

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

Mot ett medgivande av fullföljdsrätt i den omfattning, som i promemorian
anförts, har invänts, att återförvisning till kammarrätten i vissa fall
skulle bliva nödvändig för prövning av uppskattningsfrågan samt att i
följd därav målens slutliga avgörande skulle fördröjas. Återförvisning
torde emellertid bliva erforderlig huvudsakligen endast i sådana fall, då
regeringsrätten, i motsats till kammarrätten, finner en fastighet vara underkastad
beskattning helt eller delvis, eller prövar en fastighet, som av
kammarrätten ansetts böra i sin helhet taxeras, endast delvis höra bliva
föremål för en sådan åtgärd eller böra uppdelas i taxeringsenheter på annat
sätt än kammarrätten bestämt. Dylika fall torde kunna antagas icke
bliva alltför talrika, och även om det dröjsmål med målens slutliga avgörande,
som en återförvisning medför, givetvis måste anses såsom en nackdel,
lärer denna dock icke vara av beskaffenhet att höra utgöra hinder för
fullföljdsrätt, där denna eljest anses böra bibehållas.

I förevarande sammanhang må ock — på sätt i promemorian antytts —
erinras, att, sedan rättsfrågor av beskaffenhet att få till regeringsrätten
fullföljas eu gång vunnit sitt avgörande i högsta instans och vägledande
prejudikat därigenom vunnits, anledning till klagomål i likartade fall, under
förutsättning av oförändrad lagstiftning i ämnet, bortfaller.

Slutligen må här anmärkas, att då kammarrätten i sitt utlåtande anfört,
bland annat, att om den föreslagna uppdelningen av fastighetstaxeringsmålen
efter arten av i dem förekommande tvistefrågor överhuvud skall
göras, till rättsfrågorna bör hänföras även fråga, huruvida fog förefunnits
för av kammarrätten meddelat beslut att icke upptaga till prövning
där anförda besvär, detta synes vara riktigt, försåvitt målet, materiellt
sett, är av beskaffenhet att enligt den föreslagna ordningen få till regeringsrätten
fullföljas. Men i andra fall lärer vid kammarrättens prövning
såväl i berörda hänseende som beträffande andra i målet förekommande
formella frågor böra förbliva.

På grund, av vad sålunda anförts synas de i promemorian i nu omförmäkla
hänseende framlagda förslag med den modifikation, som ovan angivits,
vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund för lagstiftning
i ämnet.

Om kammarrätten i större eller mindre utsträckning göres till högsta
instans i fastighetstaxeringsmål, äro givetvis åtgärder, ägnade att skapa
ökade betingelser för ett riktigt avgörande och att sålunda förläna ökad
auktoritet åt domstolens beslut, önskvärda. Mot den lösning, som kammarrätten
i sådant avseende föreslagit, synes något väsentligt icke vara att
erinra.

De föreskrifter av instruktionell art, som under angiven förutsättning i
övrigt må finnas erforderliga, torde icke påkalla något yttrande från regeringsrättens
ledamöters sida.’

Regeringsrådet Palmgren, med vilken regeringsrådet Söderwall instämde,
anförde:

''På grund av angelägenheten att minska regeringsrättens arbetsbörda
anser jag förslaget att från fullföljd till Kungl. Maj:t utestänga besvärsmål
angående fastighetstaxering höra bringas till verkställighet. I de
frågor rörande förslagets genomförande, med avseende å vilka yttrande
från regeringsrättens sida kan vara påkallat, biträder jag den mening, som
omfattats av kammarrättens flesta ledamöter.’»

186

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Departements chefen.

Den på senare år allt mera ökade tillströmningen av mål till regeringsrätten
och den stegrade balansen av oavgjorda mål därstädes gör det
enligt min mening till en ofrånkomlig nödvändighet att söka i möjligaste
mån råda bot för dessa förhållanden. Förslaget om att göra kammarrätten
till sista instans i huvudmassan av fastighetstaxeringsmålen synes
utgöra ett icke overksamt medel för att uppnå angivna mål. Jämväl
önskvärdheten av att mål angående fastighetstaxering vinna ett snabbt
slutgiltigt avgörande utgör ett skäl, som starkt talar för åtgärden i fråga.

Beträffande frågan, om kammarrätten skall utgöra högsta instans i alla
fastighetstaxeringsmål eller om talan skall få fullföljas i vissa av dem,
hava olika meningar gjort sig gällande. Sålunda hava kammarrättens
majoritet och två ledamöter av regeringsrätten ansett, att kammarrätten
bör utgöra högsta instans i alla dylika mål, under det att en ledamot av
kammarrätten och fem ledamöter av regeringsrätten i princip biträtt den
i kammarrättsrådet Norrmans promemoria uttalade mening, att rätten till
fullföljd av talan hos regeringsrätten i dessa mål skall i viss utsträckning
bibehållas. För egen del finner jag mig på de skäl, som anförts i
promemorian samt av regeringsrättens flesta ledamöter, böra ansluta mig
till den ståndpunkten, att rätten till fullföljd av talan hos regeringsrätten
hör i viss utsträckning bibehållas. Genom att begränsa fullföljdsrätten på
detta sätt vinnes en icke oväsentlig avlastning av regeringsrättens arbetsbörda,
utan att man kan göra gällande, att någon risk för rättssäkerheten
uppstår, och utan att man behöver befara en sådan möjlighet till olika
domslut i likartade frågor, som — på sätt påpekats av regeringsrättens
flesta ledamöter — skulle kunna uppkomma, om alla fastighetstaxeringsmål
avgjordes av kammarrätten såsom högsta instans, men talan i andra taxeringsmål
finge fullföljas hos regeringsrätten.

Vad angår den grund, efter vilken man skall göra uppdelningen av
fastighetstaxeringsmålen i sådana, i vilka talan får fullföljas hos regeringsrätten,
och sådana, i vilka talan dit icke får fullföljas, så synes denna
grund — av i promemorian angivna skäl — höra vara den, att talan
skall få fullföljas hos regeringsrätten i rättsfrågor men icke i uppskattningsfrågor.
På sätt från olika håll framhållits, är det dock mycket
vanskligt att uppdraga en rationell gräns mellan rätts- och uppskattningsfrågor
i fastighetstaxeringsmål. För egen del finner jag övervägande skäl,
framför allt av praktisk natur, tala för den uppdelning av mål rörande
tillämpning av kommunalskattelagens bestämmelser om fastighetsbeskattning,
som skett i nämnda promemoria. Enligt denna må talan över
kammarrättens beslut fullföljas hos regeringsrätten, 1) då fråga är, huruvida
viss egendom i beskattningsavseende är att hänföra till fastighet eller
ej, 2) i fråga om subjektiv skattskyldighet, 3) i fråga om objektiv skatteplikt,
samt 4) rörande frågan i vilken kommun viss taxerad fastighet är
belägen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

187

Vad angår särskilt det i de avgivna yttrandena debatterade spörsmålet,
om talan skall få fullföljas jämväl rörande frågan, huruvida fog funnits
för av kammarrätten meddelat beslut att icke upptaga till prövning där
anförda besvär, så är detta något, som rör tillämpning av taxeringsförordningen
och icke kommunalskattelagen, och torde någon begränsning
av klagorätten icke böra ifrågakomma vare sig i denna eller i andra likartade
frågor. Att, på sätt regeringsrättens flesta ledamöter ifrågasatt,
låta klagorätt i desertationsfrågor finnas endast i de fall, då målet, materiellt
sett, är av beskaffenhet att enligt den föreslagna ordningen få till
regeringsrätten fullföljas, kan jag för egen del ej förorda, då det skulle
nödvändiggöra, att kammarrätten, när denna domstol gör ett fastighetstaxeringsmål
desert, måste i viss mån ingå på en materiell prövning av
målet för att kunna avgöra, om besvärshänvisning till regeringsrätten
skall lämnas eller ej.

Därest emellertid kammarrätten göres till högsta instans i det övervägande
antalet fastighetstaxeringsmål, torde detta ovillkorligen böra
medföra den konsekvensen, att åtgärder vidtagas i syfte att förstärka
kammarrättens sammansättning vid avgörandet av fastighetstaxeringsmålen.
I sådant avseende har i Norrmans promemoria föreslagits, att såsom
lagfarna ledamöter endast ordinarie ledamöter av kammarrätten
skulle få deltaga i dessa måls avgörande. Behovet av denna garanti för
ett riktigt avgörande av målen har av kammarrätten kraftigt understrukits.
För egen del finner jag anordningen i fråga vara under angiven
förutsättning riktig och nödvändig.

Av dessa ordinarie ledamöter bör en av Kungl. Maj:t utses att i egenskap
av ordförande leda arbetet inom den avdelning av kammarrätten,
som skall handlägga fastighetstaxeringsmål. Enligt det i promemorian
framlagda förslaget skulle särskild ordförande icke utses annat än för den
tid, då mål angående taxering av fastighet vid allmän fastighetstaxering
handläggas. Enligt min mening saknas tillräcklig anledning till ett dylikt
förfaringssätt, och har 126 § i föreliggande förslag utformats i enlighet härmed.
Vid de tillfällen, då presidenten i kammarrätten deltager i arbetet
inom avdelningen, skall det givetvis tillkomma honom att leda förhandlingarna,
varom emellertid bestämmelse kan meddelas i instruktionell väg.

Vad åter angår den ifrågasatta åtgärden att förstärka kammarrättens
sammansättning vid fastighetstaxeringsmålens avgörande med
två icke lagfarna ledamöter, som skulle tillföra kammarrätten ökad
sakkunskap i avseende å värdesättning av fastighet, så har densamma
från kammarrättens sida mött ett starkt motstånd. Detta har grundats
huvudsakligen därpå, att i kammarrätten, som vid sitt avgörande
av målen vore bunden av i besvärsakten föreliggande bevismaterial, relativt
ringa marginal funnes för nämndsavgöranden i egentlig mening, men
jämväl på farhågor för att det skulle uppkomma svårigheter vid det

188

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

praktiska ordnandet av arbetet i den särskilda avdelningen för fastighetstaxeringsmål
i kammarrätten. Å andra sidan måste dock kammarrätten
anses hava själv givit uttryck åt den uppfattningen, att ett visst behov av
förstärkt sakkunskap på området förefinnes, i det att kammarrätten framhållit
önskvärdheten av att det beredes möjlighet att i förekommande fall
infordra utlåtande över besvär från exempelvis någon nära fastigheten
boende jägmästare, domänintendent eller lantbruksingenjör eller anmoda
lämplig person att inställa sig i kammarrätten för att muntligen yttra
sig över besvär. Beträffande den ställning, som regeringsrättens ledamöter
intaga till denna fråga, innehåller deras yttrande icke annat uttalande, än
att nämnda ledamöter finna något väsentligt icke vara att erinra mot den
lösning, som kammarrätten föreslagit i avseende å åtgärder, ägnade att
skapa ökade betingelser för ett riktigt avgörande och att sålunda förläna
ökad auktoritet åt kammarrättens beslut.

På sätt kammarrätten anfört, förhåller det sig givetvis så, att kammarrätten
vid sina avgöranden i fastighetstaxeringsmål är bunden av besvärshandlingarnas
innehåll. Säkerligen förhåller det sig ävenledes så, att
utredningen i många av dessa mål är så bristfällig, att det vid målets
avgörande icke spelar någon roll, om sakkunskap i avseende å värdesättning
av fastighet är särskilt representerad inom domstolen eller ej. Men
å andra sidan har jag svårt att tänka mig, att det icke vid bedömandet
av de mål, vari det förekommer en kvalitativt värdefull utredning, framlagd
antingen i en utförlig och vederhäftig deklaration eller i besvären —
i händelse antingen densamma bestrides eller kanske av taxeringsnämndens
ordförande eller av kronans ombud motbevisas eller tvisten enbart gäller
vad det allmänna saluvärdet utgör å en fastighet, rörande vars beskaffenhet
enighet i uppfattningen råder — kan vara av stor betydelse att inom
domstolen hava tillgång till särskild, på praktisk erfarenhet grundad
sakkunskap på området i fråga. I all synnerhet bör detta vara fallet, då
det gäller värdesättning av skogsmark och växande skog. Det synes mig
icke antagligt, att, även om det beredes kammarrätten vidgad möjlighet
att infordra utlåtanden från sakkunniga personer — vad angår inhämtande
av yttrande över besvär från ämbetsverk och myndigheter, äger kammarrätten
redan jämlikt § 12 i den för ämbetsverket gällande instruktionen
befogenhet därtill — detta, ehuru säkerligen medförande betydande kostnader,
skall få tillnärmelsevis samma praktiska betydelse som en anordning,
enligt vilken sakkunskap på ifrågavarande område finnes ständigt
representerad inom kammarrätten.

I anledning av kammarrättens uttalande, att det borde öppnas möjlighet
för landskamreraren att, då han finner sådant behövligt, införskaffa yttrande
av viss för det speciella fallet särskilt utsedd sakkunnig, vill jag
erinra om att det enligt 14 § 1 mom. av förevarande förslag till taxeringsförordning
tillkommer landskamreraren att efter behov vid handläggning
av taxeringsfrågor anlita biträde av sakkunnig.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

189

Visserligen skulle det enligt min mening vara av största värde, om
sådan anordning kunde vidtagas, att en länsrepresentant alltid komme att
deltaga i målens avgörande i kammarrätten. Jag har emellertid måst avstå
därifrån på grund av de hinder av praktisk natur, som uppresa sig mot en
dylik anordning, och har jag därför inskränkt mig till att föreslå, att vid
fastighetstaxeringsmåls avgörande kammarrätten skall bestå av tre ordinarie
ledamöter och två icke lagfarna ledamöter med särskild sakkunskap i avseende
å värdesättning av fastighet men utan krav på ortskännedom hos dessa
ledamöter. För att kammarrätten må äga tillgång till sådana särskilda
ledamöter skall enligt det förslag, som jag här framlägger, av Kungl.
Maj:t utses sex i fastighetsvärdering kunniga män med god kännedom
om fastighetsförhållandena i allmänhet inom riket att efter kallelse inträda
såsom ledamöter i kammarrätten vid handläggning av fastighetstaxeringsmål.
Av dessa personer skola två äga särskild sakkunskap i
avseende å värdering av skogsmark och växande skog, två i avseende å
värdering av jordbruksfastighet i övrigt och två i avseende å värdering
av annan fastighet. Dessa ledamöter skola givetvis i egenskap av domare
avlägga domareed.

Därest kammarrätten blir högsta instans i fastighetstaxeringsmål, framträder
med ökad styrka det även utan en dylik förändring befogade kravet
på ökad enhetlighet vid målens behandling och avgörande i kammarrätten.
Enligt förenämnda promemoria skulle detta krav tillgodoses genom
att samtliga fastighetstaxeringsmål bleve handlagda å en viss avdelning
inom kammarrätten. Denna avdelning skulle bestå av fyra eller fem ordinarie
ledamöter av kammarrätten, vilka alternerande skulle tjänstgöra vid målens
avgörande enligt en plan, så uppgjord att det iakttoges en kontinuitet
i sammansättningen, som betryggade åsyftad enhetlighet vid målens avgörande.
Föredragningen skulle utföras av särskilda föredragande. Genom
en sådan anordning vunne man dels att färre ledamöter bleve indelade till
tjänstgöring å avdelningen än som skulle erfordras, om ledamöterna själva
fullgjorde föredragningen, och dels att föredragningen kunde av en och
samma föredragande fullgöras under längre tid i oavbruten följd än som
kunde bliva fallet, om föredragningen fullgjordes av ledamöterna. Även
härigenom vunnes ökad garanti för enhetlighet i avgörandet. En dylik så att
säga koncentrerad föredragning vore jämväl ägnad att bidraga till väsentligt
ökad snabbhet i målens avgörande. Föredragningen av en större grupp
likartade mål måste nämligen enligt sakens natur taga kortare tid i anspråk,
om hela gruppen kunde avgöras av samma ledamöter under en viss
föredragningstermin än om föredragningen av samma grupp splittrades på
ett flertal kortare föredragningsterminer inför varierande ledamöter.

Det torde icke vara lämpligt att i taxeringsförordningen föreskriva, att
föredragningen av alla fastighetstaxeringsmål ovillkorligen skall fullgöras
å endast en avdelning inom kammarrätten. Målens antal kan ju nämligen
tänkas bliva så stort, att det blir nödvändigt, att deras avgörande för -

190

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

delas å två eller flera avdelningar. Jag har emellertid ansett mig kunna
utgå från att målen i regel komma att handläggas å en avdelning, och
har i enlighet härmed de icke lagfarna ledamöternas antal begränsats till
sex.

Inom avdelningen höra målen avgöras av tre ordinarie och två icke lagfarna
ledamöter. Dock hör icke utevaro av en av de icke lagfarna ledamöterna
få hindra måls avgörande, därest av de övriga ledamöterna tre
äro ense om slutet. Det kan icke väntas föreligga hinder för att, även vid
hastigt påkommande förfall för ordinarie ledamot, inkalla annan sådan till
tjänstgöring.

Närmare föreskrifter angående inkallande av de icke lagfarna ledamöterna
till tjänstgöring i kammarrätten samt angående ordnandet av kammarrättens
arbete med handläggning av fastighetstaxeringsmål och därmed sammanhängande
frågor torde det böra tillkomma Kungl. Maj:t att meddela. Något
uttalande i denna punkt torde fördenskull ej här erfordras utom beträffande
ett par särskilda frågor.

Det har i Norrmans promemoria förutsatts, att samtliga besvärsmål
angående fastighetstaxering skola vara inkomna till kammarrätten före
ingången av april månad året efter taxeringsåret eller, i vissa fall, inom
tre månader efter det att besvären inkommit till vederbörande länsstyrelse.
Denna tidsbegränsning synes — på sätt kammarrätten i sitt utlåtande anmärkt
— vara väl snäv och torde böra utsträckas med åtminstone en
månad. En ytterligare utsträckning av tiden synes icke böra ifrågakomma,
enär det är av vikt, att fastighetstaxeringsmålen bliva snarast möjligt
avgjorda, och handläggningen av desamma icke lämpligen kan påbörjas,
förrän det stora flertalet av målen inkommit till kammarrätten. Det
må erinras därom, att, ifall det skulle inom något län möta svårighet
för landskamreraren att inom den bestämda tiden hinna att jämsides med
övrigt honom påvilande arbete avgiva förklaring i samtliga fastighetstaxeringsmål,
han äger erhålla partiell tjänstledighet för att bliva i tillfälle
att uteslutande ägna sig åt denna gren av taxeringsarbetet.

Härefter synas — på sätt vidare i utredningen förutsatts — målen böra
i kammarrätten behandlas med förtursrätt, så att det slutliga utfallet av
fastighetstaxering och särskilt allmän sådan kan bliva klart inom kortast
möjliga tid.

Den andra frågan av nu förevarande slag, till vilken jag redan nu
torde böra intaga principiell ståndpunkt, är den, i vilken utsträckning
genomförandet av ifrågavarande reform nödvändiggör ett utbyte av
å kammarrättens stat uppförda assessorer mot kammarrättsråd. Denna
fråga synes emellertid vara i rätt väsentlig mån beroende av hur föredragningen
av fastighetstaxeringsmålen kommer att ordnas i kammarrätten,
d. v. s. om den skall, i enlighet med kammarrättens förslag, utföras
av kammarrättsråden själva eller av särskilda föredragande. Vilkendera
metoden än väljes torde den nämligen — på sätt i såväl prome -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

191

morian som kammarrättens däröver avgivna utlåtande närmare utvecklas
— draga med sig såsom ofrånkomlig konsekvens, att i viss omfattning
ett utbyte måste verkställas av assessorer i kammarrätten mot kammarrättsråd
på ordinarie stat. Enligt kammarrättens förslag kräves det, att
tre assessorer utbytas mot tre kammarrättsråd; enligt den i promemorian
uttalade uppfattningen kan utbytet begränsas till att avse endast en motsvarande
befattning. Såvitt jag kunnat finna av den hittills i saken förebragta
utredningen, kommer enhetlighet och snabbhet i avgörandet att främjas,
om ledamöterna helt befrias från föredragningen samt denna i stället utföres
av särskilda föredragande, vilken anordning jämväl ur rent organisatorisk
synpunkt torde bliva den bästa eller måhända nödvändig, därest
icke lagfarna ledamöter skola på föreslaget sätt deltaga i målens avgörande.
Den omständigheten, att denna metod tillämpas inom såväl
högsta domstolen som regeringsrätten, måste jämväl anses utgöra ett
starkt stöd för mitt antagande om dess praktiska användbarhet även
i kammarrätten vid denna domstols handläggning av fastighetstaxeringsmålen.
Tillämpas denna metod, torde den av kammarrätten föreslagna
utökningen av de ordinarie kammarrättsrådens antal visa sig ej
vara erforderlig. Det bör betonas, att det i detta sammanhang icke är
fråga om att avhjälpa den disproportion i berörda avseende, som tilläventyrs
redan under nuvarande förhållanden kan förefinnas, utan endast
att förhindra, att det genom den särskilda anordning, som erfordras
för fastighetstaxeringsmålens avgörande, uppkommer en försämring i proportionen
mellan antalet kammarrättsråd och antalet assessorer. Och såvitt
man kan döma av vad hittills i ärendet förekommit synes arbetet i
kammarrätten kunna tillfredsställande ordnas, om en assessor utbytes mot
ett kammarrättsråd på ordinarie stat. Förslag om dylikt utbyte erfordras
emellertid ej i förevarande sammanhang.

Beträffande de konsekvenser i övrigt i avseende å kammarrättens
arbete och förstärkning av kammarrättens arbetskrafter, som anordningen
kan komma att medföra, synes det vara svårt att, innan man känner antalet
av de besvär, som komma att anföras hos kammarrätten över 1928
års allmänna fastighetstaxering, eller således före 1928 års utgång intaga
någon bestämd, på faktiska förhållanden grundad ståndpunkt. Om och i
den mån förhållandena kunna föranleda behov av en utökning av kammarrättens
arbetskrafter, torde frågan därom få upptagas till prövning,
sedan tillräckligt material för dess bedömande föreligger.

De kostnader, som föranledas av den särskilda avdelningen för fastighetstaxeringsmål
inom kammarrätten, hava i utredningen föreslagits skola
hänföras till kostnader för taxeringsarbetet. En dylik anordning synes
mig emellertid icke principiellt motiverad. De medel, som kunna komma
att erfordras till avlönande av de särskilda ledamöterna i kammarrätten,
arvode till ordförande å avdelning för fastighetstaxeringsmål, eventuell
förstärkning av arbetskrafterna i kammarrätten eller eljest, synas böra

192

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Ansvarsbe stämmelser.

Kostnader
för taxerings
förfarandet.

särskilt anvisas å riksstaten. Till de närmare bestämmelserna härom torde
det icke vara erforderligt att redan nu taga ställning

Beträffande storleken av den kostnadsökning, som reformens genomförande
kommer att föranleda, får jag hänvisa till den i Norrmans promemoria
förebragta utredning. Enligt vad av densamma framgår, grundas
dessa beräkningar bland annat på att efter varje allmän fastighetstaxering
ett så pass stort antal besvärsmål som 3,600 skall inkomma. Såväl med hänsyn
härtill som till den tid, vilken beräknats åtgå för målens avgörande av
kammarrätten, få beräkningarna anses hållna i överkanten. Ersättningen
till de särskilda ledamöterna i kammarrätten, vilken ersättning i nämnda
utredning beräknats till 32 kronor för dag, synes böra bestämmas till endast
24 kronor för dag för ledamot, som är bosatt i Stockholm. I enlighet härmed
torde den totala kostnaden för arvoden till ifrågavarande ledamöter
kunna beräknas för varje allmän fastighetstaxering till högst omkring
18,000 kronor. Beträffande såväl detta kostnadsbelopp som de kostnader,
vilka kunna komma att föranledas av en av organisationen betingad förstärkning
av kammarrättens arbetskrafter, anser jag mig emellertid böra
understryka vad som i utredningen framhållits eller att varje som helst
beräkning av ifrågavarande anslagsbelopps storlek är ytterst vansklig,
enär densamma blir i hög grad beroende särskilt av antalet mål rörande vid
allmän fastighetstaxering åsätta taxeringar.

Vid en jämförelse mellan kostnaden för den av kammarrätten och den
av mig föreslagna organisationen framstår visserligen den förra såsom
betydligt lägre. Det bör dock framhållas, att en sådan jämförelse icke är
riktig, enär de båda organisationsformerna icke äro likartade och den av
kammarrätten förordade organisationen enligt min mening icke fyller de
krav, man bör uppställa på densåmma.

Redan anhängiggjorda eller framdeles till kammarrätten inkommande
mål, som avse taxering av fastighet före 1928 års ingång, lära böra handläggas
i hittills gällande ordning. I enlighet med denna min uppfattning
hava övergångsbestämmelserna till föreliggande förslag avfattats.

Taxeringssakkunniga hava i sitt förslag upptagit ansvarsbestämmelser,
som i huvudsak ansluta sig till vad nu gäller, därvid emellertid straffsatserna
för underlåtenhet att avlämna deklaration och för avgivande av
oriktig deklaration omarbetats för vinnande av anslutning till de nya
skatteformerna. I väsentliga delar har jag följt de sakkunnigas förslag,
därvid aktgivande på vissa erinringar uti inkomna yttranden. Härtill
skall jag återkomma vid den speciella motiveringen. I

I fråga om kostnaderna för taxeringsförfarandet hava taxeringssak''
kunniga övervägt, huruvida och i vilken omfattning en fördelning av
taxeringskostnaderna mellan staten och de beskattande menigheterna
låter sig genomföra. Deras uttalande härom återfinnes å sid. 230 ff. i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

193

betänkandet. De hava ansett kostnaderna böra till huvudsaklig del stanna
å statsverket och anföra såsom skäl härför, att kommunerna och övriga
menigheter icke hava någon möjlighet att nämnvärt inverka på indelningen
i distrikt för de olika taxeringarna och ej heller på prövningen
av behovet av särskilda utredningar och undersökningar. Därtill kommer,
att fastställandet av de ledande taxeringsmännens arvoden synes
böra åvila statens myndigheter, vadan menigheterna även i detta avseende
endast föga kunna inverka på kostnaderna. Slutligen skulle en
uppdelning mellan staten och olika menigheter, som icke bleve helt godtycklig,
stöta på störa'' svårigheter. Däremot föreslå de sakkunniga, att
ersättning till sådana ledamöter i beskattningsnämnderna, som utsetts av
kommun, landsting och skogsvårdsstyrelser, skola bestridas av den väljande
menigheten eller styrelsen.

Statskontoret har förklarat sig dela taxeringssakkunnigas uppfattning
i denna principfråga.

För min del har jag kommit till samma uppfattning som taxeringssakkunniga
och statskontoret.

Taxeringssakkunniga hava i sitt förslag till taxeringsförordning sökt Taxeringssammanföra
alla bestämmelser, som äro att iakttaga vid taxering av alla ^uppställmng*
slag. Undantag har gjorts dels beträffande det särskilda förfarande, Taxeringssom
erfordras för taxering av skogsmark och växande skog, och dels sakkunniga.
beträffande deklarationsformulären. Liksom vid 1922 års allmänna
fastighetstaxering de speciella föreskrifterna rörande förfarandet vid taxering
av skogsmark och växande skog voro meddelade i särskild instruktion,
borde de häremot svarande stadgandena för blivande allmänna
fastighetstaxeringar, enligt taxeringssakkunnigas mening, upptagas i
särskild instruktion, som Kungl. Maj:t skulle utfärda. Deklarationsformulären
skulle även fastställas av Kungl. Maj:t. De sakkunniga hava
även föreslagit (227 §), att Kungl. Maj:t skulle äga utfärda de särskilda
föreskrifter och anvisningar, som kunde finnas erforderliga för taxeringsförordningens
tillämpning.

Beträffande taxeringsmyndigheternas befattning med avgiftspåföringen
enligt lagen om allmän pensionsförsäkring hava de sakkunniga i sitt förslag
intagit allenast hänvisningar till de i pensionsförsäkringslagen meddelade
bestämmelserna.

Vid förslagets avfattning hava de sakkunniga följt den grundsatsen, att
de olika slagen av taxering borde behandlas i var sitt kapitel, varjämte
till särskilda kapitel hänförts dels vissa gemensamma föreskrifter, dels stadganden
med ansvarsbestämmelser och dels bestämmelser om kostnader för
taxeringsförfarandet.

Genom detta förfaringssätt har de sakkunnigas författningsförslag blivit
rätt omfattande.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. ISO höft. (Nr 210.)

194

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Yttranden. XJti vissa yttranden har författningstextens uppställning behandlats. Länsstyrelserna
i Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,
Västmanlands och Gävleborgs län beteckna taxeringssakkunnigas systematik
såsom förtjänstfull och ägnad att underlätta författningens praktiska
handhavande. Även andra myndigheter giva uttryck åt samma uppfattning.
En motsatt ståndpunkt intaga, bland andra, länsstyrelserna i Uppsala och
Östergötlands län, vilka förorda sammandragning av den onödigt vidlyftiga
författningstexten.

Kammarrätten förklarar sig intet hava att erinra mot en anordning»,
varigenom samtliga taxeringsbestämmelser sammanföras i en författning»
men uttalar, att de sakkunniga stannat på halva vägen i så måtto, att de
i stort sett nöjt sig med att inom en och samma yttre ram bereda plats för
de fristående författningarna, utan att i nämnvärd grad inlåta sig på att
söka sammansmälta de talrikt förekommande parallellstadgandena. Kammarrätten
har därför förordat författningstextens uppställning efter annan
indelningsgrund, därvid kammarrätten antytt möjligheterna att sammanföra
till exempel de olika deklarations- och uppgiftsföreskrifterna till en
grupp, reglerna om besvärsförfarandet till en grupp o. s. v. Därjämte har
kammarrätten, av skäl för vilka jag tidigare redogjort, uttalat sig för att
förfarandet vid allmän fastighetstaxering regleras i särskild författning. Kammarrätten
har vidare ställt sig tveksam i fråga om behovet av sådana föreskrifter
rörande tillämpningen av taxeringsförordningens bestämmelser, som
enligt de sakkunnigas förslag skulle kunna meddelas av Kungl. Maj:t utan
riksdagens hörande såvitt gäller annat än reglementariska föreskrifter för
beskattningsnämnder eller andra vid taxeringsarbetet sysselsatta.

Departements- yaci först angår frågan, om i taxeringsförordningen böra intagas alla be<''he/en-
stämmelser, som angå taxeringsförfarandet, synes det även mig tydligt, att
en sådan anordning innebär betydande fördelar. Att därvid utesluta stadgandena
om allmän fastighetstaxering och meddela dessa i en särskild författning
finner jag mig så mycket mindre hava anledning förorda, som enligt
min redan tillkännagivna mening förfarandet vid allmän fastighetstaxering
nu bör ordnas på ett i sina huvuddrag bestående sätt och det är
förenat med vissa fördelar att bestämmelserna härom sammanarbetas med
övriga taxeringsföreskrifter. Emellertid har jag ansett vissa av de i taxeringssakkunnigas
förslag upptagna stadgande^ vara av den art, att de
lämpligen höra utfärdas i administrativ ordning. Härmed åsyftas stadgandena
om allmänna kungörelser rörande indelning i distrikt för taxeringsarbetets
''förrättande och förordnande av ordförande och ledamöter i
beskattningsnämnderna, om tillhandahållandet åt beskattningsnämnderna av
stommar till taxeringslängder samt om förandet av dessa längder och ordningen
för längdernas offentliggörande ävensom andra reglementariska föreskrifter
rörande beskattningsnämndernas verksamhet, vidare föreskrifter
om tryckning och tillhandahållande av deklarationsblanketter, om utdelning

195

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

till taxeringsmännen av erforderliga exemplar av skatteförfattningarna samt
om upprättande av sammandrag av taxeringslängderna och dessa sammandrags
publicerande m. m. Det måste anses innebära en onödig omgång att
påkalla riksdagens medverkan vid meddelandet av dylika verkställighetsföreskrifter,
som på grund av sin natur närmast synas höra under Kungl.
Maj:ts avgörande. Med anledning härav har jag vid överarhetningen av
taxeringssakkunnigas författningsförslag låtit utmönstra däri förekommande
bestämmelser av dylik art. Det har dock befunnits, att en del sådana bestämmelser
likväl måst behållas i förordningen på grund av sitt nära samband
med andra stadganden, som otvivelaktigt höra under riksdagens beslutanderätt.

I anslutning härtill förordar jag, att i taxeringsförordningen intages uttrycklig
bestämmelse om rätt för Kungl. Maj:t att meddela de närmare
föreskrifter angående ordnandet av beskattningsnämndernas verksamhet, som
må erfordras utöver vad taxeringsförordningen kommer att innehålla.
Däremot lärer, såsom kammarrätten anmärkt, det icke böra åt Kungl. Maj:t
inrymmas befogenhet att därutöver meddela föreskrifter för verkställandet
av taxeringsförordningens bestämmelser i andra hänseenden än författningen
i särskilda fall uttryckligen angiver. Därest detta mitt förslag vinner bifall,
torde jag i sinom tid få anmäla det förslag till instruktion för beskattningsnämnderna,
vartill förarbeten pågå inom departementet.

I fråga om uppställningen av det författningsförslag, som jag nu går att
framlägga för Kungl. Maj:t, bar jag funnit övervägande skäl tala för tilllämpning
av den av kammarrätten förordade systematiken. Genom densamma
torde vinnas något större överskådlighet än med taxeringssakkunnigas
förslag. Såsom en betydande fördel betraktar jag det förhållandet,
att de i taxeringssakkunnigas förslag förekommande parallellstadgandena
därigenom kunnat sammanarbetas och antalet hänvisningar mellan olika
paragrafer avsevärt nedbringas. Att författningen likväl erhållit en betydande
omfattning, har icke kunnat undvikas.

Förslaget till taxeringsförordning indelas i åtta kapitel. För underlättande
av läsningen hava införts en del underrubriker. För tillmötesgående av
därom i åtskilliga yttranden uttryckta önskemål torde vid utfärdande av
blivande förordning i ämnet jämväl meddelas en överskådlig innehållsförteckning.
Något riksdagens beslut härom erfordras givetvis icke.

Jag skall nu övergå till en närmare redogörelse för innebörden av förslagets
detaljbestämmelser, i den mån motiven för desamma icke utan vidare
framgå av författningstexten.

196

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Beskattnings•
nämnder.

Specialmotivering till förslaget till taxeringsförordning.

Rubriken.

I stället för den hittills använda rubriken »förordning om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering» upptager förslaget den allmänt gängse
beteckningen »taxeringsförordning».

1 §•

I denna paragraf angivas de olika skatter, till vilka taxering enligt förordningens
bestämmelser skall äga rum. Bland dessa skatter nämnes icke
skogsvårdsavgift, enär särskild taxering härtill icke erfordras. Enligt det
förslag till förordning om skogsvårdsavgift, som chefen för jordbruksdepartementet
i dag framlägger, anknytes nämligen påföringen av skogsvårdsavgift
till taxeringen till skogsaccis.

Lagen om allmän pensionsförsäkring innehåller i 14 och 15 §§ bestämmelser
om beskattningsnämndernas befattning med påföringen av avgifter
enligt samma lag. I 16 § av lagen meddelas därjämte vissa bestämmelser
om besvär över beskattningsnämndernas beslut i dylika frågor. Tillräcklig
anledning att överflytta dessa bestämmelser till taxeringsförordningen
synes icke föreligga. I stället torde vara lämpligt att i förordningen intaga
hänvisning till pensionsförsäkringslagens bestämmelser härom. Så har ock
skett i 1 och 120 §§ i författningsförslaget.

2 %.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om vissa i förordningen nyttjade
beteckningar, vilka icke torde tarva närmare motivering. Vad i 3 mom.
stadgas med avseende å Stockholm åsyftar att möjliggöra användning av
de i länen gängse beteckningarna även då fråga är om Stockholm. I de
fall då olika förhållanden betinga skiljaktighet mellan bestämmelserna för
Stockholm och för riket i övrigt, framgår sådant av stadgandenas avfattning
eller följer det av sakens natur.

3 %.

Till denna paragraf hava sammanförts de i nuvarande taxeringsförordning
och i taxeringssakkunnigas förslag å spridda ställen förekommande
stadganden om benämningar å beskattningsnämnder och deras verksamhetsområden.
En del nya beteckningar hava införts för underlättande av förordningens
avfattning. I sådant avseende må märkas, att beteckningen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

197

»prövningsdistrikt» användes för verksamhetsområdet för den lokala beskattningsnämnden
i andra instans i motsats mot den mellankommunala prövningsnämndens
verksamhetsområde, som omfattar hela riket.

I 2 mom. har införts stadgande, att en av taxeringsnämnderna i Stockholm
skall, utöver nämnden eljest åliggande göromål, handlägga vissa taxeringsärenden,
för vilka särskild beskattningsort inom Stockholm icke föreskrivits
i skatteförfattningarna. Vilka dessa ärenden äro, framgår av 77 §
2 mom. Det är i sin egenskap av beskattningsorgan för dessa ärenden
nämnden betecknats såsom »den gemensamma taxeringsnämnden»; då nämnden
handlägger andra till dess distrikt hörande taxeringsfrågor, fungerar
den som vanlig taxeringsnämnd. Såvitt nu kan bedömas, är antalet skattskyldiga,
som skola lyda under ifrågavarande nämnd, icke större än att
det synes vara tillräckligt med en enda sådan nämnd; och torde det böra
överlämnas åt överståthållarämbetet att vid indelningen av taxeringsdistrikt
i Stockholm bestämma, vilken av taxeringsnämnderna i staden skall omhänderhava
dessa göromål.

I förordningen användes på åtskilliga ställen uttrycket prövningsnämnd
såsom gemensam beteckning för de i 2 och 3 mom. av förevarande paragraf
omförmälda nämnderna. I vissa fall, då stadganden om prövningsnämnd
icke äro tillämpliga å de i 3 mom. omförmälda nämnderna och detta icke
utan vidare framgår av sammanhanget, betecknas prövningsnämnden såsom
»ordinarie». Att i författningen införa särskild förklaring av detta uttrycks
innebörd har icke ansetts erforderligt. 4

4 §•

De i denna paragraf intagna bestämmelserna om indelning i beredningsdistrikt,
fastighetstaxeringsdistrikt och taxeringsdistrikt överensstämma i sak
med vad nu gäller. Till förebyggande av tvekan om det författningsenliga
uti ett på vissa håll brukligt förfaringssätt att inom kommun, som delats
i ett flertal taxeringsdistrikt, sammanföra taxeringen av viss grupp skattskyldiga,
exempelvis bolag, hos någon eller några taxeringsnämnder med
avvikelse från eljest tillämpad territoriell indelningsgrund, har uttryckligen
angivits, att sådant förfaringssätt medgives. Därest skäl anses föreligga
att på liknande sätt uppdraga särskild fastighetstaxering åt någon eller
några nämnder med uteslutande av andra eljest behöriga nämnder, må
även sådant äga rum.

I fråga om indelning i taxeringsdistrikt för virkestaxering innehåller
173 § i taxeringssakkunnigas förslag stadgande, att, när kommun är
delad i två eller flera taxeringsdistrikt, virkestaxeringen inom kommunen
i dess helhet skall verkställas av en av taxeringsnämnderna i kommunen efter
länsstyrelsens bestämmande. Såsom skäl för detta stadgande hava de sakkunniga
å sid. 224 i betänkandet anfört, att någon fördelning av virkestaxeringen
å de olika taxeringsnämnderna inom kommunen icke lämpligen
kan äga rum.

Beskattningsnämndernas

verksamhetsområden.

Virkestaxe ringen.

198

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Detta de sakkunnigas förslag har mött gensaga i några av de avgivna
yttrandena. Länsstyrelsen i Blekinge län anför, att med en sådan anordning
tillräcklig kännedom om kommunens olika delar sannolikt icke kommer att
förefinnas inom den taxeringsnämnd, åt vilken virkestaxeringen uppdragits.
Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län och en taxeringsnämndsordfärande
i samma län påpeka, att de fördelar, man velat vinna genom virkestaxeringens
överlämnande åt taxeringsnämnden, skulle gå förlorade, om i kommuner,
som delats i flera taxeringsdistrikt, denna taxering skulle anförtros
åt en av taxeringsnämnderna. Kammarrätten förklarar sig av taxeringssakkunnigas
motiv icke hava blivit övertygad om behovet att med avseende
å virkestaxering frångå regeln, att varje taxeringsnämnd taxerar inom
sitt distrikt, och avstyrker därför ifrågavarande undantag från denna
regel.

På grund av dessa erinringar, vilka ansetts mig betydelsefulla, har jag
funnit mig icke böra upptaga det av de sakkunniga föreslagna stadgandet
såsom allmän regel, men då det möjligen på vissa håll kan anses vara fördelaktigt
att sammanföra virkestaxeringen inom en kommun, som delats i
flera taxeringsdistrikt, till någon eller några av nämnderna därinom, har
jag för att icke förhindra ett sådant förfaringssätt lämnat avgörandet
härom i länsstyrelsens hand. Avfattningen lägger icke hinder i vägen
att för ändamålet inrätta särskild taxeringsnämnd, ett förfaringssätt
som förordats av ett hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Allmän fastig- Det i paragrafen intagna stadgandet, att ett fastighetstaxeringsdistrikt
hetstaxermg. sj5-ajj omfatta flera beredningsdistrikt, avser att förhindra att, såsom vid
1922 års allmänna fastighetstaxering förekommit, heredningsdistrikten
och fastighetstaxeringsdistrikten bringas att sammanfalla. Genom ett
tillvägagångssätt sådant som det i nämnda fall använda vinnes icke
syftet med fastighetstaxeringsnämndens inrättande, nämligen att befordra
jämnheten och likformigheten i fastighetstaxeringen inom större områden
än heredningsdistrikten i regel omfatta.

5 %.

Berednings- Stadgandena i denna paragraf motsvara i allt väsentligt 6 och 7 §§ i
mansättning, förordningen den 7 juli 1921 (nr 382) samt 9 § 1 mom. och 10 § i taxeringssakkunnigas
förslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt, dels att, i de fall då
beredningsdistrikt skall bestå av två eller flera kommuner, länsstyrelsen
skall vid indelningen i distrikt efter vederbörande kommuners hörande
bestämma den eller de grupper skattskyldiga, vilka varje kommuns ledamöter
skola företräda, och dels att ledamöter i beredningsnämnd skola
väljas tidigare än i oktober månad, förslagsvis i mars.

Något mera allmänt behov av ändringar i enlighet med detta läns -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

199

styrelsens förslag torde icke hava framträtt. Jag vill ock med avseende
å tiden för val av ledamöter i beredningsnämnden erinra, att den i förevarande
paragraf angivna tidsbestämmelsen »senast den 15 oktober» tillkommit
på initiativ av 1921 års riksdag. Länsstyrelsens ändringsförslag
kunna därför icke biträdas av mig.

6 $.

Denna paragraf motsvarar i allt väsentligt stadgandena i 12 § första
stycket och 13 § i förordningen den 7 juli 1921 (nr 382) samt 12 § i taxeringssakkunnigas
förslag. Stadgandena i 2 mom. av förevarande paragraf
bava hämtats från de sakkunnigas förslag.

Av vad jag under 5 § anfört följer, att jag icke heller beträffande
fastighetstaxeringsnämnderna anser mig böra förorda av länsstyrelsen i
Jönköpings län framställt ändringsförslag av i det närmaste samma innehåll,
som det under 5 § behandlade.

Ett i några yttranden framställt förslag att utöka antalet ledamöter i
fastighetstaxeringsnämnderna i stad till sex finner jag ej heller skäl
biträda.

7 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § i taxeringssakkunnigas förslag. Rörande
motiveringen hänvisar jag till sid. 113 i betänkandet.

Paragrafens första moment överensstämmer i huvudsak med 19 §> förordningen
den 7 juli 1921 (nr 382). Skiljaktighet föreligger såtillvida, att
hälvten av antalet ledamöter i fastighetsprövningsnämnden skall utses
bland de ledamöter i fastighetstaxeringsnämnderna, som utsetts av länsstyrelsen
eller valts av landsting, i stället för att tidigare en fjärdedel av
ledamöternas antal skulle tagas från vardera av dessa grupper.

Då dessa ledamöter i lika mån skola företräda de utjämnande intressena
i motsats till bygdeintressena, torde någon åtskillnad mellan å ena sidan
de av länsstyrelsen förordnade och de av landstinget valda icke erfordras.
En sådan åtskillnad torde ock hava inneburit en helt visst icke avsedd
inskränkning i möjligheterna att utse stadsrepresentanter till ledamöter i
prövningsnämnden, eftersom landstinget icke väljer någon ledamot i fastighetstaxeringsnämnderna
i städerna. Att, såsom av Kopparbergs läns
landstings förvaltningsutskott och svenska landstingsförbundet blivit ifrågasatt,
i paragrafen införa uttrycklig föreskrift, att minst en landstingsvald
ledamot skall inkallas, torde icke erfordras. Att åtminstone någon landstingsvald
bör insättas är tydligt.

I 2 mom. har ändring gjorts beträffande formerna för val av ordförande
i det fall, att landshövdingen är förhindrad närvara. Nuvarande föreskrift
att valet skall ske med slutna sedlar under ordförandeskap av den till
levnadsåren äldste ledamoten förefaller onödigt rigorös. Den förhindrar,
till synes utan anledning, landshövdingen att föra ordet, då dylikt val

Fastighet staxeringsnämnds
sammansättning.

Fastighetsprövningsnämnds
sammansättning.

200

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Taxeringsnämnds
sammansättning.

Prövningsnämnds
sammansättning.

skall ske till följd av att landshövdingen tillfälligtvis nödgas avlägsna sig
från pågående sammanträde. Det synes ändamålsenligt att, om vid dylikt
val särskild ordförande erfordras, tjänstgörande landskamreraren för ordet
vid valet. Däremot anser jag det icke lämpligt, att, såsom länsstyrelsen i
Malmöhus län och vissa andra länsstyrelser föreslagit, landskamreraren
även vid nämndens förhandlingar i övrigt är ordförande, då landshövdingen
är frånvarande.

8 i

I denna paragraf hava sammanförts de i 64 §• 1—4 mom. samt 65 och
174 §§ i taxeringssakkunnigas förslag upptagna stadgandena om taxeringsnämnds
sammansättning, vilka i vissa avseenden ändrats. I fråga
om kommunombud och skogsvårdsombud har jag redan yttrat mig vid
den allmänna motiveringen. Den i 3 mom. meddelade föreskriften att
kommunombud icke skall deltaga i den gemensamma taxeringsnämndens
överläggningar och beslut i de ärenden, varom i 77 § 2 mom. förmäles,
motiveras därmed, att Stockholms stad icke har något intresse att
bevaka vid dessa ärendens behandling. I 4 mom. har i anledning av
yrkanden från länsstyrelsen i Ålvshorgs län och en taxeringsnämndsordförande
i Västerbottens län maximiantalet kommunvalda medlemmar
ökats utöver vad taxeringssakkunniga föreslagit, nämligen, om taxeringsdistriktet
består av en kommun eller del av kommun, från föreslagna sex
till sju samt, om distriktet består av två eller flera kommuner, från föreslagna
nio till tio.

Tiden för valet har bestämts till december månad året näst före taxeringsåret,
varigenom överensstämmelse uppnås med vad som i allmänhet
gäller för val till kommunala befattningar. Tillräckliga skäl att bibehålla
nuvarande stadgande att i stad valet skall ske före den 15 januari synes
icke föreligga.

I 4 mom. andra stycket, i anslutning till motsvarande stadgande i 5 §,
har införts bestämmelse rörande överklagande av kommuns val av ledamöter
och suppleanter i taxeringsnämnd och om befogenhet för länsstyrelsen
att för visst fall meddela föreskrifter för nytt vals förrättande eller
att själv utse ledamöter och suppleanter. Rörande skälen härför hänvisas
till sid. 132 i taxeringssakkunnigas betänkande. 9

9 $.

1 mom. av denna paragraf upptager bestämmelser om sammansättningen
av länsprövningsnämnderna och Stockholms stads prövningsnämnd. I enlighet
med taxeringssakkunnigas förslag har antalet medlemmar angivits,
på sätt nu gäller, till minst åtta, högst femton. Jag har även följt de
sakkunniga i fråga om rätt för länsstyrelsen att utse vissa medlemmar utom
det förslag, taxeringsnämnderna skola avgiva. Rörande skälen till denna
ändring i nu gällande regler för prövningsnämndens sammansättning hän -

Kung}. Maj:ts proposition Nr 210.

201

visar jag till de sakkunnigas betänkande sid. 135 f. I åtskilliga yttranden
har taxeringssakkunnigas förslag i detta avseende hälsats med tillfredsställelse.

Vissa ändringsförslag hava framställts uti inkomna yttranden.

Taxeringssakkunniga hava å sid. 136 i sitt betänkande yttrat sig om ett
av landskamrerarna i riket framställt förslag, att landskamreraren skulle
vara självskriven ledamot av prövningsnämnden och tjänstgöra såsom
nämndens ordförande i händelse av förfall för landshövdingen. De sakkunniga
hava avvisat detta förslag under framhållande, att landskamrerarens
åliggande att i beskattningsmål föra talan hos överinstanserna icke
väl läte sig förena med uppdrag att vara ledamot av prövningsnämnd.

I denna fråga anför länsstyrelsen i Malmöhus län följande:

»Enligt länsstyrelsens underdåniga förmenande har beträffande taxeringsväsendet
i andra instansen — nämligen hos länsuppskattningsnämnden, prövningsnämnden
och den interkommunala prövningsnämnden — landskamrerarnas
och det ''allmänna ombudets’ ställning alldeles icke enligt
förslaget blivit sådan som den bort bliva. Medan enligt nu gällande
ordning landskamrerarens uppgift bestämts att vara ''kronoombud'' samt
således uteslutande avse tillvaratagande av kronans rätt, ehuruväl de flesta
landskamrerare nog torde i praktiken under senare åren hava vid sidan av
gällande författning fattat sin uppgift jämväl avse tillvaratagande av de
skattskyldigas rätt att icke bliva högre beskattade än som vederbort, så hava
de sakkunniga nu i sitt betänkande utsagt, att landskamreraren icke längre
skall intaga ställningen såsom representant för kronans fiskaliska intressen
utan tillika hava att, ''såsom representant för det allmännas intresse att
skattebördan varder fördelad enligt skatteförfattningarna, tillse, att taxeringarna
varda behöriga, vare sig skatteformen är av statlig eller kommunal
natur’. Men skärskådar man närmare huru lagförslaget givit uttryck
härför, så inskränker sig detta i stort sett därtill, att benämningen ''kronans
ombud’ uteslutits i lagförslaget.

Då båda sakkunniga torde förvisso genom egen erfarenhet haft sig bekant
huru mycket landskamrerarens arbete betyder och måste betyda för vinnande
av goda taxeringsresultat just ur synpunkten ''skattebördans rättvisa fördelning’
hos andra instansen i taxeringsväsendet, men i lagförslaget har
knappast denna erfarenhet tagit sig uttryck. Visserligen har bland inledande
stadganden upptagits en mera allmänt hållen föreskrift i 3 § därom,
att landskamreraren skall ''övervaka'' taxeringsarbetet och tillse, att därför
gällande föreskrifter efterföljas; samt än vidare hava lämpliga stadganden
rörande landskamrerarens åtgöranden för beredning av det material, som
skall föreläggas den andra taxeringsinstansen, upptagits i lagförslaget — men,
då det gällt att giva föreskrifter för den andra instansens eget arbete, så
har, beträffande landskamrerarens insats där, ingenting annat föreskrivits
än att han skall vara tillstädes. Jo, där har ju också föreskrivits, att han
till den verkan, det hava kan, också skall säga sin mening. Det synes som
om man där finge underförstå: om lian har någon. Ty annars får han
bara sitta där i rummet under förhandlingarna.

Om de sakkunniga velat markera — vad dock givetvis icke varit deras
mening — landskamrerarens betydelselöshet för den andra taxeringsinstansens
arbete, så skulle detta knappast kunna hava gjorts på ett tyd -

202

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Ägare sätt. Icke på något sätt har kommit till uttryck den ansvarskänsla,
som bör hos landskamrerarna inpräglas just rörande de beslut, som
komma att fattas hos den nu ifrågavarande taxeringsinstansen.

Det är emellertid detta, som landskamrerarna själva önskat skulle komma
till tydligt uttryck i den nya taxeringsförordningen. De hava önskat, att
landskamreraren skulle intaga ställningen såsom självskriven lagfaren
ledamot av nämnden, varigenom på ett tydligt sätt markerats, att han
såsom lagfaren i en eljest mera eller mindre illitterat nämnd Ange påtaga
sig ansvaret för beslutens laglighet eller ock mot desamma inlägga sin
reservation. Det Ange icke tillåtas honom att så att säga krypa bakom
nämndens rygg, utan han måste själv fatta sitt beslut och stå för det.
Vidare hava landskamrerarna önskat, att landskamreraren skulle vara självskriven
att leda nämndens förhandlingar vid förfall för landshövdingen.
Då landskamreraren, såvitt han fullgjort sin skyldighet att omsorgsfullt
förbereda taxeringsmaterialet, utan all jämförelse äger den bästa kännedomen
rörande alla de taxeringsärenden, som skola komma till avgörande
hos nämnden, och då han tillika på grund av sin sakkunskap samt sin
allmänna förpliktelse att uteslutande tillgodose skattelagarnas rätta tillämpning
just genom sin ställning måste vara den, som mest opartiskt och redigt
kan leda förhandlingarna, har länsstyrelsen för sin del icke kunnat förstå
annat än att vad landskamrerarna sålunda önskat bort bliva i lagförslaget
stadgat.

Man blir onekligen något häpen över det sätt, på vilket de sakkunniga
avfärdat det nyssberörda förslaget av rikets landskamrerare: ''De sakkun niga

hava icke kunnat ansluta sig till detta förslag av den anledningen,
att landskamreraren alltfort hör hava till åliggande att föra talan i beskattningsmål
hos överinstanserna, ett åliggande, som icke låter sig väl förena
med uppdrag såsom ledamot av prövningsnämnd’. Man får icke tro — vad
eljest skulle legat nära till hands antaga — att det av de sakkunniga angivna
skälet har sin grund i ett överkänsligt formsinne, ty snarare vill det
förefalla såsom om det härledde sig av brist på formsinne. De sakkunniga
hava ju nämligen själva velat framhålla, att landskamreraren, som hittills
egentligen markerats såsom intagande en parts ställning för bevakande av
kronans intressen, hädanefter skulle intaga en opartisk ställning med allenast
uppgiften att tillvarataga lika mycket de skattskyldigas intressen att icke
behöva skatta mera än som vederbör, som det allmännas intressen att få
uppbära i skatt vad som vederbör. Det borde under sådana förhållanden
''låta sig väl förena med uppdraget såsom ledamot av prövningsnämnden’
att den, som i första hand bör ansvara för lagenliga besluts fattande hos
nämnden, får vidare fullfölja sin uppgift att söka åstadkomma objektivt
riktiga beslut jämväl hos högre instans, därest prövningsnämndens beslut
gått honom emot. Förmodligen är det landskamrerarens förutvarande partställning
såsom ''kronoombud'', som spökat för de sakkunniga och förvillat
omdömet, eller ock hava de sakkunniga fått den oriktiga föreställningen,
att denna partsställning skulle allt fortfarande vara hos landskamrerarna så
ingrodd, att de icke kunnat tilltros förmågan av opartiskt och objektivt
bedömande. I varje fall ter sig de sakkunnigas sålunda uttalade uppfattning
i en desto mera märklig dager, då de i samma andetag, som de uttala
sig om landskamrerarens olämplighet såsom ledamot av prövningsnämnden,
föreslå såsom ledamöter av taxeringsnämnden särskilda ''kommunalombud’,
vilka samtidigt beklädas med förtroendet och uppgiften att efter eget bedömande
föra talan mot taxeringsmyndighets beslut hos högre instanser.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

203

Dessa ''kommunalombuds’ opartiskhet lärer med fog kunna ifrågasättas, men
icke desto mindre hava de sakkunniga funnit deras ledamotskap och deras
rätt att föra talan ''låta sig väl förenas’.»

Liknande synpunkter framföras även av länsstyrelserna i Stockholms
och Uppsala län samt av riksräkenskapsverket.

Kammarrätten gör följande uttalande:

»I fråga om landskamrerarens eventuella ledamotskap i prövningsnämnden
må medgivas, att de härför åberopade skälen icke kunna frånkännas
viss giltighet. De sakkunniga torde emellertid hava rätt, då de på denna
punkt framhålla, att landskamrerarens åliggande att föra talan i beskattningsmål
hos överinstanserna icke skulle låta sig väl förena med uppdrag
som ledamot av prövningsnämnden (s. 136). Även om man i dylikt fall
icke kan tala om jäv i vanlig bemärkelse, måste dock en sammankoppling
i berörda avseende framstå som en oformlighet.»

Såsom jag redan i den allmänna motiveringen framhållit, anser jag, att
prövningsnämnden icke bör inrymma någon ledamot med särskilt åliggande
att företräda fiskaliska intressen. I den mån dessa intressen behöva
bevakas, bör så ske genom yrkande från någon utom nämnden stående.
Härutinnan föreligger en grundläggande skillnad mellan taxeringsnämnden
och prövningsnämnden, betingad av deras olika ställning i instansordningen.
Landskamrerarens främsta uppgift är att hävda de fiskaliska synpunkterna,
icke allenast kronans utan även de kommunala menigheternas av lägre
eller högre ordning. Detta hävdande bör för visso icke ske ensidigt; det
allmännas rätt går icke ut på att erhålla största möjliga skattebelopp
utan att uttaga just det belopp, varken mer eller mindre, som åsyftas
vid beskattningsreglernas avvägning. Men även om det allmännas representant
ständigt har att eftersträva den materiella rättvisan, kan man därför
icke, synes det mig, låta denne representant hos den prövande instansen
intaga ställningen såsom både domare och den där framställer yrkanden.
En sådan anordning måste, enligt vad kammarrätten anfört, framstå som
en oformlighet. Jag har därför icke kunnat biträda länsstyrelsens i Malmöhus
län förevarande förslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har föreslagit, att vederbörande landsting
skall äga insätta en ledamot i prövningsnämnden, och motiverat detta
förslag med att en sådan ledamot kunde lämna verksamt biträde vid landskamrerarens
granskningsarbete. Även i andra yttranden framföras förslag
i liknande riktning. Det åberopade skälet för en dylik anordning anser jag
icke bärande. Det kan ej anses behövligt att låta landstinget bevaka sina
fiskaliska intressen genom eu ledamot av nämnden. Jag finner mig därför
ej böra förorda detta förslag.

Med avseende å val av ordförande i prövningsnämnden vid förfall för
landshövdingen eller för över- och underståthållaren åberopar jag vad jag
anfört vid 7 § 2 mom.

204

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Deri mellankommunala

prövnings
nämndens
sammansättning.

Särskild
prövnings nämnds

sammansättning.

Allmänna
stadganden
om behörighet
att vara medlem
i beskattningsnämnd.

Skyldighet att
mottaga upp
drag såsom
medlem av
beskattningsnämnd.

10 §.

Den meliankommunala prövningsnämndens sammansättning har i förslaget
upptagits i väsentlig överensstämmelse med taxeringssakkunnigas å sid. 137
i betänkandet motiverade förslag, dock med ändring dels att Kungl. Maj:t
skall vara bunden av länsstyrelsernas förslag allenast med avseende å halva
antalet medlemmar jämte suppleanter för dem och dels att särskild suppleant
för ordföranden icke ansetts behövlig. I vissa yrkanden framställda
förslag om att landstingen skulle äga förslagsrätt vid utseende av medlemmar
i nämnden har jag icke funnit skäl biträda.

11 §.

Med avseende å sammansättningen av särskild prövningsnämnd överensstämmer
förslaget i huvudsak med taxeringssakkunnigas förslag. Uttrycklig
föreskrift om ordförandeskapet i dylik nämnd i prövningsdistrikten har
ansetts höra meddelas av enahanda innehåll som i fråga om ordinarie
prövningsnämnd.

12 §.

1 denna paragraf hava sammanförts de i nuvarande taxeringsförordning
ävensom i taxeringssakkunnigas förslag å spridda ställen upptagna stadgandena
om vad som bör iakttagas vid utseendet av medlemmar i beskattningsnämnderna,
om skyldighet för vissa personer att mottaga dylikt uppdrag
och om hinder i vissa fall att vara medlem av dylik nämnd.

Av stadgandet i 1 mom. följer, att även vid utseende av ledamöter i
fastighetstaxeringsnämnd samtliga intressegrupper bland de skattskyldiga
böra såvitt möjligt är, vara företrädda. Vid 1922 års allmänna fastighetstaxering
saknades motsvarande stadgande, vilket förhållande påtalats i några
av de över taxeringssakkunnigas förslag avgivna yttrandena. 2

2 mom. överensstämmer i huvudsak med 27 § i gällande taxeringsförordning.
Motsvarande stadgande saknas i taxeringssakkunnigas förslag. Enligt
de sakkunnigas uppfattning vore det reella värdet av dessa stadganden
skäligen ringa. Taxeringsarhetet ställde numera så stora krav på ordföranden
i taxeringsnämnden, att man för arbetets riktiga fullgörande måste förutsätta
intresse för detsamma hos ordföranden. Man kunde emellertid knappast
påräkna sådant intresse hos en person, som mot sin vilja erhållit ett
dylikt uppdrag och framhärdade i sin åstundan att undslippa detsamma.
Jämväl för övriga i stadgandet avsedda personer vore stadgandet betydelselöst.

Vad de sakkunniga sålunda anfört har mött gensaga i en del yttranden.

Länsstyrelsen i Hallands län utlåter sig:

»Länsstyrelsen är av den mening, att det skulle vara synnerligen oklokt
att borttaga förevarande garantier för möjligheten att erhålla ej blott lämpliga
ordförande utan även erforderligt antal ledamöter i taxeringsnämnderna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

205

Därest länsstyrelsen icke hade tillgång till magistratspersoner, häradsskrivare
och landsfiskaler, skulle det för visso mången gång inträffa, att icke
någon för uppdraget såsom ordförande lämplig person funnes att tillgå.

Beträffande de av kommunerna valda ledamöterna i taxeringsnämnden
är länsstyrelsen av den övertygelse, att i många fall det skulle komma att
visa sig omöjligt att erhålla erforderligt antal ledamöter — åtminstone
sådana som kunna anses värdiga att sitta i taxeringsnämnden — därest
obegränsad rätt att avsäga sig uppdraget förefunnes. Denna uppfattning
stöder länsstyrelsen därpå, att dels uppdraget är förenat med så ringa inkomst,
att den i allmänhet ej i någon mån motsvarar de därmed förenade
utgifter, och att dels erfarenheten givit vid handen, att i de flesta fall ombyte
av kommunalvalda taxeringsledamöter äger rum, sedan de tjänstgjort
i fem år. Länsstyrelsen föreställer sig därför, att de skäl, varpå ifrågavarande
nu gällande garantier grundats, numera hava lika stor, ja till och
med större giltighet än vid deras tillkomst, i följd varav länsstyrelsen finner
sig böra hemställa, att vederbörande bestämmelser i blivande förordning
fortfarande måtte omgärdas med dessa garantier.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar om att 1924 års landsstatslönesakkunniga
uti sitt den 20 november 1924 avgivna betänkande med
förslag till lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler m. m. berört
frågan om landsfiskals förordnande såsom ordförande eller ledamot i beskattningsnämnd
och därvid, i syfte att lätta landsfiskalernas arbetsbörda,
påyrkat sådan förändring av nuvarande föreskrifter, att förbud meddelas
för landsfiskal att vara ordförande i taxeringsnämnd. Länsstyrelsen säger
sig hava en bestämd motsatt uppfattning och anför:

% »Det reella värdet av nuvarande stadgandet är visst icke ringa och ett
förbud för landsfiskaler att åtaga sig ordförandeskap skulle i detta län
omöjliggöra för länsstyrelsen att erhålla kvalificerade personer såsom ordförande
för taxeringsnämnderna. Alla länets landsfiskaler — på ett undantag
när — hava dylika uppdrag. Försök med andra ordförande å landsbygden
hava särskilt med hänsyn till det tekniska förfarandet visat ogynnsamma
resultat. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande får på det allvarligaste
påyrka, att gällande bestämmelser i förevarande avseende bibehållas.»

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför liknande synpunkter.

Kammarrätten uttalar, att huru önskligt det i och för sig vore, att ifrågavarande
tjänstemän och särskilt landsfiskalerna icke av förevarande anledning
behövde dragas från sina egentliga åligganden, kammarrätten dock
ansåge de praktiska skälen alltfort böra gå före. Kammarrätten nödgades
därför tillstyrka, att ifrågavarande tvångsföreskrift bibehölles.

Något förslag till lönereglering för landsfiskaler är icke avsett att före- Departementsläggas
riksdagen innevarande år. Vid detta förhållande är jag icke beredd chefen,
att nu taga ställning till frågan om förbud för landsfiskal att mottaga uppdrag
såsom ordförande i beskattningsnämnd.

Även om, såsom taxeringssakkunniga anfört, det reella värdet av det
ifrågavarande stadgandet är skäligen ringa, innebär det dock en garanti för
att vid brist på frivilliga krafter personer finnas att tillgå för berörda uppdrag.
Då därtill kommer, att taxeringsförordningen bör tydligt karaktärisera

206

Kungl. Maj:ts proposition Ni 210

Valbarhets villkor.

Departements chefen.

uppdrag att vara medlem av beskattningsnämnd såsom en medborgerlig
plikt, har jag i det nu föreliggande förslaget bibehållit stadgandet i fråga.

I 3 mom. uppställes i fråga om av kommun eller landsting vald ledamot
i beskattningsnämnd fordran på verkställd mantalsskrivning och fullgjord
skattskyldighet. Gällande taxeringsförordning föreskriver allenast det sistnämnda
villkoret. Förordningen den 7 juli 1921 (nr 382) om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1922 kräver
endast bostadsort inom vederbörande kommun.

Taxeringssakkunniga hava såsom valbarhetsvillkor uppställt det kravet, att
ledamoten skall äga rösträtt i kommunens allmänna angelägenheter. Rörande
motiven härför hänvisar jag till betänkandet sid. 131 f.

Statskontoret anför härom:

»Enligt gällande taxeringsförordning gäller som villkor för valbarhet till
taxeringsnämnd bland annat, att vederbörande skall under året näst före
det, då taxering sker, inom taxeringsdistriktet hava erlagt bevillning eller
inkomst- och förmögenhetsskatt. Då de sakkunniga nu föreslå den ändring,
att valbarheten göres beroende av den kommunala rösträtten, innebär detta
i fråga om fullgjord skattskyldighet, att vederbörande i avseende å påförda
utskylder till kommunen, vilka förfallit till betalning under de tre sistförfluten
kalenderåren, icke må häfta för utskylder för flera än två av dessa
år. Försummelse i fråga om erläggande av skatt till staten, eller eventuellt
även till kommunen för det senaste eller de två senaste åren, skulle sålunda
enligt förslaget icke medföra förlust av valbarhet till taxeringsnämnd. Även
om utvecklingen i allmänhet gått i riktning mot mildring eller avskaffande''
av s. k. utskyldsstreck, måste det dock förefalla särskilt stötande, om personer,
som icke själva fullgjort sin skatteplikt mot det allmänna, skulle
kunna ingå som ledamöter i taxeringsnämnder. Då taxeringen avser såväl
den statliga som den kommunala beskattningen, synes det statskontoret, som
om för en persons valbarhet till ledamot i taxeringsnämnd borde uppställas
som villkor, att han för det senast gångna året erlagt vederbörliga utskylder
både till staten och till kommunen.»

Liknande uttalanden hava gjorts av ett antal andra myndigheter, kommuner
m. fl.

Jag delar statskontorets uppfattning i denna fråga och har åt förevarande
moment givit den avfattningen, att därav tydligt skall framgå, att vederbörande
under det år, då valet äger rum, skall ej mindre vara mantalsskriven
i den kommun, som valet avser, än även därstädes hava att utgöra
allmän kommunalskatt eller statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (eller
bådadera) och tillika, i den mån dessa utskylder varit förfallna vid tiden
för valet, hava erlagt desamma.

Redogörelse för motiven för de i 4 mom. av förevarande paragraf uppställda
allmänna habilitetsvillkoren för medlem i beskattningsnämnd torde ej erfordras.
Taxeringssakkunnigas uttalande i denna del återfinnes å sid. 132
i deras betänkande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

207

Jag har tillika infört uttrycklig föreskrift om att medlem av beskattningsnämnd
skall vara svensk medborgare.

13 $.

I denna paragraf upptagna stadgandet om rätt för beskattningsnämnder Rätt för vissa
i första instans att i vissa fall inkalla till ledamot valbar person att deltaga beskattnxn9s nämnder

att

i taxeringsarbetet överensstämmer i sak med vad redan nu gäller för faxe- komplettera
ringsnämnd. sig själva -

14 §.

Stadgandena i 1 och 2 mom. av denna paragraf har jag redan behandlat
i den allmänna motiveringen.

3 mom. överensstämmer i huvudsak med vad redan nu gäller. Att ordförande
i underordnad beskattningsnämnd äger anlita skrivbiträde vid utförandet
av det på honom ankommande arbetet torde böra uttryckligen angivas,
enär stadgande erfordras om rätt för skrivbiträde att erhålla tillgång
till deklarationerna. I likhet med taxeringssakkunniga anser jag det vara
ordförandens ensak att avlöna skrivbiträde, som av honom särskilt tillkallas.
Då sådant biträde erfordrats på grund av taxeringsarbetets omfattning, lärer
utan särskilt stadgande ordförandens arvode komma att utmätas under behörigt
hänsynstagande till denna omständighet.

Sakkunniga
medhjälpare i
taxeringsår
det.

15 §.

Stadgandet i 2 mom. överensstämmer i huvudsak med den genom förord- Biträdande
ningen den 12 maj 1922 (nr- 220) tillkomna andra punkten av första stycket la^arT''
i 44 § gällande taxeringsförordning. Även om behov av biträdande landskamrerare
efter den nya organisationen kan förväntas framträda i större
utsträckning än hittills, bar jag dock icke funnit anledning att, såsom av
vissa länsstyrelser ifrågasatts, överlåta åt länsstyrelsens eget avgörande, om
dylik biträdande landskamrerare må förordnas, utan bibehållit Kungl. Maj:ts
hittillsvarande prövningsrätt härutinnan.

16 §.

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 16 § samt 17 § 1 mom. andra och Deklarationer
tredje styckena i taxeringssakkunnigas förslag och innehåller'' bestämmelser ^stfghdsom
skyldighet att avgiva deklaration till ledning vid allmän fastighets- taxering.
taxering. På sätt jag i den allmänna motiveringen redan anfört förordar
jag, att fastställandet av formulär till deklarationer ankommer på Kungl.

Maj:t. Bestämmelse härom återfinnes, såvitt angår förevarande deklarationer,
i denna paragraf, som därjämte meddelar föreskrift om vad som skall uppgivas
i dessa deklarationer. En viss utvidgning av uppgiftsskyldigheten
har föranletts därav, att deklarationerna äro avsedda att ligga till grund
för den allmänna jordbruksräkning m. m., varom chefen för jordbruksdepartementet
kommer att senare i dag avgiva förslag.

208

Uppgifter om
lag farter m.m.

Departements chefen.

Hushållningsplaner
för
vissa enskilda
skogar.

Tid och plats
för avlämnande
av
deklarationer
och uppgifter
enligt 16 och
§§■

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

17 §.

I denna paragraf återfinnas de bestämmelser om tillhandahållande av lagfartsförteckningar
samt vissa uppgifter från hypoteksinrättningar och brandförsäkringsanstalter,
varom stadgande fanns meddelat i 3 § förordningen
den 7 juli 1921 (nr 382). I taxeringssakkunnigas förslag var motsvarande
stadgande intaget i 18 §.

Från några taxeringsnämndsordförande har framställts önskemål om uppgifter
dels från byggnadsnämnd om verkställda nybyggnader och dels från
avverkare av skog rörande omfattningen av avverkningen.

Kammarrätten har hemställt, att avlämnande av uppgift från brandförsäkringsinrättning
enligt punkten c) får bero på begäran av vederbörande
i varje särskilt fall. Enligt ämbetsverkets mening gåve erfarenheten vid
handen, att på denna punkt en lättnad i uppgiftsplikten utan olägenhet
kunde företagas.

Denna kammarrättens mening kan jag icke biträda utan anser det vara
önskvärt, att ifrågavarande uppgiftsskyldighet bibehålies; dessa uppgifter
innehålla ett icke betydelselöst material till kontrollerande av uppgifterna i
deklarationerna om gällande brandförsäkringsvärden. Att utsträcka uppgiftsskyldigheten
på sätt taxeringsnämndsordförandena ifrågasatt, anser jag
icke erforderligt; byggnadsnämnd lärer på grund av stadgandet i 52 § av
det nu föreliggande förslaget vara skyldig gtt på begäran tillhandahålla
upplysning rörande verkställda nybyggnader inom nämndens verksamhetsområde.

18 §.

Denna paragraf överensstämmer med stadgandet i 2 § 1 mom. fjärde
stycket sista punkten förordningen den 7 juli 1921 (nr 382). Motsvarighet
saknas i taxeringssakkunnigas förslag, vilket icke upptager närmare bestämmelser
rörande förfarandet vid uppskattning av värde å skogsmark och
växande skog. De i paragrafen omförmälda uppgifterna skola komma till
användning vid uppgörandet av de längder, om vilka stadgas i 58 § 1 mom.
andra stycket.

19 §.

De i denna paragraf upptagna stadgandena om tid och plats för avlämnandet
av deklarationer och andra uppgifter till ledning vid allmän fastighetstaxering
överensstämma i huvudsak med vad som gällde vid 1922 års
allmänna fastighetstaxering. Dock skola lagfartsförteckningar och uppgifter
om hypoteksvärderingar lämnas endast till länsstyrelsen. Anledningen till
denna ändring är den, att dessa handlingar skola komma till användning
vid den undersökning rörande fastigheternas allmänna saluvärde, som det
enligt 58 § 2 mom. åligger landskamreraren att verkställa.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

209

20 §.

Denna paragraf motsvarar 17 § 2 mom. och 18 § sista stycket i taxeringssakkunnigas
förslag.

21—24 §§.

De i dessa paragrafer upptagna bestämmelserna om deklarationer och uppgifter
för särskild fastighetstaxering hava avfattats i anslutning till motsvarande
bestämmelser rörande allmän fastighetstaxering. Jag hänvisar till
vad jag under den allmänna motiveringen anfört rörande deklarationsplikt
vid särskild fastighetstaxering.

Rubrik.

Å sid. 173—177 i taxeringssakkunnigas betänkande redogöres dels för
gällande allmänna bestämmelser angående deklarationsskyldighet och deklarations
innehåll samt dels för de ändringar, som de sakkunniga föreslagit.

Av den lämnade redogörelsen framgår, bland annat, följande: Den nuvarande
taxeringsförordningen använder beteckningen deklaration för sådan
uppgift till ledning för egen taxering, som av den, vilken är skattskyldig
till inkomst- och förmögenhetsskatt, avgives i det taxeringsdistrikt, där
taxeringen till dylik skatt skall åsättas. Däremot användes beteckningen
inkomstuppgift för uppgift till ledning för egen taxering å ort, där skattskyldighet
till inkomst- och förmögenhetsskatt icke föreligger, men bevillningstaxering
skall äga rum. Uppgiftsskyldigheten till egen taxering för
staten, landsting, kommun eller annan menighet regleras i särskild kungörelse
den 3 november 1922. I förslaget använda de sakkunniga benämningen
deklaration om alla uppgifter till ledning för egen taxering med åtskillnad
mellan allmän deklaration för vad som hittills benämnts deklaration samt
särskild deklaration såväl för inkomstuppgift enligt hittills använd beteckning
som ock för förenämnda menigheters uppgifter till ledning för
egen taxering.

Denna terminologi synes underlätta författningstextens uppställning och
läsning och har därför bibehållits i det nu framlagda förslaget med den
vidare utveckling av densamma, som föranledes därav, att uppgift till ledning
för egen taxering för inkomst eller förmögenhet benämnts självdeklaration
och dylik uppgift till ledning vid fastighetstaxeringen benämnts fastighetsdeklaration.
I det nu förevarande förslaget användas alltså benämningarna
allmän självdeklaration och särskild självdeklaration.

I fråga om de särskilda slags uppgifter till ledning för egen taxering,
som omförmälas i 41 och 42 §§, nyttjas dock icke benämningen självdeklaration.
För dem användas särskilda beteckningar, som utvisa deras
speciella innehåll.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 saml. ISO häft. (Sr 210.)

Deklarationer
och uppgifter
för särskild
fastighetstaxering.

210

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

25 §.

Deklarations- Liksom 70 § i taxeringssakkunnigas föi''slag avser båda slagen av självplikten.
deklaration, är detsamma förhållandet med 25 § i det nu föreliggande förslaget.
I stort sett råder överensstämmelse mellan de båda förslagen i
denna del.

staten och Förslagen upptaga, bland annat, deklarationsskyldighet för staten, landsheter.
° ting, kommun och annan dylik menighet, därest dylik skattskyldig under
beskattningsåret haft förvärvskälla av beskaffenhet, att skattskyldighet för
därav härflytande inkomst åligger menigheten enligt kommunalskattelagen.
Taxeringssakkunniga hava enligt 70 § i deras förslag förutsatt för ifrågavarande
menigheters del liksom beträffande enskilda deklarationspliktiga,
att underlåtenhet att avlämna deklaration inom föreskriven tid medför
förlust av rätten att överklaga taxering, för vilken deklarationen skolat
ligga till grund.

De flesta av de hörda myndigheterna hava lämnat taxeringssakkunnigas
förslag i de nu nämnda delarna utan någon erinran, medan generalpoststyrelsen
och varvsehefen vid flottans station i Karlskrona uttryckligen
anslutit sig till detsamma.

Arméförvaltningen har däremot anfört, bland annat, följande:

»Enligt det föreliggande förslaget skulle, i olikhet med vad nu gäller,
ovillkorlig deklarationsskyldighet komma att åvila staten, samt till följd
härav de i förslaget stadgade påföljderna för underlåtenhet att avgiva
deklaration komma att äga tillämpning jämväl å staten eller dess organ. I

I anledning av detta de sakkunnigas uttalande får arméförvaltningen för
sin del framhålla, att, enligt vad erfarenheten givit vid handen, hos de
arméförvaltningen underlydande ortsmyndigheterna, vilka icke äga tillgång
till skattetekniska biträden, i ett flertal fall tvekan förelegat om statens
skattskyldighet, något som jämväl bestyrkes av det stora antal frågor om
fullföljd av besvär i taxeringsmål, som under senare år varit föremål för
behandling inom arméförvaltningens fortifikationsdepartement. Någon stadga
på hithörande område, såvitt lantförsvaret angår, har alltså åtminstone
hittills icke vunnits, varför ett upphävande av nu gällande bestämmelser
torde komma att för staten medföra avsevärda olägenheter. Av de sakkunnigas
uttalanden framgår icke heller, att en ändring av nämnda bestämmelser
skulle betingas därav, att den hittills varande anordningen
visat sig medföra några olägenheter för taxeringsarbetet, utan hava de till
stöd för sitt förslag i denna del huvudsakligen anfört vissa principiella
synpunkter. Dessa torde emellertid i förevarande fall böra tillmätas så
mycket mindre betydelse, som det icke lärer kunna antagas, att staten eller
dess organ skulle genom underlåtenhet att avgiva föreskriven deklaration
söka undandraga sig skatteplikt eller försvåra taxeringsarbetet.»

211

Kungl. Maj.ts proposition Nr 210.

Kammarrätten har avstyrkt stadgande om äventyr av talans förlust i
fråga om staten, kommun eller annan menighet.

För enskilda deklarationspliktigas del är påföljden av talerättens förlust (Departestadgad
såsom ett verksamt medel att framtvinga det för taxeringsarbetet mentsche,cn-l
nödvändiga deklarationsmaterialet. På sid. 189—190 i sitt betänkande hava
de sakkunniga vidrört ett annat i övriga skandinaviska länder anlitat
tvångsmedel i samma syfte, nämligen viss procentuell förhöjning av föregående
årets taxering, men stannat för att bibehålla den alltsedan deklarationsskyldighetens
införande här i landet tillämpade påföljden av talerättens
förlust. Ehuru befogade erinringar synas mig kunna riktas mot påföljden
såsom alltför rigorös, ansluter jag mig till denna ståndpunkt. Därvid har
jag låtit mig bestämmas dels av den möjlighet att få rättelse i en oskäligt
hög taxering, som erbjuder sig i prövningsnämndens befogenhet att i
taxering göra ändring även utan att besvär anförts och dels därav, att
samma påföljdsbestämmelse redan finnes. Emellertid föreligger knappast
behov av denna stränga påföljd, då det gäller att framtvinga självdeklarationer
av staten, landsting, kommun eller annan dylik menighet. Någon
avsikt att undandraga sig skattskyldighet kan svårligen förutsättas föreligga
i fråga om dessa offentligrättsliga skattskyldiga, och i regel torde underlåtenhet
att avgiva föreskriven deklaration för deras vidkommande vara att
anse såsom tjänstefel av den för deklarationspliktens fullgörande ansvarige.

Endast undantagsvis torde det nämligen inträffa, att den som har att fullgöra
deklarationsplikt för dylik skattskyldig icke är underkastad ansvar enligt
stadgandena om brott av ämbetsmän. För funktionär, som tilläventyrs
ej är underkastad dylikt ansvar, torde vara tillräckligt med vitesföreläggande
för att framtvinga deklaration. I enlighet med vad nu sagts har
i 39 § 2 mom. första stycket av förevarande förslag intagits stadgande om
att bestämmelsen om talerättens förlust icke har avseende å staten, landsting,
kommun eller annan dylik menighet.

Vad därefter angår skyldigheten för juridiska personer av icke offentlig- Andra juririittslig
natur att avgiva självdeklaration hava de sakkunniga föreslagit di8^ Je™°knaer
dylik skyldighet för sådan person som nu nämnts, därest han under beskatt. personer,
ningsåret haft förvärvskälla av beskaffenhet, att skattskyldighet för därav
härflytande inkomst åligger honom enligt förordningen om inkomst- och
förmögenhetsskatt eller enligt kommunalskattelagen. De sakkunniga hava
alltså föreslagit, att den nu angivna förutsättningen skall gälla jämväl för
verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat
såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll. Då dessa verk
eller bolag för närvarande äro utan någon som helst begränsning skyldiga
att avgiva självdeklaration och tillräcklig anledning att frångå ved sålunda
gäller icke synes föreligga, har för deras del nu gällande föreskrift om

212 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ovillkorlig skyldighet att avgiva självdeklaration bibehållits i 25 § 1 mom.
första stycket 1) av nu föreliggande förslag.

Beträffande fysisk person upptager föreliggande förslag i likhet med vad
nu gäller och i huvudsaklig överensstämmelse med taxeringssakkunnigas
förslag stadgande om att deklarationsplikt skall förefinnas i första rummet för
den, som nästföregående år varit taxerad, därvid det nuvarande uttrycket
»inkomstbevillning» utbytts mot »kommunal inkomstskatt». Under 2) b)
av 1 mom. i denna paragraf äro stadganden därjämte meddelade om inträdande
av deklarationsplikt, därest den till kommunal inkomstskatt taxerade
inkomsten i någon kommun eller den till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade inkomsten jämte en sextionde! av förmögenheten uppgått
till visst belopp, olika för den som varit bosatt här i riket under hela beskattningsåret
och för annan person.

Förslaget avviker från taxeringssakkunnigas förslag såtillvida, att dels
gränsvärdena äro desamma för såväl den kommun, där taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt skall äga rum, som den, där allenast taxering
till kommunal inkomstskatt skall företagas, under det att taxeringssakkunniga
därutinnan föreslagit olika regler, anslutande sig till de för skattskyldighets
inträdande angivna minsta beloppen, och dels olika regler givits för å
ena sidan dem, som varit här i riket bosatta under hela eller en del av beskattningsåret,
och å andra sidan andra skattskyldiga. I de sakkunnigas förslag göres
skillnad allt eftersom medborgarskap och mantalsskrivningsskyldighet här i
riket förelegat eller icke. Ändringen med avseende å gränsvärdena har
föranletts av önskan att vinna en klar och lättfattlig gräns. Denna har för
här i riket under hela eller del av beskattningsåret bosatta dragits vid det
belopp, 600 kronor, som enligt 51 § kommunalskattelagen och 17 § 1 mom.
första stycket förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt minst
måste föreligga för skattskyldighet i hemortskommunen. För andra sammanfaller
gränsen med den för skattskyldighetens inträdande satta gränsen 100
kronor.

Har emellertid i fråga om kommunal inkomstskatt den för respektive fall
angivna gränsen uppnåtts beträffande någon kommun, har därmed deklarationsskyldighet
inträtt icke endast för denna kommuns vidkommande, utan
jämväl för övriga kommuners del, där sådan skyldighet enligt 27 § kan
ifrågakomma. Denna regel gäller, vare sig gränsen uppnåtts i hemortskommunen
eller i annan kommun. Skulle en person, som varit här i riket
bosatt under hela eller en del av beskattningsåret, icke haft inkomst till
600 kronor i hemortskommunen men väl i annan kommun, har deklarationsskyldighet
således för honom inträtt jämväl i hemortskommunen och
övriga kommuner enligt 27 §.

Med gränsvärdet 600 kronor för deklarationsskyldighetens inträdande för
här i riket under hela eller en del av beskattningsåret bosatt person kommer
visserligen att med avseende å annan kommun än hemortskommunen föreligga
avvikelse från vad som gäller för inträdande av skatteplikt där -

213

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

städes (för taxerad inkomst av 100—590 kronor föreligger väl skatteplikt i
dylik kommun men ej ovillkorlig deklarationsskyldighet), men någon nämnvärd
olägenhet därav torde knappast vara att befara. I varje fall torde större
olägenhet vara förenad med taxeringssakkunnigas förslag, enligt vilket skyldighet
att avgiva deklaration i hemortskommunen kan inträda redan vid
100 kronor inkomst i annan kommun.

Den nya lydelsen i fråga om medborgarskap och vistelseort sammanhänger
med de i kommunalskatteförslaget upptagna ändrade bestämmelserna
om skattskyldighet för här i riket sig uppehållande utlänningar och i
utlandet bosatta svenska medborgare samt torde icke tarva närmare motivering.

Stadgande^ i de två sista styckena av 1 mom. i förevarande paragraf
äro föranledda av motsvarande stadganden i förslaget till kommunalskattelag.
Vad angår oskift dödsbos deklarationsplikt för det år, under vilket den avlidne
dött, har ansetts nödvändigt föreskriva, att de för fysisk person gällande
reglerna skola komma till användning.

Rörande det i 3 mom. intagna stadgandet om frihet för lapp från skyldighet
att avgiva självdeklaration för inkomst av renskötsel och i sådan
rörelse nedlagd förmögenhet hänvisas till vad jag vid den allmänna motiveringen
anfört om taxering för lappallmogens inkomst av renskötsel.

26 §.

I 71 § av de sakkunnigas förslag har i enlighet med vad nu gäller
upptagits bestämmelse om att deklaration skall avgivas på heder och samvete Länsstyrelsen

i Uppsala län har anfört, att orden »heder och samvete»
lämpligen torde böra utbytas mot exempelvis »under laga ansvar».

Länsstyrelsen har därmed vidrört ett spörsmål, som v id åtskilliga tillfällen
varit på tal. De sakkunnigas förslag överensstämmer emellertid med
vad som varit gällande alltsedan självdeklarationsinstitutet infördes här i
landet. Tillräckliga skäl att frångå denna hävdvunna formulering synas
icke föreligga. Att laga ansvar i vissa fall följer med en oriktig deklaration,
är i författningen utsagt och säkerligen klart för alla deklaranter, den
ifrågasatta formuleringen förutan. Ett borttagande av orden »heder och
samvete» skulle ock måhiinda uppfattas, som om det icke längre ansåges
moraliskt förkastligt att avgiva oriktig deklaration, en missuppfattning som
givetvis måste förebyggas.

Jag har alltså bibehållit den hittillsvarande formuleringen.

27—30 §§.

27—29 §§ motsvara i allt väsentligt 71 § i de sakkunnigas förslag. Någon
motsvarighet till 30 § finnes däremot icke i nämnda förslag. I förevarande
paragrafer meddelas dels bestämmelser om den ort, för vilken allmän själv -

Lapp allmogen.

214

Käng!,. Majds proposition Nr 210.

deklaration eller särskild självdeklaration skall upprättas, och dels allmänna
stadganden om vad deklarationerna skola innehålla.

De allmänna stadgandena har jag ansett böra i vissa avseenden utvidgas
utöver vad de sakkunnigas förslag innefattar, på det att det av författningstexten
må framgå, vad deklarationen ovillkorligen måste innehålla, detta
till ledning såväl vid Kungl. Maj:ts fastställande av deklarationsformulär
som ock vid beskattningsmyndigheternas prövning, huruvida deklarationsskyldigheten
behörigen fullgjorts. De i 30 § intagna bestämmelserna äro
i huvudsak av enahanda innebörd som de i 16 § fjärde och femte styckena
av nuvarande taxeringsförordning meddelade föreskrifterna.

Vissa tillägg hava gjorts med anledning av de i 58 § kommunalskattelagen
meddelade stadgandena om grunder för fördelning av inkomst till
beskattning å flera kommuner.

Vad angår den ort, för vilken deklaration skall upprättas, hava de
sakkunniga föreslagit, bland annat, att särskild deklaration skall upprättas
för varje kommun, dit någon av den skattskyldige innehavd förvärvskälla
är att hänföra (givetvis med undantag för kommun, där skattskyldighet till
inkomst- och förmögenhetsskatt föreligger och för vilken alltså allmän
deklaration skall upprättas), samt att vad som sagts om kommun skall, då
kommun är delad i två eller flera taxeringsdistrikt, gälla varje dylikt
distrikt.

Det sist återgivna stadgandet hava en del hörda myndigheter funnit alldeles
onödigt, då den skattskyldige är pliktig att i den allmänna deklarationen
upptaga den samlade inkomsten av förvärvskällorna. Vad sålunda
anförts är i huvudsak riktigt. Men det inträffar fall, då enligt förslaget
till kommunalskattelag jämte kommunen även en särskild menighet
inom densamma har ett självständigt intresse av taxeringen, nämligen
då någon den skattskyldiges förvärvskälla är helt eller delvis hänförlig
till municipalsamhälle eller annat administrativt område med särskild
beskattningsrätt, medan den skattskyldige bor inom annan del av kommunen,
och tvärtom. I dylikt fall skall taxeringen till kommunal inkomstskatt äga
rum i det distrikt, till vilket det administrativa området hör, men taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt förrättas i annat distrikt. Då
båda distriktens taxeringsnämnder måste hava tillgång till självdeklaration
för den skattskyldige och det knappast kan låta sig göra att låta den allmänna
självdeklarationen cirkulera mellan taxeringsnämnderna, har det ansetts
nödvändigt lämna föreskrift, som föranleder, att självdeklaration avlämnas
i varje distrikt. Vad nu är sagt gäller även det fall, att den skattskyldige
haft förvärvskälla i flera dylika inom samma kommun belägna
distrikt utan att vara boende inom någotdera av dem. Stadgande härom
har upptagits i tredje stycket av 27 § i det nu framlagda förslaget.

I vissa yttranden har uttalats önskemål om föreskrift därom, att bolag i
deklaration skall utsätta, var styrelsen har sitt säte. Detta önskemål hav
tillgodose^ genom bestämmelserna i 28 §, att allmän självdeklaration skall

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 210.

215

upptaga den skattskyldiges hemortskommun, där sådan finnes, samt i 29 §,
att om särskild självdeklaration skall i tillämpliga delar gälla vad om allmän
självdeklaration är stadgat.

31 §.

Denna paragraf motsvarar 72 § i de sakkunnigas förslag, som upptager i
stort sett nu gällande föreskrifter om skyldighet för bokföringspliktiga att
vid sin deklaration foga vissa räkenskapsutdrag.

I detta avseende hava de hörda myndigheterna och sammanslutningarna
icke haft något i och för sig att erinra. Däremot har i flera yttranden påpekats
den ringa nytta, som utdragen medföra för taxeringen på den grund
att bokföringen är ofullständig och uppställd efter mycket växlande utgångspunkter.

Sålunda har länsstyrelsen i Örebro län anfört:

»I överensstämmelse med vad som för närvarande gäller, föreslås i 72 §
att vid deklarationer för vissa angivna grupper deklarationsskyldiga skall
för tid, som deklarationen omfattar, fogas bestyrkt avskrift av in- och utgående
balanskonto samt vinst- och förlustkonto, där sådant föres. Vad som
icke står, men enligt länsstyrelsens mening borde stå, om det skall bliva
någon verklig nytta av denna föreskrift, är huru dessa räkenskapskonti samt
bokföringsmässiga räkenskaper på det hela taget skola vara inrättade för
att kunna godtagas såsom underlag för deklaration. Det är för visso ingen
överdrift att säga, att om möjligen icke flertalet så dock i varje fall en
avsevärd del av de så kallade räkenskaper, varav utdrag finnas hilagda
deklarationer från bokföringspliktiga skattskyldiga, äro så beskaffade, att de
icke lämna någon som helst ledning för bedömande av de sifferuppgifter,
som angivas i vederbörandes deklarationer. Länsstyrelsen nödgas kraftigt
framhålla vikten av att på detta område åtgärder vidtagas, som äro ägnade
att möjliggöra ett åtminstone något så när pålitligt material för skattskyldighetens
bedömande.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller såsom ett önskemål, att
bokföringen i lag måtte regleras så, att avslutning icke finge ske på annat
sätt än genom vinst- och förlustkontot. Därjämte vore det enligt länsstyrelsens
mening önskvärt, att stadgande lämnas därom, att vissa konton skola
ingå i detta vinst- och förlustkonto, nämligen propriekonto, hushållskonto,
utskyldskonto och räntors konto. Härigenom skulle granskningen av deklarationerna
i hög grad underlättas och många förfrågningar från beskattningsmyndigheterna
undvikas. Länsstyrelsen anför vidare, att icke sällan avslutning
plägar ske direkt å annat konto, utan att vinst- och förlustkontot
därvid kommit till användning. I sådan händelse vore vinst- och förlustkontot
uppenbarligen utan betydelse för taxeringen. Skulle något sådant
stadgande, varom nyss nämnts, icke kunna genomföras, vore i allt fall eu
bestämmelse erforderlig av innebörd, att vid deklarationen skall fogas avskrift
av de konton, å vilka avslutning skett.

Föreningen Sveriges städers Jcronouppbördstjänstemän påpekar lämplig -

Skyldighet att
vid* deklaration
foga
räkenskapsutdrag
in. m.

Departements chefen.

216 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

heten av bestämmelse om skyldighet för idkare av rörelse eller yrke att vid
deklarationen foga avskrift av varu- eller tillverkningskonto.

Även några handelskammare beröra frågan om bokföringens förhållande
till beskattningen.

Gotlands handelskammare framhåller önskvärdheten av att i samband
med frågan om taxeringsväsendets omorganisation genom statsmyndigheternas
försorg framlägges formulär för ett lättfattligt bokföringssystem särskilt avfattat
efter de krav, som taxeringsmyndigheterna komma att uppställa å
deklarationer och andra uppgifter från näringsidkarna.

Handelskammaren i Gävle gör följande uttalande:

»Det är ju ett känt förhållande, att gällande beskattningsregler och bokföringsregler
ej stämma väl överens. Medan de förra gå ut på att i flskaliskt
intresse få fram största möjliga vinst av ett affärsföretag, gå de senare
snarast ut på att lägga den mest solida grunden för företagets framtida
bestånd. Denna motsättning för ju vanligen med sig, att ett affärsmässigt
riktigt bokslut i och för taxeringen får stuvas om för att uppfylla beskattningsreglerna.
Givetvis är det av största betydelse, att inkomster av ett
affärsföretag rätteligen taxeras. All oärlighet i detta avseende bör med alla
medel motverkas och bestraffas. Men otvivelaktigt är det också av största
värde för samhället, att ett affärsföretags bokföring rent affärsmässigt uppfyller
alla rimliga fordringar. Är det senare fallet, erbjuder taxeringen
föga svårigheter. Är däremot så icke förhållandet, lärer en granskning i
samband med taxeringen knappast kunna förbättra saken. En sådan granskning
kommer däremot att ytterligare komplicera taxeringsmyndigheternas
x‘edan förut besvärliga uppgift. Kan man göra något för att få deklarationerna
byggda på en affärsmässigt riktig bokföring, vinnas fördelar ej
blott för taxeringen utan också för de intressen bokföringslagstiftningen avser
att skydda.» I

I berörda yttranden hava behandlats två frågor, den ena avseende åtgärder
i lagstiftningsväg för ernående av bokföring, som överensstämmer med
grunderna för beskattningen, den andra avseende skyldigheten att tillhandahålla
taxeringsmyndigheterna upplysningar om bokföringens innehåll.

Vid anmälan av förslaget till ny kommunalskattelagstiftning har jag något
berört spörsmålet om beskattningsgrundemas anslutande till reglerna för
ordnad bokföring (sid. 384 och 413 i propositionen nr 102), och jag har därvid
påpekat detta spörsmåls samband med den ännu på Kungl. Maj:ts prövning
beroende frågan om en förändrad bokföringslagstiftning. Att i taxeringsförordningen
intaga föreskrifter om bokföringens anordnande lärer icke
vara möjligt och torde icke heller vara åsyftat i de återgivna yttrandena;
vad man i sådant hänseende kan anse önskvärt med hänsyn till beskattningen
torde, i den mån så är möjligt, böra tillgodoses i en blivande bokföringslag.
I avvaktan på denna nödgas man därför hålla sig till vad nu
gäller. Emellertid synes det mig sannolikt, att en dylik lagstiftning, som
ju i första hand kommer att reglera privaträttsliga förhållanden, knappast
kan gå så långt i detaljföreskrifter, som länsstyrelsen i Västmanlands län

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

217

ifrågasatt. Ej heller lärer i densamma kunna lämnas sådana regler rörande
uppställandet av balansräkning och avslutandet av vinst- och förlusträkning,
som helt ansluta sig till skatteförfåttaingarnas stadganden. En särskild
vinstberäkning för beskattningen, i vissa hänseenden avvikande från den
affärsmässiga, torde under alla förhållanden bliva nödvändig. För ändamålet
bör givetvis deklarationsblanketten upptaga lämpligt formulär. Det är till
bestyrkande av de därvid lämnade upplysningarnas överensstämmelse med
räkenskaperna ifrågavarande räkenskapsutdrag äro avsedda. Med hänsyn
till det läge, vari frågan om ny bokföringslagstiftning befinner sig, har jag
ansett lämpligt låta det bliva vid vad nu gäller i detta avseende. Skulle
de utdrag av vissa konton i räkenskapen, som lämnats, icke giva erforderlig
ledning för bedömande av den i deklarationen lämnade vinstberäkningen,
bör det givetvis stå beskattningsmyndigheterna öppet att genom förfrågningar
hos deklaranten eller i sista hand genom granskning av bokföringen
vinna utredning i önskade hänseenden. Att införa skyldighet att utan anmaning
lämna avskrift av varu- eller tillverkningskonto eller av andra
konton, å vilka avslutning skett, finner jag icke nödigt eller ens lämpligt.

Det nu framlagda förslaget skiljer sig från det av de sakkunniga utarbetade
därutinnan, att skyldighet att avlämna räkenskapsutdrag icke nu
ifrågasatts för näringsidkare, som saknat skyldighet föra i lag stadgade
handelsböcker men likväl fört sådana böcker och i deklarationen beräknat
sin inkomst efter bokföringsmässiga grunder. I den mån de sakkunnigas
förslag härutinnan skolat tillämpas å idkare av jordbruk eller skogsbruk,
har grunden för detsamma förfallit därmed, att kommunalskattekommitténs
förslag om uttrycklig rätt för dylika näringsidkare att, under viss förutsättning,
beräkna inkomsten efter bokföringsmässiga grunder uteslutits ur det till riksdagen
framlagda förslaget till kommunalskattelag. Vad åter angår de rörelseidkare,
som icke lyda under gällande bokföringslag, skulle väl hinder
i och för sig icke möta att behandla dem som faktiskt fört ordnad bokföring
lika med dem, å vilka samma lag är tillämplig, blott man säkert
kände, huru med bokföringen verkligen förhåller sig. I många fall torde
råda ovisshet å denna punkt. Då därtill kommer, att i de förslag till ny
bokföringslag, som hittills blivit offentliggjorda, ifrågasatts att utsträcka
skyldigheten att föra räkenskaper till en mängd från bokföringsskyldighet
nu frikal lade näringsidkare, och vid lagändring i dylik riktning något större
behov av ett stadgande i den riktning, de sakkunniga ifrågasatt, icke längre
torde föreligga, har jag ansett med frågan kunna anstå i avbidan på bokföringslagstiftningens
— som jag liar anledning hoppas — snara omläggning.

Till den i det föregående något vidrörda frågan om granskning av räkenskaper
skall jag återkomma vid redogörelse för stadgandena i 32 §. Jag
skall då även något yttra mig om ett av handelskammaren i Gävle gjort
uttalande om ingivande till beskattningsmyndighet av intyg om auktoriserad
revisors granskning av räkenskaper.

218

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Skyldighet att
lämna upplysningar
till
taxering, tillhandahålla

bokföring
m. m.

Stadgandet i förevarande paragrafs andra stycke ansluter sig i huvudsak
till vad nu gäller; men i enlighet med taxeringssakkunnigas förslag har
upptagits föreskrift om skyldighet jämväl för ekonomisk förening att avlämna
bestyrkt avskrift eller tryckt exemplar av revisionsberättelse och
förvaltningsberättelse för beskattningsåret. Rörande motiveringen härför
åberopar jag de sakkunnigas yttrande å sid. 178 i betänkandet. Erinran
mot detta förslag har icke framställts i något av de avgivna yttrandena.

Stadgandet i tredje stycket av paragrafen är föranlett av de i förslaget
till kommunalskattelag intagna stadgandena om beräkning av inkomst av
försäkringsrörelse, som inländsk försäkringsanstalt drivit. Det är nämligen
för dessa anstalters taxering icke nog med de räkenskapsutdrag och de berättelser,
varom förmäles i de två första styckena av paragrafen. Nödvändigt
är även att känna, huru vinst- och förlusträkningen samt balansräkningen
slutligt fastställts och huru vinsten för beskattningsåret disponerats.
Att till inländsk försäkringsanstalt bör hänföras även understödsförening,
som driver försäkringsrörelse, framgår av punkt 5 av anvisningarna till 30 §
kommunalskattela gen.

32 §.

I denna paragraf upptagas stadgande!! om frivilliga upplysningar av
skattskyldig till ledning för hans taxering samt om skyldighet att efter
anmaning lämna för taxeringen behövliga upplysningar utöver dem, som
föranledas av deklarationsformuläret. 1 och 2 mom. överensstämma i huvudsak
med stadgandena i 8 § i nuvarande taxeringsförordning.

I 3 inom. meddelas föreskrift om skyldighet att tillhandahålla bokföring
med tillhörande handlingar för granskning. Motsvarighet härtill saknas
för närvarande. I 79 och 93 §§ lämnas närmare bestämmelser om utförandet
av dylik granskning.

Taxeringssakkunniga hava i 77 § 4 mom. av sitt förslag upptagit bestämmelse
därom, att skattskyldig, som under beskattningsåret drivit jordbruk,
skogsbruk, rörelse eller yrke och som enligt lag varit skyldig föra handelsböcker
eller utan dylik skyldighet hållit ordnad bokföring, är pliktig att
tillhandahålla sin bokföring för granskning.

Samma skäl, som föranlett mig att i 31 § icke upptaga stadgande om
skyldighet för den, som ej är bokföringspliktig, att foga räkenskapsutdrag
vid deklaration, synas äga giltighet även beträffande granskning av dylik
skattskyldigs bokföring. Jag lämnar därför dessa skattskyldiga å sido och
yttrar mig i fortsättningen endast om skyldighet för bokföringspliktig att
utlämna sin bokföring för granskning.

Med avseende å granskning av räkenskaper yttra taxeringssakkunniga i
sitt betänkande följande:

»I fråga om skattskyldiga med bokföring hava taxeringsmyndigheterna
hittills, därest de önskat taga kännedom om bokföringen, varit berättigade
att infordra utdrag eller avskrift av det eller de bokföringskonton, som för -

219

Kungl. Maj.ts proposition Nr 210.

modats innefatta anteckningar av intresse för taxeringen. Hava de sålunda
infordrade utdragen givit anledning till infordrande av utdrag jämväl av
andra konton, tiar den skattskyldige anmanats att inkomma med dylika
utdrag, och på sådant sätt bär ibland den skattskyldige betungats med en
omfattande upplysningsskyldighet. Det har under sådana förhållanden
många gånger hänt, att den skattskyldige självmant erbjudit sig att överlämna
sin bokföring i dess helhet för granskning i stället för att verkställa
utdrag av densamma, liksom det naturligtvis också hänt, att vederbörande
ordförande i taxeringsnämnd eller kronans ombud i prövningsnämnd direkt
frågat den skattskyldige, om han icke vore villig att ställa bokföringen till
vederbörande taxeringsmyndighets förfogande. I regel torde en dylik förfrågan
hava rönt tillmötesgående från den skattskyldiges sida och det kan
med visshet sägas, att då bokföringsgranskning ägt rum, densamma medfört
fördelar såväl för taxeringsmyndigheterna som för den skattskyldige. Genom
en sådan granskning har i regel förtroendet å ömse sidor vuxit, särskilt
som det emellanåt inträffat, att granskningen utvisat, att den skattskyldige,
på grund av oförstånd, förbiseende eller dylikt förhållande, i deklarationen
beräknat sin skattepliktiga inkomst högre än densamma varit enligt ett rätt
bedömande av bokföringen.

På grund av de goda erfarenheter, som vunnits av sådana taxeringsmyndigheter,
som i någon omfattning verkställt granskning av skattskyldigas
bokföring, hava de sakkunniga upptagit till övervägande frågan, huruvida
skyldighet att tillhandahålla bokföring för granskning borde lagfästas, och
hava stannat för att dylik skyldighet bör upptagas i den nya taxeringsförordningen.
»

De sakkunnigas förslag härutinnan avstyrkes av Västergötlands och Yttranden.
norra Hallands handelskammare, som anför:

»Det synes nämligen handelskammaren vara ett oberättigat intrång i en oförvitlig
affärsmans eller ett bolags utövande av sin näring, att taxeringsmyndighet
skall äga rätt till granskning av bokföringen. Även om ett dylikt lagstadgande
kringgärdas av bestämmelser, vilka anses förebygga missbruk,
har man dock här slagit in på en väg av så pass fiskalisk natur, att den
verkar kränkande för en rättrådig medborgare. Genom ett dylikt förfarande
minskas rent psykologiskt sett ansvarskänslan, och bestämmelsen kommer i
praktiken att motverka just det resultat den söker vinna.»

Handelskammaren i Gävle yttrar:

»De sakkunniga hava antytt, att taxeringsmyndigheterna äga möjlighet
att vid bokföringsgranskningen anlita av handelskamrarna auktoriserade
revisorer. Handelskammaren förmenar nu, att dessa revisorer göra den
största nyttan, om de anlitas före deklarationen. Om i taxeringsförordningen
införes föreskrift därom, att avskrift av balansräkning och av vinst- och
förlusträkning ovillkorligen skola tillerkännas vitsord, därest en auktoriserad
revisor bestyrkt avskrifternas överensstämmelse med räkenskaperna och att
de senare äro rätteligen förda, kommer detta helt säkert att medverka till
att dessa sakkunniga i större utsträckning anlitas för granskning av bokföring
och därmed eu fördel vara vunnen för hela nationen. Den dubbla
vinsten av affärsmässighet i bokföringen och större tillförlitlighet hos
deklarationerna utgör enligt handelskammarens mening tillräcklig motivering
för ett .stadgande av föreslaget innehåll. Rätten att för granskning
infordra bokföringen skulle då begränsas till fall, där auktoriserad revisor
icke på förhand granskat bokföringen och bestyrkt räkenskapsutdragen.»

Departements chefen.

220 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

I övrigt har i de inkomna yttrandena ingen erinran framställts mot införandet
av skyldighet för bokföringspliktiga deklaranter att förete bokföringen
för granskning. I många yttranden förordas stadgande i sådan
riktning såsom nyttigt och nödigt.

Kammarrätten tillstyrker uttryckligen, att skyldighet att tillhandahålla
räkenskaper för granskning lagfästes, och anför, att avgörandets läggande
i landskamrerarens hand synes innefatta nödig garanti mot möjliga missbruk.
Rörande formen för granskningen förekomma åtskilliga uttalanden, till vilka
jag återkommer vid motiveringen för 79 §.

En ledamot i kammarrätten uttalade, med instämmande av två andra ledamöter,
skiljaktig mening samt anförde:

»Den föreslagna rätten för landskamreraren eller av denne utsedd person
att utan skattskyldigs medgivande granska dennes bokföring måste jag för
min del avstyrka.

Ett till gällande allmän rättsuppfattning väl avpassat deklarationssystem
bygger på förtroende till lämnade uppgifter och bör icke utbyggas med fiskaliska
undersökningar, som för den deklarationspliktige måste framstå såsom
ett obehörigt intrång på hans enskilda område.

Möjligheten att företaga räkenskapsgranskning skulle av praktiska skäl
bliva begränsad till enskilda fall, och det måste alltid uppfattas såsom godtycke,
att en deklarant utsättes för en sådan granskning, under det en annan
med likartad förvärvsverksamhet fritages därifrån.

Den utredning, som med det nuvarande systemet kan vinnas genom räkenskapsutdrag
och skriftväxling rörande särskilda frågor, synes mig tillräcklig
för sitt ändamål. Mot medvetet oriktiga uppgifter gives ett korrektiv i de
stränga straffpåföljderna.»

Genomförandet av taxeringssakkunnigas förslag om skyldighet för bokföringspliktig
att efter anmaning framlägga sin bokföring torde vara i hög
grad ägnat att främja ett gott resultat av taxeringsarbetet. Erfarenheten
har säkerligen visat, att en bokföringsgranskning medför goda och rättvisa
resultat och skapar ömsesidigt förtroende. Då förslaget också på det hela
taget gillats av sammanslutningar, representerande de skattskyldiga det
närmast gäller, har jag upptagit detsamma, såvitt angår skattskyldig, som
enligt lag är pliktig föra handelsböcker. Anledningen till att från dylik
skyldighet uteslutits de icke bokföringspliktiga har jag förut angivit. Stadgandet
har därjämte i redaktionellt avseende omarbetats, därvid uttryckligen
angivits, att skyldigheten förete räkenskapshandlingar omfattar även till bokföringen
hörande handlingar. Syftet härmed är att angiva, att icke allenast
huvudbokföringen utan även dagböcker, verifikationer o. dyl. skola tillhandahållas,
något som även torde hava åsyftats av taxeringssakkunniga, ehuru
de icke däråt givit tydligt uttryck. I vilken omfattning primäruppgifterna
behöva framläggas, skall bero på landskamrerarens prövning av vad som
linnes nödigt.

Stadgandet i andra stycket av 3 mom. motsvarar 87 § i taxeringssakkunnigas
förslag och torde icke tarva särskild motivering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

221

Taxeringssakkunniga hava i 77 § 4 inom. av sitt förslag upptagit bestämmelse
därom, att i inkomstlängden skall verkställas anteckning om underlåtenhet
av skattskyldig att efterkomma anmaning om bokföringens
tillhandahållande.

I några av de inkomna yttrandena har framhållits, att berörda underlåtenhet
borde medföra förlust av rätt att överklaga taxeringen. Ett dylikt
stadgande synes mig vara strängare än behövligt är. Underlåter den
skattskyldige att förete bokföring, föranleder nämligen denna underlåtenhet
i regel en presumtion för ett antagande, att han har något att i beskattningsavseende
fördölja. Avviker taxeringsmyndighet från hans deklaration, blir
vid besvär häröver hans ställning i bevisningshänseende sämre, än om han
utlämnat bokföringen för granskning. Han torde snart inse, att böckernas
tillhandahållande är lika mycket i hans eget intresse som i beskattningsmyndigheternas.
Men det bör märkas, att stundom en skattskyldig, som
icke har något att dölja ur beskattningssynpunkt, likväl ogärna företer sin
bokföring med tillhörande handlingar, enär han befarar ur affärssynpunkt
ogynnsamma verkningar därav. Det vore obilligt mot en sådan skattskyldig
att straffa honom med talans förlust. Kan han med andra bevismedel styrka
riktigheten av sina uppgifter, bör det givetvis stå honom fritt. På grund
härav har jag ansett det vara tillräckligt med det av taxeringssakkunniga
föreslagna stadgandet om anteckning i taxeringslängden rörande underlåtenhet
att förete bokföringen. Bestämmelse härom återfinnes i 39 § 5 mom.

33 §.

I 33 — 35 regleras skyldigheten att avlämna uppgift till ledning för
annans taxering för inkomst eller förmögenhet. De två första paragraferna
avse uppgifter, som skola lämnas utan anmaning, medan 35 § angiver de
fall, då skyldighet att lämna uppgift inträder först efter anmaning. Stadgandena
motsvara i huvudsak 11 § gällande taxeringsförordning, men några
utvidgningar av uppgiftsskyldigheten hava vidtagits. I taxeringssakkunnigas
förslag återfinnas motsvarande stadganden i 78, 80, 82, 84 och 85 §§.
Rörande motiveringen hänvisar jag till sid. 190 ff. i de sakkunnigas betänkande.

Jag skall nu först uppehålla mig vid frågan om uppgifter, som skola
lämnas utan anmaning. För sammanhangets skull kommer jag att något
beröra vissa frågor, som angå skyldigheten att avlämna uppgifter efter
anmaning.

Taxeringssakkunniga hava föreslagit utvidgning av den ovillkorliga uppgiftsskyldigheten
i några hänseenden. Härom anföra de sakkunniga:

»Kommanditbolag har ålagts uppgiftsplikt beträffande utdelning till kommanditdelägare.
Vidare har stadgats, att arbetsgivare skall komplettera sina
löneuppgifter med upplysning, huru avlöningsbelopp, såsom ackordsöverskott
o. dyl., som utbetalas till helt arbetslag, fördelas inom arbetslaget, för
vilket ändamål uppgiftslämnaren har att avfordra den, som uppburit beloppet,
besked om denna fördelning. Ytterligare har stadgats obligatorisk uppgifts -

Uppgifter
till ledning
för annans
taxering.

222

Kungi. Maj:ts proposition Nr 210.

Obligations räntor.

skyldighet för den, som utbetalt royalty eller avgift för utnyttjande av patent,
mönster eller dylikt. Slutligen bär dylik skyldighet förutsatts för den, som
utbetalt räntor å här i riket utgivna obligationer, förlagsbevis och därmed
jämställda förskrivningar.»

I två avseenden hava dessa utvidgningar av uppgiftsskyldigheten rönt
motsägelse av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna, nämligen
i fråga om räntor å obligationer, förlagsbevis och därmed jämställda förskrivningar
samt i fråga om ackordsöverskotten.

Beträffande räntor å obligationer in. in. har erinran framställts huvudsakligen
i tre avseenden av riksgäldskontor et, men delvis även av bankoch
fondinspektionen, svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund
och Stockholms handelskammare samt av åtskilliga andra myndigheter
och sammanslutningar.

I första hand har anmärkts, att denna uppgiftsskyldighet bleve oerhört
betungande för uppgiftslämnarna. Riksgäldskontor upplyser, att de under
budgetåret 1924- 1925 förfallande statsobligationskupongerna uppgått till
2,600,000 stycken, delvis fördelade i småposter, samt att utvecklingen häntyder
på en alltjämt fortgående ökning särskilt vid de nu utelöpande premieobligationernas
(sammanlagt 4,400,000 stycken) utbytande mot statsränteobligationer
i små valörer. Bank- och fondinspektionen samt svenska bankföreningen
m. fl. meddela, att sammanlagda beloppet den 31 december
1924 av alla svenska obligationslån utgjorde över 4 Va miljarder kronor,
samt påpeka, att kupongränta utbetalas två gånger om året. Vidare har i
yttrandena framhållits, att det största antalet av obligationerna äro placerade
dels hos sparbanker, försäkringsanstalter och andra affärsföretag med bokföringsskyldighet,
varför man redan nu av denna anledning bör hava full
garanti för att ränteinkomsten blir vederbörligen beskattad, och dels hos
fromma stiftelser och andra välgörenhetsinrättningar, vilka äro skattefria.
Svenska bankföreningen in. 11. har uppskattat de sålunda placerade
obligationerna till åtminstone 75 procent av samtliga svenska obligationer.
Slutligen har påpekats, att lyftandet av räntan på en obligation icke innebär
något bevis för att räntan till hela sitt belopp verkligen utgör inkomst för
den, som lyfter densamma, enär hall, om lian förvärvat obligationen mellan
två för fallodagar, till obligationens säljare erlagt räntan för tiden intill förvärvet.
Därest uppgiftsskyldighet stadgas beträffande obligationsräntor, såsom
taxeringssakkunniga föreslagit, borde denna skyldighet förbindas med föreskrifter
om utredning rörande räntefördelningen, då obligation byter ägare.

Överståthållarämbetet har föreslagit, att uppgiftsskyldigheten inskränkes
till räntebelopp, som utbetalats till här i riket bosatta fysiska personer eller
av sådana personer innehavda firmor.

Departements- Enligt de av riksgäldskontor m. fl. lämnade upplysningarna är antalet
chefen. taxeringsuppgifter, som i följd av den föreslagna uppgiftsskyldigheten

223

Kungl. Maj.ts proposition Nr 210.

skulle ifrågakomma, så betydande, att redan denna omständighet föranleder
tvivelsmål, huruvida arbetet med uppgifternas upprättande och översändande
kan motsvara den nytta, uppgifterna skulle medföra för taxeringsresultatet.
Mängden av detta nya uppgiftsmaterial komme dessutom
säkerligen att vålla taxeringsmyndigheterna svårigheter. Nyttan av uppgifterna
bleve också i hög grad illusorisk vid det anförda förhållandet,
att obligationerna i stor omfattning innehavas dels av bank- och försäkringsföretag
och dels av stiftelser och inrättningar, som äro undantagna från
skattskyldighet, varjämte den omständigheten, att överlåtaren av obligation
uppbär av förvärvaren räntan till överlåtelsedagen, nödvändiggör alltför
omfattande åtgärder, därest uppgifterna icke skola bliva missvisande. Av
dessa anledningar har jag i det nu framlagda förslaget icke upptagit några
bestämmelser om uppgiftsskyldighet beträffande räntor å obligationer, förlagsbevis
och därmed jämställda förskrivningar. Icke heller lärer den av
överståthållarämbetet föreslagna begränsade uppgiftsskyldigheten kunna med
fördel låta sig genomföras.

Stadgandet om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift om ackordsöverskott
o. dyl. återfinnes i 78 § f) av taxeringssakkunnigas förslag.
I 82 § har därjämte föreslagits, att den som för helt arbetslag uppburit
visst avlöningsbelopp, såsom ackordsöverskott o. dyl., är skyldig att efter
anmaning av taxeringsnämnds ordförande eller landskam rerare lämna uppgift,
huru beloppet fördelats inom arbetslaget.

Beträffande den senare bestämmelsen hava de sakkunniga i betänkandet
anfört, att densamma upptagits, enär arbetsgivaren, i händelse sådant besked
om fördelningen, som angives i 78 § f), uteblir, icke har någon utväg att
framtvinga detsamma.

Överståthållarämbetet har anmärkt, att uppgiftsskyldigheten enligt 82 §
i flertalet fall torde vara omöjlig för vederbörande att fullgöra och även
bleve onödig genom avfattningen av 78 § f).

Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare
hava föreslagit, att ordet »helt» måtte utgå ur de föreslagna
bestämmelserna för att trygga deras effektivitet.

Samma förslag har framställts av Skånes handelskammare.

Såsom de sakkunniga anfört, har arbetsgivaren ingen möjlighet att av
den person, som uppbär ackordsöverskott eller dylikt för ett arbetslag, utkräva
någon uppgift om beloppets fördelning mellan de till beloppet berättigade.
Det torde därför icke vara lämpligt att meddela sådan bestämmelse,
som upptagits i 78 § /) av de sakkunnigas förslag. Jag liar därför
icke upptagit bestämmelsen i det nu framlagda förslaget. Att arbetsgivaren
likväl är skyldig att, när han känner beloppets fördelning,
upptaga beloppet i löneuppgiften eller, om han saknar kännedom om
fördelningen, anmärka, att utöver det i löneuppgiften angivna avlönings -

Ackordsöverskott
o. dyl.

Departements chefen.

224

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Bankräntor.

beloppet andel i ackordsöverskott tillkommit vederbörande person, som uppgiften
avser, framgår, av paragrafens avfattning. För ernående av fullständig
kontroll därå, att dylika avlöningsförmåner behörigen deklareras av vederbörande
löntagare eller arbetare, erfordras dock, att jämväl den, som lyftat
ackordsöverskottet för att ombesörja fördelningen mellan de därtill berättigade,
lämnar uppgift om huru fördelningen utfallit. Att i de flesta fall
dylik uppgiftsskyldigliet kan fullgöras anser jag ställt utom allt tvivel, men
allmän uppgiftsplikt härom torde ej erfordras. Det synes vara tillräckligt
att stadga uppgiftsskyldigliet efter anmaning i särskilda fall. Dylik föreskrift
har införts i 35 § 1 mom. under b), vilket stadgande i sak överensstämmer
med de sakkunnigas förslag men erhållit en något tydligare
avfattning.

I 11 § sista stycket av gällande taxeringsförordning meddelas bestämmelse
om skyldighet för bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande
inrättning att efter anmaning av taxeringsnämnds ordförande eller landskamrerare
i särskilda fall lämna uppgift om namngiven skattskyldigs ränteinkomst
från den penningförvaltande inrättningen ävensom om beloppet av
den skattskyldiges innestående medel vid viss angiven tidpunkt. Motsvarande
stadgande upptages i 84 § uti taxeringssakkunnigas förslag.

Angående denna bestämmelse anför länsstyrelsen i Blekinge län:

»Den nu gällande föreskriften, att bank eller penningförvaltande inrättning
är skyldig att efter anmaning i särskilt fall lämna uppgift om namngiven
persons ränteinkomst m. m. hos inrättningen, har visat sig vara
av föga värde, enär, så snart dylik odeklarerad ränteinkomst för ett år
kunnat anträffas, följande år ifrågavarande penningar försvunnit från alla
banker i orten och ej vidare kunnat av taxeringsnämnden återfinnas vare
sig till kapital eller ränta. En utsträckning av uppgiftsplikten för bankerna
i detta fall är här i länet allmänna önskan bland taxeringsnämndsordförandena
å landsbygden, och länsstyrelsen vill påpeka, att synnerligast de lantbrukare,
som bär äro Ordförande i taxeringsnämnderna och för övrigt mycket
dugliga och rättskaffens personer, mest energiskt yrka på utsträckning av
ifrågavarande uppgiftsplikt såsom ett rättfärdiglietskrav från den ansvarskännande
allmänhetens sida.»

Därefter framhålles, att om vanlig räntegottgörelse åtminstone för ett
sammanlagt belopp av 300 eller kanske 500 kronor måste uppgivas, detta
ej skulle medföra något oskäligt betungande av bankerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört följande:

»Skyldigheten för banker att på anmaning lämna uppgifter om skattskyldigs
innestående medel och deras avkastning har varit till mycket stor
nytta vid taxeringen. Det har emellertid konstaterats en benägenhet hos de
skattskyldiga att insätta medel i mycket avlägsna banker, där förfrågningar
icke riskeras. Detta har medfört, att förfrågningarna måste göras hos samtliga
banker i en betydande omkrets kring skattskyldigs hemort. Av yttran -

225

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

den, som fällts av bankdirektörer, har emellertid kunnat förstås, att insättningar
i betydande omfattning göras skriftligen hos banker även i andra
län än det, där den skattskyldige hör hemma, och i många fall har man
haft anledning med säkerhet antaga, att skattskyldig haft betydande sparmedel,
som icke framgått genom anställda förfrågningar. Det vore således
önskvärt, att bankerna bleve pliktiga utan anmaning lämna uppgifter om
innestående medel, som tillhöra personer utanför det län, där bankkontoret
är beläget. Detta borde knappast vålla större svårigheter.»

Såsom de sakkunniga omnämnt väcktes vid 1924 års riksdag två motioner
rörande bankers uppgiftsskyldighet för utbetalda räntor. I den ena (II: 141)
föreslogs, bland annat, att penningförvaltande inrättningar skulle åläggas
obligatorisk uppgiftsplikt beträffande skattskyldigs ränteinkomster ävensom
beloppet av skattskyldigs innestående medel vid viss tidpunkt. I den andra
(II: 144) hemställdes, att penningförvaltande inrättning, som mottoge medel
till förvaltning av insättare, bosatt å annan ort än där bankens kontor
vore beläget, skulle till taxeringsmyndigheterna å den ort, där sådan person
vore bosatt, lämna uppgift å dels ränta å insatta medel och dels medlens
storlek.

Båda motionerna blevo av riksdagen avslagna enligt hemställan av bevillningsutskottet
i betänkandet nr 15. De sakkunniga hava i sitt förslag
icke upptagit något stadgande i nu nämnda hänseenden närmast av den
anledningen, att uppgiftsskyldigheten skulle bliva alltför betungande för de
ifrågasatta uppgiftslämnarna och uppgiftsmaterialet alltför överväldigande
för taxeringsmyndigheterna.

Dessa skäl äro enligt min mening alltfort bärande. Den av länsstyrelsen
i Blekinge län förordade inskränkta uppgiftsskyldigheten skulle visserligen
icke medföra ett så överväldigande antal uppgifter, som om ingen gräns
nedåt funnes. Likväl måste antagas, att uppgifterna skulle bliva ganska
talrika. En på så sätt begränsad uppgiftsskyldighet torde dock knappast motsvara
önskemålen, då därigenom ränta å sparkasseräkningar endast undantagsvis
skulle uppgivas. Det är dessutom fara värt, att ett stadgande i dylik riktning
skulle medföra försök att kringgå bestämmelsen genom att medel
uppdelas å flera håll. Därtill kommer, att, enligt vad som uppgivits, det
stundom ställer sig synnerligen svårt för bankerna att beträffande olika
räkningar konstatera räkningshavarens identitet. I det framlagda förslaget
har därför någon bestämmelse i antydd riktning icke upptagits.

I detta sammanhang hava länsstyrelsen i Blekinge län och länsstyrelsen
i Malmöhus län upptagit vissa närstående spörsmål. Sålunda har den
förstnämnda länsstyrelsen framhållit fördelen av en föreskrift om skyldighet
för den som deklarerar gäldränta och enskilda skulder att, åtminstone efter
anmaning, uppgiva, till vem räntan utgivits, och den sistnämnda länsstyrel -

Departements chefen.

Specifikation
av utbetalta
räntor m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. ISO höft. (Nr 210.)

226

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Departements chefen.

Uppgifter om.
vissa livräntor.

Departements chefen.

Uppgifter om
vissa löneinkomster.

Departements chefen.

sen har funnit det önskvärt att jämväl få göra förfrågningar om skattskyldigas
skuldsättning hos banker, då det ofta visat sig, att ränteavdragen i
deklarationerna äro alltför stora.

I de hänseenden, varom nu är fråga, torde vara nödvändigt att framgå
med stor försiktighet. Jag har därför ansett mig böra avstå från att i förslaget
införa något stadgande av ifrågasatt innehåll. Vad länsstyrelsen i
Blekinge län anfört föranleder en erinran om att jämlikt 8 § gällande taxeringsförordning
deklarant torde vara skyldig lämna specifikation å skulder
och avdragna gäldräntor, i den mån upplysning härom finnes vara av betydelse
för hans egen taxering, och detsamma måste anses följa av stadgandet
i 32 § 2 mom. av nu föreliggande författningsförslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar, att livränta, som utgår på grund
av sjuk- eller olycksfallsförsäkring, utgör beskattningsbar inkomst, varför
såsom uppgiftsskyldig enligt 78 § a) i de sakkunnigas förslag bör angivas
även riksförsäkringsanstalten och styrelse för sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag,
som avses i 4 § av lagen om försäkring för olycksfall i
arbete den 17 juni 1916.

De nu för riksdagen framlagda skattelagförslagen skilja sig från nuvarande
skatteförfattningar därutinnan, att de tydligt angiva livränta, som
utgår på grund av olycksfall i arbete, såsom skattepliktig inkomst. Riksförsäkringsanstalten,
som för det närvarande icke lämnar taxeringsmyndigheterna
uppgift om dylika livräntor, enär de anses icke kunna taxeras, torde
alltså icke längre kunna åberopa detta förhållande, utan lärer med föreliggande
författningsförslag vara uppgiftspliktig för ifrågakomna livräntor.
Detsamma gäller givetvis i fråga om nyss nämnt ömsesidigt försäkringsbolag.
Anledning torde saknas att särskilt uppräkna dessa försäkringsinrättningar
i förevarande paragraf.

Länsstyrelsen i Gotlands län har uttalat sig för ovillkorlig uppgiftsskyldighet
för arbetsgivare icke allenast för i rörelse eller yrke anställdas förmåner
utan även för sådana personers förmåner, som äro anställda för
driften av fast egendom, dock med viss begränsning.

Även om i åtskilliga fall någon svårighet att lämna de uppgifter, som
länsstyrelsen omnämnt, icke torde föreligga, har jag dock ansett mig icke
böra upptaga generellt stadgande härom i förslaget. Det synes nämligen
kunna ifrågasättas, om lantbefolkningen i gemen skulle kunna ställa sig en
sådan föreskrift till efterrättelse. Den i 35 § av förslaget intagna bestämmelsen
om skyldighet att efter anmaning lämna dylika uppgifter torde varatillfyllest.

227

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Marinförvaltningen liar åberopat en skrivelse den 22 november 1923 angå- Uppgifter roende
vissa åtgärder vid upphörande av revisionen å flottans stationer, däri rande sjök°m.
... . D menderaae.

marintorvaltnmgen angående de uppgifter, som skola avlämnas till ledning

för de sjökommenderades taxering, anfört följande:

»Vare sig uppgifterna skola införskaffas från fartygen eller av myndighet
i land uttagas från räkenskaperna eller avlöningslistorna, är det därmed
förbundna arbetet oproportionerligt betungande. Härtill bidrager i synnerhet
det förhållandet, att personalutbytet mellan fartygen, skolor o. s. v. numera
är mycket omfattande. Den ständiga växlingen i fartygsbesättningarna
medför framför allt, att det blir praktiskt omöjligt för fartygsredogörarne att
föra specifika anteckningar för envar ombord kommenderad över hans förmåner
under kommenderingen. Samma omständighet medför givetvis även
ökat besvär för den, som i land skall hopsamla ifrågavarande uppgifter.
Ämbetsverket vill därför ifrågasätta, om nyttan av uppgifterna kan anses
motsvara det därmed förenade arbetet, och vill förmena, att den åsyftade
kontrollen över vederbörandes egna deklarationer kan vinnas i det närmaste
lika väl genom en undersökning i varje särskilt fall, där en dylik undersökning
anses påkallad. Vad som nu är sagt gäller i synnerhet de uppgifter,
som skola avlämnas för manskapets taxering. Beträffande officerare,
underofficerare och likställda är det dels fråga om jämförelsevis större belopp,
dels ett mindre antal personer. Men för manskapet, eller den största
personalgruppen, utgör sjötillägget vid icke-stationär förläggning i allmänhet
från 20 till 80 öre för dag och torde därför endast undantagsvis inverka på
taxeringen. Det skulle vara en synnerlig lättnad, om marinens myndigheter
kunde befrias från arbetet med ifrågavarande uppgifter rörande manskapets
förmåner vid sjökommendering.»

Att befrielse från skyldighet att uppgiva omförmälda sjötillägg skulle Departementsinnebära
en lättnad i arbetet för vederbörande uppgiftspliktig är ovedersäg- chefen,
ligt. Det vill dock synas, som om denna lättnad icke är av så stor betydelse,
att man fördenskull bör göra ett avsteg från huvudregeln, att vid avgivande
av uppgift om avlöningsförmåner samtliga sådana förmåner skola
uppgivas. Det torde ock kunna befaras, att ett undantag vad angår dessa förmåner
skulle leda till, att förmånerna, ehuru skattepliktiga, komme att betraktas
såsom skattefria.

Länsstyrelsen i Jönköpings län redogör i sitt yttrande för vissa under. Lagfartsförsökningar,
som av 1925 års prövningsnämnd verkställdes i häradsrätternas t^^l/orna.
i länet lagfartsprotokoll till utrönande av, huruvida uppkomna realisationsvinster
å fastigheter blivit vederbörligen beskattade. Dessa undersökningar
ledde till eftertaxeringar i 60 fall med ett sammanlagt belopp av 38,231
kronor 63 öre i inkomst- och förmögenhetsskatt. På grund av den sålunda
vunna erfarenheten hemställer länsstyrelsen om nya föreskrifter rörande lagfartsförteckningarna
i ändamål att dessa måtte lämna erforderliga upplysningar
för konstaterande av realisationsvinster å fastigheter.

Det ligger i sakens natur, att ordförandena i de underordnade beskattnings- Departcmentanämnderna
iivensom landskamreraren äga taga del av sådana hos domare c,ieten''

Viss uppgifts8kyldighet
för
handelsbolag
och rederi.

Skyldighet att
efter anmaning
avlämna
uppgift till
ledning vid
annans taxering.

228 Kungl. May.ts proposition Nr 210.

eller domstol förvarade handlingar, som i beskattningsavseende kunna tjäna
till ledning. Härigenom finnes möjlighet för beskattningsmyndigheterna att
förvärva sig erforderlig kännedom om verkställda fastiglietsförsäljningar och
de realisationsvinster, som därvid kunna hava uppkommit. Ehuru ett utnyttjande
av den sålunda angivna möjligheten medför ett rätt omfattande
arbete för beskattningsnämnderna, torde dock någon särskild verksamhet
från domstolsmyndigheternas sida i ändamål att lätta beskattningsnämndernas
berörda arbete icke lämpligen böra påbjudas.

34 §.

Denna paragraf motsvarar i huvudsak stadgandet i 11 § första stycket
2:o) f) i nu gällande taxeringsförordning samt 80 § i taxeringssakkunnigas
förslag. Uppgiftsskyldigheten för kommanditbolag har, på sätt taxeringssakkunniga
föreslagit, inskränkts att avse solidarisk delägare i bolaget.
Jag erinrar, att enligt de föreslagna beskattningsreglerna kommanditbolag
skall självt beskattas för den på kommanditdelägarna belöpande andelen
i bolagets vinst; och följer därav, att bolaget bör avlämna egen
självdeklaration för denna del av vinsten.

35 §.

I denna paragraf äro stadganden upptagna om skyldighet att efter anmaning
avlämna uppgift till ledning för annans taxering för inkomst eller
förmögenhet. I 1 mom. upptagas de fall, då såväl ordförande i taxeringsnämnd
som landskamrerare är behörig utfärda anmaning samt i 2 mom.
sådant fall, då rätt till anmaning ansetts böra tillkomma allenast landskamrerare.

1 mom. a) avser uppgift från arbetsgivare angående avlöningsförmåner,
som hos honom åtnjutits av andra personer än de i 33 § första
stycket b) nämnda. Härunder falla i första hand avlöningsförmåner på
grund av anställning i annan enskild tjänst än som avser rörelse, exempelvis
anställning för driften av fast egendom eller anställning i hushåll. Men
här avses ock sådana avlöningsförmåner som, vare sig i rörelse eller eljest,
utgått i de fall, då rättsförhållandet mellan arbetsgivaren och mottagaren
icke kan betecknas såsom anställning i egentlig mening, utan närmast är
att beteckna såsom uppdrag att utföra arbete av tillfällig art. Härunder
faller alltså sådan tillfällig inkomst som arvode, agentprovision o. dyl.

I fråga om stadgandena under b) och c) i förevarande moment har jag
redan yttrat mig vid 33 §.

I 2 mom. har upptagits stadgande om skyldighet för idkare av jordbruk,
skogsbruk eller rörelse att efter anmaning av landskamrerare avlämna
uppgift om belopp, som han utbetalt till annan näringsidkare, därest beloppet
är av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av jord -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 210.

229

bruksfastighet eller av rörelse. I den allmänna motiveringen har jag anfört
de skäl, varför jag icke velat tillstyrka en obegränsad uppgiftsskyldighet
såvitt avser annans taxering, utan förordat uppgiftsskyldighetens begränsande
-till klart avgränsade fall. Härutöver vill jag nu framhålla följande.

Frågan om uppgiftsplikt för avnämare av jordbruksprodukter har genom
framställning av länsstyrelsen i Hallands län den 10 oktober 1922 hänskjutits
till Kungl. Maj:t. Länsstyrelsen hemställer om införande av skyldighet
för kvarnar, sockerfabriker, slakterier och mejerier att lämna uppgift
till taxeringsmyndigheterna om verkställda inköp av jordbruksprodukter
från leverantörer till anläggningarna i fråga.

I utlåtande den 15 mars 1923 har kammarrätten avstyrkt bifall till framställningen.

Taxeringssakkunniga upptaga i 83 § av sitt förslag ett stadgande, som
nära överensstämmer med det av mig nu framlagda. Avvikelser föreligga
därutinnan, att de sakkunniga dels begränsa uppgifterna att avse belopp,
som utbetalts till idkare av jordbruk eller skogsbruk, och dels medgiva
även taxeringsnämndens ordförande rätt att utfärda dylik anmaning. De
sakkunniga anföra:

»Vad särskilt jordbruksnäringen angår har alltsomoftast önskemål uttalats
därom, att det borde beredas taxeringsmyndigheterna tillfälle att införskaffa
uppgifter, ägnade att i större omfattning än för närvarande skapa möjlighet
till kontroll över deklarationerna. Det har därvid pekats på, att viss uppgiftsskyldighet
borde åläggas sockerfabriker, slakterier, mejerier och andra
dylika företag beträffande de leveranser, som jordbrukare verkställa. De
sakkunniga finna en sådan uppgiftsskyldighet genomförbar. Vid de flesta
jordbruk kan regeln sägas vara den, att de olika slagen produkter huvudsakligen
avyttras på samma håll, ofta till någon andelsförening såsom andelsmejeri,
andelsslakteri etc. Det kan sålunda ligga ganska nära till hands,
att dylika föreningar och även andra stadigvarande avnämare av jordbruksprodukter
åläggas skyldighet att lämna uppgifter om de belopp, de utbetalt
till namngiven jordbrukare för produkter från dennes jordbruk. Det har
ansetts olämpligt, att uppgifter i förevarande avseende skulle kunna avkrävas
även den, som köper jordbruksprodukter för direkt förbrukning, i
eget hushåll eller dylikt, och som icke själv är jordbrukare, varemot uppgiftsskyldighet
synes önsldig för idkare av jordbruk och skogsbruk beträffande
inköp från andra dylika näringsidkare. Vidare har det ansetts olämpligt
att i författningstexten särskilt peka på andelsföreningar och därmed likställda
avnämare av jordbrukets produkter. Stadgandet har därför i 85 §
erhållit den avfattningen, att uppgiftsskyldigheten åligger idkare av jordbruk,
skogsbruk, rörelse eller yrke beträffande belopp, som han utbetalt till
namngiven idkare av jordbruk eller skogsbruk, därest beloppet är av beskaffenhet
att i mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruket eller skogsbruket.
»

Vad sålunda av de sakkunniga föreslagits har rönt motsägelser i några
av de avgivna yttrandena. Därvid har anförts, att ett dylikt stadgande grundats
på ett oberättigat misstroende gentemot jordbrukarna. I andra yttranden
framhålles, att konsekvensen fordrade stadgandets tillämplighet även gent -

230

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Departements chefen.

emot rörelseidkare, men att, då det hittills gällt såsom ett obehörigt intrång
i affärslivet att kräva redogörelse för transaktioner av ifrågavarande art,
något stadgande av dylik innebörd icke borde genomföras. Det har ock
gjorts gällande, att svårigheter att efterkomma dylik anmaning skulle yppa
sig i många fall, då det gällde kontantköp. Kammarrätten har ansett de
sålunda andragna skälen mot stadgandet i fråga vara avgörande.

I flertalet yttranden har stadgandet lämnats utan erinran eller ock uttryckligt
tillstyrkts. Samtliga taxeringsnämndsordförande, som yttrat sig på
denna punkt, hava uttryckt sin tillfredsställelse med stadgandet och förklarat
detsamma väl behövligt. I vissa fall påyrkas stadgandets utsträckande.
Så anför länsstyrelsen i Uppsala län, att idkare .av järnvägsdrift m. fl.
borde kunna åläggas lämna uppgift om transporter av hö, halm o. dyl.
Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar sig för liknande uppgiftsskyldighet
beträffande leveranser från fiskare.

Såsom jag i den allmänna motiveringen anfört anser jag det vara av
vikt, att alla möjligheter att vinna kontroll å deklarationernas riktighet
utnyttjas, i den mån så kan ske utan obehörigt intrång å privatlivets
område och utan ett alltför starkt betungande av tredje man. Var gränsen
härvid skall dragas är en lämplighetsfråga. Det framstår för mig, som om
vad nu föreslagits beträffande intäkter av jordbruk och skogsbruk bör genomföras,
om någon kontroll härutinnan skall kunna vinnas. Att däremot utsträcka
uppgiftsskyldigheten att gälla även för direkta inköp av konsumenterna,
såsom i vissa yttranden ifrågasatts, torde vara att gå för långt. Den i
vissa yttranden förfäktade meningen, att dylik uppgiftsskyldighet över huvud
skulle innebära ett obehörigt intrång i affärslivet, kan jag icke obetingat gilla.
Jag anser dock, att garantier mot missbruk äro behövliga å denna punkt
likaväl som beträffande granskning av skattskyldigs bokföring. Erfarenheten
torde hava visat, att liknande kontroll, som nu ifrågasatts beträffande
intäkter i jordbruk och skogsbruk, bör möjliggöras även i vad angår intäkter
i rörelse. Jag tänker därvid särskilt på det fall, att vid granskning
av bokföring finnes nödigt att undersöka, huruvida viss intäkt blivit
till fulla beloppet infört i räkenskaperna. På grund härav har stadgaDdet
utsträckts att avse jämväl intäkter i rörelse, men å andra sidan har rätten
till anmaning förbehållits landskamrerare i likhet med vad som blivit föreslaget
i fråga om tillhandahållande av bokföring för granskning. Då därtill
kommer, att anmaning må ske endast i särskilda fall och beträffande viss
namngiven näringsidkare, torde fullgoda garantier finnas mot att tredje man
besväras i oträngt mål.

Förslaget att utsträcka uppgiftsskyldigheten på sätt länsstyrelsen i Uppsala
län ifrågasatt liar jag dock icke upptagit, förnämligast av det skälet,
att något större behov därav icke synes föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

231

36 %. *

I denna paragraf meddelas bestämmelser om tid för avlämnande av deklara- De» allmänna
tioner och andra uppgifter till ledning för egen taxering för inkomst eller dekl^[^°ns
förmögenhet i andra fall än då fråga är om de i 41 och 42 §>§ omförmälda
särskilda inkomstuppgifterna. I nästföljande paragraf meddelas föreskrift om
tiden för avlämnande av uppgifter till ledning för annans taxering för
inkomst eller förmögenhet.

I fråga om deklarationstiden stå det allmännas och den enskildes intressen
mot varandra. Det allmänna måste kräva, att deklarationsskyldigheten blir
fullgjord i så god tid, att taxeringsarbetet i första instansen kan påbörjas
tidigt, fortgå utan avbrott och avslutas vid sådan tidpunkt, att icke endast
de överordnade taxeringsmyndigheterna erhålla tillfälle till en omsorgsfull
granskning av arbetsresultatet utan även riksdagen kan få en tillförlitlig
grundval för bestämmande av den procentsats, efter vilken den statliga
inkomst- och förmögenhetsskatten skall för följande budgetår utgå. Ett tillgodoseende
av dessa för det allmänna viktiga önskemål kräver självdeklarationernas
upprättande och avlämnande någorlunda tidigt under taxeringsåret.
De skattskyldiga å sin sida känna i regel deklarationsskyldigheten
som en tyngande plikt, under alla förhållanden besvärlig men besvärligare
ju tidigare den skall fullgöras. Många gånger är denna känsla fullt lojal,
nämligen då det erbjuder svårigheter för den skattskyldige att inom den
utsatta tiden få det för deklarationens upprättande erforderliga materialet
bearbetat och utrett. Men ofta beror motviljan mot deklarationsskyldighetens
fullgörande vid en tidig tidpunkt på oföretagsamhet, liknöjdhet eller
annan dylik grund, för vilken den skattskyldige icke med fog kan göra
anspråk på något överseende.

Vad nu sagts ger vid handen, att deklarationstiden bör anordnas med
behörigt iakttagande av det allmännas förenämnda intressen och med fullt
hänsynstagande till den lojale medborgarens möjlighet att fullgöra vad som
begäres av honom samt med beaktande jämväl därav, att deklarationsskyldighetens
fullgörande icke utkräves, innan taxeringsnämnderna kunna
påbörja verkligt arbete med deklarationerna.

Bestämmelserna i nu gällande taxeringsförordning om deklarationstiden Gällande
innebära, att deklaration, som bör avgivas utan anmaning, skall vara av- b8ätammelserlämnad a)

i regel före den 1 mars, men

b) före den 15 april eller så fort dessförinnan kan ske under förutsättning,
att den deklarationspliktige enligt lag är skyldig föra liandelsböcker
eller är delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag eller rederi, att
hinder möter för honom att avlämna deklarationen före den 1 mars samt
att före samma dag skriftlig anmälan därom göres hos ordföranden i taxeringsnämnden.

232

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Enligt kungörelse den 3 november 1922 skall deklarationsskyldighet för
staten, landsting, kommun och annan dylik menighet fullgöras före den
15 april.

1924 års för- Till 1924 års riksdag avlät Kungl. Maj:t, på grundval av ett av taxeslag''
ringssakkunniga utarbetat särskilt förslag, proposition (nr 204) med förslag
till ändringar i taxeringsförordningen och mantalsskrivningsförordningen.
För de sakkunnigas nämnda förslag samt för propositionen och dess behandling
lämnas utförlig redogörelse å sid. 178—184 i betänkandet.

Av denna redogörelse framgår, bland annat, följande:

Propositionen blev av riksdagen bifallen beträffande ändringarna i mantalsskrivningsförordningen
men avslagen i övrigt. De godtagna ändringarna
inneburo, att mantalslängdens avlämnande till taxeringsnämndens ordförande
bestämdes till den 1 mars i stället för den 25 i samma månad, dock med
rätt för länsstyrelsen att under vissa förutsättningar medgiva anstånd med
avlämnandet under högst 14 dagar. Härigenom har det således, såvitt beror
på tillgången till mantalslängden, beretts möjlighet för taxeringsnämnden
att påbörja sitt arbete tidigare än förut. Tidsvinsten skulle bli i regel över
tre veckor, men i varje fall minst 1 V3 vecka.

Avsikten med det i 1924 års proposition framlagda förslaget till ändringar
i taxeringsförordningen var att ställa deklarationsmaterialet till taxeringsnämndernas
förfogande fjorton dagar tidigare än hittills skett, dock med
någon avvikelse från denna regel. Det föreslogs sålunda, att deklaration
utan anmaning skulle vara avlämnad

1) i regel senast den 15 februari;

2) senast den 31 mars eller så fort dessförinnan kunde ske dels under
vissa på bokföring beroende förutsättningar och dels då deklarationen omfattade
räkenskapsår, som ginge till ända efter den 15 februari, men före
den 1 mars; samt

3) beträffande annan deklarationspliktig än sådan, som upptagits under 2),
senast den 15 mars eller så fort dessförinnan kunde ske, därest, på framställning
av den skattskyldige, taxeringsnämndens ordförande medgivit
anstånd med deklarationens avlämnande; dock finge dylikt anstånd ifrågakomma
endast undantagsvis och i händelse av synnerliga skäl.

Förslaget avsåg icke att göra någon ändring i deklarationstiden för staten,
landsting, kommun och annan dylik menighet enligt kungörelsen den 3
november 1922.

Bevillningsutskottet avstyrkte i sitt betänkande nr 36 förslaget om ändringar
i taxeringsförordningen under anförande, bland annat:

»Otvivelaktigt är, att med nu gällande skattelagstiftning flerstädes inom
länen ett behov gjort sig gällande för taxeringsnämnderna att tidigare än
för närvarande erhålla del av deklarationsmaterialet. Emellertid är det
uppenbart, att det framtida behovet av en begränsad deklarationstid samt
möjligheten att åvägabringa en dylik begränsning i icke ringa grad är
beroende av det sätt varpå kommunalskattefrågan löses. Det är icke ute -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

233

slutet, att genom den blivande kommunalskattelagstiftningen taxeringsnämndernas
arbetsbörda blir ej oväsentligt utökad, liksom ej heller att åtminstone
vissa grupper skattskyldiga komma att åläggas en utvidgad uppgiftsplikt.
I vilken omfattning taxeringsnämndernas arbete kan komma att utökas och
huruvida med den föreslagna begränsningen av deklarationstiden taxeringsnämnderna
komma att erhålla erforderlig tid för arbetets utförande saknar
utskottet möjlighet att för närvarande bedöma.»

Utskottets avstyrkande hemställan bifölls av riksdagen och förslaget om
deklarationstidens förkortning hade alltså fallit.

Till denna fråga hava taxeringssakkunniga nu återkommit i sitt förslag,
därvid de sakkunniga med beaktande av vissa erinringar mot det år 1924
framlagda förslaget föreslagit bestämmelser, som i en del avseenden avvika
från nyssnämnda förslag.

Dessa bestämmelser (73 § 1 mom.) innebära, att deklaration, som bör
avgivas utan anmaning, skall vara avlämnad

a) i regel senast den 15 februari, men

b) senast den 31 mars, då det gäller staten, kommun och annan menighet
ävensom deklarationsskyldig, som är skyldig att vid deklarationen foga
räkenskapsutdrag och vilkens räkenskapsår går till ända senare än den 31
oktober näst före taxeringsåret.

Dessutom föreslås, att på ansökan av deklarationsskyldig, som visar, att i
följd av de utav honom innehavda förvärvskällornas särskilda beskaffenhet
hinder möter att avlämna deklaration inom stadgad tid, må landskamreraren
i län, där taxeringen skall äga rum, i Stockholm uppbördskamreraren, medgiva
förlängning av tiden för avlämnandet, samt att detta skall hava motsvarande
tillämpning å delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag
eller rederi.

För de sakkunnigas nya förslag och skälen för detsamma redogöres å
sid. 184—189 i betänkandet.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna hava
uttalat sig i frågan om deklarationstidens förkortning och därmed sammanhängande
spörsmål.

I så gott som samtliga yttranden antingen förordas uttryckligen en förkortning
av deklarationstiden eller förutsättes i varje fall, att en förkortning
kommer att genomföras. I flera av dessa yttranden uttalas emellertid önskemål
om vissa delvis betydande modifikationer i förslaget, vilka önskemål
jag senare skall beröra.

Kammarrätten anför:

»Till förslag från de sakkunnigas sida av mera allmänt intresse hör den
ifrågasatta begränsningen av deklarationstiden.

Såsom de sakkunniga framhållit (sid. 178 ff.) är denna fråga icke ny.
Efter 1919 års reform av inkomst- och förmögenhetsskatten, vari bland

1925 års förslag.

Yttranden,

234

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

Departements chefen.

annat ingick, att skattens storlek i procent av ett fixt grundbelopp skulle
årligen bestämmas av riksdagen, och i all synnerhet efter omläggningen
1923 av statens budgetår har det blivit ett önskemål, att taxeringsnämndens
arbeten, vilka skola ligga till grund för beräkningen av sagda procent, bliva
färdiga inom stadgad tid, den 15 maj. Detta önskemål skulle givetvis
främjas, om deklarationstiden förkortades, så att taxeringsarbetet kunde
börja tidigare.

De sakkunniga avgåvo redan 1924 ett särskilt förslag i berörda syfte, i
sina huvuddrag återgivet i föreliggande betänkande sid. 179. Över detta
förslag avgav kammarrätten infordrat utlåtande den 28 februari 1924, vari
kammarrätten avstyrkte förslaget, huvudsakligen därför att kammarrätten
ansåg frågan icke böra lösas för sig utan böra bedömas i samband med
granskningen av det väntade förslaget till ny taxeringsförordning. Denna
ståndpunkt intogs ock, såsom i betänkandet nämnts, av 1924 års riksdag.

Då frågan nu föreligger i antydda sammanhang, har kammarrätten haft
lättare att bedöma densamma allsidigt, och hava därvid även de betänkligheter,
kammarrätten 1924 uttalade med hänsyn till de skattskyldigas intresse
och den möjliga psykologiska effekten av ett snävare rådrum för fullgörandet
av den i många fall besvärliga och föga populära deklarationsplikten, befunnits
icke böra stå i vägen för de obestridliga taxeringstekniska fördelarna
av kortare deklarationstid. Förslaget härom har ock erhållit ett starkt stöd
hos de nu hörda myndigheterna, som med få undantag tillstyrkt kortare
deklarationstid eller lämnat förslaget därom utan erinran.

Tyngdpunkten i det föreliggande förslaget, i denna del lika med 1924 års,
ligger enligt sakens natur i tillbakaflyttandet av den regelmässiga deklarationstidens
slutpunkt från den sista februari till den 15 i samma månad.
Denna förändring får kammarrätten tillstyrka, och må gent emot förekomna
tvivelsmål angående värdet av dessa två veckor för taxeringsarbetet
erinras, att, ehuru mantalslängden icke blir tillgänglig förrän omkring den
1 mars, den vunna tiden i allmänhet torde'' komma att åtgå för deklarationsmaterialets
sammanförande till vederbörande taxeringsnämndsordförande,
preliminär sortering hos denne, kontrollsummering av deklarationer och
andra nödvändiga förarbeten.»

I vissa andra avseenden har kammarrätten däremot icke följt de sakkunnigas
förslag. Jag skall senare redogöra för vad kammarrätten sålunda
anfört.

Två reservanter i kammarrätten förorda bibehållande av nuvarande deklarationstid
för icke bokföringspliktiga. Två andra reservanter, vilka biträtt
kammarrättens tillstyrkande av den allmänna deklarationstidens förkortning,
uttala sig för rätt för taxeringsnämndens ordförande att i särskilda fall
(sjukdom o. s. v.) medgiva anstånd med deklarationens avlämnande, dock ej
längre än till mars månads utgång.

Varje förkortning av deklarationstiden avstyrkes i yttranden av Södermanlands
läns hushållningssällskap och Älvsborgs läns norra hushållningssällskap.

På grund av den utredning, som förekommit om behövligheten av ep
reform i fråga om den allmänna deklarationstiden, och med stöd av de
sakkunnigas, kammarrättens och så gott som samtliga övriga hörda myndig -

235

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

heters tillstyrkan härutinnan finner jag fullgiltiga skäl förebragta för förslaget
om att självdeklaration, som skall avgivas utan anmaning, skall med
undantag för vissa fall vara avlämnad senast den 15 februari under taxeringsåret.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att den förlängning av taxerings- Behov av
arbetet, som kan vinnas genom den föreslagna avknappningen av den all QTunonvnu» männa

deklarationstiden, skall komma att visa sig otillräcklig.

Även om fog möjligen finnes för denna uppfattning, är det tydligt, att Departementsnågon
ytterligare afknappning, därest sådan läte sig genomföra, icke skulle chelen.
tjäna något ändamål, så länge det icke är möjligt att färdigställa mantalslängden
tidigare, än som bestämdes genom 1924 års ändringar i mantalsskrivningsförordningen.
Därtill kommer, att det för en del statens verk,
men även för enskilda arbetsgivare är förenat med stora svårigheter att
hinna färdigställa löneuppgifter inom januari månads utgång. Att framtvinga
löntagarnas egna deklarationer tidigare än löneuppgifterna torde icke
vara lämpligt. På grund härav finner jag icke anledning att mera än
förut angivits avkorta den allmänna deklarationstiden.

På grund av de betydande svårigheter, som möta för vissa deklarations- Bokfbringspliktiga
att färdigställa sina deklarationer till den 15 februari, erfordras vissa pipugn.
undantag från stadgandet om den allmänna deklarationstiden. Taxeringssakkunniga
hava upptagit undantagsstadganden för verk eller bolag, som
är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag
eller står under offentlig kontroll, så ock för annan deklarationsskyldig,
som nästföregående år enligt lag varit skyldig föra handelsböcker. Undantagsstadgandet
innebär, att dessa verk, bolag och andra deklarationspliktiga
skola, därest räkenskapsåret går till ända senare än den 31 oktober näst
före taxeringsåret, få dröja med deklarationens avlämnande till den 31 mars.

Vad först angår frågan om vilka deklarationspliktiga böra inbegripas under
detta undantagsstadgande har i de inkomna yttrandena ingen hemställan
gjorts, att stadgandet borde få en vidare omfattning än de sakkunniga
föreslagit; och för egen del finner jag ingen anledning till erinran i dylik
riktning. Särskilt anser jag det välbetänkt, att av de deklarationspliktiga,
som enligt motsvarande stadgande i nu gällande taxeringsförordning äga
åtnjuta anstånd, sådana blivit uteslutna, vilkas räkenskapsår går till ända
före november månads början. För deras del torde den nuvarande möjligheten
till anstånd få anses omotiverad.

Länsstyrelsen i Blekinge län har uttryckt önskan om ett sådant tillägg,
att inga andra bokföringsskyldiga finge åtnjuta anstånd med sina deklarationers
avlämnande än de, som verkligen behöva dylikt uppskov.

Vad sålunda anförts finner jag riktigt, men anser det icke möjligt att i

236

Kungl. Maj ds proposition Nr 210.

förordningen göra en sådan begränsning; och om begränsningen skulle bero
på särskild prövning av taxeringsmyndigheterna, skulle prövningen säkerligen
över hövan betunga dem.

Vidkommande därefter deklarationstiden enligt det föreslagna undantagsstadgandet,
hava i de inkomna yttrandena olika meningar uttalats.

överståthållarämbetet har hänvisat till sitt yttrande över 1924 års förslag,
däruti anfördes, att svårighet helt visst skulle komma att möta för åtskilliga
aktiebolag och andra större näringsidkare att avgiva deklaration
med tillhörande handlingar före mars månads utgång.

Västergötlands och norra Hallands handelskammare betonar, att deklarationstiden
icke bör förkortas för sådana näringsidkare, som föra böcker.

Kammarrätten anför, att då olägenheten av att de bokföringspliktigas deklarationer
fortfarande skulle bliva tillgängliga först mot mitten av april
ej torde vara mera avsevärd, status quo synes kunna bibehållas i denna del,
dock att för enhetlighetens skull den 15 i stället för, såsom nu, den 14 april
göres till sista deklarationsdag.

Däremot har Stockholms handelskammare, som år 1924 bestämt motsatt
sig deklarationstidens förkortning för bokföringsskyldiga, i nu avgivet yttrande,
undertecknat jämväl av svenska hankföreningen och Sveriges industriförbund,
icke haft något att anföra mot förslaget i förevarande del. I
nämnda korporationers uttalande instämma fullmäktige i järnkontoret,
Sveriges allmänna exportförening samt handelskammaren för Örebro och
Västmanlands län.

För taxeringsarbetets fortgång och avslutande inom önskvärd tid är det
av stor betydelse, att de bokföringspliktiga icke njuta anstånd ända till den
14 april med avlämnandet av deklaration. Arbetet med deras taxering tager
ofta taxeringsnämndens tid i anspråk i särskilt hög grad. Enbart granskningen
är tidsödande och arbetsam, varjämte .särskilda utredningar och undersökningar
äro erforderliga. Vidare försvåras detta arbete därigenom att
detsamma med nuvarande deklarationstid äger rum vid en tidpunkt, då
taxeringsnämndens sammanträden upptaga en avsevärd del av ordförandens
eljest disponibla tid. Jag anser det därför vara angeläget, att deklarationstiden
jämväl för här ifrågavarande deklarationspliktiga avkortas med fjorton
dagar, i den mån dylik avkortning är förenlig med tillbörlig hänsyn till de
deklarationspliktiga.

Förhållandena ställa sig tydligen härvidlag olika alltefter den rörelse den
bokföringspliktige bedriver. Det synes vara en allmän uppfattning, att den
nuvarande anståndsrätten missbrukas i stor omfattning och att alltså många,
som nu deklarera först i mitten av april, skulle kunna vara färdiga med
sin deklaration före den 1 mars. Det torde därför böra beträffande stora
grupper bokföringspliktiga icke möta några betänkligheter att bestämma
deklarationstiden till den 31 mars. Att i taxeringsförordningen avgränsa
dessa grupper från dem, för vilka en dylik deklarationstid får anses alltför kort,

237

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

torde svårligen kunna låta sig göra, då därför skulle erfordras mycket detaljerade
bestämmelser, utan varje särskilt fall får nog bedömas för sig och
detta bedömande kan lämpligen överlämnas åt någon av de myndigheter,
som handhava taxeringen. Jag har alltså anslutit mig till taxeringssakkunnigas
förslag därom, att deklarationstiden för bokföringspliktiga bestämmes
till den 31 mars med rätt i vissa fall till anstånd därutöver efter
ansökan av den deklarationspliktige.

Innan jag går in på spörsmålen om förutsättningarna för erhållandet av staten och
dylikt särskilt anstånd, och för de närmare anordningarna i sammanhang andra^ menigdärmed,
skall jag upptaga frågan om deklarationstiden för staten, landsting,
kommun och annan dylik menighet.

Denna fråga berördes ej i 1924 års förslag, men har nu av taxeringssakkunniga
upptagits till behandling, därvid de sakkunniga föreslagit deklarationstidens
bestämmande för dessa menigheter till den 31 mars.

Förslaget i denna del har icke mött betänkligheter från de hörda myndigheternas
sida i vidare mån än att vattenfallsstyrelsen förmält sig icke kunna
utsända sina deklarationer förrän omkring den 10 april och att styrelsens
beroende av landskamrerarna i fråga om anstånd kunde medföra betänkliga
konsekvenser, därest anstånd vägrades.

För egen del är jag beredd att giva taxeringssakkunnigas förslag min an- Departementsslutning.
Det måste såväl ur allmän som enskild synpunkt anses vara över- chefen,
ensstämmande med god ordning, att staten i förevarande avseende har
samma krav på sig själv och liknande menigheter som på närmast jämställda
enskilda deklarationspliktiga, d. v. s. de bokföringsskyldiga. Vad
angår vattenfallsstyrelsens nyss omförmälda påpekande torde man icke
kunna antaga, att landskamreraren i ett dylikt fall skall vägra anstånd.

Jag har nyss uttalat den meningen, att bokföringspliktiga deklaranter Anstånd i särböra
i vissa fall äga rätt till anstånd utöver den 31 mars med deklara- sklida Aktionens
avlämnande. Detsamma gäller för staten, landsting, kommun och
annan dylik menighet.

Taxeringssakkunniga hava föreslagit liknande möjlighet för den, som är
skyldig avgiva deklaration inom den allmänna deklarationstiden. Detta har
icke mött någon erinran, och det är tydligt, att dylikt anstånd kan i många
fall vara erforderligt även för sådana deklaranter, som ej äro bokföringsskyldiga.

För tillgodonjutande av den särskilda anståndsmöjligheten hava de sakkunniga
föreslagit det villkor, att den deklarationspliktige skall visa, att i följd
av de av honom innehavda förvärvskällornas särskilda beskaffenhet hinder
möter att avlämna deklaration inom stadgad tid.

Angående denna fråga anför öv er ståthållarämbetet, att rätten till anstånd

238

KungI. Maj:ts proposition Nr 210.

Departements chefen.

i vissa fall borde utsträckas att gälla icke endast då förvärvskällorna äro
av särskild beskaffenhet, utan jämväl då de äro synnerligen vidlyftiga.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskap finner möjligheterna till uppskov
med deklarations avgivande icke vara tillräckliga.

Smålands och Blekinge handelskammare föreslår möjlighet för näringsidkare
att, då synnerliga skäl visas vara för handen, genom särskilt beslut
erhålla anstånd till den 15 april.

Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare
hava gemensamt anfört:

»Beträffande den i 73 § omförmälda rätten till anstånd har såsom förutsättning
för att anstånd må medgivas hänvisats till resp. förvärvskällors
särskilda beskaffenhet och understrykes i motiven ytterligare, att
skälen till ett anstånds beviljande skola ligga ’i själva näringens art’. Såsom
näringsföretag av beskaffenhet att fylla det sålunda angivna villkoret
närnnes särskilt ''bokförlag, bokhandel, vissa försäkringsanstalter samt företag,
som äro engagerade i utländska affärer’. Det lider emellertid icke
minsta tvivel om att den angivna skiljelinjen, strängt iakttagen, i ett ej
ringa antal fall skulle komma att innebära en obillig — och därtill som
erfarenheten snart nog skulle ge vid handen — ohållbar begränsning. Flera
storindustrier i vårt land kunna endast genom en för verksamheten i övrigt
skadlig forcering av arbetet med deklarations- och uppgiftsbestyren medhinna
arbetets slutförande inom den längre tidsfrist, som hittills villkorligt
stått dem till buds, men kunna icke till stöd för en för deras vidkommande
alltjämt ofrånkomlig utökning av den nu föreslagna deklarationsfristen
åberopa någon rörelsens särskilda beskaffenhet i den mening, förslaget får
anses förutsätta. För dem betingas däremot ett anstånd av företagens stora
omfattning, ofta sträckande sig över flera län, och av verksamhetens uppdelning
på flera rörelsegrenar med lokala förvaltningar, men det måste befaras,
att lagbudets avfattning skulle framkalla tvekan om anstånd lagligen
kunde av nu nämnd anledning medgivas, hur rimligt i och för sig ett bifall
till en framställning om anstånd än måste framstå. Trängande behov
lärer således förefinnas för en lättnad i villkoret därhän att såsom skäl till
beviljande av anstånd må efter prövning av förhållandena i varje särskilt
fall gälla jämväl ett företags mera betydande omfattning.»

I detta uttalande instämma fullmäktige i järnkontoret, sveriges allmänna
exportförening samt handelskammaren för Örebro och Västmanlands län.

Kammarrätten framhåller, att, därest deklarationstiden för bokföringspliktiga
bibehålies vid mitten av april, det torde vara obehövligt med den föreslagna
rätten att söka ytterligare anstånd.

Av skäl, som förut anförts, torde den av taxeringssakkunniga föreslagna
särskilda rätten till anstånd böra godtagas, varemot tvekan givetvis kan
föreligga om de materiella förutsättningarna för sådan rätt. Det är tydligt,
att anståndet bör få åtnjutas, när själva näringens art är av beskaffenhet
att försvåra deklarationsskyldighetens fullgörande före april månads början.
I och för sig är det nog också riktigt, att subjektiva skäl för anstånd icke
böra få åberopas. Det måste också beträffande en del företag medgivas, att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

239

även om skäl till anstånd icke föreligger i beskaffenheten av den drivna
rörelsen eller dess olika grenar, rörelsens omfattning medför betydande
svårighet att jämväl med begagnande av åtskilliga extra arbetskrafter medhinna
deklarationens upprättande inom den för bokföringspliktiga föreslagna
regelrätta deklarationstiden. Vad nu sagts torde gälla även för sådana
deklaranter, som utan att vara bokföringspliktiga hava en eller flera förvärvskällor
av betydande omfattning. Härvid kunna ifrågakomma icke
endast vissa rörelseidkare, utan även idkare av jordbruk och därmed jämställt
skogsbruk. I följd härav har jag funnit det riktigt, att anstånd skall
kunna beviljas såväl på grund av förvärvskällornas särskilda beskaffenhet
som ock på grund av verksamhetens mera betydande omfattning. Bestämmelse
härom har upptagits i 36 § 1 mom. fjärde stycket av det nu framlagda
förslaget.

Taxeringssakkunniga hava föreslagit, att ansökan om anstånd i förekom- Provning av
mande fall skulle prövas av landskamreraren i det län, där taxeringen skall ^rag°Jt^
äga rum.

I ett flertal yttranden har förordats prövning av taxeringsnämndens ordförande.
I denna riktning uttala sig dels överståthållarämbetet, därest
anståndet skall begäras för varje år och alltså icke gälla även för kommande
år, dels länsstyrelsen i Stockholms län, som framhåller, att prövningen
av dessa ansökningar kommer att såväl medföra ett verkligt hinder i landskamrerarens
övriga arbete som ock erfordra taxeringsnämndsordförandens
hörande, dels länsstyrelsen i Örebro län, som ifrågasätter, om icke ansökningarnas
prövning eventuellt kunde uppdragas åt taxeringsnämnden eller
åt länsstyrelsen, dels föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän,
som framhåller, att det föreslagna förfarandet endast medför onödig
omgång och ökat besvär för de skattskyldiga, dels ock åtskilliga andra av
de hörda myndigheterna och sammanslutningarna.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför, att prövningen av ansökningar om
anstånd visserligen blir ganska betungande för landskamreraren, i det att
beslutet måste föregås av skriftväxling med ordföranden i taxeringsnämnden,
men att länsstyrelsen likväl anser sig icke böra motsätta sig förslaget härutinnan,
då enhetlig tillämpning av anståndsbestämmelserna är önskvärd.

Sedan jag nu som villkor för åtnjutande av anstånd föreslagit icke en- nepartementsdast,
i likhet med de sakkunniga, förvärvskällornas beskaffenhet utan även verk- chefen,
samhetens mera betydande omfattning, skulle i denna utsträckning av möjligheten
till anstånd kunna ligga en anledning att överlämna prövningsrätten
till taxeringsnämndens ordförande, eftersom avgörandet av huruvida
denna nya förutsättning föreligger kan fordra någon orts- eller personkännedom.
Men däri kan också ligga en anledning att överlämna prövningen
åt landskamreraren för att undanröja faran för kollisioner i förevarande
avseende mellan taxeringsordföranden och de deklarationspliktiga. De fall,

240

Kun gl. Maj:ts proposition Nr 210.

Anmälan om
hinder,

Departements chefen.

då verksamhetens mera betydande omfattning skulle betinga utsträckt anstånd,
lära för övrigt redan på förhand vara för landskamreraren tämligen
kända. Då dessutom en prövning av landskamreraren befordrar en enhetlig
tillämpning av bestämmelserna, har jag följt de sakkunnigas förslag härutinnan.

I nu gällande taxeringsförordning är de bokföringspliktigas rätt till anstånd
beroende därav att anmälan om hinder att fullgöra deklarationsskyldigheten
inom februari månads utgång göres hos taxeringsnämndens ordförande
före den 1 mars. Taxeringssakkunniga hava i sitt förslag icke
upptagit något stadgande om dylik anmälan.

Med anledning härav har länsstyrelsen i Örebro län anfört följande:

»Det måste vara en allvarlig brist i förslaget att de sakkunniga tilltrott
sig kunna borttaga uti hittillsvarande taxeringsförordning föreskriven anmälan
att hinder möter för deklarationens avgivande inom den allmänna
deklarationstiden, (således inom den 15 februari). De motiv, som därför angivits,
äro på intet sätt bärande och det besvär, som vållas de deklarationsskyldiga
genom att de tvingas insända anmälan om hinder, ytterst
obetydligt. Länsstyrelsen hemställer därför om bibehållande av nu gällande
bestämmelser i denna del. Huruvida även staten, kommuner och andra
menigheter böra åläggas insända anmälan om hinder, kan ju vara mera
tveksamt, men, då besväret för deras representanter icke är större än för
andra deklaranter, förefinnes ingen anledning att göra undantag för dessa.»

Föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän finner det vara
en olägenhet av rätt omfattande och besvärlig art, att taxeringsnämndsordföranden
under tiden mellan den 15 februari och den 31 mars svävar i
ovisshet om, huruvida laga anledning föreligger till att ett stort antal
deklarationspliktiga ej inkommit med sina deklarationer och att ordföranden
förty ej kan utfärda eljest erforderliga förelägganden.

Jämväl länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller denna olägenhet.

Utvecklingen har medfört, att den nu föreskrivna anmälningen om hinder
att avlämna deklaration före den 1 mars i regel saknar varje reell innebörd.
Vari hindret består uppgives oftast icke. Någon prövning av hindrets
förekomst plägar icke heller företagas av taxeringsmyndigheterna. Anmälningen
har alltså blivit en ren formsak. Att bibehålla den i en ny taxeringsförordning
synes så mycket mindre vara påkallat, som enligt förslaget
bokföringsskyldiga skola äga åtnjuta anstånd till den 31 mars,
oavsett om något hinder föreligger eller ej. Ett bibehållande av anmälningsskyldigheten
skulle därför endast innebära en föreskrift därom, att
vederbörande deklarationspliktige skulle tillkännagiva, att han är bokföringsskyldig,
och en sådan anmälan torde vara alldeles överflödig. Visserligen
kan taxeringsnämndsordföranden mellan den 15 februari och den 31 mars
vara i tveksamhet om han skall eller icke skall utfärda föreläggande för

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

241

den, som uteblivit med deklaration, att inkomma med densamma. Men säkerligen
kan det förväntas, att sådan tveksamhet sällan skall föreligga, enär
ordföranden i regel rätt väl känner till de bokföringspliktiga inom distriktet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört följande:

»Åt skattskyldiga för vilka deklarationstiden utgår först den 31 mars, kan
enligt förslaget på den skattskyldiges ansökan förlängning av deklarationstiden
medgivas av vederbörande landskamrerare. Tid för en sådan ansökans
inkommande borde emellertid stipuleras och därvid bestämmas så tidig att
i händelse av ett avslag på framställningen möjlighet för den deklarationsskyldige
tinnes att inkomma med deklarationen i laga tid. Vidare synas föreskrifter
böra givas därom att landskamrerare, när förlängning av deklarationstiden
medgivits viss skattskyldig, skall vara pliktig att ofördröjligen
därom göra anmälan hos vederbörlig taxeringsnämndsordförande.»

Vad först angår frågan om viss tid för ingivande av ansökan om anstånd
utöver den 31 mars, så synes stadgande i dylik riktning icke vara
erforderligt. Den deklarationsskyldige torde hava all anledning tänka på
att ingiva sin ansökan så tidigt, att han, om ansökningen avslås, icke är
alldeles strandsatt.

Det andra spörsmålet, som upptagits i det återgivna yttrandet, synes närmast
sammanhänga med frågan om taxeringsinstruktionen.

37 %.

Enligt nu gällande taxeringsförordning skall uppgiftsskyldigheten fullgöras
vid samma tidpunkt som den allmänna deklarationsskyldigheten. Ett
dylikt samband betingas av nödvändigheten att vid taxeringen hava tillgång
till uppgifterna samtidigt med deklarationerna. Propositionen till
1924 års riksdag om deklarationstidens förkortning innefattade också förslag
om motsvarande avknappning av tiden för uppgifternas avlämnande. Detsamma
är nu förhållandet med taxeringssakkunnigas förslag.

Förslaget i denna del har i allmänhet ej gjorts till föremål för erinran,
varemot också förekommer hemställan därom, att tiden för uppgiftsskyldiglietens
fullgörande skulle bestämmas till den 1 februari.

En bestämmelse i den senare riktningen skulle för många uppgiftspliktiga
medföra stora svårigheter. Det linnes så mycket mindre anledning att stadga
en dylik bestämmelse, som uppgiftsmaterialet i alla fall icke undergår någon
behandling förrän deklarationerna äro tillgängliga. Då deklarationerna inkommit,
böra emellertid uppgifterna jämväl vara att tillgå. De svårigheter,
som en häremot svarande förkortning av tiden för deras avlämnande medför,
torde icke vara så stora, att hinder för förslagets genomförande böra
orsakas därav. Genom organisatoriska åtgärder, vidtagna i tillräckligt god
tid, torde föreskrivna uppgifter kunna hinna färdigställas före den 15 februari.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. t samt. ISO hd fl. (Sr 210.) IS

Formföre skrifter.

Tiden för
fullgörande av
uppgift sskgldighet.

242

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

38 §.

Föreskrifter i mom. av förevarande paragraf motsvarar 75 § i taxeringssakkunnigas
rÖmaninan'' förslag, 2 mom. svarar mot 81 § 1 mom. i samma förslag och 3 mom. uppma,
nn9'' tager i huvudsak samma stadgande som 88 § 1 mom. av nämnda förslag.

Några taxeringsnämndsordförande hava framhållit, att den tid av åtta
dagar, som enligt nu gällande bestämmelser skall lämnas uppgiftspliktig för
besvarande av anmaning från taxeringsnämndens ordförande, är onödigt
lång och utan olägenhet kan avkortas till fem dagar.

Denna erinran synes mig befogad. Emellertid torde en för alla ifragakommande
fall passande fix tid icke böra bestämmas, utan synes fristens
längd böra anpassas efter förhållandena i varje särskilt fall. I enlighet med
denna min uppfattning har 3 mom. av förevarande paragraf omformulerats.

Påföljd vid
underlåtenhet
att avlämna
självdeklaration
eller
nnan uppgift•

Uppgifter angående
renskötsel.

39 och 40 §§.

Rörande innehållet i dessa paragrafer har jag yttrat mig vid den allmänna
motiveringen.

41 §.

Angående innehållet i denna paragraf, som saknar motsvarighet i taxeringssakkunnigas
förslag, hänvisas till vad jag i den allmänna motiveringen
anfört om taxering av lappallmogen för inkomst av renskötsel.

42 %.

Lotterivinster. Gällande taxeringsförordning innehåller icke någon föreskrift om skyldighet
för den som utbetalt lotterivinst att lämna taxeringsmyndigheterna
underrättelse härom. Ej sällan plägar detta förhållande klandras. Man
förmenar nämligen, att uppgiftsskyldighet i dylikt avseende skulle i större utsträckning
än hittills framtvinga deklaration av vinster av dylikt slag.
Taxeringssakkunniga hava emellertid icke på denna punkt ifrågasatt ändring
i vad nu gäller.

Överståthållarämbetet har uttalat sig för införande av dylik uppgiftsskyldighet.
Liknande yrkande har framställts i några andra yttranden över
taxeringssakkunnigas förslag. Tre taxeringsnämndsordförande i Stockholm
framhålla särskilt, att svårigheterna att utöva kontroll å avlämnade
dylika'' uppgifters riktighet icke borde utgöra hinder för införande av uppgiftsplikt
i omförmälda hänseende.

Riksgäldskontoret anför:

»överståthållarämbetet har i sitt omförmälda utlåtande vidare berört en
annan fråga, som fullmäktige ej anse sig kunna förbigå. Ämbetet har
nämligen uttalat, att det torde böra tagas under övervägande, huruvida
icke uppgiftsskyldighet borde införas för i penningar utbetalda lotterivinster,
därvid dock ett minimibelopp av femtio eller etthundra kronor borde stadgas;
och lärer härmed jämväl avses statens obligationslån.

Även om fullmäktige vilja medgiva, att vissa skäl kunna tala för detta
förslag, göra sig även här stora praktiska betänkligheter gällande, i värjo

243

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

fall vad beträffar statens premieobligationslån. .Å dessa lån utlottas sammanlagt
årligen ej mindre än 50,732 vinster med en minimivinst av 100
kronor. Distribuerandet av uppgifterna därom till respektive taxeringsmyndighet
skulle för riksgäldskontor medföra ett högst betydande arbete och omkostnad,
då obligationerna till övervägande del äro placerade i små poster
hos allmänheten i alla delar av landet. En eventuell uppgiftsskyldighet
beträffande ifrågavarande vinster bör därför i varje fall enligt fullmäktiges
mening inskränkas till de högre vinsterna. Frånsett att den sålunda uppdragna
gränsen i varje fall måste bliva rent godtycklig, gäller även härvidlag
vad fullmäktige i fråga om obligationskuponger anfört om svårigheten
att kontrollera uppgiven äganderätt.»

Även jag håller före, att åläggande för utbetalare av lotterivinster att
lämna uppgift om utbetalade vinster skulle i hög grad öka effektiviteten
av stadgandena om beskattning av lotterivinst. Vid genomförandet
av eu dylik uppgiftsplikt möta emellertid vissa svårigheter. Lägges uppgiftsplikten
direkt på lotteriets anordnare eller annan, som för hans räkning
utbetalar vinstbelopp, bliva med nuvarande tryckfrihetsbestämmelser de avlämnade
uppgifterna icke omgärdade med det skydd mot offentliggörande,
som gäller för uppgifter till ledning för egen taxering. Ett sådant skydd
synes vara av omständigheterna påkallat.

Det torde ock, såsom riksgäldskontoret påpekat, vara förenat med icke
ringa svårighet för utbetalare av lotterivinst att kontrollera uppgiven äganderätt
till vinst. Slutligen kan det sättas i fråga, om det besvär, som är
förenat med avlämnandet av dylika uppgifter, motsvarar nyttan i fråga om
de minsta vinstbeloppen. Belysande är att av de vinster, som årligen utlottas
å 1921 och 1923 års premieobligationslån, sammanlagt uppgående till
50,732 vinster, icke mindre än 44,000 avse vinster å 100 kronor.

Annorlunda torde bliva förhållandet, om vinnaren ålägges att vid lyftande
av vinstbelopp avlämna särskild uppgift att genom lotteriföretaget insändas
till taxeringsmyndigheten och denna uppgiftsskyldighet begränsas att avse
vinster, som överstiga 100 kr. Dylik uppgift kommer att falla under tryckfrihetsförordningens
föreskrifter om uppgift till ledning för egen taxering och
omgärdas alltså med skydd mot offentliggörande. Därjämte kunna kostnaderna
för och besväret med uppgifternas avlämnande och insändande begränsas.
För riksgäldskontorets vidkommande skulle det bliva fråga om allenast
0,732 vinster varje år och för det s. k. teaterlotteriet enligt nuvarande plan
431 vinster i varje dragning, d. v. s. med tolv dragningar varje år 5,172
vinster om året, allt dock under förutsättning att alla vinster utlösas under
året. Givetvis kan dylik uppgiftsskyldighet föreskrivas allenast i fråga om
vinster i svenska lotteri företag. Vinster i varulotterier torde även böra
undantagas, bland annat därför att det i många fall torde möta svårighet
att rätt bedöma dylika vinsters verkliga värde.

I förevarande paragraf har jag, i enlighet med vad jag nu anfört, låtit
intaga stadgande!! av innehåll, att envar, som i svenskt penninglotteri eller
vid vinstdragning av här i riket utfärdade premieobligationer erhållit vinst

Departements chefen.

244

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Deklarationer
och uppgifter
för virkestaxering.

Få följd vid
underlåtenhet
att avlämna
virkesdeklaration.

om mera än etthundra kronor, skall varajpliktig att vid vinstbeloppets lyftande
till lotteriets anordnare eller obligationernas utfärdare avlämna särskild
uppgift om vinsten. Det skall vidare åligga lotterianordnaren och
obligationsutfärdaren ej mindre att tillse, det uppgiftsskyldigheten behörigen
fullgöres, än även att för varje år senast den 15 februari nästföljande år
i vanlig ordning överlämna de inkomna uppgifterna till taxeringsmyndigheterna.

Stadgande om påföljd för underlåtenhet av vinnare att avlämna dylik
uppgift torde icke erfordras, därest, som jag föreslår, det skall åligga lotterianordnaren
eller obligationsutfärdaren att tillse, att vinst ej utlämnas, med
mindre föreskriven uppgift lämnas.

Däremot erfordras givetvis ansvarsbestämmelse för lotterianordnaren.
Härom stadgas i 144 §.

I 56 § meddelas föreskrifter om vem som äger taga del av ifrågavarande
slags uppgifter.

43-47

Dessa paragrafer motsvara 175—177 §§ samt 179 och 180 §§ i taxeringssakkunnigas
förslag med vissa ändringar. I 43 § har såsom förutsättning
för inträdande av ovillkorlig deklarationsplikt stadgats, att rotvärdet å det
avverkade virket skall överstiga 100 kronor. Enligt de sakkunnigas förslag
skulle deklarationsplikten inträda vid jämnt 100 kronors rotvärde. Ändringen
har skett för att vinna anslutning till det i 5 §, förslaget till lag
om skogsaccis upptagna stadgandet om gränsen för skattskyldighetens inträdande.
Vidare har lämnats föreskrift, huru virkesdeklaration skall avgivas,
då kommun är delad i två eller flera taxeringsdistrikt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har föreslagit, att skyldighet att avlämna
uppgift om upplåten avverkningsrätt skall inträda utan anmaning
och icke allenast efter anmaning eller ock, om detta förslag icke vunne godkännande,
att dylik skyldighet måtte åläggas åtminstone kronan, allmänna
stiftelser, härads- och sockenallmänningar samt aktiebolag. Även skogsvårdsstyrelserna
i Älvsborgs och Västmanlands län uttala sig i enahanda riktning.
Detta förslag har jag icke upptagit, enär jag ansett det vara tillräckligt
att låta dylik uppgiftsskyldighet inträda efter anmaning. Ej heller har jag
ansett mig kunna biträda ett av skogsvårdsstyrelsen i Hallands län föreslaget
stadgande om skyldighet för uppköpare av virkespartier att lämna
uppgift om säljarna.

49 §.

I denna paragraf lämnas föreskrifter om påföljd vid underlåtenhet att
fullgöra stadgad deklarationsskyldighet i och för virkestaxering. Stadgandena
överensstämma i huvudsak med 178 § i taxeringssakkunnigas förslag, dock
med ändring därutinnan, att talans förlust icke skall inträda för staten, landsting,
kommun eller annan dylik menighet. Samma skäl som tala för att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

245

dylik påföljd icke inträder vid deklarationsförsummelse från statens eller
menighets sida, då fråga är om taxering för inkomst eller förmögenhet, synas
mig nämligen vara giltiga även beträffande taxering för avverkat virke.

51-54 §§.

Dessa paragrafer motsvara i huvudsak 202 §, 203 § andra stycket samt
204 och 206 §§ i taxeringssakkunnigas förslag.

56 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om granskning av deklarationer
och andra uppgifter, som av skattskyldig avgivits till ledning för egen taxering.
Bestämmelserna ansluta sig i väsentliga delar till 207 § i taxeringssakkunnigas
förslag. Rörande motiven härför hänvisas till sid. 139 ff. samt
195 o. f. i betänkandet.

Vad angår självdeklarationer och andra uppgifter till ledning vid taxering
för inkomst eller förmögenhet må först påpekas, att taxeringssakkunniga förbehållit
granskningen inom taxeringsnämnd åt ordföranden, kronoombudet
och kommunombudet, men från granskningsrätt uteslutit övriga ledamöter
i nämnden. Häremot har erinrats dels från Västmanlands läns landstings
förvaltningsutskott, att någon av de kommunvalda ledamöterna borde
såsom hittills äga rätt deltaga i granskningen, dels från några taxeringsnämndsordförande,
att hinder ej borde möta att låta nämndens samtliga
ledamöter taga del av deklarationerna under pågående sammanträde.

Gentemot sistnämnda erinran vill jag åberopa vad som enligt den å sid.
140 och 141 i betänkandet meddelade redogörelsen inom riksdagen anförts
mot en dylik anordning, under framhållande särskilt av den fara för deklarationshemlighetens
äventyrande, som därav kan uppstå. Däremot delar jag
den av nämnda förvaltningsutskott framförda meningen och vill såsom ett
ytterligare skäl härtill framhålla behovet av ett dylikt stadgande för det
fall, att länsstyrelsen medgiver befrielse från kommuns skyldighet att utse
kommunombud. Jag har därför i förevarande paragraf infört stadgande
av dylikt innehåll.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller önskvärdheten av att person,
som utför kommuns eller landstings talan i taxeringsmål, äger taga del av
deklaration, varom i målet är fråga. Även i några andra yttranden framföras
liknande synpunkter. Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott
uttalar, att den landstinget tillerkända rätten att anföra besvär över taxeringsnämnds
eller prövningsnämnds beslut blir skäligen illusorisk, om landstinget
icke tillerkännes rätt att erhålla del av taxeringsmaterialet. Utskottet
förordar därför, bland annat, att av landstinget därtill bemyndigad person
må taga del av deklarationer med tillhörande handlingar i ärenden,
varav landstingets rätt beröres, därvid landstinget närmast åsyftar ärenden,
som tillhöra den mellankommunala prövningsnämndens handläggning.

De sålunda framförda synpunkterna finner jag beaktansvärda. Dock synes
det mig icke utan fara för deklarationshemlighetens äventyrande kunna till -

Rätt att taga
del av deklarationer
m. in.

246

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

låtas ombud för dylik menighet att genomgå hela deklarationsmaterialet.
Däremot anser jag hinder ej böra möta för sådant ombud att taga del av
deklaration i det taxeringsmål, i vilket han har att föra talan för menigheten.
Stadgande härom har därför införts i tredje stycket av förevarande
paragrafs första moment.

''liden för de- Enligt nu gällande bestämmelse skola deklarationer förvaras under fem år,
Jemrande* varefter de skola förstöras. Nämnda tid sammanfaller med tiden för anställande
av eftertaxering. Genom särskilda förordningar den 22 mars 1918
och den 26 mars 1919 hava meddelats föreskrifter om förvaring av deklarationer
för åren 1913—1919 intill utgången av år 1925, vilka föreskrifter
tillkommit av särskilda skäl. Föreskriften om deklarationernas ovillkorliga
förstörande efter viss tid har visat sig medföra olägenhet så till vida, att
därigenom förhindrats möjligheten att taga del av äldre deklarationer, som
kunnat antagas innehålla upplysningar av värde för senare års taxering.
Ett ytterligare skäl för jämkning av bestämmelsen ligger däri, att det för
taxering till utskiftningsskatt, varom proposition (nr 134) förelagts den nu
samlade riksdagen, är behövligt att äga tillgång till deklarationer för bolag,
som vid taxeringen är i fråga, även för längre tid tillbaka än de senaste
fem åren. Det synes mig lämpligen kunna anförtros åt Kungl. Maj:t att
meddela de undantagsbestämmelser från huvudregeln om deklarationernas
förstörande efter fem års förlopp, som finnas erforderliga. Stadgande härom
har inarbetats i sjätte stycket av 1 mom. i förevarande paragraf.

57 §.

Denna paragraf motsvarar 208 och 209 §§ i taxeringssakkunnigas förslag;
jämkningar hava vidtagits med föranledande av de vid förslagets överarbetning
införda nya stadgandena i 56 §.

Rubrik.

Innan jag övergår till att behandla några detaljbestämmelser rörande beskattningsnämndernas
verksamhet, vill jag i fråga om förfarandet vid uppskattning
av värdet å skogsmark och växande skog erinra om att enligt
taxeringssakkunnigas förslag bestämmelser skulle meddelas i en särskild instruktion.
Domänstyrelsen har i sitt den 22 december 1926 dagtecknade
utlåtande avgivit förslag till sådan instruktion, men i densamma icke upptagit
taxeringsbestämmelser, enär dessa enligt domänstyrelsens mening borde
meddelas fristående från instruktionen. Kammarrätten har uttalat sig för
att de egentliga taxeringsbestämmelserna införas i taxeringsförordningen.

Departements- Med gillande av ämbetsverkens uppfattning, att taxeringsföreskrifterna
chefen. rörande skogsmark och växande skog icke böra intagas i nämnda instruktion,
har jag låtit i det nu föreliggande författningsförslaget införa de be -

247

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

stäminelser i sådant avseende, som funnos i den vid 1922 års allmänna
fastighetstaxering gällande instruktionen och som kunna anses vara av grundläggande
natur. Dessa motsvara i väsentliga delar punkterna 8—10 i sistnämnda
instruktion. Vissa detaljbestämmelser i punkt 8 samt hela punkt
11 uti samma instruktion hava däremot icke medtagits. De hava karaktär
av anvisningar. Därest de anses erforderliga, torde de lämpligen böra upptagas
i den instruktion för taxeringsmyndigheterna, som enligt vad förut
nämnts kan komma att utfärdas av Kungl. Maj:t.

58 §.

1 mom. av denna paragraf motsvarar närmast punkterna 8 och 9 i nyssnämnda
vid 1922 års allmänna fastighetstaxering gällande instruktion. Domänstyrelsen
har ansett anledning saknas att låta domänstyrelsen förhandstaxera
sina skogar på sätt gällde vid senaste allmänna fastighetstaxeringKammarrätten
har däremot på anförda skäl (sid. 140* i propositionen nr
102) förordat bibehållandet av nämnda förhandstaxering.

Jag har anslutit mig till kammarrättens mening och i enlighet härmed
upptagit motsvarande stadgande rörande förhandstaxering genom länsstyrelsens
försorg av enskilda skogar med tillfredsställande hushållningsplaner.

2 mom. har med viss redaktionell förändring hämtats från 22 § 1 mom.
i taxeringssakkunnigas förslag. Rörande motiven för stadgandet hänvisar
jag till sid. 114 i betänkandet.

59 %.

I denna paragraf hava sammanarbetats stadgandena i 23 § av taxeringssakkunnigas
förslag och i punkt 10 av den särskilda instruktionen för 1922
års taxering.

Domänstyrelsen framställer i sitt förberörda utlåtande vissa förslag för
åstadkommande av ett noggrant och för hela riket enhetligt förfaringssätt
vid taxeringen av skogsmark och växande skog, såsom överläggningar mellan
landskamrerarna i riket jämte skogssakkunniga biträden, vissa föreskrifter
för utväljande av dylika sakkunniga m. m. Härom hänvisar jag till domänstyrelsens
såsom bilaga till propositionen nr 102 fogade utlåtande. Ehuru
jag anser de däri framställda förslagen värda all uppmärksamhet, vill jag
dock icke i detta sammanhang ingå på en närmare behandling av desamma.

60 $.

Denna paragraf meddelar bestämmelser om det material, som skall tillställas
bex-edningsnäinnderna på landet och fastighetstaxeringsnämnderna
i stad i och för deras göromål. I allt väsentligt överensstämma bestämmelserna
med vad taxeringssakkunniga föreslagit.

Emellertid har jag i anslutning till yrkanden i ett flertal yttranden låtit
införa ett av de sakkunniga icke föreslaget stadgande om att berednings -

Förberedande

undersökning.

Departements chefen.

248

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Särskild längd
över uppskattningsgrunder

vid taxering
av jordbruksfastighet.

Yttranden.

nämnderna skola erhålla tillgång till de vid senast förrättade allmänna
fastighetstaxering upprättade fastighetslängderna. Det ha r nämligen befunnits
vara av så stor betydelse för nämnderna att äga tillgång till dessa längder,
att, även om det är förenat med vissa olägenheter att utlämna något av
de befintliga exemplaren av längderna, dessa olägenheter icke böra utgöra
hinder därför. På senare övervägande torde få bero, vilket av exemplaren
bör ifrågakomma.

61 §.

Uppräkningen i denna paragraf av de åligganden, som tillkomma beredningsnämndens
ordförande, är icke avsedd att vara uttömmande.

62 §.

4 mom. av förevarande paragraf motsvarar efter viss redaktionell ändring
26 § 4 mom. i taxeringssakkunnigas förslag. Rörande motiven för
stadgandet hänvisas till sid. 115 f. i betänkandet. Å sid. 118 i samma
betänkande uttala de sakkunniga sig om möjligheten av att använda den i
momentet omförmälda särskilda längden i visst statistiskt syfte.

I flertalet yttranden över taxeringssakkunnigas förslag beröres icke ifrågavarande
stadgande.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att den ifrågasatta längden i hög
grad skulle befordra möjligheten att åstadkomma likformighet i taxeringen,
men att länsstyrelsen befarade svårigheter för beredningsnämndsordföran dena
att medhinna även denna längdföring.

Länsstyrelsen i Kronobergs län avstyrker förevarande särskilda längd
under framhållande, att nyttan av längden icke komme att motsvara det
med upprättandet förenade besväret. Det sammandrag av längden, som
skulle insändas till landskamreraren, gåve knappast tillräcklig ledning för
slutsatser rörande föreliggande ojämnheter i taxeringarna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

»Bestämmelsen i 4 mom. är utan allt tvivel synnerligen väl lämpad för
åstadkommande av likformig taxering. Men det kan ändock ifrågasättas,
huruvida icke den kommer att medföra mera arbete än som är nödigt.
Länsstyrelsen har icke haft till förfogande något förslagsformulär för den
ifrågavarande längden, men av bestämmelsens formulering ser det ut, som
om i denna längd skulle intagas beteckningen för varje fastighet. År detta
meningen, så medför längdens upprättande ett ganska betydligt skrivarbete.
Det kan ifrågasättas huruvida det icke skulle vara tillräckligt, om längden
upprättades så, att exempelvis särskilda kolumner inrättades för de olika
enhetsvärden, som kunde komma i fråga att tillämpas, samt att under taxeringsarbetets
fortgång arealsummorna infördes i kolumnerna för de tillämpade
enhetsvärdena. En nedsummering av dessa kolumner skulle då utan vidare
giva det ''sammandrag’, varom talas i detta lagrum, i det att slutsummorna
komme att visa huru stor del av kommunens areal som taxerats efter vart

Kungl. Maj:ts proposition AV 210.

249

och ett av de olika enhetsvärdena. Det synes som om dessa förfaringssätt
borde kunna leda till tillfredsställande överskådlighet, utan att arbetet bleve
alltför betungande.»

Länsstyrelsen i Skaraborgs län gör följande uttalande:

»I förslaget är i 26 § 4 mom. stadgat, att beredningsnämndernas förslag
till taxering skola i detalj statistiskt bearbetas, så att de olika värdena framkomma
för varje fastighet, vilken bestämmelse enligt de sakkunnigas mening
tillkommit för erhållande av överblick över taxeringen och åstadkommande
av erforderliga jämkningar i första hand inom länet, men även mellan de
olika länen. Att en dylik föreskrift är nödvändig för granskning av taxeringsresultatet
i och för åstadkommande av en jämn och likformig taxering,
insåg länsstyrelsen redan vid 1922 års allmänna fastighetstaxering, i det att
statistisk redogörelse över taxeringsresultatet införskaffades från beredningsnämnderna,
så att taxeringsnämnderna med ledning härav kunde verkställa
jämkningar i taxeringarna för åstadkommande av mera likformighet i värdena.
Då det emellertid vid granskning av 1922 års fastighetstaxeringar,
sådana de förelågo enligt taxeringsnämndernas beslut, visade sig, att i ett
flertal kommuner alltför låga och ojämna värden åsatts jordbruksfastigheterna,
var det med ledning av denna statistik möjligt för kronans ombud
att hos prövningsnämnden påyrka förhöjning i jordbruksvärdet för samtliga
fastigheter inom ett flertal av länets kommuner, därvid prövningsnämnden
med några få undantag när biföll ombudets yrkande.»

Övriga länsstyrelser hava lämnat förslaget i denna del utan erinran.

Malmöhus läns hushållnings sällskaps förvaltningsutskott uttalar den
förmodan, att de uppgifter, som skulle inflyta i längden, kunna beredas plats
i den vanliga fastighetslängden.

Några häradsskrivare och taxer ing snämndsordför ande hava yttrat sig i
frågan, därvid de flesta uttalat farhågor för att förandet av längden skulle
bliva alltför betungande för beredningsnämndens ordförande. Andra uttala,
att stora fördelar skulle vinnas genom förslagets genomförande i denna del.

Kammarrätten ansluter sig till den av länsstyrelsen i Kronobergs län

uttalade meningen och framhåller ytterligare farhågor för att det skall bliva

svårare att finna lämpliga ordförande, om de belastas med uppgifter, som

icke äro oundgängliga.

Taxeringssakkunnigasfifrågavarande förslag äger samband med den av
mig förut berörda frågan om anordnande av en allmän jordbruksräkning. I

I skrivelse den 5 februari 1927 har statistiska centralbyrån, beträffande
de för jordbruksstatistiken erforderliga uppgifterna angående de särskilda
ägoslagens areal, anfört, bland annat, följande:

I betänkande i ämnet den 30 juni 1925 hade 1923 års taxeringssakkunniga
föreslagit, att dylika uppgifter för varje jordbruksfastighet skulle avgivas
i deklarationerna till de allmänna fastighetstaxeringarna. Vidare
skulle det enligt samma förslag åligga beredningsnämndernas ordförande
att å särskild längd anteckna, bland annat, areal och taxeringsvärde av
olika ägoslag samt att, för underlättande av en jämförelse de olika kommunerna
och liinen emellan i avseende på taxeringsresultåtets jämnhet och
likformighet, upprätta sammandrag för varje kommun av ifrågavarande

Arealuppgifter
för allmän
jordbruksräkning.

250

Kungl. Maj:ts proposition År 210.

Departements chefen.

uppgifter. I anslutning till detta förslag hade statistiska centralbyrån och
lantbruksstyrelsen i sin skrivelse den 9 december 1925 hemställt, att jordbruksstatistiken
i den del, som avsåge ägoslagens areal, helt och hållet måtte
grundas på det vid de allmänna fastighetstaxeringarna sammanförda materialet.
Under förutsättning att taxeringssakkunnigas förslag bleve i sin helhet
genomfört, skulle därigenom, såsom av ämbetsverken framhölles, jordbruksstatistiken
utan särskild kostnad från de allmänna fastighetstaxeringarna
erhålla icke endast det huvudsakliga primärmaterialet för statistiken
över ägoslagens areal utan även detta material sammanställt och bearbetat.
Skulle åter förslaget om upprättande genom beredningsnämndernas försorg
av nyssnämnda längder och sammandrag icke bliva genomfört,- måste en
särskild bearbetning av de vid fastighetstaxeringarna avgivna uppgifterna
göras för arealstatistiken. Denna bearbetning hade av centralbyrån tidigare
beräknats till omkring 80,000 kronor, varvid dock bearbetningen förutsattes
skola omfatta såväl areal som taxeringsvärde. Med hänsyn till att de förhållanden,
som denna gren av statistiken hade till uppgift att belysa, endast
underginge jämförelsevis små förändringar från år till år, hade ämbetsverken
ansett eu dylik särskild bearbetning för statistiskt ändamål av fastighetsdeklarationernas
arealuppgifter icke behöva verkställas oftare än vart tionde
år eller vid varannan fastighetstaxering.

Ämbetsverken hade vidare framhållit, att å deklarationerna till de allmänna
fastighetstaxeringarna specificerade uppgifter om ägoslagens areal
skulle avgivas endast beträffande jordbruksfastigheter. För »annan fastighet»
behövde såväl enligt det år 1922 använda som enligt det av 1923 års
taxeringssakkunniga för framtiden föreslagna formuläret endast en summarisk
uppgift lämnas å fastighetens hela areal. Till de såsom »annan
fastighet» taxerade lägenheterna hörde emellertid icke så sällan ganska betydliga
arealer trädgård och åker, och för att icke den föreslagna arealstatistiken
på denna punkt skulle bliva ofullständig, krävdes därför att,
såvida arealen icke vore mycket obetydlig, även deklarationerna för »annan
fastighet» innehölle uppgifter angående fastigheternas areal av ifrågavarande
ägoslag. Då det icke torde kunna ifrågasättas, att genom taxeringsmyndigheternas
försorg sammandrag upprättades av de för »annan fastighet» deklarerade
arealerna, komme detta arbete under alla förhållanden att få utföras
särskilt för jordbruksstatistikens räkning.

Ämbetsverkens förslag angående arealstatistikens ordnande hade tillstyrkts
av alla de myndigheter, som särskilt yttrat sig däröver, och även 1924 års
skatteberedning hade i sitt utlåtande framhållit, att detsamma borde genomföras.

Statistiska centralbyrån hade för sin del alltjämt funnit den ifrågasatta
anordningen av arealstatistiken ur alla synpunkter förmånlig och vidhölle
därför i denna del ämbetsverkens förslag.

För min del finner jag det uppenbart, att ifrågavarande längd, därest densamma,
såsom avsett är, upprättas på sätt länsstyrelsen i Malmöhus län angivit,
kommer att väsentligen underlätta överblickandet av taxeringarna.
Detta är utan vidare tydligt, såvitt angår arbetet i beredningsnämnden; ty
denna kommer genom studium av längden i tillfälle att jämföra värdena ä
de olika ägoslagen på ett sätt, som eljest svårligen låter sig göra. Men
även överordnade nämnder och andra, som hava att taga befattning med
taxeringsarbetet. kunna genom densamma snabbt erhålla en tydlig uppfatt -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

251

ning av de överenskomna enhetsvärdenas tillämpning. En annan fördel är, att
genom förande av dylik längd kostnadbesparing kan vinnas med avseende å jordbruksräkningen.
Även om denna besparing måhända icke uppgår till hela det
belopp, 80,000 kronor, som i statistiska centralbyråns skrivelse angivits, eftersom
från detta belopp bör göras avdrag för de ökade ersättningar, som möjligen
böra beräknas åt beredningsnämndsordförandena för längdens upprättande,
torde i allt fall kunna påräknas en besparing av den storlek, att man bör
ägna uppmärksamhet åt densamma. Väl kan man hysa tvekan, om alla
beredningsnämndsordförande äro i stånd att föra längden på ett tillräckligt
noggrant sätt, men då avsett är, att uppgifterna i längden skola införas
direkt från de anteckningar, som beredningsnämndens ordförande skall göra
å fastighetsdeklarationerna, lärer införandet i längden icke böra vålla nämnvärda
svårigheter. Lämpligt synes vara, att arbetet härmed anförtros åt ett
skrivbiträde, som verkställer detsamma successivt under beredningsarbetet.
Jag förordar därför den föreslagna anordningen.

63 och 64

Dessa paragrafer överensstämma i huvudsak med vad som gällde vid
1922 års allmänna fastighetstaxering. I 63 § har intagits bestämmelse om
rätt för sakkunnig att låta till protokollet anteckna sin mening, där denna
avviker från beredningsnämndens. En annan ändring består däri, att i 64 §
föreskrivits, att beredningsnämndens ordförande skall senast den 20 januari
överlämna taxeringshandlingarna till fastighetstaxeringsnämndens ordförande.
Vid 1922 års taxering saknades motsvarande stadgande, vadan nämnda handlingar
överlämnades först vid taxeringsnämndens sammanträde. Ändringen,
som föreslagits av länsstyrelserna i Stockholms och Kalmar län samt förordats
av kammarrätten, har tillkommit i syfte att bereda fastighetstaxeringsnämndens
ordförande möjlighet att före nämndens första sammanträde
genomgå beredningsnämndernas förslag.

65 och 66 §§.

65 §, som angiver fastighetstaxeringsnämndsordförandens huvudsakliga
åligganden, saknar direkt motsvarighet i taxeringssakkunnigas förslag. 1
punkten a) av paragrafens första stycke har införts stadgande om skyldighet
för ordföranden att före nämndens sammanträde granska de från beredningsnämndernas
ordförande inkomna längderna och övriga handlingar ocli
därvid särskilt undersöka, huru de överenskomna enhetsvärdena blivit tilllämpade
av beredningsnämnderna. Såsom länsstyrelserna i Stockholms
och Kalmar län framhållit, torde det vara av betydelse, att ordföranden
redan före nämndens sammanträde kan bilda sig en mening om utfallet
av beredningsnämndernas arbete. I anslutning till detta stadgande
har i 66 § 2 mom. införts en från taxeringssakkunnigas förslag avvikande
föreskrift därom, att fastighetstaxeringsnämndens ordförande i stället för
beredningsnämndernas ordförande skall vid nämndens första sammanträde

252

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Landskam-

rerarens

granskning.

redogöra för de av beredningsnämnderna tillämpade värderingsgrunderna.
Genom denna anordning torde ökad möjlighet hava vunnits för att nämnden
redan från början får sin uppmärksamhet riktad på möjligen förefintliga
ojämnheter i beredningsnämndernas förslag. Rörande motiven för de övriga
åtgärder i samma syfte, som i förevarande 66 § upptagas i anslutning till
taxeringssakkunnigas förslag, hänvisar jag till vad som anföres i de sak-kunnigas betänkande sid. 118 och 119.

70 %.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om landskamrerarens gransk-ning av fastighetslängderna och övriga handlingar rörande fastighetstaxe-ringen samt om inkallande av personer för meddelande av upplysningar
under granskningsarbetet eller vid fastighetsprövningsnämndens samman-träde. Stadgandena överensstämma i allt väsentligt med vad taxerings-sakkunniga i sådant avseende föreslagit.

Domänstyrelsen har i utlåtande den 22 december 1926 med förslag
till instruktion för värdesättning av skogsmark och växande skog (bilaga
till propositionen nr 102, sid. 131) uttalat, att vid granskningen av taxe-ringarna av skogsmark och växande skog landskamreraren borde biträdas
av samme skogssakkunnige, som lämnat biträde vid det förberedande ar-betet för de underordnade nämndernas verksamhet. Denne sakkunnige
skulle emellertid icke få tjänstgöra såsom sakkunnigt biträde åt fastig-hetsprövningsnämnden, utan skulle enligt domänstyrelsens förslag därtill
förordnas annan i skogshushållning erfaren, kunnig och ansedd person,
som genomgått skogsinstitutet eller skogshögskolan; och skulle den sist-nämnde icke heller få hava biträtt annan beskattningsmyndighet vid här
förevarande fastighetstaxering.

Kammarrätten har uttalat, att det vore lämpligt att prövningsnämnden
finge tillgång till skogssakkunnigt biträde, som icke tidigare deltagit i
taxeringsarbetet. Fråga vore dock, om icke denne prövningsnämndens
sakkunnige, till undvikande av dubbelarbete och kollisionsfall, borde an-litas som biträde åt landskamreraren vid dennes granskning av det in-komna taxeringsmaterialet. Måhända kunde han även, anför kammar-rätten vidare, med fördel anlitas som biträde åt landskamreraren vid av-givande av yttranden över besvär till kammarrätten.

Departements- Visserligen synes det även mig lämpligt, att taxeringen av skogsmark

chefen.

och växande skog för prövningsnämndens räkning granskas av annan
skogssakkunnig person än den, som verksamt deltagit i de underordnade
nämndernas arbete, på det att icke den fackkunniga behandligen av dylika
frågor i alla instanser överlämnas åt en och samma person. Likaså delar
jag kammarrättens uppfattning, att landskamreraren och prövningsnämn-den böra anlita samma medhjälpare. Men jag har icke funnit skäl att låta
denna uppfattning komma till uttryck i författningstexten. Det torde

Kungl. Maj:ts proposition Kr 210.

253

vara tillräckligt att i annat sammanhang fästa vederbörandes uppmärksamhet
på det lämpliga i den av kammarrätten förordade anordningen.

71 §.

Denna paragraf motsvarar 35 § i taxeringssakkunnigas förslag med ändring
därutinnan, att i stadgandet omförmälda handlingar skola överlämnas
till kammarrätten i stället för till riksuppskattningsnämnden. Tiden
för översändandet har anknutits till vad som föreslås i fråga om tiden
för insändande av besvärshandlingarna till kammarrätten.

Rörande motiveringen för taxeringssakkunnigas förslag hänvisas till
sid. 118 o. f. i taxeringssakkunnigas förslag.

Syftet med den undersökning, som i förevarande paragraf föreskrives,
är att åstadkomma en jämförelse mellan utfallet av taxeringarna i olika
län. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar i denna fråga, att den
sålunda ifrågasatta åtgärden icke vore tillfyllest för uppnående av
det åsyftade ändamålet. Undersökningens resultat bleve nämligen känt
vid en så sen tidpunkt, att möjligheterna att åstadkomma förändringar
vore begränsade. Särskilt framträdde svårigheterna, då i angränsande
län värdena vore ojämna länen emellan och landskamrerarna därstädes
hade olika uppfattning om i vilket av länen, jämkning borde företagas.
Länsstyrelsen framhåller vikten av att redan vid taxeringsarbetets början
uppmärksamheten vore fästad på angelägenheten, att värdena i länens
gränstrakter komme att inbördes överensstämma. Genom bearbetning av
handlingarna från senast förrättade allmänna fastighetstaxering kunde
upplysning vinnas om då förefintliga ojämnheter, och förslag till dessas
avhjälpande borde framläggas å det allmänna möte, som skulle hållas
för enhetsvärdenas fastställande. Länsstyrelsen uppehåller sig även vid
möjligheterna att lämna landskamreraren tillfälle att framställa yrkanden
hos fastighetsprövningsnämnd i annat län eller att överlämna prövning
av frågor av förevarande slag till en för hela riket gemensam nämnd.
Länsstyrelsen i Kalmar län förordar, att landskamrerarna i angränsande
län överlägga sinsemellan för att råda bot för dylika ojämnheter och
att de må för ändamålet sammanträffa med varandra och till dylik
sammankomst kalla beredningsnämndsordförandena i gränstrakterna.

Kammarrätten har, utan att närmare ingå på den av länsstyrelserna i
Jönköpings och Kalmar län behandlade frågan om åtgärder för vinnande
av likformigt förfaringssätt vid taxeringen i.länens gränstrakter, förklarat
sig anse det i förevarande stadgande omförmälda förfarandet sannolikt
bliva utan nämnvärt gagn och därför avstyrkt stadgandet.

Vid övervägande av vad som i organisatoriskt hänseende bör göras för
Åstadkommande av en för hela riket jämn fastighetstaxering har jag klart

Åtgärder för
likformig
taxering i
olika län.

Yttranden.

Departements chefen.

254

Kungl. Maj:ls proposition Nr 210.

insett de betydande svårigheter, som möta vid försök att jämföra olika
landsdelars förhållanden. Det har ock synts mig vara uteslutet, att en
för hela riket gemensam taxeringsmyndighet härutinnan skulle kunna
åstadkomma några mera betydande resultat. Däremot håller jag icke för
osannolikt, att en sammanställning av de inom skilda län använda värderingsnormerna
skall giva en visserligen summarisk, men dock tämligen
tydlig bild av taxeringens utfall, så att man därav kan bedöma, huruvida
inom något eller några län åtgärder erfordras för en mera genomgående
ändring av fastighetsvärdena. Erfarenheterna från den år 1922
verkställda undersökningen visa detta. Härtill kommer, att en sådan
sammanställning måste anses äga ett visst värde för överinstans, som
har att pröva taxeringsbesvär från hela landet. Utan att hysa några
överdrivna förväntningar i fråga om värdet av sammanställningen tror
jag dock, att nyttan av densamma skall vida överväga den måttliga
kostnad, sammanställningens upprättande kommer att draga. Jag har
därför låtit införa stadgandet i fråga i författningsförslaget.

Vad åter angår den av länsstyrelserna i Jönköpings och Kalmar län
väckta frågan om särskilda åtgärder för åstadkommande av likformig
taxering i länens gränstrakter, anser jag lämpligt, att landskamrerarna,
på sätt länsstyrelsen i Kalmar län nämnt, samråda med varandra för att
redan i början av taxeringsarbetet komma till enighet om uppskattningsnormerna
i gränstrakterna. Att genom särskild föreskrift i taxeringsförordningen
inskärpa detta torde dock icke vara erforderligt. Jag har därför
icke intagit något dylikt stadgande i författningsförslaget.

72 §.

Ort och tid
för sammanträde
med
fastighetspr
övningsnämnd.

Enligt gällande taxeringsförordning skall prövningsnämnd alltid sammanträda
i residensstaden. Då emellertid fall kunna tänkas inträffa, som
föranleda sammanträdets förläggande till annan ort, har, i likhet med vad
som gäller i fråga om landsting, lämnats öppet för länsstyrelsen att i
anledning av inträffade utomordentliga händelser utsätta annan samlingsort.

Tiden för avslutandet av fastighetsprövningsnämndernas arbeten i länen
har ansetts böra sättas till senast den 20 juni i stället för till senast den
15 juni enligt taxeringssakkunnigas förslag. Från vissa håll har nämligen
uttalats önskemål om något förlängd tid för nämndens arbeten.

73 och 74 §§.

Jag erinrar, att närmare föreskrifter rörande längdföringen äro avsedda
att meddelas av Kungl. Maj:t. På Kungl. Maj:ts prövning torde även
få bero, å vilken tid och i vilken ordning längderna skola tillhandahållas
debiteringsförättarna och framläggas för offentlig granskning.

Kungl. Majds proposition Nr 210.

255

75 §.

Denna paragraf motsvarar i allt väsentligt 90 § i taxeringssakkunnigas
förslag. Rörande motiveringen härför hänvisas till sid. 138 f. i betänkandet.

76 §.

I denna paragraf, som närmast motsvarar 89 § i taxeringssakkunnigas
förslag, hava intagits bestämmelser, förutom angående tillhandahållande
åt taxeringsnämndens ordförande av föregående års taxeringslängder, jämväl
angående utlämnande av tidigare års deklarationer. Såsom taxeringssakkunniga
framhållit är det nämligen av betydelse för dem, som granska
årets deklarationer, att äga tillgång till nästföregående års deklarationer
för att därigenom kunna göra jämförelse beträffande avskrivningar, deklarerad
förmögenhet m. m.

77 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i taxeringssakkunnigas förslag,
innehåller stadgande om vilka taxeringar skola falla under taxeringsnämndens
handläggning. Beträffande särskilt den gemensamma taxeringsnämnden
hänvisas till vad därom yttrats i den allmänna motiveringen.

78 §.

I denna paragraf, som närmast motsvarar 78, 156 och 182 §§ i taxeringssakkunnigas
förslag, hava meddelats bestämmelser om taxeringsnämndsordförandens
huvudsakliga åligganden. Uppräkningen är icke fullständig.

79 i

Förevarande paragraf har sin motsvarighet i 92 § i taxeringssakkunnigas
förslag, vartill motiveringen återfinnes å sid. 194 ff. i betänkandet.

I paragrafen regleras formerna för granskning av bokföring. De sakkunniga
hava föreslagit, att taxeringsnämndens ordförande, då han anser
granskning av skattskyldigs bokföring nödig, har att hos landskamreraren
framställa begäran om granskning, samt att landskamreraren har att bestämma,
huruvida granskning skall äga rum eller icke, och i förra fallet
antingen själv verkställa densamma eller låta den utföras av annan person.

Beträffande dessa föreskrifter hava flera av de hörda myndigheterna och
sammanslutningarna yttrat sig.

I åtskilliga yttranden framhålles, att förslaget i denna del innebär en
onödig omgång.

Granskning
av bokföring,

256

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Departements chefen.

Länsstyrelsen i Kalmar län föreslår, att det anförtros åt taxeringsnämnden
att bestämma, huruvida granskning skall äga rum eller icke,
men att landskamreraren låter ombesörja granskningen.

Länsstyrelsen i Örebro län anser anmaningsrätten böra tillkomma vederbörande
länsstyrelse.

Länsstyrelserna i Kopparbergs och Norrbottens län ifrågasätta, huruvida
ej rätten att infordra den skattskyldiges bokföring utan större risk
borde kunna anförtros även åt taxeringsnämndens ordförande.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar, att framställning till laudskamreraren
skall behöva ske först sedan det visat sig, att bokföringen icke
av den skattskyldige frivilligt ställts till taxeringsnämndsordförandens förfogande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det kunna ifrågasättas, om icke i
de största länen prövningen, huruvida granskning skall äga rum, bör få
överlämnas åt annan tjänsteman än landskamreraren på grund av särskilt
av vederbörande länsstyrelse meddelat uppdrag.

Jämtlands läns hushållningssällskap finner det tvivelaktigt, om det är
behövligt att betunga landskamrerarna med infordrandet av bokföring.

Sveriges köpmannaförbund har uttalat i huvudsak följande: Betryggande
åtgärder böra vidtagas i sådan riktning att deklarantens affärshemligheter
tillbörligt skyddas. Ur denna synpunkt kan väl förslaget om landskamrerares
allenarätt att påfordra böckernas utlämnande anses vara på
sin plats. Å andra sidan torde det ej kunna förnekas, att fall kunna
inträffa, där det vore för taxeringsarbetet till fördel, om nämndens ordförande
besutte denna rätt. För att å ena sidan i möjligaste mån underlätta
taxeringsnämndens arbete och å andra tillskapa säkra garantier mot
ett illojalt förfarande vill förbundet förorda sådan anordning, att den skattskyldige
må äga rätt att efter eget val framlägga sina räkenskaper för
taxeringsnämndens ordförande eller för landskamreraren.

Handelskammaren i Gävle anför, att bokföringsgranskningen bör under
alla förhållanden tillkomma endast landskamreraren eller av honom anmodad
auktoriserad revisor samt att förslagets ståndpunkt, enligt vilken
granskningen kan anförtros vilken bokföringskunnig som helst, synes
innebära en fara för att granskningen kan utnyttjas i illojala syften.

På sätt särskilt i det senaste återgivna yttrandet anförts kan den möjligheten
icke anses vara utesluten, att, om anmaningsrätten och granskningsrätten
tillkomma taxeringsnämndens ordförande, denne kan använda sin
befogenhet illojalt, men säkerligen är denna fara icke synnerligen stor,
då ordförandena givetvis utväljas med behörig hänsyn till deras förmåga
av opartiskhet och pålitlighet samt, om en olämplig person någon gång
skulle bli utsedd, denne troligen icke finge tillfälle att länge utöva sitt
uppdrag. Vad jag däremot finner vara av stor betydelse är, att, om
bokföringsgranskning skall ske, då taxeringsfrågan ännu vilar hos faxe -

Kungl. Majd a proposition Nr 210.

257

ringsnämnden, granskningen företages under garanti för att den ej
behöver upprepas, när saken kommer till prövningsnämnden, och att den
skattskyldige alltså icke behöver under samma år förete samma bokföring
mer än en gång. Det föreligger icke under alla förhållanden någon trygghet
i detta hänseende, därest frågan om granskning och granskningens verkställande
betros åt taxeringsnämndens ordförande. Den sakkunskap i fråga
om bokföring, som ordföranden eller av honom särskilt anlitad person
besitter, kan möjligen vid närmare undersökning befinnas mindre tillfredsställande.
I varje fall kan det inträffa, att, då landskamreraren senare
hos prövningsnämnden granskar taxeringen, vissa spörsmål vid bokföringsgranskningen
förbigåtts eller eljest alltjämt äro oklara. För att förhindra
uppkomsten av dylika situationer och alltså av rent praktiska skäl har
jag bibehållit de sakkunnigas förslag därom, att landskamreraren avgör,
huruvida granskning skall äga rum eller ej, samt att han jämväl träffar
de erforderliga anstalterna för granskning, då sådan skall verkställas. I
senare avseendet får enligt de sakkunnigas förslag icke anses uteslutet,
att han i fall, då så finnes lämpligt, uppdrager granskningen åt taxeringsnämndens
ordförande, och har jag i 79 § av det nu framlagda förslaget
uttryckligen upptagit denna möjlighet.

I fråga om granskningen torde enligt min mening landskamreraren böra
få liksom eljest anlita sakkunnig, som han själv utväljer, utan att vara,
som handelskammaren i Gävle föreslagit, bunden vid någon viss krets.
Att därvid i första hand bör ifrågakomma sådan bokföringssakkunnig,
som jämlikt 14 § 2 mom. första punkten skall finnas anställd hos länsstyrelsen,
är tydligt.

80-82

I dessa paragrafer meddelas föreskrifter om de särskilda åligganden,
som skola fullgöras av kronoombudet, kommunombudet och skogsvårdsombudet,
Med anledning av erinran, som i vissa yttranden framställts
därom, att den av taxeringssakkunniga föreslagna ovillkorliga skyldigheten
för kommunombudet och skogsvårdsombudet att granska alla deklarationer
och andra uppgifter, i vilkas behandling de skola deltaga, kunde
verka tyngande på taxeringsarbetet utan motsvarande nytta, har jag vidtagit
vissa jämkningar. Kommunombudet skall sålunda vara ovillkorligen
skyldig granska virkesdeklarationerna men i fråga om andra deklarationer
med tillhörande uppgifter hava granskningsskyldighet endast
då ordföranden det påkallar. Skogsvårdsombudet skall hava skyldighet
att granska virkesdeklarationer allenast efter ordförandens påfordran, därvid
emellertid tillagts »där så ske kan», enär skogsvårdsombud, som tilläventyrs
har att deltaga i flera nämnders arbete, icke alltid kan vara i
tillfälle efterkomma dylik påfordran.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. ISO höft. (Xr 210.)

258

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

83 §.

I 1 mom. av denna paragraf meddelas allmänna bestämmelser om taxeringsnämndens
sammanträden. Med hänsyn till vad länsstyrelsen i
Kalmar län och kammarrätten anfört har jag funnit föredragningen jämväl
av virkestaxeringen böra åvila ordföranden i stället för, såsom taxeringssakkunniga
föreslagit, kommunombudet.

I fråga om de i 2 mom. upptagna bestämmelserna om taxering av lappar
för inkomst av renskötsel m. m. hänvisar jag till vad jag anfört i den
allmänna motiveringen.

84 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om vad taxeringsnämndens beslut
i varje särskilt fall skall innefatta. En utveckling av stadgandena
meddelas i 86 §.

För möjliggörande av att taxeringsnämnden i det distrikt, där skattskyldig
skall taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, vid denna
taxerings förrättande skall äga kännedom om huru annan taxeringsnämnd,
som taxerat den skattskyldige till kommunal inkomstskatt, därvid uppskattat
den skattskyldiges inkomst, har i andra stycket av 2 mom. i förevarande
paragraf föreskrivits, dels att taxeringen till kommunal inkomstskatt i
dylikt fall skall företagas tidigast möjligt, dels att underrättelse om
taxeringen skall ofördröjligen översändas till den taxeringsnämnd, som
har att verkställa taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Sådan underrättelse skall dock avsändas endast för den, som därvid taxerats,
d. v. s. i de fall då beskattningsbar inkomst återstår efter medgivna
allmänna avdrag och procentavdrag. Underrättelsen skall innefatta upplysning
ej allenast om den beskattningsbara inkomsten utan även om
inkomstbeloppet före procentavdraget (nettointäkt) och efter samma avdrag
(uppskattad inkomst).

85 §.

Taxering av Denna paragraf innehåller föreskrifter rörande tillämpningen av stadganvtrist,
som ^ ^ i 57 ^ 3 mom. kommunalskattelagen om beskattning i visst fall av in överförts

från y . .

ett närings- komst, som överförts från ett näringsföretag till någon i företaget intresseforetag
t%u ra(j eller eljest företaget närstående. Under förarbetena till berörda stadföretag.
gande har framhållits, att tillämpningen av en dylik beskattningsregel icke
borde anförtros åt de lokala taxeringsnämnderna utan överlämnas åt taxeringsmyndigheter
av högre ordning. På sätt jag i den allmänna motiveringen
vid redogörelsen för den mellankommunala prövningsnämnden omnämnt
har i den promemoria, som avgivits av numera generaldirektören
Anders örne rörande moder- och dotterbolags beskattning, denne förmält
sig anse som självklart, att de lokala taxeringsnämnderna i intet fall borde
tillerkännas någon beslutanderätt i dylika frågor, där det ju gällde att
slita tvister mellan olika kommuner. Taxeringsnämnderna borde taxera
varje skattskyldigt företag inom respektive distrikt uteslutande med hän -

259

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

syn till företagets deklaration och räkenskaper. I de fall, då taxeringsnämnd
funne anledning förmoda, att ett företags beskattningsbara inkomst
på grund av orsaker, som bär vore i fråga, blivit mindre än som
kunde anses skäligt, borde den därom underrätta prövningsnämnden med
bifogande av den utredning, taxeringsnämnden kunde förebringa till stöd
för sin uppfattning. Åtgärden i fråga jämte utredningen borde i samma
ordning, som stadgats rörande avvikelse från deklaration, bringas till respektive
företags kännedom med hänvisning att, därest så ansåges behövligt, inkomma
med påminnelser till prövningsnämnden. Därest ett företag, som
ansåges hava fått sin inkomst ökad genom av taxeringsnämnden anmärkta
åtgärder, vore beläget inom kommun tillhörande samma län som dotterföretaget,
torde prövningsnämnden vara kompetent att efter vederbörande
företags hörande bestämma, hur stor del av dess inkomst som borde beskattas
i dotterföretagets kommun. För det fall åter, att intressegruppens
olika företag vore belägna i skilda län, gällde om prövningsnämnd vad
förut sagts om taxeringsnämnd. För alla dylika fall torde ett nytt taxeringsorgan
vara behövligt, enär den närmast högre instansen över prövningsnämnderna,
kammarrätten, på grund av sin redan för stora arbetsbörda
icke torde kunna belastas med en helt och hållet ny uppgift.

Taxering ssakkunnig a hava i denna fråga, under erinran att beskattningsregler
i den av örne förordade riktningen för det dåvarande icke förelåge
utarbetade, allenast anfört, att därest dylika beskattningsregler ansåges
lämpliga, de av taxeringssakkunniga föreslagna bestämmelserna för vinnande
av enhetligt avgörande av taxeringsfall, som anginge flera beskattningsnämnder,
syntes möjliggöra tillämpning av dylika beskattningsregler. I

I anslutning till det av Örne gjorda uttalandet har jag låtit i föreva- Departementsrande
paragraf införa stadgande därom, att taxeringsnämnd icke må verk- chefen,
ställa taxering till kommunal inkomstskatt på grund av 57 § 3 mom. kommunalskattelagen.
Sådan taxering skall alltså verkställas av vederbörande
prövningsnämnd. Därest ifrågasatt taxeringsåtgärd avser skattskyldig, som
taxerats till k ommunal inkomstskatt i annat län, och åtgärden innebär
ändring av taxeringen i det andra länet, ankommer det på den mellankommunala
prövningsnämnden att pröva frågan, vilket framgår av stadgandet
i 96 § 2 mom.

För möjliggörande att fråga om vidtagande av dylik taxeringsåtgärd må
väckas av taxeringsnämnd hava i förevarande paragraf införts föreskrifter i
sådant avseende och hänvisas om tillvägagångssättet härvid till författningstexten.
Jag bar icke ansett erforderligt föreskriva, att den som ifrågasättes
till taxering i dylik ordning skall av taxeringsnämnden underrättas om
dess framställning, utan skall det ankomma på landskamreraren att, om
han finner skäl upptaga framställningen till behandling, höra den skattskyldige,
innan framställningen hänskjutes till prövningsnämnden. Därom
stadgas i 93 §, som innehåller bestämmelser om landskamrerarens åligganden
med avseende å granskningen av taxeringarna.

260

Kungl. Maj ris proposition Nr 210.

Taxeringslängder.

Förslag till
ledamöter i
prövnings•
nämnd.

86 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om de längder, som skola föras
hos taxeringsnämnden. Någon särskild motivering för de föreslagna stadgandena
torde icke erfordras. Jag vill erinra, dels att detaljföreskrifter
om längdföringen äro avsedda att meddelas i blivande instruktion för taxeringsmyndigheterna
och dels att i författningsförslaget liksom i nuvarande
taxeringsförordning förutsattes, att taxering för inkomst eller förmögenhet
skall införas endast i de fall, då beskattningsbart belopp föreligger; dock
med det undantag att, om till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart
belopp ej uppnåtts för viss skattskyldig, till dylik skatt beräknat
taxerat belopp och beloppet av medgivna ortsavdrag likväl skola angivas
i de fall, då den skattskyldige är pliktig utgöra avgift enligt 13 §
andra stycket lagen om allmän pensionsförsäkring.

87 §.

Denna paragraf motsvarar med en mindre redaktionell förändring 95 §
fjärde och femte styckena samt 185 § tredje och fjärde styckena i taxeringssakkunnigas
förslag. Reservationsrätt har ansetts böra tillerkännas såväl
tillkallad sakkunnig som ock lappfogde i fråga om taxering, vid vars behandling
de deltagit, på det att vid prövningsnämndens granskning må
kunna ägnas nödigt beaktande åt deras mening.

88 §.

De i denna paragraf meddelade bestämmelserna om tid för avslutandet
av taxeringsnämndens arbete överensstämma med taxeringssakkunnigas förslag
i 100, 159 och 187 §§ med ändring i fråga om tiden för avslutandet
av särskild fastighetstaxering, vilken tid jag av skäl, som anförts i den
allmänna motiveringen, ansett böra vara densamma som för taxeringen för
inkomst eller förmögenhet.

89 §.

Motsvarande stadganden i taxeringssakkunnigas förslag återfinnas i
101 §. Rörande skälet varför den nu för Stockholm gällande bestämmelsen,
att varje taxeringsnämnd har att till ledamöter i prövningsnämnden
föreslå tre medlemmar, ändrats till att överensstämma med det för
riket i övrigt gällande stadgandet att förslaget skall upptaga två medlemmar,
hänvisar jag till vad de sakkunniga anfört å sid. 136 i betänkandet.
TJr förslaget har därjämte uteslutits det i 38 § gällande taxeringsförordning
förekommande stadgandet att, såvitt möjligt, en av de
föreslagna skall vara fastighetsägare och den eller de övriga näringsidkare
eller andra inkomsttagare. Detta stadgande synes nämligen med
hänsyn till de av mig förordade reglerna för prövningsnämndens sammansättning
icke längre vara behövligt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

261

90 i

1 denna paragraf meddelas föreskrifter om underrättelse i särskilda fall
till vederbörande om verkställd taxering. I 1 mom. är fråga om taxering
av fastighet under löpande taxeringsperiod och i 2 mom. taxering
för inkomst eller förmögenhet eller för avverkat virke. 3 mom. upptager
bestämmelse om besvärshänvisning.

Taxeringssakkunniga hava i sitt förslag icke någon motsvarighet till
1 mom. Enligt deras förslag skall det såsom hittills ankomma på vederbörande
att i taxeringslängderna, under den tid de äro framlagda för
offentlig granskning, själv efterforska, huru taxeringsnämnden förfarit
med hans fastighet.

Känt är, att endast ett fåtal skattskyldiga pläga granska taxeringslängderna
under tiden för deras framläggande, och det har helt säkert
mer än en gång hänt, att fastighetsägaren först vid debetsedelns mottagande
till sin överraskning funnit, att ändring i taxeringsvärdet skett. I länen
torde vid denna tid såsom regel rätten att anföra besvär över åtgärden i
fråga vara försutten. Det har med anledning härav satts i fråga, att
skyldighet för taxeringsnämndens ordförande att underrätta vederbörande
ägare om dylik taxeringsåtgärd borde införas. Härigenom ökas visserligen
ordförandens arbete, på vissa håll måhända icke så obetydligt, men helt
visst icke i så stor omfattning, att man med anledning därav bör avstå
från underrättelseförfarandet. Införes dylik underrättelseskyldighet, blir
det ock möjligt att anordna rätt till besvär i extra ordinär väg efter
mönstret för motsvarande rätt, då underrättelse om avvikelse från självdeklaration
icke erhållits. Bot rådes alltså för nyssberörda missförhållande,
att klagorätt icke längre förefinnes, när taxeringsåtgärden kommer till
vederbörandes kännedom. Jag förordar dylik underrättelseskyldighet, och
bör denna hava avseende även å de fall, då taxeringsvärde fördelats enligt
8 § sista stycket kommunalskattelagen eller framställning om ändring av
taxeringsvärde eller om nyssnämnda fördelning av taxeringsvärde avslagits
av taxeringsnämnden. Sådan underrättelse bör givetvis avlåtas icke allenast
till ägaren eller innehavaren av den fastighet, varom fråga är, utan
även till vederbörande skattskyldig, där denne är en annan än ägaren
eller innehavaren.

2 mom. första stycket motsvarar 102 § första stycket första och andra
punkterna i taxeringssakkunnigas förslag. Tredje punkten av samma
stycke har icke medtagits, enär förutsättningarna härför förfallit i och
med uteslutandet av taxeringssakkunnigas förslag i 97 § om skyldighet
för den taxeringsnämnd, som verkställer taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt, att i visst fall följa annan taxeringsnämnds beslut.
Stadgandet i 102 § andra stycket av taxeringssakkunnigas förslag har
överflyttats till 114 § i nu föreliggande författningsförslag.

Underrättelse
om verkställd
taxering.

262

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Vad angår underrättelse till skattskyldig, vilkens självdeklaration icke
blivit följd, överensstämmer stadgandet i förevarande paragraf i huvudsak
med vad nu gäller enligt 23 § 2 mom. taxeringsförordningen. Under
enahanda förutsättningar torde underrättelse om verkställd taxering till
skogsaccis böra lämnas. Det i denna paragraf intagna stadgandet härom
innebär en avvikelse från vad som nu gäller enligt 22 § 2 mom. lagen om
skogsaccis och om virkestaxering, nämligen att sådan avvikelse skall avsändas,
endast när avvikelse skett i fråga om annat än det av den avgiftspliktige
föreslagna skogsvärdet. Denna inskränkning synes icke böra
vidhållas, sedan virkestaxeringen anförtrotts åt taxeringsnämnden.

I momentets andra stycke har intagits föreskrift om underrättelse jämväl
för det fall, att deklaration icke avlämnats för den skattskyldige och
denne icke heller anmanats avgiva deklaration, nämligen då fråga är om
taxering av juridisk person eller om i distriktet icke mantalsskriven
fysisk person. Därmed är jag inne på en fråga, som tidigare varit föremål
för överväganden. 1920 års taxeringssakkunniga, som haft till uppdrag,
bland annat, att avgiva förslag till åtgärder för vinnande av
snabbare avgörande av vissa taxeringsmål, upptogo till övervägande,
huruvida underrättelse om påförd taxering borde avlåtas även till andra
än dem, som deklarerat.

De sakkunniga föreslogo, att underrättelse om påförd taxering skulle
meddelas skattskyldig, som icke avgivit deklaration eller uppgift till
ledning för taxeringen och som icke heller därtill anmanats. Detta förslag
motiverades därmed, att det ansåges angeläget, att dubbeltaxeringar och
vissa andra felaktigheter vid taxeringen så skyndsamt som möjligt bleve
rättade även för det fall, att den skattskyldige icke deklarerat och ej heller
därtill anmanats. Vissa länsstyrelser ävensom statskontoret avstyrkte förslaget,
huvudsakligen emedan detsamma vore alltför betungande för taxeringsnämndsordförandena,
varjämte statskontoret framhöll, att det näppeligen
syntes föreligga anledning att visa dylik hänsyn mot sådana skattskyldiga,
som försummat att fullgöra dem åliggande deklarationsplikt och
vilkas försummelse härutinnan just skulle vara anledning till att särskilda
meddelanden om taxeringen måste dem tillställas. Kammarrätten, som
visserligen ifrågasatte, huruvida de kostnader och det besvär, som vore
förenade med det föreslagna underrättelseförfarandet, motsvarade gagnet,
ansåge det dock icke kunna förnekas, att dylik underrättelse kunde lända
till gagn och ville ur denna synpunkt icke motsätta sig förslaget. Kammarrätten
ansåge emellertid mera önskvärt, om sådana anordningar kunde
träffas, att debetsedlarna, på sätt skedde i Stockholm, bleve jämväl å
landsbygden och i övriga städer tillställda de skattskyldiga, innan tiden
för besvärs anförande hos prövningsnämnden utginge. Den föreslagna
bestämmelsen blev utesluten ur det'' förslag, som förelädes riksdagen,
och anförde föredragande departementschefen därvid, att han visserligen

263

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ansåge det lända till stor fördel för de skattskyldiga, om de på föreslaget
sätt bleve underrättade om taxeringarna, och i åtskilliga fall också vara
med billighet förenat, att så skedde, men att det mycket betungande
arbetet med dylika underrättelsers utfärdande väckte betänkligheter. Med
frågan borde därför enligt departementschefens mening anstå tills vidare,
men borde densamma tagas under förnyat övervägande vid en blivande
omarbetning av taxeringsförordningen i dess helhet.

1923 års taxeringssakkunniga hava å sid. 145 ff. i sitt betänkande
behandlat denna fråga och med anförande av vissa sifferuppgifter om
antalet skattskyldiga, som icke avlämnat deklaration, avstyrkt införande
av underrättelseskyldighet i enlighet med 1920 års taxeringssakkunnigas
förslag.

Jag har vid denna frågas bedömande haft att beakta även riksdagens
i skrivelse den 27 april 1923, nr 116, gjorda anhållan, att Kungl. Maj:t
täcktes taga i övervägande, huruvida och på vilket sätt skattskyldiga i
händelse av dubbeltaxering må kunna beredas lättnad vid erläggande av
dem påförda skatter. Det har nämligen synts mig vara av vikt att i
görligaste mån sörja för att dylika dubbeltaxeringar redan före uppbörden
må kunna undanröjas.

På sätt jag redan anfört har i det nu föreliggande förslaget icke upptagits
bestämmelse om att underlåtenhet att avgiva deklaration medför
förlust av rätt att föra talan hos ordinarie prövningsnämnden. Underrättelse
till skattskyldig, som underlåtit avgiva deklaration, om honom
påförd taxering bliver således icke onyttig. Han blir därigenom uppmärksamgjord
på den verkställda taxeringen i sådan tid, att han kan hinna
hos prövningsnämnden andraga sina skäl mot åtgärden i fråga. Med
hänsyn till det myckna arbete, som en så vidsträckt uppgiftsplikt skulle
medföra för taxeringsnämndens ordförande, kan jag dock icke förorda, att
underrättelse skall avlåtas i den utsträckning, som 1920 ars taxeringssakkunniga
föreslagit. Begränsar man underrättelseförfarandet att avse dels
juridiska personer och dels inom taxeringsdistriktet icke mantalsskrivna
personer, torde skyldigheten icke få anses otillbörligt betungande, och man
når på detta sätt dem, bland vilka de dubbeltaxerade i regel äro att söka. I

I 3 mom. av förevarande paragraf har enligt förslag av taxeringssakkunniga
införts stadgande om besvärshänvisning vid underrättelse
enligt 1 och 2 mom. av paragrafen. Med hänsyn till de i författningsförslaget
upptagna reglerna för ingivande av besvär synes vara lämpligt,
att dylik besvärshänvisning alltid meddelas.

264

Kungl. Maj ds proposition Nr 210.

Översändande
av handlingar
till den mellankommunala
prövn
in g snämnden.

92 $.

1 inom. av denna paragraf motsvarar 105 § i de sakkunnigas förslag.

Några av de inkomna yttrandena beröra det i denna paragraf föreslagna
stadgandet.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför: Landskontorens arbete med av skiljandet

av sådana deklarationer och uppgifter, som skola överlämnas till
den interkommunala prövningsnämnden, komme att erfordra kvalificerad
arbetskraft. Deklarationerna skulle sedan ånyo granskas inom den interkommunala
prövningsnämnden, vilket innebure dubbelgranskning av kvalificerad
arbetskraft. Avskiljningsarbetet komme även att på mycket olägligt
sätt upptaga landskontorens arbetskrafter vid en tidpunkt, då de i hela sin
utsträckning borde användas för positivt arbete. Den omfattande skriftväxling
mellan landskamreraren och allmänna ombudet hos den interkommunala
prövningsnämnden, som måste antagas bliva nödvändig, torde även
komma att i hög grad inkräkta på landskamrerarens tid under det mest
brådskande prövningsnämndsarbetet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar: Enligt de sakkunnigas förslag

skulle avskiljande äga rum av deklarationer och andra uppgifter beträffande
sådana skattskyldiga, vilka, såvitt av handlingarna framginge, haft
förvärvskälla, hänförlig till två eller flera prövningsdistrikt. Det torde vara
nog att inskränka avskiljandet till att avse deklarationer och uppgifter
beträffande skattskyldiga, vilka, såvitt av inkomstlängderna framginge, haft
förvärvskälla, hänförlig till två eller flere prövningsdistrikt.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser, att det föreslagna avskiljandet
såsom varande alltför omfattande för att lämpligen utföras å landskontoret
i stället borde äga rum hos vederbörande taxeringsnämnd.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framför samma synpunkter som läns -

styrelsen i Södermanlands län.

Departements- De betänkligheter mot ifrågavarande stadgande, vilka kommit till uttryck
chefen. j förenämnda yttranden, synas mig icke böra föranleda någon saklig
ändring i stadgandets innehåll. Avskiljandet av deklarationerna och uppgifterna
torde kunna väsentligt underlättas, därest taxeringsnämndernas
ordförande på lämpligt sätt utmärka, vilka deklarationer och uppgifter
enligt deras uppfattning skola avskiljas. Till frågan om formen härför
ämnar jag återkomma vid behandlingen av det förslag till instruktion för
beskattningsnämnderna, som det, på sätt förut angivits, är min avsikt att
framlägga för Kungl. Maj:t. Bestämmelsen Om avskiljandet har ändrats i
anslutning till den begränsning av den mellan kommunala prövningsnämndens
kompetensområde, som föreslås i 96 § 2 mom., vartill jag återkommer.
Härjämte hava några ändringar av redaktionell art vidtagits i taxeringssakkunnigas
förslag.

Kung1. Maj.ts proposition Nr 210.

265

93 §.

De sakkunniga föreslå i 113 § tredje stycket av sitt förslag, att landskamrerare,
då lian funne anledning till erinran mot viss taxering, skulle hava att,
efter det den skattskyldige erhållit tillfälle yttra sig, hos prövningsnämnden
framställa yrkande om rättelse i taxeringen. Framställningen skulle delgivas
jämväl taxeringsnämndens ordförande och kommunalombudet. Då fråga
vore om uppenbar felräkning, misskrivning eller annat därmed jämförligt
förbiseende skulle rättelse dock kunna göras utan nämnda åtgärders vidtagande.
Rörande motiveringen för dessa förslag hänvisas till sid. 149—152
i de sakkunnigas betänkande.

De sakkunnigas förslag har på denna punkt föranlett uttalande från
överståthållarämbetet och ett flertal länsstyrelser, av vilka många funnit,
förslagets genomförande stöta på en del svårigheter. Länsstyrelserna i
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus,
Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län hava lämnat förslaget utan erinran.

Överståthållarämbetet anför: Överståthållarämbetet funne, att förslagets
genomförande skulle bliva alltför hinderlig! i landskamrerarens arbete. Kommunikation
med den skattskyldige borde givetvis äga rum i flertalet fall,
där landskamreraren vore betänkt på att föreslå en ändring av åsatt
taxering, men bestämmelsen borde icke vara så avfattad, att landskamreraren
kunde anses göra sig skyldig till tjänstefel, om han framställde ett
yrkande hos prövningsnämnden, som tiden icke medgivit honom att delgiva
den skattskyldige. Delgivning med taxeringsnämndens ordförande och kommunalombudet
vore än mindre behövlig. Huruvida sådan delgivning
skulle äga rum, borde kunna överlämnas till landskamrerarens fria omprövning.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar: Länsstyrelsen funne den före slagna

bestämmelsen hinderlig för landskamrerarens verksamhet. I de flesta
fall och under alla förhållanden, då det gällde en uppskattningsfråga eller
vid bristande utredning, ägde redan nu delgivning med den skattskyldige
rum, innan ett anmärkningsmål överlämnades till prövningsnämnden. Att
föreskriva obligatorisk delgivning härutinnan måste befaras medföra olägenheter,
exempelvis då en skattskyldig icke kunde anträffas med delgivning.
Anmärkningsvärt vore, att ledamöterna av prövningsnämnden såsom hittills
skulle äga att utan föregående kommunikation! yrka ändring i taxering och
få dylik fråga omedelbart behandlad av nämnden. Bestämmelsen borde
lämpligen modifieras så, att landskamreraren icke förlorade sin rätt att
framställa anmärkning, om kommunikation ej medhunnes eller, av andra
skäl än i förslaget angåves, befunnes onödig. Alldeles obehövligt vore det
att stadga obligatorisk delgivning med taxeringsnämndsordföranden och
kommunalombudet.

I huvudsak liknande synpunkter framhållas av länsstyrelserna i Upp -

Landskamrerarens

granskning av
taxeringarna.

Departements chefen.

266 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 210.

sala, Kronobergs, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs
län. •

Länsstyrelsen i Örebro län: Länsstyrelsen anslöte sig till vad bevillningsutskottet
vid 1923 års riksdag anfört i förevarande spörsmål och
kunde icke finna vad de sakkunniga till förringande eller bemötande därav
anfört vara bärande. Vid sidan av större anmärkningar framställdes till
varje prövningsnämnd ett högst avsevärt antal anmärkningar, vilka icke
kunde betecknas såsom avseende uppenbar felräkning, misskrivning eller
annat därmed jämförligt förbiseende och icke var för sig gällde större
skatteökningar, men som dock vore av betydelse. Att landskamreraren i
dylika fall skulle vara tvungen att för att få rättelse till stånd kommunicera
anmärkningen med den skattskyldige, vilket kunde tänkas stöta på störa
svårigheter, förefölle fullkomligt obehövligt. Länsstyrelsen hölle därför före,
att den föreslagna ändringen icke borde lagfästas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län avstyrker jämväl förslaget under framhållande
av i stort sett enahanda synpunkter.

Ett par taxeringsnämndsordförande hava såsom sin mening framhållit,
att delgivningen med kommunombudet i varje fall måste betraktas som fullständigt
onödig.

Kammarrätten yttrar: Vad beträffade delgivning med den skattskyldige,

kunde kammarrätten instämma i de sakkunnigas utlåtande, att det vore
principiellt riktigt, att den skattskyldige erhölle underrättelse om anmärkning
mot hans taxering. Å andra sidan funnes fog för den erinran, att
landskamrerarens yrkande i sådan händelse måste föreligga utformat betydligt
tidigare före prövningsnämndens sammanträde än för närvarande.
Uppenbarligen kunde anmärkningsanledningar yppas så nära tiden för
sammanträdet, att kommunikation icke vore möjlig. Underlåten delgivning
i dylika fall borde givetvis icke stå i vägen för anmärkningars upptagande
i prövningsnämnden. Försiktigheten borde alltså bjuda, att, även om kommunikation
bleve regel, denna regel ej gjordes ovillkorlig. Kammarrätten
finge därför föreslå, att till föreskriften i ämnet knötes förbehållet »där så
ske kan». Såsom form för delgivning borde föreskrivas försändning i
rekommenderat brev. Kommunikation med taxeringsnämndsordförandena
borde begränsas till sådana fall, där det funnes behövligt.

Det måste enligt min mening anses principiellt riktigt, att skattskyldig
erhåller underrättelse om anmärkning, som landskamreraren hos prövningsnämnden
framställt rörande hans taxering. Stadgandet torde emellertid
av skäl, som angivits i de avgivna yttrandena, böra modifieras, och har
jag vid utformningen härav i stort sett följt kammarrättens förslag. Tillräcklig
anledning att påbjuda försändelse i rekommenderat brev har dock
icke synts mig förefinnas.

Rörande innebörden av paragrafens bestämmelser om granskning av skatt -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210. 267

skyldigs bokföring får jag hänvisa till vad jag i samma ämne anfört
under 79 §.

Det i sista stycket av förevarande paragraf intagna stadgandet om samråd
i vissa fall mellan landskamrerare i olika län i fråga om taxering
av skattskyldigä, som skola taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
i ett län och till kommunal inkomstskatt i annat län åsyftar att, såvitt
möjligt, åstadkomma likformig behandling av dessa taxeringar. I den
allmänna motiveringen har jag berört anledningen till stadgandet.

95 $.

Denna paragraf motsvarar i allt väsentligt 118, 163 och 195 §§ i taxeringssakkunnigas
förslag.

96 §.

I fråga om innebörden av 2 mom. i förevarande förslag hänvisas till
vad jag i den allmänna motiveringen anfört om den mellankommunala
prövningsnämndens kompetensområde.

97, 102 och 105 §§.

Rörande platsen för prövningsnämndernas sammanträden åberopas vad
jag anfört under 72 §.

Taxeringssakkunniga hava i 120 § av sitt förslag upptagit stadgande
av innehåll, att till sammanträde med ordinarie länsprövningsnämnd
skulle inkallas minst fem ledamöter, samt att det skulle ankomma på
länsstyrelsen att för varje sammanträde bestämma, huru många och vilka
av ledamöterna som skola inkallas till tjänstgöring. Motsvarande stadgande
hade upptagits i 129 § beträffande Stockholms stads prövningsnämnd,
varemot sådant stadgande icke meddelats beträffande den av de
sakkunniga föreslagna interkommunala prövningsnämnden.

Rörande motiveringen härför hänvisar jag till sid. 159 i betänkandet.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter lämpligheten av stadgandet,
att länsstyrelsen skulle äga rätt att bestämma, huru många och vilka
ledamöter av prövningsnämnden som skulle inkallas till tjänstgöring.
Genom en sådan arbetsordning inrättades ett flertal prövningsnämnder,
och den jämnhet och enhetlighet i beskattningen, som borde upprätthållas,
kunde därigenom komma att äventyras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framför liknande synpunkter
och förklarar sig anse den sedan många år i länet tillämpade arbetsmetoden
lämpligare, nämligen att besvärsmål och yrkanden granskas av kommitterade,
utsedda av och inom prövningsnämnden, vilka stundom arbeta
en tid före nämndens sammanträden, varefter besluten fattas av nämnden
in pleno.

268

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

Departements chefen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län förklarar sig finna den av de sakkunniga
föreslagna anordningen olämplig. Länsstyrelsen framhåller betydelsen
av att all i prövningsnämnden befintlig sakkunskap och sakkännedom är
samlad på en gång.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller, att
då prövningsnämndens ledamotsantal ej vore större, det ovillkorligen
syntes böra fordras, att samtliga ledamöter vore närvarande.

Övriga länsstyrelser och andra myndigheter, som yttrat sig i denna del,
hava anslutit sig till förslaget i fråga.

Jag underskattar icke värdet av de skäl, som anförts för de sakkunnigas
förslag, men anser detsamma icke odelat lämpligt; Det synes mindre
väl överensstämma med grunderna för prövningsnämndens sammansättning,
att länsstyrelsen skulle äga inkalla de ledamöter, den önskade, utan
rätt för övriga ledamöter att deltaga i sammanträdet. Särskilt måste det
väcka betänkligheter, att på detta sätt medlemmar av prövningsnämnden
skulle kunna förhindras deltaga i vissa avgöranden, måhända av principiell
innebörd. Enhetligheten i avgörandena måste ock bliva lidande av
att medlemmarna växla från ett sammanträde till annat. Jag kan därför
icke förorda detta förslag, men då praktiska skäl synas tala för att prövningsnämnden
är beslutför, även om icke alla medlemmar äro tillstädes,
har jag i förevarande paragrafer intagit stadgande om att nämnden är
beslutför med fem medlemmar.

106 §.

Denna paragraf innehåller i sak samma bestämmelser som 136 § i de
sakkunnigas förslag. Det synes vara av praktiska skäl betingat, att det
överlämnas åt Kungl. Maj:t att bestämma den tidpunkt, inom vilken den
mellankommunala prövningsnämndens förändringslängder skola översändas
till vederbörande länsstyrelse.

107 §.

I 3 § av de sakkunnigas förslag var upptaget stadgande, att det skulle
åligga landskamrerare att inom sitt län och kamreraren vid överståthållarämbetets
avdelning för uppbördsärenden att i Stockholm övervaka taxeringsarbetet
samt tillse, att därför gällande föreskrifter efterföljas.

Stadgandet motiveras av de sakkunniga å sid. 138 i deras betänkande
därmed, att genom detsamma avses att framhäva den ledande ställning
med avseende å taxeringsarbetet, som bör tillkomma landskamreraren.

Enligt 217 § i de sakkunnigas förslag skulle vederbörande landskamrerare
äga vara närvarande vid sammanträde med berednings-, uppskattnings- och
taxeringsnämnd samt deltaga i överläggningarna men icke i besluten.

Sistnämnda stadgande avser — enligt vad som angives i de sakkunnigas
motivering å sid. 138 i deras betänkande — att ersätta nuvarande bestämmelse
om rätt för landshövdingen i länet att deltaga i överläggningarna

Kungl. Maj.ts proposition Nr 210.

269

men icke i besluten, vilken från äldre tid kvarstående bestämmelse till följd
av ändrade förhållanden numera torde sakna betydelse. Erliölle däremot
landskamreraren dylik befogenhet, möjliggjordes för honom att på ort och
ställe utan omgång förskaffa sig kännedom om vederbörandes sätt att ombesörja
taxeringsarbetet, och han kunde därvid meddela behövliga råd och
anvisningar för arbetets rätta bedrivande. Fördelarna härav torde vara
uppenbara. Av föreskriften om landskamrerarens åliggande att övervaka
taxeringsarbetet och tillse, att därför gällande föreskrifter efterlevdes, torde
utan vidare följa, att taxeringsnämndernas ordförande och ledamöter ägde,
när helst anledning därtill yppades, vända sig till honom för erhållande av
råd och anvisningar.

Nyssnämnda båda stadganden i de sakkunnigas förslag hava sin motsvarighet
i 107 § av föreliggande förslag.

Övervakningen av taxeringsarbetet har synts mig böra läggas i länsstyrelsens
och icke i landskamrerarens hand. Till undvikande av eventuellt
missförstånd i avseende å övervakningens natur har åt stadgandet i fråga
givits en något mera allmänt hållen formulering. Det kan nämligen givetvis
icke åligga den övervakande myndigheten att i detalj följa taxeringsarbetet,
att t. ex. granska att taxeringarna bliva lagenliga och till beloppet riktiga.
Däremot bör det tillkomma densamma att, där så erfordras, meddela allmänna
direktiv för hur taxeringsarbetet skall ordnas och bedrivas, myndigheten
givetvis obetaget att i fall av behov samt när tid och arbetskrafter sådant
medgiva utsträcka övervakningsarbetet därutöver.

Enligt uppgift har på något håll förekommit, att landskamrerare är av länsstyrelse
utsedd ledamot av taxeringsnämnd. Då ett dylikt förhållande för
framtiden icke synes komma att stämma väl överens med grunderna för de
i 107 § föreslagna bestämmelserna, torde det kunna förutsättas, att sådant
förordnande icke vidare kommer att av länsstyrelse meddelas landskamrerare.

110 §.

I 213 § av de sakkunnigas förslag stadgas, att ordförande och ledamot i
beskattningsnämnd skall avträda bland annat då fråga förekommer om
taxering, som vidkommer någon, för vilken han är ombud eller av vilken
han uppbär avlöning. Den sistnämnda jävsanledningen gäller redan enligt
52 § 3 mom. i 1910 års taxeringsförordning, under det att den förra innebär
en nyhet.

Bestämmelsen om att jäv skall föreligga i avseende å taxering av den,
av vilken taxeringsman uppbär avlöning, synes mig icke böra bibehållas.
Genom en sådan bestämmelse skulle kommunal tjänsteman vara förhindrad
deltaga i taxering av den kommun, av vilken han uppbär avlöning, samt
statStjänare icke kunna deltaga i taxering av staten. Även i övrigt synes
mig bestämmelsen sakna rationell grund.

Givetvis bör skattskyldigs ombud vara förhindrat deltaga i taxering av

270

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Departements chefen.

Tid och plats
för besvärs
ingivande.

huvudmannen. Motsvarande bestämmelse bör emellertid gälla i avseende å
förmyndare och god man enligt 11 kap. lagen om förmynderskap.

I övriga delar motsvarar 110 § i föreliggande förslag i sak 52 § 3 mom.
i gällande taxeringsförordning.

111 %.

Rörande omröstning till beslut inom beskattningsnämnd gäller enligt
33 och 43 §§ i 1910 års taxeringsförordning, att, därest bland beskattningsnämndens
medlemmar skiljaktiga meningar uppstå och omröstning för
frågans avgörande måste anställas, den mening skall bliva gällande, vilken
flertalet biträtt, eller, om rösterna utfalla lika, den, som länder till den
skattskyldiges förmån. Kan denna grund ej tillämpas, gäller den mening,
som ordföranden biträder.

Taxeringssakkunnigas förslag i denna del innefattas i 214 § av deras
förslag och innebär, att den mening skall bliva gällande, varom de flesta
förena sig, eller, därest flera meningar yppas, den, till vilken de flestas
röster kunna jämkas. Om rösterna utfalla lika, gäller enligt förslaget den
mening, som biträdes av ordföranden.

Det saknas enligt min mening tillräcklig anledning att frångå de regler
för omröstning till beslut inom beskattningsnämnd, som för närvarande
gälla, och har stadgandet i 111 § av föreliggande förslag avfattats i enlighet
med denna min uppfattning.

118 §.

Taxeringssakkunniga hava i 107 § av sitt förslag meddelat föreskrifter
om tid och plats för ingivande av besvär över taxeringsnämnds beslut rörande
taxering för inkomst eller förmögenhet. I anslutning till de av de sakkunniga
föreslagna anordningarna för enhetlig taxering i sådana fall, då skattskyldig
har förvärvskällor i flera prövningsdistrikt, hava de sakkunniga
föreslagit, att besvär till prövningsnämnd rörande dylik skattskyldigs taxering
skola, oavsett varest den överklagade taxeringen verkställts, ingivas
till länsstyrelsen i det län, där taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt
ägt eller bort äga rum. Därest den skattskyldige författningsenligt icke
bort taxeras till dylik skatt, skulle besvären ingivas till länsstyrelsen i det
län, där den överklagade taxeringsåtgärden företagits, eller, om åtgärden i
fråga avsett inkomst av förvärvskälla, som varit att hänföra till två eller
flera prövningsdistrikt, och tillika ett av dessa distrikt varit Stockholm, till
överståthållarämbetet och eljest till länsstyrelsen i något av de län, förvärvskällan
vidkommit. Den nu gällande tiden för ingivande av besvär över
taxeringsnämnds beslut, 15 juli i län resp. 31 augusti i Stockholm, har av
de sakkunniga bibehållits. Emellertid har regeln om besvärens inlämnande
till länsstyrelsen i hemortslänet i stället för till länsstyrelsen i det län, där
överklagade taxeringsåtgärden vidtagits, medfört, att besvär över taxering

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

271

i Stockholm skulle i det fall att skattskyldigs hemortskommun vore belägen
utom Stockholm, ingivas enligt de för hemortslänet gällande reglerna, nämligen
senast den 15 juli.

Mot detta förslag hava vissa myndigheter och andra framställt erinran.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför, att reglerna för besvärs anförande
syntes bliva för allmänheten synnerligen svårfattliga, vadan de tarvade
revision.

Kammarrätten ifrågasätter, om icke längre besvärstid än den föreslagna
erfordrades i sådana fall, då taxering, som enligt förslaget skall bedömas i
ett län, berör även Stockholm. Om så ansåges icke kunna medgivas, kunde
möjligen ordnas så, att den skattskyldige underrättades om avvikelse från
deklarationen något tidigare än förslaget stadgade. Därjämte erinrar kammarrätten
om sin ståndpunkt till de sakkunnigas förslag rörande åtgärder
för vinnande av enhetlig taxering i sådana fall, då skattskyldig haft förvärvskälla
inom flera prövningsdistrikt, varav följde konsekvenser beträffande
besvärsförfarandet.

Med anledning av att jag endast i vissa delar upptagit de sakkunnigas
förslag om åtgärder för vinnande av enhetlig taxering i de fall, då skattskyldig
haft förvärvskälla inom två eller flera prövningsdistrikt, har
de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende omarbetats. Såsom regel har
föreskrivits, att besvär skola ingivas till länsstyrelsen i det län, där den
överklagade taxeringsåtgärden vidtagits. I de fall då besvären skola prövas
av den mellankommunala prövningsnämnden, har det dock icke ansetts
nödigt föreskriva, att besvären skola ingivas till länsstyrelserna i alla de
län, där sådan taxering ägt rum, utan har meddelats föreskrift av innebörd
att besvär må ingivas i något av ifrågavarande län. Därest någon
av taxeringarna i fråga verkställts i Stockholm, skall besvärstiden vara den
för Stockholm gällande, även om besvären ingivas till länsstyrelse i något
av länen. I andra fall är besvärstiden den för länen gällande. Genom
denna anordning torde de framställda erinringarna mot taxeringssakkunnigas
förslag hava blivit beaktade.

De nu föreslagna föreskrifterna om plats för besvärs ingivande skola hava
motsvarande tillämpning i fråga om besvär till kammarrätten samt extraordinära
besvär, vilket framgår av 122 och 124 §§.

123 §.

Redan enligt gällande förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering (50 §) föreligger i vissa fall möjlighet att anföra besvär i
särskild ordning.

Även i taxeringssakkunnigas förslag återfinnas bestämmelser härom.

Bestämmelserna om den extraordinära besvärsrätten, vilka innefattas i
123 § av föreliggande förslag, synas böra behandlas särskilt i vad de röra
dels taxering till fastighetsskatt, dels taxering till kommunal inkomstskatt,

Departements chefen.

Extra ordinär
besvärsrätt.

272

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

Vid taxering
till fastighetsskatt.

Yttranden.

Departements chefen.

kommunal progressivskatt, utjämningsskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och dels taxering till skogsaceis.

Förslagets 123 § 1 mom., som avhandlar extraordinära besvär i fråga
om taxering till fastighetsskatt, motsvaras i taxeringssakkunnigas förslag
av 55 och 170 §§.

Enligt sistnämnda förslag skulle extraordinär besvärsrätt föreligga,
därest vid allmän eller särskild fastighetstaxering fastighet blivit taxerad
å mer än en ort eller eljest å obehörig ort eller fastighet på grund av felräkning,
misskrivning eller annat därmed jämförligt förbiseende blivit felaktigt
taxerad. Besvärsrätt skulle tillkomma fastighetens ägare eller med
honom likställd innehavare. Rätt till besvär i anledning av förelupen felräkning,
misskrivning eller annat därmed jämförligt förbiseende skulle jämväl
tillkomma landslcamrerare så ock vederbörande kommun, municipalsamhälle,
vägstyrelse och landstings förvaltningsutskott samt, i vissa fall,
församling och skoldistrikt.

I fråga om de sakkunnigas motivering till de i 55 och 170 §§ föreslagna
bestämmelserna hänvisas till sid. 121 och 123 i deras betänkande.

Berörda förslag har i de däröver avgivna yttrandena i allmänhet lämnats
utan erinran. Av järnvägsstyrelsen har emellertid erinrats därom, att extraordinär
besvärsrätt borde föreligga jämväl i de fall, då taxering ägt rum av
fast egendom, som icke bort taxeras. Telegrafstyrelsen har, under erinran
att enligt 50 § i gällande taxeringsförordning extraordinär besvärsrätt
föreligger, då någon taxerats till bevillning för fast egendom i fall, där sådan
taxering icke bort äga rum, påkallat införande av en motsvarande bestämmelse
i den nya taxeringsförordningen.

Kammarrätten har i fråga om 55 och 170 §§ i taxeringssakkunnigas förslag
yttrat:

»Enligt 50 § i gällande taxeringsförordning är extraordinär besvärsrätt
medgiven även då fastighet obehörigen bevillningstaxerats, eller då orätt
person påförts taxering till bevillning för fast egendom. Motsvarighet härtill
saknas i förevarande paragraf. Med hänsyn till vad de sakkunniga å
sid. 121 yttrat, synes det oklart, huruvida denna olikhet är åsyftad eller
icke. I varje fall föreligger här en brist i 55 §, som bör avhjälpas. Det
anmärkta förhållandet har ock ur viss synpunkt påpekats av järnvägsstyrelsen.
»

I enlighet med uttalanden, som i ämnet gjorts i de avgivna yttrandena,
har förevarande stadgande i förslaget erhållit en sådan avfattning, att extraordinär
besvärsrätt föreligger icke blott i de av taxeringssakkunniga angivna
fallen utan även i fall, där taxering icke bort äga rum eller fastighet uppförts
såsom skattepliktig, ehuru densamma är undantagen från skatteplikt,
eller annan skattskyldig än den som vederbort uppförts till utgörande av
fastighetsskatten.

Kutigl. Maj:ts proposition Nr 210. 273

Extraordinär besvärsrätt bär jag vidare funnit böra föreligga i det fall,
att under löpande taxeringsperiod antingen vidtagits sådan ändring i
avseende å taxering av fastighet, som avses i 90 § 1 mom. — d. v. s. att
nytt taxeringsvärde åsatts eller sådant värde jämlikt 8 § sista stycket
kommunalskattelagen fördelats å olika i taxeringsenheten ingående fastigheter
eller delar av fastigheter — eller framställning om vidtagande av nu
omförmäld taxeringsåtgärd avslagits, men vederbörande icke erhållit underrättelse,
som i nyssnämnda 90 § 1 mom. angives, inom viss tid, motsvarande
en månad före utgången av tiden för anförande av besvär hos högre instans.

På sätt taxeringssakkunniga föreslagit skall ifrågavarande besvärsrätt
tillkomma ägare eller med ägare likställd innehavare av den fastighet, varom
fråga är.

Av 131 § 1 mom. i förslaget framgår, att enahanda besvärsrätt tillkommer
även annan, som uppförts eller bort uppföras såsom skattskyldig för fastigheten,
så ock arrendator, vilken enligt avtal, ingånget efter kommunalskattelagens
ikraftträdande, är pliktig att gentemot ägaren eller innehavaren
ansvara för den å den arrenderade fastigheten belöpande fastighetsskatten.

I fråga om den av taxeringssakkunniga föreslagna besvärsrätten på
grund av förelupen felräkning, misskrivning eller annat därmed jämförligt
förbiseende har ändring icke vidtagits i de sakkunnigas förslag. Kompletterande
bestämmelser om vem klagorätt i sådan händelse tillkommer
hava intagits i 123 § 4 mom. och 131 § 2 mom.

I övriga, av mig ej här berörda delar har de taxeringssakkunnigas förslag
upptagits med oförändrat sakligt innehåll. I

I 123 § 2 mom. upptagas bestämmelser om extraordinär besvärsrätt vid
taxering för inkomst eller förmögenhet. Motsvarande bestämmelser återfinnas
i 111 § 1 mom. och 148 § av taxeringssakkunnigas förslag.

Enligt dessa stadganden skulle extraordinär besvärsrätt tillkomma:

den, som taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt i fall då eller å ort,
där han icke är skattskyldig till sådan skatt i det avseende vid taxeringen
antagits,

den, som taxerats till kommunal repartitionsskatt för inkomst eller för
näring i fall då eller å ort, där han icke är skattskyldig till sådan skatt
beträffande förvärvskälla av det slag vid taxeringen antagits,

den, som blivit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt eller kommunal
repartitionsskatt för inkomst eller för näring å ort, där han icke enligt
stadgandena i 70 § och 71 § 1 mom. varit pliktig att avgiva deklaration,

den, som uti stadgad ordning avlämnat behörig deklaration och icke till
följd av bestämmelserna i 76 § 2 och 3 mom. förlorat rätt till talan, men
mot innehållet i deklarationen blivit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt
eller till kommunal repartitionsskatt för inkomst eller för näring
och icke erhållit underrättelse om dylik avvikelse före den 15 juni, då be Bihang

till riksdagens protokoll 1927. / samt. ISO höft. (Nr 210.) 18

Vid taxering
till kommunal
inkomstskatt,
kommunal
progressivskatt,
utjämningsskatt

samt statlig
inkomst- och
fö rmög enhetsskatt.

Yttranden.

274 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

svär över taxeringen jämlikt 107 § skola ingivas till länsstyrelse, och eljest
före den 1 augusti,

så ock den, vilkens taxering på grund av felräkning, misskrivning eller
annat därmed jämförligt förbiseende blivit felaktig.

Eätt till besvär enligt denna paragraf i anledning av förelupen felräkning,
misskrivning eller annat därmed jämförligt förbiseende skulle tillkomma
jämväl vederbörande landskamrerare.

Beträffande de sakkunnigas motivering för ifrågavarande stadgande tilllåter
jag mig hänvisa till sid. 207 ff. samt sid. 223 i deras betänkande.

Endast i några yttranden hava de sakkunnigas förslag i dessa hänseenden
blivit berörda.

Överståthållarämbetet yttrar:

»Den formulering 111 § i förslaget erhållit synes vara val obestämd och
lätt kunna leda till en utsträckning av besvärsrätten, som de sakkunniga
enligt motiven icke avsett. Orden i första stycket ’i det avseende vid taxeringen
antagits’ och i andra styeket ''av det slag vid taxeringen antagits’
kunna nämligen med en för den skattskyldige välvillig tolkning utsträcka
besvärstiden i fråga om så gott som varje beslut av taxeringsnämnd till ett
år efter det utskylder avfordrats vederbörande.»

Länsstyrelsen i Jämtlands lön anför:

»Beträffande nuvarande taxeringsförordning 50 § första stycket delar
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande fullständigt de sakkunnigas uppfattning,
att dess formulering gått för långt såväl principiellt som praktiskt.
Formuleringen har också framkallat osäkerhet vid tillämpningen. Emellertid
synes det, som om även den av de sakkunniga i 1 och 2 styckena av
111 § föreslagna extra ordinära besvärsrätten sträcker sig längre än vad
som kan anses behövligt. Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
uppfattning vore det tillräckligt, om sådan besvärsi''ätt tillätes i de fall, som
avses i nyssnämnda paragrafs 3 och följande stycken. Det torde också böra
påpekas, att innebörden av uttrycket ''skattskyldig’ icke är fullt klar samt
att förslaget jämväl lämnar rum för tvekan, hur prövningsnämnden skall
förfara, om den skattskyldige blivit taxeTad i flera ''avseenden’ eller beträffande
flera ''förvärvskällor’ och med åberopande av 111 § besvärar sig över
sin taxering i dess helhet.»

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar:

»Uti 111 §> hava de sakkunniga behållit den i 50 § gällande taxeringsförordning
varande bestämmelsen att extra besvärsrätt finnes för skattskyldig,
vars i behörig ordning avlämnade deklaration icke följts, för så vitt han
icke erhållit underrättelse om dylik avvikelse före den 15 juni det år, taxeringen
skett. Bestämmelsen erhöll denna avfattning enligt beslut av 1920
års riksdag. Tidigare gällde, atf skattskyldig ägde extra besvärsrätt, om
hans deklaration icke blivit följd utan att på visst sätt beskaffad underrättelse
till honom i länen före den 15 juni och i Stockholm före den 1
augusti avlåtits.

Den av 1920 års riksdag ändrade, uti förslaget bibehållna ändringen av
tiden för utsändande av underrättelse om frångången deklaration har bi -

275

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

dragit till att skapa oreda och osäkerhet på ett område, där förut fullt klara
obh tydliga bestämmelser funnos. Tidigare kunde nämligen, då taxeringsnämndens
ordförande med postens kvitto kunde styrka, att han senast den
15 juni till viss skattskyldig avsänt rekommenderad försändelse, ju anses
utan vidare klarlagt, ätt underrättelse Om avvikelse i behörig ordning avsänts.
Så är icke fallet nu. Då underrättelserna avsändas nära inpå den
15 juni, kan man ju med tämlig visshet antaga att de icke kunnat hinna
fram i rätt tid, men det kan knappast i något enda fall med bestämdhet
påstås, att en skattskyldig fått del av underrättelse före viss dag. Icke ens
om underrättelse avsänts mycket tidigt, kan man vara Säker på att den skattskyldige
erhållit densamma, då han till äventyrs kart haka underlåtit att
utlösa densamma å postkontoret.

Belysande för frågan är handläggningen av ett ärende, som förekom vid
sammanträde den 10 januari 1925 med den i 48 § taxeringsförordningen
omförmälda särskilda prövningsnämnden. En skattskyldig hade beträffande
1924 års taxering anfört besvär till den särskilda prövningsnämnden under
påstående bland annat, att han icke erhållit underrättelse därom att
av honom avlämnad deklaration icke följts. Det upplystes, enligt postverkets
kvittensbok, att klaganden den 6 juni 1924 i rekommenderad försändelse
tillställts underrättelse om ifrågavarande avvikelse, vilken försändelse dock
icke av klaganden utlösts. Prövningsnämnden beslöt med två röster mot
en att icke upptaga besvären till prövning, enär klaganden finge anses hava
erhållit föreskriven underrättelse om avvikelsen. Med reservanten instämde
undertecknad landshövding med följande, vid protokollsjusteringen avgivna
Skriftliga motivering:

’Då jag under överläggningen angående lägenhetsägaren Aug. Hjalmar Pet-.
terssons, Sveaborg, besvär, huruvida de skulle tagas upp till prövning eller
icke, fann den mening, som omfattades av kronans ombud och två av prövningsnämndens
ledamöter, icke vara riktig, förklarade jag, att jag önskade,
att min uppfattning skulle antecknas i protokollet och förbehöll jag mig
att efter protokollets justering avlämna mitt skriftliga yttrande.

Uti 4 punkten 50 § av nådiga förordningen om taxeringsmyndigheter
och om taxeringsförfarandet, sådant detta författningsrum för närvarande
lyder, har besvärsrätt tillerkänts den, som mot innehållet i av honom uti
stadgad ordning avlämnad behörig deklaration eller uppgift, varom förmäles
i 16 §, blivit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt eller bevillning,
men icke erhållit underrättelse, varom i 23 § 2 mom. föreskrives, i Stockholm
före den 1 augusti och annorstädes före den 15 juni.

Emot denna enligt min mening tydliga föreskrift, att den skattskyldige
i verkligheten emottagit den av taxeringsnämnden avsända underrättelsen,
vill kronoombudet och prövningsnäinndens majoritet göra gällande,
att, om taxeringsnämnden inom rätt tid avsänt underrättelsen, det är utan
betydelse, om den skattskyldige i verkligheten emottagit underrättelsen. Den
hänvisning, som förekommer vid ordet underrättelse, varom i 23 § 2 mom.
föreskrives, skulle innebära eu ändring i vad som uttrycket ''erhållit underrättelse’
enligt vanligt språkbruk innebär, så att sistnämnda uttryckssätt
skulle allenast betyda, att till den skattskyldige blivit inom viss tid avsänd
den underrättelse, varom i 23 § 2 mom. förmäles.

Då uti ifrågavarande förordnings ursprungliga lydelse motsvarande bestämmelse,
som fanns i 49 § 1 inom. punkt C innehöll, att besvärsrätt tillerkänts
skattskyldig allenast om underrättelse ’som i 23 § mom. 2 föreskrives’
icke blivit inom viss tid avsänd, synes mig den omständigheten, att

276

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

den ursprungliga lydelsen, blivit ändrad och andra uttryckssätt använts,
uppenbarligen visa, att icke en formell ändring vidtagits, utan att rätten till
besvärsrätt utvidgats.

Efter prövningsnämndens sammanträde har jag ansett mig böra uti kommittéutlåtanden,
anföranden till statsrådsprotokoll och utskottsbetänkande!!
efterse, huruvida något stöd i dessa funnes att hämta för kronoombudets
och prövningsnämndsmajoritetens tolkning.

Eesultatet av min undersökning har visat, att prövningsnämndens tolkning
uppenbart är oriktig. Jag anser mig allenast behöva hänvisa till
statsrådets och chefens för kungl. finansdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet
den 18 november 1920 (se kungl. prop. nr 213 år 1921 sid. 34),
i vilket han bland annat yttrar, att i 50 § medgavs extraordinär besvärsrätt,
därest dylik underrättelse icke framkommit även om den avsänts i behörig
tid.’

Målet fullföljdes icke hos kammarrätten och det är icke gott att avgöra,
hurudan utgången där blivit. Det är obestridligt, att klaganden icke fått
del av meddelandet om avvikelsen, men det är lika obestridligt att detta
berott på hans säkerligen avsiktliga underlåtenhet att utkvittera den
rekommenderade försändelsen. Dylik underlåtenhet är för övrigt icke någon
enstaka företeelse. Varje år, då taxeringsnämndernas underrättelser om
avvikelser utgå, bliva stora mängder dylika brev kvarliggande outlösta.

Befallningsliavanden avser för ingen del att onödigt skärpa föreskrifterna
i denna del, men anser det nödvändigt att, så länge bestämmelser om viss
fatalietid för anförande av besvär i skattemål finnes, det också tillses, att
bestämmelserna äro så formulerade, att de kunna utan tveksamhet tillämpas.
Så var förhållandet före 1920 års författningsändring och hemställer därför
befallningsliavanden enträget om återinförande av de ursprungliga klara och
rediga föreskrifterna i denna del.»

Kammarrätten gör följande uttalande:

»I anslutning till vad kammarrätten tidigare i detta utlåtande anfört beträffande
den extraordinära besvärsrätten erinras, att förslaget, jämfört med
50 § i taxeringsförordningen, innebär en skärpning därutinnan, att besvärsrätt
enligt 111 § icke skall vara medgiven i sådana fall, där någon taxerats,
men icke bort taxeras, därför att de skattefria avdragen överstigit den verkliga
inkomsten, ehuru denna varit så hög, att den skolat deklareras. Även
om deklaration ej skett, står det den skattskyldige öppet att klaga enligt 50
§, varigenom i detta fall undgås äventyret av klagorättens förlust vid underlåtenhet
att deklarera. Detsamma inträffar även i andra fall, där deklarationsplikt
förekommer, men inkomsten icke uppgår till beskattningsbart belopp.
Kammarrätten delar de sakkunnigas uppfattning att detta förhållande
från såväl principiell som praktisk synpunkt icke är önskvärt.

Överståthållarämbetet har anmärkt, att formuleringen av 111 § vore väl
obestämd och kunde leda till en utsträckning av besvärsrätten, som icke
avsetts. Orden i 1 mom. första stycket ’i det avseende vid taxeringen antagits’
och i andra stycket ''av det slag vid taxeringen antagits’ kunde tolkas
till förmån för en utsträckning av besvärstiden i fråga om så gott som varje
beslut av taxeringsnämnd.

Även kammarrätten finner paragrafens bestämmelser svävande och detta
ej blott i nyssberörda utan ock i andra avseenden, över huvud taget har
kammarrätten fått intrycket, att en rätt tillämpning av paragrafen skulle
främjas genom återgång i tillämpliga avseenden till de uttryckssätt, som
användas i 50 § taxeringsförordningen.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

277

Från kammarrättens uttalande i denna del var en ledamot skiljaktig och
yttrade för sin del följande:

»De sakkunniga uttala i motiveringen å sid. 209: ’Har en person, som
underlåtit att deklarera, blivit med orätt taxerad för inkomst av en förvärvskälla,
som han icke haft, synes detta icke i och för sig böra föranleda till
extraordinär besvärsrätt, tvärtom får han skylla sig själv, om han genom
underlåtenhet att fullgöra sin deklarationsskyldighet går miste om sin talerätt.
’ Ett dylikt betraktelsesätt synes mig icke överensstämma vare sig med
allmänt rättsmedvetande eller med statens och kommunens verkliga flskaliska
intressen. Extraordinär besvärsrätt synes därför böra medgivas skattskyldig
i den mån han taxerats för inkomst av förvärvskälla, av vilken han i
verkligheten icke haft någon taxeringsbar inkomst, eller för förmögenhet
eller näring, för vilka han visar sig icke hava bort upptagas till beskattning.»

Beträffande den principiella grunden för den extraordinära besvärsrätten
vid taxering av inkomst och förmögenhet föreligger i stort sett icke någon
skiljaktighet i uppfattningen mellan de sakkunniga och de myndigheter, som
yttrat sig över deras förslag. Divergenserna synas i regel hänföra sig till
bestämmelsernas avfattning eller vissa detaljfrågor, vartill jag strax skall
återkomma.

Enighet torde råda därom, att extraordinär besvärsrätt bör föreligga i
alla de fall, då den skattskyldige ansett sig icke rimligen hava att räkna med
en taxering av den art, som skett, och därför trott sig sakna anledning eller
icke hunnit att före den ordinarie besvärstidens utgång undersöka, om eller huru
han blivit taxerad. Härunder faller till en början det fall, då skattskyldig, som
fullgjort sin deklarationsplikt, taxerats i strid mot deklarationen, men om avvikelsen
antingen icke alls blivit underrättad eller ock icke underrättats inom
föreskriven tid. Extraordinär besvärsrätt bör även medgivas i sådana fall, då
den skattskyldige icke varit deklarationspliktig å den ort, där taxeringen ägt
rum; han har i sådant fall icke haft anledning antaga att han skulle komma
att taxeras därstädes. Däremot bör i regel dylik besvärsrätt icke föreligga,
då deklarationsförsumlighet ligger den skattskyldige till last. Sistberörda
regel måste dock förbindas med vissa undantag. Dessa undantag grundas
därå, att den försumlige icke bör löpa större risk för sin underlåtenhet än
billigt är. Om beskattningsnämnden i saknad av deklaration, som det ålegat
den skattskyldige att avgiva, misstager sig beträffande den skattskyldiges
förvärvskällor eller beträffande storleken av hans inkomst, har detta misstag
vållats av den skattskyldige, och han bör då stå för följderna av sin försummelse.
Däremot vore det icke billigt, om den skattskyldige skulle nödgas tåla
att bliva beskattad efter beskattningsgrunder, som icke äro å honom tillämpliga,
även om de av beskattningsnämnden antagna faktiska förhållandena
skulle föreligga. Den försumlige har givetvis saknat all anledning räkna
med att beskattningsnämnden skulle taga hans försumlighet till förevändning
för en mot skatteförfattningarna stridande åtgärd, och han bör icke vara
.skyldig finna sig däri.

Hur önskvärt det än vore att kunna avfatta bestämmelserna om den extra -

Pepartements chefen.

278

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ordinära besvärsrätten kortfattat och enkelt, torde man dock icke på ifrågavarande
område kunna undgå en viss vidlyftighet. Man riskerar nämligen
eljest att antingen beskära besvärsrätten i sådana fall, där den uppenbarligen
bör förekomma, eller att tillerkänna sådan besvärs rätt i fall, där den lika
uppenbart icke bör föreligga. Beaktas bör även den olikhet, som med avseende
å den principiella skattskyldigheten och den objektiva skatteplikten föreligger
mellan kommunalbeskattningen å ena sidan och den statliga beskattningen
å den andra.

Vad först den kommunala inkomstskatten angår, bör givetvis extraordinär
besvärsrätt föreligga för den, som taxerats till sådan skatt för samma inkomst
å mer än en ort. Dylik besvärsrätt bör vidare tydligen tillkomma den, som
taxerats till kommunal inkomstskatt å ort, där han icke är skyldig erlägga
sådan skatt enligt de principiella, i 56—61 §§ i det riksdagen förelagda
förslaget till kommunalskattelag meddelade reglerna för beskattningsort.
Det sistnämnda torde vinnas genom en sådan bestämmelse som den i förslaget
upptagna eller att extraordinär besvärsrätt tillkommer den, som taxerats
för inkomst eller förmögenhet å ort, där han icke varit pliktig att avgiva
självdeklaration, allmän eller särskild sådan. Däremot synes extraordinär
besvärsrätt icke böra under alla omständigheter tillerkännas den, som för
viss inkomst taxerats till kommunal inkomstskatt å ort, där han väl icke
varit för inkomsten i fråga men däremot för annan inkomst skattskyldig. I
detta fall synes nämligen besvärsrätt böra föreligga, om vederbörande taxerats
för inkomst, för vilken över huvud taget kommunal skattskyldighet för
honom icke jämlikt 53 och 54 §§ i förslaget till kommunalskattelag föreligger,
men eljest vara beroende av om vederbörande fullgjort honom å orten i fråga
åliggande deklarationsplikt. Har det nämligen ålegat personen i fråga att
å ifrågavarande ort avlämna självdeklaration, men han underlåtit detta, bör
extraordinär besvärsrätt icke förekomma under någon annan omständighet,
än som nyss angivits. Har deklarationsplikten fullgjorts, bör den extraordinära
besvärsrätten vara beroende av att vederbörande icke inom viss tid
erhållit föreskriven underrättelse om avvikelse från deklarationen.

Vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt bör enligt min
mening extraordinär besvärsrätt föreligga dels för den, som taxerats till
dylik skatt å ort, där han icke enligt 22 § i det riksdagen förelagda
förslaget till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är skattskyldig
till inkomst- och förmögenhetsskatt, dels för den, som taxerats till
inkomst- och förmögenhetsskatt för inkomst, ehuru han enligt de i 6 och 7 §§
av nyssnämnda förslag till förordning meddelade bestämmelserna principiellt
är frikallad från skyldighet att erlägga sådan skatt för all inkomst eller
för vid taxeringen avsett slag av inkomst, eller som taxerats till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt för förmögenhet, ehuru lian enligt 12 §
i meranämnda förslag principiellt är frikallad från skattskyldighet för förmögenhet,
och dels för den, som taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
å ort, där han icke varit pliktig att avgiva allmän självdeklaration.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 210.

279

I det sistnämnda fallet åsyftas t. ex. den, som visserligen varit å orten i
fråga principiellt skattskyldig, men på grund av inkomstens ringa storlek
icke varit deklarationspliktig. Den, som underlåtit fullgöra honom åliggande
deklarationsplikt, kan således icke — på sätt enligt gällande taxeringsförordning
är fallet — komma i åtnjutande av extraordinär besvärsrätt enbart av
den anledningen, att beskattningsbart belopp visas icke hava förefunnits.
För den, som vederbörligen fullgjort sin deklarationsplikt, skall extraordinär
besvärsrätt därjämte föreligga, därest deklarationen blivit vid taxeringen
frångången och lian icke erhållit stadgad underrättelse om avvikelsen inom
föreskriven tid.

Här angivna bestämmelser torde i sak överensstämma med de sakkunnigas
förslag. Med den ändrade form, som desamma erhållit i föreliggande förslag,
synas de anmärkningar, som i sådant avseende framställts av överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Jämtlands län och kammarrätten, vara beaktade.

Vad nu sagts om taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
gäller i tillämpliga delar även om taxering till kommunal progressivskatt och
till utjämningsskatt, vilket kommit till uttryck i författningstexten genom
bestämmelsen, att klagorätt i extraordinär ordning i angivna fall tillkommer
den, som taxerats »för inkomst eller förmögenhet». Ett särskilt stadgande har
dock ansetts behövligt för det fall, att skattskyldig taxerats i strid mot de
i 2 § förordningen om kommunal progressivskatt eller 3 § förordningen
om utjämningsskatt meddelade stadgandena om principiell skattskyldighet.
Detta har uttryckts på det sätt, att extraordinär besvärsrätt tillerkänts den,
som taxerats till kommunal progressivskatt eller till utjämningsskatt i strid
mot de i förordningarna om nämnda skatter givna stadgandena om frihet
från dylik skatt helt eller i viss omfattning.

Utom i de av taxeringssakkunniga angivna fallen synes extraordinär
besvärsrätt böra förefinnas jämväl om någon eftertaxerats för inkomst eller
förmögenhet, men icke inom viss tid erhållit sådan underrättelse därom,
som föreskrives i 114 § av föreliggande förslag. Enligt rådande praxis
torde dylik klagorätt föreligga oberoende av om den skattskyldige för det år,
som efterbeskattningen avser, fullgjort honom åliggande deklarationsplikt
eller ej; och avser nu föreliggande förslag icke att göra någon ändring i
detta förhållande.

Vidare har den extraordinära besvärsrätt, som enligt de sakkunnigas förslag
skulle tillkomma den, vilkens taxering på grund av felräkning, missskrivning
eller annat därmed jämförligt förbiseende blivit felaktig, i förevarande
förslag, 123 § 4 mom., utsträckts att gälla även för vederbörande
kommun, municipalsamkälle, viigstyrelse och landsting, i den mån sådana
menigheter hava klagorätt över taxeringsnämnds beslut enligt 117 § i förslaget.
Av innehållet i 131 § 2 mom. framgår, att även församling och skoldistrikt
under vissa förutsättningar skola hava samma klagorätt som kommun.

Detaljfråga.

280 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Jag övergår slutligen till att behandla den detalj av förevarande spörsmål,
som länsstyrelsen i Örebro län berört i sitt av mig nyss återgivna
yttrande, och vill först erinra om tillkomsten av nu gällande stadgande i
detta avseende.

Genom förordningen den 19 november 1920 (nr 760) om ändring i
vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering infördes i 50 § av samma förordning ett stadgande
av innehåll, att extraordinär besvärsrätt skulle tillkomma »den, som
utan att vara uppgiftspliktig eller, där han varit uppgiftspliktig och i
stadgad ordning avlämnat behörig deklaration eller uppgift, mot innehållet
i deklarationen eller uppgiften blivit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt
eller bevillning, men icke erhållit underrättelse om taxeringen så
tidigt, att han kunnat anföra besvär över taxeringen i den ordning, varom
i 49 § stadgas». Nämnda stadgande beslöts av 1920 års riksdag på förslag
av andra särskilda utskottet (se dess utlåtande nr 1, sid. 68).

Dessförinnan gällde enligt 49 § 1 mom. taxeringsförordningen, att skattskyldig
ägde föra talan hos kammarrätten före taxeringsårets utgång, om
hans deklaration eller uppgift icke blivit av taxeringsnämnden följd, utan
att föreskriven underrättelse blivit avsänd i Stockholm före den 1 augusti
och annorstädes före den 15 juni.

Innan förordningen den 19 november 1920 utfärdades, hade statskontoret
och kammarrätten den 21 augusti 1920 gemensamt avgivit infordrat utlåtande
över det av riksdagen antagna förslaget till ändringar i taxeringsförordningen.
I anledning av vissa utav ämbetsverken därvid framställda
anmärkningar utarbetades därefter inom finansdepartementet förslag till
ändrad lydelse av 49 § 1 mom. och 50 § taxeringsförordningen. Detta förslag
remitterades till kammarrätten för yttrande. Kammarrätten, som
avgav utlåtande den 3 mars 1921, framställde därvid vissa anmärkningar
mot det remitterade förslaget, och blevo dessa beaktade, då frågan år 1921
på nytt förelädes riksdagen. En närmare redogörelse för frågans förberedande
behandling torde nu icke erfordras, utan hänvisar jag till Kungl.
Maj:ts proposition till 1921 års riksdag nr 213 sid. 32 ff.

Kammarrättens sistnämnda utlåtande var icke enhälligt. Presidenten
Petersson, med vilken kammarrättsrådet Norrman instämde, ifrågasatte i en
vid utlåtandet fogad reservation, om ej det nuvarande villkoret för skattskyldigs
rätt att klaga i kammarrätten — att han förut klagat hos prövningsnämnden
— borde och kunde eftergivas. De erinrade om att det vid
verkställd undersökning befunnits, att ett betydande antal mål icke upptoges
till prövning av kammarrätten av bland annat den anledningen, att
besvär ej anförts hos prövningsnämnden. De yttrade därefter, bland annat
följande:

»Härtill kommer att i ett stort antal av dessa deserta mål undersökningen
om, huruvida målet är att anse som desert eller skall realiter prövas, vållar
större besvär och mera tidsutdräkt än som skulle åtgå för en direkt saklig

Kung1. Maj:ts proposition Nr 210.

281

prövning av målet. Än mer lärer detta bliva fallet, om, såsom det föreliggande
förslaget innebär, det för besvärsrätten avgörande skall bliva, om
och när underrättelse om avvikelse från deklarationen kommit den skattskyldige
tillhanda (icke såsom nu enligt 49 § om och när dylik underrättelse
avsänts). Det bliver då icke vidare nog med ett företeende av vederbörande
postanstalts bevis om inlämnad rekommenderad försändelse utan
adressatens kvitto å densamma måste fram. Och fråga kan vara, om ens
ett dylikt mottagningsbevis under alla förhållanden kan anses såsom fuligiltigt
bevis för, att underrättelse kommit adressaten tillhanda och om
tiden då så skett. Ofta lära dylika försändelser uttagas genom generellt
bemyndigat bud eller inläggas i postfack eller dylikt, och mellan en sådan
åtgärd och adressatens mottagande av försändelsen ligga många möjligheter.
Med en i detta fall ganska befogad sträng tolkning av bestämmelsen, att
underrättelsen skall hava ''kommit den skattskyldige tillhanda’ eller att han
skall hava ''erhållit'' den, torde konstaterandet av detta faktum i regel bliva
beroende av den skattskyldiges eget erkännande därav — men därmed är i
realiteten gärdet uppgivet.»

Dåvarande chefen för finansdepartementet yttrade i nu förevarande fråga
följande:

»Ganska starka skäl synas tala för att, på sätt presidenten Petersson och
kammarrättsrådet Norrman föreslagit, tillerkänna skattskyldig rätt att alltid
föra talan hos kammarrätten oberoende av huruvida han hos prövningsnämnden
överklagat taxeringsnämndens beslut eller icke, men en dylik
utsträckning av besvärsrätten torde icke böra äga rum utan fullständigare
utredning än som nu kunnat ske. Enligt min åsikt torde man därför böra
för det närvarande inskränka sig till att genomföra de ändringar, som äro
oundgängligen nödvändiga. Såsom samma personer framhållit, torde det i
många fall möta svårighet att visa, att en skattskyldig mottagit underrättelse
om avvikelse från hans deklaration, och i följd härav torde extraordinär
besvärsrätt i många fall komma att åtnjutas av personer, vilka
erhållit dylik underrättelse, ehuru detta icke kan bevisas. Detta torde
knappast kunna undvikas utan att återgå till den gamla bestämmelsen, att
avsändandet av underrättelse skall vara det avgörande. Att nu upphäva
den nya bestämmelsen, som nätt och jämnt hunnit träda i kraft, torde
emellertid icke böra ifrågasättas; först om bestämmelsen, att mottagandet
av underrättelse skall vara avgörande för besvärsrätten, visar sig i praktiken
medföra avsevärda olägenheter, torde förevarande fråga böra upptagas
till förnyad omprövning.»

Kungl. Maj:t föreslog i nyssnämnda proposition riksdagen att antaga
förslag till sådan ändrad lydelse av 49 § 1 mom. och 50 § taxeringsförordningen,
att den tidpunkt, då föreskriven underrättelse kommit skattskyldig
till hända, blev utav avgörande betydelse för hans klagorätt jämlikt
nämnda stadgandcn. Kungl. Maj:ts förslag blev av riksdagen antaget, och
utfärdades förordning om ändringen den 7 juli 1921 (nr 420).

Nämnda paragrafer hava av anledning, på vilken jag i detta sammanhang
icke behöver närmare ingå, underkastats ändring genom förordning
den 12 maj 1922 (nr 220). Enligt 50 §, sådan den lyder enligt sistnämnda
förordning, tillkommer extraordinär besvärsrätt den, som mot innehållet i

Departements chefen.

Vid taxering
till 8kogsaccis.

Departements chefen.

282 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

av honom uti stadgad ordning avlämnad behörig deklaration eller uppgift
blivit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt eller bevillning, men
icke erhållit underrättelse, varom i 23 § 2 mom. samma förordning föreskrives,
i Stockholm före den 1 augusti och annorstädes före den 15 juni.

På sätt framgår av 121 § i förslaget har jag icke ansett mig böra i fråga
om den ordinära besvärsrätten frångå det nu'' gällande villkoret, att den
skattskyldige skall hava klagat i prövningnämnden. Vad angår den extraordinära
besvärsrätten, då skattskyldig icke erhållit underrättelse om avvikelse
från deklaration, synes den av mig här lämnade redogörelsen för tillkomsten
av nu ifrågavarande stadgande i 50 § taxeringsförordningen otvetydigt visa, att
stadgandet tillkommit trots klart medvetande om att — på sätt föredragande
departementschefen år 1921 uttryckte sig — extraordinär besvärsrätt
i många fall med stöd av samma stadgande skulle komma att åtnjutas
av personer, vilka erhållit föreskriven underrättelse. Det torde vara tydligt,
att sådan extraordinär besvärsrätt, varom här är fråga, tillkommer även
eu sådan skattskyldig, som — på sätt länsstyrelsen i Örebro län relaterat —
avsiktligt underlåtit att utlösa eller avhämta till honom avsänd underrättelse
om gjord avvikelse från hans deklaration. Någon otydlighet i
avseende å stadgandets innebörd kan således knappast anses förefinnas, utan
är det uppenbart, att den extraordinära besvärsrätten till följd av ifrågavarande
bestämmelse kan tänkas komma att — om skattskyldiga mera
allmänt börja så att säga missbruka densamma, vilket, så vitt känt är, icke
hittills varit fallet — få en betydligt mera utsträckt tillämpning än som
strängt taget får anses påkallat eller varit avsett. Men å andra sidan
måste en bestämmelse, enligt vilken den extraordinära besvärsrätten blir
helt beroende av när föreskriven underrättelse avsänts och helt oberoende
av om densamma kommit en lojal skattskyldig till hända, sägas innebära
så stora möjligheter till att många skattskyldiga skola alldeles utan eget
förvållande försitta fatalier, att det i valet mellan dessa båda alternativ
icke synes mig tillrådligt att enbart inför risken, att bestämmelsen kan
få en alltför utsträckt tillämpning, återgå till förut rådande förhållanden.

Taxeringssakkunnigas förslag innehåller i 193 och 200 §§ bestämmelser
om extraordinär besvärsrätt rörande virkestaxering. Motiveringen härtill
återfinnes på sid. 227 i de sakkunnigas betänkande.

Extraordinär besvärsrätt synes mig höra tillkomma den, som taxerats till
skogsaccis i kommun, där han icke varit skyldig avgiva virkesdeklaration,
den, som uti stadgad ordning avlämnat behörig virkesdeklaration men
blivit taxerad mot innehållet i densamma och icke härom erhållit föreskriven
underrättelse inom viss tid, samt den, vilkens taxering till skogsaccis på

Kungl. Maj;ts proposition Nr 210. 283

grund av felräkning, misskrivning eller annat därmed jämförligt förbiseende
blivit felaktig Rätt

till besvär ay sist angivna anledning bär enligt 123 § 4 möt», i
föreliggande förslag jämväl landskamreraren, vederbörande kommnn, manieipalsamhälle
oeb landsting samt, i den män 117 § stadgar, vederbörande
skogsvårdsstyrelse och överjägmästare. På sätt 131 § 2 mom- i förslaget
utvisar, tillkommer under vissa förutsättningar församling och skoldistrikt
samma besvärsrätt som kommun.

128 §.

Enligt 59 § 2 mom- i gällande taxeringsförordning äger kammarrätten, för
det fall att makar äro var för sig taxerade, där ändring göres i den enes
taxering, även att i den andres taxering vidtaga av ändringen påkallad
rättelse i fråga om frihet från eller lindring i skatt.

Enahanda stadgande upptogs i taxeringssakkunnigas förslag, 139 § jämförd
med 119 § andra stycket.

Den befogenhet, varom här är fråga och vilken för övrigt torde böra tillkomma
icke blott kammarrätten utan även prövningsnämnd och Kungl.
Maj:t, synes mig böra erhålla den omfattning, att myndighet, som gör ändring
i den ena makens taxering, äger vidtaga sådan av ändringen påkallad rättelse
i den andre makens taxering, som innebär tillämpning av de rörande äkta
makars beskattning föreslagna särskilda bestämmelser, vilka innefattas i 52 §
kommunalskattelagen och 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

138 §.

Enligt 59 § 1 mom. gällande taxeringsförordning må inom riksräkenskapsverket
vid granskning av kronoräkenskaperna anmärkning visserligen framställas
beträffande den av vederbörande tjänsteman för skattskyldig uträknade
skatt, mep däremot i avseende å verkställd taxering allenast såvitt
den avser frihet från eller lindring i skatt.

Taxeringssakkunniga hava föreslagit upphävande av riksräkenskapsverkets
granskningsrätt, i vad den avser taxeringsmyndigheternas åtgärder, och i
141 § av sitt förslag till taxeringsförordning upptagit stadgande härom,
innefattande att granskningsrätten inskränkes till den egentliga skatteuträkningen,
debiteringen. Rörande motiven härtill hänvisar jag till sid. 217 f.
i de sakkunnigas betänkande.

Detta förslag har lämnats utan erinran av kammarrätten (dock med två
reservanter) och i allmänhet även av övriga hörda myndigheter. I fråga
om närmare redogörelse för yttrandena hänvisar jag till mitt anförande till

Departements chefen.

Itiksräkenskapsverkets

granskning av
taxeringarna.

Taxeringssak kunniga.

Yttranden.

Departements chefen.

284 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

statsrådsprotokollet den 18 februari 1927 vid anmälan av frågan om proposition
till riksdagen (nr 176) angående anslag till riksräkenskapsverket och dess verksamhet
under budgetåret 1927—1928 sid. 16 ff. Jag vill även erinra
därom, att spörsmålet om begränsning av ämbetsverkets skattegranskning
varit föremål för övervägande i samband med frågan om anslag till ämbetsverket
för budgetåret 1926—1927. En kortfattad redogörelse över vad i
ämnet förekommit återfinnes å sid. 18 i proposition nr 176.

Särskilt vill jag bringa i erinran, att 1926 års besparingssakkunniga i utlåtande
den 21 januari 1927 framlagt förslag angående förenklingar och
besparingar i avseende å riksräkenskapsverket, över vilket utlåtande riksräkenskapsverket
den 8 februari 1927 avgivit infordrat utlåtande. Besparingssakkunniga
hava föreslagit, dels att, i enlighet med taxeringssakkunnigas
förslag, riksräkenskapsverkets granskning av taxeringarna skall upphöra
och dels att möjligheterna att överflytta verkets granskning av skatteuträkningen
till länsstyrelserna skola göras till föremål för särskild undersökning.
Riksräkenskapsverket biträder förslaget om inskränkning av taxeringsgranskningen,
men gör därvid, i likhet med två reservanter i kammarrätten, det
förbehållet, att taxeringsmyndigheternas åtgärder, såvitt anginge fastställandet
för bolag av inkomstprocent och skattens grundbelopp, alltfort skulle
åligga verket. I

I den mån denna fråga har avseende å riksräkenskapsverkets medelsbehov
för budgetåret 1927—1928 har jag redan vid anmälan av propositionen nr
176 tillkännagivit min ställning. Jag delar i allt väsentligt den av taxeringssakkunniga
framförda och av kammarrätten jämte vissa andra myndigheter
omfattade meningen i principfrågan. Ett undantag från huvudregeln
anser jag mig böra förorda, nämligen i fråga om uträknande vid taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av skatteprocent och skattens
grundbelopp för bolag. I likhet med riksräkenskapsverket och reservanterna
i kammarrätten finner jag nämligen angeläget, att dessa taxeringsåtgärder
bliva föremål för revision inom verket i samband med granskningen av den
egentliga skatteuträkningen, debiteringen. Detta innebär självfallet icke rätt
för riksräkenskapsverket att kontrollera, huruvida den beskattningsbara inkomsten
är rätt beräknad eller, då ett bolag haft utdelning, för vilken skattskyldighet
icke föreligger, huruvida den behållna inkomsten av utdelningen
beräknats riktigt. Vad riksräkenskapsverket har att granska är, huruvida
fel förelupit vid själva räkneoperationerna. Varder Kungl. Maj:ts förslag i
proposition nr 104 angående förordning om utjämningsskatt av riksdagen
bifallet, böra, enligt min mening, jämväl taxeringsmyndigheternas åtgärder
med avseende å uträkningen av denna skatts grundbelopp granskas av
riksräkenskapsverket. Denna uträkning är nämligen till väsentlig del en
debiteringsangelägenhet, ehuru densamma måst uppdragas åt taxeringsmyndigheterna.
Förslaget att undersöka möjligheterna att överflytta debiterings -

285

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

granskningen till länsstyrelserna har på min hemställan redan förklarats
icke för närvarande föranleda Kungl. Maj:ts åtgärd.

I enlighet med den uppfattning, varåt jag nu givit uttryck, har förevarande
paragraf avfattats.

139 §.

Denna paragraf har föranletts av de i 72 § kommunalskattelagen och 29 §
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt meddelade stadgandena.

144 §.

Paragrafen innehåller bestämmelse om straff vid underlåtenhet att fullgöra
i vissa paragrafer föreskriven skyldighet att lämna uppgift till ledning
vid annans taxering. I taxeringssakkunnigas förslag återfinnes motsvarande
stadgande i 235 §, där straffsatsen är föreslagen att utgöra böter från och
med 25 till och med 1,000 kronor.

Då utdömandet av ifrågavarande straff bör läggas i länsstyrelsernas och
icke i de allmänna domstolarnas händer, synes mig bötesbeloppet lämpligen
böra — på sätt för övrigt enligt 19 § i 1910 års taxeringsförordning i motsvarande
fall nu gäller — vara ett fixt belopp, tjugufem kronor.

145 §.

Enligt 20 § i gällande taxeringsförordning skall den, som i deklaration straff för
eller annan uppgift eller upplysning, som av honom avgivits till ledning dekoration.
vid taxering, mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, vilket är ägnat
att leda till frihet från taxering eller till för låg taxering, dömas att bota,
om det oriktiga meddelandet föranlett, att han icke blivit taxerad eller att
han blivit för lågt taxerad, högst fem gånger det skattebelopp, som genom det
oriktiga förfarandet undandragits, och i annat fall högst fem gånger det
skattebelopp, som skulle hava undandragits, därest det oriktiga meddelandet
blivit vid taxeringen följt.

Taxeringssakkunniga föreslå i 236 § 1 mom. ett stadgande av i sak
samma innehåll.

Ett par yttranden rörande nämnda stadgande hava avgivits. Yttranden.

Magistraten i Göteborg säger sig hava erfarit, att tolkningen av nyss
angivna stadgande i nu gällande taxeringsförordning givit anledning till
tvekan i det fall, att skattskyldig, som mot bättre vetande lämnat oriktigt
meddelande, väl icke blivit taxerad i överensstämmelse med detta, men dock
taxerats lägre än som vederbort. Ordalagen i stadgandet syntes närmast
giva vid handen, att i dylikt fall, i enlighet med det första av de båda
alternativen i stadgandet, den skattskyldige icke skulle ådömas högre bötesstraff
än fem gånger det verkligen undandragna skattebeloppet och sålunda
straffet bliva lägre, än om den skattskyldige oaktat det oriktiga meddelandet

Departements chefen.

286 Kungl. Majits proposition Nr 210.

blivit taxerad för sin verkliga inkomst och förmögenhet samt följaktligen
det andra alternativet skolat tillämpas. 1 anledning härav syntes 236 §
1 mom. i de sakkunnigas förslag höra förtydligas.

En taxeringsnämndsordförande i Gotlands län framhåller önskvärdhétert
av att ett visst lagstadgat minimum av böter bleve bestämt för oriktig deklaration
eller annan uppgift.

De i berörda yttranden gjorda erinringarna hava synts mig böra beaktas*
och har i anledning därav i 145 § av föreliggande förslag dels vidtagits det
av magistraten i Göteborg påkallade förtydligandet, dels ock införts ett
bötesminimum av tjugufem kronor.

146 §.

Motsvarande bestämmelser — rörande forum vid åtal enligt taxeringsförordningen
— i taxeringssakkunnigas förslag återfinnas i 237 §. I fråga
om motiveringen hänvisas till sid. 230 i de sakkunnigas betänkande.

Enligt de sakkunnigas förslag skall åtal enligt vissa angivna paragrafer, då
den deklarations- eller uppgiftsskylcfige här i riket har hemortskommun, anhängiggöras
vid den allmänna underrätt, vars domvärjo hemortskommunen
tillhör.

Sistnämnda bestämmelse har jag funnit böra kompletteras med stadgande
om forum för det fall, att hemortskommun saknas. Forum har i dylikt
fall lämpligen synts mig böra vara den allmänna underrätt, inom vars domvärjo
den kommun är belägen, varest den taxering vidtagits eller bort vidtagas,
till ledning för vilken deklarations- eller uppgiftsskyldigheten skolat
fullgöras.

147 §.

I fråga om de i 4 mom. andra och tredje styckena angivna maximibeloppen
för vad Kungl. Maj:t skall äga anvisa såsom ersättning för
taxeringsbestyret åberopar jag vad taxeringssakkunniga anfört å sid. 232 i
sitt betänkande.

I 8 mom. angiven traktamentsersättning har i författningsförslaget nedsatts
från nu gällande 19 kronor till 16 kronor för den, som icke är bosatt
å sammanträdesorten, och från 15 kronor till 12 kronor för den, som är
bosatt å nämnda ort. Nuvarande ersättningar, som tillkommo år 1920,
synas mig nämligen med hänsyn till nu rådande förhållanden vara alltför höga.

Härefter uppläser föredragande departementschefen ett inom finansdepartementet
utarbetat förslag till taxeringsförordning och föreslår, att förslaget
mätte i proposition föreläggas riksdagen.

287

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifalla, och skall till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Vid protokollet:

Elis Lindahl.

■1.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

289

Bilaga.

Domänstyrelsens och statistiska centralbyråns utlåtande

den 22 december 1926 angående utfallet av 1922 års allmänna taxering av jord
bruksfastigheter i riket i vad avser värdet av skogsmark och växande skog.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 9 juli 1926 hava domänstyrelsen och statistiska centi
albyrån anbefallts att till Eders Kungl. Maj:t inkomma med underdånigt
utlåtande angående utfallet av 1922 års allmänna taxering av jordbruksfastigheter
i riket, i vad denna taxering avsåge värdet av skogsmark och
växande skog. Vid remissen voro fogade av den s. k. skatteberedningen utarbetade
sammandrag av 1922 års taxering av jordbruksfastighet innehållande
dels genom summering av taxeringslängderna erhållna uppgifter för varje
landskommun angående jordbruksfastigheternas totala jordbruksvärde,
skogsvärde, tomt- och industrivärde samt totala taxeringsvärden, dels ock
i särskilt konceptexemplar (dessutom) ungefärliga beräkningar över skogsmarkens
värde per hektar för varje landskommun enligt taxeringsresultatet.

Med anledning härav få ämbetsverken — med remissaktens återställande
och med överlämnande av infordrade yttranden av samtliga överjägmästare
och vissa jägmästare ävensom utlåtanden av lantmäteristyrelsen
och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och skogsvårdsstyrelserna,
jämte övriga ärendet berörande handlingar — i underdånighet anföra
följande.

Reglerna för 1922 års allmänna fastighetstaxering äro angivna i två skilda
nådiga förordningar den 7 juli 1921. Den ena, förordningen, om allmän
fastighetstaxering år 1922, innehåller lagtext rörande uppskattningsgrunderna
med anvisningar samt en särskild instruktion för värdesättning å
skogsmark och växande skog. Den andra, förordningen, om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1922, innehåller
stadganden rörande taxeringsförfarandet.

Nämnda förordningar innehålla, vad angår värdesättning av skogsmark
och växande skog, i huvudsak följande. Skogsmarken skulle värdesättas
efter arealen till skogsbörd duglig mark och dennas normala avkastningsförmåga.
Växande skog skulle värdesättas med hänsyn till det skick, vari
den befann sig, och den avkastning, som för framtiden därur kunde uttagas
under förutsättning av ett rationellt tillgodogörande.

Funnes å hagmark eller betesmark skog, som kunde inverka å värdesättningen
av egendomens växande skog, borde marken uppskattas såsom
skogsmark, men betesvärdet tilläggas. Ljungmark och annan utmark, som
av ålder låg skoglös, skulle, även om den kunde anses lämpa sig för skogsproduktion,
dock icke behöva upptagas såsom skogsmark, såframt den ej
redan bliviti föremål för skogsodling eller vore avsedd för skogsprodukt^
ändamål. i

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. ISO höft. (Nr 210.)

A. Inledande
del.

I. Bestämmelserna
för 1922
års allmänna
fastighetstaxering.

290

Kungl. Maj ds proposition Nr 210.

De olika faktorer, som inverkade vid värdesättningen av skogsmarken
och växande skogen, är o enligt bestämmelserna följande:

1. arealen av till skogsbörd duglig mark;

2. den normala arliga virkesavkastningen (markens bonitet);

3. värdet i penningar per kubikmeter av den uppskattade normala årliga
virkesavkastningen enligt 1912—1919 års priser;

4. skogstillgången, jämförd med den normala, den s. k. relativa skogstillgången.

I instruktionen finnas införda tre tabeller nämligen: Tabell I, utvisande
markens samt den växande skogens värde per hektar vid olika avkastningsförmåga
och virkespris, tabell II, för bedömande av den normala
skogstillgångens storlek å olika boniteter samt exempel på s. k. kjälptabell,
sammansatt ur nämnda tabeller I och II.

Såsom förberedande åtgärder till taxeringen ålåg det domänstyrelsen att
före den 1 september 1921 upprätta och till länsstyrelsen insända längder,
särskilt för varje kommun, för samtliga kronans och andra allmänna
skogar, upptagande areal, produktiv skogsmark, rotvärde per kubikmeter
å den normala årsavkastningen, medelbonitet för marken, ^relativ skogstillgång
samt uträknat värde å skogsmarken och den växande skogen, såväl
per hektar som å skogen i dess helhet, varvid beräkningarne skulle göras i
enlighet med föreskrifterna i ovannämnda förordningar.,

Länsstyrelsen skulle i den omfattning, som ansåges nödig, samtidigt genom
skogssakkunnig person kommunvis uppgöra dylika längder för sadana
enskilda skogar inom länet, för vilka tillfredsställande hushållningsplaner
funnes tillgängliga eller av ägaren i erforderliga delar tillhandahölles.
Dylik förberedande undersökning genom länsstyrelsens försorg
skulle likväl ske väsentligen endast av enskilda skogar av lämplig typ inom
sådana delar av länen, där allmänna skogar, tjänliga till jämförelse vid
skogstaxeringen, saknades eller förefunnes i otillräcklig omfattning.

I motiven till bestämmelserna hade i anslutning härtill framhållits, dels
att länsstyrelsen beträffande skogar under s. k. inskränkt dispositionsrätt
i lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar ägde, i den omfattning''
som ansåges nödig, från vederbörande jägmästare infordra uppgifter rörande
dylika skogar med nyare hushållningsplaner (avverkningsplaner),
dels att vid utarbetande av längderna i vissa fall någon form av samarbete
med länets skogsvårdsstyrelse vore att förorda, då denna styrelses underlydande
personal ansåges besitta en ganska ingående kännedom om de enskilda
skogarna inom länet.

Länsstyrelsen skulle före den 15 september 1921, därest ^ordregister funnes
upplagt, tillhandahålla ordföranden i beredningsnämnden utdrag ur
detta register beträffande varje till beredningsdistriktet hörande kommun.

Efter kallelse av länsstyrelsen skulle slutligen ledamöter av beredningsoch
fastighetstaxeringsnämnderna m. fl. i länets landsbygd härefter sammanträda
inför länsstyrelsen eller landskamreraren för förberedande överläggningar
rörande tillämpningen av de allmänna grunderna vid fastighetstaxeringen.
Till ledning för värdesättning av skogsmark och växande
skog skulle vid sammanträde upptagas till överläggning samt fastställas
dels hjälptabell, dels ock de speciella anvisningar om taxeringens verkställande,
som kunde finnas erforderliga. Länsstyrelsen ägde ombesörja
att förut omnämnda längder för allmänna och vissa enskilda skogar ävensom
den hjälptabell och de speciella anvisningar, som blivit fastställda vid
sammanträdet, tillhandahölles de beskattningsnämnder, som därav kunde

291

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 210.

vara i behov. Om nämnden fann anledning ändra de i längden upptagna
värdena, skulle orsaken härtill särskilt angivas. Såväl berednings- som
taxeringsnämnderna ägde efter från länsstyrelsen inhämtat medgivande
tillkalla skogssakkunnig.

Vid taxering av fastighet med växande skog hade nämnden att för varje
sådan fastighet i fastighetslängdens anmärkningskolumn anteckna de vid
värdeberäkningen begagnade sifferbeteckningama för värde per kubikmeter,
medelbonitet och relativ skogstillgång. Före prövningsnämndens sammanträde
skulle landskamreraren (kronoombudet) verkställa noggrann undersökning
av taxeringslängderna m. m. samt därefter hos prövningsnämnd
påyrka erforderliga åtgärder för åstadkommande av en jämn och
likformig fastighetstaxering inom länet. Länsstyrelsen ägde, där så ansågs
erforderligt, kalla i värdering av skog sakkunniga personer att före
och under prövningsnämnds sammanträde infinna sig för upplysningars
meddelande.

För att kunna erhålla en bakgrund, mot vilken vissa uttalanden i ämbetsverkens
efterföljande utlåtande (B. Speciell del) böra betraktas, lämnas
i det följande en inom domänstyrelsen utarbetad kortfattad redogörelse
över vissa skogliga förhållanden i riket.

Den totala arealen skogs- och hagmark inom Norrland, Svealand och
Götaland framgår av efterföljande tabell I. Med skogs- och hagmark avses
härvid den produktiva mark, som kan anses lämplig för skogsbruk.
Häri ingår även sådan hag- och betesmark, som icke ligger under för bete
ordnad skötsel. Dylika hag- och betesmarker äro i regel bevuxna med
glesa, ojämna skogsbestånd, vari björk oftast utgör det mest framträdande
trädslaget.

Tabell I. Ungefärliga arealen skogs- och hagmark i hektar.

Norrland............................ 13,500,000 * 1

Svealand........................... 5,688,000

Götaland............................ 4,833,000

Summa 24,021,000

I det efterföljande användes för ifrågavarande skogs- och hagmark i
regel uttrycket skogsmark.

Med hänsyn till äganderättsförhållanden fördelar sig skogsmarken i riket
procentuellt ungefär så som framgår av efterföljande tabell II.2

Tabell II. Skogsmarkens ungefärliga procentuella fördelning på landsdelar samt

olika slag av ägare.

Egentliga statsskogar ....
Övriga allmänna skogar

Fördelning på landsdelar	Fördelning på olika slag av

Norr-	Svea-	Göta-	Riket	Norr-	Svea-	Göta- [ .... , land \| Klket
land	land	land	land	land
83	n	6	100	24	7	5 ! 16
66	24	10	100	7	ti	3 [ 6

1 Enligt preliminär uppgift från riksskogstaxeringsnämnden.

’ Nordisk Statistisk Tidskrift 1924; Tor Jonson, Sveriges skogstillgångar.

II. Taxeringsresultatet.

Allmänt
rörande de
skogliga förhållandena.

292 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

	Fördelning på	landsdelar	Fördelning på olika slag av ägare
Enskilda skogar tillhörande:	Norr- lan4	Svea- land	Göta- land	Riket	Norr- land	Svea- land	Göta- land	Kiket !
	67	27	6	100	35	31	9	29
	13	44	43	100	1	9	11	5
\| Mindre » .....................	41	25	34	100	33	47	72	44 S
Samtliga skogar	56	24 \|	20	100	100	100	100	100

Av tabell II framgår att statens skogar till största delen äro belägna i
Norrland, att bolagsskogarna äro allmännast i Norrland och Svealand
samt att de mindre skogsägarna äro ojämförligt mest representerade i
Götaland, där de innehava över 70 procent av skogsmarksarealen.

Förekomsten av de egentliga statsskogarna i förhållande till samtliga
skogar jämte skogarnas fördelning områdesvis efter annan indelning
framgår, jämlikt den officiella statistiken för år 1920, av efterföljande
sammanställning:

1		Procentuell fördelning eftei arealen	skogsmarks- (
Område		Statsskogar i	Fördelning på område av
	förhållande till samtliga skogar	Statsskogar	Samtliga skogar
	52	52	16
	30	23	12
	7	16	35 i
	4	9	37
Hela riket	16	100	100

Icke mindre än 75 procent av skogsmarken inom Norrbottens läns lappmark
utgöres av allmänna skogar. För Norrbottens kustland likasom
Västerbottens läns lappmark är motsvarande siffra omkring 45 procent.

Förhållandena inom huvuddelen av statsskogarna i inre Norrland torde
med hänsyn till skogsmarkens produktionsförmåga och avsättningsbetingelserna
för virket i genomsnitt vara mindre gynnsamma än för de enskildas
skogar. Kronoparkerna äro nämligen ofta belägna å högre partier
å vattendelare eller i avlägset belägna trakter, medan enskildas skogar vid
avvittringen förlagts efter huvudvattendragen och närmare de bebyggda
orterna, vilka huvudsakligen äro att finna i ådalama.

Med hänsyn till olika tillväxtbetingelser, liksom skilda förhållanden i
övrigt för skogsbruket, kan Sverige i skogligt avseende lämpligen indelas
i fyra zoner, nämligen

zon I, omfattande inre Norrland och övre Dalarna,

» II, » Norrlands kustland,

» III, » Bergslagen (mellersta Svealand),

» IV, » södra Sverige (Svealands kustland och Götaland). I

I inre Norrland och övre Dalarna finnas betydande skogsområden med
överårig, jämförelsevis grov skog. Endast omkring 30 procent av barr -

293

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

skogskapitalet torde inom denna zon utgöras av utvecklingsbar skog. Sedan
ett 50-tal år äro dessa överåriga skogar föremål för exploatering, varvid
årliga avverkningen inom zonen överskrider den nuvarande tillväxten.

I ådalarna finnas i regel vackra och välslutna tallskogar med en förhållandevis
god årlig tillväxt. Genom särskild lag om utsyning av skog inom
Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker med flera områden (inom
zon I) får, med hänsyn till betydelsen av att inom nämnda områden bevara
skogskapitalet, avverkning å enskildas skogar endast ske i överensstämmelse
med av vederbörande skogstjänstemän eller domänstyrelsen fastställd,
på undersökning av skogen grundad avverkningsplan (hushållningsplanl.

För vissa områden i Norr- och Västerbottens läns fjälltrakter kan anses,
att avsättningsmöjlighet för virkesavkastningen från skogarna för närvarande
saknas. För övriga delar av zon I torde gälla, att å de mera otillgängliga
markerna de hittills utförda huggningarna bedrivits å sådana
delar av skogen, där kostnaderna för avverkning och flottning varit lägre
än medeltalet från hela skogen. De sämre belägna skogarna torde sålunda
ofta uppvisa förhållandevis bättre nettovärden å det virke, som hittills avverkats
än det, som skulle motsvara medelkostnaderna för utdrivning å

hela skogen. o .

Inom huvuddelen av Bergslagen var under en mycket lång tidsperiod
träkolsframställningen den främsta uppgiften för skogshanteringen. Tidigare
än i inre Norrland och Norrlands kustland blev virkesförrådet i
Bergslagens urskogar exploaterat. Samtidigt började emellertid på de
större skogarna utföras skogskulturer i en mera betydande utsträckning.
Inom Bergslagens skogar är därför åldersklassfördelningen någorlunda
normal och tillväxtbetingelserna gynnsammare än i inre Norrland.

Skogarna inom Norrlands kustland kunna sägas till typen representera
en mellanform mellan det inre Norrland och Bergslagen. Markens produktionsförmåga
är i genomsnitt icke oväsentligt större än i inre Norrland.

Inom södra Sverige råder brist på äldre skog, vilken på kort tid exploaterades
under slutet av förra århundradet, men finnas numera, förutom
stora områden med söndertrasade skogsbestånd och s. k. hagmarker av
förut omnämnd typ, stora områden med yngre skog. Betingelserna för
skogsproduktion äro i regel mycket gynnsamma i södra Sverige.

Medan skogsmarksarealen liksom skogsbestånden äro någorlunda kända
för de allmänna skogarna och för betydande delar av bolagens skogar, får
kännedomen härom för huvudparten av de mindre skogsägarnas skogar
(bondeskogarna), vilka representera nära hälften av skogsmarksarealen
(jfr tabell II), anses otillfredsställande.

T följande redogörelse kommer framställningen att inriktas pa dels de
enskilda faktorernas inverkan på taxeringsresultatet, dels taxeringsresultatet
i dess helhet.

I enlighet med i 1921 års taxeringsförordning gällande bestämmelser
skulle fastighetens areal efter nuvarande brukningsförhållanden indelas
i åker, tomt- och trädgårdsmark, ängsmark, odlingsmark, betesmark
(skoglös), produktiv skogsmark, däri inbegripen skogbeväxt hagmark samt
övrig areal» (berg, sjöar och vattendrag), mossar, myrar, kärr ello» annars
till skogsbörd otjänlig mark o. d.).

B. Speciell del.

I. Taxeringsutfallet
med
hänsyn till de
olika faktorer,
som inverka
vid värderingen.

294

Kungl. Maj ris proposition Nr 210.

a) Arealen av
till skogsbörd
duglig mark.

Det ålåg beredningsnämndernas ordförande att före nämndernas sammanträde
granska de skattskyldigas uppgifter, vidtaga åtgärder för felande
uppgifters införskaffande samt att med ledning av tillhandahållna
avskrifter av jordregistret och de skattskyldigas egna uppgifter i fastighetslängden
anteckna fastigheternas areal av olika ägoslag. Vid beredningsnämndernas
sammanträden skulle arealuppgifterna underkastas
fortsatt granskning före den av nämnderna företagna förberedande uppskattningen
av fastigheternas värde.

I de till domänstyrelsen ingivna yttrandena rörande taxeringsutfallet
hava i ett flertal fall framhållits svårigheterna att uppnå tillfredsställande
taxeringsresultat med hänsyn till att arealuppgifterna i många fall varit
mycket bristfälliga. Det har sålunda visat sig att deklaranten saknat
kännedom icke blott om fastighetens skogsmarksareal, utan även över huvud
taget om dennas totala areal samt att rättelse icke heller kunnat göras
av beskattningsnämnderna.

Från Norrbottens län har en jägmästare sålunda lämnat exempel på att
den produktiva marken för tre fastigheter i verkligheten uppgått till
respektive 200, 474 och 544 hektar mot i taxeringen uppskattade 131,664 och
805 hektar. En jägmästare i mellersta Norrland har framhållit att feltaxering
av skogsmarksarealen på 20—30 procent förekommit. I flertalet fall
torde arealen skogsmark härvid beräknats för låg, men förekommo även
enligt uppgift flera exempel på motsatt förhållande.

Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län har i sitt yttrande givit ett belysande
exempel på, hurusom för en kommun »övrig areal» enligt taxeringen uppgått
till cirka 32 procent och för en annan till cirka 2 procent av respektive
kommuns totala areal. I själva verket borde, ansåg skogsvårdsstyrelsen,
»övrig areal» för båda kommunerna varit lika stor eller möjligen något
större för kommunen med 32 procent »övrig areal».

Sedan gammalt har ofta vid avrösningsjordens redovisning åtskillnad
icke gjorts mellan den produktiva skogsmarken och s. k. hagmark eller
betesmark, varmed då icke avses hagmark eller betesmark under för bete
ordnad skötsel. Dylik hag- eller betesmark, vars natur är skogsmark, men
vilken av jordinnehavarna fortfarande ofta betraktas såsom betesmark,
förekommer allmänt i skogsbygderna, särskilt inom södra Sverige. Dessa
marker äro i regel bevuxna med glesa och ojämna bestånd, vari björk oftast
utgör det mest förekommande trädslaget. Sådan hag- eller betesmark
liksom i ungefär samma trakter förekommande ljungmarker, som numera
äro bevuxna med skogsbestånd — låt vara glest och luckigt — torde i stor
utsträckning ha blivit redovisade såsom mindrevärdig »övrig areal» eller
såsom betesmarker, ehuru de rätteligen bort uppskattas såsom skogsmark.

I regel anses att det för de fastigheter, där icke arealförhållandena varit
kända, iakttagits en viss försiktighet vid uppskattningen av den värdefullare
markens storlek.

Lantmäteristyrelsen har i sin förutnämnda skrivelse till domänstyrelsen
framhållit, att befintligheten av arealuppgifter är rätt växlande för de
olika länen. Såsom allmänt omdöme härvid har lantmäteristyrelsen likväl
uttalat, att för flertalet fastigheter tillförlitlig totalareal kunnat erhållas
ur jordregistret, därest uppgifterna använts på rätt sätt. Uppgifterna i
jordregistret om arealens fördelning å olika ägoslag torde däremot icke
utan sakkunnig bearbetning kunna tillmätas så stor betydelse för taxera
gsändamål. Lantmäteristyrelsen anser även, att ekonomiska kartver -

295

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

kets såväl äldre som nyare kartor kunna vara till god kontroll, att ingå
större felaktigheter blivit begångna. Dylika kartor finnas emellertid ej
utarbetade för alla län.

Markboniteten skulle beräknas efter markens normala avkastningsförmåga,
utan hänsyn till vad det för stunden befintliga virkesförrådet producerade.
Den normala produktionsförmågan skulle härvid angivas i hela
och halva kubikmeter verklig massa på bark och skulle såsom normal avkastning
anses exempelvis sådan, som i medeltal uppnåddes för sådant
större skogsbruk, där det väl sörjdes för såväl återväxt som! beståndsvård,
och där det funnes ett väl slutet och på behöriga åldrar fördelat virkesförråd.

I stor utsträckning hade beräknats, att genom uppgifter, främst från de
allmänna skogarna, skulle så goda upplysningar kunna erhållas om produktionsförmågan
i allmänhet å en trakt, att samma uppgifter skulle
kunna läggas till grund för produktionsberäkningar för övriga skogar i
orten.

Boniteringen torde få betraktas såsom en av de på taxeringsresultatet
inverkande faktorer, beträffande vilken ett tillförlitligt omdöme om taxeringsutfallet
endast med svårighet låter sig fixera utan att undersökningar
göras på marken. Olika jägmästare och överjägmästare liksom skogsvårdsstyrelser
hava även haft ganska olika uppfattning om resultatet i
förevarande avseende.

Såsom redan framhållits äro i Norrland kronoparkerna med hänsyn till
markbeskaffenheten och läget i regel mindre gynnade än de i enskildas ägo
befintliga skogarna. Under sådana förhållanden borde vid taxeringen
framkommit högre boniteter för de enskildas skogar inom nämnda^ trakter.
Så synes emellertid icke i regel varit fallet utan framhålles atå i flera fall
förhållandet snarare varit det motsatta. För Norrbottens läns kustland
har vederbörande skogsvårdsstyrelse ävensom vederbörande skogsstatstjänstemän
påpekat ett dylikt förhållande. Av skogsvårdsstyrelsens uppgifter
synes möjligen den slutsatsen kunna dragas, att inom kommuner i
nämnda länsdel, där såväl enskilda som allmänna skogar förekommit, boniteten
för bondeskogarna uppgivits till cirka l.o mot cirka 1.4 för statens skogar.
Länsjägmästaren har som sin mening uttalat, att boniteten för de enskildas
skogar snarare skulle vara högre än för statens och under alla förhållanden
icke, såsom nu vore fallet, tvärtom.

Förutsättningen för bonitetens fastställande har, som nämnts, till väsentlig
del varit jämförelse med för ortens förhållanden representativa skogar
under ordnad hushållning. Då härvid bristen på jämförelsematerial gjort
sig gällande, särskilt inom Götaland, får antagas, att taxeringsutfallet med
hänsyn till boniteten även blivit ojämnt inom nämnda landsdel.

Om den till boniteten svagare skogsmarken jämföres med den bättre
skogsmarken i riket, måste rent principiellt en anledning till ojämnhet i
taxeringen ligga däri, att även för dessa svagare marker endast förelegat
möjlighet att angiva boniteten i hela och halva kubikmetrar. Det bör nämligen
uppmärksammas, att för de lägre boniteterna utjämningen, procentuellt
räknat, medför betydligt större avvikelser från de faktiska förhållandena
än för de bättre.

b) Den normala
årliga
virkesavkastningen.

296

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

c) Värdet i Den normala virkesavkastningens värde i penningar skulle enligt instruk ■

en beräknas efter virkes nettovärde per kubikmeter a rot enligt de
skattade nor- 1J1 1S> som under åren 1912 1919 i genomsnitt varit å orten gällande för likmaia
årliga nande sortiment. Rotvärdet skulle beräknas i hela kronor,
virkesavkast- I de fall då avverkningen under de gångna åren motsvarat den normala
"mT—lqof yirkesavkastningen till sammansättning och kvantitet, förelåg icke svårigårs
priser. „ beräkna. ifrågavarande rotvärde. I annat fall måste särskilda be räkningar

verkställas. Vid dessa beräkningar krävdes sålunda ställningstagande
till ett flertal faktorer. Nödig hänsyn torde ej alltid hava tagits
till dessa.

Så t. ex. sker uppmätning av sågtimmer i regel efter s. k. toppmätt inom
bark. Med stöd av denna mätning skall timrets kubikmassa vid beräkningav
rotvärdet sedan omföras till kubikmeter fast (verkligt mått) mått på
bark. Ofta torde vid dessa omräkningar felaktiga beräkningar förekommit.
Genom den i februari år 1923 av särskilda sakkunniga för utredning
om anordnande av skogsavverkningsstatistik m. m. framlagda offentliga
utredningen angående vid virkesmätning erforderliga relationstal (statens
offentliga utredningar 1923:57) har emellertid numera framlagts siffror,
som vid en kommande fastighetstaxering i här föreliggande fall kunna tjäna
till god ledning.

Det är vidare icke uteslutet att för vissa områden i inre Norrland och
övre Dalarna rotvärdet för vissa skogar beräknats utan tillräckligt hänsynstagande
till att de avverkningar, som skett under åren 1912—1919, uttagits
från bättre belägna delar av skogen. För vissa av statens skogar
synes åtminstone detta lett till för höga rotvärden. För många trakter
hava avsättningsförhållandena för olika skogar ej ägnats nödig uppmärksamhet.
Sålunda uppgiva t. ex. vissa jägmästare att för stora"kommuner
med betydande olikheter i avsättningsförhållanden för skogarna endast ett
gemensamt rotvärde blivit åsatt.

Såsom andra exempel på godtycklighet vid beräknande av rotvärdena
må följande anföras. Rotvärdena i Gällivare och Jokkmokks socknar i
Norrbottens län variera enligt uppgift mellan 3—5, respektive 2—3 kronor
per kubikmeter. Någon anledning härtill anses icke förefinnas enligt vederbörande
taxators mening utan borde snarare rotvärdena för de båda kommunerna
vara tvärtom.

Oftast torde det vara svårigheten för nämnderna att hålla i sär begreppen
rotvärde och relativ skogstillgång, som påverkat det förra. Enligt
instruktionen skall skogens nuvarande tillstånd nämligen ej påverka dess
rotvärde utan endast växande skogens totala värde genom storleken av
siffran för den relativa skogstillgången. Det är av betydelse att detta iakttages,
därför att rotvärdet enbart påverkar skogsmarksvärdet och relativa
skogstillgången därjämte virkesvärdet. Som exempel kan hänvisas till ett
fall från Värmland, där ett rotvärde av 7 kronor åsatts »uthuggen» skog.
belägen omedelbart intill avsättningsort, medan sparad skog, belägen 16
kilometer från samma avsättningsort och 8 kilometer från i avsättningshänseende
sämre ort, åsatts rotvärdet 10 kronor. Från flera andra håll
hava uttalanden gjorts, som tyda på att en dylik missuppfattning där varit
ganska allmän.

I ett annat fall uppgives av vederbörande jägmästare, att för enligt dennes
mening likvärdiga skogar inom Linneryds och Nöbbeleds socknar av
Kronobergs län rotvärdena varierat enligt följande:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

297

Ungefärligt rotvärde per m3f för
allmänna enskilda

skogar skogar

Linneryd ........................................................ 10 8

Nöbbeleds ........................................................ 10 5

I ett taxeringsdistrikt i Västmanland med goda avsättningsförliållanden
hade rotvärdet för de allmänna skogarna deklarerats till i genomsnitt över
7 kronor. Då taxeringsnämnden beräknade rotvärdet för flertalet enskilda
fastigheter till 4 å 5 kronor och detta förhållande påpekades, löstes
frågan så att även taxeringsvärdet för de allmänna skogarna nedsattes i
nivå med enskildas taxeringsvärden, ett tillvägagångssätt som förorsakade
en betydande ojämnhet i resultatet vid jämförelse emellan olika taxeringsnämnder.

Det bör även här och i starkare grad, än vad som gällde för boniteten,
uppmärksammas, att för skogar med ogynnsamma avsättningsförhållanden
utjämningen till hela kronor procentuellt räknat kommer att medföra
betydligt större avvikelser från de faktiska förhållandena än för de bättre
belägna skogarna. Sålunda utgör vid sänkning av rotvärdet till en krona
maximifelet å taxeringsvärdet 50 procent, medan vid sänkning till rotvärdet
5 respektive 20 kronor motsvarande fel blir endast 10 respektive 2.5
procent.

Den växande skogen skulle värdesättas med hänsyn till det skick, vari
den faktiskt befunne sig och den avkastning, som därur kunde uttagas under
förutsättning av ett rationellt riktigt tillgodogörande. Avgörande för
uppskattningen av den relativa skogstillgången var sålunda icke blott den
virkesmassa, som funnes å skogen, utan även den avkastning denna kunde
giva med hänsyn till virkesförrådets fördelning på övervägande gammal
eller övervägande ung skog.

För bedömningen av relativa skogstillgången gäller i tillämpliga delar,
vad som ovan anförts beträffande rotvärdet (jfr avd. c 2 stycket, sidan 12).
Det är sålunda ett flertal faktorer, som påverka densamma, rörande vilka
anvisningar lämnats i såväl instruktionen som motiven till lagtexten. Av
de ingivna yttrandena synes framgå, att i flera fall nödig hänsyn icke tagits
till dessa olika faktorer och torde härvid relativa skogstillgången ej
sällan hava beräknats med hänsyn till vad beskattningsnämnden ansåg att
taxeringsvärdet borde bliva.

Som exempel må endast anföras ett fall från övre Norrland, där vederbörande
skattenämnd beräknat relativa skogstillgången för en skog till
0.4, då den, enligt jägmästarens uppgift, torde hava uppgått till omkring
1.4. Det förefaller också, som om relativa skogstillgången vore väsentligt
underskattad särskilt för mindre skogsägares fastigheter inom vissa taxeringsdistrikt
i Norrbottens län.

I detta sammanhang få ämbetsverken erinra om den slutsats, vartill
skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län kommit, nämligen att för länet den
vid taxeringen åsätta relativa skogstillgången i genomsnitt blivit måhända
25 procent för låg. Denna uppfattning har erhållits vid jämförelse med
rikstaxeringens resultat.

Av det föregående torde framgå, att i vissa fall betydande ojämnheter i
taxeringsresultatet kunnat konstateras, om de särskilda på värderingen in -

d) Skogstillgången,
jämförd
med den
normala, den
s. k. relativa
skogstillgången.

II. Allmänt
rörande faxe•
rinysutfallet.

298

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

verkande faktorerna tagas var för sig. Det är uppenbart att dessa faktorer,
sammanförda, stundom kunnat minska ojämnheten, så att totala
taxeringsvärdena inbördes blivit någorlunda jämna, varmed icke sagts att
taxeringsresultatet därför får anses tillfredsställande.

Ämbetsverken äro i tillfälle att i detta sammanhang anföra några exempel
rörande totalresultatet av taxeringen, där denna uppenbarligen måste
anses otillfredsställande.

I tabell III har utarbetats en på det av skatteberedningen överlämnade
materialet byggd sammanställning över ungefärliga taxeringsvärdet per
hektar skogsmark kommunvis och med (ovägda) medeltal för varje län.
Ehuru det måste med skärpa framhållas att de angivna medeltalens värde
reduceras genom deras egenskap av avvägda medeltal, torde likväl tabellen
i någon mån kunna giva viss ledning för bedömande av taxeringsutfallet
för de större områden, som kommunerna och länen representera, i den mån
utfallet är beroende av de faktorer, som inverka på markvärdet per hektar,
d. v. s. boniteten och rotvärdet. Vad som härvid förtjänar uppmärksammas
är skillnaden i skogsmarkens värde per hektar mellan å ena sidan
Östergötlands, å andra sidan övriga län:

Tabell III. Kommunerna i riket fördelade efter värdet av skogsmarken per hektar, enligt 1922 års fastighetstaxering.

Taxeringsvärde per hektar, kronor	Stockholms län	Uppsala län	Söderman- lands län	Östergötlands län	Jönköpings län	Kronobergs län	Kalmar län	Gotlands län	Blekinge län	Kristianstads län	Malmöhns län	Hallands län	Göteborgs o. Bohus län	j Älvsborgs län	Skaraborgs län	Värmlands län	; Örebro län	Västmanlands län	! Kopparbergs län	Gävleborgs län	j Västernorr- lands län	i Jämtlands län	Västerbottens län	Norrbottens län	i Hela riket
200—											2															2
190—199											1															1
180—189											3															3
170—179											5															5
160—169											2															2
150—159											4															4
140-149			-								6															6
130—139										2	6															8
120—129				1	i					2	11															13
110—119			—	—	—	—	—	1	5	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	8
100-109			—	3	—	—	—	—	—	3	11	—		—	1	—	_	—	_	—	—	—	—	—	—	18
95—99										1	2															3
90-94	—	_	—	2	—	—	—	—	—	3	12	i														18i
85—89	—	1	—	7	—	—	—	—	—	4	4	—		—	—	—	_	—	_	—	—	—	—	—	_	16
80—84		_	—	4	—	—	—	—	—	3	4	i														12
75-79	—	—	—	7	2	—	1	—	—	9	7	i														27
70—74	—	—	—	8	2	i	2	—	—	2	6	2		2	1	3										29
65—69	—	—	—	13	—	i	i	—	i	8	6	i		1	1	7	1									41
60—64	o	—	—	9	6	4	4	—	i	12	2	2		2	8	n										66
55—59	6	1	1	14	10	10	7	—	4	22	5	5		7	10	14	6	ii	—	—	—	—	—	—	—	133
50—54	10	9	2	19	22	20	ii	--	6	19	6	7		14	29	35	19	8	—	1	—	—	—	—	—	237
45—49	17	14	16	17	35	24	19	1	4	18	2	12		16	27	59	26	14	12	3	—	—	—	—	—	336
40-44	18	29	31	18	25	10	11	4	8	6	3	6		7	41	40	18	9	13	1	1	—	i	—	—	300
35—39	25	16	22	10	13	9	13	11	6	3	1	16		16	44	36	9	9	23	9	3	—	i	—	—	295
30—34	13	10	17	8	8	2	lf.	22	2	f)	—	21		4	3?	28	5	7	10	14	17	13	5	—	—	257
25—29	7	5	—	—	2	2	—	14	—	1	—	3		2	12	1	2	—	7	8	17	17	12	—	—	112
20—24	3	—	—	—	—	i	—	32	1	1	—	—		—	9	3	—	—	—	5	8	20	13	1	—	97
15—19	2	—	—	—	—	—	—	7	—	—	—	1		—	1	1	—	—	—	4	1	12	n	3	—	49
10-14			-					1								1				2	—	1	6	21	9	41
5-9																							4	2	11	17
—4																									3	3
E] angivet	2	—	—	5	—	—	17	—	2! 2C	119	7		15	1	20	1	—	—	—	—	—	—	—	1	210
Summa	108	85	89	145	126	84	101	92	35	143	235	86		86	218	259	87	58	65	47	47	63	59	27	24	2,369
I-unsmedellal,
kronor.........	41	41	40	58	48	49	46	30	45	62	105	43		46	40	45	46	45	38	31	29	24	21	13	8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210. • 299

300 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Östergötlands ........................................................ 58 kronor

Kalmar................................................................... 46 »

Blekinge ................................................................ 45 »

Hallands ................................................................ 43 »

Älvsborgs................................................................ 40 »

Skaraborgs ............................................................ 45 »

Det synes föga troligt, att bonitet och avsättningsförhållanden skulle
kunna vara orsaken till, att markvärdet för Östergötlands län är så mycket
högre än för de övriga länen.

Efterföljande tabell IV visar en jämförelse emellan virkesförrådets rotvärde
per hektar enligt 1922 års fastighetstaxering för kronoparker och
vissa enskildas skogar inom Pajala och Junosuando kommuner i Norrbottens
län.

Tabell IV. Jämförelse mellan taxeringsvärden i Pajala och Junosuando kommuner
i Norrbottens län.

Pajala:

Kronoparker.............

Enskilda..................

Junosuando:

Kronoparker.............

Enskilda...................

Yirkesförråd	Värde i
i kubikmeter	kronor per
per hektar	kubikmeter
54	0.84
40	0.18
53	0.30
30	0.17

Siffrorna i tabellen grunda sig på material från Pajala samtliga kronoparker
med 94,640 och enskilda skogar med 6,245 hektar skogsmark samt i
Junosuando från 14,356 hektar kronoparker och 9,705 hektar skogsmark
från enskilda skogar, vilka av vederbörande jägmästare utvalts såsom representativa
för de enskildes fastigheter inom lappmarken i dessa trakter.
Virkeskapitalets sammansättning anses göra en jämförelse befogad. Fastigheternas
läge ävensom boniteten uppgives vara i genomsnitt gynnsammare
för de enskilda skogarnas del än för kronoparkernas.

Vederbörande jägmästare har ansett, att taxeringsvärdena för kronans
fastigheter i och för sig äro riktiga och att orsaken till att taxeringsvärdena
för de enskildas fastigheter blivit så låga, framförallt berodde på en
viss obenägenhet hos vederbörande lokala skattemyndigheter att alltför
mycket frångå tidigare låga taxeringsvärden. Samma orsak torde som
ovan nämnts hava påverkat skattenämnderna i större eller mindre grad,
icke blott för vissa större kommuner i inre Norrland utan även för andra
trakter av riket.

Efterföljande tabell V lämnar en jämförelse mellan taxeringsvärdet i
kronor per hektar skogsmark tillhörande kronan samt större och mindre
enskilda jordägare inom Älvsby kommun, av Norrbottens län, lydande under
den s. k. lappmarkslagen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210. 301

Tabell V. Jämförelse mellan taxeringsvärden inom Älvsby kommun i Norrbottens
län.

i 1 Grupp	..	Skogsmark	Skogsvärde \|
	i hektar	per hektar \|
i	Kronan...............................................................	78,673	44.80
ii	Större enskilda jordägare ....................................	5,135	37.20
III	Mindre enskilda jordägare ....................................	8,936	26.00

Vederbörande jägmästare anse, att för i tabellen upptagna skogar förhållandena
äro i stort sett likartade, ehuru avsättningsförhållandena för
kronans skogar finge anses något sämre än för övriga skogar. Den stora,
särskilt mellan kronans och de mindre enskilda jordägarna framträdande
skillnaden i skogsvärde per hektar, synes under sådana förhållanden tyda
på stor ojämnhet i taxeringsresultaten.

Efterföljande tabell VI ger ungefärliga taxeringsvärdena per hektar för
skogsmark och växande skog enligt 1922 års fastighetstaxering för samtliga
jordbruksfastigheter inom Fredrika kommun, belägen inom Västerbottens
läns lappmark. I tabellen har därvid för gruppen »övriga jordägare» endast
kunnat göras en ungefärlig beräkning av skogsmarkens värde.

Tabell VI. Jämförelse mellan taxeringsvärden inom Fredrika kommun i Västerbottens
län.

—		Skogsmark i hektar	Ungefärligt taxeringsvärde	i kronor per
Grupp	Ägare		hektar för
	skogsmark	skog	summa
i	Domänfonden (och kyrkofonden)	43,881	16	57 38	73
ii	Övriga jordägare .....................	36,166	7	45

Tabellen visar en betydande ojämnhet i taxeringen. Någon orsak till
skillnad i skögsmarksvärde mellan domänfondens och övriga skogar föreligger
enligt jägmästarens och överjägmästarens uttalanden ej. Skillnaden
i skogsvärdet per hektar motsvarar, enligt samma uttalanden, icke heller
förhållandena i verkligheten, utan torde de enskildas skogar hava blivit
betydligt för lågt taxerade.

I bland annat Stensele kommun inom Västerbottens läns lappmark, där
staten äger en betydande del av samtliga skogsfastigheter, sänktes, enligt
vederbörande jägmästares uppgift, det av beskattningsnämnden beräknade
taxeringsvärdet för de enskildas skogar sedermera av nämnden själv med
genomgående 10 procent, under det taxeringsvärdet för statens skogar bibehölls
oförändrat.

En beredningsnämnd i övre Norrland vidtog den anmärkningsvärda åtgärden
att avsevärt reducera flere deklaranters egna uppgifter rörande
storleken av produktiva skogsmarken. Inom förevarande taxeringsdistrikt
äger staten betydande skogstillgångar. Ändring av detta slag avsåg
emellertid enbart enskildas fastigheter. Ämbetsverken hava icke kunnat
bedöma, huruvida de av deklaranterna uppgivna arealerna varit felaktiga.
Enligt uppgift från vederbörande jägmästare skulle så knappast
varit fallet, då motivet till nämndens ändring, som nämnden dock ej an -

302

Kungi. Maj:ts proposition Nr 210.

givit å deklarationerna endast skulle liava varit att den fann att taxeringsvärdena
i annat fall blivit avsevärt förhöjda i jämförelse med tidigare
taxeringsvärden. Statens skogar anses i och för sig icke för högt taxerade
inom distriktet, men blir genom nämndens åtgärder förhållandena för
dessa och även vissa andra jordägare hithörande skogar helt förändrade.
Förfaringssättet innebär ju för övrigt ett fullständigt åsidosättande av de
anbefallda beskattningsgrunderna. Om nämndens beräkning av rotvärde
och relativ skogstillgång är riktig, innebär den företagna förändringen,
att för vissa enskildas fastigheter skogsmark och växande skog, motsvarande
ett taxeringsvärde av ytterligare cirka 550,000 kronor rätteligen bort
beskattas. Jordbruksfastigheternas totala taxeringsvärde uppgår för närvarande
till 8 miljoner kronor, varav på statens fastigheter faller cirka 5
miljoner kronor.

Från flera jägmästare liksom över jägmästare har framhållits, att inom
lappmarkerna nämnderna stundom icke tagit hänsyn till de fastställda avverkningsplanerna
för där belägna hemman, för vilka jägmästare kunnat
lämna tillfredsställande uppgifter rörande areal och virkesförråd m. m.

Inom särskilt ett län i Götaland synas väsentliga ojämnheter förorsakats
på grund av att nämnderna i flera fall på ett godtyckligt sätt fastställde
rotvärdena och den relativa skogstillgången.

Inom ett flertal andra sydsvenska län uppgives i föreliggande yttranden
att taxeringen för många fall utmärkts av rätt stor osäkerhet, varför man
ofta rättade sig efter de tidigare taxeringsvärdena. I synnerhet där de på
taxeringsresultatet inverkande faktorerna voro okända, torde man härvid
gått fram med en försiktighet, som lett till för låga taxeringsvärden.

I det av skatteberedningen upprättade sammandrag av för taxeringen
av jordbruksfastighet år 1922 i rikets landskommuner upptages skogsvärdet
i Jönköpings län till 57,102,920 kronor och samma värde i Kronobergs
län till 58,675,840 kronor. Vid den år 1923 verkställda s. k. riksskogstaxeringen
av bland annat dessa båda län, visade sig Jönköpings län äga en
sammanlagd kubikmassa inom bark av 36,930,000 kubikmeter, medan motsvarande
siffra för Kronobergs län blev 27,540,000. I taxeringen äro då
medtagna alla trädslag med till minsta dimension vid brösthöjd. Sammanställas
dessa kubikmassor med ovan angivna skogsvärden visar sig,
att vid fastighetstaxeringen medelvärdet per kubikmeter i de båda länen
blir 1.55, respektive 2.13 kronor.

För att närmare belysa dessa värden kunna efterföljande sammanställningar
av riksskogstaxeringens resultat vara av intresse.

Tabell VII. Kubikmassan inom bark procentuellt lördelad å trädslag lör Jönköpings
och Kronobergs län.

1	Tall	Gran	Tall och	Björk och
Län			gran	Övriga
	%	°/o	%	%
Jönköpings......................................	42.8	37.0	79.8	20.2
Kronobergs.......................................	39.6	38.2	77.8	22.2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

303

Tabell Vill. Kubikmassa inom bark av gran och tall procentuellt fördelad på
olika dimensionsklasser för Jönköpings och Kronobergs län.

L ä n	Trädslag	Diameter i cm. vid brösthöjd
0 1 CD eg	10—14.9	15 +	20 +
Jönköpings .....................	Tall	5.4	11.0	83.6	63.7
	Gran	10.3 !	18.8 1	71.2 1	46.9
; Kronobergs.....................	Tall	8.3	13.4	78.4	56.3
	Gran	11.5	18.3 i	70.3	46.8

Såsom framgår av tabellerna kan icke virkesförrådets fördelning på
olika trädslag inom de båda länen giva förklaringen till den betydande
skillnaden i taxeringsvärdet per kubikmeter. Virkesförrådets fördelning
i dimensionsklasser enligt tabellerna skulle snarare motivera ett något
högre rotvärde per kubikmeter i Jönköpings än i Kronobergs län, då inom
förstnämnda länet större del av kubikmassan utgöres av grövre virke. Avsättningsförhållandena
i de båda länen kunna även förmodas vara i genomsnitt
likvärdiga eller för den tidsperiod, som lagts till grund för beräkningen
av rotvärdet, möjligen något bättre inom Jönköpings län med hänsyn
till den där större förekomsten av virkesförbrukande industrier.

Det förtjänar även nämnas att en sammanställning av de godhetsgrader,
som vid riksskogstaxeringen åsattes skogsmarken i båda länen, visar att
den normala årliga produktionsförmågan per hektar vid bästa utnyttjande
av marken beräknas vara för Jönköpings län 3.73 och för Kronobergs län
3.2S kubikmeter. Då avsättningsförhållandena för Jönköpings län icke anses
vara sämre än inom Kronobergs län borde således skogsmarkens taxeringsvärde
per hektar vara högre i Jönköpings län, än i Kronobergs län.
De visserligen osäkra siffror rörande länsmedeltal för taxerade skogsmarksvärden
per hektar, som återgivas i tabell I, utvisa i motsats härtill
ett markvärde i det förstnämnda länet av i genomsnitt 48 kronor mot ett
motsvarande värde av 49 kronor i det sistnämnda.

Det är alltså tydligt att i jämförelse med Kronobergs län blev Jönköpings
län undertaxerat med högst betydande belopp.

Emot de här anförda exemplen rörande fall, då taxeringsresultatet måste
anses otillfredsställande, har i yttranden framförts exempel även på motsatt
förhållande. I några fall synas härvid uppgifterna vara ganska enstämmiga,
att taxeringen för ett helt län finge anses hava blivit tillfredsställande.
Det är emellertid endast undantagsvis, ett sådant omdöme kunnat
generaliseras för ett större område. I regel är det endast enstaka taxeringsdistrikt
för vilka det uttalats att taxeringsutfallet blivit tillfredsställande.
Uttalanden härom finnas emellertid från vitt skilda orter i riket,
representerande resultat från trakter med i skogligt avseende de mest olikartade
förhållanden.

Orsaken till mindre tillfredsställande resultat synes ofta ha varit ovana
vid de helt nya uppskattningsgr un derna och kanske därav beroende obenägenhet
att alltför mycket i taxeringen frångå tidigare gällande taxeringsvärden.
Det är, under sådana förhållanden påtagligt, att eu förbättring
skulle nås, om vid taxeringsarbetet skoglig sakkunskap i större utsträckning
än hittills varit fallet kunde ställas beskattningsmyndigheterna till
förfogande. Detta senare har även i flertalet ingivna yttranden framhåU

304 Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

lits såsom ett önskemål vid kommande taxering, ett önskemål, som måste
anses lullt befogat.

I detta sammanhang torde speciellt böra betonas betydelsen av de förberedande
åtgärder för taxeringen, som ålåg länsstyrelsen samt kronoombudens
granskmngsarbete. Vid det sammanträde mellan ordförandena i berednings-
och fastighetstaxeringsnämnderna å länets landsbygd m. fl.,
varom förut är nämnt, skulle länsstyrelsen lämna en sammanfattande redogöielse
för de genomsnittliga värden per kubikmeter, som funnes upptagna
i de genom domänstyrelsen och länsstyrelsen uppgjorda längderna över allmänna
och enskilda skogar inom länet samt framlägga förslag till hjälpta
hell, som ansågs böra komma till användning inom länet. Härjämte ålåge
det länsstyrelsen att lämna de mera speciella anvisningar om taxeringens
verkställande, som kunde finnas erforderliga för eu riktig tillämpning av
de föreskrivna taxeringsgrunderna såsom om virkesprisens beräkning med
hänsyn till olika utdrivningsförhållanden, olika flottnings- eller andra
transportkostnader m. m. dylikt.

Då länsstyrelserna inom de skilda länen, ävensom de av dem tillkallade
sakkunniga i vissa fall synes hava fattat sina uppgifter något olika, må
några exempel härå anföras.

En länsstyrelse hade sålunda icke ansett erforderligt att låta utarbeta
någon särskild hjälptabell, då de i instruktionen för värdesättning av
skogsmark och växande skog intagna tabellerna ansågos tillräckliga för
alla i länet förekommande fall. Ej heller ansågos några särskilda anvisningar
erforderliga utöver dem, som funnos angivna i ovan nämnda instruktion.

I angränsande län voro till jämförelse härmed utarbetade förslag till enhetliga
grunder för 1922 års fastighetstaxering i länet, som fastställdes vid
sammanträdet, enligt vilka jämförelsevis bindande anvisningar voro utfärdade
för värderingen av skogsmarken och växande skogen.

Protokollet från sammanträdet inför landskamreraren hos en annan
länsstyrelse synes giva vid handen att stora förutsättningar förefunnits
för att taxeringsutfallet skulle bliva ojämnt såväl vid en jämförelse emellan
vissa olika slag av skogsfastigheter inom länet, som över huvud taget
vid en jämförelse av taxeringsresultatet från detta län, jämförd med andra
län. I verkligheten blev så även förhållandet.

Sammanslagsvis få ämbetsverken anföra:

Att framlägga på exakta sifferuppgifter byggda slutsatser rörande utfallet
av 1922 års fastighetstaxering i vad den avser värdet av skogsmark
och växande skog har icke låtit sig göra, då tillfredsställande kontrollmöjligheter
icke stått till buds beträffande flera av de faktorer på vilka taxeringen
bygger.

I fråga om dessa olika faktorer förtjäna följande ur det sammanförda
materialet antecknade, till nackdel för ett gott taxeringsresultat verkande
omständigheter att uppmärksammas.

a) Arealen av till skogsbörd duglig mark blev icke alltid tillfredsställande
uppskattad på grund av bland annat otillfredsställande kännedom
om densamma, benägenhet att underskatta arealen och därvid redovisa den
såsom mindervärdig »övrig areal», samt rörande arealredovisningar icke
fullt tillfredsställande stämmelser.

b) Den normala årliga virkesavkastningen får anses hava blivit relativt
ojämnt bedömd i flera fall, särskilt för bondehemmanens skogar. T vissa
trakter såsom t. ex. övre Norrland underskattades sannolikt boniteten här -

305

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

vid ganska allmänt om jämförelse göres med statens skogar. För de sydligare
delarna av landet torde de felaktigheter, som uppkommit vid boniteringen,
mest varit förorsakad av för stor schablonmässighet vid bonitetens
beräknande och för ringa kännedom om densammas storlek, då tillfredsställande
jämförelsematerial saknades.

c) Värdet i penningar av\ den uppskattade normala årliga virkesavkastningen.
De största felaktigheterna vid rotvärdets bedömande torde härflutit
ur det förhållandet att hänsyn tagits till det faktiska, förhandenvarande
skogstillståndet i stället för som avsett var till ett normaltillstånd
samt att väl stor schablonmässighet tillämpats vid rotvärdets beräknande,
varvid speciellt tillräcklig hänsyn till inom orten föreliggande olika avsättningsförliållanden
ej tagits. För skogar med ogynnsamma avsättningsförhållanden
har dessutom utjämningen till hela kronor medfört betydligt
större relativt avsteg från det exakta värdet än för bättre belägna skogar.

Då därtill prisfallet sannolikt varit starkare för trakter med svagare avsättningsförhållanden,
torde kunna sägas att vid jämförelse mellan svagare
och bättre lägen rotvärdet framstår som mindre tillfredsställande beräknat.

d) Den s. k. relativa skogstillgången har med all sannolikhet i många
fall byggts mindre på faktiska förhållanden än vad möjligt varit. Storleken
av densamma anges i åtskilliga fall ha fått påverkas av nämndens
subjektiva syn på vad taxeringsvärdet för en fastighet borde bliva.

_ Sedan ämbetsverken erinrat om de omständigheter, som lett till mindre
tillfredsställande taxeringsresultat, vilja ämbetsverken framhålla, att de
bristfälligheter, som kunnat konstateras i taxeringsresultaten till sin art
likväl äro sådana, att de hänföra sig ej till taxeringsprinciperna utan till
taxeringsapparatens handhavande, och med hänsyn till sin omfattning
icke ge fog för att beteckna totalutfallet som otillfredsställande, särskilt
om skålig hänsyn tages till att taxeringsföreskrifterna tillämpades för
första gången.

Vid detta ärendes avgörande hava, förutom undertecknade, närvarit
överdirektören af "Wahlberg, byråcheferna Burström och Höi jer samt t. f.
byråchefen Seth, den sistnämnda föredragande.

Stockholm den 22 december 1926.

Underdånigst:

K. J. BESKOW.

RICKARD SANDLER.

Erik Lindeberg.

kilning till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. ISO hö fl. (Nr 210.)

306

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen ...................................................................................................... 1

Förslag till taxeringsförordning ................................................................ 2

1 kap. Inledande stadganden ............................................................................ 2

2 kap. Om beskatlningsnämnder........................................................................ 3

Olika slag av nämnder och deras verksamhetsområden sid. 3. — Nämnder
för allmän fastighetstaxering sid. 4. — Nämnder för årlig taxering sid. 6. —

För beskattningsnämnderna gemensamma bestämmelser sid. 8.

3 kap. Om uppgifter till ledning vid taxering ................................................ 10

I. Deklarationer och andra uppgifter vid allmän fastighetstaxering.... 10

II. Deklarationer och andra uppgifter vid särskild fastighetstaxering. .. 13

III. Deklarationer och andra uppgifter vid taxering för inkomst eller

förmögenhet........................................................................................ 14

Uppgifter till ledning för egen taxering sid. 14. — Uppgifter till ledning
för annans taxering sid. 20. — Tid och plats för avlämnandet av deklarationer
och andra uppgifter sid. 22. — Föreskrifter rörande anmaning sid. 24.

— Om påföljd vid underlåtenhet att avlämna deklaration eller annan uppgift
sid. 24. — Särskild uppgift angående renskötsel sid. 25. — Särskild
uppgift angående lotterivinst sid. 26.

IV. Deklarationer och andra uppgifter vid virkestaxering .................... 26

V. Gemensamma bestämmelser rörande deklarationer och andra uppgifter
................................................................................................... 29

4 kap. Om beskatlningsnämndernas verksamhet ............................................ 32

I. Allmän fastighetstaxering .......................................................... 32

Förberedande åtgärder för beredningsnämndernas och fastighetstaxeringsnämndernas
verksamhet sid. 32. — Beredningsnämndernas verksamhet sid. 35.

— Fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet sid. 37. — Förberedande åtgärder
för fastighetsprövningsnämndemas verksamhet sid. 40. — Fastighetsprövningsnämndernas
verksamhet sid. 40.

II. Årlig taxering....................................................................................... 42

Förberedande åtgärder för taxeringsnämndernas verksamhet sid. 42. —
Taxeringsnämndernas verksamhet sid. 42. — Förberedande åtgärder för
prövningsnämndernas verksamhet sid. 49. — Prövningsnämndernas verksamhet
sid. 51.

III. Gemensamma bestämmelser rörande beskattningsnämndernas verk samhet

................ 56

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 210. 307

Sid.

5 kap. Om fullföljd av talan ............................................................................ 58

Besvär över fastighetstaxeringsnämnds och taxeringsnämnds beslut sid. 58.
Besvär över fastighetsprövningsnämnds och prövningsnämnds beslut
sid. 59. — Besvär i vissa fall att anföras i särskild ordning sid. 61. — Om

särskild sammansättning av kammarrätten vid handläggning av mål angående

taxering av fastighet sid. 64. — Besvär över utslag av kammarrätten sid. 64.

— Om särskilda taxeringsåtgärder i samband med prövning av besvär
sid. 65. — Allmänna föreskrifter rörande fullföljd av talan sid. 66.

6 kap. Särskilda föreskrifter ............................................................................ 67

7 kap. Ansvarsbestämmelser ........................................................................... 67

S kap. Om kostnader för taxeringsarbetet .................................................... 70

Promulgationsbestämmelser .................................................... 74

Stadsrådsprotokollet ........................................................................................... 75

Principerna för taxeringsförfarandet ........................................................ 76

Enhetligt taxeringsförfarande för samtliga skatteformer ................................ 76

Grunderna för beskattningsmyndigheternas sammansättning ............................ 86

Sakkunniga medhjälpare vid taxeringsarbetet.................................................... 102

Deklarationer och uppgifter till ledning vid taxeringen ................................ 105

Beskaltningsnåmndernas verksamhet ................................................................ 109

Åtgärder för vinnande av enhetlighet i olika nämnders bedömande av samhöriga
taxeringsfall ........................................................................................ 123

Utländsk försäkringsanstalt .............................................. 136

Besnärsförfarandet................................................................................................ 137

Särskild instansordning i fastighetstaxeringsmål................................................ 137

Ansvarsbestämmelser............................................................................................ 192

Kostnader för taxeringsår farandet .................................................................... 193

Taxeringsförordningens uppställning.................................................................... 193

Specialmotivering till förslaget till taxeringsförordning .................... 196

Bilaga.................................................................................................................... 288

Domänstyrelsens och statistiska centralbyråns utlåtande den 22 december 1026 288