Kung!. Maj:ts Proposition Nr 155 (Proposition 1920:155)

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 155.

Nr 155.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om medling i arbetstvister m. ra.; given Stockholms
slott den 20 februari 1920.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Knngl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om medling i arbetstvister,

2) lag om central skiljenämnd för vissa arbetstvister samt

3) lag om särskilda skiljedomare i arbetstvister.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 129 höft. (Nr 155—156.) 2792 19 1

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 155.

Förslag

till

Lag

om medling i arbetstvister.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För vart och ett av de distrikt, i vilka riket för sådant ändamål av
Konungen indelas, förordnar Konungen en förlikningsman med uppgift
att, på sätt nedan sägs, medla i tvister mellan arbetsgivare och arbetare.

Därest så prövas påkallat, må Konungen tillika antingen uppdraga
åt förlikningsman att jämväl utom sitt distrikt vara förlikningsman med
visst, på annat sätt bestämt verksamhetsområde eller ock för sådant verksamhetsområde
förordna särskild förlikningsman.

2 §•

Förlikningsman åligger:

att med synnerlig uppmärksamhet följa arbetsförhållandena inom
det honom anvisade verksamhetsområdet;

att, i de fall och på det sätt i denna lag sägs, lämna sin medverkan
till biläggande av arbetstvister, som inom samma område uppstå;
samt

att eljest, på anmodan, gå arbetsgivare och arbetare tillhanda för
åvägabringande av överenskommelser, som äro ägnade att främja ett
gott förhållande dem emellan samt förekomma störande avbrott i
arbetet.

Åstunda arbetsgivare och arbetare, att förhandling om sådan överenskommelse
skall äga rum under ledning av opartisk ordförande, och
kan förlikningsmannens medverkan för förhandlingen icke lämnas eller

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

anses den icke böra påkallas, må på framställning av parterna socialstyrelsen,
där den finner omständigheterna därtill föranleda, utse lämplig
person att leda förhandlingarna.

3 §•

Har inom förlikningsmans verksamhetsområde uppkommit arbetstvist,
som medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse av större
betydenhet, bör förlikningsmannen genom personligt besök å den plats,
där tvisten utbrutit, eller på annat sätt träda i förbindelse med de tvistande,
göra. sig noga underrättad om, vari tvisten består, hemställa till de
tvistande att i avbidan på tvisten lösning icke vidtaga, vidhålla eller
utvidga arbetsinställelse, kalla de tvistande att, själva eller genom utsedda
ombud, å bestämd tid och plats sammankomna till förhandling
med varandra inför förlikningsmannen samt söka att under dessa förhandlingar,
vilka anordnas på sätt lämpligast synes, åvägabringa tvistens
lösning.

4 §•

För inkallande av de tvistande skall förlikningsmannen, i den mån
de ej lämpligen kunna personligen kallas, anlita annan utväg, som efter
omständigheterna kan anses ändamålsenlig, såsom meddelande till förening,
vilken de tvistande å endera sidan tillhöra, eller till någon, som
för talan i tvisten, eller anslag å eller vid arbetsplatsen eller kungörelse
i tidning. Arbetsgivare är pliktig att på begäran av förlikningsmannen
låta å eller vid arbetsplatsen anslå kallelse å arbetarna.

Det åligger de tvistande att efterkomma förlikningsmannens kallelse.

5 §•

År arbetsinställelse icke för handen och hava de tvistande, sedan förhandling
ägt rum, å båda sidor för förlikningsmannen tillkännagivit, att
de anse fortsatt förhandling ej vara till gagn för tvistens lösning, må
kallelse å de tvistande ej vidare av förlikningsmannen utfärdas; dock
äger han, om ändrade förhållanden därtill föranleda, inbjuda de tvistande
till nya förhandlingar.

6 §•

De förhandlingar, som av förlikningsmannen anordnas med och
mellan de tvistande, skola i främsta rummet hava till syfte att åväga -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

bringa överenskommelse i enlighet med anbud eller förslag, som under
förhandlingarna kunna bliva framställda från de tvistande själva; ankommande
därvid på förlikningsmannen att, om och i den mån sådant
kan anses ägnat att befordra en god lösning av tvisten, hemställa om
de jämkningar eller medgivanden, som för ändamålet kunna synas
lämpliga.

i §•

Det bör vara en var av de tvistande angeläget att, i den mån sådant
erfordras för att bereda förlikningsmannen tillförlitlig grund för
tvistens bedömande, på anhållan av förlikningsmannen giva honom del
av räkenskaper och andra handlingar samt meddela statistiska och andra
uppgifter, varöver de tvistande förfoga, ävensom hålla vederbörande
arbetsplatser för förlikningsmannen tillgängliga. Den som, enligt vad
nu är sagt, går förlikningsman tillhanda äger att, i den omfattning han
finner behövligt, göra förbehåll, att vad förlikningsmannen på sådant
sätt erfar ej må av denne yppas.

8 §■

Kan icke vid förhandlingarna inför förlikningsmannen enighet vinnas,
må han uppmana de tvistande att låta tvisten avgöras av sådan skiljenämnd
eller skiljedomare i arbetstvister, varom i lag är särskilt stadgat,
eller att eljest lämna uppdrag åt en eller flera personer, vilkas utlåtande
de tvistande utfästa sig att efterkomma, att, efter prövning, om och i
vilken mån de från ena eller andra sidan framkomna påståendena må
vara befogade och på vilket sätt följaktligen den föreliggande tvisten
rättast bör lösas, såsom skiljemän skilja de tvistande emellan.

I händelse uppmaning i sistnämnda syfte efterkommes av parterna,
bör förlikningsmannen, i den mån så befinnes behövligt, lämna sin medverkan
för utseende av skiljemän, underrätta dessa om uppdraget samt
i övrigt medverka till, att det åsyftade avgörandet må komma till stånd.

Ej må förlikningsman själv åtaga sig skiljemannauppdrag i arbetstvister.

9 §.

Vad i 3 § är stadgat avser icke arbetstvist, som uppstått inom
näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag, där särskild förhandlings-,
förliknings- eller skiljenämnd är upprättad, med mindre de

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

tvistande å ömse sidor påkalla förlikningsmannens mellankomst eller
förhållandena göra sannolikt, att den särskilda nämnden icke varder för
tvistens biläggande anlitad, eller ock förhandling inför sådan nämnd i
stadgad ordning ägt rum, utan att uppgörelse vunnits.

Ej heller äga stadgandena i berörda paragraf tillämpning i fråga
om tvist, som hänskjutits till sådan skiljenämnd eller skiljedomare i
arbetstvister, varom i lag är särskilt stadgat.

10 §.

I fråga om rättsverkan av de tvistandes överenskommelser, utfästelser
eller andra beslut under förhandlingar, om vilka i denna lag är sagt,
gäller, allt efter beslutens innehåll och det sätt, varpå de tillkommit,
vad allmän lag förmår.

11 §•

Berör utbruten tvist, som påkallar förlikningsmans ingripande,
även annan förlikningsmans verksamhetsområde, åligger det förlikningsmännen
att, så fort ske kan, om tvistens utbrytande ävensom, så vitt
möjligt, angående densammas omfattning insända underrättelse till socialstyrelsen,
som förordnar en av förlikningsmännen att i tvisten medla
eller, där sådant finnes påkallat, hos Konungen anhåller om dylikt förordnande
för annan person.

12 §•

Där arbetstvist innebär synnerlig fara för arbetsfreden eller sådant
eljest prövas påkallat, äger Konungen uppdraga åt sakkunniga och erfarna
personer att i egenskap av särskild förlikningskommission, jämte
vederbörande förlikningsman eller, där han finnes icke lämpligen kunna
taga befattning med arbetstvisten, i hans ställe medla i densamma.

Sådant uppdrag må även lämnas särskild person.

13 §.

Förlikningsman skall föra dagbok angående vad som förefaller i de
tvister, med vilka han tager befattning. Överenskommelser, utfästelser
eller andra beslut av de tvistande skola i nämnda dagbok fullständigt
intagas eller densamma biläggas.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

Förlikningsman skall inom tre månader efter varje kalenderårs utgång
till socialstyrelsen insända berättelse om sin verksamhet under året
samt om förloppet av de tvister, som under detsamma handlagts.

Berättelsen skall genom socialstyrelsens försorg befordras till trycket.

14 §.

Närmare föreskrifter rörande förlikningsmännens och förlikningskommissions
verksamhet meddelas av Konungen.

15 §.

Angående ersättning till förlikningsman, ledamot av förlikningskommission
och sådan opartisk ordförande, om vilken i 2 § sägs, gälle
vad Konungen därom stadgar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1920, då lagen den 31 december
1906 angående medling i arbetstvister upphör att gälla.

Kungl. May.ts Proposition Nr 155.

Förslag

till

Lag

om central skiljenämnd för vissa arbetstvister.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

För slitande av sådana arbetstvister, varom bär nedan sägs, skall
finnas en central skiljenämnd.

2 §.

Den centrala skiljenämnden äger upptaga till avgörande fråga om
kollektivavtals rätta innebörd och tillämpning, därest enligt bestämmelse
i avtalet eller eljest genom överenskommelse mellan dem, som
slutit detsamma, sådan fråga hänskjutits till nämnden.

Ej må fråga, som nu är sagd, av nämnden upptagas, där skiljeavtalet
innefattar rätt för parterna att klandra skiljedomen eller tvist
angående frågan är vid domstol anhängig.

3 §.

Den centrala skiljenämnden äger helt eller delvis avvisa till densamma
hänskjuten fråga, då nämnden med hänsyn till frågans begränsade
betydelse eller eljest finner densamma icke lämpligen böra av nämnden
handläggas, så ock då nämnden anser betryggande garantier icke förefinnas
för avkunnad skiljedoms efterlevande.

Varder till nämnden hänskjuten fråga, på sätt nu är sagt, av nämnden
avvisad, och har ej i skiljeavtalet anvisats annan utväg för tvistens
slitande genom skiljedom, vare i avseende å sådan fråga skiljeavtalet
förfallet.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

i i Av

den centrala skiljenämnden meddelad skiljedom skall lända till
efterrättelse lika som domstols laga kraft ägande dom.

Nämnden må, där så finnes erforderligt, giva förklaring av skiljedom,
som av nämnden meddelats.

5 §•

Den centrala skiljenämnden består av sju ledamöter.

Tre av ledamöterna förordnas av Konungen för en tid av två år i
sänder bland personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller
arbetarintressen, och utser Konungen en av dessa ledamöter till nämndens
ordförande samt en till ställföreträdare för denne. Minst en av de
utav Konungen förordnade ledamöterna skall vara lagkunnig man, vilken
fullgjort vad författningarna föreskriva om dem, som må nyttjas uti
domarämbeten.

Övriga fyra ledamöter utses för ett år i sänder, två av svenska
arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och två av landsorganisationens
representantskap. För dessa fyra ledamöter utses i enahanda ordning
dubbelt så många suppleanter.

Avgår ledamot eller suppleant, utses annan ledamot eller suppleant
för återstående delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd.

Skiljenämnden skall hava sitt säte i Stockholm.

6 §•

Ledamot eller suppleant, som i 5 § avses, skall vara svensk medborgare
och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehavas
av den,

som står under förmynderskap,

som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd
till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest
på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning
eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd
till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är under framtiden
ställd för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför rätta.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 155.

7 §•

Mot ledamot av den centrala skiljenämnden gälla samma jäv, som
i rättegångsbalken stadgas i fråga om domare.

8 §•

Fråga, som hänskjutits till den centrala skiljenämnden, må avgöras
•av fem ledamöter. Éj må annat än udda antal ledamöter deltaga i
.avgörandet. .

Vid besluts fattande skola närvara lika antal representanter för
arbetsgivare och arbetare samt minst en lagfaren ledamot bland dem,
som förordnats av Konungen.

9 §•

Uppkomma vid tvistefrågas avgörande olika meningar mellan den
centrala skiljenämndens ledamöter, gälle den mening, varom mer än halva
antalet av de röstande är ense. Ernås ej sådan röstövervikt angående
fråga, som blivit överlämnad till nämndens prövning, vare i avseende
därå skiljeavtalet förfallet.

10 §.

Den centrala skiljenämndens avgörande av tvistefråga påkallas hos
ordföranden i skrift, som skall innehålla uppgift på den eller de frågor,
om vilka skiljedom äskas.

Ordföranden utsätter tid för nämndens sammanträde samt tecknar
å skriften resolution med uppmaning till parterna att å angiven tid och
plats inställa sig inför nämnden eller dessförinnan till ordföranden inkomma
med skriftliga yttranden och därvid foga de handlingar, som
de i övrigt önska åberopa.

Hava ej parterna å ömse sidor gjort ansökan om tvistens upptagande,
åligger det sökanden att bevisligen tillställa motparten ansökningen
med därå av ordföranden tecknad resolution.

11 §.

Till utredning av fråga, som av den centrala skiljenämnden handlägges,
äger nämnden låta vid allmän underrätt höra vittnen och sakBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 129 käft. (Nr 155—156.) 279219 2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155. ''

kunniga. Finner nämnden sådan åtgärd nödig, äger nämnden därom
göra framställning hos den underrätt, inom vars område den, som skall
höras, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig, och varde denne
genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. Rätten äger
tillägga vittne och sakkunnig ersättning med vad som prövas skäligt.
Sedan förhöret hållits, skall rätten tillställa skiljenämnden protokoll
däröver.

12 §.

Av den centrala skiljenämnden beslutad skiljedom skall skriftligen
avfattas och av de i beslutet deltagande ledamöterna undertecknas samt
av ordföranden förvaras.

Utskrifter av skiljedomen skola, å nämndens vägnar underskrivna,
av ordföranden, till parterna utgivas.

13 §.

Kostnaderna för förhör, som i 11 § sägs, bestridas av allmänna medel..

Skiljenämndens beslut meddelas avgiftsfritt.

14 §.

Närmare föreskrifter angående den centrala skiljenämndens verksamhet
må meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1920.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 155.

Förslag

till

Lag:

om särskilda skiljedomare i arbetstvister.

Härigenom förordnas som följer:

Konungen äger, i mån av behov, efter framställning av kommuner
»eller eljest, förordna särskilda personer att på anmodan av parter var
för sig avgöra arbetstvister, som av parterna hänskjutits till skiljedom,
eller på anmodan av parter eller av dem valda skiljemän såsom opartiska
ordförande i skiljenämnder deltaga i dylika tvisters slitande. Förordnanden,
som nu nämnts, meddelas på viss tid, högst två år i sänder.

Skiljedomare, som här avses, skola hava fullgjort vad författningarna
föreskriva om dem, som må nyttjas uti domarämbeten.

I övrigt skall i avseende å dessa skiljedomare och deras verksamhet
vad i lagen om skiljemän är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Närmare föreskrifter om skilj edom arnes verksamhet må meddelas
av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1920.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

Utdrag av ''protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30
januari 1920.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petrén,

? Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Olsson.

T. f. chefen för civildepartementet, statsrådet Löfgren anförde:

Med ett den 13 juli 1916 dagtecknat utlåtande har socialstyrelsen
till . Kungl. Maj:t ingivit en styrelsen anbefalld utredning angående huruvida
och i vad mån åtgärder, särskilt på lagstiftningens väg, kunde
åstadkommas i syfte att på verksamt sätt befrämja arbetsfreden. Såsom
resultat av den verkställda utredningen framlade styrelsen ett förslag till
lag om vissa åtgärder till främjande av arbetsfred, upptagande dels vissa
bestämmelser om arbetsavtal och kollektivavtal, dels ändrade regler om
förlikningsväsendet i arbetstvister, dels särskilda föreskrifter om vissa
villkor för arbetsinställelser, dels slutligen bestämmelser om lokala arbetsdomare
och om upprättande av en särskild domstol i vissa arbetstvister*
arbetsdomstolen.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 155.

Socialst}7relB0DS betänkande, över vilket yttranden inkommit från
åtskilliga myndigheter och korporationer, har hittills icke föranlett förslag
till riksdagen. Av en stor del bland de ingivna yttrandena har
framgått, att en dylik, ganska omfattande lagstiftning icke skulle i den
gestaltning, förslaget lått av styrelsen, uppbäras av den allmänna
opinion inom de närmast intresserade kretsarna, som synes önskvärd
för ett framgångsrikt ingripande från lagstiftarens sida på detta område.

Under sådana förhållanden är det icke sannolikt, att något av större
värde för arbetsfreden eller arbetsrättens utveckling är att vinna genom
att nu ifrågasätta en lagstiftning av den omfattning, socialstyrelsens
föreliggande förslag avser.

Emellertid ingå i detta förslag bestämmelser »om medlingsmyndig- Ny lag om
heter och deras verksamhet)). Dessa bestämmelser, i sina huvuddrag ”''arbetfanslutande
sig till gällande lag om medling i arbetstvister den 31 de- tvister,
cember 1906, voro avsedda att ersätta nämnda lag, vilken i sammanhang
därmed således skulle upphävas.

Då en revision i vissa delar av lagen om medling i arbetstvister
är påkallad av erfarenheterna under den tid av mer än 13 år, som lagen
varit i kraft, samt de av socialstyrelsen i dess ovanberörda lagförslag
föreslagna bestämmelserna i ämnet i det stora hela synas lämpliga att
läggas till grund för revisionen av nämnda lag, anser jag mig nu böra
för Kungl. Maj:ts vidare åtgärd framlägga förslag till ny lag om medling
i arbetstvister. Jag har därvid utgått ifrån att väsentligen allenast
sådana bestämmelser borde upptagas, varom enighet rått mellan de närmast
intresserade parterna eller som ersätta föråldrade eller mindre lämpliga
bestämmelser med nya på vunnen erfarenhet grundade stadganden.

Innan jag närmare ingår på det förslag till ny medlingslag, som Tidigare för
jag här kommer att framlägga, torde jag böra erinra om att vissa änd- i

ringar i lagen om medling i arbetstvister tidigare varit föremål för mediings Kungl.

Maj:ts och riksdagens prövning. moTTrar

Det förslag till lag om kollektivavtal m. m., som i propositionen nr 96 till 1910 slag.
års riksdag framlades, upptog allenast en rent formell ändring av 2 § i lagen om medling
i arbetstvister, men det särskilda utskott, till vilket nämnda proposition av
riksdagen hänvisades, tillstyrkte utan meningsskiljaktighet ett förslag av enskild
motionär om vidgad befogenhet för förlikningsmännen och om inrättande av en
särskild förlikningskommission såsom andra instans för behandling av tvister
rörande kollektivavtal. Utskottets majoritet gjorde dock förslagets godkännande
beroende av, att samtidigt framlagda förslag till lagar om kollektivavtal och om
arbetsdomstol jämväl bleve antagna, medan en minoritet från andra kammaren
yrkade på förslagets godkännande oberoende av dylikt sammanhang. Andringarna

1911 års riksdag.

Nu föreliggande

lagförslag.

Utvidgning av
förlikningsinstitutets

organisation.
(1 § i nu gällande
lag och
i här föreslagen.
)
Socialstyrelsen.

14 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 155.

i lagen om medling av arbetstvister antogos av första kammaren blott under den
av utskottet föreslagna förutsättning, medan andra kammaren antog lagen utan
sådant förbehåll. Då kamrarna i andra delar av propositionen nr 96 också stannade
i olika beslut, avgav särskilda utskottet ett sammanjämkningsförslag, som,
antaget av första kammaren, avslogs av andra kammaren. Hela lagkomplexet
och således även ändringarna i medlingslagen hade därmed förfallit.

År 1911 framlade Kungl. Maj:t ånyo i proposition nr 43 förslag till lag om
kollektivavtal m. m., vilken proposition upptog de ändringar i lagen om medling
i arbetstvister, varom riksdagen i sak var enig 1910. Då kamrarna jämväl
detta år vidhöllo sina ståndpunkter i förevarande del från 1910 — första kammaren
antog således ändringarna i medlingslagen allenast under förutsättning
att jämväl lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol vunne riksdagens godkännande
— samt andra kammaren avslog hela lagkomplexet, var frågan jämväl
i vad avsåg ändringarna i medlingslagen förfallen.

Jag övergår nu till socialstyrelsens föreliggande förslag, i vad det
avser ändrade bestämmelser rörande medling i arbetstvister, samt till de
jämkningar av förslaget, jag anser påkallade; och skall jag här nedan
efter de olika ämnen, varom fråga är, redogöra för den ståndpunkt i de
skilda frågorna, jag ansett mig böra intaga.

Från alla håll torde erkännas, att den genom 1906 års lag om medling
i arbetstvister införda förlikningsmannainstitutionen varit till stort
gagn för åstadkommande av uppgörelser i löne- och andra arbetstvister
mellan arbetsgivare och arbetare. Man torde ävenledes vara ganska
ense om, att organisationen av medlingsinstitutet i stort sett varit lycklig
och att anledning icke finnes att ifrågasätta mera genomgripande omläggningar
därav. Socialstyrelsens föreliggande förslag upptager också
endast mindre ändringar av organisationen och bygger i stort sett på
nu gällande lag. Denna ståndpunkt anser jag för min del lycklig, och
det förslag, jag nu framlägger, innebär ej heller några större, genomgripande
förändringar.

I sitt förslag har socialstyrelsen först upptagit en viss ändring av
förlikning sinstitutets organisation. Enligt nu gällande lag skola förlikningsmännen
utses för vissa lokala distrikt, i vilka landet indelas (enligt
kungl. skrivelse den 31 december 1909 numera 7 distrikt). Socialstyrelsen
har anfört, att det visat sig, att arbetstvisterna inom vissa
större näringsgrenar koncentrera sig på vissa förlikningsmannadistrikt,
inom vilka förlikningsmannen sålunda blir särskilt förtrogen med förhållandena.
För att tillgodogöra sig denna särskilda erfarenhet har i
fall, då arbetstvist omfattat flera distrikt och i följd därav särskild förlikningsman
skolat förordnas, sådant förordnande plägat lämnas den för -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

likningsman, som mest haft att syssla med det av tvisten berörda näringsområdet.
I anslutning härtill har av socialstyrelsen därför föreslagits,
att jämte det fortfarande förlikningsman skulle tillsättas för särskilda lokala
distrikt, förordnande tillika skulle kunna tillsvidare meddelas viss förlikningsman
att medla inom visst näringsområde. Givet vore emellertid, att
denna arbetsfördelning borde gälla endast viktigare arbetstvister enligt
bestämmelser, som kunde komma att meddelas av Kungl. Maj:t. Därest
en ny lagstiftning å området komrne till stånd, torde även, anför styrelsen
vidare, finnas anledning att, med stöd av erfarenheter från förlikningsmännens
hittillsvarande verksamhet, taga under förnyad prövning
frågan om distriktsindelningen och förlikningsmännens antal.

Den sålunda väckta frågan om en förändrad organisation av förlikningsmannainstitutet
anser jag förtjäna det största beaktande. Valfrihet
bör därvid emellertid lämnas Kungl. Maj:t att antingen förordna en av
förlikningsmännen att, jämte befattningen såsom förlikningsman för visst
distrikt, tillika vara förlikningsman med visst, på annat sätt bestämt
verksamhetsområde, eller att förordna särskild person att vara förlikningsman
med sådant verksamhetsområde, i vilket senare fall hans befogenhet
bleve inskränkt till detsamma. Detta område lärer i allmänhet böra
bestämmas att avse viss näringsgren eller på ett eller annat sätt begränsad
del därav. Särskilt med avseende å tvisterna inom jordbruket, vilka
tendera till ökning i antal och omfattning och som alltmer mistat sin
rent lokala betydelse, bör tillgången till en dylik särskild sakkunnig
förlikningsman, vars verksamhet i detta avseende avsåge riket i dess
helhet eller åtminstone vissa större delar därav, bliva av stor betydelse
för ordnade arbetsförhållanden å förevarande ömtåliga område. Enhetlighet
och stadga i avtalsförhållandena inom jordbruket skulle säkerligen främjas
av en dylik anordning.

Jämväl på ett annat område kan tillgången till en särskild förlikningsman
vara av betydelse. Nu gällande lag om medling i arbetstvister
innehåller icke några bestämmelser, om och i vad mån lagen äger
tillämpning i arbetstvister, där staten är arbetsgivare. Uppenbart är
emellertid, att lagen icke gäller statsarbetare, som hava tjänstemannaställning
och rörande vilkas förhållande i tjänsten särskilda bestämmelser
i instruktioner o. s. v. äro meddelade. Staten, särskilt de afFärsdrivande
verken, sysselsätter emellertid en betydande personal, som icke innehar
tjänstemannaställning utan antingen har mer eller mindre tillfällig anställning
såsom extra eller eljest är att likställa med arbetare inom en -

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Kr 155.

skilda företag (t. ex. vid järnvägs- och kraftstationsbyggnader, telegraflinjebyggnader
o. s. v.). Rörande dessa senare kategorier har medlingslagen
ansetts tillämplig och förlikningsmannaingripande i förekommande
fall ägt rum. Emellertid är det önskvärt, att vid dylika ingripanden en
viss enhetlighet och likformighet äger rum, så att ungefär lika synpunkter
med avseende å löne- och andra arbetsförhållanden vid statens affärsdrivande
verk komma till stånd. Önskvärdheten av att ungefär lika
synpunkter anläggas vid de olika verken, när det är fråga om fullt likartat
arbete, är uppenbar; och när nu statsmyndigheterna genom antagandet
av ett gemensamt avlöningssystem för affärsverkens tjänstemän
strävat efter att vinna största möjliga enhetlighet i löner och anställningsvillkor
för de olika tjänstemannakategorierna, lärer också vara uppenbart,
att denna enhetlighet i görlig grad bör eftersträvas med avseende å personal
och arbetare vid dessa verk, vilka icke intaga tjänstemannaställning.
Särskilt är detta av vikt med avseende å allmänna regler för anställ-''
ningen och arbetet. Sådana hava också genom samarbete mellan vederbörande
verkschefer kommit till stånd men äro numera delvis frångångna,
delvis icke tillämpliga. I varje fall ökas säkerheten av reglernas upprätthållande
genom att dessa tillkomma efter gemensamma överläggningar
mellan parterna i arbetsavtalet, varvid ofta biträde av en förlikningsman
kan erfordras.

Åt en av de förlikningsmän, vilka, på sätt förut antytts, ej erhålla
lokalt bestämda distrikt, synes därför lämpligen böra uppdragas att medla
i sådana under medlingslagen fallande arbetstvister, där staten är arbetsgivare.
Även såsom rådgivare åt vederbörande verk vid avtalsuppgörelser
bleve en dylik förlikningsman säkert av stort gagn. Därest, såsom det
är att hoppas, en särskild förhandlingsordning, avsedd att tillämpas vid
förhandlingar mellan staten som arbetsgivare och de arbetare, varom här är
fråga, kommer till stånd, torde det måhända bliva obehövligt att för medling
i hithörande tvister utse särskild förlikningsman. Men intill dess tanken
på en dylik förhandlingsordning blivit förverkligad, är det i varje fall av
vikt, att lagen har en avfattning, som ej lägger hinder i vägen för att
medlingen i dessa tvister anförtros åt särskild förlikningsman. Någon
uttrycklig bestämmelse om att lagen ej avser personer, vilka såsom
tjänstemän äro anställda i av staten utövad rörelse, torde lika litet som
i nu gällande lag vara erforderlig. Att dylik bestämmelse upptagits i
det år 1911 framlagda förslaget till lag om vissa arbetstvister berodde
delvis på att nämnda förslag innehöll bestämmelser jämväl om vissa
villkor för stridsåtgärd, vilka bestämmelser voro av den art, att desamma

Kung}. Maj:ts Proposition Nr 155.

ansågos böra uttryckligen förklaras otillämpliga på tjänstemän, men måhända
i högre grad diirpå, att det samtidigt framlagda förslaget till lag
om vissa arbetsavtal innehöll ett uttryckligt stadgande om att densamma
ej avsåg personer i tjänstemannaställning. Ehuru, såsom av det föregående
framgår, föreliggande lagförslag ej bör vara omedelbart tillämpligt
å konflikter mellan staten och tjänstemän, som förut nämnts, synes
det ej föreligga något hinder för förlikningsman att på anmodan av
vederbörande affärsdrivande verks styrelse, i sammanhang med medling
i tvist med i statens tjänst anställda personer med arbetares ställning,
taga befattning med därmed sammanhängande förhandlingar rörande
arbetsvillkoren för personalgrupper, som rätteligen äro att anse såsom
tjänstemän.

Enligt gällande medlingslag har förlikningsman att söka lösa arbetstvister
icke blott mellan arbetsgivare och arbetare utan även mellan
arbetsgivare inbördes och mellan olika grupper av arbetare. Då emellertid
under de gångna åren efter lagens tillkomst några dylika tvister mellan
arbetsgivare inbördes eller mellan arbetare inbördes aldrig förekommit
till behandling, har socialstyrelsen ansett, att stadgandet om medling
i sådana tvister borde utgå. Denna mening anser jag mig böra
biträda.

I sitt förevarande utlåtande har socialstyrelsen vidare framhållit, att
i viktigare arbetstvister parterna ofta önska förhandlingarna ställda under
opartisk ledning, men att därvid kan inträffa, att förlikningsman ej hinner
åtaga sig sådant uppdrag eller anses icke lämpligen böra redan i det
skedet tillkallas. Då vid sådant fall stundom lärer möta svårighet för
parterna att enas om lämplig ordförande, har socialstyrelsen, i enlighet
med en från flera håll uttalad önskan, hemställt, att för dylika fall socialstyrelsen
skulle på framställning av parterna kunna, där styrelsen funne
omständigheterna därtill föranleda, utse lämplig person att leda förhandlingarna.
Sådan opartisk ordförande skulle för uppdraget gottgöras delvis
av det allmänna — förslagsvis med rese- och traktamentsersättning —
men i övrigt av parterna.

Det sålunda framlagda förslaget synes mig av förhållandena påkallat,
vadan ett stadgande av nu förevarande innebörd torde böra fogas
till medlingslagen. Några större ekonomiska uppoffringar för det allmänna
kan denna anordning ej medföra.

Opartisk ordförande
för
ledande av
förhandlingar.

(2 § andra
stycket i det
nya lagförslaget.
)
Socialstyrelsen.

Departements chefen.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 129 käft. (Nr 155—156.)

2792 19 3

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

Parts skyldig- Frågan om parts skyldighet att inställa sig inför förlikningsman har
Ställa ti förarbetena till 1906 års medlingslag samt vid förut föreliggande

inför <förhk- förslag till ändringar i denna lag varit föremål för uppmärksamhet, och
ningsman. j viss mån skiljaktiga förslag hava härutinnan förelegat.

(fag§;lf“ Det förslag till förordning angående medling i arbetstvister, som
i här framlagt 1901 avgavs av en särskild kommitté, utgick från att parterna borde
Tidigare hava skyldighet att iakttaga inställelse inför förlikniugsman. För att
förslag, förmå dem därtill skulle mot dem kunna utövas ett visst tvång genom
vädjande till offentligheten i närmare föreskriven ordning. I 1906 års
lag upptogos ej några dylika bestämmelser; förlikningsman hade blott
att »inbjuda» parterna till förhandling inför sig. Emellertid visade det
sig, vid lagens tillämpning, att dylik inbjudan emellanåt ej efterkoms,
om också i det mycket övervägande antalet fall villighet förefanns att
ställa sig till efterrättelse dylik inbjudan.

Ehuru således i det hela parternas uppfattning visat sig gå i den
riktningen, att ett avvisande av förlikningsmans medlingsförsök vore
mindre klokt och lämpligt, ansåg dock särskilda utskottet vid 1910 års
riksdag, vid behandling av då föreliggande proposition med förslag till
lag om kollektivavtal m. in., nödigt, att det hittillsvarande ordet »inbjudas»
i förevarande lagrum utbyttes mot ordet »kalla» samt att till
lagparagrafen ifråga fogades följande tillägg: »Det åligger de tvistande
att efterkomma förlikningsmans kallelse». Någon påföljd för underlåtenhet
härutinnan upptogs emellertid ej i utskottets förslag.

Detta utskottets förslag, som förföll vid 1910 års riksdag genom
kamrarnas olika beslut, upptogs i propositionen nr 43 till 1911 års
riksdag med förslag till lag om kollektivavtal mellan arbetsgivare och
arbetare m. m. och lämnades av 1911 års särskilda utskott nr 1 utan
erinran. Förslaget förföll emellertid genom detsammas avslående av
andra kammaren i sammanhang med de andra föreliggande lagförslagen.

Social- Socialstyrelsen har nu i sitt förslag upptagit bestämmelser i ena Btyrei.

en. pancia Syfte som det år 1911 framlagda. Förslaget innebär, att förlikningsman
skall »kalla» parterna till förhandling, att parterna äro skyldiga
att efterkomma förlikningsmans kallelse, men att i arbetstvist utan
arbetsinställelse förlikningsman endast en gång kan utfärda kallelse, som
parterna måste hörsamma, men sedan blott äger »inbjuda» dem till förnyade
förhandlingar, medan åter, om arbetsinställelse vidtagits, parterna
äro skyldiga att hörsamma även upprepad kallelse av förlikningsman..

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

För min del finner jag mig böra biträda socialstyrelsens förevarande Departements
förslag, i sammanhang varmed, i huvudsaklig anslutning till vad social- cheter''''
styrelsen tillika föreslagit, bestämmelser i det nya lagförslaget upptagits om
sättet för kallande av parterna till sammanträde inför förlikningsmannen.

I sitt förslag har socialstyrelsen också upptagit bestämmelser om Angåendet.k
den tid, inom vilken i regel sammankomst inför förlikningsman borde
utsättas. Detta förslag har icke här upptagits. Grunden för detsamma staiieiser.
var de bestämmelser om s. k. varseltid vid arbetsinställelser, som sociaistyreisocialstyrelsens
förslag innehåller och som innebär, att stridsåtgärd (strejk
eller lockout), även där hinder eljest icke möter därför, icke må vidtagas
utan att underrättelse därom viss tid förut — s. k. varseltid — lämnats
motparten och förlikningsmannen. I sammanhang härmed upptogs förbud
för den, som av förlikningsman kallats till medlingssammanträde, att under
viss angiven tid vidtaga stridsåtgärd. Emot detta sistnämnda förbud
hade de båda socialfullmäktige, von Sydow och Lindqvist, inlagt gensaga.
Socialstyrelsen har såsom motiv för sitt förslag framhållit, att de sålunda
föreslagna inskränkningarna i rätten till stridsåtgärder icke kunde tänkas
genomförda utan att samtidigt beredes tillfälle till en sakkunnig och
snabb prövning av mål angående överträdelse av dylika stadganden.

I annat fall bleve dessa stadganden ej av det värde, att de kunde nöjaktigt
motivera de därigenom lagda banden å parternas rörelsefrihet.
Inrättandet av eu specialdomstol, den av socialstyrelsen föreslagna arbetsdomstolen,
vore således en nödvändig förutsättning för genomförande av
förslaget till medlingsförfarandets stärkande i dess ovan berörda del.

Då den centrala skiljenämnd för avgörande av rättstvister på grund Departements
av kollektivavtal, som jag tillika ärnar föreslå, icke kan ersätta, i de chefenav
socialstyrelsen berörda avseenden, den ifrågasatta men tillsvidare
undanskjutna arbetsdomstolen samt med hänsyn till den ställning vederbörande
organisationer intagit till frågan om varseltid, har socialstyrelsens
förslag i nu nämnd del med vad därmed sammanhänger icke ansetts nu
böra föranleda åtgärd. Med den ståndpunkt, jag sålunda intagit till
varselinstitutet, har det icke ansetts nödigt att i lagen bestämma någon
tid, inom vilken i regel sammankomst inför förlikningsmannen bör utsättas.
Givet är emellertid, att dylik sammankomst bör hållas så snart
omständigheterna medgiva det. 3 § första stycket har därför med i
huvudsak oförändrad lydelse upptagits från nuvarande lag.

Andra stycket i samma §, som saknat tillämpning hittills, torde såsom
obehövligt böra utgå; det återfinnes ej heller vare sig i 1911 års proposition
eller i socialstyrelsens nu föreliggande förslag.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

Tillhandahållande
av
material till
förlikningsman.

(Lagförslagets
7 §•)

Förlikningsmans
ingripande
i
tvister inom
näringsgren,
där inom särskild
förhandling
seller
förlikning
anämnd
finnes inrättad.

(4 § i gällande
lag; 9 § i nu
framlagt lagförslag.
)

Departements chefen.

Angående en
permanent
förlikningskommission.

(12 §i gällande
lag och i nu
framlagt lagförslag.
)

1911 års förslag.

I enlighet med socialstyrelsens, på 1911 års förenämnda proposition
grundade förslag hava i en ny § (7 §) upptagits bestämmelser om
skyldighet för vederbörande att hålla nödigt matenal (räkenskaper, statistik
o. s. v.) för tvisters bedömande tillgängligt för förlikningsmannen.

Enligt 4 § i nu gällande medlingslag göres förlikningsmans ingripande
i tvister, som bära behandlas av särskild av parterna tillsatt
nämnd, beroende antingen av båda parternas hemställan eller därav, att
omständigheterna göra det sannolikt, att nämnden icke blir anlitad. Socialstyrelsen
har i sitt förslag upptagit ett tredje fall för förlikningsmans
ingripande, nämligen att nämnden blivit anlitad, utan att uppgörelse
vunnits. Visserligen hava i ett av de inkomna yttrandena uttalats
betänkligheter emot detta tillägg; men har socialstyrelsen uppgivit, att
detsamma utgör allenast ett lagfästande av vad alltid tillämpats. Från
förlikningsmannahåll har betonats, att den av socialstyrelsen antydda
praxis icke visat sig medföra några olägenheter, och att, då flertalet av
de kollektivavtal, vilka innehålla stadgande om tvisters behandling inför
förhandlings- eller förlikningsnämnd men icke om skiljedom, lämna rätt
till arbetsinställelse, sedan förhandling inför nämnden strandat, det
näppeligen stode väl samman med förlikningsmans uppgift att i dylikt
fall underlåta att ingripa.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har jag funnit mig böra
upptaga det av socialstyrelsen förordade tillägget.

På sätt jag längre fram får tillfälle föreslå, anser jag att en central
skiljenämnd för avgörande av på kollektivavtal grundade rättstvister bör
inrättas ävensom att lokala skiljedomare böra tillsättas för att avgöra
arbetstvister. Med hänsyn härtill erfordras ett tillägg till medlingslagen
av innehåll, att förlikningsman icke har att taga befattning med tvist,
som är anhängig vid denna centrala skiljenämnd eller hänskjutits till
lokal skiljedomare.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag år 1911 skulle för hela riket finnas en
permanent förlikning skommission med uppgift att medla i arbetstvister,
som innebure synnerlig fara för arbetsfreden och vilka ej kunnat biläggas
av förlikningsman eller vore från hans ingripande undantagna. Vid förhandlingarna
inför kommissionen skulle vederbörande förlikningsman på
kallelse närvara. Särskilda utskottet fann sig ej kunna biträda detta
förslag, bland annat av det skäl, att, om en permanent kommission
funnes, på vars ingripande parterna kunde hoppas, den faran läge nära,
att förhandlingen inför förlikningsmannen bleve blott en skenförhandling,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

ined påföljd att man riskerade att onödigtvis få dubbla förhandlingar
samt att förlikningsmannainstitutets auktoritet och effektivitet äventyrades.
Utskottet föreslog att bibehålla bestämmelserna i gällande medlingslag
(12 §), enligt vilken förlikningskommission kan av Kungl. Maj:t tillsättas
för särskilda fall, där sådant befinnes påkallat. I avgiven reservation
påyrkade emellertid en del ledamöter av andra kammaren inrättande av
dylik permanent förlikningskommission.

Socialstyrelsen har i sitt nu föreliggande förslag anslutit sig till
tanken, att en förlikningskommission bör förordnas blott från fall till
fall och vid arbetstvister, som innebära synnerlig fara för arbetsfreden.
Vid en dylik sakernas ordning komme statsmaktens direkta ingripande
mer till synes och vore därigenom ägnat att göra det starkaste intrycket
utåt. Därjämte har framhållits farhågan för att inrättandet av
en permanent kommission skulle leda till onödig dubbelförhandling.
Kommissionen borde, där förlikningsmannaplatserna finnas besatta med
fullt kvalificerade personer, i regel bestå av ett antal förlikningsman
jämte, där sådant finnes lämpligt, andra personer. Till bevarande av
förlikningsmannens auktoritet borde emellertid den förlikningsman, som
eljest skulle hava att behandla tvisten i fråga, alltid ingå som medlem av
kommissionen, så framt ej särskilda hinder härför möta.

Olika meningar kunna utan tvivel hysas, huruvida det för arbetstvister
snara och lyckliga lösning är mest gagneligt att hava en särskild
i förväg organiserad förlikningskommission för hela riket att tillgå
vid svårare arbetskonflikter eller om en dylik lämpligen bör förordnas
från fall till fall. Med den utveckling, förlikningsmannainstitutionen numera
nått, och den goda erfarenhet, som vunnits av att i mera svårartade
tvister genom regeringsmaktens ingripande särskild för det föreliggande
tvisteämnet sakkunnig kommission förordnats, anser jag emellertid övervägande
skäl tala för att icke skapa en särskild permanent kommission
utan i stället lagfästa den ordning, som nu så ofta med framgång anlitas
eller att i svårartade fall, som förlikningsmannen icke kunnat bilägga,
regeringsmakten direkt ingriper och förordnar lämpligt sammansatt
förlikningskommission för den speciella föreliggande tvisten. En
sådan förlikningskommission får ökad auktoritet och representerar i många
fall också just genom sin sammansättning efter det speciella fallet större
erfarenhet och sakkunskap än en permanent kommission alltid kan göra.

Jag har således upptagit socialstyrelsens förslag om att som hittills
särskilda förlikningsmän eller förlikningskommissioner böra anlitas i svår -

Social styrelsen -

Departements chefen.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 155.

Tvist berörande
flera förlikning
smäns
verksamhetsområde.

(11 §i gällande
lag, samma § i
lagförslaget.)

Arbetstvister s
hänskjutande
till skiljemän.

(7-9 §§ i

gällande lag;
8 § i lagförslaget.
)

artade tvister efter Kungl. Maj:ts bestämmande och att bestämmelserna
i 12 § i nuvarande lag i enlighet härmed jämkas. Att i en dylik
kommission även vederbörande förlikningsman, om han med frågan tagit
befattning, bör i regel ingå som ledamot anser även jag lämpligt. Men
uppenbart bör också Kungl. Maj:t, såsom hittills, hava full valfrihet vid
kommissionens tillsättande, på samma sätt som det fortfarande liksom
hittills bör vara Kungl. Maj:t obetaget att uppdraga åt viss annan person
än förlikningsman att kunna medla i viss uppkommen tvist,'' där så befinnes
av särskilda förhållanden påkallat.

Hittills har gällt, att, där utbruten tvist berört flera förlikning smäns
verksamhetsområde, det ankommit på Kungl. Maj:t att förordna särskild
förlikningsman. I likhet med socialstyrelsen anser jag, att dylika förordnanden,
där skyndsamt avgörande ofta kräves, kunna utan olägenhet
överlämnas till styrelsens avgörande, därvid dock styrelsen icke bör äga
förordna annan än en av de förlikningsmän, vilkas verksamhetsområden
tvisten berör. Därest förhållandena påkalla, att annan person förordnas
till särskild förlikningsman, lärer sådant förordnande böra förbehållas
Kungl. Maj:t.

I nu gällande medlingslag (7—9 §§) innehållas föreskrifter om åtgärder
från förlikningsmans sida i och för arbetstvists hänskjutande till
avgörande av skiljemän.

Dessa föreskrifter hava haft föga praktisk tillämpning, vadan det
kunde ifrågasättas att helt utesluta desamma ur lagen. Då detta emellertid
kunde tolkas som om vissa arbetstvisters avgörande genom skiljemän
icke vore en önskvärd anordning, har jag ansett allmänna bestämmelser
i förevarande syfte fortfarande böra inrymmas i medlingslagen. De
synas dock lämpligen kunna förenklas, varvid ett par särskilda förhållanden
lära böra uppmärksammas.

Gällande lag upptager förbud för förlikningsman att själv åtaga sig
skiljemannauppdrag. På sätt jag här längre fram får tillfälle utveckla,
kommer att föreslås icke blott, såsom förut berörts, inrättande av en
central skiljenämnd för avgörande av rättstvister på grund av kollektivavtal
utan även att lokala skiljedomare i arbetstvister (såväl kollektivavtalstvister
som tvister rörande individuella arbetsavtal) skola kunna
förordnas av Kungl. Maj:t. Bestämmelsen att förlikningsman ej må
själv åtaga sig ledamotskap såsom skiljeman torde hava sin grund i en
strävan att ställa förlikningsman så oberoende som möjligt i förhållande
till parterna och en farhåga att denna hans opartiska ställning skulle

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 155.

skadas, om lian åtoge sig dylikt skiljemanriauppdrag. Väl kan en viss
tvekan hysas om behövligheten av förevarande bestämmelse, men jag
har dock icke härutinnan ansett mig böra föreslå ändring, då stadgandet
redan finnes i nuvarande lag. Det må emellertid anmärkas, att ett dylikt
lagbud dock icke får tolkas så, att Kungl. Maj:t skulle vara förhindrad att
till ordförande i eller ledamot av särskild förlikningskommission eller till
särskild förlikningsman för medling i viss arbetstvist (12 § i lagförslaget)
utse ledamot i permanent skiljenämnd eller lokal skiljedomare. Kungl.

Maj:ts möjligheter att i varje fall, då eu dylik särskild förlikningsman
eller förlikningskommission är påkallad, anlita de för det speciella uppdraget
mest kvalificerade krafterna, bleve eljest obehörigt och olämpligt
kringskurna.

De i 9 § av nuvarande medlingslag innehållna föreskrifter om
regler för avkunnande av skiljemansutlåtande och dettas insändande till
förlikningsman hava ansetts icke behöva upptagas i nu förevarande lagförslag.

Några mindre avvikelser, väsentligen av redaktionell art, hava härförutom
vidtagits i lagförslaget i jämförelse med nu gällande lag, men
torde dessa icke vara av beskaffenhet att påkalla särskild motivering.

Jämte det sålunda förslag till ny lag om medling i arbetstvister fram- Lag om
lägges, anser jag, att särskilda lagbestämmelser böra komma till stånd skiljenämnd
i syfte att bereda arbetsgivare och arbetare lättade möjligheter att i för vissa
rättstvister vinna avgörande utan anlitande av maktmedel och utan tvister",
process vid allmän domstol.

För sådant ändamål föreslogs i propositionerna till 1910 och 1911 Tidigare
års riksdag inrättande av en särskild domstol, arbetsdomstolen. förslag.

Enligt 1911 års förslag skulle arbetsdomstolen utgöra en specialdomstol,
utrustad med samma befogenheter som de allmänna domstolarna. Den skulle
bestå av tre ständiga ledamöter, av vilka två jurister, samt fyra ledamöter med
praktisk sakkunskap, utsedda för två år på förslag av större arbetsgivar- och
arbetarorganisationer.

Denna domstol, vars domslut ej skulle kunna överklagas annat än i vissa
behörighetsfrågor, skulle handlägga

dels mål om skadestånd i anledning av stridsåtgärd, vidtagen i strid mot
kollektivavtal eller lagbud, samt mål om skadestånd i anledning av avskedande,
stridande mot kollektivavtal;

dels ock andra mål rörande kollektivavtal, evad fråga var om avtalets fullgörande
eller påföljd av underlåtenhet därutinnan, om avtalets giltighet, bestånd
eller rätta innebörd eller om dess hävande.

Social styrelsen.

Departements chefen.

Kung1. May.ts Proposition Nr 155.

Mål, som rörde arbetsavtal och ej var sådant, som nyss sagts, skulle, ändå
att tvisten avsåg bestämmelse i arbetsavtalet, som grundade sig på kollektivavtal,
handläggas av allmän domstol; men om därvid målets utgång -funnes bero av
tvist om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd, skulle sådan tvist
liänskjutas till arbetsdomstolen för prövning och målet i övrigt under tiden vila.

Detta förslag har i det väsentliga upptagits i socialstyrelsens föreliggande
utlåtande.

Med kollektivavtalens allt större utbredning och rikare innehåll växer
behovet av lämpliga organ för avtalens tolkning och tillämpning, när
meningsskiljaktighet därom uppstår mellan kontrahenterna. Av många
skäl hava de allmänna domstolorna icke annat än undantagsvis fått att
handlägga tvister rörande kollektivavtal. För närvarande finnas i många
fall klausuler i avtalen om den förhandlingsordning, som skall iakttagas
vid inträffande meningsskiljaktigheter, och i regel är man å bägge sidor
enig därom, att tolkningstvister böra lösas genom underhandlingar och
skiljenämnder, ej genom maktmedel i form av arbetsinställelse eller liknande
åtgärder. A andra sidan kan det ej bestridas, att det nuvarande
frivilligt ordnade förhandlings- och skiljenämndsväsendet är behäftat
med många ofullkomligheter. Det är ock helt naturligt, att den praxis,
som skapas under nu rådande förhållanden, saknar enhetlighet, konsekvens
och erforderlig auktoritet. De avkunnade skiljedomarna mötas
därför ej sällan av anmärkningar, som man icke alltid kan avvisa såsom
oberättigade.

Inrättande av en domstol enligt socialstyrelsens förslag skulle emellertid
kräva en rättslig reglering över huvud av kollektivavtalet. Sådan
lagstiftning har under den senaste tiden kommit till stånd i flera främmande
länder — i Norge 1915, i Tyskland 1918, i Frankrike 1919 —
men torde, av skäl som jag tidigare anfört, icke för närvarande böra
ifrågasättas i vårt land.

För att främja avgörandet av kollektivavtalstvister utan maktmedel
anser jag mig i stället böra föreslå, att genom statens försorg skapas en
stående central skiljenämnd, vilken ställes till kontrahenternas förfogande
för tolkningstvisters avgörande, därest vederbörande kontrahenter äro
ense om att dit hänskjuta uppkommande dylik fråga.

Det förslag till lag i förevarande syfte, som jag således härmed
framlägger, innebär huvudsakligen följande.

Anlitandet av den stående skiljenämnden är frivilligt. Parterna kunna,
antingen genom bestämmelse i kollektivavtalet eller genom särskild överenskommelse,
när en tvistefråga uppstår, överlämna åt skiljenämnden

Kung1. Maj.ts Proposition Nr loa.

att avgöra tolkningstvister. Genom sin sammansättning, vartill jag i
det följande återkommer, och genom den erfarenhet, skiljenämnden snart
nog skulle erhålla, kan den väntas hava stora förutsättningar att skapa
en rationell och enhetlig praxis, varjämte dess utslag helt visst få en
helt annan auktoritet än de skiljenämndsdomar, som för närvarande avkunnas.

Denna skiljenämnd för avtalstvister får enligt förslaget icke karaktären
av en domstol utan kommer att till sin uppgift helt motsvara
redan bestående skiljenämnder. Dess befogenhet vilar på det skiljeavtal,
som kontrahenterna ingått genom att överenskomma om tvistens hänskjutande
till nämnden. Innefattar skiljeavtalet rätt för parterna att
klandra skiljedomen eller är tvist redan anhängig vid domstol, bör skiljenämnden
ej äga upptaga tvistefrågan. Nämnden bör äga jämväl i annat
fall avvisa till densamma hänskjuten fråga, då densamma med hänsyn till
sin begränsade betydelse eller eljest lämpligen bör handläggas av lokal
skiljedomare (se nedan) eller i annan ordning, så ock då nämnden anser
betryggande garantier icke förefinnas för avkunnad skiljedoms efterlevande.
Så till vida skall enligt förslaget den centrala skiljenämnden
erhålla en viss officiell karaktär, att dess ordförande och två andra ledamöter
utses av Kungl. Maj:t och att den, liksom arbetsrådet, berättigas
att låta vid allmän domstol höra vittnen och sakkunniga. Utom av de utav
Kungl. Maj:t förordnade ledamöterna skall nämnden bestå av lika antal
representanter för arbetare och arbetsgivare. I avseende å skiljenämnden
och dess verksamhet skola bestämmelserna i lagen om skiljemän äga
motsvarande tillämpning, i den mån ej andra föreskrifter meddelas av
Kungl. Maj:t. Exempelvis böra nämnda lags stadganden om jäv mot
skiljemän och om röstpluralitet ävensom bestämmelserna i 14 och 15 §§
i samma lag gälla i tillämpliga delar.

Till sin rättsliga karaktär komma de avkunnade skiljedomarna att
motsvara de för närvarande av skiljenämnder givna skiljedomarna. Det
kommer alltså att bero på kontrahenterna själva och på kollektivavtalets
innehåll, om skiljenämnden i ett givet fall finge att endast uttala, hur
kollektivavtalet skulle i visst avseende tolkas, eller om nämnden därutöver
skulle hava att ådöma någon påföljd för avtalsbrott eller ålägga part
viss förpliktelse jämlikt avtalet. Skiljenämndsförfarandet må kunna anlitas
såväl av respektive organisationer som av enskilda, vilkas inbördes
rättsförhållande beror av ett kollektivavtals tolkning.

Kostnaderna för skiljenämndens verksamhet skola enligt förslaget
bestridas av statsverket. Då dessa kostnader torde böra utgå av det anslag,
varav utgifterna för medlingslagen bestridas, torde jag framdeles,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 129 käft. (Nr 155—156.) 2792 19 4

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 155.

Lag om
lokala
skilje*
domare i
arbetstvister.

Social styrelsen.

Departements chefen.

i sammanhang med frågan om anslag till förlikningsmannainstitutionens
uppehållande, få återkomma till kostnadsfrågan.

I sammanhang med framläggande av sitt förslag om inrättande av
en arbetsdomstol har socialstyrelsen, i syfte att positivt främja utvecklingen
av det frivilliga skiljedomsväsendet, upptagit ett tidigare framlagt
förslag om tillsättande av särskilda arbetsdomare med uppdrag att på
anmodan fungera som skiljemän eller ordförande i skiljenämnder för
arbetstvister. Styrelsen anför i sådant hänseende följande:

»I det föregående har styrelsen framhållit, huru föga lämpad vår nuvarande
rättegångsordning är för arbetstvister och huru, då samtidigt det frivilliga skiljedomsväsendet
i dylika tvister ej fått den utveckling, som vore att önska, dessa
tvister i många fall äro faktiskt utestängda från rättslig prövning. Till avhjälpande
härav har styrelsen, samtidigt som den föreslår inrättande av en arbetsdomstol
och vill bereda möjlighet till handläggning därstädes av åtminstone vissa arbetsavtalstvister,
funnit något böra åtgöras till stärkande av det frivilliga skiljedomsväsendet
i arbetstvister. Därutinnan vill styrelsen, i anslutning till ett tidigare
framkommet förslag, hemställa, att Konungen må äga, i mån av behov, utse eu
eller flera arbetsdomare med uppdrag att, på anmodan av parter eller andra vederbörande,
fungera som ensam skiljeman eller opartisk ordförande i skiljenämnder
för slitande av arbetstvister. Ersättning för uppdragets fullgörande borde utgå
dels med något mindre årligt arvode samt rese- och traktamentsersättning av
statsmedel, dels ock från de tvistande i form av visst arvode för varje sammanträde,
enligt grunder, varom Kung! Maj:t förordnar. Till arbetsdomare borde
utses endast de, som fullgjort villkoren för anställning i domarämbete. Därest
på detta sätt komma att stå till förfogande personer, som under längre tids
sysslande med arbetstvister blivit förtrogna med dithörande förhållanden, skulle
sådant säkerligen verka till skiljedomsväsendets utveckling.

Varda sådana arbetsdomare förordnade, böra givetvis de statens tjänsteman,
hos vilka liemställes om förordnande av opartisk ledamot i skiljenämnd
för arbetstvist, lämna sådant förordnande till arbetsdomare, i den mån ej särskilda
omständigheter därför lägga hinder i vägen.

Ofta torde finnas lämpligt att lämna ifrågavarande uppdrag till domare i
de större städernas underrätter. Därmed skulle vinnas ännu en fördel. Enligt
vad känt är, kommer processkommissionens förslag till ny rättegångsordning att
innefatta förslag därom, att arbetstvister skola i underrätt handläggas av en lagfaren
ordförande och två lekmän som bisittare. Varda arbetsdomare förordnade
inom olika delar av riket, skulle man vid tiden för rättegångsreformens genomförande
hava till sitt förfogande åtminstone i de ur näringssynpunkt viktigaste
städerna ledamöter av rätten, förtrogna med antydda slag av tvister.»

Detta uppslag synes mig förtjänt av att upptagas och kan givetvis
också fristående genomföras utan samband med de övriga förslag, som
socialstyrelsen framlagt. Tydligen skulle upprättandet av en central

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

skiljenämnd ej heller göra lokala skiljedomare överflödiga. Under det
skiljenämndens verksamhet i främsta rummet skulle komma att avse
frågor, vilka ur rättsbildningens synpunkt eller eljest vore av större
principiell eller praktisk betydelse, skulle skiljedomarne i allmänhet taga
befattning med frågor av mera begränsad räckvidd. Det frivilliga skiljedomsförfarandet
skulle därför enligt min tanke på ett lämpligt sätt
kompletteras genom anställande av lokala skiljedomare. Till skillnad
mot den centrala skiljenämnden skulle dessa skiljedomare även kunna
upptaga tvister rörande individuella arbetsavtal. I avseende å skiljedomarne
och deras verksamhet skulle skilj emannalagens bestämmelser äga motsvarande
tillämpning, i den 1Tlån ej andra föreskrifter meddelades av
Kung]. Maj:t.

Jag förordar således, att i huvudsaklig anslutning till socialstyrelsens
utlåtande förslag till lag om lokala skiljedomare nu förelägges riksdagen.

Med avseende å sättet för dylika skiljedomares avlöning ställer jag
mig tveksam angående lämpligheten av vad socialstyrelsen föreslagit, därest
kostnaderna för den centrala skiljenämnden bestridas på sätt jag i det
föregående förordat. Då någon bestämmelse om skilj edom arnes avlöning
icke torde böra inflyta i lagen, synes det icke vara av nöden att nu
fatta definitiv ståndpunkt till denna fråga, utan torde densamma framdeles
få upptagas i sammanhang med frågan om anslag till förlikningsmannainstitutionens
uppehållande m. m.

De speciella bestämmelserna i de två sistberörda lagförslagen torde
icke tarva särskild motivering utöver vad i det föregående anförts.

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med ovan angivna
grunder inom civildepartementet utarbetade förslag dels till lag om medling
i arbetstvister, dels till lag om central skiljenämnd för vissa arbetstvister'',
dels ock till lag om lokala skiljedomare i arbetstvister, av den
lydelse bilagor vid detta protokoll utvisa, samt hemställde, att lagrådets
utlåtande över förslagen måtte, för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.

Ur protokollet:

Nils Ädelgren.

:28

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om medling i arbetstvister.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

2 §•

Förlikningsman åligger: *

att med synnerlig uppmärksamhet följa arbetsförhållandena inom
det honom anvisade verksamhetsområdet;

att, i de fall och på det sätt i denna lag sägs, lämna sin medverkan
till biläggande av arbetstvister, som inom samma område uppstå;
samt

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 155.

anses den icke böra påkallas, må på framställning av parterna socialstyrelsen,
där den finner omständigheterna därtill föranleda, utse lämplig
person att leda förhandlingarna.

3 §•

Har inom förlikningsmans verksamhetsområde uppkommit arbetstvist,
som medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse av större
betydenhet, bör förlikningsmannen genom personligt besök å den plats,
där tvisten utbrutit, eller på annat sätt träda i förbindelse med de tvistande,
göra sig noga underrättad om, vari tvisten består, hemställa till de
tvistande att i avbidan på tvistens lösning icke vidtaga, vidhålla eller
utvidga arbetsinställelse, kalla de tvistande att, själva eller genom utsedda
ombud, å bestämd tid och plats sammankomma till förhandling
med varandra inför förlikningsmannen samt söka att under dessa förhandlingar,
vilka anordnas på sätt lämpligast synes, åvägabringa tvistens
lösning.

4 §•

Det åligger de tvistande att efterkomma förlikningsmannens kallelse.

5 §•

6 §•

De förhandlingar, som av förlikningsmannen anordnas med och
mellan de tvistande, skola i främsta rummet hava till syfte att åväga -

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 155.

7 §■

8 §•

Kan icke vid förhandlingarna inför förlikningsmannen enighet vinnas,
må han uppmana de tvistande att låta tvisten avgöras av skiljenämnd
eller skiljedomare eller att eljest lämna uppdrag åt en eller flera personer,
vilkas utlåtande de tvistande utfästa sig att efterkomma, att,
efter prövning, om och i vilken mån de från ena eller andra sidan framkomna
påståendena må vara befogade och på vilket sätt följaktligen den
föreliggande tvisten rättast bör lösas, såsom skiljemän skilja de tvistande
emellan.

I händelse uppmaning i sistnämnda syfte efterkommes av parterna,
bör förlikningsman, i den mån så befinnes behövligt, lämna sin medverkan
för utseende av skiljemän, underrätta dessa om uppdraget samt
i övrigt medverka till, att det åsyftade avgörandet må komma till stånd.

Ej må förlikningsman själv åtaga sig skiljemannauppdrag i arbetstvister.

9 §•

Vad i 3 § är stadgat avser icke arbetshäst, som uppstått inom
näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag, där särskild förhandlings-,
förliknings- eller skiljenämnd är upprättad, med mindre de

Kungl. May.ts Proposition Nr 15.r>.

Ej heller äga stadgandena i berörda paragraf tillämpning i fråga
om tvist, som är anhängig vid den centrala skiljenämnd, varom förmäles
i lagen om central skiljenämnd för vissa arbetstvister, eller vilken hänskjuta
till lokal skiljedomare, som avses i lagen om lokala skiljedomare
i arbetstvister.

10 §.

n §•

12 §.

Där arbetstvist innebär synnerlig fara för arbetsfreden eller sådant
eljest prövas påkallat, äger Konungen uppdraga åt sakkunniga och erfarna
personer att i egenskap av särskild förlikningskommission, jämte
■vederbörande förlikningsman eller, där han finnes icke lämpligen kunna
taga befattning med arbetstvisten, i hans ställe medla i densamma.

Sådant uppdrag må även lämnas särskild person.

13 §.

Kungl. Maj:ts Proposition Kr 155.

Berättelsen skall genom socialstyrelsens försorg befordras till trycket.

14 §.

Närmare föreskrifter rörande förlikningsmännens verksamhet meddelas
av Konungen.

15 §.

Angående ersättning till förlikningsman och sådan opartisk ordförande,
om vilken i 2 § sägs, gälle vad Konungen därom stadgar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1920, då lagen den 31 december
1906 angående medling i arbetstvister upphör att gälla.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om central skiljenämnd lör vissa arbetstvister.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

För slitande av sådana arbetstvister, varom här nedan sägs, skall
finnas en central skiljenämnd.

2 §.

Den centrala skiljenämnden består av sju ledamöter.

Avgår ledamot eller suppleant, utses annan ledamot eller suppleant
för återstående delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd.

Skiljenämnden skall hava sitt säte i Stockholm.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 129 käft. (Nr 155—156.) «79i is 5

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

3 §•

Den centrala skiljenämnden äger upptaga till avgörande fråga
om kollektivavtals rätta innebörd och tillämpning, därest enligt bestämmelse
i avtalet eller eljest genom överenskommelse mellan parterna
eller andra vederbörande sådan fråga hänskjuta till nämnden.

Ej må fråga, som nu är sagd, av nämnden upptagas, där skiljeavtalet
innefattar rätt för parterna att klandra skiljedomen eller tvist angående
frågan redan är vid domstol anhängig.

4 §•

Den centrala skiljenämnden äger helt eller delvis avvisa till densamma
hänskjuten fråga, då nämnden med hänsyn till frågans begränsade
betydelse eller eljest finner densamma lämpligen böra handläggas av
lokal skiljedomare eller i annan ordning, så ock då nämnden anser betryggande
garantier icke förefinnas för avkunnad skiljedoms efterlevande.

5 §•

Till utredning av fråga, som av den centrala skiljenämnden handlägges,
äger nämnden låta vid allmän underrätt höra vittnen och sakkunniga.
Finner nämnden sådan åtgärd nödig, äger nämnden därom
göra framställning hos den underrätt, inom vars område den, som skall
höras, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig, och varde denne
genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. Rätten äger
tillägga vittne och sakkunnig ersättning med vad som prövas skäligt.
Sedan förhöret hållits, skall rätten tillställa skiljenämnden protokoll
däröver.

6 §•

Kostnaderna för förhör, som i 5 § sägs, bestridas av allmänna
medel.

Skiljenämndens beslut meddelas avgiftsfritt.

? §•

Den centrala skiljenämnden är beslutför, när fem ledamöter deltaga
i avgörandet.

Vid besluts fattande skola ordföranden eller hans suppleant samt
lika antal representanter för arbetsgivare och arbetare närvara.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

8 §■

I övrigt skall i avseende å den centrala skiljenämnden och dess
verksamhet vad i lagen om skiljemän är stadgat äga motsvarande tilllämpning,
i den mån ej andra bestämmelser varda av Konungen meddelade.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1920.

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 155.

Bilaga C.

Förslag

till

Lag

om lokala skiljedomare i arbetstvister.

Härigenom förordnas som följer:

Konungen äger, i mån av behov, efter framställning av kommuner
eller eljest, förordna särskilda personer att på anmodan av parter eller
andra vederbörande var för sig avgöra arbetstvister, som av parterna
hänskjutits till skiljedom, eller såsom opartiska ordförande i skiljenämnder
deltaga i dylika tvisters slitande.

Lokala skiljedomare, som här avses, skola hava fullgjort vad författningarna
föreskriva om dem, som må nyttjas uti domarämbeten.

I övrigt skall i avseende å dessa skiljedomare och deras verksamhet
vad i lagen om skiljemän är stadgat äga motsvarande tillämpning, i den
mån ej andra bestämmelser varda av Konungen meddelade.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1920.

Kungl. Majds Proposition Nr 155,

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd måndagen
den 16 februari 1920.

Närvarande:

Justitieråden Améen,

friherre Leijonhufvud,

Edelstam,

Regeringsrådet Linnér.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över civilärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 30 januari
1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade
förslag till lag om medling i arbetstvister, lag om central skiljenämnd för
vissa arbetstvister samt lag om lokala skiljedomare i arbetstvister.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av byråchefen Ragnar von Koch.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden.

Förslaget till lag om medling i arbetstvister.

Justitierådet friherre Leijonhufvud:

Bestämmelsen i 4 § första stycket om sättet för de tvistandes kallande
inför förlikningsmannen är hämtad ur tidigare lagförslag i ämnet.
I de första av dessa förslag var emellertid åt kallelsen förlänad en vittgående
rättsverkan; sedan kallelsen ågått var de tvistande vid äventyr
av skadeståndsskyldighet förbjudet att vidtaga eller utvidga arbetsinställelse.
Det krävdes då något fastare former för kallandet. Enligt
förevarande förslag ålägges det visserligen de tvistande att hörsamma

Kungl. Majds Proposition Nr 155.

kallelse, men någon rättslig påföljd av underlåtenheten därav stadgas
icke. Vid sådant förhållande synes omförmälda bestämmelse mindre
nödig; den giver ock intryck av en viss formalism, som i detta sammanhang
torde så långt möjligt böra undvikas. Det lärer ej heller någonsin
hittills hava inträffat, ehuru föreskrift om sättet för kallelsens delgivande
saknats, att någon part förnekat delfåendet därav, under vilken form
den ock givits. Bestämmelsen torde därför böra utgå.

Såsom nyss nämnts skola parterna hava en, visserligen icke rättsligt
uttviugbar, förpliktelse att hörsamma förlikningsmans kallelse till
förhandling. Det har dock ansetts icke böra under alla förhållanden
tillkomma förlikningsmannen att när som helst på detta sätt utöva ett
visst tvång mot parterna. På den grund har i 5 § förbjudits honom
att utfärda vidare kallelse då, efter det förhandling ägt rum, de tvistande
å ömse sidor tillkännagivit, att de anse vidare förhandling utsiktslös;
sedermera äger förlikningsmannen endast inbjuda parterna till nya förhandlingar,
och denna inbjudan innebär icke något krav på de tvistande
att efterkomma densamma. Ifrågavarande inskränkning i förlikningsmannens
befogenhet gäller emellertid icke, då arbetsinställelse är för
handen. Detta undantag sammanhänger också i någon mån med omförmälda,
i tidigare förslag stadgade rättsverkan av kallelsen; man ansåg
det vara angeläget att kunna genom förlikningsmannens ingripande
hindra stridens utvidgning. Även har såsom skäl därför anförts, att
eljest under pågående arbetsinställelse vardera parten skulle tveka att
efterkomma eu uppmaning till förhandling, enär villighet därtill skulle
av motparten kunna tolkas såsom utslag av en känsla av underlägsenhet
i striden. Det förefaller sannolikt, att sistnämnda synpunkt numera äger
ringa betydelse; vanan vid förhandlingar och medlingsväsendets utveckling
torde hava medfört, att berörda åskådningssätt icke vidare gör sig
gällande i någon högre grad. Och det synes vara en viss fara för medlingsinstitutionen
förbunden med förlikningsmannens rätt att under pågående
arbetsinställelse även då parterna avvisat vidare förhandling kalla
dem därtill. Då man icke vill låta någon påföljd inträda vid bristande
hörsamhet, ligger den farhågan nära till hands, att i en dylik situation
en eller annan part, trots det moraliska tvång lagen velat pålägga honom,
vägrar att följa kallelsen. Skulle sådant inträffa annat än rent undantagsvis,
bleve lätt respekten för lagens bud satt på spel. Försiktigheten
synes därför bjuda att låta omförmälda undantag från förbudet mot
vidare kallande av de tvistande falla.

Slutligen må erinras, att i de redan berörda tidigare förslagen den
regel, som i nu förevarande förslag återfinnes i 9 § och varigenom för -

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 155

likningsmannen i allmänhet förklaras oberättigad att ingripa i tvist,
som uppstått inom näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag,
där särskild förhandlings-, förliknings- eller skiljenämnd är upprättad,
var kompletterad därhän, att förlikningsmannen skulle vara obehörig
endast om sådan förhandlings- eller förlikningsnämnd stod under opartisk
ledning. Det ansågs nödigt att erhålla garanti för, att i varje fall
en medling eller förhandling av verklig betydelse skulle kunna komma
till stånd. Huruvida förhållandena numera ändrat sig så, att dylika
privata nämnder i regel stå under opartisk ledning och således nj^ssnämnda
tillägg till lagen är obehövligt, framgår ej av tillgängliga upplysningar.
År så ej fallet, synes önskligt, att tillägget upptages i
förslaget.

Förslaget till lag om central skiljenämnd för vissa

arbetstvister.

Justitieråden Améen, friherre Leijonhufvud och Edelstam:

Med förslaget till lag om central skiljenämnd för vissa arbetstvister
åsyftas att få till stånd en fast, av staten organiserad skiljenämnd för
avgörande av vissa rättstvister, som härflyta ur ingångna kollektivavtal.
Då man sökt undvika att samtidigt ens i någon mån lagligen reglera
kollektivavtalet och dess rättsverkningar, uppkomma därav vissa svårigheter.
Den uppdragna gränsen för skiljenämndens kompetensområde
har blivit tämligen obestämd. Redan saknaden av en definition å kollektivavtalet
kan uppenbarligen föranleda olika meningar huruvida i ett
givet fall ett dylikt avtal föreligger eller icke. Olägenheten därav torde
dock praktiskt taget vara mindre betydande. Med ledning av hittillsvarande
praxis beträffande avtal av förevarande beskaffenhet mellan de
egentliga kroppsarbetarna och deras arbetsgivare, varom nu huvudsakligen
är fråga, samt tidigare lagstiftningsförsök på området lärer uppfattningen
i berörda ämne numera vara så pass stadgad, att endast i
undantagsfall meningsskiljaktigheter böra befaras.

Något svårare synes vara att komma till rätta med en annan fråga.
I 3 § av lagförslaget stadgas, att skiljenämnden skall äga att upptaga
tvist om kollektivavtals rätta innebörd och tillämpning, därest enligt
bestämmelse i avtalet eller eljest genom överenskommelse mellan parterna
eller andra vederbörande tvisten hänskjutits till nämnden. Vid
denna något svävande avfattning stannar man lätt i tvekan beträffande
spörsmålen, vilka slag av tvister höra under nämndens avgörande, huru

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

långt nämndens eventuella befogenhet i fråga om ådömandet av påföljder
för avtalsbrott sträcker sig samt framför allt när en tvist skall anses
vara hänskjuten till nämnden av rätta vederbörande, spörsmål vilka i
väsentlig mån sammanhänga med frågan om kollektivavtalets rättsverkningar.

Enligt förslaget skall nu i de delar, som däri ej särskilt reglerats,
i avseende å skiljenämnden och dess verksamhet den allmänna skiljemannalagen
äga tillämpning. Därav och av vad utsökningslagen innehåller
om verkställighet av skiljedom följer, att såväl domstol som exekutiv
myndighet — i båda fallen i sista hand högsta domstolen —
kunna få direkt pröva, ej mindre huruvida nämnden iakttagit vissa föreskrifter
av processuell natur än även huruvida den i ett eller annat avseende
överskridit sitt uppdrag, d. v. s. gått utöver den gräns, som för
dess ingripande uppdragits av såväl parterna som förevarande lags föreskrifter.
Med den ringa ledning, som lagtexten enligt vad förut anförts
lämnar i sistberörda hänseende, och då därjämte i regel en mycket allmänt
hållen avfattning plägar i kollektivavtalen givas åt skiljedomsklausulen,
torde icke kunna undvikas, att omförmälda myndigheter stundom
komma att omfatta en annan åsikt än skiljenämnden beträffande
rätta gränsen för dess kompetens och förty nödgas förklara nämndens
beslut ogiltigt.

Att konflikter av dylik art skulle vara i hög grad ägnade att verka
till förringande av nämndens auktoritet och därmed äventyra förverkligandet
av de förhoppningar, man eljest skulle vara befogad att hysa
om ett gott resultat av nämndens verksamhet, är uppenbart.

Huru man utan att inlåta sig på en mer eller mindre långt gående
laglig reglering av kollektivavtalet skall lämpligast avhjälpa omförmälda
olägenhet kan vara tvivelaktigt. Enklast vore tydligen att inskränka
nämndens uppgift till tolkning av kollektivavtal eller således meddelandet
av rena principuttalanden samt stadga, att endast de avtalsslutande
parterna skulle äga påkalla ett sådant uttalande. Sannolikheten
för inträffandet av konflikter av nyss antydd beskaffenhet vore då så
ringa, att man ej torde behöva räkna därmed.

Det kan emellertid ifrågasättas huruvida icke lämpligen försök borde
göras att öppna möjlighet för skiljenämnden att, i den mån den lyckas
tillvinna sig parternas förtroende, kunna, i än vidsträcktare omfattning
än genom blotta tolkningar av avtalen, genom sina utslag tillskapa
en sedvanerätt på kollektivavtalens område, som kan tjäna till
grundval för lagstiftning i ämnet, när tiden därför anses mogen. Så
synes kunna ske genom att, med bibehållande i huvudsak av formule -

Knngl. Maj.ts Proposition Nr 155. 41

ringen av 3 §, helt frigöra nämndens verksamhet från beroendet av
andra myndigheter, så att nämnden blir i alla avseenden enda instans och
giltigheten av dess beslut icke kan i någon ordning komma under
omprövning.

Att giva skiljenämnden en så vidsträckt befogenhet som nu ifrågasatts
kan måhända synas mindre välbetänkt. De farhågor för maktmissbruk,
som detta förslag lärer kunna till en början föranleda, torde
dock vid närmare granskning visa sig mindre grundade. Med den tilltänkta
organisationen av nämnden och särskilt om den ändring därutinnan,
varom i det följande kommer att hemställas, varder vidtagen lärer
man kunna hysa full tillit såväl till nämndens kännedom om laga former
och dess förmåga att på ett tillfyllestgörande sätt urskilja gränserna
för sin befogenhet som ock till dess benägenhet att noggrant iakttaga
dem. Dessutom är att märka, att anlitandet av nämnden skulle bero
av vederbörandes fria vilja. Däri ligger en stark garanti mot att nämnden
tillvällar sig domsrätt i frågor, som ej böra tillkomma den, eller
eljest ej iakttager nödig begränsning; skulle det visa sig, att nämnden
därutinnan brister, vore snart det förtroende, som kommit densamma
till de], förbytt i misstroende, och skiljeavtal, varigenom nämnden insättes
som domare, komme ej vidare i fråga. I sakens natur ligger alltså,
att nämnden i alla hänseenden måste framgå med den största varsamhet.

För genomförande av det nu angivna systemet synes erforderligt,
att i förevarande lagförslag införes ett stadgande att av nämnden meddelad
skiljedom skall lända till efterrättelse såsom domstols laga kraft
ägande dom samt att i 46 § utsökningslagen mellan dess två stycken
infogas ett nytt stycke av innehåll att skiljedom, som meddelats av ifrågavarande
skiljenämnd, skall verkställas lika som domstols laga kraft
ägande dom.

Emellertid synes vid ett tillstyrkande av denna utväg böra fästas
vissa betingelser. Dels torde det juridiska elementet i skiljenämnden
böra något förstärkas genom föreskrift att minst två bland de av
Konungen utsedda ledamöterna skola vara lagfarna, och alltid deltaga i
avgörandet. Härav skulle föranledas ändringar i 2 och 7 §§ av förslaget.
Dels förefaller det nödigt att från skiljenämndens kompetensområde
tydligt avskilja de flesta av de tvister, som hänföra sig till det
enskilda arbetsavtalet, även om för tvistens avgörande erfordras tolkning
av ett kollektivavtal, från vilket arbetsavtalet hämtat sitt innehåll. Nämnden
skulle eljest kunna komma in på åtskilliga rättsfrågor, för vilkas
bedömande den ej är ägnad och beträffande vilka den kunde göra gällande
en mening, som stode i strid mot den vid domstolarna rådande
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 129 höft. (Nr 155—156.) 2792 19 6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

uppfattningen. Sådant vore föga lyckligt; det skulle säkerligen även
bidraga att minska nämndens auktoritet. Genom tillägg till 3 § skulle
alltså nämndens kompetens så begränsas, att nämnden ej må äga att
upptaga tvist, som rörer arbetsavtal, där ej fråga är om påföljd av
arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd eller avskedande, som förmenas
stå i strid mot kollektivavtal.

Yad angår förslaget i övrigt må följande erinras.

Bland tvistefrågor, som det tillkommer skiljenämnden att upptaga,
torde böra i 3 § uttryckligen angivas sådana, som avse kollektivavtals
giltighet eller bestånd.

Den rättighet, som i 4 § gives skiljenämnden, att helt eller delvis
avvisa tvist, som den finner lämpligare böra behandlas i annan ordning,
synes icke kunna undvaras. Nämnden äger emellertid uppenbarligen ej,
såsom paragrafens avfattning kan synas antyda, att, jämte det den avvisar
tvisten, hänvisa densamma till avgörande av viss annan skiljedomare
eller på annat angivet sätt. Avvisandet torde i stället böra hava
den följden, att skiljeavtalet i den delen förfaller i den mån detsamma
ej innehåller annan bestämmelse för sådant fall. Stadgande härom synes
böra införas i paragrafen.

Om den förut tillstyrkta ändringen i 7 § ej kommer att äga rum,
torde genom jämkning av paragrafen böra sörjas för, att en lagfaren
ledamot alltid kommer att deltaga i tvistefrågas avgörande, varjämte för
varje händelse bör stadgas, att nämnden är beslutför endast med ett
udda antal ledamöter, 5 eller 7.

Den i 8 § givna hänvisningen till allmänna skiljemannalagen torde
böra utgå. I åtskilliga delar äro de åsyftade bestämmelserna alls icke
eller mindre väl lämpade att gälla beträffande ifrågavarande skiljemannaförfarande;
de böra därför antingen icke tillämpas eller ock ersättas
med bättre avpassade föreskrifter i förevarande lagförslag på sätt nedan
an gives.

5 § i omförmälda lag synes böra utbytas mot stadgande att skiljenämndens
avgörande av tvistefråga må påkallas genom skrift, som skall
i händelse skiljeavtalet avser framtida tvist innehålla uppgift på den
eller de frågor, om vilka skiljedom äskas, samt ingivas till nämndens
ordförande, som har att å skriften teckna uppgift om tid och plats för
nämndens sammanträde, som av honom utsättes, ävensom uppmaning
till parterna att då komma tillstädes eller dessförinnan till ordföranden
ingiva skriftliga yttranden och därvid bifoga de handlingar, som de
önska åberopa. Hava ej båda parterna gjort ansökan om tvistens upptagande,
skall det åligga sökanden att bevisligen tillställa motparten

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155

skriften med därå tecknad resolution. Då det knappast lärer inträffa,
att skiljeavtal av den beskaffenhet, varom här är fråga, ingås annat
än skriftligen, lärer detta fäll ej behöva, såsom i berörda paragraf
skett, beaktas.

Det förefaller föga lämpligt, att överexekutor skall, såsom vid tilllämpning
av 11 § i nämnda lag varder fallet, kunna påverka proceduren
vid skiljenämnden liksom att parterna må äga att föreskriva nämnden
viss tid, inom vilken dess dom skall vara meddelad. Då det å andra
sidan ej heller kan befaras, att nämnden skall obehörigen draga ut på
tiden, synas bestämmelserna i 11 § kunna umbäras, varigenom 11 a §
jämväl blir överflödig.

För att skiljenämndens dom må erhålla tillbörlig auktoritet lärer
vara nödigt kräva, att sådan ej må givas därest icke mer än halva
antalet av de röstande äro ense om eu mening; ernås ej sådan pluralitet,
torde skiljeavtalet få anses förfallet. Stadgande i sådan riktning
bör alltså ersätta 12 §.

Med hänsyn till angelägenheten av att nämndens beslut finnas samlade
och lätt tillgängliga torde 13 § lämpligen ersättas med föreskrift
att den underskrivna domen skall av ordföranden förvaras och att till
parterna skola utgivas expeditioner, vilka av ordföranden ensam undertecknas.
Därest, såsom synes tillrådligt i händelse skiljenämndens befogenhet
gestaltas på sätt förut tillstyrkts, i förslaget upptages stadgande
att även de icke av Konungen utsedda ledamöterna äro underkastade
ämbetsmannaansvar, kan vad i 13 § föreskrives för det fall att någon
vägrar sin underskrift å domen uteslutas.

Bestämmelsen i 16 § första stycket förefaller att vara obehövlig i
förevarande lag. Om skiljenämndens dom likställes med domstols beslut,
lärer 47 § utsökningslagen bliva därå tillämplig. Stadgandet i andra
stycket av berörda 16 § kan då ersättas med ett medgivande för skiljenämnden
att giva förklaring av dom, som av densamma meddelats, då
så finnes erforderligt.

Om vad nu föreslagits vinner avseende, skulle av de paragrafer i
skiljemannalagen, vilkas tillämpning kan ifrågakomma, endast återstå 4
och 10 §§. Vid sådant förhållande och då dessa paragrafer ej äro i
sin helhet tillämpliga, hemställes, att motsvarighet till dem i erforderliga
delar även införes i förevarande förslag. Det kan ifrågasättas huruvida
icke i stället för jävsbestämmelserna i 4 § lämpligen borde upptagas
de föreskrifter, som i 9 § 2 och 3 mom. av lagen om arbetstidens
begränsning givits beträffande behörighet att vara ledamot av arbetsrådet
och om jäv mot sådan ledamot.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

Skall 8 § i förslaget bibehållas, synes vad däri sägs om rätt för
Konungen att stadga avvikelse från skiljemannalagens bestämmelser böra
uteslutas. I den mån dessa bestämmelser, som ansetts vara av beskaffenhet
att böra meddelas i allmän lag, finnas ägnade att här tillämpas,
bör det ej tillkomma Konungen att ändra dem. Däremot kunna måhända
erfordras föreskrifter om skiljenämndens verksamhet utöver vad
i lag stadgas, och dessa tillhör det Konungen att meddela. Erinran
härom torde böra i stället inflyta i förslaget.

Regeringsrådet Linnér:

Om kollektivavtalen komma att bibehålla den betydelse, de uppnått
under den hittillsvarande utvecklingen, och sålunda även för framtiden
bilda ett viktigt led i det ekonomiska sammanhanget-, är det uppenbarligen
önskvärt, att tvister i anledning av dylika avtal lösas på annat
sätt än genom strid eller maktspråk. För den lagstiftare, som vill söka
draga in sådana tvister eller tolkningsfrågor under en opartisk prövning,
synas två vägar öppna sig, antingen att i detalj reglera hela rättsområdet
eller att allenast skapa ett offentligt organ, som vid behov
ställes till vedei’börandes förfogande och som genom sina avgöranden i de
särskilda fallen och det förtroende, som därigenom vinnes hos de avtalande
organisationerna, så småningom stadgar och utvecklar rättsuppfattningen.
Den förra metoden, vilken använts på sina håll i utlandet, lärer, såsom
t. f. departementschefen anfört, icke för närvarande här hava några utsikter
att vinna anslutning. Det återstår då att försöka den senare, på sätt
som- skett i det föreliggande förslaget. Då sålunda själva kollektivavtalsrätten
lämnas utan reglering i lag, riskerar man å ena sidan att få
gränsen för den föreslagna nämndens verksamhetsområde alltför svävande
och å andra sidan att utesluta vissa rättsförhållanden, vilka rätteligen
höra hit. Den senare risken förefaller mig med hänsyn till lagens syfte
vara den större. Starka skäl tala ock för sannolikheten att nämnden
själv kommer att iakttaga försiktighet vid bedömandet av sin kompetens.

I förhållande till det enskilda arbetsavtalet torde det emellertid,
såsom förut inom lagrådet anmärkts, vara nödvändigt att avgränsa nämndens
kompetensområde. Ur nyss angivna synpunkter synes detta lämpligast
böra ske på det sätt att i 3 § stadgas, att endast de, som slutit
kollektivavtalet, må hänskjuta fråga i anledning därav till nämnden. I
vad mån vid sådant förhållande det enskilda arbetsavtalet kan komma
under nämndens bedömande beror i första hand på nämndens uppfattning
om kollektivavtalets tvingande verkan med avseende på det enskilda
arbetsavtalet. Dock torde helt visst under alla förhållanden frågor rörande

Kungl Maj:ts Proposition Nr 155.

enskilda arbetsavtal endast i undantagsfall dragas under nämndens prövning
och allenast när den föreliggande frågan verkligen representerar
ett kollektivt och principiellt intresse, men då bör också nämnden vara
behörig att pröva frågan. Såsom exempel på dylika fall må nämnas
fråga om viss arbetare bör avlönas efter den ena eller andra i kollektivavtalet
upptagna lönetariffen, fråga huruvida viss arbetare skall anses
såsom förman eller icke, försåvitt förmansförhållandet är reglerat i kollektivavtalet,
fråga huruvida visst förfarande av enskilda arbetare är att
betrakta såsom obstruktion och såsom sådan stridande mot kollektivavtalet
samt fråga huruvida vissa arbetare efter det arbetsinställelse
upphört hava i enlighet med kollektivavtalet erhållit enahanda anställning
som före densamma.

Med den av mig nu föreslagna ändringen bortfaller möjligheten för
enskild arbetare eller icke avtalsslutande organisation att påkalla nämndens
prövning. Betydelsen härav torde dock i regel vara ringa, då de
tvister, som kunna lösas genom skiljedom, väl i allmänhet avspelas mellan
de avtalsslutande parterna, och överordnade organisationer, därest
sådana förekomma, alltid hava tillfälle att, bortsett från själva uppträdandet
i processen, bistå sina enskilda medlemmar eller underorganisationer.

I övrigt instämmer jag med lagrådets övriga ledamöter.

Förslaget till lag om lokala skiljedomare.

Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam samt regeringsrådet
Linnér:

Huruvida envar av de enligt den ifrågasatta lagen förordnade skiljedomarna
skall hava ett visst lokalt begränsat verksamhetsområde, vilket
i så fall torde böra bestämmas av Konungen, framgår ej med tydlighet
av lagtexten, och frågan beröres ej heller i t. f. departementschefens yttrande.
År så avsett, torde avfattningen böra jämkas. För detta fall erfordras
jämväl, att i förslaget angives, när tvist skall anses tillhöra viss skiljedomares
område. I händelse åter det skall stå tvistande parter öppet
att anlita vilken av dessa skiljedomare de finna lämpligt, synes beteckningen
lokala skiljedomare vara mindre lycklig. Ordet »lokala» torde
kunna i rubriken utbytas mot »särskilda» och utgå ur lagtexten. Då
avsikten är, att ersättning till de förordnade skall åtminstone delvis utgå
av statsmedel, må erinras, att vid meddelandet av bestämmelser om sådan

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

ersättning bör förebyggas, att onödig kostnad drabbar statsverket genom
att parter vända sig till alltför avlägset boende skiljedomare.

Då enligt förslaget utom parterna i en tvist även »andra vederbörande»
berättigas att påkalla biträde av ifrågavarande skiljedomare, gäller
detta efter orden även då han anmodas att ensam döma. Därvid finnes
dock ingen annan än parterna, som kan äga att begära dylikt biträde.
Skall skiljedomaren tjänstgöra som ordförande i skiljenämnd, skulle
däremot kunna ifrågakomma, att han tillkallades antingen av de utav
parterna valda skiljemännen eller av myndighet. Åtnjuter skiljedomaren
ej det förtroende, att parterna eller de av dem valda skiljemännen kunnat
enas om hans utseende, synes emellertid knappast lämpligt att han anlitas
av myndighet, som i sista hand får utöva valrätten. Behörigheten
att vända sig till skiljedomaren med begäran att han måtte inträda som
ordförande i skiljenämnd bör därför tillkomma endast parterna i tvisten
eller av dem valda skiljemän. I enlighet med vad sålunda anförts torde
förslaget böra jämkas.

Inom en icke alltför lång tidrymd efter det förordnande som skiljedomare
givits lärer böra ånyo komma under omprövning, huruvida den
förordnade fortfarande är i åtnjutande av det förtroende eller eljest
ådagalagt sådana egenskaper, att förordnandet må fortfara. Det hemställes
därför om stadgande att förordnande skall meddelas för viss tid,
högst två år.

Ur sista stycket torde böra utgå vad där sägs om rätt för Konungen
att meddela från skiljemannalagen avvikande bestämmelser. I detta hänseende
hänvisas till vad därutinnan yttrats vid 8 § i förslaget till lag om
central skiljenämnd för vissa arbetstvister.

Justitierådet Améen:

Den föreslagna lagens uppgift synes vara, icke att tillskapa något
nytt slags skiljemannaförfarande för arbetstvister utan allenast att genom
ett förordnande av Konungen utmärka vissa personer såsom särskilt lämpliga
att, då arbetstvist skall slitas genom skiljedom, av vederbörande i
sådant hänseende anlitas. Det kan visserligen förefalla som om lagens
tredje stycke avsåge att giva Konungen rätt att med avseende på dessa
skiljedomare giva andra civilrättsliga bestämmelser än som innehållas i
allmänna skiljemannalagen. Så torde emellertid icke vara meningen, då därigenom
de vanliga gränserna mellan civil och administrativ lagstiftning
icke skulle iakttagas. Då icke heller några kompletterande bestämmelser
synas erforderliga — skilj em annaförfarandet förändrar ju icke karaktär

Kungl. Ma,j:ts Proposition Nr 155.

därför att till skiljeman valts av Konungen föreslagen person i stället
för eu annan — torde sista stycket böra utgå eller omformuleras, så att
därav framgår att, om den lokala skiljedomaren anlitas, hans ställning
icke blir annan än den, som tillkommer skiljeman enligt allmänna
skilj em annalagen.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 155.

Förslaget
till lag om
medling i
arbetstvister.

Förslaget
till lag om
central
skiljenämnd
för vissa
arbetstvister.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20
februari 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellnek,
Statsråden Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson.

Olsson.

T. f. chefen för civildepartementet, statsrådet Löfgren anmälde lagrådets
den 16 februari 1920 avgivna utlåtande Över de den 30 januari
1920 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om medling i arbetstvister,

2) lag om central skiljenämnd för vissa arbetstvister samt

3) lag om lokala skiljedomare i arbetstvister.

Härvid anförde föredraganden:

Förslaget till lag om medling i arbetstvister har icke inom lagrådet
gjorts till föremål för anmärkningar i vidare mån än att en ledamot
framställt vissa erinringar mot 4, 5 och 9 §§ i förslaget. Vad sålunda
anförts torde emellertid icke böra föranleda ändringar i detsamma.

Vad härefter angår förslaget till lag om central skiljenämnd för
vissa arbetstvister, hava lagrådets ledamöter icke haft någon principiell
invändning mot detsamma. Däremot hava inom lagrådet ifrågasatts

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155,

vissa ändringar i förslaget i fråga huvudsakligen i syfte att tydligare
avgränsa den föreslagna skiljenämndens kompetensområde samt att i
själva lagen bestämma, i vilka avseenden eljest gällande grundsatser angående
skiljedomsförfarande skola tillämpas å den centrala skiljenämnden
och dess verksamhet.

Lagrådet har framhållit att, jämlikt den allmänna skiljemannalagens
och utsökningslagens föreskrifter om verkställighet av skiljedom, såväl
domstol som exekutiv myndighet kunna få direkt pröva, huruvida
nämnden iakttagit vissa föreskrifter av processuell natur samt huruvida
den i ett eller annat avseende överskridit sitt uppdrag. Det skulle härigenom
kunna inträffa, att om förmälda myndigheter nödgades förklara
nämndens beslut ogiltigt, vilket skulle vara ägnat att förringa nämndens
auktoritet. Ehuru jag icke anser denna invändning böra tillmätas större
praktisk betydelse, så mycket mindre som det hittills näppeligen inträffat,
att av nu befintliga skiljenämnder avkunnade skiljedomar rörande
tolkning av kollektivavtal dragits under domstols prövning, hyser jag
icke någon betänklighet mot att, såsom lagrådet föreslagit, föreskrift
meddelas därom, att giltigheten av skiljenämndens beslut icke må i
någon ordning komma under omprövning. En bestämmelse av denna
innebörd torde, såsom lagrådet förordar, kunna erhålla den form, att av
nämnden meddelad skiljedom skall lända till efterrättelse såsom domstols
laga kraft ägande dom. Däremot kan jag icke biträda lagrådets uppfattning,
att en dylik ändring kräver eu förstärkning av det juridiska
elementet i skiljenämnden i annan mån än att uttrycklig bestämmelse
införes till tryggande därav, att vid besluts fattande alltid en lagkunnig
ledamot är närvarande, varjämte, såsom lagrådet i sammanhang härmed
hemställt, föreskrift bör meddelas om att nämnden är beslutför endast
med udda antal ledamöter. Jag finner det vidare icke erforderligt att
genom uttryckligt stadgande från skiljenämndens kompetensområde avskilja
vissa av de tvister, som hänföra sig till det enskilda arbetsavtalet.
Tre av lagrådets ledamöter hava i sådant avseende föreslagit ett tillägg
till 3 § i det remitterade förslaget av innehåll, att nämnden ej må äga
att upptaga tvist, som rörer arbetsavtal, där ej fråga är om påföljd av
arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd eller avskedande, som förmenas
stå i strid med kollektivavtal. Ett sådant tillägg synes mig
snarare ägnat att framkalla osäkerhet om den riktiga avgränsningen av
skiljenämndens kompetensområde, sådant detta är bestämt genom stadgandet,
att nämnden äger upptaga fråga om kollektivavtals rätta innebörd
och tillämpning. I överensstämmelse med vad en av lagrådets
ledamöter föreslagit, har jag i stället låtit- vidtaga den ändring i 3 § i
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 129 käft. (Nr 155—156.) 2792 19 7

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

Förslaget
till lag om
lokala
skiljedomare.

det remitterade förslaget, att endast de, som slutit kollektivavtal, må
hänskjuta fråga i anledning därav till nämnden.

Eu uttrycklig bestämmelse, att skiljenämnden äger upptaga frågor,
som avse kollektivavtals giltighet eller bestånd, varom lagrådet hemställt,
synes mig obehövlig, enär av ordalagen ändock torde fullt tydligt
framgå, att dessa tvister falla inom nämndens kompetensområde.

I enlighet med lagrådets hemställan hava i förslaget inarbetats bestämmelser
rörande jäv mot skiljenämndens ledamöter samt angående
förfarandet inför nämnden m. m., varigenom hänvisningen till skiljemannalagen
kunnat utgå. Därvid har det emellertid synts mig obehövligt
att i lagen införa någon motsvarighet till 10 § skiljemannalagen.
Vidare har jag ansett mindre lämpligt att, på sätt lagrådet i detta sammanhang
ifrågasatt, i lagen inarbeta stadgande därom, att även de icke
av Konungen utsedda ledamöterna äro underkastade ämbetsmannaansvar.
Åven utan dylikt stadgande lärer föreskrift för det fall, att någon av
nämndens ledamöter vägrar sin underskrift å domen, kunna utan olägenhet
undvaras.

Pa lagrådets förslag har en redaktionell ändring vidtagits i 4 § i
det remitterade förslaget och stadgande införts i motsvarande lagrum (3 §),
att nämndens avvisande av till densamma hänskjuten tvistefråga bär till
följd, att skiljeavtalet i den delen förfaller, där ej annan utväg för tvistens
slitande genom skiljedom finnes anvisad i skiljeavtalet.

De av mig förordade ändringarna i det remitterade förslaget hava
föranlett att, jämte det åtskilliga nya paragrafer tillagts, de hittillsvarande
paragrafernas ordningsföljd delvis omkastats.

I enlighet med vad lagrådet anfört synes slutligen böra i 46 § utsökningslagen
införas stadgande om att skiljedom, som meddelats av nämnden,
skall verkställas lika som domstols laga kraft ägande dom. Då
emellertid utsökningslagen tillhör justitiedepartementets lagstiftningsområde,
kommer jag senare i dag att i egenskap av chef för justitiedepartementet
framlägga förslag om sådan ändring av nämnda lag, som
nyss sagts.

Icke heller mot det remitterade förslaget till lag om lokala skiljedomare
i arbetstvister har lagrådet riktat erinringar av principiell innebörd.
Däremot har inom lagrådet hemställts om vissa mindre jämkningar
i detta förslag. I enlighet med vad tre ''av lagrådets ledamöter
i sådant avseende alternativt hemställt har ordet »lokala» i lagens rubrik
utbytts mot »särskilda» och uteslutits ur lagtexten. Vidare har, jämväl
i överensstämmelse med vad nämnda ledamöter föreslagit, ändring vid -

Katigt. Maj:ts Proposition Nr 155.

tagits i avseeude å föreskriften om vilka, som äga påkalla skiljedomares
biträde, varjämte bestämmelse införts om, att förordnande av skiljedomare
skall avse viss tid, högst två år. Slutligen har stadgandet om
befogenhet för Konungen att meddela bestämmelser i avseende å skiljedomarne
och deras verksamhet underkastats redaktionell jämkning.

Utöver vad i det föregående anförts hava de ifrågavarande tre lagförslagen
undergått smärre formella jämkningar.

Frågan om de kostnader, som äga samband med föreliggande lagförslag,
torde jag inom kort bliva i tillfälle att förelägga Kungl. Maj:t.

Föredraganden uppläste härefter i enlighet med förestående anförande
avfattade förslag till

1) lag om medling i arbetstvister,

2) lag om central skiljenämnd för vissa arbetstvister samt

3) lag om särskilda skiljedomare i arbetstvister;

och hemställde föredraganden, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Edw. Wetterling.