Kung!. Maj ds proposition Nr 17 C (Proposition 1920:176)

Kung!. Maj ds proposition Nr 17 C.

Nr 176.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående allmänning sskogar i Västerbottens och
Norrbottens län; given Stockholms slott den 14 februari
1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till förordning angående allmänningsskogar
i Västerbottens och Norrbottens län.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 144 käft. (Nr 176.)

Kungl. Majds proposition Nr 176.

Förslag

till

förordning angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län.

§ 1.

Område, som vid avvittring inom Västerbottens eller Norrbottens
län blivit utlagt till allmänningsskog, skall bibehållas oförminskat,

§ 2-

För varje allmänningsskog skall utfärdas särskilt reglemente.

Förslag till sådant reglemente uppgöres av vederbörande länsstyrelse
efter delägarnas hörande samt underställes Kungl. Maj:ts prövning
och fastställelse.

§ 3.

Delägarnas beslutanderätt i alla frågor rörande allmänningsskogen
skall, där icke i reglementet är annorlunda stadgat, utövas av en av
dem utsedd allmänningsstyrelse. Närmare föreskrifter angående denna
styrelse, dess verksamhet m. m. meddelas i reglementet,

§ 4.

Allmänningsskog skall behandlas enligt hushållningsplan, som, där
icke särskilda förhållanden annat påkalla, skall upprättas enligt samma
grunder som för kronopark.

Förslag till sådan hushållningsplan uppgöres efter förordnande
av domänstyrelsen och tillkommer det samma styrelse att, sedan förslaget
granskats av vederbörande överjägmästare, med nödiga befunna
ändringar och tillägg fastställa detsamma till ledning och efterrättelse
vid skogens skötsel.

Närmare föreskrifter rörande hushållningsplanen och dess tillämpning
meddelas av domänstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 3

Till dess dylik hushållningsplan upprättats och fastställts, skall
lör allmänningsskogs skötsel och vård gälla vad som föreskrivits uti
det rörande detta ämne för varje allmänningsskog utfärdade kungl. brev
eller ock annorlunda stadgats.

Allmänningsskog står under skogsstatens uppsikt och kontroll och
skall, där ej särskild förvaltare för densamma anställts i den ordning
§ 8 stadgar, jämväl stå under skogsstatens vård och förvaltning, därvid
utsyningsförslag uppgöres i samråd med allmänningsstyrelsen och omhänderhavda
medel redovisas till vederbörande länsstyrelse.

§ 6.

All avverkning å allmänningsskog skall ske efter utsyning. Därvid
skola träd, som vid roten hålla 15 centimeter eller mera i genomskärning,
särskilt stämplas.

För utsyning och stämpling av virke å allmänningsskog, som står
under skogsstatens vård och förvaltning, skall till statsverket gäldas
gottgörelse enligt grunder, som bestämmas av Kungl. Maj:t.

§ 7.

Beträffande allmänningsskog, som står under skogsstatens vård och
förvaltning, äga allmänningsdelägarna med vederbörande skogstjänsteman
överenskomma om utövandet av förvaltningsverksamhet beträffande skogen
utöver den, som åligger honom på grund av hans tjänst. För den befattning
skogstjänsteman på grund härav kan komma att taga med allmänningsskogens
skötsel, skall av allmänningens medel till statsverket
gäldas ersättning m§d belopp, som fastställes av Kungl. Maj:t på förslag
av domänstyrelsen.

§ 8.

Besluta delägare att för skötsel och vård av allmänningsskog, för
vilken reglemente och hushållningsplan blivit fastställda, anställa särskild
förvaltare, ingive allmänningsstyrelsen till vederbörande länsstyrelse förslag
till de avlöningsförmåner, som för viss bestämd tid skola utgå till
tjänstens innehavare. Finner länsstyrelsen förslaget härutinnan lämpligt,
fastställer länsstyrelsen detsamma.

För tjänstens erhållande ingivna ansökningar jämte förslag till dess
besättande för den tid, avlöningsförmåner fastställts, skola av allmän -

4 Kungl. Maj ds proposition Nr 176.

ningsdelägarna överlämnas till länsstyrelsen, som förordnar om tjänstens
uppehållande.

Behörig till erhållande av dylikt förordnande är endast den, vilken
fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare.

Förena sig delägarna därom, må samme person kunna utses till
förvaltare för två eller flera allmänningsskogar inom samma län.

Om länsstyrelses beslut i fråga om anställande för allmänningsskog
av särskild förvaltare skall domänstyrelsen underrättas.

§ 9’

För allmänningsskog anställd särskild förvaltare är, på sätt i vederbörande
reglemente närmare bestämmes, redovisningsskyldig inför länsstyrelsen
och allmänningsstyrelsen.

Sådan allmänningsförvaltare åligger att årligen till vederbörande
överjägmästare avgiva dels å tid, som bestämmes i reglementet, berättelse
över allmänningens förvaltning under det sistförfluten året, dels
ock, på sätt och tid, som för jägmästare är bestämt, i samråd med allmänningsstyrelsen
uppgjort utsyningsförslag, som skall prövas och fastställas
av domänstyrelsen.

§ 10.

Därest allmänningsdelägare icke skulle på ett tillfredsställande sätt
handhava av dem med biträde av särskilt antagen förvaltare utövad
vård och förvaltning av allmänningsskog, äger Kungl. Maj:t på anmälan
av vederbörande länsstyrelse eller domänstyrelsen förordna, att skogen
skall övergå till skogsstatens vård och förvaltning. Därefter må icke
allmänningsdelägarna utan tillstånd av Kungl. Maj:t ånyo övertaga sådan
vård och förvaltning.

§ 11-

Bevakare å allmänning antages, då densamma står under skogsstatens
vård och förvaltning, av domänstyrelsen efter förslag av vederbörande
jägmästare och överjägmästare. Står allmänningsskog under
delägarnas vård och förvaltning, tillkommer det vederbörande länsstyrelse
att på förslag av allmänningsförvaltaren efter överjägmästarens
hörande antaga bevakare å allmänningen. Alla kostnader för bevakning
bestridas städse av allmänningens medel.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 776''.

§ 12.

Försäljning av i fastställd hushållningsplan bestämd avverkning
skall, sedan försäljningsvillkoren blivit efter förslag av allmänningsstyrelsen
fastställda av vederbörande länsstyrelse, ske å offentlig auktion
inför länsstyrelsen, som i närvaro av överjägmästaren och ombud för
allmänningsdelägarna prövar avgivna anbud.

I avseende å försäljning från allmänningsskog av virke in. in.
under hand äga dock jägmästare ävensom, där i reglementet ej annorlunda
bestämmes, allmänningsförvaltare enahanda befogenhet, som för
jägmästare är medgivet beträffande kronopark.

Under vilka förutsättningar och villkor annan försäljning eller ock
upplåtelse av nyttjanderätt eller rätt till jakt eller fiske må äga rum
från allmänningsskog, bestämmes i reglementet. Intill dess så skett,
skola stadgandena härutinnan i för skogen utfärdat kungl. brev vinna
tillämpning eller, där sådana stadganden icke finnas meddelade, vederbörande
länsstyrelse därom besluta.

§ is.

Det åligger allmänningsstyrelse att årligen i samråd med vederbörande
jägmästare eller allmänningsförvaltare efter delägarnas hörande
uppgöra och till länsstyrelsen för prövning och fastställelse före den 1
november insända förslag till utgiftsstat för allmänningsskog för nästkommande
år.

§ 14-

Avkastningen från allmänningsskog skall förvaltas enligt grunder,
som angivas i reglementet.

Av skogens avkastning skola i första hand gäldas kostnader för
skogsindelning och hushållningsplan jämte de årliga utgifterna för förvaltning
och bevakning, för underhåll av den för allmänningsskogeu
särskilt anställda personalens boställen samt för skogsodling och andra
skogsvårdsarbeten ävensom för avverkning och övriga av husnållningsplanen
eller särskilda föreskrifter föranledda kostnader, däruti inbegripna
statsverket för visst fäll tillkommande utsyningsavgifter.

Angående användningen av vad därefter må av avkastningen återstå
bestämmes i reglementet.

Kungl. Majis proposition Nr 176.

Genom denna förordning upphävas de i kungl. brev och reglementen
angående allmänningsskogar i Norrbottens län eller eljest meddelade
bestämmelser, som strida mot vad i denna förordning föreskrives.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1920.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 176.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj it Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
februari 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellnek,

Statsråden: PETERSSON,

Petrén,

Nilson;

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Petersson anförde:

I det betänkande, som den 16 mars 1912 avgavs av den norrländska
skogsvårdskommittén, framlades bland annat förslag till lag
angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län. Detta
författningsförslag har ännu icke varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
När dåvarande departementschefen den 12 februari 1915 anmälde vissa
andra i betänkandet innefattade förslag, särskilt förslaget till lag angående
utsyning å enskildas skogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker,
uttalade han, att förslaget angående allmänningsskogarna
syntes för det dåvarande lämpligen böra lämnas å sido. Den
på grundvalen av nyssberörda lagförslag av Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutade, den 18 juni 1915 utfärdade förordningen angående utsyning
å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

flera områden utesluter också i sin 1 § allmänningsskogarna från sitt
tillämplighetsområde.

Domänstyrelsen liar nu i skrivelse den 27 augusti 1918 meddelat,
att styrelsen på en framställning från länsstyrelsen i Västerbottens län
om yttrande angående utarbetat förslag till reglemente för den vid avvittringen
ovan odlingsgränsen i Sorsele socken bildade allmänningen
funnit sig nödsakad svara, att då lagbestämmelser angående hushållningen
med och skötseln av dessa allmänningsskogar saknades, Båge
styrelsen sig icke för närvarande i stånd att avgiva det begärda utlåtandet.
Då det emellertid finge anses vara av vikt, att delägarna i de
allmänningsskogar, som avsattes vid den pågående, snart slutförda avvittringen
i övre delen av Västerbottens lappmark, snarast möjligt bereddes
tillfälle att få disponera dessa skogar, ville domänstyrelsen anmäla
ärendet för Kungl. Maj:t. Styrelsen har därvid hänvisat på norrländska
skogsvårdskommitténs omförmälda förslag, vilket enligt sin ordalydelse
vore avsett att gälla område, som vid avvittring inom Västerbottens eller
Norrbottens län blivit eller därefter bleve utlagt till allmänning, och
alltså jämväl nyssnämnda allmänningsskogar.

I detta sammanhang må erinras, att frågan om dessa allmänningsskogar
under senare tid i visst avseende varit föremål för riksdagens
uppmärksamhet. 1 en vid 1915 års riksdag inom andra kammaren
väckt motion, nr 7, yrkade herr Lindhagen, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla om övervägande, huruvida, i vad mån och
på vad sätt en revision erfordrades av, bland annat, författningarna
rörande genom kronans försorg tillkomna allmänningsskogar i syfte,
att avkastningen skulle efter rättvisa grunder komma ortsbefolkningen
i sin helhet till godo samt beslutanderätten i allmänningens angelägenheter
demokratiseras. Jordbruksutskottet erinrade med anledning härav
i sitt utlåtande nr 42 om norrländska skogsvårdskommitténs förenämnda
lagförslag och om däröver avgivna utlåtanden. Utskottet förklarade sig
dela motionärens uppfattning om det otillfredsställande i den nu bestämda
och i lagförslaget bibehållna ordning, som möjliggjorde för en eller ett
fatal större röstägande att diktera vederbörande stämmas beslut mot
den mening, som omfattades av ett kanske långt övervägande flertal
mindre röstberättigade delägare. I domänstyrelsens utlåtande över förslaget
hade emellertid viss begränsning av rösträtten ifrågasatts, och
detta hade även varit fallet i vissa utlåtanden över ett sagda förslag
närstående, av samma kommitté framlagt lagförslag angående sockenallmänningar
och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län.

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 176.

Utskottet fann sig, i den ordning frågan då förelåg, icke böra i detalj
fatta ställning till lagförslaget men ansåg sig dock kunna uttala den
uppfattningen, att eu effektiv begränsning av rösträtten i fråga om
dessa allmänningar borde äga rum i riktning mot större överensstämmelse
med de rösträttsgrunder, som eljest gälla å kommunalstämma, samt
uttryckte den förhoppningen, att Kung). Maj:t vid den slutliga prövningen
av kommitténs förslag i denna del skulle skänka de sålunda
uttalade synpunkterna det beaktande, dem vederborde. Vad därefter
anginge avkomsten från ifrågavarande skogar erinrade utskottet om de
i detta avseende i vederbörande reglementen intagna bestämmelserna
och fann det i de flesta fall vara tillfredsställande sörjt för, att sagda
avkastning komme alla eller åtminstone en stor del av kommunens
inbyggare till godo. Utskottet fann på grund härav motionärens framställning
icke böra föranleda något riksdagens uttalande. Riksdagen
avslog i enlighet härmed motionen.

Vid 1919 års lagtima riksdag upprepade samme motionär sitt
yrkande i nyssnämnda motion. Jordbruksutskottet refererade i sitt utlåtande
nr 25 utskottets utlåtande i ämnet år 1915 samt fann motionärens
förslag böra behandlas i sammanhang med det förslag, vartill
förenämnda, av norrländska skogsvårdskommittén framlagda på Kling!

Maj:ts prövning ännu beroende lagförslag kunde giva anledning. Då
emellertid eu snar lösning av föreliggande fråga vore av synnerlig betydelse
för stora delar av vårt land, ville utskottet uttala sin förhoppning,
att det förslag, vartill berörda utredning kunde giva anledning,
måtte bliva snarast möjligt förelagt riksdagen. I enlighet med utskottets
hemställan fann riksdagen motionen ej föranleda någon riksdagens åtgärd.

I fråga om jordägarnas i dessa trakter av riket rätt över skogen Historik m.-.n.
torde först böra erinras om bestämmelserna i förordningen den 29 juni
1866 angående dispositionsrätten över skogen å sådana skattehemman,
som uppkomme av nybyggen, vilka därefter från kronan upplätes, eller
av sådana äldre nybyggen, för vilka föreskrivna byggnads- och odlingsskyldigheter
icke blivit behörigen fullgjorda. A dylika skattehemman skulle
skattemannen ej äga annan rätt över hemmanets skog än att han därifrån
finge dels utan utsyning till husbehov hämta nödigt virke och
bränsle och dels, efter utsyning och stämpling av vederbörande skogstjänstemän,
fritt taga eller försälja vad därutöver kunde, med bevarande
för framtiden av skogens bestånd, årligen avverkas. Dessa bestämmelser
äro grundläggande för all vid avvittring skedd skogstilldelning inom
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 144 höft. (Nr. 176.) 2

A Um änniii gs ■
skogarnas
uppkomst.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

nu ifrågavarande delar av landet och alltså även för allmänningarna,
beträffande vilka emellertid dessutom i vissa fall särskilda regler givits.

Angående uppkomsten av allmänningsskogar i Västerbottens och
Norrbottens län torde i huvudsaklig anslutning till kommitténs betänkande
få erinras om följande:

I sammanhang med bestämmande genom kungl. brev den 17 mars
1876 av den ytvidd, som vid då pågående avvittring uti Pajala socken
av Norrbottens län skulle tilldelas därvarande hemman, föreskrevs att,
på sätt jordägarna önskat, en fjärdedel av skogsanslaget skulle avsättas
till en eller flera för socknen samfällda allmänningar att förvaltas enligt
grunder, som Kungl. Maj:t ville bestämma. Sedan vid avvittringen
Pajala socken delats i tre församlingar, nämligen Pajala moderförsamling
samt Muonionalusta och Tärendö kapellförsamlingar, fördelades den
till allmänningar avsatta mark uti sex skiften, av vilka fyra äro belägna
inom Pajala moderförsamling och ett inom vardera kapellförsamlingen.

Genom kungl. brev den 9 november 1877 till lantmäteristyrelsen
förordnades, i anledning av uppkommen fråga om bildande av allmänningar
uti de flesta lappmarkssocknarna i Norrbottens län samt Stensele
socken i Västerbottens län, att, »efter det inom varje av lappmarkssocknarna
av nämnda två län ägomätning för avvittring försiggått,
samt undersökning i anledning av det i berörda hänseende framställda
förslag av vederliörande lantmätare företagits och delägarna vid sammanträde
lämnats tillfälle att ånyo sig yttra inom de socknar, där icke
sådant finnes obehövligt till följd av delägarnas redan uttalade önskan
om avsättande av skogsmark för gemensamt behov, Våra befallningshavande
skola äga att, i enahanda ordning som beträffande övriga
nödiga förberedelser för avvittring, meddela föreskrift i fråga, huruvida
en fjärdedel eller, där vederbörande delägares beslut därtill giva anledning,
större andel av socknens skogsanslag bör avsättas till eu eller
liera allmänningar, att förvaltas efter de grunder, som Vi uppå underdånig
framställning av Våra vederbörande befallningshavande komme
att i nåder bestämma».

Redan samma dag, som detta kungl. brev utfärdades, förklarade
Kungl. Maj:t i anledning av beslut, som Arvidsjaurs socknemän på avvittringssammanträde
fattat om avsättande utav en fjärdedel av hemmanens
skogsanslag till allmänning, att detta beslut skulle bringas till
verkställighet.

Liknande ''beslut fattades av Gällivare socknemän och godkändes
av Kungl. Maj:t den 22 juni 1883. Åven Jokkmokks, Arjeplogs, Jukkasjärvi
och Enontekis (numera Karesuando) socknemän förklarade vid under

Kuntjl. Mufti» proposition Nr 176.

avvittringens fortgång uti dessa socknar hållna sammanträden, att de ville
för bildande av allmänningar avsätta en fjärdedel utav de skogsanslag,
som skulle tilldelas byar, hemman och nybyggen, och genom kungl. brev,
som utfärdades, vad Jokkmokks och Arjeplogs socknar angår, den 5
april 1889, beträffande Jukkasjärvi socken den 18 augusti 1893 samt i
fråga om Enontekis (Karesuando) socken den 19 oktober 1894, föreskrevs,
att dessa beslut skulle bringas till verkställighet.

Vad Karesuando allmänning angår, har riksdagen år 1903 på Kung!.
Maj:ts framställning medgivit, att densamma finge utbytas mot visst
område av Muonio kronopark i Muonionalusta församling, och har det
inom Karesuando socken till allmänning avsatta området i sammanhang
härmed överlämnats till kronan och förvaltas såsom kronopark.

Alla de socknar, uti vilka enligt nu omnämnda beslut allmänningar
bildats, äro belägna uti Norrbottens län. Beträffande Västerbottens
län hade under pågående avvittring av de ovan odling sgränsen
belägna delarna av detta län hemmansägarna i Stensele socken med Tärna
kapellförsamling samt inom Sorsele socken beslutat, att av det blivande
skogsanslaget skulle till allmänningar avsättas inom Stensele socken och
''färna kapellförsamling hälften samt inom Sorsele socken en tredjedel,
vilka beslut godkändes av Kungl. Maj:t den 1 mars 1901.

Genom kungl. brev den 7 mars 1902 förordnades emellertid, att
avvittringen inom Sorsele socken skulle tillsvidare upphöra och att avvittringsarbetet
inom Stensele och Tärna socknar ej skulle fortgå längre,
än till dess ägotaxering ägt rum samt därtill hörande kartor och
handlingar upprättats. Härigenom blev verkställigheten av besluten
om bildande av allmänningar uti de sist angivna socknarna tillsvidare
uppskjuten.

I proposition nr 88 den 17 mars 1905 föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
bland annat, att vid avvittringen inom de områden av Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilka vederbörande
länsstyrelse ännu icke meddelat avvittringsutslag, skulle iakttagas, att
av skogsanslaget skulle omedelbart tilldelas de särskilda hemmanen och
nybyggena endast vad som efter noggrann, av avvittringslantmätaren
med biträde av skogstjänsteman för varje särskilt fall förrättad undersökning
ansåges erforderligt för nödigt husbehov, med hänsyn jämväl
till förefintliga odlingslägenheter, men att återstoden av skogsanslagen
skulle avsättas till allmänning, att för delägarnas gemensamma nytta
förvaltas i enlighet med de grunder, som av Kungl. Maj:t bestämdes.
Beträffande dessa grunder anfördes i statsrådsprotokollet vid propositionen,
att det borde bero på Kungl. Magt att vid fastställandet av

Kungl. Maj;ts proposition Nr 17&.

reglementen för allmänningarna söka tillse, att allmänning^ avkastningvunne
sådan användning, att ändamålet med avvittringen och med allmänningens
avsättande bleve så mycket som möjligt tillgodosett.

Enligt skrivelsen nr .124 den 10 maj 1905 förklarade sig riksdagen
i denna fråga vara av samma uppfattning som Kungl. Maj:t.
Riksdagen ansåg sig emellertid böra framhålla vikten av att de grunder,
som komme att bestämmas för allmänningarnas förvaltning, bleve sådana,
att de lämnade största möjliga trygghet för att allmänningarna komme
att lända till varaktigt stöd för den jordbrukande befolkningen och att
hemman, som hade del däri, ej finge sådan fördel därav, att de bleve
föremål för spekulation. 1 sådant hänseende hade riksdagen, på samma
gång riksdagen behjärtat vad länsstyrelsen i Norrbottens län i avgivet
utlåtande yttrat angående faran av att utan nödiga inskränkningar medgiva
delägarna i allmänning rätt att av inkomsterna därifrån erhålla
gottgörelse för sina kommunala utskylder, funnit sig synnerligen tilltalad
av vad kammarkollegium och domänstyrelsen i gemensamt utlåtande
i ärendet yttrat angående lämpligheten av att låta allmänningsfondens
avkastning utgå såsom bidrag till för delägare i allmänhet nödiga och
gagneliga kommunala ändamål, såsom läkarvård, fattigvård, folkundervisning,
jordbrukets förbättring genom utdikning eller annorledes samt
för anläggning eller förbättring av utfartsvägar, ävensom att i mån av
tillgång av allmänningsfondens inkomster avsätta medel till en fond för
delägares understöd vid inträffande missväxtår, företrädesvis genom
beredande av arbetsförtjänst vid inom kommunen anordnade allmän^
nyttiga arbeten. Vidare framhöll riksdagen, att då den återstående
skogstillgåugen inom Enontekis (Karesuando) socken syntes icke i
något fall överstiga ett knappt husbehov, de föreslagna bestämmelserna
icke borde tillämpas på denna socken. Med denna inskränkning bifölls
propositionen. — Kungörelse, innefattande de av riksdagen godkända
bestämmelserna, utfärdades den 20 april 1906 (nr 36 s. 1).

Sedan ytterligare utredning ägt rum, föreläde Kungl. Maj:t 1909
års riksdag i propositionen nr 110 vissa av 1905 års beslut föranledda
förslag beträffande avvittringen. Riksdagen biföll i huvudsak dessa förslag
och därefter hava uti kungörelsen den 5 juni 1909 (nr 54), innefattande
ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker, bestämmelser lämnats, genom vilka
frågan om allmänningars bildande uti de då ännu oavvittrade delarna
av dessa län fått sin slutliga lösning. Enligt 11 § i denna kungörelse
skall, sedan det utrönts, huru mycken skogsmark bör utläggas till husbehovsskog
åt samtliga hemman och nybyggen inom avvittringslaget,

Kungl. Maj:t.i proposition Nr 176. 1?

förslag angående avsättande av den övriga delen av skogsanslaget till
allmänning utarbetas och utmärkas å karta. Vid efterawittring inom
område, där allmänning avsatts vid förutgången allmän avvittring, skall,
där så lämpligen kan ske, dt^ls för de vid efteravvittringen utbrutna
nybyggena avsättning äga rum till sådan allmänning efter samma grunder,
efter vilka densamma bildats, samt dels särskilda, för nämnda nybyggen
eller vissa av dem gemensamma allmänningar bildas av den återstående
del av skogsanslaget, som icke utlägges till husbehovsskog. Enligt
§§ 3 och 4 av den samma dag utfärdade lagen angående husbehovsskogar
inom vissa områden kan å avvittringslagets allmänningsskog i
vissa fall enskild delägare erhålla utsyning, om antingen erforderlig
husbehovsskog saknas å den för detta ändamål avsatta delen av skogsanslaget
eller ståndskogen å samma del vindfälles eller skadas av eld.

Jämlikt av vederbörande länsstyrelse meddelade avvittringsutslag
hava sådana allmänningsskogar numera blivit avsatta dels inom Västerbottens
län vid avvittringen i övre delarna av Sorsele, Stensele, Vilhelmina
och Dorotea socknar samt i Tärna socken och dels inom Norrbottens
län vid efterawittring inom Gällivare, Jokkmokks och Arjeplogs socknar.

De för hela avvittringslagen gemensamma allmänningarna upptaga
i Norrbottens län följande ytvidder:

Socken

Paj ala....................................................

Muonionalusta........................................

Tärendö ................................................

Arvidsjaurs ...........................................

Gällivare: vid allmän avvittring .

» efterawittring .......

Jokkmokks: » allmän awittring .

» efterawittring .......

Arjeplogs: » allmän avvittring

» efterawittring ......

Jukkasjärvi .........................................

Karesuando ..........................................

Hektar

......................... 48,781.9 1

.......................... 4,141.20

............................ 14,456.98

........................... 23,782.14

...... 63,015.51

...... 582.42 63,597.93

...... 67,952.7 5

...... 1,969.70 68,922.4 5

..... 21,015.3 5

...... 8,099.02 29,114.37

........45,581.74

.......................... 6,994.50

Summa 306,373.2 2

Dessutom hava vid efterawittring blivit såsom särskilda allmäuningar
för nedan angivna antal nybyggen avsatta - i : ;

Allmänning»

skogarna»

omfattning.

Allmäuuwgg''

skogarnas

förvaltning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

inom Gällivare socken för 28 nybyggen 785.7 8 hektar
» Jokkmokks » » 45 » 849.8 2 »

» Arjeplogs » » 193 » 7,122.03 »

•Summa 8,757.63 hektar.
Arealen av allmänningarna i Västerbottens län uppgår till:

Socken Hektar

Sorsele .............................................. 29,061.45

Stensele med Tärna...................... 49,252.17

Vilhelmina.......................................... 47,345.7 3

Dorotea.............................................. 4,645.7 0

Summa 130,305.0 5

1 Norrbottens län äro de vid allmänna avvittringen avsatta allmänningarna
fördelade i flera än ett skifte i följande socknar: i Paj ala
i 4, i Gällivare i 11, i Jukkasjärvi i 2, i Jokkmokks i 19, i Arjeplogs
i 6 och i Arvidsjaurs i 6 skiften. I Västerbottens län torde likaledes den
till allmänningar avsatta skogsmarken hava uppdelats i ett flertal, från
varandra betydligt avlägsna skiften.

Genom särskilda kungl. brev hava de allmänna grunderna fastslagits
för förvaltningen av ifrågavarande skogar i Norrbottens län.
Dessa kung], brev hava utfärdats för allmänningarna uti Pajala socken
med tillhörande kapellförsamlingar den 21 april 1882, uti Arvidsjaurs
socken den 12 september 1884, uti Gällivare socken den 24 maj 1895,
uti Arjeplogs socken den 27 juni 1896, uti Jokkmokks socken den 14
augusti 1896, uti Jukkasjärvi socken den 12 juli 1900 och uti Karesuando
socken den 5 oktober 1906.

För allmänningarna i Västerbottens län äro inga föreskrifter i detta
hänseende givna och, såsom ovan nämnts, är det denna omständighet,
som föranlett domänstyrelsens framställning i ämnet den 27 augusti 1918.

Uti nyssnämnda kungl. brev, med undantag av i brevet rörande
Karesuando allmänning, stadgas angående allmänning och delägarskap
i densamma, att allmänning är en samfälld egendom, i vilken envar
jordägare i socknen har del i förhållande till sin skatt. Rörande
Karesuando allmänning uttalas i det kungl. brev, genom vilket förut
omnämnda utbyte av mark inom socknen mot del av Muonio kronopark
stadfästes, att det angivna området upplätes åt Enontekis (Karesuando)
kommun såsom kommunens samfällda egendom.

I förenämnda kungl. brev stadgas vidare, att nu ifrågavarande
allmänningsskogar i Norrbottens län skola i allt vad skogshushållningen

Kungl. Maj:tu proposition Nr 176.

vidkommer stå under skogsstatens vård och förvaltning. För närvarande
förvaltas Gällivare och Jokkmokks socknars allmänningar av särskilt
för ändamålet anställda allmänningsförvaltare med samma skogliga utbildning,
som erfordras för anställning såsom jägmästare. Dessa allmänningsförvaltare
äro förordnade av domänstyrelsen såsom assistenter
på de revir, inom vilka allmänningsskogar finnas, och uppbära också
avlöning av domänfonden för tiden 1 juni till 30 november. Styrelserna
för dessa allmänningar anvisa också årligen avsevärda belopp till förvaltnings-
och kulturåtgärder å allmänningarna. Allmänningarna inom
Arjeplogs, Arvidsjaurs, Jukkasjärvi och Paj ala med Muonionalusta kapellförsamling
socknar skötas av respektive jägmästare, vilka härför uppbära
någon ersättning. Åven för dessa allmänningar anvisas växlande
belopp till förvaltningsåtgärder utöver kostnaden för bevakning och utsyning.
Beträffande Tärendö sockens allmänning hava enligt domänstyrelsens
uppgift delägarna ej kunnat förmås anvisa några medel utöver
anslag till utsyning och tillfällig extra bevakning under de år, då
de ordinarie avverkningarna uttagits från allmänningen. Då sådana
uttag, efter utsyning genom vederbörande jägmästare, i regel skett vart
tredje år, har skogsskötseln under mellantiderna praktiskt taget legat
nere å denna allmänning. Följderna härav hava ock, enligt vad domänstyrelsen
meddelat, framträtt vid inspektioner, men allinänningsstyrelsen
hade, oaktat länsstyrelsen begärt dess utlåtande över vederbörande överjägmästares
anmälan i ärendet, icke kunnat förmås anslå några som
helst medel ens till de allra mest trängande skogsvårdsåtgärderna.

Avverkning å nu ifrågavarande skogar skall ske efter afstämpling
av vederbörande skogstjänsteman. Beträffande avverkningarnas omfattning
äro i de särskilda kungl. breven intagna olika bestämmelser, avpassade
efter skogarnas virkesförråd, dettas beskaffenhet och å de skilda
trakterna rådande avsättningsförhållanden.

Sålunda har föreskrivits beträffande allmänningarna i Paj ala, att
avverkningen skulle omfatta frisk och skadad, till bjälkar och timmer
duglig skog, som innehölle, vad den friska skogen anginge, elva decimaltum
och beträffande den skadade tio decimaltum i genomskärningfem
fot från roten. För Arvidsjaurs allmänning äro motsvarande mått
bestämda till respektive elva och nio decimaltum. 1 fråga om Gällivare,
Arjeplogs, Jokkmocks och Jukkasjärvi allmänningar innehålla de kungl.
breven grunddragen till en avverkningsplan, för vilken dock ej här torde
vara erforderligt redogöra. För de särskilda allmänningarna äro skilda
bestämmelser lämnade angående den minimidimension, som bör uttagas
vid avverkningen. Sålunda föreskrives beträffande Gällivare allmänning,

16 KungI. Majds proposition Nr 176.

att skadade träd skola i brösthöjdsdiameter hålla minst 25 Centimeter,
friska, men undertryckta träd minst 27 centimeter, frisk, icke undertryckt
granskog minst 31 centimeter och dylik tallskog minst 33 centimeter.
Sist angivna båda dimensioner gälla även för avverkning å Arjeplogs
allmänning, men för skadad och för frisk, undertryckt skog är minimidimensionen
här gemensam och satt till 24 centimeter vid brösthöjd.
För Jokkmokks allmänning har sistnämnda, även där för skadad och
frisk undertryckt skog gemensamma dimension höjts till 26 centimeter,
men i övrigt äro bestämmelserna för frisk skog desamma som för Gällivare
och Arjeplogs allmänningar. Beträffande slutligen Jukkasjärvi
allmänning inskränker sig dimensionsbestämmelsen uti det rörande
denna allmänning utfärdade brev till en föreskrift därom, att för frisk,
»fullt utväxt» timmerskog minimidimensionen ej må understiga 31 centimeter
vid brösthöjd.

De angivna breven innehålla vidare stadgande!!, huru vid försäljning
av det utstämplade virket skall förfaras, huru lång avverkningstid
må medgivas åt virkesköparen, att i flottleder för virkets utdrivning
verkställda byggnader och dammar, till vilka virke avgiftsfritt utlämnats
från allmänningen, skola efter avverkningen tillfalla denna o. s. v.
Närmare bestämmelser angående tid för auktioners hållande och försäljningsvillkor
meddelas av länsstyrelsen i samråd med tre av allmänningsdelägarna
å kommunalstämma valda ombud och på enahanda sätt förfares
även med prövning av gjorda anbud, Uti brevet rörande Jukkasjärvi
allmänning föreskrives dock, att länsstyrelsen skall angående försäljningsvillkoren
höra allmänningsdelägarna, och rörande Jokkmokks
allmänning saknas bestämmelse, att anbuden å utbjudet virke skola
prövas i samråd med ombud för delägarna. Beträffande annan virkesförsäljning
än den, som sker i enlighet med de sålunda lämnade föreskrifterna,
äro stadgandena även något olika, i det att, vad angår allmänningarna
uti Pajala socken med kapellförsamlingarna och uti Arvidsjaurs
socken, revirförvaltaren är berättigad att under hand försälja
vindfällen och skadad skog av mindre dimensioner ävensom tjärvirke.
För Gällivare allmänning åter innehålla motsvarande bestämmelser att,
därest utom den ordinarie virkesförsäljningen någon trakt skulle visa
sig i behov av avverkning, vad den skadade skogen vidkommer, eller
om skog skadas av eld eller vindfälles, så skall, liksom även när fråga
uppkommer om försäljning av tjärvirke, torrved eller björk till bränsle
och dylikt, anmälan av vederbörande revirförvaltare göras hos länsstyrelsen,
som i samråd med de tre av delägarna utsedda ombuden äger
att pröva, på vilket sätt och under vilka villkor dylik försäljning må

Kungl. Maj ds proposition Nr 176.

ske. Beträffande Arjeplogs, Jokkmokks och Jukkasjärvi allmänningar
gälla likartade föreskrifter som för Gällivare allmänning, endast med
det undantag, att länsstyrelsen här beslutar uti hithörande frågor utan
att behöva höra ombuden för delägarna.

Inom allmänningarna belimligt mulbete och höslåtter, som vid
avvittringen ej tilldelats hemman eller nybygge, må, dör det kan ske
utan men för skogsvården, utarrenderas i den ordning, som finnes föreskriven
för dylika å kronopark belägna lägenheter.

De medel, som inflyta genom virk sförsäljning, utarrendering av
ängar o. d., skola inlevereras till länsstyrelsen för att av denna myndighet
göras fruktbärande och förvaltas. För allmänningarna uti Pajala
socken med kapellförsamlingar stadgas i detta avseende, att de fonderade
medlens avkastning skall auvändas i främsta rummet till gäldande av
de å jordbruksfastigheterna vilande allmänna onera och därefter till
andra för delägarna nyrttiga ändamål, vilka närmare skulle angivas i det
reglemente för förvaltningen av fonden, som läusstyrelsen uppå framställning
av delägarna komme att fastställa. Sådant reglemente fastställdes
den 13 augusti 1897.

I brevet rörande Arvidsjaurs allmänning föreskrives, att länsstyrelsen
vid sin medelsförvaltnmg skall biträdas av en utav delägarna å
kommunalstämma vald s yrelse, bestående av två ledamöter med två
snpplemter för dem, ''dika alla böra vara bosatta i Luleå eller dess
närhet. På delägarnas framställning skulle länsstyrelsen fastställa reglemente
för fondens förvaltning, men skulle förslag till närmare föreskrifter
rörande användandet av fondens inkomster, sedan delägarna
däröver yttrat sig. underställas Kungl. Plants prövning. För denna
allmänning fastställdes reglemente den 14 maj 18ö7.

Beträffande övriga hithörande allmänningar hava reglementen utfärdats,
för Gällivare den 21 augusti 1896, för Jokkmokks den 20 april
1897, för Arjeplogs den 14 maj samma nr och för Jukkasjärvi den 16
augusti 1901. Däremot har ännu ej något reglemente utfärdats för
Karesuando allmänning

Norrländska skogsvårdskommittén har angående dessa allmänningar
anfört huvudsakligen följande:

»Såsom framgår av förestående redogörelse för innehållet uti de kungl.
brev, som behandla nu ifrågavarande skogar, gäller för dem i avseende på hushållningen
med skogen den gemensamma bestämmelsen, att utstämpling av det till avverkning
avsedda virket skall ske av vederbörande skogstjänsteman. Hushållningen
å dessa betydande skogar kan emellertid ej bliva inskränkt endast till utstämplingen
Bihany till riksdagens p>ot koll 1620. 1 sand. 144 kålt. (AV 176.) 3

Horrländska

skogsvdrd»-

kommittén.

18 Kung/,. Maj:ts proposition Nr 176.

av avverkningsbeloppet och dettas försäljning. Ökade avsättningsmöjligheter för
virke av smärre dimensioner än dem, som omnämnas i ovan angivna nådiga brev.
möjliggöra även en intensivare hushållning med därav följande ökat arbete, men
även ökad avkastning. Redan nu har ä många av de trakter, uti vilka dessa allmänningar
äro belägna, virke av dimension, understigande dem uti vederbörande
nådiga brev såsom minimigräns för avsättning av skadad undertryckt skog angivna,
erhållit avsättningsvärde, framför allt på grund av möjligheten att uti nya industrier
eller med utvecklad teknik i de redan arbetande skörda ekonomisk vinst på förädling
av dessa smärre dimensioner. Härtill hava även i vissa fall bidragit ändrade
grunder för betalande av de med virkets framflottning förenade kostnaderna. Arbetet
med att på olika vägar höja virkesvärdet kan sägas oavbrutet fortgå och även uti
dessa nordliga trakter icke utan framgång bedrivas. Det torde då vara nödvändigt
för de skogsägare, vilka vilja skörda vinst av detta arbete, att inrätta sig efter de
nya förhållandena. 1 samma mån, som skogsegendomen är av stor omfattning, blir
vikten av denna anpassning efter de nya förhållandena mera påtagligt framträdande.
Då, såsom fallet är med de nu behandlade skogarna, dessa äro samfälld egendom,
uti vars förvaltning de enskilda delägarna icke kunna personligen ingripa, men vars
rätta omvårdnad är av så stort allmänt intresse, att den anses böra genom av statsmakterna
utfärdade föreskrifter regleras, blir det av synnerlig vikt att tillse, att
de former för förvaltningens handliavande, som föreskrivas, val fylla sitt dubbla
ändamål att tillvarataga både delägarnas och statens intressen. En första förutsättning
härför torde vara, att skogarna underkastas en ordnad hushållning i enlighet
med härför upprättad plan. Den grund, varpå en dylik husliållningsplan bygges,
bör givetvis vara lagd i överensstämmelse med de fordringar, som staten anser sig
böra uppställa för andra likartade skogar, och dess mål bör vara detsamma, som
staten uti sin skogshushållning eftersträvar. Därför har det ock synts kommittén
böra höra under jordbruksdepartementet1 såväl att utfärda erforderliga föreskrifter
som ock att tillse, att desamma alltfort fylla sitt ändamål. Samma myndighet bär det
även tillkomma att övervaka verkställigheten av liushållningsplanernas föreskrifter
i vad de röra utstämplingen av den bestämda ärsavverkningen. Om ej därutinnan
annorledes bestämmes, bör detta arbete vara överlämnat åt samma statens tjänstemän,
vilka fullgöra motsvarande uppdrag ä skogarna till de hemman, av vilka de
nu omhandlade allmänningarna egentligen äro delar. På grund av skogarnas natur
av samfälligheter kunna" emellertid, såsom redan framhållits, delägarna själva, dä
det gäller de rena förvaltningsbestyren, icke ingripa uti och utföra de delar av
administrationsarbetet, som å hemmansskogarna verkställas utav ägaren. 1 vissa avseenden
kunna väl utav delägarna valda ombud övertaga dessa den enskilde ägarens
funktioner, medan återigen uti andra så icke gärna kan ske. Till dessa senare
höra framför allt handläggandet av alla skogliga arbeten eller desammas övervakande.
Nödvändigheten av att å de ofta stora skogsområden, varom här är fråga,
giva ett fullt planmässigt utförande åt dessa arbeten betingar ovillkorligen arbetsledningens
koncentration på en hand. Och ehuru det såsom regel icke bör tillkomma
skogsingenjörerna2 att å de skogar, till vilka de hava sin verksamhet för ^Kommittén

hade föreslagit inrättandet inom jordbruksdepartementet av ett skogskonto!-för handläggning av ärenden angående enskilda skogar.

2 Kommittén hade föreslagit, att tillsynen över enskilda skogar i Västerbottens och Norrbottens
län, både i lappmarken och kustlandet, skulle utövas av en särskild kår av skogsingenjörer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 1!)

lagd, övertaga rena förvaltningsbestyr, om de lin rörande dylika kunna liimna råd
och anvisningar, så synes dock i detta fall ett undantag från denna regel kunna
böra medgivas, och sådana arbeten för dessa skogars vidkommande åt dem överI
lim nas. Härför talar ej minst statens intresse av att dessa samfällighetsskogar
komma i åtnjutande utav den bästa möjliga vård och sålunda bliva till möjligast
största gagn för de avlägsna landsdelar, vilkas förnämsta ekonomiska stiid de utgöra,
eu sak som än ytterligare befordras, därest omkostnaderna för deras förvaltning
kunna hållas vid en ej alltför hög siffra.

Genom det medgivande beträffande skogsingenjörernas tjänstgöring, som sålunda
föreslås för dessa skogars vidkommande, bör det ej anses vara uttalat, att
liknande utvidgning av dessa tjänstemäns uppdrag må kunna ifrågakomma även för
andra skogar. Detta skulle förrycka deras verksamhet och leda därhän, att enskilda
skogsägare kunde på staten vältra över de mest primära konsekvenserna av
sin äganderätt.

Emellertid torde det ej kunna undgås att, om den skogsingenjör, inom
vilkens tjänstgöringsområde en allmänningsskog är belägen, skall hava till åliggande
att fullgöra alla de förvaltnings- och andra dylika arbeten, som tarvas å skogen,
han av sina övriga arbeten kan hindras att åt allmänningen ägna all den tid, som
skogens omfattning eller möjlighet till ökad intensitet uti hushållningen kan komma
att kräva, Ett sådant förhållande skulle dock å andra sidan även kunna anses
utgöra ett bevis för att skogens förmåga att uppbära ökade förvaltningskostnader
vuxit, och att det statens understöd, vilket, rättigheten att för förvaltningen anlita
skogsingenjören innebar, icke blott icke är behövligt utan till och med kan genom
den stagnation i arhetena, som blir en följd av skogsingenjörens bristande tid, verka
hämmande på utvecklingen av skogshushållningen. För att råda bot för ett dylikt
missförhållande vill kommittén föreslå, att allmänningsdelägare, som sådant önska,
må kunna få en särskild skogsförvaltare anställd för skogens skötsel och vård.
Då bland dennes uppdrag även skulle ingå att verkställa utsyning av årsavverkningarna
från skogen, så torde från det allmännas synpunkt sett vissa villkor böra
vara fastade vid en sådan rättighet att erhålla egen skogsförvaltare. Först och
främst bör dennes tjänstutövning vara förbunden med ansvar, så att han vid fel
eller försummelse må kunna från tjänsten för viss tid eller alltid skiljas. Detta
torde kunna åstadkommas, om till efterrättelse för hans tjänstutöving gäller en av
Konungen utfärdad instruktion. Förslag till en dylik bör alltså av allmänningsdelägama
för granskning ingivas, innan tillstånd att erhålla egen skogsförvaltare
meddelas dem. Det måste vidare för staten vara av betydelse, att den tilltänkte
skogsförvaltaren kommer att innehava sin tjänst under sådana villkor, att han bör
kunna anses vara ekonomiskt självständig. För att Kungl. Maj:t, vilkens avgörande
förslaget om anställande av egen skogsförvaltare bör vara underkastat, skall erhålla
förvissning om att rimliga anspråk i detta avseende kunna anses vara tillgodosedda,
böra delägarna vid sin ansökan om egen skogsförvaltare foga laga kraft vunnet
beslut om de aflöningsförmåner under viss bestämd tid, som de vilja för ändamålet
anvisa.

Sedan nu angivna förslag blivit av Kungl. Maj:t godkända, må tjänsten såsom
skogsförvaltare anslås till ansökan ledig, varefter ansökningshandlingarna jämte förslag
till tjänstens besättande av allmänningsstyrelsen insändas till Kungl. Maj:t, som bör
äga att utnämna innehavare av befattningen. Härvid torde ej uteslutande s. k.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

tjänstemeriter böra vara avgörande, utan jämväl sökandens lämplighet för den ifrågavarande
anställningen tagas i betraktande.

Kompetensfordringarna för sådan särskild skogsförvaltare böra enligt kommitténs
förmenande vara desamma, som föreslagits gälla i fråga om behörighet att
vinna anställning såsom skogsingenjör.

Otvivelaktigt kommer anställandet av egen skogsförvaltare att medföra större
kostnader för allmänningens skötsel, än om skogsingenjör härför anlitades. Den
ökade kostnaden torde dock bliva mera skenbar än verklig, ty den omständigheten,
att en person får uteslutande ägna sig åt tillvaratagande av allmänningsdelägarnas
intressen i vad de beröras av hushållningen med deras samfällda skog, skall givetvis
resultera uti att detta sker på ett mera noggrant och ingående sätt, än då
arbetet skall utföras av en person, vilkens tjänstebefattning ålägger honom utförande
av en mångfald andra göromål. Såsom en följd av att allmänningsdelägarna avlöna
egen skogsförvaltare bör utsyningsavgift till staten icke vidare utgå, ett förslag,
vartill kommittén får återkomma i sammanhang med behandling av frågan om
utsyningsavgifter i övrigt.

Kommittén vill hålla före, att utvecklingen skall visa sig gå i den riktning,
att allmänningarnas ägare skola eftersträva att ernå den förmån, som anställandet
av egen skogsförvaltare otvivelaktigt medför. Eu sådan utveckling vore även ett
glädjande vittnesbörd om äganias ökade intresse för allmänningens skötsel. För
att befordra en dylik utveckling och göra det möjligt även för ägare av mindre
allmänningar, vilkas avkastning ej medgiver anställande av en egen skogsförvaltare,
att dock bliva i möjligaste mån delaktiga av de antydda fördelarna, vill kommittén
föreslå, att delägare må, där Kungl. Maj:t så prövar skäligt, förena sig om anställande
av gemensam skogsförvaltare för två eller flera allmänningar.

Yare sig allmänningsskogs förvaltning handhaves av skogsingenjör eller särskild
skogsförvaltare, bör det tillkomma vederbörande skogsinspektör1 att övervaka,
att densamma handhaves i enlighet med gällande hushållningsplan eller eljest utfärdade
föreskrifter.

Handhavandet av medel, som inflyta på grund av virkesförsäljning från eller
arrendeupplåtelser å nu ifrågavarande allmänningsskogar, ombesörjes för närvarande
av Konungens befallningshavande, och i vissa fall är, såsom av förestående redogörelse
för de rörande allmänningarna utfärdade nådiga breven framgår, stadgat,
att Konungens befallningshavande vid fullgörande av detta sitt uppdrag skall inhämta
vissa av delägarna utsedda förtroendemäns mening. Ett bibehållande av Konungens
befallningshavande vid detta bestyr synes stå i full överensstämmelse med de för
andra likartade fall utfärdade stadganden.

Säkert är även, att Konungens befallningshavande, som torde äga en ingående
kännedom om kommunernas olika behov och förhållanden, är den lämpligaste att
ombesörja förvaltningen av ifrågavarande medel.

I Konungens befallningshavandes uppdrag har även ingått att å auktion försälja
det utstämplade virket. Att det är med en viss tvekan, som kommittén föreslår,
att detta allt fortfarande skall bliva förhållandet, torde framgå av kommitténsyttrande
och förslag i fråga om virkesförsäljning från kronans skogar. Vid ut 1

Kommittén hade föreslagit, att överinseendet över skogsingenjörernas verksamhet skull#
utövas av särskilda skogsinspektörer i stället för av överjägmästare.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

förande av detta uppdrag, vilket — — — — ligger utanför Konungens befallningshavandes
egentliga uppgift, synes därför, förutom ombudens för delägarna mening,
även skogsinspektörens böra inhämtas. Från domänstyrelsens affärsbyrå 1 torde denne
kunna erhålla samma uppgifter rörande marknadspris o. s. v., som lämnas åt distriktsstyrelserna
3, och sålunda bliva i tillfälle att i sin tur lämna vederbörande förvaltare
för allmänningarna ledning för virkets värdering samt att även underkasta denna
värdering en sakkunnig granskning.

De närmare bestämmelserna angående förvaltning av medel, som inflyta genom
försäljning av virke eller annorledes, såsom genom utarrendering av slåtter och
dylikt, meddelas nu av Kungl. Maj:t på förslag av Konungens befallningshavande
och sedan delägarna däröver yttrat sig. Denna anordning torde vara lämplig och
böra bibehållas.

Ovanstående allmänna huvudgrunder, på vilka skogarnas i fråga av staten
reglerade vård och förvaltning enligt kommitténs mening böra uppbyggas, kunna
sammanfattas uti följande punkter:

avverkningsbeloppets storlek bestämmes genom en av jordbruksdepartementets
skogskontor såsom övervakare av skogshushållningen å dessa allmänningar fastställd
hushållningsplan eller av samma myndighet i annan ordning givna föreskrifter;

utstämplingen av det sålunda bestämda avverkningsbeloppet sker genom eu
av Kungl. Maj:t antagen skogsförvaltare eller, där sådan icke finnes anställd, av
vederbörande skogsingenjör; dessa arbeten övervakas av skogsinspektör:

under Konungens befallningshavandes överinseende handhaves förvaltningen i
övrigt av allmänningen utav en allmänningsstyrelse; detaljerade bestämmelser angående
förvaltningen innehållas uti reglemente, som fastställes av Kungl. Maj:t;

förvaltningen av de genom virkesförsäljning eller annorledes influtna medlen
handhaves av Konungens befallningshavande i enlighet med närmare bestämmelser,
som utfärdas av Kungl. Maj:t.»

I anslutning till ovan angivna grunder har kommittén uppgjort
följande:

»Förslag

till

Lag angående allmänning sskog ar i Västerbottens och Norrbottens lån.

§ 1.

Område, som vid avvittring inom Västerbottens eller Norrbottens län blivit
eller hädanefter bliver till allmänning utlagt, skall bibehållas oförminskat.

Delägare i sådan allmänning äro, där ej för särskilt fall är annorlunda bestämt,
jordägarna inom socknen eller avvittringslaget efter deras mantal.

1 Kommittén hade föreslagit inrättande av en dylik byrå.

3 Kommittén hade föreslagit inrättande av dylika styrelser för kronans skogar i stället
för överjägmästare.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 176.

§ 2.

Årligen å tid, som av Konungens befäl [ni ngshavande utsattes, äga delägarna
att efter omröstning enligt de grunder, som utav delägarskapet bestämmas, utse en
allmänningsstyrelse. som i alla frågor rörande allmänningen utövar delägarnas beslutanderätt.
där icke i reglemente för allmänningen är annorlunda stadgat.

Förslag till sådant reglemente uppgöres av Konungens befallningshavande
och fastställes av Konungen, sedan delägarna beretts tillfälle att yttra sig däröver.

§ 3.

Allmänningsskogarna skola behandlas enligt sadana efter skogstilistandet och
rådande olika ortsförhällanden lämpade hushållningsplaner, som avse skogens framtida
bestånd samt högsta och möjligast jämna avkastning.

Sådan hushållningsplan upprättas i enlighet med de närmare föreskrifter, som
av jordbruksdepartementets skogskontor utfärdas, och efter förordnande av detsamma.

Jordbruksdepartementets skogskontor tillkommer det även att, efter det förslaget
till hushållningsplan ä marken granskats av vederbörande skogsinspektör, med
nödiga befunna ändringar och tillägg fastställa detsamma till ledning vid skogens
skötsel.

Till dess dylik hushållningsplan upprättats och fastställts, skall för allmänningsskogs
skötsel och värd gälla vad som föreskrivits uti det rörande detta ärna*''
för varje allmänningsskog utfärdade nådiga brev eller ock annorlunda stadgats.

Det tillkommer jordbruksdepartementets skogskontor att meddela de närmare
föreskrifter, vilka skola lända till efterrättelse vid skogens skötsel, utöver vad som
i sådant avseende innehålles uti nådiga brev och fastställda hushållningsplaner.

§ 4-

All avverkning å allmänningsskog skall ske efter utsyning och afstämpling.

Där ej för allmänningsskog, i den ordning nedan stadgas, anställts särskild
skogsförvaltare, skall utsyning och stämpling ombesörjas av vederbörande skogsstat
stj änstem an.

§ 3.

Önska delägare att för allmänningsskogs skötsel och vård anställa särskild
skogsförvaltare, ingive till Konungen ej mindre förslag till instruktion att gälla för
skogsförvaltarens tjänstutövning, än även uppgift å de löneförmåner, som för viss
i förslaget utsatt tid skola till tjänstens innehavare utgå. Sedan förslagen prövats
och godkänts, skola för tjänstens erhållande ingivna ansökningar jämte förslag om
dess besättande för den tid, löneförmåner fastställts, överlämnas till Konungen, som
om tjänstens uppehållande förordnar.

Behörig till erhållande av dylikt förordnande är endast skogligt bildad mans
vilken bör hava fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning såsom
skogsingenjör.

Förena sig delägarna därom, må samme person kunna utses till förvaltare förv
två eller flera skogar.

Kungl. Majds proposition Nr tfa. 2''>

Utsyningsförslag, som skall vara grundat på faststillld hushållningsplan eller,
om sådan ej finnes, rörande allmänningsskogen ifråga utfärdade nådiga brev, skall
uppgöras av den, under vilkens förvaltning skogen står, efter samråd med allmänningsstyrelsen
samt fastställas av jordbruksdepartementets skogskonto!''.

Försäljning av i utsyningsförslaget ingående virke skall, sedan betalningsvillkoren
blivit efter allmänningsstyrelsens förslag fastställda av Konungens befallningshavande,
ske å offentlig auktion. Prövning av de vid auktionen gjorda anbuden
verkställes av Konungens befallningshavande i närvaro av vederbörande skogs*
inspektör och ombud för delägarna. .

Under vilka förutsättningar och villkor annan försäljning må äga ruin från
skog, varom nu är fråga, må i reglemente bestämmas; intill dess så skett, skola
stadgandena härutinnan uti för skogen utfärdade nådiga brev vinna tillämpning.

§ 7.

Konungens befallningshavande tillkommer att pröva och fastställa av alimänningsstyrelse
i samråd med skogsförvaltaren uppgjort förslag till kommande års
utgiftsstat.

Avkastningen från skog, varom nu är fråga, skall förvaltas av Konungens
befallningshavande enligt grunder, som angivas uti reglemente, vilket, efter förslag
av Konungens befallningshavande och sedan delägarna däröver yttrat sig, av Konungen
fastställes.

Av denna avkastning skola i första hand gäldas de med skogens vård och’
.förvaltning ävensom med upprättande och revision av hushållningsplan förenade
kostnader.

Denna lag träder i kraft den —,

Vid detta författningsförslag har kommittén fogat speciell motivering
rörande bestämmelserna i de särskilda paragraferna.

I avgivna utlåtanden över betänkandet bava skilda meningar uttalats
angående förslagen om inrättande av befattningar såsom skogs*
ingenjörer och skogsinspektörer samt beträffande distriktsstyrelser
ävensom av affärsbyrå i domänstyrelsen och ett skogskonto!- i jordbruksdepartementet.
Jämväl beträffande de i törsta stycket av § 3 i
kommitténs förslag innefattade principer för skogsskötseln hava skiljaktiga
åsikter yppats. Då dessa frågor blivit behandlade redan i de
tidigare framställningar till riksdagen, som föranletts av andra delar avkommitténs
betänkande, torde nu kunna förbigås vad utlåtandena därom
innehålla. Det må endast framhållas, att i dessa hänseenden icke nu torde
böra beträffande ifrågavarande allmänningsskogar vidtagas någon ändring
i sålunda för närvarande fastslagna grundsatser. an-jJJou-noH

Utlåtanden
över kommitténs
förstat/.

Kungl. Maj:tf; proposition Nr 176.

I övrigt må ur utlåtandena anföras följande beträffande allmänningsskogarna: Norrbottens

läns landsting utsåg en särskild kommitté för avgivande
av yttrande över betänkandet. Denna kommitté har icke haft något att
erinra mot nu förevarande förslag.

Ej heller Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har haft något att anmärka mot förslaget.

En av delägarna i Pajala allmänning utsedd kommitté har förordat
förslaget, att allmäuningsdHiägarna måtle kunna anställa särskild skogsförvaltare
och bestämma hans avlöning. IMen att skogsinspektör alltid
skulle på marken granska upprättad hushållningsplan syntes obehövligt,
då väl endast skogligt bildad man kunde erhålla förordnande att upprätta
dylik plan. Endast ifall allmänningsdelägarna särskilt anhölle
därom, borde dylik granskning av skogsinspektör ske. Den behållna
avkastningen av allmänningsskog borde först användas, förutom till
förvaltningskostnader, till gäldande av de ntskylder och onera, som vilade
på jorderf. Vad som sedan återstode borde få användas till utg fter,
som vederbörande kommunal- och kyrkostämma beslutade, utan avseende
på om hela utskyldsbeloppet bleve därigenom täckt eller ej, och
därvid borde de icke jordägande medlemmarna i kommunen få lika stor
utdelning per fyrk som de jordägande. Utsyningsavgifterna borde borttagas,
vare sig allmänningen stode under särskild skogsförvaltare eller
ej, men om sagda avgifter ovillkorligen skulle bibehållas borde de användas
till skogsarbeten å allmänningsskogarna.

Tärendö, Arvidsjaurs och Gällivare allmänningsdelägare hava lämnat
förslaget utan anmärkning.

Av Jokkmokks allmänningsdelägare utsedda kommitterade hava
allenast beträffande sista stycket av § 7 anfört, att stadgandet borde
tydligt utmärka, att allmänuingsskogens vård och förvaltning skulle
under alla förhållanden bestridas av skogsavkastningen och icke av
fondens räntemedel, vilket eljest kunde inträffa, därest utsyuingarna skedde
för tre år i sänder.

Arjeplogs allmänningsdelägare hava mot § 7 anmärkt, att därav
borde tydligt framgå, att fonderade medels räntor finge användas till
täckande av däri om förmälda kostnader endast i den mån dessa kostnader
något år överstege intäkterna från skogen.

Jukkasjärvi allmänningsdelägare hava väsentligen anfört, att de
nya bestämmelserna borde medföra minsta möjliga umgå och kostnad
för den enskilde skogsägaren.

Norrbottens länsstyrelse har anfört, bland annat:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

I § 4 syntes hava bort intagas eu bestämmelse, som tillförsäkrade delägare i
allmänningsskog, för vilken särskild skogsförvaltare ej blivit anställd, rätt att genom
vederbörande skogsstatstjänstemans föranstaltande även få nödiga skogsvårdsarbeten
såsom hyggesrensning, bäckrensning, dikning, markberedning, skogsodling m. m. ä
allmänningsskogen utförda pa allmänningsdelägarnas bekostnad mot skälig ersättning
för tjänstemannens arbete för sådant ändamål.

Det vore givetvis av vikt, att skogsförvaltare, vilken anställdes för allmänningsskog
och som vid utövning av sin befattning hade att icke allenast tillgodose
allmänningsdelägarnas anspråk på en god avkastning utan även tillvarataga statens
intresse av en rationell skogsvård, sutte inne med nödiga förutsättningar att rätt
kunna fylla sin uppgift. Det vore sålunda av betydelse, att förvaltaren ägde, förutom
goda teoretiska insikter i skogsskötsel, jämväl praktisk erfarenhet och särskilt
ingående kännedom om de skogar, som ställdes under hans vård. Täta ombyten avförvaltare
vore sålunda till skada för allmänningsskogarnas skötsel. Han måste
även i avseende å sina åtgöranden kunna handla utan sidoinflytelser. Sådan skogsförvaltare
syntes därför böra tillförsäkras en mera oberoende och tryggad ställning
än kommitténs förslag i § 5, upphöjt till lag, skulle bereda, och härutinnan — jämväl
i fråga om rätten till pension — likställas med revirförvaltare eller statens
skogsingenjör.

Domänstyrelsen bär i iitlåtande den 7 juli 1913 yttrat:

Styrelsen ville uttala sin anslutning till den omfattning lagen angående allmänningsskogar
i Västerbottens och Norrbottens län skulle komma att enligt det
föreliggande förslaget erhålla. Härvid skildes nämligen ej mellan de skogar, som
vore belägna inom lappmarken, och dem, som läge inom kustlandet. Dessa senare
utgjordes uteslutande av allmänningarna i Pajala socken med tillhörande kapellförsamlingar,
vilka skogar enligt Kungl. Maj:ts brev till kammarkollegiet den 21
april 1882 hade häradsallmännings natur och uti allt vad skogshushållningen vid--komme stode under skogsstatens vård och förvaltning. Bestämmelserna angående
dessa allmänningar vore ingalunda friare än dem, som gällde i fråga om de inom
lappmarkerna belägna allmänningsskogarna. med vilka de sålunda lämpligen kunde
erhålla gemensam lagstiftning. Pajala socken med sina kapellförsamlingar intoge
ock ett så avlägset läge från kusten, att dess skogar ägde lappmarksskogarnas
allmänna karaktär. Jämväl förhållandena i övrigt vore analoga med lappmarkernas.
De ledande principerna hos ifrågavarande lagförslag syntes giva vid handen, att
kommitterade rätt uppfattat allmänningarnas i fråga karaktär och lokala förhållanden.

Beträffande § 2 av det föreliggande lagförslaget ville styrelsen hemställa, att
däri måtte göras ett tillägg av innehåll, att delägarnas beslutanderätt i ärenden,
som icke anförtrotts åt allmänningsstyrelsen, skulle utövas å kommunalstämma,
därvid röstvärdet skulle beräknas efter reducerat mantal, dock så att delägare icke
finge utöva rösträtt för mer än en femtedel av de vid stämman närvarande delägarnas
sammanlagda röstetal. Såsom motiv för denna begränsning av rösträtten
ville styrelsen åberopa vad styrelsen i sådant avseende anfört i fråga om 2 § av
skogsvårdskommitténs förslag till lag angående värd och förvaltning av sockenallmänningar
och besparingsskogar inom Kopparbergs och Gävleborgs län. Delägarnas
beslutanderätt vore större rörande sistnämnda skogar än beträffande allmänningsBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 144 höft. (Nr 176.) 4

Kungl. Majds proposition Nr 176.

skogarna i Västerbottens och Norrbottens län. Dessa senares angelägenheter kunde
fördenskull lämpligen, såsom av kommitténs förslag framginge, i regel anförtros åt
allmänningsstyrelsen. Detta vore ock att förorda med hänsyn till de stora avstånden
inom de båda nordligaste länens lappmarkskommuner, i följd varav det bleve
betungande för delägarna i allmänningarna att ofta samlas för behandling av ärenden
rörande skogarna.

Enligt § 4 skulle all avverkning å allmänning ske efter utsyning och stämpling.
Härav bleve en följd, att träd intill minsta dimension, som komme att avverkas,
skulle dessförinnan stämplas. I fråga särskilt om smärre träd (gallringsvirke)
skulle detta förorsaka mycket arbete, som alldeles ej medförde motsvarande nytta.
Ett så utsträckt stämplingstvång skulle tvärt om försvåra skogsvården, bland annat
därigenom att sådana efterarbeten för att komplettera en gallring, vilka i regeln
måste utföras genom borttagande av enstaka smärre träd, skulle kräva en stämpling
även av dessa. Det syntes ej föreligga någon anledning att i detta fäll avvika från
den allmänna bestämmelse, som angående kronoparker med flera skogar meddelats i
46 § skogsordningen, nämligen att allenast träd, som vid roten hölle 15 centimeter
i genomskärning eller däröver, skulle, förrän de avverkades, stämplas med kronomärke.

Enligt andra stycket av samma paragraf skulle, där ej för allmänningsskog
anställts särskild skogsförvaltare, utsyning och stämpling ombesörjas av vederbörande
skogsstatstjänsteman. Däremot saknades för sådant fall bestämmelse angående
utförande av övriga hushållningsåtgärder, som vore nödiga för eu god skogsvård,
såsom hyggesrensning och markberedning, bäckrensning, avdikning, avverkning m. m.,
vilket i de fall, då skogsförvaltare anställts, tillhörde dennes åligganden. Närmast
till hands läge givetvis att, då skogsförvaltare ej anställts, allt sådant, som skulle
tillkommit denne, borde utföras av vederbörande skogsstatstjänsteman. Härför syntes
självfallet någon ersättning böra beredas kronan, i överensstämmelse med vad
som gällde eller i detta avseende kunde komma att gälla beträffande häradsallmänningar
under skogsstatens förvaltning i södra och mellersta delarna av landet. Angående
utsyningsavgifter komme styrelsen att avgiva särskilt utlåtande.

I § 5 lämnades föreskrifter angående anställande av skogsförvaltare a allmänningsskog.
Denne skulle förordnas av Kungl. Maj:t för den tid. varunder löneförmåner
för honom bestämts. För kompetens skulle gälla samma bestämmelser som
för skogsingenjör. För närvarande antoges skogsförvaltama för allmänningsskogarna
i Norrbottens län av domänstyrelsen, vilket visat sig vara lämpligt, särskilt med
hänsyn därtill, att dessa förvaltare efter hand vunne anställning såsom revirförvaltare.
Domänstyrelsen hölle före att, då anställningen innebure ett förordnande för vissa
år och befattningen alltså närmast kunde likställas med assistentbefattningar med
flera extra ordinarie befattningar, vilkas innehavare förordnades av styrelsen, samma
förfarande jämväl lämpligen borde kunna tillämpas beträffande allmänningsskogarna
Västerbottens och Norrbottens län. Endast därest skogsförvaltare bereddes eu
fastare ställning med rätt till pension vid avskedstagandet och i övrigt på villkor,
som närmade sig en ordinarie jägmästares, syntes han böra förordnas av Kungl.
Maj:t, som under sådan förutsättning även borde pröva förslag till instruktion och
löneförmåner för skogsförvaltaren. Under de i lagförslaget ifrågasatta förhållanden
syntes detta böra tillkomma domänstyrelsen.

Det kunde slutligen ifrågasättas, huruvida ej påföljder borde vara i lagen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

angivna för skogsförvaltaren och allmänningsstyrelsen, i händelse de ej fullgjorde
sina åligganden eller överskrede sin befogenhet. Att sådana bestämmelser av kommitterade
icke föreslagits, berodde möjligen därpå, att allmänningsstyrelsens befogen
bet vore mycket begränsad och att dessutom möjlighet funnes att i reglementet för
sådan styrelse inrymma härvidlag erforderliga bestämmelser ävensom att, vad skogsförvaltaren
anginge, kommitterade syntes hava utgått ifrån att nödiga ansvarsbestämmelser
skulle kunna intagas i den instruktion, som bleve fastställd för honom,
i händelse av bifall till domänstyrelsens förslag vid 5 § skulle det måhända finnas
ousk ligt att på lämpligt ställe i lagen ett stadgande gjordes av innehåll, att sådan
särskild skogsförvaltare skulle vara skyldig ställa sig till efterrättelse förevarande
lag samt vad fastställd instruktion ålade honom ävensom jämväl vara underkastad
de ansvarsbestämmelser, som enligt gällande instruktion för skogsstaten funnes föreskrivna
för extra jägmästare och assistent.

I det av domänstyrelsen den 7 juli 1913 avgivna utlåtandet över
det uti norrländska skogsvårdskommitténs betänkande innefattade förslaget
angående sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs
och Gävleborgs län har styrelsen i nu åberopade hänseendet beträffande
delägarnas rösträtt anfört följande.

Enligt förslaget skulle eu större skogsägare kunna bliva i tillfälle att diktera
stämmans beslut mot den mening, som därvid omfattades av ett flertal smärre delägare
i allmänningen. Då ett sådant förhållande icke syntes vara ägnat att främja
flertalets tillfredsställelse och bästa och då det ej heller torde kunna visas vara till
gagn för skogsvården, funne sig styrelsen böra föreslå, att delägare ej skulle äga
rösta för mer än en femtedel av de vid stämman närvarande delägarnas sammanlagda
röstetal. En sådan begränsning av rösträtten skulle visserligen ej hindra, att
en större skogsägare kunde under vissa förhållanden bliva å kommunalstämma bestämmande
rörande frågor angående allmänningarna gent emot ett flertal smärre
skogsägares mening. I ärenden rörande allmänningarna skulle dock genom den nu
föreslagna begränsningen av rösträtten de smärre skogsägarna erhålla ökade utsikter
att kunna göra sin mening gällande. Det syntes ock med avseende därpå, att de
smärre allmänningsdelägarna ej utan svårighet kunde tillräckligt mangrant infinna
sig å kommunalstämma för att bevaka sina intressen, vara lämpligt att genom de
reglementen, som komme att upprättas för ifrågavarande skogar, tillägga allmänningsstyrelserna
lämplig befogenhet.

Såsom i början av denna redogörelse anfördes har domänstyrelsen
i sin skrivelse den 27 augusti 1918 omförmält en till styrelsen gjord
framställning från länsstyrelsen i Västerbottens län om yttrande angående
utarbetat förslag till reglemente för den vid avvittringen ovan odlingsgränsen
i Sorsele socken bildade allmänningen, vilken framställning
styrelsen emellertid funnit sig icke kuuna tillmötesgå, enär lagbestämmelser
angående hushållningen med och skötseln av sådana allmänningslänsskogar
saknades. Med skrivelse den 18 januari 1919 har omförmälda

Ang mkamu
förslag till
reglementen
för särskilda^
allmänning ar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

länsstyrelse numera, sedan allmänningsdelägarna hörts i ämnet, till Kungl.
Maj:t ingivit förslag till dylikt reglemente. Utlåtande däröver har avgivits
av domänstyrelsen den 7 februari 1919, varefter länsstyrelsen den
22 mars 1919 utlåtit sig med anledning av vad domänstyrelsen anfört.
Därefter har länsstyrelsen i skrivelse den 13 september 1919 framställt
visst tilläggsförslag.

Detta reglementsförslag sönderfaller i tre avdelningar: »Om allmän
ningen och dem, som i den hava del», »Om allmänningens förvaltning»
och »Om avkomstmedlen och deras förvaltning». Enligt förslaget
skulle skogsstatens tjänstemän och länsstyrelsen äga vissa befogenheter
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller beträffande allmänningarna
i Norrbottens län. Häremot hava Sorsele allmänningsdelägare,
under framhållande att allmänningen vore deras egendom, gjort
invändningar och yrkat väsentligt utvidgad befogenhet för delägarna i
fråga om allmänningens och avkomstmedlens förvaltning, virkesförsäljning
m. m. Under åberopande av de allmänna bestämmelser, som gälla
angående dispositionen av skogsanslag, som vid avvittring i lappmarken
tilldelas enskilda, och av i övrigt närmare anförda skäl har länsstyrelsen
icke kunnat biträda delägarnas yrkanden i dessa hänseenden.

Domänstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att i avdelningen
om allmänningens förvaltning funnes i anslutning till norrländska skogsvårdskommitténs
förslag till lag om allmänningsskogar intagna bestämmelser,
som rätteligen syntes höra hemma i eu lag och icke i ett reglemente.
Under åberopande av sin framställning till Kungl. Maj:t i förberörda
skrivelse den 27 augusti 1918 om utfärdande av en dylik lag
har domänstyrelsen förklarat sig anse, att nästan hela nyssnämnda avdelning
borde utgå ur reglementet, samt hemställt, att reglementsförslaget
icke måtte fastställas utan att, sedan lag i berörda avseende utfärdats,
länsstyrelsen måtte anbefallas inkomma med nytt förslag till reglemente.

Länsstyrelsen har i sitt förnyade yttrande erinrat, att Kungl. Maj:t
medgivit utsyning från allmänningen för åren 1916—1918, under villkor
att inflytande medel — uppgående netto till över 40,000 kronor —
omhändertoges av länsstyrelsen, som skulle efter delägarnas hörande
underställa frågan om deras användning Kungl. Maj:ts prövning. Denna
bestämmelse, som vållade stor omgång och tidsutdräkt på grund av
delägarnas bostadsförhållanden i en avlägsen fjälltrakt, finge anses som
en tillfälligketsanordning, vilken snarast möjligt borde avlösas av andra,
efter förhållandena bättre avpassade och mer utformade föreskrifter.
Länsstyrelsen hade för avsikt att begära ny utsyning för åren 1919-—
1921. Reglementsförslaget syntes icke innehålla något, som vore stridande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

mot do grundläggande principerna för vården av enskilda lappmarksskogar.
Den nuvarande fullständiga frånvaron av reglementariska bestämmelser
för allmänningens vård vore i hög grad otillfredsställande
och för densamma menlig. Även om hushållningsplan för allmänningen
icke skulle kunna upprättas inom den närmaste tiden, borde avverkningav
rå skog allt fortfarande ske enligt av Kungl. Magt för varje gångsärskilt
lämnat medgivande och därigenom inkomst beredas delägarna,
vilket för dem vore av stor betydelse. Länsstyrelsen hemställer fördenskull,
att reglementsförslaget måtte fastställas till efterrättelse tillsvidare.

Med skrivelse den 28 december 1918 har länsstyrelsen i Västerbottens
län överlämnat förslag till reglemente angående förvaltningen
av Dorotea övre sockendels allmänning och dess avkomstmedel. Därefter
har länsstyrelsen i skrivelse den 13 september 1919 framlagt visst
tilläggsförslag. Utlåtande i ärendet har avgivits av domänstyrelsen den
31 oktober 1919.

Länsstyrelsens reglementsförslag är i huvudsak lika med det för
Sorsele övre sockendels allmänning avgivna. Domänstyrelsen har åberopat
sitt utlåtande den 7 februari 1919 angående Sorsele-allmänningen
och hemställt, att reglementsförslaget icke måtte fastställas.

Vidare har länsstyrelsen i Norrbottens län i skrivelse den 18 oktober
1919 framlagt förslag till reglemente för de allmänningar, som bildats
vid efteravvittring inom Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar.
Dessa allmänningar utgöras inom varje socken dels av sådana, som
enligt de vid den föregående allmänna avvittringen tillämpade regler
nu avsatts för de vid efteravvittringen nytillkomna nybyggenas del,
på det att dessa nybyggen måtte bliva likställda med övriga hemmansdelar
inom socknen, dels ock av sådana, som enligt de numera gällande
reglerna därutöver avsatts och vilka äro gemensamma blott för de nybyggen,
som berörts av efteravvittringen. Enligt såväl länsstyrelsens
som allmänningsdelägarnas mening borde det förra slaget av de nya
allmänningarna självfallet förvaltas efter samma grunder som de äldre
allmänningar, av vilka de skulle utgöra integrerande delar. Angående
det senare slagets allmänningar yttrar länsstyrelsen, att då de vore avsatta
efter andra grunder än de äldre al l in än ni n garn a och fullföljde
andra syften än dessa, särskilt reglemente borde för dem utfärdas. Förslag
härtill hade uppgjorts och tillfälle hade beretts delägarna att yttra
sig däröver. Det hade ansetts nödigt att, så länge nybyggarna ej genom
utförda byggnader och odlingar å nybygget och genom förvärvad skatte -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 176.

mannarätt stadgat sin rätt till nybygget, erhålla särskilda garantier för
att allmänningen förvaltades på ändamålsenligt sätt. Olikheten gent
emot reglementena för de äldre allmänningarna gällde för övrigt huvudsakligen
frågan om avkastningens användning. Det syntes ligga närmast
till hands, att länsstyrelsen förvaltade avkastningen. Såsom grundsats i
fråga om de äldre allmänningarnas avkastning gällde, att denna ej borde
tillgodokomma delägarna genom direkta utdelningar; den hade i stället
fonderats och allenast använts till utgörandet av vissa, delägarna åliggande
skatter och onera, i sista hand till vissa allmänna, för delägarna gagneliga
ändamål. Då emellertid ifrågavarande nybyggare genom lämnade tillskott
vore lika med övriga delägare delaktiga i de äldre allmänningarna
och det nu vore fråga om skogsmark, som därutöver avdelats till särskild
allmänning för dem, syntes det såväl följdriktigt som överensstämmande
med billighetens fordringar, att nybyggarna erhölle mera direkt nytta
av den särskilda allmänningens avkastning.

Domänstyrelsen har i utlåtande den 28 november 1919 förklarat
sig icke hava något att erinra mot länsstyrelsens förslag i vad det avsåge
mark, som tillagts de vid den allmänna avvittringen avsatta allmänningarna.
Däremot har styrelsen, under åberopande av sina utlåtanden
angående allmänningarna i Sorsele och Dorotea socknar, hemställt,
att länsstyrelsens framställning i övrigt icke måtte bifallas.

Departement*- Såsom i den nu lämnade redogörelsen meddelas, hava de bestäm ehefen-

meker, som för närvarande gälla för allmänningsskogarna i Norrbottens
län, utfärdats i form av särskilda kungl. brev för varje skog. För de
under ‘bildning varande allmänningsskogarna i Västerbottens län samt
för de allmänningar, som tillkommit vid efteravvittring inom Arjeplogs,
Jokkmokks och Gällivare socknar av Norrbottens län, saknas ännu
bestämmelser. Norrländska skogsvårdskommittén har funnit det önskvärt,
att förhållandena beträffande samtliga dessa skogar regleras genom
en särskild, för alla gällande författning. Häremot har icke Irån något
håll erinran framställts. Även delägarna i de redan bildade norrbottniska
allmänningarna hava i från dem infordrade yttranden anslutit sig till
denna uppfattning och torde alltså hava för sin del funnit, att befintliga
skiljaktigheter mellan bestämmelserna i de för de olika allmänningarna
utfärdade kungl. breven icke äro så väsentliga, att de icke lämpligen
kunna ersättas med en gemensam formulering. Då en sådan gemensam
författning givetvis bör vara ägnad att medföra reda och enkelhet samt

Kungl. May.ts proposition Nr 176. 31

underlätta tillämpningen av gällande föreskrifter cell då de i de kungl.
breven meddelade bestämmelserna synas såväl med hänsyn till den
utveckling ^ skogsskötsel i dessa trakter på sista tiden tagit vara i
åtskilliga hänseenden föråldrade som ock i vissa andra avseenden böra
förändras samt i värjo tall de detalj bestämmelser, som må vara påkallade,
böra inflyta i de särskilda reglementena, synes förslaget om
utfärdande av en sådan författning välgrundat. De i nyssnämnda kungl.
brev meddelade bestämmelserna böra i samband med utfärdandet av eu
allmän författning upphöra att gälla, i den män de strida mot densamma.

Beträffande innebörden av en sådan författning är att märka, att
norrländska skogsvårdskommitténs författningsförslag så till vida går
utöver området för en ren skogsförfattning, som det innefattar bestämmelser
om grunderna för omröstning å sammanträde med delägarna
m. m. De reglementsförslag, som nu äro beroende på Kungl. Maj:ts
prövning, innehålla bestämmelser såväl i dessa som andra hänseenden,
vilka icke tillhöra skogslagstiftningen i egentlig mening. Det bör också
erinras, att den motion, vilken föranledde jordbruksutskottet vid 1919
års lagtima riksdag att framhålla behovet av att förslag- angående allmänningsskogarna
snart förelädes riksdagen, gällde ändring i grunderna för
avkastningens användning och en demokratisering av beslutanderätten i
allmänningens angelägenheter. Jag anser emellertid, att författningen bör
för närvarande inskränkas till att reglera själva skogsskötsel å allmän -ningen och därmed oskiljaktigt sammanhängande förhållanden samt att
bestämmelser i övriga ämnen böra tillsvidare liksom hittills meddelas av
Kungl. Maj.t genom särskilda beslut beträffande de olika allmänningarna.
Orsaken härtill är icke, att jag icke anser det önskvärt, att bestämmelser
i. sist antydda hänseenden utfärdas med delvis annat och efter nuvarande
tidsförhållanden bättre lämpat innehåll än de nu gällande, utan allenast
att en allmän författning, upptagande bestämmelser även i sistnämnda
avseenden, kräver ytterligare och mera omständlig beredning samt att
nya föreskrifter i fråga om allmän nin garn as skogsskötsel synas mig så
angelägna, att deras åvägabringande icke bör uppskjutas.

Det här ovan intagna, av kommittén framlagda författningsförslaget
har emellertid funnits böra även i vissa andra hänseenden omarbetas,
varvid hänsyn tagits såväl till riksdagens beslut år 1915 angående de
enskilda lappmarkskogarna och övriga efter kommittébetänkandets framläggande
inträffade omständigheter som ock till de över förslaget avgivna
yttrandena och till vad som förekommit i förut omförmälda ärenden
angående reglementen för allmänningarna i Sorsele och Dorotea övre

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

sockendelar samt för de vid efteravvittring i vissa norrbottenssocknar
avsatta allmänningarna. Denna omarbetning har verkställts inom jordbruksdepartementet
i samråd med domänstyrelsen. Sedan yttranden överett
sålunda uppgjort författnings förslag inhämtats Irån länsstyrelserna i
Västerbottens och Norrbottens län, har detsamma undergått ytterligare

omarbetning. „

Jag vill erinra, att riksdagens förut omlörmalda beslut ar 19U5

innefattade, att allmänningarna skulle förvaltas i enlighet med de grunder,
som bestämdes av Kungl. Maj:t. Emellertid torde författnmgsförslaget
böra föreläggas riksdagen.

Det omarbetade förslaget har i överensstämmelse med författningen
den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden betecknats som

förordning. _ c

§ 1. Denna paragraf motsvarar första stycket av kommitténs § i,

vilket endast undergått redaktionsförändringar.

Andra stycket av kommitténs § 1 har uteslutits av förut antydda

§2. 1 denna paragraf stadgas, att särskilt reglemente skall finnas

för varje allmänning, och regler givas för reglementes åstadkommande.
1 kommittéförslaget innefattades föreskrifter härom i § 2. Det har nu
ansetts lämpligt, att delägarnas hörande sker innan länsstyrelsen avgiver
förslag till Kungl. Maj:t.

§ 3. Motsvarar de stadganden i kommittéförslagets § 2, vaka
ansetts nu böra medtagas och ej redan ersatts med bestämmelse!’ i § 2.
Bestämmelser om den tid, då allmänningsstyrelse skall väljas, samt hur
ofta sådant val skall ske, torde böra meddelas i reglementet.

§ 4. Denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets § 3,
innehåller föreskrifter angående hushållningsplan.

Såsom motivering till bestämmelserna i första och andra styckena
torde få återgivas följande ur en från domänstyrelsen på begäran avgiven
P. M.

Då allmänningarna bildats av det skogsanslag, som vid avvittringen tillerkänts
fastigheter med allenast inskränkt dispositionsrätt till skogen, syntes det fullt
logiskt, att dessa allraänningsskogar skulle skötas enligt samma grunder, som vore
gällande för den övriga del av fastighetens skogsanslag, som tillagts själva fastigheten,
med undantag likväl för sådana detaljer i skogsskötseln, som föranleddes
därav, att allmänningsskogarna utgjorde större komplex än de särskilda fastigheternas
skogsskiften.

k mull. Maj ds ''proposition Nr 176. 33

Beträffande principerna för .skogshushållningen stadgades i 5 g av förordningen
den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker med liera områden, att avverkningsplan »skall sä
upprättas, att skogsägarens ekonomiska intresse tillgodoses genom uthålligt skogsbruk
med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt i fråga om borttagande av
överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga».
Vid utformandet av dessa föreskrifter syntes man hava tagit sikte på den omständigheten,
att det i regel rörde sig om förhållandevis ganska små skogsarealer
i varje särskilt fall, och för övrigt hoppats på att »yxan skulle visa sig vara det
bästa kulturredskapet» eller att ett gott resultat av skogsskötsel skulle i huvudsak
stil att vinna genom väl placerade och utförda avverkningar, varigenom markägaren
skulle besparas direkta utgifter för skogsvärdsarbeten; alltså en i viss mån
extensiv hushållning, då mark- eller skogsägaren ej kunde tvingas uttaga mindre
dimensioner än han själv önskade.

Då emellertid allmänningsskogarna inom samtliga ifrågavarande socknar hade
eu omfattning, som gjorde, att en intensivare skogsskötsel där borde kunna med
gott resultat införas, syntes också principerna för skogshushållningens planläggande
därå kunna utformas inom en rymligare ram än beträffande förenämnda enskilda
tillhöriga skogar och därjämte framhävas betydelsen av att skogens avkastning i
främsta rummet uppdreves till den högsta möjliga.

Norrländska skogsvårdskommittén hade i detta avseende i § 3 av sitt lagförslag
beträffande allmänningsskogarna uttalat, att desamma »skola behandlas enligt
sådana efter skogstillståndet och rådande olika ortsförhållanden lämpade hushållningsplaner,
som avse skogens framtida bestånd samt högsta och möjligast jämna
avkastning».

Beträffande en annan kategori av skogar, som stode dessa allmänningar ganska
nära eller häradsallmänningarna, stadgade 1894 års skogsordning, att om dessa gällde
vad i § 1 vore stadgat om kronoparker. Denna paragraf hade följande lydelse:
»Kronoparkerna skola bibehållas oförminskade samt behandlas efter sådana på vetenskapliga
regler grundade, för olika ortsförhållanden lämpade hushållningsplaner, som
avse skogens framtida bestånd och högsta avkastning». Norrländska skogsvårdskommitténs
förslag skilde sig sålunda egentligen endast däruti från skogsordningens
föreskrifter beträffande häradsallmänningarna, att det krävde en möjligast jämn
avkastning.

Domänstyrelsen ville hålla före, att det beträffande allmänningarna icke vore
nödvändigt att vid uppgörande av skogshushållningsplaner för desamma uppställa
krav på möjligast jämn avkastning, enär det för delägarna icke kunde såsom för
den enskilde hemmansägaren inom socknen vara av samma för ekonomien avgörande
betydelse, att skogen årligen lämnade ungefär samma avkastning.

I detta sammanhang ville styrelsen erinra om det förslag till ny skogsordning,
som styrelsen den 24 april 1917 avgivit, vari föreslagits följande lydelse av
§ 1: »Kronoparkerna skola bibehållas oförminskade samt behandlas efter hushållningsplaner,
vid vilkas upprättande, där icke särskilda förhållanden annat påkalla,
bör såsom allmänt mål eftersträvas den högsta möjliga avkastning, som kan erhållas
med skälig förräntning av det i hushållningen bundna kapitalet. Domänstyrelsen
tillkommer att fastställa hushållningsplaner samt att meddela de särskilda föreBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 144 höft. (Nr 176.) 5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

skrifter, som i avseende å hushållningen med dessa skogar kunna finnas erforderliga.»
Dessa bestämmelser skulle äga tillämpning även beträffande häradsallmänningarna.

I anledning av vad som sålunda anförts, ville domänstyrelsen framhålla, att
det syntes, som om skogshushållningen å sockenallmänningarna borde ordnas och
planläggas enligt samma grunder, som vore eller bleve bestämda för kronoparkerna.
Hushållningsplaner borde alltså i överensstämmelse härmed upprättas och av domänstyrelsen
fastställas.

I fråga om sådan hushållningsplans tillämpning och kontrollen därå syntes
böra tillämpas samma föreskrifter som i fråga om de skogar, som avsåges i förenämnda
förordning den 18 juni 1915, eller att sådan kontroll skulle utövas av
vederbörande skogstjänstemän.

Tredje stycket av § 4 är hämtat från 5 § av förenämnda förordning
den 18 juni 1915 och ansluter sig till sista stycket av § 3 i kommitténs
lagförslag.

Fjärde stycket motsvarar fjärde stycket i kommitténs förslag till § 3.

§ 5. Beträffande denna paragraf, som innehåller de grundläggande
bestämmelserna rörande allmänningsskogs förvaltning, torde ur domänstyrelsens
förut omförmälda P. M. få återgivas följande:

»Beträffande allmänningsskogamas förvaltning och utförandet av i hushållningsplanen
eller eljes bestämda förvaltningsåtgärder synas tvenne olika förfaringssätt
kunna ifrågakomma, antingen att skogarna skola stå under skogsstatens vård och
förvaltning, eller också att för sagda ändamål anställes särskild förvaltare. I förra
fallet torde det böra åligga jägmästaren att för allmänningsskogen avgiva samma
förslag, redogörelser och rapporter som för övriga under hans förvaltning ställda
allmänna skogar, därvid dock förvaltningsförslaget, som liksom utsyningsförslaget
bör fastställas av domänstyrelsen, bör upprättas i samråd med allmänningsstyrelsen.
Redovisning av omhänderhavda förvaltningsmedel ingives till vederbörande Kungl.
Maj:ts befallningshavande, som också tillhandahåller desamma enligt det fastställda
förvaltningsförslaget. —--.

Skulle däremot allmänningsdelägarna vilja anställa särskild förvaltare för
skogen, vilken då synes böra vara skogligt bildad och som bör hava fullgjort vad
som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare, bör givetvis en viss
frihet lämnas i fråga om skogens förvaltning.»

Bestämmelserna i denna paragraf torde stå i överensstämmelse
med de principer, som ligga till grund för kommittéförslaget, särskilt
dess § 4. Med hänsyn till det sätt, varpå dessa allmänningar uppkommit
vid avvittringen, och den inskränkta dispositionsrätt över skogen,
som är medgiven skogsägare i dessa trakter av landet, är det givet,
att under alla förhållanden dessa allmänningsskogar böra vara underkastade
skogsstatens uppsikt och kontroll. Därest icke särskild skogsförvaltare
blivit under de i förordningen närmare angivna förutsättningar
och på där föreskrivet sätt anställd för dylik skog, bör densamma

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

även stå under skogsstatens vård och förvaltning. Finnes däremot
sådan allmänningsförvaltare anställd, synes man kunna i enlighet
med kommitténs av domän styrel sen biträdda förslag eftergiva sistnämnda
krav.

Domän styrelsen har i förenämnda P. M. ifrågasatt, att jägmästare
skall för allmänningsskog under skogsstatens vård och förvaltning avgiva
samma förslag, redogörelse och rapporter, som för övriga under hans
förvaltning ställda allmänna skogar. Detta synes riktigt så till vida,
som utsyningsförslaget bör i för skogsstaten bestämd ordning prövas
och fastställas av domänstyrelsen, vilken naturligtvis även bör mottaga
redogörelser och rapporter. Utsyningsförslaget bör emellertid,
såsom kommittén föreslagit i sin § 6, uppgöras i samråd med allmänning-styrelsen.
Vad däremot beträffar förvaltningsförslag torde beträffande
dessa allmänningsskogar icke något annat dylikt påfordras än
förslaget till utgiftsstat för nästföljande år. Då emellertid utgiftsstaten
torde komma att upptaga åtskilliga förhållanden, som icke äro av enbart
skogsteknisk natur, synes densamma böra prövas och fastställas av den
myndighet, som har inseendet över allmänningens ekonomiska angelägenheter,
och detta inseende torde såsom såväl kommittén som domänstyrelsen
föreslagit böra tillkomma vederbörande länsstyrelse. Kommittén
har också i sin § 7 velat tillerkänna länsstyrelsen rätt att pröva
och fastställa förslag till utgiftsstat. Bestämmelse av motsvarande innehåll
har nu införts i det omarbetade förslagets § 13. Det har upplysts,
att från domänstyrelsens sida ingen erinran göres mot denna anordning.

§ 6. Första stycket i denna paragraf motsvarar första stycket av
§ 4 i kommittéförslaget med eu av domänstyrelsens utlåtande den 7
juli 1913 föranledd jämkning, avseende att stämpling erfordras allenast
av träd, som vid roten hålla 15 centimeter eller mera i genomskärning.

Det är självklart, att å skog, som står under skogsstatens vård
och förvaltning, utsyning och stämpling skola ske genom vederbörande
skogstjänsteman men eljest genom den särskilt antagne allmänningsförvaltaren.

I andra stycket av denna paragraf har införts bestämmelse om
gäldande till statsverket av avgift för utsyning och stämpling av virke
å skog, som står under skogsstatens vård och förvaltning. I avseende
å beloppet av sådan avgift återkommer jag vid § 11.

§ 7. Denna paragraf handlar om sådant av statens skogstjänsteman
utfört arbete å under hans förvaltning stående allmänningsskog,
vilket icke åligger honom på grund av hans statstjänst. Paragrafen
har insatts på grund av uttalanden såväl av kommittén i dess speciella

Kunyl. Maj;ts proposition Nr 176.

motivering som av domänstyrelsen i utlåtandet den 7 juli 1913. I förberörda
på Kungl. Alaj:ts prövning beroende förslag till reglementen förvissa
allmänningar i Västerbottens och Norrbottens län upptages även
stadgande!! om dylik ersättning. Enär tjänstemannen åtnjuter full avlöning
av statsmedel, bör givetvis nu ifrågavarande ersättning i likhet
med utsyningsavgifterna ingå till statsverket. Ersättningens belopp bör,
liksom sagda utsyningsavgifter, bestämmas av Kungl. Maj:t.

I den mån gottgörelse från allmänningsmedel nu utgår till av staten
avlönad skogstjänsteman, bör sådan gottgörelse icke längre tillkomma
honom.

§ 8. Denna paragraf motsvarar § 5 i kommittéförslaget, men
har undergått åtskilliga förändringar.

Det har i enlighet med yrkande från domänstyrelsen ansetts böra
föreskrivas, att för rätt att anställa särskild allmänningsförvaltare kräves,
att reglemente och hushållningsplan fastställts för allmänningsskogen.

Domänstyrelsen har i utlåtandet den 7 juli 1913 ifrågasatt, att
dylik förvaltare skulle förordnas av styrelsen. Nu har styrelsen i ovan
omförmälda P. M. härom anfört följande:

»Att såsom norrländska skogsvårdskommittén ifrågasatt en för viss eller vissa
allmänningsskogar antagen förvaltare skulle förordnas av Kungl. Maj:t, anser styrelsen
icke nödvändigt, utan torde det vara tillfyllest om denne förordnas av Kungl.
Maj:ts befallningshavande, sedan allmänningsstyrelsen lämnats tillfälle att yttra sig.
Ej heller torde det vara erforderligt att såsom sagda kommitté jämväl föreslagit
vid tillsättande av dylik tjänst särskild instruktion för innehavaren i varje särskilt
fall av Kungl. Maj:t fastställes. Med de bestämmelser, som här förut ifrågasatts
att intagas i en lag angående allmänningsskogar inom Västerbottens och Norrbottens
län, torde sådan instruktion bliva överflödig, dock synes det böra tillkomma
Kungl. Maj:ts befallningshavande att, där så erfordras, meddelas särskilda föreskrifter
angående redovisning och uppbörd av de förvaltnings- jämte övriga medel, som
en av Kungl. Maj:ts befallningshavande antagen allmänningsförvaltare får omhänder.»

Vad domänstyrelsen sålunda anfört har synts ägnat att läggas
till grund för bestämmelser i detta ämne. Därigenom utmärkes förvaltarens
egenskap av allmänningsdelägarnas enskilda befattningshavare,
ehuru hans verksamhet är i flera hänseenden reglerad och underkastad
kontroll från det allmännas sida.

§ .9. I denna paragraf givas vissa regler för allmänningsförvaltares
skyldigheter. Bestämmelserna äro avfattade i huvudsaklig
överensstämmelse med domänstyrelsens uttalanden i merberörda P. 11.
Beträffande utsyningsförslaget innehåller kommitténs § 6 motsvarande
bestämmelser. Närmare föreskrifter angående förvaltarens skyldigheter
kunna meddelas i reglementet.

Kungl. Maj:ts proposition AV 176.

8 IV- I anslutning till stadgande!! i reglementsförslagen beträffande
försele och Dorotea övre sockendelar bär bär upptagits föreskrift, bur
förfaras skall, för den händelse allmänningsdelägarna icke skulle på ett
tillfredsställande sätt handhava av dem med biträde av särskild förvaltare
utövad vård och förvaltning av allmänningsskog.

§ 11. I enlighet med förslag av domänstyrelsen i omförmälda
I’. M. hava här införts vissa bestämmelser angående sättet för antagande
av bevakare.

I fråga om bestridandet av kostnaderna för bevakares anställande
är följande ärende att beakta.

I en till Kungl. Magt den 21 februari 1919 inkommen skrift hava
delägarna i Jokkmokks och Gällivare allmänningar anhållit, att staten
måtte genom domäntonden bidraga till avlöningarna åt ordinarie bevakare
å nämnda bägge allmänningar med halva beloppet av de till ordinarie
kronojägare å revir inom samma socknar utgående fästa löneförmåner
ävensom med traktamentsersättning enligt sjätte klassen i resereglemente!
för resor och förrättningar avseende utsynings- och kontrollåtgärder
å allmänningsskogarna. Sökandena hava framhållit, att de i
likhet med andra skogsägare, som vore underkastade utsyningstvång,
finge till statsverket utgöra utsyningsavgifter, avsedda att utgöra ersättning
för de kostnader, som vore förenade med statens skogstjänstemäns
utsynings- och kontrollåtgärder, men att de därutöver, i olikhet
med andra skogsägare, finge helt och hållet avlöna den för dessa åtgärder
erforderliga bevakningspersonalen. Detta hade under senare år blivit
allt mer betungande till följd av att bevakarnas avlöning måst höjas,
förutom tillfälligtvis anställd extra bevakningspersonal funnes anställda
å Jokkmokks allmänning fyra och å Gällivare allmänning tre ordinarie
bevakare.

Det bör anmärkas, att enligt Kungl. Maj:ts brev angående dessa
allmänningar den 24 maj 1895 och den 14 augusti 1896 är bestämt,
att dessa allmänningar skola uti allt vad skogshushållningen vidkommer
stå under skogsstatens vård och förvaltning samt att å desamma
belöpande syne- och stämplingskostnader — för vilka ersättning skall
utgå till statsverket — ävensom kostnaderna för bevakning och tillsyn
skola betalas av allmänningens medel. I vederbörande reglementen talas
om att av allmänningsmedlen skall bekostas »den bevakning, som utöver
den, vilken staten genom sina tjänstemän bestrider, erfordras,» resp.
»kan vara nödig».

I gemensamt yttrande hava överjägmästarna i övre och nedre
Norrbottens distrikt erinrat om bestämmelserna i nyssnämnda kungl.

3g Kungl. Maj.ts proposition Nr 176.

brev samt framhållit, att bevakarna i varje fall måste närvara vid
utsyningsförrättningarna och att utsyningsavgifterna icke på långt när
täckte statens motsvarande kostnader. Överjägmästarna hava avstyrkt
framställningen.

Norrbottens länsstyrelse har instämt häri.

Domänstyrelsen har i utlåtande den 3 mars 1919 anfört, att om
än sökandenas skäl vid första påseendet syntes äga visst fog, borde man
vid djupare inträngande i frågan finna, att de icke för sig klargjort
frågans reella innebörd. Det vore nämligen påtagligt, att det vore i
fråga om skogsskötseln i alla avseenden ofantligt mera förmånligt att
få viss skogsmark sammanförd i ett färre antal block, vart och ett
utgörande av lämplig förvaltningsenhet inom lämpligt avpassade gränser,
än att, såsom fallet vore med den under byar och hemman bibehållna
delen av skogsauslaget, erhålla densamma uppdelad i kanske mer än
ett hundratal vitt kringspridda parceller med olämpliga ägofigurer. . Förvaltningskostnaderna
bleve uppenbarligen i förra fallet vida mindre.
Ifrågavarande socken^!Imänningar tillfördes också årligen allt större
inkomster genom ökad skogsavkastning och borde därför väl kunna som
hittills gälda bevakningskostnaderna.

I avgivna påminnelser hava allmänningsdelägarna förklarat, att
de aldrig bestritt att vidkännas kostnader för skötsel och bevakning
men däremot för kontrollåtgärder, som måste åligga staten och för vilka
staten uppbure utsyningsavgifter. Att dessa avgifter icke täckte statens
kostnader, inverkade icke på det förhållandet, att allmänningsdelägarna
måste i jämförelse med andra skogsägare utgöra dubbelbetalning genom
att därjämte själva avlöna bevakarna. Att allmänningarnas förvaltning
underlättades genom deras storlek och lämpliga form bestredes icke,
men även trävarubolag hade lika stora och välbelägna skogar, å vilka
likväl statens kronojägare utövade den nu ifrågavarande verksamheten.
Icke blott allmäaningarna utan även andra skogar hade på grund av
konjunkturerna lämnat ökade inkomster under sista tiden, men för ifrågavarande
socknar hade något bidrag för lindring av de höga kommunalutskylderna
(9 kronor 70 öre per bevillningskrona) icke under senaste
år kunnat lämnas från allmänningarna.

Domänstyrelsen har i förnyat utlåtande den 5 juli 1919 anfört
bland annat, att jämförelsen med stora enskilda skogskomplexer vore
mindre befogad, enär dessa vore mera tillfälliga och kunde när som
helst upplösas, under det att en allmännings skogsanslag vore vid avvittringen
så gott som oupplösligt förenat. Vidare har styrelsen efter
en utredning angående omfattningen av den befattning med allmän -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. fly

ningarna, som vid tiden för reglementenas för ifrågavarande allmänningar
fastställande tillkommit skogsstatspersonalen, uttalat, att förberörda
bestämmelse i reglementena, att delägarna skulle bekosta bevakning
utöver den, som bestredes av statens tjänstemän, ingalunda kunde anses
innebära en utfästelse om bidrag från statens sida till bevakningskostnaderna.

I förnyade påminnelser hava allmänningsdelägarna anfört, bland
annat, att intet skäl kunnat påvisas, varlör allmänningarna icke i detta
fall rättvisligen borde vara jämställda med hemmansskogarna, samt att
det icke kunde anses annat än orimligt, om den enskilde skulle vidkännas
kostnaderna för utövande av kontroll på att statens författningar
och föreskrifter av honom själv efterlevdes.

Statskontoret har i utlåtande den 27 september 1919 yttrat
följande:

»De grundläggande bestämmelserna angående bestridandet av kostnaderna
för utsyning och bevakning å ifrågavarande allmänningsskogar återfinnas i uti handlingarna
åberopade finansdepartementets ämbetsskrivelse av den 24 maj 1895 och
nådiga brevet av den 14 augusti 1896 angående vården och förvaltningen av Gällivare,
respektive Jokkmokks sockenallmänningar. Beträffande dessa allmänningar
skall enligt berörda föreskrifter gälla, att syne- och utstämplingskostnaden ävensom
kostnaden för bevakning och tillsyn skola betalas av de genom försäljning av skog
från allmänningarna bildade fonderna. De uti vederbörande reglemente för ifrågavarande
skogsmedelsfonder förekommande bestämmelserna, att från fondema skola
bestridas kostnaderna för den bevakning, som, utöver den, vilken staten genom sina
tjänstemän bestrider, »erfordras», respektive »kan vara nödig», giva enligt statskontorets
uppfattning icke någon grund för påstående från allmänningsdelägamas
sida om rätt för fondema att bliva befriade frän viss del av bevakningskostnadema.
Att märka är ock att, såvitt statskontoret kunnat finna, ifrågavarande allmänningsskogar
icke kunna, såsom sökanden velat göra gällande, anses jämställda med
enskilda tillhöriga skogar i lappmarken, enär enligt nådiga förordningen den 18
juni 1915 angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens lappmarker
in. fl. områden, l § 1 mom., allmänningsskogar äro undantagna från bestämmelserna
i denna förordning.

Huruvida det, med hänsyn till att för utsyning å ifrågavarande allmänningsskogar
avgifter erläggas till statsverket, kan anses skäligt, att allmänningsfondema
befrias från viss kostnad för bevakningspersonalen, därom kan statskontoret givetvis
icke uttala något omdöme. Det vill dock synas statskontoret, att därest eu
sådan anordning anses höra träffas, ifrågavarande bevakningspersonal bör anställas
av statens domäner, eventuellt med anlitande av samma förfaringssätt, som nu
tillämpas beträffande allmänningsförvaltare, d. v. s. att anställningen i statens tjänst
endast omfattar halva året».

Statskontoret har hemställt, att framställningen måtte upptagas
till behandling i samband med den nu förevarande frågan om lagstiftning
angående allmänningsskogarna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Nåo-ot statsbidrag till avlönande av allmänningsbevakare torde
icke höra utgå utan synes den speciella ställning, som ifrågavarande
allmänningar i detta hänseende nu intaga, böra bibehållas. Av en då
skogen står under skogsstatens vård och förvaltning, böra alltså, bevakarna
anställas uteslutande på allmänningens bekostnad. De hava givetvis
sin långt övervägande uppgift såsom skogsägarens organ vid förvaltningens
utövande. Huruvida det förhållandet, att de beträffande allmänningarna
även till någon del äro upptagna av göromål, som i fråga om
hemmansskogar under lappmarkslagen tillkomma den statsavlönade kronojägarkåren,
skäligen bör medföra, att någon särskild förmån beredes allmänningsdelägarna
genom reducerat beräkningssätt för utsyningsavgifterna,
torde lämpligen kunna, sedan riksdagens beslut i förevarande författningsfråga
blivit fattat, tagas under övervägande av Kungl. Maj:t, som
ju enligt § 6 av förslaget äger bestämma grunderna för dylika avgifters
gäldande.

,§ 12. Denna paragraf motsvarar andra och tredje styckena av
kommittéförslagets § 6, dock med jämkningar huvudsakligen enligt
förslag av domänstyrelsen i förenämnda P. M.

Under de upplåtelser, som omförmälas i tredje stycket, böra även
falla frågan om upplåtande av jordägarandel i mineralfyndigheter å all männingsområdet

samt dylika ärenden.

§ 13. I överensstämmelse med kommitténs förslag i första stycket
av dess § 7 har här stadgats, att förslag till utgiftsstat städse skall
prövas och fastställas av länsstyrelsen. I denna utgiftsstat böra upptagas
kostnaderna även för de arbeten för skogsodling, markberedning,
hyggesrensning, dikning m. ro., vilka anses nödiga för skogsvårdens
främjande å allmänningen. Ofta torde dylika arbete]?, vara föreskrivna
i den av domänstyrelsen fastställda hushållningsplanen. Länsstyrelsen
bör ägna uppmärksamhet åt att hushållningsplanens bestämmelser
i angivna häuseenden må komma till utförande genom att kostnaden
för de erforderliga arbetena upptages i utgiftsstaten och bör äga
frihet att vid fastställandet göra de ändringar i det ingivna statförslaget,
som må finnas påkallade, varvid länsstyrelsen icke lärer underlåta
att, där så erfordras, inhämta yttranden av vederbörande skogs tjänstemän,

särskilt överjägmästaren.

§ 14. I denna paragraf, vilken motsvarar § 7 andra och tredje
styckena i kommittéförslaget, hava meddelats grundläggande bestämmelser
angående förvaltningen och dispositionen av avkastningen från
allmänningsskog. I enlighet med förslag av domänstyrelsen hava kost -

Kxintjl. Majits proposition Nr 176. 41

naderna för skogens vård och förvaltning blivit något närmare specificerade
än i kommitténs förslag.

I det betydelsefulla ämnet om användandet av uppstående överskottsmedel
och av de fonder, som därav må bildas, hava av förut angivna
skäl och i överensstämmelse med kommitténs uppfattning icke några
bestämmelser ansetts böra meddelas i denna författning, som ju har
avseende å själva allmänningss&o#e» och de frågor, som direkt sammanhänga
med skogens skötsel. Bestämmelser i nyss antydda ämne, vilka
påtagligen kunna vara olika för olika allmänningar, synas böra tillsvidare
liksom hittills meddelas i de särskilda reglementen.

Departementschefen hemställde härefter, att Kungl. Maj:t måtte
töreslå riksdagen att antaga förordning angående allmänningsskogar i
Västerbottens och Norrbottens län i överensstämmelse med det av honom
upplästa förslaget,

och behagade Hans Magt Konungen på tillstyrkan
av statsrådets övriga ledamöter härtill lämna
bifall samt förordnade, att proposition i ämnet skulle
avlåtas till riksdagen med den lydelse, bil. till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Rune Thygesen.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 144 höft. (Nr 176.)