Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 116 (Proposition 1906:116)

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 116.

N:o 116.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
anslag till befrämjande och organiserande af den offentliga
arbetsförmedlingen i riket; gifven Stockholms slott
den 5 april 1906.

Under åberopande af bilagda utdrag af protokollet öfver civilärenden
för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
besluta

att för år 1907 på extra stat anvisa ett förslagsanslag af 15,000
kronor att ställas till Kungl. Maj:ts förfogande i och för befrämjande
och organiserande af den offentliga arbetsförmedlingen i riket i enlighet
med i protokollet närmare angifna grunder; med rätt för Kungl. Maj:t
att häraf under år 1906 förskottsvis använda högst 5,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bih. till Biksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 62 Häft. (N:o 116)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 116.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 5 april 1906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Tingsten,

Biesért,

friherre Marks von Wttrtemberg.

Tamm,

SlDNER,

Hellner,

SCHOTTE,

Berg,

Bergström.

Angående
offentlig avb
etffur medling.

Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:

Under de senare åren har i Sverige liksom i flertalet öfriga kulturländer
allt mera ägnats uppmärksamhet åt nödvändigheten af att från det
allmännas sida vidtaga åtgärder för befrämjande och organiserande af
en ordnad arbetsförmedling, till utjämnande i görligaste mån af tillgång
och efterfrågan på arbete, respektive arbetskraft, inom olika yrken och
landsdelar. Efter förebilden af liknande institutioner i utlandet, särskildt
Tyskland och våra skandinaviska grannländer, från hvilka redan en
jämförelsevis lång erfarenhet om dylika anstalters gagnande verksamhet
föreligga, hafva redan ett tiotal af våra större kommuner upprättat
offentliga arbetsförmedlingsanstalter, och förslag om liknande anstalters
organiserande framkomma nu i rask följd i den ena större staden efter
den andra. Det torde sålunda kunna förutses, att åtminstone ett 20-tal
offentliga arbetsförmedlingsanstalter i skilda delar af riket inom en nära
framtid skola finnas i verksamhet.

Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition N:o 116.

Redan innan någon kommunal arbetsförmedlingsanstalt i vårt land
blifvit upprättad, gjorde en enskild motionär i Riksdagens Andra Kammare,
direktören E. Wavrinsky — med förebringande af en omfattande
redogörelse för de på området vidtagna åtgärder i utlandet och efter
att hafva påvisat, att samma behof af en ordnad arbetsförmedling äfven
i Sverige gjort sig kännbart gällande — vid 1900 och 1901 års Riksdagar
framställning om aflåtande af skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan
att få utrönt, huruvida och i hvad mån staten jämväl i vårt land
kunde anses böra befordra inrättandet af opartiska offentliga arbetsförmedlingsanstalter
och medverka till centralisering af deras verksamhet.
Ehuru Kammaren vid dessa tillfällen, om ock med obetydlig majoritet,
af böjde de sålunda gjorda framställningarna — hvartill förklaringen
närmast syntes vara att söka däruti, att frågan då var i Sverige fullkomligt
ny och dess vikt ännu icke börjat behjärtas i orterna — torde
det icke vara ur vägen att här erinra om, hurusom det Andra Kammarens
utskott, som vid 1900 års Riksdag hade berörda motion under
behandling, tillstyrkte en underdånig skrifvelse med begäran om utredning
i ärendet.

Såsom skäl för denna sin hemställan anförde utskottet — efter att
hafva uttalat såsom sin öfvertygelse, att arbetsförmedlingsanstalter,
anordnade efter mönster af de i utlandet talrikt förekommande kommunala
byråerna, med en fullt opartisk ställning gent emot såväl
arbetsgifvare som arbetare, skulle blifva till stort gagn inom vårt land
— bland annat följande:

»Genom att staten åt dessa arbetsförmedlingsanstalters verksamhet
skänkte sin auktoritet och sitt skydd, i det staten i nu
antydda afseenden reglementerade deras verksamhet och beredde
dem biträde af dess tjänstemän samt tillika beviljade anstalterna åtskilliga
lättnader, t. ex. fribrefsrätt, rätt till fritt begagnande af rikstelefon
och äfven möjligen på andra sätt, skulle staten främja och befordra
inrättandet af dylika anstalter. Under ett sådant samarbete
mellan stat och därtill villiga kommuner samt representanter för de
båda parter, arbetsgifvare och arbetare, som äro närmast intresserade
af ordnade arbetsförhållanden, skulle arbetsförmedlingsanstalterna enligt
utskottets förmenande blifva en viktig faktor till hjälp vid arbetslöshetens
bekämpande och för en ändamålsenlig användning och placering
af å vissa orter eller vissa tider ledig arbetskraft äfvensom till utjämnandet
af arbetsgifvares och arbetares ofta stridiga intressen.»

Utskottet ansåg sig jämväl böra erinra därom, att med kommunala
arbetsförmedlingsanstalter i visst afseende likartade institutioner inom vårt

Motioner i
Riksdagen
åren 1900 och
1901.

Utredning
inom civildepartementet.

4 Kung!. Majds Nåd. Proposition K:o 116.

land redan finnas anordnade för ett särskild!, yrke, nämligen sjömansyrket,
i de s. k. sjömanshusen, hvilkas inrättande är en kommunal fråga, därvid
kommunerna dock komma i åtnjutande af vissa fördelar från statens
sida, liksom ock sjömanshusens verksamhet är reglementerad af staten.
Slutligen sammanfattade utskottet sin motivering och hemställan på följande
sätt: »_Dd, såsom utskottet här ofvan sökt visa, det måste anses
ligga i statens intresse att i hvad på den ankommer förebygga den
samhällsfara, som arbetslöshet innebär, dä genom lämpligen organiserade
och på därtill villiga kommuners initiativ upprättade arbetsförmedlingsanstalter
arbetsförmedlingen bäst sjmes kunna ske, i det att användning
af befintlig arbetskraft i vidsträcktaste grad därigenom kan
vinnas samt en onödig eller allt för stark tillströmning af arbetskraft
till industrien och städerna förekommas, då dylika anstalter torde bidraga
till utjämnande af stridigheter mellan arbetsgivare och arbetare
och då slutligen staten genom dylika anstalters verksamhet kan erhålla
ett synnerligen viktigt material till den för arbetarfrågan belysande
och för densamma betydelsefulla arbetarstatistiken, finner utskottet sig
för sin del böra tillstyrka bifall till motionärens framställning.»

Utskottets hemställan blef emellertid, som sagdt, afslagen, ehuru med
den knappa majoriteten af 3 röster, och då förslaget året därpå — 1901 —
återkom, afgåfvos 98 röster för utskottets denna gång afstyrkande hemställan
mot 86 röster, som tillföllo en vid utskottets betänkande fogad
reservation, hvari påyrkades aflåtande af underdånig skrifvelse med begäran
om utredning i ärendet.

Såsom stöd för sin uppfattning åbero-pade reservanterna den af
motionären förebragta vidlyftiga utredning och närmast föregående års
Riksdagsutskotts tillstyrkande motivering samt underströko särskildt,
att »under flitig samverkan med hvarandra och vederbörande statsmyndigheter
samt under kontroll från det allmännas sida skulle dylika
anstalter kunna motverka inströmningen af arbetskrafter från landet till
städerna och redan öfverfyllda arbetsställen, leda den å en ort öfverflödiga
arbetskraften till en annan ort, där användning för densamma
kunde finnas, samt återföra till landet den lediga arbetskraften i
staden.»

Sedan emellertid under de båda därpå följande åren kommunala
arbetsförmedlingsanstalter å några orter inom riket blifvit anordnade
och redan från början visat sig fylla ett verkligt behof samt förslag i
enahanda syfte flerstädes blifvit framställda, fann sig en af mina närmaste
företrädare i statsrådsämbetet böra föranstalta om en utredning’
i ämnet, hvilken förelåg i december 1903 och omfattade eu vidlyftig

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

redogörelse för hvad till nämnda tidpunkt blifvit åtgjordt för anordnande
af offentlig arbetsförmedling i in- och utlandet, därvid särskild
uppmärksamhet ägnats åt den medverkan, som flerstädes i utlandet
kommit denna angelägenhet till del från statsmakternas sida. Att ifrågavarande
utredning icke då föranledde till underdånig framställning
om vidtagande af några positiva åtgärder, torde förnämligast haft sin
grund däri, att det ansetts lämpligt att dels ännu under någon tid afvakta
utvecklingen af den i orterna pågående rörelsen att få till stånd
arbetsförmedlingsanstalter på kommunernas initiativ samt dels erhålla
närmare kännedom om resultaten af dessa anstalters verksamhet.

Då någon framställning i ärendet icke heller gjordes till 1905 års
Riksdag, riktade ett antal representanter inom Andra Kammaren för
städer, som redan beslutat sig för att anordna offentlig arbetsförmedling
— vice konsuln Oscar Trapp i Hälsingborg, handlanden K. G.
Karlsson i Göteborg, direktören Edvard Wavrinsky i Stockholm, lektorn
Rob. Darin i Malmö och vice häradshöfdingen Jakob Larsson i
Lund — en skrifvelse till dåvarande statsrådet och chefen för civildepartementet,
hvari de anhöllo, att särskild uppmärksamhet måtte ägnas
åt frågan om lämpliga åtgärder från statsmakternas sida för den offentliga
arbetsförmedlingens i riket befrämjande och organiserande. Nämnda
skrifvelse var af följande lydelse:

»Såsom herr statsrådet har sig väl bekant, har sedan öfver
ett årtionde tillbaka frågan om vidtagande af åtgärder från det
allmännas sida för anordnande af offentlig arbetsförmedling uti allt
flere kulturländer omfattats med ett ständigt växande intresse. De
förhållanden, som i utlandet framkallat denna rörelse — det starka
anhopandet af arbetskraft i städerna med därstädes periodvis rådande
stor arbetslöshet och tryckande nöd, den samtidigt allt kännbarare
bristen på arbetskraft för landtbrukets behof, den växande emigrationen,
som till en del torde få tillskrifvas bristen på lämpliga
organ för utjämnande af tillgång och efterfrågan på den inhemska arbetsmarknaden
o. s. v. — hafva äfven i vårt land gjort sig märkbart
gällande. Under de senare åren hafva ock ett antal af våra större
stadssamhällen — hvilka redan tidigare vid flere tillfällen sett sig föranlåtna
att, då lämpligare medel icke stått dem till buds, genom anordnande
af nödhjälpsarbeten o. d. söka lindra nöden bland de arbetslösa
skarorna vintertiden — följt det i utlandet och äfven i våra närmaste
grannländer (Norge, Danmark och Finland) gifna exemplet: att genom
upprättandet af kommunala arbetsförmedlingskontor råda effektivare bot
mot de öfverklagade missförhållandena å arbetsmarknaden och erbjuda
arbetsgivare och arbetstagare möjlighet att utan onödig omgång finna

Framställning
i ärendet från
ledamöter af
Riksdagen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

hvarandra. Den erfarenhet, som redan nn föreligger från de sålunda
inrättade arbetsförmedlingskontoren uti de skandinaviska länderna, synes
ock utgöra eu fullgod borgen för, att en dylik anordning af arbetsförmedlingen
är i hög grad lämplig, och i öfvertygelsen härom har man
ock under den senaste tiden inom kommunalrepresentationerna uti ett
betydande antal af våra medelstora städer framställt förslag om anordnande
af liknande kontor. Jämväl har åtminstone ett hushållningssällskap
genom årliga anslag för kostnadsfri arbetsförmedling sökt förhjälpa
jordbrukarne inom sitt län till erhållande af lämplig arbetskraft.

Undertecknade, som med det Ulligaste intresse omfattat de åtgärder till
arbetsförmedlingens anordnande såsom en offentlig angelägenhet, hvilka
åvägabragts inom våra resp. samhällen och som, där en sådan arbetsförmedling
redan en längre tid varit i verksamhet, haft tillfälle bevittna
dess välsignelsebringande inflytande, hafva med glädje erfarit, att herr
statsrådet ägnat denna viktiga samhällsangelägenhet sin uppmärksamhet.
Med kännedom härom våga vi ock hoppas, att herr statsrådet
delar vår uppfattning, att frågan om arbetsförmedlingens ordnande icke
uteslutande är eu de stora och medelstora städernas angelägenhet,
utan att densamma är af den största betydelse för landet i dess helhet,
såväl för de stora samhällena som för de mindre, såväl för städernas
som för landsbygdens befolkning. Och om äfven, såsom riktigt
synes vara, kommunerna själfva tagit initiativet till arbetsförmedlingens
organiserande och därmed visat sig uppmärksamma, att det här gäller
en i främsta rummet kommunal uppgift, för hvars genomförande på de
olika orterna hufvudsakligen kommunens egna medel böra tagas i anspråk,
ligger det enligt vårt förmenande i öppen dag, att den offentliga
arbetsförmedlingen blir till allt det gagn, som den kan och bör
blifva, endast därigenom att förmedlingskontor blifva inrättade på tillräckligt
många orter i olika landsdelar, samt därigenom att en rationell
samverkan mellan de olika kontoren blir etablerad, för hvilket ändamål
åter en i görligaste mån ensartad organisation af samtliga kontor är en
oundgänglig förutsättning.

Eu dylik samverkan mellan och enhetlig organisation af redan
befintliga och blifvande kommunala arbetsförmedlingskontor synes
emellertid icke kunna åstadkommas utan statens hjälp, och de,
om ock jämförelsevis obetydliga, kostnader, som därmed måste vara
förenade, torde för öfrigt näppeligen böra bestridas af kommunernas
egna medel, hvadan staten i detta afseende torde kunna skänka
saken sin medverkan. Genom de rapporter och öfriga uppgifter, som
samtliga förmedlingskontor torde böra åläggas att regelbundet ingifva
till den statsmyndighet, Kungl. Maj :t kan finna lämpligt bestämma, samt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

dessa uppgifters statistiska bearbetande och offentliggörande synes ock,
enligt hvad erfarenheten från utlandet nogsamt utvisar, en synnerligen
behöflig och värdefull kännedom om ställningen på arbetsmarknaden
och därmed i samband stående förhållanden vara att erhålla, hvilken
för vidsträcktare kretsar bör blifva af stort gagn och intresse.

Uti en väl organiserad offentlig arbetsförmedling torde ock ett utmärkt
medel erhållas för de värnpliktiges återförande till den för dem lämpligaste
verksamheten efter öfningstidens slut. Sedan denna öfningstid nu blifva
väsentligt utsträckt och då öfningarna ju efter härordningens genomförande
i allmänhet komma att förläggas till städerna eller deras
omedelbara grannskap, torde erfarenheten äfven hos oss nogsamt komma
att visa, det landsbygdens söner, sedan de fått smak för stadslifvet,
i än större utsträckning än hittills efter slutad krigstjänst söka sig anställning
i staden hällre än att återvända till sina hemorter. Det torde
därför vara i hög grad välbetänkt, om man hos oss i detta afseende
hämtar lärdom af utlandets erfarenhet och i tid söker skapa lämpliga
korrektiv mot en dylik ökning af städernas befolkning på landsbygdens
bekostnad, i hvilket afseende, som sagdt, den offentliga arbetsförmedlingen
bör blifva af stort gagn och sålunda vara i hög grad förtjänt af
uppmuntran från statens sida. Äfven för anskaffande af erforderlig arbetskraft
vid flottans varf samt öfriga statens verkstäder och arbetsföretag,
där en stark ökning af personalen understundom (såsom vid mobilisering,
vid utförande af större arbeten eller anläggningar o. s. v.)
är behöflig, bör en af staten stödd och organiserad arbetsförmedlingblifva
till gagn, liksom densamma ock —- enligt hvad jämväl från Kungl.
fångvårdsstyrelsen framhållits bör blifva ett lämpligt organ för anskaffande
af tjänlig anställning åt från straffanstalterna frigifna personer
efter utståndet straff. Jämväl i dessa afseenden synes oss därför organiserandet
af verksamheten vid offentliga arbetsförmedlingsanstalter
böra vara ett statsintresse af icke oväsentlig betydelse.

Slutligen torde statens understöd för anordnandet af offentlig arbetsförmedling
kunna påräknas jämväl af det skäl, att statsmakterna på senaste
tiden börjat ägna mera uppmärksamhet, än som tidigare skett, åt träffandet
af lämpliga och naturliga anstalter för emigrationens hämmande; och det
torde knappast lida något tvifvel, att en af de första och viktigaste åtgärder,
som därvidlag kunna vidtagas, bör vara att genom en väl organiserad
offentlig arbetsförmedling och statistik öfver ställningen på arbetsmarknaden
o. s. v. förskaffa arbetssökande af olika kategorier kännedom
om de arbetstillfällen och förvärfsmöjligheter, som förefinnas
inom det egna landet.

En sådan medverkan från statens sida för den offentliga arbets -

Kommers Jcollegii utlåtande.

8 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

förmedlingens befrämjande, som vi ofvan tillåtit oss antyda, bär ock,
såsom lierr statsrådet säkerligen väl känner, inom flertalet kommuner
vid de lokala anstalternas upprättande förutsatts vara att inom en
nära framtid förvänta. På grund häraf samt af hvad vi sålunda anfört
tillåta vi oss vördsamt hemställa, att herr statsrådet ville taga i öfvervägande,
om icke redan nu åtgärder borde vidtagas af staten för ordnande
och uppmuntrande af den offentliga arbetsförmedlingen i riket.

Såsom ytterligare skäl för att något i detta afseende med det snaraste
bör åtgöras tillåta vi oss i första rummet framhålla, att det synes vara
af den största vikt, att de olika anstalterna redan från början blifva
enhetligt organiserade — hvilket utan statens ingripande icke lärer
blifva fallet, enär i viss mån olika system finnas att välja emellan och
de olika kontoren nu träffa sina anordningar fullkomligt oberoende af
hvarandra. Hvarje samverkan mellan de skilda kontoren och sammanställning
af deras förmedlingsuppgifter blir utan en sådan enhetlig organisation
omöjliggjord eller åtminstone högst väsentlig försvårad, och
sedan en tid gått om, torde de önskvärda förändringarna i arbetssätt
och anordningar medföra såväl betydliga olägenheter som icke oväsentliga
kostnader, hvilket nu genom ett ingripande redan från början, innan
de under de senaste månaderna beslutade kontoren i flera af våra
större samhällen hunnit påbörja sin verksamhet, kunde undvikas.

Till sist tillåta vi oss erinra, att en organisation af arbetsförmedlingen
efter föredöme från ett flertal stater redan för ett år sedan påbörjats i
Finland, äfvensom att i Norge en Kungl. proposition i ärendet under
innevarande år lärer vara att förvänta. Men alldeles oberoende af andra
länders uppskattning af den offentliga arbetsförmedlingens gagn och
betydelse vill det förefalla oss, som om frågan om arbetsförmedlingens
ordnande i Sverige nu omfattas med ett sådant intresse och hunnit den
utveckling, att statens organiserande och stödjande medverkan är i hög
grad önskvärd.

På grund af hvad vi sålunda dristat anföra, tillåta vi oss vördsamt
hemställa, att herr statsrådet med det snaraste ville ägna sin särskilda
uppmärksamhet åt frågan om lämpliga åtgärder från statsmakternas sida
för den offentliga arbetsförmedlingens i riket befrämjande och organiserande.
»

I anledning af denna framställning anbefallde Kungl. Maj:t den 21
februari 1905 kommerskollegium att i ärendet afgifva underdånigt utlåtande,
hvilket af kollegium afgafs den 14 därpå följande mars.

Efter att hafva erinrat, hurusom frågan om anordnandet af
offentlig arbetsförmedling under det sistförflutna årtiondet i flera länder
vunnit beaktande och föranledt icke blott inrättandet af särskilda an -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

stalter för denna uppgift uti ett stort antal kommuner, därvid kostnaderna
helt eller delvis bestridts af allmänna medel, utan äfven mer
eller mindre vidtgående åtgärder från statens sida för att dels befordra
uppkomsten af dylika anstalter till erforderligt antal, dels åstadkomma
en enhetlig organisation af och samverkan mellan de olika kontoren
för utjämnande i görligaste mån af tillgång och efterfrågan på arbetskraft,
och dels sammanföra uppgifterna öfver arbetsförmedlingsverksamheten
till regelbundna statistiska rapporter öfver ställningen på arbetsmarknaden,
omnämnde kollegium den kommunala förmedlingsverksamheten
uti våra närmaste grannländer, Norge, Danmark och Finland,
under framhållande af att de upprättade anstalterna jämväl i det förstnämnda
landet erhållit understöd från statens sida i form af vissa medgifna
förmåner. Uti Norge hade vidare en af regeringen på Stortingets
anhållan tillsatt kommitté utarbetat ett fullständigt förslag till »lov om
arbejdsformidling», i samband hvarmed förordats ganska omfatt andeåtgärder
för arbetsförmedlingens understödjande och ordnande, och i
Finland hade ett antal stadskommuner, som inrättat dylika anstalter,
själfva tagit initiativ för åstadkommande af nödigt samarbete efter en
enhetlig plan, hvarvid dock förutsatts, att staten framdeles skulle befinnas
villig att öfvertaga vissa i samband därmed stående uppgifter.
Kollegium angaf vidare, på hvilka platser i Sverige kommunala arbetsförmedlingskontor
blifvit anordnade eller voro föreslagna till upprättande,
samt konstaterade, att man på flertalet af dessa platser ansett sig kunna
förutsätta, att staten inom eu nära framtid skulle finnas benägen att i
en eller annan form lämna sitt stöd åt verksamheten.

Angående beliöfligheten af en ordnad offentlig arbetsförmedling
samt de åtgärder, som för denna angelägenhets genomförande för närvarande
borde komma i fråga, anförde kollegium därefter följande: !|g-j
»Med den hastiga utveckling, som under de senaste årtiondena ägt
rum på näringslifvets olika områden, och med den förändring i arbetsoch
produktionsförhållandena, som däraf blifvit en följd, är det ock helt
naturligt, att behofvet af särskilda organ för utjämnande af tillgången
på arbete och arbetskraft skall göra sig kännbarare gällande än tillförne.
Såväl äldre tiders s. k. omskådning, d. v. s. arbetarnes mer eller mindre
planlösa sökande efter arbetstillfälle, som en senare tids annonsering
efter arbete eller arbetskraft måste anses vara fullkomligt otillfredsställande
för våra dagars förhållanden, och hvad de privata kommissionskontoren
beträffar, hafva de aldrig varit af nämnvärd betydelse annat
än för förmedling af anställning i personlig tjänst, hvarförutom de alltid
till följd af sin natur måste lida af sådana för en rationell arbetsBih.
till Riksd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 62 Höft. 2

10 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 116.

förmedling väsentliga grundfel som förmedlarens intresse af ekonomisk
vinst, svårigheten att öfverskåda tillgången af arbete och arbetskraft
samt omöjligheten att genomföra en ordnad samverkan mellan de olika
kontoren. Vidkommande åter en arbetsförmedling, ordnad af yrkesutöfvarne
själfva, vill det förefalla, som det öfvervägande flertalet af yrkesorganisationerna
i Sverige äro för svaga — såväl numeriskt som ekonomiskt
— för att själfva organisera platsanskaffningen för sina medlemmars
behof, och de få organisationer, som skulle kunna anses mäktiga
att med fördel träffa sådana anordningar, hafva endast undantagsvis
befattat sig med arbetsförmedling. I alla händelser kan en dylik
arbetsförmedling, i den mån den kommer till stånd, gifvetvis endast
tillgodose ett ringa fåtals intressen.

Då det sålunda torde få anses otvifvelaktigt, att särskilda organ
äro erforderliga för regleringen af tillgång och efterfrågan på arbetskraft
och då i vårt land. arbetsgivare och arbetare själfva icke annat
än undantagsvis mäkta upprätta och underhålla för de särskilda yrkena
nödiga anstalter, synes det vara af stor vikt, att från det allmännas
sida åtgärder vidtagas i sådant syfte. Det gäller emellertid då att
afgöra, huruvida arbetsförmedlingens ordnande till hela samhällets bästa
närmast åligger staten eller de olika kommunerna och länen.

Då de lokala förmedlingsanstalterna i främsta rummet komma att
ombesörja förmedlingen af arbete å den ort, där de äro inrättade, och
sålunda med sin verksamhet närmast gagna ortens invånare, vill det
synas helt naturligt, att såväl initiativet till upprättandet af dylika anstalter
som ock kostnaderna för deras bedrifvande i regel böra åligga
kommunerna själfva, en eller flera i förening. I den mån förmedlingsverksamheten
emellertid äfven kommer den närmast omgifvande trakten
tillgodo — därvid jämväl jordbrukets behof af arbetskraft bör kunna
tillfredsställas — synas de af städerna upprättade anstalterna böra kunna
emotse bidrag af vidkommande landskommuner samt af landsting och
hushållningssällskap.

Om man emellertid förutsätter, att kommuner och lokala myndigheter
skola befinnas villiga att upprätta och stödja den arbetsförmedlingsverksamhet,
som direkt har afseende å orten och gagnar dess invånare,
så torde de å andra sidan knappast vara villiga eller ens berättigade
att åtaga sig de ekonomiska uppoffringar, som skulle blifva
oundgängliga för att sätta de särskilda kommunala anstalterna i stånd
att ytterligare utsträcka sin verksamhet. Det lider dock intet tvifvel,
att arbetsförmedlingen — hur gagnande den än kan vara, äfven när
den bedrifves af en isolerad anstalt — icke kan utveckla alla sina

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

möjligheter och blifva till full nytta vare sig för de särskilda orterna
eller för landet i dess helhet, med mindre än att på olika platser existerande
anstalter bringas i nära och oaflåtlig samverkan med hvarandra.
Till detta högre stadium af utveckling har den offentliga arbetsförmedlingen,
såsom förut omnämnts, redan flerstädes i utlandet nått, tack
vare initiativ och stöd från statens sida.

Det har nämligen visat sig, att genomförandet af sådana enhetliga
principer för de särskilda lokala anstalternas organisation och arbetssätt,
som erfordras för ett effektivt samarbete, svårligen låtit sig realisera
utan statens medverkan, liksom ock de med detta samarbete förenade
direkta kostnader ej billigtvis bort bestridas af de kommuner,
som redan för den lokala förmedlingen iklädt sig afsevärd ekonomisk
tunga.

Sedan numera äfven i Sverige ett antal stadskommuner själfva
börjat eller stå i begrepp att tillgodose behofvet af ordnad arbetsförmedling
för sina egna medlemmars direkta behof, synes tidpunkten
också här vara inne för staten att ägna sin uppmärksamhet åt frågan,
på hvad sätt och i hvilken utsträckning åtgärder från dess sida böra
vidtagas för främjande, organiserande och utvecklande af den genom
kommunala anstalter utöfvade arbetsförmedlingen.

Med afseende härå kan kollegium för närvarande af naturliga skäl
ej framlägga någon i detalj utarbetad plan, utan föreställer sig kollegium,
att för detta ändamål dels närmare ledning bör inhämtas af hvad
i utlandet härutinnan åtgjorts, dels ock behörigt afseende fästas vid de
för Sverige egendomliga förhållanden å arbetsförmedlingens område,
som kunna hafva iakttagits vid de redan i verksamhet varande kommunala
anstalterna i landet. Emellertid anser sig kollegium böra i
hufvudsakliga drag angifva gränserna och formerna för den medverkan,
som från statens sida hos oss kan tänkas komma den kommunala arbetsförmedlingen
till del.

Hvad beträffar själfva upprättandet af offentliga arbets/or medlingsanstalter,
synes initiativet härtill i regel böra utgå från kommunerna
själfva, liksom organisationskostnaderna och de egentliga förvaltningskostnaderna
för de anordningar i och för arbetsförmedlingen, som af
dem vidtagas, i regel torde böra bestridas af kommunerna själfva efter
eget afgörande. I den mån verksamheten utvecklas, kan det dock till
äfventyrs i enstaka fall komma att visa sig behöflig^, att staten genom
ett mindre bidrag direkt befrämjar upprättandet af förmedlingsorgan å
en eller annan ort, hvarest ett sådant kontor med hänsyn till det allmännas
intresse pröfvas vara särskilt af behofvet påkalladt, ehuru de

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

resp. kommunerna icke mäkta uteslutande med egna medel bestrida
kostnaderna för upprättandet ock vidmakthållandet af dessa organ. Det
torde ock kunna ifrågasättas, huruvida staten icke borde, såsom flerstädes
i utlandet äger rum, genom medgifvande af vissa förmåner och
lättnader åt kommunala arbetsförmedlingsanstalter minska de kostnader,
som kommunerna få vidkännas för deras bedrifvande. En sådan förmån,
som i alla händelser för genomförandet af ett enhetligt bokföringsoch
expeditionssystem samt förmedlingsuppgifternas användbarhet för
statistiska rapporter öfver ställningen på arbetsmarknaden, synes lämpligen
böra beredas samtliga anstalter, som däraf vilja begagna sig, är
tillhandahållandet afgiftsfritt af alla för verksamhetens bedrifvande erforderliga
trycksaker — allmänna meddelanden, inskrifnings- och anvisningsblanketter
o. d. samt formulär för affattande af redogörelser öfver
verksamheten.

Medgifvandet af denna förmån betingas helt naturligt af de åtgärder,
som staten synes böra vidtaga för etablerande af nödig samverkan
mellan de skilda kontoren och verksamhetens organiserande
för landet i dess helhet, något som icke, enligt hvad i det föregående
påvisats, lärer kunna ernås utan statens mera direkta ingripande. Sedan
närmare upplysningar blifvit inhämtade rörande de detalj anordningar,
som i utlandet äro träffade för arbetsförmedlingsverksamhetens centralisering
och enhetliga organiserande samt beträffande de olika system,
som därvid tillämpas, torde därför ett fullständigt förslag till anordnande
af ett för våra svenska förhållanden lämpadt förmedlingssystem
— med gemensamma formulär och blanketter samt anvisningar för
verksamhetens bedrifvande efter enhetliga grunder, en detaljerad yrkesförteckning
att tillämpas vid samtliga kontor o. s. v. — böra utarbetas
af den statsmyndighet, Eders Kungl. Maj:t kan finna lämpligt bestämma,
i samråd med representanter för de i riket upprättade kommunala förmedlingsanstalterna.

De kontor, som befinnas villiga att ställa sig till efterrättelse
de bestämmelser till ledning för verksamhetens utöfvande, som i
anledning häraf kunna blifva fastställda, torde måhända såsom flerstädes
i utlandet sker — förutom det att de ofvan omförmälda trycksakerna
efter rekvisition tillhandahållas dem afgiftsfritt i erforderliga
upplagor — kunna tillerkännas någon ersättning af statsmedel för det
ökade arbete och särskildt för de direkta kostnader, som åsamkas
kontoren för utarbetande och expedierande med korta mellantider af
s. k. vakanslistor (d. v. s. vissa förteckningar öfver lediga platser och
arbetssökande) samt meddelanden om förmedlingsverksamheten, arbetslöshet
o. s. v. till andra orter, äfvensom för de öfriga direkta kost -

Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 116.

nåder — hufvudsakligen för porto- samt telefon- och telegramafgifter
— som föranledas af samverkan mellan olika kontor eller af verksamhetens
utsträckning att omfatta ett helt distrikt, och hvilka icke äro
af den natur, att de skola bestridas af vederbörande kommuner, arbetsgivare
eller arbetssökande.

Jämte den samtliga kontor åliggande skyldighet att noga iakttaga
ofvanberörda regler för verksamhetens utöfvande, synes föreskrift tillika
böra lämnas därom, att do månadsrapporter, som regelbundet af dem
afgifvas, skola upprättas i noggrann öfverensstämmelse med antaget
formulär och lämnade anvisningar samt omedelbart insändas till den
därför bestämda myndigheten för att läggas till grund för den månadsöfversikt
öfver ställningen på arbetsmarknaden, så långt densamma kan
af arbetsförmedlingsverksamheten belysas, hvilken synes genom statens
försorg böra utarbetas.

Utförandet af de sålunda af arbetsförmedlingsverksamhetens enhetliga
ordnande och centraliserande föranledda åtgärder från statens sida
torde icke behöfva påfordra några omfattande anordningar eller medföra
något särskildt betungande arbete för den myndighet, åt hvilken
Eders Kungl. Maj:t kan finna lämpligt att anförtro nämnda uppdrag.
De därmed förenade uppgifter torde böra blifva i hufvudsak följande:

dels att vidtaga de förberedande åtgärderna för den offentliga arbetsförmedlingens
i Sverige planläggning och organiserande och därvid till
en början från skilda orter i utlandet inhämta närmare kännedom om
de olika system för arbetsförmedlingsverksamhetens centralisation och
arbetssätt, som därstädes kommit till användning, samt därefter i samråd
med representanter för i riket förefintliga offentliga förmedlingskontor
uppgöra detaljerad! förslag till verksamhetens ordnande i Sverige,
utarbeta förslag till blanketter och öfriga för verksamheten erforderliga
formulär och anvisningar äfvensom göra de framställningar, hvartill den
sålunda förebragta utredningen kan föranleda, och

dels för framtiden: att afgifva yttranden uti alla till arbetsförmedlingen
hörande .frågor, som kunna blifva dit hänskjutna, samt tillhandagå
myndigheter och andra, som sådant påfordra, med råd och upplysningar
rörande offentliga arbetsförmedlingsanstalters inrättande och skötsel; att
genom granskning af ingifna rapporter eller genom besök vid anstalterna
tillse, att de för statens medverkan stadgade villkor uppfyllas och
de af staten beviljade förmåner användas till därmed afsedda ändamål,
äfvensom att sådana anordningar vidtagas, att arbetsförmedlingen i
största möjliga utsträckning blir i stånd att tillgodose alla berättigade
intressen; att till en början en gång årligen och sedermera med längre

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

lämpliga mellantider bereda representanter för de olika anstalterna tillfälle
att sammanträda för gemensamma öfver!äggningar; att ombesörja
tryckning och distribuering af erforderliga formulär och blanketter; att
utarbeta och offentliggöra en månatlig statistik öfver förmedlingsverksamheten
och ställningen på arbetsmarknaden, i den mån densamma af
anstalternas rapporter kan åskådliggöras, samt att med uppmärksamhet
följa förmedlingsverksamhetens utveckling såväl i Sverige som i utlandet
och i dylika frågor framställa de förslag, hvartill förhållandena
kunna föranleda.

Med afseende å de kostnader, som kunna komma att åsamkas statsverket
genom den ifrågasatta medverkan från statens sida för den offentliga
arbetsförmedlingens i riket befrämjande och organiserande, låter
det sig af helt naturliga skäl icke på förhand göra att därvidlag anställa
ens eu approximativ beräkning. Dessa kostnader blifva nämligen närmast
beroende af dels den omfattning, den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten
i framtiden kan erhålla, dels den utsträckning, hvaruti det
befinnes lämpligt, att staten skänker denna rörelse sitt understöd och
dels de former, hvarunder detta understöd kommer att utgå. I alla
händelser vill det synas, som om statens kostnader för ändamålet, därest
dess medverkan begränsas på sätt, i det föregående blifvit angifvet,
och äfven om den offentliga arbetsförmedlingen i Sverige framdeles
vinner förhållandevis samma utsträckning, som den redan ernått uti
vissa främmande länder, icke behöfva blifva så afsevärda, att några
betänkligheter ur denna synpunkt böra möta vid frågans bedömande.
För vidtagande af några första åtgärder samt de närmaste krafvens tillgodoseende
lärer endast ett jämförelsevis obetydligt anslag blifva af
nöden.»

Innan jag öfvergår till de åtgärder från statens sida för befrämjande
af en rationellt ordnad arbetsförmedling, hvilka synas jämväl mig
vara af förhållandena påkallade och hvilka jag anser böra utan uppskof
vidtagas, anhåller jag att få något närmare redogöra för den offentliga
arbetsförmedling, som finnes anordnad i utlandet och särskildt för den
medverkan, som från statsmakternas sida kommit denna verksamhet till
del. Det säger sig själft, att jag i detta afseende icke behöfver inlåta
mig på eu mera omfattande framställning, då bedömandet af de åtgärder
i denna angelägenhet, som böra vidtagas här i Sverige, i alla händelser
alltid måste ske med hänsyn till våra egna förhållanden, därvid dock
den från utlandet vunna erfarenheten bör kunna tjäna till god ledning.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

De första offentliga arbetsförmedlingsanstalterna af här afhandlade Arbetsförmedling
inrättades i Schweiz i slutet af 1880-talet. För närvarande finnas hn9™nfetut''
i nämnda land ett tio-tal sådana kontor, samtliga upprättade af större Schweiz,
eller medelstora städer, såsom Basel, Bern, Geneve, Zurich m. fl., och äro
med flera af kontoren förenade kommunala försäkringskassor mot arbetslöshet.
Den samverkan, som redan tidigare ägt rum mellan de olika
kontoren — och hvilken åstadkommits af »Kommission schweizerischer
Arbeitsämter» — har under år 1905 ytterligare utvidgats, i det att det
kommunala arbetsförmedlingskontoret i Zurich tillika blifvit centralanstalt
för hela Schweiz. Förslag är ock å bane att med bistånd af kantonernas
styrelser och förbundsregeringen få till stånd liknande kontor i
alla städer med minst 5,000 invånare samt än vidare utveckla samverkan
mellan de skilda anstalterna, för hvilket ändamål påräknas dels
direkta anslag, dels medgifvande af vissa förmåner, såsom t. ex. portofrihet.
För resor å de schweiziska järnvägarna åtnjuta redan under
vissa villkor arbetssökande, som genom ett offentligt kontor fått sig
platser anvisade till annan ort, 50 procent nedsättning i gällande biljettpriser.
Särskild uppmärksamhet ägnas ock åt angelägenheten af att
vidtaga anordningar för att genom den offentliga förmedlingsverksamheten
tillgodose landtbrukets behof af arbetskraft.

Föregångslandet på arbetsförmedlingens område är emellertid Tyska Tyska riket.
riket, och hafva flertalet öfriga länder i större eller mindre utsträckning,
särskildt från de sydtyska staterna, hämtat lärdomar i detta afseende. , /

Här liksom annorstädes finnes en stor mängd privata kommissionskontor,
hvilka dock hufvudsakligen endast förmedla platser åt tjänstefolk och
annan anställning i personlig tjänst. De allvarliga klagomål, som tid
efter annan framkommit mot den privata kommissionärsverksamheten i
Tyskland, hafva under de senare åren föranledt skärpta kontrollföreskrifter,
och äro dessa nu för hela rikets vidkommande inrymda i 1900
års Gewerbeordnung (§ 34), hvarförutom det tillkommer de enskilda
staterna att genom särskilda förordningar reglera kommissionskontorens
verksamhet. Behofvet af en mera planmässigt ordnad platsförmedling
har emellertid med näringslifvets utveckling gjort sig allt mera kännbart,
och därför har man ock på flera olika sätt sökt organisera en
sådan förmedlingsverksamhet, som bättre än de privata kontoren kan
tillgodose jämväl industriens, landtbrukets och öfriga näringars kraf.

Själfklart nog har denna angelägenhet uppmärksammats af de närmast
intresserade själfva, arbetsgifvare och arbetare, hvilka också genom sina
respektive organisationer sökt anordna arbetsförmedling för vissa fack.

Uti en del fall har ock denna af arbetsgifvare- och arbetareorganisationer an -

16 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 116.

tingen livar för sig eller i förening upprättade och bedrifna förmedlingsverksamhet
nått en icke oväsentlig omfattning samt visat sig vara af
obestridligt gagn såväl för vissa näringsgrenar, såsom boktryckerier,
byggnadsverksamhet, maskinindustri, köpmanskåren och en del handtverksfack
o. s. v., som ock å en del större orter, t. ex. HamburgAltona,
hvarest arbetsgifvarnes förmedlingsanstalter förmedla de flesta
anställningarna. Särskild! värd att uppmärksamma är ock den arbetsförmedling,
som af en del landtbrukskamrar anordnats för att råda bot
mot bristen på arbetskraft inom landtbruket.

Omöjligheten för dylika anstalter att hvar för sig betjäna annat
än en ringa del af arbetsmarknaden samt för öfrigt den brist på nödigopartiskhet
och hänsyntagande till andras lika berättigade intressen, som
ofta visat sig vidlåda de af arbetsgivare eller arbetare träffade anstalter
för arbetsförmedlingens ordnande, har dock i Tyskland under senare
tider bragt den öfvertygelsen till allt större mognad, att arbetsförmedlingen
helst bör omhändertagas af neutrala organ samt sammanföras till
anstalter, som kunna omfatta arbetsmarknaden i dess helhet.

Förutom den arbetsförmedling, som redan tidigt organiserats af ett
antal allmännyttiga föreningar, böra bland sådana organ i främsta rummet
uppmärksammas de talrika allmänna arbetsförmedlingsanstalter, som numera
äro i verksamhet på snart sagdt alla viktigare platser i Tyskland. Dessa
anstalter, som vanligen upprättats och bedrifvas af vederbörande kommuner
— med eller utan bidrag af andra korporationer äro i regel
paritetiska, d. v. s. styrelsen består af representanter för både arbetsgivare
och arbetare; som ordförande fungerar i allmänhet en utomstående
opartisk person. En dylik anstalts uppgift är nu oftast att
mot ingen eller ock en helt ringa afgift förmedla allt slags arbete för
såväl män som kvinnor inom alla olika branscher, att sålunda, så vidt
möjligt, omfatta hela arbetsmarknaden; där förhållandena sådant påfordra,
finnas därför ock särskilda afdelningar för manliga och kvinnliga
arbetssökande, hvarjämte förmedlingsverksamheten vid de större kontoren
är ytterligare specialiserad efter olika yrkesgrenar.

Redan år 1894 togo såväl handelsministern i Preussen som inrikesministern
i Bayern initiativ för att förmå de större kommunerna i respektive
stater att allmänt anordna dylika förmedlingskontor, och sedermera
har af regeringarna i flera tyska stater utvecklingen af den offentliga
arbetsförmedlingen på flerahanda sätt främjats, som jag i det följande
skall påvisa.

Man får ett begrepp om, af hvilken oerhörd betydelse den organiserade
arbetsförmedlingen redan nu måste vara för Tysklands närings -

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 116.

lif, då man inhämtar, att under år 1905 genom inemot 700 arbetsförmedlingsanstalter,
anordnade af kommuner eller organisationer af olika
slag — för Indika uppgifter föreligga — förmedlades icke mindre än
1 k-2 miljon platser åt arbetssökande, hvaraf de flesta kommo på paritetiska
eller eljest fullt opartiska förmedlingskontor. Äf olika näringsgrenar
representera

Jordbruk o. d............................ 82,000 tillsatta platser

Industri och handtverk............ 886,000 » »

Handel och samfärdsel............ 221,000 >> »

Grofarbete,personligtjänsto.d. 275,000 » »

Männen voro 1,200,000, kvinnorna 300,000.

I Preussen funnos år 1904 inalles 276 anstalter, af Indika 191 voro
rent kommunala och 85 af kommuner understödda. Hälft annat hundratal
af dessa anstalter äro helt små, under det att de återstående
äro mera betydande. Utvecklingen af verksamheten vid de kommunala
arbetsförmedlingskontoren i Preussen framgår af följande tablå
öfver antalet genom dem tillsatta platser under hvart och ett af åren
1897—1904:

Tillsätta | Tillsatta

platser j platser

år 1897 ................................. 104,332 I år 1901 ................................. 189,215

» 1898 ................................. 122,128 j » 1902 ................................. 218,873

» 1899 ............................... 160,645 : » 1903 ................................ 272,388

» 1900 ............................... 185,437 » 1904 322,772.

Störst af de preussiska anstalterna är den i Berlin, hvilken upprättats
af »Centralverein för Arbeitsnachweis», men åtnjuter ett årligt
anslag af 40,000 mark ur stadens kassa. Anstalten arbetade år 1904
på icke mindre än 23 olika afdelningar, däraf en afdelning för tjänstefolk,
hvilken dock först under sagda år blifvit öppnad. Årligen tillkomma
ock allt flera afdelningar för yrkeslärda arbetare af skilda slag.
Inalles förmedlades vid Berlinanstalten 65,573 platser under år 1904,
representerande icke blott grofarbetare utan äfven yrkesarbetare af olika
kategorier, såsom närmare åskådliggöres af följande tablå, upptagande
de tillsatta platserna:

33,900 för grofarbetare o. d.

8,800 )> målare,

3,900 :> smeder och plåtslagare,

3,300 )> bokbindare,

Bill. till BiTcsd. Prof. 1 Kami. :

2.300 för tapetserare,

1,800 » stadens arbetare,
1,700 » bagare,

1.300 » stuckatörer o. s. v.

Afd. 62 Höft.

Preussen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

Näst Berlin äro de största preussiska förmedlingskontoren till
finnandes i

Frankfurt a. M.	med	29,216	Schöneberg	med	6,712
Köln	»	27,357	Magdeburg	»	6,277
Diisseldorff	»	13,734	Charlottenburg	»	6,108
Breslau	B	11,289	Bielefeld	B	5,829
Erfurt	))	9,483	Flensburg	B	4,907
Hassel	))	9,195	Potsdam	B	4,885
Kiel	))	8,132	Aachen	))	4,727
Posen	)>	8,024	Miinster	))	4,025
Barmen	»	7,692	Hannover	))	3,425
Wiesbaden	))	7,560	Frankfurt a. d. O.		3,124

förmedlade ocli tillsatta platser, allt under år 1904.

Bland större offentliga arbetsförmedlingsanstalter i öfriga tyska
stater kunna framför allt nämnas de i

Munclien	med	54,634 (1904)	Strassburg	med	12,956 (1905)
Stuttgart	»	31,213 »	Karlsruhe	>)	12,169 »
Leipzig	)>	25,232 (1905)	Augsburg	»	8,175 b
M annheim	))	17,262 »	Mainz	))	7,561 (1904)
Freiburg	))	15,848 »	Ulm	))	5,858 »
Niirnberg	»	14,465 »

under ett år förmedlade anställningar.

Slutligen kan omnämnas, att trots den omfattande arbetsanvisning,
som, enligt hvad förut antydts, i Hamburg-Altona anordnats af de större
arbetsgivareföreningarna, den i Hamburg af »patriotische GesellschaftD
med understöd af staden (staten) bedrifna offentliga arbetsförmedlingsanstalten
både att uppvisa 44,000 och eu annan offentlig anstalt i
samma stad 20,000 tillsatta platser under år 1904.

Hvad särskild! beträffar de förut anförda förmedlingssiffrorna för
de förträffligt anordnade kommunala arbetsförmedlingskontoren i Miinchen
och Stuttgart, hvarest den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten i
Tyskland torde hafva hunnit till sin mest rationella utveckling, må här
meddelas, att i Miinchen af 54,634 förmedlade platser 7,812 kommo på
den med anstalten förenade »Fachnachweis» för yrkeslärda arbetare —
ett flertal yrkesföreningar hafva redan anförtrott arbetsförmedlingen inom

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 116.

sitt fack åt den kommunala anstalten - samt att 8,400 gingo till
platser utom Munclien (däraf 3,000 till landtbruket), 2,000 platser afsågo
den speciella lärlingsan visum gen och 234 platser besattes med reservister
från armén. Af de 31,213 platser, som besattes efter anvisning
från kontoret i Stuttgart, voro 6.000 å orter utom staden.

Af stor betydelse för den offentliga arbetsförmedlingens i Tyskland centralisering
vidare utveckling var bildandet år 1898 af »Verband deutscher Årbeits- ^ij^geni''
naehweise», hvars uppgift, bland annat, är att verka för upprättandet af Tyskland,
arbetsförmedlingsanstalter, att utarbeta en gemensam statistik, samt att
till gemensamma möten sammanföra representanter för de olika kontoren
till öfverläggningar och utbytandet af erfarenhetsrön. Förbundet
åtnjuter anslag af den tyska riksregeringen. Liknande sammanslutningar
för åstadkommande af ett intimare samarbete mellan kontoren
inom de särskilda tyska staterna, hafva ock flerstädes kommit till stånd
samt understödjas af regeringarna, hvilka, som nämn dt, jämväl på annat
sätt kraftigt ingripit för arbetsförmedlingens fastare organiserande.

Början gjordes i Wurttemberg, där redan år 1895 anvisades ett stats- Wurttemberg
anslag af 5,000 mark »till arbetsförmedlingens befrämjande», hvilket
anslag sedermera gång efter annan blifvit höjdt. Liknande statsanslag
hafva sedermera anvisats i Bayern, Baden, Elsass-Lothringen och
Preussen m. fl. stater, ehuru centralisationen af arbetsförmedlingsverksamheten
i de olika staterna anordnats på något olika sätt. Sin högsta
utveckling har organisationen hunnit i de sydtyska staterna, särskildt i
Wurttemberg och Bayern, hvarföre jag anhåller att något utförligare få
redogöra för de därstädes träffade anordningarna.

I Wurttemberg fastställde regeringen år 1896 en plan för samarbetet
mellan de olika arbetsförmedlingskontoren. Enligt denna skulle telefonförbindelse
upprättas mellan samtliga kontor och telefonafgifterna betalas
af staten. Därjämte skulle hvarje kontor två gånger i veckan till
kontoret i Stuttgart såsom centralanstalt insända en detaljerad förteckning
öfver alla lediga platser, hvilka icke kunde besättas med de vid
det lokala kontoret anmälda arbetssökande. Samma dag, dessa rapporter
ingått till central anstalten, skulle denna utarbeta eu förteckning öfver
de vid samtliga kontor sålunda anmälda obesatta platser, hvarefter
exemplar af nämnda förteckning omedelbart utsändes till de särskilda
landsortskontoren äfvensom till alla städer med öfver 3,000 invånare
för att där genom kommunalstyrelsens försorg offentliggöras till ledningför
platssökande arbetare. Alla portoutgifter bestredos af statskassan,
ur hvilken äfven lämnades de särskilda kontoren ersättning för arbetet
med förteckningarnas upprättande och expediering. Då denna anord -

Bayern.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

ning visade sig- vara ändamålsenlig'', gick man snart vidare på den sålunda
inslagna vägen. Sedan den 1 augusti 1898 utarbetas sådana
förteckningar, som nyss nämndes, tre gånger i veckan (under månaderna
mars—november) samt distribueras till alla kommuner med öfver 2,000
invånare äfvensom till mindre kommuner, som därom göra framställning.
Samtidigt har kontorens verksamhet utvidgats att omfatta äfven landsbygden,
i det att kommunalordförande o. d. personer få sig tillställda
blanketter till tjänst för arbetssökande och arbetsgivare. Äfven för
denna förmedling bestridas portoutgifterna af staten. Slutligen har
staten, som nämndt, äfven ökat sitt anslag till de särskilda kontoren på
grund af utvidgningen af deras yttre verksamhet, äfvensom åtagit sig
kostnaderna (inkl. dagtraktamenten och. reseersättningar) för gemensamma
möten, hvartill de särskilda kontorens föreståndare böra sammankomma
för öfverläggning om gemensamma angelägenheter och utbytande
af erfarenhetsrön. Därjämte äro myndigheterna ålagda att på allt
sätt söka befrämja den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten genom
att därom sprida kännedom äfvensom genom att vid alla offentliga
arbeten söka erhålla behöflig arbetskraft genom de offentliga anstalternas
förmedling. Omnämnas bör äfven, att regeringen sedan den 1
april 1899 medgifvit, att arbetare, som anvisats arbete på en plats, som
är mer än 25 kilometer aflägsen från hans vistelseort, får, mot af ett arbetsförmedlingskontor
utfärdad legitimation, färdas å järnväg (3:dje klass)
mot erläggande af halfva biljettpriset. Af hvilken betydelse detta medgifvande
varit, torde bäst framgå däraf, att under år 1904 arbetskontoret
i Stuttgart i 2,000 särskilda fall begagnat sig af denna förmån.

Under de senare åren hafva de wiirttembergska kontoren inledt
samarbete med liknande anstalter i andra tyska stater, främst i Bayern
och Baden.

I Bayern voro förmedlingsanstalterna liksom annorstädes till en
början endast afsedda att tillgodose behofvet uti den stad, hvarest de
voro inrättade, och blefvo de redan som sådana omedelbart starkt
frekventerade. Regeringen intog under några år en afvaktande hållning,
men i början af år 1897 ansåg den bayerska inrikesministern
tiden vara inne för att söka åstadkomma ett samarbete mellan de på
olika orter förefintliga kontoren. Landet blef för detta ändamål genom
eu förordning den 1 maj 1898 indeladt uti olika distrikt, hvart och ett
med sin centralanstalt för arbetsförmedlingen. Antalet af dessa distrikt
är från och med 1900 års ingång ökadt till 8, så att hvart »regeringsdistrikt»
(län) numera har sin särskilda centralanstalt, med hvilken de
öfriga anstalterna inom distriktet stå i korrespondens. Hvart och ett

Kung!. Majits Nåd. Proposition N:o 116.

af de lokala kontoren söker nn, så vidt möjligt är, att inom sin trakt
utjämna tillgången och efterfrågan på arbetskraft, och öfverskottet hänvisas
till distriktets centralanstalt. På sådana orter, hvarest intet kontor
linnes inrättadt, äro de kommunala myndigheterna skyldiga att bistå
de arbetssökande genom tillhandahållande af anmälningsblanketter, h vilka,
sedan de ifyllts af vederbörande arbetssökande, genom den kommunala
myndighetens försorg insändas till närmaste centralanstalt. Arbetsgifvarne
däremot förhandla direkt med vederbörande anstalter. Förteckningar
öfver fortfarande lediga platser och arbetssökande sändas
till alla städer inom distriktet med öfver 3,000 invånare samt dessutom
till en del andra platser, och äro de kommunala myndigheterna skyldiga
att ombesörja förteckningarnas bekantgörande. Då en centralanstalt
ofta nog icke kan anskaffa vare sig arbete till alla anmälda
arbetssökande eller arbetare till alla arbetsgifvare, som för tillfället äro
i behof af sådana, hänvänder den sig till centralanstalterna inom närmaste
distrikt, en utväg, som i stor utsträckning kommer till användning.
En dylik samverkan är äfven inledd med centralanstalterna i
andra tyska stater samt i Schweiz.

En oaflåtlig uppmärksamhet ägnas i Bayern åt angelägenheten af,
att den offentliga arbetsförmedlingen äfven skall kunna tillgodose landtbrukets
behof af arbetskraft, och att de kommunala anstalterna i görligaste
mån skola motverka tillströmningen af arbetare från landsbygden
till städerna. I sistnämnda afseende är ju redan det upprepade
offentliggörandet i landskommunerna samt i de mest spridda landtbrukstidningarna
af arbetskontorens meddelanden af stor betydelse, då däraf
exakta upplysningar kunna inhämtas om det öfverflöd på arbetskraft,
som redan finnes i städerna, något som ju bör afhålla landsbygdens
befolkning att strömma till städerna. Tillvaron af de opartiska kontoren
och lättheten äfven för landtarbetare att med dessa träda i förbindelse
uppgifves ock hafva haft till följd, att arbetare numera icke så
mycket som förr på vinst och förlust begifva sig in till städerna. Slutligen
befrämjas det åsyftade ändamålet dels därigenom att, såsom sker
t. ex. vid den stora förmedlingsanstalten i Miinchen, arbetssökande från
andra orter i regel icke erhålla plats sig anvisad i staden — hvarom uttryckligt
tillkännagifvande meddelas å de utsända vakanslistorna — och
dels därigenom att samarbete är inledt mellan arbetsförmedlingskontoren
och olika korporationer för tillvaratagande af landtbrukets intressen.
»Landtråden» i de flesta regeringsdistrikten äfvensom flera landtkommuner
lämna sålunda årliga bidrag till arbetsförmedlingskontorens verksamhet.
Samma välvilliga ställning mot den offentliga arbetsförmed -

Baden.

Elsass Lothringen Preussen.

22 Kung1. Maj ds Nåd. Proposition N:o 116.

lingen har det bayerska »landtbruksrådet» intagit. I detta sammanhand
må omnämnas, att en liknande samverkan mellan städer och landsbvgg
på arbetsförmedlingens område flerstädes i Tyskland blifvit inledd.

Sedan den 1 juni 1901 är reduktion af biljettprisen medgifven alla
legitimerade arbetssökande; under det första året utfärdades i Bayern

5,000 sådana legitimationskort och år 1904 öfver 4,000 enbart af kontoret
i Miinchen. Samma förmån är nu medgifven, förutom i Bayern och
Wvirttemberg, i Baden, Elsass-Lothringen etc. Porto- och telefdna/''gifter
bestridas i Bayern af statskassan, likaså kostnaderna för centralisationen
i allmänhet. Sålunda erhöll anstalten i Miinchen — hvars totalkostnader
uppgå till cirka 30,000 mark årligen — år 1904 ett statsbidrag af

5,000 mark för bestridande af de direkta kostnaderna för den interlokala
verksamheten samt till aflönande af personal för samma verksamhet.
Bidragen från de särskilda »landtråden» till förmedlingskontoren inom
deras distrikt utgå med växlande belopp, liksom ock de af vissa landskommuner
lämnade.

Samtliga arbetsförmedlingsanstalter i Bayern äro, liksom i de förut
nämnda tyska staterna, enhetligt organiserade, hvilket är ett oeftergifligt
villkor för en effektiv samverkan äfvensom för åstadkommandet
af en likformig statistik öfver anstalternas verksamhet. Års- och månadsrapporter
skola af hvarje kontor insändas till inrikesministeriet,
hvarigenom sålunda med korta mellantider erhålles en noggrann kännedom
om ställningen på arbetsmarknaden inom skilda delar af landet.
Ministeriet har ock beredt sig tillfälle att noggrann!; följa arbetsförmedlingens
utveckling genom de i Bayern liksom annorstädes med vissa
mellantider hållna konferenser, till hvilka kallas ombud för de olika
anstalterna och andra för verksamheten intresserade, såsom representanter
för kommunalstyrelserna, för industri, jordbruk och andra näringar
o. s. v. Den lifliga samverkan mellan de olika arbetsförmedlingsanstalterna
i Bayern har äfven fått ett uttryck uti den med inrikesministeriets
goda minne år 1900 bildade »Verband bayrischer Arbeitsnachweise»,
hvars ändamål är att representera kontorens intressen i allmänhet, att
utveckla och höja förmedlingsverksamheten samt att arbeta för en tillförlitlig
statistik öfver densamma äfvensom öfver arbetslösheten o. s. v.

I Baden och Elsass-Lothringen sker statens medverkan för den
offentliga arbetsförmedlingen på ungefär enahanda sätt som i Wiirtemberg,
och har staten jämväl i dessa delar af tyska riket liksom äfven
i Preussen — där ett årligt statsanslag af 30,000 mark utgår för anordnande
af arbetsförmedling o. d. — vid sitt direkta understödjande
af arbetsförmedlingsverksamheten jämväl afsett att afhjälpa

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116. 23

bristen på landtbruksarbetare och förhindra tillströmningen af sådana
till städerna. Ehuru den i Tyskland på statens tillskyndan inledda
samverkan mellan stad och land på detta område ännu är helt ung,
har den dock redan att uppvisa så goda verkningar, att landtbrukets
behof af arbetskraft, tack vare den offentliga arbetsförmedlingens praktiska
anordning, inom vissa distrikt blifvit till fullo tillgodosedt. Det
växande intresse, som i södra Tyskland kommit den offentliga arbetsförmedlingen
till del från jordbruksidkarnes sida, framträder nu ock allt
mera äfven i Preussen, där på flera håll landtbrukskamrarnas förut
omnämnda, egna arbetsförmedlingskontor inledt samarbete med och
till och med uppgått uti de allmänna förmedlingsanstalterna på grund af
den vunna erfarenheten af dessa senares större möjligheter att tillgodose
äfven landtbrukets behof.

Förslag hafva ock inom tyska riksdagen varit å bane att på rikslagstiftningens
väg befordra utvecklingen af den allmänna arbetsförmedlingen,
ehuru dessa förslag ännu icke ledt till åsyftadt resultat. En
kraftig påverkan till arbetsförmedlingens planmässiga handhafvande genom
införande af ett enhetligt bokföringssystem vid samtliga allmänna
arbetsförmedlingsanstalter i Tyskland har emellertid år 1903 utgått från
»Kaiserliches Statistisckes Amf» i Berlin, hvars då nyinrättade afdelning
för arbetsstatistik fått sig förelagdt såsom en af sina hufvuduppgifter
att utarbeta månatliga öfversikter öfver ställningen på arbetsmarknaden
och för sådant ändamål hänvändt sig till arbetsförmedlingskontoren
med anhållan om insändande af detaljerade månadsrapporter
enligt ett enhetligt formulär. Omkring 700 förmedlingsanstalter åt
skilda slag hafva ock ställt sig denna anmaning till efterrättelse.
Uppenbart är, att denna anordning bör i hög grad vara ägnad att än
ytterligare utveckla det i vissa tyska stater redan nu långt genomförda
samarbetet mellan de olika förmedlingsanstalterna, liksom ock härigenom
erhålles en till omfattning och noggrannhet synnerligen tillfredsställande
statistisk öfversikt öfver ställningen på arbetsmarknaden med korta
mellantider, hvartill hvarje annat land torde sakna motstycke. Betydelsen
af en sådan kännedom torde emellertid näppeligen kunna ötverskattas.

I Österrike kan utvecklingen af eu ordnad arbetsförmedling sägas
hafva tagit sin början år 1895. Sagda år uttalade sig nämligen österrikiska
riksdagen för önskvärdheten af, att en undersökning måtte föranstaltas
angående de förefintliga arbetsförmedlingsanstalterna, deras
organisation och verksamhet, hvarjämte förordades införandet af »en ordnad,
om möjligt afgiftsfri arbetsförmedling, som kunde tillgodose arbets -

Österrike.

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

sökande af alla slag samt tillvinna sig såväl arbetsgifvares som arbetares
förtroende». Då sedermera »Arbeitsstatistisclies Amt» med dess s. k.
»Arbeitsbeirath» år 1898 trädde i verksamhet, föreskref dåvarande handelsministern
såsom en af den nya institutionens främsta uppgifter »att
befrämja arbetsförmedlingen». Den utveckling, som arbetsförmedlingen
under de sistförflutna åren ernått i Österrike, tillskrifves ock allmänt
de åtgärder, som från den arbetsstatistiska anstaltens sida blifvit vidtagna
för att samla och organisera de krafter, som arbetat på detta
område. Ett förslag till lag angående arbetsförmedling bär utarbetats,
enligt hvithet genom samverkan af stat och kommun ett fullständigt
system af arbetsförmedlingsanstalter bör upprättas öfver hela landet,
med särskilda centralanstalter, eu i hvarje provins, hvarjämte regeringen
genom den arbetsstatistiska anstalten öfvar inseende öfver det hela,
söker utjämna tillgång och efterfrågan på arbetskraft öfver hela landet
samt utarbetar statistiska månads- och årsöfversikter öfver ställningen
på arbetsmarknaden. En enhetlig bokföring är redan allmänt införd
och statistiska månadsrapporter afgifvas regelbundet af alla slags arbetsförmedlingsanstalter
i riket enligt för ändamålet utarbetade detaljerade
formulär och yrkesförteckningar, som tillhandahållas af »Arbeitsstatistisches
Amt», genom hvars försorg på grundval af detta material månatligen
utarbetas och offentliggöras öfversikter öfver ställningen på
arbetsmarknaden. Statistiken för år 1904 meddelar sålunda, att af
offentliga arbetsförmedlingsanstalter i Österrike förmedlades öfver

300,000 platser.

Att märka är, att — i motsats till förhållandet i Tyskland — i
Österrike arbetsförmedlingsanstalterna endast i de större städerna hittills
varit rent kommunala. Främst bland dessa är att nämna »Städtisches
Arbeitsamt» i Wien, genom hvars försorg under år 1904 förmedlades
platser till icke färre än 113,000 personer. Omnämnas bör
äfven, att flertalet af staden Wiens talrika handtverksföreningar (»Genossenschaften»)
anförtrott sin arbetsförmedling åt den kommunala anstalten
och till densamma betala bidrag, äfvensom att Wiens stadsfullmäktige
hänvändt sig till regeringen med en anhållan, att dels arbetsförmedlingen
måtte ombesörjas af staten och dels för Wiens vidkommande
rättighet att inrätta enskilda kommissionskontor icke vidare måtte
medgifvas.

I de särskilda kronländerna inom den österrikiska monarkien har
arbetsförmedlingsverksamheten äfven omfattats med det största intresse,
hvartill särskildt den oerhörda utvandringen och landtbrukets
brist på arbetskraft torde hafva gifvit anledning. I såväl Bölimen som

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 116. 25

Galizien hafva sålunda speciallagar i ämnet blifvit utfärdade, hvarjemte
redan flera åtgärder för arbetsförmedlingsverksamhetens ordnande blifvit
träffade samt anslag af offentliga medel blifvit beviljade såväl af riksdagen
som af de särskilda landtdagarna. Utvecklingen synes ock med
all sannolikhet tendera därhän, att arbetsförmedlingen i Österrike inom
en tämligen snar framtid icke blott omhändertages utan äfven till hufvudsaklig
del kommer att bekostas af staten.

I Ungern, hvars hufvudnäring ju är jordbruket, har statens ingripande
för arbetsförmedlingens ordnande'' helt naturligt närmast afsett
att tillgodose hufvudnäringens behof af arbetskraft, och infördes
år 1900 en organiserad arbetsförmedling för landtbruksarbetare. Enligt
den därvid träffade anordningen skall i hvarje stads- och landskommun
en offentlig kommissionär finnas, hvilken mot en obetydlig, lagstadgad
afgift skall stå arbetsgivare och arbetstagare till tjänst vid deras sökande
efter arbetskraft, respektive arbete. Dessa kommissionärer hafva
ständig förbindelse med den offentliga kommissionären i komitatets
hufvudstad, till hvilken skola insändas alla anmälningar, som af dem
icke kunnat tillgodoses, äfvensom regelbunda veckorapporter. All korrespondens
sker portofritt. Komitatskommissionärerna utarbeta förteckningar
öfver ställningen å arbetsmarknaden och tillgången på arbetskraft,
hvilka omedelbart öfversändas till alla kommuner inom komitatet
samt till de närgränsande komitatens centralkontor. Kostnaderna för
dessa bestridas af staten. Öfverinseendet öfver det hela utöfvas af
landtbruksministeriet i Budapest, till hvilket samtliga veckorapporter
skola insändas.

Men äfven för arbetsförmedlingen inom andra områden har man
sörjt i Ungern. Sålunda inrättades år 1900 genom samverkan af handelsministeriet,
staden Budapest och stadens handels- och industrikammare
ett arbetsförmedlingsinstitut i Budapest. De förhållandevis goda
resultat, som ernåtts af anstalten i Budapest — omnämnas bör, att cirka
30 procent af de genom anstaltens försorg förmedlade platserna (under
år 1904 cirka 40,000) äro tillfinnandes i landsorfen — hafva föranledt
handelsministeriet att gå i författning därom, att liknande byråer skola
upprättas i sammanlagdt 11 andra städer, och skola kostnaderna för
dessa anstalters första organisation helt och hållet utgå af statsmedel.
Årskostnaderna för hvarje kontor äro anslagna till 4,700 å 6,000 (ungerska)
kronor och skola dessa bestridas gemensamt af handelsministeriet,
vederbörande kommuner och industrikamrar. 1 sammanhang därmed
träffas af handelsministeriet detaljerade föreskrifter om samverkan mellan
anstalterna i olika städer.

Bih. till Riksd. Prof, 1906. 1 Sami. 1 Afl. 6:1 Raft. 4

Uagevn.

Frankrike.

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

Frankrike torde vara det land, hvarest de mest berättigade anmärkningar
framställts mot de privata kommissionärernas handhafvande
af arbetsförmedlingen, hvarför också krafven på genomförande
af effektiva reformer på detta område liär framträdt allt starkare. Redan
så tidigt som i början af 1800-talet infördes i Frankrike bestämmelser
om obligatoriska arbetsböcker samt inrättades särskilda förmedlingsbyråer
för bestämda arbetarekategorier. År 1848 fattades beslut om
anordnandet af kommunal arbetsförmedling, och fyra år senare utfärdades
detaljerade föreskrifter om de villkor, under hvilka privat arbetsförmedling
finge bedrifvas, samt angående offentlig uppsikt öfver
dylika kommissionärer. År 1884 utfärdades en lag, hvarigenom fackföreningarna
— såväl arbetarnas som arbetsgifvarnes — erköllo rättighet
att anordna kostnadsfri arbetsförmedling, och år 1890 grundades
slutligen i de större städerna s. k. arbetarebörser med uppgift, bland
annat, att söka reglera tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden.
Dessa arbetarebörser äro det gemensamma organet för den arbetsförmedlingsverksamhet,
som på en plats utöfvas af arbetarnes fackföreningar,
stundom med understöd af offentliga medel. Slutligen har en
del af arbetsförmedlingen äfven i Frankrike tagits om hand af allmännyttiga
föreningar. Den ojämförligt största delen af all platsanskaffning
har dock ända in i våra dagar ombesörjts af privata kommissionärer.

Konkurrensen med dessa olika anstalter har förorsakat, att de
kommunala arbetsförmedlingskontoren i Frankrike länge haft svårt
att slå sig igenom.

För att söka af hjälpa de kännbara olägenheter, som varit förenade
med arbetsförmedlingens otillfredsställande anordning, har man dock
numera i Frankrike beslutit sig för att söka allmänt få till stånd en
offentlig arbetsförmedling efter sydtyskt mönster. För detta ändamål
liar år 1904 utfärdats en lag, hvari föreskrifves, att efter lagens utfärdande
affärsmässigt drifna förmedlingsbyråer kunna upphäfvas mot
skälig godtgörelse, hvilken utgår af allmänna medel. Därjämte ålägges
hvarje kommun med minst 10,000 invånare skyldighet att inrätta en
offentlig arbetsförmedlingsanstalt. Slutligen skall i hvarje, äfven mindre
kommun å kommunalstyrelsens lokal föras förteckning öfver anbud och
efterfrågan å arbete, hvilken förteckning kostnadsfritt står till allmänhetens
förfogande.

På grund af den korta tid, lagen varit i kraft, föreligga ännu icke
några närmare upplysningar rörande dess verkningar. Omnämnas bör
dock, att ett flertal kommuner redan utgifvit högst afsevärda belopp

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Hd.

för att genom inlösen blifva kvitt de privata kommissionskontoren. I
staden Paris t. ex. har för dylika ersättningar utbetalats ett par miljoner
francs.

I Belgien finnas för närvarande kommunala arbetsför medlingskontor
— s. k. ).iarboturebör ser», ehuru de icke hafva samma karaktär som
motsvarande franska institutioner med samma namn, utan närmast likna
de tyska anstalterna — uti 5 städer; på 5 andra platser åtnjuta liknande,
af korporationer inrättade byråer understöd af kommunens medel,
så t. ex. i Briissel. Äfven här har man blicken öppen för nödvändigheten
att söka föra arbetskraft tillbaka till landsbygden, för hvilket
ändamål staten ock beviljat prisnedsättning för järnvägsresor för sådana
arbetare. I Briissel finnes jämväl en särskild anstalt för kvinnliga platssökande.
År 1902 bildades i Belgien efter tyskt mönster eu särskild
förening mellan förmedlingsanstalterna för verksamhetens befordrande
och kraftigare utveckling.

I Nederländerna finnas särskilda »arbeidsbeurs» i några af de större
städerna, enligt uppgift liknande de motsvarande institutionerna i Belgien.

Den offentliga arbetsförmedlingen i Luxemburg är anmärkningsvärd
så till vida, som densamma här sker genom anlitande af postverket.
Anmälan kan ske på närmaste postkontor, och tillhandahållas
för ändamålet å brefkort tryckta formulär. Förteckningar öfver alla
anmälda arbetssökande och lediga platser insändas hvarje afton till
postkontoret i hufvudstaden, genom hvars försorg dagligen utarbetas
en lista, som anslås å alla postkontor.

I Storbritannien bedrifves genom arbetarnes fackföreningar (»trade
unions») eu mycket omfattande arbetsförmedling, hvilken är anordnad
i samband med dessa korporationers långt drifna själfhjälpsverksamhet
i händelse af arbetslöshet. I intet annat land lärer denna fackföreningarnas
verksamhet vara så långt genomförd som i England, och utan
öfverdrift torde kunna sägas, att annan förmedlingsverksamhet här är
af underordnad betydelse i jämförelse med den af fackföreningarna bedrifna.
På eu del platser finnas ock s. k. »Labour Bureaux» med eu
viss officiell karaktär, äfvensom af allmännyttiga föreningar anordnad
platsanskaffning. På sista tiden har man emellertid äfven i England
börjat öfverväga lämpligheten af, att det allmänna toge arbetsförmedlingen
om hand, i det nämligen genom en parlamentsakt af juli 1902
tillstånd meddelats till inrättande af kommunala arbetsförmedlingsanstalter
i London. Sådana finnas redan i London till ett antal af 12,
samt jämväl i andra städer. I sammanhang härmed torde äfven böra
erinras om 1905 års »Unemployed Workmen Act», hvars bestämmelser

Belgien-;

Neder länderna.

liHxemliurg.

Stor britannien -

Amerikas

Förenta

Stater.

Australien.

Finland.

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

hufvudsakligen gå ut på kommunala åtgärder för arbetsförmedling och
beredande af arbetstillfällen åt arbetslösa.

Slutligen kan erinras om, att i ett stort antal af Amerikas Förenta
Stater blifvit anordnad offentlig arbetsförmedling (»free public employment
offices») vanligen i form af statsinstitutioner, hvilka inrättats efter
anvisningar af och stå under uppsikt af de särskilda staternas arbetsstatistiska
byråer.

Äfven i Australien är arbetsförmedlingen i allmänhet ordnad af
staten. Så t. ex. finnas i New South-Wales 42 statsanstalter, med en
centralanstalt i Sidney, inrättade för ändamålet.

Närmast från Tyskland har rörelsen för arbetsförmedlingens ordnande
genom offentligt ingripande så småningom nått de nordiska länderna,
och har man jämväl här liksom i en mängd andra länder därvid
ansett, att det i främsta rummet borde ligga i kommunernas intresse
att söka ordna denna angelägenhet.

Under de sistförflutna åren har sålunda i Finland frågan om anordnandet
af en offentlig arbetsförmedling genom kommunernas försorg
trädt i förgrunden. Sedan ärendet inom Helsingfors stadsfullmäktige varit
föremål för förberedande behandling, inbjödo nämnda stadsfullmäktige
år 1902 fullmäktige i sju andra finska städer att utse hvar sin medlem
i eu kommitté för frågans vidare utredning.

Denna kommitté upptog först till afgörande frågan, »huruvida den
kommunala arbetsförmedlingsinstitutionen, anordnad till hufvudsakliga
delar i enlighet med den uti öfriga nordiska länder vunna erfarenheten,
vore i Finlands städer af behofvet påkallad, nyttig eller möjlig
att förverkliga» — och omfattade kommittén med fästadt afseende å
förhållandena uti alla de städer, som voro vid tillfället representerade,
enhälligt den åsikt, att dylika opartiska, af kommunerna inrättade och
öfvervakade arbetsbyråer borde blifva af stort gagn, samt enades, efter
en närmare motivering, om följande principiella uttalande: »önskvärdt
vore, det i de af Finlands stadskommuner, hvilka äga en talrikare arbetarebefolkning,
skulle inrättas arbetsförmedlingsbyråer, hvilka borde
stå under kommunernas eget öfverinseende och underordnas en af såväl
arbetsgifvare som arbetare sammansatt ledning jämte det de skulle
inbördes samverka med hvarandra, äfvensom att det skulle ligga i dessa
kommuners eget välförstådda intresse att ikläda sig de med byråernas
inrättande och underhåll förenade kostnaderna». Till underlättande af
ett sådant samarbete och åstadkommande af en enhetlig statistik, framhöll
kommittén, att byråerna i de skilda städerna borde »ordnas enligt
ett för alla gemensamt system, samt att ej mindre förfarandet vid ar -

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 116.

betsförmedlingen än bokföringen borde vid dem vara fullkomligt enahanda)),
för hvilket ändamål kommittén utarbetat ett »förslag till stadgar
för kommunala arbetsförmedlingsbyråer i Finlands städer» samt upprättat.
formulär till inskrifnings- och anvisningskort, statistiska tabeller
och dylikt äfvensom lämnat en del anvisningar rörande arbetets enhetliga
anordnande. Kommitterade hafva därvidlag ansett, att någon
särskild centralanstalt för sagda förmedling icke, åtminstone till en
början, borde inrättas, utan borde tills vidare samarbetet mellan de
skilda städernas anstalter kunna ske direkt medelst bref, telefon eller
telegram, i hvilket afseende kommitterade framhålla önskvärdheten af,
att nedsättning i telefonafgifterna kunde utverkas, liksom de äfven uttala
sig för en nedsättning i järnvägsbiljettprisen för till anställning å
annan ort anvisade arbetare. Då framdeles eu centralstyrelse för den
ömsesidiga förmedlingen kunde blifva behöflig, borde dess uppgifter och
befogenhet bestämmas efter öfverenskommelse mellan de särskilda anstalternas
föreståndare. För åstadkommande och offentliggörande af en
gemensam statistik ansågo kommitterade däremot en centralstyrelse behöflig
redan från början så snart flera byråer uppstått. Utarbetandet
på grundvalen af de särskilda anstalternas insända månadsrapporter och
offentliggörandet af månatliga öfversikter öfver ställningen på arbetsmarknaden
äfvensom af en årsstatistik skulle tillsvidare anförtros åt
anstalten i Helsingfors, intill dess att statens statistiska ämbetsverk
möjligen befunnes villigt att åtaga sig detta värf.

Sina förslag rörande samarbetet mellan de kommunala arbetsförmedlingsanstalterna
i Finland sammanfatta kommitterade slutligen på
följande sätt:

ratt de blifvande kommunala arbetsförmedlingsbyråerna i Finlands
städer borde träda i växelverkan med hvarandra för att förmedla arbetskraft
från orter, där öfverflöd därpå förefinnes, till andra trakter med
tillgång på arbete, i hvilket afseende dessa medelst bref, telefon eller
telegraf borde ej mindre vända sig till närmaste byrå eller samtidigt
till flera sådana än omedelbart meddela hvarandra resultatet af förmedlingen
;

att föreståndarne för de kommunala arbetsförmedlingsbyråerna
skulle årligen sammanträda för att öfverlägga om ordnandet af samarbetet
mellan byråerna samt om utvecklandet af dessas verksamhet enligt
•en för alla gemensam plan, samt

att samtliga kommunala arbetsförmedlingsbyråer borde sända sina
månadsrapporter och årsberättelser omedelbart efter dessas afgifvande
till någon såsom centralanstalt i detta afseende fungerande kommunal

Danmark.

30 Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 116.

arbetsförmedlingsbyrå, hvilken med ledning af sagda berättelser skulle
sammanställa öfversikter och så snart som möjligt på lämpligaste sätt
bringa dem till allmänhetens kännedom». I sistnämnda afseende hafva
kommitterade emellertid, som förut blifvit nätnndt, förutsatt, att denna
uppgift framdeles borde komma att öfvertagas afostaten.

Sex finska städer — Helsingfors, Viborg, Abo, Kotka, Tammerfors
och Tavastehus — hafva ock i enlighet med kommitténs förslag inrättat
offentliga arbetsförmedlingsanstalter. Byrån i Helsingfors började sin
verksamhet redan år 1903, och har genom dess förmedling under hvart
och ett af åren 1903 och 1904 tillsatts inemot 4,000 platser.

j)Kjöbenhavns Kommunale Arbejdsanvisningslcontor'')'') öppnades i juli
1901. Kontoret, som står under paritetisk ledning — arbetsgifvareoch
arbetarepresentanterna i styrelsen utses af respektive »Dansk
Arbejdsgiver- o g Mesterforening» och »De samvirkende Fagforbund»,
hvarjämte 2 styrelsemedlemmar utses af stadsfullmäktige och ordföranden
af magistraten — har till uppgift att anvisa arbete af alla slag såväl
för facklärda arbetare inom olika näringar som för andra arbetare
samt för handelspersonal, tjänstefolk och iärlingar. Huru väl anstalten
lyckats lösa denna sin uppgift framgår bäst af de i följande tabell
meddelade siffror rörande resultatet af anstaltens verksamhet under de
båda sistförflutna åren:

»Kjöfienliavns Kommunale Arhejdsanvisningskontor»

Tillsätta platser åren 1901 och 1905.

	År 1904	År 1905
	Manliga	Kvinnliga	Summa	Manliga	Kvinnliga	Summa
Jordbruk o. d...............................	1,029	477	1,506	1,443	563	2,006
! Industri och handtverk..................	6,265	2,740	9,005	6,874	2,742	9,616
Handel och samfärdsel.....................	2,515	1,936	4,451	3,115	1,968	5,083
Grofarbetare, tjänstefolk och ej speci-
fieeradt arbete...........................	252	8,702	8,954	302	9,978	10.280
Summa	10,061	13,855	23,910	11,734	15,251	26,985

Af de tillsatta platserna komma 2,654 år 1904 och 3,063 år 1905
på orter utom Köpenhamn. Äfven om på den manliga afdelningen
industri- och handtverksarbetare äro i afgjord majoritet (cirka 60 pro -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 116.

cent af alla tillsatta platser), framstå äfven öfriga grupper med ganska
aktningsvärda siffror. Sålunda hafva 1,443 platser (12 procent) gått
till jordbruket. På den kvinnliga afdelningen är visserligen förmedlingen
af platser för tjänstefolk i staden den förhärskande, men äfven
andra grupper äro väl representerade; särskilt må framhållas de 563
kvinnor, som fått anställning inom landtbruket. Förmedlingen till
landet är ock, som synes, stadd i rask tillväxt, något som bestyrker
den jämväl i Tyskland och annorstädes vunna erfarenheten, att anordnandet
af offentlig arbetsförmedling är af betydelse icke minst för
landtbruket.

Från den danska statens sida hafva ännu icke vidtagits några direkta
anstalter för den offentliga arbetsförmedlingens befrämjande, och
torde sådana icke vara att emotse, förr än förmedlingskontor äfven i
landsorten kommit till stånd.

I Norge trädde »Kristiania Arbejdskontor», inrättadt efter sydtyskt
mönster, i verksamhet redan den 1 januari 1898. Liknande kontor
hafva sedermera inrättats i Bergen, Trondlijem och Stavanger. Verksamheten
vid samtliga norska förmedlingsanstalter framgår af följande
tablå:

Norska arhetsförniedlmgsaustalter.

(Kristiania, Bergen, Trondhjem, Stavanger).

Tillsätta platser åren 1904 och 1905.

	År 1904	År 1905
!	Manliga	Kvinnliga	Samma	Manliga	Kvinnliga	Summa
Jordbruk o. d...............................	554	46	600	941	102	1,043
Industri och handtverk..................	1,830	103	1,933	2,319	201	2,520
Handel och samfärdsel.....................	1,869	170	2,039	3,407	142	3,549
Grofarbotare, tjänstefolk och ej speci-
ficeradt arbete...........................	2,247	7.215	9,462	2,829	7,918	10 747
Summa	6,500	7,534	14,034	9,496	8,363	17.859

Som synes har landtbruksanvisningen äfven i Norge blifvit en icke
oviktig de! af den offentliga arbetsförmedlingen och torde komma att
blifva det i än högre grad, sedan det nu föreliggande förslaget till
statens medverkan för verksamhetens utveckling och organiserande för
hela landet blifvit genomfördt.

Borga.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

Den under de senare åren i Kristiania konstant rådande arbetslösheten
har föranledt kommunalstyrelsen att under flera år ställa ett
visst anslag till arbetskontorets disposition för att underlätta arbetares
resa från staden. Departementet för offentliga arbeten har ock — efter
föredöme från Tyskland — beviljat 50 procent prisnedsättning för
järnvägsresor öfver 15 kilometer för arbetssökande, som af kontoret
därtill legitimeras, en förmån, som dock numera utbytts mot helt och
hållet fria resor vid »extraordinär arbeidslöshed» under vintermånaderna
åt arbetslösa, som bevisligen hafva utsikt att få arbete på annat håll.

Tanken på norska statens kraftigare ingripande på arbetsförmedlingens
område framfördes redan tidigt. Ett förslag till »lov om
arbejdsanvisningskontorer» framlades sålunda i stortinget år 1897, och
blef detta förslag öfverlämnadt till regeringen med anhållan om en
närmare utredning af frågan. En förberedande sådan verkställdes ock,
hvarefter en departemental kommitté år 1901 tillsattes för ärendets
vidare behandling. Nämnda kommitté afgaf år 1903 ett vidlyftigt betänkande,
innefattande, jämte en tämligen uttömmande redogörelse för
den offentliga arbetsförmedlingen i utlandet, »förslag til lov om arbejdsformidling
med motiver». Sedan regeringen inhämtat myndigheters
och korporationers yttranden öfver det utarbetade lagförslaget, har detsamma,
i väsentliga delar oförändradt, genom proposition den 10 nästlidna
mars förelagts Storthinget, i sammanhang hvarmed äskats ett
statsanslag af 9,000 kronor för bestridande af de bidrag, som från
statens sida böra komma den offentliga arbetsförmedlingen till del,
hvartill då skulle komma vissa andra arbetsförmedlingen medgifna särskilda
förmåner, såsom portofrihet, fria järnvägsresor i vissa fall för
arbetslösa, som erhållit arbete å annan ort, o. s. v.

offentlig cit- Efter de närmaste förebilderna i Kristiania och Köpenhamn in betfs7er?le''ng

rättades de första offentliga arbetsförmedlingsanstalterna i Sverige
i vensre. uncjer högben 1902, nämligen i Hälsingborg och Göteborg.

Under år 1905 hafva liknande kontor blifvit öppnade i Stockholm,
Lund, Malmö och Sundsvall samt med 1906 års ingång äfven i Karlstad.
Uti Norrköping och Karlskrona hafva stadsfullmäktige fattat beslut om förmedlingskontors
anordnande; och har det i Norrköping just i dagarna
trädt i verksamhet. Frågan om upprättandet af offentlig arbetsförmedling
är ock för närvarande under utredning i ett stort antal städer,
nämligen Falun, Gäjle, Jönköping, Kristianstad, Landskrona, Uppsala,

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 116.

Västerås och. Örebro inom respektive kommunalrepresentationer samt i
Halmstad och Varberg inom handtverksföreningarna på respektive
platser. Vidare kan nämnas, att motioner i ärendet jämväl varit
väckta hos stadsfullmäktige i Eskilstuna och Luleå, ehuru de icke föranledt
till några positiva åtgärder, äfvensom att man inom intresserade
kretsar å flera andra orter, såsom Linköping, Karlshamn m. fl., uppmärksammat
frågans vikt, om också några åtgärder för dess realiserande å
dessa platser ännu ej blifvit vidtagna. Slutligen kan omuämnas, att
Västmanlands läns hushållningssällskap sedan år 1899 anvisat ett årligt
anslag för åstadkommande af kostnadsfri förmedling af arbetskraft
speciellt för landtbruket.

Den hittills vunna erfarenheten från de offentliga arbetsförmedlingsanstalter
i Sverige, som någon längre tid varit i verksamhet, synes
otvetydigt gifva vid handen, att denna anordning af arbetsförmedlingen
äfven i vårt land är ägnad att fylla ett verkligt behof, samt, vidare
utvecklad, och särskildt därest en planmässig samverkan kan etableras
de olika kontoren emellan, bör blifva till synnerligen stort gagn icke
blott för arbetsgivare och arbetare, utan äfven för samhället i dess
helhet. Från anstalterna i Göteborg och Hälsingborg föreligga för de
båda sistförfluten åren följande resultat1):

Göteborgs arbetsförmedlingsanstalt.

Tillsatta platser åren 1901 och 1905.

	År 1904	År 1905
	Manliga	Kvinnliga	Summa	Manliga	Kvinnliga	Summa
Jordbruk o. d...............................	239	24	203	255	53	308
Industri och handtverk..................	705	220	925	856	254	1,110
Handel och samfärdsel.....................	911	414	1,325	1,135	405	1,540
Grofarbetare, tjänstefolk och ej speci-
ficeradt arbete...........................	1,370	2.327	3,697	1,448	2,731	4,179
Summa	8,225	2,985	6,210	3,694	3,443	7,137 2)

*) Det torde observeras, att till följd af olika bokföringssystem vid de båda
kontoren de i tabellerna angifna grupperna »industri och handtverk» samt »grofarbetare»
ej äro fullt sammanfallande.

2) Däraf 1,212 (890 män) utom Göteborgs stad.

Bill. till Eilesd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 62 Höft.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 116.

Hälsingborgs stads arbctskontor.

Tillsätta platser area 1904 och 1905.

		År 1904			År 1905
	Manliga	Kvinnliga	Summa	Manliga	Kvinnliga	Summa
Jordbruk o. d...............................	599	60	659	670	65	735
Industri och handtverk .................	1,118	72	1,190	848	47	895
Handel och samfärdsel ...................	170	177	347	123	133	256
Grofarbetare, tjänstefolk och ej speci-ficeradt arbete...........................	305	516	821	237	645	882
Summa	2,192	825	8,017	1,878	890	2,768*)

Vid kontoret i Göteborg hafva sålunda öfver 6,000 platser förmedlats
under år 1904 och öfver 7,000 platser under år 1905, i Hälsingborg
åter under hvardera året cirka 3,000 platser. Olika yrkesgrupper
äro ock vid båda anstalterna väl företrädda, däribland äfven jordbruket,
särskild! i Hälsingborg, där på den manliga afdelningen, som synes, 30
å 35 procent af alla tillsatta platser komma på jordbruksarbetare. Anmärkningsvärd!
är ock, att antalet förmedlade platser till jordbruket
därstädes under år 1905 ökats, samtidigt med att frekvensen inom öfriga
näringsgrenar något nedgått, livilket sistnämnda förhållande närmast
torde vara att tillskrifva minskad verksamhet inom byggnadsfacken.

Vid Göteborgsanstalten åter hafva de förmedlade platserna till
landtbruket ännu år 1905 belöpt sig endast till 308, men torde detta
hafva sin grund dels i de gynnsamma konjunkturerna inom andra
näringar och dels däruti, att landtarbetarne ännu icke i samma utsträckning
som landtbrukarne själfva hänvändt sig till den offentliga anstalten.
Enligt hvad Göteborgskontorets föreståndare upplyst, skulle förmedlingen
till landet varit många gånger större, för så vidt folk, som
velat hafva sådan anställning, funnits att tillgå. Detta bestyrkes ock
däraf, att t. ex. under sista kvartalet förlidet år vid kontoret voro
anmälda 221 lediga platser inom jordbruket, af Indika dock endast 94
kunde besättas. Själfklart är emellertid, att det måste falla utom ramen

*) Däraf 805 (668 män) utom Hälsingborgs stad.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

för de af stadsport!mimerna upprättade och ensamt bekostade förmedlingsanstalterna
att vidtaga extra åtgärder för att söka tillgodose landtbrukets
behof af arbetskraft, med mindre särskilda anslag för ändamålet
ställas till deras förfogande, vare sig från landtkommunernas
eller statens sida.

Äfven de under år 1905 öppnade anstalterna i Lund, Malmö och
Stockholm hafva — trots de synnerligen ogynnsamma förhållanden, hvarunder
kontoren, särskild! å de båda sistnämnda platserna till följd af
de då pågående stora arbetskonflikterna, började sin verksamhet — att
uppvisa ett förhållandevis stort antal tillsatta platser, nämligen

kontoret i Stockholm (öppnadt den 22 september) 1,438 tillsatta platser
» » Malmö ( » »22 augusti) 560 » »

» )) Lund ( » » 20 maj) 393 » »

intill 1905 års utgång.

Att observera är ock, att vid kontoret i Lund öfver hälften af de
å den manliga afdelningen tillsatta platserna (103 af 190) gällde jordbruksarbetare,
ett förhållande, som synes båda godt för anstaltens
utveckling till gagn för den Lund omgifvande landsbygden.

Tilläggas må slutligen, att under den hittills förflutna delen af
innevarande år omsättningen vid samtliga de i verksamhet varande
anstalterna, särskild! om hänsyn tages till årstiden, varit ganska afsevärd,
hvarom följande siffror bära vittne:

Offentliga arbetsförmedlingsanstalter i Sverige.

Antal tillsatta platser år 1806.

	Stockholm	Göteborg	Malmö	Hälsing- borg	Lund	Sundsvall	Karlstad
Under januari ................	275	514	102	96	53	50	28
» februari...............	558	561	124	126	52	79	36
» mars....................	303	788	253	204	58	129	125

Från svenska statens sida har medverkan för arbetsförmedlingens
ordnande hittills endast förekommit inom ett visst, speciellt område,
nämligen sjöfartens, i det att de s. k. sjömanshusen, som äro anordnade
under samverkan mellan stat och kommun, till väsentlig del äro afsedda
för platsförmedlingsverksamhet.

Behöfligheten
af en ordnad
arbetsförmedling.

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

För arbetsförmedlingen i öfrigt har staten intet vidare åtgjort än
att genom nådiga kungörelsen den 28 november 1884 den privata, såsom
affär bedrifna arbetsförmedlingsverksamheten — de s. k. kommissionskontoren
— ställts under öfverinseende af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
Denna förordning, som hufvudsakligen tillkom i syfte att
åvägabringa en viss kontroll öfver de på spekulation fotade kommissionskontorens
verksamhet, har dock aldrig varit afsedd att stadga några
normer för arbetsförmedlingens ändamålsenliga ordnande. Kommissionskontoren
hafva icke heller, såsom också kommerskollegium i sitt förut
återgifna utlåtande anmärkt, blifvit af nämnvärd betydelse annat än för
förmedling i personlig tjänst, och har kollegium jämväl anfört skälen
till, att dylika kontor aldrig till fylles kunna motsvara de kraf på en
ordnad arbetsförmedling, som länge i vårt land gjort sig gällande.

Så torde ock i allmänhet vara fallet med de öfriga anordningar, som på
privat väg kunna träffas för att förmedla arbete, respektive arbetskraft,
åt arbetare och arbetsgifvare. Äfven om det låter tänka sig, att —
såsom i enstaka fall skett, ehuru icke i någon särdeles stor omfattning
— yrkesutöfvarne själfva skulle söka taga denna viktiga angelägenhet
om hand, lärer icke kunna jäfvas den af kommerskollegium härvidlag
uttalade uppfattningen, att nämligen det öfvervägande flertalet af yrkesorganisationerna
äro för svaga — såväl ekonomiskt som numeriskt —
för att de i allmänhet skola kunna organisera platsanskaffningen för
hela yrkets behof, samt att dylik arbetsförmedling, i den mån den
kommer till stånd, endast kan tillgodose ett ringa fåtals intressen.
Ofvertygelsen härom har ock på flerfaldigt sätt kommit till uttryck,
särskild! från arbetsgifvarnes sida, i det att det ofta varit på deras
initiativ, som offentliga arbetsförmedlingsanstalter i de olika orterna
blifvit upprättade. Erinras må äfven, att Centrala arbetsgifvareförbundet
nyligen uttalat sig för arbetsförmedlingens ordnande såsom en offentlig
angelägenhet, något som ock tidigare förordats af ett stort antal andra
yrkesföreningar i vårt land, såväl arbetsgifvares som arbetares. På
senaste tiden hafva ock framstående representanter för vår jordbruksnäring
gifvit uttryck åt samma önskan.

Uti de förut återgifna framställningarna till Kungl. Maj:t liksom
ock i de utredningar, som i flera af våra städer föregått inrättandet
af kommunala förmedlingskontor, synas mig ock starka skäl hafva
blifvit anförda för vikten af ett offentligt ingripande på detta område.
Den hastiga utvecklingen af näringslifvet samt produktionsförhållandenas
fullständiga omgestaltning hafva föranledt en stark anhopning
af arbetskraft i städerna och därjämte gjort arbetarestocken mycket

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116. 37

rörlig, allra helst som samfärdsmedlens utveckling i hög grad underlättat
förflyttningar från den ena orten till den andra. I samma mån
som mängden af arbetstillfällen och arbetare ökats och arbetarnas anställning
blifvit mindre stadigvarande, har naturligtvis den enskilde arbetsgifvarens
och arbetarens förmåga att öfverskåda marknaden blifvit förminskad.
Äfven vid tider, då städerna ingalunda behöfva tillförse] af arbetskraft,
strömmar sådan dit från landsbygden, där densamma dock väl behöfves,
och på sådant sätt ökas arbetslösheten i städerna och bristen på
arbetskraft på landsbygden, till skada för både samhället och de närmast
berörda parterna själfva. Det lider väl intet tvifvel, att en stor
del af de arbetare, som i städerna under alla tider på året föra en mer
eller mindre bekymmersam tillvaro med endast tillfällig sysselsättning,
som ofta afbrytes af arbetslöshetsperioder, skulle hafva det vida bättre
genom den till synes mindre lockande, men säkrare och lugnare anställning,
som landtbruket erbjuder och som de efter sina i städerna vunna
bittra erfarenheter snart nog lärt sig uppskatta.

Mångenstädes hafva de i städerna anordnade offentliga arbetsförmedlingsanstalterna
vid sitt första framträdande mötts af den farhågan,
att de skulle underlätta och påskynda den redan förut oroväckande
inflyttningen af arbetare till städerna, men öfverallt har det i verkligheten
visat sig, att jordbrukarne å kringliggande landsbygd genom dessa
anstalter i allt större utsträckning kunnat just återbörda till landet den
öfvertaliga arbetskraft, som, oberoende af anstalternas verksamhet, till
följd af ekonomiska och andra samhälleliga förhållanden sammanhopas
i städerna. Och i samma mån en utvecklad organisation, med särskild
hänsyn tagen till landbrukets behof, i vissa länder anordnats, har den
offentliga arbetsförmedlingsverksamheten visat sig vara ett godt medel att
afhjälpa de nu rådande, särskildt för jordbrukarne kännbara missförhållandena
med afseende å tillgång och efterfrågan å arbetskraft. Det
torde i detta sammanhang böra påpekas, att några skiljaktiga intressen
på denna punkt i regel ej behöfva förekomma mellan land och stad,
enär öfverflödet å arbetare i städerna — och däraf föranledd arbetslöshet,
ökad fattigvårdstunga o. s. v. — visat sig lika konstant som
bristen å arbetskraft på landsbygden. För bådadera är det af vikt, att
utjämning och reglering härutinnan åstadkommas, liksom den arbetslöse
vanligen måste föredraga arbete på landsbj^gden framför arbetslöshet
och nöd i staden.

Behofvet af lämpliga anordningar i angifvet syfte synes särskildt
framträdande med afseende å de värnpliktiga, som efter öfningstidens
slut skola återtaga sin borgerliga verksamhet.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 116.

En ordnad arbetsförmedlingsverksamhet inskränker sig emellertid
ej till att efter sig företeende behof i stort reglera arbetskraftens fördelning
mellan land och stad, utan har i vårt land liksom annorstädes
visat sig mäktig att äfven tillgodose de särskilda yrkenas speciella
kraf. Det synes mig uppenbart, att det för näringslifvets förkofran
måste vara af den största betydelse, att en arbetsgivare icke behöfver
afstå från mera omfattande arbeten, därför att han ej kan vid ett gifvet
tillfälle förutsätta, att den arbetskraft, hvaraf han är i behof, skall
omedelbart stå till buds. Och en sådan garanti bör den offentliga
arbetsförmedlingen kunna bjuda, när den med ett fast organiseradt nät
af anstalter omedelbarligen kan uppsöka och disponera öfver snart sagdt
all ledig arbetskraft i landet.

Den kännedom om arbetsförhållandena och konjunkturerna på olika
orter samt inom de särskilda yrkena, som genom arbetsförmedlingsanstalternas
registreringssystem kan vid hvarje tidpunkt erhållas, bör
särskildt blifva af betydelse för afhjälpandet af de allt större svårigheter,
som möta det uppväxande släktet vid valet af lefnadsbana.
Liksom i vissa andra länder bör det därför äfven hos oss blifva en
viktig uppgift att genom en i lämpliga former anordnad lärlingsanvisning
regelbundet tillföra yrkena ett passande tillskott af de från folkskolorna
utgående barnen. Genom systematisk observation af arbetsförhållandena
kunna ock anstalterna i viss mån bidraga till lösningen af den för
samhället liksom för den enskilde utomordentligt viktiga frågan om arbetskraftens
rätta fördelning mellan olika arbetsområden.

Om genom arbetsförmedlingens rationella ordnande å ena sidan
den enskilda företagsamheten understödjes och uppmuntras samt å
andra sidan de arbetssökande beredas kännedom om de därigenom
ökade arbetstillfällena och för värf sutsikterna, så lärer på detta sätt eu
naturlig och verksam åtgärd jämväl vara vidtagen för att i det egna
landet bereda anställning och uppträde åt dem, som nu tro sig nödsakade
att söka sin utkomst i andra länder.

Äfven om det närmast måste vara ett kommunalt intresse att sörja
för de anordningar, som inom hvarje ort påkallas för arbetsförmedlingens
ordnande och genom hvilka dess säregna behof säkrast vinna
beaktande, så kan det å andra sidan icke bestridas, att denna fråga har
så stor vikt för samhället i dess helhet, att detsamma bör ägna den all
uppmärksamhet och omvårdnad. I nu förevarande hänseende kan man
med fog säga, att de enskildas bästa äfven är statens, ty dess intressen
befordras lika mycket af att näringslifvet och dess idkare åtnjuta säkra

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

ocli goda arbetsförhållanden, som dess syften skadas genom de ekonomiska
och moraliska farorna af arbetslösheten.

I jämförelse med den allmänna betydelsen af arbetsförmedlingsverksamhetens
effektiva ordnande är det visserligen af mindre vikt, att
staten själf i egenskap af stor arbetsgivare kan behöfva direkt taga
dess tjänster i anspråk. Dock torde knappast på förhand kunna fullt
beräknas den betydelse, en utvecklad organisation på detta område kan
erhålla, t. ex. vid en kris, när nationens alla krafter, ej blott de militära,
måste snabbt samlas och inriktas på störa och brådskande uppgifter,
eller vid påbörjandet och afslutandet af större byggnadsföretag,
järnvägsanläggningar o. d.

Likaså bör det blifva föremal för ett omsorg*sfullt öfvervägande
huruvida icke — såsom fångvårdsstyrelsen redan vid Stockholmsanstaltens
planläggning framhållit — den offentliga arbetsförmedlingen kan tagas
i anspråk för att under lämpliga former anskaffa anställning åt personer,
som efter utståndet straff frigifvas från straffanstalterna.

_ Af hvad jag förut anfört rörande den genom stadskommunernas
initiativ anordnade offentliga arbetsförmedlingen i vårt land, framgår
med all tydlighet, att här på frivillighetens väg funnits en lycklig form
för realiserandet af betydelsefulla och aktuella samhällskraf. Men i
samma mån denna rörelse vunnit större omfattning samt erfarenhet
om sina mål och medel, har för dess bärare allt klarare framstått,
att densamma icke kan till alla sina möjligheter fullt utnyttjas utan
statens stöd och medverkan. Såsom ock kommerskollegium framhållit,
är det nämligen ej nog med, att de här och hvar existerande kommunala
anstalterna i mån af sina krafter arbeta inom den egna orten
utan för arbetsmarknadens reglerande erfordras äfven att de, allt efter
behofvet, kunna dels tillföra en ort erforderlig arbetskraft, dels förflytta
sådan till andra platser, dels ock slutligen förhindra öfverflödig tillströmning^
af arbetskraft, särskildt till städerna. För att kunna fylla
dessa viktiga kraf måste arbetsförmedlingsverksamheten öfver hela landet
erhålla den enhetlighet och centralisation, som erfordras för ett effektivt
samarbete mellan anstalterna å olika orter äfvensom mellan dessa och
de öfriga organ, som i landskommuner och smärre stadssamhällen kunna
erhålla likartade uppgifter. En sådan samverkan kan icke gärna åstadkommas
på den privata öfverenskommelsens väg, allra helst som med
densamma alltid måste blifva förenade vissa kostnader, hvilka ej lämpligen
kunna fördelas mellan och bestridas af de särskilda lokala anstalterna.

Förslag till
åtgärder från
statens sida.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

Att staten låter sig angeläget vara att skänka de nu äfven i
vårt land påbörjade allvarliga sträfvandena för arbetsförmedlingens
ordnande sitt stöd och sin medverkan, liksom redan skett för sjöfartsnäringens
vidkommande, synes mig af de i det föregående angifna
grunder vara af nöden. Det gäller då närmast att afgöra, i hvad mån
och på hvad sätt denna statens medverkan lämpligen kan och bör komma
till synes, och anser jag, att statens uppgift i förevarande afseende kan
blifva, — såsom i utlandet skett, — vid frågans föregående behandling i
Riksdagen ifrågasatts samt nu sednast af kommerskollegium föreslagits,
— dels att befordra inrättandet af opartiska, offentliga arbetsförmedlingsanstalter
å sådana orter, där dylika anstalter efter ortsmyndigheternas
eget bepröfvande anses vara af bebofvet påkallade, dels och
framför allt att söka få verksamheten vid dessa anstalter anordnad
efter en enhetlig plan och med nödig samverkan de olika kontoren
emellan äfvensom i öfrigt efter sådana grunder, att alla intressen,
industriens såväl som landtmannanäringarnas, städernas såväl som landsbygdens,
statens såväl som de enskildes, blifva genom anstalterna i
görligaste mån tillgodosedda.

Med afseende å själfva upprättandet af offentliga arbetsförmedlingsanstalter
anser jag, i likhet med kommerskollegium, att initiativet i
regel bör utgå från kommunerna själfva, äfvensom att organisationskostnaderna
och åtminstone de hufvudsakligaste förvaltningskostnaderna
böra bestämmas och bestridas af kommunerna, en eller flera i förening.
I den mån verksamheten utvecklas, äfvensom dylika kontor i en framtid
kunna med hänsyn till det allmännas intresse befinnas behöfliga å
en eller annan ort, där de lokala representationerna icke mäkta uteslutande
med egna medel bestrida kostnaderna för upprättandet och vidmakthållandet
af dessa organ, anser jag dock, jämväl i likhet med
kommerskollegium, att undantagsvis ett mindre direkt statsanslag till
kontorspersonalens aflönande bör kunna utanordnas, om också icke förrän
framdeles. Därjämte synes det mig vara på sin plats, att staten åtminstone
till eu början åtager sig kostnaderna för det ökade arbete, som
kommer att åsamkas de lokala kontorens personal genom de åtgärder,
som måste vidtagas, för . att de af städerna upprättade kontoren skola
blifva till verkligt gagn äfven för närliggande landskommuner, hvilka
kostnader, om ock i och för sig obetydliga, icke lämpligen torde kunna
bestridas af respektive städers medel. Framdeles torde dock kostnaderna
för denna interlokala verksamhet till hufvudsaklig del kunna täckas genom
bidrag af landsting eller hushållningssällskap. Genom åtgöranden från
dessa institutioners sida torde ock eu sådan anordning i en framtid lämp -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

ligen kunna komma till stånd, att i vissa landskommuner en bestämd
person står till arbetsgifvares och arbetares tjänst i och för förmedling
af anställning och därvid har rapport med det offentliga förmedlingskontoret
i närmaste stad.

Vidare synes mig staten böra och kunna på ett kraftigt sätt understödja
den offentliga arbetsförmedlingen genom att, väl icke, såsom i
andra länder skett, medgifva portofrihet, men dock bereda anstalterna
motsvarande förmån genom att åtaga sig att mot företedda räkningar
bestrida alla af arbetsförmedlingsverksamheten föranledda portoutlägg.
Denna förmån bör medföra en icke oväsentlig lättnad i anstalternas
kostnader, särskildt som det synes vara lämpligt, att vid samtliga anstalter
vidtaga den vid Stockholmskontoret träffade anordningen, att alla
s. k. anvisningskort få af arbetsgifvare på platsen ofrankerade återsändas
till kontoret, som nu har att lösa alla sådana kort med belöpande
postbefordringsafgift. Ett sådant medgifvande synes ock vara af nöden
för att befrämja de lokala kontorens interlokala förmedlingsverksamhet.

Då vidare anlitandet af telefon och telegraf vid alla tillfällen, när
sådant kan befinnas lämpligt, måste vara i hög grad ändamålsenligt,
finner jag det på sin plats, att äfven i Sverige, liksom flerstädes i utlandet
sker, staten åtager sig att gälda anstalternas abonnemangsafgifter
för rikstelefon, äfvensom alla af den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten
föranledda utgifter för interurbana telefonsamtal och telegram.

Att däremot, såsom i flera andra länder ägt rum, medgifva rättighet
för arbetare, som af ett offentligt arbetskontor fått sig anställning
anvisad å annan ort, än där han för tillfället vistas, att vid resa å statens
järnvägar erhålla biljett mot nedsatt pris eller, såsom i Norge under
vissa förhållanden, utan afgift, finner jag icke böra ifrågakomma, så
mycket mindre som afgifterna för personbefordran å de svenska statsjärnvägarna
numera, efter den genomförda zontariffreformen, blifvit å
längre afstånd afsevärdt reducerade. Vid inträffande mera omfattande
arbetslöshet torde det emellertid kunna befinnas ligga i vederbörande
kommuners intresse att ställa ett visst belopp till det kommunala förmedlingskontorets
förfogande att användas såsom bidrag till resekostnader
för arbetslösa, som fått sig arbete anvisadt å en annan ort. Ett
dylikt kommunalt anslag har ock flerstädes i utlandet anvisats för beredande
af reselån åt arbetare, som däraf äro i behof.

En annan förmån åter, som jag, i enlighet med hvad kommerskollegium
förordat, anser det vara väl på sin plats att bereda de offentliga
arbetsförmedlingsanstalterna i riket, är, att staten bestrider alla kostnader
för anstalternas enhetligt affattade blanketter, formulär, anvisningsBih.
till Iiiksd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 62 Häft. 6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

kort och öfriga för verksamheten erforderliga trycksaker. Statens öfvertagande
af dessa kostnader betingas, såsom kollegium ock erinrat, af
de kraf på nödig samverkan de olika kontoren emellan och på arbetsförmedlingens
anordnande för både stad och landsbygd, hvilka, enligt hvad
jag förut framhållit, från det allmännas sida måste ställas på denna
nya samhällsinstitution. Med afseende härå samt beträffande de villkor,
hvarunder denna och öfriga här angifna förmåner skulle komma arbetsförmedlingsanstalterna
till godo, tillåter jag mig hänvisa till hvad därom
anförts i kommerskollegiets förut återgifna utlåtande, hvilket i denna
del torde kunna ligga till hufvudsaklig grund för blifvande bestämmelser
i ämnet.

För att emellertid den enligt min åsikt framför allt önskvärda
centralisationen af arbetsförmedlingsverksamheten och samverkan mellan
de olika anstalterna efter en enhetlig plan skall komma till stånd, är
det erforderligt, att någon viss statsmyndighet erhåller i uppdrag att
vidtaga för ändamålet lämpliga åtgärder, hvilken myndighet då jämväl
bör få till uppgift att handlägga alla till arbetsförmedlingen hörande
frågor. I kommerskollegiets utlåtande har redan i hufvudsak redogjorts
för omfattningen och beskaffenheten af den understödjande och kontrollerande
verksamhet, som i detta afseende skulle utöfvas från statens
sida. Sålunda skulle till en början, efter det från olika håll i utlandet
inhämtats en detaljerad kännedom om de praktiska anordningar för
arbetsförmedlingens centralisation och arbetssätt, som därstädes kommit
till användning — därvid särskild uppmärksamhet synes mig böra ägnas
åt alla de mått och steg, som tagits för afhjälpande af bristen på arbetskraft
inom landtbruket — i samråd med representanter för i riket
förefintliga offentliga arbetsförmedlingsanstalter äfvensom för såväl städernas
som landsbygdens olika näringar utarbetas en detaljerad plan
för ledningen af arbetsförmedlingsverksamheten i Sverige. Med afseende
å arbetsförmedlingens centralisering lärer någon tids erfarenhet
behöfvas, innan ett slutgiltigt omdöme kan vinnas om lämpligaste sättet
för denna centraliserings genomförande.

Fn lämplig distriktsindelning af landet, med ett centralkontor inom
hvarje distrikt, torde tilläfventyrs böra föredragas framför ett hufvudkontor
för arbetsförmedlingen i riket; och kunde då anmälningar från
öfriga kontor samt från enskilda arbetsgifvare och arbetare inom distriktet
insändas till distriktskontoret. En sådan anordning utesluter
dock icke, att hufvud kontoren sins emellan böra stå i en liflig växelverkan
per post, telefon och telegraf. Jag föreställer mig vidare, att
verksamheten bör komma att så anordnas, att distriktscentralerna med

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

korta mellanrum — exempelvis eu å två gånger i veckan — uppgöra
en detaljerad förteckning öfver de från olika orter inom distriktet ingångna
anmälningar å för tillfället lediga platser och arbetssökande,
som icke omedelbart kunnat tillgodoses genom tillgången och efterfrågan på
de särskilda orterna, hvilka förteckningar omedelbart utsändas till öfriga
kontor inom distriktet samt till alla sådana orter, hvarifrån framställning
gjorts om bekommande af dessa s. k. vakanslistor, för att på
lämpligt sätt bringas till arbetsgifvares och arbetssökandes kännedom.
Dessa vakanslistor böra jämväl innehålla uttryckligt tillkännagifvande
därom, att i öfrigt kvalificerade arbetssökande vid de offentliga kontoren
äga företrädesrätt till anställning å den ort, där de äro mantalsskrifna,
framför tillresande arbetssökande, att arbetssökande från landsbygden
i första hand anvisas plats till landet o. s. v. I anstalternas
tillkännagifvanden böra ock, i händelse af rådande öfverflöd å arbetskraft,
arbetssökande från landet uttryckligen åtvarnas för att begifva
sig till städerna.

Denna anordning är emellertid allenast förslagsvis framställd, enär,
på sätt förut anförts, en tids erfarenhet rörande en genom statens försorg
ordnad samverkan mellan de olika arbetsförmedlingsanstalterna
synes vara af nöden för ett fullständigt ordnande af arbetsförmedlingens
i riket centralisering.

Den myndighet, som skulle få sig anförtrodt att utöfva statens
åsyftade understödjande och kontrollerande verksamhet med afseende
å den offentliga arbetsförmedlingen, skulle vidare, enligt hvad kommerskollegium
. förordat, få till uppgift: att afgifva yttranden och förslag
uti alla till arbetsförmedlingen hörande frågor, som kunna blifva dit
hän skjutna, samt tillhandagå myndigheter och andra, som sådant påfordra,
med råd och upplysningar rörande offentliga arbets form edlingsanstalters
inrättande och skötsel; att genom granskning af ingifna rapporter
eller genom besök vid anstalterna tillse, att de för statens medverkan
stadgade villkor uppfyllas och de af staten beviljade förmåner
användas till därmed afsedda ändamål, äfvensom att sådana anordningar
vidtagas, att arbetsförmedlingen i största möjliga utsträckning blir i
stånd att tillgodose alla berättigade intressen; att till en början en
gång årligen och sedermera med längre lämpliga mellantider bereda
representanter för de olika anstalterna tillfälle att sammanträda för
gemensamma öfverläggningar; att ombesörja tryckning och distribuering
af erforderliga formulär och blanketter — för så vidt det icke kan visa
sig ändamålsenligare, att anstalterna själfva ombesörja tryckningen och

44 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

få kostnaderna därför återgäldade mot insända räkningar; att utarbeta
och offentliggöra en månatlig statistik öfver förmedlingsverksamheten
och ställningen på arbetsmarknaden, i den mån densamma af anstalternas
rapporter kan åskådliggöras, samt att med uppmärksamhet följa
förmedlingsverksamhetens utveckling såväl i Sverige som i utlandet
och i dylika frågor framställa de förslag, hvartill förhållandena kunna
föranleda.

På grund af den sakkunskap, som handhafvande! af denna uppgift
måste förutsätta, samt den enhetlighet, som därvid är af nöden, låter
det sig icke gorå att anförtro densamma åt de lokala myndigheterna,
länsstyrelser eller magistrater, hvilka dock, i den mån deras tjänster
för arbetsförmedlingsfrågornas handläggande kunna behöfva tagas
i anspråk, torde böra därvid medverka. Lämpligast och naturligast
synes mig därför vara, att denna uppgift anförtros åt kommerskollegium
och närmast då dess afdelning för arbetsstatistik, såsom varande
den statsinstitution i vårt land, hos hvilken största sakkunskap på detta
och hithörande områden är till finnandes.

Beträffande de kostnader, som statens medverkan, på sätt jag här
ifrågasatt, för den offentliga arbetsförmedlingens i riket befrämjande
och organiserande skulle åsamka statsverket, kunna desamma helt naturligt
endast approximativt beräknas, men synes det mig uppenbart,
att dessa kostnader, såsom också kommerskollegium uttalat, med den
här angifna begränsningen af statens bidrag och äfven om den offentliga
arbetsförmedlingen i Sverige vinner förhållandevis samma utsträckning,
som den redan ernått uti vissa främmande länder, icke behöfva
blifva så afsevärda, att några betänkligheter ur denna synpunkt böra
möta vid frågans bedömande. Efter anställda beräkningar, vid hvilka
inhämtade upplysningar rörande de redan i verksamhet varande anstalternas
omkostnader tjänat till ledning, har jag kommit till det resultat,
att för bestridande af kostnaderna för förut angifna ändamål — till
kontanta bidrag för anstalternas interlokala verksamhet; tillbekostande
af de för verksamheten erforderliga tryckta formulär och blanketter;
till betäckande af anstalternas utgifter för anlitandet af post, telefon
och telegraf; till bestridande af rese- och traktamentsersättning vid
ombudsmöten i och för gemensamma öfverläggningar, samt till beredande
af lämplig ersättning för arbetsförmedlingsärendenas handläggning
i kommerskollegium — skulle erfordras ett anslag af sammanlagdt
20,000 å 25,000 kronor årligen, allt dock under förutsättning att flertalet
af de nu i orterna föreslagna kontoren komma till stånd och
verksamheten sålunda kommer att bedrifvas vid 20 å 25 olika förmed -

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 116.

lingsanstalter samt erhåller den omfattning, man har anledning vänta.
Som emellertid antalet redan i verksamhet varande offentliga arbetsförmedlingsanstalter
i riket ännu endast belöper sig till nio och samtliga
de ytterligare föreslagna anstalterna säkerligen icke redan vid 1907 års
ingång hunnit träda i verksamhet, samt för öfrigt de nyöppnade kontoren
först så småningom torde röna lifligare anslutning, föreställer jag
mig, att till en början ett förslagsanslag af 15,000 kronor bör vara för
ändamålet tillräckligt, däraf då en mindre del, exempelvis 5,000 kronor,
borde få disponeras redan under innevarande år för vidtagande af de
första åtgärderna för den ifrågasatta organisationens genomförande.

För närvarande hade jag tänkt mig, att det skulle vara tillfyllest,
att nyss angifna förslagsanslag ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande,
under uttalande tillika från Riksdagens sida att anslaget finge, till
befrämjande och organiserande af den offentliga arbetsförmedlingen i
riket, enligt Kungl. Maj:ts närmare ompröfvande, utgå till

1) offentliga arbetsförmedlingsanstalter till bestridande af utgifter för

a) portoutlägg;

b) årsabonnemang å rikstelefon samt af den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten
föranledda utgifter för telegram och interurbana
telefonsamtal;

c) blanketter, formulär, inskrifnings- och anvisningssedlar in. m.
enligt fastställda enhetliga formulär;

d) rese- och traktamentsersättning för ett ombud från hvarje offentlig
arbetsförmedlingsanstalt vid möte, hvartill kallelse utfärdats af kommerskollegium
;

e) åtgärder, som äro nödiga för att arbetsförmedlingsanstalterna i
städerna skola kunna betjäna kringliggande landskommuner med arbetsförmedling
samt för åvägabringande af nödig samverkan de olika anstalterna
emellan;

2) kommerskollegium i och för ledande och kontrollerande af arbetsförmedlingsanstalternas
enhetliga verksamhet och samarbete.

Såsom villkor för åtnjutande af del i statsanslaget torde böra bestämmas,
att utgifterna för arbetsförmedlingsanstalternas ändamålsenliga
verksamhet i öfrigt bestridas af respektive kommuner eller andra offentliga
institutioner, att nödigt samarbete med andra offentliga arbetsförmedlingsanstalter
i riket upprätthålles, samt att arbetsförmedlingsanstalterna
underkasta sig den ledning och kontroll, som kommerskollegium
föreskrifver.

Under det år, för livilket anslag nu skulle äskas af Riksdagen,
torde däremot icke böra ifrågasättas att medelst direkt anslag föranleda

Bih. till Rilesd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 62 Haft. 7

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 116.

upprättandet af offentliga arbetsförmedlingsanstalter. Till ett följande
år, när någon erfarenhet vunnits om verkningarna af statsbidraget samt
rörande det lämpligaste sättet för statens understödjande och kontrollerande
verksamhet, lärer det blifva möjligt att än noggrannare precisera
och utveckla, till hvilka speciella utgifter statsbidrag bör lämnas de
offentliga arbetsförmedlingsanstalterna, äfvensom afgöra, om staten i
något fall bör taga direkt initiativ till anordnandet af offentlig arbetsförmedling
å eu eller annan ort.

På grund af hvad sålunda anförts får jag i underdånighet hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att för år 1907 på
extra stat anvisa ett förslagsanslag af 15,000 kronor att ställas till
Kungl. Majrts förfogande i och för befrämjande och organiserande af
den offentliga arbetsförmedlingen i riket i enlighet med de här förut
närmare angifna grunder; med rätt för Kungl. Maj:t att häraf under
år 1906 förskottsvis använda högst 5,000 kronor.

Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däruti statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i nåder gilla samt förordnade, att i enlighet därmed
proposition i ämnet skulle till Riksdagen aflåtas af den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

J. V. Wallin.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1906.