Kung!. Maj ds proposition Nr .'i64 (Proposition 1920:364)

Kung!. Maj ds proposition Nr .''i64.

Nr 364.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående upphävande av
den vissa statstjänstemän tillkommande rätt till anmärkning
sarv ode; given Stockholms slott den 19 mars 1920.

Tjuder åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att, med upphävande av de i gällande avlöningsreglementen för tjänstemän
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk
och postsparbanken förekommande bestämmelser angående anmärkningsarvode,
besluta, att sådant arvode från den tidpunkt. Konungen
må bestämma, icke vidare skall utgå till tjänsteman vid nämnda verk,
dock att tjänsteman, som icke enligt de för honom gällande avlöningsbestämmelser
är skyldig underkasta sig upphörande av eller minskning
i extrainkomster, som äro förenade med tjänsten eller utgå för bestyr i
sammanhang därmed, skall bibehållas vid den rätt till anmärkningsarvode,
som enligt samma bestämmelser må tillkomma honom.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 307 käft. (Nr 364).

■)

Kung! Ma.j:ts proposition nr 364.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konwngen i statsrådet å Stockholms slott den 19 mars

1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,

Statsråden: Unken,

Thorsson,

Olsson.

Sandler,

Nothin,

Nilson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, lantförsvars-,
sjöförsvars-, civil- och jordbruksdepartementen anförde chefen för finansdepartementet,
statsrådet Thorsson, härefter följande:

Med ett den 2 juli 1917 dagtecknat betänkande om anmärkningsarvode
samt om friare prövning av anmärkningsmål hava de s. k. revisionskommitterade
(statskommissarien Chr. L. Tenow, revisionskommissarien
Richard Vide och revisorn G. F. Ouchterlony) överlämnat ett efter
enhetliga grunder uppgjort förslag till bestämmelser rörande anmärkningsarvode
åt revisionspersonalen vid de centrala ämbetsverken. Till betänkandet
har en av kommitterade, statskommissarien Tenow, uttalat en
från övriga kommitterade principiellt avvikande mening, i det han påyrkat
anmärkningsarvodets avskaffande.

Kungl. Maj:ts proposition nr -iH4. 3

Bland de över betänkandet hörda myndigheterna hava meningarna
visat sig mycket delade i berörda principfråga. Innan jag emellertid
ingår på den närmare redogörelsen härför, torde jag böra lämna en kortfattad
översikt över gällande bestämmelser i ämnet.

Anmärkningsarvode utgår för närvarande till vissa tjänstemän hos
fångvårdsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen och statens vattenfallsverk, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
kammarrätten, generaltullstyrelsen, postsparbanken samt
domänstyrelsen.

De grundläggande bestämmelserna i ämnet äro meddelade antingen
i den av Kungl. Maj:t för vederbörande ämbetsverk fastställda instruktion
eller uti de av Kungl. Maj:t och riksdagen för verket fastställda
avlöningsbestämmelser, i vilket sistnämnda fall erforderliga kompletterande
föreskrifter givits i vederbörande instruktion eller .särskild författning.

Sålunda regleras den revisionspersonalen hos fångvårdsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, hammarrätten, generaltullstyrelsen och domänstyrelsen
tillkommande rätten till anmärkningsarvode uti de för
nämnda myndigheter utfärdade instruktioner. I fråga om grunderna för
anmärkningsarvodets utgående skilja sig bestämmelserna i de olika instruktionerna
delvis från varandra. T intet fall utgår dock dylikt arvode
med mera än 15 procent å belopp eller värde, som influtit till följd av
anmärkning.

Beträffande revisionspersonalen hos generalpoststyrelsen är i 10 § i
avlöningsreglementet för tjänstemän vid postverket den 20 juni 1913 stadgat,
att anmärkningsprovision tillkommer tjänsteman hos generalpoststyrelsen enligt
de närmare grunder Kungl. Maj:t bestämmer, med högst 15 procent å
varje belopp, som på grund av anmärkning, gjord av sådan tjänsteman,
antingen, såsom ej upptaget till redovisning eller såsom obehörigen kreditera^
inflyter till postverket och utan anmärkningens framställande ej
skulle hava kommit verket tills godo, eller, såsom för högt debiterat eller
för lågt kreditera^ återgäldas till vederbörande. 1 anslutning härtill
innehåller instruktionen för generalpoststyrelsen den 31 december 1909
uti 54 § närmare föreskrifter angående anmärkningsprovisionens storlek
för olika fall m. m.

Härmed analoga bestämmelser äro i fråga om det vederbörande
tjänstemän hos telegrafstyrelsen tillkommande anmärkningsarvode meddelade
uti 15 § i avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket
den 11 oktober 1907 och 45 § i instruktionen för telegrafstyrelsen
samma dag.

Gällande bestämmelser

rörande anmärkningsarvode.

Kung!. Maj:ts proposition nr

Vad angår revisionspersonalens hos järnvägsstyrelsen rätt till anmärkningsarvode,
stadgas uti 10 § i avlöningsreglementet för tjänstemän
vid statens järnvägar den 30 juni 1916, att anmärkningsprovision tillkommer
tjänsteman vid revisions- och kontrollkontoren enligt de närmare
grunder, Kungl. Maj:t bestämmer, med högst 15 procent å varje belopp,
som på grund av anmärkning, gjord av sådan tjänsteman, antingen såsom
ej behörigen uppburet, till statens järnvägar inflyter eller, såsom
för högt debiterat, till vederbörande återgäldas. De närmare grunderna
för anmärkningsprovisionens utgående regleras genom kungörelsen den
31 december 1897 angående tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet
för tjänstemän och betjäute vid statens järnvägar den 15 oktober 1897,
varjämte instruktionen för järnvägsstyrelsen med underlydande linjeförvaltningar
den 21 december 1917 uti 94 § innehåller visst stadgande
i ämnet.

För statens vattenfallsverks vidkommande gälla enligt 13 § i förnyade
avlöningsreglementet den 28 juni 1918 uti förevarande avseende enahanda
bestämmelser som enligt ovan omförmälda avlöningsreglemente för postverket.
De närmare föreskrifterna rörande anmärkningsprovisionens utgående
till tjänstemännen vid förstnämnda verk återfinnas i Kungl. Maj:ts
brev till vattenfallsstyrelsen den 31 december 1914. Hos vattenfallsstyrelsen
själv finnes ej revisionspersonal anställd annat än på extra stat,
och äger denna personal enligt styrelsens beslut den 16 september 1915
tillgodonjuta anmärkningsprovision efter de i nyssberörda brev angivna
grunder.

I detta sammanhang bör omnämnas, att gemensamt avlöningsreglemente
för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk utfärdats den 19 juni 1919 att lända till
efterrättelse från och med den 1 juli 1920. Uti berörda reglementes 31 §
stadgas, att anmärkningsarvode må utgå till vissa tjänstemän enligt av
Kungl. Maj:t meddelade grunder, dock med högst 15 procent å belopp
eller värde, som avses i fastställd anmärkning. Detta stadgande
har upptagits i reglementet under hänvisning till utredningen av frågan
om anmärkningsarvode inom statsförvaltningen i gemen.

Beträffande slutligen den revisionspersonalen vid postsparbanken
tillkommande rätt till anmärkningsarvode äro uti 9 § i avlöningsreglementet
för tjänstemän vid postsparbanken den 25 september 1914 och
41 § i instruktionen för postsparbanken den 22 december 1911 meddelade
bestämmelser, analoga med de enligt avlöningsreglementet för postverket
och instruktionen för generalpoststyrelsen gällande.

Klint)!. Maj:ts proposition, nr 5

Härefter torde jag få övergå till frågan om lämpligheten av anmärkningsarvodes
utgörande och därvid till en början redogöra för de olika
meningar, som yppats i denna fråga.

Uti sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 november 1910 angående
lantförsvarets medelsbehov för år 1912 anförde arméförvaltningen i huvudsak
följande:

Inom de flesta med revisionsverksamhet sysslande ämbetsverk åtnjöte
revisionstjänstemännen provision med vissa procent å de belopp,
som i följd av deras anmärkningar komme statsverket till godo. Någon
dylik förmån vore visserligen icke medgiven arméförvaltningens revisionstjänstemän,
ehuru deras granskning avsåge en betydlig del av statsverkets
utgifter, nämligen hela fjärde huvudtiteln, och därjämte eu granskning,
som med hänsyn till mångfalden av särskilda, tätt skiftande förhållanden
samt därtill avpassade och följaktligen ofta ändrade förvaltningsföreskrifter
krävde en vakenhet och påpasslighet, som väl och kanske
mer än vid annan revision behövde eggas genom lämpliga medel. Att
emellertid förbinda denna revisionsverksamhet med belöningar i form av
anmärkningsprovision funne ämbetsverket föga tilltalande, tv denna anordning
kunde rent av tänkas motverka sitt ändamål. Det måste nämligen
hos de äldre tjänstemännen förutsättas mycken karaktärsstyrka för
att motstå frestelsen att begagna sin erfarenhet för att inom sin revisionslott
inskränka arbetet till att eftersöka allenast sådana fel, som grundade
sig på principiellt sett samma misstag o. d., som redan blivit föremål
för andra revisionstjänstemäns anmärkningar, ty därmed kunde på ett
lättvindigt sätt i form av anmärkningsprovision skördas frukterna av
andra personers arbete. En anmärkning åter, som för tillfället och inom
en revisionslott tillförde statsverket en helt obetydlig besparing och sålunda
inbragte vederbörande en anmärkningsprovision till föga eftersträvansvärt
belopp, kunde i sina konsekvenser medföra betydande besparingar
för statsverket. Och med det förmånssystem arméförvaltningens organisation
innebure (revisionens delning i två rotlar, vardera med eu revision
sko m mi ss arie som chef), vore det synnerligen lätt att, då eu s. k.
principanmärkning eu gång blivit framställd mot en viss utgift, genom
hela revisionsmaterialet följa utgifterna av samma art. Givetvis vore
det därvid icke rättvist, att provision eller belöning för vad sålunda till
statsverket återbures utginge till annan än den, som gjort principanmärkningen
och därmed föranlett den genomgående efterforskningen.

Arméförvaltningen ansåge sig således icke kunna föreslå, att an -

Olika meningar
i fråga
om lämpligheten
ar anmärkningsarvodes
utgörande.

Arméförvaltningen
i
skrivelse till
Kungl
Maj:t den
8 november
1910.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

märkningsprovision skulle tillgodokomma dess revisionstjänstemän. Men
däremot skulle arméförvaltningen finna det synnerligen fördelaktigt, att
anmärkningsprovisionen i andra ämbetsverk motsvarande belopp ställdes
till ämbetsverkets förfogande för att tilldelas just de tjänstemän, som
verkligen föranlett besparingar för statsverket. Mot ett sådant system
kunde icke riktas någon av de erinringar, som träffade anordningen med
anmärkningsprovision, och någon svårighet att uträkna beloppet enligt
de liggare, som fördes, syntes icke heller förefinnas. Däremot måste
ämbetsverket vara berett på den anmärkningen, att det kunde antagas
bliva synnerligen svårt att efter rättvisa grunder fördela det intjänta
beloppet. Givetvis komme också sådan svårighet att uppstå, men då fördelningen
i hög grad underlättades därav, att i arméförvaltningen revisionsverksamheten
följdes av förmän, som utan större möda kunde teckna sig
till minnes framställda principanmärkningar samt därmed vunna resultat,
och för övrigt i stort sett vore i tillfälle att bedöma de särskilda tjänstemännens
vakenhet och påpasslighet, kunde ämbetsverket underkasta sig
det grannlaga arbetet med fördelningen av ifrågavarande belöningar.

Rätteligen borde ju — framhöll arméförvaltningen vidare — anmärkningsprovisionen
utgå från de olika anslagstitlar, som riktades genom
anmärkningsåtgärderna. Sådana titlar förekomme emellertid i stort antal,
under det att den provision, som kunde komma i fråga, måste beräknas
inskränka sig till några tusen kronor. Eu fördelning av ett dylikt belopp
i småposter syntes arméförvaltningen föranleda mera besvär än
frågan vore värd ur statsverkets synpunkt. Arméförvaltningen tilläte
sig därför föreslå, att ett kammarrättens anmärkningsprovision motsvarande
belopp måtte, i den mån arméförvaltningens civila departement
prövade omständigheterna därtill föranleda, få av departementet disponeras
till revisionsbelöningar åt dess revisionspersonal från anslagstiteln
»vikariatsersättningar m. m.» och att för sådant ändamål måtte under
titeln beräknas 2,000 kronor.

Vid ärendets föredragning i statsrådet rönte detta förslag emellertid
intet understöd. I anledning av vad arméförvaltningen anfört om
behovet av särskilda medel för att ämbetsverkets tjänstemän skulle med
önskvärd vakenhet och påpasslighet ägna sig åt revisionsarbetet anmärkte
vederbörande departementschef till en början, att ämbetsverket redan i
viss mån hade sådana medel i sin hand: arméförvaltningens räkenskaper
granskades nämligen på nytt i kammarrätten, och skulle det vid denna
slutliga granskning visa sig, att någon arméförvaltningens tjänsteman
eftersatt sin plikt, syntes arméförvaltningen vara i sin fulla rätt, om den
toge hänsyn därtill, när det för sådan tjänsteman ifrågasattes befordran

Kungl. Maj:ts proposition n.y -''It!4.

eller ålderstillägg. Kammarrätten — den sista instansen i fråga om
räkenskapsgranskning — saknade däremot sådana medel att egga sina
tjänstemäns arbete. Men även om man skulle vara böjd för att tillerkänna
revisionstjänstemännen någon särskild belöning för vakenhet och
påpasslighet, så hade arméförvaltningen själv ådagalagt det olämpliga i
att ordna dessa belöningar på det enda sätt, som dittills ägt rum vid
vissa andra verk, nämligen i form av anmärkningsprovision, och i stället
föreslagit, att arméförvaltningen skulle erhålla ett visst belopp till sitt
förfogande för att genom civila departementet utdela penningbelöningar
åt dem, som kunde anses hava gjort sig förtjänta därav. Arméförvaltningen
hade emellertid själv framhållit vissa svårigheter, som vore förenade
med detta system, och redan av denna anledning ansåg departementschefen
sig icke kunna tillstyrka dess införande i den svenska förvaltningen.

I enlighet med departementschefens sålunda uttalade mening föranledde
arméförvaltningens ifrågavarande hemställan ingen vidare åtgärd
från Kungl. Majrts sida.

Uti sitt den 15 augusti 1913 avgivna betänkande med förslag till
inrättande av ett riksrevisionsverk framlade revisionskommitterade (statskommissarien
Tenow och revisionskommissarien Vide) vissa förslag till
ändringar i bestämmelserna rörande rätten till anmärkningsarvode. Härvid
anförde kommitterade, bland annat, följande:

; Revisionspersonalen hos arméförvaltningen, marinförvaltningen,
lotsverket, medicinalstyrelsen och vattenfallsstyrelsen åtnjuter för närvarande
ej rätt till anmärkningsarvode. Det har beträffande vissa av
dessa verk sagts, att anmärkningsarvode ej vore av behovet påkallat,
enär deras revisorer hade tillräcklig sporre i den omständigheten, att
räkenskaperna undergingo ytterligare granskning i kammarrätten. Oavsett
att revisorerna i åtskilliga andra med dessa jämförliga institutioner,
exempelvis fångvårdsstyrelsen, kommunikationsverken, domänstyrelsen och
tullverket, vilkas räkenskaper också granskas i kammarrätten, åtnjuta
förmånen av anmärkningsarvode, har erfarenheten emellertid visat, att
granskningen i första hand av vissa utav ovanberörda förvaltningars räkenskaper
väl skulle behöva förbättras, och i sådant syfte är revisionens
uppmuntrande medelst anmärkningsarvode ett särdeles verksamt och
billigt hjälpmedel. Anmärkningsarvodet knyter revisorns intresse fastare
till arbetet, och den lilla avlöningsförbättring arvodet innebär verkar
även i någon mån gagneligt vid revisionspersonalens rekrytering. Utsträckning
av rätten till anmärkningsarvode skulle ock undanröja den

Revisionskommitterade
i betänkande

den 15 augusti
1913.

Kunf)l. Maj:ti proposition nr ,%‘4.

Sakkunniga
för granskning
av f örslaget.
till
inrättande
av ett riksrevisionverk
i utlåtande
den
10 februari
1914.

Kammar rätten.

Revisionskommitterade
i betänkande
den
3 juli 1917.

omotiverade ojämnhet i avlöning, som i berörda avseende äger rum mellan
olika förvaltande verks revisioner.»

De särskilda sakkunniga, som inom finansdepartementet biträdde
vid granskning av förslaget till inrättande av ett riksrevisionsverk (nuvarande
universitetskanslern Carl Swartz, professoren Gustav Cassel, friherre
K. Langenskiöld och statskommissarien Tenow), anförde uti sitt
den 10 februari 1914 avgivna utlåtande i förevarande ämne huvudsakligen
följande:

Det syntes, som skulle befintligheten av anmärkningsarvode innebära
en fara för att revisorerna därav skulle lockas att ägna allt för stor
uppmärksamhet åt de räkenskapsdelar, som kunde väntas inbringa provision,
medan sådana förhållanden, som icke kunde medföra återbetalningsskyldighet,
men som ur andra synpunkter vore mera i behov av kontroll,
bleve förbigångna eller behandlade med mindre uppmärksamhet. Visserligen
komme vid bifall till de sakkunnigas förslag i fråga om riksrevisionsverkets
organisation olägenheterna av anmärkningsarvodets bibehållande
att i viss mån neutraliseras. Ty riksrevisionsverkets styrelse borde
kunna i detalj reglera tjänstemännens arbete, så att granskningen icke
koncentrerades på de ur provisionssynpunkt gynnsammaste räkenskapsdelarna.
Dock syntes det de sakkunniga, som om frågan om anmärkningsprovisionens
fullständiga avskaffande borde upptagas till särskilt
övervägande, och under sådana förhållanden funno de sig icke i då
föreliggande sammanhang böra tillstyrka någon ändring i gällande föreskrifter
rörande anmärkningsarvode.

Kammarrätten förklarade i anledning av berörda uttalande, att,
såvitt kammarrätten hade sig bekant, erfarenheten icke gåve stöd för
riktigheten av de sakkunnigas mening, att anmärkningsarvodet innebure
någon fara för en verksam kontroll De sakkunniga hade väl ej heller
haft tillfälle förvärva någon på egen erfarenhet grundad ingående kännedom
om föreliggande fråga. Kammarrätten saknade därför anledning
att för sin del ansluta sig till de sakkunnigas ifrågavarande uttalande.

I det nu föreliggande, den 2 juli 1917 dagtecknade betänkandet
hava revisionskommitterade givit en framställning av de skäl, som synas
kommitterade tala för och emot anmärkningsarvodes utgående. I denna
del innehåller betänkandet följande:

»Rätten till anmärkningsarvode skulle i vissa fall kunna förmodas
försvåra en lämplig arbetsfördelning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

Inom riksrevisionsverket exempelvis skulle det kunna möta hinder
att använda tjänstemän för det arbete, varför de mest lämpade sig, vare
sig detta vore egentlig revision eller boksluts- eller andra göromål, detta
därför att endast revisionsarbetet gåve utsikt till provision, och det med
åberopande härav kunde väckas krav från en med boksluts- eller dylikt
arbete sysselsatt tjänsteman att i stället erhålla revisionsgöromål, liksom
en motsatt omflyttning kunde ses med ovilja. Även inom andra ämbetsverk
skulle samma olägenhet kunna förspörjas.

Fall skulle ej sällan kunna väntas inträffa, då revisionstjänstemän
påyrkade, att i stället för räkenskaper, i vilka de voro särskilt hemmastadda,
men som i regel inbringade föga provision, få sig tilldelade
andra räkenskaper av kanske enklare art, vilka visat sig vara mera
lönande. Kvalificerade tjänstemän skulle av provisionshänsyn kunna
förväntas vilja övertaga granskningen av räkenskaper, som på grund av
sin enkla natur väl lämpade sig för biträden, varigenom för granskningen
komme att användas dyrare arbetskraft än behövligt. Revisionslotterna
kunde vid eftergift för dylika krav stundom icke komma att
sammansättas så* som med hänsyn till räkenskapens art och för eu effektiv
kontroll vore bäst.

En revision vid ett förvaltande verk bör enligt vårt förmenande
vid sidan av sin huvudfunktion, den revisionella kontrollen, kunna giva
positiva uppslag till förbättringar och väcka förslag härom hos verkets
styrelse. Den bör påpeka behovet av nya föreskrifter eller förtydliganden
av de gällande, varigenom felaktigheter kunna förebyggas. Det kan vara
erforderligt att vid revisionen göra tidsödande utredningar av mera
komplicerade spörsmål, vilkas grundliga klargörande är av vikt för revisionen
i dess helhet. För dessa och liknande uppgifter böra vederbörande
förmän kunna påyrka biträde av de bästa och kompetentaste arbetskrafterna
vid revisionen, men man skulle kunna förmoda, att de härför mest
lämpade tjänstemännen sökte undandraga sig sådana uppdrag, enär de
därigenom finge mindre tid för det egentliga granskningsarbetet och härmed
minskad utsikt till anmärkningsprovision.

De olägenheter i fråga om revisionsarbetets organisation, vi ovan
antytt såsom möjliga följder av rätten till anmärkningsprovision, kunna
nog icke helt och hållet bagatelliseras. De kunna dock i någon avsevärd
män göra sig gällande endast om arbetsledningen är särskilt svag och
undfallande och under sådan förutsättning lära tydligen under alla omständigheter
organisatoriska missförhållanden kunna uppstå. Eu var
tjänsteman är naturligtvis ovillkorligen skyldig att inom det arbetsområde,
där han placerats, förrätta de göromål, som vederbörande förman

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 307 haft. {Nr 364.) 2

Kungl. Maj ds proposition nr .364.

ålägger honom, alldeles oberoende av de större eller mindre utsikterna
att därvid göra sig extra förtjänst genom anmärkningsarvode. En tjänsteman*
som visade någon ovillighet särskilt ifråga om mera kvalificerade
uppgifter, koinme givetvis att få stå tillbaka vid befordringar och förordnanden.

Det bar anförts, att anmärkningsarvodets förefintlighet skulle innebära
en fara för att revisorerna därav skulle lockas att ägna allt för
stor uppmärksamhet åt de räkenskapsdelar, som kunde väntas inbringa
provision, medan sådana förhållanden, som icke kunde medföra återbetalningsskyldighet,
men som ur andra synpunkter vore mera i behov av
kontroll, bleve förbigångna eller behandlade med mindre uppmärksamhet.
I stort sett äro väl dock de anmärkningar viktigast, som avse att beivra
felaktiga utbetalningar och bristande redovisning av medel. Eftersom
revisionerna som regel icke äro utrustade med så stora arbetskrafter, att
de hinna granska räkenskaperna i alla detaljer, torde det vara fullt riktigt,
att granskningen huvudsakligen inriktas på återvinnande åt kronan
av felaktigt utgivna medel eller frän redovisning uteslutna inkomster.
Att det kan vara synnerligen önskligt att uppmärksamheten jämväl ägnas
åt förhållanden, som icke kunna förväntas giva anledning till yrkanden
om återbäring av några betydande belopp, är obestridligt, men det åligger
givetvis vederbörande förmän att söka tillse, att icke sådant försummas.
Revisionsarbetet är genom sin negativa art alltid svårt att kontrollera
och även om anmärkningsprovision icke förekomme, funnes lika
väl den möjligheten, att tjänstemännen koncentrerade sig på sådana
lättare granskningsgrepp, som med minsta möda antoges föranleda anmärkningar,
för att granskningen härigenom måtte inför förmännen få
sken av grundlighet. Är det så, att en tjänsteman icke vill nedlägga
den omsorg och den möda, han borde, på sin granskningslott, lärer han
även utan provisionens förefintlighet — vilken dock ju måste sporra till
uppletandet av anmärkningar, som avse återbäring — ej heller göra det,
därest ledningen är svagt organiserad eller icke vuxen sin uppgift.

Anmärkningsprovisionen skulle vidare kunna tänkas inbjuda till
ökad formalism vid anmärkningsförfarandet. Det inträffar givetvis ofta
fall, då det kan vara synnerligen tvistigt, vad som må anses riktigt.
Den ena revisionstjänstemannen utställer anmärkning på ett sakförhållande,
som den andre låter vara obeivrat, utan att den senare därmed
kan anses hava åsidosatt sin tjänsteplikt. En åtgärd, som föranlett en
utbetalning, kan exempelvis med stöd av en strängt formell författningstolkniug
bliva föremål för anmärkning, ehuruväl en friare tolkning av
bestämmelserna vore fullt försvarbar och åtgärden, sedd ur den praktiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

nyttans synpunkt, varit klok och för det allmänna gagnelig. Provisionen
kan då tänkas fresta tjänstemännen att med hårddragande av de formella
skälen utställa anmärkning i alla de fall, där de anse den minsta
utsikt till ett fällande utslag på dylika grunder finnas, ehuru fullt fog
för underlåtandet av anmärkning förelegat. Härigenom hleve tydligen
såväl redogörarne som de myndigheter, det åligger att pröva anmärkningarna,
i onödan betungade.

Emot en sådan allt för formalistisk användning av anmärkningsförfarandet
finnes dock en ganska stor trygghet i den förprövning av
anmärkningarna, som äger rum, särskilt vid vederbörandes beslut om
kommuniceringen. Dessa kunna och böra givetvis härvid avvisa dylika
anmärkningar, den som framställt anmärkningen i varje fall obetaget
att få beslutet prövat av högre myndighet. Eu ytterligare garanti mot
att revisionstjänstemännen endast av hänsyn till provision anmärka på
åtgärder, som visserligen varit formellt angripliga, men kloka och för
det allmänna gagneliga, skulle beredas vid bifall till värt förslag om införandet
av en friare prövning i anmärkningsmål.

Slutligen må anföras, att det för en ömtålig natur kan vara eu
plågsam känsla att veta, att hans åtgöranden i tjänsten kunna förmodas
bero på »provisionshunger», d. v. s. att han driver en sak mindre för
dess berättigande i och för sig, än med hänsyn till egen vinning. Ur
denna synpunkt kan anmärkningsprovision tänkas öva en menlig inverkan
på redogörarnes respekt för den revisionella kontrollen och dess
handhavare.

De olägenheter, som medfölja anmärkningsarvodet eller som förmenas
vara en följd av detsamma och som vi i det föregående sökt
framleta, betyda emellertid enligt vår åsikt litet i jämförelse med de
fördelar anmärkningsarvodet medför för det allmänna. Och det är i det
allmännas intresse, som anmärkningsarvode tillkommit, och detta som
utgör skälet för dess bibehållande.

Dess i öppen dag liggande ändamål är att sporra revisionstjänstemännen
att bevaka kronans rätt genom att söka återvinna för mycket
utbetalda medel eller indriva för litet redovisade. Och att anmärkningsarvodet
i sådant avseende är av god effekt, torde vara ovedersägligt.
Revisionsarbetet anses av de flesta tjänstemän såsom tungt, enformigt
och slappande. En särskild sporre till vakenhet är därför betingad av
det allmännas intresse, i synnerhet som på många håll räkenskapsmaterialets
stora omfattning omöjliggör medhinnandet av eu fullständig detaljgranskning,
utan kontrollen får utföras genom stickprov.

Revisionspersonalens befordringsutsikter äro i allmänhet dåliga, väl

Kungl. Maj:ts proposition nr -W4.

till stor del beroende därpå, att det huvudsakligen negativa arbetet
fjärmar sina utövare från den positiva förvaltningstjänsten och försvårar
möjligheten för dem att dit övergå. Såväl detta som revisionsarbetets
natur utgör en väsentlig svårighet för revisionerna att förvärva och behålla
goda arbetskrafter, varpå dock kontrollens effektivitet ytterst i hög
grad beror. För underlättande av rekryteringen kräves därför någon
extra lockelse och det har visat sig, att anmärkningsarvodet i sådant
avseende har en stark inverkan.

Att borttaga anmärkningsarvodet i de verk, där det nu utgår,
skulle efter vår åsikt vara i hög grad ägnat att nedsätta revisionens
effektivitet. Och något giltigt skäl att i förevarande avseende olika behandla
revisionerna hos exempelvis å ena sidan fångvårdsstyrelsen och
domänstyrelsen och å andra sidan medicinalstyrelsen och arméförvaltningen
torde icke kunna uppletas.

Det har anförts, att anmärkningsarvode icke skulle behövas för
sporrande av arbetsfliten för revisionspersonalen hos de verk, vilkas räskaper
underkastas slutlig revision hos kammarrätten. Erfarenheten talar
emellertid ett helt annat språk. Dessa i de redovisande verken granskade
räkenskaperna giva ej sällan kammarrättens revision anledning till anmärkningar,
som bort upptäckas vid den första revisionen. Det saknas
ingalunda exempel på att den i detalj arbetande revisionen i de redovisande
verken underlåtit beivra till och med felsummeringar och andra
rena sifferfel. Ett utsträckande av rätten till anmärkningsarvode till de
revisioner, som nu ej åtnjuta sådant, skulle enligt vårt förmenande utgöra
ett synnerligen verksamt och dock billigt medel till förbättrande av
den revisionella kontrollen.

I avseende å det anförda argumentet mot anmärkningsarvode vid
de redovisande verken är det vidare givet, att den eggelse till ökad
vakenhet, som skulle ligga i eftergranskningen vid kammarrättens revisionsavdeluing,
måste bliva ringa i de fall, då de för denna granskning
tillgängliga arbetskrafterna stå i allt för skriande disproportion till räkenskapens
omfattning, såsom exempelvis beträffande statens järnvägar, och
då sålunda granskningens resultat med stor sannolikhet måste antagas
bliva magert. Uppbördsräkenskaperna vid de affärsdrivande verken och
tullverket underkastas såsom känt ingen granskning alls av kammarrättens
revisionsavdelning.

Ett erkännande av anmärkningsarvodets behövlighet såsom sporre
på revisionspersonalen jämväl hos de ämbetsverk, vilkas räkenskaper
underkastas ytterligare kontroll hos kammarrätten, torde väl få anses
ligga i den omständigheten, att under år 1913 vederbörande tjänstemän

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

vid statens vattenfallsverk av riksdagen och Kungl. Maj:t medgivits rätt
till anmärkningsarvode.

Yad det översta revisionsorganet beträffar, sa utgör svårigheten för
att icke säga omöjligheten att utöva verksam kontroll å personalens arbete
ett ytterligare skäl att medelst utsikten till anmärkningsarvode öka
dess vaksamhet och intresse, detta desto hellre som bristen på arbetskrafter
å kammarrättens revisionsavdelning i följd av granskningsmaterialets
oavlåtliga ökning blir allt mera kännbar.»

Kominitterade föreslå i anslutning till det anförda anmärkningsarvodets
införande jämväl till förmån för revisionspersonalen hos arméoch
marinförvaltningarna, lotsstyrelsen, medicinalstyrelsen och stuteriöverstyrelsen,
vilken personal för närvarande icke äger tillgodonjuta dylikt
arvode.

Såsom jag redan i det föregående antytt, äro revisionskommitterade
emellertid icke enhälliga, utan anför statskommissarie!! Ten ov i avgiven
reservation följ ande:

»Av eu god tjänsteman med den samhällsställning och självkänsla,
som eu revisor bör äga, kan man fordra, att han av intresse för sin
tjänst och aktning för sig själv skall utan dylika uppmuntringsmedel
fullgöra sina åligganden. Anmärkningsprovisionen ställer honom på ett
lägre plan än andra tjänstemän och hela revisionsväsendets anseende
lider därav. Men det är icke nog med, att befintligheten av sådan provision
nedsätter revisionens anseende, den minskar ock dess effektivitet
därigenom, att den lockar revisionstjänstemännen att företrädesvis ägna
sin uppmärksamhet åt de delar av räkenskaperna och de områden av
förvaltningen, som kunna bereda provisioner, under det att de delar och
områden, som ur andra synpunkter kräva lika mycken eller ofta kanske
större uppmärksamhet och intresse, men som icke ställa provisioner i
utsikt, förbises och försummas. Anmärkningsprovisionens befintlighet
försvagar också vederbörande revisionsehefers ledning och försvårar en
ändamålsenlig fördelning av arbetet mellan tjänstemännen. Varken inom
revisionerna hos riksbanken och riksgäldskontor eller inom den enskilda
affärsvärlden (exempelvis försäkringsanstalter och banker) finnes anmärkningsprovision
tillerkänd revisorerna och, så vitt känt är, med ett enda
undantag ej heller i främmande länders statsförvaltningar. Icke heller
har det kunnat förspörjas, att revisionsarbetet inom de specialrevisioner,
där anmärkningsprovision icke är medgiven (exempelvis armén och marinen),
bedrives med mindre intresse än inom kammarrätten och de övriga
revisioner, där provision förekommer. Undertecknad Tenow hyser det

Statskom missarien Tenows skiljaktiga mening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

Lotsstyrelsen
m. fl.

Fångvårdsstyrelsen

m. fl.

Generaltull styrelsen -

Arméför valtningen.

förtroendet och deri aktningen för revisionstjänstemännen i gemen, att
deras pliktkänsla och intresse för statstjänsten icke skall behöva sporras
med dylika medel, och påyrkar därför, att anmärkningsprovision icke
vidare skall utgå.»

Över revisionskommitterades ifrågavarande betänkande hava yttranden
infordrats dels från samtliga de ämbetsverk, vilkas revisionspersonal
för närvarande äger eller av revisionskommitterade föreslås för
framtiden skola äga tillgodonjuta anmärkningsarvode, dels ock från statskontoret
och löneregleringskommittén.

Av förstnämnda ämbetsverk tillkännagiva lotsstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt vattenfallsstyrelsen sin anslutning till den
av revisionskommitterades pluralitet uti föreliggande principfråga uttalade
mening.

Fångvårdsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, styrelsen för postsparbanken
och domänstyrelsen uttala sig icke särskilt i frågan, men synas samtliga
utgå ifrån att anmärkningsarvodet för deras vidkommande bör bibehållas.

Generaltullstyrelsen förmäler, att inom styrelsen rått olika meningar
i frågan, men att styrelsen enat sig om att i avbidan på genomförandet
av en väntad organisatorisk reform av det centrala revisionsväsendet icke
tillstyrka någon huvudsaklig förändring för tullverkets vidkommande av
nu gällande provisionssystem.

Arméförvaltningen anför:

»Bland de olägenheter, som kunna tänkas bliva en följd av rätt för
ämbetsverkets revisionspersonal till anmärkningsprovision, vill arméförvaltningen
till eu början framhålla, att eu dylik rätt kan komma att försvåra
en lämplig arbetsfördelning bland tjänstemännen. Tjänstemän,
som vore lämpade för sekreterare- eller bokhållargöromål, skulle på grund
av utsikten att erhålla ett mera vinstgivande arbete komma att framställa
anspråk att bliva placerade å revisionen. Även om ämbetsverket
äger befogenhet att placera en tjänsteman annorledes än å den tjänst,
han själv önskar, skulle ett uteblivet tillmötesgående mot en önskan i
antydd riktning i längden åstadkomma missnöje bland tjänstemännen,
säkerligen icke till fromma för ämbetsverket och dess arbetsprestationer.

En omständighet, som ej heller får förbises, är att på grund av

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

utsikten till provision en revisionstjänsteman skulle kunna tänkas mindre
hågad att ägna sin tid åt att beivra felaktigheter, som ej medförde rätt till
provision, såsom att utbetalda belopp avförts å oriktig anslagstitel. Eu
härav föranledd omföringsåtgärd har stor betydelse för ämbetsverkets
bokföring. En försummelse att vidtaga åtgärd för rättelse av dylika felaktigheter
skulle hava till följd, att medel bleve redovisade å andra anslag
än dem, som Eders Knngl. Maj:t och riksdagen vid anvisande av
anslagen föreskrivit.

Trots de skäl, som ovan anförts och i övrigt kunna åberopas mot
införande av rätten till anmärkningsarvode för arméförvaltningens revisionspersonal,
finner likväl ämbetsverket vid övervägande av de skäl, som
kunna andragas för införandet av eu dylik rätt, sig böra tillstyrka,
att lämpliga åtgärder vidtagas i det föreliggande förslagets syfte. På
grund av revisionsarbetets enformiga natur måste detta tydligen i längden
verka slappande på en eljest energisk natur. Härvidlag torde utan tvivel
utsikten att erhålla särskild uppmuntran medföra en eggelse till träget
arbete.

En sådan uppmuntran kan beredas vederbörande revisionstjänsteman
under olika former. Dels kan en sådan belöning tänkas utgå i form
av vissa procent å det till återbetalning fastställda och i statskassan inlevererade
beloppet, dels kan den form tillämpas, att till vederbörande
ämbetsverks förfogande ställes ett visst belopp att fördelas såsom uppmuntran
till dem av revisionspersonalen, som därav visat sig mest förtjänta.
Denna sistnämnda form har arméförvaltningen föreslagit i sin
i underdånig skrivelse den 8 november 1910, angående lantförsvarets
medelsbehov för år 1912, gjorda framställning om särskilda belöningar
åt revisionspersonalen. Vid ärendets föredragning i statsrådet, ansåg
emellertid departementschefen, som i denna fråga anmärkt, att arméförvaltningen
redan i viss mån hade medel i sin band för framkallande av
att dess tjänstemän med önskvärd vakenhet och påpasslighet ägnade sig
åt revisionsarbetet, på grund härav och av i övrigt anförda skäl sig icke
kunna tillstyrka arméförvaltningens framställning. Riksdagen däremot
kunde enligt dess skrivelse n:r 4/1911 sid. 3 icke i allo biträda, vad
departementschefen i denna fråga yttrat, men, enär något bestämt förslag
icke förelåge, ansåg sig riksdagen sakna anledning att närmare ingå
på detta ämne. Ehuru arméförvaltningen fortfarande anser en belöning
i sådan form kunna införas, finner sig arméförvaltningen dock kunna
biträda de kommitterades förslag om belöningens utgående i form av
anmärkningsprovision, därest detta förslag kan befinnas äga företräde, så

lti

Kungl. Maj:ts proposition nr -i64.

mycket hellre som denna form sedan lång tid tillbaka varit lagstadgad
inom en del centrala ämbetsverk.»

De övriga av ifrågavarande ämbetsverk, med undantag av kammarrätten,
ställa sig på kommittéreservantens sida.

Generalpost- Härvid åberopar generalpoststyrelsen, förutom de av reservanten

styre sen. anj-r(ja spap jämväl vad som mot anmärkningsarvodes utgående anförts
dels av arméförvaltningen i dess ovannämnda skrivelse den 8 november
1910 dels av de sakkunniga, som den 10 februari 1914 avgåvo yttrande
över förslaget angående inrättande av ett riksrevisionsverk, och dels av
revision skommitterades pluralitet.

Telegraf- Telegrafstyrelsen finner de sålunda av generalpoststyrelsen mot

styrelsen. anmärkningsarvodets bibehållande åberopade skäl talande, medan styrelsen
anser de av revisionskommitterades pluralitet för den motsatta ståndpunkten
anförda skäl icke verka övertygande. Styrelsen anför vidare:

»Det är visserligen, såsom kommitterade säga, ovedersägligt, att
anmärkningsarvodet verkar såsom en sporre på revisionstjänstemännen
att bevaka kronans rätt, men det måste då frågas, varför just dessa
tjänstemän, i motsats mot alla andra statens tjänstemän, endast genom
utsikten att avvinna sitt arbete en personlig ekonomisk vinst utöver sin
avlöning skulle kunna förmås att med nit och samvetsgrannhet fullgöra
sina tjänsteåligganden. Det vill synas, som om man rent av förutsatte,
att revisionstjänstemännen i gemen skulle till den grad sakna ambition,
att de, i medvetande av svårigheten för deras förmän att effektivt kontrollera
deras arbete, skulle eftersätta sin plikt. Denna, å sid. 30 antydda
förutsättning, förefaller så nedsättande för den tjänstemannakategori,
som det gäller, att det icke skulle förvåna, om revisionspersonalen
själv i främsta rummet påyrkade anmärkningsarvodets borttagande. Det
kan nog ej heller förnekas, att misstanken att revisionernas arbete bedrives
huvudsakligen för tillgodoseende av den utav kommitterade å sid.
31 omnämnda »profithunger» är mycket allmänt utbredd bland statens
redogörare, till allvarligt men för såväl den revisionella kontrollen som
ock för dess handha vare personligen.

Kommitterade anföra vidare, att en särskild sporre till vakenhet
är betingad därför, att revisionsarbetet anses av de flesta tjänstemän
såsom tungt, enformigt och slappande. Många andra slag av arbeten,
som måhända äro för statens intressen långt viktigare, måste dock karakteriseras
på samma sätt, och ändock har det icke varit fråga om att för

Kungl. Maj:ts proposition nr 364. IT

dessas utövare ställa i utsikt en sådan lockelse eller sporre, som anmärkningsarvodet
skulle utgöra. Närmast till hands ligger härvid att nämna
arbetet med kontrollerandet av materialförbrukningen inom de affärsdrivande
verken, vilket arbete icke torde lämna något övrigt i effektivitet
men icke honoreras med anmärkningsarvode, samt hela det militära revisionsarbetet,
vilket, enligt vad i reservationen uppgives, bedrives med
minst lika intresse som kammarrättens, fast utan anmärkningsarvode.
Det rena bokhålleriarbetet är uppenbarligen lika tungt, enformigt och
slappande som revisionsarbetet. Ett annat arbetsområde, som är särdeles
tungt och enformigt samt därjämte nervslitande och minst lika svårkontrollerbart
som revisionsarbetet och av vars samvetsgranna utövande telegrafverkets
inkomster i hög grad beror, är telefonistarbetet. Av telefonisternas
vakenhet beror det i väsentlig grad, om de dyrbara telefonledningarna
kunna utnyttjas till fullo och att riktig debitering sker av de oändligt
många små belopp, vilka tillsammans inbringa många miljoner kronor.
Det statistiska arbetsområdet skulle för visso kunna erbjuda sina handhavare
lika mycket tillfälle som revisorerna att utan någon större möjlighet
till kontroll från överordnades sida utföra sitt arbete med uppoffrande
av minsta möjliga arbetsmöda.

Den nyss berörda svårigheten att kontrollera revisionsarbetet är
nog icke heller så stor, som kommitterade antytt. Yppas misstanke att
en revisor icke samvetsgrant utför sin tjänst, vartill anledning kan erhållas
genom att följa antalet och arten utav de av honom gjorda anmärkningarna,
bör naturligen en sådan tjänsteman förflyttas eller ock
för eu tid ersättas av annan, för samvetsgrannhet känd tjänsteman.
Det bör ock undvikas att låta revisionernas personal allt för många år
i sträck kvarstanna på sina platser, utan bör en växelverkan mellan
revision och ren förvaltningstjänst äga rum, på det att revisionsarbetet
icke må bliva fullkomligt främmande för förvaltningsarbetet och stelna i
former. Härigenom skulle ock de av kommitterade påpekade dåliga befordringsutsikterna
för revisionspersonalen motarbetas, och svårigheten
att rekrytera revisionerna med goda arbetskrafter övervinnas. För övrigt
synes kommitterades påstående i avseende å svårigheten att behålla goda
arbetskrafter vid revisionerna icke stå i rätt överensstämmelse med deras
strax förut gjorda uttalande om svårigheten för revisionspersonalen att
övergå till annan tjänst, liksom ock styrelsen icke kan tro, att den ovissa
utsikten att genom revisionsarbete förtjäna anmärkningsarvoden skulle
kunna utöva så stark inverkan på rekryteringen av revisionspersonalen,
som kommitterade vid sökandet efter skäl för anmärkningsarvodets bibehållande
funnit sig böra uppgiva.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 301 käft. (Nr 364). 3

Kungl. ]\£aj:ts proposition nr 364.

Medicinal styrelsen.

På ovan anförda skäl och då de andra statens tjänstemän — särskilt
inom de affärsdrivande verken — av vilkas åtgärder statens ekonomiska
välfärd måste anses vara långt mera beroende än av revisionernas,
i allmänhet icke tillerkänts någon av deras större nitiskhet eller skicklighet
direkt föranledd uppmuntran i form av tantiéme eller dylikt, anser
styrelsen, att anmärkningsarvode, såsom utgörande en kvarleva från
äldre tider, vilken numera är till större skada än nytta, bör borttagas.»

Medicinalstyrelsen yttrar:

»Det principiella berättigandet av anmärkningsprovisioner synes
medicinalstyrelsen kunna starkt sättas i fråga. Anmärlmingsprovisionen
är, såsom i det remitterade betänkandet framhålles, avsedd att verka som
eu sporre på vederbörande revisionstjänstemän. Denna verkan måste
emellertid bliva synnerligen ensidig, då anmärkningsprovisionen icke kan
göras proportionell mot det på granskningen nedlagda arbetet, utan måste
stå i förhållande till de anmärkta summornas storlek och således i många
fall till sitt belopp bliva beroende av rena tillfälligheter. De summor,
som genom formliga anmärkningar återbördas till statsverket, utgöra ingalunda
de största och viktigaste resultaten av myndigheternas utgiftsgranskande
verksamhet, varför det synes oegentligt att just dessa anmärkningar
skola premieras, under det att någon belöning för vaksamhet
vid föregående granskning av räkningar och rekvisitioner icke ifrågasatts
och väl näppeligen kan tänkas förekomma. Härjämte synes anmärkningsprovisionen
lätteligen kunna verka i en icke avsedd riktning därigenom
att den uppmuntrar revisionstjänstemännen att ägna särskild
uppmärksamhet åt sådana partier av revisionen, där anmärkningsprovisioner
med största lätthet kunna förvärvas. Att dylika delar av revisionsverksamheten
icke alltid äro de viktigaste eller mest krävande, torde
ligga i öppen dag. På grund härav, och då enligt medicinalstyrelsens
uppfattning man har all anledning förutsätta, att revisionstjänstemännen
även utan rätt till anmärkningsprovision skola behörigen fullgöra sina
åligganden, får medicinalstyrelsen för sin del ansluta sig till den av
statskommissarien Chr. L. Tenow uttalade särskilda meningen, att anmärkningsprovision
icke vidare bör utgå. Då någon anledning icke föreligger
att i förevarande avseende behandla de särskilda ämbetsverken olika, får
medicinalstyrelsen för sin del hemställa, att anmärkningsprovisionen
måtte avskaffas i de ämbetsverk, där sådan provision för närvarande
utgår.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

Kammarrätten uttalar följande: Änmwar »Kammarrätten

hyser för sin del den uppfattning, att anmärknings- ,a e ''
arvodet icke utan olägenheter kan undvaras. En fullt verksam kontroll
därå att revisionstjänstemannen i alla de avseenden, som det åligger
honom, undersökt räkenskapen kan icke åstadkommas. Kevisionsarbetets
resultat är därför ytterst beroende på revisionstjänstemannens eget initiativ.
Brister detta, förlorar revisionen sin fulla effektivitet. Det är på
grund härav av väsentlig betydelse, att tjänstemännens förmåga av initiativ
vidmakthålles och skärpes. I detta syfte är anmärkningsarvodet,
enligt kammarrättens erfarenhet, ett verksamt medel, som icke bör förkastas,
och som är av särskilt värde vid kammarrätten, där förut i detalj
granskade räkenskaper underkastas slutlig revision, som icke av någon
högre myndighet ytterligare kontrolleras.»

Fyra av kammarrättens ledamöter uttala en i viss mån skiljaktig Skiljaktig
mening. De tillstyrka utan förbehåll revisionskommitterades förslag, så- m<j?™l9nta°-m
vitt kammarrättens revisorer rörer, men anse, att frågan, om anmärknings- rätten.
arvode bör utgå till revisionspersonalen hos de förvaltande verken, ställer
sig något annorlunda. De framhålla i sistberörda hänseende, bland annat,
att anmärkningsarvodet icke är en avlöningsförmån i egentlig mening, utan
tillkommit i syfte att förmå revisorerna att utöva en så ingående kontroll
som möjligt, samt att, i den mån andra medel finnas, som påverka revisorerna
i samma riktning, anmärkningsarvodet är mindre av behovet
påkallat. Beträffande specialrevisionerna finnes, fortsätta reservanterna,
ett dylikt medel däri, att de inom sagda revisioner granskade räkenskaperna
underkastas förnyad granskning i kammarrättens revisionsavdelning.

Statskontoret anför i förevarande principfråga följande: stats råd

först vidkommer frågan, huruvida anmärkningsarvode över kontoret.
huvud taget bör förekomma eller ej, intager statskontoret samma principiella
ståndpunkt, som revisionskommitterades majoritet för sin del hävdat.

Ehuruväl statskontoret för sitt eget vidkommande icke har någon direkt
erfarenhet om det sätt, varpå rätten till anmärkningsprovision må inverka
på resultatet av revisionstjänstemännens granskningsarbete, har ämbetsverket
likväl trott sig finna, att de anförda skälen för bibehållande av
dylik rätt böra tillmätas övervägande betydelse. Om än från rent ideell
synpunkt den uppfattning, som en av revisionskommitterade reservationsvis
uttalat angående det förkastliga i all anmärkningsprovision, må anses
i viss mån berättigad, låter det sig dock enligt statskontorets förmenande

Kung!. Maj:ts proposition nr 364.

icke förneka att, reellt sett, en dylik provision ur det allmännas synpunkt,
vilken synpunkt dock bör vara den utslagsgivande, är av väsentligt
gagn.

Borttages den rätt till anmärkningsarvode, som för närvarande tillkommer
vissa med revision sysselsatta tjänstemän, skulle en sådan åtgärd
kunna åberopas såsom skäl att även avskaffa den provision, som är medgiven
i en del andra, om också icke med det nu föreliggande fullt analoga,
dock jämförliga fall, där gagnet för det allmänna av nu gällande
ordning lärer få anses påtagligt. Statskontoret vill i detta hänseende
erinra om exempelvis den provision, som jämlikt nådiga förordningen
angående stämpelavgiften den 19 november 1914 skall till vederbörande
tjänstemän vid Eders Kungl. Maj:ts och rikets hovrätter utgå å medel,
som kommit statsverket till godo på grund av anmärkning vid därstädes
företagen granskning beträffande den vid underrätter verkställda stämpelbeläggning
av vissa handlingar.

Revisionskommitterade anse, att om man i princip erkänner gagneligheten
av anmärkningsarvoden, följdriktigheten måste fordra, att rätten
till sådant arvode bör utsträckas jämväl till de revisioner, som för närvarande
icke åtnjuta denna rätt, och kommitterade ha även föreslagit,
att arméförvaltningen, marinförvaltningen, lotsstyrelsen, medicinalstyrelsen
samt stuteriöverstyrelsen, i vilka statsinstitutioner anmärkningsarvode
hittills icke utgått, skulle inordnas bland de ämbetsverk, vilkas revisionspersonal
äger att uppbära dylik provision. Statskontoret kan icke instämma
i detta kommitterades förslag. Om enligt statskontorets mening
rätten till anmärkningsarvode bör bibehållas inom ämbetsverk, där den,
i allmänhet sedan lång tid tillbaka, funnits och visat sig gagnelig, följer
icke därav med nödvändighet, att samma rätt, blott för vinnande av
formell enhetlighet, bör införas i de verk, där den hittills icke kommit
till tillämpning.

Såsom skäl att åt revisionspersonalen i sådana ämbetsverk, där
anmärkningsarvode för närvarande icke förekommer, bereda rätt därtill,
ha revisionskommitterade bland annat anfört, att utsträckning av rätten
till anmärkningsarvode skulle undanröja den omotiverade ojämnhet i avlöning,
som i berörda avseende ägde rum mellan olika förvaltande verks
revisioner. Häremot vill statskontoret för sin del framhålla, att en dylik
utsträckning av rätten till anmärkningsarvode till samtliga sådana tjänstemän,
som syssla med revision i andra hand, skulle i stället för att
undanröja en nu befintlig ojämnhet i avlöningen för de inom olika ämbetsverk
anställda revisionstjänstemännen, tvärtom komma att verka
därhän, att de revisionstjänstemän, som ha till åliggande att utföra första -

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

handsrevision, med ännu större fog än för närvarande skulle känna sig
eftersatta i avlöningshänseende i förhållande till de förstnämnda, som
verkställa andrahandsrevision med rätt till anmärkningsarvode. Yad
koinmitterade anfört om revisionsarbetets beskaffenhet, nämligen att det
anses vara »tungt, enformigt och slappande», gäller i lika hög grad med
avseende å förstahandsrevisionen som i fråga om andrahandsrevisionen,
och på grund av skillnaden i ekonomiskt avseende mellan tjänstgöring i
det ena och det andra fallet måste givetvis svårigheter uppstå i fråga
om rekryteringen av den revisionspersonal, som sålunda vore i avsaknad
av varje rätt till anmärkningsprovision, ävensom för utsikten att inom
en dylik revision få behålla där redan anställda tjänstemän. Särskilt
inom sådana ämbetsverk, där det, såsom fallet skulle bliva med exempelvis
det ifrågasatta riksrevisionsverket, funnes dels en egentlig revisionsavdelning,
dels en avdelning, som sysslade med boksluts- och andra
göromål, skulle, såsom även revisionskommitterade i sitt betänkande anmärkt,
svårigheterna i nu förevarande avseende komma att göra ställningen
för sistnämnda avdelning synnerligen vansklig. Statskontoret kan
i detta sammanhang icke underlåta att framhålla, att man måste vara
beredd på att inom kort taga under övervägande, vilka åtgärder som
lämpligen böra vidtagas med hänsyn såväl till det allmännas intresse av,
att revisionsarbetet ordnas på ett tillfredsställande sätt, även när det
gäller förstahandsrevision, som kraven från de revisionstjänstemän, vilka
icke äro berättigade till anmärkningsarvode, på erhållande av större likställighet
med de övriga revisionstjänstemän, som åtnjuta rätt till dylikt
arvode. Genom erforderliga åtgärders vidtagande torde den nu påpekade
olägenheten, som ju icke är av beskaffenhet att i någon mån förringa
betydelsen av anmärkningsarvode i och för sig, kunna till väsentlig del
undanröjas.»

En från statskontorets yttrande avvikande mening uttalas av nu- Skiljaktig
varande generaldirektören öodermark, som antor: statskon »Enligt

min mening har statskommissarien Tenow anfört tungt toret.
vägande skäl för sitt yrkande om anmärkningsprovisionens upphörande.

Dessa skäl hava av de bägge övriga kommitterade upptagits till närmare
behandling och bemötande, utan att de dock så vitt jag kan finna lyckats
gendriva desamma. Dessa kommitterade hava också icke kunnat undgå
att själva medgiva, det åtskilliga olägenheter äro förknippade med provisonssystemet,
men förmena dessa betyda litet i jämförelse med de fördelar
anmärkningsarvodet medför för det allmänna.

Om man emellertid närmare granskar, vari dessa fördelar bestå, så

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

befinnes det, att skälen för provisionens bibehållande i själva verket inskränka
sig till ett enda, nämligen farhågan för att dess borttagande
skulle förminska revisionens effektivitet. Om det nu vore ett klart och
obestridligt faktum, att denna påföljd skulle inträda, skulle jag givetvis
i likhet med statskontorets majoritet nödgas påyrka provisionens bibehållande.
Men då någon visshet härutinnan ju ej kan vinnas, stöder sig
försvaret för provisionssystemet på blott ett antagande. I likhet med
statskommissarien Tenow hyser jag tvivel om riktigheten av detta antagande,
att revisionstjänstemännen behöva av pekuniära fördelar sporras
till fullgörande av sin tjänsteplikt, en uppfattning, som ju måste anses
i viss mån nedsättande för här ifrågavarande tjänstemän.

Härtill kommer att den av de kommitterades majoritet intagna
ståndpunkt, att rätt till provision bör anses såsom ett synnerligen verksamt
och billigt medel till förbättrande av den revisionella kontrollen,
ovedersägligen leder till att dylik rätt bör tillerkännas alla tjänstemän,
som syssla med andrahandsrevision. Ty den uppfattningen, att tjänstemännen
i vissa verk behöva en dylik sporre, andra icke, synes svår att
förfäkta.

Vad angår de tjänstemän, som syssla med revision i första hand,
kan ju av lätt insedda skäl någon provision å framställda anmärkningar
icke ifrågakomma. Då emellertid dessas arbete måste anses väl så maktpåliggande
och för statsverkets skyddande mot förluster betydelsefullt
som »andrahandsrevisorernas», skulle anmärkningsarvodets borttagande
för de senare tjäna till att åvägabringa sådan större likställighet mellan
olika slag av revisorer, som av statskontoret framhållits såsom önskvärd.

Vad slutligen beträffar den vinst, provisionssystemet anses medföra
för statsverket, torde kunna framhållas att, om i vissa fall sådan kan
hava uppkommit — vilket ju dock aldrig kan ådagaläggas — så motväges
denna å andra sidan därav, att framställda anmärkningar om återbärande
av utbetalda medel ej så sällan medfört påtaglig förlust för
statsverket, nämligen i sådana fall där vederbörande redogörare, ehuru
utbetalningen varit formellt oriktig, på grund av särskilda omständigheter
tillerkänts ersättning för vad han visat sig hava på grund av den framställda
anmärkningen till statsverket inbetalt. I dessa icke så få fall har
alltså det till revisionstjänstemännen utgående anmärkningsarvodet blivit
en ren statsutgift.

Med avseende å vad sålunda anförts anser jag, att anmärkningsprovisionen
bör upphöra eller småningom avvecklas. Skulle den emellertid
komma att fortfarande äga bestånd, instämmer jag i statskontorets förslag
rörande dess begränsande.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

Löneregleringskommittén, till vilken, förutom betänkandet, jämväl ^”Zkom
de i ärendet hörda ämbetsverkens yttranden remitterats, ansluter sig — mittén.
under åberopande, bland annat, av arméförvaltningens, telegrafstyrelsens,
medicinalstyrelsens och generaldirektören Södermarks yttranden — till
den av kommittéreservanten Tenow omfattade mening och hemställer
förty, att den rätt till anmärkningsarvode, som enligt nu gällande bestämmelser
tillkommer vederbörande revisionstjänstemän, måtte vid lämplig
tidpunkt indragas.

Ledamoten av kommittén August Nilsson i Kabbarp är emellertid
skiljaktig och anför:

»Det steg löneregleringskommittén i första hand tillstyrker — anmärkningsprovisionens
fullständiga avskaffande — synes mig så stort
och för statsverkets ekonomi ödesdigert, att jag icke vågar biträda detsamma.

Skiljaktig
mening inom
löneregleringskommittén.

Att avskaffa provisionen för de särskilda verkens specialrevisioner
har möjligen övervägande skäl för sig. De räkenskaper, som av dessa
revisioner granskas, undergå nämligen ytterligare granskning i det centrala
revisionsverket, och i denna omständighet ligger en stark sporre för
specialrevisionerna att verkställa granskningsarbetet med tillbörlig effektivitet.
— Märkas bör emellertid, att specialräkenskaperna för statens
järnvägar, postverket, telegrafverket och tullverket, vilka omfatta hundratals
miljoner kronor om året, icke äro föremål för granskning i det centrala
revisionsverket, vadan begångna försummelser vid dessa räkenskapers
granskning i regel aldrig upptäckas.

Revisionsarbetet är, i olikhet med annat arbete inom administrationen,
av sådan beskaffenhet, att dess behöriga utförande ej kan kontrolleras
utan genom hela arbetets verkställande ånyo. De i kammarrätten
granskade räkenskaperna underkastas icke någon sådan eftergranskning,
ty riksdagens revisorers skärskådande av statsverkets räkenskaper är icke
avsett att utgöra någon detalj revision och kan, med hänsyn jämväl till
den korta tid, som anslagits för arbetets utförande, icke anses vara i här
berörda avseende effektivt.

Med hänsyn härtill och till behovet av någon eggelse vid utförandet
av det ofta enformiga och tröttande granskningsarbetet lärer bibehållandet
av anmärkningsprovision vid det centrala revisionsverket vara av det
allmännas intresse påkallat, helst som tillvaron av en dylik ekonomisk
förmån kan antagas i väsentlig mån främja en god rekrytering för den
statsfinansiellt viktiga centrala revisionen. Jag anser mig därför icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 364.

kunna biträda kommitténs förslag att borttaga anmärkningsprovisionen
för vederbörande tjänstemän vid det centrala revisionsverket.»

Departe mentschefen.

Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår, har såväl den
ena som den andra ståndpunkten i förevarande principfråga av sina anhängare
utförligt motiverats. De skäl, som härvid å ömse sidor anförts,
synas mig i korthet kunna sammanfattas sålunda: Mot anmärkningsarvodets
bibehållande talar huvudsakligen, att rätten till dylikt arvode
kan befaras försvåra en lämplig arbetsfördelning inom vederbörande ämbetsverk,
leda till revisionens ensidiga inriktande på räkenskapsdelar,
vilkas granskning väntas inbringa sådant arvode, samt inbjuda till ökad
formalism vid anmärkningsförfarandet. Till förmån för anmärkningsarvodets
bibehållande åter åberopas behovet av en extra lockelse för underlättande
av revisionernas rekrytering och en särskild sporre till arbetsök
och vaksamhet vid revisionsarbetets utförande.

För min del måste jag ansluta mig till dem, som anse, att anmärkningsarvodet
ur statsnyttans synpunkt ingalunda är av den betydelse,
som av det nuvarande systemets anhängare göres gällande. Revisionspersonalens
rekrytering lärer kunna i erforderlig mån främjas på
andra vägar, och våra statstjänstemäns allmänt högt utvecklade ansvarskänsla
torde utgöra en säker borgen för att revisionspersonalen, i likhet
med andra statens tjänstemän, skall veta att även utan utsikt till särskild
belöning fullgöra sina åligganden.

Härtill kommer, att de med ifrågavarande system förknippade olägenheterna
måste anses vara av synnerligen allvarlig art. Mot en av
dessa olägenheter, nämligen faran av att rätten till anmärkningsarvode
inbjuder till olämplig formalism vid anmärkningsförfarandet, har revisionskommitterades
pluralitet trott sig finna en viss garanti genom införandet
av en i kommitterades betänkande jämväl föreslagen friare
prövning i anmärkningsmål. Även om emellertid, såsom jag har för avsikt
att inom den närmaste tiden föreslå Kungl. Maj:t, bestämmelser i
sist angivna riktning meddelas och dessa kunna antagas i viss mån
komma att leda till minskad formalism jämväl vid anmärkningars framställande,
kvarstå ju i allt fall övriga med provisionssystemet förenade
olägenheter oförminskade.

Yad särskilt angår de betänkligheter, som anförts mot sagda systems
övergivande för det centrala revisionsverkets vidkommande, tilllåter
jag mig framhålla, att den i årets statsverksproposition föreslagna
omorganisationen av nämnda verk synes mig i hög grad ägnad att underlätta
genomförandet av den reform, varom nu är fråga.

Kungi. Maj:ts proposition nr .104.

Arméförvaltningen, som i sin ovannämnda skrivelse den 8 november
1910 hemställt, att visst belopp måtte ställas till dess förfogande att
såsom uppmuntran fördelas bland dem av verkets revision spersonal, vilka
gjort sig mest förtjänta därav, uttalar jämväl i sitt nu avgivna yttrande
sin sympati för berörda förslag.

Under åberopande av vad tidigare i sagda hänseende förekommit
och med avseende jämväl å de vittomfattande konsekvenserna förklarar
sig löneregleringskommittén icke kunna understödja den sålunda ånyo av
arméförvaltningen framförda tanken.

Även om de erinringar, som träffa anordningen med anmärkningsarvode,
icke med samma fog kunna riktas mot förenämnda, av arméförvaltningen
förordade system, skulle tillämpningen av ett sådant system,
på sätt arméförvaltningen själv tidigare antytt, i annat avseende vara
förenat med svårigheter. På grund härav och under åberopande jämväl
av vad jag ovan anfört, anser jag mig icke kunna tillstyrka ett dylikt
systems införande.

Statskontoret fäster i sitt yttrande uppmärksamheten därpå, att
anmärkningsarvodets avskaffande skulle kunna åberopas såsom skäl för att
även avskaffa den provision, som är medgiven i eu del andra, om också
icke med det nu föreliggande fullt analoga, dock jämförliga fall, där
gagnet för det allmänna av nu gällande ordning lärer få anses påtagligt.
1 detta hänseende erinrar ämbetsverket om den provision, som utgår till
vederbörande tjänstemän vid hovrätterna i anledning av anmärkning vid
därstädes företagen granskning av den vid underrätterna verkställda
stämpelbeläggningen av vissa handlingar. Däremot framgår ej av ämbetsverkets
yttrande, vilka andra fall som däri åsyftas.

Löneregleringskommittén framhåller såsom sin åsikt, att det sålunda
av statskontoret framkastade spörsmålet icke bör utöva inflytande på nu
föreliggande fråga, utan, i den mån så finnes erforderligt, göras till föremål
för särskild prövning.

I vad löneregleringskommittén sålunda anfört anse]- jag mig utan
vidare kunna instämma.

1 enlighet med det ovan anförda finner jag mig alltså böra ej
mindre avstyrka revisionskominitterades förslag att införa rätt till anmärkniugsarvode
till förmån för revision spersonal, som för närvarande ej
är i åtnjutande därav, än även föreslå upphävandet av nu gällande bestämmelser,
som grunda rätt till dylikt arvode.

Givetvis kan emellertid rätten till anmärkningsarvode icke utan
vidare berövas de tjänstemän, som för närvarande äro tillförsäkrade
sådan och icke enligt gällande avlöningsbestämmelser äro skyldiga uuder JBihang

till riksdagens protokoll 1920. / sand. .''107 käft. (AV .104). 4

Knnr/l. Maj:ts proposition nr 364.

kasta sig upphörande av eller minskning i extrainkomster, vilka åtfölja
tjänsten eller utgå för bestyr i sammanhang därmed. I detta hänseende
bringar löneregleringskommittén i erinran, att enligt de avlöningsvillkor,
som äro fästade vid staterna för kammarrätten, domänstyrelsen, fångvårdsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och generaltullstyrelsen,
de befattningshavare, vilka tillträtt nämnda stater, äro underkastade
skyldighet, varom nyss sagts. Vidare påpekar kommittén, att enligt
ovannämnda, den 19 juni 1919 utfärdade avlönirigsreglemente för tjänstemän
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
enahanda förhållande äger rum beträffande befattningshavarna
vid dessa verk. Härtill kan jag ytterligare foga, att, därest nya avlöliingsbestämmelser
komma att meddelas för postsparbankens tjänstemän,
skyldighet, varom nu är fråga, givetvis bör stadgas jämväl för de befattningshavare
vid sistnämnda verk, som tillträda den nya avlöningsstaten.

De tjänstemän vid det ena eller andra av ifrågavarande verk,
som kvarstå å avlöningsstat,, vid vilken icke är fästat något förbehåll i
angivna avseende, torde emellertid till följd härav böra bibehållas vid
dem nu tillkommande rätt till anmärkningsarvode.

Då, efter vad i det föregående framhållits, rätten till anmärkningsarvode
för postverkets, telegrafverkets, statens järnvägars, statens vattenfallsverks
och postsparbankens vidkommande grundas på de av Kung!.
Maj:t och riksdagen för nämnda verk fastställda avlöningsbestämmelser,
torde, innan vidare åtgärd i ärendet vidtages, frågan om anmärkningsarvodets
avskaffande, såvitt sagda verks revisionspersonal angår, böra
hänskjutas till riksdagen.

Jag tillåter mig alltså hemställa, att Kung!. Maj:t ville i proposition
till riksdagen föreslå riksdagen att, med upphävande av de i gällande
avlöningsreglementen för tjänstemän vid berörda verk förekommande
bestämmelser angående anmärkningsarvode, besluta, att sådant
arvode från den tidpunkt, Konungen må bestämma, icke vidare skall
utgå till tjänsteman vid nämnda verk, dock att tjänsteman, som icke
enligt de för honom gällande avlöningsbestämmelser är skyldig underkasta
sig upphörande av eller minskning i extrainkomster, som äro förenade
med tjänsten eller utgå för bestyr i sammanhang därmed, skall
bibehållas vid den rätt till anmärkningsarvode, som enligt samma bestämmelser
må tillkomma houom.

Kungl. Maj ds proposition nr -''164.

Yad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däruti statsrådets övriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle till
riksdagen avlåtas proposition av den lydelse, hil. litt.
. . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Lidholm.