Kung]. Maj.ts Proposition Nr 139 (Proposition 1920:139)

Kung]. Maj.ts Proposition Nr 139.

Nr 139.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående disponerande
för arméns räkning av visst antal sängplatser å länslasarettet
i Umeå; given Stockholms slott den 20 februari
1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
lantförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att

dels bemyndiga Kung!. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med de i statsrådsprotokollet angivna grunder sluta avtal med Västerbottens
läns landsting angående disponerande för arméns räkning av
aderton sängplatser å länslasarettet i Umeå,

dels ock såsom bidrag till förenämnda landsting för vidtagande av
härav påkallad utvidgning av ifrågavarande länslasarett å extra stat för
år 1921 anvisa ett reservationsanslag av 145,800 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

E. A. Nilson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 115 höft. (Nr 139.)

632 2 0 1

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.

Tillsättande
av eu kommitté
för utredning
rörande
samarbete
mellan

Utdrag av protokollet över lånt/ör sv ar särenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott
den 20 februari 1920.

Närvarande:

Hane excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Olsson.

Departementschefen, statsrådet Nilson, yttrade härefter:

»Under punkten 45 av fjärde huvudtiteln, del I, i årets statsverksproposition
har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan på
den proposition, som kunde komma att avlåtas angående disponerande
för arméns räkning av visst antal sängplatser å länslasarettet i Umeå,
tillsvidare under fjärde huvudtiteln å extra stat för år 1921 beräkna ett
reservationsanslag av 145,800 kronor.

Jag anhåller nu att få underställa denna fråga Kungl. Maj:ts
prövning.

Den 9 november 1917 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att
verkställa utredning, huruvida och under vilka organisatoriska, administrativa
och andra förhållanden ett samarbete skulle kunna med fördel
åstadkommas mellan å annan ort än Stockholm belägna civila och mi -

Kung!. Mnj:ts Proposition Nr ISO.

Utsira sjukhus, dels på det sättet, att de civila sjukhusen å de orter, där civila och mitvå
eller {lera truppförband vore förlagda, utvidgades därhän, att do htäl^sJ^kh”s
kunde mottaga även sjuka från armén, varvid jämväl borde tagas under
omprövning lämpligheten av att å dessa sjukhus inrättades vissa specialavdelningar,
såsom för ögonsjukdomar samt för öron-, näs- och svalgsjukdomar,
dels ock på så sätt, att på de orter, å vilka redan funnes
militärsjukhus men ej civila sjukhus, de militära sjukhusen anordnades
så, att de kunde emottaga även civila sjuka i större utsträckning än
hittills varit fallet.

Uti denna kommitté — i det följande även benämnd sjukhuskommittén
— förordnades till ordförande generalfältläkaren, medicine doktorn
F. J. Baner samt till ledamöter ledamoten av riksdagens andra kammare
J. B. Eriksson i Grängesberg, lasarettsläkaren vid länslasarettet i
Umeå, medicine doktorn K. H. Giertz, dåvarande översten numera generalmajoren
C. G. V. Hammarskjöld, ledamoten av riksdagens andra
kammare J. Jönsson i Revinge, medicinalrådet, medicine doktorn E. Sederholm
och dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, fältläkaren
i Fältläkarkårens reserv C. F. Vahlquist.

Uti skrivelse till Kung! Maj:t den 7 december 1918 gjorde sjuk- Allmänna
huskommittén framställning rörande disponerande för arméns räkning
av visst antal sängplatser å länslasarettet i Linköping. Kommittén samarbete
framlade därvid vissa allmänna synpunkter i fråga om ett samarbete “^militär
mellan civil och militär sjukvård samt anförde i sådant hänseende sjukvård,
följande:

De större allmänna sjukhusen och länslasaretten i landet vore i
regel betydligt överlägsna de militära sjukhusen beträffande såväl utrustning
som lokala anordningar, framför allt i fråga om operationsavdelningarna.
Därtill komme, att under det att militärläkarna jämte sin
tjänstgöring å militärsjukhusen hade en del andra uppgifter att fylla,
de vid förstnämnda sjukhus och länslasarett anställda läkarna, vilka
vore i tillfälle att helt ägna sig åt sjukhustjänsten, på detta område och
särskilt på det kirurgiska området vunne en träning och en praktisk
färdighet, som endast kunde förvärvas genom tillgång- till ett rikligt
material samt till fullt tidsenliga lokaler och övriga tekniska hjälpmedel.

För att de militära sjuka måtte kunna i samma mån som den civila
befolkningen komma i åtnjutande av den bästa möjliga sjukhusvård,
syntes det alltså vara önskvärt, att för dem i viss utsträckning bereddes
tillfälle till vård å de civila sjukhusen (länslasaretten).

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.

Ett samarbete mellan den civila och den militära sjukvården ägde
redan nu rum å de flesta militära förläggningsplatser så tillvida, att på
de civila sjukhusen (länslasaretten) i eller i närheten av garnisonsorterna
intoges sjuka från truppförbanden. I främsta rummet gällde detta sådana
fall, som krävde operativt ingripande, men även, i större eller
mindre omfattning, de svårare invärtes sjukdomsfallen.

Med. nuvarande utrymmesförhållanden läte det emellertid vid flertalet
av ifrågavarande lasarett sig icke göra att emottaga militära sjuka
i hela den utsträckning, som enligt kommitténs mening vore önskvärt.
Det hade därför ansetts böra tagas under övervägande, huruvida icke
förevarande angelägenhet skulle kunna beträffande åtskilliga militära förläggningsorter
vinna en tillfredsställande lösning därigenom, att i sammanhang
med utvidgning av lasaretten avtal träffades mellan kronan
och vederbörande landsting angående disponerande å lasaretten av visst
antal sängplatser för arméns räkning. En dylik anordning skulle enligt
kommitténs bestämda uppfattning i olika avseenden bliva till gagn för
såväl den militära som den civila sjukvården och syntes kunna genomföras,
utan att några som helst förändringar behövde ifrågasättas beträffande
de lör länslasaretten gällande organisatoriska och administrativa
bestämmelser. De militära sjuka, vilka emottoges å civilt sjukhus, borde
sålunda vårdas under samma former, som gällde för de å sjukhuset intagna
civila patienterna. Någon särskild »militäravdelning» vore alltså
icke avsedd att inrättas, utan de militära patienterna borde förläggas
på de vanliga sjuksalarna tillsammans med övriga sjuka allt efter arten
av deras sjukdomar och enligt de föreskrifter, som vore utfärdade för
de civila sjuka. Den civile läkaren borde givetvis, även om militära
sjuka vårdades å sjukhuset och militärläkare vore såsom underläkare där
anställd, utöva chefskapet över sjukhuset i dess helhet samt leda och
övervaka saväl sjukvården som hela den vid sjukhuset anställda personalen,
allt ! enlighet med lasarettsstadgans grundsatser och enligt de vid
sjukhuset i övrigt gällande särskilda föreskrifter.

Vad beträffade antalet sängplatser, som skulle behöva å det civila
sjukhuset göras disponibla för arméns räkning, hade kommittén ansett,
att till grund för bedömandet av frågan härom borde läggas den principen,
att å det civila sjukhuset från truppförbanden skulle mottagas
alla svårare kirurgiska fall samt svårare fall av lunginflammation, lungsäcksinflammation,
osäkra mag- och tarmsjukdomar, svårare njursjukdomar
och reumatiska sjukdomar. De för den militära sjukvården avsedda
sängplatserna borde enligt kommitténs mening stå till arméns förfogande
endast i mån av behov och efter överenskommelse mellan

Kungl. May.ts Proposition Nr 139. 5

vederbörande läkare samt eljest kunde disponeras för den civila sjukvården;
och syntes det i värjo särskilt fall böra ankomma på överläkaren
å det civila sjukhuset att bestämma, huruvida den sjuke skulle å sjukhuset
mottagas.

I den mån vården av de militära sjuka nödvändiggjorde utvidgning
av de civila sjukhusen genom nybyggnader eller andra ändringsarbeten,
syntes det vara ofrånkomligt, att staten iklädde sig ersättningsskyldighet
härför, lämpligt avvägd i förhållande till den ökade kostnad för landstingen,
som nybyggnads- och ändringsarbetena kunde anses särskilt medföra
för vården å sjukhusen av do militära sjuka. Härav föranledda
utgifter för statsverket vore enligt kommitténs uppfattning till fullo
motiverade av de betydande förbättringar i avseende å vården av de
sjuka vid armén, som den av kommittén förordade anordningen otvivelaktigt
skulle komma att medföra. Härtill komme emellertid en annan
omständighet. Såsom framginge av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses
skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 augusti 1918 angående ökat sjukhusutrymme
vid arméns truppförband, kunde, under förutsättning att enligt
kommitténs förslag de svårare sjukdomsfallen å vissa orter helt överflyttades
till de civila sjukhusen, kravet på ökat utrymme och sängantal
inom truppförbandssjukhusen å dessa orter i motsvarande grad nedsättas.
Därigenom vunnes alltså en besparing, som i ej oväsentlig mån motvägde
de engångskostnader för statsverket, varom här vore fråga.

Om ock staten, enligt vad sålunda föreslagits, bidroge till kostnaderna
för erforderlig utvidgning av länslasarettet å viss ort, syntes
någon inskränkning till kronans förmån i avseende å landstingets fria
förfoganderätt över lasarettet icke kunna ifrågasättas. Däremot borde i
en eller annan form skapas garantier för att allt framgent, så länge behov
därav förefunnes, det överenskomna antalet sängplatser å sjukhus
i orten tillhandahölles armén genom landstingets försorg.

För de militära patienter, som vårdades å civila sjukhus, erlades för
närvarande i allmänhet, enligt vad kommittén inhämtat, legosängsavgifter
efter samma grunder, som gällde för å sjukhusen intagna civila
sjuka, alltså olika för militära sjuka från det landstingsområde sjukhuset
tillhörde och för sådana från annat landstingsområde. Från statens
synpunkt syntes anledning icke föreligga att härutinnan för framtiden
ifrågasätta någon ändring.

I sammanhang med spörsmålet om ett utvidgat samarbete mellan
den civila och den militära sjukvården hade kommittén förehaft till behandling
frågan om militärläkares tjänstgöring å de civila sjukhusen.
Det läge i öppen dag, att det för den militära sjukvården skulle vara

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.

Sjukhus kommitténs förevarande framställ ning.

Förberedande
förhandlingar
med lasarettsdirektionen

och landstinget.

av stor betydelse, om ett antal yngre militärläkare kunde genom tjänstgöring
vid länslasaretten beredas tillfälle till en vida mera omväxlande
och lärorik praktik än den, som de militära sjukhusen i allmänhet kunde
erbjuda. Genom sådan tjänstgöring under skicklig ledning och med tillgång
till alla de utensilier och tekniska hjälpmedel, vard ver ett länslasarett
förfogade, skulle dessa militärläkare förvärva en för sin framtida
verksamhet synnerligen betydelsefull erfarenhet och ökad praktisk färdighet.
Kommittén funne det fördenskull vara önskvärt, att yngre militärläkare,
vilka kunde anses därför lämpade, erhölle anställning såsom underläkare
vid civila sjukhus. Någon kommendering av militärläkare till
tjänstgöring å dylika sjukhus ansåge kommittén däremot icke böra ifrågakomma,
utan borde frågan om tillsättande av läkare vid dessa sjukhus
fortfarande i allo ordnas enligt lasarettsstadgans bestämmelser.

Vore militärläkare anställd såsom underläkare vid civilt sjukhus,
där militära patienter vårdades, skulle denne biträda vid sjukvården å
den eller de avdelningar, sjukhusets överläkare bestämde, och skulle således
icke särskilt vårda intagna militära sjuka.

Ett spörsmål av stort intresse ur såväl militär som civil sjukvårdssynpunkt
vore läkarvårdens specialisering vid de större civila sjukhusen.
Genom den utvidgning av en del av dessa sjukhus, som skulle komma
att äga rum i samband med upplåtande av visst antal platser för de
sjuka från armén, skulle givetvis möjligheterna till en uppdelning av
sjukhusen i medicinska och kirurgiska avdelningar betydligt ökas. Vissa
utsikter syntes även förefinnas för anställandet vid dessa sjukhus av
specialutbildade läkare, eventuellt inrättande av specialavdelningar, såsom
för ögonsjukdomar samt för öron-, näs- och svalgsjukdomar.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 januari 1920 har nu sjukhuskommittén
framlagt förslag i fråga om överenskommelse med Västerbottens
läns landsting angående disponerande för arméns räkning av
visst antal sängplatser å länslasarettet i Umeå samt därvid anfört
följande:

Såsom kommittén i sin förenämnda skrivelse den 7 december 1918
närmare omförmält, hade kommittén trätt i förbindelse med åtskilliga
landsting för att söka utröna, under vilka förutsättningar landstingen kunde
befinnas villiga att medverka till åstadkommande av ett samarbete av
den art, som ovan angivit3. Kommittén hade sålunda, bland annat, fört
förhandlingar med Västerbottens läns landsting angående disponerande
för arméns räkning av visst antal sängplatser å nämnda läns södra la -

Kungl. Maj.is Proposition Nr 139.

Barett, beläget i Umeå, och både dessa förhandlingar numera fortskridit
så långt, att kommittén ansett tidpunkten vara inne att underställa denna
fråga Kungl. Maj:ts prövning.

Den 14 december 1917 hade kommittén till direktionen för Västerbottens
läns södra lasarett avlåtit en skrivelse med anhållan, att direktionen
måtte avgiva yttrande, huruvida och i vilken omfattning samt
under vilka förutsättningar ett samarbete mellan den civila och den militära
sjukvården av den art, som angåves i en av kommittén uppgjord
promemoria, syntes kunna och lämpligen böra komma till stånd.

I skrivelse den 23 januari 1918 hade lasarettsdirektionen avgivit
det begärda yttrandet samt därvid anfört, att ett samarbete mellan i Umeå
förlagda regementen och Umeå lasarett sedan länge ägt rum, och framginge
detta av en yttrandet bifogad tabell över de under åren 1915—
1917 från därvarande tmppförband årligen inskrivna militära patienter,
över sjukdagarnas antal samt över lägsta och högsta antalet per dag
vårdade militära patienter. Intagningen å lasarettet hade skett efter avpollettering
genom militärläkarna, och hade härvid de vanliga legosängsavgifterna
av staten betalats, olika för till länet och till främmande län
hörande patienter.

De mottagna fallen hade utan undantag utgjorts av fall, som fordrat
eller observerats för undergående av sådan kirurgisk behandling, som
ej kunnat å de militära sjukhusen lämnas.

Om ett samarbete i kommitténs mening skulle komma till stånd,
torde antalet sängplatser per dag, då största behov förelåge, enligt direktionens
mening ej kunna sättas under 30.

Direktionen hade med största intresse tagit del av kommitténs plan
för samarbetet, och hade direktionen för sin del ingenting att principiellt
däremot invända. Direktionen trodde sig även våga uttala den förvissningen,
att såväl landstinget som Västerbottens läns befolkning komme
att ställa sig sympatiska mot förverkligandet av en sådan plan, vilken,
utom de påtagliga fördelarna för den militära sjukvården, som den innebure,
skulle bli till fördel icke blott för den värnpliktiga ungdomen
utan även för utvecklingen av sjukvården vid lasarettet.

Direktionen ville hänvisa till en yttrandet bifogad tabell med uppgifter
över lasarettets utveckling under de sista 11 åren (1907—
1917). Av denna framginge, att när lasarettets nuvarande lokaler på
hösten 1907 tagits i anspråk, dåvarande beläggning i medeltal utgjort
endast 79,2 (1908) vårdade per dag. Under de tio år, som sedan dess

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.

förflutit, liade lasarettets beläggning avsevärt ökats och hade densamma
år 1917 utgjort i medeltal 135,2 vårdade per dag. Då sjuksängarnas
antal å lasarettsavdelningen för närvarande ej vore mer än 136, framginge
härav, att lasarettets möjligheter att mottaga civila sjuka redan
vore till ytterlighet utnyttjade och att, då allmänhetens krav på lasarettsvård
alltjämt stege, frågan om utvidgning av Umeå lasarett med
eventuell sönderdelning av lasarettet i specialavdelningar vore högeligen
aktuell. Att under sådana förhållanden direktion och landsting utfäste
sig att av nuvarande antal sängplatser ställa t. ex. 30 eller flera till
förfogande för militära sjuka, vore alldeles ogörligt.

Enda möjligheten att tillgodose kravet på lasarettsvård för personal
från därstädes förlagda truppförband vore därför en utvidgning av lasarettets
lokaler. Då kostnaderna för en. sådan utvidgning för militära
ändamål icke gärna borde påläggas landstinget, syntes det även direktionen
rättvist, att statsmedel härför utginge.

Direktionen hade redan föranstaltat om en utredning, i vilken utsträckning
till- och ombyggnad av lasarettets lokaler borde ske, samt
rörande de kostnader, som en sådan utvidgning beräknades komma att
kräva, och vore det direktionens avsikt att till 1918 års landsting framlägga
fullständig plan för en sådan ombyggnad, i vilken plan även hänsyn
toges till de av kommittén uttalade önskningarna om platser för
militära sjuka. Direktionen motsåge därför med intresse ett vidare samarbete
med kommittén, och anhölle direktionen att fortast möjligt erhålla
uppgifter om antalet sängplatser, som kommittén ansåge erforderliga,
liksom även uppgifter om det statsanslag, som kunde beräknas
utgå per säng vid ny- eller tillbyggnad.

Sedan härefter verkställts utredning rörande det antal sängplatser,
som för den militära sjukvården skulle behöva disponeras å länslasarettet
i Umeå, hade kommittén i skrivelse till Västerbottens läns landsting den
6 juni 1918 meddelat, att av denna utredning framgått, att — med tillämpning
av principen att alla svårare kirurgiska fall, svårare fall av
lunginflammation, lungsäcksinflammation, osäkra mag- och tarmsjukdomar,
svårare njursjukdomar och reumatiska sjukdomar borde intagas å civilt
sjukhus — högsta antalet sängplatser, som å nämnda lasarett under år
1917 samtidigt skulle hava behövt tagas i anspråk för den militära
sjukvården, uppginge till 25, samt att medelbehovet av sängplatser för
militära sjuka å lasarettet under samma år utgjorde ungefär 12. Ehuru
den verkställda utredningen omfattade en relativt kort tidrymd, hade
kommittén likväl med ledning härav samt av annat tillgängligt statistiskt

Kun f/l. May.ts Proposition Nr 130. 9

material kunnat bilda sig eu något så när klar uppfattning i frågan.
Kommittén hade sålunda funnit, att å Umeå lasarett skulle för arméns
räkning behöva göras disponibla omkring 18 sängplatser. Dessa skulle
emellertid stå till arméns förfogande endast i mån av behov och efter
överenskommelse mellan vederbörande läkare, varvid det naturligtvis
alltid skulle ankomma på överläkaren å lasarettet att bestämma, vilka
sjukdomsfall som skulle å lasarettet mottagas. Under åberopande av
vad sålunda anförts anhölle kommittén, att landstinget ville taga denna
fråga under omprövning och därvid uttala sig, huruvida och under vilka
ekonomiska och andra villkor landstinget vore villigt att, för beredande
av ökad möjlighet till vård av militära sjuka å länslasarettet i Umeå i
huvudsaklig överensstämmelse med de i ovannämnda promemoria angivna
grunder, genom utvidgning av lasarettet eller annorledes föranstalta därom,
att omkring 18 sängplatser å lasarettet gjordes för arméns räkning
disponibla på sätt ovan närmare omförmälts.

I häröver den 14 augusti 1918 avgivet utlåtande hade direktionen
för Västerbottens läns södra lasarett anfört följande:

Som av remisshandlingarna framginge, hade direktionen redan eu
gång direkt till sjukhuskommittén yttrat sig över detta samarbete som
direktionen funne innebära ej mindre stora och påtagliga fördelar för
den militära sjukvården än även stora fördelar för länets södra lasarett.
Om nämligen ett samarbete i kommitténs mening komme till stånd, vore
avsikten, att alla prognostiskt och diagnostiskt svåra fall skulle komma
i åtnjutande av lasarettsvård. Detta skulle såväl för den värnpliktiga
ungdomen som för dennas anhöriga innebära en känsla av stor trygghet.
Som förhållandena nu vore, kunde endast de svårare kirurgiska fallen å
lasarettet mottagas.

En oeftergivlig förutsättning för att planen konsekvent skulle kunna
genomföras vore, att Umeå lasarett utvidgades och uppdelades i specialavdelningar,
med specialutbildade läkare som chefer.

Som direktionen i en annan skrivelse hade tillfälle för landstinget
utveckla, vore denna fråga även för den civila sjukvården för närvarande
brännande och trängde till sin lösning. Kunde landstinget genom en
överenskommelse med staten erhålla byggnadsanslag till ett visst antal
sängar, vilka ej alltid vore upptagna av de militära sjuka, utan tidvis
kunde utnyttjas för den civila sjukvården, måste detta anses för landstinget
vara en ej obetydlig fördel, samtidigt som landstinget beredde
sina värnpliktiga söner möjlighet att även under värnpliktstiden komma
i åtnjutande av samma lasarettsvård, som länets övriga innevånare erBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 115 höft. (Nr 139.) 032 20 2

Kungl. Mag ds Proposition Nr 139.

hölle. Åven från rent sjukhustekniska och allmänt ekonomiska synpunkter
måste det anses som en fördel, att i en sådan liten stad som
Umeå ej byggdes två varandra lika sjukhus, ett militärt och ett civilt,
då båda utan minsta nackdelar kunde förenas.

Vid avgörande av de ekonomiska villkor, på vilka ett samarbete
skulle grundas, gällde det enligt direktionens mening att fatta ställning
i följande tre frågor:

1. Bestämmandet av antalet för den militära sjukvården behövliga
sjukplatser.

2. De ekonomiska villkoren för nyanskaffningen av vårdplatserna
och frågan om äganderätten till dessa platser.

3. De ekonomiska villkoren för vården av de sjuka.

Vad frågan om antalet behövliga sängplatser beträffade, hade sjukhuskommittén
i sin skrivelse föreslagit 18 platser, härvid stödd på en
utredning, som emellertid omfattade endast år 1917. Lasarettsläkaren
hade i samarbete med regementsläkaren vid Västerbottens regemente
J. T. Hammarin och bataljonsläkaren vid Norrlands dragonregemente I. B.
Dalsjö enligt samma principer utarbetat statistiska kurvor för åren 1913—
1916. De två sista årens kurvor härrörde liksom sjukhuskommitténs
kurva för år 1917 från tiden efter vinterförläggningens införande. Dessa
två år (1915—1916) visade ett betydligt större behov av lasarettsplatser
än år 1917. Delvis torde detta utan tvivel bero på att under dessa år
på grund av kriget ett större antal värnpliktiga o. s. v. inkallats till
militärtjänstgöring, men även med detta faktum för ögonen torde man
ej kunna förneka möjligheten av att 1917 varit ett ovanligt friskt år,
som gjort, att behovet av sjukplatser på lasarettet varit osedvanligt litet.

Skulle det föreslagna samarbetet kunna vara båda parterna till ömsesidigt
gagn, borde det till förfogande stående antalet sängar enligt direktionens
mening ofrånkomligt vara så stort, att å ena sidan staten
även vid maximalt behov — låt vara att detta maximala behov endast
uppträdde under kortare perioder kunde garantera alla sina sjuka,
som vore i behov av lasarettsvård, sådan, och att å andra sidan medelbeläggningen
per dag ej alltid tangerade det överenskomna sängantalet,
i vilket fall landstinget för sin del finge föga eller intet gagn av det
för den militära sjukvården avsedda sängantalet.

Direktionen, som i sin skrivelse den 21 januari 1918 föreslagit ett
sängantal av cirka 30 sängar, måste av nämnda skäl och på grund av
de gjorda utredningarna anse klarlagt, att båda parternas intresse krävde,
att sängantalet bestämdes till åtminstone 25 sängar.

Vad vidare frågan om nybyggnader anginge, ansåge direktionen
först och främst nödvändigt, att det principiellt fastställdes, att, om ny -

Kungl. Maj:Is Proposition Nr 139,

byggnader med statsanslag gjordes, vore under alla förhållanden de nyuppförda
eller nyinrättade sjukavdelningarna, som organiskt komme att
ingå i kommunens sjukinrättning, även för all framtid landstingets egendom.
Om således i en framtid ett regemente förflyttades eller samarbetet
av annan anledning uppsades, hade staten ingen rätt att fordra återbetalning
av en gång lämnat byggnadsanslag.

Många skäl syntes även direktionen tala för, att statens nybyggnadsbidrag
borde vara lika med de verkliga byggnadskostnaderna per
säng, vilket redan detta torde vara för staten en fördel, enär byggnadskostnaden
per säng, om staten själv skulle bygga sjukhus av samma
höga kvalitet som landstinget, med all sannolikhet bleve för staten betydligt
högre, än om staten byggde i förening med landstinget.

Om emellertid sängantalet fixerades så pass högt, att landstinget
under vissa tider av året kunde utnyttja en del av de för den militära
sjukvården avsedda platserna för den civila sjukvården och ovan nämnda
bestämmelser om äganderätten till sängplatserna av staten godkändes,
ansåge direktionen billigt, att byggnadsbidraget bestämdes till endast
en del av de verkliga nybyggnadskostnaderna, och ansåge direktionen
lämpligt, att staten erlade i nybyggnadsanslag utan återbetalningsskyldighet
75 procent av de verkliga byggnadskostnader, som landstinget
komme att vidkännas för lasarettets utvidgning och delning i specialavdelningar.

Vad slutligen vårdavgiften per dag och patient beträffade, ansåge
direktionen många skäl tala för att staten även i detta fall borde erlägga
en dagavgift, som motsvarade de verkliga driftkostnaderna. Staten
hade nämligen åtagit sig att lämna sjukvård till i krigstjänstgöring
varande medborgare. Att den praxis överallt inom landet utbildat sig,
att militära sjuka mot vanlig legosängsavgift mottoges på länslasarettet,
hade synbarligen berott därpå, att den militära sjukvården, åtminstone
vad svårare kirurgiska sjukdomar anginge, saknat möjligheter — såväl
särskilt utbildade kirurger som tillräckligt utrustade kirurgiska sjukhus —
för att kunna lämna operativ vård i någon avsevärd utsträckning.

Trots det att staten otvivelaktigt i detta fall kunde avfordras full
dagskostnad, hade härvid allmänt inom landet den principen tillämpats,
att de militära sjuka mottagits på samma villkor som övriga ej militära
sjuka, i det staten betalat den lägre avgiften för patienter, som tillhört
länet, den högre för till länet ej hörande patienter. Liksom genom en
tyst överenskommelse hade således alla landsting hittills funnit sig i
att delvis bidraga till den militära sjukvården, vilket väl överallt sannolikt
skett på den grund, att det gällt länets egna innevånare. För ett

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.

fortsättande av samma system — nämligen att staten betalade endast
fastställd legosängsavgift och landstinget resten av den dagliga driftkostnaden
— hade anförts som skäl, att det gällde till stor del länets
egna söner, och vidare att det gällde sjukdomar, för vilka patienterna,
även om de ej varit i kronans tjänst, behövt anlita landstingets sjukhusvård.

Direktionen erkände gärna, att dessa skäl kunde vara nog så övertygande
för att låta i framtiden statens betalningsskyldighet inskränka
sig till legosängsavgiften, men ville härtill först och främst anmärka, att
som förhållandena nu vore ordnade, vissa län och städer bleve förskonade
för alla direkta bidrag till den militära sjukvården på grund av att
det i vissa städer och län funnes väl utrustade militärsjukhus, som verkligen
själva toge hand om alla sina sjuka, även kirurgisk! svårt sjuka.
Så vore förhållandet i Stockholm, där sjuka från alla Stockholms och
Vaxholms trupper fördes till garnisonssjukhuset, vidare i Boden för
Norrbottens län samt i stor utsträckning även i Karlskrona, där flottans
sjukhus upptoge även sjuka från hären, samt slutligen, om än i mindre
utsträckning, i Skövde, Karlsborg och Visby. På detta vis komme vissa
städer och län att ej behöva vidkännas någon direkt kostnad för de
militära sjuka på de kommunala sjukhusen, utan skötte staten inom
dessa områden alla eller nästan alla sina sjuka, utan några anspråk på
de kommunala myndigheternas hjälp. Det vore därför otvivelaktigt i
princip riktigast, att staten — där de militära sjuka vårdades å kommunens
sjukhus — betalade lasarettets verkliga driftkostnad per dag och
patient, vilken utgift, liksom alla utgifter för militära ändamål, på skattevägen
fördelades lika över hela landet.

Vidare ville direktionen till ovanstående göra följande anmärkning.
Till viss grad gällde det sannolikt, att patienten, även om han ej inkallats
till militärtjänst, för samma sjukdom måst söka lasarettsvård,
varvid han kommit i åtnjutande av de fördelar, som den lägre legosängsavgiften
innebure. Till stor del måste dock de sjukdomar, för vilka
lasarettsvård för de militära sjuka ifrågasattes, anses vara verkliga yrkessjukdomar,
som den värnpliktige just på grund av sin tjänstgöring
ådroge sig. I dessa senare fall torde landstingen ej kunna anses hava
någon ens moralisk skyldighet att bidraga till statens utgifter.

Ehuru direktionen av dessa skäl i princip ansåge riktigast, att staten
även för de militära sjuka, för vilka vård å kommunens sjukhus behövde
anlitas, betalade hela den verkliga dagskostnaden, ville direktionen, med
hänsyn till en redan länge bestående praxis, som syntes vunnit hävd
för sig, och med hänsyn till fördelen för landstinget att med statsbidrag

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 189.

vinna eu del sjukplatser, som tidvis åtminstone kunde för de eivila utnyttjas,
och slutligen med hänsyn till att det huvudsakligen gällde länets
egna söner, tillråda landstinget att vid kontraktsuppgörelse med staten
medgiva en viss nedsättning för den verkliga dagskostnaden, så att
legosängsavgiften för staten lämpligen bestämdes till 75 procent av den
verkliga dagskostnaden, lika för sjuka från eget eller främmande län.

Direktionen ville därför, med hänvisning till ovanstående utredning,
hemställa, att landstinget ville besluta göra följande uttalande: att landstinget
för sin del gärna såge, att ett samarbete mellan den militära
sjukvården vid inom länet förlagda trupper och länets södra lasarett
komme till stånd; att landstingets övertagande av den militära sjukvården
i den utsträckning, som sjukhuskommittén avsåge, nödvändigtvis
krävde en utbyggnad och en uppdelning av länets södra lasarett i specialavdelningar
och att landstinget vore berett och villigt att deltaga i
denna utveckling av lasarettet; att staten vid denna nybyggnad borde
bidraga med ett nybyggnadsanslag för cirka 25 sängar, vars storlek
borde bestämmas till cirka 75 procent av de verkliga kostnaderna, som den
planerade utbyggnaden och nybyggnaden komme att draga, vilket byggnadsanslag
staten under inga villkor kunde i framtiden återfordra; att
legosängsavgiften för staten för å lasarettet vårdade militära sjuka utginge
med 75 procent av den verkliga dagskostnaden per dag och
patient, lika för patienter tillhörande länet eller från främmande län.

Slutligen hemställde direktionen, att landstinget ville besluta att
uppdraga åt södra lasarettets direktion att för framtiden å landstingets
vägnar med sjukhuskommittén eller andra av statsmakterna utsedda
delegerade föra förhandlingar och avsluta kontrakt i denna fråga enligt
de riktlinjer, som här ovan uppdragits eller av landstinget torde komma
att givas.

Enligt beslut vid 1918 års lagtima möte hade Västerbottens läns
landsting uppdragit åt direktionen för länets södra lasarett att närmare
utreda frågan om samarbete mellan den civila och militära sjukvården
inom länet samt att för ändamålet å landstingets vägnar samarbeta med
sjukhuskommittén.

Samtidigt med förut relaterade skriftväxling hade av kommittén förts
förhandlingar angående beredande av ökad möjlighet till sjukhusvård
för militära sjuka å länslasarettet i Linköping. Dessa förhandlingar hade
resulterat i att Östergötlands läns landsting enligt beslut vid 1918 års
lagtima möte förklarat sig villigt att medverka till beredande av möj -

Proposition
till riksdagen
angående
disponerande
för arméns
räkning av
visst antal
s.ängplatser å
länslasarett^
i Linköping

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.

lighet till vård av militära sjuka å nämnda lasarett i huvudsaklig överensstämmelse
med de i en särskilt upprättad redogörelse angivna grunder,
som preliminärt godkänts vid ett den 14 mars 1918 hållet sammanträde
mellan direktionen för Linköpings lasarett och kommittén för nybyggnad
vid Linköpings lasarett, å ena, samt sjukhuskommittén, å andra
sidan. Landstinget hade jämväl förklarat sig villigt giva den redan
planlagda utvidgningen av lasarettet en sådan omfattning, att minst 20
sängplatser kunde göras för arméns räkning disponibla, på sätt i samma
redogörelse närmare angivits. Beträffande det ekonomiska vederlaget
från statens sida hade landstinget fordrat, att staten ersatte såväl fulla
kostnaden för utvidgning av nybyggnaden med erforderligt antal sängplatser,
som fulla engångskostnaderna för utrustningen, samt beträffande
legosängsavgifterna, att desamma skulle utgå såsom för första klassens
patient i allmän säl.

I fråga om storleken av statens bidrag till engångskostnaderna för
lasarettets utvidgning hade kommittén inhämtat, att en utökning av den
planerade om- och tillbyggnaden av länslasarettet i Linköping med ytterligare
20 sjuksängar, vilka skulle disponeras av i Linköping förlagda
truppförband, enligt då gängse material- och arbetspris skulle komma
att medföra en merbyggnadskostnad av cirka 150,000 kronor eller 7,500
kronor för varje säng. I detta belopp hade inberäknats kostnaderna
för ökat utrymme för såväl sjuksalar med korridorer som för kök med
förråder, tvättstuga och mangelrum m. m. ävensom för personal, med
därtill behövliga värme-, vatten-, avlopps- och elektriska ledningar, men
däremot icke ökade kostnader för operations-, röntgen- eller badavdelningar,
enär dessa måste bliva av samma omfattning, vare sig ovannämnda
20 sjuksängar tillkomme eller ej. Till engångsbyggnadekostnaden
7,500 kronor för säng skulle jämväl tillkomma engångskostnad
för inventarier och utrustningspersedlar m. m., vilka torde kunna beräknas
till 600 kronor för sjuksäng. Enligt den uppgjorda kostnadsberäkningen
skulle statens bidrag till ifrågavarande engångskostnader alltså
utgöra tillhopa [150,000 + (20 x 600) =] 162,000 kronor.

I sin förut omförmälda skrivelse av den 7 december 1918 både
kommittén hemställt om vidtagande snarast möjligt av de från statens
sida erforderliga åtgärder för åvägabringande av överenskommelse med
Östergötlands läns landsting angående disponerande för arméns räkning
av 20 sängplatser å länslasarettet i Linköping i enlighet med de av
nämnda landsting godkända villkor samt för övrigt i huvudsaklig överensstämmelse
med de i förenämnda promemoria angivna grunder.

Med anledning härav hade Kungl. Maj:t i en den 31 januari 1919

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.

dagteeknad proposition (nr 70) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet
för nämnda dag angivna grunder sluta avtal med Östergötlands
läns landsting angående disponerande för arméns räkning av 20
sängplatser å länslasarettet i Linköping, dels ock såsom bidrag till förenämnda
landsting för vidtagande av härav påkallad utvidgning av ifrågavarande
länslasarett å extra stat för år 1920 anvisa ett reservationsanslagav
162,000 kronor.

I motiveringen till propositionen hade föredragande departementschefen
anfört, bland annat, att han ansåge önskvärt, att i den blivande
överenskommelsen mellan staten och landstinget intoges erforderliga bestämmelser
rörande villkoren och formerna för samarbetets upphörande
ävensom föreskrift därom, att landstinget i dylikt fall skulle vara skyldigt
att till statsverket återbära så stor del av det för ifrågavarande 20
sängplatsers anordnande lämnade statsbidraget, som motsvarade det
värde samma sängplatser då ansåges kunna hava för landstinget.

Vad av Kung!. Maj:t i nämnda proposition föreslagits både av riksdagen
bifallits.

Sedan de i förutnämnda proposition omförmälda grunder för ifrågavarande
samarbete mellan civil och militär sjukvård vunnit riksdagens
godkännande, hade kommittén i skrivelse den 6 juni 1919 vänt sig till
direktionen för Västerbottens läns södra lasarett med förfrågan, huruvida
direktionen funne sig kunna tillstyrka landstinget att med kronan
sluta avtal angående disponerande för arméns räkning av omkring 18
sängplatser å länslasarettet i Umeå i huvudsaklig överensstämmelse med
de i propositionen angivna grunder.

Fortsätta förhandlingar

angåendesamarbete
vid
länslasarettet
i Umeå.

Som svar härå hade direktionen i skrivelse den 24 juli 1919 meddelat,
att direktionen ansåge sig kunna tillstyrka kommitténs eventuella
framställning i ämnet till länets landsting även på de ekonomiska och
övriga villkor, som av staten godkänts i fråga om sängupplåtelsen vid
Linköpings lasarett, ehuru dessa villkor ej vore identiska med dem, som
direktionen i sin skrivelse till länets landsting 1918 i denna fråga ansett
sig böra uppställa. Då upplåtelsen av 18 sängar för militär sjukvård
nödvändigtvis förutsatte en påbyggnad av lasarettet, som måste företagas
i samband med föreslagen påbyggnad för den civila sjukvårdens behov,
vore det för frågans rationella lösning synnerligen önskvärt, om redan
1919 års landsting sattes i tillfälle att definitivt uttala sig om det föreslagna
samarbetet och villkoren för detsamma och i sammanhang härmed
även fatta ett principbeslut i frågan om Umeå lasaretts utvidgning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.

Direktionen, som av landstinget fått i uppdrag att förhandla med sjukhuskommittén,
motsåge därför, helst omgående, kommitténs meddelande,
huruvida kommittén önskade frågans framläggande för årets landsting.
I så fall motsåge direktionen en sådan kommitténs framställning, vilken
direktionen med eget yttrande ville till landstinget överlämna.

Sedan kommittén i skrivelse till Västerbottens läns landsting den 8
augusti 1919 framställt förfrågan, huruvida landstinget vore villigt att,
i huvudsaklig överensstämmelse med de i förenämnda proposition angivna
grunder, med kronan sluta avtal angående disponerande för arméns räkning
av omkring 18 sängplatser å länslasarettet i Umeå, hade direktionen
för nämnda lasarett i skrivelse den 27 november 1919 meddelat,
att landstinget beslutat uppdraga åt direktionen att fortsätta underhandlingarna
för åstadkommande av berörda avtal mellan staten och landstinget
samt i anslutning därtill anfört följande:

Den för frågans lösning nödvändiga utbyggnaden av lasarettet hade
landstinget beslutat genomföra på så sätt, att ett för hela länet avsett
centralsanatorium för lungtuberkulossjuka uppfördes på lämplig plats
inom Degerfors socken, varigenom den nuvarande med lasarettet kombinerade,
år 1915 nybyggda tuberknlosavdelningen toges i bruk för lasarettspatienter
och inreddes till avdelning för invärtes sjuka, samt att i
samband med nu pågående ny- och tillbyggnader vid lasarettet utfördes
en del omändringsarbeten inom lasarettet i syfte att därigenom skaffa
erforderliga nya sängplatser för kirurgiska sjuka.

Kostnaden för dessa ändringsarbetens genomförande inom själva
huvudbyggnaden hade av arkitekten E. Stenhammar i Stockholm i januari
månad 1919 beräknats sålunda:

i bottenvåningen: nuvarande badavdelningens och

gamla klädförrådets omändring till sjukrum

m. m............................................................................. kronor

i våningen 1 tv. upp: nuvarande sysslomanskontorets
samt underläkarbostadens omändring till sjukrum
m. m................. »

i våningen 2 tr. upp: nuvarande personalrummens

omändring till sjukrum............................................. ))

Ombyggnad av klosett- och slaskavdelningarna ..... »

Flyttning av hissen ............................................... »

Summa kronor

65,000: —

45,000: —

45,000: —
138,750: —
8,250: -

302,000: —

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 130.

Förutom dessa ändriu^kostnader tillkomme kostnaden för en ny
bad- och poliklinikbyggnad samt anläggningarna för värme, vatten och
avlopp m. m. Hela byggnadsförslaget, som av landstinget godkänts,
hade av arkitekten Stenhammar beräknats draga en kostnad på 1,111,500
kronor. Sannolikt kunde dock denna av arkitekten beräknade kostnad
nedbringas något därigenom, att landstingets byggnadskommitté själv
ombesörjde byggnadsarbetets bedrivande. Centralsanatoriet, som vore
avsett för 150 sängar, hade av utredningskommittén beräknats draga
en kostnad av 15,000 kronor per sängplats eller i komplett skick
2,351,000 kronor.

Landstinget hade vid sina överläggningar och beslut vid årets möte
räknat med ett ekonomiskt samarbete med staten i den riktningen, att
staten för varje till statsändamål upplåten sängplats vid lasarettet erlade
i engångskostnader tillsammans 8,100 kronor liksom för sängplatserna
vid Linköpings lasarett.

Då sålunda genom dessa beslutade byggnadsåtgärder och förändringar
inom lasarettet nödigt utrymme vunnes även för ifrågasatt vård av militära
sjuka, föresloge direktionen sådan överenskommelse mellan staten
och länets landsting,

att landstinget, för vård av militära sjuka, uppläte 18 sängplatser
vid Umeå lasarett på enahanda villkor och efter de grunder, som överenskommits
mellan staten och Östergötlands läns landsting beträffande
upplåtande av 20 sängplatser för samma ändamål vid Linköpings lasarett,
samt

att proposition härom så vitt möjligt avlätes till 1920 års riksdag.

Såsom av den lämnade redogörelsen framginge, hade Västerbottens
läns landsting vid 1919 års lagtima möte fattat beslut om en betydande
utvidgning av länslasarettet i Umeå. Då i samband med denna utvidgning
möjlighet yppats att vid ifrågavarande lasarett få till stånd ett
samarbete mellan civil och militär sjukvård enligt av kommittén förordade
allmänna principer och på villkor, som redan vunnit statsmakternas
godkännande beträffande länslasarettet i Linköping, syntes staten
icke böra underlåta att begagna sig av detta tillfälle att tillförsäkra den
i Umeå förlagda militärpersonalen förmånen av den bästa möjliga sjukhusvård.
Kommittén, som vid fullgörande av sitt uppdrag strävade att
verka för specialisering av sjukhusvården, ville i detta sammanhang
särskilt understryka betydelsen av den uppdelning å en kirurgisk avdelning
och en avdelning för invärtes sjukdomar, som vore avsedd att äga
rum samtidigt med den planerade utvidgningen av lasarettet.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 115 höft. (Nr 139.) 632 20 3

Sjukliuskommitténs
eget
yttrande.

Kung!.. Maj:ts Proposition Nr 139.

Sjukhuskommitténs
hemställan.

Såsom förut nämnts, komme den nuvarande tuberkulosavdelningen
vid lasarettet att överflyttas till ett för länet i dess helhet avsett centralsanatorium
för lungtuberkulossjuka. Därest det föreslagna samarbetet
med staten komme till stånd, förutsatte kommittén, att i överenskommelsen
med landstinget skulle komma att ingå bestämmelse därom, att
militära patienter, vilka befunnes lida av lungtuberkulos, kunde intagas
å nämnda sanatorium för att därstädes vårdas enligt liknande grunder
och på samma villkor, som skulle gälla för vård av militära sjuka å
länslasarettet i Umeå. En dylik anordning skulle uppenbarligen för den
militära sjukvården innebära en stor fördel.

Med hänsyn till den förestående allmänna revisionen av vårt försvarsväsende
torde givetvis kunna anföras vissa skäl för att — hur
angeläget det ur militär sjukvårdssynpunkt än vore, att den föreslagna
överenskommelsen med Västerbottens läns landsting snarast möjligt
komme till stånd — med avgörandet av denna fråga borde tillsvidare
anstå. Emellertid kunde det icke ifrågasättas, att landstinget skulle uppskjuta
de redan beslutade utvidgningsarbetena vid lasarettet i avvaktan
på försvarsrevisionens resultat; och därest det gynnsamma tillfälle, som
nu erbjöde sig, icke av staten utnyttjades, torde för lång tid framåt
ytterst små utsikter förefinnas att på för staten så fördelaktiga villkor
som de nu föreslagna åvägabringa ett dylikt samarbete. Härtill komme,
att det av lasarettsdirektionen å landstingets vägnar nu avgivna förslaget
syntes innebära, att landstinget vore villigt ikläda sig skyldighet att,
för den händelse armén framdeles på grund av ändrade förhållanden
icke skulle hava något behov av ifrågavarande sängplatser, till statsverket
återbära så stor del av det lämnade statsbidraget, som motsvarade
det värde sängplatserna då kunde anses hava för landstinget.

Statens engångsutgifter för den ifrågasatta sängplatsupplåtelsen skulle
enligt lasarettsdirektionens förslag uppgå till samma belopp per sängplats
som för motsvarande upplåtelse vid Linköpings lasarett eller
(7,500 + 600 —) 8,100 kronor. Med tillämpning av denna beräkningsgrund,
som i betraktande av nu rådande höga priser måste anses vara
för statsverket synnerligen förmånlig,'' skulle för 18 sängplatser erfordras
ett statsanslag av tillhopa 145,800 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde kommittén,
att Kungl. Maj:t måtte .föreslå 1920 års rikdag att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att sluta avtal med Västerbottens läns
landsting angående disponerande för arméns räkning av 18 sängplatser

Kung!. Maj ds Proposition Nr 139. 19

å länslasarettet i Umeå i huvudsaklig överensstämmelse med do grunder,
som angåvcs i den till 1919 års riksdag avlåtna proposition angående
disponerande för samma ändamål av visst antal sängplatser å länslasarettet
i Linköping,

dels ock såsom bidrag till förenämnda landsting för vidtagande av
härav påkallad utvidgning av länslasarettet i Umeå å extra stat för år
1921 anvisa ett reservationsanslag av 145,800 kronor.

Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, som
den 3 februari 1920 avgivit yttrande i ärendet, hava tillstyrkt bifall till
förevarande framställning.

Vid det tillfälle, då frågan om avlåtande till riksdagen av proposition
rörande sängupplåtelse för arméns räkning vid länslasarettet i Linköping
förevar inför Kungl. Maj:t, yttrade jag till statsrådsprotokollet, bland
annat, att det vore uppenbart, att staten hade att sörja för att arméns
sjuka komme i åtnjutande av en i allo tillfredsställande sjukhusvård.
De resurser, varöver den militära sjukvården för närvarande förfogade,
vore emellertid icke sådana, att en dylik sjukhusvård alltid kunde beredas
de sjuka. Då av såväl ekonomiska som andra skäl de militära
sjukhusen svårligen kunde med avseende å läkar- och sjukvårdspersonal
samt utrustning m. m. bringas upp till en med de civila sjukhusen fullt
jämförlig nivå, hade den tanken uppstått, att å de garnisonsorter, där
länslasarett funnes, arméns svårare sjuka skulle kunna beredas vård å
dessa under samma former och villkor som den civila befolkningen. Å
andra sidan skulle å de platser, där väl militära men icke några civila
sjukvårdsinrättningar funnes, de förra stå öppna jämväl för den civila
befolkningen. Ett dylikt samarbete skulle lända icke blott den militära
utan jämväl den civila sjukvården till avsevärt gagn i skilda hänseenden.
De av sjukhuskommittén uppdragna allmänna riktlinjerna för ett samarbete
mellan den militära och civila sjukvården syntes mig vara i allo
välgrundade och föranledde icke någon erinran från min sida. Den med
Östergötlands läns landsting träffade preliminära överenskommelsen angående
detta samarbetes ordnande i Linköping gåve mig icke heller anledning
till annan anmärkning, än att även jag, i enlighet med vad
försvarskommissionen uti sitt i ärendet avgivna yttrande hemställt, ansåge
önskvärt, att i den blivande överenskommelsen mellan staten och
landstinget intoges erforderliga bestämmelser rörande villkoren och för -

yttrande av
arméförvaltningens

civila departement
och
sjukvårdsstyrelse.

Departe mentsche fen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.

merna för samarbetets upphörande ävensom föreskrift därom, att landstinget
i dylikt fall skulle vara skyldigt att till statsverket återbära så
stor del av det för ifrågavarande sängplatsers anordnande lämnade statsbidraget,
som motsvarade det värde samma sängplatser då ansåges kunna
hava för landstinget. Förhandlingar i sådant syfte syntes därför böra
med vederbörande inledas.

Den av sjukhuskommittén nu gjorda framställningen avser, såsom
den lämnade redogörelsen ådagalägger, att i enlighet med av mig tidigare
förordade och av statsmakterna godkända allmänna principer en
överenskommelse skulle åvägabringas mellan staten och Västerbottens
läns landsting rörande upplåtelse för arméns räkning av 18 sängplatser
å länslasarettet i Umeå, i vilken stad Västerbottens regemente och Norrlands
dragonregemente äro förlagda. I likhet med kommittén anser
även jag, att staten icke bör försumma det tillfälle, som nu i sammanhang
med lasarettets utvidgning sålunda synes erbjuda sig, att å nämnda
garnisonsort få till stånd ett samarbete mellan militär och civil sjukvård
av den art, varom här är fråga. Vid sådant förhållande och då
jag icke har något att erinra vare sig mot det föreslagna antalet sängplatser
eller gentemot det belopp, tillhopa 145,800 kronor, som staten
enligt överenskommelsen skulle erlägga till landstinget såsom bidragtill
engångskostnaderna för lasarettets utvidgning, finner jag mig böra
tillstyrka, att framställning göres hos riksdagen i det av kommittén angivna
syfte.

I överensstämmelse med vad som anfördes i den till nästlidet års
riksdag avlåtna propositionen rörande upplåtelse av sängplatser vid länslasarettet
i Linköping anser jag mig böra uttala önskvärdheten av att
även i nu ifrågavarande överenskommelse intagas bestämmelser om villkor
och former för samarbetets eventuella upphörande samt om skyldighet
för landstinget att i dylikt fall återbära viss del av det lämnade
statsbidraget.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får jag hemställa, det
täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Mäj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med ovan angivna grunder sluta avtal med Västerbottens läns landsting
angående disponerande för arméns räkning av aderton sängplatser å
länslasarettet i Umeå,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.

Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
C. E. Odhner.