Kung!. Maj:is proposition Nr 335 (Proposition 1920:335)

Kung!. Maj:is proposition Nr 335.

Nr 335.

Kung!. Maj it s proposition till riksdagen angående indragning av
de teologie professorsprebendena; given Stockholms slott
den 19 mars 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed

dels föreslå riksdagen att för sin del medgiva, att indragning av
de teologie professorsprebendena må i den ordning Kungl. Maj:t prövar
skäligt bestämma och enligt den ersättningsgrund, som i Kungl. Maj:ts
cirkulär den 28 april 1882 finnes angiven, successivt genomföras;

dels ock meddela riksdagen, att det anslagsbelopp, som i avbidan
på proposition angående prebendeinstitutionens upphörande beräknats i
statsverkspropositionen till innevarande års riksdag under riksstatens
åttonde huvudtitel, punkt 97, icke erfordras, i vad detsamma avser lönefyllnad
till vederbörande professorer i anledning av de åt dem anslagna
prebendenas indragning; kommande ej mindre i anledning härav än
även vid bifall till vad under punkterna 101, 102, 106, 108, 114, 115
och 122 under åttonde huvudtiteln i årets statsverksproposition föreslagits
det ordinarie bestämda anslaget till universitetet i Lund att upptagas
till 907,616 kronor.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Olof Olsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 284 höft. (br 335.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 335.

Indragning av
de teologie
professorsprehendena.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19
mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,

Statsråden: Undén,

Thorsson,

Olsson,

Sandler,

Nothin,

Nilsson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson.

Departementschefen, statsrådet Olsson anförde härefter:

Genom beslut den 16 maj 1919 uppdrog fCungl. Maj:t åt en kommitté,
bestående av extra föredraganden i ecklesiastikdepartementet, hovrättsrådet
William Linder, ordförande, samt ledamoten av riksdagens
andra kammare, lantbrukaren Johan Jönsson i Revinge, domänintendenten
Sven Linders, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren
Per Nilsson i Bonarp, förste kanslisekreteraren i ecklesiastikdepartementet
Hilding Nordström och kontraktsprosten, kyrkoherden i Gårdstånga
pastorat Carl Vollmer, att inkomma med utredning om och förslag till
förändrad kyrklig indelning och organisation i de delar av Lunds stift,
som tillhörde Kristianstads och Malmöhus län. Sedan fråga uppkommit
om den ställning, som prebendepastoraten inom nämnda delar av Lunds

Kungl. Majds proposition Nr 335. 3

stift borde intaga vid den ifrågasatta omregleringen, anbefallde Kungl.
Maj:t genom beslut den 1 augusti samma år sagda kommitté, den s. k.
Skånekommittén, att verkställa utredning angående möjligheten och lämpligheten
av prebendeinstitutionens i riket upphörande, till den del densamma
ännu kvarstode, samt framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning. 1 sammanhang härmed förordnades domprosten
i Lund, professorn Magnus Pfannenstill och professorn Nils Johan Göransson
att såsom ledamöter deltaga i kommitténs arbete, i vad det avsåge
sistberörda fråga.

Med anledning av omförmälda särskilda uppdrag avgav Skånekommittén
den 13 november 1919 betänkande med förslag till avveckling
av prebendeinstitutionen, vilket betänkande jämte en därvid fogad, av
Pfannenstill avgiven reservation torde få såsom bilaga fogas vid detta
protokoll.

Sedan departementschefen härefter uppläst omförmälda betänkande,
fortsatte han:

Över Skånekommitténs förslag till prebendeinstitutionens avveckling
hava på grund av särskilda remisser yttranden till Kungl. Maj:t avgivits
dels den 28 januari 1920 av kanslersämbetet för rikets universitet, vilken
myndighet i ärendet hört de större akademiska konsistorierna och
teologiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund ävensom
de båda universitetens drätselnämnder, dels den 17 februari 1920 av
kammarkollegium och statskontoret, dels ock respektive den 18 och den
12 i sistnämnda månad av ärkebiskopen samt av biskopen i Lunds stift.
Vidare hava av mig från de teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund
införskaffats vissa i och för ärendets beredning till föredragning nödiga
befunna upplysningar rörande arten och omfattningen av den prästerliga
verksamhet, som professorerna i praktisk teologi hittills varit i tillfälle
att utöva inom de till dem anslagna prebendepastoraten, ävensom beträffande
den utsträckning, vari den praktiska utbildningen av de
blivande prästerna kunnat anknytas till det prästerliga arbetet inom
sagda församlingar.

En kortfattad redogörelse för huvudinnehållet i vederbörandes
yttranden kommer jag att senare meddela.

Av den i Skånekommitténs betänkande lämnade historiska redogörelsen
för prebendeinstitutionens avveckling sedan mitten av 1800-talet framgår, att för närvarande endast 2 lektorsprebenden, 5 biskops -

Skånekommitténs

betänkande
och däröver
avgivna
yttranden.

Ännu

kaarvarande
prebende?t.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 335.

prebenden samt 14 professorsprebenden — samtliga dessa sistnämnda
förenade med professorsbefattningar inom de teologiska fakulteterna —
finnas kvar.

I fråga om de ännu återstående biskopsprebendena hava såväl kyrkomötet,
år 1915, som riksdagen, år 1916, lämnat formligt medgivande till
deras indragning samt bemyndigat Kungl. Magt att beträffande varje
särskilt prebende bestämma tidpunkten, då prebendenaturen skulle
upphöra.

Vidkommande lektorsprebendena gäller, att man ansett de kvarvarande
prebendena av denna kategori numera kunna indragas, utan att ett inhämtande
av kyrkomötets medgivande vore erforderligt. Till den del,
dessa prebendens indragning nödvändiggör beviljande av lönefyllnad åt
vederbörande lektor, måste däremot ärendet underställas riksdagens
prövning.

Vad slutligen professorsprebendena beträffar, har väl dels 1893 års
riksdag uttalat önskan därom, att jämväl dessa prebenden måtte, så snart
ske kunde, indragas, dels ock 1868 års kyrkomöte för sin del medgivit
dylik indragning, under förutsättning att för kompelens till teologie professorsbeställning
fordrades intyg om ett års prästerlig tjänstgöring inom
församlingen, men då något formligt beslut i saken icke kan anses föreligga
från riksdagens sida samt det av kyrkomötet uppställda villkoret
hittills icke blivit uppfyllt, och det synes tveksamt, om det bör uppfyllas,
lärer det vara nödigt underställa frågan om professorsprebendenas indragning,
vilken fråga ju är av privilegienatur, såväl riksdagens som kyrkomötets
prövning. Enär sagda indragning nödvändiggör beviljandet av
ökade anslag av allmänna medel till vederbörande professorer, erfordras
jämväl i detta hänseende riksdagens medverkan till åtgärden i fråga.

Böra

de teologie
professorsprebendena

indragas?
Frågan om
undantagsställning
för
professorerna
i praktisk
teologi.

Kommittén.

I det nyss upplästa betänkandet hava kommitterade lämnat en sammanfattning
av de huvudsakliga skäl, som anförts för och emot prebendeinstitutionens
upphävande, såväl de skäl, vilka hänföra sig till
prebendena i allmänhet, som de, vilka särskilt taga sikte på de teologie
professorsprebendena. Kommitterade förklara, att de efter övervägande
av skälen för och emot institutionens bevarande kommit till den bestämda
övertygelsen, att institutionen borde i sin helhet försvinna, enär de fördelar,
som densamma under vissa förhållanden kunde medföra, icke stode
i rimlig proportion till de olägenheter, med vilka den städse vore förbunden.

Pfannenstills

reservation.

En av kommitténs ledamöter, domprosten Pfannenstill, har reserverat
sig i fråga om professorsbefattningarna i praktisk teologi, enär

Kungl. Maj.ts proposition Nr 33ö. ■>

dessas innehavare enligt hans mening uti här ifrågavarande hänseende
intoge en särställning och därför fortfarande bordo äga tillgång till prebcnden.
Med hänsyn till området för dessa professorers vetenskapliga
forskningsarbete — församlingslivets och församlingsvårdens historia och
teori — behövde de enligt reservantens mening äga osökt tillfälle att
ständigt själva i egenskap av pastorer i egna församlingar utöva alla
prästerliga funktioner samt att omsätta gängse äldre teorier rörande församlingsvården
i praktiken för att kunna föreslå nödiga förbättringar
ävensom att pröva de nj^a uppslagen i fråga om församlingsarbetet.
Professorerna i praktisk teologi behövde även i egenskap av ledare för
de praktiska (övningskurser, vilka ingingo såsom ett sista led i de blivande
prästernas utbildning vid universiteten, äga tillgång till en folksamling
för att där, i den mån det läte sig göra utan men för den
normala församlingsvården, kunna giva prästkandidaterna den första
nödvändiga handledningen till de meddelade kunskapernas tillämpning.

I de över kommitténs förslag avgivna yttrandena hava vederbörande
i allmänhet ansett sig böra tillstyrka förslaget i fråga, till den del detta
avsåge de prebenden, som icke vore upplåtna åt professorerna i praktisk
teologi. I fråga om de åt sistnämnda professorer anslagna prebendena
hava meningarna däremot varit mycket delade.

Teologiska fakulteten i Lund har anslutit sig till reservanten
Pfannenstills uppfattning, att två pastorat — ett vid vartdera universitetet
— borde bibehållas såsom prebenden för professorerna i praktisk
teologi. Endast en av fakultetens ledamöter, professorn S. E. Aurelius,
har, ehuru han icke ville underkänna betydelsen av de argument, som
framförts mot prebendeinstitutionens bibehållande, likväl förklarat sig
vai*a anhängare av institutionens bevarande i dess nuvarande omfattning.

Det större akademiska konsistoriet i Lund har enhälligt såsom sitt
yttrande åberopat vad teologiska fakulteten i saken anfört.

Teologiska fakulteten i Uppsala har tillstyrkt kommitténs förslag
om indragning av samtliga professorsprebenden, även dem, som äro
förenade med professurerna i praktisk teologi. Av fakultetens motivering
torde följande förtjäna anföras.

Fakulteten förklarade sig anse, att prebendeinstitutionen för den
teologiska forskningen såsom sådan haft ett värde, som icke lätteligen
torde kunna till fullo ersättas. Eu förutsättning för prebendenas bevarande
under nuvarande förhållanden vore emellertid, att i prebendepastoratet
funnes, utom prebendarien, ytterligare en präst, vald av pastoratsborna.
Då med hänsyn till bestämmelserna i 1910 års ecklesiastika

Vederböra!!
des yttranden
över
kommitténs
förslå".

Kungl. Maj:ts proposition Nr 335.

lönelagstiftning en dylik anordning icke låtit sig genomföra i de flesta
nyreglerade prebendepastoraten, hade så stora svårigheter uppstått för
en tillfredsställande skötsel av sagda pastorat, att det enligt fakultetens
uppfattning i längden icke bleve möjligt att bevara prebendeinstitutionen.
Beträffande frågan om bibehållande av prebende till professuren i praktisk
teologi förklarade sig fakulteten hava känt någon tvekan. Men
med den utveckling, som denna professur tagit i Uppsala, där den endast
omfattade den rent teoretiskt-vetenskapliga sidan av ämnet, ansåge fakulteten
dock, att principiellt sett icke några flera skäl talade för bibehållandet
av prebende till denna professur än till de övriga. Den praktiska
sidan av detta ämne, som särskilt skulle kunna motivera bibehållande
av prebende, tillhörde numera området för det praktiskt-teologiska övningsinstitutet.
Då det dessutom icke torde vara mera möjligt att vinna
ändring i utfärdade löneregleringsresolutioner för prebendet till denna
professur än för de övriga, ansåge sig fakulteten böra avstå från att
biträda Pfannenstills reservation.

Vid ärendets handläggning i det större akademiska konsistoriet i
Uppsala har en av teologiska fakultetens ledamöter, professorn E. M.
Billing, vilken varit förhindrad närvara vid frågans behandling i fakulteten,
anfört, bland annat, följande.

Han såge sig på de av fakulteten anförda grunderna nödsakad att
tillstyrka bifall till kommitténs förslag om indragning av de teologie
professorsprebendena, i den mån detta förslag avsåge de prebenden, som
vore förenade med andra professurer än de i praktisk teologi. Vad åter
beträffade professorsbefattningarna i praktisk teologi, delade han i det
väsentliga den uppfattning, som kommit till uttyck i Pfannenstills
reservation. Om innehavarna av sistnämnda professurer avskures från
tillfället att själva regelmässigt deltaga i församlingsarbete, skulle de
icke blott, såsom, om än i skiftande grad, fallet vore med samtliga
teologie professorer, gå miste om många befruktande impulser för sitt
vetenskapliga arbete utan i själva verket avstängas från den levande
kontakten med själva sitt egentliga forskningsobjekt. En sådan ställning
innebure för dem något direkt onaturligt. Den kunde i viss mån
sägas vara analog med den, som uppkomme, om t. ex. en professor i
praktisk medicin ej finge tillgång till egen klinik. Även en annan
omständighet funnes, som för ett klart bedömande av frågans verkliga
innebörd vore förtjänt av det noggrannaste beaktande. Professorn i
praktisk teologi vore enligt nu gällande ordning tillika föreståndare för
det s. k. praktiska övningsinstitutet. Skulle denna förbindelse kunna
upprätthållas även efter det sagde professor upphört att vara prebendarie

Kungl. Muj:ts proposition Nr 335.

— vilket syntes vara av stor betydelse såviil från universitetens som
från kyrkans synpunkt — bleve det nödvändigt att tillse, att lian alltid
vore en person, som själv utövat och vore väl förtrogen med den prästerliga
verksamheten. Huru detta krav på lämpligaste sätt skulle tillgodoses
vore en fråga, som syntes vara i behov av närmare utredning.
En annan sak, som borde bliva föremål för särskild undersökning, innan
man fattade avgörande beslut i fråga om indragning eller bibehållande
av de med professurerna i praktisk teologi förenade prebendena, vore
spörsmålet om möjligheten att övervinna de svårigheter, som med hänsyn
till bestämmelserna i de nya löneregleringslagarna från den kyrkliga
organisationens synpunkt mötte för ett bibehållande av prebendeinstitutionen
även i den inskränkta omfattning, som här vore i fråga.
Han skulle därför, därest han haft tillfälle deltaga i fakultetens behandling
av ärendet, hava velat föreslå, att frågan om indragning av
de med professurerna i praktisk teologi förenade prebendena måtte
göras till föremål för förnyad utredning. Då emellertid teologiska fakultetens
yttrande, vad slutyrkandet beträffade, vore enhälligt samt vidare
den knappa tiden gjorde det för konsistoriet omöjligt att taga ärendet
under förnyat övervägande, ansåge han sig ej böra framställa något
formligt yrkande i saken.

Aven en annan av teologiska fakultetens ledamöter, som icke haft
tillfälle att närvara vid fakultetens behandling av denna fråga, professorn
J. A. Kolmodin, har yttrat sig vid ärendets handläggning i konsistoriet.
Han förklarade sig anse prebendeinstitutionen vara av synnerligt värde
för samtliga teologie professorer. I fråga om professuren i praktisk
teologi instämde han med Billing. En förutsättning för institutionens
bevarande vore emellertid, att komministraturerna kunde bibehållas i
prebendepastoraten. Då denna enligt hans mening nödvändiga förutsättning
icke hade någon utsikt att förverkligas, ansåge han sig icke
böra framställa något yrkande.

Det större akademiska konsistoriet har utan votering beslutat
instämma med teologiska fakulteten och sålunda tillstyrka bifall till
kommitténs förslag.

Universitetskanslern, som förordat indragning av professorsprebendena
i allmänhet, har beträffande de prebenden, som äro förenade med
professurer i praktisk teologi, framhållit, att deras prebendeegenskap
vore påkallad av alldeles särskilda omständigheter, vilka nödvändiggjorde
en grundlig prövning av spörsmålet, huruvida de kunde utan skada och
förfång för prebendeinnehavarnas ämbetsgärning och för den akademiska

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 33ö.

undervisningen utan vidare indragas. I detta hänseende har universitetskanslern
anfört, bland annat, följande:

»Av ovanstående redogörelse torde med full tydlighet framgå,
dels att för ett rätt handhavande av den praktiska prästutbildningen
efter avlagd teologie kandidatexamen fordras, att tillfälle beredes de
studerande till övning medelst verksamhet inom en kyrkoförsamling,
dels ock att den universitetsprofessor, som i sista hand närmast under
fakulteten står i ansvar för denna utbildning, nämligen professorn i
praktisk teologi, måste äga icke blott förut vunnen personlig erfarenhet
i samtliga till prästens ämbetsgärning hörande praktiska förrättningar,
utan även fortsatt tillfälle att vidmakthålla och utvidga denna erfarenhet.
Likasom för utbildningen i medicin, kirurgi eller andra praktiskt medicinska
discipliner ovillkorligen kräves icke blott bokliga kunskaper utan
även — och, då det gäller utbildningen av praktiska läkare, framför allt
— övning jämte handledning vid sjukbädden, d. v. s. klinisk undervisning,
och för den kliniske läraren lika ovillkorligt fordras tillfälle till fortsatt
praktisk läkarverksamhet, så måste också vid utbildningen av präster
motsvarande hjälpmedel för de studerandes utbildning och för lärarens
fortsatta praktik finnas att tillgå. Det är givetvis i detta hänseende
prebendeinstitutionen ägt och fortfarande äger, såsom av det förut sagda
torde framgå, sin egentliga betydelse, särskilt då det gäller professorerna
i praktisk teologi.»

Kanslersämbetets hemställan går ut på, att Kungl. Maj:t täcktes
bifalla kommitténs framställning om indragning av de kvarvarande
professorsprebendena, tills vidare dock med undantag för två pastorat,
avsedda att, därest — efter den utredning, som ytterligare kunde finnas
erforderlig i fråga om sättet för upprätthållande av sambandet mellan
kyrkan och professorernas i praktisk teologi akademiska verksamhet —
prebenden för dessa professorer skulle anses böra bibehållas, härtill användas,
ävensom föreslå riksdagen att lämna sitt medgivande därtill, att under
niimnda förutsättning Kungl. Maj:t finge ej mindre bestämma, vilka
pastorat sålunda skulle utgöra prebenden vid ifrågavarande två professurer,
än även meddela i samband därmed erforderliga bestämmelser
i fråga om lönefyllnad till vederbörande professorer.

Biskopen i Lunds stift har förklarat sig vara livligt övertygad
därom, att prebendeinstitutionen, såvitt den rörde universitetens teologiska
fakulteter, under den gångna tiden länt både den teologiskt vetenskapliga
forskningen och den svenska folkkyrkans församlingsliv till oberäknelig
välsignelse, samt att dess upphävande skulle åt båda hållen
medföra stor skada. Han har därför avstyrkt ett sådant upphävande.

Kutig!. Maj.i» proposition Nr 335.

I fråga om särskilt de prebenden, som vore förenade med professurerna
i praktisk teologi, har lian förklarat sig instämma i universitetskanslerns
yttrande.

Ärkebiskopen har förklarat sig anse det vara av stor betydelse,
att den teologiska fakulteten genom prebendeväsendet ägde nära samband
med kyrkan. Då emellertid varje tvång härvidlag vore av ondo,
borde teologiens representanter vid universitetet äga rätt att välja mellan
att mottaga ett prebende eller att vara utan sådant. Skulle prebendena
i allmänhet försvinna, borde dock under alla förhållanden professurerna
i praktisk teologi vara förbundna med prebenden.

Kammarkollegium och statskontoret hava från de synpunkter, ämbetsverken
ägde företräda, icke haft, något att erinra mot professorsprebendenas
indragning. Ämbetsverken hava därvid tillika uttryckligen framhållit,
att de saknade möjligheter bedöma frågan, huruvida av särskilda
i handlingarna närmare omförmälda anledningar prebenden fortfarande
borde vara förenade med professurerna i praktisk teologi.

För egen del hyser jag i likhet med kommittén ingen tvekan därom,
att de skäl, som kunna andragas mot prebendeinstitutionens bevarande,
äro så starka, att institutionen i fråga bör i största möjliga utsträckning
avvecklas. Vederbörande, som yttrat sig i ärendet, hava också, såsom
framhår av vad förut anförts, med få undantag tillstyrkt bifall till kommitténs
förslag, i vad detta avsåge indragning av andra prebenden
än dem, som vore förenade med professurerna i praktisk teologi.

Beträffande sistnämnda prebenden däremot hava uppfattningarna
vant mycket delade, i det att teologiska fakulteten i Uppsala — ehuruväl
med någon tvekan — ävensom större akademiska konsistoriet därstädes tillstyrkt
indragning även av dessa prebenden, under det att övriga, hörda
vederbörande, som yttrat sig i detta hänseende, antingen definitÄt a\rstyrkt
indragning eller ock påyrkat särskild utredning i vissa angivna
avseenden, innan beslut i saken fattades.

De upplysningar, som, enligt vad förut meddelats, av mig införskaffats
från teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund, giva vid handen,
att vederbörande professorer i praktisk teologi endast i mycket obetydlig
utsträckning — i Uppsala ej alls — varit i tillfälle att anknyta
den praktiska utbildningen av de blivande prästerna till det prästerliga
arbetet inom sina respektive prebendepastorat (senast Gamla Uppsala
och Stora Uppåkra). Med hänsyn till sagda pastorats läge i förhållande
till universitetsstäderna torde en dylik anknytning även vara omöjlig
att åvägabringa. Vill man, att prebendena skola kunna användas som
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 284 höft. (Kr 335.) 2

Departements chefen.

Kwngl. Maj:ts proposition Nr 335.

övnings- och åskådningsmaterial vid prästkandidaternas utbildning, torde
det, såsom även av kommittén framhållits, vara nödvändigt att såsom
prebenden disponera vederbörande stadsförsamling, eller åtminstone de
angränsande landspastorat — Helga Trefaldighet och S:t Peters kloster
— vilkas kyrkor och pastorsexpeditioner äro belägna inom sagda städer.
En dylik anordning är dock av olika orsaker knappast möjlig att
genomföra och synes icke heller hava på allvar ifrågasatts. Från här
ifrågavarande synpunkt sett torde vid sådant förhållande giltig anledning
icke föreligga att bibehålla prebendena för professurerna i praktisk
teologi.

Vad beträffar prebendenas betydelse för sagda professorers egen
utbildning och deras arbete på det rent vetenskapliga området, framgår
av förutberörda upplysningar, att professorerna själva synas betrakta
verksamheten i prebendet såsom mycket betydelsefull för deras
professor sgärning. Det synes mig dock, som om kommittén skulle hava
rätt i sin uppfattning, att prebendariernas rent prästerliga arbete ensamt
för sig, även om detta i enstaka fall kan vara jämförelsevis betvdande,
knappast kan anses vara av tillräcklig omfattning och kontinuitet för
att skänka den verkliga förtrogenhet med och den allsidiga erfarenhet
om församlings vården, som framhållits såsom önskvärda för innehavarna
av förevarande professorsbefattningar.

Ehuru jag, såsom framgår av det nyss anförda, förmenar, att
starka skäl tala för indragning jämväl av de prebenden, som äro förenade
med professurerna i praktisk teologi, anser jag dock med hänsyn
till den tvekan, som yppats från teologiskt håll, möjlighet till vidare
utredning i vissa hänseenden böra lämnas öppen, innan definitivt beslut
fattas om indragningen av dessa prebenden. De spörsmål, som därvid
skola undersökas, angå emellertid lämpligaste sättet för befrämjande
av den vetenskapliga forskningen inom den praktiska teologiens område
och av de blivande prästernas praktiska utbildning, således frågor,
vilka närmast höra under Kungl. Maj:ts prövning; Jag fmner därför
den omständigheten, att de rent praktiska skälen för prebendeinstitutionens
bibehållande på denna enstaka punkt anses starkare än i fråga
om övriga professurer, icke böra utgöra hinder för riksdagen och kyrkomötet
att i princip lämna sitt medgivande till samtliga professorsprebendens
indragning samt bemyndiga Kungl. Maj:t att, i den ordning
Kungl. Maj:t prövar skäligt bestämma och enligt den ersättningsgrund,
som i cirkuläret den 28 april 1882 finnes angiven, successivt genomföra
sagda indragning.

Kuncjl. Maj.is proposition Nr 335. 11

1 fråga om lämpligaste tidpunkten för indragningen av de olika
professorsprebendena anser jag i likhet med kommittén, att man bör
sträva efter att låta avvecklingen äga rum under så mjuka former som
möjligt, dock med beaktande av att den bör vara slutförd inom rimlig
tid. Den av kommittén uppgjorda planen för institutionens successiva
avveckling synes mig stå i god överensstämmelse med nyssberörda ledande
synpunkt. Då definitivt beslut angående prebendenaturens upphörande
i det särskilda fallet kan av Kungl. Maj:t fattas först efter
det samtliga vederbörande i orten blivit hörda, torde det icke vara
lämpligt att i detta sammanhang närmare ingå på frågan om tiden för
indragningens genomförande.

Den kostnad, som i form av lönefyllnad skulle orsakas statsverket
genom samtliga professorsprebendens indragning, har av kommittén uppskattats
till 44,936 kronor, vilket belopp dock, sedan vissa nuvarande
tjänstinnehavare avgått från sina professurer, komme att minskas till
42,264 kronor.

Enligt kommitténs avvecklingsplan skulle de första professorsprebendena
komma att indragas först den 1 maj 1921. Med hänsyn
såväl härtill som till vad jag förut anfört angående nödvändigheten att
inhämta yttranden från vederbörande i orten, innan tidpunkten för ett
prebendes indragning bestämmes, lärer frågan om beviljande av erforderlig
lönefyllnad av statsmedel till vederbörande befattningshavare icke
böra göras till föremål för prövning vid nu pågående riksdag, utan
torde det vara lämpligast, att medel till de under år 1921 eventuellt
behövliga lönefyllnadsbeloppen upptagas i tilläggsstaten till riksstaten
för sagda år. Det anslagsbelopp, som, i avbidan på proposition angående
prebendeinstitutionens upphörande, upptagits i statsverkspropositionen
till innevarande års riksdag under riksstatens åttonde huvudtitel,
punkt 97, torde därför, till den del sagda belopp avser lönefyllnad till
vederbörande professorer i anledning av de åt dem anslagna prehendenas
indragning, icke erfordras.

Kommittén har fäst uppmärksamheten därå, att, för den händelse
Uppsala pastorat och Lunds pastorat befrias från sin egenskap att vara
prebenden åt en teologie professor (förste teologie professorn) samt erhålla
egna kyrkoherdar, dessa kyrkoherdar icke kunna göras till bisittare
i vederbörande domkapitel utan ändring av de nu gällande bestämmel -

Tidpunkten
för de olika
preöcndtnas
iiidragning.

Erforderlig
lönefyllnad
till vederbörande
professorer.

De blivande
kyrkoherdarnas
i Uppsala
och Lund
ställning till
stiftsstyrelserna.

Kung1. Maj.ts proposition Nr 335.

serna angående kapitlens sammansättning. Ehuru, såsom kommittén framhållit,
åtskilliga skäl tala för lämpligheten av att ifrågavarande kyrkoherdar
beredas säte och stämma i kapitlen, anser jag dock i likhet med
kommittén, att denna fråga bör avgöras i samband med behandlingen
av det förslag till fullständig omorganisation av domkapitlen, som nyligen
framlagts av den s. k. domkapitelskommittén.

Till vad Skånekommittén i sitt av mig upplästa betänkande ävensom
i sitt i betänkandet åberopade utlåtande av den 3 november 1919
andragit angående behovet av ytterligare lönefyllnad för tiden efter den
1 maj 1920 åt den professor vid Lunds universitet, vilken såsom prebende
innehar Husie pastorat, skall jag strax återkomma.

Vad kommittén för övrigt i betänkandet anfört föranleder för närvarande
intet särskilt yttrande från min sida.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes

dels föreslå riksdagen att för sin del medgiva,
att indragning av de teologie professorsprebendena må
i den ordning Kungl. Maj:t prövar skäligt bestämma
och enligt den ersättningsgrnnd, som i Kungl. Maj:ts
cirkulär den 28 april 1882 finnes angiven, successivt
genomföras;

dels ock meddela riksdagen, att det anslagsbelopp,
som i avbidan på proposition angående prebendeinstitutionens
upphörande beräknats i statverkspropositionen
till innevarande års riksdag under riksstatens åttonde
huvudtitel, punkt 97, icke erfordras, i vad detsamma
avser lönefyllnad till vederbörande professorer i anledning
av de åt dem anslagna prebendenas indragning;
kommande ej mindre i anledning härav än även vid
bifall till vad under punkterna 101, 102, 106, 108,
114, 115 och 122 under åttonde huvudtiteln i årets
statsverkspmposition föreslagits det ordinarie bestämda
anslaget till universitetet i Lund att upptagas till
907,616 kronor.

Kungl. \laj:ts proposition Nr 335. 13

Vad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämde,
behagade Hans Magt Konungen bifalla; och skulle till
riksdagen avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Harald Frisk.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 284 käft. (Nr 335.)

BETÄNKANDE

MKD

FÖRSLAG TILL

UPPHÄVANDE AV PREBENDEINSTITUTIONEN

AVGIVET AV DEN AV KUNGL. MAJ:T
DEN 16 MAJ 1919 TILLSATTA

KOMMITTÉN FÖR UTREDNING AV FRÅGAN
OM FÖRÄNDRAD KYRKLIG INDELNING OCH ORGANISATION
I VISSA DELAR AV LUNDS STIFT

STOCKHOLM 1920
ISA A C MARCUS’ BOKTH.-AKTIEBOLAG

Till Konungen.

Genom nådigt brev den 16 maj 1919 uppdrog Eders Kungl. Maj:t åt en
kommitté att inkomma med utredning om och förslag till förändrad kyrklig indelning
och organisation i de delar av Lunds stift, som tillhörde Kristianstads och
Malmöhus län; och utsågos till ordförande i denna kommitté extra föredraganden i
ecklesiastikdepartementet, hovrättsrådet Fredrik William Linder samt till Övriga
ledamöter i kommittén ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren Johan
Jönsson i Revinge, domänintendenten Sven Linders, ledamoten av riksdagens andra
kammare, lantbrukaren Per Nilsson i Bonarp, förste kanslisekreteraren i ecklesiastikdepartementet
Jonas Hilding Magnus Nordström och kontraktsprosten, kyrkoherden
i Gårdstånga pastorat Carl Vollmer.

Sedan fråga uppkommit om den ställning, som prebendepastoraten inom ovannämnda
delar av Lunds stift borde intaga vid den ifrågasatta omregleringen, fann
Eders Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 1 augusti 1919 gott uppdraga åt bemälda
kommitté att verkställa utredning angående möjligheten och lämpligheten av
prebendeinstitutionens i riket upphörande, till den del densamma ännu kvarstode,
samt framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. I sammanhang
härmed förordnades domprosten i Lund, professorn Göran Magnus Pfannenstill
och professorn i Uppsala Nils Johan Göransson att såsom ledamöter deltaga i kommitténs
arbete, i vad det avsåge sistberörda fråga.

Kommittén, som numera slutfört sitt arbete så vitt angår spörsmålet om
prebendeinstitutionens upphörande, får härmed till fullgörande av ifrågavarande del
av sitt uppdrag i imderdånighet anföra följande.

Prebendeinstitutionens historia i Sverige sedan mitten av 1800-talet.

Med hänsyn till arten och omfattningen av det kommittén lämnade uppdraget
bär kommittén ansett nödigt att, i den utsträckning tiden det medgivit, närmare
undersöka prebendeinstitutionens historia i vårt land sedan mitten av 1800-talet, vid
vilken tidpunkt frågan om sagda institutions avskaffande började bliva aktuell.

Med prebendepastorat (prebende) förstår man ett sådant prestgäll, där kyrkoherdetjänsten
medföljer innehavandet av ett visst annat ecklesiastikt ämbete och
således icke blir föremål för särskild ansökning och tillsättning.

Prebendeinstitutionen leder sitt ursprung från medeltiden, då inkomsterna från
vissa församlingar voro anvisade såsom »prebenden» (det latinska ordet praebenda

Definition,

Institutets

uppkomst

Pfeterskapefcs
privilegier
1723.

Kung!. brev
MU 1760.

Beuterdabls
skrift 1832.

Situationen
vid mitten av
* 800-talet.

betyder kost. kosthåll) åt de domkapitelsledamöter (kaniker), som tillika voro capitulares,
d. v. s. hade rösträtt i kapitlet.

Efter reformationens genomförande i vårt land bibehöllos — åtminstone i
viss utsträckning ~ prebendena för biskopar och domkapitelsledamöter. Under
loppet av 1600-talet tilldelades prebenden åt gymnasielektorerna, vilka vid denna
tid i regel voro präster, samt åt teologie professorer i Uppsala och Lund, tillika bisittare
i kapitlen. Jämväl andra akademiska lärare än" de teologie professorerna
fingo stundom prebenden såsom löneförbättring, varmed då naturligen för prebendarie,
som ej redan förut var präst, följde skyldighet att låta prästviga sig.

Genom prästerskapets privilegier av år 1723 tryggades de prästerliga befattningshavare,
vilka innehade prebenden, i sin besittning av dessa. I 4:de punkten
av sagda privilegier stadgades nämligen, att »alle biskopar, superintendenter, theologiae
doctores, professores, praepositi, pastores i städerna och på landet, lectores
i gymnasierna, rectores och conrectores i skolorna och alla präster i gemen må
oförändrat njuta och behålla efter gammal hävd sina biskopsstift, prebendesöcknar 1
och hemman, prästgårdar i städer och på landet» etc.

För att avskaffa prebendeinstitutionen — helt och hållet eller i fråga om
någon viss kategori av prebendeinnehavare — liksom för att upphäva prebendenaturen
hos något visst pastorat lära med hänsyn till sakens privilegiekaraktär
jämlikt § 114 i regeringsformen sammanstämmande beslut av konung, riksdag och
kyrkomöte vara erforderliga.

Redan under 1700-talet synes missnöje hava yppats med prebendeinstitutionen.
särskilt på grund av det intrång, som pastoraten därigenom ledo i sin rätt att själva
välja sina kyrkoherdar. Spår härav märkas i kungl. brevet till konsistorierna den
30 april 1760 »angående vice pastorers och adjunkters antagande vid de församlingar,
som äro anslagna till prebenden vid akademier och gymnasier», i vilket brev
Kungl. Maj:t förklarade sig hava tagit under övervägande olägenheterna, att prebendepastoraten
icke finge själva välja sina kyrkoherdar utan måste nöja sig med
att betjänas av vice pastorer, vilka utsåges av prebendarierna, samt filade konsistorierna
att inkomma med yttranden, huruvida icke pastoratsborna kunde beredas tillfälle
att genom omröstning välja vice pastor bland de skickliga prästmän, som föresloges
av prebendarius »med konsistorii minne».

Ett skarpt angrepp på prebendeinstitutionen, särskilt i vad densamma berörde
universitetsteologerna, gjordes av dåvarande prefekten vid det teologiska seminariet
vid Lunds universitet, sedermera ärkebiskopen H. Reuterdahl, i hans är 1832 utgivna
bekanta stridsskrift: »Om det teologiska studium, med särskilt hänseende till Sverige»
(sid. 96—98). R. förklarade här bland annat, att »det svenska prebendeväsendet
har länge varit ett åtlöje för utlänningen och till dess försvar kan även av svenskarna
ingenting annat anföras än behovet att på vad sätt som helst skänka litteratörer
ett nödtorftigt uppehälle».

Ännu vid mitten av 1800-talet fortlevde dock i vårt land institutionen på
det hela taget i sin gamla omfattning. Vid nämnda tid innehades prebenden huvudsakligen
av följande grupper ecklesiastika tjänstemän:

1) biskoparna, vilka alla, undantagandes ärkebiskopen, innehade mer än ett
prebende;

1 Kursiverat av kommittén.

2) teologie professorerna - och adjunkterna vid universiteten i Uppsala och

I iliad;

3) vissa professorer, tillhörande de filosofiska fakulteterna vid nämnda universitet
(prebendena gingo i tur efter tjänsteålder mellan de professorer, som voro
präster eller villiga att låta prästviga sig);

4) vissa lektorer i stiftsstäderna (prebendena gingo i tur mellan lektorerna
efter liknande grunder som mellan professorerna inom filosofiska fakulteten).

Vid sagda tidpunkt böljade emellertid i riksdagen de angrepp mot institutionen,
som småningom lett därhän, att densamma numera kan betraktas såsom
praktiskt taget avvecklad med undantag för de prebendepastorat, som innehavas av
teologie professorer.

Vid riksdagen 1850—51 väcktes inom bondeståndet en motion, åsyftande,
förutom upphävandet av patronatsrätten, jämväl indragning av de prebenden, som
voro anslagna till löner åt lärare vid undervisningsanstalterna. Motionen avstyrktes
av vederbörande utskott (stats- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskotten), som
det vill synas åtminstone delvis av statsfinansiella skäl, och avslogs av ständerna.

Nästföljande riksdag, 1853-54, bragtes ånyo frågan om prebendeinstitutionens
upphörande på tal i en motion inom bondeståndet, även nu i samband med spörsmålet
om patronatsrätten. Utskotten ställde sig denna gång välvilliga till motionens
syfte och tillstyrkte ständerna att hos Kungl. Maj:t anhålla, att »Kungl. Maj:t
täcktes låta utreda ej mindre om och vilka prebendepastorater lämpligen kunna,
utan men för kyrkan och det kyrkliga undervisningsväsendet, från deras egenskap
av prebende fritagas, utan även det ersättningsbelopp, som, för åvägabringande
därav, kunde erfordras, samt därefter för rikets ständer framlägga den nådiga proposition
i ämnet, som Kungl. Maj:t kan finna för ändamålet lämplig». I sin motivering
förklarade utskotten, att enligt utskottens åsikt biskopar, teologie professorer
och teologie lektorer tillika borde »vara pastorer, på det de må äga tillfälle att
såsom präster verka och på det de icke må vara skilde från det kyrkliga liv, som
tillhör deras befattningar». Utskottens förslag godkändes av ständerna, vilkas underdåniga
skrivelse (nr 154) är dagtecknad den 18 oktober 1854. Av diskussionen i
prästeståndet framgår, att antalet av de pastorat, som enligt utskottens mening
borde befrias från sin prebendenatur, uppgick till 17.

Även vid riksdagen 1856—58 väcktes genom motion i bondeståndet förslag
i syfte att minska antalet prebendepastorat. Motionen åsyftade de åt biskoparna
anslagna prebendenas skiljande från biskopsämbetena samt sagda pastorats förseende
med särskilda kyrkoherdar. Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet förklarade i
sitt betänkande, att utskottet genom en i betänkandet lämnad redogörelse för
biskoparnas ämbetsåligganden ansåge sig hava ådagalagt, att biskoparna, utan att
behöva sysselsätta sig med pastoralvården inom någon viss församling, hade tillfälle
till en vitt omfattande prästerlig verksamhet, med vilken, om den skulle vederbörligen
bestridas, biskopen svårligen kunde förena ett närmare deltagande i prebendepastoratens
skötande. Utskottet hemställde därför, att ständerna måtte i eu
av utskottet föreslagen underdånig skrivelse med begäran om undersökning angående
biskoparnas löneinkomster och framläggande av förslag till ny lönereglering för
dessa befattningshavare tillika uttala den önskan, att biskoparnas prebendepastorat
måtte i sådan egenskap komma att upphöra. Ständernas skrivelse av den 18 mars
1857 (nr 42) avfattades i överensstämmelse med utskottets förslag.

1850 -51 åi-s
riksdag.
Liirarepreboiiilena -

1858—54 är>
riksdag.

1856—58 års
riksdag.
Biskopsprabondona.

ljeJctorspii bendenu.

Kungl. brev
4/i» 18(U.
Professorsprebendena

inom filosofiska
fakulteten
i Lund.

1869—tjO års
riksdag.
Biskopsprebendena.

Vid riksdagen 1856—58 antogs i sammanhang med då verkställd omorganisation
av elementarläroverken ny lönereglering för lärarna vid dessa undervisningsanstalter.
Härvid uppställde ständerna (i underdånig skrivelse nr 222 den 25 februari

1858 angående reglering av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel) såsom
villkor för rättigheten att komma i åtnjutande av de nya lönerna, »att, där prebendepastorat
äro med lärareplatsema förenade, desamma, i mån av inträffande
ledighet, skola indragas, undantagande likväl sådana, som åtfölja teologie lektorsbeställningar».
I anledning av detta ständernas beslut förständigades domkapitlen
genom nådigt cirkulär den 20 mars 1858 angående de av ständerna genom nyssberörda
beslut beviljade anslagen till rikets elementarläroverk och därmed sammanhängande
frågor, »att, enär de nuvarande prebendepastoraten efter hand komma att
i denna egenskap upphöra, med undantag av det, som, där tillgång finnes, skall åtfölja
den teologiska lektorsbeställningen, för de läroverk, som äga flera prebendepastorat,
föreslå vilketdera, som med avseende å belägenhet och övriga förhållanden
lämpligast må för framtiden med den teologiska lektionen förenas». 1

Genom nådigt brev den 4 oktober 1861 med bestämmelser om ny utgiftsstat
för Lunds universitet föreskrevs, att de två prebendepastorat, som då voro förenade
med professorsämbeten inom filosofiska fakulteten — Stävie pastorat och Hardeberga
pastorat — skulle efter de dåvarande innehavarnas avgång skiljas från universitetet.
Av nådiga propositionen nr 77 till riksdagen 1862—66 angående ersättning
till Lunds universitets löningsfond för minskad inkomst av Hardeberga prebendepastorat
synes framgå, att nyssberörda föreskrift utfärdats med stöd av ständernas
förut omförmälda skrivelse den 18 oktober 1854.

Sedan jämlikt ständernas skrivelse den 18 mars 1857 angående ny lönereglering
för biskoparna m. m. undersökning verkställts rörande de med biskopsämbetena
förenade inkomsterna, framlades genom nådig proposition nr 63 till riksdagen

1859 60 förslag till grunder för en reglering av biskoparnas avlöning. De sålunda
föreslagna grunderna antogos med ett obetydligt tillägg av ständerna (skrivelse nr
206 den 29 oktober 1860), varvid dock prästeståndet för sin del påyrkade, att i en
blivande författning i ämnet skulle intagas ytterligare några bestämmelser utöver
de av Kungl. Maj:t föreslagna. — Enligt de antagna grunderna borde biskoparnas
löner bestämmas så, att de uppginge till vissa fixerade belopp, olika i de olika
stiften, högst 16,000 riksdaler riksmynt (i Uppsala stift) och lägst 10,<''00 (i Kalmar
och Visby stift). Om efter skedd utredning lönen funnes överstiga det fastställda
beloppet med så stort värde, som svarade mot avkastningen av ett eller flera med
tjänsten förenade prebendepastorat, borde detta eller dessa skiljas från densamma,
dock att vid varje biskopsstol ett prebendepastorat borde bibehållas. Översköte en
biskopslön det för densamma bestämda värdet med större belopp än som motsvarade
inkomsten av därifrån skilda prebendepastorat, skulle Kungl. Maj:t bestämma,
vilka inkomster ytterligare borde därifrån avskiljas. Dessa inkomster skulle ingå
till statskontoret, redovisas under titel »biskopslöneregleringsfonden» samt användas
till jämnande av annan biskopslön. På samma sätt skulle förfaras, om löneinkomsterna
befunnes överstiga normalbeloppet med mindre summa ;in att något

1 På grund av dessa bestämmelser hava småningom samtliga lektorsprebendcn med undantag
av dem, som förenats med lekiorat i teologi, förlorat sin prebendeegenskap, och i samband
därmed har lönefyllnad till vederbörande lärare beviljats genom särskilda beslut av riksdagen.

prebendepastorat genast kuude skiljas från biskopslönon i fråga. Sa snart Kungl. Maj:t
funne biskopslöneregleringsfondens årliga inkomst uppgå till så stort belopp, att av
densamma ersättning kunde lämnas biskop för prebendepaatorat, som borde men
icke förut kunnat skiljas från tjänsten och förses med egen kyrkoherde, skulle
Kungl. Maj:t giva befallning om prebendets avskiljande. — Genom nådigt beslut den
15 juni 1861 godkände Kungl. Maj:t det av ständerna antagna tillägget, varefter
närmare föreskrifter angående de åtgärder, som skulle vidtagas i avseende på regleringen
av biskopslönerna, lämnades i nådigt cirkulär den 26 februari 1864. — De
beslutade biskopslöneregleringarna fastställdes under åren 1869—1882, och i samband
därmed befriades 12 av de dittillsvarande 26 prebendepastoraten från sin prebendeegenskap.
1

Vid den sista ståndsriksdagen 1865—66 väcktes inom prästeståndet av professorn
i Uppsala S. Ribbing motion om samtliga prebendepastorats indragning.
Enär de skäl, som vid denna riksdag anfördes för och emot prebendeinstitu tionens
bevarande, sedermera oupphörligen återkommit under diskussionen rörande detta
spörsmål, har kommittén ansett lämpligt att något utförligare redogöra för ärendets
behandling i riksdagen.

Till stöd för sitt förslag anförde motionären i huvudsak följande, institutionen
vore ett medel att avlöna tjänstemän, som huvudsakligen ägnade sig åt annat
arbete än församlingsvård, och utgjorde således en den mest åskådliga motsats till
det enda riktiga förhållandet, att församlingen endast såvida borde vara skyldig att
avlöna en pastor, som hon i honom ägde en verklig och åt församlingens vård helt
och hållet sig ägnande själasörjare. Erfarenheten hade också visat, att prebendepastoraten
oftast icke bleve skötta med tillbörlig omsorg. Det hade till och med
förekommit, att domkapitlen bland motiven för överflyttning av prebendenaturen
från ett pastorat till ett annat andragit även det skälet, att ett pastorat, som förut
länge varit prebende, behövde en kraftigare och noggrannare själavård. Motionären
erkände betydelsen av de skäl, som kunde anföras mot upphävande av prebendepastoraten
för teologiska lärare och domkapitelsledamöter, nämligen att dessa, sä
länge de tillika vore prebendeinnehavare, förbleve i omedelbar växelverkan med
församlingen och därigenom icke allenast bleve i tillfälle att förvärva prästerligerfarenhet
och på samma erfarenhetsväg lära känna församlingens behov utan ock
sålunda vore i mindre fara att råka i sådana teoretiska förirringar, varpå exempel
ej saknades hos andra länders blott teoretiska teologer. Dessa skäl för institutionens
bevarande syntes likväl icke kunna eller böra uppväga avseende på vad som utgjorde
församlingarnas billiga anspråk och oavvisliga behov. Det saknades ej heller
alldeles utvägar att förekomma de befarade olägenheterna av prebendepastoratens
upphörande. I detta hänseende föresloge motionären en föreskrift om skyldighet
för den teoretiske teologen till viss prästerlig tjänstgöring ej mindre som villkor
för befordran än även fortfarande efter vunnen sådan.

Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet understödde motionärens förslag. I
sitt betänkande (n:r 12) förklarade utskottet, att det vore av erfarenheten bekräftat,
att prebendenas innehavare oftast icke själva bestridde pastoralvården inom desamma.

1 Varje biskop fick behålla ett prebendepastorat utom biskoparna i Linköping och Härnösand,
vilka behöllo två vardera. Av dessa sistnämnda prebenden indrogs det ena i Linköpings
stift år 1885 och det ena i Härnösands stift år 1886.

1«B5—tib åj-s
riksdag.

»Vid sådant förhållande» — fortsatte utskottet — »förfaller hela betydelsen av det
inkast, som vanligen gjorts emot prebendenas upphörande, att nämligen såväl
biskoparna som ovannämnda lärare i teologi böra hava ett fält för prästerlig verksamhet.
Såvitt behovet härav kan tillfredställas därmed, att tillfälle till predikande
och annan dylik tjänstgöring icke saknas, bör sådant kunna beredas på annat sätt:
varemot den''djupare andliga erfarenhet, som endast vinnes genom den dagliga själavården
i den personliga beröringen med församlingsmedlemmarna, icke kan förvärvas
av den. som, ofta på icke ringa avstånd från församlingen, måste ägna sin mesta
tid åt ett anuat ämbete, vilket endast tillåter honom flyktiga, mer eller mindre
regelbundna besök inom den församling, vars själasörjare han till namnet är. Det
ligger i sakens natur, att två så vikliga ämbeten som biskopens, eller den teologiske
lärarens vid ett lärdomsinstitut, och kyrkoherdens icke val kunna hos eu
person förenas, utan att det ena varder bisak. Bäggedera kräva i vår tid sin man.
och om det än för en biskop eller teologie professor må anses nyttigt att äga tillfälle
att såsom präst verka och leva det kyrkliga liv, för vars vidmakthållande och
utbredande de äro satta att verka, så måste det däremot vara i högsta grad olämpligt
att till själasörjarens ansvar och mångfaldiga åligganden lägga de skyldigheter,
som åtfölja förenämnda ämbeten. Ett billigt avseende på prebendeförsamlingens
rätt bjuder därjämte att låta henne komma i åtnjutande av den fördel, andra församlingar
äga, att nämligen hava sin själasörjare bosatt mitt ibland sig och icke
nödgas i varje angelägenhet söka honom ofta en eller annan mil utom församlingens
område.» — Utskottet hemställde, att ständerna måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
göra framställning om prebendepastoratens indragning vid dåvarande innehavares
avgång.

Mot utskottets beslut anmäldes åtskilliga reservationer. Sju representanter
för adeln förklarade sig icke kunna instämma i det ovillkorliga tillstyrkande, varulf
utskottet stannat. De ansågo, att ständernas anhållan bort gå ut på. att Kungl.
Maj:t måtte taga under övervägande, om icke en vidsträcktare indragning av prebendepastoraten
än den, som redan tidigare blivit beslutad, lämpligen kunde äga
rum. — Av prästeståndets representanter reserverade sig inalles nio. Några av
dessa reservanter framhöllo, att stiftsstyrelserna städse strävat etter att förordna de
mera utmärkta e. o. prästmännen till vice pastorer i prebendepastoraten, samt att
man för att ytterligare betrygga församlingarnas rätt kunde bestämma, att dessa
finge rättighet att deltaga i val av vikarier. Rörande prebendeinstitutionens fördelar
yttrade dessa reservanter följande: »Det kan icke för den teologiska bildningens
målsmän vara utan vikt, att de bliva satta i tillfälle att utöva en andlig
församlingsvård. Om de bliva alldeles främmande för det kyrkliga livet, sådant
som det rörer sig på församlingens djup, så är det fara värt, att de förirra sig i
spekulationens labyrint. Exempel härpå lämna oss i överflöd utlandets högskolor,
där de teologiska lärarna i allmänhet äro lekmän. Men varje gång prästen framträder
inför sin församling för att avlägga vittnesbörd om sin tro, förstår han
tvivelsutan bättre, än då vetenskapsmannen uppträder i katedern, att det icke går
an att undfägna församlingen med några magra teorier. Under sådana förhållanden
torde de olägenheter, som vidlåda den nuvarande prebendepastoratsinstitutionen,
vara ganska ringa i jämförelse med de betryggande fördelar, som genom densamma
tillskyndas den allmänna teologiska bildningen i vårt land. Ty det lärer väl icke
kunna bestridas att den vinst, varom här är fråga, är en vinst för församlingen

och icke endast för dem, som skola bildas till församlingslärare. Och utan tvivel
har det liv, som den teologiska vetenskapens målsmän mitt i församlingen fört,
bidragit därtill, att församlingens trosliv icke i vårt land skakats av så starka
slitningar som å andra orter, och att den evangelisk-lutherska bekännelsen varit
omfattad med en trohet, som man icke bör vara angelägen om att tillintetgöra. »

Utskottets förslag godkändes av borgare- och bondestånden men avslogs av
prästeståndet. Ridderskapet och adeln anslöt sig till det i utskottet reservationsvis
framförda yrkandet på en allmän utredning av frågan. Ärendet avgjordes genom
omröstning i förstärkt utskott, då utskottet med en rösts majoritet beslöt »en underdånig
anhållan hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, om
icke prebendepastoraten kunde, i den mån innehavarne avgå, indragas, samt att
Kungl. Maj:t i sådant fall ville till nästkommande riksdag avlåta nådig proposition
i ämnet, jämte förslag till ersättning åt vederbörande för de löneinkomster, som
för närvarande från dessa pastorat utgå». Minoriteten röstade för att ständerna
skulle »hos Kungl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga i
övervägande, om icke en vidsträcktare indragning av prebendepastoraten, än den,
som redan ägt rum eller i sammanhang med regleringen av biskopslönerna blivit
anbefalld, lämpligen kunde ske». Ständernas skrivelse (nr 72) är dagtecknad
den 12 juni 1866.

I en särskild underdånig skrivelse av den 8 juni 1866 anhöll prästeståndet
på anförda skäl, att Kungl. Maj:t måtte låta bero vid vad då vore stadgat och
förordnat angående prebendena. I händelse Kungl. Maj:t skulle anse en ytterligare
utsträckning i den redan beslutade indragningen böra ifrågakomma, hoppades ståndet,
att frågan härom såsom berörande 1723 års privilegier måtte hänskjutas till ett
kommande kyrkomöte.

Den genom ständernas förutnämnda skrivelse den 12 juni 1866 väckta frågan
om de då ännu återstående prebendepastoratens indragning underställdes det år
1868 sammanträdande första kyrkomötet. Med hänsyn till den roll kyrkomötets
beslut kommit att spela vid prebendefrågans vidare behandling, torde det vara lämpligt
att lämna en jämförelsevis utförlig redogörelse för mötets förhandlingar rörande
detta spörsmål.

Ärendet handlades av första tillfälliga utskottet, som i sitt betänkande (nr 1)
avstyrkte bifall till ständernas framställning under åberopande av följande motivering.

»Såsom skäl för de ännu återstående prebendepastoratens indragning har
först och främst blivit anfört, att deras kyrkoherdar på grund av andra åligganden
äro förhindrade att åt pastoralvården ägna den tid och omsorg, som densamma
oundgängligen kräver, vårföre det ock skall hava hänt, att dessa pastorater befunnits
vida sämre vårdade än de övriga. Vidare har ock blivit sagt, att huru ringa
och betydelselös den verksamhet än må vara, som de nu varande prebendekyrkoherdama
såsom sådana utöva, den dock i allt fall är till hinder vid fullgörandet av
de viktiga och ansvarsfulla plikter, som dem i annat hänseende och i främsta rummet
åligga.

Med anledning av det första ibland dessa skäl får utskottet förklara, att det
nödgas anse uppgiften om de nämnda pastoratens vanvård sä-om vilande på ett i
någon mån osäkert rykte ända till dess den på officiell väg blivit bekräftad. Och
detta så mycket snarare som det sätt, på vilket prästerskapet vid dessa pastorater
tillsättes, icke giver utskottet skälig anledning att befara en dylik vanvård. PrebendeIJtl
avg. prebende. -1

1868 års
kyrkomöte.

kyrkoherden är nämligen i allmänhet uti det lyckliga tillfälle att till sin vikarie
kunna utse den allra bäste ibland stiftets obefordrade prästmän. Tänker man sig
sålunda pastoralvården i sina detaljer utförd av en dylik ung, duglig och nitisk
prästman under uppsikt och biträde av en kyrkoherde, som val icke i teologiskt
och kyrkligt hänseende kan tänkas stå efter mängden av sina ämbetsbröder, så
torde antagandet näppeligen vara för dristigt, att denna pastoralvård, där icke särskilda
orsaker tillkomma, skall befinnas, minst sagt, lika god om ej bättre än
gemenligen är fallet.

Vidare kan utskottet icke heller finna det andra för prebendepastoratens
indragning anförda skälet tillräckligt bindande. De nuvarande prebendeinnehavarne
äro biskop, universiteternas teologie professorer och adjunkter samt en och annan
teologie lektor vid rikets elementarläroverk. Med avseende på biskop har det
blivit anmärkt, att han såsom styresman för stiftet och visitator i församlingarna
redan utövar en pastoralvård, som gör ett eget pastorat mindre eller alldeles icke
för honom behövligt. Men utskottet dristar för sin del förmena, att om han med
skicklighet och framgång skall kunna utöva pastoralvården inom en vidsträcktare
krets, så göres honom behov att vid sidan därav inom ett inskränktare område
göra sig rätt förtrolig med församlingens önskningar och angelägenheter. Vad åter
de teologiska lärarna beträffar, så hava de just i det kyrkliga församlingslivet till
dess ursprung, historia och närvarande tillstånd föremålet för sin vetenskapliga uppfattning
och framställning, varför önskligt och nödigt torde vara, att de såsom
lärare i församlingen ställas detta sitt föremål så nära som möjligt, ett krav, vars
giltighet förnimmes med avseende på dem alla, men företrädesvis med avseende på
läraren i den så kallade praktiska teologien. Tänker man sig åter det förhållande,
som nu önskas införas, att den teologiska läraren icke längre står i det kyrkliga
ämbetets tjänst, så torde, så vitt på denna yttre omständighet beror, en fara för
honom vara för handen att fatta sin sl ändpunkt utanför kyrkans tro och bekännelse
och att vid sin vetenskapliga verksamhet röra sig i en riktning, som är densamma
helt och hållet motsatt. Och då han tydligen med sin vetenskapliga övertygelse
måste tänkas inverka på de unga män, vilka han har att bilda till lärare
i församlingens tjänst, så skulle på detta sätt en teologi och en prästbildning kunna
uppkomma, med vilka svenska kyrkan, åtminstone för det närvarande, funne sig
föga belåten. Främmande länders och kyrkors historia torde i detta hänseende
erbjuda varnande exempel.»

Mot utskottets beslut reserverade sig professorn Ribbing med instämmande
av ytterligare en utskottsledamot. Reservationen är av följande lydelse:

»Emot utskottets beslut att avstyrka bifall till prebendepastoraternas upphörande,
får jag anmäla min reservation. Man må huru mycket som helst se
prebendeförsamlingarna till godo med utmärktare vikarier o. s. v. såsom skadeersättning
för deras natur att vara prebenden, eller framhäva den nytta de själva
medelbart genom den påstådda nödvändigheten av prebendeinstitutionen för kyrkan
i det hela av samma institution skola äga, så blir det, enligt min åsikt, ändå alltid
en orättvisa mot prebendeförsamlingar att dessa, utan att sådant beror av deras
eget samtycke eller beslut, skola åläggas att löna en pastor, som ej uteslutande,
ofta endast undantagsvis, åt dem kan ägna sina krafter, alltså egentligen löna denne
pastor för vad han såsom ämbetsman på en helt annan plats uträttar, under det
de andra församlingarna från ett sådant åliggande äro fria. Beträffande preben -

darieraa själva åter och den för riktigt utövande av deras huvudbefattning, nödvändiga
andliga erfarenhet de endast som prebendarier skola kunna vinna, så följer
redan i allmänhet av det ovan om prebende-institutionens förhållande till församlingen
sagda, att densamma ej för senast angivna ändamål kan vara ett nödvändigt
eller det enda medlet: en orättvisa är aldrig ett nödvändigt medel för ett verkligen
gott. Men därtill kommer speciellt, att prebendena såsom medel för sagda ändamål,
för biskopar och domprostar äro onödiga, då dessa redan förut och i sina nämnda
befattningar äga praktisk prästerlig verksamhet. För teologiska lärare åter är
innehavandet av prebenden härutinnan skadligt, att vården om dessa, såvida den
skall av dem handhavas, blir hinderlig för deras verksamhet såsom vetenskapsmän:
och vad angår förvärvandet av den erfarenhet om det prästerliga kallet, vars behövlighet
för den teologiske läraren jag ingalunda vill bestrida, sä kan detta utan tvivel
på annat sätt ernäs, liksom händelsen är t. ex. med lärare i juridik och medicin
beträffande nödig juridisk och medicinsk erfarenhet. För båda de nämnda slagen
av prebendarier gäller dessutom, att i samma mån de skola och vilja sköta sina
egentliga befattningar, den erfarenhet, de såsom pastorer i sina församlingar kunna
förvärva, ej kan äga karaktären av oavbruten kontinuitet. Vad äntligen beträffar
den befarade irrlärigheten hos en teologisk lärare, som ej ägde prebende, och det
korrektiv däremot, som hans egenskap av prebendarie skall medföra, så fruktar jag
att ingendera av dessa hypoteser håller stånd, redan av det erfarenhetsskäl, att
varken innehavande av praktisk prästerlig befattning visat sig alltid skydda mot
irrlärighet, ej heller t. ex. de teologie lektorer inom Sverige, som ej hava prebenden,
så vitt jag vet, framstått såsom mera kätterska än de med prebenden försedda».

Under diskussionen i kyrkomötet framställdes av domprosten i Skara A. F.
Sondén förslag, att mötet skulle tillstyrka bifall till ständernas anhållan, »under
förutsättning att för kompetens till teologie professorsbeställning och teologie
adjunktstjänst vid universiteten samt teologie lektorsbefattning vid elementarläroverken
fordras intyg därom, att sökanden under ett år utövat prästerlig tjänst inom
församlingen». Detta förslag antogs av mötet med 37 röster mot 22. •— I kyrkomötets
skrivelse (nr 1), som är dagtecknad den 24 september 1868, motiveras mötets
beslut på följande sätt.

»Kyrkomötet bär ägnat detta ärende en omsorgsfull prövning; och ehuru
kyrkomötet icke förbiser vikten av de skäl, varpå man stött yrkandet om prebendenas
bibehållande, nämligen att biskoparna böra vara och anses såsom pastorer,
samt att kyrkan hör genom sina vigda tjänare uppehålla prästbildningen vid universiteten
och meddela åtminstone den högre religionsundervisningen vid fäderneslandets
offentliga elementarläroverk, har kyrkomötet likväl trott sig finna dessa
åsikter icke oförenliga med prebendeinstitutionens upphörande. Vad nämligen biskopen
beträffar, anser kyrkomötet honom så mycket hellre kunna undvara eget pastorat,
som det måste vara honom obetaget att allestädes inom sitt stift taga del i pastoral
själavård och andra prästerliga förrättningar; och i fråga om prästbildningen vid
universiteten och den högre re.igionsundervisningen vid elementarläroverken, så torde,
även om prebendena indroges, deras ovan antydda huvudändamål kunna ernås därigenom,
att före antagande till ifrågavarande lärarekall av sökande fordrades att
hava vunnit nödig erfarenhet genom utövning av prästämbete inom församlingen,
vilket kompetensvillkor nu icke förefinnes. — I anledning härav, och då det icke
torde kunna förnekas, att jämväl prebendeförsamlingarna kunna äga skäliga anspråk

1882 års
cirkulär.

att komma i mera oavbrutet åtnjutande av sin ordinarie pastors själavård, likasom
att vid hans tillsättning äga något inflytande, får kyrkomötet, som antager att,
jämlikt rikets ständers underdåniga skrivelse, den ifrågasatta indragningen må äga
rum i män av de nuvarande innehavarnes avgång, samt att ersättning för de genom
prebendenas upphörande minskade inkomster kommer att åt blivande tjänsteinnehavare
beredas, för sin del avgiva det yttrande, att-----.»

Mot mötets beslut reserverade sig ett flertal ledamöter, bland dem domprosten
i Uppsala C. A. Torén, vilken på anförda skäl förklarade sig önska, att prebendeförsamlingar
måtte bliva bevarade åtminstone åt samtliga biskopar samt åt innehavarna
av professorsbefattningarna i praktisk teologi.

Av de under mötesdiskussionen framförda synpunkterna torde ett par, som
hava avseende särskilt å de teologie professorsprebendena, vara förtjänta av omnämnande,
enär de eljest knappast synas hava framförts under de många debatterna
rörande prebendeinstitutionens upphävande.1

Dåvarande teologie professorn i Uppsala, sedermera biskopen C. A. Comelius.
vilken tillhörde institutionens avgjorda motståndare,2 framhöll, att det funnes en
annan utväg än tilldelandet av prebenden för att bereda lärarna vid de teologiska
fakulteterna möjlighet att förvärva den andliga erfarenhet, som vore erforderlig för
ett rätt utövande av deras verksamhet såsom teologiska lärare. På flera ställen i
utlandet måste de teologiska lärarna ej blott vara ordinerade präster, utan de voro
även ålagda att var och en i sin tur uppehålla gudstjänsten uti en s. k. universitetskyrka.
Därigenom bereddes lärarna tillfälle såväl att sätta sig in uti de praktiskt-kyrkliga
funktionerna, som ock att genom egna exempel visa sina lärjungar,
huru dylika funktioner skulle fullgöras.

En annan talare, biskopen L. A. Anjou, vilken uppträdde till prebendeinstitutionens
försvar, ansåg det rättvist och billigt, att kyrkan bibehölles vid sin gamla
rätt att vara representerad inom den högre teologiska vetenskapen. Det förefölle
honom vara föga konsekvent att man, på samma gång man påyrkade hela prästbildningens
förläggande till universitetet, ifrågasatte upphävandet av en institution,
vilken utgjorde det band, som på det närmaste förenade de teologiska universitetslärarna
med kyrkan, och sålunda inskränkte förbindelsen mellan kyrkan och dess
lärare.

Den av 1868 års kyrkomöte uppställda förutsättningen för prebendeinstitutionens
fullständiga upphörande blev icke uppfylld, och Kungl. Maj:t fattade överhuvud
taget icke ställning till det ifrågasatta villkoret genom något formligt beslut
i ärendet.

För att underlätta en kommande indragning av de ännu återstående prebendepastoraten
förordnades emellertid genom nådigt cirkulär den 28 april 1882 (Svensk
författningssamling nr 23), att en var, som därefter utnämndes till ämbete eller
tjänst, varmed enligt gällande bestämmelser prebendepastorat vore förenat, skulle
vara skyldig att, om och när Kungl. Maj:t så beslöte, avträda prebendepastoratet
mot fyllnad i den med ämbetet eller tjänsten förenade lönen till belopp, vartill in 1

Se F. P. Hierta, Allmänna kyrkomötet 1868. Stockholm 1871.

- Han förklarade sig hysa den övertygelsen, att, så länge prästen vore till för församlingens
skull och ej församlingen för prästens, ingen gärna kunde med hopp om framgång försvara prebendeinstitutionen.

komaten av prebendepastoratet tunnes i Innestå! upptagen eller vid lönereglering
beräknad.

De prebenden, som vid tiden för tillkomsten av 1882 års cirkulär fortfarande
måste anses skyddade av stadgandet i prästeståndets privilegier, voro följande:

1) ett biskopsprebende vid varje biskopsstol, 2) prebenden, anslagna åt lärare
inom de teologiska fakulteterna vid universiteten, och i)) prebenden, förenade med
teologie lektorsbeställningar vid elementarläroverken.

Ett initiativ till indragning av flertalet professorsprebenden togs år 1888 av
teologiska fakulteten i Uppsala. 1 underdånig skrivelse den 27 juni nämnda år
framhöll fakulteten, att dess ledamöter vore betungade med en mångfald åligganden
och bestyr, som icke kunde anses tillhöra deras egentliga uppgift som akademiska lärare,
och vilka avsevärt inskränkte deras för vetenskapligt arbete och för lärareverksamhet
disponibla tid. Detta missförhållande hade sin grund i fakultetsmedlemmarnas
skyldighet att tillika vara bisittare i domkapitlet samt kyrkoherdar i vissa åt dem
anvisade prebendepastorat. Vad sistnämnda förhållande anginge, ansåge fakulteten,
att beträffande professurerna i praktisk teologi den med prebendeinstitutionen följande
fördelen av en alltjämt fortgående förbindelse mellan den teologiska vetenskapen
och församlingslivet måhända vore av så stor betydelse, att de med dessa
professorsbefattningar förenade prebendena borde bibehållas. I fråga om övriga
teologiska lärarebeställningar vid universitetet däremot syntes en föreskrift om föregående
prästerlig tjänstgöring vara tillräcklig för att tillgodose det praktiskt kyrkliga
intresse, som, enligt fakultetens mening, ensamt kunde anföras såsom stöd för
prebendeväsendets bibehållande. Fakulteten anhöll därför, att Kungl. Maj:t ville
snarast möjligt vidtaga de åtgärder, som vore erforderliga »dels för upphävande av
skyldigheten för teologiska fakultetens i Uppsala professorer att vara medlemmar
av Uppsala domkapitel, dels för genomförandet i det väsentliga av de med teologiska
professorsämbeten i Uppsala förenade prebendepastoratens indragning».

På grund av nådig remiss avgåvos yttranden i ärendet, i vad detsamma rörde
prebendepastoratens indragning, av vederbörande akademiska myndigheter ävensom
av statskontoret och kammarkollegium. Samtliga dessa myndigheter tillstyrkte bifall
till fakultetens framställning samt förklarade sig anse, att de två närmast intill
universitetsstaden belägna mindre prebendepastoraten Helga Trefaldighets försurning
och Vaksala borde bibehållas såsom prebenden åt de båda professorerna i praktisk
teologi.

En särskild utredning verkställdes rörande lämpligheten att indraga professorsprebendena
i Lund. Teologiska fakulteten och större akademiska konsistoriet därstädes
avstyrkte den ifrågasatta indragningen. Övriga hörda myndigheter däremot
tillstyrkte, att prebendena ifråga indroges med undantag av två, vilka borde tilldelas
ordinarie professuren i praktisk teologi och en e. o. professur.

Teologiska fakultetens i Uppsala framställning ledde icke till något resultat.

Det dröjde ända från 1868 till 1893, innan kyrkomötet kom i tillfälle att å
nyo syssla med frågan om prebendepastoratens indragning.

I anledning av framställning från Lundby pastorat i Göteborgs stift, vilket
pastorat utgjorde prebende åt teologie lektorn vid högre latinläroverket i Göteborg,
hemställde Kungl. Maj:t — under åberopande av att 1893 års riksdag medgivit, att

Teologiska
fakultetens i
Uppsala
underdåniga
skrivelse 27
juni 1888.

1893 års
kyrkomöte

1898 års
Kyrkomöte.
Lektorsprebendena.

pastoratet ifråga iinge befrias från sin prebendenatur 1 — hos det nämnda år sammanträdande
kyrkomötet (skrivelse nr 2), att mötet måtte för sin del samtycka till
det ifrågasatta upphörandet av pastoratets prebendeegenskap. Enär de myndigheter,
som yttrat sig i ärendet, förutsatt, att det samtycke från riksdagens och kyrko^
mötets sida, som jämlikt stadgandet i 114 § regeringsformen vore erforderligt i
frågor av privilegienatur, redan skulle vara lämnat genom de av 1866 års riksdag
och 1868 års kyrkomöte fattade besluten, samt att Kungl. Maj:t därför skulle vara
befogad att omedelbart förordna om prebendenaturens upphörande i fråga om här
förevarande pastorat, ansåg sig föredragande departementschefen, statsrådet Gilljam.
höra i det yttrande till statsrådsprotokollet, vari han hemställde om avlåtande av
framställningar i ämnet till riksdagen och kyrkomötet, särskilt motivera, varför
frågan borde underställas nämnda representationer. I detta hänseende framhöll han
dels, att riksdagsskrivelsen av 1866 icke innefattade något formligt beslut om prebendepastoratens
upphörande utan närmast avsåge en utredning i ämnet, därvid
uttryckligen angivits, att frågans slutliga behandling påkallade prövning av riksdagen,
dels ock att den förutsättning, under vilken 1868 års kyrkomöte förklarat
sig vilja biträda förslaget om indragningen, icke förverkligats, alldenstund Kungl.
Maj:t icke i avseende å kompetens för teologiska lärarebefattningar uppställt den
av kyrkomötet angivna fordran.

Kyrkolagsutskottet, som handlade ärendet, erinrade om det villkor, som uppställts
av 1868 års kyrkomöte, men ansåg, att sagda förutsättning, vad de teologie
lektorsbefattningarna anginge, icke under alla omständigheter kunde fasthållas, enär
prebenden funnes endast vid ett fåtal av berörda tjänster. Vid sådant förhållande,
och då i det föreliggande fallet särskilda, viktiga skäl syntes tala för den ifrågasatta
förändringen, hemställde utskottet, att kyrkomötet måtte bifalla Kungl. Maj.ts
framställning.

Mötets skrivelse (nr 7 av den 30 september 1893) är avfattad i överensstämmelse
med kyrkolagsutskottets betänkande. — Under diskussionen i ämnet antydde
en talare (biskopen G. Billing), att man, därest det år 1868 uppställda villkoret
om ett års prästerlig tjänstgöring ej kunde uppehållas, borde på andra håll
söka ersättning för det, som 1868 års kyrkomöte med sagda villkor velat vinna.

I nådig skrivelse (nr 9) till 1898 års kyrkomöte hemställde Kungl. Maj:t,
att kyrkomötet måtte medgiva, att de ännu kvarvarande lektorsprebendena befriades
från denna sin egenskap. Uti det yttrande till statsrådsprotokollet, vari föredragande
departementschefen, statsrådet N. Claeson, motiverade sagda förslag, meddelade
statsrådet, att prebendepastorat dåmera vore förenade med endast åtta av de-teologie
lektorsbefattningarna vid stiftstädernas allmänna läroverk, nämligen:

-..... Landeryds pastorat med lektorsbefattning i

Vinköls » » »

Over-Selö

Badelunda

Öjaby

Hammare

Linköping.

Skara,

Strängnäs,

Västerås,

Växjö,

Karlstad,

1 I riksdagens skrivelse (den 49 april 1893, nr 84) anfördes tillika, att riksdagen i överensstämmelse
med den uppfattning, vilken utialats i rikets ständers skrivelse den 12 juni 1866,
ansåge ömkligt, att ännu återstående prebendepastorat så snart, ske kunde, indroges.

Häggdångers pastorat med lektorsbefattning i Härnösand,

Undre » » » » Yisby.

Enligt statsrådets mening vore denna omständighet av vikt, dä det gällde
att avgöra frågan, huruvida dessa prebendens indragning skulle få ske endast under
uppställande av det för samtliga teologie lektorstjänster gällande kompetensvillkor,
som ifrågasatts av 1868 års kyrkomöte. Såvitt statsrådet hade sig bekant, hade
några olägenheter ej försports därav, att för den övervägande delen av de teologie
lektorsbefattningarna prebenden icke varit anslagna och ej heller sökande till dem
varit förbundna att för styrkande av sin kompetens förete intyg om att hava utövat
prästerlig tjänst inom församlingen. Ej ens i de fall, där teologie lektorn tillika
vore domkapitelsledamot, men saknade prebende, såsom sedan länge varit förhållandet
i Kalmar och under senare år ägt rum i Göteborg, syntes saknaden därav hava
föranlett några klagomål, som kunde giva fog för den mening, att vid indragning
av teologie lektorsprebenden någon särskild bestämmelse skulle erfordras för att
bibehålla lärarens intima samband med kyrkan och församlingslivet. Statsrådet
konstaterade slutligen, att ett fastslående av det ifrågasatta villkoret skulle komma
att vålla stora svårigheter med hänsyn därtill, att enligt gällande läroverksstadga
kristendom icke utgjorde enda undervisningsämnet för en lektorsbefattning, samt
utvecklade närmare sina farhågor i nämnda hänseende.

Kyrkolagsutskottet ansåg, att ett fullständigt eftergivande av den av 1868
års kyrkomöte uppställda förutsättningen icke borde ifrågakomma i förevarande
fall. Samtliga de pastorat, varom vid tillfället vore fråga, utgjorde nämligen prebenden
åt teologie lektorer vid läroverken i stiftsstäderna, vilka befattningshavare
tillika vore bisittare i domkapitlen. Vid sådant förhållande vore det särskilt angeläget,
att teologie lektorsbefattningarna vid dessa läroverk bekläddes av personer
med styrkt teologisk kompetens, enär eljest svårigheter kunde uppstå för behörigt
förrättande av de examina — pastoral- och prästexamina — som skulle inför domkapitlet
avläggas, eller för anordnande av de teologiska disputationsprov, som kunde
vid domkapitlen förekomma. En fordran på teologisk kompetens hos sökande till
teologie lektorsbefattning vid ifrågavarande läroverk kunde enligt utskottets mening
icke befaras komma att verka i någon mån skadligt för skolans intressen. Utskottet
hemställde därför, att kyrkomötet måtte godkänna Kungl. Maj:ts framställning
allenast under villkor, att såsom kompetensvillkor för teologie lektorsbefattning,
varmed ledamotskap i domkapitel vore förenat, uppställdes fordran, att sökanden
inför teologisk fakultet avlagt teologisk examen eller teologiskt disputationsprov.
— Tre reservanter inom utskottet ansågo, att det uppställda villkoret om styrkt
teologisk kompetens borde gälla i fråga om samtliga teologie lektorsbefattningar.
Två andra reservanter höllo före, att kyrkomötets önskan om styrkt teologisk
kompetens hos innehavarna av teologie lektorsbefattningar i stiftsstäderna icke borde
erhålla formen av villkor för bifall till Kungl. Maj:ts förslag, utan att kyrkomötet
i stället borde, i sammanhang med anmälan om sitt bifall till förslaget i
fråga, hos Kungl. Maj:t hemställa om utfärdande av föreskrifter av förut angivet
innehåll.

Majoriteten i kyrkomötet anslöt sig till den av ovannämnda tre reservanter
hävdade meningen, och kyrkomötet beslöt godkänna Kungl. Maj:ts framställning
»under villkor, att för kompetens till teologie lektorsbefattningar vid de allmänna

1903 års kyrkomöte.
Lektorsprebendena.

läroverken fordras, att sökanden inför teologisk fakultet avlagt teologisk examen
eller teologiskt disputationsprof.

Under diskussionen i kyrkomötet hävdades frän åtskilliga håll med styrka,
att det ifrågasatta villkoret komme att medföra från konstitutionell synpunkt betänkliga
konsekvenser. Då man ju icke gärna kunde tänka sig, att en del av Kungl.
Maj:ts administrativa lagstiftning gjordes till föremål för Kungl. Maj:ts och kyrkomötets
gemensamma lagstiftningsmakt, måste man lagtekniskt sett utgå ifrån, att villkoret
skulle ikläda sig privilegielags natur, d. v. s. att det måste godkännas såväl
av Konungen som av riksdagen. Resultatet härav bleve, att i läroverksstadgan
komme att inflyta ett stadgande, som icke vore av administrativ natur. Från
annat håll gjordes däremot gällande, att meningen endast vore, att Kungl. Maj:t
med stöd av sin administrativa lagstiftningsmakt skulle uppfylla villkoret. Någon
juridisk skyldighet för Kungl. Maj:t att för framtiden uppehålla detsamma kunde
icke anses existera men väl en moralisk.

Av diskussionen å mötet synes med tydlighet framgå, att så gott som allmän
enighet rådde därom, att hela prebendeinstitutionen borde försvinna. En ledamot1
förklarade, att frågan om prebendenas indragning måste anses vara i princip avgjord
redan av 1868 års kyrkomöte. Endast två av de uppträdande talarna 1 2 synas hava
varit principiella anhängare av institutionens bevarande. Såsom belysande för stämningen
torde ett uttalande av professorn Rudin i Uppsala kunna förtjäna att anföras.
Han yttrade bland annat följande:

»Jag skulle såsom en mer än tjuguårig prebendarie kunna säga mycket till
förmån för prebendeinstitutionen, och jag vet, att mycket kan sägas till förmån
för den, men jag kan likväl icke hjälpa, att jag efter så lång erfarenhet önskar,
och jag vet, att denna min önskan delas av nästan alla mina kolleger i teologiska
fakulteten, att prebendeinstitutionen måtte bortfalla. Ty det är åtminstone vår
erfarenhet, att vi icke räcka till för den teologiska lärarebefattningen, då vi på
samma gång måste vara domkapitelsledamöter och pastorer. Det har också förefallit
mig såsom alldeles givet, att både prebendeinnehavare och vice pastorer, även
om dessa äro komministrar, och slutligen även församlingen lida på prebendeinrättningen
och känna sig otillfredsställda med densamma.»

Redan vid närmast följande kyrkomöte, år 1903, blev frågan om prebendeinstitutionens
upphävande å nyo föremål för debatt. I anledning av en underdånig
ansökning från Over-Selö pastorat, vilket utgjorde prebende åt teologie lektorn i
Strängnäs, att pastoratet måtte bliva befriat från nämnda egenskap, fann Kungl.
Maj:t skäligt inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet för sin del medgåve,
att ifrågavarande pastorats prebendeegenskap finge upphöra. I kyrkomötets
den 6 oktober 1903 dagtecknade underdåniga skrivelse i ämnet (nr 13) yttrade
kyrkomötet, bland annat, följande. Här förevarande ärende finge icke betraktas
fristående utan utgjorde blott en del av den större och mera omfattande frågan om
upphävande av prebendeegenskapen vid alla de pastorat, som ännu utgjorde prebenden
åt teologie lektorer vid stiftsläroverk. Denna sistnämnda fråga hade varitföremål
för behandling vid 1898 års kyrkomöte, som uttalat, att det av 1868 års
kyrkomöte uppställda villkoret om ett års prästerlig tjänstgöring inom församlingen

1 Biskopen Keijser.

2 Biskopen Charleville och seminarierektorn Bergendal

såsom kompetensfordrau för erhållande av, bland annat, teologie lektorsbefattning
icke borde fullständigt eftergivas. Oförnekligen talade viktiga skäl för att ej blott
de teologie lektorsbefattningar, med vilka ledamotskap i domkapitel vore förenat,
utan alla lektorat med undervisningsskyldighet i kristendomskunskap besattes med
personer, vilka ägde vederbörlig teologisk kompetens. Detta mål syntes lämpligen
kunna uppnås genom en föreskrift, att vid tillsättningen av varje lektorat, i vilket
kristendom inginge, detta ämne skulle betraktas såsom huvudämne. Härav skulle
bland annat följa, att inga andra sökande än sådana med styrkta teologiska insikter
gärna kunde ifrågakomma. På samma gång kyrkomötet anmälde, att detsamma
bifallit Kung!. Maj:ts framställning angående Över-Selö pastorat, anhöll kyrkomötet
därför, att Kung!. Maj:t ville utfärda bestämmelser därom, att vid tillsättningen
av varje lektorat, i vilket kristendom inginge, detta ämne skulle betraktas såsom
huvudämne.

Av den vid ärendets behandling i kyrkomötet förda diskussionen synes
framgå, att anledningen till att kyrkomötet ansåg sig böra avstå från att giva sin
uttalade önskan karaktären av ett formligt villkor var dels konstitutionella betänkligheter
av likartad beskaffenhet med dem, som framfördes vid närmast föregående
kyrkomöte, dels ock ett yttrande av dåvarande ecklesiastikministern von Friesen,
vari han meddelade, att han vore beredd föreslå intagande i läroverksstadgan av en
sådan bestämmelse, som kyrkomötet åstundade.

Den sålunda utlovade författningsbestämmelsen inflöt i läroverksstadgan av
den 18 februari 1905, som uti § 177 mom. 2 innehöll föreskrift därom, att lektorstjänst,
som omfattade undervisning i kristendom, alltid skulle anses medföra
undervisningsskyldighet företrädesvis i detta ämne.

Genom nådig kungörelse den 1 november 1907 angående ändring av vissa
§§ i läroverksstadgan förordnades därefter, att såsom villkor för behörighet till lektorstjänst,
vari ämnet kristendom inginge, skulle fordras, bland annat, avlagd teologie
licentiatexamen, eventuellt under viss förutsättning teologie kandidatexamen
ävensom i båda fallen godkänt disputationsprov inför teologisk fakultet (§ 180
mom. 1). Bestämmelsen om kristendom som huvudämne bibehölls därjämte
(§ 177 mom. 4).

Genom nu berörda bestämmelser i läroverksstadgan hava de av 1898 och
1903 års kyrkomöten uttalade önskemålen ansetts vara uppfyllda, och det har
därför icke ansetts erforderligt att vid de indragningar av kvarvarande lektorsprebenden,
som efter år 1907 tid efter annan ägt ruminhämta kyrkomötets
medgivande.

Spörsmålet om prebendeinstitutionens fortvara upptogs till behandling jämväl
av de sakkunniga, som den 9 november 1907 avgåvo betänkande med förslag till
ändrade bestämmelser angående tillsättning av prästerliga tjänster. Sagda sakkunniga
yttrade sig (betänkandet sid. 163) i denna fråga på följande sätt.

»I prebendepastorafen tillsättes kyrkoherdetjänst i och genom tillsättning av
den tjänst, vilken pastoratet såsom prebende åtföljer. Från församlingarnas sida
sett innebär denna anordning en obillig inskränkning i deras rätt att medverka vid
tillsättning av deras prästerskap. Då frågan om indragning av prebendepastoraten 1

1 1908 Vinköls pastorat, 1909 Landervds pastorat, 1910 Endre pastorat, 1916 Häggdångers
pastorat och 1917 Budelunda pastorat.

Uti. ang. prebende. tf

1905 års läroverksstadga.

1907 års sakkunnigbetäntcande
angående
tillsättning
av
prästerliga
tjänster.

1909 års
riksdag.
Biskopsprebendena.

emellertid i särskild ordning är föremål för Kungl. Maj:ts prövning ock en sådan
indragning i allt fall torde kunna ske endast efter hand, hava kommitterade ej
ansett sig böra föreslå någon ändring i det om prebendepastoraten i § 43 av prästvalslagen
intagna stadgande.»

Berörda stadgande i lagen angående tillsättning av prästerliga tjänster den
26 oktober 1883, 1 intogs i oförändrad form i prästvalslagen av den 9 december 1910.

Frågan om indragning av de kvarvarande biskopsprebendena — ett vid varje
biskopsstol med undantag av den i Luleå" — underställdes 1909 års riksdag. I
nådig proposition (nr 123) föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att medgiva successiv
indragning av sagda prebenden med anlitande av biskopslöneregleringsfondens
inkomster. Tillika innehöll propositionen förslag om beviljande av en biskopspension
å 6,000 kronor årligen att utgå från sagda fond. I det vid propositionen
fogade utdraget av statsrådsprotokollet yttrade föredragande depertementschefen,
statsrådet Hammarskjöld, rörande nödvändigheten att i ärendet inhämta såväl riksdagens
som kyrkomötets bifall följande.

»Enligt privilegierna för biskopar och prästerskapet av den 16 oktober 1723
g 4 må alla biskopar ’oförändrat njuta och behålla efter gammal hävd sina biskopsstift,
prebendesocknar och hemman''. Ändring i eller upphävande av dessa privilegier
kan, som bekant, jämlikt § 114 regeringsformen, ej ske utan genom
Konungens och riksdagens sammanstämmande beslut och med bifall av allmänt
kyrkomöte.

Det linnes en mening, som även kommit offentligt till uttryck, att såväl
riksdagen genom de förut omförmälda besluten av åren 1857, 1860, 1866 och 1893
som kyrkomötet genom dess beslut av åren 1868 och 1893 redan givit sitt bifall
till samtliga biskopsprebendens indragning, och att således någon framställning i
ämnet vare sig till riksdagen eller till kyrkomötet icke erfordrades. Så torde
emellertid icke vara förhållandet.

I de av rikets ständer år 1860 fastställda grunder för reglering av biskoparnas
löner ingick bland annat den bestämmelsen, att för varje biskopsstol ett prebendepastorat
skulle vara såsom sådant bibehållet. Men det är nu just fråga om
borttagande av detta sista prebende. Den framställning i ämnet, 1866 års riksmöte
gjorde, innefattade icke något beslut om prebendepastoratens indragning utan avsåg
närmast en utredning i ämnet, därvid uttryckligen angavs, att frågans slutliga behandling
påkallade prövning av riksdagen. Senare, år 1893, har riksdagen visserligen
upprepat sin år 1866 uttalade önskan om de ännu återstående prebendepastoratens
indragning, så snart sådant ske kunde, men icke fattat något definitivt beslut
rörande de återstående biskopsprebendenas indragning och på vilket sätt detta skulle
ske, men väl i speciella fall, då det gällt indragning av lektorsprebenden, givit sitt
bifall till framställning om sådan indragning. Vad åter beträffar kyrkomötets ställning
till frågan har visserligen 1868 års kyrkomöte, vars mening i det ämne, som
avsågs i rikets ständers skrivelse den 12 juni 1866, av Kungl. Maj:t inhämtades,
tillstyrkt bifall till rikets ständers anhållan att de ännu återstående prebendepastoraten
måtte indragas’, men då rikets ständers berörda skrivelse icke innefattade 1

1 »Kyrkoherdetjänst i pastorat, som är anslaget till prebende, tillsättes i och genom tillsättning
av den tjänst, vilken pastoratet såsom prebende åtföljer.»

- Då biskopsämbetet i Luleå genom nådigt beslut den 27 oktober 1903 inrättades, anslogs
icke något prebendepastorat åt dess innehavare.

annan anhållan än begäran om eu utredning av Kling!. Maj:t i ämnet, därvid tillika
angavs, att frågans slutliga behandling påkallade riksdagens prövning, torde fa anses
nödigt, att även kyrkomötets bifall inhämtas för definitivt beslut om indragning av
de sista biskopsprebendena, helst som kyrkomötet icke haft tillfälle att pröva, i
vilken ordning och särskilt mot vilken ersättning till vederbörande sådan indragning
skall ske »

Propositionen bifölls av första kammaren men avslogs av den andra, till följd
varav frågan förföll.

Anledningen till andra kammarens beslut torde icke hava varit någon önskan
att bevara biskopsprebendena. Avslaget synes uteslutande hava föranletts av frågans
sammankoppling med spörsmålet om biskoparnas pensionering, vilket spörsmål kammaren
ansåg böra upptagas till prövning först i samband med frågan om en allmän
lönereglering för biskoparna.

I fråga om ett enstaka av de i propositionen till 1909 års riksdag avsedda 1.912 irs riksbiskopsprebendena,
nämligen Härnösands pastorat, har dock prebendenaturen upphävts daS-
från och med den 1 maj 1913 — efter särskilda beslut av 1909 års kyrkomöte
(underdånig skrivelse den 24 november 1909) och 1912 års riksdag (underdånig Härnösand,
skrivelse den 7 maj 1912, nr 83).

Ävenledes undergick vid sagda tid ett av de teologie professorsprebendena mi" års
förändring, i det att Västra Skrävlinge församling av Husie och Västra Skrävlinge
församlingars pastorat, vilket pastorat utgjorde prebende åt en teologie professor preb?odet
vid universitetet i Lund, befriades från sin prebendenatur genom nådigt brev den Yästra Skrav29
augusti 1913. Unge för Jämlikt

nådigt beslut den 8 april 1910 hade Västra Skrävlinge kommun från samling,
och med år 1911 införlivats med Malmö stad i judieiellt, kommunalt och administrativt
hänseende. För att möjliggöra en förening med Malmö jämväl i ecklesiastikt
avseende ansågs nödigt, att församlingen först befriades från sin prebendeegenskap.
På hemställan av Kungl. Maj.t i nådig proposition (nr 244) till 1913
års riksdag beslöt riksdagen — såsom framgår av dess skrivelse (nr 8) den 30 maj
1913, punkt 84 dels medgiva, att Västra Skrävlinge församling finge upphöra att
vara prebende till professur inom teologiska fakulteten vid universitetet i Lund,
dels och såsom ersättning för de löneinkomster, vilka såmedelst komme att frångå
vederbörande professur, höja det kontanta anslaget för densamma med visst belopp.

Ärendet underställdes icke kyrkomötets prövning. Rörande anledningen härtill
yttrade föredragande departementschefen, statsrådet Berg, enligt det utdrag av
statsrådsprotokollet,"som fanns bifogat den nådiga propositionen, följande.

»Kammarkollegium bär, såsom nämnt, ansett, att en dylik åtgärd, varigenom
professorn i allt fall fortfarande skulle förbliva prebendarie i Husie, kräver bifall av
kyrkomötet. Jag delar ej denna mening och skall angiva skälen härtill.

Vid 1865—66 års riksdag anhöllo rikets ständer i den förutnämnda skrivelsen
den 12 juni 1866, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, om icke prebendepastoraten
kunde, i den mån innehavarna avginge, indragas, samt att i sådant fal!
till riksdagen måtte avlåtas proposition i ämnet med förslag till ersättning åt vederbörande
för de löneinkomster, som utginge från dessa pastorat. I skrivelse den 24
september 1868 besvarade kyrkomötet den av Kungl. Maj:t i anledning härav gjorda
framställningen. Kyrkomötet yttrade därvid, att under förutsättning att för kompetens
till bland annat teologie professorsbeställning vid universiteten fordrades

1915 års
kyrkomöte.
P rot’, ssors
prebende
Börje.

1915 års
kyrkomöte
och 1916 års
riksdag.
Biskopsprebondena.

intyg därom, att sökanden under ett år utövat prästerlig tjänst inom församlingen,
kyrkomötet tillstyrkte bifall till rikets ständers anhållan, att de ännu återstående
prebendepastoraten indroges. Avfattningen av kyrkomötets skrivelse, så vitt dess
motivering angår, ger vid banden, att prebendeinstitutionen, enligt kyrkomötets
åsikt, betryggade att kyrkan genom sina vigda tjänare uppehölle prästbildningen
vid universiteten. Detta dess huvudändamål kunde ernås genom kravet på nödigerfarenhet
genom utövning av prästämbetet inom församlingen. Det av kyrkomötet
sålunda uppställda kravet på vitsord om viss tjänstgöring för rätt att söka teologisk
professur har icke blivit uppfyllt. Men kyrkomötets syfte med nämnda krav lärer
i nu förevarande fall vara i allo vederbörligen tillgodosett, även om prebendeegenskapen
avlyftes från den ena av pastoratets två församlingar men fortfarande bibehålies
vid den andra. Jag anser för den skull frågan ej påkalla yttrande av
kyrkomötet.»

Jämväl beträffande ett av professorsprebendena i Uppsala, nämligen Börje
pastorat, har det ifrågasatts, att prebendenaturen skulle upphävas. Sagda pastorat
tiar tidigare utgjort prebende till extra ordinarie professuren i praktisk teologi.
Genom nådigt brev den 10 juni 1912 fann emellertid Kungl. Maj:t gott dels förklara,
att sagda e. o. professur tills vidare icke skulle upprätthållas, dels förordna att,
tills vidare och intill dess frågan om upphörande av Börje församlings prebendeegenskap
hunne bliva i vederbörlig ordning avgjord, vid den teologiska fakulteten
skulle inrättas ett praktiskt övningsinstitut, dels ock medgiva, att för uppehållande
tills vidare av detta institut finge användas odisponerade kontanta avlöningen enligt
universitetets stat för ovannämnda e. o. professur, utgörande med inberäknande av
avkomsten från Börje prebendepastorat 4,500 kronor. Sedan det praktiska övningsinstitut
et varit i verksamhet under tre läsår och den teologiska fakulteten uttalat
sig för önskvärdheten av dess fortfarande bestånd, ansåg sig Kungl. Maj:t böra hos
1915 års kyrkomöte hemställa (genom nådig skrivelse nr 14) om kyrkomötets medgivande
till upphörande av Börje pastorats prebendenatur. Framställningen vann
emellertid icke bifall hos kyrkomötet, som i skrivelse den 22 oktober 1915 (nr 5j
förklarade sig för närvarande icke kunna medgiva, att församlingens prebendenatur
finge upphöra. I motiveringen till heslutet uttalade kyrkomötet, att detsamma —
utan att göra något principiellt uttalande i frågan om upphävande i allmänhet av
de med de teologiska professorsbefattningarna förenade församlingarnas prebendenatur
ville framhålla, att enligt dess mening anledning knappast förelåge att
före prebendefrågans generella lösning upphäva Börje församlings prebendeegenskap
för att främja en så oprövad och för framtiden måhända oviss institution som
ifrågavarande praktiska övningsinstitut.

De i samband med biskopslönernas reglering fastställda löneregleringarna för
prästerskapet i de olika biskopsprebendena började utlöpa redan år 1916.1 Efter
ikraftträdandet av de nya löneregleringar, som komma att fastställas jämlikt bestämmelserna
i 1910 års ecklesiastika lönelagstiftning, kunde det förväntas, att pre 1

Lundby pastorat 1916, Kärna pastorat och Vansö pastorat 1917, Lomma pastorat och
Skånings-Asaka pastorat 1919, Visby pastorat 1920, Bälinge pastorat 1922, Gårdsby pastorat och
Tölö pastorat 1923 samt Stora Kils pastorat 1932. Ljungby pastorat, som varit prebende åt
biskopen i Kalmar stift, förlorade sin prebendenatur År 1915, då Kalmar stift sammanslogs med
Växjö stift.

bendariernas behållna inkomst från prebendepastoraten komme att avsevärt avvika
från de belopp, varmed man räknat, då biskopslönerna reglerades. På grund härav
och med föranledande tillika av biskops!öneregleringsfondens oväntat stora tillväxt
— under de tio åren 1905—14 hade fonden tillväxt med i Tunt tal sammanlagt
285,000 kronor eller i medeltal 28,500 kronor om året — ansåg sig Kungl. Maj:t
redan år 1915 böra taga förnyat initiativ till biskopsprebendenas indragning.

I nådig skrivelse (nr 17) till 1915 års kyrkomöte hemställde Kungl. Maj:t,
att kyrkomötet mätte medgiva, att indragning av de återstående biskopsprebendena
finge, i den ordning Kungl. Majt prövade skäligt bestämma och enligt den ersättningsgrund,
som i nådiga kungörelsen den 28 april 1882 funnes angiven, successivt
genomföras med anlitande av biskopslöneregleringsfondens inkomster. Den gjorda
framställningen vann kyrkomötets bifall (kyrkomötets skrivelse nr 35 den 15 november
1915).

Frågan underställdes därefter 1916 års riksdag, som även den lämnade sitt
medgivande till den ifrågasatta indragningen (riksdagens skrivelse nr 66 den 8

april 1916) .

Med stöd av det sålunda meddelade bemyndigandet har i samband med fastställandet
av nya löneregleringar för prästerskapet i vederbörande pastorat prebendenaturen
upphävts beträffande Kärna pastorat Resolution den 17 juni 1916), Vansö
pastorat (resolution den 23 september 1916), Lomma pastorat (resolution den^7
december 1917) och Skånings-Åsaka pastorat (resolution den 21 _ december 1917).
I fråga om Lundby pastorat, för vars prästerskap ny löneregleringsresolution utfärdats
redan den 16 juli 1915, upphävdes prebendeegenskapen genom särskilt nådigt
beslut den 14 april 1916. Visby pastorat - rörande lämpligheten av vars indragning
tvivelsmål uttalades redan i nådiga skrivelsen till 1915 års kyrkomöte och
propositionen till 1916 års riksdag — har tills vidare fatt behålla sin prebendenatui
(resolution den 29 augusti 1919). Beträffande biskopen i Visby stift har nämligen
förutsatts, att han med hänsyn till stiftets ringa folkmängd och obetydliga areal
skulle kunna i avsevärt större omfattning än för övriga biskopar vore möjligt personligen
deltaga i församlingsvården.

Resultatet av den här förut skildrade avvecklingen av prebendeinstitutionen
har blivit, att för närvarande endast 2 lektorsprebenden, 5 biskopsprebenden och
14 professorsprebenden finnas kvar. Uppgifter angående dessa prebendens namn,
deras areal, folkmängd och ekonomiska bärkraft, tiden då ny lönereglering i fråga
om dem träder i kraft samt prebendariernas beräknade behållna inkomst av dem
finnas sammanförda i den bär efteråt intagna tabellen A.

Ännu kvarvarande

prebende^

Tabell A, innefattande vissa uppgifter rörande de ännu kvarvarande prebendepastoraten.

1 1 1 i t Prebendarie	Pastorat	Ny löne- regle- ring år	Areal i land kvkm.	I Folk- mängd al/i* 1918	^ Samman-lagda in-komst be-loppet enl. 1918 års taxering beräknat enl. 19 § 1 mom. präst-löneregle-ringslagen.) kr.	Försam-lingsavgif-ter å 6 öre per tio-krona av hela in-komstbe-loppet enl. 1918 års taxering. kr.	I löuestat upptagen eller vid löneregle-ring beräk-nad, be-hållen in-komst av pastoratet. kr.
Lektorsprebenden. Teologie lektorn i Växjö	Öjaby	1924	39.98	759	151,584	910	— 1 0
» » » Karlstad	Hammurö	1921	51.03	2,802	2,110,832	12,665	1 577
Bisltopsprebenden. ! Ärkebiskopen .................	'' Bälinge	1922	138.64	1,906	438,512	2,631	3 3,918
: Biskopen i Växjö............	Gård sb)-	1923	141.21	2,280	407,437	2,445	* 2,357
» » Göteborg ......	Tölö	1923	190.78	5,126	1,117,901	6,707	2 4,4i''4
» » Karlstad.........	Stora Kil	1932	281.45	6,780	2,390,904	14.345	5 5,750
» » Visby............	V isby	1920	35.«8	9,978	7,034,684	42.208	* 2,3001
Professor sprebenden. i Domprosten i Uppsala......	Uppsala	1917	15.8S	27,049	29,456,335	176,738	3 _
» » » ......	Vaksala	1917	47.16	1,546	361,944	2,172	a _ .
1 teologie professor i d:o...	Danmark	1922	53.80	1,099	304,801	1,829	4 1,075]
1 d:o i d:o ..................	Helga Trefaldighet	1922	38.ot>	2,914	1,384,274	8,306	4 S80]
1 d.o i d:o .....................	Gamla Uppsala	1917	35.U	1,084	335,912	2,016	4 1,425;
1 d o i d:o ....................	Uppsa la-Näs	1917	29.4 2	429	120,333	199	. 3 4 951
1 d:o i d:o .....................	Hagby-Kamsta	1917	44.88	817	178,527	1.071	4 4601
1 e. o. professor i praktisk teologi i Uppsala ........	Börje	1920	46.91	723	136,883	821	\| 4 9601
Domprosten i Lund .........	Lund	1925	24.92	22,523	20,435,932	122.616	«10,264
1 teologie professor i d:o .	Västra Kärrstorp	1921	22.91	1,184	421,825	2.531	6 7,553
t d:o i d:o .....................	Slångby	1921	23.4 7	1,344	490,757	2,945	r> 7,532
1 d:o i d:o .....................	Stora Uppåkra	1921	21.98	1,217	493,113	2,959	6 5,647
1 d:o i d:o .....................	Hällestad	1923	68. 98	3,464	932,979	5,598	6 6,210
1 d:o i d:o .....................	Husie	1920	12.77	1,023''	431,537	2,589	G 3,579

Anmärkningar till tab. A.

1 I gällande lönestat upptaget belopp.

* Vid lönereglering beräknat belopp; enligt beräkning av kammarkollegium och statskontoret i
ämbetsverkens underdåniga utlåtande den 30 augusti 1917 angående indragning av de biskoparna anslagna
prebebendepastoraten.

3 Vid senaste löneregleringen år 190S gjordes ingen formlig beräkning av behållna inkomsten, enär

domprosten i Uppsala ej erhöll någon lönefyiinad. I nådig proposition till 1908 års riksdag nr 97 angående
lönereglering för rikets universitet och karolinska mcdiko kirurgiska institutet upplyses å sid. 45, att domprostens
nettoinkomster av naturaförmåner (12 famnar ved, eu akademisk åkerlott, ersättning för en humlegårdslolt
med 30 kronor) och de båda prebendepastoraten under år 1906 kunde uppskattas till omkring
8,880 kronor.

4 i gällamle Jöncstat upptaget belopp ; fabtbtiiUt genom nådigt brev den 2 december 11*05 angående
ändrad beräkning av avkomsten utav teologie professorernas vid Uppsala universitet prebendepastorat.

6 Vid lönereglering år 1908 beräknat belopp; se nådiga propositionen till 1907 års riksdag nr 9!*
angående nya stater för universiteten i Uppsala och Lund, sid. 113, och nådiga propositionen till 1908 års
riksdag nr 97 angående lönereglering för rikets universitet och karolinska mcdiko-kiiurgiska institutet m. in.,
vid. 50.

e Vid förhöjning av lönefyllnadsbeloppct år 1913 beräknat belopp; so nadiga propositionen till 1913
;irs riksdag nr 24 1 angående upphörande av Västra Skråvlinge församlings prebendeegenskap m. m.. sid. s.

Höra kvarvarande prebenden indragas!

Såsom framhölls av en talare vid 1898 års kyrkomöte, måste frågan om
prebendenas indragning, vad kyrkomötet beträffar, anses vara i princip avgjord redan
är 1868. För riksdagens del fattades dylikt principbeslut redan 2 år tidigare.

I fråga om b i sko psp reben (lena hava såväl kyrkomötet, år 1915, som riksdagen, Biskops- och
är 1916, lämnat formligt medgivande till deras indragning samt bemyndigat Eders lektor ,-Kungl. Maj:t att beträffande varje särskilt prebende bestämma tidpunkten, då pre- Probendena
bendenaturen skall upphöra. Enär vid ett dylikt prebendes indragning vederbörande
biskop är berättigad erhålla lönefyllnad från biskopslöneregleringsfonden, beror det
väsentligen på nämnda fonds ekonomiska ställning, huru snabbt det fattade beslutet
kan genomföras.

Vidkommande lelctorsprebencLena har kommittén förut erinrat därom, att man
ansett de återstående prebendena av denna kategori numera kunna indragas, utan
att ett inhämtande av kyrkomötets medgivande vore erforderligt. Till den del dessa
prebendens indragning nödvändiggör beviljande av lönefyllnad åt vederbörande lektor,
måste däremot ärendet underställas riksdagens prövning.

Såväl beträffande biskopsprebendena som angående lektorsprebendena torde
det råda allmän enighet därom, att vederbörande pastorats prebendeegenskap snarast
möjligt bör upphävas. Kommittén ämar i en senare avdelning av betänkandet yttra
sig angående den tidpunkt, då enligt kommitténs mening indragning bör äga rum i
fråga om de olika pastoraten.

Vad professorspreb^:(lena beträffar, framgår av den förut lämnade historiska Professorsredogörelsen,
att 1896 års riksdag uttalat önskan därom, att jämväl dessa prebenden prebendena.
måtte, så snart ske kunde, indragas, samt att 1868 års kyrkomöte för sin del medgivit
dylik indragning under förutsättning att för kompetens till teologie professorsbeställning
fordrades intyg om ett års prästerlig tjänstgöring inom församlingen.

Sagda redogörelse lärer likaledes giva vid handen, att under senare delen av 1800-talet ett stort antal — sannolikt flertalet — av de teologie professorerna själva
önskat, att institutionen skulle upphöra, dock med undantag möjligen för de prebenden,
som voro förenade med professurerna i praktisk teologi. Kommittén har sig
emellertid bekant, att uppfattningen angående prebendeinstitutionen inom akademiskt
teologiska kretsar de senare åren undergått en viss förändring. Man erkänner visserligen
de stora olägenheter, som äro förbundna med institutionen, men man håller
före, att de fördelar, som densamma medför, dock äro så betydande, att det måste
allvarligt tagas under övervägande, huruvida icke institutionen bör, åtminstone till
någon del, bevaras. Med anledning härav har kommittén ansett nödigt att lämna

—3g

en sammanfattning av de huvudsakliga skäl, som anförts för och emot institutionens
upphävande, såväl de skäl, vilka hänföra sig till prebendena i allmänhet, som de.
vilka särskilt taga sikte på de teologie professorsprebendena. Vid denna redogörelse
utgår kommittén från den situation, som skapats genom 1910 års ecklesiastika lagstiftning.

Ser man saken från pastoratets synpunkt, hava åtskilliga både principiella
och praktiska skäl ansetts tala mot hela prebendeinstitutionen.

Det måste — har man framhållit — anses fullkomligt stridande mot grunderna
för 1910 års prästlöneregleringslagar, att de prästerliga avlöningstillgångarna
inom ett visst pastorat användas som bidrag till bestridande av avlöningen för en
befattningshavare, som är skyldig ägna huvudparten av sin tid åt ett helt annat
arbetsområde än församlingsvården inom detta samma pastorat. I detta hänseende
utgöra prebendepastoraten en kvarleva av forna tiders mera primitiva avlöningssystem.

I bestämd strid med de allmänna principer, i enlighet med vilka ordningen
för tillsättningen av prästerliga tjänster år 1910 reformerades, står vidare det förhållandet,
att församlingsborna i ett prebendepastorat icke hava något som helst
inflytande vid besättande av kyrkoherdetjänsten.

Men icke nog med att pastoratsborna sakna möjlighet att tillförsäkra sig
den själasörjare, för vilken de hava särskilt förtroende. De myndigheter, som medverka
vid tillsättandet av den tjänst, med vilken prebendet är förenat, huvudbefattningen,
äro förhindrade — alldeles särskilt gäller detta i fråga om de akademiska
lärarebefattningarna — att ens i någon mån taga hänsyn till vederbörandes lämplighet
såsom församlingspräst.

Ytterligare har man gjort gällande, att prebendarien, enär han är skyldig
i första hand ägna sina krafter åt skötande av sin huvudbefattning, har föga tid
Övrig för prebendet. Med hänsyn därtill, att hans livsuppgift är förlagd till ett
helt annat område än församlingsvårdens, saknar han ej sällan även intresse för
skötseln av sin prästerliga befattning. Resultatet blir också gärna, att han, särskilt
då prebendet är beläget på något avstånd från boningsorten, endast kan fullgöra
en obetydlig del av de åligganden, vilka påvila honom såsom kyrkoherde. Det planmässiga,
målmedvetna arbete, som i vår tid kräves av en kyrkoherde, kan eu prebendarie
icke prestera, och den konstanta överblick över det andliga tillståndet i
församlingen, som en pastor bör hava, kan prebendarien sällan förvärva sig. Prebendepastoraten
bliva därför ofta nog i kyrkligt hänseende vanvårdade.

Från prebendariens synpunkt har mot institutionen framför allt invänts, att
deltagandet i skötseln av ett prebendepastorat åstadkommer en splittring av tid
och arbetskraft, som nödvändigtvis måste inverka menligt på hans huvudsakliga
verksamhet. Särskilt måste den akademiska lärareverksamheten och den vetenskapliga
produktionen, vilka i våra dagar förutsätta ett ännu mera intensivt och
koncentrerat arbete än tillförene, ovillkorligen bliva lidande på en dylik utvidgning
av arbetsområdet.

Institutionens försvarare hava (bis sökt uppvisa, att de framställda anmärkningarna
äro överdrivna, samt att utvägar finnas att. med bevarande av själva institutionen,
undgå de därmed förknippade olägenheterna, dels ock andragit en del
synpunkter, ägnade att giva vid handen, att institutet innebär positiva fördelar såväl
för prebendarierna som för kyrkan i dess helhet.

Dou omständigheten, att pastoratsborna icke fä själva utse sin kyrkoherde,
innebär enligt dessa försvarares sätt att se saken ej en så stor orättvisa, som det
vid forsta påseendet kan förefalla. I några av prebendepastoraten finnas komministrar,
vilka väljas i vanlig ordning. Dessa tjänstgöra stundom som vice pastorer.
I dylikt fall få pastoratsborna således välja den prästman, som faktiskt handhar
pastoralvården. Vad övriga prebendepastorat beträffar, kan till äventyrs saken
ordnas så, att pastoratsborna beredas inflytande vid förordnandet av vice pastor

Talet om att prebendepastoraten skulle vara i kyrkligt avseende Vanvårdade
måste enligt institutionens förespråkare betraktas såsom högst överdrivet. Stundom
skötes pastoratet av ordinarie komministern därstädes, vilken ju måste anses fullt
kompetent för värvet som vice pastor. I de fall åter, där särskild prebendevicepastor
är anställd, torde denne i allmänhet vara någon av de mera framstående
e. o. prästmännen i stiftet. Härför borgar platsens halvfasta karaktär och närheten
till stiftsstaden in. 11. förhållanden. Dessa pastorat skötas således av unga
arbetskraftiga prästmän, som i regel stanna flera år på posten. Härtill kommer vidare
en annan omständighet, som man ansett icke böra alldeles förbises, då fråga är om
professorsprebendena. Prebendarierna hava ej sällan varit mycket framstående män,
stundom verkliga märkesmän inom den svenska kyrkan. För det andliga livet inom
pastoratet måste det i ty fall anses vara en stor fördel, att pastoratsborna få tillfälle
komma i nära beröiing med dylika personligheter, även om det endast blir
under en kortare tid av året.

Till försvar för institutionen har, vad professorsprebendena beträffar, ytterligare
anförts, att densamma är nödvändig för att prebendarien-professorn skall
kunna på ett fullt tillfredställande sätt sköta sin akademiska lärarverksamhet. För
den, som skall utbilda de blivande prästerna, är det av stort värde att själv få år
efter år utöva församlingsvård, om ock i mindre omfattning. Härigenom får han
kännedom om de tankar och känslor, som på det religiösa området röra sig ute
bland folket, och om de problem, som möta själasörjaren. Han riskerar då ej så
lätt att bliva isolerad från det levande livet med dess ständigt skiftande innehåll. —
Det sålunda skildrade behovet förefinnes — har man framhållit — i någon mån
för alla de teologie professorerna men mest för professorerna i systematisk och
praktisk teologi. Särskilt professorn i praktisk teologi, som till forskningsområde
har församlingslivet och församlingsvården i alla dess skiftande former, och som
skall handleda de blivande prästerna i den tekniska och metodiska sidan av deras
arbete eller åtminstone övervaka deras utbildning i nämnda avseende, måste anses
hava ett oavvisligt behov av att själv få utöva församlingsvård.

För sistnämnde professor fyller prebendeinstitutionen enligt samma talesmäns
uppfattning även ett annat behov. Vid ledandet av prästkandidaternas praktiska
utbildning är det honom en ovärderlig förmån att hava ett eget pastorat, där han
kan för kandidaterna demonstrera olika grenar och sidor av det prästerliga arbetet
samt eventuellt även låta dem i viss omfattning deltaga däruti. I detta hänseende
har man särskilt framhållit, att prebendarien på grund av sin ställning som kyrkoherde
lättare än en akademisk lärare, som icke direkt står i kyrkans tjänst, kan
bereda prästkandidaterna tillfälle att sätta sig in i kyrkobokföring och övriga på
en pastorsexpedition förekommande arbeten, att bevista kyrkostämmor samt kyrko- 1

1 Jämför tankegången i nådiga brevet till konsistorierna den 30 april 1760.
Uti. ang. prebende.

Kommitténs

ståndpunkt.

''>ch skolrådssammanträden, att meddela undervisning i kristendom till elever i folkskolans
högsta klasser, att deltaga i s. k. ungdomsarbete samt arbete bland fattiga
och sjuka, att förrätta gudstjänst och hålla andaktsstunder m. m.

Men det är icke endast för sin akademiska lärargärning, som den teologie
professorn ansetts hava nytta av sin verksamhet som prebendarie. Också hans rent
vetenskapliga arbete måste befruktas därigenom, att han kommer i intim beröring
med det religiösa livet inom kyrkan och blir tvingad att se de religiösa problemen
även sä att säga inifrån — frän församlingens synpunkt.

Ytterligare har till institutionens förmån andragits, att de ekonomiska fördelar,
som hittills varit och möjligen även för framtiden, om ock i ringa omfattning,
komma att vara förenade med innehavandet av prebende, bidraga att öka
konkurrensen om de teologiska professurerna och därigenom åstadkomma, att dessa
kunna besättas med mera kvalificerade innehavare än annars skulle blivit fallet.

Slutligen har såsom en från hela kyrkans synpunkt sett oskattbar fördel med
institutionen framhållits, att densamma i sin mån bidragit till att klyftan mellan
den teologiska vetenskapen och kyrkan i vårt land hittills icke varit så stor som
i åtskilliga andra länder. All vetenskap är till sitt väsen radikal, och den teologiska
vetenskapen måste därför med nödvändighet förr eller senare komma i ett i viss
män spänt förhållande till det trosliv, som dväljes inom kyrkan, och som till själva
sin natur är konservativt. Om nu den teologiska vetenskapsmannen själv deltager
i det kyrkliga arbetet och bär ansvar för en församling, blir han mera varsam och
försiktig vid framläggandet av sina vetenskapliga forskningsresultat. Han undgår -såsom man stundom plägat uttrycka saken — att fördjupa sig i tomma abstrakta
.spekulationer, vilka kunna leda till att han förlorar sinnet för sitt egentliga forskningsområde,
som inom kristendomen är den gudomliga frälsningsuppenbarelsen genom
Kristus, och han löper ej så lätt fara att anlägga enbart profana och historiska
synpunkter, varigenom lian går miste om det speciellt kristliga perspektivet. Eu
Hel del onödiga strider kunna undvikas, och den religiösa utvecklingen fortgår lugnare
än kanske annars varit fallet. — Avskaffas prebendeinstitutionen, har det ansetts
vara att befara, att många av universitetsteologerna — kanske flertalet —■ icke låta
prästviga sig och därigenom gä miste om den erfarenhet, som församlingsarbetet i
kyrkans tjänst skänker. Härigenom kunde lätt den situationen komma att inträda,
att den teologiska vetenskapen och kyrkan stode främmande och oförstående för
varandra. Kyrkan kan då möjligen anse sig förhindrad att anförtro utbildningen
av sina tjänare enbart åt universiteten, och frågan om särskilda anstalter för prästutbildningen
vid sidan av universiteten kan bliva verkligt aktuell.

Kommittén har efter prövning av alla de skäl, som från olika häll anförts
för och emot institutionens bevarande, vad de teologie professorsprebendena beträffar,
kommit till den övertygelsen, att institutionen bör upphävas även inom detta område.

Redan hänsynen till församlingarnas berättigade intressen och de krav dessa
äro befogade att ställa på sina kyrkoherdar så gott som framtvinga en lösning i
sagda riktning. Att prebendepastoraten själva haft en livlig förnimmelse av "de
olägenheter, som äro förknippade med de nuvarande förhållandena, och eu stark
känsla av att vara behandlade som kyrkans styvbarn, framgår med afl önskvärd
tydlighet därav, att flertalet av dem — några till och med vid upprepade tillfällen —
begärt att bliva befriade från prebendeegenskapen. Den omständigheten, att pastoratet
i fråga til! äventyrs för tillfället haft en prebendarie. som ägt erkänt stor

i omlaga som själasörjare och åtnjutit pastorulsbornas odelade förtroende, hur icke
kunnat försona dessa sistnämnda med sin ställning. Endast i några enstaka fall
finner man, att ett pastorat förklarat sig icke hava något att erinra mot att förbliva
prebende. Motiven för en dylik ståndpunkt synas dock stundom hava bottnat
i eu önskan att fä behålla en komministerstjänst, som skulle komma att indragas,
därest prebendenaturen upphörde, stundom åter i en förhoppning att därigenom
undgå en föreslagen sammanslagning med annat pastorat

Ett tungt vägande skäl för prebendenas indragning är enligt kommitténs
mening även hänsynen till den splittring av de teologiska kramas tid och arbetskraft,
som institutionen onekligen medför. Efter allt att döma är det en mångårig
bitter erfarenhet, som ligger till grund för följande av teologiska fakulteten i Uppsala
i dess förutberörda underdåniga skrivelse av år 1888 gjorda uttalande, diet är icke
ägnat att uppmuntra en professor i hans vetenskapliga arbete och lärareverksamhet.
om den tid, som han nödvändigt behöver för att med framgång ägna sig däråt,
endast kan vinnas för priset av ett åsidosättande av sina plikter på ett annat område
och den otillfredsställelse, de förödmjukelser och förvecklingar av olika slag, som
därmed alltid mer eller mindre måste vara förenade.»

För indragning av professorsprebendena talar enligt kommitténs uppfattning
slutligen den omständigheten, att åtskilliga av dessa pastorat, vilka själva äro för
små att utgöra tillräckliga verksamhetsområden för en prästman, på grund av sitt
läge mitt i ett komplex av andra abnormt små pastorat, så länge de utgöra prebende^
förhindra en rationell omläggning av den kyrkliga indelningen och organisationen
inom komplexet ifråga.

Yad beträffar de fördelar, som ansetts vara förknippade med institutionens
bevarande, kan kommittén icke frigöra sig från den uppfattningen, att dessa fördelar
blivit i betydlig mån överdrivna. Härtill kommer så den omständigheten, att
man på andra vägar tvivelsutan kan — åtminstone i det allra närmaste — uppnå
samma mål, som man velat vinna med tillhjälp av prebendeinstitutionen.

Med hänsyn till det sätt, varpå den teologiska undervisningen vid universiteten
för närvarande är och väl även för framtiden kommer att vara anordnad, samt
till den i vår tid strängt genomförda specialiseringen inom det vetenskapliga arbetsfältet,
kan det till en början enligt kommitténs mening med fog betvivlas, att de
teologiska lärarna, med undantag av professorerna i praktisk teologi samt i viss
mån även professorerna i systematisk teologi, för sitt vetenskapliga arbete och sin
lärarverksamhet hava någon större direkt nytta av sin tjänstgöring såsom församlingspräster.
För professorerna i praktisk teologi (eventuellt även i systematisk teologi
skulle däremot en dylik tjänstgöring ute i församlingen kunna vara av stor betydelse.
En förutsättning härför skulle dock vara, att det rent prästerliga arbetet vore av
tillräcklig omfattning och kontinuitet för att skänka verklig förtrogenhet med och
allsidig erfarenhet om församlingsvården. Huruvida den tjänstgöring av dylik rent
prästerlig art, som en prebendarie i normala fall förmår prestera, är av sådan beskaffenhet,
att den leder till det avsedda syftemålet, synes med skäl kunna ifrågasättas.
1 viss mån måste nog prebendarien, därest han icke har en avsevärd tids
föregående tjänstgöring som församlingspräst att bygga på, känna sig såsom ickefaekman,
då han sysslar med praktiskt församlingsarbete. Den intima förtrogenhet
med dylikt arbete, som är önskvärd för innehavarna av nyss berörda professors-1

befattningar, torde minst lika bra kunna förvärvas på andra vägar, vilka kommittén
i en senare avdelning av betänkandet kommer att något beröra. Vad särskilt angår
ledandet av de blivande prästernas praktiska övningar, synes utvecklingen gå i den
riktningen, att huvudparten av denna undervisning anförtros åt en framstående församlingspräst.
Så är redan nu i regel fallet i Uppsala, och även i Lund finnes en
dylik prästman anställd som biträdande lärare, assistent.

Då från teologiskt håll ej sällan med styrka framhållits, att prebendena
erbjuda avsevärda fördelar vid prästkandidaternas praktiska utbildning, därigenom
att de lämna läraren i dessa stycken lämpligt åskådningsmaterial, har kommittén
bemödat sig om att närmare undersöka denna fråga och därvid trott sig kunna
konstatera, att de fördelar, som stå att vinna genom anordningen, icke äro eller
åtminstone hittills icke varit så stora, att de kunna motivera ett bibehållande av
prebendeinstitutionen för detta speciella fall.

Först och främst torde i detta hänseende böra bemärkas, att man icke kan
förvänta någon som helst nytta av en dylik anordning, därest icke prebendet är
beläget i omedelbar närhet av universitetsstaden. Ja, det lärer sannolikt bliva nödvändigt
att såsom prebenden anvisa universitetsstäderna själva. Dessa stadspastorat
med en folkmängd på mellan 20 och 30 tusen personer vardera, och som inom sig
hysa en avsevärd del av landets bildade ungdom, kräva emellertid i högre grad
än de flesta andra en kyrkoherde, som uteslutande kan ägna sig åt arbetet i församlingens
tjänst. De måste därför på ett mycket kännbart sätt förnimma de olägenheter,
som äro förbundna med prebendenaturen. Vad Uppsala beträffar, hava även
pastoratsborna vid ett par tillfällen anhållit, att pastoratet måtte befrias från sin
prebendenatur, och enligt vad kommittén inhämtat, har församlingen nyligen å nyo
ingått med framställning i dylikt syfte. Anslås åter ett litet invid universitetsstaden
liggande landspastorat till prebende åt professorn i praktisk teologi, kan det befaras,
att det åskådningsmaterial, som man velat vinna, blir alldeles för ofullständigt.

Kommittén hyser vidare den övertygelsen, att detta rent pedagogiska spörsmål
utan större svårighet kan lösas genom frivillig överenskommelse,mellan de teologiska
fakulteterna och prästerskapet i vederbörande pastorat. Skulle det visa sig, att för
en dylik anordnings genomförande oundgängligen erfordras ytterligare anslag utöver
de nu beviljade, lära vederbörande universitetsmyndigheters äskanden i dylikt avseende
icke komma att lämnas obeaktade.

Det starkaste skälet för bevarandet av professorsprebendena synes snarast
vara det föreningsband mellan den teologiska vetenskapen och kyrkan, som prebendeinstitutionen
faktiskt utgjort, och som, ehuru skäligen svagt, dock från kyrkans
synpunkt sett måste tillmätas en viss betydelse. Kommittén uppskattar till fullo
de strävanden att förhindra uppkomsten av en svåröverstiglig klyfta mellan teologi
och kyrka, som trott sig i prebendeinstitutionen finna ett medel för sina syften, men
kommittén håller före, att man överskattat medlets effektivitet. En dylik, rent yttre
och legal anordning kan aldrig i längden hindra, knappast ens nämnvärt fördröja
sprängningen, om de inre krafterna arbeta i riktning från varandra.

Då kommittén efter att hava övervägt alla de skäl, som tala för och emot
prebendeinstitutionens upphävande, kommit till den bestämda övertygelsen, att densamma
bör i sin helhet upphöra, så är det följaktligen, emedan kommittén anser sig
hava konstaterat, att de fördelar, som institutionen under vissa förhållanden kan

medföra, icke sta i rimlig proportion till de olägenheter, med vilka den städse är
förbunden.

Rörande tidpunkten för indragningen av de särskilda prebendepastoraten hänvisas
till det följande.

Upprätthållande av sambandet mellan de teologiska fakulteterna

och kyrkan.

Ehuru det knappast torde tillkomma kommittén att framlägga några formliga
förslag till de åtgärder, som, därest prebendeinstitutionen avskaffas, till äventyrs
kunna anses nödvändiga för att befordra sambandet mellan de teologiska fakulteterna
och kyrkan — initiativ härutinnan böra självfallet tagas av vederbörande akademiska
och kyrkliga myndigheter — har kommittén likväl ansett sig böra i viss omfattning
yttra sin mening i denna fråga.

Såsom framgår av den historiska redogörelsen, uppställde 1868 års kyrkomöte
såsom villkor för sitt bifall till prebendenas indragning den förutsättningen, att för
befordran till teologie professur eller adjunktur skulle krävas ett års prästerlig tjänst
i församlingen. Att uppställa en dylik ovillkorlig kompetensfordran för samtliga
teologie professorer kan enligt kommitténs mening icke vara försvarligt. Enligt vad
kommittén förvissat sig om, lära även samtliga nuvarande ledamöter i de båda teologiska
fakulteterna vara bestämda motståndare till en dylik anordning, varigenom
i vetenskapligt hänseende synnerligen väl meriterade forskare skulle kunna bliva
utestängda från möjligheten att konkurrera om de teologiska lärarestolarna.

Däremot har det synts kommittén kunna ifrågasättas, huruvida man icke
lämpligen borde fordra minst ett års prästerlig församlingstjänstgöring för att
kunna ifrågakomma till professur i praktisk teologi. Att professorn i detta ämne bör
vara väl förtrogen med församlingsarbetet och över huvud taget alla en prästmans
åligganden, torde vara ostridigt. Det torde även vara klart, att en dylik förtrogenhet
knappast kan vinnas utan en längre tids prästerlig tjänstgöring ute i församlingen.
Men härav följer ej ovillkorligen, att man bör såsom formellt kompetensvillkor
stadga viss tids tjänstgöring såsom präst. Ämnets egen beskaffenhet lärer
nog tvinga den, som skall ägna sig åt dess studium, att underkasta sig dylik tjänstgöring.
Till kommitténs kännedom har även kommit, att universitetsteologerna själva
ställa sig avvisande eller åtminstone mycket tveksamma gent emot en dylik kompetensfordran,
även då densamma inskränkes till enbart här ifrågavarande professur.

Hur sambandet mellan de teologiska fakulteterna och kyrkan skall kunna
vidmakthållas är, såsom redan framhållits, ett spörsmål, vars besvarande torde tillkomma
vederbörande akademiska och kyrkliga myndigheter. Kommittén anser sig
därför endast böra antyda några synpunkter i denna fråga, vilka under diskussionen
inom kommittén framkommit, men vilka kommittén icke gjort till föremål för någon
närmare granskning.

Sålunda har gjorts gällande, att åtminstone professorn i praktisk teologi,
vilken ju måste vara intimt förtrogen med de till prästämbetet inom svenska kyrkan
hörande åligganden, borde äga rätt och skyldighet att deltaga i praktiskt församlingsarbete.
Vidare har uppmärksamheten fästs vid den anordning med skyldighet

Deri allmänna
planen för
avvecklingen.

för de teologie professorerna att i tur och ordning uppehålla gudstjänsten i en särskild
s. k. universitetskyrka, vilken anordning bragtes på tal vid 1868 års kyrkomöte,
och som ej sällan lärer förekomma i utlandet. Ytterligare har framhållits
vikten av att de teologiska fakulteterna beredas tillfälle att avgiva yttranden i alla
för kyrkan viktiga interna spörsmål. Slutligen har erinrats om det föreningsband,
som ligger däri, att de teologie professorerna även efter prebendenas indragning
fortfarande förbliva ledamöter i stiftsstyrelserna, något som med hänsyn till den
förbindelse med det praktiska livets förhållanden, som härigenom åstadkommes, ej
torde sakna sin betydelse.

Den lämpligaste tidpunkten för indragningen av de olika prebendena.

Av den förut lämnade historiska redogörelsen framgår, att prebendeinstitutionens
avveckling, som började redan på 1850-talet, skett successivt och under
iakttagande av synnerlig varsamhet. Vid ett upphävande av prebendenaturen hos
de ännu kvarvarande prebendepastoraten, har kommittén ansett, att man borde
sträva efter att låta avvecklingen äga rum under så mjuka former som möjligt,
dock med beaktande av att den bör vara slutförd inom rimlig tid. Kommittén har
därför tänkt sig, att de prebendepastorat, som redan blivit föremål för ny lönereglering,
i allmänhet skulle befrias från sin prebendenatur antingen den 1 maj 1921
eller den 1 maj 1922 '', beroende på de praktiska synpunkter, som i de olika fallen
kunna göras gällande. Beträffande åter de pastorat, där ny lönereglering träder i
kraft under något av de närmaste åren, synes tidpunkten för detta ikraftträdande
i regel böra vara bestämmande för indragningen. Slutligen finnes ett pastorat, där
löneregleringsperioden går till ända först år 1932 1 2. Här synes det vara önskvärt att
verkställa indragningen avsevärt tidigare.

Den allmänna plan för avvecklingen, som kommittén här förut sökt skissera,
kan ej på alla punkter fullt konsekvent genomföras. På grund av särskilda anledningar
kan det visa sig lämpligt, att låta indragningen i fråga om något visst
pastorat äga rum något tidigare eller senare än annars skulle hava varit fallet.

Med hänsyn till den mångfald rent praktiska omständigheter, som behöva
beaktas, då man skall bestämma tidpunkten för ett pastorats befriande från dess
prebendenatur, och vilka näppeligen torde kunna behörigen utredas, utan att samtliga
vederbörande i orten beredas tillfälle att yttra sig i frågan, har kommittén tänkt
sig, att det medgivande till indragning av professorsprebendena, som erfordras från
riksdagens och kyrkomötets sida, icke skulle hänföra sig till viss angiven tidpunkt,
utan att nämnda representationer, liksom i fråga om biskopsprebendena, även här
skulle överlämna åt Kung!. Maj:t att närmare bestämma tiden, då förändringen
lämpligen bör äga rum.

1 I fråga om tiden för ny lönereglerings ikraftträdande i de olika prebendepastoraten
hänvisas till tabell A.

2 På grund av stadgandet i 2 § 2 st i lagen om indragning till statsverket och avskrivning
av prästerskapets tionde samt om ersättning därför den 9 december 1910 kan dock efter framställning
av pasloratet och dess ordinarie prästerskap nu gällande lönereglering i pastoratet komma
att upphöra före 1932. dock tidigast den 30 april 1924

Tabell B, utvisande btskopsliineiegJeriugsfoudemi inkomster och utgifter liren 1110!) 1018.

1	1909 kr.	1910 kr.	1911 kr.	1912 i 1913 kr. \| kr.	1914 kr.	1915 kr.	\| ...... 1916 '' 1917 kr. j kr.	■ 1918 kr.
Inkomster.				1				!
Intreesemedcl och
kapitalvinst......	28,9(i9	29,751	30,877	32,5071 33,453	36,463	37,813	40,9541 43,100	46,458!
Arrende med el ra. in. Indclningsersätt-	4,916	25,02^	25,127	25,631 i 25,794	25,107	22,825	29,598j 31,056	31,055\|
ning............... Skogsförsäljnings-	36,675	13,691	13.718	13.770j 19,418	10,943	26,827	21,378] 23,991	13,373 1
medel ............	—	~		- i —	—	8,800	6,184 34,078	34,045]
Diverse ............	3,151	-	35	3.150\| 4,279	4,294	—	42	10,976
Summa Årlig medelinkomst Utgifter. Lönefyllnad till åt-	73,711 90,929	08,464 \	69,757	75,058! 82,944 \|	76,807	96,265	98,114} 132,267 j	135,907 j
skilliga biskopar Lön och hyresers. till biskopen i	20,511	18,860	29,211	20,510! 24,243	23,284 14.000	23,954	24,86s! 35,094 j	32,303
Luleå ............ Kostnader lör	14.000	14,000	14.000	14,000* 14,000 i	14,000	14,000! 14.000	14,000
skogsskötsel ... Boställshavares an-delar i behållen				~ ! ~		388	5,900] 8,062	8,532
skogsavkastning		—		— • j	—		6,550	5,163
Diverse ............	2,577	31,979	748	8741 1,181	3,732	4,390	8831 31,615	3,940
Summa „ Årlig medelutgift..	37,088 50,928	64,839	43,959	35,3841 39,424 1	41,016	42,662	45,651\| 95,321 ! • i	63,938 ■
Fondens tillväxt Årlig medeltillväxt	36.623 40,001	3,625	25,798	1 39,674, 43,520 i	35,791	53,603	52,463: 36,946 ! ...	71,969]
''Behållning vid årets				861,7611905,281
slut...............	792,664	796,2891822,087	941,072	994,675	1,047,138] 1,084,0S4\| 1,156,0531

Med användande av det material, som varit för kommittén tillgängligt, har
kommittén emellertid sökt bilda sig en uppfattning angående den tidpunkt, då indragningen
i de särskilda fallen synes böra ske. Denna kommitténs undersökning
har givit följande resultat.

Vad först lektorsprebendena beträffar, utgår nu gällande lönereglering i
Hammarö pastorat 1921 och i Öjaby pastorat 1924. I fråga om förstnämnda pastorat
synes , intet hinder möta att låta prebendenaturen upphöra den 1 maj 1921. Även
vad Öjaby angår, torde — särskilt med hänsyn därtill, att någon önskan om prebendenaturens
upphörande icke synes hava kommit till uttryck inom pastoratet —
giltig anledning knappast föreligga att verkställa indragningen före löneregleringsperiodens
utgång.

Lektors prebendena.

•SO

Biskopsp
rebell dena.

I biskopsprebendena utgå löneregleringarna under följande år: Visby pastorat
1920, Bälinge pastorat 1922, Gårdsby pastorat och Tölö pastorat 1923 samt Stora
Kils pastorat 1932.

Rörande den ordning, i vilken biskopsprebendena borde indragas, yttrade
föredragande departementschefen i förutberörda framställning till 1915 års kyrkomöte,
att de synpunkter, som därvid i synnerhet borde göra sig gällande, vore prebendenas
lösensvärde, tiden för ny lönereglerings ikraftträdande i prebendepastoratet, pastoratets
behov av särskild kyrkoherde med hänsyn till dess storlek och folkmängd samt avstånd
till stiftsstaden behov av dess sammanslagning med annat pastorat, uppgift er,
som utöver biskopsgöromålen åligga vissa biskopar, in. m.

Såsom kommittén förut erinrat, beror möjligheten att indraga biskopsprebendena
väsentligen av biskopslöneregleringsfondens ekonomiska ställning. För att
söka bilda sig en uppfattning angående denna, har kommittén med ledning av de
av statskontorets fondbyrå publicerade s. k. fondredogörelserna låtit utarbeta
här intagna tabell B., utvisande biskopslöneregleringsfondens inkomster och utgifter
under åren 1909 — 1918. Av tabellen framgår, att under här ifrågavarande
tioårsperiod fondens inkomster uppgått till i medeltal cirka 91,000 kronor om året
(lägst 68,464 kronor år 1910 och högst 135,907 kronor år 1918) och dess årliga
utgifter till i medeltal omkring 51,000 kronor (lägst 35,384 kronor år 1912 och
högst 95,321 kronor år 1917). Fonden, som således tillväxt med i medeltal 40,000
kronor om året (lägst :’>,625 kr. år 1910 och högst 71,969 kronor år 191»), uppgick
vid 1909 års början till cirka 755,000 kronor men vid slutet av 1918 till i
runt tal 1,155,000 kronor. Av tabell A framgår, att de lönefyllnadsbelopp, som
vid de 5 kvarvarande biskopsprebendenas indragning tillkomma vederbörande
biskopar, av kammarkollegium och statskontoret beräknats uppgå till sammanlagt
18,729 kronor, d. v. s. icke fullt hälften av det belopp, som utgör medeltalet för
biskopslöneregleringsfondens hittillsvarande årliga tillväxt under den gångna tioårsperioden.
Med hänsyn till fondens framtida ekonomiska bärkraft torde således ej
möta några betänkligheter att indraga prebendena, när det från andra synpunkter
befinnes lämpligt.

Vad då först Visby pastorat beträffar, har, såsom förut anförts, frågan om
prebendenaturens upphörande nyligen varit föremål för Eders Kungl. Maj:ts prövning
i samband med spörsmålet om ny lönereglering för pastoratet. Vid sådant
förhållande, och då onekligen i fråga om detta prebendepastorat alldeles särskilda
omständigheter föreligga, vilka ställa pastoratet i en klass för sig, torde anledningsaknas
att för närvarande ifrågasätta ändring av det nu bestående prebendeförhållandet.

Vidkommande därefter Bälinge pastorat, Gårdsby pastorat och Tölö pastorat
synes indragningen lämpligen böra äga rum vid gällande löneregleringsperiods utgång
den 1 maj 1922, respektive den 1 maj 1923.

I fråga om Stora Kils pastorat kan man, såsom förut framhållits, ej gärna
invänta den tidpunkt, då ny lönereglering normalt skall träda i kraft. Däremot
synes det kunna ifrågasättas, att indragningen skulle äga rum den 1 maj 1924, dä
gällande lönereglering tidigast kan komma att upphöra. Enär det torde vara långt
ifrån säkert, att ett dylikt upphörande i förtid verkligen kommer att äga rum.
samt vidare Stora Kils pastorat upprepade gånger begärt att bliva befriat från sill

prebendeegenskap, anser kommittén övervägande skäl tala för att indragningen bör
veritställas redan den 1 maj 1921.

Kommittén övergår härefter till professorsprebendena, i första hand dem,
som''äro anslagna åt medlemmar av teologiska fakulteten i Uppsala.

Såsom ^framgår av tabell A, har ny lönereglering år 1917 trätt i kraft i
samtliga dessa sistberörda pastorat utom i Börje, där detta inträffar år 1920, samt
i Danmark och t. Helga Trefaldighet, vilka ingå i ny lönereglering år 1922. Vid
sådant förhållande synes>det mest praktiskt att låta prebendenaturen i fråga om
alla pastoraten upphöra den 1 maj 1922. Beträffande Uppsala och Vaksala, vilka
pastorat innehavas av förste teologie professorn och domprosten, föreligga dock
särskilda omständigheter, som tala för att indragningen bör uppskjutas ytterligare
ett år. Den nuvarande innehavaren av domprostbefattningen uppnår nämligen pensionsåldern
den 10 juni 1922. På grund av denna omständighet och med hänsyn måhända
jämväl till den nuvarande innehavarens anställningsförhållanden i avseende å honom
meddelad särskild fullmakt såsom förste teologie professor och domprost, synes det
lämpligt, att förändringen äger rum först efter nyssnämnda tidpunkt. Härtill kommer
ytterligare en omständighet. Såsom framgår av tabell A, anmärkning 3, verkställde
man vid senaste löneregleringen för universitetsprofessorerna icke någon
formlig beräkning av den behållna inkomsten från domprostens båda prebendepastorat
utan nöjde sig med att konstatera, att hans sammanlagda inkomster vid tjänsten
redan uppgingo till så högt belopp, att han varken kunde göra anspråk på lönefyllnad
eller ålderstillägg. Det skulle därför lätteligen kunna uppstå tvist rörande
storleken av det lönefyllnadsbelopp, som jämlikt nådiga cirkuläret den 28 april
1882 för tiden efter prebendenas indragning borde tillkomma den nuvarande prebendarien.

Vad professorsprebendena i Uppsala angår, vill det därför synas, som om
indragningen lämpligen bör äga rum den 1 maj 1922 i fråga om Danmarks pastorat,
Helga Trefaldighets pastorat, Gamla Uppsala pastorat, Uppsala—Näs pastorat,
Hagby—Ramsta pastorat och Börje pastorat samt den 1 maj 1923 i fråga om Uppsala
pastorat och Vaksala pastorat. Då den nuvarande innehavaren av domprostbefattningen
torde komma att avgå från sin tjänst under loppet av ecklesiastikåret
1922—1923, synes befattningen böra stå vakant, intill dess prebendeindragningen
vid ecklesiastikårets utgång äger rum.

I de pastorat, som äro anslagna åt medlemmar av teologiska fakulteten i
Lund, träder ny lönereglering i kraft först i Husie pastorat är 1920, därefter i
Västra Kärrstorps pastorat, Stångby pastorat och Stora Uppåkra pastorat år 1921,
så i Hällestads pastorat år 1923 samt sist i Lunds pastorat år 1925. Beträffande
förstnämnda fyra pastorat torde indragningen böra äga rum den 1 maj 1921, och
i fråga om Hällestads pastorat den 1 maj 1923. Vad åter angår Lunds pastorat,
synes det föreligga starka skäl att verkställa indragningen redan före ny lönereglerings
ikraftträdande. Den nuvarande prebendarien uppnår nämligen pensionsåldern
redan den 10 januari 1923. Det måste då anses mindre lämpligt att utnämna
en ny förste teologie professor och domprost, vilken skulle vara nödsakad
frånträda sin kyrkoherdebefattning redan efter ett par år. Kommittén håller därför
före, att även Lunds pastorat bör befrias från sin prebendenatur redan den 1 maj
1923. Då den nuvarande domprosten lärer komma att frånträda sin tjänst under

Uti. ang. prebende. °

Professors

prebonden;

Lektors prebendena.

Biskopspre bendena.

Professors p>rebendena.

loppet av ecklesiastikåret 1922—1923, torde domprostbefattningen i Lund, liksom
den i Uppsala, böra stå vakant intill ecklesiastikårets utgång.

Enligt kommitténs uppfattning böra således de olika prebendena indragas i
följande ordning:

år 1921: Hammarö pastorat, Stora Kils pastorat, Västra Kärrstorps pastorat, Stångby
pastorat, Stora Uppåkra pastorat och Husie pastorat;
år 1922: Bälinge pastorat, Danmarks pastorat, Helga Trefaldighets pastorat, Gamla
Uppsala pastorat, Uppsala-Näs pastorat, Hagby-Ramsta pastorat och
Börje pastorat;

år 1923: Gårdsby pastorat, Tölö pastorat. Uppsala pastorat, Vaksala pastorat, Lunds
pastorat och Hällestads pastorat samt
år 1924: Öjaby pastorat.

Visby pastorat skulle tills vidare få behålla sin prebendenatur.

Erforderlig lönefyllnad till vederbörande befattningshavare i samband med

prebendenas indragning.

Enligt förutberörda nådiga cirkulär den 28 april 1882 är prebendarie, som
förklaras skyldig avträda prebendepastorat, berättigad till lönefyllnad med belopp,
vartill inkomsten av prebende! finnes i lönestat upptagen eller vid lönereglering
beräknad. Dessa lönefyllnadsbelopp finnas angivna i sista kolumnen av tabell A.

Vad först lektorsprebendena angår, har i gällande lönestat för högre allmänna
läroverket i Karlstad beräknats, att Hammarö pastorat skulle lämna en behållen
inkomst av 577 kronor. Teologie lektorn vid nämnda läroverk lärer därför
vara berättigad att efter prebendets indragning bekomma lönefyllnad av allmänna
medel med ett belopp av 577 kronor om året. — Från Öjaby pastorat däremot har
någon behållen inkomst för prebendarien, teologie lektorn i Växjö, icke beräknats,
och lönefyllnad är således här icke erforderlig.

I fråga om biskopsprebendena erbjuder fixerandet av lönefyllnadsbeloppen i
vissa fall svårighet, enär av de handlingar, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts
beslut angående de löneinkomster, som för framtiden skulle vara förenade med de
olika biskopsämbetena, ej alltid med full tydlighet framgår, till huru stort belopp
behållna inkomsten av vederbörande prebendepastorat av Kungl. Maj:t beräknats
uppgå. Då, efter vad kommittén inhämtat, särskild utredning angående de biskoparna
tillkommande ersättningsbeloppen verkställts av kammarkollegium och statskontoret,
har kommittén ansett sig kunna utgå från de belopp, som beräknats av nämnda
ämbetsverk, och vilka belopp, vad de redan indragna biskopsprebendena beträffar,
synas hava lagts till grund vid ersättningens bestämmande. För samtliga kvarvarande
biskopsprebenden —- med undantag av Visby pastorat — uppgå lönefyllnadsbeloppen
enligt ämbetsverkens uträkning till sammanlagt 16,429 kronor.

Vad professorsprebendena i Uppsala beträffar, är den behållna inkomsten frän
varje särskilt prebende — undantagandes Uppsala pastorat och Vaksala pastorat
— i universitetets stat upptagen till visst belopp, vilket även finnes angivet i tabell A,
sista kolumnen. Till vederbörande professor utgår av allmänna medel så stor lönefyllnad,
som erfordras för att inkomsterna vid tjänsten skola uppgå till vanlig
professorslön, 7,500 kronor (vid den vakanta extra ordinarie professuren i praktisk
teologi, med vilken Börje pastorat är förenat som prebende, 4,500 kronor). Vid

prebendepastoratens indragning böra således de av statsmedel utgående lönefyllnadsbidragen
förhöjas med de belopp, vartill inkomsterna från respektive prebenden i
staten beräknats.

I fråga om Uppsala pastorat och Vaksala pastorat råda, såsom framgår av
anmärkning 3 vid tabell A, särskilda förhållanden. Förste teologie professorn och
domprosten i Uppsala åtnjuter för närvarande enligt universitetets stat följande
löneförmåner: 1) 12 famnar ved, beräknade till 180 kronor; 2) av allmänna medel
2 000 kronor; 3) inkomsten av Uppsala stads och Vaksala prebendepastorat, vilken
icke uppskattats till visst belopp. I olikhet med de flesta andra professorer är lian,
enär hans inkomster beräknats överstiga vanlig professorslön med ålderstillägg, icke
berättigad till dylikt tillägg. Då enligt kommitténs mening här ifrågavarande prebenden
böra indragas först efter nuvarande prebendariens avgång från tjänsten,
lärer såsom lönefyllnad allenast erfordras så stort belopp, som äi behövligt för att
uppbringa inkomsterna vid även denna professur till 7,500 kronor. Då kommittén
föreställer sig, att den naturaförmån av 12 famnar ved, som hittills utgått till innehavaren
av förste teologie professuren, i framtiden — sedan sagda professur skilts
från domprostbefattningen och därigenom förlorat sin särskilda karaktär i förhållande
till de andra teologiska professorsbeställningarna kominer att indragas till den
s. k. ålderstilläggsfonden, i likhet med vad som tidigare skett med. övriga till Professurerna
i Uppsala utgående naturaförmåner, skulle det erforderliga lönefyllnadsbeloppet
uppgå till 5,500 kronor. Härjämte bör vederbörande professor tillerkännas
rätt att bekomma ålderstillägg efter vanliga grunder.

I Lund är frågan om lönefyllnadsbeloppen något mera invecklad än i Uppsala.

I universitetets stat äro icke upptagna några särskilda belopp såsom vederbörande
prebendariers behållna inkomst av prebendepastoraten utan allenast de av
allmänna medel utgående lönebidragen. Av förut berörda nådiga propositioner nr
99 till 1907 års riksdag, sid. 113, nr 97 till 1908 års riksdag, sid. 50, och nr 244
till 1913 års riksdag, sid. 8, framgår emellertid, att de teologie professorernas i
Lund inkomster beräknats uppgå till följande belopp:

~ 1

Befattningshavare.

Bidrag av
allmänna
medel.

t Beräknad in-j
komst av pre-|
bende-pastorat. J

Summa

löne-

inkomster.

Kr.

1 1

Kr.

Prebendarien i Lunds pastorat
(förste teologie professorn och

j domprosten)........................

D o i V. Kärrstorps pastorat......

D:o i Stångby » ......

D o i St. Uppåkra » ......

D:o i Hällestads » ......

D:o i Husie »

3,480
1,200
840
2,400
1,290
i 3,921

T”"

10,264

7,553

7,532

5,647

6,210

3,579

13,744

8,753

8,372

8,047

7,500

Förstnämnda tre prebendarier hava med hänsyn till den sammanlagda inkomstens
storlek ansetts icke behöva ålderstillägg. Prebendarien i Stora Uppåta

pastorat är berättigad bekomma ålderstillägg med 53 kronor. Prebendarierna i
Hällestads pastorat och Husie pastorat äga rätt till ålderstillägg av vanlig storlek.

På grund av bestämmelserna i nådiga cirkuläret den 28 april 1882 lära de
nuvarande prebendarierna, därest indragningen kommer att äga rum under deras
tjänstetid, vara tillförsäkrade lönefyllnad av allmänna medel med de i tablån här ovan
såsom beräknad inkomst av prebendena upptagna beloppen, oaktat deras löneinkomster
härigenom i vissa fall komma att överstiga de vanliga professorslönema. Efter de
nuvarande tjänstinnehavamas avgång från sina professorsbeställningar böra givetvis
de av allmänna medel utgående lönebeloppen sänkas till 7,500 kronor för varje
professor. I samband därmed böra de professorer, som dittills icke åtnjutit ålderstillägg
eller åtnjutit sådant till belopp, understigande 600 kronor, förklaras berättigade
att uppbära dylikt tillägg å 600 kronor.

Därest de olika professorsprebendena komma att indragas vid de” tider, som
av kommittén tidigare i betänkandet föreslagits, komma följande ytterligare lönefyllnadsbelopp
att, för år räknat, bliva erforderliga:

från V5 1921:

till den professor, vilken tidigare innehaft

Västra Kärrstorps pastorat..........

Stångby » ..........

Stora Uppåkra » ..........

Husie » ..........

kronor 7,553 1
» 7,5322

» 5,647 3

» 3,579

Summa kronor 24,311

från Vä 1922:

till den professor, vilken tidigare innehaft

Danmarks pastorat................................ kronor 1,075

Helga Trefaldighets » » 880

Gamla Uppsala » » 1,425

Uppsala-Näs » ................................ » ’ 95

Hagby-Ramsta » » 400

Börje » » 960

Summa kronor 4,895

kronor 5,500
» 4,020

» 6,210

Summa kronor 15,780

1 Efter nuvarande tjänstinnehavarens avgång (rån professuren minskas detta ytterligare Iöne
tillskott till 6,300 kronor.

* Efter nuvarande professorns avgång 6,660 kronor.

3 Efter nuvarande professorns avgång 5,100 kronor

från den Va 1923:

till den professor, vilken tidigare innehaft
Uppsala pastorat och

Vaksala » .............

Lunds » ..............

Hällestads » .............

Det sammanlagda ersättningsbeloppet vid samtliga professorsprebendeua utgör
44,936 kronor, vilket belopp dock, sedan vissa nuvarande tjänstinnehavare avgått
från sina professurer, minskas till 42,264 kronor.

1 detta sammanhang torde lämpligen kunna beröras ytterligare ett par spörsmål
av ekonomisk art, vilka icke direkt sammanhänga med prebendeindragningen.

De teologie professorerna åtnjuta icke, i likhet med de lektorer, soin äro Ersättning
domkapitelsledamöter, förmånen av minskad undervisningsskyldighet i förhållande
till sina kolleger inom andra fakulteter. Ej heller erhålla de någon särskild ersätt- mälen.
ning i penningar för sitt arbete med domkapitelsgöromålen. Däremot har man
stundom velat göra gällande, att de särskilda ekonomiska förmåner, som medfölja
innehavandet av prebende, skulle innebära ersättning för sagda göromål. Såsom
stöd för detta påstående har man särskilt framhållit, att en var av de förutvarande
ordinarie teologie professorerna i Lund från universitets löningsfond erhållit kontant
bidrag till så stort belopp, att detta tillsammans med den beräknade inkomsten av
prebendepastoratet avsevärt överskjutit vanlig professorslön. Vidare har man erinrat
därom, att tillfällig löneförbättring kunnat utgå till teologie professor, som innehar
prebendepastorat, ehuru hans sammanlagda inkomst av professuren och prebendet
(ålderstillägg och krigstidstillägg oberäknat) uppgått till betydligt högre belopp än
den normala professorslönen.

Kommittén anser visserligen skäligt, att de teologie professorerna i en eller
annan form tillerkännas ersättning för sitt betydande arbete med stiftets angelägenheter,
men anser sig, då frågan icke står i ostridigt sammanhang med prebendenas
indragning, icke böra framlägga något förslag i saken.

I ett den 3 november 1919 avgivet underdånigt utlåtande angående anslag Lönefyllnad
till lönefyllnad åt en professor vid teologiska fakulteten i Lund har kommittén på för viss tid
anförda skäl hemställt om beviljande av ett belopp av 1,030 kronor såsom ytter- hptnlIfl1Jirp‘'' j
ligare lönefyllnad för tiden 1 maj—31 december 1920 åt den teologie professor vid Husie.
Lunds universitet, vilken såsom prebende innehar Husie pastorat. Tillika har kommittén
förklarat sig senare komma att avgiva yttrande rörande det lönefyllnadsbelopp,
som kunde vara erforderligt för prebendarien i Husie för tiden efter den
31 december 1920. Då kommittén i berörda utlåtande beräknat, att löningsbidraget
till ifrågavarande professur borde i anledning av ny lönereglerings ikraftträdande
i Husie pastorat förhöjas med 1,539 kronor för år räknat, erfordras för tiden 1
januari—-30 april 1921, då enligt kommitténs mening Husie pastorat lämpligen bör
skiljas från professuren, såsom ytterligare lönefyllnad ett belopp av 509 kronor.

De blivande kyrkoherdarnas i Uppsala och Lund ställning till

stiftsstyrelserna.

Enligt § 1 i kungl. förordningen den 11 februari 1687, huru med rättegång
uti domkapitlen skall förhållas, äro domkapitlen i Uppsala och övriga orter, där
akademier finnas, sammansatta på sådant sätt, att ärkebiskopen, respektive biskopen
fungerar såsom preses och de teologie professorerna såsom assessorer. I övriga dom -

Om förste
teologie professorsbefattningen.

kapitel presiderar biskopen med kyrkoherden i domkyrkan och lektorerna såsom
ordinarie assessorer. T § 9 av samma förordning stadgas, att, när preses ej själv
är tillstädes, skall domprosten företräda honom, samt att vid förfall för domprosten
den honom närmast är i ordningen skall föra ordet.

För den händelse Uppsala pastorat Och Lunds pastorat skulle befrias från sin
egenskap att vara prebenden åt en teologie professor (förste teologie professorn)
samt erhålla egna kyrkoherdar, komma dessa, därest ovanberörda författningsbestämmelse
bibehålies oförändrad, icke att bliva bisittare i vederbörande domkapitel.
Detta förhållande, att kyrkoherdarna vid landets två förnämsta domkyrkor, vilka
befattningshavare väl även för framtiden komma att benämnas domprostar, skulle
sakna säte och stämma i stiftsstyrelsen, kan måhända synas som en oegentlighet.
1 den framställning, som från Uppsala nyligen gjorts därom, att pastoratets prebendenatur
måtte upphävas, har man också särskilt påyrkat, att den blivande kyrkoherden,
i likhet med övriga domprostar i riket, måtte få säte som vice preses i
domkapitlet.

Då, som bekant, förslag till fullständig omorganisation av domkapitlen nyligen
utarbetats, samt vidare enligt kommitténs mening den omständigheten, att här ifrågavarande
två pastorat lösas från sin prebendenatur och förses med särskilda kyrkoherdar,
icke med nödvändighet synes framtvinga en sådan partiell författningsändring,
att dessa kyrkoherdar göras till bisittare i kapitlen, har kommittén ansett
sig kunna inskränka sig till att allenast fästa uppmärksamheten på nu berörda
konsekvens av prebendeindragningen. Härvid har kommittén dock ej kunnat underlåta
att framhålla, hurusom domkapitlen i Uppsala och Lund, därest sagda kyrkoherdar
bleve bisittare i dem, skulle komma att tillföras en stor fond av praktisk
erfarenhet, något som vore av ej ringa betydelse, sedan de teologie professorerna
upphört att innehava prebenden.

I fråga om vissa av de löneförmåner, vilka för närvarande tillkomma domprostarna
i Uppsala och Lund, har det rått delade meningar, huruvida domprosten
åtnjutit sagda förmåner i egenskap av vice preses i domkapitlet eller såsom prebendekyrkoherde.
Resultatet av de hittills verkställda utredningarna har, enligt vad kommittén
inhämtat, snarast talat till förmån för den senare uppfattningen. Då det
emellertid icke förefaller alldeles omöjligt, att ytterligare bidrag till denna frågas
lösning stå att vinna genom fortsatt undersökning i ämnet, synes det kommittén
kunna ifrågasättas, huruvida ej ytterligare utredning genom vederbörande ämbetsverks
försorg bör föranstaltas, därest riksdagens och kyrkomötets medgivande till
prebendenas indragning erhålles.

I detta sammanhang anser sig kommittén jämväl böra erinra därom, att,
därest kyrkoherdetjänsterna i Uppsala och Lund skiljas från förste teologie professorsbefattningarna,
någon anledning att för framtiden utse en av teologiska fakultetens
ledamöter till förste teologie professor knappast torde föreligga. Om nämnda
befattning skall bibehållas, måste i alla händelser de bestämmelser, som genom
nådiga breven den 18 september 1909 i fråga om Uppsala universitet och den 9
juni 1911 beträffande Lunds universitet lämnats rörande förste teologie professuren
och densammas tillsättning undergå förändring.

Kommitténs hemställan.

Under åberopande av vad kommittén här förut anfört, hemställer kommittén
i underdånighet, att Eders Kungl. Maj:t täcktes

dels, jämlikt § 114 regeringsformen och prästerskapets privilegier den 16
oktober 1723, inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet för sin del medgiver,
att indragning av de teologie professorsprebendena må i den ordning Kungl.
Maj:t prövar skäligt bestämma och enligt den ersättningsgrund, som i nådiga cirkuläret
den 28 april 1882 finnes angiven, successivt genomföras;

dels ock föreslå riksdagen att ej mindre medgiva, att indragning av sagda
prebenden må på ovan berört sätt genomföras, än även bevilja de för indragningens
genomförande erforderliga lönefyllnadsbeloppen till vederbörande professorer;

dels slutligen föreslå riksdagen att bevilja ett belopp av 509 kronor såsom
ytterligare lönefyllnad för tiden 1 januari —30 april 1921 åt den teologie professor
vid Lunds universitet, vilken såsom prebende innehar Husie pastorat.

Undertecknad Pfannenstill åberopar vid betänkandet fogad reservation.

Av undertecknad Göransson har utarbetats en Promemoria, innefattande bidrag
till professorsprebendenas i Uppsala uppkomst och historia. Denna promemoria,
vilken icke granskats inom kommittén, överlämnas härjämte.

Lund den 13 november 1919.

Underdånigst

WILLIAM LINDER.

N. J. GÖRANSSON. SVEN LINDERS. P. NILSSON.

H. NORDSTRÖM. M. PFANNENSTILL. CARL VOLLMER.

JOHAN JÖNSSON.

Reservation av herr Pfannenstill.

Det lider intet tvivel, att där genom den ännu för den teologiska fakulteten
bestående prebendeinstitutionen knytes ett visst band mellan teologisk vetenskap
och kyrklig verksamhet, som medför eller åtminstone kan medföra avsevärda fördelar
för bådadera: kan skänka vetenskapsmannen känning med livet och därigenom
icke blott befrämja hans egen forskning, utan även sätta honom i stånd att bättre
än eljest för den praktiskt verksamme prästmannen bearbeta de resultat, vartill
hans vetenskap kommit.

Men det lider ej heller något tvivel, att stora olägenheter äro förbundna
med prebendeinstitutionen för såväl prebendeinnehavaren som framför allt för församlingarna,
vilka ej själva få välja sin kyrkoherde och komma att sakna garanti
för den nödiga kontinuiteten i ämbetsförvaltningen.

Och vad de mer teoretiskt teologiska professurerna beträffar överväga, när
man rent sakligt bedömer frågan, dessa olägenheter vida de fördelar man kan
påvisa, i synnerhet som dessa senare i det stora flertalet fall visa sig vara rätt
illusoriska. Huru nämligen tala om en verklig kontakt med församlingslivet, där
prebendeinnehavaren högst en å två gånger om året hinner för andra mer trängande
åligganden besöka sin församling? Och varför skulle icke denna känning med det
religiösa livet, som man med rätta uppskattar så högt, av universitetsteologen kunna
lika bra vinnas på andra vägar, i hans närmaste omgivning? I det närvarande läget
saknas dock icke uppgifter av olika slag för den, som äger förutsättningar att ingripa
och vill ingripa i skeendet på det kyrkliga livets område. Men gäller det
att bevara och stärka enhetsbandet mellan universitetsläraren och prästerskapet ute
i den praktiska tjänstgöringen, så måste även här sägas, att man ej får överdriva.
I själva verket äger dock den förres ställning såsom ledamot i stiftsstyrelsen för
sagda ändamål en mycket större betydelse än det faktum, att han i förbindelse
med sin universitetstjänst är kyrkoherde i ett prebende.

I allt detta, varpå jag fördenskull ej anser mig behöva närmare ingå, råder
fullständig överensstämmelse mellan mig och kommitténs övriga ledamöter.

Våra ståndpunkter skilja sig först, när det blir tal om den praktiskt teologiska
professuren. Den särställning, som tillkommer denna, tillgodoses, efter vad
jag för min del kan se, allra bäst, ifall densamma som hittills bindes vid ett prebendepastorat.
Hur skall väl en universitetslärare, som har att icke blott teoretiskt,
utan även i den praktiska seminarieundervisningen företräda sådana ämnen som
predikokonst, kristendomsundervisning, själavård, församlingsvård och kyrkolagfarenhet,
kunna på ett tillfredsställande sätt göra detta, med mindre lian äger ett
osökt tillfälle att ständigt själv i egenskap av pastor i egen församling få utöva

(tossa funktioner? Han bär ha tillfälle att omsätta gängse dldl''o Iå0,1''101'' '' I»aktlk«u
för att kunna föreslå nödiga förbättringar, och lian bor ha tillfälle att pröva de
nya uppslagen. Och hur skall väl denne universitetslärares undervisning kunna
fullt motsvara, vad man av densamma begär, därest lian icke satts i tillfälle att
följa sina lärjungar utom lärosalens väggar in i eu levande församling för att dar,
i den män det låter sig gorå utan men för den normala törsamlmgsvarden, kunna
giva dem den första nödvändiga handledningen till de meddelade kunskapernas

* Om det ur universitetssynpunkt önskvärda i. att professuren i praktisk teologi
får bibehålla sitt prebende, hava så gott som alla i första hand sakförståndiga
varit ense. År 1889 förekom prebendetrågan till överläggning inom det. akademiska
konsistoriet bär i Lund. Av Uppsala teologiska fakultet och konsistorium hade
nämligen föreslagits prebendeinstitutionens upphävande mot vederlag och med bibehållande
av prebenden för professorer och e. o. professorer i praktisk teologi, l
det härav föranledda uttalandet från konsistoriet i Lund gick visserligen majoriteten
med teologiska fakulteten och förordade samtliga prebende^ bibehållande, men
minoriteten, som vid tillfället var ganska stark, ville med sin avvikande mening
dock ingalunda anbefalla samtliga prebende^ borttagande utan anslöt sig till Uppsalaståndpunkten.
Och nu, då frågan åter bragts på tal, har uppfattningen mom teologiska
fakulteten i Lund visat sig vara enhällig i sitt havdande av prebendeinstitutionens
betydelse just för den praktiskt teologiska professuren Hur deri
teologiska fakulteten vid värt nord-svenska universitet i nuvarande situation tanker
t denna fråga, undandrager sig mitt omdöme, ehuru jag bär vissa anledningar antaga,
att man även där kunde vänta sig en rätt sä stark anslutning till samma
uppfattning. Härtill kommer nu ytterligare, att själva principen av bada iakulreterna
kraftigt underströks vid det tillfälle, dä en assistentbefattmng i praktisk
teologi stod på dagordningen och skulle inrättas. Man förordade nämligen då, att
Till assistent skulle utses eu i praktisk tjänstgöring stående prästmän, och att han
skulle utses endast för tre, högst fem, år, emedan man pa sa satt ville försäkra
sig om att ständigt hava en person, som stod på höjdpunkten av prästerlig praktisk
duglighet. Det kan här tilläggas, att samma betraktelsesätt gjort sig gällande
såväl i Norge som i Danmark och hos dessa våra grannfolk lett till, att den praktiskt
teologiska utbildningen av de blivande prästerna anförtrotts åt någon särskilt framstående
kyrkoherde i universitets- och huvudstaden.

Mot ett bibehållande av prebendeinstitutionen vid nu ifrågavarande lärostol,
synes det mig. som skulle man ej heller kunna göra samma grava invändningar
som eljest, Ingen kan med rätta frånkänna innehavaren av en praktiskt teologisk
professur de nödiga förutsättningarna för att leda och deltaga i ett ordnat församlingsarbete.
Och även det starka intresset kan väntas i regel vara for handen.
För att förvissa sig härom behöver man endast genomgå raden av denna professurs
innehavare t. ex. här i Lund från förra århundradets början Vi möta så gott som
idel framstående kyrkomän: Faxe, Ahlman, Thomander, Ebbe Lustaf kring, Skaistedt,
Billins, Sven Libert Bring och Holmström. Skulle någon enskild bland dessa
ha misslyckats, så måste det ha berott på mindre lyckliga personliga egenskaper
— något, mot vilket ingen som helst tillsättmngsform lämnar osvikligt skydd. Men
är nu förhållandet det sagda, torde man lika litet, ha grundad anledning att i detta
särskilda fall beklaga församlingen, emedan vården om densamma tor beständigt

. , t)

Uti åt ig. prebende.

lagts i händerna pa vice pastorer, vilka dessutom ständigt växla. Kontinuiteten
upprätthålles dock här av prebendeinneliavaren, i vilken församlingen icke blott hai
en andra prästerlig kraft vid sidan om den yngre prästmannen, utan i likhet med
de gamla rangpastoraten har eu mer än vanligt kvalificerad kyrkoherde att i sista
hand förvalta sina angelägenheter. Men en sådan församling skulle under allt likväl
sakna befogenhet att själv utse denne sin kyrkoherde? Ja, visserligen. Men intet
hindrar, att tillsättandet av vice pastor här gjordes beroende av församlingens val.

För den händelse man nu, trots det här föreliggande och allmänt erkända
behovet, ändock för att vinna likformighet skulle vilja upphäva prebendeinstitutionen
jämväl på denna sista punkt, så uppstår helt naturligt nödvändigheten att se sig
om efter anordningar, vilka äro i stånd att ersätta, vad en prebendeförsamling varit
och är för den praktiskt teologiska professuren. Och jag för niin del tror, att der
.skulle bli synnerligen svårt att finna fullt tillfredsställande sådana.

Närmast till hands ligger helt visst att följa kyrkomötet 1868 och fråga
sig, om icke allt väsentligt vunnes genom att införa ett års prästerlig tjänstgöring
såsom kompetensvillkor för sökande till professuren i praktisk teologi. Sedan kunde
ju mycket lätt genom uppifrån givna bestämmelser eu viss lämplig församling med
kyrka och skola och pastorsexpedition ställas universitetsundervisningen till förfor
gande. Häremot resa sig emellertid rätt allvarsamma betänkligheter. Sådana
anordningar, som här föreslås, låta sig visserligen göra för den praktiskt teologiska
undervisningen. Men man får 110g vara förberedd pa. att delvis samma olägenhettu
och här till och med stegrade — skola inträda, som man trött sig kunna förutsätta
inom prebendeförsamlingen. Det måste för eu kyrkoherde i egen församling
vida mer än för eu yngre vice pastor kännas som ett intrång, om eu utanför stående
ägde rätt att ingripa än på den ena punkten ocli än på den andra. Och pa församlingsvärden
borde väl de blivande prästernas övningar under eu lärares ledning
verka lika störande i det ena fallet som i det andra — för sä vitt de nu i någotderå
verka störande. \ ad åter beträffar förslaget att införa eu viss tids prästerlig
tjänstgöring såsom villkor för kompetens till professorsämbetet i praktisk teologi,
sä ha liknande bestämmelser alltid från universitetsliåll mött det mest avgjorda
motstånd på grund av deras svårförenlighet med de i universitetsstatuterna upptagna
befordringsgrunderna: vetenskapliga prestationer och — först där dessa ej förmå
fålla utslaget lärareskicklighet. Men alls intet härutöver. Fn utväg vore nu
visserligen att i stället intaga fordran pa prästerlig tjänstgöring i de av kauslersämbetet
utfärdade instruktionerna för fakultetens arbete. Men, ser jag rätt, undgick
man icke heller på denna omväg att till sist ställas inför frågan: skall detta vara
villkor för befordran eller icke?

Naturligast synes mig i själva verket vara, när man för att undkomma
prebendeinstitutionen allt vidare följer den utvecklingsriktning, som gavs med inrättandet
av assistentbefattningen för den praktiskt teologiska kursen. Man skulte
kunna tänka sig, att hela den praktiskt teologiska utbildningen av de blivande
prästerna liksom i våra nordiska grannländer anförtroddes åt någon framstående
prästman i universitetsstaden. Eller, då en anordning som denna onekligen bättre
lämpar sig för eu huvudstad med möjlighet till skarpare urval, att man i Lund
liksom redan i Uppsala hide allt det praktiska seminariearbetet i händerna på eu
förstärkt assistentiustitution, bestående av prefekt och assistent, under det att
professorn i ämnet fick uteslutande ägna sig åt den teoretiska framställningen av

den praktiska teologiens olika discipliner. Detta allt låter otvivelaktigt säga sig.
Men dels lämnade man med denna reform ur sikte det behov, som fortfarande skulle
föreligga för den professionelle ämnesläraren att försöka sina teorier i det praktiska
församlingslivet, dels överskattade man assistentinstitutionen. Denna har nämligen
redan hunnit blotta eu del synnerligen svaga sidor. Man gör orätt mot den vanligtvis
större och mer svårskötta församling, vilken man ett par tre dagar i veckan berövar
dess kyrkoherde. Och denne å sin sida förmår ej på sina avmätta besök i
universitetsstaden, såsom han borde, tillfredsställa den studerande ungdomens behov
att hava sin lärare på ett mera stadigvarande sätt ibland sig.

När tanken i detta sammanhang gått till det domkapitelsarbete, som pävilar
den teologiska fakultetens professorer, och häri velat se för professorn i praktisk
teologi en öppen port ut emot församlingslivet, så förbiser man detta arbetes nästan
allt igenom profana natur nu för tiden. Lika betydelsefull platsen inom stiftsstyrelsen
kan vara för samtliga teologie professorer för bibehållande och befästande
av deras personliga förbindelse med stiftets prästerskap, lika otillräckligt är för
den praktiskt teologiska professorn detta medel såsom ersättningsmedel för verksamheten
ute i ett prebendepastorat.

Av vad jag nu sökt visa, torde ännu inga fullt acceptabla förslag hava
framkommit till avlösande av prebendeinstitutionen även för professorn i praktisk
teologi. Och för min del ser jag åtminstone icke för närvarande någon annan bättre
utväg. Med den betydelse saken har anser jag mig därför icke äga rätt att borttaga
även det med den praktiskt teologiska professuren förbundna prebende!.

Men jag vill framställa följande förslag:
ko) att helst de tvä mindre stadspastoraten bestämdes som prebendepastorat
och förenades med professuren i praktisk teologi, alltså i Uppsala Helga Trefaldighet
eller — om hinder härför mötte — förslagsvis Gamla Uppsala, i Lund åter S:t
Peders Kloster eller - om detta anses outförbar^ på grund därav att Kloster förut
ej varit prebende — då Stångby och Yallkärra, som ligga nära universitetsstaden:

Iko) att tjänstgöringen i dessa prebendepastorat lades i händerna på fast
anställda och på vanligt sätt i församlingarna valda komministrar, vilka även hade
förordnande som vice pastorer, dock med samma klausul i förordnandet som förutvarande
prebendepastorer, att prebendeinnehavaren ägde rätt inträda, i den mån
hans tid medgåve sådant;

III:o) att, om man utgår ifrån den kyrkoherdelön, som den nya löneregleringen
fastställt för ifrågavarande pastorat, komministern av denna skulle tillerkännas
vanlig komministerslön, med tillägg av förslagsvis 1,000 kronor såsom ersättning
för vicepastorsarbetet, men framför allt för att giva platsen en ännu mer fast
karaktär, samt att återstoden av kyrkoherdelönen skulle tillfalla prebendeinnehavaren
och komma att ingå i dennes professorslön, vilken följaktligen ej skulle överstiga
vanlig professorslön. För den händelse S:t Peders kloster kunde på sådana villkor
som de här utvecklade ställas till universitetsundervisningens tjänst, borde naturligtvis
enligt samma principer de därvid bundna sodalitiemedlen tillerkännas komministern
och ej prebendeinnehavaren.

Som synes, kan detta förslag likaväl betraktas som ett förslag att ersätta
prebendeinstitutionen på denna sista punkt, där starkare skäl än eljest kunnat anföras
för dess bibehållande.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

8 ID

Kommitténs uppdrag...............................................................................................t...... 1

Prebendeinstitutionens historia i Sverige sedan mitten av 1800-talet..................•-<................ 1

Ännu kvarvarande prebende!!.................................................................... 19

Böra kvarvarande prebenden indragas''?............................................................................ 21

Upprätthållande av sambandet mellan de teologiska fakulteterna och kyrkan ...................... 27

Den lämpligaste tidpunkten för indragningen av de olika prebendena .............................. 28

Erforderlig lönefyllnad till vederbörande befattningshavare i samband med prebeodenas indragning.
.................................................................••••■.....''•••■•...................................... 32

Lönefyllnad för viss tid till prebendarien i Husie ............................................................. 35

De blivande kyrkoherdarnas i Uppsala och Lund ställning'' till stiftsstyrelserna..................... 35

Om förste teologie professorsbefattningen ......................................................... 36

Kommitténs hemställan................................................................................................... 37

Reservation av herr Pfannenstill .................................................................................... 38

STOCKHOLM 1919, ISAAC MAJBCUS’ B OKTRYCKEIU AKTIEBOLAG