Kung}. Maj:ts proposition nr 210 (Proposition 1925:210)

Kung}. Maj:ts proposition nr 210.

STr 210.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring; given Stockholms slott den
6 mars 1925.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring.

GUSTAF.

P. Albin Hansson.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 170 käft. (Nr 210.) . 591 25 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Förslag

till

Lag

om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot
värnpliktstj änstgöring.

Härigenom förordnas som följer:

§1-

Värnpliktig, som på grund av religiös övertygelse eller av annan jämförlig
orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i den
ordning, värnpliktslagen föreskriver, må,

a) därest hans samvetsbetänkligheter avse tjänstgöring med vapen, fullgöra
sin tjänstgöring vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk eller bära
vapen eller ammunition, samt

b) därest samvetsbetänkligheterna avse varje tjänstgöring vid krigsmakten,
i stället för sådan tjänstgöring utföra civilt arbete för statens räkning.

§ 2.

Tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring på sätt i § 1 sägs meddelas
av vederbörande inskrivningsrevision.

§3.

Värnpliktig, vilken erhållit tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring på
sätt i § 1 a) angives eller att, enligt vad i § 1 b) sägs, i stället för tjänstgöring
vid krigsmakten utföra civilt arbete för statens räkning, är skyldig att under
fredstid tjänstgöra ett antal dagar, som i förra fallet med nittio och i senare
fallet med etthundratjugo dagar överstiger det sammanlagda antalet dagar,
varunder tjänstgöring i fredstid enligt § 27 mom. 1 eller 2 värnpliktslagen
skolat åligga honom. Tjänstgöringen skall fullgöras i en följd eller i två
omgångar.

§4.

1. Befinnes tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöringen på sätt i § 1
omförmäles hava grundats på uppenbart vilseledande uppgifter, eller gör
den värnpliktige under tjänstgöringen sig skyldig till upprepade allvarligare
förseelser i tjänsten, må tillståndet av inskrivningsrevisionen återkallas.

2. Förklarar värnpliktig, som erhållit tillstånd att fullgöra tjänstgöring på
sätt i § 1 sägs, sig icke vidare hysa samvetsbetänkligheter mot tjänstgöringens
fullgörande i den ordning, värnpliktslagen föreskriver, skall frågan
rörande hans värnpliktsförhållanden ånyo underställas inskrivningsrevisionen»
prövning.

Kungl, Maj:ts proposition nr 210. 3

§ B.

Huruvida och i vad mån värnpliktig må, efter det ändring i hans värnpliktsförhållanden
blivit jämlikt denna lag av inskrivningsrevisionen vidtagen,
med hänsyn till redan fullgjord tjänstgöring erhålla avkortning i för honom
bestämd tjänstgöringstid, därom förordnar Konungen.

§6.

Värnpliktig, vilken erhållit tillstånd att fullgöra tjänstgöring på sätt i § t b)
sägs, (eivilarbetare) är i fråga om fel och försummelser med avseende å
nämnda tjänstgöring underkastad därom i särskild lag givna bestämmelser.

Vad i värnpliktslagen stadgas angående till beväringen hörande värnpliktigs
underhåll och förmåner samt angående understöd i anledning av
skada, ådragen under militärtjänstgöring, skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om värnpliktig, vilken erhållit tillstånd att fullgöra tjänstgöring
på sätt i § 1 b) sägs.

§ 8.

Har värnpliktig under i § 3 föreskriven tjänstgöring blivit fälld till straff
för olovlig bortovaro av minst ett dygns varaktighet, eller har hans tjänstgöring
avbrutits för verkställighet av straffarbete eller omedelbart ådömt
fängelsestraff, skall den tid, under vilken han olovligen varit frånvarande
eller hans tjänstgöring sålunda varit avbruten, ej tillgodoräknas honom såsom
tjänstgöringstid, där ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnar. I
vad mån den värnpliktige må tillgodoräkna sig fullgjord del av tjänstgöringen,
samt i vilken ordning han skall fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet,
bestämmer Konungen.

Yärnpliktig jämlikt denna lag åliggande tjänstgöring må icke avbrytas för
undergående av förvandlingsstraff för böter.

§9-

För denna lags tillämpning erforderliga närmare föreskrifter meddelas av
Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1926, vid vilken tidpunkt
lagen den 21 maj 1920 (nr 303) om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, ävensom lagen den 16 mars 1923 (nr 35)
om minskning av tjänstgöringstiden för värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, upphöra att gälla. De närmare
föreskrifter, som erfordras med avseende å lagens ikraftträdande, meddelas
av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 6 mars 1925.

; Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller,
Levinson.

Departementschefen, statsrådet Hansson anför:

Den nu gällande lagen om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, antogs vid 1920 års riksdag efter förslag av Kungl.
Maj:t i proposition nr 165. Till grund för berörda proposition låg ett av år
1917 tillkallade särskilda sakkunniga den 16 december 1918 avgivet betänkande
i ämnet.

Det i propositionen framlagda lagförslaget blev i huvudsak antaget av
riksdagen. Endast beträffande bestämmelsen om lagens giltighetstid hade
riksdagen en från Kungl. Maj:t avvikande mening. I sitt i ärendet avgivna
utlåtande, nr 24, framhöll andra lagutskottet, hurusom vissa betänkligheter
gjort sig gällande mot propositionens förslag att omedelbart tillskapa eu
definitiv lagstiftning i ämnet. Enligt utskottets mening vore det försiktigast
att tillsvidare giva lagen en giltighetstid av allenast fem år, efter vilken tidrymd
kunde antagas, att man vunnit tillräcklig erfarenhet att därpå grunda
definitiv lagstiftning. Ltskottet föreslog därför, att lagen skulle erhålla giltighetstid
till och med den 31 december 1925. Utskottets förslag bifölls av
riksdagen.

Enligt den sedermera utfärdade lagen av den 21 maj 1920 (Svensk författningssamling
nr 303) må värnpliktig, som hyser allvarliga, på religiös
övertygelse grundade samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöringens
fullgörande i den ordning, gällande värnpliktslag förutsätter, i den händelse
hans samvetsbetänkligheter avse tjänstgöring med vapen, fullgöra sin värnplikt
vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk eller bära vapen eller
ammunition, samt, därest hans samvetsbetänkligheter avse varje tjänstgöring
vid krigsmakten, i stället för honom åliggande värnpliktstjänstgöring utföra
civilt arbete för statens räkning. Jämlikt § 3 i samma lag är tjänstgöringstiden
under fredstid för ifrågavarande båda grupper av värnpliktiga bestämd i förhållande
till det sammanlagda antal dagar, varunder tjänstgöring för utbildning
samt reservtrupp- och landstormsövningar enligt värnpliktslagen åligger till
respektive huvudkategori värnpliktiga (värnpliktiga i allmänhet; värnpliktiga
studenter och med dem likställda) hörande vapenföra, som tilldelats de vapenslag,
för vilka längsta tjänstgöringstid föreskrivits. Nämnda dagantal har
för nu ifrågavarande värnpliktiga (vapenvägrare och civilarbetare) förlängts
med resp. 25 och 50 %.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 5

1920 års lag har sedermera undergått ändring vid 1922 års riksdag. Efter
förslag av Kungl. Maj:t i proposition nr 173 liar i § 3 i lagen vidtagits sådan
ändring, att tjänstgöringen, som förut skolat av samtliga samvetsömma
värnpliktiga fullgöras i en följd, numera kan av s. k. civilarbetare fullgöras
i en följd eller i två omgångar (Svensk författningssamling 1922 : 145). Vidare
har vid 1923 års riksdag antagits en lag, varigenom möjlighet beretts
Kungl. Maj:t att i förekommande fall genom hemförlovning före tjänstgöringstidens
slut minska tjänstgöringstiden för studenter och med dem likställda
med högst 90 dagar samt för andra värnpliktiga med högst 00 dagar
(Svensk författningssamling 1923 : 35).

Jämväl vid 1924 års riksdag har fråga om ändring av 1920 års lag varit
föremål för riksdagens prövning. De i ämnet motionsvis framlagda ändringsförslagen
vunno emellertid icke riksdagens godkännande.

1920 års lag upphör således att gälla med utgången av 1925, och fråga
föreligger, huruvida en lagstiftning av ifrågavarande innebörd skall föreläggas
1925 års riksdag, och för sådant fall, huruvida ändring i gällande bestämmelser
bör i ett eller annat hänseende vidtagas.

För bedömandet av dessa spörsmål har det ansetts vara av vikt att erhålla
kännedom om de erfarenheter, till vilka tillämpningen av de nu gällande
lagarna i ämnet jämte i administrativ ordning och i kommandoväg utfärdade
bestämmelser givit anledning. Min företrädare i ämbetet har fördenskull genom
skrivelse den 26 september 1923 anmodat arméfördelningscheferna,
kommendanten i Boden och militärbefälhavaren på Gotland att infordra
dels från underlydande truppförbandschefer yttranden beträffande erfarenheterna
rörande värnpliktstjänstgöringen i särskild ordning (§ 1 a i 1920
års lag) och dels från inskrivningsbefälhavarna yttranden beträffande tillämpningen
i alla övriga hänseenden av de ovan omförmälda bestämmelserna ävensom
avgiva eget yttrande i ärendet.

För att erfara den uppfattning, vederbörande styrelser och arbetsledare
bildat sig angående tillämpningen av hittills gällande bestämmelser i vad
de rörde anordnandet och utförandet av det civila arbetet samt angående
de värnpliktigas förhållande under detsamma, har min företrädare i ämbetet
därjämte i skrivelse den 24 november 1923 till domänstyrelsen och vattenfallsstyrelsen
anhållit, att ämbetsverken ville till lantförsvarets kommandoexpedition
inkomma med det yttrande och de uppgifter, vartill erfarenheterna
gåve anledning.

De yttranden, som med anledning härav inkommit, torde böra ställas till
vederbörande riksdagsutskotts förfogande.

De erfarenheter, vederbörande myndigheter gjort under den provisoriska
lagstiftningens giltighetstid angående densammas verkningar, äro av tämligen
skiftande beskaffenhet. Medan ett flertal myndigheter på det bestämdaste
avstyrker, att giltighetstiden för ifrågavarande lagstiftning efter provisorietidens
utgång förlänges, finnes å andra sidan ett icke ringa antal myndigheter,
som hävdar den uppfattningen, att gällande bestämmelser visat sig

Tillkallandet
om särskild
sakkunnig.

Kimgl. Maj:ts proposition nr 210.

val motsvara förväntningarna och att de böra läggas till grund för definitiv
lagstiftning i ämnet. Eu tämligen enhällig uppfattning bland de militära
myndigheterna synes dock vara, att en återgång till den år 1920 stadgade
tjänstgöringstiden bör ske. Allmänt har vidare framhållits behovet av straffbestämmelser
med avseende å sådana värnpliktiga, som erhållit tillstånd att
i stället för tjänstgöring vid krigsmakten fullgöra civilt arbete för statens
räkning.

Det synes mig självklart, att eu definitiv lagstiftning i ämnet nu bör
komma till stånd. Under den provisoriska lagens giltighet har ingenting
förekommit, som kunde motivera ett frångående av den särskilda lagstiftningen
angående samvetsömma värnpliktiga. De olägenheter, som framträtt
vid tillämpningen av gällande lagstiftning i amnet, hänföra sig huvudsakligen
till frånvaron av straffbestämmelser för vissa förbrytelser av s. k.
civilarbetare. Chefen för justitiedepartementet kommer emellertid att framlägga
förslag till lagstiftning i sistberörda ämne.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 juni 1924 har jag den 5 november
samma år anmodat byråchefen F. G. S. Centerwall att såsom sakkunnig
biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande
lagstiftning om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring;
och har den sakkunnige den 31 januari 1925 överlämnat
förslag till lag om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.

Lagförslaget är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag:

om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.

Utan hinder av vad i gällande värnpliktslag stadgas, förordnas härigenom
som följer:

§ I Värnpliktig,

som på grund av religiös övertygelse eller av annan jämförlig
orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
i den ordning, värnpliktslagen föreskriver, må,

a) därest hans samvetsbetänkligheter avse tjänstgöring med vapen, fullgöra
sin tjänstgöring vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk eller
bära vapen eller ammunition, samt

b) därest samvetsbetänkligheterna avse varje tjänstgöring vid krigsmakten,
i stället för sådan tjänstgöring utföra civilt arbete för statens räkning.

§ 2.

Tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring på sätt i § 1 sägs meddelas
av vederbörande inskrivningsrevision.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 7

§ 3.

Värnpliktig, vilken erhållit tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring pa
sätt i § 1 a) angives eller att, enligt vad i § 1 b) sägs, i stallet för tjänstgöring
vid krigsmakten utföra civilt arbete för statens räkning, är skyldig
att under fredstid tjänstgöra ett antal dagar, som i förra fallet med sextio
ocli i senare fallet med etthundratjugo dagar överstiger det sammanlagda
antalet dagar, varunder tjänstgöring i fredstid enligt § 27 1. eller 2. värnpliktslagen
skolat åligga honom. Tjänstgöringen skall fullgöras i en följd
eller i två omgångar.

§ .

1. Befinnes tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöringen på sätt i § 1

omförmäles hava grundats på uppenbart vilseledande uppgifter eller gor
den värnpliktige under tjänstgöringen sig skyldig till upprepade förseelser i
tjänsten, må tillståndet av inskrivningsrevisionen återkallas......

2. Förklarar värnpliktig, som erliållit tillstånd att fullgöra tjänstgöring
på sätt i § 1 sägs, sig icke vidare hysa samvetsbetänkligheter mot tjänstgöringens
fullgörande i den ordning, värnpliktslagen föreskriver, skall frågan
rörande hans värnpliktsförhållanden ånyo underställas inskrivningsrevisionens
prövning.

§ 5-

Huruvida och i vad mån värnpliktig må, efter det ändring i hans värnpliktsförhållanden
blivit jämlikt denna lag av inskrivningsrevisionen vidtagen,
tillgodoräkna sig redan fullgjord tjänstgöring, därom förordnar Konungen.

§6-

Värnpliktig, vilken erhållit tillstånd att fullgöra tjänstgöring pa satt i §
1 b) sägs, är i fråga om fel och försummelser med avseende å nämnda tjänstgöring
underkastad därom i särskild lag givna bestämmelser.

§ 7-

Vad i värnpliktslagen stadgas angående till bevärmgen hörande menig
värnpliktigs underhåll och förmåner samt angående understöd i anledning
av skada, ådragen under militärtjänstgöring, skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om värnpliktig, vilken erhållit tillstånd att i stället för tjänstgöring
vid krigsmakten utföra arbete på sätt i § 1 b) sägs.

§ 8.

Har värnpliktig under i § 3 föreskriven tjänstgöring blivit falld till straff
för rymning eller för olovligt undanhållande av minst ett dygns varaktighet,
■eller har hans tjänstgöring avbrutits för verkställighet av straffarbete eller
omedelbart ådömt fängelsestraff, skall den tid, under vilken han var rymd
eller olovligen undanhöll sig eller hans tjänstgöring sålunda var avbruten,
ej tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid, där ej Konungen för särskilda
fall annorledes förordnar. I vad mån den värnpliktige må tillgodoräkna
sig fullgjord del av tjänstgöringen, samt i vilken ordning han skall
fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet, bestämmer Konungen.

Värnpliktig jämlikt denna lag åliggande tjänstgöring må icke avbrytas
för undergående av förvandlingsstraff för böter.

§9.

För denna lags tillämpning erforderliga närmare föreskrifter meddelas av
Konungen.

Utlåtanden
över den sak
kunniges
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

emm laS t!''.ader '' k.^ft den 1 januari 1926, vilken dag lagen den 21 maj
1920 om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,
ävensom lagen den 16 mars 1923 om minskning av tjänstgörings2“
for värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgonng
upphora att galla. Lagen skall aga tillämpning jämväl beträffande
värnpliktiga, som msknvits före den 1 januari 1926

Utlåtanden över förslaget hava infordrats från cheferna för generalstaben
och marmstaben samt från arméförvaltningen, marinförvaltningen, vattenfallsstyrelsen
och domänstyrelsen, varjämte riksdagens militieombudsman be*
retts tillfälle att avgiva yttrande i ärendet.

Chefen för generalstaben har anfört:

Allmänna värnplikten vilken utgör en av försvarets huvudgrunder, innebar,
att varje krigstjanstduglig man är skyldig att vid krig deltaga i landets
försvar och att i fred förbereda sig härför. Den riktning, vilken gör gällande
att vissa individer på grund av sin personliga känsla eller uppfattnmg
bora tillerkännas rättighet att i en eller annan form undandraga sig denna
allmänt medborgerliga skyldighet, måste också anses stå i strid mot landets
mti essen. I de lagbestämmelser, vilka utfärdats för att i viss mån tillgodose,
an,s.Prak av jietta »lag kar man därför ansett angeläget att åtminstone
söka förebygga de missbruk, vartill bestämmelserna i och för sig lätt kunna
giva tillfälle.

Under senare tid har denna rörelse hastigt tilltagit. Anledningen härtill
torde icke uteslutande eller ens huvudsakligen vara att söka i utvecklingen
inom religiöst eller etiskt område utan fastmera i en ökad benägenhet hos
manga att noga bevaka sina rättigheter mot det allmänna men samtidigt
söka minska sina skyldigheter mot staten. Att denna i grunden samhällsupplösande
tendens ^riktat sig på värnpliktstjänstgöringen, synes vara en
naturlig följd av de allt allmannare strävandena att förringa riksförsvarets
betydelse för att icke tala om den rent försvarsfientliga propagandans
sylten och verkningar. 1 °

i härmed än må vara; det är och förblir ett statsintresse att ordna

lagstittmngen angående samvetsömma på sådant sätt, att alla missbruk på
ett fullt verksamt satt måtte kunna förhindras. T detta syfte hava inom
främmande länder anlitats tvenne utvägar, nämligen att inskränka värnpliktsvagrarnas
medborgerliga rättigheter och att utbyta värnpliktstjänstgöringen
mot arbetsplikt under en väsentligt längre tid än den i värnpliktslagen
stadgade. Ehuru goda skäl torde kunna anföras för det förra tillvägagångssättet,
hora bestämmelser av detta slag — (under viss tid) förverkad politisk
och kommunal rösträtt eller (under viss tid) förverkad behörighet att erhålla
anställning i statens tjänst — icke hemma i en lag av här avsedd natur och
törne clarfor i detta sammanhang icke i vidare mån, än som skett, böra upptagas
till behandling. 11

För närvarande gälla i berörda avseende lagen den 21 mai 1920 med
andungar genom lagen den 13 april 1922, ävensom lagen den 16 mars 1923
om minskning i tjänstgöringstiden. Förstnämnda lag äger giltighet intill
utgången av innevarande år. Den föreslagna lagen är avsedd att träda i
kraft från och med år 1926.

.....§ 1.

Hittills har lagen gällt »värnpliktig, som hyser allvarliga, på religiös över}

ordning, gällande värnpliktslag förutsätter». Enligt förslaget utökas denna

Kungl. MajUs proposition nr 210.

kategori värnpliktiga till att omfatta (ten, »som på grund av religiös övertygelse
eller av annan jämförlig orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring i den ordning värnpliktslagen föreskriver».

I övrigt ifrågasättes i huvudsak icke någon ändring.

Bestämmelsen, att lagförslaget gäller även den, som hyser samvetsbetänkligheter
av annan art än religiös övertygelse, innebär eu väsentlig utvidgning
av lagens giltighetsområde.

Antalet »civilarbetare» har under åren 1921, 1922, 1923 och 1924 uppgått
till resp. 151, 152, 210 och 245. Detta antal är i och för sig anmärkningsvärt
stort och synes att döma av andra lagutskottets utlåtande nr 24 vid
1920 års riksdag även avsevärt större än det antal, som beräknades vid
lagens tillkomst. Av nämnda siffror framgår ock, att antalet är i snabbt
stigande. Redan med hänsyn härtill synes den föreslagna utvidgningen betänklig.

Den nu föreslagna lydelsen torde vidare i tillämpningen komma att medföra
väsentliga svårigheter och olägenheter. Den lämnar nämligen utrymme
för skilda tolkningar och begränsar i hög grad möjligheten att bedöma tillförlitligheten
av anförda skäl mot värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning.
Redan den nu gällande lagen har, oaktat sin jämförelsevis tydliga begränsning
av grunderna för befrielse, icke förhindrat simulation. Vid flera tillfällen
hava värnpliktiga, vilka först angivit sig hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöringens fullgörande, sedermera återtagit sin förklaring
i detta avseende. Det har även förekommit, att värnpliktig, vilken erhållit
tillstånd att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring enligt lagen den 21 maj 1920,
senare sökt vinna volontäranställning. Vidare hava de »samvetsömma värnpliktiga»
i vissa fall ådagalagt en helt annan sinnesbeskaffenhet, än man vid
lagens antagande närmast tänkt sig. Till belysande av detta förhållande kan
anföras, att i ett flertal fall förekommit vägran att utföra arbete eller att
åtlyda arbetsbefälets föreskrifter, varjämte rymning även ägt rum. Förutnämnda
utskott gjorde gällande, att svårigheten att mäta och pröva allvaret
av de påstådda samvetsbetänkligheterna vore stora nog, då det gällde samvetsbetänkligheter
av religiös art, men att de givetvis vore ofantligt mycket
större beträffande betänkligheter av annan art. Genom utvidgning av lagens
tillämpningsområde skulle fältet lämnas öppet för så mycken simulation och
godtycke, att utskottet icke kunde tillråda en sådan utvidgning. Beträffande
förstnämda kategori värnpliktiga, — d. v. s. värnpliktiga, vilkas samvetsbetänkligheter
grunda sig på religiös övertygelse — har utskottets uppfattning
sålunda redan vunnit bekräftelse. Det finnes icke heller någon anledning
antaga, att icke utskottets omdöme även skulle komma att visa sig riktigt i
fråga om övriga kategorier samvetsömma. Erfarenheterna från Norge, där
utom religiösa skäl även godtagas »andre alvorlige samvittighetsgruuner»,
giva vid handen, att detta kan medföra, att rent politiska skäl godtagas som
grund för att värnplikten icke fullgöres i vanlig ordning.

Slutligen torde böra framhållas, att den föreslagna förändringen även kan
komma att medföra vissa ekonomiska konsekvenser.

På grund av vad ovan anförts, får jag bestämt avstyrka i § 1 av förevarande
förslag ifrågasatt ändring.

Mot den föreslagna avfattningen har jag intet att erinra.

§3......

Enligt nuvarande lydelse är tjänstgöringstiden bestämd till ett antal dagar,
som i § 1 a) angivet fall med en fjärdedel och i § 1 b) angivet fall med

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

hälften överstiger det sammanlagda antalet dagar, varunder tjänstgöring i
fredstid enligt § 27 mom. 1 A eller B samt mom. 3 ävensom § 36 mom. 1
värnpliktslagen åligger rytteriet, fält- och positionsartilleriet samt fältingenjör-
och fälttelegraftrupperna tilldelade värnpliktiga. I samband med avkortningen
av utbildningstiden för vissa årsklasser värnpliktiga hava dock jämkningar
företagits i dessa bestämmelser.

Enligt förslaget skall tjänstgöringen överstiga det sammanlagda antalet
dagar, varunder tjänstgöring enligt värnpliktslagen § 27, 1 eller 2, skolat åligga
honom, i förra fallet med 60 och i senare fallet med 120 dagar.

En allmän uppfattning om innebörden av lagförslaget i detta hänseende
kan vinnas av nedanstående jämförelse mellan tjänstgöringstiderna för ifrågavarande
värnpliktiga i förhållande till den under provisorietiden för infanteriets
värnpliktiga gällande utbildningstiden.

		Tjäna		s t i d e n
	Infanteriet	Samvetsömma värnpliktiga

	tilldelade	Befriade från tjänstgöring
	värnpliktiga	med	vapen
		Antal dagar	Ökning i %	Antal dagar	Ökning i %
1921 .......................	165	318	93	382	131
1923 ...........................	165	258	56	322	95
Förslaget.....................	165	225	36	285	73

För närvarande beräknas tjänstgöringstiden för samtliga samvetsömma
värnpliktiga i förhållande till tjänstgöringstiden vid det truppslag, som har
den längsta tjänstgöringstiden. Därigenom bliver också denna av enahanda
längd för samtliga tillhörande samma värnpliktskategori. Enligt den föreslagna
lydelsen bliva däremot tjänstgöringstiderna olika för värnpliktiga tillhörande
olika truppslag. Det är tydligt, att ett sådant förfaringssätt kan
komma att medföra olägenheter i vissa fall, då det gäller att ordna de samvetsömmas
tjänstgöring. Men det synes även olämpligt ur rättvisesynpunkt,
då de värnpliktigas tilldelning till olika truppslag ofta sker oberoende av
den värnpliktiges egna åtgöranden.

Av ovan angivna skäl får jag avstyrka den föreslagna förändringen i sättet
för beräkningen av tjänstgöringstidens längd.

Yad slutligen beträffar tjänstgöringstidens längd i och för sig, torde en
.långvarig sådan vara enda sättet att effektivt förebygga missbruk och komma
till rätta med missförhållanden. Erfarenheter från Danmark bekräfta riktigheten
av denna uppfattning.

. Som framgår av vad ovan anförts angående den gällande lagens verkningar,
är det tydligt, att nu tillämpade bestämmelser i detta hänseende
visat sig vara otillfredsställande. I mitt yttrande den 20 november 1922,
angående förslag till lag om minskad tjänstgöringstid för ifrågavarande värnpliktiga,
framhöll jag även, att det jämförelsevis mycket stora antal samvetsömma,
som under senaste året fått tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring
fullgöra civilt arbete, syntes betinga den allra största försiktighet
med beredandet av ytterligare lättnader, och avstyrkte den då föreslagna
minskningen av tjänstgöringstiden. Erfarenheterna från åren 1923 och 1924
icke blott bestyrka riktigheten av detta mitt uttalande, utan ådagalägga behovet
av en skärpning. Vid sådant förhållande torde icke närmare behöva
framhållas, att de i lagförslaget angivna tjänstgöringstiderna icke äro godtagbara.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Tjänstgöringstidens längd bör därför bestämmas

1) för i § 1 a) angiven värnpliktig

a) till 12 månader motsvarande första tjänstgöringen och

b) till 2 månader motsvarande repetitionsövning; samt

2) för i § 1 b) angiven värnpliktig

a) till 18 månader motsvarande första tjänstgöringen och

b) till 3 månader motsvarande repetitionsövning.

§§ 4 och 5.

Mot de föreslagna ändringarna har jag intet att erinra.

§ G Införandet

av särskilda straffbestämmelser är ett nödvändigt komplement
till lagen, vars riktiga tillämpande genom bristen på sådana bestämmelser
varit förenad med betydande svårigheter.

§§ 7 och 8.

Mot innehållet i dessa paragrafer är icke något att erinra.

Yad slutligen beträffar den föreslagna lagens giltighetstid, synes mig
starka skäl förefinnas för att denna begränsas till ett visst antal år. De
skäl, som år 1920 talade för ett provisorium, föreligga fortfarande, emedan
1920 års lag icke motsvarat, vad som vid lagens tillkomst avsågs. Lämpligen
torde giltighetstiden böra begränsas till tre år.

Chefen för marinstaben har beträffande nedanstående paragrafer i lagförslaget
yttrat:

§ I I

denna paragraf har i jämförelse med den nu gällande lagtexten tillkommit
den bestämmelsen, att jämväl värnpliktig, som av annan med religiös
övertygelse jämförlig orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,
må fullgöra denna tjänstgöring enligt denna lag. Enligt
mitt förmenande ingiver detta tillägg de allvarligaste betänkligheter.

Skulle paragrafen i dess här föreslagna lydelse bliva av statsmakterna
antagen, torde med säkerhet kunna befaras, att värnpliktiga med allt annat
än djup religiös övertygelse skulle söka begagna sig av paragrafens i sväfvande
form hållna ordalydelse i avsikt att undandraga sig värnpliktstjänstgöringen.
Lagen skulle därigenom komma att rent av giva anledning till bedrägliga
föregivanden, ett förhållande, som icke kan anses lämpligt eller förenligt
med lagens syfte. Dessutom skulle helt visst kontrollerandet och bedömandet
av de skäl, som kunde föranleda en värnpliktig att söka få fullgöra
värnpliktstjänsten enligt denna lag, ofta nog bli synnerligen svårt och lätt
kunna medföra, att olika beslut komme att fattas i likartade fall, därigenom
alstrande misstämning och måhända även orättvisor.

På grund av ovanstående får jag föreslå, att det ovan påpekade tillägget
i § 1 första stycket måtte utgå.

§ 3-

I § 3 fastställes det antal dagar, som värnpliktig, varom denna lag handlar,
ar skyldig att under fredstid tjänstgöra. Därvid har tjänstgöringstiden ökats
med sextio respektive etthundratjugo dagar utöver det sammanlagda antalet
dagar, varunder tjänstgöring i fredstid enligt § 27: 1 eller 2 värnpliktslagen
skolat åligga honom. Enligt denna bestämmelse blir antalet dagar, som en
värnpliktig, varom här är fråga, skall tjänstgöra, beroende icke allenast på

Kung}. Maj:ts proposition nr 210.

till vilken kategori (§ 1 a eller § 1 b) lian tillliör, utan även på till vilket truppslag
han inskrivits eller om han tilldelats marinen. Även om man utgår
ifrån, att en s. k. samvetsöm värnpliktig i regel blir vid inskrivningen till—
delad infanteriet, varigenom dessa värnpliktiga i allmänhet komma att få
tjänstgöra ett lika antal dagar, så blir det dock en icke obetydlig procentuell
skillnad för en värnpliktig, som efter inskrivningen erhåller tillstånd att
fullgöra sm värnpliktstjänstgöring enligt denna lag och som blivit tilldelad
t. ex. kavalleriet. Enligt nu gällande lag bliva alla värnpliktiga, på vilka
lagen skall tillämpas, likställda med avseende på utgångspunkten för beräknandet
av antalet dagar. Detta förhållande anser jag vara att föredraga
framför det, som det föreliggande lagförslaget i berört avseende utgår ifrån.

Pa grund av vad ovan anförts, far jag föreslå, att § 3 erhåller följande
ändrade lydelse:

§ 3.

varunder tjänstgöring i fredstid enligt § 27 1 A eller B värnpliktslagen åligger
kavalleriet, artilleriet och ingenjörtrupperna tilldelade värnpliktiga. Tjänstgöringen
—---------- --------- - _--

I övrigt har marinstabscliefen förklarat sig intet hava att erinra mot
förslaget.

Arméförvaltningen har anfört:

Enligt det föreliggande. förslaget skulle nu rätten att fullgöra värnpliktstjänstgöring
i annan ordning än värnpliktslagen förutsätter tillkomma icke
blott sådana värnpliktiga, som hysa samvetsbetänkligheter av religiös art,
utan även dem, som av annan jämförlig orsak hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, i båda fallen så vida samvetsbetänkligheterna
äro allvarliga. Krav på en motsvarande utsträckning av ifrågavarande lagstiftnings
tillämplighetsområde förelåg redan vid 1920 års riksdag vid behandlingen
av Kungl. Maj.ts till nämnda års riksdag avlåtna proposition
med förslag till lag i ämnet. Vederbörande utskott fann det emellertid
mindre välbetänkt att avstå från fordran, att samvetsbetänkligheterna skola
vara av religiös art. Till stöd härför anfördes, bland annat, svårigheterna
att mäta och pröva allvaret av de påstådda samvetsbetänkligheterna. De
vore svåra nog, då det gällde betänkligheter av religiös art, men de vore
givetvis ofantligt mycket större beträffande betänkligheter av annan art.
Genom en utvidgning av lagens tillämplighetsområde till sådana betänkligheter
skulle därför fältet lämnas öppet för så mycken simulation och godtycke,
att utskottet icke ansåge sig kunna tillråda en sådan utvidgning.

Vad utskottet sålunda anfört har arméförvaltningen i detta sammanhang
velat bringa i erinran. Härutöver har arméförvaltningen ansett sig böra
framhålla, att med hänsyn till den längre tjänstgöringstid, som är avsedd
att åläggas de samvetsömma i förhållande till andra värnpliktiga, en mera
väsentlig ökning av de samvetsömmas antal givetvis kommer att föranleda
ökade utgifter å de anslag, från vilka kostnaderna för de värnpliktigas förplägnad
och underhåll m. m. bestridas.

Vad därefter angår frågan om tjänstgöringstidens längd, synes ett genomförande
a,v förslaget föranleda, att värnpliktiga, som erhållit tillstånd att
fullgöra värnpliktstjänstgöring, på sätt i förslaget avses, komme att fullgöra
likartad tjänstgöring under betydligt olika lång tidsutsträckning, allteftersom
de vid inskrivningen uttagits till det ena eller andra truppslaget. För undvikande
härav torde tjänstgöringstidens längd böra bestämmas lika för alla
till samma huvudgrupp hörande värnpliktiga, varvid man torde kunna utgå

Kiintjl. Maj:ts proposition nr 2 /1). 13

från (let högsta antal dagar, som enligt eljest gällande bestämmelser åligga r
de siirskilda kategorierna vapenföra värnpliktiga, samt öka detta antal med
det i förslaget angivna dagantalet. ...... ,T

Förslaget i övrigt, som frånsett hänvisning till särskild lag om straffbestämmelser
in. nr., i huvudsak överensstämmer med de nu gällande bestämmelserna,
har icke givit arméförvaltningen anledning till erinran.

Då emellertid vid tillämpning av 1920 års lag i ämnet tvekan uppstått
rörande de samvetsömmas rätt till förplägnad, inkvartering och ersättning
för begagnande av egna beklädnadspersedlar under sjukdom ävensom dem
tillkommande förmåner i händelse av rymning och undanhållande, förutsätter
arméförvaltningen, att vid utfärdandet av de tillämpningsföreskrifter,
som enligt 9 § i lagförslaget skola av Ivungl. Maj:t meddelas, arméförvaltningen
må bliva i tillfälle att avgiva förslag till de särskilda föreskrifter,
som härutinnan må anses erforderliga.

Mar inför mätningen har yttrat:

Den föreslagna utvidgningen av rätten till befrielse från värnpliktstjänstgöring
kan ämbetsverket icke finna vara av ett verkligt behov påkallad, och
tillämpningen härav skulle möta svårigheter och troligtvis i avsevärd grad
bliva beroende av vederbörande inskrivningsrevisions godtycke. Marinförvaltningen
avstyrker alltså den föreslagna ändringen av § 1.

I övrigt har marinförvaltningen icke haft något att mot förslaget erinra.

Vattenfallsstyrelsen har yttrat:

Vattenfallsstyrelsen finner sig i huvudsak ej hava något att erinra mot
det framlagda " förslaget, och den i § 3 föreslagna förlängningen av arbetstiden
synes vara vill avvägd. Dock vill styrelsen beträffande § 8 anföra
följande. Stadgandet i denna paragraf vilar på den uppfattningen, att en
värnpliktig, som olovligen undanhållit sig eller undergått frihetsstraff, icke
skall få i sin tjänstgöringstid inräkna den tid han sålunda varit frånvarande
från arbetet. Han bör därför efter utgången av den bestämda arbetstiden
kvarhållas motsvarande antal dagar, därest Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnar.
Dylikt kvarhållande får dock ej äga rum, förrän han blivit slutligen
dömd för sin förseelse. Denna i och för sig riktiga princip kan emellertid
i tillämpningen medföra betydande kostnader för statsverket, därest rättegången
drar så långt ut på tiden, att hela kontingentens tjänstgöringstid
utlupit och den dömde först därefter skall inkallas för att ensam fullgöra
en längre eller kortare tids arbete. Detta skulle kunna undvikas, om vederbörande
arbetsbefäl, som givetvis äger fullständig kännedom om den tid han
varit frånvarande, kunde berättigas att i omedelbar följd kvarliålla honom i
arbete motsvarande tid. Under sådana omständigheter medför det heller
icke några svårigheter att bereda honom lämpligt arbete. Skulle Kungl.
Maj:t finna, att detta icke låter sig göra, tillåter sig vattenfallsstyrelsen erinra
om sitt den 20 januari 1925 avgivna yttrande med anledning av förslag till
straffbestämmelser för samvetsömma värnpliktiga, däri styrelsen, med hänvisning
till önskvärdheten av en snabb handläggning av rättegång angående
dylika brott, föreslog, att dylik handläggning skulle kunna liga rum jämväl
vid närmaste rådhusrätt. Skulle denna styrelsens framställning vinna beaktande,
bortfaller vid tillämpningen till stor del nu anmärkta olägenhet.

Domänstyrelsen har förklarat sig intet hava att erinra mot förslaget.

Riksdagens militieonibudsman har anfört:

Den föreslagna lagen är avsedd att såsom permanent avlösa den till och
med den 31 december innevarande år gällande lagen av den 21 maj 1920 i

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

samma ämne. Mot att sålunda göra den förut provisoriska lagstiftningen i
ämnet oberoende av viss giltighetstid synes mig icke vara något att erinra.
Eifarenlieten torde hava visat, att denna lagstiftning varit grundad på förefintligt
behov ävensom att dess praktiska tillämpning icke givit anledning att
ifrågasätta lagstiftningens fortsatta bestånd. ''

Det nu upprättade lagförslaget innebär emellertid eu väsentlig utvidgning
av den krets av värnpliktiga, som skulle äga att åberopa samvetsbetänkligheter
såsom skäl för befrielse från värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning
Gällande lag medgiver nämligen sådan rätt blott åt dem, vilkas samvetsbetänkligheter
äro grundade på religiös övertygelse, varemot den nya lagen
bereda möjlighet i berörda hänseende jämväl för dem, som »av annan
3 amf Öl lig orsak» hysa allvarliga samvetsbetänkligheter mot den sedvanliga
värnpliktstjäntgöringen. Frågan härom är icke ny, i det att såväl i samband
med tillkomsten av 1920 års lag som ock sedermera vid olika tillfällen framställts
krav på tillerkännande av samma vikt i förevarande avseende åt etiska
och liknande motiv som åt de religiösa. Lagförslagets här citerade terminologi
torde avse att giva uppfyllelse åt dessa krav.

Det lärer icke kunna förnekas, att konsekvens och billighet fordra att.
sedan genom lagstiftning medgivits möjlighet för sådana värnpliktiga, som
hysa allvarliga på religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter mot
värnpliktstjänstgöringen, att fa på annat sätt fullgöra sin skyldighet härutinnan
mot det allmänna, även de värnpliktiga, som väl icke kunna åberopa
sig på. religiös övertygelse, men vilkas samvetsbetänkligheter grundas å annan
allvarlig livsuppfattning, jämförlig med den religiösa, böra erhålla enahanda
möjlighet att befrias från den tjänstgöring värnpliktslagen föreskriver. "Visserligen
hava från många håll invändningar rests mot ytterligare vidgning av
möjligheten att få fullgöra värnpliktstjänstgöringen annorledes än i den vanliga
ordningen, men invändningarna torde huvudsakligast vara grundade å
farhågan, att det icke skulle bliva möjligt att på ett effektivt sätt förebygga
simulation och missbruk. Att häri ligger ett återhållande moment av stor
betydelse är obestridligt. Det synes mig ock, som borde förutsättningen för
en sådan utsträckning av den ifrågavarande lagstiftningen, som här föreslagits,
vara den, att säkerhet, så långt sig låter göra, vinnes för att missbruk Tcke
äger rum. Dylik säkerhet erhålles givetvis i viss mån genom den förlängning
av tjänstgöringstiden, som de s. k. samvetsömma värnpliktiga äro och enligt
förslaget fortfarande skulle vara underkastade. Att alltför mycket bygga på
tjänstgöringstidens förlängning torde dock icke vara görligt dels på grund
av praktiska svårigheter med civilarbetets anordnande och dels med hän syn
till rättvisa och billighet mot icke-simulerande värnpliktiga av den kategori,
varom är fråga. Kontrollen mot missbruk måste därför till sin tyngdpunkt
vara förlagd till prövningen av vederbörandes på grund av samvetsbetänkligheter
gjorda ansökningar om befrielse från den vanliga värnpliktstjänstgöringen
och till mskrivningsrevisionens ställningstagande härtill. Huruvida
och i vad man erforderlig säkerhet i angivet hänseende kommer att vinnas
efter ett lagfästande av det föreliggande förslaget undandrager sig bedömande
i detta sammanhang, då ju de närmare föreskrifter, som avse att tjäna nämnda
syfte, komma att - såsom i förslagets ^ 9 sägs och på sätt redan nu är förhallan
det hava sin plats i en av Kungl. Maj: t utfärdad förordning. Den
nuvarande förordningen i ämnet måste givetvis undergå viss omarbetning,
därvid tillfälle blir att genom särskilda föreskrifter sörja för en effektiv prövning
av allvaret av de etiska och liknande samvetsbetänkligheter, som av
värnpliktig må bliva åberopade.

Sålunda torde kunna ifrågasättas, huruvida icke skyldighet bör stadgas för
inskrivningsrevision att i ärende rörande samvetsbetänkligheter mot värn -

Katigt. Miijtts proposition nr ''210. ls>

pliktstjänstgöring med »ig adjungera person eller personer med känd erfarenhet
och insikt i spörsmålet. Likaså huruvida icke vederbörande värnpliktig
kunde föreläggas att med ed eller annan högtidlig försäkran betyga
ärligheten av den övertygelse, han förebär. I såväl det ena som det andra
hänseendet skulle ju jämväl ligga en säkerhet för den värnpliktige själv, att
tillbörligt avseende fästes vid de av honom åberopade skäl.

Yad angår den ordalydelse i den föreslagna lagen, varigenom möjlighet
till befrielse från vanlig militärtjänstgöring beredes även andra »samvetsömma»
värnpliktiga än de religiösa, torde väl kunna anmärkas, att densamma
icke med tillräcklig tydlighet och avgränsning utmärker vilket slag av övertygelse
eller livsåskådning, som jämställes med den religiösa såsom godtagbar
grund för samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöringen. Det torde
dock knappast behöva befaras, att uttrycket »annan jämförlig orsak» skall
giva anledning till tvekan om lagens tillämplighet eller icke tillämplighet
i särskilt fall. Så mycket mindre som den motivering, som val kommer
att åtfölja lagförslagets framläggande, får antagas lämna klar ledning härutinnan.
. .... .. i ,, „ •

I fråga om lagförslagets detaljer anser jag mig hora anmärka att då i
S 4 stadgas, att om värnpliktig, som erhållit tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöringen
på sätt lagen omförmäler, under tjänstgöringen gör sig skyldig
till upprepade förseelser i tjänsten, tillståndet må av inskrivnmgsrevisionen
återkallas, förseelsernas art, trots deras upprepande, kan vara sådan
att den stadgade påföljden icke rimligen bör ifrågakomma. Möjlighet till
det lämnade tillståndets återkallande på grund av förseelser i tjänsten synes
mig böra stå öppen blott då de begångna förseelserna ådagalagt sådan sinnesstämning
hos den värnpliktige, att han uppenbarligen icke bör få fullgorå
sin värnpliktstjänstgöring i den ordning, som medgivits honom.

Bestämmelsen i förslagets § 8 har givits tillämpning även beträffande
värnpliktig, som erhållit tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöringen på
sätt i § 1 a) angives, d. v. s. tjänstgör vid krigsmakten men utan att ovas
i vapens bruk eller bära vapen eller ammunition. Med anledning härav
torde böra påpekas, att det i värnpliktslagen § 27 mom. 4 intagna stadgandet
av motsvarande innehåll kan ifrågasättas äga tillämpning jämväl å sådan
värnpliktig, som nyss sagts. Spörsmålet härom skulle emellertid genom den
nu föreslagna bestämmelsen kunna anses avfört.

Bör frågans bedömande torde vara av icke ringa intresse att erhålla
kännedom om motsvarande lagstiftning i andra europeiska länder. Jag anser
mig därför böra lämna en kortfattad redogörelse för förhållandena på
området i vissa främmande länder ävensom för de erfarenheter, man där
gjort om lagstiftningens verkningar.

Danmark.

I Danmark har den 13 december 1917 utfärdats en lag angående värnpliktigas
användning till civilt arbete, enligt vilken lag värnpliktiga, för
vilka militär tjänstgöring av varje slag får anses oförenlig med deras samvete,
kunna befrias från militärtjänstgöring och i stället användas till civilt
arbete för statens räkning under eu tidrymd, som i lagen bestämts till 20
månader för den första tjänstgöringsomgången och till 3 månader för varje
repetitionsövning. I förläggnings-, förplägnads- och avlönings- m. fl. hänseenden
äro civilarbetarna underkastade samma bestämmelser, som gälla for
härens värnpliktiga.

Redogörelse
för utländsklagstiftning.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 210.

Det antal personer, som från lagens ikraftträdande till hösten 1922 b be
gagnat sig av lagens medgivande, utgör omkring 300. Flertalet av dessa
ntföraahimvHira rellg1®8a skal för sin värnpliktsvägran och har ofta vägrat
Sf » arbetf Pe grand härav dömts till långvariga fri hetsstraff,

från vilkas undergående de dock i allmänhet benådats, varefter de
1 Y;ndlg ordning fullgjort sm militärtjänst. Värnpliktsvägran av annan än
religiös grund bär emellertid starkt avtagit efter världskrigets slut och är
numera knappast förekommande. Endast ett förhållandevis litet antal per
£ein-har under ifrågavarande tid av religiösa motiv påkallat lagens till cinipniD^,

Norge.

I Norge har efter det att under årens lopp ett flertal regeringsproposii
ner 1 amnet framlagts utan att leda till resultat, under år 1922 i enlighet
"rd- stort.m.fets beslut tillkommit en den 24 mars utfärdad la<* om
p lktiga civilarbetare. Enligt namnda lag har värnpliktig, som av »alvorlig
vägl0S,l 0Terbevisning>> eder av »andre alvorlige samvittighetsgrunner» e\

'' !LUUdeikaSta PV lndlt;!r tjänstgöring, att i stället utföra civilt arbete för
statens rakning. Förutsättning för lagens tillämpning är emellertid att den

föPm !fftlgr" gnmd åt «na. samvetsbetänkligheter frikännes från straff

Sätt för dvhktVafvbet M!fdan 11tldl§are förslag ifrågasatts vida längre tidsb
*1 ntfomnde hur i forenämnda lag bestämts, att det‘
• skall utföras under sa lång tid, som motsvarar den ordinarie fredstiänstflWlgell
- mfanterivapnet med tillägg av 50 procent, antingen i en följd
edlei ock i flera omgangar, varforutom särskilda bestämmelser i lamell medclelats
angående utförande under viss tid av civilt arbete i stället för extra
militär tjänstgöring under fredstid ävensom för militär tjänstgöring i händeise
av krig. V ärnpliktig, som rättsstridigt undandrager si«- att utföra det

stvrelsen^ för'' ST TS# denna ** fan p;f hemställan av

sb i elsen för det verk, under vilket lian lyder, återföras till vederbörande
militära avdelning för att dar fullgöra sin återstående värnplikt Beslut
härom meddelas av »forhorsretten». Om en civilarbetare rättsstridigt undan
lab''®r sig att utföra det honom pålagda civila arbetet, utan att han på
grund darav bill- återförd till militärtjänst, straffas han med böter eller
fängelse i högst tre månader. På samma sätt straffas han, om han uraktlåta
att fullgöra sina tjänsteplikter eller på annat sätt överträder dessa.

England.

EnSland finnes för närvarande icke någon värnplikt och således ei
liellei någon lagstiftning i nu ifrågavarande hänseende. ''

, Vq1(ler det senaste världskriget infördes i England värnplikt. Enligt deri
mot1 fn "? varnpliktslagen kunde de, som hyste samvetsbetänkligheter
mot fullgörande av vapentjanst, frikallas därifrån Körande denna lagstift

iq“få“n«Äkudr banTP v11 ?611/ r®dogörelse härför, som finnes intagen i
IVm 1 ais sakkunnigas betänkande (sid 118 ff) B

liglieter förlorad

vifl sivål nobfän ; ten;|tt under kriget och tern år därefter utöva rösträtt
vin saval politiska som kommunala val, såvida han ej kunde styrka att lian

ii“t, «■ “ilitärtjimsteu, »Mört arbete, »om a, vederCamlf.av ''■

dighet ansages vara av nationell betydelse. ■

Senare uppgifter hava icke kunnat erhåll

las.

Kling!. Maj.ts proposition nr 210.

Frankrike.

Jämlik! lagen av don 1 april 1923 angående arméns rekrytering, art. 1,
år varje fransk medborgare, oberoende av lians religiösa åsikter, skyldig att
personligen göra militärtjänst. I lagens art. 2 föreskrives, att utom vid fall
av fullständig fysisk inkapacitet undantag medgives endast under förutsättning
av vissa familjeförhållanden.

Tyskland.

På grund av Yersaillestraktatens art. 173 är den allmänna värnplikten
avskaffad i Tyskland. Tysklands armé, det s. k. Beichswehr, som enligt
samma traktats art. 160 icke får utgöra mera än 100,000 man, rekryteras på
fri villighetens väg, varför inga bestämmelser finnas rörande s. k. samvetsömma.
Aven tidigare, då allmän värnplikt existerade, saknades bestämmelser
i berörda hänseende.

N ederländerna.

Genom en grundlagsändring, promulgerad den 30 november 1922, infördes
i Nederländerna medgivande att på grund av allvarliga samvetsbetänkligheter
erhålla befrielse från militärtjänst. De närmare bestämmelserna i
ämnet äro givna i en lag av den 13 juli 1923. Enligt denna äger krigsministern
(marinministern) rätt att besluta i hithörande frågor, sedan yttrande
inhämtats från en av regeringen tillsatt särskild kommission. Medgivandet
kan avse antingen befrielse från tjänst med vapen eller rätt att i stället
för militärtjänst få utföra arbete vid annan gren av statstjänsten. Den effektiva
tjänstetiden skall i förra fallet ökas med 8 månader och i senare fallet
med 12 månader.

Schweiz.

På dagordningen i B ehvem har sedan någon tid tillbaka stått frågan om
anordnandet av civil tjänstgöring för värnpliktiga, som hysa samvetsbetänkligheter
mot att fullgöra militärtjänst. Upptagandet av denna fråga hade
framkallats genom en den 15 juni 1923 till-förbundsförsamlingen ingiven
petition från ett stort antal personer, uti vilken petition anhållits, att eu
civil tjänstgöring skulle inrättas för de personer, som av samvetsbetänkligheter
vägrade att tjänstgöra i armén. Denna tjänst skulle lyda under de
civila myndigheterna och vara oberoende av militärorganisationen.

Petitionen avstyrktes av förbundsrådet och blev den 15 december 1924
avslagen av nationalrådet.

Ryssland.

Avgörandet, huruvida en s. k. samvetsöm värnpliktig skall fullgöra sin
värnplikt på annat sätt än genom egentlig krigstjänst, fattas i de socialistiska
sovjetrepublikernas union av civil domstol. Bestämmelserna härom äro
icke intagna i allmänna lagen utan äro utfärdade i administrativ väg genom
s. k. instruktioner.

Förfarandet är följande: Då samvetsöm värnpliktig efter inryckningen
anmäler, att han av religiösa eller etiska skäl icke vill fullgöra sin värnplikt
i egentlig krigstjänst, hänskjuter vederbörande militära myndighet ärendet
till civil domstol, som inkallar personer med ingående kännedom om den
trosbekännelse eller den etiska åskådning, den värnpliktige uppgiver sig
tillhöra eller ansluter sig till. Dessa experter underkasta vederbörande
värnpliktige förhör rörande hans betänkligheter och hans kännedom om den
åberopade trosbekännelsen eller etiska åskådningen. Visar han sig kunna
bestå denna examen, vilken är mycket ingående, kan domstolen förklara

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 170 käft. (Nr 210.) r>si 25 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

honom befriad från värnplikt i egentlig krigstjänst så tillvida, att lian
tilldelas trossen, sjukvården eller annan formation, som icke med vapen i
händerna deltager i krigsoperationer. 1

Enligt uppgift Lava dessa bestämmelser visat sig vara synnerligen effektiva.
Antalet samvetsömma i Ryssland är högst obetydligt.

DePchefeientS'' 1)611 aV den sakkunnige framlagda lagförslaget ansluter sig i huvudsak till
gällande lagstiftning i ämnet. De punkter, där väsentliga lagändringar föreslås,
hava avseende å samvetsbetänkligheternas art och tjänstgöringstidens
längd. Jag övergår nu att behandla dessa frågor var för sig.

Fråga om samvetsbetänkligheternas art.

. 1 sitt ^tankande föreslogo 1917 års sakkunniga en huvudbestämmelse av

J följande lydelse:

Värnpliktig, som enligt denna lag prövas hysa allvarliga, på kristligt
im 1 “?.?saiskt religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöringens
fullgörande i den ordning, som i gällande värnpliktslag
stadgas, må erhålla tillstånd---.*

Tvä a\ de sakkunniga voro av skiljaktig mening och föreslogo en lydelse
av följande innehåll:

»Värnpliktig, som enligt denna lag prövas hysa allvarliga samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning, äge,--_.»

Myndig heternas -

yttranden Över fakulteten

let av 19.
års sakkunnig
a
framlagda
betänkandet.

Av de över de sakkunnigas förslag hörda myndigheterna förklarade teolo .

........-....... ’ '' 1 1 Uppsala sig icke kunna underlåta att just från religiöst

'' (''träsak-7 °ds^a synl)uu^Ur finna den av de sakkunniga i förevarande hänseende uppdragna
distinktionen ohållbar och missvisande, emedan samvetet för den
kristna uppfattningen alltid vore eu religiös storhet och, där det på allvar
gjorde sig hört, för en religiös åskådning alltid vittnade om människans
samband i sitt väsens djup med en högre andlig, religiös verksamhet.
Fakulteten föresloge för sin del följande formulering: »allvarliga, i en ideell
livsåskådning grundade, om verklig inre samvetsoro vittnande och ej med
principiell stats- och rättsfientlighet sammanhängande betänkligheter .

Stockholms stads konsistorium och biskopen i Luleå stift förordade
reservanternas förslag.

Biskopen i Skara stift anslöt sig närmast till reservanternas ståndpunkt
men ansåg, att för undvikande av missförstånd och måhända ödesdigert
missbruk lagen åtminstone borde utsäga så mycket, att de här åsyftade
samvetsbetänkligheterna skulle vara grundade på religiös övertygelse.

^in11920 års 1 propositionen (nr 165) tm 1920 års riksdag yttrade föredragande de riksdag.

partementschefen:

Att på sätt de sakkunnigas majoritet föreslagit begränsa den grupp av
värnpliktiga, som skulle göras till föremål för specialbestämmelser i avseende
a värnpliktstjänstgöringen, till allenast sådana, vilkas samvetsbetänkligheter
ici e sm giund i kristen eller mosaisk trosåskådning, funne departementsclieien
varken vara följdriktigt från utgångsjmnkten för de sakkunnigas eget

Kuugl. Maj:ts proposition nr 210. 19

resonemang eller ägnat att i tillämpningen leda till ett ur rättvisans och
billighetens synpunkt fullt tillfredsställande resultat. Principiellt riktigare
syntes departementschefen i detta avseende reservanternas förslag, sett från
bakgrunden av den uppfattning, som läge till grund för deras motivering,
nämligen att allenast på religiös övertygelse grundade betänkligheter borde
föranleda befrielse från värnpliktstjänstgöring. Departementschefen anslöte
sig därför till denna mening, men ansåge det emellertid vara lämpligt, att,
till ledning för de myndigheter, som skulle tillämpa lagbestämmelsen, såsom
eu närmare karaktäristik av vad som vore att anse såsom allvarliga samvetsbetänkligheter,
i lagtexten uttryckligen angåves, att ifrågavarande betänkligheter
skulle vara grundade på religiös övertygelse.

tYid nämnda riksdag berördes förevarande spörsmål jämväl i motioner,
som väckts i anledning av nyssnämnda proposition.

I en motion (nr 241 i första kammaren) hemställdes, att i stället för det
i propositionen framlagda förslaget måtte antagas det förslag, de sakkunniga
framlagt.

I en annan motion åter (nr 244 i första kammaren) hemställdes, att ifrågavarande
bestämmelse måtte erhålla följande lydelse:

»Värnpliktig, som hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
i den ordning, gällande värnpliktslag förutsätter, må---.»

I en tredje motion (nr 348 i andra kammaren) gjordes samma yrkande
som i sistnämnda motion (nr 244 i första kammaren).

Andra lagutskottet, till vilket förberörda proposition och motioner remitterades
för förberedande behandling, yttrade i utlåtande nr 24 i denna
fråga:

Vad anginge samvetsbetänkligheternas art, funne utskottet, i likhet med
departementschefen, förslaget att begränsa den grupp av värnpliktiga, som
skulle göras till föremål för specialbestämmelser i avseende å värnpliktstjänstgöringen,
till allenast sådana, vilkas samvetsbetänkligheter hade sin
grund i kristen eller mosaisk trosåskådning, icke ägnat att leda till ett ur
rättvisans och billighetens synpunkt fullt tillfredsställande resultat. Att å
andra sidan avstå från fordran, att samvetsbetänkligheterna skulle vara
grundade på religiös övertygelse, funne utskottet vara mindre välbetänkt.
Ifrån teologiskt håll gjordes visserligen gällande, att samvetet för den kristna
uppfattningen alltid vore eu religiös storhet, vittnande om eu människas
samband i sitt väsens djup med en högre andlig makt. Från denna synpunkt
sett skulle det i sak vara fullkomligt likgiltigt, om, såsom föreslagits,
orden »på religiös övertygelse grundade» uteslötes eller ej. Emellertid torde
i det vanliga språkbruket uttrycket samvete icke alltid fattas i ovan angivna
religiösa bemärkelse. Såväl i motionen nr 244 i första kammaren som i
motionen nr 348 i andra kammaren avsåges uppenbarligen att inrymma
under den i dessa föreslagna formuleringen »allvarliga samvetsbetänkligheter»
sådana betänkligheter, vilka icke grundade sig på religiösa motiv utan på
etiska, sociala eller andra skäl. Utskottet ville icke förneka, att fall av
samvetsbetänkligheter av denna senare art kunde inträffa, där statens efterlåtenhet
med avseende på utkrävandet av medborgarens skyldighet enligt
värnpliktslagen kunde vara lika väl motiverad, som då samvetsbetänkligheterna
grundade sig på religiös övertygelse. Men utskottet funne sig av flera
skäl ej kunna av denna anledning avstå från kravet på religiös övertygelse

Motioner
vid 1920 ars
riksdag.

Andra lagutskottet
vid
1920 års
riksdag.

Motioner i
umnet vid
1924 års
riksdag.

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 210,

som grund för berörda samvetsbetänkligheter. Dels torde eu särskild hänsyn
hora fastas vid samvetsbetänkligheter, som i de flesta fall sökte sig
tillbaka till en möjlig om än av flertalet som orimlig ansedd tolkning av
leligioiisuikunder, som vore av staten erkända ocli inom den åtnjöte eu
särskild helgd. Dels hade, så vitt utskottet kunnat utröna, cirkuläret av
den 21 februari 1902, som möjliggjorde befrielse från vapentjänst för den,
som mot sådan tjänst hyste »allvarliga samvetsbetänkligheter», alltid så tilllämpats,
. att betänkligheterna skulle vara av religiös art. Och mot denna
tillämpning hade klagomal ej avhörts. Yad som vållat svårigheter vore som
bekant, att cirkuläret ej j. lämnat möjlighet att medgiva befrielse från vane
form av militärtjänst, Vidare torde de, som för någon form av värnpliktsvägran
underkastat sig upprepade bestraffningar, uteslutande vara att söka
bland dem, som leddes av religiös övertygelse. Och en god mätare på
allvaret av samvetsbetänkligheterna vore utan tvivel förmågan att för dem
utstå, lidanden. Motviljan att bestraffa dessa i övrigt oförvitliga medborgares
frivilliga martyrskap hade sedan varit det starkaste motivet för staten till
den ifrågasätta lagstiftningen, som därför naturligt nog främst uppmärksammat
de religiösa värnpliktsvägrarna. Till sist lomme svårigheten att
mata ocli pröva allvaret av de påstådda samvetsbetänkligheterna. De vore
svåra nog, da det gällde betänkligheter av religiös art. Men de vore givetvis
ofattligt mycket större beträffande betänkligheter av annan art. Utskottet
ansåge, att genom utvidgning av lagens tillämplighetsområde till sädana betankliglieter
fältet skulle lämnas Öppet för så mycken simulation och god*
tycke, att det ej kunde tillråda en sådan utvidgning. Dock ville utsk<?ctet
uttala, att det ansåge självklart, att »religiös övertygelse» gåves en mycket
vidsträckt betydelse, så att övertygelsen ej förutsattes behöva bottna i viss
kyrklig eller kristen åskådning. Med eu sådan tolkning torde, i betraktande
u\ do obestämdt! gränserna för vad som menades med religiös övertygelse, i
regel de tänkta fall av etiska samvetsbetänkligheter, för vilka man kunde finna
särskild anledning att ömma, kunna inrymmas under lagens bestämmelser.

Piopositionens förslag om att allenast pa religiös övertygelse grundade
samvetsbetänkligheter skulle föranleda den ifrågavarande befrielsen bifölls av
riksdagen.

Tid 1924 ars riksdag väcktes två motioner i föreliggande ämne.

I den ena av dessa (nr 177 i första kammaren) hemställdes, att riksdagen,
därest den fortfarande pålade den manliga ungdomen bördan av den allmänna
värnplikten, måtte för sin del besluta eller hos Kung! Maj:t begära
förslag till sådan ändring i 1920 års ifrågavarande lag, att

bo) värnpliktig befriades från tjänstgöring på grund av uppriktiga betänkligheter,
vare sig de härleddes från religionsbekännelse, samvete eller förnuft ;

2:o) värnpliktig, som sålunda befriades från vapenövningar, icke pålades eu
längre civil tjänstgöringstid och därigenom tillika utsattes för större risk att
förlora innehavande tjänst eller arbete;

3:°) ei1 gäng undergången bestraffning för vägran att fullgöra värnplikt
skulle anses såsom fullt bevis för att sadana betänkligheter, som ovan sades,
förefunnes.

I den andra motionen (nr 4 i andra kammaren) hemställdes, att § 1 i 1920
ars lag måtte erhålla följande ändrade lydelse:

. »''Yarnphktjg, som hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
i den ordning, gällande värnpliktslag förutsätter, må---»

Kinujl. Maj)ts proposition nr ''210.

Båda ifrågavarande motioner undergingo förberedande behandling av särskilda
utskottet vid nämnda riksdag. I sitt utlåtande, nr 2, anförde utskottet
rörande den förstnämnda motionen, att, då den ifrågavarande lagen
ägde giltighet endast till 1925 års utgång och Kungl. Maj:t ej ansett sig
böra redan i sammanhang med framläggandet av förslag till ny värnpliktslag
upptaga frågan om de s. k. samvetsömma värnpliktiga till definitiv lösning,
det syntes utskottet icke lämpligt eller ens möjligt att nu företaga en så
omfattande revision av hithörande bestämmelser, som i motionen åsyftades.

Vad den senare motionen beträffade yttrade utskottet, att den visserligen
avsåge en lagändring av stor räckvidd, men att den likväl borde upptagas
till behandling, då dels den däri föreslagna ändringen inskränkte sig till eu
enda § och dels den i motionen berörda frågan syntes vara av beskaffenhet
att icke lämpligen böra undanskjuta^.

Vidare anförde utskottet:

Genom vad motionären anfört funne utskottet ådagalagt, att avfattningen
av ifrågavarande lagbestämmelse visat sig ägnad att giva anledning till en
mera snäv tolkning, än avsikten med densamma varit. Redan detta förhållande
syntes utgöra skäl till en ändring av berörda avfattning. Härtill komrne
emellertid, att utskottet icke kunde finna anledning föreligga att i förevarande
avseende överhuvud göra någon åtskillnad mellan samvetsbetänkligheter
av etisk eller kulturell art samt dylika betänkligheter grundade på
religiös övertygelse. Avgörande för huruvida staten skulle efterlåta utkrävandet
av medborgarens skyldighet enligt värnpliktslagen syntes uteslutande
böra vara allvaret av samvetsbetänkligheterna. Även om det icke läte sig
förneka, att en utvidgning av lagens tillämplighetsområde i angivna riktning
kunde leda till fall av simulation och godtycke, torde dock varken värnpliktstjänstgöring
i vanlig ordning med hänsyn till de starkt förkortade utbildningstiderna
ställa sig så avskräckande eller de samvetsömma värnpliktigas avsevärt
längre tjänstgöringstider te sig så lockande, att dylika konsekvenser behövde
befaras förekomma i någon större utsträckning. Av sålunda angivna skäl ansåge
utskottet sig böra tillstyrka bifall till den i motionen föreslagna lagändringen,
vilken icke syntes påkalla någon jämkning uti lagens övriga §§. Med hänsyn
till beskaffenheten av berörda lagändring förordade utskottet, att densamma
vunne tillämpning snarast möjligt eller lämpligen från och med den
1 juli 1924.

I avgiven reservation yrkades, att jämväl sistberörda motion måtte avslås.

Första kammaren biföll den avgivna reservationen under det att andra
kammaren biföll utskottets hemställan, i följd varav frågan förföll.

Under diskussionen i ämnet i såväl riksdagen som tidningspressen har
såsom ett belysande exempel för nödvändigheten av att i lagstiftningen införa
medgivande för jämväl s. k. etiskt samvetsömma att fullgöra värnpliktstjänstgöring
i särskild ordning åberopats »fallet Holm»; och anser jag mig
därför böra lämna en kortfattad redogörelse för vad rättegångshandlingarna
i det ifrågavarande målet innehålla.

Värnpliktige nr 509 28/1922 medicine studeranden Stig Holm inryckte
till värnpliktstjänstgöring vid Västernorrlands regemente under år 1922 och
fullgjorde utan anmärkning 85 dagars första tjänstgöring. Hen 1 juni 1923
inryckte Holm till fortsatt tjänstgöring vid Skaraborgs regemente, vilken

Särskilda
utskottet vid
1924 Ars
riksdag.

Kortfattad
redogörelse
rörande rättegången
mot
värnpliktige
Stig Holm
för värnpliktsvägran.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

tjänstgöring skulle sluta den 31 augusti samma år. Den 30 juni infann si"
Jdoim civilklädd pa kompaniexpeditionen och meddelade kompanichefen att
lian tran och med samma dag vägrade att bära vapen och uniform, därvid
uppgivande att motiven härför vore av »kulturell och humanistisk art»,
bedan kompanichefen upprepade gånger uppmanat Holm att ikläda sig uniform
och denne vägrat härtill, blev Holm tillsagd arrest. Förhör hölls i
vederbörlig ordning, varefter ärendet hänsköts till krigsrätts prövning och
1923 °m mf°r re«ementskriS«-ätten vid Skaraborgs regemente den 1 augusti

.uPP8''ay v],| krigsrätten följande: Det vore ingalunda på grund av
religiösa ^samvetsbetänkligheter, som Holm beslutat sig för att vägra fullgöra
sin återstående värnpliktstjänstgöring, ej heller hade behandlingen från
formans eller kamraters sida påverkat honom i hans beslut. Motivet till
laU c yaSran vore. uteslutande av kulturell och humanistisk art, och till sin
uppfattning härutinnan hade han kommit på rent intellektuell väg, närmast
To")™ &x. d:r Natanael Beskows skrifter. Redan innan Holm år

i.f paborjade sm värnpliktstjänstgöring, hade han kommit till den upprätta,
l g i varnpliktsfrågan, som lian nu förfäktade. Anledningen till att lian
törst efter sa lång tids militärtjänstgöring fullföljt sill avsikt att vägra bära
uniform och vapen vore, dels att han ansett sig icke kunna på annat sätt
avvisa en eventuel^ beskyllning för s. k. skoskavsantimilitarism dels för att
lian skulle bliva i tillfälle att vinna »sakkunskap i ämnet» och dels slutligen
för att kunna bedriva agitation bland de värnpliktiga kamraterna. Efter''allvarlig
sj alvrannsakan både Holm funnit det vara för honom omöjligt att
deltaga i någon art av krig, då det moderna kriget visat sig innebära såväl
(mn andliga som den materiella kulturens undergång för så gott som varje
stat, som toge del dan. Det vore Holms övertygelse, att någon stat måste
taga forsta steget och risken av eu avrustning. Det vore ömkligt, att äran
harav tillkomma Sverige. Att härutinnan samarbeta med »de maktägande i
landet» vore lonlost, då dessa hyllade den fria konkurrensen och anså"e
kriget vara ett nödvändigt ont. Den socialistiska internationalen åter både
missiv ekats i sitt försök att förebygga krig, vartill komme, att socialdemokiatema
utgjorde ett nästan borgerligt parti. Det kommunistiska partiet
slutligen vore kanske det mest militaristiska, som för närvarande existerade
.''.i,. man »ekampa kriget, återstode endast att vädja till individen. Vid
tidigare samtal bland Holms studentkamrater hade överenskommits, att eu
gemensam värnpliktsvägran skulle igångsättas för att därigenom framkalla
eu önskad lagandnng.

Holms kompanibefäl vitsordade, att Holm i tjänsten visat sig intresserad
plikttrogen och duglig.

i ,Hol“s .av vederbörande länsstyrelse förordnade rättegångsbiträde meddeade
slutligen, att Holm önskade, att disciplinstraff icke måtte ådömas
honom, enar ett dylik! kortvarigt straff endast skulle »försvåra hans ställning».

Genom utslag forenamnda den 1 augusti dömdes Holm jämlikt 7(3 S straffagen
for krigsmakten för vägran att åtlyda vad förman under tjänstens utövning
och i vad som anginge tjänsten honom befallt att undergå fängelse
i tre manader. r''-

Från beslutet var eu ledamot (auditören) skiljaktig och dömde Holm till
straffarbete i tre månader.

Holm förklarad.» sig nöjd med utslaget och har sedermera undergått bestrarrn
ingen. ”

En av filosofie studeranden Birger Qvarn ström och två andra personer
nos Kungl. Maj:t gjord ansökan, att Kungl. Maj:t måtte av nåd upphäva

2:5

Kungl. Maj;ts proposition nr 210.

<>]l«?r lindra det Holm ådömda straffet, liar av Kungl Maj:t genom beslut
den It december 1923 — i enlighet med högsta domstolens enhälliga avstyrkan
— lämnats utan avseende.

Under de senare åren hava till Kungl. Maj:t inkommit ett flertal framställningar
från korporationer och enskilda med begäran, att sådan lagändring
måtte åvägabringas, att jämväl samvetsömma utanför de religiösas led
måtte kunna erhålla befrielse från värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning.
I huvudsakligen sådant syfte hava framställningar insänts av Södermanlands
baptistungdomsförbund, filosofie studeranden Birger Qvarnström m. fl., Söderhamns
skärgårds fredsförening, frikyrkliga samarbetskommittén, styrelsen för
Lunds studenters clartésektion, Västerviks fackliga samorganisation, lektorn
Gunnar Bolilin i Lidingö villastad, förbundets för kristet samhällsliv styrelse
och fribaptistförbundet.

Framställningar

i ämnet från
Jcofporationer
och enskilda.

Såsom vid den provisoriska lagens antagande framhölls av andra lagutskottet, Departemenutorde
man icke kunna förneka, att fall av samvetsbetänkligheter av etiska, sociala ''

och andra liknande skäl kunna förekomma, där statens efterlåtenhet med avseende
på utkrävandet av medborgarens skyldighet enligt värnpliktslagen kan
vara lika väl motiverad, som då samvetsbetänkligheterna grunda sig på religiös
övertygelse. Ehuru utskottet förklarade sig av flera skäl icke kunna
avstå från religiös övertygelse som grund för berörda samvetsbetänkligheter,
ansåg utskottet likväl, att åt lagens uttryck »på religiös övertygelse grundade
samvetsbetänkligheter» i tillämpningen borde givas sådan tolkning, att
i regel de tänkta fall av etiska samvetsbetänkligheter, för vilka man kunde
finna särskild anledning att ömma, komme att rymmas under lagens bestämmelser.
Erfarenheterna torde emellertid hava givit vid handen, att lagtillämpningen
ingalunda gått i den riktning, utskottet sålunda avsett.

De skäl, som enligt utskottets förmenande talade mot en anordning att
låta varje allvarlig samvetsbetänklighet medföra befrielse, vore, dels att dittills
icke förekommit några etiska värnpliktsvägrare, vilkas samvetsnöd varit
så stor, att de, för att freda sina samveten, hellre underkastat sig bestraffning
än fullgjort värnpliktstjänstgöring, dels att svårigheten att mäta och
pröva allvaret av de påstådda samvetsbetänkligheterna vore större vid etiska
och liknande samvetsbetänkligheter än vid betänkligheter, som bottnade i
religiös uppfattning, och dels att simulation skulle lättare kunna förekomma
vid det förra än vid det senare slaget av betänkligheter. Ett ytterligare
skäl mot legaliserandet av etiska samvetsbetänkligheter, som abeiopats såväl
inom som utom riksdagen, är, att antalet samvetsömma skulle under
sådana omständigheter bliva så stort, att svårigheter kunde uppkomma att
bereda dem alla arbete och att försvaret skulle berövas ett välbehövligt

soldatmaterial.

För min del kan jag icke tillmäta dessa skäl avgörande betydelse. Att de
etiskt samvetsömma hittills i allmänhet lojalt lytt gällande lag och icke underkastat
sig straff för sin övertygelse — ovannämnda värnpliktige Stig Holm
är dock ingalunda det enda undantaget härvidlag — torde väl icke hora

KungI. Maj:ts proposition nr 210.

försätta derå i sämre läge än dem, som av sin övertygelse drivits att begå laglott.
Förvisso finnas också många allvarligt religiösa ynglingar, som underkastat
sig värnpliktstjänstgöring, ehuru dylik tjänstgöring varit för deras samveten
motbjudande.

Vad angår den påstådda svårigheten att pröva allvaret av etiska och liknande
samvetsbetänkligheter, låter densamma naturligtvis sig icke förneka.
Under det att de religiösa samvetsömma ju i allmänhet tillhöra vissa samfund
eller sekter och kunna med intyg från lärare och präster styrka sin
allvarliga religiositet, råder icke motsvarande förhållande beträffande de s. k.
etiskt samvetsömma. Även om jag sålunda medgiver svårigheten härutinnan,
lian jag dock icke anse den oöverkomlig. Det ankommer givetvis på den
värnpliktige ^ att nöjaktigt styrka allvaret av sina betänkligheter. Endast i
den män så sker, är inskrivningsrevisionen berättigad och pliktig att taga
hänsyn till desamma. Den erforderliga prövningen lärer väl för övrigt icke
behöva ställa sig svårare för myndigheterna i vårt land än i de främmande
länder, där ^en dylik lagstiftning är genomförd. Jag vill erinra om, att i
Danmark, Norge, Nederländerna och Ryssland jämväl andra än religiösa
samvetsbetänkligheter få göra sig gällande.

Icke heller synes mig den till uttryck komna farhågan, att simulation
tattare skulle kunna förekomma i fråga om etiska än beträffande religiösa
samvetsbetänkligheter, hava samma fog för sig nu som vid tiden för den
provisoriska lagens antagande. Då gällde 1914 års värnpliktslag med dess
långa utbildningstider. Med den avsevärda förkortning i tjänstgöringstiden,
som nu är ifrågasatt att komma till stånd från och med nästa år, lärer
lockelsen att undkomma värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning i motsvarande
mån förminskas.

Att antalet samvetsömma genom legaliserandet av nu ifrågavarande slag
av samvetsbetänkligheter skulle undergå eu sådan ökning, att svårighet
skulle uppstå att bereda dem alla arbete, torde såväl med hänsyn till vad
i det föregående anförts som ock i betraktande av de uppgifter, som jag
i det följande kommer att lämna, icke vara att befara. Än mindre synes
mig ilsken, att den förordade utvidgningen av samvetsömlagens tillämplighetsområde
skulle leda till minskning i den värnpliktskontingent, som är
avsedd för linjetjänst. Man torde nämligen böra utgå från att — bortsett
från studenter och likställda — de värnpliktiga, som i samband med inskrivningen
anmäla sina samvetsbetänkligheter, såsom mindre lämpliga för
linjetjänst uttagas till ersättningsreserven.

De ökade kostnader, som skulle drabba statsverket, därest jämväl etiskt
samvetsömma Unge tillgodonjuta de förmåner, som lagstiftningen om samvetsömma
medför, kunna icke bliva alltför betydande. De samvetsömma värnpliktiga,
som fullgöra sin tjänstgöring vid truppförband utan att övas i
i apens bruk, draga samma dagskostnad som övriga värnpliktiga. Kostnaden
för de armén tillhörande samvetsömma, som i stället för tjänstgöring
lid kiigsmakten fullgöra civilt arbete lör statens räkning, framgår av nedanstående
tablå, avseende budgetåret 1923 — 1924:

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

A) för domänstyrelsens räkning.
Anslag.

Penningbidrag......................

Familj eunderstöd................

Värnpliktigas färder ..........

Mathållning.........................

Beklädnad...........................

Kasernutredning m. in........

Bränsle, lyse in. m..............

Sjukvård ...............................

Kronor.	Kostnad per kronor.
17,723: —	0.60
90: —	0.0 0 2
7,752: 63	0.218
49,518: 52	1.39
8,104: 91	0.2 3
2,143: 87	0.0 6
1.797:82	0.0 5
1,281:94	0.036
88,412: 69	2.4 9

B) för vattenfallsstyrelsens räkning.

Anslag. Kronor.

Penningbidrag................................ 5,854: 70

Familjeunderstöd ........................ 591: 50

Värnpliktigas färder .................... 1,801:30

Mathållning.................................. 29,325: —

Beklädnad..................................... 2,561: 74

Kasernutredning m. ni................... 1,404: 84

Bränsle, lyse m. m.............. 4,448: 66

Sjukvård.......................................... 1,619:97

47,167: 71

Kostnad per dagv
kronor.

0.5 0
0.0 5
0.11
2.5 0
0.23
0.12
0.38
0.14

4.03

Härtill kommer ytterligare ett belopp för slitning av till bruk utlämnad
sängservis.

De marinen tillhörande samvetsömma värnpliktiga hava dragit allenast
obetydlig kostnad, då desamma varit synnerligen fåtaliga.

Rörande platsmöjligheterna föreligga för närvarande nedanstående uppgifter.

Domänstyrelsen kan under år 1925 mottaga följande kontingenter:

för skogsarbeten inom Hunnebergs revir..................... 55 man

» » » Gästriklands » 55 »

» » » Hamra » 50 »

Summa 160 man

Vattenfallsstyrelsen kan enligt lämnad uppgift för samma år, utöver det
antal av 52 värnpliktiga, som vid tiden för uppgiftens lämnande voro i tjänstgöring,
mottaga ytterligare omkring 140 man för tjänstgöring å kraftverken,
å fastighetsförvaltningen samt å stamlinjebyggnaderna.

Antalet värnpliktiga, som under åren 1921—1924 erhållit tillstånd att
fullgöra tjänstgöring enligt 1920 års ifrågavarande lag, framgår av följande
tablå.

1917 års
sakkunniga.

Kungl. Maj tis proposition nr 210.

Sammandrag av uppgifter från samtliga inskrivnings, och sjörullföringsområden
å antalet värnpliktiga, som erhållit tillstånd fullgöra
värnpliktstjänstgöringen:

a) enligt § 1 a) i 1920 års lag.

1 Tillstånd
år

I n s k

r i v 11 a å r

Sum-

I Därav

Därav

förut

före , „

1915 1910

1916

1917 1918

1 1

1919 1920 1921 1922

1923

1924

tillhöra
klass B

tjänst-gjort i
vanlig
ordning

1921 ...

1922 ...

1923 ...

1924 ...

2 —
— 1
-| 1

—

6 21

—( 4

__1 _

44 165 106: —
18 12; 123'' 101

61 3| 12! 74

l| 3 5| 10

1}344

2)259

s)189

4)149

123

68 j
47

Därav

övergått

till

tjänst--Röring
i vanlig
ordning

*) Därav icke vapenföra 7.
8) » » » 6.

3) » » » 4.

*) » » » 2.

6
2
1

1 I

b) enligt § 1 b) 1 1920 års lag.

Tillstånd

år

1 n s k

rivna år

Sum-

Därav
tillhöra
klass B

Därav
förut
tjänst-gjort i
vanlig
ordning

Därav i
övergått''
till

tjänst- j
Röring 1
i vanlig j
ordning j

före

1915

1916

1917

1918

1919 1920

1921

1922

1923

1924

1921 . ,

1922 ...

1923 ...

1924 ,

1 .

2 2

1 2

19 52

5 19

4 7

1| 1

126

165

*)151

s)152

3)210

4)245

2 ;

3) Därav icke vapenföra 3.

) » » » b.

3) >'' » » 9.

4) » » » 17.

N ägta särskilda organisationskostnader för de värnpliktiga torde, utöver
vad som redan utgår, icke behöva ifrågakomma, då ökningen i varje fall icke
kan bli så avsevärd, att någon ändring av organisationen torde bliva erforderlig.
För övrigt bör uppmärksammas, att det ekonomiska utbytet av det
arbete, som dessa värnpliktiga utföra, självfallet tillkommer statsverket.

Fråga om tjänstgöringstidens längd.

I fråga om ersättningstjänstens fullgörande ansågo 1917 års sakkunniga,
att arbete utom försvarsväsendets ram icke lämpligen kunde ifrågakomma,
utan hävdade den uppfattningen, att tillståndet allenast kunde omfatta rätt
att fullgöra värnpliktstjänstgöring utan att vare sig övas i vapnens bruk eller
bara vapen eller ammunition. Förande ifrågasatt förlängning av tjänstgöringstiden
såsom garanti mot simulation anförde de sakkunniga:

Kitnijl. Maj:ts proposition nr ''JK). 27

För vapen tjäll st vägrarna liade visserligen dittills icke förekommit sådan
förlängning. Men detta kunde näppeligen anses berättigat. Det maste nämligen
iliågkommas, att det här ingalunda vore fråga om någon rätt för de
värnpliktiga, utan om ett medgivande, som staten i strid mot ett viktigt
samhällsintresse av humanitära skäl beviljade, och att detta medgivande i
själva verket vore av mycket stor räckvidd. Ökningen i tjänstgöringstiden
kunde göras antingen genom förlängning av den dagliga arbetstiden vilken
plägade för de värnpliktiga beräknas till 8 timmar — eller ock genom förlängning
av dagantalet. De sakkunniga ansåge den senare utvägen böra föredragas.
Huru stor ökningen borde göras, kunde givetvis vara föremål för
olika uppfattning. Med hänsyn därtill, att densamma å ena sidan borde
göras tillräckligt lång för att bilda ett effektivt hinder mot simulation och
a andra sidan icke borde göras så betydande, att den verkade såsom eu
bestraffning, hade de sakkunniga stannat vid att föreslå eu förlängning av
dagantalet med en fjärdedel.

De förutnämnda reservanterna inom de sakkunniga, vilka ansågo, att, förutom
befrielse från att bära vapen och ammunition, jämväl civil tjänstgöringvid
statens järnvägar borde medgivas, föreslogo, att vapenfri värnpliktig
skulle tjänstgöra ett antal dagar, som vid militärtjänst vore eu och en tiondel
och vid järnvägstjänst en och en halv gång så stort som det dagantal,
han i vanlig ordning skolat tjänstgöra.

Vid framläggandet av propositionen i ämnet till 1920 ars riksdag yttrade
föredragande departementschefen i denna fråga:

Med hänsyn till angelägenheten av att förebygga fall av simulation både
såväl de sakkunniga som i ärendet hörda myndigheter varit ense om, att tjänstgöringstiden
för ifrågavarande värnpliktiga borde bestämmas avsevärt längre
än för övriga värnpliktiga. Departementschefen anslöte sig till denna mening
och erinrade därom, att man i Danmark ansett sig böra beträda denna väg
i fråga om lagstiftning på detta område. Sålunda stadgades i den danska
lagen den 13 december 1917 angående värnpliktigas användning till civilt
arbete, att detta skulle hava en varaktighet av 20 manader, när det trädde i
stället för den första inkallelsen till militärtjänstgöring, samt av 3 månader,
när det trädde i stället för senare inkallelser. Vid bestämmandet av tjänstgöringstidens
längd torde man böra utgå från det högsta antal (lagar, som
enligt värnpliktslagen ålåge de särskilda kategorierna vapenföra värnpliktiga.
Tjänstgöringstiden vore längst vid rytteriet, fält- och positionsartdleriet samt
fältingenjör- och fälttelegraftrupperna, nämligen för vapenföra i allmänhet
395 dagar samt för vapenföra studenter och likställda 515 dagar. Att stanna
vid de sålunda angivna dagantalen torde emellertid på av de sakkunniga och
vederbörande myndigheter anförda skäl icke vara tillrådligt. Efter ett noggrant
övervägande av de på frågan inverkande faktorer hade departementschefen
kommit till det resultat, att förenämnda dagantal borde ökas med eu
fjärdedel i de fall, då befrielsen avsåge endast vapentjänst, och med hälften
i de fall, då tillstånd erhållits att fullgöra värnplikten genom att utföra civilt
arbete för statens räkning. Med iakttagande av att vid beräkning av dagantalet
uppkommande bråktal borde bortfalla, skulle alltså tjänstgöringstiden
bliva för värnpliktiga i allmänhet vid befrielse från endast vapentjänst 493
dagar och vid fullgörandet av civilt arbete för statens räkning 592 dagar
samt för studenter och likställda vid befrielse från endast vapentjänst 04.3
(lagar och vid fullgörandet av civilt arbete för statens räkning 772 dagar.

Propositionen
till 1920 års
riksdag.

.Kungl. Maj:ta proposition nr 210.

Motioner
1020 års
riksdag.

349 i andra kammaren före -

Aven rörande detta spörsmål väcktes vid 1920 års riksdag motioner
syftande till ändring beträffande lagförslagets § 3, vilken paragraf upptog
bestämmelserna om tjänstgöringstidens längd.

, * “o*lonen ur 241 i första kammaren yrkades, att paragrafen måtte erhålla
följande lydelse:

»1. Värnpliktig, vilken erhållit sådant tillstånd, varom i 8 1 mom 1 sägs
ai, sedan han blivit inskriven, skyldig att under fredstid vane tjänstgörinfsomgang,
som omfattar första tjänstgöring eller repetitions-(regements-fövning
or sill utbildning tjanstgora ett antal dagar, som är en och eu fjärdedel
figWSa stort.som, det dagantal, under vilket Övriga till samma truppslag
och kategori i övrigt hörande vapenföra värnpliktiga äro skyldiga att under

tambur t fallif1118 tjanstgora'' Vld beräkning av dagantalet uppkommande bråk o

4 ^nde}’-1 reservtruppöyning, landstormsövning och tjänstgöring jämlikt
§ 28 yaruphktskgen ar tjänstgöringstiden för sådan värnpliktig densamma

värnpliktiga?"1 Samma UppsIag °°h kategori 1 övrigt hörande vapenföra

I motionen nr 242 i första kammaren och nr
slogs en lydelse av följande innehåll:

»Värnpliktig vilken erhållit tillstånd att fullgöra värnplikten på sätt i
a) anglves ? ??r atp enligt vad i § 1 b) sägs. i stället för värnpliktstjänst„oi
ing utföra civilt arbete, ar skyldig att under fredstid i eu följd tjänstgöra
ett antal dagar som ar lika med det sammanlagda antalet dagar, varunder
tjänstgöring i fredstid enligt § 27 mom. 1 a eller b samt mom. 3 ävensom

samt fältiLenirfe? åligger rJtteriet, fält- och positionsartilleriet
samt fcdtmgenjoi- och falttelegraftrupperna tilldelade värnpliktiga.»

I motionen nr 344 i andra kammaren hade paragrafen föreslagits skola
erhålla nedanstående lydelse:

»Värnpliktig vilken erhållit tillstånd att fullgöra värnplikten på sätt i
1 a) angives eller att, enligt vad i § 1 b) sägs, i stället för värnpliktstjänstgöring
utföra civilt arbete, ar skyldig att under fredstid i eu följd tjänstgöra
ett antal dagar, som i förra fallet med en tiondedel och i senare''fallet
med eu fjärdedel överstiger det sammanlagda antal dagar, varunder tjänstgöring
i fredstid enligt § 27 mom. 1 A eller B samt inom. 3 ävensom S 36
Iao“- 1 . yarnpliktslagen åligger rytteriet, fält- och positionsartilleriet samt
faltmgenjors- och falttelegraftrupperna tilldelade värnpliktiga. Vid beräkning
av dagantalet uppkommande bråktal bortfalla.»

I motionen nr
paragrafen:

»Värnpliktig vilken erhållit tillstånd att fullgöra värnplikten på sätt i

förfile epatt’v.eii lg-- Vad1 1 b) sägs- i stället för värnpliktstjänstgöring
u tf oi a civilt arbete, ar skyldig att under fredstid i eu följd tjänst Emmaan

S°m ^nnstgöringen skolat omfatta, därest befrielse

enligt g 1 ej meddelats.»

Slutligen hade i motionen nr 350 i andra kammaren hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i Kungl. Maj ds proposition nr 165, att
tjänstgöringstiden för sådana värnpliktiga, som erliölle tillstånd att fullgöra sin
värnplikt endera vid krigsmakten utan att övas i vapnens bruk eller genom

348 i samma kammare hade föreslagits denna lydelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 29

att utföra civilt arbete, erliölle samma längd, som den skulle haft, om oj
befrielse på grund av samvetsbetänkligheter meddelats.

I utlåtandet nr 24 anförde andra lagutskottet i donna fråga:

I likhet med föredragande departementschefen ansåge utskottet, att tjänstgöringen
för värnpliktiga, som på grund av samvetsbetänkligheter vunne
befrielse från värnpliktstjänstgöring i särskild ordning, borde, såsom för staten
fördelaktigast, fullgöras i en följd, ävensom att tjänstgöringstiden för ifrågavarande
värnpliktiga bestämdes längre än för övriga värnpliktiga. Vissa motionärer
hade betecknat en förlängning av tjänstgöringstiden såsom ett straff, men
dessa syntes helt och hållet hava förbisett de avsevärda fördelar, som bereddes
ifrågavarande värnpliktiga, dels därigenom att tjänstgöringen bleve lindrigare,
och dels därigenom att de värnpliktiga icke i likhet med övriga värnpliktiga
behövde fullgöra sin tjänstgöring i omgångar. Enligt all erfarenhet både
vapenövningens avsevärt större längd ej verkat avskräckande, där tjänstgöringen
ansetts mindre betungande och fått avtjänas i färre omgångar, t. ex.
tjänstgöringen vid specialvapnen enligt 1901 års härordning. Även torde
höra observeras, att det enda land — Danmark — med vilket jämförelse i
detta avseende kunde göras, hade fastställt, en civil tjänstetid, som i de
bestå fall vore 3 ä 4 gånger längre än den militära, som den skulle ersätta.
Härtill lomme vidare den omständigheten, att i händelse av krig de samvetsömma
värnpliktiga icke torde i någon större grad bliva utsatta för fara
till liv och hälsa. Skulle tjänstgöringstiden i fredstid icke sättas längre för
de samvetsömma än för andra värnpliktiga, förelåge fara, att frestelsen till
simulation bleve allt för stor. Att bestämma tjänstgöringstiden lika för alla
till samma huvudgrupp (värnpliktiga i allmänhet; studenter och likställda)
hörande samvetsömma värnpliktiga torde vara ofrånkomligt.

Såsom ovan nämnts, beslöts vid 1922 års riksdag efter förslag av Kungl.
Maj:t i proposition nr 173 sådan ändring i § 3 i lagen, att tjänstgöringen,
som förut skolat av samtliga samvetsömma värnpliktiga fullgöras i en
följd, numera kan av s. k. civilarbetare fullgöras i en följd eller i två omgångar.
I sitt utlåtande (nr 11) över denna proposition anförde andra lagutskottet
rörande tjänstgöringstiden bland annat:

Utskottet ville ifrågasätta, huruvida icke eu sådan stadga i värnpliktsförhållandenas
provisoriska reglering numera vunnits, att det i samband med
eu eventuell reglering av tjänstgöringstidens längd för ifrågavarande grupp av
värnpliktiga kunde vara anledning att till vinnande av större klarhet rörande
bestämmelsernas innebörd införa fixa tidsbestämmelser för längden av de
tjänstgöringstider, som ålåge de under lagen den 21 maj 1920 hänförliga
värnpliktiga.

Någon erinran mot utskottets berörda uttalande gjordes icke av riksdagen.

Förut har jämväl berörts, att 1923 års riksdag efter förslag av Kungl.
Maj:t i proposition nr 3 antagit eu lag, varigenom möjlighet beretts Kungl.
Maj:t att i förekommande fall genom hemförlovning före tjänstgöringstidens
slut minska densamma för studenter och med dem likställda med högst 90
dagar samt för andra värnpliktiga med högst 60 dagar. Vid framläggande
av denna proposition yttrade jag bland annat:

Den förlängning av tjänstgöringstiden, som stadgats för de båda kategorierna
samvetsömma, hade bland annat haft till syfte att motverka simula -

Andra lagn
t skottet vid
1920 års
riks (larf.

Uttalande
i ämnet av
andra lagutskottet
vid
1922 års
riksdag.

Proposition
rörande
tjänstgöringstiden
vid 1923
års riksdag.

Kuiujl. Maj:ts proposition nr 210.

Motioner i
ämnet vid
1923 urs
riksdag.

tion. Såvitt erfarenheterna från den gångna tiden av lagens tillämpnin«-gave vid handen, torde i det övervägande antalet fall nämnda syfte icke
riskeras a veu om tjänstgöringstiden skulle undergå någon förkortning Ei
heller eljest torde av namnda erfarenheter kunna hämtas någon invändning
u? under vissa garantier företagen minskning av tjänstgöringstiden^
Att för genomförande harav vidtaga en ändring av lagen den 21 mai 1920
syntes mig likväl under dåvarande förhållanden mindre lämpligt, enär ''tjänstgöringstiden
enligt nämnda lag normerades av bestämmelserna om tjänstgöringstiden
för Övriga värnpliktiga (värnpliktiga i allmänhet, studenter och
med dem likställda), och dessa senare bestämmelser vore provisoriska,
borst i samband med upptagandet av frågan om ny värnpliktslag vid den
rantade revisionen av forsvarsväsendet torde förslag böra utarbetas om definitiva
bestämmelser beträffande längden av tjänstgöringstiden för de s. k.
samvetsomma värnpliktiga. I avbidan härpå syntes även frågan om minskning
av tjänstgöringstiden för sistnämnda värnpliktiga böra lösas provisoriskt
och enligt min mening vore den lämpligaste formen härför, att Kuno]
.Uaj.t erhoiie bemyndigande att, efter prövning i förekommande fall, genom
Iiemtoriovning före tjänstgöringstidens slut medgiva värnpliktig, varom bärare
truga den minskning av tjänstgöringstiden, som — dock inom viss
gräns — befunnes skalig. Yäl mötte det vissa svårigheter att finna eu fast
utgångspunkt för denna skälighetsprövning. Dels måste nämligen hänsyn
tagas till den olika tjänstgöringstiden för vapenvägrare och civilarbetare, och
ims måste beaktas, att inom båda de nämnda grupperna tjänstgörin^sfiueus
längd varierade, beroende på huruvida och i sa fall under huru lån»
hd den värnpliktige vant inkallad till tjänstgöring i vanlig ordning. Någon
“”•I," a rå1.11, Ia“8c‘en lika avkortmngsperiod torde därför icke kunna fastställas.
Ej heller torde man träffa det rätta genom att i varje särskilt fall
oerakna avkortningstiden i procenttal av tjänstgöringstiden. Det borde enöga
min mening fa ankomma pa Kung!. Maj:t att efter särskild prövning
in om en viss grans bestämma tiden för avkortning. Eu utgångspunkt för
provningen torde man kunna finna i följande. Det störa''flertalet av de
värnpliktiga, som enligt lagen don 21 maj 1920 erhållit tillstånd att fullgöra
sill värnpliktstjänstgöring i särskild ordning, torde böra erhålla en avkortiimg,
moisvarande tiden för reservtrupp- och landstormsövninyarna ökad
med in och nO % för resp. vapenvägrare och civilarbetare. Yid beräkningen
a\ namnda värnpliktigas tjänstgöringstid hade nämligen även dessa övningar
•..agits i beaktande, . trots det att övriga värnpliktiga under do senaste åren
genom upprepade riksdagsbeslut befriats från samma övningar. Därigenom
skulle avkortningen i allmänhet bliva för vapenvägrare 37 dagar och för
( tv ilarbetare 45 dagar. Starka skäl talade emellertid för att avkortningen
}‘.n civilarbetare bleve något större än 45 dagar, och det syntes mig därför
lamphgt, att den lagbestämda maximigränsen för avkortningen bestämdes till
!>() dagar.

Yid berörda riksdag väcktes tvä motioner syftande till ändring i den
kungl. propositionens förslag.

I den ena motionen (nr 34 i första kammaren) hemställdes, att riksdagen
lille med bifall till vad Kungl. Maj:t i propositionen föreslagit om
minskning av tjänstgöringstiden med högst 60 dagar för s. k. samvetsomma
värnpliktiga i allmänhet besluta, att tjänstgöringstiden för sådan värnpliktig,
som tillhörde gruppen studenter och med dem likställda, skulle,
andel i propositionen angivna villkor, genom den värnpliktiges hemförlovning
före tjänstgöringstidens slut minskas med det antal .lagar, dock högst
120, som Konungen bestämde.

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

I den andra motionen (nr 46 i andra kammaren) åter hemställdes, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts proposition, att
Konungen finge i förekommande fall förordna, att tjänstgöringstiden för i
propositionen avsedda värnpliktiga kunde genom den värnpliktiges liemförlovning
före tjänstgöringstidens slut minskas till det antal dagar, som nu
vore bestämt eller framdeles komme att bestämmas för värnpliktiga vid
krigsmakten, vilka tilldelades rytteriet.

I sitt utlåtande nr 6 vid berörda riksdag anförde andra lagutskottet bland
annat:

Utskottet, som delade eu av general- och marinstabscheferna i yttrande
över förslaget uttalad uppfattning, att all varsamhet borde iakttagas, då
fråga vore om möjlig förkortning av nu gällande, intill 1925 års utgång föreskrivna
tjänstgöringstider för samvetsömma värnpliktiga, ansåge sig med
fästat avseende härå ej kunna tillstyrka det i sistberörda motion innefattade
förslaget om avkortning av berörda tider ned till det dagantal, som vore bestämt
eller kunde komma att bestämmas för rytteriet tilldelade värnpliktigas tjänstgöring
under fredstid. Däremot funne utskottet, vid övervägande av vad i
propositionen och av utskottet förebragts till stöd för det i propositionen
ifrågasatta bemyndigandet för Kungl. Maj:t att, efter prövning i förekommande
fall, genom hemförlovning före tjänstgöringstidens slut medgiva samvetsömma
värnpliktiga någon förkortning i de för dem nu gällande tjänstgöringstiderna,
ej skäl till erinran emot lämnandet av ett sådant bemyndigande.
Utskottet förutsatte emellertid härvid, att Kungl. Maj:t komme att
med försiktighet handhava en dylik befogenhet, så att hemförlovning i förekommande
fall medgåves allenast när all fara för simulation finge anses
vara utesluten.

I reservation inom utskottet yrkades, att såväl propositionen som motionerna
måtte avslås.

Såsom förut nämnts, innebar riksdagens beslut, att Kungl. Maj:t erhöll
bemyndigande att i förekommande fall genom hemförlovning före tjänstgöringstidens
slut minska densamma med 90 resp. 60 dagar.

Att tjänstgöringstiden för de samvetsömma värnpliktiga bör utmätas längre
än för dem, som i vanlig ordning fullgöra sin värnpliktstjänstgöring, torde
med hänsyn till angelägenheten av att i görligaste mån förebygga simulation
vara ofrånkomligt. Det sätt, på vilket denna fråga lösts i den nu gällande
lagstiftningen, anser jag emellertid icke vara tillfredsställande, vartill kommer,
att det tekniska ordnandet av tjänstgöringstidens beräkning berett åtskilliga
svårigheter vid tillämpningen.

Tjänstgöringstiden under fredstid är enligt 1920 års lag för de samvetsömma
värnpliktiga bestämd i förhållande till det sammanlagda antalet dagar,
varunder tjänstgöring för utbildning samt reservtrupp- och landstormsövningar
åligger vapenföra, som tilldelats de vapenslag, för vilka längsta tjänstgöringstid
föreskrivits, i det att nämnda dagantal för gruppen vapenvägrare
förlängts med 25 procent och för gruppen civilarbetare med 50 procent. Att
ett dylikt sätt att beräkna tjänstgöringstiden i praktiken kommit att medföra
svårigheter, kan knappast förvåna. Redan vid 1922 års riksdag framhölls
också av andra lagutskottet lämpligheten av att till vinnande av större

Andra
lagutskottet
vid 1923 års
riksdag.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

klarhet rörande bestämmelsernas innebörd införa fixa tidsbestämmelser för
längden av de tjänstgöringstider, som ålåge de under 1920 års lag hänförliga
värnpliktiga.

Med tillämpning av den förkortning av utbildningstiden, vilken genomförts
för värnpliktiga tillhörande de senaste årsklasserna och vilken förkortning
avsetts att komma jämväl de samvetsömma av samma årsklasser tillgodo
utgör den tjänstgöringstid, som för närvarande åligger de samvetsömma,
varnpnktiga, för vapenvägrare tillhörande kategorien värnpliktiga i allmänhet
318 dagar och tillhörande kategorien studenter och med dem likställda 450
dagar samt för civilarbetare tillhörande den förra kategorien 382 dagar och
tillhörande den senare kategorien 540 dagar. Ökningen för vapenvägrande
student utgör lägst 120 och högst 175 dagar och för övriga värnpliktiga lägst
9b och högst 153 dagar. “Vid civilarbete är ökningen för student lägst 210
och högst 265 samt för annan värnpliktig lägst 157 och högst;217^dagar.
Därest afkortning enligt 1923 års lag kommer till stånd, utgör ökningen för
vapenvägrande student lägst 65 och högst 120 dagar, för annan värnpliktig
lägst 06 och högst 116 dagar; vid civilarbete för student lägst 120 och högst
175 dagar och för annan värnpliktig lägst 97 och högst 157 dagar. Antalet
tjanstgormgsdagar för olika fall framgår av denna tablå:

Antal tjänstgöringsdagar

Enligt
de prov.
värnpl.-lagama

Enligt 1920 Srs lag

Enligt kungl. brevet den 6
april 1923 ang'', minskning
i tjänstgöringstiden

§ 1 a j Ökninj

Studenter och likställda, j

Vapenföra .....................j 330 ji 450 j 120

Icke vapenföra ...............j 275 |j 450 j 175

Övriga värnpliktiga.

Fotfolket, tvungen ocli in-!

tendenturtruppema......j 165 Ij 318 1 153

Rytteriet m. fl................I 225 318 i 93

loke vapenföra ............... 165 |! 318 i 153

§ 1 b j Ökningl § 1 a j Ökning

540

382

210

265

217

157

217

395

281

120

116

5 1 b

Ökning

450

322

120

175

157

. I, ! Arv. j lOi

bi ve t vis vore det från teknisk synpunkt fördelaktigast, om man i lagstiftnmgen
införde ett bestämt antal dagar (lika för alla), under vilka tjänstgöring
skulle fullgöras av de olika kategorierna samvetsömma. Ett sådant förfaringssätt
skulle emellertid icke avhjälpa den orättvisa, som vidlåder nuvarande
lagstiftning, nämligen att den till förekommande av simulation stadgade
ökningen i tjänstgöringstiden är olika för olika slags värnpliktiga Eu
infanterist finge sålunda fortfarande större ökning än eu kavallerist, då tjänstgormgstiden
för den forre enligt värnplikts]agens bestämmelser är kortare
an för den senare. Det synes mig därför vara lämpligast fastställa ökningen
i tjänstgöringstiden till ett visst antal dagar, lika för allé, tillhörande de
kategorierna Aarnpliktiga i allmänhet, studenter och likställda), därest
tillståndet avser tjänstgöring enligt § 1 a), och till ett visst något större
antal dagar, därest tillståndet avser tjänstgöring enligt § 1 b). Härigenom

Kutig!.. Maj:ts proposition nr ''JK).

uppkommer visserligen den olägenheten, att tjänstgöringstiden för do olika
kategorierna blir olika lång, men denna olägenhet är i verkligheten endast
skenbar, ty, såsom förut antytts, bör — frånsett studenter och likställda -den, vilken i samband med inskrivningen anmäler sina samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, uttagas till ersättningsreserven. I de
rena undantagsfall, då till linjetjänst redan uttagen värnpliktig på grund a\
samvetsbetänkligheter övergår till tjänst i särskild ordning, torde det icke
vara annat än med billighet förenligt, att tjänstgöringstiden blir olika beroende
på den tjänst, till vilken han uttagits. Några svårigheter med tjänstgöringens
ordnande i dylika fall torde icke behöva uppkomma, hinder de
år lagstiftningen verkat liar i liera fall sådan olikhet i tjänstgöringsperiodernas
längd förekommit utan att föranleda olägenheter. De icke vapenföra torde
man i detta sammanhang kunna bortse från. då de äro ifrågasatta att helt
befrias från värnpliktstjänstgöring under fredstid.

Hur stor ökningen skall vara måste alltid bliva beroende på en skiilighetsprövniug.
Såsom militieornbudsmannen erinrat, torde det icke rara
görligt att allt för mycket bygga på tjänstgöringstidens förlängning dels på
grund av praktiska svårigheter med arbetets anordnande och dels med hänsyn
till rättvisa och billighet mot icke-simulerande värnpliktiga.

Utgångspunkten synes mig emellertid böra vara, att tjänstgöringstiden
för de samvetsömma alltid skall överstiga den tid. som enligt värnpliktslagen
stadgas för värnpliktig tillhörande truppslag med den längsta utbildningstiden.
Om man räknar med de utbildningstider, som föreslagits i proposition
nr 51 till innevarande års riksdag, synes ökningen lämpligen kunna
för tjänstgöring enligt § 1 a) (vapenfri tjänst) sättas till 90 dagar, varigenom
sådan värnpliktigs tjänstgöringstid kommer att överskjuta utbildningstiden
vid berörda truppslag med minst ett mot eu repetitionsövning vid samma
truppslag svarande dagantal (30 dagar). För tjänstgöring enligt § 1 b) (civilarbete)
synes härtill skäligen böra komma eu ytterligare ökning av 30 dagar,
varigenom den totala ökningen i detta fall kommer att uppgå till 120 dagar.
Tjänstgöringstiderna för samvetsömma värnpliktiga skulle i enlighet härmed

bliva följande:

För studenter och likställda ............................................

För övriga värnpliktiga

a) tilldelade infanteriet, träng- och intendenturtrup perna

i linjetjänst samt ersättningsreserven .........

b) tilldelade kavalleriet'', artilleriet och ingenjörtrup perna,

flottan, kustartilleriet och flygvapnet, allt i
linjetjänst ................................................................

^ ■ -------------- ---O A

ningen göra sannolikt, att de hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,
bliva — därest de icke tillhöra studentkategorien — tilldelade
ersättningsreserven, skulle såsom regel tjänstgöringstiden för vanliga värnpliktiga
bliva vid vapenfri tjänst 230 dagar och vid civilarbete 260 dagar
samt för studenter och likställda resp. 350 och 380 dagai.

Bihang till riksdagens protokoll 1025. 1 samt. 170 käft. (Nr 210.)

§ i a)	Bni. § 1 b)
350	380
230	260
290	320
, som	vid inskriv-

591 25 3

Kungl, May.ts proposition ur 210.

Lagförslagets utformning.

Beträffande den blivande lagens utformning torde följande höra framhållas.

I de hittills framställda förslagen om utvidgning av begreppet »samvetsbetänkligheters
att omfatta även sådana, som icke grunda sig på religiös
övertygelse, har föreslagits, att lag-texten skulle ändras så, att orden »på religiös
övertygelse grundade» skulle utgå och paragrafen sålunda skulle erhålla
följande lydelse: »Värnpliktig, som hyser allvarliga samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring etc.» Av den förut lämnade redogörelsen framgår
emellertid, att 1902 års cirkulär i ämnet, som stadgade viss slags tjänstgöring
för värnpliktig, som av allvarliga samvetsbetänkligheter mot vapentjänst
föranleddes att vägra fullgöra sådan tjänst, i praktiken tolkats såsom
avseende allenast religiösa samvetsbetänkligheter. På grund härav och då
enligt teologisk uppfattning begreppet samvete anses alltid hänföra sig till
religionen, har föreslagits en formulering av 1 §, som uttryckligen angiver,
att samvetsbetänkligheterna icke behöva vara grundade på religiös övertygelse.
Att i lagtexten närmare angiva -vilket slag av övertygelse eller livsåskådning,
som i berörda hänseende jämställes med den religiösa, torde
icke vara möjligt. Detta måste bedömas från fall till fall. Generalstabschefens
farhåga för att befrielse av rent politiska skäl kan bliva följden,
synes mig ogrundad.

Uttrycket »gällande vämpliktslag förutsätter» bör ersättas med uttrycket
»värnpliktslagen föreskriver» såsom mera logiskt uttryckande lagbestämmelsens
innebörd.

I stycket under a) i 1 § bör uttrycket »fullgöra sin värnplikt vid krigsmakten»
ersättas med uttrycket »fullgöra sin tjänstgöring vid krigsmakten».
I ordet värnplikt inrymmas nämligen en del förpliktelser, som icke hava
avseende å tjänstgöringen och vilka gälla alla värnpliktiga, således även
samvetsömma, som erhållit tillstånd att fullgöra sin tjänstgöring i särskild
ordning.

I stycket under b) i samma § bör uttrycket »i stället för honom åliggande
värnpliktstjänstgöring» omredigeras, ty det meddelade tillståndet avser allenast
sättet, på vilket värnpliktstjänstgöringen skall utföras.

§ 2 bör allenast innehålla stadgande om vilken myndighet, som har att
träffa avgörande rörande tillstånd att fullgöra tjänstgöring på sätt lagen
stadgar. De närmare bestämmelserna härom böra helt upptagas i den administrativa
följdförfattningen.

I § 3 böra vidtagas vissa formella ändringar såsom följd av dem, som
föreslagits beträffande § 1.

Vidare bör bestämmelsen att tjänstgöringen i fall, som angivas i § 1 a),
alltid skall fullgöras i en omgång borttagas. Det torde böra helt ankomma
på Kungl. Maj:t att avgöra jämväl huruvida denna tjänstgöring skall fullgöras
i eu följd eller i två omgångar.

Knnyl. M<ij:ts proposition nr 210.

I § 4 inom. 1 i gällande lag stadgas, att, därest tillstånd att fullgöra
värnpliktstjänstgöringen på sätt i § I omförmäles betinnes hava grundats
på uppenbart vilseledande uppgifter, tillståndet må av inskrivningsrevisionen
återkallas. Såsom av redogörelsen för den norska lagstiftningen i ämnet
framgår, kan värnpliktig, som rättsstridigt undandrager sig att utföra det
civila arbete, som åligger honom enligt lagen den 24 mars 1922 om värnpliktiga
civilarbetare, på hemställan av styrelsen för det verk, under vilket
han lyder, återföras till vederbörande militära avdelning för att där fullgöra
sin återstående värnplikt. Motivet härför var, att man ansåg att den, som
icke ville utföra civilt arbete eller som därunder visade dåligt uppförande,
icke kunde vara besjälad av allvarliga samvetsbetänkligheter vid sin värnpliktsvägran.
Under förarbetena till den nuvarande svenska lagen har även
denna fråga berörts. Dåvarande departementschefen fann det emellertid ur
principiell synpunkt icke vara riktigt, att ett i behörig ordning givet tillstånd
att fullgöra värnplikten i särskild ordning skulle återkallas av den
grund, att den värnpliktige gjort sig skyldig till dåligt uppförande eller upprepade
försummelser i tjänsten. Jag tror dock, att man — ej minst i betraktande
av den nu förordade utvidgningen av samvetsömlagens tillämplighetsområde
— allenast skulle gagna förevarande sak genom att även i vår
lagstiftning införa bestämmelser om att tillståndet kan återkallas, om den
värnpliktige gör sig skyldig till upprepade allvarligare förseelser i tjänsten.

Enligt § 4 mom. 2 i dess nuvarande lydelse ifrågasättes inskrivningsrevisionens
avgörande allenast för sådan värnpliktig, som påbörjat den ifrågavarande
tjänstgöringen. Bestämmelsen skall givetvis omfatta jämväl värnpliktig,
som ännu icke inträtt i sådan tjänstgöring. Vidare bör uttrycket
»värnpliktens fullgörande i vanlig ordning» ersättas med uttrycket »tjänstgöringens
fullgörande i den ordning, värnpliktslagen föreskriver».

En viss redaktionell ändring bör vidtagas i § 5, så att tydligt framgår,
att Kungl. Maj:t vid bestämmandet av avkortningen på grund av förutvarande
tjänstgöring icke är bunden av sagda tjänstgöringstids längd.

En ny § 6 bör innehålla hänvisning till särskild lag innefattande vissa
straffbestämmelser med avseende å värnpliktiga, som erhållit tillstånd att i
stället för- värnpliktstjänstgöring vid krigsmakten utföra civilt arbete för
statens räkning.

§ 6 i 1920 års lag bör erhålla nummerbeteckningen 7. En mindre redaktionell
jämkning i lagtexten har ansetts lämplig.

I § 8 böra upptagas mot § 27 mom. 3 G i förslaget till värnpliktslag
(§ 27 mom. 4 andra och tredje styckena i gällande värnpliktslag) svarande bestämmelser.

Lagen bör träda i kraft den 1 januari 1926. Med avseende å dess ikraftträdande
erforderliga närmare föreskrifter torde böra meddelas av Konungen.

I enlighet med de av mig nu angivna grunderna har jag låtit inom försvarsdepartementet
upprätta förslag till lag om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring.

36 Kungl. Maj:ta proposition nr 210.

Föredraganden uppläser härefter berörda lagförslag samt hemställer, att
förslaget måtte föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Tor Ericsson-Ärje.

Stoekholm, K. L. Beckmans Boktr., 1925.