Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284 (Proposition 1918:284)

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

Nr 284.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag
till lag om polisväsendet i rikets städer; given Stockholms
slott den 12 april 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om polisväsendet i rikets
städer.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott. Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till riksdagens protokoll 1918.

1 sand.

251 halt. (Nr 284.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

Förslag

till

Lag

om polisväsendet i rikets städer.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Det åligger varje stad att låta anställa och avlöna den polispersonal,
som erfordras för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet
i staden, ävensom att i övrigt vidmakthålla sitt polisverk.

2 §•

Finner Kungl. Maj:ts befallningshavande, att stad underlåter att
anställa polispersonal till erforderligt antal eller att förse polispersonalen
med skälig avlöning eller att eljest vidmakthålla polisverket, äger Kungl.
Maj:ts befallningshavande att hos stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan
göra den framställning, som anses av behovet påkallad.

Leder framställningen icke till åtgärd, som Kungl. Maj:ts befallningshavande
finner tillfredsställande, äger Kungl. Maj:ts befallningshavande
anmäla förhållandet hos Kungl. Maj:t.

3 §■

Chefskapet över polispersonalen tillkommer under Kungl. Maj:ts
befallningshavande i stad, där polismästare finnes, denne samt i annan
stad borgmästaren eller den ledamot av magistraten, som förestår stadens
polisväsende, eller, där magistrat ej finnes, ordföranden i stadsstyrelsen.

Polischefen utövar ensam högsta befälet över polispersonalen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

4 §•

För att jämte polischefen handhava polisverkets fimvaltningsangelägenheter
skall en polisnämnd finnas i varje stad, beträffande vilken icke
meddelats sådant anstånd, varom i 6 § sägs.

Nämnden utgöres av polischefen såsom ordförande, en ledamot,
vilken magistraten eller stadsstyrelsen inom eller utom sig väljer, samt
tre män, valda av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmän
rådstuga.

För vald ledamot i nämnden skall finnas suppleant, utsedd i enahanda
ordning som den ledamot, suppleanten är avsedd att ersätta.

Beträffande obehörighet att vara ledamot eller suppleant i polisnämnd,
ledamots och suppleants tjänstgöringstid och avgång, ordningen
för nämndens arbete, fäkenskapers förande, redovisning samt ledamots
ansvarighet äger för annan ort än Stockholm vad om fattigvårdsstyrelse
finnes stadgat motsvarande tillämpning, och gälla för Stockholm de bestämmelser,
Konungen på förslag av stadsfullmäktige meddelar. Vald
ledamot äger när som helst avsäga sig uppdraget.

5 §•

Polisnämnden, som icke äger att taga någon befattning med befälet
över polispersonalen, åligger:

1) att uppgöra förslag till löne-, omkostnads- och pensionsstat för
polisverket, ändringar i dess organisation, instruktion för polispersonalen
samt densammas uniformering och beväpning ävensom andra rörande
polisväsendet erforderliga föreskrifter;

2) att besluta i ärenden angående förvaltningen av de till polisverkets
behov anslagna medel och till dess förfogande upplåtna fastigheter; 3)

att i förekommande fall uppgöra förslag till organisation av och
hava inseendet över polisskola samt utse föreståndare och lärare vid
densamma;

4) att avgiva yttrande i fråga om polismans antagande, befordran
och ansökan om avsked;

5) att besluta angående polismans uppsägning från tjänsten;

6) att ådöma polispersonalen disciplinär bestraffning för förseelse i
tjänsten, därest polischefen ej finner förseelsen allenast föranleda till
varning;

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 284.

7) att i övrigt till vederbörande myndigheter avgiva yttranden eller
göra framställningar i frågor av betydelse för polisverket; samt

8) att fullgöra de åligganden, som enligt särskilda författningar ankomma
på polisnämnd.

6 §•

Beträffande mindre städer med fåtalig polispersonal må Kungl.
Maj:ts befallningshavande på framställning av stadsfullmäktige eller
allmän rådstuga medgiva, att med inrättande av polisnämnd må anstå
tills vidare och intill dess Kungl. Maj:ts befallningshavande efter vederbörandes
hörande annorlunda förordnar.

I stad, där dylikt anstånd medgivits, skall vad i 5 § är stadgat om
polisnämnd i tillämpliga delar gälla magistraten eller stadsstyrelsen.

7 §•

Polisman antages medelst skriftligt förordnande, i Stockholm av
överståthållarämbetet för polisärenden, i annan stad, där polismästare
finnes anställd, av denne, samt i stad, där polismästare ej är anställd,
av magistraten eller stadsstyrelsen.

Om polismans befordran och ansökning om avsked beslutar den
myndighet, som äger antaga polisman.

8 §•

För varje stad skall finnas en instruktion för polispersonalen, vilken
instruktion efter förslag av polisnämnden utfärdas av Kungl. Jdaj:ts befallningshavande.

Instruktionen skall särskilt innehålla:

a) föreskrifter om grunder och villkor för polispersonalens antagande,
befordran och avsked;

b) bestämmelser om sättet och villkoren för beviljande av tjänstledighet
åt polisman och om vikaries förordnande;

c) uppgift om vem som är chef för polispersonalen samt om vem,
utom chefen, förmanskapet för polispersonalen tillkommer;

d) föreskrifter om tjänstedräkt, tjänstetecken och beväpning;

e) upplysning om tjänstgöringsområde; och

f) upplysning angående polismans rättigheter och skyldigheter även -

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 284.

som sådana anvisningar rörande polismans förhållande i och utom
tjänsten, vilka anses böra i instruktionen intagas.

9 §•

Vad i denna lag sägs om polismans antagande, befordran, avsked,
uppsägning från tjänsten och bestraffning samt om instruktion för polispersonalen
skall icke äga tillämpning å polismästare, polisintendent och
stadsfiskal.

10 §.

Besvär över beslut, som enligt denna lag meddelas av polisnämnd,
magistrat eller stadsstyrelse, anföres hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
i den ordning, som är föreskriven för talan mot stadsfullmäktiges
eller allmän rådstugas beslut.

Talan mot beslut, som enligt denna lag meddelas av Kungl. Maj:ts
befallningshavande, föres på det sätt och i den ordning, som för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämt.

Beslut, som ej avser ådömande av disciplinär bestraffning enligt
vad i 5 § under 6) avses, lände, utan hinder av klagan, till efterrättelse
intill dess annorlunda kan varda förordnat.

11 §•

De ytterligare bestämmelser, som kunna erfordras i fråga om allmänna
ordnandet av polisväsendet i stad, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919, dock att stadgandena
om tillsättning av polisnämnd skola lända till efterrättelse från den 1
september 1918 samt att med utfärdande av instruktion för polispersonalen
må anstå till den 1 juli 1919.

Riksdagens
skrivelse den
12 maj 1906.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
12 april 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte anförde följande:

Riksdagen anhöll i skrivelse den 12 maj 1906, att Kungl. Maj:t
ville enligt i skrivelsen närmare angivna grunder låta utarbeta en allmän
polisförfattning för rikets städer och därmed jämförliga orter. Därvid
anfördes följande:

Kravet på en dylik polisförfattning för hela riket framträdde nu icke för
första ^ gången. Genom verkställda utredningar av vederbörande utskott, både
vid då. pågående och de två närmast föregående lagtima riksdagarna, hade utredning
åstadkommits därom, att stadganden om polismäns antagande och entledigande
samt instruktion för deras tjänstgöring i vissa städer helt och hållet
saknades, och i de städer, där sadana funnes, utfärdats efter skiljaktiga grunder
och av olika myndigheter, i de flesta fall av magistrat, i andra av Kungl. Maj ds
befallningshavande, vederbörande borgmästare, stadsfullmäktige, poliskammare

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2H4.

eller olika myndigheter i förening. För Hägra fn städer både vissa bestämmelser
om polismäns antagande och avskedande utfärdats av Kungl. Maj:t. Visserligen
anställdes och avlönades polismännen av kommunerna, vilka med hänsyn därtill
givetvis kunde göra anspråk på ett avgörande inflytande i fråga om polisens organisation.
Men å andra sidan kunde ej förnekas, att det ytterst vore statens
plikt och eu av dess förnämsta angelägenheter att upprätthålla ordning och bereda
skydd för medborgares liv och egendom, och ehuru staten överlämnat åt
kommunerna att genom polisväsendet ombesörja denna statsfunktion, kunde
statsmakten icke anses hava avsagt sig all kontroll därutinnan. Den enklaste
formen för utövande av eu sådan kontroll skulle just vara utfärdande av en
sådan allmän polisförfattning, varom här vore fråga. De organ, som vid ordningens
upprätthållande omedelbart komme i beröring med befolkningen, vore i vårt land
för landsbygden fjärdingsman, för städerna poliskonstaplar. Angående fjärdingsmannabestyret
hade den 29 september 1899 utfärdats eu lag, däri bestämmelser
meddelats rörande utseende av fjärdingsman, deras avlöning och entledigande
m. in. Eu samma dag utfärdad instruktion för fjärdingsmän innehölle närmare
bestämmelser angående fjärdingsmäns åligganden. Behovet av bestämmelser rörande
polisbetjänte å den egentliga landsbygden hade sålunda blivit tillgodosett.
Att ett behov av allmänna bestämmelser jämväl för polisbestjänte i stad och
därmed jämförlig ort förefunnes, ansåge riksdagen framgå av den i ärendet befintliga
utredningen.

Vid uppgörandet av eu allmän polisförfattning borde man enligt riksdagens
mening hava för ögonen att tillgodose icke allenast önskemålen att bringa trygghet
och oberoende för polismännen, utan i lika hög grad det allmännas berättigade
intresse, så att genom författningen icke skapades förhållanden, som skulle kunna
menligt inverka på allmän säkerhet och ordning. Beträffande de bestämmelser,
som huvudsakligen syntes skola meddelas i eu sådan författning, ansåge riksdagen,
att densamma borde innehålla sådana stadganden, som för ett behörigt
upprätthållande av denna för staten så viktiga angelägenhet ansåges böra vara
gemensamma för rikets alla städer och därmed jämförliga orter, men däremot
icke upptaga ett detaljerat reglemente för polisen, utan i sistnämnda avseende
allenast meddela sådana allmänna bestämmelser, på grund av vilka instruktioner,
lämpliga för den ena eller andra orten, kunde uppgöras, tillika med tydlig föreskrift
därom, att i varje ort, där polismyndighet vore anställd, instruktion för
polisen borde finnas. I författningen syntes vidare böra upptagas bestämmelser
rörande polismäns antagande, entledigande och bestraffning samt om deras rätt
till klagan över vissa åtgärder eller beslut av förman eller annan överordnad
myndighet ävensom de stadganden i övrigt rörande polismans skyldigheter och
befogenheter, som borde vara lika för alla de orter, i vilka författningen skulle
äga tillämpning. I detta avseende hölle riksdagen före, att såväl högre som
lägre polistjänstemän borde ej blott vara underkastade den strängaste kontroll,
utan även, därest de befunnes för sin befattning i högre grad olämpliga, kunna
från densamma skiljas, utan att de av domstol blivit dömda för brott, varå avsättning
borde följa, eller åtminstone kunna genast avstängas från sin tjänst, i
vilket sistnämnda fall förmans beslut jämväl borde genast gå i verkställighet,
oavsett om klagan däröver anfördes. Å andra sidan borde dock till beläggande
av polismans rätt i författningen angivas de omständigheter, varunder avsättning
eller avstängande från tjänstgöring kunde få äga rum, och syntes därjämte böra
fordras en föregående undersökning, varav kunde bedömas, huruvida fullt giltiga

Riksdagarna

1904—1906.

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

skäl förelegat för en sådan åtgärd. Den avskedade borde ock i sådant fall hava
utväg att föra klagan över förmans eller myndighets beslut.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse hade ytterst föranletts av en
redan 1904 i andra kammaren av herr S. A. Hedin väckt motion, vari
framhölls behovet av rättsligt skydd för polismännen gent emot godtyckligt
avskedande ävensom påpekades, att samhällsintresset iordrade,
att deras legalt svaga ställning förbättrades, samt föreslogs, att riksdagen
måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta en för hela
riket gemensam författning rörande polispersonalens tillsättning och avsked
samt skyldigheter och befogenheter i tjänsten, tryggande för
dessa statstjänares personliga värdighet och rätt i förhållande till överordnade.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen remitterades,
begärde från rikets samtliga städer upplysningar rörande
polisens organisation. Därefter lämnade utskottet en redogörelse för
gällande lokala stadgar om polisen samt för bestämmelserna i dessa
stadgar beträffande antagande och entledigande av polismän.

Av utredningen framgick, att i 24 av de 77 städer, rörande vilka upplysningar
erhållits, saknades alla stadganden om polismäns antagande och entledigande
samt om deras befogenhet. I 2 städer hade borgmästaren utfärdat instruktion
för polispersonalen. I 28 städer hade magistraten utfärdat dylik instruktion.
I en stad hade instruktion fastställts av stadsfullmäktige, utan att beslutet
därom underställts högre myndighets prövning. Motsvarande bestämmelser hade
i 9 städer fastställts av Kungl. Maj:ts befallningshavande, som därvid godkänt
antingen ett av stadsfullmäktige fattat och befallningshavandens prövning underställt
beslut eller ett av vederbörande magistrat eller stadsstyrelse avgivet förslag.
För 5 städer hade polisreglemente, innefattande bestämmelser om poliskårens
organisation, polismäns antagande och entledigande m. m., fastställts av
Kungl. Maj:ts befallningshavande och polisinstruktion av magistraten. För en
stad voro bestämmelser meddelade dels av Kungl. Maj:t, dels av Kungl. Maj ds
befallningshavande och dels av magistraten. I eu stad hade stadsfullmäktige
antagit reglemente, innefattande bestämmelser om poliskårens organisation, polismännens
antagande och entledigande, och magistraten fastställt instruktion. I
en annan stad voro bestämmelser meddelade dels av Kungl. Maj ds befallningshavande
och dels av brandstyrelsen. För Stockholm voro bestämmelser om
polismäns till- och avsättande meddelade dels av Kungl. Majd och dels av överståtliållarämbetet
samt instruktion för polispersonalen utfärdad av polismästaren
och fastställd av överståthållarämbetet. För Göteborg, Malmö och Eskilstuna
hade Kungl. Majd utfärdat vissa bestämmelser om polismäns antagande och entledigande.
Instruktion för polispersonalen var utfärdad i Malmö av polismästaren
samt i Göteborg, Eskilstuna och Norrköping av poliskammaren.

Utskottet anförde:

På sätt av denna sammanfattning framginge, hade olika åsikter gjort sig
gällande beträffande den myndighet, till vars befattning det hörde att fastställa

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

föreskrifter rörande polismäns tjänstgöring och därmed sammanhängande ämnen.
Av instruktionen för stadsfiskaler den 12 oktober 1894, § 5, framginge emellertid,
att bestämmelser i förevarande hänseende numera skulle utfärdas av Kungl.
Maj:ts befallningshavande. Någon anledning att därutinnan vidtaga ändring, för
så vitt instruktionerna inneliölle föreskrifter av uteslutande lokal natur, syntes
utskottet icke föreligga. Då emellertid det huvudsakliga innehållet av samma
instruktioner utgjordes av bestämmelser, som borde vara desamma för de särskilda
städerna, och då genom hittills följt tillvägagående faran för viktiga rättsgrundsatsers
kränkande eller åsidosättande icke syntes vara utesluten, delade utskottet
motionärens åsikt om det lämpliga i utfärdandet av en allmän polisförfattning
av ungefärligen det innehåll, som sedermera antyddes i riksdagens skrivelse.
Naturligtvis, anmärkte utskottet, borde i en dylik allmän författning icke
intagas de i polisinstruktionerna vanligen förekommande utdragen av allmänna
lagens stadganden beträffande häktning, hus- och kroppsrannsakning in. m. Dylika
och andra bestämmelser, vilkas inhämtande vore av särskild vikt för polismän,
borde lämpligen inrymmas i en normalinstruktion, utarbetad till ledning
vid fastställande av de lokala polisstadgarna. Utskottet hemställde att andra
kammaren ville för sin del besluta, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville på de av utskottet anförda grunder låta
utarbeta en allmän polisförfattning för rikets städer och därmed jämförliga orter.

Utskottets utlåtande godkändes av kammaren. Sedan beslutet delgivits
första kammaren, yttrade dess tillfälliga utskott nr 1 bland annat
följande:

»Motionären syntes utgå från den förutsättning, att även de inom rikets städer
använda polismän, som icke vore att hänföra till ämbets- eller tjänstemän,
borde i allo betraktas såsom statstjänare. Detta åskådningssätt vore icke fullt
riktigt. Enligt kungl. brevet den 10 mars 1865 erfordrade avlöningstat för stads
funktionärer stadfästelse endast i avseende å de ämbets- och tjänstemannabefattningar,
som vore av vikt för lagskipningen och kronans uppbörd eller eljest av
mera allmän betydelse. Någon föreskrift om skyldighet för stadskommun att antaga
och avlöna polisbetjänte till större eller mindre antal funnes ej utfärdad,
vadan det ankomme på kommunalstyrelses beslut, i vad mån kommunen ville
och kunde fullgöra den kommunen enligt sakens natur åliggande skyldighet i berörda
hänseende. Då polismännen således, åtminstone beträffande den för dem
synnerligen viktiga avlöningsfrågan, vore helt och hållet beroende av kommunalstyrelsens
beslut, torde staten väl icke kunna eller böra genom lagbestämmelser
tvinga kommunen att vid anställning bibehålla en polisman, som, även om han icke
begått särskilt brott eller förseelse, likväl till följd av okunnighet, omdömeslöshet
eller lojhet befunnits vara för den honom åliggande viktiga tjänstgöring
oduglig. Utskottet instämde emellertid däruti, att polisväsendet vore en statsangelägenhet,
huru än kostnaderna därför fördelades. På grund därav och under
åberopande i övrigt av vad andra kammarens utskott anfört, hemställde första
kammarens utskott, att första kammaren måtte biträda andra kammarens beslut.»

Denna utskottets hemställan blev emellertid av första kammaren
avslagen.

Bihang till riksdagms protokoll 1918. 1 samt. 251 höft. (Nr 284.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

Vid 1905 års riksdag återkom herr Hedin med samma motion, därvid
yrkandet emellertid formulerats i överensstämmelse med andra kammarens
nästföregående år fattade beslut.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott gjorde en likalydande
hemställan som 1904 och utskottets utlåtande godkändes av kammaren.

Första kammarens andra tillfälliga utskott anförde:

_ »En för rikets alla städer gällande polisförfattning borde redan av den anledning
icke utfärdas, att städerna och municipalsamliällena icke vore skyldiga
att underhålla och avlöna polisbetjänte. Det skulle även möta svårigheter att
finna, den rätta formen för en författning, som med avseende på polisens organisation
lämpade sig lika väl för de största städer som för de minsta municipalsamhällen.
Polisväsendet finge anses vara dels en statsangelägenhet, i det att
målet för dess verksamhet vor© att upprätthålla ordning och skydda medborgares
personer och egendom mot våld och skadegörelse, men dels även en kommunal
uPPf?ht °°h bekostades i regel ensamt av kommunerna, varför ock dessa senare,
därest de ville underkasta sig uppoffringarna för eu poliskårs anställande, borde
tillerkännas. rätt att få deltaga i polisens organisation. Ehuru utskottet ansåge,
att eu för rikets städer gemensam författning icke borde utfärdas, ville utskottet
dock erkänna önskvärdheten av att för varje stad eller därmed jämförlig ort, där
polismyndighet funnes anställd, funnes en av vederbörlig myndighet fastställd
instruktion, men utskottet ansåge sig ej böra gå längre i medgivande åt de framställda
fordringarna.

De överordnade polismyndigheterna hade till tjänsteåliggande att tillse, att
allmän ordning och säkerhet vidmakthölles samt att begångna brott bleve i laga
ordning beivrade. Bestämmelser härom funnes intagna i instruktionerna för
överståthållaren, landshövdingarna samt de av Kungl. Maj:t tillsatta polismästarna.
Denna, sin tjänsteplikt kunde dessa myndigheter icke fullgöra, såvida de icke
hade rätt att fordra lydnad av sina underordnade i tjänsten. Av instruktionerna
för de överordnade polismyndigheterna följde emellertid icke blott deras rätt till
ovillkorlig hörsamhet i tjänsten från de underlydande, utan därmed sammanhängde
ock deras bestraffningsrätt. De överordnade måste äga att uppdraga
regler för de underordnades verksamhet i tjänsten och tillse att dessa iakttoges.
Skedde icke detta, måste den överordnade äga rätt att medelst bestraffningar
tilltvinga sig lydnad och, om sådana icke hjälpte, i nödfall taga sin tillflykt till
avsättning. Ati i. sådana fall den överordnade uteslutande skulle vara hänvisad
till . rannsakning inför domstol, läte sig icke göra dels på grund av de formella
bevisningsreglerna inför ratta och dels av de skäl, att i de merendels trängande
fall, där den disciplinära bestraffningsrätten ifrågakomma, det skulle vara förenat
med störa olägenheter att avvakta utgången av en långvarig, måhända genom
alla instanserna gående rättsförhandling. I övrigt erinrades att i det avseende,
varom nu vore fråga, åtskilliga andra tjänstemän vore likställda med polismännen
i städerna. Utom Konungens förtroendeämbetsmän, vilka när som helst kunde
skiljas från sina befattningar, vore till exempel i fråga om länsmän stadgat, att
de kunna avskedas ur tjänsten, om Kungl. Maj:ts befallningshavande icke vidare
både förtroende till dem. Justitiekanslern ägde för viss tid eller för alltid från
tjänsten skilja stadsfiskal. Polismännen borde anses vara tjänstemän och åtnjuta
samma förtroende som nyssnämnda tjänstemän, men det torde icke vara lämp -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

ligt att uti ifrågavarande avseende giva en polisman i stad en mera orubblig
ställning än eu länsman eller en stadsfiskal.» .

Utskottet föreslog, att första kammaren ville besluta att i skrivelse
till Kungl. Magt anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes föreskriva, att för
varje stad eller därmed jämförlig ort, där polis vore anställd, skulle Unnas
ett av Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställt reglemente. Åven
denna hemställan blev av första kammaren avslagen.

Vid 1900 års riksdag upptogs ärendet ånyo genom motion av herr
G. W. Koos. Andra kammarens femte tillfälliga utskott yttrade:

»Uppgifter angående polisväsendet hade erhållits från 16 städer, varifrån
sådana ej förut lämnats, och utskottet hade av dessa uppgifter inhämtat, att bestämmelser
angående antagande och entledigande av poliskonstaplar saknades
uti 5 av dessa städer, att polisinstruktion fastställts av Kungl. Maj:ts befallningshavande
i 5 och av magistrat i 6 städer. Från en stad, varom förut lämnats
meddelande, att föreskrifter ej funnes, hade upplysts, att instruktion för poliskonstaplarna
nu vore av magistraten antagen. Utskottet kunde ej finna annat
än att det skulle vara i hög grad önskvärt, att reda kunde bringas i gällande förhållanden,
och det borde vara statens uppgift att söka åstadkomma denna reda
genom en allmän författning i ämnet. Utskottet hemställde därför på skäl, sedermera
upptagna i riksdagens skrivelse, att andra kammaren ville för sin del
besluta skrivelse i ärendet till Kungl. Maj:t. Utskottets hemställan bifölls av
kammaren.»

Sedan första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt, att första
kammaren ville biträda andra kammarens beslut, blev denna hemställan
bifallen.

Innan en redogörelse lämnas för de åtgärder, som hittills föranletts Den nuav
riksdagens skrivelse, torde några erinringar om organisationen av poTi^org-apolisväsendet
i rikets städer vara på sin plats. Att jag icke i detta sam- nisationen.
manhang behandlar polisväsendet i köpingar, municipalsamhällen eller
eljest å landsbygden, beror av den begränsning av ämnet, vartill jag
längre fram vill återkomma (sid. 54).

Polisväsendet i riket lyder beträffande Stockholms stad under överståthållarämbetet
och i övrigt under Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Vad angår de städer, där polisväsendet handhaves av poliskammare
eller polismästare, förefinnas såväl i fråga om polischefernas eller polisåligganden
och ställning i förhållande till andra myndigheter som be- “»stare.

12 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 284.

träffande deras tillsättning väsentliga skilj aktigheter i gällande föreskrifter.

Mellan Stockholm och de övriga städerna framträder en bestämd
skillnad beträffande polischefens ämbetsställning. I Stockholm, där de
åligganden, som i andra städer tillkomma magistraten, i allmänhet fullgöras
av överståthållarämbetet, tillhör polismästaren detta ämbete och
han utövar polismyndigheten å dess vägnar. För honom gällande instruktion
är utfärdad av Kungl. Maj:t den 20 maj 1868 och däri stadgas
främst, att vid utövandet av den vårdnad om allmän ordning samt
säkerhet till person och egendom jämte den myndighet i polisärenden
för övrigt, överståthållaren tillkommer, är polismästaren honom till biträde
anställd, samt att i alla polisväsendet rörande frågor, i vilka överståthållaren
ej omedelbart beslutar, utövar polismästaren, enligt de närmare
föreskrifter överståthållaren meddelar, den överståthållarämbetet i
polisärenden tillkommande myndighet, på sätt med lag och författningar
samt instruktionen överensstämmer.

Poliskammare finnes även i Stockholm, men den omfattar numera
icke polismästarens hela förvaltningsområde, utan där handläggas av en
särskild ämbetsman såsom polismästarens ställföreträdare, för närvarande
förste polisintendenten, huvudsakligen vissa mål av judiciell natur, såsom
rörande rannsakningsmåls hänskjutande till allmän domstol, tillämpning
av lösdrivarlagen m. m. Till polisdomstolen hörande mål handläggas
av en polisdomare. Befälet över polispersonalen utövas närmast under
polismästaren av förste, andre och tredje polisintendenten.

Övriga städer, där polismästarämbete inrättats, äro Göteborg, Malmö,
Norrköping, Hälsingborg, Karlskrona, Gävle, Uppsala och Eskilstuna.
Beträffande polisorganisationen i Göteborg meddelades bestämmelser genom
kungl. förordningen den 19 augusti 1807. Liknande föreskrifter
utfärdades för Norrköping den 18 mars 1825 och för Karlskrona den
29 oktober 1828. I nämnda bestämmelser förekommer icke benämningen
polismästare, utan ämbetet innehades ursprungligen av en politiborgmästare,
som sedermera ersatts med polismästare, i Göteborg likväl
med bibehållande av ett politiborgmästarämbete för fullgörande av särskilda
magistraten tillkommande göromål. De övriga städerna erhöllo
sin särskilda polisorganisation, Uppsala den 31 december 1869, Malmö
den 30 januari 1873, Gävle den 22 november 1889, Eskilstuna den 15
april 1898 (poliskammare med borgmästaren som styresman hade dock
inrättats redan tidigare) samt Hälsingborg den 4 november 1898.

I sammanhang med polismästarämbetenas inrättande hava meddelats
mer eller mindre kortfattade stadganden om inseendet över och lednin -

Kungl. Maj it s Nåd. Proposition Nr 284.

gen av polisen, men därjämte hava för de flesta polismästarna utfärdats
instruktioner, innehållande mera utförliga bestämmelser. Dessa äro dock
icke alla utfärdade av Kungl. Maj:t. Sådana finnas nämligen endast för
polismästarna i Göteborg, Malmö, Hälsingborg och Karlskrona. För
polismästarna i Uppsala och Gävle hava instruktioner utfärdats av Kungl.
Maj:ts befallningshavande. \7ad Norrköping och Eskilstuna angår, hava
dylika författningar icke blivit utfärdade av vare sig Kungl. Maj:t eller
Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Med undantag för Uppsala och Gävle finnes i de nämnda städerna
även poliskammare med uppgift jämte det allmänna handhavandet av
polisens angelägenheter dels att såsom administrativ myndighet handlägga
de ärenden, som enligt särskilda författningar tillkomma poliskammare
i sådan egenskap, dels ock i vissa städer att vara polisdomstol.

Ursprungligen har vid inrättandet av poliskammare tillagts densamma
även domsrätt i vissa mål. Poliskammare såsom domstol finnes numera
endast i Norrköping, Karlskrona och Eskilstuna. I Göteborg och
Malmö utövas denna domsrätt liksom i Stockholm av särskild polisdomare,
och i Hälsingborg är det en avdelning av rådstuvurätten under
ordförandeskap av polismästaren, som fungerar såsom polisdomstol.

Beträffande poliskamrarnas organisation gäller såsom allmän regel,
med undantag endast för Eskilstuna, att polismästaren är ensam beslutande.
I Göteborg bibehölls vid poliskammarens inrättande 1807 den
kollegiala formen så till vida, att politiborgmästaren skulle vara biträdd
av två rådmän, den ene litterat, vilka magistraten hade att årligen utse,
men det stadgades, att om vid ärendenas avgörande yppades skiljaktiga
tankar, skulle politiborgmästarens mening bliva gällande. Denna organisation
vann efterföljd i Norrköping, där politiborgmästaren skulle vara
biträdd av två borgerliga rådmän, som skulle ombytas i den ordning
magistraten bestämde, ävensom i Karlskrona, där poliskammaren skulle
bestå av politiborgmästaren med biträde av två borgare, vilka skulle
ombytas var tredje månad i den ordning, som magistraten bestämde.
För ifrågavarande tre städer stadgades därjämte, att landshövdingen i
länet ägde rättighet att i poliskammaren föra ordet, när han funne ärendenas
vikt det fordra och hans övriga ämbetsgöromål det medgåve. I
sådant fall ägde politiborgmästaren och ledamöterna, då skiljaktighet i
meningarna uppkommo, dem till protokollet yttra, men beslutet skulle
alltid utfärdas enligt landshövdingens mening.

Gällande instruktion för polismästaren i Göteborg, utfärdad av
Kungl. Maj:t den 12 oktober 1883, innehåller den bestämmelsen, att
polisväsendet i staden, utom vad angår de mål och ärenden, vilka till -

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

höra stadens polisdomstol, handhaves av en poliskammare, vars beslutanderätt
utövas av polismästaren. Protokoll föres i poliskammaren av
en polissekreterare och i polisdomstolen av polisnotarier. Befälet över
polispersonalen tillkommer närmast under polismästaren en polisintendent.

Rörande organisationen av poliskammaren i Norrköping stadgades
genom kungl. brevet den 18 september 1885, att poliskammaren består
av polismästaren såsom ordförande, biträdd av fyra rådmän, vilka tjänstgöra
två i sänder efter sins emellan uppgjord, av polismästaren godkänd
ordning. Denna poliskammare är numera den enda, som i egenskap av
administrativ myndighet består av polismästaren såsom ordförande jämte
ledamöter. I fråga om beslutanderätten gjordes icke någon ändring i
kungl. ordningen den 25 mars 1825, enligt vilken polismästaren är ensam
beslutande. Vilka göromål det tillkommer polismästaren att ensam
handlägga i egenskap av polischef synes icke vara närmare bestämt,
men beträffande polispersonalen är stadgat, att denna lyder under poliskammaren,
som även förordnar och entledigar personalen. Protokollet i
poliskammaren föres av polisnotarien.

För Karlskrona gäller av Kungl. Maj:t den 31 augusti 1906 fastställd
ordning för poliskammare och polismästare. Enligt denna utgöres
poliskammaren endast i egenskap av polisdomstol av bisittare jämte
polismästaren, vilken emellertid även i domstolen är ensam beslutande.
Ledamöterna, vilka icke benämnas rådmän, tjänstgöra två månader i
följd, varefter ombyte sker. De utses sålunda, att sedan magistraten på
förslag uppfört aderton till stadsfullmäktige valbara män, stadsfullmäktige
i december varje år bland de sålunda föreslagna välja tolv att för
nästföljande år tjänstgöra i poliskammaren. Därjämte skall av magistraten
på förslag uppföras ytterligare nio till stadsfullmäktige valbara
män, bland vilka stadsfullmäktige välja sex att för nästföljande år i
poliskammaren vara suppleanter för ledamöterna. Den ordning, vari
ledamöter och suppleanter under året skola tjänstgöra, bestämmes av
magistraten. Om förande av protokoll hos poliskammaren i Karlskrona
är ej särskild bestämmelse meddelad, vadan polismästaren är ensam ansvarig
även i detta hänseende.

Poliskammaren i Malmö inrättades genom kungl. brev den 7 december
1888 med sådan organisation som den i Göteborg gällande, vadan
polismästaren i Malmö icke erhöll någon bisittare i poliskammaren. Såsom
polisdomstol fungerade en avdelning av rådstuvurätten under ordförandeskap
av polismästaren, för vilken domstol gällde vanlig rättegångsordning.
Denna har sedermera ersatts av en särskild polisdomare,
biträdd av polisnotarie. Hos poliskammaren är en polissekreterare an -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

ställd med huvudsaklig uppgift att bereda och föredraga ansökningsärenden,
föra poliskammarens protokoll samt biträda vid polispersonalens
undervisning.

Vid inrättandet av poliskammaren i Hälsingborg genom kungl. brevet
den 4 november 1898 tillämpades samma ordning, som införts i
Malmö, så att icke några bisittare anställdes. Polismästaren är fortfarande
jämväl ordförande i polisdomstolen, utgörande en avdelning av
rådstuvurätten. Polisnotarien för protokoll både i poliskammaren och
polisdomstolen.

Poliskammaren i Eskilstuna fanns, som nämnts, redan innan polismästarbefattningen
inrättades. Den utgjordes då av borgmästaren såsom
ensam beslutande. Denna organisation förändrades genom kungl.
brevet den 15 april 1898 sålunda, att poliskammaren både såsom domstol
och vid handläggning av andra ärenden består ar borgmästaren såsom
ordförande samt polismästaren och en borgerlig rådman som bisittare
med rösträtt för ledamöterna såsom i rådstuvurätten. Poliskammarens
allmänna uppgift är bestämd sålunda, att den skall handhava allmän
ordning och säkerhet samt behandla därtill hörande mål och ärenden.
Poliskammaren handlägger och avdömer de mål och ärenden, som
enligt allmän lag och särskilda föreskrifter höra under poliskammare.
Beträffande polismästaren är stadgat, att han för protokoll och är expeditionshavande
i poliskammaren, varjämte det åligger honom att hava
ledningen av och överinseendet över stadens polis och allt vad till ordningen
och säkerheten inom staden hörer samt utfärda pass och fullgöra
de åligganden, som polismyndighet tillkomma. Om göromålens fördelning
mellan poliskammaren och polismästaren är för övrigt endast stadgat,
att av poliskammarens betjänte antagas och avskedas överkonstaplarna
av poliskammaren, men övriga poliskonstaplar av polismästaren.
Vidare är föreskrivet, att den instruktion, som kan komma att för polismästaren
utfärdas, uppgöres av magistraten, men skall, efter stadsfullmäktiges
hörande, för fastställelse underställas Kungl. Maj:ts befallningshavandes
i länet prövning.

Skillnaden mellan poliskammare och polismästarämbete är, även
frånsett domsrätten och den särskilda organisationen i Norrköping och
Eskilstuna, icke endast en skillnad till namnet, utan torde kunna betecknas
sålunda, att där poliskammare finnes, är polismästaren mera skild
från magistraten, utövande i förhållande till denna en sidoordnad myndighet
med vidsträcktare befogenhet än den som eljest tillkommer polismästare.
1 åtskilliga författningar, såsom ordningsstadgan för rikets
städer, lösdrivarlagen m. fl., äro vissa göromål och befogenheter tillagda

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

poliskammare, vilka, där sådan ej finnes, tillkomma magistraten eller
Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Att polismästarna intaga en självständig ställning i förhållande till
magistraten, så att de icke stå under dennas eller borgmästarens inseende,
torde vara otvivelaktigt beträffande de städer, där poliskammare
är inrättad med polismästaren såsom dess styresman. I kungl. stadgan
angående polisverket i Malmö föreskrives, att poliskammaren omedelbart
under Kungl. Maj:ts befallningshavande utövar den magistraten eller
borgmästaren såsom dess ordförande enligt författningarna eljes åliggande
tillsyn över och ledning av stadens säkerhets-, sundhets-, sedlighets- och
ordningspolis.

För polismästarna i Uppsala och Gävle är i deras instruktioner den
allmänna befogenheten såsom polismyndighet angiven på olika sätt. Den
förre har att närmast under Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet
utöva den tillsyn över och ledning av vad som hörer till polisen, vilken
enligt ordningsstadgan för rikets städer och andra författningar polismyndighet
i stad åligger. Motsvarande bestämmelse för Gävle innehåller,
att ledningen och inseendet över polisväsendet samt allt vad till
ordningen och säkerheten inom staden hörer handhaves av polismästaren.
Om hans ställning såsom polismyndighet i förhållande till magistraten
och Kungl. Maj:ts befallningshavande saknas uttrycklig bestämmelse.

I detta sammanhang torde böra nämnas, att polismästaren i Uppsala
har ansetts behörig att i alla avseenden fullgöra de åligganden,
som enligt ordningsstadgan för rikets städer och andra författningar
tillkomma polismyndighet, även om i vederbörande författning är uttryckligen
stadgat, att med polismyndighet förstås magistraten, där poliskammare
ej finnes. Riktigheten av en sådan tolkning har bekräftats
genom kungl. förklaring den 2 november 1883 i anledning av uppkommen
meningsskiljaktighet mellan dåvarande polismästaren i Uppsala och
magistratens övriga ledamöter.

Vad Eskilstuna angår, så finnes där, såsom nämnts, poliskammare,
vilken skall handhava allmän ordning och säkerhet, men polismästaren,
som endast är ledamot av densamma, har likväl enligt uttrycklig bestämmelse
i reglementet att fullgöra de åligganden, som tillkomma
polismyndighet.

Flertalet polismästare äro jämväl ledamöter av magistraten, i vilken
egenskap de i Eskilstuna, Gävle, Uppsala, Karlskrona och Hälsingborg
benämnas rådmän. Den förstnämnde innehar även befattning såsom
brottmålsrådman. Polismästaren i Gävle är vice ordförande i magistraten
och rådstuvurätten. För polismästaren i Hälsingborg är ledamot -

Kung!. Maj.ts Nåd. l*roposition Nr 284.

skåpet i magistraten begränsat så, att lian deltager endast i behandling
och avgörande av frågor rörande polisen och ordningen inom staden
samt utfärdande av nya och förändring av gällande polisstadganden,
vilka ärenden skola av polismästaren föredragas. Polismästaren i Norrköping
åligger att i magistraten föredraga och deltaga i avgörandet av
alla sådana frågor, som angå utfärdandet av nya eller ändring i gällande
polisstadganden.

Polismästarna i Göteborg och Malmö intaga en särskild ställning,
i det att de numera icke äro ledamöter av magistraten. Till följd härav
råder i dessa städer det egendomliga förhållandet, att föreskrift saknas
om polismästarna tillkommande befattning med ärenden rörande meddelande
av bestämmelser, hänförliga till s. k. polisstadganden, i de fall,
då magistraten författningsenligt har att handlägga sådana ärenden.
Tillhör ärendet jämväl stadsfullmäktiges handläggning, såsom enligt 20 §
ordningsstadgan för rikets städer, plägar i nämnda två städer så förfaras,
att förslag av polismästaren överlämnas omedelbart från poliskammaren
till stadsfullmäktige, och om ny eller ändrad föreskrift beslutas,
går ärendet vidare genom magistraten till Kungl. Majits befallningshavande.

För Göteborg har genom kungl. brev den 29 januari 1869 meddelats
den särskilda bestämmelsen, att de ordningsföreskrifter, som enligt
1 och 2 §§ i nämnda ordningsstadga böra meddelas av magistrat, skota
utfärdas av poliskammaren därstädes, vilken myndighet även före ordningsstadgans
tillkomst haft att meddela sådana föreskrifter.

De skiljaktigheter, som på sätt nu blivit antytt förefinnas beträffande
magistraternas befattning i de särskilda städerna med frågor, som
röra polisväsendet, kunna vara av betydelse även vid handläggning av
sådana ärenden hos stadsfullmäktige. Den uppgift, som enligt förordningen
om kommunalstyrelse i stad tillkommer borgmästaren såsom
magistratens representant vid stadsfullmäktiges sammanträden, är givetvis
avsedd att omfatta även polisärenden. Men i samma mån som
magistraten befriats från befattning med polisväsendet, har även borgmästaren
befriats från ansvar för detsamma och han intager följaktligen
i detta hänseende en annan ställning än den, som i Stockholm'' tillkommer
överståthållaren. Vad särskilt de största städerna angår torde det
icke heller rimligen kunna begäras, att borgmästarna skola vara beredda
att med ingående sakkunskap hos stadsfullmäktige företräda även polismyndigheten.
r

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 251 käft. (Nr 284.)

Tillsättning
av polismästare
och
annan polispersonal
m. m.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

De bestämmelser, som gälla om tillsättning av polismästare, hava.
ävenledes blivit meddelade särskilt för varje stad, och ej heller i detta
hänseende har någon enhetlig ordning blivit genomförd. Frånsett Stockholm,
där polismästaren såsom förtroendeämbetsman utan förslag utnämnes
av Konungen, kan man skilja mellan två grupper, nämligen dels
sådana städer, där förslag upprättas av vederbörande städer å tre personer,
av vilka Konungen utnämner en, och dels sådana, där polismästaren
liksom rådmännen väljes omedelbart av stadsfullmäktige, varefter
fullmakt för den valde utfärdas av Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Till den förra av dessa båda grupper höra Göteborg, Malmö, Norrköping,.
Hälsingborg och Karlskrona. I de fyra sistnämnda städerna upprättas,
förslaget av stadsfullmäktige, men i Göteborg genom allmänt val så
som stadgat är om borgmästarval i nämnda stad.

Polisdomaren och polisintendenterna i Stockholm utnämnas av
Konungen efter anmälan av överståthållaren. Polisdomarna i Göteborg
och Malmö tillsättas i samma ordning som för respektive städer är stadgad
beträffande tillsättning av polismästare. Polisintendenten i Göteborg
utnämnes av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och
Bohus län.

Angående antagande av polispersonalen i allmänhet gäller beträffande
Stockholm enligt instruktionen för överståthållaren, att denne
äger tillsätta polisbetjäningen. Enligt praxis sker antagandet medelst
konstitutorial, som utfärdas i fråga om kommissarierna av överståthållaren
och eljest av polismästaren å överståthållarämbetets vägnar..
För att antagas såsom extra konstapel äro vissa detaljerade villkor uppställda.
I instruktionen för överståthållaren är vidare stadgat, att där
någon av betjänte gör sig skyldig till felaktigt förhållande i tjänsten,
men felet icke är av den svåra beskaffenhet, att åtal vid domstol bör
ske, överståthållaren äger antingen varna den felaktige eller döma honom
till böter, svarande mot högst en månads avlöning, eller mistning av
tjänst på högst tre månaders tid, samt att polis- och vaktbetjänte ock
må, då begången felaktighet är av den beskaffenhet, att överståthållaren
finner sig icke vidare kunna hava förtroende för dem, alldeles skiljasfrån
befattningen. Instruktionen för polispersonalen i Stockholm innehåller,
att polisman kan avskedas ej mindre på egen ansökning,, vilken
dock, för att vara berättigad till bifall, bör till polismästaren ingivas
minst en månad innan polisman vill träda ur tjänsten, än ock när som
helst såsom påföljd av grövre eller upprepade fel och förseelser i tjänsten
eller då överståthållarämbetet finner polisman vara för tjänsten olämplig
och för honom förlorat förtroendet. Då polisman utan att hava begått

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 284.

■bestämd förseelse eller fel, som bör med avsked bestraffas, endast på
grund av mindre lämplighet för tjänsten avskedas, äger han tillgodonjuta
en månads uppsägningstid eller utbekomma däremot svarande lön.
•Om bestraffning av polisman i övriga fall innehåller samma instruktion
följande: För försummelser eller fel i tjänsten, såvida de icke finnas
vara av den beskaffenhet, att jämväl straffbestämmelser i allmän lag
eller författning böra tillämpas, bestraffas polisman med tillrättavisning
-och varning; åläggande av extra tjänstgöring; suspension med eller
utan tjänstgöring; nedflyttning i lön och tjänstegrad eller avsättning.
Om förseelsen är av särdeles ringa beskaffenhet, må det kunna bero
vid varning av vederbörande närmaste förman; men övriga bestraffningar
må endast av polismästaren eller i vissa fall av överståthållaren ådömas.
Åläggande av extra tjänstgöring användes numera i regel icke såsom
bestraffning, enär denna straffart med hänsyn till den regelmässiga
tjänstgöringens ansträngande beskaffenhet anses olämplig. De fall, då
-disciplinmål handläggas av överståthållaren, äro endast de, då poliskommissarie
är angiven för så svårt fel, att hans avskedande kan
ifrågakomma. Enär poliskommissarie såsom förut är nämnt utnämnes
av överståthållaren, bör han icke kunna av någon annan avskedas. _ I
övrigt handläggas alla disciplinmål, där strängare bestraffning än tillrättavisning
och varning ifrågakommer, av polismästaren. Efter eu
förberedande undersökning av vederbörande förman inställes den för
felaktigt förfarande anmälde till ett formligt förhör inför polismästaren,
vid vilket förhör han får förklara sig och utredning förebringas.
Vid förhöret föres protokoll. Beslut i ärendet avkunnas för den tilltalade
och antecknas i protokollet. Om besvärshänvisning begäres,
meddelas sådan till Kungl. Maj:t i civildepartementet.

I de städer utom Stockholm, där polismästare är anställd, gälla i
allmänhet beträffande polispersonalens antagande, entledigande och bestraffning
regler likartade med de i Stockholm fastställda.

Närmast under Kungl. Maj:ts befallningshavande har polisväsendet i
■Övriga städer av ålder handhafts av borgmästare och råd, och i allmänhet
tillkommer det fortfarande magistraten att vara polismyndighet. Om
-dess befogenhet och åliggande i sådant avseende finnas bestämmelser
meddelade i åtskilliga allmänna författningar, såsom ordningsstadgan för
rikets städer, men dessa föreskrifter äro alla av den art, att de hava
avseende endast å myndigheten i förhållande till - allmänheten. Om
magistratens organisation i dess egenskap av polisstyrelse samt angående
inseendet över polisen, chefskapets utövande samt ansvarets och göro -

b) Städer, där
polisväsendet
lyder under
magistraten.

Kutigl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 284.

målens fördelning mellan borgmästaren och magistraten hava gemensamma
bestämmelser icke blivit utfärdade och icke heller angående polisens
allmänna uppgift och åligganden. Kungl. förordningen om kommunalstyrelse
i stad innehåller i fråga om magistratens befattning med
polisväsendet allenast en hänvisning till vad därom i lag och författningar
är stadgat.

Polispersonalens ställning och åligganden bestämmas i dessa städer
allenast av utav lokal myndighet utfärdade författningar. I sådant avseende
plär ett reglemente merendels innefatta bestämmelser om lönestat,
villkoren för polismäns antagande och entledigande o. s. v., medan
uti en instruktion givas förhållningsregler rörande personalens upptiädande
i och utom tjänsten. Men olta nog behandlas dessa ämnen
växelvis vare sig i reglemente eller i instruktion. Konungens befallningshavande
har i allmänhet fastställt reglementet, magistraten instruktionen,
men exempelvis i Luleå hava stadsfullmäktige antagit polisreglementet,
. i Karlstad och Ronneby har borgmästaren utfärdat instruktion
för polispersonalen, i Sölvesborg hava stadsfullmäktige givit sådan
instruktion utan att den blivit föremål för högre myndighets prövning..
Samma kaotiska tillstånd råder i stort sett fortfarande härutinnan, som
förut ådagalagts vid den av vederbörande riksdagsutskott åren 1904
och 1906 föranstaltade undersökning. Dock bör jag tillägga, att nya
instruktioner fastställts för åtskilliga städer, där saknaden därav tidigare
anmärkts, och att man i vissa städer, där instruktion ej ännu utfärdats,
såsom skäl därför åberopat den vissa förhoppningen, att man skulle
snart hava att motse ett av Kungl. Maj:t utfärdat reglemente, som,
bleve grundläggande för sådan instruktion.

. I ^allmänhet gäller beträffande organisationen av polisväsendet i de
nu ifrågavarande städerna, att, såsom jag förut framhållit, magistratens
ordförande utövar högsta ledningen, därvid biträdd av stadsfiskalen.
Om denna funktionär gäller enligt nådiga instruktionen den 12 oktober
1894, att lian, vid sidan av sin ställning såsom allmän åklagare i staden,
tillika, intilldess förändrade bestämmelser i ämnet kunna varda av Konungens
befallningshavande fastställda, fortfarande har till åliggande
att taga den befattning med säkerhets-, ordnings- och sundhetspolisen,
som stadsfiskal hittills på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet
bruk må hava utövat. Såsom allmän åklagare sorterar han
under justitiekanslersämbetet.

Granskar man befintliga reglementen och instruktioner för ifrågavarande
städers polisväsende, finner man

a) i avseende på organisationen:

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

att polisstyrkan under ledning av magistratens ordförande eller
annan dess ledamot med biträde av stadsfiskalen utgöres av

en eller flera poliskommissarier,

överkonstaplar och inspektionskonstaplar samt konstaplar och extra
konstaplar;

b) beträffande manskapets antagande:

att detta i allmänhet äger rum genom magistraten, men understundom
(Kristianstad) genom borgmästaren;

c) i fråga om avskedande och bestraffning:

att avsked flerstädes kan följa, när magistraten (eventuellt borgmästaren)
icke vidare finner polisman lämplig för tjänsten,

att bestraffningarna utgöras gemenligen av
varning eller tillrättavisning,
extra tjänstgöring,

suspension med eller utan tjänstgöring,
nedflyttning i lön och lönegrad, samt
avsättning.

Av dessa straffarter må varning eller tillrättavisning i allmänhet
givas av förman, medan övriga straff ådömas av magistraten, eventuellt
borgmästaren.

I övrigt pläga instruktionerna innehålla föreskrifter om polisinrättningens
ändamål, polismännens åligganden till förekommande av brott,
deras förhållande till allmänheten, i vad mån våld å person må nyttjas,
villkoren för företagande av kroppsrannsakan och husrannsakan, avstyrandet
av folksamlingar, tjänstgöringen under patrullering, å polisstation
o. s. v., ävensom särskilda bestämmelser rörande tjänsten i
de olika graderna inom organisationen.

För att taga ett exempel från en landsortsstad med skäligen utvecklad
polisorganisation och där polismästare är anställd, nämligen
Uppsala, kan nämnas, att denna stad har reglemente fastställt av
Konungens befallningshavande samt instruktion för tjänsten utfärdad av
polismästaren. Reglementet upptar bestämmelser om polisorganisationens
sammansättning, om antagande i och avsked från tjänsten, om polismans
tjänsteplikter och tjänstgöringen i de olika graderna, om villkoren
för tjänstledighet, om avlöningsförmåner och bestraffning. Instruktionen
åter avhandlar under rubriken Förhållande i allmänhet polisens allmänna
uppgift, om förekommande och beivran av brott, om polismans befogenhet
och skydd, om uniforms nyttjande samt regler för polismans
allmänna förhållande gent emot allmänheten och emot sina förmän.
Vidare lämnas underrättelse om polismans lagliga befogenheter i avseende

Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

på anhållande och häktning, våld, kroppsrannsakan, fängsel, husrannsakan,
beslag. Slutligen behandlas polismans förhållande vid vissa särskilda
tillfällen, vid folksamling, vid eldfara, offentliga föreställningar o. s. v.
ävensom de bestämmelser, som ansetts nödiga beträffande tjänsten i de
olika graderna inom organisationen.

I reglementet för Huskvarna stad, fastställt av Konungens befallningshavande
i länet år 1917 och där det omnämnes, att instruktion
för poliskommissarien (stadsfiskalen) utfärdas av Konungens befallningshavande,
men för polismanskapet av stadsstyrelsen, förekomma vissa
bestämmelser, som jag icke annorstädes återfunnit och vilka synas mig
förtjäna en viss uppmärksamhet.

I avseende på antagandet stadgas, att detta sker genom stadsstyrelsen,
och att konstapel icke utom genom domstols beslut kan från
tjänsten skiljas annorledes än genom stadsstyrelsens beslut i den ordning,
som i reglementet angivits. Vidare stadgas, att extra konstapel, som
tjänstgjort minst två år, i avseende på skiljandet ur tjänst likställes
med ordinarie konstapel; att konstapel har att visa förman ovillkorlig
hörsamhet, så framt befallning icke uppenbart strider mot allmän lag
eller författning; att befallning om persons anhållande och om husrannsakan
skall, där förhållandena det tillåta, ske skriftligen; att bestraffning
ej må åläggas med mindre förhör inför protokollet hållits, samt att
polisman, som finnes vara för tjänsten olämplig, må, såvida icke mera
än två år förflutit från det han vunnit fast anställning, kunna uppsägas
att lämna tjänsten inom två månader.

Sren»k» polis- över riksdagens skrivelse lämnades svenska polisförbundet tillfälle
kurande* 0ig- I den 13 oktober 1906 inkommet yttrande anförde för 1906.

bundet bland annat:

»Förbundet, som vore en sammanslutning av Sveriges polismän, den 1 augusti
1906 omfattande ett antal av 1,994 aktiva medlemmar, hade till ändamål att
bevaka och befrämja medlemmarnas gemensamma intressen, verka för polismännens
höjande i moraliskt, intellektuellt och ekonomiskt hänseende samt för
övrigt på ett lojalt och aktningsgivande sätt vaka över, att allt, som kunde höja
polisens anseende och tjänstduglighet, befrämjades.

Förbundet hade på möte av valda ombud den 2—4 augusti 1906 förehaft
frågan om en blivande allmän polisförfattning och därvid såsom önskemål beträffande
författningens innehåll fastställt följande punkter:

Polisinstitutionens ändamål och uppgift borde angivas såsom upprätthållande
av allmän ordning, säkerhet och bekvämlighet samt övervakande av allmänna
lagars och författningars efterföljd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

På (let att kommunerna såsom polisens arbetsgivare måtte komma i tillfälle
att genom sina representanter deltaga i respektive poliskårers administration
och på samma gång polismännen beredas lättare tillträde till dessa sina egentliga
principaler samt för åstadkommande av garanti för ett objektivt bedömande av
förhållanden, som berörde underordnade, borde föreskrift intagas därom, att i
städer, köpingar och municipalsamhällen, där polismän vore anställda, skulle
dessa närmast lyda under eu polisstyrelse, bestående av platsens polischef jämte
av stadsfullmäktige eller kommunalnämnd utsedda ledamöter. Denna polisstyrelse
borde bland annat hava till uppgift att handhava polisväsendet på platsen och
vore skyldig att över sina förhandlingar föra protokoll.

Föreskrifter borde finnas, att polisman, efter viss tid — ett eller två års
tjänst — därest han befunnes vara för tjänsten lämplig och i övrigt skickade sig
väl, skulle erhålla konstitutorial på sin beställning, utfärdat av Kungl. Maj:ts befallningsliavande
på förslag av polisstyrelse, samt att polisman därefter ej skulle
kunna avskedas före inträdet av bestämd pensionsålder i andra fall än då han
gjort sig skyldig till brott eller förseelse, som enligt polisförfattningen eller
allmän lag medförde hans avskedande.

Angående polismans rättigheter och skyldigheter borde införas noggranna
och bestämda föreskrifter särskilt om under vilka omständigheter polisman ägde
rätt att anhålla eller häkta personer, ävensom skillnad mellan personers anhållande
och häktning. Det borde fastslås, att polisman skulle vara skyldig fullgöra
förmans befallningar, såvida de icke strede emot allmän lag.

Vidare borde angivas att till polisman skulle kunna antagas man, som fyllt 21
år, ägde god frejd och gjort sig känd för en hedrande vandel, samt att vid befordran
till ordinarie tjänst och till högre tjänstegrad, vilken befordran på förslag av
polisstyrelse verkställdes av Kungl. Majds befallningshavande, hänsyn finge tagas
endast till kompetens och avlagd examen i polisutbildning samt tjänsteålder.

Fixerade straffbestämmelser för disciplinförseelser skulle finnas, ävensom
bestämmelser om vilka förseelser, som skulle medföra polismäns avskedande.
Föreskrift borde även finnas, att, för den händelse mistning av löneförmåner eller
frånkännande av rätt att i tur efter tjänsteålder komma i åtnjutande av högre
sådana komme att i författningen stipuleras såsom straffpåföljd för förseelse,
sådan bestraffning skulle kunna ådömas endast för viss tid, högst ett år, ävensom
föreskrift, att polisman, som blivit bestraffad för disciplinförseelse, skulle,
om han ej inom fem år efter det förseelse blivit begången ånyo gjort sig skyldig
till disciplinförseelse, som medfört bestraffning, anses såsom ostraffad under hela
sin förflutna tjänstetid.

Det borde stadgas, att bestraffningar enligt polisförfattningen skulle ådömas
av polisstyrelse. Dock finge avsked ådömas endast av Kungl. Maj:ts befallningshavande
på förslag av polisstyrelse. Straff, som ådömts polisman av polisstyrelse,
skulle underställas Kungl. Maj:ts befallningsliavandes fastställelse. Domen
trädde ej i kraft förrän den blivit i sista instansen slutbehandlad.

Klagan över polisstyrelses beslut borde få föras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
och över denna myndighets beslut i vanlig ordning hos Kungl. Maj:t.

Bestämmelse skulle finnas, att polisman, därest hans tjänstgöring vore indelad
i pass, under varje dygn borde åtnjuta en sammanhängande fritid av 10
timmar samt en gång varje vecka en sammanhängande fritid av 36 timmar, varjämte
polisman, som innehade indelad tjänstgöring, borde efter framställd begäran
berättigas till minst 15 dygns årlig semester utan avdrag på innehavda lönevillkor.

Förslag till
polisreglemente
1907.

Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 284.

tu ^1i,n.sta begynnelselön för polisman borde vara 1,000 kronor med minst två
alderstillagg.

Avsked med pension skulle beviljas polisman, då lian tjänstgjort i 25 år
och uppnått 50 levnadsår, eller tidigare i fall han blivit tjänsteoduglig genom i
tjänsten adragen sjukdom. Pensionsbeloppet borde utgå med 80 procent av vid

0 c li ålder sti Hägg mnehayda loneformåner, däri inräknat tjänstgöringspenningar

Ansåges av eu eller annan anledning ordinarie tjänst överflödig eller fattades
beslut om indragning av densamma, borde, såvida tjänsten oförvitligen innehafts

1 10 är, sådan indragning ej få ske, förrän ordinarie polisman med pension eller
pa egen begäran avginge.»

Mötets beslut var emellertid ej enhälligt. Beträffande särskilt
frågan om polisstyrelse föreslog en stor minoritet, att polisen borde
omgestaltas till en statsinstitution, sorterande i städerna under justitiekanslern
och på landet under Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Med anledning av riksdagens skrivelse uppdrog Kungl. Maj:t den
14 september 1906 åt dåvarande sekreteraren hos överståthåilarämbetet
för polisärenden Hjalmar von Sydow att inom civildepartementet
biträda med uppgörande av förslag till allmän polisförfattning för rikets
städer och därmed jämförliga orter.

I ett den 28 februari 1907 avlämnat betänkande framlade von
Sydow bland annat resultatet av en undersökning om städernas skyldighet
att bekosta polisväsendet för sina områden av innehåll, dels att
då polisen vore verksam för statsändamålet, vore dess vidmakthållande
ett statsintresse, dels att då rikets städer av kronan förunnats vissa
inkomster genom tolagsersättning och källarfrihetsmedel, varom mera
framdeles, för bland annat polisens vidmakthållande, städerna hade
juridisk förpliktelse att fullgöra detta onus, och dels att statsmakten
både rätt att kontrollera och övervaka, huru stadskommunerna fullgjorde
sin ifrågavarande skyldighet.

Beträffande särskilt frågan om inrättande av polisstyrelse i enlighet
med polisförbundets förslag yttrades i betänkandet:

»För eu ändamålsenlig organisation av polisen vore det en grundsats att
man icke borde giva polisstyrelsen kollegial form. Redan den omgång, som
ottast vore förenad med samlandet av en dylik polisstyrelse, kunde i brådskande
tall leda till att den ratta tidpunkten för polisens ingripande förfelades Polisverksamheten
vore av den natur, att den borde ledas av en enda kraftig vilja
icke av ett flertal personer, som sinsemellan kunde vara oeniga. Polisförbundets
På den oriktiga uppfattningen, att polisens upprätthållande helt
och hållet eller till största delen vore, icke ett statsintresse, utan allenast en
kommunal fråga. Det strede mot grundsatsen, att en polisstyrelse icke borde
hava kollegial form. Det stode i strid även med en annan, minst lika viktig

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

princip, nämligen den, att icke någon annan borde Lava del i ledningen av
polisen än den, som själv hade samma ansvar för den allmänna ordningens och
säkerhetens upprätthållande som den underordnade polispersonalen och därför
måste antagas leda polisen ur synpunkten av rättstillståndets upprätthållande.
Någon garanti för att detta bleve förhållandet med de kommunala ledamöterna
i polisstyrelserna funnes icke. Det vore icke omöjligt, att till sådana ledamöter
valdes personer, som sökte leda polisens verksamhet efter andra hänsyn än lydnaden
för gällande lag och instruktioner. I utlandet hade icke saknats exempel
på konflikter, som haft sin rot däri, att chefskapet över polisen utövats av en
genom allmänt val utsedd kommunal förtroendeman. Yid oroligheter, förorsakade
av arbetsinställelser eller dylikt, hade inträffat, att polispersonalen kommit i eu
ytterligt svår ställning, ställd mellan å ena sidan pliktens bud och å andra sidan
ett tryck i motsatt riktning, som direkt eller indirekt haft understöd i polischefen.
Icke minst för polispersonalens egen skull borde därför den föreslagna
anordningen undvikas.»

Betänkandet innehöll vidare ett förslag till reglemente för polispersonalen
i riket, avseende ej blott polisen i städer, köpingar och
municipalsamhällen, utan även den extra polisbevakningen å landsbygden.

Förslaget innebar bland annat, att polisman skulle tillsättas i Stockholm
av överstathållarämbetet, i annan stad, där polismästare funnes, av denne, i
stad, där magistat funnes, men polismästare ej vore tillsatt, av borgmästaren
eller, om annan ledamot av magistraten förestode stadens polis, av denne, i stad,
där magistrat ej funnes, av stadsstyrelsens ordförande samt å landsbygden av
Kungl. Majtts befallningsliavande. Förordnande, varigenom polismål! tillsattes,
skulle utfärdas skriftligt. Den myndighet, som tillsatt polisman, utövade chefskap
över honom. Vidare föreslogs, att polisman, som antagits till provtjänstgöring,
skulle, när helst tjänsten krävde, kunna skiljas därifrån samt att polisman,
som funnes i hög grad olämplig för tjänsten, skulle av chefen kunna uppsägas.
Beträffande bestraffning föreslogs, att därest polisman överskrede den honom
tillkommande befogenhet eller åsidosatte vad honom ålåge enligt lag eller författning
eller reglementet eller gällande instruktion, och det icke vore fråga om
sådan grövre brottslighet, att åtal funnes böra äga rum, skulle polismannen kunna
bestraffas med varning, böter, motsvarande högst en månads lön, förlust av
tjänsten i högst tre månader, nedflyttning i lägre tjänstegrad eller avsättning.
Rätt att ålägga bestraffning enligt dessa bestämmelser tillkomme chefen, dock
att varning kunde meddelas även av annan förman. Till avsättning kunde dömas,
när polisman begått så svår förseelse mot allmän lag eller författning eller reglementet,
att han förverkat sin chefs förtroende. Angåves polisman för straffbar
gärning, skulle han av sin chef kunna avstängas från tjänstgöring, intill dess
slutligen blivit dömt över honom eller annorlunda vederbörligen förordnats.
Annan bestraffning än varning finge ej åläggas polisman, utan att med honom
anställts förhör, därvid protokoll skulle föras. Över erhållen varning finge
klagan icke föras, men däremot beträffande annan av chefen ålagd bestraffning
samt avskedande, skiljande eller avstängande från tjänsten. Vidare föreskrevs i
förslaget att å varje ort, där polispersonal funnes anställd, skulle finnas en för

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 251 höft. (Nr 284.) 4

Myndig heternas yttranden 1907.

26 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

Stockholm av överståthållarämbetet och för annan ort av Kungl. Maj:ts befallningshavande
fastställd instruktion av i förslaget närmare angivet innehåll. Dessutom
innehöll förslaget bestämmelser om polismans lydnadsplikt och tjänsteåligganden
samt om vad han i övrigt hade att iakttaga såväl i som utom tjänsten.

Över nämnda förslag till polisreglemente anbefalldes överståthållarämbetet
och Kungl. Maj:ts övriga befallningshavande att efter hörande
av underordnade administrativa myndigheter avgiva yttrande.

I några av de på grund härav avgivna yttrandena upptogs särskilt
till behandling frågan om de allmänna riktlinjerna för en dylik författning.

Sålunda yttrade bland andra Kungl. Maj:ts befattningshavande i Södermanlands
län, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke den helt visst erforderliga
lagstiftningen i ämnet borde utgöras av dels en av Kungl. Maj:t och riksdagen
stiftad lag om polisväsendet i riket och dels ett av Kungl. Maj:t givet reglemente
eller stadga för polispersonalen. I lagen borde intagas bestämmelser bland annat
om skyldighet för städer, köpingar och därmed jämförliga orter att på egen bekostnad
eller i vissa fall med bidrag av allmänna medel anställa behövlig polisstyrka,
om polisbevakning å den egentliga Jandsbygden, om polisens antagande,
befordrande och entledigande, om disciplinär bestraffningsrätt över polismän, om
chefskap över polispersonalen med mera. Stadgan angående polispersonalen
syntes böra innehålla allmänna bestämmelser om polismäns tjänsteåligganden,
lydnadsplikt, förhållande mot allmänheten och i sitt enskilda liv med mera.
Därjämte borde i stadgan meddelas bestämmelser, att och huru särskilda polisordningar
för olika orters polispersonal skulle upprättas samt vad sådana polisordningar
skulle, innehålla.

Angående det sålunda berörda spörsmålet påpekade likaledes Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Göteborgs och Bohus län, att det framginge av riksdagens
skrivelse, att den lagstiftning, som riksdagen åsyftat, icke borde bliva allenast en
administrativ författning, utan givas enahanda former, som den lagstiftning erhållit,
vilken redan i ämnet tillkommit genom lagen angående fjärdingsmannabestyrets
utgörande och instruktionen för fjärdingsmän. Den förra av dessa författningar
avsåge att reglera ett menighetsbestyr och hade därför ansetts icke
kunna komma till stånd utan riksdagens medverkan! Av den utredning om städernas
skyldighet att bekosta polisväsendet för sina områden, som åtföljde det
föreliggande förslaget, finge anses framgå, att giltiga grunder funnes för att polisväsendet
i städerna även normerades genom en av Kungl. Maj:t och riksdagen
stiftad lag i de avseenden, som, vad fjärdingsmannabestyret anginge, ordnats
genom en sådan lag. I övriga avseenden däremot syntes de för städerna nödiga
bestämmelserna i ämnet kunna komma till stånd i administrativ väg.

Emellertid anmärkte magistraten i Örnsköldsvik, att de städer, som uppstått
under de senaste årtiondena icke kommit i åtnjutande av förmånerna av
inkomster genom den i förslaget omtalade tolagsersättningen eller källarfrihetsmedel.
Den juridiska förpliktelsen att vidmakthålla polisen skulle därför icke
existera för sådana städer. När man ville fastslå en juridisk förpliktelse, vore
det för staten av intresse att tillse, att grunderna för denna förpliktelse i lika
mån förelåge inom de olika stadssamhällena. För att uppnå en sådan rättslig

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 284.

grundval, torde vara av nöden att ifrågavarande inkomster eller motsvarande
ersättning bereddes jämväl de städer, som för närvarande icke vore i åtnjutande
därav. Aven en rent praktisk synpunkt talade därför. Det torde eljest i de
städer, som icke tilldelats samma ekonomiska förmåner som flertalet av de övriga,
lätt kunna uppstå den uppfattningen, att de ej heller liade samma förpliktelser
som de mer gynnade stadssamhällena med avseende å administration och polisväsende.

Beträffande det av svenska polisförbundet framställda kravet på
inrättande av polisstyrelse innehöllo myndigheternas utlåtanden bland
annat följande:

Somliga myndigheter, såsom överståthållarämbetet, Kungl. Majds befallningshavande
i Uppsala och Kopparbergs län, poliskamrarna i Malmö, Hälsingborg
och Karlskrona samt magistraterna i Göteborg, Halmstad och Säter, avstyrkte.
inrättandet av polisstyrelse. En organisation med kollegialt styrelsesätt
skulle i allmänhet och särskilt för de större städerna bliva opraktisk eller rent
fördärvlig. Polismännens ställning bleve icke därigenom förbättrad utan snarare
försämrad. Ingen annan kunde så sakligt som chefen bedöma en av polisman
begången förseelse. Om polisstyrelsen däremot sammansattes av huvudsakligen
valda, oansvariga medlemmar, komme den sakliga prövningen att bliva lidande.
I mindre städer kunde visserligen utan större olägenheter polisväsendet handhavas
av en sådan myndighet som magistraten, som i sin ämbetsverksamhet i
övrigt ofta vore i tillfälle att bilda sig ett omdöme om polispersonalen och dess
göromål. I de större städerna och särskilt dem, där polismästare funnes, torde
det hava varit just svårigheten för en kollegial styrelse att hava inseendet över
och ledningen av polisen, som föranlett inrättandet av särskilda polischefsbefattningar.
Det syntes ganska påtagligt, att av kommunerna valda ledamöter i polisstyrelsen,
vilka icke kunde få någon befattning med personalens dagliga göromål
och sålunda icke kunde bedöma polismännens olika duglighet, icke heller skulle
kunna bliva den garanti mot godtyckligt förfarande vid befordringar m. m., som
polisförbundet önskat. En polisstyrelse skulle verka hämmande och förlamande
på polisens verksamhet, och ingen annan än den, som hade att bära ansvaret
för ordningens och säkerhetens upprätthållande, borde hava ledningen av polisen
sig anförtrodd.

Däremot visade bland andra Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Göteborgs och Kohus samt Värmlands län
ävensom magistraterna i Uppsala, Södertälje, Nyköping, Linköping, Växjö, Uddevalla,
Lysekil och Örebro samt poliskammaren i Göteborg och polismästaren i Uppsala
i högre eller lägre grad sympatier för tanken på införande av en polisstyrelse.

Sålunda anförde Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län, att
polisförbundets förslag om inrättande av särskilda polisstyrelser, bestående av
polischefen jämte representanter för kommunen, syntes böra tagas under närmare
övervägande åtminstone beträffande de större städerna. Det vore ej lämpligt
att med chefskapet över polismän, där detta tillkomme en enda person, förenades
rätten att antaga, befordra och bestraffa underlydande polismän.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län yttrade, att ett polisreglemente
vore av behovet synnerligen påkallat, då polispersonalen under nuva -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

rande förhållanden befunne sig i en mycket osäker ställning. Enligt det inom
departementet utarbetade förslaget vore för stor makt inrymd åt polischefen.
Befälet över polismännen och ledandet av deras verksamhet borde tillkomma
honom, men det skulle lända till gagn ej blott för polispersonalen utan även
för polischefen, om han vid sin sida hade eu polisstyrelse, som i förvaltningsärenden
och då fråga vore om polismans avsättning kunde dela ansvaret med
honom.

Inom Göteborgs och Bohus län yttrade magistraten i Uddevalla, att det icke
syntes kunna motsägas, att ledningen av poliskårens arbete för den allmänna
ordningens upprätthållande och av dess dagliga verksamhet borde bestämmas
endast av den, som ytterst ansvarade för den allmänna ordningen. Däremot
torde det kunna ifrågasättas, huruvida varje uteslutande av den kommunala myndighetens
inflytande på poliskåren vore lämpligt. Vore det icke antagligt, att
därest polismannens tillsättande och eventuellt skiljande från tjänsten uppdroges
åt en ur ämbetsmanna- och kommunalmyndigheterna sammansatt särkild styrelse,
kommunen i sin helhet skulle känna mera samhörighet med polismakten än
stundom vore fallet, och att den ofta förekommande oberättigade oviljan mot
poliskåren jämte olusten att understödja polisen i dess arbete tilläventyrs komme
att försvinna? Även om man icke ville bestrida att polisens verksamhet vore ett
statsintresse, så kunde icke förnekas, att den i det praktiska livet i första hand
framträdde som en kommunens ordningsangelägenhet. Kunde magistratens och
rådstuvurättens ledamöter, vilkas verksamhet väl även främjade ett statsändamål
i väsentlig mån och utan olägenhet utses av samhället eller den kommunala styrelsen,
så kunde samhällets medverkan vid utseende av poliskåren icke heller
vara till skada. Ingen anledning funnes heller att antaga, det ansvarskänslan vid
utseende eller avskedande av polismän bleve mindre, därest kommunen finge
någon medbestämmanderätt.

Magistraten i Lysekil anslöt sig även till polisförbundets yrkande om inrättande
av polisnämnder i städerna: Polisens anseende hos allmänheten skulle

säkert komma att ökas genom sådana nämnder. Hos allmänheten och särskilt
hos arbetarklassen gjorde sig gällande en nära nog fientlig stämning mot polisen,
vilken av många betraktades huvudsakligen såsom ett verktyg åt mera gynnade
samhällsklasser. Detta missförhållande komme helt visst att till stor del upphöra,
_ därest genom inrättande av polisnämnder allmänheten finge tillfälle att deltaga
i polisinrättningarnas förvaltningsangelägenheter. Invändningen, att de kommunala
ledamöterna i polisnämnden skulle kunna frestas att leda polisens verksamhet
efter andra hänsyn än gällande lag och instruktioner, måste förfalla, när
i polisnamnds befogenhet icke inginge något kommando över polisen. Genom
införande av bestämmelser om rätt att överklaga polisnämnds beslut erhölles
därjämte en garanti mot obehörigt inflytande från dessa ledamöters sida jämväl
å förvaltningsangelägenheterna.

Poliskammaren i Göteborg anmärkte, att de frågor av ekonomisk art rörande
en orts polisväsen, vilkas handhavande ålåge chefen, vore ärenden rörande polismännens
avlöning och pensionering, deras beklädnad och beväpning, byggande
eller förhyrning av erforderliga lokaler, anskaffande och vidmakthållande av inventarier,
anordnande av belysning och uppvärmning m. m. För ombesörjande
av dessa åligganden vore polischefen beroende av erforderliga anslag från kommunalstyrelsen.
Sammalunda vore förhållandet beträffande de omorganisationer
vilka tid efter annan kunde befinnas nödiga, och den tillökning av poliskåren,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284. 29

vilken jämsides med samhällets utvidgning måste äga rum. Även framställningar
från polispersonalen om avsevärd lindring i tjänstgöring eller ökat antal regelbundet
återkommande fridagar eller förlängning av den polismännen årligen tillkommande,
sammanhängande ledigheten, i vilka frågor bifall till framställningen
måste medföra anställandet av ökad personal för tjänstens behöriga uppehållande,
kunde icke tillmötesgås, utan att kommunen beviljade de ökade anslag, som därav
föranleddes. Vid behandlingen av sådana ärenden skulle det för polischefen vara
en fördel att åtnjuta stödet av personer, utsedda av kommunals t yreisen och väl
oftast ledamöter av densamma. Om ortens polisväsen rörande ekonomiska frågor
handhades av eu styrelse, bestående av platsens polischef och särskilda av
kommunalstyrelsen för ändamålet valda ledamöter, komme säkerligen framställningar
i anslagsfrågor, vilka med samhällets utveckling, ökade anspråk på avlöningar
och högre pris på nödig rekvisita måste medföra krav på ökade anslag,
att av kommunalstyrelsen mötas med större förtroende. Det skulle naturligtvis
även tillkomma sådan styrelse att kontrollera, att de av kommunen beviljade
medlen bleve för sitt ändamål använda. Polisförbundets framställning därom, att
bestraffning för diciplinförseelser skulle ådömas av en polisstyrelse, syntes värd
synnerligt beaktande. Det vore ej att förundra sig över, att polismännen önskade
största möjliga säkerhet för objektivt bedömande av handlingar, som kunde
betraktas som tjänsteförseelser, ävensom för att ej ett ombyte av polischef rubbade
polismännens säkerhet i tjänsten. Även om den åsyftade förändringen i
verkligheten endast skulle medföra en ökad känsla av trygghet hos den skötsamme
polismannen, syntes framställningen ej utan vägande skäl böra lämnas
utan avseende, Men även för polischefen skulle anordningen med sådana ärendens
behandling inför en sammansatt polisstyrelse vara till fördel. Bland den
mängd obehagliga ärenden, som det tillkomme en polischef att handlägga, voro
få av så betungande art, som ådömande av bestraffning för diciplinförseelse. Om
meddelande av sådan dom ålåge en kollegial styrelse, skulle därmed polischefens
ansvar något lättas. Måhända skulle även den omständigheten, att allmänhetens
representanter ägde domsrätt ifråga om polismännens förhållande i tjänsten, i
sin mån verka förtroendeingivande för polisens verksamhet. Dock borde varning
kunna ådömas av polischefen, likasom denne även borde handlägga frågor om
befordran samt angående antagande och entledigande på egen begärnn.

Under framhållande av sistberörda yttrande tilläde Kungl. Majds lefallningshavande
i Göteborgs och Bolius län, att i municipalsamhällen och mindre städer,
där pplisväsendet vore endast föga utvecklat och svårighet skulle möta att erhålla
lämpliga kommunalledamöter i polisstyrelserna, borde inrättandet av sådana
styrelser icke lämpligen komma i fråga. I de större städerna däremot syntes
stora fördelar vara att ernå genom eu dylik anordning. Därigenom skulle vinnas
större garantier för ett mera objektivt bedömande av förhållanden, som berörde
underordnade, och en närmare förbindelse mellan polisen å platsen och dennes
arbetsgivare, varmed i sin ordning skulle följa ett livligare intresse hos dessa
senare för polisens betydelsefulla uppgifter i den allmänna ordningens och säkerhetens
tjänst och ett rikligare tillgodoseende av dess krav. Ävenledes skulle
kunna ernås det stöd från allmänhetens sida, som skulle vara polisinrättningens
förnämsta styrka. Dock borde, såsom poliskammaren i Göteborg yttrat, vissa
av de ärenden, som polisförbundet ansett böra tillhöra polisstyrelse, handläggas
av polischefen, som givetvis skulle utöva full befälsrätt över polisstyrkan och
leda dess verksamhet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

Kungl. Maj ds bojaIIningshavande i Värmlands län ansåge uppenbart, att utövandet
av polisbefälet icke lämpligen kunde handhavas av en kollegial polisstyrelse,
men i frågor om polisinrättningens förvaltningsangelägenlieter och om
antagande, befordrande och avskedande samt bestraffande av polismän syntes
en kollegial styrelse icke utan vidare kunna avfärdas såsom olämplig. Med en
dylik styrelse skulle otvivelaktigt vinnas större garantier för objektivitet vid
bedömande av polismäns bestraffande och avskedande. Polismännens ställning
bleve därmed också tryggare, vilket måste vara till gagn för tjänstens vederbörliga
utövande och för kårens tillfredsställande rekrytering. Prågan om en
särskild polisstyrelse borde därför tagas i förnyat övervägande. För Stockholm,
Göteborg och någon annan av de större städerna erfordrades möjligen särskilda
bestämmelser. Men i övriga städer syntes förhållandena vara skäligen analoga
och hänsyn icke böra tagas till, om särskild polismästare funnes antagen eller
ej. Huruvida polisstyrelsen borde utgöras av magistrat eller vara en särskild
fristående styrelse, därom kunde meningarna vara delade. Dock vore att föredraga
en styrelse, där icke blott magistraten, utan även kommunalrepresentationen
ägde insätta ledamöter. Med en sådan anordning vunnes större kontakt mellan
allmänheten och polisinrättningen, och för denna institution vore allmänhetens
sympatier, stöd och intresse av icke ringa betydelse. Viktigast syntes i varje fall
vara, att polispersonalens antagande, bestraffande och avskedande icke anförtroddes
åt den allena, som förde befälet över poliskåren, utan bleve föremål för
behandling av lämplig kollegial myndighet.

Magistraten i Örebro framhöll att polisinstitutionen, sådan den nu vore inrättad,
icke fyllde sitt ändamål, utan behövde en grundlig reformering, vilket
borde ske genom att ställa densamma på mera folklig grund, närmast efter engelskt
mönster. Med det förbehåll, att den tekniska ledningen måste handhavas
av polischefen ensam, förordades införandet av en polisstyrelse, där jämväl kommunen
kraftigt representerades.

Åtskilliga av de myndigheter, som ställde sig välvilliga till förslaget om
polisstyrelse, ansågo emellertid, att en sådan styrelses befogenheter borde anförtros
åt magistraten, som handlade under tjänstemannaansvar, och icke åt en styrelse,
åtminstone delvis sammansatt av oansvariga medlemmar.

Sålunda anförde polismästaren i Uppsala, med vilken magistraten därstädes
och Kungl. Maj ds befall ningshavande i Uppsala län instämde, att det förefölle egendomligt,
att det inom'' departementet utarbetade förslaget i stället för att på något
sätt tillmötesgå kravet på polisstyrelse på bredare basis, borttoge de fall,.då enligt
rådande förhållanden polisstyrelsen läge i händerna på liera personer. Det vore
dock uppenbart, att den kollegiala formen erbjöde möjlighet till en mångsidigare prövning
och innebure garanti mot förhastande eller godtycke. Polisstyrelsen borde
emellertid likasom hittills i flertalet städer bestå av magistraten. Dess ledamöter
handlade under tjänstemannaansvar, och polisstyrelsens arbete förrycktes
icke av tillfälliga meningsomkastningar i en kommunalstyrelse. Bestraffningsrätten
borde emellertid utövas av polischefen med undantag för avsättning, som
borde ådömas av magistrat, stadsstyrelse eller Kungl. Maj ds befallningshavande.

Kungl. Maj ds befallning shav ande i Kalmar län ansåge, att kravet på polisstyrelse
så till vida borde tillmötesgås, att frågor om antagande av polismän
samt deras bestraffande och avskedande borde ankomma på magistraten eller
stadsstyrelsen in pleno.

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 284.

Magistraten i Nyköping förordade att dylika frågor i de mindre städerna
borde anförtros åt magistraten. Polisförbundets skäl för en polisstyrelse syntes
hänföra sig huvudsakligen till de större städerna. För de mindre städerna
torde skälen icke äga den betydelse, att de motiverade en så genomgripande förändring
som den av förbundet föreslagna.

Magistraterna i Södertälje och Wäxjö önskade likaledes förlägga bestraffningsrätten
till magistraten, men ville förbehålla polischefen rätten att meddela
varning eller avstänga från tjänstgöring.

Magistraten i Linköping yttrade, att de flesta om icke alla brandordningar
i de rikets städer, som hade fasta brandkårer, torde innehålla bestämmelser, att
brandkårens förvaltningsangelägenheter skulle handhavas av en kollegial brandstyrelse,
på vars sammansättning stadsfullmäktige övade inflytande, men stadgade
därjämte, att befälsrätten över brandmanskapet utövades av vederbörande brandchef
allena. Någon klagan över att dessa bestämmelser bringat oreda i brandväsendet
och föranlett svårighet att bland manskapet upprätthålla nödig disciplin
både, såvitt magistraten hade sig bekant, icke försports. Och magistraten trodde
för sin del att anordnandet av kollegial polisstyrelse icke heller skulle medföra
svårigheter vid polisväsendets behöriga ordnande, om endast befälsrätten överlämnades
odelad åt polischefen och gränserna emellan dennes makt och myndighet
å ena sidan och polisstyrelsens befogenhet å den andra noga utstakades. De
synnerligen viktiga frågorna rörande polisens organisation, antalet polismän samt
polispersonalens avlöning, pensionering, beklädnad, beväpning m. m., vilka frågor
i allmänhet för sin lösning fordrade anslag av vederbörande kommunala myndigheter,
skulle vida lättare och bättre än nu vore fallet avgöras genom eu medelst
den kollegiala polisstyrelsen åstadkommen samverkan emellan polischefen
och de kommunala myndigheterna. Däremot borde bestraffningsrätten tilläggas
magistat eller stadsstyrelse.

Beträffande lämpligheten av de olika arter av bestraffning, som
upptagits i det ifrågavarande inom departementet upprättade förslaget,
yttrade sig åtskilliga av de hörda myndigheterna.

Därvid framhöllos bland annat följande synpunkter: Då varning måste an ses

såsom en art av bestraffning, borde den icke meddelas utan föregående förhör
och icke heller av annan förman än polischefen. Vid meddelande av varning
borde protokoll föras och varning borde i likhet med övriga straffarter
kunna överklagas. Böter borde ej kunna ådömas, utan i stället mistning av avlöning
under viss tid. Det vore föga tilltalande att frihetens förlust, vartill förvandling
av böter kunde leda, skulle kunna ådömas av annan myndighet än
domstol. Bötesstraff borde ej tillämpas även på den grund att detsamma alltför
hårt drabbade polismannens svaga ekonomi. I stället kunde såsom en mildare
straffart tillämpas åläggande av extra tjänstgöring. Fara för överansträngning
vore ej stor, om tjänstgöringen i övrigt ordnades förnuftigt. Mot tillämpning av
straffarten »nedflyttning i lägre tjänstegrad» funnes vissa betänkligheter. Det
läge nära till hands, att en degraderad polisman miste intresset för sitt kall. På
sina ställen hade man funnit denna bestraffningsform olämplig och frångått densamma.
Till avsättning borde ej dömas annat än på fullt objektiva grunder, varför
den i förslaget upptagna förutsättningen för tillämpning av detta straff, att

Svenska polisförbundets

yttrande 1907.

32 Kungl. Maj:t Nåd. Proposition Nr 284.

den skyldige skulle hava förverkat sin chefs förtroende, borde utgå, Möjligen
kunde stadgandet rörande avsättning formuleras så, att till avsättning dömes, om
polisman mot allmän lag eller författning eller polisreglementet begått förseelse
av så svår beskaffenhet eller under sådana omständigheter i övrigt, att något vidare
bestyr med upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet icke syntes
kunna honom anförtros, eller också, att till avsättning dömdes, om någon flera
gånger blivit dömd till disciplinstraff utan att låta sig därav rätta och om någon
av domstol funnits saker till brott eller förseelse, som gjorde, att han icke lämpligen
borde bibehållas i tjänsten. Avsked vore att betrakta såsom en straffpåföljd
av begångna grövre eller upprepade fel eller förseelser, som gjorde den
skyldiges kvarstående i tjänsten olämpligt, och borde fördenskull på sådant sätt
motiveras.

Slutligen anmärktes bland annat, att det icke vore mera än rättvist, att
polisman genom skriftligt konstitutorial eller förordnande erhölle försäkran om
antagande i tjänst eller befordran. En sådan handling borde utskrivas utan
avgift.

Med anledning av det ifrågavarande förslaget yttrade polisförbundet
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 december 1907:

»Liksom genom 1899 års lag angående fjärdigsmansbestyrets utgörande förordnats,
huru administrativ myndighet ägde pröva, huru stort antal fjärdingsman
inom en socken borde anställas, huruvida utsedda fjärdingsmän vore lämpliga för
befattningen och, åtminstone i besvärsväg, om den avlöning, som erbjödes fjärdingsman,
vore skälig, syntes det vara i sin ordning och i överensstämmelse
med riksdagens syftning, att i en polisförfattning sådan som den av riksdagen
begärda infördes bestämmelser om vad stad borde hava åtgjort i avseende på
sitt polisväsen, för att den skulle anses hava uppfyllt, vad densamma därutinnan
lagligen ålåge. I detta hänseende syntes böra föreskrivas, att i varje stad skulle
finnas en polisstyrka; att grunderna för polisstyrkans organisation liksom ock
lönestat för vid densamma anställd personal visserligen borde bestämmas av
stadsfullmäktige eller, där sådana icke funnes, av allmän rådstuga, men att de
borde underställas Kungl. Majds befallningshavandes prövning; att Kung! Majds
befallningshavande därvid ägde tillse, ej mindre att nämnda personal vore tillräcklig
för vinnande av det med polisinrättningen avsedda ändamål, än även att de
avlöningsförmåner, som erbjödes densamma, vore av den skäliga beskaffenhet,
att det med någon grad av visshet kunde förväntas, att polisstyrkan vunne rekrytering
med för ett behörigt fullgörande av densammas uppgifter lämpade personer
samt att överhuvud Kungl. Maj ds befallningshavande skulle vara berättigad
att tillse, att polisinrättningen organiserades på ett ändamålsenligt sätt. Då
emellertid tillerkännandet av en dylik prövningsrätt åt Kungl. Maj ds befallningshavande
på det närmaste berörde den kommunala beskattningsrätten, torde en
allmän _ polisförfattning åtminstone i denna del böra stiftas i för kommunallag
föreskriven form eller av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt, varefter det
borde ankomma på lämplighetsskäl, huruvida i samma författning jämväl skulle
införas till ämnet hörande stadganden av administrativ natur eller dessa avskiljas
för införande i en allmän instruktion för polispersonalen i riket. Uppenbart vore
att en dylik lag, i den mån den stadgade anordnandet av polisinrättningen i
städerna såsom eu dessa obligatoriskt åliggande skyldighet, icke utan vidare

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposion Nr 284.

kunde utsträckas att gälla jämväl med städerna jämförliga orter. Men väl kunde
i densamma fastslås, att därest kommun, som icke vore stad, ville anställa annan
polispersonal än fjärdingsmän, lion därvid hade att ställa sig till efterrättelse de
föreskrifter, ifrågavarande lag innehölle, tilläventyrs med eu eller annan av förhållandena
föranledd modifikation.

Den kollegiala polisstyrelse, vilken förbundet tänkt sig upprättad, skulle
icke hava någon befattning med polisbefälet, utan endast handhava polisinrättningens
förvaltningsangelägenketer. Den skulle sålunda närmast bliva att jämföra
med den poliskommitté, »watch committee», bestående av mayorn och minst
tre av stadsrådet valde ledamöter, som omhänderliade polisinrättningens förvaltning
i Englands »corporated borougks». Denna engelska polisstyrelse antoge och
entledigade polispersonalen, den ägde ålägga bestraffningar för förseelser i tjänsten,
den uppgjorde förslag till polisstyrkans organisation, avlöning, uniformering
och beväpning att underställas inrikesministern o. s. v. Däremot saknade
den värjo som helst befattning med befälet, vilket helt och hållet vore anförtrott
åt polischefen, »the chief constable». Det vore uppenbart, att de invändningar,
som framställts mot en kollegial polisstyrelse, fullständigt förfölle, när denna
styrelse organiserades på nu angivet sätt och med bibehållande av en chef, hos
vilken befälsrätten över polisen kvarstannade odelad. Det måste för själva polisinrättningens
utveckling vara av icke ringa betydelse, att en närmare och omedelbar
förbindelse åvägabragtes mellan den kommunala självstyrelsens målsmän
och ordningspolisen, i det därigenom hos de beslutande kommunala myndigheterna
otvivelaktigt komme att väckas ett livligare intresse för denna sistnämndas
betydelsefulla uppgifter i den allmänna ordningens och säkerhetens tjänst och
därmed följa ett rikligare tillgogoseende av dess krav. Härtill komme, att polispersonalen
skulle skatta det som en stor vinst, om antagnings-, befordrings- och
bestraffningsfragor handlades av en dylik kollegial styrelse, i det därigenom vunnes
den garanti för objektivitet vid bedömandet, som enligt sakens natur måste umbäras,
så länge anmärkare och domare utgjordes av en och samma fysiska person.
Förslaget om en särskild polisstyrelse för handhavande av polisinrättningens
förvaltningsangelägenheter syntes därför böra vidhållas. Till undvikande av missförstånd
borde emellertid benämningen förändras till »polisnämnd» i analogi med
t. ex. hälsovårdsnämnd, byggnadsnämnd o. s. v. Vidare borde magistraten beredas
tillfälle att i densamma genom val insätta en ledamot. Slutligen borde inrättandet
av polisnämnd icke i allmänhet, utan blott efter Kung! Majds prövning,
utsträckas till med städerna jämförliga orter, och borde sålunda hela styrelsen
av polispersonalen på landsbygden i regel förläggas under Kungl Maj:ts
befallningskavandes enhetliga ledning.

Förbundet ville alltså föreslå, att i författningen infördes stadganden därom,
att i varje stad skulle finnas en polisnämnd, att denna skulle bestå av polischefen,
en person, vilken magistraten eller i dess ställe tillsatt styrelse ägde
utse inom eller utom sig, samt tre av stadsfullmäktige eller, där sådana ej funnes,
allmän rådstuga valda ledamöter, att val till polisnämnd borde avse fyra år i
sänder, att polisnämnd sammanträdde, så ofta omständigheterna därtill föranledde
samt särskilt då polischef sådant äskade, ävensom att vid nämndens sammanträden
skulle föras protokoll. Polisnämnd borde tilläggas följande befogenheter:
att antaga, utfärda förordnande för och entlediga polismän, att utöva disciplinär
bestraffningsmyndighet över polispersonalen, att till stadsfullmäktige eller, där
sådana ej funnes, allmän rådstuga avgiva förslag till organisation av stadens poBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 251 käft. (Nr 284.) 5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

lisväsende, löne- och pensionsstat för den därvid anställda personalen, dennas
uniformering och beväpning m. m„ att till Kungl. Maj:ts befallningshavande avgiva
yttrande över de närmare föreskrifter angående polistjänstens förrättande,
som kunde finnas erforderliga och vartill det ålåge polischefen att uppgöra förslag
samt att i allmänhet till behandling upptaga frågor av betydelse för polisinrättningens
behöriga fyllande av sin uppgift utan att dock beträffande dessa äga
annan befogenhet än att till Kungl. Majrts befallningshavande, magistraten eller
i dess ställe inrättad styrelse, stadsfullmäktige eller, där sådana ej funnes, allmän
rådstuga eller polischefen göra framställningar.

Då i Stockholm överståthållarämbetet icke torde stå i annat förhållande till
polisstyrkans ledning därstädes än i övriga städer Kungl. Majrts befallningshavande
i länet till polisstyrkans ledning i dessa och då överståthållarämbetets åliggande
i detta hänseende funnes uttryckt i dess instruktion lika väl som Kungl. Majrts
befallningskavandes i landshövdinginstruktionen, torde för likformighets vinnande
såsom polischef i Stockholm böra angivas polismästaren. Härmed stode i god
överensstämmelse, att i ordningsstadgan för rikets städer såsom polismyndighet
i Stockholm icke angivits rätt och slätt överståthållarämbetet utan »överståthållarämbetet
för polisärenden», vilket i alla icke-judiciella frågor sammanfölle med
poliskammaren, varinom åter i alla frågor, där överståthållaren själv ej omedelbarligen
beslutade, polismästaren utövade överståthållarämbetets myndighet. Behölles
den i förslaget använda terminologien, borde följaktligen med samma skäl
chefskapet över polisen i andra städer tilläggas poliskammare eller, där sådan
icke funnes, magistrat eller i dess ställe inrättad styrelse, vilket onekligen vore
ägnat att inverka menligt på kraften och enhetligheten i polisens ledning.

Den disciplinära straffmyndigheten borde tilläggas polisnämnden. Stadgandet
angående disciplinstraff borde innehålla, att om polisman överskrede den honom
tillkommande befogenhet eller åsidosatte vad honom ålåge enligt polisförfattningen
eller annan allmän lag eller författning eller gällande instruktioner och fråga ej
vore om brott eller förseelse, varför åtal vid domstol borde äga rum, vore han
förfallen till disciplinstraff. Detta utgjordes av varning, böter, motsvarande högst
en månads lön, förlust av tjänsten i högst tre månader eller nedflyttning i lägre
tjänstegrad. Bätt att ålägga bestraffning enligt dessa bestämmelser tillkomme
polisnämnd eller, där sådan ej funnes, Kungl. Majrts befallningshavande. Hade
polisman upprepade gånger blivit dömd till disciplinstraff utan att låta sig rätta
eller hade han av domstol funnits saker till brott eller förseelse, som gjorde
hans kvarstående såsom polisman olämpligt, ägde polisnämnd eller, där sådan
ej funnes, Kungl. Maj:ts befallningshavande att omedelbart skilja honom från
tjänsten.

Såsom disciplinstraff ådömd varning borde föregås av förhör och klagan
borde få föras jämväl över tilldelad varning.

Stadgande om uppsägning borde innehålla, att polisman, som funnes ur
stånd att sina tjänsteåligganden behörigen fullgöra, skulle på framställning av
chefen kunna uppsägas av polisnämnden att lämna tjänsten tidigast tre månader
därefter. A ort, där polisnämnd ej funnes, skulle sådan uppsägning ske genom
Kungl. Maj:ts befallningshavande. Funnes å ort särskild pensionsinrättning eller
änke- och pupillkassa upprättad för polispersonalen, vari det ålåge polisman å
orten som med tjänsten förenad skyldighet att göra inbetalningar, skulle för sådan
inrättning eller kassa gälla, att polisman, som efter uppsägning bleve skild från
sin tjänst, för sig och sina efterlevande skulle vara berättigad till så stor del av

Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 284.

hela det understöd, som tillkommit honom, därest han fullgjort alla de inbetalningar
honom därför ålegat, som svarade emot de av honom verkligen gjorda
inbetalningarna.»

Sedan handlingarna i ärendet remitterats till justitiekansler!), yttrade
denne i den 31 oktober 1908 avgivet utlåtande bland annat:

»Om man utginge från den uppfattningen, att polisen i sin verksamhet
fyllde en statsfunktion och att varken stadskommunernas eller de iildre köpingarnas
skyldighet att upprätthålla den allmänna polisen vore genom lag bestämd, mot
vilken uppfattning justitiekanslern icke hade något att erinra, måste konsekvensen
bliva, att, innan något för hela riket gällande polisreglemente kunde utfärdas,
kommunernas skyldighet att upprätthålla en allmän polis, omfattningen av denna
skyldighet och sättet för dess fullgörande borde till sina grunddrag fastslås i lag,
stiftad av Konung och riksdag. I § 1 av förordningen om kommunalstyrelse i
stad tillförsäkrades medlemmarna av stadskommun rätt att själva, efter vad förordningen
närmare bestämde, vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,
så vitt icke, enligt gällande författningar, det tillkomme offentlig
ämbetsmyndighet att dem handhava, och § 48 av samma förordning innehölle,
att magistraten tillsatte de vid stadens förvaltning anställda tjänstemän och betjänte,
så vitt ej särskilda författningar eller reglementen annorlunda stadgade.
Då liandhavandet av polisväsendet i stadskommunerna i allmänhet hittills ansetts
såsom en kommunal angelägenhet samt i följd därav magistraten omedelbart
utövat ledningen av och tillsynen å stadens polisväsende, kunde det med
skäl sättas i fråga, huruvida, med hänsyn till nämnda lagrum och stadgandet i
§ 57 regeringsformen, det läte sig göra att utan riksdagens eller vederbörande
kommuns medverkan överflytta vissa delar av denna kommunens och magistratens
befogenhet, såsom att tillsätta polismän och att entlediga dem, från magistraten
till allenast en ledamot av densamma. Likartade betänkligheter mötte i fråga
om köpingar och municipalsamliällen, vilka jämväl genom §t> 1, 79 och 80 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet tillförsäkrats enahanda rätt att själva
vårda sina gemensamma ordnings- och husliållningsangelägenheter.

Fördelarna av en kollegial polisstyrelse, sådana de framhållits av Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus samt Värmlands län, syntes
justitiekanslersämbetet vara av den betydelse, att en blivande lagstiftning icke
borde lägga hinder i vägen för vederbörande kommuner att bibehålla nuvarande
kollegiala kommunala styrelser såsom polisstyrelser eller besluta inrättandet av
en särskild kollegial polisstyrelse, där sådant med hänsyn till de å orten rådande
förhållandena funnes lämpligen kunna ske. Såsom villkor för anordnandet av
en särskild kollegial polisstyrelse eller, såsom polisförbundet kallat den, polisnämnd,
borde dock alltid gälla, dels att befälet över polisen helt och odelat tillkomme
polischefen och dels att polisnämndens befogenhet noga begränsades.
Möjligen borde giltigheten av beslut om inrättandet av särskild polisnämnd göras
beroende av Kungl. Maj:ts eller Kungl. Maj:ts befallningshavandes stadfästelse.
Till en början och till dess större erfarenhet vunnits, borde polisstyrelsens befogenhet
begränsas såsom poliskammaren i Göteborg föreslagit. Denna hade
ansett, att frågor om polismäns antagande, befordrande och entledigande på egen
begäran skulle tillkomma polischefen, men att polisnämnden skulle hava att handlägga
polisväsendet rörande anslagsfrågor, att utöva kontroll därå, att beviljade

Justitiekanslersämbeteta

ytrande 1908.

Frågan om in
rättande av
polUatyrelse
Stockholm.

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

anslag bleve för sitt ändamål använda, att ådöma polispersonalen bestraffning
för förseelse, i händelse polischefen funne handlingen ej vara av sådan beskaffenhet,
att åtal vid domstol borde äga rum eller densamma kunde få bero vid varning,
och att besluta om polismans uppsägning ur tjänsten.

De mot straffarterna böter och degradering av myndigheterna framställda
anmärkningarna syntes befogade.»

Inom Stockholms stadsfullmäktige har frågan om inrättande av en
i polisstyrelse varit föremål för ingående behandling.

I motion den 1 februari 1907 föreslog herr C. B. Buhre, att stadsfullmäktige
måtte ingå till Kungl. Maj:t med framställning om inrättande
i Stockholm av en polisstyrelse. Härvid anfördes följande:

På polismästaren vilade ett ansvar av den allra största räckvidd. Så gott
som hela polispersonalens väl och ve berodde av honom. Han disponerade på
eget ansvar för polisverket beviljade anslag. Kommunikationsmedlens utnyttjande
reglerades av honom fullkomligt självständigt. Uppsikten över näringsställen,
kaféer och mycken annan affärsverksamhet tillkomme i sista hand honom. Det
vore ock han, som ägde avgörande i frågor rörande misstänktas kvarhållande i
häkte o. s. v. Till följd av denna anordning vore det de facto polismästaren,
och icke överståthållaren, som i Stockholm utövade högsta polismyndigheten.
Att lägga så stor myndighet i händerna på en person vore betänkligt och stridande
mot den praxis, som inom andra förvaltningsområden tillämpades i vårt land.
^ i vore eljest vana vid att beslut på administrativ väg fattades antingen kollegialt
eller efter föredragning av ledamot, som vore i beslutet medansvarig. En omorganisation
av överståthållarämbetet borde därför komma till stånd. Denna omorganisation
borde i första rummet hava till syfte att införa en initiativkraftig,
inför kommunen ansvarig, protokollsskyldig, verklig polisstyrelse, vilken jämte
polismästaren skulle handlägga bland annat:

1) befordringsärenden m. m. och frågor angående disciplinära bestraffningar,

2) organisations- och förvaltningsangelägenheter,

3) förslag angående instruktioner, kungörelser, taxor m. m., som skulle av
överståthållaren fastställas,

4) till överståthållarämbetet framförda klagomål mot polismän och framställningar
om ändring i ordningsföreskrifter,

5) koncessionsansökningar och trafikföreskrifter,

6) frågor rörande utskänkningsrättigheter, kaféer, hotell och näringsställen,

7) anordningar inom och dispositioner av för polisverket upplåtna lokaler,

8) framställningar, som skulle av stadsfullmäktige behandlas o. s. v.

Däremot borde ingen rubbning ske vare sig i förhållandet till vederbörande
överordnade myndighet eller i polismästarens befälsrätt över personalen, likasom
bestämmelserna angående polismästarens skyldighet att under ämbetsmannaansvar
vaka över att ordning och säkerhet till person och egendom upprätthölles och
att begångna brott bleve beivrade naturligtvis borde fortfarande gälla. Huru
denna styrelse skulle sammansättas syntes ganska klart. Polismästaren måste
där vara självskriven, och stadsfullmäktige skulle utse ett par ledamöter. Emellertid
kunde det vara av betydelse för en sådan styrelse att direkt stå i förbindelse
med den domstol, inföi; vilken ett stort antal av de allra viktigaste polisärendena

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 284.

handlades, och att härigenom bliva i tillfälle att bilda sig en mening om lämpligheten
och dugligheten särskilt hos kriminalavdelningens personal. Dä härtill
komme, att hela den administrativa behandlingen av ärenden rörande lösdrivare
och därmed jämförliga mål vilade på polisen, syntes det, att den praktiskt juridiska
erfarenhet, som samlades inom Stockholms rådstuvurätt, även borde nyttiggöras
för polisen genom att bereda rum för någon av magistratens ledamöter
inom polisstyrelsen. Polisstyrelsen borde sålunda sammansättas i ungefärlig
överensstämmelse med t. ex. hälsovårdsnämnden, såsom för densamma föreskreves
i stadgan den 25 september 1874.

Sedan ärendet behandlats av särskilda kommitterade och överståt- Beredningiuthållarämbetet
avgivit utlåtande, yttrade beredningsutskottet den 2G ok- ,kottet 1811-tober 1911:

»En mångfald av frågor tillhörande överståthållarämbetets för polisärenden
avgörande vore otvivelaktigt av den natur, att ett skärskådande av desamma
genom kommunens särskilda förtroendemän skulle kunna vara gagneligt. Aven
den synpunkten, att polisväsendet därigenom skulle komma i närmare beröring
med stadens övriga valda myndigheter och såmedelst också med stadens befolkning
i dess helhet, torde vara förtjänt av beaktande. Det torde kunna väntas,
att polisens popularitet hos de breda befolkningslagren skulle därmed ökas, till
otvivelaktigt såväl allmänt gagn som tillfredsställelse jämväl för polisens egen
personal. Först och främst skulle genom en sådan kommitté en fullständig kontroll
över polisförvaltningen kunna vinnas eller med andra ord en effektiv revision
av denna förvaltning i stället för den nuvarande betydelselösa. Att enbart därigenom
skulle vinnas ökat förtroende för polisen gentemot förhållandena, sådana
de nu tedde sig, och där polisväsendet vore så att säga avgärdat med en mur,
syntes uppenbart. Men poliskommitterade skulle även kunna få åtskilliga andra
uppgifter att fylla, utan att sådant kunde anses göra obehörigt intrång på högsta
chefskapets för polisen maktområde. Fn mängd av de ofta återkommande föreskrifter,
som direkt berörde den stora allmänheten, såsom frågor om gatutrafikens
ordnande, tillsyn över torghandel m. m. eller där instruktionerna berörde en
större allmänhets lovliga intressen eller önskningar, exempelvis anordnande av
demonstrationståg m. m. dylikt, skulle otvivelaktigt vinna på att hava föregåtts
av granskning och bedömande av dylika särskilda kommunens kommitterade.

De förevitelser om godtycke eller brist på övervägande, som tagit sig uttryck i
vedernamnet »polisukaser», skulle snart upphöra, om allmänheten visste, att sådana
föreskrifter av någon större betydelse ej tillkomme utan efter hörande av
kommunens egna förtroendemän. Men även på andra områden kunde sådana
kommitterade vara till avsevärd nytta. Det lede icke något tvivel därom, att
inom poliskåren rådde ett ganska utbrett missnöje över nuvarande befordringsoch
bestraffningssystem. I vad mån detta missnöje vore befogat, tilläte sig utskottet
ej att bedöma. Men påtagligt vore, att om kommunens kommitterade
gåves tillfälle att granska och yttra sig om de allmänna grunderna för befordringsoch
bestraffningssystemet inom poliskåren, sådant borde vara till gagn såväl för
befäl som underordnade och bidraga till ökat förtroende. På nu angivna allmänna
skäl och grunder funne utskottet sig böra föreslå inrättande av en särskild
kommitté, s. k. poliskommitterade. Kommitterade skulle hava att befatta
sig med följande frågor:

Reservationer

inom

berednings utskottet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

a) den allmänna förvaltningen av för polisverkets behov anslagna medel;

b) meddelande av sådan föreskrift, som avsåges i § 21 av ordningsstadgan
för rikets städer;

c) fastställande av reglementen eller taxor, varom förmäldes i § 23 av ordningsstadgan
för rikets städer, ävensom beviljande av rättigheter till yrkesmässig
trafik;

d) ändringar i polisverkets organisation samt förslag till stat för polisverket;

e) organisationen av polisskola samt utseende av föreståndare för och lärare
vid densamma;

f) tillstånd till sådana allmänna föreställningar, till vilka enligt § 13 i ordningsstadgan
för rikets städer överståthållarämbetets tillåtelse erfordrades;

g) förslag i övrigt från polismyndigheten eller rörande polisväsendet av beskaffenhet
att böra av stadsfullmäktige behandlas; samt

h) fastställande av allmänna grunder för befordringar, avskedanden och bestraffningar
inom poliskåren.

Det borde icke ifrågasättas, att överståthållarens eller polismästarens beslutanderätt
skulle inskränkas. Poliskommitterades befogenhet syntes därför icke
kunna utsträckas längre än till att vara rådgivande, men de skulle äga rätt att
yttra sig beträffande alla frågor av den beskaffenhet, som nu angivits. Det borde
därför föreskrivas, att i dylika frågor poliskommitterade skulle höras och lämnas
tillfälle att avgiva yttrande vare sig vid sammanträde inför överståthållaren eller
polismästaren eller i annan ordning, med rätt för dem att få sina uttalanden antecknade
till fört protokoll. Det vore givet, att kommitterades yttranden skulle
kunna inhämtas även i andra frågor, då så ansåges lämpligt.

Utskottet hemställde, att stadsfullmäktige måtte ingå till Kungl. Maj:t med
anhållan, att Kungl. Maj.t ville meddela sådana föreskrifter beträffande polisväsendet
i . Stockholm, att av stadsfullmäktige för viss av fullmäktige bestämd
tid inom sig utsedda kommitterade till ett antal av fem berättigades att, därest
i fråga varande ärendes brådskande beskaffenhet ej utgjorde hinder därför, antingen
vid sammanträde inför överståthållaren eller polismästaren eller i annan
ordning yttra sig och få sina uttalanden antecknade till fört protokoll före avgörande
av de ärenden, som anmärkts under a—h».

Inom utskottet avgåvos två reservationer.

Herrar Bendixon och O. Eklund samt ordföranden von Friesen hemställde,
att stadsfullmäktige måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om meddelande av sådana
föreskrifter beträffande polisväsendet i Stockholm, att innan beslut fattades i
ärende, som anginge de under a—h uppräknade ämnen, det skulle åligga polis-,
myndigheten att, såvida icke ärendets brådskande beskaffenhet utgjorde hinder,
i överensstämmelse med de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t täcktes meddela,
bereda av stadsfullmäktige utsedda poliskommitterade tillfälle att i ärendet avgiva
yttrande antingen skriftligen eller, där så ansåges av omständigheterna påkallat.
muntligen vid sammanträde inför polismästaren, dels att, vid bifall till vad
sålunda hemställts, stadsfullmäktige måtte för sin del antaga och Kungl. Maj:ts
prövning underställa ett vid reservationen fogat förslag till instruktion för Stockholms
städs poliskommitterade.

Herrar Palmstierna och G. Magnusson hemställde, att stadsfullmäktige ville
ingå till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte gå i författning om

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

sådana åtgärder beträffande polisväsendet i Stockholm, varigenom en polisstyrelse
med den sammansättning och befogenhet, som i reservationen angåves, konrme
till stånd.

Stadsfullmäktige avgjorde frågan den 13 november 1911 i enlighet
med den senare reservationen och anförde därefter i skrivelse till
Kungl. Maj:t:

»Det gällde att skilja mellan utövandet av den polisiära myndigheten och
andra åligganden, vilka tillhörde polisväsendet. I fråga om det förstnämnda
funnes det fog för erinran att enhetligheten kunde förryckas, om ej en ansvarig
person handhade detsamma. Men beträffande övriga uppdrag vore det sannolikt,
att de skulle bättre skötas av en styrelse eller nämnd, vartill komme behovet av
kontroll över förvaltningen av sådana uppdrag. Det voro givet, att det skulle
innebära eiy så avsevärd förändring i svensk förvaltningsrätt, om polisväsendet
alldeles frigjordes från beroende av Kungl. Maj:ts befallningshavande, att detta
icke torde för närvarande böra ifrågasättas. Däremot hade stadsfullmäktige ansett
en kommunal polisstyrelse böra inrättas. I fråga om denna polisstyrelses
beskaffenhet och arbetssätt gällde det att uppdraga lämpliga och oomtvistliga
gränser för dess befogenhet. Körande förvaltningen av för polisverkets behov
anslagna medel eller förvaltningen av till polismyndighetens förfogande ställda
fastigheter samt uppgörande av förslag till stat för polisverket och ändringar i
dess organisation torde några betänkligheter ur disciplinär synpunkt ej råda att
överlåta åt en kommunal polisstyrelse att handlägga dessa ärenden. Likaledes
torde hela utbildningsväsendet vara ägnat att omhänderhavas av densamma. De
allmänna grunderna för befordringar, avskedanden och bestraffningar inom poliskåren
syntes vara av den betydelse och beskaffenhet, att de borde av stadsfullmäktige
avgöras på framställning av polisstyrelsen. Denna skulle tillsätta alla
befattningar utom polismästares och polisintendents, med rätt likväl för stadsfullmäktige
att avge yttrande över dessa tjänstebefattningars tillsättande. Vidare
både styrelsen ansetts böra utfärda alla instruktioner rörande personalens tjänsteförliållanden
och plikter, varjämte klagomål från dess sida borde av styrelsen
handläggas. Bestraffningar av svårare art än varning funnes styrelsen böra avdöma.
I övriga frågor, vilka berörde den allmänna ordningen och trafikväsendet,
torde styrelsen böra tillerkännas beslutanderätt endast i den mån, överståtliållarämbetets
genom lag bestämda befogenhet ej därigenom berördes, eljest yttranderätt.
Aven i övrigt syntes initiativrätt i fråga om förslag från polismyndigheten
eller rörande polisväsendet av beskaffenhet att tillhöra stadsfullmäktiges behandling
höra tillerkännas den kommunala polisstyrelsen. Några ändringar i övrigt
av överstathållarämbetets och polismästarens förhållande till polisväsendet syntes
icke böra för närvarande ifrågasättas. Beträffande styrelsens sammansättning
vore ett antal av fem personer lämpligt för styrelsens storlek. Bland dessa
borde polismästaren anses självskriven och styrelsens övriga ledamöter väljas av
stadsfullmäktige. Beträffande i övrigt framkomna önskemål i förevarande ämnen
hade synnerligen goda skäl synts föreligga för en sådan anordning vid tillsättande
av polisintendentsbefattningarna, att dessa tillsattes efter kungörande om tjänstens
ledighet och uppå ansökning, sedan stadsfullmäktiges yttrande på sätt nyss
nämnts blivit inhämtat.»

Stadsfullmäktige
i Stockholm
1911.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

överståt h&llarämbet«t 1911.

Stadsfullmäktige anhöllo, att Kungl. Maj:t täcktes gå i författning
om sådana åtgärder beträffande polisväsendet i Stockholm, varigenom en
polisstyrelse med den sammansättning och befogenhet, som nu angivits,
komme till stånd, samt att Kungl. Maj:t ville vidtaga sådan förändring
beträffande sättet för tillsättande av polisintendenterna, att utnämning
skedde efter förslag, som det ålåge överståthållaren att, sedan inträffad
ledighet blivit behörigen kungjord och ansökningstiden tilländalupit, upprätta
och jämte ansökningshandlingarna till Kungl. Maj:t insända.

Med anledning av skrivelsen yttrade överståthållarämbetet bland
annat:

Frågan vore av djupgående betydelse för hela polisorganisationen inom
huvudstaden. Dess förverkligande skulle hava till påföljd, att bestämmanderätten
över polisens personal skulle i många avseenden överflyttas från statens organ
till kommunens. Det vore visserligen sant, att enligt förslaget ansvaret för ordningens
upprätthållande allt fortfarande skulle ytterst vila på överståthållaren
och det närmast under honom lydande polisbefälet, men det vore uppenbart, att
polispersonalen i övrigt skulle i många, ytterst viktiga avseenden komma att vara
beroende av den utav kommunalrepresentationen tillsatta polisstyrelsen. Det vore
således en alldeles ny myndighet, som det vore fråga om att införa, en nyhet
icke endast för polisväsendet i huvudstaden utan en nyhet jämväl för hela landet.
Oaktat riksdagen i sin skrivelse 1906 uttalat önskvärdheten av vissa garantier
för att polismän ej skulle varda obehörigen avsatta eller avstängda från tjänstgöring,
förekomme intet i skrivelsen därom att en dylik garanti borde givas genom
inrättande av en kommunal polisstyrelse med befogenhet i berörda avseende,
liksom ej heller i övrigt i riksdagsskrivelsen funnes något uttalande om inrättande
av en dylik styrelse. Bakom riksdagsskrivelsen läge uppenbarligen den
åsikten, att polisväsendet i städerna vore ett statsintresse. Det vore enligt riksdagens
mening statsintresset, som skulle vara det dominerande och reglerande,
och tanken på inrättande av en kommunal institution, som skulle hava någon
bestämmanderätt uti förevarande frågor, hade tydligen varit för riksdagen främmande.
Med hänsyn till vad i riksdagen sålunde förekommit och då det icke
kunde synas annat än i hög grad önskvärt, att ensartade bestämmelser bleve
gällande i fråga om polisväsendet i rikets samtliga städer, hemställde därför
överståthållarämbetet, att stadsfullmäktiges framställning icke måtte till annan
åtgärd föranleda än att vid prövning av frågan om utfärdande av en allmän polisförfattning
för hela riket toges under övervägande, huruvida bestämmelser borde
utfärdas om inrättande av en sådan polisstyrelse, som nu ifrågasatts i rikets
samtliga städer och därmed jämförliga orter. Överståthållarämbetet ville likväl
medgiva, att det för överståthållaren eller polismästaren skulle medföra fördel,
om han hade tillfälle att, innan’ han fattade beslut i vissa, den allmänna ordningen
rörande frågor, rådgöra med av stadsfullmäktige utsedde förtroendemän.
Beredningsutskottet hade uppräknat åtskilliga frågor, vilka kunde vara av den
art, att en dylik föregående rådplägning kunde vara lämplig, innan vederbörande
ämbetsman fattade sitt beslut. Men om en sådan organisation av polisväsendet
skulle bliva genomförd, som stadsfullmätige tänkt sig, så bleve överståthållaren

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition Nr 284.

och polismästaren med avseende å ordningens upprätthållande allenast verkställare
av polisstyrelsens beslut och tanken på att under sådana förhållanden göra
dem ansvariga för ordningens upprätthållande torde helt böra uppgivas.

I övrigt framhöllos mot inrättandet av en dylik självständig polisstyrelse
de synpunkter som tidigare berörts.

Sedan frågan om en allmän polisförfattning varit föremål för ytterligare
utredning inom departementet, tillkallades på grund av Kungl.
Maj:ts beslut den 2 maj 1913 landssekreteraren H. L. Uddén, polismästaren
G. R. Hårleman, notarien hos överståthållarämbetet för polisärenden
P. A. Cronvall, kronolänsmannen H. Holmström och t. f. detektivkonstapeln
N. O. Dahlin för att inom departementet biträda med utredning
och uppgörande av förslag till allmän polisförfattning för rikets
städer och därmed jämförliga orter ävensom till i sammanhang med
frågan om fögderiförvaltningens omorganisation påkallade bestämmelser
för landsbygdens vidkommande.

De sakkunniga avgåvo den 11 november 1913 förslag till polisreglemente
för riket. Detta förslag innehöll bestämmelser om polisens uppgift
i allmänhet, om chefskap och tjänstgöringsområde samt om polismans
lydnadsplikt, uppträdande i och utom tjänsten o. s. v. Dessutom
funnos i förslaget intagna bestämmelser dels om köpingars skyldighet
att bekosta polis, dels om inrättande av polisråd i städer, där polismästare
funnes, dels om polismans förordnande och hans avlöning samt
dels om bestraffning, skiljande från tjänsten och klagorätt.

Beträffande köpingar föreslogs bland annat, att om Kungl. Maj:t
prövade nödigt ställa köpings polisväsende under uppsikt av poliskommissarie,
ålåge det köpingen att bekosta skälig avlöning ej allenast åt
poliskommissarien än även åt den polispersonal i övrigt, som Kungl.
Maj:ts befallningshavande funne sig böra anställa till hans biträde. I
sådant fall skulle köpingen avskiljas från det länsmansdistrikt, vartill
den hört, och poliskommissarien åligga att inom köpingens område fullgöra
allt vad länsman eljest ålåge. Funne Kungl. Maj:t dylik anordning
ej erforderlig, skulle det åligga köpingen att bekosta skälig avlöning åt
en polisöverkonstapel, jämställd med fjärdingsman, samt den eller de
konstaplar, Kungl. Maj:ts befallningshavande funne nödigt att till överkonstapelns
biträde förordna.

Härutinnan yttrade de sakkunniga i den förslaget åtföljande motiveringen
:

»Åtminstone efter 1864, då genom nya näringsfrihetsförordningen köpingarna
fingo en förändrad ställning, lär Kungl. Maj:t städse hava ålagt köpingarna såsom
ett onus för köpingsrättigheternas förvärvande dels att bekosta skälig avlöning
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 251 käft. (Nr 284.) 6

De sakkunniga
1913.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

åt en polisuppsyningsman, vilken, antagen av Kungl. Maj:ts befallningshavande
hade att under åtnjutande av det skydd, som tillkomme länsman eller stadsfiskal,
handhava köpingens ordnings- och säkerhetspolis, åtala där timade brott och förseelser
av den art, att allmän åklagare ägde dem beivra, samt för övrigt i alla
ärenden, vilka anginge köpingens befolkning, fullgöra de bestyr, som på landet
ålåge fjärdingsman, dels ock att, om och när anställandet av en eller flera polisbetjänte
till uppsyningsman^^ biträde funnes erforderligt, bekosta jämväl sådant
biträde. De ^ sakkunniga ifrågasatte, huruvida icke, åtminstone med riksdagens
samtycke, ifrågavarande onus skulle för de större köpingarna kunna i någon mån
skärpas. Enligt den återgivna bestämmelsen tillhörde köping att bekosta polisuppsikten
inom samhället och därjämte så mycket av administrativa bestyr i
övrigt, som ankomme på en fjärdingsman. Genom omorganisationen av fögderiförvaltningen
bleve emellertid länsmannens göromål så väsentligt ökade, att det
vore tvivelaktigt, om han tillfredsställande skulle kunna gå i land med sina
tjänstegöromål jämväl vad anginge större köpingar och municipalsamhällen, belagna
inom länsmansdistriktet. Det vore därför lämpligt att i samband med
omorganisationen vidtaga betryggande åtgärder i fråga om polis- och åklagarväsendet
i sådana större samhällen. Härtill torde riksdagens medverkan erfordras.
»

I fråga om polisråd innehöll förslaget följande:

Uti stad, där polismästare funnes, skulle denne vid handläggning av vissa
ärenden hava till sitt biträde ett polisråd, bestående av fyra av stadsfullmäktige
utsedda ledamöter, vilka sammanträdde under ordförandeskap av polismästaren.
Vid sammanträde. med polisrådet skulle föras protokoll, och ägde ledamot av
rådet få sin mening till protokollet antecknad, dock utan rätt att deltaga i beslutet.
Till handläggning vid sådant sammanträde skulle hänskjutas frågor, som
anginge polisverkets organisation, uppgörande av förslag till stat för polisverket
samt den allmänna förvaltningen av till polismyndighetens förfogande ställda
medeh allmänna grunder för anställning, befordran, avsked och bestraffning inom
poliskåren, tillsättning av poliskommissarietjänst, ådömande av annan bestraffning
än varning och uppsägning ur tjänsten ävensom förslag i övrigt från polismyndigheten
eller andra ärenden av beskaffenhet att böra av stadsfullmäktige behandlas.
Da polismästaren däi''till funne anledning, skulle jämväl ärenden av
annan beskaffenhet kunna behandlas i rådet och skulle i de fall, då polismästare
handlade^ ärende, som omförmäldes i §§ 21 och 23 ordningsstadgan för rikets
städer, sådant ärende behandlas på sätt nu vore föreslaget. Ledamöterna i polisrådet
skulle väljas av stadsfullmäktige i enlighet med stadgan den 13 juni 1913
om proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige. Då
samma sätt skulle utses suppleanter för dem till lika antal att inträda i den
ordning t i; berörda stadga föreskreve. Den som icke uppnått tjugufem års
ålder eller vore ställd under förmyndare eller försatt i konkurstillstånd eller tilltalad
eller ställd under framtiden för nesligt brott eller förklarats förlustig medborgerligt
förtroende eller ovärdig att föra andras talan inför rätta, kunde ej vara
ledamot eller suppleant i polisradet. Den, som blivit vald till ledamot eller
suppleant i polisrådet, kunde avsäga sig uppdraget, om han icke bodde i staden
eller inom dess område, om han vore tjänsteman och av sin befattning hindrades
att fullgöra uppdraget, om han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot i rådet
vore i ordning att därifrån avgå, om han uppnått 60 års ålder, eller eljest uppgåve
hinder, som av stadsfullmäktige godkändes.

Kung!,. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

De sakkunniga yttrade vidare:

»Det kunde knappast bestridas, att i de städer, där närmaste ledningen av
och ansvaret för polisverkets funktion vore lagd i en mans hand, det skulle vara
en vinning såväl med hänsyn till ekonomien som till tryggheten för polispersonalen,
om inflytandet av eu kommunal delegation kunde bliva verksamt. Betydande
vore de belopp städerna ansloge för polisväsendet, och i fråga om personalens
väl och ve kunde understundom viktiga intressen komma till avgörande av
eu enda man. Aven med allt erkännande av den samvetsgrannhet, plikttrohet,
självbehärskning och rättvisa, som kännetecknat polisens ledning i de städer, om
vilka här vore fråga, läte det dock icke förneka sig, att praktiska insikter och
nya synpunkter skulle kunna förväntas, om före avgörandet av vissa ekonomiska
och organisationsfrågor tillfälle vore berett för några av den anslagsbeviljande
korporationen utsedda förtroendemän att göra sin mening hörd. Icke minst för
vederbörande polischefer skulle det kännas som en lättnad, om de kunde hämta
stöd av ett dylikt kommunalt råd. Däremot syntes behovet av en sådan anordning
icke kunna_ förutsättas varken i de städer, där magistrat eller annan stadsstyrelse
med polischefen delade ansvaret för polisväsendets förvaltning, ej heller
å landet, där inseendet över den förstärkta polisbevakningen vore lagd i Kungl.
Maj:ts befallningshavandes händer. Magistrat och annan stadsstyrelse stode
nämligen till följd av normerna för och arten av sin allmänna verksamhet i ständig
rapport _ med kommunen, och den kollegiala formen för denna verksamhet
innefattade i sig de garantier, efter vilka man strävade. Yad beträffade Kung!
Maj:ts befallningskavande, vore dessa garantier för handen genom dels den allsidiga
beredning varje ärende där erhölle före föredragningen och dels den objektiva
syn på frågornas innebörd, som till följd därav, att Kung! Maj:ts befallningshavande
endast medelbart toge befattning med dem, skäligen kunde förväntas
av en myndighet i Kung! Maj:ts befallningshavandes ämbetsställning.
Men det vore av obestridlig vikt, att det kommunala inflytandet begränsades
såväl till sin art som till sin omfattning. En sund uppfattning av polismästarens
myndighet och ansvar fordrade med nödvändighet, att han ensam beslutade i de
till hans ämbetsverksamhet hörande frågor. Här gällde det mera än eljest, att ett
delat ansvar vore liktydigt med intet ansvar. Därför måste kommunala förtroendemäns
inflytande på polisväsendet begränsas till att vara endast rådgivande,
men denna rådgivarställning hos polisrådet kontrollerades medelst det offentliga
protokoll, som i alla frågor skulle föras. Detta om arten av det kommunala inflytandet.
I överensstämmelse härmed och med vad som förekommit i frågan
om polisstyrelse i Stockholm hade förslaget formulerats.»

Beträffande polismans tillsättande föreslogs, att det skulle ske medelst
skriftligt förordnande, i Stockholm av överståthållarämbetet för polisärenden,
i annan stad, där polismästare funnes, av denne, i stad, där
magistrat funnes, men polismästare ej vore tillsatt, av magistraten, i stad,
där magistrat ej funnes, av den för staden särskilt tillsatta styrelse, samt
å landet av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Ledig poliskommissarie^änst skulle kungöras i allmänna tidningarna
samt i tidning inom orten till ansökning inom 30 dagar från det ledigheten
uppkom. Samma myndigheter ägde avgöra ansökning om avsked.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

Myndigheternas
yttranden
1914.

Vidare föreslogs en bestämmelse av innehåll, att polisman borde
åtnjuta efter beskaffenheten av sina tjänsteplikter och ortens förhållanden
avpassad, skälig avlöning.

Angående bestraffning, skiljande från tjänsten och klagorätt föreslogs
följande:

Om polisman överskrede den honom tillkommande befogenhet eller åsidosatte
vad honom ålåge enligt allmän lag eller författning, reglementet eller gällande
instruktion, och fråga ej vore om brott eller förseelse, varför åtal vid domstol
borde äga rum, kunde han bestraffas med varning, suspension med eller
utan tjänstgöring under högst en månad, nedflyttning i lägre tjänstegrad, eller
avsättning, vilken sistnämnda straffart finge tillämpas, då polisman upprepade
gånger blivit för förseelse straffad, utan att han låtit sig därav rätta, eller då
omständigheterna eljest vore av synnerligen försvårande beskaffenhet. Till avsättning
skulle kunna dömas jämväl, om polisman av domstol fällts till ansvar
för sådant brott, att han icke längre borde i sin tjänst bibehållas, eller den sak,
varom med honom rannsakats, blivit under framtiden ställd. Bestraffning ådömdes
i stad, där polismästare funnes, av denne med iakttagande i förekommande
fall av vad beträffande polisrådet bestämts, i annan stad av magistrat eller i dess
ställe särskilt tillsatt styrelse'', samt å landet av Kungl. Maj:ts befallningshavande;
dock att varning finge meddelas även av annan polischef än polismästare. Beträddes
polisman med gärning, som vore enligt allmän lag straffbar, eller med
annan förseelse, kunde polischef eller annan förman, om skäl därtill vore, tills
vidare försätta honom ur tjänstgöring. Polisman, som försatts ur tjänstgöring,
ägde rätt påkalla, att hans förseelse, så snart ske kunde, underkastades vederbörlig
prövning, men beslutet ginge genast i verkställighet. Disciplinär bestraffning
finge ej åläggas polisman, med mindre förhör hållits. Vid förhöret skulle föras
protokoll, där även beslutet jämte skälen därtill antecknades. Polisman, som
befunnes för tjänsten olämplig, skulle, såvitt icke mera än två år förflutit från det
han vunnit fast anställning, kunna uppsägas att lämna tjänsten inom två månader.
Beslut härom meddelades av den, som tillsatte polisman. Till provtjänstgöring
antagen polisman skulle av polischefen, när helst tjänsten så krävde, kunna
skiljas därifrån. Över nu berörda beslut om försättande ur tjänstgöring eller
uppsägning eller skiljande från tjänsten av till provtjänstgöring antagen skulle
klagan ej kunna föras, men mot annat beslut enligt reglementet finge talan föras
på sätt och i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut vore bestämt. Besvär skulle anföras hos Kungl. Maj ds
befallningshavande, såvitt ej denna myndighet beslutat i första hand, samt beträffande
Stockholm hos Kungl. Maj:t.

De sakkunnigas förslag remitterades till överståthållarämbetet och
Kungl. Maj:ts befallningshavande för att efter magistratens, stadsfullmäktiges
och stadsstyrelsens hörande inkomma med såväl dessas som
egna yttranden.

En mycket stor del av myndigheterna lämnade förslaget utan vidare
erinran, åtskilliga myndigheter i de mindre städerna med den anmärkning,
att då frågan om inrättande av polisråd icke berörde dem, de icke
funne anledning att därom yttra sig.

Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284. 45

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Gottlands, Hallands, Ålvsborgs och Norrbottens län, överståthållareämbetet
för polisärenden, ävensom magistraten i några städer
hemställde, att då skyldigheten för kommunerna att bekosta upprätthållandet
av allmän polis utgjorde en viktig förutsättning för fastställande
av de bestämmelser, varom nu vore fråga, denna skyldighet först
bleve genom lagstiftning tillfredsställande ordnad. En sådan lagstiftning,
som torde böra i allmänna grunddrag reglera omfattningen av skyldigheten
härutinnan och sättet för densammas fullgörande, torde emellertid
icke kunna åstadkommas annorledes än genom eu av Konung och riksdag
stiftad lag.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län yttrade:

»Omständigheterna påkallade ett ordnande av frågan på lagstiftningens väg
icke blott för köpingars vidkommande. I städerna torde visserligen i allmänhet
vara på behörigt sätt sörjt för polisväsendet men i andra samhällen hade här
och där visat sig en viss obenägenhet att anslå tillräckliga medel till nu ifrågavarande
ändamål, och fall kunde lätteligen tänkas uppkomma, då ett ingripande
från statens sida kunde anses vara påkallat även med avseende å ordnande av polisväsendet
i stad. Det syntes därför angeläget att statsmakterna i tid skapade
möjligheter för ett reglerande av förhållandena. För sakens bedömande vore icke
av nöden att närmare ingå på frågan, huruvida polisen till sin huvudsakliga natur
vore en statsinstitution eller en kommunal inrättning. Ty givet vore, att de
väsentligaste uppgifterna, polisen hade att fullfölja, vore av den beskaffenhet att
staten ovillkorligen måste tillse, att desamma bleve tillgodosedda. Vad anginge
städerna, torde dessa anses pliktiga att själva vidmakthålla polisväsendet inom
sina områden, även om deras juridiska skyldighet härutinnan icke kunde sägas
vara oomtvistlig. I alla händelser vore vederbörandes skyldighet i dessa avseenden
icke genom lag närmare bestämd, och det kunde för övrigt med skäl ifrågasättas,
huruvida staten för närvarande hade medel i sin hand att utkräva fullgörande
av dessa skyldigheter. För de köpingar, som tillkommit efter 1864, torde
städse hava stadgats skyldighet att bekosta skälig avlöning av en polisuppsyningsman
samt, där så skulle befinnas nödigt, jämväl en eller flera polisbetjänter.
Dock saknades föreskrift, huru skulle förfaras för det fall att statsmyndighet
skulle finna den av köpingen bestådda avlöningen oskäligt låg. Och i varje fall
vore någon skyldighet i förevarande hänseende icke stadgad för köpingar tillkomna
före 1864. Municipalsamhällen hade icke någon skyldighet att bekosta
polisbevakning. För landsbygdens vidkommande i övrigt vore polisfrågan i viss
mån ordnad genom lagen angående fjärdingsmansbestyrets utgörande, om också
här i vissa fall svårigheter kunde möta att förmå en kommun att förse fjärdingsmannen
med skälig avlöning. Till avlönande av de polismän, som utom fjärdingsmännen
kunde vara erforderliga för landsbygden, municipalsamhällen däri
inbegripna, ägde vederbörande kommuner rätt till bidrag av statsmedel, under
förutsättning att de själva erlade halva kostnaden. Detta vore dock ett frivilligt
åtagande, och fall inträffade ofta, då kommunalstämma av godtyckliga skäl vägrade
anslå medel för ändamålet, oaktat behovet av förstärkt polisbevakning vore

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

uppenbart, och o utgifterna för ändamålet icke i avsevärd mån skulle tynga kommunens
stat. Ä andra sidan visade det sig, att kommuner med sämre ekonomisk
stallning beaktade behovet av sådan polisbevakning och därtill lämnade
erforderligt bidrag. Resultatet bleve, att staten finge träda emellan inom de
kommuner, som vägrade lämna bidrag, och detta komme då att ske i viss mån
pa bekostnad av andra sämre lottade kommuner. Nu anförda förhållanden syntes
innebära fullgiltiga skäl, att samtliga kommuners skyldigheter på nu ifrågavarande
område bleve genom lag fastställda. Härvid förutsattes givetvis, att kommunerna
skulle lamnas en vidsträckt medbestämmanderätt ifråga om polisväsendets
°.™naii“e. bå(*e 0 r San is a t o r i s k t och ekonomiskt och att statsmyndigheterna erhöll e
ratt att ingripa reglerande endast då sådant uppenbarligen vore av behovet påkallat.
På grund härav borde den nu berörda primära frågan ordnas genom lag,

innan det i viss mån därav beroende polisreglementet företoges till slutlig behandling.
» o o

Kungl. Majrts befallningshavande i Östergötlands län framställde
anmärkningar särskilt beträffande vad de sakkunniga föreslagit i avseende
å köpingars polisväsen.

Efter genomförandet av fögderiförvaltningens omorganisation bleve det visserligen
nödvändigt, att större samhällen i förekommande fall avskildes från länsmansdistrikten
och försåges med särskilda tjänstemän med länsmans befogenhet,
och detta komme efter all sannolikhet att ske i vida större utsträckning än de
sakkunniga antagit. Men kostnaderna för dessa nya tjänstemäns avlöning borde
helt och hållet bestridas av staten. Någon rättsgrund för deras läggande på
respektive kommunala bildningar funnes icke. En sådan kunde icke anses ligga
1 den /f^standigheten, att en del köpingar såsom villkor för köpingsrättigheteri1r-Suei^iai*an(^e
s^> bekosta avlöning åt en med åtalsbefogenhet be kladd

polisuppsyningsman med skyldighet tillika att övertaga fjärdingsmansbestyren,
vilka av ålder vilat på kommunerna. Här vore fråga ej endast om en
skärpning av vissa samhällens skyldigheter i avseende å polisväsendet, utan även
om överflyttande på dem av kostnaden för eu del av statsverksamheten med vilken
de icke förut haft någon befattning. Den börda, som sålunda skulle komma
att laggas på vissa köpingar och andra samhällen, komme att förefalla dem desto
mera betungande och orättvis, som den enligt förslaget kunde påtvingas dem
mot deras vilja och utan rätt för dem att själva pröva behovet eller ens åtminsto??
i sista hand, bestämma beloppet av de ekonomiska uppoffringar, de måste
vidkännas. °

Magistraten i Uddevalla intog en särskild ståndpunkt och anförde:

,.. .. >>b)e sakkunniga hade utgått från den förutsättningen, att det skulle åligga
staderna att bekosta avlöningen till sin polispersonal. Denna förutsättning torde
hava vant riktig vid tidpunkten för upprättandet av förslaget, men syntes sedermera
hava väsentligen förändrats. Så länge nämligen städerna åtnjöte en avseyard
inkomst genom brännvinsförsäljningen, läge det i'' sakens natur, att denna
inkomst borde användas för sådana ändamål som polisbevakningen, men annorlunda
tedde det sig, sedan vinsten av brännvinsförsäljningen indragits till stats -

Kung/. Maj ds Nåd. Vr oposition Nr 284.

verket. Bestridas kunde icke, att det vore statens, icke kommunens skyldighet
att vaka över att medborgarna skyddades till liv och egendom, men i så fall
borde även staten avlöna de organ, som härför erfordrades. Det syntes således,
att man vid upprättande av ett polisreglemente borde utgå från denna statens
skyldighet. Det vore visserligen sant, att polisbetjäningen i en stad även hade
till åliggande att tillse att de för staden särskilt utfiirdade ordningsföreskrifter
bleve behörigen iakttagna, och dä ett dylikt åliggande måste vara att anse som
ett speciellt lokalintresse, vore det tydligt, att staten icke borde betungas med
utgifter härför. Det syntes alltså som om vid upprättandet av ett polisreglemente
avseende borde fästas vid den dubbelställning, som polisbetjäningen intoge.
Gjordes icke detta, komme polisbevakningen i städerna att i avsevärd mån
lida avbräck. Det vore nämligen icke tänkbart, att städerna med den kringskärning
av deras inkomster, som under senare tider ägt rum, skulle äga förmåga
att med egna medel avlöna ett polisväsen, som vore tillräckligt för fullgörande
av båda de omförmälda funktionerna. Innan detaljerna rörande polisens tjänstgöring
framlades i ett polisreglemente, borde därför först bestämmas de grunder,
efter vilka bidragen från stat och kommuner till polispersonalens avlöning
borde utgå.»

Beträffande de sakkunnigas förslag om inrättande av polisråd uttalades
olika uppfattningar av myndigheterna.

Förslaget avstyrktes sålunda av överståthållarämbetet och av polismästaren
i Stockholm, av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge, Örebro och Gävleborgs
län ävensom av magistraten och stadsfullmäktige i några städer. Därvid
framhöllos huvudsakligen samma skäl, som tidigare i denna del åberopats.

För inrättande av polisråd yttrade sig bland andra Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Stockholms, Uppsala, Hallands och Västmanlands län, magistraterna i
Södertälje, Linköping, Malmö, Hälsingborg, Lysekil och Västerås ävensom stadsfullmäktige
i Stockholm, Eskilstuna, Malmö, Lysekil och Västerås. De nämnda
myndigheterna voro likväl av olika åsikter beträffande frågorna om i vilka städer
polisråd borde finnas och angående dess befogenhet. Sålunda anfördes, att inrättandet
av polisråd icke syntes böra inskränkas till de städer, där polismästare
funnes anställd, då jämväl i andra städer polisväsendet i verkligheten handhades
av endast en person. Visserligen innefattade den kollegiala formen för magistratens
verksamhet i viss mån de med polisrådet åsyftade garantierna, men magistraten
vore dock ej att anse såsom eu delegation av kommunen. Institutionens
införande borde emellertid icke göras obligatorisk utan beroende på kommunernas
fria beslut, vilket borde underställas Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning.
Magistraten i Västerås ansåge emellertid, att även i städer, där polismästare
funnes, polisråd kunde utgöras av magistraten eller vissa medlemmar därav.

Beträffande polisrådets befogenhet anförde magistraten i Södertälje, att densamma
icke borde omfatta frågor om anställning, befordran, uppsägning, avsked
och bestraffning eller tillsättande av poliskommissarietjänst.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands län yttrade, att, om inrättande
av polisråd skulle medföra den avsedda verkan, detsamma åtminstone i frågor
av rent ekonomisk natur eller i fall då det gällde att tillvarataga allmänhetens
intressen borde erhålla större befogenhet än förslaget innehölle.

Stadsfullmäktige i Eskilstuna ansåge, att polisrådet borde äga beslutanderätt
i de ärenden, som tillkomme detsamma att behandla.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 284.

Magistraten i Malmö avstyrkte däremot bestämt att polisrådet utrustades
med .dylik beslutanderätt och ansåge förslaget väl avvägt.

Även magistraten i Hälsingborg önskade att polisrådets befogenhet inskränktes
till vad förslaget innehölle. Stadsfullmäktige borde utse tre ledamöter och
överståthållarämbetet eller magistraten en.

Stadsfullmäktige i Stockholm anförde:

»Ett verkligt och effektivt kommunalt medinflytande på polisverkets ekonomiska
angelägenheter torde ej kunna vinnas med mindre än att de av kommunen
valda ledamöterna i styrelsen eller nämnden erhölle beslutanderätt i tillhörande
spörsmål. Medgivandet av en sådan beslutanderätt syntes ock följdriktigt böra
medföra rätt för kommunen att granska det sätt, varpå beslutanderätten utövats,
och borde sålunda föranleda ändrade bestämmelser i fråga om granskningen av
poliskammarens räkenskaper. Yad åter anginge de sakkunnigas förslag att åt
polisrådet inrymma befogenhet i frågor, som anginge allmänna grunder för anställning,
befordran, avsked och bestraffning inom poliskåren samt ådömande av
annan bestraffning än varning, syntes frågan om sättet för behandling av dessa
ärenden icke nu böra lösas utan samband med motsvarande spörsmål för t. ex.
de lägre statstjänarna. Eegleringen av dessas tjänsteförhållanden (frågan om
förhandlingsordning) stode för närvarande på dagordningen och vore föremål för
utredning inom socialstyrelsen. Vid sådant förhållande torde frågan om kommunalt
inflytande på polisverkets ekonomiska förvaltning icke böra sammanbindas
med den vida ömtåligare om polispersonalens ställning och den kompetens, som
i detta avseende borde tillmätas den kommunala polisdelegationen. Då anledledning
således icke syntes föreligga att närmare ingå på frågan, på vad sätt inflytande
på polisens tjänsteärenden borde medgivas polisrådet, kunde stadsfullmäktige
inskränka sig till det uttalande, att det kommunala medinflytandet på
polisverkets ledning borde utövas av en utsedd polisnämnd, vari polismästaren
borde vara självskriven ordförande och medlemmarna äga beslutanderätt i till
polisverkets ekonomiska förvaltning hörande frågor. Beslutanderätt torde även
böra medgivas polisnämnds av stadsfullmäktige utsedda medlemmar vid behandling
av vissa ärenden, som omförmältes i §§ 21 och 23 ordningsstadgan för rikets
städer och vilka enligt de sakkunnigas förslag skulle handläggas av polisrådet.
Härigenom komme lika litet som genom beslutanderätten om den ekonomiska
förvaltningen något obehörigt intrång att ske i polischefens befälsrätt över polispersonalen.
I frågan om inrättande av en polisstyrelse hade inom stadsfullmäktige
tidigare framhållits önskvärdheten därav, att den praktiskt-juridiska erfarenhet,
särskilt med hänsyn till dugligheten och lämpligheten hos detektivavdelningens
personal, som förefunnes inom Stockholms rådstuvurätt, borde nyttiggöras
för polisen genom beredande av rum för någon av magistratens ledamöter
inom polisstyrelsen. Detta uppslag syntes väl värt att tillvarataga även för den
form av kommunalt medinflytande på polisverkets ledning, som av stadsfullmäktige
nu förordats. Med avseende å det föreliggande förslaget torde för övrigt
vara att erinra, att i fall beslutanderätt tillädes den avsedda polisnämnden, syntes
det med den ställning, som eljest beträffande den kommunala förvaltningen
blivit i olika författningar tillagd den proportionella valmetoden, icke vara väl
förenligt att låta val till nämnden ske med tillämpning av denna valmetod. Och
om magistraten skiille bliva representerad i polisnämnden, talade även detta för -

-I!>

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

hållande emot användning av det proportionella valsättet vid val till nämnden.
För övrigt syntes icke böra saknas bestämmelse om den tid, varför uppdrag såsom
ledamot i nämnden lämnades »

Flera av myndigheterna påpekade, att proportionellt valsätt beträffande
polisrådet icke borde ifrågakomma, med mindre stadsfullmäktige i
den ordning § 3(1 i förordningen om kommunalstyrelse i stad bestämde
därom beslutat.

Kungl. Maj:ts befallning skavande i Göteborgs och Bohus lön anmärkte,
att vid poliskåren i Göteborg funnes anställd en polisintendent, vilken
tillsattes av Kungl. Maj:ts befallningshavande. Denne tjänsteman skulle
enligt förslaget, såsom detta måste tolkas, framdeles komma att tillsättas
av polismästaren. I likhet med vad som enligt förslaget gällde vid tillsättande
av poliskommissarietjänst torde emellertid tillsättande av polisintendent
böra handläggas vid sammanträde med polisrådet.

Mot de sakkunnigas förslag, att polisman, som vore olämplig för
tjänsten icke skulle kunna uppsägas, när mer än två år förut förflutit
från det han vunnit fast anställning, uttalade flera myndigheter allvarliga
betänkligheter:

Det syntes angeläget, att möjlighet funnes att bliva av med en såsom
polisman uppenbart olämplig person, även om han varit i tjänsten mera än två
år. Detta vore av vikt ej blott ur den allmänna rättssäkerhetens synpunkt utan
även för bibehållande av en god anda inom poliskåren. Socialstyrelsen hade
under utredning frågan om de lägre statstjänarnas avlöningsförhållanden och
rättsliga ställning, och det vore troligt att i sammanhang med prövningen av
denna fråga komme att fastställas de förhållanden, under vilka nämnda statstjänare
kunde skiljas från tjänsten. Då städernas polismän, som hade till funktion
att fylla ett statsändamål, intoge samma tjänsteställning, som åtskilliga av
de lägre statstjänarne, vore det mindre välbetänkt att redan nu fastställa, att
dessa polismän skulle efter viss tids tjänstgöring vara oavsättliga på sätt i fråga
om innehavare av domarämbete och statens tjänstemän i allmänhet vore stadgat.
Något fastslående av en dylik grundsats borde icke ifrågakomma tidigare än sedan
det visat sig, att denna princip blivit godtagen för statstjänare i motsvarande ställning.
Och knappast ens då. Visserligen kunde i allmänhet en tid av två år
anses tillräcklig för att på ett tillfredsställande sätt pröva en persons lämplighet
för sitt kall, men förutsättningarna härför kunde med eller utan polismannens
eget förvållande ändras. Ett stadgande som det föreslagna kunde även leda därhän,
att kommunerna underläte att fast anställa sin polispersonal till föga båtnad
för densamma. Särskilt för mindre samhällen med en fåtalig poliskår skulle
olägenheter kunna uppstå.

Beträffande de föreslagna disciplinära bestraffningsarterna förordades
ånyo extra tjänstgöring, varigenom öppnades en väg att så långt möjligt
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 251 liäjt. (Nr 284.) 7

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

Vissa främmande
länders
polisorganisation.

skona den felandes ekonomiska tillgångar. Det vore även för kårt, att
en polisman, vars sak blivit ställd på framtiden, skulle avsättas, så
länge möjlighet funnes att han vore oskyldig.

Det torde vara i sin ordning, att här i korthet beröres främmande
länders lagstiftning på det ifrågavarande området, men skall redogörelsen
därvid inskränkas till de detaljer, vilka hava avseende på det nu föreliggande
förslaget. Jag skall således söka lämna en jämförande översikt
av bestämmelserna i några främmande länder rörande statens och kommunens
växelverkan inbördes i fråga om städernas polisorganisation, de
underordnade polismännens antagande och avskedande samt bestraffningsrättens
utövande ävensom slutligen huru kostnadsfrågan i varje särskilt
land lösts.

Norge. Lagstiftningen bär icke ålagt kommunerna att sörja för att en tillräcklig,
underordnad polisstyrka med vad dit hörer finnes. I fråga om städerna
och vissa hamnplatser å landet (ladesteder) är visserligen den regel historiskt
fastslagen, att dessa själva bekosta det underordnade polisväsendet, men någon
rättsregel därom finnes ej, och man saknar lagstiftning om, av vem och huruledes
spörsmålet om polisstyrkans och utrustningens storlek och tillgodoseende avgöres.
Uteslutande på kommunen beror således, huruvida manskapsstyrkan bör
ökas, och man saknar medel att förhindra,''att städerna genom att neka anslag
nedsätta polismaktens effektivitet.

I ett lagförslag av en kungl. kommitté av år 1912, vilket dock icke lär vunnit
godkännande, föreslås, att staten till täckande av polisutgifterna i städerna
lämnar bidrag i visst förhållande till det belopp stadskommunen i budgetåret
anvisat till lön, beklädnad och pensionsavgift för de vid den egentliga kriminalpolisen
anställda underordnade polismän.

Förslaget synes innebära, att polisstyrkan bestämmes av stadskommunen
och polismästaren, om de äro ense. Kan polismästaren ej godkänna korn immens
beslut, underställes frågan vederbörande statsdepartement, som avgör densamma
med för staten och kommunen bindande verkan.

Enligt samma lagförslag står i kommun med minst tio fast anställda polistjänstemän
ett polisråd vid polismästarens sida, bestående av dels så många medlemmar
kommunen själv bestämmer dels ock av en eller två medlemmar, valda av
och bland de i kommunen fast anställda polistjänstemännen. Polismästaren har
tillträde till rådets förhandlingar, dock utan rösträtt.

Polisrådet, som självt väljer sin ordförande, har en vidsträckt befogenhet
såväl ifråga om polisväsendets organisation och ekonomi som ock beträffande
instruktioner och reglementen rörande polistjänsten. Det kan göra framställningar
till polismästaren om förändringar i tjänstens anordnande och om verkställighet
av närmare angivna polisuppgifter, allt dock såsom det vill synas enligt
grundbestämmelser, som beslutas av kommunalstyrelsen.

I fråga om tillsättning och avsked skall vid olika mening mellan polismästaren
och polisrådet avgörandet tillhöra vederbörande statsdepartement. Med

Kun/jl. Maj:ti< Nåd. Proposition Nr SS4.

undantag för varning och tillrättavisning, varom polismästaren ensam beslutar,
skola frågor om övriga bestraffningsarter, nämligen suspension, nedsättning i
lägre tjänstgrad eller löneklass samt avsättning, med eller utan uppsägning, av
polismästaren föreläggas polisrådet till yttrande; är rådet eller blott en dess
ledamot av skiljaktig mening med polismästaren, kan en var av dem påkalla departementets
avgörande.

I övrigt innehåller detta lagförslag bestämmelser, vilka enligt svensk uppfattning
torde vara av rent reglementarisk natur. Förslaget tiar som sagts icke
genomförts i lagstiftningen.

Danmark. Bortsett från Köbenhavn och den statspolisinstitution om en
chef, en assistent och 36 polismän, utposterade i amten, vilken inrättades enligt
lag den 13 maj 1911, bära kommunerna alla utgifter för polisväsendet, likasom
dettas organisation, såvitt rör de underordnade polismännen, praktiskt taget är
eu kommunernas sak. Men staten tillsätter och avlönar polisämbetsmän och
bestämmer deras distrikt. Ledningen är således en statsangelägenhet, men avlöningen
av underordnade polismän tillhör amtskommunen, i städerna med rätt
till vissa intäkter av böter m. m. I städerna tillsättas polismännen av »byraadet»
efter förslag av polismästaren, men denne har rätt att avskeda och utövar i det
stora hela disciplinär myndighet över dem. På kommunalstyrelsen, ej på staten,
beror huruvida polisstyrkan skall ökas eller minskas. Ett reformarbete pågår,
men synes man icke haft någon tanke på att lägga polisförvaltningen i händerna
på kommunalstyrelsen eller av kommunen valda organ. På senare
tid (1911) har dryftats ett lagförslag, som går ut på, att i städerna och
»handelspladser» skulle finnas anställd minst en fast polisbetjänt för 3,000
invånare, dock att varje stad med ett invånarantal av 30,000 eller däröver skall
anställa en fast polisbetjänt för var 1,000 invånare. Förslaget har fallit bland
annat, såsom det vill synas, på den grunden att anledning ej funnits att låta
statskassan övertaga någon del av polisutgifterna utom i vad rör ovannämnda
statspolisinstitution.

Preussen. I den preussiska polislagstiftningen eller polisförvaltningen har
man — oavsett gendarmeriet, som är en del av armén och organiserats på fullkomligt
militäriskt sätt — att skilja mellan tre arter av polisorganisation: Landespolizei,
Kreispolizei och Ortspolizei. Skillnaden ligger mindre i tjänsteverksamhetens
organisation än i uppdelningen av de uppgifter, som tillhöra var grupp.
Föremål för Ortspolizei äro alla allmänna lokala polisåligganden; till Landespolizei
föras särskilt åligganden, som mera direkt angå staten eller större delar
av samhället eller som genom lag förts dit, såsom flod- och skeppsfart, hamnväsende
m. ra., medan till Kreispolizei hänvisats vissa författningsenligt bestämda
saker, exempelvis jakt och smittosamma husdjurssjukdomar. Regeringspresidenten
i orten beslutar i saker, som tillhöra Landespolizei, lantrådet i var krets rörande
frågor, som höra till Kreispolizei, under det att Ortspolizei förestås av lokal
myndighet.

I kommun med mera än 10,000 invånare kan enligt beslut av inrikesministerium
styrelsen av det lokala polisväsendet anförtros en särskild statsämbetsman.
Sådan kungl. polisförvaltning har införts i 23 större städer under
en kungl. polispresident eller polisdirektör. Staten svarar för alla utgifter, löner,
pensioner, beklädnad och utrustning, men kommunen får bidraga, enligt lag den
3 juni 1908, med en tredjedel av utgifterna.

Där kungl. polisförvaltning icke införts, bär kommunen alla kostnader utan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

statsbidrag. Också i dessa kommuner äro statens ämbetsmän i sista hand den
avgörande myndigheten med hänsyn till organisation och ledning. Chefskapet
för polisen utövas i städerna av borgmästaren eller annan magistratsledamot,
oberoende av folkvalda kommunala myndigheter.

Disciplinärförseelser straffas med varning, tillrättavisning, böter och arrest
i högst 8 dagar. Dessa straff åläggas av överordnad efter vissa bestämda regler
och begränsningar med rätt för den underordnade att överklaga beslutet. En
annan straffart är avsättning, som kan åläggas endast efter rannsakning och dom
av en disciplindomstol under vissa former.

I Berlin tillsättes den underordnade polispersonalen på 4 veckors uppsägning
och först efter flera års tjänst vinnes anställning på livstid. Där förekommer
icke avsättningsstraffet enligt domstolsferfarande; man begagnar sig av
uppsägningsrätten.

Frankrike. Här skiljer man skarpare än i andra länder mellan police judiciaire
eller kriminalpolisväsendet och police administrative eller ordningspolisväsendet;
det förra lyder under justitieministeriet, det senare under inrikesministeriet.
Denna anordning saknar dock egentlig betydelse för frågan om den
underordnade polisorganisationen.

Den franska kommunallagen av år 1884 lägger ledningen av kommunens
polisväsende i händerna på mairen, kommunens valde ordförande, och utgifterna
påvila kommunen. Men trots detta har staten genom sina ämbetsmyndigheter i
sista hand bestämmanderätten med hänsyn till såväl polisväsendets organisation,
styrka m. m. som dess ledning. Kommunens allmänna budget, inclusive kostnaden
. för polisväsendet, prövas och fordrar godkännande av prefekten eller av
republikens president. Har kommunen icke anslagit erforderliga medel, uppföres
vad som anses brista i budgeten genom beslut av endera utav nämnda myndigheter,
sedan kommunen dock fått tillfälle att yttra sig.

Mairen förestår polisväsendet under tillsyn av statens högre administrativa
myndigheter. Mairens beslut om personalens tillsättning fordrar godkännande
av prefekten; den förre kan väl suspendera de underordnade för högst en månad,
men om deras avskedande beslutar prefekten. Mairens ledning av det lokala
polisväsendet hindrar icke prefekten att träffa vilken som helst anstalt för upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet, dock först sedan han lämnat mairen
tillfälle att därom själv besluta.

Detektivpolisväsendet är sedan år 1907 eu av staten helt organiserad och
avlönad centralorganisation vid sidan av den lokala polisstyrkan. Detektivpolisens
personal, relativt fåtalig, är fördelad i tolv brigader på var sitt distrikt av landet.

Liksom i Preussen finnes därjämte en på militärt sätt organiserad gendarmerikår,
fördelad på tjänst över hela riket och avlönad av staten. Paris, Lyon och
Marseille hava med tillstötande landdistrikt sin särskilda polisorganisation, ledd
av statsmyndigheten och bekostad av stat och kommun gemensamt.

Ovan är talat om de underordnades tillsättning och avskedande. Om tjänstepersonalens
rättsliga ställning, disciplinära förhållanden, befordran, utbildning
saknas allmänna lagbestämmelser. Därmed förhålles tydligen efter praxis och
lokala förordningar. För Paris ligger den disciplinära straffbefogenheten uteslutande
hos polisprefekten, som kan ådöma varning, avkortning av lön eller avsättning;
dock att mycket noggranna bestämmelser äro givna om rätt för en var
av personalen att taga kännedom om alla om honom avgivna rapporter m. m.,
innan man mot honom vidtager disciplinärt förfarande, innan han avskedas eller
förbigås vid befordran.

Kungl. Maj:tft Nåd. Proposition Nr 284.

I England företer polisväsendets organisation, i mångt och mycket fotad på
säregna historiska förhållanden, rätt stora skiljaktigheter från fastlandets polisväsende.

Bortsett från Londons polisorganisation med sina särskilda författningsbestämmelser,
var det först så sent som på 1840-talet som i grevskapen den
administrativa myndigheten, fredsdomaren, bereddes tillfälle att tillsätta polismästare
och stadigvarande polismanskap samt att utkräva en särskild polisskatt
för täckande av kostnaden. På grund härav blev ett polisväsen ordnat i vissa
grevskap, men långt ifrån i alla. Först genom lag av år 1856 blev ett ordnat
polisväsende obligatoriskt för alla grevskap, i sammanhang varmed staten förband
sig att betala en fjärdedel av utgifterna för polisstyrkans lön och beklädnad;
senare höjdes statsbidraget till hälften. Denna organisation gälde som sagt
grevskapen, närmast motsvarande våra län, ävensom vissa städex-, som förlänats
frihet till eget polisväsende eller som bilda egna stadsgrevskap. Eljest bildar
grevskapet med sina städer ett polisdistrikt med egen budget. Vid början av
innevarande århundrade hade 130 städer eget polisväsende, de övrigas hörde
samman med kringliggande grevskapets.

Oi''ganisation och ledning av polisväsendet är helt och hållet lagd i kommunala
och lokala myndigheters händer, utgör således en del av det kommunala
»självstyret», men står dock under kontroll av staten.

I städerna med eget polisväsende står detta under ledning av en kommunal
polisstyrelse »watch committee» och den av denna utsedde polismästaren; men
fredsdomaren har fått en viss överordnad polismyndighet med rätt att giva polisorder
o. s. v. Statens inflytande på polisväsendet i orterna lär sammanhänga
med dess åtagande att bära en del av kostnaden. Samtidigt därmed stadgades
nämligen såsom villkor för statsbidraget, att'' det skulle årligen visas att organisationen
var även i avseende på styrkan och i övrigt tillfredsställande. Staten
håller för sådant ändamål särskilda polisinspektörer. Annorledes än genom innehållande
av statsbidraget kan staten icke framtvinga nödiga avsedda förbättringar
i en orts polisväsende; men detta medel lär visat sig tillfyllestgörande.

The watch committee har i fråga om städerna rätt att utfärda erforderliga
bestämmelser för att förebygga försummelse och missbruk och för att göra
konstaplarna verksamma i fyllandet av sin tjänstplikt. Kommittén har ock befogenhet
att såväl tillsätta som avskeda de underordnade polismännen, likaså att
ådöma suspension, nedflyttning i lägre klass ävensom böter, svarande högst mot
en veckas lön. Rätten att avskeda och ålägga disciplinstraff synes, vad angår
grevskapspolisen, tillkomma jämväl polismästaren.

Enligt lag 1910 har vederbörande polisstyrelse på varje ort att träffa anstalt
om minst 52 fridagar årligen för var polisman.

Polisväsendet i Skottland har i huvudsak samma karaktär som Englands.
På Irland finnes därmed statspolisväsende.

Den utredning, som sålunda ägt rum, har ursprungligen i anslutning
till riksdagens skrivelse den 12 maj 1906 varit inriktad på åvägabringande
av en allmän polisförfattning för rikets städer och därmed
jämförliga orter, men utsträckts att, åtminstone i vissa avseenden, omfatta
även landsbygdens polisväsende. Emellertid kan utredningen i sist

Departe ments chefen.

Förslagets
begränsning
till städerna
allena.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

nämnda hänseende icke anses uttömmande. Det är därför icke möjligt
att nu framlägga förslag till ett ordnande av polisväsendet inom hela
riket. Men jag har trott, att denna omständighet icke borde föranleda
till undanskjutande av frågan om polisväsendets ordnande i städerna,
därutinnan en för denna frågas bedömande tillräcklig utredning synes
föreligga. Då jag således nu allenast framlägger förslag till lag om
polisväsendet i rikets städer, har jag därtill den ytterligare anledning,
att städernas polisväsende synes vara i verkligt behov av eu viss rättslig
reglering. Polisväsendet i städerna har, trots bristen på enhetlig
organisation, nått en betydande och säregen utveckling. Den personal,
som är anställd vid städernas polisväsende, är så avsevärd, att ett reglerande
av dess ställning och förhållanden, i vad sådant bör ske å lagstiftningens
väg, är högeligen önskvärd. En lag om polisväsendet i
städerna skall giva den enhetlighet och fasthet i organisationen, som kluddig
för ett effektivt handhavande av polisväsendets uppgifter. Eu
dylik lagstiftning bör också bliva av största betydelse för polispersonalens
egen trygghet, en förmån som får antagas fördelaktigt inverka på
samhället självt.

Vad landsbygdens polisväsende beträffar, så möta såväl historiskt
som faktiskt helt andra förhållanden än i städerna. Sedan urgamla
tider har staten på landsbygden upprätthållit ordningen genom sina egna
organ, de ända till våra dagar'' under Kungl. Maj:ts befallningshavande
lydande kronofogdar, länsmän och fjärdingsmän. Först under senare
årtiondena har staten, enär antalet av berörda organ icke kunde ökas i
samma mån som en större rörlighet i handel och vandel samt ett tätare
bebyggande det krävde, bekostat en förstärkt polisbevakning på landet,
dock i de allra flesta fall under förutsättning att hälften av kostnaderna härför
gäldades från orten. Åt polisbevakningen å landet, vilken med innevarande
år påvilar de under chefskap av länets landsfogde ställda landsfiskalerna
med biträde av fjärdingsmännen och den till den förstärkta polisbevakningen
hörande personal, har Kungl. Maj:t genom sina befallningshavande
redan nu, utan författningsenligt fastslagna bestämmelser, haft möjlighet
att bereda likformighet och, så långt det kunnat ske, en känsla av
trygghet för såväl personalen som allmänheten. Emellertid är härmed
ingalunda sagt, att landsbygdens polisväsende för närvarande är tillfredsställande
ordnat. Tvärtom föreligga härutinnan stora brister, som det
är angeläget att snarast möjligt få avhjälpta. Huruvida detta bör ske,
såsom här skall föreslås med avseende å städerna, väsentligen genom
allmänna författningsbestämmelser eller i annan ordning, synes ovisst.
Att emellertid en del allmänna föreskrifter med avseende å polispersona -

Kunyl. Majts Nåd. Proposition Nr 284. 55

lens å landsbygden ställning och förhållanden, särskilt i syfte att bereda
jämväl denna polispersonal en tryggare och mera oberoende ställning,
böra meddelas, anser jag sannolikt.

Fögderi förvaltningskommittén har år 1912 framlagt förslag till
organisation av polisväsendet på landsbygden, huvudsakligen byggt på
upprättande av en särskild distriktspolisinstitution. Mot detta förslag
hava emellertid, såsom också påpekats i propositionen till 1917 års riksdag
om fögderiförvaltningens omorganisation, så väsentliga erinringar
framställts, att detsamma icke torde kunna läggas till grund för ett
definitivt ordnande av landsbygdens polisväsende.

Men jämväl andra förhållanden föranleda till, att frågan om landsbygdens
polisväsende icke nu synes kunna avgöras. Det måste sålunda
anses lämpligt att någon kortare tid avvakta verkningarna av den
nya fögderiorganisationen, särskilt beträffande landsfogdarna, som fått
polisväsendets övervakande på landsbygden till eu av sina allra främsta
tjänsteplikter. Vidare tarvar frågan om ordnande av landsbygdens polisväsende
andra överväganden och utredningar av betydelsefull och
grannlaga art. Sålunda kan ifrågasättas, att fördelningen mellan staten
och kommunen av kostnaden för förstärkt polisbevakning å landet bör
i anseende till sin grund överses, att de bestämmelser, som gälla angående
biträde från städernas poliskårer till landsbygdens polis, underkastas
granskning, och i viss grad torde fjärdingsmansinstitutionen tarva
en utveckling, lämplig att åvägabringa i samband med spörsmålet om
landsbygdens polisorganisation. Sistberörda fråga sammanhänger också
med spörsmålet, om och i vad mån landsfiskalerna, efter den nya fögderiorganisationen,
behöva kräva ökat och vidgat biträde av fjärdingsmännen
och om dessa senares ställning därmed kan behöva jämkas.

Ej heller har det befunnits lämpligt att behandla polisväsendet i
köpingar och municipalsamhällen i sammanhang med städernas polisväsende.
Alltifrån 1864 har vid köpingsrättighets beviljande ålagts den nya
köpingen att bekosta skälig avlöning åt en polisuppsyningsman, vilken,
antagen av Kungl. Maj:ts befallningshavande, har att handhava köpingens
säkerhets- och ordningspolis och åtala där timade brott. Förhållandena
i köpingarna, vilkas folkmängd varierar mellan högst 8,076 och lägst
304, äro så olikartade, att enhetliga bestämmelser för alla köpingar
knappast böra åvägabringas. Ej heller torde alla köpingars polisväsende
kunna organiseras på samma sätt som i städerna. Vad rnunicipalsamhällena
beträffar, har deras polisväsende i allmänhet tillgodosetts
efter samma normer som landsbygdens. Polisväsendet i köpingar och
municipalsamhällen synes sålunda bäst och följdriktigast ordnas sarnti -

Städernas
skyldighet att
bekosta polisväsendet.

56 Kun<fl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

digt med och i större eller mindre anslutning till landsbygdens polisorganisation
.

Då jag således nu framlägger förslag allenast till ordnande av städernas
polisväsende, vill jag slutligen ytterligare betona, att frågan om
landsbygdens polisväsende snarast möjligt bör föras till ett slutligt avgörande.
För min del hyser jag den förhoppning, att, om städernas
polisväsende nu ordnas genom en allmän författning, det skulle bliva
lättare att inom en snar framtid lösa frågan om landsbygdens polisorganisation.
Grunderna för organisationen av polisväsendet i städerna
och på landsbygden måste bliva avsevärt olika, och förhållandena äro
även i övrigt så skilda, att sammankopplandet av polisväsendet i städer
och å landsbygden, liksom det hittills å utredningsstadiet icke synes varit
endast till fromma för saken, icke heller vid det slutliga avgörandet
torde vara den lämpligaste anordningen.

I flera främmande länder hava, enligt vad den förut lämnade översikten
giver vid handen, städerna helt och hållet eller i mycket stor utsträckning
skyldighet att själva underhålla sitt polisväsende. Ett sådant
förhållande har även sedan urgammal tid varit rådande i vårt land.
Detta åliggande anses även medfölja de stadsrättigheter, som nu för tiden
meddelas. Grunden härtill torde vara att söka däri, att det för ett samhälle
innebär en avsevärd fördel att få särskilt för sig bilda en kommun,
vilken, såsom fallet är med en stad, i vissa hänseenden intager en undantagsställning.
Då behovet av organ, som verka för upprätthållande av
ordning och säkerhet inom ett sålunda tätt befolkat samhälle, blir större
än där befolkningen fortfarande bor spridd som på landsbygden, förefaller
det naturligt, att detta samhälle självt får bekosta de utgifter, som
blivit nödvändiga på grund av stadsbildningen.

Det har under den föregående utredningen av ärendet gjorts
gällande, att rikets städer av kronan förunnats vissa inkomster för, bland
annat, polisens vidmakthållande inom deras områden och därför hava en
juridisk förpliktelse att fullgöra detta onus. Härvid har särskilt syftats
på tolagsersättningen samt, vad Stockholm angår, även på statens anslag
till dess polisväsen, Titgörande alltsedan år 1812 årligen 28,100 kronor.
Att emellertid, vad angår tolagsersättningen, som för övrigt ej utgår ens
till hälften av Sveriges städer, densamma icke kan grunda någon skyldighet
i detta avseende, framgår redan därav, att de äldre städerna,
innan de under 16- och 1700-talen tillförsäkrades rätt till tolag (rätt
att uppbära avgift av från utrikes ort kommande varor), bekostade sitt
rättsväsen och sin polis. 1857 års riksdag beslöt att i stället för stads
rätt att direkt uppbära tolag skulle träda en tolagsersättning, beräknad

Kungl. Maj:t Nåd. Proposition Nr 284. 57

efter beloppet av den under närmast föregående år av vederbörande
stad faktiskt uppburna tolag. Endast i ett fåtal fall torde emellertid
tolagen hava givits åt städerna vtill magistratens och dess betjäntes
underhåll», men eljest i allmänhet »till stadens nytta». I promemorian
nr 43 till 1882 års skatteregleringskommittés betänkande finnes en uppgift
å de städer, till vilka tolagsersättning då utgick. I samma promemoria
uttalas, att »tolagen gavs såsom ett understöd för ett bättre fullgörande
av kommunala skyldigheter, vilka icke med vederbörlig effekt
kunde fullgöras utan statens mellankomst. Det ålåg städerna att underhålla
sina hamnar, sin magistrat m. in. långt innan tolagen gavs dem.
Det ligger nära till hands att antaga, att detta understöd skulle kunna
jämföras med ett statsanslag i våra dagar. I denna fråga bör likväl
varsamhet iakttagas.»

Skyldigheten för städerna att bekosta sitt polisväsen torde, förutom
på de allmänna förhållanden, som nyss berörts, grundas dels på privilegiebreven
för dem, däri uttalas eller avses, att stad på egen bekostnad skall
besörja rättsskipning, upprätthållande av allmän säkerhet och ordning
samt underhåll av därför nödiga anstalter, samt dels på i vissa fall utfärdade
särskilda föreskrifter. Så har till exempel för Uppsala genom
kungl. brev den 20 augusti 1858 föreskrivits, att poliskåren skulle bestå
av »1 poliskommissarie med årlig lön av 1,000 rdr., 8 konstaplar vardera
med 600 rdr. lön årligen, och 16 extra konstaplar med årligt arvode av
150 rdr. för en var av dem, vartill komme för beväring, eldning och
sängkläder m. m. 400 rdr., så att kommunens utgift för dag- och nattbevakningen
i staden uppginge till 8,600 rdr.»

Det synes vara från nu angivna utgångspunkter, man har att härleda
stadssamhällenas åligganden att själva underhålla sitt polisväsende.

Att städerna _ äga skyldighet att bekosta sitt polisväsende beröres
naturligtvis éj av det förhållandet, att, såsom riksdagen jämväl
framhållit, polisen i viss omfattning måste anses uppfylla en statsfunktion.
Rättsordningens upprätthållande är en av statens huvudsakligaste
uppgifter. Ett viktigt moment häri är, att brottsliga gärningar
förekommas eller upptäckas och bestraffas. Främjandet härav är en viktigdel
av polisens kall. Detta gäller om polisen i dess helhet, icke blott
den judiciella polisen, vars speciella uppgift är att upptäcka brott och
främja deras bestraffande, utan även den administrativa polisen, som
upprätthåller allmän ordning och säkerhet. Att anse endast den förra
grenen av polisen såsom utövande en statsfunktion vore oriktigt. Utom
det att den administrativa polisen har att förekomma brott, utövar även
den i högst väsentlig grad i fråga om smärre förseelser en liknande
verksamhet som den judiciella fullgör beträffande grövre brott.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 251 käft. (Nr 284.)

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 284.

Vill man regelbinda statens krav på polismaktens ordnande i städerna,
förutsätter sådant, enligt vad jag i likhet med flera av de hörda myndigheterna
håller före, att städernas skyldighet att bekosta sitt polisväsende i erforderlig
omfattning först i lag fastslås. Såsom av den lämnade redogörelsen
för den nu bestående ordningen i städerna framgår, äro de reglementen
och instruktioner, efter vilka stadspolisen handlar, utfärdade under de
mest skiftande former och tillkomna under de mest olika omständigheter.
Städernas styrelser såsom förvaltande polismyndighet eller de
tjänstemän, åt vilka handhavandet av polisväsendet närmast är förtrott,
äro visserligen underordnade Kungl. Maj:ts befallningshavande. Men
detta hindrar icke, att den enhetlighet och fasthet i organisationen, som
borde finnas i all synnerhet beträffande städernas polisväsende, blir svår
att utan lagbestämmelser genomföra, då städernas polisväsende på
grund av sin kommunala karaktär intager en långt mera självständig
och så att säga oavhängig ställning i förhållande till staten än polisväsendet
på landsbygden.

Allmänna
motiv till
lagförslaget.

Det författningsförslag, som jag här framlägger, har sin tyngdpunkt
i att fastslå städernas nu i verkligheten bestående skyldighet att själva
bekosta sin polisinrättning. Bestämmelserna härom torde böra meddelas
i en av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag av samma art
som kommunallagarna. Beträffande övriga bestämmelser har jag för
avsikt att ur de hittills av sakkunniga framställda förslagen utsovra
allenast sådant, som är av mera konstitutiv art och lämpar sig att i
lagen sammanföra med ovanberörda stadgande om skyldighet för städerna
att bekosta sitt polisväsende. Dit hör då i främsta rummet stadgande
om inrättande av särskild polisstyrelse eller polisnämnd i städerna.
Kravet på och fördelarna av en sådan institution hava framhållits
från över- och underordnade polisorgan med sådan övertygelse och
kraft och fotats på så många goda skäl, att införandet av en dylik institution
synes böra med det snaraste äga rum. Vid behandlingen av
4 och 5 §§ skall jag närmare angiva de synpunkter, som i detta avseende varit
för mig bestämmande. I lagförslaget torde även böra inflyta bestämmelser
angående chefskapet över polispersonalen samt vissa stadganden
om denna personals tillsättande och avskedande ävensom angående rätt
att föra klagan. Slutligen bör i lagförslaget upptagas ett stadgande i
allmänna drag angående lokala polisinstruktioner.

Vad av de särskilda sakkunnigas förslag sedermera återstår ävensom
övriga bestämmelser, vilka vid en ytterligare överarbetning av ma -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

terialet må synas erforderliga, lära böra sammanföras i ett av Kungl.
Maj:t utfärdat polisreglemente för rikets städer. Ett utkast till sådant
polisreglemente torde få såsom bilaga åtfölja statsrådsprotokollet, varvid
dock torde böra uppmärksammas, att ytterligare bearbetning av detta
förslag synes önskvärd.

Det inom departementet utarbetade förslag till lag om polisväsendet
i rikets städer avhandlar i 1 § åliggandet för stad att anställa och avlöna
den polispersonal, som erfordras för upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet i staden, samt att i övrigt vidmakthålla sitt polisverk.

Såsom förut antytts, har städernas skyldighet att själva bekosta
sitt polisväsende sedan gammalt varit en oskriven regel i Sverige, och
detta åliggande anses även medfölja de stadsrättigheter, som nu för tiden
meddelas.

Det torde vara självklart, att de inkomster, som tillförene förunnats
en stad genom tolagsersättning eller annorledes eller t. ex. beträffande
Stockholm genom ett kontant anslag, icke äro avsedda att, i den mån
de kunna anses anslagna till polisväsendets vidmakthållande, indragas
eller förminskas genom det nu föreslagna huvudsakliga stadgandet.

Kontrollen däröver, att den städernas skyldighet, vilken skulle genom
ifrågavarande lagstiftning lagfästas, verkligen fullgöres, torde böra läggas
i överståthållarämbetets och Kungl. Maj:ts övriga befallningshavandes händer.
Nämnda myndigheter skulle således, i händelse av underlåtenhet härutinnan
å stadéns sida, äga att hos dess representation göra erforderliga
framställningar. Leda dessa icke till en tillfredsställande åtgärd, lärer
ärendet böra anmälas hos Kungl. Maj:t, vars bestämmelser i ämnet staden
torde hava att efterkomma.

Då jag i det följande ämnar föreslå inrättandet vid sidan av polischefen
av en polisnämnd med åtskilliga befogenheter, har jag ansett det
av vikt att i 3 § fastslå, vem chefskapet över polispersonalen tillkommer
och att chefen ensam utövar högsta befälet över polispersonalen.
Att så måste vara förhållandet synes utan vidare klart, och därom har
ej heller av myndigheterna uttalats mera än en mening.

I 4 och 5 §§ har jag, med fakultativt undantag för de mindre
städerna (6 §), upptagit förslag om inrättande av en särskild polisnämnd
för att jämte polischefen handhava polisverkets förvaltningsange -

Speciella

motiv.

i §■

2 §•

3 §•

4-5 §§.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

lägenheter. När man, såsom nu ifrågasättes, låter högsta befälet över
polispersonalen odelat ligga i polischefens hand, torde icke blott polischefen
utan även polispersonalen och sist men ej minst kommunen själv
samt allmänheten obetingat komma att skörda fördelar av inrättandet av
en dylik nämnd, förutsatt att gränserna för nämndens och polischefens
befogenhet noga uppdragas och att nämnden icke förses med en maktfullkomlighet,
som betager polischefen hågen till eget initiativ.

Att polischefens moraliska ansvar i flera hänseenden skall lättas
därigenom, att han vet sig äga stöd för sina anordningar hos en kommunal
delegation, synes ligga i sakens natur och har av erfarna polischefer
erkänts, i vilket avseende jag särskilt ber att få åberopa ett förut
återgivet uttalande av polismästaren i Göteborg.

Delade torde meningarna knappast förefinnas därom, att tillvaron av en
polisnämnd, sådan jag föreslår densamma, skall för manskapet i dess
prövande arbete för allmänt väl innebära en högst betydande trygghet.
Härutinnan må från det föregående erinras om den betydande roll, som
den kommunala polisdelegationen i England, the Watch Committé^, utövar
samt om vad man i Norge efter engelskt mönster föreslagit ehuru icke
ännu infört.

För den anslagsbeviljande kommunen måste det vara av synnerlig
vikt, att densamma annorledes än såsom fallet nu är, d. v. s. genom
diskussion i stadsfullmäktige och genom revision, kommer i tillfälle att
öva ett mera direkt inflytande på användningen av de betydande belopp,
polisväsendet årligen förbrukar. Och detta ökade inflytande får kommunen
genom den föreslagna polisnämnden.

Slutligen hyser jag, vidkommande allmänhetens ställning till ordningsmakten,
den uppfattning, att kommunalstyrelsens genom polisnämndsinstitutet
åstadkomna intimare samverkan med och kontroll i vissa
avseenden över polismakten skall i sin män bliva ägnad att med tiden
allt mera utplåna den misstro mot polisverket, vilken understundom visat
sig, samt att åt polismyndigheten förläna ökad auktoritet.

I vad jag härom anfört styrkes jag av vad som anförts hos Stockholms
stadsfullmäktige, av polisförbundet samt av flera utav de hörda
myndigheterna.

Polisnämnden, där polischefen skulle vara självskriven ordförande och
likaså dennes ställföreträdare ordförande vid laga förfall för polischefen,
bör enligt min mening och i enlighet med vad som föreslagits inrättas
efter mönstret ungefärligen av en hälsovårdsnämnd. Beträffande vissa
ämnen om ordningen för nämndens arbete m. m. torde lämpligen kunna
hänvisas till vad om fattigvårdsstyrelse stadgas, därvid må erinras, att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

nya bestämmelser beträffande dylik styrelse blivit i samband med förslag
till lag om fattigvården underställda den nu pågående riksdagen.

Beträffande de befogenheter, som skulle tillkomma eller icke tillkomma
polisnämnden, synes det till en början vara av vikt att bestämt
fastslå, att nämnden icke äger att taga någon befattning med befälet
över polispersonalen. Jag har därför låtit införa bestämmelse härom
(6 §)'' .

Några meningsskiljaktigheter torde knappast vara att emotse i avseende
å flertalet av de nämnden enligt förslaget tillagda befogenheter,
försåvitt själva pidncipen om inrättande av polisnämnd godtages. Beträffande
vissa punkter lärer emellertid särskild motivering påkallas.

I fråga om polismans antagande, befordran och ansökan om avsked
(5 §: 4) har nämnden tillagts allenast yttranderätt. Chefskapet över polisen
synes nämligen böra innefatta den avgörande rätten i dylika ärenden,
men bliver polisnämndens yttranden i förevarande avseenden av stor
betydelse som ledning eller stöd för polischefens beslut.

I fråga om den disciplinära bestraffningsrätten (5 §: 6) hava meningarna
varit mycket delade. Den tyngst vägande anmärkningen mot att låta
polisnämnden övertaga befogenheten härutinnan har ansetts ligga däri,
att polispersonalen komme att dömas av personer, varav somliga icke
handlade under tjänstemans ansvar. Hos polispersonalen själv synes förefinnas
en livlig önskan att erhålla polisnämnden såsom domstol i disciplinära
mål. Faran för missbruk lärer ock få anses överdriven. Dels
finnes ju i viss grad tjänstemannaansvaret representerat i nämnden, och
dels kunna besvär anföras över nämndens beslut hos Kungl. Maj:ts
befallningshavande. Jag finner därför övervägande skäl tala för, att polisnämnden,
på sätt i lagförslaget upptagits, får befogenhet ådöma disciplinär
bestraffning.

Rätt att utdela varning bör, enligt vad myndigheterna enstämmigt
uttalat, förbehållas polischefen. Bestämmelser, att därvid skall föras
protokoll och att rätt till klagan skall äga rum, böra lämpligen införas
i polisreglementet.

Skall polisnämnden äga att meddela disciplinär bestraffning, bör
den emellertid icke äga rätt att bestämma om grunderna för eller arterna
av* sådan bestraffning. Stadganden härom böra inflyta i polisreglementet,
och synes det mig därvid, efter prövning av vad från skilda
håll yttrats angående de olika arterna av disciplinstraff, att dessa
böra inskränkas till varning, extra tjänstgöring, suspension och avsättning.
Det har från de hörda myndigheternas sida anförts bland annat,
att den straffart, som flerstädes förekommer och som består uti ned -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

flyttning i lön och tjänstegrad, verkar nedtryckande på polismannen,
förringar hans självaktning och fördärvar hans ekonomi. Sådan skada
för hans enskilda, merendels svaga ekonomiska villkor skulle även bötesstraffet
innebära, och särskilt skulle, med den sammansättning polisnämnden
är avsedd att få, ett ådömande av böter leda till den konsekvensen,
att domare, som icke i vanlig ordning skulle kunna ställas till ansvar
för tjänstefel, skulle äga befogenhet döma till ett straff, som vid förvandling
ledde till frihetens förlust. Däremot har man på flera ställen funnit
ett verksamt korrektiv i straffarten extra tjänstgöring, som lämpligen
kan användas under eljest reglementerad fritid.

Att det under polischefen lydande högre polisbefälet, varunder jag
inbegriper, frånsett polisdomare, polisintendent och stadsfiskal, icke i avseende
på antagande, befordran, avskedande eller bestraffning sorterar nnder
polisnämnden, ligger i sakens natur, likasom att dessa polistjänstemän icke
i sin tjänsteställning beröras av instruktionen för polispersonalen. Bestämmelse
därom har jag ansett lämpligen kunna införas i 9 §.

I fråga om uppsägning ur tjänsten (5 §: 5) blott på grund av olämplighet
och utan sammanhang med bestraffning har livligt framhållits från
polispersonalens sida, att om en polisman haft fast anställning under
två år, han icke vidare skulle kunna uppsägas till avflyttning på grund
av olämplighet. Han skulle under den tid han tjänstgjort hava hunnit
prövas tillräckligt för att icke sedermera behöva vidare befara en
uppsägning allenast på grund av förment olämplighet.

Mot införande av ett dylikt stadgande har emellertid av ett flertal
myndigheter väckts gensaga, som det synes mig icke alldeles utan
skäl. Det förefaller, som om de olika ståndpunkter, vilka sålunda kommit
till uttryck, kunde sammanjänkas på så sätt, att befogenhet att uppsäga
allenast tillkommer nämnden, och skulle naturligtvis nämndens beslut
härutinnan likasom i andra avseenden kunna överklagas.

Från vissa håll har ifrågasatts, att polisnämnden skulle hava att
fullgöra de åligganden, som enligt §§21 och 23 i ordningsstadgan för
rikets städer ankomma på magistrat, ävensom pröva och aATgöra frågor
om rättigheter till yrkesmässig trafik samt om tillstånd till vissa allmänna
tillställningar enligt § 13 andra stycket i nämnda ordningsstadga. Att
polisnämnd tillerkännes viss befattning med någon eller några ärendfcsgrupper
av ifrågavarande slag vill ock synas ändamålsenligt. Då för
sådant ändamål en ändring av berörda författningar lärer påkallas,
torde i lagen (5 §: 8) endast böra stadgas, att nämnden har att fullgöra de
åligganden, som enligt särskilda författningar ankomma på polisnämnd.
Mot sistnämnda § i ordningsstadgan hava vissa befogade anmärkningar

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284. C>3

gjorts, vilka emellertid torde få komma under vidare omprövning i sammanhang
med utredning om församlingsfrihetens tryggande. Jag måste
därför nu utgå från ordningsstadgan, sådan den för närvarande är avfattad.

De förmåner, som åsyftats med en polisnämnd, synas allmän- c §•
giltiga, och undantag från stadgandet därom borde teoretiskt sett icke
förekomma. Emellertid vill jag icke bestrida, att apparaten måhända
kan synas väl tung för de allra minsta städerna, där antalet polismän
är helt ringa. 1 förslaget har därför under 6 § införts en bestämmelse,
att Ivungl. Maj:ts befallningshavande må äga att på vederbörlig
framställning medgiva, att med inrättande av polisnämnd i sådan
stad må anstå tillsvidare. I sådan stad lärer vid bifall till dylik framställning
vad i 5 § är stadgat om polisnämnd böra gälla magistrat eller
stad sstyrelse. Orden »i tillämpliga delar» i 6 § åsyfta det förhållandet,
att vissa åligganden enligt 5 § redan förut tillhöra magistrat eller stadsstyrelse.

Angående reglerna för polismans tillsättning (7 §) sjmes detsamma böra 7 §■
gälla, som hittills tillämpats. Det skriftliga förordnandet bör utfärdas
avgiftsfritt, vilket förutsätter ändring i förordningarna om expeditionslösen
och stämpelavgift.

En normalinstruktion (8 §) skall i enlighet med därom framställda 8 §■
önskningar utarbetas och utfärdas i sammanhang med polisreglementet.

Befintliga instruktioner för poliskammare böra givetvis sålunda ändras,
att de ej komma i strid med bestämmelserna om polisnämnds befogenhet.

I fråga om klagorätt över polismästares eller annan överordnad 10 §•

polismans beslut torde bestämmelser böra meddelas i polisreglementet.

Sådan klagan torde, vad beträffar polismästares beslut, böra föras hos
överståthållarämbetet eller Kungl. Maj:ts befallningshavande, därvid torde
kunna förutsättas, att polisnämnd i förekommande fall lämnas tillfälle
att yttra sig.

De i 11 § åsyftade ytterligare bestämmelserna skulle bestå i allmänt 11 ilpolisreglemente
för rikets städer och en normalinstruktion. Hinder böra
ej heller kunna möta för Kungl. Maj:t att på framställning av vederbörande
stadsstyrelse fastställa reglemente för polisnämnd. Särskilt har
så förutsatts böra ske för Stockholm (4 §).

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 284.

Departementschefen uppläste härefter det inom departementet uppgjorda
förslaget till lag om polisväsendet i rikets städer samt hemställde,
att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Nils Ädelgren.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

i >r>

Bilaga.

Förslag

till polisreglemente för rikets städer.

1 §■

Mom. 1. Polisens allmänna uppgift är att övervaka, att allmän ordning och
säkerhet till person och egendom eller eljest upprätthållas, att i möjligaste mån
undanröja anledning till fara eller oordning å väg, gata, torg eller annan allmän
plats samt att, där överträdelse av allmän lag eller författning inträffat, söka
upptäcka den brottslige och i det fall, att överträdelsen hörer under allmänt åtal,
befordra honom till laga ansvar.

Mom. 2. Polisens befogenhet vid fullföljandet och främjandet av dess allmänna
uppgift bestämmes i allmän lag. Om polisens skyldighet att lämna
myndigheter, ämbets- och tjänstemän samt enskilda den handräckning, som
de enligt lag och författningar eller särskilda av polismyndigheten på platsen
lämnade föreskrifter äga påkalla, böra erforderliga bestämmelser lämnas uti den
instruktion, som enligt lagen om polisväsendet i rikets städer skall för varje
stad av högsta polismyndigheten utfärdas.

2 §.

Mom. 1. I fråga om den befattning med polisväsendet i städerna, vilken,
utöver vad detta reglemente innehåller, tillkommer överståthållarämbetet, Kungi.
Maj:ts befallningshavande, poliskammare, polismästare, polisintendent, polisdomare,
magistrat eller annan stadsstyrelse samt stadsfiskal, gälle vad särskilt är stadgat.

Med polisman förstås i detta reglemente värjo annan vid polisen anställd
befattningshavare.

Mom. 2. Om chefskapet över polispersonalen stadgas i lagen om polisväsendet
i rikets städer.

I fråga om förmanskap inom stads poliskår och ställningen som underlydande,
om polismans tjänstegrad, benämning samt de åligganden, vilka utöver
bestämmelserna i detta reglemente tillhöra polisman, meddelas närmare föreskrifter
uti den för varje stad av vederbörande fastställda instruktion.

3§-

Den, som utövar chefskapet över polispersonalen, har i sådan egenskap att
ägna tillsyn åt polismans förhållande jämväl utom tjänsten, så framt och i den
mån detta är av beskaffenhet att öva menligt inflytande på polisverksamheten.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 251 käft. (Nr 284.) 9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

4§-

Den stad, där polisman blivit anställd, är lians tjänstgöriugsområde, dock
att hinder ej möter för polisman att, så framt icke åliggande inom eget tjänstgöringsområde
i anmärkningsvärd grad åsidosättes, utsträcka sin verksamhet utom
samma område vare sig för fullföljd av begynt spaning eller av annan tvingande
orsak. I sådant fall bör polisman vid första lägliga tillfälle därom underrätta
överordnad polisman.

&§•

Mom. 1. Polisman har att under åtnjutande av laga skydd med nit och
drift fullgöra de tjänsteplikter, som enligt lag och författningar samt särskild instruktion
honom åligga.

Mom. 2. Polisman skall i tjänstgöring städse vara iklädd föreskriven tjänstedräkt
eller bära fastställt tjänstetecken. Om beskaffenheten därav ävensom
om den beväpning, som må i polistjänsten användas, stadgas i den för varje stad
fastställda instruktion.

6§-

Där ej i villkoren för polismans anställning är annorlunda bestämt,
är han skyldig att ägna hela sin verksamhet åt polisens tjänst och må icke utan
tillstånd av den, som chefskapet över honom tillkommer, tillika innehava annan
avlönad befattning eller själv eller genom annan idka näring inom sitt tjänstgöringsområde.

7 §•

Polisman må icke utan tillstånd av sin chef mottaga gåva eller belöning
med avseende på sitt förhållande i tjänsten.

8§-

Mom. 1. Det åligger polisman att visa förmans i tjänsten lagligen meddelade
befallning och föreskrift ovillkorlig hörsamhet.

Förmenar polisman, att förman vid utdelande av befallning överskridit sin
befogenhet, må han, utan eftersättande av sin lydnadsplikt, äga att för vinnande
av rättelse anmäla förhållandet hos förmannen närmast överordnade
myndighet.

Mom. 2. Avser befallning persons anhållande eller husrannsakan, skall
densamma, där omständigheterna det tillåta, utfärdas skriftligen.

Mom. 3. Polisman tillhör att visa förman aktning i och utom tjänsten, och
skall förmannen å sin sida gent emot underordnad polisman förhålla sig värdigt
och grannlaga.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

0 §•

Vid all tjänstgöring skall polisman emot allmänheten iakttaga hörsamhet
och besinning samt undvika varje ohövlighet. Begäres hos tjänstgörande polisman
upplysning i något ämne, varom han kan och lämpligen bör lämna meddelande,
skall han därmed tillhandagå, såframt han ej hindras av annat tjänsteåliggande.

10 §.

I sitt enskilda liv skall jiolisman så förhålla sig, att hans vandel icke berövar
honom den aktning, han bör äga av andra.

11 §■

Polisman skall värn bosatt inom tjänstgöringsområdet i trakt, som för honom
av polischefen godkännes.

12 §•

Överskrider polisman den honom tillkommande befogenhet eller åsidosätter
han vad honom åligger enligt allmän lag eller författning, detta reglemente eller
gällande instruktion, eller visar han eljest oförstånd eller oskicklighet i tjänsten,
och är ej fråga om brott eller förseelse, varför åtal vid domstol finnes böra äga
rum, må han bestraffas med

varning,

extra tjänstgöring,

suspension med förlust av löneförmåner under högst en månad, samt

avsättning.

Till avsättning må dömas,

då polisman upprepade gånger blivit för förseelse straffad, utan att han
låtit sig därav rätta,

då omständigheterna eljest äro av synnerligen försvårande beskaffenhet, eller

då polisman av domstol fällts till ansvar för brott av sådan beskaffenhet, att,
ändock domstolen icke dömt till avsättning, polismannen likväl finnes icke höra
i sin tjänst bibehållas, eller den sak, varom med honom rannsakats, blivit ställd
under framtiden.

Varning ålägges av polischefen, men disciplinär bestraffning av annan art
ådömes av polisnämnd eller magistrat eller stadsstyrelse på sätt i lagen om polisväsendet
i rikets städer är sagt.

13 §.

Beträdes polisman med gärning, som är enligt allmän lag straffbar, eller
med annan förseelse, må polischef eller annan förman, om skäl därtill äro, tills
vidare försätta honom ur tjänstgöring; anmäle dock förman sin åtgärd snarast
möjligt hos polischefen, som vidare förordnar.

Polisman, som försatts ur tjänstgöring, äger rätt påkalla, att hans förseelse,
så snart ske kan, underkastas vederbörlig prövning, men beslutet går genast i
verkställighet.

Kungl, Maj:is Nåd. Proposition Nr 284.

14 §.

Disciplinär bestraffning må ej åläggas polisman, med mindre förhör med
honom i ärendet hållits. Underlåter den, som kallats till sådant förhör, att utan
styrkt laga förfall därvid inställa sig, eller har någon, å vilken kallelse till svaromål
utfärdats, icke kunnat med kallelsen anträffas, må dock utan hinder därav
ärendet prövas på för handen varande skäl.

Vid handläggning av ärende, som i denna § avses, skall föras protokoll
däri även det slutliga beslutet jämte skälen därtill antecknas.

15 §.

Fast anställd polisman, som finnes vara för tjänsten olämplig, må i den
ordning, som stadgas i lagen om polisväsendet i rikets städer, kunna uppsägas
att lämna tjänsten inom två månader.

Till provtjänstgöring antagen polisman må av polischefen, när helst tjänsten
så kräver, kunna skiljas därifrån.

16 §.

Över beslut, som i 13 och 15 §§ avses, må klagan ej föras; men mot annat ''
beslut, som enligt detta reglemente meddelas, må klagan föras i den ordning,
som stadgas i lagen om polisväsendet i rikets städer.

Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 1919. Genom detsamma upphävas
alla däremot stridande föreskrifter, som innefattas i förut utfärdade reglementen,
arbetsordningar och instruktioner.

Kungl. Maj.ts Nåd, Proposition Nr 284.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid

Kungl proposition med förslag till lag om polisväsendet i rikets städer 1— 5

Statsrådsprotokollet i ämnet .......................................................................... 6 — 64

Riksdagens skrivelse den 12 maj 1906 ..................................................................... 6

Riksdagarna 1904 —1906 ....................................... ................................................. 8

Den nuvarande polisorganisationen ........................................................................ 11

a) städer med poliskammare eller polismästare ................................................ 11

tillsättning av polismästare och annan polispersonal ................................ 18

b) städer, där polisväsendet lyder under magistraten.................................... 19

Svenska polisförbundets yttrande 1906 .................................................................... 22

Förslag till polisreglemente 1907............................................................................ 24

Myndigheternas yttranden 1907 ............................................................................. 26

Svenska polisförbundets yttrande 1907 32

Justitiekanslersämbetets yttrande 1908...................................................................... 35

Förslag om inrättande av polisstyrelse i Stockholm ................................................ 36

Beredningsutskottet 1911................................................................................. 37

Reservationer inom beredningsutskottet ............................................................ 38

Stadsfullmäktige i Stockholm 1911 39

Överståthållarämbetet 1911................................................................................ 40

De sakkunniga 1913 ............................................................................................... 41

Myndigheternas yttranden 1914 ....................................................................... 44

Vissa främmande länders polisorganisation .............................................................. 50

Departementschefen ........................... 53

Förslagets begränsning till städerna allena ................................................... 53

Städernas skyldighet att bekosta polisväsendet................................................ 56

Allmänna motiv till lagförslaget.................................................................... 58

Speciella motiv ............................................................................................... 59

Bilaga. Förslag till polisreglemente för rikets städer ............................................. 65