Kung!. Majds -proposition Nr 393 (Proposition 1920:393)

Kung!. Majds -proposition Nr 393.

Nr 393.

Kungl. Maj:ts -proposition till riksdagen angående tilläggspensioner
åt vissa lärarinnor vid de statsunderstödda
enskilda läroanstalterna m. m.; given Stockholms slott
den 19 mars 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed

ej mindre meddela riksdagen, att proposition angående den i statsverkspropositionen
den 7 januari 1920, elfte huvudtiteln, ifrågasatta höjning
av anslag för beredande enligt ändrade grunder av tilläggspensioner åt
vissa lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna icke kommer
att avlåtas till den nu församlade riksdagen;
än även föreslå riksdagen att

dels för beredande, enligt av riksdagen redan godkända grunder, av
tilläggspensioner åt vissa lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna
anvisa under riksstatens elfte huvudtitel på extra stat för år
1921 ett förslagsanslag å 55,000 kronor;
dels ock medgiva,

Kungl. Maj.ts proposition Nr 393.

Svensson, Charlotta Hildur Katarina Wikblad, Ida Vendla Johanna Öberg,
Laura Gustava Walin, Carolina Johanna Stål, född Lundvall, samt Anna
Maria Norell må utan hinder dårav, att hon icke uppfyller alla för
erhållande av tilläggspension enligt kungörelsen den 31 december 1917
(nr 965) angående tilläggspensioner åt vissa lärarinnor vid de statsunderstödda
enskilda läroanstalterna stadgade villkor, kunna för tid efter
utgången av år 1919 komma i åtnjutande av tilläggspension, beräknad
enligt de i berörda kungörelse angivna grunder, dock under förutsättning
att hon styrker sig vara för sitt uppehälle i behov av understöd;

samt att vid beräkning av Anna Maria Norell tillkommande tillläggspension
henne må tillgodoräknas den av henne under läsåren 1881—
1895 vid högre lärarinneseminariet i Stockholm och den därmed förenade
normalskolan för flickor fullgjorda tjänstgöringen såsom om densamma
varit förlagd till statsunderstödd enskild läroanstalt.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Olof Olsson.

Kungl. May.ts proposition Nr 393.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 19 mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,

Statsråden: UndÉN,

Thorsson,

Olsson,

Sandler,

Nothin,

Nilsson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson.

Departementschefen, statsrådet Olsson anförde härefter:

Vid anmälan den 31 december 1919 av vissa på ecklesiastikdepartementets
föredragning ankommande ärenden, som avsågo anslag under riksstatens
elfte huvudtitel och som eventuellt skulle föreläggas 1920 års
riksdag, erinrade jag om att sedan några år tillbaka på riksstatens tionde
huvudtitel varit uppfört ett extra förslagsanslag för beredande av tilläggspensioner
åt vissa lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter.
Anslaget, som i avseende å storleken växlat från år till år och för år
1920 utginge med 50,000 kronor, vore avsett att bereda understöd åt

Tillägg spår
sioner åt vissa
lärarinnor vid
de statsunderstödda
enskilda
läroanstalterna
m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 393.

sådana äldre, förutvarande lärarinnor vid sagda läroanstalter, som av ett
eller annat skäl ej fått sina pensionsförhållanden ordnade eller som kunnat
erhålla endast en mycket otillräcklig pension.

Jag omnämnde vidare, att framställningar gjorts dels om åtgärder för
beredande av högre pension åt sådana förutvarande lärarinnor, som vore
berättigade till tilläggspension från nyssnämnda anslag, dels om tilläggspensioner
åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter, som
från och med år 1920 intill dess nya pensionsbestämmelser kunde komma
att träda i kraft avginge från sina befattningar med pension.

Enär utredningen i nu angivna ärende vid förenämnda tillfälle ännu
ej hunnit fullbordas, inskränkte jag mig då till att — med framhållande
att enligt min mening avseende borde fästas vid framställningarna i fråga —
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att, i avbidan på proposition
angående tilläggspensioner åt vissa lärarinnor vid de statsunderstödda
enskilda läroanstalterna, för ändamålet beräkna under riksstatens
elfte huvudtitel på extra stat för år 1921 ett förslagsanslag å 100,000
kronor.

Kungl. Maj:t biföll min sålunda gjorda hemställan.

Jag anhåller nu att få återupptaga nämnda fråga samt att därefter
anmäla åtskilliga, av förutvarande lärarinnor vid enskilda läroanstalter
gjorda framställningar om rätt att komma i åtnjutande av tilläggspension.

Först torde jag då böra lämna en översikt av de åtgärder, som vidtagits
för pensionering av lärarinnorna vid de enskilda läroanstalterna.
Med hänsyn till de nyss omförmälda framställningarna från ett antal förutvarande
lärarinnor nödgas jag därvid bliva något utförligare än eljest
varit behövligt.

Redan innan någon reglering av löneförhållandena för de enskilda
läroanstalternas lärarinnor blivit åvägabragt genom statsmakternas försorg,
hade på enskild väg åtgärder vidtagits för nämnda lärarinnors pensionering,
i det att två pensionsanstalter bildats för beredande av pensioner åt
lärarinnor vid privata skolor, den ena benämnd »pensionsinrättningen för
lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom», den andra med
namnet »svenska lärarinnornas pensionsförening». Båda de nu omförmälda
anstalterna erhöllo efter hand statsbidrag; den förra anstalten erhöll
första gången statsunderstöd genom beslut av 1896 års riksdag, den senare
genom beslut av 1903 års riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 393.

Sedan genom beslut av 1909 års riksdag lärarinnornas avlöningsförhållanden
blivit ordnade, framlade Ivungl. Maj:t för 1910 års riksdag
förslag angående ordnande jämväl av lärarinnornas pensionering. Kungl.
Maj:ts förslag antogs av riksdagen, som i anledning därav, bland annat,
under riksstatens tionde huvudtitel uppförde ett förslagsanslag: bidrag till
pensionering av den kvinnliga lärarpersonalen vid enskilda läroanstalter.
Kungörelse i ämnet utfärdades den 23 december 1910 (nr 145). Densamma
innehåller dels av riksdagen antagna bestämmelser för tilldelande
av bidrag ur sagda förslagsanslag, dels ock av Kungl. Maj:t fastställt reglemente
för den s. k. lärarinnornas pensionsanstalt, den nya anstalt, som
skulle övertaga uppgiften att bereda pensioner åt den kvinnliga lärarpersonalen
vid de läroanstalter, som åtnjuta statsunderstöd från det under
riksstatens åttonde huvudtitel uppförda reservationsanslaget till privatläroverk.

Berörda »bestämmelser» stadga i § 1 mom. 2 skyldighet att vara delägare
i lärarinnornas pensionsanstalt för vid nyss angivna läroanstalter anställd

A) föreståndarinna ävensom ämneslärarinna med full tjänstgöring,

B) annan lärarinna med sammanlagt minst 10 veckotimmars undervisning
i klasserna över de förberedande i en eller flera av sagda läroanstalter.

Föreståndarinna eller lärarinna, som före det dessa bestämmelser
trätt i kraft fyllt 50 år, äger rättighet men icke skyldighet att ingå i
pensionsanstalten.

Anstalten förvaltas av statens anstalt för pensionering av folkskollärare
in. fl., vilken i sin ifrågavarande egenskap benämnes direktionen över
lärarinnornas pensionsanstalt.

Kungörelsen angående pensionsanstalten trädde i kraft den 1 januari
1911.

Ehuru lärarinnornas pensionsfråga på nu nämnda sätt vunnit en
jämförelsevis god lösning, var den nya anordningen dock ej i alla hänseenden
till fyllest. Det fanns nämligen ett betydande antal lärarinnor,
för vilka pensionsregleringen blev helt eller delvis ineffektiv; dessa utgjordes
av dels de något äldre lärarinnor, som endast med avseende å eu kortare
tid av sin tjänstgöring kunde få draga fördel av de nya pensionsbestämmelserna,
dels ock de redan pensionerade lärarinnor, som antingen icke alls
eller blott i mycket ringa grad kommit i åtnjutande av den nya pensionsanstaltens
förmåner.

I syfte att förbättra dessa lärarinnors pensionsvillkor avlät Kungl.
Maj:t, efter det centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen inkommit

Kungl. May.ts proposition Nr 393.

med framställning och förslag i ämnet, till 1917 års riksdag proposition
(nr 137) i frågan. Kungl. Maj:t föreslog härvid riksdagen att

dels godkänna följande grunder för beredande av tilläggspensioner åt vissa
lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna:

1. Föreståndarinna eller lärarinna, som är eller varit delägare i lärarinnornas
pensionsanstalt eller enligt § 2 i denna anstalts reglemente varit berättigad
att ingå såsom delägare i densamma eller avgått med pension före den 1
januari 1911, äger rätt att, på sätt och under villkor som nedan sägs, uppbära
tilläggspension.

2. a) Rätt att efter avgång från sådan anställning, som i § 2 av reglementet
för lärarinnornas pensionsanstalt sägs, erhålla tilläggspension inträder
den 1 juli det kalenderår, då pensionstagaren fyller 60 år, dock icke före den
1 juli 1918, med villkor dels att hon vid sin avgåDg under minst 10 tjänstår,
beräknade på sätt nedan under punkt c) sägs, bestritt sådan tjänstgöring vid enskild
läroanstalt, att hon enligt eljest gällande bestämmelser ägt rätt att tillgodoräkna
sig densamma för uppflyttning i högre lönegrad, dels så vitt angår
lärarinna, som före den 1 juli 1918 avgått från sin befattning, att hon styrker
sig vara för sitt uppehälle i behov av tilläggspensionen.

b) Föreståndarinnas tjänstgöring beräknas motsvara 20 veckotimmar för
läsår. Biträdande föreståndarinna tillgodoräknas 5 veckotimmar utöver det antal,
som hennes undervisningsskyldighet omfattar, dock sammanlagt högst 20 för läsår.

c) För föreståndarinna anses läsår motsvara tjänstår; för biträdande föreståndarinna
eller lärarinna skall läsår, som omfattar minst 20 veckotimmar, anses
motsvara fullt tjänstår samt läsår, som omfattar ett mindre antal veckotimmar
än 20, betraktas som så stor del av ett tjänstår, som antalet veckotimmar utgör
del av 20.

3. För varje läsår tillgodoräknas pensionstagaren ett bidrag av 6 kronor
för varje veckotimme, dock att det bidrag, som för visst år sålunda må tillgodoräknas,
jämte de bidrag, som staten och, beträffande tiden från och med år 1911,
kommun eller enskilda donatorer eller vederbörande läroanstalt för året haft att
vidkännas för lärarinnas pensionering, icke må överstiga sammanlagt 100 kronor.

4. Tilläggspension utgår med det belopp, som enligt de för lärarinnornas
pensionsanstalt vid tiden för tilläggspensionens beviljande gällande beräkningsgrunder
motsvarar de sålunda tillgodoräknade bidragen; dock att tilläggspensionen
tillsammans med den pension, som skulle reglementsenligt tillkomma vederbörande
vid 60 års ålder, endast för det fall må överstiga 800 kronor, att vid
sammanläggningen högre belopp uppkommer på grund därav, att vederbörande
lärarinna för sin pensionering erlagt frivilliga avgifter utöver vad som erfordrats
för utbekommande av stadgat statsbidrag. I sådant fall må totalpensionens
belopp kunna uppgå till högst 1,200 kronor.

5. I övrigt skola de i reglementet för lärarinnornas pensionsanstalt givna
bestämmelser rörande i reglementet avsedda pensioner i tillämpliga delar lända
till efterrättelse beträffande nu ifrågavarande tilläggspensioner;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 393.

dels ock för beredande av tilläggspensioner åt vissa lärarinnor vid enskilda
läroanstalter anvisa under riksstatens tionde huvudtitel på extra stat för år 1918
ett förslagsanslag å 40,000 kronor.

Riksdagen biföll till alla delar Kungl. Maj:ts förslag.

Allt sedan dess har riksdagen som nämnts årligen för berörda ändamål
anvisat ett extra förslagsanslag, beräknat efter vissa grunder och av
årligen växlande storlek.

Genom kungörelse den 31 december 1917 angående tilläggspensioner
åt vissa lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna (nr 965)
fastställde Kungl. Maj:t de av riksdagen antagna, nyss återgivna »grunder
för beredande av tilläggspensioner åt vissa lärarinnor vid de statsunderstödda
enskilda läroanstalterna», varjämte utfärdades »föreskrifter beträffande
utbetalning av tilläggspensioner till vissa lärarinnor vid de statsunderstödda
enskilda läroanstalterna». Enligt dessa föreskrifter skall tilläggspension
sökas hos direktionen över lärarinnornas pensionsanstalt. Kungörelsen
trädde i kraft den 1 juli 1918.

Såsom jag vid min föregående anmälan av nu förevarande ärende
omnämnde, hava framställningar gjorts i syfte att ernå ökade tilläggspensioner.
Redan i augusti 1918 inkom till Kungl. Maj:t en skrift, däri åtskilliga
pensionerade förutvarande lärarinnor vid högre flickskolor — under
framhållande att endast vissa lärarinnor kunde enligt bestämmelserna i
nyssberörda kungörelse av den 31 december 1917 erhålla så hög pension
som 1,200 kronor — anhållit, att en pension av sistnämnda belopp,
1,200 kronor, måtte komma alla förutvarande lärarinnor till del.

Efter erhållen befallning att skyndsamt avgiva yttrande över berörda
framställning avgav läroverksöverstyrelsen den 22 september 1919 utlåtande
i ämnet, därvid överstyrelsen för lärarinnor med viss längre tids minimitjänstgöring
tillstyrkte en pension av 1,200 kronor och för lärarinnor med
viss kortare minimitjänstgöring på angivet sätt avkortad pension.

Innan läroverksöverstyrelsens yttrande avgivits, hade emellertid fråga
väckts om beredande av bättre pensionsförmåner för en annan kategori av
lärarinnor. I ansökning den 20 mars 1919 hade nämligen centralstyrelsen
för flink- och samskoleföreningen begärt, att högre pension måtte beredas
sådana lärarinnor, som från och med år 1920 intill dess nya pensionsbestämmelser
kunde träda i kraft avginge från sina befattningar med
pension. Sistberörda framställning remitterades till statskontoret.

Med anledning av läroverksöverstyrelsens nyss omförmälda utlåtande

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 393.

och förslag i fråga om de förutvarande, pensionerade lärarinnornas pensioner
gjorde Ada Eosengren å förut omnämnda pensionerade lärarinnors
vägnar den 25 oktober 1919 hemställan om att den av sagda lärarinnor
begärda pensionen, 1,200 kronor, måtte ytterligare ökas.

Slutligen har centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen i en
den 15 december 1919 dagtecknad skrift gjort vissa erinringar i anledning
av läroverksöverstyrelsens utlåtande och förslag.

Sistberörda utlåtande liksom de förutvarande lärarinnornas framställningar
och centralstyrelsens senast omförmälda skrift överlämnades sedermera
till statskontoret för att tagas i övervägande vid avgivande av utlåtande
över den förut omnämnda, till statskontoret remitterade framställningen
från centralstyrelsen angående tilläggspensioner åt de lärarinnor, som från
och med år 1920 komme att avgå från sina befattningar.

Efter det statskontoret från skolöverstyrelsen inhämtat yttrande över
sistberörda framställning från centralstyrelsen, avgav statskontoret den 6
mars 1920 utlåtande i ärendet. Häri anför statskontoret rörande nu förevarande
frågor följande:

Vad beträffar frågan om beredande av tilläggspensioner åt de lärarinnor vid
statsunderstödda enskilda läroanstalter, som efter utgången av år 1919 avgå från
sina befattningar med rätt till pension, får statskontoret framhålla, att, då tiden
ännu icke ansetts vara inne att genom tilläggspensioner eller annan mera definitiv
pensionsreglering bereda pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst ersättning
för penningvärdets fall, det icke heller beträffande annan pensionär lärer
kunna anses lämpligt att ännu i annan form än såsom dyrtidstillägg medgiva
dylik ersättning av statsmedel. På grund härav och då statskontoret för sin del
anser förhållandena numera kräva, att förmånen av dyrtidstillägg av statsmedel
utsträckes att tillkomma pensionärer i allmänhet med pension från av staten
understödd pensionskassa samt i enlighet med i annat sammanhang väckt förslag
utsikt torde förefinnas till att även nu ifrågavarande pensionärer bliva av dylik
förmån delaktiga, torde förevarande framställning i denna del icke böra föranleda
någon åtgärd.

Vidkommande slutligen de med tilläggsremissen överlämnade framställningar
därom, att i bestämmelserna i kungörelsen den 31 december 1917 angående tiilläggspensioner
åt vissa lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna
mätte vidtagas ändringar i syfte huvudsakligen att bereda förhöjning i de under
nuvarande förhållanden allt för knappa tilläggspensionerna, vill det synas statskontoret,
som om även detta önskemål skulle på lämpligaste sätt vinnas genom
förenämnda förslag om utsträckning av rätten till dyrtidstillägg av statsmedel.
Bleve jämväl dessa tilläggspensioner förenade med rätt till dyrtidstillägg, skulle
under nu rådande prisläge ifrågavarande pensionärer erhålla en förhöjd pensionsförmån,
som mer än väl skulle motsvara vad i sådant avseende blivit i förevarande
framställningar föreslaget. Väl har därvid tillika hemställts om vissa andra

Kungl. Maj:t* proposition Nr 393.

ändringar i nämnda bestämmelser, åsyftande dels sättet för tilläggspensionernas
beräkning m. in., dels ock kravet på att i vissa fall skall styrkas behov av tillläggspensions
erhållande; men enligt statskontorets mening kan med dessa ändringar,
om de överhuvud taget befinnas förtjänta av beaktande, i allt fall anstå,
till dess att, säkerligen inom en ganska nära liggande framtid, frågan om definitiv
omreglering av pensionsförhållandena för de pensionärer i allmänhet, till vilka
på grund av tidsförhållandena utgått dyrtidstillägg av statsmedel, kommer att
upptagas till behandling.

Statskontoret har, såsom jag nu anfört, i sin skrivelse framhållit, att
förslag bragts å bane därom, att dyrtidstillägg av statsmedel skulle
tillkomma även pensionärer med pension från av staten understödd pensionskassa
samt att utsikt torde förefinnas till att jämväl nu ifrågavarande
pensionerade lärarinnor skulle bliva delaktiga av dylik förmån. Framställning
i sistberörda syfte har också blivit gjord, i det att läroverksöverstyrelsen
i skrivelse den 4 oktober 1919 hemställt, att åt de jämlikt bemyndigande
den 1 augusti 1919 inom ecklesiastikdepartementet tillkallade
sakkunniga för biträde med utredning av frågan om beredande av dyrtidstillägg
efter utgången av år 1919 åt lärare vid folk- och småskolor, högre
folkskolor, kommunala mellanskolor och vissa småskoleseminarier måtte uppdragas
att utreda frågan om dyrtidstillägg åt pensionerade befattningshavare vid
under överstyrelsens inseende stående privatläroverk. Genom remiss den
24 oktober 1919 anbefallde Ivungl. Maj:t nämnda sakkunniga att i samband
med fullgörandet av det åt de sakkunniga lämnade uppdrag avgiva
utlåtande i nämnda ärende. Över ifrågavarande framställning hava de
sakkunniga den 4 mars 1920 avgivit utlåtande, däri de sakkunniga föreslagit,
att dyrtidstillägg till, bland andra, nu ifrågavarande pensionerade
lärarinnor måtte utgå enligt de för dyrtidstillägg för statens befattningshavare
stadgade grunder.

Vid min tidigare föredragning av nu förevarande ärende anförde jag,
att det syntes mig skäligt, att avseende fästes vid de gjorda framställningarna
om ökade tilläggspensioner, särskilt med hänsyn till den svåra
ställning, vari ifrågavarande pensionerade lärarinnor under nu rådande
dyrtid befunne eller komme att befinna sig. Samma mening hyser jag
även nu. Emellertid har sedan nyssnämnda tillfälle vissa omständigheter
tillkommit, som synas mig böra leda till att omförmälda lärarinnors behov
av ökning i de till dem utgående pensionsförmåner bör helt tillgodoses på
annat sätt än jag tidigare tänkt mig. Jag syftar på det förslag angående

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 335 käft. (Nr 393). 2

Departements chefen.

10 Kung!,. Maj:ts proposition Nr 393.

dyrtidstillägg till, bland andra, nu ifrågavarande pensionerade lärarinnor,
varom jag nyss talat.

Yid tiden för min preliminära anmälan av detta ärende inför Kungl.
Maj.t var ännu frågan om dyrtidstillägg så föga utredd, att några säkra
hållpunkter för bedömandet av sagda frågas samband med spörsmålet om
tilläggspensioner näppeligen kunde erhållas därav, och jag ansåg mig därför
böra vidtaga på mig ankommande åtgärd, för att de ifrågavarande lärarinnornas
behov av ökat understöd bleve under alla förhållanden på något
sätt tillgodosett. Jag tillstyrkte för den skull förslag till riksdagen om
reserverande av medel för berörda ändamål.

I en framställning, som Kungl. Maj:t förut denna dag beslutat avlåta
till riksdagen, har Kungl. Maj:t numera föreslagit riksdagen att anvisa erforderliga
medel för beredande enligt vissa angivna grunder av dyrtidstillägg åt,
bland andra, pensionerade lärarinnor vid enskilda läroanstalter. Det vill synas,
som om man för närvarande borde inskränka sig till den sålunda vidtagua
åtgärden, helst därigenom ungefär samma resultat lärer kunna vinnas, som
från början åsyftats i avseende å tilläggspensioner. Vad statskontoret i
sitt omförmälda utlåtande anfört i fråga om eventuell pensionsreglering
för pensionerade förutvarande befattningshavare i statens tjänst, synes mig
i detta sammanhang också böra uppmärksammas. Jag finner mig under
sådana omständigheter böra tillstyrka, att förslag om ändrade bestämmelser
beträffande tilläggspensioner åt förutnämnda lärarinnor nu ej förelägges
riksdagen.

För beredande av tilläggspensioner enligt bestämmelserna i kungörelsen
av den 31 december 1917 är som nämnts å riksstatens tionde huvudtitel
uppfört ett extra förslagsanslag, som i avseende å storleken växlat från år
till år och som för år 1920 är bestämt till 50,000 kronor. Dylikt anslag
är givetvis behövligt för år 1921, även om någon ökning av detsamma i
anledning av ändrade grunder för pensioneringen ej behöver vidtagas. Det
belopp, varmed anslaget bör utgå för år 1921 för att motsvara de av
nyssnämnda kungörelse i oförändrat skick betingade anspråken på detsamma,
har av läroverksöverstyrelsen i enlighet med tidigare följda grunder
beräknats till 55,000 kronor. Med nu angivna belopp bör anslaget alltså
upptagas i 1921 års riksstat.

Det återstår mig att redogöra för de framställningar från åtskilliga
förutvarande lärarinnor, vilka jag i början av mitt yttrande i dag om -

Kungl. Majcts proposition Nr 393.

nämnde, och vilka avsågo förskaffande av rätt för sagda lärarinnor att
komma i åtnjutande av tilläggspension.

De lärarinnor, varom här är fråga, äro sådana, som icke tillhöra någon
pensionskassa och redan avgått från sin tjänst, då förberörda kungörelse
den 31 december 1917 trädde i kraft. De äro icke berättigade att jämlikt
bestämmelserna i sistnämnda kungörelse uppbära tilläggspension.
Åtskilliga sådana lärarinnor begärde vid ett tidigare tillfälle att erhålla
pension, och 1919 års lagtima riksdag medgav på därom av
Kungl. Maj:t framställt förslag, att en var av tolv namngivna förutvarande
lärarinnor finge utan binder därav, att bon icke uppfyllde alla för
erhållande av tilläggspension enligt kungörelsen den 31 december 1917
angående tilläggspensioner åt vissa lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda
läroanstalterna stadgade villkor, kunna för tid efter utgången av år
1918 komma i åtnjutande av tilläggspension, beräknad enligt de i berörda
kungörelse angivna grunder, dock under förutsättning att bon styrkte sig
vara för sitt uppehälle i behov av understöd.

Nu ifrågavarande ansökningar äro av samma art som de av 1919 års
riksdag prövade. Ansökningarna hava inkommit från förutvarande lärarinnorna
Josepha Theofila Ahnfelt, född den 17 november 1834, Amanda
Asplund, född Jacobsen, född den 14 november 1850, Charlotte Josephine
Berg, född den 12 januari 1846, Charlotta (Lotten) Jacobina Borg, född
den 10 januari 1843, Johanna Lovisa Dannberg, född den 9 augusti
1824, Terese Kristina Augusta Engström, född den 10 augusti 1839, Gerda
Katarina Charlotta Gyllencreutz, född den 19 mars 1851, Hertha Ivjellerstedt,
född den 3 december 1851, Augusta Lovisa Ulrika Klingenstierna,
född den 18 maj 1858, Gerda Eugenia Lavin, född Hallman, född den 7
april 1854, Klara Vilhelmina Ljungman, född Undén, född den 11 februari
1846, Charlotta Lundberg, född den 12 oktober 1841, Anna Maria Jakobina
Lundgren, född den 7 juni 1848, Augusta Vilhelmina Löfholm, född
den 8 mars 1836, Eva Nordvall, född den 19 december 1833, Sophie
Eugenia Maria Porath, född den 17 februari 1851, Ulrika Elisabet (Elisé»
Ringius, född den 17 april 1843, Doris Katarina Karolina Stavenow, född
den 30 november 1852, Helena Maria Stenkula, född den 22 juli 1842,
Davida Charlotta Svensson, född den 7 april 1857, Charlotta Hildur Katarina
Wikblad, född den 21 oktober 1847, samt Ida Vendla Johanna Öberg,
född den 4 juli 1833.

Samtliga dessa lärarinnor hava, med åberopande av 1919 års lagtima
riksdags nyss omförmälda beslut i fråga om liknande ansökningar från

Kungl. Maj:ts proposition Nr 393.

andra förutvarande lärarinnor, anhållit att komma i åtnjutande av tilläggspension,
ehuru de ej uppfyllde de i förberörda kungörelse den 31 december
1917 stadgade villkor. Ansökningarna åtföljas av åldersbevis, vitsord
om sökandenas behov av tilläggspension för sitt uppehälle, avskrifter av
tjänstgöringsbetyg samt åtskilliga bestyrkta uppgifter om sökandenas tjänstgöring,
avseende läroanstalts namn, år för tjänstgöringen, tjänstgöringens
art och antal läsår.

Över samtliga dessa ansökningar har läroverksöverstyrelsen vid olika
tillfällen avgivit utlåtanden, tidigast den 8 september 1919 i anledning av
den utav Doris Katarina Karolina Stavenow gjorda ansökningen. I fråga
om sistberörda ansökning yttrar överstyrelsen följande:

Överstyrelsen erinrar först om det förenämnda, av 1919 års lagtima riksdag
fattade beslutet i likartat ärende och anför därefter, att sökanden Stavenow
befunne sig i en i huvudsak liknande ställning som de i nämnda riksdagsbeslut
innefattade lärarinnorna. Detta framginge visserligen icke omedelbart av handlingarna
i ärendet. Man skulle nämligen av dessa kunna få den föreställningen,
att sökanden enligt § 2 i reglementet för lärarinnornas pensionsanstalt varit berättigad
att ingå såsom delägare i densamma, varav, då hon ägde mer än tio tjänstår,
beräknade på sätt i kungörelsen sades, skulle följa, att hon vore berättigad
till tilläggspension. I själva verket förhölle det sig emellertid så, att vid den tidpunkt,
då nämnda reglemente trädde i kraft, d. v. s. den 1 januari 1911, Lyceum
för flickor i Gävle, vid vilken läroanstalt sökanden vid den tiden varit föreståndarinna,
icke längre uppburit statsunderstöd, varför reglementet icke på henne
vore tillämpligt.

Under sådana omständigheter hemställde överstyrelsen, att Kungl. Maj:t
måtte på så sätt lämna bifall till den gjorda ansökningen, att Kungl. Maj:t föresloge
riksdagen medgiva, att Doris Katarina Karolina Stavenow måtte utan hinder
därav, att hon icke uppfyllde alla för erhållande av tilläggspension enligt kungörelsen
den 31 december 1917 angående tilläggspensioner åt vissa lärarinnor vid
de statsunderstödda enskilda läroanstalterna stadgade villkor, kunna för tid efter
utgången av år 1919 komma i åtnjutande av tilläggspension, beräknad enligt de
i berörda kungörelse angivna grunder, dock under förutsättning att hon styrkte
sig vara för sitt uppehälle i behov av understöd.

Under hänvisning till sitt nu återgivna yttrande har överstyrelsen
beträffande de övriga ansökningarna gjort samma hemställan som i sagda
yttrande.

Jämväl statskontoret har på grund av remisser vid olika tillfällen avgivit
utlåtanden över samtliga förberörda ansökningar med undantag av
de av lärarinnorna Ahnfelt, Borg, Kjellerstedt, Jordvall och Svensson ingivna.
Beträffande sistnämnda fem ansökningar har jag ansett, att utlåtande
från statskontoret över desamma ej vore oundgängligen behövligt,

Kungl. Maj ds proposition Nr 393. 13

enär, såsom även läroverksöverstyrelsen vitsordat, sagda ansökningar äro
likartade med övriga här ifrågavarande ansökningar.

Samtliga de ansökningar, över vilka statskontoret yttrat sig, hava av
statskontoret tillstyrkts i enlighet med den av läroverksöverstyrelsen gjorda
hemställan.

Till de nu behandlade ansökningarna om tilläggspension komma ytterligare
två, vilka blivit av skolöverstyrelsen med utlåtande av den 15 mars
1920 överlämnade till Kungl. Maj:t. Tidens knapphet har gjort, att jag
ej heller angående dessa ansökningar ansett mig kunna inhämta statskontorets
yttrande, medan jag å andra sidan funnit starka skäl föreligga
att framlägga ansökningarna för prövning av Kungl. Maj:t och riksdagen i
sammanhang med förstberörda, med dem likartade ansökningar.

Ifrågavarande ansökningar hava gjorts av förutvarande lärarinnorna
Laura Gustava Walin, född den 26 februari 1855, och Carolina Johanna
Stål, född Lundvall, född den 28 augusti 1843.

I båda dessa fall gäller det förutvarande övningslärarinnor, i det att
såväl Laura Gustava Walin som Carolina Johanna Stål under många år
tjänstgjort som lärarinnor i sång vid enskilda läroanstalter. Aven i ett
annat avseende råder viss överensstämmelse mellan berörda två sökande,
nämligen beträffande omfattningen av deras tjänstgöring. Lärarinnan Walin
har från och med höstterminen 1879 till och med höstterminen 1895
(med ett års tjänstledighet) samt från och med höstterminen 1901 till och
med vårterminen 1919 (med två och ett hälft års tjänstledighet) tjänstgjort
vid enskilda läroanstalter, som vid tiden för tjänstgöringen åtnjutit
statsunderstöd eller sedermera kommit i åtnjutande därav, och lärarinnan
Stål har fullgjort tjänstgöring vid dylika läroanstalter under läsåren 1880—
1912. I båda fallen visar det sig emellertid, att tjänstgöringen varit så
föga omfattande under varje läsår, att en evalvering av tjänstgöringen i
enlighet med principerna i förenämnda kungörelse den 31 december 1917
ger som resultat, att lärarinnan Walin under allenast 8 3/so tjänstår och
lärarinnan Stål under blott 7 18/so tjänstår fullgjort i sagda kungörelse
avsedd tjänstgöring, under det att kungörelsen, såsom jag redan omnämnt,
fordrar minst 10 års tjänstgöring av dylik art. Skolöverstyrelsen har likväl
i sitt förberörda utlåtande ansett sådana omständigheter här i övrigt
föreligga, att överstyrelsen tillstyrkt de av sökandena gjorda framställningarna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 393.

Departements■ Jag torde kunna fatta mig kort beträffande de nu ifrågavarande ansök chefen.

ningarnai då samtliga, såsom jag redan påpekat, äro likartade med dem,
som föranledde 1919 års lagtima riksdag att medgiva rätt för dåvarande
sökande att åtnjuta tilläggspension. Under erinran härom och med åberopande
av vad läroverksöverstyrelsen och statskontoret i ärendet anfört, får
jag livligt tillstyrka, att förslag till riksdagen avlåtes i överensstämmelse
med den, som framlades för förenämnda riksdag. Följaktligen bör för nu
ifrågavarande lärarinnor rätten att åtnjuta pension inträda med år 1920.

Yad särskilt beträffar sökandena Walin och Stål, ber jag få erinra
om vad jag nyss anfört, nämligen att ingendera av dem haft så omfattande
tjänstgöring, att densamma efter evalvering i enlighet med de i 1917 års
kungörelse angivna grunder uppgår till den minimitidrymd av 10 år, som
i sagda kungörelse stadgas för rätt till tilläggspension. Det kunde under
sådana omständigheter förefalla, som om ifrågavarande två lärarinnor ej
borde likställas med de lärarinnor, för vilka jag nyss föreslagit rätt till
tilläggspension och som alla fylla förberörda villkor om 10 års minimitjänstgöring.
Samma skäl, som starkt tala för beviljande av nu berörda
rätt åt de förut angivna lärarinnorna, synas mig dock kunna anföras till
förmån även för nu ifrågavarande två lärarinnor. Yad tjänstgöringstiden
beträffar, bör man också enligt min mening taga hänsyn till det förhållandet,
att övningslärarinnors tjänstgöring vid en läroanstalt i de allra flesta
fall måste på grund av det jämförelsevis ringa utrymme, som vid våra
läroanstalter är tillmätt åt varje enstaka övningsämne, bliva väsentligt mindre
omfattande än ämneslärarinnornas, varför en evalvering av nyss angivna
art lätteligen kan utfalla mindre förmånligt för övningslärarinnorna. Denna
omständighet, över vilken vederbörande lärarinna ju ej kan råda, synes
mig dock ej under de omständigheter, som i nu förevarande fall äro för
handen, böra utgöra ett hinder för en åtgärd av här ifrågasatta slag, och
jag vill därför ansluta mig till skolöverstyrelsen, som, på sätt jag förut
anfört, tillstyrkt framställning till riksdagen om medgivande av rätt även
för nu omnämnda två lärarinnor att komma i åtnjutande av tilläggspension.

Det kan måhända synas egendomligt, att ej de nu förevarande ansökningarna
förelågo till prövning i samband med de år 1919 ingivna. Anledningen
härtill är dock nära liggande. De personer det här gäller äro i de
flesta fall mycket gamla och sakna ofta möjlighet att vinna kännedom om
åtgärder av den art, som här avses. Då de därjämte ej tillhöra någon
understödsanstalt eller kassa och äro kringspridda över hela landet, har
det ej varit möjligt att omedelbart få vetskap om deras förhållanden eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 393.

ombestyra, att ansökningarna samtidigt inkommo till Kungl. Maj:t. Såvitt
bekant är, torde dock nu de allra flesta lärarinnor, som kunna tänkas stå
i samma ställning som de bär förevarande, hava inkommit med ansökningar
om rätt till tilläggspension.

Jag har i det föregående tillstyrkt, att det förslagsanslag, från vilket
pension till här avsedda lärarinnor skulle i händelse av bifall till framställningen
utgå och som för år 1920 är beviljat med 50,000 kronor,
måtte för år 1921 av riksdagen bestämmas till 55,000 kronor. Detta
belopp är ej beräknat med hänsyn tagen till nu förevarande ansökningar.
Att av angivna skäl höja anslaget synes mig emellertid åtminstone för
närvarande obehövligt. Erfarenheten bör få utvisa, om framdeles en höjning
av detsamma är av nöden.

Till sist anhåller jag få redogöra för ännu en framställning om beredande
av pension, som emellertid i visst hänseende är av annan art än
de av mig senast behandlade och som därför ej borde anmälas i samband
med de sistberörda.

Denna framställning har gjorts av Anna Maria Norell, som under åberopande
av bifogade betygsavskrifter m. m. hemställt att från och med år
1920 komma i åtnjutande av en pension, om möjligt å 1,500 kronor, eller,
om detta belopp ej kunde tilldelas henne, det högsta belopp, som kunde
medgivas.

Av handlingarna i ärendet framgår, att sökanden är född den 31 juli
1848, att hon efter avlagd folkskollärinneexamen samt examen i pedagogisk
och medicinsk gymnastik vid gymnastiska centralinstitutet tjänstgjort
vid Maria Norells privatskola i Söderhamn från och med höstterminen
1872 till och med vårterminen 1875, vid Söderhamns elementarläroverk
för flickor från och med höstterminen 1875 till och med vårterminen 1877
samt vid Kristinehamns läroverk för flickor från och med höstterminen
1879 till och med vårterminen 1881, att hon den 14 maj 1881 förordnats
till lärarinna vid statens normalskola för flickor och till gymnastiklärarinna
vid högre lärarinneseminariet och normalskolan samt vid sistnämnda läroanstalter
tjänstgjort från och med höstterminen 1881 till och med vårterminen
1895 såsom gymnastiklärarinna och lärarinna, att hon under läsåren
1895—4897 varit tjänstledig samt att hon den 10 juni 1897 blivit
på egen begäran från sina befattningar entledigad; och har vitsordats, att

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 3.93.

hon med utmärkt nit och utmärkt skicklighet fullgjort sina åligganden vid
läroverken i fråga. Vid ansökningen äro därjämte fogade intyg av f. d.
rektorn J. Centerwall och förra skolföreståndarinnan Adele Ljungh, utvisande
att Anna Maria Norell vore i behov av pension.

I sin förberörda ansökning har Anna Maria Norell anfört, bland
annat, att hon under åren efter sitt entledigande från högre lärarinneseminariet
och normalskolan mestadels vistats utrikes såsom sällskap och
hjälp åt äldre, sjukliga personer samt även meddelat sjukgymnastik och
massage. Efter återkomsten till Sverige hade hon för sitt uppehälle dels
meddelat massage, dels ock under fem år intill år 1919 ägnat sig åt
privatundervisning. Under åren utomlands hade hon lyckats hopsamla ett
litet kapital, varmed hon hoppats kunna trygga sin ålderdom; av den inträffade
kristiden hade emellertid hennes beräkningar kullkastats, varför
hon funne sig vara i behov av någon pension för betryggande av sina
återstående levnadsår.

Över denna ansökning har skolöverstyrelsen den 25 februari 1920
avgivit infordrat utlåtande, däri överstyrelsen, med vitsordande att sökandens
tjänstgöring vid högre lärarinneseminariet och normalskolan omfattat
minst 21 veckotimmar samt under elva år av tjänstgöringstiden uppgått
till minst 25 och högst 31 timmar i veckan, anfört följande:

Överstyrelsen ville till en början erinra därom, att sökanden, som redan år
1897 lämnat sin ordinarie anställning vid högre lärarinneseminariet och statens
normalskola för flickor, icke i egenskap av statstjänare numera torde äga några
anspråk på pension i anledning av föregående anställning vid en statens läroanstalt.

Därest åter sökandens förberörda tjänstgöring vid högre lärarinneseminariet
och normalskolan varit fullgjord vid enskild statsunderstödd läroanstalt, skulle,
under vissa förutsättningar i övrigt, sökanden jämlikt kungörelsen den 31 december
1917 angående tilläggspension åt vissa lärarinnor vid de statsunderstödda
enskilda läroanstalterna hava kunnat komma i åtnjutande av dylik tilläggspension.
'' Det hade under sådana förhållanden synts överstyrelsen rimligt och billigt,
att den av sökanden vid eu statens läroanstalt verkställda tjänstgöringen måtte
i förevarande fall få tillgodoräknas henne. Men lämpligaste utvägen att i någon
form från statsverket kunna åt sökanden förskaffa ett understöd torde då vara
att hos Kungl. Maj:t anhålla, det sökandens tjänstgöring vid högre lärarinneseminariet
och statens normalskola för flickor måtte få tillgodoräknas henne såsom
vore densamma fullgjord vid statsunderstödd enskild läroanstalt. Utan riksdagens
hörande kunde dock denna förmån åt sökanden icke vinnas.

Överstyrelsen hemställde därför, det täcktes Kungl. Maj:t föreslå riksdagen
medgiva, att Anna Maria Norell måtte, utan hinder därav att hon icke uppfyllde
härför föreskrivna villkor, från och med år 1920 komma i åtnjutande av sådan

Kungi. Maj:ts proposition Nr 393. 17

tilläggspension, som omförmäldes i nyssnämnda kungörelse, ävensom att vid beräkning
av ifrågavarande tilläggspension henne måtte tillgodoräknas den av henne
under läsåren 1881—1895 vid högre lärarinneseminariet i Stockholm och den
därmed förenade statens normalskola för flickor fullgjorda tjänstgöringen på
samma sätt, som om berörda tjänstgöring varit förlagd till statsunderstödd enskild
läroanstalt.

Efter erhållen remiss har även statskontoret den 11 mars 1920 yttrat
sig i ämnet och därvid anfört följande:

Då sökanden icke tjänstgjort vid statsunderstödd enskild läroanstalt sedan
år 1881 och redan för 25 år sedan lämnat sin anställning vid högre lärarinneseminariet
och statens normalskola för flickor, vill det synas statskontoret i viss
män tveksamt, huruvida pension av statsmedel bör i detta fall beredas. Emellertid
vill statskontoret icke förneka, att bevekande omständigheter föreligga, som
billigtvis synas kunna föranleda, att någon hjälp på ålderdomen beredes sökanden.
Statskontoret vill därför icke motsätta sig det förslag, som i sådant avseende
framställts av skolöverstyrelsen. Vid bifall härtill synes sökanden erhålla omkring
520 kronor i årlig pension, vartill skulle komma dyrtidstillägg, om och i
den mån bifall lämnas till framställt förslag om utsträckande av dylik förmån till
alla pensionstagare, till vilkas pensioner bidrag av statsmedel utgår.

Som jag omnämnt, har sökanden visserligen under flera år tjänstgjort
som lärarinna vid enskilda läroanstalter men dock ej tillräckligt
länge för att vara likställd med de lärarinnor, vilkas ansökningar om
tilläggspension jag nyss tillstyrkt. Sökanden Norell har emellertid i statstjänst
varit anställd så många år, att hela hennes sammanlagda tjänstgöring
fullt ut motsvarar den, som under viss förutsättning är föreskriven
för rätt till tilläggspension enligt förenämnda 1917 års kungörelse.

I egenskap av förutvarande statstjänare är hon ej utan vidare berättigad
att komma i åtnjutande av pension, och den lämpligaste utvägen att
bereda henne något understöd på hennes ålderdom synes då vara den av
skolöverstyrelsen och statskontoret anvisade.

För min del finner jag synnerligen goda skäl tala för att här föreslagen
åtgärd vidtages, då det förefaller mig hårt, om en person med så
lång och väl vitsordad tjänstgöring såväl vid enskilda läroanstalter som
framför allt vid en statens lärarinneutbildningsanstalt skulle, då behov
föreligger, alldeles uteslutas från bistånd från det allmänna. Att sökanden
numera föga kan genom eget arbete bidraga till sitt uppehälle är
med hänsyn till hennes höga ålder fullt naturligt.

Jag tillstyrker alltså förslag till riksdagen i enlighet med vad av
myndigheterna hemställts.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 335 käft. (Nr 393). 3

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 393.

Under åberopande av vad jag nu anfört hemställer jag, att Eders
täcktes

ej mindre meddela riksdagen, att proposition angående
den i statsverkspropositionen den 7 januari 1920,
elfte huvudtiteln, ifrågasatta höjning av anslag för beredande
av tilläggspensioner enligt ändrade grunder åt
vissa lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna
icke kommer att avlåtas till den nu församlade
riksdagen;

än även föreslå riksdagen att
dels för beredande, enligt av riksdagen redan godkända
grunder, av tilläggspensioner åt vissa lärarinnor
vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna anvisa
under riksstatens elfte huvudtitel på extra stat för år
1921 ett förslagsanslag å 55,000 kronor;
dels ock medgiva,

att en var av förutvarande lärarinnorna Josepha
Theofila Ahnfelt, Amanda Asplund, född Jacobsen,
Charlotte Josephine Berg, Charlotta (Lotten) Jacobina
Borg, Johanna Lovisa Dannberg, Terese Kristina Augusta
Engström, Gerda Katarina Charlotta Gyllencreutz, Hertha
Kjellerstedt, Augusta LovisaUlrikaKlingenstierna, Gerda
Eugenia Lavin, född Hallman, Klara Yilhelmina Ljungman,
född Undén, Charlotte Lundberg, Anna Maria
Jakobina Lundgren, Augusta Yilhelmina Löfholm,
Eva Nordvall, Sophie Eugenia Maria Porath, Ulrika
Elisabet (Elise) Bingius, Doris Katarina Karolina
Stavenow, Helena Maria Stenkula, Davida Charlotta
Svensson, Charlotta Hildur Katarina Wikblad,
Ida Yendla Johanna Öberg, Laura Gustava Walin, Carolina
Johanna Stål, född Lundvall, samt Anna Maria Norell
må utan hinder därav, att hon icke uppfyller alla för
erhållande av tilläggspension enligt kungörelsen den
31 december 1917 (nr 965) angående tilläggspensioner
åt vissa lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda
läroanstalterna stadgade villkor, kunna för tid efter
utgången av år 1919 komma i åtnjutande av tilläggspension,
beräknad enligt de i berörda kungörelse an -

Kungl. Maj:ts proposition N:r 393.

givna grunder, dock under förutsättning att hon styrker
sig vara för sitt uppehälle i behov av understöd;

samt att vid beräkning av Anna Maria Norell
tillkommande tilläggspension henne må tillgodoräknas
den av henne under läsåren 1881—1895 vid högre
lärarinneseminariet i Stockholm och den därmed förenade
normalskolan för flickor fullgjorda tjänstgöringen
såsom om densamma varit förlagd till statsunderstödd
enskild läroanstalt.

Yad föredragande departementschefen sålunda hemställt
täcktes Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan
av statsrådets övriga ledamöter, gilla; och skulle proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Harald Frisk.