Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111 (Proposition 1916:111)

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Nr 111.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag
till lag om försäkring för olycksfall i arbete, till lag om
ändrad lydelse av 17 kap. 12 § liandelsbalken, till lag
om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
och till lag angående tillämpning med avseende å elektrisk
järnväg av bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886
angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift;
given Stockholms slott den 10 april 1916.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag om försäkring för olycksfall i arbete;
lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken;
lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar; och

lag angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna
i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada
i följd av järnvägs drift.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a käft. (Nr 111.)

Kungl. 3Iaj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Förslag

till

Lag om försäkring för olycksfall i arbete.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar arbetare är, där ej nedan annorlunda stadgas, enligt denna
lag försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till
omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren.

2 §•

I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes
till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att
anse såsom självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av
yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare
förstås envar, för vilkens räkning sådan arbetare användes till arbete,
utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig
företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.

Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den, som utför arbetet i
sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes, ej heller arbetsgivares
barn och föräldrar i förhållande till honom, ej heller minderårig,
som icke fyllt tolv år, ej heller den, som av tillfällig anledning användes
till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare.

3 §•

Konungen äger från tillämpningen av denna lag undantaga arbetare,
som användas till arbete för statens eller kommuns räkning och vilka på
grund därav tillförsäkrats ersättningar vid olycksfall i arbete, som finnas
väsentligen motsvara ersättningarna enligt lagen. Konungen äger ock
från lagens tillämpning undantaga arbetare, som användas till arbete av
synnerligen ofarlig beskaffenhet.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

4 §•

Försäkringen äger ram i riksförsäkringsanstalten; dock att, där för
ändamålet bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare
äro arbetsgivare och för vars förbindelser delägarne svara med
obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnes arbetare i
stället må äga ram i det bolag.

Försäkring i bolag, som ovan sägs, skall omfatta samtliga delägarens
arbetare i rörelse, arbetsföretag eller annan verksamhet, som med
försäkringen avses.

5 §•

Besvär och framställningar, som i 33 § omförmälas, prövas av ett
för hela riket gemensamt försäkringsråd, som jämväl i övrigt har att
med uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning och utveckling.
Försäkringsrådets organisation bestämmes av Korning och Riksdag.

Ersättningar.

6 §•

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall, på
grand av försäkringen, till honom i ersättning utgivas:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller
nedsättning av arbetsförmågan:

a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans
höjande nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda
lemmar, glasögon och dylikt;

b) sjukpenning för varje dag sjukdomen varar, utgörande vid förlust
av arbetsförmågan ett belopp, motsvarande två tredjedelar av den skadades
dagliga arbetsförtjänst, och vid nedsättning av arbetsförmågan det
lägre belopp, som svarar mot ned sättningen; dock att sjukpenning ej
utgår under de fyra första dagarna efter olycksfallet, dagen för olycksfallet
inräknad, och ej heller utgår, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt
med minst en fjärdedel;

2) om olycksfallet, efter sjukdomens upphörande, medfört under
längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan: livränta

under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av
arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst,

Ktmgl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 111.

och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar
mot nedsättningen; dock att livränta ej utgår, där ej arbetsförmågan
blivit nedsatt med minst en tiondel.

Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång eller kostnad
anskaffas, må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

7 §•

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
dock ej med mindre än femtio kronor;

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en
livränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt
belopp, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
samt

till varje den avlidnes minderåriga barn en livränta från dödsfallet,
till dess barnet uppnått femton års ålder, å ett årligt belopp, motsvarande
en sjättedel av arbetsförtjänsten;

dock att, där livräntor till efterlevande skulle, för år räknat, sammanlagt
överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, de
skola, i förhållande till vad på en var livräntetagare belöper, nedsättas
till detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.

Till änka eller änkling, som före fyllda sextio år ingår nytt äktenskap,
utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

8 §-

Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning
av arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet
och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja
sig genom arbete, utan även till skadans inflytande på de särskilda
färdigheter, som för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga,
samt till den skadades ålder och kön. Var den skadade vid olycksfallet
behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn jämväl därtill tagas.

9 §-

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, utgör
hela den avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade
som den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit
av arbetsgivaren.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 5

Har under längre eller kortare tid av året den skadade icke av
arbetsgivaren använts till arbete, eller kan avlöningen för någon tid av
året på grund av bristfällig utredning eller av annan anledning ej
bestämmas, beräknas avlöningen för den tid till belopp, som med hänsyn
till avlöningen i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare
av samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den skadade
eller eljest med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Lag samma
vare, där den skadade under någon tid av året, på grund av tillfälligt
övertidsarbete eller annat särskilt förhållande, åtnjutit väsentligt högre
avlöning, eller, på grund av sjukdom eller annan oförvållad anledning,
åtnjutit väsentligt lägre avlöning än sådan arbetare, så ock där den
skadade för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis använts till det
arbete, i vilket olycksfallet inträffat, eller den skadade är minderårig.

Utgöres avlöning helt eller delvis av naturförmåner, uppskattas
dessa förmåners värde efter de i arbetsorten gällande priser eller efter
andra grunder, som finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten ettusen åttahundra kronor,
tages det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den årliga
arbetsförtjänsten trehundra kronor, skall den beräknas till detta belopp.

Med den i 6 § 1) omförmälda dagliga arbetsförtjänst förstås en
trehundradel av den enligt ovan angivna grunder bestämda årliga
arbetsför^ änsten.

10 §.

Försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt 4 § är försäkrad,
äger rätt att när hälst och under så lång tid, sådant finnes lämpligt,
bereda honom vård å sjukhus. Den skadade må dock ej utan sitt medgivande
intagas å sjukhus, såvida ej skadan, enligt läkares intyg, kräver
vård å sådan anstalt.

Har den skadade intagits å sjukhus, äger försäkringsinrättningen att,
till betäckande av kostnaden för vården, å den till honom, under den tid
vården å sjukhuset varar, utgående sjukpenning avdraga högst hälften.

Försäkringsinrättning äger ock att under viss tid, i stället för livränta
eller del därav, bereda livräntetagare, som är hemfallen åt dryckenskap,
ersättning i naturaförmåner samt åt livräntetagare, som därtill samtycker,
bereda uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan dylik anstalt.

År arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på
grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i

Ö Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

arbete utgiva understöd, såsom avlöning, pension eller annat underhåll,
eller skall sådant understöd utgå från kassa eller på grund av försäkring
i annan försäkringsanstalt än i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning,
livränta, begravningshjälp eller annan ersättning, som utgives enligt
denna lag, vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål av
arbetsgivaren eller av kassan eller på grund av försäkringen utgives för
tid, under vilken ersättningen utgår. Från livränta eller begravningshjälp
må dock sådant avdrag endast äga rum om arbetsgivaren, på
grund av understödet, enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i
försäkringsavgiften, samt, i fråga om understöd från kassa eller på
grund av försäkring, endast ske om arbetsgivaren helt och hållet eller
till minst en tredjedel bidragit till bestridande av kostnaden för understödet,
och ej ske med större belopp än som svarar mot arbetsgivarens
bidrag. För pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
eller för understöd från sjömanshus eller för annat dylikt,
allenast för behövande avsett understöd må avdrag icke göras.

Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom
bostad, fritt uppehälle eller dylikt, beräknas avdraget för dessa förmåner
efter de i arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder, som
finnas tillämpliga.

Avdrag, som ovan sägs,
följd av olycksfall i arbete utbetalas enligt allmän lag eller särskild författning.

!2 §•

Äger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav
hindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd, som i följd av
olycksfallet må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning.
Försäkringsinrättning, i vilken den skadade är enligt denna lag
försäkrad, äger att, sedan den skadeståndspliktige därom tillsagts, i
ersättningstagarens ställe uttaga skadeståndet, för så vitt motsvarande
ersättning utgår från försäkringsinrättningen.

13 §.

Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet,
skall inrättningen, ändå att ansökan om ersättning ej blivit gjord, så
fort ske kan, besluta om de åtgärder, som för den skadades vård må
vara av nöden, samt bestämma den ersättning, som enligt denna lag
skall utgivas. Kan ersättningen ej med ledning av inkomna handlingar
genast bestämmas, utgives provisoriskt skäligt belopp, utan återbetal -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

ningsskyldighet för den, som uppburit beloppet, därest sedermera ersättningen
bestämmes till lägre belopp eller ersättning finnes icke böra utgå.

Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av försäkringsinrättningen
bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro avgörande
för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen
äga rum. Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper å
tiden före den dag, då ansökan därom gjorts, eller, där jämkningen titan
ansökan beslutats av inrättningen, före dagen för beslutet.

Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsberättigade
och utan binder av förd klagan tillsvidare lända till
efterrättelse.

14 §.

Begravningshjälp ävensom kapital enligt 7 och 27 §§ utbetalas så
fort ske kan, samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista
dag. Livränta utbetalas för varje månad, räknad från den dag rätten
till livränta inträtt, å månadens första dag, utan återbetalningsskyldighet
för månad, under vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan
minskats. Sjukpenning och livränta må ock, med ersättningst agarens
samtycke och utan återbetalningsskyldighet, utbetalas för längre betalningsterminer
än nu är sagt. Uppkommer vid bestämmande av belopp,
som sålunda skall utbetalas, bråktal av ören, utföres beloppet med närmast
högre antal ören.

Har ersättningsbelopp ej fyftats före utgången av året näst efter
det, under vilket detsamma förfallit till betalning, är rätten till beloppets
utfående förverkad.

Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnas av Konungen.

F ör säkrings avgifter.

16 §.

Avgift för försäkring enligt denua lag skall, evad försäkringen omfattar
en eller flera arbetare, av försäkringsinrättningen bestämmas till
belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de
särskilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska
grunder prövas vara erforderligt för betäckande av den risk, som försäkringen
avser, med tillägg, i fråga om försäkring i bolag som i 4 §
avses, av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen; och
kan förty avgiften ökas eller minskas i den mån förändring i försäkringsrisken
eller omkostnaderna äger rum.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

År arbetsgivare, kassa eller försäkringsanstalt skyldig att utgiva
understöd, för vilket enligt 11 § avdrag må göras, bestämmes försäkringsavgiften
till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken;
dock att, i fråga om annan arbetsgivare än staten, sådan
lindring i försäkringsavgiften ej må äga rum, med mindre arbetsgivaren
det begär och tillika, där så tinnes erforderligt, för utgörande av understödet
ställer säkerhet, som av försäkringsinrättningen godkännes. Har
i fråga om understöd vid sjukdom, som skall av arbetsgivaren utgivas,
säkerheten ej godkänts, äger arbetsgivaren, därest sådant understöd
ändock av honom utgives, att av försäkringsinrättningen återfå vad han
utgivit, dock ej i vidare mån än som motsvarar vad i anledning därav
avdragits från ersättningen enligt denna lag.

16 §.

Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring
i riksförsäkringsanstalten till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp,
motsvarande fem procent av försäkringsavgiften, beräknad utan
hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäles.

Försäkringsbolag, som i 4 § avses, är ock skyldigt att till statsverket
erlägga bidrag till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget
erlägges för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt, som
av Konungen bestämmes, med belopp, motsvarande tre procent av
summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag,
som i 11 § omförmäles, för de i bolaget under räkenskapsåret tagna
försäkringar.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet bestridas av statsmedel.

n §.

Arbetsgivaren är pliktig att när som hälst, på därom framställd
begäran, till försäkringsrådet samt, där försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten,
jämväl till anstalten lämna sådan uppgift om arbetet
och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt om arbetarnes antal,
arbetstid och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande
av försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.

Riksförsäkringsanstalten äger att, i den män sådant må vara nödigt
för bestämmande av försäkringsavgifter och ersättningsbelopp, taga del
av arbetsgivares avlöningslistor och förteckningar samt hos myndighet,
som enligt gällande föreskrifter utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet,

Kung]. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 111.

påfordra eller, där särskild skyndsamhet är av nöden, ävensom i fråga
om verksamhet, för vilken tillsynsmyndighet ej finnes, själv företaga
undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives. Enahanda
befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet.

18 §.

Den, som på grund av tjänsteåliggande för riksförsäkringsanstaltens
eller försäkringsrådets räkning har eller haft att taga befattning med
uppgift, handling eller undersökning, som i 17 § sägs, vare förbjudet
att röja yrkeshemlighet och må ej heller, där det ej kan anses påkallat
i tjänstens intresse, yppa driftanordning eller affärsförhållande vid arbetsställe,
i avseende å vilket han har eller haft att taga sådan befattning.

19 §.

Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkrings- eller tilläggsavgifts
belopp skall, även där beloppet blivit allenast provisoriskt bestämt, utan
hinder av förd klagan, tillsvidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning
i eller befrielse från avgift, återbetalas vad för mycket blivit
erlagt.

Angående tid och sätt för erläggande av avgifter för försäkringar i
riksförsäkringsanstalten förordnas av Konungen. Avgifter, som icke på
föreskrivet sätt blivit erlagda, förskjutas av statsverket och indrivas i den
ordning, som för indrivning av resterande kronoutskylder är stadgat.

Försäkringsavgifterna ingå till en fond, som förvaltas enligt grunder,
som bestämmas av Konung och Riksdag.

Anmälan och undersökning om olycksfall.

20 §.

Varder arbetare, som i denna lag avses, skadad till följd av
olycksfall i arbetet, skall arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar
förestår arbetet, ofördröjligen härom underrättas. Där ej läkarvård av
försäkringsinrättningen beredes den skadade, är han skyldig att underkasta
sig vård eller föreskrift av läkare, som må tillkallas av arbetsgivaren
eller arbetsföreståndaren.

21 §.

Där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd,
som enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning, åligger det arbetsgivaren

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. (Nr 111.) 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

eller arbetsföreståndaren att, sedan lian från den skadade eller eljest
erhållit underrättelse om olycksfallet, ofördröjligen därom hos den försäkringsinrättning,
i vilken den skadade enligt denna lag är försäkrad,
göra skriftlig anmälan enligt formulär, som av riksförsäkringsanstalten
fastställes.

Då anmälan göres, skall samtidigt eller, där så ej kan ske, så snart
som möjligt därefter till försäkringsinrättningen insändas genom arbetsgivarens
försorg anskaffat läkarbetyg enligt formulär, som av medicinalstyrelsen
fastställes, angående skadans beskaffenhet och den skadades
tillstånd eller, där olycksfallet medfört döden, angående dödsorsaken;
kan läkarbetyg ej utan oskälig omgång eller kostnad anskaffas, må i
stället insändas intyg av präst eller annan tjänsteman i orten, av ordföranden
i kommunalstämman eller ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden
eller av ledamot i häradsnämnden.

Polismyndigheten i orten skall så fort ske kan föranstalta om undersökning
rörande olycksfallet, därest sådan undersökning begäres av försäkringsinrättningen
eller försäkringsrådet, samt till inrättningen eller
rådet insända protokoll över undersökningen; begäres ej polisundersökning,
hålles undersökning allenast om polismyndigheten finner sådan nödig.

Med polismyndighet avses i denna lag å landet länsman samt i stad
magistrat, stadsstyrelse, poliskammare eller polismästare.

22 §.

Har olycksfallet inträffat under resa utom riket, sker anmälan om
olycksfallet hos försäkringsinrättningen eller det svenska konsulat, där
anmälan tidigast kan äga rum. Har anmälan skett hos svenskt konsulat,
verkställes genom dess försorg så fort ske kan nödig undersökning, varefter
handlingar och protokoll i ärendet insändas till försäkringsinrättningen.

23 §.

Försäkringsinrättning ävensom försäkringsrådet äga att, till vidare
utredning i ärende rörande tillämpning av någon i denna lag given
bestämmelse, låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga.

Särskilda bestämmelser.

24 §.

Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej
ersättning enligt denna lag. Ej heller må, där olycksfall, som medfört

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

den skadades död, uppsåtligen eller av grovt vållande förorsakats av
efterlevande, ersättning utgå till denne.

25 §f

Har olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till
efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande
av olycksfall, eller därav, att den skadade varit av starka drycker
berusad, må ersättning enligt 6 § skäligen nedsättas eller indragas.

Lag samma vare, där den skadade ej ställt sig till efterrättelse anordning
eller föreskrift om sjukhus- eller läkarvård, som givits på grund
av denna las:, så ock där genom försummelse av den skadade underrättelse
om olycksfallet enligt 20 § icke lämnats; dock att nedsättning
eller indragning av ersättningen ej må ske, såvida ej skadan väsentligen
förvärrats därigenom, att den skadade i följd av förseelsen kommit att
sakna lämplig vård.

26 §.''

Har någon, som är försäkrad enligt denna lag, under resa ellei
eljest blivit borta, samt har all underrättelse om honom upphört, och kan
skäligen antagas, att han omkommit till följd av olycksfall i arbetet,
äger anhörig, som i 7 § b) omförmäles, att av den försäkringsinrättning,
i vilken försäkringen ägt rum, uppbära livränta efter de i samma lagrum
angående livräntor till efterlevande stadgade grunder.

Försäkringsinrättningen är berättigad att av sådan anhörig, såsom
villkor för utbetalning av livränta, fordra förklaring på heder och samvete,
att han saknar varje underrättelse om den försäkrade. I fråga om
omyndig må sådan förklaring infordras från förmyndaren.

Rätten till livränta upphör, därest den försäkrade finnes vara vid liv
eller hava avlidit av annan orsak än olycksfall i arbete.

27 §.

År någon, som har rätt till sjukpenning eller livränta enligt denna
lag, icke svensk medborgare, och är han ej i riket bosatt, äger försäkringsinrättningen
att, med hans samtycke, när som hälst, i stället för
sådan ersättning, till honom utgiva ett kapital för en gång till belopp
motsvarande högst femtio och minst tjugu procent av ersättningens
kapitalvärde enligt de för inrättningen gällande beräkningsgrunder. Ersättningen
må ock, utan den ersättningsberättigades samtycke, utbytas
mot kapital till belopp av femtio procent av kapitalvärdet. Har utbyte

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

av ersättning mot kapital ägt rum, är rätten till vidare ersättning på
grund av olycksfallet förfallen.

Har olycksfallet medfört döden, och var den avlidne ej svensk medborgare
och ej i riket bosatt, utgår begravningshjälp enligt 7 § allenast
om olycksfallet inom tre månader medfört döden, samt livränta eller
kapital enligt samma § till efterlevande, som ej är svensk medborgare,
allenast om denne vid tiden för olycksfallet var bosatt bär i riket.

Från vad ovan i denna § är föreskrivet äger Konungen, under
förutsättning av ömsesidighet, medgiva undantag för medborgare i
visst land.

28 §.

Försäkringsbolag, som i 4 § avses, åligger att för varje år, inom
åtta månader efter årets utgång, till riksförsäkringsanstalten, enligt
formulär, som av anstalten fastställes, lämna uppgifter angående de
arbetsgivare, som under året varit delägare i bolaget, och de av dem
använda arbetare, som under året varit i bolaget försäkrade, samt
angående inträffade olycksfall i arbete, ävensom i övrigt att när som
hälst på begäran av anstalten eller av försäkringsrådet lämna uppgifter
om delägare eller arbetare eller om olycksfall. Bolaget är ock skyldigt
att, där ny delägare inträtt i bolaget eller delägare ur bolaget utträtt,
därom genast lämna uppgift till riksförsäkringsanstalten.

29 §.

Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv
för försäkringar i riksförsäkringsanstalten bestämmas av Konungen.

Angående beräkningsgrunderna för försäkringsbolag, som i 4 § avses,
ävensom angående sådant bolags verksamhet, i den mån härom ej särskilt
löreskrives i denna lag, gäller vad i lagen om försäkringsrörelse
stadgas angående ömsesidigt försäkringsbolag.

SO §.

Slutes avtal om ersättning enligt denna lag, annorledes än i 10, 14
eller 27 § sägs, är avtalet utan verkan mot den ersättningsberättigade.

31 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke överlåtas och må
förty ej för gäld tagas i mät.

Kung1. Maj: t a Nåd. Proposition Nr 111.

32 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller,
finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Besvär.

33 §.

över beslut av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsbolag, som
i 4 § avses, rörande ersättning eller eljest rörande tillämpning av någon
i denna lag given bestämmelse, må klagan föras hos försäkringsrådet
genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i betalt brev med allmänna
posten vara till rådet inkomna sist å trettionde dagen efter det
klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då sådant skedde.

Den, som önskar ändring i formulär, som fastställts av riksförsäkringsanstalten,
eller i annan allmän föreskrift, som på grund av denna
lag meddelats av anstalten, äger därom göra framställning hos försäkringsrådet.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning
gjorts, till prövning upptaga ärende, som i denna § avses.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Straffbestämmelser.

34 §.

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något
av vad honom enligt 17, 21 eller 22 § åligger, eller försummar någon
att lämna uppgift, som i 28 § stadgas, straffes med böter.

Lämnar någon i uppgift, som enligt denna lag skall avgivas, veterligen
oriktigt meddelande, straffes med böter från och med tjugufem
till och med ettusen kronor, där ej å förseelsen straff är i allmänna
strafflagen utsatt.

Kungi. Majds Nåd. Proposition Nr 111.

annans fördel, då må till fängelse dömas. Framgår av omständigheterna,
att han om yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet
erhållit kännedom å tid, då han ej hade att taga befattning med uppgift,
handling eller undersökning, som i 17 § sägs, eller att yppandet
av driftanordningen eller affärsförhållandet ej kunnat medföra skada för
det företag, som bedrevs å arbetsstället, må ansvars- eller ersättningsskyldighet
icke åläggas honom. Å förseelse, varom nu är sagt, må
allmän åklagare tala allenast efter angivelse av målsäganden.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla den i 19 § tredje
stycket omförmälda fond. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,
skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Frivillig olycksfallsförsäkring.

35 §.

Vill arbetsgivare, som till arbete använder annan arbetare än i
denna lag avses, i riksförsäkringsanstalten försäkra honom för olycksfall
i arbete, vare därtill berättigad. Sådan försäkring må ock av bolag,
som i 4 § avses, meddelas för delägares arbetare.

Har försäkring, som ovan sägs, ägt rum, skall vad i denna lag
finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Övergångsbestämmelser.

36 §.

Genom denna lag upphäves lagen angående ersättning för skada till
följd av olycksfall i arbete ävensom de i lagen angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drift meddelade bestämmelser om skyldighet
för järnvägs ägare eller innehavare att utgiva ersättning, då i följd
av järnvägs drift arbetare, som är anställd i järnvägens tjänst eller arbete,
under förrättandet därav varder dödad eller skadad.

37 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918; dock att ersättningsanspråk,
som grundas på olycksfall, vilket därförinnan inträffat,
bedömes enligt äldre lag.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

12 §.

Därnäst have kronan företräde till lös egendom för gäldenärens
utskylder för sista och löpande året, de där ej för last egendom utgå;
så ock för vad enligt lag om försäkring för olycksfall i arbete statsverket
må hava förskjutit på grand av gäldenärens underlåtenhet att
erlägga försäkrings- eller tilläggsavgift för sista och löpande året.

Sist skola med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som
löst gäldas med lika rätt sins emellan: kommunal- och stadsutskylder,
av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och
skola samt härads- och landstingsmedel, samtliga dock endast för sista
och löpande året; så ock vad enligt lag om allmän pensionsförsäkring
kommun må hava utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet att
erlägga pensionsavgift för sista och löpande året.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902
innefattande vissa bestämmelser om elektriska

anläggningar.

Härigenom förordnas, att 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar skall erhålla
följande ändrade lydelse: ,

De i denna lag givna bestämmelser skola icke medföra skyldighet
för ägare eller innehavare av elektrisk anläggning att utgiva ersättning,
då till följd av olycksfall i arbete sådan i anläggningens tjänst anställd
arbetare, som avses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, varder
dödad eller skadad.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918, men äger ej tilllämpning
i fråga om skada, som därförinnan inträffat.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Förslag

till

Lag angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg
av bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

Med upphävande av lagen den 22 juni 1904 angående tilllämpning
med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna i lagen den 12
mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift,
förordnas som följer:

Har skada uppstått i följd av elektrisk järnvägs drift, skola bestämmelserna
i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i
följd »av järnvägs drift äga motsvarande tillämpning.

Vad sålunda föreskrivits skall icke medföra skyldighet för ägare
eller innehavare av elektrisk järnväg att utgiva ersättning vare sig för
skada, som uppkommit genom inverkan av elektrisk ström, eller då till
följd av olycksfall i arbete sådan i järnvägens tjänst eller arbete anställd
arbetare, som avses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete,
varder dödad eller skadad, utan gälle för dessa fall vad särskilt är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918, men äger ej tilllämpning
i fråga om skada, som därförinnan inträffat.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. (Nr 111.)

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Socialförsäk ring.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24
mars 1916.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:

Bland de sociala spörsmål, som i civiliserade länder på senare
tid framför andra tilldragit sig statsmakternas uppmärksamhet, torde
frågan om den moderna socialförsäkringen otvivelaktigt framstå såsom
ett av de viktigaste. Genom socialförsäkringen söker staten åt de samhällsmedlemmar,
som till följd av sjukdom, olycksfall, ålderdom, ofrivillig
arbetslöshet eller andra oförskyllda orsaker råka i betryck, bereda en
lämpligare form av understöd än den, som lämnas av den offentliga
fattigvården eller av understödsskyldiga anhöriga. Allt efter arten av
de förhållanden, som kunna föranleda behovet av dylikt understöd, har
man plägat uppdela socialförsäkringen i särskilda försäkringsgrenar, var
och en med sin speciella uppgift, och har man i allmänhet i lagstiftningen
behandlat de särskilda uppgifterna var för sig.

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 111.

Vad vårt land beträffar har den gren av socialförsäkringen, som
avser understöd åt åldringar och andra invalider, numera vunnit en mera
definitiv lösning genom 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring med
däri sedermera vidtagna jämkningar. För tryggande av deras ställning,
som genom sjukdom berövas sin arbetsförmåga, hava jämväl åtgärder
vidtagits, i det nämligen det frivilliga sjukkasseväsendet ordnats genom
lagen om sjukkassor den 4 juli 1910. Genom lagen om understödsföreningar
den 29 juni 1912 har dessa föreningars verksamhet reglerats.

Dessutom har Kungl. Maj:t den 31 december 1915 tillsatt en kommitté
med uppdrag att verkställa utredning dels angående införande i vårt
land av obligatorisk sjukförsäkring (inkl. moderskapsförsäkring) för arbetare,
dels ock huruvida och i vad mån från det allmännas sida åtgärder
kunde vidtagas för främjande av arbetares försäkring för de ekonomiska
följderna av oförvållad arbetslöshet, samt att inkomma med de förslag,
som den verkställda utredningen kunde föranleda.

Den gren av socialförsäkringen, å vilken jag nu särskilt vill fästa
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, är den, som avser att bereda ersättning
för de ekonomiska följderna av skada till följd av olycksfall i arbete.

Rörande denna del av socialförsäkringen, som under de senaste åren
varit föremål för utredning inom den s. k. ålderdomsförsäkringskommittén,
ämnar jag nämligen nu framlägga förslag till lagstiftning, grundad
på de förarbeten, som av kommittén utförts.

Innan jag övergår till att redogöra för nämnda förslag och grunderna
därför, torde jag i korthet få erinra om olycksfallsförsäkringsfrågans
utveckling och nuvarande läge i vårt land.

Arbetet på ordnandet av olycksfallsförsäkringen, liksom av social- Riksdagen
försäkringsarbetet överhuvud, kan, om man bortser från förarbetena till
1886 års lagstiftning angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs
drift, sägas hava tagit sin egentliga början med den av S. A. Hedin
vid 1884 års riksdag väckta motionen med begäran om lagförslag
rörande bl. a. arbetsgivares ansvar för olycksfall i yrkesarbetet och
arbetares olycksfallsförsäkring samt riksdagens i anledning av motionen
beslutade skrivelse den 11 maj samma år, däri riksdagen anhöll bl. a.,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i vad mån åtgärder kunde
finnas lämpliga för ordnandet av förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetare beträffande möjliga olycksfall i arbetet.

Med anledning av denna skrivelse tillsattes år 1884 den s. k. arbetar- Äldre arbetarförsäkringskommittén,
vilken den 28 juli 1888 avgav utlåtande och förslag kommittén.
till »lag om försäkring för olycksfall i arbetet». Enligt detta förslag

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Proposition

1890.

skulle samtliga hos arbetsgivare anställda personer i vissa i förslaget
angivna industriella eller industrien närstående yrkesgrenar vara försäkrade
för följderna av olycksfall i arbetet. Försäkringen skulle äga rum
i en genom statens försorg inrättad riksförsäkringsanstalt. Avgifterna
för försäkringen skulle erläggas av arbetsgivaren, varemot staten skulle
bekosta anstaltens förvaltning. Ersättningen skulle utgå från och
med tredje veckan efter olycksfallet — karenstiden var sålunda 14 dagar
— och utgöra, vid full invaliditet 60 % av den skadades årliga arbetsförtjänst
och vid partiell invaliditet en i förhållande till arbetsförmågans
nedsättning bestämd del av arbetsförtjänsten, dock högst 50 %
därav. Vid dödsfall skulle utgå, förutom begravningshjälp, livränta
såväl till änka som, under viss förutsättning, till änkling med 20 % samt
till varje barn under 15 år med 10 % av arbetsförtjänsten, dock sammanlagt
högst med 50 %. Klagan över riksförsäkringsanstaltens beslut i
ersättningsfrågor skulle föras bos en för ändamålet tillsatt nämnd, bestående
av ordförande och 6 ledamöter. Vidare innehöll förslaget bestämmelser
om beräknande av den årliga arbetsförtjänsten, avgifternas
beräknande och inbetalande, anmälningsskyldighet, undersökning, frivillig
försäkring o. s. v.

Kommittén avgav jämväl förslag till »lag om sjöfolks försäkring
för olycksfall i tjänsten» i huvudsak byggt på enahanda grunder som
förenämnda förslag. Slutligen avgav kommittén förslag till »förordning
angående riksförsäkringsanstalten», enligt vilken ett »särskilt råd» skulle
inrättas med uppgift bl. a. »att med uppmärksamhet följa riksförsäkringsanstaltens
verksamhet i dess olika riktningar, övervaka efterlevnaden
av de för denna verksamhet utfärdade författningar samt föreslå
åtgärder till avhjälpande av däri sig företeende brister ävensom för
en vidare utveckling av denna del av lagstiftningen och förvaltningen».

Med ledning av arbetarförsäkringskommitténs ovan förstnämnda
lagförslag utarbetades inom civildepartementet ett förslag till förordning
angående försäkring för olycksfall i arbetet. Detta förslag, som i övrigt
i huvudsak vilade på samma principer som arbetarförsäkringskommitténs,
omfattade dock endast kroppsarbetare, varjämte ersättningsbeloppen
bestämdes, utan avseende på den skadades förutvarande avlöning,
efter en högsta livränta av 360 kronor, över det sålunda utarbetade
förslaget inhämtade Kungl. Maj:t genom proposition den 12 mars 1890
riksdagens yttrande. På grund av enskild motion förelåg samtidigt
arbetarförsäkringskommitténs förslag till lagstiftning i ämnet till behandling
inom riksdagen.

Kungl. Maj tis Nåd. Proposition Nr 111.

Riksdagen, som avslog motionen, förklarade sig ej heller kunna
godkänna Kungl. Maj:ts förslag. Vid ärendets behandling inom riksdagen
framhölls bl. a., att lagstiftningen i fråga ej borde byggas på
försäkringsplikt utan på arbetsgivarnes omedelbara ersättningsskyldighet,
varjämte riksdagen i sin skrivelse i ärendet till Kungl. Maj:t uttalade
den önskan, att en blivande lagstiftning ntåtte erhålla civillags
natur.

Det sålunda för riksdagen framlagda förslaget blev sedermera inom Proposition
departementet med hänsyn till framställda anmärkningar i vissa delar
omarbetat, därvid dock försäkringsprincipen bibehölls. Över detta omarbetade
förslag inhämtades högsta domstolens yttrande. Domstolens
majoritet avstyrkte därvid förslaget under anförande bl. a., att ur
privaträttsliga synpunkter ej kunde härledas någon skyldighet för arbetsgivare
att genom försäkring på förhand vidkännas utgifter för beredande
av ersättning åt arbetare för skada, som möjligen framdeles
skulle kunna tillskyndas honom genom olycksfall.

Förslaget framlades emellertid, i väsentliga delar oförändrat, för 1891
års riksdag, men även denna gång blev propositionen av båda kamrarna
avslagen.

Frågan om olycksfallsförsäkring upptogs därefter till behandling Nya arbetari
samband med frågan om ålderdomsförsäkringen, och Kungl. Maj:t,
som fann båda dessa lagstiftningsfrågor möjligen böra sättas i samband
med och huvudsakligen grundas på invaliditetsprincipen, uppdrog
åt en ny kommitté, den s. k. nya arbetarförsäkringskommittén, att
ytterligare utreda hithörande förhållanden. Denna kommittés år 1893
avgivna förslag till »lag angående försäkring för beredande av pension
vid varaktig oförmåga till arbete» var grundat på invaliditetsprincipen och
innefattade bestämmelser om obligatorisk försäkring av alla hos arbetsgivare
anställda biträden i handel, näring eller yrke, arbetsförmän,
arbetare och med dem jämförliga arbetstagare med undantag, bland
andra, av dem, som ej fyllt 18 år eller vilkas årliga avlöning översteg
1,800 kr. Försäkringen skulle äga rum i en central statsanstalt och
gälla varje varaktig oförmåga till arbete, vare sig denna oförmåga härrörde
av ålderdom, av olycksfall i arbetet eller av annan orsak. Endast
övergående oförmåga till arbete lämnades oberörd och förutsattes bliva
föremål för sjukkassors och med dem jämförliga anstalters verksamhet.

Med invaliditetsförsäkringen var förenad hustru- och barnpensionering.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Proposition

1895.

Proposition

1898.

Propositioner
1900 och 1901.

1901 års
lag.

Kostnaderna för försäkringen skulle bestridas genom pensionsavgifter,
erlagda delvis av arbetsgivaren och delvis av arbetaren.

Detta förslag blev förelagt 1895 års riksdag, dock med den ändring,
att staten skulle åtaga sig kostnaden för hustru- och barnpensioneringen,
att vissa mindre arbetsgivare tillerkändes ersättning av allmänna medel
för de av dem erlagda pensionsavgifter, samt att en frivillig försäkring
anordnades vid sidan av den obligatoriska. Förslaget vann ej riksdagens
godkännande, men anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville taga
frågan under förnyad prövning.

Med hänsyn till frågans behandling inom riksdagen utarbetades
inom civildepartementet, med biträde av tillkallade sakkunniga, ett nytt
förslag till »lag angående försäkring för beredande av pension eller livränta»,
vilket förslag vilade på samma huvudgrunder som 1895 års förslag,
men skilde sig från detta bland annat däruti, att arbetsgivarnes
skyldighet att bidraga till försäkringen borttagits och ersatts med bidrag
av statsmedel. Icke heller detta förslag, som underställdes 1898
års riksdag, blev av riksdagen antaget.

Då sålunda vai''ken en på försäkringsplikt byggd särskild olycksfallsförsäkring
eller en på invaliditetsprincipen grundad kombinerad
olycksfalls- och ålderdomsförsäkring vunnit bifall, fann man lämpligast
att söka bygga olycksfallslagstiftningen på principen om arbetsgivarens
direkta ersättningsskyldighet. Sedan ett på denna princip grundat förslag
förelagts riksdagen år 1900, men på grund av kamrarnas skiljaktiga
beslut förfallit, framlades ånyo, vid 1901 års riksdag, förslag till lag i
ämnet, vilket förslag med vissa ändringar av riksdagen antogs, varefter
i överensstämmelse med riksdagens beslut den 5 juli 1901 utfärdades
den ännu gällande lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete, vilken lag, efter det att riksförsäkringsanstalten, i enlighet
med riksdagens därom fattade beslut, blivit år 1902 inrättad, trädde i
kraft den 1 januari 1903.

Enligt denna lag åligger det, som bekant, arbetsgivaren att i de
fall, som i lagen avses, utgiva ersättning, om arbetare skadas till följd
av olycksfall i arbetet. Lagen omfattar endast vissa uppräknade verksamheter,
tillhörande industrien eller närstående yrkesområden, varemot
jordbruket och dess binäringar, hantverk, handel och sjöfart icke medtagits.
Lagen äger även tillämpning med avseende å staten och kommunen,
därest de på yrkesmässigt sätt utöva någon verksamhet, som

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 111.

omnämnes i lagen. Ersättning utgår efter 60 dagars karenstid dels i
form av sjukhjälp, om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning av den
skadades arbetsförmåga, med 1 krona om dagen, och dels i form av livränta
vid invaliditet med högst 300 kronor. Har olycksfallet inom två
år medfört döden, utgår dels begravningshjälp med 60 kronor och dels
livränta till de efterlevande, nämligen till änka med 120 kronor och till
varje minderårigt barn under 15 år med 60 kronor, dock med tillhopa
högst 300 kronor. Därest från kassa, som helt och hållet eller
till väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivaren, pension eller
annat understöd utgår till skadad arbetare eller om arbetaren på
arbetsgivarens bekostnad blivit mot olycksfall försäkrad på annat sätt
än i riksförsäkringsanstalten, äger arbetsgivaren göra motsvarande avdrag
från ersättningen enligt lagen. Genom att försäkra sina arbetare
i riksförsäkringsanstalten eller, sedan olycksfall, som medfört skyldighet
att utgiva livränta, inträffat, genom inköp i riksförsäkringsanstalten av
dylik livränta kan arbetsgivaren befria sig från sin ersättningsplikt. Slutligen
kan i riksförsäkringsanstalten frivilligt tagas försäkring såväl av
arbetsgivare, som ej omfattas av lagen, för hos honom anställda arbetare,
som av varje enskild arbetare.

I 1901 års lag har sedermera ingen annan ändring vidtagits, än
att genom lagen den 3 juni 1904 medgivits rätt dels för arbetsgivare
att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sina arbetare sjukhjälp
och livränta jämväl under karenstiden och dels för enskild arbetare
att själv erhålla försäkring med rätt till ersättning för denna tid.
Därjämte har enligt kungörelsen av den 28 september 1907 stadgats, att
arbetsgivare och arbetare, som tagit försäkring i riksförsäkringsanstalten,
jämväl kunna erhålla försäkring mot olycksfall utom arbetet.

Vid sidan om dessa allmänna bestämmelser om ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbetet finnas i särskilda författningar ännu
gällande stadganden, varigenom arbetare tillförsäkras dylik gottgörelse.
Sålunda är i 6 § legostadgan föreskrivet, att om tjänstehjon sjukna!'',
husbonden bör låta sköta och vårda det'' med rätt dock, om han vill, att
å lönen avräkna vad han utgjort till läkare eller läkemedel, och enligt
64, 90 och 93 §§ sjölagen äger befälhavare eller sjöman, om han sjuknar
eller skadas i tjänsten, i allmänhet rätt till hyra, tills han entledigats,
samt dessutom rätt till vård på redarens bekostnad, så länge han är kvar
i tjänsten och 4 veckor därefter, varjämte redare är skyldig att bekosta
avliden sjömans begravning.

Ändringar i
1901 års lag.

^Andra gällande
bestämmelser.

Kung!. 3Iaj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Vidare är enligt lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för
skada i följd av järnvägs drift, om någon, som är anställd i järnvägs
tjänst eller arbete, under förrättande därav dödas eller skadas, såväl
järnvägens innehavare som dess ägare skyldig att efter allmänna skadeståndsregler
gälda skadestånd, där icke den, som led skadan, genom
överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv
ådragit sig densamma. I själva verket kan denna lag anses utgöra det
första steget i vårt land ifråga om utvecklingen av principen, att arbetsgivaren
skall ansvara för skada, som genom olycksfall i arbetet tillskyndas
hans arbetare, oberoende av om vållande till skadan kan läggas
arbetsgivaren till last eller icke. Efter ikraftträdandet av 1901 års olycksfallslag
gäller emellertid 1886 års lag ej längre ifråga om arbetare eller
arbetsforman, som erhållit anställning i järnvägs tjänst efter 1903 års
ingång. Enligt lag den 22 juni 1904 skall 1886 års lag äga motsvarande
tillämpning i avseende å elektrisk järnväg med undantag doök
för de fall, varå olycksfallslagen äger tillämpning. Med enahanda undantag
är enligt lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, innehavare av sådan anläggning under angivna
förutsättningar skyldig att utgiva skadestånd i fall, då någon ljutit
döden eller lidit kroppsskada genom inverkan av elektrisk ström från
anläggningen.

Genom kungörelsen den 2 oktober 1908 angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall har åt fiskare,
vare sig han arbetar för egen eller annans räkning, medgivits rätt att
genom försäkritig i riksförsäkringsanstalten mot en årlig försäkringsavgift
av 5 kronor 50 öre bereda sig ersättning enligt de i 1901 års
olycksfallslag stadgade grunder. I den män avgiften icke skulle förslå
till ersättningarnas bestridande, fylles bristen av statsmedel.

Enligt förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, utgiver staten ersättning
då under militärtjänstgöring i fred olycksfall inträffar, så att tjänstgörande
värnpliktig, volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans
eller kustartilleriets stammanskap, varder skadad, eller person, som nu
nämnts, skadats under tjänstgöring i krig. Ersättning utgives jämväl,
om sjukdom med därav följande skada yppats under eller efter slutad
militärtjänstgöring, och tjänstgöringen skäligen kan antagas hava bidragit
till sjukdomen. Författningens föreskrifter överensstämma i huvudsak
med motsvarande bestämmelser i 1901 års lag, dock att ersättningsbeloppen
i regel äro 50 procent högre, varjämte karenstiden är
nedsatt till tre dagar.

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Såväl enligt denna författning Rom enligt 1908 års kungörelse utgår
ersättning under viss förutsättning jämväl till efterlevande föräldrar och
syskon.

Genom förordningen den 22 oktober 1909 angående ersättning åt efterlevande,
om någon av lotsverkets betjäning till följd av tjänsteutövning ljutit
döden, har åt sådana efterlevande tillförsäkrats ersättning efter i huvudsak
samma grunder som enligt förordningen angående ersättning för
skada under militärtjänstgöring.

Slutligen torde i detta sammanhang böra erinras, att lagen om allmän
pensionsförsäkring den 13 juni 1913 avser pension eller understöd
vid höggradig invaliditet även i följd av olycksfall, vare sig olycksfallet
inträffat i eller utom arbetet.

1901 års olycksfallslag torde, på sätt framgår såväl av förarbetena
till lagen som av en jämförelse med den moderna utländska lagstiftningen
i ämnet, mera vara att anse som ett första genombrott på olycka fallslagstiftningens
område än som eu definitiv lösning av ifrågavarande
problem. Också har beträffande åtskilliga av lagens stadganden redan
i början av lagens tillämpning behovet av utvidgning i flera hänseenden
gjort sig gällande. Särskilt hava önskemål framställts om utvidgning
av lagens tillämplighetsområde, om rikligare ersättningar samt
om införande av försäkringsplikt i stället för direkt ersättningsskyldighet
för arbetsgivaren.

Redan i skrivelse den 22 januari 1907, eller sålunda något mer än
4 år efter det lagen trätt i kraft, uppdrog dåvarande chefen för civildepartementet
åt riksförsäkringsanstalten att igångsätta en utredning
angående de ändringar i lagen den 5 juli 1901, som kunde anses
vara av behovet påkallade. Departementschefen anförde därvid, att han
ay förekommen anledning funnit det böra närmare utredas, huruvida,
med hänsyn till vunnen erfarenhet rörande nämnda lags tillämpning
och verkningarna därav, bestämmelserna i densamma kunde anses vara
i alla delar ändamålsenliga och lämpade efter behovet. Särskilt hade
det synts departementschefen kunna ifrågasättas, om ej karenstiden
lämpligen borde förkortas, om gällande bestämmelser i avseende å livräntas
utgående vore tillräckligt betryggande, samt huruvida icke arbetsgivare
och arbetare borde tillerkännas rätt att hos anstalten teckna försäkring,
som med avseende å beloppet överstege det lagstadgade.

Den 10 januari 1908 avgav riksförsäkringsanstalten utlåtande i
ämnet. Anstalten framhöll därvid att, som frågorna om ordnandet av
sjukkasseväsendet samt om ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen då

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. (Nr 111.) 4

RiksförsäJcr
ing sanstalten
1908.

26 Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

stode på dagordningen, anstalten funnit det mindre lämpligt, att någon
genomgripande ändring i olycksfallslagen vidtoges, och därför icke ansett
sig för det dåvarande böra föreslå några väsentliga ändringar i avseende
å de grunder, på vilka lagen vore byggd. Det avgivna förslaget
avsåg sålunda huvudsakligen lagens omfattning samt ersättningarnas
storlek och form. I fråga om lagens omfattning föreslog anstalten
utvidgningar. Särskilt ansågs ersättningsskyldigheten böra utsträckas
till jordbruket, dock endast till fastigheter med ett taxeringsvärde av
minst 20,000 kronor, varjämte ersättningsskyldigheten borde omfatta
även skada till följd av olycksfall, som träffade arbetare vid utförande
av arbete, vartill han utom yrket användes av sin arbetsgivare. Beträffande
ersättningens storlek och form innebar förslaget en allmän höjning
av ersättningsbeloppen, vilka dock fortfarande skulle vara i lagen
fixerade och icke sättas i relation till arbetsförtjänsten. Sjukhjälp och
livräntor till den skadade borde i regel höjas med femtio procent. Vid
invaliditet under 20 % borde kapital i st. f. livränta utbetalas.
Ersättning till efterlevande skulle i vissa fall jämväl utgå till änkling
samt till den avlidnes föräldrar och minderåriga syskon o. s. v.
För att trygga utfåendet av ersättning enligt lagen föreslog anstalten
upprättandet av en garantifond, till vilken skulle inflyta vissa bötesmedel.
Anstalten framhöll emellertid, att den mest betryggande garantien
för ersättningarnas utfående erhölles genom införande av försäkringsplikt.
Slutligen upptog riksförsäkringsanstalten tanken på upprättandet
av ett arbetarförsäkringsråd. Detta råd skulle erhålla rådgivande
befogenhet och bl. a. hava att yttra sig i de frågor, riksförsäkringsanstalten
föreläde detsamma, ävensom över förslag, som Kungl. Maj:t
kunde vilja hänskjuta till detsamma.

Kommers- Över riksförsäkringsanstaltens utlåtande infordrades kommerskollegii

k°i909im yttrande, vilket avgavs den 15 april 1909. Beträffande grunderna för en
dylik lagstiftning anförde kollegium i huvudsak följande. Lagens omfattning
borde i vissa avseenden utvidgas utöver vad riksförsäkringsanstalten
föreslagit. Bland annat borde ersättningsskyldigheten utsträckas även
till något mindre jordbruk nämligen jordbruk med ett taxeringsvärde
av minst 10,000 kronor. I sammanhang med utvidgning av lagens tilllämplighetsområde
och höjning av ersättningarna borde emellertid arbetsgivarens
direkta ersättningsplikt utbytas mot försäkringsplikt. Dock
borde arbetsgivarne i fråga om försäkringsformen lämnas frihet att försäkra
antingen i riksförsäkringsanstalten eller på annat sätt, varjämte
även befrielse från försäkringsplikten under betryggande garantier borde

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

kunna medgivas. Ett centralorgan skulle upprättas för att i första hand
leda och övervaka försäkringen och därvid bland annat tillse, att ersättning
utginge i enlighet med lagens föreskrifter. Ersättningsbeloppen
borde sättas i förhållande till den skadades arbetsförtjänst och en förkortning
av den nuvarande karenstiden äga rum. Det kunde dock förtjäna
att tagas i övervägande, huruvida tillräckliga skäl förelåge för att
ifråga om de båda första månaderna efter olycksfallet föreskriva försäkringsplikt,
eller om det icke vore lämpligare att endast stadga, att
ersättning härunder skulle av arbetsgivaren lämnas, men överlåta åt
vederbörande arbetsgivare att försäkra eller icke försäkra risken ifråga.

Iliksförsäkringsanstaltens förslag rörande sättet för olycksfallsersättningens
beräknande m. m. fann kollegium i åtskilliga fall utgöra avsevärda
förbättriugar. Dock ansåg kollegium, att ersättning liksom hittills
icke borde lämnas för invaliditetsfall under tio procent samt att
kapitalbelopp i stället för livränta ej borde lämnas till änka, som uppnått
50 års ålder. Att ersättningsskyldigheten xitsträcktes till att gälla,
förutom änka och barn, även änkling och föräldrar vore berättigat, men
däremot vore icke befogat, att låta den omfatta minderåriga syskon, då
försörjningsplikten enligt fattigvårdslagstiftningen icke sträckte sig längre
än till föräldrar och barn. Vidare borde stadgandet om förlust av rätten
till ersättning på grund av grov vårdslöshet till sin innebörd närmare
preciseras eller ock helt ur lagen uteslutas.

Utlåtandet utmynnade i en hemställan, att Kungl. Maj:t ville lata
utarbeta en ny, fullständig lagstiftning i ämnet enligt i huvudsak följande
grunder: att lagstiftningens ifråga giltighetsområde gjordes så
omfattande, som det med nödig hänsyn till vederbörande näringsidkares
ekonomiska bärkraft kunde anses möjligt; att lagstiftningen grundades
på principen om arbetsgivarnes obligatoriska försäkringsplikt pa det
sätt och under de närmare betingelser, för vilka i utlåtandet redogjorts;
att denna lagstiftning, vad särskilt jordbruket och sjöfartsnäringen beträffade,
av praktiska hänsyn reglerades genom särskilda lagar; att
principen om olycksfallsersättningens fastställande i förhållande till den
skadades arbetsförtjänst komme till användning; samt att den nuvarande
till sextio dagar bestämda karenstiden förkortades.

Slutligen uttalade kollegium i fråga om olycksfallsersättning till
sjöfolk, att en blivande lagstiftning i detta ämne borde, naturligtvis
under nödig hänsyn till de säregna förhållanden, varunder sjöfartsyrket
utövades, så nära som möjligt ansluta sig till olycksfallslagstiltningen, i
vad den avsåge övriga yrken.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Sjötnans pensionerings kommittén.

Riksdags motioner.

I detta sammanhang torde slutligen böra erinras om det av kommittén
för utredning angående förbättrat pensioneringssätt för sjömän
den 15 november 1904 avgivna betänkande, innefattande bl. a. förslag''
till lag om försäkring av sjöfolk. Enligt detta förslag skulle i allmänhet
envar, som erhölle anställning å fartyg, därmed bliva försäkrad i handelsflottans
pensionsanstalt med rätt dels till sjukhjälp, livränta och
begravningshjälp vid olycksfall under anställning, därvid med olycksfall likställdes
sjukdom, som kunde anses innebära särskild yrkesfara, och dels
till pension vid annorledes än genom olycksfall under anställningen
ådragen invaliditet. Avgifterna för försäkringen skulle betalas till hälvten
av fartygsägaren och till hälvten av den försäkrade. Ersättningarna
skulle i allmänhet utgå från och med 15:de dagen efter olycksfallet enligt
väsentligen samma grunder och med samma belopp som enligt 1901
års lag. Därjämte skulle livränta i vissa fall utgå, då fartyg förolyckats
eller all underrättelse om fartyg uteblivit. Förslaget innehåller slutligen
särskilda bestämmelser rörande anmälan av olycksfall under resa,
utlännings och utomlands boendes rätt till livränta o. s. v.

Frågan om ändringar i olycksfallslagstiftningen har jämväl inom riksdagen
varit föremål för behandling. Sålunda föreslogs vid 1907 års riksdag
i en av herr J. A. Christiernsson in. fl. väckt motion, dels att ersättningsbeloppen
måtte höjas med 50 procent, dels ock att karenstiden måtte
nedsättas från sextio till tre dagar. Vidare hemställdes i en motion av
herr K. J. Larsson om antagande av ett tillägg till lagen av den innebörd,
att en genom olycksfall i arbete skadad arbetares ersättningsanspråk
icke måtte underkännas med hänvisning därtill, att den skadade
själv genom grov vårdslöshet varit vållande till olycksfallet, därest yrkesidkaren
försummat vidtaga nödiga försiktighetsåtgärder till olycksfallets
förebyggande. Slutligen föreslogs även i en annan motion av samma
motionär en riksdagsskrivelse med begäran om förslag angående beredande
av tillfälle för medellösa, olycksfallsskadade arbetare att erhålla
rättegångsbiträde.

De båda förstnämnda motionerna vunno ej riksdagens bifall, varemot
riksdagen med anledning av den sistnämnda motionen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställde, att Kungl. Maj:t i sammanhang med omarbetning
av olycksfallslagen ville taga i övervägande, huruvida icke
riksförsäkringsanstaltens skyldighet att vid inträffade olycksfall i arbete
avgiva utlåtande skulle kunna i vissa fall utsträckas.

Vid 1908 års riksdag väcktes av enskilda motionärer ånyo olika
förslag rörande en mer eller mindre vittgående revision av olycksfalls -

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

lagstiftningen. I en motion av herr Th. Fiirst föreslogs en riksdagsskrivelse
med begäran om utredning och förslag till ny Ing om ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete, grundad på principen om
alla arbetsgivares försäkringsplikt i riksförsäkringsanstalten eller med
denna likställd anstalt, så att ersättning för inträffat olycksfall bereddes
åt varje kroppsarbetare. I en annan motion av herr Först hemställdes,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
vid utarbetande av ny ersättningslag för skador till följd av olycksfall
i arbete, villo låta utreda, huruvida och i vad mån livräntebeloppen
vid invaliditet och dödsfall borde höjas för att motsvara den skadades
eller de efterlevandes måttliga levnadskostnader samt göras beroende
av den skadades eller avlidnes lön, ävensom huruvida ersättning för övergående
skada lämpligen kunde sammanföras med sjukdom ser sättning och
behandlas i samband därmed samt bortföras från riksförsäkringsanstalten.
Vidare föreslogs i en motion av friherre Th. Adelswärd, att riksdagen
ville för sin del besluta, att skyldighet att enligt § 1 i olycksfall slagen
utgiva ersättning skulle åligga ATar och eu, som låter annau för sig mot
kontant betalning eller annan överenskommen ersättning utföra arbete,
som icke är allenast av tillfällig natur.

Sammansatta stats- och lagutskottet, till vilket motionerna hänvisades,
avstyrkte desamma. Första kammaren följde utskottets förslag,
men andra kammaren beslöt, i anslutning till en inom utskottet framställd
reservation, att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj: t i sammanhang med pågående eller blivande iitredning rörande
revision av lagen om ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete
ville taga i förnyat övervägande, huruvida ifrågavarande lag lämpligen
borde grundas på principen om försäkringsplikt. T anledning av
motion vid 1909 års riksdag av herrar K. J. Larsson och C. A. Lindblad
anhöll riksdagen, i enlighet med sammansatta stats- och lagutskottets
förslag, i skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t täcktes taga
i övervägande, huruvida och på vad sätt genom det allmännas försorg
rättshjälp kunde beredas genom olycksfall i arbete skadade arbetare
eller deras efterlevande för utfående av dem enligt lag tillkommande
ersättning. Berörda skrivelse har sedermera överlämnats till ålderdomsförsäkringskommittén.

Med anledning av sålunda gjorda framställningar om ändring i gällande
lagstiftning rörande ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete
anmälde dåvarande chefen för civildepartementet den 28 oktober 1910 frå -

Ålderdomsförsäkringsk
ommitt én.

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 111.

Departementschefen.

gan om revision av lagen den 5 juli 1901 inför Eders Kungl. Maj:t.
Departementschefen förklarade härvid, att man, enligt hans uppfattning,
icke lämpligen kunde utsträcka lagens omfattning, höja ersättningsbeloppen
eller eljest ändra någon av lagens grundläggande bestämmelser
utan att göra frågan om ersättningspliktens förverkligande genom
obligatorisk försäkring till föremål för ingående undersökning och utredning.
Med hänsyn till förevarande frågas nära sammanhang med
frågan om ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen hemställde departementschefen,
att Eders Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt den kommitté,
som år 1907 tillsattes för verkställande av utredning och avgivande av
förslag rörande allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, (ålderdomsförsäkringskommittén),
att avgiva yttrande och förslag även beträffande
revision av lagen den 5 juli 1901, vilken hemställan av Eders Kungl.
Maj:t bifölls.

Sedan nämnda kommitté den 9 november 1912 avgivit särskilt betänkande
och förslag angående allmän pensionsförsäkring och detta förslag
lett till antagande av ovannämnda lag om allmän pensionsförsäkring,
har kommittén den 19 oktober 1915 avlämnat betänkande och
förslag angående försäkring för olycksfall i arbete, innefattande, förutom
motiv och utredningar, förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete,
lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken, lag om
ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar och lag om ändrad lydelse
av lagen den 22 juni 1904 angående tillämpning med avseende å elektrisk
järnväg av bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

De sålunda utarbetade lagförslagen hava för yttrande remitterats
till riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen, kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelseu, lantbruksakademien,
överståthållarämbetet samt Kungl. Maj:ts befallningshavande
i rikets län, varjämte kommuner och övriga intresserade lämnats
tillfälle att yttra sig över förslagen. De från statens centrala ämbetsverk
inkomna utlåtandena, i sin helhet befordrade till trycket, torde,
jämte en likaledes tryckt översiktlig redogörelse för övriga utlåtanden,
såsom bilagor få åtfölja detta protokoll.

Såsom av den föregående redogörelsen torde framgå, har behovet
av en fullt modern lagstiftning på ifrågavarande område starkt gjort
sig gällande. Att den lösning av olycksfallsförsäkringens problem, som

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

efter nära två årtiondens lagstiftningsarbete vunnits med genomförandet
av 1901 års lag icke kunnat tillfredsställa de berättigade krav, som
ställas på denna gren av socialförsäkringen, är uppenbart. Orsaken
till detta med utvecklingen i övrigt på det sociala området så föga överensstämmande
resultat torde huvudsakligen vara att söka i de svårigheter,
som vanligen möta, då det gäller att på ett ännu oprövat område
söka åstadkomma en efter landets förhållanden lämpad lagstiftning.
Sedan emellertid numera i så gott som alla civiliserade länder en vida
mera effektiv lagstiftning än i vårt land på detta område blivit genomförd,
och därjämte tillämpningen av den hos oss gällande olycksfallslagen
givit ökad erfarenhet, har behovet av en väsentlig förbättring av de
ifrågavarande sociala förhållandena ytterligare framträtt. Genomförandet
av en ny olycksfall slagstiftning synes mig därför nu icke längre kunna
uppskjutas.

Då jag nu övergår till behandling av frågan om och i vad mån
det föreliggande kommittéförslaget lämpligen kan läggas till grund
för ny lagstiftning på ifrågavarande område, skall jag till en början
tillåta mis* att i korthet erinra om förslagets innehåll.

Från gällande lag avviker förslaget huvudsakligen därutinnan,
att lagstiftningens omfattning skulle enligt förslaget väsentligen utsträckas,
ersättningarnas belopp höjas och bestämmas efter arbetsförtjänstens
storlek. Den s. k. karenstiden skulle så gott som helt borttagas,
och arbetsgivarens direkta ersättningsskyldighet utbytas mot försäkringsplikt.

Enligt förslaget skall sålunda envar arbetare vara försäkrad för
skada till följd av olycksfall i arbetet, därvid med »arbetare» förstås
envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning, således
icke allenast kroppsarbetare i vanlig mening, utan även biträden
och tjänstemän i banker, handelsaffärer, kontor o. s. v. ävensom arbetare
och tjänstemän i statens och kommunernas tjänst. Såsom arbetare
anses även lärlingar, däri inbegripna studerande, praktikanter o. d.,
även om de ej hava avlöning. Från lagens omfattning undantagas emellertid
personer med högre årlig avlöning än 5,000 kronor, minderåriga
under tolv år, arbetare, som utföra arbetet i sitt hem, arbetsgivarens
barn och föräldrar ävensom vissa tillfälligt sysselsatta arbetare.

Med olycksfall i arbete likställer förslaget sådana yrkessjukdomar,
som förorsakas av särskilt giftiga, vid arbetet använda ämnen. Har
olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, äger han ej rätt till

Kommitténs

förslag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

ersättning. Däremot förverkas ej denna rätt, såsom enligt nu gällande
lag, om olycksfallet vållats genom grov vårdslöshet.

Ersättning till den skadade utgår från och med dagen efter olycksfallet
under förutsättning att väsentlig nedsättning av arbetsförmågan
varat tre dagar efter olycksfalisdagen. I ersättning utgives dels daglig
sjukpenning, som utgår jämväl under sön- och helgdagar och dels, vid
invaliditet, livränta. Såväl livräntan vid helinvaliditet som sjukpenningen
bestämmes till 2 a av den skadades arbetsförtjänst. Under konvalescenstid
och vid lindrigare sjukdom samt vid partiell invaliditet utgår sjukpenning
resp. livränta med proportionsvis lägre belopp. Sjukpenning och livränta
erhålles dock ej, om arbetsförmågan genom olycksfallet nedsatts med
mindre än 25 resp. 10 procent. Under sjukdomstiden äger den skadade
rätt till fri läkarvård och läkemedel, vartill även räknas enklare
hjälpmedel, såsom kryckor, bråckband o. d. I ändamål att bereda den
skadade möjligast läm [ilig vård äger den försäkringsinrättning, i vilken
han är försäkrad, rätt att bereda honom vård å sjukhus. Detta får
dock ej ske utan den skadades medgivande, så vida ej skadan enligt
läkares intyg kräver sådan vård. Under tiden för sjukhusvården får å
sjukpenningen eller livräntan, till ersättning för vården, avdragas högst
hälften.

Har den skadade avlidit till följd av olycksfallet, utgives, oavsett
den tid efter oly eks fallet, inom vilken döden inträffat, dels begravningshjälp
och dels livräntor till efterlevande maka samt minderåriga barn
under 15 år. Begravningshjälpen utgör en tiondel av den avlidnes årliga
arbetsförtjänst, dock minst 50 kronor. Livränta till änka eller
änkling utgår, så länge livräntetagaren lever ogift, med en fjärdedel av
arbetsförtjänsten. Med avseende å rätten till livränta göres således icke
skillnad mellan änka och änkling. Till varje den avlidnes barn (även
utom äktenskapet) utgår livränta med en sjättedel av arbetsförtjänsten.
Dessa livräntor fä sammanlagt ej överstiga två tredjedelar av arbetsförtjänsten.
Slutligen har efter utlandets exempel även föreslagits, att
änkan eller änklingen skulle, vid ingående av nytt äktenskap, erhålla
ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av den avlidnes
arbetsförtjänst. Såsom villkor härför har föreskrivits, att äktenskapet
skall hava ingåtts före fyllda sextio år.

I huvudsaklig överensstämmelse med utländska lagar skall, vid ersättnings
bestämmande, den skadades årliga arbetsförtjänst i de reguljära
fallen beräknas till hela den avlöning, vinstandelar och naturaförmåner
inräknade, som han under året före olycksfallet åtnjutit av arbetsgivaren
i den verksamhet, i vilken olycksfallet inträffat. Har arbetaren

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

icke under hela året varit sysselsatt hos arbetsgivaren, skall för den tid,
han icke haft arbete, axdöning beräknas efter avlöningen i arbetsorten
under motsvarande tid för en liknande arbetare, eller eljest med hänsyn
till omständigheterna. överstiger den årliga arbetsförtjänsten 1,800
kronor, tages det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger
arbetsförtjänsten 300 kronor, skall den beräknas till detta belopp.

Med tillämpning av dessa bestämmelser komma ersättningsbeloppen
att kunna variera, den dagliga sjukpenningen mellan 1 krona och 4 kronor
och den årliga livräntan vid de sällsynta fallen av helinvaliditet mellan
200 och 1,200 kronor. I lindrigare fall och vid partiell invaliditet kunna
ersättningsbeloppen nedgå, sjukpenningen ända till 25 öre om dagen
och livräntan till 20 kronor. Livräntan till änka och änkling växlar
mellan 75 och 400 kronor, och livräntan till barn mellan 50 och 300
kronor. Begravningshjälpen uppgår till 50 å 180 kronor.

Ersättningarna vid sjukdom och vid invaliditet skulle sålunda enligt
förslaget väsentligen uppgå till samma belopp som i Tyskland, Frankrike,
Holland, Schweiz, Luxemburg, Rumänien och Ryssland, men däremot
överstiga beloppen i övriga länder.

Såsom förut nämnts, är förslaget byggt på principen om arbetsgivarens
försäkringsplikt. Den sålunda obligatoriska försäkringen skall
äga rum antingen i riksförsäkringsanstalten ellér i ömsesidigt arbetsgivarbolag
med solidarisk ansvarighet. Har försäkring icke skett i
arbetsgivarbolag, anses arbetaren, utan att någon åtgärd från hans sida
erfordras, vara försäkrad i riksförsäkringsanstalten. Arbetsgivaren behöver
således icke hos anstalten göra anmälan eller ansökan om försäkring.
Förutom att erlägga föreskrivna avgifter och göra anmälan om
inträffat olycksfall, är arbetsgivaren endast skyldig att vid anfordran
lämna uppgifter angående sina arbetare, deras löneförhållanden, beskaffenheten
av sin verksamhet m. m. eller att, där erforderliga uppgifter
icke sålunda kunna erhållas, låta försäkringsinrättningen taga del av
sina lönelistor eller föranstalta om undersökning av verksamheten.

Försäkringen torde i allmänhet bliva kollektiv, men kan naturligen
i vissa fall även vara individuell. Försäkringsavgifterna bestämmas med
tillhjälp av vunna upplysningar om verksamhetens art och växla efter
yrkets farlighet, arbetarnas antal och arbetstid samt arbetsförtjänstens
storlek. Kunna avgifterna, såsom ofta är fallet, till en början endast
provisoriskt bestämmas, sker reglering efteråt. Har arbetsgivaren enligt
annan författning eller enligt eget åtagande skyldighet att utgiva olycksfallsersättning,
eller har han lämnat väsentligt bidrag till kassa, som utgiver
dylik ersättning, kan han, under förutsättning av tillräcklig säkerhet
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. . (Nr 111.) 5

34 Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 111.

för ersättningens utgivande, erhålla motsvarande minskning i försäkringsavgiften.
Ersättning, som utgår från riksförsäkringsanstalten eller arbetsgivarbolag
minskas i sådant fall med vad som utgives av arbetsgivaren
eller, ifråga om understöd från kassa, med vad som av understödet
svarar mot arbetsgivarens bidrag. För pensionstillägg enligt lagen
om allmän pensionsförsäkring ävensom för vissa andra understöd av
liknande karaktär få avgiftsminskning och motsvarande avdrag ej äga
rum.

Klagan över beslut av riksförsäkringsanstalten eller arbetsgivarbolag
rörande ersättning, avgiftsbelopp, avgiftsskyldighet m. in. skall
enligt förslaget föras hos en särskild myndighet, benämnd »försäkringsrådet»,
som skulle bestå av medlemmar med sakkunskap på olika områden
jämte ett antal arbetsgivare och arbetare. Härigenom skulle undvikas,
att dylika tvister bliva föremål för prövning vid domstol. Rådets
beslut i försäkringsfrågor får ej överklagas. Rådet skall därjämte hava
vissa allmänna uppgifter, såsom att bereda tillfälle för arbetsgivarne och
arbetarne att iakttaga berättigade intressen i fråga om försäkringskostnaderna
och ersättningarna, att med uppmärksamhet följa försäkringens
tillämpning och utveckling, att avgiva yttranden och förslag i försäkringsfrågor
m. m.

Något detaljerat förslag till förvaltningens ordnande har kommittén
icke avgivit. Kommittén har emellertid beräknat de årliga omkostnaderna
till 730,000 kronor för riksförsäkringsanstalten och 120,000 kronor
för försäkringsrådet eller sålunda sammanlagt till 850,000 kronor.
För bestridande av dessa utgifter skulle arbetsgivarne enligt kommitténs
förslag lämna bidrag. Sålunda föreslås, att till avgiften för försäkring
i riksförsäkringsanstalten skall beräknas en tilläggsavgift motsvarande
5 procent av försäkringsavgiften. Därjämte skulle av arbetsgivarbolagen
erläggas bidrag med belopp motsvarande 5 procent av
summan av försäkringsavgifterna. Med dessa bidrag har kommittén
beräknat, att hälften av förvaltningskostnaderna eller omkring 425,000
kronor skulle komma att täckas.

Slutligen innehåller förslaget även bestämmelser om rätt för arbetsgivare,
som använder annan arbetare än i lagen avses, att frivilligt försäkra
denne i riksförsäkringsanstalten. Beträffande frivillig försäkring
av annat slag, såsom försäkring för olycksfall utom arbetet, försäkring
av arbetsgivaren själv in. m., har kommittén tänkt sig att erforderliga
föreskrifter kunna lämnas genom särskild förordning eller genom bestämmelser
i riksförsäkringsanstaltens instruktion.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Ehuru statistiken rörande arbetarnes fördelning å olika yrkon är
synnerligen ofullständig, har kommittén dock sökt att skaffa sig en föreställning
om antalen försäkrade arbetare inom olika yrken för år 1917
eller det år, under vilket lagen i bästa fall skulle kunna träda i kraft.
Enligt en i flera avseenden osäker uppskattning har arbetarnes fördelning
på de olika huvudkategorierna av yrken eller verksamheter ansetts vid
nämnda tidpunkt komma att bliva ungefär följande:

	Män.	Kvinnor.
Jordbruk, tjänare ...................................................	80,000	60,000
» jordbruksarbetare..................................	.............. 75,000	15,000
» familjemedlemmar ...............................	.............. 30,000	70,000
Industri, yrkesarbetare...........................................	.............. 360,000	80,000
» utan uppgivet yrke...............................	.............. 75,000	15,000
» minderåriga 12—15 år.........................	.............. 20,000	20,000
Hantverk .................................................................	.............. 50,000	10,000
Handel........................................................................	.............. 40,000	30,000
Sjöfart.........................................................................	............. 30,000	—
Tjänare utom jordbruket ...................................	.............. 40,000	110,000
Allmän tjänst (inkl. ensk. järnvägar)................	.............. 90,000	40,000

Summa 890,000 450,000

Hela antalet försäkrade arbetare skulle enligt denna uppskattning
komma att utgöra omkring 900,000 män och 450,000 kvinnor eller tillsammans
1,350,000 »arbetare» av olika slag. Då 1901 års lag omfattar
omkring 450,000 manliga och 100,000 kvinnliga arbetare, skulle den
nya lagstiftningen således komma att omfatta omkring dubbelt så många
manliga och 4 a 5 gånger så många kvinnliga arbetare som den nu
gällande lagen. Som en del av de nytillkomna arbetarkategorierna i
större utsträckning omfatta s. k. säsongarbetare o. d. och således bestå
av ett relativt mindre antal helårsarbetare än de arbetargrupper, som
omfattas av nu gällande lag, kommer emellertid arbetarantalets ökning,
därest man avser allenast helårsarbetare, att i själva verket bliva mindre
än här angivits.

Beträffande antalet arbetsgivare, som skulle komma att omfattas av
den föreslagna lagstiftningen, är statistiken ännu mera ofullständig än
i fråga om arbetarne. Efter en synnerligen osäker uppskattning hava
arbetsgivarne ansetts kunna fördelas på följande sätt:

Departementschefen.

36 Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

100,000
100,000
50,000
50,000

Summa ungefär 300,000

således tillsammans omkring 300,000 för sina arbetare avgiftsskyldiga
arbetsgivare. Då antalet arbetsgivare, som omfattas av nu gällande lag,
högst kan uppskattas till omkring 50,000, skulle förslaget innebära, att
åtminstone 6 gånger så många arbetsgivare komme att underkastas lagstiftningen.
Denna betydliga ökning beror naturligen i huvudsak därpå,
att inom de nytillkomna verksamhetsgrenarna, särskilt jordbruket, handeln
och hantverket, ett synnerligen stort antal mindre arbetsgivare med en
eller två arbetare finnas, vilka komma att omfattas av lagen.

Jordbruk ungefär

Industri och hantverk »

Handel och samfärdsel »

Övriga (merendels för tjänare) d

Det torde ligga i sakens natur, att i fråga om ett ämne av förevarande
art och omfattning olika meningar skola göra sig gällande rörande
en del av de spörsmål, som beröras av den ifrågasatta lagstiftningen, så
mycket mer som med densamma skulle följa så betydande förändringar
i förhållande till gällande lag, som, enligt val den av mig lämnade
redogörelsen utvisar, avses med kommitténs förslag. I de över förslaget
avgivna utlåtandena hava ock — huvudsakligen beträffande förslagets
detaljer — åtskilliga erinringar och ändringsförslag framställts. Förslagets
grundlinjer och syfte hava dock vunnit allmänt erkännande.

Det av ålderdomsförsäkringskommittén framlagda förslaget, för
vilket jag redogjort, synes även mig innebära en i stort sett synnerligen
tillfredsställande lösning av den föreliggande frågan. Samtidigt
med att kommittén på ett förtjänstfullt sätt för sitt förslag tillgodogjort
sig det bästa av den utländska lagstiftningen i ämnet och den
erfarenhet, olycksfallsförsäkringens tillämpning såväl hos oss som i utlandet
givit, synes förslaget i allmänhet hava väl anpassats efter förhållandena
i vårt land. Denna min uppfattning har jag fått ytterligare
bekräftad . av uttalanden i enahanda riktning såväl från myndigheter
som från enskilda, varvid från flera håll tillika framhållits den klarhet
och reda, som jämväl ansetts utmärka kommitténs förslag.

Jag har sålunda icke tvekat att lägga förslaget till grund för ny
lagstiftning i ämnet.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111. 37

Vid den granskning, som jag underkastat kommitténs förslag, har
jag emellertid i vissa hänseenden funnit mig icke helt kunna ansluta
mig till detsamma, utan ansett mig böra föreslå vissa ändringar däri, för
vilka ändringar jämte skälen därför jag i det följande vill redogöra.
I samband därmed kommer jag att till behandling upptaga de anmärkningar
och erinringar mot förslaget, ävensom de allmänna uttalanden
därom, som framställts i de över detsamma avgivna utlåtandena och antingen
föranlett ändringar i kommitténs förslag eller eljest ansetts vara
av beskaffenhet att böra särskilt upptagas.

Såsom kommittén framhållit, finnas vissa för lagstiftningen på ifrågavarande
område väsentligen gemensamma förutsättningar, som ligga
till grund för alla lagar på området och numera kunna anses hava vunnit
allmän giltighet. Dessa förutsättningar, på vilka jämväl kommittéförslaget
byggts, äro dels att lagstiftningen väsentligen endast avser beredande
av ersättning för olycksfall i arbete och omfattar lönarbetare
inom flera eller färre slag av verksamheter, dels att arbetsgivarne ensamma
skola bära kostnaden för ersättningarna, dels att ersättningarnas
belopp i varje fall bestämmes efter den skadades arbetsförtjänst och att
vid dödsfall ersättning även utgår till efterlevande.

Mot de nu angivna grunderna för en blivande lagstiftning i ämnet
hava i allmänhet några anmärkningar av vikt icke framställts.

Från några håll har emellertid ifrågasatts, huruvida icke arbetarne
själva borde betala en del av avgifterna eller om icke staten borde i
någon mån bidraga till bestridande av kostnaderna för försäkringen.
Såsom skäl härför har man huvudsakligen åberopat, att i fråga om vissa
industrier, t. ex. gatstensindustrien ävensom vissa grenar av hantverket
och jordbruket, avgifterna för arbetsgivaren eljest skulle bliva alltför
betungande.

Beträffande storleken av de avgifter, som arbetsgivarne enligt förslaget
skulle hava att erlägga för försäkringen, torde man, med ledning
av vad kommittén i detta hänseende anfört ävensom av de premietariffer,
som för närvarande användas av riksförsäkringsanstalten, kunna beräkna,
att årspremien för helårsarbetare inom nedanstående verksamhetsområden
skulle komma att uppgå till ungefärligen följande procent av årslönen,
nämligen:

Allmänna

grunder.

Bidrag till
kostnaderna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

inom	industrien	till	mellan	0,3	och	7,0	°/ /o
»	sjöfarten	»		1,5	y>	2,o	»
»	jordbruket		»	0,6	»	1,3	»
»	hantverket	»	y>	0,3	)>	1,3	3)
T>	handeln (utom kontorspers.)	»	)>	1,0	»	2,0	))
samt	för kvinnliga tjänare	»	»	0,5	»	0,8	2>

Utan tvivel kunna avgifter till dylika belopp i vissa fall bliva
betungande, särskilt beträffande sådana områden av industrien, där
yrkesfaran är mycket stol''. Men å andra sidan stå dock avgifterna i
full motsvarighet till de bördor, som i flera andra länder med försäkringsplikt,
såsom Tyskland, Holland, Schweiz, Luxemburg, Rumänien
och Ryssland, ålagts arbetsgivarne. I Österrike, Ungern och Norge
äro visserligen ersättningarna något lägre än i förenämnda länder och
enligt kommitténs förslag, men även om man i vårt land skulle vilja
sänka de av kommittén föreslagna ersättningsbeloppen till belopp, som
ungefär motsvara de i sistnämnda länder gällande, och vilka i huvudsak
överensstämma med de redan av 1884 års kommitté föreslagna, skulle detta
icke medföra större sänkning av arbetsgivarnes kostnader än med omkring
en åttondel.

I länder med ersättning splikt äro ersättningsbeloppen, av naturliga
skäl, vanligen lägre än där försäkringsplikt införts. Dock är procentsatsen
för helinvalidräntan — och denna procent är utslaggivande i
fråga om kostnaden — i Frankrike (66 2/s) lika hög som enligt kommittéförslaget.
I England och Belgien äro ersättningarna (50 %) lägre,
motsvarande, vid försäkringsplikt, allenast en minskning med omkring
en fjärdedel.

Emellertid har man i alla de länder, i vilka försäkringslagar med
ungefär liknande ersättningar som enligt kommitténs förslag äro gällande,
icke dragit sig för att ålägga arbetsgivaren hela utgiften för ersättningarna.
I själva verket är ju också den obligatoriska försäkringen allenast
en särskild, mera praktisk form för fullgörandet av ersättningsplikten, och i
de länder, där den direkta ersättningsplikten gäller, och där bördan för
arbetsgivaren kan bliva vida mera betungande, har av näraliggande skäl
någon lindring genom bidrag från annat håll i arbetsgivarens kostnader
för ersättningarna i allmänhet icke ifrågasatts. Det synes mig därför
vara synnerligen svårt att för den nya lagstiftningen i vårt land,
som icke är särskilt ogynnsamt ställt i ekonomiskt avseende, kunna föreslå
grunder i förevarande hänseende, som vore för arbetarne mindre
gynnsamma än i flertalet andra länder med försäkringsplikt. Beträffande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. '' 39

särskilt förslaget att stadga smidighet för arbetarne att betala en del
av avgifterna, torde böra beaktas, att arbetarnas bidrag i sådant fall icke
skulle kunna sättas alltför lågt, därest man därmed i någon avsevärd
mån ville minska arbetsgivarens kostnader. En dylik bi dragsskyldigliet
för arbetarne skulle därför, särskilt med hänsyn till deras bidrag till folkpensioneringen
och sjukkassorna, ofta bliva alltför betungande för dem.

Vad åter angår frågan om bidrag från det allmännas sida, torde
dylikt bidrag väl knappast kunna ifrågasättas , i andra fall, än där
arbetsgivarnes avgifter skulle bliva synnerligen betungande. Då detta
även skulle kunna inträffa i fråga om sådana arbetsföretag, för vilka yrkesfaran
på grund av mindre ändamålsenlig drift eller olämpliga arbets- eller
skyddsanordningar vore betydande, skulle ett statsbidrag ej sällan kunna
verka återhållande i fråga om intresset att minska faran för olycksfall.
I alla händelser torde frågan om eventuellt statsbidrag, där ett sådant
skulle anses böra ifrågakomma, för närvarande vara alltför litet utredd för
att man nu skulle kunna i lagen intaga bestämmelser därom.

Vidare har från några håll erinrats, att vid lagstiftningens inskränkning
till endast lönarbetare, d. v. s. personer, som mot avlöning användas
till arbete för arbetsgivares räkning, vissa kategorier av mindre yrkesidkare
och andra självständiga företagare, såsom hantverkare, småbrukare, torpare
m. fl., skulle komma att uteslutas, ehuru de mången gång kunna vara i
lika grad utsatta för olycksfall och med hänsyn till sin ringa ekonomiska
bärkraft vara lika beroende av sin arbetsförmåga som lönarbetare. Det
har därför ifrågasatts om icke den obligatoriska försäkringen borde utsträckas
till att gälla även sådana personer.

Helt säkert kunna dylika mindre yrkesidkare, därest de drabbas
av olycksfall, ofta komma i en synnerligen betryckt ställning. Frågan
om lagstiftning för tillgodoseende av understöd i dylika fall lärer emellertid
falla utanför ramen för den nu ifrågasatta lagstiftningen, som ju endast
avser att ordna arbetsgivarens ersättningsplikt i förhållande till arbetaren.
Otvivelaktigt är dock denna fråga av sådan betydelse, att densamma
vid lämplig tidpunkt torde böra bliva föremål för särskild utredning.

Jag har sålunda icke i de önskemål, som i nu berörda hänseenden
från några håll framställts, funnit tillräckliga skäl att frångå de förutnämnda,
för den moderna olycksfallslagstiftningen gemensamma grunddrag, vilka
kommittén ansett kunna tjäna som utgångspunkter vid arbetet för åstadkommande
av ny lagstiftning i ämnet.

Mindre
yrkesidkare.

Försäkrings

plikt.

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Emellertid återstå frågor av grundläggande betydelse, rörande vilka
en dylik enighet i den moderna olycksfallslagstiftningen ännu icke uppnåtts.
Bland dessa frågor vill jag redan nu upptaga till behandling
dels frågan, huruvida den förevarande lagstiftningen bör grundas på
arbetsgivarens direkta ersättningsskyldighet eller på försäkringsplikt, dels
frågan om lagstiftningens omfattning och dels frågan om den s. k.
karenstiden.

Såsom redan angivits, är kommitténs förslag byggt på förutsättningen
av försäkringsplikt för arbetsgivarne. De europeiska lagarna
förete i detta hänseende skiljaktigheter, vilka kunna åskådliggöras genom
följande av kommittén uppgjorda sammanfattande tabell.

Försäkring splikt.

Tyskland:	industri, jordbruk,	sjöfart,	handel,
Österrike:	industri, jordbruk (m),	sjöfart,	handel,
Ungern:	industri, jordbruk (m), industri, jordbruk (m),	—	—
Italien:	sjöfart,	—
Norge:	industri, jordbruk (m),	sjöfart,	—
Holland:	industri, —	—	—
Schweiz:	industri, — industri, jordbruk,	—	—
Luxemburg:	—	—
Ryssland:	industri, —	—	—
Finland:	industri, — industri, jordbruk (m),	sjöfart,	—
Rumänien:	sjöfart,	—
Serbien:	industri, —	—	handel,
Grekland:	industri, —	sjöfart,	—
Frankrike:	— —	sjöfart,	—
Danmark:	— jordbruk,	sjöfart,	—
Belgien:	*jErsättning splikt :	sjöfart,
England:	industri, jordbruk,	sjöfart,	handel,
Spanien:	industri, jordbruk (m),	sjöfart,	—
Portugal:	industri, jordbruk (m),	sjöfart,	—
Sverige:	industri, —	—	—
Frankrike:	industri, jordbrak (m),	—	handel,
Danmark:	industri, —	—	—
Belgien:	industri, jordbruk,	—	handel.

Kunyl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr JU.

Till industrion räknas vanligen även byggnadsverksamhet, järnvägsdrift,
större hantverk, inrikes sjöfart m. m. Till jordbruket räknas
oftast även skogsbruk samt till sjöfarten det större fisket (havsfisket).
Där efter »jordbruk» i tabellen införts beteckningen (m), omfattas jordbruket
av försäkringen allenast i den mån motordrift förekommer. Den
engelska lagen omfattar alla slag av kroppsarbetare, således även tjänar
ne. Det nya danska förslaget avser även hantverket och tjäuarne
och är fullständigt grundat på försäkringsplikt.

Man finner härav, att försäkringsplikten redan nu är lagd till grund
för flertalet utländska lagar, nämligen för industrien i 13 fall av 20,
för jordbruket i 8 fall av 13 och för sjöfarten i 10 fall av 13. För
handeln gäller dock försäkringsplikt endast i 3 fall av 6.

Vad vårt land beträffar voro, såsom förut anförts, redan den äldre
arbetarförsäkringskommitténs förslag ävensom de därpå grundade vid
1890 och 1891 års riksdagar framlagda propositionerna grundade på
principen om obligatorisk försäkring. Efter det 1901 års olycksfallslag
trätt i kraft, har jämväl vid upprepade tillfällen önskemål framställts
om införande av obligatorisk försäkring på ifrågavarande område.
Sålunda framhöll riksförsäkringsanstalten i sitt betänkande av år 1908,
att den mest betryggande garantien för ersättningarnas utfående vore
att finna i försäkringspliktens införande. Kommerskollegium hemställde
i sitt med anledning av betänkandet avgivna utlåtande, att lagstiftningen
måtte grundas på försäkringsplikt, och vid 1908 års riksdag beslöt
andra kammaren skrivelse till Kung!. Maj:t med begäran, att Kung!.
Maj:t i sammanhang med revision av olycksfallsförsäkringslagen ville
taga i övervägande, huruvida ifrågavarande lag lämpligen borde grundas
på denna princip.

Kommittén för sin del har till stöd för sitt förslag bl. a. anfört, att
principen om arbetsgivares direkta ersättningsskyldighet egentligen endast
i det fall, att lagstiftningen skulle omfatta allenast större eller eljest
mera bärkraftiga företag, icke komme att medföra svårare olägenheter.
I sådant fall bleve nämligen fullgörandet av ersättningsskyldigheten ej
alltför betungande för arbetsgivaren, på samma gång som säkerheten för
den skadade arbetaren att utfå ersättning merendels vore tillräcklig. Så
snart däremot lagstiftningens omfattning sträcktes utöver denna gräns,
så att även mindre arbetsgivare indroges under lagtillämpningen, bleve
olägenheterna av ersättningsprincipens bibehållande synnerligen avsevärda,
då ju ersättningens utgivande i sådana fall ofta kunde verka ruinerande
för arbetsgivaren och säkerheten för arbetaren ej sällan bliva illusorisk.
Införande av försäkringstvång bleve därför nödvändigt, därest, såsom

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. (Nr 111.) 6

Omfattningen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

kommittén tänkt sig, även mindre arbetsgivare skulle omfattas av lagstiftningen.
Och i fråga om större arbetsgivare, för vilka visserligen
ersättningspliktens tillämpning i regel icke skulle medföra större svårigheter,
torde ej heller genomförandet av försäkringstvång kunna medföra
nämnvärda olägenheter eller vara mera betungande än den direkta ersättningsplikten.
De anförda skälen vunne än mera i betydelse med
hänsyn till de väsentligt ökade ersättningsbelopp, som enligt kommitténs
förslag skulle tillförsäkras de skadade arbetarne.

Riktigheten av vad kommittén sålunda anfört synes mig icke kunna
dragas i tvivelsmål, och de myndigheter och enskilda, som uttalat sig i
ämnet, hava så gott som enhälligt tillstyrkt kommitténs förslag i denna
del. Jag anser sålunda i likhet med kommittén, att den nya lagstiftningen
på ifrågavarande område bör grundas på principen om obligatorisk
försäkring.

Vad härefter angår frågan om de verksamheter, som böra omfattas
av olycksfallslagstiftningen, har kommittén såsom förut nämnts föreslagit
en väsentlig utvidgning av lagens tillämplighetsområde. Under det den
nu gällande svenska lagen huvudsakligen endast omfattar industrien och
densamma närstående verksamheter, skulle enligt kommitténs förslag
under lagstiftningen inbegripas varje arbetare, oavsett arten av den
verksamhet, vari han sysselsättes.

Vad den utländska lagstiftningen beträffar, förete, såsom av kommitténs
utredning framgår, de olika lagarna synnerligen skiljaktiga bestämmelser
i förevarande avseende. Industrien och därmed jämförlig
verksamhet, vartill i allmänhet även hänföres byggnadsverksamhet,
järnvägsdrift, större hantverk, inrikes sjöfart m. m., hava i alla
länder tidigast omfattats av olycksfallslagstiftningen. I alla sjöfartsidkande
europeiska länder, utom i Ryssland och Sverige, har lagstiftningen
även utsträckts till sjöfarten. Det slag av verksamhet, som
jämte industrien och sjöfarten mest beaktats i den utländska lagstiftningen,
är jordbruket, som i större eller mindre omfattning ingår under
lagstiftningen i Tyskland, England, Danmark, Belgien, Luxemburg,
Norge, Österrike, Italien, Frankrike, Spanien, Portugal, Ungern och Rumänien.
I de åtta sistnämnda länderna omfattar lagstiftningen dock
endast den del av jordbruksdriften, i vilken maskinella hjälpmedel användas.
Mindre allmänt inbegripes handeln under lagstiftningen. Det
är endast i Tyskland, England, Frankrike, Belgien, Österrike och Serbien,
som handeln i allmänhet eller med viss begränsning omfattas av

Kungl. 31aj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

olycksfallslagstiftningen. Hantverket upptages i de utländska lagarna i
allmänhet endast, där det drives under sådana förhållanden, att det kan
anses jämförligt med industrien. Endast tjänararbetet har ännu ej mera
allmänt indragits under lagstiftningen. Den engelska lagen av år 1906,
vilken avser så gott som alla slag av kroppsarbetare, omfattar dock i full
utsträckning även arbetare inom hantverket samt tjänarne. Sistnämnda ståndpunkt
intages även av det förslag till ny olycksfallslagstiftning, som nu
föreligger till behandling inom den danska riksdagen. I allmänhet har
lagstiftningen på olycksfallsförsäkringens område, från att ursprungligen
endast hava avsett industrien, så småningom utsträckts till att gälla
även sjöfarten och jordbruket och i en del länder jämväl handeln, hantverket
och husliga göromål.

Såsom av det föregående framgår, har jämväl i Sverige framställts
krav på utvidgning av olycksfallslagens giltighetsområde, därvid även
ifrågasatts att utsträcka lagen till lönarbetare inom varje slag av verksamhet.
Över huvud taget torde den uppfattningen, såsom ock kommittén
framhållit, göra sig alltmer gällande, att varje arbetare, av vad
slag hans arbete än må vara, bör så vitt möjligt beredas rätt till ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete. Något egentligt skäl
varför en arbetare, som sysselsättes i ett visst yrke, skulle vara mera
berättigad till dylik ersättning än arbetaren i ett annat yrke, torde för
övrigt knappast kunna angivas.

Då därför kommittén, i anslutning- till den sålunda uttalade uppfattningen,
ansett lagstiftningen böra utsträckas till så många slag av
verksamhet, som med nödig hänsyn till omständigheterna i övrigt kan
låta sig göra, och därför föreslagit, att den nya lagen skulle omfatta,
förutom industrien och därmed jämförliga verksamheter, även sjöfarten,
jordbruket, handeln, hantverket och husliga sysslor, synes mig från
principiell synpunkt någon invändning däremot svårligen kunna göras.
I den mån en inskränkning i lagens omfattning må vara erforderlig,
torde densamma icke böra ske med hänsyn uteslutande till arten av de
olika verksamheterna.

Vad först sjöfarten beträffar, så hava de önskemål, som förut framställts
om dess undantagande från 1901 års lag, ick^s avsett, att denna
näringsgren överhuvud skulle undantagas från olycksfallslagstiftning, utan
endast föranletts av de för sjöfarten egenartade förhållanden, som ansetts
påfordra s Enskilda bestämmelser, sammanförda till en särskild lag. Rörande
behovet av en dylik särskild lagstiftning torde emellertid numera en
annan uppfattning göra sig gällande. Sålunda hava direktionerna för
sjömanshusen i Stockholm och Hälsingborg, Svenska maskinbefälsför -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

bundet m. fl. särskilt uttalat sin tillfredsställelse över att sjöfolket medtagits
i förslaget. Kommittén har i sitt förslag intagit de särskilda
bestämmelser, som enligt kommitténs förmenande närmast betingas av
att sjöfarten skulle omfattas av lagen. Vid en jämförelse mellan kommitténs
förslag i denna del samt de ovan omförmäld a förslag, som avgivits
av arbetarförsäkrings- och sjömanspensioneringskommittéerna, synes
mig också framgå, att de svårigheter, som ansetts uppkomma vid en
gemensam lagstiftning, väl kunna övervinnas. De ytterligare bestämmelser,
som för sjöfartens del må kunna erfordras, och om vilka kommerskollegium
i sitt över förslaget avgivna utlåtande erinrar, torde enligt
32 § i kommitténs förslag komma att utfärdas av Kungl. Maj:t.

Vad åter angår jordbruket, torde böra erinras, att riksförsäkringsanstalten
i sitt utlåtande av år 1908 påyrkade jordbrukets medtagande
åtminstone för egendomar med taxeringsvärde av 20,000 kronor och
därutöver, och att i de yttranden, som med anledning av detta förslag
avgåvos av kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien,
hushållningssällskapens förvaltningsutskott m. fl., i allmänhet förordades
ersättningsskyldighetens utvidgning till jordbruket. I åtskilliga fall förklarade
man sig anse den föreslagna taxeringsgränsen för jordbruk av
20,000 kronor eller däröver böra antingen borttagas eller nedsättas.
Lantbruksakademien och lantbruksstyrelsen förklarade båda, att taxeringsgränsen
för de jordbruk, som skulle beröras av lagstiftningen i fråga,
borde betydligt nedsättas, förslagsvis till 10,000 kronor.

Varken i fråga om jordbruket eller beträffande handeln och hantverket,
har i de avgivna utlåtandena den åsikten bestämt uttalats, att dessa verksamheter
borde helt undantagas från lagen. Däremot har ifrågasatts, huruvida
icke en begränsning i lagens omfattning på det sätt kunde och borde äga rum,
att mindre yrkesidkare och företagare, oavsett verksamhetens art, i allmänhet
undantoges från lagen. Från en del håll har i sådant avseende
framhållits, att det för dylika mindre arbetsgivare skulle bliva förenat
med alltför betungande utgifter, om de bleve underkastade försäkringsplikt,
och att, därest lagen skulle komma att omfatta jämväl dessa synnerligen
talrika arbetsgivare, kostnaderna för förvaltningen skulle komma
att ökas på ett Sätt, som icke stode i förhållande till kostnaderna för
ersättningarna.

Å andra sidan har, såsom jag redan omnämnt, yrkanden framställts
på försäkringens utvidgning till att omfatta ej endast arbetare, utan
även självständiga, mindre yrkesidkare, såsom hantverkare, småbrukare,
torpare m. fl.

Kung!. Maj:tf Nåd. Proposition Nr 111.

Åven kommittén liar haft under övervägande frågan om en begränsning
av lagstiftningen till de större och medelstora arbetsgivarne.
Kommittén anför i detta hänseende bl. a.:

»Beträffande lagstiftningens omfattning, kan man först sätta i fråga,
huruvida ej, såsom i utländska lagar ofta är fallet, gränser böra bestämmas
för olika näringsgrenar, t. ex. att försäkringen i avseende å
sjöfarten skall omfatta endast fartyg av viss storlek, att försäkringen i
avseende å jordbruket skall gälla endast egendomar av viss areal eller
av visst taxeringsvärde, eller att försäkringen i avseende å handeln, hantverket
eller särskilda arbetsföretag skall avse endast sådan verksamhet,
där ett visst minimiantal arbetare syssselsättes o. s. v.»

»I sådant avseende bär kommittén tagit under övervägande, huruvida
icke lagstiftningen endast borde omfatta arbetsgivare, som i regel sysselsätta
minst 2 eller 3 arbetare. Härigenom skulle emellertid, då enligt
nu gällande lag en dylik begränsning icke förefinnes, ett avsevärt antal
arbetare, vilka för närvarande äro tillförsäkrade ersättning vid olycksfall,
komma att uteslutas från försäkringen, varjämte, om försäkringen
utsträckes till att omfatta även andra verksamheter än industrien, därutöver
ett synnerligen betydande antal arbetare skulle gå miste om de
förmåner, som med den nya lagstiftningen avses. Då dessutom, såsom
ofta framhållits, den ekonomiska bördan för arbetsgivaren efter införande
av obligatorisk försäkring ej skulle bliva särskilt betungande,
så har kommittén ansett eu begränsning av ifrågavarande art icke hava
tillräckliga skäl för sig.»

Till vidare belysning av innebörden av en dylik begränsning må
nämnas, att, såsom av kommerskollegii förenämnda utlåtande år 1909
framgår, skulle, därest man t. ex. inskränkte försäkringsplikten beträffande
hantverket till att gälla allenast hantverksmästare med 3 eller
flera arbetare, 44 % eller nära hälften av landets samtliga hantverksarbetare
falla utanför lagen, och genom en inskränkning ifråga om jordbruket
till exempelvis jordbruk om minst 20,000 kronors taxeringsvärde skulle
omkring 96 % av samtliga jordbruk i landet och sannolikt mer än hälften
av jordbruksarbetarne ej komma att omfattas av lagen o. s. v. Av vad
nu anförts framgår, att genom en begränsning av ifrågavarande art ett
synnerligen stort antal arbetare ej skulle bliva försäkrade för olycksfall
i arbetet. Skulle dessutom begränsningen komma att gälla alla näringsgrenar
och således även industrien, torde, såsom jämväl kommittén påpekar,
ett betydande antal av de arbetare, som för närvarande omfattas
av lagstiftningen, komma att ställas utanför densamma. Med hänsyn
till arbetarfles intressen skulle således en dylik inskränkning komma att

Kommittén

Departements chefen.

Tjänare.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

verka synnerligen ogynnsamt och orättvist. Beträffande de mindre arbetsgivarne
(med en eller två arbetare) torde man ej heller med fog kunna
göra gällande, att försäkringsavgifterna skulle komma att verka särskilt
betungande, då, såsom jag förut påpekat, dessa avgifter, särskilt för jordbruket
och hantverket, ej skulle komma att uppgå till mera avsevärda
belopp och därför jämväl hos oss, liksom i andra länder med försäkringsplikt
för dessa näringar och med liknande ersättningsbelopp, utan alltför
stora svårigheter kunna bäras även av de mindre arbetsgivarne.

Vad de befarade förvaltningssvårigheterna angår, är det visserligen
sannt, att förvaltningen i allmänhet skulle bliva mera omfattande,
om försäkringen utsträckes även till de mindre arbetsgivarne,
än om dessa uteslötes från försäkringen, men de ökade svårigheterna
torde dock ej bliva så stora, som man från några håll synes förmoda.
Särskilt må framhållas, att av de mindre arbetsgivarne en
stor del tillhöra mera ofarliga yrken, inom vilka antalet olycksfall
ej är betydande. I följd därav bliver ökningen av sådana försäkringsärenden
som undersökningar rörande olycksfall, prövningar av ansökningar
om ersättning in. m., i förhållande till ökningen av antalet
arbetare, betydligt mindre än i fråga om industrien. För hushåll,
mindre jordbruk eller hantverk m. m. komma i de flesta fall vissa genomsnitts-
eller normalavgifter att gälla, varigenom och tillika på grund
av dylika verksamheters enklare förhållanden arbetet med avgifternas
bestämmande och vad därtill hör bliver relativt mindre omfattande o. s. v.
De ökade svårigheterna komma egentligen att visa sig vid registreringen
av den stora mängden försäkringspliktiga arbetsgivare, men torde även
i detta avseende vara av mindre betydelse, enär arbetet härmed huvudsakligen
kräver ökning allenast av mindre kvalificerade arbetskrafter.
Att svårigheterna och kostnaderna beträffande förvaltningen ej komma
att ställa sig särskilt ogynnsamma, torde även framgå av riksförsäkringsanstaltens
utlåtande över kommitténs förslag.

Av nu anförda skäl har jag ej funnit anledning att beträffande de
ifrågavarande näringarna avvika från kommitténs förslag i vidare mån,
än att jag, på sätt av det följande framgår, ansett undantag från lagens
tillämpning böra göras ifråga om vissa slag av ofarliga arbeten.

Därest man emellertid endast medtoge de näringsgrenar, om vilka
jag redan yttrat mig, nämligen industrien, sjöfarten, jordbruket, handeln
och hantverket, skulle endast sådana arbetsgivare, vilkas verksamhet kan
betecknas såsom »rörelse» eller »arbetsföretag», komma att omfattas av
försäkringen. Den nya lagen skulle då erhålla ungefärligen samma till -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

lämplighetsområde som gällande arbetarskyddslag, dock med den skillnad,
att även sådana jordbruk, där maskinella hjälpmedel ej komma till
användning, ävensom sjöfarten skulle inbegripas under lagen. 1 huvudsak
skulle sålunda, förutom statens och kommunernas tjänstemän, till vilkas
ställning inom försäkringen jag längre fram återkommer, endast återstå
tjänarne och med dem jämförliga arbetare. Enligt kommitténs förslag,
som principiellt omfattar envar arbetare, skulle emellertid icke blott
arbetare i rörelse eller företag, utan även tjänare vara försäkrade enligt
lagen.

Mot en dylik utvidgning av den ifrågavarande lagstiftningen hava emellertid
från åtskilliga håll betänkligheter uttalats. Därvid hava väsentligen
enahanda invändningar framställts som i fråga om medtagandet under
lagen av mindre arbetsgivare, nämligen att försäkringsplikten skulle bliva
allt för betungande och förvaltningen för invecklad. Vidare har anförts,
att tjänargöromål i allmänhet icke medförde någon särskild risk för
olycksfall i arbetet, och att ifråga om lagstadda tjänare, husbonden i allt
fall enligt legostadgan vore skyldig att vid sjukdom, vare sig denna
förorsakades av olycksfall eller ej, under vissa villkor vårda och underhålla
tjänaren. Införandet av obligatorisk försäkring ifråga om tjänarne
vore följaktligen ej så nödvändigt som beträffande övriga arbetare.

Enligt vad jag inhämtat, har inom kommittén en viss tvekan gjort
sig gällande beträffande denna fråga och provisoriskt förslag har inom
kommittén förelegat att låta olycksfallslagen, i anslutning till arbetarskyddslagen,
omfatta endast arbetsgivare, som dreve sådan verksamhet,
som kunde betecknas antingen såsom rörelse, varmed borde förstås verksamhet,
som utövades på mer eller mindre affärsmässigt sätt i ändamål
att därigenom erhålla utkomst eller vinning, eller såsom arbetsföretag
i arbetarskyddslagens mening.

I motiveringen till sitt förslag har kommittén härom anfört bl. a.
följande:

»Skulle man emellertid låta olycksfallslagstiftningen, i likhet med
arbetarskyddslagen, i huvudsak omfatta endast sådana verksamheter, som
kunna kännetecknas såsom rörelser, skulle emellertid arbete, som består
i husliga sysslor eller andra tjänargöromål, icke bliva föremål för försäkringen.
En dylik begränsning av försäkringens omfattning gäller visserligen
ännu i alla utländska olycksfallslaga^ utom i den engelska. Å
andra sidan har dock, såsom kommittén ovan redan framhållit, den uppfattningen
alltmera börjat göra sig gällande, att varje arbetare, av vad
slag hans arbete än må vara, bör beredas olycksfallsersättning; och har
denna uppfattning även funnit uttryck i det nya danska förslaget.»

Kommittén•

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 111.

Departements chefen.

»I själva verket skulle de största svårigheterna vid eu inskränkning
av försäkringen till att icke omfatta tjänaregöromål framträda vid tilllämpningen
å jordbruket. Beträffande denna näring är det nämligen
uppenbarligen ofta så gott som omöjligt att avgöra, ej mindre huruvida
och i vad mån verksamheten bör anses utgöra rörelse i egentlig mening
eller icke, än även, huruvida det av arbetaren förrättade arbetet är att
hänföra till arbete i rörelsen eller till husliga eller vanliga tjänaregöromål.
Enahanda svårigheter skulle, om ock i mindre utsträckning, komma
att gorå sig gällande även i fråga om det mindre hantverket och minuthandeln
o s. v.»

»Beträffande tjänare föreskriver visserligen legostadgan skyldighet
för husbonde att under sjukdom, således även då denna uppkommit i
följd av olycksfall, låta sköta och vårda tjänstehjon med rätt att å lönen
avdraga vad han till läkare och läkemedel utgivit. 1 viss mån innebär
denna föreskrift en olycksfallsförsäkring under sjukdomstiden, men är
tydligen redan därigenom av mindre värde, att husbonden tillerkännes
rätt att genom avräkning å lönen få sina utgifter för läkarvård ersatta;
för de ekonomiskt viktigare följderna av olycksfallet såsom invaliditet
eller dödsfall erhåller tjänaren ingen som helst ersättning. För övrigt
gäller legostadgan endast lagstadda tjänare, och då som bekant, tjänarne,
även i jordbruket, numera allt oftare antagas utan städja, har
den ifrågavarande föreskriften alltmera förlorat i betydelse. Skulle därför
olycksfallsförsäkringen icke omfatta tjänare, skulle dessa, såsom även i
motiven till den engelska lagen och det danska lagförslaget framhålles,
komma i en vida ogynsammare ställning än övriga arbetare.»

»Med hänsyn till vad sålunda anförts, och då förvaltningssvårigheterna
icke skulle komma att ökas genom en utsträckning av lagens omfattning
till tjänarne, har kommittén, i anslutning till den engelska
lagen och det nya danska lagförslaget, ansett lämpligast att redan nu
i förevarande hänseende taga steget fullt ut.»

Vad kommittén sålunda anfört synes mig i stort sett äga sin riktighet.
I allmänhet torde man hava i hög grad överdrivit de verkningar
med avseende å förvaltningen och kostnaderna därför, som lagens
utsträckning icke allenast till det mindre jordbruket, handeln och hantverket
utan även till tjänarne skulle komma att medföra. Ökningen i
förvaltningskostnader kommer icke på långt när att motsvara ökningen
i antalet försäkrade arbetare, och antagandet, att förvaltningen,
särskilt om jämväl tjänarne medtoges, skulle bliva synnerligen invecklad
och förenad med svårigheter, torde icke vara befogat. Angående tjänarne
skulle sålunda de för försäkringen erforderliga uppgifterna snarare med

41)

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr t It.

mindre omgång kunna anskaffas än i fråga om en del andra verksamheter,
t. ex. med hjälp av mantalsuppgifterna o. s. v. Såsom kommittén
erinrar, skulle för övrigt medtagandet av tjänarne under lagen i avsevärd
mån förenkla förvaltningen därigenom, att en del svårigheter i
de av kommittén anmärkta hänseenden beträffande jordbruket skulle
försvinna.

Det synes vidare knappast vara att befara, att kostnaderna för tjänarnes
försäkring skulle för husbönderna bliva alltför betungande. Årsavgiften
för en kvinnlig tjänare med tjänst under hela året (de kvinnliga
tjänarne utgöra det ojämförligt största antalet av samtliga tjänare)
skulle vanligen ej uppgå till högre belopp än 2 till 5 kronor. Dessutom
skulle ifråga om lagstadda tjänare arbetsgivaren enligt förslaget erhålla
lindring i försäkringsavgiften, motsvarande hans försörjningsplikt gentemot
tjänaren enligt legostadgan. Enahanda skulle bliva fallet ifråga om icke
lagstadda tjänare, därest arbetsgivaren utfäst sig att vid sjukdom utgiva
avlöning eller annan ersättning. För tjänarearbetet skulle i allmänhet
vissa normalsatser för avgifterna komma att bestämmas, så att arbetsgivaren
i de flesta fall ej bleve betungad med lämnande av löneuppgifter
m. m. Påståendet att tjänarnes arbete icke medförde någon särskild
fara för olycksfall torde ej heller vara riktigt. Tjänaryrket hör visserligen
till de minst farliga yrkesgrupperna, men anses dock i allmänhet farligare
än vissa arbetsområden inom industrien såsom cigarr-, snus- och
tobaksfabrikation, trikåfabrikation, möss- och syfabrikation, där arbetet
bedrives utan motor, o. s. v., vilka samtliga verksamhetsområden redan
äro underkastade nu gällande lagstiftning. Särskilt ifråga om tjänargöromål
i samband med jordbruk är olycksfallsrisken ingalunda obetydlig.

Såsom skäl för tjänarnes medtagande i försäkringen framhåller kommittén
vidare, att, därest tjänarne uteslötes från försäkringen, de skulle
bliva utan ersättning för de ekonomiskt viktigaste följderna av olycksfall,
såsom invaliditet och dödsfall. Slutligen torde det böra erinras, att
genom undantagande av tjänarne huvudsakligen kvinnliga arbetare skulle
komma att uteslutas från försäkringen. Sålunda skulle icke mindre än
omkring 100,000 kvinnliga tjänare, utgörande en icke ringa del av
samtliga kvinnliga arbetare i landet ställas utanför lagen.

På grund av vad sålunda anförts, har jag ansett mig böra i huvudsak
ansluta mig till den av kommittén föreslagna regeln, att envar
arbetare, oavsett arten av den verksamhet, vari han är sysselsatt, skall
vara försäkrad.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a käft. (Nr 111.)

Ofarliga

yrken.

50 Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Då jag sålunda i princip ansluter mig till kommitténs förslag att
låta lagen omfatta arbetare i alla slag av verksamheter, har jag emellertid
i annan riktning ansett mig böra föreslå vissa inskränkningar i
den ifrågasatta lagstiftningens omfattning. Otvivelaktigt skulle, därest
lagen, på sätt kommittén föreslagit, komme att omfatta varje arbetare,
därunder jämväl komma att inbegripas fall, där något verkligt motiv
för en genom lagstiftning ordnad olycksfallsförsäkring knappast torde
kunna angivas. Sålunda finnas inom de olika verksamhetsområdena
vissa slag av arbete, där någon särskild tara för olycksfall i
arbetet icke torde föreligga, eller där denna fara åtminstone praktiskt
taget är utan betydelse. Till sådant arbete synes i allmänhet vara
att hänföra arbete av väsentligen intellektuell art, såsom kontorsarbete,
arbete i banker, skolor och dylikt. I de över förslaget avgivna utlåtandena
har också från flera håll yrkats, att ^personer med dylikt ofarligt
arbete icke borde omfattas av lagen. Deras arbete vore nämligen av
den art, att detsamma icke kunde anses medföra någon särskild yrkesfara
och i vissa fall snarare skyddade än utsatte den arbetande för
olycksfall. Ifrågavarande arbetstagare, vilka i allmänhet äro att anse
såsom tjänstemän, vore icke i lika hög grad beroende av kostnadsfri
försäkring som övriga arbetare. Härtill komme, att den föreslagna lagens
bestämmelser, vilka vore utformade med hänsyn till de egentliga
arbetarne, syntes mindre väl lämpade för ifrågavarande tjänstemän, för
vilka dessutom, liksom vid dödsfall, för deras efterlevande, i många fall
vore sörjt på annat och effektivare sätt än genom den olycksfallsersättning,
som förevarande lag avsåge att tillförsäkra. Åven om därför dessa
personers försäkring icke bleve så betungande för arbetsgivaren, borde
dock av andra skäl tillses, att försäkringen med därav föranledd ökad
administrationskostnad icke finge eu onödigt stor omfattning.

Jämväl inom kommittén synes en viss tvekan hava gjort sig gällande
beträffande denna fråga. Kommittén säger sig sålunda icke
hava förbisett, att enligt dess förslag lagens omfattning i vissa hänseenden
kunde bliva alltför vidsträckt. Man kunde nämligen, anför
kommittén, ifrågasätta, huruvida icke tjänstemän i bankrörelse eller annan
kontorspersonal eller biträden i vissa slag av affärer m. fl., vilkas arbete
ofta icke medför egentlig fara för olycksfall, borde undantagas från tillämpningen
av förevarande lagstiftning, eller huruvida icke, såsom jämväl
i flera utländska lagar stadgats, i förslaget borde intagas föreskrift
därom, att arbete av ofarlig beskaffenhet skulle kunna genom särskild
förordning undantagas från lagens tillämpningsområde.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 51

En bestämmelse av dylik innebörd bär ock, enligt vad jag erfarit,
förelegat i ett av kommittén utarbetat provisoriskt förslag, men har
kommittén dock stannat vid att ej upptaga nämnda bestämmelse i sitt
slutliga förslag. Såsom motiv har kommittén anfört lämplighetssynpunkten*
och särskilt åberopat, att försäkringsavgiften bleve obetydlig,
och att ett avgörande, vilka verksamheter som borde anses ofarliga,
ofta skalle medföra svårigheter.

Ehuruväl, såsom kommittén framhåller, försäkringsavgiften för ifrågavarande
kategorier av arbetare skulle bliva synnerligen obetydlig, torde
detta dock icke i och för sig motivera deras medtagande under lagen.
Riktigheten av de anmärkningar, som framställts mot förslaget i denna
del, synes mig däremot icke kunna bestridas. I överensstämmelse med
vad i de avgivna utlåtandena därom anförts, anser jag sålunda dylika i
ofarligt arbete sysselsatta personer, för filka ett stadgande om obligatorisk
olycksfallsförsäkring knappast kan anses förenlig med lagens
princip, ej böra omfattas av lagen. Visserligen torde, såsom kommittén
framhåller, vissa svårigheter möta, då det gäller att avgöra, huruvida
ett arbetsområde är att anse som ofarligt eller icke. Dessa svårigheter
synas dock ej väsentligen skilja sig från dem, som gorå sig gällande
vid beräknande av försäkringsriskens storlek i allmänhet med hänsjm
till faran för olycksfall i arbetet inom den verksamhet, som är ifråga.
Att emellertid i lagen uppräkna de fall, för vilka undantag såhmda bör
äga rum, torde icke låta sig göra, utan synes det böra överlämnas åt
Kungl. Maj:t att efter vederbörandes hörande bestämma, huruvida arbetsförhållandena
inom vissa slag av arbetsområden äro sådana, att ett
undantag från lagens tillämpning bör äga rum.

I ytterligare ett fall har jag ansett mig böra föreslå inskränkning i
den föreslagna lagens omfattning, nämligen i fråga om vissa statens och
kommunernas arbetare och tjänstemän. Enligt kommitténs förslag skulle
jämväl dessa arbetstagare omfattas av lagen. »Härigenom skulle», anför
kommittén, »då statens försäkringar val finge antagas komma att äga rum
i riksförsäkringsanstalten, beredas staten den fördelen, att dess arbetare i
händelse av skada vid olycksfall genast från början omhändertoges av anstalten,
vilken jämväl skulle hava att enligt de allmänna reglerna bestämma
ersättningarnas belopp. Visserligen har man i några länder i sådana fall,
där staten, genom upprättandet av pensionskassor eller genom särskild
utfästelse, sörjt för beredande av ersättning till de skadade i huvudsakligen
den omfattning, som med lagstiftningen avses, undantagit statens
arbetare och tjänstemän från försäkring enligt lagen. Men bortsett från

Staten och
kommunerna.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

svårigheten att i de enskilda fallen kunna bedöma, huruvida de utfästa
förmånerna kunna anses huvudsakligen motsvara, vad som genom försäkringen
skulle erhållas, åsamkas ju staten härigenom en avsevärd börda
genom skyldigheten att i förekommande fall ombesörja de skadades vård
och den vidare behandlingen av ersättningsanspråken. Genom* att försäkra
arbetarne i riksförsäkringsanstalten blir däremot staten fullständigt,
befriad från dessa ömtåliga och vanligen besvärliga åligganden. Därigenom
att den föreslagna lagen utsträckts till att gälla även statens
tjänstemän, ehuru allenast dem, som ej hava större årslön än 5,000 kronor,
skulle några av dessa tjänstemän, vilka redan enligt gällande författningar
tillförsäkrats pensioner till avsevärda belopp i händelse av olycksfall
i tjänsten, efter kommitténs förslag komma att erhålla något större
förmåner än som för närvarande tillkomma dem. I de fall, där de stadgade
statspensionerna äro lika* stora eller större än de ersättningsbelopp,
som skulle utgå enligt kommitténs förslag, skulle emellertid dessa ytterligare
förmåner, förutom av begravningshjälpen, endast komma att utgöras
av nödig läkarevård jämte läkemedel, och då sistnämnda ersättning
är av icke ringa vikt såsom ägnad att verka till mildring av olycksfallets
följder och därigenom ej sällan indirekt till minskning i övriga
utgifter till den skadade, har kommittén ej heller i nämnda förhållande
funnit anledning att göra något undantag för ifrågavarande tjänstemän.
Detsamma gäller naturligen även beträffande med dessa likställda tjänstemän
i kommunal eller enskild tjänst.»

Mot kommitténs förslag i denna del har från vattenfallsstyrelsen,
telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen samt även från andra håll framställts
invändningar. Sålunda har, under hänvisning till gällande bestämmelser
rörande arbetare vid telegrafverket, statens järnvägar samt under vattenfallsstyrelsen
lydande verk den 9 februari 1909, erinrats, att avsevärda
fördelar, i vissa hänseenden fullt jämnställda med ersättningsbeloppen
enligt den föreslagna lagen, redan äro tillförsäkrade dessa arbetare, och
att den grund för stadgande av försäkringsplikt i stället för ersättningsplikt,
som eljest torde vara att finna i behovet av säkerhet för ersättningarnas
utfående och ersättningsriskens jämnare fördelning, icke föreligger
ifråga om statens och flertalet kommuners arbetare. Järnvägsstyrelsen
framhåller särskilt, att några nämnvärda fördelar vare sig för
statsbaneförvaltningen eller för dess personal ej vore att vinna genom
den ifrågasatta anordningen, utan måste densamma fasthellre anses medföra
såväl onödig omgång vid ersättningsfrågornas behandling som ock
i övrigt en vidlyftig procedur vid reglerande av statens järnvägars
mellanhavande med riksförsäkringsanstalten. Styrelsen uttalar sig därför

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

på det bestämdaste mot att statsbaneförvaltningen ålägges försäkringsplikt
beträffande sin personal.

De invändningar, som sålunda framställts emot kommittéförslaget i
denna del, synas mig icke kunna lämnas obeaktade. I de fall, där staten
eller kommunen utfäst sig att vid olycksfall i arbete utgiva ersättning
till belopp, som kunna anses i huvudsak motsvara de i den föreslagna
lagen stadgade, torde det icke vara befogat att indraga denne arbetsgivare
under den på obligatorisk försäkring grundade lagstiftningen.
I en del utländska lagar med försäkringsplikt bär ock stadgande intagits
därom, att lagen ej skall äga tillämpning på staten eller kommunen,
i den mån i annan ordning pension eller understöd tillförsäkrats den
skadade eller hans efterlevande med lika eller högre belopp än lagens
o. s. v.

Ett undantag av sistnämnda innebörd har jag ansett böra intagas
jämväl i den svenska lagen, och i den mån de statens arbetare och tjänstemän
tillerkända pensions- och understödsförmåner icke uppgå till de i lagen
stadgade ersättningsbeloppen, torde eu ändring i de därom meddelade
bestämmelserna i flera fall böra äga rum. Då det emellertid, med hänsyn
till de ifrågavarande bestämmelsernas växlande innehåll, ofta kan
vara svårt att avgöra, om förhållandena kunna anses vara sådana, att
ett undantagande från lagen kan anses befogat, har jag ansett det böra
överlämnas åt Kungl. Magt att för varje fall bestämma, huruvida ett
sådant undantag lämpligen bör äga rum.

Bestämmelsen härom, ävensom stadgandet om undantag i fråga om
vissa ofarliga arbeten, har jag sammanfattat i en särskild paragraf, 2 §,
som tillagts kommitténs förslag.

Den fråga, som föranlett de flesta erinringarna mot kommitténs
förslag, har varit frågan om karenstiden, varmed förstås eu viss längre
eller kortare tid efter olycksfallet, under vilken den skadade icke äger
rätt till ersättning på grund av olycksfallsförsäkringen.

1 länder med försäkringsplikt av större omfattning har man genom
införandet av en dylik karenstid velat undvika att belasta olycksfallsförsäkringen
med behandlingen av och kontrollen över en mängd mindre
skador och egentliga sjukdomar.

Karenstiden i länder med försäkringsplikt utgör:

i Tyskland, Ryssland och Luxemburg: 13 veckor;

i Ungern: 10 veckor;

Karenstiden.

Utlandet.

Kungl. Maj:b'' Nåd. Proposition Nr 111.

i Österrike: 4 veckor;
i Rumänien: 2 veckor;
i Norge: 10 dagar;
i Schweiz: 3 dagar;

i Holland: 1 dag (om sjukdomen varat mer än 3 dagar);
i Italien: 1 dag.

Beträffande åter de länder, i vilka lagstiftningen väsentligen grundats
på ersättningsplikt, finnes i allmänhet så gott som ingen karenstid
utom beträffande Sverige och Danmark, där karenstiden är 60 dagar,
respektive 13 veckor.

I fråga om den skadade arbetarens rätt till ersättning under sjukdomstiden
finnes dock i ovannämnda länder med försäkringsplikt icke
någon karenstid i egentlig mening, enär i alla dessa länder (utom Italien)
obligatorisk sjukförsäkring finnes införd, och ersättning till den skadade
under den första tiden efter olycksfallet — bortsett från att olycksfallsoch
sjukförsäkringens områden icke alltid fullt täcka varandra — utgår
antingen från olycksfalls- eller från sjukförsäkringen. I allmänhet taget
kan man saga, att ersättningen under den första sjukdomstiden i Tyskland,
Ryssland, Luxemburg, Rumänien och Norge lämnas av sjukkassorna,
i Holland, Schweiz och Italien däremot av olycksfallsförsäkringen.

Av denna korta redogörelse framgår sålunda, att karenstiden i de
flesta länder med försäkringsplikt är ganska lång, växlande mellan 10
dagar och 13 veckor, och att under denna tid vid sjukdom ersättningen
utgår genom obligatorisk sjukförsäkring, ävensom omvänt, att där en
obligatorisk sjukförsäkring finnes genomförd, uti flertalet fall en längre
karenstid stadgats.

Under de senaste åren finner man dock anmärkningsvärda undantag
från denna huvudregel. Sålunda gäller i Holland, även efter genomförandet
år 1913 av obligatorisk sjukförsäkring, att ersättningen jämväl
under den första tiden utgives av riksförsäkringsbanken. I Norge
har man, oaktat obligatorisk sjukförsäkring sedan år 1909 är gällande,
ej till denna försäkring överflyttat olycksfallsförsäkringen under den
förut gällande karenstiden, utan år 1915 minskat karenstiden från 28 till
10 dagar. Beträffande Schweiz, där enligt lag av år 1911 olycksfallsförsäkringen
samt, efter beslut av vederbörande kantoner, även sjukförsäkringen
är obligatorisk, är karenstiden för den kontanta ersättningen från
olycksfallsförsäkringen endast tre dagar, medan läkarvård och läkemedel
lämnas från sjukdomens början.

Anledningen till den förändrade uppfattningen i sistnämnda länder
torde böra sökas dels däri, att man, med hänsyn till olycksfallsförsäk -

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 55

ringens krav på eu möjligast lämplig behandling och vård av den skadade
även under sjukdomstiden, ej ansett sig kunna räkna på, att alla
de befintliga sjukkassorna skulle vara fullt lämpliga för detta ändamål,
dels däri att många sjukkassor själva funnit sig hava ett ekonomiskt^
intresse av att ej obligatoriskt belastas med olycksfallsförsäkring. I
detta sammanhang torde jämväl böra erinras om, att, åtminstone i flertalet
länder med försäkringsplikt och med längre karenstid, olycksfallsförsäkringens
organ äro berättigade att, där så finnes lämpligt, genast
från början, i stället för vederbörande sjukkassa, övertaga den skadades
vård och behandling.

Om man ock kan hysa förhoppning, att sjukkassefrågan i vårt land
inom en ej alltför avlägsen framtid skall kunna erhålla en tillfredsställande
lösning genom införande av obligatorisk sjukförsäkring, och att
därigenom även förhållandet mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringen,
åtminstone i huvudsak, skall bliva slutgiltigt ordnat, måste man dock,
såsom av kommittén framhållits, vid behandlingen av frågan om karenstiden
inom olycksfallsförsäkringen, för närvarande taga hänsyn till, att
sjukförsäkringen för vårt lands arbetare ännu under någon tid kommer
att vara byggd på frivillighetens princip. Kommittén har därför icke i
någon större utsträckning kunnat bygga sitt förslag på förutsättningen,
att sjukkassorna mera allmänt skulle kunna övertaga olycksfallsförsäkringen
under en karenstid. För kommittén har alltså, då tanken på att
under en eventuell karenstid lämna arbetaren utan ersättning av många
skäl måste anses utesluten, valet stått mellan tvenne utvägar, nämligen
antingen att bibehålla en karenstid av 60 dagar eller av någon kortare
tid och för den tiden ålägga arbetsgivaren direkt ersättningsskyldighet,
eller ock att i Jiuvudsak borttaga karenstiden, i vilket fall de skadade
redan frå n början eller några få dagar efter olycksfallet skulle omhändertagas
av olycksfallsförsäkringens organ och av dem erhålla ersättningen.
Utan att förbise möjligheten, för att icke säga sannolikheten av att en
anordning av dylik beskaffenhet komme att bliva av väsentligen provisorisk
art, har kommittén för sin del stannat vid det sistnämnda av de
båda alternativen, eller att tillsvidare söka lösa försäkringsfrågan utan
bestämmelser om någon egentlig karenstid. Såsom jag redan förut
anfört, innebär nämligen kommitténs förslag i förevarande avseende, att
den kontanta sjukersättningen skulle utgå från och med dagen efter
olycksfallet, dock endast om sjukdomen varat minst tre dagar efter
nämnda dag. Läkarvård jämte läkemedel skulle emellertid, där så erfordras,
lämnas redan från sjukdomens början.

Kommittén.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Ur kommitténs motivering i förevarande avseende torde jag här
böra meddela följande:

»Orsaken härtill — nämligen till införandet i vissa länder av en lång
.karenstid — har huvudsakligen varit, dels att man velat undvika de
svårigheter vid förvaltningen, som skulle uppkomma, därest den skadade
genast från början omhändertoges av vederbörande försäkringsinrättning,
och dels att man, genom att hänvisa arbetaren till sjukkassorna, velat i
någon mån fördela kostnadsbördan mellan honom och arbetsgivaren. Vad
emellertid förvaltningsfrågan angår, torde den icke vara svårare att lösa
för vårt land än för de andra länder, som hava mycket kort karenstid,
särskilt om, på sätt kommittén längre fram angiver, en samverkan
mellan olycksfallsförsäkringens bärare och de befintliga sjukkassorna i
möjligaste mån kunde komma till stånd. Det torde även höra erinras
därom, att av de försäkringar, som för närvarande äro tagna hos riksförsäkringsanstalten,
de allra flesta gälla utan egentlig karenstid, vilken
omständighet torde visa att förvaltningssvårigheterna i detta hänseende
i ganska stor utsträckning kunnat övervinnas. Att åter, för minskande
av försäkringskostnaden, hänvisa arbetaren till den frivilliga sjukförsäkringen
för erhållande av ersättning under karenstiden, strider mot den
allmänna principen, att arbetsgivaren skall bära kostnaden för olycksfallsersättningen.
»

»Om karenstiden sålunda förkortas eller, rättare sagt, borttages,
skulle det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida ej ersättningen under
den första tiden efter olycksfallet borde utgivas direkt av arbetsgivaren
till den skadade. En sådan anordning är medgiven i Finland, där försäkringstvång
är stadgat endast beträffande ersättning vid invaliditet och
dödsfall. Det kan också erinras om, att t. ex. i Tyskland, såsom ovan
nämts, arbetsgivaren i vissa fall är pliktig att direkt .till arbetaren utgiva
ersättning under karenstiden, därest ersättning under denna tid ej
skulle utgå från sjukkassa. Vad den ifrågasatta lagstiftningen för vårt
land beträffar, synes det emellertid lämpligast att låta den obligatoriska
försäkringen omfatta även ersättningen under sjukdomstiden. För såväl
arbetsgivaren som arbetaren är det utom all fråga fördelaktigast, att
bestyret med den skadades vård och ersättnings utgivande under ifrågavarande
tid överlåtes åt en försäkringsinrättning. A andra sidan är det
visserligen tydligt, att besväret för försäkringsinrättningen skulle förminskas
i samma mån som inrättningen bleve befriad från att taga
befattning med de talrika sjukdomsfallen. Dock synes denna synpunkt
böra träda tillbaka för arbetsgivarens och arbetarens intressen. Det
kan för övrigt också med rätta göras gällande, att en förening av för -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 57

säkrings- och ersättningsplikt i samma lag ur många synpunkter skulle
visa sig olämpligt.» t

Mot kommitténs förslag om karenstidens borttagande hava emellertid,
såsom nämnts, invändningar blivit gjorda från många håll. Dessa
invändningar äro i de olika utlåtandena av i huvudsak enahanda innebörd;
och då det skulle föra för långt att utförligare redogöra för
innehållet av samtliga de avgivna uttalandena, inskränker jag mig till
att här återgiva det huvudsakliga av Svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåds och Sveriges allmänna sjukkasseförbunds uttalanden i
ämnet, då vad av dessa organisationer anförts lämnar en tydlig föreställning
om arten av de viktigaste invändningarna och ändringsförslagen
rörande karenstiden.

Efter att hava i korthet redogjort för vad riksförsäkringsanstalten
och kommerskollegium i sina ovannämnda yttranden år 1908 resp. 1909
i denna fråga anfört, yttrar Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd
bland annat följande:

»Rådet vill icke förneka, att det är en obillighet, att vid olycksfall
i arbete arbetaren skall gå miste om all ersättning under så lång tid
som 60 dagar. Arbetsgivarne inom industrien hava ock i regel frivilligt
åtagit sig ersättningsplikt i dylika fall långt utöver vad lagen
stadgar. I så gott som alla gällande kollektivavtal är en ersättningsplikt
för arbetsgivaren föreskriveh från 3:dje eller 4:de dagen efter
olycksfallet. Emellertid har förtroenderådet den övertygelsen att det
skulle vara en mycket olycklig utväg att på sätt kommittén nu föreslaget
hänvisa alla de kortvariga olycksfallen till olycksfallsförsäkringen.
Av skäl, som riksförsäkringsanstalten och kommerskollegium i deras
åberopade yttranden framfört, höra självklart dessa olycksfall samman
med sjukförsäkringen och böra omhänderhavas av sjukkassorna. Under
närvarande förhållanden får man genom arbetsgivarens intresse en viss
kontroll på, att i dylika fall arbetaren återgår till arbetet, så fort detta
lämpligen kan ske. Vid en lokal sjukförsäkring utövas denna kontroll
av sjukkassorna, vilka också äro ekonomiskt intresserade av att icke
låta sjukhjälpen utgå längre, än som är nödvändigt. Att en effektiv
kontroll skulle kunna utövas av en central riksförsäkringsanstalt, är enligt
all in- och utländsk erfarenhet däremot så gott som omöjligt.»

»Nu uppstår visserligen den svårigheten, att som bekant för närvarande
icke tinnes någon obligatorisk sjukförsäkring i vårt land, varför
man icke kan omedelbart hänvisa de smärre olycksfallen till sjukförsäkringen.
Rådet anser, att tillsvidare och intill dess en obligatorisk sjuk''
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a käft. (Nr 111.) 8

Utlåtanden.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 111.

försäkring hinner genomföras, vartill Eders Kungl. Maj:t redan tagit ett
steg genom tillsättande av en särskild kommitté för utarbetande av
förslag i ämnet, det är klokast att gå den av kommerskollegium föreslagna
vägen att låta arbetsgivarna i dylika fall få vidkännas en omedelbar
ersättningsplikt. För närvarande betalas enligt gällande kollektivavtal
i allmänhet kr. 1: — eller 1: 50 om dagen för dylika olycksfall.
(Inom stuveribranchen och ytterligare en eller annan näringsgren
betalas kronor 2: — om dagen). Dessa ersättningsbelopp avse dock
endast industrien och endast manliga arbetare. Skulle man nu genomföra
en dylik ersättningsplikt inom hela omfånget för den nya olycksfallsförsäkringslagen,
torde det bliva nödvändigt att införa en mera
graderad skala, därvid även eventuellt kunde tagas hänsyn till ortsförhållandena.
»

»Gentemot denna tanke har från arbetarhåll anförts, att då ersättningsplikten
icke som nu komme att bliva inskränkt till industrien
utan även att omfatta en mängd smärre arbetsgivare inom hantverket,
jordbruket och dylika näringar, den skadade arbetaren skulle kunna
äventyra att till följd av arbetsgivarens insolvens icke få ut sin ersättning.
Man har för sådant fall ifrågasatt att få införd en garanti från
statens eller kommunernas sida. Då det här endast kan röra sig om
relativt obetydlig risk för staten eller kommunerna, synes detta förslag
värt att tagas under övervägande.»

»Skulle nu kommitténs förslag om karenstidens borttagande genomföras,
så torde det bliva nödvändigt att vidtaga en sådan ändring i sjukkasselagen,
att registrerad sjukkassa förbjudes att lämna sjukhjälp vid olycksfall,
för vilka ersättning utgår på grund av olycksfallsförsäkringslagen.
Annars skulle inträda en dubbelförsäkring, vilken också helt säkert i
många fall skulle leda till att den skadade finge större inkomst under
sjukdomstiden, än då han arbetade, ett missförhållande, som icke gärna
kan på lagstiftningens väg understödjas.»

Sveriges allmänna sjukkasseförbund yttrar bland annat följande:

»Sveriges allmänna sjukkasseförbund anser sig särskilt böra fästa
uppmärksamheten vid en av de viktigare detaljerna i det framlagda förslaget,
varest en ändring enligt förbundets mening vore synnerligen av
behovet påkallad, nämligen rörande försäkringens organisation beträffande
omhänderhavandet av de s. k. kortvariga olycksfallen. Kommittén har ju
föreslagit att även dessa olycksfall skola, i samband med inskränkning
av karenstiden, inordnas under eu central anstalts prövning. Man
finner visserligen av kommitténs betänkande, att kommittén endast med
tvekan anvisat denna utväg och helst skulle ha sett, att en annan an -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

ordning kunnat väljas. Den omständigheten, att obligatorisk sjukförsäkring
ännu saknas i vårt land, bär därvid för kommittén varit avgörande.
»

»Det torde gälla såsom obestridligt, att, skall överhuvud taget en
tillfredsställande anordning vinnas för de kortvariga fallens bandhavande,
så lärer näppeligen annan utväg stå till buds än att hänvisa dem till
sjukkassorna. Hänsynen till den i olycksfall skadade fordrar detta, då
denne därigenom vinner en snabb prövning av fallet och utan besvär
och omgång kan erhålla sin lagenliga ersättning omedelbart. Skall
däremot prövning ske i eu central anstalt, måste ovillkorligen detta
medföra, att densamma vilar på handlingar, varav vanligen följer, att
den blir mera formell och skematisk samt kräver en tidsutdräkt, som ej
sällan torde föranleda, att den sjuke först erhåller sin lagliga ersättning
sedan sjukdomen botats. Därmed går lätteligen försäkringens sociala
nytta till icke ringa grad förlorad för den försäkrade.»

»Åven ur rent organisatorisk synpunkt torde det vara synnerligen
egendomligt, om det allmänna föredrager att med stora kostnader ordna
ett centralt verk för ett arbete, som man bör kunna få utfört av därför
intresserade frivilliga krafter ute i landets sjukkassor, varest redan nu
ungefär hälften av det antal, som skulle inordnas under den ifrågasätta,,
lagen, är tillförsäkrad eu ersättning vid olycksfall, oftast vida högre än
lagen föreskriver och i många fäll fullt ut lika hög sjukpenning som
föreslås av ålderdomsförsäkringskommittén, ehuru utan arbetsgivarnes
medverkan.»

»Man bör därjämte erinra sig vilka svårigheter med avseende å
kontrollen, som måste följa av en central anstalts handhavande av de
s. k. kortvariga olycksfallen, varemot sjukkassorna redan äro organiserade
för denna uppgift, så att utövandet av denna del av verksamheten
rent automatiskt inordnar sig i det hela.»

»Den omständigheten, att de s. k. yrkessjukdomarna medtagits i
olycksfallsförsäkringen, gör det ävenledes synnerligen önskvärt att sjukkassorna
bliva bärare av densamma med ovan angiven begränsning, enär
eljest säkerligen fastigheter skola uppkomma huruvida förekommande
fall äro att hänföra till sjukförsäkringen eller olycksfallsförsäkringen.
Dessa tvister torde ofta medföra ganska stor tidsutdräkt, varigenom den
försäkrades materiella intresse i mycket hög grad kan bliva lidande.»

»Av dessa enligt förbundets uppfattning mycket vägande skäl skulle
förbundet livligt vilja förorda, att den ändring företogs i föreliggande
förslag, att de s. k. kortvarigare olycksfallen icke förlädes till eu central
anstalts prövning. Det torde vara sannolikt att detta måste medföra,

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

att ett provisoriskt arrangemang måste ske för den jämförelsevis korta
tid, varunder den obligatoriska sjukförsäkringen förberedes.»

»Framför allt synes det förbundet berättigat att icke någon avprutning
eller försämring sker i de försäkrades villkor under denna tid
gent emot vad kommittén föreslagit, enär det måste anses synnerligen
önskvärt att de av densamma föreslagna förbättringarna träda i kraft så
fort ske kan.»

»Hur ett provisoriskt inordnande i försäkringen av de kortvarigare
olycksfallen skulle ske, därom torde olika meningar kunna råda. Enklast
torde vara att för dessa fall bibehålla arbetsgivarens direkta ersättningsplikt,
något som med hänsyn till hans solvens icke bör möta allt för
stora svårigheter för dessa fall. Då emellertid en viss risk alltid föreligger
för den försäkrade, borde kommunen här åläggas att i de fall,
då arbetsgivarens ersättning uteblir, utan dröjsmål utbetala densamma,
vilket lämpligen kunde ske genom en sjukkassa. Tvister kunde avgöras
av riksförsäkringsanstalten.»

I allmänhet gå många av de avgivna yttrandena ut på, att karenstidens
borttagande skulle, särskilt i fråga om riksförsäkringsanstalten,
medföra en oproportionerlig ökning av förvaltningsbestyren och i sammanhang
därmed väsentligt ökade förvaltningskostnader, att genom den
föreslagna anordningen ofta en olämplig dubbelförsäkring vid sjukdom
skulle äga rum i de fall, då den skadade därjämte tillhörde en sjukkassa
eller åtnjöte avlöning av arbetsgivaren, att omsorgen om och övervakandet
av de skadade ävensom utgivandet av ersättning under den första tiden
efter olycksfallet av naturliga och praktiska skäl tillhörde sjukkassornas
verksamhet vid eu blivande obligatorisk sjukförsäkring, samt att, intill
dess en dylik försäkring kunde bli genomförd, i stället för obligatorisk
olycksfallsförsäkring under karenstiden borde stadgas direkt ersättningsplikt
för arbetsgivarne. Beträffande karenstidens längd ifrågasattes från
några håll en förkortning av den nuvarande karenstiden av 60 dagar
till 30 dagar eller ännu kortare tid. Några av dem, som förorda ersättningsplikt
för arbetsgivaren under karenstiden, föreslå ersättning
med fixt dagligt belopp, exempelvis 1 krona 50 öre, eller ock, att den dagliga
ersättningen angives till olika men bestämda belopp efter ortsoch
löneförhållandena. I ett par yttranden förordas i sistnämnda hänseende
sjukpenning av olika belopp för man och för kvinna.

Beträffande socialstyrelsens och kommerskollegii m. fl. myndigheters
meningar rörande förevarande fråga torde jag i övrigt få hänvisa till
bilagorna vid protokollet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. Öl

Å andra sidan har emellertid kommitténs förslag rörande karenstiden
från flera håll antingen tillstyrkts eller lämnats utan anmärkning.
Särskilt hava arbetarorganisationerna i allmänhet uttalat sin anslutning
till förslaget.

Åven riksförsäkringsanstalten anser sig i allt väsentligt böra ansluta
sig till kommitténs förslag beträffande regleringen av de kortvariga
olycksfallen. Anstalten yttrar bland annat:

»Helt nyligen har igångsatts utredning angående införande i vårt
land av obligatorisk sjukförsäkring för arbetare; och det har gjorts
gällande att man i avbidan på införande av en sådan sjukförsäkring tills
vidare skulle antingen bibehålla eu lång karenstid, d. v. s. helt och hållet
utesluta de kortvariga olycksfallen från rätt till olycksfallsersättning,
eller i avseende å nyssnämnda olycksfall ålägga arbetsgivarne direkt ersättningsskyldighet.
Ingendera av dessa utvägar synes dock riksförsäkringsanstalten
vara lämplig. Vilkendera utvägen, som än väljes, blir
det nämligen för riksförsäkringsanstalten omöjligt att, där så erfordras,
redan från början taga hand om den skadade, tillse att lian kommer
under erforderlig vård och sörja för att han erhåller sådan behandling,
att invaliditet förhindras eller åtminstone i möjligaste mån inskränkes.»

»Vad beträffar särskilt den förra utvägen eller att de kortvariga
olycksfallen skulle undantagas från rätt till olycksfallsersättning, skulle
enligt riksförsäkringsanstaltens statistik, om t. ex. den nuvarande karenstiden
av 60 dagar bibehölles, från rätten till sådan ersättning uteslutas
omkring 93 procent av samtliga ersatta olycksfall, och *om en karenstid
av 28 dagar (4 veckor) infördes, omkring 71 procent av samtliga ersatta
olycksfall. Man kan ej anse, att en olycksfallslagstiftning, som endast
omfattade en‘ ringa del av samtliga olycksfall, låt vara de svårare, skulle
fylla sitt ändamål.»

»Om åter arbetsgivarne ålades direkt ersättningsskyldighet för kortvariga
olycksfall, torde det vara att befara, att de skadade understundom
skulle kunna gå miste om sin rätt till ersättning. Det bör ju
erinras om att sjukpenningen enligt förslaget kan uppgå till jämförelsevis
rätt stort belopp per dag. Dessutom torde hos arbetsgivarne, särskilt
de mindre, saknas kompetens att bestämma ifrågavarande ersättning,
då den ju skall utgå i förhållande till den skadades arbetsförtjänst
efter de i lagen härom givna, rätt invecklade reglerna. Slutligen bör
som en allvarlig olägenhet av denna anordning framhållas att, om arbetsgivarne
själva bestämma ersättningen, oupphörliga tvister sannolikt
skulle uppstå mellan arbetsgivare och skadade arbetare rörande rätten

Riksför säkringsan stalten.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

till och storleken av ifrågavarande ersättning. Möjligen har ett dylikt
skäl varit en bidragande orsak till att för närvarande arbetsgivarne i de
flesta fall vid försäkring i riksförsäkringsanstalten betinga arbetarne rätt
till ersättning även under karenstiden. Ersättningsskyldighet föreligger
ju ej i fråga om deona tid, men i arbetsavtalen torde dock ofta finnas
bestämmelse, att arbetsgivare under densamma skall utgiva ersättning.»

»För förslaget att uppskjuta det definitiva ordnandet av frågan om
ersättning för de kortvariga olycksfallen måste för övrigt förutsättas,
att sjukförsäkringen framdeles verkligen kommer att få helt och hållet
övertaga omsorgen om de kortvariga olycksfallen. — — — — — —
Det torde väl t. ex. vara osäkert, om sjukförsäkringen kan komma att
omfatta alla lantbruksarbetare, sjömän, med hushållsgöromål sysselsatta,
för att ej tala om de i kommitténs förslag ingående, å kontor och banker
samt i statens ämbetsvetsverk anställda arbetstagare. En annan
omständighet, som även i detta avseende är av betydelse, är, att den
uppfattningen alltmera arbetat sig fram, att den sociala olycksfallsförsäkringens
viktigaste uppgift är, icke endast att lämna ersättning för
minskad arbetsförmåga, utan att förebygga eller häva varaktig nedsättning
i eller förlust av arbetsförmågan. Det är ju givet, att sjukförsäkringen härutinnan
icke har samma intresse som olycksfallsförsäkringen. Sjukkassornas
strävan måste i främsta rummet gå ut på att förkorta sjuktiden
och så snart som möjligt avbryta utbetalningen av sjukhjälp.»

De stora praktiska svårigheter, som ansetts komma att möta vid
genomförandet av kommitténs förslag beträffande karenstiden, anser riksförsäkringsanstalfen
väl kunna övervinnas. Sedan anstalten i sitt yttrande
redogjort för de anordningar till utbetalning av sjukhjälp för
karenstiden, som för närvarande gälla inom anstalten, övergår anstalten
till frågan om de anordningar, som skulle bliva behövliga, i händelse
kommittéförslaget bleve genomfört. I sådant avseende anför anstalten
bland annat:

»Enligt kommitténs förslag skall nu inträda den olikheten, att sjukpenningen
bestämmes efter arbetsförtjänsten samt att den alltid utbetalas
för vecka. Att sjukpenningen utbetalas på sistnämnda sätt synes
ock vara eu given följd av att karenstiden borttages. Men å andra
sidan erfordras ingalunda, att sådan utbetalning sker efter för varje
särskild gång gjord utan ordning eller efter för varje vecka infordrat
läkarbetyg. I den holländska olycksfallsförsäkringen är saken ordnad
på sistnämnda sätt. Där fordras — förutom vid första utbetalningen
ett av riksförsäkringsbankens ombud å ort och ställe uppsatt protokoll
rörande undersökning om varje olycksfall — för varje utbetalning i

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

(S3

regel nytt läkarintyg. Också av denna anledning hava förvaltningskostnaderna
för den holländska riksförsäkringsbauken blivit oproportionerligt
höga.»

»Enligt riksförsäkringsanstaltens mening är det emellertid till
undvikande av alltför stora kostnader nödvändigt att i stor utsträckning
begagna sig av lokala organ vid utbetalandet av ersättning samt
för kontroll, att den sjuke erhåller erforderlig vård och att sjuktiden ej
obehörigen förlänges. I sådant avseende skulle kunna användas sjukkassa,
vederbörande arbetsgivare eller riksförsäkringsanstaltens ombud.
Kommittén har ock för ändamålet hänvisat till ett intimt samarbete

mellan riksförsäkringsanstalten och de bestående sjukkassorna. —--

Till en början vill det emellertid synas, som om, där samverkan äger rum
mellan riksförsäkringsanstalten och sjukkassa, den lämpligaste formen
vore, att sjukkassa åtoge sig att vara ombud för riksförsäkringsanstalten.
Det är ju icke nödvändigt, att kassan erhölle alla ett ombuds
funktioner utan företrädesvis dem, som avse de skadades vård och behandling
samt biträde beträffande ersättningars utbekommande. Övriga
ombudsuppgifter kunna, om så auses lämpligt, anförtros åt särskilda
personer. Emellertid torde icke alla sjukkassor i samma grad lämpa
sig till ombud. Kommittén har påpekat, att de sjukkassor, som ej lämna
läkarvård och läkemedel, ej alltid lämpa sig för den ifrågavarande uppgiften.
»

»Beträffande tillvägagångssättet, då en sjukkassa blir ombud för
riksförsäkringsanstalten och har att taga hand om en genom olycksfall
skadad arbetare, har riksförsäkringsanstalten tänkt sig följande. Olycksfallsanmälan,
som av arbetsgivaren insändes till riksförsäkringsanstalten,
skall åtföljas eller inom tre dagar efterföljas av ett sjukhjälpsbetyg. Så
snart olycksfallsanmälan inkommit, undersökes genast, huruvida ersättning
för skadan kan komma att utgå från riksförsäkringsanstalten. Om
så är förhållandet, skriver riksförsäkringsanstalten i regel samma dag
sjukhjälpsbetyg inkommit eller följande dag till vederbörande sjukkassa
med anmodan dels att till den skadade utbetala visst belopp för valdag
— vare sig den definitivt, bestämda sjukpenningen eller provisoriskt
belopp — dels ock att tillse, att den skadade erhåller erforderlig vård
och behandling. Utbetalningen av sjukpenning skall av sjukkassa verkställas,
så länge, enligt sjukkassans bedömande, den skadade är oförmögen
att förrätta sitt vanliga eller annat verkligt arbete, dock icke
utöver viss, av riksförsäkringsanstalten med ledning av förberörda sjukhjälpsbetyg
bestämd tid, efter utgången varav nytt läkarbetyg bör insändas,
ifall den skadade fortfarande gör anspråk på ersättning. Med

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

ledning av de sålunda inkomna läkarbetygen bör riksförsäkringsanstalten
även hava tillfälle att avgöra, huruvida särskild behandling bör anordnas
e. d. Sedan den skadade tillfrisknat, insänder sjukkassan till riksförsäkringsanstalten
räkning på sina utlägg jämte omkostnader.»

»På ungefärligen samma sätt skulle kunna förfaras i de fall, då
riksförsäkringsanstalten träffar överenskommelse med vederbörande arbetsgivare
rörande utbetalningen av sjukpenningen. Riksförsäkringsanstalten
vill här omnämna, att anstalten hänvänt sig till ett rätt stort
antal arbetsgivare, företrädesvis större försäkringstagare hos anstalten,
med begäran om upplysning, huruvida arbetsgivarne kunde väntas vara
villiga att mera allmänt åtaga sig att till skadade arbetare förskottera
sjukpenningen enligt den föreslagna lagen ävensom att tillse, att den
skadade erhåller läkarvård och läkemedel. Riksförsäkringsanstalten har
i anledning härav erhållit mycket tillfredsställande svar. Samtliga de
tillfrågade ansågo det mycket lämpligt, att arbetsgivarne, såsom redan
nu ofta sker, förskotterade sjukhjälpen och sedermera erhölle gottgörelse
för sina utlägg av riksförsäkringsanstalten. Aven kunde av arbetsgivarne
tillses, att de skadade komme under läkarbehandling. Beträffande
den tid, under vilken sjukpenningen kunde förskotteras, ansågo en del arbetsgivare,
att 3—4 veckor vore en skälig tid, andra åter, att tiden väl
kunde utsträckas till 60 dagar. Flera arbetsgivare framhöllo, att det
vore lämpligare, att utbetalningen skedde genom arbetsgivarne än
genom sjukkassorna, vilka i förevarande fall hade mindre intresse än
arbetsgivarne att kontrollera, det ej sjukpenning och vård obehörigen
erhölles.»

»Om sålunda arbetsgivare inom den egentliga industrien ofta komma
att förskottera sjukpenningen, torde däremot de mindre arbetsgivarne
ej alltid vara villiga att göra detta, och de äro ej heller alltid lämpliga
att utöva erforderlig tillsyn. Om i dessa fall sjukkassa ej har den
skadade om hand, kunna riksförsäkringsanstaltens vanliga ortsombud
— vilka för övrigt, utom för såvitt sjukkassa är ombud, skola biträda
med kontrollen över att rätten till sjukpenning ej missbrukas — medverka
även vid sjukpenningens utbetalande. Då ombuden väl ej skulle
hava penningemedel om hand, skulle man kunna förfara på det sätt,
att den skadade av ombudet erhåller intyg eller meddelande i lämpligform,
att han fortfarande är berättigad till sjukhjälp, varefter han på
vederbörande postsparbankskontor skulle äga uppbära sjukpenningen.»

»Det har gjorts gällande, att de skadade alltför länge skulle få
vänta på sin sjukhjälp, om utanordnandet av densamma skulle handhavas
av en central anstalt. På grund av sin hittillsvarande erfarenhet anser

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

fi 5

sig riksförsäkringsanstalten kunna påstå, att detta icke behöver bliva
fallet. Om i riksförsäkringsanstalten försäkras omkring en miljon arbetare,
därav ju en stor del tillhöra mera ofarliga yrken, kan det antagas,
att högst 300 olycksfallsanmälningar dagligen skulle inkomma till riksförsäkringsanstalten.
Detta antal torde ingalunda kunna verka därhän, att ej
en snabb expedition av dessa ärenden skulle kunna anordnas. I normala
fall bör från riksförsäkringsanstalten kunna så tidigt expedieras skrivelse
till sjukkassa, arbetsgivare eller ombud med anmodan om sjukpenningens
utbetalande, att den skadade inom behörig tid kan därav komma i åtnjutande.
I allmänhet torde den skadade enligt de för sjukkassorna
gällande bestämmelserna ej snabbare erhålla sjukpenningen från sjukkassa
än vad som kan ske från riksförsäkringsanstalten.»

»Vad beträffar kostnaderna för en centralanstalts handhavande av
de kortvariga olycksfallen, torde dessa kostnader ej behöva bliva så
stora, om saken ordnas på sätt ovan antytts. Och det torde få erinras
om att, ifall man skulle komma att helt lämna de kortvariga olyckfallen
till sjukkassorna, detta i allt fall ej skulle kunna ske utan betydande
ökning av kassornas förvaltningskostnader. Det kan förtjäna att nämnas,
att enligt en uppgift i Sveriges Allmänna Sjukkasseförbunds organ,

Svensk Sjukkassetidning, uppgick summan av förvaltningskostnaderna
för alla registrerade sjukkassor för år 1912 till 758,256 kronor, vilket
utgör 9 % av kassornas samtliga utgifter för året eller kr. 1,20 för varje
medlem. I Tyskland, där kassorna som bekant handhava ersättningarne
för de kortvariga olycksfallen under de första tretton veckorna, uppgå
enligt samma källa, förvaltningskostnaderna i sådana kassor, som icke
åtnjuta fri förvaltning från kommunens eller arbetsgivares sida, till över
3 mark för varje medlem.»

De skäl, som sålunda anförts å ena sidan för bibehållande av en Departemcntslängre
karenstid och å andra sidan för karenstidens inskränkande till chefenendast
några få dagar, hava i båda fallen sådan betydelse, att jag,
liksom fallet tydligen även varit med kommittén, haft svårt att bestämma
min ställning till frågan.

I ett avseende synes emellertid icke kunna råda någon tvekan —
och alla, som yttrat sig i frågan hava också varit ense härutinnan —,
nämligen att för den skadade arbetaren någon egentlig karenstid beträffande
hans rätt till ersättning icke bör ifrågakomma, utan att arbetaren
även under sjukdomstiden bör erhålla ersättning. Det vore också synnerligen
obilligt att lämna den skadade arbetaren utan ersättning under
den ganska långa, ej sällan till månader uppgående sjukdomstiden.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. (Nr 111.) 9

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Jämväl enligt andra länders lagstiftning sörjes för arbetaren under
denna tid.

I samtliga avgivna yttranden liksom även i kommitténs motivering
utgår man därifrån, att, huru man, vid den förevarande lagstiftningen,
än må tänka sig lösningen av frågan om karenstiden, denna lösning
i varje fall bör anses allenast såsom en provisorisk utväg i avvaktan på
sjukförsäkringsfrågans definitiva avgörande. I flertalet av de avgivna
utlåtandena har man nämligen utgått från den uppfattningen, att, på
sätt fallet är enligt de flesta utländska försäkringslagar, omsorgen om
de skadade under sjukdomstiden efter olycksfallet av praktiska skäl och
i övrigt på grund av naturliga förhållanden hellre bör överlämnas åt
sådana lokala, för ändamålet särskilt lämpade organ som sjukkassorna,
än åt ett centralt ämbetsverk med dess ofta något tunga former. Aven
mig synes åtminstone för närvarande en lösning i sådan riktning vara
den riktigaste och naturligaste, även om uppfattningen på senaste tiden
något förändrats i förevarande hänseende. Då emellertid den nödvändiga
förutsättningen för möjligheten av en dylik anordning är obligatorisk
sjukförsäkring, och sådan försäkring ännu icke blivit genomförd
i vårt land, skulle det sålunda för närvarande endast kunna handla om
anordningar av övergående karaktär.

Frågan om karenstiden står sålunda i nära samband med frågan
om sjukkassornas framtida ställning till olycksfallsförsäkringen. Det
förslag, som jag nu förelägger Kungl. Maj:t, måste därför i förevarande
hänseende med ganska hög grad av sannolikhet antagas komma att
bliva gällande allenast för en övergångstid av de få år, som ännu kunna
förflyta, innan en definitiv lösning kan vinnas i samband med behandlingen
av sjukförsäkringsfrågan, vilken fråga, som bekant, redan är
föremål för utredning av en för ändamålet av Kungl. Maj:t nyligen tillsatt
kommitté.

Man har, enligt vad som anförts, för lösningen av förevarande fråga
tydligen endast att välja mellan de tvänne utvägar, som av kommittén
angivits. Den ena utvägen, vilken förordats, förutom av andra, särskilt
av kommittén och riksförsäkringsanstalten, är den, att även under
karenstiden låta de skadade omhändertagas av och utfå sina ersättningar
från olycksfallsförsäkringen. Denna försäkring skulle då komma att omfatta
samtliga olycksfall i arbete, för vilka ersättning enligt lagen beredes.
Den andra utvägen, vilken förordats av socialstyrelsen, kommerskollegium,
järnkontoret, rikets handelskammare, arbetsgivarorganisationer m. fl., är
åter den att för karenstiden ålägga arbetsgivaren direkt ersättningsskyl -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

dighet. Med avseende å omfattningen av denna arbetsgivarens ersättningsskyldighet
skilja sig emellertid de framställda yrkandena i någon mån
från varandra, i det att några anse densamma böra avse ersättning enligt
huvudsakligen enahanda grunder, som av kommittén förslagits, medan
andra åter, och dessa utgöra flertalet, anse, att ersättningen under karenstiden,
då det ju i alla händelser endast skulle handla om en övergångstid,
borde kunna bestämmas till vissa i lagen angivna fixa belopp.

Såsom en väsentlig fördel med ersättningsplikt för arbetsgivaren
under karenstiden har framhållits, att — om man bortser från arbetsgivarbolagens
verksamhet — den statliga centralanstalten, riksförsäkringsanstalten,
därigenom skulle befrias från behandlingen av en stor
mängd sjukdomsfall och övergående skador, och att i följd härav anstaltens
organisation skulle bliva mindre invecklad och förvaltningskostnaderna
lägre än eljest skulle bliva fallet. Man har även förmenat, att den skadade
skulle med mindre omgång och tidsutdräkt kunna erhålla sin vård
och ersättning, därest omsorgen därför ålåge arbetsgivaren och icke ett
centralt ämbetsverk, varjämte framhållits, att arbetsgivaren, på grund av
sitt intresse av arbetarens snara återgång till arbetet, ofta skulle utöva
en viss kontroll över den skadade, liknande den, som utövas av sjukkassorna,
så att sjukhjälpen icke utginge längre än som vore behövligt.

A andra sidan göres emellertid gällande, att arbetsgivarnes ersättningsskyldighet
även skulle komma att medföra avsevärda olägenheter.
I första hand gäller härvid hänsynen till de mindre arbetsgivarne, såsom
bönder, hantverkare m. fl. För dylika arbetsgivare skulle det vara förenat
med stora svårigheter att i alla förekommande fall, och icke allenast i fråga
om lagstadda tjänare, sörja för den skadades sjukvård och utgiva en
kontant ersättning, vilken ej sällan skulle uppgå till belopp, som för
honom vore synnerligen kännbara. Åven beräknandet av ersättningen
torde, därest ej för alla fall lika stort belopp fixeras, ofta bereda svårigheter.
Utan tvivel skulle tvister rörande rätt till ersättning, dennas
belopp m. m. ofta uppstå mellan arbetsgivaren och arbetaren, ett förhållande,
som icke står i överensstämmelse med ett av den ifrågavarande
lagstiftningens syften, nämligen att bidraga till undanröjandet av anledningar
till misshälligheter mellan dessa båda parter. Då därjämte
många mindre arbetsgivare befinna sig i ganska torftiga levnadsvillkor,
skulle det sannolikt ej sällan förekomma, att den skadade ej
kunde utfå den tillförsäkrade ersättningen. För sådana fall skulle man,
såsom jämväl från några håll föreslagits, nödgas provisoriskt införa
ansvarighet för stat eller kommun, en utväg, vilken dock, med hänsyn

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

till försäkringens allmänna omfattning, skulle kunna medföra ganska
vittgående konsekvenser.

Om man vidare, låt vara endast för en övergångstid, inför ersättningsplikt
för arbetsgivaren under karenstiden, måste man tydligen, liksom för
närvarande, ändock bereda honom möjlighet att befria sig från sin risk genom
frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten. Denna utväg att sörja
för den skadade arbetaren under karenstiden användes även under närvarande
förhållanden i stor utsträckning av arbetsgivarne. Sålunda äro
av de i riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetarne enligt anstaltens
uppgift redan omkring tre fjärdedelar försäkrade för karenstiden; och
av de till anstalten anmälda olycksfallen är det endast omkring tre procent,
för vilka ersättning för denna tid icke utgått. Härvid bör dessutom
märkas, att dessa arbetare tillhöra industrien och i regel sysselsättas
av större arbetsgivare, för vilka det skulle varit förbundet med
mindre svårigheter att själva direkt utgiva ersättningen än för de
många små arbetsgivare, ofta endast med en eller två arbetare, som
skulle indragas un4er den nya lagstiftningen. Huruvida dessa mindre
arbetsgivare i verkligheten skulle i större utsträckning komma att begagna
sig av en dylik rätt till frivillig försäkring är visserligen tvivelaktigt.
Antagligt är väl dock, att riksförsäkringsanstalten finge, på grund av
dylik frivillig försäkring, övertaga ansvaret för ersättningen under karenstiden
för en mycket betydande del av de arbetare, som vore försäkrade
i anstalten. De fördelar med avseende å förvaltningens förenkling, som
man ansett kunna vinnas genom karenstidens bibehållande, skulle sålunda
på grund av arbetsgivarnes egna åtgöranden antagligen bliva till stor
del illusoriska. För övrigt skulle även med en sådan anordning givas
anledning till ömtåliga tvister och misshälligheter mellan arbetsgivare
och arbetare, då det uppenbarligen ofta skulle ligga i dessa senares intresse
att söka bliva försäkrade och sålunda med större trygghet kunna
räkna på ändamålsenlig vård och på utfåendet av den kontanta ersättningen,
än om detta ålåge arbetsgivaren.

Vid bedömande av förevarande fråga torde, såsom av riksförsäkringsanstalten
framhålles, även böra beaktas de svårigheter, som genom
införande av ersättningsplikt för arbetsgivarne skulle uppkomma för
anstalten beträffande ordnandet av lämplig sjukvård för de skadade.
Enligt den moderna uppfattningen är det, både ur humanitär synpunkt
och för minskandet av kostnaderna för ersättningarna, synnerligen viktigt
för fyllandet av den sociala olycksfallsförsäkringens uppgift att i möjligaste
mån kunna mildra olycksfallets följder med avseende å sjukdomens
varaktighet eller minska faran för eller graden av en varaktig nedsätt -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 6U

ning av arbetsförmågan. I detta avseende är arbetsgivarens ekonomiska
intresse endast i fråga om möjligheten att förkorta sjukdomstiden detsamma
som försäkringsinrättningens. Däremot kan arbetsgivaren i fråga
om utsträckandet utöver karenstiden av olycksfallets följder icke hava
samma intresse som försäkringsinrättningen av att sjukvården särskilt
inriktas på förebyggandet av dessa följder. Vad den rent ekonomiska
sidan av frågan angår, torde det därjämte, särskilt genom erfarenheten
från Tyskland, vara allmänt bekant, hurusom i många fall genom
den skadades övertagande, omedelbart efter olycksfallet, av olycksfallsförsäkringens
organ och genom den ändamålsenliga vård, han därvid
erhållit, utgifterna för invalidräntorna kunnat nedbringas och härigenom
besparingar åstadkommas, som mer än väl motsvarat de ökade omkostnaderna.

Ett förhållande, vilket för många av dem, som uttalat sig mot
kommitténs förslag i denna fråga, synes hava varit av stor betydelse
är den möjlighet till dubbelförsäkring för sjukdomstiden, som enligt
kommittéförslaget förefinnes. Förutom till ersättningen enligt lagen skulle
nämligen enligt förslaget en arbetare, som är medlem av en sjukkassa,
under sjukdomstiden även hava rätt till den ersättning från sjukkassan,
som icke grundas på bidrag från arbetsgivaren; på dylikt sätt skulle den
skadade ej sällan kunna under sin sjukdom erhålla ett sammanlagt understöd
till lika eller till och med till högre belopp än sin vanliga avlöning.
De konsekvenser, till vilka en dylik dubbelförsäkring skulle kunna leda,
hava från flera håll med skärpa framhållits. Åven jag fmner dessa betänkligheter
vara väl grundade; och har jag för den skull, såsom jag
längre fram kommer att närmare utveckla, föreslagit en ändring i 11 §
av kommitténs förslag i syfte att såvitt möjligt undanröja tillfälle till
dylik dubbelförsäkring. Genom denna ändring i lagförslaget torde betänkligheterna
i förevarande avseende i huvudsak förlora sin betydelse.

Av de inkomna utlåtandena i ärendet framgår även, att för några
av dem, som yrkat ersättningsplikt för arbetsgivaren under karenstiden,
även en annan synpunkt haft en viss betydelse. Det har sålunda framhållits
att, därest jämväl ersättningarna under karenstiden skulle övertagas
av olycksfalisförsäkringen och följaktligen komma att bestridas
genom arbetsgivarnes avgifter, man kunde befara, att arbetsgivarnes
sammanlagda utgifter för socialförsäkringen framdeles möjligen kunde
komma att bliva alltför höga, i det att tillbörlig hänsyn till arbetsgivarnes
belastning genom olycksfallsförsäkringen måhända ej skulle
komma att tagas vid prövning av frågan om eventuella arbetsgivarbidrag
till sjukförsäkringen. Dylika farhågor synas emellertid vara över -

Ktrngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

drivna, då man måste antaga, att vid behandlingen av frågan om kostnaden
för sjukförsäkringen i vårt land, liksom i andra länder, det kommer
att tagas noga hänsyn till omfattningen av den ersättningsskyldighet,
som skäligen bör åligga arbetsgivaren på grund av arbetsförhållandena
i hans verksamhet.

Med avseende å den av kommittén såsom ett provisorium föreslagna
utvägen att i olycksfallsförsäkringen borttaga karenstiden, hava även
farhågor gjort sig gällande i den riktningen, att, sedan karenstiden en
gång blivit inordnad under den obligatoriska olycksfallsförsäkringen och
de vidlyftiga förvaltningsanordningar vidtagits, som kunde bliva en följd
därav, det skulle bliva förenat med synnerliga svårigheter att sedermera
frångå det en gång, om även endast provisoriskt, antagna systemet. I
sådant hänseende torde få erinras därom, att, såsom jämväl kommittén
anfört, en ändring av lagen i syfte att åter införa en karenstid icke
skulle möta några som helst formella svårigheter. Dessa svårigheter
skulle snarare bliva större, om man vill ändra eller upphäva en gång
antagna bestämmelser om arbetsgivarens ersättningsplikt. Beträffande
åter förvaltningsapparaten är det tydligt, att kostnaden för den del av
densamma, som bleve behövlig, i händelse karenstiden tills vidare inskränktes,
skulle bestridas genom medel, anvisade på extra stat, och att
således en förändring därutinnan när som helst skulle kunna äga rum.

Beträffande karenstidens inskränkande hava slutligen stora betänkligheter
gjort sig gällande i fråga om svårigheterna vid förvaltningen och
därmed sammanhängande förhållanden. I detta avseende torde jag få
hänvisa till riksförsäkringsanstaltens förut meddelade utlåtande i frågan,
varav framgår, att, för beredande i god tid av nödig vård och ersättning
åt den skadade, tillfredsställande anordningar kunna åstadkommas.

Man har även antagit, att den av kommittén föreslagna anordningen
skulle komma att medföra oskäligt höga kostnader, och att kommitténs
beräkningar i detta avseende vore illusoriska. Kommittén själv yttrar
sig helt kort beträffande denna fråga och har ej heller hunnit avgiva
detaljerat organisationsförslag utan endast framlagt en kort sammanfattning
av de ungefärliga resultat beträffande de årliga förvaltningskostnaderna
— 730,000 kronor för riksförsäkringsanstalten och 120,000 kronor för
försäkringsrådet — till vilka kommittén vid sina beräkningar kommit.
Kommittén har därvid bland annat även erinrat om, att den nuvarande utvidgningen
av riksförsäkringsanstaltens verksamhet till att omfatta jämväl
karensförsäkring proportionsvis icke medfört avsevärt ökade kostnader,
varjämte anstaltens därvid vunna erfarenhet visat, att förvaltnings -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 71

svårigheterna, åtminstone under närvarande förhållanden, kunnat övervinnas.

I fråga om den ökade kostnaden för karenstiden torde kunna nämnas,
att, då riksförsäkringsanstaltens verksamhet år 1904 utsträcktes
till att meddela jämväl försäkring för karenstiden, för sådant ändamål
en höjning av årsanslaget från 83,000 till 105,200 kronor eller med
22,200 kronor, motsvarande något mer än 25 procent av det förutvarande
anslaget, ansågs behövlig. Under de senare åren hava visserligen
totalkostnaderna för anstaltens förvaltning ökats, men denna ökning
beror i högre grad på tillväxten av försäkringsstocken i allmänhet än
på det ökade antalet karensförsäkrade.

Därest utvägen till frivillig försäkring under karenstiden för det
fall, att ersättningsplikt för arbetsgivaren under denna tid bleve gällande,
komme att anlitas av arbetsgivarne i ungefär samma omfattning, som
för närvarande är fallet, skulle förhållandena, såsom jag redan framhållit,
i själva verket mycket nära bliva desamma, som om försäkringen vore
obligatorisk även under karenstiden. Förvaltningssvårigheterna och kostnaderna
skulle följaktligen i sådant fall ej komma att väsentligen minskas
därigenom att försäkringsplikt ålades arbetsgivarne. I vissa avseenden
skulle svårigheterna till och med komma att ökas, enär för varje sådan
frivillig försäkring särskild ansökan behövde göras och särskilda försäkringsbrev
för varje fall utfärdas m. m., vilket vid den obligatoriska försäkringen
icke skulle vara behövligt.

För att emellertid erhålla en möjligast fullständig uppgift angående
erforderlig personal och sannolika kostnader för det fall, att förevarande
lagförslag skulle åtminstone till sina väsentliga delar bliva
av riksdagen gillat, har jag anmodat riksförsäkringsanstalten att däröver
avgiva erforderligt utlåtande. Riksförsäkringsanstaltens utlåtande har
dock ännu icke ingivits till Kungl. Maj:t. Jag kan därför ej nu mera
bestämt uttala mig i denna fråga. Tillsvidare anser jag mig böra utgå
från att kostnaderna — under de av kommittén antagna förutsättningar
angående antalet i anstalten försäkrade arbetare och med iakttagande av
de förändringar av försäkringens omfattning, som kunna bliva en följd
av mitt ovan angivna förslag rörande undantagande av statens och
kommuners arbetare och av arbetare i ofarliga yrken — skulle komma
att hålla sig ungefärligen vid de överkomliga belopp, som kommittén
beräknat tills vidare och bortsett från kostnaden för avgifternas inbetalande
och ersättningarnas utbetalande vara erforderliga. Så snart
riksförsäkringsanstaltens utredning inkommit till Kungl. Maj:t och frågan
ytterligare behandlats inom departementet, kommer jag att hemställa om

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

avlåtande av proposition rörande erforderliga förändringar av riksförsäkringsanstaltens
organisation och. stat, och torde jag i sammanhang därmed
få tillfälle att vidare yttra mig rörande de särskilda kostnaderna för
försäkringen under karenstiden.

Det är visserligen sannolikt, att de ökade kostnaderna för försäkringen
under karenstiden skulle komma att bliva ganska avsevärda, och
möjligen komma att motsvara en fjärdedel eller en tredjedel av totalkostnaden.
Men även om kostnadsökningen skulle bliva så betydlig, torde
densamma dock komma att uppvägas av den minskning i kostnaderna
för ersättningarna och däremot svarande nedsättning av avgifterna, som
skulle bliva en följd därav, att de skadade så fort som möjligt omhändertoges
av anstaltens organ och erhölle den ändamålsenligaste vård och
behandling. Den ifrågavarande merkostnaden torde för övrigt även kunna
anses motvägas av de fördelar, som genom försäkringens övertagande
av riksförsäkringsanstalten och arbetsgivarbolag skulle vinnas i det avseende,
att arbetsgivarne befriades från allt besvär och omgång, som
skulle vara förenat med den direkta ersättningsplikten, och att därjämte
anledningen till många tvister mellan dem och arbetarne rörande ersättningarna
skulle undanröjas.

Av vad jag sålunda anfört torde framgå, att jag, om ock med en förklarlig
tvekan, är benägen att i huvudsak tillstyrka kommitténs förslag
i denna fråga, d. v. s. att låta olycksfallsförsäkringen omfatta även
de mindre skadorna och sjukdomsfallen under karenstiden. I likhet
med kommittén inser jag visserligen sannolikheten av att denna anordning
skall bliva förändrad vid det definitiva ordnandet av sjukförsäkringen.
På grund av vad av mig i denna fråga anförts, måste jag
emellertid anse denna utväg, även såsom en övergång, vara att föredraga
framför ett införande av ersättningsplikt för arbetsgivaren med
eller utan garanti från det allmänna för försumliga eller insolventa
arbetsgivare.

Såsom jag längre fram vid behandlingen av 6 § av kommitténs
förslag i detta hänseende närmare angiver, har jag dock ansett mig
böra förorda en modifikation av detta förslag så till vida, att den kontanta
sjukersättningen i varje fall först skulle utgå från och med fjärde
dagen efter olycksfallsdagen. Härigenom skulle man erhålla en karenstid
av fyra dagar i stället för sextio dagar enligt nu gällande lag.

Nunt/l. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

I det jag nu övergår till behandlingen av de särskilda paragraferna
i kommitténs förslag och angivande av de ändringar, som av mig ansetts
böra vidtagas i åtskilliga av dessa paragrafer, får jag därvid även tillfälle
att beröra vissa frågor av mera allmän natur, över vilka jag icko
redan uttalat mig.

De i kommittéförslaget av mig vidtagna ändringarna angivas i det
följande för tydlighetens skull med kursiv stil.

1 §•

Angående innehållet av denna paragraf, som angiver huvudgrunderna i §.
för den föreslagna försäkringen, har jag redan yttrat mig, och har jag
icke funnit anledning till att i något väsentligt avseende ändra paragrafens
formulering. Med anledning av gjord anmärkning har jag endast
ansett mig böra giva paragrafen ett tillägg, angivande, att bidrag till
omkostnaderna lämnas av statsmedel. Paragrafen skulle sålunda i det
förslag, som jag nu framlägger med hemställan till Kungl. Maj:t om
proposition till innevarande års riksdag, komma att erhålla följande lydelse: Envar

arbetare är, där ej nedan annorlunda stadgas,
enligt denna lag försäkrad för skada till följd av olycksfall
i ai-betet.

Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag
av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter,
som erläggas av arbetsgivaren.

2 §■

Under detta paragrafnummer har kommittén föreslagit följande be- 2 §.
stämmelsé: »Såsom skada till följd av olycksfall i arbete anses i denna
lag jämväl sjukdom, som förorsakats av särskilt giftiga, vid arbetet begagnade
ämnen», och har därmed avsetts en utsträckning i viss mån av
lagstiftningen till att omfatta även vissa yrkessjukdomar.

Mot denna utvidgning av lagstiftningen hava emellertid från flera utlåtanden.
håll allvarliga erinringar blivit gjorda. Sålunda hava de flesta av de
handelskammare, som avgivit yttrande, yrkat, att bestämmelsen borde
utgå, då dessa slag av sjukdomar rätteligen tillhörde sjukförsäkringen,
och en sträng begränsning borde göras mellan begreppen »olycksfall»
och »yrkessjukdom». Likaledes framhålles svårigheten att vid dylika
förgiftningssjukdomar avgöra, i vad mån sjukdomen föranletts av särskilt
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 a höft. (Nr 111.) 10

7-1

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

giftigt, vid arbetet begagnat ämne eller i större eller mindre grad av
andra orsaker, såsom särskild predisposition, andra sjuklighetstillstånd
eller dylikt, i vilket fall arbetsgivaren icke ensam borde bära kostnaden
för skadan. De ifrågavarande förgiftningssjukdomarna vore dessutom
synnerligen fåtaliga. Svenska arbetsgivareföreningens förtroenderåd framhåller,
att sjukdomar, även om de förorsakats av förhållandena vid arbetet,
hörde till sjukförsäkringen, och just att dylika sjukdomar hänfördes
dit, vore en av anledningarna till att arbetsgivarne, där obligatorisk
sjukförsäkring vore införd, finge bära en del av kostnaderna.
Skulle s. k. yrkessjukdomar hänföras under olycksfallslagen, komme nog
så småningom även en mängd andra sjukdomar, såsom tuberkulos m. fl.,
vilka kunna uppkomma eller förvärras genom förhållandena å arbetsplatsen,
att hänföras till olycksfallsförsäkringen och sålunda komma att
i försäkringshänseende vila uteslutande på arbetsgivaren. Åven flera av
Kungl. Maj:ts befallningshavande hava anslutit sig till den åsikten, att
yrkessjukdomarna böra omfattas av sjukförsäkringen.

Å andra sidan har från flera håll påyrkats, att ännu flera yrkessjukdomar
borde omfattas av olycksfallsförsäkringen, särskilt i fråga om
sjömän med avseende å de i deras yrke förekommande särskilda sjukdomar.
såsom gula febern o. d. Malmö arbetarekommun anser, att alla
egentligt yrkessjukdomar böra likställas med olycksfall i arbete.

Vad den utländska lagstiftningen angår, framgår av den utredning,
kommittén lämnat, att endast de engelska och schweiziska lagarna i avsevärd
utsträckning likställt yrkessjukdomar med olycksfall i arbete.

Under allt erkännande av det befogade i de motiv, som av ålderdomsförsäkringskommittén
å sid. 66—68 av dess betänkande, och även
från annat håll anförts för de ifrågavarande yrkessjukdomarnas medtagande
i olycksfallsförsäkringen, synes mig dock de skäl, som framhållits
mot en dylik anordning, vara icke mindre beaktansvärda. Jag
anser därför nu lämpligast att tills vidare, och intill dess den nyligen
tillsatta sjukförsäkringskommittén förebragt ytterligare utredning i frågan,
ej i lagen intaga någon bestämmelse i förevarande syfte. Härigenom
skulle således frågans lösning endast uppskjutas till en nära framtid.

Under § 2 har jag i stället föreslagit ett par bestämmelser, om
vilka jag förut yttrat mig, avseende rätt för Kungl. Maj:t att förordna
om undantagande från lagens tillämpning dels av arbetare, som utföra
arbete, med vilket någon särskild yrkesfara ej kan anses vara förbunden,
såsom kontorspersonal, vissa biträden i affärer o. s. v. eller i allmänhet
personer, som huvudsakligen sysselsätta sig med intellektuellt

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

arbete och icke kunna anses såsom arbetare i vanlig mening, samt dels
av tjänstemän och andra arbetstagare i statens eller kommuners tjänst,
för vilka ersättning vid olycksfall utgår enligt särskilda bestämmelser.
Beträffande sistnämnda fall får man givetvis förutsätta, att undantag
allenast må förekomma i sådana fall, där de eljest tillförsäkrade ersättningarna
i huvudsak ej understiga ersättningarna enligt olycksfallslagen,
eller, där detta icke är fallet, att vederbörande arbetsgivare, staten eller
kommunen, ikläda sig ansvarighet för ersättningar till motsvarande belopp.

I enlighet med vad jag sålunda anfört, får jag föreslå, att såsom
2 § i det nya förslaget måtte upptagas följande stadgande:

På Konungens prövning ankommer, huruvida och
under vilka villkor arbetare, som användas till arbete för
statens eller kommuns räkning och på grund därav äro
tillförsäkrade ersättning vid olycksfall i arbetet, ävensom
arbetare, som användas till arbete av synnerligen
ofarlig beskaffenhet, må undantagas från tillämpning av
denna lag.

3 §■

Huvudanmärkningarna mot bestämmelserna i 3 § av kommittéför- 3 §•
slaget rikta sig dels mot bestämmelsen om, att arbetstagare med högre
årlig avlöning än 5,000 kronor skulle undantagas från lagen, och dels
mot bestämmelsen om undantagande av vissa tillfälligt sysselsatta arbetare.

Beträffande den föreslagna lönegränsen av 5,000 kronor yrkas från Lånegräns.
flera håll, huvudsakligen emedan det ej vore erforderligt att lagstiftningen
omfattade arbetstagare med avsevärda inkomster, en nedsättning
till 3,000 kronor, i några fall till ett ännu lägre belopp. Från direktionen
för sjömanshuset i Malmö har däremot yrkats, att maximigränsen
5,000 kronor borde borttagas vad sjöfolket anginge, då vissa fartygsbefälhavare,
som dock vore utsatta för en väsentlig olycksfallsrisk,
hade en avlöning Överstigande 5,000 kronor.

Åven riksförsäkringsanstalten framhåller, att en del arbetsledare i
synnerligen farliga yrken, såsom ingenjörer, tekniker i gruvor, kraftstationer
in. m. kunna hava en avlöning överstigande 3,000 eller 5,000
kronor. På grund av sin ofta eljest svaga ekonomiska existens bordo
dessa icke lämpligen uteslutas från olycksfallsförsäkringen. Anstalten
anför jämväl, att om en dylik gräns av 5,000 kronor bibeholles, till och

Kung1, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Departements chefen.

Tillfälligt

arbete.

Kommittén.

med personer, vilka i egenskap av arbetsförmän o. d. redan enligt nuvarande
lag hava rätt till ersättning, skulle kunna bliva uteslutna från
försäkringen. Hos anstalten hade nämligen sökts försäkring för verkmästare
vid industriell anläggning, som haft en årsavlöning vida överstigande
5,000 kronor.

För min del vill det synas, som om samtliga de erinringar, vilka
gjorts -i förevarande avseende, skulle komma att förlora sin egentliga
betydelse, därest, på sätt j a g redan föreslagit vid behandlingen av 2 §, den bestämmelsen
komme att inflyta i lagen, att Kungl. Maj:t skulle äga att från
lagens tillämpning undantaga arbetstagare inom ofarliga yrken ävensom
stats- och kommuntjänstemän. På grund av denna bestämmelse torde
nämligen Kungl. Maj:t komma att undantaga just sådana arbetstagare,
vilka huvudsakligen avsetts med de gjorda anmärkningarna, eller personer,
som i egenskap av affärschefer, kontorsbiträden, tjänstemän o. s. v.
i allmänhet åtnjuta högre avlöning än 3,000—5,000 kronor. Å andra
sidan torde, med en dylik begränsning av lagens tillämpningsområde, en
bestämmelse om viss lönegräns, på skäl, som av riksförsäkringsanstalten
och jämväl från annat håll framhållits, bliva olämplig. Därigenom skulle
nämligen en del ingenjörer, fartygsbefälhavare m. fl., med vilkas verksamhet
en avsevärd yrkesfara ofta är förbunden, ävensom vissa arbetsförmän,
vilka omfattas av nuvarande lag, komma att uteslutas från en
för dem ofta välbehövlig försäkring.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag föreslå, att bestämmelsen
om en viss lönegräns såsom villkor för delaktighet i försäkringen
ej må intagas i den föreslagna nya lagen.

I fråga om tillfälligt arbete innehåller kommitténs förslag, att
såsom arbetare enligt lagen bl. a. ej skall anses »den, som av tillfällig anledning
användes till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare».

Vid motiveriogen av denna bestämmelse anför kommittén, till förklaring
av bestämmelsens innebörd, bl. a. följande:

»En annan fråga av ganska stor betydelse är den, i vilken utsträckning
tillfälligt arbete bör omfattas av olycksfallslagstiftningen. I detta
avseende är tillämpningen inom den utländska lagstiftningen svävande
och olika i de olika lagarne, vilket är ganska naturligt, då begreppen
»tillfälligt arbete» och »tillfällig arbetare» uppenbarligen icke kunna
noggrann! bestämmas. Då det ej skulle vara lämpligt att utesluta allt
arbete, som kunde hänföras till denna kategori, så har kommittén för

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 77

sin del tänkt sig, att undantag från försäkringen i förevarande hänseende
endast skulle gälla för arbete, vartill arbetaren av sådan tillfällig
anledning användes, som att någon, vilken eljest ej har behov av arbetare,
t. ex. i följd av iråkad sjukdom eller i följd av exceptionella
väderleksförhållanden eller dylikt skulle för någon kortare tid bliva nödsakad
att använda främmande arbetskraft. Kommittén har sålunda ansett,
att eu var, som under normala förhållanden icke är skyldig att erlägga
försäkringsavgifter, ej heller skulle hava sådan skyldighet, därest han
av tillfällig anledning nödgas för någon tid använda arbetare. En arbetsgivare,
som eljest är avgiftspliktig, skulle däremot hava skyldighet
att erlägga försäkringsavgifter icke allenast för arbetare, som regelbundet,
utan även för varje arbetare, som tillfälligtvis av honom användes.
»

I fråga om jordbruket anser kommittén, att genom denna undantagsbestämmelse
jordbruk av mindre än 10 hektars åkerareal i allmänhet
icke skulle komma att medföra avgiftsplikt för brukaren, enär i
sådana fall jordbruket vanligen skötes av brukaren och hans hustru
utan hjälp av främmande arbetskraft.

I de yttranden, som avgivits över detta kommitténs förslag angående
tillfälliga arbetare, hava ganska skilda meningar gjort sig
gällande.

Förslagets bestämmelser finnas av några ej vara tillräckligt tydliga.
Sålunda yttrar t. ex. över ståthål] arämbetet: »Förslagets bestämmelser
angående dem, som tillfälligtvis användas i annans arbete, äro ej fullt
klara. Dessa skola anses såsom arbetare i lagens mening, om arbetet
sker för någons räkning, som eljest använder arbetare, men icke i
annat fall. År således meningen att den, som olika dagar eller tider
av året användes till arbete av olika personer, den ena tiden skall vara
och den andra icke vara olycksfallsförsäkrad? Skall även ett arbete,
som endast sträcker sig över en dag eller några timmar, kunna medföra
försäkringsförmån? Och huru skall, om så är meningen, arbetsgivarens
avgiftsplikt och beloppet av arbetarens understödsberättigande
årsinkomst kunna fastslås?»

Å några håll har ansetts, att tillfälligt arbete ej borde omfattas av
lagstiftningen. I sådant syfte anför Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Jämtlands län följande: »Bland undantagen från lagens tillämplighetsområde
nämnes i 3 § ''den, som av tillfällig anledning användes till arbete
av någon, som eljest ej använder arbetare’. Med denna bestämmelse
komma under lagen alla, som användas i tillfälligt arbete av den,

Utlåtanden.

Kun f/l. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

som eljest är ansvarspliktig för försäkring av hos honom anställda
arbetare. Det synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande obilligt att
pålägga en sådan ansvarighet för eu arbetare, som, huru tillfälligt som
helst, förrättar arbete hos någon, som är arbetsgivare i lagens mening.
Och för den händelse, såsom väl ofta är fallet, en dylik tillfällig arbetare
användes av flera arbetsgivare, huru skall då försäkringsplikten
fördelas? Varken i lagförslaget eller i motiveringen gives, såvitt synes,
någon antydning härom. Likaså synes det vara lämnat oavgjort, huruvida
en dylik försäkringsplikt gäller även med avseende på tillfälligtvis
anlitade arbetare, som äro anställda hos annan, för dem försäkringspliktig
arbetsgivare. Oegentligt synes ock vara, att dylik tillfällig arbetares
rätt till olycksfallsersättning skall vara beroende av, huruvida hans
tillfällige arbetsgivare därjämte råkar hava fast anställda arbetare eller
icke. Det ovan anförda upphäves icke till sin riktighet därav, att vissa
av de antydda svårigheterna torde i någon mån föreligga i avseende
även å stadigt anställda arbetare. För Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
framstår det såsom riktigast att låta tillfälligt arbete stå utom
olycksfallslagstiftningen. Det är visserligen sant, att begreppen ''tillfälligt
arbete’ och ''tillfälliga arbetare’ äro, såsom kommittén framhåller,
svåra att noggrannt bestämma; men icke heller här lärer man få låta
denna svårighet, som dock bör vara överkomlig, bliva avgörande. De
praktiska svårigheter och olägenheter, som medfölja ett medtagande av
de tillfälliga arbetarna, torde säkerligen bliva vida större.»

Lantbruksakademien anser även, att de tillfälliga arbeturne böra
ställas utanför försäkringsplikten men att det borde tagas i övervägande,
huruvida ej olycksfallsersättning borde beredas dem i annan ordning.

Jämväl handelskammaren i Gävle och Skånes handelskammare anse
olämpligt att i försäkringen medtaga de tillfälliga arbetarna.

Från flera håll framhålles, att förvaltningsarbetet skulle bliva synnerligen
betungande och förvaltningskostnaden betydande genom medtagande
»v tillfälliga arbetare i försäkringen, då en vidlyftig kontroll,
som ändock ofta skulle bliva illusorisk, bleve erforderlig.

Å andra sidan hava yrkanden framställts därom, att allt tillfälligt
arbete borde ingå under försäkringsplikten.

Sålunda anser styrelsen för Svenska träarbetareförbundet, att undantag
från lagens tillämpning icke bör göras beträffande någon, som i
verklig mening är arbetare.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län har med särskild
hänsyn därtill, att den uppdelning av tillfälliga arbetare i försäkrade och
oförsäkrade, som den av kommittén föreslagna bestämmelsen innebure,

7!»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

icke både någon grund vare sig i arbetets art eller arbetarens ställning,
hemställt om berörda bestämmelses uteslutande ur lagen.

I några yttranden bar eu förmedlande uppfattning kommit till uttryck.
Sålunda vill riksförsäkringsanstalten ifrågasätta, att såsom arbetare
enligt lagen ej skulle anses den, som av tillfällig anledning användes
till arbete av någon, som ej i rörelse, industriell eller icke, använder
arbetare. Socialstyrelsen gör gällande en liknande synpunkt ock föreslår,
att från försäkringsplikten skulle undantagas arbetare, som av tillfällig
anledning användes till arbete, vilket icke bar samband med arbetsgivarens
företag eller yrke. Svenska arbetsgivareföreningens förtroenderåd
åberopar den engelska lagens ståndpunkt i frågan, enligt vilken en
person, vilkens arbete är av tillfällig art och som är sysselsatt på annat
sätt än för arbetsgivarens näringsfång eller affär, icke omfattas av lagen.

De betänkligbeter, som gjort sig gällande beträffande medtagandet
i försäkringen även av s. k. tillfälliga arbetare, synas i allmänhet
avse de svårigheter, som skulle kunna uppstå vid bestämmandet av
försäkringsavgifterna och av ersättningsbeloppen för dylika arbetare.
Dessa svårigheter torde emellertid icke på långt när vara så stora, och
ej heller den därav uppkommande bördan för arbetsgivaren bliva så
avsevärd, som man synes hava föreställt sig. Försäkringen av de
större arbetsgivarnes arbetare bliver nämligen i regel kollektiv, och
avgifterna bestämmas i sådant fall med hänsyn till arbetarnes verkliga
eller genomsnittliga antal, avlöningar och arbetstid samt till arbetets
farlighet. I dylikt avgiftsbelopp skulle då också inräknas ett tillägg för
sådant tillfälligt arbete, som på grund av sakens natur måste vara förbundet
med arbetsgivarens verksamhet. På motsvarande sätt torde jämväl
komma att förfaras vid bestämmande av avgifterna för de sou! arbetsgivarne
med en eller två arbetare. För de flesta av dessa arbetsgivare,
såsom hantverkare, husbönder för sina tjänare, småbönder
m. fl., komma i regel vissa normalpremier att gälla för olika fall, allt
efter arbetsgivarens sannolika behov av arbetshjälp, de i orten för dylika
fall vanligen gällande arbetslönerna o. s. v.; och skulle i dessa premier
i de mera sällsynta fall, då tillfällig arbetskraft i någon avsevärd utsträckning
kunde anses behövlig för en dylik arbetsgivare, ävenledes
ingå ett tillägg motsvarande kostnaden härför. Dessa tilläggsavgifter
komma emellertid beträffande de större arbetsgivarne ej att bliva av
någon betydenhet, och i fråga om de små arbetsgivarne skulle tilläggsavgiften
i många fall bliva så obetydlig, att någon särskild ökning av
normalpremien för sådant ändamål endast mera undantagsvis skulle be,
höva förekomma.

Departements chefen.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Att kostnaden för de tillfälliga arbetarnes medtagande i försäkringen
ej skulle komma att verka betungande, kan man förstå därav, att, såsom
jag förut anfört, årspremien för en helårsarbetare skulle komma att växla
mellan 2 kronor och belopp, som för det allra farligaste yrket och 1,000
kronors årsförtjänst skulle kunna uppgå till omkring 70 kronor. För
en hel arbetsdag av tillfälligt arbete skulle premietillägget således komma
att växla mellan 2 a öre och omkring 25 öre. För en mindre jordbrukare
till exempel, som för en vecka behöver en person till hjälp för
upptagande av en brunn, skulle den erforderliga premien möjligen komma
att uppgå till omkring 25 öre. Skulle den ifrågavarande personen vara
självständig yrkesutövare eller anställd såsom arbetare hos annan arbetsgivare,
som övertagit ansvaret för arbetets utförande, och således icke,
i förhållande till jordbrukaren vore att anse såsom arbetare i lagens
mening, erfordras naturligtvis icke någon premie från jordbrukarens sida.
För sådana arbetsgivare, vilka vanligen sysselsätta arbetare, således även
husbönder, som i allmänhet hava åtminstone en tjänare, jordbrukare, som
sysselsätta regelbunden arbetskraft m. in., kommer i regel denna tilläggsprernie
för tillfälligt arbete att fördelas på flera år. Då t. ex. för ett
jordbruk av viss omfattning man måste tänka sig, att tillfällig arbetskraft
understundom, men icke ens alltid för varje år är behövlig, så
beräknas premietillägget härför i sådana fall, där detsamma icke är
alltför obetydligt för att ens behöva medtagas, efter ett genomsnittsvärde
för år räknat.

Av det sålunda i korthet anförda torde framgå, att medtagandet
i försäkringen av de tillfälliga arbetarne — de s. k. säsongarbetarne
räknas naturligtvis icke såsom tillfälliga arbetare, utan komma i
varje fall att falla under lagen — icke skulle orsaka någon nämnvärd
kostnad eller besvär för arbetsgivarne. Jag vill därjämte fästa
uppmärksamheten på att det tillfälliga arbetet redan är underkastat
tillämpningen av nu gällande lag, så att även arbetare, som t. ex. vid
eu tillfällig budskickning för arbetsgivarens räkning och för hans verksamhet
— såvitt denna omfattas av lagen — träffas av olycksfall, har
rätt till ersättning. Under sådana förhållanden har jag, på skäl, som
av kommittén och även av många andra, som yttrat sig i frågan,
blivit anförda, icke ansett mig hava anledning att från den ifrågasatta
nya lagen i allmänhet utesluta de s. k. tillfälliga arbetarne.

Jag finner också den begränsning, som av kommittén föreslagits i
fråga om tillfälligt arbete, hava goda skäl för sig. Det synes nämligen
orimligt att under någon form stadga ersättningsskyldighet för den,
som i vanliga fall alldeles icke är arbetsgivare, men som av rent till -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

fsillig anledning blir nödsakad att använda arbetshjälp. Det kan visserligen,
såsom från några håll framhållits, från den skadade arbetarens
sida sett, förefalla orättvist att hans rätt till ersättning skall vara beroende
av, huruvida den, som använt honom till arbete, eljest mer eller
mindre regelbundet behöver använda arbetare eller tjänare. Men att
för sådant fall göra den tillfällige arbetsgivaren ersättnings- eller försäkringsskyldig
synes, från hans sida sett, icke mindre obilligt och
skulle för övrigt vid tillämpningen uppenbarligen stöta på synnerligen
stora svårigheter.

Men även med den av kommittén föreslagna begränsningen kunna
dock fall inträffa, som'' vålla svårigheter vid tillämpningen, i det att det
icke alltid kan vara möjligt för riksförsäkringsanstalten att noga övervaka,
att alla sådana små arbetsgivare, som icke under hela året eller
någon avsevärd del därav utan endast någon kortare tid av året regelbundet
använda främmande arbetskraft, efterkomma sina skyldigheter.
En del av dessa mycket små arbetsgivare måste nog tänkas komma
att undandraga sig lagtillämpningen, och man kan i sådana fall icke
räkna på att de vederbörliga avgifterna erläggas. Härigenom skulle
visserligen en förlust uppstå, vilken förlust dock, då de förlorade premierna
i varje fall, enligt vad jag redan framhållit, skulle vara mycket
obetydliga, icke kan uppgå till något avsevärt belopp.

Vad 3 § i övrigt beträffar, har jag på grund av gjord anmärkning,
till förtydligande, i stället för det av kommittén i första stycket använda
uttrycket »lärling» infört uttrycket »lärling eller studerande», varjämte
jag förenat de båda sista styckena till ett stycke och därjämte
i detta stycke vidtagit några mindre, huvudsakligen redaktionella ändringar.

På grund av vad som anförts, föreslås för 3 § följande lydelse:

I denna lag förstås med arbetare envar, som mot
avlöning användes till arbete för annans räkning utan att
i förhållande till honom vara att anse såsom självständig
företagare, så ock lärling eller studerande, som utan avlöning
användes till dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås
envar, för vilkens räkning sådan arbetare användes
till arbete, utan att mellan dem står någon tredje person,
vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja
arbetets utförande.

Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den, som utför
arbetet i sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämBihang
till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 93 a käft. (Nr 111). 11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

mes, ej heller arbetsgivares barn och föräldrar i förhållande
till honom, ej heller minderårig, som icke fyllt tolv år, ej
heller den, som av tillfällig anledning användes till arbete
av någon, som eljest ej använder arbetare.

4 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om de försäkringsinrättningar,
riksförsäkringsanstalten och ömsesidiga, på solidarisk ansvarighet
byggda försäkringsbolag av arbetsgivare, i vilka försäkringen enligt
lagen skulle äga rum.

Kommittén yttrar härom bl. a. följande:

»Beträffande arten av de försäkringsinrättningar, i vilka den obligatoriska
försäkringen skall äga rum, företer lagstiftningen i de olika länderna
mer eller mindre avsevärda skiljaktigheter.))

»I vissa av dessa länder skall försäkringen tagas i en enda för hela
landet gemensam och genom lagstiftningen anordnad försäkringsinrättning.
Så är förhållandet i Norge, Schweiz, Luxemburg och Rumänien samt, i
fråga om sjöfarten, i Frankrike, Belgien och Finland. I andra länder,
och däribland- särskilt de större, fördelas försäkringen på flera anstalter
med bestämda verksamhetsområden. Sålunda har man i Ungern två
försäkringskassor för industrien och en för jordbruket. I Österrike finnes
i regel en försäkringsanstalt för varje kronland. V ad Tyskland och
Ryssland angår, skall försäkringen tagas i yrkesforeningar, vilka antingen
bildas på initiativ av arbetsgivare och erfordra högre myndighets godkännande
eller ock upprättas direkt genom beslut av sådan myndighet.
Slutligen är i ett fåtal länder, nämligen Italien, Danmark (i fråga om
sjöfarten och jordbruket) och Finland (i fråga om industrien) valfrihet
medgiven i fråga om försäkringsanstalt, så att försäkringen, förutom i
en statsanstalt, även kan tagas i enskilda bolag. I Holland skall försäkringen
i regel äga rum i riksförsäkringsbanken, men arbetsgivaren
kan ock, under förutsättning av tillräcklig garanti, få tillstånd att själv
svara för olycksfallsrisken eller överlåta densamma på ett enskilt bolag.»

»Av det nu anförda framgår, att i flertalet länder med obligatorisk
försäkring denna äger rum i en eller flera genom lagstiftningen för
ändamålet anordnade försäkringsinrättningar, och att endast i ett fåtal
länder försäkring i enskilda bolag är tillåten.»

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

»Vad vårt land beträffar, kan, som bekant, enligt 1901 års lag
arbetsgivare endast genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bliva
befriad från sin direkta ersättningsplikt. Visserligen tages försäkring,
som avser att täcka ersättningsskyldigheten, även i enskilda bolag, nämligen
antingen i vissa för ändamålet bildade arbetsgivarebolag eller i
affärsbolag, men genom dylik försäkring befrias enligt lagen arbetsgivaren
icke helt och hållet från sin ersättningsskyldighet, utan har att
bära den visserligen obetydliga risken att i sista hand själv få utgiva
ersättning.»

»Om nu i enlighet med kommitténs förslag försäkringsplikt kommer
att genomföras i vårt land, uppstår den frågan, huruvida man, såsom i
vissa andra länder med ungefär liknande folkmängd och jämförliga förhållanden
i övrigt, bör åtnöja sig med den för hela riket gemensamma
riksförsäkringsanstalten, i vilken sålunda all försäkring skulle äga rum
eller om man därjämte bör medgiva, att försäkring även må kunna
tagas i andra försäkringsinrättningar. Då emellertid den hittills vunna
erfarenheten torde hava visat, att även sammanslutningar av arbetsgivare
till ömsesidiga försäkringsbolag för ifrågavarande ändamål kunna fylla
de villkor, som böra ställas på bärare av en dylik försäkring, och då
därjämte arbetsgivarne i en del yrken kunna hava ett intresse av att
sammansluta sig för att genom vidtagande av skydds- eller andra åtgärder
minska kostnaderna, så har kommittén även velat föreslå, att
sådana för ändamålet bildade arbetsgivarbolag skulle få tjäna såsom
bärare av försäkringen. För åstadkommande av erforderlig trygghet
böra dessa bolag, såsom även för närvarande vanligen är fallet, vara
byggda på grundsatsen om solidarisk ansvarighet för bolagets förbindelser
samt även i övriga avseenden erbjuda fullt betryggande säkerhet
för ersättningarnas utfående.»

»Med en riksförsäkringsanstalt, som skulle övertaga huvudmassan av
försäkringarne, jämte en del för ändamålet särskilt bildade solidariska
arbetsgivarbolag, synes behovet i förevarande avseende vara tillräckligt
tillgodosett. Kommittén har därför icke ansett lämpligt, att försäkring
av förevarande art skulle få äga rum även i affärsbolag, vilka i avseende
å sin verksamhet och sin uppgift i allmänhet fullfölja särskilda
intressen.»

Såsom av den vid detta protokoll fogade sammanfattning av de avgivna
utlåtandena framgår, hava i denna fråga skilda meningar gjort
sig gällande.

XJtlåtanden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Riks försäkrings
-anstalten.

Från flera håll och särskilt fl an rikets handelskammare har man uttalat
sig för, att försäkringen enligt lagen även skulle få äga rum i
s. k. affärsbolag. Man skulle eljest på obehörigt sätt ingripa i affärsbolagens
rätt till fri näringsutövning. Vidare anses alfärsbolagen i
allmänhet kunna erbjuda lika stor säkerhet som arbetsgivarebolagen,
varjämte den fria konkurrensen på området borde bibehållas, för att
premierna skulle bliva så låga som möjligt. Åven framhålles från några
håll, att förvaltningskostnaderna för riksförsäkringsanstalten härigenom
skulle kunna nedbringas.

Yrkanden hava jämväl framställts på, att arbetsgivare under förutsättning
av tillräcklig säkerhet borde erhålla rätt att själva bära försäkringsrisken.

Från andra håll har åter den meningen gjort sig gällande, att försäkringen
över huvud endast borde få äga rum i en statsanstalt och
icke i arbetsgivarbolag eller affärsbolag. Denna ståndpunkt företrädes
ock av riksförsäkringsanstalten, som härom bl. a. anför följande:

»Ur de försäkrades synpunkt kan man befara, att om enskilda försäkringsinrättningar
tillåtas konkurrera med riksförsäkringsanstalten,
detta kommer att leda till nedpressande av de från de enskilda försäkringsinrättningarna
utgående ersättningarna. Det huvudsakligaste konkurrensmedlet
mellan de olika försäkringsinrättningarna är nämligen
premiens storlek. För att kunna erbjuda lägre premier än riksförsäkanstalten
frestas de enskilda försäkringsinrättningarna att i genomsnitt
giva mindre ersättningar än riksförsäkringsanstalten. Även om i en del
fall klagomål häröver anföras hos försäkringsrådet och om också vissa
kontrollåtgärder i fråga om de enskilda försäkringsinrättningarna införas,
kan dock därigenom ej förhindras, att dessa allt fortfarande söka i möjligaste
mån knappa in på ersättningarna, i synnerhet som vissa bestämmelser
i lagen kunna erbjuda jämförelsevis mera utrymme för olika avgöranden.
Sådant kan ske genom, bland annat: allt för snäv tolkning
av lagens bestämmelser i fråga om olycksfall och olycksfall i arbetet;
bestämmande av för låg invaliditetsgrad, varvid även en nedsättning
av endast några få procent kan innebära en betydlig besparing i fråga
om kapitalvärdet; lämnande av mindre sjukpenning i stället för full
sjukpenning; största möjliga inknappning på läkarvård och läkemedel;
tillämpning av bestämmelserna i 27 § om utbyte av sjukhjälp eller
livränta mot kapital utan vederbörlig hänsyn till den skadade. Profylaktiska
åtgärder, vilka måste anses vara av synnerligen stor betydelse,
komma ej att tillämpas i andra fall, än där direkt besparing kan antagas
äga rum. Och även i övrigt kan man antaga, att sociala synpunkter
alltför litet anläggas å försäkringen.»

Knutjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

»Ehuru riksförsäkringsanstaltens ställning i förhållande till enskilda
försäkringsanstalter för närvarande så till vida är väsentligt fördelaktigare
än enligt kommitténs förslag, att endast de arbetare, som omfattas
av de av anstalten utfärdade försäkringsbreven, äro försäkrade i anstalten;
att riksförsäkringsanstaltens ombud äro anställda särskilt i syfte att tillföra
anstalten försäkringar; samt att riksförsäkringsanstalten ej löper risk att
få de av anstalten fastställda premierna nedsatta, har riksförsäkringsanstalten
dock under sin 13-åriga verksamhet i ingalunda obetydlig grad
fått erfara, hurusom en statsanstalt, på sätt ovan anförts, möter stora
svårigheter i konkurrensen med enskilda försäkringsanstalter. Oaktat
riksförsäkringsanstaltens samtliga förvaltningskostnader bestridas av statsmedel
och fastän statistiken visar, att anstaltens premier mycket nära
motsvara de verkliga förhållandena samt alltså ej äro högre än som erfordras,
förekommer dock icke sällan, att enskilda anstalter erbjuda lägre
premier än riksförsäkringsanstalten, något som måste bero på vissa av
de för riksförsäkringsanstalten ogynnsamma omständigheter, som ovan
berörts, eller på nedsättning i ersättningsbeloppen.»

»Vid de erinringar, riskförsäkringsanstalten ovan gjort, har anstalten
dock icke förbisett, att bland de viktigaste av riksförsäkringsanstaltens
uppgifter är att övertaga sådana risker, som eljest ej kunna finna
försäkringsgivare, åtminstone ej utan oskälig premie, ävensom att bereda
varje arbetare, som omfattas av lagen, garanti för att han vid
olycksfall erhåller sin ersättning, om än arbetsgivaren försummat fullgöra
sina skyldigheter i avseende å försäkringen. Men just dessa uppgifter,
som göra en statsanstalt oumbärlig, förutsätta i själva verket,
att riksförsäkringsaustalten får övertaga hela försäkringen enligt lagen.
Det är nämligen försäkringstekniskt otillfredsställande, att kostnaden för
ersättningar, för vilka premier ej erlagts, fördelas på endast en del av
den befintliga försäkringsstocken, nämligen på den del, som skall uppbäras
av riksförsäkringsanstalten.»

»Därest emellertid riksförsäkringsanstalten skulle erhålla så stor anslutning
som kommittén antagit, nämligen minst en million försäkrade
arbetare, eller åtminstone tre fjärdedelar av samtliga försäkringspliktiga,
kunna ovan berörda ogynnsamma omständigheter för riksförsäkringsanstalten
förutsättas bliva av jämförelsevis mindre betydelse. Det premietillägg,
som blir nödvändigt för att täcka av nämnda anledning uppkommande
förluster, blir då möjligen så pass obetydligt, att i allt fall
premierna ej behöva bliva högre än i arbetsgivarbolag, om man tager
hänsyn till att i dessa bolag premierna måste ökas med erforderligt belopp
för täckande av bolagens egna förvaltningskostnader. En given

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

förutsättning är dock, att staten, såsom kommittén föreslagit, ersätter
riksförsäkringsanstalten de premier, som ej kunna indrivas.»

»Det låter emellertid tänka sig, att med den frihet att välja försäkringsgivare,
som enligt förslaget medgivits arbetsgivarna, kommitténs
antaganden rörande det antal arbetare, som skulle komma att försäkras
i riksförsäkringsanstalten, ej komma att motsvaras av verkligheten.
Möjligt är ju, att arbetsgivarna sluta sig tillsammans till ömsesidiga
försäkringsbolag eller stå sin egen risk i sådan utsträckning
att av de personer, som omfattas av lagen, en avsevärt mindre del än
kommittén beräknat, försäkras i riksförsäkringsanstalten. Under sådana
förhållanden kunna de förut angivna ogynnsamma omständigheterna
för riksförsäkringsanstalten göra sig gällande på ett sätt, som kan komma
att visa sig mycket förlustbringande för anstalten. I sista hand torde
det väl bliva staten, som får täcka för sådant fall uppkommande förluster.
»

»Emot ovan framställda förslag torde möjligen invändas, att förvaltningskostnaderna
för riksförsäkringsanstalten skulle bliva alltför
stora, om all försäkring ägde rum i densamma. Riktigt är, att kostnaderna
för riksförsäkringsanstalten för sådant fall bliva högre än eljest,
men kostnaderna för försäkringen i dess helhet bliva säkerligen lägre.
Såsom i Schweiz framhållits, stiga icke förvaltningskostnaderna i samma
förhållande som antalet försäkrade i en anstalt. Man måste därför antaga,
att genom försäkringens splittring på ett flertal anstalter, summan
av kostnaderna blir betydligt större. Härtill kan även bidraga, att de
enskilda anstalterna åtminstone i någon mån måste nedlägga kostnader
på anskaffning av försäkringar. Vidare måste den statsanstalten åliggande
kontrollen över försäkringarna i de enskilda bolagen och därmed
följande skriftväxling m. m. föranleda väsentligt arbete, vilket vore
obehövligt vid försäkring i en enda anstalt. Utarbetandet av statistiken
torde även bliva besvärligare för statsanstalten vid försäkringens
splittring på angivet sätt. Slutligen skulle kostnaderna för instansordningen
med visshet kunna väsentligt nedbringas, om all försäkring ägde
rum i riksförsäkringsanstalten, då klagomålen, att döma av den hittillsvarande
erfarenheten, i sådant fall torde komma att bliva jämförelsevis
få.»

»På anförda skäl anser sig riksförsäkringsanstalten böra hemställa,
att försäkringen enligt den föreslagna lagen endast skall äga ruin i riksförsäkringsanstalten.
Härmed avser riksförsäkringsanstalten ej ändring i
den uti 11 § medgivna rätten för arbetsgivare att under vissa villkor få
stå sin egen risk. Dock bör såsom säkerhet enligt 15 § ej godkännas
försäkringsbrev i enskilt bolag.''!)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

»Skulle emellertid riksförsäkringsan staltens nu framställda förslag ej
vinna bifall, anser riksförsäkringsanstalten, att vissa ändrade bestämmelser
måste införas i fråga om arbetsgivarbolagen för att i möjligaste
grad såväl motverka de ovan berörda ogynnsamma omständigheterna
för riksförsäkringsanstalten som ock förhindra nedsättning av ersättningsbeloppen.
»

I sådant avseende anföres av anstalten bland annat följande:

»Beträffande arbetsgivarbolagen vill riksförsäkringsanstalten ytterligare
framhålla vikten av att dessa bolag icke tillåtas att, utom lagförsäkringen,
bevilja försäkring av annat slag eller med rätt till ersättning
i annan form eller till annat belopp än som i lagen angives, eller
i övrigt i annan omfattning eller på andra villkor än som medgivas
riksförsäkringsanstalten. Härigenom skulle nämligen den sociala olycksfallsförsäkringen
kunna helt förryckas. Kommitténs förslag torde även
genom uttrycket i 4 § »för ändamålet bildat» åsyfta att giva en anvisning
därom, att arbetsgivarbolagen icke få meddela annan försäkring
än riksförsäkringsanstalten, men fråga kan vara, om det nämnda uttrycket
ensamt för sig kan förebygga en sådan möjlighet.»

»Det har av det föregående redan framgått, hurusom det kan vara
att befara, att arbetsgivarbolagen skola komma att övertaga de jämförelsevis
fördelaktigaste försäkringarna, ävensom att svårigheter komma
att möta för att åstadkomma en verksam kontroll däröver, att premie
verkligen kommer att erläggas för alla i riksförsäkringsanstalten försäkrade.
I förstberörda avseende torde här böra särskilt framhållas
faran att vid försäkring av ett arbetsföretag i arbetsgivarbolag bolaget
tecknar försäkring allenast för vissa, och då naturligtvis de för olycksfall
minst utsatta av de vid företaget anställda arbetargrupperna eller
kanske rent av tecknar försäkringen endast efter namnuppgift och därvid
antager endast den äldre, väl uppövade arbetarstammen, men lämnar
den övriga personalen att utan vidare vara försäkrad i riksförsäkringsanstaiten.
Det torde vara klart, huru ofördelaktigt ett sådant förfarande,
om det bleve mera allmänt, skulle verka för riksförsäkringsanstalten.
Därtill kommer, att försäkringsavtalet med ett arbetsgivarbolag
mången gång kan komma att avfattas så, att därav icke tydligt
framgår, att i verkligheten endast en del av de till arbetsföretaget hörande
arbetarne äro försäkrade. Härav kan då lätteligen bliva en följd,
icke endast att riksförsäkringsanstalten går miste om de premier, som
bort erläggas, utan ock att, om någon av de arbetare, som icke äro
försäkrade i arbetsgivarbolaget, skadas, ett dylikt ärende måste föranleda
tvister ävensom skriftväxling, som mången gång kan bliva rätt be -

Departements chefen.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

svärlig, och att ersättningens utbetalande måste avsevärt fördröjas. För
den händelse arbetsgivarbolag skola få vara bärare av försäkringen,
synes det därför riksförsäkringsanstalten böra i koncessionen intagas
stadgande därom, att varje i bolaget tecknad försäkring skall omfatta samtliga
vid det ifrågavarande arbetsföretaget såväl fast som tillfälligt anställda
arbetare, för vilka det enligt koncessionen är möjligt för bolaget att teckna
försäkring. Koncession för ifrågavarande bolag bör jämväl innehålla,
att bolaget skall försäkra även arbetare vid tillfälliga arbeten, som bedrivas
för ett försäkrat arbetsföretag.))

Ehuru, såsom riksförsäkringsanstalten framhållit, ganska vägande
skäl kunna anföras för att åt en enda statsanstalt överlämna försäkringen
i sin helhet, kan jag dock å andra sidan ej undgå att finna så stora
iördelar förenade med den av kommittén föreslagna rätten för ömsesidiga
arbetsgivarbolag att övertaga försäkidngen för delägarnes arbetare,
att jag i detta avseende måste ansluta mig till kommitté förslaget. De
betänkligheter, som av riksförsäkringsanstalten beträffande försäkring i
enskilda bolag framhållits, torde mera gälla de egentliga affärsbolagen
än dylika arbetsgivarbolag. Erfarenheten från utlandet visar, att arbetsgivarbolag
synnerligen väl kunna fylla sin uppgift, och i en del
länder, såsom Tyskland, Ryssland m. fl., har man anförtrott hela försäkringens
genomförande åt sådana bolag. Det måste ju också anses
såsom en ganska naturlig utväg att låta arbetsgivarne, som ju hava
att bära försäkringens hela börda och vilka i allmänhet hava intresse
av att tillgodose sina arbetares bästa, själva, där de så önska, ordna
och handhava försäkringen av dessa arbetare. Förutsättningen härför
måste dock givetvis vara, att tillräckliga garantier beträffande säkerhet
för ersättningarnas utfående och försäkringsbestämmelsernas riktiga tilllämpning
kunna anses vara för handen. Vissa arbetsgivare kunna ju
också, såsom kommittén påpekar, hava särskilt intresse av att sluta sig
tillsammans för att genom vidtagande av skydds- och andra åtgärder söka
nedbringa kostnaderna.

Med avseende å beskaffenheten av arbetsgivarbolagen har kommittén
ansett, att dylika bolag möjligen även skulle kunna bestå i sammanslutningar
mellan jordbrukare eller hantverkare i en eller flera kommuner.
Med anledning därav har från några håll framhållits, att sådana
mindre bolag ej alltid skulle erbjuda tillräcklig säkerhet och ej
heller i övrigt vara lämpade för försäkringens handhavande, särskilt i
fråga om invaliditetsgraders bestämmande och dylikt. Kommitténs
mening torde emellertid, ehuru ej i motiven uttryckligen framhållen,

8!)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

uppenbarligen vara, att vid bildandet av ett dylikt bolag skall tillses,
att nödiga garantier även i dessa hänseenden äro för handen.
Bolagsordningen skulle ju, efter föredragning av försäkringsinspektionen,
prövas av Kungl. Maj:t, och kommer naturligtvis vid denna prövningbolagsordningen
ej att godkännas med mindre den innehåller tillräckligt
betryggande föreskrifter beträffande förvaltningen och erforderlig
sakkunskap i övrigt, motsvarande försäkringens ändamål. Vid sådant
förhållande torde ej heller vara att befara, att bolag av alltför ringa
omfattning skulle kunna komma till stånd. Däremot kan man tänka
sig, att, liksom för närvarande förekommit, koncession skulle kunna beviljas
för en sammanslutning av ett större antal hantverksidkare inom
Stockholm eller någon annan större stad i riket eller av jordbrukare
inom någon av landets största jordbrukskommuner eller inom flera sådana.
Det torde slutligen även böra erinras om, att enligt 129 § av
lagen om försäkringsrörelse vid samtliga bolag av förevarande beskaffenhet
skall finnas anställd en aktuarie för utförande av erforderliga försäkringstekniska
beräkningar och utredningar. Där samtliga livräntor
genom inköp bliva på riksförsäkringsanstalten överlåtna, erfordras dock
ej aktuarie.

Möjligen skulle kunna befaras, att ett arbetsgivarbolag, med hänsyn
till delägarnes ekonomiska intresse, i ett eller annat fall ej skulle taga
erforderlig hänsyn till den skadades rätt vid ersättningsbeloppens bestämmande
eller vid avgörandet, huruvida olycksfallet inträffat i arbetet eller
icke, m. m. dylikt. Å andra sidan är dock ej heller den möjligheten
utesluten, att en statsanstalt, som hade hela försäkringen om hand,
skulle vid tillgodoseende av de skadades intressen, av humanitets- eller
andra skäl, kunna komma att gå längre, än som vore förenligt med
lagstiftningens syfte. Även från denna synpunkt torde det hava sin
betydelse, att försäkringsverksamheten kan fördelas mellan anstalter av
båda slagen. För att emellertid kunna åstadkomma en understundom
behövlig utjämning av dylika olikheter i lagtillämpningen har jag i
33 § föreslagit ett tillägg, enligt vilket försäkringsrådet, som skulle
vara den högsta instansen i besvärsfrågor, erhåller rätt att även i sådana
fall, där klagan ej förts, upptaga vilket försäkringsärende som, helst
till behandling och sålunda beredas möjlighet att i försäkringsinrättnings
beslut jämväl i ersättningsfrågor vidtaga erforderlig rättelse. Genom
denna form av inspektion från försäkringsrådets sida skulle man erhålla
ett medel till förekommande av den ojämnhet i lagtillämpningen, som
kunde bliva en följd av olika uppfattningar.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 a käft. (Nr 111.) lö

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Särskilt med hänsyn till möjligheten av en dylik inspektion hyser
jag inga betänkligheter beträffande kommitténs förslag att även åt ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsbolag, för ändamålet bildade av arbetsgivare
såsom delägare, vilka svara för bolagets förbindelser med obegränsad
personlig ansvarighet, medgiva rätt att meddela försäkring enligt lagen.
I huvudsak skulle dessa bolag således i försäkringshänseende vara jämnställda
med riksförsäkringsanstalten. I övrigt skulle i fråga om arbetsgivarbolagen
gälla, såsom även för närvarande i fråga om motsvarande, redan
existerande bolag är fallet, att lagen om försäkringsrörelse å dem skulle
hava tillämpning, och att således Kungl. Maj:t skulle hava att pröva
bolagsordningen ävensom beräkningsgrunderna, samt att försäkringsinspektionen
skulle utöva tillsyn över deras verksamhet. Erforderliga
bestämmelser i sistnämnda syfte ha även av kommittén föreslagits i 29 §
av dess förslag.

Beträffande åter frågan, huruvida man, såsom från flera håll påyrkats,
bör medgiva de egentliga ajfärsbolagen rätt att meddela den ifrågavarande
försäkringen under samma villkor, som skulle gälla för riksförsäkringsanstalten
och arbetsgivarbolagen, får jag till en början erinra
om utländska förhållanden i detta hänseende. Såsom av kommitténs
betänkande framgår, äger i de flesta länder med försäkringsplikt den
ifrågavarande försäkringen rum allenast i statsanstalter eller arbetsgivarbolag.
Så är förhållandet i Tyskland, Österrike, Ungern, Ryssland,
Rumänien, Luxemburg, Schweiz och Norge. I Holland och Danmark,
i vilka länder försäkringsplikt jämväl är gällande, nämligen beträffande
Holland för industrien och beträffande Danmark för jordbruket och sjöfarten,
gälla särskilda förhållanden; lagförsäkring medgives visserligen formellt
för affärsbolagen, men ersättningsbeloppen bestämmas icke av dessa bolag
själva utan av den statliga försäkringsmyndigheten, i Holland av riksförsäkringsbanken
och i Danmark av arbetarförsäkiyngsrådet, vilka myndigheter
även bestämma ersättningarna i alla övriga fall. Endast i
Finland och Italien är försäkringen utan egentlig inskränkning medgiven
även för affärsbolagen. Härvid bör dock, vad Finland angår, märkas,
att n|gon statsanstalt där ännu ej finnes inrättad samt att försäkringen
endast omfattar invaliditet och dödsfall, men ej ersättning vid sjukdom,
och att ersättningarna äro synnerligen låga. Man finner sålunda, att
affärsbolagen enligt den utländska lagstiftningen endast undantagsvis
och då vanligen under särskilda förhållanden medgivas rätt att övertaga
den lagstadgade försäkringen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Visserligen erbjuda affärsbolagen i allmänhet tillräcklig säkerhet för
ersättningarnas utfående även i fråga om ersättningar av sådana belopp,
som skulle utgivas enligt den nya lagen. Riksförsäkringsanstalten framhåller
emellertid, att dessa bolag, för att kunna med framgång konkurrera
med anstalten, frestas att söka inskränka ersättningarna. I
jämförelse med riksförsäkringsanstalten, som för närvarande utövar sin
verksamhet utan att behöva bekosta någon del av förvaltningen och använder
de inflytande avgifterna uteslutande i försäkringens syfte, hava
nämligen affärsbolagen att med arbetsgivarnes avgifter icke allenast, såsom
riksförsäkringsanstalten, bestrida ersättningsbeloppen utan även hela förvaltningskostnaden
samt att dessutom om möjligt bereda delägarna någon
vinst på rörelsen. Under sådana förhållanden torde erforderlig hänsyn till
försäkringens sociala uppgifter ej alltid kunna tagas. Måhända skulle man
därför, såsom riksförsäkringsanstalten framhållit, även kunna befara, att
den för den sociala olycksfallsförsäkringen så viktiga profylaktiska verksamheten
ej sällan skulle komma att eftersättas i andra fall, än där den
för bolaget självt kunde medföra ekonomisk fördel. I allmänhet synes
det även mindre lämpligt att, såsom från en del håll påyrkats, göra en
försäkring med förevarande uppgift till föremål för affärskonkurrens i
egentligare mening.

Man kunde visserligen tänka sig, att den slags inspektion med avseende
å ersättningsbeloppens bestämmande, som jag, enligt vad jag
ovan anfört, ansett böra tillkomma försäkringsrådet i fråga om riksförsäkringsanstalten
och arbetsgivarbolagen, även skulle kunna verka till
avsevärd minskning av dylika olägenheter. Antagligt är dock, att ett
sådant övervakande av affärsbolagens verksamhet skulle bliva synnerligen
svårt att genomföra och medföra en inskränkning eller ett
uppgivande av bolagens verksamhet på detta område. Och då, såsom
av kommittén framhållits, något egentligt behov för försäkringens fullgörande
i förevarande avseende ej föreligger, har jag ej ansett mig böra
avvika från den av kommittén angivna grundsatsen, att i vårt land,
liksom i regel i utlandet, den sociala olycksfallsförsäkringen i allmänhet
bör omhänderhavas av en statsanstalt eller av arbetsgivarbolag.

I själva verket utesluta emellertid de av kommittén föreslagna bestämmelserna
ej möjligheten av en medverkan från affärsbolagens sida.
Enligt kommitténs förslag kan nämligen en arbetsgivare själv få övertaga
ansvaret för ersättningarnas utgivande och den skadades vård,
därest tillräcklig säkerhet ställes eller på grund av arbetsgivarens soliditet
eljest finnes vara för handen. Såsom dylik säkerhet måste natur -

Kurirjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

ligtvis i regel också ett försäkringsbrev från något av de av staten
godkända enskilda försäkringsbolagen godtagas. Enligt lagen skall dock
försäkringen ytterst äga ram i riksförsäkringsanstalten eller i ett arbetsgivarbolag,
därest arbetsgivaren är delägare i sådant bolag. Denna bestämmelse
innebär, för det fall att arbetsgivaren antingen själv direkt eller
indirekt genom försäkring i affärsbolag ansvarar för ersättningarnas utgivande,
att riksförsäkringsanstalten, respektive arbetsgivarbolaget, bestämmer
eller åtminstone noga kontrollerar ersättningsbeloppen. Dessutom skall
för försäkringen erläggas det förvaltningsbidrag, som föreskrives i 16
§ av lagförslaget.

Härigenom har kommittén i verkligheten frångått den i allmänhet
i utlandet antagna principen att icke godtaga försäkring i affärsbolag
och i huvudsak ställt sig på den ståndpunkt, som intages av de holländska
och danska lagarne, nämligen att försäkring väl må äga rum i
enskilda affärsbolag, men att ersättningarna bestämmas eller kontrolleras
av någon av de i lagen föreskrivna försäkringsinstitutionerna.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa, att under
4 § måtte såsom första stycke intagas hela 4 § enligt kommitténs förslag.

Jag har nämligen med avseende å riksförsäkringsanstaltens erinringar
tänkt mig ett tillägg till förevarande §. Riksförsäkringsanstalten
påpekar nämligen bl. a., att en delägares samtliga arbetare i den verksamhet,
som bolagets försäkring avser, böra i samma bolag försäkras.
Med en dylik bestämmelse skulle man undvika den olägenhet ur försäkringssynpunkt
och de förvaltningssvårigheter, som skulle kunna uppstå,
därigenom att arbetsgivaren-delägaren försäkrade sina goda risker
i bolaget och överlämnade de sämre riskerna åt riksförsäkringsanstalten.

I enlighet med vad jag sålunda anfört, skulle 4 § i det nya förslaget
erhålla följande lydelse:

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten;
dock att, där för ändamålet bildats sådant ömsesidigt
olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro arbetsgivare
och för vars förbindelser delägarne svara med
obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnes
arbetare i stället må äga rum i det bolag.

Försäkring i bolag, som ovan sägs, skall omfatta
samtliga delägarens arbetare i rörelse, arbetsföretag eller
annan verksamhet, som med försäkringen avses.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

5 §•

I denna paragraf har, för prövning av besvär över försäkringsinrättningarnas
beslut, av kommittén, till undvikande av det nuvarande
domstolsförfarandet, föreslagits inrättandet av ett för hela riket
gemensamt försäkring sr ad, vilket jämväl i övrigt skulle hava till uppgift
att med uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning och utveckling.

Vid behandlingen av denna fråga redogör kommittén först för besvärsordningen
i flera au dra länder, ur vilken redogörelse, beträffande
några med vårt land till folkmängden jämförliga länder med försäkringsplikt,
följande må anföras.

Vad Danmark beträffar bestämmas, såsom jag förut nämnt, ersättningarna
av ett s. k. arbetarförsäkringsråd, dock att i fråga om sjuklijälp
parterna själva kunna överenskomma om beloppet och rådet endast
avgör i fall av tvist. Rådet, som är en av staten för ändamålet
upprättad myndighet med domstolsliknande ställning, bar fyra särskilda
avdelningar, nämligen industri-, lantbruks-, sjöfarts- och fiskeriavdelningarna.
Industriavdelningen består av en av Konungen utnämnd ordförande,
två av Konungen utsedda medlemmar, därav en läkare, samt
två arbetsgivare utsedda av inrikesministern och två arbetare valda av
en sjukkassenämnd. De övriga avdelningarna äro i huvudsak sammansatta
på motsvarande sätt, dock att ordföranden är gemensam för alla
avdelningarna. Rådets beslut om rätt till ersättning (ersättnings- resp.
försäkringsp/zXt m. m.) kan överklagas bos inrikesministern. Övriga beslut
angående ersättningsbelopp in. m. kunna överklagas endast av formella
skäl.

I Holland bestämmas jämväl alla ersättningar av en enda myndighet,
nämligen riksförsäkringsbanken, även i de fall, där ett arbetsgivarbolag
eller arbetsgivaren själv övertagit risken. Såsom närmast högre
instans för alla tvister fungerar inom vai''je provins ett besvärsråd, bestående
av en ordförande och en vice ordförande, vilka utnämnas av regeringen,
samt minst två arbetsgivare och två arbetare, som utses av
provinsrepresentationen. Den högsta instansen utgöres av centralbesvärsrådet,
som består av president, vice president och minst 8 medlemmar,
som skola äga juridisk kompetens och utnämnas av regeringen.

Kungi. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

1884 års
kommitté.

Enligt den för Schweiz gällande olycksfall slagstiftningen handhaves
försäkringen av den för hela landet gemensamma schweiziska olycksfallsförsäkringsanstalten
i Luzern, som i första hand beslutar om ersättningens
belopp. Över sådant beslut kan klagan föras inför en särskild
domstol i kantonen, som av kantonen utses för sådana måls handläggning.
Såsom högsta instans i ersättningsfrågor fungerar en särskild
försäkringsdomstol i Luzern. Tvist, huruvida en rörelse är försäkringspliktig
eller icke, skall dock hänskjutas till förbundsrådet (regeringen)
eller en av detsamma utsedd myndighet, över anstalten står ett förvaltningsråd
bestående av 40 medlemmar nämligen 16 arbetsgivare, 12
arbetare, 4 frivilligt försäkrade och 8 representanter för det allmänna.
Förvaltningsrådet tillkommer, bland annat, att bestämma indelningen i
farlighetsklasser ävensom försäkringspremier samt att avgöra besvär rörande
frågor av denna art.

Beslut av den norska riksförsäkringsanstalten kunna överklagas inför
en riksförsäkringsappellkommission, som består av tvenne avdelningar,
av vilka den ena avgör frågor rörande olycksfallsförsäkringen för industrien
(ävensom sjukförsäkringsätenden) och den andra avdelningen har
att behandla frågor rörande sjömans- och fiskarförsäkringen. Den förra
avdelningen består av en ordförande, en läkare och eu tekniker, vilka
utnämnas av Konungen, ordföranden med sex månaders uppsägning och
de övriga för fem år i sänder, samt två arbetsgivare och två arbetare,
som utses av stortinget för tre år. Den andra avdelningen består av
fem medlemmar, nämligen samma ordförande och läkare som i förra
fallet och därjämte en redare, en fartygsbefälhavare och en till besättningen
hörande sjöman, utsedda av stortinget. Denna kommission, som
även har att avgiva betänkanden i arbetarförsäkringsfrågor, avgör såsom
sista instans besvär i sådana frågor som bestämmande av arbetsförtjänsten,
försäkringspremier, farlighetsklasser, ersättningsbelopp o. d. Däremot
kunna sådana kommissionens beslut, som icke bero på »skjönsmessig»
prövning, t. ex. beslut, huruvida en rörelse är försäkringspliktig
eller icke, överklagas inför domstol.

Beträffande vårt land gick arbetarförsäkring skommitténs år 1888 avgivna
förslag i förevarande avseende ut på, att riksförsäkringsanstaltens
beslut i ersättningsfrågor skulle kunna överklagas genom besvär hos en
särskild nämnd, vilkens avgörande skulle vara slutgiltigt. Denna nämnd
skulle bestå av en ordförande och sex av regeringen utsedda ledamöter,
nämligen en läkare, en tekniker, två arbetsgivare och två arbetare.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Nämnden skulle utgöra eu avdelning av ett för försäkringens övervakande
inrättat särskilt råd, som dessutom skulle hava 18 ledamöter, utsedda
för tre år i sänder, 8 av regeringen och 5 av vardera av riksdagens
kamrar. Besvär över riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkringsskyldighet
skulle dock anföras hos Konungen.

Ålderdomsförsäkringskommittén anför därefter bl. a.:

»Av de ovan i korthet anförda bestämmelserna rörande instansordning
m. m. i utlandet framgår, att i länder med försäkringsplikt i regel
en särskild instans eller särskilda instanser för fullföljande av mål rörande
ersättning inrättats, och att endast undantagsvis dylika tvister dragas inför
domstol. Tydligt är även, att i ärenden av förevarande art en
snabbare rättsskipning är av nöden, än som kan ernås genom det vanliga
rättegångsförfarandet, ävensom att på grund av ärendenas beskaffenhet
avgörandet av tvister lämpligare sker genom särskilda för
ändamålet inrättade, av sakkunniga personer sammansatta myndigheter
än av en vanlig domstol, vid vilkens behandling av försäkringstvister
av ifrågavarande art bristen på erforderlig sakkunskap på området i
regel måste ersättas genom utlåtanden från andra myndigheter eller
personer.»

»Vid bedömandet av frågan om särskild instans för ersättningsfrågorna
skulle man visserligen för ändamålet kunna tänka sig lokala skiljedomstolar,
sammansatta av representanter för arbetsgivarne och arbetarne
och av sakkunniga på hithörande områden. En dylik utväg har även
anlitats i några länder, men medför den olägenheten, att ytterligare en
instans erfordras för att åstadkomma enhetlighet i de vid ärendenas behandling
tillämpade principerna. Givetvis kunna ärendena, vid en dylik
anordning, ej heller slutgiltigt behandlas så skyndsamt, som där endast
en för alla fäll gemensam instans är för handen.»

»Enligt kommitténs förmenande torde det, såsom jämväl av arbetarförsäkringskommittén
framhållits, vara tillräckligt och ur många synpunkter
fördelaktigare, om för avgörandet av tvister om ersättning inrättades
en enda, för hela riket gemensam större skiljenämnd, vilken i
förekommande fall skulle kunna fördela sitt arbete på avdelningar. I en
dylik större nämnd skulle behovet av erforderlig sakkunskap på alla
hithörande områden också lättare kunna tillgodoses än vid ett antal över
hela landet spridda mindre nämnder. Utan tvivel skulle även totalkostnaderna
för en dylik större nämnds verksamhet komma att ställa
sig avsevärt billigare än för en mängd lokala nämnder. Framför allt

Kommittén.

96 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

skulle emellertid, såsom redan antytts, härigenom ärendena i närmaste
instans komma att avgöras efter mera enhetliga och allmängiltiga
grunder.»

»Den för hela riket gemensamma skiljenämnden, vilken kommittén
sålunda tänkt sig såsom instans för avgörande av besvär över riksförsäkringsanstaltens
och arbetsgivarbolagens beslut i ersättningsfrågor, har
av kommittén i lagförslaget benämnts för säkring srådet; och har denna
benämning för ifrågavarande myndighet valts med hänsyn därtill, att
kommittén jämväl ansett en del andra uppgifter, än att allenast vara en
instansmyndighet, böra tillkomma densamma.»

»Då själva grunden för rätt till ersättning vilar på avgörandet av
frågan, huruvida ett olycksfall föreligger, samt huruvida olycksfallet skall
anses hava inträffat »i arbetet» eller icke, och då för avgörandet av tvist
i sådant hänseende ävenledes särskild sakkunskap i regel är erforderlig,
har kommittén ansett, att jämväl frågor av denna art böra hänskjuta
till försäkringsrådet.»

»Tvister rörande arbetsgivares skyldighet att försäkra, d. v. s. frågor,
huruvida det handlar om arbetsgivare eller arbetare i olycksfallslagstiftningens
mening, skola, såsom ovan angivits, enligt de utländska lagarna
i regel aA^göras av vanlig domstol eller i administrativ väg. I allmänhet
torde begagnandet av domstolsvägen vid dessa tvisters avgörande
hava föranletts därav, att de ifrågavarande lagarna hava en begränsad
omfattning och därför ofta innehålla detaljerade bestämmelser för begränsningen
av denna sin omfattning.»

»Förhållandet synes emellertid bliva ett helt annat, därest försäkringens
omfattning bestämmes så allmänt och i övrigt på det sätt, som
kommittén i sitt förslag angivit. De enda frågor, som enligt detta förslag
i förevarande hänseende kunna i fråga om arbetsgivaren uppkomma,
gälla väsentligen, huruvida hans verksamhet eller hushåll är av den
ringa omfattning, att han ehdast av tillfälliga orsaker måste använda
arbetare, eller, såsom t. ex. vid entreprenadverksamhet o. d., vem som
skall anses vara rätt arbetsgivare och således avgifts skyldig. Beträffande
arbetarens ställning till försäkringen kan tvekan uppstå, huruvida han
skall anses använd till arbete i sitt hem, i vilket fall han enligt 3 § icke
skulle omfattas av försäkringen, eller huruvida han utför arbetet mot
avlöning eller icke, eller i vad mån han för tillfälligt utförande av arbete
bör vara försäkrad o. s. v. Då vid bedömandet av dessa frågor även
erfarenhet från det praktiska livet är erforderlig, och vikten av att

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 111.

frågorna erhålla en möjligast skyndsam behandling i många fall ej
torde vara mindre än beträffande ersättningsfrågorna, så har kommittén
icke tvekat föreslå, att jämväl nu berörda frågor i händelse av tvist
skulle dragas inför försäkringrådets avgörande.»

»Liksom frågor rörande avgiftsskyldighet och dylikt, så böra ej
heller tvister, som avse storleken av de försäkringsavgifter, vilka skola av
arbetsgivarne erläggas, avgöras av vanlig domstol, då vid avgörandet av
sådan tvist särskild sakkunskap på flera områden är erforderlig.»

»Storleken av den försäkringsavgift, som arbetsgivaren har att
erlägga, är beroende av flera olika omständigheter. Dels gäller det
bestämmandet av den farlighetsklass, till vilken hans verksamhet skall
hänföras, och verksamhetens särskilda ställning inom denna farlighetsklass,
och dels måste vid beräkningen av premien hänsyn tagas till den
försäkrades arbetsförtjänst och arbetstid samt, där försäkringen är kollektiv,
till samtliga i verksamheten sysselsatta arbetares avlönings- och arbetsförhållanden.
Slutligen äro även vissa försäkringstekniska grunder för
premiernas beräknande, såsom invaliditetsgraderna, giftermåls- och barnfrekvensen
m. m., av den art, att de kunna tänkas giva anledning till
olika meningar.»

»Då således flera av de förhållanden, till vilka hänsyn måste tagas
vid beräkningen av försäkringsavgifterna, tillhöra områden, på vilka
sakkunskap av liknande art erfordras som beträffande frågor om ersättning
och avgiftsskyldighet, synas vägande skäl tala för att enligt
Norges och Hollands exempel även anförtro avgörandet i sista hand av
premiefrågor åt försäkringsrådet.»

»Till de beslut av riksförsäkringsanstalten, i vilka rättelse bör kunna
sökas, höra även utfärdande av formulär eller annan allmän föreskrift som
i lagförslaget omnämnes. Dessa formulär eller föreskrifter avse dels enligt
17 § arbetsgivares uppgifter om beskaffenheten av hans verksamhet
m. m., dels enligt 21 § anmälan om inträffat olycksfall, dels enligt 28 §
uppgifter, som skola av arbetsgivarbolagen lämnas till riksförsäkringsanstalten
o. s. v. Aven ändring härutinnan skulle enligt kommitténs förmenande
kunna vinnas efter framställning hos försäkringsrådet.»

»Av vad sålunda blivit anfört framgår, att enligt kommitténs förslag
skulle hos försäkringsrådet kunna överklagas alla de beslut av riksförsäkringsanstalten
eller av arbetsgivarbolag, som röra själva försäkringen
och dess tillämpning. Kommittén har därvid tänkt sig, att rådets beslut
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. (Nr 111). 13

98 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

icke skulle få överklagas, och att rådet alltså skulle utgöra sista instans
i dylika frågor.»

»Lagförslagets bestämmelser kunna emellertid även i en del fall giva
anledning till tvister av den art, att de kunna bliva föremål för prövning
vid domstol. Hit höra frågor huruvida, vid bedömande av änkas
eller änklings rätt till livränta enligt 7 §, äktenskapet är giltigt; om
rätt till livränta för barn, enligt samma paragraf, vid tvist om fadereller
moderskap; om ersättningstagare är svensk medborgare (27 §); om
olycksfall uppsåtligen förorsakats av den skadade eller någon hans anhörig
(24 §) m. m.»

»Förutom den mera speciella sakkunskap av juridisk, ingen] örsteknisk,
försäkringsteknisk och medicinsk natur, som sålunda bör vara representerad,
måste emellertid, såsom även vid motsvarande institutioner i
utlandet är fallet, ett tillräckligt antal arbetsgivare och arbetare, utsedda
exempelvis på liknande sätt som medlemmarna i det sociala rådet, erhålla
plats i försäkringsrådet. Först härigenom skulle rådet komma att
förfoga över den ytterligare sakkunskap, som erfordras för en allsidig
behandling av de förekommande ärendena, och tillika erhålla karaktären
av en verklig skiljenämnd.»

»Genom en dylik sammansättning av fackmän och socialt intresserade
personer, skulle rådet emellertid, enligt kommitténs förmenande,
även vara ägnat att fylla vissa andra synnerligen viktiga uppgifter av
mera allmän betydelse än den att allenast vara en myndighet för avgörande
av försäkringstvister.»

»Därest nämligen rådet, såsom ovan angivits, finge en sådan sammansättning,
att även ett antal arbetsgivare och arbetare från de olika
verksamheter, som skulle omfattas av olycksfallslagstiftningen, intoges
såsom medlemmar i detsamma och deltoge i avgörandet av försäkringsfrågorna,
skulle därigenom i tillräcklig utsträckning kunna tillgodoses
det behov av samverkan mellan försäkringsmyndigheten och eljest
särskilt intresserade och sakkunniga personer, som på förevarande område
i alla länder gjort sig gällande. Därigenom skulle även beredas
möjlighet för, att arbetsgivarne och arbetarne, beträffande kontrollen över
försäkringskostnaderna och ersättningarnas bestämmande, skulle kunna
iakttaga berättigade intressen.»

»Såsom allmän uppgift skulle det vidare åligga rådet att med uppmärksamhet
följa försäkringens tillämpning och utveckling (5 §). I enlighet
härmed har det även, beträffande den i flera utländska lagar dylika
rådsinstitutioner tillerkända befogenhet att göra framställningar om

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

ändringar i lagstiftningen m. m. eller att avgiva utlåtanden i frågor,
som till dem hänskjutas, synts kommittén självfallet, att försäkringsrådet,
såsom eu för ändamålet lämplig sakkunnig myndighet, skulle äga
att avgiva yttranden och förslag i frågor, som röra för säkring slag en och
dess tillämpning, och vilka till rådet av regeringen för ändamålet remitteras
eller av rådet på eget initiativ upptagas till behandling.))

Kommittén framhåller jämväl möjligheten av att ett dylikt försäkringsråd,
vederbörligen kompletterat, framdeles skulle kunna utvecklas
till att bliva en gemensam högsta instans för socialförsäkringens olika
grenar i vårt land och ett gemensamt organ, som även skulle kunna
verka för eu närmare förening mellan dessa försäkringsgrenar.

Mot inrättandet av ett försäkringsråd såsom högsta instans för avgörande
av försäkringst vister av olika slag hava endast från några få
håll erinringar blivit gjorda. Sålunda ifrågasätter Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Jämtlands län, att riksförsäkringsanstalten kunde bliva
andra instans i fråga om försäkringsbolagen och att besvär över anstaltens
beslut i ersättningsfrågor kunde anföras i regeringsrätten. I
fråga om formulär o. d. borde avgörandet i sista hand tillkomma Kungl.
Maj :t i statsrådet.

För min del finner jag de skäl, som av kommittén i förevarande
avseende anförts, vara avgörande, och synes mig sålunda, då ej heller
den utvidgning av rådets befogenhet beträffande inspektionsverksamhet,
som jag redan föreslagit, torde erfordra ändring i formuleringen, § 5 i
förslaget böra erhålla samma lydelse som i kommitté förslaget, nämligen:

Besvär och framställningar, som i 33 § omförmälas,
prövas av ett för hela riket gemensamt försäkringsråd,
som jämväl i övrigt har att- med uppmärksamhet
följa försäkringens tillämpning och utveckling.
Försäkringsrådets organisation bestämmes
av Konung och Riksdag.

6 och 7 §§.

I dessa paragrafer meddelas bestämmelserna om ersättningarnas
storlek.

Från några håll har ifrågasatts, huruvida icke de föreslagna ersättningsbeloppen
vore väl rikligt tilltagna och huruvida icke genom kost -

Departements chefen.

6 och 7 §§.

Utlåtanden.

Departements chefen.

100 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

naderna för desamma vissa näringsgrenar kunde komma att alltför hårt
betungas. I dessa hänseenden hava emellertid i allmänhet ej några bestämda
yrkanden framställts. Vidare har man i flera fall anmärkt såsom
betänkligt, att livräntorna vid olycksfall i arbete icke stode i lämplig
proportion till ålderdomspensionen enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.
Dessutom påpekas faran av dubbelförsäkring under sjukdomstiden
i de fall, då arbetaren även från annat håll erhåller sjukunderstöd.

Å andra sidan finner man, särskilt från arbetarorganisationer, på
flera håll erkännanden av att ersättningarna i stort sett blivit väl avvägda,
motsvarande nutidens krav. Å ett par håll har man dock även
yrkat på sjukpenningens höjande från Vs till 4/r> av arbetsförtjänsten,
ävensom att i lagen borde intagas en bestämmelse, som har sin motsvarighet
i några utländska lagar, om att, därest olycksfallet medfört
icke allenast helinvaliditet utan även sådan hjälplöshet, att den skadade
icke kan undvara främmande upppassning och vård, livräntan skulle
kunna höjas ända till hela arbetsförtjänsten.

Såsom jag redan förut framhållit torde utan tvivel de av den föreslagna
försäkringen uppkommande kostnader för arbetsgivarne i flera
fall bliva särdeles betungande. En tillförlitlig utredning angående förhållandena
i detta hänseende beträffande särskilda näringsgrenar eller
särskilda arbetsgivare torde dock svårligen kunna åstadkommas. Man
har väl i detta hänseende knappast någon annan utväg än att hänvisa
till motsvarande förhållanden i utlandet, där man i länder, som infört
försäkringsplikt, redan länge haft ersättningsbelopp till ungefär samma
storlek som kommittéförslagets, och där man i några fall, såsom även i
avgivna utlåtanden framhållits, gått ännu något längre. Sålunda utgör
den högsta invalidräntan i Schweiz och Holland 70 % av arbetsförtjänsten
och kan t. ex. i Tyskland och Schweiz i vissa fall uppgå till
hela arbetsförtjänsten. I några få länder med försäkringsplikt utgår
högsta livräntan dock endast med 60 % av arbetsförtjänsten, vilken bestämmelse
naturligen haft till följd, att i dessa länder yrkanden oupphörligt
göras om förhöjning till den vanliga procentsatsen.

Under sådana förhållanden har det, såsom jag även förut anfört,
ej synts mig lämpligt att föreslå någon nedsättning i procentsatsen för
den högsta invalidräntan, så mycket mindre, som en dylik nedsättning i
alla händelser ej skulle kunna bliva så väsentlig, att arbetsgivarnes
börda därigenom komme att lättas i någon mera avsevärd mån. Skulle
det visa sig, att någon för landet viktig näringsgren, exempelvis sten -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

101

brytningsindustrien, skulle, trots vidtagande av nödiga skyddsåtgärder,
genom utgifterna för olycksfallsförsäkringen komma i alltför betryckt
läge, torde väl särskilda åtgärder för upphjälpande av en dylik näring
möjligen kunna påtänkas.

Jag har nu uteslutande talat om procentsatsen för den högsta invalidräntan.
Anledningen härtill är, att denna procentsats i huvudsak
är den bestämmande faktorn i fråga om kostnadens storlek. Kostnaden
för invalidräntorna uppgår nämligen i allmänhet till 60 å 70 % av
totalkostnaden. Kostnaden för sjukersättningarna och för livräntorna
vid dödsfall komma först i andra rummet i detta hänseende. Ville man
därför i någon väsentlig mån nedbringa kostnaderna för ersättningarna,
skulle detta svårligen kunna åstadkommas annat än genom nedsättning
av procenttalet för invalidräntan, varmed då också skulle följa motsvarande
nedsättning för sjukersättningen, eftersom för denna försäkring
procentsatsen vanligen är densamma som för invalidräntan.

Då man understundom framhållit olycksfallsersättningarnas väl
höga belopp i jämförelse med beloppen av de pensioner, som meddelas
enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, torde man böra erinra
sig, att detta endast kan hava något berättigande i fråga om livräntorna
vid höggradig invaliditet. Dessa fall äro emellertid ytterst sällsynta.
I medeltal uppgår invaliditetsgraden för samtliga olycksfallsinvaliderna
ej ens till 25 %. Mot en invaliditetsgrad av 25 % svara
emellertid livräntor till ett belopp, som växlar mellan allenast 50 och
300 kronor, vilka belopp åtminstone icke äro högre än de pensioner,
som längre fram komma att utgå från folkpensioneringen. Däremot
bliva utan tvivel för änkor efter arbetare, som avlidit till följd av olycksfall
i arbete, livräntorna ej sällan högre än pensionerna från folkpensioneringen.
Att livräntorna enligt olycksfall slagen i vissa fall kunna bliva
avsevärt högre än invalidpensionerna enligt allmänna pensionslagen är
således visserligen riktigt, men detta förhållande står i full överensstämmelse
med grunderna för olycksfallslagstiftningen och har sin motsvarighet
i andra länder med ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.

I sammanhang med denna fråga torde även böra erinras, att
enligt kommittéförslaget olycksfallsräntorna understundom, nämligen vid
de höggradiga invaliditetsfallen, komma att ökas med pensioner från
folkpensioneringen. I varje sådant fall tillkommer nämligen i första
rummet den så kallade avgiftspensionen, vilken motsvarar arbetarens
erlagda avgifter. Pensionstilläggen åter kunna endast utgå i sådana
fall, där olycksfall sräntan ej uppgår för man till 300 och för kvinna

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Riksförsäk rings anstalten.

till 280 kronor samt, såsom redan nämnts, endast vid höggradig invaliditet.
Vid högre åldrar kunna således olycksfallsinvaliderna i vissa fall
sammanlagt erhålla högre pension än övriga invalider, som erhålla pension
allenast enligt pensionslagen.

Beträffande faran för dubbelersättning under sjukdomstiden har jag
redan yttrat mig och återkommer jag till denna fråga vid behandlingen
av 11 §.

I fråga om en del mot förslaget framställda detaljanmärkningar,
torde jag särskilt böra yttra mig om några yrkanden, som framställts
av riksförsäkringsanstalten. Anstalten anför bl. a.:

»Beträffande tiden, från vilken sjukpenning bör utgå, vill riksförsäkringsanstalten
i kommitténs förslag föreslå den modifikation, att sjukpenning
skall utgivas från och med fjärde dagen efter dagen för olycksfallet
i stället för från och med dagen efter olycksfallets dag. Det
torde nämligen vara att befara, att med den av kommittén föreslagna
bestämmelsen en skadad, som i verkligheten varit hindrad arbeta i en,
två eller tre dagar efter olycksfallsdagen, frestas göra allt för att anses
sjuk å fjärde dagen, då han ju erhåller sjukpenning för fyra dagar,
under det han eljest icke erhåller någon kontant ersättning. Enligt vad
riksförsäkringsanstalten erfarit, lär det i Holland inom riksförsäkringsbanken
därstädes förefinnas en bestämd önskan, att den holländska
lagens bestämmelse i ämnet, vilken är av liknande innehåll som den av
kommittén föreslagna, måtte ändras i den riktning, riksförsäkringsanstalten
nu angivit. Det torde också få erinras om att de försäkringar,
som nu äro tecknade i riksförsäkringsanstalten med rätt till ersättning
under karenstiden, i de flesta fall avse att bereda den skadade ersättning
från och med fjärde dagen av läkarbehandlingen.»

»Beträffande den påföljd, som ett olycksfall skall hava medfört för
att sjukpenning skall utgivas, anser riksförsäkringsanstalten först och
främst, att sjukpenning skall, såsom dess namn också antyder, utgå för
så vitt den skadade är att anse såsom sjuk. Detta uttryck får därvid
tagas så omfattande, att detta tillstånd anses fortfara under den tid,
under vilken den egentliga sjukdoms- och läkningsprocessen pågår, samt
så länge läkarvård eller annan behandling för den skadades återställande
erfordras, eller med andra ord under den tid, det av olycksfallet
föranledda allmänna eller lokala sjukdomstillståndet varar.»

»Riksförsäkringsanstalten har föreslagit en kortare karenstid. Vinner
riksförsäkringsanstaltens förslag i denna riktning bifall, föranledes därav

loa

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

ändring i bestämmelserna om den tid, från vilken sjukpenning skall
utgå. Beträffande formuleringen av bestämmelsen i sådant fall — liksom
ock för det fall, att någon karenstid möjligen icke skulle finnas
lämplig — anser sig riksförsäkringsanstalten böra fästa uppmärksamheten
på en omständighet, som vid angivandet i lagförslaget av tidpunkten,
från vilken sjukpenning skall beräknas, icke synes hava beaktats. Det
förekommer nämligen ganska ofta, att ett olycksfall först efter någon
kortare tid visar sig inverka på den skadades arbestsförmåga. Så är
t. ex. händelsen beträffande alla s. k. blodförgiftningar, i vilka fall den
skadade ofta i åtskilliga dagar efter olycksfallet är fullt arbetsför. Detsamma
inträffar också icke sällan i fråga om vissa ögonskador, särskilt
sådana, som föranletts av inträngande metallflisa. Det skulle naturligtvis
vara alldeles oriktigt, om den skadade skulle få uppbära sjukpenning
allt ifrån dagen efter olycksfallsdagen eller från den av riksförsäkringsanstalten
föreslagna karenstidens slut och således också
för sådan tid, under vilken han varit i fullt arbete och uppburit full
arbetslön.»

»Det förfaringssätt, som vid sidan av 1901 års lag och i mindre
överensstämmelse med lagens bokstav än med dess anda allt mera utvecklat
sig, nämligen att livränta i erforderliga fall till sitt belopp fastställes
allenast för viss tid, d. v. s. att så kallad tillfällig livränta tillerkännes
den skadade, har icke blivit berört i kommitténs betänkande.
Riksförsäkringsanstalten anser för sin del bibehållandet av denna ersättningsform
vara ett oeftergivligt villkor för att skaderegleringen skall
kunna ske på ett nöjaktigt sätt och utan allt för tunga former.»

»Riksförsäkringsanstalten får därför och under åberopande av vad
ovan sagts rörande villkoren och tiden för livräntas utgående, härmed
hemställa, att kommitténs förslag i nu förevarande avseende måtte förändras
i sådan riktning, att livränta stadgas skola utgå, först sedan det
av olycksfallet föranledda allmänna eller lokala sjukdomstillståndet upphört,
samt att anordningen med livränta, som beviljas allenast för viss bestämd
tid, däri vinner stöd.»

»I likhet med kommittén anser riksförsäkringsanstalten lämpligt,
att den skadade erhåller erforderlig läkarvård jämte läkemedel. Dock vill
riksförsäkringsanstalten framhålla, att i vårt land med dess stora avstånd
läkarvården stundom kan betinga en kostnad, vilken står i oskäligt
förhållande till skadans beskaffenhet. Det har i riksförsäkringsanstaltens
verksamhet förekommit, att t. ex. ett enda besök av läkare hos den
sjuke för avgivande av läkarintyg uppgivits skola på grund av väg -

104

Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Departements

chefen.

längden enligt fastställd taxa för provinsialläkare betinga en kostnad av
50 kronor. Man skulle i dylika fall, särskilt för mindre skador, kunna
åtnöja sig med vård av sjuksköterska eller annan lämplig person.»

Med avseende å dessa och även från annat håll gjorda, liknande
framställningar har jag vidtagit en omformulering av 6 § i sin helhet.
Särskilt har jag därvid tagit hänsyn till yrkandet om, att den kontanta
sjukpenningen ej skulle utgå förrän från och med fjärde dagen efter
olycksfallsdagen ävensom att i sådana fall, där läkarvård ej utan synnerliga
svårigheter kan anskaffas, i stället annan lämplig vård må beredas
den skadade.

Beträffande 7 § har jag av vad som anförts i de inkomna utlåtandena
ej funnit tillräcklig anledning till vidtagande av någon ändring.

I enlighet med vad jag sålunda anfört skulle 6 och 7 §§ erhålla
följande lydelse:

6 §.

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet,
skall, på grund av försäkringen, till honom i
ersättning utgivas:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som vållat förlust
eller nedsättning av arbetsförmågan:

a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra
till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel, såsom
kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon och dylikt; b)

sjukpenning för varje dag sjukdomen varar, utgörande
vid förlust av arbetsförmågan ett belopp, motsvarande
två tredjedelar av den skadades dagliga arbetsförtjänst,
och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre
belopp, som svarar mot nedsättning en; dock att sjukpenning
ej utgår under de fyra första dagarna efter olycksfallet'',
dagen för olycksfallet inräknad, och ej heller
utgår, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en
fjärdedel;

2) om olycksfallet, efter sjukdomens upphörande, medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust eller
nedsättning av arbetsförmågan:

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

105

livränta under tiden d ett ärligt belopp, motsvarande
vid förlust av arbetsförmågan tvä tredjedelar av den
skadades ärliga arbetsförtjänst, och vid nedsättning av
arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsättning
en; dock att livränta ej utgår, där ej arbetsförmågan
blivit nedsatt med minst en tiondel.

Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång
eller kostnad anskaffas, må i stället annan lämplig vård
beredas den skadade.

7 §■

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i
ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst, dock ej med mindre än
femtio kronor;

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före
olycksfallet, en livränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren
lever ogift, å ett årligt belopp, motsvarande
en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
samt

till varje den avlidnes minderåriga barn en livränta
från dödsfallet, till dess barnet uppnått femton
års ålder, å ett årligt belopp, motsvarande en sjättedel
av arbetsförtjänsten;

dock att, där livräntor till efterlevande skulle, för
år räknat, sammanlagt överstiga två tredjedelar av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst, de skola, i förhållande
till vad på en var livräntetagare belöper, nedsättas till
detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning
fortfar.

Till änka eller änkling, som före fyllda sextio år
ingår nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång,
motsvarande tre fjärdedelar av den avlidnes årliga
arbetsförtjänst.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. (Nr 111.)

106

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

8 §•

I 8 § har kommittén upptagit de allmänna regler för bestämmande
av invaliditetsgraden, som återfinnas i 5 § i nu gällande lag. Kommittén
har däremot icke i sitt förslag intagit de i 1901 års lag till ledning
vid tillämpningen av dessa regler angivna exempel å de mot vissa kroppsskador
i allmänhet svarande procenttal för invaliditetsgraderna. Såsom
kommittén anfört, torde dylika exemplifierande bestämmelser, vilka naturligen
äro av betydelse i sådana fall, där lagstiftningen är grundad på
ersättningsplikt och ersättningstvisterna avgöras av domstol, och vilka
ej heller förekomma i utländska försäkringslagar, ej vara erforderliga i
en på obligatorisk försäkring grundad lag, enligt vilken dylika frågor
skulle komma att avgöras av särskilt kvalificerade myndigheter.

Mot de ifrågavarande allmänna reglerna för invaliditetens bedömande
hava i allmänhet några väsentliga anmärkningar icke framställts, ej heller
torde erfarenheten vid deras tillämpning visat något behov av ändring
i sak. Däremot synes en formell ändring böra vidtagas med avseende
på sista punkten i den föreslagna paragrafen. I denna punkt stadgas,
att, om den skadade var behäftad med kroppsskada eller lyte, skall vid
bedömande av invaliditeten hänsyn tagas jämväl till den mindre arbetsförmåga,
som till följd därav vid olycksfallet hos honom förefanns. Mot
detta stadgande har riksförsäkringsanstalteh anmärkt, att detsamma i
vissa fall skulle kunna giva anledning till misstolkning. Efter ordalydelsen
syntes stadgandet nämligen innebära, att förutvarande kroppsskada
eller lyte alltid borde vid bedömandet av en senare ådragen skada verka
i riktning av nedsättning i invaliditetsgraden, vilket emellertid i en
mängd fall skulle leda till ett alldeles felaktigt bestämmande av invaliditeten.
Om man t. ex. för att taga ett enkelt och fullt typiskt fall, antoge,
att, förlust av synförmågan å båda ögonen alltid skulle anses medföra
en invaliditet av 100 %, och förlust av synförmågan å ett öga, då
andra ögat vore oskadat, en invaliditet av 20 %, och vidare antoge,
att en arbetare, till följd av olyckfallsskada blivit blind å ena ögat
och därför erhållit livränta efter 20 så borde, om han genom ett
nytt olycksfall förlorade synförmågan å andra ögat, denna senare skada
anses medföra nedsättning i hans arbetsförmåga med 80 %. Den förutvarande
skadan föranledde alltså i detta fall i stället för nedsättning en
förhöjning av invaliditetsgraden med ej mindre än 60 %. Då vidare en
kroppsskada eller ett lyte, som vore av den betydelse, att hänsyn därtill
borde tagas vid invaliditetsgradsättningen, i regel finge anses hava medfört
nedsättning av arbetsförmågan och därigenom även av arbetslönen, skulle,

107

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

om nu samma skada eller lyte därjämte skulle vid invaliditetsgradsättning
i anledning av sedermera ådragen skada verka i riktning att nedsätta
invaliditetsgraden, densamma alltså inverka i dubbel måtto, något som
naturligtvis ej kunde vara riktigt. Ifrågavarande stadgande borde därför
endast innehålla, att vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit
nedsättning av arbetsförmågan, hänsyn skall tagas jämväl till
kroppsskada eller lyte, som vid olycksfallet förefanns hos den skadade.

Vidare har beträffande ifrågavarande bestämmelse erinrats, att det
icke alltid vore säkert, att en arbetare, som v.ore behäftad med viss
kroppskada eller lyte, därför hade mindre arbetsförmåga, men att stadgandet
dock lätt kunde giva anledning till, att hänsyn toges till skadan
eller lytet även i sådana fall.

Då jag funnit de framställda anmärkningarna äga ett visst berät- Departementstigande,
och då jämväl i andra fall stadgandet efter ordalagen skulle ,hefenkunna
leda till obilliga resultat, har jag ansett orden iskall hänsyn
jämväl tagas till den mindre arbetsförmåga, som till följd därav vid
olycksfallet hos honom förefanns» böra utbytas mot orden »skall hänsyn
, jämväl därtill tagas». Med denna ändring skulle följaktligen 8 § komma
att erhålla följande lydelse:

Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit
nedsättning av arbetsförmågan, skall hänsyn
tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan
på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig
genom arbete, utan även till skadans inflytande på de
särskilda färdigheter, som för drivande av den skadades
yrke må vara erforderliga, samt till den skadades
ålder och kön. Var den skadade vid olycksfallet behäftad
med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn jämväl
därtill tagas.

9 §.

De stadganden, som skola ligga till grund för beräknandet av arbets- Kommittén.
förtjänsten, efter vilken de enligt 6 och 7 §§ utgående ersättningsbeloppen
skola bestämmas, har kommittén sammanfattat i 9 §. Därvid
har kommittén, utgående från den årliga arbetsförtjänsten, i överensstämmelse
med flertalet utländska lagar, i sitt förslag såsom huvudregel
stadgat, att den årliga arbetsförtjänsten skall utgöra hela den avlöning
— vinstandelar, där sådana förekommit, inberäknade — som den ska -

108

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

Utlåtanden.

dåde under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet åtnjutit av arbetsgivaren.
Under det, såsom kommittén framhåller, enligt de flesta utländska
lagar arbetsförtjänsten beräknas allenast för arbetet i den verksamhet,
vari olycksfallet timat, skulle sålunda enligt förslaget arbetsförtjänsten,
därest arbetaren av sin arbetsgivare sysselsättes i två eller
flera av honom bedrivna verksamheter, t. ex. jordbruk, mejeri och kvarnrörelse,
beräknas till summan av de avlöningar, han för hela sitt arbete
hos samma arbetsgivare av denne åtnjutit. Ersättningarna skulle därigenom
i allmänhet komma att bestämmas efter den skadades verkliga
arbetsförtjänst.

För de fall, då den sålunda föreslagna huvudregeln icke äger tillämpning,
såsom i fråga om säsongarbete eller eljest arbete av kortvarig
beskaffenhet, eller då arbetaren icke under hela året före olycksfallet
använts till arbete av samme arbetsgivare, erfordras naturligen kompletterande
bestämmelser, och har kommittén i sådant hänseende föreslagit,
att, därest den skadade under längre eller kortare tid av året
icke av arbetsgivaren använts till arbete, eller om för någon tid avlöningen
(t. ex. på grund av arbetsgivarens försumlighet att lämna
uppgifter) ej kan bestämmas, avlöning för sådan tid skulle beräknas
med hänsyn till avlöningen i arbetsorten för en arbetare av samma
arbetsförmåga och med liknande arbete som den skadade eller eljest med
hänsyn till omständigheterna. Därest avlöningen helt eller delvis utgöres
av naturaförmåner, skola dessa enligt förslaget uppskattas efter
de i arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas
tillämpliga. I intet fall skulle den årliga arbetsförtjänsten få beräknas
högre än till 1,800 kronor eller lägre än till 300 kronor. Den dagliga
arbetsförtjänsten, efter vilken sjukpenningen enligt 6 § skall bestämmas,
skulle utgöras av en trehundradel av den efter nu angivna grunder
beräknade årliga arbetsförtjänsten.

Mot de sålunda föreslagna grunderna för beräknande av arbetsförtjänsten
hava åtskilliga erinringar framställts. Vad först angår huvudregeln,
att den årliga arbetsförtjänsten skall utgöra föregående års
avlöning, har däremot bland annat anmärkts, att i de fall, då den
skadades avlöning under det gångna året, på grund av exceptionella
förhållanden, såsom övertidsarbete eller tillfällig nedsättning av arbetsförmågan,
under året varit särskilt hög eller särskilt låg, ersättningsbeloppen
icke borde beräknas på sätt kommittén föreslagit, utan efter
årlig ordinarie inkomst eller efter två, tre eller flera års inkomst. I de
fall, där arbetaren är anställd på grund av kontrakt eller annat avtal

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 109

för viss tid framåt, borde årslönen beräknas efter det sålunda träffade
avtalet. Åven har framhållits, att den årliga arbetsförtjänsten och i
sammanhang därmed invalidräntan borde i vissa fall kunna beräknas
till högre belopp för en minderårig arbetare o. s. v. Särskilt i fråga
om sjöfolket har framhållits, att tillämpningen av den av kommittén
föreslagna regeln skulle komma att medföra stora svårigheter och att
därför i fråga om dem, på sätt i vissa utländska lagar är fallet, någon
annan beräkningsmetod borde användas, såsom sjöfolkets fördelande i
vissa löneklasser, fastställande av medelhyror eller bestämmande av fixa
ersättningsbelopp.

Med avseende å den av kommittén meddelade bestämmelsen om
slcälighetsprövniny för de fall, då under längre eller kortare tid av året
den skadade icke av arbetsgivaren använts till arbete, eller avlöningen
för någon tid av året ej kan med tillräcklig noggranhet bestämmas,
har från några håll framhållits, att densamma ej skulle giva tillräcklig
ledning för arbetsförtjänstens beräknande vid mera tillfälligt arbete och
att för dylika fall och i allmänhet i fråga om kortvariga arbeten eller
säsongarbeten mera detaljerade bestämmelser vore erforderliga. Även
om bestämmandet av arbetsförtjänsten finge ske genom skälighetsprövning,
erfordrades, såvida ej denna prövning skulle urarta till godtycke,
att de faktorer vore fastslagna, som därvid borde tagas i betraktande.

Kommittén har i sin motivering fil. a. anfört:

»Att angiva allmänna regler, som i alla dylika fall skulle kunna
användas för bestämmande av den årliga arbetsförtjänsten i lagens
mening, är tydligen förbundet med stora svårigheter, och äro också i
följd därav bestämmelserna i de utländska lagarna ganska skiftande.
Särskilt framträda svårigheterna ifråga om lagar, som omfatta alla eller
åtminstone de flesta av de * verksamhetsområden, som enligt kommitténs
förslag skulle omfattas av försäkringen. Så snart lagstiftningen i väsentligare
mån utsträckes utöver industrien, förete nämligen arbets- och
löneförhållanden, framför allt inom jordbruket och dess binäringar, så
många olika förmer, att bestämda och för alla fall passande regler
svårligen kunna angivas. I flera länder, såsom i Norge och Danmark,
har man därför också vid sådana fall, å vilka den ovan angivna huvudregeln
icke kan tillämpas, i stor utsträckning begagnat sig av prövning
efter skälighetsgrunder (»skjon»). I England, där lagstiftningen omfattar
alla slag av verksamheter, tillämpas skälighetsprövning ofta även i de
reguljära fallen. Även i övriga länders lagstiftning finner man, om än

Kommittén.

Departementschefen.

KungI. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

ofta i mindre utsträckning, föreskrifter om'' arbetsförtjänstens bestämmande
efter skälighetsgrunder.»

»Då det synts omöjligt att utan allt för många detaljbestämmelser i
lagen angiva fullständiga, å alla förekommande fall tillämpliga regler
för arbetsförtjänstens beräknande, har även kommittén funnit nödvändigt
att införa bestämmelser om skälighetsprövning i de fall, där
arbetaren ej varit anställd hos arbetsgivaren hela året före olycksfallet.»

I fråga om tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen anför
kommittén bl. a.:

»Omfattar arbetsgivarens verksamhet säsongarbete, såsom mureriarbete,
ångbåtstrafik eller dylikt, skulle arbetsförtjänsten för den tid
av året, under vilken verksamheten ej bedrives, beräknas till det i
regel jämförelsevis obetydliga belopp, som skäligen kan anses utgöra en
dylik arbetares genomsnittliga arbetsförtjänst under denna vanligen lediga
tid. Använder däremot arbetsgivaren, på grund av verksamhetens beskaffenhet,
en arbetare under en viss tid av året, men är arbetet, i följd
därav, att verksamheten i sin helhet även pågår under den övriga delen
av året, ävensom att avlöningen ej är större än för vanligt arbete i sådan
verksamhet, icke att anse såsom säsongarbete i egentlig mening, torde
arbetsförtjänsten för den tid, arbetaren icke varit i arbete hos arbetsgivaren,
böra beräknas efter den avlöning dylikt arbete under denna tid i
allmänhet betingar o. s. v. Med hänsyn till, att arbetsgivarens premie beräknas
även efter arbetsförtjänsten, torde i regel avlöningen för den tid,
den skadade icke varit i hans arbete, högst kunna uppskattas efter
medelavlöningen för den skadade under arbetet hos arbetsgivaren.»

»I fråga om visst slag av arbete, såsom vid arbete av synnerligen
kortvarig eller tillfällig natur m. m., synes bestämmandet av arbetsförtjänsten
helt och hållet kunna ske genom skälighetsprövning.»

Med vad kommittén sålunda anfört, torde de mot förslaget rörande
arbetsförtjänstens beräkning framställda invändningar till stor del hava
bemötts. Någon ändring i första punkten av första stycket av paragrafen
synes mig ej heller erforderlig; dock har jag ansett mig i andra punkten
böra vidtaga en redaktionell ändring på sätt framgår av paragrafens
här nedan angivna lydelse.

Emellertid hava de framställda anmärkningarna beträffande de fall,
då arbetsförtjänsten’ därest den beräknades enligt de av kommittén angivna
reglerna, skulle bestämmas till belopp, som med hänsyn till omständigheterna
måste anses oskäligt högt eller lågt, synts mig förtjäna
allt beaktande. Jag har därför, i syfte att undanröja betänkligheterna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr in.

i dessa avseenden, i andra stycket av paragrafen infört en bestämmelse
om skälighetsprövning jämväl för dylika fall.

Vad särskilt sjöfarten angår, ämnar jag vid behandlingen av 22
och 26 §§ i ett sammanhang upptaga frågan om de särskilda stadgande^
som på grund av de för denna näringsgren säregna förhållanden
må vara erforderliga, och kommer jag därvid att ytterligare beröra den
nu föreliggande frågan.

Beträffande frågan om maximi- och minimigräns för arbetsförtjänsten,
äro stadgandena i de olika lagarna ganska skiftande. Sålunda har man,
såsom kommittén framhåller, i Österrike, Ungern, Holland och Belgien
en övre gräns för den arbetsförtjänst, efter vilken ersättningarne regleras,
av omkring 1,800 kronor. 1 Italien är samma gräns omkring 1,400, i
Norge 1,200 och i Finland omkring 500 kronor. I Luxemburg och
Schweiz är den övre gränsen satt så högt som till omkring 2,800 kronor.
I Tyskland medräknas i de fall, då arbetsförtjänsten överstiger 1,600
kronor, Vs, och i Frankrike, där arbetsförtjänsten överstiger 1,700 kronor,
l!i av det överskjutande beloppet. I arbetarförsäkringskommitténs förslag
angavs 1,600 kronor såsom övre gräns.

Med ledning av de flesta exemplen från utlandet har kommittén
för sin del funnit den övre gränsen lämpligen kunna bestämmas till

l, 800 kronor.

Beträffande den nedre gränsen för arbetsförtjänsten har man i vissa
länder såsom Norge, Belgien, Italien och Finland bestämt denna gräns
till omkring 300 kronor. I andra länder, såsom Tyskland, Österrike,
Ungern, Holland och Luxemburg har man, i fråga om industrien, såsom
minsta arbetsförtjänst antagit antingen en för olika områden bestämd
genomsnittlig årslön eller ock den minsta förekommande avlöningen för
en yrkesarbetare o. s. v.

Även kommittén har ansett, att införandet av en dylik nedre gräns
för arbetsförtjänsten skulle vara av behovet påkallad med hänsyn därtill,
att dels yngre arbetare, valka såsom lärlingar, familjemedlemmar o. d.
ej sällan uppbära eu mindre betydande, ofta endast i naturaförmåner utgående
avlöning, dels även ganska många kvinnliga arbetare såsom hustrur

m. in., vilka endast tidvis utföra avlönat arbete, eljest skulle erhålla
oskäligt låga ersättningar. I sådant avseende har en nedre lönegräns
av 300 kronor, således av ungefär samma belopp, som för motsvarande
fall blivit bestämt i ett flertal utländska lagar, synts kommittén kunna
antagas även för vårt land.

Kommitténs förslag i denna del är enligt mitt förmenande väl avvägt
och har jag sålunda ej ansett någon jämkning i ena eller andra
riktningen av de föreslagna maximi- och minimigränserna böra äga rum.

112

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

De oegentligheter, som någon gång skulle kunna förekomma med anledning
av minimigränsens låga belopp av 300 kronor, synas mig kunna
undvikas genom tillämpning av det föreslagna tillägget till paragafen
rörande skälighetsprövning i vissa fall.

Vad slutligen angår den dagliga arbetsförtjänsten har den anmärkningen
framställts, att det ej vore riktigt att densamma beräknades till
en trehundradel av årsinkomsten, enär därigenom sjukpenningen, vilken
skulle utgå jämväl för sön- och helgdagar, bleve alltför hög. Denna
anmärkning synes mig emellertid hava väsentligen förlorat i betydelse,
genom den av mig i 6 § föreslagna ändringen, enligt vilken sjukpenning
ej skall utgå förr än från och med fjärde dagen efter dagen för olycksfallet.

Jag har, på grund av vad sålunda anförts, ansett 9 § böra erhålla
följande lydelse:

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles,
utgör hela den avlöning — vinstandelar, där
sådana förekommit, inräknade -— som den skadade
under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit
av arbetsgivaren.

Har under längre eller kortare tid av året den
skadade icke av arbetsgivaren använts till arbete, eller
kan avlöningen för någon tid av året pa grund av
bristfällig utredning eller av annan anledning ej bestämmas,
beräknas avlöningen för den tid till belopp,
som med hänsyn till avlöningen i arbetsorten under
motsvarande tid för en arbetare av samma arbetsförmåga
och med liknande arbete som den skadade eller
eljest med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt.
Lag samma vare, där den skadade under någon tid av
året, på grund av tillfälligt övertidsarbete eller annat
särskilt förhållande, åtnjutit väsentligt högre avlöning,
eller, på grund av sjukdom eller annan oförvållad anledning,
åtnjutit väsentligt lägre avlöning än sådan arbetare,
sä ock där den skadade endast tillfälligtvis använts
till det arbete, i vilket olycksfallet inträffat, och där den
skadade är minderårig.

Utgöres avlöning helt eller delvis av naturaförmåner,
uppskattas dessa förmåners värde efter de i
arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder,
som finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten ettusen
åttahundra kronor, tages det överskjutande beloppet

Kungl. May.ts Nåd Proposition Nr 111.

113

icke i beräkning. Understiger den årliga arbetsförtjänsten
trehundra kronor, skall den beräknas till detta
belopp.

Med den i 6 § 1) omförmälda dagliga arbetsförtjänst
förstås en trehundradel av den enligt ovan
angivna grunder bestämda årliga arbetsförtjänsten.

10 §.

rings -anstalten.

Riksförsäkringsanstalten'' yttrar angående bestämmelserna i denna micsförsäic
paragraf bland annat följande:

»I 10 § av förslaget stadgas berättigande för försäkringsinrättning
att när helst och under så lång tid, sådant finnes lämpligt, bereda den
skadade värd ä sjukhus. Dock förklaras tillika, att detta ej får ske
utan den skadades medgivande, såvida ej skadan enligt läkares intyg
kräver behandling och vård, som icke kan på annat sätt nöjaktigt beredas
honom.»

»Riksförsäkringsanstalten skulle för sin del vilja hemställa om någon
skärpning av den skadades skyldighet att underkasta sig vård å sjukhus.

Såsom den föreslagna föreskriften nu lyder, torde det vara endast i få
fall, som den skadade utan sitt medgivande skulle kunna intagas å sådan
anstalt. Det synes nämligen sannolikt, att en läkare, då hänsyn ej skall
tagas till kostnaderna för vård av det ena eller andra slaget, endast
jämförelsevis sällan skulle kunna intyga, att en skada kräver behandling
och vård, som icke kan på annat sätt än å sjukhus nöjaktigt beredas
den skadade.»

»På sätt riksförsäkringsanstalten vid behandlingen av 20 § här nedan
i den speciella motiveringen kommer att något närmare utveckla, kan
den skadade i allmänhet antagas komma att erhålla den mest ändamålsenliga
vård för jämförelsevis minsta kostnad å sjukhus eller därmed likartad
anstalt såsom sjukstuga, vanföreanstalt, hospital o. d. Det bör
därför icke endast ligga i den skadades eget intresse, utan också vara
av den allra största vikt för vederbörande försäkringsinrättning, att den
skadade, för så vitt sådant med hänsyn till de lokala förhållandena
lämpligen kan ske, erhåller vård å dylik sjukvårdsanstalt; och bör därför
försäkringsinrättningens befogenhet att bereda honom dylik vård
vara så vidsträckt som möjligt. Däremot skall den skadade naturligtvis
ej mot sin vilja vara skyldig att å sjukhus underkasta sig operation.»

»Kommittén har vidare föreslagit, att om den skadade sålunda intagits
å sjukhus, försäkringsinrättningen äger att till betäckande av kost Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. (Nr 111.) 15

114

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Departe mentschefen.

nåden för vården å den till honom, under den tid sjukhusvistelsen varar,
utgående sjukpenning eller livränta avdraga högst hälften.»

»Emot denna bestämmelse vill riksförsäkringsanstalten erinra att,.
om den skadade är intagen å sjukhus, bör alltid hel sjukpenning och
ej livränta till honom utgå. Denna tid måste nämligen anses som egentlig
sjukdomstid, under vilken enligt bestämmelserna i 6 § sjukpenning
skall utgå. Om den skadade redan uppbär livränta, bör alltså denna
för nämnda tid utbytas mot sjukhjälp. Eljest skulle t. ex. kunna inträffa,
att en skadad, som uppbär 10 å 15 % livränta, för sin familjs
underhåll skulle erhålla ett knappt nämnvärt belopp. Då i liknande fall
en enligt nu gällande olycksfallslag till livränta berättigad arbetare intagits
å sjukhus, har riksförsäkringsanstalten ansett honom böra i stället
för livränta erhålla sjukhjälp. Riksförsäkringsanstalten hemställer alltså,
att i 10 § andra stycket orden ’eller livränta’ uteslutas.»

Med anledning av dessa riksförsäkringsanstaltens erinringar har jag''
i 10 § vidtagit ett par motsvarande mindre ändringar.

Därjämte har jag, i enlighet med ett yrkande av socialstyrelsen, i
sista stycket av paragrafen intagit en bestämmelse om rätt för försäkringsinrättningen
att bereda livräntetagare, som hemfallit åt dryckenskap,,
ersättning i naturaförmåner i stället för livränta eller viss del därav.
Motsvarande bestämmelse återfinnes jämväl i flera utländska lagar. Betydelsen
av en sådan bestämmelse, med vilken tydligen avses arbetarens
eget bästa, torde ej kräva någon motivering.

I enlighet med vad jag sålunda anfört skulle 10 § komma att erhålla
följande lydelse:

Försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt
4 § är försäkrad, äger rätt att när hälst och under så
lång tid, sådant finnes lämpligt, bereda honom vård å
sjukhus. Den skadade må dock ej utan sitt medgivande
intagas å sjukhus, såvida ej skadan, enligt läkares intyg,
kräver vård å sådan anstalt.

Har den skadade intagits å sjukhus, äger försäkringsinrättningen
att, till betäckande av kostnaden för
vården, å den till honom, under den tid vården å
sjukhuset varar, utgående sjukpenning avdraga högst
hälften.

Försäkringsinrättning äger ock att under viss tid,
i stället för livränta eller del därav, bereda livräntetagarer

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

115

som är hemfallen åt dryckenskap, ersättning i naturaförmåner,
samt åt livräntetagare, som därtill samtycker,
bereda uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan
dylik anstalt.

n §•

Beträffande innehållet av denna paragraf anför kommittén bl. a.
följande:

»Bestämmelserna i denna paragraf motsvaras till en del av bestäm- Kommittén.
melserna i 8 § i nuvarande lag.»

»Enligt sistnämnda paragraf äger arbetsgivaren erhålla minskning i
sin skyldighet att utgiva ersättning för arbetare, som skadats genom
olycksfall i arbetet, därest han genom att lämna bidrag till pensionseller
annan understödskassa eller genom olycksfallsförsäkring av arbetare
i annan anstalt än riksförsäkringsanstalten direkt eller indirekt sörjt för
att ersättning utgår på annat sätt. Ehuru arbetsgivaren sålunda är berättigad
att erhålla minskning i sin ersättningsskyldighet, är han naturligen
dock icke skyldig att begagna sig av denna sin rätt. Det ifrågavarande
stadgandet innebär vidare, att den medgivna kvittningen endast
kan ske mellan mot varandra svarande belopp, så att livränta enligt
lagen endast må minskas, i den mån sådan ränta utgår från kassan eller
försäkringsinrättningen, att försäkrat kapital endast må användas till
minskning av eller befrielse från begravningshjälpen o. s. v. Beträffande
slutligen storleken av det arbetsgivarens bidrag till understödskassan,
som skulle medföra rätt till avdrag från honom åliggande ersättning,
stadgas, att kassan antingen helt och hållet eller till väsentlig
del bildats genom sådant bidrag, vilket stadgande i allmänhet torde hava
givits den tolkningen, att åtminstone hälften av det från kassan utgående
understödet bör täckas av bidraget.»

»Åven vid den ifrågasatta nya olycksfallslagstiftningen torde det vara
nödvändigt att i vissa fall söka bereda arbetsgivaren lättnad i hans
försäkringsplikt, därest han eljest ålagts eller åtagit sig att utgiva sådan
ersättning, som med lagstiftningen avses. Det måste nämligen framstå
som en orättvisa, om en arbetsgivare, vilken enligt annan lag eller författning
är skyldig att utgiva ersättning vid olycksfall i arbete, eller
som av vinsten på sin verksamhet avsätter medel till fonder, som förutom
andra ändamål även avse dylika ersättningar, därjämte skulle vara
nödsakad att bära hela kostnaden för den lagstadgade försäkringen.

116

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Utan tvivel torde också de arbetsgivare, som själva bildat eller lämnat
väsentliga bidrag till understödsfonder eller kassor av ifrågavarande
art, hava sökt att därigenom avhjälpa just sådana ekonomiska missförhållanden,
som den ifrågasatta lagstiftningen avser att lindra, och
böra därför med rätta kunna göra anspråk på att erhålla motsvarande
minskning i den ökade börda, som denna lagstiftning för dem skulle
innebära. Därjämte torde det ej heller vara lämpligt, att sålunda i vissa
fall skulle från två håll utgå ersättningar för samma olycksfall, därest
ej arbetsgivaren genom frivilligt åtagande just avsett att bereda sina
arbetare ökade förmåner.»

»Med hänsyn till vad sålunda anförts, hava dels i 15 § andra stycket
av förslaget upptagits bestämmelser, avseende att bereda ifrågavarande
arbetsgivare möjlighet att under vissa förutsättningar erhålla minskning
i deras försäkringsavgift, och dels i förevarande paragraf lämnats föreskrifter
om de mot minskningen i avgifterna svarande avdrag å den
lagstadgade ersättningen, som skola äga rum för de understöd, vilka
på arbetsgivarens bekostnad i annan ordning bestridas.»

»Sålunda har kommittén, vad angår den arbetsgivaren enligt nuvarande
lag medgivna rätt till avdrag från ersättningen för understöd, som utgår
från kassa, vilken helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom
hans bidrag, tänkt sig, att även i den nya lagen ett stadgande av i
huvudsak motsvarande innebörd skulle intagas. Den nuvarande lagens
uttryck »till väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivaren är visserligen
i och för sig obestämt, men torde, såsom ovan angivits, fortfarande
böra tolkas så, att åtminstone hälften av understödet från kassan bör täckas
av bidraget. För mindre betydande bidrag synes rätt till avdrag så mycket
mindre behöva medgivas, som enligt förslaget ersättningsplikten skulle utbytas
mot försäkringsplikt. Då emellertid det nuvarande stadgandet, att avdrag
skall äga rum för understödet i sin helhet, icke synes kommittén böra
äga tillämpning i de fall, då arbetarna själva lämna bidrag till kassan
och genom dessa bidrag måste anses hava förvärvat rätt till motsvarande
del av understödet, eller då kassan eljest erhållit bidrag från annat
håll än från arbetsgivaren, har kommittén ansett sig böra föreslå, att
visserligen avdrag från ersättningen och däremot enligt försäkringstekniska
grunder svarande minskning i försäkringsavgiften skulle få
äga rum för mera betydande bidrag av arbetsgivaren, men att avdraget
och minskningen endast skulle motsvara just detta bidrag och sålunda
ej inverka på arbetarens rätt att från kassan utfå den del av understödet,
som svarar mot hans egna avgifter eller bidrag från annat håll
än från arbetsgivaren. Med ifrågavarande stadgande åsyftas naturligen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

117

jämväl sådana fall, då t. ex. eu arbetsgivare genom insättningar i en
iivränteanstalt berett arbetare pension från viss ålder eller vid arbetsoförmåga
m. fl. dylika fall.»

»Däremot har kommittén ej funnit anledning att bibehålla det nuvarande
stadgandet, att avdrag skulle få äga rum, därest arbetaren på
arbetsgivarens bekostnad blivit särskilt försäkrad mot olycksfall på annat
sätt än i riksförsäkringsanstalten, då nämligen dylik försäkring, som i allmänhet
sker i enskilt olycksfallsförsäkringsbolag, vanligen endast tages
för kortare tidsperioder och således när som helst kan upphöra. Om
därför arbetsgivaren försäkrar sina arbetare i enskilt bolag, synes man
kunna antaga, att det skett i syfte att bereda dem förmåner utöver dem,
som med olycksfallslagstiftningen avses.»

»Vad hittills anförts, avser sådana fall, där arbetsgivaren genom bidrag
till kassa eller genom insättning för viss arbetare redan tillförsäkrat
arbetaren understöd. Men även för de fall, då arbetsgivaren enligt allmän
lag eller särskild författning är skyldig eller ock särskilt utfäst sig att
lämna årliga bidrag eller att göra årliga insättningar till kassa eller försäkringsanstalt,
eller att, genom lämnande av läkarvård, utbetalning av
lön, eller dylikt, själv bestrida alla ersättningar enligt lagen eller någon
del därav, har kommittén ansett, att under viss förutsättning arbetsgivaren
bör medgivas rätt till minskning i sina avgifter motsvarande
de ersättningar, som sålunda genom honom direkt eller indirekt bestridas.
»

»Såsom gemensam förutsättning för den i samtliga ovanberörda fall
medgivna rätten till minskning i försäkringsavgifterna har kommittén
ansett den fordran böra uppställas, att tillräcklig säkerhet förefinnes, för att
de avsedda understödsbeloppen verkligen komma att utgå. Vill arbetsgivaren
ej själv göra gällande anspråk på minskning i försäkringsavgifterna,
i vilket fall naturligtvis avdrag för dessa belopp ej heller får
äga rum från de lagstadgade ersättningarna, bortfaller tydligen anspråket
på säkerhet. I motsatt fall måste garanti fordras för att skydda riksförsäkringsanstalten
eller arbetsgivarbolag, som i 4 § avses, mot förluster,
då ju försäkringsinrättningen själv i sista hand svarar för de
lagstadgade ersättningarna och således, om de belopp, som motsvara de
medgivna avdragen, ej komma att utbetalas, själv måste utgiva även
dessa belopp.»

»Arten av den säkerhet, som sålunda skulle fordras, bör lämpligen
bestämmas av vederbörande försäkringsinrättning, som närmast är intresserad
för, att de ifrågavarande förpliktelserna efterkommas. Emellertid
torde i flera fall ställande av säkerhet ej vara erforderlig, näm -

118

Kung!,. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 111.

ligen, då arbetsgivaren eller kassan måste anses vara fullt solvent.
Sålunda skulle i fråga om staten ävensom åtminstone något större
kommuner ställande av säkerhet ej behöva ifrågakomma. Beträffande
t. ex. redare, som önskar någon minskning i avgifter för den skyldighet,
som åligger honom enligt sjölagen, torde i många fall ej heller någon
fordran på särskild säkerhet för uppfyllande av denna skyldighet behöva
uppställas. Ej endast säkerhetens art utan även frågan, huruvida säkerhet
skall vara erforderlig, bör därföre prövas i varje särskilt fall, och har
kommittén i enlighet härmed föreslagit, att arbetsgivare, för att på angivet
sätt erhålla minskning i sina försäkringsavgifter, skulle, där försäkring
sinrättning en finner sådant nödigt, ställa erforderlig säkerhet för
utgörandet av understöden.»

»I fråga om kassa, som har att utgiva understöd av ifrågavarande
beskaffenhet, synes däremot ställande av särskild säkerhet knappast
kunna fordras. Tydligtvis äro emellertid även i sådana fall garantier,
för att understödet kommer att utbetalas, behövliga. Då en särskild
prövning för varje fäll av kassans solvens skulle medföra alltför stor
omgång, synes det i de flesta fall vara tillräckligt, att, såsom villkor
för medgivande av rätt till avdrag från ersättningarna enligt lagen och
till minskning av försäkringsavgifterna, i dylika fall fordra, att kassans
stadgar skola vara antingen stadfästa av Kung!. Maj:t eller enligt lagen
om understödsföreningar godkända av den i nämnda lag omförmälda
tillsynsmyndighet, då ju nämligen i förra fallet kassans soliditet, före
stadgarnas stadfästelse, numera prövas av försäkringsinspektionen, och i
senare fallet ett godkännande av tillsynsmyndigheten enligt 86 § i nyssnämnda
lag förutsätter sakkunnig prövning av kassans försäkringstekniska
grunder.»

Kommittén övergår därefter till en redogörelse för den ställning,
statens arbetare skulle komma att få till försäkringen enligt förslaget.
Men då denna framställning, därest den av mig förordade bestämmelsen
i 2 § om rätt för Kungl. Maj:t att från försäkringen undantaga statstjänare
och med dem likställda arbetare, avser förhållanden, som då ej
längre skulle hava allmängiltig betydelse, utelämnar jag här motsvarande
del av kommitténs motivering. Kommittén fortsätter därefter:

»Beträffande statens arbetare kan man, liksom i fråga om arbetare
i kommunens eller enskild arbetsgivares tjänst, särskilja olika fall. För
arbetare, vilka icke på grund av särskild författning äro delaktiga i
någon sådan pensionsinrättning, som helt och hållet eller till väsentlig
del bildats genom bidrag av staten, och för vilka staten ej heller särskilt
utfäst sig att betala ersättning vid olycksfall i arbete, skulle för -

119

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

säkring i riksförsäkringsanstalten äga rum på vanliga villkor och med
de mot försäkringsrisken i den verksamhet, i vilken arbetarne användas,
efter vanliga grunder svarande försäkringsavgifter. I sådana fall, där
staten (resp. kommun eller annan arbetsgivare) åtagit sig att själv utbetala
de lagstadgade ersättningsbeloppen, skulle försäkringen i anstalten
kräva endast de premier, som motsvara dels läkarvården, där ej staten
även härför övertagit ansvar, och dels enligt 16 § eu del av omkostnaderna
för försäkringen. År arbetaren åter delägare i någon statens
pensionskassa eller änkekassa, till vilken staten endast lämnar ett, visserligen
väsentligt bidrag, eller har staten endast utfäst sig att betala en
del av ersättningsbeloppen, har anstalten för sin del blott att svara för
de delar av ersättningarna, som, enligt vad ovan angivits, ej täckas av
de utbetalningar från inrättningen eller kassan, som motsvara statsbidraget
eller som på grund av utfästelsen direkt utbetalas genom statsverket.
I detta fall utgå försäkringsavgifterna med i motsvarande mån minskade
belopp.»

'' »Kommittén har dock tänkt sig, att vissa undantag från ovan am
givna regler för avdrag från ersättningen borde göras.»

»Sålunda skulle i fråga om arbetare, vilka hava staten eller kommun
till arbetsgivare, den staten och kommunen enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
åliggande skyldighet att i vissa fall utgiva pensionstillägg
eller understöd ej medföra rätt till motsvarande premieminskning och
sålunda ej heller föranleda avdrag från olycksfallsersättningarna. I motsatt
fäll skulle tydligen statens eller kommuns arbetare komma i en
ogynnsammare ställning än andra arbetare, för vilka dylika avdrag ej
äga rum. Pensionerna enligt pensionslagen skulle sålunda icke medföra
någon inskränkning i arbetarens rätt till ersättning enligt olycksfallslagen.
Däremot är, som bekant, storleken av dessa pensioner, såvitt
de utgöras av pensionstillägg eller understöd, beroende av, huruvida
pensionstagarne tillika åtnjuta livränta från annat håll och således även
från olycksfallsförsäkringen.»

»Då pensionstilläggen och understöden enligt pensionsförsäkringslagen
väsentligen bestämmas efter det ekonomiska behovet, och liknande
gäller i fråga om understöd även från vissa anstalter, såsom t. ex. från
sjömanshusen m. fl., till vilka ävenledes bidrag lämnas av arbetsgivare,
har kommittén ansett följdriktigt, att ej heller för dylika understöd, som
endast utgå till behövande, avdrag eller däremot svarande avgiftsminskning
skulle ifrågakomma.»

»Därest det på arbetsgivarens bekostnad lämnade understödet omfattar
läkarvård eller läkemedel, såsom t. ex. i fråga om redare gentemot

Riksförsäk rings anstalten.

120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

skadad sjöman, inskränkes på grund av de ifrågavarande bestämmelserna
i sådana fall, där premieminskning med anledning av understödet medgivits,
försäkringsinrättningens motsvarande skyldighet till att bereda
läkarvård eller läkemedel i den mån sådant ytterligare må vara av nöden.
Omlattar understödet vård å sjukhus, anses som om försäkringsinrättningen
berett sådan vård, och äger inrättningen således rätt att å sjukpenningen
eller livräntan göra sådant avdrag som stadgas i 10 §.»

»Sista stycket av paragrafen motsvarar sista stycket av 8 § i nu
gällande lag.»

Beträffande innehållet av förevarande paragraf hava flera erinringar
blivit gjorda. De viktigaste anmärkningarna angå emellertid den förut
av mig berörda frågan om möjligheten av dubbelersättning för den skadade
arbetaren.

Riksförsäkringsanstalten anför bl. a.:

»Stadgandena i denna paragraf innebära bland annat, att arbetsgivare
under vissa förutsättningar själv kan fä std olycksfall sr isken i dess
helhet eller till viss del. Jämväl i förstnämnda fall anses enligt lagen
försäkring äga rum i riksförsäkringsanstalten eller sådant ’ arbetsgivarbolag,
som avses i 4 §, ehuru någon verklig premie icke erlägges.»

»I likhet med kommittén anser riksförsäkringsanstalten lämpligt,
att arbetsgivare i särskilda fäll under betryggande villkor själv skall
kunna få stå olycksfällsrisken i dess helhet eller till viss del. Särskilt
kan detta vara av betydelse för staten och kommun ävensom en eller
annan större arbetsgivare, som gjort avsättningar till fonder för bestridande
av olycksfallsersättningar. Härvid måste emellertid förutsättas,
dels att samtliga utgående ersättningar fastställas i full överensstämmelse
med lagens föreskrifter, dels att tillräcklig säkerhet finnes för
ersättningarnas utgående.»

»På grund av stadgandena i 11 § skulle även affärsbolagen i verkligheten,
om än icke formellt, kunna bliva bärare av försäkringen. En
arbetsgivare kan förklara sig vilja själv utgiva alla ersättningar enligt
lagen, och som säkerhet enligt 15 § anvisar han en försäkring i ett
enskilt affärsbolag, vilket åtagit sig att utgiva ersättning enligt lagen
till ifrågavarande arbetsgivares arbetare. Visserligen skall riksförsäkringsanstalten
godkänna säkerheten, men det torde i allmänhet ej
vara möjligt för riksförsäkringsanstalten att som säkerhet avvisa försäkring
i ett av försäkringsinspektionen godkänt och övervakat bolag.»

»Riksförsäkringsanstalten skulle emellertid för sin del anse synnerligen
olämpligt, om affärsbolagen sålunda — i motsats mot bestämmel -

Kungl. Maj:ts Nåd. "Proposition Nr 111.

121

serna i 4 § — faktiskt skulle kunna bliva bärare av försäkringen.
Häremot gälla icke endast de skäl, som tidigare anförts mot arbetsgivarbolagen,
utan här tillkommer även, att affärsbolagen måste driva
sin rörelse ur vinstsynpunkt. Riksförsäkringsanstalten vill på det kraftigaste
avstyrka, att dylika synpunkter fortfarande skola få tillfälle att
göra sig gällande inom socialförsäkringen.»

»Kommittén synes hava avsett, att ordet ’understöd! i 11 § skall
kunna för vissa fall innefatta även avlöning (se sid. 128). I fråga om
statens och möjligen kommuns tjänstemän, vilka ofta hava fastställd
rätt att t. ex. vid sjukdom uppbära viss del av sin avlöning, torde man
dock knappast kunna under ''understöd’ inbegripa även dem tillkommande
avlöning. Någon förklaring härav synes därför böra ifrågasättas.
»

»Riksförsäkringsanstalten vill i detta avseende även fästa uppmärksamheten
därå, att förpliktelse för arbetsgivaren att, då arbetaren till
följd av inträffat olycksfall förlorat sin arbetsförmåga eller fått densamma
i betydlig grad nedsatt, till honom utbetala avlöning, otvivelaktigt
kan befria arbetsgivaren från skyldighet att till motsvarande del
utbetala sjukpenning, men att det däremot synes ovisst, om sådan förpliktelse
kan, åtminstone i andra fall än vid ordinarie anställning i
statens tjänst, fritaga honom från utbetalningen av livränta.»

»Uttrycket ''till väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivaren
anser kommittén böra tolkas så, att åtminstone hälften av understödet
från kassan bör täckas av bidraget. Då ordet Väsentlig’ enligt kommitténs
förslag i 6 § användes i en uti viss mån annan betydelse, och
uttrycket för övrigt i och för sig ålåste anses mindre tydligt, synes
det lämpligare, om i stället för ''till väsentlig del’ i 11 § annat uttryck
användes, möjligen Vill större delen’ eller hellre ''till minst hälften’.»

Av vad som anförts i övriga inkomna utlåtanden torde här få meddelas
följande:

Socialstyrelsen: »Skulle likväl kommitténs förslag om karenstidens
borttagande anses böra oförändrat genomföras, anser sig styrelsen böra
för sin del bestämt påyrka en sådan ändring i sjukkasselagen, att registrerad
sjukkassa förbjudes lämna sjukhjälp för olycksfall, för vilka ersättning
utgår på grund av olycksfallsförsäkringslagen.»

»På grund av föreskrifter i bland annat legostadgan och sjölagen
äro vissa grupper av arbetstagare redan förut tillerkända ett visst understöd
vid bland annat olycksfall i arbete. Med avseende å detta förhållande
innefattar kommitténs förslag i huvudsak, att ifrågavarande föreskrifter
fortfarande skola äga gällande kraft, men att å ena sidan på

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 a höft. (Nr 111.) 16

Utlåtanden.

122

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

grund av dessa lagbud utgående understöd till genom olycksfall i arbete
skadad arbetare skall avdragas å olycksfallsersättningen, och å andra
sidan arbetsgivaren erhålla eu häremot svarande nedsättning i försäkringsavgiften.
»

»Det bör, enligt styrelsens åsikt, tagas i allvarligt övervägande, huruvida
denna fråga icke skulle kunna ordnas på ett enklare och mera
praktiskt sätt. En sådan utväg vore, vill det synas styrelsen, att förklara
dylika äldre författningar upphävda, i den mån de gälla olycksfall
i arbete, för vilka ersättning utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Eller ock kunde arbetsgivaren förklaras berättigad att av olycksfallsersättningen
erhålla gottgörelse för understöd, som för samma olycksfall utgivits
på grund av föreskrift i annan författning.»

»Bland förutsättningar, under vilka avdrag skall ske å ersättningen,
bör även upptagas det fall, då arbetsgivaren jämlikt lag eller utfästelse
är skyldig att till arbetaren under sjukdom eller dylikt utgiva avlöning,
hel eller avkortad.»

Kommerskollegium: »Vid olycksfallsförsäkringspliktens utsträckande
skulle alltså, såsom kommittén själv uppmärksammat, möjlighet till dubbelförsäkring
inträda.»

»Kollegium hemställer, huruvida icke den i nuvarande lag för ersättningsgivaren
stadgade rätt att å ersättningen avdraga vad på grund
av sådan försäkring utgår, bör allt fortfarande bibehållas.»

»Såsom kollegium härovan antytt ålägger nu gällande sjölag (64,
66, 90, 93 och 98 §§) arbetsgivare inom sjöfartens område skyldighet i
viss mån att svara för följderna av olycksfall, som drabbar hos honom
anställd befälhavare eller sjöman. Redaren har att i sådant hänseende
utbetala full hyra och bekosta sjukvård, så länge sjömannen är kvar i
tjänsten samt därutöver sjukvård under fyra veckor ävensom, om han
avlider, bekosta hans begravning. Vidare åligger honom att ifråga om
svensk sjöman bekosta hans hemförskaffning. Befälhavare är enligt sjölagen
vid olycksfall tillförsäkrad på redarens bekostnad sjukvård ävensom
resegottgörelse enligt viss beräkning. Kommittén synes i sina förslag
ej hava tagit tillräcklig hänsyn till de skyldigheter, som sålunda
redan åligga arbetsgivare inom sjöfartsyrket. Särskilt synes tvivelaktigt,
huruvida såsom sådant i 11 § omförmält ''understöd’, varför avdrag må
göras från ersättning, som stadgas i 6 eller 7 §§, skall betraktas begravningskostnad,
som redare på grund av 93 § sjölagen haft att vidkännas
för en till följd av olycksfall avliden sjöman.»

»Den i princip riktigaste anordningen torde vara att upphäva
bestämmelserna i sjölagen om redares ansvar för olycksfall, i den mån

Kung1. Maj ds Nåd. Proposition Nr 111. 123

dessa förhållanden regleras genom lagen om försäkring mot olycksfall i
arbete.»

Järnvägsstyrelsen yrkar, att i uttrycket »som helt och hållet eller till
väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivaren» ordet »väsentligen»
måtte ersättas med »minst en tredjedel».

Ov er st äthållar ämbetet erinrar om att förutom sjukpenningen skulle
den skadade äga erhålla läkarvård och läkemedel samt vara oförhindrad
att till fullo uppbära exempelvis den kontanta sjukhjälp, som kan tillkomma
honom från sjukkassa, och alltså, såsom kommittén även framhåller,
kunna under sjukdomen komma att erhålla högre inkomst, än som
motsvarar hans vanliga arbetsförtjänst. En sådan anordning syntes så
mycket mindre tillfredsställande, som ur förslaget uteslutits stadgandet i
gällande lag, att ersättning ej utgår för skada, som den skadade genom
grov vårdslöshet själv ådragit sig, och därmed även den maning till
försiktighet, denna bestämmelse innebär.

Enligt ämbetets mening vore det visserligen uppenbarligen avsett,
men framginge ej av ordalagen i 11 eller 15 §§, att sådan avlöning,
som den skadade under sjukdomen eller vid total eller partiell arbetsoförmåga
äger uppbära av arbetsgivaren, även skall kunna avdragas från
olycksfallsersättningen.

Stockholms och Göteborgs handelskammare, Västergötlands och norra
Hallands handelskammare, handelskammaren i Gävle, Sveriges allmänna
handelsförenings förvaltningsutskott, Svenska arbetsgivarföreningens förtroenderåd,
Svenska pappersbruksföreningen, Järnverksföreningen och Göteborgs
textilindustriförening in. fl. framhålla jämväl olägenheterna av att ersättning
från såväl olycksfallsförsäkringen som sjukkassa utgår.

Lantbruksakademien anser det ovisst, huruvida förslagets 11 § kan
så tolkas, att vad tjänstehjon enligt legostadgan tillgodonjuter av husbonden,
medan följderna av ett olycksfall fortbestå, skall avdragas från
den ersättning, som enligt 6 § skall utgå.

Direktionen för sjömanshuset i Stockholm framhåller angelägenheten
av att redarens skyldighet att enligt 64 och 90 §§ sjölagen lämna vård
åt befälhavare och sjöman uppskattas till fullo vid tillämpningen av 11
och 15 §§, på det att dubbelbeskattning icke må förekomma.

Västernorr lands och Jämtlands läns handelskammare föreslår, att arbetsgivare,
som kan bereda arbetare, vilken tillerkänts livränta i följd av

124

Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

olycksfall i arbete, lika hög avlöning som före olycksfallet, må äga rätt
att, så länge samma höga avlöning kan utgå, göra motsvarande avdrag
i avlöningen.

Jag övergår nu till att redogöra för de ändringar, vilka jag med
anledning av de gjorda anmärkningarna vill föreslå i 11 §. Därvid torde
jag samtidigt få upptaga frågan om erforderliga ändringar i andra stycket
av 15 §, då bestämmelserna i dessa båda lagrum stå i nära samband
med varandra.

Då de ifrågavarande ändringarna beträffande 11 § endast avse första
punkten i samma paragraf, torde jag böra erinra om lydelsen härav
enligt kommittéförslaget, nämligen:

»År arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller
på grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall
i arbete utgiva pension eller annat understöd, eller skall sådant
understöd utgå från kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del
bildats genom bidrag av arbetsgivaren, avdrages från ersättning, som
i 6 eller 7 § stadgas, vad i anledning av olycksfallet för motsvarande
ändamål av arbetsgivaren eller av kassan utgives för tid, under vilken
ersättningsskyldighet åligger försäkringsinrättningen; dock att sådant
avdrag må äga rum endast om arbetsgivaren, på grund av understödet,
enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i försäkringsavgiften, samt, i
fråga om understöd från kassa, ej ske med större belopp än som svarar
mot arbetsgivarens bidrag.»

Andra stycket av kommittéförslagets 15 § lyder:

»År arbetsgivaren eller kassa, som helt och ''hållet eller till väsentlig
del bildats genom bidrag av honom, skyldig att utgiva understöd, för
vilket, enligt 11 §, avdrag må göras, bestämmes försäkringsavgiften till
det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken; dock
att, i fråga om annan arbetsgivare än staten, sådan lindring i försäkringsavgiften
ej må äga rum, med mindre arbetsgivaren det begär och
tillika, där så finnes erforderligt, för utgörande av understödet ställer
säkerhet, som av försäkringsinrättningen godkännes.»

Huvudändamålet med dessa av kommittén föreslagna bestämmelser,
nämligen att i vissa fall söka bereda arbetsgivaren minskning i försäkringsavgiften,
därest han eljest ålagts eller åtagit sig att utgiva sådant
understöd, som med förevarande lagstiftning avses, är utan tvivel synnerligen
behjärtansvärt. Åven i det fall, att arbetsgivaren själv bildat
eller lämnat väsentliga bidrag till kassa, som utgiver understöd vid
olycksfall i arbete, synes med rätta motsvarande lindring böra äga

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

125

rum. För att arbetsgivaren skall kunna erhålla en dylik lindring i försäkringsavgiften,
uppställas i andra stycket av 15 § såsom villkor, dels
att han därom skall framställa begäran och dels att han för utgivandet
av understödet skall ställa säkerhet, där sådan är av nöden.

Mot det sålunda angivna huvudinnehållet av de ifrågavarande bestämmelserna
hava ej heller några erinringar blivit gjorda. Anmärkningarna
gälla förutom vissa detaljfrågor huvudsakligen endast den
möjlighet till dubbelförsäkring, som förefinnes enligt kommitténs förslag.
Såsom jag redan i det föregående antytt, gälla dessa anmärkningar
företrädesvis ersättningen till den skadade under sjukdomstiden, enär
han då i många fall såsom medlem av en sjukkassa, förutom olycksfallsersättningen,
erhåller även understöd från kassan. Den skadade
skulle på sådant sätt ej sällan kunna bereda sig en inkomst under
sjukdomstiden, som vore lika med eller större än hans vanliga arbetsförtjänst,
vilket förhållande tydligen skulle kunna medföra betänkliga
följder.

Det är givet, att man måste söka råda bot mot ett dylikt missförhållande,
och i sådant avseende hava i de avgivna utlåtandena vissa utvägar
blivit antydda. Kommittén själv har tänkt sig möjligheten av, att
man såsom villkor för meddelande av statsbidrag till registrerade sjukkassor
skulle kunna bestämma, att kassan icke skulle äga att meddela
sjukhjälp under viss tid för sjukdom till följd av olycksfall i arbete,
och en dylik utväg har jämväl från andra håll förordats. Socialstyrelsen
m. fl. föreslå införandet i sjukkasselagen av bestämmelser i liknande
syfte. I fråga om understöd till lagstadda tjänare enligt legostadgan
ävensom till sjömän enligt sjölagen hava socialstyrelsen, kommerskollegium
m. fl. uttalat sig för att de motsvarande bestämmelserna
måtte upphävas i den mån frågan om understödet i dylika fall regleras
genom olycksfallsförsäkringslagen o. s. v.

För min del har jag emellertid funnit mindre lämpligt att vid detta
tillfälle föreslå ändringar i gällande lagar eller upphävande av vissa
i dessa lagar givna bestämmelser. Särskilt i fråga om sjukkasselagen
och legostadgan gäller det, att utredning om förändrad lagstiftning antingen
såsom i förra fallet redan pågår eller, såsom i senare fallet, allmänt
anses böra komma till stånd. Vad bestämmelserna i sjölagen om
redares skyldighet emot skadad sjöman beträffar, synes mig av praktiska
skäl någon rubbning härutinnan åtminstone tills vidare ej böra
förekomma, då den skadacfb i dylika fall i första hand erhåller sin vård

Dubbel försäknng.

126

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

och ersättning från närmaste håll, och olycksfallsförsäkringens organ
tydligen ofta ej förrän någon tid efter olycksfallet kunna ingripa.

Jag har i stället beträffande utgivande av ersättning under sjukdomstiden
tänkt mig en annan utväg, som i viss mån går i motsatt
riktning mot förenämnda förslag, nämligen att ersättningarna från otycksfallsförsäkringen
skulle minskas i motsvarande mån som ersättning under
denna tid från annat håll utgår till den skadade. Man behöver då ej
göra ändring i andra författningar eller giva bestämmelser rörande utgivande
av understöd, som icke falla under den lagstiftning, som nu
är i fråga. Dessa avdrag från sjukersättningen enligt olycksfällsförsäkringslagen
för understöd, som tillkomma den skadade från annat håll,
skulle enligt mitt förslag äga rum icke allenast, såsom enligt kommittéförslaget,
för sådant understöd, som utgives på grund av utfästelse av
eller bidrag från arbetsgivaren, utan även för understöd, som utgår på
grund av arbetarens eget bidrag till sjukkassa eller dylikt eller eljest
utgives från annat håll eller på grund av andra bidrag än av arbetsgivaren,
naturligtvis dock med undantag för understöd, som hava karaktären
av frivillig ersättning eller gåva.

I enlighet härmed skulle t. ex. för en skadad sjöman sjölagens bestämmelser
gälla oförändrat beträffande ersättning under sjukdomstiden,
och olycksfallsförsäkringen skulle lämna ersättning allenast, där ersättningen
enligt sjölagen är mindre än ersättningen från försäkringen, samt
sedan den skadades rätt till ersättning enligt sjölagen upphört. Beträffande
en lagstadd tjänare skulle, så länge husbonden under sjukdomstiden
utgiver avlöning och läkarvård till den skadade tjänaren, ej
heller någon ersättning utgå från försäkringen o. s. v. I fråga om
understöd från sjukkassa eller annan försäkringsinrättning skulle ersättningen
från försäkringen jämväl i motsvarande mån och i varje fall
minskas, således även i de fall, då understödet grundats på arbetarens
egna bidrag.

Att avdrag jämväl skall ske för understöd, som grundas på arbetarens
eget bidrag kan vid första påseende synas vara att gå något för långt.
Kommittén har för sin del såsom en allmän grundsats framhållit, att
de föreslagna bestämmelserna rörande avdrag från olycksfallsersättningen
i allmänhet icke böra äga tilllämpning beträffande understöd, till vilkas
bestridande arbetarne själva erlagt avgifter. Genom erläggande av
dylika avgifter måste nämligen arbetarne anses hava förvärvat rätt till
motsvarande understöd. Jag är också fullt ense med kommittén därutinnan,
att denna grundsats bör äga tillämpning i fråga om alla andra
ersättningar från försäkringen, såsom livräntor och begravningshjälp,

127

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

men jag anser att denna grundsats, så snart det gäller Understöd vid
sjukdom, av praktiska skäl måste övergivas.

Med avseende å sjukdomstiden synes man nämligen, med hänsyn
till de allmänt framhållna olägenheterna av överförsäkring, icke kunna
genomföra nämnda grundsats, utan torde man vara nödgad att för sådant
fall i huvudsak följa enahanda principer, som gälla vid försäkring
av värdeföremål i allmänhet, nämligen att ersättningen icke får överstiga
föremålets värde. Det försäkrade föremålet är i förevarande fall arbetsförmågan,
som sålunda under sjukdomstiden icke skulle få överförsäkras.
Den stränga konsekvensen av en dylik princip skulle måhända
vara, att avdrag från olyckfallsersättningen icke borde äga rum
i vidare mån än den sammanlagda ersättningen uppginge till högre belopp
än hela arbetsförtjänsten. Men även i detta avseende har jag, såsom
framgår av vad jag anfört, av rent praktiska hänsyn ansett den ersättning,
nämligen sjukpenning jämte erforderlig läkarvård, som lämnas av
olycksfallsförsäkringen, och vilken enligt dess grunder motsvarar arbetsförmågans
försäkringsvärde, böra vara bestämmande.

Av den sålunda föreslagna bestämmelsen rörande avdrag från olycksfallsersättningen
under sjukdomstiden för sjukunderstöd, som utgives av
arbetsgivaren eller kassa m. m., följer enligt 15 § närmast, att arbetsgivaren,
om han ställer nödig säkerhet eller säkerhet ej erfordras, kan
erhålla minskning i avgiften till belopp, motsvarande hans bidrag till
understödets bestridande. Vad åter sådana sjukkassor o. d. angår, till vilka
arbetarne själva erlägga avgifter för erhållande av sjukhjälp, torde den
ifrågavarande bestämmelsen komma att föranleda ändring i stadgarna i
syfte, att sjukhjälp ej utgives vid sjukdom, som förorsakats av olycksfall
i arbetet. Åven beträffande registrerade sjukkassor kan en dylik ändring
av stadgarna jämlikt 18 § sjukkasselagen vidtagas. Att kassorna hittills
endast undantagsvis begagnat en sådan utväg, torde bero på den nuvarande
sjukhjälpens enligt 1901 års lag ringa belopp. Beträffande registrerade
kassor skulle man ju även, i enlighet med vad från flera håll
framhållits, kunna såsom ett av villkoren för erhållande av statsbidrag
föreskriva, att understöd ej finge utgå vid olycksfall i arbete, och detta
så mycket hellre som en dylik föreskrift skulle verka fördelaktigt för
kassornas ekonomi.

Då jag för undvikande av olägenheterna av överförsäkring under
sjukdomstiden sålunda ansett mig böra föreslå en inskränkning av ovan
angivna art beträffande ersättningarna under denna tid, har jag däremot,
såsom redan angivits, icke ansett någon som helst dylik inskränkning
böra gälla i fråga om livräntorna och begravningshjälpen enligt lagen,

128

Övriga

ändringar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

utan skulle i fråga om dessa ersättningar de av kommittén föreslagna
grunderna bibehållas. Från dessa ersättningar skulle således, därest understödet
utgår från annat håll, avdrag endast äga rum, om dessa ersättningar
helt eller delvis bestridas genom arbetsgivaren och endast ske
i den mån arbetsgivaren kan anses hava bestritt desamma. För livräntor
eller begravningshjälp o. d., till vilka arbetaren förvärvat rätt
genom egna bidrag eller som eljest bekostats av andra än arbetsgivaren,
skulle avdrag icke få äga rum.

Med avseende å de erinringar, som i övrigt blivit gjorda mot ifrågavarande
bestämmelser vill jag föreslå dels några ytterligare ändringar i
11 § och dels ett tillägg till andra stycket av 15 §.

Då, såsom framgår av vad jag förut anfört, kommitténs förslag
under vissa villkor även medgiver möjlighet för försäkring i affärsbolag
m. m., föreslår jag, att i 11 § måtte införas ett förtydligande uttryck
i detta avseende. Med hänsyn till de olika meningar, som gjort
sig gällande beträffande vad som skall förstås med uttrycket »till
väsentlig del» rörande arbetsgivares bidrag till kassa, har jag ansett
ett förtydligande böra införas i lagen, och har jag i sådant hänseende
i enlighet med järnvägsstyrelsens yrkande velat föreslå, att det
minsta arbetsgivarbidraget skulle fixeras till »en tredjedel».

I fråga om 15 §, andra stycket, torde man för det fall, att en arbetsgivare,
som begärt nedsättning i sin avgift på grund därav, att han
utfäst sig eller eljest är skyldig att utgiva understöd vid sjukdom, men
icke härför kunnat ställa erforderlig säkerhet, böra medgiva rätt att,
därest han ändock i förekommande fall utgiver understödet, återfå vad
han utgivit, dock naturligtvis ej med högre belopp än som motsvarar
ersättningen enligt lagen.

Jag har därjämte i 11 § vidtagit några mindre redaktionella ändringar.

I enlighet med vad jag sålunda anfört torde 11 § böra erhålla följande
ändrade lydelse:

År arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild
författning eller på grund av egen utfästelse skyldig
att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva
understöd, såsom avlöning, pension eller annat underhåll,
eller skall sådant understöd utgå från kassa eller
på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt än i
4 § sägs, avdrages från sjukpenning, livränta, begrav -

129

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

ning skjäl]) eller annan ersättning, som utgives enligt denna
lag, vad i anledning av olycksfallet för motsvarande
ändamål av arbetsgivaren eller av kassan eller pa grund
av försäkringen utgives för tid, under vilken ersättningen
utgår. Från livränta eller begravningshjälp må
dock sådant avdrag endast äga rum om arbetsgivaren,
på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket
erhållit lindring i försäkringsavgiften, samt, i fråga
om understöd från kassa eller på grund av försäkring,
endast ske om arbetsgivaren helt och hållet eller till minst
en tredjedel bidragit till bestridande av kostnaden för
understödet, och ej ske med större belopp än som
svarar mot arbetsgivarens bidrag. För pensionstillägg
eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
eller för understöd från sjömanshus eller för
annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd
må avdrag icke göras.

Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner,
såsom bostad, fritt uppehälle eller dylikt,
beräknas avdra get för dessa förmåner efter de i arbetsorten
gällande priser eller efter andra grunder, som
finnas tillämpliga.

Avdrag enligt ovan angivna grunder skall jämväl
ske för skadestånd, som i följd av olycksfall i
arbete utbetalts enligt allmän lag eller särskild författning.

12 §.

Den av kommittén föreslagna 12 § motsvarar 9 § ävensom andra
stycket av 10 § i nu gällande lag och avser sålunda att reglera de fall,
då på grund av allmänna skadeståndsregler arbetsgivaren eller annan är
skyldig att utgiva skadestånd med anledning av den arbetaren tillskyndade
skadan.

Med avseende å ifrågavarande bestämmelser har från några håll
anmärkts, att då arbetsgivaren genom erläggande av försäkringsavgifter
tillförsäkrat sina arbetare ersättning för skada till följd av olycksfall,
vare sig vållande till otycksfallet kunde läggas honom till last eller ej,
det vore obilligt om den arbetsgivaren enligt allmänna regler åliggande
skadeståndskyldighet det oaktat bibehölles oförminskad. Arbetsgivarens

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93a häjt. (Nr 111.)

12 §.

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

skadeståndsskyldighet borde därför inskränkas till de fall, att arbetsgivaren
eller hans representant uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet
förorsakat skadan, eller ock borde arbetsgivaren vara berättigad att från
skadeståndet avdraga ett belopp motsvarande det, för vilket den skadade
blivit försäkrad. (Slutligen har från några håll även yrkats, att arbetsgivaren
skulle tillerkännas regressrätt mot försäkringsanstalten, åtminstone
såvida ej hans vållande varit grovt, därvid bl. a. framhållits, att
arbetsgivaren eljest ofta bleve nödsakad att särskilt taga försäkring för
den ej obetydliga risken av skadeståndsansvar.

I likhet med kommittén har jag ansett de nu gällande bestämmelserna
kunna bibehållas. Den ifrågavarande försäkringen har egentligen
endast till ändamål att bereda arbetarne i de olika verksamheterna
ekonomiskt skydd för den av verksamhetens art beroende särskilda
yrkesfaran. De av arbetsgivare erlagda avgifterna avse sålunda i själva
verket icke att täcka risken jämväl för sådan skada, som förorsakats
uppsåtligen eller vållats av arbetsgivaren och ej haft sin grund i ett
olycksfall i egentlig mening.

Då emellertid de ersättningar, som enligt den föreslagna lagen
skulle komma att utgå, i flertalet fall torde motsvara och vid dödsfall
ej obetydligt överstiga, vad enligt allmänna regler skulle kunna tillerkännas
den skadade eller hans efterlevande i skadestånd, har det synts
mig mindre lämpligt att i lagen särskilt erinra om arbetarens rätt att
mot arbetsgivaren göra gällande eventuellt skadeståndsanspråk och således
möjligen giva anledning till onödiga tvister. Arbetaren torde för
övrigt endast i sådant fall hava ekonomiskt intresse av att föra talan
om skadestånd, där han kan tänka sig kunna erhålla ersättning utöver
vad lagen bestämmer. Jag har därför vidtagit en redaktionell ändring
i 12 §, som sålunda skulle komma att erhålla följande lydelse:

Åger någon rätt till ersättning enligt denna lag,
är han ej därav hindrad att göra gällande det anspråk
på skadestånd, som i följd av olycksfallet rnä tillkomma
honom enligt allmän lag eller särskild författning; dock
att försäkringsinrättning, i vilken den skadade är enligt
denna lag försäkrad, äger att, sedan den skadeståndspliktige
därom tillsagts, i ersättningstagarens ställe uttaga
skadeståndet, för så vitt motsvarande ersättning
utgår från försäkringsinrättningen.

•131

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

13 §.

Kommittén har i 13 § intagit bestämmelserna om förfarandet vid
ersättningarnas bestämmande och om de åtgärder, som av försäkringsinrättningen
skola vidtagas, sedan densamma erhållit kännedom om olycksfall,
som anses berättiga till ersättning enligt lagen.

Enligt förslaget skulle någon ansökan om ersättning icke erfordras,
utan så snart försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet,
skulle det åligga densamma att besluta om vård och ersättningar,
som enligt 6 eller 7 § skola utgå. Att det då ej sällan skall kunna inträffa,
att de inkomna uppgifterna rörande olycksfallet och skadan äro
alltför ofullständiga för att ett definitivt avgörande skall kunna träffas,
är klart. Kommittén har därför stadgat, att för sådana fall provisoriska
ersättningsbelopp skola kunna utbetalas. Skulle sedermera, vid
ersättningens definitiva bestämmande, befinnas, att beloppet blir lägre än
det provisoriska, eller skulle under tiden den skadades tillstånd hava så
förbättrats eller andra sådana förhållanden hava yppat sig, att ersättning
icke bör utgå, skulle någon återbetalningsskyldighet icke åligga den,
som uppburit det provisoriska understödet.

Genom de sålunda, i första stycket av förevarande paragraf, meddelade
föreskrifterna, torde förfarandet vid ersättningarnas bestämmande i
huvudsak hava ordnats på ett tillfredsställande sätt. Särskilt synes i
förslaget hava beaktats vikten av att, ifråga om en lag av den räckvidd,
som den nu ifrågavarande, de åtgärder, som ankomma på dem,
som skulle komma i åtnjutande av lagens förmåner, så mycket som
möjligt inskränkas och förenklas.

Emellertid har stadgandet, att återbetalningsskyldighet ej skulle föreligga
i fråga om provisoriskt utbetalat belopp, givit anledning till vissa
erinringar. Sålunda har ifrågasatts, huruvida ej stadgandet, i stället för
att innebära en fördel för arbetaren, skulle komma att medföra den
verkan, att försäkringsinrättningen endast utbetalade ett minimum i
provisorisk ersättning, medan inrättningen däremot kunde antagas förfara
frikostigare för det fall, att återbetalningsskyldighet förefunnes. En
dylik skyldighet överensstämde ock mera med allmänna rättsregler. Å
andra sidan har framhållits, att, ehuru det i allmänhet vore olämpligt
att föreskriva en dylik skyldighet, den dock borde bestå vid simulerade
fall. Det kunde nämligen icke vara tilltalande för rättskänslan, att en
arbetare, som beträffande skadans storlek eller sjukdomens varaktighet
lyckats föra läkaren bakom ljuset, skulle uttryckligen tillerkännas rätt
att behålla, vad han sålunda orättmätigt tillskansat sig.

13 §.

132

Kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 111.

Ehuru det visserligen torde vara möjligt, att försäkringsinrättningarna
någon gång skulle kunna visa benägenhet att förfara med försiktighet
vid utgivandet av provisoriska ersättningsbelopp, torde detta
dock i och för sig ej kunna anses innebära någon olägenhet. I de fall,
där denna försiktighet skulle komma att alltför hårt drabba den ersättningsberättigade,
torde dock dennes betalningsförmåga i allmänhet ej
vara sådan, att en eventuell återbetalningsskyldighet skulle kunna antagas
föranleda ändring häri, och i varje fall står ju möjligheten öppen
att på vanligt sätt efter besvär hos försäkringsrådet söka rättelse. Vad
slutligen angår de fall, då arbetare genom oriktiga uppgifter, simulation
eller annat svikligt förfarande, söker bedraga sig till ersättning, torde
desamma kunna tillfyllest korrigeras med hjälp av allmänna strafflagens
bestämmelser. De i förevarande hänseende framställda anmärkningarna
synas mig alltså ej giva anledning till ändring i kommitténs förslag.

Vad härefter angår andra stycket av den föreslagna 13 §, innehåller
detsamma bestämmelser om jämkning i förut bestämd ersättning.

Angående innebörden av och grunderna för dessa bestämmelser
anför kommittén:

»Förutom de bestämmelser, som i 6 § lämnas för de så att säga
reguljära fallen av ersättning till skadad arbetare, nämligen ersättning
under den första sjukdomstiden samt sedermera vid invaliditet under
förutsättning av oförändrad invaliditetsgrad för framtiden, erfordras kompletterande
bestämmelser för de fall, som icke hava samma regelbundna
karaktär. Sålunda kan en från början lindrigare sjukdom, som endast
berättigar till mindre sjukpenning, antaga svårare karaktär, och sjukpenningens
belopp rätteligen böra i enlighet därmed höjas; eller kan,
efter det invalidränta blivit fastställd, invaliditetsgraden komma att ökas
eller minskas, eller ock i följd av olycksfallet sjukdom ånyo inträda, i
vilka fall en motsvarande höjning eller nedsättning av livräntan eller
dess utbyte mot sjukpenning och erforderlig vård också bör äga rum
o. s. v. För att tillgodose dylika behov av ändringar i redan fastställd
ersättning, har kommittén i förevarande paragraf infört en mot 16 § i
nuvarande lag svarande bestämmelse, avseende att bereda möjlighet till
jämkning i ersättningen, då förändring inträder i de förhållanden, som
legat till grund för ersättningens bestämmande. Då jämkning endast
bör få äga rum i sådana fall, där förändringen varit av väsentlig art,
och således icke kunna företagas vid mera obetydliga förändringar i den
skadades tillstånd, har kommittén icke ansett möjligheten till jämkning,

133

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

såsom i nuvarande lag, böra inskränkas till viss tid. Beslut om jämkning
skulle ej heller enligt kommitténs förslag hava retroaktiv verkan
och sålunda inverka på beloppet av ersättning, som avser tiden före den
dag, då ansökan därom gjordes, eller eljest före dagen för därom fattat
beslut. Med avseende därå, att enligt 14 § i förslaget sjukpenning i
regel utbetalas veckovis och livränta månadsvis, har åt ifrågavarande
bestämmelser givits sådan lydelse, att jämkningen i ersättningsbelopp ej
må avse vad »som belöper» å tiden före nyssnämnda tidpunkt. Om
således t. ex. en skadad åtnjuter livränta, som skall utbetalas månadsvis
den 13 i varje månad, men han i följd av inträffad förändring i invaliditetsgraden
anses böra från och med den 24 juli något år erhålla högre
livränta, eller livräntan, i följd därav att på grund av olycksfallet egentlig
sjukdom ånyo inträder, bör från sistnämnda dag utbytas mot sjukpenning,
så skall vad av den redan utbetalade livräntan belöper å tiden från
och med denna dag avräknas från motsvarande högre livränta eller sjukpenning.
»

Med anledning av kommitténs förslag, att möjligheten till jämkning
ej skall inskränkas till viss tid, har riksförsäkringsanstalten anfört, att
erfarenheten har visat, att den nu gällande tiden, inom vilken begäran
om jämkning må framställas, är alltför kort. Av praktiska skäl vill
riksförsäkringsanstalten emellertid ifrågasätta, om icke en längre preskriptionstid,
t. ex. en tid av 5 år efter beslutets dag, borde bestämmas
i den nya lagen. Det torde eljest ofta kunna inträffa fall, då det blir
ytterst svårt att avgöra, om t. ex. en försämring är att tillskriva följder
av olycksfallet eller ålderdom sförändringar eller dylikt.

I övrigt har någon anmärkning mot den ifrågavarande bestämmelsen
icke framställts. Däremot har ifrågasatts, huruvida icke även i vissa
andra fall en jämkning av den en gång bestämda ersättningen borde
kunna äga rum. Sålunda anför vattenfallsstyrelsen bl. a.:

»Det synes ligga i statens intresse att genom lämpliga organ draga
försorg om att de genom olycksfall skadade komma i tillfälle att lära
ett nytt yrke eller hantverk, som sätter dem i stånd att fullt försörja
sig i trots av deras invaliditet. Helt säkert skulle på denna väg en
ganska avsevärd besparing kunna göras. Man kan ju invända, att full
livränta enligt lagförslaget skall utgå endast vid för framtiden bestående
förlust av arbetsförmågan, och att alltså en skadad arbetare,
som kan försörja sig i annat yrke än sitt förutvarande, teoretiskt sett,
ej får full livränta. I praktiken torde det dock visa sig, dels att en
mycket växlande och därför stundom rätt lång tid kommer att förflyta

Utlåtanden.

134

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

efter olycksfallet, innan det med någon säkerhet kan fastställas, om en
invalid kan förtjäna sitt uppehälle själv, dels ock att frågan huruvida
fullständig invaliditet föreligger, liksom ock frågan om graden av partiell
invaliditet, säkerligen komma att med den formulering, 8 § fått i förslaget,
bedömas efter tämligen skematiska grunder i analogi med vad
som uttryckligen är fallet enligt 5 § av nu gällande lag. Vid förlust
av t. ex. vänster hand jämte minskad rörlighet hos armen kommer
säkerligen fortfarande som hittills nedsättningen hos arbetsförmågan att
anses vara 70 procent. En arbetare med 1,800 kronors inkomst skulle
vid sådant olycksfall vara berättigad till en livränta av 70 procent av
1,200 kronor eller 840 kronor. Det är emellertid ingalunda otänkbart,
att han trots sin invaliditet kan ganska avsevärt bidraga till sitt uppehälle
eller finna sin fulla utkomst.»

»Arbetarens strävan att skaffa sig en bättre ställning är ju i och
för sig värd all uppmuntran, men man kan dock ej värja sig för den
föreställningen, att den skadade här fått en så rikligt tilltagen ersättning,
att den så småningom mer än motväger de ekonomiska påföljderna
för honom av olycksfallet. Under sådana förhållanden synes det
böra vara möjligt att verkställa en jämkning av den en gång fastställda
livräntan, en jämkning sålunda ur andra synpunkter än dem, som komma
till synes i förslagets 13 §. Denna jämkning bör å andra sidan icke
läggas så, att den kväver den skadades intresse att genom arbete skaffa
sig ökade inkomster. Men därest den skadades inkomster komma upp
till samma belopp, som vid livräntans bestämmande ansågs vara hans
tidigare årsinkomst, synes åtminstone den inkomst han därutöver kan
förvärva, böra medföra en motsvarande minskning av hans livränta (t.
ex. med hälften av det överskjutande beloppet). En regel av detta innehåll
synes ock vattenfallsstyrelsen stå i god överensstämmelse med pensionsförsäkringslagens
stadgande i § 6, låt vara att det rör sig om en
minskning av pensionstillägget, vars storlek ej bestämmes av hänsyn
till några försäkringsavgifter. Den lättnad i utgifter, som ett sådant
stadgande eventuellt skulle medföra, kunde skäligen komma samtliga
arbetsgivare till godo i form av med tiden minskade premier.»

De stadganden, kommittén föreslagit rörande jämkning av förut bestämd
ersättning, synes mig böra bibehållas oförändrade. Att stadga
viss, låt vara längre tid, efter vilken jämkning ej skulle få äga rum,
torde, såsom kommittén anfört, ej vara behövligt. Jämkning skulle ju
endast få ske i sådana fall, där förändringen i de för ersättningens bestämmande
avgörande förhållandena varit av väsentlig art. Ett stad -

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 135

gande i sådan riktning skulle dessutom ofta kunna medföra obilliga
resultat.

Vad beträffar förslaget att medgiva jämkning i ersättningen även i
sådana fall, där någon ändring i nämnda förhållanden icke ägt rum, men
i stället arbetaren på grund av nyförvärvad yrkesskicklighet lyckats minska
de ekonomiska följderna av otycksfallet, torde en dylik möjlighet till jämkning
ej vara av den betydelse, som vid ett första påseende skulle kunna
förefalla. Om invaliditeten är ringa, torde arbetaren nämligen i regel fortsätta
med den verksamhet, han förut idkat, och om han därvid vinner
väsentligt ökad arbetsförmåga, kan jämkning äga rum redan på grund
av de i 8 § föreslagna bestämmelserna. År invaliditeten däremot väsentlig,
eller har arbetaren helt förlorat arbetsförmågan, torde han i förra
fallet endast mera sällan och i senare fallet överhuvudtaget icke kunna
genom nyförvärvad yrkesskicklighet inom annan näringsgren skaffa sig
någon avsevärd arbetsförtjänst. Skulle emellertid detta i enstaka fall
inträffa, synes det i allmänhet varken från det allmännas synpunkt klokt
ej heller billigt att beröva arbetaren den ersättning, som redan tillerkänts
honom på grund av den svåra kroppsskada, som uppkommit
genom olycksfallet, och av vilken han allt framgent har betydande men.

Något tillägg till ifrågavarande stadgande i den riktning vattenfallsstyrelsen
föreslagit har jag sålunda ej ansett böra äga rum.

Den föreslagna paragrafens tredje stycke har ej föranlett någon
erinran.

13 § synes mig sålunda böra erhålla följande lydelse:

Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse
om olycksfallet, skall inrättningen, ändå att ansökan om
ersättning ej blivit gjord, så fört ske kan, besluta om
de åtgärder, som för den skadades vård må vara av
nöden, samt bestämma den ersättning, som enligt denna
lag skall utgivas. Kan ersättningen ej med ledning
av inkomna handlingar genast bestämmas, utgives provisoriskt
skäligt belopp, utan återbetalningsskyldighet
för den, som uppburit beloppet, därest sedermera ersättningen
bestämmes till lägre belopp eller ersättning
finnes icke böra utgå.

Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av
försäkringsinrättningen bestämd väsentlig förändring i

136

Korn mittin.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

de förhållanden, vilka voro avgörande för ersättningens
bestämmande, må jämkning i ersättningen äga rum.
Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper
å tiden före den dag, då ansökan därom gjorts,
eller, där jämkningen utan ansökan beslutats av inrättningen,
före dagen för beslutet.

Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas
den ersättningsberättigade och utan hinder av
förd klagan tillsvidare lända till efterrättelse.

14 §.

Kommittén anför rörande innehållet av 14 § följande:

»Denna paragraf innehåller erforderliga bestämmelser angående ersättningens
utbetalande. I likhet med vad som gäller i nuvarande lag,
föreslås, att sjukpenningen skall utbetalas för kalendervecka i efterskott,
d. v. s. å veckans sista dag. Angående begravningshjälp ävensom kapitalutbetalning
enligt 7 § till änka eller änkling, som ingår nytt äktenskap,
och enligt 27 §, då sjukpenning eller livränta utbytes mot kapital,
gäller, att utbetalning skall ske, så snart rätten till kapitalets erhållande
inträtt.»

»Vad livräntebeloppen angå, så äro dessa av synnerligen växlande
storlek, nämligen från och med 20 till och med 1,200 kronor. Man
kunde därföre hava skäl att för de olika beloppen föreskriva betalningsterminer
av olika längd i analogi t. ex. med bestämmelserna i lagen
om allmän pensionsförsäkring, enligt vilka pensioner, som uppgå till
60 kronor om året och därutöver, utbetalas månadsvis, men mindre
pensioner fördelas till betalning å längre terminer. Emellertid äro de
livräntor, som komma att utgå enligt lagförslaget i de allra flesta
fall betydligt högre än 60 kronor, och ett undantagande från bestämmelsen,
om att utbetalningen skall ske månadsvis, skulle därför med hänsyn till
det ringa antalet livräntor med lägre belopp ej hava någon praktisk
betydelse. Då härtill kommer, att livräntorna från olycksfallsförsäkringen
i många fall längre fram komma att ökas med pensioner, som
utgå enligt pensionsförsäkringslagen, bliver ett undantag i förevarande
syfte än mindre behövligt.»

»Kommittén har därför föreslagit, att olycksfallslivräntorna i regel
skola utgå månadsvis, och därjämte tänkt sig, att utbetalningen för varje
månad skall ske i förskott på månadens första dag utan återbetalningsskyldighet,
därest under månaden rätten till livränta t. ex. genom liv -

137

. Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

räntetagarens frånfälle skulle upphöra eller livräntan i följd av jämkning
enligt 13 § minskas. För att erhålla en någorlunda över hela året jämnt
fördelad gruppering av tiderna för utbetalningarna, har kommittén föreslagit,
att månad, för vilken utbetalning av livränta äger rum, ej skall
vara kalendermånad, utan räknas från den dag, då rätten till livränta
blev gällande.»

»Med avseende därå, att det, såsom jämväl av den inom riksförsäkringsanstalten
tillämpade praxis framgår, både för den ersättningsberättigade
och för försäkringsinrättningen i många fall skulle vara fördelaktigt
att få ersättningarna, såväl sjukpenning som livränta, utbetalade
i större poster för varje gång, har kommittén föreslagit, att, om ersättningstagaren
därtill samtycker, utbetalning av ersättning skall få ske
för längre betalningstermin än vecka resp. månad.»

»I enlighet med stadgandet i sista stycket av 32 § i lagen om allmän
pensionsförsäkring har kommittén i förevarande paragraf även infört bestämmelse
därom, att, om ersättningsbelopp ej lyftats före utgången av året
näst efter det, under vilket detsamma förfallit till betalning, rätten till beloppets
utfående skall vara förverkad. Fn bestämmelse, som svarar mot
stadgandet i samma paragraf i pensionslagen, att sålunda förverkat belopp
skall tillfalla pensionsfonden, har kommittén ej ansett kunna upptagas i
förevarande lagförslag, då det ju här handlar om ett flertal försäkringsinrättningar,
var och en med sin särskilda fond, samt, vad angår
arbetsgivarbolagen, dessa böra tillerkännas rätt att själva bestämma i
sådant avseende. 1 fråga om riksförsäkringsanstalten, torde det även
utan särskild bestämmelse härom kunna få anses självfallet, att det förverkade
beloppet, då ingen utbetalning av detsamma äger rum, fortfarande
kommer att tillhöra fonden för anstaltens försäkringar.»

»Särskilda bestämmelser angående det sätt, varpå ersättning skall
utbetalas, om genom postsparbanken eller i särskilda fall, såsom t. ex.
ifråga om sjömän, genom sjömanshusen, eller på annat sätt, hava icke upptagits
i lagförslaget, utan har kommittén ansett lämpligast, att erforderliga
föreskrifter härom utfärdas av Konungen, då det ju är tänkbart,
att härvidlag allt efter förhållandena olika utvägar skulle kunna anlitas,
och då förändringar i detta avseende lättare kunna åstadkommas, därest
de nödiga föreskrifterna utfärdas av Konungen, än om de skulle intagas
såsom bestämmelser i en allmän lag.»

Då emot innehållet av denna paragraf inga anmärkningar av betydenhet
förekommit, får jag på grund av vad kommittén anfört hemställa
om följande lydelse för 14 § i enlighet med kommitténs förslag:

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a käft. (Nr 111.) 18

Departements chefen.

138

15 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Begravningshjälp ävensom kapital enligt 7 och
27 §§ utbetalas så fort ske kan, samt sjukpenning för
varje kalendervecka å veckans sista dag. Livränta
utbetalas för varje månad, räknad från den dag rätten
till livräntan inträtt, å månadens första dag, utan återbetalningsskyldighet
för månad, under vilken rätten
till livräntan upphört eller livräntan minskats. Sjukpenning
och livränta må ock, med ersättningstagarens
samtycke och utan återbetalningsskyldighet, utbetalas
för längre betalningsterminer än ovan sägs. Uppkommer
vid bestämmande av belopp, som sålunda skall
utbetalas, bråktal av ören, utföres beloppet med närmast
högre antal ören.

Har ersättningsbelopp ej lyftats före utgången av
året näst efter det, under vilket detsamma förfallit till
betalning, är rätten till beloppets utfående förverkad.

Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnas
av Konungen.

15 §.

Denna paragraf innehåller allmänna bestämmelser rörande grunderna
för försäkringsavgifternas beräknande. Beträffande paragrafens
andra stycke har jag redan förut vid behandlingen av 11 § yttrat mig.

Mot formuleringen av första stycket hava i allmänhet inga väsentliga
erinringar blivit framställda. Man har egentligen endast påpekat,
att för mera ofarliga yrken fixa premier borde bestämmas, att maximioch
minimipremier borde fastställas för de olika yrkesgrenarna m. m. d.,
ävensom att bestämmelserna icke vore fullt tydliga beträffande premieberäkningen
för tillfälligt arbete av sjömän i utländsk hamn och för
arbetare med flera arbetsgivare.

Vad dessa erinringar beträffar, avses med dem förhållanden, vilka,
enligt vad jag förut, bl. a. vid behandlingen av frågorna om tjänarnes
medtagande i försäkringen och om tillfälligt arbete, framhållit, vid den
praktiska tillämpningen komma att ordnas på sådant sätt, att de gjorda
erinringarna förlora sin betydelse. Likaledes följer av bestämmelserna
om avgifternas beräknande efter försäkringstekniska grunder, att såsom
av riksförsäkringsanstalten framhållits, vid efterskottsbetalning hänsyn
skall tagas jämväl till ränteförlust.

139

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

I allmänhet komma, såsom jag förut anfört, försäkringarna att
bliva kollektiva och endast i undantagsfall avse bestämda personer.
Med anledning av vissa förekommande missförstånd i sistnämnda avseende
har jag ansett mig böra i första stycket av paragrafen införa
ett förtydligande genom tillägg av uttrycket: »evad försäkringen omfattar
en eller flera arbetare».

För 15 § föreslås sålunda följande ändrade avfattning:

Avgift för försäkring enligt denna lag skall, evad
försäkringen omfattar en eller flera arbetare, av försäkringsinrättningen
bestämmas till belopp, som med
hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de
särskilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter
försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt
för betäckande av den risk, som försäkringen avser,
med tillägg, i fråga om försäkring i bolag, som i 4 §
avses, av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för
försäkringen; och kan förty avgiften ökas eller minskas
i den mån förändring i försäkringsrisken eller
omkostnaderna äger rum.

År arbetsgivare, kassa eller försäkringsanstalt skyldig
att utgiva understöd, för vilket enligt 11 § avdrag
må göras, bestämmes försäkringsavgiften till det
lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken;
dock att, ifråga om annan arbetsgivare än
staten, sådan lindring i försäkringsavgiften ej må äga
rum, med mindre arbetsgivaren det begär och tillika,
där så finnes erforderligt, för utgörande av understödet
ställer säkerhet, som av försäkringsinrättningen
godkännes. Har, i fråga om understöd vid sjukdom,
som skall av arbetsgivaren utgivas, säkerheten ej godkänts,
äger arbetsgivaren, därest sådant understöd ändock av
honom utgives, att av försäkringsinrättningen återfå vad
han utgivit, dock ej i vidare mån än som motsvarar
vad i anledning därav avdragits från ersättningen enligt
denna lag.

16 §.

I denna § hava intagits bestämmelser rörande bidrag av arbetsgivare
till de allmänna omkostnaderna för försäkringen.

16 §.

140

Kommittén.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Kommittén yttrar härom bland annat följande:

»I de länder, där försäkringsplikt införts och försäkringen handhaves
av anstalter, som på grund av lagstiftningen inrättats, bestridas
förvaltningskostnaderna visserligen i regel till större delen av arbetsgivarne,
men en avsevärd del av kostnaderna utgår vanligen av statsmedel.
Härigenom beredes arbetsgivarne en fördel, som utgör en slags
ersättning för tvånget att försäkra sig på föreskrivet sätt. I länder
med ersättningsplikt eller i vilka försäkringsplikt med full valfrihet i
fråga om försäkringsanstalt är rådande, få däremot arbetsgivarne bära
bördan icke allenast av ersättningarna utan även av de kostnader, som
i övrigt föranledas av lagstiftningen eller av försäkringen i enskilt bolag;
där en statsanstalt för frivillig försäkring inrättats, bestridas dock omkostnaderna
för anstaltens verksamhet åtminstone till någon del av
statsverket.»

»Sålunda bäras i Tyskland samtliga kostnader för yrkesföreningarna
av arbetsgivarne själva. Kostnaderna för försäkringsämbetena, d. v. s.
för instansmyndigheterna bestridas i huvudsak av statsmedel. I Österrike
bestridas ävenledes samtliga förvaltningskostnader och därutöver jämväl
kostnaderna för skiljedomstolarna helt och hållet genom försäkringspremierna.
Förvaltningskostnaderna för den holländska riksförsäkringsbanken
bestridas till omkring 60 % av arbetsgivarne och till 40 % av
staten; kostnaderna för besvärs- och tillsynsråden bäras däremot helt av
staten. Kostnaderna för den schweiziska försäkringsanstalten bäras till
hälften av arbetsgivarne och till hälften av staten. Den norska riksförsäkringsanstaltens
förvaltning bestrides helt och hållet av statsmedel,
utom att ombudens verksamhet till hälften bekostas av kommunerna,
o. s. v. Vad Sverige angår, bestridas, som bekant, kostnaderna för riksförsäkringsanstalten
för närvarande av statsmedel.»

»Då det nu för vårt land skulle gälla en så betydande utvidgning
av olycksfallslagstiftningen, att kostnaderna för riksförsäkringsanstalten
skulle ökas från omkring 200,000 till 730,000 kronor, vartill
skulle komma 120,000 kronor för försäkringsrådet, synes man kunna
ifrågasätta, huruvida hela denna nya kostnad i sin helhet bör åläggas
statsverket, eller om man ej, efter utlandets exempel, skulle kunna lägga
en del av den ökade kostnaden på försäkringsavgifterna d. v. s. på
arbetsgivarne.»

»För sin del har kommittén anslutit sig till den meningen, att
arbetsgivarne böra lämna bidrag till förvaltningen. Åven om man icke
tager hänsyn till utländska förhållanden i detta avseende, synes en dylik
fordran icke vara obillig. Hade lagstiftningen, såsom för närvarande

141

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Hd.

är fallet, grundats på ersättnings- i stället för försäkringsplikt, skulle
arbetsgivare, om man bortser från riksförsäkriugsanstalten, fått själva
bära de nödiga omkostnaderna, ej mindre där försäkringen ta ges i
enskilda bolag, än även där arbetsgivaren själv övertagit ansvaret för
ersättningen. Och om, såsom kommittén föreslagit, lagstiftningen grundas
på försäkringspliktens princip men med möjlighet att taga försäkringen
i arbetsgivarbolag, skulle de arbetsgivare, som taga försäkringen
i sådant bolag, hava att bära hela kostnaden för bolagets
förvaltning. Därjämte skulle genom försäkringsrådets inrättande kostnaderna
för rättegångar om ersättningens storlek m. m. alldeles bortfalla
och tillika sörjas för, att möjligast enhetliga principer för ersättningarnas
bestämmande skulle komma att följas i alla försäkringsinrättningar.
»

»Vid övervägande av frågan, med vilken andel arbetsgivarne böra
deltaga i de förevarande kostnaderna, har kommittén, med hänsyn till
storleken av motsvarande kostnader för arbetsgivarne i andra länder,
funnit billigt, att, såsom Indrag till förvaltningskostnaderna, skulle bestämmas
eu tilläggsavgift för varje försäkring till belopp av omkring
fem procent av försäkringsrisken eller nettopremien, dock beräknad utan
hänsyn till avdrag, som angivas i 11 §. Denna sistnämnda bestämmelse
är av betydelse för att hindra den minskning i tilläggsavgifternas beräknade
belopp, som eljest kunde uppkomma därigenom, att arbetsgivare,
som kunna ställa erforderlig säkerhet enligt 15 §, försäkrade arbetarne
under sådana förhållanden, att de kontanta ersättningarna direkt bestredes
av arbetsgivarne, medan försäkringsinrättningen själv endast hade
att ombesörja de skadades vård och förvaltningen i övrigt, i vilket fall
försäkringsavgifterna tydligen skulle bliva vida mindre, än om försäkringen
i sin helhet tages i försäkringsinrättningen, men kostnaderna för
förvaltningen förbliva i huvudsak oförändrade.»

»De erforderliga bestämmelserna om dessa tilläggsavgifter hava intagits
i 16 §, och göres därvid åtskillnad mellan försäkringar i riksförsäkringsanstalten
och försäkringar i arbetsgivarbolag. För de förra försäkringarna
bestämmes avgiften för varje fall till fem procent av försäkringsavgiften
för försäkringen i sin helhet, och skola de båda avgifterna
erläggas tillsammans, varefter tilläggsavgifterna inlevereras till statsverket
på sätt därom särskilt förordnas. Beträffande arbetsgivarbolagen
har för enkelhetens skull föreslagits, att det ifrågavarande bidraget,
vilket i dessa fall ej benämnes »tilläggsavgift», skulle erläggas av varje
bolag självt på en gång, så snart räkenskapsåret gått till ända och
bolaget efter räkenskapernas avslutande kan fullständigt beräkna för -

142

Utlåtanden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

säkringsavgifterna för året. Bidraget skulle i dessa fall utgöra fem
procent av summan av dessa försäkringsavgifter, ävenledes beräknade
utan hänsyn till avdrag enligt 11 §, samt, för att uppväga ränteförlusten
i följd av det sena erläggandet av bidraget, beräknas utan avdrag för
förvaltningstillägg.»

»Kommittén har således utgått från, att det ifrågavarande förvaltningsbidraget,
under i övrigt lika förhållanden, skulle bliva ungefär lika
stort, vare sig arbetaren är försäkrad i riksförsäkringsanstalten eller försäkringen
tagits i ett arbetsgivarbolag. Dock får man därvid tänka sig,
att genom förvaltningsbidraget för försäkringar i arbetsgivarbolag i första
hand lämnas bidrag till kostnaden för försäkringsrådet, då genom inrättandet
av denna särskilda instans arbetsgivarne befrias från de kostnader
och obehag, som åtfölja tvistefrågors dragande inför allmän domstol,
och då, efter utländsk erfarenhet att döma, de till rådet hänskjutna
tvisterna i proportionsvis avsevärt större omfattning torde komma att
röra beslut av bolagen än beslut av riksförsäkringsanstalten. Någon del
av bidraget för dessa bolag får även tänkas såsom bidrag till uppehållande
av riksförsäkringsanstaltens arbete för åstadkommande av det
nödiga statistiska underlaget för premiernas bestämmande och till dess
verksamhet i övrigt för befrämjande av det gemensamma ändamålet.
Genom att, i fråga om utgörande av förvaltningsbidraget, sålunda i
huvudsak likställa försäkringarna i riksförsäkringsanstalten med försäkringarna
i arbetsgivarbolagen rubbas icke det nuvarande förhållandet
med avseende å konkurrensförmågan mellan de olika försäkringsinrättningarna,
då ju för närvarande arbetsgivarbolagen hava att, förutom
nettopremierna, vilka även gälla för riksförsäkringsanstalten, jämväl
upptaga tillskott till dessa premier för att täcka förvaltningen, och då,
enligt förslaget, det föreslagna bidraget skulle komma att i båda fallen
på ungefär motsvarande sätt öka premierna.»

I de avgivna utlåtandena hava från flera håll anmärkningar framställts
huvudsakligen mot arbetsgivarbolagens förvaltningsbidrag, men
i några fall även mot bidrag av de arbetsgivare, som hava sina arbetare
försäkrade i riksförsäkringsanstalten. Jag anser mig böra här, i huvudsaklig
överensstämmelse med den bifogade bilagan över inkomna utlåtanden,
återgiva huvudinnehållet av dessa anmärkningar.

Lantbruksakademien anser visserligen ett bidrag från arbetsgivarbolag
vara motiverat för bekostandet av försäkringsrådet, som dels har
att såsom högsta instans pröva besvär från såväl sådant bolag som från
riksförsäkringsanstalten, dels ock har att följa och övervaka lagens efter -

14.8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

levande m. m., men anser att bidrag från arbetsgivarbolag till upprätthållande
av riksförsäkringsanstaltons verksamhet ej är påkallat, ömsesidigt
försäkringsbolag vore i viss mån enligt förslaget jämställt med
riksförsäkringsanstalten och finge egna, sannolikt ganska avsevärda förvaltningskostnader
att täcka, varförutom dylikt bolag genom sin verksamhet
minskade arbetet och därav följande kostnader för riksförsäkringsanstalten.
Då det syntes vara allt skäl att uppmuntra bildandet av dylika
ömsesidighetsförsäkringsbolag och dymedelst lätta arbetsbördan för
riksförsäkringsanstalten, kunde det ej vara riktigt att pålägga sådant
bolag en så stor avgäld, som här föreslagits.

Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Blekinge län anser, att staten bör
övertaga alla omkostnader för försäkringsrådets verksamhet.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg anser det föreslagna
bidraget ej böra påläggas arbetsgivarbolagen. Däremot borde måhända
kunna föreskrivas viss avgift för bestämning av invaliditetsgrad.

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd erinrar om, att tilläggsavgiften
huvudsakligen är beräknad till försäkringsrådet. I sådant fall
borde emellertid avgiften proportionsvis minskas till att utgöra icke 5 %
utan omkring 1 74 % å arbetsgivarbolagets premieintäkt, vilken procentsats
motsvarade kostnaden för försäkringsrådet enligt kommittéförslaget.

Svenska papp er sbruksföreningen anser det uppenbart, att de enligt
lagförslaget jämställda försäkringsinrättningarna böra själva täcka sina
egna kostnader. Försäkringsrådets kostnader borde däremot täckas av
försäkringsinrättningarna pro rata parte i förhållande till deras premieintäkter.

Skånes handels-, industri- och sjö fartskammare anser, att under förutsättning
att den av handelskammaren föreslagna karenstiden bibehålies
och därmed väsentliga förvaltningskostnader för försäkringsrådet och
riksförsäkringsanstalten bortfalla, bidraget till förvaltningskostnaderna
skäligen borde kunna nedsättas till hälften, eller 2 Va procent av försäkringsavgiften.
Vad anginge de privata försäkringsinrättningarna
ävensom de arbetsgivare, vilka komma att stå självrisk, syntes det
rimligt, att av dem endast borde i ifrågavarande avseende gäldas en
än mindre ersättning, motsvarande den omfattning, i vilken de för fastställandet
av invaliditet sgrader och dylikt taga riksförsäkringsanstaltens
eller försäkringsrådets arbete i anspråk.

Handelskammaren i Karlstad anför, att, då kommitterade föreslagit,
att arbetsgivarne skulle få rätt att försäkra sina arbetare i arbetsgivarbolag
i stället för i riksförsäkringsanstalten, men samtidigt föreskrivit,
att de ändock skola betala lika förvaltningsavgift till denna anstalt, så

144

Kun fl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

syntes kommitterade ha tagit tillbaka med den ena handen vad de givit
med den andra, så vida icke avsikten rent av vore att från början förhindra
alla dylika privata försäkringsföretag. Handelskammaren anser,
att arbetsgivarbolagens andel i förvaltningskostnaden icke bör vara
större än vad som betingas av riksförsäkringsanstaltens arbete med
besvärsmål samt yttranden vid fastställande av ersättningsbelopp.

Smålands och Blekinge handelskammare yttrar, att de ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsbolagen icke böra få sig ålagt att deltaga i gäldandet
av kostnaderna för riksförsäkringsanstaltens verksamhet, men väl
bidraga till uppehållande av försäkringsrådet.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott finner, att arbetsgivarnes
bidrag böra uteslutande avses till täckande av kostnaderna
för försäkringsrådet och torde därigenom kunna sättas något lägre än
det av kommittén föreslagna, särskilt som utgifterna för rådet syntes
vara allt för högt beräknade.

Malmö byggmästareförening, Lunds byggmästareförening, Göteborgs
textilindustriförening, handelskammaren i Göteborg samt Västernorr lands
och Jämtlands läns handelskammare hemställa, att alla omkostnader för
försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet måtte bestridas
av statsmedel.

Enskilda järnvägars försäkringsanstalt mot olycksfall, som jämväl
hemställer, att den i 16 § ifrågasatta skyldigheten för enskilda bolag att
utgiva bidrag måtte ur förslaget utgå, erinrar om att försäkringsanstalten
på grund av lagen om försäkringsrörelse redan erlägger avgift för bestridande
av kostnaderna för försäkringsinspektionens organisation och
verksamhet med Vio procent av premieinkomsten, vilken avgift torde
vara avsedd att jämväl för framtiden utgå. Missförhållandet mellan
nämnda avgift och den nu föreslagna, 5 procent av premieinkomsten,
torde ligga i öppen dag.

Uddeholms aktiebolag anser sig böra inlägga sin bestämdaste gensaga
mot den orimligt höga avgift, som enligt förslaget skall utgå i förvaltningsbidrag
från enskilda bolag.

Disponenten för Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag fd. doktor Hj.
Lundbohm framhåller, att, som de 5 % endast skulle utgå å till arbetsgivarekassa
direkt betalad premie, omkostnaderna för arbetsgivaren
skulle minskas därigenom, att i enlighet med stadgandet i 11 § utgå -

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition Nr 111. 145

vandet av ersättning under de 00 första dagarna överflyttades på lokala
sjukkassor.

I allmänhet taget gå de gjorda anmärkningarna ut på att förvaltningsbidraget,
särskilt i fråga om arbetsgivarbolagen, bör minskas.

Ändamålet med bestämmelsen om ett förvaltningsbidrag från arbetsgivarne
är naturligtvis att söka lindra den kostnadsbörda, som i annat
fall komme att i sin helhet åligga statsverket för förvaltningen och vad därtill
hör. Såsom kommittén framhåller, är eu fordran på dylikt lörvaltningsbidrag
i och för sig icke obillig, då hela den ifrågavarande försäkringen är
avsedd att träda i stället för den ersättningsplikt, som eljest skulle
åligga arbetsgivaren. Genom försäkringen undgår han allt det besvär
och de kostnader, som äro förbundna med tillämpningen av ersättningsskyldigheten,
varjämte i följd av den ändamålsenliga vård, som
skulle komma att beredas den skadade genom försäkringens organ,
även kostnaderna för ersättningarna och i sammanhang därmed även
försäkringsavgifterna ofta i längden torde komma att bliva mindre
betungande, än om den skadade i varje fall skulle omhändertagas av
arbetsgivaren. Sistnämnda omständighet har naturligen sin största
betydelse i fråga om de mindre arbetsgivarne, vilka endast sällan
hava samma möjlighet eller förmåga att vidtaga erforderliga profylaktiska
åtgärder, som de större arbetsgivarne. Aven i den utländska
lagstiftningen gäller såsom regel, att arbetsgivarne åläggas antingen så
gott som hela förvaltningsbördan eller åtminstone en väsentlig del därav.
Att arbetsgivarne böra lämna bidrag till förvaltningskostnaderna finner
jag därför vara eu riktig grundsats. Mot denna grundsats har ej heller
någon invändning av betydelse framställts, utan rikta sig anmärkningarna,
såsom nämnts, huvudsakligen mot de föreslagna beloppen,
företrädesvis i fråga om arbetsgivarbolagen.

Det för försäkringarna i riksförsäkringsanstalten av kommittén föreslagna
förvaltningstil]ägget av 5 % k nettopremien för varje försäkring
torde väl knappast böra giva anledning till något berättigat missnöje,
bl. a., vid jämförelse med de arbetsgivare, som taga försäkringen på
annat håll eller själva stå risken, och vilka få bära hela den för sådana
fall erforderliga förvaltningskostnaden. Jag har ej heller funnit anledning
att i detta avseende föreslå någon ändring i förslaget.

Angående åter förvaltningsbidraget för arbetsgivarbolag synas mig
de gjorda anmärkningarna hava mera fog. Då delägarne i dessa bolag
själva få bekosta bolagens hela förvaltning, synes det riktigt, att de

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a käft. (Nr 111.) 19

Departements chefen.

146

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr lli.

av kostnaderna för försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten ej behöva
bära större andel än som billigtvis kan anses motsvara den fördel,
de för sina egna bolags verksamhet komma att hava av nämnda institutioners
arbete. Denna synpunkt har också varit för kommittén bestämmande,
men vill det dock förefalla mig, som om kommittén skulle
hava gått något för långt vid fastställande av ifrågavarande bidrags
belopp. Det framgår också av motiveringen, att kommittén med sitt
förslag i detta avseende icke endast avsett att normera det ifrågavarande
bidraget med hänsyn till arbetsgivarbolagens fördelar av den allmänna
försäkringen, utan velat vinna även ett annat mål. Genom att i fråga
om förvaltningsbidraget i huvudsak likställa riksförsäkringsanstalten med
arbetsgivarbolagen skulle nämligen det nuvarande förhållandet med avseende
å konkurrensförmågan mellan de olika försäkringsinrättningarna
icke rubbas, då ju för närvarande arbetsgivarbolagen hava att, förutom
nettopremierna, vilka även gälla för riksförsäkringsanstalten, jämväl upptaga
tillskott till dessa premier för att täcka förvaltningen, och då nu,
enligt förslaget, förvaltningsbidraget skulle komma att i båda fallen på
ungefär motsvarande sätt öka premierna. Med hänsyn därtill att, såsom
jag förut angivit, försäkringsrådet efter de av mig i förslaget
vidtagna ändringarna skulle erhålla tillräcklig befogenhet att övervaka
tillämpningen av försäkringsbestämmelserna rörande ersättningsbeloppen,
och att i följd härav grunderna för ersättningarnas normerande
kunna antagas komma att bliva väsentligen desamma för alla
försäkringsinrättningar, synes mig emellertid den sistnämnda synpunkten
icke längre hava betydelse. Man torde därför, vid normerandet av förvaltningsbidraget
för arbetsgivarbolagen, allenast böra taga hänsyn till värdet
av de förmåner, som beredas dessa bolag genom försäkringsrådets och
riksförsäkringsanstaltens verksamhet.

Att något så när noggrannt bestämma detta sistnämnda värde är
naturligtvis, åtminstone innan någon erfarenhet vunnits, icke möjligt,
utan måste man åtnöja sig med en helt ungefärlig uppskattning.
Beträffande riksförsäkringsanstalten är naturligtvis anstaltens arbete
med insamlandet och bearbetningen av olycksfallstatistiken av vikt
även för bolagen, enär därigenom fastare grunder vinnas för avgifternas
bestämmande. Därjämte får man även taga hänsyn till anstaltens
arbete med avgivande av utlåtanden i besvärsmål rörande fastställandet
av ersättningbelopp, indelning i farlighetsklasser, bestämmande
av avgifter in. m. Värdet av anstaltens verksamhet i dessa avseenden
torde för bolagen icke kunna uppskattas till mindre än 1 % av premiesumman.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

147

Yad åter angår försäkringsrådets verksamhet, synes det, såsom jämväl
av kommittén framhållits, vara tydligt, att denna verksamhet är av
vida större betydelse i fråga om bolagen än i fråga om riksförsäkringsanstalten.
I första rummet skulle nämligen rådet vara högsta instans i
fråga om avgörandet av tvister rörande ersättningar, försäkringsavgifter
m. m., vilka tvister eljest måste dragas inför allmän domstol. Efter all
erfarenhet att döma komma dylika tvister att i vida större omfattning
röra beslut av bolagen, än av riksförsäkringsanstalten. Åven rådets
verksamhet i övrigt för försäkringens övervakande har sin största betydelse
för bolagen. Hade riksförsäkringsanstalten ensam haft hela försäkringen
om hand, torde rådets uppgifter utan tvivel kunnat högst betydligt
inskränkas. Jag finner därför riktigt, att största delen av omkostnaderna
för rådets verksamhet lägges på arbetsgivarbolagen.

Beträffande den del av sistnämnda kostnader, som sålunda skulle
bestridas av bolagen, erinrar jag, att de årliga kostnaderna för försäkringsrådet
av kommittén uppskattas till omkring 120,000 kronor, och
jag har ingen anledning att betvivla riktigheten i huvudsak av denna
uppskattning. Tänker man sig nu, att av dessa kostnader omkring 2i3
eller omkring 80,000 kronor skulle bestridas av bolagen, och antager
man, att bolagens bidrag för ändamålet skulle bestämmas till 2 procent
av premieinkomsten, skulle den ifrågavarande kostnadsandelen ej bliva
fullt betäckt, med mindre den årliga premiesumman för bolagen skulle
uppgå till 4 miljoner kronor, eller till omkring 40 procent av hela den
av kommittén antagna avgiftssumman för samtliga försäkringar. Det
torde emellertid vara ganska osäkert, för att icke säga osannolikt, att
bolagens försäkringsverksamhet skulle erhålla eu så stor omfattning, som
motsvaras av den nämnda premieinkomsten. Om man därför, såsom
jag nu vill föreslå, bestämmer denna del av bolagens bidrag till 2
procent av deras premieintäkt, synes bidraget icke i något avseende
kunna anses obilligt. Å andra sidan är det därför ej omöjligt, att den
mot bolagens bidrag svarande minskningen i statens utgifter för försäkringsrådet
kan komma att bliva mindre än man avsett.

Enligt detta mitt förslag till ändring i kommittéförslaget skulle
således bolagens förvaltningsbidrag komma att bestämmas till tre i stället
för till fem procent av summan av försäkringsavgifterna till bolagen.
Genom denna minskning av bolagens förvaltningsbidrag komma statens
utgifter för försäkringsomkostnaderna att i motsvarande mån ökas. Till
denna fråga torde jag emellertid få återkomma vid behandlingen av det
förslag till ny organisation för riksförsäkringsanstalten och till organi -

148

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

17 och 18 §§.

Kommittén.

sation av försäkringsrådet, som jag har för avsikt att längre fram underställa
Kungl. Maj:t.

Mot paragrafens innehåll i övrigt hava inga anmärkningar av betydenhet
förekommit.

På grund av vad jag sålunda anfört torde 16 § böra erhålla följande
något ändrade lydelse:

Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna
för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet
skall, i sammanhang med avgift för försäkring
i riksförsäkringsanstalten, till statsverket erläggas tillläggsavgift
med belopp, motsvarande fem procent av
försäkringsavgiften, beräknad utan hänsyn till avdrag,
som i 11 § omförmäles.

Försäkringsbolag, som i 4 § avses, är ock skyldigt
att till statsverket erlägga bidrag till bestridande
av nämnda omkostnader. Bidraget erlägges för varje
räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt, som
av Konungen bestämmes, med belopp, motsvarande tre
procent av summan av försäkringsavgifterna, beräknade
utan hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäles,
för de i bolaget under räkenskapsåret tågna försäkringar.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet bestridas av statsmedel.

17 och 18 §§.

17 och 18 §§ i kommitténs förslag innehålla bestämmelserna om
sättet för införskaffande av de uppgifter, som erfordras för försäkringsavgifternas
och i viss mån även ersättningsbeloppens bestämmande. I
17 § har stadgats skyldighet för arbetsgivarne att vid anfordran meddela
dylika uppgifter, och i 18 § har lämnats föreskrift om rätt för
vederbörande försäkringsinrättning att laga del av tillgängliga arbetsförteckuingar
eller föranstalta om undersökning av de förhållanden, under
vilka arbetet bedrives.

I motiveringen till 17 § anför kommittén:

»Såsom förut anförts, skulle riksförsäkringsanstalten, därest förevarande
lagförslag bleve genomfört, komma att försäkra arbetare för

149

Kung!. Maj:tv Nåd. Proposition Nr 111.

ett mångdubbelt större antal arbetsgivare än vad för närvarande är fallet.
Under det att nämligen för närvarande ej fullt 10,000 arbetsgivare
hava försäkring i anstalten, komme motsvarande antal enligt kommitténs
förslag att uppgå till omkring 300,000, därest alla försäkringar
äga rum i anstalten, men eljest till ett något mindre antal. Under sådana
förhållanden måste tydligen anstaltens arbete med försäkringens övervakande
och genomförande komma att bliva betydligt mera omfattande
än för närvarande. En annan omständighet, som i förevarande avseende
jämväl har stor'' betydelse, är, att av det stora antalet arbetsgivare, som
skulle komma att underkastas den nya lagen, den ojämförligt övervägande
delen utgöres av mindre arbetsgivare med en eller två arbetare,
under det att för närvarande de försäkrade arbetsgivarne icke sällan
sysselsätta ett större antal arbetare. Dessa mindre arbetsgivare skulle
till största delen komma att utgöras av mindre jordbrukare, hantverkare,
handlande, husbönder o. d. Det är givet, att man under sådana förhållanden
måste iakttaga stor försiktighet vid angivandet av de skyldigheter,
som böra åläggas arbetsgivaren. Att för en var av dessa arbetsgivare,
av vilka många icke torde äga de nödiga förutsättningarne för
uppfyllande av sådana skyldigheter, föreskriva t. ex., att särskild ansökan
om försäkring skulle göras, eller att anmälningar om beskaffenheten
och omfattningen av deras verksamhet eller särskilda uppgifter
av statistiskt innehåll skulle av dem på bestämda tider regelbundet
lämnas, synes svårligen kunna ifrågasättas. Då i en del fall
redan skyldigheten att erlägga den erforderliga försäkringsavgiften möjligen
kan komma att kännas såsom en icke alltför välkommen börda,
torde det vara nödigt att i möjligaste mån söka inskränka omfattningen
av de i övriga avseenden genom försäkringen uppkommande åligganden.
Särskilt blir detta nödvändigt beträffande lagens tillämpning vid tiden
för dess ikraftträdande, enär man då skulle på en gång komma att i
försäkringen intaga ett mycket stort antal arbetsgivare, och uppfyllandet
av mera formella skyldigheter då utan tvivel skulle bereda synnerliga
svårigheter och därjämte medföra avsevärd tidsutdräkt även vid uppkommande
ersättnings- och andra försäkrings frågors avgörande.»

»Vad angår riksförsäkringsanstalten, har kommittén därför tänkt sig
en utvidgning av dess nuvarande verksamhet i den riktning, att arbetsgivarnes
åligganden i fråga om skyldighet att lämna uppgifter skulle
inskränkas till det minsta möjliga. Tänker man sig, för att välja ett
bestämt exempel, att den föreslagna lagen skulle antagas av nästkommande
års riksdag och träda i kraft den 1 juli därpå följande år (1917),
så skulle anstalten, därest erforderliga medel, bl. a. för anställande av

150

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

tillräckligt många ombud i orterna, omedelbart efter lagens ikraftträdande
ställts till dess förfogande, hava eu tid av nio å tio månader till
uttörande av vissa för ändamålet erforderliga förberedande arbeten. Under
denna övergångstid skulle anstalten med tillhjälp av mantalslängderna
och upplysningar från ombuden eller från arbetsgivarne själva eller från
annat håll kunna erhålla uppgift om de allra flesta av de arbetsgivare,
som skulle omfattas av lagen, samt förskaffa sig sådan kännedom angående
beskaffenheten och omfattningen av deras verksamhet, att vid
lagens ikraftträdande försäkringsavgifterna skulle, såsom även eljest vanligen
sker, kunna provisoriskt bestämmas, och att underrättelse härom
då genast skulle kunna meddelas vederbörande. Arbetsgivarne skulle
således icke behöva inlämna någon särskild anmälan för att i anstalten
erhålla försäkring, ett förhållande, som jämväl står i samband med bestämmelsen
i 1 § av förslaget, enligt vilken envar arbetare, som i
lagen avses, utan vidare skall anses försäkrad i enlighet med lagens
bestämmelser, och således även varje arbetsgivare enligt lagen utan
vidare anses för sina arbetare hava erhållit försäkringen.»

»På motsvarande sätt, d. v. s. genom efterhand skeende komplettering
av det i anstalten förda registret över arbetsgivare och deras verksamheter,
skulle förfaras i sådana fall, då någon, som förut icke varit
arbetsgivare, börjar verksamhet, i vilken arbetare för hans räkning användes,
och sålunda blir avgiftsskyldig, eller då sådan förändring i arbetsgivares
verksamhet inträder, att faran för olycksfall blir större eller
mindre, och försäkringsavgifterna i följd därav böra ändras, eller då
arbetsgivare upphört med sin verksamhet o. s. v.»

»Vid ett dylikt tillvägagångssätt synes arbetsgivarens skyldighet i
förevarande hänseende i regel kunna, såsom i förevarande paragraf angives,
inskränkas till att på begäran av riksförsäkringsanstalten eller
annan försäkringsinrättning, i vilken försäkringen ägt rum, lämna de
ytterligare uppgifter angående avlöningsförhållanden och verksamhet i
övrigt, som kunna erfordras för avgifternas reglering, ävensom, vid inträffat
olycksfall, för bestämmande av ersättningens belopp. Dylika uppgifter
böra även vid anfordran lämnas till försäkringsrådet för att tjäna
till ledning vid fattande av beslut i ärende rörande avgiftsskyldighet,
försäkringsavgift eller ersättning.»

»Därest för vissa fall, såsom i fråga om rederirörelser, handelsföretag
o. d. skulle finnas lämpligt att för de erforderliga uppgifternas införskaffande
bestämma viss ordning för desammas avgivande eller för anmälningsskyldighet,
lärer avfattningen av bestämmelserna i förevarande
paragraf icke utgöra hinder för utfärdande av särskilda föreskrifter i
dylikt syfte.»

151

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Den av kommittén föreslagna anordningen tiar riksförsäkringsanstalten
i vissa hänseenden funnit otillfredsställande. Enligt anstaltens
mening skulle nämligen en av anfordran oberoende anmälnings- och
uppgiftsskyldighet icke kunna undvaras i fråga om större arbetsgivare
och beträffande tillfälliga eller kortvariga arbeten.

Anstalten anför därom bland annat:

»Visserligen är det, såsom kommittén anfört, med det stora antal
mindre arbetsgivare, som skulle komma att underkastas den nya lagen,
nödvändigt att iakttaga stor försiktighet vid angivandet av de skyldigheter,
som böra åläggas arbetsgivaren. Men å andra sidan kan det ej
vara att förorda att taga så stor hänsyn till arbetsgivarne, att försäkringsinrättningen
i alltför hög grad betungas med svårigheter att erhålla
nödiga uppgifter.»

»Mantalslängderna komma även, enligt riksföreäkringsanstaltens mening,
att bliva av stor betydelse för erhållande av kännedom om arbetsgivarne.
Och en viktig komplettering av dessa torde kunna erhållas
genom anstaltens ortsombud. Men riksförsäkringsanstalten är å andra
sidan av den bestämda åsikten, att dessa källor för upplysning ej äro
tillräckliga. Om det stora antalet tillfälliga eller kortvariga arbeten, såsom
byggnads-, skogsarbeten m. fl., kan man i allmänhet ej erhålla
kännedom på nu angivna sätt.»

»Härtill kommer, att det för riksförsäkringsanstalten är nödvändigt
icke allenast att vinna kännedom om, vilka arbetsgivare som finnas, utan
även att erhålla för premiernas bestämmande erforderliga uppgifter. Att
i alla de fall, då tillräckliga upplysningar från mantalslängderna eller av
ombuden ej kunna erhållas, av arbetsgivarne infordra erforderliga uppgifter,
skulle säkerligen, med hänsyn till det stora antalet försäkringspliktiga
arbetsgivare, komma att medföra ett alltför omfattande arbete
för riksförsäkringsanstalten, vilket i sin ordning skulle inverka höjande
på förvaltningskostnaderna.»

»Riksförsäkringsanstalten anser alltså nödvändigt, att de arbetsgivare,
som avses i den föreslagna lagen, principiellt skola åläggas skyldighet
att verkställa erforderliga anmälningar och lämna nödiga uppgifter även
utan särskild begäran av försäkringsinrättningen.»

»Dock torde man härvid kunna skilja mellan å ena sidan större arbetsgivare,
huvudsakligen inom industrien och samfärdseln, hos vilka ett
större och ofta växlande antal arbetare är sysselsatt samt i vilkas verksamheter
ofta förekomma vidlyftigare maskinella anordningar, och å andra
sidan mindre arbetsgivare, såsom mindre jordbrukare, hantverkare och
handlande, husbönder för tjänstefolk m. fl., vilka tämligen regelbundet

Riksförsäk ringsanstal ten.

152

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

sysselsätta en eller några få arbetare om året. Med avseende å de
större arbetsgivarne är det enligt riksförsäkringsanstaltens mening nödvändigt,
att de dels göra anmälan om början eller upphörande av försäkringspliktig
verksamhet samt om betydelsefullare förändringar däri,
dels på regelbundna tider utan anmaning lämna för premiernas fastställande
erforderliga uppgifter angående omfattningen och arten av
vederbörande verksamhet, arbetarantalet och avlöningsförhållanden
m. in. Dessa arbetsgivare äro i allmänhet redan nu på grund av
ingångna försäkringsavtal skyldiga att lämna liknande uppgifter, varför
det för dem icke torde orsaka någon svårighet. Ifrågavarande arbetsgivare
böra även nödvändigtvis, liksom nu är fallet, åläggas lera
avlöningslistor enligt av vederbörande försäkringsinrättning godkänt
formulär.»

»Beträffande åter ovannämnda mindre arbetsgivare med föga växlande
verksamhet torde i stort sett tillräckliga uppgifter kunna erhållas
ur mantalslängderna. Dock torde för ändamålet vara erforderligt, att i
mantalslängderna intages uppgift om antal i rörelse eller yrke anställda
personer, där sådan uppgift ej redan finnes. Mantalslängdernas uppgifter
kunna dessutom granskas och kompletteras av ortsombuden. De
mindre arbetsgivarne i sådan verksamhet, som här berörts, skulle därför
kunna befrias från den arbetsgivare i allmänhet åliggande skyldigheten
att utan anmaning inkomma med anmälningar och uppgifter. Då i särskilda
fall ytterligare uppgifter erfordras, skulle dessa på begäran kunna
lämnas.»

»Beträffande tillfälliga eller kortvariga arbeten böra dessa i allmänhet,
även om de äro av obetydlig omfattning, vara underkastade anmälnings-
och uppgiftsskyldighet. Riksförsäkringsanstaltens ortsombud
böra jämväl särskilt åläggas att söka skaffa sig kännedom om dessa arbeten,
men anser riksförsäkringsanstalten det otänkbart att utan oskälig
kostnad kunna erhålla eu så fulländad ombudsorganisation, att genom
densamma vunna upplysningar skulle i och för sig vara tillfyllest. Man
skulle ju kunna tänka sig att för vissa fall såsom villkor för påbörjande
av t. ex. byggnadsarbete föreskriva, att vederbörlig anmälan skall hava
ingivits och möjligen även erforderlig premie erlagts till försäkringsinrättningen.
Dylika bestämmelser torde dock böra införas, först om erfarenheten
visar dem oundgängliga. Tillfälliga arbeten i hushåll, i trädgård
o. d. skulle dock, i den mån de ingå under lagen, kunna undantagas
från uppgiftsskyldighet, då premien för djdika arbeten väl i allmänhet
torde uttagas genom ett mindre tillägg till premien för försäkring
av tjänare.»

Kungl. Majäs Nåd. Proposition Nr 111.

153

»För att riksförsäkringsanstalten skall kunna utan alltför stor svårighet
använda sig av mantalslängderna, synes föreskrift böra utfärdas
därom, att häradsskrivarne i riket och motsvarande myndigheter i städerna
årligen före den 15 mars skola till anstalten insända avskrifter
av mantalslängderna. Vissa i längderna förekommande uppgifter, såsom
om hustrur och barn ävensom om mantalspenningar^, skulle härvid
kunna utelämnas, men å andra sidan skulle, såsom riksförsäkringsanstalten
ovan redan nämnt, i varje fall erfordras uppgift om antalet
hos varje arbetsgivare i rörelse och yrke anställda personer. För
myndigheternas besvär härmed torde böra utgå någon ersättning av
statsmedel.))

»Då det icke synes vara lämpligt att i lagen angiva, vilka grupper
av arbetsgivare skola vara befriade från anmälnings- och uppgiftsskyldighet,
torde det böra lämnas åt Eders Kungl. Maj:t att utfärda föreskrift
i ämnet.»

»Anmälan om påbörjande av verksamhet synes alltid böra göras till
riksförsäkringsanstalten. I andra avseenden böra uppgifter insändas till
den försäkringsinrättning, där försäkringen är tagen.»

Åberopande vad sålunda anförts, hemställer riksförsäkringsanstalten,
att ifrågavarande paragraf måtte erhålla ungefär följande innehåll:

»Arbetsgivare skall vara pliktig att vid påbörjande av sådant arbete,
som i lagen avses, ofördröjligen till riksförsäkringsanstalten efter av
anstalten fastställt formulär därom göra anmälan. Upphör arbetet eller
undergår det sådana förändringar, som kunna inverka på försäkringsrisken,
skall anmälan därom ofördröjligen göras till den försäkringsinrättning,
där försäkringen äger rum. Inom två månader efter utgången
av varje kalenderår eller, om arbetet tidigare upphört, inom en
månad efter det detta skett, skall arbetsgivaren vara pliktig, att till
försäkringsinrättningen enligt av denna fastställt formulär lämna sådana
uppgifter om arbetets beskaffenhet och arbetarnes antal, arbetstid
och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande av försäkringsavgift.
Sådana uppgifter, som nu angivits, ävensom uppgifter för
bestämmande av ersättningsbelopp, är arbetsgivaren jämväl skyldig att
när som helst på därom framställd begäran lämna till försäkringsinrättningen
eller försäkringsrådet.»

»Arbetsgivaren är pliktig att föra avlöningslistor efter formulär,
som godkänts av den försäkringsinrättning, där försäkringen äger rum.»

»Från vad sålunda stadgats, skall Konungen äga medgiva undantag.»

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 93 a höft. (Nr 111.) 20

154

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Departements chefen.

I allmänhet äro enligt utländska lagar, byggda på försäkringsplikt,
arbetsgivare skyldiga att utan anmaning göra anmälan om påbörjandet
eller upphörandet av försäkringspliktig verksamhet, om ändringar i förhållanden,
som kunna vara av betydelse för försäkringsriskens bedömande
o. s. v. Kommitténs förslag, att arbetsgivarne endast på därom framställd
begäran skall lämna den försäkringsinrättning, i vilken försäkringen
äger rum, uppgifter om arbetets beskaffenhet, arbetarnes antal, arbetstid,
avlöningsförhållanden o. d., innebär följaktligen en väsentlig olikhet mot
de flesta utländska lagar. Grunden till kommitténs förslag i detta hänseende
torde huvudsakligen vara att söka i den vidsträckta omfattning, som
den föreslagna lagen skulle komma att erhålla. Såsom kommittén framhåller
skulle nämligen den ojämförligt största delen av de arbetsgivare, som
skulle vara underkastade lagen, utgöras av mindre arbetsgivare, huvudsakligen
mindre jordbrukare, hantverkare, husbönder o. d. Jämväl av riksförsäkringsanstalten
har framhållits vikten av att vid bestämmande av arbetsgivarens
skyldigheter i förevarande hänseende stor försiktighet iakttages
just med hänsyn till dessa mindre arbetsgivare. Anstalten medger
ock, att beträffande dessa arbetsgivare med föga växlande verksamhet,
i stort sett, såsom kommittén tänkt sig, tillräckliga uppgifter skulle
kunna erhållas ur mantalslängderna, kompletterade bl. a. med uppgifter
av ortsombuden. Dessa mindre arbetsgivare skulle således, även efter
anstaltens mening, kunna undantagas från den anmälningsskyldighet,
som anstalten principiellt hävdat.

De skäl, som i denna del anförts, synas jämväl mig tala för lämpligheten
av kommitténs förslag i vad det angår ifrågavarande arbetsgivare.
Därest man emellertid låter anmälningsskyldigheten bortfalla
ifråga om de mindre arbetsgivarne, torde tillräckliga skäl ej föreligga
att för de större arbetsgivarne bibehålla dylik skyldighet. I
svårigheten att erhålla kännedom om rörelsens eller företagets befintlighet,
begynnande eller upphörande synes man ej kunna söka någon grund
för en sådan ståndpunkt, då ju oavsett den registreringsskyldighet, som
för dylika större företag i allmänhet föreligger, upplysningar om deras
förhållanden i regel torde vara de, som lättast finna vägen till försäkringsinrättningens
ombud. Detsamma torde vara fallet med alla
mera betydelsefulla förändringar i den försäkringspliktiga verksamheten.
Vad däremot angår övriga uppgifter, som kunna erfordras för
premiernas beräkning m. m., är det visserligen klart, att deras insändande
i några fall kan komma att äga rum först efter erhållen anmaning,
och att besvär därigenom kommer att tillskyndas försäkringsinrättningen.
De arbetsgivare, om vilka här är fråga, äga dock i regel

155

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

större förmåga att anskaffa de uppgifter, som behövas, och torde även
få antagas i större utsträckning ställa sig lagens föreskrifter till efterrättelse
utan särskilda påminnelser. Då dessutom ifrågavarande arbetsgivare
utgöra ett fåtal av alla dem, som skulle komma att omfattas av
lagen, och ändock samtidigt representera eu avsevärd del av alla försäkrade
arbetare, torde det extra arbete, som genom kommitténs förslag
skulle komma att tillföras försäkringsinrättningen, i allt fall i förhållande
till sammanlagda arbetet med ifrågavarande uppgifters införskaffande ej
vara av särskild betydelse. Slutligen torde böra framhållas, att då
annan grund för avgifternas beräknande ej finnes än de uppgifter rörande
verksamheten,'' arbetare o. s. v., som lämnas, det torde komma att ligga
i arbetsgivarens eget intresse, särskilt i fråga om större rörelser eller
företag, att ej genom underlåtenhet att lämna erforderliga upplysningar
riskera, att avgifterna bliva för högt bestämda. Beträffande iörsäkringsinrättningarnas
ökade arbete åter gäller för övrigt, såsom av kommitténs
motivering framgår, att några större svårigheter icke vidare möta, sedan
en gång förteckning blivit uppgjord över de försäkringspliktige arbetsgivarne
och försäkringsverksamheten kommit i gång.

Vad här ovan anförts rörande större företag i allmänhet, torde i
huvudsak även äga tillämpning på större arbeten av mera tillfällig eller
kortvarig natur, såsom större skogsavverkning, byggnadsföretag o. dyl.,
om vilka man torde vara berättigad att antaga, att de i regel ej kunna
undgå vederbörande ortsombuds uppmärksamhet. I själva verket torde
ej heller i fråga om mindre omfattande, kortvariga eller tillfälliga arbeten
några större svårigheter möta, särskilt i fall då arbetet är av den art, att
detsamma kan sägas stå i överensstämmelse med arbetsgivarens verksamhet
i övrigt. Såsom redan vid behandlingen av frågan om tillfälliga
arbetares medtagande i försäkringen framhållits och jämväl av riksförsäkringsanstalten
förutsatts, torde nämligen premierna för dylika arbeten
i regel komma att uttagas genom ett ringa tillägg till arbetsgivarens
övriga premier.

På grund av vad jag nu anfört, har jag icke ansett mig böra
frångå kommitténs förslag i fråga om arbetsgivarnes uppgiftsskyldighet
i allmänhet. Emellertid har det icke synts mig erforderligt att i lagen
jämväl intaga bestämmelser om arbetsgivares skyldighet för det fall,
att försäkringen ägt rum i ömsesidigt försäkringsbolag. Arbetsgivarens
åligganden i dylika fall torde på lämpligaste sätt ordnas i det mellan
arbetsgivaren och försäkringsinrättningen upprättade försäkringsavtalet.
Någon i lag stadgad skyldighet jämte i anslutning därtill meddelade straffbestämmelser
synas i dessa fall så mycket mindre erfordras, som försök -

156

Kommittén.

Kungl. 3faj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

ringsinrättningen, därest arbetsgivaren ej vill ställa sig försäkringsvillkoren
till efterrättelse, kan vägra försäkring eller, där försäkringsavtal redan
upprättats, med tillämpning av därom i avtalet säkerligen intagen bestämmelse,
förklara avtalet upphävt. En mot den nu uttalade uppfattningen
svarande ändring har jag följaktligen ansett böra vidtagas i den föreslagna
17 §.

Åven om sålunda • det föreslagna stadgandet får anses vara tillfyllest
för att i allmänhet tillförsäkra riksförsäkringsanstalten de för
premiernas ävensom ersättningsbeloppens bestämmande erforderliga uppgifterna,
måste man dock, såsom kommittén framhåller, räkna med
att de lämnade uppgifterna ofta kunna vara ofullständiga, och att
även trots anmaningar och straffpåföljd tillräckligt omfattande uppgifter
ej alltid erhållas. Som det emellertid är nödvändigt, att försäkringsinrättningen
skall kunna erhålla erforderliga uppgifter, har kommittén, i
18 §, föreslagit, att försäkringsinrättningen skulle äga befogenhet att själv
taga del av arbetsgivares listor och förteckningar över arbetare och deras
avlöningar — dock endast i den män sådant vore för ändamålet nödvändigt
— ävensom att förskaffa sig noggrannare kännedom om beskaffenheten
av arbetsgivarens verksamhet för bedömande av den farlighetsklass,
till vilken verksamheten vid premieberäkningen borde hänföras.
Liknande bestämmelser återfinnas i utländska lagar ävensom
i äldre arbetarförsäkringskommitténs förslag. Då emellertid, anför
kommittén, många av de verksamheter, som omfattades av lagförslaget,
enligt lagen om arbetarskydd stode under tillsyn av en särskild myndighet,
nämligen socialstyrelsen, hade kommittén tänkt sig, att försäkringsinrättningen,
då det gällde undersökning av arbetsgivares verksamhet i
sådana fall, skulle hava att vända sig till nämnda myndighet för att
genom dess organ låta verkställa undersökningen. Socialstyrelsen skulle
sålunda på begäran av försäkringsinrättningen vara skyldig, att, där den
ej utan undersökning omedelbart kunde meddela de begärda upplysningarna,
låta verkställa sådan och delgiva inrättningen resultaten av densamma.
Endast i sådana fall då dylik undersökning måste ske utan tidsutdräkt,
och tillsynsmyndigheten av någon anledning ej vore i stånd att med
erforderlig skyndsamhet verkställa densamma, skulle försäkringsinrättningen
hava befogenhet att även utan arbetsgivarens samtycke själv
ombesörja undersökning. Beträffande sådana verksamheter, vilka ej
omfattades av lagen om arbetarskydd och sålunda ej stode under tillsyn
av socialstyrelsen, skulle försäkringsinrättningen i varje förekommande
fall själv äga att verkställa undersökningen.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

157

Frågan om rätt för försäkringsanstalten att för vinnande av erforderlig
utredning för bestämmande av försäkringsavgifter och ersättningsbelopp
erhålla bistånd av yrkesinspektionen bar förut varit föremål för
Kungl. Maj:ts prövning. Redan i underdånig skrivelse den 30 december
1903 hemställde riksförsäkringsanstalten om erhållande av sådant
bistånd, vilken hemställan emellertid avslogs, enär yrkesinspektionens
arbetskrafter kunde antagas vara otillräckliga. I skrivelse den 14 juli
1911 förnyade anstalten sin berörda hemställan, men efter det yttrande
i ärendet avgivits av yrkesfarekommittén, som avstyrkte framställningen,
fann Kungl. Maj:t densamma ej för det dåvarande föranleda någon vidare
åtgärd.

I sitt nämnda yttrande anförde yrkesfarekommittén bland annat:
»Då bestämmelserna i lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj
1889, enligt kommitténs förmenande, gåve vid handen, att lagstiftaren
ansett yrkesinspektörerna böra söka vinna arbetsgivarnes förtroende för
att på så sätt bäst komma i tillfälle att främja skyddslagstiftningens
förverkligande, torde med en sådan förtroendeställning, som även för
framtiden syntes böra eftersträvas, den föreslagna nya uppgiften för
yrkesinspektörerna svårligen låta förena sig. Särskilt skulle ett bedömande
från yrkesinspektörernas sida av arbetsledningen naturligtvis vara
ägnat att rubba denna ställning. Vidare skulle genom att bereda yrkesinspektörerna
inflytande på bestämmandet av försäkringspremiernas storlek,
yrkesinspektörerna komma att gent emot arbetsgivarne få en befogenhet
av ekonomisk natur, vilken skulle kännas tryckande för de
senare — en befogenhet, som därjämte lätteligen kunde få till följd ett
borteliminerande av det förfarande, lagen angående skydd mot yrkesfara
eljest föreskreve för det fall, att arbetsgivaren ej godvilligt efterkomme
yrkesinspektörens anvisningar, d. v. s. sakens hänskjutande till
Kungl. Maj:ts befallningshavandes opartiska bedömande. Ett annat
skäl, som talade mot den föreslagna nya uppgiften för yrkesinspektörerna,
vore, att yrkesinspektionens personal även enligt det förslag, som
kommittén hade för avsikt att framlägga, måste anses så upptagen av
sin huvudsakliga uppgift, att den ej syntes kunna betungas med något
ytterligare, avsevärt tidskrävande uppdrag.» .

I sitt över ifrågavarande förslag avgivna utlåtande har riksförsäkringsanstalten
ånyo framhållit betydelsen av att densamma, såsom kommittén
föreslagit, vid undersökningar av ifrågavarande slag kunde påräkna
biträde av yrkesinspektionen. Emellertid har anstalten därvid i
första hand yrkat, att anstalten måste tillerkännas befogenhet att i

Yrkcsfarekommittén.

Riksförsäk rings anstalten.

158

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

varje påkommande fall själv få verkställa erforderliga undersökningar.
Anstalten anför härom bl. a.:

»Riksförsäkringsanstalten anser det vara uppenbart, att anstalten
måste äga befogenhet axt genom inspektion av ett företag själv skaffa
sig kännedom »om de särskilda förhållanden under vilka det (arbetet)
bedrives» (15 § i förslaget), givetvis med de undantag, som gälla i
yrkesfarelagen för yrkeshemlighet och dylikt. Att för varje fall skaffa
sig sådan kännedom endast genom yrkesinspektionen är ej tillfyllest,
bortsett från att detta i allmänhet måste antagas kräva rätt lång tid,
bland annat emedan varje sådant ärende torde böra gå genom yrkesinspektionens
chefsmyndighet. De upplysningar, som genom yrkesinspektionen
erhållas, torde ofta komma att inskränka sig till meddelanden
om förefintligheten eller fullständigheten av skyddsanordningar,
men ej beröra andra förhållanden, som avse beskaffenheten av arbetsledningen,
dess intresse för arbetarnas säkerhet och trevnad i allmänhet,
tillsyn angående arbetarnas efterlevnad av givna föreskrifter, den
allmänna ordningen vid företaget, arbetsintensiteten in. m. dylikt, som
är av väsentlig inverkan vid fastställande av en försäkringspremie.
Man kan ej heller av yrkesinspektionen förvänta ett förslag till eller
råd angående viss premie, som bör fastställas på grund av de vid företaget
rådande förhållanden, då detta går fullständigt utanför ramen av
yrkesinspektionens uppgifter.»

»Enligt motiveringen för förevarande paragraf synes visserligen stadgandet
i fråga skola avse endast det fall, att arbetsgivare ej samtycker
till undersökning från försäkringsinrättningens sida. Fråga är emellertid,
om icke stadgandets ordalydelse skulle kunna anses förplikta riksförsäkringsanstalten
att anlita yrkesinspektionen i de fall, då detta kan
ske och »särskild skyndsamhet» ej är av nöden. Och det kan för övrigt
vara att befara, att arbetsgivaren just på grund av stadgandets ordalydelse
finner sig föranlåten att som regel anse inspektion från riksförsäkringsanstalten,
för obehörig och neka tillträde för dem, som anstalten
givit i uppdrag att utföra inspektion. Riksförsäkringsanstalten
är därför av den bestämda åsikten, att ifrågavarande stadgande kommer
att bereda anstalten hinder och besvär.»

»På samma gång som riksförsäkringsanstalten alltså måste påyrka,
att det i lagen inrymmes anstalten befogenhet att i varje fall få verkställa
inspektioner av arbetsföretag, skulle anstalten å andra sidan anse
det synnerligen värdefullt, om anstalten, såsom kommittén föreslagit,
kunde påräkna att erhålla bistånd av yrkesinspektörerna uti ifrågavarande
hänseende. Riksförsäkringsanstalten kan ej hava tillfälle att ge -

159

* Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

nom egna organ verkställa alla inspektioner, som anses önskliga; och
mången gång kan det även av kostnadsskäl vara önskvärt, att besiktning
företages av yrkesinspektionen i stället för av riksförsäkringsanstalten.
»

På grund av vad sålunda samt i övrigt anförts hemställer riksförsäkringsanstalten,
att ifrågavarande stadgande må erhålla ungefär följande
lydelse:

»Riksförsäkringsanstalten äger att, i den mån sådant må vara nödigt
för bestämmande av försäkringsavgifter och ersättningsbelopp, taga
del av arbetsgivares avlöningslistor och förteckningar samt att företaga
undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives. Likaledes
äger riksförsäkringsanstalten hos den myndighet, som enligt lagen
om arbetarskydd utövar tillsyn å samma lags efterlevnad, i iråga om
arbete, vara nämnda lag äger tillämpning, påfordra sådan undersökning
som nyss nämnts. Enahanda befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet.
»

Över den föreliggande frågan hava yttranden jämväl avgivits av
yrkesinspektörerna i riket, som emellertid uttalat olika meningar i frågan.
Å ena sidan har sålunda framhållits, att, även om ett samarbete
med yrkesinspektionen i någon form borde äga rum, det i allt tall vore
olämpligt att i den utsträckning, som i förslaget avsåges, betunga denna
inspektion med uppgifter, som ginge vid sidan av dess egentliga verksamhet.
Yrkesinspektörernas arbetsbörda skulle bliva alltför stor och
deras uppgift i övrigt kunna åsidosättas. Å andra sidan har kommitténs
förslag tillstyrkts, under erinran om den särskilda kompetens för ifrågavarande
verksamhet, som yrkesinspektörerna besutte, eller under framhållande
av att den föreslagna anordningen i varje fall vore bättre, än
att ett slags inspektion skulle få utövas av försäkringsinrättning eller
försäkringsrådet vid sidan av yrkesinspektionen. Vidare har ifråga om
försäkringsinrättnings och rådets befogenhet att själv få anställa undersökning,
yrkanden framställts såväl på eu inskränkning av denna befogenhet
som på en utvidgning av densamma, därvid i förra fallet bestritts,
att inrättningarnas för ändamålet tillgängliga tjänstemän skulle
besitta erforderlig kompetens för denna verksamhet, och i senare fallet
framhållits, att, då förslaget dock i vissa fall medgivit direkt undersökning
och sålunda förutsatt, att därtill skickliga arbetskrafter funnes att
tillgå, anledning saknades att av sådan grund inskränka rätten till undersökning.
Slutligen har från några håll erinrats, att därest premierna
bestämdes efter olyeks fallsfrekvensen inom varje företag (specialtariffering)
behovet av undersökning skulle väsentligen inskränkas.

Yrkesinspek törerna.

160

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Redan de skiftande meningar, som sålunda uttalats beträffande frågan
om de organ, åt vilka de för premiernas och ersättningarnas bestämmande
erforderliga undersökningarna böra anförtros, giva en tydlig
föreställning om de svårigheter, som möta då det gäller att i förevarande
hänseende söka finna en från varje synpunkt tillfredsställande anordning.
Då emellertid redan enligt gällande författningar för flera av
de verksamhetsområden, som skulle komma att omfattas av den föreslagna
lagen, särskild yrkesinspektion finnes inrättad, vars uppgift i väsentliga
fiänseenden sammanfaller och i övrigt är likartad med den,
varom nu är fråga, synes det ligga närmast till hands att åt de myndigheter,
som fatt sig yrkesinspektionen anförtrodd, jämväl överlämna
sistnämnda uppgift. Utan tvivel skulle åtskilliga fördelar vara förenade
med eu dylik anordning. Det torde ej kunna förnekas, att yrkesinspektörerna
på grund av sin erfarenhet och vana på ifrågavarande område
skulle vara synnerligen väl lämpade för utförande av dylika undersökningar.
Den ytterligare kompetens, som skulle vara erforderlig för
de speciella krav, som från försäkringsinrättningarnas sida behövde ställas
på dem, såsom ifråga om bedömandet av olycksfallsrisken och avgivande
av förslag och råd rörande försäkringsavgifternas storlek, torde yrkesinspektörerna
på grund av sin föregående verksamhet lättare förvärva än
för ändamålet anställda nya tjänstemän. Dessutom lärer den ökade inblick
i de olika företagens verksamhet, som de ifrågavarande undersökningarna
utan tvivel torde komma att giva, även för yrkesinspektionen
i övrigt få anses innebära en icke ringa fördel. Den av yrkesfarekommittén
uttalade farhågan, att ett bedömande från yrkesinspektörernas
sida av arbetsledningen ävensom deras inflytande på bestämmandet av
försäkringspremiernas storlek skulle vara ägnat att rubba arbetsgivarnes
förtroende för dessa tjänstemän, synes mig knappast befogad.

Däremot torde den invändningen äga ett visst berättigande, att
yrkesinspektörernas arbetsbörda skulle kunna bliva alltför betungande
och deras förutvarande uppgift förryckas, därest de jämväl skulle hava att
utföra dylika särskilda undersökningar. Därest man emellertid, såsom från
flera håll, däribland jämväl socialstyrelsen och riksförsäkringsanstalten,
påyrkats, inskränker befogenheten att påkalla tillsynsmyndighets biträde
till att gälla endast riksförsäkringsanstalten och sålunda ej tillerkänner
dylik befogenhet åt de enskilda försäkringsinrättningarna, skulle det befarade
arbetet väsentligen minskas. För övrigt skulle, enligt förslaget,
försäkringsinrättningen själv kunna göra undersökning, därest hinder
härför möter från yrkesinspektionens sida. Då jämväl i förevarande hänseseenden
de skäl synas äga tillämpning, som föranlett den av mig i 17

Kunf/1- Maj:ts Nåd. Proposition Nr .1.7.1.

lfil

§ av kommitténs förslag vidtagna ändringen, har jag ansett en ändring
av förslaget i nyssnämnda riktning även böra äga ram i förslagets 18 §.
Det torde i detta sammanhang även böra framhållas, att ingendera av de
inspektionsmyndigheter, som blivit hörda i ärendet, haft något att erinra
mot kommitténs förslag att åt den redan befintliga yrkesinspektionen
anförtro uppgifter av den art, varom här är fråga.

Vad härefter angår frågan, huruvida riksförsäkringsanstalten, oavsett
rätten att erhålla vederbörande tillsynsmyndighets biträde, jämväl, såsom
anstalten påyrkat, bör äga befogenhet att utan anlitande av sådan myndighet
själv i varje förekommande fall anställa erforderliga undersökningar,
synes mig varken lämpligt eller behövligt att åt anstalten inrymma en så
vidsträckt befogenhet. Av såväl praktiska som principiella skäl torde det
vara klart, att man så vitt möjligt i första hand bör anförtro utförandet av
de ifrågavarande undersökningarna åt den myndighet, till vilkens ämbetsområde
de närmast höra. Anstaltens befogenhet att anställa undersökning
skulle därför principiellt böra vara inskränkt till de verksamhetsområden, på
vilka någon tillsynsmyndighet icke finnes. Då emellertid, såsom anstalten
i sitt utlåtande erinrar, en hänvändelse till annan myndighet någon gång
torde kunna vara förenad med tidsutdräkt, och dessutom den begärda
handräckningen med hänsyn till tillsynsmyndighetens verksamhet i övrigt
ej alltid kan beräknas komma att lämnas inom avsedd tid, torde det
vara nödvändigt, att riksförsäkringsanstalten, såsom kommittén föreslagit,
tillerkännes rätt att själv företaga undersökning i de fall, där särskild
skyndsamhet är av nöden. Med en bestämmelse av sådan art torde
emellertid vara sörjt för, att anstalten i varje fall skall kunna i rätt tid
erhålla de erforderliga uppgifterna. Någon ytterligare undersökningsrätt
synes sålunda ej behövlig. Det bör dessutom erinras, att behovet av
ett uttryckligt stadgande om undersökningsrätt för anstalten endast gör
sig gällande i de fall, då arbetsgivaren ej vill giva sitt samtycke till
den ifrågasatta inspektionen. Men då en vägran från arbetsgivarens sida
i allt fall icke befriar honom från dylik undersökning, torde i praktiken
något hinder för anstalten att själv ombesörja densamma vanligen ej
förekomma.

Av vad jag anfört torde framgå, att jag funnit de gjorda anmärkningarna
ej föranleda annan ändring i kommitténs förslag i denna del,
än att ordet »försäkringsinrättningen» i 18 paragrafens första stycke utbytes
mot »riksförsäkringsanstalten». Som emellertid, på sätt jämväl
från några håll erinrats, även enligt andra författningar än lagen om
arbetarskydd särskild tillsynsmyndighet finnes för vissa verksamhetsom Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. (Nr 111.) 21

162

Kunf/1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

råden såsom sjöfarten, bergshanteringen o. s. v. har en jämkning i paragrafens
avfattning vidtagits med hänsyn till detta förhållande.

I ändamål att skydda arbetsgivare mot missbruk av yrkeshemlighet,
som på grund av stadgandet i förslagets 18 § kan komma till försäkringsinrättningens
eller dess organs kännedom, har kommittén i paragrafens
sista stycke intagit en bestämmelse därom, att beträffande sådan
undersökning, varom här är fråga, skall i tillämpliga delar gälla vad i
lagen om arbetarskydd är stadgat om undersökningar, vilka må företagas
av dem, som hava att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden
av samma lag. Då emellertid den föreslagna bestämmelsen möjligen
skulle kunna giva anledning till missförstånd, och det avsedda skyddet
jämväl torde böra utsträckas till de fall, då på grund av arbetsgivarens
uppgiftsskyldighet riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet eller
dess organ kunde komma att erhålla kännedom om yrkeshemlighet, har
jag ansett i den förevarande lagen böra intagas en bestämmelse av
enahanda innebörd som den i 47 § arbetarskyddslagen meddelade.
Denna bestämmelse torde dock endast böra avse riksfiffsäkringsanstalten
och försäkringsrådet. Huvudstadgandet har jag ansett böra
intagas i samband med bestämmelserna om arbetsgivarnes uppgiftsskyldighet
och riksförsäkringsanstaltens undersökningsrätt. Sistnämnda stadganden
sjmes därvid lämpligen kunna sammanföras till eu paragraf,
17 §, varemot förbudet mot röjande av yrkeshemlighet torde böra införas
i en särskild paragraf, som då skulle utgöra 18 §. Den mot sistnämnde
paragraf svarande straffbestämmelsen, vilken i huvudsak överensstämmer
med motsvarande stadgande i 47 § arbetarskyddslagen, har
upptagits i samband med övriga straffbestämmelser och skulle utgöra
tredje stycket i 34 §.

1 enlighet med vad jag sålunda anfört skulle 17 § erhålla följande
lydelse:

Arbetsgivaren är pliktig att när som hälst, på därom
framställd begäran, till försäkringsrådet samt, där
försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten, jämväl till
anstalten lämna sådan uppgift om arbetet och de förhållanden,
under vilka det bedrives, samt om arbetarnes
antal, arbetstid och avlöningsförhållanden, som må erfordras
för bestämmande av försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.

Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111. 163

Riks för säkrings anstalten äger sitt, i den man sådant
må vara nödigt för bestämmande av försäkringsavgifter
och ersättningsbelopp, taga del av arbetsgivares avlöningslistor
och förteckningar samt hos myndighet, som
enligt gällande föreskrifter utövar tillsyn å arbetsgivarens
verksamhet, påfordra eller, där särskild skyndsamhet
är av nöden, ävensom i fråga om verksamhet, för
vilken tillsynsmyndighet ej finnes, själv företaga undersökning
av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives.
Enahanda befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet.

Såsom 18 § föreslås följande nya bestämmelser:

Den, som pa grund av tjänsteåliggande för riksförsäkringsanstaltens
eller försäkringsrådets räkning har eller
haft att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning,
som i 17 § sägs, vare förbjudet att röja
yrkeshemlighet och må ej heller, där det ej kan anses påkallat
i tjänstens intresse, yppa driftanordning eller
affärsförhållande vid arbetsställe, i avseende å vilket han
hav eller haft att taga sådan befattning.

19 §.

Rörande innebörden av de i denna § föreslagna bestämmelser anför
kommittén bl. a.:

»I fråga om tid och sätt för inbetalande av försäkringsavgifterna
innehålla en del utländska lagar ganska detaljerade föreskrifter, under
det enligt andra lagar motsvarande bestämmelser utfärdas i administrativ
väg eller eljest i särskilt angiven ordning eller av särskild myndighet.
Vad angår den av kommittén föreslagna lagen, skulle densamma komma
att omfatta så gott som alla arbetare och komma att tillämpas på
arbetsgivare av alla möjliga slag. Det torde därför, vad angår försäkringarna
i riksförsäkringsanstalten, icke vara lämpligt att fastslå enhetliga,
för alla försäkringar gällande föreskrifter rörande ordningen för
avgifternas inbetalning. I fråga om vissa grupper av arbetsgivare skulle
nämligen andra bestämmelser i förevarande hänseende möjligen kunna
visa sig behövliga eller önskvärda, än de som böra i övriga fall till -

Kommittén.

1(54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

lämpas. Under dylika förhållanden och då bestämmelser av ifrågavarande
art kunna förväntas, efter ändrade förhållanden eller vunnen erfarenhet,
tid efter annan bliva föremål för jämkningar, vilkas vidtagande skulle
medföra onödig omgång och tidsutdräkt, därest de skulle vara beroende
av lagändring, har kommittén föreslagit, att i fråga om tid och sätt för
erläggande av avgifterna till riksförsäkringsanstalten Konungen skulle
äga meddela erforderliga föreskrifter.»

»Med avseende å sättet för ordnandet av avgifternas inbetalande har
kommittén tänkt sig, att detsamma skulle så ordnas, att riksförsäkringsanstaltens
befattning därmed kunde inskränkas till att till vederbörande
arbetsgivare eller uppbördsmyndighet före förfallotiden sända uppgift
eller förteckning å de avgifter, som skulle inbetalas.»

»Det torde vid meddelandet av ifrågavarande föreskrifter vidare böra
iakttagas, att förfallotiderna infalla så 1 idigt som möjligt på året, så att
ränteförlust i möjligaste mån undvikes. Kunde särskild uppbörd av avgifterna
för riksförsäkringsanstaltens försäkringar undvaras, så att t. ex.
uppbörden verkställdes i samband med indrivande av allmänna utskylder,
torde således försäkringsavgifternas inbetalande böra ske å den uppbördsstämma,
som infaller tidigast på året. För särskilda fall torde dock
möjlighet beredas för inbetalning å flera terminer.»

»Därest avgifterna för försäkringar i riksförsäkringsanstalten icke i
föreskriven ordning inbetalas, skulle enligt kommitténs förslag vad som
resterade ersättas av statsverket och således i allt fall snarast möjligt
komma att inbetalas till försäkringsfonden. Avgift, som sålunda förskjutits,
skulle staten äga återkräva av den avgiftspliktige. Den garanti
för avgifternas behöriga inbetalande, som staten sålunda enligt kommitténs
förslag skulle komma att övertaga, torde icke för statsverket
komma att medföra någon avsevärd utgift. De avgifter, varom här är
fråga, skola nämligen icke, såsom flertalet motsvarande avgifter till den
allmänna pensionsförsäkringen, betalas av arbetare eller andra mindre
bemedlade personer, utan skola erläggas uteslutande av arbetsgivare,
d. v. s. endast av personer, vilka själva hava avlönade arbetare i sin
tjänst. Dessa arbetsgivare torde endast i ett fåtal fall underlåta att i
behörig ordning inbetala sina avgifter, och i de fall, där betalningen
uteblivit, synes någon risk för att den av staten förskjutna avgiften
icke skulle kunna indrivas, endast undantagsvis förefinnas.»

»Såsom av paragrafens tredje stycke framgår, skulle avgifterna för
försäkringarna i riksförsäkringsanstalten ingå till en försäkringsfond,
vilken skulle förvaltas enligt grunder, som bestämmas av Konung och
riksdag. Förvaltningen skulle lämpligen kunna ske i samband med

Kung/. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111. 1*>5

förvaltningen av den allmänna pensions försäkringsfonden och skulle för
sådant fall av fondens medel de belopp ställas till riksförsäkringsanstaltens
förfogande, som erfordrades för fullföljande av anstaltens ändamål
ifråga om anordnande av lämplig vård åt skadade arbetare samt övriga
med olycksfallsförsäkringen sammanhängande sociala uppgifter. Det
torde emellertid härvid böra framhållas, att de belopp, som skulle erfordras
för tillgodoseende av ifrågavarande behov, knappast skulle bliva
mindre betydande än de, som behövas för vinnande av motsvarande
ändamål ifråga om den allmänna pensionsförsäkringen eller en blivande
obligatorisk sjukförsäkring)).

Över kommitténs förslag i 19 § yttrar riksförsäkringsanstalten:

»Kommittén har föreslagit, att i fråga om tid och sätt för erläggande
av avgifterna till riksförsäkringsanstalten Konungen skulle äga meddela
erforderliga föreskrifter. Emellertid synes det lämpligt, att riksförsäkringsanstalten
redan nu något berör även denna fråga.»

»För närvarande är uppbörden av premierna för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
ordnad på följande sätt. Sedan en enligt lastställt
formulär upprättad ansökan om försäkring inkommit, bestämmer riksförsäkringsanstalten
på grundval av uppgifterna i ansökan ett provisoriskt
premiebelopp och utfärdar därpå försäkringsbrev. Detta överlämnas
till postsparbanken för att å vederbörande postsparbankskontor
tillhandahållas försäkringstagaren mot inbetalning av det provisoriska
premiebeloppet. Härom erhåller försäkringstagaren underrättelse. På
motsvarande sätt förfares vid förnyelse av försäkring. Vid försäkringsperiodens
slut skall försäkringstagaren till riksförsäkringsanstalten insända
uppgift för reglering av premiebeloppet, vilken uppgift skall
upptaga antalet under perioden inom företaget utgjorda dagsverken.
På grund av regleringsuppgiften fastställes det definitiva premiebeloppet;
i händelse detta är större eller mindre än det provisoriska, sker reglering
genom postsparbankens förmedling. Huvudsakliga delen av
premiebeloppet betalas alltså i allmänhet i förskott.»

»I fråga om sättet för uppbörden av premierna enligt den föreslagna
nya lagen synes kommittén hava tänkt sig, att premierna skulle erläggas
i samband med uppbörden av allmänna utskylder, vare sig kronouppbörden
eller uppbörden av kommunalutskylder.»

»Åven enligt riksförsäkringsanstaltens mening vore det lämpligt, att
åtminstone i fråga om vissa slag av arbetsgivare använda uppbörds«nyndighet
för upptagande av försäkringspremierna. I fråga om det
stora antalet mindre arbetsgivare skulle uppbörd efter det system, som
hittills följts i riksförsäkringsanstalten, medföra alltför mycket arbete

RiksfÖrsäk ringsan stalten -

166

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

samt dessutom ej visa sig tillräckligt effektivt. Sannolikt skulle uppstå
alldeles oproportionerligt stora restantier, vilka sedan skulle orsaka betydande
kostnader och besvär. Om försäkringspremien genom uppbördsmyndighet
påföres debetsedel, kommer den däremot säkerligen att
inflyta bättre. Frågan är då, om kronouppbörden eller kommunaluppuppbörden
bör för ändamålet användas. Enligt de upplysningar riksförsäkringsanstalten
inhämtat av sakkunniga i ämnet, inflyter kommunaluppbörden
avsevärt sämre än kronouppbörden. Då det dessutom torde
medföra alltför mycket besvär, om anstalten för inkasserande av avgifterna
skulle nödgas stå i förbindelse med minst ett par tusen kommunala
uppbördsmyndiglieter, anser riksförsäkringsanstalten för sin del,
att avgifternas inkassering genom kronouppbördsmyndigheterna är att
förorda.»

»Såsom riksförsäkringsanstalten redan antytt, torde enligt riksförsäkringsanstaltens
mening ifrågavarande uppbördssätt ej för varje fall
visa sig lämpligt. Det lämpar sig bäst i fråga om smärre arbetsgivare,
såsom mindre jordbrukare, hantverkare och handlande ävensom husbönder
för tjänare, vilka arbetsgivare hava att erlägga en mindre, år från år
föga växlande premie, och i fråga om vilken reglering vanligen ej är
erforderlig. För de större arbetsgivarne åter, framför allt inom industrien
och samfärdseln, vilka kunna hava att erlägga en årspremie till
högst betydande belopp — ända till flera tiotusentals kronor — kan
en inbetalning till kronouppbördsstämma av hela premiebeloppet ställa
sig alltför betungande, varför uppdelning av premien på ett par terminer,
såsom t. ex. i Norge, torde böra medgivas. Den omständigheten,
att i fråga om större försäkringar reglering av premien måste
ske efter försäkringsperiodens utgång, torde ock göra ifrågavarande uppbördssätt
mindre lämpligt för dessa försäkringar. Om nämligen reglering
skulle ske i samband med uppbördsstämmorna, kunde den äga
rum först två år efter uppbörden av ett förskottsvis erlagt provisoriskt
premiebelopp. Återbetalning av premie genom uppbörden kan ock möta
svårigheter. Det synes därför, som om beträffande större försäkringar
det nuvarande, hos riksförsäkringsanstalten tillämpade sättet för uppbörden
av försäkringsavgifter, nämligen genom postsparbanken, fortfarande
lämpligen skulle kunna användas. Man torde kunna påräkna,
att de större arbetsgivarne i allmänhet godvilligt inbetala premierna på
detta sätt. Samma förfaringssätt för uppbörd måste nog i allmänhet
tillämpas i fråga om kortvariga och tillfälliga arbeten, säsongarbeten o. d.»

»Riksförsäkringsanstalten har så utförligt behandlat denna fråga,
emedan den har betydelse för försäkringens omkostnader, jämväl vad
postsparbanken angår.»

167

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

»I fråga om tiden för försäkringspremiernas inbetalning synes kommittén
hava tänkt sig, att vid försäkringsterminens början ett provisoriskt
premiebelopp av försäkringstagaren skall erläggas och att sedermera
efter en viss tidsperiod, i allmänhet räkenskapsåret, premiebeloppet
definitivt skall bestämmas.»

»Detta förfarande synes riksförsäkringsanstalten lämpligt i de fall
då, enligt vad riksförsäkringsanstalten ovan ifrågasatt, premierna skulle
inkasseras genom postsparbanken, således i huvudsak i fråga om större
arbetsgivare, samt säsongarbeten m. in. För att vinna en förenkling i
förfarandet skulle man kunna tänka sig, att i fråga om mera stadigvarande
verksamheter det belopp, varmed de provisoriska premierna vid
regleringen efter räkenskapsårets slut ökas eller minskas, tillägges till
eller avdrages från nästa provisoriska inbetalning. (Jfr Schweiziska
lagen art. 112).»

»Beträffande åter de fall, där inbetalningen av premien skulle ske
genom kronouppbörden, d. v. s. huvudsakligen för smärre arbetsgivare,
vilka bedriva arbetet året om med ett på förhand känt arbetarantal,
skulle premien kunna beräknas till ett efter skälighetsprövning bestämt
belopp, och sedermera i allmänhet ej behöva regleras annat än på
särskild begäran, om t. ex. förhållandena under försäkringstiden förändrats.
Ett dylikt förfaringssätt praktiseras för närvarande vid riksförsäkringsanstaltens
hushållsförsäkringar, d. v. s. försäkringar för
tjänarinnor. Premierna i dessa fall kunna grundas huvudsakligen på
mantalslängderna, kompletterade med uppgifter av ombuden. Enligt
upplysningar, som riksförsäkringsanstalten bekommit, skulle anstalten
kunna erhålla utdrag ur mantalslängderna i så god tid varje år, att erforderliga
uppgifter för uppbörden av försäkringsavgifterna skulle kunna
lämnas till häradsskrivarne eller motsvarande myndighet i stad före augusti
månads utgång samma år; och i så fall skulle uppbörden av avgifterna
kunna ske vid kronouppbördsstämmorna, som äga rum mellan den 1
november och den 15 december. Lämpligast synes vara, att ifrågavarande
premier avse försäkringar för det år, under vilket de inbetalas.
Skulle de avse det kommande året, skulle de mantalsuppgifter, som avgivas
i slutet av ett år, ligga till grund för premierna för försäkringen
under andra året därefter. Det kan befaras, att under tiden alltför
många förändringar kunna uppstå. Enligt riksförsäkringsanstaltens
mening skulle således premierna betalas vid slutet av det år, för vilket
de gälla, eller alltså i stort sett i efterskott. I dessa fall bör någon
avgiftsförhöjning beräknas, såsom riksförsäkringsanstalten tidigare under
15 § framhållit.»

168 Knuff!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

»Det första årets kostnader för ersättningar från riksförsäkringsanstalten
torde kunna bestridas av de premier, som, enligt vad ovan angivits,
betalas i förskott.»

»Kommitténs förslag, att statsverket skall förskjuta de avgifter, som
icke på föreskrivet sätt blivit erlagda, tillstyrka'' riksförsäkringsanstalten.
Då riksförsäkringsanstalten icke, liksom enskilda försäkringsgivare, kan
välja sina försäkringstagare och alltså ej heller kan såsom villkor för
försäkring föreskriva förskottsbetalning, synes en dylik garanti av statsmedel
vara oundgänglig, enär riksförsäkringsanstalten ej rättvisligen kan
fördela de förluster, som uppkomma av ifrågavarande anledning, på
övriga försäkringstagare. Någon större utgift för statsverket torde
ifrågavarande garanti dock sannolikt ej medföra. I Holland, där det
befunnits nödigt införa en liknande bestämmelse, har beloppet av de
premier, som ej kunnat indrivas, uppgått till högst 30,000 gulden för
år eller mindre än en procent av hela premiesumman.»

»Avgifterna för försäkringen skola enligt förslaget ingå till eu försäkringsfond,
som förvaltas enligt grunder, vilka bestämmas av Konung
och Riksdag.»

»Då såsom riksförsäkringsanstalten har sig bekant, en särskild
kommitté för närvarande är sysselsatt med utredning av frågan om förvaltningen
av den allmänna pensionsfonden, och det sätt, varpå denna
fråga blir löst, torde kunna vara av viss betydelse även för frågan om
förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens försäkringsfond, synes resultatet
av nämnda kommittés arbete böra avvaktas, innan bestämmelse
träffas rörande sistberörda fonds förvaltning. Riksförsäkringsanstalten
vill dock redan nu framhålla vikten av att försäkringsfonden förvaltas
så, att den i möjligaste män kommer att tjäna den sociala olycksfallsförsäkringens
ändamål samt vara till stöd för landets näringar. Liksom
i Norge höra medel från fonden »mot betryggande säkerhet till viss del
utlånas åt näringsidkare, som hava försäkring i riksförsäkringsanstalten,
så att de medel, som hopbragts i främsta rummet av näringsidkarne,
åter kunna få tjäna till att främja näringarnas utveckling. Vidare böra
medel till någon viss del kunna utlånas till kommuner och möjligen
även till välgörenhetsinrättningar för uppförande av sjukvårds- och
andra dylika anstalter, varjämte riksförsäkringsanstalten med vederbörligt
tillstånd skulle kunna få disponera någon mindre del av fonderna för
uppförande, därest sådant erfordras, av egna anstalter till behandling av
olycksfallsskadade (t. ex. ortopediska anstalter m. in.).»

Kinif/1. Maj: t a Nåd. Proposition Nr 111. 1*59

»För att ovannämnda ändamål Hkola vederbörligen tillgodoses, synes
riksförsäkringsanstalten böra äga ett avgörande inflytande på frågor om
placering av riksförsäkringsfondens medel. Riksförsäkringsanstalten
skulle därför för sin del anse lämpligast, att, därest postsparbanken fortfarande
skall omhänderhava inkasseringen av riksförsäkringsanstaltens
medel, utbetalningar m. m., fondförvaltningen ordnas på det sätt, att
frågor om placering av medel avgöras av riksförsäkringsanstalten, förstärkt
med 1 eller 2 medlemmar av postsparbankens styrelse samt 3 av
Eders Kung!. Maj:t utsedda medlemmar, av vilka en skall vara finanssakkunnig
samt eu arbetsgivare och en arbetare. Den omedelbara förvaltningen
av medlen, d. v. s. inköpandet av värdepapper, utlämnandet
av lån, inkasseringar av räntor o. d., synes emellertid böra handhavas
av postsparbanken. Det torde få erinras, att i Norge beslutar riksförsäkringsanstaltens
styrelse i fråga om fondförvaltningen.»

Här torde även böra anföras huvudinnehållet av utlåtanden från utlåtanden.
andra håll än riksförsäkringsanstalten, och får jag därför, med ledning
av den förevarande protokoll bifogade bilagan, meddela följande sammanfattning
av flertalet av dessa uttalanden.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att det från jordbrukets synpunkt syntes
önskvärt, att avgifterna må bestämmas och inbetalas efter försäkringsårets
slut, såsom förhållandet vore vid länens brandstodsbolag in. fl.
ömsesidiga försäkringsbolag och såsom med all sannolikhet komme att
ske vid de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen. Det vore vid jordbruket
omöjligt att för ett kommande år beräkna åtgången av tillfällig
arbetskraft, varemot det vid årets slut vore lätt att redovisa sådan.

Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Jämtlands län anser, att det
enklaste vore, att uppbörden av avgifterna i allmänhet finge äga rum i
samband med kronouppbörden; indrivande av restantier ordnades då på
enklaste sätt. Men då uppbördsstämmorna numera i allmänhet skola
hållas i slutet av året, måste i sådant fall uppgivas den av kommittén
framhållna förmånen av avgifternas intagande i början av året. Detta
ville emellertid synas vara endast en ordnings- och bokföringsfråga, beroende
på, huru det ordnas med avgifternas påförande och med tiden
för lagens ikraftträdande.

Jämväl yrkesinsp ektören i sjunde distriktet R. Wieselgren ifrågasätter,
att premieuppbörden skall ske genom skattsedlarne.

till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 a käft. (Nr 111.) 22

170

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 111.

säkringens avslutande liksom även ett uttagande i förskott av den sannolika
premien vore överflödigt, när obligatorisk försäkringsplikt infördes,
och hela proceduren borde då kunna inskränkas till ett förfarande, som
motsvarade den nuvarande efterregleringen. Med ledning av förd statistik,
såväl rörande de enskilda större arbetsställena som beträffande
skilda yrkesgrupper, kunde risken å visst arbetsställe bedömas efter
medeltalsrisken för sådan verksamhet och reglering av premieprocentsatsen
äga rum efter kortare eller längre tids försäkring. Vadare borde
varje arbetsgivare åläggas att i samband med avgivande av deklaration
för taxering insända en förteckning över hos honom under det nästföregående
året sysselsatta arbetare med uppgift dels om deras resp.
löneinkomster och dels om av dem utförda dagsverken. Från taxeringsmyndigheterna
skulle därefter dessa förteckningar insändas till riksförsäkringsanstalten,
där med ledning av desamma samt den för resp.
yrke fastställda premieprocentsatsen, premien för varje arbetsgivare beräknas.
Uppgiften om den på varje arbetsgivare belöpande premien
skulle kommuniceras vederbörande taxeringsmyndighet och införas under
särskild rubrik å arbetsgivarens kronoskattsedel samt uppbäras i samband
med kronouppbörden.

Med avseende å stadgandet, att resterande försäkringsavgifter skola
indrivas av kronobetjäningen på sätt om indrivning av resterande kronoutskylder
är stadgat, erinrar Kungl. Maj:ts be (ältning shav ande i Jönköpings
län, att, därest olycksfallsförsäkringen skulle erhålla den omfattning,
som kommittén föreslagit, en sådan indrivning säkerligen skulle
komma att medföra väsentligt ökade kostnader såväl för staten som,
framför allt, för kommunerna genom anställande av nya fjärdingsmän
och exekutionsbetjänte. Redan vore nämligen dessa, särskilt genom indrivningen
av pensionsavgifterna, så hårt ansträngda, att deras antal
behövde ökas.

Direktionen för sjömanshuset i Malmö anför, att motiven till 19 §
gåve vid handen, att kommittén tänkt sig, att försäkringsavgifterna
skola betalas för år och i förskott. Vid sådant förhållande vore det
rimligt, act rederier berättigades till ristorno av försäkringsavgifter för
tid, under vilken fartyg icke användes eller är bemannat, allt i närmare
överensstämmelse med vad vid kaskoförsäkring är brukligt; och hemställde
direktionen, att i förslaget intoges bestämmelse i sådant syfte.
Bestämmelser i sådant avseende syntes vara av den vikt, att de borde
finnas i en blivande olycksfallsförsäkringslag och icke utfärdas på administrativ
väg.

Kung 1. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 111.

IT!

Såsom kommittén angiver, har den icke ansett lämpligt att i lagen
upptaga mer eller mindre detaljerade föreskrifter rörande sättet för erläggandet
av försäkringsavgifterna till riksförsäkringsanstalten. I fråga
om avgifterna till arbetsgivarbolagen har kommittén tänkt sig, att bolagen
skulle äga frihet att i detta avseende ordna förfarandet såsom dem synes
lämpligt, vilket naturligtvis icke utesluter, att för dylikt bolag, efter
därom hos Kungl. Maj:t gjord framställning, enahanda förfarande kunde
komma till användning som i fråga om riksförsäkringsanstalten.

Aven jag delar kommitténs åsikt i förevarande avseende. Man
måste nämligen tänka sig, att olika sätt för avgifternas inbetalning kunna
komma att tillämpas för olika grupper av arbetsgivare, i följd varav de
erforderliga föreskrifterna skulle bliva så omfattande, att de knappast
lämpa sig för att inpassas i förevarande lag. För övrigt synes mindre
lämpligt att i lag fastslå dylika föreskrifter, som sedermera i förekommande
fall kunde visa sig medföra olägenheter och behöva ändras. Det
synes därför ändamålsenligt, att, såsom kommittén föreslagit, åt Kungl.
Maj: t överlämna utfärdandet av nödiga bestämmelser, i vilket fall nödig
rättelse skulle kunna åstadkommas med mindre omgång än om föreskrifterna
ägde karaktären av lag.

Det är givet, att man vid utfärdande av erforderliga föreskrifter
angående erläggande av avgifterna för försäkringarna i riksförsäkringsanstalten
skall komma ätt i möjligaste mån taga hänsyn till olika förhållanden.
Sålunda vill det för närvarande, med hänsyn till vad som
från flera håll anförts, synas som om beträffande en stor del av de
mindre arbetsgivarne det lämpligaste förfaringssättet skulle vara att indriva
avgifterna i sammanhang med kronouppbörden. Särskilt gäller
detta i fråga om flertalet husbönder, mindre jordbrukare, hantverkare
m. fl. För dessa torde nämligen, såsom jag redan framhållit, avgifterna,
med hänsyn till de mera enkla och konstanta förhållandena i
fråga om användande av främmande'' arbetskraft, i allmänhet komma
att bestämmas efter vissa allmänna regler och endast i undantagsfall
behöva undergå någon avsevärd reglering. Uppgifter om avgiftsbeloppet
skulle i dessa fall inom tillräcklig tid av riksförsäkringsanstalten
insändas till uppbördsmyndigheterna för att kunna upptagas å vederbörande
kronodebetsedlar. Avgifterna skulle i dessa fall gälla för det
år, under vilka de erlades och således icke komma att betalas i förskott.
1 följd härav skulle någon ränteförlust uppkomma, till ^vilken
dock hänsyn självfallet tages vid avgifternas bestämmande. Önskar
någon rättelse i honom påförd avgift, kan sådan rättelse erhållas genom
hänvändelse till riksförsäkringsanstalten, som antingen, därest sådant ännu

Dcyar/cments chefen.

172

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

låter sig göra, anmäler vidtagen ändring till uppbördsmyndigheten eller
ock vid bestämmande av nästa årspremie avdrager vad som vid den
föregående inbetalningen tilläventyrs erlagts för mycket. Beträffande
andra arbetsgivare åter, och särskilt de större, torde det ej sällan med
hänsyn till att avgifterna skulle kunna uppgå till relativt stora belopp,
bliva nödvändigt att medgiva avgifternas fördelande till inbetalning å
kortare terminer än ett år. För dylika fall torde man böra tänka sig,
att avgifterna skulle inbetalas till postsparbanken eller på annat sätt
inlevereras. Sålunda torde t. ex. i fråga om sjöfolket särskilda bestämmelser
kunna bliva erforderliga. Understundom kan även befinnas
lämpligt att, efter därom med kommunen träffat avtal, upptaga avgifterna
i samband med kommunalutskylderna. Beträffande de större arbetsgivarne
bestämmas avgifterna för varje gång oftast provisoriskt och
regleras efteråt, vanligen, där ej arbetsgivaren annorlunda önskar, genom
utjämning å följande års premie. I allmänhet skulle man, såsom jag
redan framhållit, i möjligaste mån söka taga hänsyn till de olika förhållandena
inom olika slag av verksamhet.

I enlighet med vad kommittén föreslagit skulle avgifter, som icke
i vederbörlig ordning erlagts, indrivas på samma sätt som resterande
kronoutskylder. I ett par utlåtanden har anmärkts, att härigenom kronobetjäningens
arbete skulle komma att ökas i oproportionerlig grad.
Farhågorna i detta avseende torde emellertid vara överdrivna, då, såsom
kommittén framhåller, de ifrågavarande avgifterna icke såsom flertalet
motsvarande avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen skola erläggas
av arbetare eller andra mindre bemedlade utan uteslutande av arbetsgivare,
d. v. s. endast av personer, vilka själva sysselsätta avlönade
arbetare och vilka allenast i undantagsfall torde underlåta att i behörig
ordning inbetala avgifterna. Av samma anledning torde även den garanti
för avgifternas inbetalande, som staten skulle komma att övertaga, icke
att medföra någon avsevärd utgift för statsverket.

Vad slutligen förvaltningen av den genom avgifterna uppkommande
fonden angår, torde frågan härom böra utredas i annat sammanhang.
Såsom även av kommittén och av riksförsäkringsanstalten framhållits,
bör vid utfärdandet av bestämmelser härom möjligaste hänsyn tagas
till de sociala uppgifter, som olycksfallsförsäkringen avser, ävensom till
de näringsidkares lånebehov, genom vilkas avgifter fonden huvudsakligen
bildats.

Med avseende å vad jag sålunda anfört föreslår jag för 19 §
samma lydelse som enligt kommitténs förslag, nämligen:

173

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkringsavgifts
belopp* skall, även där beloppet blivit allenast
provisoriskt bestämt, utan hinder av förd klagan, tillsvidare
lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning i
eller befrielse från avgift, återbetalas vad för mycket
blivit erlagt.

Angående tid och sätt för erläggande av avgifterna
för försäkringar i riksförsäkringsanstalten förordnas
av Konungen. Avgifter, som icke på föreskrivet
sätt blivit erlagda, förskjutas av statsverket
och indiåvas i den ordning, som för indrivning av
resterande kronoutskylder är stadgat.

Försäkringsavgifterna ingå till en fond, som förvaltas
enligt grunder, som bestämmas av Konung och
Riksdag.

20 och 21 §§.

Bestämmelserna i dessa §§ motsvara stadgandena i 11 och 12 §§
i gällande lag samt föreskrifterna i kungörelsen den 31 december 1912
angående anmälan om olycksfall i arbete och innehålla de allmänna
reglerna för det första förfarandet och de första åtgärderna i händelse av
olycksfall. Enligt 20 §, som meddelar föreskrifter om vad från arbetarens
sida bör iakttagas, därest han drabbas av olycksfall, bör sålunda arbetsgivaren
eller arbetsföreståndaren ofördröjligen underrättas, om olycksfall
inträffar, och den skadade skall vara skyldig att underkasta sig vård eller
föreskrift av läkare, som tillkallas av vederbörande försäkrmgsmrättnmg
eller av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren. Den påföljd, som drabbar
arbetaren, därest han försummar dessa sina åligganden, är att ersättningen,
enligt stadgandet i 25 §, kan komma att nedsättas eller

indragas. . .

Någon saklig ändring av denna § har ej synts mig erforderlig.
Med anledning av en från ett par håll framkommen anmärkning ,har jag
vidtagit en redaktionell ändring i paragrafen, avseende att giva klarare
attack åt stadgandets innebörd.

Bestämmelserna om arbetsgivarens skyldighet vid inträffande olycksfall
hava meddelats i 21 §.

I fråga om innehållet av sitt förslag i denna del ant or kommittén:

»Sedan arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren erhållit kännedom om
olycksfallet, åligger det honom enligt 21 § att, därest olycksfallet kan

20 §.

21 §.

Kommittén

174

R iksför säkring
san
st al ten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

antagas medföra utgivande av ersättning enligt lagen eller ombesörjande
av läkarvård jämte läkemedel, hos polismyndigheten i orten göra anmälan
om. olycksfallet enligt fastställt formulär. Nämnda myndighet
åligger att tillse, det sådan anmälan göres och att föranstalta om komplettering
^ av möjligen felaktiga uppgifter samt att, så snart meddelande
erhållits om olycksfallet, ofördröjligen därom underrätta den försäkra
gsinrättning, riksförsäkringsanstaiten eller arbetsgivarbolag, i vilken
den skadade är försäkrad. Härigenom beredes möjlighet för nämnda
inrättning att snarast möjligt vidtaga de åtgärder för den skadades vård
eller för beredande av ersättning, som finnas vara av nöden. Arbetsgivaren
är även skyldig att samtidigt med anmälan insända läkarbetyg
angående skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd, vilket läkarbetyg
det. åligger honom att på egen bekostnad anskaffa. För att erhålla
möjligaste enhetlighet beträffande läkarbetygens avfattande föreskrives,
att desamma skola utfärdas i enlighet med fastställt formulär,
och har kommittén därvid ansett, att detta formulär borde fastställas
av medicinalstyrelsen, vilken naturligtvis därförut bereder riksförsäkringsanstaiten,
försäkringsrådet eller annan intresserad myndighet tillfälle
att angiva sin mening. I sammanhang härmed torde även taxa
för kostnaden av dylika läkarbetyg böra utfärdas. I överensstämmelse
med motsvarande stadgande i nu gällande lag, innehåller även kommitténs
förslag bestämmelser därom, att, därest läkarbetyg icke kan
utan större svårigheter eller kostnader anskaffas, intyg i stället skall
få lämnas av någon tjänsteman i orten eller någon av kommunens förtroendemän.
Stadgandena om polisundersökning och om vad med polismyndighet
skall förstås överensstämma i huvudsak med nu gällande
bestämmelser.»

»Polismyndigheten åligger att till försäkringsinrättningen ofördröjligen
insända handlingarna i ärendet ävensom protokoll över hållen
polisundersökning.»

Mot kommitténs förslag, att den föreskrivna anmälan om olycksfallet
skall insändas till polismyndigheten i orten, som därefter skulle
översända den till vederbörande försäkringsinrättning, har riksförsäkringsanstaiten
anmärkt, att detta förfaringssätt visserligen hade betydelse
i en på ersättningsplikt grundad lag, då det därigenom bleve möjligt
för arbetaren att styrka sin ersättningsrätt, men däremot icke kunde
anses behövligt i den föreslagna på obligatorisk försäkring grundade
lagen. I)å den nämnda anordningen emellertid ofta föranledde dröjsmål
med anmälningarnas översändande till anstalten, vilket, särskilt med
hänsyn till att karenstiden borttagits, kunde medföra betänkliga olägen -

Kung}. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

175

heter, vore det enligt anstaltens förmenande ovillkorligen nödvändigt, att
det ålades arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren att direkt till vederbörande
försäkringsinrättning insända anmälan om inträffat olycksfall,
och hinder borde icke möta att bestämma tiden, inom vilken anmälan i
regel skulle avsändas, till senast dagen efter den dag, då arbetsgivaren
eller arbetsföreståndaren av den skadade eller eljest erhölle underrättelse
om olycksfallet. Liknande föreskrift borde enligt anstaltens förmenande
även meddelas i fråga om läkarbetyget, som, så vitt möjligt, borde insändas
till försäkringsinrättningen samtidigt med anmälan eller senast å
tredje dagen efter den dag, å vilken anmälan senast skolat insändas.

Med hänsyn till vad riksförsäkringsanstalten sålunda anfört om Departementsnödvändigheten
av att anmälningarna om olycksfall ävensom läkarbetyget cheleninsändas
direkt till försäkringsinrättningen, har jag föreslagit en därmed
överensstämmande ändring i första och andra stycket av den föreslagna
21 §. Någon bestämmelse om komplettering av anmälningshandlingarna
torde då ej vidare behövas. Däremot har jag ej ansett lämpligt att i
lagen fixera någon viss kortare tid, inom vilken anmälan i allmänhet
skulle göras och läkarbetyget ''insändas. Med hänsyn till de olika förhållandena
i olika delar av landet, olika kommunikatiopsmöjligheter o. s. v.
torde det vara svårt att fastställa någon enhetlig tidsrymd. Genom stadgandet,
att anmälan skall göras ofördröjligen, och läkarbetyget insändas
samtidigt därmed eller så snart som möjligt därefter, ävensom den
straffpåföljd för försummelse härutinnan, som innefattas i stadgandet i
34 § första stycket, torde vara tillräckligt sörjt för att all skyndsamhet
i detta hänseende kommer att iakttagas.

Jag har även tänkt mig, att läkarbetyget ej skulle bekostas av
arbetsgivaren utan endast av honom ombesörjas. Härigenom torde en
för mindre arbetsgivare understundom betungande utgift undvikas och
därav möjligen uppkommande anledning till försummelse undanröjas.

Beträffande innehållet av det formulär, efter vilket anmälan enligt
förslaget skulle komma att göras, ävensom ordningen och sättet för deras
utarbetande, hänvisar jag till vad kommittén i denna del yttrat. Kommittén
anför sålunda:

»Angående innehållet av det formulär för anmälan om olycksfallet, Kommittén.
som skall av arbetsgivaren avgivas, lämnar den ovannämnda förordningen
av år 1912 detaljerade föreskrifter. Emellertid måste, därest kommitténs
förslag skulle komma att genomföras, formulärets innehåll i vissa

176

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Departements

chefen.

avseenden förändras och fullständigas. Särskilt gäller detta upplysningarna
om den skadades arbetsförtjänst m. m. Då uppgifterna i detta formulär,
åtminstone under första tiden efter olycksfallet, skola tjäna såsom ledning
för försäkringsinrättningens beslut rörande den skadade, och formuläret
lämpligen bör vara lika för alla försäkringsinrättningar, samt
då ändringar kunna tänkas tid efter annan bliva behövliga, har kommittén
föreslagit, att detsamma skulle fastställas av riksförsäkringsanstalten,
samt, för erhållande av ytterligare garanti ifråga om formulärets
ändamålsenliga uppställning, att ändring i detsamma skulle kunna
sökas hos försäkringsrådet. Visserligen har jämväl socialstyrelsen, såsom
utövande tillsyn enligt arbetarskyddslagen över många av de rörelser,
som skulle omfattas av olycksfallslagstiftningen, intresse av, att formuläret
även kommer att innehålla för dess nämnda verksamhet nödiga
uppgifter. Den ovannämnda förordningen innehåller också bestämmelser
i sådant syfte, och vid utarbetandet av det nya formuläret böra naturligen
i samråd med socialstyrelsen även de ifrågavarande uppgifterna
intagas. Givetvis böra även erforderliga uppgifter rörande inträffade
olycksfall av vederbörande försäkringsinrättning insändas till socialstyrelsen.
Särskild föreskrift härom torde lämpligen böra intagas i riksförsäkringsanstaltens
instruktion eller angivas i särskild förordning.»

Stadgandena i den föreslagna paragrafens tre sista stycken, om
polisundersökning, om vad med polismyndighet skall förstås och om
undersökningsprotokollets och andra handlingars insändande till försäkringsinrättningen
eller rådet, hava föranlett några erinringar av formell
natur. Enligt vad socialstyrelsen framhåller skulle stadgandet om åliggande
för polismyndigheten att »hålla polisundersökning», vilket stadgande
äger motsvarighet i nu gällande lag, på visBa håll givit anledningtill
den tolkningen, att nämnda myndighet ansett sig skyldig att förrätta
undersökningen in corpore, något som uppenbarligen icke varit
avsett. Vidare har av magistraten i Uppsala erinrats, att i nämnda
stad varken magistraten eller poliskammaren vore polismyndighet, utan
att denna myndighet jämlikt breven den 31 december 1869 och den 9
februari 1872 utövades av en polismästare, i följd varav det från nu
gällande lag hämtade stadgandet, om vad med polismyndighet borde
förstås, syntes böra omformuleras.

Med hänsyn till dessa anmärkningar och då jämväl i övrigt vissa
erinringar synts mig kunna göras mot de ifrågavarande stadgandenas
avfattning, har jag ansett mig böra omarbeta dem och därvid givit
desamma den lydelse, den nedanintagna paragrafen utvisar.

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr .111.

177

Med avseende å den nu behandlade paragrafen har från yrkesinspektionens
sida den meningen, så gott som enhälligt, gjort sig gällande,
att de föreslagna bestämmelserna måste kompletteras med föreskrifter,
som tillgodosåge behovet av att yrkesinspektörerna snabbt erhölle underrättelser
om inträffade olycksfall, ägde rätt att påkalla polismyndighetens
biträde vid undersökningar rörande olycksfallet o. s. v. I lagen
borde sålunda intagas bestämmelser om skyldighet för arbetsgivaren att
samtidigt med anmälan till försäkringsinrättningen jämväl insända anmälan
om olycksfallet till vederbörande yrkesinspektör, om rätt för yrkesinspektör
att själv påfordra polisundersökuing och om skyldighet för
polismyndigheten att till nämnda tjänstemän översända avskrift av protokoll
m. m. Emellertid torde möjligen erforderliga bestämmelser av
ifrågavarande art icke hava sin plats i den förevarande lagen, som
endast avser att reglera arbetsgivares skyldighet att hålla sina arbetare
skadeslösa för de ekonomiska följderna av inträffade olycksfall, utan,
på sätt jämväl socialstyrelsen framhållit, böra intagas i en särskild författning.

På grund av vad jag sålunda anfört torde 20 och .21 §§ böra erhålla
följande lydelse:

20 §.

Varder arbetare, som i denna lag avses, skadad
till följd av olycksfall i arbetet, skall arbetsgivaren
eller den, som å hans vägnar förestår arbetet, ofördröjligen
härom underrättas. Där ej läkarvård av försäkringsinrättningen
beredes den skadade, är han skyldig
att underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som
må tillkallas av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren.

21 §.

Där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas
medföra påföljd, som enligt 6 eller 7 § föranleder
ersättning, åligger det arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren
att, sedan han från den skadade eller
eljest erhållit underrättelse om olycksfallet, ofördröjligen
därom hos den försäkring sinrättning, i vilken den skadade
är försäkrad, göra skriftlig anmälan enligt formulär,
som av riksförsäkringsanstalten fastställes.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a käft. (Nr 111.)

17*

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

22 §.

Då anmälan göres, skall samtidigt eller, där så ej
kan ske, så snart som möjligt därefter till försäkringsinrättningen
insändas genom arbetsgivarens försorg anskaffat
läkarbetyg enligt formulär, som av medicinalstyrelsen
fastställes, angående skadans beskaffenhet
och den skadades tillstånd eller, där olycksfallet medfört
döden, angående dödsorsaken; kan läkarbetyg ej
utan oskälig omgång eller kostnad anskaffas, må i
stället insändas intyg av präst eller annan tjänsteman
i orten, av ordföranden i kommunalstämman eller ordföranden
eller ledamot i kommunalnämnden eller av
ledamot i häradsnämnden.

Polismyndigheten i orten skall så fort ske kan föranstalta
om undersökning rörande olycksfallet, därest
sådan undersökning begäres av försäkring sinrättning en
eller för säkring srådet, samt till inrättningen eller rådet
insända protokoll över undersökningen; begäres ej polisundersökning,
hålles undersökning allenast om polismyndigheten
finner sådan nödig.

Med polismyndighet avses i denna lag å landet
länsman samt i stad magistrat, stadsstyrelse, poliskammare
eller polismästare.

22 §.

Såsom av det föregående framgår har kommittén tänkt sig, att
samtliga de verksamheter, som skulle omfattas av den nya olycksfallslagstiftningen,
skulle göras till föremål för eu enhetlig lagstiftning, samt
att särskilda bestämmelser för någon viss verksamhet ej skulle vara erforderliga.
1 fråga om sjöfarten har kommittén dock funnit vissa bestämmelser
behövliga, som hava avseende på de speciella förhållandena
inom denna näringsgren. Dessa bestämmelser, som återfinnas i 22 och
26 §§, har kommittén, då desamma i huvudsak vore erforderliga även i
fråga om övriga verksamhetsgrenar, sökt giva sådan avfattning, att de
skulle komma att gälla även dylika, ej direkt till sjöfartens område hörande
fall. I enlighet härmed hava i nämnda paragrafer intagits föreskrifter
rörande ordnandet av anmälningsskyldigheten och den första
undersökningen vid olycksfall under resa utom riket samt angående de
fall, då fartyg förlist med man och allt, eller eljest arbetare blivit borta,
utan att någon underrättelse om honom erhållits.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 179

Med avseende å alla övriga för sjöfartsyrket säregna fall har kommittén
tänkt sig, att desamma skulle kunna regleras med tillämpning
av den föreslagna lagens stadganden i allmänhet. Kommittén har sålunda
icke upptagit några undantagsbestämmelser för sjöfarten i fråga
om ersättningsbeloppens storlek, försäkringsanstalt, ersättningarnas bestämmande,
arbetsförtjänstens beräkning o. s. v. I detta hänseende anför
kommittén:

»Med avseende å beräkningen av denna arbetsförtjänst hava de
flesta utländska lagar för sjöfarten bestämmelser, som skilja sig från
motsvarande bestämmelser för övriga yrken. Under det att nämligen
arbetsförtjänsten i vanliga fall beräknas efter de individuella förhållandena,
har man i dessa lagar fördelat sjöfolket i vissa löneklasser eller
ock eljest meddelat särskilda bestämmelser om sättet för lönens beräknande.
Huvudanledningen härtill torde vara, att åtminstone beträffande
besättningen lönen i regel till en mindre del utgår i kontanter och i
övrigt utgöres av naturaförmåner, vilkas uppskattning i penningar med
hänsyn till de olikartade förhållandena i olika trakter skulle kunna bereda
svårigheter. Givetvis skulle genom dylika särskilda bestämmelser
för sjöfarten ersättningsbeloppens beräknande förenklas. Men då man i
flera lagar beträffande vida talrikare grupper av arbetare inom andra
näringar, särskilt jordbruket, där svårigheterna i förevarande hänseende
ej sällan torde vara lika stora som inom sjöfarten, icke dragit sig för
att bestämma arbetsförtjänsten efter de allmänna reglerna, torde man
vara berättigad att antaga, att även i fråga om sjöfolket dessa svårigheter
kunna övervinnas. Härtill kommer, att i fråga såväl om sjöfarten
som andra näringsgrenar allmänna regler för uppskattningen av
naturaförmåner ävensom rörande vissa andra förhållanden, som äro
av betydelse för arbetsförtjänstens bestämmande, torde komma att av
vederbörande försäkringsjmyndigheter i möjligaste utsträckning angivas,
varigenom de antydda svårigheterna skulle komma att väsentligen förminskas.
»

Emellertid här, såsom redan av det föregående framgår, fråp några
håll, huvudsakligen från kommerskollegii sida, gjorts gällande, att kommittén
icke genom de ifrågavarande bestämmelserna kunde anses hava
tagit tillräcklig hänsyn till de egenartade omständigheter, varunder sjöfartsyrket
utövas, utan hade åtskilliga förhållanden, som beröra sjöfartsyrket
lämnats i viktiga hänseenden oreglerade. Jämväl riksförsäkringsanstalten
har ansett det kunna sättas i fråga, om ej i ett eller annat
avseende ytterligare bestämmelser i fråga om sjöfarten kunde anses
erforderliga. Såsom exempel på de frågor, som sålunda ansetts

180

Departements

chefen.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

tarva utförligare föreskrifter, hava bl. a. anförts frågorna om befogenhet
för befälhavare, som äger del i fartyget, att medtagas i försäkringen;
rätt för sjöman till ersättning vid olycksfall under försök att rädda
människoliv ur sjönöd (jämför kungörelsen den 2 oktober 1908 om
fiskarförsäkringen); rätt till ersättning vid vissa yrkessjukdomar, skörbjugg
beri-beri, m. fl.; tillsynen å skadade, som befinna sig utom riket,
hemsändande av skadade sjömän; tiden från vilken ersättning skall
utgå i de uti 25 § omförmälda fall; sättet för arbetsförtjänstens beräknande;
utfärdandet av int}^g, som enligt 21 § skall bifogas olycksfallsanmälan;
skyldighet att i skeppsdagboken göra anteckning, när en sjöman
blir arbetsoförmögen till följd av olycksfall och när han återfår
arbetsförmågan; skyldighet att jämte olycksfallsanmälan insända utdrag
av skeppsdagboken. Särskilt har från kommerskollegii sida gjorts gällande,
att en tillämpning av bestämmelserna i 9 § av förslaget beträffande
sjöfartsyrket skulle vara förenat med stora vanskligheter. En väsentlig
del av sjöfolkets arbetslön utginge i form av fri kost, och förekomme
häi vid mycket växlande förhallanden, som i de särskilda fallen försvårade
uppskattningen av denna förmåns värde efter fullt rättvisa och enhetliga
grunder. Vidare syntes vid beräkningen av skadad sjömans årliga
arbetsförtjänst svårighet möta vid värdesättningen av de särskilda
slag av ersättning, som skulle till sjöman utgå enligt 95 och 96 §§ sjölagen.
Även beräknandet av själva hyran och arbetsårets längd torde
giva anledning till olika tolkningar och framkalla tvistigheter, vilka det
borde vara angeläget att i möjligaste mån förebygga.

Beträffande vissa av dessa frågor har jag redan i det föregående
sökt ''visa, att de mot kommitténs förslag uttalade betänkligheterna i
huvudsak måste anses överdrivna. Vad angår beräknandet av arbetsförtjänsten
synes mig kommittén i sitt yttrande hava på tillfredsställande
sätt motiverat sitt förslag’ i denna del. Frågan om upptagande i
lagen om bestämmelser rörande de för sjömansyrket specifika yrkessjukdopiarna
torde icke erfordra vidare yttrande, då, såsom av det
föregående framgår, bestämmelserna i 2 § av kommitténs förslag, med
hänsyn till den pågående utredningen rörande införandet av en allmän
obligatorisk sjukförsäkring för arbetare, uteslutits ur lagen.

De framställda anmärkningarna i övrigt hänföra sig huvudsakligen
till de bestämmelser om anmälningsskyldighet och undersökning samt
om beräknande av ersättning i vissa fall, då fartyg förlist, vilka återfinnas
i nu förevarande paragrafer.

181

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

I 22 § föreskrives, i väsentlig överensstämmelse med utländska lagar
och tidigare svenska förslag, såsom allmän regel, att, där oj svensk
polismyndighet kan anlitas, de sådan myndighet i förevarande avseende
åliggande uppgifter skulle övertagas av närmaste svenska konsulat. Konsulatet
skulle således även självt eller genom därtill förordnad annan myndighet
eller person ombesörja, att nödig undersökning hålles, samt att
handlingarna i ärendet insändas till försäkrangsinrättningen. I allmänhet
skulle således i förevarande hänseende konsulatet inträda i de funktioner,
som i vanliga fall enligt förslaget skulle åligga polismyndighet.

I avseende å dessa bestämmelser erinrar kommerskollegium om de
stadganden, gällande sjölag innehåller dels i 40 § angående skyldighet
för befälhavare å svenskt fartyg att, inom riket till kommerskollegium
och utom riket till svensk konsul, avgiva skriftlig rapport, då genom
olyckshändelse någon av besättningen eller någon ombordvarande ljutit
döden eller lidit svårare kroppsskada, i vilken rapport, som skall innehålla
fullständig avskrift av vad som må vara i fartygets dagbok antecknat
angående den timade händelsen, jämväl skall lämnas en utförlig
framställning om densamma och om vad som kan tjäna till ledning för
bedömandet av orsakerna därtill, och dels i 40, 317 och följande §§ om
skyldighet att avgiva sjöförklaring och om anställande i vissa fall av sjöförhör
angående olycksfall ombord å fartyg. Dessa bestämmelser anser
kommerskollegium hava bort i det föreliggande förslaget noga beaktas,
så att onödigt dubbelarbete måtte besparas enskilda och myndigheter.
Jämväl socialstyrelsen framhåller önskvärdheten av att anmälningsskyldigheten
i båda fallen reglerades efter enhetliga grunder.

Det torde vara klart, att även i de fall, som här avses, en skyldighet
för arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren, i detta fall befälhavaren,
att anmäla olycksfallen för vederbörande försäkringsinrättning
icke kan undvaras. Bestämmelserna rörande dagbokens förande och avgivande
av sjöförklaring, vilka meddelats med hänsyn jämväl till förhållanden,
som äro -av betydelse för olycksfallsförsäkringen, torde visserligen
i allmänhet lämna även de för denna försäkring erforderliga uppgifterna,
Frågan, huruvida med hänsyn härtill den nu föreslagna anmälningsskyldigheten
skulle komma att medföra onödigt dubbelarbete
och därigenom alltför mycket betunga vederbörande befälhavare, torde
emellertid uteslutande vara beroende av det sätt, varpå denna skyldighet
skulle fullgöras. Därom innehåller förslaget endast, att anmälan skall
ske enligt formulär, som av riksförsäkringsanstalten fastställes. Av vad
rörande formulärens utarbetande av kommittén anförts under § 21, torde
framgå, att redan vid utfärdandet av däri omförmälda föreskrifter till -

182

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

23 §.

24 och 25 §§.

Kommittén.

facklig hänsyn torde komma att tagas till de här berörda förhållandena,
och i den mån ytterligare föreskrifter skulle visa sig erforderliga, torde
desamma, på sätt jag redan förut erinrat, jämlikt stadgandet i 32 §,
komma att utfärdas av Kungl. Maj:t.

Med den ändring, som betingas därav, att anmälan här, liksom i de
uti 21 § avsedda fallen, bör göras direkt till försäkringsinrättningen i
stället för till polismyndigheten, skulle 22 § komma att erhålla följande
lydelse:

»Har olycksfallet inträffat under resa utom riket,
sker anmälan om olycksfallet hos /orsakringsinrättningen
eller det svenska konsulat, där anmälan tidigast
kan äga rum. Har anmälan skett hos svenskt
konsulat, verkställes genom dess försorg sä fort ske kan
nödig undersökning, varefter handlingar och protokoll
i ärendet insändas till försäkringsinrättningen.»

23 §.

Mot bestämmelserna i denna paragraf har jag ej funnit skäl till
anmärkning, utan torde densamma böra erhålla följande av kommittén
förslagna lydelse:

»Försäkringsinrättning ävensom försäkringsrådet
äga att, till vidare utredning, i ärende rörande tillämpning
av någon i denna lag given bestämmelse, låta vid
allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga.»

24 och 25 §§.

I dessa paragrafer har kommittén meddelat bestämmelser om de
fall, då under arbetet inträffad skada ej medför rätt till ersättning eller
då den skadad arbetare i följd av olycksfallet tillkommande ersättningen
på grund av särskilda förhållanden skall kunna nedsättas eller
indragas.

I 1 §, andra stycket, i nu gällande lag är stadgat, att ersättning ej
i något fall utgår för skada, som den skadade uppsåtligen eller genom
grov vårdslöshet själv ådragit sig eller som uppsåtligen förorsakats av
tredje man, där denne icke haft ledning av eller uppsikt över arbetet.
Mot denna bestämmelse i gällande lag svarar 24 § i kommitténs för -

Kunf/l. Hfaj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 1>W

slug. Enligt kommitténs förslag skulle emellertid den omständigheten,
att den skadade genom grov vårdslöshet själv ådragit sig skadan, icke
föranleda till inskränkning i rätten till ersättning, och endast i de fall
skulle av tredje man uppsåtligen förorsakad skada medföra förlust av
ersättningsrätt, då tredje mannen skulle bliva ersättningsberättigad.

Kommittén anför härom bland annat: »Dylika undantag beträffande
rätten till ersättning återfinnas såsom naturligt är i alla lagar, som grundats
på principen om direkt ersättningsskyldighet för arbetsgivaren, da
ju denne svårligen kan förpliktas att utgiva ersättning för skada, som
uppkommit antingen direkt genom annans vållande eller därigenom, att
arbetaren ådragit sig skadan genom uppenbart förbiseende av givna
föreskrifter eller eljest genom synnerlig oaktsamhet, och skadan således
ej kan läggas arbetsgivaren till last. Om åter olycksfallslagstiftningen
grundas på försäkringsprincipen, förlora dylika undantag praktiskt
taget all betydelse för arbetsgivaren. Hans risk täckes nämligen då
genom försäkringspremien, som för att motsvara dylika extra ordinära
risker icke erfordra någon nämnvärd höjning. Därjämte har på många
håll den åsikten gjort sig gällande, att s. k. grovt vållande från arbetarens
sida i verkligheten ofta måste anses bero därpå, att genom den
uppdrivna intensiteten i det moderna arbetet och genom det dagliga
sysslandet med maskiner och dylikt arbetaren efter hand måste bliva
mera likgiltig för fara än under vanliga förhållanden. I många fall
torde även beträffande unga eller nyantagna arbetare oerfarenhet i arbetet
kunna leda till oaktsamhet. Av dylika skäl har man också i vissa utländska
försäkringslagar, såsom i den tyska och den holländska lagen,
inskränkt sig till att från rätten till ersättning undantaga den, som
uppsåtligen vållat olycksfallet, och har kommittén i sitt förslag anslutit
sig till sistnämnda uppfattning och i överensstämmelse därmed i förevarande
paragraf föreslagit, att ersättning ej skall utgå, därest den
skadade uppsåtligen förorsakat skadan, och ej heller utgå till någon den
skadades anhörig, som uppsåtligen förorsakat olycksfallet. Det torde
jämväl böra erinras om, att i gällande förordningar om ersättning vid
militärtjänstgöring och om försäkring för fiskare rätten till ersättningen
ej heller förverkas på grund av grov vårdslöshet från den skadades sida.»

Förslaget att utesluta grov vårdslöshet från de grunder, som upphäva
rätten till ersättning har — utom från arbetarhåll — allmänt
givit anledning till anmärkningar. Därvid har särskilt framhållits det
orättvisa och olämpliga i att arbetaren skulle kunna erhålla ersättning

TJtlåianden.

184

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Departements

chefen.

även i de fall, då han förorsakat olycksfallet genom att åsidosätta givna
säkerhetsföreskrifter, eller genom att borttaga skyddsanordning eller
dylikt, eller då olycksfallet haft sin grund i arbetarens onykterhet eller
förorsakats av lek, okynne, slagsmål eller dylikt. Särskilt hava emellertid de
fall, då skyddsanordningar eller säkerhetsföreskrifter åsidosatts, ådragit sig
uppmärksamhet. Sålunda anför arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd
bland annat, hurusom envar arbetsgivare visste, hur svårt det redan nu
vore att få arbetarne att följa de säkerhetsföreskrifter, som vare sig
med eller utan yrkesinspektionens medverkan vore givna och kungjorda
på arbetsplatserna. Bleve det föreslagna stadgandet lag, vore det antagligt,
att arbetarnes oaktsamhet ytterligare komme att ökas. Det skäl,
som kommittén anfört för förslaget, eller att dylika olycksfalls medtagande
under lagen icke komme att nämnvärt öka premierna, vore sannolikt
riktigt, ehuru någon statistisk grund för detsamma icke torde
finnas, men därmed vore frågan icke avgjord, ty det vore uppenbart,
att det ur allmän synpunkt vore synnerligen beklagligt, om vårdslöshet
och oaktsamhet alltmer vunne insteg på arbetsplatserna.

I allmänhet hava de framställda erinringarna utmynnat i ett yrkande
på, att det nuvarande stadgandet om grov vårdslöshet måtte bibehållas.
Från en del håll har emellertid framhållits, att det i många fall dock
måste anses allför hårt för en arbetare att på grund av en tillfällig oförsiktighet
gå miste om sin ersättning, och att arbetaren därför i dylika fall
borde vara berättigad till eu reducerad ersättning. Denna ståndpunkt
har bl. a. intagits av arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd. Riksförsäkringsanstalten,
som jämväl yttrat sig i den föreliggande frågan, har
för sin del föreslagit, att den i lagen stadgade ersättningen skulle kunna
indragas, därest den skadade genom underlåtenhet att ställa sig till
efterrättelse av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren givna och behörigen
upprätthållna föreskrifter, själv vållat olycksfallet; nedsättning
av ersättningen borde däremot av praktiska skäl ej förekomma.

De erinringar, som framställts mot kommitténs förslag i denna del,
hava synts mig i vissa hänseenden berättigade. Otvivelaktigt måste det
framstå såsom något för rättskänslan stötande, att eu arbetare, som
själv vållat olycksfallet därigenom, att han åsidosatt av arbetsgivaren
träffade föreskrifter eller- anordningar, som just avsett att förhindra
olycksfall, likväl skall vara berättigad till ersättning på arbetsgivarens
bekostnad. Jämväl ur allmän arbetarskyddssynpunkt måste en dylik
bestämmelse anses olämplig. Liknande synes mig förhållandet vara i de

185

Kung1. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 111.

fall, då arbetaren går onykter till arbetet ocli på grund därav förorsakar
olycksfall och därmed följande skada.

I de nu anmärkta fallen har jag därför ansett en inskränkning i
den av kommittén föreslagna ersättningsrätten böra äga rum. Med avseende
på de övriga fall, då grovt vållande kan anses föreligga, synes
mig emellertid giltigheten av de utav kommittén till stöd för dess
förslag anförda skäl icke kunna förnekas. Åven i de av mig särskilt
angivna fallen, nämligen då arbetaren varit onykter eller åsidosatt
skyddsanordning, torde mången gång kunna inträffa, att en obetingad
förlust av ersättningsrätten måste framstå som en alltför hård påföljd
för den begångna förseelsen. Jag har därför ansett det böra i varje särskilt
fall kunna bliva föremål för prövning, om och i vad mån arbetaren
skall på grund av sin skuld till olycksfallet gå förlustig sin ersättning
eller allenast någon del därav.

Det tillägg till kommitténs förslag, som jag sålunda ansett mig
böra föreslå, torde lämpligen böra intagas i 25 §.. Stadgandet i denna
paragraf, som väsentligen motsvarar 11 § i nu gällande lag och innehåller
bestämmelse om den påföljd, som skall kunna inträda, därest på
grund av den skadades försummelse underrättelse icke lämnas om olycksfallet
eller om den skadade icke ställer sig till efterrättelse föreskrift
om sjukhus- eller läkarvård, har jag ansett böra bibehållas utan annan
ändring än den, som betingats av ovannämnda tillägg..

På grund av vad jag sålunda anfört torde 24 och 25 §§ böra erhålla
följande lydelse:

24 §.

Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den
skadade, utgår ej ersättning enligt denna lag. Ej
heller må, där olycksfall, som medfört den skadades
död, uppsåtligen förorsakats av efterlevande, ersättning
utgå till denne.

25 §.

Har olycksfallet föranletts däravr att den skadade
ej ställt sig till efterrättelse gällande anordning
eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall,
eller därav, att den skadade varit av starka drycker
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. (Nr 111). 24

186

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

2G §.

Departements
chefen.

berusad, må ersättning enligt 6 § skäligen nedsättas eller
indragas.

Lag samma vare, där den skadade ej ställt sig till
efterrättelse anordning eller föreskrift om sjukhus- eller
läkarvård, som givits på grund av denna lag, sä ock
där genom försummelse av den skadade underrättelse
om olycksfallet enligt 20 § icke lämnats; dock att nedsättning
eller indragning av ersättningen ej må ske, såvida
ej skadan väsentligen förvärrats därigenom, att den
skadade i följd av förseelsen kommit att sakna lämpligvård.

26 §.

I samband med stadgandet i 22 § har jag jämväl delvis berört de
av kommittén i 26 § föreslagna bestämmelserna rörande bl. a. det fall,
att fartyg gått under med man och allt. Rörande innehållet i detta
stadgande anför kommittén:

»För sådant fall ävensom för andra fall, där arbetare försvunnit, har
föreslagits, att, om försäkringsinrättningen finner skäl antaga, det arbetaren
omkommit till följd av olycksfall i arbete, inrättningen skulle äga
att enligt bestämmelserna i 7 § utgiva livräntor till efterlevande, vilka
livräntor naturligtvis skulle upphöra att utgå, dock utan återbetaluingsskyldighet,
för det fall, att det sedermera skulle visa sig, att arbetaren
är vid liv, eller att han icke omkommit till följd av olycksfall i arbete.
Avgörandet av, huruvida en försvunnen arbetare omkommit eller icke,
göres således beroende av en skälighetsprövning och förutsätter ej undersökning
eller beslut av domstol. I enlighet härmed har kommittén också,
såsom förut (sid. 97) anförts, funnit besvär över beslut i dylikt ärende
kunna anföras hos försäkringsrådet, som även i dessa fall skulle vara
sista instans.»

Mot lämpligheten av ifrågavarande stadgande synes mig intet vara
att erinra. Att, såsom kommerskollegium hemställer, i paragrafen uttryckligen
angiva, %tt tiden från vilken livränta skall utgå, då fartyg förolyckats
utan att upplysning kunnat vinnas om när det skedde, skall
beräknas enligt den i 67 § sjölagen angivna grund, synes icke erforderligt
och skulle för övrigt kräva kompletterande bestämmelser för andra
i paragrafen avsedda fall.

187

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Paragrafen torde sålunda böra bibehållas oförändrad med följande
lydelse:

»Har någon, som är försäkrad enligt denna lag,
under resa eller eljest blivit borta, samt bär all underrättelse
om honom upphört, och kan skäligen antagas,
att han omkommit till följd av olycksfall i arbetet, äger
anhörig, som i 7 § b) omförmäles, att av den försäkringsinrättning,
i vilken försäkringen ägt rum, uppbära
livränta efter de i samma lagrum angående livräntor
till efterlevande stadgade grunder.

Försäkringsinrättningen är berättigad att av sådan
anhörig, såsom villkor för utbetalning av livränta, fördra
förklaring under edlig förpliktelse, att han saknar varje
underrättelse om den försäkrade.

Rätt till livräntan upphör, därest den försäkrade
finnes vara vid liv eller hava avlidit av annan orsak
än olycksfall i arbete.»

27 §.

Beträffande utländska medborgares och utom riket boende arbetares
förhållande till lagstiftningen, innehålla lagarna i allmänhet bestämmelser,
som reglera och inskränka dylika personers rätt till ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbetet. Jämväl i den gällande svenska lagen
hava dylika bestämmelser meddelats. Enligt 6 § skall sålunda utländsk
medborgares änka eller barn ej äga rätt till livränta enligt lagen, därest
de vid tiden för olycksfallet icke voro bosatta här i riket, och för tid,
varunder någon till livränta berättigad är bosatt utom riket, äger han
ej uppbära livräntan. Såsom kommittén framhåller, har detta förhållande
sin grund dels däri, att utgivande av ersättning till utom landet boende
personer (t. ex. utländska sjömän, utvandrare m. fl.) i allmänhet är förenat
med synnerliga svårigheter både med avseende på erforderlig kontroll
vid utbetalningen och övervakandet av den skadades tillstånd, och
dels givetvis däri, att lagstiftningen utom i de fall, där överenskommelse
länderna emellan träffats, ej ansetts böra medgiva enahanda förpliktelser
gentemot utlänningar som i fråga om landets egna medborgare.

De av kommittén i 27 § föreslagna bestämmelserna rörande utländsk
medborgare och utom riket bosatta svenska medborgare skilja sig ej
oväsentligt från de nu gällande.

27 §.

Kommittén.

188

Kungl. Mai ds Nåd. Proposition Nr 111.

Kommittén anför härom bland annat:

»För sin del har kommittén emellertid beträffande varje svensk
medborgare ävensom i fråga om skadad utländsk medborgare, som är
bosatt i riket, icke ansett någon som helst inskränkning av ifrågavarande
art böra ifrågakomma. Med avseende å utländsk medborgares
rätt till ersättning i andra fall har kommittén dock ansett vissa inskränkningar
nödvändiga. I fråga om utlänning, som har rätt till sjukpenning
eller livränta, har kommittén, dock endast för det fall att han är bosatt
utom riket, föreslagit, att hans under längre eller kortare tid utgående
ersättning skulle antingen med hans samtycke kunna utbytas mot ett
kapital för eu gång motsvarande minst tjugo och högst femtio procent
av ersättningens kapitalvärde, eller ock utan hans samtycke utbytas mot
ett kapital av femtio procent av kapitalvärdet. Därmed skulle också all
rätt till vidare ersättning vara förfallen. Angående livränta (resp. kapitalutbetalning
vid omgifte) till efterlevande anhörig, som ej är svensk medborgare,
föreslås, i likhet med motsvarande bestämmelser i nuvarande
lag, att livränta allenast skulle utgivas, om den anhöriga vid tiden för
olycksfallet var bosatt här i riket. Begravningshjälp skulle för avliden
utom riket bosatt utlänning utgå endast om dödsfallet inträffat inom
tre månader efter olycksfallet.»

Departements Mot de av kommittén sålunda föreslagna grunderna för utländska
chefen. medborgares eller inom riket boendes rätt till ersättning synes mig ej
något vara att erinra. Förhållandena gestalta sig naturligen väsentligen
olika i fråga om en på obligatorisk försäkring byggd lag, där ersättningarna
utbetalas av en större anstalt, vilken utan tvivel besitter större
möjligheter att kontrollera de förhållanden, som uppbära ersättningsrätten,
än en enskild arbetsgivare.

vtbyte av liv- I samband med ifrågavarande paragraf har av bl. a. vattenfallsrakapitai
styre^en upptagit frågan, om ej jämväl i andra fall ett utbyte av liv- ''
ränta mot kapital borde få äga rum. Styrelsen framhåller sålunda, att
det för en invalid eller för en änka, som skulle söka att på ett nytt
arbetsfält vinna sin utkomst, t. ex. genom eu mindre handelsrörelse eller
dylikt, i många fall vore av synnerlig vikt att äga ett kapital. Stadgandet
i 31 § utgjorde hinder för räntetagaren att ställa livräntan som
• säkerhet. Det skulle då för honom eller henne vara förenat med stor
ekonomisk fördel, om försäkringsinrättningen ägde rätt att mot borgen
eller annan säkerhet, som kiinde av densamma godtagas, lämna ett
rörelsekapital vid den nya verksamhetens början.

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 181)

Ur kommitténs betänkande må rörande denna fråga följande anföras:

»Kommittén har visserligen funnit de skäl beaktansvärda, som anförts Kommittén.
för medgivandet av utbyte i vissa fall av en olycksfallsränta, särskilt om
densamma iir å mindre belopp, mot ett på en gång utbetalt kapital.

Dessa skäl synas dock, beträffande vårt land, avsevärt förlora i betydelse,
om man tager hänsyn till de förhållanden, som inträtt efter
genomförandet av den allmänna folkpensioneringen, vartill någon egentlig
motsvarighet ännu endast förefinnes i ett fåtal länder. De livräntor,
som skulle komma att utgå enligt olycksfallslagen, komma nämligen förr
eller senare att förökas med de pensioner, vilka, i många fall visserligen
med minskade pensionstillägg, vid inträdande invaliditet komma att utgå
på grund av lagen om allmän pensionsförsäkring. I följd härav komma
totalbeloppen av pensionerna för olycksfallsinvaliderna att bliva avsevärt
högre och således till mera gagn för dem, än om olycksfallsräntan tidigare
utbytts mot ett kapital, som helt eller delvis kan hava gått förlorat
vid tiden för undfående av invalidpensionen. Att under sådana
förhållanden medgiva ett utbyte av en olycksfallsränta, om ock för en
invaliditetsgrad av endast 10—20 procent, synes icke vara tillräckligt
motiverat; i allt fall bör ett sådant utbyte icke kunna medgivas utan
goda garantier för att kapitalet kommer att rätt användas. Men
att utan alltför starkt intrång på den individuella friheten erhålla
dylika garantier synes åter knappast vara möjligt. Därjämte måste,
såsom även i andra länder skett, nödig hänsyn tagas till fattigvårdsintresset,
vilket visserligen skulle kunna åstadkommas genom föreskrift
om fattigvårdskommunens bifall såsom villkor för den ifrågavarande
anordningen; men då den skadade under olika tider ej sällan skulle
komma att tillhöra olika kommuner, torde även denna garanti rätt ofta
bliva illusorisk.))

»Förutom till den anförda tillökningen med pensionerna från pensionsförsäkringen,
synes man även böra taga hänsyn till, att olycksfallsräntorna
enligt förslaget, även i de ogynnsammaste fallen, skulle komma
att uppgå till belopp, som i och för sig eller åtminstone i jämförelse med
många av pensionsbeloppen från pensionsförsäkringen icke kunna anses
obetydliga eller utan egentligt värde såsom årliga understöd. Sålunda
skulle för en fullvuxen kroppsarbetare, vilkens årsavlöning numera
ej kan antagas understiga 600 kronor, även vid den lindrigaste graden
(10 procent) av invaliditet, livräntan komma att uppgå till 40 kronor
om året; och även för den lägsta arbetsförtjänst, som i förslaget
beräknas, eller 300 kronor, skulle den minsta livräntan uppgå till 20
kronor om året. Livräntor till efterlevande maka eller barn skulle i

190

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Departements chefen.

intet fall komma att understiga 75, resp. 50 kronor. Härtill kommer,
att dessa minsta livräntor i regel skulle tillkomma personer, som förut
levat under torftiga förhållanden, och för vilka ett kontant årligt understöd
även till nu nämnda belopp är av avsevärd betydelse. För övrigt
torde man icke annat än i undantagsfall, vilka dessutom torde vara synnerligen
svåra att bedöma, kunna påstå, att utbetalning av ett mindre kapital
skulle ersätta fördelarne av en säker om ock ringa årlig inkomst. I detta
sammanhang torde även böra erinras därom, att jämväl i den utländska
lagstiftningen utbyte av livränta mot kapital i regel förekommer endast,
om försäkringsinrättningen eller arbetsgivaren sådant medgiver, och således
mera sällan äger rum, där den livränteberättigade är sjuklig och
ej kan antagas uppnå normal livslängd.»

»Med hänsyn ’ till nu angivna omständigheter har kommittén icke
funnit tillräckliga skäl att föreslå medgivande av utbyte av olycksfallsränta
mot kapital, för så vitt den livränteberättigade är svensk medborgare.
»

Åven om fall skulle kunna förekomma, då ett utbetalande på en
gång av ett kapital finge anses för den ersättningsberättigade mera
förmånligt än att uppbära livränta, torde dylika fall dock utgöra undantag.
Med hänsyn till de skäl, kommittén anfört, och därjämte till den
svårighet, som otvivelaktigt föreligger att i det särskilda fallet avgöra,
huruvida en utbetalning verkligen vore förmånlig eller icke, har jag ej
funnit mig böra ifrågasätta någon ändring i förslaget i förevarande
avseende.

27 § skulle sålunda bibehållas vid följande av kommittén föreslagna
lydelse:

»År någon, som har rätt till sjukpenning eller
livränta enligt denua lag, icke svensk medborgare,
och är han ej i riket bosatt, äger försäkringsifirättningen
att, med hans samtycke, när som hälst, i stället
för sådan ersättning, till honom utgiva ett kapital fölen
gång till belopp motsvarande högst femtio och minst
tjugu procent av ersättningens kapitalvärde enligt de
för inrättningen gällande beräkningsgrunder. Ersättningen
må ock utan den ersättningsberättigades samtycke
utbytas mot kapital till belopp av femtio procent
av kapitalvärdet. Har utbyte av ersättning mot kapital
ägt rum, är rätten till vidare ersättning på grund av
olycksfallet förfallen.

Kung1. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

191

Har olycksfallet medfört döden, och var den avlidne
ej svensk medborgare och ej i riket bosatt,
utgår begravningshjälp enligt 7 § allenast om olycks.
fallet inom tre månader medfört döden, samt livränta
eller kapital enligt samma § till efterlevande, som ej
är svensk medborgare, allenast om denne vid tiden för
olycksfallet var bosatt här i riket.

Från vad ovan i denna § är föreskrivet äger
Konungen, under förutsättning av ömsesidighet, medgiva
undantag för medborgare i visst land.»

28 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om ingivande av de för
olycksfallsstatistiken erforderliga uppgifterna.

Härom anför kommittén:

»Genom bestämmelserna i första punkten av denna paragraf förpliktas
arbetsgivarbolagen att till riksförsäkringsanstalten årligen ingiva
statistiska uppgifter angående deras försäkringsverksamhet. Andamålet
härmed är tydligen att erhålla komplettering av riksförsäkringsanstaltens
egen statistik för att sålunda vinna en allmän och möjligast pålitlig
grund för bestämmandet av försäkringsavgifterna inom de olika yrkena.
Såsom redan förut framhållits, är samlandet av hela olycksfallsstatistiken
hos riksförsäkringsanstalten i första rummet av vikt för anstalten själv,
då dennas verksamhet kan komma att omfatta yrken av alla förekommande
slag, men därjämte även för försäkringsrådet, för vilket det även är
av synnerlig vikt att hava tillgång till nödigt statistiskt material för
att kunna avgöra besvär rörande avgifternas storlek m. m.»

»Då emellertid härutöver i särskilda fall uppgifter kunna vara erforderliga
t. ex. för beräknande av arbetsförtjänsten för skadad arbetare eller
för bedömande av rörelsens farlighet m. m., har i förslaget jämväl intagits
bestämmelse om, att sådant bolag skulle vara skyldigt att när
som helst på anstaltens eller på försäkringsrådets begäran lämna uppgifter
om delägare eller arbetare eller om olycksfall.»

»Till underlättande av riksförsäkringsanstaltens kontroll över uppfyllande
av arbetsgivarnes skyldigheter har därjämte införts stadgande om,
att dylikt bolag omedelbart skall underrätta anstalten om antagande av
ny delägare eller om delägares utträde ur bolaget.»

28 §.

Kommittén.

192

Kung!. Maj:ts Nåd. .Proposition Nr 111.

I Socialstyrelsen.

Departements chefen.

29-31 §§.

Med anledning av ifrågavarande stadganden erinrar socialstyrelsen,
att det vore mindre lämpligt, om anstalten i vidare mån än som betingas
av den sociala olycksfallsförsäkringens behov, skulle ingå på
någon bearbetning av det olycksfallsstatistiska primär materialet ur rena
arbetarskyddssynpunkter. Det bör nämligen fortfarande tillkomma socialstyrelsen,
där arbetarskyddsärendena handläggas och där arbetarstatistiken
i övrigt är förlagd, att till ledning för denna sin verksamhet utarbeta
erforderlig specialstatistik.

Frågan i vad mån det till riksförsäkringsanstälten inflytande statistiska
materialet jämväl kan lämpa sig för bearbetning för andra
statistiska uppgifter än för olycksfallsstatistiken, och i vilken ordning
en dylik bearbetning i så fall bör äga rum, torde emellertid icke beröras
av den ifrågavarande lagstiftningen och följaktligen ej erforda vidare
yttrande i detta sammanhang.

Denna paragraf, mot vilken jag icke haft något att erinra, skulle
följaktligen komma att lyda:

»Försäkringsbolag, som i 4 § avses, åligger att
för varje år, inom åtta månader efter årets utgång,
till riksförsäkringsanstalten, enligt formulär, som av
anstalten fastställes, lämna uppgifter angående de
arbetsgivare, som under året varit delägare i bolaget,
och de av dem använda arbetare, som under året varit
i bolaget försäkrade, samt angående inträffade olycksfall
i arbete, ävensom i övrigt att när som hälst på
begäran av anstalten eller av försäkran gsrådet lämna
uppgifter om delägare eller arbetare eller om olycksfall.
Bolaget är ock skyldigt att, där ny delägare
inträtt i bolaget eller delägare ur bolaget utträtt, därom
genast lämna uppgift till riksförsäkringsanstalten.»

29—31 §§

Mot stadgandena i dessa paragrafer har anledning till erinran icke
förekommit, och torde desamma därför väsentligen oförändrade böra
bibehållas med följande lydelse:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

193

29 §.

Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter
och premiereserv för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
bestämmas av Konungen.

Angående beräkningsgrunderna för försäkringsbolag,
som i 4 § avses, ävensom angående sådant
bolags verksamhet, i den mån härom ej särskilt föreskrives
i denna lag, gäller vad i lagen om försäkringsrörelse
stadgas angående ömsesidigt försäkringsbolag.

30 §.

Slutes avtal om ersättning enligt denna lag, annorledes
än i 10, 14 eller 27 § sägs, är avtalet utan
verkan mot den ersättningsberättigade.

31 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke •
överlåtas och må förty ej för gäld tagas i mät.

32 §.

Då jämväl försäkringsrådet torde böra äga befogenhet att efter 32 §
Konungens bemyndigande utfärda sådana närmare föreskrifter rörande
lagens tillämpning, vilka, utöver vad lagen innehåller, enligt denna paragraf.
skulle kunna utfärdas, har jag vidtagit en däremot svarande
ändring i denna paragraf. Paragrafen torde i övrigt ej giva anledning
till anmärkning och skulle sålunda komma att lyda:

»De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna
lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tillämpning,
meddelas av Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten:» -

33 §.

Med avseende på frågan i vilken omfattning av försäkringsim-ätt- 93 §
ning meddelade beslut enligt förslaget skulle få överklagas, varom beBihang
till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 a käft. (Nr 111.) 25

194 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

stämmelser meddelats i denna paragraf, har jag yttrat mig vid behandlingen
av 5 §.

Beträffande i övrigt innehållet av de i förevarande paragraf meddelade
bestämmelserna anför kommittén bl. a.:

»Med avseende å tiden för besvärs avgivande har kommittén ansett
den vanliga tiden av 30 dagar i allmänhet vara tillräcklig, men med
hänsyn särskilt till sådana fall, då den ersättningsberättigade eller den,
beslutet eljest kan angå, är anställd å fartyg i utrikes sjöfart eller eljest
vistas å avlägsen ort, har kommittén föreslagit, att, även om besvären
inkommit för sent, försäkringsrådet likväl skulle äga rätt att upptaga
besvären till prövning, då det på grund av omständigheterna kunde
finnas skäligt. Detta stadgande synes jämväl kunna erhålla tillämpning
i sådana fall, då tvekan kan uppstå om dagen för delgivningen av det
överklagade beslutet, från vilken enligt förslaget besvärstiden skulle
börja löpa. Beträffande sättet för delgivningen har kommittén ej ansett
särskilda bestämmelser erforderliga, utan torde de allmänna bestämmelserna
om delgivning vara tillfyllest. I fråga om arbetare kunde visserligen
fall förekomma, då tillämpningen av dessa bestämmelser skulle
vålla svårigheter, men torde dessa svårigheter, praktiskt taget, ej hava
större betydelse, då i alla de fall, där ersättning till åtminstone något
belopp blivit den skadade eller hans efterlevande tillerkänd, delgivningen
alltid skulle kunna anses hava skett senast den dag, då ersättningen
lyftats, och i de fall, där ansökning om ersättning avslagits, den försäkrades
eget intresse bör föranleda att, därest han tänker fullfölja talan
mot beslutet, besvären fullföljas utan uppskov.»

Kommittén framhåller vidare, att kommittén avsett, att besvär över
beslut om ersättning skulle i flera fall kunna av rådet upptagas till
avgörande, även innan den stadgade besvärstiden tilländagått. Härigenom
skulle i dylika frågor en möjligast snabb rättskipning åstadkommas.

I de av kommittén föreslagna bestämmelserna har jag ej ansett någon
ändring erforderlig. Som det emellertid, i enlighet med vad jag förut
anfört, synes vara angeläget att söka i möjligaste mån åstadkomma
enhetlighet vid tillämpningen av lagens bestämmelser, särskilt i fråga
om ersättningarnas storlek och arbetsförtjänstens beräknande, har jag
föreslagit, att försäkringsrådet skulle äga att till prövning upptaga
ärende även om klagan icke föres. Rådet skulle därigenom jämväl
bliva i tillfälle att vidtaga sänkning av alltför höga ersättningsbelopp
eller höjning av alltför låga avgifter, och detta även i samband med
förd klagan om ersättningsbeloppens höjning eller avgifternas sänkning.

195

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Åven skulle rådet i sådana fall, då någon ersättningsberättigad på grund
av beslut, som vunnit laga kraft, av vårdslöshet eller på grund av
uppenbart oriktiga eller vilseledande uppgifter, gått miste om sin rätt,
kunna korrigera felet.

Slutligen har jag ansett i lagen böra stadgas, att försäkringsrådets
beslut skall meddelas kostnadsfritt.

Med de sålunda av mig föreslagna tilläggen jämte en redaktionell
ändring skulle 33 § komma att lyda sålunda:

över beslut av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsbolag,
som i 4 § avses, rörande ersättning
eller eljest rörande tillämpning av någon i denna lag
given bestämmelse, må klagan föras hos försäkringsrådet
genom besvär, som skola ingivas till rådet eller
i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna
sist å trettionde dagen efter det klaganden av
beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då sådant
skedde; rådet dock oförhindrat att till prövning upptaga
för sent inkomna besvär, därest rådet finner omständigheterna
därtill föranleda.

Den, som önskar ändring i formulär, som fastställts
av riksförsäkringsanstalten, eller i annan allmän
föreskrift, som på grund av denna lag meddelats av
anstalten, äger därom göra framställning hos försäkringsrådet.

För säkring srådet äger, ändå att klagan icke förts
eller framställning gjorts, till prövning upptaga ärende,
som i denna § avses.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

34 §.

Till de i denna paragraf meddelade straffbestämmelserna har jag,
av grunder, för vilka jag under 18 § redogjort, fogat ett tillägg av
förut angivet innehåll. Därjämte har jag vidtagit en redaktionell ändring
i paragrafens andra stycke.

Paragrafen skulle sålunda erhålla följande lydelse:

34 §.

196

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare
att fullgöra något av vad honom enligt denna lag
åligger, eller försummar någon att lämna uppgift, som
i 28 § stadgas, straffes med böter.

Lämnar någon i uppgift, som enligt denna lag
skall avgivas, veterligen oriktigt meddelande, straffes
med böter från och med tjugufem till och med ettusen
kronor, där ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen
utsatt.

Gör någon sig skyldig till förseelse, som i 18 § avses,
straffes med böter från och med tjugufem till och med
ettusen kronor. Sker det för att göra skada eller begagnar
han sig av sin kännedom om yrkeshemligheten,
driftanordningen eller affärsförhållandet till egen eller
annans fördel, då må till fängelse dömas. Framgår av
omständigheterna, att han om yrkeshemligheten, driftanordningen
eller affärsförhållandet erhållit kännedom å
tid, då han ej hade att taga befattning med uppgift,
handling eller undersökning, som i 17 § sägs, eller att
yppandet av driftanordningen eller affärsförhållandet ej
kunnat medföra skada för det företag, som bedrevs å
arbetsstället, må ansvars- eller ersättningsskyldighet icke
åläggas honom.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla den
i 19 § tredje stycket omförmälda fond. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.

35 §.

Enligt gällande lag äger riksför3äkringsanstalten befogenhet att
meddela försäkring i vidare utsträckning än som motsvarar täckandet
av den genom lagen arbetsgivaren ålagda ersättningsplikten. Sålunda
äger enligt 23 § av nämnda lag arbetsgivaren rätt att för försäkrad
arbetare erhålla försäkring jämväl under den av lagen stadgade karenstiden
av 60 dagar. Åven äger arbetsgivare, som utövar annan verksamhet
än i lagen avses, att i riksförsäkringsanstalten erhålla försäkring
för olycksfall i arbete, som drabbar arbetare i denna hans verksamhet.
Slutligen kan enligt 24 § varje arbetare bereda sig själv försäkring i
riksförsäkringsanstalten för olycksfall i arbetet. Därjämte har, med an -

197

Kungl. Maj:ts Nåd. Tf oposition Nr 111.

ledning av beslut av 1907 års riksdag, riksförsäkringsanstalten i sin
instruktion ålagts att, därest så önskas, för arbetare, som äro försäkrade
i anstalten, jämväl meddela försäkring för olycksfall utom arbetet.

Beträffande försäkring, som sålunda enligt gällande lag kan äga rum
utom ramen för den arbetsgivaren enligt lagen åliggande ersättningsskyldighet,
har kommittén i förevarande paragraf under rubriken frivillig
olycksfallsförsäkring allenast iipptagit bestämmelser om rätt för arbetsgivaren
att i riksförsäkringsanstalten försäkra jämväl hos honom anställda
personer, huvudsakligen egna barn, vilka ej skulle vara att anse såsom
arbetare enligt lagen. Bestämmelser om rätt för enskild arbetare att
taga försäkring har kommittén, frånsett att de ej synts hava sin plats
i den föreslagna lagen, som endast avser att reglera arbetsgivarens
skyldighet gentemot sina arbetare, icke ansett lämpliga med hänsyn till
de relativt rikliga ersättningar, som skulle komma att utgå.

Mot denna ståndpunkt synes mig ej vara något att erinra. Vad
angår arbetsgivarens rätt att själv bereda sig försäkring ävensom rätten
till försäkring mot olycksfall utom arbetet, torde, såsom kommittén
tänkt sig, dessa frågor, därest så tinnes nödigt, lämpligen böra ordnas
genom särskilda föreskrifter.

35 § skulle sålunda erhålla följande oförändrade lydelse:

dVill arbetsgivare, som till arbete använder annan
arbetare än i denna lag avses, i riksförsäkringsanstalten
försäkra honom för olycksfall i arbete, vare
därtill berättigad. Har sådan försäkring ägt rum,
skall vad i denna lag finnes stadgat, i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.»

Övergångsbestämmelserna.

Såsom ovan nämnts finnas bestämmelser rörande arbetsgivares skyl- 36 och 37 §§.
dighet att i en eller annan form hålla arbetaren skadeslös för de ekonomiska
följderna av olycksfall i arbete meddelade — förutom i 1901
års olycksfallslag — jämväl i åtskilliga andra, redan omförmälda författningar.
Jämte det enligt 36 § i förslaget 1901 års lag i sin helhet
upphäves, skulle de i lagen angående ansvarighet för skada i följd av
järnvägs drift meddelade bestämmelser om skyldighet för järnvägs ägare
eller innehavare att utgiva ersättning, då i följd av järnvägs drift ar -

198

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

betare, som är anställd i järnvägens tjänst eller arbete, under förrättandet
därav varder dödad eller skadad, jämväl komma att upphävas.

Kommittén har däremot icke bibehållit det i övergångsstadgandet i
1901 års lag gjorda undantaget, enligt vilket 1886 års lag fortfarande
skulle i stället för 1901 års lag äga tillämpning i avseende å arbetare
eller arbetsförman, som vid tiden för sistnämnda lags ikraftträdande,
eller den 1 januari 1903, var anställd i järnvägens tjänst eller arbete.

Till stöd härför har kommittén anfört, att det icke synts erforderligt,
att i de fåtal fall, då ersättning enligt sistnämnda bestämmelse
vidare skulle kunna ifrågakomma, fortfarande tillämpa särskilda bestämmelser,
då ju enligt kommitténs förslag ersättningsbeloppen skulle bliva
relativt höga och därför i allmänhet ej i avsevärd mån torde komma
att skilja sig från skadestånd enligt 1886 års lag.

Vidare har kommittén, för undvikande av dubbelbestämmelser, uppgjort
särskilda förslag till lagar om ändring i lagarna av den 22 juni
1904 angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna
i 1886 års lag, och av den 27 juni 1902 innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar, genom vilka förslag dessa
lagar i vad de avse ersättning för skada i följd av olycksfall i arbete,
som drabbar arbetare, skulle upphöra att gälla. Däremot har kommittén
icke föreslagit ändring i motsvarande delar av stadgandena i 6 § av
legohjonsstadgan samt 64 och 90 §§ sjölagen, utan synes kommittén
ifråga om dessa stadganden hava ansett de i 11 § i förslaget intagna
bestämmelseima om avdrag vara tillfyllest.

Slutligen har kommittén ifråga om kungörelsen den 2 oktober 1908
angående en särskild för fiskare avsedd försäkring ävensom förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, visserligen ansett en omarbetning av dessa
författningar önskvärd, men funnit arbetet därmed kunna utföras oberoende
av den föreslagna nya försäkringslagen.

Som jag i huvudsak icke har något att erinra mot det sätt, varpå
kommittén tänkt sig förhållandet mellan den nya lagen och den förut
gällande lagstiftningen ordnad, tillstyrker jag kommitténs förslag i
denna del.

Med anledning av de från några håll uttalade önskemålen, att lagen
ej borde träda i kraft under ett löpande kalenderår utan vid ett årsskifte
samt att tiden för ikraftträdandet, med hänsyn till omfattningen
av erforderliga förberedande arbeten, borde något framflyttas, har jag
föreslagit, att dagen för lagens ikraftträdande bestämmes till den 1 januari
1918.

199

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr litsa
och 37 §§ skalle följaktligen erhålla följande lydelse:

36 §.

Genom denna lag upphäves lagen angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete
ävensom de i lagen angående ansvarighet för skada i
följd av järnvägs drift meddelade bestämmelser om
skyldighet för järnvägs ägare eller innehavare att
utgiva ersättning, då i följd av järnvägs drift arbetare,
som är anställd i järnvägens tjänst eller arbete under
förrättandet därav varder dödad eller skadad.

37 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918;
dock att ersättningsanspråk, som grundas på olycksfall,
vilket därförinnan inträffat, bedömes enligt äldre lag.

Mot förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken,
vilket förslag avser att bereda kronan förmånsrätt dels för den
i 16 § omförmälda, såsom bidrag till bestridande av utgifterna för försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet utgående avgift
och dels för de av kronan förskjutna försäkringsavgifter, har jag icke
något att erinra.

Beträffande övriga lagförslag har jag yttrat mig i samband med
behandlingen av övergångsbestämmelsen. De av mig i dessa förslag
vidtagna ändringar äro föranledda av införandet av den nya 2 §.

Departementschefen uppläste härefter i ett sammanhang berörda
förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete, lag om ändrad
lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken, lag om ändrad lydelse av
14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar och lag om ändrad lydelse av lagen den 22
juni 1904 angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg av
bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för
skada i följd av järnvägsdrift, av den lydelse bilaga till detta protokoll

200

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

utvisar, samt hemställde, att lagrådets utlåtande över förslagen måtte,
för det ändamål 87 § av regeringsformen omförmäler, genom utdrag av
protokollet infordras.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder
lämna bifall.

Ur protokollet:
Carl Stålhammar.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

201

Bilaga.

Förslag

till

Lag om försäkring för olycksfall i arbete.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar arbetare är, där ej nedan annorlunda stadgas, enligt denna
lag försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till
omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren.

2 §.

På Konungens prövning ankommer, huruvida och under vilka villkor
arbetare, som användas till arbete för statens eller kommuns räkning och
.på grund därav äro tillförsäkrade ersättning vid olycksfall i arbetet,
ävensom arbetare, som användas till arbete av synnerligen ofarlig beskaffenhet,
må undantagas från tillämpning av denna lag.

3 §.

I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes
till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att
anse såsom självständig företagare, så ock lärling eller studerande, som
utan avlöning användes till dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås envar,
för vilkens räkning sådan arbetare användes till arbete, utan att
mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare
åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 a käft. (Nr 111.) 26

202

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 111.

som icke fyllt tolv år, ej heller den, som av tillfällig anledning användes
till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare.

4 §•

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock att, där för
ändamålet bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare
äro arbetsgivare och för vars förbindelser delägarne svara med
obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnes arbetare i
stället må äga rum i det bolag.

Försäkring i bolag, som ovan sägs, skall omfatta samtliga delägarens
arbetare i rörelse, arbets företag eller annan verksamhet, som med
försäkringen avses.

5 §•

Ersättningar.

6 §.

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall, på grund
av försäkringen, till honom i ersättning utgivas:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som vållat förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan:

a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans
höjande nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda
lemmar, glasögon och dylikt;

b) sjukpenning för varje dag sjukdomen varar, utgörande vid förlust
av arbetsförmågan ett belopp, motsvarande två tredjedelar av den skadades
dagliga arbetsförtjänst, och vid nedsättning av arbetsförmågan det
lägre belopp, som svarar mot nedsättningen; dock att sjukpenning ej
utgår under de fyra första dagarna efter olycksfallet, dagen för olycksfallet
inräknad, och ej heller utgår, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt
med minst en fjärdedel;

203

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

2) om olycksfallet, efter sjukdomens upphörande, medfört under
längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan
:

livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av
arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst, och
vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot
nedsättningen; dock att livränta ej utgår, där ej arbetsförmågan blivit
nedsatt med minst en tiondel.

Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång eller kostnad
anskaffas, må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

7 §■

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
dock ej med mindre än femtio kronor;

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet,
en livränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett
årligt belopp, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
samt

till varje den avlidnes minderåriga barn en livränta från dödsfallet,
till dess barnet uppnått femton års ålder, å ett årligt belopp, motsvarande
en sjättedel av arbetsförtjänsten;

dock att, ''där livräntor till efterlevande skulle, för år räknat, sammanlagt
överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
de skola, i förhållande till vad på en var livräntetagare belöper, nedsättas
till detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning
fortfar.

Till änka eller änkling, som före fyllda sextio år ingår nytt äktenskap,
utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

8 §-

Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning
av arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskatfenhet
och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja
sig genom arbete, utan även till skadans inflytande på de särskilda
färdigheter, som för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga,
samt till den skadades ålder och kön. Var den skadade vid olycks -

204 Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

fallet behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn jämväl därtill
tagas.

9 §.

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, utgör
hela den avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade —
som den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit
av arbetsgivaren.

Har under längre eller kortare tid av året den skadade icke av
arbetsgivaren använts till arbete, eller kan avlöningen för någon tid av
året på grund av bristfällig utredning eller av annan anledning ej
bestämmas, beräknas avlöningen för den tid till belopp, som med hänsyn
till avlöningen i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare
av samma arbetsförmåga och med liknande arbete] som den skadade
eller eljest med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Lag samma
vare, där den skadade under någon tid av året, på grund av tillfälligt
övertidsarbete eller annat särskilt förhållande, åtnjutit väsentligt högre
avlöning, eller, på grund av sjukdom eller annan oförvållad anledning,
åtnjutit väsentligt lägre avlöning än sådan arbetare, så ock där den
skadade endast tillfälligtvis använts till det arbete, i vilket olycksfallet
inträffat, och där den skadade är minderårig.

Utgöres avlöning helt eller delvis av naturaförmåner, uppskattas
dessa förmåners värde efter de i arbetsorten gällande priser eller efter
andra^ grunder, som finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten ettusen åttahundra kronor,
tages det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den
årliga arbetsförtjänsten trehundra kronor, skall den beräknas till detta
belopp.

Med den i 6 § 1) omförmälda dagliga arbetsförtjänst förstås en
trehundradel av den enligt ovan angivna grunder bestämda årliga
arbetsförtjänsten.

10 §.

205

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Har deri skadade intagits å sjukhus, äger försäkringsinrättningen
att, till betäckande av kostnaden för vården, å den till honom, under den
tid vården å sjukhuset varar, utgående sjukpenning avdraga högst
hälften.

Försäkringsinrättning äger ock att under viss tid, i stället för livränta
eller del därav, bereda livräntetagare, som är hemfallen åt dryckenskap,
ersättning i naturaförmåner, samt åt livräntetagare, som därtill
samtycker, bereda uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan dylik
anstalt.

11 §.

Är arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på
grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i
arbete utgiva understöd, såsom avlöning, pension eller annat underhåll,
eller skall sådant understöd utgå från kassa eller på grund av försäkring
i annan försäkringsanstalt än i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning,
livränta, begravningshjälp eller annan ersättning, som utgives enligt
denna lag, vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål av
arbetsgivaren eller av kassan eller på grund av försäkringen utgives för
tid, under vilken ersättningen utgår. Från livränta eller begravningshjälp
må dock sådant avdrag endast äga rum om arbetsgivaren, på
grund av understödet, enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i
försäkringsavgiften, samt, i fråga om understöd från kassa eller på
grund av försäkring, endast ske om arbetsgivaren helt och hållet eller
till minst en tredjedel bidragit till bestridande av kostnaden för understödet,
och ej ske med större belopp än som svarar mot arbetsgivarens
bidrag. För pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
eller för understöd från sjömanshus eller för annat dylikt,
allenast för behövande avsett understöd må avdrag icke göras.

Avdrag enligt ovan angivna grunder skall jämväl ske för skadestånd,
som i följd av olycksfall i arbete utbetalts enligt allmän lag eller
särskild författning.

12 §.

Äger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav
hindrad att gorå gällande det anspråk på skadestånd, som i följd av

206

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

olycksfallet må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning;
dock att försäkringsinrättning, i vilken den skadade är enligt denna
lag försäkrad, äger att, sedan den skadeståndspliktige därom tillsagts, i
ersättningstagarens ställe uttaga skadeståndet, för så vitt motsvarande
ersättning utgår från försäkringsinrättningen.

13 §.

Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av försäkringsinrättningen
bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro avgörande
för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen
äga rum. Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper å
tiden före den dag, då ansökan därom gjorts, eller, där jämkningen utan
ansökan beslutats av inrättningen, före dagen för beslutet.

Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsberättigade
och utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till
efterrättelse.

14 §.

Begravningshjälp ävensom kapital enligt 7 och 27 §§ utbetalas så
fort ske. kan, samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista
dag.. Livränta utbetalas för varje månad, räknad från den dag rätten
till livräntan inträtt, å månadens första dag, utan återbetalningsskyldighet
för månad, under vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan
minskats. Sjukpenning och livränta må ock, med ersättningstagarens
samtycke . och utan återbetalningsskyldighet, utbetalas för längre betalningsterminer
än ovan sägs. Uppkommer vid bestämmande av belopp,
som sålunda skall utbetalas, bråktal av ören, utföres beloppet med närmast
högre antal ören.

Har ersättningsbelopp ej lyftats före utgången av året näst efter
det, under vilket detsamma förfallit till betalning, är rätten till beloppets
utfående förverkad.

Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnas av Konungen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

207

Försäkringsavgifter.

15 §.

Avgift för försäkring enligt denna lag skall, evad försäkringen omfattar
en eller flera arbetare, av försäkringsinrättningen bestämmas till
belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de
särskilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska
grunder prövas vara erforderligt för betäckande av den risk, som försäkringen
avser, med tillägg, i fråga om försäkring i bolag, som i 4 §
avses, av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen; och
kan förty avgiften ökas eller minskas i den mån förändring i försäkringsrisken
eller omkostnaderna äger rum.

År arbetsgivare, kassa eller försäkringsanstalt skyldig att utgiva
understöd, för vilket enligt 11 § avdrag må göras, bestämmes försäkringsavgiften
till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken;
dock att, i fråga om annan arbetsgivare än staten, sådan
lindring i försäkringsavgiften ej må äga rum, med mindre arbetsgivaren
det begär och tillika, där så finnes erforderligt, för utgörande av understödet
ställer säkerhet, som av försäkringsinrättningen godkännes. Har,
i fråga om understöd vid sjukdom, som skall av arbetsgivaren utgivas,
säkerheten ej godkänts, äger arbetsgivaren, därest sådant understöd
ändock av honom utgives, att av försäkringsinrättningen återfå vad hån
utgivit, dock ej i vidare mån än som motsvarar vad i anledning därav
avdragits från ersättningen enligt denna lag.

16 §.

Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall, i sammanhang
med avgift för försäkring i riksförsäkringsanstalten, till statsverket
erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande fem procent av försäkringsavgiften,
beräknad utan hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäles.

208 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

som i 11 § omförmäles, för de i bolaget under räkenskapsåret tagna
försäkringar.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet bestridas av statsmedel.

n §•

Riksförsäkringsanstalten äger att, i den mån sådant må vara nödigt
för bestämmande av försäkringsavgifter och ersättningsbelopp, taga del
av arbetsgivares avlöningslistor och förteckningar samt hos myndighet,
som enligt gällande föreskrifter utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet,
påfordra eller, där särskild skyndsamhet är av nöden, ävensom i fråga
om verksamhet, för vilken'' tillsynsmyndighet ej finnes, själv företaga undersökning
av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives. Enahanda
befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet.

18 §.

19 §.

Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkringsavgifts belopp skall,
även där beloppet blivit allenast provisoriskt bestämt, utan hinder av
förd klagan, tillsvidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning i
eller befrielse från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt.

Angående tid och sätt för erläggande av avgifterna för försäkringar
i riksförsäkringsanstalten förordnas av Konungen. Avgifter, som icke på

KungL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 209

föreskrivet sätt blivit erlagda, förskjutas av statsverket och indrivas i
den ordning, som för indrivning av resterande kronoutskylder är stadgat.

Försäkringsavgifterna ingå till en fond, som förvaltas enligt grunder,
som bestämmas av Konung och Riksdag.

Anmälan och undersökning om olycksfall.

20 §.

Varder arbetare, som i denna lag avses, skadad till följd av
olycksfall i arbetet, skall arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar
förestår arbetet, ofördröjligen härom underrättas. Där ej läkarvård av
förs äkringsinr ätt ningen beredes den skadade, är han skyldig att underkasta
sig vård eller föreskrift av läkare, som må tillkallas av arbetsgivaren
eller arbetsföreståndaren.

21 §.

Där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd,
som enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning, åligger det arbetsgivaren
eller arbetsföreståndaren att, sedan han från den skadade eller eljest
erhållit underrättelse om olycksfallet, ofördröjligen därom hos den försäkringsinrättning,
i vilken den skadade är försäkrad, göra skriftlig anmälan
enligt formulär, som av riksförsäkringsanstalten fastställes.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 a höft. (Nr 111.)

210

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Med polismyndighet avses i denna lag å landet länsman samt i stad
magistrat, stadsstyrelse, poliskammare eller polismästare.

22 §.

23 §.

Försäkringsinrättning ävensom försäkringsrådet äga att, till vidare
utredning, i ärende rörande tillämpning av någon i denna lag given
bestämmelse, låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga.

Särskilda bestämmelser.

24 §.

Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej
ersättning enligt denna lag. Ej heller må, där olycksfall, som medfört
den skadades död, uppsåtligen förorsakats av efterlevande, ersättning
utgå till denne.

25 §.

Lag samma vare, där den skadade ej ställt sig till efterrättelse anordning
eller föreskrift om sjukhus- eller läkarvård, som givits på grund
av denna lag, så ock där genom försummelse av den skadade underrättelse
om olycksfallet enligt 20 § icke lämnats; dock att nedsättning
eller indragning av ersättningen ej må ske, såvida ej skadan väsentligen
förvärrats därigenom, att den skadade i följd av förseelsen kommit att
sakna lämplig vård.

Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr III.

211

20 §.

Har någon, som är försäkrad enligt denna lag, under resa eller
eljest blivit borta, samt har all underrättelse om honom upphört, och kan
skäligen antagas, att han omkommit till följd av olycksfall i arbetet,
äger anhörig, som i 7 § b) omförmäles, att av den försäkringsinrättning,
i vilken försäkringen ägt rum, uppbära livränta efter de i samma lagrum
angående livräntor till efterlevande stadgade grunder.

Försäkringsinrättningen är berättigad att av sådan anhörig, såsom
villkor för utbetalning av livränta, fordra förklaring under edlig förpliktelse,
att han saknar varje underrättelse om den försäkrade.

Rätt till livräntan upphör, därest den försäkrade finnes vara vid liv
eller hava avlidit av annan orsak än olycksfall i arbete.

27 §.

Från vad ovan i denna § är föreskrivet äger Konungen, under
förutsättning av ömsesidighet, medgiva undantag för medborgare i
visst land.

28 §.

212

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

använda arbetare, som under året varit i bolaget försäkrade, samt
angående inträffade olycksfall i arbete, ävensom i övrigt att när som
hälst på begäran av anstalten eller av försäkringsrådet lämna uppgifter
om delägare eller arbetare eller om olycksfall. Bolaget är ock skyldigt
att, där ny delägare inträtt i bolaget eller delägare ur bolaget utträtt,
därom genast lämna uppgift till riksförsäkringsanstalten.

29 §.

Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv
för försäkringar i riksförsäkringsanstalten bestämmas av Konungen.

Angående beräkningsgrunderna för försäkringsbolag, som i 4 § avses,
ävensom angående sådant bolags verksamhet, i den mån härom ej särskilt
föreskrives i denna lag, gäller vad i lagen om försäkringsrörelse
stadgas angående ömsesidigt försäkringsbolag.

30 §.

Slutes avtal om ersättning enligt denna lag, annorledes än i 10,
14 eller 27 § sägs, är avtalet utan verkan mot den ersättningsberättigade.

31 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke överlåtas och må
förty ej för gäld tagas i mät.

32 §.

Besvär.

33 §.

Över beslut av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsbolag, som
i 4 § avses, rörande ersättning eller eljest rörande tillämpning av någon
i denna lag given bestämmelse, må klagan föras hos försäkringsrådet
genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i betalt brev med ali -

Kungl. May. is Nåd. Proposition Nr 111. 213

manna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde dagen efter det
klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då sådant skedde;
rådet dock oförhindrat att till prövning upptaga för sent inkomna besvär,
därest rådet finner omständigheterna därtill föranleda.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning
gjorts, till prövning upptaga ärende, som i denna § avses.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Straffbestämmelser.

34 §.

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något
av vad honom enligt denna lag åligger, eller försummar någon att
lämna uppgift, som i 28 § stadgas, straffes med böter.

Gör någon sig skyldig till förseelse, som i 18 § avses, straffes med
böter från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Sker det
för att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom om yrkeshemligheten,
driftanordningen eller affärsförhållandet till egen eller
annans fördel, då må till fängelse dömas. Framgår av omständigheterna,
att han om yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållaudet
erhållit kännedom å tid, då han ej hade att taga befattning med uppgift,
handling eller undersökning, som i 17 § sägs, eller att yppandet
av driftanordningen eller affärsförhållandet ej kunnat medföra skada för
det företag, som bedrevs å arbetsstället, må ansvars- eller ersättningsskyldighet
icke åläggas honom.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla den i 19 § tredje
stycket omförmälda fond. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,
skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

214

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Frivillig olycksfallsförsäkring.

35 §.

\ ill arbetsgivare, som till arbete använder annan arbetare än i
denna lag avses, i riksförsäkringsanstalten försäkra honom för olycksfall
i arbete, vare därtill berättigad. Har sådan försäkring ägt rum, skall
vad i denna lag finnes stadgat, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Övergångsbestämmelser.

36 §.

37 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918; dock att ersättningsanspråk,
som grundas på olycksfall, vilket därförinnan inträffat,
bedömes enligt äldre lag.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

215

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

Härigenom förordnas att 17 kap. 12 § handelsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

12 §.

Därnäst have kronan företräde till lös egendom för gäldenärens
utskylder för sista och löpande året, de där ej för fast egendom utgå;
så ock, för samma tid, för de gäldenären enligt lag om försäkring för
olycksfall i arbete åliggande tilläggsavgifter samt för vad enligt nämnda
lag statsverket må hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet
att erlägga försäkringsavgift.

Sist skola med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som
löst gäldas med lika rätt sins emellan: kommunal- och stadsutskvlder,
av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och
skola samt härads- och landstingsmedel, samtliga dock endast för sista
och löpande året; så ock vad enligt lag om allmän pensionsförsäkring
kommun må hava utgivit på grand av gäldenärens underlåtenhet att
erlägga pensionsavgift för sista och löpande året.

216

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918, men äger ej tillämpning
i fråga om skada, som därförinnan inträffat.

lCun<jl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr lli.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1904 angående
tillämpning med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna
i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drift.

Härigenom förordnas, att lagen den 22 juni 1904 angående tillämpning
med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna i lagen
den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs
drift, skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har skada uppstått i följd av elektrisk järnvägs drift, skola bestämmelserna
i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i
följd av järnvägs drift äga motsvarande tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918; men äger ej tillämpning
i fråga om skada, som därförinnan inträffat.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt 93 a käft. (Nr 111.)

218

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd
lördagen den 8 april 1916.

Närvarande:

Justitieråden Bergman,

Sjögren,

Regeringsrådet Palmgren,

Justitierådet Dyberg.

Enligt lagrådet den 31 mars 191G tillhandakommet utdrag av protokollet
över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 24 i samma månad, hade Kungl. Magt förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättade förslag till

lag om försäkring för olycksfall i arbete,
lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § Handelsbanken,
lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och

lag om ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1904 angående tillämpning
med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna i lagen den 12 mars
1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av assessorn Gustaf Ferdinand Lindstedt.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden.

Förslaget till lag om försäkring för olycksfall i arbete.

2 §•

Lagrådet:

Vidkommande arbetare, som användas till arbete för statens eller
kommuns räkning, är det, enligt vad motiven utvisa, avsett, att dessa skola
av Konungen undantagas från lagens tillämpning, allenast därest genom
deras anställning hos staten eller kommunen dem tillförsäkrats förmåner
i fråga om ersättning för skada vid olycksfall i arbetet, uppgående till

219

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 1.11.

belopp, som skäligen kan anses motsvara vad enligt; förslagets bestämmelser
skall utgå. Donna grund för undantagandet bör angivas i lagen.

Då bestämningen av begreppet arbetare synes böra i lagen föregå
det i 2 § meddelade stadgandet om rätt för Konungen att från lagens
tillämpning undantaga vissa arbetare, hemställes, att ordningsföljden
mellan 2 och 3 §§ må ändras i enlighet härmed.

Justitierådet Bergman:

Det remitterade förslaget torde vila på den principen, att varje i
3 § avsedd arbetare, som vid sitt arbete åt arbetsgivaren är utsatt för
någon av detta arbete föranledd fara för olycksfall, skall enligt lagen
vara försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall. Förslaget utgår
ifrån att det finnes arbetare, vilkas arbete praktiskt sett icke medför någon
sådan fara, och att dylika arbetare fördenskull rätteligen böra undantagas
från lagens tillämpning. Enligt 2 § skall det bero på Konungens prövning,
för vilka arbetare sådant undantag bör göras. Givetvis är det
meningen, att undantaget skall avse arbetare inom vissa av Konungen
angivna arbetsområden. Principiellt kan det icke vara tillfredsställande
att sålunda göra arbetsgivares skyldighet att erlägga försäkringsavgifter
och arbetares rätt att erhålla ersättning beroende av Konungens i administrativ
väg meddelade beslut, ytan bör detta regleras i lag. Emellertid
torde det, såsom ålderdomsförsäkringskommittén i sitt betänkande
framhållit, möta svårigheter att från lagens tillämpning gorå undantagför
vissa kategorier av arbetare. Och detta gäller, vare sig undantaget
skulle göras genom Konungens förordnande eller medelst stadgande i
lagen. Ojämnheter och oegentligheter måste härigenom uppkomma.
Det lärer icke kunna undvikas, att bland dem, å vilka lagen äger tilllämpning,
komma att finnas grupper av arbetare, för vilka faran i arbetet
icke är större utan kanske till och med mindre än den fara, som i allmänhet
är förenad med arbete, vilket utföres av arbetare, tillhörande de
undantagna kategorierna. Och det kommer lätteligen att för dessa senare
framstå såsom en orättvisa, att de icke få komma i åtnjutande av
den förmån, som genom lagen tillerkännes det stora flertalet arbetare.
Det synes därför vara lämpligare att, såsom kommittén föreslagit, icke
från lagens tillämpning undantaga arbetare av det skäl, att det arbete,
vartill de användas, är av ofarlig beskaffenhet. Häremot kan visserligen
anmärkas, att arbetsgivarna härigenom i vissa fall bliva skyldiga att
erlägga försäkringsavgifter för arbetare, oaktat någon yrkesfara för dessa
icke kan sägas företinnas. Men då avgiftens storlek skall bestämmas

220

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

efter arbetets farlighet, torde avgiften i nu berörda fall bliva synnerligen
lag och avgiftsskyldigheten för arbetsgivaren således icke innebära någon
avsevärd ekonomisk uppoffring. På grund härav hemställes, att stadgandet
i 2 § måtte inskränkas att avse allenast arbetare, som användas
till arbete för statens eller kommuns räkning.

Justitierådet Sjögren:

Då i 2 § föreskrives, att det ankommer på Konungens prövning, huruvida
och under vilka vilkor arbetare, som användas till arbete av synnerligen
ofarlig beskaffenhet, må undantagas från lagens tillämpning, synes
häremot kunna erinras, att försäkringsförhållandet, så vitt det avser
arbetarens rätt gent emot annan arbetsgivare än stat och kommun,
principiellt bör ordnas i lag och sålunda icke göras beroende av Konungens
i administrativ ordning fattade beslut. Det ligger nära att
antaga, att där dylikt beslut om undantag fattats, de grupper av arbetare,
som därav drabbats, skola anse sina intressen mer eller mindre
åsidosatta och därför skola söka så vitt möjligt få beslutet upphäft.
Huru undantagen än bestämmas, synas de icke kunna omfatta sådana
yrken, som redan upptagits i nu gällande lag. Men vid sådant förhållande
torde i de flesta fall kunna sägas, att de undantagna yrkena
äro ungefär lika farliga som vissa andra, vilka icke undantag^®. De
stridigheter, som i anledning härav kiftma uppkomma, böra så vitt möjligt
undvikas. På grund härav hemställes, att berörda stadgande må uteslutas.
Den begränsning, som är av sakens natur påkallad och delvis
åsyftats genom nämnda stadgande, synes hällre böra åvägabringas genom
införandet av en lönegräns på sätt av ålderdomsförsäkringskommittén
föreslagits.

3 §.

Justitierådet Bergman:

Enligt kommitténs förslag var från lagens tillämpning undantagen arbetare,
vilkens avlöning hos arbetsgivaren, för år räknat, överstiger 5,000
kronor. Att detta undantag uteslutits i det remitterade förslaget, har enligt
motiven huvudsakligen berott på den enligt 2 § Konungen tillkommande
rätten att förordna om undantag. Inskränkes denna rätt på sätt ovan
föreslagits, torde det vara lämpligt att införa en bestämmelse, motsvarande
den av kommittén föreslagna. I fråga om beloppet 5,000 kronor
hava olika åsikter uttalats, men något lämpligare belopp synes vara
svårt att bestämma. Personer med denna inkomst torde i regel kunna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

221

antagas vara i tillfälle att själva bestrida kostnaderna för en olycksfallsförsäkring,
därest de anse sig böra på sådant sätt skydda sig för följderna
av olycksfall i arbete. På grund härav hemställes, att i 3 § intages
en bestämmelse om undantag i enlighet med vad kommittén
härutinnan föreslagit.

Den i 3 § givna bestämningen av begreppet arbetare synes i detta
sammanhang vara alltför vidsträckt. Arbetarnas rätt till försäkring på
arbetsgivarnas bekostnad grundar sig bl. a. därpå, att de förras avlöning
i regel är för knapp, för att de av egna medel skulle kunna bekosta
försäkringen. Men den här givna begreppsbestämningen omfattar
uppenbarligen även sådana personer, om vilka detta icke gäller. En
lönegräns synes därför vara en naturlig följd av förslagets grundtanke.
Om blott denna lönegräns icke sättes för låg, synes densamma icke
kunna medföra någon obillighet. En bestämd lönegräns är i varje fall
att föredraga framför den nu föreslagna utvägen att genom beslut i
administrativ ordning utesluta större eller mindre grupper av dem, som
eljest skulle falla under lagens tillämpning. På grund härav hemställes,
att utöver de i andra stycket angivna personer må från lagens tillämpning
undantagas sådana löntagare, som hava en högre årlig avlöning
än 5,000 kronor.

Regeringsrådet Palmgren och justitierådet Dyberg:

Då det synes varken nödigt eller lämpligt, att den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen omfattar löntagare med så pass stora löneförmåner,
att de skäligen kunna anses vara i stånd att själva bekosta en
försäkring, hemställes om återinförande i förslaget av den av kommittén
föreslagna bestämmelsen, att såsom arbetare enligt den förevarande lagen
ej skall anses den, vilkens avlöning hos arbetsgivaren, för år räknat,
överstiger 5,000 kronor.

Den för vissa fall föreskrivna skälighetsprövningen av den skadades
årliga arbetsförtjänst synes böra städse komma till tillämpning även beträffande
lärling eller annan, som för sin utbildning användes till arbetet.
Enligt förslaget skall dylik prövning ske, om ifrågavarande person är
minderårig, under det att i fråga om lärling eller studerande, som över -

Justitierådet

Sjögren:

Lagrådet:

9 §•

222

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 111.

skridit aderton års ålder, ersättningen vid olycksfall, om han utan avlöning
eller mot årlig avlöning av högst 300 kronor användes till arbetet,
allenast kan beräknas efter det i lagförslaget fastställda minimibeloppet.
För vinnande av rättelse härutinnan hemställes, att erforderlig ändring
måtte vidtagas.

23 §•

Justitierådet Bergman, regeringsrådet Palmgren och justitierådet
Dyberg:

Då sakkunniga personer, vilka i tvist vid allmän domstol höras på
ed, enligt svensk rättspraxis måste hänföras till vittnen, samt det icke
torde vara lämpligt och ej heller av behovet påkallat, att försäkringsinrättning
och försäkringsrådet tillerkännes rätt att vid sådan domstol
utan ed höra sakkunniga, hemställes, att stadgandet i denna paragraf
inskränkes att gälla allenast vittnen.

24 §•

Justitierådet Sjögren:

Övervägande skäl torde tala för bibehållandet av nu gällande bestämmelse,
att ersättning vid olycksfall i arbete icke skall utgå för
skada, som den skadade genom grov vårdslöshet själv ådragit sig.
Den egentliga arbetarskyddslagstiftningens effektivitet skulle otvivelaktigt
minskas, därest försäkringsgrundsatsen genomfördes i sina
yttersta konsekvenser. Med de anordningar, som i förslaget träffats för
ersättningsfrågornas prövning, torde det icke heller kunna befaras, att
åt en bestämmelse av angivna innehåll skulle i tillämpningen givas ett
alltför stort utrymme. Jag anser mig därför böra hemställa, att i första
punkten av 24 § må stadgas, att där olycksfallet uppsåtligen eller genom
grov vårdslöshet orsakats av den skadade, ersättning enligt denna lag
ej må utgå.

Justitieråden Sjögren och Dyberg:

Mot stadgandet i andra punkten av 24 § kan erinras, att det synes
bliva allt för stötande för rättskänslan, om den, som för vållande till
anhörigs död blivit dömd till fängelse eller straffarbete, skulle i anledning
av samma gärning, för vilken han blivit dömd, få uppbära ersättning
enligt förevarande lag. Stadgandet torde därför böra undergå någon
jämkning. Måhända vore det riktigast, att den, som varit vållande till
olycksfall av beskaffenhet att medföra döden, alltid uteslötes från ersättning.

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

223

25 §.

Justitierådet Bergman, regeringsrådet Palmgren och justitierådet
Dyberg:

Enligt nu gällande lag xitgår icke ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete, därest den skadade genom grov vårdslöshet
själv ådragit sig skadan. Ålderdomsförsäkringskommittén har icke i
sitt förslag, som ligger till grund för det remitterade förslaget, upptagit
nämnda omständighet såsom skäl för uteslutande av rätten till
ersättning. Åven om den förevarande frågan, såsom kommittén framhållit,
i viss mån har ett annat läge, då olycksfallslagstiftningen
grundas på försäkringsprincipen, synas de av kommittén för dess
förslag i denna del anförda skälen icke böra leda till det resultat, vartill
kommittén kommit. Såsom anmärkt blivit, torde det, om kommitténs
förslag godkännes, kunna befaras, att arbetarnas aktsamhet under arbetet
kommer att minskas. Stundom kunna ock sådana fall inträffa, att
det måste anses stötande för rättskänslan, att arbetaren, oaktat han själv
vållat olycksfallet, får uppbära ersättning för den orsakade skadan. Å
andra sidan kan det icke förnekas, att omständigheterna kunna vara
sådana, att oaktat olycksfallet berott på en strängt taget grov vårdslöshet
från arbetarens sida, det vore alltför hårt, om han på den grund
helt och hållet skulle gå miste om ersättning. I det remitterade förslaget
har man också i viss mån avvikit från kommitténs förslag, i det
att jämlikt 25 § ersättning enligt 6 § skäligen må nedsättas eller indragas,
därest olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig
till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande
av olycksfall, eller därav, att den skadade varit av starka
drycker berusad. Detta stadgande torde dock böra utvidgas att omfatta
grov vårdslöshet, som ej bestått i överträdande av anordning eller föreskrift,
som nyss är sagd, eller föranletts av berusning genom starka
drycker. Det kan ej vara överensstämmande med rättvisa, att en arbetare,
som genom synnerligen grov vårdslöshet orsakat olycksfallet,
utan avseende härå skall få uppbära full ersättning, under det att en
annan arbetare på den grund, att han på ett av de i 25 § angivna
sätten gjort sig skyldig till en jämförelsevis ringa vårdslöshet, måste
vidkännas nedsättning i ersättningsbeloppet.

I detta sammanhang må beröras en annan fråga, som har ett visst
samband med den nu behandlade. I 6 § av nu gällande lag om ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete stadgas bland annat,
att för tid, varunder livräntetagare undergår frihetsstraff eller tvångs -

224 Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

arbete, han ej må uppbära livräntan. Lagen den 30 juni 1913 om
allmän pensionsförsäkring innehåller en likartad bestämmelse. I 9 §
stadgas nämligen, att pensionstillägg ej utgår för tid, under vilken
pensionsberättigad undergår frihetsstraff, som ej understiger en månad,
eller är intagen å tvångsarbetsanstalt. Härtill är fogat ett stadgande,
att om den pensionsberättigade har anhöriga, vilka för sitt uppehälle
äro beroende av honom, dem må medgivas rätt att under tiden uppbära
pensionstillägget. Liknande stadganden finnas i utländska lagar rörande
försäkring för olycksfall i arbete. Det remitterade förslaget, liksom
kommitténs förslag, innehåller icke något motsvarande stadgande. Då
den ersättning, som enligt det remitterade förslaget skall utgå, utgör
en gottgörelse för den förlust eller nedsättning i arbetsförmågan, som
orsakats av olycksfallet, synes härmed bäst överensstämma, att den
skadade ej får uppbära honom enligt lagen tillkommande livränta under
den tid, då på grund av frihetsstraff eller tvångsarbete förlusten eller
nedsättningen i arbetsförmågan ej för honom är av någon avsevärd
ekonomisk betydelse. Har den skadade hustru eller minderåriga barn,
synes livräntan i stället böra utbetalas till dem. De skäl, som kommittén
åberopat för att den ej upptagit något dylikt stadgande, synas
icke äga giltighet. Fördenskull hemställes om intagande i förslaget
av en bestämmelse av nu antytt innehåll.

Justitierådet Sjögren:

Därest vad ovan vid stadgandet i första punkten av 24 § av mig
anförts vinner beaktande, torde bestämmelsen i första stycket av 25 §
böra utgå. Mot denna bestämmelse kan för övrigt anmärkas, att densamma
skulle kunna medföra, att ersättning indrages eller nedsättes
jämväl i sådana fall, där grov vårdslöshet icke föreligger. Däremot
synes det i andra stycket av 25 § meddelade stadgandet, som avser
förhållandena efter det olycksfallet inträffat, kunna och böra bibehållas,
även om vad av mig vid 24 och 25 §§ hemställts vinner avseende.

26 §*

Lagrådet:

Då förslaget icke innehåller, att den i paragrafen omförmälda förklaringen
under edlig förpliktelse skall kunna med ed inför domstol bekräftas,
samt sådant icke heller torde böra äga rum, synes bestämmelsen
om rätt att fordra dylik förklaring ej böra bibehållas, utan kan densamma
lämpligen utbytas emot bestämmelse om en försäkran på heder
och samvete.

225

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Tillika torde i förslaget böra införas föreskrift, att för minderårig,
åt vilken livränta ifrågasattes, påfordrad försäkran skall avgivas av förmyndaren.

33 §.

Lagrådet:

Med anledning av ett i förslagets motivering vid 5 § gjort uttalande
angående omfattningen av försäkringsrådets prövningsrätt må till förekommande
av framtida misstolkning erinras, att lagtextens avfattning
icke giver anledning till annan än den med sakens natur överensstämmande
uppfattningen, att rådets prövningsrätt måste kunna omfatta
samtliga förutsättningar för bedömande av de frågor, som skola av
rådet avgöras.

Justitierådet Bergman och regeringsrådet Palmgren:

Den i sista punkten av första stycket intagna föreskriften, att försäkringsrådet
skulle äga att till prövning upptaga jämväl besvär, som
inkommit efter den för klagans förande stadgade tiden, torde vara överflödigt
och således böra utgå, enär sådan rätt för rådet kan härledas ur
stadgandet i paragrafens tredje stycke.

Sistnämnda stadgande, jämfört med vad föredragande departementschefen
yttrat till statsrådsprotokollet, föranleder till att besvär skulle
kunna av försäkringsrådet upptagas till avgörande redan innan besvärstiden
gått till ända. Oavsett möjligheten, att den klagande kan före
besvärstidens utgång återkalla besvären, synes det böra lämnas honom
öppet att inom därför anvisad tid inkomma med all den utredning och
utveckling av sin talan, som han kan vilja förete. Med avseende härå
hemställes, att till stadgandet måtte fogas bestämmelse, att den prövning,
som här avses, icke må äga rum, förrän besvärstiden tilländagått.

Justitieråden Sjögren och Dyberg:

En tillämpning av stadgandet i tredje stycket av 33 § synes kunna
leda till konflikter med den i första stycket omförmälda besvärsrätten.
Så skulle, på sätt jämväl i förslagets motivering i annat sammanhang
angivits, försäkringsrådet kunna i anledning av anförda besvär fatta
beslut före besvärstidens utgång. Men härigenom skulle parts rätt att
t. ex. ändra sina framställda yrkanden trädas för nära. Då besvärstiden
enligt förslaget icke har karaktären av en verklig fatalietid, utan även
efter besvärstidens utgång inkomna besvär, därest rådet finner omständig Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 93 käft. (Nr 111.) 29

226

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

hetern a därtill föranleda, få upptagas till prövning, kunna parts berättigade
intressen icke bliva lidande, om stadgandet i tredje stycket
uteslutes. Stadgandet i detta stycke synes därför böra utgå.

34 §.

Lagrådet;

Liksom straffbestämmelserna i tredje stycket av denna paragraf äro
hämtade från lagen om arbetarskydd, så bör i paragrafen jämväl intagas
ett stadgande, motsvarande 48 § andra stycket i nämnda ''lag.

35 §.

Lagrådet:

Kommittén har i sitt betänkande yttrat, att av arbetsgivare, som
är delägare i ömsesidigt arbetsgivarbolag, försäkring, som i förevarande
paragraf avses, bör kunna tagas i samma bolag, dock under förutsättning
att medgivande härtill lämnas i bolagsordningen. Därest sådan
försäkring kommit till stånd, böra givetvis beträffande densamma den
föreslagna lagens bestämmelser i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
För ernående härav bör förevarande paragraf kompletteras, så att densamma
uttryckligen göres tillämplig jämväl å försäkring i bolag, som i
4 § avses.

36 §.

Lagrådet:

Därest vad lagrådets ledamöter vid 3 § föreslagit angående införande
av en lönegräns vinner avseende, bör vid nu förevarande stadgande
tagas under övervägande, huruvida de löntagare, som vid lagens
ikraftträdande hava större årlig avlöning än 5,000 kronor, böra bibehållas
vid de förmåner, vilka tillkomma dem enligt äldre lag.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 §

handelsbalken.

Lagrådet:

Bestämmelse bör i förslaget meddelas om tiden för lagens ikraftträdande.

Kuntjl. May.ls Nåd. Proposition Nr 111.

227

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27
juni 11)02 innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar.

Lagrådet:

Detta förslag finner lagrådet icke föranleda någon erinran.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1904
angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna
i lagen den 12 mars 188G angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drift.

Lagrådet:

Då enligt förslaget lagen den 22 juni 1904 i sin helhet skall ersättas
av en ny lag, hemställes, att med bibehållande av förslagets sakliga
innehåll dels ingressen så ändras, att lagen den 22 juni 1904 därigenom
upphäves, och dels förslagets rubrik underkastas därav betingad
jämkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

228

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj it Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 10
april 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för civildepartementet, statsrådet von Sydow anmälde lagrådets
den 8 april 1916 avgivna utlåtande över de inom civildepartementet
utarbetade förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete,
till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken, till lag om
ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar och till lag om ändrad lydelse
av lagen den 22 juni 1904 angående tillämpning med avseende å elektrisk
järnväg av bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

Efter att hava redogjort för innehållet av lagrådets utlåtande yttrade
departementschefen:

Vad först angår förslaget till lag om försäkring för olycksfall i arbete
har jag, med anledning av vad lagrådet vid 2 § anmärkt, ansett stadgandet
om undantag av arbetare, som användas till arbete för statens
eller kommuns räkning, böra fullständigas genom ett tillägg av inne -

220

Kung!. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 111.

börd, att dylika arbetare må undantagas från lagens tillämpning, endast
om på grund av deras anställning tillförsäkrats dem ävensom vid dödsfall
deras efterlevande ersättningar, som väsentligen motsvara ersättningarna
enligt olycksfallslagen.

De erinringar, som inom lagrådet framställts rörande don i samma
§ meddelade bestämmelsen om undantag av arbetare, som användas till
arbete av synnerligen ofarlig beskaffenhet, hava icke synts mig böra föranleda
någon ändring i förslaget. Då, såsom av mitt yttrande i
statsrådet vid de ifrågavarande förslagens remitterande till lagrådet torde
framgå, denna bestämmelse skulle komma att tillämpas endast i fråga
om arbetare, vilkas arbete icke medför någon yrkesfara i egentlig mening,
synes tillämpningen av stadgandet icke kunna medföra olägenheter
av den art, som inom lagrådet framhållits. Dylika arbetare i
ofarliga yrken med i regel intellektuellt arbete omfattas i allmänhet
ej heller av den utländska lagstiftningen, som ej likställer dem
med arbetare i vanlig mening. Med den inskränkta tillämpning, som
stadgandet sålunda skulle komma att erhålla, synes mig någon betänklighet
ej möta att åt Konungen överlämna avgörandet, huruvida den
angivna förutsättningen för undantag är för handen. Åven i flera utländska
lagar har åt administrativ myndighet inrymts en liknande befogenhet.
Sålunda stadgas i den norska lagen, att, om en underlagen
hörande verksamhet på grund av särskilda förhållanden icke synes medföra
olycksfallsrisk, den kan av Konungen fritagas från försäkringsplikt.
I den österrikiska lagen har åt ministern för inrikes ärenden givits befogenhet
att från försäkringsplikten undantaga företag, som ej är förenat
med fara för olycksfall o. s. v.

I do erinringar, som i förevarande hänseende inom lagrådet framställts,
har jag ej heller funnit skäl att frångå förslagets ståndpunkt
till frågan om bestämmandet av en lönegräns beträffande dem, som skola
anses såsom arbetare enligt lagen. Såsom jag redan i mitt ovannämnda
yttrande erinrat, torde nämligen genom en dylik lönegräns, vilken i allt
fall icke torde kunna bestämmas högre än till 5,000 kronor, vissa kategorier
av arbetsförmän, vilka redan enligt nu gällande lag äro berättigade
till ersättning, bliva uteslutna från försäkringen. Likaledes skulle
en del ingenjörer, fartygsbefälhavare in. fl., med vilkas verksamhet
en avsevärd yrkesfara ofta är förbunden, ej komma i åtnjutande av
den för dem ofta välbehövliga försäkringen.

På sätt lagrådet hemställt, synes mig ordningsföljden mellan 2 och
3 §§ böra ändras.

230

Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

I enlighet med lagrådets hemställan har jag ansett sådan ändringböra
vidtagas i 9 §, att den för vissa fäll föreskrivna skäligt) etsprövning,
skall kunna komma till användning jämväl ifråga om lärling
ävensom i allmänhet ifråga om den, som för sin utbildning användes
till arbete.

Vad inom lagrådet anförts mot avfattningen av stadgandet i 23 §,
synes mig icke böra föranleda ändring i paragrafen.

Vad angår stadgandet i 24 § andra punkten, måste det onekligen
i vissa fall framstå såsom för rättskänslan synnerligen stötande, att
såsom av stadgandet skulle följa — den som varit vållande till
annans död och på grund därav ådömts straff, genom denna sin straffbelagda
gärning skulle bliva berättigad till ersättning enligt lagen.
En dylik föreskrift stål'' otvivelaktigt i strid med den rättsgrundsats,
som erhållit uttryck bl. a. i stadgandet i 6 kap. 3 § ärvdabalken. Då
jag sålunda funnit den erinran, som två av lagrådets ledamöter framställt
mot ifrågavarande stadgande, väsentligen berättigad, har jag ansett
sådan jämkning av nämnda stadgande böra äga rum, att jämväl för det
fall, att olycksfall, som medfört den skadades död, av grovt vållande
förorsakats av efterlevande, ersättning ej skall utgå till denne.

Vad däremot angår frågan, huruvida den omständigheten, att den
skadade genom grov vårdslöshet själv förorsakat olycksfallet, skall medföra
förlust av rätten till ersättning eller kunna föranleda nedsättning
i eljest enligt lagen utgående ersättningsbelopp, har jag icke i vad inom
lagrådet i sådant hänseende anförts funnit tillräckliga skäl att frångå den
ståndpunkt, som jag ansett böra ligga till grund för lagens bestämmelser
i. denna del. Genom de i förslaget intagna bestämmelserna om möjlighet
till reduktion av ersättningsbeloppen vid överträdelse av föreskrifter till
undvikande av olycksfall och vid alkoholmissbruk torde i själva verket
de flesta fall av grov vårdslöshet få anses vara beaktade. Därest de
för verksamheten gällande ordningsföreskrifterna givits erforderlig fullständighet,
synes jämväl i sådana fall, då olycksfall förorsakats av
okynne, slagsmål eller dylikt, nedsättning eller indragning av ersättningen
kunna äga rum.

De skäl, som inom lagrådet anförts för bibehållande av stadgandet
i nu gällande lag, att livräntetagare för tid, varunder han undergår
frihetsstraff eller tvångsarbete, ej må uppbära livräntan, hava icke synts
mig övertygande. I lagen om allmän pensionsförsäkring, enligt vilken pensionstilläggen
huvudsakligen anpassas efter behovet, torde en dylik be -

231

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

stämmelse rörande dessa understöd otvivelaktigt vara mera på sin plats
än i en lag, vilken såsom den nu föreslagna tillerkänner arbetaren en
rätt gentemot arbetsgivaren till viss ersättning. Beträffande den enligt
nämnda lag utgående avgiftspensionen, till vilken invaliden i varje fall
anses hava rätt, stadgas ej heller någon inskränkning i detta hänseende.
I övrigt hänvisar jag till de skäl, som av ålderdomsförsäkringskommittén
i denna fråga anförts. Bland annat erinrar kommittén därom, hurusom
t. ex. i den danska lagen dylika inskränkningar skulle sakna all betydelse,
då det enligt denna lag utgives ett kapital för eu gång i stället
för en under hela livstiden utgående livränta.

I 26 § i förslaget, har jag ansett ändringar böra vidtagas i de av
lagrådet anmärkta hänseenden.

Då, såsom inom lagrådet anförts, den i 33 § första stycket intagna
föreskriften om befogenhet för försäkringsrådet att till prövning upptaga
även efter besvärstidens utgång inkomna besvär torde vara obehövlig
med hänsyn till stadgandet i paragrafens tredje stycke, har jag
uteslutit densamma ur förslaget.

Med hänsyn till anmärkningar, som av lagrådet framställts, hava
34 § tredje stycket och 35 § ändrats.

Utöver de ändringar, för vilka jag sålunda redogjort, har jag ansett
mig böra vidtaga några smärre redaktionella ändringar i det förevarande
förslaget.

Beträffande övriga lagförslag har jag ansett vad lagrådet vid dem
anmärkt böra vinna beaktande, och har jag sålunda dels till förslaget
till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken fogat en bestämmelse
om tiden för lagens ikraftträdande, dels ock med ett förslag
till lag angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna
i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada
i följd av järnvägs drift, ersatt det till lagrådet remitterade förslaget till
lag om ändrad lydelse av den nu i samma ämne gällande lagen den 22
juni 1904.

Departementschefen uppläste härefter de sålunda ändrade förslagen till

lag om försäkring för olycksfall i arbete och

232 Kungl.

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken, även sorl
förslagen till

lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar och

lag angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna
i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada
i följd av järnvägs drift

samt hemställde, att desamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom nådig proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas nådig proposition
av den lydelse bilagan vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Niklas A. Lindhult.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1916.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

BILAGA

till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

(Förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete.)

Sid.

Yttranden av:

Riksförsäkringsanstalten .................................................................................. 3

Socialstyrelsen ................................................................................................... 70

Kommerskollegium ........................................................................................... 93

Telegrafstyrelsen ............................................................................................... 105

Järnvägsstyrelsen............................................................................................... 107

Vattenfallsstyrelsen............................................................................................ 121

Lantbruksstyrelsen ............................................................................................ 132

Redogörelse för yttranden, avgivna av Kungl. Maj :ts befallningshavande och vissa

andra myndigheter, handelskammare, föreningar m. fl.................................... 134

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 b käft. (Bil. till Nr 111.)

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Riksförsäkringsanstalten.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss har Eders Kungl. Maj:t anbefallt riksförsäkringsanstalten
avgiva underdånigt utlåtande över ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande
och förslag angående försäkring för olycksfall i arbete,

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

r anledning härav får riksförsäkringsanstalten i underdånighet anföra följande.
Det föreliggande, särdeles omsorgsfullt utarbetade förslaget till lag om försäkring
för olycksfall i arbete synes väl fylla anspråken på en modern lagstiftning
uti ifrågavarande ämne. Arbetarnes krav på tillräckligt understöd vid förlust
eller minskning av arbetsförmågan till följd av olycksfall i arbete torde vara val
tillgodosedda, och ej heller synas arbetsgivare komma att påläggas tyngre bördor
än i ett flertal andra länder. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening torde alltså
förslaget i det hela väl lämpa sig att läggas till grund för en blivande lagstiftning
i ämnet.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker förslagets samtliga grundprinciper, således
även att lagstiftningen grundas på försäkringsplikt och att ersättningarnas
belopp i allmänhet bestämmas efter den skadades arbetsförtjänst. Visserligen
har riksförsäkringsanstalten i sitt den 10 januari 1908 enligt uppdrag av dåvarande
chefen för civildepartementet avgivna förslag till ändring av vissa delar
av lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete den 5 juli
1901 ej upptagit nyss angivna båda för den sociala olycksfallslagstiftningen
betydelsefulla principer. Anledningen härtill var emellertid den, att nämnda förslag
endast avsåg en provisorisk förbättring av några av de mest framträdande
bristerna i 1901 års lag ävensom eu utvidgning av lagens omfattning till vissa
av densamma ej berörda yrken. När utarbetandet av nyssnämnda förslag påbörjades
år 1907, hade 1901 års lag endast 4 år varit i kraft, och det ansågs
därför mindre lämpligt att redan då vidtaga ändring i huvudgrunderna för densamma.
Vad beträffade frågan om införande av obligatorisk försäkring, framhöll
dock riksförsäkringsanstalten i sitt utlåtande, att ett rationellt ordnande av olycksfallslagstiftningen
kunde ske endast i samband med införande av dylik försäkring.
Denna princip hade emellertid dittills ständigt rönt starkt motstånd hos riksdagen,
och det kunde därför ej antagas, att man då ville frångå densamma.
Emellertid inträffade, att andra kammaren år 1908 — efter det riksförsäkringsanstaltens
förslag avgivits — med stor majoritet uttalade sig för utredning om
obligatorisk försäkring. Erågan om revision av olycksfallslagen kom härigenom
i viss raån i ett nytt läge, och det beslöts sedermera, att revisionen skulle avse
lagen i dess helhet. Att eu sådan fullständig omarbetning kom till stånd, måste
ju anses synnerligen lämpligt, men å andra sidan måste man beklaga, att ej åtminstone
riksförsäkringsanstaltens förslag till höjning av ersättningsbeloppen
omedelbart kunde genomföras, då under de 8 år, som förflutit, sedan anstaltens
ovannämnda förslag avgavs, ersättningarna enligt 1901 års lag i mån av penningvärdets
fortgående fall blivit alltmera otillräckliga. Beträffande principen om
ersättningarnas bestämmande efter den skadades arbetsförtjänst rådde inom riksförsäkringsanstalten
vid avgivande av ovannämnda förslag av år 1908 tvekan,
huruvida lagstiftningen i ämnet då borde upptaga denna princip. Riksförsäkringsanstalten
stannade vid att föreslå bibehållande av de fixa ersättningsbeloppen,
men genom en reservation inom anstalten bragtes även denna fråga inför Eders
Kungl. Maj:ts prövning.

Under hänvisning till vad riksförsäkringsanstalten nyss anfört rörande de
låga ersättningarna enligt nuvarande olycksfallslag, vill riksförsäkringsanstalten
framhålla det trängande behovet av att olycksfallslagens revision ofördröjligen äger
rum. Då nu föreligger ett väl utarbetat förslag, grundat på fullt rationella och
modema principer, synes uppskov ej längre kunna försvaras. Det må ju ock
erinras om att Sverige p| detta område intager en synnerligen efterbliven ståndpunkt
i jämförelse med andra europeiska länder.

Knutyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr III. 5

Riksförsäkringsanstalten övergår nu till att framföra de erinringar, till vilka
kommitténs förslag givit anledning. Den korta tid, som stått riksförsäkringsanstalten
till buds, tiar föranlett, att granskningen av förslaget i alla dess detaljer
måhända ej kunnat bliva så ingående, som önskligt varit.

Yid utarbetande av förevarande utlåtande bär riksförsäkringsanstalten i
särskilda avseenden rådfört sig med medicinskt och kameralt sakkunniga. Dessutom
hava riksförsäkringsanstaltens chef och ledamöter besökt ett flertal större
försäkringstagare och andra arbetsgivare i olika delar av landet för samråd angående
vissa delar av förslaget.

Kommittén har som huvudgrund för sitt förslag upptagit bestämmelsen, att
i regel envar arbetare skall enligt lagen vara försäkrad för skada till följd av
olycksfall i arbete. Emot denna allmänna princip har riksförsäkringsanstalten
intet att erinra, men böra enligt riksförsäkringsanstaltens mening i vissa avseenden
undantag stadgas utöver dem kommittén angivit.

Beträffande tjänare (hemtjänare eller tjänare i hushåll) torde någon tvekan
kunna råda, om även dessa böra omfattas av lagstiftningen. Men då de äro att
hänföra till egentliga kroppsarbetare och olycksfallsrisken för dem dock ej torde
vara mindre än för arbetare i en del andra yrken (t. ex. i tobaksindustrien), finner
riksförsäkringsanstalten det vara berättigat, att de medtagas i försäkringen. Härför
talar ock, såsom kommittén framhållit, att man genom tjänarnes medtagande
skulle undvika svårigheterna att vid försäkringens tillämpning å jordbruket
och hantverket m. m. avgöra, huruvida det av arbetaren förrättade arbetet
är att hänföra till arbete i rörelsen eller till vanliga tjänaregöromål. Förvaltningen
av den del av försäkringen, som skulle avse tjänarne, torde med ledning
av mantalslängdernas uppgifter samt med bistånd av uppbördsmyndiglieterna
kunna ordnas på jämförelsevis enkelt sätt, såsom riksförsäkringsanstalten
nedan får tillfälle vidare framhålla.

Den föreslagna lagstiftningen skall avse icke endast kroppsarbetare utan
även i regel varje annan arbetstagare, som mot avlöning användes till arbete för
annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom självständig
företagare. Dock gäller bland annat det undantag, att den, vilkens årliga avlöning
hos arbetsgivaren överstiger 5,000 kronor, ej skall anses som arbetare i
lagens mening. Den definition, som kommittén sålunda givit åt begreppet »arbetare»,
omfattar väsentligt mera än vad som enligt vanligt språkbruk hittills härmed
avsetts. Kommittén synes emellertid även själv hava hyst någon tvekan att
utsträcka lagstiftningen så iångt, som dessa bestämmelser angiva. A sid. 61 yttrar
kommittén nämligen: »Kommittén har visserligen icke förbisett, att med en dylik
definition på arbetare lagens omfattning i vissa avseenden kunde anses bliva
alltför vidsträckt. Man kunde nämligen ifrågasätta, huruvida icke tjänstemän i
bankrörelse eller annan kontorspersonal eller biträden i vissa slag av affärer
med flera, vilkas arbete ofta icke medför egentlig fara för olycksfall, borde
undantagas från tillämpningen av förevarande lagstiftning, eller huruvida icke,
såsom jämväl i flera utländska lagar stadgats, i förslaget borde intagas föreskrift
därom, att arbete av ofarlig beskaffenhet skulle kunna genom särskild förordning
undantagas från lagens tillämpningsområde. Enligt kommitténs åsikt är det
emellertid lämpligt, att även dessa arbetstagare erhålla delaktighet i försäkringen,
då ju i allt fall försäkringsavgiften bliver obetydlig, och ett avgörande, vilka
verksamheter böra anses ofarliga, ofta skulle medföra svårigheter.»

Omfattning.

6 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

För sin del anser riksförsäkringsanstalten, att lagstiftningen åtminstone för
närvarande icke lämpligen bör erhålla alldeles den omfattning, som kommittén
föreslagit. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening bör olycksfallsförsäkringen
givetvis omfatta alla, som kunna anses såsom »arbetare» enligt gängse språkbruk
och i den mening detta uttryck tagits enligt 1901 års lag. Däremot synes försäkringen
i fråga om andra arbetstagare, vilka i regel hava övervägande intellektuellt
arbete, böra omfatta endast sådana, vilka äro utsatta för någon nämnvärd
fara för olycksfall. Naturligtvis kan man dock icke här pröva varje fall för sig,
utan måste gränserna dragas mera i stort.

Visserligen skulle, såsom kommittén framhåller, försäkringsavgiften för nu
ifrågavarande arbetstagare ej bliva särskilt betungande, men försäkringen kommer
dock att medföra åtskilligt besvär för arbetsgivarne med lämnande av uppgifter
om antal arbetstagare, avlöningsbelopp in. m. samt inbetalning av premier, varjämte
förvaltningskostnaderna sannolikt komma att bliva ganska höga i förhållande
till själva nettopremierna. Behovet av försäkring är för övrigt i ett
flertal fall måhända ej stort på den grund, att vederbörande får behålla sin avlöning
eller vid svårare olycksfall erhåller pension, såsom förhållandet ofta är
med löntagare i statens tjänst ävensom hos banker och större affärsbolag.

Beträffande frågan, vilka särskilda grupper av arbetstagare böra undantagas
från försäkringen, har riksförsäkringsanstalten tänkt sig bland andra följande:

statens ämbets- och tjänstemän förutom sådana, som på grund av beskaffenheten
utav sitt arbete måste anses vara kroppsarbetare eller likställda med sådana,
såsom stationskarlar, banvakter, postbetjänte och vaktmästare. Dessutom torde vid
vissa särskilda verk (t. ex. järnvägs-, vattenfalls- och domänförvaltningarna) även
högre ställd personal, som är utsatt för olycksfallsrisk, böra ingå i försäkringen;
kommunernas tjänstemän i samma omfattning som statens tjänstemän;
vid skolor och andra undervisningsanstalter anställda lärare, som icke ingå
under ovanstående grupper;

personal å banker, försäkringsinrättningar, advokatbyråer och andra affärskontor,
som ej äro förenade med fabriksdrift, lagerrörelse eller dylikt;

hos föreningar och sällskaper anställda, avlönade kassörer, sekreterare och
andra biträden;

i musikkapell anställda o. d.

Med denna uppräkning har riksförsäkringsanstalten endast avsett att giva
eu exemplifiering av de fall, som synas böra undantagas från lagstiftningens tilllämpning.
Först efter hörande av olika myndigheter och korporationer synes det
vara möjligt att fastställa, vilka verksamheter höra uteslutas. Med hänsyn härtill
och då det måste antagas, att tillägg till eller ändringar uti ifrågavarande bestämmelser
tid efter annan måste bliva erforderliga, synes det lämpligast att lämna
åt Eders Kungl. Maj:t att genom särskild förordning utfärda föreskrifter i ämnet.
I många fall kunna emellertid hinder möta att undantaga yrke, yrkesgren eller
verksamhet i dess helhet, varför det torde vara lämpligt att stadga, att arbete av
visst slag må av Kungl. Maj:t undantagas från försäkringen. Stadgandet, som
torde höra infogas i 3 §, skulle kunna givas ungefär följande lydelse. »Kör arbete,
som ej är att anse såsom ler opp s arbete och som bedrives under sådana förhållanden,
att faran för olycksfall är synnerligen ringa, äger Konungen medgiva undantag från
försäkringen.»

Under förutsättning, att riksförsäkringsanstaltens nu framställda förslag vinner
bifall, anser riksförsäkringsanstalten den i förslaget (3 §) angivna avlöningsgränsen

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

av ''>,000 kronor böra bortfalla. Såsom kommittén & sid. (it) omnämnt, saknas eu
dylik gräns i derå andra länders lagar. En sådan avlöningsgriins måste alltid
bliva mer eller mindre godtycklig, bland annat även med hänsyn till de växlande
levnadskostnaderna å olika orter i vårt land. Då vidare avlöningsförmånerna kunna
växla från tid till annan, torde svårigheter ofta uppstå att träffa avgörande, om
försäkringsskyldighet föreligger eller ej, och ifrågavarande ändring voro därför ur förvaltningssynpunkt
till avsevärd fördel. Härtill kommer, att eu del arbetsledare
i synnerligen farliga yrken, t. ex. ingenjörer och tekniker vid gruvor, kraftstationer,
fabriker med explosionsfara, kanonverkstäder (med provskjutning), som hava eu
avlöning, överstigande 5,000 kronor, uteslutas från olycksfallsförsäkringen, oaktat
de kunna vara i särskild grad utsatta för olycksfallsrisk, och endast med svårighet
eller alls icke torde kunna få enskild försäkring. Slutligen kan framhållas, att det
skulle kunna inträffa, att personer, som närmast böra betraktas såsom arbetsförmän
och således enligt nuvarande lag hava rätt till ersättning, på grund av ifrågavarande
bestämmelse ej skulle inbegripas under försäkringen. Hos riksförsäkringsanstalten
har t. ex. sökts försäkring för verkmästare vid industriell anläggning,
som haft avlöning vida överstigande 5,000 kronor.

Av anförda skäl vill riksförsäkringsanstalten, under förutsättning att riksförsäkringsanstaltens
förslag om befogenhet för Eders Kung!. Maj:t att från försäkringen
undantaga ofarligt arbete bifalles, hemställa, att den av kommittén föreslagna
avlöningsgränsen helt och hållet borttages.

Beträffande de av kommittén i övrigt föreslagna undantagen från försäkringen
vill riksförsäkringsanstalten framhålla, att kommitténs förslag, att arbetsgivarens
barn och föräldrar i förhållande till honom ej må anses såsom arbetare enligt
lagen, innebär en inskränkning i förhållande till nu gällande olycksfallslag, vilken
inskränkning mången gång torde kunna synas orättvis. Av praktiska skäl anser
sig riksförsäkringsanstalten dock böra biträda kommitténs förslag i förevarande
hänseende.

Den föreslagna bestämmelsen, att minderårig, som icke fyllt 12 år, ej skall
anses som arbetare enligt lagen, innebär även en nyhet i förhållande till nu gällande
olycksfallslag. Bestämmelsen ansluter sig till arbetarskyddslagen, men att märka
är, att sistnämnda lag icke har avseende på varje slag av arbete, som ingår under
den nu föreslagna olycksfallslagen, t. ex. ej å jordbruksrörelse utom i vad arbetarskyddslagen
åsyftar att förekomma olycksfall vid användande av maskinella
hjälpmedel m. m. Och just i jordbruket torde det förekomma, att även minderåriga
under 12 år anviindas till arbete. Med hänsyn därtill och då någon inskränkning
ej utan bindande skäl synes böra äga rum i förhållande till nu gällande
olycksfallslag, vill riksförsäkringsanstalten för sin del hemställa, att bestämmelsen,
att minderårig, som icke fyllt 12 år, ej skall anses som arbetare, får| bortfalla.
Yisserligen skulle i sådant fall ersättning utgå, även i händelse en minderårig
under 12 år trots förbud användes i sådant arbete, som hör under arbetarskyddslagen,
och därunder skadas, men synes detta ej vara oriktigt, utan tvärtom
överensstämma med billigheten, då ansvaret för lagöverträdelsen bör drabba
arbetsgivaren, ej arbetaren.

Den i sista stycket av 3 § intagna bestämmelsen, att såsom arbetare ej heller
anses den, som av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej
använder arbetare, kan mången gång leda till uppenbara missförhållanden. Det
må ju erinras om att bestämmelsen torde få anses omfatta icke endast de fall,
kommittén i motiveringen omnämnt, utan även tillfälligt arbete av annan art, t. ex.

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Forfläkrings inrättningar.

för mindre fastighetsägare utförande av brunnsgrävning, stensprängning, uppförande
av mindre byggnad. Att göra frågan, huruvida en tillfälligtvis använd arbetare
skulle vara försäkrad eller ej, beroende av eu sådan omständighet, som t. ex. att
hans tillfällige arbetsgivare i sitt hem har en tjänarinna, synes vara principiellt
mindre riktigt, ehuru väl det måste medgivas, att vissa praktiska skäl av vikt
tala för kommitténs förslag. Måhända kan en fullt lämplig begränsning av försäkringens
omfattning i förevarande hänseende utfinnas, först sedan någon erfarenhet
vunnits rörande verkningarna av försäkringen. Biksförsäkringsanstalten
vill dock ifrågasätta, om det ej vore riktigast, att åtminstone tills vidare bestämma
den begränsning, att såsom arbetare enligt lagen anses icke den, som av tillfällig anledning
användes till arbete av någon, som ej i rörelse, industriell eller icke, använder
arbetare. (Jfr lag om arbetarskydd 1 §.)

I detta sammanhang synes böra något beröras frågan, huruvida personer i
militärtjänst böra anses ingå under den föreslagna lagen. Det synes vara tydligt,
att officerare och underofficerare samt deras vederlikar, volontärer, stammanskap
och indelta soldater böra anses som arbetare enligt lagens mening. Däremot synes
tvekan kunna råda beträffande värnpliktiges ställning i förevarande avseende. De
åtnjuta visserligen, utom fritt husrum, kost och beklädnad, även eu mindre dagavlöning;
men å andra sidan avser deras arbete fullgörande av en allmän medborgerlig
plikt. Det kan emellertid sättas i fråga, om i kommitténs definition å
arbetare finnes något, som hindrar, att värnpliktige under tjänstutövning räknas
till arbetare i lagens mening. Emellertid åtnjuta militärer i allmänhet vid olycksfall
läkarbehandling, läkemedel i viss omfattning samt sjukhusvård. Enligt nu
gällande förordning angående rätt till ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, den 18 juni 190''J utgår dessutom, såsom kommittén
påpekat, till värnpliktige och volontärer m. fl. även kontant ersättning.
Denna ersättning torde i många fall överstiga den ersättning, som skulle kunna
utgå enligt den nu föreslagna lagens beräkningsgrunder. Med hänsyn härtill och
då även i övrigt svårigheter torde möta att tillämpa den föreslagna lagen å personer
i militärtjänst, synes det, såsom kommittén ock föreslagit, vara lämpligt att
erforderligt förslag till ändring av ifrågavarande förordning uppgöres oberoende
av genomförandet av den föreslagna nya försäkringslagen. Eiksförsäkringsanstalten
vill emellertid ifrågasätta, huruvida det ej vore lämpligt att, i avbidan
på denna omarbetning, i den nu föreslagna lagen uttryckligen stadgades, att personer
i militärtjänst ej skola anses som arbetare i lagens mening.

Kommittén har i sin motivering uppställt frågan, huruvida man såsom i
vissa andra länder med ungefär liknande folkmängd och jämförliga förhållanden
i övrigt borde åtnöja sig med den för hela riket gemensamma riksförsäkringsanstalteu,
i vilken sålunda all försäkring skulle äga rum, eller om man därjämte
borde medgiva, att försäkring finge tagas i andra försåt ringsi nrättningar. På
anförda skäl (sid. Öl) har kommittén stannat vid att föreslå, att även för ändamålet
bildade arbetsgivarbolag skulle få tjäna som bärare av försäkringen. På
grund av bestämmelserna i förslagets 11 § kunna jämväl arbetsgivarne själva
under vissa villkor få stå olycksfallsrisken, och hinder synes ej heller föreligga,
att de överlåta denna sin risk till enskilt affärsbolag, därvid emellertid ersättningarna
skola bestämmas av riksförsäkringsanstalten eller arbetsgivarbolag.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening bör det emellertid tagas under ingående
prövning, huruvida ej ett sådant system som det av kommittén föreslagna
med så vidsträckt valfrihet i fråga om försäkringsanstalt kan komma att medföra

Kung!. Maj:is Nåd. Proposition Nr 111.

allvarliga olägenheter, och om ej snarare starka skäl tala för att låta all försäkring
äga rum i en enda offentlig anstalt, såsom i liera andra länder är fallet.
Till närmare belysning av denna fråga tillåter sig riksförsäkringsanstalten till eu
början återgiva några av de skäl, som i Norge och Schweiz anförts för inrättande
av en enda offentlig anstalt utan konkurrens med privata försäkringsinrättningar.

I Norska Arbejderkommissionens Indstilling III år 1890 (sid. 30 ff.), som
låg till grund för den sedermera antagna 1894 års lag, föreslog kommissionen
bland annat, att eu offentlig försäkringsanstalt skulle upprättas samt att det
skulle stadgas som eu ovillkorlig plikt för de försäkringsskyldiga att begagna
den offentliga anstalten med uteslutande av alla privata försäkringsföreningar
eller sällskap. Om fakultativ försäkring i privatanstalter skulle tillåtas, skulle
nämligen betydande svårigheter orsakas administrationen genom. den nödvändiga,
ständiga kontrollen över de privata försäkringsanstalternas soliditet. Därjämte
syntes under de små förhållandena i Norge ensamt hänsynen till den offentliga
anstaltens utveckling (»trivsel») avgjort tala mot konkurrerande privatanstalter.
Den i Tyskland följda metoden med uppristande av yrkesföreningar ansåg kommissionen
icke under några omständigheter passa för förhållandena i Norge.
Kommissionens förslag i ämnet godkändes sedermera av regeringen och stortinget.

I motiveringen till den sedermera antagna schweiziska lagen av år 1911
har förbundsrådet bland annat anfört följande. Det vore nödvändigt att för
försäkringspliktiga skapa en offentlig anstalt, som ensam hade förpliktelse att
upptaga dessa personer. Tilläte man likväl privatbolagen att träda i konkurrens
med denna anstalt i fråga om de obligatoriskt försäkrade, så skulle oundvikligt
inträffa, att privatbolagen bemäktigade sig de goda riskerna under sorgfälligt tillbakavisande
av de dåliga. Detta urval skulle fortsätta under försäkringens fortgång,
i det privatbolagen förbeliölle sig t. ex. rätt att uppsäga en försäkring
efter varje olycksfall eller vid försenad premiebetalning. I ogynnsamt läge beträffande
ackvisitionen av goda risker och å andra sidan förpliktad att mottaga de
dåliga hade den offentliga anstalten från början en uteslutande »specialitet» i dessa
senare. Under det att privatbolagen förvärvade sig en utvald kundkrets bland personer,
som lagen tillfört dem genom försäkringens obligatorium, erhölle den offentliga
anstalten de mindervärdiga elementen. I det den för övrigt erhölle ett otillräckligt
antal risker, utsatte den sig för deficit, bleve dyrbarare än de privata försäkrarne
och bleve på så sätt indragen i en allt trängre »circulus vitiosus». Hos de
privata försäkringsaktiebolagen vore förvaltningskostnaderna synnerligen höga och
belöpte sig i genomsnitt till 43 procent av nettopremierna*), beroende till största
delen på nödvändigheten att avlöna agenter för anskaffningen. Dessa kostnader
bleve minst lika höga för en offentlig anstalt, som skulle träda i konkurrens med
privata anstalter. Däremot skulle kostnaden kunna väsentligt reduceras, om sådan
konkurrens ej förekomme. Det kunde alltså förutses, att förvaltningskostnaderna
för den ifrågasatta anstalten skulle utgöra endast 13 procent av nettopremierna.
I avseende å frågan, om en eller flera offentliga anstalter borde inrättas, anförde
förbundsrådet, att, i motsats mot förhållandet vid sjukförsäkringen, vore det vid
olycksfallsförsäkringen nödvändigt att förena ett stort antal risker hos en försäkringsgivare;
endast en sådan koncentration bildade en tillräckligt säker och bred
grundval för försäkringen och förskaffade därigenom också den erforderliga säkerheten.
Dessutom skulle ett flertal försäkringsanstalter i jämförelse med eu enda

*) Detta motsvarar 30 procent, om såsom i Sverige är brukligt förvaltningskostnaderna
beräknas i förhållande till bruttopremierna Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 b höft. (Bil. till Kr 111.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

till följd av oundviklig dubbelanställning draga proportionsvis större förvaltningskostnader.
Erfarenheten lärde, att förvaltningskostnaderna icke stege i samma
förhållande som antalet försäkrade Förbundsrådet avslutade den ifrågavarande
motiveringen med uttalandet »En enda försäkringsanstalt skall utföra försäkringen
med ett maximum av säkerhet och stadga och ett minimum av omkostnader».

I Holland finnes som bekant under vissa villkor valrätt mellan statens anstalt,
riksförsäkringsbanken, och arbetsgivaresammanslutningar eller enskilda
affärsbolag, varjämte arbetsgivare kan få tillstånd att under vissa villkor själv stå
risken. I varje fall bestämmas och utbetalas skadeersättningarna av riksförsäkringsbanken.
Emellertid hava starka klagomål från riksförsäkringsbankens sida
anförts över denna anordning, som anses hava ogynnsamt påverkat bankens finansiella
ställning. Sålunda anförde dåvarande chefen för riksförsäkringsbanken, E.
Macalester Loup, i en redogörelse, intagen i d:r Zachers samlingsverk rörande
arbetarförsäkringen (häfte XIII a, 1908), i samband med omnämnande av den
brist, som uppstått å riksförsäkringsbankens rörelse, att om blott alla företag
varit försäkrade i banken, skulle de gynnsamma och ogynnsamma omständigheterna
någorlunda hava utjämnat varandra. Men tillåtelsen för privata anstalter
att övertaga försäkringar ävensom befogenheten för desamma att när som helst
åter befria sig från de övertagna försäkringarna, hade haft till följd, att blott de
bästa eller åtminstone de till synes goda riskerna voro försäkrade i de privata
anstalterna, under det att riksförsäkringsbanken blivit belastad med de i för låg
farlighetsklass indelade företagen, de icke kapitalkraftiga arbetsgivarne samt
arbetsgivare, som av en eller annan anledning beredde förvaltningen mycket bekymmer
och möda, med ett ord med alla dåliga rislcer. I fråga om förvaltningskostnaderna
nämnes i samma redogörelse, att man utgått från att försäkring av
risker hos enskilda försäkringsanstalter eller deras övertagande av arbetsgivare
själva skulle medföra en minskning i bankens arbete, så att man beräknat, att
det för gottgörelse av bankens besvär med sådana risker skulle vara tillräckligt
med två tredjedelar av kostnaderna för förvaltningen av de i banken försäkrade
riskerna. Denna förutsättning hade emellertid icke visat sig hållbar. Tvärtom
hade bankens arbete för de i banken ej försäkrade riskerna varit så omfattande,
att detta varit en orsak till den alltför starka belastningen av förvaltningen.

Eiksförsäkringsanstalten tillåter sig nu i det följande sammanfatta de skäl,
som enligt anstaltens åsikt tala för att i vårt land till en enda anstalt förlägga
all försäkring enligt lagen.

Ur de försäkrades synpunkt kan man befara, att om enskilda försäkringsinrättningar
tillåtas konkurrera med riksförsäkringsanstalten, detta kommer att leda
till nedpressande av de från de enskilda försäkringsinrättningarna utgående ersättningarna.
Det huvudsakligaste konkurrensmedlet mellan de olika försäkringsinrättningarna
är nämligen premiens storlek. För att kunna erbjuda lägre premier än
riksförsäkringsanstalten frestas de enskilda försäkringsinrättningarna att i genomsnitt
giva mindre ersättningar än riksförsäkringsanstalten. Även om i en del
fall klagomål häröver anföras hos försäkringsrådet och om också vissa kontrollåtgärder
i fråga om de enskilda försäkringsinrättningarna införas, kan dock därigenom
ej förhindras, att dessa allt fortfarande söka i möjligaste mån knappa in
på ersättningarna, i synnerhet som vissa bestämmelser i lagen kunna erbjuda
jämförelsevis mera utrymme för olika avgöranden. Sådant kan ske genom, bland
annat: allt för snäv tolkning av lagens bestämmelser i fråga om olycksfall och

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

olycksfall i arbetet; bestämmande av för låg invaliditetsgrad, varvid även eu nedsättning
av endast några få procent kan innebära en betydlig besparing i fråga
om kapitalvärdet; lämnande av mindre sjukpenning i stället för full sjukpenning;
största möjliga insläppning på läkarvård och läkemedel; tillämpning av bestämmelserna
i 27 § om utbyte av sjuklijälp eller livränta mot kapital utan vederbörlig
hänsyn till den skadade. Profylaktiska åtgärder, vilka måste anses vara
av synnerligen stor betydelse, komma ej att tillämpas i andra fall, än där direkt
besparing kan antagas äga rum. Och även i övrigt kan man antaga, att sociala
synpunkter alltför litet anläggas å försäkringen.

Av största vikt i den sociala försäkringen är, att fullständig garanti tinnes
för att ersättningarna under alla förhållanden komma att utgå. Om emellertid
försäkringen kommer att ske även i arbetsgivarbolag, av vilka en del måhända
bliva rätt små (t. ex. endast omfattande hantverkare och jordbrukare i en socken,
se sid. Öl av kommitténs betänkande), kan ej förbises, att säkerheten för
ersättningstagarne att utfå sina ersättningar enligt lagen måhända ej alltid bill
tillräckligt betryggande. Visserligen skola bolagen stå under försäkringsinspektionens
tillsyn, men kan naturligtvis därvid en så ständig kontroll icke utövas,
att fullkomlig garanti i förevarande avseende ernås.

Den samverkan med sjukkassorna, som tillämnas enligt kommitténs förslag,
torde väsentligt försvåras, om försäkring kan tagas fakultativt i olika anstalter.
Man kan knappast tänka sig, att en sjukkassa skulle vilja mottaga uppdrag eller
återförsäkring från ett flertal olika olycksfallsförsäkringsanstalter.

Eiksförsäkringsanstalten kommer vid konkurrens med enskilda försäkringsinrättningar
i vissa avseenden i väsentligt sämre ställning än dessa. Då rlj^‘
försäkringsanstalten är pliktig att emottaga alla försäkringar utan lätt ti
sådant urval, som tillkommer enskilda försäkringsinrättningar, kan man, i likhet
med vad i Schweiz och Holland framhållits, befara att de enskilda inrättningarna
draga till sig de goda riskerna och lämna de dåliga åt riksförsäkringsanstalten,
till följd varav riksförsäkringsanstaltens premier i genomsnitt belastas
högre än de enskilda inrättningarnas. Till nämnda, för riksförsäkringsanstalten
skadliga urval av försäkringar, kommer bland annat att bidraga, att riksförsäkringsanstaltens
ombud, vilka i betydande omfattning fa helt andra uppgifter
och därför också måste äga andra kvalifikationer än för närvarande, icke för
framtiden som hittills skulle komma att särskilt arbeta för anskaffning av försäkringar.
Att riksförsäkringsanstalten så småningom lyckats i allt större grad
erhålla dugliga och affärsmässiga ombud har under nuvarande förhållanden tillfört
anstalten ett jämförelsevis stort antal göda risker. _

Eu annan ogynnsam omständighet för riksförsäkringsanstalten enligt den
föreslagna lagen är att, då alla arbetare, som ej försäkrats i arbetsgivarbolag,
utan vidare anses försäkrade i riksförsäkringsanstalten, denna mycket ofta får
stå olvcksfallsrisken, utan att erhålla någon som helst premie. Särskilt kommer
detta att bliva händelsen i ett stort antal fall, då det ej blir kant, att en person
haft arbetare hos sig anställda och således varit avgiftspliktig, t. ex. vid en
hel del tillfälliga arbeten, kortvariga byggnadsarbeten, stensprängning, tröskning,
% vissa slag av skogsarbete och sågning etc. Aven denna omständighet kommei
att verka därhän, att riksförsäkringsanstaltens premier belastas högre än arbetsgivarbolagens.
Visserligen skulle riksförsäkringsanstalten å andra sidan hava
den förmånen framför arbetsgivarbolagen, att dess omkostnader betalas av sär -

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 711.

skilda medel; men i vilken mån detta kan uppväga verkan av de ovanberörda
ogynnsamma omständigheterna, synes ovisst.

Ytterligare kan framhållas, att riksförsäkringsanstalten i förhållande till
arbetsgivarbolagen har en ogynnsammare ställning även i det avseendet, att anstalten
kan ^ få den premie, som för ett arbetsföretag anses nödig, nedsatt av
försäkringsrådet, varigenom en rubbning kan åstadkommas i hela premiesystemet.
Formellt skulle samma risk föreligga även för de enskilda försäkringsinrättningarna,
men dessa kunna i sådant fall i motsats mot riksförsäkringsanstalten vägra att
teckna försäkringen.

Ehuru riksförsäkringsanstaltens ställning i förhållande till enskilda försäkringsanstalter
för närvarande så till vida är väsentligt fördelaktigare än enligt
kommitténs förslag, att endast de arbetare, som omfattas av de av anstalten utfärdade
försäkringsbreven, äro försäkrade i anstalten; att riksförsäkringsanstaltens
ombud äro anställda särskilt i syfte att tillföra anstalten försäkringar; samt att
riksförsäkringsanstalten ej löper risk att få de av anstalten fastställda premierna
nedsätta, har riksförsäkringsanstalten dock under sin 13-åriga verksamhet i ingalunda
obetydlig grad fått erfara, hurusom en statsanstalt, på sätt ovan anförts,
möter störa svårigheter i konkurrensen med enskilda försäkringsanstalter. Oaktat
riksförsäkringsanstaltens samtliga förvaltningskostnader bestridas av statsmedel
och fastän statistiken visar, att anstaltens premier mycket nära motsvara de verkliga
förhallandena samt alltså ej äro högre, än som erfordras, förekommer dock
icke sällan, att enskilda anstalter erbjuda lägre premier än riksförsäkringsanstalten,
något som maste bero på vissa av de för riksförsäkringsanstalten
ogynnsamma omständigheter, som ovan berörts, eller på nedsättning i ersättningsbeloppen.
ö

Vid de erinringar, riksförsäkringsanstalten ovan gjort, har anstalten dock
icke förbisett, att bland de viktigaste av riksförsäkringsanstaltens uppgifter är
att övertaga sådana risker, som eljest ej kunna finna försäkringsgivare, åtminstone
ej utan oskälig premie, ävensom att bereda varje arbetare, som omfattas av
lagen, garanti för att han vid olycksfall erhåller sin ersättning, om än arbetsgivaren
försummat fullgöra sina skyldigheter i avseende å försäkringen. Men just dessa
uppgifter, som göra en statsanstalt oumbärlig, förutsätta i själva verket, att riks
försäkringsanstalten får övertaga hela försäkringen enligt lagen. Det är nämligen
försäkringstekniskt otillfredsställande, att kostnaden för ersättningar, för
vilka premier ej erlagts, fördelas på endast en del av den befintliga försäkringsstocken,
nämligen på den del, som skall uppbäras av riksförsäkringsanstalten.

Därest emellertid riksförsäkringsanstalten skulle erhålla så stor anslutning,
som kommittén antagit, nämligen minst en million försäkrade arbetare, eller
åtminstone tre fjärdedelar av samtliga försäkringspliktiga kunna ovan berörda
ogynnsamma omständigheter för riksförsäkringsanstalten förutsättas bliva av
jämförelsevis mindre betydelse. Det premietillägg, som blir nödvändigt för att
täcka av nämnda anledning uppkommande förluster, blir då möjligen så pass obetydligt,
att i allt fall premierna ej behöva bliva högre än i arbetsgivarbolag, om
man tager hänsyn till att i dessa bolag premierna måste ökas med erforderligt
belopp för täckande av bolagens egna förvaltningskostnader. En given förutsättning
är dock, att staten, såsom kommittén föreslagit, ersätter riksförsäkringsanstalten
de premier, som ej kunna indrivas. (Jfr under 19 §).

Det låter emellertid tänka sig, att med den frihet att välja försäkringsgivare,
som enligt förslaget medgivits arbetsgivarne, kommitténs antaganden

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ///.

rörande det antal arbetare, som skulle komma att försäkras i riksförsäkringsanstalten
ej komma att motsvaras av verkligheten. Möjligt är ju, att arbetsgivarne
sluta sig tillsammans till ömsesidiga försäkringsbolag, eller stå sin egen risk i
sådan utsträckning att av de personer, som omfattas av lagen, en avsevärt mindre
del än kommittén beräknat, försäkras i riksförsäkringsanstalten. Under sådana
förhållanden kunna de förut angivna ogynnsamma omständigheterna för riksförsäkringsanstalten
göra sig gällande på ett sätt, som kan komma att visa sig mycket
förlustbringande för anstalten. I sista hand torde det väl bliva staten, som får
täcka för sådant fall uppkommande förluster.

I detta sammanhang torde det kunna vara av intresse att nämna, att i
Holland år 1910 voro 46 procent av hela antalet årsarbetare i försäkringspliktigverksamhet
och endast 41 procent av avlönings summorna försiikrade i riksförsäkringsbanken.
Däremot voro av hela antalet försäkringspliktiga arbetsgivare nära
84 procent försäkrade i riksförsäkringsbanken. Detta visar, att de större företagen
ofta tagit försäkring på annat håll eller burit sin egen risk. Och ändock råder i
Holland den olikheten mot den för Sverige nu föreslagna ordningen, att alla
ersättningar såväl fastställas som utbetalas av statsanstalten. A andra sidan
har riksförsäkringsanstalten i Sverige den fördelen att redan vid försäkringens
början äga en försäkringsstock samt vara väl känd bland arbetsgivarne.

Emot ovan framställda förslag torde möjligen invändas, att förvaltningskostnaderna
för riksförsäkringsanstalten skulle bliva alltför stora, om all försäkring
ägde rum i densamma. Riktigt är, att kostnaderna för riksförsäkringsanstalten
för sådant fall bliva högre än eljest, men kostnaderna för försäkringen i dess
helhet bliva säkerligen lägre. Såsom i Schweiz framhållits, stiga icke förvaltningskostnaderna
i samma förhållande som antalet försäkrade i en anstalt.
Man måste därför antaga, att genom försäkringens splittring på ett flertal anstalter,
summan av kostnaderna blir betydligt större. Härtill kan även bidraga,
att de enskilda anstalterna åtminstone i någon mån måste nedlägga kostnader
på anskaffning av försäkringar. Vidare måste den statsanstalten åliggande kontrollen
över försäkringarna i de enskilda bolagen och därmed följande skriftväxling
m. m. föranleda väsentligt arbete, vilket vore obehövligt vid försäkring i en
enda anstalt. Utarbetandet av statistiken torde även bliva besvärligare för statsanstalten
vid försäkringens splittring på angivet sätt. Slutligen skulle kostnaderna
för instansordningen med visshet kunna väsentligt nedbringas, om all försäkring
ägde rum i riksförsäkringsanstalten, då klagomålen, att döma av den
hittillsvarande erfarenheten, i sådant fall torde komma att bliva jämförelsevis få.

På anförda skäl anser sig riksförsäkringsanstalten böra hemställa, att försäkringen
enligt den föreslagna lagen endast skall äga rum i riksförsäkringsanstalten.
Härmed avser riksförsäkringsanstalten ej ändring i den uti 11 § medgivna rätten
för arbetsgivare att under vissa villkor få stå sin egen risk. Dock bör såsom
säkerhet enligt 15 § ej godkännas försäkringsbvev i enskilt bolag. Riksförsäkringsanstalten
återkommer härtill vid behandlingen av 11 och 15 §§.

Skulle emellertid riksförsäkringsanstaltens nu framställda förslag ej vinna
bifall, anser riksförsäkringsanstalten, att vissa ändrade bestämmelser måste införas
i fråga om arbetsgivarbolagen för att i möjligaste grad såväl motverka de ovan
berörda ogynnsamma omständigheterna för riksförsäkringsanstalten som ock förhindra
nedsättning av ersättningsbeloppen.

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Till en början synes det böra uttryckligen stadgas — antingen i lagen eller
i särskild författning — att försäkring av statens arbetare, i den män de ej komma
att undantagas från försäkringen, skall ske, ej i arbetsgivarbolag, utan i riksförsäkringsanstalten.
Ifrågasättas kan även, om icke, såsom redan nu i viss utsträckning
äger rum, arbetare anställda vid statens entreprenadarbeten, åtminstone
större sådana, alltid borde vara försäkrade i riksförsäkringsanstalten. Ett skäl
härför är också, att staten i annat fall skulle få bidraga till enskilt bolags förvaltningskostnader.
Kommittén har visserligen uttalat den mening (sid. 52), att beträffande
statens och kommunernas arbetare försäkring i allmänhet skulle tagas i
riksförsäkringsanstalten, men synes, vad beträffar statens arbetare, uttryckligt
stadgande härom böra givas. Den ifrågasatta föreskriften utesluter naturligtvis
ej, att staten, i den mån detta medgives i 11 §, bär sin egen risk.

Riksförsäkringsanstalten har ovan anfört, att de försäkrades intresse kunde
tänkas komma att lida, i händelse arbetsgivarbolagen äga att själva bestämma
ersättningarna i anledning av olycksfall. Och även då ett arbetsgivarbolag har
den bästa avsikt att noga tillgodose ersättningstagarnes intressen, kan det dock
befaras, att kompetensen härför särskilt i fråga om bestämmande av invaliditetsgrader,
mången gång saknas, i synnerhet hos mindre bolag av ifrågavarande
art. Riksförsäkringsanstalten vill därför framställa det förslag, att riksförsäkringsanstalten
skall äga att även beträffande i riksförsäkringsanstalten icke försäkrade
arbetare fastställa graden av den av olycksfallet föranledda nedsättningen av
arbetsförmågan. Riksförsäkringsanstalten vill nämna, att för närvarande åk
skilliga mindre ömsesidiga olycksfallsförsäkringsföreningar regelbundet överlåta
åt riksförsäkringsanstalten att bestämma invaliditetsgraderna genom att inhämta
riksförsäkringsanstaltens utlåtande enligt 15 § av nu gällande lag. Det
synes, som om skäl skulle föreligga att bygga vidare på denna praxis. Man
torde med säkerhet kunna antaga, att arbetarne gärna skulle önska en sådan
anordning, då de redan nu alltmera vant sig vid att vända sig till riksförsäkringsanstalten
i ersättningsfrågor. Ej heller arbetsgivarbolagen borde kunna
hava något att erinra mot en dylik anordning under förutsättning, att de erhålla
rätt att hos försäkringsrådet överklaga riksförsäkringsanstaltens beslut uti ifrågavarande
fall. Den ökade kostnaden för riksförsäkringsanstaltens förvaltning, som
kan föranledas av ifrågavarande befogenhet för riksförsäkringsanstalten, blir
jämförelsevis icke så stor, och torde åtminstone till en del kunna uppvägas
genom en sannolik minskning av antalet besvär till försäkringsrådet.

Beträffande arbetsgivarbolagen väll riksförsäkringsanstalten ytterligare framhålla
vikten av att dessa bolag icke tillåtas att, utom lagförsäkringen, bevilja
försäkring av annat slag eller med rätt till ersättning i annan form eller till annat
belopp än som i lagen angives, eller i övrigt i annan omfattning eller på
andra villkor än som medgivas riksförsäkringsanstalten. Härigenom skulle nämligen
den sociala olycksfallsförsäkringen kunna helt förryckas. Kommitténs förslag
torde även genom uttrycket i 4 § »för ändamålet bildat» åsyfta att giva en
anvisning därom, att arbetsgivarbolagen icke få meddela annan försäkring än riksförsäkringsanstalten,
men fråga kan vara, om det nämnda uttrycket ensamt för
sig kan förebygga en sådan möjlighet.

För att ersättningstagarne utan svårighet skola kunna erhålla kontroll däröver,
att ersättningarna fastställas efter en riktigt beräknad arbetsförtjänst, synes
det vara av vikt, att arbetsgivarbolagen — liksom även riksförsäkringsanstalten
— åläggas att i den skriftliga underrättelse om sitt beslut rörande ersättning,

Kungi. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 111. IT)

som tillställes ersättningstagaren, angiva den arbetsförtjänst, efter vilken ersättningen
beräknats. Stadgande i ämnet torde möjligen kunna införas i koncession
för arbetsgivarbolag ävensom» beträffande riksförsäkringsanstalten, i dess
instruktion.

Det har av det föregående redan framgått, hurusom det kan vara att befara,
att arbetsgivarbolagen skola komma att övertaga de jämförelsevis fördelaktigaste
försäkringarna, ävensom att svårigheter komma att möta för att åstadkomma eu
verksam kontroll däröver, att premie verkligen kommer att erläggas för alla i
riksförsäkringsanstalten försäkrade. I förstberörda avseende torde bär böra särskilt
framhållas faran att vid försäkring av ett arbetsföretag i arbetsgivarbolag
bolaget tecknar försäkring allenast för vissa, och då naturligtvis de för olycksfall
minst utsatta av de vid företaget anställda arbetargrupperna eller kanske rent av
tecknar försäkringen endast efter namnuppgift och därvid antager endast den
äldre, väl uppövade arbetarstammen, men lämnar den övriga personalen att utan
vidare vara försäkrad i riksförsäkringsanstalten. Det torde vara klart, huru
ofördelaktigt ett sådant förfarande, om det bleve mera allmänt, skulle verka för
riksförsäkringsanstalten. Därtill kommer, att försäkringsavtalet med ett arbetsgivarbolag
mången gång kan komma att affattas så, att därav icke tydligt framgår,
att i verkligheten endast en del av de till arbetsföretaget hörande arbetarne
äro försäkrade. Härav kan då lätteligen bliva en följd, icke endast att riksförsäkringsanstalten
går miste om de premier, som bort erläggas, utan ock att, om någon av
de "arbetare, som icke äro försäkrade i arbetsgivarbolaget, skadas, ett dylikt ärende
måste föranleda tvister ävensom skriftväxling, som mången gång kan bliva rätt besvärlig,
och att ersättningens utbetalande måste avsevärt fördröjas. För den
händelse arbetsgivarbolag skola få vara bärare av försäkringen, synes det därför
riksförsäkringsanstalten höra i koncessionen intagas stadgande därom, att varje
i bolaget tecknad försäkring skall omfatta samtliga vid det ifrågavarande arbetsföretaget
såväl fast som tillfälligt anställda arbetare, för vilka det enligt koncessionen är
möjligt för bolaget att teckna försäkring. Koncession för ifrågavarande bolag bör
jämväl innehålla, att bolaget skall försäkra även arbetare vid tillfälliga arbeten,
som bedrivas för ett försäkrat arbetsföretag.

Beträffande de ytterligare åtgärder och bestämmelser, som kunna erfordras
för kontroll däröver, att de skadade i varje fall tillerkännas de ersättningar,
som tillkomma dem, torde riksförsäkringsanstalten få i annat sammanhang vidare
yttra sig.

Enligt 2 § av förslaget skulle lagen komma att omfatta även visst slag av
yrkessjukdom.

Det synes ej kunna förnekas, att en arbetare, som till följd av en av yrkesarbetet
föranledd sjukdom förlorat sin arbetsförmåga eller fått densamma nedsatt,
bör vara berättigad till ersättning lika väl som den, vilken lidit sådan förlust eller
nedsättning genom ett till följd av arbetet ådraget olycksfall. Likaledes synes det
vara klart, att den grundsats, på vilken den sociala olycksfallslagstiftningen vilar,
nämligen att det tillkommer en yrkesverksamhet att bära alla de kostnader, som
dess utövande medför, också måste gälla jämväl beträffande de av yrkesarbetet
direkt och så gott som uteslutande framkallade sjukdomarne, samt att alltså
kostnaden för den ersättning, som i anledning av sådan sjukdom skall utgivas,
bör i dess helhet bäras av arbetsgivaren. Riksförsäkringsanstalten anser sig
därför böra instämma i kommitténs yttrande, att en utsträckning av arbetsgivarens

Yrkes sjukdomar.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 111.

ersättningsskyldighet till att omfatta åtminstone vissa yrkessjukdomar utgör en
följdriktig utvidgning av den egentliga olycksfallslagstiftningen.

Kommittén har angivit skälen, varför dessa ersättningsfrågor icke böra hänföras
till ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen. Såsom skäl för att de ej heller
böra läggas under sjukförsäkringen, därest en obligatorisk sådan skidle komma
till stånd, kan anföras att, såsom redan nämnts, det åligger arbetsgivarne att
ensamma bära kostnaden för de ersättningar, som uti ifrågavarande avseende
skola utgå samt att förevarande sjukdomar ofta medföra invaliditet, vilken invaliditet
dessutom ej sällan framträder under enahanda former som följderna av
en olycksfallsskada.

Redan nu hava i åtskilliga fall kroppsskador, som stå på gränsen mellan
olycksfallsskador och påföljder av sjukdom, betraktats såsom olycksfallsskador.
Så är först och främst fallet med de vanliga så kallade blodförgiftningarna, som
uppkomma i nära anslutning till ett verkligt olycksfall och som förutsätta något
yttre våld, såsom att ett föremål genomträngt huden eller en befintlig sårskorpa
och därigenom möjliggjort inträngandet i blodet av de bakterier, som förorsakat
sjukdomen (blodförgiftningen). Den härigenom uppkomna skadan torde i allmänhet
i den sociala olycksfallsförsäkringen betraktas såsom olycksfallsskada. Riksförsäkringsanstalten
har så gjort beträffande sådana fall, i vilka det yttre våldet,
som för infektionen måste förutsättas, kan antagas hava uppkommit under arbetet
och hava härflutit från detsamma, även om den skadade icke iakttagit, när detta
våld ägt rum; och presumeras detta då hava skett under arbetet. Likaledes har
riksförsäkringsanstalten plägat ersätta följderna av infektion, som först senare inträtt
i en genom olycksfall i arbete uppkommen yttre skada, såsom t. ex. då ros
uppstått i ett sår.

Närmast dessa fall komma skador, vilka i skadeanmälningarna pläga angivas
såsom »tryck av arbetsverktyg», som haft till följd »bulnad och värk». Där har
väl icke den lokala förändringen (arbetsvalken) och infektionen uppkommit med
sådan plötslighet, som för olycksfall egentligen bör förutsättas, men riksförsäkringsanstalten
har dock plägat betrakta även dessa skador såsom olycksfallsskador.
Slutligen kommer en tredje grupp nämligen sådana skador, som föranletts av
förfrysning, solsting och värmeslag. Dessa skador kunna visserligen icke anses
såsom olycksfallsskador i egentlig mening, men riksförsäkringsanstalten har i allt
fall, i likhet med vad som sker t. ex. i den tyska sociala olycksfallsförsäkringen,
låtit ersättning utgå i dessa fall, dock endast under förutsättning, att den skadade
på grund av arbetet varit särskilt utsatt för att skadas, på sätt som skett, eller
på grund av arbetet varit förhindrad eller åtminstone haft svårt att skydda sig
för skadan.

Det både visserligen utan tvivel varit fördelaktigt, om uti nu förevarande
paragraf kunnat intagas ett sådant stadgande, att därigenom nyss angivna fall
otvetydigt kommit in under lagen. Då emellertid det stora flertalet av dem
redan nu allmänt behandlas såsom olycksfallsskador, och då de övriga icke lämpligen
kunna sammanföras till någon mera bestämt begränsad grupp, vill riksförsäkringsanstalten
icke i sådant avseende framställa något yrkande.

Genom att i olycksfallsförsäkringslagen upptaga stadgande om ersättning
jämväl vid yrkessjukdom, träder den svenska sociala olycksfallslagstiftningen in
på ett nytt område. Visserligen har på sätt kommittén angivit, bestämmelser
uti nu förevarande avseende upptagits inom vissa utländska olycksfallsförsäk -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

ringslagar, men även därstädes torde erfarenheten i dessa frågor ännu icke vara
synnerligen stor. Det synes därför riksförsäkringsanstalten vara nödvändigt att
endast med största varsamhet framgå på denna nya väg. Riksförsäkringsanstalten
kan därför ej annat än finna det vara synnerligen välbetänkt att på sätt, kommittén
föreslagit, i lagförslaget upptaga allenast vissa yrkessjukdomar och därvid
företrädesvis dem, beträffande vilka det i varje fall jämförelsevis lätt kan ådagaläggas,
att sjukdomen uppkommit till följd av yrkesarbetet.

En sådan grupp av yrkessjukdomar torde först och främst utgöras av
de av kommittén angivna sjukdomarna, som uppstå genom begagnandet i arbetet
av särskilt giftiga ämnen. Men upptager man i lagen denna grupp,
synes man enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande icke kunna undgå, '' att
upptaga jämväl den obetydliga grupp av sjukdomar — mjältbrand, koppor
och rots — som kunna uppstå genom hanteringen eller blotta beröringen
av själva arbetsmaterialet, och beträffande vilka sjukdomar det likaledes lätt
kan ådagaläggas, att sjukdomen uppkommit genom yrkesarbetet. Härigenom
skulle också, vad mjältbrand angår, undanröjas anledningen till eu, såsom
det lätt kan synas, inkonsekvent -behandling av dessa fall. Har nämligen
mjältbrandsmittan uppstått därigenom, att vid behandling av t. ex. huden efter
ett i mjältbrand dött djur arbetaren ådragit sig ett skärsår eller ett föremål
inträngt i arbetarens hand eller fot och mjältbrandsmittan därigenom inkommit
i blodet, har riksförsäkringsanstalten på sätt, som redan omförmälts beträffande
de mera vanliga infektionerna eller de så kallade blodförgiftningarne, ansett
effekten i dess helhet såsom olycksfallsskada och ersatt densamma. Om däremot
smitta överförts från arbetsmaterialet till arbetaren, utan att någon sådan åverkan
förekommit som nyss angivits eller något sår eller annan yttre skada kunnat
upptäckas, har riksförsäkringsanstalten däremot funnit sig icke kunna bevilja ersättning
för sjukdomens påföljder.

Riksförsäkringsanstalten anser alltså, att ifrågavarande bestämmelse bör
avse dels såsom kommittén föreslagit sjukdomar, som förorsakats av särskilt
giftiga, vid arbetet begagnade ämnen, dels ock, enligt vad riksförsäkringsanstalten
här ovan anfört, vissa sjukdomar, som uppkommit genom smittoöverföring från i
arbetet hanterat föremål.

Emellertid torde den av kommittén föreslagna bestämmelsen, med det därtill
nu gjorda tillägget, vara allt för svävande för att möjliggöra en enhetlig och
rättvis tillämpning. Enda möjligheten härför torde vara att, såsom i utländsk
lagstiftning skett, förteckningar upprättas å de ämnen, som skola anses såsom
särskilt giftiga, jämte de därav föranledda sjukdomarna ävensom å de genom
smittoöverföring ådragna sjukdomar, som skola medföra rätt till ersättning. Att
i lagen införa dylika förteckningar torde dock vara mindre lämpligt, då utvecklingen
och ändrade arbetsmetoder inom industrien allt emellanåt torde föranleda
förändring i dessa förteckningar. Lämpligast synes därför vara, att det lämnas
åt Eders Kungl. Maj:t att uti förevarande avseende meddela bestämmelse. Riksförsäkringsanstalten
får därför för sin del föreslå att lagens 2 § erhåller ungefär
följande lydelse:

Såsom skada till följd av olycksfall i arbete anses i denna lag jämväl sjukdom,
som förorsakats av särskilt giftiga, vid arbetet begagnade ämnen, eller som
uppkommit genom överförande av smitta från i arbetet hanterat föremål. Konungen
äger bestämma, vilka ämnen skola anses såsom särskilt giftiga, och vilka sjukdomar
skola medföra rätt till ersättning.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 b höft. (Bil. till Nr 111). 3

Ersättningen.

Karenstid.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Riksförsäkringsanstalten övergår härefter till behandling av frågan om den
ersättning, som skall utgå till den skadade, och, om olycksfallet medfört döden
till hans efterlevande.

Beträffande först frågan, huruvida den kontanta ersättningen till den skadade
skall utgå omedelbart efter det skadan uppkommit eller om någon viss
l: ar enst id bör förefinnas, bär kommittén ansett, att denna fråga borde lösas så,
att den kontanta sjukersättningen (sjukpenningen), bör utgivas från och med
dagen efter olycksfallet, dock under förutsättning, att sjukdomen varat minst
tre dagar efter dagen för olycksfallet.

Helt nyligen har igångsatts utredning angående införande i vårt land av
obligatorisk sjukförsäkring för arbetare; och det har gjorts gällande att man i
avbidan på införande av sådan sjukförsäkring tills vidare skulle antingen bibehålla
en lång karenstid, d. v. s. helt och hållet utesluta de kortvariga olycksfallen
från rätt till olycksfallsersättning, eller i avseende å nyssnämnda olycksfall
ålägga arbetsgivarne direkt ersättningsskyldighet. Ingendera av dessa utvägai
.. synes. dock riksförsäkringsanstalten vara lämplig. Vilkendera utvägen,
som än väljes, blir det nämligen för riksförsäkringsanstalten omöjligt att, där
så erfordras, redan från början taga hand om den skadade, tillse att han kommer
under erforderlig vård och sörja för att han erhåller sådan behandling, att
invaliditet förhindras eller åtminstone i möjligaste mån inskränkes.

Vad beträffar särskilt den förra utvägen eller att de kortvariga olycksfallen
skulle undantagas från rätt till olycksfallsersättning, skulle enligt riksförsäkringsanstaltens
statistik, om t. ex. den nuvarande karenstiden av 60 dagar bibehölles,
fi ån rätten till sådan ersättning uteslutas omkring 93 procent av samtliga ersatta
olycksfall, och om en karenstid av 28 dagar (4 veckor) infördes, omkring
H procent av samtliga ersatta olycksfall. Man kan ej anse, att eu olycksfallslagstiftning,
som endast omfattade en ringa del av samtliga olycksfall, låt vara
de svärare, skulle fylla sitt ändamål.

åter al''betsgivarne ålades direkt ersättningsskyldighet för kortvariga
olycksfall, torde, det vara att befara, att de skadade understundom skulle kunna
gå miste om sin rätt till ersättning. Bet bör ju erinras om att sjukpenningen
enligt förslaget kan uppgå till jämförelsevis ratt stort belopp per dag. Dessutom
torde hos arbetsgivarne, särskilt de mindre, saknas kompetens att bestämma
ifrågavarande ersättning, då den ju skall utgå i förhållande till den
skadades arbetsförtjänst efter de i lagen härom givna, rätt invecklade reglerna.
Slutligen bör som en allvarlig olägenhet av denna anordning framhållas att,
om arbetsgivarne själva bestämma ersättningen, oupphörliga tvister sannolikt
skulle uppstå. mellan arbetsgivare och skadade .arbetare rörande rätten till och
storleken av ifrågavarande ersättning. Möjligen har ett dylikt skäl varit en bidragande
orsak till att för närvarande arbetsgivarne i de flesta fall vid försäkring
i riksförsäkringsanstalten betinga arbetarne rätt till ersättning även under
karenstiden. Ersättningsskyldighet föreligger ju ej i fråga om denna tid, men
i arbetsavtalen torde dock ofta finnas bestämmelse, att arbetsgivare under densamma
skall utgiva ersättning.

förslaget a,tt uppskjuta det definitiva ordnandet av frågan om ersättning
för de kortvariga olycksfallen måste för övrigt förutsättas, att sjukförsäkringen
framdeles verkligen kommer att få helt och hållet övertaga omsorgen om
de kortvariga olycksfallen.. Detta torde emellertid ingalunda vara givet.° Riksförsäkringsanstalten
har visserligen i sitt den 10 januari 1908 avgivna förslag

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

till ändring av vissa delar av 1901 års lag anfört, att det ur praktisk synpunkt
vore lämpligt, att all så kallad sjukhjälp, vare sig den härrörde av olycksfall
eller annan orsak, hänvisades till av medlemmarne själva förvaltade, ehuru i
samförstånd med den övriga försäkringen arbetande sjukkassor. Numera föreligga
emellertid väsentligt ändrade förhållanden. Erinras bör till en början att
det 1908 var fråga om sjukhjälp till ett i lagen fixerat lågt belopp, under det
att enligt förslaget ersättningen skall utgå i förhållande till arbetslönen. Vidare
är att märka att, därest det förslag, som nu föreligger, blir upphöjt till lag, den
sociala olycksfallsförsäkringen i vårt land kommer att erhålla eu sådan omfattning,
att det torde vara mer än ovisst, om en blivande sjukförsäkring kan erhålla.
samma räckvidd. Det torde väl t. ex. vara osäkert, om sjukförsäkringen
kan komma att omfatta alla lantbruksarbetare, sjömän, med hushållsgöromål sysselsatta,
för att ej tala om de i kommitténs förslag ingående, å kontor och banker samt
i statens ämbetsverk anställda arbetstagarne. En annan omständighet, som även
i detta avseende är av betydelse är, att den uppfattningen alltmera arbetat sig
fram, att den sociala olycksfallsförsäkringens viktigaste uppgift är, icke endast
att lämna ersättning för minskad arbetsförmåga, utan att förebygga eller häva
varaktig nedsättning i eller förlust av arbetsförmågan. Det är ju givet, att sjukförsäkringen
härutinnan icke har samma intresse som olycksfallsförsäkringen.
Sjukkassornas strävan måste i främsta rummet gå ut på att förkorta sjuktiden
och så snart som möjligt avbryta utbetalningen av sjukhjälp.

På grund av de skid riksförsäkringsan stalten ovan anfört anser sig riksförsäkringsanstalten
bära ansluta sig till kommitténs förslag beträffande reglerandet av
de kortvariga oly oks fallen — dock med viss mindre modifikation, vartill riksförsäkringsanstalten
nedan återkommer.

Då det emellertid anmärkts, att stora praktiska svårigheter skulle möta vid
genomförande av detta förslag, vill riksförsäkringsanstalten närmare ingå på
frågan, huru tillsynen över de skadades vård och utbetalandet av sjukpenningen
under den första tiden efter olycksfall skulle kunna organiseras. Till en början
torde riksförsäkringsanstalten härvid få redogöra för, huru motsvarande förhållanden
för närvarande äro ordnade hos riksförsäkringsanstalten.

Enligt de särskilda försäkringsvillkor, som gälla beträffande försäkring med
rätt till ersättning under den i 1901 års lag bestämda karenstiden av 60 dagar,
utbetalar riksförsäkringsanstalten sjukhjälp för denna tid först, sedan tiden gått
till ända, eller dessförinnan, så snart den skadade blivit så återställd, att sjukhjälp
ej vidare skall utgå. För att den skadade under tiden ej skall undvara
understöd, är det ofta ordnat så, att sjukhjälpen för karenstiden förskotteras den
skadade av vederbörande arbetsgivare. För utbetalning av sjukhjälp erfordras
läkarbetyg, utvisande huru länge den skadade varit oförmögen att förrätta sitt
vanliga "eller annat verkligt arbete, vilken uppgift riksförsäkringsanstalten, där det
anses erforderligt, söker kontrollera. Sjukhjälpen utanordnas i alla sådana fall,
som icke föranleda någon skriftväxling, i regel samma dag läkarbetyget inkommit
till riksförsäkringsanstalten. Det kan tilläggas, att omkring tre fjärdedelar av
försäkringarna i riksförsäkringsanstalten äro tecknade med rätt till ersättning
under karenstiden, och av de till anstalten anmälda olycksfallen är det endast
omkring 3 procent, för vilka ersättning för denna tid ej utgår. Några praktiska
svårigheter för en snabb utbetalning av ifrågavarande ersättning hava ej
yppat sig.

Enligt kommitténs förslag skall nu inträda den olikheten, att sjukpenningen
bestämmes efter arbetsförtjänsten samt att den alltid utbetalas för vecka. Att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

sjukpenningen utbetalas på sistnämnda sätt synes ock vara eu given följd av
att karenstiden borttages. Men å andra sidan erfordras ingalunda, att sådan
utbetalning sker efter för varje särskild gång gjord utanordning eller efter för
varje vecka infordrat läkarbetyg. I den holländska olycksfallsförsäkringen är
saken ordnad på sistnämnda sätt. Där fordras — förutom vid första utbetalningen
ett av riksförsäkringsbankens ombud å ort och ställe uppsatt protokoll
rörande undersökning om varje olycksfall — för varje utbetalning i regel nytt
läkarbetyg. Också av denna anledning hava förvaltningskostnaderna för den
holländska riksförsäkringsbanken blivit oproportionerligt höga.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening är det emellertid till undvikande
av alltför stora kostnader nödvändigt, att i stor utsträckning begagna sig av
lokala organ vid utbetalandet av ersättning samt för kontroll, att den sjuke erhåller
erforderlig vård och att sjuktiden ej obehörigen förlänges. I sådant avseende
skulle kunna användas sjukkassa, vederbörande arbetsgivare eller riksförsäkringsanstaltens
ombud. Kommittén har ock för ändamålet hänvisat till ett intimt
samarbete mellan riksförsäkringsanstalten och de bestående sjukkassorna, vilket
enligt förebild i den schweiziska lagstiftningen skulle .kunna åstadkommas dels
därigenom, att vissa sjukkassor skulle fungera såsom ombud för riksförsäkringsanstalten,
dels även därigenom, att anstalten skulle kunna ingå ett slags återförsäkringsavtal
med för ändamålet lämpliga sjukkassor. Vad det senare förslaget
beträffar, synes det under nuvarande förhållanden knappast kunna komma
att tillämpas. Det torde nämligen vara ovisst, om sjukkassorna för närvarande
skulle kunna åtaga sig någon återförsäkring, avseende även icke-medlemmar.
Skulle förlust uppstå på sådan försäkring, torde densamma väl ej kunna täckas
av sjukkassornas övriga tillgångar. Ej heller torde riksförsäkringsanstalten utan
vidare kunna åtaga sig garanti för dylik förlust. Denna fråga torde emellertid
böra beaktas vid utarbetandet av ny lagstiftning för sjukkasseväsendet. Till en
början vill det emellertid synas, som om, där samverkan äger ruin mellan riksförsäkringsanstalten
och sjukkassa, den lämpligaste formen vore, att sjukkassa
åtoge sig att vara ombud för riksförsäkringsanstalten. Det är ju icke nödvändigt,
att kassan erhölle alla ett ombuds funktioner utan företrädesvis dem, som avse
de skadades vård och behandling samt biträde beträffande ersättningars utbekommande.
Övriga ombudsuppgifter kunna, om så anses lämpligt, anförtros
åt särskilda personer. Emellertid torde icke alla sjukkassor i samma grad lämpa
sig till ombud. Kommittén har påpekat, att de sjukkassor, som ej lämna läkarvård
och läkemedel, ej alltid lämpa sig för den ifrågavarande uppgiften. För
sin del vill riksförsäkringsanstalten dessutom ifrågasätta, om de stora centrala
sjukkassorna, som sträcka sig över en god del av landet, äro lämpliga till ombud,
i den mån de ej hava självständigt skötta och tillräckligt stora lokalavdelningar.

Beträffande tillvägagångssättet, då en sjukkassa blir ombud för riksförsäkringsanstalten
och har att taga hand om en genom olycksfall skadad arbetare,
har riksförsäkringsanstalten tänkt sig följande. Olycksfallsanmälan, som av arbetsgivaren
insändes till riksförsäkringsanstalten, skall åtföljas eller inom tre
dagar efterföljas av ett sjukhjälpsbetyg. Så snart olycksfallsanmälan inkommit,
undersökes genast, huruvida ersättning för skadan kan komma att utgå från
riksförsäkringsanstalten. Om så är förhållandet, skriver riksförsäkringsanstalten
i regel samma dag sjukhjälpsbetyg inkommit eller följande dag till vederbörande
sjukkassa med anmodan dels att till den skadade utbetala visst belopp
för dag — vare sig den definitivt bestämda sjukpenningen eller provisoriskt
belopp — dels ock att tillse, att den skadade erhåller erforderlig

Kung}. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

vård och behandling. Utbetalningen av sjukpenning skall av sjukkassan verkställas,
så länge, enligt sjukkassans bedömande, den skadade är oförmögen att
förrätta sitt vanliga eller annat verkligt arbete, dock icke utöver viss, av riksförsäkringsanstalten
med ledning av förberörda sjukhjälpsbetyg bestämd tid,
efter utgången varav nytt läkarbetyg bör insändas, ifall den skadade fortfarande
gör anspråk på ersättning. Med ledning ;j.\r de sålunda inkomna läkarbetygen
bör riksförsäkringsanstalten även hava tillfälle att avgöra, huruvida särskild behandling
bör anordnas e. d. Sedan den skadade tillfrisknat, insänder sjukkassan
till riksförsäkringsanstalten räkning på sina utlägg jämte omkostnader.

På ungefärligen samma sätt skulle kunna förfaras i de fall, då riksförsäkringsanstalten
träffar överenskommelse med vederbörande arbetsgivare rörande utbetalningen
av sjukpenningen. Riksförsäkringsanstalten vill här omnämna, att
anstalten hänvänt sig till ett rätt stort antal arbetsgivare, företrädesvis större
försäkringstagare hos anstalten, med begäran om upplysning, huruvida arbetsgivarne
kunde väntas vara villiga att mera allmänt åtaga sig att till skadade arbetare
förskottera sjukpenningen enligt den föreslagna lagen ävensom att tillse'',
att den skadade erhåller läkarvård och läkemedel. Riksförsäkringsanstalten har
i anledning härav erhållit mycket tillfredsställande svar. Samtliga de tillfrågade
ansågo det mycket lämpligt, att arbetsgivarne, såsom redan nu ofta sker,
förskotterade sjukhjälpen ..och sedermera erhölle gottgörelse för sina utlägg av
riksförsäkringsanstaiten. Även kunde av arbetsgivarne tillses, att de skadade
komme under läkarbehandling. Beträffande den tid, under vilken sjukpenningen
kunde förskotteras, ansågo en del arbetsgivare, att 3—4 veckor vore en skälig tid,
andra åter, att tiden väl kunde utsträckas till 60 dagar. Flera arbetsgivare
framhöllo, att det vore lämpligare, att utbetalningen skedde genom arbetsgivarne
än genom sjukkassorna, vilka i förevarande fall hade mindre intresse än arbetsgivarne
att kontrollera, det ej sjukpenning och vård obehörigen erhölles.

Om sålunda arbetsgivarne inom den egentliga industrien ofta komma att
förskottera sjukpenningen, torde däremot de mindre arbetsgivarne ej alltid vara
villiga att göra detta, och de äro ej heller alltid lämpliga att utöva erforderlig
tillsyn. Om i dessa fall sjukkassa ej har den skadade, om hand, kunna, riksförsäkringsanstaltens
vanliga ortsombud — vilka för övrigt, utom för såvitt sjukkassa
är ombud, skola biträda med kontrollen över att rätten till sjukpenning
ej missbrukas — medverka även vid sjukpenningens utbetalande. Då ombuden
väl ej skulle hava penningmedel om hand, skulle man kunna förfara på det sätt,
att den skadade av ombudet erhåller intyg eller meddelande i lämplig form, att
han fortfarande är berättigad till sjukhjälp, varefter han på vederbörande postsparbankskontor
skulle äga uppbära sjukpenningen. Riksförsäkringsanstalten
skulle då vid sjuktidens början låta genom vederbörande överordnade myndighet
underrätta postsparbankskontoret, att detta ägde för varje vecka till den skadade,
dock icke över viss bestämd tid, utbetala sjukpenning med angivet belopp
för dag, så länge han med intyg eller annan handling från ombudet styrkte
sig vara därtill berättigad.

Såsom av ovanstående framgår, skulle sjukkassorna kunna erhålla en mycket
betydelsefull uppgift vid den sociala olycksfallsförsäkringens genomförande; och
säkerligen skulle även kassorna själva härigenom kunna ernå beaktansvärda fördelar,
bland annat därigenom, att de sannolikt i många fall skulle kunna som
medlemmar förvärva de personer, vilka de hava att taga vard om för olycksfallsförsäkringen
och som förut ej äro medlemmar. På vad sätt samarbetet

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen framdeles skall kunna lämpligast
ordnas, är naturligtvis beroende på den blivande sjukförsäkringslagstiftningen.

Det kunde ju tänkas att, liksom i Schweiz, sjukkassa, som åtnjuter statsbidrag,
skulle kunna förpliktas att åtaga sig berörda uppgifter. Dör sin del
anser riksförsäkringsanstalten detta dock icke för närvarande vara lämpligt eller
behövligt.

Det har gjorts gällande, att de skadade alltför länge skulle få vänta på sin
sjukhjälp, om utanorclnandet av densamma skulle handhavas av en central anstalt.
På grund av sin hittillsvarande erfarenhet anser sig riksförsäkringsanstalten
kunna påstå, att detta icke behöver bliva fallet. Om i riksförsäkringsanstalten
försäkras omkring en million arbetare, därav ju en stor del tillhöra mera ofarliga
yrken, kan det antagas, att högst 300 olycksfallsanmälningar dagligen skulle inkomma
till riksförsäkringsanstalten. Detta antal torde ingalunda kunna verka därhän,
att ej en snabb expedition av dessa ärenden skulle kunna anordnas. I normala
fall bör från riksförsäkringsanstalten kunna så tidigt expedieras skrivelse till
sjukkassa, arbetsgivare eller ombud med anmodan om sjukpenningens utbetalande,
att den skadade inom behörig tid kan därav komma i åtnjutande. I allmänhet
torde den skadade enligt de för sjukkassorna gällande bestämmelserna ej snabbare
erhålla sjukpenningen från sjukkassa än vad som kan ske från riksförsakringsanstalten.

Vad beträffar kostnaderna för en centralanstalts handhafvande av de kortvariga
olycksfallen, torde dessa kostnader ej behöva bliva så stora, om saken
ordnas på sätt ovan antytts. Och det torde få erinras om att, ifall man skulle
komma att helt lämna de kortvariga olycksfallen till sjukkassorna, detta i allt fall ej
skulle kunna ske utan betydande ökning av kassornas förvaltningskostnader. Det
kan förtjäna att nämnas, att enligt en uppgift i Sveriges Allmänna Sjukkasseförbunds
organ, Svensk Sjukkassetidning, uppgick summan av förvaltningskostnaderna
för alla registrerade sjukkassor för år 1912 till 758,256 kronor, vilket utgör
9 % av kassornas samtliga utgifter för året eller kr. 1,2 o för varje medlem. I
Tyskland, där kassorna som bekant handhava ersättningarne för de kortvariga
olycksfallen under .de första tretton veckorna, uppgå enligt samma källa, förvaltningskostnaderna
i sådana kassor, som icke åtnjuta fri förvaltning från kommunens
eller arbetsgivares sida, till över 3 mark för varje medlem.

Beträffande tiden, från vilken sjukpenning bör utgå, vill riksförsäkringsanstalten
i kommitténs förslag föreslå den modifikation, att sjukpenning skall utgivas
från och med fjärde dagen efter dagen för olycksfallet i stället för från och med
dagen efter olycksfallets dag. Det torde nämligen vara att befara, att med den
av kommittén föreslagna bestämmelsen en skadad, som i verkligheten varit hindrad
arbeta i en, två eller tre dagar efter olycksfallsdagen, frestas göra allt för att
anses sjuk å fjärde dagen, då han ju erhåller sjukpenning för fyra dagar, under
det han eljest icke erhåller någon kontant ersättning. Enligt vad riksförsäkringsanstalten
erfarit, lär det i Holland inom riksförsäkringsbanken därstädes förefinnas
en bestämd önskan, att den holländska lagens bestämmelse i ämnet,
vilken är av liknande innehåll, som den av kommittén föreslagna, måtte ändras
i den riktning, riksförsäkringsanstalten nu angivit. Det torde också få erinras
om att de försäkringar, som nu äro tecknade i riksförsäkringsanstalten med rätt
till ersättning under karenstiden, i de flesta fall avse att bereda den skadade
ersättning från och med fjärde dagen av läkarbehandlingen.

2:3

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Riksförsäkringsanstalten övergår härefter till behandlingen av de föreslagna sjukpenning,
särskilda ersättningsformerna.

I fråga om sjukpenningen har kommittén föreslagit, att densamma skall utgå
för varje dag och även för helgdag med två tredjedelar av den skadades dagliga
arbetsförtjänst. Med tillämpning av denna bestämmelse överstiger emellertid den
ersättning, som den skadade åtnjuter under sjuktiden, 2/3 av hans arbetsförtjänst
för motsvarande tid, så snart en eller flera sön- eller helgdagar infalla under sjuktiden.
I nedanstående tabell angives för olika sjuktider sjukpenningen i procent av
den beräknade arbetsförtjänsten för motsvarande tider. För varje period är
angivet medeltalet sjukdagar enligt riksförsäkringsanstaltens statistik för försäkringsåret
1912 samt däremot svarande procentsiffra under antagande av olika
antal söndagar under perioden. Helgdagar hava lämnats ur räkningen. Det har
ansetts obehövligt att medtaga mer än ett års erfarenhet, enär siffrorna från de

(771 \

x = -/3 ■ 100-

fYl (XI

Sjuktidens längd.	Medeltal sjukdagar — m	Alternativ I: Under de första sex dagarna ingen söndag.	Alternativ II: Under de första sex dagarna en söndag.	Under perioden upphörda fall i % av samtliga sjukhjälps-fall.
Antal söndagar = a	Sjukhjälp i % av avlöningen = X	Antal söndagar = a	Sjukhjälp i % av avlöningen = X
1— 6 dagar ...........................	5.i	0	66.7	i	82.9	4.4
7—13 dagar...........................	10.2	1	73.9	2	82.9	27.2
14—20 dagar...........................	16.8	2	75.7	3	81.2	25.1
21 —27 dagar...........................	23.»	3	76.3	4	80.1	14.4
28—34 dagar...........................	30.8	4	76.6	5	79.6	8.4
35—41 dagar ...........................	37.8	5	76.8	6	79.2	6.1
42—48 dagar...........................	44.s	6	77.o	7	79.0	3.6
49—55 dagar ...........................	51.9	7	77.i	8	78.8	2.2
56—62 dagar..........................	59.0	8	77.i	9	78.7	1.7
1—60 dagar ...........................	20.6	3	78.1	—	—	92.6
För samtliga sjukhjälpsfall.........	27.9	4	77.8	—	—	—

Det framgår alltså, att den skadade, enligt kommitténs förslag, kan erhålla
ända till 82,9 % av arbetsförtjänsten såsom ersättning under sjuktiden, och just
de mest kortvariga olycksfallen medföra i procent taget den största ersättningen,
nämligen så ofta det under de första sex dagarna inträffar en söndag. Därest
emellertid riksförsäkringsanstaltens förslag, att sjukpenningen i intet fall skall
utgå tidigare än från och med fjärde dagen efter olycksfallsdagen, vinner bifall,

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

skulle dock procentantalet undergå en väsentlig reducering, särskilt för kortare
sjukdomsperioder.

Nedanstående tabell, som är uppställd på samma sätt som den ovan intagna
tabellen, angiver, huru förhållandena för sådant fall ställa sig.

x = 2/3 ■ 100

m—3
m—a

Sjuktidens längd.	Medeltal sjukdagar = m	Alternativ I: Under de första sex dagarna ingen söndag.	Alternativ 11: Under de första sex dagarna en söndag.	Under perioden upphörda fall i % av samtliga sjukhjälps-fall.
Antal söndagar = a	Sjukhjälp i % av avlöningen = X	Antal söndagar = a	Sjukhjälp i % av avlöningen = X
1—6 dagar .........................	5.i	0	27.5	i	34.i	4.4
7—13 dagar...........................	10.2	1	52.2	2	58.5	27.2
14—20 dagar...........................	16.8	2	62.2	3	66.7	25.i
21—27 dagar...........................	23.8	3	66.7	4	70. o	14.1
28—34 dagar...........................	30.8	4	69.2	5	71.8	8.1
35—41 dagar...........................	37.8	5	70.7	6	73.o	6.1
42—48 dagar...........................	44.8	6	71.8	7	73.7	3.6
49—55 dagar...........................	51.9	7	72.6	8	74. s	2.2
56—62 dagar ..........................	59.o	8	73.2	9	74.7	1.7
1—60 dagar ..........................	20.5	3	66.7	—	—	92.6
För samtliga sjukhjälpsfall.........	27.9	4	69.5	—	i

Av denna tabell framgår alltså, att enligt riksförsäkringsanstaltens statistik
med en karenstid av 3 dagar sjukpenningen för de första tre veckorna utgör
minst 34,i och högst 66,7 % av den beräknade arbetsförtjänsten för motsvarande
tid, under antagande att en söndag inträffar under de första sex dagarne. I
motsatt fall blir sjukpenningen minst 27,5 och högst 62,2 %. Det torde få erinras,
att inom 3 veckor botas 56,7 % av samtliga sjukhjälpsfall. För längre sjuktider
stiger sjukpenningen procentuellt taget och kan under de 60 första sjukdagarna
i gynnsammaste fall uppgå till nära 75 % av arbetsförtjänsten.

Med hänsyn till vad sålunda visats och då den skadade under längre sjukdomstider
bör anses vara i behov av en jämförelsevis rikligt tilltagen ersättning,
vill riksförsäkringsanstalten för sin del tillstyrka kommitténs förslag .rörande sjukpenningens
storlek, under förutsättning att sjukpenningen utgår först från och
med fjärde dagen efter olycksfallsdagen. Härvid vill dock riksförsäkringsanstalten
hemställa, att sjukhjälp från de statsunderstödda sjukkassorna ej får, såsom nu
ofta sker, utgivas under samma tid som sjukpenning från olycksfallsförsäkringen och
att erforderligt stadgande därom intages i lagen om sjukkassor.

Kvngl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

Förutom deri sjukpenning, som ovan omnämnts — och Korn skulle kunna
benämnas hel sjukpenning — har kommittén föreslagit, att i vissa fall skulle
utgå mindre sjukpenning. Något liknande denna sjukpenning finnes ej i 1901
års lag. Däremot har inom den privata olycksfallsförsäkringen sådan ersättning
i rätt utsträckt grad förekommit vid den s. k. ståndspersonsförsåkringen. Det
är klart, att eu sådan ersättningsform mången gång lämpligen skall kunna komma
till användning vid skador, som drabbat t. ex. eu köpman, en fabriksidkare, en
advokat, en läkare e. d. I fråga om kroppsarbetare torde den ej så ofta vara
erforderlig. Emellertid har riksförsäkringsanstalten haft att handlägga fall, där
det obestridligen skulle hava varit lämpligt, om en dylik ersättningsform
redan nu kunnat användas. Det har egentligen varit i sadana fall, i vilka skadan
kommit att medföra invaliditet, men i vilka det lokala sjukdomstillståndet ännu
ej upphört vid den tid, då den skadade kunnat åter börja arbeta. Han har da
icke ansetts kunna tillerkännas sjuklijälp, men som det kunnat förutses, att hans
tillstånd skulle komma att inom kort väsentligen förändras, har ej heller s. k.
tillfällig livränta —vilken ersättningsform riksförsäkringsanstalten i annat sammanhang
kommer att vidare beröra -—bort beviljas. Likaså hava nagra fall förekommit
liknande dem, som lämpligen böra föranleda en övergångs- eller tillvänjningsränta,
men i vilka övergångs- eller tillvänjningstiden kunnat beräknas bliva kortare än
den, för vilken s. k. tillfällig livränta plägar bestämmas.

Den föreslagna ersättningsformen kan alltså enligt riksförsäkringsanstaltens
mening komma till verkligt gagn, och om riksförsäkringsanstalten skulle bliva
ensam bärare av försäkringen, till uteslutande gagn. Emellertid kan densamma
å andra sidan lätteligen missbrukas på sådant sätt, att eu skadad, som bort
vara berättigad till hel sjukpenning, endast erhåller mindre sådan.. Det blir
därför, därest riksförsäkringsanstalten icke skulle bliva ensam försäkringsgivare,
av mycken vikt att tillse, det ej mindre sjukpenning kommer i fråga annat än
mera undantagsvis och där omständigheterna därtill verkligen föranleda.

Mot kommitténs förslag, att mindre sjukpenning ej skall utgå, där ej arbetsförmågan
blivit nedsatt med minst en fjärdedel, har riksförsäkringsanstalten intet
att erinra.

Beträffande ersättningen vid invaliditet tillåter sig riksförsäkringsanstalten
erinra därom, att riksförsäkringsanstalten i sitt utlåtande år 1908 föreslagit, att
vid en till mindre än 20 procent uppgående minskning av arbetsförmågan den
skadade skulle vara berättigad att erhålla ett kapitalbelopp, motsvarande fem
gånger det årliga beloppet av en efter invaliditetsgraden bestämd livränta, dock
att ersättning icke skulle utgå, då arbetsförmågan blivit nedsatt med mindre än
fem procent. Då nu enligt kommitténs förslag ersättningen skulle utgå med i
allmänhet betydligt högre belopp, än av riksförsäkringsanstalten år 1908 föreslagits,
och dessutom hela frågan kommit i ett annat läge genom den allmänna
pensionsförsäkringen, finner riksförsäkringsanstalten intet att erinra mot
kommitténs förslag, att ersättningen vid invaliditet alltid skall tillerkännas i form av
livränta.

Då invaliditetsersättningen skall utgivas i nyssnämnda form, synes förslaget,
att livränta i allmänhet skulle utgå även vid skador, som medfört nedsättning av
arbetsförmågan med 5 till 10 procent, böra förfalla.

Dock anser sig riksförsäkringsanstalten böra fästa uppmärksamheten pa
vissa fall, i vilka bestämmelsen, att livränta icke skall utgå, där ej arbetsförmå Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 4

Mindre

sjukpenning.

Livräntor vid
invaliditet.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

gala blivit nedsatt med minst en tiondedel, leder till ett obilligt resultat. Det
förekommer nämligen understundom i fråga om vissa skador, att eu arbetare
vid arbete hos samma arbetsgivare under en jämförelsevis kort tidsperiod, under
vilken han kanske varit försäkrad i samma försäkringsanstalt, drabbats av upprepade
skador å samma lem eller organ. Ingen skada har i och för sig kunnat
beräknas medföra en till tio procent uppgående nedsättning av arbetsförmågan,
men sammanlagt hava skadorna kunnat föranleda rätt avsevärd invaliditet. Så
har flera gånger hänt med arbetare vid stenhuggerier, som drabbats av lindrigare
ögonskador, vilka sammanlagt medfört blindhet å ett öga eller rätt avsevärd synnedsättning
å båda ögonen eller ettdera ögat. Ungefärligen motsvarande har
skett med arbetare, som upprepade gånger ådragit sig fingerskador. Det kan
knappast vara i överensstämmelse med lagens grund, att en dylik arbetare ej
erhåller invaliditetsersättning. Därest försäkringen sker endast i riksförsäkringsanstalten
samt den ändring, som riksförsäkringsanstalten nedan kommer att
föreslå beträffande 8 §, vinner bifall, lärer väl ersättning icke desto mindre
kunna beredas vederbörande, åtminstone i de mera skarpt framträdande fallen.
Riksförsäkringsanstalten vill därför icke nu påyrka något tillägg till ifrågavarande
stadgande.

Mot det av lcommittén föreslagna beloppet av livränta är från riksjÖrsäkringsanstaltens
sida intet att erinra. Försäkringen bör ju avse att gottgöra den skadade
den ekonomiska förlust, han lidit till följd av den genom olycksfallet ådragna
skadan. Invaliditetsersättningen bör därför sättas jämförelsevis högt, så att den
verkligen kan anses såsom ersättning för den lidna förlusten.

I vissa utländska lagar stadgas, att ifall icke blott fullständig arbetsoförmåga,
utan även till följd av olycksfallet sådan hjälplöshet inträtt, att den skadade
icke kan undvara främmande uppassning och vård, helinvaliditetsräntan skall
höjas till högst hela årsarbetsförtjänsten. Ett liknande stadgande föreslogs av
riksförsäkringsanstalten i dess utlåtande år 1908. Under förutsättning, att kommitténs
förslag rörande beloppet av livränta vid fullständig invaliditet vinner bifall,
finner riksförsäkringsanstalten dock något stadgande av nyssnämnda innehåll
vara mindre behövligt.

Det förfaringssätt, som vid sidan av 1901 års lag och i mindre överensstämmelse
med lagens bokstav än med dess anda allt mera utvecklat sig, nämligen
att livränta i erforderliga fall till sitt belopp fastställes allenast för viss tid,
d. v. s. att s. k. tillfällig livränta tillerkännes den skadade, har icke blivit berört
i kommitténs betänkande. Riksförsäkringsanstalten anser för sin del bibehållandet
av denna ersättningsform vara ett oeftergivligt villkor för att skaderegleringen
skall kunna ske på ett nöjaktigt sätt och utan allt för tunga former. Då
emellertid frågan om den ändring av förslaget till 6 §, som kan vara behövlig
för att ifrågavarande förfaringssätt skall vinna erforderligt stöd i lagen, nära
sammanhänger med vissa andra frågor, som likaledes synas riksförsäkringsanstalten
böra föranleda en annan formulering i vissa avseenden av nyssnämnda
paragraf, kommer riksförsäkringsanstalten bär nedan i fråga om den speciella
motiveringen för 6 § att närmare angiva sin ståndpunkt i fråga om de s. k. tillfälliga
livräntorna.

Innan riksförsäkringsanstalten lämnar behandlingen av den ersättning, som
skall utgå vid övergående skada och invaliditet, torde höra erinras om en fråga,
beträffande vilken olika meningar göra sig gällande, nämligen, huruvida en försäkrad
livräntetagare, som ånyo skadas, skall vara berättigad att samtidigt uppbära

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

såväl livränta i anledning av tidigare olycksfall som sjukpenning i anledning av
det senare olycksfallet. Sfi liar alltid skett vid försäkring i riksförsäkringsanstalten,
och enligt riksförsäkringsanstaltens mening föreligga efter det nya förslaget
ännu starkare principiella skäl för en dylik praxis, liiksförsäkringsanstalten
har emellertid ansett sig böra fästa uppmärksamhet å saken, för den händelse
eu förtydligande bestämmelse i ena eller andra riktningen skulle anses erforderlig.
Nämnas kanske bör, att den norska riksförsäkringsanstalten icke lärer utbetala
livränta för den tid, livräntetagaren blivit tillerkänd sjukpenning. I Schweiz
däremot utgår livräntan oförändrad (art. 94).

1. likhet med kommittén anser riksförsäkringsanstalten lämpligt, att den Läkarv&id.
skadade erhåller erforderlig läkarvård jämte läkemedel. Dock vill riksförsäkringsanstalten
framhålla, att i vårt land med dess stora avstånd läkarvården stundom
kan betinga en kostnad, vilken står i oskäligt förhållande till skadans beskaffenhet.
Det har i riksförsäkringsanstaltens verksamhet förekommit, att. t. ex. ett
enda besök av läkare hos den sjuke för avgivande av läkarintyg uppgivits skola
på grund av våglängden enligt fastställd taxa för provinsialläkare betinga en
kostnad av 50 kronor. Man skulle i dylika fall, särskilt för mindre skador,
kunna åtnöja sig med vård av sjuksköterska eller annan lämplig person. Enligt
uppgifter, som riksförsäkringsanstalten inhämtat från förste provinsialläkarne,
skulle hos rikets landskommuner finnas anställda omkring 300 sjuksköterskor och
av landsting omkring 200 sjuksköterskor, vartill kommer ett eller annat hundratal
av enskilda (särskilt vid järnbruk och andra industriella anläggningar på
landsbygden) anställda sjuksköterskor. I ett rätt stort antal fall torde alltså,
där ej läkare finnes, vård av sjuksköterska kunna vara att påräkna. I allmänhet
bör emellertid sjuksköterska, där ej skadan är synnerligen obetydlig, såvitt möjligt
medelst telefon eller på annat sätt rådföra sig med läkare.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, hemställer riksförsäkringsanstalten,
att föreskriften rörande den skadades rätt till läkarvård måtte erhålla det innehåll,
att den skadade äger erhålla erforderlig läkarvård eller, där sådan ej utan oskälig
kostnad kan erhållas, annan lämplig vård.

På grund av den erfarenhet, som gjorts i många fall, där rätt till fri medicin
förefunnits, vill riksförsäkringsanstalten framhålla vikten av att den skadade
erhåller endast nödvändig medicin. Möjligen borde detta ytterligare inskärpas
genom någon förändring i lagtexten.

Förutom läkarvård och läkemedel torde det böra åligga försäkringsinrättning
att bekosta även de läkarhetyg, som kunna erfordras för ersättnings tillerkännande.

För så vitt ej detta kan anses vara en given följd av rätten till fri läkarvård,
torde sådant böra uttryckligen stadgas.

Emot kommitténs förslag beträffande beloppet av begravningshjälp synes Ersättning vid
ur principiell synpunkt icke vara något att erinra. Av praktiska skål skulle dödsfall,
riksförsäkringsanstalten dock till övervägande vilja framlägga det förslag, att begravningshjälpen
skulle, liksom i flera andra länder, däribland våra grannländer
Danmark och Norge, bestämmas till ett fixt, av arbetsförtjänsten oberoende belopp.
Härigenom skulle vinnas, dels att begravningshjälpen kunde utan dröjsmål
definitivt utanordnas, vilket synes vara av stor betydelse, dels att lindring
i försäkringsinrättningens förvaltningsbesvär kunde ernås, i synnerhet i de fall,

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

där ej livränteberättigad efterlevande finnes. Riksförsäkringsanstalten vill erinra
därom, att antalet av sistnämnda fall ingalunda är ringa. Under åren 1903—1915
bär riksförsäkringsanstalten utbetalt ersättning för 539 dödsfall, av vilka 231
föranledde utbetalning av endast begravningshjälp. Beträffande det belopp, till
vilket begravningshjälp bör bestämmas, om riksförsäkringsanstaltens ovan angivna
förslag bifalles, synes detta belopp böra sättas väsentligt högre än det
enligt nuvarande lag utgående belopp av 60 kronor, vilket åtminstone på många
orter torde vara alldeles otillräckligt. Enligt förordningen om ersättning för
skada under militärtjänstgöring är begravningshjälpen bestämd till 75 kronor.
Emellertid synes ett belopp av 100 kronor, motsvarande en tiondel av en årsarbetsförtjänst
å 1,000 kronor, kunna anses vara tillräckligt och skäligt. Det
synes ock kunna utgöra ett lämpligt medelbelopp mellan de enligt kommitténs
förslag möjliga högsta och lägsta beloppen av respektive 180 och 50 kronor.

Kommitténs förslag i fråga om ersättningen till änka och barn tillstyrlcer riksförsäkringsanstalten
. Dock anser sig riksförsäkringsanstalten böra framhålla, att
det från administrativ-teknisk synpunkt hade varit önskvärt, om den i 1901 års
lag bestämda proportionen mellan änkas och barns livränta kunnat bibehållas,
så att nedsättning av de särskilda livräntebeloppen erfordrats allenast, då barnens
antal överstigit 3. A andra sidan har det emellertid visat sig, att de efter denna
proportion bestämda barnlivräntorna i de fall, då den döde varit änkling, varit
jämförelsevis allt för små. Med hänsyn härtill och då kommittén icke föreslagit
någon förhöjning i beloppet av livräntor till sådana moderlösa barn, vilka icke
förut uppbära dödsfallslivräntor, har riksförsäkringsanstalten ansett sig icke böra
påyrka någon ändring i förevarande avseende.

Kommittén har, efter förebild i vissa utländska lagar, liksom riksförsäkringsanstalten
. år 1908, föreslagit, att döds fallslivränta skal! utgå till änkling, om
hustrun avlidit genom olycksfall i arbete. Dock har kommittén uteslutit det i
ett flertal lagar ävensom i riksförsäkringsanstaltens förslag förekommande villkor,
att mannen under hustruns livstid skall hava varit av hennes arbete för sitt
uppehälle väsentligen eller huvudsakligen beroende. Åtskilligt synes nog kunna
tala för bibehållande av ett dylikt villkor, så mycket mer som denna ersättning,
därest villkoret borttages, mången gång kan komma att utgå i fall, som ingalunda
kunna anses höra till de mera behjärtansvärda. Då emellertid det arbete, i
vilket kvinnor användas, i allmänhet är av mera ofarlig beskaffenhet, och då
således nu ifrågavarande ersättning endast i jämförelsevis mycket sällsynta fall
torde komma att utgå, vill riksförsäkringsanstalten ej heller i förevarande avseende
framställa något yrkande.

Enligt kungörelsen om en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till
följd av olycksfall den 2 oktober 1908 och förordningen om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, den 18 juni 1909, utgår
såsom i kommitténs betänkande (del VI, sid. 24) också omnämnes, i vissa fall
dödsfallsersättning till föräldrar eller minderåriga syskon, nämligen enligt fiskarförsäkringsförordningen
med visst kapitalbelopp och enligt förordningen om
ersättning för skada, ådragen under militärtjänstgöring, med årlig livränta.
Kommittén har emellertid ansett, att ersättning — bortsett från begravningshjälp
— bör utgå allenast till efterlevande maka och barn.

Det torde ej kunna förnekas, att den ringa ersättning — allenast begravningshjälp
— som enligt nuvarande olycksfallsersättningslag utgår vid dödsfall,
då den skadade icke efterlämnat änka eller barn, ofta givit anledning till missnöje.

‘JO

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

I arbetsavtal lära därför understundom förekomma bestämmelser rörande utbetalande
vid dödsfall av ett kapitalbelopp, ett- eller tvåtusen kronor, vare sig
den döde efterlämnat änka och barn eller ej. Klart är också, att föräldrar och
minderåriga syskon, och särskilt modern, om hon är änka, genom sonens eller
broderns död ofta försättas i en ekonomiskt sett synnerligen brydsam ställning.
Det var med hänsyn härtill och för att åstadkomma större likformighet inom
lagstiftningen på området, som riksförsäkringsanstalten i sitt förslag av år 1908
intog bestämmelser om utgående under vissa villkor jämväl till föräldrar och
syskon av annan dödsfallsersättning än begravningshjälp.

Genom den allmänna pensionsförsäkringen har emellertid frågan om dödsfallsersättning
av ifrågavarande slag, särskilt beträffande föräldrar, kommit i ett
annat läge, och då det torde vara jämförelsevis sällsynt, att en avliden arbetare
icke efterlämnat vare sig änka, barn eller föräldrar men väl minderåriga syskon,
anser sig riksförsäkringsanstalten icke böra vidhålla sitt tidigare förslag,, att
föräldrar eller minderåriga syskon, som varit av den avlidnes arbete huvudsakligen
beroende, skola tillerkännas eventuell rätt till livränta.

Kommittén har icke funnit tillräckliga skäl att föreslå medgivande av utbyte
av livränta mot kapital, för så vitt den ersättningsberättigade är svensk

medborgare. .

Enligt riksförsäkringsanstaltens erfarenhet har den i nu gällande .olycksfall
sersättn in gslag medgivna möjligheten till utbyte i vissa fall av mindre invalidlivränta
mot kapital i liög grad värderats av arbetarne. Och nekas kan ej att, om
än möjligheten till dylikt utbyte understundom missbrukats vid överenskommelser
mellan enskilda försäkringsinrättningar och livräntetagare, så har å andra sidan
rrtbytet ofta varit till stort gagn, då livräntetagaren genom det erhållna kapitalet
kunnat förskaffa sig ett eget hem eller, vad beträffar yngre arbetare, fått medel
till genomgående av yrkesskola o. dyl. För försäkringsinrättningen länder det till
minskning i förvaltningsbesväret, om mindre livräntor, på sätt nu nämnts, .kunna
få avlösas. Ur dessa nu angivna synpunkter synes åtskilligt tala för medgivande
av utbyte av mindre livräntor till skadade arbetare mot kapital; och man skulle
kunna tänka sig, att livräntor, som uppgå till ett årligt belopp av. högst 100
kronor och motsvara en invaliditetsgrad av högst 15 procent, lämpligen skulle
kunna bliva föremål för utbyte, dock endast efter ömsesidig överenskommelse
mellan försäkringsinrättningen och arbetaren samt under villkor av tillstyrkande
av den skadades arbetsgivare och vederbörande pensionsnämnd eller fattigvårdsstyrelse.
För att motväga ett för försäkringsinrättningen ogynnsamt urval av
dem, som få utbyta sin livränta mot kapital, borde, såsom nu i riksförsäkringsanstalten
tillämpas, dels fordras läkarintyg, utvisande ett gott hälsotillstånd ..hos
livräntetagaren, dels kapitalet bestämmas så, att från livräntans kapitalvärde
göres avdrag med viss procent av detsamma. Avdraget kunde lämpligen utgöra
20 procent av kapitalvärdet (av riksförsäkringsanstalten avdrages för närvarande
10 procent); och borde avdragets storlek utsättas i lagen för att hindra, att olika
principer tillämpas. ... . ... .....

Ehuru riksförsäkringsanstalten alltså för sin del ej skulle vilja stalla sig
avvisande mot ett förslag om livräntans utbyte mot kapital i nyss angivna fall,
anser sig riksförsäkringsanstalten å andra sidan, med hänsyn till de skäl kommittén
anfört, ej böra framställa något yrkande i ämnet.

Utbyte av
livränta mot
kapital.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Beträffande kommitténs förslag i vad det avser utbyte mot kapital av sådan
livränta, som tillkommer utländsk undersåte, bär riksförsäkringsanstalten intet
att erinra. (I fråga om sjuklijälp, se under 27 §.)

Högsta och "V ad kommittén föreslagit beträffande maximi- och minimigränser för den

laf.stf..arbfts'' arbetsförtjänst, som skall ligga till grund för bestämmandet av ersättningarnas
för janst. belopp, tillstyrker riksförsäkringsanstalten.

Sjukhusvård. I 10 § av förslaget stadgas berättigande för försäkringsinrättning att när

helst och under så lång tid, sådant finnes lämpligt, bereda den skadade vård å
sjukhus. Bock förklaras tillika, att detta ej får ske utan den skadades medgivande,
såvida ej skadan enligt läkares intyg kräver behandling och vård, som
icke kan på annat sätt nöjaktigt beredas honom.

Riksförsäkringsanstalten skulle för sin del vilja hemställa om någon skärpning
av den skadades skyldighet att underkasta sig vård å sjukhus. Såsom
den föreslagna föreskriften nu lyder, torde det vara endast i få fall, som den skadade
. utan sitt medgivande skulle kunna intagas å sådan anstalt. Det synes
nämligen sannolikt, att en läkare, då hänsyn ej skall tagas till kostnaderna för
vård av det ena eller andra slaget, endast jämförelsevis sällan skulle kunna
intyga, att en skada kräver behandling och vård, som icke kan på annat sätt än
å sjukhus nöjaktigt beredas den skadade.

_ Rå sätt riksförsäkringsanstalten vid behandlingen av 20 § här nedan i den
speciella motiveringen kommer att något närmare utveckla, kan den skadade i
allmänhet antagas komma att erhålla den mest ändamålsenliga vård för jämförelsevis
minsta kostnad å sjukhus eller därmed likartad anstalt såsom sjukstuga,
vanföreanstalt, hospital o. d. Det bör därför icke endast ligga i den skadades
eget intresse, utan också vara av den allra största vikt för vederbörande
försäkringsinrättning, att den skadade, för så vitt sådant med hänsyn till de lokala
förhållandena lämpligen kan ske, erhåller vård å dylik sjukvårdsanstalt; och
bör därför försäkringsinrättningens befogenhet att bereda honom dylik vård vara
så _ vidsträckt som möjligt. Däremot skall den skadade naturligtvis ej mot sin
vilja vara skyldig att å sjukhus underkasta sig operation.

Riksförsäkringsanstalten får på grund av vad nu anförts hemställa, att
ifrågavarande bestämmelse (10 § första stycket) måtte förändras i sådan riktning,
att vederbörande försäkringsinrättning skall äga rätt att när helst och under så
lång tid, sådant finnes lämpligt, bereda den skadade vård å sjukhus eller därmed
likartad anstalt, dock att den skadade ej må utan sitt medgivande intagas å dylik
anstalt, om det skäligen kan antagas, att lian på annat sätt, utan högre kostnad
för Jörsäkringsinrättningen, erhåller nöjaktig behandling och vård.

Kommittén har vidare föreslagit, att om den skadade sålunda intagits å
sjukhus, försäkringsinrättningen äger att till betäckande av kostnaden för vården
å den till honom, under den tid sjukhusvistelsen varar, utgående sjukpenning
eller livränta avdraga högst hälften.

Emot denna bestämmelse vill riksförsäkringsanstalten erinra att, om den
skadade är intagen å sjukhus, bör alltid hel sjukpenning och ej livränta till
honom utgå. Denna tid måste nämligen anses som egentlig sjukdomstid, under
vilken enligt bestämmelserna i 6 § sjukpenning skall utgå, Om den skadade
redan uppbär livränta, bör alltså denna för nämnda tid utbytas mot sjukhjälp.
Eljest skulle t. ex. kunna inträffa, att en skadad, som uppbär 10 ä 15 % livränta
för sin familjs underhåll skulle erhålla ett knappt nämnvärt belopp. Då

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

i liknande fall en enligt nu gällande olycksfall slag till livränta berättigad arbetare
intagits å sjukhus, har riksförsäkringsanstalten ansett honom böra i stället
för livränta erhålla sjukhjälp. Riksförsäkringsanstalten hemställer alltså, att i
10 § andra stycket orden »eller livränta» uteslutas.

Vid avdragets bestämmande skulle enligt kommitténs förslag ej få inräknas
sjukhusets kostnader för nödig läkarvård jämte läkemedel, emedan den skadade
har rätt att erhålla sådan vård utan minskning av sjukpenningen. Då det emellertid
enligt riksförsäkringsanstaltens mening skulle medföra ej ringa svårighet
att bestämma, huru stor del av sjukhuskostnaden, som skall anses motsvara
läkarvård och läkemedel, och då det måste anses önskvärt att i möjligaste mån
minska försäkringsinrättningens förvaltningsbesvär, vill riksförsäkringsanstalten
hemställa, att vid bestämmande av avdraget må i kostnaderna för vården inräknas
även sjukhusets kostnader för nödig läkarvård och läkemedel. Det skulle ju visserligen
kunna invändas, att detta ur principiell synpunkt är oriktigt; men å andra
sidan äro bestämmelserna om avdraget i övrigt i vissa fall, i jämförelse med
t. ex. den schweiziska lagens, särdeles gynnsamma för den skadade, enär hänsyn
ej tagits till, huruvida han har anhöriga att försörja eller ej, samt avdraget aldrig
får överstiga hälften av sjukpenningen.

Den ändring i paragrafen, som på grund av förevarande hemställan skulle
erfordras, kunde bliva helt obetydlig, t. ex. endast att orden »för vården» utbyttes
mot ordet »härför».

I lagförslaget (35 §) har kommittén upptagit en bestämmelse, att den, som
till arbete använder annan arbetare, än i lagen avses, är berättigad att i riksförsäkringsanstalten
försäkra honom mot olycksfall i arbetet. Enligt motiveringen
(sid. 87) skulle dylik försäkring kunna äga rum även i arbetsgivarbolag
under förutsättning, att medgivande härtill lämnas i bolagsordningen.

Yad kommittén sålunda föreslagit finner riksförsäkringsanstalten för sin del
vara lämpligt, och anser riksförsäkringsanstalten å andra sidan, i likhet med
kommittén, att det icke torde vara behövligt eller ens lämpligt, att enskild arbetare,
såsom i nu gällande lag, skulle hava rätt till frivillig försäkring.

Att rätt till frivillig försäkring bör beredas arbetsgivare själv och hans maka,
samt möjligen även mindre näringsidkare, som icke har arbetare hos sig anställd,
ävensom att möjlighet till frivillig försäkring mot olycksfall utom arbetet bör bibehållas,
synes lämpligt. Riksförsäkringsanstalten har dock icke ansett sig böra nu
närmare ingå på denna fråga-, utan torde val riksförsäkringsanstalten framdeles,
om förevarande lagförslag blir antaget, få yttra sig rörande de särskilda bestämmelser
i dessa ämnen, som kunna anses erforderliga.

Beträffande det av kommittén föreslagna för säkring srådet, innebär det
obestridligen, framför den nuvarande ordningen i vårt land, ett stort framsteg,
att tvister rörande lagens tillämpning skola slutligen handläggas och avgöras av
en enda för hela riket gemensam sakkunnig myndighet, vilken därjämte är obunden
av de tunga former, som gälla vid våra domstolar. En betydande förmån
för ersättningstagarne är jämväl, att rådets avgöranden torde bliva kostnadsfria,
d. v. s. även utan stämpel och lösen. Någon uttrycklig bestämmelse härom har
visserligen ej föreslagits av kommittén, men torde väl detta vara avsikten, på
sätt i utlandet i allmänhet är händelsen beträffande beslut av motsvarande

Frivillig försäkring.

Försäkrings rådet.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

myndigheter. Fråga är, om det ej är lämpligt, att ett uttryckligt stadgande
härom intages i den föreslagna lagen, av samma innehåll som bestämmelsen
rörande riksförsäkringsanstaltens utlåtanden i 15 § av 1901 års lag.

Det torde emellertid här få erinras, att i vårt land rättstvister rörande tilllämpningen
av 1901 års lag endast i ganska ringa mån förekommit, särskilt vad
beträffar riksförsäkringsanstaltens beslut. Riksförsäkringsanstalten har under
sin trettonåriga tillvaro avgjort frågor om ersättning åt omkring 65,000 skadade,
i anstalten försäkrade arbetare; och endast i ett enda fall har sådan fråga bragts
inför domstols prövning, i vilket fall för övrigt riksförsäkringsanstaltens beslut
godkändes. De enskilda försäkringsanstalternas avgöranden torde visserligen
oftare hava dragits inför domstolarna. Dock har även detta skett jämförelsevis
rätt sällan. Härtill torde i väsentlig grad hava bidragit att enligt 15 § i 1901 års lag
arbetare, som skadats genom olycksfall i arbete, och hans arbetsgivare äga att
hos riksförsäkringsanstalten inhämta utlåtande, i vad mån den genom olycksfallet
ådragna kroppsskadan åstadkommit nedsättning i den skadades arbetsförmåga.
Härav hava vederbörande, även då den skadade varit försäkrad i enskild
försäkringsinrättning — i vilket fall anhållan om utlåtande i allmänhet förmedlats
av försäkringsinrättningen — i ganska vidsträckt grad begagnat sig. Riksförsäkringsanstalten
har nämligen under sin verksamhetstid avgivit ej mindre än
omkring 4,500 utlåtanden rörande den invaliditetsgrad, som en ådragen kroppsskada
skall anses medföra.

Den jämförelsevis ringa förekomsten av rättstvister rörande tillämpningen
av 1901 års lag torde naturligtvis också till viss del hava berott därpå, att den
skadade eller hans efterlevande dragit sig för den omständliga, långsamma och
ofta rätt dyrbara proceduren inför domstol. Men beträffande riksförsäkringsanstalten
torde denna förklaring ej vara tillfyllest, enär för överklagande av riksförsäkringsanstaltens
beslut jämväl i ersättningsfrågor finnes en mycket enklare
väg, nämligen besvär hos Kung!. Maj:t i administrativ väg. Besvär i sådana
frågor hava dock endast förekommit fyra gånger under riksförsäkringsanstaltens
tillvaro. Man torde därför vara berättigad att antaga, att den ringa förekomsten
av processer och besvär i anledning av riksförsäkringsanstaltens beslut åtminstone
till en del varit beroende på att ersättningstagarne haft förtroende för
anstaltens avgöranden. Detta förtroende torde också _ hava stärkts därav, att
domstolarna i de vanligast förekommande av dessa rättstvister, nämligen dem,
som avse livräntas storlek, så gott som undantagslöst infordra riksförsäkringsanstaltens
utlåtande, vare sig anhållan därom framställes av någon av parterna
eller ej.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, skulle det väl kunna synas, som om
det av kommittén föreslagna försäkringsrådet vore eu väl stor och dyrbar anordning.
På grund härav och då vissa av de inom den sociala olycksfallsförsäkringen
förekommande tvistefrågorna kunna sägas för närvarande i sak, ehuru visserligen
ej formellt, i sista hand avgöras av riksförsäkringsanstalten, skulle det kunna
ifrågasättas, om icke, åtminstone för det fall att riksförsäkringsanstalten blir
ensam bärare av försäkringen, och intill dess någon erfarenhet vunnits rörande
den nya lagens verkningar, den huvudsakligaste delen av de frågor, om vilka
vid lagens tillämpning olika meningar kunna uppstå, skulle kunna erhålla sitt
slutgiltiga avgörande av riksförsäkringsanstalten i förening med ett till anstalten
anslutet råd av den art, som angives i anstaltens förslag år 1908, ehuru med delvis
annan sammansättning, så mycket mer som härigenom skulle beredas riksförsäkrings -

Kung]. Maj:t* Nåd. Proposition Nr 111. 33

anstalten den stora fördelen att få i vissa anstalten rörande angelägenheter närmare
samråda med representanter för arbetsgivare och arbetare.

Emellertid är det klart, att, då enligt den föreslagna lagen ersättningarna
skola utgå med väsentligt högre belopp än för närvarande, då ersättningarna
skola fastställas med hänsyn till den skadades beräknade årsarbetsförtjänst,
och då vid obligatorisk försäkring arbetsgivaren måste underkasta, sig försäkringsinrättningens
premieberäkningar, tvistefrågornas antal skall ökas i rätt betydande
grad. Riksförsäkringsanstalten anser sig därför icke böra framställa något
förslag i nyss antydd riktning, ixtan har med vad som ovan omförmälts företrädesvis
avsett att framhålla lämpligheten av, att det föreslagna försäkringsrådet
till en början ej gives allt för omfattande utrustning.

Därfömtom torde av det anförda också kunna dragas den slutsats, att avgörandet
i sista instans av tvister rörande tillämpningen av olycksfallsförsäklingslagen
ej bör bliva försäkringsrådets enda eller ens huvudsakliga uppgift. Då
riksförsäkringsanstalten nu hemställer om bifall till kommitténs förslag om inrättande
ar ett försäkringsråd, vill riksförsäkringsanstalten nämligen tillika framhålla
vikten därav, att detta försäkringsråd — såsom kommittén också i sitt betänkande
antytt — framdeles kommer att bliva en gemensam högsta instans för socialförsäkringens
samtliga grenar; och kommer därigenom enligt riksförsäkringsanstaltens
mening försäkringsrådets ej minsta betydelse att ligga däri, att genom detta
råd erliålles en på den sociala försäkringens område sakkunnig myndighet, som
kan verka för åstadkommande av enhetlighet, likformighet och intim samverkan
mellan socialförsäkringens olika grenar.

Beträffande rådets sammansättning anser sig riksförsäkringsanstalten för
närvarande ej böra vidare ingå därpå, då detaljerat förslag i ämnet ej föreligger,
men vill riksförsäkringsanstalten nu endast framhålla, att de arbetsgivare
och arbetare, som skola hava säte i rådet, böra, såsom i utlandet ofta
är fallet, anses innehava hedersuppdrag, varför ingen annan ersättning bör till
dem utgå än ett dagtraktamente av exempelvis 15 kronor för dag — såsom
till medlemmar av järnviigsrådet — samt dessutom rese- och traktamentsersättning
i förekommande fall. Ett större antal arbetsgivare och arbetare, helst
representerande olika yrkesgrupper, böra utses, vilka turvis eller med hänsyn
till arten av förekommande ärenden skulle tjänstgöra. Härigenom vinnes också
den fördelen, att man som bisittare i rådet kan få verkliga arbetsgivare och arbetare,
vilket kanske ej vore möjligt, om ifrågavarande uppdrag skulle medföra
regelbunden tjänstgöring under större delen av året.

För den händelse riksförsäkringsanstalten icke blir ensam bärare av försäkringen,
kan det, såsom riksförsäkringsanstalten förut framhållit, vara att befara,
att, jämväl för det fall, att det överlämnas åt riksförsäkringsanstalten att
fastställa invaliditetsgraden beträffande i arbetsgivarbolag försäkrade skadade
arbetare, regleringen av skadeersättningarna i övrigt ej alltid sker efter enhetliga
grunder. Då det i dylika fall ofta torde inträffa, att den ersättningsberättigade
ej förstår att anföra besvär, synes det riksförsäkringsanstalten önskvärt, att försäkringsrådet
erhåller befogenhet att jämväl utan besvär till prövning upptaga
frågor om ersättning, företrädesvis då anmälan i ämnet göres av riksförsäkringsanstalten
eller yrkesinspektionen eller annan myndighet. Genom sina ombud
och även annorledes torde riksförsäkringsanstalten nämligen ofta vara i tillfälle
att erhålla kännedom om fall, då reglering av ersättning ej skett i överensstämmelse
med lagens föreskrifter. Vidare torde yrkesinspektörerna stundom hava

Bihang till riksdagens protokoll 19 Bi. 1 sand. 9Hh haft. (Bil. till Nr 111.) 5

OlycksfalU statistiken.

34 Kungl. Maj:fn Nåd. Proposition Nr 111.

tillfälle att iakttaga dylika fall. Dessutom skulle hos rådet anställd tjänsteman
lämpligen kunna lämnas i uppdrag att granska särskilt arbetsgivarbolagens beslut
i ersättningsfrågor, och sådan tjänsteman borde kunna anmäla dylika frågor
till upptagande av rådet. Riksförsäkringsanstalten hemställer alltså, att i 33 §
göres det tillägg, att försäkringsrådet är oförhindrat att jämväl utan besvär till
prövning upptaga beslut rörande ersättning enligt lagen, därest rådet finner omständigheterna
därtill föranleda.

A sid. 104 i betänkandet föreslår kommittén på anförda skäl, att den allmänna
olycksfallsstatistiken, vilken för närvarande ombesörjes av socialstyrelsen,
skall utarbetas inom riksförsäkringsanstalten. Å sid. 114 framhålles vidare, att
såsom en synnerligen viktig produkt av riksförsäkringsanstaltens statistiska verksamhet
skulle bland annat erhållas den fidlständiga yrkes statistik, som hittills
icke kunnat ernås, men vilken från många håll med skäl anses böra eftersträvas.

Redan tidigare har riksförsäkringsanstalten vid flera tillfällen påpekat, att
den allmänna olycksfallsstatistiken borde förläggas till anstalten samt framhållit
olämpligheten, att olycksfallsstatistik utföres inom två olika ämbetsverk. Riksförsäkringsanstalten
har därvid — bland annat i underdåniga skrivelser den 4
mars 1912 angående vissa ärendens förläggning till socialstyrelsen och den 29
november 1913 angående departementalkommitténs betänkande — påpekat de
brister, som vidlåda den nuvarande allmänna olycksfallsstatistiken, vilken är grundad
huvudsakligen på de olycksfallsanmälningar, arbetsgivarne (för närvarande enligt
kung!, kungörelsen den 31 december 1912) äro skyldiga att för ändamålet avgiva
till vederbörande myndighet. I förstnämnda skrivelse framhöll riksförsäkringsanstalten
bland annat, att, enligt vad kommerskollegium — som då hade att
handlägga den allmänna olycksfallsstatistiken — meddelat, dessa brister i huvudsak
voro:

att skyldigheten att anmäla olycksfall endast mycket ofullständigt fullgjordes
— ehuru enligt kollega åsikt ofullständigheten huvudsakligen endast avsåglindrigare
olycksfall, under det svårare olycksfall i de flesta fall anmäldes;

att i en del fall fullständiga uppgifter rörande den slutliga påföljden av inträffade
olycksfall saknades;

att det inträffat, att i en del fall upplysning icke vunnits rörande graden av
uppkommen invaliditet; samt

att för vissa yrkesgrenar uppgifter icke kunnat erhållas rörande antalet årsarbetare
och därpå grumlade relativa olycksfallssiffror.

Beträffande den första av dessa punkter torde under de senaste åren
någon förbättring hava inträtt, men fortfarande kvarstår den anmärkta bristfälligheten
i en omfattning, som klart ådagalägger nödvändigheten av en omläggningav
den officiella olycksfallsstatistiken. Till belysande härav må anföras följande.
De kommitténs betänkande bifogade, inom socialstyrelsen utförda statistiska
undersökningar rörande arbetslöner och olycksfall m. m. inom olika yrken i
Sverige innehålla även (sid. 29) eu jämförelse, avseende år 1908, mellan samtliga
inträffade och samtliga till den officiella olycksfallsstatistiken anmälda olycksfall.
Denna jämförelse utvisar, att hela antalet bland lagförsäkrade arbetare (d. v. s.
arbetare försäkrade med rätt till ersättning enligt 4 § i 1901 års lag) inträffade
olycksfall utgjorde 1,232, varav 1,196 bland män och 36 bland kvinnor. Av de
»manliga lagolycksfallen» hade 894 eller 74,7 % och av de »kvinnliga» 28 eller

Kun (fl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

77,8 % varit föremål för anmälan till den officiella olycksfallsstatistiken. Hela
antalet redovisade olycksfall bland karensfårsäkrade arbetare (d. v. s. arbetare
försäkrade med rätt till ersättning jämväl under den s. k. karenstiden) utgjorde
12,405, varav 11,911 bland män och 494 bland kvinnor. Av de »manliga karensolycksfallen»
hade 6,710 eller 56,3 % och av de »kvinnliga» 224 eller 45,a %
anmälts till statistiken. Å sid. BO i samma undersökning anföres vidare rörande
dessa förhållanden, att »anmälningsskyldigheten, på grund av vidtagna
särskilda åtgärder, från och med år 1912 avsevärt bättre fullgöres». Det kan
vara av intresse att undersöka i vad mån den .sålunda uttalade förmodan visat
sig riktig beträffande i riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetare. I socialstyrelsens
publikation »Olycksfall i arbete åren 1910, 1911 och 1912. II. Tabeller»
(textavdelningen är ännu icke utkommen) meddelas för nämnda år
antalen till den officiella olycksfallsstatistiken anmälda skadade arbetare, som
varit försäkrade i riksförsäkringsanstalten. Dessa antal kunna icke utan vidare
jämföras med antalen till riksförsäkringsanstalten anmälda, under dessa år inträffade
olycksfall, enär i riksförsäkringsanstalten försäkrats vissa arbetsföretag,
vilka icke redovisas i den officiella olycksfallsstatistiken, huvudsakligen lantbruk,
sjöfart, åkerirörelse, stadsbuds- och bärarekårer, automobiltrafik m. ff. Därjämte
ingå i de till riksförsäkringsanstalten anmälda olycksfallen även ett antal olycksfall,
som inträffat utom arbetet. Om antalet till riksförsäkringsanstalten anmälda
olycksfall minskas med de mot dessa grupper svarande, erhålles nedanstående
jämförelse, avseende i riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetare inom
de arbetsområden, som redovisas i den officiella olycksfallsstatistiken.

Å r.	Antal till riks-försäkrings-anstalten anmälda, under året inträffade olycksfall i arbete.	Antal till . , , . ... , n Antal officiellt den officiella i n. olycksfalls- \| anmalda , * av antal statistiken an- r., », -j i ! till rikstor- malda. under ... . bet inträffade i sak™g8- , in,,, i anstalten an-olyckstall i i J , , malda, arbete.
1908 ..... .................................	3.930	i 2,842 72.3
1909 .....................................................................	3,833	2,618 68.3
1910 ......................................................................	4,516	3,051 67.c
1911 ......................................................................	5,235	3,526 67.4
1912 .......................................................................	7,297	5,079 69.6

Beträffande i riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetare finnes det alltså
skäl antaga, att anmälningsskyldigheten till den officiella olycksfallsstatistiken
fullgjorts något, ehuru obetydligt, bättre under 1912 än närmast föregående år,
ehuruväl sämre än under år 1908. Det finnes ingen anledning förmoda, att anmälningsskyldigheten
skulle fullgöras sämre för i riksförsäkringsanstalten försäkrade
arbetare än för i andra försäkringsanstalter försäkrade.

För 1913 och följande år finnas ännu inga siffror publicerade rörande antalet
till socialstyrelsen anmälda olycksfall, som träffat i riksförsäkringsanstalten

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 111.

försäkrade arbetare. Aven om man skulle förmoda, att anmälningsskyldighetens
fullgörande under dessa år visat förbättring, torde det, med ledning av nyss
anförda siffror, vara alltför djärvt att antaga, att förbättringen varit så avsevärd,
att den officiella olycksfallsstatistiken för dessa år skulle kunna läggas till grund
för en försäkringsanstalts premieberäkningar. I själva verket är detta också
uteslutet redan på den grund, att för vissa industrigrupper i den officiella
olycksfallsstatistiken allt fortfarande saknas uppgift om antalet årsarbetare, utan
vilken uppgift någon statistisk beräkning av olycksfallsrisken är omöjlig, och
vidare därför att vissa för en noggrann premieberäkning viktiga uppgifter överhuvud
alls icke stå att erhålla ur densamma. Det kan också förtjäna att erinras
om, att de invaliditetsgrader, som utgöra eu för statistiken erforderlig uppgift,
icke äro fastställda efter enhetliga principer, vilket naturligtvis ytterligare minskar
statistikens värde.

Av det anförda torde kunna slutas, att eu olycksfallsstatistik, byggd på
sådana primäruppgifter, som nu för ändamålet ingå till socialstyrelsen, ej kan
erhålla den fullständighet, att den kan användas för försäkringstekniska beräkningar
eller eljest bliva av något egentligt praktiskt värde.

Härtill kommer, att denna statistik, förutom att den orsakar statsverket
onödig kostnad, även medför ej ringa besvär och även utgifter för arbetsgivare.
Såsom framgår av den i kommitténs betänkande (del VI, sid. 34) intagna redogörelsen
för innehållet i kungörelsen den 31 december 1912 angående anmälan
om olycksfall i arbete, skall arbetsgivare i sådant yrke, som avses i olycksfallslagen,
om inträffat olycksfall göra anmälan till polismyndigheten i minst två
exemplar, vartill, om den skadade är försäkrad, kommer anmälan till försiikringsanstalten.
Sedermera skall efter viss tid efteranmälan göras i två exemplar. I
bägge fallen skall som regel insändas på arbetsgivarens bekostnad anskaffat
läkarbetyg. Sedermera hava arbetsgivarne ofta att på begäran till socialstyrelsen
lämna upplysningar rörande olycksfallens följder m. m., vilket då det gäller
redan för lång tid tillbaka reglerade olycksfall, samt den skadade kanske redan
lämnat sin anställning hos arbetsgivaren, mången gång kan föranleda rätt mycken
olägenhet.

Klagomål över detta besvär och de kostnader det medför anföras ofta.
Genom till riksförsäkringsanstalten inkomna skrivelser har riksförsäkringsanstalten
i en mängd fall erhållit kännedom om dylika klagomål.

Med hänsyn till det besvär, som olycksfallsanmälningarne orsaka arbetsgivarne,
har de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd i skrivelse till
kommerskollegium den 22 februari 1912 angående socialstyrelsens inrättande
yttrat, att statistiken rörande olycksfall syntes lämpligen kunna förläggas till
riksförsäkringsanstalten, varigenom de arbetsgivare, som hava sina arbetare försäkrade
i denna anstalt, skulle slippa besväret att lämna dubbla uppgifter. I anledning
av detta önskemål ävensom ett av riksförsäkringsanstalten framställt
yrkande, uttalade dåvarande statsrådet och chefen för civildepartementet i motiveringen
till Kung! Maj ds proposition angående socialstyrelsen år 1912, att
statsrådet tog alldeles för givet, att de brister, som till äventyrs vidlådde olycksfallsstatistikens
organisation, skulle bliva föremål för uppmärksamhet i sammanhang
med den nya lagstiftning angående ersättning eller försäkring för olycksfall
i arbete, som vore under utredning. Vid sådant förhållande syntes det statsrådet
icke böra ifrågasättas att för det dåvarande vidtaga några ändringar med avseende
å olycksfallsstatistikens förläggning.

Kungi. Ma j ds Nåd. Proposition AV 111. 37

Med hänsyn till vad ovan anförts, anser riksförsäkringsanstalten, att den
olycksfallsstatistik, sola grundar sig på arbetsgivares till socialstyrelsen avgivna
uppgifter, bör helt och hållet upphöra, Om, såsom kommittén föreslagit, obligatorisk
försäkring införes, måste det anses uteslutet, att den allmänna olycksfallsstatistiken
grundas pa andra handlingar och uppgifter än de till försäkringen
hörande. Endast härigenom kan sannolikhet vinnas för att statistiken blir så
vitt möjligt fullständig och överhuvud taget användbar för försäkringstekniska
beräkningar.

Beträffande valet av ämbetsverk, som bör anförtros uppgiften att utarbeta
den allmänna olycksfallsstatistiken, om denna, såsom riksförsäkringsanstalten fager
för givet, hädanefter skall grundas på försäkringsmaterial, synes det riksförsäkringsanstalten,
som om annat ämbetsverk än riksförsäkringsanstalten ej skulle kunna
ifrågakomma. Enligt kommitténs förslag skulle ju riksförsäkringsanstalten bliva
huvudorganet för den obligatoriska försäkringen enligt lagen, varför det synes
vara naturligt, att utarbetandet av olycksfallsstatistiken sker av samma ämbetsverk.
Även om det skulle anses lämpligt, att socialstyrelsen fortfarande utarbetade
den allmänna olycksfallsstatistiken, skulle emellertid, såsom kommittén framhållit,
riksförsäkringsanstalten, för vinnande av det ändamål, som med den föreslagna
försäkringen avses, ändock vara nödsakad att fullt självständigt sammanfatta och
bearbeta hela det ifrågavarande statistiska materialet.

Det är uppenbart, att det skulle vara ett onödigt dubbelarbete och ett
slöseri med statens medel, om tvänne ämbetsverk utförde delvis samma statistik.

I detta sammanhang vill riksförsäkringsanstalten betona vikten av att anstalten
erhåller tillfälle att fullt självständigt utföra sin statistik. Riksförsäkringsanstalten
tillåter sig erinra om, att riksdagen i skrivelse den 28 maj 1913 i
anledning av Eders Kung! Maj:ts proposition angående anslag till en central
anstalt för pensionsförsäkringsärenden, pensionsstyrelsen, yttrade, rörande ordnandet
av pensionsstyrelsens statistik: »Denna statistik, vilken måste förutsättas
bliva av eu avgörande betydelse för pensionsstyrelsens verksamhet, synes främst
böra ordnas med hänsyn till pensionsförsäkringens särskilda behov och intressen.
Ett bemyndigande för ett annat verk att utöva ett mer eller mindre bestämmande
inflytande på denna angelägenhets ordnande inom pensionsstyrelsen synes
därför icke böra ifrågasättas.» Vad här yttrats rörande pensionsstyrelsen och
dess statistik synes riksförsäkringsanstalten otvivelaktigt höra tillämpas ifråga
om riksförsäkringsanstalten och den allmänna olycksfallsstatistiken. Den senare
måste, rätt organiserad, bliva av avgörande betydelse för riksförsäkringsanstaltens
verksamhet.

I fall den allmänna olycksfallsstatistiken förlägges till riksförsäkringsanstalten,
i samband varmed kungörelsen den 31 december 1912 synes böra upphävas,
skulle också arbetsgivarnes nuvarande besvär med och kostnader för olycksfallsanmälningar
m. m. kunna väsentligt lindras. Riksförsäkringsanstalten återkommer
senare härtill vid behandlingen av 21 §, varvid riksförsäkringsanstalten också
kommer att beröra frågan, på vad sätt yrkesinspektionen skall erhålla nödig kännedom
om inträffade olycksfall.

Åberopande vad sålunda anförts, vill riksförsäkringsanstalten livligt tillstyrka
kommitténs förslag, att utarbetandet av den officiella olycksfallsstatistiken skall ske
hos riksförsäkringsanstalten. Därest ej all försäkring äger rum i riksförsäkringsanstalten,
bör, såsom kommittén i 28 § föreslagit, viss anmälnings- och uppgiftsskyldighet
åligga arbetsgivarbolagen; och torde riksförsäkringsanstalten vid behandlingen
av nyssnämnda paragraf få återkomma härtill.

Kostnad för
rikaföriäkringsanstalten,

Bidrag till
förvaltningskostnaderna.

Försäkrings avgifterna.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 111.

Såsom redan nämnts, framhåller kommittén, att genom riksförsäkringsanstaltens
statistiska verksamhet bland annat skulle erhållas den fullständiga
grkesstatistik, som hittills icke kunnat ernås. Kiksförsäkringsanstalten vill i samband
därmed framhålla, att i Norge utarbetandet av industristatistiken handhaves
av riksförsäkringsanstalten. De uppgifter, som skulle ligga till grund för eu
yrkesstatistik, äro till största delen sådana, som aro av vikt för försäkringsverksamheten
och redan på den grund skulle komma att inflyta till riksförsäkringsanstalten.

Kommittén har å sid. 105 ff. verkställt vissa beräkningar rörande den ungefärliga
kostnaden för riksförsäkringsanstalten efter lagförslagets genomförande.
Ifall riksförsäkringsanstaltens förslag, att all försäkring enligt lagen skall tagas
i riksförsäkringsanstalten, bifalles. skulle kostnaderna givetvis komma att ökas,
ehuru naturligtvis ej i samma proportion som ökningen av arbetarantalet. Kostnaden
för kontroll å försäkringsskyldighetens fullgörande och för utarbetande av
olycksfallsstatistiken skulle för övrigt i detta fall bliva mindre^ Därest vissa
grupper av arbetstagare, såsom av riksförsäkringsanstalten jämväl föreslagits,
skulle komma att uteslutas, komme kostnaden i sin helhet att minskas. Jämväl
andra frågor kunna inverka på kostnaden. Innan riksförsäkringsanstalten känner
huvudgrunderna av det förslag, som Eders Kungl. Maj: t kan vilja förelägga riksdagen,
anser sig riksförsäkringsanstalten därför icke höra yttra sig rörande anstaltens
blivande organisation och därav föranledda kostnader. Riksförsäkringsanstalten
tillåter sig emellertid i underdånighet hemställa, att riksförsäkringsanstalten
erhåller tillfälle att yttra sig. innan Eders Kung], Maj:t framlägger förslag
i ämnet till riksdagen.

Kommittén har föreslagit, att de arbetsgivare, som omfattas av lagen, skulle
hava att, såsom bidrag till förvaltningskostnaderna för riksförsäkringsanstalten och
försäkringsrådet, enligt de närmare bestämmelserna i 16 §, erlägga en tilläggsavgift
för varje försäkring till belopp av omkring fem procent av nettopremien,
dock beräknat utan hänsyn till avdrag, som angives i 11 §.

Riksförsäkringsanstalten finner "det lämpligt och skäligt, att sådant bidrag
till förvaltningskostnaderna erlägges; och har riksförsäkringsanstalten intet att
erinra mot storleken av det föreslagna bidraget. Riksförsäkringsanstalten tillstyrker
alltså kommitténs förslag i förevarande hänseende.

För att finna de avgifter, som erfordras för försäkring i riksförsäkringsanstalten
enligt kommitténs förslag, har kommittén antagit, att den del av försäkringsavgiften,
som avser den kontanta ersättningen enligt kommitténs förslag
och en årslön av 1,000 kronor, kan erhållas genom att multiplicera summan av
lagpremien och karenspremien för försäkring enligt nu gällande bestämmelser
med 2%. Härtill skall läggas kostnaden för läkarvård och läkemedel, varefter
slutsumman höjes med 5 %, motsvarande tilläggsavgiften (16 §). Med beräkning
av kostnaden för läkarvård och läkemedel till 1 krona om dagen under sjuk
domstiden kommer kommittén då till det resultat, att den sannolika premien
för eu årsförtjänst av 1,000 kronor enligt kommitténs förslag skulle bliva så gott
som jämnt 2 1/2 gånger så stor som premien för en årsarbetare, försäkrad i riksförsäkringsanstalten
enligt 1901 års lag med tilläggsförsäkring för karenstiden.

Kiksförsäkringsanstalten finner dessa beräkningsgrunder i det hela vara
motiverade. Beträffande kostnaden för läkarvård och läkemedel har det dock ej

Knngl. Maj .in ''Nåd. Proposition Nr It t.

3!»

varit möjligt för riksförsäkringsanstalten att utreda, i vilken mån denna kostnad
kan antagas komma att belasta premien. Den av kommittén företagna höjningen
av nmltiplikationsfaktorn från 2% till 2 ’/2 skulle, som nämnts, motsvara kostnaden
för läkarvård och läkemedel samt även inrymma den tilläggsavgift av 5 %,
som utgör bidrag till förvaltningskostnaderna. Kostnaden för läkarvård och
läkemedel beräknas alltså uppgå till högst omkring (! % av totalkostnaden, lliksförsäkringsanstalten
kan ej underlåta att framhålla, att kostnaden för läkarvård
och läkemedel sålunda synes liksförsäkringsanstalten vara vid lågt beräknad i
förhållande till totalkostnaden. Kommittén har anfört, att kostnaden för läkarvård
och läkemedel icke underskattas, om man antager densamma motsvara en
kontant ersättning av en krona om dagen under sjukdomstiden. Tillämpas detta
antagande på riksförsäkringsanstaltens statistik för försäkringsåren 1903—1912
angående kostnaden för sjukhjälpsersättningar i förhållande till den totala ersättningskostnaden,
skulle man emellertid komma till eu kostnad för läkarvård
och läkemedel, uppgående till 12 ä 13 % av totalkostnaden enligt kommitténs
förslag. Emellertid vill riksförsäkringsanstalteu framhålla att, även om kostnaden
för läkarvård och läkemedel skulle ställa sig avsevärt högre, än som kan förutsättas
enligt kommitténs beräkningar, skulle detta hava endast obetydlig inverkan
på totalpremien.

Kommitténs beräkningar rörande försäkringspremierna äro huvudsakligen
grundade på riksförsäkringsanstaltens premier enligt riksförsäkringsanstaltens
tariff närmast före oktober månad 1915 samt på riksförsäkringsanstaltens statistik
för åren 1903—1912. Dessa premier och beräkningar torde sålunda förutsätta
ersättning från och med läkarbehandlingens 4:de dag eller eu karenstid av
två dagar utom oiycksfallsdagen, om den skadade samma dag olycksfallet inträffade
kommit under läkarbehandling. Då emellertid i en del fall inträffar, att
läkarbehandlingen blir uppskjuten, kommer ersättning i själva verket i dessa fall
att utgå med längre karenstid än två dagar. Riksförsäkringsanstalteu har ovan
föreslagit den ändring i kommitténs förslag, att karenstiden skulle utgöra tre
dagar beträffande sjukpenningen, dock att läkarvård och läkemedel skola utgå
Hven under denna karenstid. Ersättningen blir sålunda något högre, än om man
utgår från enbart tre dagars karenstid.

Då alltså de av kommittén angivna premierna i själva verket torde motsvara
en något lägre ersättning än sådan med två dagars karen,did, och riksförsäkringsanstaltens
ändringsförslag avser eu något högre ersättning än sådan
med tre dagars karenstid, synes man kunna antaga, att de av kommittén beräknade
premierna skulle väl överensstämma med premierna för ersättning i enlighet
med riksförsäkringsanstaltens förslag.

Eiksförsäkringsanstalten vill nämna, att vid tidpunkten för den nya lagens
ikraftträdande riksförsäkringsanstaltens statistik även för åren 1913 och 1914
kommer att vara utarbetad och tillgänglig, vadan den erfarenhet, på vilken riksförsäkringsanstalten
då bär att grunda sina beräkningar, kommer att vara betydligt
mera vidsträckt och omfatta ytterligare omkring 250,000 årsarbetare.

Den i tabellen å sid. 116 av kommitténs betänkande (del V) intagna yrkesfördelningen
har givit anledning till missförstånd, beroende på den hos riksförsäkringsanstalten
använda terminologien vid fördelningen i yrkesgrupper. Så
har »stuveriarbete», »lossning och lastning, ej å fartyg» och »hamnarbete» förblandats.
Eiksförsäkringsanstalten vill därför klargöra, vad riksförsäkringsanstalten
därmed avser. Med »stuveriarbete» förstår riksförsäkringsanstalten lossnings- och

Kung], Ma j ds Nåd. Proposition Nr 111.

lastningsarbete uteslutande å eller från fartyg i hamnar; med »lossning och lastning,
ej å fartyg», lossning och lastning av järnvägsvagnar o. dyl. »Hamnarbete» avser
huvudsakligen hamnbyggnadsarbete, hamnunderhållsarbeten samt hamnservis.

Riksförsäkringsanstalten övergår härefter till behandling av lagförslagets
särskilda §§, i den mån sådant i det föregående icke redan skett, d. v. s. till
vad som i kommitténs betänkande benämnes speciell motivering.

1 §■

I 1 § av 1901 års lag angives arbetsgivarens ersättningsskyldighet avse
»olycksfall i arbete». Lagstiftaren har emellertid icke ansett detta uttryck ensamt
för sig tillräckligt, utan har i lagens 2 § tillika stadgats, att ersättningsskyldigheten
skall omfatta skada till följd av olycksfall, »som härflyter från utövningen
av arbetsgivarens yrke».

Med stöd av sistnämnda bestämmelse har riksförsäkringsanstalten för sin
del funnit å ena sidan en viss begränsning böra äga rum i omfattningen av begreppet
olycksfall i arbete och å andra sidan detsamma kunna utsträckas, utöver
vad som torde ligga i uttrycket olycksfall i arbete i egentlig mening. Begränsningen
har ägt rum på sådant sätt, att t. ex. skada till följd av vis major, insektssting
eller dylikt ansetts kunna medföra rätt till ersättning, endast för så
vitt den skadade till följd av sitt arbete varit särskilt utsatt för att skadas eller
haft särskild svårighet att skydda sig för skadan. Däremot har utsträckning av
ifrågavarande begrepp ansetts kunna ske så, att det fått omfatta jämväl olycksfall,
som under måltidsrast, tillfälligt uppehåll i arbetet samt före arbetets början
eller efter dess slut drabbat arbetaren inom arbetslokalen eller arbetsområdet i
övrigt. Därjämte har, likaledes med stöd av bestämmelsen i 2 § av lagen, ersättning
av riksförsäkringsanstalten beviljats i fall, då arbetsföretaget haft sådan
belägenhet, att dess arbetare genom arbetsgivarens försorg transporterats en del
av vägen till och från arbetsplatsen samt olycksfall inträffat under dylik färd.
Riksförsäkringsanstalten bär alltså ansett sig kunna åt begreppet olycksfall i
arbete giva ungefärligen samma omfattning, som den tyska lagens begrepp »Betriebsunfall»
och således funnit ett olycksfall böra föranleda ersättning, då mellan
olycksfallet och den verksamhet, varuti den skadade är anställd, finnes icke blott
sammanhang med avseende å tid och rum utan ock visst inre orsakssammanhang.

Det torde emellertid icke utan fog kunna ifrågasättas, huruvida uttrycket
»olycksfall i arbete» i och för sig kan anses så omfattande, att därunder utan
vidare skulle kunna komma sådana fall, som ovan angivits, och vilka samtliga
torde vara av sådan art, att ersättning i dessa fall bör kunna utgå. Det hade därför
varit önskvärt, om i lagen kunnat närmare preciseras innebörden av nämnda
uttryck, så mycket mer som för närvarande, enligt vad riksförsäkringsanstalten
har sig väl bekant, praxis i detta hänseende hos de olika, nu befintliga försäkringsinrättningarna
ingalunda är enhetlig.

Riksförsäkringsanstalten förbiser emellertid icke svårigheten att erhålla ett
fullt lämpligt uttryck; och, för den händelse av denna anledning någon förändring
av själva lagbestämmelsen icke anses böra äga rum, skulle det dock vara mycket
lämpligt, om åtminstone i motiven till lagen gåves någon förvaring rörande
innebörden av ifrågavarande uttryck.

Kutig!. Maj:tv Nåd. Proposition Nr IIP
<> §•

Kommittén har vid angivande i denna § av förutsättningarna för att den
skadade skall vara berättigad till sjukpenning och till livränta samt tiden, under
vilken sjukpenning skull utgå,, ocli frun vilken livränta, skall tillerkännas, i^liuvudsak
följt de ordalag, som för motsvarande stadganden användas i 1901 års lag.

Vid tillämpningen av denna lag har emellertid tydligt framgått nödvändigheten
av vissa förändringar i formuleringen av dessa bestämmelser.

Vad först angår sjukpenning och därvid till eu början sådana fall, i vilka Sjukpenning,
olycksfallet medfört invaliditet, så föreslår kommittén — på sätt i 1901 års lag
stadgas beträffande sjukhjälp — dels att sådan ersättning skall utgå, som olycksfallet
medfört väsentlig nedsättning av den skadades arbetsförmåga», under det
att livränta skall tillerkännas den skadade, »om olycksfallet medfört för framtiden
bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan», dels ock att sjukpenning
skall utbetalas, intill dess olycksfallet medfört sådan förlust eller minskning
av arbetsförmågan, som nyss nämnts. Emellertid visade det sig mycket
snart vid tillämpningen av 1901 års lag i fråga om vissa skador av typisk art,
såsom traumatisk amputation av en lem eller en del därav, beträffande vilka
skador det redan från början var klart, att viss bestämd invaliditet skulle uppstå,
att ordalydelsen av dessa bestämmelser gav anledning till antagandet och
så lärer också hava praktiserats och torde möjligen fortfarande praktiseras —
att livränta, beräknad efter den blivande invaliditetens omfattning, skall utgå
omedelbart efter karenstidens slut, även för det fall, att det egentliga sjukdomstillståndet
vid denna tid ännu ej upphört, att den skadade då alltjämt undergår
läkarbehandling, kanske vårdas å sjukhus, och att han alltså da fortfarande äi
fullständigt oförmögen till arbete. Men om, såsom riksförsäkringsanstalten förfarit,
och såsom utan fråga väl torde vara riktigt, sjukhjälp i dylika fall skall
utgå åtminstone under tiden närmast efter olycksfallet,, så hava ofta svårigheter
föranletts därav, att ifrågavarande bestämmelser icke giva tillräcklig ledning för
bedömande av tidpunkten, då sjukhjälp skall utbytas mot livränta efter viss invaliditetsgrad,
framför allt icke i sådana fall, i vilka skadan medfört så svår invaliditet,
att enligt vanligt språkbruk väsentlig nedsättning av arbetsförmågan
kan sägas därav hava uppkommit. .........

Riksförsäkringsanstalten anser det därför nödvändigt, att den påföljd, som
olycksfallet skall hava medfört för att sjukpenning skall utgå, i den nya lagen
angives på sådant sätt, att därigenom tydligare, än som i 1901 års lag skett beträffande
sjukhjälp, kan framgå, dels i vilka fall sjukpenning skall tillkomma den
skadade, dels ock tidpunkten, då i invaliditetsfallen sjukpenningen skall upphöra
och livräntan vidtaga.

Beträffande den påföljd, som ett olycksfall skall hava medfört for att sjukpenning
skall utgivas, anser riksförsäkringsanstalten först och främst, att sjukpenning
skall, såsom dess namn också antyder, utgå för så vitt den skadade är
att anse såsom sjuk. Detta uttryck får därvid tagas så omfattande, att detta
tillstånd anses fortfara under den tid, under vilken den egentliga sjukdoms- och
läkningsprocessen pågår, samt så länge läkarvård eller annan behandling för den
skadades återställande erfordras, eller med andra ord under den tid, det av
olycksfallet föranledda allmänna eller lokala sjukdomstillståndet varar.

Så har riksförsäkringsanstalten behandlat de fall, i vilka först sjukhjälp
och sedermera livränta tillkommit den skadade, och det har visat sig, att fastBihang
till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

ställandet av den tidpunkt, då det allmänna eller lokala sjukdomstillståndet skall
anses hava upphört, icke förorsakat några vidare svårigheter för den behandlande
läkaren och ej heller för riksförsäkringsanstalten och dess överläkare,
ehuru vid denna prövning i allmänhet finnes att tillgå allenast den beskrivning
av skadan, som lämnats uti de i ärendet inkomna läkarbetygen.

Men en bestämmelse därom, att för sjukpennings utgående förutsättes, att
det av olycksfallet föranledda allmänna eller lokala sjukdomstillståndet fortfar,
lämnar emellertid ensam för sig ej tillräcklig ledning för bedömandet av tidpunkten,
då hel sjukpenning skall utbytas mot mindre sjukpenning, eller då vid
övergående skador — vilka skador, enligt vad i den allmänna motiveringen framhållits,
i allmänhet icke torde föranleda mindre sjukpenning — hel sjukpenning
skall upphöra. Enligt kommittéförslaget skall, såsom också i 1901 års lag stadgas
om sjukhjälp, detta sistnämnda ske, då den skadade blivit återställd från
den av olycksfallet förorsakade väsentliga nedsättningen av arbetsförmågan.

Under den första tiden av sin verksamhet använde riksförsäkringsanstalten
nyssnämnda uttryck »väsentlig nedsättning av arbetsförmågan» i sina formulär
till läkarintyg för utbekommande av sjukhjälp, men det visade sig snart, att de
intygsgivande läkarne tolkade uttrycket i hög grad olika, ofta såsom halv, understundom
såsom än mindre nedsättning av arbetsförmågan, så att intygen merendels
ej gåvo någon ledning för bestämmande av sjukhjälpsersättningen. Riksförsäkringsanstalten
fann därför nödvändigt att i formulären till sjukhjälpsintyg
i stället använda uttrycket, att den skadade »varit oförmögen att utföra sitt vanliga
eller annat verkligt arbete». Denna formulering har nu använts ett flertal
år och visat sig fullt tillfredsställande. Den motsvarar det i kungörelsen angående
anmälan av olycksfall i arbete den 31 december 1912 använda uttrycket
»oförmögen att utföra_ sådant arbete, som vid tiden för olycksfallet motsvarat
hans krafter och färdigheter», och den torde också innebära i huvudsak detsamma
som 1901 års lag får antagas hava avsett med uttrycket »väsentlig .nedsättning
av arbetsförmågan», eller, såsom kommittén tolkar detta uttryck, en så
betydande nedsättning av arbetsförmågan, att den skadade är ur stånd att med
sitt arbete förvärva någon avsevärd inkomst. Enligt kommitténs förslag skall
hel sjukpenning i allmänhet utgå med vida högre belopp än den nuvarande sjukhjälpen.
_ Det blir därför nödvändigt att söka i betydlig grad skärpa kontrollen
över att icke sjukpenning uppbäres längre än vederbör, särskilt i de fall, i vilka
olycksfallets påföljder äro av övergående art. Då dessutom avsett är, att sjukkassor,
arbetsgivare och ortsombud skola biträda vid denna kontroll, är det naturligtvis
av allra största vikt, att ifrågavarande bestämmelse, med vilken motsvarande
uttryck i läkarbetyg och ombudsinstruktion bör stå i så nära överensstämmelse
som möjligt, erhåller en jämförelsevis bestämd och lättolkad form,
så att sådan kontroll, som nyss nämnts, kan utövas även av personer, som icke
äro fackmän på området. Det uttryck, som enligt vad nyss angivits för närvarande
användes i sjukhjälpsbetygen, nämligen att den skadade varit oförmögen
att utföra sitt vanliga eller annat verkligt arbete, synes riksförsäkringsanstalten,
särskilt med hänsyn härtill, från praktisk synpunkt vara synnerligen
lämpligt och att föredraga framför det i kungörelsen den 31 december 1912 använda.
Med förstnämnda uttryck kommer det nämligen att åligga de lokala organen
endast att iakttaga, om den skadade återgått i arbete, eller om särskilda
skäl kunna tala för att han förmår att göra det.

Med stöd av vad sålunda anförts får riksförsäkringsanstalten hemställa, att
såsom förutsättning för sjukpennings utgående måtte stadgas, att det av olycksfallet

4:5

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

föranledda allmänna, dier lokala sjukdomstillståndet fortfar, samt jör hel sjukpenning
därjämte, att den skadade till följd av olycksjatlet är oförmögen att utföra sitt
vanliga clio)- annat verkligt arbete.

Riksförsäkringsanstalten har föreslagit eu kortare karenstid. Vinner riksförsiikringsanstaltens
förslag i denna riktning bifall, föranledes därav ändring i
bestämmelserna om den tid, från vilken sjukpenning skall utgå. Beträffande
formuleringen av bestämmelsen i sådant fall — liksom ock för det fall, att någon
karenstid möjligen icke skulle finnas lämplig — anser sig riksförsäkringsanstalten
böra fästa uppmärksamheten på eu omständighet, som vid angivandet i lagförslaget
av tidpunkten, från vilken sjukpenning skall beräknas, icke synes hava
beaktats. Det förekommer nämligen ganska ofta, att ett olycksfall först efter
någon kortare tid visar sig inverka på den skadades arbetsförmåga. Så är t. ex.
händelsen beträffande alla s. k. blodförgiftningar, i vilka fall den skadade ofta i
åtskilliga dagar efter olycksfallet är fullt arbetsför. Detsamma inträffar också
icke sällan i fråga om vissa ögonskador, särskilt sådana, som föranletts av inträngande
metallflisa. Det skulle naturligtvis vara alldeles oriktigt, om den
skadade skulle få uppbära sjukpenning allt ifrån dagen efter olycksfallsdagen
eller från den av riksförsäkringsanstalten föreslagna karenstidens slut och således
också för sådan tid, under vilken han varit i fullt arbete och uppburit full
arbetslön.

Riksförsäkringsanstalten får därför hemställa, att vid bestämmandet av den
tidpunkt, från vilken sjukpenning skall utgå, hänsyn måtte tagas till den av nksJörsäkringsanstalten
nu angivna omständigheten.

Riksförsäkringsanstalten övergår härefter till bestämmelserna om livräntas utgående.
Vid behandlingen av stadgandet rörande sjukhjälp har riksförsäkringsanstalten
redan haft tillfälle framhålla, hurusom enligt dess mening i lagen bör
tydligare, än som i kommittéförslaget skett, angivas, i vilka fall sjukpenning och
i vilka fall livränta skall utgå, samt tidpunkten, då i invaliditetsfall sjukpenning
skall utbytas mot livränta. I överensstämmelse med vad riksförsäkringsanstalten
för sådant ändamål hemställt beträffande sjukpenning, anser riksförsäkringsanstalten
det böra stadgas, att livränta skall utgå, först sedan det av skadan föranledda
allmänna eller lokala sjukdomstillståndet upphört.

Dessutom bör för livräntas utgående förutsättas, att skadan medfört förlust
eller minskning av arbetsförmågan. Kommittén har i detta avseende upptagit
samma uttryck, som förefinnes i 1901 års lag, nämligen att förlusten eller minskningen
av arbetsförmågan skall vara »för framtiden bestående». Detta uttryck
liksom stadgandet såväl i kommittéförslaget som i 1901 års lag, att sjukpenning
skall upphöra och livränta vidtaga, då för framtiden bestående förlust eller
minskning av arbetsförmågan inträtt, synas vila- på förutsättningen, att det i allmänhet
redan vid den tidpunkt, då sjukhjälp eller hel sjukpenning till den skadade
icke lämpligen bör vidare utgå, skall kunna bedömas omfattningen av det för
framtiden bestående men, som skadan skall komma att medföra, och att sålunda
redan då eu för livstiden gällande livränta skall kunna tillerkännas honom. Så är
emellertid i en mängd fall ingalunda förhållandet. Vid svårare brott å vissa av
skelettets delar såsom svårare arm- och benbrott, samt brott å ryggkotor och hjärnskål,
andra skador, som påverka rörelseförmågan i någon av de viktigare lederna,
samt en del ögon- och nervskador, pågår liksom i fråga om andra skador till en
början den egentliga sjukdoms- och läkningsprocessen. Den skadades tillstånd är

Livränta.

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

då i ett mera akut stadium ock underkastat jämförelsevis hastiga förändringar. Men
även efter den tid, då detta egentliga sjukdomstillstånd upphört, och den skadade
kunnat, ehuru med mer eller mindre nedsatt arbetsförmåga, åter börja syssla
med arbete, och då sålunda sjukhjälpen bör upphöra att utgå, kan i angivna fall
oftast högst väsentlig ytterligare förändring — i allmänhet till förbättring, men
understundom till försämring — antagas komma att så småningom inträda, beroende
därpå, att befintlig kallusbildning och muskelatrofi så småningom försvinna,
att ärrbildningar förändras, att ledernas rörlighet upparbetas, att starrbildning
och grumling i ögat resorberas, eller att i övrigt sådana förändringar
inträda, som äro en följd av organismens ackomodationsförmåga. Men allt detta
sker långsamt, och det kan åtgå åratal, innan tillståndet kan anses oföränderligt.
Först vid denna tid kan alltså olycksfallet sägas hava medfört en för framtiden
bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan. Då det emellertid ej gärna
kan vara tal om, att sjukhjälp under hela tiden dessförinnan skall utgå, har riksförsäkringsanstalten
— och så skall också hava skett från de enskilda försäkringsinrättningarnas
sida — börjat allt mera att i sådana fall, som nyss berörts, tillerkänna
den skadade en livränta, vars belopp fastställts allenast för viss bestämd
tid, i allmänhet omkring ett år i sänder. Vid utgången av den tid, för vilken
livräntan bestämts, åligger det den skadade att till riksförsäkringsan stalten insända
nytt läkarbetyg med beskrivning å hans dåvarande tillstånd; och tages då
invaliditetsgradsättningen under förnyad prövning, sedan dessförinnan i erforderliga
fall riksförsäkringsanstalten gjort sig underrättad om beskaffenheten av det arbete,
den skadade under tiden utfört, och storleken av den ersättning, han därför
uppburit. Anordningen med dessa till sin storlek allenast för viss tid bestämda
livräntor, eller såsom de för korthetens skull pläga benämnas »tillfälliga livräntor»,
har visat sig från alla synpunkter synnerligen lämplig och lärer icke vidare kunna
undvaras. Av de år 1914 till ett antal av 450 av riksförsäkringsanstalten tillerkända
invalidlivräntor för skada, som före nämnda års ingång icke föranlett invaliditetsersättning,
voro 267 tillerkända för den skadades livstid och 183 för
endast viss bestämd tid. I ännu större utsträckning komma enligt riksförsäkringsanstaltens
erfarenhet från handläggningen av ärenden rörande ersättning förskapa,
som ådragits under militärtjänstgöring, de så kallade tillfälliga livräntorna
till användning, då ersättning skall utgå för sjukdom. Samma erfarenhet som i
Sverige har också i utlandet gjorts rörande nödvändigheten av tillfälliga livräntor;
och såväl i den nyare norska lagstiftningen i ämnet som i den tyska
Reichsversicherungsordnung hava särskilda bestämmelser intagits beträffande livräntor
av denna art.

Det torde emellertid, såsom av det föregående framgår, vara uppenbart, att
beviljandet av livränta för viss tid står i mindre god överensstämmelse med ordalydelsen
av 6 § i kommitténs lagförslag. Riksförsäkringsanstalten får därför och
under åberopande av vad ovan sagts rörande villkoren och tiden för livräntas
utgående, härmed hemställa, att kommitténs förslag i nu förevarande avseende
måtte förändras i sådan riktning, att livränta stadgas skola utgå, först sedan det
av olyeksjatlet föranledda allmänna eller lokala sjukdomstillståndet upphört, samt att
anordningen med livränta, som beviljas allenast för viss bestämd Hd, däri vinner stöd.

Det skulle nu kunna framhållas, att, då riksförsäkringsanstalten uti ovan
angivna avseenden, på sätt som skett, kunnat åtminstone för sin del genomföra
den praxis, som förhållandena i verkligheten krävt, samma praxis också skulle
kunna bibehållas, om i den nya lagen de ifrågavarande stadgandena upptagas

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 4i>

oförändrade. Så synes dock icke saken för riksförsäkringsanstalten. Först och
främst torde det säga sig självt, att upprätthållandet av eu praxis, som icke har
tillräckligt formellt stöd i den i ämnet gällande lagen, måste föranleda svårigheter
och tidsödande skriftväxling. Det är också klart, att det hör vara jämförelsevis
lätt att med lämplig sedvänja komplettera eu författning, vilken, såsom
fallet är med 1901 års lag, utgör den första gällande lagen på området, och som
därför också kan antagas vid tillämpningen vika sig i ett eller annat avseende
kräva ett fullständigande. Vid förnyad lagstiftning i ämnet måste förutsättas,
att den dittills vunna erfarenheten tillgodogöres. Den vid sidan av lagen utbildade
praxis torde därför böra, för så vitt den vinner godkännande, genom
ändrade bestämmelser legaliseras. Sker ej detta, kan det vara att befara, att
detta förhållande kommer att åberopas såsom bevis, att den förutvarande praxis
icke vunnit lagstiftarens godkännande.

Det skulle också kunna göras gällande, att behovet av de så kallade tillfälliga
livräntorna skulle kunna tillfredsställas genom användande dels av den
mindre sjukpenningen, som av kommittén föreslagits, dels ock av bestämmelserna
i 13 § 2 punkt om jämkning i tillerkänd livräntas belopp. Så är emellertid enligt
riksförsäkringsanstaltens förmenande icke förhållandet. Såsom av det föregående
framgår, böra sjukpenning och livränta utgå, under det den skadades tillstånd
befinner sig i helt olika stadier, och för var och en av dessa ersättningsformer
bör anvisas ett särskilt område. Skulle man också icke vilja taga någon hänsyn
härtill, torde dock icke kunna bortses därifrån, att sjukpenningen, som skall
utbetalas för vecka och endast kan tillerkännas för jämförelsevis kort tid i
sänder, i betydligt högre grad än livräntan tynger förvaltningen och ökar dess
kostnader.

Yad därefter angår tillämpningen av bestämmelsen i 13 §, torde det ligga
i sakens natur, att, om livräntan redan från början skall givas definitiv karaktär,
man vid invaliditetsgradsättningen för att undvika onödiga rubbningar i livräntebeloppet
lätt kan lockas att till den skadades förfång taga allt för mycken hänsyn till
den förbättring i tillståndet, som antages vara att emotse. Erfarenheten har
vidare visat, att det från den skadades sida göres så störa svårigheter som möjligt,
då en såsom definitiv ansedd livränta skall till sitt belopp nedsättas, såsom
också naturligt torde vara, då livräntetagaren levat sig in i den tron, att han för
alltid skall få behålla den livränta, som tillerkänts honom. Det blir riksförsäkringsanstalten,
som måste taga initiativ i saken samt infordra erforderliga handlingar,
och det har visat sig ofta vara ganska svårt att förmå livräntetagaren att
insända läkarbetyg, ehuru detta ersättes av riksförsäkringsanstalten; i de flesta
fall har därför erfordrats, att livränteutbetalningen inställts för ett eller ett par
kvartal. Helt annorlunda är förhållandet, då s. k. tillfällig livränta tillerkänts.
Då har livräntetagaren från början fått klart för sig, att förändring i livräntebeloppet
kan komma att inträda. Han har då allt intresse av att livräntan skall i
behörig tid förnyas och insänder därför också vanligen självmant de erforderliga
handlingarna.

Såsom kommittén framhållit, bör läkarvård och läkemedel kunna tillkomma
den skadade, även om han blivit återställd inom så kort tid, att han ej är berättigad
till sjukpenning. Det synes dock riksförsäkringsanstalten tveksamt, om
lagbestämmelsens formulering verkligen medgiver detta. Riksförsäkringsanstalten

Läkarvård
m. m.

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

vill därför ifrågasätta, om ej ett förtydligande tillägg till denna bestämmelse (6 §
sista punkten) bör göras.

Bland de hjälpmedel, som den skadade skall äga rätt att erhålla, namnes i
förslaget bland andra särskilt bråckband. En bråekåkomma uppkommer emellertid
endast undantagsvis genom olycksfall, och då det visat sig, att ett bråck i flertalet
fall kan genom ett jämförelsevis ofarligt operativt ingrepp borttagas,
vilket för den skadade i allmänhet är ojämförligt fördelaktigare än att livet
igenom nödgas bära bråckband, plägar riksförsäkringsanstalten i allmänhet, då
ett fall av bråck anmäles, söka förmå den skadade att underkasta sig operation.
Det skulle därför vara lämpligast, om ordet bråckband finge utgå ur sista punkten
av 6 §. Skulle ett bråck verkligen vara av traumatisk natur och icke kunna
borttagas, lärer väl i allt fall av stadgandena uti ifrågavarande punkt följa, att
bråckband skall tillerkännas den skadade.

De ändringar av 6 § i lagförslaget, om vilka riksförsäkringsanstalten såväl
i allmänna motiveringen som här ovan hemställt, torde icke utan svårighet låta
sig inpassas i förslaget. Samtliga de av riksförsäkringsanstalten framställda
önskemålen skulle emellertid tillgodoses, om § erhölle ungefärligen den lydelse,
som här nedan angives, därvid riksförsäkringsanstalten, ehuru bestämmelserna i
övrigt äro formulerade så, att de medgiva användningen av s. k. tillfälliga livräntor,
dock för det fall, att ordet livränta skulle anses strida däremot, intagit
en uttrycklig förklaring, att livränta må tillerkännas jämväl för viss bestämd tid.
6 § skulle således kunna erhålla ungefärligen följande lydelse:

»Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbete, skall, på grund avförsäkringen,
till honom utgivas

l:o) under den tid, det av olycksfallet föranledda allmänna eller lokala sjukdomstillståndet
varar,

sjukpenning, som utgår, om den skadade till följd av olycksfallet är oförmögen
att utföra sitt vanliga eller annat verkligt arbete, med två tredjedelar av
den skadades dagliga arbetsförtjänst, och om olycksfallet medfört nedsättning avarbetsförmågan
i ringare grad än nu är sagt, med det lägre belopp, som svarar
mot nedsättningen av- arbetsförmågan, för varje dag, räknat från och med fjärde
dagen efter dagen för olycksfallet eller från och med den senare dag, då sådana
förhållanden inträtt, att den skadade enligt v-ad nyss angivits, är berättigad till
sjukpenning;

2:o) sedan det av olycksfallet föranledda allmänna eller lokala sjukdomstillståndet
upphört,

livränta, som utgår, vid förlust av arbetsförmågan, med två tredjedelar av
den skadades årliga arbetsförtjänst och, vid minskning av arbetsförmågan, med
det lägre belopp, som svarar mot arbetsförmågans minskning. Livränta, som må
tillerkännas jämv-äl för viss bestämd tid, utgår ej, där ej arbetsförmågan bliv-it
nedsatt med minst en tiondel.

Den skadade äger ock att från och med dagen för olycksfallet samt därefter,
intill dess han bliv-it återställd, eller, om detta ej skett inom de tre första
dagarna efter dagen för olycksfallet, så länge sjukpenning till honom utgår, erhålla
läkarvård, eller, där sådan ej utan oskälig kostnad kan anskaffas, annan
lämplig vård jämte nödiga läkemedel, vartill räknas även andra till arbetsförmågans
höjande erforderliga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar,
glasögon och dylikt. Läkarbetyg, som erfordras för ersättnings utbekommande,
ersättas av- försäkringsinrättningen.»

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

8 §•

Kommittén bär vid angivandet i 8 § av de allmänna reglerna för bestämmande
av invaliditetsgraden följt motsvarande stadgande i 5 § av 1901 års lag.
I sistnämnda § finnes dessutom till ledning vid invaliditetsgradsättningen en
uppgift å den invaliditetsprocent, som svarar mot var och en av vissa uppräknade,
mera typiska skador. Kommittén bar ansett sig kunna ur lagtexten utesluta
denna uppgift. Det synes riksförsäkringsanstalten också vara alldeles klart, att
med den erfarenhet på området, som numera vunnits, en dylik uppgift icke
ridare kan erfordras.

De av kommittén från 1901 års lag upptagna allmänna reglerna för invaliditetsgradsättningen
hava i tillämpningen icke föranlett några svårigheter med
undantag av stadgandet, att, om den skadade var behäftad med kroppsskada eller
lyte, hänsyn skall tagas jämväl till den mindre arbetsförmåga, som till följd därav
vid olycksfallet hos honom förefanns. Detta stadgande fanns ej i det ursprungliga
lagförslaget utan tillädes av det särskilda utskott, som vid 1901 års riksdag
hade ärendet till sin behandling. Enligt utskottets betänkande avsåg detta
tillägg, som gjorts för undvikande av missförstånd vid tillämpning av paragrafen,
ett tyclliggörande därav, att, därest skadad arbetare före olycksfallet varit behäftad
med kroppsskada eller lyte, dessa kroppsfel vid bestämmandet av invaliditetsgraden
icke finge utan vidare sammanräknas med de genom olycksfallet orsakade
skadorna. Att en dylik sammanläggning icke kan få äga rum, är ju alldeles
klart, och något sådant hade väl knappast varit att befara. Däremot kan denna
bestämmelse, som, tolkad efter ordalydelsen, väl skulle betyda, att förutvarande
kroppsskada eller lyte alltid bör vid bedömandet av en senare ådragen
skada verka i riktning av nedsättning i invaliditetsgraden, i en mängd fall leda
till en alldeles felaktig invaliditetsgradsättning. Om man t. ex. för att taga ett
enkelt och fullt typiskt fall, antager, att förlust av synförmågan å båda ögonen
alltid skall anses medföra eu invaliditet av 100 % och förlust av synförmågan å
ett öga, då andra ögat är oskadat, en invaliditet av 20 % och vidare antager,
att en arbetare, till följd av olycksfallsskada blivit blind å ena ögat och därför
erhållit livränta efter 20 %, så bör, om han genom ett nytt olycksfall förlorar
synförmågan å andra ögat, denna senare skada anses medföra nedsättning i hans
arbetsförmåga med 80 %. Den förutvarande skadan föranleder alltså i detta fall
i stället för nedsättning en förhöjning av invaliditetsgraden med ej mindre 60 %.
I enahanda riktning fast i olika grad, verkar ock förutvarande nedsättning av
synförmågan å ena ögat vid sådan skada å andra ögat, som medför förlust eller
nedsättning av synförmågan å detta öga. Det samma är också förhållandet i
motsvarande fall med skador, som inverka på hörseiförmågan; och även i åtskilliga
andra fall, ehuru på annan grund, kan eu förutvarande skada verka förhöjande
på invaliditetsgraden. Om alltså ifrågavarande bestämmelse, så tolkad
som dess ordalydelse angiver, i åtskilliga fall icke skulle medgiva en riktig invaliditetsgradsättning,
måste dock erkännas, att den i övrigt är väl förenlig med
den nuvarande lagens bestämmelse, att invaliditetsersättningen skall utgå efter
ett visst, för helinvaliditet i lagen fastställt belopp. Däremot står densamma i
sin nuvarande form icke i god överensstämmelse med den av lagförslaget antagna
grundsatsen, att invaliditetsersättningen skall utgå efter den skadades
arbetslön. En kroppsskada eller ett lyte, som är av den betydelse, att hänsyn
därtill bör tagas vid invaliditetsgradsättningen, torde i regel få anses hava medfört

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 111.

nedsättning av arbetsförmågan och därigenom också av arbetslönen — det är
ju för att ersätta en dylik löneminskning, som invaliditetsersättning skall utgå
och som denna om möjligt bör bestämmas efter arbetsinkomsten. Om nu samma
skada eller lyte därjämte skulle vid invaliditetsgradsättning i anledning av
sedermera ådragen skada verka i riktning att nedsätta invaliditetsgraden, skulle
densamma alltså inverka i dubbel måtto, något som naturligtvis ej kan vara riktigt.

Emellertid är förutvarande kroppsskada eller lyte en omständighet, vartill
hänsyn givetvis måste tagas vid invaliditetsgradsättningen, men i vad riktning
denna omständighet skall verka, därom lärer icke någon allmängiltig regel kunna
givas, utan får detta bedömas efter förhållandena i varje särskilt fall. På grund
härav och under åberopande av vad riksförsäkringsanstalten ovan anfört, får
riksförsäkringsanstalten därför hemställa, att ifrågavarande stadgande ändras, så
att detsamma endast kommer att innehålla, att vid bedömandet, i vad mån viss
kroppsskada åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan, hänsyn skall tagas jämväl
till kroppsskada eller lyte, som vid olycksfallet förefanns hos den skadade.

9 §.

Yad angår sättet för arbetsförtjänstens beräknande, torde denna fråga med
den synnerligen stora mängd av fall, i vilka skälighetsprövning skall äga rum,
nog komma att i tillämpningen föranleda svårigheter och ofta giva anledning till
klagomål, även där den skadades rätt, så långt ske kunnat, blivit tillgodosedd.
Riksförsäkringsanstalten förbiser emellertid icke, att med den stora omfattning
ifrågavarande lagstiftning enligt kommitténs förslag skulle erhålla, svårigheter
givetvis möta att i lagen lämna mera detaljerade regler, tillämpliga å alla olika
fall. Sedan genom lagens tillämpning under ett par år någon erfarenhet vunnits
i förevarande avseende, torde det måhända komma att visa sig lämpligt att i
ett eller annat avseende komplettera ifrågavarande bestämmelser.

Beträffande de fall, då den skadade icke oavbrutet under ett helt år använts
till arbete av arbetsgivaren, eller då avlöningen för någon del av året icke
med tillräcklig noggrannhet kunnat bestämmas, synes det naturligast och mest
praktiskt, att den årsavlöning, som skall ligga till grund för ersättningarnas belopp,
i första hand bestämmes efter avlöningen hos samme arbetsgivare under
motsvarande tid för andra arbetare av samma arbetsförmåga och med liknande arbete
som den skadade. Först om bestämmandet ej kan ske på nyssnämnda
sätt, torde årsavlöningen böra fastställas efter avlöningen i arbetsorten i övrigt.
Ehuru detta ej finnes uttryckligen utsagt i lagbestämmelsen, utgår riksförsäkringsanstalten
dock från att bestämmelsens formulering ej lägger något hinder i
vägen för en sådan tillämpning.

11 §•

Stadgandena i denna paragraf innebära bland annat, att arbetsgivare under
vissa förutsättningar själv kan få stå olyeksfallsrisken i dess helhet eller till viss de!.
Jämväl i förstnämnda fall anses enligt lagen försäkring äga rum i riksförsäkringsanstalten
eller sådant arbetsgivarbolag, som avses i 4 §, ehuru någon verklig
premie icke erlägges.

I likhet med kommittén anser riksförsäkringsanstalten lämpligt, att arbetsgivare
i särskilda fall under betryggande villkor själv skall kunna få stå olycks -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

fallsrisken i (loss helhet eller till viss del. Särskilt kali detta vara av betydelse
för staten och kommun ävensom en eller annan större arbetsgivare, som gjort
avsättningar till fonder för bestridande av olycksfallsersättningar. Härvid måste
emellertid förutsättas, dels att samtliga utgående ersättningar fastställas i full
överensstämmelse med lagens föreskrifter, dels att tillräcklig säkerhet linnes för
ersättningarnas utgående. Med hänsyn härtill och jämväl för att säkerhet skall
förefinnas för att statsverket ej skall gå miste om vederbörligt förvaltningsbidrag
(jämför länder 16 §), vill riksförsäkringsanstalten — i händelse även arbetsgivarbolag
skola förefinnas — föreslå att avdrag ej må ske motsvarande hela ersättningen
enligt 6 och 7 §§ eller den huvudsakliga delen därav, om ej försäkringen, i
den mån sådan förutsättes i 11 §, äger rum i riksförsäkringsanstalten.

På grund av stadgandena i 11 § skulle även affärsbolagen i verkligheten,
om än icke formellt, kunna bliva bärare av försäkringen. En arbetsgivare kan
förklara sig vilja själv utgiva alla ersättningar enligt lagen, och som säkerhet
enligt 15 § anvisar han en försäkring i ett enskilt affärsbola^ vilket åtagit sig
att utgiva ersättning enligt lagen till ifrågavarande arbetsgivares arbetare. Visserligen
skall riksförsäkringsanstalten godkänna säkerheten, men det torde i allmänhet
ej vara möjligt för riksförsäkringsanstalten att som säkerhet avvisa försäkring
i ett av försäkringsinspektionen godkänt och övervakat bolag.

Riksförsäkringsanstalten skulle emellertid för sin del anse synnerligen
olämpligt, om affärsbolagen sålunda — i motsats mot bestämmelserna i 4 § —
faktiskt skulle kunna bliva bärare av försäkringen. Häremot gälla icke endast
de skäl, som tidigare anförts mot arbetsgivarbolagen, utan här tillkommer även,
att affärsbolagen måste driva sin rörelse ur vinstsynpunkt. Riksförsäkringsanstalten
vill på det kraftigaste avstyrka, att dylika synpunkter fortfarande skola få
tillfälle att göra sig gällande inom socialförsäkringen. Stadgande synes alltså
vara erforderligt för att förhindra, att arbetsgivare som säkerhet för ersättningarnes
utgivande åberopar försäkring i enskilt affärsbolag. Dylikt stadgande
torde emellertid lämpligen böra intagas i 15 §.

Kommittén synes hava avsett, att ordet »understöd» i 11 § skall kunna för
vissa fall innefatta även avlöning (se sid. 128). I fråga om statens och möjligen
kommuns tjänstemän, vilka ofta hava fastställd rätt att t. ex. vid sjukdom uppbära
viss del av sin avlöning, torde man dock knappast kunna under »understöd»
inbegripa även dem tillkommande avlöning. Någon förklaring härav synes
därför böra ifrågasättas.

Riksförsäkringsanstalten vill i detta avseende även fästa uppmärksamheten
därå, att förpliktelse för arbetsgivaren att, då arbetaren till följd av inträffat olycksfall
förlorat sin arbetsförmåga eller fått densamma i .betydlig grad nedsatt, till
honom utbetala avlöning, otvivelaktigt kan befria arbetsgivaren från skyldighet att
till motsvarande del utbetala sjukpenning, men att det däremot synes ovisst,
om sådan förpliktelse kan, åtminstone i andra fall än vid ordinarie anställning
i statens tjänst, fritaga honom från utbetalningen av livränta.

Uttrycket »till väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivaren» anser
kommittén böra tolkas så, att åtminstone hälften av understödet från kassan
bör täckas av bidraget. Då ordet »väsentlig» enligt kommitténs förslag i 6 §
användes i en uti viss mån annan betydelse, och uttrycket för övrigt i och för
sig måste anses mindre tydligt, synes det lämpligare, om i stället för »till väsentlig
del» i 11 § annat uttryck användes, möjligen »till större delen» eller hellre »till
minst hälften».

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 7

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

13 §.

I gällande olycksfallslag finnes beträffande jämkning stadgad en preskriptionstid
av två år från beslutets eller avtalets dag. Kommittén bar nu föreslagit,
att möjligbeten till jämkning ej skall inskränkas till viss tid.

Erfarenbeten bar visat, att den nu gällande tiden, inom vilken begäran om
jämkning må framställas, är alltför kort. Av praktiska skäl vill riksförsäkringsanstalten
emellertid ifrågasätta, om icke en längre preskriptionstid, t. ex. en tid
av 5 år efter beslutets dag, borde bestämmas i den nya lagen. Det torde eljest
ofta kunna inträffa fall, då det blir ytterst svårt att avgöra, om t. ex. en försämring
är att tillskriva följder av olycksfallet eller ålderdomsförändringar eller dylikt.

14 §.

Enligt best^nmelserna i denna paragraf skola livräntor utbetalas månadsvis,
därest ej ersättnings tagaren samtycker till utbetalning för längre betalningsterminer.
Kommittén bar visserligen till behandling upptagit frågan, om man
kunde liava skäl att för de olika beloppen föreskriva betalningsterminer av olika
längd, men bar av anförda skäl stannat vid ovanberörda föreskrift.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening skulle det emellertid vara till stor
lindring i förvaltningsbesväret, om samtliga livräntor å obetydliga belopp kunde
få utbetalas för längre terminer än en månad. Visserligen kan ju enligt förslaget
överenskommelse i ämnet få träffas med ersättningstagaren, men — bortsett
från dan omgång detta orsakar — vinnes ej med säkerhet härigenom ett
enhetligt utbetalningssätt för ifrågavarande livräntor. Det torde få erinras om
att i den tyska lagen (se sid. 60, del VI av kommitténs betänkande) föreskrives,
att om ränta uppgår till högst 60 mark årligen, den utbetalas kvartalsvis i förskott.
Då emellertid enligt nu gällande svenska lag livräntor med belopp av
ända till 300 kronor utbetalas kvartalsvis, utan att olägenhet därav försports,
skulle riksförsäkringsanstalten för sin del anse lämpligt, att åtminstone livräntor
å belopp, understigande 120 kronor om året eller 10 kronor för månad, utbetalades
kvartalsvis, dock icke mer än en månad i förskott eller således å första
dagen av kvartalets sista månad såsom.enligt nuvarande lag.

Enligt lagen om allmän pensionsförsäkring utbetalas visserligen även mindre
belopp månadsvis; men förhållandena äro här ej fullt jämförliga. Pensionstagarne
enligt pensionsförsäkringslagen äro nämligen oförmögna till arbete, under
det att livräntetagarne enligt olycksfallslagen i de flesta fall äro i större eller
mindre grad arbetsföra och alltså ej helt beroende av livräntan.

Riksförsäkringsanstalten vill nämna, att, fastän livräntebeloppen nu utbetalas
kvartalsvis, uttrycka livräntetagarne ofta missnöje därmed, emedan de för varje
gång nödgas anskaffa prästbevis. På därom gjord begäran sker också i ganska
många fall utbetalning av livränta halvårsvis eller årsvis.

För att emellertid bereda möjlighet för försäkringsinrättningen att i särskilda
fall utbetala livränta även för kortare terminer, skulle kunna föreskrivas,
att (sjukpenning och) livränta med ersättningstagarens samtycke och utan återbetalningsskyldighet
må utbetalas även för andra betalningsterminer än i lagbestämmelsen
angives. Härigenom skulle man ook kunna tillmötesgå önskemålet,
att i de fall, då livränta utgår jämte pension enligt pensionsförsäkringslagen, livräntan
och pensionen skola kunna utbetalas för samma terminer.

Kungl, Maj: t* K Ad. Proposition Nr 111. 51

Riksförsäkringsanstalten hemställer alltså, att i 14 § måtte, i fråga om tiden
för utbetalning av livränta, stadgas, att livränta utbetalas för varje månad, räknad
/rån den dag rätten till livränta inträtt, ä månadens första dag, utan återbetalnings''
skyldighet för månad, under vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan minskats;
dock att om livräntas årliga belopp understiga• etthundrafjaga kronor, livräntan
utbetalas för varje kvartal, räknat från den dag rätten till livränta inträtt,
å första dagen av kvartalets sista månad, utan återbetalningsskyldighet, därest under
den månaden rätten till livränta upphört eller livräntan minskats; ävensom att sjukpenning
och livränta må med er sättning stag ar ens samtycke, och utan återbetalningsskyldighet
utbetalas för andra betalningsterminer än ovan sagts.

kommittén tiar i samma paragraf upptagit ett stadgande om viss preskriptionstid
för förfallna och ej lyflöde ersättningsbelopp. Detta stadgande synes riksförsäkringsanstalten
synnerligen lämpligt.

Härjämte vill riksförsäkringsanstalten föreslå, att ett stadgande om viss
preskriptionstid även i avseende å själva rätten till livränta införes i lagen. Det
torde nämligen vara ovisst, om den allmänna fordringspreskriptionen gäller i avseende
å denna rätt. Och om så ej iir fallet, skulle riksförsäkringsanstalten, då
livräntetagare ej låter sig avhöra, men det ej heller är bekant, att han avlidit,
under kanske många tiotal år nödgas i sina räkenskaper och sin livräntefond upptaga
värdet av livränta, vars belopp under denna tid ej lyftats. Redan nu har
riksförsäkringsanstalten haft åtskilligt besvär i detta hänseende. Det torde få
erinras om att ett stadgande i liknande syfte finnes i reglementet för barnmorskornas
pensionsanstalt den 31 december 1910. Detta stadgande (22 §) lyder:
»Pensionstagare, som under tio efter varandra följande år icke anmält sig till
förfallen pensions lyftande, skiljes från anstalten och har förlorat rätten att uppbära
pension».

I motsvarighet härtill skulle i den nu föreslagna lagen kunna föreskrivas,
att livräntetagare, som under tio på varandra följande år ej lyftat livränta, skall
hava förverkat rätten till densamma.

15 §.

Såsom riksförsäkringsanstalten nedan under 19 § får tillfälle närmare beröra,
torde det i många fall visa sig nödvändigt eller lämpligt, att försäkringsavgift
betalas i efterskott, utan att provisoriskt avgiftsbelopp förut inbetalats.
Det torde dessutom, i synnerhet i början av den föreslagna försäkringslagens tilllämpning,
innan riksförsäkringsanstaltens register över arbetsgivare hunnit bliva
fullständiga, ej sällan inträffa, att personer, som befinnas vara försäkringspliktiga
arbetsgivare, ej inbetala någon försäkringspremie. När riksförsäkringsanstalten
sedermera erhåller kännedom om det försäkringspliktiga arbetet, t. ex. vid ett inträffat
olycksfall, har arbetsgivaren att betala retroaktivavgifter kanske ända från
arbetets början, respektive lagens ikraftträdande (dock med iakttagande av de allmänna
preskriptionsbestämmelserna). I sådana fall eller eljest, då avgift betalas
i efterskott, bör denna avgift något förhöjas till täckande av ränteförlust m. m.
Det synes alltså i denna paragraf uttryckligen böra stadgas, att i förevarande
fall försäkringsavgiften må skäligen förhöjas. Efter ordet »med tillägg» i första
stycket skulle kunna inskjutas »dels, ifall avgiften betalas i efterskott, av med hänsyn
därtill bestämt skäligt belopp, dels» ....

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Under åberopande av vad riksförsäkringsanstalten anfört vid 11 §, hemställer
riksförsäkringsanstalten likaledes, att i andra stycket av 15 § måtte stadgas,
att för utgivande av understöd enligt 11 § ej må såsoni säkerhet godkännas
försäkring i enskilt försäkringsbolag.

Dessutom skulle kunna ifrågasättas, om ej, för att förebygga missbruk i
fråga om tillämpningen av förevarande stadgande, borde föreskrivas, att den i
denna paragraf omförmälda säkerhet skall godkännas av försäkringsrådet.

16 §.

I anledning av bestämmelsen i första stycket av denna paragraf vill riksförsäkringsanstalten
erinra om att, då tilläggsavgiften till statsverket givetvis skall
beräknas efter det definitiva premiebeloppet till riksförsäkringsanstalten, det ofta
kan inträffa, att redan erlagd tilläggsavgift till någon del sedermera måste återbäras
till försäkringstagaren, nämligen i de fall, då det definitiva premiebeloppet befinnes
vara lägre än det provisoriska och således återreglering skall äga rum.
Det torde kanske få antagas, att ifrågavarande lagbestämmelse icke utgör hinder
för sådan återbäring av tilläggsavgift, men bör i allt fall denna fråga beaktas
vid utfärdande av de närmare bestämmelserna om tilläggsavgifternas erläggande.

Beträffande bestämmelserna i paragrafens andra stycke rörande bidrag från
arbetsgivarbolag, vill riksförsäkringsanstalten framhålla vikten av att erforderlig
kontroll erliålles däröver, att premierna beräknas efter lagens föreskrifter i det
fall, att arbetsgivare enligt 11 § själv står hela eller en del av olycksfallsrisken.
Arbetsgivarbolaget har intet intresse av att tillräcklig premie beräknas
i detta fall, utan snarare tvärtom, enär bolaget då undslipper med mindre bidrag
till statsverket. För att förebygga ett kringgående av ifrågavarande bestämmelse
skulle emellertid i 11 §, såsom riksförsäkringsanstalten redan föreslagit,
kunna stadgas, att avdrag ej må ske motsvarande hela ersättningen enligt
6 och 7 §§ eller huvudsakliga delen därav, om ej försäkringen — såsom detta
förhållande benämnes i lagförslaget, även för det fall att någon egentlig premie
icke skall erläggas — är tagen i riksförsäkringsanstalten.

17 §•

Kommitténs förslag, att arbetsgivare endast på därom framställd begäran
skall lämna den försäkringsinrättning, i vilken försäkringen äger rum, uppgifter
om arbetets beskaffenhet, arbetarnes antal, arbetstid, avlöningsförhållanden o. d.
torde innebära en väsentlig olikhet mot motsvarande bestämmelser i de
flesta utländska lagar med försäkringsplikt. Arbetsgivare äro nämligen enligt
dessa lagar i allmänhet skyldiga att utan anmaning göra anmälan om påbörjandet
eller upphörandet av försäkringspliktig verksamhet, ändringar i densamma m. m.,
om avlöningssummor och antal arbetare m. m.

Visserligen är det, såsom kommittén anfört, med det stora antal mindre
arbetsgivare, som skulle komma att underkastas den nya lagen, nödvändigt att
iakttaga stor försiktighet vid angivandet av de skyldigheter, som böra åläggas
arbetsgivaren. Men å andra sidan kan det ej vara att förorda att taga så stor
hänsyn till arbetsgivarne, att försäkringsinrättningen i alltför hög grad betungas
med svårigheter att erhålla nödiga uppgifter.

Kun*)l. Maj:In Nåd. Proposition Nr 111. 5;5

Kommittén liar tänkt sig, att riksförsäkringsanstalten med tillhjälp av mantalslängderna
och upplysningar från ombuden eller från arbetsgivarne själva
eller från annat håll skulle kunna erhålla uppgift om de arbetsgivare, som omfattas
av lagen, ävensom sådan kännedom om deras verksamhet, att provisoriska
premier kunde bestämmas. De ytterligare uppgifter angående avlöningsförhållanden
och verksamhet i övrigt, som kunna erfordras för premiernas reglering
m. in., skulle riksförsäkringsanstalten i allmänhet infordra från arbetsgivarne.

Mantalslängderna komma även enligt riksförsäkringsanstaltens mening, att
bliva av stor betydelse för erhållande av kännedom om arbetsgivarne. Och eu
viktig komplettering av dessa torde kunna erhållas genom anstaltens ortsombud.
Men riksförsäkringsanstalten är å andra sidan av den bestämda åsikten, att
dessa källor för upplysning ej äro tillräckliga. Om det stora antalet tillfälliga
eller kortvariga arbeten, såsom byggnads-, skogsarbeten m. tb, kan man i allmänhet
ej erhålla kännedom på nu angivna sätt. <

Härtill kommer, att det för riksförsäkringsanstalten är nödvändigt icke
allenast att vinna kännedom om, vilka arbetsgivare som finnas, utan även att
erhålla för premiernas bestämmande erforderliga uppgifter. Att i alla de fall,
då tillräckliga upplysningar från mantalslängderna eller av ombuden ej kunna
erhållas, av arbetsgivarne infordra erforderliga uppgifter, skulle säkerligen, med
hänsyn till det stora antalet försäkringspliktiga arbetsgivare, komma att medföra
ett alltför omfattande arbete för riksförsäkringsanstalten, vilket i sin ordning
skulle inverka höjande på förvaltningskostnaderna.

Riksförsäkringsanstalten anser alltså nödvändigt, att de arbetsgivare, som
avses i den föreslagna lagen, principiellt skola åläggas skyldighet att verkställa
erforderliga anmälningar och lämna nödiga uppgifter även utan särskild begäran
av försäkran gsinrättningen.

Dock torde man härvid kunna skilja mellan å ena sidan större arbetsgivare,
huvudsakligen inom industrien och samfärdseln, hos vilka ett större och ofta växlande
antal arbetare är sysselsatt samt i vilkas verksamheter ofta förekomma vidlyftigare
maskinella anordningar, och å andra sidan mindre arbetsgivare, såsom mindre
jordbrukare, hantverkare och handlande, husbönder för tjänstefolk m. fl., vilka tämligen
regelbundet sysselsätta en eller några få arbetare om året. Med avseende å de
större arbetsgivarne är det enligt riksförsäkringsanstaltens mening nödvändigt, att
de dels göra anmälan om början eller upphörande av försäkringspliktig verksamhet
samt om betydelsefullare förändringar däri, dels på regelbundna tider utan anmaning
lämna för premiernas fastställande erforderliga uppgifter angående, omfattningen
och arten av vederbörande verksamhet, arbetarantalet och avlöningsförhållanden
m. m. Dessa arbetsgivare äro i allmänhet redan nu på grund
av ingångna försäkringsavtal skyldiga att’ lämna liknande uppgifter, varför det
för dem icke torde orsaka någon svårighet. Ifrågavarande arbetsgivare böra
även nödvändigtvis, liksom nu är fallet, åläggas föra avlöningslistor enligt av
vederbörande försäkringsinrättning godkänt formulär.

Beträffande åter ovannämnda mindre arbetsgivare med föga växlande verksamhet
torde i stort sett tillräckliga uppgifter kunna erhållas ur mantalslängderna.
Dock torde för ändamålet vara erforderligt, att i mantalslängderna intages uppgift
om antal i rörelse eller yrke anställda personer, där sådan uppgift ej redan
finnes. Mantal slängdernas uppgifter kunna dessutom granskas och kompletteras
av ortsombuden. De mindre arbetsgivarne i sådan verksamhet, som här

54 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

berörts, skulle därför kunna befrias från den arbetsgivare i allmänhet åliggande
skyldigheten att utan anmaning inkomma med anmälningar och uppgifter. Då
i särskilda fall ytterligare uppgifter erfordras, skulle dessa på begäran kunna
lämnas.

Beträffande tillfälliga eller kortvariga arbeten böra dessa i allmänhet, även
om de äro av obetydlig omfattning, vara underkastade anmälnings- och uppgiftsskyldighet.
Kiksförsäkringsanstaltens ortsombud böra jämväl särskilt åläggas
att söka skaffa sig kännedom om dessa arbeten, men anser riksförsäkringsanstalten
det otänkbart att utan oskälig kostnad kunna erhålla en så fulländad ombudsorganisation,
att genom densamma vunna upplysningar skulle i och för sig
vara tillfyllest. Man skulle ju också kunna tänka sig att för vissa fall såsom
villkor för påbörjande av t. ex. byggnadsarbete föreskriva, att vederbörlig anmälan
skall hava ingivits och möjligen även erforderlig premie hava erlagts till försäkringsinrättningen.
Dylika bestämmelser torde dock böra införas, först om erfarenheten
visar dem oundgängliga. Tillfälliga arbeten i hushåll, i trädgård o. d.
skulle dock, i den mån de ingå under lagen, kunna undantagas från uppgiftsskyldighet,
då premien för dylika arbeten väl i allmänhet torde uttagas genom ett
mindre tillägg till premien för försäkring av tjänare.

För att riksförsäkringsanstalten skall kunna utan alltför stor svårighet använda
sig av mantalslängderna, synes föreskrift böra utfärdas därom, att häradsskrivarne
i riket och motsvarande myndigheter i städerna årligen före den 15
mars skola till anstalten insända avskrifter av mantalslängderna. Vissa i längderna
förekommande uppgifter, såsom om hustrur och barn ävensom om mantalspenningarne,
skulle härvid kunna utelämnas, men å andra sidan skulle, såsom
riksförsäkringsanstalten ovan redan nämnt, i varje fall erfordras uppgift om antalet
hos varje arbetsgivare i rörelse och yrke anställda personer. För myndigheternas
besvär härmed torde böra utgå någon ersättning av statsmedel.

Då det icke synes vara lämpligt att i lagen angiva, vilka grupper av arbetsgivare
skola vara befriade från anmälnings- och uppgiftsskyldighet, torde det
böra lämnas åt Eders Kungl. Maj:t att utfärda föreskrift i ämnet.

Anmälan om påbörjande av verksamhet synes alltid böra göras till riksförsäkringsanstalten.
I andra avseenden böra uppgifter insändas till den försäkringsinrättning,
där försäkringen är tagen.

Åberopande vad sålunda anförts, hemställer riksförsäkringsanstalten, att
ifrågavarande paragraf måtte erhålla ungefär följande innehåll:

Arbetsgivare skall vara pliktig att vid påbörjande av sådant arbete, som i lagen
avses, ofördröjligen till riksförsäkringsanstalten efter av anstalten fastställt formulär
därom gorå anmälan. Uppliör arbetet eller undergår det sådana förändringar, som
kunna inverka på försäkring srisken, skall anmälan därom ofördröjligen göras till den
för säkring sinrättning, där försäkringen’ äger rum. Inom två månader efter utgången
av varje kalenderår eller, om arbetet tidigare upphört, inom en månad efter det detta
skett, skall arbetsgivaren vara pliktig, att till försåkringsinrättningen enligt av denna
fastställt formulär lämna sådana uppgifter om arbetets beskaffenhet och arbetarnes
antal, arbetstid och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande av försäkringsavgift.
Sådana uppgifter, som nu angivits, ävensom uppgifter för bestämmande
av ersättningsbelopp, är arbetsgivaren jämväl skyldig att när som helst på
därom framställd begäran lämna till för säkring sinrättning en eller försäkringsrådet.

Arbetsgivaren är pliktig att föra avlöningslistor efter formulär, som godkänts
av den försäkringsinrättning, där försäkringen äger rum.

Kung!. Mqj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 55

Från vad sålunda stadgats, skall Konungen äga medgiva undantag.

I övergångsbestämmelserna till lagen bör intagas skyldighet för arbetsgivare
att senast sex månader före lagens ikraftträdande till riksförsäkringsanstalten
anmäla sin verksamhet, dock att Konungen även här skulle äga medgiva
undantag.

18 §.

Kommittén har här bland annat föreslagit, att försäkringsinrättningen skulle
äga att hos den myndighet, som enligt lagen om arbetarskydd utövar tillsyn å
samma lags efterlevnad, påfordra eller, där särskild skyndsamhet är av nöden,
ävensom i fråga om arbete, varå nämnda lag ej äger tillämpning, själv företaga
undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives. Såsom det normala
har alltså kommittén tänkt sig, att den för premiers bestämmande och dylikt
nödvändiga inspektionen av arbetsföretag skulle för försäkringsinrättningen
äga rum genom yrkesinspektionen. Utan arbetsgivares samtycke skulle försäkringsinrättningen
i allmänhet icke äga rätt att besiktiga företag.

I anledning härav vill riksförsäkringsanstalten framhålla, att det för anstaltens
försäkringsverksamliet måste anses vara av den allra största betydelse,
att anstalten äger befogenhet att företaga besiktningar av arbetsföretag; och
tillåter sig riksförsäkringsanstalten i fråga härom erinra om vad riksförsäkringsanstalten
i sin underdåniga skrivelse den 30 september 1915 i sammanhang med
sitt förslag om anställande av en tjänsteman hos anstalten med speciell uppgift
att verkställa inspektioner anfört, nämligen i huvudsak följande. »För att kunna
bestämma premien för försäkring av arbetsföretag har riksförsäkringsanstalten
indelat de olika verksamheterna i farlighetsklasser och farlighetsgrader. För att
kunna hänföra ett visst företag till någon av dessa farlighetsklasser eller farlighetsgrader
(så kallad specialtariffering) erfordras i allmänhet noggrann kännedom
om det ifrågavarande arbetsföretaget, en kännedom, som i de flesta fall bäst vinnes
genom inspektion av företaget och i många fall icke står att vinna på annat sätt. Inspektion
kan vara behövlig, icke blott då försäkring av företaget begäres hos riksförsäkringsanstalten
eller försäkring där redan tecknats, utan även i det fall, då arbetsgivare
hos anstalten gör förfrågan om premie för försäkring av företag. Inspektion
bör avse att vinna upplysning om alla de omständigheter, som kunna hava inflytande
å risken för olycksfall, såsom exempelvis angående skyddsanordningar vid maskiner
m. m., arbetslokalers rymlighet och belysning, beskaffenheten av förefintliga
transmissioner och hissar och andra transportanordningar, ändamålsenligheten
av trappor, utgångar in. m. Därjämte bör inspektionen omfatta jämväl
undersökning rörande den rådande allmänna ordningen och arbetsintensiteten,
omständigheter, av vilka, enligt vad erfarenheten visat, olycksfallsrisken i icke
ringa grad är beroende, ävensom slutligen, i den mån det är möjligt, undersökning
rörande arbetsledningens intresse för arbetarnas bästa i fråga om förhindrande
av olycksfall eller botande av olycksfallsskador. Inspektion bör
emellertid omfatta icke allenast ett iakttagande av företagets beskaffenhet m. in.
från nu berörda synpunkter, utan bör därvid jämväl upptagas till bedömande, i
vad mån de iakttagna, förhållandena äro av betydelse för bestämmande av premien,
och bör den inspekterande kunna avgiva förslag rörande dennas storlek.
I vissa fall bör vid inspektion jämväl utredas, vilka ytterligare skyddsanordningar
eller andra förändringar, som synas vara erforderliga för att lägre premie skall

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

kunna beräknas. Även sedan premien för ett visst företag en gång blivit bestämd,
är inspektion av företaget i många fall behövlig efter någon tids förlopp.
Det har nämligen visat sig, att olycksfallsrisken på jämförelsevis kort tid
kan betydligt ändras.» Det kan tilläggas, att genom besiktningar av ifrågavarande
art befrämjas den nära och så att säga personliga beröringen mellan försäkringsinrättningen
och dess försäkringstagare, vilket måste anses vara av stor betydelse.

Under de gångna åren har riksförsäkringsanstalten genom sina tjänstemän
besiktigat omkring 2,500 arbetsföretag. På grund av bristen på arbetskrafter har
emellertid besiktningar ej kunnat företagas i den omfattning, som önskligt varit.

Även i utlandet har det ansetts vara av synnerlig betydelse, att försäkringsinrättning
erhåller tillfälle till besiktning av företag. Sålunda stadgar den tyska
Reichsversiclierungsordnung (§ 875), att yrkesföreningarna äro befogade, och på
begäran av riksförsäkringsämbetet pliktiga, att anställa tekniska inspektörer i
erforderligt antal för att övervaka, att föreskrivna skyddsåtgärder vidtagas, samt
taga kännedom om anordningarna i de industriella företagen, i den mån detta är
av betydelse för ett företags tillhörighet till yrkesförening eller för indelningen
i farlighetsklasser. Enligt vad riksförsäkringsanstalten har sig bekant, anses
denna befogenhet för yrkesföreningarna vara av allra största betydelse; och dylika
tekniska inspektörer finnas i stor utsträckning anställda. Staten har dessutom
särskilda yrkesinspektörer. Den schweiziska lagen stadgar (art. 64) att försäkringsanstaltens
ombud under arbetstiden skola lämnas fritt tillträde till alla
arbetslokaler och arbetsplatser.

Riksförsäkringsanstalten anser det alltså vara uppenbart, att anstalten måste
äga befogenhet att genom inspektion av ett företag själv skaffa sig kännedom
»om de särskilda förhållanden under vilka det (arbetet) bedrives» (15 § i förslaget),
givetvis med de undantag, som gälla i yrkesfarelagen för yrkeshemlighet
och dylikt. Ätt för varje fall skaffa sig sådan kännedom endast genom yrkesinspektionen
är ej tillfyllest, bortsett från att detta i allmänhet måste antagas kräva
rätt lång tid, bland annat emedan varje sådant ärende torde böra gå genom yrkesinspektionens
chefsmyndighet. De upplysningar, som genom yrkesinspektionen
erhållas, torde ofta komma att inskränka sig till meddelanden om förefintligheten
eller fullständigheten av skyddsanordningar, men ej beröra andra förhållanden,
som avse beskaffenheten av arbetsledningen, dess intresse för arbetarnas säkerhet
och trevnad i allmänhet, tillsyn angående arbetarnas efterlevnad av givna
föreskrifter, den allmänna ordningen vid företaget, arbetsintensiteten m. m. dylikt,
som är av väsentlig inverkan vid fastställande av en försäkringspremie. Man
kan ej heller av yrkesinspektionen förvänta ett förslag till eller råd angående viss
premie, som bör fastställas på grund av de vid företaget rådande förhållanden,
då detta går fullständigt utanför ramen av yrkesinspektionens uppgifter.

Enligt motiveringen för förevarande paragraf synes visserligen stadgandet i
fråga skola avse endast det fall, att arbetsgivare ej samtycker till undersökning
från försäkringsinrättningens sida. Fråga är emellertid, om icke stadgandets ordalydelse
skulle kunna anses förplikta riksförsäkringsanstalten att anlita yrkesinspektionen
i de fall, då detta kan ske och »särskild skyndsamhet» ej är av nöden.
Och det kan för övrigt vara att befara, att arbetsgivare just på grund av stadgandets
ordalydelse finner sig föranlåten att som regel anse inspektion från riksförsäkringsanstalten
för obehörig och neka tillträde för dem, som anstalten givit
i uppdrag att utföra inspektion. Riksförsäkringsanstalten är därför av den be -

Kung]. May.ts Nåd. Proposition Nr 111. 57

stämda åsikten, att ifrågavarande stadgande kommer att bereda anstalten hinder
och besvär.

På samma gång som riksförsäkringsanstalten alltså måste påyrka, att det i
lagen inrymmes anstalten befogenhet att i varje fall få verkställa inspektioner av
arbetsföretag, skulle anstalten å andra sidan anse det synnerligen värdefullt, om
anstalten, såsom kommittén föreslagit, kunde påräkna att erhålla bistånd av
yrkesinspektörerna uti ifrågavarande hänseende. Riksförsäkringsanstalten kan ej
hava tillfälle att genom egna organ verkställa alla inspektioner, som anses önskliga;
och mången gång kan det även av kostnadsskäl vara önskvärt, att besiktning
företages av yrkesinspektionen i stället för av riksförsäkringsanstalten.

Riksförsäkringsanstalten vill emellertid i detta sammanhang erinra om att
anstalten vid särskilda tillfällen hemställt om erhållande av bistånd av yrkesinspektionen,
nämligen i underdåniga skrivelser den 30 december 1903 och
den 14 juli 1911. Förstnämnda hemställan avslogs av Kungl. Maj:t den 3 juni
1904 av den anledning, att yrkesinspektionens arbetskrafter kunde antagas vara
otillräckliga. Beträffande den senare framställningen fann Kungl. Maj:t den 15
september 1911 densamma ej för det dåvarande föranleda någon vidare åtgärd.
I sistnämnda ärende hade yttrande infordrats bland annat av kommittén för
verkställande av revision av lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj
1889 m. m., i vilket yttrande kommittén bland annat anförde följande. Då bestämmelserna
i lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889, enligt
kommitténs förmenande, gåve vid handen, att lagstiftaren ansett yrkesinspektörerna
böra söka vinna arbetsgivarnes förtroende för att på så sätt bäst komma i tillfälle att
främja skyddslagstiftningens förverkligande, torde med en sådan förtroendeställning,
som även för framtiden syntes böra eftersträvas, den föreslagna nya uppgiften
för yrkesinspektörerna svårligen låta förena sig. Särskilt skulle ett bedömande
från yrkesinspektörernas sida av arbetsledningen naturligtvis vara ägnat att rubba
denna ställning. Vidare skulle genom att bereda yrkesinspektörerna inflytande
på bestämmandet av försäkringspremiernas storlek, yrkesinspektörerna komma att
gent emot arbetsgivarne få en befogenhet av ekonomisk natur, vilken skulle
kännas tryckande för de senare — en befogenhet, som därjämte lätteligen kunde
få till följd ett borteliminerande av det förfarande, lagen angående skydd mot
yrkesfara eljest föreskreve för det fall, att arbetsgivaren ej godvilligt efterkomme
yrkesinspektörens anvisningar, d. v. s. sakens hänskjutande till Kungl. Maj:ts
befallningshavandes opartiska bedömande. Ett annat skäl, som talade mot den
föreslagna nya uppgiften för yrkesinspektörerna, vore, att yrkesinspektionens
personal även enligt det förslag, som kommittén hade för avsikt att framlägga,
måste anses så upptagen av sin huvudsakliga uppgift, att den ej syntes kunna betungas
med något ytterligare, avsevärt tidskrävande uppdrag.

I händelse emellertid numera hinder ej anses föreligga, att yrkesinspektionen
biträder riksförsäkringsanstalten med besiktningar, vill riksförsäkringsanstalten,
under förutsättning att anstalten tillerkännes uttrycklig befogenhet
att jämväl själv låta företaga besiktningar, tillstyrka kommitténs förslag i vad det
angår biträde åt riksförsäkringsanstalten från yrkesinspektionens sida.

Beträffande åter den rätt, som enligt förslaget skulle tillerkännas enskild
försäkringsinrättning att hos yrkesinspektionen påfordra besiktningar av företag,
synes tvekan kunna råda, om ej en sådan rätt skulle bliva väl betungande för
ifrågavarande myndighet. I övrigt synes någon bestämmelse icke behöva upptagas
i lagen rörande befogenhet för enskild försäkringsinrättning att företaga
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 8

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

besiktning. I det försäkringsavtal, som givetvis upprättas mellan arbetsgivaren
och försäkringsinrättningen, kan försäkringsinrättningen betinga sig rätt till
undersökning av arbetsgivarens företag. Ställer sig arbetsgivaren avvisande
häremot, kan ju försäkring vägras. Det synes därför riksförsäkringsanstalten, att
bestämmelserna i förevarande paragraf i vad de röra enskild försäkringsinrättning
kunna utgå.

På grund av vad riksförsäkringsanstalten ovan anfört, hemställer riksförsäkringsanstalten,
att ifrågavarande stadgande (18 § första stycket) erhåller ungefär
följande lydelse:

Riksförsäkringsanstalten äger att, i den mån sådant må vara nödigt för
bestämmande av försäkringsavgifter och ersättningsbelopp, taga del av arbetsgivares
avlöningslistor och förteckningar samt att företaga undersökning av de förhållanden,
under vilka arbetet bedrives. Likaledes äger riksförsäkringsanstalten hos den myndighet,
som enligt lagen om arbetarskydd utövar tillsyn å samma lags efterlevnad, i
fråga om arbete, vara nämnda lag äger tillämpning, påfordra sådan undersökning,
som nyss nämnts. Enahanda befogenheter tillkomma jämväl försäkring srådet.

19 §.

Kommittén har föreslagit, att i fråga om tid och sätt för erläggande av avgifterna
till riksförsäkringsanstalten Konungen skulle äga meddela erforderliga
föreskrifter. Emellertid synes det lämpligt, att riksförsäkringsanstalten redan nu
något berör även denna fråga.

För närvarande är uppbörden av premierna för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
ordnad på följande sätt. Sedan en enligt fastställt formulär
upprättad ansökan om försäkring inkommit, bestämmer riksförsäkringsanstalten
på grundval av uppgifterna i ansökan ett provisoriskt premiebelopp och utfärdar
därpå försäkringsbrev. Detta överlämnas till postsparbanken för att å vederbörande
postsparbankskontor tillhandahållas försäkringstagaren mot inbetalning
av det provisoriska premiebeloppet. Härom erhåller försäkringstagaren underrättelse.
På motsvarande sätt förfares vid förnyelse av försäkring. Vid försäkringsperiodens
slut skall försäkringstagaren till riksförsäkringsanstalten insända
uppgift för reglering av premiebeloppet, vilken uppgift skall upptaga antalet
under perioden inom företaget utgjorda dagsverken. På grund av regleringsuppgiften
fastställes det definitiva premiebeloppet; i händelse detta är större
eller mindre än det provisoriska, sker reglering genom postsparbankens förmedling.
Huvudsakliga delen av premiebeloppet betalas alltså i allmänhet i förskott.

I fråga om sättet för uppbörden av premierna enligt den föreslagna nya lagen
synes kommittén hava tänkt sig, att premierna skulle erläggas i samband med
uppbörden av allmänna utskylder, vare sig kronouppbörden eller uppbörden av
kommunalutskylder.

Aven enligt riksförsäkringsanstaltens mening vore det lämpligt, att åtminstone
i fråga om vissa slag av arbetsgivare använda uppbördsmyndighet för upptagande
av försäkringspremierna. I fråga om det stora antalet mindre arbetsgivare
skulle uppbörd efter det system, som hittills följts i riksförsäkringsanstalten,
medföra alltför mycket arbete samt dessutom ej visa sig tillräckligt effektivt.
Sannolikt skulle uppstå alldeles oproportionerligt stora restantier, vilka
sedan skulle orsaka betydande kostnader och besvär. Om försäkringspremien

Kung!. Ma j ds Nåd. Proposition Nr Hd. ;>i)

genom uppbördsmyndighet påföres debetsedel, kommer den däremot säkerligen
;itt inflyta bättre. Frågan är då, om kronouppbörden eller kommunaluppbörden
bör för ändamålet användas. Enligt de upplysningar riksförsäkringsanstalten inhämtat
av sakkunnig i ämnet, inflyter kommunaluppbörden avsevärt sämre än
kronouppbörden. Då det dessutom torde medföra alltför mycket besvär, om anstalten
för inkasserande av avgifterna skulle nödgas stå i förbindelse med minst
ett par tusen kommunala uppbördsmyndiglieter, anser riksförsäkringsanstalten
för sin del, att avgifternas inkassering genom kronouppbördsmyndighetema är att
förorda.

Såsom riksförsäkringsanstalten redan antytt, torde enligt riksförsäkringsanstaltens
mening ifrågavarande uppbördssätt ej för varje fall.visa sig lämpligt.
Det lämper sig bäst i fråga om smärre arbetsgivare, såsom mindre jordbrukare,
hantverkare och handlande ävensom husbönder för tjänare, vilka arbetsgivare
hava att erlägga en mindre, år från år föga växlande premie, och i fråga om
vilken reglering vanligen ej är erforderlig. För de större arbetsgivarne åter,
framför allt inom industrien och samfärdseln, vilka kunna hava att erlägga en
årspremie till högst betydande belopp — ända till flera tiotusentals kronor —•
kan en inbetalning till kronouppbördsstämma av hela premiebeloppet ställa sig
alltför betungande, varför uppdelning av premien på ett par terminer, såsom
t. ex. i Norge, torde böra medgivas. Den omständigheten, att i fråga om större
försäkringar reglering av premien måste ske efter försäkringsperiodens utgång,
torde ock göra ifrågavarande uppbördssätt mindre lämpligt för dessa försäkringar.
Om nämligen reglering skulle ske i samband med uppbördsstämmorna,
kunde den äga rum först o två år efter uppbörden av ett förskottsvis erlagt
provisoriskt premiebelopp. Återbetalning av premie genom uppbörden kan ock möta
svårigheter. Det synes därför, som om beträffande större försäkringar det nuvarande,
hos riksförsäkringsanstalten tillämpade sättet för uppbörden av försäkringsavgifter,
nämligen genom postsparbanken, fortfarande lämpligen skulle kunna
användas. Man torde kunna påräkna, att de större arbetsgivarne i allmänhet
godvilligt inbetala premierna på detta sätt. Samma förfaringssätt för uppbörd
måste nog i allmänhet tillämpas i fråga om kortvariga och tillfälliga arbeten,
säsongarbeten o. d.

Riksförsäkringsanstalten har så utförligt behandlat denna fråga, emedan
den har betydelse för försäkringens omkostnader, jämväl vad postsparbanken
angår.

I fråga om tiden för försäkringspremiernas inbetalning synes kommittén
hava tänkt sig, att vid försäkringsterminens början ett provisoriskt premiebelopp
av försäkringstagaren skall erläggas och att sedermera efter en viss tidsperiod,
i allmänhet räkenskapsåret, premiebeloppet definitivt skall bestämmas.

Detta förfarande synes riksförsäkringsanstalten lämpligt i de fall då, enligt
vad riksförsäkringsanstalten ovan ifrågasatt, premierna skulle inkasseras genom
postsparbanken, således i huvudsak i fråga om större arbetsgivare, samt säsongarbeten
m. m. För att vinna en förenkling i förfarandet skulle man kunna
tänka sig, att i fråga om mera stadigvarande verksamheter det belopp, varmed de
provisoriska premierna vid regleringen efter räkenskapsårets slut ökas eller
minskas, tillägges till eller avdrages från nästa provisoriska inbetalning. (Jfr
Schweiziska lagen art. 112).

Beträffande åter de fall, där inbetalningen av premien skulle ske genom
kronouppbörden, d. v. s. huvudsakligen för smärre arbetsgivare, vilka bedriva

Kungl. Maj-As Nåd. Proposition Nr 111.

arbetet året om med ett på förhand känt arbetarantal, skulle premien kunna
beräknas till ett efter skälighetsprövning bestämt belopp, och sedermera i allmänhet
ej jehova regleras annat än på särskild begäran, om t. ex. förhållandena under
försäkringstiden förändrats. Ett dylikt förfaringssätt praktiseras för närvarande
vid riksförsäkringsanstaltens hushållsförsäkringar, d. v. s. försäkringar för tjänarinnor.
Premierna skulle i dessa fall kunna grundas huvudsakligen på mantalslängderna,
kompletterade med uppgifter av ombuden. Enligt upplysningar som
riksförsäkringsanstalten bekommit, skulle anstalten kunna erhålla utdrag ur mantalslängderna
i så god tid varje år, att erforderliga uppgifter för uppbörden av
försäkringsavgifterna skulle kunna lämnas till häradsskrivarne eller motsvarande
myndighet i stad före augusti månads utgång samma år; och i så fall skulle
uppbörden av avgifterna kunna ske vid kronouppbördsstämmorna, som äga rum
mellan den 1 november och den 15 december. Lämpligast synes vara, att ifrågavarande
premier avse försäkringar för det år, under vilket de inbetalas. Skulle
de avse^ det kommande året, skulle de mantalsuppgifter, som avgivas i slutet
av ett år, ligga till grund för premierna för försäkringen under andra året därefter.
Det kan befaras, att under tiden alltför många förändringar kunna uppstå.
Enligt riksförsäkringsanstaltens mening skulle således premierna betalas vid slutet
av det år, för vilket de gälla, eller alltså i stort sett i efterskott. I dessa fall
bor någon avgiftsförhöjning beräknas, såsom riksförsäkringsanstalten tidigare
under 15 § framhållit. °

Let första årets kostnader för ersättningar från riksförsäkringsanstalten
torde kunna bestridas av de premier, som, enligt vad ovan angivits, betalas i
förskott.

Kommitténs förslag, att statsverket skall förskjuta de avgifter, som icke på
föreskrivet sätt blivit erlagda, tillstyrker riksförsäkringsanstalten. Då riksförsäkringsanstalten
icke, liksom enskilda försäkringsgivare, kan välja sina försäkringstagare
och alltså ej heller kan såsom villkor för försäkring föreskriva förskottsbetalning,
synes en dylik _ garanti av statsmedel vara oundgänglig, enär riksförsäkringsanstalten
ej . rättvisligen kan fördela de förluster, som uppkomma av
ifrågavarande anledning, på övriga försäkringstagare. Någon större utgift för
statsverket torde ifrågavarande garanti dock sannolikt ej medföra. I Holland, där
det befunnits nödigt införa eu liknande bestämmelse, har beloppet av de premier
som ej kunnat indrivas, uppgått till högst 30,000 gulden för år eller mindre än
en procent av hela premiesumman.

Avgifterna för försäkringen skola enligt förslaget ingå till en försäkringsfond,
som förvaltas enligt grunder, vilka bestämmas av Konung och Riksdag.

Då såsom riksförsäkringsanstalten har sig bekant, eu särskild kommitté för
närvarande är sysselsatt med utredning av frågan om förvaltningen av den allmänna
pensionsfonden, och det sätt, varpå denna fråga blir löst, torde kunna
vara av viss betydelse även för frågan om förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens
försäkringsfond, synes resultatet av nämnda kommittés arbete böra avvaktas,
innan bestämmelse träffas rörande sistberörda fonds förvaltning. Kiksförsäkringsanstalten
vill dock redan nu framhålla vikten av att försäkringsfonden
*dt den i möjligaste man kommer att tjäna den sociala olycksfallsförsäkringens
ändamål samt vara till stöd för landets näringar. Liksom i Norge

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

böra medel från fonden mot betryggande säkerhet till viss del utlånas åt näringsidkare,
som hava försäkring i riksförsäkringsanstalten, så att de medel, som
hopbragts i främsta rummet av näringsidkarne, åter kunna få tjäna till att främja
näringarnas utveckling. Vidare böra medel till någon viss del kunna utlånas till
kommuner och möjligen även till välgörenhetsinrättningar för uppförande av
sjukvårds- och andra dylika anstalter, varjämte riksförsäkringsanstalten med
vederbörligt tillstånd skulle kunna få disponera någon mindre del av fonderna
för uppförande därest sådant erfordras, av egna anstalter till behandling av
olycksfallsskadade (t. ex. ortopediska anstalter m. m.)

För att ovannämnda ändamål skola vederbörligen tillgodoses, synes riksförsäkringsanstalten
böra äga ett avgörande inflytande på frågor om placering av •
försäkringsfondens medel. Riksförsäkringsanstalten skulle därför för sin del anse
lämpligast, att, därest postsparbanken fortfarande skall omhänderliava inkasseringen
av riksförsäkringsanstaltens medel, utbetalningar m. m., fondförvaltningen ordnas
på det sätt, att frågor om placering av medel avgöras av riksförsäkringsanstalten,
förstärkt med 1 eller 2 medlemmar av postsparbankens styrelse samt 3 av Eders
Kungl. Maj:t utsedda medlemmar, av vilka en skall vara finanssakkunnig samt en
arbetsgivare och en arbetare. Den omedelbara förvaltningen av medlen, d. v. s.
inköpandet av värdepapper, utlämnandet av lån, inkasseringar av räntor o. d., synes
emellertid böra handhavas av postsparbanken. Det torde få erinras, att i Norge
beslutar riksförsäkringsanstaltens styrelse i fråga om fondförvaltningen.

20 §.

Av ordalydelsen i andra punkten av denna § synes framgå, att kommittén
företrädesvis haft sin uppmärksamhet riktad på de olycksfall, som äro av så
svår beskaffenhet, att i varje fall den skadade genom olycksfallet berövas förmågan
av självbestämning. Det är emellertid att märka, att dylika olycksfall
endast utgöra ett jämförelsevis ringa fåtal. Med anledning härav och då det väl
i allra första hand bör ligga i den skadades eget intresse att genom lämplig
vård söka förebygga invaliditet eller så mycket som möjligt nedbringa olycksfallets
verkningar, bör det enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande först och
främst åläggas den skadade att, därest han sådant förmår, söka lämplig vård.
Likaledes är det ju klart, att läkare endast undantagsvis i anledning av ett
olycksfall skall behöva »tillkallas», och att de ökade kostnader, som föranledas
av läkarens besök hos den skadade, i flertalet fall kunna och böra undvikas.

I denna § av kommittéförslaget talas endast om vård och föreskrift av läkare.
Härigenom kan lätt uppstå den uppfattning, att den skadade i allmänhet skall
vårdas i sitt hem. Emellertid har vård å allmänt sjukhus eller därmed likartad
inrättning såsom sjukstuga, vanföreanstalt och dylikt vunnit allt större tilltro och
sökes av allmänheten i allt större utsträckning. Har ett olycksfall medfört svårare
kroppsskada, torde den skadade i allmänhet icke annorstädes än å sådan
inrättning, som nyss nämnts, kunna erhålla erforderlig vård, mången gång åtminstone
icke utan sådana åtgärder, att vederbörande försäkringsinrättning icke
därmed kan betungas. Vid lindrigare skador, och då den skadades intagande å
sjukvårdsinrättning ej kan anses behövlig, torde, där sådant kan ske, den skadade
erhålla lämplig skötsel på enklaste och billigaste sätt genom poliklinisk
eller ambulant behandling å sjukhus eller sjukstuga, d. v. s. sådan behandling,

<52

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

som å dylik inrättning lämnas patient, som ej är intagen därstädes. Särskilt i
de större städerna är sådan behandling, som senast nämnts, och som i allmänhet
lämnas kostnadsfritt, i fråga om olycksfallsskador den mest förekommande.

Då vård och behandling lämnas å sjukhus, sjukstuga eller liknande inrättning,
behöver i allmänhet icke befaras, att denna vård eller behandling skall
komma att fortsätta längre, än som är erforderligt. Kontrollen över de åtgärder
och omkostnader, som en olycksfallsskada medfört — vilken kontroll i allt fall
kommer att ställa stora krav såväl på den granskande som på den behandlande
läkaren — kommer dessutom att i icke ringa grad underlättas. Och det torde
med största skäl kunna antagas, att därigenom lämplig vård och behandling
. komma att lämnas den skadade för den jämförelsevis minsta kostnaden. Enligt
riksförsäkringsanstaltens mening bör alltså på alla de platser, där sådant kan
ske, det normala vara, att den skadade söker vård å allmänt sjukhus eller därmed
likartad sjukvårdsinrättning eller ock poliklinisk eller ambulant behandling
å sådan inrättning. Endast där detta ej lämpligen kan ske, eller där särskilda
skäl — såsom t. ex. att läkare finnes anställd vid arbetsföretaget — därför tala,
bör denna regel frångås. Det måste vidare anses vara av största vikt, att lagbestämmelserna
så formuleras, att de giva ett tydligt stöd för sådana åtgärder,
som, på samma gång de äro väl förenliga med den skadades rätt och intresse,
kunna verka minskande på försäkrings- och förvaltningskostnaderna. Riksförsäkringsanstalten
— som i förevarande avseende ansluter sig till ett av anstaltens
överläkare avgivet yttrande — finner det därför vara nödvändigt, att det i denna §
gives anvisning, och det i första hand, på vård och behandling å sjukhus. Därjämte
torde böra iakttagas, vad riksförsäkringsanstalten i fråga om stadgandena i 6 §
framhållit därom, att fall kunna förekomma, då varken sjukhusvård eller läkarbehandling
lämpligen kunna erhållas.

Under åberopande av vad riksförsäkringsanstalten sålunda anfört, får riksförsäkringsanstalten
hemställa, att åt andra punkten av 20 § måtte givas ungefärligen
följande lydelse:

Pen skadade är skyldig att, sä vitt ske kan, ofördröjligen efter olycksfallet
söka vård eller behandling å allmänt sjukhus eller därmed likartad sjukvårdsinrättning
eller av läkare eller, där dylik vård eller behandling icke kan anses erforderlig
eller icke utan oskälig kostnad kan erhållas, annan lämplig vård, ävensom att
underkasta sig vård eller behandling, som anvisas av försäkrings inrättningen, dess
ombud, arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren.

21 §.

Bestämmelserna i 21 § av lagförslaget överensstämma i huvudsakliga delar
med stadgandena i 12 § av 1901 års lag. Stadgandena i sist angivna § hava
emellertid föranletts därav, att 1901 års lag föreskriver ersättnings- men ej försäkringsskyldighet
och avse företrädesvis att för en genom olycksfall i arbete
skadad arbetare möjliggöra att styrka sin rätt till ersättning. Helt annorlunda
ställer sig naturligtvis frågan om sättet för olycksfallsanmälans avgivande, då —
såsom genom lagförslaget skulle ske — obligatorisk försäkring är genomförd och en
statsinstitution är ensam eller åtminstone huvudsaklig bärare av försäkringen. Det
finnes naturligtvis under sådana förhållanden icke tillräcklig anledning att hos
Konungens befallningshavande eller överståthållareämbetet förvara avgivna olycks -

Kung!. Maj:In Nåd. Proposition Nr 111.

(u\

fallsanmälningar, och ej heller erfordras undersökning genom polismyndighetens
försorg rörande olycksfallets uppkomstsätt och förlopp annat än i sådana särskilda
undantagsfall, då en dylik undersökning av försäkringsinrättningen anses
behövlig. Det förefinnes alltså icke någon nödvändighet att låta olycksfallsanmiilan
passera genom polismyndighetens händer, och det är enligt riksförsäkringsanstaltens
förmenande icke heller lämpligt. Det torde vara klart, att genom on
sådan anordning dröjsmål med olycksfallsanmälans framkomst till försäkringsinrättningen
skall förorsakas, särskilt i sådana fall då vederbörande polisman är
bosatt på landsbygden. Likaledes torde det vara givet, dels att polismyndigheten
i flertalet fall icke skall hava det intresse för saken, som kräves för att
öva erforderlig tillsyn över att anmälningshandlingen är i fullständigt skick, dels
ock att sådan myndighet ej alltid skall kunna bedöma, om komplettering av anmälan
är behövlig eller ej. Vad nu anförts om olycksfallsanmälningarnas försening
in. m. till följd av deras insändande genom polismyndighet, har riksförsiikringsanstalten
käft tillfälle att iakttaga under den första tiden av sin verksamhet,
då anstalten för att minska besväret med olycksfallsanmälningarna för
de arbetsgivare, som hade sina arbetare försäkrade i anstalten, hade ordnat det
så, att avskrift av de till polismyndigheten inkomna anmälningarna rörande i
riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetare i allmänhet skulle av polismyndigheten
översändas till anstalten. Även med en karenstid av 60 dagar visade sig
nämligen detta anmälningssätt mindre tillfredsställande, så att riksförsäkringsanstalten
mycket snart måste i allt större utsträckning förmå vederbörande arbetsgivare
att direkt till anstalten i förekommande fall insända anmälan om inträffat
olycksfall. När sedermera riksförsäkringsanstalten bemyndigades att från
och med den 1 oktober 1904 teckna försäkring med rätt till ersättning jämväl
under karenstiden, ansåg anstalten med stöd av den erfarenhet, som sålunda
vunnits, det vara nödvändigt att i de särskilda villkoren för detta slag av försäkring
stadga åläggande för arbetsgivaren att beträffande varje olycksfall, som
drabbat hos honom anställd, i anstalten försäkrad arbetare, till riksförsäkringsanstalten
insända anmälan enligt av anstalten fastställt formulär.

Då enligt lagförslaget med den förändring i avseende å karenstid, som av
riksförsäkringsanstalten däri föreslagits, sjukpenning skall utgå redan från och med
4:de dagen efter olycksfallsdagen samt utbetalas för vecka, anser anstalten det ovillJcorligen
vara nödvändigt, att det ålägges arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren att
direkt till vederbörande försäkringsinrättning insända anmälan om -inträffat olycksfall.
Olycksfallsanmälan, som för vinnande av enhetlighet beträffande olycksfallsstatistiken
bör, även vid försäkring i arbetsgivarbolag, vara upprättad enligt
formulär, fastställt av riksförsäkringsanstalten, bör insändas så fort ske kan, och
synes det riksförsäkringsanstalten att hinder icke borde möta att bestämma tiden,
inom vilken anmälan i regel skall avsändas, till senast dagen efter den dag, då
arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren av den skadade eller eljest erhöll underrättelse
om olycksfallet.

Enligt 1901 års lag — och så skulle också ske enligt lagförslaget — skall
vid olycksfallsanmälan fogas intyg rörande olycksfallets påföljd, utfärdat av läkare
eller, om läkarbetyg ej kan anskaffas, av präst eller tjänsteman eller kommunal
förtroendeman. Ändamålet med ett dylikt intyg är att för den skadade möjliggöra
att vid karenstidens utgång styrka, att den skada, för vilken han fordrar
ersättning, uppkommit genom det 2 månader tidigare timade olycksfallet. Något
dylikt intyg har riksförsäkringsanstalten för sin del icke fordrat och det har

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

heller icke under riksförsäkringsanstaltens hittillsvarande verksamhet någonsin
visat sig vara behövligt. Emellertid måste, för att sjukpenning, därest dylik ersättning
tillkommer den skadade, skall kunna i behörig tid utbetalas, till försäkringsinrättningen
inkomma sådant intyg rörande den skadades tillstånd, som
kan tjäna till ledning vid tillerkännandet av sjukpenning för närmaste tiden efter
olycksfallet. Ett sådant intyg Tean emellertid icke utfärdas av annan än den läkare,
som sköter den skadade eller, därest på sätt vid behandlingen av frågan om »läkarvård»
här ovan berörts, läkarbehandling med hänsyn till kostnaderna icke
kunnat anskaffas, av den person, som eljest vårdar den skadade. Sådant intyg av
präst, tjänsteman eller kommunal förtroendeman, som i 1901 års lag angives, har,
så vitt riksförsäkringsanstalten har sig bekant, vid tillämpningen av lägen icke
förekommit eller ens ifrågasatts.

I fråga om tiden för utfärdandet av förevarande intyg skulle otvivelaktigt
lämpligast vara, om detta kunde ske omedelbart efter den föreslagna karenstidens
utgång d. v. s. å fjärde dagen efter olycksfallsdagen. Då emellertid ifråga
om vissa skador den skadade ofta efter första behandlingen icke behöver inställa
sig hos läkaren förrän efter förloppet av 8 dagar eller än längre tid, samt med
hänsyn till den korta karenstiden och för att dessutom så mycket som möjligt
minska det besvär, som förorsakas arbetsgivarne, torde lämpligen böra stadgas,
att intyget, så vitt ske kan, skall till försäkringsinrättningen insändas samtidigt med
olycksfallsanmälan eller senast å tredje dagen ef ter den dag, å vilken olycksfallsanmälan
senast skolat insändas. Det synes nämligen med hänsyn till åtskilliga förekommande
fall vara nödvändigt, att respittiden för intygets insändande är något
längre, än vad som erfordras för olycksfallsanmälans ingivande. Med de tidsbestämningar,
som sålunda föreslagits i fråga om olycksfallsanmälans och sjukpenningsintygs
insändande till försäkringsinrättningen, bör i allmänhet, därest
olycksfallet i behörig tid anmälts för arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren samt
den skadades rätt till ersättning framgår av de insända handlingarna, sjukpenning
komma denne till banda senast 8 dagar efter olycksfallsdagen, åtminstone för så
vitt postbefordringen kan ske med tillbörlig snabbhet.

Har olycksfallet omedelbart eller inom den föreslagna karenstiden förorsakat
döden, bör, på sätt av riksförsäkringsanstalten hittills fordrats, i stället för
sådant intyg, som nyss omförmälts, insändas av pastor utfärdat dödsbevis, upptagande,
såsom i dylika bevis skall ske, jämväl den i dödsattesten angivna dödsorsaken.

Det torde ligga i sakens natur, att det är den skadade, som det åligger att
till försäkringsinrättningen insända läkarbetyg eller annan handling, som kan
erfordras, för att ersättning skall kunna tillerkännas honom. Beträffande dödsbevis,
därest olycksfallet inom karenstiden medfört döden, ävensom i andra fall det
läkarbetyg eller motsvarande intyg, som efter olycksfallet först bör ingå till försäkringsinrättningen,
synes dock lämpligast vara att — såsom vid karenstidsförsäkringarna
i riksförsäkringsanstalten i allmänhet nu sker — sådan handling insändes
av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren. Vid svårare skador är den skadade ofta
urståndsatt att under första sjukdomstiden vidtaga någon som helst dylik åtgärd,
och även i andra fall torde det, innan den skadade eller hans efterlevande kommit
i förbindelse med försäkringsinrättningen och dess ombud, icke kunna påräknas,
att ifrågavarande handling i behörig tid skall insändas. Det synes därför böra
åläggas arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren att ombesörja detta, så mycket
hellre som, beträffande läkarbetyg eller motsvarande intyg, genom detsamma

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Gf>

visas, att arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren verkligen fullgjort den honom
åliggande skyldigheten att tillse, att den skadade efter olycksfallet kommit under
behörig vård.

Vad slutligen angår ifrågavarande intygs innehåll, skall genom detsamma
kunna erhållas de uppgifter, som varje försäkringsinrättning anser för sig erforderliga
för sjukpennings tillerkännande. Det bär alltså varu utfärdat å det formulär
till läkarbetyg för sjukpennings utbekommande, som vederbörande försäkringsinrättning
fastställt.

Det blir givetvis eu viktig uppgift för varje försäkringsinrättning att tillse,
det formulär till olycksfallsanmälan och till läkarbetyg för sjukpennings utbekommande
finnas tillgängliga för försäkringstagaren, så att icke av sådan anledning
någon svårighet kan uppstå för fullgörandet av de skyldigheter, som enligt 21 §
skulle åligga arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren.

Med stöd av vad sålunda anförts får riksförsäkringsanstalten hemställa, att
åt 21 § i lagförslaget måtte givas följande innehåll:

Har olycksfallet medfört eller kan det skäligen antagas medföra påföljd, som
enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning, skall det åligga arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren
att ofördröjligen, och så vitt ske kan, senast dagen efter den dag, då
lian av den skadade eller eljest erhållit underrättelse om olycksfallet, därom till den
försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt lagen är försäkrad, avsända skriftlig
anmälan enligt formulär, som av riksförsäkringsanstalten fastställes.

Där så kan ske, skall samtidigt med denna olycksfallsanmälan eller senast å
tredje dagen efter den dag, å vilken olycksfallsanmälan enligt råd ovan angivits sist
skolat insändas, av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren till försäkringsinrättningen
avsändas, om olycksfallet medfört den skadades död, av pastor utfärdat dödsbevis och
i annat fall intyg av läkare eller, där på sätt i 6 § sägs läkarbehandling icke
kunnat erhållas, av den person, som har den skadade under sin vård, utfärdat åi
formulär, som av försäkringsinrättningen fastställes.

Där sådant av försäkringsinrättningen eller fÖrsäkringsrådet begäres, skall
polismyndigheten i orten, så fort ske kan, hålla polisundersökning om olycksfallet och
insända protokoll över undersökningen,

I sammanhang med behandlingen av denna § torde ock böra något beröras,
huru de uppgifter rörande timade olycksfall, som erfordras för utarbetandet av den
officiella olycksfallsstatistikcn och för yrkesinspektionen, skola av arbetsgivarne lämnas,
och i vad riktning således de bestämmelser skola gå, som skola träda i stället
för stadgandena i kungörelsen angående anmälan om olycksfall den 31 december 1912.

Under förutsättning, att olycksfallsstatistikens utarbetande, på sätt riksförsäkringsanstalten
ovan föreslagit, skall ske hos riksförsäkringsanstalten, erfordras
för statistiken icke några som helst särskilda uppgifter eller handlingar från de
arbetsgivare, som hava sina arbetare försäkrade i riksförsäkringsanstalten. Skall
försäkring av nu förevarande art få tecknas jämväl i arbetsgivarbolag, bör arbetsgivare,
som i dylikt bolag försäkrat sina arbetare, åläggas att samtidigt med
översändandet till bolaget av anmälan rörande timat olycksfall, till riksförsäkringsanstalten
insända enahanda anmälan. Läkarbetyg, efteranmälan eller dylikt
erfordras däremot icke, då enligt 28 § de i sådant avseende behövliga uppgifterna
böra kunna erhållas från vederbörande arbetsgivarbolag.

För yrkesinspektionen torde i olycksfallsanmälan icke krävas så utförliga
uppgifter, åtminstone icke rörande den skadades avlöningsförhållanden o. d.,

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b käft. (Bil. till Nr 111.) 9

Kung}. Majds Nåd. Proposition Nr 111.

som för ersättnings utbekommande är av nöden. Det synes därför enklast vara,
att en särskild, för yrkesinspektionen avsedd olycksfallsanmälan avgives enligt
formulär, faststiillt av socialstyrelsen. Sådant formulär skulle kunna tryckas å
andra hälften av samma pappersark, å vilket den för riksförsäkringsanstalten avsedda
olycksfallsanmälan är tryckt, och skild från denna genom en perforerad
linje, så att de båda anmälningarna lätt skulle kunna skiljas från varandra. De
båda formulären skulle då samtidigt ifyllas av arbetsgivaren och översändas till
riksförsäkringsanstalten, som skulle frånskilja det för yrkesinspektionen avsedda
och omedelbart insända detta till socialstyrelsen. Genom eu sådan anordning
torde otvivelaktigt vinnas större säkerhet, att yrkesinspektionen inom behörig
tid erhåller kännedom om alla inträffade olycksfall, än om en för denna myndighet
avsedd olycksfallsanmälan skulle särskilt för sig avgivas.

22 och 26 §§.

I likhet med kommittén anser riksförsäkringsanstalten lämpligt, att sjöfarten
inbegripes under nu ifrågavarande olycksfallsförsäkringslag.

Kommittén har i förevarande paragrafer föreslagit vissa bestämmelser, som
hava särskilt avseende på förhållandena inom sjöfarten. Det skulle kunna
ifrågasättas, om ej i ett eller annat avseende ytterligare bestämmelser i ämnet
kunna anses erforderliga, t. ex. i följande frågor: befogenhet för befälhavare,
som äger del i fartyget, att medtagas i försäkringen;‘rätt för sjöman till ersättning
vid olycksfall under försök att rädda människoliv ur sjönöd (jämför kungörelsen
den 2 okt. 1908 om fiskarförsäkringen); rätt till ersättning vid vissa yrkessjukdomar,
skörbjugg, beri-beri, m. fi.; tillsynen å skadade, som befinna sig utom
riket; hemsändande av skadade sjömän; tiden från vilken ersättning skall utgå i
de uti 25 § omförmälda fall; sättet för arbetsförtjänstens beräknande; utfärdandet
av intyg, som enligt 21 § skall bifogas olycksfallsanmälan; skyldighet att i skeppsdagboken
göra anteckning, när eu sjöman blir arbetsoförmögen till följd av
olycksfall och när han återfår arbetsförmågan; skyldighet att jämte olycksfallsanmälan
insända utdrag av skeppsdagboken.

Under arbetet med organisationen av den föreslagna nya försäkringen torde
emellertid framgå, om och i vad mån bestämmelser i ovannämnda eller andra
avseenden kunna vara behövliga, och torde i sådant fall erforderliga tilläggsbestämmelser,
avseende sjöfarten, kunna utfärdas.

Yad särskilt 22 § angår, torde, om riksförsäkringsanstaltens ändringsförslag
beträffande 21 § bifalles, någon ändring i denna paragraf bliva nödvändig; anmälan
hos polismyndighet skulle då ej förekomma,

Då tvekan kan råda om innebörden av uttrycket »nödig undersökning», bör
det kanske utbytas mot »undersökning, om konsulatet finner sådan nödig».

24 §.

Bestämmelsen i gällande olycksfallslag, att ersättning ej utgår för skada,
som den skadade genom grov vårdslöshet själv ådragit sig, har kommittén icke
upptagit i sitt lagförslag.

Ifrågavarande bestämmelse har i praxis erhållit ganska inskränkt tillämpning.
Härtill har väl bland annat bidragit, att bevisningen om, att grov vårdslöshet i

Katigt. Maj:h'' Nåd. Proposition Nr 111.

visst fall föreligger, är synnerligen svår att åstadkomma. Riksförsäkringsanstalten
har i regel ansett grov vårdslöshet föreligga allenast i sådana fall, då en arbetare
överträtt uttryckligt, vederbörligen upprätthållet förbud, som givits till förekommande
av olycksfall, särskilt då arbetare under sådana förhållanden borttagit skyddsanordning.
Därest särskilda omständigheter, såsom arbetarens ungdom, oförstånd
eller dylikt förelegat, har dock även i dylika fall understundom ersättning beviljats.
Denna riksförsäkringsanstaltens tillämpning av ifrågavarande stadgande
synes hava stöd i några av Kung!. Magt givna domar. Exempelvis har Kungl.
Maj:t den ;5 april 1912 fastställt utslag, varigenom eu arbetare, som oaktat meddelat
förbud och ehuru han på grund av erhållna varningar varit medveten om
den fara, för vilken lian utsatt sig, påbörjat arbete med målning av vissa stativ,
som uppburo elektriska ledningar med påkopplad ström av livsfarlig spänning,
ansetts själv genom grov vårdslöshet hava vållat sin genom beröring av ledningarna
förorsakade död.

Riksförsäkringsanstalten anser i likhet med kommittén, att det nuvarande
stadgandet om förlust av rätt till ersättning vid grov vårdslöshet ej hör bibehållas.
Det kan emellertid enligt riksförsäkringsanstaltens mening med skäl ifrågasättas,
huruvida ej i stället borde införas ett stadgande, som ansluter sig till den av
riksförsäkringsanstalten ovan berörda praxis, d. v. s. att arbetare vid överträdelse
av förbud av ovanberörda beskaffenhet skulle kunna förvägras ersättning. Väl äro
de fall, då ersättning på sådan grund skulle komma att indragas, jämförelsevis
fåtaliga, och det torde med visshet kunna antagas, att deras medtagande i försäkringen
icke skulle förorsaka förhöjning i premien av nämnvärd betydelse. Men
man kali dock hava anledning förmoda, att möjligheten till förlust av ersättning för
sådana fall skulle kunna åtminstone i någon mån verka i den riktning, att arbetarne
lärde sig med större noggrannhet ställa sig till efterrättelse givna ordningsföreskrifter.
Dessutom kan det ej förnekas, att det synes i viss grad stötande för rättskänslan,
att i nämnda fall ersättning utgår. Ur arbetsgivarnes synpunkt kan det
göras gällande, att det icke är rimligt, att ersättning i ifrågavarande fall utgår; och
särskilt kan denna mening hava fog för sig, då arbetsgivare enligt 11 § själv stål’
olycksfallsrisken. A andra sidan måste det erkännas, att det, såsom i motiven till
det danska förslaget till olycksfallslag anföres. ofta är ett i förhållande till den
bevisligen föreliggande vårdslösheten orimligt strängt tillvägagångssätt att beröva
den skadade hela ersättningen. Ännu mera betänkligt blir detta, när olycksfallet
medfört döden, och man sålunda får taga hänsyn till den förolyckades
efterlevande. I nämnda lagförslag har därför, efter mönster av den engelska
och franska lagstiftningen, föreslagits att grov vårdslöshet, når arbetarförsäkringsrådet
prövar skäligt bestämma, kan medföra förlust eller nedsättning av ersättning.
I anslutning härtill och i viss överensstämmelse med bestämmelserna
i 25 § skulle i 24 § (såsom ett särskilt stycke) kunna stadgas, att om den
skadade själv vållat olycksfallet genom uraktlåtenhet att ställa sig till efterrättelse
av arbetsgivaren eller arbetsföreståndare gima och behörigen upprätthållna föreskrifter
till förhindrande av olycksfall, må den i lagen stadgade ersättning indragas.

Nedsättning av ersättning synes ej höra förekomma med anledning av svårigheten
att kunna rättvist bedöma, i vilken grad detta bör ske.

Kommittén har likaledes föreslagit borttagande av den enligt nuvarande
lag gällande inskränkningen, att livräntetagare, som undergår frihetsstraff eller
tvångsarbete, ej skall äga rätt att under tiden uppbära livräntan.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Om än borttagandet av denna bestämmelse mången gång kan leda till stötande
konsekvenser, finner sig riksförsäkringsanstalten dock, med hänsyn bland
annat till den synnerligen störa svårigheten att erhålla kontroll över att livränta
i nämnda fall ej utgår, böra tillstyrka förslaget.

25 §.

Under åberopande av vad riksförsäkringsanstalten anfört bär ovan dels i
fråga om läkarvård (allmänna motiveringen) dels ock under 20 §, får riksförsäkringsanstalten
hemställa, att första stycket av 25 § måtte förändras i sådan
riktning, att den skadade tillkommande ersättning skall kunna skäligen nedsättas
eller indragas, jämväl därest han icke, på sätt honom enligt 20 § åligger, söker behörig
vård.

27 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om utbyte av icke allenast livränta, utan
även sjukpenning mot kapital torde knappast vara principiellt riktiga. Om all
försäkring enligt lagen äger rum i riksförsäkringsanstalten, torde stadgandena
dock kunna bibehållas. I annat fall åter kan det vara att befara, att ej alltid
skälig hänsyn kommer att tagas till den skadade.

33 §.

I tredje stycket torde — särskilt om de av riksförsäkringsanstalten i avseende
å 17 och 21 §§ framställda ändringsförslagen bifallas — böra efter ordet
sriksförsäkringsanstalten» tillfogas »eller försäkringsbolag, som i 4 § avses».

37 §.

Kommittén bär tänkt sig, att lagen skulle träda i kraft den 1 juli 1917.

Biksförsäkringsanstalten kan icke undgå att hysa vissa betänkligheter mot
att denna omfattande försäkring skulle träda i verksamhet mitt under ett kalenderår.
Med avseende å såväl riksförsäkringsanstaltens statistik som de i anstalten
gällande försäkringarna synas vissa olägenheter därav komma att uppstå. Dessutom
skulle det första halva försäkringsåret komma att föranleda proportionsvis
alltför höga omkostnader. Det torde ock få erinras om att anordnandet av
denna omfattande försäkring måste kräva avsevärd tid, då, förutom allt annat
organisationsarbete, före lagens ikraftträdande ej allenast ett register över samtliga
försäkringspliktiga arbetsgivare i riket bör finnas upplagt, utan även, såvitt
möjligt, provisoriska premier vara fastställda för dessa. Slutligen torde det vid
den föreslagna tiden av året sannolikt möta viss svårighet att få lämplig ämbetslokal
*för riksförsäkringsanstalten. Ur angivna synpunkter skulle det, enligt anstaltens
mening, vara lämpligare, om lagen trädde i kraft den 1 januari 1918. Å
andra sidan måste det ju anses vara av den allra största betydelse, att lagen
träder i tillämpning, så snart ske kan, så att arbetarne utan dröjsmål kunna

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

komma i åtnjutande av lagens förmåner. Under antagande, att de av riksförsäki
ingsanstalten ovan berörda svårigheterna skola låta sig övervinnas, anser sig
liksförsäkringsanstalten diirför höra Inträda kommitténs förslag, att lagen skall träda
i kraft den 1 juli 1917.

Under åberopande av vad riksförsäkringsanstalten anfört bär ovan under
17 ö, får riksförsäkringsanstalten hemställa, att i denna § måtte stadgas åläggande
för arbetsgivare, som i lagen avses, att senast sex månader före lagens
ikraftträdande till riksförsäkringsanstalten anmäla sin verksamhet, dock att Konungen
skall äga att medgiva undantag från vad sålunda är föreskrivet.

Stockholm den 15 januari 1916.

Underdånigst.

J. MAY.

Ivar Tenostrand.

Albert Eisen.
Föredragande.

Alrik Ljunggren.

Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 111.

Socialstyrelsen.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 20 oktober 1915 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
socialstyrelsen att avgiva utlåtande över ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande
och förslag angående försäkring för olycksfall i arbete.

Kutig]. Mtij.ts Nåd. Proposition Nr 111

På anmodan av styrelsen hava samtliga yrkesinspektörer och bergmästare samt
sprängämnesinspektören till styrelsen avgivit yttranden över nämnda förslag. Till
styrelsen har vidare inkommit sådant yttrande från landssekretariatet, varjämte
Sveriges allmänna sjukkasseförbund till styrelsen ingivit en till Eders Kungl. Maj:t
ställd skrivelse i ämnet.

Med överlämnande av nyss berörda handlingar samt utdrag av protokoll, hållet
vid sammanträden av sociala rådets sektioner för arbetarskydd och arbetarfrågor i
allmänhet samt för sjukkasseväsen (bil. 1 och 2), får styrelsen till åtlydnad av den
nådiga remissen i ämnet anföra följande.

I jämförelse med gällande lagstiftning angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete innefattar ålderdomsförsäkringskommitténs förslag till lag om
försäkring för olycksfall i arbete i huvudsak följande väsentliga avvikelser: a) den
direkta ersättningspliktens utbytande mot lagstadgat försäkringstvång; b) lagstiftningens
utsträckande från att omfatta i huvudsak endast den egentliga industrien
till, praktiskt taget, allt lönarbete utan hänsyn till dess farlighetsgrad; c) skadeersättningarnas
fastställande i direkt förhållande till den skadades faktiska arbetsinkomst
i stället för de nuvarande fixa, för alla lika ersättningsbeloppen; samt d) borttagande
av den hittillsvarande karenstiden av 60 dagar.

Vad först beträffar grundsatsen om lagstadgat försäkringstvång för den risk,
staten ålägger arbetsgivaren för hans arbetares olycksfall i arbetet, utgör, enligt styrelsens
åsikt, denna grundsats förutsättningen för varje avsevärdare reform på förevarande
område. Utan tillämpande av principen om försäkringstvång torde i varje
fall icke kunna ifrågasättas varken en mera väsentlig utvidgning av lagstiftningens
giltighetsområde eller eu höjning av de nuvarande ersättningsbelopj>en.

Med allt erkännande härav anser sig styrelsen likväl böra framhålla, att försäkringen
på detta område endast är ett medel, som icke bör anlitas i andra fall, än
där detta är nödigt. Därest redan i och för sig förefinnes tillräcklig ekonomisk bärkraft
hos arbetsgivaren och tillräcklig trygghet för den skadade, kan försäkringen i
själva verket anses vara eu onödig omgång.

I det underdåniga utlåtande, som den 15 april 1909 avgavs av kommerskollegium
i anledning av bland annat riksförsäkringsanstaltens den 10 januari 1908 dagtecknade
utlåtande och förslag rörande ändring i vissa delar av olycksfallsersättningslagen
och vari kollegium för sin del bestämt hävdade försäkringsprincipen, förklarade sig
emellertid kollegium tillika anse, att en dylik plikt utan risk kunde upphävas i fråga
om icke blott arbetare i statens och i vissa fall även kommunernas tjänst utan även
ifråga om arbetare hos enskilda arbetsgivare, som sysselsätta ett visst större antal
arbetare och som genom exempelvis deponerandet hos offentlig myndighet av tillräcklig
pant eller på annat sätt lämna fullgod säkerhet för uppfyllandet i förekommande
fall av ersättningsplikten.

Det lärer icke kunna bestridas, att den omständigheten, att arbetsgivaren själv
är omedelbart ersättningsskyldig vid inträffande olycksfall, i sig själv är ägnad att
sporra hans ansträngningar att genom vidtagande av skyddsåtgärder och dylikt söka
i görligaste måtto nedbringa olycksfallens antal och att sålunda verka i förebyggande
riktning ävensom att, såsom kommerskollegium i sitt nyss anförda utlåtande framhållit,
de större arbetsgivarna i detta hänseende hava helt andra förutsättningar än
deras mindre yrkesbröder. Men å andra sidan torde ett dylikt undantagande från
försäkringsplikten av enskilda arbetsgivare även medföra vissa olägenheter. Vid sådant
förhållande och då genom lagförslaget möjlighet öppnats för arbetsgivarne att

a) Lagstadgad
försäkringsplikt.

Kung1. Maj ris Nåd. Proposition Nr 111.

genom ömsesidiga försäkringsbolag själva övertaga försäkringen av sina arbetare, torde
fullgoda skäl föreligga för kommitténs ståndpunkt i vad frågan gäller enskilda arbetsgivare.

Däremot är det enligt styrelsens åsikt icke nödvändigt eller ens ändamålsenligt
att utsträcka försäkringsplikten till att omfatta i statens tjänst anställda personer.
Och även våra större kommuner torde med hänsyn till säkerheten för de anställda
att vid olycksfall utfå den i lagen stadgade ersättningen erbjuda betryggande garantier.

I den utländska lagstiftningen äro som regel funktionärer i offentlig (statens
eller kommunernas) tjänst, för vilka är sörjt genom pensionering eller på annat liknande
sätt, undantagna från försäkringsplikten. Sålunda hava exempelvis i Tyskland
från försäkringsplikten helt och hållet undantagits officerare och militärpersoner av
lägre grad, för vilka särskilda pensions- eller understödslagar gälla, samt rikets, förbundsstaters
eller kommuners tjänstemän, som äro anställda med fast lön och anspråk
på pension eller för vilka är sörjt genom för dem gällande särskilda pensions-, resp.
olycksfallsunderstödslagar. Jämlikt 4 § av den österrikiska olycksfallsförsäkringslagen
av den 28 december 1887 äro från lagens tillämpning undantagna tjänstemän,
som äro anställda i statens, ett kronlands, kommuns eller ofientlig stiftelses företag,
såvida anspråk på pension, som uppgår till eller överskrider beloppet av den eljest i
lagen fastställda räntan, vid olycksfall tillkommer dem och deras anhöriga. Liknande
bestämmelser förekomma även i Ungern, Italien, Luxemburg, Finland, Norge
m. fl. länder.

Styrelsen förutsätter givetvis, att de i statens och eventuellt kommunernas
tjänst anställda, som undantagas från försäkringsplikten, härigenom icke skulle komma
i sämre ställning, utan att de, därest de icke redan förut genom arten av sin anställning
äro tillförsäkrade pension eller andra förmåner till lika eller högre belopp,
skulle vara berättigade till samma understöd, som genom olycksfallsförsäkringslagen
tillerkänts övriga, i enskild tjänst anställda arbetstagare. Men understöden skulle i
förekommande fall utbetalas direkt genom vederbörande stats-, resp. kommunala myndigheter,
sedan riksförsäkringsanstalten efter prövning av ärendet fastställt skadans
storlek och ersättningens belopp.

Styrelsen kan för sin del icke finna, att en anordning, varigenom arbetare och
andra befattningshavare i statens tjänst undantagas från försäkringsplikten, skulle, på
sätt kommittén i motiveringen framhållit, åsamka staten en avsevärd börda. Den
myndighet, i vars arbete olycksfallet inträffat, står ju i omedelbar beröring med och
har givetvis mycket lättare att genast träffa nödiga anstalter för den skadade, än
vad förhållandet skulle bliva, om samma anstalter skulle, efter skedd anmälan om
olycksfallet, ombesörjas av ett utomstående ombud. Enligt styrelsens åsikt skulle
snarare den av kommittén förordade försäkringsplikten, bortsett från det dubbla bokföringsarbetet
inom såväl riksförsäkringsanstalten som vederbörande förvaltningsorgan,
utan minsta gagn för den skadade åsamka vederbörande statsmyndigheter betydande
omgång och besvär.

Genom att från försäkringsplikten undantaga i statens och eventuellt även de
större kommunernas tjänst anställda skulle man i avsevärd grad undgå de särskilda
anordningar i fråga om avdrag å olycksfallsersättningar och minskning i avgifter,
som kommittén med hänsyn till redan gällande bestämmelser funnit sig böra föreslå
(§§ 11 och 15 i förslaget) i fråga om arbetstagare, för vilka på grund av lag eller särskild
författning eller på annat sätt rätt till ersättning vid olycksfall redan föreligger.

Vad särskilt beträffar i statens tjänst anställda, äro vidare dessa redan nu i
stor utsträckning tillförsäkrade pension, som för deras egen del i åtskilliga fall torde

Kungl. Maj:fn Nåd, Proposition Nr 111. 78

överstiga den ersättning, som skulle utgå enligt föreliggande förslag. Kraftiga strävanden
hava ock framträtt att utsträcka dessa förmåner till allt liera kretsar av i
statens tjänst anställda.

Rätten till läkarvård och läkemedel samt begravningshjälp skulle ofta vara den
enda fördel, som statens befattningshavare skulle erhålla genom den föreslagna försäkringen.
Vad särskilt beträffar läkarvården föreligger emellertid redan i stor utsträckning
rätt härtill för befattningshavare inom viktiga grenar av statsförvaltningen
(exempelvis statens järnvägar, post- och telegrafverken) vid icke blott olycksfall utan
varje sjukdomsfall över huvud taget. Bortsett härifrån torde det icke kunna anses
såsom lämpligt att för beredande av denna förmån gripa till apparaten med obligatorisk
olycksfallsförsäkring i ett annat statens organ. En vida enklare och naturligare
utväg vore, enligt styrelsens åsikt, att statens befattningshavare med sådan avlöning,
att de eljest skulle inbegripas under lagen, i den mån de icke redan förut äro berättigade
till denna förmån, förklarades berättigade att vid olycksfall erhålla läkarvård
på statens bekostnad och genom vederbörande förvaltningsorgans förmedling,
samt i fall av dödsfall begravningshjälp.

Mot den föreslagna lagens allmängiltiga läggning har styrelsen ej något att
erinra utan anser den fastmer som eu av förslagets största förtjänster. Styrelsen
skulle emellertid i detta sammanhang vilja till en början framhålla, att kommittén
enligt styrelsens förmenande i ett par avseenden ej fullt tagit konsekvenserna av nu
berörda läggning hos förslaget.

Den vidsträckta omfattningen av förslaget giver detsamma karaktär av en allmängiltig
lag om försäkring för olycksfall i arbete, och man väntar med hänsyn därtill,
att under den föreslagna försäkringen skola vara inbegripna alla, som från social
synpunkt sett kunna anses i behov därav. Kommittén har emellertid stannat vid
att låta försäkringen omfatta hos arbetsgivare anställda arbetare, oaktat talrika självständiga
mindre yrkesidkare och andra företagare, såsom hantverkare, småbrukare,
torpare m. fl., äro i lika grad utsatta för olycksfall och med hänsyn till sin svaga
ekonomiska bärkraft lika beroende av sin arbetsförmåga som arbetaren i gemen.
Styrelsen kan ej heller underlåta påpeka, att en så föga ekonomiskt motståndskraftig
grupp som hemarbetarna uteslutits från försäkringen. Ehuru styrelsen funnit det
önskvärt att även de små självständiga företagarna redan nu kunnat medtagas, vill
dock styrelsen ej nu påyrka deras inbegripande under den obligatoriska försäkringen,
enär därför skulle erfordras en sådan omarbetning av lagförslaget, som möjligen
kunde äventyra lagens ikraftträdande vid avsedd tid. Styrelsen inskränker sig därför
till att uttala den förhoppning, att även dessa medborgargrupper, vilka socialt sett
måste anses vara i behov därav, måtte i en snar framtid göras delaktiga av den
utav staten anordnade olycksfallsförsäkringen.

Ett annat förhållande, i avseende varå kommittén ej» synes hava tagit konsekvenserna
av förslagets vidsträckta omfattning, med därav följande överväldigande
antal försäkringstagare och försäkrade, är nödvändigheten att söka åvägabringa förenklingar
i försäkringsförfarandet. Med hänsyn härtill har det bland annat synts
styrelsen kunna ifrågasättas, huruvida icke de uppgifter, som erfordras för försäkringsavgifternas
bestämmande, kunde lämnas i samband med avgivandet av deklaration
för taxering samt få avse förhållandena under det nästföregående kalenderåret,
ävensom om icke försäkringsavgifterna kunde utdebiteras och uppbäras tillsammans
med kronoutskylderna. Under övervägande torde vidare böra tagas, om ej avgifterna
för vissa stora grupper av anställda, som icke äro utsatta för avsevärd olycksfallsrisk
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 li käft. (Bil. till Nr 111.) 10

b) Lagstiftningens
omfång.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

c) Olyckafallsersättningens

belopp.

i arbetet, exempelvis kontorspersonal och tjänarinnor, skalle kunna på ett mer allmängiltigt
sätt fixeras och sålunda icke behöva i de särskilda fallen fastställas av
försäkringsanstalten. Att såsom här ifrågasatts, till ernående av förenklingar anlita
skatteväsendets former och organ torde för övrigt ligga nära till hands, då förevarande
försäkring med hänsyn till ej blott sin omfattning utan även sin obligatoriska natur
måste anses stå beskattningen nära. Någon avsevärdare omarbetning av lagförslaget
skulle nu ifrågasatta åtgärder ej påkalla.

Här berörda förslag till förenklingar hava av byråchefen Furst närmare utvecklats
i närlagda promemoria rörande vissa förenklingar i försäkringsförfarandet (bil. 3).

En betydande förenkling har slutligen synts styrelsen kunna vinnas genom
försäkringspliktens utbytande mot ersättningsplikt i avseende å de obetydligare, kortvariga
olycksfallen och dessa olycksfalls överförande till den obligatoriska sjukförsäkringen,
när denna blir genomförd. Härtill återkommer styrelsen längre fram.

Historiskt sett sammanhänger olycksfallsförsäkringen med industrialismen och
utgör ett uttryck för behovet av skydd mot de faror för arbetarnas liv och hälsa,
som äro oskiljaktiga från särskilt den moderna storindustrien. Tendensen att utsträcka
denna lagstiftning till allt flera grenar av det mänskliga arbetet framträder dock
starkt i alla länder. Huruvida man härvid behöver gå så långt att inom ramen för
en dylik lagstiftning upptaga bland annat kontors- och annat liknande arbete, där
olycksfall sällan eller aldrig inträffa, har från många håll betvivlats. Likaledes har
ifrågasatts, huruvida det kan anses stå i överensstämmelse med en social olycksfallslagstiftnings
uppgifter att omfatta personer med ända upp till 5,000 kronor i årsinkomst.

Det är givetvis alltid en synnerligen vansklig sak att uppdraga en gräns mellan
»farligt» och »mindre farligt» arbete. Om också under ett visst slag av arbete
olycksfall ytterst sällan inträffa, så föreligger ju dock alltid möjligheten därav, och
det synes därför rättvist, att risken härav belastar arbetsgivaren och icke den anställde.
Den omständigheten att olycksfallsfrekvensen är synnerligen ringa gör sannolikt
den anställde mindre betänkt på att av eget initiativ skydda sig häremot och
olycksfallet drabbar därför, när det inträffar, så mycket tyngre.

Vidkommande åter den i förslaget upptagna inkomstgränsen av 5,000 kronor
torde denna visserligen kunna i någon mån nedsättas utan att lagstiftningens sociala
verkningar därigenom äventyras. Men å andra sidan skulle genom en dylik nedsättning,
särskilt om den finge en större omfattning, sannolikt från försäkringen utestängas
personer, som äro att anse som arbetare i egentlig mening. Vid sådant förhållande
och då antalet anställda med så höga inkomster, att de lämpligen skulle
kunna undantagas från försäkring, är relativt ganska ringa, synas övervägande skäl
tala för bibehållandet av den av kommittén föreslagna inkomstgränsen. I alla händelser
torde icke någon längre gående nedsättning böra vidtagas.

•

Arbetare, som drabbats av olycksfall, som medfört väsentlig nedsättning av
arbetsförmågan, skall enligt förslaget vara berättigad att uppbära sjukpenning, motsvarande
2/3 av hans dagliga arbetsförtjänst. Med arbetsförtjänst skall förstås hela
den avlöning, som den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit
av arbetsgivaren, och med daglig arbetsförtjänst Y300 del av den årliga arbetsförtjänsten.
Vid beräkningen av den dagliga arbetsförtjänsten tages med andra ord
hänsyn endast till arbetsdagar. Sjukpenningen åter skall utgå för varje dag och sålunda
jämväl för sön- och helgdagar. Sjukpenningen kommer följaktligen att i verkligheten
utgöra icke, som förslaget angiver, 2/3 utan något mer än 4/5 av den ska -

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111. 7.»

dades faktiska arbetsinkomst. Denna sjukpenning torde vara högre än i något annat

land i Europa. ,

Då livränta högst skulle komma att utgå med /3, men sjukpenning såsom
nämnts skulle kunna utgöra mer än 4/s av arbetsförtjänsten, kan detta tänkas medföra
en strävan hos den skadade att så länge som möjligt behålla sjukpenningen
och uppskjuta tidpunkten för livräntans fastställande. Detta kan så mycket snarare
befaras, som denna senare tidpunkt icke i lagförslaget fixerats. Det torde därför
icke förefinnas något hinder för, att den skadade år från ar kvarstår på sjukpenningstadiet.
Strävandena att i denna riktning utnyttja lagens bestämmelser motverkas
säkerligen icke därigenom, att den skadade på detta stadium, men icke som
livräntetagare, har rätt till kostnadsfri läkarvård och läkemedel.

Bestämmelsen att kontant ersättning skall utgå för varje dag och sålunda även
för sön- och helgdagar förekommer bland annat i sjukkasselagen av den 4 juli 1910.
Oaktat den här kan anses motiverad bland annat därav, att de svenska sjukkassorna
som regel icke lämna sjukhjälp i form av läkarvård och läkemedel, har dock denna
bestämmelse väckt mycken opposition. Man menar sålunda, att häri ligger eu
frestelse för sjukkassemedlemmarna, att anmäla sig sjuka strax före och friskanmäla
sig först efter sön- och helgdagar. Faran härför är givetvis mycket mindre, då det
gäller olycksfall, men torde dock icke böra helt och hållet förbises.

Principiellt riktigast är givetvis att låta sjukpenningen utgå endast för dagar,
för vilka den skadade faktiskt skolat uppbära avlöning. Endast för sådana fall, där
(såsom exempelvis ifråga om tjänare, sjöfolk och så vidare) avlöningen faktiskt gällei
för alla dagar, bör sjukpenningen, beräknad till Vass av årsinkomsten, utgå för såväl
arbetsdagar som sön- och helgdagar.

Sjukpenning skall enligt förslaget utgå endast, om olycksfallet medfört nedsättning
av arbetsförmågan med minst V«, samt läkarvård och läkemedel från och med
dagen för olycksfallet och därefter så länge sjukpenning utgår. Dessa bestämmelser
utgöra en given förbättring i jämförelse med nuvarande förhållanden, då dels sjukvård
icke lämnas och dels kontant ersättning utgår endast vid fullständig oförmåga
till arbete. Det vill dock förefalla styrelsen, som om kommitténs förslag icke vore i
allo tillfredsställande.

Ett olycksfall kan ju mycket väl vara av beskaffenhet att icke medföra någon
nedsättning av arbetsförmågan eller medföra mindre sådan nedsättning än 1/t, men
ändock kräva behandling av läkare samt läkemedel. Då emellertid dessa senare förmåner
icke erhållas, med mindre sjukpenning utgår, måste den skadade, för att icke
själv nödgas bestrida kostnaderna för läkarvården utgiva sig lida av nedsättning av
arbetsförmågan med minst 1/4.

I länder med en genomförd obligatorisk sjukförsäkring lösas dessa svårigheter
av sig själva därigenom, att sjukkassorna omedelbart taga hand om den sjuke, \are
sig insjuknandet beror på olycksfall eller icke. Här liksom på flera andra punkter
förutsätter kommitterades förslag i själva verket tillvaron av en fullt ordnad, rationell
sjukförsäkring. Utan denna förutsättning lärer icke heller olycksfallsförsäkringen
kunna i längden upprätthållas utan avsevärt stegrade kostnader.

Principen, att livräntan för samtliga skadade utgår enligt samma grunder, synes
i ett hänseende böra modifieras. Träffar olycksfallet en person i unga år, då arbetslönen
är ringa eller ingen, skall livränta enligt förslaget beräknas efter en årsinkomst
av 300 kronor. Till följd härav blir invaliditetsräntan i dylika fall så ringa, att den

Läkarvård och
läkemedel.

Livräntan för
personer, som
bliva invalider
i unga år.

d) Karenstidens
borttagande.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

i sådana fall, då skadan är av svårare beskaffenhet, icke räcker till att trygga den
skadades nödtorftiga försörjning. Dylika unga invaliders ställning blir ock avsevärt
försämrad i jämförelse med nu gällande lagstiftning. Det vill förefalla styrelsen
som om en ändring av kommitténs förslag på denna punkt vore obetingat nödig
For de beklagansvärda, som redan på tröskeln till livet drabbas av svårare invaliditet,
bör ersättningen utgå med ett belopp, som bereder dem möjlighet att existera
utan att behöva anlita vare sig offentlig eller enskild barmhärtighet.

I det första förslag till lag om obligatorisk olycksfallsförsäkring i Sverige, som
framlades av den s. k. äldre arbetarförsäkringskommittén, hade karenstiden fastställts
till 14 dagar. I anledning av mot kommittéförslaget framställda erinringar utsträcktes
emellertid karenstiden till 60 dagar i de nådiga propositioner i ämnet, som framlades
vid 1890 och 1891 års riksdagar. Jämväl den nådiga propositionen till 1900 års
riksdag och den därmed i huvudsak överensstämmande till 1901 års riksdag bibehöll
samma karenstid. Såsom skäl för. denna bestämmelse anförde statsrådet och chefen
för civildepartementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet den 30 december 1898
i huvudsak följande: Det vore rimligt att skadan på visst sätt fördelades mellan

arbetsgivaren och arbetaren, så att den sistnämnde även Unge bära en del av risken
Arbetarens intresse att sorgfälligt söka undvika olycksfall hölles genom ett stadgande
om vante- eller karenstid vid makt och faran för liknöjdhet hos honom i detta hänseende
såväl som för benägenhet att genom vårdslöshet fördröja kroppsskadas botande
förminskades i väsentlig mån. Om arbetarne voro med hänsyn till understöd
under den första tiden efter olycksfallet hänvisade till lokala, på ömsesidighetens
grundval bildade eller åtminstone av arbetarne själva eller deras förtroendemän förvaltade
kassor, framkallades därigenom en ur alla synpunkter önskvärd inbördes
kontroll och särskilt vad beträffade iakttagande av nödig försiktighet i arbetet.

När sedermera frågan om förbättrad olycksfallslagstiftning upptogs på dagordningen,
ansåg riksförsäkringsanstalten, att övervägande skäl alltjämt talade för, att
karenstiden bibehölles vid 60 dagar. I sitt utlåtande och förslag den 10 januari
1908 rörande ändring i vissa delar av lagen den 5 juli 1901 anförde sålunda anstalten
i detta hänseende bland annat, att det ur praktisk synpunkt vore avgjort att
föredraga, att all så kallad sjukhjälp, vare sig den är föranledd av olycksfall eller
annat förhållande, hänvisades till av medlemmarna själva förvaltade, ehuru i samförstånd
med den övriga försäkringen arbetande sjukkassor. En sjukkassa kunde
snabbt och direkt ingripa där behov förelåg; den kunde ock, genom sina egna medlemmar,
öva en omedelbar och fullt verksam kontroll över användningen av kassans
medel. Skulle åter sjukförsäkringen handhavas av en central anstalt, komme denna
att belastas med en i hög grad tyngande och oformlig administration, och förvaltningskostnaderna
komme särskilt med avseende å utgifterna för utövande av nödig
kontroll att ställa sig oskäligt dryga. 6

I sitt ovan åberopade utlåtande den 15 april 1909 yttrade kommerskollegium
i frågan rörande karenstiden bland annat, att synnerligen starka skäl talade för den
av riksförsäkringsanstalten antydda utvägen. Ett oeftergivligt villkor härför vore
likväl,! att vi i vårt land under den närmaste framtiden hade att emotse införandet
av obligatorisk sjukförsäkring, åtminstone ifråga om de yrkesgrenar, som berördes
av olycksfallsersättningslagen. En sådan reform stode dock ännu så länge i vida
fältet. Det förslag till revision av sjukkasselagen, som under den närmaste framtiden
vore att emotse, komme icke heller, efter vad som vore känt, att övergiva den

Rutil7/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

frivilliga försäkringens grund. Under sådana förhållanden ansåg kommerskollegium
eu förkortning av karenstiden av principiella skäl vara påkallad.

Det borde emellertid, framhöll kommerskollegium vidare, tagas i övervägande,
huruvida tillräckliga skäl förelåge för att ifråga om de båda första månaderna efter
olycksfallet föreskriva försäkringsplikt eller om det icke vore lämpligare att endast
stadga, att ersättning härunder skulle av arbetsgivaren lämnas men i övrigt överlåta
åt vederbörande arbetsgivare att försäkra eller icke försäkra risken i fråga. På så
sätt skulle arbetsgivarna bliva i tillfälle att överlåta ersättningsskyldigheten till av
dem upprättade eller understödda sjukkassor och sålunda saken ordnas på det mest
ändamålsenliga sättet. För olycksfallsförsäkringen skulle det ock innebära eu stor
lättnad, om den därigenom befriades från nödvändigheten att taga hand om hela
den stora mängden kortvariga olycksfall, vilka, enligt vad erfarenheten visat, i oproportionerlig
grad betungade och fördyrade administrationen.

Genom bestämmelserna i 15 och 17 §§ av lagen om sjukkassor den 4 juli 1910
har fastslagits, att registrerad sjukkassa skall under alla förhållanden vid olycksfall
lämna sjukhjälp för de första 60 dagarna, Lagen tillerkänner visserligen (18 § andra
stycket) sjukkassa rätt att genom föreskrift i stadgarna beträffande medlemmar, vilka
i anledning av bland annat genom olycksfall uppkommen sjukdom jämlikt lag eller
utfästelse är berättigad att av arbetsgivaren eller annan erhålla ersättning eller sjukvård,
minska eller indraga rätten till sjukhjälp för sådan sjukdom. Denna utväg
har dock icke av sjukassorna begagnats annat än i enstaka undantagsfall och praktiskt
taget kunna därför alla registrerade sjukkassor, vilkas medlemsantal för närvarande
torde kunna uppskattas till inemot 600,000, anses lämna sjukhjälp under de
första 60 dagarna vid timade olycksfall.

Styrelsen delar fullständigt kommitténs åsikt, att kostnaderna för ersättningen
under karenstiden liksom för olycksfallsförsäkringen i övrigt böra bäras av arbetsgivarna
ensamma. Däremot kan styrelsen icke biträda kommitténs åsikt, att även
den med karenstiden förbundna risken skall försäkras i samband med olycksfallsförsäkringen,
Denna fråga hör alldeles självklart samman med sjukförsäkringen och
bör lösas i organiskt samband med denna.

Detta torde i själva verket hava varit även kommitténs ståndpunkt, och kommittén
synes till och med mena, att vi framdeles, när eu obligatorisk sjukförsäkring
blivit en verklighet, återigen skulle slå om och låta ersättningen under karenstiden
övertagas av sjukförsäkringen. Sålunda yttrar kommittén i motiveringen rörande
denna punkt bland annat (sid. 70): »Sålänge därför sjukförsäkringen i vårt land är
ordnad enligt frivillighetens princip och icke enligt sådana grunder, att ersättningen
under sjukdomstiden kan åläggas sjukkassorna, bör enligt kommitténs förmenande
frågan om ersättningen till de skadade lösas under förutsättning av möjligast korta
karenstid.»

Kommitténs lagförslag har, såsom förut antytts, förelagts sociala rådets sektioner
för sjukkasseväsen samt arbetarskydd och arbetarfrågor i allmänhet vid deras
sammanträden den 3—4 och 6—7 nästlidna december. Såsom bilagda protokollsutdrag
(bil. 2) utvisar, uttalade sig förstnämnda sektion enhälligt för antagande av
kommitténs förslag i övrigt men ifrågasatte, med hänsyn till i främsta rummet de
försäkrades intressen och de stora kostnaderna för det allmänna, att frågan om ersättningen
för de kortvariga olycksfallen och det första skedet av de mera långvariga
olycksfallen och yrkessjukdomarna skulle, i avvaktan på den obligatoriska
sjukförsäkringen, dit denna ersättning naturligen hörde, kunde lösas genom en provisorisk
anordning. I dessa synpunkter har Sveriges allmänna sjukkasseförbund i

Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

sitt förut omnämnda yttrande i allt väsentligt instämt. Vad åter beträffar den senare
sektionen hyllade flertalet av dess medlemmar en liknande åsikt ifråga om ersättningen
under karenstiden, ehuru något gemensamt uttalande från sektionens sida
icke gjordes.

Enligt styrelsens åsikt står ersättningen under karenstiden i direkt och naturligt
samband med sjukförsäkringen och kan icke utan allvarliga olägenheter, icke minst
för olycksfallsförsäkringen, skiljas från förstnämnda försäkring. En centraliserad
handläggning av hela den stora mängden av småskador skulle ock, såsom bland
annat erfarenheten från Nederländerna utvisar, oskäligt betunga och fördyra förvaltningen
av olycksfallsförsäkringen. Vid sådant förhållande och då Eders Kungl. Maj:t
genom beslut den 31 nästlidne december uppdragit åt en kommitté att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande bland annat obligatorisk sjukförsäkring av
arbetare, vill styrelsen för sin del bestämt avråda att frågan om karenstiden redan
nu genom utvidgning av olycksfallsförsäkringen definitivt ordnas.

I avvaktan på den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande synes denna
fråga böra provisoriskt ordnas på det sätt, att arbetsgivaren, där denna skyldighet
icke redan förut på grund av särskild lagstiftning åligger honom, förklaras skyldig
att själv direkt svara för ersättningen under karenstiden. Då de ersättningsbelopp,
som i dylika fall skulle utgå direkt från arbetsgivaren, i allmänhet äro ganska små,
torde risken för en skadad arbetare att gå miste om ersättningen icke vara av någon
större betydelse. Därest ytterligare säkerhet anses böra krävas, synes man utan
betänklighet kunna ställa vederbörande kommun eller eventuellt staten som garant
härför.

Skulle likväl kommitténs förslag om karenstidens borttagande anses böra oförändrat
genomföras, anser sig styrelsen böra för sin del bestämt påyrka en sådan
ändring i sjukkasselagen, att registrerad sjukkassa förbjudes lämna sjukhjälp för
olycksfall, för vilka ersättning utgår på grund av olycksfallsförsäkringslagen. Skyldigheten
för sjukkassorna att lämna sådant understöd tillkom, som ovan antytts, såsom
en följd av bestämmelsen i 1901 års olycksfallsersättningslag om 60 dagars karenstid.
Borttages denna karenstid och ålägges olycksfallsförsäkringen att svara jämväl därför,
torde konsekvensen kräva, att sjukkassorna i sin ordning fritagas från samma skyldighet,
något som under nuvarande förhållanden endast torde kunna ske genom införandet
i sjukkasselagen av eu härpå syftande bestämmelse. Att statsmakterna
skulle på lagstiftningens väg organisera och till och med ekonomiskt understödja en
dubbelförsäkring, som därtill ofta skulle utgöra en bestämd överförsäkring, skulle
dessutom stå i alltför uppenbar motsats till socialförsäkringens egna intressen och
syftemål.

Kommittén har själv varit inne på den av styrelsen här uttalade tankegången
men ansett sig icke kunna föreslå en åtgärd, som skulle innebära en inskränkning i
de enskildas rätt att för egna besparingar förskaffa sig särskilda understöd. Däremot
har kommittén ifrågasatt, huruvida icke såsom ytterligare villkor för utfående
av statsbidrag skulle kunna bestämmas, att kassan icke skulle äga att meddela sjukhjälp
under viss tid för sjukdom till följd av olycksfall i arbete enligt olycksfallslagen.

Gentemot vad kommittén sålunda anfört, tillåter sig styrelsen framhålla, att
sjukkasselagen redan förut, trots sjukkassornas egenskap av på frivilligheten grundade
sammanslutningar, innehåller en hel rad av tvingande bestämmelser, som icke
blott formellt utan även materiellt reglera deras verksamhet. I Danmark, där den
frivilliga sjukkasse verksamheten nått en synnerligen rik utveckling, har man icke

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

heller dragit sig för att i vida högre grad, än vad här föreslagits, inskränka sjukkassornas
understödsrätt. Den nya danska sjukkasselagen av den 15 maj 1915 innehåller
sålunda bland annat den bestämmelse, att kontant sjukhjälp icke får lämnas
för sjukdomsfall, där ersättning utgår enligt olycksfallslagstiftningen. Denna
lagstiftning går till och med ännu längre, i det att den föreskrifver, att sjukkassemedlemmar,
som vid olycksfall antingen genom egna medel eller genom arbetsgivaren
äro tillförsäkrade kontant understöd till samma belopp som deras genomsnittliga
dagliga arbetsförtjänst, icke erhålla kontant understöd från kassan; är det medlemmen
tillförsäkrade understödet mindre än arbetsförtjänsten, nedsättes sjukpenningen därhän,
att den i förening med understödet från olycksfallsförsäkringen icke kommer att
överstiga vederbörande medlems normala arbetsinkomst.

Att åter, på sätt kommittén tänkt sig, såsom villkor för erhållande av statsbidrag
föreskriva, att sjukkassa icke lämnar sjukhjälp under karenstiden, lärer
icke kunna ifrågasättas, så länge sjukkasselagen direkt föreskriver dylik understödsplikt.

I detta sammanhang anser sig styrelsen även böra yttra sig om det av kommittén
ifrågasatta samarbetet mellan sjukkassorna och olycksfallsförsäkringen
Kommittén har visserligen endast antydningsvis berört denna punkt, men synes i
allt fall hava ansett dels, att sjukkassorna skulle kunna fungera såsom ombud
för riksförsäkringsanstalten med uppgifter huvudsakligen liknande dem, som för
närvarande tillkomma ortsombuden, dels ock att anstalten skulle kunna ingå något
slags återförsäkringsavtal med sjukkassorna, av innebörd att kassorna »inom sitt
verksamhetsområde i större eller mindre omfattning övertoge ansvaret för sjukdomstiden».

Orden angiva icke tydligt, huruvida kommittén ansett, att sjukkassorna i ty
fall skulle uppträda endast som ett slags organ för utbetalande av sjukpenning och
förmedling av läkarvården, eller om, såsom uttrycket »återförsäkring» närmast synes
angiva, sjukkassorna själva på egen risk skulle övertaga dessa utfästelser gentemot
de olycksfallsförsäkrade. Därest detta senare varit meningen, anser sig styrelsen böra
framhålla, att en dylik anordning, varigenom sjukkassornas tillgångar eventuellt skulle
komma att anlitas för täckande av å återförsäkringen uppkommande förluster, förutsätter
en ändring av sjukkasselagens 20 §.

Att i övrigt närmare ingå på frågan om samarbetet mellan sjukkassorna och
olycksfallsförsäkringen, ett samarbete, vars nödvändighet och betydelse styrelsen för
sin del livligt behjärtar, torde icke för närvarande vara möjligt. Av någon större
betydelse torde detta samarbete i alla händelser icke kunna bliva, förr än vi här i
Sverige fått genomfört obligatorisk sjukförsäkring. Särskilt vill styrelsen framhålla,
att under nuvarande förhållanden ett dylikt samarbete endast kan ordnas genom ett
frivilligt åtagande från sjukkassornas sida. Något åläggande från riksförsäkringsanstalten
kan givetvis icke i något hänseende ifrågakomma,

På grund av föreskrifter i bland annat legostadgan och sjölagen äro vissa
grupper -av arbetstagare redan förut tillerkända ett visst understöd vid bland annat
olycksfall i arbete. Med avseende å detta förhållande innefattar kommitténs förslag
i huvudsak, att ifrågavarande föreskrifter fortfarande skola äga gällande kraft,
men att å ena sidan på grund av dessa lagbud utgående understöd till genom
olycksfall i arbete skadad arbetare skall avdragas å olycksfallsersättningen, och å

Samarbete
med sjukkassorna.

Förhållandet
till tjänstehjonsstadgan

och sjölagen.

Organisation.

80 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

andra sidan arbetsgivaren erhålla en häremot svarande nedsättning i försäkringsavgiften.

Det bör, enligt styrelsens åsikt, tagas i allvarligt övervägande, huruvida
denna fråga icke skulle kunna ordnas på ett enklare och mera praktiskt sätt. En
sådan utväg vore, vill det synas styrelsen, att förklara dylika äldre författningar
upphävda, i den mån de gälla olycksfall i arbete, för vilka ersättning utgår enligt
olycksfallsförsäkringslagen. Eller ock kunde arbetsgivaren förklaras berättigad att av
olycksfallsersättningen erhålla gottgörelse för understöd, som för samma olycksfall utgivits
på grund av föreskrift i annan författning.

Kommittén har förutsatt, att endast en mindre del av försäkringen skulle
komma att omhänderhavas av ömsesidiga försäkringsanstalter, upprättade av arbetsgivare,
under det att det alldeles övervägande flertalet förräkringar skulle äga rum
i en central statsanstalt, riksförsäkringsanstalten. Såsom sammanhållande överordnat
organ över samtliga dessa anstalter föreslår kommittén vidare ett försäkringsråd.

Då kommittén beträffande organiserandet av dessa båda statens centrala organ
för lagens tillämpning endast medelat vissa huvudsakliga riktlinjer, har socialstyrelsen
ansett sig kunna inskränka sig till att framlägga några mera allmänna
synpunkter.

Så vitt dömas kan av kommitténs uttalanden, skulle riksförsäkringsanstalten
med hänsyn till sina uppgifter i huvudsak begränsas till ren försäkrings verksamhet.
Den skulle sålunda få samma karaktär som enligt kommerskollegii förut berörda utlåtande
den 15 april 1909 samt departementalkommitterades och kommerskollegiikommitténs
sedermera avgivna förslag skulle tillkomma vissa för mera speciell verksamhet
avsedda anstalter. I enlighet jämväl med nämnda kommitterades system
skulle den allmänna ledningen på den sociala olycksfallsförsäkringens område tillkomma
ett annat ämbetsverk. I detta fall försäkringsrådet. Ålderdomsförsäkringskommittén
ställer vidare i utsikt, att försäkringsrådet framdeles skulle få sitt kompetensområde
utsträckt till även övriga grenar av socialförsäkringen och sålunda
komma att över denna i dess helhet utöva den sammanhållande myndighet, som
departementalkoinmitterade velat anförtro åt socialstyrelsen. Ett konsekvent genomförande
av ålderdomsförsäkringskommitténs förslag i denna del skulle givetvis innebära,
att såväl riksförsäkringsanstalten som pensionsstyrelsen skulle avstå från vissa
delar av sina nuvarande verksamhetsområden och bliva rena försäkringsanstalter samt
jämte de eventuella organen för en obligatorisk sjukförsäkring sammanhållas under
en enhetlig myndighet för hela socialförsäkringen.

I likhet med ålderdomsförsäkrings- och ovan åberopade kommittéer finner även
socialstyrelsen det vara en angelägenhet av största vikt, att åtgärder vidtagas i syfte
att åvägabringa enhetlighet och samverkan mellan socialförsäkringens olika grenar.
Styrelsen finner dock tvivelaktigt, huruvida i frågans nuvarande läge tillräckliga skäl
föreligga att för ändamålet upprätta ett särskilt ämbetsverk, vars uppgift enligt
kommitténs mening till en början skulle i huvudsak begränsas allenast till olycksfallsförsäkringen.
Under denna förutsättning vore det naturligen enklast att låta
riksförsäkringsanstalten tillsvidare fylla även hithörande uppgifter. Enär desamma
emellertid innebära en viss tillsyn över hela den sociala olycksfallsförsäkringen och
då statsanstalten icke gärna själv bör äga sådan ställning gent emot arbetsgivarnas
med densamma i viss män konkurrerande anstalter, måste styrelsen ansluta sig till
kommitténs förslag om att från riksförsäkringsanstaltens verksamhetsområde avskilja

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

de mera allmänt socialpolitiska uppgifter, som föreligga på detta område. Dessa lära
emellertid icke vara mera omfattande, än att de kunde tillsvidare anförtros åt någotdera
av de båda nuvarande ämbetsverken med sociala uppgifter, nämligen socialstyrelsen
eller pensionsstyrelsen. Genom en förläggning till det förra ämbetsverket
skulle önskvärd samverkan ernäs med sjukförsäkringen, arbetarskyddet och statens
sociala förvaltning i allmänhet; en anknytning åter till pensionsstyrelsen skulle medföra
närmare samband med ålderdoms- oah invaliditetsförsäkringen. I mån av vunnen
erfarenhet samt vid organiserandet av eu blivande obligatorisk sjukförsäkring kunde
därefter definitiv ståndpunkt tagas till frågan om socialförsäkringens enhetliga
ordnande, eventuellt hela socialförvaltningens organiserande efter fullt rationella
grunder.

Att kommittén icke valt något av de nu antydda alternativen, torde hava närmast
berott därpå, att den velat genom skapandet av försäkringsrådet bilda ett lämpligt
organ för avdömandet av besvär rörande tvister ifråga om den sociala olycksfallsförsäkringen.
Enligt kommitténs förslag skulle nämligen försäkringsrådet bliva
andra och sista instans i dylika mål och med hänsyn till dessas beräknade stora antal
(c:a 5,000 årligen) företrädesvis organiseras såsom en domstol eller nämnd med
dels lagfarna dels andra ledamöter, de senare representerande vederbörande intressenter
—- arbetsgivare och arbetare — samt olika slag av speciell sakkunskap i fråga
om olycksfallsförsäkring. Det förutsättes vidare, att försäkringsrådet framdeles skulle
bliva besvärsinstans även för avgörande av tvister rörande frågor tillhörande sjukförsäkringens
och den allmänna pensionsförsäkringens områden.

Utan tvivel föreligger ett starkt behov av en speciell instans för avgörande av
ifrågavarande besvärsmål, vilka på grund av sin natur kräva icke blott särskild sakkunskap
och ej alltför snäv juridisk behandling, utan även och kanske framför allt
ett snabbare avgörande, än som kan förväntas vid handläggningen enligt eljest gällande
regler. Detta behov synes emellertid bliva bättre tillgodosett genom en begränsning
av försäkringsrådets kompetens till endast dömande verksamhet, vilken,
såsom av kommitténs utredning framgår, skulle bliva tillräckligt omfattande för att
motivera inrättandet av en särskild nämnd. Denna kunde, på sätt kommittén tänkt
sig, efter hand få sin verksamhet utvidgad till även pensions- och sjukförsäkringen
och sålunda bilda den judiciella enheten på socialförsäkringens område, en riksförsäkringsnämnd.
Därest nämnden sålunda Ange en rent dömande verksamhet, kunde
densamma erhålla en uteslutande med hänsyn härtill avpassad organisation med, förutom
juridiskt utbildade ledamöter, ett antal icke lagfarna ledamöter, representerande
arbetsgivare- och arbetarintressena samt allmänt sociala insikter. Erforderliga tekniska
specialinsikter torde lämpligast kunna tillföras nämnden genom adjungerande vid
behov av experter.

Beträffande riksförsäkringsanstaltens organisation har kommittén icke lämnat
något närmare utformat förslag. Då emellertid detta innebär upprättandet av eu
anstalt för praktisk försäkringsverksamhet, synes densamma med fördel kunna anordnas
i nära anslutning till de former, som utbildats inom den enskilda försäkringsrörelsen
i vårt land och sålunda efter annan typ än den för ämbetsverken
vanliga.

Även under förutsättning att den sociala olycksfallsförsäkringens administration
kommer att ordnas i enlighet med nu antydda principer, lärer densamma, såsom
närmare angives i närlagda promemoria om vissa förenklingar i försäkringsförfarandet
(bil. 3), komma att draga avsevärt drygare kostnader än vad kommittén
beräknat, därest densamma arbetar efter de av kommittén angivna riktlinjerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 l> käft. (Bil. till Nr 111.) 11

Kling1. Maj ds Nåd. Proposition Nr 111.

Mycket avsevärda besparingar torde däremot kunna göras, för den händelse vissa av
styrelsen i det föregående föreslagna förenklingar skulle komma att genomföras. Det
är ej heller uteslutet, att den arbetsgivarna i lagförslaget medgivna rätten att försäkra
sina arbetare i egna ömsesidighetsbolag, kommer att utnyttjas i så stor omfattning,
att riksförsäkringsanstaltens verksamhet därigenom hlir icke oväsentligt begränsad.

Vilken form, som än kommer att fastställas för olycksfallsförsäkringens centrala
organisation, är det uppenbarligen nödvändigt, att det genom effektiva föreskrifter
sörjes för dess samverkan med övriga sociala förvaltningsorgan. Yad socialstyrelsen
angår, föreligger ett i vissa avseenden nära samband med dess uppgifter såsom
chefsmyndighet för yrkesinspektionen samt tillsynsmyndighet för sjukkasseväsendet.
Men jämväl på andra punkter, till exempel i fråga om statistiken, beräkningen av
avlöningar, uppskattningen av naturaförmåners värde och så vidare, komma statens
olycksfallsförsäkringsorgan i beröring med spörsmål, som" redan äro föremål för behandling
inom socialstyrelsen. Givetvis bör på dessa liksom andra statens förvaltningsområden
garantier skapas’för att nödig enhetlighet bevaras och onödigt dubbelarbete
undvikes.

Vad särskilt angår det statistiska arbetet, ansluter socialstyrelsen sig till den
uppfattningen, att förvaltningsstatistiken kan på lämpligaste sätt ordnas samt fylla
sin egentliga uppgift -—- att vara till nytta för förvaltningsarbetet — endast för så
vitt densamma förlägges till och utarbetas i intimt samband med den förvaltningsgren,
som huvudsakligen giver den dess innehåll. Styrelsen har följaktligen intet att erinra
mot att olycksfallsförsäkringsstatistiken utarbetas inom riksförsäkringsanstalten.
Av denna principiella ståndpunkt följer emellertid å andra sidan, att riksförsäkringsanstaltens
statistik icke bör utvidgas utöver anstaltens egentliga verksamhet — olycksfallsförsäkringen
— till att omfatta även sådan statistik, som på grund av sin natur
närmare ansluter sig till andra myndigheters områden och därför lämpligast bör utarbetas
av dem.

Det vore sålunda enligt socialstyrelsens mening mindre lämpligt, om anstalten
i vidare mån än som betingas av den sociala olycksfallsförsäkringens behov, skulle
ingå på uågon bearbetning av det olycksfallsstatistiska primärmaterialet ur rena
arbetarskyddssynpunkter. Det bör nämligen fortfarande tillkomma socialstyrelsen,
där arbetarskyddsärendena handläggas och där arbetarstatistiken i övrigt är förlagd,
att till ledning för denna sin verksamhet utarbeta erforderlig special statistik.

Vidare anser styrelsen, att, därest uppgifter, lämpade för lönestatistik, prisstatistik
eller annan socialstatistik, som tillhör styrelsens arbetsområde, inkomna till
riksförsäkringsanstalten, sådana uppgifter böra tillhandahållas socialstyrelsen för den
närmare bearbetning, som kan befinnas erforderlig. Vad beträffar den fullständiga
yrkesstatistik, som enligt kommitténs förmenande skulle erhållas såsom en synnerligen
viktig produkt av riksförsäkringsanstaltens statistiska verksamhet, hyser styrelsen
den uppfattningen, grundad jämväl på erfarenheter från andra länder, att en
rationell yrkesstatistik, vilken ju för övrigt bör omfatta även utanför olycksfallsförsäkringen
stående yrkeskategorier, icke lärer kunna åstadkommas annat än genom
verkliga, med vissa längre mellanrum företagna yrkesräkningar, vilkas anordnande i
varje fall icke kan ankomma på riksförsäkringsanstalten.

Endast med tillämpande av ovan angivna principer ifråga om statistikens förläggning,
lärer det kunna undvikas, att för olycksfallsförsäkringen tillskapas en allt
för vidlyftig statistisk apparat med »för hithörande verksamhet främmande uppgifter,
vilka på ett ändamålsenligare sätt och till större nytta för förvaltningsarbetet kunna

Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 83

ombesörjas av redan befintliga statistiska organ i de verk, dit ifrågavarande uppgifter
på grund av sin natur rätteligen höra.

Styrelsen övergår härefter till eu granskning av lagförslagets särskilda bestämmelser.

1 §•

I denna paragraf synes böra angivas, i vilken utsträckning lagen skall äga tilllämpning
med hänsyn till medborgarskap och hemort inom eller utom riket. Förslaget
lämnar nämligen icke upplysning, huruvida lagen skall gälla exempelvis för
svenska företag (utom rederier) i utlandet, vilka sysselsätta svenska arbetare eller för
utländska företag här i landet med utländska arbetare.

Då kostnaderna för förvaltningen till ungefär hälften skola bestridas av statsmedel,
torde bestämmelsen i paragrafens fordra stycke icke vara fullt korrekt.

2 §•

Frågan om de s. k. yrkessjukdomarnas ställning till olycksfallsförsäkringen är
ännu i de allra flesta länder ett öppet spörsmål. Att det gives alldeles specifika
yrkessjukdomar, som med all rätt böra jämställas med olycksfall, lärer av ingen
bestridas. En betydande svårighet möter emellertid, när det gäller att uppdraga
gränserna för det område av yrkessjukdomar, som bör inbegripas under försäkringen.

Med den jämförelsevis snäva begränsning, som givits åt begreppet yrkessjukdomar
i förevarande §, synas några befogade anmärkningar mot bestämmelsen i fråga
icke kunna göras. Emellertid vill styrelsen framhålla, att uttrycket »särskilt giftiga
vid arbetet begagnade ämnen» icke är fullt uttömmande. Det omfattar nämligen
icke sådana fall, då de giftiga ämnena alstras först under arbetets gång. För att
undvika varje sken av godtycklighet torde den erforderliga förteckningen över ifrågavarande
yrkessjukdomar ävensom eventuella ändringar i densamma böra utfärdas av
Eders Kungl. Maj:t och icke, såsom kommittén ifrågasatt, av riksförsäkringsanstalten
eller försäkringsråclet.

3 §•

Kommittén har ansett, att endast arbete mot avlöning skrilla falla under lagens
tillämpning. Dock har undantag härifrån gjorts för lärlingar. Även om man, i
likhet med kommittén, tager uttrycket »lärling» i den vidsträckta bemärkelse, att
därunder innefattas bland annat personer, som i och för sin utbildning innehava ej
avlönad anställning hos en arbetsgivare, förekommer det även i övrigt anställning
utan avlöning, som enligt styrelsens mening med lika rätt borde falla inom lagens
gränser. Sålunda förekommer det icke så sällan, att en person, innan anställning
erhålles, måste arbeta eller tjänstgöra på prov en viss tid utan avlöning. Det förekommer
vidare arbete, som ligger på gränsen till men ändock icke kan sägas vara
arbete direkt i och för utbildning. Såsom exempel härpå må anföras tjänstgöring som
extra i statens verk och inrättningar. Uttrycket »lärling» synes sålunda lämpligen
böra utbytas mot ett annat, som bättre motsvarar bestämmelsens syfte.

Med uttrycket »avlöning» förstås i denna § uppenbarligen detsamma, som i ö
och 7 §§ betecknas såsom »arbetsförtjänst». För undvikande av missförstånd torde
samma uttryck även böra användas i 3 §.

■Särskilda

bestämmelser.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Bestämmelsen att såsom arbetare icke räknas den, som ej fyllt 12 år, ansluter
sig, på sätt i motiveringen framhålles, till förbudet i lagen om arbetarskydd den 29
juni 1912 mot användandet av barn under denna ålder till arbete. Då nämnda lag
emellertid, ehuru synnerligen vittomfattande, icke äger tillämpning å alla verksam*
hetsområden, t. ex. i förevarande avseende ej å jordbruket, torde det ej vara befogat
att fastställa en dylik allmängiltig åldersgräns, utan synes jämväl barn under 12 år
kunna inbegrivas under försäkringen.

Såsom förut framhållits, anser socialstyrelsen det vara oriktigt att från en lagstiftning
av förevarande art utesluta hemarbetarna. De skäl kommittén anfört därför
synas ej socialstyrelsen tillfyllestgörande. Ifrågavarande arbetare höra som bekant
till de allra sämst situerade och hava sålunda särskilt ringa förmåga att bära följderna
av ett olycksfall. Med hänsyn till att olycksfallsrisken för hemarbetarna i
regel är ganska liten, skulle deras medtagande under försäkringen ej föranleda några
större kostnader. Hemarbetarnas undantagande från försäkringen skulle för övrigt
i viss mån verka som en premiering av hemindustrien, vilket knappast kan anses
lämpligt.

Genom bestämmelsen att såsom arbetare icke anses den, som av tillfällig anledning
användes till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare, har kommittén
såsom framgar av motiveringen, velat å ena sidan icke från försäkringen utestänga
tillfälliga arbetare och å andra sidan undvika, att som arbetsgivare komme att räknas
personer, som rent tillfälligtvis någon gång behöva anlita lejd arbetskraft. Det synes
dock styrelsen tvivelaktigt, om de använda ordalagen motsvara det senare ändamålet.

Då enligt förslaget även tjänare skola räknas som arbetare i lagens mening
och sålunda envar, som i sitt hem använder tjänare, räknas som arbetsgivare, skulle
även ett rent tillfälligt anlitande av arbetskraft (t. ex. en bärare) för dessa »arbetsgivare»
medföra plikt till försäkring. För undvikande härav synes till ifrågavarande
bestämmelser kunna fogas ett tillägg av innehåll, att från försäkringsplikten undantagas
arbetare, som av tillfällig anledning användes till arbete, vilket icke har samband
med arbetsgivarens företag eller yrke.

Det förekommer icke så sällan, särskilt i de större städerna, att familjer, som
icke ha tjänare, mer eller mindre regelbundet anlita lejd arbetskraft (hjälphustrur
eller dylikt). Dylika arbetare skulle givetvis, då anledning till deras användande ej
kan anses tillfällig, inbegripas under försäkringen. Huruvida några försäkringsavgifter
i allmänhet komma att erläggas för sådana tillfälliga arbetare, torde emellertid vara
tvivelaktigt, då arbetsgivarna ej hava någon anmälningsskyldighet och förekomsten
av arbete utav ifrågavarande slag lätt undgår ombudens uppmärksamhet.

6 §•

I riksförsäkringsanstaltens ovan åberopade utlåtande den 10 januari 1908 föreslog
anstalten ifråga om ersättningen vid för framtiden bestående minskning av
arbetsförmågan bland annat, att dylik ersättning, då invaliditeten understeg 20 %,
skulle utgå icke i form av årlig livränta utan med ett kapitalbelopp för en gång.
Denna ståndpunkt delades ock av kommerskollegium i dess likaledes förut åberopade
utlåtande av den 15 april 1909.

Enlikt styrelsens åsikt tala övervägande skäl för den av de båda ämbetsverken
vid detta tillfälle hävdade ståndpunkten. Erfarenheten har visat, att även invaliditetsfall,
där invaliditeten patologiskt sett uppgår ända till 20 %, icke i allmänhet med -

Kurujl. Maj:In Nåd. Proposition Nr 111.

fora någon varaktig nedsättning av arbetsförmågan. Den skadade tillvänjer sig så
småningom i arbetet, och efter någon tid är hans arbetsprestation densamma som
förut. Under sådana förhållanden synes för dylika mindre skador ett kapitalbelopp
åtminstone i regel vara den lämpligaste ersättningsformen.

För vinnande av större anpassningsförmåga hos lagstiftningen torde vidare böra
beredas möjlighet att i särskilda undantagsfall utbyta även en högre livränta mot
kapitalunderstöd. Styrelsen syftar härvid närmast på sådana fall, då olycksfallet
träffar en person i unga år och tillgången till ett jämförelsevis icke obetydligt kapital
skulle sätta den skadade i tillfälle att förskaffa sig en utbildning, som för honom
öppnade lämpligare och bättre förvärvsmöjligheter. Bestämmelsen härom skulle givetvis
omgärdas med fullt betryggande garantier. Särskilt skulle för ett dylikt utbyte
krävas yttrande av vederbörande kommunala myndigheter.

Då förslaget utan förbehåll, tillerkänner den skadade rätt till läkarvård, må
framhållas, att denna utfästelse i åtskilliga fall icke kan infrias, såsom exempelvis
om olycksfallet inträffat till sjöss. Det borde vidare uttryckligen föreskrivas, att
rätten till läkarvård även innefattar rätt för den sjuke att vid behov erhålla kostnadsfri
befordran till och från läkaren.

B §•

I sammanhang med denna § vill styrelsen framhålla'' vikten därav, att i lagen
intages en bestämmelse, som ger vederbörande försäkringsanstalt icke blott rätt utan
även skyldighet att i förekommande fall genom meddelande av speciell vård eller
utbildning söka häva eller i görligaste måtto nedbringa oförmågan till arbete.
Erfarenheten från de krigförande länderna visar dagligen vilka storartade resultat,
som på denna väg kunna vinnas. Den sämsta tjänst, man kan göra invaliden, är
att bibringa honom den föreställningen, att all rättfärdighet är uppfylld, så snart
han erhållit en skälig livränta. Tvärtom böra försäkringsorganen på allt sätt uppmuntra
och befrämja hans strävanden att reda sig med egna krafter.

9 §•

Den avlöning, eller såsom styrelsen föreslagit »arbetsförtjänst», som omnämnes
i 3 §, borde väl även inbegripas under bestämmelserna i 9 §.

På grund av den betydelse begreppet »arbetsförtjänst» har för beräkning av
såväl försäkringspremier som skadeersättningar och med hänsyn även därtill att
lagen eventuellt kommer att tillämpas av, förutom riksförsäkringsanstalten, ett flertal
olika försäkringsbolag, hade det varit önskvärt, om reglerna för uppskattning av
naturaförmåner kunnat närmare fixeras, än som skett i förslaget. tminstone beträffande
vissa grupper av försäkringstagare, som leva under mera likartade förhållanden
(såsom exempelvis sjöfolk, jordbruksarbetare, tjänare med flera) torde till och
med kunna ifrågasättas, huruvida icke värdet av naturaförmåner borde fastställas
likformigt för hela riket och genom tid efter annan av Eders Kungl. Maj:t utfärdade
kungörelser. Med hänsyn härtill tillåter sig styrelsen erinra om det statistiska material
angående levnadskostnaderna på olika orter i riket, som insamlas av styrelsen
och som lämpligen torde kunna tjäna till grundval för uppskattningar av ifrågavarande
natur.

Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

10 §.

Utöver det fall, då enligt förevarande § den skadade kan utan sitt medgivande
intagas å sjukhus, förefinnes även andra, då en dylik möjlighet synes vara påkallad.
Från sjukkassornas sida klagas det ofta över svårigheten att få de sjuka att följa
läkarens föreskrifter och att sjukdomen härigenom drager onödigt ut på tiden. I likhet
med vad förhållandet är i den tyska riksförsäkringslagen synes därför böra stadgas
rätt för vederbörande försäkringsinrättning att även mot den skadades vilja inlägga
honom å sjukhus, då han uppenbarligen handlar i strid mot läkarens föreskrifter.
Ehuru måhända i och för sig självklar synes vidare även höra stadgas sådan rätt
för det fall, att den ådragna sjukdomen är av smittosam natur eller den skadades tillstånd
kräver fortsatt observation.

Sjukhusvården, som i Sverige upprätthålles i huvudsak genom offentliga medel,
betingar för den enskilde, om han är »medellös», synnerligen ringa kostnader. Enligt
en utredning, som lämnats av fattigvårdslagstiftningskommittén (kommitténs betänkande
del III, statistiska undersökningar rörande den svenska fattigvården sid. 203
o. f.) betingade år 1907 vården å rikets sjukhus för meddellösa patienter från det
egna landstingsområdet eller staden i regel en kostnad av endast omkring 50 öre pr
dag eller till och med därunder. En genom olycksfall i arbete skadad arbetare, som
haft jämförelsevis goda inkomster, skulle sålunda, då han intagits å sjukhus och väl
i regel kommer att vårdas som medellös, enlikt kommitténs förslag på det allmännas
bekostnad erhålla en synnerligen gynnad ställning. Utom fullt underhåll och vård
skulle han därtill äga uppbära så gott som hela sjukpenningen oavkortad. Åtminstone
för sådana fall, då den skadade saknar familj eller andra, som han med sitt arbete
försörjt, synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke sjukpenningen eller livräntan i
fall av sjukhusvård borde indragas med undantag av en mindre del därav (exempelvis
''/j eller */,), som fortfarande skulle tillkomma den skadade.

11 §•

Bland förutsättningar, under vilka avdrag skall ske å ersättningen, bör även
upptagas det fall, då arbetsgivaren jämlikt lag eller utfästelse är skyldig att till
arbetaren under sjukdom eller dylikt utgiva avlöning, hel eller avkortad.

14 §.

I denna § bör intagas bestämmelser, som göra det möjligt för vederbörande
försäkringsinrättning att träffa särskilda anstalter för fall, då ersättningsberättigad
på grund av dryckenskap eller liknande orsaker icke lämpligen själv kan handhava
penningar. I enlighet med vad som föreskrivits i den tyska riksförsäkringslagen bör
det i dylika fall vara inrättningen obetaget att utbetala ersättningen in natura.
Den kommun, gentemot vilken den skadade har anspråk på försörjning, torde dessutom
böra tillerkännas rätt att fordra, att ersättningen utgives i denna form.

17 §.

För beräkning av försäkringsavgifternas storlek är det icke tillräckligt att
känna »arbetets beskaffenhet». Det torde även fordras kunskap om de förhållanden,
under vilka arbetet bedrives.

Kung], Maj:tfi Nåd. Proposition Nr 111.

18 §. .

Av paragrafens avfattning synes framgå, att jämväl försäkringsbolag, som avses
i 4 §, skulle vara berättigat påfordra yrkesinspektionens medverkan. Detta synes
dock icke böra ifrågasättas. Ordet »försäkringsinrättning» bör därför utbytas mot
»riksförsäkringsanstalten». Vidare böra orden; »myndighet, som enlikt lagen om
arbetarskydd utövar tillsyn å samma lags efterlevnad, påfordra» utbytas mot »yrkesinspektionens
chefsmyndighet begära». Den av kommittén föreslagna avfattningen
skulle nämligen kunna tolkas så, att försäkringsinrättning skulle äga direkt påfordra
viss befattningshavares ingripande, ett tillvägagångssätt som, därest detsamma, komme
att mera allmänt tillämpas, skulle kunna väsentligen förrycka yrkesinspektionens
egentliga verksamhet.

Styrelsen anser sig böra påpeka, att tillsynen å arbetsförhållandena ombord å
fartyg i regel ej tillkommer yrkes- utan fartygsinspektionen. Medverkan jämväl av
sistnämnda myndighet torde sålunda kunna ifrågakomma för det i paragrafen avsedda
ändamål.

20 §.

Paragrafens senare punkt, som berör skadad arbetares skyldighet att underkasta
sig vård eller föreskrift av läkare, synes ej rätteligen kunna hänföras till bestämmelser,
som avse »anmälan och undersökning av olycksfall», utan torde höra meddelas
i samband med bestämmelserna i 25 §.

21 §•

Bestämmelserna i denna paragraf äro enligt kommitténs motivering avsedda att
motsvara såväl stadgandena i 12 § av nu gällande olycksfallsersättningslag som föreskrifterna
i kungörelsen den 31 december 1912 angående anmälan om olycksfall i
arbete. Vidare har kommittén förutsatt, dels att nytt formulär för anmälan skall
utarbetas i samråd med socialstyrelsen — detta för att åt formuläret trygga det
innehåll, som erfordras med hänsyn till arbetarskyddet — och dels att erforderliga
uppgifter rörande olycksfall av vederbörande försäkringsinrättning insändas till nämnda
styrelse.

Väl kunna en del uppgifter, som erhållas på nu angivet sätt, vara av en viss
vikt för arbetarskyddslagens genomförande. Men det viktiga önskemålet att yrkesinspektörerna
snarast möjligt efter ett olycksfalls inträffande erhålla underrättelse
därom, tillgodoses ej genom den tillämnade anordningen. Redan vid yrkesinspektionens
upprättande år 1889 framhölls vikten av att yrkesinspektörerna bereddes
kännedom om inträffade olycksfall i arbete, och i sina första årsberättelser klagade
yrkesinspektörerna över saknaden av anmälningsskyldighet. Den 20 juni 1890 utfärdade
Eders Kungl. Maj:t ett cirkulär till samtliga Konungens befallningshavande,
vari polismyndigheterna ålades att till yrkesinspektör översända protokoll över polisförhör,
som hållits med anledning av olycksfall i arbete inom sådan verksamhet,
varå lagen angående skydd mot yrkesfara var tillämplig. År efter år påvisade yrkesinspektörerna,
huru på detta sätt endast ett fåtal av de inträffade svårare olycksfallen
kommo till deras kännedom och påyrkade effektivare åtgärders vidtagande.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Den 24 januari 1896 utfärdades en nådig kungörelse angående vad till beredande
av kännedom om olycksfall i arbete iakttagas bör. Härigenom ålades idkare av industriellt
yrke att anmäla sådana olycksfall i arbete, som medfört mera än 14 dagars
oförmåga till arbete. Sedermera hava nya författningar i ämnet utfärdats den 5 juli
1901 med anledning av olycksfallsersättningslagen, den 17 november 1905 i ändamål
bland annat att möjliggöra en officiell olycksfall sstatistik samt den 31 december 1912
med hänsyn till lagen om arbetarskydd. Uti sistnämnda författning har i förevarade
avseende bergmästare jämställts med yrkesinspektör.

Skyldigheten att anmäla olycksfall i arbete har således från början tillkommit
för att bereda yrkesinspektörerna så snabb och fullständig kännedom som möjligt om
inträffade olycksfall. Att yrkesinspektionens befattninghavare erhålla sådan kännedom
är önskvärt med hänsyn därtill, att de må kunna inställa sig på arbetsplatsen
och där företaga undersökning, innan rubbningar i de förhållanden, varunder olycksfallet
inträffat, hinna inträda och försvåra utrönandet av olycksfallets verkliga orsak.
Yrkesinspektörerna hava vidare allt sedan år 1896 ägt att påkalla polisförhör rörande
inträffat olycksfall i arbete.

Även efter införandet av obligatorisk försäkring för olycksfall i arbete måste
det med hänsyn till arbetarskyddslagens tillämpning anses nödvändigt, att yrkesinspektörer
och bergmästare snabbast möjligt erhålla meddelande om olycksfall, som
inträffa vid arbetsställe, varå lagen äger tillämpning. Den av kommittén föreslagna
vägen, eller att uppgifterna skulle passera från polismyndigheten till försäkringsanstalten
och vidare till socialstyrelsen för att därifrån tillsändas vederbörande befattningshavare
inom yrkesinspektionen, kan ej gärna anses motsvara nyssnämnda krav.
Yrkesinspektörer och bergmästare torde sålunda framdeles som hittills böra erhålla
anmälan om olycksfall direkt från vederbörande polismyndigheter. Den anmälan,
som därvid behöver lämnas, kan emellertid vara ganska kortfattad.

Av vikt synes vara, att såväl yrkesinspektörers och bergmästares som även
deras chefmyndighets rätt att påkalla polisförhör bibehålies. Det kan nämligen förekomma,
att ett olycksfall från försäkringsanstaltens sida ej kräver vidare utredning,
men att det likväl ur arbetarskyddsteknisk synpunkt kan vara av vikt att genom
polisförhör få utredda de närmare omständigheterna vid detsamma.

Bestämmelsen att »polisundersökning om olycksfallet skall av polismyndigheten
så fort ske kan, hållas» motsvarande nu gällande bestämmelse i ämnet, vilken på
sina håll ansetts ålägga nämnda myndighet, till exempel magistrat eller stadsstyrelse,
att in corpore förrätta sådan undersökning. Till förekommande av en dylik uppfattning,
som torde medföra avsevärda olägenheter, vill styrelsen föreslå, att början av
paragrafens tredje stycke omformuleras till: »Polismyndigheten skall, där polisundersökning
begäres av försäkringsinrättningen eller försäkringérådet, föranstalta om att
sådan undersökning, så fort ske kan, hålles.»

Då olycksfallsanmälningarna sålunda enligt styrelsens mening jämväl böra tjäna
yrkesinspektionens uppgifter, torde anmälningsskyldigheten, i likhet med vad nu är
förhållandet, böra regleras genom en särskild författning. I en sådan författning kunde
vidare meddelas bestämmelse om här ovan berörda rätt för socialstyrelsen samt
vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare att påkalla polisförsör.

22 §.

Bestämmelserna i denna paragraf torde företrädesvis komma till användning i
avseende å sjöfolk. Med hänsyn därtill må påpekas, att bestämmelser i ämnet, ehuru

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

icke av så vittgående omfattning, redan finnas meddelade i 40 § sjölagen. Här föreskrives
nämligen, att, när någon av besättningen eller någon eljest ombordvarande genom
olyckshändelse ljutit döden eller lidit svårare kroppsskada, skall befälhavaren, inom
riket till kommerskollegium och utom riket till närmast varande svenske konsul,
ofördröjligen avgiva skriftlig rapport om händelsen, ävensom, så snart ske kan, angående
händelsen avgiva sjöförklaring. Önskvärt vore uppenbarligen, att här berörda
två slag av anmälningsskyldighet kunde regleras efter enhetliga grunder. Särskilt
bör framhållas den olikformighet i förfarandet, som skulle inträda på den grund, att
erforderlig utredning enligt lagförslaget skall åvägabringas genom polisundersökning
under det sjölagen, såsom nämnts, föreskriver sjöförklaring.

25 §.

Den i första stycket stadgade påföljden synes vara omgärdad med onödiga
förbehåll.

Skall hotet om ersättningens nedsättning eller indragning hava någon verklig
betydelse, bör den föreskrivna nedsättningen eller indragningen inträda, så snart den
skadade icke ställer sig givna föreskrifter till efterrättelse och skadan därigenom väsentligen
förvärras.

27 §.

Det saknas bestämmelser efter vilka grunder kapitalutbetalningen för en gång
skall graderas i fall, då utlänningen samtycker till bytet. Genom att vägra sitt samtycke
till utbytet ifråga, har han ju utsikter att få kapitalet beräknat efter den högsta
medgivna normen.

30 §. •

Uttrycket »annorledes än — — — — — sägs» synes hänföra sig till »avtal»
och icke till »ersättning enligt denna lag».

Lagförslagets olika bestämmelser hänföra sig, av deras avfattning att döma, till
förhållandet mellan varje särskild arbetare och arbetsgivare. Till det ej så sällan
förekommande fallet, att en arbetare är sysselsatt hos flera arbetsgivare, synes förslaget
ej hava tagit hänsyn. Skulle lagen tillämpas å de särskilda arbetsförhållandena
såsom isolerade företelser, kommer man emellertid till något egendomliga resultat,
såsom till exempel i avseende å 5,000-kronorsgränsen i 3 § samt ersättnings- och avgiftsbeloppens
bestämmande. Hänsyn torde sålunda i fall av ifrågavarande natur
böra tagas till samtliga de arbetsförhållanden, vari arbetaren står. Uttryckliga bestämmelser
härom och huru i särskilda avseenden skall förfaras synas vara av behovet
påkallade.

Styrelsen anser sig böra framhålla, att den korta tid, som stått till förfogande
för yttrandets avgivande icke medgivit en så ingående prövning av förslaget, som
dess vikt och omfattning eljest påkallat. Styrelsens granskning har begränsats jämväl
av det skäl, att styrelsen icke haft tillfälle taga del av vissa till styrelsens ämbetsområde
hörande korporationers önskemål och erinringar i anledning av förslaget.

Styrelsen vill slutligen såsom en sammanfattning av sin mening om föreliggande
lagförslag uttala, att, även om styrelsen funnit detsamma vare i behov av betydelseBihang
till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

fulla förändringar, vilka dock ej på något mer ingående sätt beröra själva lagförslaget
detsamma i stort sett synes tillfredsställande och bör utan dröjsmål genomföras.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Elmquist,
byråcheferna Huss, Andersson, Bergsten och Först, t. f. byråchefen Molin samt socialfullmäktige
von Sydow och Lindqvist.

Utdrag av protokollet, utvisande de vid ärendets handläggning uttalade avvikande
meningar, bifogas.

Underdånigast
HENNING ELMQUIST.

THEOFIL ANDERSSON.

Stockholm den 31 januari 1916.

Utdrag av protokoll, hållet hos K. Socialstyrelsen
dm 31 januari 1916.

S. D. Föredrogs Kungl. Maj:ts nådiga remiss angående ålderdomsförsäkringskommitténs
betänkande och förslag angående försäkring för olycksfall i arbete.

Beslut se registraturet.

Vid ärendets handläggning uttalades följande avvikande meningar:

Föredragande, byråchefen Andersson, med vilken socialfullmäktigen Lindqvisl
förenade sig, anförde:

För min del kan jag icke biträda styrelsens åsikt, att kommitténs förslag angående
olycksfallsförsäkringens omfång skulle som en konsekvens kräva, att lagstiftningen
utsträcktes till att omfatta även självständiga yrkesutövare m. fl. Lagstiftningen
angående försäkring för olycksfall i arbete utgör en direkt utveckling av den privaträttsliga
skadeståndsplikten och har icke varken formellt eller reellt något samband
med frågan om en olycksfallsförsäkring för självständiga.

I förra fallet gäller det arbetsgivarnes skyldighet att kollektivt svara för de
olycksfall, som drabba deras arbetare i arbetet. I fråga om självständiga skulle ett
lagstadgat tvång till försäkring för olycksfall i arbete innebära ett åläggande för dem
att själva, med eller utan bidrag av det allmänna, erlägga premier för en försäkring,
som för många saknar större praktisk betydelse.

Icke heller har jag för min del kunnat biträda styrelsens förmodan, att det
skulle kunna låta sig göra att kombinera åtgärderna för försäkringsavgifternas beräknande,
debitering och uppbörd direkt med taxeringsförfarandet. Därest en dylik anordning
över huvud taget vore möjlig, vilket jag för min del betvivlar, skulle den
snarare öka det för olycksfallsförsäkringen erforderliga förvaltningsarbetet.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Slutligen kan jag icke biträda styrelsens utlåtande i den del detsamma berör
olycksfallsförsäkringens organisation. Utan att i övrigt vilja ingå på frågan om en
samverkan mellan såväl socialförsäkringens olika1 grenar inbördes som ock mellan
dessa och socialförvaltningen i övrigt, anser jag mig dock böra framhålla, att det
definitiva ordnandet av denna fråga lärer bliva beroende bland annat av den blivande
obligatoriska sjukförsäkringens gestaltning.

Vad särskilt beträffar det av kommittén föreslagna försäkringsrådets kompetens,
anser jag, att rådet bör fungera endast som högsta instans för avgörande av besärsmål
och erhålla en däremot svarande sammansättning oclr utrustning. För de sammanhållande
och i viss mån ledande funktioner i fråga om socialförsäkringen i dess
helhet, vilka kommittén velat tillägga rådet, torde finnas andra och mera naturliga
anordningar, vilka enligt min mening icke behöva bestå i vare sig upprättandet av
ännu ett ämbetsverk eller ett eller flera ämbetsverks inordnande under ett annat.

Socialfullmäktigen von Sydow anförde:

Jag instämmer i byråchefen Anderssons reservation i fråga om dels olycksfallslagstiftningens
utsträckande att omfatta även självständiga yrkesutövare m. fl., dels
styrelsens åsikt att det vore lämpligt att kombinera åtgärderna för försäkringsavgifternas
beräknande, debitering och uppbörd med taxeringsförfarandet. Ifråga om
styrelsens uttalande rörande socialförvaltningens organisation i dess helhet anser jag
mig icke böra yttra mig.

Då jag anser att s. k. yrkessjukdomar icke böra hänföras till olycksfallsförsäkringen
utan till sjukförsäkringen, hade styrelsen enligt min åsikt bort avstyrka bifall
till 2 § i lagen.

Även i flera andra punkter anser jag, att styrelsen bort göra erinringar mot
förslaget, men då jag såsom ledamot av de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd
kommer att avgiva särskilt yttrande över förslaget och därvid får tillfälle
att framföra min mening i dessa delar, anser jag icke nödigt att här närmare angiva
dessa erinringar.

Socialfullmäktigen Lindqvist anförde:

Vid socialstyrelsens behandling av förevarande utlåtande har jag funnit mig
böra i åtskilliga punkter angiva skiljaktig mening, dels emedan vad styrelsen i vissa
punkter yttrar måste anses obehövligt och dels emedan styrelsen i andra punkter
framför mot min uppfattning stridande synpunkter.

Bestämd reservation anser jag mig böra anföra mot av styrelsen framfört förslag
beträffande skadads skydd under den s. k. karenstiden.

Styrelsen föreslår i denna viktiga del en provisorisk anordning på så sätt, att
arbetsgivaren må förklaras skyldig att själv svara för ersättningen under karenstiden.
Då styrelsen härvid tydligen anser att bestämmelsen i 1901 års olycksfallsersättningslag
om 60 dagars karenstid skulle bibehållas och då känt är att c:a 90 % av inträffade
olycksfall regleras inom denna tidrymd så skulle med detta endast c:a 10 %
inträffade olycksfall komma att falla under arbetsgivarens försäkringsplikt.

Min uppfattning är emellertid den, att landets stora kroppsarbetande arbetarklass,
med största tillfredsställelse hälsat ålderdomsförsäkringskommitténs förslag om
införande av lagfäst försäkringsplikt för arbetsgivarne, omfattande alla i arbete in -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

träffande olycksfall samt måste för den skull betrakta den av styrelsen föreslagna
förändringen av kommitténs förslag såsom en ytterst betänklig försämring. Jag anser
alltså att styrelsen bort biträda ålderdomsförsäkringskommitténs förslag i denna del.

Likaledes anmäler jag min reservation mot styrelsens förslag, att sjukpenning
må utgå allenast för arbetsdagar. Även på denna punkt innebär styrelsens förslag
en försämring av kommitténs förslag, vilket senare upptar bestämmelse om att sjukpenning
skall utgå jämväl för sön- och helgdagar.

Då jag ej kunnat finna styrelsens skäl för sin ståndpunkt bärande och sålunda
ej anledning förefinnes att yrka ändring i av ålderdomsförsäkringskommittén i denna
punkt förelagt förslag, anser jag att styrelsen bort biträda kommitténs förslag.

Enligt protokollet
A. Rydin.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Kommerskollegium.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss har Eders Kungl. Maj:t anbefallt Kommerskollegium att avgiva
underdånigt utlåtande över ett av ålderdomsförsäkringskommittén den 19 oktober
1915 avgivet betänkande och förslag angående försäkring för olycksfall i arbete.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

I anledning härav har Kollegium om yttrande anmodat samtliga handelskammare
i riket, Brukssocietetens fullmäktige i Järnkontoret, Sveriges industriförbund,
Sveriges hantverksorganisation, Sveriges allmänna handelsförening, Sveriges minuthandlares
riksförbund, Sveriges allmänna sjöfartsförening, Sveriges redareförening,
Svensk skeppsrederiförening för segelfartyg, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska
maskinbefälsförbundet samt direktionerna för Stockholms sjömanshus och för sjömanshusen
i Göteborg, Malmö och Hälsingborg.

Bland dessa hava Sveriges industriförbund, Östergötlands och Södermanlands
industri- och handelskammare, Sveriges allmänna sjöf artsförening och Svensk skeppsrederiförening
för segelfartyg icke hittills efterkommit Kollegii anmodan.

Med hänsyn till Kollegium under hand meddelat föreläggande att senast denna
dag avgiva förevarande utlåtande har Kollegium i skrivelser till nämnda korporationer
och sammanslutningur sett sig nödgat begära deras yttranden till senast den 23
sistlidne december. Åtskilliga av dessa yttranden hava emellertid inkommit till
Kollegium efter denna tidpunkt och i flera fall först efter ingången av innevarande
år.

Tidens knapphet har därför ej tillåtit en så ingående granskning av förslaget
som på grund av ämnets vikt hade varit önskvärd.

Med överlämnande av de inkomna yttrandena får Kollegium till åtlydnad av
den nådiga remissen i ämnet anföra följande.

Bestämmelserna i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till
följd av olycksfall i arbete hava länge varit i åtskilliga avseenden föremål för anmärkningar
och ändringsförslag. Ett omarbetande av berörda bestämmelser har jämväl
av Kollegium i ett den 15 april 1909 avgivet underdånigt utlåtande i ämnet förordats,
varvid Kollegium uttalade sig för i huvudsak följande ändringar:

Ersättningsrätten borde utsträckas från arbetare och arbetsförmän till jämväl
övriga med de egentliga kroppsarbetarna i avseende å löneförhållanden jämställda
arbetstagare. Ersättning borde tillkomma ej blott dem, som äro anställda i de i 1 §
av 1901 års lag uppräknade huvudsakligen industriella näringsyrkena, utan även inom
åtskilliga andra verksamhetsområden såsom sjöfart, handel och jordbruk anställda
personer. Då emellertid det nuvarande systemet med direkt ersättningsplikt bleve
mindre användbart i samma mån som ersättningsskyldigheten utsträcktes utöver den
egentliga storindustrien, förordade Kollegium, att den direkta ersättningsplikten bleve
med vissa undantag utbytt mot försäkringsplikt. De nu med fixa belopp utgående
och överhuvudtaget allt för låga ersättningarna borde med särskilda av Kollegium
angivna modifikationer ställas i visst förhållande till den skadades arbetsförtjänst.
Kpllegium, som utgick från den förutsättningen, att, vid revision av då gällande sjukkasselag,
sjukförsäkringen allt fortfarande skulle komma att stå på frivillighetens
grund, ansåg slutligen, med hänsyn särskilt till det förhållande att de genom det
långt övervägande antalet olycksfall uppkomna skadorna medförde högst 60 dagars
sjukdom, att en förkortning av den i 1901 års lag stadgade 60 dagars karenstiden
vore av rättvisa och billighet påkallad. På grund av de säregna förhållandena inom
jordbruks- och sjöfartsnäringarna uttalade sig Kollegium för särskilda lagar beträffande
ersättningen inom dessa näringsgrenar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

De synpunkter, Kollegium anlade på frågan, betingades av Kollega dåvarande
ämbetsbefattning med näringslivets angelägenheter, däri även ingick bevakandet av
sociala intressen. Sedan emellertid numera ärenden av social natur förlagts under
Socialstyrelsens handläggning, torde Kollegium böra begränsa sitt förevarande utlåtande
till att avse förhållanden inom allenast de näringsgrenar, vilkas intressen
Kollegium har att bevaka, varvid likväl Kollegium givetvis beaktar det gynnsamma
inflytande på näringslivet, som bör vara att förvänta av lönarbetarnas ökade trygghet
mot olycksfallens ekonomiska följder.

Med hänsyn till sjöfartsnäringens i många avseenden speciella förhållanden
kommer Kollegium, oavsett sin förut uttalade uppfattning om lämpligheten av eu
särskild lagstiftning för sjöfarten, att i det följande till en början lämna åsido de
allmänna anmärkningar, som enbart ur sjöfartssynpunkt kunna vara att framställa
mot förslaget, för att sedermera upptaga dessa i ett sammanhang.

Den måhända viktigaste punkt, vari det föreliggande förslaget skiljer sig från
gällande lag, är det utbyte av den direkta ersättningsplikten mot försäkringsplikt,
som i 1 § fastslås som regel ehuru med vissa i 11 och 15 §§ givna modifikationer
till förmån för arbetsgivarens rätt att under vissa förutsättningar själv svara för ersättningarnas
utgivande.

I de inkomna yttrandena har icke någon egentlig invändning blivit rest mot
övergången till försäkringsplikt; och Kollegium, som 1909 härutinnan intog i allt
väsentligt samma ståndpunkt som numera kommittén, ansluter sig alltså till förslaget
i denna del.

Kommittén har föreslagit att giva försäkringsplikten ett synnerligen vidsträckt
tillämplighetsområde. I sådant hänseende har kritik riktats mot inbegripandet härunder
av personer, som icke i avsevärd mån äro utsatta för olycksfall i arbetet och
vilka dessutom ofta åtnjuta sådana avlöningsförmåner, att de äro i* stånd att själva
draga försorg om sin försäkring, ävensom av personer, vilkas löneförmåner icke
undergå minskning genom arbetsoförmåga på grund av olycksfall eller gent emot vilka
vårdnadsplikt under sjukdom åligger arbetsgivaren.

I anslutning härtill och på grund av, bland annat, intresset att icke genom ett
alltför stort antal försäkringar över hövan stegra omkostnaderna för försäkringsväsendet
i dess helhet hava i de inkomna yttrandena stora verksamhetsområden föreslagits
ställda utanför lagens tillämpning.

Förutom att uttalanden gjorts mot försäkringens utsträckning till tjänstemän
och enskilda tjänare, hava flera handelskammare ävensom styrelsen för Sveriges hantverksorganisation
uttalat sig mot försäkring av kontorister. Nämnda styrelse samt
Stockholms handelskammare hava därjämte yttrat sig mot försäkring av butiks- eller
handelsbiträden.

Vad särskilt beträffar det undantag från försäkringsplikten, som kommittén föreslagit
genom stadgandet i 3 § att såsom arbetare ej skall anses den, vilkens avlöning
hos arbetsgivaren, för år räknat, överstiger 5,000 kronor, har detta stadgande föranlett
uttalanden ur olika synpunkter.

Från ett par håll har ifrågasatts, huruvida ej jämväl löntagare med högre årsavlöning
än 5,000 kronor borde försäkras, då nämligen i flera yrken olycksfallsrisken
vore kanske lika stor för arbetsledaren som för arbetaren, under det att den ökade

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

utgiften för den förres försäkring icke kunde beräknas i större män betunga arbetsgivaren.

Från åtskilliga andra håll har däremot uttalats, att det föreslagna lönemaximum
vore för högt, särskilt med hänsyn till att i allmänhet ringa fara vore förenad med
det högre avlönade arbetet samt till den förmåga av självhjälp, man kan förutsätta
hos de högre löntagarna, Och förslag till lägre lönemaxima mellan 3,600 och 2,500
kronor hava framställts i olika yttranden.

I den män de till undantagande från försäkringen föreslagna personalgrupperna
äro sysselsatta å sådana verksamhetsområden, som av Kollegium företrädas, får Kollegium,
under hänvisning till sitt förberörda år 1909 gjorda uttalande för ersättningsrättens
utsträckande, anföra, att om även de för uteslutningarna förebragta skälen
äro värda beaktande, kommittén likväl synes hava framlagt giltiga skäl mot uteslutande
av vissa speciella personalgrupper, vilkas arbete ofta icke medför egentlig fara.
för olycksfall, ävensom mot ett generellt avfattat undantagande av personer, som
sysselsättas i ofarligt arbete. Att från försäkringen undantaga de fall, då densamma
är obehövlig på grund av arbetaren tillförsäkrade förmåner under arbetsoförmåga,
synes Kollegium, med hänsyn till bestämmelserna om de under sådana omständigheter
minskade premierna och ersättningarna, vilka bestämmelser torde motsvara vad
med det ifrågasatta undantaget avses, icke vara av behovet påkallat.

Vad härefter angår kommitténs förslag att så gott som helt och hållet borttaga
den nuvarande karenstiden hava i flertalet yttranden invändningar häremot gjorts.

Vid redogörelsen härför får Kollegium till en början erinra om det stadgande i
15 § mom. 8 av lagen om sjukkassor den 4 juli 1910, enligt vilket, utan hinder av
de begränsningar beträffande sjukhjälpstiden, som sjukkassas stadgar må innehålla,
medlem, vilken träffas av olycksfall, under vissa förbehåll är berättigad till sjukhjälp
för olycksfallet för de första 60 dagarna därefter.

Vid olycksfallsförsäkringspliktens utsträckande över detta område för den frivilliga
sjukförsäkringen skulle alltså, såsom kommittén själv uppmärksammat, möjlighet
till dubbelförsäkring inträda. Olämpligheten av en sådan anordning, varigenom
olycksfall skulle kunna medföra en ersättning större än den försäkrades avlöning, har
från åtskilliga håll påpekats. Det synes Kollegium synnerligen angeläget att åtgärder
vidtagas för undvikandet av en dylik dubbelförsäkring.

Karenstidens nära nog fullständiga borttagande har emellertid på många håll
ansetts skola medföra olägenheter jämväl på grund av den stora ökningen i förvaltningskostnaderna
för det genom berörda bestämmelse mångdubblade antalet ersättningsberättigade
olycksfall. Kommittén har visserligen erinrat därom, att av de försäkringar,
som för närvarande äro tagna hos Eiksförsäkringsanstalten, de allra flesta
gälla utan egentlig karenstid, vilken omständighet kommittén anser visa, att förvaltningssvårigheterna
i ganska stor utsträckning kunnat övervinnas, men häremot har
från Järnkontorets sida framhållits, att de nuvarande försäkringarna till mycket stor
del utgjordes av kollektivförsäkringar av ett jämförelsevis litet antal försäkringstagare
med stort antal försäkrade, då däremot den nya lagen skulle komma att omfatta ett
mycket stort antal försäkringstagare med jämförelsevis få försäkrade personer för
varje, ävensom att de vid de större kollektivförsäkringarna, som oftast omfattade
personal å arbetsplats, där ordnad läkarvård funnes, kostnaderna för de lättare olycksfallen
bleve jämförelsevis små i förhållande till de kostnader, som smärre olycksfall,
medförande synnerligen obetydliga skador, kunde komma att draga vid den omfattning,
lagförslaget givit försäkringen.

Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 111.

1)7

Flera handelskammare hava varnat för den till ökad försäkringskostnad ledande
svårigheten för en central försäkringsmyndighet att öva kontroll gentemot simulation
av små olycksfall, och handelskammaren i Gävle hänvisar till de erfarenheter, som
gjorts i ett särskilt fall, då borttagandet av en förut stadgad karenstid av två dagar
vållade ekonomiska svårigheter för en sjukkassa, som dock lättare utövade kontroll i
detta avseende.

Kommittén har visserligen tänkt sig, att möjligen uppkommande svårigheter härutinnan
skulle i avsevärd mån kunna minskas genom samarbete med sjukkassorna.
Handelskammaren i Gävle betvivlar emellertid, att dessa utan att vara drivna av det
egna ekonomiska intresset skulle i avsevärd mån verka återhållande på obefogade ersättningsanspråk.

De ovan anförda synpunkterna hava i ett flertal fall föranlett uttalanden, åsyftande
de korta olycksfallens förläggande under en obligatorisk sjukförsäkring. Kollegium,
som, såsom i det föregående nämnts, i sitt år 1909 avgivna yttrande, utgående
från förutsättningen att sjukförsäkringen skulle förbliva frivillig, påyrkade karenstidens
förkortande, finner denna fråga, genom den numera förefintliga utsikten till sjukförsäkringens
omläggning på grundvalen av försäkringsplikt, hava kommit i väsentligt
förändrat läge. Att under sådana förhållanden, genom bland annat det tvång till inrättande
av en synnerligen vidlyftig förvaltningsapparat, som frågans ordnande enligt
kommittéförslaget skulle medföra, försvåra de korta olycksfallens inordnande under
den obligatoriska sjukförsäkringen, därest sådant skulle finnas önskvärt, kan Kollegium
icke anse lämpligt. I anslutning till vad Kollegium yttrat år 1909 samt nu påyrkats
från många håll anser sig Kollegium böra ifrågasätta, huruvida icke i stället för obligatorisk
försäkringsplikt en direkt ersättningsplikt kan åläggas arbetsgivaren under
karenstiden. Med hänsyn till de flesta fallens relativt korta varaktighet torde eu sådan
anordning i allmänhet icke bliva för arbetsgivaren så betungande, att arbetaren löper
någon risk att icke utfå sin ersättning. Till yttermera säkerhet kan tänkas en statsgaranti
för sådan ersättnings utgående.

Mot kommitténs förslag angående de olika ersättningstyperna har icke gjorts
någon anmärkning av vikt.

Uttalanden hava vidare gjorts mot de föreslagna ersättningarnas höjd, varvid
man särskilt vänt sig mot förslaget om en maximilivränta av 1,200 kronor, som i
några yttranden föreslås sänkt till 1,000 kronor och av handelskammaren i Gävle till
800 kronor. Kollegium finner dock icke avgörande skäl anförda för frångående av
kommitténs förslag härutinnan.

En ersättningsskala, graderad efter den försörjningsplikt, som åligger den skadade,
har från flera håll påyrkats. Däribland har Stockholms handelskammare ifrågasatt en
årlig maximilivränta av högst 600 kronor för ogift arbetare, 900 kronor för gift arbetare
utan barn och för varje barn ytterligare 150 kronor, dock ej mer än 1,200 kronor
sammanlagt. För en gradering av sjukpenningen finner Kollegium skäl ej föreligga.
Däremot torde fog ej saknas för yrkandet om en gradering av livräntan.

Kommitténs förslag att likställa änkling med änka i fråga om rätt till livränta
efter skadad arbetares död, har väckt gensägelser, och har därvid hänvisats till det
av kommittén meddelade förhållandet, att i utländska lagar vid införandet av sådan
likställighet i allmänhet vidtagits den inskränkning att änkling erhåller rätt till livränta
endast i det fall, att han är varaktigt oförmögen till arbete eller för sin existens
varit väsentligen beroende av hustruns arbete.

Jämväl Kollegium finner en sådan begränsning böra fastställas.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b käft. (Bil. till Nr 111.) 13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

I likhet med flera handelskammare finner Kollegium skäl ej föreligga för den
av kommittén föreslagna kapitalutbetalningen åt änka eller änkling, som träder i
nytt gifte. •

För den tid närmast efter olycksfallet, varunder enligt den av Kollegium biträdda
meningen ersättningen ej bör utgå efter de av kommittén angivna grunder,
hava föreslagits olika ersättningsprinciper.

Två handelskammare hava sålunda förordat, att de fulla ersättningsbeloppen
skulle utgå först efter en under de första veckorna efter hand skeende höjning. Vidare
har föreslagits, att för karenstiden ersättningen skulle utgå med å ena sidan en lägre
andel av dagsförtjänsten än enligt kommittéförslaget och å andra sidan med visst enhetligt
belopp av 1 krona eller 1 krona 50 öre.

Det vill synas Kollegium som om under den provisoriska anordning, varom här
är fråga, sistnämnda förslag borde lämnas företräde.

Kommittén har i 4 § föreslagit, att försäkringen skall äga rum i Riksförsäkringsanstalten
eller — beträffande delägarnas egna arbetare — i sådant för ändamålet
bildat ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro arbetsgivare och för
vars förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig ansvarighet, och de i 11
och 15 §§ meddelade bestämmelserna innefatta hinder att en i annat bolag tagen försäkring
må medföra lättnad i försäkringsplikten i annan mån än sådan lättnad vinnes
genom arbetsgivarens åtagande att utgiva understödet, i vilket fall dock säkerhet för
understödets utgörande kan av den i lagen föreskrivna försäkringsinrättningen avfordras
honom.

Mot det monopoliserande av denna försäkringsverksamhet, som skulle komma att
ligga i detta uteslutande av berörda affärsbolag från rätten att slutgiltigt övertaga ansvaret
för ersättningarnas utgående, hava invändningar rests.

Av flera handelskammare har det sålunda uttalats, att arbetarnas intresse av
försäkringsgivarnas solvens icke kräver så stränga bestämmelser. Stockholms handelskammare
har därvid under framhållande av den obestridliga soliditet, åtminstone flera
av bolagen vunnit, ifrågasatt hur det i detta avseende komme att ställa sig med arbetsgivarebolagen,
och Smålands och Blekinge handelskammare har framhållit, att det
fullständigt saknas anledning förmoda, att icke den myndighet, som enligt 32 § av
lagförslaget skulle meddela särskilda föreskrifter om lagens tillämpning, kunde bestämma
de villkor, varunder bolag kunde godkännas som försäkringsinrättningar för
ändamålet.

Det har jämväl ansetts olämpligt att genom den föreslagna lagstiftningen förhindra
en verksam konkurrens på området. Att en sådan skulle gynnsamt motverka
en eljes möjligen uppkommande tendens till allt för höga premier, framhålles av handelskammaren
i Gävle, som därjämte uttalar en förmodan att de ömsesidiga, solidariska
arbetsgivarbolagen komme att bliva mycket fåtaliga. Beträffande värdet .av
att arbetsgivarbolagen ställas i konkurrens med affärsbolag påpekar vidare Stockholms
handelskammare, att endast vid försäkring i förstnämnda slag av bolag arbetsgivaren
har intresse av att ersättningen blir låg.

Under förutsättning att ersättningstagarnas intresse blir i allo tillgodosett, t. ex.
genom särskilt för ifrågavarande försäkringar hos offentlig myndighet deponerad säkerhet,
anser sig kollegium, i den mån konkurrensens uteblivande kan hava för försäkringstagarna
menliga följder, sakna anledning tillstyrka något slags monopoliserande
av förevarande försäkring.

Ett ytterligare skäl mot bolagens uteslutande från rätten att med försäkringstagaren
slutgiltigt befriande verkan giva försäkringar torde även ligga i önskvärdheten

Kung!• Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

att staten icke betungas med onödigt höga kostnader för Riksförsäkringsanstaltens
förvaltning, utan att genom försäkringarnas fördelning på flera händer anstaltens
börda i sådant hänseende lättas.

I samband härmed får Kollegium upptaga frågan om de av kommittén i 16 §
föreslagna förvaltningsbidragen från bolagen till anstalten och Försäkringsrådet. Mot
vad kommittén i sådant hänseende föreslagit hava invändningar gjorts av åtskilliga
handelkammare samt Sveriges allmänna handelsförening.

Jämväl Kollegium anser sig böra avråda godkännande av förslaget i denna del,
såsom icke innebärande säkerhet mot näringslivets betungande utan motsvarande gagn.
Bidragen böra enligt Kollega åsikt åtminstone icke sättas högre än som betingas av
kostnaden för det arbete, berörda institutioner utföra till bolagens nytta.

Angående riktigheten av kommitténs beräkning av förvaltningskostnaderna hava
bland annat av Stockholms handelskammare uttalats tvivel. Då emellertid kommitténs
beräkningar undandraga sig Kollegii bedömande, saknar Kollegium tillfälle att göra
något uttalande i ämnet.

I sitt åberopade utlåtande av år 1909 betonade Kollegium vikten av att en
eventuell lagstiftning angående ersättning åt sjöfolk för skada till följd av olycksfall
i arbete så nära som möjligt ansluter sig till samma lagstiftning, i vad den avser
övriga yrken. På detta sätt kunde nämligen i regel undvikas de tvistigheter, som
eljest lätt nog kunna uppstå i fråga om olycksfall, som inträffa inom yrken, vilka
ligga på gränsmarkerna mellan olika lagars giltighetsområden. På grund av de
säregna förhållanden, varunder sjöfartsvrket utövas, påyrkade Kollegium emellertid,
såsom redan nämnt, att ifrågavarande lagstiftning, i vad den avser sjöfartsnäringen,
skulle regleras genom en särskild lag. Ehuru kommittén även för sin del funnit en
del svårigheter kunna uppstå på grund av nyss åsyftade förhållanden inom sjöfartsvrket,
har kommittén likväl icke häri funnit någon tvingande anledning att söka
åstadkomma någon särskild lag för sjöfarten, utan har ansett, att denna verksamhet
— liksom jordbruket — lämpligen kunde inordnas under den allmänna olycksfallslagstiftningen.
Kommittén förmenar sig hava haft så mycket större anledning härtill,
som fördelarna av att ifrågavarande förhållanden regleras genom en enhetlig lagstiftning
uppenbarligen vore synnerligen betydande.

Även om, såsom av det föregående framgår, Kollegium till fullo delar kommitténs
uppfattning om betydelsen av en enhetlig lagstiftning på området, anser emellertid Kollegium
detta intresse ej böra bortskymma nödvändigheten av att vid lagstiftningens anordnande
taga hänsyn till de egenartade omständigheter, varunder sjöfartsyrket utövas.
Såsom sådana må framhållas de säregna levnads- och arbetsförhållanden, som vistelsen
ombord å ett fartyg och till sjöss medföra, därmed förbundna speciella faror och
risker samt förekomsten av så kallade massolycksfall, yrkets utövande under långa
tider utom Sverige, ofta i långt avlägsna trakter, användandet i yrket i stor utsträckning
av utländskt sjöfolk in. m. De svårigheter, som även kommittén antager komma
att uppstå genom inordnande av lagstiftningen för olycksfall i sjömansyrket under
alldeles enahanda bestämmelser, som skulle gälla för övriga yrken, har kommittén
trott sig kunna lösa genom införande i lagförslaget av vissa särskilda, huvudsakligen
å denna verksamhet tillämpliga bestämmelser. Det synes emellertid Kollegium, att
kommittén väsentligt underskattat dessa svårigheter. Förklarligt är att som konsekvens
av nämnda anordning de bestämmelser i kommitténs förslag till lag om för -

100

Kung!, May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

säkring för olycksfall i arbete, som tillkommit huvudsakligen för att reglera försäkringen
i avseende å sjöfartsyrket, blivit ganska knapphändiga, varförutom åtskilliga
förhållanden, som beröra sjöf artsyrket, i viktiga hänseenden lämnats oreglerade.

Den granskning Kollegium haft tillfälle ägna kommitténs förslag med avseende
särskilt å dess tillämpning å sjöf artsyrket jämte de erinringar, som framkommit
i de avgivna yttrandena, hava givit Kollegium anledning till ytterligare följande
uttalanden.

Den föreslagna lagens tillämpning å sjöfolk, anställda å fartyg, som gå i utrikes
fart, synes kunna i vissa hänseenden bliva föremål för delade meningar. Så har
beträffande svenskt fartyg, som befinner sig å annat lands territorium, den fråga uppkastats,
huruvida den föreslagna lagen ägde tillämplighet endast å sådant olycksfall,
som inträffar ombord å fartyget, samt huruvida sålunda försäkringen ej skulle gälla
därå anställd person, under det han för fartygets räkning utför arbete utom detsamma.
Detta skulle synbarligen innebära en orimlighet. Vidare synes frågan om
vilken rätt de personer, vilka i utländsk hamn vare sig ombord eller utom fartyget,
skadas under tillfälligt av representant för fartyget för dess räkning betingat
arbete med fossning eller lastning, böra hava, synes kunna bliva föremål för olika
bedömande liksom ock på vad sätt avgifter för sålunda anställda personer skola
beräknas.

Vid skärskådandet av förslagets detaljer har under de olika paragraferna särskilt
följande beaktats.

1 §•

Enligt den föreslagna ordalydelsen av 1 § gäller försäkringen allenast skada
till följd av olycksfall »i arbetet», vadan den, som under tiden för anställning utom
arbetet ådrager sig skada, ej äger påräkna de förmåner, försäkringen avser att bereda.
I detta hänseende har av Kollegium förut i nämnda utlåtande anmärkts att
försäkring för sjöfolk bör gälla även ifråga om olycksfall, som under anställning å
fartyg drabbar anställd vid försök att rädda människor ur sjönöd. Med numera
genomförda ändringar i och tillägg till sjölagen (34 a, 34 b och 223 §§ jämförda
med 78 § sjölagen) må väl anses förenligt att räddningsförsöken i där nämnda fall
betraktas såsom ett i sjömansanställningen ingående åliggande och följaktligen företagna
i »arbetet», men för undvikande av stridiga tolkningar i dessa fall och med
hänsyn till därtill ej hänförliga fall torde uttrycklig föreskrift rörande alla räddningsförsök
vara av nöden.

Från annat håll har påyrkats, att sjöman borde genom olycksfallslagen skyddas
mot skada, som träffar honom, medan han befordras före tjänstgöringens början till
fartyget eller efter tjänstgöringens slut från fartyget till land eller medan han hemförskaffas
enligt bestämmelserna i sjölagen. I nu nämnda hänseenden torde dock
tillräckliga skäl knappast föreligga att ställa sjöfolk i annan ställning än andra arbetare
under deras resor till och från arbetsplatsen.

Kollegium erinrar i samband härmed därom att den enligt gällande sjölag
redare för svenskt fartyg redan nu åliggande skyldighet att i viss omfattning ansvara
för följderna av olycksfall, som drabbar å fartyget anställd sjöman, gäller ej
blott skada till följd av olycksfall, som drabbar sjöman i arbetet, utan överhuvud
varje under tjänstetiden inträffad skada, som sjömannen ej genom eget grovt val -

101

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

lande ådragit sig, vare sig skadan inträffar under arbetet eller ej. En enligt redan
gällande lagstiftning befintlig ansvarsskyldighet för olycksfall är sålunda basserad pa
andra grunder än kommittéförslaget. Detta förhållande synes Kollegium innebära en
inkonsekvens.

a §•

Från flera håll har påyrkats, att med olycksfall i arbete skulle jämnställas
vissa sjukdomar, för vilka sjöfolk anses särskilt utsatta, såsom gula febern, kolera,
beri-beri med flera. Då frågan om anordnande av obligatorisk sjukförsäkring av
arbetare numera blivit föremål för utredning av en av Eders Kungl. Maj:t tillsatt kommitté,
anser Kollegium ej lämpligt att reglera följderna av vissa sjukdomar genom
den nu föreliggande lagstiftningen.

3 §•

Kollegium anser sig böra påpeka att uttrycket »lärling», vari för närvarande,
såsom kommittén själv uppmärksammat, olika betydelser kunna inläggas, genom en
blivande lärlingslagstiftning kan erhålla en närmare bestämd innebörd, som ej motsvarar
vad kommittén avsett med användandet av uttrycket.

Efter ordet »lärling» synas lämpligen kunna insättas orden »och med den jämförliga
personer».

9 §■

Bestämmandet enligt kommitténs i 9 § av lagförslaget angivna grunder av de
olika slag av ersättningar, som jämligt förslaget skola i anledning av skada utgå,
torde beträffande sjöfartsyrket bliva förenat med stora vanskligheter. En väsentlig
del av sjöfolkets arbetslön utgår i form av fri kost, och förekomma härvid mycket
växlande förhållanden, som i de särskilda fallen försvåra uppskattningen av denna
förmåns värde efter fullt rättvisa och enhetliga grunder. Vidare torde vid beräkningen
av skadad sjömans årliga arbetsförtjänst svårighet möta vid värdesättningen
av de särskilda slag av ersättning, som skall till sjöman utgå enligt 95 och 96 §§
sjölagen. Även beräknandet av själva hyran och arbetsårets längd torde giva anledning
till olika tolkningar och framkalla tvistigheter, vilka det bör vara angeläget att
i möjligaste mån förebygga. Enligt Kollegii mening hade varit önskvärt, att förslag
om enhetliga huvudnormer för beräknande av sjöfolks årliga arbetsförtjänst redan på
förhand utarbetats.

Genom att kommittén med den för sjukpenning grundläggande dagliga arbetsförtjänsten
förstår V300 aT 3en årliga arbetsförtjänsten, kan med hänsyn till att sjukpenning
utgår även under sön- och helgdagar, denna bliva högre än motsvarande
tids livränta. Detta förhållande, som icke förbisetts av kommittén, har i ett flertal
yttranden anmärkts, och flera ändringsförslag hava framkommit.

Jämväl kollegium finner berörda anordning olämplig.

11 §•

I anslutning till vad Kollegium i det föregående yttrat mot de enskilda bolagens
uteslutande från rätten att med full verkan meddela försäkringar, får Kollegium

102

Kung}. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 111.

hemställa, huruvida icke den i nuvarande lag för ersättningsgivaren stadgade rätt
att å ersättningen avdraga vad på grund av sådan försäkring utgår, bör alltfortfarande
bibehållas. De av kommittén häremot anförda skälen finner Kollegium icke övertygande.

Såsom Kollegium härovan antytt ålägger nu gällande sjölag (64, 66, 90, 93 och
98 §§) arbetsgivare inom sjöfartens område skyldighet i viss mån att svara för följ
derna av olyckfall, som drabbar hos honom anställd befälhavare eller sjöman. Redaren
har att i sadant hänseende utbetala full hyra och bekosta sjukvård, så länge
sjömannen är kvar i tjänsten samt därutöver sjukvård under fyra veckor ävensom,
om han avlider, bekosta hans begravning. Vidare åligger honom att ifråga om svensk
sjöman bekosta hans hemförskaffning. Befälhavare är enligt sjölagen vid olycksfall
tillförsäkrad på redarens bekostnad sjukvård ävensom resegottgörelse enligt viss beräkning.
Kommittén synes i sina förslag ej hava tagit tillräcklig hänsyn till de skyldigheter,
som sålunda redan åligga arbetsgivare inom sjöfartsyrket. Särskilt synes
tvivelaktigt, huruvida såsom sådant i 11 § omförmält »understöd», varför avdrag må
göras från ersättning, som stadgas i 6 eller 7 §§, skall betraktas begravningskostnad,
som redare på grund av 93 § sjölagen haft att vidkännas för en till följd av olycksfall
avliden sjöman.

Frågan om lämpligaste sättet för undvikande av kollision mellan redan bestående
ersättningsskyldighet för olycksfall inom sjöfartsyrket och rätten till ersättning på
grund av en eventuell försäkringsplikt, på sätt kommittén föreslagit, är i viss mån
beroende på lösningen av frågan om karenstiden, om vilken Kollegium härovan uttalat
sig. Särskilt om, såsom kommitténs förslag avser, karenstiden för försäkringen
borttages eller om, med bibehållande av kortare eller längre karenstid, arbetsgivare i
stället ålägges ersättningsskyldighet, synes kommitténs förslag i 11 § för undvikande
av sådan kollision ej vara ändamålsenligt. Den i princip riktigaste anordningen,
som även är ägnad att innebära större rättvisa och , medföra enkelhet, torde vara att
upphäva bestämmelserna i sjölagen om redares ansvar för olycksfall, i den män dessa
förhållanden regleras genom lagen om försäkring mot olycksfall i arbete. I varje fall
bör en revision ske i syfte att ordna de olika lagarnas ställning till varandra.

17 §.

Kollegium förutsätter, att de uppgifter, som arbetsgivarna skulle förpliktas meddela
angående hithörande förhållanden, komma att, då de meddelas försäkringsanstalten
eller försäkringsbolagen åtnjuta det skydd, tryckfrihetsförordningen skänker
de för officiell statistik lämnade uppgifterna.

18 §.

I denna paragraf är föreslaget, bland annat, att försäkringsinrättning äger att
hos myndighet, som enligt »lagen om arbetarskydd» utövar tillsyn å samma lags
efterlevnad, påfordra eller själv företaga undersökning av vissa förhållanden. Kollegium
erinrar härvid därom, att enligt gällande lagstiftning om sjöfartssäkerheten
tillsyn å denna arbetarskyddslagstiftnings efterlevnad icke utövas av den myndighet,
som har tillsyn över arbetarskyddet i allmänhet, utan av Kommerskollegium och den

108

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

under Kollegium lydande fartygsinspektionen. (Jämför lagen om arbetarskydd 1 §,
lagen om tillsyn å fartyg 1 och 2 §§ samt nådiga instruktionen för fartygsinspektionens
chefsmyndighet § 1.)

19 §.

Av direktionen för sjömanshuset i Hälsingborg har hemställts, att, i den mån
försäkringsavgifterna äro avsedda att utbetalas förskottsvis, i förslaget måtte intagas
bestämmelse i syfte att tillförsäkra redare restitution av försäkringsavgifter för tid,
under vilken fartyg icke användes för sitt ändamål. Kollegium biträder denna
hemställan.

21 och 22 §§.

I dessa paragrafer äro meddelade vissa föreskrifter angående skyldighet att anmäla
olyckfall. De i 22 § meddelade föreskrifterna, vilka äro avsedda att tillämpas jämväl
beträffande sjöfartsyrket, äro mycket knapphändiga och torde åtminstone för sjöfartens
vidkommande erbjuda en ofullständig vägledning vid sådan tillämpning. Härjämte
må uppmärksammas, att i nu gällande sjölag (40 §) finnas meddelade vissa
bestämmelser angående skyldighet för befälhavare å svenskt fartyg att inom riket
till Kommerskollegium eller utom riket till svensk konsul avgiva skriftlig rapport,
då genom olyckshändelse någon av besättningen eller någon Ombordvarande ljutit
döden eller lidit svårare kroppsskada. I rapporten skall lämnas en utförlig framställning
av den timade händelsen och av vad som kan tjäna till ledning för bedömandet
av orsakerna därtill. Rapporten skall innehålla fullständig avskrift av vad
som må vara i fartygets dagbok antecknat angående händelsen. Vidare äro i sjölagen
(40, 317 med följande §§) meddelade föreskrifter om skyldighet att avgiva sjöförklaring
och om anställande i vissa fall av sjöförhör angående olycksfall ombord
å fartyg. Det synes Kollegium av vikt att vid ordnande av den anmälningsskyldighet,
som avses i förslagets 21 och 22 §§, nyss åberopade föreskrifter i sjölagen
noga beaktas, så att onödigt dubbelarbete måtte besparas såväl enskilda som myndigheter.

24 §.

Kommitténs förslag att giva denna paragraf en sådan avfattning, att grov
vårdslöshet vid skadans erhållande ej vidare skulle såsom enligt nu gällande lag
ställa den skadade utan rätt till ersättning har mött mycket motsägelse. Kollegium,
som i 1909 års utlåtande fann övervägande skäl tala för att det nuvarande stadgandet
bleve till sin innebörd närmare preciserat eller, därest detta skulle stöta på
alltför stora svårigheter, hellre ur lagen uteslötes, har emellertid då det, även om en
viss restriktion kunde vara påkallad, likväl är ytterst svårt att vidtaga någon sådan,
som ej i enskilda fall komme att drabba orättvist, icke någon anledning att frångå
sitt berörda uttalande.

26 §.

Det har anmärkts, att förslagets 26 § syntes sakna fullt tydliga bestämmelser,
från vilken tid livränta skall utgå, då fartyg förolyckas med man och allt, utan att

104

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

uppösning kan vinnas om tiden, då olyckan inträffade. Föreskrift bör enligt Kollega
mening meddelas därom, att nämnda tidpunkt skall beräknas enligt den i 67 § sjölagen
angivna grund.

27 §.

Det bör uppmärksammas, att ett stort antal sjömän av utländsk nationalitet
har mer eller mindre stadigvarande anställning i svenska handelsflottan. Dessa bliva
således inbegripna under försäkringen. Kollegium befarar, att det i många fall skall
möta svårighet att för dessa personer eller deras rättsinnehavare reglera uppkomna
skador med ledning allenast av de bestämmelser i ämnet, kommittén föreslagit i 27 §.

32 §.

Kommittén har ifrågasatt, att de närmare föreskrifter, som, utöver vad lagen
innehåller, finnas erforderliga för samma lags tillämpning, skulle meddelas av Eders
Kungl. Maj:t eller efter Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande, av riksförsäkringsanstalten.
På grund av o^an åberopade förhållanden lärer meddelandet av dylika bestämmelser
beträffande sjöfartsyrket bliva en ganska vansklig uppgift. Kollegium vill därför
framhålla angelägenheten av att vid utarbetandet av sådana bestämmelser personer
med tillräcklig erfarenhet om sjöf artsyrket och rederirörelsen erhålla tillfälle göra sina
meningar gällande. I vad fall som helst böra sådana bestämmelser icke utfärdas utan
Kollega hörande..

I samband härmed vill Kollegium anmärka, att det ifrågasatts, huruvida icke
lämpligen Försäkringsrådet borde i stället för Riksförsäkringsanstalten erhålla eventuellt
bemyndigande att utfärda de närmare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga
för lagens tillämpning. Av Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott
hava jämväl de i 21 § omförmälda formulär ansetts böra fastställas av rådet i stället
för av anstalten.

Slutligen torde böra bemärkas det från ett par håll framställda yrkandet att,
med hänsyn till att arbetsavtal och kollektiva försäkringsavtal merändels torde gälla
till utgången av kalenderår, lagen måtte träda i kraft vid ett årsskifte.

Underdånigst

K. A. FRYXELL

Carl Malmen Per G. Friberg Emil Hiibner

Föredragande

G. G. Hindbeck

Stockholm den 15 januari 1916.

Kung! Maj:ts Nåd, Proposition Nr 111.

105

Telegrafstyrelsen.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 20 oktober 1915 anbefalld att avgiva underdånigt utlåtande
över det betänkande och förslag angående försäkring för olycksfall i arbete,
som den 19 oktober 1915 till Eders Kungl. Maj:t överlämnats av kommittén för verkBihang
till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 b käft. (Bil. till Nr 111.) 14

106 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

ställande av utredning och avgivande av förslag rörande allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring,
får telegrafstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Det synes telegrafstyrelsen, att riksförsäkringsanstaltens ingripande redan vid
olycksfall, som medfört väsentlig nedsättning av den skadades arbetsförmåga under
endast 4 dagar, komma att beträffande telegrafverkets arbetare vålla onödig omgång
utan någon fördel för arbetaren. Dessa arbetare äro nämligen tillförsäkrade ersättning
för sjukdom till följd av olycksfall i arbetet redan från dagen för olycksfallet.
Denna ersättning utbetalas till arbetaren omedelbart, i samma ordning som avlöningen.
En hänvändelse till riksförsäkringsanstalten skulle blott medföra ökat arbete
och för arbetaren antagligen väntan på ersättning.

Telegrafstyrelsen anser det därför mera praktiskt, att alla skador, som äro av
övergående natur, regleras genom telegrafverkets egen försorg, men att däremot vid
skador, som vålla bestående men, riksförsäkringsanstalten anlitas för såväl bestämmande
som utbetalande av livräntan.

Vid fall av varaktig arbetsoförmåga erfordras redan nu riksförsäkringsanstaltens
ingripande för fastställande av invaliditetsgraden. Ett utvidgande av det nuvarande
förfaringssättet därhän, att riksförsäkringsanstalten övertoge de livräntor, som skola
utgå på grund av olycksfall, skulle således ej förorsaka avsevärt dubbelarbete.

Telegrafstyrelsen har beräknat att vid den föreslagna tidpunkten för lagens
ikraftträdande antalet försäkringspliktiga inom telegrafverket kommer att uppgå till
omkring 3,600 manliga och 5,000 kvinnliga, därav omkring 750 manliga och 1,650
kvinnliga ordinarie tjänstemän. Försäkringsavgifterna — däri inberäknat bidraget
till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet — komme att med denna beräkning uppgå till omkring 30,000 kronor.

Fråndrages från denna summa det avdrag å försäkringsavgifterna, vartill telegrafverket
på grund av verkets bidrag till telegrafverkets pensionsinrättningar vore
berättigat och som torde beräknas till omkring 3,000 kronor om året, skulle de årliga
avgifterna för försäkring av telegrafverkets personal bliva omkring 27,000 kronor.

Telegrafverkets nuvarande utgifter på grund av olycksfall i arbete kunna icke
till siffran angivas, enär dessa utgifter redovisas gemensamt med utgifter på grund
av sjukdomsfall. Då emellertid enbart sjuk avlöningen för till följd av olycksfall i
arbete skadade linjearbetare under år 1914 uppgått till omkring 11,000 kronor, skulle
förslagets genomförande antagligen icke för telegrafverket medföra någon avsevärd
merkostnad.

K. E. Landström.

Underdånigst
HERMAN RYDIN.

Stockholm den 28 december 1915.

V. Carlheim-Gyllensköld.

Kung!. Maj:t* Nåd. Proposition Nr 111.

107

Järnvägsstyrelsen.

Till KONUNGEN.

Genom remiss den 20 sistlidne oktober har järnvägsstyrelsen anbefallts att avgiva
utlåtande över ett av ålderdomsförsäkringskommittén den 19 oktober 1915 avgivet
betänkande och förslag angående försäkring för olycksfall i arbete; och får
styrelsen till åtlydnad härav i underdånighet anföra följande.

108

KungL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

För bedömande av frågan, huruvida och i vad män det föreliggande lagförslaget
bör anses vara tillämpligt å statens järnvägars personal, lämnas härnedan en redogörelse
för de förmåner, som enligt gällande bestämmelser eller stadgad praxis äro
tillerkända nyssnämnda personal eller deras efterlevande vid skada till följd av
olycksfall i tjänsten.

Ordinarie personal.

Jämlikt § 5 punkt 4 i gällande avlöningsreglemente åtnjuter tjänsteman, som
är sjuk i följd av kroppsskada, ådragen i tjänsteutövning, hela sin avlöning under
sex månader; för tiden härefter skall i fråga om tjänsteman av högre grad Kungl.
Maj:t och för tjänsteman av lägre grad järnvägsstyrelsen meddela bestämmelse. Beträffande
den senare tjänstekategorien har järnvägsstyrelsen föreskrivit, att vederbörande
skall för tiden efter sex månader vidkännas avdrag av tjänstgöringspenningarna,
med iakttagande dock av bestämmelsen i avlöningsreglementet att tjänsteman
vid sjukdom är berättigad att åtnjuta fullt arvode för en tid av fyrtiofem dagar
under ett och samma kalenderår. Därest särskilda omständigheter föreligga, kan
järnvägsstyrelsen pa särskild framställning medgiva, att vederbörande må jämväl för
tiden efter sex månader bibehålla tjänstgöringspenningarne eller någon del därav.
Beträffande arvodets fördelning i lön och tjänstgöringspenningar gäller i fråga om
den personal, som kan beröras av lagförslaget, att av arvode till belopp av 3,900
kronor och därunder intill 2,100 kronor tre fjärdedelar utgöra lön och en fjärdedel
tjänstgöringspenningar samt att av arvode å 2,100 kronor och därunder fyra femtedelar
utgöra lön och en femtedel tjänstgöringspenningar.

Med hänsyn därtill, att de särskilda lönetitlarna ersättning för bostad och bränsle
samt, i förekommande fall, beklädnadsersättning och ortstillägg räknas till lönen, äger
det förhållandet rum, att tjänstgöringspenningarna i verkligheten utgöra en väsentligt
mindre del av hela avlöningen än ovan angivits.

. ^''n<^er sjukdomen är den skadade, om han är anställd vid linjeförvaltningen,
jämlikt § 13 i avlöningsreglementet berättigad att erhålla kostnadsfri läkarvård samt
medikamenter.

Även vard å sjukhus för den skadade bekostas av statens järnvägar, därvid
denne kan få bibehålla hela sin avlöning.

Beträffande sådana fall, då olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust
eller minskning av arbetsförmågan, är först och främst att märka föreskriften i nådiga
kungörelsen den 31 december 1897 angående tilläggsbestämmelsen till 1897 års
avlöningsreglemente, att av järnvägsmedel bekostas konstgjord arm eller konstgjort
ben, kirurgiskt bandage m. m. dylikt, som vid statens järnvägar anställd person
nödgas begagna till följd av kroppsskada, tillkommen under tjänsteutövning.

Vidare må i detta sammanhang framhållas, att det ingalunda är ovanligt att
en tjänstehavare, som blivit invalid, bibehålies i tjänsten emot åtnjutande av full
avlöning.

Slutligen må erinras därom, att i överensstämmelse med utbildad domstolspraxis
ersättning för sveda och värk med växlande belopp plägar av statens järnvägar vid
svårare fall av invaliditet tillerkännes personal, varå, enligt vad här nedan omnämnes,
lagen angående ansvarighet för skada till följd av järnvägs drift den 12 mars 1886
är tillämplig.

Därest den skadade anses böra på grund av invaliditet avskedas från tjänsten,
inträder rätt till pension jämlikt lagen den 4 juli 1910 eller i samband därmed utfärdade
övergångsbestämmelser.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

101)

Enligt 2 § i denna lag tillkommer pensionsrätt den, som till följd av olycksfall
i statens järnvägars tjänst eller eljest till följd av sjukdom, vilken han genom utövning
av sådan tjänst ådragit sig, icke vidare kan behörigen sköta sin befattning
och ej heller av järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning,
samt fördenskull erhåller avsked eller entledigas.

Årliga beloppet av pension utgör, om den pensionsberättigade icke innehaft
ordinarie statstjänst i fulla 2B år, 50 procent av den avlöning han vid avgång från
tjänsten uppbar och, om han innehaft sådan tjänst i fulla 25 år eller däruöver, den
procent av avlöningen, som motsvarar antalet tjänstår. Pensionen skall dock, oberoende
av antalet tjänstår, utgå med 70 procent av avlöningen, därest de förhållanden,
som grundat rätten till pension, omöjliggöra för vederbörande att vidare bidraga till
sin försörjning.

Med avlöning förstås i pensionslagen det ordinarie arvodet, ökat med 20 procent.

Icke ordinarie personal.

Jämlikt ovannämnda nådiga kungörelse av den 31 december 1897 har järnvägsstyrelsen
bemyndigats, att åt extra ordinarie betjänte samt arbetare, vilka på grund
av sjukdom icke kunnat tjänstgöra, anvisa lämpligt understöd. Med stöd härav har
järnvägsstyrelsen utfärdat bestämmelser angående utbetalning av s. k. sjukavlöning.
Enligt dessa bestämmelser och gällande praxis utgår till i tjänsten skadad icke ordinarie
personal full avlöning under ett år; för tiden därefter nedsättes sjukavlöningen
till belopp motsvarande 75 procent av avlöningen, dock att tre kronor per dag utgör
maximum, som utbetalas. I fråga om läkar- och sjukhusvård samt rätt att erhålla
konstgjorda lemmar m. m. är nu ifrågavarande personal, som skadats under tjänstgöring
likställd med ordinarie personal.

Beträffande personal, anställd vid statens järnvägsbyggnader, gälla särskilda
föreskrifter.

För den del av denna personal, som hava tjänstemannaställning, tillämpas i
fråga om avlöning, under sjukdom, läkarvård m. m. i stort sett enahanda bestämmelser
som för ordinarie personal.

Å arbetare tillämpas i förevarande avseende de i bihang till Svensk Författningssamling
för 1909 nr 6 intagna »Allmänna bestämmelser rörande arbetare vid
kungl. telegrafverket, statens järnvägar samt under kungl. vattenfallsstyrelsen lydande
verk».

Enligt dessa bestämmelser tilldelas den, som under arbete vid verket ådragit
sig kroppsskada, sjukavlöning med hela normala avlöningsbeloppet, dock med högst
3 kronor för varje söckendag, om han är familjeförsörjare, och med högst 2 kronor
för varje söckendag, om han icke är familjeförsörjare, samt med avdrag av 50 öre
för varje söckendag, under vilken han på statens järnvägars bekostnad vårdas å
sjukhus eller sanatorium.

På grund av särskilda av järnvägsstyrelsen utfärdade bestämmelser utbetalas
sjukavlöningen från och med den dag, varunder arbetaren genom den ådragna kroppsskadan
blivit oförmögen till arbete, och intill den dag han åter blir arbetsför, för
såvitt han ej dessförinnan enligt § 4 mom. 2 i lagen den 5 juli 1901 om ersättning
till följd av olycksfall i arbete blir berättigad till livränta.

I sådana fall, då skadan medför invaliditet av svårare beskaffenhet, så att den
skadade icke vidare kan utföra sin tjänst, är den icke ordinarie personalen i allmänhet
»avsevärt sämre ställd än den ordinarie, beroende därpå att frågan om pen -

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

sionering av förstnämnda personal ännu icke är avgjord. Emellertid föreligger ett
av särskilda sakkunniga utarbetat förslag till bestämmelser om pensionering av extra
ordinarie tjänstemän och verkstadsarbetare vid statens järnvägar, vilket förslag i
väsentliga delar ansluter sig till vad som gäller i fråga om pensionering av ordinarie
personal vid statens järnvägar. Därjämte är under utarbetande, likaledes genom särskilda
sakkunniga, förslag om pensionering av tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader.

I saknad av pensionsbestämmelser tillämpas i nu ifrågavarande avseende antingen
lagen angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift den 12 mars
1886 eller ock ovannämnda lag av den 5 juli 1901. Sistnämnda lag är gällande,
även om skadan uppkommit till följd av järnvägsdrift — dock utan vållande —
för sådana arbetare eller arbetsförmän eller andra till dessa grupper hänförliga tjänstehavare,
som anställts i järnvägs tjänst eller arbete efter den 31 december 1902.
Härigenom kan en väsentlig olikhet uppkomma i avseende å personalens rätt till
ersättning på grund av skada i tjänsten, beroende på tiden för vederbörandes anställning,
sålunda att, om fallet skall bedömas enligt 1886 års lag, ersättning plägar
utgå med belopp, utgörande den procent av vederbörandes avlöning, som motsvarar
graden av nedsättning i arbetsförmågan, dock högst 75 %, under det att vid tillämpning
av 1901 års lag den skadade endast kan erhålla den betydligt lägre livränta,
varom stadgas i 4 § av samma lag.

Det bör icke lämnas oanmärkt, att järnvägsstyrelsen med hänsyn till de obetydliga
belopp, som enligt denna bestämmelse skulle tillkomma vederbörande, låtit
sjukavlöningen, särskilt vid fall av fullständig invaliditet, utgå jämväl efter den tidpunkt,
då invaliditeten blivit fastställd.

Beträffande ersättning till de efterlevande i sådana fall, då vid statens järnvägar
anställd befattningshavare avlider i följd av olyckshändelse under tjänsteutövning,
är först och främst att märka bestämmelsen i § 8 av gällande avlöningsreglemente,
enligt vilken befattningshavarens sterbhus erhåller såsom begravningshjälp ett
belopp motsvarande en månads avlöning. En motsvarande föreskrift finnes beträffande
tjänstemän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader. För övrig icke ordinarie
personal gäller bestämmelsen i § 12 i förenämnda nådiga kungörelse den 31 december
1897, enligt vilken likaledes en månads avlöning må tilldelas sterbhuset efter den
avlidne. Vid sidan härav tillämpas nådiga brevet den 18 juni 1915, däri järnvägsstyrelsen
bemyndigats att tills vidare i ömmande fall, då dödsfall inträffat i följd av
olycksfall under tjänsteutövning, utbetala såsom begravningshjälp högst ett belopp,
motsvarande eu och en halv månads avlöning.

Även härvidlag gör sig en väsentlig olikhet gällande, beroende på huruvida
ersättningsfrågan enligt ovan angivna grunder skall avgöras enligt bestämmelserna
antingen i 1886 års eller 1901 års lag. I detta sammanhang må framhållas, att
dödsfall bland statens järnvägars personal på grund av olycksfall i tjänsten i de
allra flesta fall förorsakas av skada till följd av järnvägsdrift, och att sålunda ersättning
till de efterlevande skulle utgå enligt 1886 års lag, därest icke på grund av
bestämmelserna i 27 § av 1901 års lag personal, som anställts efter den 31 december
1902, vore undantagen från lagens tillämplighet.

Vad nu angår ersättningen enligt 1886 års lag äger järnvägsstyrelsen befogenhet
att bestämma densamma; och har styrelsen med stöd av domstolarnas beslut i åtskilliga
fall fastställt nedan angivna grunder härutinnan.

Maximum av det till änka och barn för år utgående skadestånd bör i regel sammanlagt
begränsas till ett belopp, som tillika med pensionen från statens järnvägars

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

111

änke- och pupillkassa samt skälig ränta å den avkastningsbara behållningen i boet, i
den män räntan överstiger femtio (50) kronor för någon sterbhusdelägare, uppgår till
sextiosju (07) procent av mannens avlöning vid dödstillfället.

Ensam änka.

Ensam änka erhåller i skadestånd så stort belopp årligen, att detsamma jämte
den henne tillkommande pensionen från änke- och pupillkassan samt ränta, överstigande
50 kronor, uppgår till fyrtio (40) procent av mannens avlöning, med iakttagande
därav att ränta, som överstiger 50 kronor, medräknas endast om den uppgår
till minst 10 kronor.

Anka med barn.

1) Änka samt högst tre barn.

Skadeståndet utgår till änkan med så stort belopp att detsamma jämte den till
änkan, om hon vore ensam, utgående pensionen från änke- och pupillkassan samt
ränta, beräknad på förenämnda sätt, uppgår till fyrtio (40) procent av mannens avlöning.

Varje barn erhåller ett belopp, som jämte ränta, överstigande 50 kronor med
ovan angivna beräkningsgrund, men utan hänsyn till pensionen uppgår för år till nio
(9) procent av mannens avlöning.

2) Änka med flera än tre barn.

Skadeståndet utgår till änkan på sätt under 1) nämnts.

Varje barn erhåller så stort belopp att hela det till fördelning mellan barnen
utgående beloppet jämte ränta, som för varje barn överstiger 50 kronor, uppgår till
tjugusja (27) procent av mannens avlöning.

Vid beräknande av storleken av den avlidnes avlöning bör ersättning för bostad
och bränsle eller förmånen av bostad in natura alltid upptagas till tjugu (20) procent
av arvodet.

Enligt förenämnda grunder bestämmes det årliga skadeståndet för änka och tre
barn, som icke åtnjuta pension, till högst 67 procent av mannens avlöning, varav 40
procent tillfaller änkan och återstående delen barnen. Utgår man från en avlöning
av 1,200 kronor, kommer skadeståndet att utgöra, för änkan 480 kronor och för barnen
324 kronor eller tillhopa 804 kronor om året.

Jämför man denna summa med vad som med tillämpning av 1901 års lag högst
kan utgå i motsvarande fall eller 300 kronor, finner man, att skillnaden är oproportionerligt
stor, särskilt med hänsyn därtill att här är fråga om personal vid samma
järnvägsförvaltning och tillämpningen av det ena eller andra beräkningssättet i de
flesta fall endast är beroende på, huruvida den omkomne var anställd i tjänsten före
eller efter ingången av år 1903.

Beträffande den ovan anmärkta pensionen från statens järnvägars änke- och
pupillkassa må framhållas, att dylik pension endast tillkommer efterlevande efter
ordinarie personal. Enligt det för kassan gällande nådiga reglementet av den 30
december 1910, utgör pensionen för ensam änka eller änka och ett barn 22 procent
av mannens avlöning, och stiger pensionen i förhållande till barnens antal så, att den
kan uppgå till högst 32 procent av avlöningen. Med avlöning förstås här liksom i
fråga om personalens egen pensionering det ordinarie arvodet, ökat med 20 procent.

Då järnvägsstyrelsen härmed går att avgiva yttrande över det föreliggande lagförslaget,
finner sig styrelsen kunna inskränka sig till att beröra endast de delar av
förslaget, som äro av betydelse för statens järnvägar såsom arbetsgivare samt den
vid statens järnvägar anställda personalen.

112

Försäkringsplikt
för stats*
baneförvaltningen.

Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Enligt § 1 i förslaget, jämförd med §§ 3, 4 och 11, är avsett, att statsbane■
förvaltningen skall åläggas försäkringsplikt för all vid förvaltningen anställd personal
med avlöning icke överstigande 5,000 kronor ävensom att försäkringen skall äga rum
i riksförsäkringsanstalten. I specialmotiveringen till 11 §, sid. 129, utvecklar kommittén
de skäl, som föranlett kommittén att icke undantaga staten från försäkringsplikt
för sin personal. Kommittén framhåller till en början den fördel, som beredes
staten därigenom att dess arbetare i händelse av skada genom olycksfall genast från
början omhändertages av anstalten, vilken jämväl skulle hava att enligt de allmänna
reglerna bestämma ersättningarnas belopp. Kommittén erinrar vidare att man i några
länder, där staten genom upprättande av pensionskassor eller genom särskild utfästelse
sörjt för beredande av ersättning till de skadade i huvudsakligen den omfattning,
som med lagstiftningen avses, undantagit statens arbetare och tjänstemän
från försäkring enligt lagen. »Men bortsett från svårigheten», fortsätter kommittén,
»att i de enskilda fallen kunna bedöma, huruvida de utfästa förmånerna kunna anses
huvudsakligen motsvara vad som genom försäkringen skulle erhållas, åsamkas ju
staten härigenom en avsevärd börda genom skyldigheten att i förekommande fall ombesörja
de skadades vård och den vidare behandlingen av ersättningsanspråken». I
samma ämne yttrar kommittén slutligen följande: »1 det fall, där de stadgade statspensionerna
äro lika stora eller större än de ersättningsbelopp, som skulle utgå enligt
kommitténs förslag, skulle emellertid dessa ytterligare förmåner, förutom av begravningshjälpen,
endast komma att utgöras av nödig läkarevård jämte läkemedel, och då
sistnämnda ersättning är av icke ringa vikt såsom ägnad att verka till mildring av
olycksfallets följder och därigenom ej sällan indirekt till minskning i övriga utgifter
till den skadade, har kommittén ej heller i nämnda förhållande funnit anledning att
göra något undantag för ifrågavarande tjänstemän».

Av den här ovan i styrelsens utlåtande lämnade redogörelsen för hur det i avseende
å sjukvård m. m. är sörjt för statens järnvägars personal, som skadas genom
olycksfall i tjänstutövning, torde utan vidare framgå, att de av kommittén anförda
skäl för att under den ifrågasatta försäkringen inbegripa jämväl statens järnvägars
personal icke äro giltiga. Av kommitténs sist anförda yttrande får man för övrigt
den uppfattningen, att kommittén helt och hållet förbisett det förhållandet, att statens
järnvägars linjepersonal är tillförsäkrad fri läkar- och sjukvård. Då statsbaneförvaltningen
genom särskilt anställda tjänsteläkare lämnar vård åt de skadade liksom
åt sjuk personal i allmänhet, är det svårt att inse, vilken fördel skulle vinnas såväl
för staten som för den enskilde därigenom att de skadade, på sätt kommittén förordat,
skulle omhändertagas av en främmande myndighet.

Av den ovan omförmälda redogörelsen framgår vidare, att vad särskilt angår
olycksfall, där den inträffade skadan är av övergående natur — och dessa fall torde
väl vara de allmännast förekommande —- statens järnvägars personal i regeln är tillförsäkrad
förmåner, som äro större än vad som skulle beredas vederbörande genom
den föreslagna försäkringen, och i sådana fall komme ju försäkringen endast att medföra
onödig omgång. Med hänsyn till de i 11 § föreslagna bestämmelserna rörande
avdrag i den på grund av försäkringen utgående ersättningen för pension eller understöd
från arbetsgivare eller särskild kassa, medför den av kommittén föreslagna anordningen
dessutom, att vid varje olycksfall riksförsäkringsanstalten måste hos järnvägsmyndigheterna
göra sig underrättad om vilka förmåner av nyssnämda slag den
skadade åtnjuter.

I 15 § föreskrives, att i sadana fall, da arbetare är tillförsäkrad förmåner av
ovannämnda slag, skall försäkringsavgiften bestämmas till det lägre belopp, som mot -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 11,3

svarar den minskade försäkringsrisken. Härvidlag är att märka, att befattningshavares
vid statens järnvägar ställning i förevarande avseende undergår avsevärd
förändring under hans anställningstid. Då han anställes såsom exempelvis tillfällig
arbetare är varken han eller hans efterlevande berättigade till pension, och skulle
sålunda den för honom utgående försäkringsavgiften bestämmas i överensstämmelse
härmed. Befordras han i sinom tid till ordinarie, erhåller han pension både för
sig och sina efterkommande; och skulle alltså ändring ske beträffande ovannämnda
avgift.

Det ovan anförda torde vara tillräckligt för att visa, att den av kommittén
framhållna fördelen för staten — i detta fall statsbaneförvaltningen — att befrias
från besväret att besluta rörande ersättning vid olycksfall kommer att fullt uppvägas
av det arbete, som mellanhavandet med riksförsäkringsanstalten vid obligatorisk försäkring
av en personal, uppgående till mellan 20,000 och 30,000 befattningshavare,
kommer att medföra.

Vad som i allmänhet torde tala till förmån för ett system, byggt på försäkringsplikt,
i motsats mot en anordning, innefattande arbetsgivares omedelbara ersättningsskyldighet,
torde vara dels hänsynen till arbetarens säkerhet att utfå ersättning
och dels önskvärdheten att fördela ersättningsrisken på ett flertal arbetsgivare. Då
ingen av dessa synpunkter lära göra sig gällande beträffande statens järnvägars personal
och då, såsom ovan visats, inga nämnvärda fördelar vare sig för statsbaneförvaltningen
eller för dess personal äro att vinna genom den ifrågasatta anordningen,
utan densamma fast hellre måste anses medföra såväl onödig omgång vid ersättningsfrågornas
behandling som ock i övrigt en vidlyftig procedur vid reglerande av statens
järnvägars mellanhavande med riksförsäkringsanstalten, får styrelsen på det bestämdaste
uttala sig emot att statsbaneförvaltningen ålägges försäkringsplikt beträffande
sin personal.

Styrelsen anser sig dessutom böra framhålla att det torde med skäl kunna
ifrågasättas, huruvida statsbaneförvaltningen, som redan sörjt för sin personal i förevarande
avseende på ett sätt, som, åtminstone då det gäller personalen själv, i stort
sett motsvarar de med ifrågavarande lagförslag avsedda förmåner, bör genom avgifter
bidraga till kostnaden för en anordning, som i främsta rummet torde vara avsedd
att bereda arbetare, anställda hos enskilda arbetsgivare, säkerhet för utfående av
liknande förmåner.

Styrelsen övergår härmed till behandling av frågan, huruvida och i vad mån
de i 6 och 7 §§ föreslagna bestämmelserna angående ersättningar böra äga tillämplighet
å statens järnvägars personal.

Vad då först angår 6 §, som handlar om ersättning till den skadade själv, så
vill styrelsen för sin del uttala, att då, såsom framgår av det föregående, vid övergående
invaliditet all personal vid statens järnvägar och vid för framtiden bestående
nedsättning i arbetsförmågan den ordinarie personalen redan nu i stort sett är tillförsäkrad
lika stora förmåner, som enligt stadgandet skulle utgå, styrelsen icke har
något att erinra mot de föreslagna ersättningsbeloppen. Beträffande den nu utgående
ersättningen i det senare fallet har styrelsen redan i det föregående framhållit, att i
sådana fall, då skadan är en följd av järnvägs drift, ersättningsfrågan för närvarande
skall bedömas antingen efter 1886 års eller 1901 års lag, allt eftersom vederbörande
är antagen i tjänst före eller efter den 1 januari 1903, vilket förhållande medför
avsevärda ojämnheter vid utmätande av skadeståndsbeloppens storlek även vid skador
av likartad beskaffenhet. Genom de föreslagna bestämmelserna upphävas dessa
Bihang till riksdagens protokoll 19Vi. 1 samt. DS b höft. (Bil. till Nr 111.) 15

Ersättningarna
enligt 6
och 7 §§.

114 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

skiljaktigheter, Tädan även från denna synpunkt förslaget måste hälsas med tillfredsställelse.

Vidkommande härefter de i 7 § föreslagna ersättningsbeloppen, som skulle utgå
till efterlevande i sådana fall, då olycksfallet medfört arbetarens död, så överensstämmer
stadgandet i huvudsak med de ovan anförda, av styrelsen i vissa fall tilllämpade
grunder i avseende å det högsta belopp, som skulle tillkomma den avlidnes
änka och barn, nämligen två tredjedelar av mannens löneinkomst. En olikhet råder
däremot beträffande dels ersättningen till ensam änka och dels fördelningen av understödsbeloppet
mellan efterlevande änka och barn. Ehuru styrelsen för sin del
vill ifrågasätta, huruvida icke de av styrelsen tillämpade grunderna i förevarande
avseende, särskilt beträffande ensam änka, äro att föredraga framför de i nu ifrågavarande
stadgande tillämpade, finner sig styrelsen dock icke böra motsätta sig att
kommitténs förslag härutinnan vinner tillämplighet även å efterlevande efter statens
järnvägars personal.

Enligt förenämnda stadgande skulle änkling i avseende å rätt till livränta vara
likställd med änka. I överensstämmelse med den ståndpunkt styrelsen, på sätt här
nedan närmare omförmäles, anser sig böra intaga beträffande tillämpning i viss grad
av behovsprincipen ifråga om rätt till ersättning till efterlevande efter dödad arbetare,
vill styrelsen för sin del förorda, att såsom villkor för rätt till livränta för änkling
stadgas, att han är varaktigt oförmögen till arbete eller i övrigt för sitt uppehälle
varit väsentligt beroende av hustruns arbete.

Beräkning av I 9 §, näst sista stycket, stadgas, att om den årliga arbetsförtjänsten överstiger

arbetsför- 1,800 kronor, det överskjutande beloppet icke tages med i beräkning. Med hänsyn
tjänsten. till <ten av kommittén föreslagna övergångsbestämmelsen (36 §), enligt vilken 1886
års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift icke vidare skall
tillämpas å »arbetare» d. v. s. personal, vilkens inkomst ej överstiger 5,000 kronor,
skulle omförmälda i 9 § intagna stadgande medföra egendomliga konsekvenser, om
det bleve gällande för statens järnvägars personal. Om en tjänstehavare med exempelvis
en inkomst av 4,500 kronor bleve i följd av järnvägs drift skadad eller dödad,
skulle den till honom respektive hans efterlevande utgående ersättningen endast beräknas
efter 1,800 kronor. Detta kan beträffande en befattningshavare, som antagits
i tjänst före den 1 januari 1903, medföra en avsevärd försämring av vederbörandes
ställning enligt nuvarande bestämmelser och på domstolarnes beslut grundad praxis,
då nämligen, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, för närvarande den
enligt nämnda lag utgående ersättningen sättes i förhållande till befattningshavarens
hela avlöning. Men icke nog härmed. Nyss omförmälda beräkningssätt ifråga om
ersättning på grund av skada i följd av järnvägs drift kommer fortfarande att tilllämpas
å personal med avlöning överstigande 5,000 kronor samt deras efterlevande,
eftersom 1886 års lag alltjämt skulle bliva tillämplig å sådan personal, och härav blir
alltså en följd att personal, vilkens avlöning överstiger 1,800 men icke 5,000, blir
uti ifrågavarande avseende sämre lottad än personal med avlöning, överstigande
5,000 kronor, vilket väl förefaller mindre tilltalande.

De nu anmärkta missförhållandena kunna förebyggas antingen därigenom att
från den föreslagna lagens tillämpning undantagas sådana fall, då personal, anställd
i järnvägs tjänst eller arbete, varder under förrättandet därav, i följd av järnvägs
drift dödad eller skadad, eller ock på det sätt, att 9 § ändras därhän, att nu omhandlade
föreskrift angående beräkning av arbetsförtjänsten förklaras icke gälla i
nyss nämnda fall. Då det kan hava sin fördel att ersättningens storlek är i lag

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111. Ilo

fastställd — detta är som bekant icke fallet i 1886 års lag, vilken härutinnan endast
hänvisar till de i strafflagen för skadestånd gällande grunder — får styrelsen för
sin del förorda den sistnämnda utvägen, detta dock endast under förutsättning, att
bestämmelserna i 11 § bliva ändrade i den riktning styrelsen här nedan kommer
att förorda.

Enligt nyssnämnda 11 § skall avdrag äga rum i den enligt §§ 6 och 7 stadgade
ersättningen, därest arbetsgivaren enligt lag eller särskild författning eller på
grund av egen utfästelse är skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbetet
utgiva pension eller annat understöd, eller om sådant understöd skall utgå från
kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivaren.
Avdraget skall motsvara vad i anledning av olycksfallet för motsvarande
ändamål av arbetsgivaren eller kassan utgives för tid, under vilken ersättningsskyldighet
åligger försäkringsinrättningen; dock att sådant avdrag må äga rum endast om
arbetsgivaren, på grund av understödet, enligt 15 § erhållit lindring i försäkringsavgiften,
samt, i fråga om understöd från kassa, ej ske med större belopp än som svarar
mot arbetsgivarens bidrag.

Vad då först angår avdraget i den ersättning, som enligt 6 § skall utgå till arbetaren
själv, är stadgandet så formulerat, att i fråga om en ordinarie tjänsteman
vid statens järnvägar, som pensioneras enligt lagen den 4 juli 1910 angående rätt
till pension för tjänstemän vid statens järnvägar eller de i samband därmed utfärdade
övergångsbestämmelser, avdrag skulle äga rum för hela pensionen, oavsett att
tjänstemannen genom avgifter bidrager till sin pensionering, under det att exempelvis
beträffande en tjänsteman vid telegrafverket, där en särskild av staten understödd
pensionskassa finnes, avdraget endast skall motsvara statens bidrag. Huruvida
kommittén verkligen avsett en dylik skiljaktighet är tvivelaktigt — att döma
av motiveringen till ifrågavarande stadgande (sid. 127), där det talas om att i de
fall, då arbetarna själva lämnat bidrag till kassan och genom dessa bidrag måste
anses hava förvärvat rätt till motsvarande del av understödet, avdraget ej skall inverka
på arbetarens rätt att från kassan utfå den del av understödet, som svarar
mot hans egna avgifter, synes så ej vara fallet. I vilket fall som helst synes en
ändring härvidlag böra äga rum; och bör denna enligt styrelsens mening ske i sådan
riktning, att i överensstämmelse med vad nu gäller enligt såväl 1886 års som 1901
års lag avdrag skall ske för hela pensionen eller understödet. Härvidlag är nämligen
att märka, att en stor del av de pensionskassor, som här kunna komma i fråga,
avse i främsta rummet i fråga om befattningshavarna själva pensionering på grund
av sjuklighet eller viss uppnådd levnads- och tjänstålder. Så är exempelvis förhållandet
med, förutom telegrafverkets ovannämnda pensionskassa, enskilda järnvägarnas
pensionskassa, som ombesörjer pensionering av ett stort antal enskilda järnvägars
personal.

Då det torde möta svårigheter att beräkna, hur stor del av arbetsgivarens respektive
befattningshavarens bidrag avser själva invalidpensioneringen, samt i allt
fall, då det gäller kassor av ifrågavarande slag, befattningshavarens avgifter endast
till en mycket ringa del utgöra bidrag till hans pensionering på grund av skada i
tjänsten, synes det styrelsen som om ingen anledning föreligger att frångå nu gällande
princip i förevarande avseende.

Beträffande härefter avdrag i den enligt 7 § utgående ersättningen till efterlevande
i sådana fall, då olycksfallet medfört arbetarens död, vill styrelsen erinra
därom, att en person, som uppsåtligen eller genom vållande förorsakar annans död,
är jämlikt 6 kap. 4 § strafflagen skyldig att utgiva skadestånd till den dödades

116

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

maka och barn endast under förutsättning att de sakna nödigt underhåll; och skall
skadeståndet motsvara »vad för makan eller barnen tarvas till dess de sig eljest försörja
kunna». Enligt kommitténs ifrågavarande stadgande skall man härvidlag helt
och hållet bortse från behovssynpunkten; och har kommittén sålunda ansett sig böra
ålägga arbetsgivare större skyldigheter i avseende å skadestånd till en i följd av
olycksfall i arbetet dödad arbetares efterlevande än vad som enligt gällande lag i
motsvarande avseende gäller för eu person, som uppsåtligen dödar en annan. Denna
princip får sitt uttryck i nu omhandlade stadgande dels därutinnan, att avdrag i ersättningen
till efterlevande medgives endast i det fall att pension eller understöd
utgår från kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag av
arbetsgivaren, samt i den tolkning, kommittén velat giva åt nyssnämnda bestämmelse,
dels ock i föreskriften att även under berörda förutsättning avdraget ej får
ske med större belopp än som svarar mot arbetsgivarens bidrag.

Vad till en början angår förutsättningen för att avdrag överhuvud skall få äga
rum eller att kassan helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom arbetsgivarens
bidrag, säger kommittén å sid. 126 i betänkandet, att detta stadgande, vartill, på sätt
ovan nämnts, motsvarighet förekommer i såväl 1886 års som 1901 års lag, i allmänhet
torde hava givits den tolkningen, att åtminstone hälften av det från kassan utgående
understödet bör täckas av bidraget. För så vitt detta är liktydigt med att
arbetsgivarens bidrag till kassan skulle utgöra minst hälften av arbetarnes bidrag, får
styrelsen framhålla att den av kommittén angivna tolkningen av ifrågavarande uttryck
icke torde vara så allmän, som kommittén velat göra gällande. Sålunda hava domstolarna
i mål angående skadestånd till efterlevande efter befattningshavare vid statens
järnvägar, som omkommit på grund av under tjänstutövning erhållen skada till följd
av järnvägs drift, medgivit avdrag för pension från statens järnvägars änke- och pupillkassa,
oaktat statens järnvägars bidrag till nämnda kassa enligt i vederbörande mål
företedd utredning icke överstiger 40 procent av delägarnas bidrag. Vidare må anmärkas,
att professor Winroth i sitt arbete »Om skadestånd», sid. 179, uttalat sig i
den riktning, att ett bidrag från arbetsgivarens sida, som uppgår till en tredjedel av
delägarnes i kassan bidrag, kan anses såsom väsentligt.

Vidkommande härefter innebörden av stadgandet i dess helhet i 11 § angående
avdrag i ersättningen, så står densamma visserligen i överensstämmelse med den princip,
som lagts till grund för lagförslaget, eller att arbetsgivaren skall bestrida hela
kostnaden för ersättning på grund av olycksfall i arbetet, men att driva denna princip
så långt, att arbetsgivaren skall åläggas avsevärt större ersättningsskyldighet än den,
som allmän lag stadgar såsom påföljd av en brottslig handling, syntes styrelsen icke
vara riktigt. Den omständigheten att kommittén grundat sitt förslag på försäkringsplikt
i stället för ersättningsplikt synes icke rättfärdiga en dylik ståndpunkt. Härtill
kommer att en tillämpning av de av kommittén föreslagna besämmelserna, särskilt med
den tolkning kommittén velat giva åt uttrycket »till väsentlig del», kan komma att
medföra, att en dödad arbetares ■ efterlevande bliva förhållandevis bättre ställda i
ekonomiskt avseende än under mannens livstid. Så skulle åtminstone ofta bliva fallet
beträffande statens järnvägars ordinarie personal, såsom följande exempel skall visa.
Avlöningen för en stationskarl eller banvakt i högsta löneklassen å en billig ort utgör
1,488 kronor. Enligt kommitténs förslag skulle, därest befattningshavaren avled till
följd av olycksfall i tjänsten samt efterlämnade änka och fem barn, utgå ersättning
med två tredjedelar av avlöningen eller 992 kronor. De äro berättigade att från
statens järnvägars änke- och pupillkassa erhålla en pension av 438 kronor. Då statens
bidrag till änke- och pupillkassan under den tid det nya reglementet för kassan varit

Klintjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

117

gällande eller från och med år 1911 utgjort i medeltal 35 procent av delägarnes bidrag,
finge jämlikt den tolkning kommittén velat giva åt uttycket »väsentlig del»
något avdrag i ersättningen icke få äga rum, och skulle sålunda familjens inkomst
efter mannens död utgöra 1,430 kronor mot 1,488 kronor under mannens livstid.
Liknande förhållande torde även komma att inträffa vid delägarskap i andra pensionskassor.

Då syftet med bestämmelserna rörande arbetsgivares ersättningsplikt gent emot
efterlevande efter eu i arbetet dödad arbetare väl bör begränsas till att söka förebygga
att vederbörande komma i ekonomiskt betryck, förefaller det styrelsen, som om ersättningen
i fall sådana som det ovan anförda måste anses onödigt stor. För sin del
vill styrelsen förorda, att åt 11 § gives sådan avfattning, att från ersättningen enligt
7 § må avdragas hela den vederbörande tillkommande pension eller understöd från
kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivaren.
Då uttrycket »till väsentlig del» givits olika tolkningar samt i allt fall den tolkning,
som kommittén velat göra gällande såsom den allmänna-, skulle i fråga om statens
järnvägars personal medföra ovan omförmälda missförhållanden, finner styrelsen starka
skäl föreligga, att i föreskriften om avdraget nyssnämnda uttryck utbyttes mot ett
bestämt angivande av det förhållande, i vilket arbetsgivarens bidrag till kassan bör
stå till arbetarnas bidrag; och får styrelsen i överensstämmelse med den ovan anförda
av professor Winroth givna tolkningen föreslå, att såsom villkor för att avdrag skall
kunna äga rum angives, att arbetsgivarens bidrag skall utgöra minst en tredjedel av
arbetarnas bidrag.

Innan styrelsen lämnaf frågan om ersättningarna, varom 6—14 §§ i betänkandet
handla, vill styrelsen framhålla, att de av kommittén härutinnan föreslagna bestämmelserna
innebära, att ersättning på grund av för framtiden bestående skada till
följd av olycksfall i arbetet skall ovillkorligen utgå från den dag rätten till livränta
inträtt. Något undantag för den händelse den skadade får behålla sin tjänst stadgas
icke. Detta anser styrelsen innefatta en brist i förslaget, vilken särskilt gör sig
gällande beträffande statens järnvägars personal. I fråga om denna personal är det
mycket vanligt, att befattningshavare, som blivit invalider, få kvarstå i tjänsten med
bibehållen avlöning. Då detta måste anses såsom en fördel för personalen, får styrelsen
föreslå, att ett stadgande införes i lagen, som möjliggör att för den händelse
arbetaren bibehålies i statsbaneförvaltningens tjänst mot åtnjutande av avlöning, som
minst uppgår till den livränta, vartill han jämlikt 6 § 2) är berättigad, livräntan
skall utgå först från den dag, avlöningen upphör att utgå.

Med hänsyn till styrelsens förslag, att statens järnvägar skall befrias från
försäkringsplikt i fråga om sina arbetare, böra betämmelserna angående försäkringsavgifter
i 15—19 §§ icke äga tillämpning å statens järnvägar. Av samma anledning
bör 21 §, som handlar om anmälan och undersökning av olycksfall, undergå sådan
förändring i vad angår vid statens verk anställd personal, att vad däri stadgas om
riksförsäkringsanstalten skall, med undantag i fråga om fastställelse av formulär,
gälla beträffande den statsmyndighet, varunder den skadade lyder.

Såsom sammanfattning av det ovan anförda får styrelsen alltså föreslå, att lagförslaget
omarbetas i sådan riktning,

att statens järnvägar befrias från skyldigheten att försäkra sin personal;

118

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

att såsom villkor för att livränta enligt § 7 skall utgå till änkling stadgas, att
denne är varaktigt oförmögen till arbete eller i övrigt för sitt uppehälle varit väsentligt
beroende av hustruns arbete;

att den i 9 § intagna föreskriften att, om den årliga arbetsförtjänsten överstiger
1,800 kronor, det överskjutande beloppet icke tages med i beräkning, förklaras icke
gälle i sådana fall, då vid statens järnvägar anställd personal varder i följd av järnvägs
drift, under förrättande av tjänst eller arbete i järnvägens tjänst skadad eller
dödad;

att 11 §, första punkten av första stycket, erhåller följande ändrade lydelse:

»Är arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på grund av
egen .utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva pension
eller annat understöd, eller skall sådant understöd utgå från kassa, som antingen
helt och hållet bildats av arbetsgivare eller till vilken arbetsgivaren lämnar bidrag,
som utgör minst en tredjedel av bidrag från arbetarna, avdrages från ersättning,
som i 6 eller 7 §§ stadgas, vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål
av arbetsgivaren eller av kassan utgives för tid, under vilken ersättning tillkommer
arbetare; dock att sådant avdrag i fråga om försäkrad arbetare må äga rum endast
om arbetsgivaren, på grund av understödet, enligt 15 §, andra stycket, erhållit lindring
i försäkringsavgiften» ;

att till 6 § punkt 2) göras ett tillägg, som möjliggör, att för den händelse arbetaren
efter egen önskan bibehålies i statens järnvägars tjänst med åtnjutande av
avlöning, som minst uppgår till den livränta, vartill han enligt detta stadgande är
berättigad, livräntan skall utbetalas först från den dag, avlöningen upphör att utgå;

att i 21 § införes en föreskrift av innehåll, att vad i paragrafen stadgas om
riksförsäkringsanstalten skall, i vad angår vid statens verk anställd personal, gälla
beträffande den statsmyndighet, varunder den skadade lyder, med undantag dock i
fråga om fastställande av formulär.

Enligt vad framgår av bilagda utdrag ur styrelsens protokoll hava, förutom
undertecknade, järnvägsfullmäktige Waller och Strömberg, överingenjören Fogelmarck
samt byråcheferna Kjellin, von Friesen, Åberg och Löfmarck deltagit i behandlingen
av detta ärende. Därvid har till protokollet anmälts en från beslutet i visst avseende
avvikande mening av föredraganden och järnvägsfullmäktige Waller och Strömberg.

Underdånigst
AXEL GRANHOLM.

Ivar Virgin. John Flodin. Georg Iacobi.

Stockholm den 31 december 1915.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

119

Utdrag ur Kungl. Järnvägsstyrelsens protokoll den 31
december 1915.

Närvarande: Generaldirektören Granholm,

Överdirektören Virgin,

> Flodin,

Järnvägsfullmäktige Waller,

» Strömberg,

Byråchefen Kjellin,

» Iacobi,

» von Friesen,

» Åberg,

» Almqvist,

» Löfmarck.

§ 1.

Föredrog byråchefen Iacobi Kungl. Maj:ts nådiga remiss den 20 oktober 1915
i ärende angående den s. k. ålderdomsförsäkringskommitténs den 19 i samma
månad avgivna betänkande och förslag angående försäkring för olycksfall i arbete;
Och beslöts underdånigt utlåtande av det innehåll kameralbyråns registratur för
dagen utvisar.

Från beslutet voro föredraganden samt järnvägsfullmäktige Waller och Strömberg
så till vida skiljaktiga, att de ansågo, att i utlåtandet bort intagas yrkande
på en omarbetning av § 24 i lagförslaget, så att densamma komme i överensstämmelse
med nu gällande lagbestämmelser i fråga om ersättning för skada, som den
skadade genom grov vårdslöshet själv ådragit sig. Reservanterna förenade sig om
följande yttrande:

»I motsats mot vad enligt nu gällande lagstiftning äger rum, innebär det av
kommittén i 24 § föreslagna stadgandet, att ersättning skall utgå även för skada,
som den skadade genom grov vårdslöshet själv ådragit sig. Vi kunna för vår del
icke godtaga de skäl som kommittén (sid. 146) anfört till stöd för sin uppfattning härutinnan.
Till en början lärer den omständigheten, att lagförslaget är byggt på försäkringsprincipen,
icke böra medföra, att en arbetare, som genom grov överträdelse
av givna föreskrifter ådrager måhända icke blott sig själv utan även sina arbetskamrater
skada, bibehåller sin rätt till ersättning. Vad vidare angår de synpunkter, som
enligt kommitténs mening ytterligare göra sig gällande härvidlag såsom arbetarnes
på grund av vanan förvärvade likgiltighet för faran samt unga arbetares oerfarenhet,
lära dessa av såväl domstolar som administrativa myndigheter hittills hava vunnit
fullt beaktande. Å andra sidan måste det väl anses såsom ett missförhållande, att

120

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

exempelvis en lokomotivförare, som genom grov överträdelse av gällande föreskrifter
är vållande till tågsammanstötning, skall äga laglig rätt till ersättning för den
skada, som han vid tillfället måhända kan ådraga sig. Yi anse alltså, att första
punkten i § 24 bör erhålla följande ändrade lydelse:

Har den, som skadats genom olycksfall, uppsåtligen eller genom överträdelse
av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv ådragit sig skadan, utgår
ej ersättning enligt denna lag.»

In fidem
Hj. Willers.

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

121

V attenfal Isstyrelsen.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 20 oktober 1915 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt vattenfallsstyrelsen
att avgiva underdånigt utlåtande över det av särskilda kommitterade
den 19 i samma månad avgivna betänkande och förslag angående försäkring för
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b käft. (Bil. till Nr 111.) 16

122

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

olycksfall i arbete. Under framhållande att vattenfallsstyrelsen funnit sig böra granska
det föreliggande förslaget huvudsakligen ur synpunkten av de verkningar, som förslagets
antagande i oförändrat skick skulle medföra för statens affärsdrivande verk
och speciellt vattenfallsstyrelsen i förhållande till de i statens tjänst anställda, av
förslaget berörda löntagare, får vattenfallsstyrelsen till åtlydnad av Eders Kungl.
Majrts befallning i underdånighet anföra följande:

Förevarande lagförslag avser i stort sett dels att tillförsäkra de arbetare, som
skadats genom olycksfall i arbete, eller efterlevande till arbetare, som genom sådant
olycksfall dödats, ersättning för de ekonomiska följderna av olycksfallet, dels ock att
i stället för den i nu gällande lag arbetsgivare ålagda ersättningsplikt stadga en
skyldighet för arbetsgivaren att försäkra sina arbetare mot ifrågavarande risk. Det
är numera allmänt erkänt, att de ersättningar, som enligt 1901 års lag skola lämnas
till skadade arbetare eller deras efterlevande, äro för sitt ändamål otillräckliga. Fn
höjning av beloppen av dessa ersättningar är alltså av behovet påkallad. Kommitterade
hava även behjärtat detta behov och, om även anmärkningar i detaljer
kunna resas mot det sätt, på vilket uppgiften blivit löst, — och vattenfallsstyrelsen
vill nedan framföra några erinringar i detta hänseende — innebär förslaget i det
stora hela på denna punkt en nödvändig och betydande förbättring.

Även i fråga om införande av försäkringsplikt för arbetsgivare i stället för nu
stadgad ersättningsplikt synes det vattenfallssyrelsen, att kommitterades förslag innebär
en pricipiellt riktig och lämplig lösning. Däremot har statens och kommunernas
ställning som arbetsgivare enligt styrelsens mening blivit väl litet beaktad. Vid
jämnställande, på sätt kommittén i första hand avsett, av statens och kommunernas
verk med enskilda företagare, framträda för de förras del vissa olägenheter, som
dock synas kunna undanröjas, utan att man därför behöver gå, så att säga, utom förslagets
ram. Kommitterade hava själva — såsom nedan skall visas — antytt en framkomlig
väg, men några förtydligande och kompletterande stadganden äro dock enligt
styrelsens förmenande nödvändiga. Då vattenfallsstyrelsens prövning av det förevarande
förslaget i främsta rummet bör avse sättet för anslutandet av statens verk till
den föreslagna försäkringen, vill styrelsen börja med en granskning av denna fråga
för att sedan övergå till vissa detaljanmärkningar vid de olika paragraferna i lagförslaget.

Kommittén har — såsom framgår av dess allmänna motivering sid. 52 — antaget,
att de försäkringar, vartill förslaget förpliktar staten och kommunerna såsom
arbetsgivare, i allmänhet skulle komma att tagas i riksförsäkringsanstalten. Att
statens verk skulle sammansluta sig med enskilda företag eller med kommuner till
ett eller flera ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag av den typ, 4 § angiver, torde
väl ock vara uteslutet. Möjligen kunde kommunerna inbördes sammansluta sig till
sådana organisationer, ehuruväl detta icke synes vara av kommittén förutsatt. Beträffande
åter statens myndigheter och särskilt dess affärsdrivande verk såsom vattenfallsstyrelsen,
synes knappast lämpligt, att staten såsom arbetsgivare skall i full jämställdhet
med enskilda företag hos staten såsom försäkringsanstalt olycksfallsförsäkra
sina arbetare. De förmåner, som skulle tillskyndas statens verk genom att riksförsäkringsanstalten
övertoge de skadades vård och behandlingen av ersättningsanspråken
(betänkandet sid. 129), synas ej heller vara så eftersträvansvärda, så länge statens
olika verk fortfarande ha att fullgöra motsvarande skyldigheter i fall av vanlig
sjukdom. Premierna för försäkring i riksförsäkringsanstalten bliva slutligen, att döma
av kommitténs egna beräkningar, tämligen betydande, även om man kunde räkna
på, att vid statens arbeten på grund av vidsträcktare säkerhetsåtgärder någon sänk -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

123

ning av premierna skulle äga rum. Utan tvivel skulle det därför för staten ställa
sig avsevärt billigare att själv stå risken. Detta skulle för statens verk i sak närmast
vara ett frångående av arbetsgivarens försäkringsplikt till förmån för ersättningsplikt.
De skäl, som kommittén i sitt utlåtande anfört mot ersättningspliktens
bibehållande i svensk lagstiftning, anknyta sig dock i främsta rummet till arbetsgivarens
solvens och äro sålunda icke tillämpliga på staten, knappast heller
på kommunerna. Det torde emellertid för genomförande av en ändring i denna
del av förslaget icke vara nödvändigt att frångå don i förslagets första paragraf
fastslagna formen av försäkring. Vattenfallsstyrelsen tillåter sig i detta sammanhang
erinra, hurusom i Tyskland tyska riket, tysk förbundsstat eller kommun
genom särskilda myndigheter äro bärare av försäkringen, i den mån försäkringspliktig
verksamhet drives för deras räkning (se betänkandet Del. II, sid. 61 och följ.).
En motsvarande anordning skulle naturligtvis kunna tänkas även för Sveriges vidkommande.
Emellertid synas bestämmelserna i 11 och 15 §§ erbjuda möjligheten av
en lämplig organisation av denna fråga för statens verk även inom ramen för nu
föreliggande förslag.

Såsom kommittén i den speciella motiveringen till 11 § anmärker, hava statens
verk och ett flertal stadskommuner redan tillförsäkrat sina arbetare i större eller
mindre utsträckning förmåner av den art, vilka ifrågavarande lagförslag avser att
giva åt alla löntagare under 5,000 kronors inkomst. I nyssnämnda paragraf har
kommittén även givit anvisning, huru arbetsgivarens försäkringsbörda skäligen bör
minskas med anledning av det understöd, som han åtagit sig lämna och som följaktligen
bör avdragas från det, som vederbörande försäkringsinrättning lagligen skall
utgiva.

De huvudsakliga nu gällande stadgandena angående ersättningar av ifrågavarande
slag vid statens verk återfinnas i allmänna bestämmelser rörande arbetare vid
telegrafverket, statens järnvägar samt under vattenfallsstyrelsen lydande verk av
den 9 februari 1909. En jämförelse mellan lagförslaget och dessa bestämmelser visar
följande:

Några särskilda bestämmelser om livränta vare sig till skadad arbetare eller
dödad arbetares efterlevande finnas för närvarande ej, utan hava livräntor utgått
enligt 1901 års lag. Här skulle följaktligen en avsevärd höjning äga rum. Någon
höjning skulle också äga rum beträffande begravningshjälpen, som hittills utgått med
belopp, motsvarande en månads avlöning, under det förslaget upptager en tiondedel
av årliga arbetsförtjänsten. Kostnadsfri läkarvård och fria läkemedel (incl. kryckor,
konstgjorda lemmar o. s. v.) hava arbetarna redan hittills vid dessa verk åtnjutit.
Beträffande åter sjukpenning skall enligt nu gällande huvudregel arbetare, som skadats
i arbete, erhålla hela sitt normala avlöningsbelopp i sjukhjälp, dock högst tre
kronor för familjeförsörjare och två kronor för icke-familjeförsörjare för varje söckendag
och med avdrag av 50 öre för varje söckendag, under vilken han på verkets
bekostnad vårdas å sjukhus eller sanatorium. Med normala avlöningsbeloppet menas
månads- eller dagavlöning; inkomst å ackords- eller kontraktsarbete må ej läggas till
grund vid beräkningen. Slutligen är att märka, att denna sjukhjälp icke utgår i
obegränsad tid, utan att denna tid varierar efter längden på arbetarens tidigare anställning
i verkets tjänst. Jämför man dessa bestämmelser med föreskrifterna i lagförslagets
6 och 7 §§, finner man, att det i fråga om sjukpenningen icke är lätt att
bvgöra, vilka bestämmelser, som äro att anse för arbetaren förmånligast, samt följaktligen
att frågan om en på en jämförelse mellan dessa bestämmelser grundad
sänkning av premierna för statens verk är rätt vansklig.

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Det är vidare att märka, att för stora grupper av verkens personal särskilda
bestämmelser äro gällande, i första hand den på stat anställda personalen, som endast
delvis har fri läkarvård och i händelse av sjukdom bibehåller sina avlöningsförmåner
oavkortade under någon tid.

Av förestående redogörelse framgår, att det icke är lätt att avgöra, huru ifrågavarande
lagförslag med hänsyn till de för statens vattenfallsverk på detta område
gällande särskilda föreskrifter kommer att verka. Det synes under sådana omständigheter
vattenfallsstyrelsen lämpligt, att en omarbetning av nämnda föreskrifter
företages. Vid denna omarbetning, som beträffande personalen på stat givetvis ej
kan få annan form än ett självständigt tillägg, bör verkens ersättningsåtagande bibehållas,
och de förmåner, som tillförsäkras personalen, böra därvid göras likvärdiga
med dem, som lagförslaget avser att giva. En följd härav blir, såsom kommittén’ i
sin motivering sid. 130 påpekar, att premierna komma att inskränka sig till statens
andel i omkostnaderna för försäkringen. Vattenfallsstyrelsen finnner för sin del, att
sålunda en lämplig form för statens och kommunernas anslutning till försäkringen
torde kunna vinnas.

Den utveckling av stadgandena i 11 och 15 §§, som sålunda antytts, synes
emellertid vid den praktiska tillämpningen tarva några kompletterande bestämmelser
i lagtexten. Det ovan åberopade stadgandet i 11 § har till förutsättning, att de förmåner,
som skola utgå till en i arbete skadad arbetare, lämnas dels av arbetsgivaren
dels av riksförsäkringsanstalten. Det torde då vara den senare, som har att bestämma
ersättningens totalsumma, under det arbetsgivaren i enlighet med sitt åtagande
avgör, huru mycket därav han har att utgiva. Därest man återigen förutsatte, att
ersättningen till hela sitt belopp skulle utgå från arbetsgivaren-staten i enlighet med
i författningsenlig ordning utfärdade bestämmelser för de olika verken, är det icke
utan vidare klart, om ersättningarnas totalbelopp skola fixeras av verket eller av
riksförsäkringsanstalten. Ur synpunkten av bedömandet av invaliditetsgraden är det
mahända mest praktiskt, att riksförsäkringsanstalten har det avgörande ordet. I
fråga om fastställande av den årliga arbetsförtjänsten, torde väl åter vederbörande
verk snarast vara den mera kompetenta. En lämplig form synes vattenfallsstyrelsen
vara, a11 respektive verk har att efter inhämtande av riksförsäkringsanstaltens utlåtande
i sådana fall, där dess sakkunskap är av nöden, fatta beslut om ersättning,
vederbörande obetaget att sedan inom den i lagen stadgade tid fullfölja talan mot
beslutet hos försäkringsrådet. I detta stycke erfordras emellertid närmare föreskrifter
i lagen antingen vid 11 § eller ännu lämpligare i en särskild paragraf. Jämväl
i övrigt medför en sådan ställning för statens och eventuellt kommunernas verk vissa
modifikationer eller tillägg till förslaget, för vilka emellertid redogöres nedan i samband
med detaljgranskningen.

Granskningen av de enskilda paragraferna av förslaget har föranlett följande
erinringar från styrelsens sida.

§ 2.

Kommittén säger sig hava funnit, att sambandet mellan yrkessjukdomarna och
de olyckfall, som omfattas av den föreslagna lagstiftningen, är av den art, att vissa
av nämnda sjukdomar böra i lagstiftningen jämställas med olycksfall. Intill dess
ytterligare erfarenhet härom vunnits, vill kommittén emellertid inskränka denna föreskrift
att gälla endast sådana yrkessjukdomar, som förorsakas av vid arbetet begag -

Kungl. Maj ris Nåd. Proposition Nr 111.

125

nade särskilt giftiga ämnen. Det synes emellertid vattenfallsstyrelsen, som om vissa
akuta sjukdomar, som äro en direkt följd av de yttre förhållanden, varunder arbetet
utförts, jämväl borde intaga samma ställning. Styrelsen tänker därvid närmast på
frostskador och sjukdomar på grund av förkylning, uppkomna under utförande t. ex.
av reparationsarbeten å kraftlinjer och i kanalled. Enligt gängse språkbruk torde
sådana åkommor icke kunna hänföras till olycksfall, men enligt sin natur stå de
dock dessa betydligt närmare än yrkessjukdom, förorsakad av giftiga ämnen.

§§ 6 och 7.

Beträffande först karenstiden säger kommittén i sin motivering (sid. 70) att, så
länge sjukförsäkringen i vårt land är ordnad enligt frivillighetens princip och icke
enligt sådana grunder, att ersättningen under sjukdomstiden kan åläggas sjukkassorna,
bör karenstiden vara kort. Att döma av denna motivering synes det vara kommitténs
uppfattning, att vid ett blivande ordnande av en obligatorisk sjukförsäkring
karenstiden vid olycksfallen bör kunna förlängas, och frågan om den skadades ersättning
under nämnda tid överlämnas till sjukförsäkringsanstalten. I avbidan härå
skulle alltså detta spörsmål vara mera provisoriskt löst, på sätt kommittén föreslagit.

Det synes vattenfallsstyrelsen, som om just med hänsyn härtill det vore mera
praktiskt att överlåta åt arbetsgivaren att under en längre karenstid — förslagsvis
30 eller nu lagbestämda 60 dagar — utge ersättning direkt till arbetaren. Såsom
kommittén meddelat, är en sådan anordning för handen i Finland och i Tyskland,
och det synes vattenfallsstyrelsen, som om de betänkligheter, som kommittén
anfört däremot, icke vore så tungt vägande. En förening av försäkrings- och ersättningsplikt
i samma lag, vilket enligt kommitténs mening ur många synpunkter skulle
visa sig olämpligt, skulle äga rum endast som ett provisorium. Det förefaller dock
än mer olämpligt att endast för en kortare tid överlämna bestyret med den skadades
vård och ersättnings utgivande åt en försäkringsinrättning, som vid organiserandet
av denna verksamhet måste vidkännas både besvär och kostnader. Icke heller
kan det synas lämpligt att utan nödtvång i en ny författning införa en anordning,
som kommitterade själva förvänta skola bliva ett provisorium.

Den anordning, som styrelsen ovan förordat, har däremot en fördel i sin större
enkelhet och är redan därigenom mindre kostsam. Redan nu torde väl på många,
för att ej säga de flesta håll, en större arbetsgivare vid inträffat olycksfall i arbetet
sörja för sin skadade arbetare åtminstone någon tid framåt, vadan ett lagstadgande
härom icke skulle för honom medföra större vare sig besvär eller kostnad utan te
sig som något helt naturligt. Med hänsyn till de jämförelsevis ringa belopp, som
det här i allmänhet skulle gälla, kan det ej heller anses för arbetaren medföra någon
nämnvärd risk för arbetsgivarens insolvens. Däremot vore det en given fördel, att
arbetarens förmän och arbetsbefäl samt arbetsgivarens (verkets) läkare finge taga
hand om skadan. Därigenom skulle flera eventuellt simulerade fall kunna genast
avvisas, vilket givetvis är lättare för den, som personligen är bekant med arbetarna.
Skulle återigen arbetsbefälet även med den metod, som kommitterade förordat, hava
med saken att bestyra, blir den framhållna vinst, som skulle följa av besvärets överlåtande
å en försäkringsanstalt, skäligen ringa.

Sjukpenningens storlek har av kommittén föreslagits till två tredjedelar av den
skadades dagliga arbetsförtjänst, att utgå för varje dag, sålunda både vardag^och

126

Kungl. Maj. ts Nåd Proposition Nr 111.

helgdag. Kommittén anför i sin motivering allenast, att den funnit en sålunda bestämd
sjukpenning lämplig och skälig och för arbetaren medförande ett i allmänhet
tillräckligt understöd under sjukdomen. I fråga om beloppet synes detta vattenfallsstyrelsen,
i vad det gäller personal under 1,800 kronors årlig inkomst, ganska rundligt
tilltaget, särskilt för icke-familjeförsörjare. Till en jämförelse må erinras, att
enligt nu gällande allmänna bestämmelser rörande arbetare vid telegrafverket, statens
järnvägar samt under vattenfallsstyrelsen lydande verk av den 9 februari 1909, arbetare,
som under arbete vid verket ådragit sig kroppsskada, uppbär, såsom ovan
anförts, sjukavlöning med hela normala avlöningsbeloppet, dock med högst 3 kronor
för varje söckendag, om han är familjeförsörjare och med högst 2 kronor för varje
söckendag om han icke är familjeförsörjare. Vid sjukdom, som ej förorsakas av
olycksfall i arbete, utgår sjukavlöning endast med högst 2 kronor för gift och 1
krona 25 öre för ogift arbetare.

Trots denna relativt måttliga sjukhjälp har det visat sig, att särskilt åtskilliga
icke-familjeförsörjare gärna söka anledning att bliva sjukskrivna vid för dem i övrigt
önskvärda tider. Om sjukpenningen nu i hög grad ökades, bleve även frestelsen att
simulera större. Oavsett de olika åsikter, som kunna förefinnas beträffande det berättigade
i olika löneförmåner för familjeförsörjare och ungkarlar, torde det väl få
anses påtagligt, att, i händelse av sjukdom och i synnerhet vid olycksfall i arbete,
den, som har familj, är i behov av större understöd än den, som står ensam. Vattenfallsstyrelsen
vill alltså sätta ifråga, om ej en reduktion av storleken av den föreslagna
sjukpenningen lämpligen borde äga rum, åtminstone på det sätt att ickefamiljeförsörjare
tilldelas mindre sjukpenning än familjeförsörjare, förslagsvis hälften
av den skadades dagliga arbetsförtjänst.

Kommittén föreslår vidare, att sjukpenning skall utgå såväl för helgdag som
för söckendag. Detta synes emellertid icke stå i full konsekvens med föreskriften i
9 § sista stycket, att den dagliga arbetsförtjänst, som skall läggas till grund vid
sjukpenningens beräkning, skall anses utgöra 1/300 av den årliga arbetsförtjänsten.
Resultatet blir i varje fall, att veckoinkomsten (månadsinkomsten) under sjukdom
blir icke oväsentligt högre än 2/3 av den ordinarie inkomsten, ett förhållande som i
varje fall bör bemärkas. Stadgandet om utbetalande av sjukpenning även för helgdag
föranleder dessutom lätt missbruk vid smärre skador. Då vid vattenfallsstyrelsens
byggnadsarbeten för några år sedan sjukersättningar utgingo jämväl för sön- och
helgdagar, visade det sig, att sjukfrekvensen var särskilt hög å lördagar och ännu
mera före större helger. Då åberopades för sjukskrivning ej endast ett stort antal
obetydliga sjukdomar, utan även många smärre olycksfall såsom vrickningar, förlyftningar,
klämda fingrar o. d. En återgång till utbetalande av sjukpenning jämväl å
helgdag skulle med säkerhet medföra en ökning av dessa helgsjukdomar. Skulle det
av andra skäl anses önskligt, att totala sjukhjälpen bibehölles vid dess föreslagna
höjd, kunde ju borttagande av sjukpenning för helgdag lätteligen kompenseras genom
en höjning av dagsbeloppet.

Även beträffande livräntan vid invaliditet synes den anmärkningen icke sakna
fog, att den i vissa fall kan bliva väl hög. Genom så höga invaliditetsersättningar
motverkas säkerligen ofta de skadades lust att söka uträtta något nyttigt arbete i
sitt gamla eller i ett nytt yrke. I viss grad sammanhänger detta dock med frågan
om bedömande, i vad mån nedsättning av arbetsförmågan ägt rum vid ett olycksfall. —
Det synes vidare ligga i statens intresse att genom lämpliga organ draga försorg om
att de genom olycksfall skadade komma i tillfälle att lära ett nytt yrke eller hant -

127

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

verk, som sätter dem i stånd att fullt försörja sig i trots av deras invaliditet. Helt
säkert skulle på denna väg en ganska avsevärd besparing kunna göras. Man kan ju
invända, att full livränta enligt lagförslaget skall utgå endast vid för framtiden be
stående förlust av arbetsförmågan, och att alltså en skadad arbetare, som kan försörja
sig i annat yrke än sitt förutvarande, teoretiskt sett, ej får full livränta. I
praktiken torde det dock visa sig, dels att en mycket växlande och därför stundom
rätt lång tid kommer att förflyta efter olycksfallet, innan det med någon säkerhet
kan fastställas, om en invalid kan förtjäna sitt uppehälle själv, dels ock att frågan
huruvida fullständig invaliditet föreligger, liksom ock frågan om graden av partiell
invaliditet, säkerligen komma att med den formulering, 8 § fått i förslaget, bedömas
efter tämligen skematiska grunder i analogi med vad som uttryckligen är fallet enligt
5 § av nu gällande lag. Vid förlust av t. ex. vänster hand jämte minskad rörlighet
hos armen kommer säkerligen fortfarande som hittills nedsättningen hos arbetsförmågan
att anses vara 70 procent. En arbetare med 1,800 kronors inkomst skulle vid
sådant olycksfall vara berättigad till en livränta av 70 procent av 1,200 kronor eller
840 kronor. Det är emellertid ingalunda otänkbart, att han trots sin invaliditet kan
ganska avsevärt bidraga till sitt uppehälle eller finna sin fulla utkomst.

Arbetarens strävan att skaffa sig en bättre ställning är ju i och för sig värd
all uppmuntran, men man kan dock ej värja sig för den föreställningen, att den
skadade här fått en så rikligt tilltagen ersättning, att den så småningom mer än
motväger de ekonomiska påföljderna för honom av olycksfallet. Under sådana förhållanden
synes det höra vara möjligt att verkställa en jämkning av den en gång
fastställda livräntan, en jämkning sålunda ur andra synpunkter än dem, som komma
till synes i förslagets 13 §. Denna jämkning bör å andra sidan icke läggas så, att
den kräver den skadades intresse att genom arbete skaffa sig ökade inkomster. Men
därest den skadades inkomster komma upp till samma belopp, som vid livräntans
bestämmande ansågs vara hans tidigare årsinkomst, synes åtminstone den inkomst,
han därutöver kan förvärva, böra medföra en motsvarande minskning av hans livränta
(t. ex. med hälften av det överskjutande beloppet). En regel av detta innehåll
synes ock vattenfallsstyrelsen stå i god överensstämmelse med pensionsförsäkringslagens
stadgande i § 6, låt vara att det rör sig om en minskning av pensionstillägget,
vars storlek ej bestämmes av hänsyn till några försäkringsavgifter. Den lättnad i
utgifter, som ett sådant stadgande eventuellt skulle medföra, kunde skäligen komma
samtliga arbetsgivare till godo i form av med tiden minskade premier.

Enligt allmänna bestämmelser rörande arbetare vid telegrafverket, statens järnvägar
samt under vattenfallsstyrelsen lydande verk av den 9 februari 1909 utgår
begravningshjälp med högst ett belopp, motsvarande den avlidnes normala månadsavlöning.
Detta belopp torde ock i allmänhet vara tillfyllest, men då enligt kommitténs
uppfattning en mindre höjning av begravningshjälpen ej nämnvärt ökar försäkringskostnaden,
har styrelsen intet att erinra mot förslaget i denna del.

I sista stycket av paragrafen har föreslagits, att till änka eller änkling, som
före fyllda sextio år ingår nytt äktenskap, skall utgivas ett kapital för en gång,
motsvarande tre fjärdedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Om grunden till
denna föreskrift finnes intet nämnt i förslagets motivering, men det torde väl närmast
vara den, att livräntans plötsliga bortfallande vid ett tilltänkt omgifte icke må
verka allt för återhållande på kontrahenternas beslut att ingå äktenskap. Det synes
emellertid vattenfallsstyrelsen, som om ett bibehållande av detta stadgande icke vore
tillräckligt motiverat.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 111.

128

§ 9.

Beträffande beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten, bör det anmärkas, att
för den stora massan arbetare med lösare anställning, såsom t. ex. de vid statens
byggnadsföretag anställda, vilka vanligen i stor utsträckning hava ackordsavlönincr,
bleve sjukpenning och livränta även för arbetare på i huvudsak samma lönestandard
tämligen växlande. För att möjliggöra beräkningen erfordrades dessutom en vidlyftigare
och mera noggrann statistik än som nu föres på de flesta håll.

En indelning i inkomstklasser verkar å andra sidan ju alltid godtycklig. Kommitténs
förslag att överlåta åt vederbörande försäkringsanstalt att, därest för någon
tid av året arbetaren varit utan arbete eller hans lön ej exakt kan uppgivas, beräkna
lönen till skäligt belopp, torde väl i och för sig icke föranleda annan anmärkning,
än att det kommer att för nämnda anstalter medföra en rätt betydande arbetsbörda.
Det torde därför komma att visa sig nödvändigt eller åtminstone praktiskt lämpligt
att för arbetare av detta slag tid efter annan fastställa vissa normallöner för olika
yrkosgrupper och orter att läggas till grund vid beräkningen.

Rättigheten för försäkringsanstalten att under vissa angivna förutsättningar beräkna
medelvärdet av den skadades arbetsförtjänst synes väl snävt begränsad. Det
torde kunna inträffa, att den skadade under någon tid av året närmast före olycksfallet
t. ex. på grund av tillfällig sjuklighet endast kunnat användas till lägre avlönat
arbete än vanligt. Aven för sådant fall och sålunda icke endast i fall av arbetslöshet
eller brist på exakta uppgifter torde försäkringsanstalten böra tillerkännas
böjlighet till beräkning av arbetsförtjänsten enligt i förslaget angivna grunder.

§ 11-

Lagförslaget talar om pension eller annat understöd, som arbetsgivaren är
skyldig att utgiva. Detta torde väl dock icke böra tolkas så strängt, att därunder
innefattas allenast sådana förpliktelser, som arbetsgivaren genom laga dom kan åläggas
fullgöra. Bestämmelserna om lämnande av sjukvård, sjukhjälp och understöd
hava nämligen på sina håll snarare fått karaktären av en rättighet för vissa underordnade
myndigheter att enligt föreskrivna normer utanordna dylika ersättningar.
Några tvivel om, att dessa ersättningar jämväl komma att utgå särskilt i de fall,
där arbetsgivaren är stat eller kommun, kunna dock ej råda.

§ 13.

Det synes ur alla synpunkter lämpligt, att, såsom kommitterade föreslagit, ett
provisoriskt skäligt belopp kan bestämmas att tillsvidare utgå, därest ersättningsbeloppet
ej kan definitivt bestämmas genast. Ävenså torde det i allmänhet vara olämpligt
att föreskriva en eventuell återbetalningsskyldighet, därest det senare skulle visa
sig, att ersättning ej alls bör utgå eller allenast till lägre belopp. Dock bör i ett fall
återbetalningsskyldighet bestå, nämligen vid simulerade fall. Det kan icke vara tilltalande
för rättskänslan, att en arbetare, som beträffande skadans storlek eller sjuk -

12!»

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

domens varaktighet lyckats föra läkaren bakom ljuset, skall uttryckligen tillerkännas
rätt att behålla, vad han sålunda orättmätigt tillskansat sig.

I fråga om jämkning av redan beviljad ersättning vill vattenfallsstyrelsen hänvisa
till vad ovan under §§ ti och 7 anförts.

§ 15.

Från arbetare i lagens ''mening har kommittén enligt 3 § undantagit, bland
andra, den, som av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej
använder arbetare. Eu sådan arbetsgivare bör enligt kommitténs mening icke betungas
med avgiftsplikt. Däremot skulle eu eljest avgiftspliktig arbetsgivare vara skyldig
att erlägga försäkringsavgifter även för tillfälliga arbetare. Efter vilka grunder
årspremien för en sådan arbetare skall fördelas mellan de olika arbetsgivare, som
under året använda sig av hans arbetskraft, därom namnes intet i förslaget. Såsom
framgår av motiveringen till förslagets 17 § är det ej avsett att stadga någon allmän
anmälningsplikt för arbetsgivare, men torde väl alla större arbetsgivare från vederbörande
försäkringsinrättning erhålla anmaning att med vissa mellantider lämna uppgift
om antalet använda tillfälliga arbetare. Den försäkringsavgift, som för dessa
skall erläggas, bör emellertid. uppenbarligen beräknas icke blott med hänsyn till antalet
arbetare utan även till den längre eller kortare tid, som de varit i varje arbetsgivares
arbete. Skall full årspremie erläggas av varje arbetsgivare, skulle eljest en
dubbelförsäkring ovillkorligen äga rum. Det synes vattenfallsstyrelsen, som om en
föreskrift angående försäkringsavgifternas beräkning i dessa fall borde inflyta i förslagets
15 §.

§ 16.

Därest, som kommittén förutsätter, såväl kommuner som enskilda arbetsgivare
förbinda sig att själva utbetala de lagstadgade ersättningarna till sina skadade arbetare,
samt försäkringsavgifterna följaktligen ej skola innefatta mera än arbetsgivarens
bidrag till kostnaderna för försäkringsrådets och eventuellt riksförsäkringsanstaltens
verksamhet, synes en något enklare beräkningsgrund än den i denna paragraf föreskrivna
böra stadgas. 1 annat fall nödgas anstalten infordra alla erforderliga uppgifter
för försäkringsavgifternas lagenliga beräkning samt därefter verkställa denna
beräkning, ehuru av nämnda avgifter allenast fem procent av deras summa skall
utgå. Denna procentsats synes för övrigt beträffande sådana arbetsgivare, t. ex. statens
verk och kommunerna, vilka själva kunna betros med fastställande av ersättningsbeloppen
i varje enskilt fall, vara väl hög. Beträffande statens verk kan det
för övrigt sättas i fråga, om de ej böra helt befrias från denna utgift, då staten i
alla fall har att bära alla de utgifter i nu nämnt hänseende, som ej genom dessa
bidrag bliva betäckta.

§ 21.

Det formulär, enligt vilket anmälan om olycksfall skall avgivas, fastställes enligt
förslaget av riksförsäkringsanstalten. Såsom av motiveringen till denna paragraf
framgår, skall samma anmälan enligt kommitterades uppfattning avsé att giva socialstyrelsen
de uppgifter, som nu genom nådiga förordningen den 31 december 1912
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 17

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

infordras enligt av denna styrelse fastställt formulär. Det synes vattenfallsstyrelsen,
som om denna uppfattning även borde fått uttryck i lagtexten på så sätt, att i § 21
föreskrift lämnades, att ifrågavarande formulär skulle fastställas av riksförsäkringsanstalten
och socialstyrelsen gemensamt. I samband härmed borde nämnda nådiga
kungörelse uttryckligen uppbävas, för undvikande av att arbetsgivare i onödan
betungades med en dubbel anmälningsplikt.

§ 26.

Föreskriften att rätt till livränta för efterlevande upphör, därest den försäkrade
finnes vara, vid liv eller hava avlidit av annan orsak än olycksfall i arbete, bör
kompletteras med ett stadgande, om återbetalningsskyldighet föreligger eller icke.
Då ett uttryckligt stadgande härom saknas, kan en jämförelse med 13 § föranleda
till den uppfattningen, att återbetalningsskyldighet föreligger. En tolkning av de
här använda ordalagen i och för sig ger åter närmast stöd för en motsatt uppfattning,
vilken, såsom av motiveringen framgår, jämväl är kommitténs.

§ 27.

Det synes vattenfallsstyrelsen rimligt, att vederbörande försäkringsinrättning
borde äga möjlighet att jämväl i andra fall, än i denna paragraf stadgas, medgiva
skadad arbetare rätt att helt eller delvis utbekomma kapital i stället för livränta.
För en invalid eller för en änka, som skall söka att på ett nytt arbetsfält vinna sin
utkomst, t. ex. genom en mindre handelsrörelse eller dylikt, är det i många fall av
synnerlig vikt att äga ett kapital. Stadgandet i 31 § utgör hinder för rånte tagaren
att ställa livräntan som säkerhet. Det skulle då för honom eller henne vara förenat
med stor ekonomisk fördel, om försäkringsinrättningen ägde rätt att mot borgen eller
annan säkerhet, som kunde av densamma godtagas, lämna ett rörelsekapital vid den
nya verksamhetens början. Att låta livräntan utgå i en för räntetagaren mera passande
form är för övrigt en tanke, som kommit till uttryck på annat ställe i lagförslaget,
nämligen i 10 § 3 stycket.

§ 28.

Därest arbetsgivare, i främsta rummet stat eller kommun, som åtagit sig att
själv utbetala de lagstadgade ersättningarna till skadade arbetare, såsom vattenfallsstyrelsen
föreslagit, genom ett förtydligande tillägg till lagförslaget meddelas rätt att
besluta om beloppen av ersättningarna, erfordras till denna paragraf en kompletterande
föreskrift, att sådan arbetsgivare jämväl är skyldig att angående inträffade olycksfall
och utbetalade ersättningar meddela de statistiska uppgifter, som kunna befinnas
erforderliga för att få en överblick av lagens verkningar i dess helhet.

§ 33.

Tiden för ingivande av besvär till försäkringsrådet synes väl knappt tillmätt.

181

Kttngl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

då klagotiden skall, som här är avsett, gälla hela landet. Skall denna princip bibehållas,
bör skäligen tiden utsträckas, exempelvis till sextio dagar.

§ 36.

De lagar, som genom denna författning skola upphävas, torde böra angivas med
eu hänvisning icke endast till deras innehåll utan även till dagen för deras promulgering.
Av skäl, som vattenfallsstyrelsen ovan under § 21 angivit, synes jämväl
kungörelsen den 31 december 1912 angående anmälan om olycksfall i arbete höra i
denna paragraf anges som upphävd.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknad Hansen samt
ledamöterna Magnell, Hagelin och Hedenlund.

Underdånigst

FR. V. HANSEN.

Stockholm den 31 december 1915.

Fr. Malm.

132

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Lantbruksstyrelseii.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 20 oktober 1915 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
lantbruksstyrelsen att avgiva underdånigt utlåtande över utsedda kommitterades den
19 oktober 1915 avgivna betänkande och förslag angående försäkring för olycksfall i

133

Kung1. Maj:ts Nåd: Proposition Nr 111.

arbete; och får till åtlydnad härav lantbruksstyrelsen, med återställande av remissakten,
i underdånighet anföra följande.

Till en början anser sig lantbruksstyrelsen böra framhålla, hurusom det torde
kunna sättas i fråga, om det kan vara med nödig försiktighet förenligt att utsträcka
försäkringsplikten så långt, som i förevarande lagförslag skett, och om för övrigt detta
lagförslag icke i vissa fall visar över sig självt till en mera allmän självförsäkring,
såsom i fråga om ålderdomsförsäkringen i vårt land ägt rum, och ehuru lantbruksstyrelsen
finner såväl humanitära som vissa praktiska skäl tala för, att för denna
försäkring utgående avgifter erläggas av arbetsgivaren, torde det ej böra lämnas oanmärkt
att, enligt vad erfarenheten visat, olybksfall ej sällan förekomma, där arbetaren
själv genom slarv eller ohörsamhet mot givna anvisningar är den direkta anledningen
därtill.

Vidare synes det lantbruksstyrelsen, som om den föreslagna försäkringen av
tillfälliga arbetare skulle möta stora svårigheter att genomföra, och lagförslaget synes
i detta fall lida av en viss oklarhet.

En ej allt för kort karenstid torde vara av omständigheterna påkallad, därest
icke genom simulation och liknande orsaker missbruk skall uppstå. Behov av eu
sådan blir i varje fall följden, om, såsom ifrågasatt blivit, invaliditetsförsäkring skulle
införas.

Lagförslaget synes vidare i allt för ringa grad taga hänsyn till de för jordbruket
säregna löneformer med lön och stat, vari inbegripes även rätt till bostad, vedbrand,
trädgårds- eller potatisland m. m. Särskilt torde det vara behövligt, att ett
stadgande tillägges, varigenom vid inträffat olycksfall förhållandet mellan arbetsgivare
och sålunda anställd arbetare med hänsyn till avlöningen regleras och varigenom
bland annat förekommes att arbetare, som träffats av olycksfall, ej under den tid
olycksfallsersättning utgår kan anse sig hava rätt att utan vederlag åtnjuta, helt eller
delvis ovannämnda förmåner.

Den i betänkandet föreslagna beräkningen av livränta till efterlevande torde
böra ändras så att, så vitt möjligt, en stor efterlevande familj erhåller en jämförelsevis
högre ersättning än den föreslagna även om detta måste ske på den mindre familjens
bekostnad.

Slutligen vill lantbruksstyrelsen särskilt med hänsyn till det stora antalet arbetsgivare
och arbetare, vilka skulle komma att beröras av den föreslagna lagen,
framhålla såsom ett önskemål, att de administrativa formerna för ifrågavarande försäkring
så vitt möjligt förenklas.

Med hänvisande i övrigt till det av lantbruksakademien i ärendet avgivna
underdåniga utlåtandet, får lantbruksstyrelsen i underdånighet hemställa, att vid
ärendets vidare behandling de av lantbruksstyrelsen här ovan framhållna synpunkter
måtte vinna nådigt beaktande.

Stockholm den 23 mars 1916.

Fredrik Egerström.

Underdånigst
WILHELM FLACH.

A. TF. Insulander.

134

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Förslaget i
allmänhet.

Redogörelse

för yttranden över ålderdomsförsäkringskommitténs förslag till lag om försäkring
för olycksfall i arbete, avgivna av lullig]. Maj:ts befallningshavande
och vissa andra myndigheter, handelskammare, föreningar in. 11.

Beträffande förslaget i allmänhet liava följande uttalanden gjorts:

Kungl. Maj ds befallningshavande i Kronobergs län yttrar, att samma förslag torde,
utarbetat som det uppenbarligen vore med mycken omsorg, med samvetsgrann!;
tillgodogörande av utvecklingen på detta område i utlandet och med nogsamt beaktande
av de reformkrav, vartill vår hittillsvarande olycksfallslagstiftning under årens
1°PP givit anledning, kunna rent teoretiskt sett fylla ganska högt ställda anspråk.
Utan allt tvivel skulle det ock, upphöjt till lag, vara ägnat att på ett synnerligen
effektivt sätt lösa frågan om beredande av ersättning vid olycksfall och i fråga om
tillgodoseende av ersättningstagarnes intressen sannolikt ställa Sverige främst i ledet
bland Europas länder. Å andra sidan framhåller emellertid Kungl. Maj:ts befallningshavande
bland annat, att det här uppenbarligen vore fråga om en högst betydande
ökning av förutvarande bördor förutom tillkomna nya; och säkerligen förtjänade
den frågan allvarligt övervägande, i vad mån våra näringsidkare, som dock i
stor utsträckning arbetade under mindre gynnsamma produktionsvillkor än konkurrenterna
i utlandet, kunde utan alltför stor olägenhet bära den nya bördan jämte
de ytterligare, som kunde förestå genom sociallagstiftningens utveckling på andra
områden och genom ökat skattetryck. Kungl. Maj:ts befallningshavande hölle före,
att det föreliggande förslaget, trots alla förtjänster i övrigt, borde underkastas jämkningar
i vissa hänseenden. Vad i förslaget kunde vara föremål för olika meningar,
torde dock icke hindra, att detsamma i huvudsak förtjänade att läggas till grund
för ny lagstiftning i ämnet.

Kungl. Maj.ts befallningshavande i Norrbottens län uttalar sin principiella anslutning
till förslagets huvudgrunder samt yttrar vidare. Det vore för visso på tiden
att vår nu gällande olycksfallsersättningslag bleve ersatt av en mot syftet mera svarande
författning, vilket väl kunde sägas om det föreliggande förslaget. Efter att
hava framfört vissa erinringar mot förslaget (se nedan!), yttrar Kungl. Maj:ts befallningshavande
vidare, att förslaget måste i sina huvuddrag betecknas såsom synnerligen
förtjänstfullt. Detaljerna voro i allmänhet präglade av lättfattlighet och klarhet.
Det vore enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning lyckligt, om
statsmakterna med det snaraste kunde enas om en lösning av den föreliggande
viktiga frågan i huvudsaklig anslutning till kommitténs förslag.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län har intet att erinra mot den
princip, som ligger till grund för kommitténs förslag att varje arbetsgivare skall

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

135

vara skyldig att mot olycksfall försäkra envar hos honom anställd arbetare. Den
egentliga kroppsarbetarens inkomst vore i regeln icke sådan, att man med fog kunde
begära, att han själv skulle draga försorg om sin försäkring, och ehuru do olika yrkenas
grad av farlighet vore mycket växlande, torde dock allt kroppsarbete kunna
anses behöva skyddet av olycksfallsförsäkring.

Kiuigl. Majds befallningshavande i Örebro län, som anser övergången från ersättningsplikt
till försäkringsplikt lämplig, anför emellertid, att genom den försäkringsplikt och
de därmed förenade högst väsentliga kostnader, som enligt förslaget skulle vila på arbetsgivarne,
komme utan tvivel företrädesvis industrien med dess stora arbetarmassor
att hårt betungas, och det vore att önska att dess utveckling icke därav måtte på ett
alltför kännbart sätt hämmas. Även för de ekonomiskt mindre bärkraftiga bland
arbetsgivare på handelns och hantverkets områden skulle den ifrågasatta lagstiftningen
säkerligen verka rätt så kännbart. Från arbetaresynpunkt åter innebure förslaget
sådana fördelar, som vore allt erkännande värda.

Övriga Kungl. Maj-.ts befallningslmvande, som uttalat sig rörande förslaget i allmänhet,
hava tillstyrkt, att det i huvudsak lägges till grund för ny lagstiftning i ämnet.

Kronofogden Axel Sjöström i Kristianstads län anser genomförandet av förslaget
i dess helhet kräva så stora kostnader för arbetsgivarna, att det kunde ifrågasättas,
huruvida icke i många fall vissa industrier och näringar här i landet, vilka torde
arbeta under mindre gynnsamma förhållanden och vara mindre ekonomiskt bärkraftiga
än i åtskilliga andra länder, komme att alltför hårt drabbas av dessa utgifter.

Bergmästaren i Gävle—Dala bergmästaredistrikt Th. Dahlblom anser, att förslaget är
alltför långt gående.

Sociala rådets sektion för sjukkasseväsen finner förslaget innebära ett synnerligen
stort framsteg på ifrågavarande område. I vad förslaget avsåge att utsträcka försäkringen
till vissa hittills utomställda grupper av arbetare och löntagare, att höja
ersättningsbeloppen avsevärt utöver de f. n. utgående, att under försäkringen indraga
jämväl yrkessjukdomar och borttaga vissa nu stadgade begränsningar i rätten till
ersättning vid olycksfall, samt att grunda försäkringen på försäkringspliktens princip,
anser sektionen detsamma i hög grad betydelsefullt och i allt väsentligt förtjänt av
statsmakternas understöd.

Sveriges allmänna sjukkasseförbund anser sig i allt väsentligt kunna instämma i
det uttalande rörande förslaget, som gjorts av sociala rådets sektion för sjukkasseväsen.
Ehuru i några i och för sig nog så betydelsefulla detaljer vissa beaktansvärda
önskemål ännu återstode ouppfyllda, vore dock förslaget sådant, att det väl
förtjänade att läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. Det vore också förbundets
förhoppning, att denna lagstiftning måtte kunna genomföras så snart förhållandena
det medgåve.

Handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands län uttalar, att den
redan genomförda ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen med nödvändighet behöver
kompletteras genom obligatorisk försäkring för oförvållad mistning eller minskning i
arbetsförtjänst, men kunde handelskammaren dock ej underlåta att livligt beklaga, att
ej, samtidigt med framläggandet av nu utarbetat förslag till olycksfallsförsäkring, ett
förslag till obligatorisk sjukförsäkring kunnat framkomma.

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare har i principiellt hänseende icke
något att anföra mot kommitterades förslag, varigenom den nuvarande olycksfallslagen
utvidgas att gälla i vidsträcktare mån än hittills. Man kunde dock enligt kammarens
mening sätta i fråga, huruvida icke behandlingen av denna fråga borde uppskjutits
tills väntade förslag om socialförsäkring (sjukförsäkring m. m.) förelåge.

13(3

Kunnl- Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Handelskammaren i Gävle anför, att bördorna å industrien ej borde göras så störa,
att dess produktionskraft försvagades eller dess förmåga att konkurrera med utlandet
äventyrades. Enligt kammarens mening borde försäkringen ej utan särdeles goda
skäl givas en omfattning eller ett innehåll, som överskrede vad som oundgängligen
erfordrades, för att försäkringen kunde väntas fylla de syften, som avses med en god
obligatorisk olycksfallsförsäkring.

Östergötlands och Södermanlands läns industri- och handelskammare framhåller jämväl
vådorna att lägga alltför tunga bördor på näringarna.

Handelskammaren i Karlstad vill icke förneka det berättigade i arbetarnas missnöje
med nu gällande lag, men det förefölle kammaren, som om det föreliggande
förslaget i en del fall icke toge tillräckligt hänsyn till arbetsgivarnas intressen att ej
bliva pålagda för tunga bördor.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare finner grundprinciperna i det framlagda
lagförslaget, att i regel varje i arbete hos annan mot avlöning anställd person
enligt lagen skall vara försäkrad för olycksfall i arbete innefatta en rationell lösning
av ifrågavarande spörsmål. Utan att i något avseende vilja förneka industriens
skyldighet att vidkännas de utgifter, som må anses nödvändiga för tillförsäkrande av
skälig ersättning åt de arbetare, som drabbas av olycksfall i arbetet, framhåller dock
handelskammaren, att hänsyn därvid även måste tagas till varje industris ekonomiska
härkraft. Huruvida den utredning, som i sistberörda avseende av kommittén förebragts,
kunde anses tillfyllestgörande, saknade handelskammaren möjlighet att nu
närmare yttra sig om, vadan handelskammaren i detta sammanhang inskränkte sig
till att framhålla nödvändigheten av att, förrän lagförslaget företoges till slutligt avgörande,
säkerhet funnes för att ej någon näringsverksamhet genom den nya lagstiftningen
bleve pålagd större bördor än den förmådde bära.

Sveriges minuthandlares riksförbund har anfört, att förslaget i vad det kunde tänkas
beröra minuthandeln, icke givit anledning till någon erinran från förbundets sida.

Styrelsen för Sveriges hantverksorganisation yttrar, att styrelsen icke vore överbevisad
om, att kommitténs generaliserade förslag vore lämpligt för våra förhållanden,
utan trodde styrelsen fastmer, att det skulle vara möjligt för oss — liksom fallet
vore i vissa andra länder — att ordna den ifrågavarande lagstiftningen, i vad den
kunde avse hantverket, på så sätt, att hantverkerierna fördes under lagen om olycksfallsförsäkring
endast i sådana fall, där hithörande näringsyrken bedrivas under förhållanden,
som kunde anses jämförliga med fabriksindustriens. Att något härvidlag
måste göras, hade styrelsen klart för sig, ty hantverkerierna kunde i allmänhet icke
bära de ekonomiska bördor, som kommitténs lagförslag avsåge att pålägga hithörande
näringsyrken med den principen, att kostnaden för försäkring för olycksfall
i arbete skulle bestridas av arbetsgivaren. Annat vore det, om staten toge lämplig
del av den ekonomiska bördan i avseende på försäkringsavgifterna.

De svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd har framhållit, att kommitténs
utredning utmärkt sig för eu viss knapphändighet. Saknaden av en användbar statistik
i ämnet borde hava manat kommittén till eu viss varsamhet vid uppgörande
av dess beräkningar och förslag. Vidare borde kommittén hava verkställt en undersökning,
huru de olika systemen för social olycksfallsförsäkring i praktiken slagit ut.
Ytterligare framhåller förtroenderådet, att utgifterna för försäkringen bleve ytterst
betungande, särskilt för vissa yrkesgrenar. Det anfördes visserligen från vissa håll,
att arbetsgivarne kunde taga igen försäkringsavgifterna genom att höja priset å sina
produkter, men för exportindustrien läte detta i regel sig icke göra och detsamma
vore förhållandet med varje annan näring, som vore heroeude av utländsk konkurrens

Kungl. ’Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 137

samt även jordbruket. Det kunde därför icke förvåna, att förslagets framläggande
bland arbetsgivarna inom flera viktiga näringsgrenar framkallat allvarsamma bekymmer.
Å andra sidan framhåller dock förtroenderådet, att förslaget äger många
avsevärda förtjänster. Det vore helt visst resultatet av ett insiktsfullt och energiskt
arbete, buret av en uppriktig önskan att bereda den svenska arbetareklassen förmånen
av en god och frikostig olycksfallsförsäkring. Förtroenderådet hade i huvudsak
velat erinra, dels att den verkställda utredningens beskaffenhet manade till eu
alldeles särskild försiktighet ifråga om genomförandet av den ifrågasatta lagstiftningen,
dels ock att förslaget vore försett med allvarsamma brister, delvis av organisatorisk
art, vilkas undanrödjande enligt rådets mening vore en förutsättning för
att förslaget skall kunna bilda grundvalen till en tillfredsställande lagstiftning i
ämnet. Förtroenderådet hyste en uppriktig önskan, att lagförslaget med iakttagande
av de synpunkter, som blivit av rådet framhållna, måtte kunna genomföras.

Sveriges industriförbund ansluter sig i huvudsak till de anmärkningar, som av de
svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd riktats mot lagförslaget.

Västra Sveriges gatstensindustriförbund anser, att utgifterna enligt kommitténs förslag
komme att bliva omöjliga att bära för gatstensindustrin. Kommittén hade i sitt
förslag gått över märket för det möjliga. Då under år 1913 inom stenindustrien
sysselsattes en arbetarestam av 12,600 personer, skulle det givetvis vara till största
skada för hela landet, om en så betydande industri bleve lamslagen därigenom, att
utgifterna för sociala ändamål ökades över industriens bärkraft. Den avgift, som
arbetsgivarne i stenindustrien hade att betala, stode icke i rimligt förhållande till
den deras närmaste konkurrenter hade att erlägga. Speciellt avsåges därvid de alldeles
invid förbundets stenindustriområde befintliga norska stenhuggerierna. Enligt
en av förbundet verkställd utredning i ämnet skulle ökningen i försäkringsavgifterna
för vissa arbetsgivare med tillhopa 4,548 arbetare uppgå till 191,810 kronor, och,
sedan detta belopp av dragits från förtjänsten på rörelsen, skulle återstå 155,459 kronor
utgörande mindre än 3 */g procent av rörelsekapitalet, något som bättre än allt
annat torde visa den faktiska omöjligheten för den svenska stenindustrien att bära
en försäkringstunga ens närmelsevis så hög, som den föreslagna. Då nu en kommitté
tillsatts för utarbetande av förslag till sjukkasselag, syntes det vara riktigare
att avgörande av olycksfallsförsäkringslagen finge vila och dessa båda lagförslag behandlades
i ett sammanhang, då de i så mångt och mycket komme att tangera varandra,
särskilt i fråga om karenstiden.

Landssekretariatet ger för sin del förslaget sin anslutning.

Svenska maskinbefälsförbundet finner att förslaget på ett förtjänstfullt och av sjöfolket
länge efterlängtat sätt torde komma att fylla sitt ändamål.

Malmö arbetarekommun finner lagförslaget i stort sett vara av beskaffenhet
att kunna och böra läggas till grund för en ny lagstiftning angående arbetares olycksfallsförsäkring.

Karlstads arbetarekommun uttalar den förhoppningen, att förslaget fortast möjligt
måtte vinna statsmakternas bifall.

Styrelsen för svenska träarbetareförbundet förordar förslagets antagande, då en snar
förbättring av rådande förhållanden vore av behovet påkallad och icke lämpligen borde
undanskjutas av det skäl, att det föreliggande förslaget icke fyllde alla de fordringar,
som från arbetarens sida måste ställas på en fullt rättvis lagstiftning i ämnet.

Arvika typografklubb, svenska träarbetareförbundets avd. nr 108 och 201, Arvika
arbetarekommun, metallindustriarbetarförbundets avd. nr 18 och svenska järnvägsmannaförbundets
avdelning nr 160, samtliga i Arvika, ävensom Arvika socialdemokratiska ungdoms Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 b käft. (Bil. tdl A >• 1 I t.) 18

Försäkrings -plikt.

138 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

klubb uttala sin enhälliga anslutning till förslaget och anse detsamma, oförändrat,
böra antagas till lag.

Styrelserna för svenska bleck- och plåtslagareförbundet och svenska grov- och fabriksarbetareförbundet
tillstyrka förslaget.

Styrelsen för svenska metallindustriarbetareförbundet finner väl, att förslaget icke
till fullo ger vad önskligt varit, men tillstyrker det i allt fall med vissa erinringar.

Styrelsen för svenska måleriarbetarförbundet anser, att en olycksfallsförsäkring,
som icke uppbäres av staten på så sätt, att alla samhällsmedborgare äro försäkrade
och samtidigt svara för denna försäkring på skattevägen, alltid kommer att lida av
vissa svagheter på grund av de gränsfall, som ovillkorligen måste uppstå. Inom den
industri, måleriarbetarna tillhörde, nämligen byggnadsindustrien, komme dessa gränsfall
visserligen att, med den omfattning, som lagen nu skulle få, väsentligt minskas,
men icke på långt när att bortfalla. Om en husägare till exempel anlitade en
byggnadsarbetare att utan mellanhand för sin räkning mot inom yrket gällande timlön
utföra ett reparationsarbete, så vore husägaren tydligen icke försäkringspliktig, för
så vitt han ej samtidigt hade hos sig anställda tjänare, som konstituera en dylik
försäkringsplikt.

I flera yttranden ifrågasättes, om möjligen behandlingen av olycksfallsförsäkringsförslaget
borde uppskjutas till dess jämväl förslag till obligatorisk sjukförsäkring
förelåge.

Kommitténs förslag, att förevarande lagstiftning skall grundas på
principen om försäkringsplikt, har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan
erinran.

Kungl. lantbruksakademien har dock uttalat den mening, att, åtminstone till en
början, kontorspersonal och därmed jämförliga, hustjänare samt tillfälliga arbetare
utanför den egentliga industrien och de därmed likställda näringsgrenarne, böra ställas
utanför försäkringsplikten, men vill ej därmed underkänna dessas berättigande till
understöd i händelse av olycksfall. Det syntes böra övervägas, huruvida icke, till
undvikande av vissa olägenheter, olycksfallsersättning här lämpligen kunde beredas i
annan ordning än den nu föreslagna.

Samtliga Kungl. Maj-.ts befallningshafvande, som uttalat sig i ämnet, hava tillstyrkt
att ifrågavarande lagstiftning grundas på försäkringsplikt.

Kronofogden B. A. Ljungberg i Kristianstads län anser valfrihet mellan obligatorisk
försäkring och direkt ersättning böra inrymmas åt sådana arbetsgivare, som kunna
prestera full säkerhet för fullgörandet av sina skyldigheter.

De yrkesinspektörer, som uttalat sig rörande ifrågavarande princip, tillstyrka, att
lagstiftningen grundas på densamma.

Jämväl de handelskammare, som yttrat sig i samma ämne, tekniska föreningen i
Jönköping, Sveriges allmänna sjuklcasseförbund, landssekretariatet, greve It. Wachtmeister å
Strömsbergs bruk m. fl., uttala sitt gillande av ifrågavarande princip såsom allmän
grund för förslaget.

Det är dock att märka, att i vissa av de avgivna yttrandena förordas, att tills
vidare direkt ersättningsplikt bör bibehållas i avseende å de kortvariga olycksfallen.
Dessutom ifrågasättes i några yttranden, om ej i avseende å staten och kommunens

Kung!,. Majds Nåd. Proposition Nr 111. 139

arbetare kunde bibehållas ersättningsplikt. Närmare redogörelse härför lämnas här
nedan under rubrikerna »omfattningen» och »karenstiden».

Kungl. Maj ds befallningshavande i Gottlands län anser riktigt, att kostnaden för
försäkringen bestrides av arbetsgivaren.

Kungl. Majds befallningshavande i Jönköpings län befarar, att försäkringsavgifterna
åtminstone för en del industrier bliva så höga, att de komma att verka allt för betungande
samt anser det därför med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke åtminstone
i sådana fall, där arbetets farlighet eller andra särskilda förhållanden skulle medföra
synnerligen höga försäkringsavgifter, arbetarna borde hava skyldighet att deltaga i
dessas erläggande med något mindre belopp.

Kungl. Majds befallningshavande i Blekinge län anser jämväl, att den försäkrade
själv i någon mån bör deltaga i erläggandet av försäkringsavgifterna.

Kung!. Majds befallningshavande i Hallands län anför, att om efter vunnen erfarenhet
av lagens verkningar det skulle visa sig, att genom de avgifter, som enligt
förslaget skola utgå, vederbörande arbetsgivare till skada för näringarne i allt för
hög grad betungas, det torde böra tagas i övervägande, huruvida icke bidrag till
kostnaderna för olycksfallsförsäkringen borde lämnas av statsmedel.

Kungl. Maj.ts befallningshavande i Skaraborgs län anser arbetarne böra åläggas
skyldighet att bidraga till försäkringsavgift och anför till stöd härför följande.
Genom det ifrågavarande lagförslaget hade arbetsgivarens ersättningsskyldighet .avsevärt
utsträckts i förhållande till vad som enligt nu gällande lagstiftning är fallet.
Visserligen hade enligt förslaget arbetsgivarens direkta ersättningsskyldighet ersatts
med skyldighet att gälda försäkringsavgifter, men då dessa i sista hand torde bliva
beroende av de inträffade olycksfallen och den ersättning, som till följd därav
måste utgå, torde förhållandet bliva ungefär detsamma, som om ersättningen gäldades
direkt av arbetsgivaren. Man torde sålunda kunna utgå från, att arbetsgivarens
skyldigheter blivit genom förslaget avsevärt skärpta. Nu vore det a ena
sidan givetvis ett synnerligen behj ärtans värt önskemål, att största möjliga säkerhet
mot ekonomiska svårigheter till följd av olycksfall beredes arbetarne. Men å andra
sidan syntes böra tillses, att icke den därav föranledda bördan för tungt eller obehörigt
drabbar motparten. En allt för tyngande ersättningsskyldighet kunde nämligen
i vissa fall tänkas beröva särskilt svagare företag möjligheten att bestå i konkurrensen.
Därjämte torde kunna ifrågasättas, om ansvaret för följderna av olycksfall
borde i den omfattning, som enligt förslaget skett, läggas uteslutande å den
ena parten. 1 betraktande av de större förmåner, som enligt förslaget bjudas en av
olycksfall träffad arbetare, borde det ej anses obilligt, om arbetaren i någon män
bidroge till säkerställande av sin framtid. Skulle bidragsskyldighet till försäkrigsävgifterna
anses böra åläggas arbetaren, torde denna skyldighet lätt kunna göras
effektiv genom ett stadgande, att avgiften må förskjutas av arbetsgivaren och av
denne avdragas å avlöningen.

Kronofogden B. A. Ljungberg i Kristianstads län anser, att den, som har en inkomst
överstigande 3,000 kronor, borde själv vidkännas, om icke hela, så dock eu del av
kostnaderna för försäkringen. Ett liknande yrkande har apotekare S. Gullströmi Karlstad.

Östergötlands och Södermanlands läns handels- och industrikanimare ifrågasätter, huruvida
det kan anses befogat att lägga hela kostnaden för olycksfallsförsäkringen på
arbetsgivaren ensam, då man i lagen stipulerar rätt till ersättning för skada även i
sådant fall, då olyckan förorsakats i följd av grov vårdslöshet från arbetarens sida.

Försäkring jkostnadernas

bestridande.

140

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 111.

Någon del av kostnaden för försäkringen borde därför rättvisligen läggas på arbetaren
eller eventuellt på staten.

Handelskammaren i Göteborg har beträffande kommitténs förslag, att försäkringsavgifterna
skola påvila arbetsgivaren ensam, uttalat vissa betänkligheter, då dessa
avgifter enligt kommitténs beräkningar särskilt för vissa industrier skulle bliva högst
betydande och i praktiken komma att fördyra varorna samt därmed att minska företagens
konkurrenskraft. Även från andra länder hade förnummits starka klagomål
över där införda tvångsförsäkrings alltför tunga belastning av industrien.

Skånes handels-, industri- och sjö/''artskammare finner sig icke böra avvisa det före
slagna grundstadgandet att kostnaden för försäkringen skall gäldas av arbetsgivaren.

Göteborgs textilindustriförening har anfört betänkligheter mot att kostnaden för
ersättningen skulle helt vila på arbetsgivaren, oaktat olycksfallen i ett mycket stort
antal fall berodde på arbetarens förvållande.

Sveriges hantverksorganisation har jämväl, såsom redan förut berörts, ifrågasatt,
att staten skulle betala eu del av försäkringsavgifterna.

Malmö byggmästareförening anför, att det måhända vore rättvisare att samhället
i sin helhet bestrede kostnaderna för olycksfallsförsäkringen och att dessa uttaxerades
i likhet med andra skatter. Vad industri och handel beträffade, så hade det
måhända inte så stor betydelse, på vilket sätt avgifterna skola utgå, då det endast
bleve i övergångsperioden, som dessa vore kännbara, ty de skulle ersättas genom prisförhöjning
på de varor och produkter, som tillverkas och försäljas. Annorlunda vore
förhållandet med hantverkerierna, där sådant ej kunde äga rum. Föreningen funne
det önskvärt och behövligt att lagen ändrades sålunda, att arbetsgivaren endast
skulle bestrida den del av kostnaderna, som utginge till ersättning, och att kostnaden
för administration bestredes av statsverket.

Lunds byggmästareförening anför bland annat, att för vinnandet av en verklig
socialförsäkring syntes det föreningen, som borde avgifterna för olycksfallsförsäkring611.
liksom nu sker för ålderdomsförsäkringen, utgå från alla samhällsmedlemmar.
Ur allmän rättssynpunkt måste det också synas märkligt, att en samhällsklass
skulle vidkännas kostnader, för vilka den icke finge åtnjuta några förmåner,
och en annan samhällsklass utan någon som helst kostnad eller skyldighet erhålla
avsevärda fördelar. En åtminstone beräknad följd av det föreliggande lagförslaget
torde bliva minskade utgifter för samhällenas fattigvård. Föreningen anser det icke
därför vara rätt, att arbetsgivarne ensamma skola få erlägga alla avgifterna härför.

C. J. Malmros i Kristianstads län anmärker, att det näppeligen torde vara rimligt
eller ens lyckligt, att hela kostnaden skall gäldas av arbetsgivarne.

Luleå tegelbruksaktiebolag anser det allt för betungande för en hel del industri,
som ej lämnar ens den ringaste ränta på nedlagt aktiekapital, att densamma ytterligare
pålägges 2 Vj gånger så stor olycksfallspremie som nu, och föreslår därför,
att arbetsgivarnes olycksfallspremie ej höjes mera än 1 2 gång utöver den nuvarande,
under det att arbetarne aläggas att deltaga i sin egen olycksfallsförsäkring med nuvarande
premiesats.

Direktören för Baltiska trävaruaktiebolaget Georg Andersson anser rättvist och lämpligt,
att någon del av kostnaderna för försäkringen lägges å stat och kommun.

Ledamoten av direktionen för sjömanshuset i Göteborg Alex. Thore framlägger en
utredning om storleken av den belastning, den föreslagna försäkringen komme att
medföra för sjöfarten, samt yttrar därefter, att med h:insyn till de höga premiesatserna
för personalen å segelfartyg — för fartyg i utrikes fart* möjligen 30 kronor pr 1,000

Kungl Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

141

kronors årsförtjänst — det syntes vara nödvändigt att statsverket, liksom fallet vore
i Danmark, bidroge till premiernas täckande.

I fråga om lagstiftningens omfattning hava rätt olika meningar
gjort sig gällande.

Kungl. lantbruksakademien anser, att även med erkännande av det berättigade
i att den, genom lagen av den 5 juli 1901, för arbetsgivare inom industrien fastställda
plikten att hålla arbetare skadeslös för olycksfall i arbete utsträckes till
andra arbetsgivare, särskilt inom jordbruket, det dock kunna ifrågasättas, om försäkringspliktens
utsträckande så långt, som i förslaget skett, vore överensstämmande
med nödig försiktighet. Över allt i utlandet hade man vid införandet
av försäkringsplikt beträffande olycksfall i arbete börjat i inskränktare omfattning
och endast småningom utsträckt försäkringsplikten till nya yrkesklasser, i den mån
erfarenhet vunnits och insikten om försäkringens verkningar och fördelar blivit mera
allmän. 1 intet land syntes man ännu hava nått fram till en försäkring av den
omfattning, som förslaget innebure, och det förefölle vara lämpligt att även i vårt
land iakttaga en liknande försiktighet. Den farhåga, som läge till grund för denna
uppfattning, gällde ej så mycket storleken av de föreslagna ersättningsbeloppen eller
den tunga, som genom försäkringsplikten pålägges arbetsgivarne, utan fastmer de
inom vissa yrkesgrenar oproportionerligt stora kostnader, den omgång och det
arbete, som den föreslagna lagen komme att medföra. Det kunde sättas i fråga, om
förvaltningskostnaderna för försäkring av vissa kategorier av avlönade personer
komme att stå i rimligt förhållande till gagnet, eller om ej det avsedda skyddet för
dessa kunde ernås genom enklare och mindre kostsamma medel.

Akademien framhåller å andra sidan, att eu avsevärd del av isynnerhet landsbygdens
arbetarebefolkning skulle vara utesluten, nämligen torpare, egnahemsbrukare och
självständiga yrkesutövare, såsom smeder, timmerkarlar, murare, snickare m. fl., vilka
i lika hög grad som lönearbetare i annans tjänst vore såväl utsatta för olycksfall i
arbete som ock beroende av sin arbetsförmåga för sin utkomst. Det kunde med fog
ifrågasättas, om icke lagen bort, framför tjänstemän och hustjänare, omfatta dessa
kategorier, där individen vore att betrakta som varande sin egen arbetsgivare, och
om det icke för nu berörda självständiga yrkesutövare borde stadgas obligatorisk
självförsäkring. Den rättsliga grunden för en sådan åtgärd vore redan fastslagen i
och med antagandet av ålderdomspensioneringslagen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län ifrågasätter, om icke lagförslagets
giltighetsområde vore mera omfattande än som, åtminstone för närvarande, kunde
anses påkallat eller lämpligt. Kungl. Maj-.ts befallningshavande finner smärre företag
i allmänhet kunna och böra uteslutas från försäkringsplikten.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län hälsar med tillfredsställelse, att
det orättvisa förhållande, som ligger däri, att för närvarande jordbrukets, sjöfartens
och åtskilliga andra kategorier av arbetare äro uteslutna från den olycksfallsförsäkring,
som redan tillkommer industriens arbetare, varder avhjälpt.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs län finner förslaget vara alltför vittomfattande.
I allmänhet syntes kommitterade icke tillräckligt hava beaktat det angelägna
däri, att icke över hövan utsträcka den ifrågasatta lagstiftningen. I följd
härav skulle en lagstiftning, fotad på kommitterades förslag oförändrat, dels i vissa
hänseenden verka demoraliserande, dels ock betinga en onödigt vidlyftig och kostsam
administration och dels slutligen för tungt belasta den svenska industrien.

Omfattningen
i allmänhet.

142

Kung/. Maj:tf; Nåd. Proposition Nr 111.

Sjöfarten.

Kungl. Maj ds befallningskavande i Jämtlands län har intet att erinra mot att försäkringsplikten
utsträckes till att omfatta samtliga slag av arbetare i egentlig mening,
således även arbetare i jordbruk, handel och hantverk samt enskilda tjänare.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Västerbottens län anser sig böra ifrågasätta, om
det kan anses lämpligt att redan nu på en gång utsträcka lagen till hela den omfattning,
som föreslagits, varigenom omförmälda försäkring skulle erhålla betydligt större
omfång än i andra länder. Särskilt torde väl knappast mindre industrier och hantverket
i allmänhet för närvarande vara i stånd att ikläda sig sådana ökade ekonomiska
uppoffringar, som ifrågavarande lagstiftning komme att kräva av vederbörande
arbetsgivare.

Yrkesinspektören i åttonde distriktet It. Schenson uttalar, att det kan sättas i fråga,
huruvida en så väsentligen vidgad omfattning av försäkringen, som förslaget innebär,
är motiverad på grund av tillgänglig statistik över olycksfall. Att ej något
annat land gått så långt i fråga om försäkringens omfattning, som förslaget innebär,
torde kunna åberopas såsom skäl för en sådan begränsning, att den svenska olycksfallsförsäkringen
skulle omfatta i huvudsak de områden, varå lagen om arbetarskydd
äger tillämpning — med de undantag, som angivas i dess 1 § mom. a) och b) —
således industri jämte byggnadsverksamhet, jordbruk, sjöfart och handel. Såsom
ytterligare skäl kunde anföras, att administrationskostnaderna genom eu sådan inskränkning
kunde ej obetydligt nedbringas.

Smålands och Blekinge handelskammare skulle visserligen gärna hava sett, att
endast sådan arbetsgivare, vilken såsom yrke utövar näring, skulle vara underkastad
ersättningsplikt samt att försäkringen skulle avse endast yrkeskroppsarbetare, men
finner sig — med hänsyn till det förhållande, att förslaget i § 4 icke gör riksförsäkringsanstalten
allenahärskande å området utan tillåter ömsesidiga försäkringsbolags övertagande
av riskerna — böra tillstyrka förslaget oförändrat i denna de!, under förutsättning
likväl, att karenstiden sättes till minst 60 dagar, varmed handelskammaren
emellertid avsåge, att arbetaren under denna tid skulle äga rätt till ersättning direkt
av arbetsgivaren eller av sjukkassa.

Greve II. Wachtmeister å Strömsbergs bruk anser förslaget gå alltför långt i sin
utsträckning, ty lade man onödigt stora bördor på industrien, upphörde förmågan att
konkurrera med utlandet.

Direktionen för sjömanshuset i Stockholm uttalar sin tillfredsställelse över att sjöfolket
medtagits i förslaget.

Direktionen för sjömanshuset i Göteborg har funnit i ögonen fallande, att vid
angivande i förslagets motivering av det antal personer, som skulle komma att omfattas
av försäkringen, för sjöfartens vidkommande upptagits 30,000 män, men helt
lämnats å sido det ganska avsevärda antal kvinnor, som sysselsättas ombord å fartygen
såsom kokerskor och beträffande passagerarefartyg såsom städerskor, uppasserskor
in. m.

Direktionen för sjömanshuset i Hälsingborg anser tidpunkten synnerligen lämplig för
införandet av obligatorisk olycksfallsförsäkring för sjöfolk och har med tillfredsställelse
tagit del av det föreliggande lagförslaget i vad det berör sjöfolket.

Svenska maskinbefälsförbundet förklarar sig i stort sett, med undantag av vissa
detaljer, giva förslaget sitt varma erkännande, i det att detsamma principiellt tillerkänner
sjöfolket samma förmåner, som genom 1901 års olycksfallsförsäkringslag tillkommer
industriarbetaren i land.

Kutig 1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

143

Sveriges fartygsbefälsförening framhåller, att det länge verkat misstämning bland
yrkets utövare, att sjöfolket hittills icke varit inrymt bland de yrkesarbetare, som
genom lag varit tillförsäkrade skadestånd vid olycksfall i arbetet.

Ledamoten av direktionen för sjömanshuset i Göteborg Alex. Thore framhåller det
glädjande däruti, att sjöfolket medtagits i förslaget.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län ställer sig ganska tveksam, huruvida
jordbruksarbetare böra upptagas i försäkringen. Visserligen inträffa inom jordbruksnäringen
icke så få olycksfall, varom årsredogörelserna från lasaretten bära vittne,
men med hänsyn till den svaga ekonomiska bärkraft, som finnes hos den stora mängden
små jordbruksinnehavare, anser Kungl. Maj:ts befallningshavande, att ifrågavarande
lagstiftning icke bör omfatta jordbruksdriften och i varje fall endast den del därav,
i vilken maskinella hjälpmedel användas.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län finner, att smärre företag på jordbruksnäringens
område kunna och böra uteslutas från den obligatoriska försäkringsplikten.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län Ch. Lundberg anför rörande den föreslagna
lagens omfattning, att det torde kunna förväntas, att motstånd mot förslaget kommer
att resas från arbetsgivarne, måhända framför allt från lantbrukets målsmän. I betraktande
dock av de talrika olycksfall, som inträffa inom jordbruksnäringen, även
om den ej drives med större maskiner, motorer etc., och varom årsredogörelserna från
lasaretten nogsamt bure vittne, syntes vara skäligt, att intet undantag göres för denna
näring.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län anser, att handeln och hantverket
så vitt de icke kunna anses jämförliga med industrien, liksom i de flesta europeiska
länder icke böra inbegripas i olycksfallslagstiftningen.

Sveriges liantverksorganisation anser, som ovan nämnts, att hantverkeiierna böra
föras under olycksfallsförsäkringslagen endast i sådana fall, att de bedrivas under förhållanden,
som kunna anses jämförliga med fabriksindustriens.

Halmstads hantverks- och industriförening finner, att förslaget i sin tillämpning
skulle komma att verka synnerligen betungande icke blott för de slag av verksamhet,
som beröras av nu gällande olycksfallslagstiftning, utan även och mest för den egentliga
hantverksrörelsen, vilken även vore minst i stånd att bära extra omkostnader.

Visby fabriks- och hantverksförening finner förslaget vara väl avvägt, och från
hantverkarnes sida torde knappast någon invändning mot förslaget vara att förvänta,
i all synnerhet som arbetsgivarnes premieavgift torde komma att för hantverkarnes
del hålla sig inom särdeles rimliga gränser.

Kungl. lanthmksakademien anser hustjänarnes arbete vara av den art, att detsamma
snarare skyddar än utsätter dem för olycksfall i arbete. För sådan hustjänare,
säger akademien, vilka, såsom hos allmogen vore vanligt, utom sina husliga
sysslor även biträda vid husdjurens skötsel eller i utarbete, vore visserligen olycksfallsrisken
mer betydande, men dock ej större, än att även beträffande dessa det torde
komma att i praktiken visa sig, att administrationskostnaderna skulle bliva oproportionerligt
höga. Beträffande hustjänare vore dessutom att ihågkomma, att dessa till
övervägande antalet, åtminstone på landsbygden och i de mindre städerna, vore lagstadda,
och att husbonde alltså enligt legostadgan vore skyldig att vid sjukdom,
denna finge bero på olycksfall eller annan orsak, så länge tjänsteavtalet ägde bestånd,

Jordbruket.

Handeln och
hantverket.

Husliga
sysslor (tjänar
göromål).

144

Kung}. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

vårda och underhålla tjänstehjonet utan annat avdrag på lönen, än för vad som bekostades
för läkarevård och medicin, ett avdrag, som dock ej i regeln gjordes. I
övrigt åtnjöte tjänaren under sjukdomen sin fulla lön samt kosthåll eller stat, och
här förelåge således redan ett partiellt skydd mot följderna av olycksfall i arbetet för
ifrågavarande kategori. De tjänare, som voro anställda utan att vara lagstadda, hade
visserligen ej laglig rätt till underhåll och vård vid olycksfall, men finge dock åtminstone
på landet i allmänhet åtnjuta sådan, och fråga kunde vara, om ej skyldighet
för husbonde att lämna dylik; hjälp även åt ej lagstadda tjänare borde i lag
fastslås. Då sålunda akademien ansåge hustjänarne böra ställas utanför försäkringsplikten,
läge ej däri ett underkännande av dessas berättigande till understöd i händelse
av olycksfall. Men det syntes böra övervägas, huruvida icke till undvikande
av de förut berörda olägenheterna, olycksfallsersättning här lämpligen kunde beredas
i annan ordning än den nu föreslagna.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Kronobeigs län anser det kunna ifrågasättas, om
tiden ännu är inne att under olycksfallslagen indraga en sådan grupp som tjänarna
inom de enskilda hushållen i allmänhet.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Hallands län är tveksam, huruvida det kan anses
välbetänkt, att bland de olika arter av verksamhet, på vilka lagen skulle äga
tillämpning, jämväl upptaga husliga sysslor (tjänargöromål). Det arbete, som förrättas
av tjänarne i hemmen, torde i allmänhet vara sådant, att det icke utsätter
sina utövare för någon högre grad av fara. Jämväl torde för små inkomsttagare
skyldigheten att försäkra sina tjänare bliva oskäligt betungande. Slutligen
torde förvaltningen av ifrågavarande försäkringsärenden bliva synnerligen svår och
dyrbar, om försäkringen skulle omfatta även denna, mycket talrika klass av arbetare.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Jönköpings, Örebro och Gävleborgs lön anse, att
tjänararbetet icke bör inbegripas i lagstiftningen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Älvsborgs län finner visserligen fullt berättigat
att alla arbetare, vilkas anställning är av beskaffenhet att medföra någon risk för
olycksfall i arbetet, inbegripas under obligatorisk olycksfallsförsäkring. Däremot torde
med fog kunna ifrågasättas, huruvida försäkringen bör utsträckas jämväl till sådana

arbetare, vilkas befattning icke är av beskaffenhet, att den kan sägas medföra dylik

risk, därvid Kungl. Maj:ts befallningshavande i främsta rummet avser sådana tjänare,
som äro anställda uteslutande för personlig uppassning. Med hänsyn till den
räckvidd, förslaget, även frånsett nu berörda kategori av arbetare, har, torde det i

alla händelser vara lämpligt att låta med frågan om jämväl denna kategoris inbe gripande

under försäkringen anstå, intill dess tillförlitlig erfarenhet vunnits rörande
verkningarne av den föreslagna lagstiftningen i övrigt.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Västerbottens län finner det icke vara av behovet
påkallat, att hemtjänare skola inbegripas i obligatorisk försäkring, under annan förutsättning,
än att olycksfall medförde sådan förlust av arbetsförmåga, att den skadade
nödgades lämna tjänsten och därigenom gå förlustig avtalade löneförmåner.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Jämtlands lön tillstyrker däremot, som förut
nämnts, att även tjänarne medtagas i försäkringen.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län Ch. Lundberg finner det tveksamt, huruvida
försäkringsplikt verkligen borde stadgas för arbetare, som endast sysselsättas
med tjänaregöromål; olycksfall i husligt arbete vore sällsynta, och regel torde väl ock
vara, att tjänare, under den tid de äro urståndsätta att förrätta sina vanliga göromål,
likväl uppbure sina löneförmåner.

145

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Östergötlands och Södermanlands industri- och handelskammare finner det betänkligt,
att i denna lag inbegripa husliga tjänare. Förvaltningskostnaderna för registrering,
debitering och indrivning av dessa avgifter, undersökning av obetydliga olyckshändelser
samt utlämnande av ersättning komme sannolikt att kräva belopp, så stora
i förhållande till den förbättring av dessa personers förhållanden, som skulle följa, att
det icke vore värt omkostnaderna. Denna klass av arbetare vore också i allmänhet
skyddad från umbäranden vid smärre olycksfall, då arbetsgivaren sällan torde vilja
eller kunna undandraga sig att lämna tjänarne nödig vård, kost och logi, och torde för
övrigt allvarliga olycksfall inom denna grupp vara sällsynta.

Handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands län anser olämpligt,
att lagen gives omfattning att sträcka sig även till hemtjänare, därest icke olycksfallet
medför sådan arbetsoförmåga, att den skadade måste avgå ur tjänsten.

Handelskammaren i Gävle finner det kunna ifrågasättas, huruvida den obligatoriska
försäkringen borde utsträckas till enskilda tjänare. Även om man på det
enklaste sätt anordnade försäkringen, vore det uppenbart, att förvaltningskostnaderna
bleve synnerligen höga, om genom tjänstefolksförsäkring även ett stort antal arbetsgivare
med endast en eller två arbetare komme att medtagas. Alla dessa måste uppsökas,
registreras och avfordras uppgifter i och för försäkringen. För alla måste försäkringsavgifter
fastställas och debiteras samt indrivas, oaktat försäkringsavgiften i
•ett flertal fall blott komme att uppeå till 2 kronor (den tänkta avgiften för en kvinnlig
tjänare). Särskilt vid denna nirsäkring bleve svårigheten att bestämma lönens
storlek betungande för förvaltningen med de täta flyttningar från en arbetsgivare till
annan, som alltmera vore regel. Försäkringen kunde också betraktas såsom skäligen
onödig, enär dels allvarliga olycksfall torde vara sällsynta för denna arbetareklass,
och dels vid inträffande olycksfall arbetsgivaren ytterst sällan torde undandraga sig
att alltjämt giva tjänaren kost och logis ävensom nödig vård. Kammaren avstyrker
därför, att i försäkringen medtages gruppen familjetjänare.

Inom Smålands och Blekinge handelskammare hava yppats olika meningar rörande
lämpligheten därav, att hemtjänare skulle tagas med. Huvudsakliga invändningen
häremot hade varit den, att hemtjänare även under sjukdomstid åtnjuter lön,
kost och bostad, samt att mängden inom denna kategori skulle föranleda en oanad
utsträckning av riksförsäkringsanstalten. Handelskammaren är av den mening, att
därest, mot förmodan, kortare karenstid än 60 dagar lagstadgas, hemtjänare icke böra
medtagas. Kommer olycksfallslagen att upptaga endast 60 dagars karenstid, synes
skäl för uteslutning icke föreligga, i synnerhet icke om försäkring får tagas även i
annan försäkringsanstalt än riksförsäkringsanstalten.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott finner icke de skäl, som anförts
för inrymmande i lagen av husliga sysslor, vara av den art, att med hänsyn
därtill de av förslaget i denna del föranledda olägenheter och kostnader böra tillmätas
allenast mindre betydelse. Det torde icke kunna betecknas annat än som i
hög grad oegentligt, att en husmoder, som till biträde vid hemmets skötsel använder
en eller annan tjänarinna, därmed skulle vara att anse såsom arbetsgivare i den
mening, lagförslaget åsyftade, och sålunda underkastad dess vittgående bestämmelser.

Svenska arbetsgivareföreningarnes förtroenderåd ifrågasätter jämväl, huruvida det är
skäl att låta lagen även omfatta tjänare i familjerna, men medgiver dock, att saken
kan ställa sig annorlunda i fråga om de sällsynta fall, som medföra invaliditet.

Kungl. Maf.ts befallningshavande i Södermanlatids län framhåller, att förvaltningskostnaderna
skulle kunna högst väsentligt minskas, om staten och de kommuner, som
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 19

Statens och
kommunernas
arbetare.

Kontorsarbete
m. m.

146 Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

sådant önskade, undantoges från den föreslagna försäkringsplikten, naturligtvis mot
villkor, att staten och dylika kommuner i lag förpliktades att vid olycksfall i arbete
bereda hos dem anställda arbetare enahanda förmåner, som enligt den ifrågasatta
lagen skulle tillkomma mot olycksfall försäkrade arbetare.

I fråga om statens arbetare anför Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings
län, att det på grund av det stora antalet sådana arbetare och de ansenliga försäkringsavgifter,
som en obligatorisk försäkring av dessa arbetare skulle medföra, torde
kunna ifrågasättas, huruvida icke staten borde fortfarande hava endast ersättningsplikt
men icke försäkringsplikt.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län finner det alldeles olämpligt att
medtaga befattningshavare i ordinarie statstjänst under olycksfallsförsäkringen. Enligt
de vid löneregleringarna allmänneligen fastställda bestämmelser hade en sådan
befattningshavare, där lian av sjukdom — och härunder inbegrepes ock enligt gällande
praxis olycksfall, som gör honom oförmögen till tjänstgöring — hindrades förrätta
sin befattning, rätt att uppbära hela lönen, vilken i regel uppgår till 2/3 av avlöningen,
jämte så kallat ortstillägg, där sådant utgår; bestämmelserna vore emellertid
något växlande med avseende på olika ämbetsverk och tjänstemannagrupper. Härigenom
vore för dessa redan sörjt på ett vida effektivare sätt än genom olycksfallsförsäkringen,,
därest de skulle drabbas av olycka, som medför arbetsoförmåga.

Skulle olycksfallet vara av den betydenhet, att det medförde oförmåga till tjänstgöring
för all framtid och tjänstemannen förty måste avgå, innehölle den allmänna
pensionslagen, att han i sådant fall får åtnjuta hel pension, i allmänhet motsvarande
beloppet av lönen. För dem, som ej höra under allmänna pensionslagen, funnes för
sist omförmälta fall särskilda bestämmelser. Då det väl ej kunde komma i fråga att
upphäva eller göra inskränkningar i de löneregleringsbestämmelser, om vilka det här
talats och som syntes innebära en vida värdefullare förmån än olycksfallsförsäkringen,,
borde enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande den enda riktiga utvägen
vara, att statens tjänstemän undantagas från lagens tillämpning. Huruvida och i vilken
män ett sådant undantag borde tillämpas på arbetare, anställda i statens affärsdrivande
verk, eller om dessa i större eller mindre omfattning borde vara inbegripna
under lagen, vore Kungl. Maj:ts befallningshavande icke i tillfälle att kunna bedöma.

Stockholms handelskammare har icke funnit skäl föreligga att indraga jämväl statsoch
kommunaltjänstemän under lagstiftningen, då dessa ju i allmänhet redan nu uppbure
vissa avlöningsförmåner vid sjukdomsfall och i händelse av olycksfall.

Handelskammaren i Karlstad vill även ifrågasätta behövligheten och lämpligheten
av att låta lagen omfatta även statens verk och inrättningar.

Svenska järnvägsmannaförbundets styrelse framhåller, att fullt giltiga skäl knappast
funnos att ålägga statens järnvägar försäkringsplikt. Ett reglerande av olycksfallsersättningen
genom järnvägsmyndigheternas egen försorg och direkt på verkets bekostnad,
men med tillämpning av lagens bestämmelser i övrigt i de fall, då minst
motsvarande förmåner icke på annat sätt tillförsäkrats personalen, syntes lämpligast.

Kungl. lantbruksakademien erinrar, beträffande personer anställda på kontor, banker
och i ämbetsverk samt därmed likställda med upptill 5,000 kronors inkomst, att
ju deras verksamhet vore av den art, att den snarare skyddade än utsatte dem för
olycksfall i arbete. Då sålunda akademien anser ifrågavarande arbetare böra ställas
utanför försäkringsplikten, läge ej däri ett underkännande av dessas berättigande till
understöd i händelse av olycksfall. Men det syntes böra övervägas, huruvida icke,.

147

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

till undvikande av de förut berörda olägenheterna, olycksfallsersättning här lämpligen
kunde beredas i annan ordning än den nu föreslagna.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs och Västerbottens
län ifrågasätta, om arbetet å kontor, banker in. m. eller därmed jämförligt
arbete bör omfattas av lagstiftningen, då faran för olycksfall i dylikt arbete måste
anses synnerligen ringa.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län anser en något större begränsning
av rätten till fri olycksfallsförsäkring än den, som bestämmes genom en maximilön
av 5,000 kronor, vara behövlig. Försäkringen Ange eljest för stor omfattning.
För en stor del ifrågavarande personer, såsom t. ex. banktjänstemän, kontorspersonal
och andra i affärer anställda, torde risken för olycksfall i arbetet knappast vara av
den betydenhet, att kostnadsfri försäkring kunde anses fullt motiverad, och för de högre
avlönade bland dessa befattningshavare gällde icke heller detsamma som för den
egentlige arbetaren, att deras inkomst icke medgåve försäkring på egen bekostnad.
Även om dessa personers försäkring icke bleve för arbetsgivarne så synnerligen betungande,
borde dock av andra skäl tillses, att försäkringen med därav föranledd
administrationskostnad icke finge en onödigt stor omfattning.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län anser det tveksamt, om det vore
riktigt att gå utanför de egentliga arbetarnes krets till sådana befattningshavare inom
industri, handel och affärsföretag i allmänhet, som i dagligt tal innefattas under benämningen
tjänstemän. Det vore ej blott den omständigheten, som kommittén i sina
motiv framhållit, att i många fall dessas arbete icke medför någon egentlig fara för
olycksfall, som utgör ett starkt skäl för deras uteslutande, utan härtill komme, att
lagens bestämmelser, vilka vore utformade med hänsyn till arbetarne, syntes mindre
väl lämpa sig för tjänstemän, för vilka dessutom liksom i fall av dödsfall för deras
efterlevande, i många fall, såsom för tjänstemän i banker m. fl. institutioner, vore sörjt
på annat och effektivare sätt än genom den olycksfallsersättning, som denna lag avsåge
att tillförsäkra. Fn mycket stor del av affärsanställda tjänstemän, som med
bestämmelserna i 3 § komme under lagen, torde för övrigt vara i den ställning, att
de icke vore i behov av den olycksfallsersättning, som här tillförsäkrades dem. Det
syntes därför knappast vara riktigt att, för en abstrakt jämlikhetsprincips skull eller
måhända för åtkommande av försäkringsavgifter för dessa jämförelsevis mindre för
fara utsatta kategorier av anställda, belasta försäkringsmekanismen, som i allt fall
måste bliva omfattande nog, med nu ifrågavarande personal, för vilken intet försäkringsbehov
i förevarande hänseende förefunnes eller i allt fall vore ganska minimalt.
Visserligen torde vissa svårigheter möta att rätt avgränsa de kategorier, som med
den av Kungl. Maj:ts befallningshavande nu förordade anordningen skulle uteslutas;
men det borde dock icke vara omöjligt, och lämpliga anvisningar härför torde kunna
hämtas från det utländska lagstiftningsarbetet på detta område.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län anför, att det läge närmast till
hands, att låta lagens omfattning bestämmas av att vederbörande yrke kunde anses
medföra en viss större eller mindre fara för olycksfall. Det syntes, som om kommittén icke
omfattat denna ståndpunkt, utan velat göra arbetsgivaren ansvarig, även då yrket
som sådant icke kunde anses medföra någon risk, blott olycksfallet inträffat under
arbetet. En tröskel i en banklokal vore säkerligen i och för sig icke farligare än en
tröskel i hemmet, men likafullt bleve banken enligt förslaget ansvarig, om en bokhållare
under arbetet snavade på en tröskel och skadade sig. Om åtskilliga andra
»arbetare», som ginge in under förslaget, exempelvis hustjänare, torde liknande kunna
anmärkas. Kommittén stödde sitt förslag i berörda avseenden egentligen därpå, att

148

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Avlönings gräns.

vid dylika så att säga rent normala risker arbetsgivarens avgifter bleve så små, att
ntgiften icke spelade någon egentlig roll jämfört med fördelen för »arbetaren». Kungl.
Maj:ts befallningshavande vore böjd för att tro, att detta resonemang kunde godkännas,
ehuru kommitténs ståndpunkt därvidlag syntes tämligen löslig och möjligen
kunde föra längre än kommittén själv avsett. Det finge emellertid icke förbises, att
det i gränsfallen kunde vara förenat med en viss svårighet att avgöra, vilka yrken
kunde anses innebära ett moment av yrkesrisk och vilka blott vore behäftade med
de risker, som normalt åtföljde tillvaron. Hänsyn därtill talade måhända för kommitténs
förslag i berörda punkt.

Stockholms handelskammare anser, att löntagare, som äro uteslutande sysselsatta
i kontorsarbete och därmed likställt arbete, böra undantagas, vare sig de arbeta på
handelns eller på andra jämförliga områden. För dylika löntagare vore risken av ett
olycksfall i arbetet nästan utesluten, och syntes det därför vara obehövligt att för
dem ålägga arbetsgivare försäkringsplikt.

Smålands och Blekinge handelskammare påpekar, att handelskammaren år 1908
ansett endast kroppsarbetare böra omfattas av lagstiftningen samt förklarar sig hysa
stor tvekan, huruvida det kan vara skäl att nu frångå denna ståndpunkt. Ans åges
denna ståndpunkt riktig, skulle från lagens tillämplighetsområde böra uteslutas dem,
som sysslade uteslutande med kontorsarbete.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare gör gällande samma synpunkter
som Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs och Västerbottens
län.

Sveriges hantverksorganisation anser, att en onödigt stor ekonomisk belastning
skulle påläggas arbetsgivarne, därest försäkringen utsträcktes även till sådana anställda,
vilka hava sysselsättning genom »ofarligt» arbete å kontor, i butiker m. m.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens och i Norbottens län framhålla, att
den föreslagna avlöningsgränsen lämpligen kunde sänkas till 3,000 kronor.

Stockholms handelskammare anser det ej vara erforderligt att låta en blivande
lagstiftning omfatta arbetare med så höga inkomster, som de kommitterade föreslagit.
En löntagare med fyra till fem tusen kronors inkomst måste nämligen förutsättas
kunna själv ombesörja sin försäkring, och det syntes även böra ligga i hans eget
intresse att göra detta, eftersom den blivande olycksfallslagen skulle komma att
avse endast olycksfall, som inträffa i själva arbetet, där risken för ifrågavarande
grupper av löntagare i allmänhet torde vara skäligen ringa, men däremot icke de
olyckshändelser, som lätt nog kunna träffa vederbörande på vägen till eller från
arbetet. Det syntes handelskammaren, som om inkomstgränsen borde sättas lägre,
exempelvis till omkring 3,000 kronor.

Jämväl Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Blekinge län, svenska pappersbruksföreningen,
järnverks för eningen, Östergötlands och Södermanlands industri- och handelskammare,
Smålands och Blekinge handelskammare, handelskamrarna i Karlstad och i Gävle, svenska
arbetsgivareföreningarnes förtroenderåd, C. J. Malmros i Kristianstads län och disponenten
Hj. Lundbolim föreslå en sänkning av avlöningsgränsen till 3,000 kronor.

Sveriges hantverksorganisation uttalar som sin mening att, om en avlöningsgräns
skall uppdragas, torde densamma icke böra överstiga 3,000 kronor utan kanske snarare
sättas något därunder.

Skånes handels-, industri- och sjö fartskammare förordar en avlöningsgräns av 3,600
kronor och Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare en dylik gräns av 3,500
kronor.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

149

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott, tekniska föreningen i Västerås
och Uddeholms aktiebolag anse en avlöningsgräns av 2,500 kronor vara lämplig.

Handelskammaren i Göteborg och Sveriges redareförening hava framhållit, att lönegränsen
av 5,000 kronor borde nedsättas.

Å andra sidan har yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg anfört, att gränsen
5,000 kronor visserligen vid första påseendet förefaller vara något i hög jämförelse
med liknande gränser i utländska lagar, men dels torde levnadomskostnaderna i Sverige
vara och än mera bliva avsevärt högre än de vid fastställandet av motsvarande belopp
i utlandet, dels torde med hänsyn till ringare risker och till 1,800 kronorsgränsen
summan av försäkringsavgifterna för lönegrupperna över t. ex. 3,500 kronor
måhända ej bliva avsevärd i förhållande till det hela.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anser sig böra ifrågasätta, huruvida
icke även löntagare med årsavlöning över 5,000 kronor rättvisligen borde vara
av sin arbetsgivare försäkrad för olycksfall i arbete. Bisken att bliva utsatt för
olycksfall under yrkesutövningen vore i flera yrken kanske lika stor för arbetsledaren
som den honom underordnade arbetaren, under det att den ökade utgiften för arbetsgivaren
för en sådan befattningshavares olycksfallsförsäkring icke kunde beräknas i
någon vidare mån betunga affärens omkostnadskonto.

Direktionen för sjömanshuset i Hälsingborg anser, att maximigränsen, 5,000 kronor
borde borttagas, vad sjöfolket angår. Såsom skäl härför har direktionen anfört, att
den person i land, som avlönades med över 5,000 kronor, torde väl i allmänhet
innehava en chefsbefattning, därvid han vore tämligen skyddad mot olycksfall. Så
vore ju icke förhållandet till sjöss, där befälhavaren, den ende vars löneförmåner
kunde tänkas överskrida 5,000 kronor, vore i lika hög grad utsatt för olyckor, som
någon av besättningen, och även om så icke vore förhållandet t. ex. då det gällde
olyckor i samband med lossning och lastning, torde detta uppvägas därav, att han
ofta nödgas vistas i land i alla hamnplatser, dit fartyget kommer. En person i dylik
ställning i land kunde också för sig själv och sina efterlevande ordna om en privat
olycksfallsförsäkring, [vilken dock icke torde täcka t. ex. yrkessjukdomar, varemot
fartygsbefälhavaren genom sin ständiga bortavaro komme i en långt sämre ställning.

S. Gullström i Karlstad finner visserligen alla arbetare med årsinkomst upp till
5,000 kronor böra omfattas av tvångsförsäkring, men anser, att de, som hava mer än
2,500 kronor själva böra betala sina premier och arbetsgivaren endast betala för dem,
som komme upp till en årsinkomst av högst 2,500 kronor, som enligt Gullströms
förmenande vore flertalet arbetare i vanlig mening och en del förmän.

Kungl. Lantbruksakademien finner försäkringspliktens utsträckning till tillfälliga
Arbetare vara ägnad att uppväcka betänkligheter, såvitt angår förhållandena utanför
den egentliga industrien och därmed likställda näringsgrenar, där riskerna för olycksfall
äro mera betydande. Att beräkning av premiebetalningsskyldigheten för tillfälliga
arbetare m. m. skulle vålla stort besvär och osäkerhet, vore uppenbart. Särskilt vid
jordbruket vore ju användningen av lösa arbetare för dikning, skörd och skogsarbeten
starkt varierande år för år och kunde ej på förhand beräknas. Om sålunda akademien
ansåge, att åtminstone till en början tillfälliga arbetare utanför den egentliga industrien
och de därmed likställda näringsgrenarna borde ställas utanför försäkringsplikten,
läge ej däri ett underkännande av dessas berättigande till understöd i händelse
av olycksfall i arbetet. Men det syntes böra övervägas, huruvida icke, till
undvikande av de förut berörda olägenheterna, olycksfallsersättning här lämpligen
kunde beredas i annan ordning än den nu föreslagna.

Tillfälligt

arbete.

150

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Överståthållareämbetet finner förslagets bestämmelser angående dem, som tillfälligtvis
användas i annans arbete ej vara fullt klara. Vore meningen att den, som
olika dagar eller tider av året användes till arbete av olika personer, den ena tiden
skulle vara och den andra icke vara olycksfallsförsäkrad? Skulle även ett arbete,
som endast sträcker sig över en dag eller några timmar, kunna medföra försäkringsförmån?
Och huru skulle, om så vore meningen, arbetsgivarens avgiftsplikt och
beloppet av arbetarens understödsberättigande årsinkomst kunna fastslås?

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands och Gottlands län anse jämväl, att
bestämmelsen om det tillfälliga arbetet borde förtydligas.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Stockholms län påpekar, att det enligt förslaget
kan inträffa, att samma person samma dag och under utförande av fullkomligt likartade
arbeten, men för olika personers räkning, i det ena fallet är olycksfallsförsäkrad men
i det andra icke. Men frånsett detta orimliga förhållande, anser Kungl. Majrts befallningshavande,
att bestämmelsen om att den, som utför tillfälligt arbete, skulle
kunna komma att anses såsom arbetare enligt lagförslagets mening, icke, så vitt av
förslaget med tillhörande motivering kunde bedömas, syntes väl stå tillsammans med
lagförslaget i övrigt. Det torde vara upppenbart, att försäkringsanstalten icke annat
än i sällsynta undantagsfall kunde få någon kännedom om ett dylikt tillfälligt arbetsförhållande
och att anstalten följaktligen icke beträffande detta kan vidtaga de åtgärder,
som, jämväl med hänsyn till eu sådan försäkring, torde ankomma på anstalten.
Med avseende å vad sålunda anförts och särskilt med hänsyn därtill, att den uppdelning
av tillfälliga arbetare i försäkrade och oförsäkrade, som gjorts i 3 §, icke har
sin grund i vare sig arbetets art eller arbetarens ställning, ansåge Kungl. Maj:ts
befallningshavande bestämmelserna i 3 § rörande tillfälliga arbetare böra utgå.

Det synes Kungl. Majds befallningshavande i Jämtlands län obilligt att pålägga
ansvarsplikt för försäkring ifråga om arbetare, som, huru tillfälligt som helst, förrättar
arbete hos någon, som är arbetsgivare i lagens mening. Om för den händelse,
såsom väl ofta är fallet, en- dylik tillfällig arbetare användes av flera arbetsgivare,
huru skulle då försäkringsplikten fördelas? Varken i lagförslaget eller i motiveringen
gåves, såvitt syntes, någon antydning härom. Likaså syntes det vara lämnat oavgjort,
huruvida en dylik försäkringsplikt gäller även med avseende å tillfälligtvis
anlitade- arbetare, som vore anställda hos annan, för dem försäkringspliktig arbetsgivare.
Oegentligt syntes ock vara, att dylik tillfällig arbetares rätt till olycksfallsersättning
skulle vara beroende av, huruvida hans tillfällige arbetsgivare därjämte
råkade hava fast anställda arbetare eller icke. Det ovan anförda upphävdes icke till
sin riktighet därav, att vissa av de antydda svårigheterna i någon mån torde föreligga
i avseende även å fast anställda arbetare. Det vore riktigast att låta tillfälligt
arbete stå utom olycksfallslagstiftningen.

Kronofogden Ljungberg i Kristianstads län anser, att från försäkring enligt förslaget
borde undantagas tillfälliga arbetare, vilkas anställning understege viss tid, exempelvis
trettio dagar och oberoende av, huruvida arbetsgivaren i övrigt är avgiftspliktig
eller icke.

Yrkesinspektören i åttonde distriktet It. Schenson anser det på grund av svårigheten
att vid arbete av synnerlig kortvarig eller tillfällig natur, eller då en och
samma arbetare utför arbete åt ett flertal arbetsgivare, kunna bestämma, vilken arbetsgivare
det åligger att bekosta försäkringen, vara lämpligt, att även sådant arbete undantages
från tillämpningen. Kegelbundet återkommande säsongarbete borde däremot
inbegripas, och försäkringsavgifterna därför proportionsvis fördelas mellan olika arbetsgivare
efter skälighetsprövning.

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 111.

151

Handelskammaren i Gävle framhåller, att förvaltningsarbetet skulle bliva synnerligen
betungande, om även tillfälligt arbete skall försäkras, så snart arbetsgivaren
eljest använder arbetare. Exempelvis skulle även fullkomligt tillfälligt trädgårdsarbete
hos en liten villaägare ingå i försäkringen, så snart denne har en enda fast tjänare.
Under sådana förhållanden torde försäkringsanstalten icke kunna nöja sig med att
konstatera, att den och den familjen har så och så många enskilda tjänare utan
nödgas därjämte ingå i särskild prövning, huruvida ej tillfälligtvis även andra arbetare
sysselsättas. Uppenbarligen kommer en sådan försäkring att draga mycket betydande
förvaltningskostnader. Efter all sannolikhet skulle för denna gren av försäkringen
tilläggsavgiften å 5 % å nettopremien blott utgöra en bråkdel av den verkliga
kostnaden och denna alltså avsevärt komma att tynga försäkringen i dess helhet.
Särskilt om det tillfälliga arbetet folie inom annan yrkesgren än den, däri fast arbetare
sysselsättes, syntes det kammaren olämpligt att i försäkringen-medtaga den tillfälle
arbetaren.

Skånes handels-, industri- och sjö fartskammare finner avfattningen av bestämmelsen
om tillfälligt arbete synnerligen otillfredsställande. Otaliga fall, då en tillämpning
av den föreslagna lagen vore ägnad att leda till de mest orimliga konsekvenser,
torde uppenbarligen föreligga. Handelskammarens uppfattning vore, att genom otvetydigt
lagbud borde från lagens omfattning stadgas undantag för alla olycksfall på
ifrågavarande område av arbetsgivning.

Direktionen för sjömanshuset i Göteborg anmärker, att uttrycket i sista punkten av
§ 3 »någon, som eljest ej använder arbetare» synes vara otydligt. Dess avfattning
kan giva anledning till att exempelvis en fartygsredare gent emot en av honom tillfälligtvis
i personlig tjänst anlitad arbetare ställes annorlunda än under i övrigt lika
förhållanden en ämbete- eller tjänsteman, som eljest ej använder arbetare.

Svenska pappersbruksföreningen betvivlar lämpligheten av att utsträcka försäkringsplikten
beträffande tillfälligt arbete även till den, som i sin tjänst använder tjänare.

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd förmodar, att det beträffande tillfälliga
arbetare skall bliva förenat med stora svårigheter att ordna saken så, som kommittén
föreslagit. Det kunde ju synas underligt, att, om en person, som har arbetare
fast anställda hos sig, giver en person på gatan ett tillfälligt uppdrag, han skall vara
skyldig att betala försäkringspremie för uppdragstagarens olycksfallsförsäkringsrisk.
Hur denna risk skall beräknas, torde vara svårt att avgöra, och för övrigt torde kunna
antagas, att i regel dylika premier aldrig bliva betalda. I England gällde enligt
kommitténs redogörelse, att en person, vars arbete är av tillfällig art, och som är
sysselsatt på annat s£tt än för arbetsgivarens näringsfång eller affär, icke omfattas
av lagen. Rådet anser, att det vore klokt att införa en motsvarande bestämmelse
här i landet.

Liknande synpunkter framhållas av järnverksföreningen.

Malmö byggmästareförening förmenar, att om 3 §:s stadgande om tillfälliga arbetare
skulle tillämpas efter ordalydelsen, så komme en stor mängd byggnadsarbetare
att fortfarande ej vara olycksfallsförsäkrade. De flesta fastigheterna ägdes nämligen
av personer, som i regel ej använde arbetare och således ej vore avgiftspliktiga, men
vid tillfälle till arbeten å sina fastigheter använde de arbetare direkt, utan att
hänvända sig till någon arbetsgivare. För att i någon mån giva den tillfälligt och
ständigt anställde arbetaren samma rättigheter, borde det, säger föreningen, sättas
en gräns för den tid, som ett arbete får pågå, innan försäkringsskyldighet inträder.
Som gräns borde sättas 2 dagsverken i följd eller 20 dagsverken per år och att arbetet
ej vore av svårare beskaffenhet, så att ej större risk för olyckshändelse förefinnes.

152

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

En eller flera
lagar.

Yrkes sjukdomar.

Om denna gräns överskredes, borde varje person, som anställer arbetare, vara jämställd
med övriga arbetsgivare, som i förslaget omnämnts.

Lunds byggmästareförening framhåller, att varje ökning av arbetsgivarnes utgifter
skulle medföra, att allmänheten, då så ske kan, uppsökte den enskilde arbetaren
hellre än arbetsgivaren. En del hantverksidkare, särskilt de, som icke driva verkstadsrörelse,
voro, förklarar föreningen, ofta utsatta för en ganska kännbar konkurrens
från arbetarna, som åtaga sig att utföra vissa reparationsarbeten direkt hos allmänheten.
Enligt föreningens förmenande borde i lagen stadgas ersättningsskyldighet
för fastighetsägare med avseende å olycksfall, som kunna hända arbetaren under arbete,
som han sålunda för en fastighetsägares vinnings skull utför.

Visby fabriks- och hantverksförening erinrar beträffande ifrågavarande stadgande,
att orättvisan i denna bestämmelse framginge klart, om man betänker, att säsongarbetare
mellan Säsongerna ofta toge tillfällig sysselsättning hos någon, vilken annars
ej använde främmande arbetshjälp. Drabbades vid ett sådant tillfälle säsongarbetare
av ett olycksfall, så stode han eller hans efterlevande utan understöd blott för att
olyckshändelsen inträffade på en olämplig tid. Då det här icke rörde sig om tillfällig
arbetsgivares ersättningsplikt, utan om anmälningsplikt och på sin höjd betalningen
av en ringa försäkringspremie, borde man lätt nog kunna utfinna en bestämmelse,
varigenom alla arbetare skulle kunna bli delaktiga av den tilltänkta försäkringens
fördelar. Måhända borde då också i § 9 inryckas en särskild bestämmelse om ett
visst fixerat understödsbelopp åt sådana för tillfället lösa arbetare.

Styrelsen för svenska träarbetareförbundet anser, att undantag från lagens tillämpning
icke bör göras beträffande någon, som i verklig mening är arbetare. Att en
tillfälligt sysselsatt yrkesarbetares ersättningsrätt skulle vara beroende av om exempelvis
arbetsgivaren har tjänare (såvitt lagparagrafen vore att tolka på detta sätt), syntes
icke vara logiskt, och ansåge sig styrelsen böra påpeka, att det ingalunda är
ovanligt, att en yrkesarbetare har tillfällig sysselsättning hos en person, som icke bedriver
ifrågavarande yrke som näring.

C. J. Malmros i Kristianstads län finner avfattningen av förslaget angående användningen
av tillfälliga arbetare vara synnerligen otillfredsställande. Bland annat
syntes det direkt för industriidkarne medföra alltför stora och oproportionellt höga
kostnader, om en sammanslagning i detta försäkringshänseende gjordes mellan industriens
arbetare samt hos jordbrukarne och hos enskilda anställda, ty de oerhört ökade
administrations- och registreringskostnaderna samt utgifterna för läkarevård och dylikt,
som de båda senare kategorierna medförde, kunde ej täckas av på dem lagda premier,
utan komme att öka industriidkarnes premier i allt för hög g\ad.

Direktionen för sjömanshuset i Malmö framhåller, att från sjömanssynpunkt ingenting
kan finnas att erinra emot, att en enhetlig olycksfallsförsäkringslag för arbetare
inom alla näringar varder utfärdad. Genom en sådan enhetlig lagstiftning undveke
man den svårighet, som skulle varit att övervinna vid stiftande av en olycksfallsförsäkringslag
enbart för sjöfolk, nämligen att på ett tillfredsställande sätt begränsa
de kategorier arbetare, vilka skulle anses innefattas under benämning »sjöfolk».

Ledamoten av direktionen för sjömanshuset i Göteborg Alex. Thore har däremot, med
hänvisning till den utländska lagstiftningen samt tidigare svenska lagförslag i ämnet,
uttalat sig för att olycksfallslagstiftningen beträffande sjöfartsnäringen regleras genom
en särskild lag.

Beträffande kommitténs förslag till likställande av vissa yrkessjukdomar
med olycksfall i arbete hava i åtskilliga fall erinringar gjorts.

K k iii/]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 155$

Kung!. Majds befallningshavande i Jönköpings lira anför ifråga om bestämmelsen
rörande yrkessjukdomar, att densamma voro väl svävande och att samma skäl till
ersättning syntes förefinnas vid vissa andra specifika yrkessjukdomar. Svårighet
skulle även möta att avgöra, vid vilken tidpunkt ett olycksfall genom kronisk förgiftning
skall anses hava inträtt. Dessa förgiftingsfall borde därför uteslutas från
olycksfallsförsäkring.

Kungl. Majds befallningshavande i Gävleborgs län anser det vara att gå alldeles
för långt att räkna såsom olycksfall nästan alla slag av yrkessjukdomar.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Västerbottens län anser det till beredande av
skälig lättnad för arbetsgivare i förevarande avseenden kunna ifrågasättas, om ej
olycksfallsförsäkringen borde inskränkas till rena olycksfall och sålunda noggrannare
skiljas från risker, som rätteligen tillhöra sjukförsäkringsområdet.

Kungl. Majds befallningshavande i Blekinge län anser det bäst att yrkessjukdomarna
hänföras till sjukförsäkringen.

Smålands och Blekinge handelskammare yttrar, att eu sträng begränsning bör givas
emellan »olycksfall» och »sjukdomsfall». Skulle eu ändring härutinnan göras ifråga
om giftiga ämnen, föresloge kammaren ett tillägg till bestämmelsen för utvisande
därav, att endast en hastig, oberäknelig inverkan av det giftiga ämnet må anses
såsom olycksfall.

Östergötlands och Södermanlands industri- och handelskammare samt handelskammaren
i Göteborg ävensom tekniska föreningen i Västerås anse yrkessjukdomarna rätteligen böra
upptagas i den obligatoriska sjukförsäkringen.

Skånes handels-, industri- och sjö fartskammare är av den uppfattningen, att på lik
nande sätt en bestämd åtskillnad bör upprätthållas emellan verkligt olycksfall i arbete
och sådan sjukdom, som ej av dylikt olycksfall härledes samt framhåller, att det kunde
ifrågasättas, huruvida det finnes möjlighet att bedöma, om sjukdomen i det särskilda
fallet enbart föranletts av giftigt, vid arbete begagnat ämne eller i större eller mindre
grad av andra orsaker, såsom till exempel särskild predisposition, andra sjuklighetstillstånd
eller dylikt, för vilket naturligen arbetsgivaren icke bör bära skadan. HäYidelskammaren
hemställde, att 2 § måtte ur förslaget utgå.

Handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands län förordar jämväl, att
lagförslagets § 2 måtte utgå.

Handelskammaren i Gävle uttalar sina betänkligheter mot att utsträcka olycksfallsförsäkringen
utöver de rena olycksfallens ram. ©inge man över denna, vore att befara,
att gränsen mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen bleve alltmer
oklar, och skadlig förblandning så småningom inträdde. Åtminstone borde, såsom i
utländsk lagstiftning sker, de giftiga ämnen, varom fråga är, uttryckligen nämnas i
lagen. Begränsning till sådana ämnen borde ske, om vilka man med full säkerhet
visste, att de förorsakade förgiftning vid fabrikation.

Järnkontoret framhåller, att det torde bliva synnerligen svårt att avgöra, såväl
vilka sjukdomar i allmänhet torde räknas hit, som kanske ännu mera, för varje inträffat
sjukdomsfall, huruvida olycksfallsförsäkringslagen bör tillämpas eller icke.
Enligt tillgängliga statistiska uppgifter vore fall av ifrågavarande förgiftningssjukdomar
synnerligen fåtaliga, och då det syntes principiellt oriktigt att sammanblanda
sjukdomar och olycksfall, torde denna paragraf böra helt ur lagen utgå.

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd uttalar som sin mening, att sjukdomar,
även om de förorsakats av förhållanden vid arbetet, hörde till sjukförsäkringen,
och just att dylika sjukdomar hänföras dit, vore en av anledningarne till att,
där obligatorisk sjukförsäkring är införd, arbetsgivarna få bära en del av kostnaderna

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 b käft. (Bil. till Nr 111.) 20

154 Kung\. Maj:tf; Nåd. Proposition Nr 111.

därför. Ginge man nu med på, att s. k. yrkessjukdomar hänföras under olycksfallsförsäkringslagen,
riskerade man att så småningom en mängd sjukdomar, t. ex. tuberkulos
m. fl., vilka antagas hava uppkommit eller förvärrats genom förhållandena
å arbetsplatsen, skjutas under olycksfallsförsäkringen och sålunda komma att i försäkringshänseende
vila uteslutande på arbetsgivaren.

Förste provinsialläkaren Ch. Lundberg i Jönköpings lön anser, att paragrafens
formulering är alltför svävande och därjämte innebure en orättvisa mot dem, som
ådraga sig yrkessjukdomar på annat sätt, t. ex. genom inandning av i och för sig ej
giftiga ämnen (bomull eller ull vid vaddfabriker, stendamm m. m. d.). Därjämte komme
svårigheter att uppstå för avgörandet, vid vilken tidpunkt ett olycksfall skulle anses
hava inträtt genom den kroniska förgiftningen.

G. J. Malmros i Kristianstads lön anser stadgandet i förslagets 2 § böra utgå,
enär dessa sjukdomar mera hörde hemma under en sjukförsäkringslag än under lag
om olycksfallsförsäkring.

Å andra sidan framhåller t. f. bergmästaren i västra distriktet Hj. Nordqvist, att
såväl principiella som praktiska skäl talade mot ett särskiljande av olycksfall och
yrkessjukdomar. Dylika skäl framträdde i än högre grad, om man i lagen sökte
göra åtskillnad mellan sjukdomar, som förorsakats av förgiftning och andra yrkessjukdomar.
Det innebure en inkonsekvens och en orättvisa att från lagens välgärningar
utesluta sådana arbetare, vilka fått sin hälsa bruten av andra i arbetets natur liggande
orsaker. För att taga ett exempel ur gruvfacket, vore det svårt att förstå,
varför en gruvarbetare, som fått sina andningsorgan förstörda genom daglig inandning
av borrmjöl vid torrborrning med moderna borrmaskiner, skulle vara utesluten
från ersättning blott därför, att det skadliga ämnet icke vore direkt av kemisk utan av
mekanisk verkan. I en mängd fall skulle det visserligen bliva omöjligt att avgöra, om
yrkessjukdom föreligger eller ej, och gällde detta i synnerhet inre sjukdomar, vilka kunna
hava sin orsak i yrkesutövningen, men även bero av andra orsaker (t. ex. kronisk
lungemfysem hos bergarbetarne, resp. lantbrukarne). Men å andra sidan förekomme
en rad sjukdomar, i synnerhet av yttre natur (cellvävnadsinflammationer, abscesser,
höft- och benskador, bråck, hudtuberkulos m. fl.), vilkas egenskap av yrkessjukdom i
de flesta fall lätt nog torde kunna konstateras. För sådana sjukdomar, varöver förteckningar
författningsvägen skulle utfärdas, borde lagen påbjuda försäkring.

T. f. bergmästaren i norra bergmästaredistriktet C. I. Asplund uttalar som sin
mening, att i allmänhet alla sådana sjukdomar, som bevisligen förorsakats av olämpliga
arbetsordningar, vare sig permanenta eller tillfälliga, eller av tvång till arbete
under vidriga naturförhållanden, då arbetet hade kunnat uppskjutas utan fara, borde
medföra rätt till ersättning.

Yrkesinspektören i femte distriktet D. Kempe anför, att bestämmelsen i 2 § syntes
för trång och borde utbytas mot: särskilt giftiga eller andra skadliga vid arbetet förekommande
ämnen.

Svenska pappersbruksföreningen hemställer om noggrant specificerande i lagen av
de yrkessjukdomar, lagen avser, eller om föreskrift i lagen om obligatorisk läkarundersökning
före antagande i arbete.

Malmö arbetarekommun finner, att alla egentliga yrkessjukdomar böra likställas
med olycksfall i arbete.

Direktionen för sjömanshuset i Malmö framhåller, att den föreslagna formuleringen
av § 2 icke är tillfredsställande ur sjöfolkets synpunkt sett, i det att paragrafen i
dess nuvarande avfattning icke likställer sådana speciellt för sjömän förekommande
yrkessjukdomar som skörbjugg, beri-beri och klimatfeber samt sådana förgiftningsfall

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111. 155

ombord å fartyg, som förorsakas av giftiga dunster från vissa slag av last, med
olycksfall.

Direktionen för sjömanshuset i Hälsingborg erinrar om att sjöman är skyldig att
med de förbehåll, som stadgas i sjölagen och värnpliktsförfattningarne, vara fartyget
föraktlig under den tid, för vilken han blivit förhyrd, till varje hamn, dit redaren
sänder fartyget, även till sådana platser, där smittosamma sjukdomar, såsom kolera,
febersjukdomar m. fl. allmänt förekomma, och mot vilka han icke är i stånd att i
tillräcklig grad skydda sig. En hel del sjukdomar, som sjömannen under nämnda
förhållanden kan ådraga sig, måste därför hänföras till yrkessjukdomar för sjömannens
vidkommande, för vilka han också med rätta borde kunna påräkna skydd i likhet
med den yrkesarbetare, som förorsakas sjukdom genom särskilt giftiga vid arbetet
begagnade ämnen.

Sveriges fartygsbefälsförening framhåller riskerna för invaliditet genom klimatfebrar,
gula febern m. fl. sjukdomar, för smitta av vilka sjömannen under arbete i yrket
nödgas utsätta sig. Det synes föreningen att, åtminstone intill dess en lag om
obligatorisk försäkring mot sjukdom kommit till stånd, i olycksfallsförsäkringslagen
borde inrymmas bestämmelser, som tillförsäkra sjöfolket skadestånd även vid dödsfall
eller invaliditet av sådan anledning.

Svenska maskinbefälsförbundet och ledamoten av direktionen för sjömanshuset i Göteborg
Alex. Thore framhålla även, att § 2 borde kompletteras med bestämmelser till
skydd för de yrkessjukdomar, för vilka sjöfolket i vissa fall på grund av klimatiska
och ohygieniska förhållanden under tjänstens utövning äro utsatta,

I fråga om kommitténs förslag till försäkringens organisation hava
olika meningar gjort sig gällande.

Järnkontoret finner icke något vara att erinra mot kommitténs förslag, att försäkring
skulle kunna tagas även i arbetsgivarbolag, utan borde denna anordning betraktas
såsom en given förtjänst hos lagen, då därigenom större erfarenhet angående
erforderliga försäkringsavgifter samt försäkringens lämpligaste ordnande borde kunna
vinnas, än om försäkringen skulle omhänderhavas av en enda anstalt.

Däremot har Kungl. Maj ds befallningshavande i Gottlands län funnit det betänkligt
att utan synnerligen vägande skäl medgiva försäkring i av arbetsgivare bildade ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsbolag. Vad kommittén i motiven andragit till stöd för
förslaget i berörda avseende funne Kungl. Maj:ts befallningshavande ej heller övertygande.
Genom den föreslagna anordningen riskerades enhetlighet i fråga om såväl
ersättningens bestämmande som lagens tillämpning i övrigt, en synnerligen ingående
kontroll å bolagen bleve erforderlig från statens sida och de arbetare, som försäkrats
i dylika bolag, bleve ändock ej fullkomligt säkerställda i fråga om ersättningens utfående.
Kungl. Maj:ts befallningshavande ansåge därför, att försäkringen borde ske uteslutande
i riksförsäkringsanstalten. Skulle emellertid försäkring medgivas även i enskilda
bolag, syntes böra ifrågasättas, om ej staten rättvisligen borde i sista hand
ansvara för ersättningen.

Malmö arbetarekommun vänder sig mot medgivandet i § 4, att försäkring må
kunna äga rum i solidariska arbetsgivarebolag, och uttalar det önskemålet, att försäkringen
obligatoriskt skall tagas i statens försäkringsanstalt. I och för sig, säger
kommunen, vore det föga tilltalande, därest arbetarförsäkringen här och var i bygderna
kanske rent av sammankopplades med brandstods- och kreatursförsäkringsbolagens
verksamhet. Framför allt måste emellertid betänkligheter resa sig mot en

FÖr säkring sinrättningar.

156

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

sådan ordning ur förvaltningssynpunkt. Därest nämligen ett otal av sådana små
försäkringsbolag finge uppstå, så bleve det ju en synnerligen vidlyftig och dyrbar
procedur att öva tillräckligt noggrann kontroll över alla dessa bolags soliditet. Och
anordnades ej eu effektiv kontroll, så löpte den försäkrade risk att ej utfå de förmåner,
lagförslaget ville tillförsäkra honom. Fördelen för arbetsgivaren att få försäkra
i ett arbetsgivarbolag i stället för en statsanstalt syntes på intet sätt uppväga
olägenheterna av allt det besvär, de kostnader och den osäkerhet, som anordningen
i fråga förorsakade. Kommunen uttalade dock sina farhågor i anledning av förslaget
att för nu förevarande gren av socialförsäkringen upprätthålla en särskild statsanstalt,
fristående från den förutvarande sociala försäkringsanstalten, pensionsstyrelsen. Det
syntes, som man vid en reformering av olycksfallsförsäkringslagen borde finna det
angeläget att antingen inorganisera riksförsäkringsanstalten i pensionsstyrelsen eller
ock på annat sätt vidtaga åtgärder till tryggande av enhetlighet i den sociala försäkringen.

Styrelsen för svenska metallindustriarbetarförbundet föreslår, att för vinnande av
full säkerhet för ersättningarna, försäkringen skall äga rum i riksförsäkringsanstalten.

Styr elsen för svenska sågverksindustriarbetarförbundet anser, att riksförsäkringsanstalten
bör garantera, att skadad erhåller ersättning.

Styrelsen för svenska träarbetarförbundet framhåller beträffande de i § 4 omförmälda
försäkringsbolagen, att säkrare garantier för deras fullgörande av sina förpliktelser
borde vinnas än enbart den i nämnda § föreskrivna ömsesidiga personliga ansvarigheten,
varjämte borde föreskrivas, att invalidräntas storlek alltid skulle fastställas
av riksförsäkringsanstalten, möjligen med rätt även för bolaget att föra klagan
hos försäkringsrådet.

Yrkesinsp ektören i femte distriktet D. Kempe framhåller, att de i 4 § omnämnda
lokala, ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen endast efter erhållen koncession borde
få vara försäkringsgivare, då annars vid en sammanslutning av t. ex. hantverkare
eller mindre arbetsgivare, som icke äga betryggande ekonomisk bärkraft, försäkrade
arbetare icke lämnades tillräcklig säkerhet att utfå dem tillkommande skadeersättning.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg ifrågasätter också någon form av
koncession för arbetsgivarbolag.

I flertalet av de avgivna yttrandena påyrkas emellertid större frihet i fråga om
val av försäkringsanstalt, än av kommittén föreslagits.

Kungl. Maj-.ts befallningskavande i Jönköpings län anmärker, att de flesta nu befintliga
enskilda försäkringsbolag, vilka äro ställda under försäkringsinspektionens
överinseende, synas kunna erbjuda lika betryggande säkerhet som de på ömsesidighet
grundade arbetsgivareföreningar, i vilka enligt förslaget försäkring skulle få äga
rum. Det syntes till och med, att försäkringsbolagen erbjöde starkare garanti än
sammanslutningar av vissa arbetsgivare med mindre stark ekonomisk bärkraft. Det
kunde även ifrågasättas, huruvida ej konkurrensen med aSärsbolagen vore nyttig
för riksförsäkringsanstaltens utveckling i frigjordhet från byråkratiska former.

Liknande synpunkter framföras av Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Västerbottens
och i Västmanlands län, varvid dock sistnämnda befallningshavande föreslår, att försäkringsskyldigheten
skulle anses fullgjord, om försäkringen toges i försäkringsbolag,
som av Kungl. Maj:t godkändes.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Södermanlands och i Kristianstads län framhålla,
hurusom förvaltningskostnaderna skulle kunna nedbringas genom medgivande, att

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr IIP 157

försäkring av ifrågavarande slag finge tagas i varje av staten erkänd försäkringsinrättning.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs, i Blekinge och i Örebro län anse det
kunna ifrågasättas, huruvida fog förefunnes för en sådan begränsning av arbetsgivarens
frihet i fråga om val av försäkringsanstalt, att affärsbolagen alldeles skulle
vara uteslutna såsom möjliga försäkringsgivare, huru solida de än kunde vara.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Värmlands län biträder i princip vad Uddeholms
aktiebolag yttrar (se nedan) angående rätt för enskilda arbetsgivare att under
vissa förutsättningar själv få vara försäkringsgivare.

Kronofogden B. A. Ljungberg i Kristianstads län finner affärsbolagens verksamhet ur
arbetsfördelnings- och ansvarighetssynpunkt vara synnerligen önskvärd, under förutsättning
att bolagen erbjuda säkerhet för sina förpliktelser.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg anser, att då väl affärsbolagen stå
under försäkringsinspektionens inseende, borde skadad arbetares rätt även hos dem
vara lika tryggad som hos arbetsgivarnes försäkringsföreningar, och icke heller torde
invaliditeter kunna antagas bliva snävare beräknade hos affärsbolagen än hos nyssnämnda
föreningar. Mot för lågt beräknade invaliditetsgrader funnes för övrigt det
korrektiv, att alla invaliditetsgrader skulle bestämmas av riksförsäkringsanstalten, vilket
gåve större likformighet och bättre säkerställer den skadades rätt.

Stockholms handelskammare anför, att något skäl att premiera ömsesidiga bolag framför
affärsbolag (aktiebolag) och förklara de senare bolagens försäkringar mindervärdiga syntes
icke hava blivit anfört av de kommitterade. Det kunde svårligen förutsättas, att det
ena slaget av bolag skulle ha större önskan än det andra att komma ifrån ett föreliggande
skadefall så billigt som möjligt. Men aktiebolaget riskerade genom stränghet
att mista sin kund (arbetsgivaren), vilken gärna unnade sin arbetare riklig betalning
på aktiebolagets bekostnad, och tvingades sålunda av konkurrensen till hovsamhet.
Arbetsgivarbolagets intresse sammanfölle däremot med arbetsgivarens strävan
att pruta ned ersättningen. Såge man åter på förmågan att fullgöra sina förbindelser,
borde först erinras, att det vore aktiebolagen, som i vårt land framfört olycksfallsförsäkringen
och under flere decennier bedrivit den med synnerlig framgång, så att de,
eller i allt fall flera av dem, själva vunnit en obestridlig soliditet. Huru i det avseendet
kunde komma att förhålla sig med arbetsgivarbolagen, vore svårt att förutsäga.
Lagförslaget fordrade endast, att delägarnes ansvarighet skulle vara obegränsad. Men
frågan vore, huruvida försäkringslagen gåve försäkringsinspektionen rätt att pröva de
enskilda delägarnes vederhäftighet. Handelskammaren måste i detta avseende befara,
att lagförslaget skulle möjliggöra försäkring i anstalter, vilkas vederhäftighet vore
synnerligen svår eller omöjlig att kontrollera, men förbjuda försäkring med frikallande
verkan för arbetsgivaren i anstalter, vilkas solvens vore otvivelaktig. En klar bestämmelse,
tillerkännande affärsdrivande bolag rätt att i full utsträckning meddela försäkring,
syntes böra inflyta i 4 §.

Jämväl Östergötlands och Södermanlands industri- och handelskammare, Smålands och
Blekinge handelskammare, Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare, handelskammaren
i Göteborg, Västergötlands och Norra Hallands handelskammare, handelskammaren i Gäfie
samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, svenska arbetsgivarföreningarnes förtroenderåd,
svenska pappersbruksföreningen, Göteborgs textilindustriförening, Sveriges all
manna handelsförenings förvaltningsutskott, tekniska föreningen i Jönköping, Sveriges redareförening
och ledamotm i direktionen för sjömanshuset i Göteborg Alex. Thore hava uttalat
sig för att försäkring enligt lagen skall få äga rum även i s. k. affärsbolag. Såsom
skäl härför har anförts huvudsakligen, att ifrågavarande lagbestämmelse skulle på ett

158

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

obehörigt sätt ingripa i affärsbolagens rätt till fri näringsutövning; att affärsbolagen i
allmänhet kunde antagas erbjuda lika stor säkerhet som arbetsgivarbolagen samt att den
fria konkurrensen på området lämpligen borde bibehållas, för att premierna skulle kunna
bliva så låga som möjligt. Skånes handels-, industri- och sjöj''artskammare föreslår emellertid
härvid, att rätt att bära den med försäkringen följande, enligt lagen ifrågakommande
ersättningsplikten borde tillerkännas såväl enskilda försäkringsinrättningar som
ock arbetsgivare själva under villkor, att av försäkringsrådet skälig befunnen säkerhet
för ersättningspliktens fullgörande i för varje fall av rådet föreskriven orduing
bliver ställd.

Direktionen för sjömanshuset i Göteborg anför, att stadgandet under 4 § praktiskt
taget torde komma att till sina konsekvenser medföra monopol för riksförsäkringsanstalten
å försäkring enligt lagen, då det kunde antagas förefinnas mycket liten benägenhet
att ingå såsom delägare i sådana enligt samma § nämnda försäkringsbolag,
däri delägarne skola ikläda sig ansvarighet personligen med all sin egendom för
bolagets förbindelser. Dessutom torde det vara föga överensstämmande med numera
omfattade ekonomiska principer att ålägga delägare i dylikt företag obegränsad personlig
ansvarighet och riktigare att ej bereda större svårigheter för åstadkommande
av dessa bolag, än som av verkligt behov vore av nöden. Det syntes därför skäligt,
att enahanda rätt att teckna försäkringar av ifrågavarande slag måtte medgivas åtminstone
sådant ömsesidigt försäkringsbolag, vars delägare voro arbetsgivare och för
vars förbindelser delägarne iklätt sig till visst belopp begränsad ansvarighet, såvida
ej medgivandet ansågs kunna utsträckas till att omfatta de svenska bolag, som uppfylla
enligt gällande allmän försäkringslagstiftning här i riket stadgade villkor för
utövande av försäkringsrörelse av liknande slag.

G. J. Malmros i Kristianstads län anser, att arbetares rätt till ersättning kunde
lika väl säkerställas genom att enskilda försäkringsinrättningar finge konkurrera om
försäkringarna, och att det även torde vara berättigat att arbetsgivaren själv finge
stå risken, om han presterade av t. ex försäkringsrådet godkänd säkerhet.

Uddeholms Aktiebolag anser, att det borde kunna tillåtas även sådana bolag, som
för ändamålet avsätta särskild fond av betryggande storlek, att själva få ombesörja
försäkringen. Bolaget ansåge synnerligen olämpligt, om riksförsäkringsanstalten gåves
en monopolställning, ty endast genom en sund konkurrens kunde denna affär liksom
varje annan skötas tillfredsställande.

Apotekaren S. Gullström i Karlstad anser kommittén möjligen i sin strävan efter
större trygghet gått längre än nödigt, då den utesluter de svenska försäkringsbolag,
som redan äro intresserade i förevarande försäkringsform. Det funnes anledning
förmoda, att åtskilliga arbetsgivare kunde med bolagen hava träffat fleråriga försäkringsavtal.
Vare sig då premien i förskott inbetalts för hela avtalstiden eller försäkringstagaren
bundit sig för dess inbetalande årligen under viss tid framåt, så
kunde för arbetsgivaren uppstå dubbel pålaga, så länge nyssnämnda avtal varade,
något som åtminstone borde motivera vissa övergångsbestämmelser. Gullström ifrågasätter,
om ej de större kommuner, som till äventyrs så önskade, borde medgivas
rätt att för sina arbetare själva övertaga ifrågavarande ansvar och detta utan att
behöva bidraga till riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader.

I fråga om riksförsäkringsanstaltens organisation har yrkesinspektören i tredje
distriktet friherre A. Funck anfört, att statens försäkringsanstalt får mycket svårt att
kontrollera den mängd olycksfall, som inträffa landet runt, varför det syntes vara
lämpligt om, på större platser, underavdelningar inrättades, vilka kunde övervaka
olycksfallen. Genom dessa underavdelningar kunde även förhållandena på de olika

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. l5il

arbetsställena lättare komma till försäkringsanstaltens kännedom och sålunda premierna
bestämmas mera rättvist i förhållandena till farlighetsgraden.

Kommitténs förslag, att sjukpenning på grund av försäkringen
skall utgå från och med dagen efter olycksfallet, dock under förutsättning
att sjukdomen varat minst tre dagar efter dagen för olycksfallet,
liar föranlett erinringar i ett flertal yttranden.

Kungl. lantbruksakademien anser det vara att befara, att bestämmelsen i förslaget,
att rätt till ersättning för förlorad arbetsförtjänst och för sjukvård skall inträda
utan karenstid, skulle innebära en lockelse, om ej direkt till simulation, så dock
till benägenhet att anse även obetydliga skador som orsak till arbetsoförmåga, för
att sålunda få några dagars arbetsledighet mot åtnjutande av en del av arbetslönen.
Denna bestämmelse skulle därför, anser akademien, komma att öka antalet av ersättningsanspråk,
långt över dem, som skulle framkomma, om någon karenstid vore
bestämd. Om ej, i saknad av lagstiftning om obligatorisk sjukförsäkring, karenstiden
borde sättas så lång, som lagen av den 5 juli 1901 stadgar, eller 60 dagar, vilket
dock beträffande jordbruket skulle falla sig ganska naturligt, då ju underhållsplikt
redan gällde enligt legostadgan och rätt allmänt tillämpades även för icke lagstadda
tjänare, så syntes det åtminstone vara lämpligt att bestämma, att rätt till ersättning
för genom olycksfallet förlorad arbetsförtjänst erhölles blott efter en så pass lång
karenstid, exempelvis eu vecka, att mindre skador kunde hinna gå över. Däremot
hade akademien intet att erinra emot, att rätt till erhållande av medicin och läkarvård
tillerkändes den skadade från och med dagen för olycksfallet.

Kungl. Maj.ts befallningshavande i Jönköpings län framhåller, att den s. k. karenstiden
helst bör bibehållas vid 60 dagar och åtminstone ej sättas lägre än till 30
dagar. Under tiden kunde ju möjligen en obligatorisk ersättning av till exempel en
krona 50 öre om dagen lämnas av vederbörande arbetsgivare för de kortare olycksfallen,
intill dess obligatorisk sjukförsäkring genomförts, då dessa olycksfall bliva
reglerade genom sjukkassorna. Karenstidens bibehållande skulle medföra en mycket
väsentlig minskning i riksförsäkringsanstaltens och övriga olycksfallsinrättningars arbete
samt av kostnaderna därför.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Kronobergs lön anför, att från sakkunnigt håll
mot förslaget i denna del redan framställts kraftiga invändningar, vilka ock torde
förtjäna avseende, icke minst i vad de hänföra sig till svårigheten att kunna från
en central försäkringsanstalt erforderligen övervaka dylika skador ävensom till de
oproportionerliga förvaltningskostnader, vilka skulle föranledas av en sådan anordning.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Gottlands lön anser det synnerligen önskvärt,
att arbetaren tillförsäkras ersättning jämväl under första tiden efter olycksfallet.
Men frågan vore, huruvida ej denna ersättning lämpligen borde åstadkommas genom
obligatorisk sjukförsäkring. Med hänsyn till denna frågas vikt ställde sig Kungl.
Maj:ts befallningshavande tveksam, om en lag angående obligatorisk olycksfallsförsäkring
med den omfattning, förslaget innebär, bör komma till stånd, förr än berörda
fråga varit föremål för en ingående, sakkunnig prövning. Att, sedan karenstiden en
gång blivit inordnad under den obligatoriska olycksfallsförsäkringen och de vidlyftigare
förvaltningsanordningar, som därav måste bliva en följd, vidtagits, frångå
berörda system torde säkerligen bliva förenat med betydande olägenheter, så mycket
mer som sjukförsäkringen möjligen komme att grundas på avgifter, icke av arbets -

Ersättningen.

Karenstid.

160 Kung1. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

givarne, utan åtminstone delvis av de försäkrade. Kung!. Maj:ts befallningshavande
hölle alltså före, att karenstiden tillsvidare borde undantagas från lagens tillämpning.

Eungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län anser, att bestyret med alla de
talrika mindre olycksfallen, som enligt förslaget i regel skulle handhavas av riksförsäkringsanstalten,
skulle komma att kräva en mycket stor personal och föranleda eu
invecklad och kostsam förvaltning. I och för sig vore karenstidens borttagande fullt
befogat och överensstämmande med billighet och rättvisa, men att lägga hela det
nyss antydda härav förorsakade arbetet på ett centralt ämbetsverk kunde väl knappast
vara praktiskt. Då det, anför Kungl. Majrts befallningshavande vidare, icke kunde
komma att dröja så synnerligen länge, innan obligatorisk sjukförsäkring komme till
stånd här i landet, ville det synas, som om någon lämpligare provisorisk anordning
till dess kunde tillgripas. Den enklaste utvägen vore väl då att under ett sådant
provisorium låta arbetsgivarne under viss tid efter olycksfallet direkt utgiva ersättning
till de skadade. Härigenom undvekes att nu igångsätta en vidlyftig apparat,
som sedan kanske snart nog bleve till stor del överflödig.

Jämväl Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Uppsala, i Södermanlands, i Kalmar, i
Gävleborgs och i Norrbottens län hysa betänkligheter i avseende å förslaget, i vad
detsamma innefattar ett fullständigt borttagande av karenstiden.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län anser, att för vården under den
första tiden efter olycksfallet bör vara sörjt genom sjukförsäkring. Såsom interimsföreskrift,
innan frågan om obligatorisk sjukförsäkring blivit avgjord, föreslås, att
ersättning icke skall utgå för de första 10 å 14 dagarnas arbetsoförmåga, om denna
därunder upphört, men om densamma efter nämnda tids utgång kvarstode, skulle
olycksfallsersättningen utgå jämväl för denna tid.

Magistraten i Kristianstad anför, att det väl vore riktigt, att frånvaron i vårt land
av obligatorisk sjukförsäkring kunde äventyra varje ersättning åt arbetaren under
karenstiden. Men åläggandet av någon del av omsorgen å arbetaren själv borde verka
eggande just på hans intresse för den så maktpåliggande sjukförsäkringen. Och
rätten till olycksfallsersättning vid det obetydligaste olycksfall, vars verkningar kunde
uttänjas till tre dagars arbetshinder, kunde ej utan grand befaras giva anledning till
missbruk. Magistraten ifrågasätter karenstidens bibehållande, men förkortad till
förslagsvis trettio dagar.

Poliskammaren i Hälsingborg anser, att karenstiden borde fixeras till lägst 15
och högst 30 dagar och i samband därmed föreskrivas obligatorisk sjnkkasseförsäkring.

Enligt kronofogden B. A. Ljungbergs i Kristianstads län mening kan frågan om karenstidens
längd icke tillfredsställande lösas utan i sammanhang med ordnandet av sjukdomsf
örsäkringen.

Kronofogden Axel Sjöström i Kristianstads län vänder sig även mot att försäkringen
skulle omfatta jämväl obetydliga olycksfall.

Yrkesinspektören i andra distriktet Olof Hellström har bland annat ifrågasatt, huruvida
icke, intill dess obligatorisk sjukförsäkring blivit genomförd, reglerandet av de
kortvariga olycksfallen kunde ombesörjas av ortskassor genom riksförsäkringsanstaltens
ombud, som ju enligt kommitténs motivering bland annat skola redan från början
övervaka de skadade. Skadorna komme därigenom att snabbare regleras och ersättningsbeloppens
storlek att bättre kontrolleras.

Yrkesinspektören i femte distriktet D. Kempe och yrkesinspektören % åttonde distriktet
R. Sehenson hava uttalat sig för fastställande av en 14-dagars karenstid samt yrkesinspektören
i fjärde distriktet C. Häger för en dylik tid av 3 dagar.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

161

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg, i sjunde distriktet B. Wieselgren ock
i nionde distriktet 0. Nylén hava förordat, att den obligatoriska försäkringen skall gälla
först efter en karenstid av 30 dagar, men skulle arbetsgivarne under denna tid
hava ersättningsplikt gent emot den skadade.

Bergmästaren i Gävle-Dala distrikt Th. Dahlblom anför, att om man vill, att kraftig
hjälp skall lämnas vid allvarligare skador, måste man genom en karenstid tillse, att obetydliga
skador icke berättiga till ersättning. Under karenstiden bör arbetaren vara
hänvisad till egna reserverade medel eller till privat av honom bekostad olycksfallsförsäkring.

Sveriges allmänna sjukkasseförbund har beträffande förevarande fråga avgivit ett
vidlyftigt yttrande och därvid i huvudsak anfört följande.

Det torde gälla såsom obestridligt att, om överhuvud taget en tillfredsställande
anordning skulle vinnas för de kortvariga fallens handhavande, torde näppeligen annan
utväg stå till buds än att hänvisa dem till sjukkassorna. Hänsynen till den i olycksfall
skadade fordrade detta, då denne därigenom vunne en snabb prövning av fallet,
och utan besvär och omgång kunde erhålla sin lagenliga ersättning omedelbart.
Skulle däremot prövning ske i en central anstalt, måste ovillkorligen detta medföra,
att densamma vilar på handlingar, varav vanligen följde, att den blir mera formell
och skematisk samt kräver en tidsutdräkt, som ej sällan torde föranleda, att den
sjuke först erhåller sin lagliga ersättning, sedan sjukdomen botats. Även ur rent
organisatorisk synpunkt torde det vara synnerligen egendomligt, om med stora kostnader
ordnades ett centralt verk för ett arbete, som man borde kunna få utfört av
därför intresserade frivilliga krafter ute i landets sjukkassor, varest redan nu ungefär
hälften av det antal, som skulle inordnas under den ifrågasatta lagen, vore tillförsäkrad
en ersättning vid olycksfall, oftast vida högre än lagen föreskreve och i
många fall fullt ut lika hög sjukpenning, som föreslås av ålderdomsförsäkringskommittén,
ehuru utan arbetsgivarnes medverkan. Man borde därjämte erinra sig, vilka
svårigheter med avseende å kontrollen, som måste följa av en central anstalts handhavande
av de s. k. kortvariga olycksfallen, varemot sjukkassorna redan vore organiserade
för denna uppgift, så att utövandet av denna del av verksamheten rent
automatiskt inordnade sig i det hela. Den omständigheten, att de s. k. yrkessjukdomarna
medtagits i olycksfallsförsäkringen, gjorde det ävenledes synnerligen önskvärt,
att sjukkassorna bleve bärare av densamma med ovan angiven begränsning,
enär eljest säkerligen tvistigheter skulle uppkomma, huruvida förekommande fall vore
att hänföra till sjukförsäkringen eller olycksfallsförsäkringen.

Av dessa skäl ville förbundet livligt förorda, att den ändring företogs i föreliggande
förslag, att de s. k. kortvarigare olycksfallen icke förlädes till en central anstalts
prövning. Det torde vara sannolikt, att detta måste medföra, att ett provisoriskt
arrangemang måste ske för den jämförelsevis korta tid, varunder den obligatoriska
sjukförsäkringen förberedes. Men detta syntes vara avgjort att föredraga, även om
därav skulle följa några tillfälliga olägenheter, blott statsmakterna därmed bleve
obundna att för framtiden* organisera den obligatoriska olycksfallsförsäkringen på
sådant sätt, att den i allo kunde tillfredsställa såväl samhällets som den försäkrades
berättigade anspråk. Förbundet vågade dessutom hysa den förhoppningen, att ett
dylikt provisorium borde kunna ordnas utan alltför stora olägenheter. Framför allt
syntes det förbundet berättigat, att icke någon avprutning eller försämring skedde
i de försäkrades villkor under denna tid gent emot vad kommittén föreslagit, enär
det måste anses synnerligen önskvärt, att de av densamma föreslagna förbättringarna
trädde i kraft så fort ske kunde. Hur ett provisorisk inordnande i försäkringen av

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 21

162

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

de kortvarigare olycksfallen skulle ske, därom torde olika meningar kunna råda.
Enklast torde vara att för dessa fall bibehålla arbetsgivarens direkta ersättningsplikt,
något som med hänsyn till hans solvens icke bör möta alltför stora svårigheter för
dessa fall. Då emellertid en viss risk alltid förelåge för den försäkrade, borde kommunen
här åläggas att i de fall, då arbetsgivarens ersättning uteblir, utan dröjsmål
utbetala densamma, vilket lämpligen kunde ske genom en sjukkassa. Tvister kunde
avgöras av riksförsäkringsanstalten.

Sociala rådets sektioner för sjukkasseväsen samt arbetarskydd och arbetarfrågor i allmänhet
hava även haft vissa uttalanden uti förevarande ämne; och hänvisas i fråga
härom till socialstyrelsens underdåniga utlåtande.

Samtliga handelskammare, som yttrat sig i ämnet ävensom Sveriges allmänna
handelsförenings förvaltningsutskott, svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd, svenska
pappersbruks)öreningen, järnverksföreningen, Göteborgs textilindustriförening, Sveriges redareförening,
tekniska föreningen i Västerås, Sveriges liantverksorganisation och C. J. Malmros i
Kristianstads län hava vänt sig mot kommitténs förslag, att ersättning på grund av
försäkringen skulle utgå utan egentlig karenstid; och har härvid huvudsakligen följande
anförts. Förvaltningskostnaderna för olycksfallsförsäkringen skulle bliva alltför
höga, om densamma belastades med alla de kortvariga olycksfallen. Dessa olycksfall
borde lämpligen hänvisas till en blivande obligatorisk sjukförsäkring. Intill dess sådan
sjukförsäkring blivit genomförd, borde, enligt ett flertal yttranden, arbetsgivaren
åläggas direkt ersättningsskyldighet för ifrågavarande olycksfall.

Östergötlands och Södermanlands handels- och industrikammare, Smålands och Blekinge
handelskammare, Västergötlands och Norra Hallands handelskammare, handelskamrarna i
Karlstad och Gävle, Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott, svenska arbetsgivarföreningarnas
förtroenderåd, svenska pappersbruks)Öreningen, järnverksf öreningen, tekniska
föreningen i Västerås och C. J. Malmros förorda härvid en karenstid av 60 dagar för
rätt till ersättning från den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Skånes handels-, industri-
och sjö fartskammare föreslår en dylik karenstid av 30 dagar samt Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare en karenstid av fyra veckor.

Smålands och Blekinge handelskammare anser lämpligt, att i avvaktan på genomförandet
av obligatorisk sjukförsäkring stadgas skyldighet för arbetsgivaren att under
den av kammaren föreslagna karenstiden utgiva i sjukpenning för kvinna en krona
och för man 1 krona SO öre. Denna ersättning borde dock ej utgå, om arbetaren
från annat håll, med eller utan arbetsgivarens bidrag, åtnjöte sådan sjukpenning.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott föreslår 1 krona 50 öre om
dagen under karenstiden.

Handelskammaren i Gävle föreslår ersättning av arbetsgivaren under karenstiden
med 1 krona om dagen från och med fjärde dagen efter olycksfallet ävensom erforderlig
läkarvård och läkemedel från och med dagen för olycksfallet.

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd skulle anse lämpligt, att det infördes
en graderad skala för ersättningen av arbetsgivaren under karenstiden, därvid även
eventuellt kunde tagas hänsyn till ortsförhållandena, ävensom att det toges under
övervägande, om ej staten eller kommunerna kunde åtaga sig garanti för ersättningarne
under samma tid.

Tekniska föreningen i Västerås föreslår, att den arbetsoförmögne av arbetsgivaren
skall under karenstiden åtnjuta en sjukpenning av 1 krona eller 1 krona och 50
öre för dag från och med dagen efter olycksfallet och att, intill dess sjukförsäkringsverksamheten
vore färdig att övertaga ansvaret för denna sjukpennings utbeta -

163

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

lande, riksförsäkringsanstalten skulle föreskriva, vilken säkerhet kunde synas vara behövlig
att låta arbetsgivaren prestera för fullgörandet av denna förpliktelse.

Järnverks för eningen ifrågasätter en ersättning av 1 krona om dagen under
karenstiden.

Järnkontoret yttrar, att det syntes mest önskvärt, att den vidare behandlingen
av förevarande lagförslag Ange ske i samband med frågan om sjukförsäkring, eller
ock, om så icke kunde ske, att en karenstid av förslagsvis den längd, som är i nu
gällande lag stipulerad, eller 60 dagar, bestämdes åtminstone för alla sådana personer,
som hade fast lön, och där minskning i avlöning under sådan tid ej skedde (jfr
järnkontorets yttrande under »dubbelförsäkring»).

Tekniska föreningen i Jönköping har intet att erinra mot att ersättning beredes
jämväl vid sådana olycksfall, som vålla kortare nedsättning av arbetsförmågan, men
anser sig böra betona nödvändigheten därav, att regleringen av de lättare olycksfallsskadorna
göres så litet omständlig, som förhållandena kunna medgiva, samt i övrigt
så organiseras, att de därmed förbundna förvaltningskostnaderna hållas inom måttliga
gränser. Därest en obligatorisk sjukförsäkring bleve genomförd, borde till denna
försäkring överföras de följder av olycksfall i arbete, som inskränka sig till kortare
varaktighet.

Ledamoten av direktionen för sjömanshuset i Göteborg Alex. Thore framhåller, att
enligt §§ 64 och 90 i sjölagen en obligatorisk sjuk- och olycksfallförsäkring, eller
egentligen ersättningsplikt, under minst fyra veckor funnes i gällande kraft för sjöfolket,
varför i fråga om sjömansyrket anledning ej funnes att låta den egentliga
olycksfallsersättningen omedelbart taga sin början, utan borde denna, för att lämpligen
ansluta sig till föreskrifterna i sjölagen, träda i kraft först efter det redarens ersättningsskyldighet
upphört.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län Ch. Lundberg finner borttagandet av karenstiden
fullt motiverad.

Greve H. Wachtmeister å Strömsbergs bruk anser, att antingen borde vid sjukdom
den skadades avlöning sänkas eller ock ersättning utgå först efter en tids sjukdom.

Disponenten Jör Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag fil. doktor Hg. Lundbohm hyser
allvarliga betänkligheter mot ersättningens utgående redan från första dagen efter
olycksfallet, om väsentlig nedsättning av den skadades arbetsförmåga varar under
mer än tre dagar. Det frestade alltför mycket en lindrigt skadad person att söka
förlänga arbetsoförmågan till den 4:de dagen, på det att ersättning må utgå, och
det mötte allt för stora svårigheter att utöva verksam kontroll. Om ersättning skulle
utgå från första dagen efter olycksfallet, så borde detta endast tillämpas för sådana
fall, som varade under mer än exempelvis 30 dagar. För fall av kortare tid borde, i
likhet med vad som skedde i vanliga sjukkassor, ersättning ej utgå för de 4 första dagarna.

Styrelsen för svenska måleriarbetarförbundet påpekar de svårigheter, som måste
uppstå, då alla olycksfall i arbete skola behandlas av en central ledning.

Från flera håll uttalas farhågor för att, om karenstiden borttages,
ett avsevärt antal arbetare komma att vara dubbelförsäkrade.

Överståthållarämbetet erinrar om att förutom sjukpenningen skulle den skadade
äga erhålla läkarvård och läkemedel samt vara oförhindrad att till fullo uppbära
exempelvis den kontanta sjukhjälp, som kan tillkomma honom från sjukkassa, och
alltså, såsom kommittén även framhåller, kunna under sjukdomen komma att erhålla

Dubbelför säkring.

164

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

högre inkomst, än som motsvarar hans vanliga arbetsförtjänst. En sådan anordning
syntes så mycket mindre tillfredsställande, som ur förslaget uteslutits stadgandet i
gällande lag, att ersättning ej utgår för skada, som den skadade genom grov vårdslöshet
själv ådragit sig, och därmed även den maning till försiktighet, denna bestämmelse
innebär.

Kungl. Maj ds befallning shav ande i Jönköpings län framhåller jämväl, att det enligt
förslaget ofta kunde inträffa, att arbetaren gjorde en ekonomisk förtjänst på olycksfallet.
Detta kunde leda till ökad vårdslöshet från arbetarens sida samt hava till
följd, att arbetare efter olycksfall dröjde så länge som möjligt med att återgå
till arbete.

Kungl. Maj ds befältning shav ande i Norrbottens län framhåller i huvudsak samma
synpunkter som överståthållarämbetet, samt påpekar därjämte, att arbetsgivarna
om kommitténs förslag i denna punkt bleve lag, kunde frestas att indraga sina bidrag
till sjukkassorna, vilket givetvis skulle vara en allvarlig sak för sjukkasserörelsen.
Finge omförmälda olämpliga förhållanden bestå ett antal år framåt, torde det
icke heller bliva lätt att exempelvis i sammanhang med en blivande lag om obligatorisk
sjukförsäkring åstadkomma rättelse i anmärkta avseende. Förbud borde utfärdas
för statsunderstödd sjukkassa att utgiva ersättning samtidigt med och vid sidan
av skadestånd enligt olycksfallslagen.

Järnkontoret yttrar, att för obligatorisk försäkring väl torde böra uppställas såsom
grundprincip, att försäkringen icke är avsedd att genom ersättningsbeloppen bereda
den försäkrade större ekonomiska fördelar, än han eljest har. Enligt förslaget kunde
emellertid så bliva förhållandet i många fall, till exempel för den icke oväsentliga
grupp försäkrade, som omfattade löntagare med månads- eller årslön, däribland samtliga
personliga tjänare och tjänarinnor, och för vilka avdrag i allmänhet icke gjordes
för sjukdom. Järnkontoret ifrågasatte därför, som redan nämnts, för denna kategori
av försäkrade en längre karenstid än för daglönare. Vidare kunde i vissa fall, utom
olycksfallsersättningen till högsta belopp, komma att utgå ersättning från enskild
sjukkassa med statsunderstöd, och staten sålunda få bidraga till ett högre ersättningsbelopp,
än lagen avsåge. Bestämmelser, som reglerade dessa förhållanden, borde sålunda
utfärdas för sådana sjukkassor, som hade statsunderstöd.

Stockholms handelskammare, Västergötlands och norra Hallands handelskammare, handelskammaren
i Gävle, Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott, svenska arbetsgivarföreningarnas
förtroenderåd, svenska pappersbruksföreningen, järnverksföreningen och
Göteborgs textilindustriförening framhålla jämväl olägenheterna av att ersättning från
såväl olycksfallsförsäkringen som sjukkassa utgår.

Östergötlands och Södermanlands industri- och handelskammare anför, att om en arbetare,
som förtjänar 6 kronor om dagen, det vill säga 36 kronor i veckan, erhölle 4
kronor om dagen (även helgdagar) från riksförsäkringsanstalten, det vill säga 28 kronor
i veckan samt till exempel 2 eller 3 kronor per dag från sin sjukkassa, hade
han det i ekonomiskt avseende bättre som sjuk än som frisk, vilket givetvis kunde
innebära stora frestelser och ej borde förekomma. Särskilt vid smärre olycksfall
borde ersättningarna för den skull vara betydligt lägre än som föreslagits, och dubbelförsäkringar
böra förhindras.

Smålands och Blekinge handelskammare yttrar att, därest sjukpenning utginge samtidigt
från statsunderstödd sjukkassa och från försäkringsanstalt den skadade komme
att erhålla en sjukpenning, som ofta skulle överstiga hans vanliga dagspenning. Enär
ett sådant förhållande skulle strida mot lagens ändamål, måste avdrag föreskrivas
antingen för sjukkasseunderstödet eller — ifråga om resp. sjukkassebidrag — för
olycksfallsersättningen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

165

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län Ch. Lundberg ansluter sig till den i
motiveringen uttalade tanken, att såsom ytterligare villkor för utfående av statsbidrag
till sjukkassa bestämdes, att kassan icke skulle äga att meddela sjukhjälp
under viss tid för sjukdom till följd av olycksfall i arbete enligt olycksfallslagen,
samt erinrar i samband därmed, att med den väsentligt höjda sjukpenning kommittén
föreslår, vilken dock vore skälig, arbetare, som samtidigt uppbure bidrag från sjukkassa,
skulle vid olycksfall i allmänhet komma att få högre inkomst, än när han arbetade.
Erfarenheten bland läkarne vore ganska enstämmig i att anse detta förhållande
vara mindre lämpligt. Det hade nämligen ofta visat sig vara mycket svårt
att få en arbetare att under dylika förhållanden återgå till sitt arbete; och läkarens
ställning kunde bliva synnerligen otrevlig, när det gällde arbetarens friskskrivande.
Detta vore en fråga av stor principiell betydelse.

Greve 11. Wachtmeister, Strömbergs bruk, framhåller, att arbetare i regel tillhöra
någon sjuk- och begravningskassa samt erhålla sålunda även bidrag från denna.
Såge de, att de förtjäna på sin sjukdom, torde varken läkare eller arbetsgivare kunna
förmå dem att i rätt tid återinträda i arbetet.

Liknande synpunkter göras gällande även av F. Gröna för Söderfors bruk och av
Dannemora gruvintressenter.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län anser det böra övervägas, om
icke den föreslagna ersättningen av två tredjedelar av den skadades arbetsförtjänst
borde minskas i den mån särskild gottgörelse på grund av delaktighet i sjukkassa
jämväl stode till buds.

TJddeliolms aktiebolag anser det nödvändigt att stadga, att, därest arbetaren vore
medlem i en eller flera sjukkassor, olycksfalls- och sjukkasseersättningar tillsammans
icke finge uppgå till mera än 2/s av hans normala arbetsförtjänst.

Disponenten för Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, fil. doktor Hj. Lundbohm framhåller,
att det torde vara nödvändigt att i samband med lag om ersättning vid olycksfall
även göra sådan ändring angående sjukkassor, ätt ersättningen icke utginge för
sjukdom i följd av olycksfall från statsunderstödd sjukkassa, men att intet hinder
skulle finnas för sådan sjukkassa att å särskild avdelning, som ej erhölle statsunderstöd,
försäkra mot olycksfall. Nödvändigt vore säkerligen även, att i lagen intoges
bestämmelser, att sammanlagda ersättningar och understöd under sjukdom ej finge
uppgå till mer än en viss procent av arbetslönen.

Beträffande ersättningarna i allmänhet har

Kungl. Maj ds befallningshavande i Östergötlands län anfört, att det visserligen kunde
råda olika åsikter, huruvida de ersättningsbelopp, som i de särskilda fallen skulle
enligt förslaget utgå, vore på ett tillfredsställande sätt avvägda, men kunde för sin
del icke finna, att de i stort sett vore oskäligt tilltagna. Dock ansåge Kungl. Maj:ts
befallningshavande det böra tagas i övervägande, huruvida icke i lagen borde inrymmas
föreskrifter, avseende de fall, där den skadade utöver bestämmelserna i densamma
från annat håll i anledning av olycksfallet beredes understöd.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Jämtlands län yttrar, att ersättningsbeloppen
synas vara på önskvärt sätt avvägda, om hänsyn allenast tages till det behov, som
hos ersättningstagaren skall tillgodoses. Men huruvida dessa belopp voro med hänsyn
till försäkringstekniska grunder riktiga och till sina konsekvenser fullt ändamålsenliga,
tilltrodde sig Kungl. Maj:ts befallningshavande icke att bedöma.

Ersättningarna
i
allmänhet.

166

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Landssekretariatet yttrar, att de i det framlagda lagförslaget föreskrivna ersättningsbeloppen
vore i huvudsak nöjaktigt avvägda, men syntes dock önskvärt, att
även den lägsta inkomsten vid hel invaliditet berättigade till en livränta av 300 kr.
pr år och en sjukpenning av minst 1 krona per dag.

Lunds byggmästareförening har ingenting att erinra beträffande arbetaren i lagförslaget
tillerkända ersättningsgrunder.

Däremot erinrar överståthållareämbetet bland annat om ersättningsbeloppen enligt
lagen om allmän pensionsförsäkring och yttrar vidare följande. För att icke försvåra
socialförsäkringens utsträckning till andra önskvärda områden än det nu tillgodosedda
och för att möjliggöra en så vitt ske kan lika och jämn fördelning av förmåner
bland av skilda anledningar understödsbehövande syntes det vara av vikt att
icke för nu avsedda fall sätta understödet högre, än att något så när motsvarande
förmåner kunde under andra, men liknande förhållanden beredas. En sådan måtta
syntes icke vara iakttagen i förslaget, som i stället vid understödsbeloppens bestämmande
går ända till, ja till och med överskrider den högsta gräns, som skäligen
borde kunna ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län har funnit den föreslagna stegringen
i ersättningsbeloppen anmärkningsvärd vid en jämförelse med förhållandena
enligt nu gällande lagstiftning.

Yrkesinsp ektören i åttonde distriktet R. Schenson finner, att det kan sättas i fråga,
huruvida ej någon jämkning av ersättningsbeloppens storlek vore lämplig.

Skånes handels-, industri- och sjö fartskammare finner de föreslagna ersättningarna
synnerligen höga även med hänsyn till vad i utlandet ansetts böra komma en skadad
arbetare till godo. Handelskammaren anser sig sålunda endast kunna lämna hithörande
del av förslaget utan bestämd motsägelse, därest de av handelskammaren
föreslagna restriktionerna beträffande såväl karenstiden som grunderna för arbetsförtjänstens
beräkning och sjukpenningens utgivande kunde förväntas bliva bifallna.

Handelskammaren i Göteborg framhåller, att beloppen av livräntorna icke stå i
rimligt förhållande till dem, som genom den allmänna ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen
kunna erhållas, och vad livräntor till efterlevande beträffar ej heller till
eljest av allmänna medel utgående understöd, vilket allt måste verka orättvist.

Smålands och Blekinge handelskammare finner anmärkningsvärd den höjning, som
föreslagits utöver 1908 års förslag.

Järnkontoret ifrågasätter, huruvida icke förslaget i sin helhet vore lagt på väl
hög basis, synnerligast i jämförelse med de belopp, som utginge enligt lagen om
allmän folkpensionering.

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd yttrar att en höjning av olycksfallsersättningarna
vore av behovet påkallad, men rådet ansåge dock, att det nu framlagda
förslaget vore allt för frikostigt och lade alltför tunga bördor på arbetsgivarne.
Jämväl ur det allmännas synpunkt vore en alltför riklig ersättning för olycksfall i
arbete ur flera synpunkter förkastlig. Även om man icke gärna vill tänka sig, att
den skulle kunna framkalla självförvållade olycksfall — något som väl endast i undantagsfall
skulle bliva förhållandet •— så ledde den helt naturligt därtill, att den tid,
under vilken den skadade avhåller sig från arbete, onödigtvis förlänges. Har den
skadade lika eller i det närmaste lika stor inkomst i ersättning för olycksfall som i
dagslön, har han ju åtminstone ej något ekonomiskt skäl att längta åter till arbetet
utan kan bekvämt taga sig en vilotid. Slutligen vore att märka, att en alltför riklig
olycksfallsersättning lätt giver anledning till jämförelse med ålderdoms- och invalidi -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 167

tetsförsäkringens understöd och kan bringa den senare försäkringen, vilken är och
måste vara långt njuggare, i vanrykte.

Göteborgs textilindustriförening anser även det betänkligt, att ersättningen vid
olycksfall bestämts till ett så högt belopp, att den icke alls stode i en lämplig proportion
till den ålderdomspension, som utgår enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.
Vidare framhålles, att livränta beräknad till 2/3 av den årliga arbetsförtjänsten
förefaller vara för högt tilltagen och lämpligen böra begränsas till hälften av nämnda
arbetsförtjänst.

Uddeholms aktiebolag anser en olycksfallsersättning av 50 % fullt tillräcklig.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Värmlands län biträder i princip vad Uddeholms
aktiebolag yttrar beträffande storleken av ersättningarna.

Direktören för Baltiska trävaruaktiebolaget Georg Andersson anser, att särskild försiktighet
borde iakttagas ifråga om bestämmande av ersättningsbeloppen, åtminstone
under de första åren efter det lagen trätt i kraft. Det torde väl icke möta något
egentligt hinder att efter ett visst antal år, sedan större erfarenhet vunnits och bördan
måhända lättare kunde bäras, höja ersättningsbeloppen, om så befunnes lämpligt
och rättvist.

Handelskammaren i Göteborg framhåller, att det icke finnes i förslaget angivet,
huruvida sjukpenning och livränta skola beräknas efter glidande skala, så att desamma
på varje tid komma att svara mot den skadades eller avlidnes möjliga arbetsförtjänst,
vilket, enligt handelskammarens förmenande, borde vara fallet.

Bergmästaren i Gävle—Dala distrikt Th. Dahlblom anser, att ersättningen icke borde
utgå efter arbetsförtjänst utan ställas i visst förhållande till i länets markegångstaxa
för dagsverke fastställt pris under det föregående året, varigenom försäkringsanstalterna
kunde bliva i tillfälle att tämligen säkert beräkna det kommande årets premier.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län finner förslaget att bestämma
sjukpenningen vid väsentlig nedsättning av arbetsförmågan till 2/3 av dags förtjänsten,
i och för sig ej vara föremål för anmärkning.

Svenska järnvägsmannaförbundets avdelning n:r 160 i Arvika, framhåller, att därest
lagen jämväl skulle avse järnvägsmännen, deras ersättning även vid olycksfall av
övergående natur komme att reduceras med en tredjedel av månads- eller dagspenningen.
Men då förbundet förmodar, att de arbetare, som hade anställning vid statens
eller enskilda järnvägar, icke behövde befara någon minskning i berörda hänseende,
uttalar förbundet sin enhälliga anslutning till kommitténs förslag.

Styrelsen för svenska metallindustriarbetarförbundet föreslår, att sjukpenning må
höjas från i förslaget angivna 2/''3 till 4/5 av den skadades dagliga arbetsförtjänst.

Styrelsen för svenska sågverksindustriarbetarförbundet anser, att lägsta sjukpenning
bör utgå med 1 kr. pr dag.

Överståthållareämbetet, Smålands och Blétnnge handelskammare, Östergötlands och Söder
manlands handels- och industrikammare, handelskammaren i Göteborg och Dannemora gruvintressenter
erinra, att sjukpenningen i själva verket skulle utgå med omkring åttio
procent av den inkomst, som, efter fördelning av årsförtjänsten på årets alla dagar,
belöper på dag.

Bergmästaren i Gävle—Dala distrikt Th. Dahlblom framhåller, att enligt 6 § skulle
sjukpenningen, då året har omkring 300 arbetsdagar, per söckendag räknat, utgå med
82,5 % eller ä/6 av arbetsförtjänsten.

Göteborgs textilindustriförening yttrar att, då sjukunderstödet enligt lagen skall
utgå sön- och helgdagar, ersättning effektivt komme att utgå med 80 procent i

Sjukpen ningen.

168

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

stället för i lagen bestämda 66 2/3 procent. Detta komme helt säkert att bl. a.
verka så, att man sökte draga ut på sjuktiden vid de mindre, kortvariga olycksfallen
för att på så sätt erhålla ett slags semester mot avstående endast av 20 procent
av avlöningen.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott anser, att då enligt den föreslagna
bestämmelsen sjukpenningen utgår även för helgdag, en reduktion från 66 2/3 %
till 50 % syntes vara befogad.

Malmö byggmästareförening anser, att sjukpenningen bör bestämmas till 50 % av
avlöningen, för att ej kostnaden må bliva allt för betungande för arbetsgivaren.

Det synes Västergötlands och Norra Hallands handelskammare vara lämpligast att
fixera sjukpenningen till 2/3 av arbetsförtjänsten oberoende av dagpenningen, ty eljest
komme de, som blott arbetade om vardagar, i gynnsammare ställning än de, som arbetade
veckans alla dagar. *

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare påpekar, att beträffande de ersättningar
åt arbetare, som skadats till följd av olycksfall i arbete, ingen skillnad
gjorts mellan den, som är fö^örjningspliktig gentemot andra eller icke. Handelskammaren,
som ansåge detta som en betänklig brist, ville därför föreslå ett tillägg härutinnan
av innebörd, att den, som icke är försörjningspliktig gentemot andra, aldrig bör
erhålla högre sjukpenning än som motsvarar en tredjedel av den skadades dagliga arbetsförtjänst.
Vad de föreslagna ersättningarna till försörjningspliktiga angår, funne
handelskammaren, att en reducering även för dessa borde ske så till vida, att en
sjukpenning, motsvarande 60 % av den skadades dagliga arbetsförtjänst, skulle uppnås
från och med femte veckan efter olycksfallet, och att ersättningen dessförinnan
utginge efter graderad skala, med 40 % av den skadades arbetsförtjänst under första
veckan, 45 % under andra, 50 % under tredje och 55 % under fjärde veckan.

Handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands län föreslår även, att
ersättningen endast successivt i mån av arbetsoförmågans långvarighet må höjas till
i förslaget upptagna andel av beräknad dagsinkomst.

Skånes handels-, industri- och sjöfärtskammare hemställer, att därest ersättning
skall utgå för hela den tid, som föreslagits, ersättning under de 30 första dagarne
efter olycksfallet fastställes till mindre belopp än de av kommitterade föreslagna. Man
torde nämligen böra utgå därifrån, att sjukkassorna såsom hittills bliva av arbetarne
anlitade, ävensom taga hänsyn därtill, att påföljderna av det mindre olycksfallet för
en arbetare torde kunna överkommas utan avsevärdare hjälp i form av ersättning.
Vid sådant förhållande anser sig handelskammaren böra hemställa, att därest ersättning
även under den av handelskammaren föreslagna karenstiden av trettio dagar
skall utgå, densamma begränsas till högst ett belopp motsvarande en tredjedel av den
skadades dagliga arbetsförtjänst. Handelskammaren hemställer emellertid att, därest
stadgandena i § 6 och § 9 mom. 4 i övrigt bibehållas oförändrade, sjukpenningen
endast måtte utgå för söckendag.

Bergmästaren i mellersta distriktet C. O. Norelius anser, att sjukpenningen icke bör
göras så beroende av arbetarens dagsförtjänst, som förslaget avser. Vid övergående
oförmåga till arbete hade den, som uppburit högre avlöning, lättare att reda sig än
den, som uppburit en lägre avlöning. Vid mycket höga förtjänster kunde ock den
stora sjukpenningen fresta till mindre skötsamhet, varigenom sjukhjälpstiden förlänges.
Bergmästaren föreslår, att sjukpenningen skall utgå med en krona per dag, ökad med
V, av arbetsförtjänsten. Vid olika förtjänster skulle sjukpenningen enligt förslaget
och enligt bergmästarens framställning få följande utseende:

Kungt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

169

vid en dagsförtjttnifc
av:

enligt kommitténs
förslag:

enligt bergmästarens
förslag:

5: 10
4: 50
3: 90
3: 00
2: 40
1: 80
1:50

3: 40
3: 00
2: 60
2: 00
1: 60
1: 20
1: 00

2: 70
2: 50
2: 30
2: 00
1: 80
1: 60
1: 50

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd anser, att sjukpenningen borde utgå
med */s av dagsförtjänsten, beräknad till Vass av den årliga arbetsförtjänsten. Ett
särskilt skäl för denna ändring läge däri, att då enligt förslaget sjukpenningen utgår
med omkring 80 % och livräntan med 66V3 % av arbetsförtjänsten, det bleve fördelaktigare
för den skadade att uppbära sjukpenning än livränta, och den skadade
sålunda hade all anledning att så länge som möjligt uppskjuta tidpunkten för livräntans
fastställande.

Tekniska föreningen i Västerås och G. J. Malmros i Kristianstads län anse, att sjukpenning
ej bör utgå för andra dagar, än för sådana, då arbetaren eljest skulle hava
haft arbetsförtjänst.

Beträffande den s. k. mindre sjukpenningen anför Sveriges allmänna handelsföre- Mindre sjuknings
förvaltningsutskott, att densamma vore en typisk sjukersättning. Säkerligen skulle penning.
införandet därav hos arbetarne medföra benägenhet att giva de smärre olycksfallen
större vikt för att därigenom komma i åtnjutande av denna ersättning.

Förutom de yttranden rörande även invaliditetslivräntan, vilka invaliditetsfinnas
anförda här ovan under rubriken »ersättningarna i allmänhet», livräntan.
har i fråga om sådan livränta följande uttalanden gjorts:

Styrelsen för svenska metallindustriarbetareförbundet föreslår, att livräntan skall
utgå med fyra femtedelar i stället för två tredjedelar av den skadades årsinkomst.

Kungl. lantbruksakademien erinrar, att av bestämmelserna i 6 § 2) och 7 §, om
livränta för full invaliditet och i händelse av dödsfall följde att för en familj, bestående
av man, hustru och 3 barn, där till exempel mannen drabbas av olycksfall,
vore det för familjen ekonomiskt fördelaktigare, om olycksfallet medförde döden, än
om det förorsakade full invaliditet, emedan livräntan, som i båda fallen utginge med
samma belopp, två tredjedelar av årsförtjänsten, vid dödsfall skulle underhålla 4
personer och vid fullständig invaliditet 5 personer.

Malmö arbetarekommun ifrågasätter, huruvida icke i 6 § borde införas en bestämmelse,
motsvarande § 560 i den tyska riksförsäkringsordningen, att om olycksfallet
medfört icke blott fullkomlig arbetsoförmåga, utan även sådan hjälplöshet, att
den skadade icke kan undvara främmande uppassning och vård, livräntan skall
höjas i motsvarande grad, dock högst till hela arbetsförtjänsten. Ett stadgande i
denna riktning, som för övrigt hade sin motsvarighet även i den schweiziska lag -

jBihang till riksdagms protokoll 1916. 1 sand. 93b käft. (Bil. till Nr 111.) 22

170

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

stiftningen, skulle helt säkert visa sig föga kännbart för vederbörande försäkringsanstalt,
men skulle för de försäkrade medföra en välbehövlig hjälp i särskilt ömmande
fall.

Poliskammaren i Hälsingborg anser, att om eu lärling och med honom likställd
arbetare genom olycksfall i arbete bleve helt invalid och alltså arbetsoduglig för sitt
återstående liv, syntes den honom i enlighet med förslagets beräkningsgrund tillfallande
livräntan vara allt för knappt tillmätt.

Yrkesinspektören i första distriktet Arvid Rosengren framhåller även, att kommitténs
förslag synes innebära eu avgjord orättvisa i det fall, då minderårig med obetydlig
arbetsförtjänst drabbas av helinvaliditet. Den minderårige vore då dömd att under
ett helt liv söka draga sig fram på en alldeles otillräcklig livränta. Denna orättvisa
framträdde än bjärtare, om man jämförde detta fall med ett annat, då till exempelen
arbetare på höjdpunkten av sin produktionsförmåga drabbas av samma öde.
Han erhölle då den största livränta, som lämnas, en livränta, som, om arbetaren uppnår
jämförelsevis hög ålder, helt säkert kommer att överstiga den arbetsförtjänst
han kunde förskaffa sig, även om arbetsförmågan genom olycksfall ej inskränktes.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg gör gällande samma synpunkter.

A andra sidan framhålles i flera yttranden, att livräntebeloppen i allmänhet eller
för vissa fall vore allt för höga.

Sålunda anser Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs län det maximibelopp,
som förslaget fastställer för utgående livräntor, vara väl högt tilltaget.

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd anser, att livräntans maximum
1,200: — kronor vore i och för sig högt, särskilt vid jämförelse med motsvarande
bestämmelser i Norge och Danmark. Om en arbetare, som tillfälligtvis ett år hade så
hög förtjänst som 1,800:— kronor då utsattes för olycksfall och sedermera i hela
sitt liv finge uppbära en livränta av 1,200: — kronor, hade han gjort ekonomisk vinst
av olycksfallet. Särskilt förmånlig bleve den höga livräntan för arbetare, som närma
sig den ålder, då de skulle komma i åtnjutande av ålderdomsförsäkringens låga ränta.
För dessa bleve det en stor ekonomisk vinst, om de bliva utsatta för olycksfall och
sålunda få livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen. Förtroenderådet anser för sin
del, att man skulle kunna fixera livräntans maximum till 1,000: — kronor, samt
dessutom företaga en viss reduktion för arbetare, som närma sig ålderdomsförsäkringens
ikraftträdande. En sådan reduktion torde lämpligen kunna följa en fallande
skala. Däremot ansåge rådet, att försäkringen vore altför låg, då en yngling, som
bär en arbetsförtjänst av endast några hundra kronor, blir invalid för hela sitt liv
genom olycksfall i arbetet. I sådana fall borde därför livräntan kunna förhöjas.

Väst er norr lands och Jämtlands läns handelskammare föreslår, att livräntan vid av
livräntetagaren uppnådd 60 års ålder minskas med hälften. Det vore nämligen få
arbetare förunnat att kunna bibehålla samma arbetsprestationer och löneförmåner vid
60 år som vid evempelvis 40 år. En arbetare, som vid sistnämnda tidpunkt av sitt
liv utsattes för olycksfall och därför åtnjöte livränta, beräknad efter då uppburen
arbetsförtjänst, vore sålunda vid 60 års ålder i ojämförligt bättre ställning än en
annan lika gammal arbetare, som icke varit utsatt för olycksfall, men av ålder och
därmed följande svikande arbetsförmåga kanske bragts till svältgränsen. Det skulle
sålunda innebära en orättvisa mot denne senare, om den för olyckfall utsatte arbetaren
finge beräkna sin därför erhållna ersättning efter full arbetsförmåga även efter
uppnådda 60 års ålder.

171

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 111.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare finner starka skal tala för att
låta behovsprincipen i viss män komma till användning, ej blott när den skadade
arbetaren avlidit, utan även då den skadade överlevat olycksfallet, så att jämväl i
sistnämnda fall livräntan anpassas efter den försörjningsplikt, som åligger den skadade
arbetaren.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott anser, att de föreslagna livräntorna
vid invaliditet stå i uppenbart missförhållande till de understöd, som utgå
jämlikt lagen om allmän folkpensionering. Vid inträdande rätt till understöd jämlikt
sistnämnda lag syntes för övrigt en jämkning skäligen böra äga rum i storleken
av utgående livränta på grund av invaliditet. Vid bestämmande av livräntans
storlek borde hänsyn tagas till behovsprincipen, särskilt barnantalet.

Tekniska föreningen i Västerås ifrågasätter, huruvida icke de föreslagna livräntebeloppen
torde behöva minskas, så att de bringas till större likhet med ålderdomspensionerna,
helst som förslaget vore, att ålderdomspension finge uppbäras samtidigt
med här ifrågakommande livränta.

Jämväl för Stockholms handelskammare synes den höjning av livräntebeloppen,
som de kommitterade föreslagit, vara väl stor. Handelskammaren ville ifrågasätta,
om ej en gradering borde ske av de möjliga livräntebeloppen, exempelvis så att en
ogift arbetare skulle kunna erhålla högst 600 kronor och en gift arbetare utan barn
högst 900 kronor årligen, samt att för varje barn skulle kunna erhållas 150 kronor,
dock att livräntornas sammanlagda belopp aldrig skulle få överstiga 1,200 kronor.

Yrkesinspektören i andra distriktet Olof Hellström finner beträffande livräntorna en
ändring i kommitténs förslag vara påkallad. Sedan de en gång fixerats, vore de fasta
och oberoende av om arbetaren i en framtid kunde nå en viss inkomst, som t. o. m.
skulle kunna uppgå till samma arbetsförtjänst, som han hade före olycksfallet. Livräntorna
borde därför göras variabla, så att de kunna sänkas i fall sådana, som ovan
berörts, och i andra tänkbara fall höjas. Däremot skulle de icke helt och hållet
borttagas.

Yrkesinspektören i sjunde distriktet B. Wieselgren anser, att livräntorna borde fast
fixeras och icke förändras, om arbetaren så småningom genom tillvänjning eller
medelst hjälpmedel, såsom konstgjorda lemmar o. d., kunde uppnå samma avlöning
eller högre inkomst, än han åtnjöt före olycksfallet. Rättvist vore ju, att energi och
arbetslust premieras. Dessutom vore det önskligt, att större invaliditet ersattes högre
i proportion mot en mindre uppstånden defekt.

Kungl. lantbruksakademien säger sig ej hava något att erinra emot, att rätt till
erhållande av medicin och läkarvård tillerkännas den skadade från och med dagen
för olycksfallet.

Överståthållareämbetet anför däremot beträffande stadgandet i sista stycket av
6 §, att detta enligt motiven innebure att, även om vid olycksfall sjukdomen ej varade
i tre dagar och i följd därav sjukpenning ej utginge, läkarvård ändock under dagen
för olycksfallet kunde tillkomma den skadade. Överståthållareämbetet anser emellertid
en sådan förmån vara av allt för liten betydelse för att böra upptagas i lagen.
Skulle så ske, torde ett förtydligande av lagtexten erfordras.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län Ch. Lundberg framhåller svårigheten att
i vårt glest befolkade land med dess stora avstånd alltid kunna åstadkomma den
läkarvård jämte läkemedel, som enligt 6 § skulle utgå.

Handelskammaren i Gävle omnämner, att från läkarhåll anmärkts, bland annat,
att kommitténs utredning av försäkringens kostnader för läkarvård och läkemedel

Läkarvård
och läkemedel.

172

Ersättningen
vid dödsfall.

Kungl. Maj. ts Nåd■ Proposition Nr 111.

vore alltför lättvindig och dess uppskattning av dessa till högst eu krona om dagen
alltför optimistisk, då det gällde en försäkring i glest befolkat land mot nära nog
alla olycksfall i arbete, även de allra lindrigaste.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott anmärker, att bestämmelsen
om rätt till fria läkemedel enligt vad erfarenheten givit vid handen, skulle medföra
slöseri och därigenom förorsaka arbetsgivarna oskälig kostnad. Däremot vore intet
att invända mot tillhandahållande av till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel,
såsom kryckor etc.

Förutom vad ovan under rubriken »ersättningarna i allmänhet»
återgivits i detta ämne, har i de avgivna yttrandena anförts följande.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län anser, att begravningshjälpens
maximibelopp bör nedsättas.

Yrkesinspektören i sjunde distriktet B. Wieselgren yttrar, att höjningen av dödsfallsersättningen
maste hälsas med glädje i ett land som vårt, där mångenstädes arbetarna
frågat: »Är ett människoliv ej värt mer än sextio kronor?» Nu syntes ju här
ändring ha vidtagits. Det framginge emellertid icke till vem begravningshjälpen skall
utbetalas och syntes av vikt, att detta insattes i lagen och formulerades exempelvis:
»till rättsinnehavaren».

Styrelsen för svmska metallindustriarbetareförbundet föreslår beträffande begravningshjälpen,
att minimibeloppet höjes till 75 kronor. Beträffande livränta till efterlevande
föreslår styrelsen, att beloppet för änka eller änkling höjes från en fjärdedel
till en tredjedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, samt för varje den avlidnes
minderåriga barn däremot bestämmes till en femtedel av arbetsförtjänsten, dock
att livräntan till efterlevande skulle, för år räknat, sammanlagt ej överstiga fyra femtedelar
av den avlidnes arbetsförtjänst o. s. v.

Direktören för Baltiska trävaruaktiebolaget Georg Andersson framhåller, att begravningskostnaden
ej torde bliva så väsentligt högre för en arbetare med högre lön, att
den olikhet, som uppstode genom ersättningens bestämmande till viss andel av lönen,
kunde anses till fyllest motiverad. Ridare borde i lagen meddelas bestämmelser, som
göra det fullt tydligt, huruvida änka eller änkling efter så kallat ofullbordat äktenskap
skall åtnjuta samma rätt som änka eller änkling i ett under laga former ingånget
äktenskap, samt, vad som erfordras för att äktenskapet skall anses hava slutits före
olyckstillfället. Änka och änkling borde icke likställas i ersättningshänseende, då å
ena sidan en änkeman i regel hade lättare att försörja sig själv och å andra sidan
en hustrus ekonomiska värde för familjen i regel icke erhölle ett riktigt uttryck genom
beloppet av hennes arbetslön.

Stockholms, handelskammare anser, att pa samma sätt som till skadad arbetare (se
ovan) borde en gradering ske av beloppen för de livräntor, som vid dödsfall skulle
kunna utgå till efterlevande maka eller make med eller utan barn.

Västet norr lands och Jämtlands läns handelskammare yttrar, att samma bestämmelser
borde fastslås i fråga om livränta åt änka eller änkling som åt skadad arbetare,
d. v. s. att den skulle minskas med hälften vid av livräntetagaren uppnådda 60 år.’

Apotekare S. Gullström i Karlstad ifrågasätter, om det kunde anses fullt rättvist
eller lämpligt, att endast vigsel, kyrklig eller borgerlig, skulle berättiga den efterlevande
till livränta. Riktigast borde enligt hans förmenande vara, att den efterlevande,
även då vid tiden för olycksfallet endast »sammanboende» förekomme, finge

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

173

anses berättigad till livränta, åtminstone då barn funnes eller vid mannens frånfälle
möjligen vore att vänta.

Lantbruksakademien framhåller, att ett icke ovanligt förhållande vore, att både
mannen och hustrun vore självförsörjande, t. ex. att mannen vore industriarbetare
och hustrun anställd på sitt håll. Voro så äktenskapet barnlöst eller barnen vuxna*
i lagens mening, så inträffade den oegentligheten, att endera maken vid den andras
frånfälle enligt lagförslaget finge ett direkt tillskott uppgående till */4 av den avlidnes
årsförtjänst till den egna inkomsten. Med full insikt om det vanskliga i att
helt förebygga dylika oegentligheter, ville akademien dock framhålla som ett önskemål,
att förslaget något mera, än som skett, avpassade ersättningsrätten efter förhållandena,
sådana de kunde gestalta sig i det särskilda fallet.

Överståthållaränibetet anför, att tillräckliga skäl näppeligen anförts för införande
av rätt till livränta för änkling.

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd anför, att det ju kan anses rättvist
att mannen erhåller livränta efter hustrun, då detsamma gäller för hustrun, om
mannen avlider, men det kunde dock i vissa fall leda till oegentligheter. Om en
man, vare sig genom att helt övergiva sin familj eller genom ett supigt och oordentligt
levnadssätt, kastat familjens försörjning å hustrun, kunde det synas oriktigt, att
han skulle få en avsevärd inkomst genom hustruns död. Såsom på vissa ställen
utomlands vore fallet, syntes därför en viss kontroll vara av nöden, att dylika ersättningar
icke ginge till ovärdiga,

Kungl. Maj.ts befallning shav ande i Blekinge län samt Skånes handels-, industri- och
sjö fartskammare anse, att stadgandet om änklings rätt till livränta bör så begränsas,
att densamma endast inträder, därest änklingen är varaktigt oförmögen till arbete
eller om han för sin existens varit väsentligen beroende av hustruns arbete.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott yrkar, att änkling berättigas
till livränta, endast om verkligt behov föreligger, såsom att han är varaktigt oförmögen
till arbete.

Tekniska föreningen i Västerås anser, att livränta ej bör utgå till änkling, som
genom egen arbetsförtjänst eller eljest kan försörja sig själv.

G. J. Malmros i Kristianstads län anser det vara lämpligt, att livränta erhålles
av änkling endast under förutsättning, att han för sin existens varit beroende av
hustruns arbete.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare framhåller, att det synes tveksamt,
huruvida vid gift kvinnas under olycksfall i arbete inträffade död livränta utan
undantag skall utgå till den avlidnas anhöriga, särskilt i det fall, att hustruns arbetsanställning
endast varit av mera tillfällig art.

Göteborgs textilindustriförening finner bestämmelserna om livränta till barn böra
förtydligas, såvida s. k. oäkta barn ingå under lagbestämmelsen.

Malmö arbetarekommun finner stadgandet, att livräntan till efterlevande barn skall
utgå allenast till dess barnet uppnått femton års ålder, obilligt. Det förutsätter, säger
kommunen, att barn till en genom olycksfall dödad arbetare alltid vid femton års
ålder skulle vara full självförsörjare. I en tid, då frågan om lärlingsskolor, yrkesskolor,
fortsättningsskolor jämte andra utbildningsanstalter för den s. k. övergångsåldern
fått en aktualitet som aldrig förr i vårt land, skulle en lagstiftning, som
genom att fixera en åldersgräns sådan som den föreslagna berövade barnen till de i
arbetet dödade möjlighet att njuta förmånerna av reformer i nu berörda avseenden,
varken vara rättvis eller framsynt, utan syntes kommunen den ändringen böra vid -

174

Kungi. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 111.

tagas, att åldersgränsen höjes från femton till aderton år — en ålder som hade sin
motsvarighet i åtskilliga reglementen för statstjänares änke- och pupillkassor.

Styrelsen för svenska träarbetareförbundet förmenar, att livränta till barn icke bör
upphöra så tidigt som vid femton års ålder.

* Direktionen för sjömanshuset i Malmö anser skäl föreligga att upptaga till omprövning,
huruvida ej åldersgränsen för barn borde höjas till 16 år.

Styrelsen för svenska sågverksindustriarbetareförbundet påyrkar, att föräldrar och
minderåriga syskon böra erhålla livränta utbetald som kapitalränta vid dödsfall.

Kapitalutbe■ Överståthållareämbetet anser, i fråga om stadgandena, att såväl änkling som änka,

fölning vid vilka före fyllda sextio år ingå nytt äktenskap, såsom ett slags ersättning för den
omgifte. därigenom förlorade livräntan komma i åtnjutande av ett mindre kapitalbelopp, att
tillräckliga skäl näppeligen anförts för införande i vårt land av denna nyhet.

Stockholms handelskammare, Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare samt Norrbottens
och Västerbottens läns handelskammare anse jämväl, att den i 7 § förekommande
bestämmelsen om kapitalutbetalning till änka eller änkling vid omgifte bör
utgå ur den föreslagna lagen.

Stadsstyrelsen i Hässleholm, som anser att förslaget är kanske alltför frikostigt med
ersättningsbeloppen, anför som stöd härför innehållet i 7 § sista mom.

Göteborgs textilindustriförening finner, att den föreslagna äktenskapspremien är
tilltagen ganska högt, och har för övrigt rätt svårt att inse, varför »nytt» äktenskap
efter död på grund av olycksfall skall komma i förmånligare ställning än ett sådant
efter död på grund av sjukdom.

Uddeholms aktiebolag kan icke fatta, varför, då änka eller änkling ingå nytt
äktenskap, en »lysningspresent» skulle till dem utbetalas av 3/i årslön, för såvitt
därmed icke menades, att stadgad livränta till ersättningstagarens minderåriga barn
därmed upphörde att utgå, varom dock ingenting funnes stadgat; i varje fall vore
även under denna förutsättning dylik presents utbetalande fullkomligt omotiverat.

Direktören för Baltiska trävaruaktiebolaget Georg Andersson anser, att ersättning
till änka, som träder i nytt äktenskap, torde böra uteslutas eller, ännu hellre, den
till henne förut utgående livräntan med t. ex. 1/3 fortfarande utgå. Därjämte
kunde det ifrågasättas, om det ej vore lämpligt med någon bestämmelse, ägnad att
motverka, att en till livränta berättigad änka sammanbodde med en man i stället
för att med honom ingå ett äktenskap, som enligt lagförslaget skulle beröva henne
rätten till livräntan.

Utbyte av liv- Beträffande frågan om utbyte i vissa fall av livränta mot kapital anser

ränta mot handelskammaren i Karlstad visserligen principiellt riktigt, att ersättning för de
kapital svårare olycksfallen utgår i form av livränta, såsom kommittén föreslagit, men
vill dock tillstyrka, att den utvägen hålles öppen för livräntetagare att, i undantagsfall
och efter noggrann undersökning, kunna utfå livränta kapitaliserad, t. ex. för
anskaffande av »eget hem», för studier och därmed jämförliga behov.

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd anser på grund av erfarenheterna
från Danmark och Tyskland, att det vore av stor vikt, att vid smärre skador,
som medföra intill 25 % nedsättning av arbetsförmågan, en kapitalutbetalning en
gång för alla äger rum. Även i andra fall synes en ersättning i sådan form vara
att föredraga framför livränta, särskilt då en yngre arbetare genom besittningen av
ett kapital får tillfälle att, genom studier eller eljest bereda sig en tryggare existens,
än som livräntan skulle medföra. Man skulle kunna tänka sig, att det i sådana fall

Kung}. Maj .in Nåd. Proposition Nr 111.

175

vore möjligt för försäkringsanstalten att med försäkringsrådets tillstånd utbetala eu
kapitalsumma på en gång.

Landssekretariatet framhåller även, att fördelar skulle vinnas, om en blivande lag
medgåve rätt, att i vissa fall i stället för livränta ersättning kunde utgå med ett
kapitalbelopp i ett för allt. Med en sådan anordning skulle otvivelaktigt mången
invalid, som drabbats av en olycka vid unga år, kunna beredas tillfälle till bättre
utkomst, än vad ett uppehälle på en begränsad livränta medgiver.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg anser, att i 7 § sista stycket borde
angivas tiden, när livränta upphör att utgå.

Do i lagförslagets 9 § intagna stadganden om arbetsförtjänstens
beräkning hava i olika avseenden varit föremål för erinran.

Arbetsförtjänstens
beräkning.

I en del yttranden uttalas önskan av förtydligande av stadgandena eller deras
omarbetning i syfte, att arbetsförtjänsten lättare må kunna fixeras.

Överståthållarämletet anmärker, att de i 9 § meddelade bestämmelserna, efter vad
det vill synas, icke lämna någon ledning för bedömande av frågan, huru den årliga
arbetsförtjänsten skall beräknas, då skada genom olycksfall uppkommer vid mera
tillfälligt arbete. Skulle t. ex., då den, som har regelbundet arbete hos en arbetsgivare,
skadas under tillfälligt arbete, kanske av helt annat slag än det vanliga, hos
en annan arbetsgivare, årsförtjänsten hos den förre arbetsgivaren medräknas eller
icke? Och huru skulle i så fall avgiftspliktcn fördelas? På dessa och andra likartade
frågor lämnade lagförslaget icke något svar. I motiven framhölles, att vid
arbete av synnerligen kortvarig eller tillfällig natur bestämmandet av arbetsförtjänsten
borde kunna ske genom skälighetsprövning, men även för en sådan prövning, såvida
den ej skulle urarta till godtycke, erfordrades, att de faktorer voro fastslagna, som
därvid borde tagas i betraktande.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg anser, att med hänsyn till de
talrika fallen av säsongarbete och annat kortare arbete ävensom för enklare
räknings skull ett närmare angivande av grunderna för avlöningens resp. daglönens
beräkning vore önskligt. Beträffande kontant lön kunde man utgå från medeldagslönen
under närmast föregående avlöningsperiod: kvartal, månad, 2 veckors-, 10 dags(i
armén), veckoavlöning, med delning på det antal dagar, för vilka avlöning utgått.
Vid reducerad drift eller dylikt borde räknas som för normal. Det vore vidare önskligt
om, till minskande av tvister, närmare ledning gåves för avgörande av frågan, huruvida
och i vilken omfattning en del, utöver gällande arbetsavtal frivilligt givna förmåner
såsom premier, hyresbidrag o. d. skulle inräknas i lönen.

Ledamoten av direktionen för sjömanshuset i Göteborg Alex. Thore anser, att bestämmelserna
i 9 § för sjöfartens vidkommande äro särdeles svävande och måste ge anledning
till en hel mängd olika tolkningar och normer vid arbetsförtjänstens beräknande.
Olika åsikter komme tydligen att göra sig gällande om värdet av naturaförmånerna
å olika fartyg och trader, om övertidsersättning skall betraktas som avlöning,
om arbetsårets längd, om avlöningen skall anses överensstämma med en viss
allmän hyrestariff eller om den skall räknas rent personligt och alltså fluktuera
med platsen för inmönstringen o. s. v. Vid lagens tydning hade man ju visserligen
försäkringsrådets utslag att hålla sig till; men det kunde dock ifrågasättas,
huruvida icke lagen allaredan från början borde avfattas så, att de mera allmänna
och i praxis förekommande fallen vore utredda och normerna för deras tydning och
tillämpning fastställda. Det framginge av den speciella motiveringen till 22 och 26

176

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Kr 111.

§§, att man förutsett svårigheter vid ersättningsbeloppens beräknande inom sjömansyrket,
och det omnämnes samtidigt, huru man undgått eller åtminstone nedbringat
dessa svårigheter i motsvarande utländska lagar för sjöfarten, nämligen genom att
antingen fördela sjöfolket i vissa löneklasser (Norge), eller utgå från medelhyror
(Tyskland) eller att lämna fixa ersättningsbelopp (Danmark). En var av dessa metoder
vore att föredraga framför de av kommittén föreslagna bestämmelserna.

Svenska maskinbefälsförbundet har ifrågasatt, om ej vid pensionsbeloppens
tillmätning någon hänsyn borde tagas till lönebeloppet för innehavd tjänst så, att ej
det lägre klassificerade arbetet gynnades på det högres bekostnad.

S. Gullström i Värmlands län framhåller svårigheten att beräkna årsavlöningen
och premierna för en person, som arbetar hos mer än en arbetsgivare.

Förvaltaren It. Wedin i Uppsala län framhåller med instämmande av Uppsala låntbruksklubb,
att då en avsevärd kategori av arbetare och lägre löntagare äro anställda
på grund av kontrakt eller annat avtal för viss tid vore det bättre att räkna årslönen
efter ett sålunda träffat avtal. Med de så ofta vidtagna flyttningarna den
1 november varje år vore löpande årslönen lättare och rättvisare att kontrollera.
Han hemställer vidare, under hänvisning till de nuvarande variationerna å prisen
på livsförnödenheter, att naturaförmånernas värde beräknas efter gällande markegångspris.

Göteborgs textilindustriförening framhåller sålunda, att begreppet »daglig arbetsförtjänst»
ej är så tydligt, som avfattningen av en lagbestämmelse bör kräva. Om
t. ex. en arbetare på grund av utomordentliga förhållanden — övertid i stor utsträckning
— under det år han träffats av olycksfall uppburit 1,800 kronor, under det
hans normala arbetsförtjänst uppgår till t. ex. 1,500 kronor, vore det icke utan betänkligheter,
att han då skulle få uppbära ersättning efter en tillfällig arbetsförtjänst.
Likaså borde enligt föreningens förmenande de enligt 6 § 2) och 7 § utgående beloppen
beräknas efter årlig ordinarie arbetsförtjänst och sålunda utan inkluderande
av tillfällig inkomst, såsom för övertidsarbete m. m.

I ett par yttranden framhålles önskvärdheten av att en längre period än ett år
lägges till. grund för beräkningen av arbetsförtjänsten.

Dannemora gruvintressenter anse, att livräntan rätteligen borde beräknas efter
medeltalet av flera års inkomst, då man kan tänka sig, att närmast föregående års
inkomst varit särskilt hög eller särskilt låg, beroende på olika omständigheter.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott och tekniska föreningen i Västerås
finna de föreslagna bestämmelserna angående beräknandet av den skadades arbetsförtjänst
böra ändras i så måtto, att till grund bör läggas medelförtjänsten under
de före olycksfallet senast förflutna tre åren.

Sveriges hantverksorganisation föreslår, att till grund lägges ett medeltal av de 2
eller kanske 11 sistförflutna årens arbetsförtjänst.

Ett par yttranden synas avse borttagande eller höjning av maximigränsen för
den beräknade arbetsförtjänsten.

Enskilda järnvägars försäkringsanstalt mot olycksfall framhåller, att bestämmelsen i 9 §
att, därest den årliga arbetsförtjänsten skulle överstiga 1,800 kronor, det överskjutande
beloppet icke tages i beräkning vid bestämmande av ersättningsbeloppet, icke synes
stå väl överens med 1886 års lag angående ansvarighet för skada till följd av järnvägs
drift. Enligt de principer, som följas vid ersättningar enligt nämnda lag, torde
vederbörande järnväg bliva ersättningsskyldig i förhållande till den avlöning, som

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 111.

177

den orsättningsberättigade vid tiden för olycksfallet åtnjöt. Skulle emellertid, såsom
kommitterade föreslagit, lagen om försäkring för olycksfall i arbete tillämpas på samtliga
befattningshavare med en årsinkomst till och med 5,000 kronor och vid beräkning
av ersättning denna inkomst reduceras till högst 1,800 kronor, men 1886 års
lag fortfarande äga tillämpning på befattningshavare med över 5,000 kronors inkomst,
syntes en olämplig diskontinuitet uppkomma i ersättningarna till befattningshavare
med en inkomst, som något understiger eller överstiger 5,000 kronor.

Liknande synpunkter göras i vissa avseenden gällande av svenska järnvägsmannaförbundet,
som emellertid ifrågasätter en höjning av gränsen till 2,400 kronor.

Ledamoten av direktionen för sjömanshuset i Göteborg Alex. Thore anser, att bestämmelsen
i 9 § att om den årliga arbetsförtjänsten överstiger 1,800 kronor, det
överskjutande beloppet icke skall medtagas, måste ifråga om dess tillämpning på
sjömansyrket, och med fäst avseende därpå, att även naturaförmånerna inräknas i
arbetsförtjänsten, verka därhän, att olycksfallsersättningen för vissa kategorier bland
manskapet ombord (timmermän, l:ste eldare, donkeymän, stewarter m. fl.) kommer
upp till lika stor eller till nära samma nivå som olycksfallsersättningen för befälet,
även de högst avlönade bland detta. Här har tydligen det mindre kvalificerade arbetet
gynnats på det högres bekostnad. En smidigare och riktigare ersättningsskala,
bättre anpassad efter behovsprincipen, borde sättas i stället för den av kommittén
föreslagna.

I andra uttalanden önskas en höjning av minimigränsen för den årliga arbetsförtjänsten.

Styrelsen för svenska metallindustriarbetarförbundet föreslår, att om den årliga arbetsförtjänsten
understiger fyrahundra kronor, den likväl skall beräknas till detta belopp.

Styrelsen för svenska träarbetarförbundet föreslår höjning av minimigränsen till
450 kronor, så att ersättningen till den skadade icke kunde bli mindre än vad i nuvarande
lag är stadgat. I detta sammanhang önskar styrelsen framhålla, att vid
bestämmandet av invalidränta till skadad hantverkslärling det icke vore rättvist
att som grund för beräkning av livräntan lägges den ringa arbetsinkomst lärlingen
haft, enär hans av olycksfallet förorsakade förlust måste närmast värderas i förhållande
till den betydligt högre inkomst han skulle fått som utlärd i yrket.

Svenska järnvägsmannaförbundet anser, att minimigränsen bör höjas.

I ett flertal fall önskas dätemot en sänkning av maximibeloppet 1,800 kronor.

Järnkontoret, Östergötlands och Södermanlands industri- och handelskammare, Skånes
handels-, industri- och sjöfartskammare, svenska pappersbruksföreningen, Sveriges allmänna
handelsförenings förvaltningsutskott samt C. J. Malmros i Kristianstads län anse, att nämnda
maximibelopp bör nedsättas till 1,500 kronor. f

Handelskammaren i Gävle anser, att samma belopp bör nedsättas till 1,200 kronor.
Därigenom skulle en önskvärd nedsättning av försäkringskostnaderna vinnas.
Man borde besinna, att den årliga livräntan vid full invaliditet ändå skulle komma
att uppgå till 800 kronor eller till nära dubbla beloppet av högsta tänkbara livränta
i den allmänna pensionsförsäkringen eller nära tredubbla beloppet av nu enligt olycksfallslagen
utgående livränta vid full invaliditet.

I fråga om stadgandet i 9 § sista stycket om beräkning av den dagliga arbets
förtjänsten framhålles följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1910. 1 saml 93 b häft. (Bil. till Nr 111.) 23

178

Sjukhusvård
m. m.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 111.

Järnkontoret anser, att detta stadgande icke vore principiellt riktigt. Personer med
månads- och årslön bleve enligt denna princip mera gynnade än daglönare. Beräkningsgrunden
borde därför äga tillämpning endast för dem, som uppbure avlöning
per arbetsdag, varemot för dem, som uppbure månads- eller årslön, den dagliga arbetsförtjänsten
borde räknas till 7365-del av årliga arbetsförtjänsten.

Uddeholms aktiebolag anser sådana arbetares dagliga arbetsförtjänst, som hava fast
årslön utan minskning för kortvariga olycksfall, böra beräknas till Vandel av årsförtjänsten.

Malmö byggmästareförening anser det ej riktigt, att vid bestämmandet av den
dagliga arbetsförtjänst, efter vilken sjukpenningen skall utgå, räkna en trehundradedel
av årsinkomsten, då sjukpenningen skall utgå även för söndag, utan borde årsförtjänsten
delas med 365.

I fråga om försäkringsinrättnings befogenhet att bereda den skadade
vård å sjukhus m. m. har

Handelskammaren i Göteborg anfört, att vid bestämmande av avdrag å ersättning
till täckande av kostnaden för vården skillnad borde göras mellan det fall, afleden
skadade har försörjningsplikt gentemot andra, och det fall, att han ej har sådan
skyldighet, samt i senare fallet större avdrag kunna göras, enär sjukhusvistelsen
annars lätt kan bliva till ekonomisk fördel för den skadade.

Handelskammaren i Gävle yttrar, att bestämmelsen om avdrag å ersättning till
betäckande av kostnaden för vården förefaller olämplig. I allmänhet vore det önskvärt,
att den skadade vid svåtare olycksfall intages å sjukhus, och han borde näppeligen
genom avdrag å ersättningen betagas lusten därför. Avgifterna å de av våra
sjukhus, som kunna ifrågakomma, nämligen lasarett och sjukstugor, vore därjämte så
låga, att den besparing i kostnad, som genom bestämmelsen skulle uppstå för försäkringsinrättningen,
icke kunde komma att spela någon avsevärd roll.

Göteborgs textilindustriförenvig anser det vara oriktigt att överlämna åt den skadades
»medgivande» rätten om intagande å sjukhus. Vanvård kunde lätt förekomma
i hemmet och en i och för sig ytterst ringa skada kunde genom likgiltighet, försumlighet
eller medveten vanvård förökas till ett allvarligt fall; och i hemmet hade t. ex. den
skadade lättare att förvärra den uppkomna skadan därigenom, att han där kunde bereda
sig tillfälle att tillfredsställa sitt alkoholbegär. Den s. k. olycksfallsneurosen
vore säkerligen lättare att bota å sjukhus än i hemmet. På grund. härav syntes
stadgandet i § 10 böra ändras så, att den skadade ovillkorligen skall intagas å sjukhus,
därest läkaren anser sådant nödigt.

Förste provinsialläkaren Ch. I/undberg i Jönköpings län anser, att stadgandet om
skyldigheten för den skadade att låta vårda sig å sjukhus behöver tydligare formuleras.
Det kunde nämligen väl tänkas, att »nöjaktig vård» kan åt den skadade beredas
även utom sjukhus, men att hans återställande till hälsan skulle väsentligt påskyndas,
om han bleve vårdad å sjukhus. För övrigt borde ordet »sjukhus» utbytas
mot »sjukvårdsinrättning».

Skånes handels-, industri- och sjö fartskammare framhåller, att, i överensstämmelse
med det under § 4 framförda yrkandet om rätt för enskild försäkringsinrättning ävensom
arbetsgivare att under vissa villkor få bära ersättningsskyldighet, torde även de
i 10 § omförmälda rättigheter böra tillkomma nämnda ersättningsgivare.

Styrelsen för svenska träarbetarförbundet uttalar, att avdrag för sjukhusvård icke
bör göras med högre belopp än vad kostnaden för sjukhusvården utgör, minskat med
värdet av de i 6 § sista stycket angivna förmånerna.

179

Kunijl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Kommittén har tänkt sig visst samarbete mellan olycksfallsförsäkringen
och sjukkassorna. I denna fråga har följande anförts.

Sveriges allmänna sjukkasseförbund har erinrat om, att även från kommitténs sida
det ju antytts, att ett samarbete mellan den centrala anstalten och sjukkassorna före
den obligatoriska sjukförsäkringens införande vore lämpligt. Från sjukkassornas sida
torde utan tvivel god vilja finnas för ett dylikt samarbete, men kunde förbundet
ej våga fälla något omdöme om lämpligheten och möjligheten av det av kommittén
ifrågasatta anlitandet av sjukkassorna som organ för olycksfallsförsäkringen. Det
torde emellertid vara obestridligt att, då detta skulle ordnas genom överenskommelse
i varje särskilt fall, torde anordningen, även om den skulle visa sig vinna sympati
hos kassorna, endast i mycket få fall komma att erhålla någon praktisk betydelse
under tiden före den obligatoriska sjukförsäkringens införande.

Sociala rådets sektion för sjukkasseväsen har — så länge icke annat kunnat genom
närmare utveckling uppvisas — uttalat sitt tvivel beträffande möjligheten, att inom
tillräckligt kort tid och utan att mera genomgripande åtgärder vidtagas ernå resultat
av större praktiskt värde genom det ifrågasatta samarbetet med sjukkassorna.

Handelskammaren i Karlstad finner förslaget att delvis prdna frågan rörande de
övergående skadorna genom samarbete med sjukkassorna för närvarande icke ändamålsenligt,
enär det i stora delar av landet saknades lämpliga sjukkassor.

I fråga om kommitténs förslag rörande frivillig försäkring anför

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län, att i lagförslaget bör intagas
bestämmelse om medgivande för enskild arbetare, som ej är av arbetsgivare försäkrad,
t. ex. de många män och kvinnor, som tillfälligtvis biträda i mången gång ganska
farliga arbeten, att själv i enlighet med denna lag i riksförsäkringsanstalten taga försäkring
för olycksfall i arbete.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott anser, att om riksförsäkringsanstalten
skulle kunna meddela frivillig försäkring i vidsträcktare mån än vad nu är fallet,
såsom försäkring av arbetsgivaren själv m. m., måste detta betecknas såsom ett obehörigt
intrång i de nuvarande försäkringsanstalternas verksamhet, vilka i konkurrens
med riksförsäkringsanstalten alltid komme i en ogynnsam ställning.

Göteborgs handelskammare finner orättvist, att all rätt till ersättning begränsats
till olycksfall i arbete för annans räkning, sålunda lämnande utan ersättning personer,
som drabbats av olycksfall utom arbetet, eller vid utförande av arbete för egen räkning
eller för sådan person, som enligt lagförslaget ej är att hänföra till arbetsgivare.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg ifrågasätter, huruvida icke försäkrade
personer borde kunna få hos resp. försäkringsinrättningar taga tilläggsförsäkring för
den återstående tredjedelen av lönen, möjligen så, att om de betala för Ve» skulle
staten betala för den återstående sjättedelen.

Beträffande det av kommittén föreslagna försäkringsrådet hava följande
uttalanden gjorts:

Den föreslagna benämningen »försäkringsråd» förefaller Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Södermanlands lön mindre lämplig, eftersom denna myndighet skulle i stor
utsträckning bliva en dömande myndighet och därtill en domstol i sista instans. Kungl.
Maj:ts befallningshavande anför därjämte ifråga om rådets organisation, att det torde

Samarbete
med sjukkas
tor.

Frivillig

försäkring.

Försäkrings

rådet.

180

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

bliva nödvändigt att anslå fasta avlöningar åtminstone åt några sakkunnige på de
medicinska, industriella eller försäkringstekniska områdena och jämväl att upptaga
dessa sakkunniga såsom medlemmar av försäkringsrådet med fullständig beslutanderätt.

Kungl. Maj:ts befallningskavande i Kronobergs län framhåller, att tillskapandet av
ett nytt ämbetsverk såsom en följd av den obligatoriska olycksfallsförsäkringens införande
torde ur olika synpunkter, icke minst ur kostnadsfrågans, vara ägnat att ingiva
betänkligheter. Kungl. Maj:ts befallningshavande underskattar ingalunda fordran
på ett snabbt och säkert avgörande av uppkommande tvister på nu ifrågavarande område,
med hänsyn vartill tvivelsutan en modifikation i det nuvarande domstolsförfarandet
kunde anses påkallat. Icke heller kunde det betvivlas, att den nya lagstiftningen
kräver garantier i form av uppsikt över lagens tillämpning från försäkringsanstalternas
sida efter enhetliga och rationella grunder. Men däremot torde det icke
kunna anses utrett, att icke erforderliga anordningar för berörda ändamål skulle kunna
träffas med tillgodogörande i större eller mindre mån av redan befintliga statsinstitutioner.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län anser, att i viktigare fall klagan
över försäkringsrådets beslut borde få föras hos Kungl. Maj:t, i vilket fall även försäkringsrådet
kunde organiseras på något enklare och billigare sätt, än kommittén
tänkt sig.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län anser visserligen önskvärt, att
ifrågavarande mål dragas från de allmänna domstolarna, vilkas procedur är alltför
långsam och vilka i övrigt äro mindre lämpade för behandlingen av flertalet hithörande
spörsmål. Möjligt torde ock vara, att vissa av dessa spörsmål t. ex. de, som
avse storleken av försäkringsavgifterna, till följd av sin rent tekniska beskaffenhet
ägna sig att från riksförsäkringsanstalten dragas inför ett försäkringsråd av lämplig
sammansättning, vilket, dä grunderna för dessa avgifter skola fastställas av Kungl. Maj:t,
jämväl torde kunna utan risk göras till sista instans i sådana mål. Men att i så gott
som alla mål, således t. ex. även i frågor rörande ersättning för olycksfall eller skyldighet
att försäkra, göra ett dylikt försäkringsråd till inappelabel överdomstol, ansåge Kungl.
Maj:ts befallningshavande icke tillrådligt eller betryggande. I allmänhet vore intressedomstolar,
tillsatta för ett visst intresseområde och sammansatta huvudsakligen av
intresserade just på detta område, enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening
icke att anbefalla; de lämnade icke på långt när samma garanti för ett verkligen
rättvist avgörande som allmänna domstolar. De finge synnerligen lätt de intresserades
syn på saken. I bästa fall bleve de att anse som skiljenämnder. Men skiljenämnder
lämnade även de, enligt vad erfarenheten utmärkte, en mycket ofullkomlig
garanti för en rättvis dom. Merendels anse de av vardera parten, eller efter deras
förslag, utsedda sig såsom ombud för sina huvudmän, vilka hava att, ju ytterligare ju
bättre, förfäkta deras sak; och avgörandet, som faller på den eller de s. k. opartiska,
beror ofta nog därpå, vilken part av skiljemännen från början utgått ifrån de ytterligaste
anspråken eller envisast och påstridigast vidhållit deras försvarande. Det vore också
att befara, att inom ett försäkringsråd, där arbetsgivare- och arbetarerepresentanter
samt sakkunnige, vilka också med sina intressen tillhöra den ena eller den andra
av dessa kategorier, utgången alltför ofta komme att falla åt den intressesidan, som
inom rådet vore starkast företrädd, utan avseende på de objektiva rättshänsyn, som
väl såvitt möjligt borde vara utslagsgivande. Det syntes dessutom vara oriktigt, att
i dessa viktiga mål eftergiva den av ålder hos oss fasthållna rätten att få i högsta
instans gå till Konungen eller till dem, som äro satta att döma Konungens dom;
såsom en sådan domstol kunde ej ett råd, sammansatt till huvudsaklig del av intresserepresentanter,
komma att betraktas. Eders Kungl. Majtts befallningshavande
ansåge på grund härav, att besvär över riksförsäkringsanstaltens beslut — vilket

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 1B1

ämbetsverk syntes böra bliva andra instans beträffande de privata försäkringsanstalterna
— borde gå till regeringsrätten, åtminstone i allmänhet. Härifrån kunde möjligen,
såsom förut delvis antytts, undantag böra göras för frågor om storleken av försäkringsavgifter,
vilka torde kunna avgöras av försäkringsrådet såsom sista instans, samt
tilläventyrs frågor om utfärdande av formulär eller andra allmänna föreskrifter,
vilkas avgörande i sista hand torde böra förbehållas Kungl. Maj:t i statsrådet. Den
av kommittén lämnade utredningen gåve icke någon tillförlitlig ledning för bedömande
av antalet mål, som det här kunde vara fråga om. Men även om deras antal skulle
bliva så stort, att regeringsrätten icke utan förstärkning i arbetskraft skulle kunna
övertaga dem, bleve detta i allt fall med all säkerhet vida billigare, pa samma
gång som mera betryggande, än om härför skulle upprättas en sådan ny institution,
som försäkringsrådet såsom överinstans i försäkringstvister måste bliva. Därest försäkringsrådets
funktioner däremot inskränktes till att bliva huvudsakligen vad de
inom andra förvaltningsgrenar inrättade råden äro, syntes dess organisation kunna
väsentligen förenklas och kostnaderna bliva vida mindre.

Förste provinsialläkaren Ch. Lundberg i Jönköpings län framhåller vikten av att,
då för utövande av rådets viktiga uppgifter tarvas tillgång till medicinsk sakkunskap
i ansvarig ställning, ett av råden vore läkare med större erfarenhet i sådana
ärenden.

Handelskammaren i Gävle uttalar åsikten, att åt den medicinska och försökringstekniska
sakkunskapen borde givas en fastare ställning i försäkringsrådet, än
kommittén av motiverna att döma synes hava tänkt sig. Utan att läkaren och försäkringsteknikern
givas ställning av ordinarie ledamöter i rådet, torde de icke pa
tillbörligt sätt känna sig ansvariga för rådets åtgärder eller där kunna göra sina
åsikter tillräckligt gällande.

Styrelsen för svenska sågverksindustriarbetarförbundet betonar, att rättshjälp bör vara
fri för tvist mot arbetsgivarnas försäkring rörande ersättning för olycksfall. Vidare
borde riksförsäkringsanstalten garantera för att skadad erhåller ersättning.

Kungl. lantbruksakademien framhåller, att det till undvikande av att försäkringsrådet,
som jämväl har andra viktigare uppgifter att fullgöra, bliver allt för överhopat med
besvärsmål, syntes vara angeläget, att de organ för de ömsesidiga försäkringsbolagen,
som skola utöva beslutanderätt angående ersättning för olycksfall och utdebitering
av försäkringsavgifter, erhålla en sammansättning, som tillförsäkrade dessa organ
förtroende för sakkunskap och oväld. Bestämmelser torde därför, enligt lantbruksakademiens
förmenande, böra givas i detta syfte, varvid särskilt syntes höra beaktas,
att vid avgörande av ersättningsfrågor även de försäkrades intressen bleve representerade.
Sådana bestämmelser vore uppenbarligen även i rättssäkerhetens intresse
påkallade. I nu förevarande fall ej mindre, än då försäkringen toges i riksförsäkringsanstalten,
hade den enskilde anspråk på en vederhäftig prövning redan i första
instans. Ehuruväl ett stadgande i ovanberörda syfte ej nödvändigtvis behövde intagas
i det föreliggande förslaget, utan kunde av Kungl. Maj:t på administrativ väg
utfärdas, hade dock akademien velat framhålla önskvärdheten därav.

Beträffande förvaltningskostnaderna för riksförsäkringsanstalten ock
försäkringsrådet hava följande uttalanden gjorts:

Kungl. Maj:ts befallningskavande, i Södermanlands län hyser vissa betänkligheter mot
kommitténs beräkning av förvaltningskostnaderna. Då enligt kommitténs förslag försäkringen
skulle komma att få en omfattning och utsträckning större än hittills i
något annat land, skulle givetvis förvaltningskostnaderna bliva synnerligen höga, och

Förvaltnings kostnader.

182

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Kungl. Maj:ts befallningshavande betvivlar, att de av kommittén för utvidgning av
riksförsäkringsanstalten och för försäkringsrådet beräknade årliga utgifter skulle visa
sig tillräckliga annat än möjligen de allra första åren. Kostnader för debitering och
uppbörd av försäkringsavgifterna skulle helt visst komma att uppgå till många
miljoner kronor om året. Förvaltningskostnaderna skulle kunna högst avsevärt minskas,
om staten och de kommuner, som sådant önskade, undantoges från den föreslagna
försäkringsplikten, ävensom därigenom att försäkring av ifrågavarande slag finge tagas
i varje av staten erkänd försäkringsinrättning.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län anser det av kommitténs beräkningar
framgå, att den förvaltningsmyndighet, som skall omhänderhava olycksfallsförsäkringsväsendet,
blir en mycket dyr inrättning; och enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes
mening torde på grund av erfarenheten från andra nyinrättade sociala
institutioner, såsom t. ex. pensionsförsäkringsväsendet, kostnaderna icke ens kunna
antagas, oaktat de förenklingar kommittén säger sig hava möjliggjort, stanna inom
de beräknad^ beloppen. Häruti läge ännu ett skäl att icke utsträcka försäkringen
utöver vad som vore behövligt och ändamålsenligt för vinnande av det avsedda
målet och särskilt till sådana områden, vilkas intagande kunna förmodas väsentligen
öka besväret med förvaltningen. En icke så ringa del av förenämnda kostnader folie
på det föreslagna försäkringsrådet. Den jämförelsevis stora kostnaden för detta
råd betingades väsentligen därav, att det föreslagits skola bliva överdomstol för mål
rörande olycksfallsförsäkringen. Därest försäkringsrådets funktioner, på sätt Kungl.
Maj:ts befallningshavande vid 33 § anmärkt, inskränktes till att bliva huvudsakligen
vad de inom andra förvaltningsgrenar inrättade råden vore, syntes dess organisation
kunna väsentligen förenklas och borde kostnaderna bliva vida mindre.

Stockholms handelskammare har ställt sig mycket tvivlande inför riktigheten av
de utav de kommitterade gjorda beräkningarna angående förvaltningskostnaderna.
Enligt av de kommitterade själva lämnade uppgifter skulle antalet av de arbetare,
som skulle beröras av den nya lagen, komma att, i jämförelse med nuvarande förhållanden,
tiodubblas. Då kostnaderna för riksförsäkringsanstalten och för postsparbankens
befattning med hithörande ärenden under år 1914 uppgick till 224,200
kronor, representerande en ökning från föregående år av 35,000 kronor syntes det
alltså vara väl förhoppningsfullt att beräkna kostnaderna enligt den nya lagstiftningen
endast något mera än tre gånger större eller till 730,000 kronor, allt under
det att antalet olycksfall genom karenstidens borttagande beräknats bliva avsevärt
ökat. Förhållandena i utlandet, i synnerhet i Holland, synas också tyda på, att
kostnaderna borde beräknas minst dubbelt så höga som det belopp, till vilket de
kommitterade kommit.

Jämväl svenska arbetsgivarföreningar nes förtroenderåd har framhållit, att det vore
en synnerligen omtvistad sak, om förvaltningskostnaden för riksförsäkringsanstalten
skulle kunna begränsas till det av kommittén antagna beloppet.

Byråchefen i kungl. socialstyrelsen Th. Furst anför i en avgiven P. M. i huvudsak
följande.

Siffrorna för förvaltningskostnaden i en del andra länder, visade med undantag
för Tyskland, en avsevärt högre kostnad per försäkrad person än det av kommittén
upptagna beloppet representerar, eller 75 öre per person och år. Sålunda vore
kostnaden i Holland 3,12, i Norge 1,10 och i Österrike 1,26 kronor. I Tyskland vore
kostnaden 68 öre, men en del angivna omständigheter bidroge till minskande av omkostnaderna,
varjämte någon central försäkringsanstalt, analog med den här föreslagna,
där ej förefunnes. Av riksförsäkringsanstaltens berättelser framginge, att förvaltnings -

183

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

kostnaderna per person avsevärt varierat under olika år. En låg siffra vore 1,8 7
kronor per person för år 1911, då 70,5 % av samtliga årsarbetare även voro karenstidsförsäkrade.
Något avdrag å nämnda kostnad torde därjämte böra göras för däri
ingående förvaltningskostnad för fiskareförsäkring och »del av personal». Å andra
sidan borde erinras om den ökning i förvaltningskostnaderna, som karenstidsförsäkringens
utsträckning till alla försäkrade måste medföra, samt att medan den nuvarande
anstaltens försäkringsstock till huvudsaklig del utgjordes av industriarbetare med
i medeltal 18 personer på varje arbetsgivare, i den avsedda anstalten över halva antalet
försäkrade skulle utgöras av jordbruksarbetare, hantverksarbetare och tjänare,
vilkas ringa antal per försäkringstagare tydligtvis skulle bidraga till ökning av omkostnaderna
per försäkrad person. Någon exakt beräkning kunde naturligt nog
ej utföras på grundval av dessa uppgifter, men det syntes sannolikt att med angivna
1,000,000 försäkrade omkostnaderna skulle närma sig 2,000,000 kronor per år.
Belysande torde även vara en undersökning av omkostnadernas förhållande till
premieintäkten. För riksförsäkringsanstalten hade detta förhållande senare år motsvarat
omkring 25 %. För den nya försäkringsanstalten beräknar kommittén premieintäkten
till omkring 7,000,000 kronor per år, vilket med nyss anförda procenttal
skulle resultera i en total omkostnad av 1,750,000 kronor. Visserligen torde en
sänkning av omkostnadsprocenten kunna påräknas, men att den skulle falla till 10,4 %,
det värde, som motsvarade kommitténs siffror, syntes ej sannolikt. Av anförda skäl
anser byråchefen Först, att för genomförandet av försäkringens organisation komme
att krävas ett avsevärt högre belopp, närmande sig 2,000,000 kronor per år, såvida
ej förenklingar i det praktiska utövandet av försäkringsverksamheten genomföras.
Ett viktigt moment till åstadkommande av besparing vore att från den centrala försäkringen
avskilja de kortvariga olycksfallen. En sådan åtgärd medförde en högst betydlig
minskning i det antal olycksfall, som komma att handläggas av centralanstalten,
men antalet försäkringstagare kvarstode oförändrat och uppmärksamheten måste riktas
på försök att förenkla tillvägagångssättet för försäkringstagares upptagande i anstalten,
premieberäkning och uppbörd. (I fråga härom, se under 19 §).

Enligt kommitténs förslag (16 §) skulle såsom bidrag till förvaltningskostnaderna
för riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet erläggas
viss tilläggsavgift för varje försäkring.

Kungl. lantbruksakademien anser visserligen ett bidrag från ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag,
som enligt 4 § är berättigat upptaga försäkring av delägarnes
arbetare, vara motiverat för bekostandet av försäkringsrådet, som dels .har att såsom
högsta instans pröva besvär från såväl sådant bolag som från riksförsäkringsanstalten,
dels ock har att följa och övervaka lagens efterlevande m. m., men anser, att bidrag
från sådan enskild försäkringsinrättning till upprätthållande av riksförsäkringsanstaltens
verksamhet ej vore påkallat. Ömsesidigt försäkringsbolag vore i viss män enligt
förslaget jämställt med riksförsäkringsanstalten och finge egna, sannolikt ganska
avsevärda förvaltningskostnader att täcka, varförutom dylikt bolag genom sin verk
samhet minskade arbetet och därav följande kostnader för riksförsäkringsanstalten
Då det syntes vara allt skäl att uppmuntra bildandet av dylika ömsesidighetsförsäk
ringsbolag och dymedelst lätta arbetsbördan för riksförsäkringsanstalten, kunde det
ej vara riktigt att pålägga sådant bolag en så stor avgäld, som här föreslagits.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län anser, att staten bör övertaga alla
omkostnader för försäkringsrådets verksamhet.

Bidrag till
förvaltningskostnaderna.

184

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg anser det föreslagna bidraget ej
böra påläggas arbetsgivarbolagen. Däremot borde måhända kunna föreskrivas viss
avgift för sådan bestämning av invaliditetsgrad, som yrkesinspektören föreslagit.

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd erinrar om att tilläggsavgiften huvudsakligen
är beräknad till försäkringsrådet. I sådant fall borde emellertid avgiften
proportionsvis minskas till att utgöra icke 5 % utan omkring 11/t % å arbetsgivarbolagets
premieintäkt, vilken procentsats motsvarade kostnaden för försäkringsrådet
enligt kommittéförslaget.

Svenska pappersbruksföreningen anser det uppenbart, att de enligt lagförslaget
jämställda försäkringsinrättningarna böra själva täcka sina egna kostnader. Försäkringsrådets
kostnader borde däremot täckas av försäkringsinrättningarna pro rata
parte i förhållande till deras premieintäkter.

Skånes handels-, industri- och sjöfart skammare anser, att under förutsättning att den
av handelskammaren föreslagna karenstiden bibehålies och därmed väsentliga förvaltningskostnader
för försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten bortfalla, bidraget
till förvaltningskostnaderna skäligen borde kunna nedsättas till hälften, eller 2 */j
procent av försäkringsavgiften. Vad anginge de privata försäkringsinrättningarna ävensom
de arbetsgivare, vilka komma att stå självrisk, syntes det rimligt, att av dem
endast borde i ifrågavarande avseende gäldas en än mindre ersättning, motsvarande
den omfattning, i vilken de för fastställandet av invaliditetsgrader och dylikt toge
riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådets arbete i anspråk.

Handelskammaren i Karlstad anför, att då kommitterade föreslagit, att arbetsgivarna
skulle få rätt att försäkra sina arbetare i arbetsgivarbolag i stället för i
riksförsäkringsanstalten, men samtidigt föreskrivit, att de ändock skola betala lika
förvaltningsavgift till denna anstalt, så syntes kommitterade ha tagit tillbaka med
den ena handen vad de givit med den andra, så vida icke avsikten rent av vore att
från början förhindra alla dylika privata försäkringsföretag. Handelskammaren anser,
att arbetsgivarbolagens andel i förvaltningskostnaden icke bör vara större än vad
som betingas av riksförsäkringsanstaltens arbete med besvärsmål samt yttranden vid
fastställande av ersättningsbelopp.

Smålands och Blekinge handelskammare yttrar, att de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen
icke böra få sig ålagt att deltaga i gäldandet av kostnaderna för riksförsäkringsanstaltens
verksamhet, men väl bidraga till uppehållande av försäkringsrådet.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott finner, att arbetsgivarnas
bidrag böra uteslutande avses till täckande av kostnaderna för försäkringsrådet och
torde därigeijom kunna sättas något lägre än det av kommittén föreslagna, särskilt
som utgifterna för rådet syntes vara allt för högt beräknade.

Jämväl Västergötlands och Norra Hallands handelskammare, handelskammaren i Gävle
samt tekniska föreningen i Västerås anse de enskilda bolagen endast böra hava att
bära den på deras försäkringar belöpande andelen i kostnaderna för försäkringsrådet,
varvid tekniska föreningen i Västerås även framhåller, att riksförsäkringsanstaltens omkostnader
liksom hittills böra bestridas av statsmedel.

Malmö byggmästareförening, Lunds byggmästareförening, Göteborgs textilindustriförening
och handelskammaren i Göteborg hemställa, att alla omkostnader för försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet måtte bestridas av statsmedel.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare finner bestämmelsen om bidragsskyldighet
från de ömsesidiga försäkringsbolagens sida för försäkringsrådets och riksföftäkringsanstaltens
verksamhet orättvist betungande för arbetsgivarne och därför
böra utgå.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 185

Enskilda järnvägars försäkringsanstalt mot olycksfall, som jämväl hemställer, att den
i 16 § ifrågasatta skyldigheten för enskilda bolag att utgiva bidrag måtte ur förslaget
utgå, erinrar om att försäkringsanstalten på grund av lagen om försäkringsrörelse
redan erlägger avgift för bestridande av kostnaderna för försäkringsinspektionens
organisation och verksamhet med 1/l0 procent av premieinkomsten, vilken
avgift torde vara avsedd att jämväl för framtiden utgå. Missförhållandet mellan
nämnda avgift och den nu föreslagna, 5 procent av premieinkomsten, torde ligga i
öppen dag.

Uddeholms aktiebolag anser sig böra inlägga sin bestämdaste gensaga mot den
orimligt höga avgift, som enligt förslaget skall utgå i förvaltningsbidrag från enskilda
bolag.

Disponenten för Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag fil. doktor Ilj. Lundbohn
framhåller, att, som de 5 % endast skulle utgå å till arbetsgivarekassa direkt betalad
premie, omkostnaderna för arbetsgivaren skulle minskas därigenom, att i enlighet
med stadgandet i 11 § utgivandet av ersättning under de 60 första dagarna överflyttades
på lokala sjukkassor.

Kommitténs beräkningar rörande avgifterna för försäkring enligt
den föreslagna lagen hava föranlett följande erinringar.

Kungl. Maj:ts befallningskavande i Södermanlands län anmärker, att förslaget ej innehåller
några bestämmelser rörande försäkringsavgifterna i de talrika fall, då en arbetare
under ett och samma år har anställning först hos en och därefter hos eu eller
flere andra arbetsgivare.

Kungl. lantbruksakademien anför, att så länge frågan rör sig om försäkring av
årsarbetare, vore uträkningen av dels arbetarens årsinkomst och därav beräknade olycksfallsersättning,
dels av arbetsgivarens premiebetalningsskyldighet .enkel nog. Annorlunda
ställde det sig beträffande tillfällig arbetare och för arbetare, som arbeta dels
hos arbetsgivare, dels för egen räkning. För dessa fall innehölle lagförslaget inga
hållpunkter för bedömande av, huru kommittén tänkt sig, att arbetsgivarens premier
skulle beräknas. Det torde emellertid, enligt akademiens uppfattning, ej böra åläggas
arbetsgivare att för tillfällig arbetare erlägga premier till högre belopp, än som står
i förhållande till den arbetstid, som använts av honom, eller till den avlöning,
som han uppburit, Denna grundsats borde finna sitt uttryck i lagtexten på ett
klart och för menige man begripligt sätt.

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd anser jämväl ett stadgande vara
erforderligt med avseende å det ganska vanliga fall, att en arbetare under ett år har
anställning hos två arbetsgivare vare sig samtidigt eller hos den ene efter den andre.

Östergötlands och Södermanlands industri- och handelskammare ifrågasätter, om ej de
i betänkandet angivna premierna i sitt förhållande till risken för olycksfall inom
olika yrken borde underkastas en revision.

Beträffande sättet för försäkringsavgifternas bestämmande hava i vissa avseenden
förslag framställts, för vilka redogörelse lämnas nedan under 18 och 19 §§.

Mot vissa särskilda paragrafer hava mera speciella anmärkningar
framställts, anslutande sig till kommitténs speciella motivering.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 24

Försäkrings avgifterna.

Speciella anmärkningar.

186

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

1 §•

Överståthållareämbetet anmärker, att i förslaget utan vidare uteslutits den förklaring
av begreppet »olycksfall i arbete», som i 2 § av nu gällande lag angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete lämnas genom bestämmelsen, att
olycksfallet skall härflyta från utövningen av arbetsgivarens yrke. Visserligen kunde
detta uttryck med den omfattning, försäkringen enligt förslaget skulle erhålla, nu ej
ordagrant användas, men då meningen vore att fortfarande träffa samma slag av
olycksfall som hittills, syntes en mot nämnda bestämmelse svarande föreskrift lämpligen
böra inflyta i förslaget.

Med avseende å begreppet »olycksfall i arbete» anför Kungl. Maj ds befallningshavande
i Jönköpings lätt, att därmed endast sjmtes böra avses sådana olycksfall, som
föranledas av själva arbetsuppdraget, men icke olycksfall, som förorsakas av lek,
brottning, slagsmål och dyl. inom arbetsområdet eller till följd av att arbetare
t. ex. på väg mellan hemmet och arbetsstället tager en tillfällig genväg över osäker
is m. m. Enligt vad erfarenheten visade, vore det önskligt, om i sammanhang med
bestämmelserna om lagens omfattning upptoges en definition på vad som bör förstås
med »olycksfall i arbete», så mycket mer om försäkringsrådet, på sätt kommittén
föreslagit, skulle döma i sista instans i försäkringsmål.

YrkesinspeJctören i sjätte distriktet G. Forsberg framhåller behovet av en bestämning
om vad som bör förstås med beteckningen »olycksfall i arbete» av ungefär följande
lydelse: »Olycksfall, icke förorsakat av lek, brottning, slagsmål, inträffat inom arbets området

eller utom detsamma i arbetsgivarens ärende.»

Skånes handels-, industri- och sjöfartslcammare anser, att då talrika fall kunna
tänkas, i vilka svårigheter möta för avgörande av frågan, i vad man en inträffad
skada är att hänföra till »olycksfall i arbetet», genom en tydligare avfattad lagbestämmelse
borde angivas begränsningarne för de olycksfall, som skola inbegripas under
lagen. Detta torde i all synnerhet vara nödvändigt för att avgöra, huruvida skada
under arbetares väg till eller från arbetsplatsen skall vara att anse såsom olycksfall
i arbetet eller exempelvis eu arbetares vistelse å arbetsplatsen i och för sig skall
i händelse av därunder inträffat olycksfall innebära, att ersättning enligt lagen
skall utgå.

Landssekr et ariatet erinrar, att man ej i förslaget lyckats förebygga återkommande
av tvister, huruvida vissa inträffade olycksfall ägt rum i eller utom arbetet. Kunde
vid den slutliga granskningen bestämmelser tillkomma, genom vilka tvister om dessa
gränsfall bortfölle, vore därmed stor fördel vunnen.

Direktionen för sjömanshuset i Hälsingborg anser, att sjömannen genom olycksfallslagen
bör tryggas mot skada, som under vissa omständigheter kan träffa honom under
resa till och från fartyget. En redare nödgades ibland låta förhyra sjömän å
annan ort än den, där fartyget ligger, och sända dem längre vägsträckor såväl inom
som utom riket för tjänstens tillträdande, eller ock kunde det hända, att han till
följd av mellankommande omständigheter nödgades t. ex. upplägga fartyget i utlandet
och av denna eller annan orsak avskedade och hemsände besättningen.

Sveriges hantverksorganisation, G. J. Malmros i Kristianstads län och disponenten för
Luossavara—Kiirunavaara aktiebolag fil. doktor Hj. Lundbohm anse, att beteckningen
»olycksfall i arbete» bör närmare definieras.

Lunds byggmästareförening och tekniska föreningen i Västerås anse, att ersättning
bör utgå, endast om olycksfallet inträffar i arbetet.

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

3 §•

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Uppsala län anför, att på grund av erfarenhet inom
länet skulle Kungl. Maj:ts befallningshavande hava önskat något förandligande av uttrycket
i förslagets 3 §: »utan att mellan dem står någon tredje person, vilken som
självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande». Då emellertid ett
dylikt mellanhandskap i praktiken torde kunna vara av synnerligen mångfaldig art
samt det i förslaget omförmälda försäkringsrådet syntes i sig innebära tillräcklig
garanti för en efter omständigheterna lämpad och enhetlig tolkning, låter Kungl.
Maj:ts befallningshavande denna anmärkning falla.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anser, att i lagen bestämt bör
stadgas, att en arbetsgivare ej är försäkringspliktig gentemot arbetare, när han till
en entreprenör utlämnar ett arbete. Däremot borde arbetsgivare, som utlämnat arbete
på entreprenad, vara skyldig tillse, »att entreprenör försäkrar sina arbetare, och bör han
därför vara fri tagen från allt ansvar härutinnan, såvida i entreprenadkontraktet
dylikt villkor finnes inrymt; har arbetsgivaren däremot uraktlåtit detta, åligger honom
samma försäkringsplikt som gentemot egna arbetare».

Direktören för Baltiska trävaruaktiebolaget Georg Andersson framhåller, att det
stundom kunde vara förenat med svårighet att avgöra, om en person skall anses
såsom arbetsgivare eller arbetare, såsom då en eller flera personer på ackord åtagit
sig utförande av ett visst arbete och utföra detta dels med egen och dels med andras
arbetskraft. Såsom exempel på dylika arbeten kunde nämnas sågverkskolning, skogsavverkning,
timmerrullning, flottläggning m. in. För dylika fall torde särskilda bestämmelser
vara nödvändiga.

Yrkesinspehtören i sjätte distriktet G. Forsberg anser, att med hänsyn till värdet
av likformighet hos närbesläktade lagar definitionen på arbetare närmare bör anslutas
till 2 § i gällande lag om arbetarskydd. Kommittén finge väl ej förutsättas
hava avsett att undantaga vuxen person, om en sådan någon gång under i övrigt sådana
förhållanden, som förslaget avser, utfört arbete utan avlöning, lika litet som kommittén
undantagit oavlönad lärling. Varför eventuellt oavlönade andra arbetare, om
sådana finnas, skulle vara uteslutna, vore svårförklarligt, men sannolikt hade man
ansett, att sådana ej förekomme, och om detta vore fallet, vad vunnes då med den
föreslagna inskränkningen?

Överståthållareämbetet finner stadgandet, att den, som i sitt hem användes till
arbete, ej skall anses såsom arbetare i lagens mening, efter ordalagen närmast giva
anledning att tänka på dem, vilka såsom enskilda tjänare eller anhöriga, de där mot
ersättning i naturaförmåner eller penningår biträda med hushållsgöromål, i arbetsgivarens
hem, som även är deras eget, utföra sina sysslor. Då emellertid såsom av
motiveringen framginge, olycksfallsförsäkringen vore ämnad att med visst undantag
omfatta sistnämnda kategorier av arbetare, syntes ett förtydligande av lagtexten erforderligt.

8 §•

Yrkesinspehtören i sjätte distriktet G. Forsberg anser, att bestämmelser om hänsynstagande
till före olycksfallet befintlig nedsatt arbetsförmåga till undvikande av
onödiga tvister bör förtydligas med föreskrift om, i vilken riktning avseende skall
fästas vid a) lyte b) förutvarande invaliditet, som redan medfört resp. icke medfört
utbetalande av livränta.

188

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Väslernorrlands och Jämtlands läns handelskammare finner vad i § 8 sägs om den
hänsyn, som skall tagas vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit
nedsättning av arbetsförmåga, kräva ett tillägg av innehåll, att hänsyn även bör
tagas till, om annan lika väl avlönad färdighet kan utbildas inom viss tid.

Styrelsen för svenska metallindustriarbetarförbundet uttalar beträffande den föreslagna
bestämmelsen, att därest den skadade vid olycksfall är behäftad med kroppsskada
eller lyte, hänsyn skall tagas till den mindre arbetsförmåga, som till följd
därav vid olycksfallet hos honom förefanns, att denna bestämmelse i viss mån kan
hava sitt berättigande, därest den enskilde arbetsgivaren vore ansvarig för den försäkrade.
Då emellertid i lagen föreslagits, att försäkringen skall äga rum i riksförsäkringsanstalten,
borde en mera samhällelig synpunkt läggas till grund vid bedömandet
av fall som de ifrågavarande. Det vore för övrigt icke säkert, att eu arbetare, som
vore behäftad med viss kroppsskada eller lyte, därför hade mindre arbetsförmåga.
Skulle, som i lagförslaget föreslagits, sådan hänsyn tagas, komme säkerligen många
fall att bedömas med hänvisning till ifrågavarande skada eller lyte och icke efter
den eventuellt minskade arbetsförmågan. På grund av dessa betänkligheter föreslår
förbundet, att berörda bestämmelse helt måtte utgå.

11 §•

Kungl. lantbruksakademien anser det ovisst, huruvida förslagets 11 § kan så tolkas,
att vad tjänstehjon enligt legostadgan tillgodonjuter av husbonden, medan följderna
av ett olycksfall fortbestå, skall avdragas från den ersättning, som enligt 6 § skall
utgå. Säkert vore i varje fall, att dylikt avdrag skulle äga rum, allenast om arbetsgivarens
skyldighet enligt legostadgan föranlett nedsättning av försäkringsavgiften,
och att för lindring i denna förutsättes dels en uttrycklig begäran från arbetsgivarens
sida, dels ock, där så finnes erforderligt, ställande av sådan säkerhet för nyssnämnda
skyldighet, som av försäkringsinrättningen godkännes. Det torde sålunda, även om
11 § får tolkas på nyssnämnda sätt, lätt nog kunna inträffa, att en lagstadd tjänare,
som drabbas av olycksfall, blir berättigad dels till lön av husbonden, dels till ersättning
från försäkringsinrättningen. Ett dylikt resultat borde uppenbarligen så vitt
möjligt undvikas; eljest komme arbetsgivaren här att drabbas i dubbel måtto, varjämte
det uppstode en ökad lockelse för arbetaren att räkna en än så obetydlig skada
som anledning till erhållande av sjukpenning.

Förvaltaren It. Wedin i Uppsala län med instämmande av Uppsala lantbruksklubb
anser, att arbetsgivares skyldigheter enligt 6 § legohjonsstadgan och 4 § fattigvårdsförordningen
icke till fullo beaktats, i det 11 §:ns ordalydelse icke tydligt angåve,
att det i paragrafen omnämnda avdrag äger tillämpning på de ifrågavarande fallen.
Lättnad i försäkringsavgifter borde beredas husbönder och andra arbetsgivare för i
deras tjänst varande lagstadda personer, vilka de förbundit sig fullt försörja under
den tid arbetsavtalet är gällande.

Svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd framhåller, att bestämmelserna i 11
och 15 §§, sådana de nu voro föreslagna, icke i nämnvärd omfattning bleve tillämpliga
å hemtjänare, dels därför att som bekant endast en mycket ringa del av dessa
vore anställda enligt tjänstehjonsstadgan, och dels emedan, där så skett, husbönderna
helt säkert komme att underlåta att i förväg söka lindring i försäkringsavgifterna,
Det ville synas, som om det vore lämpligare att upphäva legostadgans bestämmelser
i ämnet, såvitt angår olycksfall i arbetet, och i stället föreskriva, att ifråga om tjänare
i hemmen husbonden är berättigad att erhålla gottgörelse av olycksfallsersätt -

189

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

ningen för understöd, som han lämnat eu tjänare. I fråga om sjömän rådde ett
liknande förhållande och torde det också vara lämpligt, att redaren berättigas erhålla
gottgörelse av olycksfallsersättningen för det understöd, som lämnats sjöman.

Direktionen för sjömanshuset i Stockholm framhåller angelägenheten av att redarens
skyldighet att enligt 64 och 90 §§ sjölagen lämna vård åt befälhavare och sjöman
uppskattas till fullo vid tillämpningen av 11 och 15 §§, på det att dubbelbeskattning
icke må förekomma.

Direktionen för sjömanshuset i Malmö anser, att det vore önskligt, att i samband
med utfärdande av den nya olycksfallsförsäkringslagen de nu i sjölagen redare påvilande
skyldigheterna att vid olycksfall bekosta sjukvård under viss tid, resp. begravning,
må bortfalla. De i förslagets 11 § samt i motiverna omförmälda förmånerna
för redare att åtnjuta nedsättning i försäkringsavgifterna till kompensering av
redares skyldigheter i avseende å sjukvård och begravningshjälp uppvägde nämligen
ingalunda förmånen av att sådana skyldigheter bortfölle.

Sveriges redareförening finner rättvisan kräva, att olycksfallsersättningen till sjöfolket
skall utgå först efter det rederiets lagliga sjukvårdsplikt upphört.

Enligt Överståthållareämbetets mening vore det visserligen uppenbarligen avsett,
men framginge ej av ordalagen i 11 eller 15 §§, att sådan avlöning, som den skadade
under sjukdomen eller vid total eller partiell arbetsoförmåga äger uppbära av arbetsgivaren,
även skall kunna avdragas från olycksfallsersättningen. Med förslagets bestämmelser
syntes det, särskilt med avseende å statens och andra tjänstemän, kunna
inträffa, att livränta för minskning av arbetsförmågan utginge samtidigt därmed, att
den skadade såsom i det stora hela arbetsför eller åtminstone ej urstånd satt att
utföra det arbete, som åligger honom, uppbär full avlöning. Oaktat den minskade
arbetsförmågan skulle han således erhålla större inkomst än förut, da han var fullt
arbetsför. Lämpligheten härav anser överståthåliareämbetet kunna ifrågasättas. Statens
likasom andra tjänstemän skulle enligt förslaget vid skada i följd av olycksfall
i arbetet äga uppbära en något, högre ersättning än den, till vilken de eljest vid
sjukdom i allmänhet vore berättigade. Då inånga av dessa tjänstemän icke i arbetet
voro utsatta för större risk än utom arbetet, syntes för dem en sådan förmån obefogad
och anledning för staten ej förefinnas att för dessa fall påtaga sig eller ålägga
andra arbetsgivare större ersättningsplikt än eljest vid tjänstemans sjukdom.

Kungl. Maj ds b efältning shavande i Västmanlands län anser 11 § icke vara tillräckligt
tydligt avfattad. Av motiveringen framginge, att arbetsgivaren genom bl. a. utbetalning
av lön under viss förutsättning medgåves rätt till avdrag från ersättning
enligt stadgandet i 6 och 7 §§ och till lindring i försäkringsavgiften, på sätt 15
§ närmare angåve. Detta vore givetvis fullt riktigt, men kunde svårligen härledas
ur lydelsen av åberopade lagrum eller av lagförslaget i övrigt. Förmodligen hade
kommitterade ansett, att uttrycket »annat understöd» i 11 § även täckte »utbetalning
av lön», men då detta näppeligen vore fallet och vad kommitterade i förevarande
hänseende avsett vore av betydelse för arbetsgivaren, torde 11 § böra givas
en tydligare lydelse.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län anser det icke klart framgå, huru
kommittén tänkt sig förhållandet med statstjänstemännen ordnat. Det syntes icke
vara möjligt, att under 11 §:s uttryck »pension eller annat understöd» eller dess tal
om understöd, som utgår från av arbetsgivarna bildad kassa, inbegripa den på grund
av gällande avlöningsreglementen skeende utbetalningen även vid tjänsteledighet på
grund av sjukdom av den del av avlöningen, som utgör själva lönen. Det vore å andra
sidan uppenbart orimligt, att befattningshavaren vid ledighet pa grund av olycksfall

190

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

i tjänsten skulle utöver sin lön få uppbära eu sjukpenning, motsvarande 2/3 av avlöningen,
i den mån den ej överstege 1,800 kronor.

Handelskammaren i Göteborg yttrar, att skadad eller invalid, som har eller beredes
m^jlighet Pa annat sätt förskaffa sig inkomst, vare sig hos arbetsgivare, där
olycksfallet inträffade, eller annorstädes, bör frånträda eller vidkännas avdrag på
livränta.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare föreslår, att arbetsgivare, som
kan bereda arbetare, vilken tillerkänts livränta i följd av olycksfall i arbete, lika hög
avlöning som före olycksfallet, må äga rätt att, så länge samma höga avlöning kan
utgå, gorå motsvarande avdrag i avlöningen. Arbetaren skulle sålunda vara skyldig
inträda i annat lika högt avlönat arbete som före olycksfallet, om arbetsgivaren det
påyrkade och arbetaren därav icke lede ont till följd av invaliditeten.

Göteborgs textilindustriförening uttalar sig i samma riktning.

Tekniska föreningen i Västerås yttrar, att om efter överenskommelse den i förutvarande
sysselsättning arbetsoförmögne beredes av arbetsgivaren annat arbete, som
lämnar honom en inkomst, bör arbetsgivaren äga rätt att av livräntan innehålla det
belopp, varmed den till livränta berättigades årsförtjänst eventuellt överstiger hans
årsinkomst under det år, som låg närmast olycksfallet. Så borde ock i de fall, då
sjukpenning eller livränta eljest skulle tillkomma en arbetsoförmögen, arbetsgivaren
äga rätt att uppbära utbetalade belopp, så länge den försäkrades inkomst av anställning
hos arbetsgivaren utginge oavkortad.

Jämväl Uddeholms aktiebolag, vars yttrande Kungl. Maj-.ts befallningsliavande i
Värmlands län i princip biträder, yttrar sig i samma riktning.

Disponenten för Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag fil. doktor Hj. Lundbohn anför,
att genom bestämmelserna i §§ 11 och 15 i lagförslaget ägde arbetsgivare och indirekt
arbetsgivarekassor rätt att på lokala sjukkassor överflytta ersättningen under
t. ex. de 60 första dagarna, enligt vilka bestämmelser avdrag från ersättningen enligt
§ 6 och från premie enligt § 15 finge göras, om understödet från sjukkassan helt och
hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivare. Det komme naturligtvis
att ligga i arbetsgivarekassornas stora intresse att begagna sig av denna utväg,
dels för att förbilliga kostnaderna, dels för att öka kontrollen. Särskilt minskades
omkostnaderna härigenom på grund av 16 § i förslaget, enligt vilken 5 %
skulle utgå endast å till arbetsgivarekassa direkt betalad premie. För att underlätta
förutnämnda anordningar vore det önskvärt, att i lagen tydligt uttalades, att arbetsgivare,
som genom sjukkassa träffat avtal, varigenom ersättning utginge under första
tiden efter olycksfallet, vore befriad från försäkringsplikt i försäkringsinrättningen
under denna tid.

Vidare framhåller doktor Lundbohm, att för biträden och tjänstemän, såväl i enskildas
som i bolags, kommuners och statens tjänst, som i allmänhet hava månadseller
årslöner, avlöningen utgår oförminskad, även om de på grund av sjukdom av en
eller annan orsak äro förhindrade att under kortare tidsperiod fullgöra sin tjänst.
Om riksförsäkringen därför på grund av den föreslagna lagen skulle vid olycksfall utbetala
viss ersättning till dylik löntagare på arbetsgivarens bekostnad, så borde detta
förutsätta, att arbetsgivaren vore berättigad att indraga ordinarie avlöningen för motsvarande
tid. Sådan löntagare skulle genom den nya lagen komma i en sämre
ställning därigenom, att högst 2/3 av avlöningen skulle utgå vid olycksfall.

Enskilda järnvägars försäkringsanstalt mot olycksfall anför beträffande avdrag från
ersättning med det belopp, som i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål
utgår från kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag av

Klint)!■ Maj.is Nåd. Proposition Nr 777.

191

arbetsgivaren, att ifrågavarande stadgande borde vara så tydligt avfattat, att eu mer
eller mindre godtycklig tolkning icke kunde äga rum. Gent emot den av kommitterade
framhållna minimigränsen av minst hälften anmärker anstalten, att den är för hög.
Då det torde möta svårigheter att beräkna, huru stor del av arbetsgivares — respektive
befattningshavares bidrag — som faller på invalidpensioneringen och då i varje
fall befattningshavarens bidrag till mycket ringa del täcker kostnaden för invalidpensioneringen,
funnes det enligt styrelsens förmenande ingen anledning att frångå
nu gällande princip, att avdrag skulle ske för hela pensionen.

Svenska järnvägsmannaförbundets styrelse framhåller jämväl, att 11 § i vissa avseenden
bör förtydligas. (Då yttrandet inkommit mycket sent, har utförligare referat
härav ej kunnat intagas.)

Handelskammaren i Karlstad, framhåller, att vid fastställande av livränta enligt
olycksfallsförsäkringslagen hänsyn bör tagas till pension, som den skadade erhåller
frän annat håll.

Direktören för Baltiska trävaraaktiebolaget Georg Andersson anser, att i stället för
»väsentlig del» en viss bestämd andel borde nämnas såsom villkor för arbetsgivarens
rätt att erhålla lindring i försäkringsavgifterna. Vidare erinrar Andersson, att eu
del nu befintliga sjukkassor, av vilka flera lämnade dagsersättning jämväl till sjuk
hustru, riskerade att på grund av den föreslagna lagens tillkomst mista för upprätthållande
av deras verksamhet nödiga bidrag från arbetsgivarne.

Handelskammaren i Göteborg framhåller, att bestämmelsen om avdrag på sjukpenning
eller livränta, vid samtidigt utgående ersättning från sjukkassa, som helt och hållet
eller till väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivare, borde utsträckas att
gälla även i fall av allmänt bidrag till sjukkassor.

Handelskammaren i Gävle anser, att olycksfallsersättning åtminstone till den skadade
icke bör utgå, i den mån ersättningen i förening med från sjukkassa utgående
sjukhjälp skulle komma att överskrida den skadades vanliga arbetsinkomst. Ifrågasättas
kunde ju, huruvida överskjutande belopp borde helt indragas eller av försäkringsinrättningen
överlämnas till vederbörande sjukkassa för att stärka dess fonder.

12 §.

Yrkesinspektören i åttonde distriktet R. Schenson anser, att arbetsgivarnes skadeståndsskyldighet
enligt allmän lag, skulle, då ersättning utgår på grund av olycksfallsförsäkringen,
kunna inskränkas, åtminstone till sådana fall, där det genom straffdom
konstaterats, att arbetsgivaren eller hans representant uppsåtligen eller genom
grov vårdslöshet vållat skadan.

Järnkontoret finner, med hänsyn till den föreslagna lagstiftningens princip, att
olycksfallsförsäkring skall till den skadade utgå, även om grov vårdslöshet av denne
varit orsaken till olycksfallet, konsekvensen fordra, att, där arbetsgivaren på grund
av försummelse kan bliva ådömd skadestånd, han däruti bör åtnjuta minskning, motsvarande
det belopp, för vilket den skadade blivit försäkrad, och torde sådan ändring
i 12 § böra vidtagas.

Handelskammaren i Gävle erinrar, att om olycksfallet ägt rum på grund av
arbetsgivarens vållande, vartill såsom bekant enligt domstolspraxis även räknas underlåtenhet
att i detalj följa arbetarskyddslagens föreskrifter, arbetsgivaren har att för
skadan utbetala skadestånd utan någon som helst regressrätt till försiikringsanstalten.
Ehuru motsvarande bestämmelse innehålles i gällande olycksfallsersättningslag, vill
kammaren ifrågasätta, att arbetsgivaren inedgives sådan regressrätt, så vida ej vällan -

192

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

det är groft. Eljest bleve mången arbetsgivare nödsakad att dels betala försäkringsavgifter
till riksförsäkringsanstalten och dessutom särskilt försäkra sina arbetare
för den ej obetydliga risken att, oaktat lian gör sitt bästa att förebygga olycksfall
bland sina arbetare, ändå av domstolarna förklaras hava varit vållande till
sådant.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott anför, att vad anginge de i
11 § omnämnda fall, då den lagstagade ersättningen utgår med nedsatt belopp,
borde motsvarande tydligtvis gälla även det fall, som avses i 12 §, nämligen att
arbetsgivaren enligt allmän lag eller särskild författning blir ålagd att utgiva ersättning.
Ett förtydligande i sådan riktning av stadgandet i senare delen av 12 § anser
utskottet vara av behovet påkallat.

Svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd framhåller, att då den premie, som
arbetsgivaren betalar till försäkringsinrättningen, avsåge alla olycksfall i arbete, även de,
som orsakas av vållande från arbetsgivarens sida, torde det var rättvist, att arbetsgivaren
erhåller avdrag i skadeståndet till den skadade, för vad denne uppburit från
försäkringsinrättningen.

Järnverks/''öreningen framhåller såsom ett önskemål, att arbetsgivaren genom den
försäkring för olycksfall i arbete, som han bekostade, också bleve täckt för alla penningerisker
till följd av olycksfall, även när skadeståndsskyldighet i sådant hänseende
kunde bliva honom ådömd enligt allmän lag. Som det nu vore planlagt, kommer
det att bliva nära nog nödvändigt för arbetsgivaren att för sin ansvarsskyldighet i
sist omförmälda fall taga särskild försäkring i någon privat försäkringsanstalt, som
meddelar försäkring av ifrågavarande slag (ansvarsförsäkring). Det borde dock ligga
närmare till hands att den obligatoriska olycksfallsförsäkring, som nu är föreslagen,
utsträcktes — eventuellt mot den säkert obetydliga ökning i premien, som härav
kunde betingas — till att omfatta även olycksfall, för vilka arbetsgivaren enligt
allmän lag eller särskild författning är ansvarsskyldig.

13 §.

Förste provinsialläkaren Ch. Lundberg i Jönköpings län anser, att stadgandet i paragrafens
första stycke, att försäkringsinrättning skall, »så fort ske kan, besluta om de
åtgärder, som för den skadades vård må vara av nöden», kan leda till alltför vidlyftigt
arbete för en stor anstalt. Det stora flertalet olycksfall vore ju av den lindriga art, att
vilken läkare som hälst kan sköta dem; och beträffande svårare olycksfall anlitades ju i
regel omedelbart närmaste lasarett, och det finge väl då i allmänhet anses obehövligt,
att anstalten skulle ingripa beträffande dessas vård. Något annorlunda ställde sig ju
saken, om olycksfallet vore av den art, att särskild specialvård erfordras (t. ex. ögonskador);
där kunde det vara befogat, att anstalten ingriper. En nödvändig förutsättning
för en bestämmelse sådan, som här föreslagits, vore emellertid, att anstalten
själv hade tillgång till sakkunskap, och härom funnes intet i lagen stadgat.

Järnkontoret anför, att bestämmelsen i denna paragraf, att jämkningar i fastställda
ersättningsbelopp kunna göras under en obegränsad tid framåt, syntes kunna
medföra oberäkneliga konsekvenser, och syntes därför en tidsbegränsning — låt vara
mera vid än den nuvarande — böra förordas.

Svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd anför, att bestämmelsen att ersättningstagaren
ej är underkastad återbetalningsskyldighet tydligen avsåge att innebära
eu förmån för honom, men det kunde sättas i fråga, om detta verkligen bleve följ -

193

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. •

den. I sådant fall torde försäkringsinrättningen provisoriskt komma att utbetala
endast ett minimum, medan däremot inrättningen kunde antagas förfara frikostigare
i fall återbetalningsskyldighet förefunnes, vilket också vore mera överensstämmande
med allmänna rättsregler.

14 §.

Kungl. Maj-.is befallning skavande i Jönköpings lön anser, att utbetalningarna av
praktiska skäl böra äga rum å veckans näst sista söckendag på sätt i allmänhet sker
med avlönings utbetalande.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg anser även, att utbetalningarna böra
äga rum å veckans näst sista söckendag. Vidare borde livränta med försäkringsinrättningens
samtycke kunna få utbetalas i kortare termin än en månad.

Handelskammaren i Gävle anför, att föreskriften att livränta skall utbetalas månadsvis
synes komma att förorsaka alltför mycket besvär och kostnader. Åtminstone
då jämförelsevis låg livränta utgår, borde densamma, liksom i den allmänna pensionsförsäkringen,
kunna utbetalas för längre perioder, exempelvis kvartalsvis. På
det ej försäkringsanstalt skall behöva under onödigt lång tid i sina räkenskaper redovisa
för ej i anspråk tagna livränterättigheter, syntes det böra stadgas, att rätten till livränta
upphör, sedan fem år förflutit efter det vederbörande sista gången lyft honom tillkommande
olycksfallsersättning.

Svenska pappersbruksföreningen vill ifrågasätta, om icke lämpligen en preskriptionstid
för livräntor borde i lagen införas.

Direktionen för sjömanshuset i Stockholm anser, att bestämmelser böra meddelas,
huru med ersättning skall förfaras, då sjuk eller skadad sjöman kvarlämnas i utländsk
hamn och ersättning enligt lagförslaget skall utgivas för tid utöver de 4 veckor
sjölagen bestämmer.

17 §•

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg inser ej, varför skyldigheten att
lämna för bestämmande av försäkringsavgift eller ersättningsbelopp erforderliga uppgifter
skall inskränkas endast till vissa angivna förhållanden.

18 §.

I en del yttranden tillstyrkes i det väsentliga kommitténs förslag i förevarande §.

Sålunda har Bergmästaren i södra distriktet K. Sidenvall intet att erinra beträffande
denna §. Föreskrift borde dock meddelas därom, att kostnaden för undersökning,
som utföres på begäran av försäkringsinrättning, skall gäldas av denna.

T. f. bergmästaren i norra bergmästaredistriktet G. I. Asplund framhåller, att försäkringsinrättning
och tillsynsorgan för lagens om arbetarskydd efterlevnad böra hava
rätt att företaga undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives.

Yrkesinspektören i femte distriktet D. Kempe framhåller, att yrkesinspektörerna med
all sannolikhet på grund av 18 § få utföra ett högst avsevärt antal undersökningar
vid fabriker. Utlåtanden kunde sannolikt högst sällan lämnas utan föregående besök
å arbetsplatsen, alldenstund industrien vore underkastad ständiga förändringar i arbetsmetoder
och maskinella anordningar, så att eu fabrik vore sig icke lik den ena tiden
som den andra. Då yrkesinspektören sålunda för undersökningar i fråga sannolikt
ganska ofta måste företaga särskilda inspektionsresor, kunde yrkesinspektörernas egentBihang
till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 25

194

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

liga uppgifter lätt under nuvarande förhållanden förryckas, såvida icke en detta arbete
motsvarande ökning av distriktspersonalen genomfördes. Under förutsättning av en
sådan personalökning kunde yrkesinspektören ej annat än finna, att det vore synnerligen
lämpligt, att yrkesinspektör avgåve yttrande för bestämmandet av försäkringsavgifterna
av det skäl, att yrkesinspektören icke blott hade förvärvat sig specialkunskap
inom skyddsteknikens område, särskilt beträffande skydd mot olycksfall och
ohälsa'' i arbete, utan även i regel förskaffat sig kännedom om fabriksledningens mer
eller mindre kompetens i skyddstekniskt hänseende. Yrkesinspektören tillstyrker
sålunda bestämmelserna i 18 § jämförda med dem i 15 §.

Yrkesinspektören i tredje distriktet friherre A. Funck framhåller, att den i 18 §
medgivna rättigheten att påfordra undersökning genom yrkesinspektionen av vissa
förhållanden på arbetsplatser visserligen kan komma att inverka menligt på yrkesinspektionens
arbete, om denna rättighet utnyttjades i större omfattning, men denna
utväg för försäkringsinrättning att förskaffa sig upplysningar om förhållanden på ett
arbetsställe syntes dock vara bättre, än att en slags inspektion skulle få utövas av
försäkringsinrättning eller försäkringsrådet vid sidan av yrkesinspektionen. Om försäkringsinrättning
eller försäkringsrådet skulle hava rättighet att verkställa dylik
undersökning bleve, bland andra olägenheter, följden, att arbetsgivare få så många
inspektionsförrättare att göra med, att de slutligen inte veta, vilken myndighet de
hava att hålla sig till i frågor rörande arbetarskydd. Därest försäkringsinrättning
eller försäkringsrådet vill hava förhållandena på ett under arbetarskyddslagen stående
arbetsställe undersökta, syntes detta kunna ske på så sätt, att sådan undersökning
begäres hos yrkesinspektionens chefsmyndighet, varefter denna lämnar vederbörande
yrkesinspektionens befattningshavare i uppdrag att företaga den begärda undersökningen,
vid vilken förrättning försäkringsinrättnings ombud skulle äga närvara.

I ett par av yttrandena hemställes, att rätt att påfordra undersökning genom
yrkesinspektionen ej borde tillkomma privat försäkringsinrättning.

Sålunda framhåller yrkesinspektören i sjunde distriktet It Wieselgren, att i instruktionen
för yrkesinspektörerna resp. riksförsäkringsanstalten borde inflyta en föreskrift
om samarbete mellan de två statsorgan, vilka skulle bedöma arbetsställena och
arbetets farlighet. Vidare borde 18 § erhålla följande ändrade lydelse: »Försäkrings inrättningen

— försåvitt den är statsorgan — äger att, i den mån---samt hos

myndighet, som enligt lagen om arbetarskydd utövar tillsyn å samma lags efterlevnad,
begära undersökning, eller då samma myndighet anmält förhinder, och samtidigt stor
skyndsamhet är av nöden, så ock i fråga om arbete, varå nämnda lag ej äger tilllämpning,
själv företaga undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives.
Enahanda befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet».

Bergmästaren i västra distriktet Hj. Nordqvist anser, att rätt att påfordra undersökning
hos myndighet syntes näppeligen böra tillkomma privat försäkringsinrättning,
utan vara förbehållen riksförsäkringsanstalten samt försäkringsrådet. Då det givetvis
alltid borde intressera riksförsäkringsanstalten att få kännedom om de rådande arbetsförhållandena,
borde privat försäkringsinrättning, då den har intresse av undersökning,
anhålla om sådan genom riksförsäkringsanstalten. I anledning av motiveringens
ordalag erinrade bergmästaren därom, att beträffande gruvdrift (å inmutningsbara
mineral) tillsyn av det egentliga gruvarbetet i allt väsentligt utövas av bergverksstyrelsen
(gruvstadgan 50—54 §§) med bergsöverstyrelsen som chefsmyndighet. Framställning
rörande undersökning av arbetsförhållanden under jord torde därför i flertalet
fall böra ske hos kommerskollegium.

Kungi. Majds Nåd. Proposition Nr 111.

195

I andra yttranden åter föreslås inskränkning i allmänhet av försäkringsinrättnings
befogenhet att begära undersökning genom yrkesinspektionen.

Yrkesinspektören i åttonde distriktet R. Schenson framhåller, att det läge i sakens
natur, att ett ordnat samarbete mellan yrkesinspektionen och försäkringsinrättningarna
borde äga rum till främjande av gemensamma ansträngningar för olycksfallens inskränkande,
men att en begränsning av yrkesinspektörernas skyldighet att lämna
meddelanden till försäkringsinrättning syntes vara behövlig på det att yrkesinspektörerna
ej skulle betungas med uppgifter, som icke kunna anses åligga dem enligt
gällande lag och instruktion och som gå vid sidan om deras verksamhet. Detta
uteslöte givetvis ej, att försäkringsrådet genom framställning till yrkesinspektionens
chefsmyndighet eller dess underordnade tillsynsorgan kan påkalla utredning i sådana
ärenden, med vilka yrkesinspektionen har att taga befattning. Bestämmelser i detta
avseende kunde därför lämpligen hava plats i de särskilda föreskrifter, som komma
att meddelas för försäkringsrådet, men borde utgå i sammanhang med 18 §.

Yrkesinspektören i nionde distriktet O. Nylén hemställer, under hänvisning till
yrkesinspektörernas stora arbetsbörda på deras egentliga verksamhetsområde, att ur
18 § måtte utgå vad däri säges om försäkringsinrättnings och försäkringsrådets befogenhet
att hos myndighet, som enligt lagen om arbetarskydd utövar tillsyn å samma
lags efterlevnad, påfordra undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives.
Emellertid syntes ett samarbete mellan yrkesinspektionen och försäkringsinrättningen
vara möjligt på det sättet, att vid inspektionerna yrkesinspektörerna insamla sådana
uppgifter, som kunna vara av betydelse för bestämmandet av försäkringsavgifterna.
Det syntes därför, att i 18 § kunde intagas ungefär följande bestämmelse. »Försäkringsinrättningen
äger att efter samråd med yrkesinspektionens chefsmyndighet
genom densamma införskaffa sådana upplysningar beträffande verksamheter, vilka stå
under yrkesinspektionens tillsyn, som kunna vara av betydelse för försäkringsinrättningens
verksamhet.»

Bergmästaren i mellersta distriktet C. O. Norelius framhåller, att därest en ytterligare
gradering av premierna skall ske utöver den, som betingas av olycksfallsfrekvensen
inom olika yrkesgrupper, syntes det, som om denna bäst äger ram hos försäkringsanstalten
i närvaro av den yrkesinspektör, inom vars område arbetsstället är beläget.
Om för varje särskild ansökning yrkesinspektör skulle höras, vore det att befara,
att yrkesinspektören finge långt mera arbete härmed, än som vore förenligt med ett
rätt handhavande av inspektionen för övrigt.

Yrkesinspektören i fjärde distriktet C. Häger ansluter sig till det uttalande yrkesinspektörerna
i skrivelse till kommerskollegium den 4 mars 1904 gjorde med anledning
av kollegii remiss rörande en av riksförsäkringsanstalten gjord underdånig
framställning med samma syfte, som i 18 § angives, nämligen, att yrkesinspektörerna
icke vore befogade enligt nu gällande föreskrifter att meddela försäkringsinrättning
vare sig officiella eller konfidentiella uppgifter till ledning för specialtarifferingar,
ävensom att yrkesinspektörernas egentliga uppgift alldeles säkert skulle komma
att rubbas, om yrkesinspektörerna ålades att meddela försäkringsinrättning av denna
åstundade uppgifter för specialtarifferingar.

Beträffande försäkringsinrättnings befogenhet att själv företaga undersökningar
föreslås i några uttalanden vissa inskränkningar.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jöfiköpings lön anser sålunda, att, till skydd för
yrkeshemligheter, bestämmelser borde meddelas, som begränsa försäkringsrådets och
försäkringsinrättningarnas i paragrafen givna undersökningsrätt.

196

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Göteborgs textilindustriförening hemställer, att tystnadsplikt föreskrives vid de i
paragrafen åsyftade undersökningar samt att orden »de förhållanden, under vilka
arbetet bedrives» ersättas med andra definitiva uttryck.

Statens inspektör för explosiva varor G. von Feilitzen anser, beträffande förslaget,
att försäkringsinrättningen i vissa fall utan arbetsgivarens samtycke skulle äga befogenhet
vidtaga erforderliga undersökningar, att detta måste anses såsom en mindre
tilltalande åtgärd och i viss mån kränkande för arbetsgivaren, varför det torde kunna
tagas i övervägande, huruvida icke det tillägg i § 17 skulle kunna vara tillfyllest,
att arbetsgivaren på heder och samvete skall avgiva erforderliga uppgifter. Skulle
oaktat inlämnade uppgifter tveksamhet uppstå angående ''arbetets beskaffenhet ur
farlighetssynpunkt, torde full klarhet uppnås i förevarande fall, därest socialstyrelsen
på begäran från försäkringsinrättningen genom vederbörande yrkesinspektör låter
verkställa undersökning. Det torde t. o. m. kunna ifrågasättas, huruvida försäkringsinrättningens
ombud för vissa industrier, exempelvis sprängämnesfabrikationen, kunde
äga erforderlig kompetens att själv bedöma den eventuella risken vid arbetets bedrivande,
varför här ifrågasatt undersökning även ur praktisk synpunkt lämpligare
borde förläggas hos den myndighet, som enligt lagen om arbetarskydd utövar tillsyn
å samma lags efterlevnad.

Ä andra sidan påyrkas i ett par yttranden, att försäkringsinrättningarna böra
hava större befogenhet att själva företaga undersökningar.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg anser, att om försäkringsinrättningarna
kunna själva med för deras behov tillräcklig sakkunskap införskaffa erforderliga
upplysningar i brådskande fall, t. o. m. mot arbetsgivares samtycke, så torde väl
samma mått av sakkunskap förslå, även om särskild skyndsamhet ej är av nöden, eller
om arbetsgivaren icke ställer sig hindrande, utan på allt sätt söker underlätta undersökningen.
Kommittén hade sålunda utgått från, att försäkringsinrättningarna komine
att hava tillgång till för deras behov erforderlig sakkunskap. Under sådana förhållanden
frågade man efter kommitténs motiv för att avvika från det inom försäkringsvärlden
hittills vanliga, och, så vitt yrkesinspektören visste, utan svårighet tilllämpade
förfarandet, att försäkringsinrättning själv genom sin egen personal å ort
och ställe och alltså utan onödig omgång gör undersökningar för premiebestämningar
och för reglering av skador (brand, olycksfall, maskinskador o. d.). Ifrågavarande
föreskrift vore enligt yrkesinspektörens mening till ringa eller intet gagn. Enskilda
försäkringsinrättningar av det slag, som avsåges i 4 § (arbetsgivarsammanslutningar)
torde icke hava någon svårighet att i stadgar eller liknande föreskrifter få intaga
bestämmelse, som gåve dem rätt att själva verkställa erforderliga undersökningar.
Vad slutligen statens försäkringsinrättning beträffade, hade den nu under snart 13 år
och utan svårare olägenhet med hjälp av egen personal, såväl tjänstemän i Stockholm
som en del ombud, verkställt erforderliga undersökningar. Någon verklig betydelse
kunde i detta fall icke tillmätas en möjligen förefintlig strävan att undvika »dubbelinspektion»,
ty redan nu funnes ju yrkesinspektion, elektrisk inspektion, brandsyn,
brandförsäkringsinspektion, maskinförsäkringsinspektion och väl kanske åtskilligt mera.

Handelskammaren i Karlstad anför huvudsakligen följande. För att uppmuntra
arbetsgivarna till sådana ändringar och förbättringar, som kunna minska faran för
olycksfall, borde enligt kammarens mening användas specialtariffering även inom
samma yrkesgren, så att försäkringsavgiften bleve så noga som möjligt avpassad efter
risken, ty verkstäder eller fabriker inom samma bransch kunde vara betydligt olika
med avseende på fara för olycksfall. Det kunde då visserligen vara lämpligt, att

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

197

den under socialstyrelsen stående yrkesinspektionen medverkade för detta ändamål,
men handelskammaren ansåge, för vinnande av enhetlighet och väl avvägda avgifter
nödigt, att antingen styrelsen för riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet finge
tillgång till lämpliga inspektörer, som kunde samarbeta med yrkesinspektionen i denna
synnerligen viktiga sak. Yrkesinspektionens uppgift borde därvid bli att lämna råd
och upplysningar.

Slutligen göres på några håll gällande, att om premieregleringen på visst angivet
sätt förenklas, bleve inspektion av arbetsföretag mindre behövlig.

Sålunda anser byråchefen i socialstyrelsen Th. Furst, att om premieregleringen
ordnas på sätt av honom i en avgiven P. M. föreslagits (se under 19 §) bortfölle
även till största delen behovet av riskens uppskattning genom besök å arbetsplatsen.
Detta torde utgöra en fördel på grund av den osäkerhet, en sådan tariffering måste
lida av genom de synnerligen komplicerade och växlande förhållanden, som inverka
på olycksfallsrisken. Till de mera fixa och bedömbara faktorerna kunde räknas de
maskinella anordningarnas mer eller mindre goda beskaffenhet ur skyddsteknisk synpunkt
ävensom de lokala förhållandena, såsom utrymme, dagerförhållanden o. dyl. Till
de växlande faktorer, som utan ingående studium i stor utsträckning undandroge sig
bedömande hörde i främsta rummet arbetsledningens beskaffenhet, som i betydlig
grad inverkade på olycksfallsrisken och vore underkastad stora och oberäkneliga rubbningar
genom chefombyten, förmäns och verkmästares förflyttning m. m. I viss
mån sammanhängande härmed vore ordningen å arbetsstället. Till samma grupp
hörde även förekomsten av s. k. vaneolycksfallsoffer, d. v. s. personer som kommit
in i ett arbete eller å en plats, där det kräves större vaksamhet, rörlighet eller annan
förmåga, än de besitta, och vilka därföre åter och åter drabbas av olycksfall.

Yrkesinspektören i andra distriktet Olof Hellström framhåller den stora arbetsbörda,
förslagets genomförande skulle pålägga yrkesinspektörerna samt yttrar beträffande
bestämmandet av premien, att det därför vore nödvändigt att anordna ett enklare,
mindre betungande och mindre kostbart sätt för premiernas fastställande, och ett
enkelt sådant skulle möjligen kunna tänkas, om vid varje företag icke uteslutande
de olika förhållandena vid arbetsstället lades till grund för premiebestämningen utan,
och i ännu högre grad, denna baserades på olycksfallsfrekvensen inom varje företag.
Denna stode ju ock i ett visst förhållande till mängden och arten av befintliga
skyddsanordningar, om än härvidlag andra faktorer, såsom arbetarnas egen försiktighet
m. m. spela in. En specialtariffering av varje yrkesgrupp med maximi- och minimipremier
på basis av nuvarande tariffering vore lätt gjord, även utan yrkesinspektionens
medverkan. Det skulle då låta tänka sig, att alla företag inom samma
yrkesgrupp åsattes samma premie, t. ex. medelpremien för gruppen, reducerad till en
årsinkomst av 1,000 kronor. Efter försäkringsårets slut lades olycksfallsfrekvensen
under året till grund för den slutliga premien. Ersättningen kunde således växla
år från år allt efter olycksfallsfrekvensen. De företag, där ingå olycksfall inträffat,
betalade den lägsta grupp-premien, alla övriga i förhållande till olycksfallens antal
och omfång. Regleringen av premiebeloppen kunde ordnas genom återbetalning av
för högt erlagda avgifter och tillägg av för lågt inbetalda i samband med kronouppbörden.
Härvid vore dock att märka, att de olycksfall, som konstaterats vara rena
olyckshändelser, d. v. s. inträffat under sådana förhållanden, att de icke kunnat förebyggas
genom skyddsanordningar eller på annat sätt, och som lika lätt kunna inträffa
på en idealisk arbetsplats som på en mindre idealisk, icke borde inverka på
den slutliga premien. Premierna för dessa så att säga oberäkneliga olycksfall borde
nämligen ingå i minimipremien för gruppen i fråga.

198

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

En tariffering på dessa grunder skulle bland annat skapa ett gagneligt och utförbart
samarbete emellan försäkringsinrättningen och socialstyrelsen, respektive yrkesinspektionen.
Undersökningarna komme i de flesta fall att inskränka sig till vissa
svårare olycksfall, som redan nu praktiserades, besvarandet av vissa ur teknisk synpunkt
viktiga frågor m. m., som allt skulle kunna ske utan rubbning i den nuvarande
yrkesinspektionens verksamhet och sannolikt även med nuvarande arbetskrafter.

Yrkesinspektören i första distriktet Arvid Rosengren framhåller, att mot anlitande
av yrkesinspektörerna vid specialtariffering torde knappast kunna göras någon anmärkning
ur den synpunkten, att yrkesinspektörerna kunde förutsättas äga bättre
kännedom om ett arbetsställe i skyddstekniskt avseende än någon annan tillfällig
bedömare, men man Ange dock härvidlag icke förbise, att en planmässigt lagd och
systematiskt ordnad yrkesinspektionsverksamhet komme att härigenom betänkligt
rubbas. Genom yrkesinspektörernas anlitande vunnes den fördelen, att dubbelinspektion
undvikes. Om förslaget om specialtariffering vunne bifall, måste man emellertid
givetvis taga med i beräkningen en ökning av yrkesinspektionens arbetskrafter. Yrkesinspektören
framställer ett förslag till en s. k. »kompensationspremie», huvudsakligen
efter samma grunder som yrkesinspektören i andra distriktet och varigenom
inspektion kunde bliva mindre behövlig.

19 §.

Kungl. lantbruksakademien framhåller, att det från jordbrukets synpunkt syntes
önskvärt, att avgifterna må bestämmas och inbetalas efter försäkringsårets slut, såsom
förhållandet vore vid länens brandstodsbolag m. fl. ömsesidiga försäkringsbolag, och
såsom här med all sannolikhet komme att ske vid de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen.
Det vore vid jordbruket omöjligt att för ett kommande år beräkna åtgången
av tillfällig arbetskraft, varemot det vid årets slut vore lätt att redovisa sådan.
Den minskade ränteinkomst, som skulle bliva en följd av premiebetalning i efterskott,
drabbade ju endast första året efter lagens trädande i kraft och torde uppvägas av
minskat arbete för utredandet av felaktiga eller godtyckliga deklarationer samt ett
ökat förtroende för den nya lagstiftningen.

Kungl. Maj:ts befallning skav ande i Södermanlands län anmärker, att i den föreslagna
lagen ej funnes några bestämmelser om tid och sätt för debitering och uppbärande
av avgifterna till riksförsäkringsanstalten och uttalar den förmodan att, därest för
dessa avgifters uppbörd och redovisning komme att erfordras medverkan av Kungl.
Maj:ts befallningshavande och dem underlydande myndigheter, Kungl. Maj:ts befallningshavande
torde få komma i tillfälle att avgiva utlåtande över blivande förslag till
staclganden i ämnet.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län anser, att det enklaste vore, att
uppbörden av avgifterna i allmänhet finge äga rum i samband med kronouppbörden;
indrivande av restantier ordnades då på enklaste sätt. Men då uppbördsstämmorna
numera i allmänhet skola hållas i slutet av året, måste i sådant fall nppgivas den
av kommittén framhållna förmånen av avgifternas intagande i början av året. Detta
ville emellertid synas vara endast en ordnings- och bokföringsfråga, beroende på, huru
det ordnas med avgifternas påförande och med tiden för lagens ikraftträdande.

Beträffande bestämmelserna i andra stycket av 19 § finner Kungl. Maj:ts befallningshavande
det vara en onödig och till dubbelarbete ledande utväg, att obetalda
avgifter skola förskjutas av statsverket. Då staten väl i allt fall stode i ansvar för

Kunf/l. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

199

riksförsäkringsanstaltens solvens och måste förskjuta medel till ersättningar för olycksfall,
därest anstalten skulle sakna tillgång därtill, syntes det ej föreligga skäl att låta
staten även i nu ifrågasatta form uppträda såsom subventionerande till anstalten. Och
för kontroll på den riktiga beräkningen av försäkringsavgifterna torde en sådan åtgärd
som den föreslagna vara överflödig, ja t. o. m. vilseledande, då avgifterna väl icke
kunde sägas vara rätt beräknade, om därvid ej tagits någon marginal för avgifter,
som ej kunna indrivas. •

Luleå tegelbruksaktiebolag anser det vara en fördel, om arbetarnas enskilda olycksfallspremier
och pensionsbeloppet 3 kr. skulle kunna upptagas samtidigt med kronouppbörden,
enär därigenom vunnes minskade indrivningskostnader, i de fall, då premierna
ej betalades på bestämd dag.

Jämväl yrkesinspektören i sjunde distriktet R. Wieselgren ifrågasätter, att premieuppbörden
skall ske genom skattesedlarne.

Byråchefen i socialstyrelsen Th. Furst framhåller i en avgiven P. M., att det nuvarande
tillvägagångssättet i riksförsäkringsanstalten med en förvärdering av risken
och fixering av premien per årsarbetare före försäkringens avslutande liksom även
ett uttagande i förskott av den sannolika premien vore överflödigt, när obligatorisk
försäkringsplikt infördes, och hela proceduren torde då kunna inskränkas till ett förfarande,
som motsvarade den nuvarande efterregleringen. Med ledning av förd
statistik, såväl rörande de enskilda större arbetsställena som beträffande skilda
yrkesgrupper, kunde risken å visst arbetsställe bedömas efter medeltalsrisken för
sådan verksamhet och reglering av premieprocentsatsen äga rum efter kortare eller
längre tids försäkring. Vidare borde varje arbetsgivare åläggas att i samband
med avgivande av deklaration för taxering insända en förteckning över hos honom
under det nästföregående året sysselsatta arbetare med uppgift dels om deras resp.
löneinkomster och dels om av dem utförda dagsverken. Från taxeringsmyndigheterna
skulle därefter dessa förteckningar insändas till riksförsäkringsanstalten, där
med ledning av desamma samt den för resp. yrke fastställda premieprocentsatsen
premien för varje arbetsgivare skulle beräknas. Uppgiften om den på varje arbetsgivare
belöpande premien skulle kommuniceras vederbörande taxeringsmyndighet och införas
under särskild rubrik å arbetsgivarens kronoskattsedel samt uppbäras i samband
med kronouppbörden. Arbetsgivare, ansluten till sådant försäkringsbolag, som omförmäles
i lagens 4 § skulle fritagas från insändande av omskrivna förteckning, men
hade att å särskild blankett angiva det bolag, i vilket han under avsett år varit
medlem. Uppgifterna skulle kontrolleras av riksförsäkringsanstalten. Premieuppbördens
ordnande på här föreslaget sätt skulle medföra, att riksförsäkringsanstalten Ange
förskottera ersättningarna för de skador, som inträffat under det år uppbörden avser.

Byråchefen Först framhåller vidare, att för beräknande av en exakt premie
enligt försäkringstekniska grunder måste riksförsäkringsanstalten erhålla uppgift ej
endast om de skilda arbetarnas årslöner utan även om det av varje grupp arbetare
med samma årslön utförda antalet dagsverken under året. För de större arbetsgivarna
torde dylika uppgifters avgivande ej möta allt för stora svårigheter, och för de mera
riskabla yrkena vore de nog även nödvändiga för premieberäkningen. För vissa yrkesarbetare
åter, där olycksfallsrisken i arbete vore minimal, såsom exempelvis kontorsbiträden,
handelsanställda och personliga tjänare, borde kunna tagas i övervägande,
huruvida icke en fix premie kunde fastställas per årsarbetare oberoende av årsinkomsten.
För dessa kategorier arbetare torde en medelinkomst kunna fastställas.

200

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Med avseende å stadgandet, att resterande försäkringsavgifter skola indrivas av
kronobetjaningen på sätt om indrivning av resterande kronoutskylder är stadgat,
erinrar Kungl. Maj:ts b ef all n ingsh avand e i Jönköpings län, att, därest olycksfallsförsäkringen
skulle erhålla den omfattning, som kommittén föreslagit, en sådan indrivning
säkerligen skulle komma att medföra väsentligt ökade kostnader såväl för
staten som, framför allt, för kommunerna genom anställande av nya fjärdingsman
och exekutionsbetjänte. Sedan vore nämligen dessa, särskilt genom indrivningen av
pensionsavgifterna så hårt ansträngda, att deras antal behövde ökas.

Direktionen för sjömanshuset i Malmö anför, att motiven till 19 § gåve vid handen^
att kommittén tänkt sig, att försäkringsavgifterna skola betalas för år och i förskott.
Vid sådant förhållande vore det rimligt, att rederier berättigades till ristorno av
försäkringsavgifter för tid, under vilken fartyg icke användes eller vore bemannat,
allt i närmare överenstämmelse med vad vid kaskoförsäkring vore brukligt; och hemställde
direktionen, att i förslaget intoges bestämmelse i sådant syfte. Bestämmelser
i sådant avseende syntes vara av den vikt, att de borde finnas i en blivande olycksfallsförsäkringslag
och icke utfärdas på administrativ väg.

Uddeholms aktiebolag påpekar lämpligheten av ett stadgande om, att storleken av
de fonder, som riksförsäkringsanstalten tillätes upplägga, bliva begränsade till vissa
belopp, samt att, därest kapitalbildning därutöver skulle kunna ske genom de fastställda
premierna, sådan icke borde tillåtas utan i stället komma arbetsgivaren tillgodo
i form av minskade försäkringspremier.

Handelskammaren i Karlstad sätter i fråga, huruvida icke överskott i försäkringsfonden
lämpligen skulle kunna särskilt fonderas för att så småningom bereda arbetsgivarna
någon lindring i premieavgiften, i stället för att, såsom kommitterade i sina
motiv föreslå, användas till sociala uppgifter, som stå i samband med olycksfallsförsäkring.

20 §.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg påpekar, att 20 § handlar om skyldighet
för skadad arbetare att underkasta sig läkarvård m. m., och sålunda egentligen
icke hör hemma under den angivna rubriken. >

Järnkontoret anför, att andra stycket i 25 § stadgar, att försummelse av den
skadade att lämna underrättelse om inträffat olycksfall kan medföra viss påföljd.
I nämnda lagrum hade sålunda uttalats, att anmälningsplikten i första hand åligger
den ersättningsberättigade själv, men denna skyldighet syntes fullt tydligt höra
framgå redan av § 20, där anmälningsskyldigheten avhandlades.

Handelskammaren i Gävle anser, att orden »läkare, som må tillkallas av försäkringsinrättningen
eller av arbetsgivaren» lämpligen torde böra utbytas mot orden
»läkare, som må tillkallas eller rådfrågas av» o. s. v. Detta för att utmärka, att
det icke bör anses nödigt att i varje fall tillkalla läkare. Det borde överlämnas åt
läkaren att efter konsultation bestämma, om den skadade skulle infinna sig hos
honom eller läkaren besöka patienten.

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare finner det vara önskvärt, att i
§§ 20 och 21 klart utsäges, att arbetsgivarna skola från försäkringen utfå ersättning
för sina kostnader för läkarvård och medicin. Som §§ formulerats, vore saken icke
klart uttalad.

Kung1. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 111.

201

21 §.

Kung1. Majds befallningshavande i Jönköpings lön anser, att §:n bör omarbetas med
hänsyn därtill, att yrkesinspektörerna fortfarande såsom hittills böra bliva snabbt
underrättade om olycksfall för att kunna vidtaga på dem ankommande åtgärder till
förebyggande av olycksfallens upprepande.

Yrkesinspektören i första distriktet Arvid Rosengren erinrar om, att riksförsäkringsanstalten
hittills ofta tillskrivit vederbörande yrkesinspektör med förfrågan om vad
som i anledning av vissa särskilda inträffade olycksfall åtgjorts. Det syntes emellertid
lämpligt att vederbörande försäkringsanstalts befogenhet inskränktes till att
underrätta vederbörande yrkesinspektör om inträffat olycksfall och sedan liksom
tillförne överlåta åt honom att på bästa sätt vinna trygghet för ett återupprepande.

Yrkesinspektören i andra distriktet Olof Hellström anser, att då yrkesinspektören naturligtvis,
som hittills skett, borde sättas i tillfälle att följa olycksfallen inom distriktet,
och orsaken till deras inträffande, för att skyndsammast påkalla rättelse rörande
skyddsanordningar m. m., syntes det lämpligt, att såväl riksförsäkringsanstalten som
de enskilda bolagen antingen i själva lagen eller i särskild instruktion ålades att
efter viss, möjligaste korta tid, översända de anmälningar, som berörde lagen om
arbetarskydd, till vederbörande yrkesinspektör. Efter att hava tagit behörig del av
anmälningarna skulle det åligga yrkesinspektören att återställa dem till riksförsäkringsanstalten,
eventuellt vederbörande försäkringsinrättning.

Yrkesinspektören i tredje distriktet friherre A. Funck framhåller vikten av att yrkesinspektör
får kännedom om olycksfall så snart som möjligt efter det att sådant
inträffat. Enligt gällande föreskrifter skulle anmälan om olycksfall i arbete insändas
till yrkesinspektören och riksförsäkringsanstalten, i de fall då den skadade där vore
försäkrad. Denna bestämmelse torde utan olägenhet kunna bibehållas, varjämte den
yrkesinspektör tillkommande rättigheten att kunna påfordra polisundersökning angående
ett inträffat olycksfall borde kvarstå, då sådan undersökning kunde vara av betydelse
för utrönande av orsaken till ett olycksfall och sålunda bidraga till förekommande
av upprepande av ett dylikt fall.

Jämväl yrkesinspektörerna i fjärde distriktet C. Häger och i åttonde distriktet R.
Schenson anse, att underrättelse om inträffat olycksfall snarast möjligt bör lämnas
yrkesinspektionen.

Yrkesinspektören i femte distriktet D. Kempe erinrar, att yrkesinspektören för sitt
inspektionsarbete haft synnerligen stor nytta av att i god Hd få del av inträffade
olycksfall inom distriktet. Enligt yrkesinspektörens erfarenhet vore arbetsgivaren,
sedan ett svårare olycksfall inträffat, alltid strax efter att olycksfall inträffat särskilt
villig anordna skydd icke blott vid plats där olyckan skett utan även å andra
områden. Yrkesinspektören borde även som hittills få påkalla polisundersökning rörande
olycksfallsförloppen samt kunna få närvara vid dessa undersökningar, alldenstund
för polismyndigheten vissa sakförhållanden mången gång behövde påpekas. Detta
särskilt då det avsåges sådan anmälan till Kungl. Majrts befallningshavande, som
angåves i 38 § av lag om arbetarskydd. Under yrkesinspektörens tid hade olycksfallen
anmälts första tiden efter 14 dagar från det olycksfallet inträffade och sedan
efter 4 dagar. Sett från yrkesinspektionsverksamhet vore det första anmälningssättet
det ändamålsenligaste, men skulle yrkesinspektören naturligtvis ej därför vilja påyrka
en återgång till 14-dagarsanmälningarna. Om enligt yrkesinspektörens förslag
eu karenstid av 14 dagar infördes, borde dock anmälning om olycksfall avgivas först
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 2G

202

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

efter denna tids utgång. Olycksfallsanmälningar borde lämpligen utskrivas i 2:ne
exemplar, av vilka ett passerade eller hälst möjligen, som förut, kvarstannade hos
yrkesinspektören. Insändande av anmälningar till Kungl. Maj:ts befallningshavande
torde sannolikt icke erfordras. Yrkesinspektören veterligt hade ingen Kungl. Maj:ts
befallningshavande, med vilken yrkesinspektören haft samarbete, något åtgjort med
anledning av insända olycka fal 1 s anm älningar.

Yrkesinspektören i sjunde distriktet JR. Wieselgren anser, att i 21 § följande mellansats
bör inskjutas: »----göra skriftlig anmälan, enligt formulär som av Kungl.

Maj:t fastställes efter socialstyrelsens och riksförsäkringsanstaltens hörande--.»

Detta för att få ett enda formulär och underlätta utskrivning av duplicatexemplar,
vilka ju behövdes, då ju icke kungörelsen av 31 december 1912 angående anmälan
om olycksfall i arbete vore föreslagen till ändring.

Yrkesinspektören i nionde distriktet O. Nylén anser att, da det vore av vikt för
yrkesinspektören att få del av de inom hans distrikt inträffade olycksfallen, desamma
höra delgivas honom. Därjämte borde formuläret för anmälan fastställas av yrkesinspektionens
chefsmyndighet i samråd med riksförsäkringsanstalten.

Bergmästare» i västra distriktet Hj. Nordqvist anser, att framdeles som hittills
anmälan om inträffat olycksfall bör göras i två exemplar, av vilka det ena, om
olycksfallet skett i arbete, som står under tillsyn av bergmästare eller yrkesinspektör,
insändes till vederbörande tillsyningsorgan i och för kännedom och vidare befordran
till socialstyrelsen. Någon svårighet borde detta ej åstadkomma, om hos polismyndigheten
förefunnes förteckning å de arbetsställen, som folie under lagen om arbetarskydd.
Givetvis borde bergmästare och yrkesinspektör äga befogenhet att påkalla
polisundersökning, och om dylik undersökning ändock företoges, borde, då fråga vore
om olycksfall, som folie inom bergmästares eller yrkesinspektörs verksamhet, vederbörande
tillsyningsman därom på förhand underrättas för att sättas i tillfälle att
vid förhöret närvara. Avskrift av undersökningsprotokollen borde i nämnda fall insändas
till vederbörande befattningshavare inom yrkesinspektionen.

t. f. Bergmästaren i södra distriktet K. Sidenvall finner förslaget leda därtill, att
yrkesinspektionens tillsynsorgan i orterna först långt efter olycksfallens inträffande
finge kännedom därom. Då detta skulle vara en betydlig försämring för tillsynen
enligt arbetarskyddslagen, torde det vara nödvändigt, att anmälningarna gjordes i
två exemplar, av vilka det ena, enligt kommitténs förslag, ginge till försäkringsinrättning
och det andra till yrkesinspektionens tillsynsorgan, som hittills. Detsamma
finge även anses gälla läkarhetyg och eventuella polisförhörsprotokoll, då det ofta
icke framginge av anmälningarna, men väl av läkarbetygen, om olycksfallen varit
svårartade, vilket vore nödvändigt att veta i och för fullgörandet av det i socialstyrelsens
cirkulärskrivelse den 15 september 1913 givna åläggande att verkställa
undersökning och avgiva rapport beträffande svårare olycksfall. Värdet av en sådan
undersökning förringades, om längre tid förflöte efter själva olycksfallet.

Bergmästaren i mellersta distriktet C. O. Norelius anser det vara en omgång att
insända det för riksförsäkringsanstalten avsedda exemplaret av olycksanmälan till
länsmannen. Anmälan borde av arbetsgivaren insändas direkt. Länsmannen, som
liksom hittills mottoge det andra exemplaret av anmälan för att tillställas vederbörande
inspektionsmyndighet, borde åläggas att i händelse polisundersökning verkställts,
därom till försäkringsanstalten lämna underrättelse. Likaså anser bergmästaren,
att där arbetarne vore försäkrade i särskilt bolag enligt 4 §, arbetsgivaren
borde översända ett exemplar till riksförsäkringsanstalten samtidigt med likadan anmälan
till försäkringsbolaget. Härigenom komme riksförsäkringsanstalten att redan

Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 111.

208

från början hava en fullständig kännedom om samtliga olycksfall. En gång varje
månad eller oftare, om så påfordrades, borde försäkringsbolag till riksförsäkringsanstalten
avgiva berättelse om de åtgärder, som vidtagits sedan näst föregående rapport.
I stället för 21 § borde endast en hänvisning lämnas till särskild förordning rörande
anmälan om olycksfall. I detta sammanhang omnämnde bergmästaren, att polismyndigheterna
— särskilt länsmännen — vore så överhopade med alla anmälningar
och övriga tjänstegöromål, att deras granskning av inkomna anmälningar, till följd
av bristande tid, bleve mycket hastig och ofullständig.

T. f. bergmästaren i norra bergmästaredistriktet G. I. Asplund uttalar, att om ordalagen
i tredje stycket av 21 § skulle innebära, att polisundersökning, där vederbörande
polismyndighet ej själv funne sådan nödig, skulle kunna hållas endast på
framställning av försäkringsinrättningen eller av försäkringsrådet, detta stadgande
syntes olämpligt. Såväl arbetsgivare som arbetare kunde ofta ha intresse av att ett
olycksfall, medan det är färskt, bleve föremål för polisundersökning, de förre t. ex.
då de hade anledning antaga, att olycksfallet vållats genom vårdslöshet från arbetarnes
sida, de senare, då lämpliga skyddsanordningar saknats eller arbetsledningen
eljes kunde anses ha i viss mån vållat olyckan. Ett underställande av saken till
försäkringsrådet eller försäkringsinrättningen för att få en undersökning till stånd,
kunde i många fall tänkas vålla sådan tidsutdräkt, att man ingen nytta hade av
undersökningen. Likaså borde väl vederbörande yrkesinspektör eller motsvarande
tillsynsorgan hava samma rätt att påkalla undersökning enligt denna lag som enligt
lagen om arbetarskydd. Undersökningsprotokoll torde böra insändas jämväl till sådant
tillsynsorgan.

Poliskammaren i Malmö har icke något att erinra mot förslagets stadganden om
polisundersökning och om vad med polismyndighet skall förstås.

Magistraten i Uppsala erinrar, med instämmande av Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Uppsala län, att det gives städer, såsom Uppsala, där varken poliskammaren,
magistrat eller stadsstyrelse är polismyndighet, utan där polismyndigheten utövas av
en polismästare. Vad Uppsala beträffade, vore detta föreskrivet i kungl. brevet den
31 december 1869 och den 9 februari 1872. Då det säkerligen icke ifrågasattes, att
dessa föreskrifter skulle upphävas, eller att polismästaren, vad beträffar anmärkningar
eller undersökningar om olycksfall, skulle vara satt ur funktion, torde det därför vara
lämpligt, att ifrågavarande stadgande avfattades så, att tvekan icke uppstår vid tilllämpningen.
Anmälningar om olycksfall höra för övrigt till de så gott som dagliga
företeelserna i polismästarens expedition, så att det vore icke utan betydelse för fördelningen
av göromålen inom magistraten, om polismästaren visade ifrån sig dessa
anmälningar till magistraten. Magistraten föreslår följande lydelse: »Polismyndighet,
som i denna § avses, är å landet länsmannen, i stad, där poliskammare finnes, poliskammaren,
i stad, där polismästare, men icke poliskammare finnes, polismästaren och
i övriga städer magistraten eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelsen».

Bergmästaren i östra distriktet B. Kjellberg förmenar det vara lämpligare att
formuläret, som hittills skett, fastställes av Konungen, ty dels förutsattes ju i lagen
att förutom riksförsäkringsanstalten, försäkringsinrättningar funnes, som kunde hava
intressen att bevaka i fråga om formuläret, dels torde väl anmälan ej enbart komma
att beröra ersättning för olycksfall, utan jämväl inrymma uppgifter om olycksfallets
orsaker och vidtagen anordning till dess undvikande för framtiden, vilka uppgifter
folie inom socialstyrelsens verksamhetsområde. Socialstyrelsen borde ej ställas beroende
av riksförsäkringsanstalten i förevarande fall.

204

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Skånes handels-, industri- och sjö fartskammare önskar, att hänsyn tages därtill,
att arbetsgivare, som redan enligt knngl. kungörelsen den 31 december 1912 —
vilken icke vore avsedd att genom förevarande lag upphävas — är pliktig lämna
dylik anmälan, icke ytterligare må betungas med skyldighet att avgiva ännu en anmälan
av väsentligen samma innehåll.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott anser, att de i 21 § omförmälda
formulär böra fastställas av försäkringsrådet i stället för av riksförsäkringsanstalten.

Förste provinsialläkaren Ch. Lundberg i Jönköpings län ifrågasätter, om icke med
hänsyn till den kontroll rörande den skadades vård, som enligt 13 § åligger anstalten,
i det läkareintyg, som jämlikt 21 § skall avgivas vid anmälan om olycksfall,
även borde lämnas uppgift om de åtgärder, som vidtagits; vilket dock i regel vore
onödigt.

Malmö byggmästareförening anser, att då i lagen funnes stadgat, att arbetaren
vid olycksfall erhåller fri läkarevård och arbetsgivaren härför betalar avgift, så borde
denne vara befriad från att bekosta läkarbetyg. Rätteligen borde arbetaren bekosta
läkarbetyget, då detta vore den akt, varmed han hade att styrka sina ersättningsanspråk.
Om arbetaren emellertid icke ansåges kunna betungas med denna avgift, borde
kostnaden för bevismaterialet bestridas av statsmedel.

Lunds byggmästareförening hemställer, att arbetare skall vara skyldig avlämna
läkareintvg för de dagar, för vilka dagsersättning under sjukdomstiden skall utgå.

Uddeholms aktiebolag har ett uttalande i samma syfte.

22 §.

Tekniska föreningen i Västerås anser, att om arbetare träffas av olycksfall i arbete
utom landets gränser, bör — då ej utan större kostnader ett av svensk polismyndighet
eller av svenskt konsulat uppsatt protokoll kan anskaffas — vara tillräckligt
för fullgörande av anmälningsskyldighet, att intyg från legitimerad läkare eller ortsmyndighet
på platsen företes.

23 §.

Överståthållareämbetet anför, att då allmänna lagen icke innehåller någon föreskrift
om sakkunnigas hörande vid domstol, utan dessa, när förhör med dem påkallas,
betraktas såsom vittnen, syntes anledning saknas att i denna lag särskilt nämna de
sakkunniga. För övrigt syntes hela stadgandet i denna paragraf obehövligt, enär
förhör, som här avsåges, torde kunna påkallas med stöd av föreskriften i 17 kapitlet
23 § rättegångsbalken.

24 §.

Knngl. Maj ris befallningshavande i Uppsala län anser, att arbetarens försummelse
att begagna av arbetsgivaren anskaffad skyddsanordning ävensom arbetarens onykterhet
under arbetet böra, då olycka inträffar, medföra, om ock ej total förlust av
ersättning, dock någon nedsättning i ersättningens belopp. En sådan försummelse
som den ovan omförmälda torde vara rätt vanligt förekommande. Gallerskyddet å
kantsågen slås ifrån, glasögon, avsedda till skydd vid stenknackning, komma ej till
användning o. s. v.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 1 It.

205

Yrkesinspektören i sjätte distriktet O. Forsberg finner en föreskrift, som helt eller
delvis frånkände den skadade rätt till ersättning i fall av lek, okynne, slagsmål,
onykterhet och eventuellt även vid uppenbar överträdelse av skriftligt (t. ex. genom
tydliga anslag) meddelat förbud, som effektivt uppehölles — d. v. s. att varje överträdelse
av detsamma, som kornrne till befälets kännedom, ovillkorligen beivrades
— med hänsyn till god ordning ävensom till stödjande av arbetarskyddslagens
förebyggande syfte hava fog för sig.

Uddeholms aktiebolag anser denna § böra kompletteras med stadganden om huru
skall förfaras, där arbetare genom uppenbar uraktlåtenhet att ställa sig givna föreskrifter
till efterrättelse själv kunde anses vara skuld till olycksfallet.

Lunds byggmästareförening finner, att i sistnämnda fall ersättning ej bör utgå.

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd framhåller, att förslaget i denna §
innebär en olikhet mot nu gällande lag. Envar arbetsgivare visste, hur svårt det
redan nu vore att få arbetarna att följa de säkerhetsföreskrifter, som vare sig med
eller utan yrkesinspektionens medverkan vore givna och kungjorda på arbetsplatserna.
Bleve det föreslagna stadgandet lag, vore det antagligt, att arbetarnas oaktsamhet
ytterligare komme att ökas. Det skäl, som kommittén anfört för förslaget,
eller att dylika olycksfalls medtagande under lagen icke komme att nämnvärt öka
premierna, vore sannolikt riktigt, ehuru någon statistisk grund för detsamma icke
torde finnas, men därmed vore frågan icke avgjord, ty det vore uppenbart, att
att det ur allmän synpunkt vore synnerligen beklagligt, om vårdslöshet och oaktsamhet
alltmer vunne insteg på arbetsplatserna. A andra sidan kunde icke förnekas,
att det kunde vara hårt för en arbetare, att genom tillfällig oförsiktighet gå miste
om sin olycksfallsersättning. Rådet ansåge, att man här skulle kunna gå en medelväg
och stadga, att arbetare i dylika fall skulle vara berättigade till en viss reducerad
ersättning.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott anser jämväl, att därest olycksfall
förorsakats av grov vårdslöshet, ersättning visserligen bör utgå men med minskat
belopp.

Svenska pappersbruksföreningen anser sig böra yrka på att arbetares underlåtenhet
att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter i fråga om skydd mot olycksfall, som
enligt gällande lag av arbetsgivare vidtagas, skola inverka på bedömandet av ersättningen.

Västernorr lands och Jämtlands län handelskammare föreslår ett tillägg av följande
innehåll: »I tvivelaktiga fall, eller då misstänkas kan, att uppsåt ligger till grund
för olycksfallet, avgör försäkringsrådet, om ersättning skall utgå.»

Handelskammaren i Karlstad anser sig ej böra definitivt fordra en ändring i kommitténs
förslag, att ersättning skall utgå även för skada vållad genom grov vårdslöshet,
men vill dock påpeka, att det inte saknas skäl för ett bibehållande av gällande
lags restriktion därutinnan. Enligt uppgift från flera arbetsgivare vore det ingalunda
ovanligt, att arbetare genom borttagande av lagenlig skyddsanordning, som i någon
mån verkat hinderlig för ett forcerat arbete, i syfte att nå en hastigare arbetsförtjänst,
själva vållat olycksfall.

Från flera håll påyrkas emellertid bibehållandet eller skärpning av det nuvarande
stadgandet om förlust av rätt till ersättning vid grov vårdslöshet.

Sålunda finner Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Västerbottens län, att nu gällande
bestämmelse, enligt vilken arbetare, som genom grov vårdslöshet själv varit
vållande till olycksfallet, är utesluten från rätt till ersättning, bör bibehållas i den

20 6

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

nya. lagen och anser det kunna ifrågasättas, om icke berörda stadgande borde utsträckas
att även omfatta fall, där arbetaren ådragit sig olycksfallet därigenom, att han med
flit åsidosatt arbetsgivarens tydligt lämnade föreskrift till förhindrande av skada i
arbetet, eller där arbetaren tagit skada under något brottsligt förfarande gent emot
arbetsgivaren såsom sabotage eller dylikt.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län framhåller, i fråga om principen,
att rätt till ersättning ej skulle förloras vid grov vårdslöshet, att det icke
syntes vara riktigt att betunga arbetsgivaren med den förhöjda kostnaden härför.
Det kunde ej heller vara riktigt, att den, som skadades t. ex. genom borttagande av
en skyddsanordning och därför ådroge sig bötesstraff enligt 46 § i lagen om arbetarskydd,
skulle erhålla skadestånd enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Jämväl Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kalmar län anser, att ersättning icke
bör utgå för skada, som arbetaren genom grov vårdslöshet själv ådragit sig.

Skånes handels-, industri- och sjö fartskammare finner sig bestämt böra påyrka
bibehållandet av ett stadgande om förlust av ersättning i händelse av grov vårdslöshet
såsom ägnat att utgöra ett korrektiv såväl emot oskälig pålaga för arbetsgivarne
som emot arbetarnes eget vårdslösande av liv och lem. I ändamål att likväl
för arbetarne något mildra de i enskilda fall måhända för hårt drabbande påföljderna
enligt gällande lag av ett genom vårdslöshet framkallat olycksfall, förordar
handelskammaren införandet i den nya lagen av ett stadgande i överensstämmelse
med vad det vilande danska lagförslaget på hithörande område föreskriver eller att,
då den skadade genom grov vårdslöshet, genom åsidosättande av i kraft hållna reglementariska
föreskrifter, eller på grund av onykterhet själv vållat olycksfallet, ersättningen
må nedsättas eller helt indragas.

Smålands och Blekinge handelskammare förmenar, att nu gällande lag, som stadgar,
att arbetsgivare ej är pliktig ersätta skada, ådragen genom grov vårdslöshet, är
grundad å gängse rättsåskådning rörande skadeståndsplikt. Det torde icke vara tillrådligt
att frångå denna princip. Konsekvenserna läte lätt tänka sig och skulle, att
döma av den erfarenhet, som på vissa håll skulle hava vunnits i sjukkasseverksamheten,
säkerligen framträda rätt snart, i synnerhet om ersättningsskyldigheten skulle
inträda från och med dagen efter olycksfallet. Steget mellan uppsåtligt förorsakande
och grov vårdslöshet vore skäligen kort. Underlåtenhet att använda befintlig skyddsanordning
å maskin kunde till exempel vara utmärkande för båda sinnesriktningarna.
Så länge ersättningsskyldighet skulle åligga arbetsgivaren personligen, torde ingen
rättvisa finnas i det föreslagna lagbudet.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare finner borttagandet av den i nu
gällande lagstiftning förekommande bestämmelsen, att ersättning för olycksfall i arbete
ej skall utgå, om arbetaren genom grov vårdslöshet själv varit vållande till
olycksfallet, icke vara av omständigheterna påkallat. Handelskammaren ifrågasätter
även, huruvida icke även andra omständigheter än uppsåtligt förorsakande av skadan
eller vållande till densamma genom grov vårdslöshet borde utesluta den skadade
från rätt till ersättning. Handelskammaren hade i sådant avseende särskilt de fall
för ögonen, då arbetaren gjort sig skyldig till visst brottsligt förfarande gent emot arbetsgivaren
exempelvis den form av skadegörelse, som vore att hänföra till sabotage.

Dannemora gruvintressenter anse, att bestämmelsen, att ersättning ej utgår för
skada, som den skadade genom vårdslöshet själv ådragit sig, fortfarande borde
kvarstå i lagen, i betraktande av den svårighet, som städse visar sig att förmå arbetarna
att efterleva givna försiktighetsregler, eller ock bestämmas, att endast halv ersättning
i sådana fall finge utgå. En orättvisa förelåge givetvis i bestämmelsen, att

207

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

arbetsgivaren i fall av vårdslöshet skulle ansvara inför allmän lag, men arbetaren i
liknande fall erhålla full ersättning.

Greve H. Wachtmeister, Strömbergs bruk, hemställer, att ersättning ej må utgå, om
olycksfallet vållats genom grov vårdslöshet, t. ex. då en arbetare i berusat tillstånd
infinner sig på arbetsplatsen och därvid skadar sig. De flesta skyddsanordningar,
som arbetsgivaren anbringar för att skydda arbetarne för olycksfall, vilja dessa ej
använda sig av, emedan desamma i många fall äro till hinders. Till den arbetare,
som ej använder sig av de skyddsanordningar, som av arbetsgivaren anordnats,
borde emellertid ersättning ej utgå för olycksfall, som på grund därav inträffat. 24
§ borde sålunda erhålla följande lydelse: »Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats
av den skadade eller till följd av grov vårdslöshet eller genom uraktlåtenhet att använda
sig av tillgängliga skyddsanordningar eller på grund av onykterhet, utgår ej
ersättning enligt denna lag. Ej heller må, där olycksfall, som medfört den skadades
död, uppsåtligen förorsakats av efterlevande, ersättning utgå.»

Järnkontoret, Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Västergötlands
och Norra Hallands handelskammare, handels- och industrikammaren för Örebro och Väst
manlands län, Östergötlands och Södermanlands industri- och handelskammare, tekniska föreningen
i Västerås, Göteborgs textilindustriförening, Sveriges hantverksorganisation, och C. J.
Malmros i Kristianstads län anse, att ersättning, liksom enligt gällande lag, ej bör utgå,
därest arbetaren själv vållat olycksfallet genom grov vårdslöshet. Där motivering för
denna mening anföres, uttalas, att arbetaren genom en sådan bestämmelse skulle
manas att iakttaga försiktighet.

Överståthållareämbetet anför i fråga om livräntas utgående även för tid, da livräntetagaren
undergår frihetsstraff eller tvångsarbete, att det väl må så vara att, om
livräntetagaren har familj att försörja, livräntan eller någon del därav under strafftiden
utbetalas till familjen, men att det däremot icke torde överensstämma med
svensk rättsuppfattning, att han själv, om han underhålles på statens bekostnad, samtidigt
skall kunna draga fördel av den måhända av staten bekostade livräntan. Han
skulle därigenom även komma i bättre ställning än den, som åtnjuter statspension.
Till stöd för sin ståndpunkt åberopade kommittén såväl uti detta som i ett annat i
paragrafen avsett fall, att arbetsgivaren icke genom inskränkning i den skadades understödsrätt
skulle erhålla någon lättnad. Samma resonnemang förekomme även annorstädes
i betänkandet. Men uppenbart måste dock vara, att om alla dessa förmåner
med tvivelaktigt berättigande borttogos, försäkringen i längden skulle ställa sig
något billigare.

Tekniska föreningen i Västerås uttalar sig för att livränta ej bör utbetalas till den,
som undergår frihetsstraff, så länge straffet varar.

25 §.

Handelskammaren i Gävle anser, att ordet »väsentligen», som icke återfinnes i
motsvarande paragraf i den nuvarande lagen, bör utgå. Olycksfallsersättning borde
ock kunna skäligen nedsättas eller indragas, om skadan förvärrats därigenom, att den
skadade försummat att, trots misstanke om att allvarlig skada förelåg, söka sakkunnig
vård eller ock på annat sätt, t. ex. genom oordentligt levnadssätt, vårdslösat
skadan.

Göteborgs textilindustriförening hemställer om ett tillägg i 25 §, åsyftande ändring
i den nu lagstadgade ersättningen, därest skadan förvärras genom sådana orsaker
som t. ex. dryckenskap, osedlighet eller vårdslöshet.

208

Kung!. Majits Nåd. Proposition Nr lii.

Förste provinsialläkaren Gli. Lundberg i Jönköpings län ifrågasätter, om ej stadgad
ersättning må nedsättas eller indragas även för det fall, att den skadade genom att
icke ställa sig till efterrättelse anordning eller föreskrift om sjukhus- eller läkarevård
fördröjer sitt tillfrisknande (t. ex. genom att ej inställa sig å föreskriven tid för förbandsväxling,
för borttagande av gipsbandage e. d.).

26 §.

Svenska maskinbefäls förbundet förmenar, att förslaget saknar fullt tydliga bestämmelser
om från vilken tid livränta skall utgå vid dödsfall, då fartyg går under med
man och allt.

Järnkontoret finner bestämmelsen, att anhörig till en person, som under resa
eller eljest »blivit borta», äger uppbära livränta, om skäligen kan antagas, att den
försvunne omkommit till följd av olycksfall i arbetet, svårligen kunna förenas med
gällande rättsuppfattning. Bestämmelsen torde böra i viss mån skärpas. I vissa fall,
särskilt beträffande sjöman, torde visserligen undersökning vid domstol vara obehövlig,
men i andra fall däremot väl motiverad. En sådan undersökning borde därför
icke vara utesluten. Likaså syntes med fog böra stipuleras straffpåföljd, med eventuell
återbetalningsskyldighet, för avsiktligt vilseledande uppgifter.

31 §.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg anför, att, enligt uppgift, motsvarande
föreskrift i gällande lag icke säkert skyddade ersättningstagarne mot att ersättning
toges till gäldande av utbekommet fattigunderstöd.

32 §.

Smålands och Blekinge handelskammare, svenska pappersbruks/öreningen och Sveriges
allmänna handelsförenings förvaltningsutskott anse, att det bör tillkomma försäkringsrådet
och icke anstalten att meddela de i denna paragraf omförmälda närmare föreskrifter.

, 33 §.

Det synes överståthållareämbetet som om enligt förslaget riksförsäkringsanstaltens
eller försäkringsbolags beslut väl skulle kunna överklagas, om de på något sätt gått
den avgiftspliktige eller de ersättningssökande emot, men däremot ej i motsatt fall.
I motiven talades visserligen om besvär i ersättningsfråga av någon försäkringsinrättning,
men det kunde ej vara meningen, att den beslutande skulle kunna överklaga
sitt eget beslut. Det torde emellertid finnas anledning möjliggöra, att även frågan
om höjning av försäkringsavgift eller sänkning av ersättningsbelopp skulle kunna
dragas under högre instans, ett uppdrag, som i så fall torde böra överlämnas åt
lämplig funktionär.

Enligt andra stycket skulle försäkringsrådet vara oförhindrat att upptaga för
sent inkomma besvär till prövning, »därest rådet finner omständigheterna därtill för -

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

209

anleda». Motiven angåve, att därvid skulle tagas i betraktande allenast de omständigheter,
som föranlett dröjsmålet, och således ej klagomålets större eller mindre befogenhet.
Denna mening torde även i lagtexten böra komma till uttryck. Stadgandet
att den, som önskar ändring i formulär eller annan av riksförsäkringsanstalten meddelad
föreskrift, därom äger göra framställning ho3 försäkringsrådet, innebure, att
varje sådan framställning formligen skall prövas av rådet. Att detta, om medgivandet
i större omfattning begagnas av de intresserade, kunde bliva rätt betungande för
rådet, syntes uppenbart. Det förefölle även överflödigt, då det ju alltid stode rådet
fritt att vid de framställningar, som göras, fästa det avseende, varav de ansåges förtjänta.

T. f. bergmästaren i norra bergmästaredisiriktet C. I. Asplund förmodar, att bestämmelserna
i 4 § om rätt för arbetsgivare att bilda ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag
komma att i stor utsträckning tagas i bruk, och torde det därför bliva nödvändigt
att bereda olycksfallsskadade arbetare hjälp att hävda sin rätt vid bestämmande av
ersättning antingen genom kostnadsfri rättshjälp eller genom vissa lokala tillsynsorgam
Arbetsgivaren hade nämligen i sådana fall direkt ekonomiskt intresse gemensamt
med försäkringsbolaget och motsatt arbetaren, som ofta i fall av endast delvis
invaliditet kunde vara helt och hållet beroende av arbetsgivaren för erhållande av
lämpligt arbete.

Direktionen för sjömanshuset i Malmö anser, att bestämmelserna i 33 § icke
äro så tydliga, att det klart framgår, huruvida den, som är missnöjd över försäkringsanstaltens
bestämmande av försäkringsavgiftens storlek, skall däröver anföra
besvär inom den i paragrafens 1 mom. föreskrivna tid, eller huruvida han kan —
oberoende av viss klagotid — söka ändring i avgiften i den ordning paragrafens
3 mom. bestämmer.

34 §.

Västernorr lands och Jämtlands läns handelskammare anser det rättvist, att, om
någon i uppgift, som enligt lagen skall avgivas, lämnar veterligt oriktiga meddelanden,
må han icke blott ådömas straff enligt § 34 utan även dömas att till försäkringsbolaget
återbära för högt utbetald ersättning. Beträffande böter, som enligt förslaget
skulle helt tillfalla en fond, förvaltad enligt grunder, som bestämmas av Konung
och riksdag, borde hälften tillfalla angivaren och hälften fonden. Ty det vore av
största vikt, att brott mot lagen bleve vederbörligen beivrade. Därför borde också
angivaren hava utsikt att erhålla belöning. I många fall torde kanske fruktan för
repressalier hindra angivelsen, varför denna fruktan borde kunna uppvägas av utsikterna
att erhålla belöning.

36 §.

Enskilda järnvägars försäkringsanstalt mot olycksfall påpekar, att befattningshavare
i järnvägs tjänst, vilka hava en årsinkomst över 1,800 kronor men ej 5,000 kronor,
enligt förslaget skulle bliva avsevärt sämre ställda än för närvarande, då ersättning
utgår enligt 1886 års lag.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 27

210

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

37 §.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrlottens län anser det synnerligen önskvärt,
om det kunde medgivas företag, som vederbörligen styrkte sin ekonomiskt svaga
ställning, att efter framställning hos Kungl. Maj:t under någon kortare tid, förslagsvis
ett år från lagens ikraftträdande, få uppskov med dess tillämplighet i avseende å sig.

Tekniska föreningm i Västerås förmenar, att en lag av denna genomgripande betydelse
ej borde träda i kraft under pågående kalenderår utan först från och med 1
januari 1918, därest densamma vid 1916 års riksdag bleve antagen.

Jämväl Skånes handels-, industri- och sjö fartskammare, Svenska arbetsgivarföreningarnas
förtroenderåd samt Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott anse, att lagens
ikraftträdande bör förläggas till början av ett kalenderår. Skånes handels-, industrioch
sjöfartskammare fäster i detta sammanhang uppmärksamheten på att arbetsavtal
och kollektiva försäkringsavtal i allmänhet gälla till utgången av ett kalenderår.

Malmö byggmästarförening anser, att lagen ej borde träda i kraft förr än två år
efter det den antagits.

Sveriges industriförbund vill, under hänvisning till nu rådande förhållanden, förorda,
att med lagens antagande måtte anstå till dess lugnare förhållanden inträtt
och de framtida konjunkturerna lättare kunde överblickas.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1916.