Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51 (Proposition 1916:51)

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Nr 51.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag
till ny förordning om automobiltrafk\ given Stockholms
slott den 31 december 1915.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till ny förordning om automobiltrafik;
viljande Kungl. Maj:t, efter mottagande av riksdagens svar, företaga den
slutliga prövningen av samma förslag och förordna om författnings utfärdande
i ämnet.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 43 höft. (Nr 51.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Förslag

till

förordning* om antomobiltrafik.

Med upphävande av nådiga förordningen om automobiltrafik den
21 september 1906 förordnas härmed som följer:

Om automobils beskaffenhet.

§ I Mom.

1. Automobil skall vara försedd med

a) styrinrättning, varigenom automobilen snabbt och säkert kan vika
undan och med lätthet vända;

b) två lätt åtkomliga, av varandra oberoende bromsar, av vilka åtminstone
den ena verkar direkt på hjulen eller med dem fast förbunden
skiva; skolande dessa bromsar var för sig antingen kunna fasthålla
båda hjulen på samma axel, så att de ej kunna rotera, eller eljest
vara så anordnade, att de kunna med liknande verkan, som nyss sagts,
stanna automobilen; varjämte ett av dessa bromssystem eller särskild
anordning skall äga förmåga att hindra automobilen att utan förarens
vilja gå baklänges;

c) signalhorn med dov ton;

d) anordning, varigenom motorn ögonblickligen kan stoppas eller
kopplas från drivhjulen;

e) inrättning, som hindrar automobilen att komma i gång av sig
själv;

f) om automobilens egen vikt är över 350 kilogram, anordning för
backning; och

g) om explosionsmotor användes, anordning för dämpande av ljudet
från avloppsgaserna (ljuddämpare).

Mom. 2. Samtliga handtag och andra anordningar för automobilens
igångsättning, manövrering och bromsning skola vara anbragta på ett till
förekommande av förväxling lämpat sätt och så att automobilföraren lätt
kan åtkomma dem, utan att lian behöver flytta sig från sin plats eller
vända sin uppmärksamhet från vägen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ål. tf

Å automobil får ej finnas något, som från förarens plats skymmer
utsikten över körbanan.

Mom. 3. Motorn samt de behållare och rör, som innesluta flytande
eller gasformigt bränsle, skola vara så beskaffade, att de ej kunna orsaka
eld eller olyckshändelse genom explosion.

Motorn får ej utsläppa rök, ånga eller illaluktande gas i sådan grad
eller på sådant sätt, att olägenhet därav uppkommer. Rör och behållare
skola vara på bästa möjliga sätt skyddade för yttre åverkan.

Mom. 4. Hjulringarna få ej vara kullriga, så framt de ej äro av
mjukt och elastiskt ämne, de få ej heller hava tvärlister, framskjutande
bulthuvuden eller andra ojämnheter; dock må å hjulringar av mjukt och
elastiskt ämne till skydd mot simning anbringas så kallade glidskydd.

Vintertid må broddning av hjulringarna eller andra därmed jämförliga
åtgärder äga rum.

Hjulringar, som icke äro av mjukt och elastiskt ämne, skola hava
en bredd av minst 8 centimeter, som, då beräknade belastningen på
hjulet överstiger 400 kilogram, ökas med en halv centimeter för varje
överskjutande fullt eller påbörjat femtiotal kilogram av hjulets belastning;
dock att större bredd än 25 centimeter ej i något fall erfordras.

Därest föreskrifter i fråga jämväl om bredden å hjulringar av mjukt
och elastiskt ämne skulle finnas erforderliga, komma särskilda bestämmelser
därom att av Konungen meddelas.

Om besiktningsmän.

§ 2.

För verkställande av besiktning och annan förrättning, som i denna
förordning avses, skola Konungens befallningshavande, var för sitt län,
förordna erforderligt antal besiktningsmän. Dylikt förordnande kan, när
skäl därtill förekommer, återkallas.

Besiktningsman skall vara fullt förtrogen med automobils konstruktion,
skötsel och manövrering ävensom äga fullständig kännedom om
gällande författningsföreskrifter rörande automobiltrafik.

Konungens befallningshavande läte en gång vid varje års början i
allmänna tidningarna samt i den stads tidning, där Konungens befallningshavande
har sitt säte, eller, om flera tidningar där utgivas, i den eller
dem av dessa, där kallelse till allmän rådstuga kungöres, införa uppgift
å de personer, som äro i länet antagna till besiktningsmän. För Stock -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

holm kungöres uppgift, varom här är fråga, i den tidning, vari överståthållarämbetets
kungörelser vanligen intagas.

Avgår under året besiktningsman från befattningen, eller varder ny
sådan antagen eller meddelat förordnande återkallat, skall det tillkännagivas
på enahanda sätt.

§ 3.

Mom. 1. Den, som i syfte att få automobil registrerad vill hos besiktningsman
anmäla densamma till besiktning, skall därvid uppgiva den
avsedda användningen av automobilen (personvagn, lastvagn o. s. v.),
dess tillverkare, typ (märke eller fabrikat) och fabriksnummer, automobilens
egen vikt, drivkraftens art, motorns cylindertal och cylinderdimensioner
samt antalet av fabrikanten uppgivna hästkrafter hos motorn
ävensom, i fråga om personvagn, det antal personer, som automobilen
är avsedd att kunna föra, samt, beträffande lastvagn, lastningsförmågan
och högsta hjultryck å såväl fram- som bakaxeln.

Avser besiktning automobil, som är registrerad, erfordras allenast
uppgift å automobilens registreringsnummer och igenkänningsmärke samt
uppgift å ägarens namn, yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift.

Mom. 2. Vid besiktning skall undersökas, huruvida automobilen till
sin beskaffenhet överensstämmer med de i § 1 meddelade bestämmelser
samt jämväl i övrigt är lämplig för sitt ändamål.

över vad vid besiktningen iakttagits skall besiktningsman utfärda
besiktningsinstrument, som, då automobilen ännu ej är registrerad, tillika
skall innehålla beskrivning över automobilen.

Besiktningsinstrumentet skall senast inom fyra dagar efter besiktningen
vara i två exemplar tillgängligt för anmälaren.

Mom. 3. Har registrerad automobil vid besiktning icke befunnits i föreskrivet
och lämpligt skick, skall besiktningsmannen därom göra anmälan
hos Konungens befallningshavande i det län, där automobilen är registrerad.

Mom. 4. Företages besiktning av automobil på grund av myndighets
förordnande, skall besiktningsinstrumentet ofördröjligen insändas till
nämnda myndighet.

Kan i sådant fall besiktning icke äga rum på grund därav, att
automobilen undanhålles besiktningsmannen, skall denne anmäla förhållandet
hos den myndighet, som meddelat förordnandet.

§ 4‘

Infinner sig någon hos besiktningsman med begäran att få undergå
sådan prövning, som erfordras för att vinna tillstånd att föra automobil, skall
besiktningsmannen, där automobil finnes att tillgå, verkställa prövningen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Befinnes sökanden vara fullt förtrogen med automobils konstruktion,
skötsel och manövrering ävensom äga nödig kännedom om gällande
författningsföreskrifter rörande automobiltrafik, skall besiktningsmannen
ofördröjligen meddela sökanden bevis om den undergångna prövningen.

Om registrering av automobil ocli om igenkänningsmärke.

§ 5.

Mom. 1. Automobil må ej i andra fall än de, som angivas i mom.
2 av denna §, tagas i bruk, innan den, på sätt i § 6 stadgas, blivit
registrerad och igenkänningsmärke tilldelats densamma.

Mom. 2. Skall automobil, som undergått besiktning enligt § 3 och
därvid befunnits i föreskrivet och lämpligt skick, föras till ort inom det
län, där den skall registreras, eller skall ännu icke registrerad automobil,
före eller efter besiktning, provköras, skall baktill å automobilen
föras en jämväl på avstånd väl synlig skylt upptagande ordet »provvagn»
samt ägarens namn och hemvist. Beträffande skyltens utseende och
därå befintliga bokstävers storlek skall gälla vad i § 8 mom. 2 stadgas.

Provkörning må icke äga rum utan tillstånd för landet av Konungens
befallningshavande, för Stockholm av överståthållarämbetet, för
annan stad, där poliskammare finnes, av denna samt för övriga städer
av magistrat eller, där sådan ej finnes, av stadsstyrelse. Vederbörande
myndighet bestämmer därvid det område, där sådan körning må äga
ruin, ävensom tid och villkor för körningen.

Vid färd, varom här är fråga, skola, ehuru automobilen icke är
registrerad, iakttagas de i denna förordning meddelade bestämmelser om
körning med automobil.

§ 6.

Mom. 1. Hos Konungens befallningshavande skall föras automobilregister
för inskrivning av de uppgifter rörande automobiler, om vilka i
denna förordning förmäles eller vilkas intagande i registret eljest varder
föreskrivet.

Automobil skall vara registrerad hos Konungens befallningshavande
i det län, där ägaren är mantalsskriven. Skall automobilen företrädesvis
användas utom det län, inom vilket ägaren är mantalsskriven, eller äro
ägarna flera och mantalsskrivna inom olika län, eller har ägaren sitt
hemvist utom riket, eller tillhör automobilen ägare, som icke mantalsskrives,
skall automobilen registreras hos Konungens befallningshavande
i det län, där den företrädesvis skall brukas.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Mom. 2. Anmälan till registret skall göras skriftligen och vara
åtföljd av stadgade avgifter för registreringen och dess kungörande.

Mom. 3. Ansökan om registrering av automobil, som icke förut
registrerats, göres av ägaren eller, om automobilen tillhör staten eller
kommun, av den myndighet eller person, som äger befogenhet att anställa
förare å automobilen, och skall innehålla uppgift å ägarens namn,
yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift. Vid ansökningen
skall i två exemplar fogas vederbörligt besiktningsinstrument.

Mom. 4. Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som
finnas för varje fall meddelade, eller utvisar besiktningsinstrument, att
automobil icke uppfyller de i § 1 meddelade bestämmelser eller eljest
icke är lämplig för sitt ändamål, skall registrering vägras.

Mom. 5. Vägras registrering, skall Konungens befallningshavande
ofördröjligen hålla sökanden tillhanda eller, om han uppgivit postadress,
till honom med allmänna posten översända skriftlig underrättelse om
beslutet med skälen därför.

Mom. 6. Beviljas registrering av automobil, skall Konungens befallningshavande
i registret införa:

a) dag för registreringen jämte nummer i registret;

b) den avsedda användningen av automobilen (personvagn, lastvagn
o. s. v.), typ (märke eller fabrikat), egen vikt, drivkraftens art samt antalet
hästkrafter hos motorn ävensom, i fråga om personvagn, det antal
personer, som automobilen är avsedd att kunna föra, samt, beträffande lastvagn,
lastningsförmågan och högsta hjultryck å såväl fram- som bakaxeln;

c) ägarens namn, yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift;
samt

d) det automobilen tilldelade igenkänningsmärke.

Bevis om registreringen och uppgift om igenkänningsmärket skola
tecknas å ena exemplaret av besiktningsinstrumentet, vilket därefter
tillhandahålles sökanden eller till honom översändes på sätt i mom. 5
här ovan föreskrives.

Mom. 7. Anmäles ändring i förhållande, varom inskrivning i registret
skett, eller varder sådan ändring eljest för Konungens befallningshavande
veterlig, skall den ändring anmärkas i registret. Meddelas jämlikt § 10
förbud för automobils användande eller upphäves sådant förbud, skall
anteckning jämväl därom ske i registret.

Göres anmälan därom, att automobil vid förnyad besiktning befunnits
i föreskrivet och lämpligt skick, skall detta likaledes antecknas i registret.

Mom. 8. Vad i automobilregistret antecknats skall genom Konungens
befallningshavandes försorg för rikets polismyndigheter kungöras
i den omfattning och på det sätt, som Konungen bestämmer.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Mom. 9. Närmare föreskrifter om automobilregistrets förande ävensom
om avgifter för registreringen och dess kungörande meddelas av Konungen.

§7-

Mom. 1. övergår registrerad automobii till ny ägare, skall, där icke,
på sätt nedan stadgas, ny registrering av automobilen bör ske inom annat
län, den nye ägaren inom 14 dagar, sedan förvärvet skedde, därom göra
anmälan för registrering hos Konungens befallningshavande i det län, där
automobilen är registrerad; dock att, om äganderätten övergår genom arv
eller testamente, tiden för anmälan räknas, där boskifte erfordras, från
det detta hölls, men, i annat fall, vid arv, från det bouppteckningen efter
arvlåtaren avslutades, och vid testamente, från det testamentet blev
beståndande.

Har den nye ägaren icke sitt hemvist här i riket och har automobilen
förvärvats genom köp, byte eller gåva, åligger den anmälningsskyldighet,
som ovan sägs, förre ägaren.

Mom. 2. Har automobii förstörts eller kommer den av annan anledning
icke vidare att användas här i riket, skall ägaren inom 14 dagar,
från det automobilen, ägaren veterligen, upphörde att brukas, därom
göra anmälan för registrering hos Konungens befallningshavande i det
län, där automobilen är registrerad.

Mom. 3. Sker i andra fall än ovan i mom. 1 och 2 sagts ändring
i förhållande, varom registrering skett, skall anmälan därom, så fort ske
kan, göras hos Konungens befallningshavande i det län, där automobilen
är registrerad.

Mom. 4. Inträffar sådan förändring beträffande äganderätten till
automobii eller dess användningsområde eller eljest, att densamma enligt § 6
mom. 1 bör registreras i annat län, än där registrering förut skett, skall
ansökan om ny registrering göras hos Konungens befallningshavande i det
län, där registreringen bör ske, inom en månad, från det förändringen
inträdde; dock att denna tid i de fall, som omförmälas i mom. 1 här ovan,
skall räknas på sätt där är föreskrivet. Denna ansökan skall göras av
ägaren eller i fall, som angives i § 6 mom. 3, av den, som äger befogenhet att
anställa förare å automobilen, och innehålla uppgift om den förra registreringen
och det automobilen därvid tilldelade igenkänningsmärke; i övrigt
skall i fråga om sådan registrering i tillämpliga delar gälla vad i § 6 och
denna § är stadgat om registrering av automobii, som icke förut registrerats.

Mom. 5. Har hos Konungens befallningshavande registrerats automobii,
som förut är i annat län registrerad, har Konungens befallningshavande
att om registreringen göra anmälan hos Konungens befallningshavande
i det län, där den föregående registreringen skett.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

§ 8.

Mom. 1. Inom respektive län tilldelas vid registreringen varje automobil
sitt särskilda ordningsnummer, vilket, jämte en länet betecknande
bokstav, utgör automobilens igenkänningsmärke.

Länen betecknas sålunda, att

A utmärker Stockholms stad,

B	33	Stockholms län,
C	»	Uppsala	T)
J)	»	Södermanlands	»
E	»	Östergötlands
F	»	Jönköpings	»
G	»	Kronobergs	»
H	»	Kalmar	»
1	»	Gottlands	3)
K		Blekinge	3)
L	»	Kristianstads	3>
M	»	Malmöhus	3)
N		Hallands	3)
0	»	Göteborgs och Bohus	33
P	»	Alvsborgs	33
R	»	Skaraborgs	33
S	»	Värmlands	3)
T	3>	Örebro	3)
U	33	Västmanlands	33
W	3)	Kopparbergs	D
X	»	Gävleborgs	33
Y	»	Västernorrlands	33
Z	D	Jämtlands	33
AC	))	V ästerbottens	33
BD	))	Norrbottens	3) ,

Mom. 2. Igenkänningsmärke skall på ett i ögonen fallande sätt anbringas
såväl framtill som baktill å automobilen. Beträffande märkets utseende
gäller, att det skall anbringas på vit botten med tydliga, svarta,
minst 10 centimeter höga bokstäver och siffror med överallt minst 15
millimeters stapelbredd samt minst 15 millimeters avstånd mellan bokstav
och siffra och minst 10 millimeter såväl mellan varje siffras och bokstavs
jämnlöpande delar som mellan siffrorna inbördes; och skall sådan anordning
vidtagas, att såväl den, som befinner sig framom, som den, vilken befinner
sig bakom automobilen, kan utan svårighet läsa dess igenkänningsmärke.

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Mom. 3. I vederbörlig ordning förvärvat igenkänningsmärke gäller
för trafik i hela riket.

Om efterbesiktning av automobil och om förbud mot automobils användande.

§ O Under

tredje kalenderåret från det, då besiktning av automobil senast
ägt rum, skall ägaren bos besiktningsman uppvisa automobilen till förnyad
besiktning för utrönande, huruvida automobilen fortfarande är i
föreskrivet och lämpligt skick. Inom en månad, efter det besiktningen
ägt rum, har ägaren att hos Konungens befallningshavande i det län,
där automobilen är registrerad, anmäla den verkställda efterbesiktningen
och därvid foga besiktningsmannens bevis därom.

§ io.

Mom. 1. Föreligger anledning antaga, att automobil till sin beskaffenhet
icke längre uppfyller bestämmelserna i § 1 eller att automobilen
icke längre är för sitt ändamål lämplig, äger Konungens befallningshavande
låta genom besiktningsman verkställa förnyad besiktning
av automobilen samt, om besiktningen därtill föranleder, meddela
förbud för automobilens användande.

Dylikt förbud må ock meddelas, om automobilen i sådant fall, som
nu nämnts, undanhålles besiktningsmannen, så ock då anmälan om efterbesiktning
icke inom föreskriven tid inkommit eller icke kunnat registreras.

Mom. 2. Förbud, varom i mom. 1 sägs, gäller för hela landet,
intill dess någon Konungens befallningshavande, efter det besiktningsman
intygat, att automobilen är i vederbörligt skick, förklarat hinder för
dess användande icke längre föreligga.

Mom. 3. Har Konungens befallningshavande meddelat förbud eller
förklarande, varom ovan sägs, beträffande automobil, som icke är där i länet
registrerad, skall Konungens befallningshavande om den vidtagna åtgärden
omedelbart göra anmälan hos Konungens befallningshavande i det län,
där automobilen är registrerad.

Om förare av automobil.

§ ii Automobil

må allenast föras av den, som därtill innehar gällande
tillstånd (körkort).

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 43 höft. (Nr 51.)

Kung!. Majrts Nåd. Proposition Nr 51.

Dock må den, som utbildar sig till förare, äga företaga övningskörning
på den plats och under de närmare villkor, som bestämmas för
Stockholm av överståthållarämbetet, för annan stad, där poliskammare
finnes, av denna och för övriga städer av magistrat eller, där sådan
ej finnes, av stadsstyrelse samt för landet av Konungens befallningshavande.

§ 12-

Mom. 1. Den, som vill erhålla körkort, har att, med angivande av
fullständigt namn, ålder, yrke och hemvist, till Konungens befallningshavande
i det län, där han är mantalsskriven, insända dels prästbetyg,
utvisande att sökanden fyllt 18 år, dels ock bevis av besiktningsman,
att sökanden är fullt förtrogen med automobils konstruktion, skötsel
och manövrering samt äger nödig kännedom om gällande författningsföreskrifter
rörande automobiltrafik.

Har sökanden vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits och föreligga
ej skäl, på grund varav han måste anses olämplig att föra automobil,
skall körkort för honom utfärdas.

Körkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för färd i
hela landet.

Mom. 2. Över utfärdade körkort skall Konungens befallningshavande
föra anteckning i särskild liggare eller kortregister; och skall därvid för
varje körkort antecknas nummer å körkortet och dag för dess utlämnande
samt innehavarens namn, ålder, yrke och hemvist.

Mom. 3. Befinnes förare, vilken ådömts straff för förseelse mot denna
förordning eller mot 11 kap. 15 § strafflagen, i vad sistnämnda lagrum
avser automobiltrafik, hava vid förseelsens begående förfarit med grov
vårdslöshet eller visat likgiltighet för andra människors liv eller egendom,
eller föreligga eljest sådana förhållanden, att förare måste anses
olämplig att vidare föra automobil, må Konungens befallningshavande,
som utfärdat körkortet, återkalla detsamma antingen för viss tid, minst
två månader och högst två år, eller ock för alltid.

Beslut, varigenom Konungens befallningshavande återkallat körkort,
skall antecknas i den liggare eller det kortregister, varom i mom. 2
förmäles, och genom Konungens befallningshavandes försorg för rikets
polismyndigheter kungöras på sätt Konungen förordnar. Det åligger
jämväl Konungens befallningshavande i övriga län att i särskild avdelning
av liggaren eller kortregistret göra anteckning om dylika beslut,
som för polismyndigheterna kungjorts. På enahanda sätt förfares med
avseende å beslut, varigenom, efter anförda besvär, återkallelse av körkort
upphävts eller ändrats.

Rungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 51.

Om körning med autoinobil.

. § 13-

Mom. 1. Körning med automobil vare, där ej nedan annorlunda
sägs, tillåten å allmän väg, vars bredd uppgår till minst 3,6 meter, samt
å gata och torgplats; ägande emellertid Konungens befallningshavande
att, efter vederbörande vägstyrelses hörande, medgiva automobiltratik,
där sådan utan olägenhet kan äga rum, jämväl å allmän väg av mindre
bredd än ovan sägs.

Mom. 2. För landet må Konungens befallningshavande, där körning
med automobil å viss allmän väg, varå sådan trafik enligt mom. 1
skulle vara tillåten, kan till följd av vägens för dylik trafik otjänliga
beskaffenhet eller annat förhållande medföra särskild fara eller olägenhet,
meddela förbud vare sig mot all automobiltrafik å vägen eller mot körning
därå med automobil av viss beskaffenhet.

I stad ävensom i köping eller municipalsamhälle, där ordningsstadgan
för rikets städer tillämpas, må sådant förbud meddelas i den ordning,
som i nämnda stadga föreskrives.

Mom. 3. Därest för automobiltrafik upplåten väg av en eller annan
orsak tillfälligt avstänges för trafik, bör Konungens befallningshavande, där
så lämpligen kan ske, bereda möjlighet för automobiltrafikanter att framkomma
å annan väg, även om denna eljest är för sådan trafik förbjuden.

Mom. 4. Konungens befallningshavande äger, när sådant erfordras
för beredande av utfartsväg eller andra särskilda omständigheter föreligga,
meddela viss person tillstånd att med iakttagande av de försiktighetsmått,
som må föreskrivas, för viss resa eller under viss tid med automobil
befara viss allmän väg, varå automobiltrafik eljest icke må äga rum.

Inom område, där militära övningar skola företagas, må under tiden
för övningarna automobil, som därvid brukas, framföras jämväl å allmän
väg, som eljest icke är upplåten för automobiltrafik, därest anmälan härom
i god tid förut skett hos vederbörande Konungens befallningshavande.

Mom. 5. Automobil med större hjultryck vid full last än 2,500 kilogram
må ej framföras å allmän väg utan särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande
i det län, där vägen är belägen.

Mom. 6. I fråga om enskilda vägar och andra enskilda områden
ankommer det på ägaren eller hans rättsinnehavare att avgöra, huruvida
körning med automobil därstädes må äga rum, dock att i fråga om
automobiltrafik å enskild väg, som allmänneligen befares och som blivit
av ägaren eller hans rättsinnehavare upplåten till automobiltrafik, Konungens
befallningshavande äger enahanda befogenhet och skyldighet som
beträffande allmän väg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

§ 14-

Mom. 1. Personautomobil eller lastautomobil, vars lastningsförmåga
icke överstiger 1,000 kilogram, må ej framföras med större hastighet än
att på en timme tillryggaläggas:

i stad, köping eller annat tätt bebyggt samhälle
vid dagsljus högst 20 kilometer,
vid mörker högst 15 kilometer,
vid dimma högst 10 kilometer;
annorstädes

vid dagsljus högst 30 kilometer, vilken hastighet må höjas till 40
kilometer, då föraren kan överskåda minst 250 meter av den närmaste
vägsträckan ävensom erforderliga delar av de vägar, som ansluta sig
till nämnda vägsträcka, samt annan trafikant än gående icke där skönjes
och ej heller eljest någon omständighet föreligger, som skulle kunna
betinga lägre hastighet,

vid mörker högst 15 kilometer,
vid dimma högst 10 kilometer.

Mom. 2. Lastautomobil, vars lastningsförmåga överstiger 1,000
kilogram, må ej framföras med större hastighet än att på en timme tillryggaläggas: i

stad, köping eller annat tätt bebyggt samhälle

vid dagsljus högst 15 kilometer,

vid mörker högst 10 kilometer,

vid dimma högst 6 kilometer;

annorstädes

vid dagsljus högst 20 kilometer,
vid mörker högst 15 kilometer,
vid dimma högst 10 kilometer.

Mom. 3. Föreligger anledning att för landet inskränka ovan angiven
största hastighet, äger Konungens befallningshavande meddela bestämmelse
härom.

I stad ävensom i köping eller municipalsamhälle, där ordningsstadgan
för rikets städer tillämpas, må sådan bestämmelse meddelas i den
ordning, som i nämnda stadga föreskrives.

I enahanda ordning må, därest för någon stad större hastighet för
de i mom. 1 avsedda automobiler vid dagsljus eller mörker skulle finnas
lämplig, bestämmelse om sådan ökad hastighet meddelas, dock må större
hastighet i timmen än 30 kilometer vid dagsljus och 20 kilometer vid
mörker icke medgivas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Mom. 4. Vad i denna § är stadgat avser icke automobil, som begagnas
såsom ambulansvagn eller vid eldfara för brandväsendets räkning
eller vid militär övning, varom anmälan enligt § 13 mom. 4 skett.

§ 15-

Konungens befallningshavande åligger att, var för sitt län, utfärda
kungörelse med uppgift — för landet samt område, som är att hänföra
till stad, men icke är i stadsplan intaget — å de allmänna vägar, som
få helt eller delvis befaras med automobil, ävensom angående förbud,
som må vara i särskilt fall meddelat mot vägs befarande med varje
eller visst slag av automobil, samt om stadgad inskränkning beträffande
vissa vägar av eljest medgiven hastighet för automobils framförande.

Likaledes åligger det Konungens befallningshavande, var för sitfc
län, att i början av varje år i utfärdad kungörelse på överskådligt sätt
sammanfatta alla sådana inom länet gällande stadganden, som i första
stycket omförmälas.

Hos Konungens befallningshavande skola ock å eu för allmänheten
tillgänglig karta, minst i skalan 1 : 200,000, därest sådan karta är
utgiven, vara utmärkta de för automobiltrafik tillåtna vägarna inom länet.

§ 16-

Mom. 1. A.utomobilförare skall, innan körning börjar, förvissa sig
om, att alla apparater, särskilt styr-, broms- och andra säkerhetsanordningar,
äro i fullgott skick och verka säkert.

Mom. 2. Under färd skall å automobil föras vederbörligt igenkänningsmärke,
så beskaffat och anbragt som i denna förordning är
stadgat, vilket märke icke får under färden vara dolt, varjämte å lämplig,
lätt tillgänglig plats skylt med uppgift om ägarens namn och hemvist
skall finnas anbragt. Då mörker eller dimma råder, skall under färden
föras framtill minst en lykta med vitt sken, tillräckligt starkt att upplysa
vägen minst 50 meter framför automobilen, och baktill lykta med
vitt sken, som fullständigt belyser det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket.
Denna senare lykta skall även visa rött ljus bakåt.
Å lastautomobil skall härjämte vara anbragt skylt med uppgift om automobilens
egen vikt och lastningsförmåga samt högsta hjultryck å såväl
fram- som bakaxeln.

Mom. 3. Vid körning med automobil åligger det föraren att iakttaga
all den omsorg och varsamhet, som till förekommande av olyckshändelse
av omständigheterna betingas, ävensom att i övrigt uppträda
hänsynsfullt mot andra trafikanter och vid trafikleden boende.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Mom. 4. Förare åligger:

att, när så erfordras för att väcka vägfarandes eller gåendes uppmärksamhet,
i tid giva varningssignal,

att under färd i stad, köping eller annat tätt bebyggt samhälle icke
använda s. k. sirén och nattetid endast signalhorn med dov ton;

att vid möte och när körbanan ej kan fritt överskådas hålla till
vänster samt att hålla till höger, när annan trafikant förbiköres, dock
att förbikörning får verkställas allenast när körbanan i tillräcklig utsträckning
kan fritt överskådas;

att ingenstädes köra med större hastighet än att automobilen under
alla omständigheter kan stannas, innan kortare sträcka tillryggalagts än en
tredjedel av den framförvarande överskådliga och fria delen av körbanan;

att, när körbanan ej kan överskådas å gata minst 10 meter eller å
väg minst 20 meter framåt, eller där väg möter sålunda, att båda körbanorna
ej samtidigt kunna överskådas å varje punkt på 20 meters
avstånd från vägkorsningen, eller vid passerande av hållplats för spårvagn,
där person stiger av eller på, eller vid vändning från en gata
till en annan, eller då körbanan är så hal, att automobilen lätteligen
slirar, ej köra hastigare än att automobilen kan stannas ögonblickligen;

att vid bedömande av den överskådliga fria våglängden framför
automobilen även eljest taga hänsyn till angränsande gator och vägar;

att, då vid smutsigt väglag gående passeras, begränsa hastigheten,
så att den gående ej utsättes för onödigt smutsstänk;

att så behandla motorn, att rök, ånga eller illaluktande gas icke
utsläppes i sådan mängd, att olägenhet därav uppstår;

samt att, då explosionsmotor användes, icke giva gaserna fritt avlopp.
Mom. 5. Vidare åligger förare:

att vintertid, då vägarna äro besvärade av is eller snö, vid möte
med åkande å sådan plats, att förbikörande i följd av vägens beskaffenhet
icke kan äga rum, föra automobilen tillbaka till härför lämplig plats;

att, då automobil möter eller upphinner ridande eller körande eller
person, som leder djur, och den, som har hand om djuret, i tid på
otvetydigt sätt ger föraren varningstecken eller denne själv blir uppmärksam
på, att djuret visar rädsla, dels stanna automobilen för att
lämna den ridande eller åkande tillfälle att stiga av, dels ock, om så
begäres, avstänga motorn och vara behjälplig att föra djuret förbi automobilen
samt i övrigt möjliggöra all rimlig åtgärd till förekommande
av olycksfall;

att även eljest, då kreatur befinnes i omedelbar närhet av automobilen,
iakttaga den varsamhet, som till förekommande av olycksfall kan
anses erforderlig;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

att vid sammanstötning eller annan olyckshändelse icke avlägsna
sig från platsen, innan namn och hemvist uppgivits och andra nödiga
upplysningar lämnats samt de åtgärder i övrigt vidtagits, vartill händelsen
skäligen må föranleda;

samt att, innan föraren lämnar automobilen, stanna motorn och vidtaga
sådan åtgärd, att automobilen ej kan komma i gång av sig själv.

Mom. 6. På anmodan eller tecken av polisman skall förare genast
stanna och beredvilligt lämna de upplysningar angående automobilen,
som polismannen äskar, ävensom tillåta denne att avläsa automobilens
namnskylt och hastighetsmätare, där sådan finnes anbragt å automobilen.

Mom. 7. Förare skall under färd medhava det för honom utfärdade
körkortet för att på tillsägelse av polisman uppvisas.

Särskilda föreskiufter om yrkesmässig automobiltrafik.

§ 17-

Tillhandahålles allmänheten automobil mot ersättning (yrkesmässig
autoinobiltrafik), gäller, utöver eller i stället för bestämmelserna om
annan automobiltrafik, vad i §§ 18—22 här nedan stadgas.

§ 18.

Mom. 1. För rättighet att utöva yrkesmässig automobiltrafik erfordras
särskilt trafiktillstånd av offentlig myndighet.

Mom. 2. Sådant tillstånd meddelas i fråga om automobiltrafik mellan
särskilda orter av Konungens befallningshavande i det eller de län,
där trafiken skall äga rum, och, då fråga är om uthyrande av automobil
allenast för färd inom viss stad med närmaste omnejd, för Stockholm
av överståthållarämbetet, för annan stad, där poliskammare finnes, av
denna samt för övriga städer av magistrat eller, där sådan ej finnes,
av stadsstyrelse.

Trafiktillstånd, som avser rättighet att i andra fall, än ovan är
sagt, åt allmänheten uthyra automobil, meddelas av Konungens befallningshavande
i det län, där sökanden är mantalsskriven.

Mom. 3. När helst anledning därtill förekommer, kan trafiktillstånd
återkallas av myndighet, som meddelat tillståndet.

§ 19-

Mom. 1. För prövning av ansökning om tillstånd till utövande
av yrkesmässig automobiltrafik må, om anledning därtill förekommer,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

på sökandens bekostnad anställas undersökning, huruvida de för trafiken
avsedda gator, vägar och broar äro så beskaffade, att yrkesmässig trafik
utan fara eller särskild olägenhet kan där äga rum, ävensom beträffande
övriga förhållanden, som må befinnas inverka på frågan om lämpligheten
av sådan trafik.

Mom. 2. År fråga om upprättande av yrkesmässig trafik mellan
särskilda orter, skall Konungens befallningshavande i ärendet höra vederbörande
vägstyrelse.

§ 20.

Mom. 1. I yrkesmässig automobiltrafik må allenast användas
automobil, som är registrerad inom något av de län, där trafiken skall
äga rum, och som blivit för nämnda trafik godkänd av den eller de
myndigheter, som jämlikt § 18 hava att meddela trafiktillstånd.

Föreligger anledning därtill, må myndighet, hos vilken trafiktillstånd
sökts eller som meddelat sådant tillstånd, förordna, att besiktningsman
skall företaga särskild undersökning för utrönande av den uppgivna automobilens
lämplighet för den trafik, som är ifrågasatt eller vartill automobilen
användes.

Mom. 2. Automobil, som användes i yrkesmässig trafik, skall minst
en gång varje kalenderår undergå förnyad besiktning av besiktningsman,
varom innehavaren av trafiktillståndet har att inom årets utgång
insända bevis dels till den eller de myndigheter, som meddelat tillståndet,
dels ock till Konungens befallningshavande i det län, där automobilen
är registrerad. Åven eljest äger myndighet, som meddelat
trafiktillstånd, att, när helst anledning därtill förefinnes, låta genom besiktningsman
undersöka automobil, som godkänts för yrkesmässig trafik.

Mom. 3. Myndighet, som enligt § 18 har att meddela trafiktillstånd,
äger bestämma det högsta antal personer eller den största last, som vid
varje tillfälle må befordras med automobilen, ävensom meddela de övriga
föreskrifter, som ur trafiksäkerhetens synpunkt eller eljest må anses erforderliga.

Mom. 4. Godkännande av automobil för yrkesmässig trafik kan,
när helst anledning därtill föreligger, återkallas av myndighet, som meddelat
godkännandet.

§ 21.

Trafiktillstånd medför skyldighet för tillståndshavaren att ställa sig
till efterrättelse den taxa för befordran av personer eller gods, som kan
bliva fastställd, för stad i den ordning § 23 i ordningsstadgan för rikets
städer angiver samt för landet av Konungens befallningshavande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

§ 22.

Ej må någon tjänstgöra såsom automobilförare i yrkesmässig trafik
utan att hava därtill erhållit särskilt tillstånd av den myndighet, som
meddelat trafiktillståndet, eller, därest sådant tillstånd lämnats av flera
myndigheter, av Konungens befallningshavande i det län, där trafiken
huvudsakligen äger rum.

Till sådan automobilförare må ej antagas annan än den, som innehar
gällande körkort och uppnått 21 års ålder, gjort sig känd för nykterhet
och ordentlighet samt med läkarbetyg styrkt sig äga normal syn- och
hörselförmåga och icke lida av lyte, som gör honom olämplig såsom förare.

Myndighet, som meddelat förartillstånd, varom i denna § förmäles,
må, när helst anledning därtill förekommer, återkalla tillståndet. Sker
återkallelse av tillstånd för någon, som innehar av annan myndighet
utfärdat körkort, skall meddelande om återkallelsen med upplysning om
skälen därför lämnas sistnämnda myndighet.

Bevis om tillstånd, som i denna § avses, skall under trafik medföras
och på tillsägelse uppvisas för polisman.

§ 23.

Vad i §§ 18—22 är stadgat avser icke yrkesmässig automobiltrafik,
som bedrives för statens räkning.

Särskilda föreskrifter angående automobil, som för tillfälligt brukande i
riket från utlandet införts, och om tillstånd att föra
sådan automobil.

§ 24.

Mom. 1. Innehar någon, som icke har hemvist här i riket, bevis
av svensk konsul eller polismyndighet i det land, där han har hemvist,
eller av konsul, som företräder detta land här i riket, att automobil,
som av honom för tillfälligt brukande i riket från utlandet införts, till
sin beskaffenhet uppfyller de i det främmande landet gällande föreskrifter
för att där få användas i allmän trafik, vare besiktning av automobilen
ej av nöden, utan skall allenast nämnda bevis företes hos polismyndigheten
å den första ort i riket, varest automobilen är avsedd
att begagnas. Om beviset är behörigt, tecknar polismyndigheten därå
meddelande av tillstånd att i riket bruka automobilen samt tilldelar automobilen
igenkänningsmärke.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 43 käft. (Nr 51.)

- Kungl. Maj:ts Nåd Proposition Nr 51.

Mom. 2. Företes icke bevis, som i nästföregående mom. sägs, skall
automobilen underkastas besiktning på sätt i § 3 föreskrives. Därest
automobilen enligt intyg av besiktningsman befinnes uppfylla de i § 1
meddelade bestämmelser och jämväl i övrigt vara lämplig för sitt
ändamål, skall polismyndigheten tilldela densamma igenkänningsmärke,
varjämte å intyget skall tecknas bevis om meddelande av tillstånd att i
riket bruka automobilen.

Mom. 3. Polismyndigheten skall i särskild längd låta införa namnet
såväl å den person, vilken uppgives vara ägare av automobilen, som,
därest ägaren icke till riket medföljer, å den person, som förfogar över
automobilen, ävensom dessas vrke och hemvist eller däremot svarande
uppgift, dagen för meddelandet av tillståndet att här i riket bruka automobilen
samt det igenkänningsmärke, som tilldelats automobilen.

Mom. 4. Igenkänningsmärke, varom i denna § förmäles, skall bestå
av, utom särskilt ordningsnummer, benämningen, vare sig i dess
helhet eller i lämplig förkortning, å den ort, där den polismyndighet,
som tilldelar automobilen märket, har sitt säte.

Om märkets utseende och anbringande gäller vad ovan i § 8 mom.
2 är stadgat; dock skola dels å märket förekommande bokstäver och
siffror anbringas med röd färg, dels vad i nämnda § är föreskrivet om
bokstävers höjd och stapelbredd samt avståndet mellan varje bokstavs
jämnlöpande delar tillämpas allenast å qrdningsnumret samt begynnelsebokstaven
till det å märket anbragta namnet.

Konungens befallningshavande skall övervaka, att märken, varom i
denna § sägs, ävensom exemplar av denna förordning, översatt till
främmande språk, finnas tillgängliga hos polismyndighet, varest sådana
kunna antagas bliva erforderliga.

Mom. 5. Tillstånd att föra sådan automobil, som här ovan sägs,
skall av polismyndighet meddelas person, som med bevis av myndighet,
som i mom. 1 omförmäles, styrkt, att han i det främmande landet äger
rätt att föra automobil. Föreligga särskilda omständigheter, på grund
varav personen måste anses olämplig att föra automobil, skall dock
tillstånd vägras. Till förare, som icke redan innehar exemplar av denna
förordning, skall sådant av polismyndigheten överlämnas.

Det åligger polismyndigheten att över sålunda meddelade tillstånd
föra anteckningar, upptagande förarens namn, yrke och hemvist.

Mom. 6. Om enligt denna § meddelade tillstånd att bruka eller
föra automobil skall polismyndigheten ofördröjligen insända uppgift till
chefen för civildepartementet.

Kungi. Majrts Nåd. Proposition Nr 51.

Mom. 7. Bevis om tillstånd, varom i denna § förmäles, skall under
tratik medföras och på tillsägelse uppvisas för polisman.

§ 25.

Tillstånd, varom i § 24 förmäles, att bär i riket bruka eller föra
automobil, gäller för en tid av två månader; dock kan giltighetstiden
av Konungens befallningshavande utsträckas med ytterligare eu månad.

När skälig anledning därtill föreligger, kan tillstånd, varom bär är
fråga, återkallas av en var Konungens befallningshavande, i vars län
automobilen brukats.

§ 26.

Den, som från utlandet färdats i automobil till riket, må, utan binder
därav att automobilen icke är försedd med igenkänningsmärke, fortsätta
färden till närmaste ort i riket, där polismyndighet finnes.

§ 27.

Med avseende å trafik med automobil, vars ägare är undersåte i
sådan främmande stat, som anslutit sig till internationell konvention rörande
automobiltrafik, skall, i stället för vad bär ovan i §§ 24—26 är
föreskrivet, gälla vad Konungen i sådant avseende särskilt stadgat.

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.

§ 28.

Mom. 1. Förare, som brukar automobil,

a) vilken ej registrerats och erhållit igenkänningsmärke, där sådant
bort ske, eller

b) mot vars användande förbud, enligt § 10, föraren veterligen, meddelats,
eller

c) som icke överensstämmer med de i § 1 meddelade bestämmelser,
där ej brukandet allenast avsåg framförande av automobil, som skadats
under färd, till närmast belägna plats för skadans avhjälpande, samt
uppenbar fara ej var därmed förenad,

böte från och med 10 till och med 500 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Mom 2. Har förseelse, som i mom. 1 sägs, skett med ägarens
vetskap, vare jämväl lian förfallen till böter, som i mom. 1 stadgats.

Brukades automobilen av någon, som enligt 6 eller 7 § i lagen,
angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik är till utgivande
av ersättning för skada förpliktad, skall, i ägarens ställe, sådan
brukare vara förfallen till ansvar, varom ovan sägs.

§ 29.

Förer någon automobil utan att vara därtill berättigad, straffes med
böter från och med 50 till och med 1,000 kronor.

Till enahanda ansvar gör sig en var förfallen, vilken såsom förare
anställer och brukar den, som icke äger rätt att föra automobil.

§ 30.

Framföres automobil å väg, gata eller plats, varest automobilen
icke må framföras,

eller köres automobil med större hastighet än som i varje fall är
medgiven,

eller överträdes föreskrift i § 16 mom. 1, 2, 3 eller 4, straffes
föraren med böter från och med 10 till och med 500 kronor.

Har förseelse mot § 16 mom. 2 skett i syfte att förhindra automobilens
igenkännande eller föreligga eljest synnerligen försvårande omständigheter,
må böterna höjas intill 1,000 kronor eller till fängelse i
högst tre månader dömas.

§ 31.

Förare, som bryter mot föreskrift i § 16 mom. 5, straffes med böter
från och med 25 till och med 1,000 kronor.

Har förare därvid ådagalagt grov vårdslöshet eller uppenbar likgiltighet
för andra människors liv eller egendom eller äro omständigheterna
eljest synnerligen försvårande, må till fängelse i högst tre månader
dömas.

§ 32.

Ej må straff enligt § 30 eller 31 tillämpas, där förseelsen enligt
allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

§ 33.

Med böter från och med 10 till och med 200 kronor straffes den,
som åsidosätter föreskrift i § 9, § 16 mom. 6 eller 7 eller § 24 mom. 7.

Lag samma vare om den, som brukar automobil, varom i § 24
förmäles, utan att tillstånd till automobilens användande här i riket erhållits
eller å tid, då sådant tillstånd icke längre är gällande. Konungens
befallningshavande äger i fall, varom nyss nämnts, förordna, att
automobilen skall tillsvidare omhändertagas av polismyndighet.

§ 34.

Mom. 1. Underlåter någon, som enligt § 6 eller 7 har att göra
anmälan till automobilregister, sådan anmälan inom den härför i varje
fall stadgade tid, böte den anmälningspliktige från och med 10 till och
med 200 kronor.

Mom. 2. Var, som i anmälan till autom obilregistret mot bättre
vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med böter från och med 25
till och med 500 kronor, där ej förseelsen enligt allmänna strafflagen
bör beläggas med strängare straff.

§ 35.

Mom. 1. Utövar någon yrkesmässig automobiltrafik utan att vara
därtill berättigad, böte från och med 10 till och med 500 kronor.

År på grund av särskild bestämmelse för viss ort obehörigt utövande
av drosktrafik eller liknande rörelse belagt med ansvar, må ej
sådan bestämmelse i förevarande fall tillämpas.

Mom. 2. Brukas i yrkesmässig trafik automobil, som ej är för
sådan trafik godkänd, böte föraren från och med 10 till och med 500
kronor.

Skedde brukandet med vetskap av trafiktillståndets innehavare, vare
jämväl denne förfallen till ansvar, som nyss sagts.

Mom. 3. Underlåter innehavare av tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik
att iakttaga i § 20 mom. 2 meddelad föreskrift, böte från
och med 10 till och med 200 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

§ 36.

De för automobilägare stadgade ansvarsbestämmelser skola äga tilllämpning,
i händelse automobilen tillhör någon, som står under förmyndare
eller annan laga målsman, å denne samt, där automobilen äges av
oskift dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat samfund
eller av stiftelse eller annan sådan inrättning, å den eller dem.
som äga företräda boet, samfundet eller inrättningen. I fråga om automobil,
som tillhör staten eller kommunen, skola nämnda ansvarsbestämmelser
gälla förarens närmaste förman. Har denne till förekommande
av förseelse mot förordningen gjort vad på honom ankommit och äger
i följd av överordnads åtgärd eller vållande förseelse likväl rum, varde
den överordnade drabbad av ansvar, som här avses.

Enahanda grunder skola tillämpas jämväl i fråga om ansvar, som
enligt § 35 skall ådömas innehavare av tillstånd till utövande av yrkesmässig
automobiltrafik.

§ 37.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse
enligt denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder
därtill lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och
han därav undfått del fällas till det straff, som för sådan förseelse är
stadgat; dock att fängelsestraff ej må överstiga tre månader.

§ 38.

Förseelse mot denna förordning skall, där ej allenast enskild målsägandes
rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå
att angivelse därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där särskild
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej
finnes, vid allmän domstol i den ort, där förseelsen skett.

§ 39.

Finner polismyndighet anledning förekomma till återkallelse av
körkort eller tillstånd, varom i denna förordning förmäles, skall polismyndigheten
därom göra framställning hos den myndighet, som har att
meddela sådan återkallelse.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 51.

§ 40.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

Om motorcykel.

§ 41.

För motorcykel, vars vikt överstiger 150 kilogram, gäller vad om
annan automobil är stadgat. A motorcykel av mindre vikt äro allenast
föreskrifterna i § 42 tillämpliga.

§ 42.

Motorcykel må framföras å varje allmän väg, gata eller torgplats
ävensom å enskilt område, då ägaren eller hans rättsinnehavare därtill
lämnat tillstånd, dock att för motorcykel med tillkopplad så kallad bivagn
(för-, sido- eller släpvagn) skall, då bredden av hela fordonet,
styrstången oräknad, överstiger 1,40 meter, gälla vad i § 13 stadgas.
Sådant förbud, varom i mom. 2 av nämnda § sägs, kan i fråga om
varje motorcykel meddelas.

I övrigt skola följande i denna förordning givna bestämmelser tilllämpas,
nämligen:

1) § 1 med undantag av mom. 1 punkterna b), c), f) och g); dock
att vidkommande punkt d) anordning för motorns frånkopplande från
drivhjulen ej erfordras;

2) §§ 5, 6 och 7 i tillämpliga delar;

3) § 14 samt

4) i tillämpliga delar § 16 mom. 1, 3, 4, 5 och 6 samt §§ 28,
30—34, 36—38, 40 och 44.

För motorcykel gäller dessutom, att den skall vara försedd med
signalhorn med gäll ton samt minst en, snabbt och säkert verkande
broms.

Vid registrering av motorcykel skall Konungens befallningshavande
tilldela motorcykel igenkänningsmärke. Beträffande sådant igenkänningsmärke
skall gälla, att dess bokstäver och siffror skola vara minst 8 centimeter
höga med överallt 7 millimeters stapelbredd samt hava minst 9
millimeters avstånd mellan bokstav och siffra och minst 7 millimeter
såväl mellan varje siffras och bokstavs jämnlöpande delar som mellan

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 51.

siffrorna inbördes; skolande i övrigt i avseende å sådant märke bestämmelserna
i § 8 i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Vid ansökning om registrering av motorcykel skola uppgivas motorcykelns
typ och av fabrikanten uppgivna antalet hästkrafter hos motorn.
I registret skall, i stället för de i § 6 mom. 6 b) angivna uppgifter,
allenast införas motorcykelns typ och antalet hästkrafter hos motorn.

Vid mörker skola dels framtill å motorcykeln föras tänd lykta med
vitt, starkt lysande sken, dels sådana anordningar vidtagas, att minst
ett å cykeln anbragt igenkänningsmärke fullständigt belyses.

A motorcykel tillämpas i övrigt de föreskrifter, som rörande velociped
äro eller varda för olika orter meddelade och icke strida mot här
givna, för motorcykel gällande stadganden.

Övriga föreskrifter.

§ 43.

Mom. 1. För förrättning, som enligt denna förordning ankommer
på besiktningsman, är denne berättigad till ersättning enligt följande taxa:

för besiktning av automobil........................... 15 kronor;

för prövning enligt § 4 ................................ 10 »

Uppvisas på en gång två eller flera, en och samma ägare tillhöriga
automobiler till besiktning, skall ersättning utgå, om besiktningen avser
två automobiler, med 12 kronor 50 öre för varje automobil och, om
den avser flera än två, med 10 kronor för varje automobil.

Evad besiktning kommit till stånd eller till följd av automobilägarens
förvållande ej kunnat verkställas, äger besiktningsmannen, om
han är boende på mer än 2 kilometers avstånd från förrättningsstället,
åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt fjärde klassen i
gällande resereglemente.

I ersättningen ingår gottgörelse för utfärdande av besiktningsinstrument
eller annat intyg ävensom för deras översändande i föreskrivna
fall till vederbörande myndighet.

Mom. 2. Ersättning för besiktning gäldas av automobilens ägare;
dock att, där besiktning, som av myndighet jämlikt § 10 anbefallts,
icke föranleder någon inskränkning i rätten att begagna automobilen,
kostnaden härför skall av allmänna medel gäldas. Kan ersättning för
besiktning, som av myndighet anbefallts, icke av ägaren utbekommas,
gäldas den av staten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Mom. 3. Ersättning för prövning enligt § 4 gäldas av den, som
påkallat prövningen.

§ 44.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av
Konungens befallningshavande eller annan myndighet, varom i § 5
förmäles, må besvär anföras inom tid, som för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; dock gäller
beslutet utan hinder av besvär till efterrättelse, intill dess annorlunda
kan bliva vederbörligen förordnat.

§ 45.

Denna förordning äger icke tillämpning å staten tillhöriga, för
speciella militära ändamål konstruerade automobiler.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1917 och äger
tillämpning jämväl å automobil eller motorcykel, som då är i bruk.

Förare, som på grund av äldre författning äger föra automobil,
är därtill fortfarande berättigad intill den 1 maj 1917. För vinnande
av körkort, varom i denna förordning stadgas, har förare att före den
1 mars 1917 anmäla sig hos Konungens befallningshavande i det
län, där han är mantalsskriven, varvid, förutom uppgift om fullständigt
namn, ålder, yrke och hemvist, allenast behöver företes det bevis om
undergången prövning inför besiktningsman, på grund varav föraren
förut varit berättigad att föra automobil. Förare, som enligt nu gällande
författning erhållit tillstånd att tjänstgöra såsom automobilförare i yrkesmässig
automobiltrafik, må fortfarande i denna egenskap tjänstgöra, så
länge detta tillstånd gäller eller intill dess den tid tilländalupit, inom
vilken myndighet, som enligt § 22 av denna förordning har att meddela
tillstånd för förare att tjänstgöra i sådan automobiltrafik, förelagt honom
att förvärva tillstånd härtill i enlighet med nyssnämnda §.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 43 käft. (Nr 51.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Propositionen
nr 156
den 20
npril 1915
om vissa
ändringar i
antomobilförordningen.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott den
31 december 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen
anförde departementschefen, statsrådet von Sydow:

Till statsrådsprotokollet den 20 april 1915 hade jag tillfälle omförmäla,
, att det varit min avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att förelägga
1915 års riksdag förslag till ny automobillagstiftning, men att detta
emellertid med hänsyn till den då redan långt framskridna tiden icke
blivit möjligt. Jag inskränkte mig därför vid nämnda tillfälle att
allenast underställa Kungl. Maj:t förslag till sådana ändringar av
förordningen om automobiltrafik den 21 september 1906, som erfordrades
för vinnande av ett ordnat registreringssystem för automobiler.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Ett sådant registreringssystem hade nämligen betydelse, bland annat, lör
genomförande av det förslag till ny lag angående anskaffande av hästar
och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot (hästutskrivningslag),
som enligt chefens för lantförsvarsdepartementet mening borde föreläggas
1915 års riksdag och som sedermera, efter proposition till riksdagen,
av denna med vissa ändringar antogs.

I anledning härav avläts den 20 april 1915 proposition till riksdagen,
vari begärdes dess yttrande över ett propositionen bifogat förslagtill
förordning om ändring i vissa delar av förordningen om automobiltrafik.
Riksdagen avgav också i skrivelse den 21 maj 1915 sådant yttrande,
varefter Kungl. Maj:t den 11 juni 1915 utfärdade förordning om enm£un''
ändrad lydelse av rubriken till II Art. ävensom. 3, 4, 5, 6 och 7 §§,

17 § 1 mom., 18 §, 23 § 2 mom., 26 och 35 §§, 36 § 1 och 3 mom. samt
37 och 38 §§ i förordningen den 21 september 1906 om automobiltrafik.

Ytterligare tillåter jag mig erinra, att Kungl. Maj:t den 12 no- Ku^r^en
vember 1915 utfärdat kungörelse om automobilregisters förande in. in., november
vilken kungörelse jämväl innehåller bestämmelser om avgifter för regi- 191sstreringen
och dess kungörande.

Frågan om revision av gällande författningsföreskrifter om auto- Riksdagens
mobiltrafik har, såsom jag hade tillfälle anmäla vid avlåtandet av omför- (jen**25°maj
mälda proposition den 20 april 1915, väckts av riksdagen genom skri- 1909.
velse till Kungl. Maj:t den 25 maj 1909. I denna skrivelse anhöll
riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida erfarenheten
ådagalagt behovet av ändrade bestämmelser om automobiltrafik, och,
därest så funnes vara förhållandet, vidtaga åtgärder samt, där så erfordrades,
för riksdagen framlägga förslag i ärendet.

Till stöd för denna anhållan har åberopats, att riksdagen ansåge
ostridigt, att det mångenstädes, synnerligen på landsbygden, rådde
en ovilja emot automobilerna, vartill dessas ägare och förare ingalunda
alltid torde vara utan skuld. Den sålunda befintliga konflikten mellan å ena
sidan befolkningens berättigade intresse av verksamt skydd till liv och
gods samt å andra sidan det obestridliga samhällsintresset av en fri
utveckling utav ifrågavarande kommunikationsmedel, vilket torde kunna
förväntas med tiden komma alltmera till användning, hade synts riksdagen
rätteligen böra lösas så, att lagstiftaren, under det han omsorgsfullt
undveke att försvåra automobilens användning i förhållanden, då
alldeles ingen fara kunde anses föreligga, däremot uppställde tillräckligt
långt gående och tydliga inskränkningar beträffande verkligt farliga
situationer och framför allt gjorde dessa inskränkningar effektiva genom

Tillkallande

sakkunniga.

Betänkande

sakkunniga.

Skadestånds lagen.

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

allvarsamma straff- och skadeståndsbestämmelser. Strängheten i sistnämnda
bestämmelser borde lämna den i hnvudsak oberörd, som på
förståndigt och försiktigt sätt använde kommunikationsmedlet, och endast
drabba den oförsiktige eller oskicklige. Vad som vid lagstiftning i
ifrågavarande ämne i första rummet borde tagas i ögonsikte vore att
söka förhindra, att automobilister genom oförsiktighet, vårdslöshet, övermod,
bristande tillmötesgående mot andra vägfarande eller genom oskicklighet
misskrediterade automobiltrafiken och gjorde den förhatlig för
allmänheten. Härvidlag förtjänade helt visst speciellt att tagas i närmare
övervägande, huruvida höjning av bötesminima och utsträckande
av skadeståndsskyldigheten borde äga rum.

Vid anmälan av förenämnda skrivelse till statsrådsprotokollet den
11 juni 1909 erhöll dåvarande statsrådet och chefen för civildepartementet
nådigt bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att inom departementet
biträda vid verkställande av revision av förordningen om automobiltrafik
den 21 september 1906 samt omarbetande av lagen angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik den 8 juni samma år
jämte i strafflagen förekommande bestämmelser i ämnet.

Sedan till sakkunniga utsetts ledamoten av riksdagens första kammare
borgmästaren K. vonGeijer, dåvarande ledamoten av andra kammaren
disponenten C. Gustafsson i Mjölby och direktören E. Salmson, varjämte
till biträde vid vissa författningsförslags utarbetande kallats revisionssekreteraren
E. Gadde, avgåvo dessa den 5 februari 1912 betänkande,
innehållande förslag dels till ny lag angående ansvarighet för skada i
följd av automobiltrafik och angående ändrad lydelse av 11 kap. 15 §
strafflagen, dels ock till ny förordning om automobiltrafik.

Över dessa förslag hava infordrade utlåtanden avgivits av vederbörande
länsstyrelser, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt kungl.
automobilklubben, varjämte en del andra yttranden inkommit.

Sedermera har, efter ärendets vidare beredning, Kungl. Maj:t, på
föredragning av statsrådet och chefen för justitiedepartementet, den 9
september 1915 beslutit, att upprättade förslag till lag angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik och till lag angående ändrad
lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen skulle, för det äudamål 87 § regeringsformen
omförmäler, överlämnas till lagrådet för utlåtande.

Efter det sådant utlåtande numera inkommit, har Kungl. Maj:t
förut denna dag beslutit avlåta nådig proposition till riksdagen med

21*

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik
och till lag angående ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen.

Då jag nu anhåller att få underställa Kungl. Maj:t ett inom civildepartementet
upprättat förslag till helt ny förordning om automobiltralik,
tillåter jag mig först omförmäla, att de stadganden angående
registrering av automobiler, som tillkommit genom nådiga förordningen
den 11 juni 1915 och för vilka uttömmande motivering
lämnats i mitt yttrande till propositionen nr 156 vid 1915 års riksdag,
upptagits väsentligen oförändrade. Allenast några mindre förtydliganden
och jämkningar hava befunnits nödiga i följd av ändrade bestämmelser
i övrigt i den nya förordningen i förhållande till den nu gällande,
varjämte den i någon mån ändrade uppställningen av den U3ra förordningen
påkallat vissa ändringar av formell art.

Med avseende å de allmänna grunderna för nu gällande förordning
om automobiltrafik må erinras, att man vid förberedelserna till denna förordning
utgick ifrån, att hinder och svårigheter icke borde läggas för
utveckling av automobiltrafiken och att denna utveckling bäst främjades
genom att söka skapa förtroende för det nya befordringsmedlet och
uppmuntra den praktiska användningen av automobilerna såsom ett
viktigt led i landets kommunikationsväsen. Liksom det ej kunde påfordras
att för automobiltrafik få begagna de allmänna lantkommunikationslederna
utan hänsyn till vägtrafiken i övrigt, borde ej heller sistnämnda
trafik få hindra eller försvåra användningen av ett så gagnande
befordringsmedel som automobilen. Genom allmänna författningsbestämmelser
rörande automobiltrafik gällde det att avväga de nämnda, till
synes i viss mån stridiga intressena. Bestämmelserna finge icke vara
sådana, att de onödigt betungade automobiltrafiken, men de måste giva
erforderliga garantier för, att endast automobiler med tillfredsställande
och lämplig konstruktion komme till användning, och att annan vägoch
gatutrafik icke äventyrades eller hotades genom överdådig eller
ovarsam framfart från automobilisternas sida.

Förordningen om automobiltrafik den 21 september 1906 torde i
stort sett hava lyckligt beaktat de nämnda synpunkterna och sökt lämpligt
avväga de olika intressen, som här föreligga. Men förordningen innefattade
de första allmänna föreskrifterna i vårt land i detta ämne och hade

Registrerings stadgandena.

Grunderna för
nu gällande
förordning.

Behovet av
förordningens
revision.

Ökade
garantier
för kompe''
tens hos
automobilförare.

30 Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 51.

därigenom karaktären av försökslagstiftning. I den mån erfarenheten givit
vid handen, att bestämmelserna i ena eller andra riktningen blivit mindre
lämpliga, måste, även efter ganska kort tid från författningens tillkomst,
eu revision av densamma övervägas. Det har också i andra länder
visat sia:, att utfärdade allmänna bestämmelser om automobiltrafik litet
emellan måst ändras och utvidgas.

Automobilens betydelse såsom befordringsmedel i ett land som vårt
med dess stora utsträckning och i allmänhet glesa befolkning har under
de senaste åren trängt igenom, i den man automobilen alltmer övergått från
att vara ett lyxföremål, förbehållet allenast de förmögnare, till ett oumbärligt
och allmännyttigt samfärdsmedel av icke ringa inverkan på hela landets
affärsliv0). Om även här och var i landet ännu råder en viss ovilja mot
automobilerna, huvudsakligen föranledd av det ovarsamma eller gent

emot annan vägtrafik mindre hänsynsfulla sätt, varpå automobilerna

understundom framförts, har dock den misstro och rädsla, varmed det
nya fordonet i början möttes av andra vägtrafikanter, avsevärt för minskats.

Å andra sidan medför det förhållande, att automobiltrafikens
utbredning under senare år ansenligt vidgats och alltjämt är
i tillväxt, en ökning av de tillfällen, då svårigheter och olycksfall

kunna vållas andra vägtrafikanter i följd av automobiltrafiken. Man bör
visserligen kunna räkna med, att, i den män automobiltrafik blir allt vanligare,
en viss anpassningsförmåga kommer till stånd mellan denna trafik
och annan vägtrafik, och att särskilt den skygghet, som hästar visa,
innan de vant sig vid automobilerna, alltmer skall försvinna. Men dessa
förhållanden kunna ingalunda föranleda till, att icke ökade garantier
sökas för att automobilerna må framföras på ett sakkunnigt och försiktigt
samt för annan vägtrafik ofarligt sätt, något som i vårt land, där de
allmänna vägarna ofta äro smala, krokiga och backiga, är särskilt påkallat.

Ändrade författningsbestämmelser i nu berört syfte synas således påkallade
; men samtidigt härmed bör också övervägas, huruvida och på vad
sätt automobiltrafiken må kunna beredas lättnader, ägnade att möjliggöra
en ökad och i viss mån underlättad användning av detta gagnande
befordringsmedel.

För att automobiltrafik skall vara i görligaste grad ofarlig såväl
för dem, som begagna sig av detta kommunikationsmedel, som för
andra vägtrafikanter, är det av grundläggande betydelse, att de personer,
som föra automobil, äro fullt vuxna sin befattning. Många, ja

*) Angående antalet inom riket anmälda automobiler (ävensom motorcyklar)
hänvisas till den vid protokollet fogade bilagan 1.

Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51. iil

sannolikt de bestå olyckhändelsor i följd av automobiltrafik hava berott
på förarens vårdslöshet eller oskicklighet. En samvetsgrann och
erfaren förare har däremot ofta visat sig kunna avvärja en överhängande
fara.

Det förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik,
som Kung!. Maj:t nyss beslutat förelägga riksdagen till antagande,
är utan tvivel ägnat att medföra ökade garantier för ett skickligt
och hänsynsfullt framförande av automobilerna; den skärpta skadeståndsplikt,
som ålägges automobilägare och automobilförare, bör leda
till ökad omsorg från ägarens sida vid anställande av förare och till
stegrad uppmärksamhet och försiktighet hos förare vid körning med
automobil.

Det kan dock icke vara tillrådligt att stanna vid de ändrade skadeståndsbestämmelserna
allena; det gäller också att vinna sådana författningsföreskrifter
om förares kompetens och lämplighet, att allenast fullt
erfarna personer kunna antagas komma att tjänstgöra såsom automobilförare.

Enligt nu gällande förordning, 12 §, är rätten för en person att föra
automobil allenast beroende av, att han fyllt 18 år och med bevis, utfärdat
av besiktningsman, styrkt sig vara fullt förtrogen med automobils
konstruktion, skötsel och manövrering. För att tjänstgöra såsom förare
i yrkesmässig automobiltrafik erfordras att härtill hava förvärvat tillstånd
av offentlig myndighet. Sådant tillstånd, vilket ej må lämnas
den, som icke uppnått 21 års ålder, kan återkallas, när helst anledning
därtill förekommer.

En förvärvad rätt att föra automobil i annan trafik än den yrkesmässiga
gäller således nu för all framtid, oberoende av om föraren,
efter avläggande av godkänt prov inför besiktningsman, visat sig lämplig
såsom automobilförare eller icke, och oavsett om han begår hur många
och svåra förseelser som helst mot gällande bestämmelser om automobiltrafik.
Garantien ligger allenast i de straff- och skadeståndspåföljder,
varmed överträdande av dessa bestämmelser är belagt.

Förutnämnda sakkunniga hava funnit de sålunda gällande bestämmelserna
innebära alltför ringa säkerhet för, att allenast fullt kvalificerade
och lämpliga personer användas såsom automobilförare. De
ledande principerna vid en revision av ifrågavarande stadganden borde
därför vara att på förhand söka vinna garantier för, att icke olämpliga
personer tillåtas föra automobil, och att, sedan en person undfått en
sådan rätt, hålla hand över, att han upprätthåller sina kvalifikationer.

Nuvarande
bestämmelser
rörande rätten
att föra
automobil.

Sakkunniga.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

En person, som verkligen skall i allo fylla måttet såsom automobilförare,
bör, erinra sakkunniga, utöver nödig yrkesskicklighet eller insikt
om automobils konstruktion, skötsel och manövrering, äga vissa särskilda
förutsättningar. Så bör hans nervsystem vara i gott skick, han bör vara
fri från vissa organiska fel, såsom närsynthet, dövhet o. s. v., vilka kunna
hindra honom att nöjaktigt föra automobilen, hans omdömesförmåga måste
vara ganska utvecklad och han måste vara nykter och av sådan stadga i
karaktären, att hänsynslöshet och övergrepp ej äro att befara från hans
sida. Sakkunniga hava emellertid ansett praktiska svårigheter föreligga
för meddelande av allmänna författningsbestämmelser i syfte att ■ den
person, som önskar vinna rättighet att föra automobil, skall på förhand
visa sig innehava alla de nämnda kvalifikationerna och detta framför allt
med hänsyn till svårigheten att anskaffa intyg av värde härom. Förhållandena
i detta avseende, anföra sakkunniga, reglera sig också delvis av sig
själva. Den fara, som föreligger genom användande av oskickliga
förare, drabbar icke blott utomstående utan även dem, som färdas
med automobilen, och således också föraren själv. Automobilen representerar
ett högt ekonomiskt värde. Det måste därför ligga i automobilägarens
eget självförstådda intresse att ej utsätta vare sig sin
person eller sin egendom, automobilen, för fara och förlust genom att
icke med största omsorg välja den person, åt vilken han anförtror förandet
av automobilen.

Vad sålunda anförts gäller, erinra sakkunniga, visserligen icke i
samma grad den yrkesmässiga trafiken. Men skäliga garantier i förevarande
hänseende finnas enligt deras mening redan med nuvarande stadganden.
Den administrativa myndighet, som det åligger att hålla hand över
sådan trafik och som har att meddela särskilt tillstånd att tjänstgöra såsom
förare i sådan trafik, äger tydligtvis att härutinnan uppställa sådana kompetenskrav
på förare, som för varje fall befinnas lämpliga. Ett redan
lämnat tillstånd, varom här är fråga, kan också när som helst återtagas.

Sakkunniga hava således funnit sig icke böra i nu gällande bestämmelser
ifrågasätta några mer genomgripande förändringar, i syfte
att på förhand vinna ökad säkerhet för, att en förare innehar alla för
sitt yrke nödiga kvalifikationer. Dock anse de sakkunniga rätten att
föra automobil höra i varje fall bindas vid tillstånd av offentlig myndighet,
varvid denna myndighet också bör tillerkännas en diskretionär
makt att kunna vägra begärt tillstånd, om uppenbara skäl för diskvalifikation
föreligga, såsom att sökanden gjort sig känd för ett supigt
levnadssätt eller ådömts bestraffning för handling, som ådagalagt synnerlig
råhet i sinnet eller dylikt.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 51.

Av större betydelse är emellertid, anse sakkunniga, att det allmännas
rätt att vaka över, att förare, som en gång styrkt sin skicklighet,
upprätthåller sina kvalifikationer, varder tillgodosedd i betydligt
vidsträcktare mån än som nu är förhållandet. Lika litet som
anmärkning kunde riktas mot den uppfattning, att samhället äger full
rätt att förbjuda en person att utöva yrket ifråga, vilket alltid är mer
eller mindre farligt såväl för honom själv som för andra, förrän han
visat sig innehava tillräcklig skicklighet, lika litet kunde invändning
göras mot, att samhället under vissa omständigheter återtager ett meddelat
tillstånd till yrkesutövandet.

Att det just är på nu förevarande område, som skärpta bestämmelser
framför allt krävas, bär också uppmärksammats inom riksdagen. I riksdagens
förberörda skrivelse hävdas, jämte önskvärdheten av strängare
skadestånds- och straffbestämmelser för oförsiktigt och oskickligt framförande
av automobil, tillika vikten av ökad kontroll över automobilförare
genom införande av bestämmelser i syfte att sådan förare, som
vid upprepade tillfällen gjort sig förfallen till överträdelse av gällande
föreskrifter om automobiltrafik, må kunna förklaras förlustig rättigheten
att föra automobil för viss tid eller för alltid.

Med antagande av nu berörda grunder för skärpta bestämmelser
angående rätten att föra automobil hava sakkunniga, på sätt förut antytts,
föreslagit, att rätten att föra automobil icke, såsom nu, bör bero av
allenast ett bevis från besiktningsman om ådagalagd insikt i automobils
konstruktion, skötsel och manövrering, utan grundas på ett tillstånd,
lämnat av offentlig myndighet. Detta system har allmänt vunnit tilllämpning
i den utländska lagstiftningen, såsom i Danmark, England,
Frankrike, Italien, Norge, Portugal, Ryssland, Spanien, Tyska riket och
Österrike.

Den tillståndsbeviljande myndigheten skulle vara Kungl. Maj:ts befallningshavande,
var för sitt län. Beträffande villkoren för utfående av
dylik licens har av de sakkunniga föreslagits, att, om sökanden med intyg
av besiktningsman ådagalagt sig äga nödig insikt i automobils konstruktion,
skötsel och manövrering, Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall
för honom utfärda tillståndsbevis (körkort), därest icke uppenbara skäl
föreligga, på grund varav sökanden kan anses olämplig att föra automobil.

Över utfärdade körkort skulle hos varje Kuugl. Maj:ts befallningshavande
föras register, upptagande sökandens namn, yrke och hemvist.

Den körlicens, som sålunda skulle krävas, borde icke, såsom förhållandet
vore med det bevis av besiktningsman, vilket nu grundade rätten
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 43 käft. (Nr 51.) 5

Körlicens
(körkort) och
dess återtagande■.

Sakkunniga.

Utfärdande
av körlicens
genom
Konungens
befallning6-havande.

Indragning av
körlicens.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Öl.

Domstol
bör avgöra om
indragande
av körlicens.

att föra automobil, gälla för all framtid, utan kunna under vissa förhållanden
återtagas, antingen för viss tid eller för alltid. Syftet härmed
vore, anföra sakkunnige, dels att kunna betaga en person, som vid
sin verksamhet visat sig farlig för andras säkerhet, möjligheten att
utöva denna verksamhet och dels att som straff verka hämmande på
illojalt uppträdande. Ett återtagande av körlicens borde dock allenast
ifrågasättas vid återfall, då förare således vid upprepade tillfällen låtit
komma sig till last svårare förseelser mot automobilförordningens bestämmelser.

Frågan om vilken myndighet, som indragningsrätten bör tillkomma
och om förutsättningarna för dess tillämpning kunde, anföra
sakkunniga, bedömas från mer än en synpunkt. Den utländska lagstiftningen
hade i allmänhet lagt indragningsrätten i administrativ myndighets
hand; endast i Danmark och England betraktades indragningen som en
påföljd, vilken blott kan ådömas av domstol.

Redan enligt nu gällande bestämmelser förefinnes, påpeka de sakkunniga,
hos oss en administrativ indragningsrätt beträffande tillstånd att
tjänstgöra såsom förare i yrkesmässig automobiltrafik; och sakkunniga
finna icke anledning att föreslå ändringar i dessa stadganden. Förhållandena
härvidlag äro mångskiftande, och skäl saknas enligt deras mening
att binda indragningsmakten vid alltför noggranna bestämmelser i fråga
om förseelsernas art eller att ens för dess tillämpning kräva, att en förseelse
skall föreligga.

Annorlunda ställer sig däremot- förhållandena vid annan trafik.
De nödiga garantierna för att frågan om återkallande av körlicens blir
allsidigt bedömd vinnes säkrast, anföra sakkunniga, genom att förlägga
avgörandet till domstol.

»Nekas kan icke» fortsätta sakkunniga, »att fara för missbruk kan ligga i eu
mycket stor diskretionär makt, även om rätt till överklagande bibehålies för den, som
drabbas av densamma. Ett generellt förbud har också en helt annan karaktär än ett
ingripande vid yrkesmässig trafik. Detta sista är en yttring av den disciplinära
maktbefogenhet, som måste tillkomma vederbörande, som har att hålla hand
över dylik trafik, då däremot ett generellt förbud kommer att betraktas som ett
borgerligt straff och ett ganska nedsättande sådant. Ett generellt förbud har
också en helt annan räckvidd. Härigenom kan göras intrång i en persons borgerliga
ställning på ett helt annat sätt än genom disciplinär bestraffning. Den
är sålunda en ganska allvarlig åtgärd, och skyldig hänsyn jämväl till andra parten
fordrar, att förbudet icke får tillämpas utom i vissa fall och först sedan
skälen för dess tillämpning blivit objektivt styrkta. Bedömandet bör därför
lämnas åt domstol, där båda parterna kunna utan hinder och inskränkning fritt
föra sin talan.

Vidkommande åter bestämmandet av de fall, då indragningsrätten borde
tillämpas, kunna också olika vägar tänkas, så att man — såsom i England —

:;r>

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr åt.

helt lämnar detta åt domstolens prövning eller ock, antingen helt eller delvis,
binder straffpåföljden vid vissa i förordningen angivna förseelser. Sistnämnda
förfaringssätt har föreslagits såsom lämpat att förekomma skiftande domslut
och nära analogt med andra lagar och författningar, där eu viss straffpåföljd är
stadgad. Emellertid, även med denna begränsning föreligga svårigheter att uppställa
reglerna för straffets tillämpning. Do förseelser, som här äro i fråga, äro
begångna mot en polisförordning och reglerna kunna icke hämtas ur allmänna
moraliska distinktioner. Riksdagens skrivelse riktar sig företrädesvis mot den
oförsiktige och oskicklige föraren, och tydligt är, att de nya bestämmelserna
skulle åsyfta just denne. Emellertid, båda begreppen äro obestämda och tänjbara.
Förordningen synes böra kräva något mera eller ett moment, som konstaterade
ett visst mått av illojalitet.

Uppsåt eller medvetet åsidosättande av skyldig aktsamhet, uppenbar vårdslöshet
bör sålunda främst drabbas av straffet. Dock kan med fog ifrågasättas,
om icke jämväl bör fordras, att skada skett. Svårt torde nämligen — ofta nog
åtminstone — vara att bestämt säga, att sagda konstitutiva omständigheter föreligga,
förr än skada sker. Men även om tänkbart vore, att förseelsen fristående
skulle kunna konstateras, kan tänkas, att i detta som i så många andra fall såväl
i allmänna strafflagen som i andra straffbestämmelser effekten tillerkändes avgörandet
om en handlings straffbarhet eller graden af denna, eller, med andra
ord, att i detta fall lagstiftaren kanske kunde nöja sig med att straffa åtgärden,
endast då skada sker. Det gäller här att införa en ny straffart, och, utan möjlighet
till erfarenhet på området, torde kunna tänkas, att man, för närvarande
åtminstone, icke borde gå längre, så mycket mera som, därest erfarenheten sedermera
visade behovet av strängare bestämmelser, sådana lätt kunde åstadkommas.

Emellertid torde ett dylikt begränsande ej överensstämma med de allmänna
synpunkter, som framhållas i riksdagens skrivelse och de uttalanden i ämnet,
som av riksdagen avgivits; särskilt gäller detta om kravet, att den nya straffformen
skulle vinna tillämpning på den upprepade förseelsen. Såsom redan sagts,
torde ej något vara att erinra mot dessa synpunkter, och villkoret om det nya
straffets tillämpning först då skada inträffat måste därför släppas.

Däremot torde icke varje förseelse mot förordningen, vare sig ensam eller
i förening med andra, ens vid ett upprepande böra kunna medföra straffet. Förseelserna
mot förordningen kunna vara av så skiftande art, från rena bagateller
till grova förseelser, som äro att beteckna som brott, att det näppeligen går för
sig att låta alla, då fråga är om ett så pass allvarligt straff, verka lika. Nödvändigt
torde vara att hänföra detta till vissa och i förordningen tydligt angivna
förseelser. Självfallet föres då tanken på att tillämpa straffet företrädesvis på
sådana förseelser, som skulle kunna betecknas såsom överdådig framfart. Den
oförsiktighet och vårdslöshet, det övermod och bristande tillmötesgående från
automobilförarens sida, varom riksdagsskrivelsen talar, är väl till begreppet, om
ej helt, så dock ganska nära överensstämmande med begreppet överdådig framfart.»

Sakkunniga beröra härefter, under vilka särskilda förhållanden eu
indragning av körlicens bör äga rum, och uttala sig därvid för, att
nämnda påföljd ej bör åläggas fristående utan endast i sammanhang
med ådömande av straff för förseelse mot förordningen. Förlust av
rätten att föra automobil skulle kunna ådömas antingen för alltid eller
för viss tid, i sistnämnda fall ej under två månader och ej över två år.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Öl.

Avgivna
yttranden.

Med hänsyn till nu omförmälda förslag och då ett återtagande
av tillståndet att föra automobil borde ifrågakomma allenast vid itererad
förseelse, kräves, anse sakkunniga, att av domstol avkunnade utslag rörande
förseelser mot automobilförordningen varda antecknade i ett register,
från vilket uppgifter om ådömda straff'' för dylika förseelser kunna erhållas.

Sakkunniga hava härvid funnit sig sakna skäl att förorda ett för
hela riket gemensamt register, vilket vore att giva saken större dimensioner
än den betingar, utan föreslagit, att det förut omförmälda förarregistret
skulle tjäna detta ändamål. Härav följde emellertid, att en
person icke kunde tillåtas att vara registrerad på mer än ett ställe. I motsatt
fall skulle begångna förseelser lätt kunna undgå upptäckt och avsikten
med straffregistret helt förfelas.

Till förekommande av dylik dubbelregistrering kunde antingen stipuleras
förbud för person, som fått sig tilldelat körkort, att hos annan
Kungl. Maj:ts befallningshavande söka utfå dylikt, eller ock den bestämmelse
givas, att myndigheten icke finge lämna tillståndsbevis åt person,
som redan förut förvärvat dylikt. Det sistnämnda förfaringssättet förordas
av de sakkunniga. Det förefaller nämligen, anföra sakkunniga,
föga tilltalande att stadga straff för ett försök att förvärva ett bevis om
en medborgerlig rättighet, och en kompletterande straffbestämmelse måste
givetvis erfordras för att göra ett dylikt stadgande effektivt. Någon anledning
antaga, att det skulle för Kungl. Maj:ts befallningshavande vara
förenat med avsevärt besvär att förvissa sig om att på nämnda grund
hinder icke möter för licensens utfärdande, torde icke förekomma. Utfärdande
av körkort borde nämligen kungöras för rikets polismyndigheter,
och med hjälp av dessa kungörelser kunde vederbörlig kontroll utövas.
Även om härav skulle betingas, att hos varje Kungl. Majrts befallningshavande
en liggare behöver upprättas, vari i bokstavsordning införas
namn på förare, som undfått körkort, borde härav icke större besvär vara
att emotse.

I avgivna yttranden hava länsstyrelserna allmänt uttalat sin anslutning
till förslaget om införande av körlicens (körkort). Med avseende
härå hava emellertid vissa särskilda önskemål uttalats, såsom att läkarbetyg,
utvisande att sökanden har normal syn och hörsel och är fri från
lyte, borde fordras, att sökanden skulle med intyg från polismyndighet i
hemorten styrka sin vandel o. s. v.

Några särskilda erinringar mot det sätt, varpå sakkunniga sökt lösa
frågan om återkallande av körlicens, hava icke i de angivna yttrandena
förekommit.

Kungl. Afaj.is Nåd. Proposition Nr /it.

:)1

Däremot hava ett stort antal Kung]. Maj:ts befallningshavande uttalat
sig mot förslaget om lokala förarregister, vilka tillika skulle vara straffregister.
Det absoluta vitsord, som ett straffregister måste äga, gjorde, förmenar
man allmänt, ett centralregister oundgängligt. De lokala registren
bleve aldrig fullständigt tillförlitliga, och besväret lör domstolar och åklagare
vid införskaffande av uppgifter från sådana register sko lie bliva ganska betungande.
Enär enligt de sakkunnigas förslag person, som erhållit körlicens
av någon Kungl. Maj:ts befallningshavande, icke skulle få av annan
Kungl. Maj:ts befallningshavande tilldelas sådan, måste varje Kungl.
Maj:ts befallningshavande skaffa sig kännedom om och hålla förteckning
över samtliga utfärdade körkort i hela landet. Detta medförde uppenbart
åtskilligt besvär, som bleve onödigt, om ett centralregister anordnades.
Då sakkunniga under ansvarsbestämmelserna i den nya förordningen
upptagit bötesstraff och i vissa fall till och med fängelse för den, som
anställde såsom förare person, vilken, honom veterligen, icke ägde rätt
att föra automobil -— varvid förhållande, om vilket upplysning kunde
inhämtas ur förarregister, skulle anses såsom för en var veterligt —
vore än mera uppenbart, att ett centralregister måste anordnas. En
enskild person, som ville anställa en förare och därvid förvissa sig
om, att dennes körlicens vore gällande, måste, därest sakkunnigas förslag
om lokala förarregister godkändes, i själva verket vända sig till samtliga
Kung!. Maj:ts befallningshavande med förfrågan, huru det förhölle
sig med vederbörandes körlicens. Besväret härmed bleve betydande, och
ett förbiseende vore lätt att göra.

På grund härav har allmänt förordats, att ett centralt förar- och
straffregister måtte anordnas. Flertalet Kungl. Maj:ts befallningshavande
hava ansett, att förandet av detta centralregister borde anförtros åt överståthållarämbetet.

Det torde kunna vitsordas, att automobilerna numera i allmänhet framföras
på ett sätt, som vittnar gott om automobilförarens skicklighet och
hänsynsfullhet. Men fortfarande förekomma utan tvivel fall, där ett motsatt
förhållande kan konstateras. I varje händelse måste ökade garantier för att
allenast fullt erfarna och kompetenta personer brukas såsom automobilförare
vara i alla parters intresse. Jag biträder således sakkunnigas förslag om att,
även då det gäller icke yrkesmässig trafik, göra rätten att föra automobil
beroende av mjmdighets tillstånd (meddelande av körlicens,
körkort).

Att för vinnande av sådant tillstånd bör företes bevis av besiktningsman
angående vederbörandes kännedom om automobils konstruktion,
skötsel och manövrering, är uppenbart. För att ett sådant

Departements chefen.

Förare licens (körkort).

§ u.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Besiktninge manna kompetens.

§ 2.

bevis emellertid skall äga tillräckligt värde erfordras givetvis, att varje
besiktningsman äger tillräcklig kompetens att bedöma, huruvida den person,
som påkallar besiktningsmans undersökning av sin kompetens som förare,
verkligen innehar de nödiga kvalifikationerna.

I nu gällande förordning äro inga andra kompetensvillkor uppställda
för dylika besiktningsmän, än att de skola vara »i motorers konstruktion
och skötsel kunniga män». Det har säkerligen emellanåt icke varit så alldeles
lätt för Knngl. Maj:ts befallningshafvande att finna personer, som varit
lämpliga för och villiga att åtaga sig sådant uppdrag. På sätt nyssberörda
kompetensvillkor avfattats, torde en teoretisk erfarenhet i
fråga om konstruktion och skötsel av motorer någon gång hava
satts framför det lika viktiga kravet, att besiktningsman äger praktisk
erfarenhet om automobilers skötsel och manövrering. Anmärkningar
mot lämpligheten hos de personer, för vilka förordnande såsom besiktningsman
meddelats, hava icke heller alldeles saknats, om än uppdragen
i allmänhet innehafts av kompetenta personer och skötts tillfredsställande.

Hela antalet besiktningsmän i landet är för närvarande ett hundratal,
varierande mellan en och åtta inom varje län. Uppenbart är det av mindre
vikt att tillgodose de olika trakterna av ett län med besiktningsmän, än att
förvissa sig om, att de, som förordnas, äro fullt kompetenta för uppdraget.

I samma mån emellertid, som automobilerna vinna terräng, ökas
också möjligheterna för Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de olika länen
att finna lämpliga besiktningsmän. Den svaghet, som i viss mån vidlåder
det nuvarande systemet med av Kungl. Maj:ts befällningslxavande förordnade
besiktningsmän, vilkas kompetens icke behöver på visst sätt
styrkas, kan därför antagas bliva allt mindre framträdande för varje år. Det
har därför synts mig icke föreligga anledning att söka genom uppställande
av nya kvalifikationer på besiktningsmän vinna ökade garantier för deras
kompetens. En fordran på något slags särskild kurs för besiktningsmän —
en anordning, som väl i sådant fall närmast kunde ifrågasättas — bleve säkerligen
icke så lätt att praktiskt genomföra utan en viss apparat och kostnad.

Jag har därför stannat vid att allenast upptaga ett förtydligande av nuvarande
föreskrifter med avseende å besiktningsmans kompetens. Sålunda
har i det nu framlagda författningsförslaget dels, i anslutning till vad
som påpekats av, bland andra, kungl. automobilklubben, föreslagits,
att besiktningsman skall vara »fullt förtrogen med automobils konstruktion,
skötsel och manövrering», dels ock föreskrivits, att besiktningsman
skall äga »fullständig kännedom om gällande författningsföreskrifter
rörande automobiltrafik». Den sistnämnda kvalifikationen har ansetts
böra upptagas med hänsyn till den prövning i gällande författningsbe -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr :~>i.

stämmelser, som besiktningsman, på sätt nedan närmare beröres, skall
anställa, innan han kan utfärda bevis om den prövades kompetens såsom
automobilförare.

Vidare har, i anslutning till vad sakkunniga föreslagit, införts en bestämmelse
därom, att Kungl. Maj:ts befallningshavande äger återkalla ett
för besiktningsman meddelat förordnande, när skäl därtill förekommer.
En dylik rätt för Kungl. Mapts befallningshavande lärer väl redan nu
finnas, men genom att ge uttryck åt densamma i förordningen erhåller
Kungl. Maj:ts befallningshavande en direkt anvisning att hava sin uppmärksamhet
fäst på besiktningsmannens verksamhet och, om anledning
till anmärkning förekommer, göra undersökning och vidtaga de åtgärder,
som därav betingas.

Den prövning, som besiktningsman skall underkasta person, vilken utbildat
sig till förare, bör, på sätt nyss antytts, ej blott omfatta sökandens
förtrogenhet med automobils konstruktion, skötsel och manövrering
utan även avse att utröna, huruvida sökanden äger nödig kännedom om
gällande författningsföreskrifter rörande automobiltrafik. Ett stadgande
härom har synts så mycket mer påkallat, som i det föreliggande författningsförslaget
upptagits ingående bestämmelser beträffande vad som skall iakttagas
vid körning med automobil. Förares ansvars- och skadeståndsplikt
har också utvidgats i de förslag till nya författningsbestämmelser om
automobiltrafik, som nu föreligga.

Lika med de sakkunniga finner jag, att detaljerade bestämmelser
om de personliga kvalifikationer i övrigt, som en automobilförare bör
besitta, näppeligen kunna ifrågasättas; dock att i lagtexten bör, såsom de
sakkunniga också föreslagit, angivas, att en prövning skall ske av sökandens
lämplighet att föra automobil. Detta vad angår förare i enskild trafik.

Annorlunda ställer det sig med den yrkesmässiga trafiken, där det framför
allt är av vikt såväl för dem, som färdas med automobil — och dessas
antal är här mångdubbelt större än vid enskild automobiltrafik — som för
andra vägtrafikanter, att endast fullt lämpliga förare användas. Här torde
vissa personliga kvalifikationer på förare böra upptagas i författningen.

Det synes nämligen vara mindre tillfredsställande att, såsom sakkunniga
ifrågasatt, allenast lita till, att myndigheterna, innan de meddela
tillstånd för förare att tjänstgöra i yrkesmässig trafik, skola noggrannt
pröva sådan förares lämplighet. Olika grundsatser skulle härvid kunna
göra sig gällande och ojämnheter i tillämpningen uppkomma. En ledningför
de tillståndsbevis ande myndigheterna torde därför böra lämnas genom
författningsbestämmelser. Dessa synas böra innehålla, att förare i yrkesmässig
trafik, jämte det han uppnått den i nuvarande förordning föreskrivna
åldern av 21 år samt innehar gällande körkort, skall hava gjort sig känd för

Förares

författnings kännedom.

§ 4.

§ 12.

Kvalifikationer
på förare
i yrkesmässig
trafik.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

§ 22.

Förverkande
av körlicens.

Förar register.

Straffregister.

nykterhet och ordentlighet samt med läkarintyg styrkt, att lian äger normal
syn- och hörselförmåga och icke lider av lyte, som gör honom olämplig
såsom förare.

I § 22 av det nu framlagda förslaget äro bestämmelser av nu angivet
innehåll upptagna. De innefatta krav, som alltid måste uppfyllas, men avse
icke att vara uttömmande. Skulle för särskilda fall ytterligare kvalifikationer
i trafiksäkerhetens intresse prövas vara av nöden, bör det vara den
tillståndsmed delande myndigheten obetaget att fordra bevis om sådana
kvalifikationer hos en sökande.

Att en meddelad körlicens bör kunna återkallas, synes jämväl mig
uppenbart. Det kan icke anses betryggande eller lämpligt, att en person,
som en gång förvärvat rätten att föra automobil, bibehålies vid denna
rätt, huru mycket han än visat sin olämplighet härutinnan genom att
under förande av automobil låta komma sig till last grov vårdslöshet
eller likgiltighet för människors liv, hälsa eller egendom.

De sakkunnigas förslag, att det skall tillkomma domstol att under
vissa förutsättningar förklara körlicens förverkad för viss tid eller för
alltid samt att nämnda påföljd icke bör i regel ifrågasättas annat än
vid itererad förseelse, skulle, såsom också sakkunniga föreslagit, påkalla
dels ett stadgande, att Kungl, Maj:ts befallningshavande icke må tilldela
körkort åt person, som redan fått sådant för sig utfärdat av annan
Kungl. Maj:ts befallningshavande, dels ock särskilda anordningar i syfte
att för vederbörande underlätta kännedomen om av domstol avkunnade
utslag rörande vissa förseelser mot automobilförordningen.

Det för sistnämnda ändamål av de sakkunniga framlagda förslaget
om särskilda av Kungl. Maj:ts befallning-shavande, var för sitt län, förda
förarregister, vilka tillika skulle tjäna såsom straffregister, har, på sätt
nyss erinrats, mötts av starka betänkligheter från flertalet av de myndigheter,
vilka yttrat sig över sakkunnigas förslag. För min del måste jag
också finna de uttalade betänkligheterna grundade. Det kan ur säkerhetssynpunkt
icke anses tillfredsställande, att förarregister, som handhavas av varje
Kungl. Maj:ts befallningshavande, tillika skola vara straffregister. Allenast
ett centralt register kan vara betryggande såsom straffregister.
Förlägges emellertid meddelande av körlicens till en central myndighet,
uppkomma avsevärd omgång och besvär för dem, som önska skaffa sig
dylik licens. Om förmälas må i detta sammanhang, att antalet förare, som
hittills erhållit kompetensbevis, uppgår till mellan 9- och 10,000. Med antagande
av de sakkunnigas utgångspunkter i förevarande hänseende, synes
det således vara nödigt att upprätta såväl lokala förarregister i orterna som
ett centralt register. Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle då äga att
meddela körlicens var för sitt län och över dessa licenser föra särskilda regi -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

åter. Centralregistret, till vilket alla meddelade körlicenser borde anmälas av
vederbörande länsstyrelse, skulle förläggas till någon myndighet i huvudstaden
(t. ex. överståthållarämbetet eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen),
och detta register skulle tillika tjäna som straffregister.
Däri borde således för detta ändamål antecknas de förseelser mot automobilförordningen,
som hade betydelse för frågan om återkallande av körlicens.

Emellertid hyser jag betänkligheter mot att överhuvud tillskapa
ett särskilt straffregister för förseelser mot automobilförordningen, ett
straffregister, som skulle vara för en var tillgängligt.

Det ovan antydda förslaget med såväl register i orterna som ett särskilt
centralregister synes för övrigt vara en större apparat än förhållandena
betinga. Det kräver dessutom för sitt genomförande särskilda kostnader
och kommer att förorsaka ett avsevärt ökat besvär för åtskilliga myndigheter.
Framför allt skulle detta bliva fallet hos Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som vid meddelande av förartillstånd åt eu person, som därom
gör framställning, nödgades undersöka, huruvida dylikt tillstånd blivit
förut meddelat sökanden eller icke, och för sådant ändamål måste inhämta
besked från samtliga övriga Kungl. Maj:ts befallningshavande i riket.

I följd härav synes den nämnda anordningen ej heller böra ifrågasättas
i annat fall, än om annan lämplig utväg icke står till buds.

En sådan torde emellertid förefinnas. I händelse nämligen beslut om
återkallande eller förverkande av körkort förlägges till administrativ myndighet,
Kungl. Maj:ts befallningshavande, undviker man väsentligen de
svårigheter, som uppkomma med de sakkunnigas förslag, utvecklat på sätt
jag ovan ansett nödigt.

Sakkunniga hava, såsom framgår av deras förut omnämnda yttrande i
■denna fråga, ansett, att ett förbud att tjänstgöra såsom automobilförare
kommer att betraktas såsom ett borgerligt straff och ett ganska nedsättande
sådant, samt att härmed ett allvarligt intrång göres i en persons borgerliga
ställning. Det är närmast i följd av denna uppfattning, som sakkunniga
ansett, att prövningen huruvida en person bör bibehållas såsom automobilförare
bör förbehållas domstol, som allena kunde föranstalta om den
allsidiga utredning, vilken vore av nöden i fall av förevarande art.

Det är obestridligt, att ett återkallande av körlicens kan drabba
den, som därav träffas, ganska hårt, och att därför också ett sådant beslut
bör komma till stånd endast efter noggrann prövning. Men enligt min
uppfattning bör en sådan prövning med tillräcklig trygghet kunna anförtros
åt en myndighet sådan som Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Det lärer vara svårt att med fog påstå, att ett förverkande av körlicens,
när den därav drabbade är anställd i enskild trafik, innebär ett

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 43 höft. (Nr 51.) 6

Återkallande
av körlicens
genom
Konungens
befallningshavande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

större och menligare ingrepp i personens förvärvsmöjligheter, än när en
förare i yrkesmässig trafik berövas det för honom utfärdade tillståndet
att tjänstgöra i sådan trafik. Har han visat försummelse och opålitlighet
i den yrkesmässiga trafiken, lärer han ej hava så alldeles lätt att vinna
anställning i privat trafik. Återkallandet av ett förartillstånd i yrkesmässig
trafik är icke nu omgärdat med särskilda garantier mot misstag,
obillighet eller övergrepp; och erfarenheten har icke givit vid handen,
att sådana behöva tillskapas för framtiden. Klart är emellertid, att ett
beslut om fråntagande av körlicens i allt fall är en ganska allvarsam sak
och därför bör komma till stånd först efter ingående prövning och endast
vid svåra förseelser eller då en persons olämplighet som förare eljest
finnes ådagalagd.

Enligt olika författningar kunna för närvarande åtskilliga av administrativ
myndighet meddelade tillstånd till utövande av näring eller yrke
återkallas av sådan myndighet. Särskilda garantier mot missbruk av
sådana återkallelser hava därvid icke uppställts, utan prövar myndigheten
tämligen fritt, huruvida skäl till återkallande av. tillståndet föreligger
eller ej. Någon anledning att med avseende å tillstånd att fora automobil
i enskild trafik förfara på annat sätt torde knappast föreligga.
De fall, då ett återkallande av förartillstånd, varom här är fråga, må
äga rum, måste emellertid noggrannt angivas i författningen samt besvärsrätt
till regeringsrätten finnas över dylika beslut.

Med nu antydda anordning blir också hela frågan om förartillstånd
i hög grad förenklad. Och det i praktiken ganska besvärliga åliggandet
för Kungl. Maj:ts befallningshavande att vid fråga om utfärdande av körkort
för en person tillse, att dylikt ej förut blivit av annan Kungl. Maj:ts
befallningshavande honom meddelat, blir överflödigt, om man meddelar
en i och för sig ganska lämplig föreskrift, att sökande, som vill erhålla
körkort, skall vända sig till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län,
där han är mantalsskriven.

Mot sakkunnigas förslag att förverkandet av körlicens bör kunna antingen
avse viss angiven tid eller gälla för alltid synes erinran ej vara att
framställa. Med en sådan anordning vinnes en lämplig gradation efter
förseelsens art, och genom temporärt återkallande kan en varning givas,
som kanske medför större aktsamhet från den försumliges sida för framtiden.

Ett visst beaktande förtjänar invändningen mot sakkunnigas förslag,
att återkallande av körlicens bör kunna ske även vid en första
förseelse av synnerligen grov beskaffenhet. Fall kunna dessutom tänkas,
då en förare ''i följd av iråkad sinnes- eller kroppssjukdom eller genom

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr Öl.

■ett supigt och oordentligt levnadssätt måste anses olämplig såsom automobilförare,
så att den honom en gång meddelade körlicensen rimligen
icke vidare bör vara gällande utan bör fråntagas honom, oavsett om
han begått någon förseelse, som föranlett åtal.

I anslutning till vad sålunda anförts har § 12 i det nu framlagda § 12-författningsförslaget avfattats.

Med avseende å däri upptagna bestämmelser må ytterligare anmärkas
följande. Det synes vara lämpligt och lända till ökad reda och
ordning, om xitfärdade körkort antecknas i en särskild av Kungl. Maj:ts
befallningshavande förd liggare eller om för ändamålet upprättas ett
kortregister. Med det sätt, varpå jag ansett frågan om förartillstånd
böra anordnas, kan däremot ett kungörande av utfärdade körkort
— i »Meddelanden angående automobiltrafik» — ej vara till mera avsevärt
gagn. Allenast beslut om återkallande av körlicens synes behöva
kungöras för rikets polismyndigheter. Uppenbart är, att nytt körkort
icke kan utfärdas under den tid, som beslut om återkallande av körkort
gäller. Till ökad kontroll över förarna bör leda, om Konungens befallningshavande
ålägges att i särskild avdelning av liggaren eller kortregistret
anteckna återkallelse^ som avse inom andra län meddelade körkort.

Då det torde vara önskvärt, att körkorten bliva enhetliga till form
och innehåll, har föreslagits, att formulär till sådana skall fastställas av
Kungl. Maj:t; och lärer jag, vid fråga om utfärdande av den nya automobilförordningen,
få återkomma härtill. Däremot har jag icke upptagit
sakkunnigas förslag att meddelat tillståndsbevis (körkort) skall innehålla
fotografi av den, för vilken det är utfärdat. Eu dylik anordning, vanlig
i utlandet, synes föga praktisk och för sin tillförlitlighet kräva ombyte
av fotografi, när vederbörandes utseende undergått förändring.

Slutligen må anmärkas, att körkort torde vara att hänföra under
rubriken i stämpelförordningen »tillståndsbrev för utövande av näring
eller yrke» och således bör åsättas stämpel av 5 kronor.

Beträffande vilka vägar böra upplåtas för automobiltrafik samt huru Vä?ar^8°m
dessa vägar böra utmärkas, hava sakkunniga i sin speciella motivering meciautomotill
§11 i det av dem framlagda författningsförslaget utförligt yttrat sig. bil m. m.

I förstnämnda avseende hava sakkunniga icke förordat någon prin- Sakkunniga
cipiell förändring i nuvarande föreskrifter. De erinra härvid, att kungl. fftganffpfv
automobilklubben i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om sådan för- vägar för
ändring i gällande bestämmelser, att alla allmänna vägar, oavsett deras automobii -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Sakkunniga
ang. utmärkande
av förbjudna
vägar
(vägtavlor).

bredd, bliva upplåtna för automobiltrafik, dock med rätt för vederbörande
att utfärda förbud för befarande av eljest tillåten väg, därest
vägen av någon anledning skulle befinnas otjänlig för dylik trafik, vare
sig i allmänhet eller med automobil av viss typ.

Den nämnda skrivelsen från automobilklubben bar varit utställd till
yttrande av samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande. Av dessa hava
16 avstyrkt förslaget, under framhållande huvudsakligast av vägarnas ringa
bredd och otjänliga beskaffenhet i övrigt samt den ökade fara, som en
dylik eftergift skulle medföra; 5 hava förklarat sig ej hava något att erinra
mot och 4 hava tillstyrkt automobilklubbens hemställan. En av dessa
sistnämnda har dock framhållit att, även om den principiella ståndpunkt,
som skrivelsen angiver och som kommit till uttryck i den kungl. proposition,
som år 1906 vid gällande automobilförordnings tillkomst avläts
till riksdagen, vore den riktiga, anledning likväl saknades till antagande,
att riksdagen, som hävdade den mening, varefter förordningen sedermera
blev avfattad, skulle vara benägen nu frångå densamma.

Sakkunniga hava delat > sistnämnda uppfattning, så mycket mera som
riksdagens mening, åtminstone vad stora delar av vårt land beträffar, också
syntes hava fog för sig, vilket framginge av Kungl. Maj:ts befallningshavandes
ovan omförmälda yttranden. Det kunde näppeligen heller sägas,
att, efter det riksdagen år 1906 gjorde sitt uttalande i ämnet, några omständigheter
inträffat, vilka skulle kunna förmå riksdagen att ändra mening.

Dock föreslå sakkunniga några smärre förändringar för att tillmötesgå
vissa framställda önskemål, som befunnits berättigade. Dessa avse huvudsakligast
att tillerkänna Kungl. Maj:ts befallningshavande uttrycklig befogenhet
att på ansökan lämna viss person rätt att befara eljest icke tillåten
väg ävensom att, vid lagning eller annan tillfällig avstängning av för
automobiltrafik upplåten väg, bereda den genomgående automobiltrafiken
möjlighet att framkomma, även om härför tillfälligtvis måste upplåtas
eljest för automobiltrafik förbjuden väg.

Vidkommande frågan på vad sätt de olika vägarnas egenskap att vara
tillåtna eller förbjudna automobilvägar borde bringas till
kännedom hava sakkunniga upptagit det förslag om anbringande i nämnda
syfte av särskilda vägtavlor, som innehölls i 1906 års kungl. proposition.

Enligt nu gällande förordning (11 §) åligger det Kungl. Maj:ts befallningshavande,
var för sitt län, att utfärda kungörelse med uppgift — för
landet samt område, som är att hänföra till stad, men icke är i stadsplan
intaget — å de allmänna vägar, som få helt eller delvis befaras
med automobil, ävensom angående förbud, som må vara i särskilt fall

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

meddelat för vägs befarande med varje eller visst slag av automobil, samt
om stadgad inskränkning beträffande vissa vägar av eljest medgiven
hastighet för antomobils framförande. Likaledes åligger det Kungl. Maj:ts
befallningshavande att i början av varje år i utfärdad kungörelse på ett
överskådligt sätt sammanfatta alla sådana under det nästföregående året
samt förut inom länet tillkännagivna stadganden, så vitt de fortfarande
äro gällande.

Förslaget i IDOG års kungl. proposition var givetvis grundat på
svårigheten jämväl för den laglydige automobilisten att ställa sig till
efterrättelse bestämmelserna angående för automobiltrafik tillåtna eller
förbjudna vägar. Dessa svårigheter skulle väsentligen bortfalla, om vid
själva vägarna anslag uppsättas med upplysning, huruvida vägen vore förbjuden
för automobiltrafik. Med nu gällande bestämmelser och Kungl.
Maj:ts befallningshavandes i enlighet därmed utfärdade kungörelser blir
det, anföra sakkunniga, i vissa fall nästan omöjligt att, även med kungörelserna
i hand, med ledning av dessa och kartor taga reda på vilka
vägar äro tillåtna och vilka äro förbjudna. Vissa delar av vårt land
äro dessutom ännu icke utförligt kartlagda, medan i andra fall generalstabens
i handeln tillgängliga kartblad äro i viss mån antikverade.
Att i varje fall fråga sig fram erbjuder givetvis stora svårigheter, särskilt
i glest befolkade trakter eller vid körning nattetid.

Ytterligare hava sakkunniga erinrat om, att i det utlåtande från
ett andra kammarens utskott 1909, på grund varav riksdagsskrivelsen
den 25 maj 1909 närmast tillkom, framhålles önskvärdheten av en uttrycklig
föreskrift om, att ej mindre de vägar, där automobiltrafik
är fullständigt förbjuden, än även de vägar eller vägsträckor, där hastighetsgränsen
är en annan än den normala, utmärkas genom anslagstavla
eller andra tecken. En ganska allmänt utbredd mening om lämpligheten
av anslagstavlor föreligger, erinra sakkunniga vidare, också hos länsstyrelserna,
enligt vad från dem infordrade yttranden giva vid handen.

Sakkunniga hava därför ansett, att vägtavlor borde påbjudas. Tavlorna
syntes böra hålla minst 35 centimeter i höjd och bredd och vara av
tre slag: röd anslagstavla, som utmärkte förbud för all slags automobiltrafik,
gul anslagstavla, som angåve, att automobil får å vägen framföras
endast med viss minskad hastighet, och grön tavla, som betecknade, att
vägen må befaras allenast med automobil av viss beskaffenhet. De
stadgade inskränkningarna skulle angivas genom å tavlorna uppsatta anslag.
Tavlorna borde uppbäras av en minst l1 2 meter lång stång. Kostnaden
för anslagstavlornas uppsättande och underhåll skulle gäldas av
allmänna medel. Angående denna kostnad hava sakkunniga verkställt

Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Avgivna
yttranden
ang. vilka
vägar må
befaras med
automobil.

en ingående utredning och därvid kommit till det resultat, att för hela
landet skulle erfordras 6,226 dylika tavlor samt att dessa, tillverkade
av trä, skulle betinga en utgift av i runt tal 44,000 kronor.

I de över sakkunnigas betänkande avgivna yttrandena hava länsstyrelserna,
i fråga om vilka vägar böra upplåtas för automobiltrafik,
väsentligen intagit samma ståndpunkt, som, på sätt ovan anförts,
kommit till uttryck i de yttranden, vilka avgivits över automobilklubbens
förutnämnda framställning.

Bland annat har i dessa yttranden framhållits, att särskilda svårigheter
för ett ändamålsenligt ordnande av frågan om vilka vägar
borde vara tillgängliga för automobiltrafik förelåge i den omständigheten,
att ofta samma väg ej överallt hade samma bredd.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt utlåtande anmärkt, att
betydande vägsträckor, som byggts med bredden 3,6 meter under åtnjutande
av statsanslag, vore ojämförligt mycket bättre och mer lämpade
för automobiltrafik än flertalet andra något bredare väg ar, som icke
utförts under statskontroll. I följd härav vore det lämpligast föreskriva,
att vägar, vilkas bredd uppgår till minst 3,6 meter, i regel skola vara
tillgängliga för automobiltrafik.

Samma ståndpunkt intar kungl. automobilklubben i sitt över sakkunnigas
förslag nu avgivna yttrande. Det vore orimligt att påstå, anför
automobilklubben, att samtliga bygdevägar, vilkas bredd ej överstiger
3,6 meter, a priori äro olämpliga för automobiltrafik. Ett antagande
av sakkunnigas förslag komme att menligt inverka på den fria
utvecklingen av automobilerna såsom ett allmännyttigt och för vårt land
synnerligen betydelsefullt kommunikationsmedel. Om automobiltrafik blir
såsom regel tillåten å allmänna vägar, vilkas bredd är lika med eller
större än 3,6 meter, kommer i allmänhetens intresse just den del av vägnätet
i landet, som hittills utan tvingande nödvändighet varit avstängd
för automobiltrafik, att öppnas härför. Dessa trakter bli därmed också
närmare förbundna med de andra landsdelarna.

Sakkunnigas förslag om vissa särskilda undantag och lindringar
från den allmänna regeln rörande automobilvägar har i allmänhet vunnit
anslutning. Framförallt har från flera Kungl. Maj :ts befallningshavandes
sida framhållits, att fullt tydliga bestämmelser om personliga tillstånd
till befarande av för allmänheten förbjuden automobil väg äro erforderliga.
Vidare har uttalats, att en person, som ej kan färdas till och
från hemvistet utan att använda sig av väg, som ej är upplåten för allmän
automobiltrafik, bör erhålla tillstånd att begagna sådan väg, där
ej synnerliga skäl tala däremot. Ytterligare har föreslagits, att läkare,
veterinärer och sjuka skola vid behov äga med automobil befara varje väg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Mera Kungl. Maj:ts befallningshavande hava vidare framhållit, att vederbörande
vägstyrelser och länsmän böra höras, innan medgivande lämnas
till automobiltralik å vägar, som i allmänhet iiro därifrån undantagna,
eller förbud utfärdas för automobiltrafik å vägar, vilka enligt den allmänna
regeln äro tillåtna automobilvägar. Andra Kungl. Maj:ts befallningshavande
hava anslutit sig till eu vid sakkunnigas betänkande fogad,
av herr Gustafsson i Mjölby avgiven reservation, däri, bland annat, uttalas
den mening, att tillstånd till körning med automobil å allmän väg av
mindre bredd än 3,6 meter icke får meddelas utan att vederbörande vägstämma
därförinnan hörts i ärendet.

Från militära myndigheter har framhållits, att automobil, som användes
vid militärövningar, bör få befara alla allmänna vägar. Kan detta
ej medgivas, bör i allt fall sådan trafik å eljest otillåten väg få äga
rum efter allenast anmälan till vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande;
tiden medgåve nämligen i allmänhet icke att härför utverka
Kungl. Maj:ts befallningshavandes tillstånd.

Förslaget om vägtavlor har av det vida övervägande antalet Kungl.
Maj:ts befallningshavande förordats såsom en lämplig och gagnande åtgärd.
Å andra sidan hava dock några Kungl. Maj:ts befallningshavande
häremot framställt erinringar, under uttalande att anordningen ingalunda
kunde anses nödig eller praktisk och att de av sakkunniga beräknade kostnaderna
för vägtavlorna sannolikt vore upptagna för lågt, helst som med
hänsyn till olika inskränkande bestämmelser för samma väg liera tavlor av
olika färg emellanåt behövde uppsättas å samma plats och tavlor dessutom
erfordrades vid vägkorsningar. Vidare har framhållits, att underhållet av
tavlorna skulle bli dyrbart, särskilt om de tillverkas av trä, och att man
måste räkna med åverkan å dessa; att grön färg å tavla är olämplig,
då sådan tavla ej blir tillräckligt skönjbar mot en bakgrund av skog;
att bestämmelser i sakkunnigas förslag icke upptagits om, vilken som
skall uppsätta tavlorna, eller om deras synande vid vägsyn; att de å
tavlorna uppspikade anslagen lätt kunna rivas bort och i allt fall snart
bliva oläsliga genom väderlekens inverkan o. s. v.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordar systemet med vägtavlor,
men anser kostnaden härför böra bestridas av vederbörande vägkassor.

Vidare har jag att i detta sammanhang anmäla, att Svenska vägföreningen
med skrivelse av den 23 januari 1915 till mig överlämnat
en av föreningen verkställd utredning »om hjulringsbredden å
hästfordon och automobiler med hänsyn dels till vägbanans motståndskraft,
dels till vägtransporternas ekonomi».

Av givncT yttranden
ang.
vägtavlor.

Svenska vägföreningens

framställning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

I denna utredning erinras först om, att den 29 september 1911
särskilda sakkunniga tillkallats för att verkställa utredning angående de
åtgärder, som kunde finnas nödiga för åvägabringande av eu jämnare
fördelning av väghållningsbesväret, samt utarbeta de förslag till förändringar
i gällande väglag in. m., vartill ifrågavarande utredning kunde
föranleda, ävensom i sammanhang därmed underkasta berörda lagstiftning
revision jämväl i andra avseenden.

Dessa sakkunniga ärna, enligt vad som kommit till vägföreningens
kännedom, i sitt förslag till ny väglag uppdela de allmänna vägarna
i tre klasser:

I. Vägar, på vilka, utom vanlig åkdonstrafik, även tyngre automobiltrafik
skulle få förekomma;

II. Vägar, på vilka åkdons- och lättare automobiltrafik skulle få
framföras; samt

IIL Vägar, på vilka endast vanlig åkdonstrafik skulle få förekomma.

Föreningen vänder sig särskilt mot sakkunnigas förslag till bestämmelser
om hjulbredden för automobiler samt hemställer, huruvida icke
detta förslag kunde modifieras i följande riktning:

1) De erforderliga författningsbestämmelserna anknytas generellt till
II klass vägar, som närmast kunna jämföras med nuvarande vägar av
minst 3,6 meters bredd eller sådana, på vilka automobiltrafik över huvud
taget är praktiskt möjlig. Bestämmelserna böra alltså fastslå, att högst
1,800 kg. hjultryck får förekomma å automobiler, som utan särskilt tillstånd
eller viss inskränkning få trafikera alla de för automobiltrafik upplåtna
vägarna. Den erforderliga hjulring sbredden bestämmes enligt en
skrivelsen bifogad tabell A.

2) Automobiler med större hjultryck vid full last än 1,800 kg., dock
ej överstigande 3,200 kg., få framföras å vissa starkare byggda vägar och
under vissa förutsättningar med hänsyn till respektive vägars och broars
beskaffenhet — allt enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes bestämmande
i varje fall. Härvid böra för hjulringsbredden gälla de mått, som angivas
uti en vid framställningen fogad tabell B.

3) Större hjultryck än 3,200 kg. får ej förekomma å allmänna vägar.

4) Automobiler med hjultryck av 1,800 kg. och därunder, vilka
avses att framföras endast å starkare byggda vägar, kunna enligt samma
bestämmelser, som under 2 härovan medgivas, hava den hjulringsbredd,
som tabellen B angiver.

5) Hastigheten, varmed automobilerna framföras, får med hänsyn
till vägbanans motståndsförmåga och den med tyngre fordon förenade
trafikrisken högst uppgå till nedanstående:

Kungi. May.ts Nåd. Proposition Nr 51.

vid högst 1,200 kg. hjultryck
» » 1,800 » »

» » 2,500 » »

» över » » »

22 km. tim
20 » »

18 » »

16 » »

6) För att möjliggöra kontroll bör å lastautomobil finnas anbringad
en under ansvar för dess riktighet avgiven uppgift om automobilens egen
vikt och lastförmåga samt maximilijultryck å såväl fram- som bakaxeln.

7) Användandet av fyr- eller tvåhjulig släpvagn bör tillåtas å vissa
starkare byggda vägar, varvid för släpvagn bör i övrigt gälla de här
ovan under 2) angivna förbehållen. Dessutom bör föreskrivas, att släpvagns
hjulaxlar böra avpassas till sådan längd, att hjulen ej gå i samma
spår som automobilen. Helst böra å fyrhjuliga släpvagnar, liksom också
å själva automobilerna, de båda hjulparen sins emellan ej gå i samma spår.

Det meddelas vidare, såsom stöd för valet av 1,800 kg. hjultryck
som maximum för den »fria» cirkulationen å alla för automobiltrafik upplåtna
vägar, att, i anslutning till docent Nils Wohlins utredning: »Det
svenska jordbrukets inrikes avsättningsförhållanden» med bilagor, större
lastautomobiler än med 1,800 kg. hjultryck (2-tons lastbiler) ej torde
erfordras för lantbruksändamål.

Slutligen anföres, att sannolikhet finnes, att för de för premiering
med statsmedel föreslagna lastautomobilerna ett största hjultryck av 1,800
kg. torde komma att bestämmas.

Vidkommande till en början frågan om vilka vägar böra vara Departementstillgängliga
för automobiltrafik, upptager såsom nämnt de sakkunnigas cheftnförslag
oförändrad huvudregeln i nu gällande författning, d. v. s. att
körning med automobil i allmänhet är tillåten å allmän väg, vars bredd
överstiger 3,6 meter. Denna bestämmelse synes mig dock kunna utan
olägenhet i någon mån vidgas.

I själva verket torde den ståndpunkt vara den riktigaste, som
intogs i det sakkunnigbetänkande av 1903, som låg till grund för 1906
års kungl. proposition, eller att i regel alla allmänna vägar böra vara
tillgängliga för automobiltrafik, men att undantag från denna regel
må av Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelas i de fall, att körbanans
ringa bredd eller annat förhållande gör automobiltrafik å sådan
väg särskilt farlig eller oläglig. Emellertid lärer med hänsyn till den
ställning, riksdagen intagit till denna fråga, 1906 års förslag ej böra för
närvarande återupptagas. Däremot anser jag det förslag, som, i sak
samstämmigt, tillstyrkts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och automobilklubben,
eller att automobiltrafik i regel skall vara tillåten å väg

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 43 käft. (Nr 51) 7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

av minst 3,6 meters bredd, kunna genomföras utan någon risk för trafiksäkerheten.
De skäl, som, på sätt förut återgivits, anförts för meddelande
av bestämmelser av denna innebörd, synas mig fullgoda. Den
möjlighet till automobiltrafikens utveckling, som genom sådana föreskrifter
skulle beredas, bör så mycket hellre kunna påräkna anslutning, som genom
antagande av det nu framlagda författningsförslaget ej blott automobilägares
och förares ansvars- och skadeståndsplikt blir skärpt, utan även
väsentligt ökade garantier vinnas för att automobilförarna skola besitta
nödig skicklighet. Vida mera ingående regler för automobilkörning äro
också, på sätt jag längre fram får tillfälle beröra, upptagna i det nu
föreliggande förslaget; och det är uppenbart, att dessas efterlevnad jämväl
skall medföra större hänsynstagande till och ökad säkerhet för annan
vägtrafik. Då lagstiftningen sålunda torde skapa väsentligt större säkerhet
mot de missbruk, vartill automobilismen hittills understundom gjort sig
skyldig, synes det ej vara nödigt eller lämpligt att utestänga stora trakter
av vårt land, som äga ett vägnät om 3,6 meters bredd, från det tillfälle
till förbättrade kommunikationer, automobil traf ken alltmer visat sig kunna
medföra.

Mot de särskilda medgivanden till automobiltrafik vid avstängning
av väg och för viss person eller viss resa, som upptagits av de sakkunniga,
har jag ingen erinran. Dessa bestämmelser hava, i enlighet
med avgivna yttranden eller vad eljest ansetts påkallat, erhållit en
något vidare avfattning i det nu framlagda förslaget (§13 mom. 3 och 4)
än i sakkunnigas förslag. I sammanhang härmed hava också i § 13
mom. 4 införts bestämmelser om viss rätt att vid militära övningar för
automobiltrafik begagna eljest för sådan trafik ej upplåtna vägar. Däremot
synes det, såsom även de sakkunniga funnit, vara obehövligt att intaga något
allmänt medgivande för läkare och veterinärer att vid sjukbesök begagna
sig av för allmänheten ej upplåten automobilväg. Ett av Kungl. Maj:t år
1910 meddelat utslag, varigenom läkare, som i trängande sjukbesök färdats
i automobil å väg, där sådan trafik ej var tillåten, frikänts från ansvar,
torde visa, att det nämnda medgivandet knappast kan vara erforderligt.

Den nyssberörda framställningen från svenska vägföreningen förtjänar
uppmärksamhet såsom syftande till att vinna garantier för att
den tyngre automobiltrafiken icke skadar vägbanan. Den utgår emellertid
från vissa förutsättningar med avseende å de allmänna vägarnas indelning
i klasser, som ej nu föreligga. En dylik indelning kan icke
ifrågasättas annat än vid en fullständig revision av väglagen, en fråga,
vars slutliga lösning ej kan förväntas inom den allra närmaste tiden. I
sammanhang med en dylik revision torde tilläventyrs också författniugs -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51. Öl

bestämmelserna om automobiltrafik behöva överses. Emellertid synas
vissa åtgärder i det syfte vägföreningens framställning avser redan nu
böra vidtagas.

Sålunda torde böra föreskrivas, att allmän väg icke må befaras av
vissa tyngre automobiler, utan att Kungl. Maj:ts befallningshavande
härtill lämnat medgivande. Ett sådant tillstånd bör givetvis avse vissa
angivna vägar och icke meddelas utan att vid företagen undersökning utrönts
eller eljest är känt, att de för trafik med ifrågavarande tunga automobiler
avsedda vägar med därå befintliga broar äro lämpliga för sådan trafik.
Då här huvudsakligen blott är fråga om lastautomobiler, lärer ett dylikt
tillstånd icke ifrågasättas i annat än ett fåtal fall. Det hjultryck, som
med avseende å dessa tyngre automobiler bör bestämmas, har, med hänsyn
till nu i marknaden varande automobiler och då generalstaben ansett
vägföreningens förslag mindre lämpligt, satts till 2,500 kg. Med nu
antydda stadgande har något behov ej ansetts föreligga av ett generellt
förbud för vissa tyngre lastautomobilers framförande å allmän väg. I varje
händelse torde den av vägföreningen härutinnan föreslagna gränsen icke
vara tillfredsställande.

Förslaget om vägtavlor för utmärkande av vägar, som icke äro upplåtna
för automobiltrafik eller å vilka vissa inskränkningar i sådan
trafik blivit bestämda, synes mig däremot icke böra återupptagas. Anordningen
är näppeligen praktisk och skulle orsaka det allmänna icke
ringa kostnader särskilt vid första uppsättandet, enär det kan ifrågasättas,
om det icke bleve nödvändigt, till minskande av underhållskostnaderna, att
använda tavlor av järn. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag om
att ålägga vägdistrikten kostnaden för tavlorna torde icke böra vinna
avseende; vägunderhållet är ändå alltför tyngande i flertalet distrikt.

Har man hittills kunnat, utan alltför störa olägenheter, avvara dylika
vägtavlor, så torde behovet för framtiden vara än mindre med det alltjämt
ökade antal vägar, som upplåtas för automobiltrafik. Om det av
mig förordade förslaget rörande vilka vägar böra vara tillåtna för automobiltrafik
godkännes, blir också behovet av anslagstavlor säkerligen
ganska litet framträdande.

Med en praktisk och enhetlig anordning av Kungl. Maj:ts befallningshavandes
kungörelser i ämnet, i vilket syfte jag har för avsikt att föreslå
särskilda åtgärder, och med de tillåtna automobilvägarnas utmärkande på
en för allmänheten hos Kungl. Maj:ts befallningshavande tillgänglig karta,
varom föreskrift upptagits i det %iu framlagda förslaget, synas automobilistema
kunna erhålla nödig kännedom om automobilvägarna i länen.
Det är väl också att förvänta, att automobilklubbar eller andra intresserade,

§ 15.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Kör hastighet.

1903 års
kommitterade.

Nu gällande
bestämmelser.

framgent såsom hittills, skola vidtaga åtgärder till spridande av vederbörliga
upplysningar i detta avseende.

1 anslutning till vad sålunda anförts hava §§13 och 15 i förslaget avfattats,
varvid beträffande förut omnämnda länskarta över automobilvägarna
föreskrivits, att denna skall vara upprättad minst i skalan 1:200,000,
där sådan karta är utgiven (§ 15 sista stycket).

Sakkunniga hava vidare upptagit till behandling frågan om den
hastighet, varmed automohil må framföras. Detta spörsmål är av en ej
ringa betydelse icke blott för automobiltrafikens utveckling och gagn,
utan också för annan vägtrafiks säkerställande. Automobilens främsta
företräde framför andra fordon, avsedda att framföras å vägar och gator,
ligger i dess större snabbhet och den tidsvinst, som kan göras genom
användande av automobil. Denna fördel står emellertid i ett givet och
direkt förhållande till den ökade faran vid bruket av detta kommunikationsmedel
såväl för den, som begagnar detsamma, som för andra vägfarande.
Insikten härom är givetvis grunden för lagstiftning om körhastighet
för automobiler.

En begränsning av hastigheten har från början varit införd i alla
länders lagstiftning om automobiltrafik, men överallt har också den uppfattningen
gjort sig gällande, att samma regler ej böra gälla för alla situationer,
utan att i vissa fall bestämmelserna måste vara strängare än i andra.
Den tätt bebyggda orten, den svåröverskådliga platsen, mörker eller
dimma betinga andra bestämmelser om körhastigheten än den fria och
lätt överskådliga, den »öppna» terrängen vid klart dagsljus.

Kommitterades av 1903 förslag upptog beträffande körhastigheten
för automobil följande maximisiffror för timme: i stad och köping 20
km. under dagsljus och 15 km. vid mörker eller dimma samt annorstädes
30 km. under dagsljus och 20 km. vid mörker eller dimma.

Kungl. Maj:ts proposition till 1906 års riksdag anslöt sig till
kommitterades förslag, men på framställning av lagutskottet beslöt
riksdagen att hemställa om sådan jämkning, att hastigheten sattes: i
stad, köping och annat tätt bebyggt samhälle till 15 km. under dagsljus
och 10 km. vid mörker eller dimma samt annorstädes till 25 km.
under dagsljus och 10 km. vid mörker eller dimma. Gällande författning
avfattades i överensstämmelse med riksdagens hemställan.

Större insikt om automobilens förtjänster, ej minst dess stora
manöverduglighet, och klarare uppfattning av att det gäller att lagstifta
för de svårare och farligare situationerna, men ej för sådana, då

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51. 53

andra trafikanters intresse ej är i fara, hava föranlett, att man utomlands
alltmer övergått till att höja den medgivna hastigheten eller rent
av borttaga varje maximigräns för körhastigheten.

Det andra kammarens utskott år 1909, vars utlåtande låg till grund
för riksdagens för berörda skrivelse i ämnet, lämnade följande överskådliga
och belysande, av de sakkunniga jämväl återgivna framställning
av då gällande bestämmelser i olika länder rörande tillåten körhastighet
för automobiler:

»Beträffande den i öppen terräng tillåtna hastigheten stadgas i två europeiska
länder, Tyskland och Holland (ävensom i 6 bland de 36 utav Nordamerikas Förenta
Stater, som hava särskild automobillagstiftning), ingen annan gräns, än att
automobil icke må framföras med en hastighet, som efter de förhandenvarande
förhållandena kan anses farlig. I de allra flesta länder förekommer dock, i motsats
härtill, även för körsel i öppen terräng en bestämd maximigräns (high speed
limit.), ganska olika i olika länder, och utgörande i kilometer pr timma: Österrike
45, Italien 40, England 32, Danmark, Belgien, Frankrike, Schweiz och Portugal
30, Spanien 28, Norge olika i olika amt (30—15, sistnämnda maximum förekommer
t. ex. i Smaalenenes amt). Av Nordamerikas Förevita Stater hava flertalet
ett maximum av 32 kilometer eller mera; tio hava 25 kilometer; tre hava
en lägre siffra (Alabama har cirka 13 kilometer). I alla länder, även i dem, som
icke hava någon high speed limit., finnes åtminstone en lägre hastighetsgräns,
stundom flera (low speed limit.), gällande för fart genom tättbefolkadé orter, i
kuperad mark, kurvor, i mörker eller dimma o. s. v. Aven denna gräns, respektive
dessa gränser, variera ganska starkt, liksom förutsättningarna för deras tilllämplighet.
Sålunda har stadgats i Frankrike 20 (eventuellt 12) kilometer genom
tättbefolkade orter, 6 kilometer genom trånga passager eller bland folkmassor;
England 16 kilometer på vissa vägsträckor efter särskild bestämmelse; Tyskland
15 kilometer genom tättbefolkade orter; Österrike likaledes 15 kilometer under
samma förutsättning, 6 kilometer i dimma, vid korsvägar etc.; Danmark 15 kilometer
i städer etc., 7 1/2 kilometer nattetid, vid stark trafik, på slipprig körbana;
Italien och Spanien överhuvud endast ett lägre maximum, 12 kilometer, likaså
Belgien och Portugal 10 kilometer. I Holland kan dylikt maximum för visst område
fastställas av regeringen efter beslut av ortsmyndighet. I Ryssland, som ej
äger någon för hela riket gällande automobilförordning, förekomma i särskilda
städer särskilda bestämmelser (Petersburg t. ex. har 12 kilometer såsom hastighetsgräns).
I Nordamerikas Förenta Stater variera low speed limit, från 7 till 20
kilometer (tättbefolkade orter, korsvägar, skarpa kurvor etc.).

För att fullständiga denna bild bör emellertid tilläggas, att den riktning,
vari lagstiftningen rör sig, obetingat är ökning (eller rent av borttagande)
av maximigränsen i öppen terräng (high speed limit.). I Holland utgjorde
detta maximum, före nu gällande lag av 1905, 20 kilometer (nu ingen
gräns); i England, enligt Locom. Highw. Ant 1896, 22 x/2 kilometer (nu 32
kilometer); i flera bland Tysklands särskilda förbundsstater funnos intill nu gällande
lagstiftning (1 okt. 1906) hastighetsgränser (nu ingen gräns); i några bland
Österrikes kronländer lägre än den nu gällande sedan 27 sept. 1905 (45 kilometer);
uti Italien utgjorde »ränsen (enligt bestämmelsen 28 juli 1901) 25 kilometer
(nu 40 kilometer); i Belgien (nu 30) lärer ett under utarbetning varande
lagförslag komma att uppställa 45 kilometer; i England (nu 32) har en lagstift -

Utländsk

lagstiftning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Sakkunniga.

ningskommitté uttalat sig för rent borttagande av bigli speed limit., liksom i
Holland och Tyskland. Däremot saknas icke exempel på, att eu lov speed limit,
blivit sänkt (Italien 28 juli 1901 15 kilometer, nu 12 kilometer).»

Sakkunniga anföra i sin utredning av hastighetsspörsmålet, bland
annat, följande:

Det lider vidare intet tvivel att över allt, där maximihastighet är stadgad
för öppen terräng, påbudet i vissa fall överskrides och att för ett kallt bedömande
av saken ett beivrande härav skulle anses onödigt. Ligger framför automobilisten
en klar väg, överskådlig på långt håll, utan bivägar och utan byggnader
eller andra skymmande föremål vid sidan samt utan att någon färdande
finnes å denna, måste antagas, att mången, även den annars laglydige, skulle
falla för frestelsen att låta automobilen utveckla sin förnämsta egenskap, hastigheten,
även om lagstadgat maximum därigenom överskredes. För långt gående
inskränkningar på området, när det, som sagts, gäller verkligt ofarliga situationer,
torde för den skull vara icke allenast onödiga men även olämpliga såsom
lockande till olydnad mot lagen.

Oavsett detta föreligger svårighet att konstatera automobilens hastighet.
Visserligen finnas konstruerade hastighetsmätare, jämväl sådana som registrera
hastighetsgraden under eu viss tidrymd. Efter de upplysningar, som erhållits
från sakkunnigt håll, kunna dock dessa hastighetsmätare ej betecknas såsom
fullt tillförlitliga.

Av. intresse torde härvidlag vara de praktiska prov, som av sakkunniga
verkställts för utrönande av kortaste tiderna för stannandet av en i gång varande
automobil. Försöken verkställdes med en 20/30 hästkrafters automobil av typen
»Lorraine—Dietrich Lemousine» med egen vikt av 2,080 kg. Fyra personer befunno
sig i automobilen; hastighetsmätare användes vid tillfället.

Provens resultat angivas av följande schema:

Vid 7 kilometers hastighet stannades vagnen på 0,5 meter,

	10	»		»	»	»	1
	15	»			»		2,25	»
	20		»		»		3	»
»	25			»		S>	9
	30	»	»	>	Tf	J>	14	5>
	35				»		14	J>
	40		»	»		»	20

Konsekvensen av en sådan uppfattning som den angivna borde vara, att
man toge steget fullt ut och förordade borttagandet av varje hastighetsbegränsning
för öppen terräng och nöjde sig med stränga bestämmelser för den verkligt
farliga situationen. Emellertid bjuder försiktigheten även här att icke genast gå
för långt. Ostridigt äro våra vägar, i allmänhet åtminstone, icke av den
beskaffenhet att de medgiva fri utsikt, utan tvärtom äro de ofta krokiga och
backiga och därför svåröverskådliga. Vidare ha ännu icke landsbygdens hästar
och körsvenner hunnit vänja sig vid det nya fordonet, som därför väcker oro
och ängslan vid sitt uppträdande. Medvetandet av att även för den öppna terrängen
viss maximigräns finnes bör för den skull vara ägnat att åstadkomma
den känsla av ökad trygghet för andra trafikanter, varom förut talats och som
torde vara ett av lagstiftningens närmaste mål.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 5 1. 55

Härtill kommer, att flera av Konungens befallningshavande i riket, som
med anledning av en framställning från kungl. automobilklubben om medgivande
av ökad hastighet varit i tillfälle att yttra sig i saken, uttryckt betänkligheter
mot en sådan förhöjning. Kungl. autornobilklubbens berörda hemställan gick ut
på, att automobil skulle få framföras i stad, köping eller i annat tätt bebyggt
samhälle med 25 kilometers hastighet dygnet om samt annorstädes med 30
kilometers hastighet vid dagsljus och med 15 kilometers vid mörker eller dimma,
allt efter timme beräknat, dock med de inskränkningar polismyndigheterna
prövade nödigt i särskilda fall.

Här är att märka, att Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 23 juli 1908
förordnat, att inom Stockholms stad efter vederbörandes prövning i den ordning,
som i ordningsstadgan för rikets städer föreskreves, automobil må framföras med
en hastighet av högst 25 kilometer i timmen.

Samtliga Konungens befallningshavande hördes över ansökningen. I de
.avgivna yttrandena hava skiftande meningar yppat sig. Konungens befallningshavande
i Stockholms, Östergötlands, Gottlands, Gciteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län
hava avstyrkt bifall till ansökningen, därvid nästan enstämmigt såsom grund
framhållits vägarnas inom de respektive länen dåliga beskaffenhet, i det dessa
voro smala, krokiga och backiga, samt dessutom att befolkningen ännu icke i
tillräcklig grad hunnit vänja sig vid det nya fordonet. Konungens befallningshavande
i Blekinge län har framhållit, att behov av utsträckning av hastighetsgränsen
ej visat sig inom länet. Konungens befallningshavande i Hallands län
har avstyrkt bifall under framhållande, att av erfarenhet framginge, att förare av
automobil vid färder utom städer och tätt bebyggda orter ej kunnat förmås att
ställa sig givna bestämmelser till efterrättelse och att tillsyn över efterlevnaden
av dessa bestämmelser vore svår att åstadkomma. Konungens befallningshavande
i Gävleborgs län oeh i Norrbottens län hava framhållit, att, då automobiltrafiken
inom länen vore mycket ringa, underlag för frågans bedömande saknats, men
har dock den senare tillagt, att ett bifall ej syntes medföra någon fara. Konungens
befallningshavande i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Värmlands och Yästernorrlands län hava ansett,
att ansökningen borde bifallas, därvid dock samtliga, med undantag av Konungens
befallningshavande i Kronobergs, Jönköpings och Kristianstads län, ansett, att,
vad städer och tätt bebyggda orter beträffade, maximihastigheten borde sättas
något lägre än som begärts, i allmänhet till 20 kilometer om dagen och 15 kilometer
vid mörker eller dimma. Konungens befallningshavande i Stockholms,
Södermanlands, Hallands samt Göteborgs och Bohus län hava därjämte framhållit,
att lämpligt vore, att möjlighet bereddes, att, i den ordning 10 § i gällande
förordning stadgar, i vissa fall få annars stadgad maximihastighet höjd.

Vid sådant förhållande torde för näx-varande icke lämpligt vara att ens för
den öppna terrängen borttaga varje maximibestämmelse. Men å andra sidan
kan sägas, att på området vissa lättnader böra beredas automobilisten. Skälen
äro delvis framhållna i den allmänna synpunkt, som härovan hävdats. Men dessa
skulle dock ej i och för sig kunna hava föranlett till ett sådant förslag, med
mindre ej jämväl föreslagits stränga och, som antagas kan, fullt tillräckliga restriktioner
för den farliga situationen även beträffande hastigheten, som i sådana
fall bör sänkas så, att automobilen ej rör sig med större hastighet, än att den
kan ögonblickligen stannas. Det är mot bakgrunden av dessa bestämmelser, som
förslaget om lättnader i denna del bör ses.

Avgivna

yttranden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Det är redan framhållet, att i utlandet tendensen går i denna riktning, men
även i vårt land har denna åsikt vunnit beaktande, även från icke automobilisthåll.
Så framhålles denna synpunkt i några av de Konungens befallningshavandes
yttranden, som avgivits över automobilklubbens ovanberörda framställning.
Konungens befallningshavande i Jönköpings län skriver i denna del, att
enär fördelen med automobilens användande ligger i den stora tidsvinsten, vore
allt för restriktiva bestämmelser i detta hänseende ej att förorda; om en olycka
eller fara för sådan skulle uppstå till följd av vårdslöshet eller överdådig framfart
med automobil, borde däremot straffet sättas så högt, att det bleve verkligt
kännbart. Konungens befallningshavande i Hallands län, som av ovan angivna
skäl ansett den begärda utsträckningen ej böra medgivas, anför emellertid såsom
sin mening, att det givetvis ej kan påstås, att någon fara skulle ligga uti, att en
automobil på en rak och ej för smal väg och då någon annan trafikerande ej
är i sikte framfördes med vida större hastighet än den gällande förordningen
stadgade. Konungens befallningshavande i Yästernorrlands län skriver i denna
del, att principiellt sett torde någon inskränkning i hastigheten icke böra stadgas;
på väg, som medgåve fri utsikt framåt över så stort avstånd, som med hänsyn
till rådande väg- och belysningsförhållanden samt automobilens hastighet erfordras
för att stanna automobilen, borde väl denna få framföras med dess största
hastighet, särskilt i de delar av landet, där avstånden vore stora och trafiken
ringa, och för den skull en lagstadgad begränsning vore tämligen opåkallad och
torde med all sannolikhet ej heller iakttagas annat än vid möte eller passerande
av vägfarande.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget i förevarande ämne innehåller,
att i den öppna terrängen automobil skall vid dagsljus få framföras
med 30 kilometers hastighet i timmen och i vissa fall med ända
till 40, nämligen om vägbanan kan i hela sin utsträckning överskådas
500 meter framåt och ej någon åkande eller ridande finnes på denna del
av vägen eller eljest någon omständighet föreligger, som skulle kunna
betinga lägre hastighet. Vid mörker skulle hastigheten nedsättas till 20
och vid dimma till 10 kilometer. I städer, köpingar och tätt bebyggda
orter skulle maximihastigheten utgöra, vid dagsljus 20 kilometer, vid
mörker 15 kilometer samt vid dimma 10 kilometer.

En av de sakkunniga, herr Gustafsson i Mjölby, har i avgiven reservation,
efter en ingående motivering, hemställt, att föreskrifterna om
körhastighet måtte så avfattas, att den högsta tillåtna hastigheten bleve:
i stad, köping och annat tätt bebyggt samhälle 15 km. under dagsljus
och 10 km. vid mörker eller dimma samt annorstädes 30 km. under
dagsljus, 15 km. vid mörker och 10 km. vid dimma, allt i timmen.

De över sakkunnigas förslag avgivna yttrandena förete en ganska
växlande uppfattning i nu förevarande spörsmål. Så har överståthållarämbetet
— under erinran att, enligt kungl. brevet den 23 juli 1908, medgivande
lämnats till att automobil får i Stockholm framföras med högst

Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition Nr 51.

25 km. hastighet i timmen, ehuru detta medgivande vid yttrandets avgivande
på grund av särskilda omständigheter ej trätt i kraft — ansett någon
ändring i de sålunda meddelade bestämmelserna icke vara för Stockholm
påkallad. Flera Kung!. Maj:ts befallningshavande, såsom i Södermanlands,
Gottlands, Blekinge samt Göteborgs och Bohus län, framhålla, att körhastigheten
på landet under mörker aldrig bör få överstiga 15 km.
i timmen. Förenämnda reservation av herr Gustafsson i Mjölby har
förordats av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands, Kronobergs,
Kristianstads, Älvsborgs och Västerbottens län (sistnämnda Kungl.
Maj:ts befallningshavande föreslår dock en maximihastighet i öppen terräng
under fullt dagsljus av 40 km.). De sakkunnigas förslag har antingen
uttryckligt förordats eller lämnats utan erinran av Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Stockholms, Jönköpings, Kalmar, Värmlands, Kopparbergs,
Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Norrbottens län (varvid
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västernorrlands län hnner siffran
för den överskådliga terrängen kunna nedsättas från 500 till 100 meter).
Kungl. Maj:s befallningshavande i Jämtlands ifrågasätter en föreskrift om
obligatoriskt användande av hastighetsmätare.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att den av sakkunniga
föreslagna bestämmelsen om en högsta körhastighet i vissa fall av 40
km. per timme visserligen är i sak befogad, men mindre lämpligt avfattad.
En med 40 km. hastighet framförd automobil kan under vanliga
förhållanden, enligt av sakkunniga lämnade upplysningar, bringas
att stanna på en väglängd av cirka 20 meter. Måttet 500 meter kan
därför utan olägenhet minskas till 250 meter. Men till vinnande av
under alla omständigheter erforderlig säkerhet bör i stället, framhåller
styrelsen, föreskrivas, att även eventuellt anslutande bivägar skola
kunna i erforderlig mån överskådas. På grund härav föreslås också en
viss omredigering av förslaget i förevarande del. I avseende å lastautomobiler,
vilka på grund av sin större tyngd medföra ökade risker vid
sammanstötning eller påkörning, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ansett bestämmelser om lägre hastighet böra fastställas än för personautomobiler,
nämligen: i stad, köping eller annat tätt bebyggt samhälle
respektive 15, 10 och 6 km. per timme samt annorstädes respektive
20, 15 och 10 km. per timme.

Automobilklubben har hävdat, att för stad en hastighet av 25 km.
icke innebär någon risk för annan trafik och att hastighetsbestämmelserna
i denna del således böra sättas till 25 km. vid dagsljus samt
20 km. vid mörker. Måttet på den väglängd, som skall kunna över Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 43 halt. (Nr 51.) 8

Klint)l. Äta,j:bi Nåd. Proposition Nr 51.

skådas för att under vissa förutsättningar få framföra automobil med 40
km. hastighet i timmen, bör reduceras från 500 till 250 meter.

Den förut berörda skrivelsen från svenska vägföreningen har också
för tyngre automobiler föreslagit vissa begränsningar av körhastigheteu.

Slutligen må anmärkas, att Stockholms Droskägarförening i inkommen
skrift påyrkat, att automobil måtte få i stad framföras med en
maximihastighet av SO km. Härvid har föreningen anfört följande:

Den hastighet, som i allmänhet kommer ifråga å våra gator i huvudstaden,
är SO kilometer. Varje i övrigt laglydig chaufför framför sin automobil med
denna hastighet, naturligtvis mindre till åtlydnad av automobilförordningen, än
till åtlydnad av allmänhetens fordringar och även automobilens säkra och naturliga
gång. Alla trafikanter önska denna hastighet och hava behov av denna
hastighet, ej ens ordningens upprätthållare och landets lagstiftare undantagna.
Med en hastighet av endast 20 kilometer skulle de resande icke hinna ned till
tågen, de teaterbesökande skulle komma för sent till teatern, gästerna till middagar
och fester, affärsmän till sammanträden och uppgörelser. Efter endast en
kort tid skulle automobilen hava upphört såsom trafikmedel, ty spårvagnen är
just det fordon, som fyller sådana anspråk, och är ju då ett långt billigare fortkomstsätt.

De medel, som myndigheterna använt för att söka hålla körhastigheteu
nere vid maximum, hava icke på minsta sätt fyllt sitt ändamål. Ehuru chaufförerna
genom måttagningar och uppskrivningar fälls till böter, som kunna räknas
i femsiffriga tal, har normalhastigheten i alla fall hållit sig omkring 30 kilometer,
och sedan man i några år lagfört dem, som med endast några få kilometer överskredo
den högsta tillåtna hastigheten, nödgades polismyndigheten medgiva, att
härigenom skedde den största orätt. Alla chaufförer körde ungefär lika fort.
men endast de, som råkade in i de utlagda fällorna, nåddes av lagens arm. Det
hände sålunda, att den ene på kort tid blev utstraffad, under det den andre,
som körde med samma hastighet, gick fri, dag efter dag, år efter år.

Man började därför införa ett nytt system, man höjde den tillåtna hastigheten
till 30 kilometer. Endast den chaufför, som överskred denna hastighet,
blev lagförd. Alla andra lagbrytare gingo nu fria. Man nödgades nu stillatigande
åse, huru alla framrusande automobiler överskredo lag och förordning,
men endast de värsta förbrytarna anmäldes till bestraffning.

Det nuvarande tillståndet kan sålunda karaktäriseras med följande ord:
Trettio kilometers hastighet kräves av allmänheten, trettio kilometers hastighet är
den för motorn lämpligaste, trettio kilometer är den hastighet, som sedan åratal varit
i bruk, och trettio kilometer är en hastighet, som av ordning smyndigheten godkännes
såsom laglig. Måste det då icke vara lagstiftningens skyldighet att taga hänsyn
till sådana förhållanden, som rent av framträda med en naturlags nödvändighet?
Eller låter det sig verkligen förenas med en förnuftig lagstiftning, att man gör
hundratals medborgare till nödtvungna förbrytare mot lag, om än icke mot
ordning?

Efter vad vi kunna finna, har denna sak icke blivit av de sakkunniga berörd,
och dock föreligger här en fråga av utomordentlig betydelse. Förmodligen
har man resonerat som så, att därest den tillåtna hastigheten skulle bliva 30
kilometer, så skulle den faktiska hastigheten stiga med ytterligare 10 kilometer,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ål.

f>‘)

och man skulle sålunda befara eu normalhastighet av omkring 40 kilometer,
vilket vore mer än äventyrligt på många av våra smala gator. Ett sådant resonnemang
är emellertid oriktigt. Den hastighet, som nu kommer ifråga, är just
den, som våra gator tillåta, och den är olika, allteftersom trafikleden är rymlig
eller trång. Normalhastigheten för staden mellan broarna är helt säkert ej mer
än omkring 10 ä 15 kilometer, på Drottning- och Regeringsgatorna omkring 20
kilometer, men på Strandvägen, Djurgårdsslätten, Narvavägen, S:t Eriksgatan
och Fleminggatan mellan 30 och 40 kilometer. En gradvis skeende höjning med
10 kilometer ligger sålunda knappast inom möjlighetens gräns. Fm maximihastighet
av 30 kilometer skulle endast legalisera den hastighet, som i själva verket
föreligger.

För min del måste jag finna framställningarna om ökad körhastighet
för automobiler hava fog för sig. Nyttan av ifrågavarande
fortskaffningsmedel minskas väsentligt genom för snäva hastighetsbestämmelser.
Särskilt är det tydligt, såsom även av de sakkunniga framhålles,
att på en rak och ej för smal väg och då annan trafikerande ej
är i sikte, automobil kan utan fara för annan vägtrafik framföras med vida
större hastighet än den, som enligt nu gällande bestämmelser är tillåten.
Det lärer också kunna konstateras, att de automobiler, som trafikera våra
landsvägar, i regel framföras med ej obetydligt större hastighet än vad
nuvarande automobilförordning medgiver. Att förhållandena så utvecklats
och att detta lagstridiga förhållande så allmänt tolereras, torde vara beroende
därpå, att den fara, som vid automobiltrafik hotar allmänheten, i
själva verket är att söka icke allenast i den hastighet, varmed automobil
framföres, utan också och måhända huvudsakligen i situationer, som
kunna uppkomma alldeles oberoende av farten vid tillfället.

Vid övervägande av de olika synpunkter, som härvid böra beaktas,
har jag funnit, att, vidkommande persontrafiken i stad, köping och
annat tätt bebyggt samhälle, de sakkunnigas förslag visserligen bör
bibehållas såsom en allmän regel, men att det bör medgivas vederbörande
städer själva att efter omständigheterna besluta, på sätt ordningsstadgan
för rikets städer bestämmer, att hastigheten må kunna för
personautomobil höjas utöver vad författningen i allmänhet medgiver.
Med beaktande av förhållandena och särskilt vad Stockholms Droskägarförening
andragit har jag ansett, att i sådan ordning må kunna bestämmas
en maximihastighet för timme av 30 km. vid dagsljus och 20
km. under mörker.

Beträffande körhastigheten vid persontrafik å landsbygden i allmänhet,
synes sakkunnigas förslag böra i huvudsak godtagas. Väl kan
i fullt öppen och överskådlig terräng en större hastighet, än sakkunniga
ifrågasatt, hava fog för sig. Men jag har trott försiktigheten bjuda, att man

Departements chefen.

§ 14.

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 51.

vid en första lagändring i riktning mot ökad hastighet i huvudsak
icke går längre än majoriteten bland de sakkunniga. Ett par jämkningar
i sakkunnigas förslag torde dock vara önskvärda, den ena i
skärpande, den andra väsentligen i mildrande syfte. På sätt flera
Kungl. Maj:ts befallningsliavande anmärkt och ett tidigare av automobilklubben
avgivet förslag upptager, bör körhastigheten vid mörker
icke sättas högre än till 15 km. i timmen. I anslutning till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förslag torde vidare den sträcka av vägbanan,
som måste kunna överskådas för att en hastighet av 40 km. i timmen
skall vara tillåten, böra bestämmas till allenast 250 meter, men stadgandet
härom så avfattas, att hänsyn också måste tagas till överskådligheten
av förefintliga tillfartsvägar.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt yttrande framhållit, att
en lägre körhastighet bör bestämmas för lastautomobiler, i vilket avseende
styrelsen föreslagit, att lastvagn ej skulle i stad, köping eller annat
tättbebyggt samhälle få framföras med större hastighet än som motsvarar
15 km. vid dagsljus, 10 km. vid mörker och 6 km. vid dimma
samt att annorstädes hastigheten för lastvagn icke borde få överskrida
20, 15 och 10 km. i varje av nyssnämnda fall. Yrkande i samma syfte
har, vidkommande tyngre lastautomobil, också framställts i en till mig
inkommen skrift från Norrköpings fastighetsägarförening. Svenska vägföreningens
framställning, i vad den berör körhastigheten, avser närmast
att vinna garantier för att vägbanan ej skadas genom för stark fart
hos de tyngre automobilerna.

Att tyngre lastautomobiler framföras med modererad hastighet är
påkallat, emedan den större tyngden såväl ökar risken vid sammanstötning
eller påkörning som ock medför ökad fara för vägbanans bestånd.
Då behovet av hastig framfart icke heller är på långt när detsamma
med avseende å tyngre lastautomobiler som rörande personautomobiler,
synes en lägre hastighet för de tyngre lastautomobilerna böra
fastställas. Ett godtagande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslagskulle
emellertid medföra, att en del i städerna alltmera vanliga paketautomobiler
och lättare lastautomobiler (från varuhus, postbilar o. s. v.)
skulle komma att framföras med en mot nu väsentligt reducerad hastighet,
varmed gagnet av dessa automobiler också bleve betydligt mindre.
En gräns synes därför böra fastställas mellan olika slag av lastautomobiler,
så att bestämmelsen om den lägre hastigheten allenast må drabba
de tunga lastautomobilerna.

Att bestämma hastigheten efter hjultrycket erbjuder för närvarande
vissa svårigheter och skulle i varje fall påkalla ganska vidlyftiga författningsbestämmelser.
Jag har därför ansett förevarande spörsmål böra

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr XI.

vinna den lösning-, alt de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna
hastighetsbestämmelserna för lastautomobiler upptagas i författningen, men
att de lättare lastautomobilerna, såsom paketvagnar och andra, vilkas
lastningsförmåga ej överstiger 1,000 kg., betraktas med avseende å
hastighetsreglerna såsom personautomobiler.

Ett allmänt undantag från bestämmelserna om körbastighet har gjorts
dels, i enlighet med gällande författning, för automobil, som begagnas
såsom ambulansvagu eller vid eldfara för brandväsendets räkning, dels
ock för automobil, som brukas vid militära övningar, dock allenast i
händelse anmälan enligt § 13 mom. 4 skett hos vederbörande länsstyrelse.

För de övriga ändringar i nu gällande bestämmelser, som föreslå- Automobil»
gits av de sakkunniga eller eljest synts påkallade, skall erforderlig redo- i,et. n
görelse lämnas vid den behandling av de särskilda paragrafer i för- § i mom. i.
fattningsförslaget, vartill jag nu övergår. Jag får därvid också tillfälle
att i ett sammanhang beröra sakkunnigas förslag till skärpta och utvidgade
straffbestämmelser.

§ L

De i § 1 av det nu framlagda förslaget innehållna bestämmelser
om automobils beskaffenhet överensstämma, vidkommande mom. 1—3,
i det väsentliga med sakkunnigas förslag, som i detta avseende i det
hela ansluter sig till nu gällande förordning.

Den ändring har skett i mom. 1 b), att föreskriften om att en av
bromsarna skall direkt verka på drivhjulen ersatts med bestämmelse om
att bromsen skall direkt verka på hjulen, denna ändring förorsakad av
tillkomsten av trehjuliga automobiler (fänomobiler), där framhjulet är
drivhjul, men bromsen verkar på bakhjulen. På alla andra i vårt land
kända automobiler äro bakhjulen, på vilka bromsen verkar, drivhjul.

Vidare har i mom. 1 c) upptagits en bestämmelse om, att automobil
skall vara försedd med signalhorn med dov ton. Förslaget har tillkommit
för att bringa den svenska författningen i överensstämmelse
med den överenskommelse angående internationell automobiltrafik, som
den 11 oktober 1909 träffats mellan åtskilliga europeiska stater och
som Sverige tillträtt den 9 december 1910 (Sv. förf. saml. nr 17 för 1911).

Sakkunnigas förslag om, att automobil, som är försedd med explosionsmotor,
skall hava anordning för dämpande av det buller, som
följer med sådan motors användande, har, upptaget i mom. 1 g), erhållit
något ändrad formulering i enlighet med vad kungl. automobilklubben
förordat.

Hjulring ar.

Sakkunniga.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

I nu gällande förordning (§ 1 mom. 4) stadgas, att automobils hjulringar
ej må hava tvärlister, framskjutande bulthuvuden eller andra ojämnheter.

Då emellertid tvärlister kunna tänkas av sådant slag, att de ej
inverka menligt på vägbanan . och å andra sidan under vissa förhållanden
äro nödvändiga, såsom t. ex. å hjulen till lantbruksautomobiler
(motorkultur), som arbeta ute på åkrarna, har automobilklubben ifrågasatt,
att hjul med tvärlister skulle få användas efter vederbörligt tillstånd.
Då dylikt tillstånd ej torde böra medgivas av annan än Kungl. Maj:t,
samt en bestämmelse om sådan befogenhet för Kungl. Maj: t icke lärer
erfordras i en författning av den art som den förevarande, har någon
ändring i det av automobilklubben avsedda syfte icke upptagits i förslaget.

Ankommande hjulringarnas beskaffenhet i övrigt innehåller nu gällande
förordning vidare, att hjulringarna skola hava en bredd av minst
8 cm., som, då beräknade belastningen på hjulet överstiger 400 kg.,
ökas med en centimeter för varje fullt eller påbörjat hundratal kilogram
av hjulets belastning, dock att större bredd än 25 cm. icke i något fall
erfordras. Dessa bestämmelser äga dock ej tillämpning å automobil,
som är försedd med hjulring av mjukt och elastiskt ämne och vars beräknade
belastning ej överstiger 4Ö0 kg. å hjulet.

De sålunda meddelade föreskrifterna hava i tillämpningen medfört
vissa svårigheter. I utlandet, där föreskrift om viss bredd å gummiringar
allmänt saknas, bestämmes ringarnas bredd närmast av den av
gummifabrikanterna för olika ringbredder fastställda högsta belastning,
för vilken ringarna må utsättas för att garanti för deras hållbarhet
skall lämnas av fabrikanterna.

Sakkunniga hava haft sin uppmärksamhet inriktad på berörda förhållanden,
särskilt i anledning av yttranden från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och tekniska högskolan, föranledda av en framställning
i ämnet av kung!, automobilklubben. Sakkunniga hava därvid ansett,
vidkommande de s. k. solida hjulringarna av gummi, att väl vissa bestämmelser
rörande hjulringarnas minimibredd fortfarande böra upptagas,
men att en del lättnader i detta avseende kunna lämnas, särskilt
för att åvägabringa överensstämmelse mellan förordningens bestämmelser
och de mått, varom gummihjulsfabrikationen enat sig.

De av sakkunniga föreslagna bestämmelserna innehålla, att hjulringarna,
om de äro av järn, skola hava en bredd av minst 8 cm.,
som, då beräknade belastningen på hjulet överstiger 400 kg., ökas
med en halv centimeter för varje fullt eller påbörjat 50-tal kilogram av
hjulets belastning. Åro hjulringarna däremot av mjukt och elastiskt

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr Öl.

ämne, skulle varje enkel ring fa utsättas för eu belastning, som med
100 kg. överstiger den, som, enligt vad nyss sagts, är tillåten för en
järnring av samma bredd. År ringen dubbel, linge den utsättas fölen
belastning, som med 200 kg. överstiger den för eu järnring av de
enkla gummiringarnas sammanlagda bredd tillåtna belastningen. Större
bredd än 25 cm. skulle icke i något fall erfordras. De föreslagna
stadgandena om hjulringars minsta bredd skulle dock ej äga tillämpning
å automobil, som är försedd med hjulring av mjukt och elastiskt
ämne och vars beräknade belastning ej överstiger 400 kg. å hjulet,
eller å automobil, som är försedd med iuftringar. Tillika föreslå'' sakkunniga
ett förtydligande i fråga om hur bredden å elastisk hjulring
skall mätas.

Svenska vägföreningens framställning i avseende å bestämmande av
viss bredd å massiva gummihjulringar upptager detaljerade förslag till
ringbredd för olika hjultryck och hänför sig till den klassifikation av
vägarna, från vilken föreningen, på sätt förut anförts, utgått. De i
sådant hänseende upprättade tabellerna torde få såsom bilaga 2 fogas till
denna proposition.

Bestämmelser om viss hjulbredd å automobiler hava tillkommit väsentligen
av omsorg för vägbanans bestånd. Uppenbart är emellertid, att
fåran härför är mycket mindre, om mjuka ringar användas, än när det är
fråga om järnringar. Såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som tekniska
högskolans lärarkollegium hava i sina avgivna yttranden uttalat,
att några bestämmelser om bredden å hjulringar av mjukt och elastiskt
ämne alls icke äro behövliga. Till stöd för denna uppfattning har
huvudsakligen framhållits, att materialet i en sådan ring är dyrt och
långt mjukare än vägbanan, att ringen är utsatt för stark slitning,
som ökas ju större yttrycket på ringen är, samt att dessa förhållanden
giva tillräcklig garanti för, att icke så smala ringar brukas å automobil,
att därigenom vägbanan skadas och ringarna själva hastigt förstöras.
Såsom i utlandet borde därför jämväl hos oss författningsbestämmelser
om viss bredd å mjuka och elastiska ringar vara obehövliga.

I allmänhet äro gummiringar mindre motståndskraftiga mot tryck
och slitning än materialet i en vägbana. Det är därför också i automobilägarens
eget välförstådda intresse att använda lämpliga gummiringar.
I regel torde de dimensioner på sådana ringar, som ur ekonomisk
synpunkt med hänsyn till ringens eget bestånd äro tillfredsställande,
samtidigt också tillgodose kravet på vex-ksamt skydd för
vägbanan.

Departements chefen.

§ 1 mom. 4.

(14

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 51.

Det torde vara obestridligt, att luftringar (pneumatiska gummiringar),
vilka nästan undantagslöst ifrågakomma å personautomobiler,
icke i nämnvärd mån skada vägbanan. För sådana ringar saknas därför
anledning att uppställa särskilda fordringar i en allmän författning. Tyngre
personautomobiler, som dag för dag trafikera en viss väg, kunna visserligen
i någon mån åstadkomma skador å vägbanan, vilka det är
önskvärt att undvika. Men då härvid huvudsakligast är fråga om yrkesmässig
automobiltrafik, kan särskilt avseende i detta sammanhang ej
behöva fästas vid nämnda förhållande. I likhet med vad nu gäller skall
nämligen automobil, som användes i yrkesmässig trafik, godkännas av
myndighet, på vilken det ankommer att meddela tillstånd till sådan trafik
(jfr § 20 i författningsförslaget). Med detta stadgande torde tillräckliga
garantier förefinnas för att automobiler, som äventyra vägbanans bestånd,
icke komma till användning vid yrkesmässig trafik.

Vad angår de massiva gummihjulringarna, förekomma dessa huvudsakligen
å lastautomobiler och de tyngsta personautomobilerna. Det
förslag, som svenska vägföreningen härutinnan framlagt, är utan
tvivel förtjänt av beaktande. Det synes emellertid icke påkallat att
nu meddela detaljerade bestämmelser i detta ämne. Dels vilar vägföreningens
förslag på en indelning av de svenska vägarna i vissa
klasser, vilken ej kan komma till stånd annat än i samband med
en ny väglag, dels lämpa sig de föreslagna bestämmelserna överhuvud
taget icke för upptagande i en allmän författning. Vissa rent praktiska
svårigheter mot normerande författningsbestämmelser i ämnet förefinnas
också i och med användningen av två- och trekopplade ringar. Vidare må
uppmärksammas, att det är ett viktigt intresse för automobilägarna själva,
att de hjulringar, varom här är fråga, givas dimensioner, som äro de lämpligaste
för automobilernas framkomlighet. Sådana hjulringar bliva också
till den minsta skadan för vägbanan. I den mån som lastautomobilerna
även på den rena landsbygden bliva vanligare, kan det emellertid befinnas
nödigt, att vissa allmänna normer meddelas i förevarande hänseende.
Men dessa komma att växla allteftersom lastautomobiler för olika
behov konstrueras och komma i användning. Några andra bestämmelser i
ämnet synas således icke böra meddelas än att åt Kungl. Maj:t överlämnas
att, efter omständigheterna, meddela de föreskrifter om bredden å
hjulringar av mjukt och elastiskt ämne, som tilläventyrs kunna påkallas.

Beträffande bredden å hjulringar, som icke äro av mjukt eller elastiskt
ämne, krävas däremot allmänna bestämmelser, och hava sådana i
förslaget upptagits i enlighet med de sakkunnigas förslag. Sådana hjulringar
äro emellertid mera sällan förekommande, och frågan om hjulbredden
har således i detta fall ej någon större praktisk betydelse.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Efter nu angivna grunder hava föreskrifterna om hjulbredd i § 1
mom. 4 avfattats.

§§ 3 samt 5—8.

innehålla de föreskrifter angående införande av ett ordnat registreringssystem
för automobiler, som tillkommit genom förut berörda förordning
den 11 juni 1915; och hänvisas med avseende härå till vad jag tidigare
anfört. '' Till § 3 mom. 1 samt § 6 mom. G b) hava gjorts förklarande
tillägg i syfte att angiva att med »typ» avses »märke eller fabrikat».
Jag erinrar, att enligt exemplifieringen i registerblanketterna till nådiga
kungörelsen den 12 november 1915 om automobilregisters förande in. m.
bör, där så ske kan, till ytterligare beskrivning av motorn i registret
angivas motorns cylindertal och cylinderdimensioner.

§ 5 mom. 2 har ansetts böra undergå ett par jämkningar. Dels
har sålunda, i anledning av framkommen anhållan, provkörning med icke
registrerad automobil medgivits, oberoende av om automobilen därförut
undergått besiktning enligt § 3 eller icke — eu ståndpunkt, som också
intages av sakkunniga. Dels har meddelande av tillstånd till sådan provkörning
ansetts böra kunna för stad lämnas av lokal polismyndighet.

I sammanhang härmed torde böra anmärkas att, på sätt jämväl
framgår av författnings förslaget, för färd med besiktigad, ehuru icke
ännu registrerad automobil till ort i det län, där den skall registreras,
särskilt tillstånd icke kräves. Sådan färd är nämligen ej att betrakta
såsom »provkörning», ehuru man — för att icke behöva föreslå användande
av ytterligare ett slag av skyltar — för sådan färd föreslagit,
att samma skylt skall å automobilen föras som vid provkörning.

§ 9.

Sakkunniga hava f§ 7) föreslagit, att i den nya förordningen bestämmelser
måtte upptagas om periodisk besiktning (efterbesiktning) av
alla automobiler. Sådan besiktning är för närvarande stadgad allenast
för automobiler i yrkesmässig trafik och återkommer för dem vart tredje
år. Efterbesiktning skulle enligt förslaget äga ram vart tredje år för
automobiler i enskild trafik och varje år för automobiler, som användas
i yrkesmässig trafik. Sakkunniga anföra härom huvudsakligen följande:

Visserligen ligger det i den enskilde automobilägarens självförstådda intresse
att hålla sin automobil i fullgott skick, då varje underlåtenhet härutinnan,
oavsett den personliga faran för honom själv, medför för honom minskad möjlighet
att draga nytta av det dyra instrumentet och lätt kan vålla honom stor

Bihang Ull riksdagms protokoll 1916. 1 saml. 43 käft. (Nr 51.) 9

Itegistrering
av
automobiler.

Efterbesiktning
av
automobil.

Sakkunniga.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 51.

ekonomisk förlust, då ett fortsatt begagnande kan förstöra automobilen. Emellertid
sjnes det, att det allmänna äger full rätt att fordra garanti för att varje
automobil, som användes i trafik, vare sig yrkesmässig eller annan, underhålles.
Ett haveri & en automobil kan och måste i vissa fall vara en mycket farlig sak,
ej allenast för dem, som färdas i automobilen.

Med införandet av automobilregister är det också lätt för myndigheterna
att kontrollera denna efterbesiktning.

Någon anledning att fordra, att denna nödvändigtvis skall verkställas av
besiktningsman i det län, där automobilen är registrerad, torde icke föreligga. I de
flesta fall kommer nog så att ske, men den lättnad för automobilägaren, som
skulle ligga i valfrihet i detta avseende, bör kunna förordas.

Avgivna J de avgivna yttrandena hava olika meningar uttalats, i det att

yttranden. gakkunnigas förslag förordats oförändrat, dels påyrkats årlig be siktning

av alla automobiler, dels ock ifrågasatts, att, såsom nu, allenast
de i yrkesmässig trafik brukade automobilerna skola undergå periodisk
efterbesiktning.

I sin förutberörda skrivelse har Stockholms Droskägar förening
motsatt sig den ifrågasatta årsbesiktningen av automobiler i yrkesmässig
trafik, under anförande huvudsakligen, att droskautomobilerna redan nu
vore så väl skötta och underhållna, att allmänhetens intresse av säkerhet
redan med nuvarande bestämmelser tillräckligt tillgodosetts. De faror, som
automobilen skapat för allmänheten, vore undantagslöst beroende på
vårdslöshet vid deras framförande. Besiktningen, oberoende om den
skedde vart tredje år eller årligen, kunde blott giva trygghet för ögonblicket.
En maskindel kunde fungera ena dagen, men vara ur funktion
några timmar därefter — låt vara att det vore ytterst sällsynt. Droskägarna
stode i ständig rapport med reparationsverkstäderna och det torde
knappast hava förekommit, att en automobil lämnat en sådan verkstad i
annat än felfritt skick. Vore således den föreslagna årliga besiktningen
utan betydelse för allmänheten, innebure den däremot en extra beskattning
av droskautomobilerna till förmån för besiktningsmännen. Denna
beskattning vore så mycket avsevärdare för drosktrafiken, som denna nu
levde under synnerligen prekära förhållanden med hänsyn särskilt till
prisförhöjningen å bensin, gummi o. s. v. Droskägarna kunde ej öka
sina inkomster i förhållande till de ökade utgifterna, då de ej vore
herrar över taxan. Föreningen hemställer i följd härav, att treårsbesiktningen
fortfarande måtte gälla för de i yrkesmässig trafik brukade
automobilerna.

Departements- Den nyhet, som sakkunnigas förslag upptager, hänför sig dels till
chefen. (jen privata automobilrörelsen, därvid treårsbesiktning nu skulle införas,
efter det att hittills ingen dylik efterbesiktning alls funnits föreskriven,
dels ock till den yrkesmässiga automobiltrafiken, där årsbesiktning föreslagits
i stället för hittills gällande treårsbesiktning.

Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51. 67

Det förstnämnda förslaget synes vara nyttigt och lämpligt. Tvekan
kan däremot hysas, huruvida vid den yrkesmässiga trafiken behov visat
sig att utsträcka den nuvarande treårsbesiktningen till årlig besiktning.
Det förefaller dock, som om den sålunda föreslagna utsträckta besiktningsskyldigheten
skulle leda till ökad trygghet för allmänheten vid det allt
vanligare begagnandet av automobil som samfärdsmedel. De synpunkter,
Stockholms droskägarförening lagt på förevarande spörsmål, torde vara
alltför ensidiga. Besiktning genom en erfaren besiktningsman kan ofta
giva anvisningar eller varningar, som kunna bli till gagn, även ekonomiskt,
för automobilägaren; ett mindre fel kan genom att i tid upptäckas
och avhjälpas förekomma en dyrbar reparation längre fram. Kostnaderna
för besiktningen äro ju ock obetydliga. För övrigt kunna, om
automobiltaxan visar sig för låg i följd av de alltmer ökade driftutgifterna,
åtgärder för dess höjande tilläventyrs vara berättigade; men detta
är en sak för sig, som ej bör inverka på bedömandet av frågan om införande
av en kontroll, som i regel måste anses gagna alla parter. Jag
har i följd härav funnit övervägande skäl tala för sakkunnigas förslag
i dess helhet.

Föreskrifterna i förevarande ämne för den yrkesmässiga trafiken
hava fått kvarstå bland de särskilda bestämmelserna för sådan trafik
(§ 20 mom. 2 i nu framlagt förslag).

§ io.

I förslaget till ny automobilförordning, § 8, hava de sakkunniga
upptagit nu gällande bestämmelser angående meddelande av förbud mot
användande av automobil, som befinnes icke uppfylla bestämmelserna i
§ 1 om automobils beskaffenhet eller eljest icke vara med hänsyn till
den allmänna trafiken lämplig.

Under hänvisning till föreskrifterna i § 6 om registrering av sådana
förbud och av återkallelser härav, må här allenast uppmärksammas, att
föreskriften därom, att förbud, varom här är fråga, också kan meddelas,
därest anmälan om vederbörlig efterbesiktning icke inkommit och kunnat
registreras, gjorts tillämplig även å automobiler, som ej användas i
yrkesmässig trafik.

§ 16-

Nämnda § innehåller vida mer detaljerade regler för körning med
automobil än de, som nu gälla.

Sakkunnigas förslag har i allmänhet följts. Dock hava en del kompletteringar
och formella ändringar vidtagits, de förra i allmänhet anslu -

Förbud för
automobils
användande.

Departements chefen.

§ 10.

Föreskrifter
om
körning:
med automobil.

§ 16.

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

tande sig till vad i avgivna yttranden föreslagits av väg- och vattenbyggn
ad sstyrelsen..

I sakkunnigas förslag med avseende å beskaffenheten av de lyktor,
som vid mörker skola föras å automobil, har, på grund av ett utav
kungl. automobilklubben, i anslutning till bestämmelserna i utländska
automobilförfattningar, väckt förslag, vidtagits den ändring, att den
baktill anbragta lyktan å automobilen skall bakåt visa även rött ljus.
Syftet med en sådan föreskrift är att markera automobilen för den
efterföljande trafiken å vägen eller gatan.

De egentliga körreglerna hava fördelats på två olika moment, mom.
4 och mom. 5, närmast för att vinna en lämplig befunnen uppdelning
av straffbestämmelserna. Grupperingen har skett på det sätt, att de i
allmänhet mindre betydelsefulla stadgandena upptagits i mom. 4 och
de viktigare eller sådana, vilkas efterföljande hava det största intresset
för annan vägtrafik, i mom. 5.

Vidkommande de särskilda föreskrifterna i mom. 4 torde böra omförmälas
följande. Enligt sakkunnigas förslag skulle det vara förare förbjudet
att vid möte eller vid förbikörande eller vid färd genom stad eller
tättbebygd ort använda s. k. fritt avlopp. Kungl. automobilklubben har
ansett, att ett förbud för användande av »fritt avlopp» bör meddelas
för alla förhållanden. Då inga verkliga fördelar kunde ernås genom att
tillgripa »fritt avlopp», men dess användande städse uppväcker allmänhetens
missnöje, tala, anför klubben, alla skäl för dess avskaffande. Härigenom
skulle också eu orsak till berättigade anmärkningar mot automobilismen
undanröjas. Jag har ansett mig böra i sak biträda detta
automobilklubbens förslag.

På förslag av sakkunniga och kungl. automobilklubben hava stadganden
upptagits därom, att under färd i stad eller å annan tättbebyggd
ort s. k. siren icke får användas och att nattetid allenast må brukas
signalhorn med dov ton.

Bland de av sakkunniga föreslagna körreglerna förekommer ett stadgande
om, att automobil vid vissa mera farliga passager eller trafiksituationer
icke får framföras hastigare än att automobilen kan stannas
»ögonblickligen». Sakkunniga hava framhållit, att den ökning av hastigheten
i allmänhet för automobiler, som de förordat, just kunnat ske, emedan
samtidigt för verkligt kritiska situationer föreslagits så ringa hastighet
som möjligt och i vissa fall så låg, att automobilen kan stannas
»ögonblickligen». Uttrycket »ögonblickligen» är visserligen svävande
och vid sträng bokstavstolkning kanske omöjligt att efterkomma; men
det torde knappast kunna ersättas med lämpligare uttryck, utan att

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

ganska vidlyftiga föreskrifter upptagas. Jag anser därför, att förevarande
bestämmelse kan bibehållas och att man får lita till en förnuftig lagtillämpning.
Det förekommer för övrigt i nu gällande automobilförordning.
Sakkunnigas förevarande förslag har således influtit i förslaget,
varvid av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållna önskemål jämväl
beaktats.

Bestämmelsen om att vid smutsigt väglag, då gående personer passeras,
farten å automobilen bör så begränsas, att den gående ej utsättes
för onödigt smutsstänk, ansluter sig till ett förslag från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
En bestämmelse i enahanda syfte har också påyrkats
i den förut omförmälda skriften från Norrköpings lästighetsägareförening.

Ett ofta hört klagomål är, att automobil understundom utsläpper
rök eller illaluktande gas i sådan mängd, att olägenhet för allmänheten
därav uppstår. Poliskammaren i Göteborg har särskilt vänt sig mot
denna ovana och påpekat, att med nu gällande bestämmelser beivran
härav ej kan ske. Då förare lär kunna i viss grad förebygga dylikt
utsläppande genom ett noggrannt handhavande av motorn, har
ett stadgande till förekommande av ovarsamhet i förevarande hänseende
upptagits.

De i mom. 5 innehållna körreglerna äro i sak väsentligt grundade
på de sakkunnigas förslag. Några tillägg hava skett efter hemställan
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Någon vidlyftigare motivering
av dessa bestämmelser, utöver vad ovan anförts, torde icke erfordras.
Allenast följande må bemärkas. Frågan om skyldighet för automobil
att, när förbikörning icke kan äga rum, backa automobilen tillbaka till
lämplig plats för sådan förbikörning, är omtvistad. Sakkunniga hava i
sitt förslag upptagit sådan skyldighet allenast vintertid; några av de
hörda myndigheterna hava förordat ett åläggande härutinnan gällande
vid varje årstid. Häremot har invänts, att bestämmelser i detta ämne,
om sådana överhuvud ägde någon större praktisk betydelse, icke Ange
avfattas så, att de gåve utrymme för trakasserier, och att en backning
av automobilen ibland vore omöjlig, t. ex. om åkdon befunne sig tätt
bakom. Enligt min mening kan det ifrågasättas, huruvida några bestämmelser
i nu förevarande syfte äro till mera avsevärt gagn. Då emellertid
sådana föreslagits av de sakkunniga, har det synts mindre lämpligt
att utesluta dem; alltid giva de någon ledning för automobilförarens
handlingssätt. I sakkunnigas förslag har allenast sådan jämkning skett,
att det skall vara vägens beskaffenhet, som skall hindra förbikörningen,
och att backning ej skall behöva ske vid möte med ridande, i vilket
sistnämnda fall, praktiskt taget, en situation, som kan motivera

Särskilda
föreskrifter
om yrkesmässig

automobiltraflk.

§ 20.

70 Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 51.

en backningsskyldighet för antomobilföraren, näppeligen kan tänkas
uppstå.

Det anmärkes slutligen, att över allt i förslaget »krono- och polisbetjänt»
utbytts mot »polisman». Denna senare beteckning avser att
omfatta lokal polismyndighet av alla grader (kronofogde, länsman, polisbefäl
och poliskonstapel i stad, särskild polisman på landet o. s. v.).

§§ 17-23.

Frånsett de ändringar beträffande kompetens att föra automobil i
yrkesmässig trafik, vilka förut berörts (sid. 39), hava i nu förevarande
avdelning allenast få ändringar i de sakkunnigas förslag ifrågasatts.

Då det synts mindre lämpligt att bibehålla vissa regler för att få
automobil godkänd för yrkesmässig trafik (§ 19 mom. 1 i sakkunnigas
förslag -— § 20 mom. 1 i det nu föreliggande), har viss ändring av
förslaget i denna del vidtagits. Myndighet, som äger meddela sådant
godkännande, kommer givetvis att av det besiktningsinstrument, som
vid registreringen företetts, inhämta erforderliga upplysningar, där ej,
enligt andra stycket, anledning förekommer att förordna om ny besiktning.
Vidare har, i överensstämmelse med gällande författning, införts
en uttrycklig föreskrift om att automobil, för att överhuvud kunna få
användas i yrkesmässig trafik, skall vara vederbörligen registrerad inom
något av de län, där trafiken skall äga rum.

Ytterligare har, i anledning av framkomna yrkanden, den ändring skett
i sakkunnigas förslag, att det ankommer på myndighet, som enligt § 18
har att giva tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik (och således ej i
varje fall Kungl. Maj:ts befallningshavande), att meddela erforderliga
bestämmelser om det högsta antal personer eller den största last, som
må befordras med automobilen, m. m. (§ 20 mom. 3).

Slutligen har i § 22 upptagits en bestämmelse av innehåll, att om
återkallelse av tillstånd att tjänstgöra såsom automobilförare i yrkesmässig
trafik sker av annan myndighet än den, vilken utfärdat körkort
för den person, som återkallelsen gäller, meddelande om återkallelsen
jämte angivande av skälen därför skall lämnas sistnämnda myndighet.
Syftet med denna bestämmelse är att i dylikt fall bereda den myndighet,
som utfärdat körkortet, tillfälle att utan omgång pröva, huruvida
återkallelse jämväl av körkortet kan anses av omständigheterna påkallad.

Övriga vidtagna ändringar i sakkunnigas förslag äro antingen av
formell art eller hava föranletts av det redan införda registreringssystemet.

Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr Öl.

§§ 24-27.

Dessa §§ innehålla särskilda föreskrifter angående automobil, som
för tillfälligt brukande införts från utlandet. Bestämmelserna torde numera,
sedan Sverige biträtt förut omnämnda överenskommelse angående
internationell automobiltrahk, mera sällan komma till användning.

Sakkunnigas förslag överensstämmer med nu gällande stadganden
i ämnet allenast med den ändring, att, i analogi med vad som
skulle gälla för inhemsk förare, sådan främmande förare, varom här
kan vara fråga, måste förskaffa sig tillstånd av polismyndighet till
förande av automobil här i landet. Sådant tillstånd skulle dock, därest
föraren visar, att han i det främmande landet äger rätt att föra automobil,
icke kunna förvägras honom, så framt icke särskilda omständigheter
föreligga. Ändringen har, anföra sakkunniga, ifrågasatts av det skäl, att
det kan tänkas, att en utländsk förare vid ett föregående besök i vårt
land visat oskicklighet och vårdslöshet vid förande av automobil. Någon
anledning att tillåta en dylik person att vidare föra automobil i vårt
land syntes icke föreligga. År förhållandet känt — och oantagligt är
icke, att så kan vara förhållandet, enär dylika hänsynslösa främlingar
på goda grunder ej kunna antagas bli så många — borde förartillstånd
förvägras honom.

Sakkunnigas förslag har upptagits med en mindre ändring i avfattningen
av detsamma.

Med hänsyn till de mera detaljerade körregler, som influtit i det
nya förslaget och som i vissa delar skilja sig från de utomlands vanliga,
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställt, att en bestämmelse
måtte meddelas därom, att utländsk automobil förare, som ej redan visar
sig innehava i Sverige gällande automobilförordning, skall av polismyndighet
i gränsort tilldelas sådan. Översättning till franska, tyska
och engelska språken av vår automobilförordning borde i följd härav
ske och exemplar därav tillhandahållas gränsorternas polismyndigheter.
Det sålunda framkomna förslaget, som synts värt beaktande, har upptagits
(§ 24 mom. 4 och 5).

På det någon kontroll må kunna äga rum över möjliga missbruk
av i förevarande §§ upptagen rätt för utlänning att här i riket använda
automobil, som ej är här registrerad, har föreslagits (§ 24 mom. 6), att
polismyndighet, varom här är fråga, skall om meddelade tillstånd att
bruka eller föra automobil ofördröjligen göra anmälan hos chefen för
civildepartementet.

Särskilda
föreskrifter
om automobil,
som för
tillfälligt
brukande
i riket från
utlandet
införts,m.m.
Sakkunniga -

Departements chefen.

Föreskrifter
i
avseende å
förordningens

efterlevnad.

Överdådig

framfart.

Sakkunniga.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hemställan att vad enligt nu
förevarande §§ skall åligga polismyndighet i stället måtte överflyttas på
tullmyndighet, såsom i allmänhet stationerad närmare gränsen, har jag
ansett icke höra vinna avseende. Det torde allenast vara å ett par
gränsorter, som tullmyndighet påträffas närmare gränsen än polismyndighet,
och avståndsskillnaden i dessa fall är knappast av den betydelse,
att det påkallar en ändring i antytt syfte, även om ändringen
i och för sig vore att anbefalla.

§§ 28-40.

Det förslag, som de sakkunniga framlagt i förevarande delar, innehåller
dels en allmän skärpning av nu gällande straffbestämmelser, dels
ock stadganden angående återkallande av körlicens och vad därmed
sammanhänger.

I avseende å straffbestämmelserna hava sakkunniga framhållit, att
hela automobilförordningens syfte måste vara att söka reglera automobiltrafiken
på sådant sätt, att annan därav icke kan skadas, eller med andra
ord att söka förekomma överdådig framfart med automobil.

Vid sådant förhållande, fortsätta sakkunniga, synes väl den generella bestämmelsen
om förbud mot dylik framfart böra hava sin plats just i förordningen
och alla övriga bestämmelser såsom mer eller mindre kasuella gruppera
sig kring denna. Så är icke förhållandet med nu gällande förordning, där just
den allmänna regeln saknas. Förordningen innehåller visserligen en del bestämmelser,
som automobilföraren i angivna, farligare situationer bär att iakttaga
och för underlåtenhet varav straff äro bestämda. En förseelse mot dessa regler
måste givetvis betecknas såsom överdådig framfart, men de angivna fallen uttömma
icke detta begrepp. En supplerande bestämmelse är sålunda nödvändig
och denna finnes i allmänna strafflagens stadgande i 11 kap. 15 §, som är tilllämplig
jämväl på färd med automobil. Sålunda, stadganden med precis enahanda
syfte återfinnas i olika författningar. Systematisk kan en dylik anordning
ej sägas vara. Långt större reda och översiktlighet skulle åstadkommas, om alla
hithörande bestämmelser sammanfördes på en plats.

Hittills torde visserligen någon direkt olägenhet av angivna ordning icke
hava visat sig, men med skäl kan befaras, att så bleve förhållandet, om just
överdådig framfart skulle drabbas av den nva straffpåföljden (indragning av
körlicens). Tvekan bör då ej få finnas om vilka förseelser, som böra betecknas
som överdådig framfart, något som väl kan befaras, om hänvisning skall ske än
till förordningen än till allmänna strafflagen. Att dylik tvekan verkligen kan
föreligga, torde framgå av den praxis, som, enligt vad upplyst blivit, utvecklat
sig hos vissa domstolar att bedöma ett ensamt överskridande av stadgad maximihastighet
såsom överdådig framfart.

7:5

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr fri.

Oavsett detta bör det betecknas såsom mindre lämpligt, att en förseelse
mot allmänna strafflagen skall kunna ådraga den skyldige en straffpåföljd, ej
genom strafflagens bud utan genom bestämmelse i annan, till på köpet administrativ
förordning.

l)et systematiska i allmänna strafflagen skulle å andra sidan näppeligen
brytas, om ur densamma rycktes eu ren polisbestämmelse, som kanske aldrig
bort hava sin plats där.

Ej heller torde kunna befaras, att genom en sådan åtgärd allmänhetens
trygghet skulle minskas, så mycket mindre som skärpta bestämmelser föreslagits
i denna del.

Med avseende å nu berörda spörsmål må bemärkas, att dess betydelse''
blir väsentligen mindre, sedan bestämmelser om förverkande av
körlicens genom domstols beslut och uppläggande av ett särskilt straffregister
för vissa förseelser mot automobilförordningen befunnits icke
böra upptagas i författningsförslaget.

Statsrådet och chefen för justitiedepartementet har också, i sitt
förut åberopade yttrande till statsrådsprotokollet den 9 september 1915,
funnit den ändring satjumniga föreslagit i 11 kap. 15 § strafflagen vara
otillfredsställande och att straff för överdådig framfart med automobil
fortfarande bör, i avvaktan på en fullständigare revision av strafflagen,
upptagas i nämnda lagrum.

1 följd av nu berörda förhållanden har vid avfattandet av straffbestämmelserna
i automobilförordningen någon särskild bestämmelse i
det av de sakkunniga angivna syfte icke upptagits.

För att giva större effektivitet åt stadgande^ i automobilförordningen
hava de sakkunniga föreslagit, att så gott som över hela linjen straffmaximum
måtte höjas till 500 kronor; i ett fall (§ 33) har maximum
satts till 1,000 kronor. I tre fall har i straffskalan inryckts fängelsestraff,
nämligen för förare, sorrp i avsikt att förhindra automobilens igenkännande,
skylt igenkänningsmärke eller använt falskt sådant, vidare
för förare, som berövats rätten att föra automobil, men under inhabilitetstiden
ändock förer sådan, samt för den, som anställer förare, vilken, honom
veterlig!, är berövad rätten att föra automobil.

Fn mera principiell ändring innebär sakkunnigas förslag om utsträckt
ansvarighet för ägare vid förseelser mot förordningen. Nu
gällande författning låter visserligen ägaren i vissa fall drabbas av
sådant ansvar, men bestämmelserna därom hänföra sig huvudsakligen
till automobilens beskaffenhet och sättet för anställande av förare.
Straffansvaret för själva körningen vilar å föraren ensam.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 43 käft. (Nr 51.)

Departements chefen.

Straffskalan.

Sakkunniga.

Utsträckt
straff för
aut om obilägare.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Sakkunniga.

Departements chefen.

§ 28.

Sakkunniga hava nu föreslagit, att i vissa fall ägare skall kunna
ådörnas straff för sådana av förare begångna förseelser, för vilka denne
senare enligt nu gällande förordning ensam bär ansvaret.

Agaren intager, erinra sakkunniga, i många fall husbondes tall ning gent emot
föraren, och kan han härigenom självfallet utöva ett bestämt inflytande på förarens
allmänna hållning och uppfattning av hans skyldigheter gent emot andra vägfarande.
År ägaren likgiltig eller slarvig i dessa delar, blir lätt hans chaufför
detsamma. Svårt torde det till och med stundom bliva för chauffören att, även
om han så ville, med en dylik husbonde alltid strängt uppfylla givna bestämmelser.

Det allmänna måste emellertid hava rätt att fordra, att en automobilägare,
på vars vilja och till vars nytta automobilen föres ut i trafik, skall medverka
till, att farorna och olägenheterna härav minskas.

Härmed är ingalunda sagt, att icke i många fall automobilägare äro fullt
lojala och söka efter förmåga stävja eventuella övergrepp från förarens sida.
Undantag givas dock för visso. Dör vissa automobilägare torde huvudsaken vara
»att det går bra undan», likgiltigt om därvid givna föreskrifter åsidosättas.

Hos andra, som visserligen ej på angivet sätt mer eller mindre uppsåtlig!
låta författningsbestämmelserna kränkas, kan medvetandet om, att hela ansvaret
vilar på föraren, alstra en viss bekväm likgiltighet.

Syftet med förändringen skulle sålunda vara att dels förhindra ett dåligt
inflytande från ägarens sida och dels att pålägga honom skyldighet att i vissa
fall verksamt gripa hindrande in. Ett ord, en befallning skulle ofta vara tillräckligt,
men med fog kan krävas, att detta ord säges eller denna befallning
gives.

En sådan utsträckning i ansvarigheten skulle emellertid icke kompensera
förarens. På honom bör dock i första hand ansvaret vila, och alls icke lämpligt
är att tillåta denne att kunna så att säga krypa bakom ägaren. Ofta torde väl
skulden vara bådas, och skulle verkligen i enstaka fall denna vila ensamt å
ägaren, bör väl dock kunna antagas, att han ensam blir dragen till ansvar. Någon
förändring eller minskning i förarens ansvarighet har därför icke avsetts med de
nya bestämmelserna.

Förutom de ändringar av de sakkunnigas förslag, som påkallats i
följd av den ändring i 11 kap. 15 § strafflagen, varom förut förmälts,
ävensom det av mig framlagda förslaget med avseende å återkallande av
körlicens, hava åtskilliga förändringar vidtagits i straffbestämmelserna
i S)ffte, bland annat, att vinna ett sammandragande och sammanförande
av vissa straffpåföljder.

§ 28 avser straff för förseelser, som hänföra sig till själva automobilen
och dess beskaffenhet. Här har straff för förare införts, varjämte
straff jämväl för ägaren stadgats, därest förseelsen skett med hans vetskap,
ävensom straffansvar, i stället för ägare, ålagts sådan brukare,
som är skadeståndspliktig enligt lag om ansvarighet för skada i följd

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 51.

av automobiltrafik (jfr det nya förslaget till lag om ansvarighet för skada
i följd av automobiltrafik § 6: om autoinobilen brukas utan lov och §
7: om automobilen innehaves med viss nyttjanderätt).

I § 29, som upptager straff för den, som, utan att vara därtill berättigad,
för automobil, ävensom för den, som anställer och brukar
som förare person, vilken icke äger rätt att föra automobil, har fängelsestraff
i straffskalan icke ansetts påkallat; bötespåföljden med minimum
50 kronor och maximum 1,000 kronor har synts innebära tillräckligt
straffhot.

§ 30 innehåller de i allmänhet mindre svåra förseelserna mot vissa för
körning med automobil gällande bestämmelser i förordningen, medan
§31 upptager de mera graverande förseelserna, med avseende å vilka
bötesansvaret skärpts. I båda fallen hava för särskilda, synnerligen
försvårande fall fängelsestraff ansetts böra inrymmas i författningen. Slut
ligen innehåller § 32 ett stadgande med hänsyn närmast till 11 kap.
15 § strafflagen.

I § 33 upptages straff för ringare förseelser,

och § 35 behandlar förseelser mot de särskilda föreskrifter, som gälla
för den yrkesmässiga automobiltrafiken.

De i nu gällande förordning § 26 mom. 3 och 4 upptagna straffbestämmelser
för underlåten registrering och för meddelande mot bättre
vetande av oriktiga uppgifter till automobilreeåstret hava upptagits såsom
en särskild § (§ 34).

På grund av svårigheten att på tillfredsställande sätt ordna frågan
om ansvar jämväl för ägare vid förseelser mot de för körning med automobil
gällande regler och med hänsyn även till den skärpta skadeståndsplikt,
som enligt särskild lag drabbar automobilägare, har jag icke
funnit skäl att upptaga de sakkunnigas förslag till utsträckt ansvar
för ägare.

I fråga om automobil, som tillhör staten eller kommun, har det dock
synts påkallat att söka på skäligt sätt ordna ansvaret mellan förare
och hans förman. I detta hänseende har någon ändring i nu gällande
stadganden icke ifrågasatts (§ 36).

Med det sätt att anordna återkallanden av förartillstånd, som det
nu framlagda förslaget innehåller, blir sakkunnigas förslag i § 36 givetvis
obehövligt. Såsom följd härav har det ej heller ansetts erforderligt
att, utöver vad nu gäller, göra allmän domstol till forum för behandling
av åtal för vissa förseelser (§ 45 i sakkunnigas förslag). Flertalet av de
mål, varom här är fråga, äro närmast polismål, och det förhållande, att för

§ 29.

§§ 30, 31
och 32.

§ 33.

§ 35.

§ 34.

§ 36.

§ 38.

Om motorcykel.

Fäuomobiler.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

vissa fall, där synnerligen försvårande omständigheter föreligga, fängelse
införts i strafflatituden, påkallar ej i och för sig en ändring i det syfte
sakkmjniga ifrågasatt.

Under övervägande har varit, huruvida domstol borde åläggas att insända
utslag, varigenom automobilförare dömts till straff för vissa svårare
förseelser mot automobilförordningen eller mot 11 kap. 15 § strafflagen,
till Kungl. Maj:ts befallningshavande, som utfärdat körkort för den dömde,
Syftet med en sådan anordning skulle vara att lättare sätta Kungl Maj ds
befallningshavande i tillfälle att taga i övervägande frågan, huruvida i följd
av utslaget körlicensen bör återkallas eller icke. Ett stadgande i nyssnämnda
avseende har dock ansetts obehövligt. I stället har eu allmän
föreskrift meddelats därom, att om polismyndighet finner anledning förekomma
till återkallelse av körkort eller tillstånd, polismyndigheten har att
därom göra framställning hos den myndighet, som har att avgöra frågan
om återkallelsen. Härigenom får sistnämnda myndighet icke blott sin
uppmärksamhet i tillräcklig grad fäst på dylika fall, utan blir också i
tillfälle att från ett åtal vid domstol, genom infordrande av utslag och
protokoll, vinna erforderligt material för bedömande av frågan, om körlicensen
fortfarande bör hava giltighet eller icke.

§§ 41 och 42.

Förevarande §§ innehålla de särskilda bestämmelser, som ansetts
erforderliga för motorcyklar.

Antalet i bruk varande motorcyklar har under de senaste åren ansenligt
växt; och uppgick den 1 november 1915 hela antalet anmälda
motorcyklar till 4,673.

Sakkunniga hava med* avseende å sitt förslag till författningsbestämmelser
om motorcyklar till en början anfört följande:

Vid den tid, då motorcyklar — cykel här taget i mera inskränkt och vedertagen
betydelse — framfördes i marknaden, tillverkades jämväl trehjuliga motorcyklar.
Dessa befunnos emellertid tämligen snart vara opraktiska. De voro
nämligen dels ganska farliga, i det de lätt stjälpte vid färd utför backar eller i
en svängning och dels, på grund av sin relativt stora tyngd i förhållande till
motorns effektivitet, svåra att driva fram å backiga och sämre vägar. Fabrikationen
minskades därför snart och kan sägas nu hava helt upphört. På senare
tider hava emellertid nya typer av motorvagnar kommit i marknaden. Dessa
framdrivas på tre hjul, ett främre och två bakre, med drivkraften verkande direkt
på framhjulet, som är något mindre än å vanliga automobiler, särskilt är deras
vikt betydligt lägre.

Hos myndigheterna hava uppstått tvivel, om och i vad mån bestämmelserna
om automobil äro tillämpliga på dessa nya fordon. Gällande förordning innehåller
ej definition på de olika slagen motorfordon, varom här är fråga: automobil

Kung/• Maj. ts Nåd. Proposition Nr 51.

och motorcykel. Vid tidon för förordningens utfärdande torde detta ej heller
varit nödvändigt; de antydda mellan typerna hava först efteråt uppträtt. Att finna
en uttömmande, på tekniska skiljaktigheter grundad definition på det ena eller
andra slaget motorfordon torde i och för sig bjuda svårigheter och säkerligen ej
vara av motsvarande nytta, då fabrikationen på området ej star stilla och av
nyheter ändrade bestämmelser gång på gång kanske skulle erfordras. Skälet,
varför andra och lindrigare bestämmelser gälla för motorcykel, är givetvis, att
dennes smärre dimensioner gör den i vida mindre grad farlig för den allmänna
trafiken. Storleken skulle sålunda vara det närmast bestämmande för skillnaden.
Att härvid taga de yttre dimensionerna till måttstock torde på grund av den
stora växling i dessa, som redan föreliggei’ och för framtiden kan förutses, ej
vara att förorda. Emellertid, då syftet är att endast tämligen små motorfordon
skola komma i åtnjutande av de lindrigare bestämmelserna, och en ökning av
de yttre dimensionerna måste i viss direkt proportion motsvaras av ökad vikt,
har det befunnits lämpligt att föreslå, att det karaktäristiska hos motorcykeln i
motsats mot automobilen skall vara dess lägre vikt, och har viktgränsen satts
till 150 kilogram. De nu i bruk varande motorcyklarnas vikt torde i allmänhet
ej överstiga 75 kilogram, men för att lämna utvecklingen något spelrum har den
angivna siffran föreslagits. Någon risk att med en så pass låg siffra som 150
kilogram skulle uppstå en motorcykeltyp, som rätteligen borde behandlas som
automobil, torde säkerligen ej behöva befaras.

Sakkunnigas förslag i förevarande avseende har icke föranlett erinran
från något håll.

Den föreslagna viktgränsen synes vara lämplig jämväl med hänsyn
till andra konstruktioner av automobiler, som äga större eller mindre
frändskap med motorcyklar. För att klarare än som skett i nuvarande
förordning angiva, att motorcyklar ingå i begreppet automobil enligt
förordningens terminologi, har viss ändring skett av § 41.

Enligt nu gällande bestämmelser får motorcykel framföras å varje
allmän väg, gata eller torgplats ävensom å enskilt område, då ägaren
eller hans rättsinnehavare därtill lämnat tillstånd. De sakkunniga erinra
nu, att på senare tider en ny uppfinning på området börjat exploateras,
nämligen så kallade bivagnar, d. v. s. en anordning, varigenom antingen
vid sidan av, framför eller bakom själva motorcykeln tillkopplats en
mindre vagn med plats för en person eller lämpad för varutransport.
Bredden på en motorcykel med en dylik anordning blir givetvis i vissa
fall ej obetydlig. Att alla allmänna vägar stå öppna för motorcykeln,
har sin grund i, bland annat, cykelns ringa bredd. Med antydda anordningar
kommer denna bredd att ökas avsevärt, och någon anledning
att beträffande ett så beskaffat fordon medgiva större^lättnad än för
automobil torde ej föreligga.

Sakkunniga föreslå i följd härav, att med avseende å vilka vägar
må befaras med motorcykel med tillkopplad bivagn samma regler skola
gälla som för automobil.

Vägar för
motorcykel.

Motorcykel
med bivagn.

Övriga föreskrifter.

§ 43.

Besiktningsmän
och sakkunniga
om
taxa för besiktningsmän.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför i sitt avgivna yttrande i
denna del, att, då motorcykeln även med bivagn upptager en ringa
bredd och med lätthet för hand kan föras ned på dikesslänt eller annan
invid vägbanan varande mark, den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen
vore alltför sträng. Största bredden å den enda svenska
motorcykel med bivagn, som finnes i marknaden, är endast 1,03 meter
utan och 1,35 meter med styrstång. Styrelsen föreslår därför, att för
motorcykel med bivagn föreskrifterna för automobil beträffande befarande
av allmäna vägar allenast skola tillämpas i det fall, att hela ekipaget,
styrstången oräknad, är större än 1,20 meter.

Då emellertid sådana motorcyklar med bivagn, som hava en bredd av
1,40 meter — frånsett styrstången — numera lära föras i handeln och
jämväl för andra motorcykeltyper en något större bredd än den av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen iöreslagna kan vara -önskvärd, har jag,
med upptagande av styrelsens förslag i övrigt, ändrat bredd siffran till
1,40 meter.

§§ 43, 44 och 45.

Den taxa, som nu gäller för besiktningsman enligt § 36 i 1906 års
förordning med däri år 1915 vidtagna ändringar, upptager en ersättning
för besiktning av automobil av 15 kronor, då automobilen icke förut
registrerats, och av 10 kronor, då sådan registrering ägt rum. Uppvisas
på en gång två eller flera, en och samma person tillhöriga automobiler
till besiktning, är besiktningsman i intet fall berättigad till högre ersättning
än 10 kronor för varje automobil.

För besiktningsmans prövning av förares kompetens är taxan för
närvarande 5 kronor.

Sakkunniga anmäla, att enligt till dem inkommen framställning från
besiktningsmännen i Stockholm nuvarande taxa synes vara för låg.
Nämnda besiktningsmän finna visserligen ett arvode av 15 kronor för
en första besiktning av en automobil vara tillräckligt, men att däremot
maximum, när två eller flera, samma ägare tillhöriga automobiler samtidigt
anmälas för en första besiktning, eller 10 kronor för varje automobil,
är för lågt. I stället bör ersättningen i nu berörda fall bestämmas
till sammanlagt 25 kronor för 2 automobiler och först för 3 eller flera,
samma ägare tillhöriga nedgå till 10 kronor för var och eu av automobilerna.

Taxan för efterbesiktning, 10 kronor, anse nämnda besiktningsmän
ingalunda motsvara arbetet med sådan förrättning. Med en dylik besikt -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

ning avses att vinna en betryggande garanti mot, att mindervärdigt
material icke tillätes i den allmänna trafiken. Denna besiktning krävde
en ytterst omfattande och tidsödande undersökning. I de bestå fall inskränkte
det sig ej heller till en besiktning, i det att ett fordon, som
vid efterbesiktning givit rum för anmärkningar, måste på nytt uppvisas,
på det att besiktningsmannen må kunna övertyga sig om, att anmärkningarna
föranlett rättelse. Arvodet för efterbesiktning borde därför ej
sättas lägre än till 15 kronor.

Jämväl arvodet för kompetensprövning av automobilförare är, enligt
nämnda besiktningsmäns mening, alldeles för lågt och bör höjas till 10 kronor.
Erfarenheten har nämligen visat, att besiktningsman, för att på ett tillfredsställande
sätt kunna göra sig reda för den blivande förarens kunskaper
ej blott i automobilens nödtorftiga manövrering, utan även beträffande
maskineriets arbetssätt och Rationella skötsel, behöver i vanliga fall
använda en ganska rundlig tid. Ofta måste också förnyad prövning
påfordras, innan kompetensbevis kan utfärdas. Arvodet för prövning
av förarkompetens borde därför höjas till 10 kronor.

Sakkunniga hava anslutit sig till besiktningsmännens förslag.

För min del finner jag goda skäl hava anförts för de ifrågasatta Departementshöjningarna
av arvodet till besiktningsmän. Den för första besiktning chefenmedgivna
rabatten, då flera, samma person tillhöriga automobiler besiktigas,
torde dock böra tillämpas även vid efterbesiktning. Vidkommande
prövningen av förarkompetens, har i § 4 i nu framlagt förslag ifrågasatts,
att sådan prövning ävenledes skall avse att utröna, att föraren äger nödig
kännedom om gällande författningsbestämmelser rörande automobiltrafik,
i vad dessa avse förare. Den nämnda utsträckta prövningen torde i och
för sig motivera en höjning av arvodet för prövning av förarkompetens.

§ 50 i sakkunnigas förslag har kunnat helt utgå, då de bestämmelser,
som där sammanförts, i vad de fortfarande synas påkallade, upptagits
under andra §§ i det nu framlagda förslaget.

De övergångsbestämmelser, som innehållas i sakkunnigas förslag, övergångshava
måst kompletteras beträffande giltigheten, efter den nya författ- bestammelserningens
trädande i kraft, av därförut förvärvad förarkompetens.

För min del har jag ansett, att största möjliga hänsyn härvid bör
tagas till nuvarande förare och att redan förvärvad kompetens i allmänhet
bör gälla för utfående av körkort. Ett eftergivande, vidkom -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

mande nuvarande förare, av fordran å anskaffande av körkort kar
däremot icke synts påkallat ock skulle föranleda till mindre reda i kela
systemet. Det är uppenbart, att sådana äldre förare måste förskaffa sig
kännedom om de nya reglerna för körning med automobil.

För att lämna tillräcklig tid till fullgörande av de krav, som i den
nya författningen uppställas för erhållande av körkort, kar föreslagits,
att hittills giltiga förarbevis fortfarande skola gälla till den 1 maj 1917,
men att ansökning om vinnande av förartillstånd skall insändas före den 1
mars 1917. Inom förstnämnda tid kunna under alla omständigheter vederbörande
länsstyrelser medhinna att för nuvarande förare utfärda körkort,
så att den 1 maj 1917 den nya ordningen må vara i fullt gällande kraft.

Under åberopande av allt vad sålunda anförts, hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte genom nådig proposition inhämta riksdagens yttrande
över det av mig nu framlagda förslaget till förordning om automobiltrafik,
med förklarande att Kungl. Maj:t vill, efter emottagande av riksdagens
svar, företaga den slutliga prövningen av samma förslag och
förordna om författnings utfärdande i ämnet.

Vad föredragande departementschefen i detta
ärende hemställt, däruti statsrådets övriga ledamöter
instämde, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och
skulle nådig proposition till riksdagen avlåtas av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Niklas A. Lindhult.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 51.

Bilaga 1.

		Anmälda	automobiler			Anmälda motorcyklar
1 1907 1908	1 1 1909 19101911 1912	1913	1914	1915 till ''In	Summa lör liinot.	1907	1 1 1 1 19081909 1910 1911 1912	1913	1914	1915 till Vn	Summa för länet.
399	73	179	316	273	425	562	578	206	3011	36	19	25	23	33	51	92	169	202	050
	3	—	—	1	1	4	1	o Ö	13	o	3	n O	5	6	8	7	11	9	54
11	6	2	3	—	4	7	7	3	46	24	14	16	13	19	28	44	44	40	242
45	11	12	11	21	27	18	17	8	170	32	16	16	26	19	29 39	58	37	272
41	6	2	10	46	6	26	32	17	180	42	14	13	15	20	32	61	100	90	387
3	2	—	1	—	2	O O	2	5	18	13	12	7	9	13	22	19	44	23	162
2	—	—	2	-	1	—	1	—	0	7	5	1	3	7	8	3	12	14	60
5	3	1		1	O O	3	2	4	22	O ö	2	12	8	6	8	17	28	25	109
O u	1		_	—	4	O u	3	4	10	—		6	12	8	6	7	—	9	48
5	—	1	2	1	O	—	1	2	14	3	4	2	4	—	1	3	4	18	34
1	—	3	1	—	7	13	6	4	35	34	10	6	12	4	21	17	20	14	138
61	36	13	20	53	64	107	153	66	573	8S	39	44	35	42	62	66	95	77	548
13	4	2	2	5	7	2	6	4	45	10	2	2	3	4	4	7	12	12	56
—	61	25	54	43	53	84	70	77	407	4	3	2	4	4	4	23	42	41	127
7	1	1	2	4	6	11	5	2	39	6	5	8	7	11	17	40	26	34	154
8	12	12	3	6	6	4	6	6	03	2	2	7	7	13	18	38	57	34	178
4	—	1	1	—	11	6	6	6	35	5	5	12	3	10	18	26	41	22	142
16	6	9	12	9	10	33	36	10	141	—	—	—	2	11	§6	33	66	61	199
8	3	1	6	6	5	13	3	3	48	12	0	12	24	15	17	28	38	29	181
6	4	O O	7	9	12	16	90	20	107	26	14	21	12	14	52	78	93	65	375
7	3	6	9	14	30	30	15	19	133	—	1	14	22	31	18	33	28	32	179;
8		2	4	13	33	38	32	14	144	5	3	4	5	4	19	23	38	19	120
5	1	—	—	3	5	O O	9	6	32	3	2	8	1	10	7	18	6	8	69
4		1	3	4	4	6	5	5;	32	4	1	—	5	8	22	26	34	14	114
1	-	3	—	1	3	2	5	5l	20	1	—	—	i	6	16	11	23	17	7o\|
662	236	279	472	513	731	993	1091	499 5 476	362	182	241	267	318	514	7öo\| 1 089	941	4 6731

Län

Stockholms stad ...
Stockholms lita

Uppsala »

Södermanlands »
Östergötlands »
Jönköpings »

Kronobergs »

Kalmar »

Gottlands »

i Blekinge '' »
Kristianstads »

[ Malmöhus »

Hallands »

Göteb. o. Bohus »
Älvsborgs »

[ Skaraborgs »

Värmlands »

Örebro »

Västmanlands »

Kopparbergs »

Gävleborgs »

Västernorrlands »
Jämtlands »

Västerbottens »

Norrbottens »

Summa

Bihang till Riksdagens protokoll 11)16. 1 samt. 43 käft. (Nr 51.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Bilaga 2.

Tabell A.

Erforderlig bredd å massiva gummibjulringar för automobiler, som få
trafikera alla för automobiltrafik upplåtna vägar.

	Max.	Yttre hjuldiametern	uti om.		■ Anmärk- ! ningar.
Hjultryck i kg.	hastig- het km/tim.	750-845	850 -955	950- -1,045	1,050— -1,145	1,150— -1,245	1,250— -1,345
			Minsta	lij ulringsbredd	uti om.
								nuvarande j autoförordning j
400 ............	22	7.o	6.5	6.o	-	-	—	8	cm.
500 ............	»	8.5	8.0	7.5	7.o	-	—	9	»
600 ...........	»	lO.o	9.5	9.0	8.5	8.0	—	10	»
700 ............	»	12.o	11.0	10.5	lO.o	9.5	8.6	11	»
800 ............	»	2 X 6.5	2x 6.0	2 x 5.5	2x 5.o	11.0	lO.o	12	»
900 ............	»	2 x 7.5	2x 7.0	2x 6.5	2x 6.o	2x 5.5	2x 5.0	13	»
1,000 ............	»	2x 8.5	2 X 8.0	2x 7.5	2x 7.o	2x 6.5	2x 6.0	14	»
1,100 ..........	»	2x 9.o	2 X 8.5	2x So	2 x 7.5	2x 7.o	2x 6.5	15	M
1,200 ............	,»	2x10.0	2 x 9.5	2x 9.o	2x 8.5	2x 8.o	2x 7.5	16	»
1,300 ...........	20	2x10.5	2x10.0	2 x 9.5	2x 9.0	2x 8.5	2 x 8.o	17	»
1,400 .''.........	))	2x11.5	2xll.o	2x10.5	2 x 9.5	2x 9.o	2x 8.5	18
1,500 ............	»	2x12.0	2x11.5	2xll.o	2x10.5	2xl0.o	2x 9.o	19	*)
1,600 ...........	■I	2x13.5 3 x 8.5	2x12.5 3x 8.0	\| 2x12.0	2x21.5	2x11.0	2 x lO.o	20	»
1,700 ............	j •!	2x 14.o 3x 9.o	2x13.5 3x 8.5	2x12.5 3 X 8.o	\| 2x12.0	2xll.o	1x10.5	21	))
1,800 ..........	■I	2xl5.o 3X 9.5	2x 14.0 3 X 9.0	2x13.5 3x 8.5	2x12.5 3x 8.0	\| 2xl2.o	2x11.5	22	»

Mindre hjuldiameter än 75 om. (gummirings ytterkant) far ej förekomma.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Öl.

Hii

Tabell B.

Erforderlig bredd å massiva gummihjulringar för automobiler,
som få trafikera endast starkare byggda vägar.

	Max.		Yttre hjuldiametern	uti c in.		Anmärk- 1 ningar.
Hjultryck i kg.	hastig- het km/tim.	750-845	850—945	950- —1,045.	1.050- —1,145.	1.150— —1,245.	1,250— —1,345.
	Minsta hjulringsbrcdd i cm.
								enl. nur. auto-förordning
500 ...........	22	7.0	6.5	6.o	—	—		9 cm.
600 ..........	»	8ö	8.o	7.5	7 o	—	—	10 »
700 ...........	»	9.5	9.o	8.5	8.o	7.5	—	11 »
SOO ............	M	11.0	10.5	lO.o	9.5	9.o	8.5	12 » 1
900 ............	• I	12.5 2x 6.0	12.0 2 x 5.5	\| 11.5	10.5	lO.o	9.5	13 » j
1,000 ............	• !	14.o 2x 6.5	13.5 2 X 6.5	12.5 2 x 6.o	12.0 2x 5.5	11 5 2x 5.5	10.5 2x 5.o	j- 14 »
1,100 ............	• !	15.5 2 x 7.5	15.0 2x 7.0	14.o 2 x 6.5	13.5 2 x 6 5	12.5 2x 6.o	12.o 2x 5.5	j 15 »
1,200 ............	»	2x 8.o	2x 7.5	2x 7.0	2x 6.5	2x 6.o	2x 5.5	16 »
1,300 ............	20	2x 8.5	2x 8.o	2 x 7.5	2x 7.0	2x 6.5	2x 6.o	17 » j
1,400 ............	2x 9.o	2x 8.5	2x 8.0	2x 7.5	2x 7.o	2x 6.5	18 »
1,500 ...........		2x 9.5	2 x 9.o	2 x 8.5	2x 8.o	2x 7.5	2x 7:o	19 »
1,600 ...........	»	2x10.5	2x 9.5	2x 9.o	2x 8.5	2x 8.0	2x 7.5	20 »
1,700 ............	»	2xll.o	2x10.5	2xl0.o	2x 9.o	2x 8.5	2x 8.0	21 »
1,800 ...........	»	2x12.0	2x11.0	2x10.5	2xl0.o	2x 9.5	2x 9.o	22 »
1,900 ............	18	2x12.0	2x11.5	2x10.5	2xl0.o	2x 9.5	2x 9.o	23 »
2,000 ............	. 1 l	2x13.0 3x 8.5	\| 2x12.0	2X11.5	2 x 10.5	2x10.0	2x 9.5	24 »
2,100 ............	• !	2 x 13.5 3x 8.5	2x12.5 3x 8 o	\| 2x 12.o	2xll.o	2x10.5	2x10.0	25 »
2,200 ............	• !	2xl4.o 3x 9.o	2x13.5 3x 8.5	2x12.5 3x 8.o	\| 2xl2.o	2x ll.o	2x10.6	)) »
2,300 ............	• {	2xl5o 3x 9.5	2xl4.o 3x 9.o	2xl3.o 3x 8.5	2x12.5 3x 8.o	\| 2xl2.o	2x11.0	» »

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 51.

	Yttre hjuldiametern	uti cm.
750-8-15	850-945	950- —1,045.	1,050— —1,145.	1.150— —1,245.	1 i* K) cog 9'' 1 !
Minsta hjul ringsbredd i cm.
2 x 15.5	2 x 14.5	2xl4.o	2xl3.o	2x12.5 3x S.o	\ 2x11.5
3xl0.o	3 x 9.5	3 x 9.o	3x 8.5	1
2 x 16.0	2 x 15.5	2x14.5	2x13.5	2xl3.o	\| 2x12.0
3x10.0	3xl0.o	3x 9.5	3x 8.5	3x 8.5
2xl0.o	2x15.5	2xl4.o	2x13.5	2xl3.o	2x12.5
3 x 10.5	3xl0.o	3x 9.5	3x 8.5	3x 8.5	3x 8.o
3x11.0	\| 2x16.0 1 3x10.5	2x 15.o	2x14.5	2x13.5	2x13.0 3x 8.5
3xl0.o	3x 9.5	3x 8.5
		J 2xl6.o	2xl5.o	2xl4.o	2x13.5
3xll.o	3xU.o	i 3x10.5	3x 9.5	3x 9.o	3x 8.5
		3xll.o	\| 2xl5.o	2x14.5	2x 14.0
—	3xll.o	\ 3x10.0	3x 9.5	3x 9.0
		3xll.o	I 2xl6.o	2xl5.o	2 x 14.5
—		J \ 3x10.5	3x 9.5	3x 9.5
				( 2xl6.o	2xl5.o
			3x11.0	\ 3x10.5	3x 9.5
				j 2x15.0	2x15.5
	—		3xll.o	i 3x10.5	3x10.0

Hjultryck i kg.

Max.

hastig het km/tim.

Anmärk ningar.

•

2,400
2,500
2,600
2,700
2,800
2,900
| 3,000
3,100
3,200

enl. nuv. autoförordning 25

cm.

Mindre hjuldiameter än 75 cm. (gummiringens ytterkant) får ej förekomma.

Större hjultryck än 3,200 kg. kan i allmänhet ej tillåtas på grund av broarnas för låga bärighet.

Stockholm. K. L. beckmans boktryckeri, lille.