Kunffl. Maj.ts proposition nr 75 (Proposition 1947:75)

Kunffl. Maj.ts proposition nr 75.

Nr ?5.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående riktlinjerna
för der. framtida jordbrukspolitiken m. m.; given
Stockholms slott den 21 februari 1947.

Under åberopande av bilagda i statsrådet ocli lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels jämlikt § 87 regeringsformen antaga härvid fogade förslag till

1) lag om kronans förköpsrätt;

2) lag angående ändring i lagen den 22 december 1943 (nr 884) om förköpsrätt;
samt

3) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; dels

ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Ili haag till riksdagens protokoll 19A7. 1 sand. Sr Tö.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Förslag

till

Lag

om kronans förköpsrätt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Sker försäljning av jordbruksfastighet, äge kronan, för att underlätta bildandet
av bärkraftiga brukningsdelar, lösa till sig fastigheten till det pris
som köparen utfäst. Sådan förköpsrätt utövas för varje hushållningssällskaps
område av den lantbruksnämnd som där skall finnas.

Bestämmande för fastighets natur av jordbruksfastighet är den för fastigheten
vid tiden för försäljningen gällande taxeringen.

Vad i denna lag stadgas om förköpsrätt skall ock gälla, då del av eller
andel i jordbruksfastighet säljes.

2 §.

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen är säljarens make, avkomling, adoptivbarn
eller dess avkomling eller ock säljarens syskon, ej heller där viss andel
i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma.

Sker försäljningen i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt
ej utövas.

3 §•

Ej må förköpsrätt utövas allenast i fråga om del av den försålda egendom,
som är underkastad sagda rätt, med mindre sådan del utgör självständig
brukningsenhet och utan olägenhet kan skiljas från återstoden av egendomen.

Har fastighet, beträffande vilken kronan vill utöva förköpsrätt, gått i ett
köp med annan fastighet, som ej kan utan olägenhet skiljas från den förra,
vare kronan pliktig att lösa även den senare fastigheten.

Ingå i köpet kreatur, redskap eller andra sådana lösören, vilka finnas å
fastighet som skall lösas, skall vad i andra stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning.

4 §.

Lantbruksnämnden vare skyldig att efter framställning från ägare av jordbruksfastighet
meddela beslut, huruvida fastigheten är behövlig för ändamål
som avses i 1 §. Beslutet skall meddelas för viss tid, minst två och högst
fem år.

Har nämnden funnit dylikt behov av fastigheten ej föreligga, må förköpsrätten
ej göras gällande under den tid beslutet avser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

5 §.

Har jordägare bjudit lantbruksnämnden att förvärva hans fastighet och har
nämnden icke inom tre månader därefter antagit hembudet, må förköpsrätten
ej göras gällande under ett år efter hembudet, där ej försäljning sker på villkor,
som för jordägaren äro mindre fördelaktiga än de som gällt för hembudet.

6 §.

Beslutar lantbruksnämnden att göra bruk av kronans förköpsrätt, åligger
det nämnden vid äventyr av talans förlust att instämma köparen inom tre
månader från det lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid göra
anmälan hos inskrivningsdomaren för talans antecknande i fastighetsboken.

Äger jämlikt lagen om arrendators förköpsrätt arrendator utöva förköpsrätt
till fastigheten, åligger det tillika nämnden att inom tid och vid äventyr
som i första stycket sägs underrätta arrendatorn om beslutet i den ordning,
som angående delgivning av stämning i tvistemål är stadgad

Vill köparen göra gällande lösningsplikt varom i 3 § andra och tredje styckena
sägs, framställe yrkande härom innan förberedelsen i målet avslutats
eller vare sin rätt härtill förlustig.

Ej må utan köparens medgivande talan om förköp återkallas, med mindre
lantbruksnämndens beslut om förköpsrättens begagnande blivit efter besvär
upphävt eller köparen framställt yrkande som i tredje stycket sägs.

7 §•

Anmäler köparen, med överlämnande av köpehandlingen i bestyrkt avskrift,
sitt fång för lantbruksnämnden, åligger det denna vid äventyr av talans
förlust att inom en månad från det anmälan skedde instämma sin talan samt
göra anmälan därom för antecknande i fastighetsboken ävensom, på sätt i
(i § sägs, underrätta sådan arrendator som där avses.

8 §•

Ingår i köpet egendom som ej skall lösas, och är ej särskild köpeskilling
därför utsatt, eller är sådan köpeskilling utsatt men visar lantbruksnämnden,
att den satts för lågt i förhållande till köpeskillingen för den fastighet som
skall lösas, bestämme rätten, efter ty skäligt prövas, huru mycket av sammanlagda
köpeskillingen må anses belöpa å nämnda fastighet.

9 §.

Bifalles lantbruksnämndens talan, skall rätten fastställa vad kronan enligt
It) § har alt betala ävensom utsätta viss dag, då fastigheten skall anses övergå
i kronans ägo.

Beträffande kostnaderna i mål om förköp skilje rätten mellan parterna
efter ty för varje fall prövas skäligt.

10 §.

Det åligger kronan vid äventyr av förköpsrättens förlust att senast å den
jämlikt 9 § utsatta dagen till köparen eller, i den mån dennes betalningsskyldighet
ej blivit fullgjord, till säljaren utgiva köpeskillingen för den fastighet

Kungl. Mctj.ts proposition nr 75.

som skall lösas, med avdrag för intecknad gäld, som därå enligt köpeavtalet
skolat avräknas eller som tillkommit efter köparens förvärv av fastigheten.

Därjämte åligger det kronan att inom tid som i första stycket sägs ersätta
köparen dennes utgifter för lagfart å fånget så ock nödig kostnad, som köparen
må hava nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses motsvara
värdet av köparen tillfallen avkastning.

Å de belopp, som kronan jämlikt denna paragraf har att utgiva, skall
gäldas ränta efter sex procent från den utsatta dagen.

11 §•

När tvist om förköp blivit avgjord genom dom som äger laga kraft, ankomme
på den vinnande att därom göra anmälan hos inskrivningsdomaren
för antecknande i fastighetsboken.

12 §.

Går fastighet som är underkastad förköpsrätt i byte, äge kronan inlösa
densamma efter dess värde vid den tid då bytesavtalet slöts; och skall därvid
vad här ovan stadgas med avseende å förköpsrätt vid fastighets försäljning
äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Beslutar lantbruksnämnden att förköpsrätten skall begagnas, må nämnden
tillika samtidigt förordna, att rätten skall tillkomma annan än kronan; och
skall i dylikt fall vad här ovan sägs om kronan och lantbruksnämnden gälla
den, som sålunda satts i kronans ställe. Vill denne föra talan om förköp,
vare han dock skyldig att, såsom i 48 § utsökningslagen sägs, hos överexekutor
ställa säkerhet för vad han skall utgiva i lösen ävensom för den ersättning
han kan bliva skyldig att gälda köparen. Visas ej under målets förberedelse,
att säkerhet blivit ställd som nu sagts, vare käromålet förfallet, där
köparen yrkar det innan förberedelsen avslutats.

14 §.

Har lantbruksnämnden genom beslut enligt 4 § förklarat fastighet behövlig
för ändamål som avses i 1 §, må fastighetens ägare föra klagan över beslutet.

över beslut att förköpsrätt enligt denna lag skall begagnas må klagan
föras av köparen ävensom av arrendator, som i 6 § sägs; dock må beslutet
ej överklagas av köparen, om försäljningen skett under tid, då beslut
som avses i första stycket var gällande.

Klagan föres hos lantbruksstyrelsen inom en månad från den dag klaganden
erhöll del av beslutet.

Utöver vad i första och andra styckena sägs må klagan ej föras mot beslut
som där avses.

15 §.

Klagan över lantbruksstyrelsens beslut i ärende, som avses i 14 §, må
föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 december 1948 (nr 884) om

förköpsrätt.

Härigenom förordnas, att rubriken till lagen den 22 december 1943 om
förköpsrätt ävensom 2 och 6 §§ sagda lag skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

Lag om arrendators förköpsrätt.

2 §•

Förköpsrätt må —--i densamma.

Säljes fastigheten till kronan för ändamål, som avses i 1 § lagen om kronans
förköpsrätt, eller inlöses fastigheten jämlikt nämnda lag eller sker försäljningen
i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt ej utövas.
Ej heller må förköpsrätt utövas, där fastigheten av kronan säljes för
ändamål som nyss sagts.

Har jordägaren---för hembudet.

6 §•

Vill arrendatorn föra talan om förköp, åligger det honom att, såsom i 48 §
utsökningslagen sägs, hos överexekutor ställa säkerhet för vad han skall utgiva
i lösen ävensom för den ersättning han kan bliva skyldig att gälda köparen.
Visas ej under målets förberedelse, att säkerhet blivit ställd som nu sagts,
vare käromålet förfallet, där köparen yrkar det innan förberedelsen avslutats.

Denna lag träder i kraft såvitt angår 6 § den 1 januari 1948, därvid i tilllämpliga
delar skall gälla vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken
finnes föreskrivet, samt i övrigt den 1 juli 1948.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan sägs samt att i samma lag skola
under särskild rubrik av den lydelse som framgår av det följande införas två
nya paragrafer, betecknade såsom 109 och 110 §§, av nedan angivna inne -

Fastighet, som---utrymme däromkring;

13. för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn för orten;

14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov; eller

15. för stärkande av ofullständigt jordbruk.

Särskild rätt---till nationalpark.

12. Särskilda bestämmelser om expropriation av mark för stärkande av

ofullständigt jordbruk.

109 §.

Fråga om att mark skall exproprieras för stärkande av ofullständigt jordbruk
må väckas endast av lantbruksnämnd.

I ansökningen skall, så noggrant omständigheterna det medgiva, angivas
huru efter expropriationen skall förfaras med marken.

no §.

Expropriationsrätt må beviljas endast om särskild svårighet möter att genom
avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris.

Sådan rätt må ej medgivas, om den mark, varom fråga är, icke helt eller
till huvudsaklig del lämpar sig för det avsedda ändamålet eller om genom
expropriationen avsevärd olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller
innehavare. Vid bedömande huruvida expropriationen skulle medföra olägenhet
som nyss sagts må hänsyn icke tagas till anordning som prövas hava
vidtagits i syfte att förhindra expropriation.

Ej heller må expropriationsrätt medgivas med mindre en lämplig fastighetsbildning
finnes kunna genom expropriationen befordras.

1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 1942: 356.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Rätt till expropriation av mark, som utgör särskild fastighet, må vad angår
fastighet med jordbruk beviljas endast om fastigheten tillhör bolag, förening,
stiftelse eller fideikommiss eller äges av enskild person, vilken icke är
mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma,
och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att
bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket; skolande vid bedömande
av frågan, av vilken anledning fastighet besittes, i samma ägares hand befintliga.
genom ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning skilda områden
av samma hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
17 januari 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter frågan om riktlinjerna för
den framtida jordbrukspolitiken och vissa därmed sammanhängande spörsmål
samt anför därvid.

Inledning.

Genom beslut den 15 maj 1942 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla högst 30 sakkunniga för att verkställa utredning
och avgiva förslag angående grunderna för prissättningen å jordbrukets
produkter m. m.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga dåvarande
ordföranden i statens livsmedelskommission, landshövdingen B. G. Hj. Hammarskjöld,
ordförande, direktören i Sveriges lantbruksförbund K. E. Sjögren,
vice ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren K.
A. M. Andersson, Löbbo, lantbrukaren B. Blomkvist, Troxhammar, organisationschefen
i Kooperativa förbundet, filosofie licentiaten M. Bonow, ordföranden
i Riksförbundet landsbygdens folk, lantbrukaren B. Ekström, ombudsmannen
i Landsorganisationen G. Eriksson, lantbrukaren F. Fredgardh, Håslöv,
agronomen Å. Gullander, Bårarp, ledamoten av riksdagens andra kammare,
lantbrukaren E. A. Gustafson, Vimmerby, verkställande direktören i
Svenska Cellulosaaktiebolaget T. R. Hérnod, dåvarande vice ordföranden i
statens livsmedelskommission, numera landshövdingen R. Johansson, numera
ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren J. H. Johansson, Norrfors,
numera ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren N. Jönsson,
Rossbol, sekreteraren i Svenska träindustriarbetareförbundet K. Larsson,
ledamoten av riksdagens andra kammare, godsägaren C. G. Liedberg, Assmåsa,
vice ordföranden i statens priskontrollnämnd, numera professorn E. F.
Lundberg, numera andre sekreteraren i Landsorganisationen E. Norrman,
ledamoten av riksdagens första kammare, professorn B. G. Ohlin, lantbru -

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

karen H. Ringborg, Herstaberg, lantbrukaren E. Själander, Fränsta, direktören
i Sveriges lantbruksförbund A. H. Stensgård, dåvarande ordföranden i
Svenska lantarbetareförbundet, numera statsrådet G. Sträng, chefen för Industriens
utredningsinstitut, numera professorn I. Svennilson, numera ordföranden
i statens livsmedelskommission, hovrättsrådet O. Söderström, ledamoten
av riksdagens första kammare, direktören E. J. Wehtje samt dåvarande
byråchefen i lantbruksstyrelsen, numera överdirektören i egnahemsstyrelsen
G. R. Ytterborn.

Den 22 mars 1943 entledigades på ansökan direktören Hérnod och tillkallades
såsom ledamot direktören G. Sahlin.

Den 21 juni 1943 tillkallades såsom ledamot numera statssekreteraren B.
A:son Fallenius.

Den 10 oktober 1944 entledigades på ansökan professorn Ohlin, varjämte
såsom ledamot tillkallades ledamoten av riksdagens andra kammare, agronomen
W. Svensson, Ljungskile.

Den 4 augusti 1945 entledigades på ansökan statsrådet G. Sträng och tillkallades
såsom ledamöter numera andre ordföranden i Svenska lantarbetareförbundet
A. L. Johansson och numera t. f. statssekreteraren N. G. Lange.

De sakkunniga, som antagit benämningen 1942 års jordbrukskommitté, ha
den 1 juni 1946 avgivit betänkande angående riktlinjer för den framtida
jordbrukspolitiken (SOU 1946: 42, 46 och 61).

Särskilda yttranden beträffande viss eller vissa punkter i betänkandet ha
avgivits av kommitténs ordförande och vice ordförande ävensom av herrar
Bonow, Ekström, Eriksson, Fredgardh, Gullander, Gustafson, J. H. Johansson,
Jönsson, Lange, Liedberg, Lundberg, Norrman, Ringborg, Sahlin, Själander,
Svennilson, Svensson, Wehtje och Ytterborn.

Herrar Gustafson och Ytterborn ha icke deltagit i utformningen av den del
av betänkandet, som rör den centrala organisationen av rationaliseringsverksamheten.

Den 30 oktober 1945 har kommittén såsom ett uttryck för sin principiella
uppfattning rörande behovet av en utvecklingsplanering på jordbrukets område
överlämnat en inom kommitténs kansli upprättad promemoria i frågan
(SOU 1946: 18). Kommittén har jämväl vid olika tillfällen överlämnat ett
antal genom kommitténs försorg verkställda specialutredningar rörande frågor
av betydelse för ställningstagandet till de i betänkandet behandlade spörsmålen.
Sålunda har kommittén avgivit utredningar av professorn Erik Lindahl
och numera filosofie doktorn Lars Lemne angående jordbruksbefolkningens
levnadskostnader (SOU 1944: l),av docenten Hannes Hyrenius angående jordbrukets
framtida tillgång på arbetskraft (SOU 1944:65), av professorn Åke
Åkerman angående den svenska växtodlingens utvecklingstendenser samt dess
inriktande efter kriget (SOU 1946:39), av professorn Ludvig Nanneson angående
rationalitetsvariationerna inom det svenska jordbruket (SOU 1946:
47), av amanuensen Sven Grundström angående sysselsättningsmöjligheterna
för jordbruksbefolkningen vid sidan av jordbruket (SOU 1946: 78), av direktören
A. H. Stensgård och agronomi licentiaten S. Holmström angående
metoden för beräknande av priser, som giva rationella jordbruk full lönsam -

Kungl. Maj ds proposition nr 75.

het, samt av förste auktuarien Lars Juréen angående jordbruksproduktionen
och Sveriges försörjning med livsmedel.

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, kommerskollegium,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, skogsstyrelsen, statistiska
centralbyrån, statens byggnadslånebyrå, tekniska högskolan, statens
livsmedelskommission, statens arbetsmarknadskommission, statens sockernämnd,
statens lagerhus- och fryshusstyrelse, samtliga länsstyrelser, förvaltningsutskotten
i samtliga hushållningssällskap, hushållningssällskapens ombud,
samtliga jordbrukskommissioner, samtliga torrläggningsnämnder, lånenämnden
för sekundär jordbrukskredit, Svenska jordbrukskreditkassan,
norrlandskommittén, utredningen rörande ny lagstiftning om uppsikt å jordbruk,
fastighetsbildningssakkunniga, lantbiuksakademien, Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet landsbygdens folk, Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska ^^arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetareförbundet,
Kooperativa förbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges allmänna hypoteksbank, Småbrukarnas riksförbund,
Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges betodlares
centralförening, Sveriges lantmätareförening, Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter,
Svenska arkitekters riksförbund, Tjänstemännens centralorganisation,
Föreningen statens lantbruksingenjörer, Sveriges köpmannaförbund,
Föreningen Sveriges spannmålsintressenter, Svenska spannmåls- och foderämnesimportörers
förening, Svenska kvarnföreningen, Föreningen Sveriges
handelskvamar och Sveriges fjäderfäavelsförening.

Vid lantmäteristyrelsens yttrande ha fogats utlåtanden från samtliga överlantmätare.
Egnahemsstyrelsen och skogsstyrelsen ha vid sina yttranden fogat
utlåtanden från samtliga egnahemsnämnder respektive skogsvårdsstyrelser.

Norrlandskommitténs yttrande har avgivits i form av eu utredning med
synpunkter på norrländska jordbrukspolitiken, däri dels redogjorts för resultaten
av vissa av sagda kommitté verkställda utredningar rörande sysselsättnings-
samt avkastnings- och inkomstförhållandena inom det norrländska
jordbruket och därmed sammanhängande problem inom skogsbruket, dels
mot bakgrunden av dessa utredningar och jordbrukskommitténs förslag
framförts vissa synpunkter på rationaliseringen inom det norrländska jordbruket
och stödet åt detta.

Skrivelser i ärendet ha vidare inkommit från Margarinbolaget Aktiebolag,
Sveriges lantmästareförbund och Kristianstad-Blekinge slakteriförening med
flera.

I samband härmed får jag slutligen anmäla

dels en av Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott i
skrivelse den 17 februari 1941 gjord framställning om åtgärder för inrättande
av en särskild lånefond för ladugårdsförbättringar, över vilken framställning
yttrande avgivits av Sveriges lantbruksförbund,

dels en den 11 augusti 1946 dagtecknad skrivelse från styrelsen för Mal -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

möhus läns småbrukareförbund samt Malmöhus och Kristianstads läns småbrukareförbunds
samarbetskommitté angående jordbrukets arbetskraftsproblcm
med mera,

dels en den 18 september 1946 till jordbruksdepartementet inkommen skrivelse
från A. Falck i Hässleholm angående åtgärder för anskaffande av arbetskraft
i småbruket,

dels en den 6 november 1946 dagtecknad skrivelse från lantbruksstyrelsen,
innehållande vissa beräkningar av kostnaderna för en utvidgning av den
av styrelsen bedrivna jordbruksekonomiska undersökningen, över vilken
skrivelse yttrande avgivits av statens livsmedelskommission.

Jag har för avsikt att nu till behandling upptaga de delar av kommitténs
förslag, vilka äga närmare samband med de lagförslag, över vilka jag, på
sätt i det följande angives, har för avsikt att hemställa om inhämtande av
lagrådets utlåtande. I enlighet härmed kommer jag här, efter att hava lämnat
en redogörelse för kommitténs förslag i dess helhet, att till behandling
upptaga frågorna om målsättningen för den statliga jordbrukspolitiken, avvägningen
av det allmänna prisstödet åt jordbruksnäringen, den statliga
verksamheten för vad kommittén kallat yttre och inre rationalisering av
jordbruket samt organisationen av sagda verksamhet. Till övriga avsnitt av
kommitténs förslag, nämligen spörsmålen om formerna för ett särskilt stöd
åt vissa mindre jordbruk, om utformningen av de prisreglerande åtgärderna
på jordbrukets område samt om organisationen av den prisreglerande verksamheten,
torde jag få återkomma, sedan lagrådets utlåtande över nyssnämnda
lagförslag erhållits.

Sammanfattning av kommitténs förslag.

I betraktande av storleken av det av kommittén avgivna betänkandet torde
jag här få inskränka mig till att lämna en sammanfattande redogörelse
för huvuddragen av detta. Kommittén har med hänsyn till omfattningen av
dess uppdrag funnit det icke vara lämpligt att omedelbart framlägga i detalj
utformade förslag rörande den framtida statliga verksamheten på jordbrukets
område utan i huvudsak inriktat sitt arbete på att behandla själva huvudlinjerna
för denna verksamhet och att framlägga förslag härom i ett
principbetänkande. Härvid har kommittén utgått från alt med detaljutformningen
lämpligen borde anstå till dess sagda huvudlinjer fastställts av statsmakterna.

I betänkandet behandlas till eu början frågan om målsättningen för den
statliga jordbrukspolitiken, särskilt såvitt angår frågorna om storleken av
den jordbruksproduktion, som bör stödjas av det allmänna, ävensom om
grunderna för avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket. Därefter
diskuteras frågan om arten av de åtgärder, som mot bakgrunden av
denna målsättning böra vidtagas av statsmakterna för att främja vad som i
betänkandet kallats yttre och inre rationalisering av jordbruket, d. v. s. åtgärder,
som avse alt avhjälpa brister i fråga om brukningsdelarnas storlek
och form samt i fråga om jordbrukets fasta anläggningar. Här framläggas

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

bland annat förslag till åtgärder för åstadkommande av bärkraftiga brukningsdelar
ävensom förslag till ändringar i den statliga låne- och bidragsverksamheten
för förbättring av brukningsdelarnas jord och ekonomibyggnader.
Med hänsyn bland annat till omfattningen av kommitténs arbetsuppgifter
har kommittén däremot avstått från att upptaga frågan om de åtgärder, som
erfordras för att främja en fortsatt rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden.
Vidare behandlas riktlinjerna för de prisreglerande åtgärderna på
jordbrukets område ävensom spörsmålet om särskilda åtgärder till stöd för
innehavarna av vissa mindre jordbruk. Slutligen framläggas förslag rörande
organisationen av den statliga verksamheten för rationalisering och prisreglering
på jordbrukets område.

Den följande redogörelsen för innehållet av kommitténs betänkande upptager
i stort sett endast huvudlinjerna av de förslag, som kommittén framlagt.
Beträffande förslagen i övrigt och motiveringen för dessa tillåter jag
mig hänvisa till betänkandet.

Synpunkter på målsättningen för jordbrukspolitiken.

Jordbrukskommittén framhåller inledningsvis, att den betydelse det svenska
jordbruket haft och alltjämt har för landets näringsliv ej behöver närmare
utvecklas. Jordbruket med binäringar är alltjämt den enda eller huvudsakliga
inkomstkällan för nära en tredjedel av landets befolkning. För
hela landets ekonomiska och sociala framåtskridande är det uppenbarligen
av största vikt, att denna betydande del av befolkningen blir sysselsatt på
det sätt, som är mest ägnat att höja välståndet för landet i dess helhet. Likaså
är det angeläget, att den befolkning, som i fortsättningen bör vara sysselsatt
inom jordbruket, får möjlighet att leva på en standard, som ej är underlägsen
jämförliga befolkningsgruppers. Kommittén anser det för detta
ändamål nödvändigt, att man i fråga om jordbrukspolitiken söker komma
fram till ett handlingsprogram för statsmakterna, vilket ej endast tar sikte
på situationen för dagen utan även kan väntas komma att underlätta och
gagna jordbrukets utveckling på lång sikt.

Den praktiska betydelsen av en dylik målsättning bör enligt kommittén
vara, att den skall utgöra ett underlag för ett bedömande av vilken utveckling
i fråga om jordbrukets struktur, jordbruksproduktionens storlek och
storleken av den i jordbruket sysselsatta befolkningen, som det allmänna bör
söka främja. Målsättningen på lång sikt bör med andra ord utgöra ett underlag
för fastställandet av den praktiska jordbrukspolitiken på kortare sikt.

Kommittén framhåller, att man vid en dylik målsättning måste beakta synpunkter,
vilka delvis peka i olika riktningar, och att målsättningen därför
måste ske i form av en avvägning mellan olika synpunkter. Bland dessa
nämner kommittén särskilt ekonomiska synpunkter, beredskapssynpunkter
samt befolkningspolitiska, kommunalekonomiska och sociala synpunkter.

Vad de ekonomiska synpunkterna angår framhåller kommittén inledningsvis,
att det beträffande såväl jordbruket som andra näringsgrenar ur rent

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

ekonomisk synpunkt i och för sig måste anses önskvärt, att den allmänna
ekonomiska politiken blir sådan, att arbetskraften och övriga produktionsfaktorer
kunna utnyttjas på mest ändamålsenliga sätt. Med denna utgångspunkt
diskuterar kommittén därefter särskilt frågan om det svenska jordbrukets
konkurrensförmåga i förhållande till utlandet och frågan om de sysselsättningsmöjligheter,
som i fortsättningen kunna tänkas stå till buds utanför
jordbruket. Rörande den första frågan uttalar kommittén, att man enligt
dess uppfattning — såvida man förutsätter, att det svenska jordbruket
skall giva sina utövare en ersättning för deras arbete, som någorlunda motsvarar
arbetslönen inom jämförliga befolkningsgrupper — icke bör vid uppdragandet
av riktlinjerna för den svenska jordbrukspolitiken på lång sikt
utgå från antagandet, att det svenska jordbruket i regel skall kunna vid fri
marknad utan särskilt statligt stöd konkurrera med andra länder på utlandsmarknaden
och ej heller, annat än i begränsad omfattning, på den inhemska
marknaden. Samtidigt påpekas emellertid, att den omedelbara praktiska effekten
av ett slopande av allt statligt stöd åt jordbruket ej skulle bliva ett nedläggande
av jordbruket i alla de fall, där det ej skulle vara möjligt att i
fri konkurrens med världsmarknaden uppehålla en sådan lönenivå, som nyss
nämnts, utan att situationen i verkligheten skulle bliva den, att många icke
konkurrenskraftiga jordbruk skulle drivas under eu avsevärd tid framåt,
fastän deras innehavare därvid skulle få nöja sig med en inkomst, väsentligt
understigande vad andra yrkesgrupper erhålla. Kommittén framhåller,
att det självfallet är i det närmaste omöjligt att med någon större grad av
säkerhet uttala sig om hur stor jordbruksproduktion, som på lång sikt skulle
kunna uppehållas här i landet utan stöd från det allmännas sida, men att
man torde kunna förutspå, att denna jordbruksproduktion skulle bliva långt
mindre än den nuvarande.

Beträffande sysselsättningsmöjligheterna utanför jordbruket framhåller
kommittén, att det för bedömandet av huruvida man bör söka motverka eller
underlätta en fortsatt överflyttning av arbetskraft från jordbruket till de s. k.
stadsnäringarna, givetvis är angeläget, att man om möjligt kan bedöma, huruvida
den befolkning, som i fortsättningen eventuellt kan komma att lämna
jordbruket, skall ha möjlighet att finna ur samhällets synpunkt mera lönande
sysselsättning inom andra grenar av näringslivet. Under hänvisning till
vissa genom kommitténs försorg verkställda utredningar angående befolkningsutvecklingen
under de närmaste decennierna framhåller kommittén, att
den befolkningspolitiska situationen är sådan, att en fortsatt expansion av
stadsnäringarnas arbetskraft förutsätter, att tillskott även i fortsättningen
erhålles från jordbruksbefolkningen, och att denna expansion, även om tillskotten
från jordbruksbefolkningen skulle bliva relativt sett lika stora som
hittills, skulle komma alt ligga avsevärt under den expansion, som skedde
under 1930-talet. Kommittén uttalar i anslutning härtill som sin uppfattning,
att stadsnäringarna även under do närmaste årtiondena torde kunna absorbera
ett lika stort tillskott av arbetskraft som tidigare och att begränsningen
av stadsnäringarnas utveckling därför med all sannolikhet icke kommer att

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

ligga i en brist på lönande produktionsuppgifter utan i tillgången på arbetskraft,
eftersom dennas tillväxt av befolkningspolitiska skäl måste antagas
bliva väsentligt mindre än tidigare.

Kommittén påpekar i detta sammanhang, att den minskning av arbetskraften
inom jordbruket, som hittills ägt rum, huvudsakligen gått ut över
den anställda arbetskraften, däri inräknat även hemmavarande barn till brukarna.
Detta förhållande sammanhänger med att mekaniseringen främst berört
de stora och medelstora jordbruken. Totala antalet företagare inom jordbruket
har däremot varit i stort sett oförändrat. Möjligheterna att i framtiden
ytterligare minska den anställda arbetskraften måste emellertid anses
begränsade. Om en mera betydande överflyttning av arbetskraft från jordbruket
till andra näringsgrenar skulle ske i fortsättningen, måste denna överflyttning
därför till stor del komma att beröra företagarna själva, d. v. s.
innebära, att antalet självständiga brukningsenheter komme att minskas.

Beträffande beredskapssynpunkterna framhåller kommittén bland annat,
att erfarenheterna från de båda senaste krigen med all önskvärd tydlighet
visat vilken vital betydelse det har, att man i en krigs- eller avspärmingssituation
kan åtminstone nödtorftigt trygga folkförsörjningen medelst egna resurser,
och att en beredskap på livsmedelsförsörjningens område, som gör
landet rustat att även på detta område möta ett hot om krig eller avspärrning,
är absolut nödvändig, om den militära försvarsberedskapen skall kunna fylla
sin funktion i en krigs- eller avspärrningssituation. Det påpekas, att risk för
avspärrning kan tänkas uppstå ej blott vid krig eller krigsfara, utan även i
samband med sådana internationella förvecklingar, vilka närmast är av handelspolitisk
art.

På tal om beredskapssynpunkterna diskuterar kommittén möjligheterna
att trygga livsmedelsförsörjningen i en avspärrningssituation uteslutande genom
lagring. Detta skulle innebära, att man skulle hålla lager, som vore så
stora att de, lagda till den inhemska produktion, som skulle kunna bestå på
lång sikt utan något stöd från det allmännas sida, skulle förslå till att trygga
försörjningen även under en relativt långvarig avspärrningssituation. Kommittén
uttalar emellertid den uppfattningen, att det icke är möjligt att trygga försörjningen
på detta sätt. Det skulle nämligen i så fall bliva fråga om så stora
lagringskvantiteter, att lagringen tekniskt sett skulle bliva mycket svår att bemästra
och jämväl skulle bliva mycket dyi’bar. Kommittén anser att man,
om beredskapssynpunkterna i fråga om folkförsörjningen skola bliva tillgodosedda,
i stället under normala förhållanden bör stödja en produktion,
som är så stor att den, efter den utvidgning och omställning, som är praktiskt
genomförbar under en förhållandevis kort övergångsperiod, förslår till
att trygga den inhemska försörjningen under en längre tids avspärrning.
Lagringen får med den av kommittén intagna ståndpunkten betydelse huvudsakligen
för den övergångstid, som åtgår för att utvidga och omställa jordbruksproduktionen.

Ett spörsmål av stor betydelse, då det gäller att bedöma storleken av den
jordbruksproduktion, som bör uppehållas ur beredskapssynpunkt, är frågan

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

om den näringsstandard man bör söka uppehålla under en avspärrning.
Kommittén behandlar härvidlag närmare två alternativ, det ena kallat ett
minimialternativ och det andra ett medelalternativ.

Minimialternativet syftar till ett stödjande av den produktion som behövs
för att uppehålla en näringsfysiologiskt riskfri miniminivå och har uppställts
med ledning av uppgifter från den av kommittén anlitade sakkunnige i näringsfysiologiska
frågor, professorn Yngve Zotterman. Enligt denne kan såsom
en dylik miniminivå, vilken vid oförändrad arbetsintensitet ej kan underskridas
utan att vissa risker för folkhälsan uppstå, betecknas den försörjningsgrad,
som rådde under senare delen av år 1942 och första delen av
år 1943, d. v. s. den del av den senaste avspärrningsperioden, då ransonerna
voro lägst. Medelaltemativet skiljer sig från minimialternativet främst därigenom,
att enligt medelalternativet den nedskärning av näringsstandarden, med
vilken man bör planera för en avspärmingssituation, bör vara beroende av
den före avspärrningen rådande normala konsumtionsinriktningen. Medelalternativet
kan kort sagt uttryckas så, att man i en avspärrning skall söka
uppehålla en i stort sett normal kaloritillförsel men med sådan förskjutning
från animalier till vegetabilier, att animaliekonsumtionen nedgår i proportionsvis
samma utsträckning som animaliekonsumtionen år 1942/43 nedgick
i förhållande till sagda konsumtion närmast före det andra världskriget.

Eftersom man under förutsättning av normala förhållanden torde kunna
räkna med en fortgående förskjutning av konsumtionen från vegetabilier till
animalier, leder alltså medelalternativet efter hand till att animalierna komma
att utgöra en proportionsvis allt större del av den totalproduktion, som
bör stödjas.

Vad angår skillnaden ur ekonomisk synpunkt mellan de båda alternativen
framhåller kommittén bland annat, att det knappast är möjligt att mera
exakt angiva merkostnaden för uppehållande av en jordbruksproduktion i enlighet
med medelalternativet utöver kostnaden för uppehållande av en produktion
av den storlek, som avses med minimialternativet. Man rör sig nämligen
här med ett flertal ovissa och delvis även omätbara faktorer. En antydan
om den storleksordning till vilken denna merkostnad kan komma att
uppgå kan emellertid, anför kommittén, erhållas om man gör det i och för
sig mycket ovissa antagandet, att skillnaden mellan det producentpris för
den inhemska produktionen, som i fortsättningen kommer att erfordras för
att efter utjämning av löneklyftan mellan jordbrukarna och jämförliga befolkningsgrupper
giva jordbruket full lönsamhet, och det pris, till vilket motsvarande
slag av jordbruksprodukter skulle kunna importeras, procentuellt
sett kommer att bliva lika stor som den under åren närmast före krigsutbrottet
föreliggande skillnaden mellan den inhemska producentprisnivån och prisnivån
å världsmarknaden. Med utgångspunkt från vissa prognoser rörande
konsumtionsutvecklingen med mera har kommittén beräknat, alt de kvanliletcr
jordbruksprodukter, som vid sistnämnda tidpunkt skulle representera
den årliga skillnaden mellan minimialternativet och medelalternativet, skulle
uppgå till eu myckenhet, som vid nuvarande producentprisnivå skulle ha ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

värde av omkring 410 miljoner kronor. Merkostnaden för denna produktion
har under nyssnämnda antagande rörande skillnaden mellan prisnivån å
världsmarknaden och den inhemska prisnivån uppskattats till omkring 90
miljoner kronor. Går man i prognoserna fram till år 1970, bliva motsvarande
siffror omkring 510 respektive omkring 120 miljoner kronor.

Kommittén har starkt understrukit, att de nu anförda siffrorna ej få fattas
såsom ett försök till en verklig beräkning av den direkta merkostnad, som
kan tänkas uppstå vid uppehållande av en produktion i enlighet med medelalternativet.
Detta beror bland annat på att frågan, hur priserna å världsmarknaden
i fortsättningen komma att ställa sig i förhållande till den inhemska
prisnivån, ännu ligger i vida fältet, ävensom på att skillnaden mellan
importprisnivån och den inhemska producentprisnivån ej är något tillförlitligt
mått på den samhälleliga merkostnad, som kan uppstå därest en viss
mängd arbetskraft användes för uppehållande av en jordbruksproduktion utöver
minimialternativet. I sistnämnda hänseende påpekar kommittén, att
man med ledning av förhållandena före kriget snarast torde ha anledning
antaga, att den då föreliggande skillnaden mellan importprisnivån och den
inhemska producentprisnivån giver ett för lågt uttryck för skillnaden i värde
för samhället mellan vad en viss mängd arbetskraft kan prestera i jordbruket
och vad den kan prestera i andra näringsgrenar.

Avgörande för i vad mån en dylik merkostnad verkligen uppstår äro vidare
ytterst de möjligheter, som i framtiden komma att finnas att sysselsätta
arbetskraften på annat och mer lönande sätt än i jordbruket. Härom
framhåller kommittén att, även om man nu bedömer dessa möjligheter som
goda, måste en dylik bedömning alltid innefatta vissa osäkerhetsmoment.

Vid den ekonomiska bedömningen av nu föreliggande avvägningsspörsmål
bör man vidare enligt vad kommittén anför beakta vissa andra konsekvensei,
som skulle inträffa därest man skulle vilja tillämpa minimialternativet
(dier ett alternativ, som närmar sig detta. Vid en tillämpning av minimialternativet
skulle jordbruksbefolkningen komma att nedgå avsevärt under det
antal, som skulle kunna kvarstanna i jordbruket vid en tillämpning av medelalternativet.
Kommittén framhåller, att en sådan minskning måste väntas
komma att medföra, att samhället får påtaga sig ökade kostnader för att bereda
den kvarvarande jordbruksbefolkningen sociala bekvämligheter, som ej
äro allt för mycket underlägsna städernas. Vidare påpekas bland annat, att
möjligheten att utnyttja arbetsförmågan hos äldre personer i allmänhet torde
vara större i jordbruket än annorstädes, och att det bland annat med hänsyn
härtill kan tänkas, att kostnaderna för de sociala välfärdsanordningar, som
avse att bereda befolkningen en tryggad ålderdom, bliva lägre i fråga om den
i jordbruket sysselsatta befolkningen än i fråga om befolkningen i städer och
samhällen.

Beträffande de befolkningspolitiska, kommunalekonomiska och sociala synpunkterna
framhåller kommittén, att en alltför stark uttunning av den nu
befintliga befolkningen på landsbygden kommer att resa allvarliga problem.
Det är därför enligt kommitténs uppfattning av vikt, att man vidtager sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

åtgärder, som äro ägnade att såvitt möjligt förhindra, att den minskning av
själva jordbruksbefolkningens antal, som kan komma att ske i fortsättningen,
skall få till följd en motsvarande minskning av landsbygdsbefolkningens
antal. Man bör i stället söka att bevara och om möjligt öka arbetstillfällena
på landsbygden, bland annat i de industriella grenarna. Förekomsten av en
relativt stor bofast befolkning på landsbygden måste nämligen enligt kommitténs
mening anses vara av betydelse för stabiliteten i näringslivet och i
samhället överhuvud taget. Kommittén påpekar i samband härmed den risk
för en olämplig åldersfördelning, som skulle uppstå inom jordbruksbefolkningen,
om en mera omfattande avflyttning från denna skulle ske. Eftersom
avflyttningen i första hand måste väntas komma att ske inom de yngre
åldersgrupperna, skulle nämligen följden bliva, att genomsnittsåldern för den
jordbrukande befolkningen skulle komma att ligga avsevärt högre än inom
andra befolkningsgrupper. Vidare framhålles, att kvinnounderskottet inom
jordbruket redan nu utgör ett allvarligt problem, och att det föreligger risk
för att detta underskott skulle komma att stiga, om en mera betydande överflyttning
av arbetskraft från jordbruket till andra näringsgrenar skulle ske i
fortsättningen.

Kommittén erinrar slutligen om, att jordbruket i stora delar av landet
utgör ett naturligt och i många fall nödvändigt komplement till andra näringsgrenar.
Särskilt pekar kommittén här på sambandet mellan jordbruk
och skogsbruk i de skogrikare delarna av landet. Kommittén uttalar, att man
vid uppdragandet av de allmänna riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
måste taga hänsyn till detta samband mellan jordbruket och andra
näringsgrenar. I den mån detsamma så påkallar, bör man alltså söka uppehålla
en jordbruksproduktion även i de delar av landet, där de naturliga produktionsförutsättningarna
för själva jordbruksdriften äro mindre gynnsamma.
Likaså bör man vid utarbetandet av lokala planer för rationalisering
av själva jordbruket beakta den betydelse bevarandet av en viss jordbruksbefolkning
i trakten har ur arbetskraftssynpunkt eller eljest för andra näringsgrenar
i orten.

Slutsatser i fråga om målsättningen för jordbrukspolitiken.

Jordbrukskommittén har efter en avvägning mellan de olika nu berörda
synpunkterna, främst rent ekonomiska synpunkter, å ena, samt beredskapssynpunkter,
å andra sidan, funnit övervägande skäl tala för att man vid den
målsättning på lång sikt, vilken måste finnas bland annat som ett underlag
för en planering av hur rationaliseringen av jordbrukets strukturförhållanden
skall ske, bör såsom en riktpunkt uppställa uppehållandet av en
jordbruksproduktion av den storlek, som avses i vad kommittén betecknat
såsom ett medelalternativ. Likaså böra statsmakterna under den övergångstid,
som måste åtgå till dess den av kommittén förordade rationaliseringen av
jordbrukets struktur kunnat genomföras, stödja en jordbruksproduktion upp
till sagda nivå. I betänkandet anföres, att den samhällsekonomiska merkost Bihanq

till riksdagens protokoll 19i7. 1 sand. Nr 75. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

nåd, som kan uppkomma vid uppehållande av en jordbruksproduktion av
denna storlek, visserligen knappast kan kvantitativt fixeras men ändock ej
synes kunna antagas vara av sådan storleksordning, att den kan anses utgöra
tillräckligt skäl för att man skall avstå från den stora tillgång det måste
anses utgöra att i en avspärmingssituation kunna medelst egna resurser uppehålla
eu såväl kvantitativt som kvalitativt tillfredsställande försörjning. Som
ytterligare skäl för sin ståndpunkt anför kommittén vidare de olägenheter ur
befolkningspolitiska och andra synpunkter, som äro förenade med en starkare
begränsning av jordbruksproduktionen än som ligger i medelaltemativet,
varjämte erinras om de gynnsamma biverkningar i form av minskat beroende
av internationella konjunkturväxlingar, vilka erhållas vid ett uppehållande
av en relativt stor jordbruksproduktion.

I betänkandet understrykes, att man givetvis ej får utesluta möjligheten
av att man vid en senare företagen avvägning kan komma till ett annat resultat
beträffande storleken av den i och för sig önskvärda jordbruksproduktionen.
Man måste sålunda alltid räkna med att ändrade förhållanden, exempelvis
på det internationella området, kunna föranleda en omprövning av riktlinjerna
för jordbrukspolitiken, särskilt i fråga om målsättningen på lång
sikt. Det påpekas vidare, att det enligt de prognoser, som nu kunna göras
rörande den blivande produktionsutvecklingen, synes mest sannolikt, att jordbrukspolitiken
bland annat kommer att få inriktas på åtgärder, som äro avsedda
att förhindra en stegring av jordbruksproduktionen utöver den nivå,
vilken nyss angivits såsom önskvärd på lång sikt. Det kan emellertid även
tänkas, att problemet kommer att bliva det motsatta, nämligen att dragningen
av arbetskraft till stadsnäringarna i fortsättningen blir så stark, att det kommer
att möta svårigheter att hålla produktionen uppe vid den nivå, som angivits
såsom ett mål för jordbrukspolitiken på lång sikt. Rörande sistnämnda
problem uttalar kommittén att det, om utvecklingen skulle bliva sådan, att
produktionen tenderar att stadigvarande ligga mera avsevärt under den nivå,
som vid uppdragandet av riktlinjerna för jordbrukspolitiken ansetts önskvärd,
torde få förutsättas, att detta kommer att föranleda en omprövning av
dessa riktlinjer, vid vilken man bland annat får taga under förnyat övervägande
dels hur stor jordbruksproduktion man med hänsyn till då föreliggande
förhållanden bör söka uppehålla, dels vilka åtgärder som böra vidtagas
för att nå detta mål.

Då det gällt att närmare angiva storleken av den jordbruksproduktion, som
enligt medelalternativet bör stödjas under normala förhållanden, har kommittén
räknat med att man i en avspärmingssituation bör kunna göra rätt
betydande besparingar i fråga om livsmedelsförbrukningen genom den förskjutning
av produktionen och konsumtionen från animaliska till vegetabiliska
livsmedel, som då förutsättes komma att ske. Kommittén har vidare
förutsatt, att under normala förhållanden en viss oljeväxtodling bör uppehållas,
vilken man i en avspärmingssituation bör sträva att utvidga så mycket
som möjligt. Å andra sidan måste vid bestämmandet av den enligt medelalteinativet
önskvärda produktionen tagas hänsyn till, att i en avspärrnings -

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

situation åtskilliga förhållanden kunna medföra risk för skördeminskning
samt till att man i en dylik situation om möjligt bör ha en viss säkerhetsmarginal
för skördevariationer m. in. Med beaktande bland annat av dylika
synpunkter har kommittén stannat för att såsom en riktpunkt beträffande
storleken av den jordbruksproduktion, som statsmakterna böra stödja, uppställa
följande. Beträffande andra varor än matfett och socker bör stöd utgå
för en jordbruksproduktion, motsvarande hela det normala avsättningsutrymmet.
I fråga om matfett bör stöd lämnas för en smörproduktion, motsvarande
hela det normala avsättningsutrymmet för matfett med undantag av omkring
40 000 ton. Av sistnämnda kvantitet förutsättas upp till 10 000 ton framställas
av fettråvaror, som framvunnits vid en med statligt stöd bedriven oljeväxtodling.
I fråga om sockerbetsodlingen uttalar kommittén — efter att
ha anfört att man torde kunna räkna med en ganska betydande ökning av
den totala sockerkonsumtionen —- att hänsyn till livsmedelsförsörjningen ej
synes nödvändiggöra att man under normala förhållanden söker hålla sockerbetsodlingen
uppe på en sådan nivå, att den förslår att täcka hela den inhemska
efterfrågan. Avgörandet av hur stor sockerbetsodling man bör söka
uppehålla under normala förhållanden synes i stället i hög grad böra bliva
beroende av priset på världsmarknaden. Som en lämplig omfattning av den
sockerbetsodling, som man i första hand bör söka uppehålla, anser kommittén
en odling av mellan 40 000 och 50 000 hektar. Sistnämnda areal motsvarar
ungefär en genomsnittlig odling under åren närmast före kriget. Frågan
i vad mån en sockerbetsodling, som ligger över genomsnittsnivån för
sagda tid, bör anses önskvärd under normala förhållanden, bör främst bliva
beroende på hur kostnaden för dylik större odling ställer sig i förhållande
till importkostnaden för socker och på möjligheterna att anskaffa arbetskraft
för odlingen. Det bör slutligen förutsättas, att fläskproduktionen normalt
skall till en mindre del bygga på importerade fodermedel, exempelvis
omkring 75 000 ton fodermedel. I övrigt bör däremot animalieproduktionen
principiellt baseras på inhemska fodermedel, i den mån de inhemska fodertillgångarna
därtill förslå och i den mån så är möjligt med uppehållande
av kravet på balanserade foderstater.

Kommittén framhåller att den ståndpunkt, till vilken kommittén sålunda
kommit, ej innebär någon större avvikelse i sak från den före kriget stundom
uttalade uppfattningen, att det svenska jordbruket bör ha företrädesrätt
att avsätta sina produkter på den inhemska marknaden. Detta beror bland
annat därpå, att det även vid tillämpningen av sistnämnda linje bör finnas en
viss marginal mellan den normala produktionens storlek och det normala
avsättningsutrymmet. I annat fall löper man nämligen, så snart skörden
blir något större än normalt, risken att ett produktionsöverskott uppkommer,
vilket ej kan avsättas utan nedpressning av prisnivån.

Den ståndpunkt som intages till frågan om storleken av den jordbruksproduktion
statsmakterna böra stödja blir, enligt vad kommittén framhåller,
för den praktiska jordbrukspolitiken under den nuvarande brukargenerationens
tid i främsta rummet av betydelse därigenom att densamma skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

utgöra ett underlag för målsättningen i fråga om den rationalisering, som
bör ske på jordbrukets område.

Ett annat spörsmål, vilket har samband med själva målsättningen för jordbrukspolitiken,
är hur stort stöd, soan bär utgå för uppehållande av jordbruksproduktionen.
Kommittén erinrar om att statsmakterna i princip redan
tagit ställning till sistnämnda fråga därigenom att de i olika sammanhang
uttalat, att man bör eftersträva, att den i jordbruket arbetande befolkningen
skall erhålla likställighet i inkomsthänseende med jämförliga befolkningsgrupper.
Kommittén påpekar emellertid samtidigt att, såsom även angivits
i nyssnämnda uttalanden, en förutsättning för denna likställighet maste
vara, att vederbörande arbetskraft användes på ett effektivt sätt.

Stödet kan alltså ej åsyfta att bereda full jämställdhet åt andra personer
inom jordbruksbefolkningen än sådana, som ha full och — sett ur synpunkten
av de inom jordbruket föreliggande förhållandena — effektiv sysselsättning.
Beträffande arbetskraften å de jordbruk, som ej för närvarande kunna
giva full och effektiv sysselsättning och där följaktligen den önskade jämställdheten
i inkomsthänseende ej utan vidare kan uppnås, böra strävandena
gå ut på att höja jordbrukets rationaliseringsgrad och skapa ökade sysselsättningsmöjligheter
inom jordbruket. Det påpekas emellertid, att vad sist
sagts ej i allo gäller de mindre jordbruk, där brukarna till väsentlig del
hämta sin bärgning genom arbete utanför jordbruket. Givetvis bör man även
i fråga om dessa jordbruk söka åvägabringa den rationalisering av driftsförhållandena,
som är möjlig att genomföra. Däremot kan man ej tänka sig, att
dessa brukare i fortsättningen böra ha full sysselsättning inom jordbruket
eller att avkastningen av deras jordbruk i och för sig skall kunna bliva så
hög, att den giver dem en skälig bärgning. 1 den mån dessa jordbruk komma
att bestå på lång sikt måste brukarnas försörjning därför liksom hittills till
väsentlig del baseras på inkomstkällor utanför jordbruket, och storleken av
avkastningen av jordbruket kommer följaktligen ej att få samma betydelse
för dessa brukare som för de personer, vilka äro helt eller huvudsakligen
sysselsatta inom jordbruket.

Det stöd åt jordbruksproduktionen, som statsmakterna böra lämna, bör
alltså enligt kommitténs förslag syfta dels till att möjliggöra uppehållandet
av en produktion av den storlek, som ur det allmännas synpunkt framstår
såsom önskvärd, dels till att den jordbruksbefolkning, som behövs för att
frambringa sagda produktion, skall kunna vid rationell drift uppnå en inkomstnivå,
som är likvärdig med andra befolkningsgruppers. Vid en bedömning
av storleken av det stödbehov, som kan föreligga på lång sikt, bör man
räkna med en utveckling inom jordbruket, som innebär att förefintliga rationaliseringsmöjligheter
tillvaratagas. Det framhålles i betänkandet, att det
synes klart att staten bör lämna sin medverkan till att befrämja en sådan
utveckling, med hänsyn såväl till att det bär gäller att skapa bättre försörjningsmöjligheter
för en stor del av befolkningen som till att denna utveckling
medför en minskning av jordbrukets behov av stöd från det allmännas
sida.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 75.

Kommittén påpekar vidare, att av vad den anfört om grunden för det statliga
stödet åt jordbruksproduktionen följer, alt staten på lång sikt icke kan
ikläda sig någon förpliktelse att stödja en produktion, som är större än vad
som erfordras föi att trygga försörjningen under en avspärrningssituation.
Kan en överskottsproduktion avsättas till så höga priser, att densamma utan
stöd från det allmänna kan anses lönande för jordbruket, finns självfallet
ingen anledning för det allmänna att motverka densamma, men å andra sidan
finns då ej heller någon anledning för det allmänna att giva densamma
något stöd. Är överskottsproduktionen åter icke lönande, ligger det såväl i
det allmännas som i jordbrukets intresse, att densamma skall upphöra.

Statens verksamhet för främjande av en utveckling i riktning mot de nu
uppställda målen bör enligt kommitténs förslag ske enligt två huvudlinjer.
Den ena innebär ett främjande av jordbrukets rationalisering (bland annat
i form av utvidgning eller sammanläggning av allt för små brukningsdelar
eller nedläggning av för jordbruksdrift mindre lämpad jord) i syfte att nedbringa
jordbrukets produktionskostnader och därigenom minska jordbrukets
behov av skydd på den inhemska marknaden mot konkurrensen från utlandet.
Den andra innebär lämnande av ett prisstöd åt jordbruket i avsikt att
uppehålla en jordbruksproduktion av den storlek, som behövs för att trygga
livsmedelsförsörjningen i en avspärrningssituation, och för att bereda den för
denna produktion erforderliga arbetskraften skäliga levnadsvillkor. Vid planeringen
av den geografiska fördelningen av den jordbruksproduktion, som
sålunda bör stödjas, bör man bland annat beakta den betydelse ett uppehållande
av jordbruket i olika delar av landet har med hänsyn till andra näringsgrenars
intressen.

Kommittén betonar att ett intimt samband i realiteten föreligger mellan
rationaliseringsverksamheten och den prisstödjande verksamheten och att det
därför är av vikt, att en samordning kommer till stånd i fråga om riktlinjerna
för de statliga ingripandena på dessa områden.

Vid utformningen av stödet åt jordbruksnäringen måste beaktas, att det
måste taga ganska lång tid att genomföra den erforderliga rationaliseringen av
brukningsdelarna. Det allmänna bör därför ej undandraga sig att —- samtidigt
som man arbetar på en rationalisering av dessa — söka bereda de nuvarande
innehavarna av desamma drägligare levnadsförhållanden än som
skulle bliva fallet, om jordbruksstödet omedelbart skulle avvägas efter de rationaliseringskrav
man anser sig böra uppställa på lång sikt. Vid utformningen
av dessa speciella stödåtgärder måste beaktas, att man ej viiljer sådana
stödformer, som kunna befaras komma att i alltför hög grad fördröja
rationaliseringens genomförande. Samtidigt bör man dock även söka avväga
stödet så, att avgången av arbetskraft från jordbruket vid varje tid ej sker
i hastigare takt än som motsvarar arbetskraftsbehovet inom andra näringsgrenar.

Rörande den innebörd som kommittén inlagt i de av densamma använda
uttrycken »på kortare sikt» och »på lång sikt», kan här nämnas följande.
Med kortare sikt avser kommittén förhållandena under den tidrymd, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

måste beräknas förflyta, innan man åstadkommit den rationalisering, som
kommittén förordar. Med lång sikt avses återigen förhållandena efter denna
övergångstids slut. Kommittén framhåller, att det självfallet icke är möjligt
att mera bestämt angiva, hur lång denna övergångstid kan bliva. Med
hänsyn särskilt till beskaffenheten av de medel, som kommittén föreslår skola
användas för att befrämja den önskade rationaliseringen av jordbrukets
struktur, bör man emellertid räkna med, att rationaliseringen av de enskilda
brukningsdelarnas struktur i väsentliga delar kommer att genomföras successivt
i samband med generationsväxlingen å de enskilda brukningsdelarna
och att övergångstiden sålunda till längden kommer att minst motsvara den
tid, under vilken de nuvarande brukarna sitta å sina brukningsdelar.

Produktions- och konsumtionsutvecklingen samt åtgärder till förebyggande

av överproduktion.

Den av kommittén förordade linjen i fråga om bestämmandet av storleken
av den jordbruksproduktion, som bör erhålla stöd från det allmänna, innebär
att storleken av denna produktion kommer att bliva beroende av konsumtionsutvecklingen.
I den mån konsumtionen stiger, öka därmed också de kvantiteter
jordbruksprodukter, för vilka stöd bör utgå. Bland annat med hänsyn
härtill är det för en rad praktiska frågor inom jordbrukspolitiken enligt kommitténs
mening av betydelse att få en uppfattning om huruvida särskilda
åtgärder böra vidtagas för att produktionen skall kunna uppnå den nivå,
som förutsättes i medelalternativet, eller huruvida det föreligger risk för att
produktionen skall överstiga samma nivå och ett pristryckande produktionsöverskott
alltså uppkomma. Jordbrukskommittén har med hänsyn härtill,
på sätt framgår av dess betänkande, låtit verkställa omfattande utredningar
rörande den blivande produktions- och konsumtionsutvecklingen. Enligt vissa
i dessa utredningar uppställda prognoser, vilka angivas bygga på relativt försiktiga
antaganden i fråga om takten av såväl produktionsstegringen som
konsumtionsutvecklingen, har man anledning räkna med att senast inom ett
20-tal år produktionen -—- såvida densamma ej hämmas av en opåräknat
stark avgång av arbetskraft —- kan komma att mera permanent överstiga
det avsättningsutrymme, som förutsättes i medelalternativet. Kommittén
framhåller dessutom, att detta produktionsöverskott skulle föreligga vid en
skörd av normal storlek. Eftersom skördarna variera ej oväsentligt från år
till år, skulle, om prognoserna visade sig riktiga, vid tillfälliga skördevariationer
överskottsproduktion kunna uppstå tidigare.

Kommittén anför, att det med hänsyn till de menliga konsekvenser en dylik
överskottsproduktion skulle föra med sig, i första hand för jordbruksbefolkningen
men indirekt även för hela landet, synes angeläget att man ej skall
vänta med åtgärder mot densamma ända till dess ett produktionsöverskott
verkligen föreligger. I stället bör man i god tid söka att genom lämpliga åtgärder
förhindra uppkomsten av en dylik situation eller minska risken därför.

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

Beträffande de åtgärder, som härvidlag böra komma i fråga, uttalar kommittén
till en början, att man ej bör söka genomföra en produktionsbegränsning
genom åtgärder, som skulle innebära ett hämmande av den tekniska,
vetenskapliga eller ekonomiska utvecklingen på jordbrukets område. Man bör
ej heller enligt kommitténs åsikt söka genomföra en allmän produktionsbegränsning
genom prissänkningar å jordbrukets produkter, såvida det är möjligt
att nå det åsyftade målet genom metoder, vilkas verkningar ur social
synpunkt äro mindre betungande för jordbruksbefolkningen.

Den åtgärd, som i första hand bör vidtagas för att åstadkomma en begränsning
av jordbruksproduktionen, har kommittén ansett vara en begränsning
av importen av fodermedel. Denna begränsning bör dock ej gå så
långt, att den hindrar uppställandet av balanserade foderstater. Man bör emellertid
söka stimulera jordbruken att själva producera erforderliga mängder
äggviterika fodermedel och på så sätt minska beroendet av de importerade
fodermedlen. Kommittén framhåller dock, att man på lång sikt ej enbart
genom en reglering av importen av fodermedel torde kunna undgå faran
för överproduktion. Enligt de nyss nämnda beräkningarna rörande produktions-
och konsumtionsutvecklingen skulle vårt lands jordbruk — om dess
areal och struktur ej förändras och produktionen ej hålles tillbaka av brist
på arbetskraft — sannolikt redan under 1960-talet komma att utan något
tillskott av utländska fodermedel producera större kvantiteter vegetabiliska
och animaliska livsmedel än som motsvara det enligt medelalternativet tillgängliga
avsättningsutrymmet. En begränsning av importen av fodermedel
torde därför i detta sammanhang huvudsakligen få betydelse på kortare
sikt, i det att man därigenom något kan uppskjuta den tidpunkt, då överproduktion
uppstår.

I den mån en begränsning av fodermedelsimporten ej är tillräcklig för att
förhindra överproduktion, blir enda sättet att undvika överproduktion enligt
kommitténs uppfattning, att en del av den jord som nu tages i anspråk för
jordbruksproduktion upphör att användas för detta ändamål eller brukas
mera extensivt än tidigare. Kommittén erinrar om att en sammanslagning
av mindre jordbruk i regel måste väntas medföra någon nedgång i produktionen
per arealenhet (samtidigt som den innebär en rationalisering i så
måtto, att den skapar ökade möjligheter till lönsam jordbruksproduktion
och giver ökade sysselsättningsmöjligheter för brukaren). Det andra slaget
av åtgärder, som böra vidtagas för att minska risken för överproduktion,
bör därför enligt kommitténs mening vara åtgärder, vilka syfta till en viss
förändring av det svenska jordbrukets struktur. Denna förändring bör gå ut
på att man genom sammanslagningar och anskaffande av tillskottsjord från
andra jordbruk skall söka förvandla en del av de många nu befintliga s. k.
ofullständiga jordbruken till jordbruksföretag, som äro mer rationella ur
brukningssynpunkt och samtidigt äro av sådan storlek, att en viss extensifiering
av driften kan ske. Vid sidan bärav kan en viss minskning av jordbruksjorden
eller en viss extensificring av driften bliva nödvändig även å
de brukningsdelar, som äro så stora, att någon utvidgning av desamma ej

Kungi. Mctj:ts proposition nr 75.

är påkallad ur rationaliseringssynpunkt. Det allmänna bör därför ej genom
lagstiftningsåtgärder söka motverka, att jordbrukarna nedlägga jordbruket
å sådana ägor, där förutsättningarna för uppehållande av en lönsam jordbruksdrift
på lång sikt måste anses mindre gynnsamma, eller att jordbrukarna
övergå till extensiv drift å sådana ägor, där detta ur jordbruksekonomisk
synpunkt får anses mera lämpligt än hittillsvarande driftsformer. Det
understrykes emellertid samtidigt, att en dylik utveckling bör ske på ett sätt,
som innebär ett skäligt hänsynstagande till de synpunkter, vilka ligga till
grund för den sociala arrendelagstiftningen.

Kommittén framhåller att det, då man sålunda bör acceptera en viss
minskning av åkerarealen, ligger i sakens natur, att man även bör iakttaga
försiktighet med åtgärder, som syfta till att utvinna ny åkerjord. Statligt stöd
till dylika åtgärder bör i huvudsak komma i fråga endast där det med hänsyn
till näringslivet i allmänhet i en viss bygd framstår som angeläget, att
befintliga jordbruk bevaras och förstärkas genom nyodling. Enligt vad kommittén
uttalar torde detta främst vara fallet i vissa delar av Norrland, medan
man däremot i stort sett ej bör räkna med att något dylikt behov av nyodling
kommer att föreligga i södra och mellersta Sverige.

Allmänna synpunkter på jordbrukets rationalisering och planläggningen

av denna.

Kommittén framhåller härom till en början, alt frågan om jordbrukets
fortsatta rationalisering ej enbart är en jordbrukets angelägenhet utan en
samhällsangelägenhet av första ordningen. Samhällets intresse av jordbrukets
rationalisering understrykes särskilt därav, att jordbruket för att kunna hållas
på den storleksnivå, som ur allmänna synpunkter är önskvärd under normala
förhållanden, måste beräknas behöva ett visst stöd från det allmännas
sida. Detta stöd kan minskas ju mer jordbrukets rationalisering fortskrider. För
jordbrukets befolkning blir rationaliseringen ett medel att uppnå och behålla
jämställdhet i inkomsthänseende med andra befolkningsgrupper. För det
allmänna blir rationaliseringen inom jordbruket, vid sidan av den rationalisering,
som kan komma att ske inom andra näringsgrenar, ett medel för
ernående av en allmän välståndsökning här i landet.

Kommittén uttalar, att man måste utgå från att rationaliseringsarbetet
inom jordbruket liksom hittills även i fortsättningen i huvudsak skall utföras
av jordbrukarna själva och på frivillighetens väg. Uppgifterna för det
allmänna på detta område böra främst vara dels att genom upplysnings- och
undervisningsverksamhet söka skapa ökad förståelse hos jordbruksbefolkningen
för rationaliseringens betydelse och ökad insikt om de förefintliga
rationaliseringsmöjligheterna, dels att genom lagstiftningsåtgärder och åtgärder
av ekonomisk art skapa förutsättningar för rationaliseringsåtgärdernas
genomförande.

Vad angår de ekonomiska åtgärderna framhåller kommittén, att en förut -

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

sättning för att jordbruket skall bliva i stånd att genomföra den önskade
rationaliseringen är att jordbruket har medel till bestridande av kostnaderna
för densamma. Kommittén har utgått från att man beträffande sådana
brukningsdelar, som fylla de anspråk statsmakterna anse sig böra uppställa
på ett rationellt jordbruk eller som inom sig kunna bringas att uppfylla dessa
anspråk, bör räkna med att avkastningen av jordbruket normalt skall förslå
till att förränta och amortera kostnaderna för utförda nya rationaliseringsåtgärder
och att statens medverkan till finansieringen av rationaliseringsåtgärder
å dylika brukningsdelar principiellt bör kunna inskränka sig till att
staten tillhandahåller lån åt brukarna i syfte att undanröja eventuella kreditsvårigheter.
1 fråga om jordbruk, som ha mindre rationaliseringsmöjligheter
än de nyssnämnda, får man däremot räkna med att deras brukare ej
alltid skola bliva i stånd att bära hela kostnaden för vidtagna nya rationaliseringsåtgärder.
I sistnämnda fall kunna alltså bidrag från det allmännas
sida bliva nödvändiga för att rationaliseringsåtgärderna skola komma till
utförande i önskvärd utsträckning. Dylika bidrag böra dessutom kunna utgå
även till vissa brukare i den första gruppen, där behov av en särskild stimulans
till igångsättande av rationaliseringsåtgärder kan anses föreligga.

Kommittén har i sitt betänkande skilt mellan tre olika slag av rationaliseringsåtgärder,
nämligen åtgärder för yttre rationalisering, åtgärder för inre
rationalisering och åtgärder för rationalisering av driftsförhållandena. Till
åtgärder för yttre rationalisering ha hänförts sådana åtgärder, som gå ut på
att få till stånd en utvidgning av arealen eller en förbättring av arronderingen
eller ägosammansättningen. Till åtgärder för inre rationalisering ha hänförts
sådana åtgärder av mera permanent art i fråga om jord eller byggnader,
som ha till ändamål att förbättra produktions- och driftsförhållandena
å en till storlek och gränser given brukningsdel. Till åtgärder för rationalisering
av driftsförhållandena hänföras slutligen sådana åtgärder för förbättring
av driftsresultaten å en till storlek och gränser given brukningsdel, som
ej på mera permanent sätt beröra brukningsdelens jord eller byggnader.

Kommittén framhåller att den utformning som rationaliseringsåtgärderna
i en viss trakt, framför allt i fråga om den yttre rationaliseringen, erhålla
kan komma att påverka hela näringslivet i bygden. Då man skall bedöma
ändamålsenligheten av en ifrågasatt yttre eller inre rationaliseringsåtgärd,
är det vidare angeläget, att man kan överblicka, i vad mån åtgärden står i
överensstämmelse med de allmänna riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken.
Särskilt då det ifrågasättes, att staten genom lån eller på annat
sätt skall medverka till en viss åtgärd, är det angeläget att dylik medverkan
från det allmännas sida ej kommer till stånd med mindre åtgärden överensstämmer
med sagda riktlinjer.

Bland annat av nu anförda skäl bar kommittén ansett, att den yttre och
inre rationaliseringen inom jordbruket bör föregås av en planering, vid vilken
behovet av rationalisering och det sätt, på vilket denna bör genomföras, bedömes
ej enbart ur rent jordbruksekonomisk synpunkt utan även med be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

aktande av övriga på frågan inverkande faktorer. Kommittén förordar, att
det för detta ändamål bör ske dels en mera allmän planläggning av den
önskvärda utvecklingen för jordbruket inom olika områden (regionalplanering),
dels, i mån av behov, en detaljerad planläggning av de förbättringsåtgärder
beträffande brukningsdelarna, som böra vidtagas i olika delar av området
(individuell jordbruksplanering). Jag återkommer i det följande med
en redogörelse för organisationen av planeringsverksamheten.

I sitt betänkande har kommittén, såvitt angår frågan om jordbrukets rationalisering,
främst ingått på spörsmålen om riktlinjerna för den yttre och
inre rationaliseringen och om de åtgärder, som statsmakterna böra vidtaga
för att främja dessa två grenar av rationaliseringsverksamheten. Däremot
har ej berörts frågan om de åtgärder, som från det allmännas sida böra vidtagas
för att främja en fortsatt rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden.
Rörande anledningen härtill har kommittén anfört, bland annat, att
arbetet med rationalisering av driftsförhållandena ej är knutet till enstaka
brukningsdelar på ett så varaktigt och ekonomiskt betydelsefullt sätt, som
fallet är med åtgärder för yttre och inre rationalisering, och därför kan bedrivas
i stort sett oberoende av den uppfattning rörande jordbrukets ställning
på lång sikt, till vilken man kommer vid utformningen av riktlinjerna för
den framtida jordbrukspolitiken. Med hänsyn härtill och till önskvärdheten
av att begränsa sina ändock mycket omfattande arbetsuppgifter har kommittén
ansett sig böra avstå från att behandla nu nämnda område.

Avvägningen av prisstödet åt jordbruket.

Kommittén framhåller, att det måste föreligga ett intimt samband mellan
arbetet med rationaliseringen av jordbruket, särskilt arbetet med yttre rationalisering,
å ena, samt den statliga prisstödspolitiken, å andra sidan. Det är
sålunda angeläget att målsättningen för den yttre rationaliseringen blir sådan,
att de brukningsdelar, som ny- eller ombildas, ha förutsättningar att
även på lång sikt uppnå full lönsamhet. Å andra sidan måste man vid fastställandet
av riktlinjerna för prisstödet taga hänsyn till, hur långt den yttre
rationaliseringen i praktiken kan och bör drivas. Med hänsyn till detta samband
har kommittén innan den ingått på frågan angående riktlinjerna för
den yttre rationaliseringen behandlat spörsmålet om avvägningen av det
statliga prisstödet åt jordbruksnäringen. I betänkandet betonas, att det icke
är möjligt att uppställa detaljerade normer för den rationaliseringsgrad, vid
vilken man vill bereda jordbruket full lönsamhet. Genom att undersöka de
faktiska driftsresultaten hos ett antal jordbruk i olika storleksgrupper anser
kommittén dock, att en uppfattning kan fås både om skillnaden i rationaliseringsgrad
mellan olika grupper och om storleken av det stöd, som genomsnittligt
behöves för att bereda jordbruken i en viss grupp och i ett visst
område full lönsamhet. Dylika driftsresultat böra därför enligt kommitténs
mening läggas till grund för avvägningen av prisstödet.

För att utröna skillnaderna i rationaliseringsgrad mellan jordbruk i olika

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

storleksgrupper har kommittén såsom förut nämnts genom professor Nanneson
låtit verkställa en bearbetning av räkenskap sresultaten från de s. k. räkenskapskontrollerade
jordbruken under de senare åren.

Kommittén framhåller, att det, enligt vad denna bearbetning visar, föreligger
en markerad skillnad i fråga om rationaliseringsgrad och lönsamhet
mellan jordbruk i olika storleksgrupper. Denna skillnad förklaras huvudsakligen
därav, att de mindre jordbruken ej kunna utnyttja arbetskraften lika
effektivt som de medelstora och större jordbruken, ävensom därav att byggnadskostnaderna
bliva oproportionerligt stora vid de mindre jordbruken.
Kommittén har anfört att man, enligt vad professor Nannesons undersökningar
giva vid handen, först i storleksgruppen 20—30 hektar kan säga att
önskemålen om ett effektivt utnyttjande av arbetskraften och anordnande
i övrigt av jordbruksdriften på ett driftsekonomiskt tillfredsställande sätt
genomsnittligt bliva uppfyllda. Driftsresultaten för jordbruk i storleksordningen
över 30 hektar visa, att produktionskostnaderna i dessa grupper ligga
endast förhållandevis obetydligt under produktionskostnaderna i storleksgruppen
20—30 hektar. I storleksgruppen 10—20 hektar ligga produktionskostnaderna
däremot ej oväsentligt över produktionskostnaderna i storleksgruppen
20—30 hektar och detta är i än högre grad fallet beträffande storleksgrupperna
5—10 och 2—5 hektar.

Kommittén har i anslutning härtill uttalat, att jordbruk i storleksgruppen
20—30 hektar i stort sett motsvara en jordbrukstyp, som även ur andra synpunkter
får anses önskvärd, nämligen jordbruk av den storlek, att de kunna
bereda jämn sysselsättning åt två män med självständiga hushåll och därjämte
åt kvinnlig arbetskraft i den utsträckning, som motsvarar vad en
kvinna kan prestera i lanthushållningen. Det framhålles sålunda bland annat,
att dylika tvåfamiljsjordbruk möjliggöra en tidigare familjebildning än
de jordbruk, där endast en familj kan få sin bärgning, och att det å tvåfamiljsjordbruken
är lättare att ordna med semester och regelbunden ledighet
åt arbetskraften. För jordbruk av denna typ har kommittén använt beteckningen
normjordbruk och för jordbruk av större typ har använts benämningen
större jordbruk. Enligt kommitténs mening kan dock storleksgruppen
20—30 hektar i vart fall ej nu tagas som utgångspunkt vid avvägningen av
det allmänna prisstödet åt jordbruket. Det framhålles, att jordbruk i storleksgruppen
20—30 hektar och de däröver liggande jordbruken för närvarande
utgöra en procentuellt ganska ringa del av samtliga brukningsdelar.
Om man uppställer det anspråket, att de jordbruk, vilka man skall söka
bereda full lönsamhet genom det statliga prisstödet, skola ha en rationaliseringsgrad,
som i dagens läge kan anses åtminstone någorlunda tillfredsställande,
kan man å andra sidan enligt kommitténs uppfattning icke sätta
fordringarna lägre än till vad som utgör rimlig rationaliseringsgrad hos
jordbruken i den grupp, inom vilken falla flertalet av de jordbruk, som under
senare tid ansetts hänförliga till familjejordbruk eller bondejordbruk.
Kommittén avser här jordbruk i storleksgruppen 10—20 hektar. Kommittén
har därför förordat, att statsmakterna skola avväga prisstödet åt jordbru -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

ket så, att det skall syfta till att bereda full lönsamhet åt jordbruk, som till
storleken motsvara genomsnittet i storleksgruppen 10—20 hektar och som
fylla rimliga anspråk i fråga om arronderingens och de fasta anläggningarnas
beskaffenhet. Med full lönsamhet avser kommittén, att inkomsterna skola
täcka samtliga kostnader, däri inräknat skälig förräntning av det i jordbruket
nedlagda kapitalet samt en reallön till den i jordbruket sysselsatta arbetskraften
(både lejd och egen) motsvarande löneläget för andra arbetaregrupper
å landsbygden.

Kommittén framhåller i detta sammanhang, att man vid bedömandet av
hur stort stöd, som erfordras för jordbruken i skogsbygden, även bör beakta
de inkomstkällor, som avkastningen av den egna skogen och skogskörslorna
genomsnittligt utgöra.

Det jordbruk, som med hänsyn till storlek och beskaffenhet i övrigt är
av den rationaliseringsgrad, som sålunda föreslås skola tagas till utgångspunkt
vid avvägningen av prisstödet åt jordbruksnäringen, har av kommittén
kallats basjordbruk.

Bygger man avvägningen av jordbruksstödet på den faktiska lönsamheten
hos ett antal jordbruk i en viss bestämd storleksgrupp, kommer själva denna
metod såsom kommittén påpekat att innebära, att anspråken på rationaliseringsgraden
automatiskt höjas successivt. Metoden medför nämligen i
praktiken, att de framsteg, som genomsnittligt göras på jordbrukets område,
tagas i beaktande vid bestämmandet av stödets storlek, och att sålunda de
jordbruk, som ej följa med i denna utveckling, få finna sig i en motsvarande
minskning av det till dem utgående stödet.

Kommittén har även diskuterat frågan om möjligheterna att på lång sikt
höja anspråken på jordbrukets rationaliseringsgrad på så sätt, att man så
småningom övergår till att avväga prisstödet med hänsyn till behovet i en
annan storleksgrupp med genomsnittligt lägre produktionskostnader än den
från början valda. Kommittén har härom uttalat, att man i princip för södra
och mellersta Sveriges slättbygder bör eftersträva en höjning av anspråken på
jordbrukets yttre rationalisering därhän, att man på lång sikt vid prisavvägningen
skall utgå från jordbruk i storleksgruppen 20—30 hektar. I övriga
delar av landet synes man däremot även på lång sikt böra tänka sig att avväga
jordbruksstödets storlek efter behovet för något mindre jordbruk. Redan
om man utgår från att prisavvägningen under avsevärd tid framåt kommer
att baseras på jordbruk av basjordbrukets rationaliseringsgrad, finns
emellertid ett arbetsfält för rationaliseringssträvandena, som är så omfattande
och svårbearbetat, att det måste beräknas komma att förflyta ett betydande
antal år, innan detta rationaliseringsarbete är i huvudsak fullbordat. Enligt
kommitténs uppfattning är det därför mest realistiskt och även av praktiska
skäl väl motiverat, att man tills vidare vid planeringen av den yttre rationaliseringen
utgår från att statsmakterna under avsevärd tid komma atf
inom hela landet söka bereda full lönsamhet åt jordbruk av basjordbrukets
rationaliseringsgrad. Brukningsdelar, som ha en dylik rationaliseringsgrad,
böra följaktligen vid planeringen anses kunna bestå på lång sikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Kommittén understryker till sist i detta sammanhang, att dess angivande
av vissa arealsiffror ej får fattas annorlunda än som ett ungefärligt riktmärke
för de storleksgrupper av jordbruk, som man vid avvägningen av det
statliga stödet åt jordbruket bör eftersträva att bereda full lönsamhet, och
att i praktiken givetvis förutom åkerarealens storlek även ett flertal andra
faktorer komma att bliva avgörande för brukningsdelarnas lönsamhet och
deras möjligheter att bestå på lång sikt.

Den yttre rationaliseringen.

Innan jag närmare ingår på kommitténs förslag rörande den yttre rationaliseringen,
torde det vara ändamålsenligt att redogöra för de beteckningar
å olika fastighetstyper, vilka kommittén använt vid diskussionen av rationaliseringsåtgärderna.

Samtliga jordbruksfastigheter uppdelas i fullständiga och ofullständiga
brukningsdelar.

Till fullständiga brukningsdelar hänföras i första hand alla jordbruk, som
ha sådan rationaliseringsgrad, att de lägst uppnå basjordbrukets lönsamhetsnivå.
Till basjordbruk räknas här även sådana jordbruk, som visserligen ha
mindre areal än den för basjordbruket normala men som på grund av speciell
driftsinriktning eller särskilt gynnsamma produktionsförhållanden komma
upp till den för basjordbruket genomsnittliga lönsamhetsgraden.

Vidare inneslutas i nu ifrågavarande kategori jordbruk s. k. kombinerade
brukningsdelar, varmed förstås sådana fastigheter, där jordbrukets lönsamhet
visserligen icke kommer upp till basjordbrukets lönsamhetsgrad, men där
brukaren till följd av att annan inkomstkälla (skog, fiske eller annan naturtillgång)
finnes å fastigheten varaktigt kan beräknas komma upp till en tillfredsställande
inkomstnivå.

Bland de ofullständiga brukningsdelarna skiljes mellan bestående småbruk
och övergångs jordbruk.

Till bestående småbruk hänföras de brukningsdelar, där brukaren beräknas
varaktigt genom inkomst av brukningsdelen och arbete utanför denna
kunna komma upp till en tillfredsställande inkomstnivå. Med övergångsjordbruk
avses de brukningsdelar, där brukaren icke på lång sikt kan påräkna
att få en tillfredsställande bärgning genom brukningsdelens avkastning och
arbete utanför brukningsdelen. Bland de bestående småbruken urskiljes såsom
en särskild typ stödjordbruken, vartill hänföras de bestående småbruk,
där brukaren hämtar sin huvudsakliga försörjning genom arbete utanför den
egna brukningsdelen.

Kommittén framhåller, alt avgörandet av frågan, till vilken av nu nämnda
grupper en viss brukningsdel bör hänföras, självfallet i regel ej kan ske utan
en undersökning av brukningsdelens beskaffenhet och de föreliggande försörjningsmöjligheterna
för en genomsnittlig brukare av densamma. Likaså
understryker kommittén, att gränsdragningen mellan de olika grupperna av
jordbruk med nödvändighet måste bliva flytande och i många fall ganska

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

osäker, liksom att förhållandena kunna skifta så att en brukningsdel, som
vid en viss tidpunkt hänförts till eu viss kategori, vid en senare företagen
bedömning kan vara att hänföra till en annan grupp. Kommittén har emellertid
anfört, att uppdragandet av vissa allmänna riktlinjer för rationaliseringsarbetet
synes ske bäst, om man utgår ifrån i viss mån schematiserade
typfall. Då det gäller att förverkliga de uppdragna riktlinjerna, måste däremot
givetvis de organ, som skola handhava rationaliseringsarbetet, taga all
nödig hänsyn till de varierande lokala förhållandena.

Beträffande själva målsättningen för den yttre rationaliseringen framhåller
kommittén, att denna ytterst måste bestämmas av de allmänna synpunkter,
som anläggas på hela den framtida jordbrukspolitiken. I enlighet med vad
kommittén anfört rörande dessa allmänna synpunkter bör sålunda en av utgångspunkterna
vid målsättningen för den yttre rationaliseringen vara, att
man bör söka göra brukningsdelarna sådana, att den del av befolkningen,
som erfordras för frambringande av den ur det allmännas synpunkt önskvärda
produktionen, skall ha effektiv sysselsättning. Vidare skall den yttre
rationaliseringen syfta till att nedbringa jordbrukets produktionskostnader
och därmed även dess behov av stöd från det allmänna. Härvid måste särskilt
beaktas behovet av yttre rationalisering för de brukningsdelar, vilka äro
så beskaffade, att särskilda statliga stödåtgärder till deras brukare på kortare
sikt ansetts böra komma i fråga vid sidan av det allmänna statliga prisstödet
åt jordbruksnäringen. Slutligen blir den yttre rationaliseringen — därigenom
att densamma möjliggör en övergång till en mer extensiv drift än
som kan bedrivas å de mindre brukningsdelarna — ett viktigt medel till förhindrande
av den överproduktion, som eljest kan befaras uppstå inom överskådlig
framtid.

Kommittén anför vidare att frågan, hur länge den målsättning, som uppställts
i ett visst läge, kan tillämpas, blir helt beroende på utvecklingen av
de faktorer, som varit avgörande för målsättningen. Skulle produktionsstegringen
bliva starkare än väntat, måste åtgärderna för att genom nedläggning
av mindre god jord och övergång till mer extensiv drift bromsa produktionsstegringen
bliva av annan storleksordning än man från början räknat med.
Skulle sysselsättningsmöjligheterna inom andra grenar av näringslivet bliva
bättre eller sämre än väntat, kan detta även komma att påverka målsättningen
för den yttre rationaliseringen.

Vid de ståndpunkttaganden av kommittén, för vilka jag i det följande
kommer att redogöra, har kommittén ansett sig böra utgå från att det vid
en yttre rationalisering av den omfattning, som kommittén föreslår, icke
kommer att möta svårigheter för den arbetskraft, som genom rationaliseringen
skulle frigöras från jordbruket, alt finna mera lönande sysselsättning
inom andra grenar av näringslivet, utan att sannolikheten snarare talar för
att det kommer att erbjuda stora svårigheter att lösa jordbrukets arbetskraftsproblem.
Samtidigt understryker kommittén emellertid alt det, även
om denna kommitténs uppfattning skulle visa sig riktig på lång sikt, givetvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

icke är uteslutet, att en på kort tid skeende stark avgång av arbetskraft från
jordbruket skulle kunna medföra uppkomsten av ett rent temporärt överskott
av arbetskraft för andra näringsgrenar. Takten i den yttre rationaliseringen
måste därför anpassas efter det arbetskraftsbehov, som vid varje särskild
tid föreligger inom andra näringsgrenar.

Kommittén har likaså ansett sig kunna räkna med, att de åtgärder kommittén
förordar för yttre rationalisering av övergångsjordbruken, därest de i
huvudsak komma till utförande i samband med avgången av den nuvarande
generationen av brukare av dessa jordbruk, jämte den extensifiering av driften
och nedläggning av sämre jordbruksjord, som kan tänkas komma att
ske även å andra brukningsdelar, åtminstone skola kraftigt bidraga till att
minska risken för överproduktion. Kommitténs förslag bygga alltså på den
förutsättningen, att längre gående åtgärder i vart fall under en relativt lång
tid ej skola bliva nödvändiga för att undanröja risken för överproduktion.
Kommittén framhåller emellertid att, om denna risk skulle befinnas vara
större än kommittén sålunda räknat med, detta ej torde kunna undgå att
föranleda en intensifiering av arbetet med den yttre rationaliseringen och
en motsvarande förskjutning av målsättningen för detta arbete.

Kommittén erinrar slutligen om att frågan om möjligheterna att lösa vissa
av jordbrukets problem genom anordnande av gemensam drift för flera företagare
— antingen beträffande hela deras jordbruksproduktion eller i fråga
om en viss produktionsgren —- särskilt på senaste tiden har varit föremål
för diskussion och även delvis gjorts till föremål för utredning och praktiska
prov. Enligt kommitténs mening bör man ej bortse från möjligheten av alt
det i en del fall kan visa sig lämpligt att komma till rätta med jordbrukets
problem på sådana vägar, som nu antytts. Det framhålles emellertid, att hela
detta problemkomplex ännu är i ett ganska outrett skick, och att man enligt
kommitténs uppfattning under alla förhållanden måste räkna med att det
svenska jordbruket även i fortsättningen åtminstone i huvudsak kommer att
liksom hittills drivas i form av från varandra fristående brukningsdelar med
självständig drift. Kommittén har därför vid utarbetandet av förslag till riktlinjer
för den yttre rationaliseringen endast behandlat frågan om de rationaliseringsåtgärder,
som böra vidtagas vid ett bibehållande av jordbrukets
nuvarande driftsformer.

Arbetet med den yttre rationaliseringen kommer, enligt vad kommittén anför,
att gå ut dels på att skapa brukningsdelar, vilka med hänsyn till sin
storlek äro bättre lämpade för en rationell jordbruksdrift än en stor del av
de nuvarande, dels ock på att förbättra de bestående brukningsdelarnas arrondering
och ägosammansättning. I förra fallet är arealutvidgningen det
primära. Denna arealutvidgning avses då skola genomföras antingen genom
sammanläggning av två eller flera brukningsdelar eller genom att en brukningsdel
erhåller tillskottsjord från eu annan. I senare fallet åter syftar man
ej primärt till någon arealutvidgning, utan det väsentliga är att den areal,
som hör till hrukningsdelen, skall få så lämplig arrondcring och ägosammansiitlning
som möjligt. Ägoutbyten och omskiften bliva de medel, som i första

Kunql. Maj.ts proposition nr 75.

hand komma i fråga för att detta mål skall nås. Vad kommittén anfört om
den yttre rationaliseringen och statens medverkan därtill avser i huvudsak
endast den del av rationaliseringsarbetet, som går ut på att skapa ur storlekssynpunkt
lämpliga brukningsdelar.

Beträltande frågan vilka fastigheter, som böra beröras av rationaliseringsverksamheten,
framhåller kommittén till en början, att den anser övervägande
skäl tala för att den statliga verksamheten för yttre rationalisering
principiellt skall begränsas till att avse yttre rationalisering av sådana brukningsdelar,
som nu ligga under basjordbrukets nivå. Även bland de brukningsdelar,
som ligga under basjordbrukets nivå, finnas dock till antalet betydande
grupper, i fråga om vilka några särskilda statliga åtgärder för yttre
rationalisering ej synas motiverade. Detta gäller till en början de kombinerade
jordbruken. Det gäller vidare även de s. k. bestående småbruken. Kommittén
anser sålunda, att ur det allmännas synpunkt den yttre rationaliseringen
ej behöver givas sådan omfattning, att den berör de brukningsdelar,
vilkas innehavare vid förverkligande av den på lång sikt planerade jordbrukspolitiken
beräknas kunna genom arbete å brukningsdelen och utanför
denna varaktigt komma upp till en tillfredsställande inkomst. De brukningsdelar,
där dylika förhållanden ej föreligga — övergångsjordbruken -— böra
däremot undergå den förvandling, som erfordras för att även deras brukare
på lång sikt skola ha möjlighet att komma upp till en skälig inkomstnivå.

Kommittén påpekar emellertid, att det många gånger kan vara ytterst
svårt att avgränsa övergångsjordbruken från sådana ofullständiga brukningsdelar,
som kunna anses ha möjlighet att bestå på lång sikt, och att en
bedömning på lång sikt av förvärvsmöjligheterna utanför brukningsdelen
dessutom alltid måste bliva förenad med vissa osäkerhetsmoment. Med hänsyn
till dessa förhållanden har kommittén funnit det mindre lämpligt att
i fråga om åtgärder, som syfta till förstärkning av ofullständiga jordbruk,
göra någon bestämd skillnad mellan övergångsjordbruk och stödjordbruk.
Kommittén anser därför att den statliga låne- och bidragsverksamhet för
främjande av den yttre rationaliseringen, för vilken kommer att redogöras i
det följande, bör stå öppen även för sådana jordförvärv, som avse ett stärkande
av andra ofullständiga brukningsdelar än övergångsjordbruk och för
vilka hinder ej möter enligt de allmänna riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten.

Vid bedömandet av frågan om behov av yttre rationalisering föreligger
beträffande en viss fastighet eller ej bör man givetvis taga hänsyn ej endast
till den faktiska lönsamhetsgraden hos jordbruket i det ögonblick, då
bedömningen göres, utan även till de möjligheter, som finnas att genom rationalisering
av driftsförhållandena samt förbättring av brukningsdelens jord
och byggnader ävensom ägornas arrondering bringa jordbruket upp i en sådan
lönsamhetsgrad, att brukningsdelen kan anses ha förutsättningar att bestå
på lång sikt. De olika grenarna av rationaliseringsverksamheten böra sålunda
i det praktiska rationaliseringsarbetet gå hand i hand och komplet -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

lera varandra. Kommittén framhåller emellertid i detta sammanhang även,
alt man vid ett övervägande av i vad mån det är möjligt att genom andra
åtgärder än yttre rationalisering förbättra en brukningsdels lönsamhet endast
bör räkna med sådana förbättringsåtgärder, som ur jordbruksekonomisk
synpunkt äro välmotiverade.

Målet för den yttre rationaliseringen av övergångsjordbruken har kommittén,
såsom redan förut nämnts, angivit böra vara, att dessa brukningsdelar
skola undergå den förvandling, som erfordras för att brukarna på lång
sikt skola kunna beräknas ha möjlighet att uppnå en skälig inkomstnivå.
Kommittén berör särskilt frågan, huruvida man vid denna förvandling bör
stanna vid att söka bilda brukningsdelar av basjordbrukets typ eller, om förutsättningarna
därför finnas, bör gå längre och söka få till stånd normjordbruk.
Det framhålles, att denna frågeställning torde komma att sakna betydelse
i ett stort antal fall, därför att de topografiska förhållandena eller
beskaffenheten av övriga brukningsdelar ej medgiva ett val mellan de båda
alternativen. Skulle emellertid omständigheterna vara sådana, att varken
nyssnämnda eller andra faktorer — bland vilka särskilt nämnes skäligt hänsynstagande
till de befintliga brukarna — utesluta det senare alternativet
utan valfrihet mellan dessa föreligger, bör det enligt kommitténs uppfattning
i princip förordas, att man vid den yttre rationaliseringen skall inrikta sig på
att söka bilda jordbruk av den typ, som objektivt sett är lämpligast, d. v. s.
normjordbruk.

Om statens medverkan till yttre rationalisering i huvudsak begränsas till
övergångsjordbruken, uppkommer frågan hur staten bör ställa sig till längre
gående yttre rationaliseringsåtgärder i de fall, då enskilda jordbrukare
vilja företaga dylika åtgärder utan statlig medverkan. Kommittén påpekar,
att svaret på denna fråga bland annat blir avgörande för om det skall vara
möjligt för enskilda jordbrukare att sammanlägga fullständiga brukningsdelar.
Enligt kommitténs uppfattning bör det allmänna i princip ej motsätta
sig sådana sammanläggningar av jordbruksfastigheter, som skulle medföra
en påtaglig förbättring av lönsamheten. I enlighet härmed bör sålunda det
allmänna i princip ej motsätta sig en sammanslagning av två basjordbruk till
ett på lång sikt fullt bärkraftigt bondejordbruk. Kommittén understryker
emellertid, att man vid besvarandet av frågan även måste beakta den inverkan
dylika sammanläggningar i vissa fall kunna få på näringslivet och förhållandena
i övrigt på orten.

Beträffande de riktlinjer, efter vilka en pttre rationalisering av övergångsjordbruken
bör genomföras, påpekar kommittén, att de förhållanden, som
föranleda att en genomsnittlig brukare vid den av kommittén förordade stödpolitiken
ej på lång sikt kan beräknas komma upp till en skälig inkomstnivå
— om man bortser från mera personliga förhållanden — måste vara
alt hänföra antingen till jordbrukets beskaffenhet eller till arbetstillgången i
orten.

I förra fallet är frågan hur man skall förbättra övergångsjordbruket vä liihang

till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Å r 75.

Kunql. Maj.ts proposition nr 75.

senlligen ett rent jordbruksrationaliseringsproblem, vilket bör lösas så att
man genom utvidgning av åkerarealen söker förvandla brukningsdelen till
en ur driftssynpunkt mer rationell jordbruksfastighet. 1 det senare fallet åter
— där situationen alltså är den, att brukaren av brist på lämpliga arbetstillfällen
vid sidan av det egna jordbruket hindras att uppnå en skälig inkomstnivå
— gäller problemet i första hand att skapa bättre balans mellan
tillgången och efterfrågan på arbetskraft. Detta kan då ske antingen genom
att man söker bereda brukaren ökade möjligheter till arbete vid sidan av
det egna jordbruket eller därigenom att man söker skapa ökade sysselsättningsmöjligheter
på den egna brukningsdelen ■—- i regel genom utvidgning
av denna — och därmed minskar brukarens behov av att erhålla arbete
utanför sitt eget jordbruk. I praktiken är givetvis anledningen till brukarens
dåliga ställning ofta att söka både i låg rationaliseringsgrad hos jordbruket
och i brist på arbetstillfällen vid sidan av det egna jordbruket. Brukaren kan
sålunda dels på grund av jordbrukets beskaffenhet vara nödsakad att lägga
ned arbete å jordbruket i en omfattning, som icke står i rimlig proportion
till avkastningens storlek, och dels av brist på arbetstillfällen utanför jordbruket
vara hindrad att nyttiggöra sin arbetskraft under de tider, då han ej
har sysselsättning i jordbruket.

Kommittén anför, att en utvidgning av åkerarealen hos ett övergångsjordbruk
kan ske på olika sätt. I enstaka fall, särskilt i Norrland, kan man inom
brukningsdelens gränser genom nyodling åstadkomma en sådan utökning
av arealen, att brukningsdelen kommer att utgöra ett lönsamt jordbruk eller
i vart fall kan giva sin brukare så stor avkastning, att han genom denna avkastning
och eventuellt även tillskott av arbete utanför brukningsdelen varaktigt
kan beräknas få en skälig bärgning. I en del fall kan man genom att tilldela
övergångsjordbruket åkerjord från en angränsande större brukningsdel
åstadkomma sådan komplettering av övergångsjordbruket som nyss nämnts,
utan att man därmed försvagar den angränsande brukningsdelens möjligheter
att bestå såsom en lönsam jordbruksfastighet. Oftast torde dock den enda
möjligheten att utöka övergångsjordbrukets åkerareal vara, att man med
övergångsjordbruket sammanlägger ett angränsande övergångs jordbruk eller
annan mindre jordbruksfastighet eller en del av ett fullständigt jordbruk, vilket
styckas och användes till komplettering av två eller flera övergångsjordbruk.
I vissa fall slutligen räknar kommittén med att några möjligheter
till erforderlig utvidgning av åkerarealen över huvud icke finnas.

När övergångsjordbruket skall tillföras jord från annat håll eller självt
uppgå i annat jordbruk, kunna ett flertal olika situationer uppkomma. Då
övergångsjordbruket gränsar till ett större jordbruk, kan sålunda frågan uppkomma,
huruvida man bör lägga övergångsjordbruket till det större jordbruket
eller komplettera övergångsjordbruket med jord, som avskiljes från
det större jordbruket och lägges till övergångsjordbruket. Kommittén uttalar,
att det icke synes möjligt att i alla förekommande fall besvara denna fråga
på samma sätt. Avgörandet måste bland annat bliva beroende på arbetstillgången
i orten utanför jordbruket, vidare på den inverkan, som en överfö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

ring av jord till övergångsjordbruket skulle ha för lönsamheten vid å ena
sidan det större jordbruket och å andra sidan övergångsjordbruket, samt
slutligen på den effekt, som en sammanläggning av övergångsjordbruket med
det större jordbruket skulle ha på det senares lönsamhet.

Överföring av mark från det större jordbruket till övergångsjordbruket
bör enligt kommitténs uppfattning i första hand tänkas beträffande ägor,
vilka ur arronderingssynpunkt ligga så till, att de utan olägenhet kunna avskiljas
från det större jordbruket men däremot med fördel kunna sammanföras
med övergångs jordbrukets ägor. I vissa fall bör man dock även
tänka sig, att en överföring av ägor från det större jordbruket till övergångsjordbruket
bör kunna ske, även om ägorna ej äro så illa belägna i förhållande
till det större jordbrukets övriga ägor som nyss sagts och överföringen
därför skulle medföra någon försämring av det större jordbruket. Avgörandet
av spörsmålet om sådana omständigheter föreligga att en dylik överföring
bör komma i fråga, bör emellertid föregås av en prövning från fall
till fall, där man beaktar alla de föreliggande omständigheterna. Sålunda
måste man till exempel taga i beaktande, huruvida överföringen medför att
någon del av det större jordbrukets byggnadskapital blir överflödigt respektive
nödvändiggör någon mera betydande nyinvestering i ekonomibyggnader
å övergångsjordbruket. Kommittén har uttalat, att skälen för en dylik överföring
torde vara starkast, då övergångsjordbrukets åkerareal är relativt stor
och den mark, som ifrågasättes skola överföras som tillskottsjord, är relativt
obetydlig, och att skälen försvagas i den mån som proportionerna mellan
övergångsjordbrukets egen åkerareal och tillskottsjorden förskjutas. Man bör
här mot varandra väga å ena sidan den förbättring, som tillskottsjorden kan
medföra för övergångsjordbrukets lönsamhet, och å andra sidan den försämring,
som avskiljandet av denna jord skulle medföra för lönsamheten å det
större jordbruket. Skulle förbättringen för övergångsjordbruket överstiga värdet
av försämringen för det större jordbruket, bör överföring av tillskottsjorden
från det större jordbruket till övergångsjordbruket få ske. Kommittén
framhåller vidare, att det torde ligga i sakens natur, att det vid tillämpningen
av en dylik regel ej kan bliva fråga om att överföra jord i förstärkningssyfte
från ett större jordbruk till ett övergångsjordbruk, om överföringen skulle
mera avsevärt försämra det större jordbrukets lönsamhet. Man bör vidare
under inga förhållanden tillåta en dylik överföring, om den skulle leda till
att det större jordbruket skulle bringas under normjordbrukets lönsamhetsnivå.

En förutsättning för att en överföring av mark från ett större jordbruk
till ett övergångsjordbruk i nu nämnda fall överhuvud skall ifrågakomma
bör enligt kommitténs mening vara, att överföringen — jämte den komplettering
av övergångsjordbruket, som kan genomföras på annat sätt — skall
åstadkomma eu sådan förbättring av brukningsförhållandena å övergångsjordbruket
att detta får möjlighet atl bestå på lång sikt. Det sistnämnda bör
givetvis icke utesluta, atl en del av brukarens inkomster även i fortsättningen
skola hämtas från arbete utanför den egna brukningsdelen. Man måste emel -

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

lertid då fordra, att sådant arbete på lång sikt kan beräknas skola finnas i
tillräcklig omfattning.

Är det enda jordbruk, från vilket komplettering av övergångsjordbrukets
åkerareal med hänsyn till arronderingsförhållandena kan ske, ett basjordbruk,
normjordbruk eller kombinerat jordbruk, bör det enligt kommittén ej
kunna komma i fråga, att man skall spoliera en i och för sig bärkraftig
brukningsdel för att därmed i någon mån avhjälpa bristerna hos ett annat
jordbruk. Man bör då i stället undersöka lämpligheten av en fullständig sammanläggning
av de båda brukningsdelarna. Finns arbete i orten i sådan utsträckning,
att brukaren av övergångsjordbruket kan erhålla sin huvudsakliga
försörjning av dylikt arbete, därest han väsentligen frikopplas från jordbruket,
kan det även tänkas, att en del av övergångsjordbrukets mark avskiljes
från detta och lägges till det andra jordbruket och att övergångsjordbruket
därefter kvarstår som stödjordbruk. Man kan i sistnämnda situation
jämväl tänka sig, att brukaren av övergångsjordbruket visserligen behåller
sin mark men brukar denna så extensivt, att jordbruket endast får stödjordbrukets
karaktär.

Det kanske vanligast förekommande fallet torde emellertid, enligt vad kommittén
uttalar, vara det, att två eller flera övergångsjordbruk kunna sammanslås
med varandra och att man sålunda genom sammanslagningen kan bilda
ett jordbruk av bas- eller normjordbrukets typ eller att man i vart fall av
de var för sig icke bärkraftiga brukningsdelarna kan skapa en fastighet,
vilken kan bestå på lång sikt såsom ett kombinerat jordbruk eller ett bestående
småbruk.

Kommittén berör i detta sammanhang till sist frågan, vilken av de båda
förut angivna vägarna -—- en förvandling av övergångsjordbruken till fullständiga
brukningsdelar eller en ökning av arbetstillfällena utanför brukningsdelen
— som bör föredragas, då båda vägarna synas kunna komma i
fråga. Kommittén uttalar härom, att man ur jordbrukets synpunkt i allmänhet
synes böra föredraga den förra utvägen. Det framhålles, att denna på lång
sikt är mest ägnad att bereda jordbrukarna en någorlunda tryggad ställning,
samt även är att föredraga ur ren rationaliseringssynpunkt ävensom ur synpunkten
att man genom att beträda densamma minskar risken för överproduktion.

Den ledande principen för kommittén vid utformningen av förslagen till
medel för den yttre rationaliseringens genomförande har varit, att detta rationaliseringsarbete
i främsta rummet bör ske på frivillighetens väg och i
samförstånd med jordbruksbefolkningen. I vissa specialfall, där behovet av
ingripanden är särskilt trängande eller där de skäl, som föranlett att man
i allmänhet vill genomföra rationaliseringen på frivillighetens väg, ej göra
sig lika starkt gällande som eljest, har kommittén dock ansett, att expropriation
skall kunna komma i fråga såsom en sista utväg.

Kommittén framhåller att det, för att rationaliseringen skall kunna genomföras
i samförstånd med jordbruksbefolkningen, till en början erfordras

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

upplysningsverksamhet rörande de faktorer, som nödvändiggöra den yttre
rationaliseringen, och de fördelar denna är avsedd att medföra. Vidare bör
själva planeringen av den yttre rationaliseringen ske i intimt samförstånd
med jordbruksbefolkningen.

Bortsett från denna upplysnings- och planeringsverksamhet bör enligt
kommittén den statliga verksamheten för främjande av den yttre rationaliseringen
i främsta rummet inriktas på att dels undanröja de ekonomiska
hinder, som kunna föreligga för av jordbrukarna själva planerade rationaliseringsåtgärder,
och dels i fria marknaden förvärva sådana brukningsdelar,
som behövas för den yttre rationaliseringens genomförande, och sedan ställa
dessa till förfogande för rationaliseringsändamål. Härjämte föreslår kommittén
emellertid även vissa lagstiftningsåtgärder, avsedda att underlätta genomförandet
av den yttre rationaliseringen, nämligen införande av en förköpsrätt
för det allmänna och rätt till expropriation i vissa fall.

De statliga åtgärder, som kommittén föreslår i syfte att underlätta den yttre
rationaliseringen av jordbruket, kunna sammanfattas sålunda:

a) låne- och bidragsverksamhet,

b) aktiv inköpspolitik,

c) införande av förköpsrätt för det allmänna till sådana brukningsdelar,
som behövas för rationaliseringens genomförande,

d) införande av rätt till expropriation i vissa fall.

Genomgående gäller, att dessa åtgärder skola komma i fråga endast för
att genomföra den yttre rationalisering, till vilken staten enligt kommitténs
förslag bör direkt medverka, d. v. s. till yttre rationalisering av övergångsjordbruken.
Låne- och bidragsverksamheten bör dock, såsom förut antytts,
vara öppen även för stärkande av andra ofullständiga brukningsdelar i de
fall, då deras innehavare söka hjälp till åtgärder i detta syfte.

Vad angår låne- och bidragsverksamheten bör staten enligt kommitténs
förslag till en början utlämna lån för att underlätta förvärv av fastigheter
eller fastighetsdelar i rationaliseringssyfte. Denna kreditgivning bör principiellt
stå öppen för en var, som önskar begagna sig av densamma för att genomföra
en ur det allmännas synpunkt önskvärd rationaliseringsåtgärd. För
att underlätta dylika förvärv bör vidare det allmänna i sådana fall, då det
pris fastigheten eller fastighetsdelen betingar i fria marknaden överstiger
det värde den har vid sammanläggning med köparens fastighet, lämna bidrag
till utjämnande av denna skillnad. Kommittén har härvid tänkt särskilt
på sådana fall, då den fastighet eller fastighetsdel, som förvärvas i rationaliseringsändamål,
är bebyggd och byggnaderna efter sammanläggningen komma
att sakna värde för köparen eller endast ha ett relativt begränsat värde
för denne. De synpunkter, som böra vara avgörande vid bestämmandet av
bidragets storlek, uttryckas av kommittén sålunda, alt man bör jämföra det
pris köparens egen fastighet kan tänkas betinga vid fri försäljning, med det
pris, som vid fri försäljning kan erhållas för hela den genom sammanläggningen
bildade fastigheten. Skillnaden mellan dessa pris bör anses utgöra tillskottsjordens
värde vid sammanläggningen. Vad staten skall ersätta utgör

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

därefter skillnaden mellan köpesumman för tillskottsjorden och tillskottsjordens
på nu nämnda sätt bestämda värde vid sammanläggning. Kommittén
framhåller emellertid att det i regel ej kan bliva fråga om att bestämma bidragets
storlek efter rent räknemässiga grunder, utan att man i stället torde
få tänka sig att bidraget normalt kommer att bestämmas efter överläggning
mellan rationaliseringsorganet och köparen i samband med att den sistnämnde
förhandlar med säljaren angående köpeskillingen för tillskottsjorden.

Vid beviljande av bidrag bör staten äga uppställa sådana villkor som erfordras
för att trygga ett genomförande av den yttre rationaliseringen på det
sätt, som förutsatts vid behandlingen av bidragsfrågan.

Även de nu nämnda bidragen böra utlämnas oberoende av köparens inkomst-
och förmögenhetsställning.

För kommitténs förslag i fråga om formerna för ifrågavarande låne- och
bidragsverksamhet skall redogöras i samband med uppgifterna om dess förslag
beträffande lån och bidrag till inre rationalisering.

Beträffande den aktiva inköpspolitiken framhåller kommittén, att staten
vid nyssnämnda låne- och bidragsverksamhet ej bör inskränka sig till att
pröva inkomna ansökningar om lån och bidrag utan tvärtom bör genom
sina organ aktivt verka för genomförandet av här avsedda rationaliseringsåtgärder.
I sådana områden, där behov av yttre rationalisering föreligger, bör
det allmänna sålunda genom sina organ undersöka möjligheterna att genomföra
dylika åtgärder, söka stimulera jordbrukarnas intresse för desamma
samt överhuvud aktivt verka för sådana uppgörelser, som erfordras för att få
till stånd den önskade rationaliseringen. Statens ekonomiska medverkan behöver
därvid ej nödvändigtvis taga den formen, att staten utlämnar sådana
lån och bidrag, som nyss nämnts. Kommittén anför att det i vissa fall kan
befinnas lämpligt, att staten själv inträder som köpare av en fastighet eller
fastighetsdel för att sedan i sin tur överlåta denna mark till jordbrukare,
som är i behov av tillskottsjord, därvid priset bestämmes med hänsyn till det
värde tillskottsjorden kan anses äga för köparen. Ett dylikt förfaringssätt
torde särskilt kunna komma i fråga i sådana fall, då en viss fastighets mark
är avsedd att uppdelas på två eller flera angränsande brukningsdelar, men
även eljest torde fall kunna uppkomma, då en dylik åtgärd visar sig ändamålsenlig.

Kommittén framhåller vidare, att statliga inköp av jord i rationaliseringsändamål
kunna befinnas lämpliga ej blott i sådana fall, då avsikten är att
marken åter skall försäljas i samband med förvärvet eller endast kort tid
därefter, utan att dylika inköp understundom kunna vara lämpliga, även om
det måste beräknas förflyta viss tid innan den önskade rationaliseringen kan
genomföras. Genom att staten äger marken får staten nämligen ökade möjligheter
att genomföra rationaliseringen vid en senare tidpunkt.

Beträffande de statliga rationaliseringsorganens befogenheter i fråga om
låne- och bidragsverksamheten samt den aktiva inköpspolitiken uttalar kommittén,
att några snäva riktlinjer för organens handlande på detta område

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

ej böra uppdragas utan att organen böra ha befogenhet att anpassa sina åtgärder
efter vad som i varje särskild situation finnes mest lämpligt. Bedömningen
av om man bör förvärva en i rationaliseringsprogrammet ingående
fastighet, oaktat rationaliseringen ej kan genomföras förrän vid en senare tidpunkt,
måste sålunda exempelvis överlämnas åt organen, liksom man ej heller
bör uppdraga några bestämda gränser rörande de priser, dessa få betala vid
fastighetsförvärv eller betinga sig vid försäljningar av fastigheter. Kommittén
understryker emellertid angelägenheten av att statens aktiva inköpspolitik
ej handhaves på ett sådant sätt, att den åstadkommer en uppskruvning
av marknadspriserna å jordbruksfastigheter. Samtidigt framhålles dock,
att i vissa speciella fall ett utbetalande av överpris kan vara befogat. Kommittén
pekar härvid på sådana fall, då inköpet öppnar möjlighet att avveckla
det särskilda stöd som utgått till innehavaren av den ifrågavarande fastigheten
eller en angränsande brukningsdel. Det anföres, att den besparing, som
det allmänna gör genom att sagda stöd bringas att upphöra tidigare än som
eljest skulle ha skett, kan vara så stor, att förvärvet av fastigheten i själva
verket framstår såsom ekonomiskt förmånligt, även om ett visst överpris
måste betalas för denna.

Den allmänna förköpsrätten är avsedd att giva rationaliseringsorganen
möjlighet att följa överlåtelserna av sådana brukningsdelar, som behövas för
rationaliseringsarbetet, och att skapa vissa garantier för att dylika fastigheter
ej överlåtas på ett sätt, som försvårar sagda arbete. Denna förköpsrätt är
konstruerad på i huvudsak samma sätt som den förköpsrätt, vilken nu i vissa
fall tillkommer arrendator till den av honom arrenderade fastigheten. Rätten
skall endast gälla jordbruksfastigheter. Avgörande för huruvida en brukningsdel
skall anses såsom jordbruksfastighet eller ej skall vara det sätt, på
vilket fastigheten upptagits vid senaste fastighetstaxering.

Nu ifrågavarande förköpsrätt skall sålunda innebära rätt för det allmänna
att, då en fastighet, som behövs för den yttre rationaliseringen, säljes annorledes
än för rationaliseringsändamål, övertaga fastigheten till det pris, som
avtalats mellan säljare och köpare. Förköpsrätten bör dock enligt kommitténs
förslag ej gälla vid försäljning dels till make eller avkomling eller adoptivbarn
eller dess avkomling och dels till syskon i sådana fall, då köparen
vuxit upp å fastigheten och har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket.
Kommittén framhåller härjämte, att det givetvis vid den praktiska tillämpningen
av förköpsbestämmelserna kan inträffa åtskilliga fall, då de statliga
organen, trots att förköpsrätten formellt är tillämplig, böra avstå från att
begagna denna med hänsyn till de band, som finnas mellan köparen och fasligheten.

Den allmänna förköpsrätten skall enligt kommitténs förslag gälla före den
förköpsrätt, som i vissa fall tillkommer arrendator till den av honom brukade
fastigheten. Kommittén framhåller emellertid, att detta ingalunda innebär,
att arrendatorn alltid skulle behöva vika. För det första skall ju den allmänna
förköpsrätten användas endast då så behövs för att genomföra yttre

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

rationalisering av övergångsjordbruk. Även då så är fallet, kan det vidare
ofta tänkas vara möjligt att skapa en lämplig jordbruksfastighet med den
utarrenderade fastigheten som kärna. I dylika fall anser kommittén, att de
statliga organen, då den utarrenderade fastigheten säljes, i regel böra kunna
avstå från att utnyttja sin förköpsrätt och låta arrendatom överta fastigheten
samt därefter inrikta sig på att genom anskaffande av tillskottsjord förvandla
denna fastighet till en lämplig brukningsdel.

Enligt kommitténs förslag skall den, som har en jordbruksfastighet och
ämnar sälja denna, kunna begära besked av vederbörande rationaliseringsorgan,
huruvida detta önskar förvärva fastigheten för rationaliseringsarbetet.
Är så ej fallet, skall organet avgiva förklaring härom till fastighetsägaren.
Sådan förklaring skall vara bindande viss av organet angiven tid, minst ett och
högst 5 år. Under denna tid kan sålunda ägaren fritt överlåta fastigheten utan
att köparen löper risk att förköpsrätten kommer att utnyttjas. Vill organet
åter förvärva fastigheten för rationaliseringsarbetet, skall det lämna ägaren
besked härom. Sådant besked skall kunna överklagas, i sista hand hos Kungl.
Maj:t. Besvärsrätt skall tillkomma fastighetens ägare ävensom förköpsberättigad
arrendator av denna och, därest preliminärt köpekontrakt ingåtts, även
köparen. I likhet med vad som för närvarande gäller i fråga om arrendators
förköpsrätt föreslår kommittén vidare att, om säljaren hembjudit fastigheten
till rationaliseringsorganet till visst pris och detta ej antagit anbudet, skall
organet vid försäljning, som sker inom ett år efter hembudet, icke äga göra
gällande förköpsrätt, såvida ej fastigheten sålts till lägre pris än det, som
säljaren begärt av rationaliseringsorganet.

Även i fråga om själva förfarandet vid utövandet av förköpsrätten överensstämmer
kommitténs förslag med vad som gäller i fråga om arrendators
förköpsrätt. Talan om utövande av den allmänna förköpsrätten skall sålunda
enligt kommitténs förslag anhängiggöras genom stämning till domstol
inom tre månader från det köparen sökt lagfart å sitt fång eller inom en månad
från det köparen gjort anmälan om köpet till rationaliseringsorganet.
Domstolens prövning av själva yrkandet om förköpsrätt blir huvudsakligen
av formell natur. Det kommer främst att gå ut på att konstatera, att hinder
för utövande av förköpsrätten ej föreligger med hänsyn till köparens person
eller förvärvets beskaffenhet, att föreskrivna tidsfrister iakttagits och att
rationaliseringsorganet ej genom sådan förklaring, som nyss nämnts, eller genom
avvisande av hembud gått förlustig befogenheten att utöva förköpsrätten.
Däremot skall det ej ankomma på domstolen att pröva, huruvida fastigheten
behövs för genomförande av den yttre rationaliseringen. Då rationaliseringsorganet
beslutat anhängiggöra talan om förköp bör det emellertid enligt kommitténs
förslag finnas möjlighet att få sagda fråga prövad genom anförande
av besvär över nämndens beslut hos vederbörande centrala rationaliseringsorgan.
Över dettas beslut skulle klagan kunna föras hos Kungl. Maj:t. Anföras
besvär över dylikt beslut av det lokala rationaliseringsorganet, kan målet
om förköpet få förklaras vilande i avbidan på slutlig prövning av besvären.
Besvärsrätt skulle dock ej föreligga, om sådant besked om fastighetens

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

behövlighet för rationaliseringsändamål, som nyss nämnts, vlunnit laga kraft
eller efter anförda besvär blivit fastställt, samt försäljningen skett inom ett
år efter det beskedet lämnades.

Enligt kommitténs förslag skall rationaliseringsorganet vid utövande av
förköpsrätten äga sätta annan i sitt ställe. Avsikten härmed är att den jordbrukare,
som är i behov av tillskottsjord, på dylikt sätt skall kunna förvärva
densamma utan att något mellanliggande fång för rationaliseringsorganet
behöves. Då på dylikt sätt annan satts i kronans ställe, bör dock kronan svara
för erläggandet av de belopp, som enligt domstolens utslag tillerkänts fastighetens
köpare.

Med försäljning av jordbruksfastighet jämställes enligt förslaget bortbytande
av sådan fastighet.

Slutligen kan nämnas att enligt kommitténs förslag den, som köpt en
fastighet, vilken omfattas av förköpsrätten, skall vara skyldig att, om rationaliseringsorganet
så påfordrar, inför domstol med ed bekräfta köpevillkoren.
Sådan edgångsskyldighet bör föreligga oberoende av om staten anhängiggjort
talan om förköpsrätt eller ej, givetvis dock endast då hinder för utövande
av förköpsrätten ej föreligger. Kommittén uttalar vidare, att den föreslagna
befogenheten att kräva edgång bör användas med stor urskillning.
Edgång bör sålunda ej fordras i andra fall än sådana, där rationaliseringsorganet
har anledning misstänka, att de i köpehandlingen upptagna villkoren ej
överensstämma med dem, som verkligen avtalats mellan säljaren och köparen.

De fall där enligt kommitténs förslag expropriation bör få tillgripas såsom
ett sista medel för att genomföra en erforderlig yttre rationalisering,

äro:

1) vissa fall, då för den yttre rationaliseringens genomförande tillskottsjord
från ett större jordbruk bör läggas till ett övergångsjordbruk;

2) vissa fall, då ägaren till en ofullständig brukningsdel, vilken för den
yttre rationaliseringens genomförande lämpligen bör i sin helhet läggas till
annan fastighet, ej själv ägnar sig åt jordbruket å brukningsdelen;

3) vissa fall, då i samband med omskifte av den till ett flertal brukningsdelar
börande marken ett nedbringande av antalet brukningsdelar är nödvändigt
för att man skall kunna bilda ur driftssynpunkt tillfredsställande
fastigheter.

Ett fjärde expropriationsfall vilket upptages till behandling längre fram
är expropriation av skog i samband med den yttre rationaliseringen.

Beträffande det första av de nu nämnda expropriationsfallen har kommittén
erinrat om alt den på tal om de allmänna riktlinjerna för den yttre
rationaliseringen framhållit, alt en sådan rationalisering av ett övergångsjordbruk
understundom lämpligen bör ske på så sätt, att viss jord avskiljes
från ett angränsande större jordbruk och lägges till övergångsjordbruket.
Det nu ifrågavarande expropriationsfallet är avsett att skapa möjlighet att
genomföra en dylik förstärkning av övergångsjordbruket, även om ägaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

till det större jordbruket skulle vägra att upplåta jord för ändamålet eller
uppställa oskäliga villkor för sådan upplåtelse. Expropriation bör dock enligt
kommitténs förslag få tillgripas endast då vissa särskilda förutsättningar
äro uppfyllda.

En av dessa förutsättningar är att den fastighet, som skulle erhålla tillskottsjorden
(den exproprierande fastigheten), utgör ett övergångs jordbruk
och att man genom expropriationen kan förvandla övergångsjordbruket till
en fastighet, vilken med hänsyn till jordbrukets lönsamhetsgrad samt övriga
föreliggande inkomstkällor för brukaren kan anses ha förutsättningar att bestå
på lång sikt. En andra förutsättning är, att den önskade kompletteringen
av övergångsjordbruket ej kan åstadkommas därigenom att övergångsjordbruket
sammanlägges med ett annat dylikt jordbruk eller med en del av ett
sådant jordbruk. Vid bedömandet av, om möjlighet finnes att genomföra en
sådan sammanläggning, bör man enligt kommittén förutsätta, att de befintliga
övergångsjordbruken förr eller senare genom statens aktiva inköpspolitik
eller genom statens förköpsrätt komma att bliva disponibla för rationaliseringsändamål.

Beträffande de fall, då en överföring av mark från ett större jordbruk till
ett övergångsjordbruk i allmänhet kan anses såsom en ur rationaliseringssynpunkt
lämplig lösning, har kommittén såsom tidigare nämnts uttalat, att
så kan anses vara förhållandet endast om de fördelar överföringen ur jordbruksekonomisk
synpunkt skulle innebära för övergångsjordbruket överväga
de nackdelar, som skulle åsamkas expropriationsfastigheten. Kommittén har
framhållit att ett tillgripande av expropriation i dylika fall ej bör ske, såvida
det ej är fullt klart att överföringen ur jordbruksekonomisk synpunkt är en
lämplig väg att åstadkomma den önskade yttre rationaliseringen. Som en
tredje förutsättning har kommittén därför uppställt, att expropriationen ej
skulle märkbart försämra lönsamheten hos den fastighet, som skulle avstå
tillskottsjorden (expropriationsfastigheten). Kommittén har därmed avsett att
angiva, att expropriation bör kunna få ske, även om densamma skulle kunna
anses i någon ringa mån försämra det större jordbrukets lönsamhet men
denna försämring dock är så pass obetydlig, att man i stort sett kan bortse
från densamma vid en bedömning av det större jordbrukets driftsekonomi.
Skulle försämringen däremot vara så stor, att den mera påtagligt påverkar
det större jordbrukets driftsekonomi, bör hinder för expropriation anses föreligga.
Kommittén uttalar i anslutning härtill, att i den sist uppställda regeln
torde få anses ligga, att expropriation ej skall få ske i sådan utsträckning, att
expropriationsfastigheten bringas under normjordbrukets nivå. Skulle så bliva
fallet, måste expropriationen nämligen anses märkbart försämra expropriationsfastighetens
lönsamhet.

Det framhålles vidare att målet för den förbättring, som skall kunna genomföras
medelst expropriation, ej bör sättas högre än att höja den exproprierande
fastigheten till basjordbrukets lönsamhetsnivå.

Vad angår frågan, om expropriation bör få ske med hänsyn till den verkan
expropriationen skulle ha för expropriationsfastigheten eller dess ägare.

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

framhåller kommittén även, att expropriation ej bör komma i fråga, om den
till expropriation avsedda marken har särskilt högt värde på grund av att
den kan komma att användas för annat ändamål än för jordbruk (exempelvis
säljas som tomtmark) eller om expropriationen av särskild anledning
skulle vara till avsevärd skada för ägaren av expropriationsfastigheten, utöver
den inverkan den får på lönsamheten av jordbruket å sistnämnda fastighet.

Beträffande expropriationsförutsättningarna i nu ifrågavarande fall framhåller
kommittén till slut, att möjligheten att expropriera tillskottsjord för
komplettering av ett övergångsjordbruk ej bör vara beroende av den ekonomiska
ställningen hos övergångsjordbrukets innehavare samt att det i allmänhet
synes lämpligt, att expropriation skall ske först som ett sista led av
åtgärderna för yttre rationalisering av övergångsjordbruket, men att detta
ej bör uppställas som en ovillkorlig regel.

Det andra expropriationsfallet avser — i motsats till det första men i likhet
med det tredje — expropriation av hela brukningsdelar. Även här uppställer
kommittén vissa begränsningar i expropriationsrätten dels med hänsyn
till expropriationsfastighetens beskaffenhet och dels med hänsyn till ägarens
person. Beträffande expropriationsfastighetens beskaffenhet uttalar kommittén
sålunda, att expropriation i nu ifrågavarande fall endast bör få avse
ofullständiga brukningsdelar. Med avseende å ägarens person uppställer kommittén
den fordran, att ägaren skall vara antingen juridisk person eller ock
enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet
i sambruk med denna och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning
än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket.

Kommittén påpekar, att man vid användningen av expropriationsinstitutet
i här ifrågavarande fall ej får bortse från de verkningar expropriationen kan
få för de personer, som omhänderhava själva brukandet av fastigheterna,
särskilt då arrendatorer av dylika fastigheter. Ett hänsynstagande till dylika
personers intressen kan exempelvis föranleda att man, då fråga uppkommer
om att expropriera en utarrenderad fastighet, bör vänta med att igångsätta
expropriationsförfarandet till den tidpunkt, då arrendatorn skall lämna fastigheten.
Kommittén uttalar vidare att rationaliseringsorganen, om en utarrenderad
fastighet exproprieras och arrendatorn —- på grund av att fastigheten
omedelbart bör användas för komplettering av angränsande jordbruk —
nödgas lämna denna, böra, om arrendatorn så önskar, söka bereda denne tillfälle
att övertaga en jämförlig eller bättre fastighet på arrende eller med
äganderätt. Det påpekas jämväl, att de skäl, som föranlett att från den sociala
arrendelagstiftningens tillämpningsområde undantagits vissa mindre
arrendeställen (huggaretorp och därmed jämförliga arbetarboställen) torde
föranleda, att expropriation av dylika arrendeställen ej bör ske.

Beträffande nu ifrågavarande expropriationsfall kan till sist nämnas, att
kommittén uttalat, att expropriationen ej bör kunna begränsas till viss del
av fastigheten, med mindre ägaren medger detta, samt att det här ej torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

föreligga någon anledning att låta med expropriationen anstå till dess de
yttre rationaliseringsåtgärder, som eventuellt i övrigt kunna vara erforderliga,
genomförts.

Det tredje av de fall, där enligt kommitténs förslag expropriation bör kunna
komma i fråga såsom ett medel för genomförande av yttre rationalisering
i fråga om själva åkerjorden, är expropriation i samband med omskifte.

För att expropriation skall få ske i nu ifrågavarande fall skall enligt kommitténs
förslag till en början fordras, att den fastighet, som skulle exproprieras,
är att hänföra till övergångsjordbruk. Vidare skall enligt kommitténs
förslag expropriation ej få ske, så länge fastigheten är i den nuvarande ägarens
hand. Sistnämnda bestämmelse skulle dock givetvis ej gälla, då ägaren
tillhör någon av de kategorier, som avses i närmast föregående expropriationsfall.

Kommittén framhåller vidare, att den här föreslagna expropriationsrätten
ej bör få användas i sådana fall, där en lösning av rationaliseringsproblemet
tekniskt sett kan vinnas genom mindre omfattande åtgärder än ett omskifte,
exempelvis genom sammanläggning av enstaka brukningsdelar eller
genom ägoutbyten mellan enskilda fastigheter. Med hänsyn såväl till att ett
omskifte är en omfattande och tidsödande procedur som till att, då flera delägare
finnas i skifteslaget, frågan om lämpligheten av omskifte och beviljande
av tillstand till omskiftet i regel blir föremål för särskild prövning av
förrättningsmännen och även kan bringas under domstols prövning har
kommittén ansett att man kan utgå från att ett omskiftesförfarande ej kommer
att igångsättas i andra fall än då så finnes nödvändigt för att åstadkomma
erforderlig sanering av brukningsförhållandena. Ej heller bör expropriation
ske om man, därest övergångs jordbruket tillätes kvarstå vid skiftet,
kan ordna skiftesläggningen så att övriga fastigheter erhålla en tillfredsställande
ägoanordning och man jämväl senare kan lägga övergångsjordbruket
till någon annan fastighet och därvid få till stånd en lämplig fastighetsbildning.

Kommittén understryker till sist beträffande alla de av kommittén föreslagna
expropriationsfallen, att expropriationsinstitutet är avsett att användas
endast då alla möjligheter att få till stånd en frivillig uppgörelse på rimliga
villkor uttömts.

Beträffande expropriationsförfarandet uttalar kommittén att det i fråga om
själva huvuddragen härav ej synes föreligga någon anledning att för de av
kommittén behandlade expropriationsfallen avvika från vad som i allmänhet
gäller enligt expropriationslagen. Kommittén framhåller emellertid, att den
därmed ej tagit ställning till frågan, huruvida beträffande vissa detaljer i förfarandet
särbestämmelser kunna vara erforderliga.

Ansökan om expropriation bör enligt kommitténs förslag ej få göras av
enskild jordägare, utan det bör ankomma på rationaliseringsorganet att göra
dylik ansökan. Det förutsättes att sagda organ, innan dylik ansökan göres,

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

varit i kontakt med den eller de jordägare, som avses skola erhålla den
ifrågavarande marken. Kommittén förutsätter vidare, att den möjlighet att
överföra expropriationsrätten till annan, som finnes enligt expropriationslagen,
skall utnyttjas, då så finnes lämpligt, samt att kronan i dylikt fall
skall vara ansvarig gentemot expropriationsfastighetens ägare för denne tillkommande
ersättning.

I fråga om kostnaderna för expropriationen uttalar kommittén, att det
allmänna bör svara för kostnaderna för själva expropriationsförfarandet
ävensom för den del av gottgörelsen till expropriationsfastighetens ägare, som
eventuellt kan överstiga den exproprierade markens värde för sammanläggningsändamål.
Kommittén påpekar, att en dylik princip överensstämmer med
vad som enligt kommitténs förslag bör gälla vid andra förvärv av jord i rationaliseringssyfte,
nämligen att staten i mån av behov skall lämna bidrag
till utjämnande av skillnaden mellan inköpspriset för jorden och det värde
denna har för sammanläggningsändamål. Liksom vid andra jordförvärv
i rationaliseringssyfte bör det allmänna vidare även vid expropriation tillhandahålla
den exproprierande fastighetens ägare lån till gäldande av expropriationsersättningen.

Behandlingen av skogen i samband med den yttre rationaliseringen.

Kommittén diskuterar här först, ur vilka synpunkter skogen kan anses
vara av värde i kombination med jordbruk. Sammanfattningsvis besvarar
kommittén denna fråga så att enligt dess uppfattning skogens värde i kombination
med jordbruk till en början ligger däri, att skogen representerar en
sysselsättningsgaranti för brukaren. Hur stor betydelse man i detta hänseende
i varje särskilt fall bör tillmäta skogsinnehavet blir givetvis beroende
på i vad mån brukaren behöver arbete utanför det egna jordbruket för att få
full sysselsättning samt på vilka sysselsättningsmöjligheter som föreligga för
brukaren utanför den egna brukningsenheten. Kommittén framhåller emellertid,
att det synes klart att det alltid måste vara av stort värde för en brukare
att ha tillgång till arbete å den egna brukningsdelen i sådan utsträckning,
att beroendet av arbetstillfällen utanför denna blir det minsta möjliga,
och detta i all synnerhet då brukaren på grund av sin bundenhet vid jordbruket
ej har samma möjligheter som annan arbetskraft att taga arbete å annan
ort.

Förutom den betydelse den egna skogen har ur sysselsättningssynpunkt är,
enligt vad kommittén uttalar, den egna skogen vidare av stor betydelse för
i och för sig ej fullt lönsamma jordbruk därigenom att den åtminstone på
lång sikt regelmässigt kan väntas giva brukaren ett visst tillskott till utjämnande
av jordbrukets bristande lönsamhet ävensom därigenom att den
giver brukaren tillgång till skogsprodukter till ett förmånligare pris än om
desamma skolat inköpas i allmänna marknaden. Slutligen har den egna skogen
enligt kommitténs uppfattning alltid ett ingalunda oväsentligt, ehuru ej i

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

penningar direkt mätbart värde därigenom att den kan användas för uppläggande
av en kapitakeserv och på så sätt bereda jordbruksföretaget större
ekonomisk motståndskraft och stabilitet.

Beträffande behandlingen av skogen i samband med den yttre rationaliseringen
framhåller kommittén till en början, att det med hänsyn till det stora
värde, som tillgång på egen skog ur nyss anförda synpunkter har för jordbruket,
är angeläget att det stöd för jordbruket, som den med detta nu förenade
skogen utgör, ej skall försvagas.

Vad som är av särskild vikt vid arbetet med yttre rationalisering av jordbruket
är emellertid frågan om åtgärder för att bereda skoglösa eller skogfattiga
brukningsdelar möjlighet att förvärva skog. Kommittén framhåller, att
de åtgärder, som böra vidtagas för att få till stånd en lämplig fastighetsindelning,
i ett mycket stort antal fall måste bestå både i rationalisering av
själva jordbruket och i förstärkning av brukningsdelarna med skog. I skogsbygderna
har man även att fästa särskild vikt vid den betydelse ett bibehållande
av en viss jordbruksbefolkning i orten har ur allmänna synpunkter
ävensom med hänsyn till skogsbrukets behov av arbetskraft. Den yttre rationaliseringen
kan därför i dessa trakter ej alltid i samma mån som i slättbygderna
betraktas som ett rent jordbruksrationaliseringsproblem. Den kommer
i stället i skogsbygderna att gå ut på att skapa sådana brukningsdelar, som
med hänsyn till näringsförhållandena i orten utgöra en lämplig brukningstyp
och där vad som eventuellt kan brista i jordbrukets lönsamhet avhjälpes
genom att jordbruket kombineras med skogsbruk.

Kommitténs förslag i fråga om de statliga åtgärderna för att förstärka
skoglösa eller skogfattiga jordbruk med skog utgår från den uppfattningen,
att statsmakterna böra medverka till att de brukningsdelar, där jordbruket
utgör brukarens huvudsakliga sysselsättning och som enligt planerna för den
yttre rationaliseringen anses böra bestå på lång sikt, skola bliva sådana, att
brukningsdelarna på lång sikt kunna giva brukaren en skälig inkomst. I den
mån detta mål ej kan nås genom rationalisering av själva jordbruket, bör
man söka se till, att brukningsdelarna om möjligt erhålla så mycket skog att
de på lång sikt kunna bestå såsom kombinerade jordbruk. I första hand bör
man — liksom vid den yttre rationaliseringen av själva jordbruket — söka
nå detta mål på frivillighetens väg. En viss förstärkning av skogstillgången
bör stundom kunna åstadkommas genom sammanläggning med sådana brukningsdelar,
som enligt riktlinjerna för den yttre rationaliseringen ej böra bestå
på lång sikt. Genom den aktiva inköp spolitiken och den allmänna förköpsrätten
torde vidare staten ej sällan kunna förvärva brukningsdelar med
relativt stor skogstillgång ävensom rena skogsfastigheter. Om det i orten
finns andra brukningsdelar, som ha ringa eller ingen skogstillgång, bör staten
då disponera över förstnämnda fastigheters skogsmark på det sätt, som medför
största möjliga förstärkning av de jordbruk i orten, vilka anses böra
bestå.

Då man ej genom åtgärder av det slag, som nu nämnts, kan anskaffa till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

räckligt med skog till de jordbruk, som anses böra bestå på lång sikt, bör
enligt kommitténs förslag i sista hand den behövliga skogen få exproprieras.
Kommittén framhåller, att det med hänsyn till de skiftande förhållandena ej
är möjligt att angiva någon bestämd skogsareal, som skall anses erforderlig
för att en brukningsdel, där brukaren ej har full sysselsättning i jordbruket
eller där jordbruket ej är fullt lönsamt, på lång sikt skall kunna ge brukaren
en skälig bärgning. Det måste här bliva fråga om en bedömning från fall till
fall, där man får ta hänsyn både till jordbrukets lönsamhetsgrad och till
de sysselsättningsmöjligheter, som jordbruket och andra eventuellt å brukningsdelen
befintliga förvärvskällor erbjuda.

I detta sammanhang uttalas att det, om expropriation av skog medgives
enligt de riktlinjer, som kommittén förordat, är önskvärt att — till komplettering
av tidigare gjorda undersökningar angående sysselsättningsmöjligheterna
inom jordbruk av olika storlek ävensom angående det sysselsättningsbehov,
som behöver täckas medelst arbete utanför jordbruket — nya undersökningar
skola göras på dessa områden. Dylika nya undersökningar böra
kuima tjäna de organ, som ha att handlägga skogstilldelningsfrågorna, till ledning
vid deras bedömande av det i det enskilda fallet föreliggande behovet av
skog.

Beträffande storleken av den skogstilldelning, som bör kunna lämnas genom
expropriation, framhålles vidare att man vid prövningen härav måste
taga hänsyn till, att en alltför långt gående parcellering och en olämplig arrondering
av skogsskiftena böra undvikas, och att man på grund av dylika
faktorer kan böra höja eller sänka den tilldelning, som eljest skulle ha ansetts
lämplig. Kommittén anför även att, eftersom expropriation av skog endast
bör kunna ifrågakomma i sådana fall, då en brukningsdel ej utan ett
dylikt tillskott av skog kan beräknas på lång sikt giva brukaren en skälig
bärgning, torde de brukningsdelar, till förmån för vilka expropriation kan
ifrågasättas, i regel ej bliva större än att det i huvudsak blott blir fråga om
att genom skogstilldelning trygga brukarens eget behov av sysselsättning.

Eu förutsättning för att expropriation av skog bör få ske bör vara, att den
önskade förstärkningen av fastighetens bärkraft ej kan ernås genom rationaliseringsåtgärder
i fråga om jordbruket eller genom sådant tillskott av
skog, som kan åvägabringas genom statens aktiva inköpspolitik eller statens
förköpsrätt. Detta innebär bland annat, att expropriation av skog bör få ske
endast om man ej genom alt till brukningsdelen lägga tillskottsjord från ett
större jordbruk eller en angränsande fastighet, vilken enligt planerna för den
yllre rationaliseringen ej bör bibehållas på lång sikt, kan höja den ifrågavarande
brukningsdelens bärkraft i erforderlig grad. Härvid bör man enligt
kommittén räkna med alt de befintliga övergångsjordbruken förr eller senare
genom statens aktiva inköpspolitik eller genom statens förköpsrätt skola
bliva disponibla för rationaliseringsändamål. EU dylikt antagande bör däremot
cj uppställas beträffande skogsmarken (bortsett från den skog som kan
finnas å övergångsjordbruken). Kravet på all den önskvärda skogsarealen ej
skall kunna anskaffas genom statens aktiva inköpspolitik eller genom sta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tens förköpsrätt bör därför anses uppfyllt, om man undersökt möjligheten
att på frivillighetens väg till rimligt pris förvärva den erforderliga skogsmarken
och därvid kommit till negativt resultat samt det ej på grund av speciella
förhållanden kan väntas, att det skall bliva möjligt att genom förköpsrätten
förvärva den erforderliga skogen.

Innefatta planerna på förstärkning av en viss brukningsdel såväl utökning
av själva jordbruket genom sammanläggning eller anskaffande av tillskottsjord
som ock anskaffande av ytterligare skogsmark, och måste expropriation
tillgripas för att anskaffa denna skogsmark, bör i flertalet fall med expropriationen
av skog få anstå till dess övriga yttre rationaliseringsåtgärder
vidtagits. Detta bör dock ej vara någon ovillkorlig regel.

Expropriation av skog skall enligt kommitténs förslag i princip kunna
ske från samtliga kategorier av skogsinnehavare. Expropriation bör dock ej
få ske, om åtgärden skulle medföra en märkbar försämring av bärkraften
hos den brukningsdel, som skulle avstå skog. Kommittén uttalar vidare, att
det bör förutsättas, att kronan skall vara beredd att avstå kronan tillhörig
skogsmark i sådana fall, då expropriation skulle kunnat ske, om marken tillhört
annan än kronan.

I betänkandet framhålles, att möjligheten att erhålla skog genom expropriation
ej bör formellt begränsas till vissa delar av landet men att det ligger
i sakens natur, att det endast i de skogrikare trakterna kan tänkas bliva
praktiskt möjligt att genomföra expropriation av skog i den utsträckning,
som nyss angivits. Om skogen skall kunna fylla sin uppgift som en sysselsättningsreserv,
bör den ej ligga längre bort från brukningsdelens övriga
ägor än att brukaren utan större olägenhet och tidsspillan kan arbeta i densamma
även enstaka strödagar. Vid bedömningen av om så är fallet torde
man i rätt stor utsträckning få rätta sig efter förhållandena på orten. Något
bestämt maximiavstånd mellan skogslotten och brukningsdelens övriga ägor
bör därför icke uppställas. Kommittén anför vidare att vid valet av det område,
som expropriationen skall omfatta, kan ofta det intresse ägaren av den
exproprierade fastigheten har av att erhålla ett skogsområde, som är så väl
beläget i förhållande till hans brukningsdel som möjligt, komma att stå i
strid med önskemålet, att ett i en ägares hand befintligt skogsområde ej genom
expropriation skall onödigtvis splittras eller få en olämplig form. I den
mån dylika intressekonflikter uppkomma, bör självfallet gälla den regeln, att
expropriationen — så långt delta över huvud är möjligt utan att syftet med
densamma förfelas — skall ske så, att densamma medför så liten skada med
hänsyn till den allmänna skogsvårdens intressen och så litet intrång på andras
enskilda intressen som möjligt. Är det åter så, att man ur dessa synpunkter
har möjlighet att välja mellan flera olika områden, bör expropriationen
avse det område, som med hänsyn till sitt läge och omständigheterna i övrigt
kan anses lämpligast för den exproprierande fastigheten.

Kommittén anför, att det ej synes motiverat, att staten skall lämna de brukare,
som erhålla skog genom expropriation, bidrag till gäldande av någon
del av själva löseskillingen för skogen. Däremot bör staten tillhandahålla lån

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

i den utsträckning, som behövs för löseskillingens gäldande. Staten bör vidare
betala kostnaderna för expropriationsförfarandet och sådan ersättning,
som kan utgå till ägaren av det exproprierade området utöver själva löseskillingen,
exempelvis särskild ersättning för skada eller intrång, som förorsakas
av expropriationen.

I fråga om åtgärderna för förstärkning av ofullständiga brukningsdelar
med skog berör kommittén till sist frågan om bildande av gemensamhetsskogar.
Det framhålles, att det ur vissa synpunkter understundom kan tänkas
vara lämpligt att skog, som genom statsmakternas åtgöranden i samband
med den yttre rationaliseringen ställes till förfogande för komplettering av
skoglösa eller skogfattiga jordbruk, skall tilldelas dessa i form av gemensamhetsskog.
Man kan då undvika en parcellering av skogen, vilken ur skogsvårdande
synpunkter kan ingiva betänkligheter, och utsikterna till att ett uthålligt
skogsbruk skall bedrivas å den ifrågavarande skogsmarken bliva större
än om densamma uppdelas i flera mindre lotter. Å andra sidan är det ej säkert,
att skogen i dylikt fall kommer att bliva till samma nytta för de enskilda
jordbrukarna som om dessa erhållit var sin bestämda lott av skogen.
Bland annat är nämligen en gemensamhetsskog ur sysselsättningssynpunkt ej
av samma värde för delägarna som innehav av en egen skogsareal.

Kommittén framhåller, att frågan om bildande av gemensamhetsskog knappast
kan väntas bliva aktuell vid den förstärkning av brukningsdelarna, som
sker genom successiva sammanläggningar av övergångsjordbruk. Däremot
kan den exempelvis uppkomma, om staten genom sin aktiva inköpspolitik
eller genom sin förköpsrätt förvärvat en ren skogsfastighet eller jordbruksfastighet
med betydande skogstillgång utöver vad som behövs för att göra
fastigheten till en bärkraftig brukningsdel liksom även då man genom expropriation
skall anskaffa skog till komplettering av vissa jordbruk. Då så
är fallet, bör övervägas, vilken lösning av frågan som efter en avvägning
mellan de olika intressena är att föredraga. Härvid bör stor hänsyn tagas till
brukarnas önskemål. Detta hänsynstagande får dock ej gå så långt, att man
för att tillmötesgå önskemål från brukarna medgiver en parcellering av skogen,
som är uppenbart olämplig ur skogsvårdande synpunkter och ej behövlig
för att giva dem avsett stöd.

Det påpekas i detta sammanhang även, att en förutsättning för att den
skog, som kan tilldelas vissa brukningsdelar i samband med den yttre rationaliseringen,
skall kunna utläggas såsom gemensamhetsskog, givetvis är, att
brukningsdelarnas ägare äro med på en dylik åtgärd. Om det i ett visst fall
finnes lämpligast att genomföra en önskvärd förstärkning av vissa brukningsdelars
skogsinneliav på så sätt, att dessa tilldelas eu skogsareal som gemensamhetsskog,
men ägaren till en av brukningsdelarna ej samtycker härtill,
bör rationaliseringsorganet ej utan vidare medverka till att denne jordbrukare
skall få en särskild skogslott utlagd för sig. Finner organet, att så ej
kan ske utan betydande olägenheter, bör iigarens vägran alltså medföra, att
han tills vidare ej erhåller någon skogstilldelning.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. / sand. Nr 7!>.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Den inre rationaliseringen.

Kommitténs förslag i fråga om statens ekonomiska medverkan till den
inre rationaliseringen innebär på åtskilliga punkter förändringar i förhållande
till vad som nu gäller.

Kommittén föreslår sålunda till en början, att lån och bidrag principiellt
skola utgå till alla slag av inre rationaliseringsåtgärder, att låne- och bidragsverksamheten
för den inre rationaliseringen inom ett visst område i princip
skall omhänderhavas av ett och samma organ samt att formerna för sagda
verksamhet skola vara i huvudsak desamma för alla slag av inre rationaliseringsåtgärder.
Undantag göres dock härvid i fråga om torrläggningsverksamheten,
där nuvarande bestämmelser föreslås skola bibehållas i huvudsak
oförändrade, ehuru de delvis avvika från vad som förordas beträffande
övriga slag av inre rationaliseringsåtgärder.

I detta sammanhang må anmärkas, att vad kommittén föreslår om förbättring
av jordbrukets byggnader endast avser ekonomibyggnader. Frågan
om verksamheten för förbättring av bostäderna å jordbruksfastigheter har
— med hänsyn bland annat till att denna fråga ingår i bostadssociala utredningens
förslag rörande de allmänna principerna för den statliga bostadspolitiken
— ej behandlats av kommittén i vidare mån än att denna dels understrukit,
att i fråga om sagda principer någon skillnad ej bör göras mellan
jordbruksbefolkningen och andra samhällsgrupper, dels upptagit frågan
om de organ, som böra handhava bostadsförbättringsverksamheten å jordbruksfastigheter.

Att staten principiellt bör genom lån och bidrag medverka till alla slag av
inre rationaliseringsåtgärder innebär emellertid icke att varje förbättringsåtgärd
beträffande en brukningsdels jord eller byggnader bör kunna erhålla
dylikt stöd. Kommittén framhåller, att lån eller bidrag bör utgå endast för
sådana inre rationaliseringsåtgärder, som kunna anses önskvärda ur det allmännas
synpunkt. Detta bör enligt betänkandet anses vara fallet med följande
åtgärder, nämligen

1) dels förbättringsåtgärder, som ur jordbruksekonomisk synpunkt kunna
anses som lönsamma,

2) dels förbättringsåtgärder, som ej ur jordbruksekonomisk synpunkt kunna
anses fullt lönsamma, under förutsättning antingen

a) att åtgärderna vidtagas å brukningsdel, vilken enligt riktlinjerna för
den yttre rationaliseringen bör bestå på lång sikt, och med hänsyn till övriga
förvärvskällor å brukningsdelen eller till dennas sammanhang med näringslivet
i orten framstå såsom motiverade ur allmänt ekonomiska synpunkter,
eller

b) att åtgärderna visserligen avse ekonomibyggnader å en brukningsdel,
som enligt planerna för den yttre rationaliseringen ej bör bestå som självständig
brukningsdel, men äro nödvändiga för att ekonomibyggnaderna skola
kunna hållas i användbart skick under den nuvarande brukarens tid eller

Kanyl. Maj:ts proposition nr 75.

till den senare tidpunkt, då brukningsdelen enligt rationaliseringsorganets
bedömande bör disponeras för den yttre rationaliseringens genomförande.

Statens ekonomiska medverkan till utförande av sådana inre rationaliseringsåtgärder,
som enligt det ovan anförda få anses önskvärda ur det allmännas
synpunkt, bör enligt kommitténs förslag ske dels i form av en låneverksamhet,
vilken skall ha till syfte att underlätta finansieringen av dylika
åtgärder, dels i form av en bidragsverksamhet, vilken skall ha till ändamål
att stimulera till utförande av dylika åtgärder i sådana fall, där på grund
av jordbrukets låga lönsamhetsgrad och brukarens ekonomiska ställning
eller av andra skäl en särskild stimulans från statens sida kan anses påkallad
för att rationaliseringsåtgärderna skola komma till stånd.

Vad angår formerna för den nu ifrågavarande låne- och bidragsverksamheten
föreslår kommittén, att det allmänna skall utlämna dels amorteringslån
och dels avskrivningslån.

Kommittén framhåller önskvärdheten av att rationaliseringsorganen skola
ha största möjliga frihet att disponera över de låne- och bidragsmedel, som
stå till deras förfogande, för främjande av de inre rationaliseringsåtgärder, som
i varje särskilt fall finnas mest angelägna. De medel, som statsmakterna anslå
för utlämnande av lån och bidrag till inre rationaliseringsåtgärder, böra därför
åtminstone i princip ej i förväg bindas vid speciella ändamål. Det bör
ankomma på det centrala rationaliseringsorganet att fördela de för varje år
disponibla medlen på de olika lokalorganen. Härvid bör centralorganet taga
hänsyn till de variationer i rationaliseringsbehovet och i efterfrågan på lån
och bidrag, som föreligga i de olika lokalorganens områden så att, i den mån
tillgängliga medel ej motsvara efterfrågan inom bestämmelsernas maximigränser,
den därigenom nödvändiga beskämingen blir någorlunda likformig
i landets olika delar. De belopp, som ställts till ett visst lokalorgans förfogande,
bör detta därefter i princip äga frihet att anslå till sådana förbättringsåtgärder,
som det finner mest behövliga. Vidare har kommittén ansett
det önskvärt, att lokalorganen vid sitt handhavande av låne- och bidragsverksamheten
ej skola vara strängt bundna vid bestämmelser, vilka skola tillämpas
oberoende av förhållandena i det enskilda fallet, utan inom vissa gränser
ha möjlighet att anpassa lånevillkoren med hänsyn till vad som efter
prövning av förhållandena i varje särskilt fall ur det allmännas synpunkt
finnes mest ägnat att främja den inre rationaliseringen.

Amorteringslånen äro endast avsedda att underlätta finansieringen av rationaliseringsåtgärderna
och böra utformas så att de ej innefatta någon subvention
från det allmännas sida. De böra i princip stå öppna för samtliga
jordbrukare, oavsett dessas förmögenhetsställning och storleken av deras
brukningsdelar. Amorteringslån bör kunna utgå med ett belopp, motsvarande
hela det belopp, som förbättringsåtgärden beräknas kosta, utförd
efter skälig standard. Skulle låntagaren även erhålla avskrivningslån, bör
dock självfallet tillses, att det sammanlagda lånebeloppet ej överstiger kostnaden
för åtgärden. Tillfredsställande säkerhet hör fordras. Några föreskrifter
om vad som skall anses såsom tillfredsställande säkerhet böra ej in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tagas i låneförfattningen utan det bör i första hand ankomma på de lånebeviljande
organen att i varje särskilt fall pröva, huruvida bjuden säkerhet
kan anses tillfredsställande. Det anföres emellertid, att Kungl. Maj:t eller
vederbörande centrala rationaliseringsorgan bör kunna utfärda sådana allmänna
direktiv, som finnas erforderliga för att få till stånd nödig enhetlighet.
Beträffande de anspråk, som böra ställas på säkerheten, uttalar kommittén
vidare, att denna normalt bör utgöras av inteckning i fastigheten men
att även annan säkerhet bör i vissa fall kunna komma i fråga. Såsom intecknings
säkerhet bör kunna godtagas inteckning ända upp till 100 procent
av fastighetens uppskattade värde efter förbättringsåtgärdens utförande, om
de lånebeviljande myndigheterna med hänsyn till lånesökandens ekonomiska
ställning och personliga omständigheter anse detta påkallat och lämpligt.

Amorteringslån bör kunna uppsägas vid ägareskifte. Sådan uppsägning
bör emellertid i regel ske endast om överlåtelsen medför ökade risker för
den långivande myndigheten eller ett fortsatt tillhandahållande av lån åt
den nye ägaren skulle stå i strid med de principer som tillämpas vid utlämnande
av nya lån.

Ränta skall i regel erläggas från tidpunkten för lånets lyftande. I vissa
fall skall det lånebeviljande organet dock i samband med beviljandet av lånet
kunna medgiva låntagaren ränteuppskov under högst 2 år. Vid dylikt
ränteuppskov lägges den ränta, som belöper på uppskovstiden, till det kapital,
som sedan skall amorteras. Förutsättning för att ränteuppskov skall
beviljas bör vara, att förbättringsåtgärden ej kan väntas få omedelbar effekt
i form av förbättrad driftsekonomi samt att med hänsyn härtill och till
brukarens ekonomiska ställning ett erläggande av ränta redan från början
måste anses bliva betungande för brukaren.

Amorteringarna avses ej skola behöva börja omedelbart efter lånets lyftande
utan en amorteringsfri tid av högst 5 år från lånets lyftande anses
kunna medgivas.

Beträffande amorteringstidens längd föreslår kommittén, att man i låneförfattningen
skall inskränka sig till att angiva den längsta amorteringstid,
som skall kunna komma i fråga. Denna maximitid anser kommittén lämpligen
kunna bestämmas till 25 år. Inom denna gräns böra sedan de lånebeviljande
myndigheterna få bestämma amorteringstidens längd med hänsyn till förhållandena
i det enskilda fallet. Det påpekas emellertid, att det härvid av
praktiska skäl torde vara nödvändigt, att man håller sig till ett begränsat antal
typer, exempelvis amorteringstider med jämna 5-årsintervaller.

Även beträffande frågan, huruvida amorteringsskyldigheten skall omfatta
hela lånet eller kunna inskränkas till viss del av lånet under det att återstoden
får kvarstå som en stående del till amorteringstidens slut, böra enligt
kommitténs förslag de lånebeviljande myndigheterna givas en viss frihet att
handla efter förhållandena i det enskilda fallet. Under det att som allmän
regel bör gälla, att amorteringsskyldigheten skall omfatta hela lånet, böra de
lånebeviljande myndigheterna sålunda äga befogenhet att i vissa fall begränsa
denna skyldighet till viss del av lånet.

Knngl. Maj:ts proposition nr 75.

Räntan bör enligt kommitténs mening vara fast och vara densamma, oavsett
om lånet utlämnas för det ena eller det andra slaget av rationaliseringsåtgärder.

Vad angår räntans storlek framhåller kommittén, att amorteringslånen i
princip icke böra innefatta någon subvention från statens sida. Räntan bör
å andra sidan icke sättas högre än som är motiverat för att täcka statens
kostnader och med utlåningen förenad kreditrisk.

Kommittén erinrar i detta sammanhang om att bostadssociala utredningen
i sitt våren 1946 framlagda slutbetänkande bland annat behandlat frågan om
räntan å statliga lån för bostadsbyggnadsändamål och därvid beträffande
dylika lån till såväl egnahem som allmännyttiga bostadsföretag under allmän
kontroll föreslagit en räntefot av 3 procent. Kommittén uttalar, att det
synes önskvärt, att räntan å de statliga lånen till inre rationaliseringsåtgärder
ej skall vara högre än räntan å statliga lån till sådana byggnadsföretag, som
nyss nämnts. Om nuvarande ränteläge skulle bestå och bostadssociala utredningens
förslag beträffande räntefoten för statliga lån till dylika bostadsföretag
skulle genomföras, kan det enligt jordbrukskommitténs uppfattning
ifrågasättas att även räntan å statliga lån till inre rationalisering bör utgå
efter en räntefot av 3 procent. Kommittén framhåller emellertid, alt en dylik
räntefot innebär, att staten påtager sig vissa förlustrisker och förvaltningskostnader
vid långivningen.

Det har förut nämnts, att enligt kommitténs förslag amorteringslånen böra
stå öppna för alla jordbrukare, som önska begagna sig av desamma. Kommittén
framhåller emellertid, att det av olika skäl torde vara mindre lämpligt,
därest dessa lån i större utsträckning skulle användas i sådana fall, där låntagaren
skulle ha kunnat täcka det föreliggande kreditbehovet genom upptagande
av primärlån i en vanlig kreditinrättning. Kommittén har emellertid
ansett det föga sannolikt, att amorteringslån i någon större omfattning komma
att sökas i sådana fall, som nu nämnts. Skulle det visa sig, att amorteringslånen
i här avsedda fall tagas i anspråk i en omfattning, som föranleder
olägenheter ur det allmännas synpunkter, bör man överväga att utfärda
särskilda föreskrifter för att förhindra en dylik användning av lånen.

Avskrivningslånen äro såsom förut berörts främst avsedda som en stimulans
till utförande av inre rationaliseringsåtgärder. De böra enligt kommitténs
mening utgå endast till innehavare av brukningsdelar på eller under
basjordbrukets nivå. I praktiken bör gränsdragningen normalt ske genom
en arealgräns. Denna arealgräns bär kommittén ansett böra bestämmas
till 20 hektar. Avskrivningslån bör dock kunna utlämnas även till jordbrukare,
vilkas brukningsdelar ligga över denna gräns men äro så beskaffade,
att de ur lönsamhetssynpunkt äro jämförliga med jordbruk under arealgiänsen.
Avskrivningslån bör vidare ej utgå till jordbrukare, vars brukningsdel
ligger inom arealgränsen, om jordbrukaren bar sådan ekonomisk
ställning, alt han tydligen ej är i behov av dylikt lån. Avskrivningslånen äro
i realiteten avsedda att utgöra ett bidrag från statens sida, och låneformen

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

väljes främst för att ge staten möjlighet att kontrollera medlens användning
och förhindra missbruk av uppburna medel. Under normala förhållanden
skall brukaren därför ej återbetala avskrivningslån, utan detta skall avskrivas
efter viss tid. Tillfredsställande säkerhet bör i allmänhet fordras även för
avskrivningslån, men de lånebeviljande organen böra kunna avstå från kravet
på dylik säkerhet, om det erbjuder svårigheter för låntagaren att ställa
sådan säkerhet och risk för missbruk av medlen ej föreligger.

Avskrivningslån skall normalt avskrivas med en femtedel om året från och
med sjätte till och med tionde året efter utlämnandet. Övergår fastigheten ej
till ny ägare före den tidpunkt, då lånet skall avskrivas, inträder skyldighet
att återbetala lånet endast om detta ej använts för det ändamål, för vilket
detsamma beviljats, eller om det företag, till vilket lånet lämnas, ej underhålles
på ändamålsenligt sätt. Då fastigheten överlåtes före avskrivningstidens
utgång, skall rationaliseringsorganet äga ålägga säljaren att återbetala
vad som vid tiden för överlåtelsen kan återstå å lånet. Dylik återbetalningsskyldighet
bör dock i regel åläggas endast om det är uppenbart att säljaren
sökt lånet i avsikt att genom detta göra sig en vinst vid senare överlåtelse av
fastigheten eller att ett eventuellt överpris å fastigheten är föranlett av den
förbättringsåtgärd, för vilken lånet beviljats.

Avskrivningslån bör enligt kommitténs förslag normalt utgå med vissa
procent av den beräknade kostnaden för förbättringsåtgärden. Procentsatserna
böra dock endast vara normer för de lånebeviljande myndigheterna,
och dessa böra ha befogenhet att i vissa fall höja eller sänka avskrivningslånens
belopp. Som procentuell norm för de belopp, varmed avskrivningslån
skall utgå till täckdikningsföretag, föreslår kommittén 25 procent av den beräknade
kostnaden. Beträffande avskrivningslån för nyodling, stenröjning,
jordkörning och avloppsförbätlring har kommittén ansett, att de lånebeviljande
myndigheterna med hänsyn till de skiftande förhållanden, som här föreligga,
böra kunna bevilja avskrivningslån upp till 60 procent av den beräknade
kostnaden, men att man vid beräkningen av medelsbehovet bör utgå
från att avskrivningslånen för dylika ändamål i genomsnitt skola uppgå till
omkring 40 procent av den beräknade kostnaden. För andra jordförbättringsåtgärder
än de nu nämnda, till exempel anläggande av ägovägar, bör avskrivningslån
utgå efter samma grunder som avskrivningslån för täckdikning,
d. v. s. normalt med 25 procent av den beräknade kostnaden för åtgärden.

Vid sidan av de nu angivna procentsatserna böra även bestämmas vissa
belopp i kronor per hektar eller kronor per företag, med vilka avskrivningslån
till jordförbättringsåtgärder normalt högst bör utgå. Dessa belopp böra
bestämmas för varje särskilt slag av här ifrågavarande förbättringsåtgärder
och så att de motsvara den normala kostnaden för åtgärden. Beloppens storlek
blir därför beroende på förhållanden, som lätt kunna förändras, exempelvis
vid förändringar i den allmänna prisnivån eller speciella tekniska
framsteg. Det är med hänsyn härtill önskvärt, att dessa belopp skola lätt
kunna justeras. På grund härav och då beloppen ej skola ha någon självständig
betydelse utan endast tjänstgöra som en lijälpregel vid bestämman -

Kungl. Maj.ts proposition m 75.

det av den summa, med vilket avskrivningslån skall utgå i det särskilda
fallet, har kommittén ansett det lämpligast, att beloppen ej angivas i själva
låneförfattningen utan att det skall ankomma på Kungl. Maj:t eller eventuellt
vederbörande centrala rationaliseringsorgan att meddela erforderliga
bestämmelser härom. Med hänsyn bland annat till ovissheten om den blivande
pris- och löneutvecklingen har kommittén ansett sig lämpligen ej böra
framlägga något förslag till bestämmandet av dessa belopp.

Beträffande avskrivningslån till förbättring av ekonomibyggnader föreslår
kommittén, att dylika lån för varje särskild brukningsdel under en period
av i regel 25 år normalt skola kunna utgå med 25 procent av den beräknade
kostnaden upp till en sammanlagd kostnadssumma av 10 000 kronor
samt därutöver normalt med 15 procent av den beräknade kostnaden för förbättringsåtgärderna,
normalt dock högst med sammanlagt 5 000 kronor under
hela perioden. Syftet härmed är bland annat, att lån till förbättring av
ekonomibyggnader skall utgå med proportionsvis något högre belopp för de
mindre bland de bidragsberättigade brukningsdelarna än för de större bland
dessa. Längden av den period, för vilken maximeringen av lånebeloppet
skall gälla, bör ej vara absolut fix, utan rationaliseringsorganen böra ha en
viss frihet att förkorta denna tidrymd, där detta kan anses stå i överensstämmelse
med de synpunkter, som legat till grund för ulformningen av
ifrågavarande bestämmelser.

Kommittén framhåller även, alt de belopp, som föreslagits i fråga om avskrivningslån
till ekonomibyggnader, ha avvägts med utgångspunkt från nuvarande
kostnadsnivå. Om byggnadskostnaderna skulle undergå någon mera
avsevärd reell förändring eller om penningvärdet skulle förändras, bör frågan
om dessa belopp därför upptagas till omprövning.

Kommittén har, såsom redan förut nämnts, ansett det önskvärt med största
möjliga enhetlighet i bestämmelserna om statens ekonomiska medverkan till
den inre rationaliseringen. De här förut angivna reglerna för beviljande av
amorteringslån och avskrivningslån äro även i princip avsedda att tillämpas
i fråga om lån och bidrag till alla slag av inre rationaliseringsåtgärder. De
böra sålunda ersätta nu gällande bestämmelser om lån och bidrag till nyodling,
stenröjning, jordköming, täckdikning, avloppsförbättring, gödselvårdsanläggning
och ladugårdsförbättring ävensom bestämmelserna om utlämnande
av premielån i egnahemsverksamheten. Från principen, att de föreslagna
reglerna skola tillämpas i fråga om alla grenar av den inre rationaliseringsverksamheten,
bör dock enligt kommitténs uppfattning göras ett undantag.
Kommittén framhåller nämligen, att man med hänsyn till de speciella
förhållanden, som föreligga i fråga om torrläggningsföretag, torde vara
nödsakad att för dessa företag tillämpa i viss mån avvikande låne- och bidragsbestämmelser.
Kommittén föreslår därför endast vissa mindre jämkningar
i de bestämmelser, som nu gälla i fråga om lån och bidrag till dylika
företag. Dessa jämkningar beröra endast lån till torrläggningsföretag. Kommittén
föreslår sålunda till eu början, att räntan för dessa lån skall bestämmas
så, att den kommer alt överensstämma med den ränta, som kan komma

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

att tillämpas för lån till andra rationaliseringsåtgärder. I samband därmed
bör den nu medgivna räntefriheten under 3 år slopas. Ä andra sidan bör den
tid, under vilken uppskov med erläggande av ränta kan erhållas, förlängas
från 3 till 6 år. I fråga om amorteringstidens längd böra slutligen tillämpas
samma bestämmelser som för lån till andra rationaliseringsåtgärder.

Kommittén framhåller att det, för att de föreslagna bestämmelserna om
amorteringslån och avskrivningslån skola få avsedd verkan, är av vikt
att rationaliseringsorganen disponera över de medel, som erfordras för tillgodoseende
av låneanspråken i hela den omfattning, som bestämmelserna
möjliggöra. Det är därför ett angeläget önskemål, att statsmakterna skola till
rationaliseringsorganens förfogande ställa alla de medel, som dessa organ
behöva för sin låneverksamhet, och att verksamheten sålunda ej behöver begränsas
på grund av bristande medelstillgång.

I samband med dessa uttalanden diskuterar kommittén emellertid även,
hur rationaliseringsorganen skola förfara, om efterfrågan på lån skulle bliva
större än medelstillgången. Vad amorteringslånen angår uttalar kommittén
att det, eftersom dessa lån ha till huvudsyfte att underlätta finansieringen
av inre rationaliseringsåtgärder, synes riktigt att man, då medelstillgången är
otillräcklig, i första hand tillgodoser lånebehovet hos de jordbrukare, vilka
skulle ha svårast att ordna finansieringen av rationaliseringsåtgärderna på
annat sätt. Jämte denna synpunkt bör man dock även beakta intresset av att
de mest angelägna rationaliseringsåtgärderna skola komma till utförande
före andra. Vad åter angår avskrivningslånen anför kommittén -—- efter att
bland annat ha avvisat tanken på att man i en dylik situation skulle söka
utlämna lån med reducerade belopp till samtliga sökande — att man i
första hand bör utlämna avskrivningslån till de ur jordbruksekonomisk synpunkt
mest önskvärda företagen. Samtidigt bör man dock, utan att nyssnämnda
princip åsidosättes, även söka tillgodose önskemålet att de mest behövande
brukarna skola erhålla avskrivningslån så att de bliva i tillfälle att
rationalisera sina brukningsdelar och därmed förbättra sin ställning. Vad
nu sagts om grunderna för utlämnande av avskrivningslån gäller närmast
sådana rationaliseringsåtgärder, som ur jordbruksekonomisk synpunkt ansetts
lönsamma. I fråga om de enbart ur social synpunkt önskvärda rationaliseringsåtgärderna
framhåller kommittén att det, då de avskrivningslån, som
skola utgå enbart av sociala skäl, torde komma att uppgå till relativt obetydliga
belopp jämfört med övriga avskrivningslån, knappast torde kunna
antagas bereda några större svårigheter att helt tillgodose de av dylika skäl
motiverade ansökningarna om avskrivningslån, även om anspråken på avskrivningslån
totalt skulle överstiga medelstillgången.

De former, som i allmänhet avses skola tillämpas för lån och bidrag till
inre rationalisering -— amorteringslån och avskrivningslån — böra enligt kommitténs
förslag i regel även komma till användning vid utlämnande av lån
och bidrag till åtgärder för yttre rationalisering. Kreditgivningen i samband
med jordförvärv i dylikt syfte bör sålunda regelmässigt ske i form av amor -

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

teringslån, och beviljandet av bidrag för att utjämna skillnaden mellan en
fastighets eller fastighetsdels pris vid fri försäljning och dess värde för sammanläggningsändamål
bör i allmänhet ske i form av beviljande av avskrivningslån.
Vid utlämnande av avskrivningslån bör rationaliseringsorganet
kunna uppställa de villkor, som erfordras för att garantera att syftet med
lånet skall nås. Nu angivna låneformer böra dessutom kunna komma till
användning även då rationaliseringsorganet säljer av detsamma förvärvad
mark. I stället för att köpeskillingen då direkt sättes till det pris, som motsvarar
egendomens värde för sammanläggningsändamål, bör sålunda priset
kunna sättas till vad som motsvarar anskaffningskostnaden men köparen
samtidigt beviljas avskrivningslån med belopp motsvarande mellanskillnaden
och därvid även uppställas de villkor för tillgodonjutande av lånet, som
eventuellt kunna befinnas erforderliga.

Formerna för stödet åt jordbruksnäringen.

I betänkandet anföres att för det allmänna prisstödet åt jordbruket särskilt
två stödformer kunna komma under övervägande. Den ena består däri,
att statsmakterna genom en importreglering möjliggöra uppehållande inom
landet av en producentprisnivå och konsumentprisnivå, som är högre än
världsmarknadens (högprislinje). Den andra är, att någon importreglering ej
sker och konsumentprisnivån sålunda får sammanfalla med världsmarknadens
men att statsmaktema i stället genom särskilda pristillägg till producenterna
giva dessa möjlighet att totalt för sina produkter få ut ett pris, som är
högre än världsmarknadens (lågprislinje). Det påpekas emellertid, att en lågprislinje
av regleringstekniska skäl ej kan ifrågakomma beträffande vegetabilier
samt att den i fråga om köttvaror och ägg erbjuder betydande svårigheter.
Däremot kan den ur teknisk synpunkt lätt tillämpas i fråga om mejeriprodukter.

I detta sammanhang kan även nämnas, att kommittén diskuterat möjligheterna
att genom statlig subventionering nedbringa jordbrukets kostnader
men uttalat, att man knappast kan tänka sig att på denna väg i nämnvärd
mån utjämna skillnaden mellan den utländska prisnivån å jordbruksprodukter
och de inhemska produktionskostnaderna för dylika produkter.

Kommittén framhåller, att frågan, på vad sätt kostnaderna för stödet åt
jordbruksnäringen böra täckas, torde kunna avgöras endast i samband med
ett allmänt statsfinansiellt övervägande, närmast rörande den totala skattebördans
storlek och dess fördelning på direkta skatter och indirekta skatter
av olika slag. Kommittén har med hänsyn härtill ansett det ej ankomma på
kommittén att taga definitiv ställning till frågan om det sätt, på vilket kostnaderna
för stödet åt jordbruksnäringen skola fördelas. Kommittén har emellertid
ansett sig böra angiva, i vad mån enligt dess mening andra överväganden
än de nyss nämnda och då främst sociala och näringsfysiologiska synpunkter
beträffande olika slag av jordbruksprodukter tala för att den ena
eller den andra linjen hör föredragas. Härom uttalar kommittén, alt sociala,

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

näringsfysiologiska och allmänna ekonomiska synpunkter i och för sig ej synas
böra anses utgöra något avgörande hinder mot att i vart fall en relativt
stor del av det allmänna prisstödet åt jordbruksnäringen skall lämnas på det
sättet, att statsmakterna skola stödja uppehållandet av en producent- och
konsumentprisnivå, som är högre än världsmarknadens, ävensom att en dylik
prisstödspolitik ej bör föranleda införande av prisrabattering beträffande
andra varuslag än matfett och mjölk. Kommittén uttalar vidare att frågan, i
vad mån rabatterna å matfett och mjölk böra bibehållas, bör bliva beroende
på arten och omfattningen av de sociala åtgärder, som det allmänna kan
komma att vidtaga i annan ordning för att stödja de kategorier, för vilka
dessa rabatter äro av särskild betydelse, främst barn och åldringar, ävensom,
beträffande matfettet, på den utsträckning, i vilken billigt matfett kan tillhandahållas
även utan särskilda rabatteringsanordningar.

I de konkreta förslag beträffande utformningen av regleringsanordningama,
som kommittén framlagt, har kommittén utgått från att statliga pristillägg till
producenterna ej skola lämnas beträffande andra varor än eventuellt produktmjölk.

En av de grundläggande principer, på vilka kommitténs förslag i fråga om
utformningen av stödet åt jordbruksnäringen bygger, är att stöd skall utgå
endast för en produktion av den storlek, som statsmakterna önska att uppehålla.
Stiger produktionen över denna gräns, skall jordbruket självt taga de
konsekvenser överproduktionen kan medföra i form av prisfall å den inhemska
marknaden, förlustbringande export eller dylikt. Kan överproduktionen
avsättas på sådana villkor, att densamma kan anses lönande för jordbruket,
finns självfallet ingen anledning för staten att söka motverka en dylig
produktion.

Stödet bör i första hand gå ut på att bereda jordbruket ett sådant skydd
mot den utländska konkurrensen, att jordbruket så länge produktionen håller
sig inom den nivå, som statsmakterna önska stödja, får möjlighet att avsätta
produktionen på den inhemska marknaden till priser, som giva basjordbruket
full lönsamhet. Detta stöd bör i främsta rummet lämnas genom en
reglering av importen samt eventuellt till viss del, vars omfattning bland annat
måste bliva beroende på statsfinansiella och handelspolitiska överväganden,
genom utbetalande av pristillägg till producenterna.

Nyssnämnda importreglering bör handhavas så, att det svenska jordbruket
får företrädesrätt att avsätta sin produktion å den inhemska marknaden,
så länge producentpriserna ej överskrida den nivå, som erfordras för att bereda
basjordbruket full lönsamhet (med viss marginal på sätt i det följande
angives). Skulle producentpriserna stiga högre, bör import däremot medgivas
i den utsträckning, som erfordras för att åter bringa producentpriserna ned
till sagda nivå.

Den producentprisnivå, som statsmakterna skola stödja genom importreglering
ävensom eventuella statliga pristillägg, bör enligt kommitténs förslag vara
så avvägd, att det vid en produktion, som ej överstiger vad som normalt kon -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

sumeras inom landet, bör vara möjligt för jordbruket att finna avsättning
för produktionen till denna prisnivå inom landet. I fråga om matfett och socker
bör härvid hänsyn tagas till att en del av konsumtionsbehovet avses
skola täckas genom import. Håller sig produktionen inom den ram, som
statsmakterna önska stödja, bör sålunda det nu angivna importskyddet jämte
eventuella statliga pristillägg giva jordbruket den önskade lönsamheten,
överskrider produktionen sagda ram, kan förhållandet bliva ett annat. Eftersom
något statligt stöd ej bör utgå för denna överproduktion, blir jordbrukets
lönsamhetsgrad då helt beroende av den inverkan överproduktionen får
på prisutvecklingen. Kan överskottet avsättas till priser, som äro lönande för
jordbruket, medför tydligen överproduktionen ej någon försämring av lönsamheten.
Är förhållandet det motsatta, kommer överproduktionen att medföra
en försämring av jordbrukets lönsamhet. Detta blir fallet såväl om
jordbruket lyckas hålla producentpriserna å den inhemska marknaden uppe
på den från början avsedda nivån men i stället får avlasta överskottet till
förlustbringande priser utomlands som ock om jordbruket nödgas avsätta
även överskottet på den inhemska marknaden och därvid måste sänka producentpriserna
å denna marknad.

Frågan om de åtgärder, som böra vidtagas, om produktionen tenderar att
överskrida de kvantiteter, som statsmakterna enligt målsättningen för jordbrukspolitiken
böra stödja (d. v. s., med vissa undantag i fråga om matfett
och socker, vad som normalt kan avsättas inom landet) har redan tidigare
berörts. Det har därom nämnts, att enligt kommitténs förslag en begränsning
av importen av fodermedel härvid på kortare sikt i första hand bör
komma i fråga samt att det allmänna vidare bör medverka till en sådan förändring
av det svenska jordbrukets struktur som, vid sidan av det primära
syftet att nedbringa produktionskostnaderna per produktenhet, även kan
väntas medföra en begränsning av storleken av en eventuell framtida produktionsökning.
Däremot bör man enligt kommittén principiellt förutsätta,
att statens åtgärder för att vid en förlustbringande överskottsproduktion uppehålla
jordbrukets lönsamhet ej skola få formen av en utvidgning av det
statliga stödet åt jordbruksproduktionen, vare sig i form av ökade pristillägg
till producenterna, av exportbidrag eller — utöver vad som kan anses motiverat
av sociala eller näringsfysiologiska skäl — av rabatter till konsumenterna
eller andra åtgärder i syfte att öka konsumtionen.

Tillämpandet av den av kommittén förordade principen om full lönsamhet
för jordbruk av eu viss rationaliseringsgrad förutsätter, att man undersöker
kostnaderna vid utvalda grupper av jordbruk, vilka fylla de uppställda
anspråken på rationaliseringsgraden, samt avväger prisstödet så, att det
skall kunna ge dylika jordbruk full täckning för kostnaderna. De kalkyler
angående jordbrukets inkomster och utgifter, som upprättats under de senaste
åren, giva emellertid endast upplysningar om förskjutningar i jordbrukets
samlade inkomster och kostnader och besvara ej frågan om den lönsamhetsgrad,
som uppnåtts av jordbruk i eu viss storleksgrupp eller i ett visst jord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

bruksområde. För att avhjälpa denna brist föreslår kommittén, att man i
fortsättningen vid sidan av nyssnämnda kalkyler (totalkalkyler) skall upprätta
särskilda s. k. typjordbrukskalkyler. Dessa kalkyler skola upprättas
särskilt för jordbruk i olika storleksgrupper och i olika naturliga jordbruksområden
samt bygga på faktiska räkenskapsresultat från ett antal utvalda
jordbruk i varje särskild grupp och varje särskilt område. I typjordbrukskalkylerna
böra bland annat ingå kvantitetsuppgifter för använda produktionsmedel
och frambragta slutprodukter. Det blir härigenom möjligt att beräkna
såväl det ekonomiska resultatet vid ett visst givet pris- och löneläge
som pris- eller löneförändringars inverkan på resultatet.

Dylika typjordbrukskalkyler böra enligt kommitténs förslag upprättas dels
för storleksgruppen 10—20 hektar i samtliga naturliga jordbruksområden
och dels för storleksgruppen 20—30 hektar samt inom vissa områden måhända
även för någon grupp av större jordbruk. Kommittén understryker i
samband härmed, att en förutsättning för att man skall kunna upprätta typjordbrukskalkyler
med sådan grad av tillförlitlighet, att de kunna användas
som underlag vid avvägningen av prisstödet, är att antalet räkenskapskontrollerade
jordbruk i de ifrågavarande grupperna utvidgas avsevärt.

I fråga om indelningen i naturliga jordbruksområden bör enligt kommittén
bibehållas den indelning, som tillämpats i räkenskapsresultaten för svenska
jordbruk, d. v. s. Skåne—Hallands slättbygder, sydsvenska mellanbygden,
mellersta Sveriges slättbygder, södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder
samt norra Sverige. Med hänsyn till att förhållandena i olika delar av
Norrland förete stora skiljaktigheter uttalar kommittén dock, att det synes
önskvärt, att norra Sverige i beräkningarna uppdelas i två områden, det ena
omfattande Västerbottens och Norrbottens län samt det andra övriga delar
av norra Sverige. (Understrykas må, att den föreslagna indelningen endast
tager sikte på undersökningen av jordbrukens driftsresultat och sålunda ej
är avsedd att vara avgörande för en indelning i prisregleringsområden.)

Den prisnivå som statsmakterna skola stödja genom importreglering (importgränsen)
bör enligt vad kommittén uttalat för varje regleringsår bestämmas
våren före regleringsårets början. Till ledning härvidlag böra, förutom
totalkalkylerna, användas de nyss nämnda typjordbrukskalkylerna. Den sålunda
fastställda importgränsen bör ligga något över den prisnivå, som enligt
kalkylerna behövs för att under normala produktions- och kostnadsbetingelser
ge jordbruket avsedd lönsamhet. Skillnaden skall utgöra säkerhetsmarginal
för jordbruket med hänsyn till risken för att skörden blir lägre
eller produktionskostnaderna högre än beräknat. Någon justering av importgränsen
med hänsyn till det verkliga skördeutfallet eller eljest till produktions-
och kostnadsutvecklingen under regleringsåret skall enligt kommitténs
förslag icke äga rum.

Kommittén framhåller, att det ej synes möjligt att i förväg med anspråk
på giltighet för någon längre tid angiva, hur ifrågavarande säkerhetsmarginal
för jordbruket bör vara konstruerad. Denna fråga är nämligen beroende
på åtskilliga faktorer, vilka snabbt kunna förändras. Kommittén har därför ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

heller ansett sig böra försöka framlägga något definitivt förslag till utformningen
av ifrågavarande säkerhetsmarginal. Denna fråga torde i stället för
varje reglexingsår i första hand få upptagas av det centrala regleringsorganet
och därefter, på grundval av ett av sagda organ framlagt förslag, få prövas
av Kungl. Maj:t och riksdagen. Kommittén har därför inskränkt sig till att
mera allmänt diskutera vissa spörsmål rörande innebörden och utformningen
av ifrågavarande säkerhetsmarginal. Kommittén framhåller härom bland
annat, att det med hänsyn till att produktions- och avsättningsförhållandena
variera avsevärt inom olika produktionsgrenar synes önskvärt, att marginalen
ej skall vara densamma för samtliga produktslag utan att man skall fastställa
marginalens stoxdek särskilt för varje produktslag. Vidare framhålles,
att det torde komma att visa sig nödvändigt att låta importgränsen vaxiera
i anslutning till de normala säsongmässiga variationerna i den inhemska
prisnivån samt alt det ej synes möjligt att i ett prissättningssystem av den
art, som kommittén föreslagit, taga hänsyn till missväxt eller därmed jämförliga
situationer.

Så länge producentpriserna å den inhemska marknaden ej överstiga importgränsen,
bör jordbruket enligt kommitténs ståndpunkt äga full frihet att
självt ordna avsättningen av sina produkter på det sätt som finnes mest förmånligt
för jordbruket, och sålunda bland annat äga exportera dylika produkter,
om sådan export anses lämplig med hänsyn till önskvärdheten av att
avlasta överskott från den inhemska maidmaden eller av andra skäl.

Något stöd från det allmännas sida bör enligt de av kommittén förordade
riktlinjerna principiellt ej lämnas vid export av jordbruksprodukter. Kommittén
gör dock härvid undantag för två fall. Det ena fallet avser export
av sådana jordbrukspixxdukter, som kunna anses ha framställts medelst importerade
fodermedel. I den mån dessa fodermedel fördyrats genom uttagande
av importavgifter bör enligt kommitténs förslag det allmänna vid exporten
lämna restitution med belopp, motsvarande importavgifterna för de
kvantiteter importerade fodennedel, som kunna anses belöpa på exporten.
Sådan restitution bör exempelvis kunna komma i fråga vid export av smör,
fläsk och ägg. Det andra fallet är det, att det ur det allmännas synpunkt
kan anses förmånligt, att man exporterar vissa kvantiteter av en här i landet
framställd vara och i stället här konsumerar motsvarande kvantiteter av
en importerad vara, vilken kan erhållas till billigare pris. Det mest praktiska
exemplet härpå utgör smöret. Om man exporterar en del av den smörproduktion,
som bör uppehållas främst av beredskapsskäl, och på den inhemska
marknaden ersätter det exporterade smöret med margarin, kan ett dylikt utbyte
vara förmånligt ur det allmännas synpunkt, om exportpriset för smöret
är högre än tillverknings- respektive importkostnaden för mai’garinet. Det
kan då, anför kommittén, även vara förmånligt för det allmänna att idbetala
exportbidrag för att få delta utbyte till stånd.

Kommittén framhåller emellertid, att eu sådan restitution eller ett sådant
exportbidrag som nu nämnts cj bör betraktas såsom något egentligt stöd åt
jordbruksnäringen. Restitutionen av importavgifter för fodermedel utgör i

Kungl. Maj.ts proposition m 75.

realiteten närmast ett återbetalande av en avgift, som uppburits av tekniska
skäl. Man höjer ej heller genom ett sådant exportbidrag å smör, som nu
nämnts, kvantiteten av den smörproduktion, som det allmänna stöder. Exportbidragets
syfte är i stället att, utan någon förändring av stödets omfattning,
möjliggöra .ett ur det allmännas synpunkt önskvärt varuutbyte.

Beträffande sättet för lämnande av importskyddet nämner kommittén, att
man enligt dess uppfattning bör tänka sig att det, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som gällde redan före kriget, i fråga om flertalet viktigare
jordbruksprodukter ävensom i fråga om fodermedel bör finnas en importreglering,
enligt vilken det för rätt att införa dylika jordbruksprodukter skall
erfordras särskilt tillstånd av ett centralt regleringsorgan. Sagda organ bör
äga rätt att uttaga införselavgift vid lämnande av tillstånd till import. Sistnämnda
befogenhet bör användas för att utjämna skillnaden mellan världsmarknadens
prisnivå och den förut nämnda importgränsen. I allmänhet bör
man sträva efter att åstadkomma det avsedda importskyddet enbart genom
uttagande av importavgift ävensom söka undvika en prövning av importavgiftens
storlek i varje särskilt fall utan i stället uttaga importavgift efter enhetliga
grunder. Det centrala regleringsorganet bör sålunda beträffande visst
eller vissa slag av jordbruksprodukter och fodermedel kunna lämna ett allmänt
tillstånd till införsel under viss tid mot erläggande av en bestämd införselavgift,
vars storlek fastställts med hänsyn till de rådande prisförhållandena
å världsmarknaden och den väntade prisutvecklingen därstädes. Om
en på dylikt sätt för viss tid fastställd importavgift ej skulle utgöra ett tillräckligt
skydd för att hålla det inhemska producentpriset uppe på avsedd
nivå, kan man dock bliva nödsakad att företaga en direkt kvantitativ reglering
av importen, eventuellt i samband med en omprövning av importavgiftens
storlek.

Några begränsningar i fråga om rätten att exportera jordbruksprodukter
böra i allmänhet ej förekomma, utan jordbruket bör, som nyss nämnts, ha
frihet att avgöra om det vill sälja sina produkter inom landet eller till export.
Exportmöjligheterna böra dock ej få användas för att åstadkomma en höjning
av den inhemska producentprisnivån över importgränsen. Om så skulle
bliva fallet, bör det allmänna ha rätt att hegränsa exporten. Sådan begränsning
bör för övrigt kunna vidtagas ej blott om den inhemska producentprisnivån
i det ögonblick, då exporten skall ske, ligger på eller över importgränsen
utan även om den inhemska producentprisnivån i sagda ögonblick ligger
ett stycke under importgränsen men det redan då framstår som sannolikt, att
den inhemska producentprisnivån, om exporten tillätes, längre fram under
en mera betydande del av regleringsåret kommer att ligga över den fastställda
importgränsen. Därest åtgärder måste vidtagas för att begränsa exporten,
böra dessa åtgärder få formen av en licensiering av densamma.

En huvudsynpunkt för kommittén vid utformningen av förslagen till regleringsåtgärder
beträffande de olika produktionsgrenarna har varit, att stats -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

makternas direkta befattning med avsättningen av jordbrukets produkter
och med de priser, som jordbrukarna erhålla för dessa, skall begränsas till
det minsta möjliga. Statens verksamhet på detta område bör i huvudsak inskränkas
till att lämna jordbruket ett importskydd samt till utbetalande av
pristillägg beträffande de produkter, där dylika tillägg eventuellt anses böra
utgå. Härjämte kan det under vissa omständigheter bliva nödvändigt att vidtaga
åtgärder för reglering av exporten av jordbruksprodukter samt, främst
beträffande brödsäd, för att i vissa situationer förhindra allt för starka prisfall.
Staten bör däremot ej söka att i detalj reglera avsättningsförhållandena
för jordbruksprodukter å den inhemska marknaden, utan det bör så långt
möjligt överlämnas åt jordbruket självt att lösa dessa frågor. Bland annat
bör statens medverkan till säsongmässig lagring av animaliska produkter
upphöra.

Beträffande innebörden av kommitténs förslag i fråga om utformningen
av stödet åt de olika produktionsgrenarna kan i övrigt nämnas följande.

Stödet åt brödsädsodlingen bör liksom före kriget i första hand lämnas genom
reglering av införseln av brödsäd och brödsädsprodukter samt genom
inmalningstvång i fråga om inhemsk brödsäd. För att motverka en alltför
kraftig nedpressning av brödsädspriset -— exempelvis vid riklig skörd —■ och
för att möjliggöra utjämning av tillfälliga variationer i skördens storlek böra
statsmakterna även lämna ett stöd vid lagring av brödsäd. Detta stöd bör
syfta till att möjliggöra uppehållande av en viss lägsta prisnivå å brödsäd
och omhändertagande i viss utsträckning av tillfälliga överskott av brödsäd.
Denna lägsta prisnivå, som skall stödjas genom lagringsverksamhet, bör ligga
under den prisnivå, som stödjes genom importregleringen. Den bör för fullgod
kvarnspannmål av genomsnittskvalitet motsvara brödsädens förädlingsvärde
vid animalieproduktion. Lagringsstödet bör lämnas i den formen, att
staten med enskilda lagerhållare träffar avtal, vari dessa förbinda sig att
inköpa brödsäd, som utbjudes till dem vid en dylik prisnivå.

I dylikt avtal skall lagerhållaren förbinda sig att upp till viss kvantitet inköpa
brödsäd, som utbjudes till honom till bottenpriset. Det bör emellertid
ligga i det centrala regleringsorganets hand att bestämma den tidpunkt, vid
vilken stödköpen skola igångsättas respektive avslutas. Likaså bör regleringsorganet
ha möjlighet alt begränsa stödköpen till viss del av den i avtalet angivna
maximikvantiteten. De stödköpta kvantiteterna skola vara lagerhållarens
egendom, över vilken han skall äga disponera på sätt han finner lämpligt.
Lagerhållaren skall sålunda äga sälja stödköpt brödsäd när han önskar
och behålla den köpeskilling han får för spannmålen.

De förmåner, som lagerhållaren skall tillförsäkras av staten såsom ersättning
för stödköpsverksamheten, böra bestå i prisfallsgaranti samt i lagringsersättning.

Prisfallsgarantien skall utgöras av en utfästelse från statens sida att dels
ersätta lagerhållaren för sådan värdeminskning av stödköpt brödsäd, som
kan föranledas av att statsmakterna sänka bottenpriset å brödsäd, dels, om
lagringsavtalet ej förnyas, på begäran av lagerhållaren vid avtalets upp -

64 Kuncjl. Maj:ts proposition nr 75.

hörande inlösa de partier stödköpt brödsäd, som lagerhållaren vid sagda tidpunkt
har i lager.

Vad angår de faktorer, som böra vara avgörande vid bestämmande av lagringsersättningens
storlek, framhåller kommittén, att hänsyn bör tagas till
att brödsädspriset normalt stiger successivt under loppet av ett regleringsår,
beroende på att varan blir allt mer belastad med lagrings- och räntekostnader,
ju längre den lagras före avsättningen. Även det bottenpris, till vilket
lagerhållare skall vara skyldig inköpa brödsäd, bör bestämmas så att det
stiger successivt under regleringsåret med ett belopp motsvarande normala
lagrings- och räntekostnader. Om en lagerhållare, som i början av regleringsåret
inköpt brödsäd till det då gällande bottenpriset, senare under året säljer
spannmålen till det vid försäljningstillfället gällande bottenpriset, bör han
därför enbart genom den stegring bottenpriset undergått kunna få ersättning
för omkostnaderna i samband med lagringen. Kommer marknadspriset
att ligga över bottenpriset, får han dessutom en viss vinst av lagringen.
Med hänsyn härtill bör ersättning ej utgå till lagerhållare för sådana partier,
som han inköpt till följd av lagringsavtalet men själv sålt senare under regleringsåret.
Vad angår stödköpta brödsädspartier, som lagerhållaren har kvar
vid regleringsårets slut, kan lagerhållaren däremot icke i annat fall än då
den allmänna prisnivån på brödsäd stigit jämförelsevis mycket få täckning
för lagrings- och räntekostnader. Med hänsyn härtill bör lagerhållaren beredas
ersättning för de lagrings- och räntekostnader, som han haft för de vid
regleringsårets slut inneliggande partierna. Denna ersättning bör högst utgå
med ett belopp per deciton, som motsvarar den successiva stegringen av bottenprisnivån
från början till slutet av regleringsåret. Ersättningen bör utgå
såväl för de kvantiteter, som lagerhållaren enligt regleringsorganets anvisning
stödköpt under regleringsåret och har kvar i lager vid detta års slut
som ock för kvantiteter motsvarande vad lagerhållaren enligt regleringsorganets
anvisning stödköpt ett tidigare år under avtalstiden och alltjämt har
kvar i lager.

Vid bestämmandet av ersättningens storlek bör vidare hänsyn tagas till de
vinstchanser utan motsvarande risk, som ingående av avtal om utjämningslagring
medför för lagerhållaren.

Beträffande sättet för bestämmande av lagringsvillkoren anför kommittén,
att man synes kunna tänka sig antingen att regleringsorganet skall infordra
anbud från eventuella lagerhållare rörande de villkor, på vilka de äro beredda
att ingå avtal om utjämningslagring, eller också att regleringsorganet
skall fastställa vissa normer för ersättningens storlek och på grundval av
dessa infordra anbud från eventuella lagerhållare. I sistnämnda fall bör
regleringsorganet dock kunna avvika från normerna, då så påkallas av förhållandena
i det enskilda fallet.

Avtal om utjämningslagring bör gälla en ej alltför kort tidrymd, åtminstone
två och sannolikt i regel lämpligen tre år. Härjämte bör det finnas rätt
för det allmänna att begära viss tids prolongering av avtal, i vilket fall lagerhållaren
dock bör kunna få lagringsersättningens storlek jämkad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Beträffande utjämningslagringen och det stöd, som genom denna skall
lämnas brödsädsodlingen, kan till sist nämnas, att kommittén framhåller,
att lagringen ej bör ha till syfte att garantera ett visst pris å varje ort, där
brödsädsodling förekommer i någon mera avsevärd omfattning, utan att
skyldigheten att inköpa brödsäd för utjämningslagring endast skall föreligga
å vissa särskilt bestämda prisorter, vilkas antal bör vara relativt litet och
huvudsakligen begränsas till de större kvarnortema vid kusten.

Något statligt stöd åt export av brödsäd bör enligt kommitténs förslag i
princip ej lämnas. Kommittén framhåller emellertid, att det under vissa omständigheter
kan tänkas vara förmånligt ur det allmännas synpunkt att i
stället för att medverka till utjämningslagring lämna ett visst exportbidrag.
Detta kan vara fallet, om det belopp, som skulle behöva utbetalas i exportbidrag
för att möjliggöra exporten, är lägre än det belopp, som staten skulle
behöva erlägga för att få utjämningslagring till stånd. I dylika fall bör därför
ett statligt stöd åt export av brödsäd kunna komma i fråga i stället för
begränsning av fodermedelsimporten eller utjämningslagring, om så bedömes
lämpligt med hänsyn till handelspolitiska och andra synpunkter. Avgörandet
av, om sådana omständigheter föreligga, att dylikt exportstöd bör lämnas, bör
i första hand ankomma på det centrala regleringsorganet.

Kommittén föreslår slutligen, att det under 1930-talet tillämpade systemet
med utförselbevis för brödsäd ej skall bibehållas.

Vid sidan av den nu nämnda lagringen, vilken har till syfte att bereda ett
prisstöd åt brödsädsproduktionen, bör enligt kommitténs förslag liksom före
kriget ske en viss beredskapslagring av brödsäd med tanke på behovet av
en reserv i händelse av en krigssituation eller liknande situation. Även denna
beredskapslagring bör enligt kommittén kunna uppdragas åt spannmålshandelns
ordinarie organ efter avtal med det centrala regleringsorganet. Eftersom
lagerhållare här ej skall äga förfoga över spannmålen utan denna städse
skall finnas i lager, måste avtal om beredskapslagring emellertid ha ett i
riss mån annat innehåll än avtal om utjämningslagring.

Den viktigaste åtgärden för att stödja den inhemska jod er säd sodling en
bör liksom under tiden före kriget vara en reglering av importen av fodermedel.
Prisnivån å den inhemska fodersädsmarknaden bör i praktiken vara
vägledande för bedömningen av i vad mån import av fodermedel bör tillåtas.
Skulle det inhemska fodersädspriset sjunka under eu nivå, svarande mot
det förädlingsvärde å fodersäden, som man kommit fram till vid avvägningen
av prisstödet å de animaliska produkterna, bör importen begränsas. Något
stöd för uppehållande av det inhemska fodersädspriset utöver det, som
ligger i regleringen av fodermedelsimporten och i stödet åt animalieproduktionen,
bör enligt kommitténs uppfattning i allmänhet ej förutsättas. Därmed
vill kommittén dock ej avvisa tanken på stödköp av inhemsk fodersäd i vissa
situationer, då ett dylikt ingripande kan tänkas få praktisk effekt utan att
stödköpen behöva få alltför stor omfattning eller medföra alltför stora kostnader
för det allmänna. Kommittén uttalar därför, att regleringsfullmakterna
bil ra bliva så vida, att de giva Kungl. Maj:t eller det centrala regleringsorganet
en viss handlingsfrihet i detta hänseende.

Bilxanq till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 75.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Beträffande formerna för en begränsning av fodermedelsimporten framhåller
kommittén, att en sådan begränsning i första hand bör genomföras
genom en avgiftsbeläggning av importen, så avvägd att priset å de importerade
fodermedlen bringas i nivå med eller något över de inhemska fodermedlens
förädlingsvärde vid animalieproduktion. En direkt kvantitativ reglering
av importen i form av eu licensgivning i fråga om varje särskilt parti bör
om möjligt undvikas. Regleringsorganet bör emellertid i beredskapssyfte ha
sådana befogenheter, att det kan vidtaga en dylik kvantitativ importreglering,
därest så skulle visa sig nödvändigt. Kommittén nämner i detta sammanhang
även att man, för att statsmakterna skola kunna överblicka storleken
av den import som kan väntas, kan tänka sig att normalt — jämte det
man söker reglera importens storlek medelst avgiftsbeläggningen — formellt
tillämpa ett system med licensgivning, varvid licens emellertid lämnas
varje importör, som begär sådan. Det påpekas, att en effekt av ett dylikt
system blir, att importörerna få möjlighet att skydda sig för risken för höjning
av importavgifterna på så sätt, att de söka importlicens, innan de ingå
avtal om import av fodermedel.

På tal om fodermedelsimporten behandlar kommittén även frågan, huruvida
statsmakterna böra vidtaga åtgärder för att bereda de mindre jordbruken
företrädesrätt till de kvantiteter fodermedel, som kunna komma att importeras
i fortsättningen. Kommittén uttalar rörande denna fråga, att den av
såväl sakliga som regleringstekniska skäl kommit till den uppfattningen, att
några dylika åtgärder ej böra vidtagas från statsmakternas sida. Strävandena
från statsmakternas sida böra i stället gå ut på att genom den yttre rationaliseringen
minska de mindre brukningsdelarnas beroende av dylika fodermedel
och därmed även minska konkurrensen om tillgängliga partier därav.

I fråga om köttvaror och ägg bör det statliga stödet i första hand bestå i ett
importskydd. Några särskilda exportbidrag böra ej utgå. Däremot bör det
allmänna vid export av fläsk och ägg lämna restitution av de importavgifter
för fodermedel, som kunna anses belöpa på produktionen av de exporterade
kvantiteterna.

Beträffande såväl köttvaror som ägg föreslår kommittén vidare en viss
centralisering av eventuell export och import. Vad köttvarorna angår uttalar
kommittén, att staten, om en sammanslutning bildas av de slakteriföretag
och slakteriorganisationer, som önska deltaga i eventuell export, bör tillerkänna
denna sammanslutning ensamrätt till export och import av köttvaror.
Målet för sammanslutningens verksamhet bör vara att på bästa sätt
tillvarataga jordbruksbefolkningens intressen, såvitt gäller avsättningen av
den inhemska produktionen av köttvaror. Medlemskap i sammanslutningen
bör medföra ej blott rätt att få del av uppkommen vinst utan även skyldighet
att bära andel av den förlust, som kan uppkomma, exempelvis vid en
förlustbringande export, som sker i syfte att avlasta ett överskott å den inhemska
marknaden. Denna sammanslutning bör även ha hand om den restitution
av importavgifter för fodermedel, som i vissa fall bör ske vid export
av fläsk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

På samma sätt som i fråga om köttvarorna bör exporten och importen av
ägg centraliseras till en särskild sammanslutning. Rätt att ingå som medlem
i denna sammanslutning bör tillkomma dels den centrala producentorganisationen,
dels övriga företag, vilka bedriva partihandel med ägg, eller de organisationer,
till vilka dessa företag äro anslutna. För rätt till medlemskap bör
dock fordras, att vederbörandes partihandel är av ej alltför ringa omfattning.

Även för mjölkproduktionen bör skyddet i första hand lämnas genom en
reglering av importen av mejeriprodukter. Därest produktionen av dylika
varor håller på att överstiga den kvantitet, som statsmakterna skola stödja,
bör man vidare begränsa importen av fodermedel. Härvid bör dock iakttagas,
att man bör tillåta import av de mängder oljekraftfoder, som behövas för att
täcka eventuell proteinbrist i det inhemska fodret. Kommittén framhåller
emellertid i detta sammanhang, att det enligt uttalanden av sakkunniga på
området, som kommittén anlitat, bör vara möjligt att inom en ej alltför avlägsen
tidrymd få fram erforderliga mängder protein i form av inhemskt
foder. Importen av oljekraftfoder torde därför på lång sikt redan enligt de
allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken komma att bliva obetydlig.

Vad angår regleringsåtgärderna för mjölk och mejeriprodukter på den
inhemska marknaden framhåller kommittén, att man, om statliga pristillägg
å mjölk skola utgå även i fortsättningen, bör liksom för närvarande använda
dessa pristillägg för att genomföra en differentiering av producentpriserna å
mjölk. Denna differentiering bör bland annat syfta till att förhindra, att
jordbruken i de bästa naturliga jordbruksområdena få en högre lönsamhetsgrad
än som avsetts med det statliga stödet åt jordbruksproduktionen.

Om denna differentiering jämte den avvägning av stödet åt andra slag av
jordbruksprodukter, som statsmakterna kunna vidtaga, ej visar sig tillräcklig
för att förhindra ett dylikt förhållande, kan man enligt kommittén tänka
sig att uttaga en särskild mjölkavgift i vissa jordbruksområden och låta de
medel, som inflyta härigenom, komma jordbruket i andra delar av landet
till godo.

Enligt den av kommittén förordade målsättningen för jordbrukspolitiken
böra statsmakterna stödja en produktion, som i fråga om smör skulle motsvara
hela det normala inhemska avsättningsutrymmet för matfett med undantag
av omkring 40 000 ton. Kan export av smör ej ske, bör jordbruket
äga företrädesrätt att avsälla den smörproduktion, som statsmakterna stödja,
på den inhemska marknaden, och statsmakterna böra för detta ändamål begränsa
margarinkonsumtionen i erforderlig omfattning. Finnas exportmöjligheter,
blir det i regel ur det allmännas synpunkt förmånligt, att smör utbytes
mot margarin pa den inhemska marknaden i den utsträckning, som
överensstämmer med allmänhetens kostvanor och önskemål att ha tillgång
till billigt matfett. Ett sådant utbyte bör även få ske. Staten bör emellertid bereda
jordbruket möjlighet att vid export av det utbytta smöret få ut samma
pris som på hemmamarknaden. Staten bör därför vid en dylik export utbetala
exportbidrag, vilket skall ha till syfte att utjämna skillnaden mellan den inhemska
producentprisnivån ock. världsmarknadens prisnivå å smöret. Vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

export av en eventuell överskottsproduktion av smör bör däremot ej utgå något
statligt stöd. Staten bör dock vid dylik export lämna restitution av de
importavgifter för fodermedel, som kunna anses belöpa på de exporterade
kvantiteterna.

Exporten av smör bör enligt kommitténs förslag centraliseras till ett enda
organ. Detta organ bör få disponera över de medel, vilka skola utbetalas av
det allmänna såsom exportbidrag eller såsom restitution av importavgifter
för fodermedel. Med hänsyn till att i det närmaste alla mejerier äro anslutna
till Svenska mejeriernas riksförening och till att de ej anslutna mejerierna
normalt knappast kunna tänkas ha något intresse av att själva exportera
smör, har kommittén ansett det lämpligast, att mejeriernas riksförening skall
bliva centralorgan för exporten. Dock böra de mejerier, som ej äro anslutna
till föreningen, ha rätt att lämna smör till densamma för export på samma
villkor som de till föreningen anslutna mejerierna. Någon import av smör
har kommittén ansett, att man ej behöver räkna med under normala förhållanden.

Beträffande stödet åt ostproduktionen uttalar kommittén, att man principiellt
bör eftersträva, att detta stöd till sin uppläggning och effekt helt skall
sammanfalla med stödet åt smörproduktionen. I båda fallen har ju stödet
ytterst till syfte att uppehålla en mjölkfettproduktion av viss storlek. På vissa
punkter har kommittén dock funnit det nödvändigt att i fråga om osten föreslå
bestämmelser, som något avvika från de för smöret föreslagna. Bland
annat uttalar kommittén, att exporten och importen av ost ej böra centraliseras.

Vad angår den tekniska utformningen av stödet åt sockerbetsodlingen har
kommittén ansett, att det nuvarande systemet med kontraktsodling m. m. i
princip bör kunna tills vidare bibehållas. Detsamma gäller den tekniska utformningen
av stödet åt olj ev äxt odling en.

Utjämningen av löneklyftan mellan jordbruksbefolkningen och andra

befolkningsgrupper.

Såsom tidigare nämnts har kommittén förordat, att det allmänna prisstödet
åt jordbruksnäringen skall bestämmas med hänsyn till förhållandena hos
jordbruken i en viss storleksgrupp och avvägas så att jordbruk av för gruppen
genomsnittlig storlek och med rimliga arronderings- och anläggningsförhållanden
(basjordbruk) skola erhålla full lönsamhet. I begreppet full
lönsamhet har kommittén då, i anslutning till de uttalanden om den önskvärda
lönenivån för jordbruksbefolkningen, som tidigare vid olika tillfällen
gjorts av statsmakterna, ansett böra läggas, att den i basjordbruket sysselsatta
arbetskraften skall kunna erhålla en ersättning för sitt arbete, som
motsvarar arbetsersättningen för jämförliga arbetaregrupper utanför jordbruket.

Vad angår valet av de arbetaregrupper, som böra medtagas vid en dylik
jämförelse, erinrar kommittén om, att jordbruksutskottet år 1943 i ett av
riksdagen godkänt utlåtande uttalade, att utskottet hyste den uppfattningen

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

att reallönen för jordbruksarbetarna borde vara jämställd med reallönen
för andra grovarbetare å landsbygden, samt om att liknande uttalanden
gjorts av Kungl. Maj:t och riksdagen även under de följande åren.

Kommittén framhåller, att det av olika skäl erbjuder mycket stora svårigheter
att mera exakt fixera storleken av den klyfta i inkomsthänseende, som
föreligger mellan jordbruksbefolkningen och jämförliga arbetaregrupper, men
att det dock är allmänt erkänt, att en betydande sådan klyfta föreligger. Den
närmaste uppgiften för den framlida jordbrukspolitiken, såvitt angår inkomstutvecklingen
inom jordbruket, måste därför bliva att åstadkomma en
utjämning av denna klyfta. Under sådana förhållanden har kommittén ansett
det för det praktiska handlandet vara mest angeläget att man får en uppfattning
om storleksordningen av denna klyfta, så att man kan bedöma
storleksordningen av det föreliggande problemet och den ungefärliga omfattningen
av de åtgärder, som måste vidtagas för att utfylla densamma. Det kan
dock enligt kommitténs uppfattning här icke bliva fråga om mer än en ungefärlig
uppskattning, vilken kan tjäna som en riktlinje vid avvägningen av
jordbruksstödet. Kommittén har även gjort ett försök till en sådan ungefärlig
uppskattning av löneklyftan. Härvid har kommittén å jordbrukaresidan såsom
jämförelsematerial tagit det genomsnittliga löneläget för kördrängar och
med dessa ungefärligen jämställda arbetare. Vad angår jämförelsematerialet
utanför jordbruket har kommittén ansett, att jämförelsen bör avse löneläget
i stort för arbetare på landsbygden utanför jordbruket med ungefär samma
ställning inom sina yrken som kördrängar och dylika inom lantbruket. Det
förtjänar vidare framhållas, att uppskattningen endast avser den rent ekonomiskt
konstaterbara löneskillnaden. Eftersom uppskattningen endast avsett
löneskillnaden mellan jordbruksbefolkningen och andra grupper av arbetare
å landsbygden, har kommittén ej heller ingått på frågan om skillnaden mellan
landsbygd och stad i fråga om löneläget eller dylika förhållanden.

De utredningar, som kommittén låtit göra för ifrågavarande ändamål, visa
enligt kommitténs uppfattning vid tiden för avgivandet av kommitténs betänkande
hän på en löneklyfta av storleksordningen 15—20 procent av dåvarande
lantarbetarlön. Detta omdöme bygger helt på de premisser, som
ligga till grund för beräkningarna. Kommittén understryker, att en sådan
mätning av löneklyftan, som här skett, måste bliva ytterst osäker, och att det
är möjligt, att det angivna måttet på löneklyftans storlek ej giver ett fullt
riktigt uttryck för det dåvarande läget. I betänkandet nämnes, att inom kommittén
framförts den uppfattningen alt den dåvarande löneklyftan enligt
erfarenheterna i praktiken vore större än vad det föreliggande statistiska materialet
visade och att det i detta sammanhang anförts, att en uppskattning
av löneklyftan till mellan 20 och 25 procent av dåvarande lantarbetarlön
skulle givit en riktigare bild av det vid sagda tidpunkt rådande läget.

Kommittén framhåller, att någon niirmare precisering av innebörden av
önskemålet om jordbruksbefolkningens likställdhet i inkomsthänseende med
jämförliga befolkningsgrupper och av löneklyftans storlek för närvarande
knappast kan ske, men alt det under alla förhållanden är klart, att en ej oväsentligt
reell löneklyfta existerar, och att denna är så stor, alt det måste be -

Kungl. Mai.ts proposition nr 75.

räknas taga viss tid att utjämna densamma. Såvitt angår utformningen av
den praktiska jordbrukspolitiken under de närmaste åren uttalar kommittén,
att den skillnad, som förelåg då betänkandet avgavs, i vart fall icke torde
ha understigit omkring 15 procent av dåvarande lantarbetarelön. Kommittén
uttalar även att man, jämte det man inriktar sig på att successivt utjämna
en dylik löneskillnad, bör vidtaga sådana åtgärder som erfordras för
att man skall kunna få en klarare uppfattning om storleken av den eventuellt
återstående löneklyftan.

Kommittén berör i detta sammanhang även frågan på vad sätt och i vilken
takt utjämningen av löneklyftan skall ske. Härom framhålles, att resultatet
av åstadkomna produktionsförbättringar, vare sig dessa bestå i kostnadsbesparande
rationalisering eller i ökning av det tekniska utbytet av produktionsmedlen
eller effektiviserad produktion i övrigt, bör, i den mån så
erfordras för den eftersträvade likställigheten, komma jordbruksbefolkningen
till godo samt komma till uttryck i höjda löner till anställda arbetare liksom
förbättrad inkomst för jordbrukarna själva. Huruvida jordbruket kan
på detta sätt öka arbetslönen lika snabbt som eller till och med snabbare
än övriga näringar är dock omöjligt att med säkerhet bedöma. Då reallönen
för närvarande är ej oväsentligt högre inom andra näringsgrenar, kan det,
om jordbruket skall uppnå jämställdhet i löneliänseende, bliva nödvändigt
att inkomstförbättringar uppnås även på annat sätt än nu nämnts. Detta bör
i första hand ske så, att de kostnadsminskningar, som kunna uppnås genom
prissänkning å jordbruksförnödenheter, skola utnyttjas icke till sänkning av
produktpriserna utan till höjning av arbetslönen och jordbrukarnas egna
arbetsinkomster. J den mån dessa kostnadsminskningar icke räcka till, kommer
därutöver även att erfordras höjning av jordbrukets produktpriser i förhållande
till priserna å andra produkter. En sådan höjning kan dock icke
företagas enligt någon automatiskt verkande regel utan man måste beakta
produktionens utveckling, avsättningsförhållandena och det allmänna ekonomiska
läget. Eu dylik höjning måste följaktligen förutsättas bliva beroende
av särskilda beslut av statsmakterna. Kommittén uttalar emellertid, att det
principiellt bör uppsättas såsom ett mål, att den åsyftade jämställdheten skall
förverkligas så snart detta med hänsyn till nu nämnda omständigheter blir
möjligt.

Särskilt stöd åt vissa innehavare av mindre jordbruk.

Enligt kommitténs förslag böra statsmakterna, såsom förut nämnts, vid
avvägningen av det allmänna prisstödet utgå från att man bör söka bereda
full lönsamhet åt jordbruk, som till storleken motsvara genomsnittet i storleksgruppen
10—20 hektar och som fylla rimliga anspråk i fråga om arronderingens
och de fasta anläggningarnas beskaffenhet. Kommittén framhåller
att det, med hänsyn till de betydande skillnader i fråga om rationaliseringsgraden,
som genomsnittligt föreligga mellan jordbruken i istorleksgruppen
10—20 hektar och jordbruken i de lägre storleksgruppema, är klart, att
en dylik prisavvägning kommer att innebära, att ett stort antal jordbruk i

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

de lägre storleksgruppema ej komma att kunna uppnå full lönsamhet. Vid
en stor del av dessa jordbruk, nämligen de jordbruk, som äro att hänföra
till kombinerade jordbruk eller bestående småbruk, kan man emellertid
räkna med att den bristande lönsamheten hos själva jordbruket kompenseras
av andra inkomstkällor å eller utanför brukningsdelen, så att brukaren trots
jordbrukets bristande lönsamhet har möjlighet att varaktigt uppnå en skälig
inkomstnivå. För dylika jordbruk äro enligt kommitténs uppfattning
några särskilda stödåtgärder med anledning av jordbrukets bristande lönsamhet
icke påkallade. Däremot bör det allmänna enligt kommitténs förslag
inom jordbruksregleringens ram söka att vid sidan av det allmänna jordbruksstödet
vidtaga särskilda åtgärder för att förbättra ställningen för de
nuvarande innehavarna av övergångsjordbruk. Målet för ifrågavarande stödverksamhet
bör enligt betänkandet vara, att man — eftersom det ej är praktiskt
genomförbart att genom prissättningen å jordbrukets produkter giva
dessa brukare kompensation för den relativa försämring av deras försörjningsmöjligheter,
som blivit en följd av den tekniska och ekonomiska utvecklingen
på jordbrukets område — av sociala skäl bör söka att i annan
ordning bereda dem någon kompensation härför.

Kommittén framhåller att i denna målsättning ligga vissa betydelsefulla
begränsningar i fråga om stödverksamhetens omfattning. Den innebär sålunda
till en början, att något särskilt stöd ej bör utgå till sådana jordbrukare
som, trots den bristande lönsamheten hos deras jordbruk, befinna sig i sådant
ekonomiskt läge, att särskilda åtgärder till stöd åt dem ej kunna anses
erforderliga av sociala skäl. Vidare innefattar den, att stödets storlek principiellt
bör bestämmas med hänsyn till brukningsdelens beskaffenhet och
svårigheten att på ett effektivt sätt utnyttja den vid jordbruket bundna arbetskraften
men att man däremot i detta sammanhang ej bör taga hänsyn
till sådana personliga omständigheter hos brukaren eller dennes familj, som
göra att brukaren är i särskilt stort behov av hjälp.

Kommittén har funnit den enda praktiskt framkomliga vägen för lämnande
av det ifrågavarande stödet vara att låta detta utgå i form av rena kontantbidrag
till de brukare, som anses böra erhålla sådant stöd. Dylika kontantbidrag
böra utgå till innehavarna av sådana brukningsdelar, som med
hänsyn till brukningsdelens beskaffenhet och försörjningsmöjligheterna för en
genomsnittlig brukare av brukningsdelen äro att betrakta som övergångsjordbruk.
Bidrag bör dock ej utgå, med mindre brukaren faktiskt är i ett sådant
inkomstläge, att han kan anses vara i behov av särskilt stöd. Dessa kontantbidrag
böra ersätta de nu utgående producentbidragen för mjölk.

Eldigt kommitténs förslag skola de nu nämnda kontantbidragen normalt
utgå till de nuvarande innehavare av jordbruk inom vissa arealgränser, vilkas
inkomst under vissa jämförelseår legat under en fastställd gräns. Bidraget
skall i första hand utgå efter en schematisk skala men skall kunna jämkas
med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet.

Den övre arealgränsen föreslår kommittén till It) hektar och den undre
gränsen till 2 hektar åker. Dessa arealgränser böra dock ej vara absolut bindande.
Bidrag bör sålunda kunna utgå även till innehavare av mindre jord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

bruk än 2 hektar, om vederbörande faktiskt hämtar sin huvudsakliga inkomst
från jordbruket. Som en absolut undre gräns bör dock gälla att bidrag ej
skall utgå till innehavare av jordbruk under ett hektar. Vad den övre gränsen
angår, bör bidrag kunna utgå till brakningsdel över 10 hektar, om brukningsdelens
lönsamhet på grund av dålig arrondering eller dålig beskaffenhet
hos åkerjorden ligger så mycket under det normala, att brukningsdelen
med hänsyn till sin avkastningsförmåga är jämförlig med en genomsnittlig
fastighet om mindre än 10 hektar åker. (Med åker avses här även till åker
omräknad ängsmark.)

Vad inkomstgränsen angår har kommittén ansett, att man härvidlag i praktiken
bör kunna utgå från den inkomst brukaren av fastigheten enligt taxeringarna
faktiskt genomsnittligt haft under ett antal år och anse denna inkomst
såsom ett uttryck för de föreliggande inkomstmöjligheterna. Då taxeringsresultaten
i vissa fall, även om de i och för sig äro fullt riktiga, kunna
giva ett felaktigt svar på frågan, huruvida det föreligger ett sådant hjälpbehov
hos brukaren, som bör tillgodoses genom ifrågavarande bidrag, bör man dock
lämna de bidragsbeviljande myndigheterna möjlighet öppen att justera de resultat,
till vilka man kommer på basis enbart av taxeringarna. Huvudsynpunkten
bör härvid vara, att justering skall kunna ske, då det synes uppenbart,
att taxeringarna ej giva en riktig bild av de försörjningsmöjligheter,
som brukningsdelen och förvärvskällor utanför denna erbjuda en genomsnittlig
brukare.

Kommittén uttalar, att man, om bidragsverksamheten igångsättes under
år 1947, kan vid fastställandet av inkomstgränsen bygga på taxeringarna
för åren 1943—1945. Inkomstgränsen för rätt till bidrag bör då enligt kommitténs
uppfattning kunna bestämmas till 2 600 kronor. Kommittén har
understrukit, att denna inkomstgräns avser den vid taxeringarna framkomna
nettoinkomsten för brukaren, d. v. s. den summa, som taxeringsnämnden
upptagit under rubriken »sammanräknad nettoinkomst».

De årliga bidragsbeloppen böra enligt kommitténs förslag i första hand
bestämmas schematiskt efter följande skala:

Brukningsdelens åkerareal

1 — 2 hektar .........

21— 3 » .........

3- 1— 4 » .........

4- 1— 7 » .........

7- 1— 8 » .........

8- 1— 9 » .........

9- 1—10 » .........

Årligt bidrag i kronor
per brukningsdel

....... 250

....... 350

....... 425

....... 500

....... 425

....... 350

....... 250

Denna skala bör emellertid enligt kommitténs förslag endast utgöra en
norm för de bidragsbeviljande myndigheterna, vilken bör kunna frångås,
då förhållandena mera avsevärt avvika från det genomsnittliga. Maximibeloppet
enligt skalan, 500 kronor, bör dock utgöra ett absolut maximibelopp,
som ej får överskridas. En annan begränsning bör vara, att bidrag ej får
utgå med högre belopp än att man, om man lägger bidraget till brukarens

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 73

uppskattade genomsnittliga årsinkomst, kommer upp till den fastställda
inkomstgränsen.

Sedan bidragsbeloppet eu gång fastställts, bör detsamma enligt kommitténs
förslag i allmänhet utgå med sagda belopp, oberoende av eventuella
förändringar i brukarens inkomstförhållanden. Kommittén har dock ansett
det nödvändigt att öppna möjlighet till en viss individuell efterhandsjustering
av bidragen. Den föreslår därför, att de bidragsbeviljande myndigheterna
skola äga befogenhet att, om de vid en omprövning av frågan om inkomstnivån
komma till ett resultat, som mera avsevärt avviker från det
tidigare, höja eller sänka bidraget i enlighet med den nya uppskattningen.
Kommittén framhåller, att det ligger i sakens natur, att en sådan omprövning
ej bör företagas på grund av mera tillfälliga förändringar, utan att
man här antingen bör ha tillgång till flera års erfarenhet eller också en viss
grad av säkerhet för att en förändring i näringslivet (exempelvis inrättande
av en fabrik som giver arbetstillfälle åt befolkningen å övergångsjordbruken
i trakten) kommer att bliva bestående ett antal år framöver. Omprövning
bör vidare företagas, då brukningsdelen blivit föremål för åtgärder för yttre
rationalisering.

Bidrag bör enligt kommitténs mening i princip endast utgå till de nuvarande
brukarna. Från denna princip bör dock kunna göras undantag i vissa
fall, där den nye brukaren redan tidigare varit intimt knuten till brukningsdelen.
De fall, som kommittén här åsyftar, äro de, då en make övertager
en brukningsdel efter andra makens död eller då ett barn, som redan före
bidragssystemets införande i realiteten stått för skötseln av brukningsdelen,
ehuru föräldrarna formellt varit ägare av denna, även formellt övertager
brukningsdelen.

Kommittén föreslår vidare, att bidrag i regel skall utgå endast till sådana
brukare, som vid tiden för bidragsreglernas införande fyllt 30 år. De bidragsbeviljande
myndigheterna böra dock ha möjlighet att medgiva undantag
från denna bestämmelse.

Bidraget bör enligt kommitténs uppfattning kunna bortfalla eller nedsättas,
då brukaren beretts tillfälle att till skäligt pris förvärva tillskottsjord
till sin fastighet, men vägrat att begagna sig av detta erbjudande. Denna
påföljd bör dock ej träffa den brukare som, då erbjudandet göres, uppnått
40 års ålder. Kommittén framhåller vidare, att även för personer under 40
år omständigheterna i en del fall kunna vara sådana, att det skulle te sig
alltför hårt, om dessa personer vid vägran att mottaga tillskottsjord skulle
gå förlustiga bidrag eller få bidragen nedsatta. De bidragsbeviljande myndigheterna
böra därför äga medgiva att bidrag trots dylik vägran skall utgå
även till personer under 40 år, om särskilda förhållanden därtill föranleda.

Då en fastighet är utarrenderad, bör bidrag kunna utgå till arrendatom.
I detta fall bör bidrag dock enligt kommitténs förslag som regel utgå endast
till slutet av den arrendeperiod, som löper, då bidragssystemet införes. De
myndigheter, som handlägga bidragsärendena, böra emellertid kunna medgiva
undantag från denna regel, då så med hänsyn till omständigheterna fin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

nes skäligt. Ägaren av en utarrenderad fastighet skall däremot enligt kommitténs
förslag under inga omständigheter kunna erhålla här ifrågavarande
bidrag.

Organisationen.

Kommittén har i sitt betänkande även till behandling upptagit frågan om
grunddragen av organisationen av rationaliserings- och prisregleringsverksamheten
på jordbrukets område.

I fråga om den lokala organisationen av rationaliseringsverksamheten föreslår
kommittén, att hushållningssällskapen liksom hittills skola med ekonomiskt
stöd från staten omhänderhava verksamheten för rationalisering
av jordbrukets driftsförhållanden, medan all verksamhet för yttre och inre
rationalisering och därmed sammanhängande arbetsuppgifter skall uppdragas
åt nybildade organ, kallade lantbruksnämnder. En dylik lantbruksnämnd
bör finnas inom varje hushållningssällskaps område.

I dessa lantbruksnämnder böra till en början de nuvarande egnahemsnämnderna
uppgå. Vidare böra lantbruksnämnderna övertaga den förmedling
av statliga lån och bidrag för inre rationalisering, som hushållningssällskapen
hittills bedrivit. Även torrläggningsverksamheten bör omhänderhavas
av lantbruksnämnderna. Lantbruksingenjörsorganisationen bör alltså
anknytas till lantbruksnämnderna och torrläggningsnämnderna böra upphöra.

Lantbruksnämnderna böra förutom ärenden angående yttre och inre rationalisering
handlägga en del närliggande arbetsuppgifter. Sålunda böra
lantbruksnämnderna enligt kommitténs förslag omhänderhava den statliga
verksamheten för förbättring av bostäder å jordbruksfastigheter och utlämnandet
av de årliga bidragen till vissa mindre jordbruk. Vidare har kommittén
ansett det lämpligt, att lantbruksnämnderna skola övertaga de frågor
rörande tillämpning av vanhävdslagstiftningen, som nu handläggas av jordbrukskommissionerna
i de olika länen. Slutligen böra lantbruksnämnderna
övertaga egnahemsnämndernas befattning med den sociala egnahemsverksamheten.
Däremot har kommittén förutsatt, att den statliga bostadsförbättringsverksamheten
å landsbygden beträffande andra fastigheter än jordbruksfastigheter,
vilken verksamhet hittills till största delen handhafts av
egnahemsnämnderna, skall överföras till de särskilda länsorgan för den
statliga bostadsverksamheten, som bostadssociala utredningen föreslagit.

På tal om gränsdragningen mellan lantbruksnämndernas och hushållningssällskapens
verksamhetsområden har kommittén särskilt berört frågan,
vilka organ som skola omhänderhava utlämnandet av statliga lån och
bidrag till betesförbättring och till siloanläggning. Kommittén har ansett
övervägande skäl tala för att denna låne- och bidragsverksamhet skall hänföras
till rationalisering av driftsförhållandena och följaktligen omhänderhavas
av hushållningssällskapen.

Kommitténs förslag beträffande sammansättningen av lantbruksnämnder -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

na innebär, att lantbruksnämnd skall bestå av ordförande och sex ledamöter.
Av dessa skola ordföranden och två ledamöter utses av Kungl. Maj:t
samt två ledamöter av hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller
eventuellt av dess årsmöte. Såsom självskrivna ledamöter skola slutligen ingå
hushållningssällskapets sekreterare ävensom den främste tjänstemannen
hos lantbruksnämnden. För den sistnämnde föreslår kommittén benämningen
lantbruksdirektör. Lantbruksdirektören förutsättes skola utnämnas
av Kungl. Maj:t, och även utnämning av sekreterare i hushållningssällskapet
förutsättes skola i sista hand kunna prövas av Kungl. Maj:t.

Vad angår valet av ordförande har kommittén ansett det önskvärt att, där
så befinnes lämpligt, samme person skall vara ordförande i lantbruksnämnden
och i hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Detta bör likväl
icke vara obligatoriskt.

Kommittén föreslår vidare, att överlantmätaren, länsjägmästaren och någon
representant för länsarbetsnämnden eller det organ, som kan komma
att ersätta denna nämnd, böra såsom sakkunniga deltaga i behandlingen av
frågor av större vikt, som röra deras verksamhetsområden. Dessa sakkunniga
böra äga rätt att deltaga i lantbruksnämndens överläggningar men ej i
dess beslut.

Beträffande antalet av de befattningshavare, som kunna behövas hos lantbruksnämnderna,
framhåller kommittén, att en betydande del av den personal,
som blir erforderlig, kommer att kunna övertagas från de organ, som
tidigare handlagt vissa av lantbruksnämndernas arbetsuppgifter. Sålunda bör
egnahemsnämndernas personal och den vid lantbruksingenjörsorganisationen
anställda personalen uppgå i den nya organisationen. Vidare kommer i viss
utsträckning personal hos hushållningssällskapen, som tidigare sysslat med
ärenden angående inre rationalisering, att kunna övertagas av lantbruksnämnderna.
Lantbruksnämnderna komma emellertid att få en hel del nya arbetsuppgifter,
exempelvis handläggningen av ärendena om årliga bidrag till
vissa mindre jordbruk. På andra områden, främst beträffande den yttre rationaliseringen,
förutsättes vidare den tidigare bedrivna verksamheten skola
bliva avsevärt utvidgad. Man kan därför ej räkna med att den personal,
som lantbruksnämnderna kunna övertaga från andra organ, skall bliva tillräcklig.
En relativt betydande personalökning torde i stället bliva nödvändig,
om rationaliseringsarbetet skall kunna fortgå i önskad takt. Kommittén har
låtit verkställa vissa beräkningar rörande den personalkader, som kan tänkas
bliva erforderlig, då lantbruksnämndernas verksamhet nått full omfattning.
Det har emellertid synts kommittén lämpligast, att man ej söker att
redan nu fastställa någon personalstat för lantbruksnämnderna, avseende
fullt utbyggd organisation, utan att man i stället utgår från den personal,
som nu finnes, och det personalbehov, som kan beräknas föreligga i början
av verksamheten, samt därefter successivt vidtager de utvidgningar av personalen,
som befinnas önskvärda med hänsyn till arbetets omfattning.

På tal om personalbehovet vid lantbruksnämnderna berör kommittén även
frågan hur lantbruksnämndernas behov av byggnadsteknisk sakkunskap
skall tillgodoses. Kommittén framhåller, att behov av dylik sakkunskap kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

mer att föreligga ej blott för lantbruksnämnderna utan även för de länsorgan
för statens byggnadslånebyrå, vilka bostadssociala utredningen föreslagit
för handläggning av frågor rörande förbättring av bostäderna å andra fastigheter
på landsbygden än jordbruksfastigheter. Enligt kommitténs uppfattning
vore det lämpligast, om båda dessa organs behov av byggnadsteknisk
sakkunskap kunde tillgodoses genom samarbete med Lantbruksförbundets
byggnadsförening (LBF) ungefärligen liknande det samarbete, som nu förekommer
mellan egnahemsorganisationen och LBF, nämligen så att LBF
åtager sig att ombesörja allt dylikt arbete mot ersättning enligt en överenskommen
taxa. Kommittén anför dock, att man härvid torde böra tänka sig,
att staten skall bliva representerad i LBF:s styrelse.

Kommittén nämner i detta sammanhang slutligen, att lantbruksnämnderna
för arbetet med den yttre rationaliseringen i stor utsträckning torde behöva
tillgång till lantmäteriteknisk sakkunskap. Detta behov har kommittén ansett
böra tillgodoses på så sätt, att vid varje lantmäterikontor skall anställas
en lantmätare med speciell uppgift alt biträda lantbruksnämnden i sagda
arbete.

Lantbruksnämnderna böra enligt kommitténs uppfattning till sitt förfogande
i de olika orterna ha särskilda ortsorgan. I regel bör ett dylikt ortsorgan
finnas i varje kommun. Möjlighet bör dock finnas för lantbruksnämnden
att inom större kommuner inrätta flera ortsorgan, vilka då skola ha var
sitt bestämda arbetsområde, liksom även att låta ett ortsorgan vara gemensamt
för flera mindre kommuner. Beträffande ortsorganets sammansättning
uttalar kommittén, att en lämplig sammansättning synes vara ett organ bestående
av tre personer, nämligen en ordförande, utsedd av lantbruksnämnden,
samt två ledamöter, av vilka den ene bör utses av hushållningssällskapets
vederbörande underavdelning och den andre av kommunalfullmäktige
eller å kommunalstämma. Såväl ordföranden som ledamöterna böra vara bosatta
inom vederbörande kommun. Ordföranden bör vara väl förtrogen med
jordbruksförhållanden. Det synes dock ej lämpligt att föreskriva, att han
nödvändigtvis skall vara ägare eller brukare av jordbruk. Beträffande de
båda ledamöterna böra några särskilda kompetensvillkor ej uppställas.

På tal om den lokala organisationen av rationaliseringsverksamheten påpekar
kommittén till sist, att den av kommittén föreslagna överföringen av
vissa arbetsuppgifter från hushållningssällskapen till lantbruksnämnderna
innebär en viss förskjutning i fråga om hushållningssällskapens ställning,
och anför att ett godtagande av kommitténs förslag i denna del enligt kommitténs
uppfattning bör föranleda en omprövning av den ståndpunkt, som
riksdagen våren 1944 intog i fråga om sammansättningen av sällskapens förvaltningsutskott.

I detta sammanhang torde lämpligen även kunna redogöras för kommitténs
ståndpunkt i fråga om organisationen av planeringsverksamheten. Såsom
förut nämnts bör man enligt kommitténs förslag söka få till stånd dels
en regionalplanering, dels ock i vissa fall en individuell jordbruksplanering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Kommittén framhåller inledningsvis, att det enligt dess uppfattning är angeläget,
att planeringsverksamheten ej skall kringgärdas av bestämmelser,
vilka i detalj reglera, hur denna verksamhet skall bedrivas, eller vilka personer
och organ, som skola medverka vid densamma. De problem, som här
komma att möta, och förutsättningarna för lösande av desamma bliva nämligen
så pass olikartade i olika områden, att det icke synes möjligt att uppdraga
några enhetliga normer för verksamheten. Kommittén har därför inskränkt
sig till att anföra vissa allmänna synpunkter. Kommittén framhåller
härvidlag bland annat vikten av att planeringen sker i intim kontakt
med de grupper av näringsidkare, som beröras av densamma, främst då givetvis
jordbruket. I detta sammanhang uttalar kommittén även, att planeringen
bör vara resultat av en samverkan mellan olika organ och intressegrupper,
där varje deltagare med sin speciella sakkunskap och insikt om
förhållandena bidrager till att giva planeringen en lycklig utformning. Arbetsfördelningen
mellan dem, som medverka vid planeringen, är en fråga, som
bör avgöras efter vad som i det särskilda fallet finnes lämpligt. Man bör
sålunda exempelvis söka att i största möjliga utsträckning tillgodogöra sig
den sakkunskap, som finnes representerad hos hushållningssällskapen, lantmäteriorganisationen,
skogsvårdsstyrelserna och länsorganen för arbetskraftsfrågor
ävensom hos de företagare som beröras av planeringen.

Lantbruksnämndens uppgift i samband med planeringsverksamheten angiver
kommittén helt allmänt vara alt dels utöva en allmän ledning av planeringsverksamheten,
dels se till att erforderlig kontakt tages med de grupper
av näringsidkare, som beröras av rationaliseringsverksamheten, och
med de övriga lokalorgan, vilkas verksamhet beröres av rationaliseringen
inom jordbruket, dels slutligen att tillhandagå med sådan för planeringen
erforderlig expertis och arbetskraft i övrigt, som finnes inom nämnden.

Vid regionalplaneringen bör en första uppgift för lantbruksnämnden vara
att, efter överläggningar med de övriga förut berörda lokalorganen, åtminstone
preliminärt bestämma omfattningen av de olika undersökningsområdena.
Sedan undersökningsområdena bestämts, torde det i allmänhet
vara lämpligt, att nämnden i samråd med sagda organ uppdrager åt en delegation
av 1''lera personer (en planeringskommitté) att under nämnden leda
utrednings- och planeringsarbetet i varje särskilt område.

Vid valet av de personer, som skola ingå i en planeringskommitté, bör
lantbruksnämnden söka att i största möjliga utsträckning tillgodogöra sig
den sakkunskap, som finnes inom de övriga förut nämnda organen ävensom
utanför dessas krets. Några bestämda regler angående antalet ledamöter
i en dylik kommitté eller angående vilka organ, som böra vara representerade
i densamma, torde ej böra uppställas, utan lantbruksnämnden
bör här få handla på sätt i varje särskilt fall synes lämpligt. Det bör dock
förutsättas, att i kommittén alltid skola ingå åtminstone ett par representanter
för jordbruket i planeringsområdet. Vidare bör regelmässigt i en planeringskommitté
ingå en person från lantbruksnämnden, en person från
hushållningssällskapet, eu person från skogsvårdsstyrelsen och en representant
för Ianlmäteriorganisationen. Valet av den person, som inom kommit -

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

tén skall leda planeringsarbetet, bör träffas helt med hänsyn till vederbörandes
personliga kvalifikationer och till de problem, som kunna väntas
möta.

Planeringskommittéerna böra på ett förberedande stadium taga kontakt
med de länsorgan, som ha en allmän överblick över områdets näringsliv och
utvecklingsmöjligheterna för olika näringar.

Lantbruksnämndens personal bör givetvis lämna planeringskommittéerna
allt nödigt biträde. I viss utsträckning torde dessa även komma att behöva
biträde från andra lokalorgan i frågor, som röra de sistnämndas verksamhetsområden.

Sedan det förberedande utredningsarbetet avslutats böra följa mera ingående
överläggningar med representanter för de olika grenarna av näringslivet
inom området ävensom för de organ — statliga och andra — som beröras
av rationaliseringsarbetet. Kommittén framhåller, att det ligger i sakens
natur, att man bör eftersträva en så fyllig belysning som möjligt av de
föreliggande problemen och av ortsbefolkningens uppfattning rörande dessa,
och att den därför icke ansett det nödvändigt att närmare diskutera, hur
dessa överläggningar skola anordnas eller vilka näringsgrenar och organ
som böra deltaga i dessa. Kommittén anmärker endast, att det uppenbarligen
är angeläget, att den sakkunskap och erfarenhet i fastighetsbildningsfrågor,
som lantmätarna besitta, utnyttjas vid fastställandet av de typer av
brukningsdelar, som böra anses önskvärda inom området.

Beträffande organisationen av den individuella jordbruksplaneringen
framhåller kommittén att man, samtidigt som man måste vara på det klara
med att den individuella jordbruksplaneringen i hög grad är av tekniskekonomisk
karaktär, måste beakta att det i första hand är via denna planering,
som arbetet med den yttre rationaliseringen kommer att få direkt
inverkan på förhållandena i bygden och på de enskilda jordbrukarnas existens.
Man kan därför ej tänka sig att handlägga den individuella jordbruksplaneringen
som en ren sakkunnigutredning, utan måste bedriva planeringen
i samråd med jordbrukarna i området och de i övrigt berörda intressena.
Eftersom planeringen skall utgöra underlaget för lantbruksnämndens
beslut i de föreliggande rationaliseringsfrågorna, synes det vidare
även här nödvändigt att planeringen skall ske under lantbruksnämndens
ledning eller överinseende.

Kommittén anför, att man i fråga om den individuella jordbruksplaneringen
i stort sett kan urskilja tre typfall. Det enklaste fallet är det, då några
nämnvärda arronderingsproblem ej föreligga, utan den avsedda yttre rationaliseringen
kan genomföras genom sammanläggning av enstaka fastigheter.
Motsatta ytterligheten representerar det fall, där ett omskifte anses
nödvändigt för att få till stånd erforderlig sanering av brukningsförhållandena
inom området. Mellan dessa båda ytterligheter ligger det fall, där man
visserligen ej behöver tillgripa omskifte men där den existerande uppdelningen
av marken i olika ägolotter bör förändras rätt avsevärt.

Kommittén anför, att det inom medelkategorien i regel torde vara önskvärt,
att det förberedande planeringsarbetet skall verkställas av en lantmä -

Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 75.

tare eller att i vart fall en lantmätare skall deltaga i detta arbete. Uppkommer
vid den förberedande planeringen fråga, för vars avgörande fordras
särskild sakkunskap, bör givetvis anlitas biträde av sakkunnig person, exempelvis
av lantbruksingenjören för bedömning av vissa torrläggningsfrågor
eller av någon hos skogsvårdsstyrelsen anställd jägmästare för bedömning
av vissa skogsvårdsfrågor. Det är vidare nödvändigt, att jordbrukarna
i området skola deltaga redan i den förberedande planeringen. Arbetsformen
kan vara den, att en delegation (bestående exempelvis av en lantmätare
och ett par av jordbrukarna i området) får i uppdrag att med biträde
av den sakkunskap, som i övrigt kan erfordras, mera informellt utarbeta utkast
till en rationaliseringsplan för området. Vid detta arbete skall man emellertid
ej på samma sätt som vid ett laga skifte vara bunden av antalet och
storleken av de existerande brukningsdelarna. Arbetet bör i stället avse att
— med utgångspunkt från de vid regionalplaneringen uppdragna riktlinjerna
för rationaliseringsarbetet och med beaktande av de möjligheter att
åstadkomma förändringar i den bestående fastighetsindelningen, som bland
annat de av kommittén föreslagna medlen för genomförande av den yttre
rationaliseringen erbjuda — utarbeta en preliminär plan för den indelning
av området i brukningsdelar, som man i och för sig anser lämplig.

Den preliminära plan, som kan framkomma såsom ett resultat av dylika
överläggningar mellan sakkunniga och representanter för jordbrukarna i området,
bör sedan bliva föremål för närmare behandling vid av lantbruksnämnden
anordnade sammanträden med berörda parter och organ. Dessa
överläggningar kunna givetvis tänkas leda till att det befinnes önskvärt att
omarbeta den preliminära planen på en eller flera punkter.

Kommittén understryker, att de uppgjorda rationaliseringsplanerna icke
skola vara absolut bindande utan böra kunna anpassas till oförutsedda förändringar.
Den plan, som framkommer såsom ett resultat av den individuella
jordbruksplaneringen, bör därför endast betraktas som en arbetsplan och
lantbruksnämnden bör, om en planerad rationaliseringsåtgärd skall utföras
först någon längre tid efter det planen uppgjordes, undersöka huruvida några
förändringar i förhållandena inträffat, som motivera en förändring av planen.

Jämväl i de fall, då omskifte anses erforderligt för att man skall kunna
få till stånd den önskade förbättringen av förhållandena inom området, torde
enligt kommitténs uppfattning arbetet med den individuella jordbruksplaneringen
böra bedrivas under i huvudsak samma former som i de nyss
berörda fallen. Kommittén påpekar, att det ofta ej finnes någon tydligt skönjbar
gräns mellan omskiftesområdena och sådana områden, där den yttre rationaliseringen
kan genomföras medelst mindre omfattande åtgärder. En viktig
uppgift vid det förberedande planeringsarbetet blir därför alt söka vinna
klarhet i huruvida man bör söka nå målet utan omskifte eller ej. Kommer
man härvid till det resultatet, att omskifte behövs, uppstår sedan frågan, hur
långt man bör gå i planeringsarbetet. Kommittén påpekar härom, att det i al/
mänhet torde vara föga ändamålsenligt att söka utarbeta någon fullständig

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

plan för den förvandling, som man önskar genomförd, därest det kan beräknas
dröja en förhållandevis lång tid, innan omskiftet kan ske, men att
det å andra sidan är angeläget, att planerna på omskifte ej mer än nödvändigt
skola hindra förbättringsarbetet. Planeringen bör därför i detta fall
bland annat gå ut på att klargöra vilka förbättringsåtgärder som kunna vidtagas
utan risk för att åtgärderna skola bliva onyttiga, då omskiftet kommer
till stånd.

Vad slutligen angår det fall, då den yttre rationaliseringen kan genomföras
medelst enstaka sammanläggningar, framhåller kommittén, att det i
detta fall ej i samma grad som i de föregående torde föreligga behov av
lantmäteriteknisk sakkunskap. Planeringen bör här ha till huvudsyfte att
närmare bestämma de konkreta fall, där sådan sammanläggning bör äga
rum, ävensom att bedöma behovet av inre rationaliseringsåtgärder inom området
och den lämpliga utformningen av dessa åtgärder.

I betänkandet framhålles, att den individuella jordbruksplaneringen blir en
mycket omfattande arbetsuppgift, som kommer att kräva relativt lång tid.
I första rummet bör planeringsverksamheten inriktas på de områden, där
behovet av yttre rationalisering är särskilt framträdande och där framställningar
om statlig medverkan förekomma i större antal. Den successiva planeringsverksamheten
torde dock ej •—- åtminstone icke till en början — kunna
bedrivas i sådan omfattning och i sådan takt, att den statliga låne- och
bidragsverksamheten alltid kan stödjas på fullständigt utarbetade individualplaner.
Särskilt gäller detta ärenden angående inre rationalisering. Kommittén
framhåller emellertid, att man uppenbarligen ej kan tänka sig att hela
arbetet med yttre och inre rationalisering skall bromsas upp i avbidan på
att man skall hinna genomföra en individuell jordbruksplanering i alla de
områden, där en sådan planering behövs. I många fall bör det redan efter
en ganska enkel undersökning vara klart, att det ej föreligger någon risk
för att en viss förbättringsåtgärd, till vilken amorterings- eller avskrivningslån
sökes, skall verka hindrande för den önskade rationaliseringen eller bliva
onyttig, då denna genomföres. Så blir till exempel fallet med åtgärder för
förbättring av ekonomibyggnaderna å sådana brukningsdelar, som uppenbarligen
ej komma att beröras av planerna. Då den yttre rationaliseringen skall
beröra en viss fastighets existens som självständig brukningsdel, kan det vidare
tänkas, att vissa förbättringsåtgärder det oaktat komma att få ett bestående
värde och sålunda böra vidtagas oberoende av planerna på yttre rationalisering.

För att rationaliseringsverksamheten ej skall fördröjas är det därför önskvärt,
att rationaliseringsorganen, då ansökningar om lån eller bidrag inkomma
från fastigheter i områden, där någon individuell jordbruksplanering
ännu icke ägt rum, skola kunna utskilja och avgöra sådana ärenden, som
kunna behandlas utan att man därmed föregriper resultatet av den individuella
jordbruksplaneringen. Kommittén framhåller, att härvidlag en snabbt
genomförd grovinventering av brukningsdelarna torde kunna bliva av värde.
En dylik inventering kan visserligen ej giva en fullt tillförlitlig bild av de

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

olika brukningsdelarnas möjligheter att bestå såsom självständiga fastigheter.
Genom densamma skulle man emellertid i vart fall få någon ledning
vid bedömningen av frågan i vilka fall lån eller bidrag till en viss rationaliseringsåtgärd
bör kunna lämnas utan att individuell jordbruksplanering ägt
rum i området. Särskilt gäller detta åtgärder för inre rationalisering. Hur
omfattande denna inventering bör göras samt hur den närmare bör utformas,
torde lämpligen böra avgöras av rationaliseringsorganen med hänsyn
till de varierande förhållandena på olika orter. Frågan härom bör upptagas
till övervägande vid regionalplaneringen. Kommittén framhåller emellertid,
att en dylik inventering ej bör syfta till annat än att giva lantbruksnämnden
en allmän överblick över förhållandena. Den bör sålunda ej bedrivas på det
sättet, att man företar någon mera ingående granskning av eventuella brister
i fråga om brukningsdelens jord och byggnader eller någon mera ingående
bedömning angående kostnaderna för avhjälpande av desamma. Ett
dylikt arbete bör lämpligen anstå, till dess frågan om åtgärder för förbättring
av brukningsdelen eller om en individuell jordbruksplanering för det
område, vari brukningsdelen ingår, blir aktuell.

Vad angår den centrala organisationen av rationaliseringsverksamheten behandlar
kommittén först två frågor av mera allmän betydelse rörande förhållanden
mellan lokalorganen — särskilt lantbruksnämnderna — å ena,
och det eller de organ, som komma att handhava den centrala ledningen av
rationaliseringsarbetet, å andra sidan. Den första frågan gäller förhållandet
i allmänhet mellan lantbruksnämnderna och vederbörande centrala organ.
Härom uttalar kommittén, att lantbruksnämnderna böra ha vidsträckta befogenheter
att självständigt handlägga och avgöra även mera betydande
frågor. Denna ståndpunkt innebär dock icke, att lantbruksnämnderna böra
få handla helt utan ledning av ett centralorgan. Detta bör på de olika områdena
av sitt verksamhetsfält meddela nämnderna direktiv och anvisningar,
och nämnderna böra även ha möjlighet att underställa centralorganet ärenden,
som äro av principiell natur eller eljest av större vikt. Ehuru kommittén
ej ingått på frågan om de låne- och bidragsbestämmelser, som böra gälla
i verksamheten för rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden, framhåller
kommittén önskvärdheten av att även på detta område beslutanderätten
i största möjliga utsträckning överlämnas åt vederbörande lokalorgan,
d. v. s. åt hushållningssällskapen.

Den andra frågan gäller rätten att anföra besvär över lantbruksnämnds
beslut i låne- eller bidragsärende. Kommittén förordar här, att man i princip
skall medgiva den, som är missnöjd med lantbruksnämnds beslut i anledning
av en av honom gjord ansökan om lån eller bidrag, rätt att överklaga detta
beslut hos vederbörande centralorgan. Däremot anser kommittén skäl ej föreligga
att man — i motsats till vad som hittills varit fallet — även skulle
medgiva rätt till besvär över hushållningssällskaps beslut om lån eller bidrag
till rationalisering av driftsförhållandena.

Kommittén har diskuterat två alternativ i fråga om den centrala organisa Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 75.

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

tionen av rationaliseringsverksamheten. Det ena av dessa innebär i princip,
att ett centralorgan skall finnas för den yttre och inre rationaliseringen samt
ett annat centralorgan för rationaliseringen av driftsförhållandena. För sin
del förordar kommittén det senare alternativet, vilket skulle innebära en sammanslagning
av den nuvarande lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen.
För detta nya centralorgan föreslår kommittén benämningen lantbruksstyrelsen.
Organets arbetsuppgifter komma emellertid självfallet ej att överensstämma
med lantbruksstyrelsens nuvarande arbetsuppgifter. Även konstruktionen
av det nya centralorganet bör på viktiga punkter avvika från den nuvarande
konstruktionen av lantbruksstyrelsen.

Kommittén har ej framlagt något detaljerat organisationsförslag beträffande
det nya centralorganet utan inskränkt sig till att skissera vissa huvudlinjer
för organisationen av detta. Kommittén anför sålunda bland annat, att
i spetsen för centralorganet bör ställas en av Kungl. Maj:t på vissa år förordnad
generaldirektör. Vid dennes sida böra finnas några av Kungl. Maj:t utsedda
ledamöter, vilka jämte generaldirektören och de nedan nämnda överdirektörerna
skola utgöra verkets styrelse. Dessa ledamöter böra utses med
särskild tanke på att de skola ha sådana insikter och egenskaper, att de kunna
bidraga till att rationaliseringsarbetet skall fortskrida på ett för samhället
lyckligt sätt.

Inom lantbruksstyrelsen böra inrättas två huvudavdelningar, vardera under
ledning av en överdirektör. Den första huvudavdelningen bör handlägga
ärenden angående yttre och inre rationalisering och den andra huvudavdelningen
övriga till lantbruksstyrelsen hörande ärenden.

Den första huvudavdelningen bör omfatta tre byråer, nämligen en planläggningsbyrå,
en byrå för jordförbättringsärenden och en byggnadsbyrå.

På planläggningsbyrån böra till en början handläggas sådana ärenden angående
yttre rationalisering, som genom besvär eller underställning dragas
under lantbruksstyrelsens prövning. Denna byrå bör emellertid även ha den
mera omfattande uppgiften att överhuvud leda och övervaka fortgången av
såväl den yttre som den inre rationaliseringen.

Byrån för jordförbättringsärenden kommer närmast att motsvara hela den
för närvarande inom lantbruksstyrelsen befintliga kulturtekniska byrån jämte
vissa mindre delar av den nuvarande lantbruksbyrån inom samma styrelse,
och byggnadsbyrån kommer närmast att motsvara det byggnadskontor,
som nu finnes hos egnahemsstyrelsen.

(Utöver vad nu nämnts komma byråerna å den första huvudavdelningen
att ersätta egnahemsstyrelsens jordanskaffningsbyrå och delvis jämväl egnahemsstyrelsens
allmänna byrå.)

A den andra huvudavdelningen böra finnas

1) en lantbruksbyrå för handläggning av ärenden angående rationalisering
av jordbrukets driftsförhållanden eller i stort sett de ärenden, som nu
förekomma å den nuvarande lantbruksbyrån, med undantag för dels de ärenden,
vilka böra överflyttas till centralorganet för regleringsåtgärder, och dels
de inre rationaliseringsärenden, som nu handläggas å den nuvarande lantbruksbyrån
;

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

2—3) en stuteribyrå och en undervisningsbyrå, motsvarande de nu befintliga
byråerna med samma namn;

4) en kanslibyrå, å vilken bland annat skulle handläggas personalärenden
och andra ärenden av övervägande administrativ art, ärenden angående de
årliga bidragen till mindre jordbruk samt ärenden angående den sociala egnahemsverksamheten; 5)

en kameralbyrå, vilken skulle omhänderha kassaförvaltningen och kontrollen
över lantbruksnämndernas medelsförvaltning ävensom tillsynen över
förvaltningen av de av lantbruksnämnderna inköpta fastigheterna.

De båda sistnämnda byråerna skulle ersätta den nuvarande administrativa
byrån hos lantbruksstyrelsen och dessutom fullgöra vissa av de arbetsuppgifter,
som nu ankomma på egnahemsstyrelsens allmänna byrå.

Därest ett särskilt organ ej inrättas för handläggning av fiskefrågor, bör
slutligen å denna avdelning finnas en fiskeribyrå, motsvarande den nu
befintliga byrån med samma namn.

Kommittén framhåller, att den fördelning av ärendena på olika byråer,
som kommittén skisserat, ej är avsedd att utgöra något bestämt förslag utan
endast ett utkast till en arbetsfördelning. Centralorganets styrelse bör dessutom
ha rätt stor frihet att fördela arbetsuppgifterna inom organet på det
sätt, som styrelsen anser lämpligt.

Vad slutligen angår den prisreglerande verksamheten på jordbrukets område
framhåller kommittén, att de förslag rörande utformningen av de prisreglerande
åtgärderna på jordbrukets område, som kommittén framlagt, förutsätta,
att det även i fortsättningen skall finnas ett statligt organ vilket, liksom
tidigare statens jordbruksnämnd och nu statens livsmedelskommission,
avgiver förslag till dylika åtgärder samt under Kungl. Maj:t handhar ledningen
av dessa åtgärder. Till detta organ, för vilket föreslås benämningen statens
jordbrukskommission, bör sammanföras all den statliga verksamhet, som
går ut på att förbättra och reglera jordbrukets avsättningsförhållanden genom
import- och exportreglerande åtgärder, utbetalande av pristillägg eller
subventioner till producenter samt tillhandahållande av lån eller bidrag till
jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse eller andra företag för lagring m. m.
Jordbrukskommissionen bör vidare även ha ledningen av den beredskapslagring
av jordbruksprodukter, som kan vara erforderlig.

Enligt kommitténs förslag bör statens jordbrukskommission sålunda först
och främst övertaga den verksamhet på nu ifrågavarande område, som för
närvarande utövas av statens livsmedelskommission. Vidare böra till statens
jordbrukskommission överföras de ärenden rörande avsättningen av jordbrukets
produkter, som för närvarande handläggas hos lantbruksstyrelsen.

Vissa ärenden rörande sockerbetsodlingen handläggas för närvarande av
eu särskild nämnd, statens sockernämnd. Kommittén framhåller, att frågan
i vad mån stöd bör utgå till sockerbetsodlingen bör handläggas av samma
organ, som omhänderliar avvägningen av stödet åt övriga grenar av jordbruksproduktionen.
Sockernämndens befallning med prissättningen å sockerbetor
bör därför överföras till statens jordbrukskommission. Däremot bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

sockernämnden alltjämt bestå för omhänderhavande av vissa grupper av
ärenden, vilka ligga utanför den egentliga prisreglerande verksamheten eller
vilka endast innebära en tillämpning av de fastställda riktlinjerna för den
prisreglerande verksamheten men fordra speciell sakkunskap. Kommittén
avser här dels sockernämndens befattning sasom skiljedomare i vissa tvister
mellan producenter och arbetare, dels dess befattning med granskningen av
Svenska sockerfabriksaktiebolagets räkenskaper för den ekonomiska uppgörelsen
mellan bolaget och staten i anledning av stödet åt sockerbetsodlingen.
Det framhålles dessutom, att den sakkunskap rörande de mera tekniska spörsmålen
i samband med avvägningen av prisstödet åt sockerbetsodlingen, som
finnes hos sockernämnden, även i fortsättningen bör kunna utnyttjas vid behandlingen
av frågor rörande detta prisstöd.

Kommittén uttalar slutligen, att någon anledning ej synes föreligga att
bibehålla statens lagerhus- och fryshusstyrelse såsom ett särskilt organ för
förvaltningen av vissa staten tillhöriga spannmålslagerhus. I den mån dessa
spannmålslagerhus anses böra kvarstanna i statens ägo, bör därför förvaltningen
av desamma överföras till Svenska spannmålsaktiebolaget, om detta
bolag finnes alltjämt böra bestå, och eljest till statens jordbrukskommission.

Ej heller i fråga om statens jordbrukskommission bär kommittén ansett
sig böra söka framlägga något utarbetat organisationsförslag. Kommittén angiver
emellertid i betänkandet huvuddragen av en organisation, som för närvarande
synes ändamålsenlig med hänsyn bland annat till erfarenheterna
från livsmedelskommissionens arbete och till vad man nu kan antaga rörande
omfattningen av de blivande arbetsuppgifterna. Den sålunda skisserade
organisationen innebär i huvudsak följande.

Jordbrukskommissionen bör bestå av en ordförande samt vissa ledamöter,
samtliga utsedda av Kungl. Maj :t. Ledamöterna böra utses med tanke pa
att de skola representera olika intressegrupper. Vidare bör jordbrukskommissionen
ha tillgång till ett råd, vars mening kan inhämtas i viktiga frågor.
Antalet rådsmedlemmar bör kunna göras väsentligt mindre än antalet medlemmar
i livsmedelskommissionens råd. Rådsledamöterna böra utses av
Kungl. Maj :t efter förslag från olika av jordbruksregleringens utformning berörda
organisationer.

Ledningen av jordbrukskommissionens arbete bör under ordföranden omhänderhavas
av en kanslichef.

Antalet ledamöter bör bliva beroende på huruvida kanslichefen skall vara
ledamot av kommissionen eller ej. Skall kanslichefen ej vara ledamot av
kommissionen, bör antalet ledamöter lämpligen kunna bestämmas till fyra,
medan antalet i motsatt fall bör utökas till fem.

Med hänsyn till omfattningen av det arbete, som kan väntas komma att
åvila jordbrukskommissionen, synes posten som ordförande i kommissionen
böra vara en heltidsbefattning. Även om så blir fallet, är det emellertid önskvärt,
att ordföranden ej skall betungas med avgörandet av alla de ärenden,
vilka äro av sådan beskaffenhet, att beslutanderätten ej anses kunna upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

dragas åt tjänstemän i kommissionen men vilka det å andra sidan icke kan
anses nödvändigt att hänskjuta till jordbrukskommissionen in pleno. Bland
annat på grund härav synes det lämpligt, att den nyssnämnde kanslichefen
skall ha ställning som ledamot i kommissionen.

Inom jordbrukskommissionen böra inrättas en sektion för animaliska produkter
och en sektion för vegetabiliska produkter. Härjämte bör finnas ett
kansli. I spetsen för de båda sektionerna böra stå särskilda sektionschefer,
medan kansliet bör vara underställt kanslichefen.

Vad angår kansliets arbetsuppgifter framhåller kommittén, att jordbrukskommissionen,
för att kunna framlägga förslag rörande utformningen av de
prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område och för att på ett ändamålsenligt
sätt kunna handhava de fullmakter på detta område, som Kungl.
Maj:t och riksdagen kunna komma att lämna densamma, måste ha tillgång
till ett omfattande statistiskt material och även kommer att behöva vidtaga
omfattande utredningar. Inom kommitténs kansli böra därför finnas en statistisk
byrå och en utredningsbyrå. Den statistiska byrån bör omhänderhava
ej allenast de statistiska undersökningar på jordbrukets område, som hittills
ombesörjts av livsmedelskommissionens statistiska byrå, utan även viss del
av det arbete med jordbruksstatistiken, som för närvarande utföres å statistiska
centralbyrån. Kommittén har dock förklarat sig ej beredd att avgiva
något förslag rörande den gränsdragning i fråga om arbetsuppgifterna, som
borde ske mellan statistiska centralbyrån och jordbrukskommissionens statiska
byrå. Till belysande av frågan har kommittén emellertid hänvisat till
en av chefen för livsmedelskommissionens statistiska byrå, byråchefen Otto
Zetterberg, upprättad promemoria i frågan, vilken bifogats jordbrukskommitténs
betänkande såsom bilaga.

Vad angår arbetsuppgifterna för utredningsbyrån framhåller kommittén,
att inom jordbrukskommissionen måste verkställas utredningar rörande olika
spörsmål av betydelse för behandlingen av prisregleringsfrågorna. Kommittén
pekar i detta sammanhang särskilt på att den metod för avvägning av prisstödet,
som kommittén förordat, förutsätter omfattande och noggranna utredningar
rörande inkomst- och kostnadsutvecklingen inom jordbruket.

Inom kansliet böra vidare finnas dels en administrativ byrå, dels en byrå
för handläggningen av de beredskapsfrågor, som kunna ankomma på kommissionen,
dels slutligen ett sekretariat.

Kommittén har även berört frågan om förhållandet mellan det centrala
regleringsorganet och Svenska spannmålsaktiebolaget. Det framhålles, att ett
genomförande av kommitténs förslag i fråga om åtgärder till stöd för brödsädsodlingen
skulle möjliggöra en avsevärd förenkling av den administrativa
apparaten för dessa stödåtgärder, och att det med hänsyn härtill skulle vara
tänkbart att slopa spannmålsbolaget och låta stödåtgärderna handhavas direkt
av det centrala regleringsorganet. Kommittén erinrar emellertid om att
spannmålsbolaget under nuvarande extraordinära förhållanden fullgör åtskilliga
uppgifter, vilka icke lämpligen torde böra omhänderhavas av det

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

centrala regleringsorganet. Sålunda ombesörjer spannmålsbolaget för närvarande
bland annat så gott som samtliga inköp utomlands av spannmål och
fodermedel. Kommittén uttalar därför, att frågan om spannmålsbolagets
upphörande torde böra anstå tills vidare och prövas i samband med ett övervägande
av frågan om behovet av och formerna för sådan kommersiell verksamhet,
som hittills bedrivits av spannmålsbolaget.

Beträffande den centrala organisationen av den statliga verksamheten på
jordbrukets område kan till sist nämnas, att kommittén diskuterat frågan
om de åtgärder, som böra vidtagas för att trygga samarbetet mellan de olika
centralorgan, vilka få att taga befattning med problem berörande jordbruket.
Kommittén föreslår här, att ett gemensamt rådplägningsorgan skall bildas,
bestående av representanter för de olika centralorganen. Inom detta rådplägningsorgan
skulle gemensamma överläggningar hållas rörande sådana frågor
av större vikt, som beröra flera organs verksamhetsområden.

Kostnadsberäkningar.

Kommittén har ej ansett det möjligt att framlägga några detaljerade beräkningar
rörande de kostnader, som kunna uppstå för statsverket vid ett
genomförande av de av kommittén framlagda förslagen. Kommittén framhåller,
att man beträffande den yttre och inre rationaliseringen på åtskilliga
områden ej har tillräcklig kännedom om de faktiska förhållandena för att
kunna göra någon fullt tillförlitlig uppskattning av storleken av de föreliggande
bristerna och av kostnaderna för avhjälpande av dessa brister. Beträffande
prisskyddet åt jordbruket påpekar kommittén bland annat, att
frågan om de direkta kostnader, som jordbruksregleringen kan medföra för
statsverket, blir beroende på det förhållande mellan producentpriser och
konsumentpriser, som statsmakterna anse böra uppehållas. I fråga om organisationen
av rationaliseringsverksamheten framhåller kommittén slutligen,
att kostnaden härför blir i hög grad beroende av den takt, i vilken statsmakterna
anse rationaliseringsarbetet böra bedrivas.

För att man skall få en åtminstone ungefärlig uppfattning om storleksordningen
av de kostnader, som ett genomförande av kommitténs förslag kan
medföra, har kommittén emellertid, trots vad nu sagts om svårigheterna att
beräkna dessa kostnader, ansett sig böra söka lämna vissa uppgifter härom.
Beträffande kostnaderna för jordbrukets inre rationalisering har en delegation
inom kommittén verkställt omfattande beräkningar, vilka beräkningar
bygga på föreliggande statistiskt material. Rörande kostnaderna för den yttre
rationaliseringen har kommittén däremot ej kunnat göra några egentliga
kalkyler utan sett sig nödsakad att begränsa sig till att anföra några approximativa
siffror, vilka bygga på i och för sig mycket ovissa antaganden. Då
kommittén ej till behandling upptagit frågan om den fortsatta rationaliseringen
av jordbrukets driftsförhållanden, har kommittén självfallet ej heller

Kungi. Maj:ts proposition nr 75. 87

ingått på frågan om kostnaderna för denna del av rationaliseringsverksamheten.

Beträffande kostnaderna för statsverkets medverkan till yttre rationalisering
uttalar kommittén att man, såvitt man för närvarande kan bedöma saken,
synes för en 20-årsperiod genomsnittligt böra räkna med en årlig kostnad
av omkring 20—25 miljoner kronor. Kommittén understryker emellertid,
att något underlag för en verklig beräkning av dessa kostnader icke finnes
för närvarande och att kommitténs uppskattning av desamma därför
måste betecknas som ytterst osäker.

Nyssnämnda summa avser endast de bidrag av olika slag, som det allmänna
bör utlämna för att främja den yttre rationaliseringen. Härjämte bör
emellertid staten, såsom förut nämnts, i viss utsträckning tillhandahålla lån
åt de jordbrukare, som önska förvärva jord eller skog till komplettering av
sina brukningsdelar. Kommittén framhåller, att en uppskattning av medelsbehovet
för detta ändamål ej kan bliva stort mer än en gissning, men att det
dock synes mindre sannolikt, att medelsbehovet under den första tiden skall
överstiga 30 miljoner kronor om året. Av det därefter uppkommande lånebehovet
bör en avsevärd del kunna täckas medelst de avbetalningar, som böra
inflyta successivt å tidigare utlämnade lån.

Den årliga kostnaden för avskrivningslån till inre rationaliseringsåtgärder
angiver kommittén uppskattningsvis till omkring 25 miljoner kronor. Beträffande
behovet av medel för utlämnande av amorteringslån till inre rationaliseringsåtgärder
uttalar kommittén, att det synes sannolikt att ett belopp
av omkring 50 miljoner kronor per år skall visa sig tillräckligt under de
första åren. Därefter kan vidare åtminstone en del av lånebehovet täckas
medelst amorteringar, som inflyta å tidigare utlämnade lån.

Till jämförelse med vad nu anförts angående de belopp, vartill statsverkets
årliga kostnader för yttre och inre rationalisering kunna skattas vid en
verksamhet enligt de av jordbrukskommittén föreslagna riktlinjerna, anför
kommittén, att sammanlagda beloppet av de anslag, som i statsverkspropositionen
för budgetåret 1946/47 begärts för bidrag till yttre och inre rationaliseringsåtgärder,
uppgår till något över 10 miljoner kronor. Så gott som
hela detta belopp avser inre rationalisering. Anslagen till direkta åtgärder för
yttre rationalisering uppgå endast till 300 000 kronor, därav hälften till inlösen
av överflödiga byggnader vid förstärkning av ofullständiga jordbruk
och andra hälften till den försöksvis bedrivna arronderingsverksamheten i
Norrland.

Beträffande kostnaderna för de av kommittén föreslagna årliga bidragen
till innehavarna av vissa mindre jordbruk uttalar kommittén, att man enligt
dess uppfattning kan antaga, att den årliga kostnaden för dessa bidrag i
utgångsläget sannolikt torde komma att röra sig omkring 60 miljoner kronor.
Till jämförelse nämnes, att kostnaden för producentbidragen för budgetåret
1945/46 uppgår till något över 51 miljoner kronor och för regleringsåret
1946/47 preliminärt beräknats till omkring 53 miljoner kronor. Kommittén
framhåller vidare, att kostnaden för de årliga bidragen kommer att

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

sjunka successivt i samma mån som de nuvarande brukarna avlida eller
överlåta sina fastigheter.

Vad slutligen angår kostnaderna för den av kommittén föreslagna organisationen
har redan nämnts, att kommittén icke lagt fram några i detalj
utformade förslag beträffande de organ, som skola handhava rationaliseringsverksamheten
respektive prisregleringsverksamheten. Kommittén har sålunda
ej verkställt några beräkningar rörande personalbehovet eller rörande
personalens placering i lönegrader. Av kommittén anlitade sakkunniga ha
emellertid gjort en del mycket approximativa uppskattningar rörande avlöningskostnadema
vid dessa organ. Enligt dessa skulle avlöningskostnaderna
vid lantbruksnämnderna vid fullt utbyggd organisation kunna antagas uppgå
till omkring 4,2 miljoner kronor om året. Av detta belopp representera ej
fullt 2 miljoner kronor kostnadsökning i förhållande till nuvarande organisation.
Merkostnaden för de av kommittén föreslagna ortsorganen åt lantbruksnämnderna
beräknas till omkring 500 000 kronor om året. Avlöningskostnaden
för det av kommittén förordade centralorganet för rationaliseringsärenden
har uppskattats till omkring 1 miljon kronor om året, vilket
belopp ligger omkring 200 000 kronor över den nuvarande avlöningskostnaden
för lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen. Slutligen ha avlöningskostnaderna
vid det föreslagna centralorganet för de prisreglerande åtgärderna
på jordbrukets område beräknats till något under en miljon kronor
om året eller ungefär samma belopp som den nuvarande avlöningskostnaden
inom statens livsmedelskommission för handläggning av dylika frågor.

Enligt de gjorda beräkningarna skulle alltså avlöningskostnaderna för en
organisation av rationaliseringsverksamheten enligt de av kommittén förordade
riktlinjerna bliva omkring 2,5 miljoner kronor högre per år än de
nuvarande avlöningskostnaderna.

Särskilda yttranden.

Beträffande de flesta av de frågor, som behandlats i betänkandet, har
enighet i stort sett rått mellan kommitténs ledamöter. På vissa punkter ha
dock, såsom redan inledningsvis nämnts, olika ledamöter avgivit särskilda
yttranden.

Kommitténs konkreta förslag beträffande målsättningen för jordbrukspolitiken
på lång sikt har omfattats av kommitténs samtliga
ledamöter med undantag av herrar Lundberg, Svennilson, Sahlin och Wehtje.

Herrar Lundberg och Svennilson göra i en gemensam reservation bland
annat gällande, att kommittén vid sin bedömning av storleken av den jordbruksproduktion,
som ur beredskapssynpunkt bör uppehållas under normala
förhållanden, underskattat såväl möjligheterna att genom lagring trygga en
del av försörjningen under en avspärrning som ock möjligheterna att i en
avspärmingssituation få till stånd en ökning av den inhemska produktionen.
Härjämte uttala de, att enligt deras uppfattning de av kommittén anförda

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

siffrorna beträffande den samhällsekonomiska merkostnaden för uppehållande
av en jordbruksproduktion utöver en viss miniminivå giva en alldeles
felaktig bild av storleksordningen av denna merkostnad. I reservationen anföras
— närmast som sifferexempel — vissa kalkyler, vilka visa hän på en
kostnadsskillnad av storleksordningen 400—600 miljoner kronor mellan
kommitténs medelaltemativ och ett av reservanterna uppställt minimialternativ
(vilket emellertid ligger avsevärt under kommitténs minimialternativ).
Under hänvisning härtill anföra dessa reservanter, att man enligt deras mening
vid den av kommittén omförmälda avvägningen mellan ekonomiska
och andra synpunkter måste tillmäta de rent ekonomiska synpunkterna en
helt annan vikt än kommittén funnit anledning till. De framhålla emellertid
vidare, att den nuvarande förvirrade världssituationen ej medgiver den utblick
över den framtida ekonomiska utvecklingen, som uppdragandet av
fasta riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken förutsätter, och att det
synes troligt, att man efter en övergångstid med helt annan säkerhet kan
överblicka vårt jordbruks konkurrensmöjligheter och därvid taga definitiv
ställning till de i betänkandet behandlade alternativen. Under påpekande av
att de olika alternativen för jordbruksproduktionens utveckling först på
längre sikt i högre grad avvika från varandra uttala de, att några för storleksordningen
av vårt lands jordbruk mera avgörande åtgärder i vart fall
icke torde hinna företagas under de närmaste åren, att man i arbetet med
den yttre rationaliseringen i första hand bör kunna inrikta sig på att genomföra
en sammanslagning av mindre jordbruk, och att denna verksamhet i
stort sett icke torde komma att påverkas av den riktpunkt, som väljes för
jordbruksproduktionen på längre sikt. Med hänsyn bland annat till nu nämnda
förhållanden ha de ansett, att man i dagens läge icke bör fastlägga någon
bestämd riktlinje beträffande omfattningen och inriktningen av den jordbruksproduktion,
som på lång sikt bör åtnjuta statligt stöd.

Herrar Sahlin och Wehtje ha uttalat, att man enligt deras uppfattning
borde såsom en beredskap för vårt lands försörjning överväga något lägre
kvantiteter än dem, som kommittén angivit, enär det eljest förelåge risk för
att jordbruket skulle komma att ständigt arbeta med överhängande risk
för överproduktion och avsättningssvårigheter.

Vidare kan nämnas, att herr Gullander anfört, att han hyste en annan mening
än kommittén beträffande jordbrukets framtida avsättningsmöjligheter,
i det han ej vore främmande för den tanken, att det även om ett tjugutal år
kunde råda en mycket stor internationell efterfrågan på jordbruksprodukter. I

I detta sammanhang bör även nämnas, alt i två yttranden, avgivna det
ena av herrar Gustafson, Johansson i Norrfors, Jönsson och Ekström samt
det andra av herr Svensson, anförts en del allmänna synpunkter rörande
motiveringen för målsättningen och för bibehållandet av ett statligt stöd åt
jordbruket, särskilt med avseende å de mindre jordbruken. Till det av herr
Gustafson m. fl. i detta avseende avgivna yttrandet ha herrar Fredgardh,
Gullander, Ringborg och Sjölander i huvudsak anslutit sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

I det av herr Gustafson m. fl. avgivna yttrandet uttalas till en början,
att det med hänsyn till nativitetsförhållandena inom jordbruksbefolkningen
respektive inom andra befolkningsgrupper synes tveksamt, om ett lösgörande
av en del av den arbetskraft, som nu är knuten till jordbruket, på längre
sikt är det bästa sättet att söka tillföra stadsnäringarna ett befolkningstillskott,
och att det synes sannolikare, att gynnsammare levnadsbetingelser för
jordbruksbefolkningen, vilka möjliggjorde äktenskapsbildning i samma omfattning
som för andra befolkningsgrupper, i längden skulle bättre säkra
även övriga näringsgrenars behov av arbetskraft. Det framhålles vidare, att
några säkra hållpunkter för närvarande icke finnas för bedömande av industriens
framtida exportmöjligheter och att en ökad sysselsättning inom industri
och stadsnäringar icke framstår såsom det enda alternativet vid bedömandet
av den framtida sysselsättningsgraden, utan att ett övervägande
av vårt lands framtida produktion och sysselsättningsmöjligheter snarare
bör leda till målmedvetna strävanden för tillvaratagande av de arbets- och
produktionsmöjligheter, som finnas på jordbrukets och skogsbrukets områden.
Härjämte uttalas, att förutsättningen för en ''utveckling på serviceyrkenas
område ofrånkomligt är den, att en talrik del av befolkningen arbetar
på de i eminent grad produktiva sysselsättningsområdena och kan uppträda
som köpare av serviceyrkenas tjänstbarheter.

Under hänvisning bland annat till nu anförda synpunkter förklara sig de
nu ifrågavarande ledamöterna av kommittén ha utgått från att rationaliseringen
av vårt lands jordbruk icke skall äga rum från den förutsättningen,
att den huvudsakligen betingas av andra näringsgrenars behov av ytterligare
arbetskraft, vilken måste tagas från jordbruksbefolkningen, utan under förutsättningar,
som utgå från näringens eget behov av att förbättringsåtgärder
vidtagas. I detta sammanhang uttalas bland annat, att de jordbrukspolitiska
åtgärderna icke böra ha till uteslutande syfte att åstadkomma, att jordbruksproduktionen
skall inriktas på sätt, som möjliggör lägsta tänkbara pris på
jordbrukets produkter, utan också böra sikta till en ur skilda synpunkter
lämplig utveckling av bygden och landsbygdsbefolkningens levnadsbetingelser.
De jordbrukspolitiska strävandena böra ej heller vara inriktade på att den
i jordbruket sysselsatta delen av befolkningen skall vara så liten som möjligt.
Jämsides med önskemålet, att jordbruksbefolkningen har den storleksordning,
som betingas av att en jordbruksproduktion av viss storlek kan
upprätthållas, bör målsättningen vara, att denna befolkningsgrupp får en
sådan storlek, som motiveras av hänsynstagande till även andra landsbygdens
förhållanden än själva jordbruket, främst till den växelverkan, som
äger rum mellan jordbruket å ena sidan och skogsbruket å andra sidan.
Det måste alltså redan ur dessa synpunkter vara önskvärt, att jordbruksbefolkningen
och därmed landsbygdsbefolkningen som helhet icke ytterligare
minskas. Härtdl bör läggas ännu en synpunkt, vars ekonomiska räckvidd
icke kan mätas men som är av avgörande betydelse vid bedömandet av
jordbruksbefolkningens önskvärda storlek, nämligen den, att en alltför stark
minskning av jordbruksbefolkningen genom en långt gående sammanslag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

ning av brukningsdelar kommer att medföra en utglesning av landsbygdsbefolkningen
överhuvud taget.

I det av herr Gustafson m. fl. avgivna yttrandet betonas slutligen, att man
vid strävandena att förhindra en fortgående avfolkning av landsbygden måste
beakta, att det är förhoppningen att en gång bliva i tillfälle att äga ett eget
jordbruk, som håller de unga kvar vid jordbruksarbetet, och att, därest de
jordbrukspolitiska åtgärderna inriktas på ett sådant sätt, att antalet självständiga
brukningsdelar starkt minskas, detta sannolikt kommer att utgöra
ett avgörande skäl för de unga att lämna landsbygden.

I herr Svenssons yttrande behandlas särskilt de mindre jordbrukens betydelse.
Jämväl i detta yttrande betonas bland annat att erfarenheten visat,
att det som håller människorna kvar på landsbygden framför allt är äganderätten
till jorden. Det anföres vidare, att mycket talar för att valet av hemort
för nya industriföretag i fortsättningen kommer att påverkas av tillgången på
arbetskraft. Om man då söker bevara en relativt stor småbrukarebefolkning
och därmed en bred grund för arbetskraftens rekrytering ute på landsbygden,
torde företagsamheten också åtminstone i viss utsträckning föranledas
att söka sig dit, där denna arbetskraft finnes. Om man å andra sidan lösgör
största möjliga antal familjer från deras direkta intresse av och samband
med jorden, kommer med all sannolikhet både befolkningen och arbetstillfällena
även i fortsättningen att koncentreras till städerna, vilket får till följd
en fortsatt utarmning av hela landsbygdens ekonomiska, sociala och kulturella
standard. Det understrykes jämväl, att småbruket som försörjningskälla för
de enskilda familjerna ej är så svagt, som kan synas framgå exempelvis av
siffror rörande arbetsförbrukningen vid dylika jordbruk, jämfört med arbetsförbrukningen
vid större jordbruk. Sammanfattningsvis uttalas, att man
visserligen nödgas räkna med att rätt många av de sämsta brukningsdelarna
icke kunna bibehållas i fortsättningen utan måste rationaliseras bort, men
att å andra sidan ett mycket stort antal brukningsdelar i gruppen 2—10
hektar kan bevaras med hjälp av relativt måttliga åtgärder från statsmakternas
sida, samt att ett stöd åt det mindre jordbruket för den tid vi nu närmast
kunna överblicka därför enligt hans mening är motiverat ur allmän samhällskonstruktiv
synpunkt.

Beträffande uttalandena rörande löneklyftans storlek föreligger
enighet. Likaså föreligger enighet i fråga om huvuddragen av kommitténs
förslag till avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket
och till utformningen av de prisreglerande åtgärderna
på jordbrukets område. Beträffande kommitténs förslag att det allmänna
prisstödet åt jordbruket bör avvägas med hänsyn till förhållandena vid
jordbruk i storleksgruppen 10—20 hektar ha dock herrar Ekström, Gullnnder,
Gustafson, Johansson i Norrfors, Jönsson och Ringborg uttalat avvikande mening
såtillvida, att de ansett, att man ej nu bör taga definitiv ställning till
denna fråga men att man jämsides med lönsamhetsberäkningar för jordbruk
i storleksgruppen 10—20 hektar även bör utföra dylika beräkningar beträf -

Kurigl. Maj:ts proposition nr 75.

fande jordbruk i storleksgruppen 10—15 hektar. Sagda ledamöter ävensom
herrar Fredgardh och Sjölander ha vidare uttalat viss tveksamhet beträffande
lämpligheten av att genom stöd åt export av smör bereda ökat utrymme för
margarinkonsumtion på den inhemska marknaden.

Beträffande de allmänna riktlinjerna för den yttre rationaliseringen
och medlen för genomförande av denna
föreligger i huvudsak enighet inom kommittén.

Herrar Ekström, Fredgardh, Gustafson, Johansson i Norrfors, Jönsson,
Ringborg och Sjölander ha dock beträffande målsättningen för den yttre rationaliseringen
uttalat, att bildandet av fullständiga jordbruk icke får av
rationaliseringsorganen ens genom indirekt tvång, exempelvis genom uppställande
av villkor för lån och bidrag till inre rationaliseringsåtgärder, drivas
längre än de av sammanläggningen berörda jordbrukarna själva önska. I
fråga om medlen för den yttre rationaliseringen ha dessa ledamöter ansett,
att statens förköpsrätt under inga förhållanden bör gälla vid försäljning till
syskon eller syskonbarn samt att edgångsskyldighet icke bör föreligga för
den, som köpt en fastighet, vartill staten har förköpsrätt. Dessa ledamöter ha
vidare ansett, att rätt till expropriation av övergångsjordbruk i samband med
omskifte bör föreligga endast då ägaren förvärvat fastigheten genom ett fång,
vid vilket staten ägt förköpsrätt till fastigheten. Slutligen ha dessa ledamöter
uttalat, att lantbruksnämnderna vid alla de åtgärder, som komma i fråga för
förstärkning av jordbruk med skog, i första hand böra se till att utnyttja
Skogar, ägda av skogsbolag och enskilda skogsspekulanter samt av staten,
akademier och kyrkosamfund.

Herr Gullander har beträffande de i nästföregående stycke berörda frågorna
anslutit sig till nyssnämnda ledamöters uppfattning, därvid han dock uttalat
tveksamhet, om ej förköpsrätt bör få förekomma vid försäljning till
syskonbarn.

Herr Svensson har beträffande målsättningen för den yttre rationaliseringen
uttalat, att statsmakterna enligt hans mening icke böra uppställa den
jordbrukstyp, som det av kommittén angivna normjordbruket representerar,
såsom jordbrukspolitik målsättning, utan att det tills vidare är tillräckligt
att uppställa basjordbruket såsom riktpunkt för rationaliseringen. Herr Svensson
har vidare i likhet med de förut nämnda ledamöterna uttalat, att försäljningar
till syskon och syskonbarn alltid böra vara undantagna från statens
förköpsrätt. Beträffande förköpsrätten har herr Svensson jämväl ansett, att
arrendators förköpsrätt bör gå före det allmännas. Mot de av kommittén föreslagna
expropriationsbestämmelserna har herr Svensson framställt åtskilliga
erinringar. Beträffande frågan om expropriation av tillskottsjord från större
jordbruk bär han ansett, att kommitténs förslag i vissa avseenden är för
snävt utformat. I stället för den av kommittén uppställda förutsättningen,
att expropriationsfastigheten ej vållas märkbar skada, bör sålunda enligt herr
Svenssons mening gälla, att expropriation skall kunna ske, såvida den ej vållar
expropriationsfastigheten avsevärd olägenhet. Vidare bör man enligt hans
mening slopa kravet på att förstärkningen av övergångsjordbruket ej kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

genomföras genom sammanläggning med ett angränsande övergångsjordbruk.
Vad angår det andra av kommittén behandlade expropriationsfallet har herr
Svensson ansett, att expropriation av ofullständigt jordbruk från enskild person,
som icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet i sambruk med
denna och som uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att
bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket, ej bör få ske, om vederbörande
blott äger en fastighet. Har vederbörande två fastigheter, vilka ej
kunna sammanläggas, bör han få välja, vilken fastighet han vill behålla. Vad
slutligen angår frågan om expropriation i samband med omskifte har herr
Svensson ansett att den, som i dylikt fall nödgas avstå en fastighet, skall ha
rätt att genom rationaliseringsorganets förmedling erhålla annan fastighet
inom länet av minst samma bärkraft som den fastighet han fått avstå.

Slutligen ha herrar Liedberg och Wehtje ansett, att expropriation överhuvud
ej bör komma i fråga som ett medel för genomförande av den yttre
rationaliseringen.

I fråga om den yttre rationaliseringen bör även nämnas, att herr Ytterborn
i ett särskilt yttrande framhållit önskvärdheten av att vid den blivande
detaljutformningen av expropriationsbestämmelsema måtte beaktas, att expropriation
borde kunna få ske beträffande utskiften av odlingsjord (även
där utskiftet bestode av hel fastighet) i vissa fall, då utskiftena vore så
avlägset belägna från brukningscentrum, att ägaren icke hade möjlighet att
ekonomiskt utnyttja dem.

Beträffande behandlingen av skogen i samband med den
yttre rationaliseringen ha särskilda yttranden avgivits dels av
herrar Sahlin och Wehtje, dels av kommitténs ordförande och vice ordförande
ävensom herrar Bonow, Eriksson, Lundberg, Norrman och Svennilson. I det
av herrar Sahlin och Wehtje avgivna yttrandet uttalas bland annat, att man
bör söka undvika en sådan parcellering av de befintliga större skogsbruken,
som skulle kunna bli en följd av ett genomförande av kommitténs förslag till
åtgärder för förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog, samt att innehavet
av skog icke är av så avgörande betydelse för bärigheten av mindre
jordbruk i skogsbygderna, att expropriationslagstiftning bör tillgripas för att
tillgodose dylika jordbruks skogsbehov. Det av kommitténs ordförande m. fl.
avgivna yttrandet gäller frågan om den omfattning, i vilken expropriation av
skog bör äga rum för komplettering av ofullständiga brukningsdelar. I detta
yttrande uttalas, alt man vid expropriation av skog ej bör gå längre än som
erfordras för att den exproprierande fastigheten skall få egen skog i sådan
omfattning, att brukaren har en sysselsättningsreserv för strödagar och kortare
perioder. I

I fråga om den statliga verksamheten för inre rationalisering
föreligger enighet med undantag av att herr Svensson anmält avvikande mening
på två punkter rörande utformningen av amorteringslånen och avskrivningslånen.
Beträffande amorteringslånen har herr Svensson uttalat, att dessa
lån, i motsats till vad kommittén föreslagit, icke böra kunna utlämnas även

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

till personer, som ha bankmässig säkerhet för bottenkredit till sitt förfogande.
I fråga om avskrivningslånen har herr Svensson anfört att de lånebeviljande
organen, då medelstillgången är knapp, böra ha möjlighet att i lika mån
beakta önskemålet, att lån skall utlämnas till de ur jordbruksekonomisk synpunkt
mest önskvärda företagen, och önskemålet att lån skall utlämnas till
de mest behövande jordbrukarna.

Vad angår frågan om ett särskilt stöd åt de mindre jordbruken
har förslaget om ersättande av de nuvarande producentbidragen
med särskilda kontantbidrag till de nuvarande innehavarna av vissa mindre
jordbruk biträtts av samtliga ledamöter med undantag av herrar Ekström,
Gullander, Gustafson, Johansson i Norrfors, Jönsson och Svensson. De fem
förstnämnda ha uttalat, att producentbidrag för mjölk även i fortsättningen
bör ingå i stödformerna för de mindre jordbruken. Grunderna för de nuvarande
producentbidragen böra dock omarbetas, så att de bättre än hittills
bliva ett verksamt stöd för de mindre jordbruken. Härvid bör i första hand
den nuvarande arealgränsen sänkas. Även i övrigt bör man vidtaga åtgärder i
syfte att producentbidragen skola i största möjliga utsträckning komma de
jordbrukare till del, som med hänsyn till brukningsdelarnas beskaffenhet och
förutsättningar i övrigt visa sig ha det största behovet av stöd. Vidare bör
det mindre jordbruket, så länge en import av kraftfoder med hänsyn till produktionsvolymen
kan få ifrågakomma, erhålla rabatt å detta kraftfoder.
Rabatten bör utgå med minst det belopp per kilogram, vartill importavgiften
för kraftfodret fastställes, dock högst med 50 procent av priset.

Herr Svensson föreslår, att de nuvarande bestämmelserna om producentbidrag
bibehållas med den ändringen, att arealgränsen sänkes från 25 till
15 hektar. Vidare kan man enligt hans mening möjligen överväga att något
höja avdraget vid mjölkleveranser över 3 500 kilogram per kvartal, exempelvis
från 2 till 3 öre per kilogram.

Herr Svensson föreslår vidare, att vid sidan av producentbidragen skall
införas ett särskilt arealbidrag, förslagsvis enligt följande skala:

Areal Bidrag~per brukningsdel

21—	■ 3 hektar.....	... 100	kronor
3-1 —	4	» .....	... 150	»
4-1 —	7	3> .....	... 200
7-1 —	8	.....	... 150	»
8-1—	9		... 100	»
9-1 —	10	» .....	. .. 50

För sådana brukningsdelar, som ej kunna leverera mjölk till mejeri, borde
arealbidraget dock utgå enligt något avvikande regler.

Detta arealbidrag föreslås skola utgå såsom rabatt på vissa produktionsmedel,
i första hand konstgödsel och vissa slag av kraftfoder. Vid inköp av
konstgödsel bör rabatten i vissa fall utgå med 100 procent av inköpssumman,
i andra fall med 50 procent. Rabatten å kraftfoder bör knytas till bestämda
kontrollerade kraftfoderblandningar dels för mjölkkor och dels för höns.
Dessa kraftfoderblandningar behöva ej helt bestå av importerat oljekraft -

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

foder. Arealbidraget bör slutligen få användas för att betala kostnaden för
markkartering och inköp av A.I.V.-lösning. Det betonas särskilt att man ej
bör straffbelägga överlåtelse av varor, som inköpts med rabatt.

Vad slutligen gäller kommitténs förslag till organisationen av rationaliseringsverksamheten
och den prisreglerande verksamheten föreligger på
detta avsnitt enighet inom kommittén med de undantagen, att herr Fredgardh
ansett, att någon överföring av vissa av sockernämndens nuvarande arbetsuppgifter
till statens jordbrukskommission ej bör äga rum, samt att herrar
Gullander och Lange ej anslutit sig till kommitténs förslag beträffande lokalorganen
för rationaliseringsverksamlieten och den sistnämnde dessutom ej
heller till kommitténs förslag rörande organisationen av bostadsförbättringsverksamheten
för jordbruksfastigheter. Herr Gullander har rörande lokalorganen
för rationaliseringsverksamheten framhållit, att det enligt hans mening
är nödvändigt, att man endast bär ett organ för detta arbete. Herr Lange har
rörande sistnämnda fråga anfört, att det enligt hans mening, med hänsyn till
önskvärdheten av att arbetet med rationalisering av driftsförhållandena ej
skiljes från arbetet med inre rationalisering, borde övervägas att överflytta
även förstnämnda verksamhetsgren på lantbruksnämnderna. Detta skulle
innebära, att hushållningssällskapen helt överfördes till länsorganen för rationaliseringen
eller med andra ord ett förstatligande av hushållningssällskapen.
Därest man i nuvarande läge icke ville binda sig för en organisationsform i
enlighet med sagda principer, borde man enligt herr Langes uppfattning allvarligt
överväga möjligheterna att tills vidare bibehålla nuvarande ordning
med flera olika rationaliseringsorgan, dock med vissa ändringar av fördelningen
av uppgifterna mellan dessa organ samt med vidtagande av särskilda
åtgärder för en bättre koordination av rationaliseringsarbetets olika sidor och
för ett intimare samarbete mellan olika myndigheter. Den yttre rationaliseringsverksamheten
borde i så fall anförtros egnahemsnämnderna och alla
inre rationaliseringsåtgärder samt härför erforderlig låne- och bidragsverksamhet
jämte driftsrationaliseringen hänföras till hushållningssällskapen. Det
statliga inflytandet i sällskapen borde i samband härmed ökas. Inom varje
län borde vidare ett representantskap inrättas, inom vilket samtliga organ,
verksamma på jordbruksrationaliseringens område, voro företrädda. Detta
representantskap, som borde utrustas med sekretariat, skulle vid genomförandet
av rationaliseringen ha en uppgift motsvarande den som enligt kommitténs
förslag skulle ankomma på lantbruksnämnderna i samband med ledningen
av planläggningsverksamheten och särskilt där den regionala planeringen.

Vad slutligen den statliga verksamheten till främjande av bostadsförbättringsverksamheten
i jordbruket beträffar har herr Lange anfört, att denna
verksamhet enligt hans uppfattning bör anförtros samma organ, som skall
handhava bostadsförbättringsverksamheten i övrigt.

Beträffande innehållet i övrigt i de avgivna reservationerna tillåter jag mig
hänvisa till kommittébetänkandet (del II s. 512—601).

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

Målsättningen.

Beträffande den närmare innebörden av kommitténs förslag i
fråga om målsättningen för jordbrukspolitiken hänvisas till den förut lämnade
redogörelsen (s. 12—22) samt till kapitel 1 och 2 i kommitténs betänkande.

I de avgivna yttrandena har kommitténs förslag i stora delar tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Emellertid ha på vissa punkter i ett stort
antal yttranden starka erinringar rests mot vad kommittén föreslagit. Detta
gäller framför allt förevarande avsnitt av förslaget samt därjämte, på sätt i
följande avsnitt skall angivas, förslagen rörande kontantbidragen, expropriationen
och organisationen.

Vad kommittén uttalat om behovet av en samordning av statens prisreglerande
verksamhet och verksamheten för rationalisering av jordbruket har i
allmänhet biträtts i remissyttrandena. Särskilt har behovet av en dylik samordning
understrukits av statens livsmedelskommission. Efter att ha erinrat
om att jordbrukspolitiken under decenniet närmast före andra världskrigets
utbrott så gott som uteslutande hade karaktären av en prisstödjande verksamhet
samt om därav föranledda olägenheter i form av produktionsöverskott
har kommissionen anfört följande.

Icke minst mot bakgrunden av de svårigheter, som voro förenade med den
under 1930-talet förda prispolitiken på jordbrukets område, är det enligt
kommissionens mening av stort värde, att jordbrukskommittén i sitt förslag
till riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken inordnat de prisreglerande
åtgärderna under en bestämd målsättning i fråga om jordbruksproduktionens
omfattning och samtidigt strävat efter att samordna desamma
med åtgärder, syftande till att successivt åstadkomma en rationalisering av
jordbruksnäringen med avseende på såväl jordbrukens storlek och form
som deras utrustning. Endast genom att de prisreglerande åtgärderna på
detta sätt inordnas i ett större sammanhang, blir det möjligt att undgå de
svårigheter med prisregleringen, som efter hand gjorde sig allt starkare gällande
under 1930-talet. En rationalisering av jordbruksnäringens struktur
efter i huvudsak de linjer, som jordbrukskommittén anfört, synes också vara
en ofrånkomlig förutsättning för att en på längre sikt hållbar standardförbättring
för hela jordbruksbefolkningen skall komma till stånd.

Sveriges lantbruksförbund har understrukit, att en på längre sikt fastställd
jordbrukspolitik icke blott underlättade ställningstagandet från det allmännas
sida i aktuella näringspolitiska frågor utan även utgjorde en nödvändig
förutsättning för att den enskilde jordbrukaren med tillförsikt skulle kunna
se framtiden an och själv våga göra sådana investeringar på längre sikt,
vilka kommittén funnit vara nödvändiga för en kostnadssänkande rationalisering.
I

I yttrandena över kommitténs förslag till målsättning beträffande storleken
av den jordbruksproduktion, som statsmakterna på lång sikt borde
söka uppehålla, urskiljas två huvudlinjer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

I de yttranden, som följa den ena huvudlinjen, accepteras kommitténs
ståndpunkt mer eller mindre oreserverat. En dylik uppfattning har, i de flesta
fallen utan särskild motivering eller med instämmande i kommitténs synpunkter,
bland annat uttalats av jordbrukets fackliga och ekonomiska organisationer,
flertalet hushållningssällskap, torrlåggningsnämnder och jordbrukskommissioner
ävensom av skogsstyrelsen, statens livsmedelskommission,
statens arbetsmarknadskommission, lantbruksakademien, hushållningssällskapens
ombud och ett flertal länsstyrelser. I åtskilliga av dessa yttranden
har dock gjorts gällande, att jordbruket borde kunna erhålla stöd för en
produktion, överstigande den av kommittén angivna gränsen, såvida densamma
kunde beredas avsättning inom landet, och i några av de här åsyftade
yttrandena har vidare hävdats, att man i nuvarande läge ej borde slå in på
en linje, som innebure, att man syftade till en begränsning av jordbruksproduktionen.

Den andra i yttrandena framkomna huvudlinjen överensstämmer i stort
sett med den uppfattning, som framförts i herrar Lundbergs och Svennilsons
reservation, och kan i huvudsak sägas innebära, att kommittén vid sin
målsättning övervärderat beredskapssynpunkterna samt att de internationella
förhållandena ännu icke vore sådana, att en verklig avvägning mellan
de ekonomiska synpunkterna och beredskapssynpunkterna kunde göras, och
att man därför ännu icke borde fastlägga någon bestämd riktlinje beträffande
storleken av den jordbruksproduktion som statsmakterna borde söka
uppehålla på lång sikt.

Bland de yttranden, vilka ansluta sig till den senare huvudlinjen, kunna
nämnas yttrandena från statskontoret, kommerskollegium, socialstyrelser.,
åtskilliga länsstyrelser, landsorganisationen, Kooperativa förbundet, Sveriges
industriförbund, Sveriges grossistförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska bankföreningen, Sveriges köpmannaförbund och Tjänstemännens
centralorganisation.

Ur de yttranden, som följa den första huvudlinjen, må här återgivas följande.

Sveriges lantbruksförbund har bland annat anfört följande i fråga om den
marginal, som bör finnas mellan produktion och konsumtion, ävensom rörande
den betydelse, som bör tillmätas beredskapssynpunkten.

Lantbruksförbundet, som anser att det svenska jordbruket bör ha företrädesrätt
att avsätta sina produkter på den inhemska marknaden, vill i
princip tillstyrka den av kommittén förordade målsättningen. Därvid förutsätter
förbundet, att den vid en i förhållande till utlandet ogynnsam prisrelation
såsom erforderlig betraktade marginalen icke göres större än som,
i enlighet med vad kommittén uttalat, kan anses vara ur jordbrukets synpunkt
önskvärt. Om marginalen sedermera i praktiken befinnes kunna utan
olägenhet begränsas mera än vad de av jordbrukskommittén verkställda beräkningarna
och uppskattningarna giva anledning förmoda, synes detta sålunda
även böra ske.

Lantbruksförbundet vill även framhålla, att de allmänna överväganden,
som vid tidpunkten för kommitténs ställningstagande ledde till att önske Bihang

till riksdagens protokoll 1057. / samt. .Vr 75. 7

Kungl. Maj ds proposition nr 75.

målen om en hög beredskap på livsmedelsförsörjningens område tillmättes
stor vikt, senare icke förlorat i aktualitet. Tvärtom har den avspänning på
det internationella området, som man då hoppades gradvis skulle inträda,
hittills uteblivit. Därjämte önskar lantbruksförbundet understryka, att den
höjning av levnadsstandarden för lantbrukets utövare, som allmänt anses
böra genomföras med minsta möjliga tidsutdräkt, knappast torde kunna
åstadkommas annat än vid eu relativt stor produktionsvolym. På annat sätt
lära nämligen önskemålen om en vidmakthållen och förbättrad effektivitet
inom lantbruksproduktionen icke gå att förena med den takt, vari de fortsatta
förändringarna av jordbruksbefolkningen lämpligen böra ske.

Även Riksförbundet landsbygdens folk har givit uttryck åt den uppfattningen,
att den framtida jordbruksproduktionens storlek borde närmas till
att motsvara landets fulla behov i något högre grad än kommittén föreslagit,
därvid förbundet anfört följande.

Kommittén har medgivit, att en produktion enligt det uppställda medelalternativet
ingalunda kan anses innebära någon överdriven trygghet, även
om den ur avvägningssynpunkt kan betraktas som skälig, och kommittén har
anfört en del moment, som kunna medföra att tryggheten blir otillräcklig. Sådana
moment äro t. ex. svaga skördar under en avspärrning, otillräcklig tillförsel
av gödningsmedel o. s. v. Förbundet anser därför, att statsmakterna
lägst böra eftersträva och stödja en produktion och egen försörjning av den
storlek, som angives i kommitténs medelalternativ, men att man bör giva
utrymme och stöd även för en ytterligare tillväxt av produktionen därutöver.
om en sådan kan uppstå vid den omfattning vårt jordbruk nu har och vid
den eventuella tillväxt som kan bliva en följd av att nu som övergångsjordbruk
betecknade jordbruk erhålla nyodlingsjord till komplettering. Då undersökningar
över förhållandena under de normala åren före kriget visat, att
jordbruksproduktionen brukar svänga med cirka 4 procent över eller under
en genomsnittsproduktion, hävdar förbundet, att en produktion upp till genomsnittligt
96 procent av konsumtionsbehovet bör tillåtas och skyddas.
Detta skulle öka landets trygghet i betydande grad utan att medföra något
överskottsproblem på längre sikt.

Strävandena att begränsa vår jordbruksproduktion och vår jordbruksareal
till en nivå mindre än landets behov torde vidare stämma dåligt överens
med the Food and Agriculture Organization of tlie United Nations (FAO)
konstaterande av, att världens jordbruksproduktion är för liten för tillfredsställandet
av behoven för en normal födostandard och med dess uppmaning
att utvidga och öka produktionen. Den import kommittén föreslår för
att fylla den föreslagna bristmarginalen i vårt land måste — om den på
lång sikt överhuvud taget blir möjlig — alltså tagas från elt för litet världsförråd
och bliva till förfång för vissa andra folks önskvärda försörjning.
A andra sidan kan en sådan import, även om vårt land önskar den, visa sig
bliva omöjlig att åstadkomma. FAO:s planer angående lagring och fördelning
av överskottsländernas produktion innebära, att läget på den internationella
livsmedelsmarknaden kan bliva ett helt annat än det från förkrigstiden.
De stora pristryckande överskott, som då förekommo, kunna sålunda
komma att distribueras till länder med låg livsmedelsstandard, medan de
andra få klara sig på egen produktion. FAO:s planer innefatta även att levnadsvillkoren
för hela världens jordbruksproducenter avsevärt skola höjas.
Allt detta tyder alltså på, att import av billiga livsmedel ej för framtiden
med säkerhet kan påräknas.

Även ur dessa internationella synpunkter synes det alltså nödvändigt, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 99

inom vårt eget land uppehålla en jordbruksproduktion tillräcklig för folkets
behov.

I anledning av kommitténs förslag rörande förhållandet mellan smörproduktionen
och produktionen av margarin har Riksförbundet landsbygdens
folk anfört.

Förbundet anser, att utrymmet för margarin successivt bör ytterligare inskränkas
i den mån smörproduktionen kan komma att ökas. Någon överproduktion
av smör skall icke anses föreligga förrän produktionen därav
fyller hela vårt lands malfettsbehov, varvid dock ur beredskapssynpunkt
utrymme för 10 000 ton margarin framställda ur beredskapsodlingar av
svenska oljeväxter bör kunna reserveras. Vårt folks matfettsbebov bör icke
blott ur beredskapssynpunkt utan även och icke minst ur folkhälsosynpunkt
i största möjliga utsträckning fyllas med smör. Ur bland annat den synpunkten
bör icke heller någon export av smör få förekomma förrän vårt
eget lands behov är helt fyllt liksom givetvis ej heller något handelsutbyte
av smör mot margarin. Förbundet reserverar sig bestämt mot ett sådant förfaringssätt.
Att det finns en avsevärd skillnad i näringsfysiologiskt hänseende
mellan smör och margarin visas bland annat av undersökningar företagna
i Danmark under förra världskriget. Enligt näringsfysiologernas uppfattning
innehåller smöret — även om man bortser från sådana vitaminer
och tillsatsämnen av vissa slag, som man nu söker på konstlad väg tillföra
margarinet -— även en mängd andra i ytterst små kvantiteter förekommande
men för hälsan mycket betydelsefulla- ämnen.

Statens livsmedelskommission, som i sitt yttrande särskilt betonat beredskapssynpunkten
och de sociala synpunkterna, har anfört följande.

Vid ett bedömande av beredskapssynpunktens betydelse vid fastställandet
av den jordbruksproduktion, som statsmakterna böra understödja, får särskilt
beaktas, att svårigheterna att genomföra en reglering av livsmedelskonsumtionen
under en avspärrning bliva större, ju större avvikelse en dylik
kommer att innebära i jämförelse med konsumtionens normala storlek och
sammansättning. Icke minst är det i detta sammanhang nödvändigt att beakta
riskerna för att en alltför stark nedskärning av den animaliska produktionen
under en avspärrning motverkas därigenom att till direkt konsumtion
lämpliga vegetabilier såsom brödsäd och potatis tagas i anspråk för
utfodringsändamål. Ur beredskapssynpunkt är det angeläget, att målsättningen
för den framtida jordbruksproduktionen sättes så högt, att riskerna
i detta hänseende i möjligaste mån reduceras.

o Härtill kommer, att möjligheterna att genom lagring trygga tillgången på
sadana animaliska produkter som kött, fläsk och ägg äro synnerligen begränsade.
Det torde också få anses vara mycket svårt att under en avspärrning
fa till stånd mera betydande temporär ökning av produktionen av dessa
varor.

Samtidigt vill kommissionen framhålla, att vid en bedömning av nu förevarande
spörsmål den största hänsyn måste tagas till de djupgående inverkningar
på landsbygdens sociala förhållanden, som en alltför snabb och stark
minskning av jordbruksbefolkningen måste draga med sig. Kommissionen
vill i detta sammanhang erinra om att enligt jordbrukskommitténs beräkningar
skulle under vissa förutsättningar med avseende på den fortsatta mekaniseringen
och rationaliseringen i övrigt av jordbruket arbetskraftsåtgången
inom jordbruket år 1970 enligt medelalternativet vara 71 men enligt minimialternativet
endast 55 procent av arbetsförbrukningen år 1938. Fn så stark

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

nedgång av jordbruksbefolkningens numerär, som sistnämnda alternativ förutsätter,
kommer med all säkerhet att vålla betydande olägenheter såväl i
socialt och kommunalekonomiskt hänseende som med avseende på arbetskraftstillgången
inom andra landsbygdsnäringar, framför allt skogsbruket,
vilka ävenledes böra tagas i betraktande vid en avvägning av den framtida
jordbruksproduktionens omfattning. Kommissionen vill i detta sammanhang
särskilt peka på den risk för en ytterligare snedvridning av könsproportionerna
inom såväl landsbygds- som stadsbefolkningen samt för en ur sociala
och ekonomiska synpunkter olycklig sammankrympning av de yngre åldersgrupperna
inom landsbygdsbefolkningen, som en stark minskning av jordbruksbefolkningen
i varje fall under en ganska lång övergångstid skulle medföra.

Beträffande de ekonomiska synpunkterna på målsättningen för jordbruksproduktionen
har livsmedelskommissionen efter en redogörelse för
innehållet i kommittéledamöterna Lundbergs och Svennilsons reservationsvis
gjorda uttalanden i denna fråga yttrat.

Livsmedelskommissionen finner för sin del de av reservanterna påpekade
faktorerna böra beaktas vid en bedömning ur samhällsekonomiska synpunkter
av kostnaderna för den av kommittén föreslagna målsättningen för jordbrukspolitiken.
Å andra sidan får emellertid vid en dylik bedömning hänsyn
också tagas till möjligheterna att inom andra näringsgrenar effektivt utnyttja
den arbetskraft, som vid en tillämpning av det av reservanterna förordade
minimialternativet skulle frigöras inom jordbruket, ävensom till de svårigheter
och kostnader, som äro förenade med den erforderliga omskolningen av
denna arbetskraft. Dessa omständigheter ha, såvitt kommissionen kunnat finna,
icke beaktats i reservationen. Därest så sker, synes merkostnaden för den
av kommittén föreslagna målsättningen för jordbrukspolitiken i jämförelse
med det av reservanterna förordade alternativet bliva icke obetydligt lägre
än dessa angivit.

Under hänvisning till bland annat det nu anförda har livsmedelskommissionen
förklarat, att kommissionen anslöte sig till kommitténs förslag beträffande
målsättningen och att genom det av kommittén förordade medelalternativet
beredskapssynpunkten vore tillgodosedd i den utsträckning som
rimligen kunde påfordras. Samtidigt har kommissionen varnat för en högre
norm beträffande storleken av den på lång sikt önskvärda jordbruksproduktionen
och har i detta hänseende bland annat anfört följande.

Att fastställa en större produktion såsom norm för den framtida jordbrukspolitiken
skulle enligt kommissionens mening vara förbundet med alltför
stora risker med avseende på ett effektivt genomförande av de prisreglerande
åtgärderna. Man kan nämligen icke bortse från det förhållandet, att
om den jordbruksproduktion, som statsmakterna utfästa sig att stödja, ligger
alltför högt, ökas icke endast riskerna för att vid en tillfällig produktionsökning
ett svårbemästrat överskott av jordbruksprodukter skall uppkomma
utan överhuvud taget svårigheterna att effektivt genomföra den avsedda
regleringen av priserna på jordbrukets produkter.

Skogsstyrelsen, vilken tillstyrkt kommitténs förslag i fråga om målsättningen,
har rörande de skäl, som böra åberopas härför, anfört följande.

Såsom motiv för uppehållande och stödjande av en jordbruksproduktion,
vilken i praktiken synes komma att få ungefär samma omfattning som den
nuvarande, har kommittén huvudsakligen åberopat beredskapssynpunkten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

101

Däremot har kommittén avvisat den uppfattningen, att det folkmaterial, som
den jordbrukande befolkningen utgör, skulle vara särskilt värdefullt och att
därför de befolkningspolitiska synpunkterna borde beaktas vid utformningen
av jordbrukspolitiken på lång sikt. Det synes emellertid skogsstyrelsen som
om kommittén därvid alltför mycket utgått från rent materiella synpunkter.
Det lär icke behöva ses som ett utslag av falsk jordromantik om man hävdar,
att det är av betydelse för folkmaterialet, att en så stor del som möjligt av
ungdomen fostras i nära kontakt med naturen, och att det därför är en styrka
för landet att en icke alltför liten del av dess befolkning har sin verksamhet
knuten till jorden. En mycket stor del av det svenska folket finner också alltfort
den största tillfredsställelsen i arbetet med jord och skog, även i fall,
då det kallt ekonomiskt räknat skulle vara mera lönande att övergå till annan
sysselsättning. Så länge man vid närings- och befolkningspolitiska överväganden
icke vill helt bortse från sådana immateriella synpunkter som människornas
olika egenskaper, personliga önskningar och trivsel måste det anses
särskilt befogat att taga hänsyn till dem i samband med frågor som
röra jordbruksnäringen och bebyggelsen på landsbygden.

Att skogsstyrelsen här framfört vissa andra synpunkter och motiv för
uppehållande av en tillräcklig jordbruksproduktion i landet innebär icke
alt styrelsen anser den av kommittén föreslagna omfattningen av jordbruksproduktionen
för snävt tilltagen. Styrelsen har endast velat framhålla att, om
utvecklingen skulle gå i den riktningen, att man vid en annan tidpunkt
skulle ur ekonomiska och beredskapssynpunkter finna en avsevärd minskning
av vår jordbruksproduktion lämplig, så bör man ändock med hänsyn
till de av styrelsen antydda motiven icke utan vidare vidtaga åtgärder för
en avveckling i alltför stor skala av våra jordbruk.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har som sin uppfattning uttalat, att kommittén
lagt alltför stor vikt vid det ekonomiska kriteriet, och härom anfört.

Självfallet är det angeläget, att landets arbetskraft och övriga produktionsfaktorer
användas så, att de på bästa sätt tillfredsställa konsumenternas
behov samt bidraga till höjande av nationalinkomsten och det allmänna välståndet
i landet. Enligt länsstyrelsens mening har emellertid kommittén lagt
alltför stor vikt på det ekonomiska kriteriet i fråga om produktionsfaktorernas
rationella användning — ett kriterium som kommittén erkänner vara
en teoretisk konstruktion, vilken i verkligheten aldrig blivit och heller aldrig
kan bliva helt förverkligad. Att vid planeringen för framtiden lägga huvudvikten
på ekonomiska kalkyler, om vars hållbarhet man strängt taget ingenting
vet, är väl knappast försvarligt. Särskilt betänksam måste man bliva,
när denna metod tillämpas för att åstadkomma en så pass genomgripande
omvälvning av landets ekonomiska liv, som den kommitténs förslag syftar
till. Vidare måste man noga akta sig för att — till priset av en långt ifrån
säker eller måhända rent tillfällig höjning av välståndet inom landet — rasera
värden, som visserligen icke enbart kunna mätas i pengar men som
äro av största betydelse för trivseln i samhället. Därjämte kan ett dylikt förfarande
befolkningspolitiskt sett få allvarliga verkningar.

Länsstyrelsen har vidare berört frågan om lämpligheten av att i nuvarande
läge fastställa en målsättning som innebure, alt en viss begränsning av
jordbruksproduktionen eftersträvades. Härom har anförts bland annat följande.

Länsstyrelsen vill ingalunda bestrida riktigheten av jordbrukskommilténs
antaganden att en viss överproduktion inom jordbruket kan beräknas upp -

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

komma inom en icke alltför avlägsen framtid, såvida icke jordbruksproduktionen
kommer att hämmas av en opåräknat stark avgång av arbetskraft,
ävensom att denna överproduktion skulle uppstå, även om fodermedelsimporten
helt avstängdes. Vidare delar länsstyrelsen kommitténs uppfattning
att det är nödvändigt, när det gäller en så vittsyftande fråga som jordbrukets
framtid, att utforma ett program för statsmakternas åtgärder, vilket icke
endast tar sikte på dagens situation utan även är ägnat att underlätta och
gagna utvecklingen på lång sikt. Å andra sidan torde det emellertid icke
kunna bestridas, att de nuvarande förhållandena såväl ute i den övriga
världen som i vårt land —■ verkningarna av det senaste världskriget och
den mångåriga avspärrningen — göra det svårare än någonsin att se in i framtiden.
Synnerligen aktuella äro ju nu de åtgärder, som den nya organisationen
för världsfreden anser erforderliga för att med alla medel och till
snart sagt varje pris för lång tid framåt åstadkomma en ökad livsmedelsproduktion
inom bland annat de europeiska länderna. Skall Sverige kunna
deltaga i denna humanitära aktion, synas våra strävanden åtminstone för
flera år framöver böra inriktas icke på en nedskärning utan på en kraftig
ökning av det svenska jordbrukets avkastning. Detta förhållande gör det
särskilt vanskligt att nu taga en mera bestämd ställning till jordbrukspolitiken
på längre sikt. Även om denna betydelsefulla fråga icke får bortskymmas
av dagens svårigheter, anser länsstyrelsen likväl att den allra största
försiktighet är av nöden, när det gäller att sätta i gång en rationalisering,
som medför nedläggandet av en stor del av de nuvarande självständiga brukningsdelarna.
Utan att i övrigt kunna dela den uppfattning, som uttalats i
det av herrar Lundberg och Svennilson avgivna särskilda yttrandet beträffande
målsättningen för den statliga jordbrukspolitiken in. in., anser länsstyrelsen
i likhet med dessa reservanter, att det vore uppenbarligen orimligt
att — vid nu rådande prisrelationer och med rådande utsikter för livsmedelsförsörjningen
i världen — nu bestämma sig för en »låg-linje» för jordbruksproduktionens
framtida storlek och därmed vidtaga åtgärder för att
minska produktionskapaciteten eller hålla tillbaka en stegring.

Även lantbruksstyrelsen har berört sistnämnda spörsmål och har härom
yttrat bland annat följande.

Huru långt den sedan länge pågående, men av de senaste krisåren något
avbrutna produktionsstegringen inom jordbruket kan väntas fortgå, är enligt
lantbruksstyrelsens mening mycket svårt att bedöma. Att ännu ganska
mycket står att vinna, synes dock påtagligt. Med en s. k. normal befolkningsutveckling
i riket skulle en dylik ökande jordbruksproduktion otvivelaktigt
för de flesta samhällsgrupper framstå såsom fördelaktig. Mot bakgrunden
av den faktiska befolkningsutvecklingen i landet har jordbrukskommittén
emellertid i den ökande jordbruksproduktionen skymtat möjligheten
av ett produktionsöverskott av jordbruksprodukter. Vid bedömandet av
detta spörsmål har kommittén utgått från vissa åberopade specialundersökningar.
Kommittén synes emellertid icke ha närmare ingått på en prövning
av berörda undersökningars tillförlitlighet, och en sådan prövning har
ej heller lantbruksstyrelsen sett sig föranlåten att göra. Lantbruksstyrelsen
vill dock framhålla, att ifrågavarande prognoser icke synas vara helt invändningsfria.
Det synes sålunda knappast riktigt att såsom underlag för
prognoserna i den grad som enligt betänkandet skett utgå därifrån, att befolkningens
kosthåll skulle under tiden strax före det senaste världskriget
ha varit i stort sett tillfredsställande. En dylik utgångspunkt synes i allt
fall illa överensstämma med resultaten från vissa på läkarhåll utförda undersökningar.
Därest de breda folklagren beredas ekonomiska möjligheter

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

103

till en önskvärd förbättring av levnadsstandarden, synes därför även en hittills
tämligen okänd konsumtionsvolym av särskilt animalier böra tagas
med i beräkningen. Enligt lantbruksstyrelsens mening måste det därför anses
vara alltför djärvt att på grundval av nu föreliggande material godtaga
principen om en begränsning av jordbruksproduktionen. En mera avvaktande
politik härvidlag torde i stället vara värd att förorda, så mycket mera
som de under de båda senaste världskrigen vunna erfarenheterna tyda på
att man endast genom ett utnyttjande till det yttersta av åkern och för åkerbruk
lämplig mark varit i stånd att något så när bemästra livsmedelssituationen
under krisförhållanden. Då staten nu under en följd av år på olika
sätt sökt uppmuntra till en ökad uppodling av mark och en större jordbruksproduktion,
synes man från statsmakternas sida böra iakttaga försiktighet
inför frågan om en begränsning av jordbruksproduktionen. Uppfattningen
om vilken storleksordning den bör hava har, som synes, växlat under den
gångna tiden.

I detta sammanhang vill lantbruksstyrelsen anföra, att det synes möjligt
att på mindre uppseendeväckande och ingripande vägar än de av jordbrukskommittén
föreslagna åtminstone starkt fördröja en befarad överproduktion
och sålunda skjuta denna ytterligare på framtiden, då befolkningsutvecklingen
måhända förändrats i önskvärd riktning. Sålunda torde statsmakterna
lämpligen kunna inrikta sin politik på att befrämja skogsodling på en del
svaga jordar, som ej lämpa sig för jordbruk. Till dessa jordar höra exempelvis
starkt stenbundna jordar och jordar, som visa benägenhet för stoftflykt.
Vidare synes man lämpligen kunna uppmuntra skogsodling även på
starkt spridda eller eljest illa belägna skiften på såväl större som mindre
egendomar. Även genom att icke låta statsunderstöd utgå till sjösänkningar,
som i många fall äro i ekonomiskt hänseende föga rationella företag, kunna
statsmakterna åstadkomma en begränsning av jordbruksproduktionen. I
samma riktning kan slutligen en lämplig revision av vanhävdslagstiftningen
verka, eventuellt en annan tillämpningspraxis på området för denna lagstiftning.
Utvecklingen är tvivelsutan redan på väg mot en icke oväsentlig
begränsning av åkerarealen, och denna utveckling torde med ganska enkla
medel kunna främjas i önskvärd grad. Om därjämte fodermedelsimporten
begränsas, synes faran för överproduktion kunna bedömas såsom betydligt
mindre överhängande än jordbrukskommittén velat göra. Därest vidare här
berörda åtgärder kompletteras med åtgärder — principiellt av samma slag
som av jordbrukskommittén ifrågasatts men genomförda i ett lugnare tempo
än kommittén beräknat — synes utvecklingen på jordbruksområdet under
den tid, som nu kan överblickas, kunna bemästras utan äventyrlighet.

Liknande synpunkter ha även anförts bland annat av hushållningssällskapens
ombud. Även i flera andra yttranden har anförts, att kommittén torde
ha överskattat faran för överproduktion. Sålunda har bland andra Jönköpings
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott förklarat sig hålla för
ej osannolikt, atl bristen på arbetskraft inom jordbruket trots fortskridande
mekanisering skulle leda till alt jordbruksproduktionen i framtiden komme
atl stagnera.

Torrläggningsnäunnden i Kronobergs lön har beträffande önskemålet att
förhindra en överproduktion inom jordbruket yttrat följande.

Kommitténs målsättning är att förhindra befarad överproduktion genom
nedläggande av ett betydande antal mindre brukningsdelar och därigenom
frigöra arbetskraft för annat mera produktivt ändamål. På så sätt skulle

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

hela landets arbetskraft kunna utnyttjas rationellt. Denna målsättning synes
— under förutsättning att produktivt arbete kan beredas all arbetskraft —
vara sund och riktig. — Ser man på förhållandena såsom de gestaltat sig
under de tre senare decennierna, finner man ait det varit under förhållandevis
korta perioder, som all arbetskraft kunnat utnyttjas till verkligt produktivt
arbete, beroende på att »överproduktion» förekommit inom andra näringsgrenar.
Man må lioppas att genom statlig dirigering de av »överproduktion»
karakteriserade lågkonjunkturperioderna må kunna minskas, men
att helt eliminera desamma torde vara ogörligt. — Det enda verksamma
instrumentet statsmakterna torde besitta för konjunktur- och produktionsutjämning
torde vara dirigering av arbetskraften. Torrläggningsnämnden kan
därför ej underlåta att påpeka det stora inflytande som jordbruket, enkannerligen
det mindre och allra minsta, haft i nu nämnt avseende, då det under
lågkonjunkturer förmått uppsuga en ej oväsentlig del av den lediga arbetskraften
och vid högkonjunkturer lämna ifrån sig en mycket avsevärd
del.

Då såsom nyss nämnts jordbruket långt ifrån är den enda näringsgrenen
som kan drabbas av överproduktion måste det, ehuru frågan här ligger annorlunda
till, anses mindre välbetänkt att börja en planhushållning för hela
landet med den näringsgren, som har den största konjunkturutjämnande
betydelsen.

I de yttranden, som följa den andra av de båda förut angivna huvudlinjerna,
framhålles i regel i främsta rummet, att kommittén vid sin avvägning
underskattat de ekonomiska synpunkterna, att det, även om man ville
uppehålla försörjningen i en avspärrningssituation på den nivå, som kommittén
angivit som önskvärd, skulle vara möjligt att låta produktionen
under normala förhållanden sjunka ej oväsentligt under de av kommittén
angivna kvantiteterna, enär kommittén underskattat jordbrukets omställningsmöjligheter
ävensom möjligheten att genom lagring erhålla bidrag till
försörjningen i en dylik situation, att det ur ekonomisk synpunkt vore förmånligt
att uppehålla en större inhemsk oljeväxtodling än den av kommittén
angivna, samt att det definitiva ställningstagandet till storleken av den
jordbruksproduktion, som statsmakterna borde stödja på lång sikt, borde
uppskjutas till dess de internationella förhållandena klarnat och därmed möjligheten
att företaga en verklig avvägning mellan olika synpunkter ökat.
Belysande för motiven till de sålunda framförda uppfattningarna äro de
yttranden, som avgivits av Sveriges industriförbund och landsorganisationen.

Rörande den av kommittén verkställda avvägningen mellan ekonomiska
och andra synpunkter anför landsorganisationen bland annat följande.

Landsorganisationen är fullt medveten om de svårigheter som måste vara
förknippade med en avvägning främst mellan de olika av kommittén angivna
huvudsynpunkterna. Objektiva normer härför saknas och avvägningen kan
aldrig bliva »riktig» i annan bemärkelse än att resultatet ter sig rimligt ur
hela samhällets synvinkel. Landsorganisationen saknar dock i betänkandet
eu klarläggande redovisning av de argument som till sist blivit bestämmande
vid avvägningen av de olika synpunkterna mot varandra. Det förefaller som
om kommittén skjutit undan det ekonomiska kriteriet till förmån för beredskapssynpunkten
på ett sätt, som icke synes tillräckligt motiverat i betänkandet.
Det är otvivelaktigt riktigt, att det ekonomiska kriteriet aldrig kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

105

bygga på säkra premisser beträffande framtiden. Det ekonomiska kriteriet
har dock enligt landsorganisationens mening icke sitt värde däri, att det användes
till konstruktionen av en renodlad och i sina konsekvenser orimlig frihandelslinje,
utan däri att det angiver, att — för att återge kommitténs formulering
— »varje steg i den riktning, som markeras av det rent ekonomiska
kriteriet, bör giva ett plus till det totala samhällsekonomiska produktionsresultatet».
Samhällets strävanden på övriga områden av det ekonomiska
livet syfta till att giva de produktiva resurserna en så effektiv användning som
möjligt och att på detta sätt höja befolkningens realinkomst. När kommittén
vid bestämmandet av jordbruksproduktionens framtida omfattning stannat
vid ett alternativ, som för lång tid framåt nödvändiggör en avsevärd inkomstomfördelning
och hämmar en realinkomstförbättring, har den enligt landsorganisationens
mening underskattat betydelsen av den samhällsekonomiska
synpunkten på frågeställningen.

Med det sagda har landsorganisationen givetvis icke velat giva uttryck för
den åsikten att beredskapssynpunkten icke förtjänar beaktande. Ur de synpunkter
som landsorganisationen har att företräda framstår tvärtom en hög
produktion vid avspärrning som synnerligen önskvärd. Förbrukningsregleringar
drabba hårdast de mindre inkomsttagarna som sakna ekonomiska
resurser att skaffa sig kompensation genom inköp av oransonerade och i
regel dyrare varor. Frågan är emellertid dels vilken beredskapsproduktion
som framstår som rimlig, dels på vilka vägar en önskvärd produktion kan
tryggas genom åtgärder från samhällets sida.

Avgörande för valet mellan de av kommittén angivna alternativen bör
enligt landsorganisationens mening bliva storleken av den merkostnad varmed
samhället belastas, om en beredskapsproduktion av den enligt medelalternativet
angivna omfattningen skall upprätthållas i framtiden. Mycket
approximativt angiver kommittén denna årliga merkostnad till 90 miljoner
kronor år 1960 och till 120 miljoner kronor år 1970. Dessa siffror utgöra
dock icke något tillförlitligt mått på den samhälleliga merkostnad som uppstår
därigenom alt en betydande arbetsstyrka sysselsattes inom jordbruket,
vilken eljest skulle kunna sysselsättas i andra näringsgrenar. Fn helt annan
uppfattning om storleksordningen av merkostnaden erhålles av den reservation
som avgivits av kommitténs nationalekonomiska experter. Av dessa uppskattas
nämligen den samhälleliga merkostnaden för medelaltemativet till
ej mindre än 400 å 600 miljoner kronor. Reservanterna ha dock härvid utgått
från ett annat minimialternativ än kommittémajoriteten. Dels ha de ansett,
att den inhemska produktionen icke behöver sättas till en högre nivå,
än som för år 1970 svarar mot omkring 70 procent av den totala livsmedelskonsumtionen.
Merkostnaden för kommitténs medelalternativ jämfört med
reservanternas minimialternativ uppskattas till 200 miljoner kronor. I reservationen
har vidare räknats med den mest ekonomiska produktionsinriktningen
i minimialternativet, d. v. s. en proportionsvis lika hög margarinkonsumtion
som före kriget. Vinsten av denna omläggning blir omkring 150
—200 miljoner kronor. Hänsyn har vidare tagits till att minskningen av jordbruksproduktionen
i främsta rummet kan väntas omfatta de ur lönsainhetssynpunkt
sämsta brukningsdelarna. Den härigenom föranledda merkostnaden
mellan de bägge alternativen är enligt reservanternas mening av storleksordningen
100—200 miljoner kronor.

Landsorganisationen finner icke anledning alt i della sammanhang verkställa
en detaljgranskning av de anförda siffrorna. Otvivelaktigt föreligga
här avsevärda skiljaktigheter i fråga om bedömningen av de faktiska kostnadsskillnaderna
mellan olika altenialiv för den framtida jordbruksproduktionen.
De olika upplänningarna i delta mycket väsentliga avseende mellan

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

kommittémajoriteten och kommitténs nationalekonomiska expertis göra det
enligt landsorganisationens mening motiverat att icke för närvarande bestämma
sig för en framtida jordbruksproduktion av viss storlek.

Landsorganisationen har vidare erinrat om möjligheterna att täcka en
del av livsmedelsbehovet under en avspärrning medelst lagring samt om
möjligheterna till inhemsk oljeväxtodling och till produktionsökning under
en avspärrning. Rörande sistnämnda fråga har landsorganisationen anfört
följande.

1 herrar Lundbergs och Svennilsons reservation påpekas, att avsevärda
möjligheter till en produktionsökning vid avspärrning torde föreligga. Reservanterna
återgiva vissa siffror angående produktionsökningen i England under
krigsåren. Dessa siffror kunna kompletteras med uppgifter från Schweiz,
vars jordbruksförhållanden torde uppvisa större beröringspunkter med de
svenska. Arealen för olika slag av grödor har i Schweiz under krigsåren undergått
följande ökning (hektar):

	1939	1944	Ökning procent
atalt................ härav	. . .. 184 000	354 000	89
Brödspannmål......	. . .. 102 000	146 000	43
Foderspannmål ....	14 000	75 000	436
Sockerbetor........	1 500	6 000	300
Potatis ............	46 000	90 000	96
Grönsaker..........	12 000	23 000	92

Samtidigt har mjölkproduktionen minskat med 21 procent och fläskproduktionen
med drygt hälften.

Härefter har landsorganisationen anfört följande.

Av vad som i det föregående anförts drar landsorganisationen för sin del
den slutsatsen, att ett fixerande av jordbruksproduktionens storlek för en lång
tid framåt för närvarande icke lämpligen bör ske. Det torde icke kunna förnekas,
att kommitténs ställningstagande för en hög beredskapsproduktion
skett under intrycket av den ännu rådande krissituationen. Svårigheterna att
göra en rimlig avvägning mellan de olika synpunkterna på den framtida jordbruksproduktionen
äro uppenbarligen för närvarande exceptionellt stora. Inträder
en normalisering av det internationella varuutbytet, kan en högprotektionistisk
linje medföra olägenheter för Sverige, i all synnerhet om strävandena
att komma fram till internationella avtal om friare handelsförbindelser
leda till resultat. En synnerligen osäker faktor är även arbetskraftstillgången
inom jordbruket. Expansionstendenserna inom industrien kunna få sådan
styrka, att alla långsiktiga produktionsprogram för jordbrukets vidkommande
kunna komma att kullkastas. Icke ens en fullständig inkomstutjämning utgör
någon garanti för att sugningen från stadsnäringarna blir mindre stark. Utvecklingen
beträffande arbetskraften inom det husliga området är ett exempel
på att lönedifferenserna i vissa fall icke äro den avgörande orsaken till att
arbetskraften söker sig bort från ett område.

Slutligen erfordras enligt landsorganisationens mening i framtiden ytterligare
undersökningar av skilda slag för att möjliggöra en välgrundad avvägning
mellan olika synpunkter. Det har tidigare anmärkts, att kommittén icke
i tillräcklig grad satt in jordbrukets problem i det stora ekonomiska sammanhanget.
Möjligheterna härtill torde utan tvivel bliva större, när resultaten från

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

107

pågående och planerade nationalinkomstberäkningar föreligga. Frågan om
lagringsmöjligheterna för olika livsmedelsråvaror och livsmedel behöver vidare
utredas mera än som skett i det framlagda betänkandet.

Att uppskjuta det slutgiltiga avgörandet beträffande den framtida jordbruksproduktionens
storlek synes ingiva så mycket mindre betänkligheter som
valet av alternativ, såvitt landsorganisationen förmår bedöma, icke under de
närmaste åren nämnvärt påverkar arten och omfattningen av de statliga stödåtgärderna,
vare sig dessa ha formen av prisstöd eller av åtgärder för främjande
av rationaliseringsarbetet inom jordbruket. Landsorganisationen ger sin
fulla anslutning till det av kommittén uppställda målet att jordbruksbefolkningen
på rationellt skötta brukningsdelar bör vinna ekonomisk likställighet
med övriga befolkningsgrupper. Landsorganisationen finner det icke utan vidare
klart, att detta mål bäst kan uppnås genom att ett högt alternativ väljes
för jordbruksproduktionens framtida storlek. Snarare torde det förhålla
sig så att inkomstutjämningen mellan jordbruket och övriga näringar lättast
kan åstadkommas, om jordbruksproduktionen koncentreras till färre och rationellare
brukningsdelar.

Sveriges industriförbund har rörande ifrågavarande avvägningsspörsmål
anfört bland annat följande.

Vid sitt ställningstagande till denna för kommitténs konkreta förslag avgörande
utgångspunkt finner industriförbundet i likhet med kommittén självfallet,
att landets jordbruk icke kan få utsättas för en ohämmad konkurrens
från utlandet. Redan det av kommittén framförda, i och för sig starkt bärande
beredskapsmotivet utesluter en sådan möjlighet. Att detta motiv under
alla förhållanden måste tillmätas största betydelse vid bestämmandet av produktionens
omfattning och inriktning visas icke minst av erfarenheterna under
världskrigen. Det skall ingalunda heller bestridas, att befolkningspolitiska
och sociala synpunkter, som i sin mån stärka kravet på en omfattande jordbruksproduktion,
jämväl måste skänkas det största beaktande vid lösandet av
detta avvägningsproblem.

Ehuru såtillvida full samstämmighet torde råda mellan företrädare för
olika näringar och befolkningsgrupper, kan det naturligen alltid diskuteras,
hur långt de sålunda framförda motiven kunna anses bäriga, när de konfronteras
med den av kommittén jämväl anförda huvudsynpunkt, som betecknats
såsom det ekonomiska kriteriet. En huvudinvändning, som enligt industriförbundets
mening måste riktas mot kommitténs förslag, är att denna i icke
ringa grad övervärderat beredskapssynpunkten på bekostnad av de rent ekonomiska
synpunkterna. Storleken av den jordbruksproduktion, som kommittén
föreslår, kan knappast sägas vara resultatet av någon verklig avvägning
mellan de olika krav, som här göra sig påminta. Förslagets innebörd är i
själva verket att vårt land skulle bliva i det allra närmaste självförsörjande
i fråga om jordbruksprodukter. Marginalen mellan delta s. k. medelalternaliv
och vad som skulle motsvara full självförsörjning är icke större än som
ansetts erforderligt för att skapa tillräckliga avsättningsmöjligheter för jordbruket,
om skördarna under ett eller annat år skulle bliva rikliga. Kommitténs
förslag innebär därför praktiskt taget ett maximialternativ. Skillnaden
är i huvudsak, att kommittén förutsätter en margarinproduktion av högst
.''it) 000 ton — förutom 10 000 lön av inhemska råvaror — samt alt sockerbehovet
skall till eu mindre del täckas genom import.

De samhällsekonomiska konsekvenserna av en dylik beredskapslinje ha enligt
industriförbundets mening i förslaget väsentligt underskattats. Den utredning,
som härutinnan gjorts av reservanterna herrar Lundberg och Sven -

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

nilson och vari pekas på en kostnadsökning för kommitténs beredskapslinje
av storleksordningen 400—600 miljoner kronor om året i jämförelse med den
beredskapsproduktion, som reservanterna anse tillräcklig, förefaller — trots
den osäkerhet, som måste vidlåda alla dylika beräkningar — mera realistisk
än den av kommittén kalkylerade kostnadsökningen, 90 å 120 miljoner kronor
om året i jämförelse med minimialternativet. Även om siffrorna givetvis
icke göra anspråk på exakthet, synes det obestridligt, att alla andra grenar
av näringslivet och medborgarna i gemen skulle få pålaga sig högst väsentliga
bördor vid ett realiserande av det s. k. medelalternativet. Den höjda levnadsstandard
för vårt folk, om vars önskvärdhet ingen meningsskiljaktighet
råder, kommer ofrånkomligen att förverkligas i en långsammare takt, om anspråken
på självförsörjning på detta område ställas allt för höga.

En särskild anledning till farhågor i detta avseende utgöra de prognoser
rörande befolkningsutvecklingen, som visa, att den produktiva befolkningen
under den tid, som kan överblickas, kommer att praktiskt taget stagnera. Samtidigt
kräva stadsnäringarna för en fortsatt, t. o. m. relativt långsam utvidgning
högst betydande tillskott av arbetskraft. Vid en ur ekonomiska synpunkter
för stor jordbruksproduktion måste därför riskeras, att arbetskraft,
som erfordras för en ökad och mera mångsidig industriell produktion, kommer
att saknas och därmed ett väsentligt underlag för en allmän standardhöjning
att försvagas. Det bör i detta sammanhang erinras, att eu standardhöjning
utanför jordbruket — under förutsättning av ekonomisk likställdhet
mellan jordbrukare och jämförbara befolkningsgrupper — kommer att automatiskt
utlösa en motsvarande standardhöjning även för jordbrukets utövare.

De invändningar, som ur nu anförda synpunkter kunna resas mot förslaget,
behandlas i betänkandet påfallande knapphändigt. Kommittén konstaterar
visserligen, att om utformningen av jordbrukspolitiken skulle leda till
att övriga näringsgrenar icke kunde expandera i den takt, som möjliggjorde
full och effektiv sysselsättning inom hela näringslivet, skulle detta komma
att medföra att realinkomststegringen för befolkningen tagen som en helhet
komme att gå långsammare än vad som eljest skulle ha blivit fallet. Detta
obestridliga förhållande, som är av central betydelse för uppläggningen av
hela jordbruksproblemet, hade enligt industriförbundets mening bort beaktas
mera än som skett vid förslagens utformning.

Enligt industriförbundets uppfattning skulle ett närmande till det av jordbrukskommittén
angivna minimialternativet innebära en riktigare avvägning.
Detta alternativ innebär, att konsumtionen av jordbruksprodukter per
capita skulle kunna sänkas till samma nivå som år 1942/43, såväl vad vegetabilier
som animalier beträffar, en standard, som av fackmän betecknats
såsom en fysiologiskt sett riskfri försörjningsstandard. Det kan då icke vara
påkallat ur beredskapssynpunkt att inrikta jordbruksproduktionen på en så
hög nivå, att kaloriförbrukningen under en framtida avspärrning skall förutsättas
t. o. in. bliva större än under den senaste förkrigstiden, vilket är
innebörden av kommitténs förslag. Då kommittén anför, att en längre gående
nedskärning än den föreslagna skulle stöta på svårigheter av psykologiska
och ransoneringstekniska skäl, förefaller detta knappast övertygande.
Mot en lösning i enlighet med minimialternativet har kommittén vidare
framhållit, att detta skulle leda till ogynnsamma konsekvenser ur befolknings-
och kommunalekonomiska synpunkter. Väljer man emellertid en medelväg
mellan detta alternativ och medelalternativet, synas de befarade olägenheterna
icke behöva bliva av någon avgörande betydelse.

Industriförbundet har vidare anfört, att vid tillämpning av kommitténs
förslag — vilket såsom förbundet förut påpekat i själva verket innebure

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

109

praktiskt taget full självförsörjning med jordbruksprodukter — det redan
tidigare aktuella problemet att undvika en överproduktion med all sannolikhet
åter skulle komma att bliva brännande, samt därjämte yttrat.

Inför den påtagliga risken — ur samhällsekonomisk synpunkt sett —- att
en överproduktion skall aktualiseras åtminstone på något längre sikt, borde
försiktigheten bjuda, att omfattningen av den med statligt stöd bedrivna
jordbruksproduktionen även av detta skäl bestämdes något mindre än vad
kommittén föreslagit.

För en viss försiktighet talar även det förhållandet, att det i nuvarande
läge —- såsom även kommittén understrukit — är ytterligt vanskligt, för att
icke säga omöjligt, att någorlunda säkert bedöma utvecklingen på längre
sikt av de faktorer, som komma att bliva bestämmande för jordbruksproduktionens
önskvärda omfattning i framtiden. Icke minst saknar man för
närvarande nästan alla hållpunkter för ett bedömande av den svenska utrikeshandelns
framtida betingelser, en fråga som givetvis i hög grad bör inverka
på jordbruksproblemets lösning.

Åtskilliga omständigheter tala sålunda för att en något lägre jordbruksproduktion
än som svarar mot medelalternativet fastställes såsom riktpunkt.
Det ligger då av olika skäl närmast till hands att en sådan justering främst
tager sikte på produktionen av matfett. Enligt jordbrukskommittén skulle
framställningen av margarin normalt begränsas till 40 000 ton, medan återstoden
av matfettsbehovet skulle tillgodoses med smör. Margarinet skulle då
enligt kommittén användas såsom en buffert för att minska risken för uppkomsten
av ett produktionsöverskott.

Det torde icke råda något tvivel, att en tillämpning av sådana riktlinjer
skulle åsamka folkhushållet högst avsevärda merutgifter. Och dessa ökas givetvis
i samma takt som den totala matfettskonsumtionen vid en höjd levnadsstandard
kommer att stegras. Antager man, för att endast välja ett exempel,
att margarinkonsumtionen vid varje tidpunkt skulle få utgöra samma andel
av den totala matfettskonsumtionen som närmast före kriget (60 000 ton
margarin samt bortåt 70 000 ton smör), att smörpriset inklusive producentbidrag
för närvarande utgör 5 kronor 25 öre per kilogram (vid mejeri), att
margarinet i enlighet med kommitténs förslag huvudsakligen skulle framställas
av importerade och till en mindre kvantitet (10 000 ton) av inhemska
råvaror, att kostnaden för margarinet (vid fabrik) till följd av råvarufördyringen
kommer att bliva 50 procent högre än 1939, samt att margarinet blir
något billigare vid ökad produktion och smöret något billigare vid minskad
produktion, så kommer den totala matfettsproduktionen år 1970 — av kommittén
beräknad till 175 000 ton — enligt inom margarinindustrien uppgjorda
kalkyler att kosta 546 miljoner kronor (vid mejeri respektive fabrik).
Samma totalkvantitet matfett kommer åter med den av kommittén föreslagna
begränsningen av margarinkonsumtionen och en motsvarande utökning
av smörkonsumtionen att betinga en kostnad av icke mindre än 759
miljoner kronor. I denna kalkyl har hänsyn icke tagits till den fördyring av
smöret, som kommer att bliva en följd av nyligen medgivna och planerade
ytterligare lönsamhetsförbättringar för jordbruket till avsevärda belopp.

Med all reservation för ovissa faktorer, som kunna medföra avvikelser
från beräkningarna, synes det emellertid klart, alt även vid en lägre margarinkonsumtion
än den ovan antagna (men dock högre än vad kommittén föreslagit)
avsevärda besparingar kunna göras av konsumenterna.

Även ur margarinindustriens synpunkt måste det av kommittén framlagda
förslaget te sig ytterligt ogynnsamt. Denna industri var under förkrigstiden
stadd i snabb utveckling med — trots margarinaccisen — stegrade produk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

tionssiffror. Det torde kunna påstås, att den ökning av matfettskonsumtionen,
som ägde rum före kriget, i mycket hög grad betingades just av tillgången
till ett billigt margarin. Från industriens sida ha stora ansträngningar
gjorts för en fortgående förbättring av margarinets kvalitet och för att
åstadkomma en ändamålsenlig och billig distribution. En hård konkurrens
råder vidare mellan den enskilda och den konsumentkooperativa industrien
på området med den garanti detta innebär i fråga om fortsatt rationalisering
och skäliga priser. Om emellertid produktionen i enlighet med kommitténs
förslag kommer att normalt nedskäras med icke mindre än en tredjedel —
en tämligen enastående åtgärd i svensk näringspolitik — skulle detta icke
kunna undgå att verka tillbakahållande på nya initiativ till driftsförbättringar
och överhuvud taget kvalitativ utveckling inom industrien. Enär produktionen
enligt förslaget under vissa år skulle få lov att reduceras ytterligare,
skulle också ett osäkerhetstillstånd skapas för alla dem, som arbeta
inom denna industri, och varje planering av produktionen på något längre
sikt i hög grad försvåras. Visserligen synes kommittén förutsätta, att en ökad
margarinproduktion skulle kunna möjliggöras genom smörexport, men kommittén
betecknar själv med rätta dessa möjligheter såsom ovissa.

Slutsatsen av det sagda måste enligt förbundets mening bliva, att en ny
avvägning bör göras i fråga om margarinproduktionens storlek, som under
rimligt beaktande av jordbrukssynpunkterna bättre än kommittéförslaget tillgodoser
konsumenternas och industriens intressen. Därvid bör bland annat
tillses, att oundvikliga växlingar i margarinproduktionens storlek hållas inom
så snäva gränser som möjligt.

Industriförbundet har slutligen även framhållit, att det enligt dess uppfattning
skulle vara möjligt att tillgodose kommitténs önskemål rörande beredskapen
i fråga om livsmedelsförsörjningen utan att under normala förhållanden
uppehålla en så stor jordbruksproduktion, som kommittén angivit.
Härom har industriförbundet anfört följande.

Detta skulle främst möjliggöras genom lagring av margarinråvaror i betydligt
större utsträckning än kommittén synes ha förutsatt. Enligt vad förbundet
inhämtat skulle en dylik lagring, omfattande exempelvis 100 000 ton
flytande oljor och fasta fetter, varken stöta på några tekniska svårigheter
eller medföra någon avsevärd fördyring av margarinet (den totala merkostnaden
har på industrihåll uppskattningsvis beräknats till ungefär 5 öre per
kilogram margarin). Vid en lagerhållning av nyss angiven omfattning skulle
under en treårig avspärrning kunna produceras 40 000 ton margarin om året.
Tillgången till en sådan reserv skulle möjliggöra en motsvarande minskning
av den mest kostsamma delen av smörproduktionen utan någon försämring
av matfettsförsörjningen. Den minskning av köttproduktionen, som en dylik
omläggning skulle medföra, synes kunna kompenseras genom en lämpligt
avvägd produktion av slaktdjur, som torde kunna uppehållas utan allt
för stora kostnader för folkhushållet.

Utom genom ökad lagring torde åtskilligt kunna vinnas genom en under
avspärrning forcerad produktion av inhemska oljeväxter. Industriförbundet
konstaterar med tillfredsställelse, att kommittén velat utnyttja denna möjlighet
genom att föreslå, att staten under normala förhållanden skall stödja
en oljeväxtodling, motsvarande en årlig margarinproduktion av 10 000 ton,
vilken kvantitet under en avspärrning skall kunna relativt hastigt utökas.
Ur de synpunkter förbundet här anfört synes emellertid en större beredskapsproduktion
av oljeväxter än den sålunda föreslagna vara väl försvarlig,
även om vinsten därav ur ekonomisk synpunkt tydligen blir mindre än

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

111

vid lagring. Såsom ett värdefullt komplement till denna torde emellertid möjligheterna
av en utökad oljeväxtodling i fredstid böra närmare undersökas.

I det av industriförbundet avgivna yttrandet har Svenska arbetsgivareföreningen
instämt.

Sveriges grossistförbund har bland annat kritiserat det sätt, på vilket kommittén
i sin avvägning använt sig av beredskapssynpunkten, samt framhållit,
att överhuvud ett fastare underlag erfordrades för avvägningen än det, som
nu förelegat. Rörande dessa frågor har förbundet bland annat anfört följande.

Enligt förbundets mening är beredskapssynpunkten i den form, den framlagts
av kommittén, endast ett av de två alternativ, som den ekonomiska beredskapen
som komplement till den militära utgör. Det är en beredskap,
sådan den gestaltade sig under de två senaste världskrigen, då landet var
avspärrat men lyckades bevara freden. Det andra är det fall, då detta icke
lyckas. Målsättningen för den ekonomiska beredskap, landet måste hålla för
att skapa ett rimligt mått av säkerhet, torde emellertid icke utan vidare kunna
fixeras vare sig vid minimi- eller medelalternativet. Då strax efter krigsslutet
1945 års försvarsutredning tillsattes, skedde detta för att verkställa en
omprövning av vårt försvar med hänsyn såväl till vårt förändrade strategiska
läge som till den revolutionerande tekniska utvecklingen inom krigsindustrien.
Utan att föregripa de resultat, till vilka försvarsutredningen kan
komma, torde det vara uppenbart, att beredskapsmotivet i den form det preciserats
icke utgör det riktiga komplementet till landets framtida militära
försvarsberedskap. Man vet sålunda exempelvis ingenting definitivt om huruvida
den tekniska utvecklingen — exempelvis inom flyget — och atombombens
tillkomst kunna framtvinga snabbare krigsavgöranden. Man vet heller
icke, huruvida flyget såsom transportmedel i en relativt överskådlig
framtid kan eliminera de transportsvårigheter, som under de två senaste krigen
varit utslagsgivande för avspärrningen. Man vet vidare icke i vad mån
olika för vårt land livsviktiga varor under en avspärrning av samma karaktär
som under de senaste världskrigen, kunna hitföras med flyg. Det synes angeläget,
att de resultat, som 1945 års försvarsutredning kan komma till, i första
hand måtte avvaktas. I tillämpliga delar torde dessa få läggas till grund för
den på beredskapssynpunkterna baserade målsättningen.

Enligt förbundets mening är sålunda varken den av kommittémajoriteten
eller den av reservanterna på beredskapssynpunkterna gjorda praktiska målsättningen
riktig. I själva verket torde förutsättningarna att i dagens läge få
ett tillräckligt fast underlag för en jordbrukspolitik målsättning på lång sikt
med utgångspunkt från beredskapssynpunkter te sig lika svävande som om
målsättningen nu skulle bygga på den svenska utrikeshandelns allmänna
framtida betingelser eller på önskemålen om alt säkra en ökad konjunkturstabilitet.

Även om förbundet delar och understryker uppfattningen att — som kommittén
framhåller — jordbrukets förhållanden kräva en planläggning på
lång sikt i högre grad än övriga näringsgrenar och att det är nödvändigt
att snarast utarbeta fasta grunder härför, anser förbundet av förut angivna
skäl, att med ett definitivt ståndpunktstagande till långsiktsprogrammet
måtte anstå till dess de allmänna utvecklingstendenserna och de premisser,
varpå en långsiktig jordbrukspolitik enligt kommittén bör bygga, får ett
säkrare utgångsläge än det, som nu är för handen.

Innan ett definitivt ståndpunktstagande till genomförandet av eif långsiktigt
jordbrukspolitik! program kan ske är det sålunda nödvändigt — icke
minst med hänsyn till frågans ekonomiska storleksordning och betydelsefulla

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

sammanhang med den allmänna näringspolitiska utvecklingen — att få ett
fastare underlag för bedömningen av den mångfald invecklade och betydelsefulla
avvägningsfrågor, som här uppställas av ekonomisk, beredskaps-, socialoch
befolkningspolitisk art. Även om en dylik avvägning alltid måste vila på
i och för sig osäkra och därför svårbedömbara antaganden rörande den kommande
utvecklingen bör en tidpunkt avvaktas, som erbjuder ett bättre utgångsläge
för bedömningen än den nuvarande.

Svenska bankföreningen har uttalat, att beredskapssynpunkten icke borde
föranleda en högre jordbruksproduktion i fredstid än att en näringsfysiologiskt
riskfri minimikonsumtion skulle kunna tillgodoses under en avspärrning,
samt har vidare anfört bland annat följande.

Om sålunda enligt bankföreningens mening beredskapssynpunkten icke
bör tillmätas den betydelse för jordbrukspolitikens utformning i framtiden
som kommittén ansett, är därmed icke sagt, att icke andra omständigheter
kunna tala för att omfattningen av den långsiktiga jordbruksproduktionen
bör ligga högre än som skulle betingas av exempelvis rent ekonomiska faktorer
eller som är behövligt för att säkerställa en riskfri minimikonsumtion
under avspärrning. Tvärtom synas vissa befolknings- och samhällspolitiska
synpunkter peka i denna riktning. Vidare lärer omsorgen om en rationell
skogshushållning kräva bibehållande av en liel del jordbruk som ur ren
jordbrukssynpunkt äro mindre nödvändiga. Men med den ståndpunkt kommittén
intagit till beredskapsspörsmålet bar frågan om förutsättningarna
för och utformningen av ett på andra grunder än det av kommittén uppställda
beredskapskravet vilande alternativ lämnals i stort sett utan utredning.
Detta utgör enligt bankföreningens mening en brist som bör fyllas, innan
statsmakterna fatta definitiv ställning till målsättningsproblemet. Dess bättre
synes denna brist för närvarande vara av mindre betydelse, eftersom ett
genomförande av eventuellt behövliga nedskämingsåtgärder väl under alla
omständigheter icke avsetts skola påbörjas inom de närmaste åren, då vissa
av de föreslagna rationaliseringsåtgärderna torde komma att stå i förtur.

Statskontoret har icke funnit det sakligt eller ekonomiskt försvarligt att
ur beredskapssynpunkt sätta den undre gränsen för jordbruksproduktionen
högre än att en från fysiologisk synpunkt riskfri försörjningsstandard säker -slälles samt vidare instämt i herrar Lundbergs och Svennilsons uttalande, att
med det slutliga ståndpunktstagandet till jordbruksproduktionens framtida
storlek lämpligen borde anstå.

Liknande uttalanden ha gjorts av bland andra kommerskollegium, socialstyrelsen
och länsstyrelsen i Malmöhus län.

Kooperativa förbundets styrelse har hävdat, att ståndpunktstagandet i fråga
om målsättningen borde uppskjutas, därvid styrelsen anfört bland annat
följande.

Omfattningen av de utredningar, som verkställts av 1942 års jordbrukskommitté,
är betydande. Redan utredningsmaterialets väldiga omfång medför
mycket betydande svårigheter för medborgaren i gemen att taga kännedom
om utredningens innehåll. Det i utredningen behandlade problemet är
därtill synnerligen invecklat och svårbedömt. Då det här rör sig om ett frågekomplex,
av vilket alla medborgare i egenskap av både producenter och
konsumenter beröras på det närmaste, vill styrelsen alltså framhålla att den
skulle finna det olämpligt att brådstörtat fastställa formerna för jordbruks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

113

politiken på längre sikt och binda den framtida utvecklingen vid ett så detaljerat
program, som uppgjorts av 1942 års jordbrukskommitté.

Under det nyss avslutade kriget har det varit nödvändigt att regeringen
och tjänstemän skött regleringsapparaten. Men det är knappast önskvärt att
en sådan ordning bibehålies i fortsättningen, i synnerhet som denna i verkligheten
innebär, att tjänstemännen i de olika kommissionerna och regleringsorganen
bliva de, som i stort sett komma att dirigera utvecklingen. Kooperativa
förbundets styrelse har vid flerfaldiga tillfällen gjort uttalanden,
vari utsagts, att kristidsorganisationerna böra upphöra, så snart varutillgången
i landet motsvarar konsumenternas behov, och motiv för regleringens
bibehållande alltså icke föreligger. Det förslag jordbrukskommittén lämnat
innebär att en organisation till jordbrukets skydd bibehålies för framtiden
av ej önskvärd form. Styrelsen har vid flera olika tillfällen gjort den
meningen gällande, att jordbruket bör erhålla ett tillfredsställande skydd,
och vänder sig alltså ej emot huvudfrågan men väl mot det sätt på vilket
skyddet skall formas.

Styrelsen förbiser icke, att vissa delar av den bestående jordbruksregleringen
icke tillkommit under kriget utan under jordbrukskrisen i början av
1930-talet. Det föreligger dock ej nu samma skäl som 1932 till ett statsingripande
av sådan form, att det strider mot demokratiens mening, nämligen
att makten skall vila direkt hos folkets valda ombud och ej hos regering och
tjänstemän. Endast i verkliga kristider kan det i vissa fall vara försvarligt
att folkets representanter lämna regeringen fullmakt att beskatta folket. Sådana
åtgärder till jordbrukets skydd, som vidtogos i vårt land 1932, hade
tidigare tillgripits i en del länder, och andra länder följde efter. Skräcken under
den väldiga världskrisen i början av 1930-talet skrämde de flesta stater in
i eget bås. Inom detta sökte varje stat vinna försörjning för medborgarna
med hjälp av inom staten föreliggande resurser. Detta medverkade till att
skärpa och förlänga världskrisen och framför allt till att framalstra den nationalism,
som tog sig utlopp i andra världskriget. Under den ekonomiska
krisens fortgång sökte alla stater hindra import, samtidigt som de sökte
främja exporten. En sådan inställning är icke längre aktuell, och är det för
övrigt knappast för någon stat. Därför kan det icke vara ett tidskrav att fortsätta
ett program, som 1932 på grund av den stora världskrisen och till följd
av alt andra stater vidtogo samma eller liknande åtgärder kunde anses
motiverat för att skydda det svenska jordbruket. Inträffar en ny kris, men
först då kan det — om icke lämpligare lösning kan finnas — vara nödvändigt
att genomföra en så tung och komplicerad ordning som jordbrukskommittén
föreslår.

Redan vad som hittills i korthet anförts synes styrelsen motivera, att
ståndpunktstagandet till de föreslagna regleringsåtgärderna får vila något
eller några år. Även andra skäl tala för ett sådant uppskov. Ett av dessa är
det förslag till eu världshandelsorganisation, som nu preliminärt diskuteras
av representanter för Förenta Nationerna. Enligt de riktlinjer för ett befrämjande
av det internationella handelsutbytet, som uppdragits i förslagen
från Förenta staterna, eftersträvas en samordning av den internationella handelspolitiken
och ett ömsesidigt hänsynstagande vid utformningen av olika
nationella stödåtgärder för skilda befolkningsgrupper. Planer framläggas för
en samordnad handelspolitik såväl under den nuvarande övergångsperioden
mellan krig och fred som på längre sikt. Enligt styrelsens mening böra statsmakterna
vid de nu aktuella ståndpunktstagandena till jordbrukspolitikens
utformning under efterkrigstiden beakta nödvändigheten av den planerade
samordningen av handelspolitiken i olika länder. Ilärav måste enligt sty Bihang

titt riksdagens protokoll 1047. 1 samt. Nr 7-j. 8

114

Kung!. Maj:ts proposition nr 75.

relsens sätt att se följa, att de svenska statsmakterna även på jordbrukspolitikens
område icke nu böra binda sig för sådana former av statliga regleringsåtgärder,
som kunna försvåra Sveriges deltagande i detta internationella
samarbete. Är Sverige bundet vid en politik, som sträcker sig en avsevärd
tid framåt, ha knappast svenska ombud, som en gång skola deltaga i förhandlingarna
om världshandelns organisation, möjlighet att beivra åtgärder
i andra länder av sådan art, att de kunna inverka skadligt på den ekonomiska
utvecklingen i vårt land.

Styrelsen anser sålunda, att det är i vårt lands intresse att avvakta det resultat,
som kan nås i fråga om den internationella handelns organisation,
innan bindande beslut träffas angående jordbrukskommitténs förslag till
skyddsåtgärder för jordbruket. Så stor hänsyn kunna de ledande staterna ha
anledning kräva av Sverige. Då vårt land för sin försörjning och för att
kunna höja levnadsstandarden är beroende av deras ekonomiska politik, vore
det oklokt att vidtaga åtgärder, som måhända komma att stå i skarp motsättning
till den internationella, för alla gagneliga handelspolitiken.

Jordbrukskommittén erhöll sina direktiv redan 1942 och dess arbete har
utförts under en tid helt olika den nuvarande och den kommande. Varken
1942 års uppdragsgivare eller utredningen ha vid frågans behandling haft
vetskap om den ekonomiska världsorganisationen, som nu är under tillblivelse.
Intrycken av kriget, som tidigare hotade att ställa Sverige på svältkost,
måste ha utövat ett stort inflytande på utredningen. Det är därför förklarligt,
att beredskapssynpunkten blivit så dominerande och att man inom
utredningen ansett det nödvändigt binda jordbruksprogrammet för ett helt
kvartssekel.

Styrelsen ifrågasätter, om det för vårt land och för alla världens stater
icke är den angelägnaste uppgiften att medverka till att skapa en sådan ordning
i världen, att beredskapsåtgärder bliva överflödiga. Det är detta man
hoppas kunna åstadkomma genom olika åtgärder i fråga om det mellanstatliga
samarbetet. Att biträda därmed måste vara det centrala för oss svenskar.
Lyckas ej de för saken intresserade staterna i sina strävanden för ett gott
samarbete mellan alla stater i världen, vilket kommer att visa sig inom de
närmaste åren, då kan det vara motiverat att upptaga jordbruksutredningens
program till övervägande. Det innebär ingen som helst fara för vårt lands
försörjning att intaga en avvaktande hållning, ty under de närmaste åren
kommer det icke att finnas sådan tillgång på varor, att andra stater kunna
tillåta oss lägga upp reserver, därför att vi anse en bestående fred icke vara
garanterad. I

I samband med frågan om målsättningen i stort ha i en del yttranden även
behandlats vissa härmed sammanhängande frågor av delvis mera speciell
natur.

Sålunda ha invändningar mot kommitténs uttalanden rörande storleken
av den sockerproduktion, som bör stödjas på lång sikt, gjorts av bland andra
statens sockernämnd, Sveriges betodlares centralförening, Sveriges industriförbund,
Riksförbundet landsbygdens folk, länsstyrelsen i Malmöhus län och
Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Såsom skäl för invändningarna
har i allmänhet anförts, att goda utsikter syntes föreligga, att
arbetsbesparande metoder för odling av sockerbetor inom en nära framtid
skulle föreligga utexperimenterade. Häi''om har Sveriges betodlares centralförening
anfört.

Kungl. Mai ds proposition nr 75.

115

Kommittén har i sina överväganden stannat för att förorda att man i första
hand bör inrikta sig på att uppehålla en inhemsk sockerbetsodling å mellan
40 000 och 50 000 hektar, vilket ungefär motsvarar den genomsnittliga odlingen
före kriget. Om återstående sockerbehov skall täckas genom import
eller ökad inhemsk odling, angives böra bero på hur kostnadsförhållandena
ställa sig ävensom på möjligheterna anskaffa arbetskraft för odlingen. Från
betodlarhåll har ständigt understrukits den avgörande betydelse tillgången
på arbetskraft har på frågan om sockerbetsodlingens omfattning. Med nuvarande
odlingsmetoder och tillgång på arbetskraft synes denna odling icke
kunna upprätthållas i sin nuvarande omfattning. Emellertid synas goda utsikter
föreligga att inom en snar framtid arbetsbesparande odlingsmetoder
skola föreligga utexperimenterade. Om användningen av mänsklig arbetskraft,
såsom synes troligt, kan väsentligt nedbringas genom användning av
enkornsfrö, rationellare sommarskötsel och mekaniserad upptagning, rengöring
och lastning, blir situationen radikalt förändrad och bibehållande och
utökning av sockerbetsarealen ej omöjligt. I detta sammanhang torde även
höra beaktas, att en dylik mekanisering av odlingen antagligen kommer att
åtföljas av någon nedgång i skördeutbytet.

I en sådan situation och då överproduktion på brödsäd förutses, synes
det föreningen vara mindre välbetänkt att principiellt fastlåsa sockerbetsarealen
vid en viss siffra. Riktigare synes vara att beträffande socker liksom
andra jordbruksprodukter sträva efter någorlunda självförsörjning i den
mån tillgången på arbetskraft sådant medgiver.

Statens sockernämnd har framhållit, att den betareal, som förekommit
under de senare åren eller inemot 55 000 hektar, ur många synpunkter syntes
vara naturligt avpassad och försvarlig. Den motsvarade ungefärligen landets
nuvarande behov av socker. En genom pressat pris nedsatt odling komme att
leda till att odlingen i Mellansverige och andra s. k. ytterområden avsevärt
minskades eller nedlades, vilket skulle bliva till men icke blott för jordbrukets
allmänna standard i berörda trakter utan jämväl ur beredskapssynpunkt.
Vidare vore att besinna, att en nedsatt betodling med därav föranledd
minskad råsockerkvantitet komme att i så måtto fördyra tillverkningskostnaderna
för sockret, att industriens fasta kostnader måste utslås på
en reducerad tillverkningskvantitet. Sockernämnden bar med hänsyn härtill
förordat, att en betareal av ungefär nuvarande omfattning eller i allt fall
omfattande i runt tal 50 000— 55 000 hektar skulle uppehållas.

Under det att, på sätt tidigare angivits, i vissa av de yttranden, som följt
den andra av de båda förut nämnda huvudlinjerna i fråga om målsättningen,
förordats en utvidgning av oljeväxtodlingen utöver vad kommittén föreslagit,
har Svenska foderämnes- och spannmälsimportörernas förening uttalat,
att ett uppehållande av eu oljeväxtodling av den av kommittén angivna storleksordningen
icke syntes ekonomiskt försvarligt, utan att denna odling i
fredstid borde kunna inskränkas till den areal, som kunde vara tillfyllest för
att täcka utsädesbehovet för en i en avspärrningssituation erforderlig, mera
omfattande odling, eller högst 400 å 500 hektar. Föreningen bar härvid
bland annat anfört, alL erfarenheterna från det senaste kriget visat att odlarna,
trots all dylik odling icke tidigare bedrivits, utan nämnvärda svårigheter
kunna snabbt sälta sig in i odlingslekniken och all därför i en eventuell av -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

spärmingssituation bristande erfarenheter hos odlarna knappast torde erbjuda
nämnvärda hinder för en fackmannamässigt bedriven oljeväxtodling av
erforderlig omfattning. Samtidigt har föreningen hänvisat till att det under
alla förhållanden under de närmaste årtiondena torde komma att finnas ett
ansenligt antal odlare, vilka under krigsåren förvärvat praktiska insikter på
detta område, och till att heredskapssyftet torde kunna tillgodoses bättre och
billigare genom utvidgad beredskapslagring av margarinråvaror.

Sveriges lantbruksförbund har däremot uttalat att det, därest konsumtionen
av mjölk och mjölkprodukter skulle öka i sådan grad att den inhemska
produktionen därav ej uppnådde den totalvolym, som statsmakterna avsett
att stödja, måste anses vara önskvärt, att ett motsvarande ökat utrymme i
stället bereddes den inhemska oljeväxtodlingen.

I några yttranden har berörts frågan om smörets och margarinets inbördes
värde ur olika synpunkter. Sålunda har Riksförbundet landsbygdens folk,
såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen, uttalat att det förelåge
en avsevärd skillnad i näringsfysiologiskt hänseende mellan smör och margarin.
Liknande synpunkter ha framförts av Sveriges lantbruksförbund, vilket
på tal om de förhållanden, under vilka export av smör i utbyte mot import
av margarinråvaror kunde tänkas vara nationalekonomiskt lönande,
anfört att kommittén icke syntes ha tagit vederbörlig hänsyn till att smöret
vore drygare än margarinet och även i övrigt maste anses äga ett mervärde
framför margarinet. Dessa uttalanden ha bemötts av Margarinbolaget aktiebolag,
som under hänvisning till vissa utredningar m. m. bland annat hävdat,
att smör i fråga om näringsfysiologiska egenskaper och dryghet icke
hade något företräde framför margarin.

Frågan om import av fodermedel har berörts av bland andra Riksförbundet
landsbygdens folk, som därom anfört.

I kommitténs betänkande anföres, att import av utländska fodermedel
kan komma att anses önskvärd — utom för att fylla en brist i de inhemska
fodermedelstillgångarna inom målsättningens ram — även på den grund
att det kan beräknas mera varaktigt bliva lönande att producera ammaliska
livsmedel medelst importerade billiga fodermedel och att exportera
denna produktion. Da den produktion, man i fortsättningen med statligt
stöd bör sträva efter att uppehålla här i landet, ej bör vara större än vad
som motsvarar det inhemska konsumtionsbehovet, bör någon sådan exportproduktion
enligt förbundets mening i regel icke få äga rum, om den ej kan
beräknas ske till priser, som ligga vid eller över den inhemska producentprisnivån.
Detta så mycket mer som det enligt vad kommittén även har
anmärkt är ytterst svårt att avgöra, huruvida en export, som sker till lägre
pris än den inhemska producentprisnivån, kan anses lönande eller ej.

Om vid ett visst tillfälle importfodermedel kunde skaffas till så billigt
pris att en därav uppammad produktion kunde bliva lönsam till samtidigt
gällande exportpriser, kunde därmed också lätt framlockas en produktionsinriktning
eller driftsomläggning i det svenska jordbruket, som kunde medföra
stora skadeverkningar, därest denna produktion längre fram på grund
av prisstegring å fodermedlen eller sänkning av produkternas exportpriser

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

117

åter skulle bliva mindre lönande. Vid en eventuell mättnad av de utländska
marknaderna skulle man t. o. in. här på detta sätt lia åstadkommit en pristryckande
inhemsk produktion, som kunde hliva svår att bemästra. Experiment
av detta slag bör däriör i vart fall icke komma till stånd förrän efter
mycket noggrann prövning och på mycket säker grund. Erfarenheterna från
krisåren i början av 1930-talet höra utgöra eu varning för sådana experiment.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening har rörande
denna fråga yttrat följande.

I den män kommittén syltar till att hålla importen av fodermedel inom
rimliga gränser kan givetvis icke något vara att erinra däremot. Då emellertid
i fråga om oljekraftfodret som ett slutmål uppställes en total avstängning
av importen och full självförsörjning har föreningen för sin del svårt
att förstå de synpunkter, som kommittén här anlägger. Att fullt ersätta det
importerade oljekraftfodret med inhemskt foder torde näppeligen med fördel
låta sig göra. För mjölkproduktionen är det nämligen av oskattbart värde
att kreaturen vid utfodringen erhålla mindre tillskott av importerat oljekraftfoder
med dess höga äggvitehalt. Därest dylikt tillskott icke längre
skulle stå till förfogande, skulle detta medföra en väsentlig försämring av
mjölkproduktionens driftekonomi, icke minst för småbrukarna, som icke ha
samma möjligheter som det större jordbruket att genom ensilage tillgodose
sitt vinterbehov av äggviterikt foder. Enligt föreningens övertygelse kan en
lönande animalieproduktion överhuvud icke upprätthållas utan import av
oljekakor. I detta sammanhang må framhållas, hurusom vårt land kunnat
skatta sig lyckligt över att under krigsåren en icke obetydlig import av oljekakor
kunnat äga rum och att det endast därigenom varit möjligt trygga en
mjölk- och smörproduktion av den omfattning, som upprätthållits; en sänkning
av denna produktion skulle ha väsentligen försämrat folkförsörjningen
under dessa år. För handelsutbytet är det av vikt, att ifrågavarande import
får fortgå utan avbrott, så att fortlöpande kontakt bibehålies med respektive
exportländer. Det kan nämligen eljest riskeras, att dessa länder förlora intresset
för den svenska marknaden och därför i en kommande knapphetssituation
äro mindre angelägna om att tillgodose de importönskemål, som
kunna framkomma från svensk sida. Enligt föreningens åsikt var det endast
tack vare den betydande import av oljekakor, som bedrevs under 1930-talet, som vårt land kunde ernå den kvot för import av oljekakor, som av
västmakterna under kriget tillerkändes oss. Föreningen hemställer, att jordbrukskommitténs
uttalanden i denna del icke lägges till grund för den framtida
jordbrukspolitiken.

Beträffande frågan om import av fodermedel kan slutligen nämnas, att
styrelsen för Föreningen Sveriges spannmålsintressenter förklarat sig finna
det ingalunda uteslutet, alt vart jordbruk så småningom skulle kunna prestera
en foderproduktion av den storleken att främmande, mjölkdrivande fodermedel
syntes överflödiga. Avgörande för huruvida detta borde eftersträvas,
vore emellertid enligt styrelsens uppfattning hur det pris, till vilket dessa
inhemska fodermedel kunde frambringas, ställde sig i förhållande till priset
för importerade fodermedel. Att helt bortse från kostnadssynpunkten vore
enligt styrelsens uppfattning ej möjligt.

Vidare må nämnas att jordbrukets arbetskraflsproblem berörts i några
yttranden. Statens arbetsmarknadskommission, som principiellt anslutit sig

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

till kommitténs mening rörande jordbruksproduktionens storlek, har uttryckt
vissa farhågor för att svårigheter alt tillgodose jordbrukets behov av arbetskraft
för eu sådan produktion framdeles kunde uppkomma.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har — samtidigt
som utskottet dragit kommitténs beräkningar rörande eu stundande
överproduktion inom jordbruket i tvivelsmål —- givit uttryck åt stark oro
för stegrad brist på arbetskraft för jordbrukets del. Härom har utskottet
anfört följande.

Hade förhållandet varit det. att jordbruket fått behålla den arbetskraftstillgång
det hade under mellankrigstiden, skulle sannolikt en sådan utveckling
kunnat emotses. Men flykten från landsbygden, enkannerligen jordbruket,
har fortgått i betydligt snabbare takt än man räknat med, och därmed
har den arbetskraft, som står till jordbrukets förfogande, minskat avsevärt.
Och utsikterna just nu synas motivera det antagandet, att denna folkrörelse
till industri och tätorter ej är i avtagande utan fastmer kan väntas öka i
och med att industrien, byggnadsverksamheten med flera med allt större
styrka draga till sig arbetskraft. I detta sammanhang skall endast erinras om
att den lättnad för jordbruket — och den arbetslöshet — man ansåg sig
böra räkna med i samband med att militärinkallelserna upphörde, hittills
uteblivit, samt om industriens nu ifrågasatta betydande utökning av exporten,
vilket förhållande ytterligare ökar industriens arbetskraftsbehov; I själva
verket torde nu förhållandet vara det, att verklig katastrof hotar vårt lands
jordbruk och därmed vår livsmedelsförsörjning, på grund av att det ej blir
tillräckligt med folk kvar för jordbrukets skötsel. Vad som nu erfordras
synes vara omedelbart och effektivt stöd åt jordbruket, för att detta ej i allt
för stor utsträckning skall bliva avfolkat.

En häremot i viss mån avvikande åsikt rörande sysselsättningsmöjligheterna
inom andra näringsgrenar företrädes av Riksförbundet landsbygdens
folk, vilket anfört följande.

När man har bedömt industriens sugning efter folk och dess förmåga att
sysselsätta allt fler, har man antagit, att dess expansionsförmåga skall fortsätta
att vara lika god som under de senaste decennierna. Det torde enligt
förbundets uppfattning innebära en sannolik överskattning. När den i utlandet
under de senaste åren starkt utbyggda produktionskapaciteten kommer
i full gång och därtill ytterligare utbygges, kan marknaden av olika
varor snart väntas bliva fylld, kanske tillfälligtvis överfylld. Möjligheterna
för exportindustrien att härvid utvidga eller bibehålla sina utlandsmarknader
måste betraktas såsom ringa, med en inskränkning av dess verksamhet
som följd. Samtidigt kan trycket från de överfyllda marknaderna utomlands
bliva starkt även på hemmamarknadsindustrien, förstärkt av nödvändigheten
att mottaga importvaror som avbetalning och räntelikvid å landets
stora utlandsfordringar. Även på mycket lång sikt få expanderingsmöjligheterna
för industrien anses minska. Allt eftersom även de mindre industrialiserade
länderna få sin industri utbyggd till att alltmer fylla hemlandsmarknaderna
komma de länder, som kunna eller vilja mottaga större
exportkvantiteter att bliva allt mindre i antal och konkurrensen om deras
marknader allt större. En större ökning nu av befolkningen inom industrien
måste mot en sådan bakgrund te sig äventyrlig. Det torde därför enligt förbundets
mening vara lämpligt att räkna med en mycket måttlig expansion
av industrien. Industrien torde i framtiden få inrikta sig på att bereda sysselsättning
åt det folk den redan har.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

119

Slutligen må nämnas, att norrlandskommittén, såvitt anginge målsättningen
för jordbrukspolitiken i fråga om det norrländska jordbruket, uttalat att
beträffande de allmänna utgångspunkterna och målsättningen visserligen i
stort sett samma syn borde anläggas på jordbruket i Norrland som eljest på
jordbruket här i landet men att å andra sidan särförhållanden förelåge inom
norra Sverige, vilka i olika hänseenden borde öva inflytande på den norrländska
jordbrukspolitiken. Rörande dessa särförhållanden har norrlandskommittén
anfört följande.

Det torde ej kunna förbises, att det norrländska jordbrukets utvecklingshistoria
har en sådan särkaraktär, att den ger ett annat utgångsläge för
jordbruket än i landet i övrigt. Norrland är emellertid härvidlag liksom i så
många andra avseenden långt ifrån ensartat. Jordbrukets utveckling i Norrland
måste ses i sammanhang med den betydelsefulla roll som skogen och
de därpå baserade industrierna spelat i landsdelens näringsliv. I stora delar
av Norrland — även i jordbruksområdena —- har jordbruket först i sen tid
blivit ett yrkesjordbruk, grundat på produktframställning för avsalu. Tillkomsten
av ett sådant yrkesjordbruk har möjliggjorts genom att avsättningsförhållandena
inom Norrland ordnats och har fortskridit i samband
med dessas utveckling. I övre Norrland befinner sig jordbruket ännu i en
utbyggnadsperiod med aven i jordbruksområdena ganska gles bebyggelse.
Ärligen tillskapas här betydande arealer ny jord. I Västerbottens och Norrbottens
län ha under senaste 15-årsperioden nyodlats över 2 000 hektar årligen.
Här må även erinras om den förhållandevis stora befolkningsökning,
som utmärker dessa län.

Genom att jordbruket i stora delar av Norrland ännu icke nått samma utvecklingsstadium
som i övriga Sverige blir varje ytterligare omdaningsprocess
därstädes desto svårare att genomföra, som det blir erforderligt att samtidigt
få fram åtgärder på flera områden liksom att samla vidgade erfarenheter
inom dessa. Kommittén finner anledning att särskilt framhålla de möjligheter,
som torde finnas att genom ytterligare grundförbättringar och kulturbetesanläggningar
samt genom bättre utnyttjande av produktionsfaktorerna
främja jordbrukets bärighet i Norrland. Det föreligger vidare ett starkt
behov av en omfattande utbildnings- och upplysningsverksamhet för blivande
och nuvarande jordbrukare, varom kommittén framlagt förslag i särskilt
betänkande. I Norrland som annorstädes är detta en fråga om att erhålla
yrkeskunnigt folk, att taga vara på jordbrukarnas olika förutsättningar för
jordbruks bedrivande och att främja och stödja yrkesskickligheten. Det är
också av nöden, att ökad kunskap vinnes om de speciella norrländska jordbruksekonomiska
förhållandena.

Departementschefen.

Jordbruket har före industrialismens genombrott i vårt land varit vår utan
all jämförelse mest betydelsefulla näringsgren och praktiskt taget den enda
inkomstkällan för största delen av befolkningen. Efter hand ha förhållandena
härvidlag förändrats avsevärt. I samma mån som industrien ävensom
handeln och samfärdseln överhuvud taget utvecklats, har jordbruket minskat
i betydelse både vad angår jordbruksproduktionens värde i förhållande
till den totala produktionen och beträffande antalet i jordbruket syssel -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

satta personer jämfört med hela antalet av den arbetsföra befolkningen.
Alltjämt utgör dock jordbruket jämte skogsbruket den enda eller huvudsakliga
inkomstkällan för bortåt en tredjedel av hela vårt lands befolkning.
Även om man ej bör tillerkänna jordbruket någon särställning såtillvida att
det i och för sig skulle anses äga företräde framför eller vara av större vikt
än andra näringsgrenar, torde det redan med hänsyn härtill vara klart, att
jordbruket alltjämt spelar en mycket viktig roll och att en lösning av jordbrukets
problem är av väsentlig betydelse för utvecklingen av vårt näringsliv.

En näringsgrens betydelse uttryckes ju dessutom ej enbart av produktionens
värde rent siffermässigt räknat eller av antalet arbetare i densamma.
Vad jordbruket betytt för vårt land såväl under det förra som under det
senaste världskriget kan ej mätas i penningar. Utan att man därmed underskattar
de på sitt sätt lika betydelsefulla insatser, som gjorts av övriga grenar
av näringslivet, torde det, vad särskilt den senaste avspärrningsperioden
angår, vara befogat att uttala, att det förhållandet, att vår livsmedelsförsörjning
kunnat uppehållas i stort sett medelst egen produktion, otvivelaktigt varit
en av huvudorsakerna till att landet kunnat hallas utanför de internationella
förvecklingarna.

Då man gör en överblick över den ställning jordbruket intager i dagens
läge, kan man ej undgå att uppmärksamma den utveckling, som under de
senare årtiondena genomsnittligt ägt rum inom detsamma i form av mekanisering
och rationalisering i övrigt samt höjning av produktionsresultaten. Det
torde ej vara erforderligt att i detta sammanhang anföra något siffermaterial.
Jag vill emellertid erinra om att enligt gjorda uppskattningar produktionen i
skördeenheter räknat under tiden från perioden 1886/90 till och med perioden
1936/40 stigit med nära 65 procent samtidigt som jordbruksbefolkningen
i de arbetsföra åldrarna under samma tid sjunkit med omkring 25 procent.
Bland de faktorer, som möjliggjort denna produktionsstegring, kunna nämnas
ett intensivt växtförädlings- och avelsarbete, omfattande jordförbättringsåtgärder,
främst i form av täckdikning och torrläggning, ökad användning av
konstgödsel samt först och sist ökade insikter hos och ett intensivt arbete av
brukarna själva. Den betydelse mekaniseringen och överhuvud införandet av
mer arbetsbesparande metoder haft torde bäst belysas av nyssnämnda siffror
angående förhållandet mellan produktionsökningen och minskningen av
arbetskraftsåtgången.

Av den bild av jordbrukets utveckling, som nu lämnats, får emellertid
ej dragas den slutsatsen, att jordbruket icke skulle stå inför några större
problem. Tvärtom är det ju ett allmänt känt faktum, att jordbruket haft och
även nu har att kämpa med mycket betydande besvärligheter. Den mest
iögonenfallande av dessa och den, som självfallet för jordbruksbefolkningen
tilldrager sig den största uppmärksamheten, är de ekonomiska förhållanden,
under vilka särskilt innehavarna av mindre brukningsdelar och lantarbetarna
levt och alltjämt leva. De ha genomsnittligt befunnit sig i en ställning
som inneburit, att de ej i lika stor utsträckning som andra befolkningsgrup -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

121

per fått del av den allmänna välståndsstegringen. Denna jordbruksbefolkningens
ogynnsamma ekonomiska ställning har naturligen i olika avseenden
fått återverkningar för hela näringen. Densamma har sålunda otvivelaktigt
varit en av huvudorsakerna till den successiva avflyttning från jordbruket,
som pågått sedan lång tid. Denna avflyttning har visserligen enligt min uppfattning
i och för sig i stort sett varit en nödvändig reaktion mot jordbruksbefolkningens
svaga ekonomiska ställning. Densamma har även möjliggjort en
mer rationell användning av arbetskraften än vad som kunnat ske, därest
denna arbetskraft stannat kvar i jordbruket. Man kan emellertid ej bortse från
att det redan nu erbjuder vissa svårigheter för jordbruket att anpassa sitt
arbetskraftsbehov efter den förefintliga tillgången och att dessa svårigheter
kunna komma att ökas, därest avflyttningen skulle fortgå i samma takt som
hittills. En annan sida av det nu berörda avflyttningsproblemet, som man ej
kan underlåta att uppmärksamma, är det förhållandet, att avflyttningen varit
särskilt stark inom den yngre kvinnliga jordbruksbefolkningen och att till
följd därav ett betydande kvinnounderskott uppstått i de lägre åldersgrupperna
inom jordbruket.

En följd av de ogynnsamma ekonomiska betingelser, under vilka jordbruket
arbetat på senare tid, är vidare att investeringar i förbättringsåtgärder
inom jordbruket ej skett i den omfattning, som i och för sig varit påkallad.
Häri ävensom i osäkerheten rörande möjligheterna att på lång sikt uppehålla
en lönsam jordbruksproduktion har man otvivelaktigt att söka de viktigaste
anledningarna till att bland annat jordbrukets bestånd av ekonomibyggnader
för närvarande företer relativt stora brister.

En av huvudorsakerna till de mindre goda ekonomiska villkoren för jordbruksnäringen
sammanhänger väsentligen med förhållandena på världsmarknaden.
För stora delar av jordbruksbefolkningen har emellertid även eu
ytterligare faktor kraftigt medverkat härtill. Jag åsyftar här det förhållandet,
att utformningen av de enskilda brukningsdelarna ej i tillräcklig utsträckning
är anpassad efter de förändringar i förutsättningarna för en ekonomisk
jordbruksdrift, som den allmänna utvecklingen och särskilt mekaniseringen
och överhuvud taget minskningen av arbetsförbrukningen i jordbruket
medfört. Under gångna tider, då sysselsättningsmöjligheterna inom
andra näringsgrenar än jordbruket voro begränsade men arbetstillgången och
arbetskraftförbrukningen inom jordbruket däremot stor, skedde särskilt i
vissa delar av landet en mycket omfattande uppdelning av jorden i mindre
brukningsdelar. Denna uppdelning utgjorde under dåvarande förhållanden
nästan den enda tänkbara lösningen av problemet att vinna sysselsättning för
den växande befolkningen. Dylika brukningsdelar ha emellertid genom en
i och för sig lättförklarlig tröghet i utvecklingen kommit att bestå i allt för
stor utsträckning, även där de med hänsyn till sin ringa storlek eller olämpliga
form numera icke erbjuda förutsättningar för ett rationellt utnyttjande
av arbetskraften och trots att brukarna av dessa jordbruk ofta på grund av
brukningsdelarnas beskaffenhet fått nöja sig med en inkomst, som legat ej
oväsentligt under ej blott inkomstnivån inom andra arbetargrupper utan
även den genomsnittliga inkomstnivån inom jordbruket.

122

Kungl. Mcij.ts proposition nr 75.

Även i andra avseenden föreligga ofta betydande brister i fråga om brukningsdelarnas
beskaffenhet. Brukningsdelarnas ägor ha ej sällan ett så
olämpligt läge eller så olämplig form, att jordbruksdriften avsevärt försvåras
därav. Ett betydande behov av jordförbättringsåtgärder, särskilt täckdikning,
finnes alltjämt. Slutligen är som nyss nämnts beståndet av ekonomibyggnader
flerstädes i ganska dåligt skick.

Den utveckling av jordbruket, som ägt rum under senare tid, innebär ej
heller, att det icke alltjämt skulle finnas ett stort utrymme för förbättringar
i fråga om själva driften. Det ligger i sakens natur, att intresset och förmågan
hos jordbrukarna att i full utsträckning begagna sig av möjligheterna
att höja produktionen och effektivisera jordbruksdriften varierat mycket.
Det återstår därför ännu en hel del att göra, innan man kan säga, att möjligheterna
att rationalisera jordbruksdriften utnyttjats på ett fullt tillfredsställande
sätt. Jag vill som exempel härpå peka på att enligt uttalanden
av sakkunniga på området betydande skördeökningar torde kunna vinnas
genom val av lämpliga sorter och genom en driftsekonomiskt förnuftig användning
av konstgödsel, att genom ett fortsatt avelsarbete avkastningen av
animalieproduktionen torde kunna ytterligare stegras ej oväsentligt samt att
i fråga om arbetsförbrukningen avsevärda besparingar ännu torde kunna
göras genom ökad användning av maskinella hjälpmedel, bland annat i
form av gemensam maskinanvändning.

De näringspolitiska och sociala problem, som sammanhänga med jordbruket,
ha sedan lång tid tillbaka varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet
och föranlett ett flertal åtgärder från dessas sida. Härvid har
man dels sökt att genom statligt stöd till olika förbättringsåtgärder höja det
svenska jordbrukets produktionsförmåga, dels berett jordbruket ett skydd
mot konkurrensen från utlandet. Utan att förringa omfattningen och betydelsen
av de åtgärder av förstnämnda slag, som vidtagits av det allmänna,
torde det vara befogat att säga, att statsmakternas ingripanden under senare
tid, i vad de syftat till en förbättring av jordbruksbefolkningens ställning
överhuvud taget, främst gått ut på att möjliggöra uppehållandet av en viss
prisnivå å jordbrukets produkter. De stödåtgärder, som vidtogos under 1930-talet, utformades sålunda huvudsakligen såsom ett prisstöd med hänsyn till
behovet att för den närmaste framtiden avhjälpa de mest besvärande konsekvenserna
av konkurrensen från utlandet. Det statliga stödet åt förbättringsåtgärder
inom jordbruket har däremot hittills främst inriktats på åtgärder,
vilka varit avsedda att förbättra ställningen för vissa speciella grupper av
jordbrukare eller att möjliggöra en ökning av jordbruksproduktionen överhuvud
taget, utan något direkt hänsynstagande till den inverkan denna ökning
kunde få för det svenska jordbrukets konkurrensförmåga i förhållande
till utlandet eller till omfattningen av det befintliga avsättningsutrymmet.

Under kriget har väl en viss förbättring av jordbruksbefolkningens ställning,
jämfört med andra befolkningsgruppers, kommit till stånd. Denna förbättring
har dock ej varit så stor, att den önskade jämställdheten uppnåtts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

123

För större delen av den i jordbruket arbetande befolkningen ligger ännu
inkomstnivån ett ej oväsentligt stycke under inkomstnivån för andra jämförliga
befolkningsgrupper.

Då en successiv återgång till mera normala förhållanden nu kan väntas,
finner jag det angeläget, att man snarast griper sig an med de med jordbruksnäringen
förknippade problemen i hela deras vidd.

Det betänkande, som 1942 års jordbrukskommitté nu framlagt, utgör enligt
min uppfattning en värdefull grund vid behandlingen av hithörande
spörsmål. Genom de omfattande utredningar, som kommittén låtit verkställa,
och genom den ingående belysning, som kommittén givit här uppkommande
frågor, ha förutsättningarna för en allsidig bedömning av det föreliggande
problemkomplexet väsentligt ökats.

Såsom nämnts redan i den inledningsvis lämnade redogörelsen för huvuddragen
av betänkandet har kommittén vid framläggandet av sina förslag i
stort sett inskränkt sig till att behandla de allmänna riktlinjerna för den
statliga jordbrukspolitiken. Kommittén har därför bland annat ej låtit utarbeta
några förslag till författningar rörande de frågor, som kommittén
berört. Jag har emellertid för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att på grundval
av den föreliggande utredningen förelägga riksdagen sådana förslag, att
med stöd av dessa arbetet med jordbrukets rationalisering enligt de där angivna
riktlinjerna — sedan erforderliga organisatoriska förberedelser vidtagits
— kan påbörjas den 1 juli 1948. Att tidigare få i gång detta arbete i
full utsträckning torde icke vara möjligt, eftersom budgetåret 1947/48 torde
åtgå för uppbyggande av den för arbetet erforderliga organisationen. Såsom
angivits i statsverkspropositionen för sistnämnda budgetår bör emellertid en
utvidgning av arbetet med yttre rationalisering av jordbruket i viss utsträckning
kunna komma till stånd redan under sagda budgetår med anlitande
av nu befintlig organisation på området.

Det närmaste målet för de statliga åtgärderna på jordbrukets område bör
enligt min uppfattning vara att den i jordbruket arbetande befolkningen skall
få samma möjligheter som utövarna av andra näringar att uppnå en skälig
inkomstnivå och att bliva delaktig i den allmänna välståndsstegring, som
kan ske i fortsättningen. För att detta mål skall kunna förverkligas fordras
betydande insatser såväl av jordbruksbefolkningen som av det allmänna. Rationaliseringsmöjligheterna
inom jordbruket måste tillvaratagas. Särskilt
måste strävandena härvid inriktas på att brukningsdelarna skola bliva sådana,
att de möjliggöra ett effektivt utnyttjande av arbetskraften hos de i
jordbruket sysselsatta personerna. Den nuvarande fastighetsindelningen, vilken
till största delen tillkommit under tider, då förutsättningarna för jordbruksnäringen
voro helt annorlunda än de nu äro och i framtiden kunna
väntas bliva, får härvid ej stå hindrande i vägen om man, utan att andra
viktiga intressen åsidosättas, genom ändringar av densamma kan förbättra

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

förutsättningarna för jordbruksdriften och inkomstmöjligheterna för jordbrukets
utövare. Den på många håll alltför långt gångna ägosplittringen
måste därför avhjälpas genom åtgärder i syfte att giva de brukningsdelar,
vilkas innehavare väsentligen hämta sin inkomst från jordbruket, en sådan
storlek och form, att framstegen på det jordbrukstekniska området kunna
utnyttjas och brukarna få full och effektiv sysselsättning. Redan de topografiska
förhållandena göra emellertid, att en mera allmän förändring av det
svenska jordbrukets struktur i riktning mot verkliga storbruk icke kan
komma i fråga. Man torde därför enligt min mening vid arbetet med förbättring
av de till storlek och form olämpliga brukningsdelarna böra utgå
från att vårt jordbruk även framgent i huvudsak kommer att vara ett bondejordbruk
och att strävandena böra inriktas på att få till stånd brukningsdelar
av bondejordbrukets storlekstyp. Såväl beträffande denna som övriga
sidor av rationaliseringsarbetet bör gälla, att arbetet i första rummet bör vara
en jordbrukets egen verksamhet, till vilken statsmakterna lämna sitt biträde
genom ekonomiskt stöd och genom lagstiftningsåtgärder, vilka avse att undanröja
eventuella hinder för densamma. Med hänsyn till den vikt det ur det
allmännas synpunkt har att utvecklingen inom jordbruksnäringen går i
den riktning, som bäst överensstämmer med hela samhällets intressen, är
det dock samtidigt nödvändigt, att en planering på detta område kommer
till stånd under medverkan från det allmännas sida samt att det allmänna
följer och leder utvecklingen på området.

Enbart en fortsatt rationalisering inom jordbruket kan ej väntas vara tillräcklig
för att den i jordbruket sysselsatta befolkningen skall kunna uppnå
en tillfredsställande inkomstnivå. Statsmakterna måste därför vara beredda
att vidtaga de åtgärder som, vid sidan av nyssnämnda rationaliseringsverksamhet,
kunna erfordras för förverkligande av detta önskemål. Dessa åtgärder
böra i första hand gå ut på att även i fortsättningen lämna jordbruket ett
gränsskydd gentemot den utländska konkurrensen, avvägt med hänsyn till
det genomsnittliga stödbehovet för näringen. Dessutom måste man räkna
med att det under en relativt lång övergångstid av sociala skäl kommer att
bliva nödvändigt att lämna ett särskilt stöd åt innehavarna av sådana brukningsdelar,
vilka i sitt nuvarande skick ej erbjuda tillfredsställande försörjningsmöjligheter
och vilkas brister kunna avhjälpas först genom en genomgripande
förändring av brukningsdelarnas struktur. Detta stöd bör syfta till
att åtminstone delvis utjämna dessa brukningsdelars bristande lönsamhet under
den övergångstid, som kan åtgå till dess en dylik rationalisering av desamma
kan genomföras.

I detta sammanhang må anmärkas att jag, då här och i det följande talas
om att åtgärder böra vidtagas för att bereda den i jordbruket sysselsatta befolkningen
en tillfredsställande inkomstnivå, givetvis ej bortser från att för
vissa grupper av jordbrukare förhållandena redan nu äro sådana, att detta
önskemål kan anses ti''lgodosett, och att åtgärderna därför i främsta rummet
böra taga sikte på att åstadkomma en förbättring av förhållandena för övriga
kategorier av jordbrukare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

125

Jordbrukskommittén har framhållit önskvärdheten av att det vid uppdragandet
av riktlinjerna för jordbrukspolitiken överhuvud taget och framför
allt för rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område uppställes en
riktpunkt beträffande storleken av den jordbruksproduktion, som det allmänna
bör söka att uppehålla på lång sikt. Otvivelaktigt är även en dylik
målsättning ur många synpunkter av värde. Sålunda synes det påkallat, att
man, då det gäller att angiva riktlinjerna för den önskvärda utvecklingen av
jordbruket och att avgöra, vilka åtgärder som böra vidtagas för att främja
denna utveckling, uppställer ett handlingsprogram, vilket ej endast tar sikte
på den för dagen föreliggande situationen utan även är ägnat att underlätta
och gagna utvecklingen på lång sikt. Den ställning man intager till frågan
om jordbrukets betydelse och omfattning på lång sikt blir vidare utslagsgivande
för ståndpunkttagandet till ett flertal spörsmål av mycket stor praktisk
betydelse, exempelvis frågan om målsättningen på fastighetsbildningens område
och frågan, i vad mån man bör eftersträva nyodling eller intensifiering
av jordbruksdriften.

Vad angår de synpunkter, som böra vara vägledande vid en dylik målsättning,
torde det i princip knappast råda någon meningsskiljaktighet om att
jordbruket ej — liksom ej heller någon annan näringsgren -— kan göra anspråk
på att statsmakterna enbart för tillvaratagande av näringsgrenens egna
intressen skola söka att inom densamma uppehålla en produktion eller bevara
en befolkning av viss storlek. Avgörandena härvidlag måste i stället träffas
med hänsyn till vad som för samhället i dess helhet framstår som mest
gagneligt. Likaså torde det i stort sett råda enighet om att ett dylikt avgörande
bör ske efter en avvägning mellan olika faktorer, därvid man främst
mot varandra bör ställa å ena sidan rent ekonomiska hänsynstaganden samt
å andra sidan beredskapssynpunkter, befolkningspolitiska, kommunalekonomiska
och sociala faktorer ävensom hänsynen till sambandet mellan jordbruket
och andra näringsgrenar. Däremot råda givetvis delade meningar rörande
den vikt man bör tillmäta de olika faktorerna. I detta sammanhang
anser jag det icke nödvändigt att närmare ingå härpå. Emellertid vill jag här
framhålla att jag, såsom torde ha framgått redan av vad jag tidigare anfört,
i likhet med kommittén anser att man vid uppdragandet av riktlinjerna för
den framtida jordbrukspolitiken ej bör utgå från ett antagande om att det
svenska jordbruket — därest dess utövare skola erhålla en ersättning för
sitt arbete som är likvärdig med den jämförliga befolkningsgrupper erhålla
— inom överskådlig tid skall bliva konkurrenskraftigt i förhållande till de stora
jordbruksländerna vare sig på världsmarknaden eller, annat än i begränsad
omfattning, på hemmamarknaden. Likaså synes det mig med hänsyn särskilt
till den befolkningspolitiska situationen sannolikt, att en stark efterfrågan
på arbetskraft även framgent kommer alt föreligga från de s. k. stadsnäringarnas
sida och att det därför ej kommer att möta svårigheter för den
arbetskraft, som kan frigöras genom en fortsatt rationalisering inom jordbruket,
att finna annan och mera lönande sysselsättning. Åtskilligt tyder
tvärtom på att utströmningen av arbetskraft från jordbruket blir den pri -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

mära företeelsen, gentemot vilken rationaliseringen måste utgöra en nödvändig
motvikt. Det torde vidare vara nödvändigt, att man av beredskapsskäl
under normala förhållanden uppehåller en produktion av den storlek, som
erfordras för tryggande av landets försörjning i en avspärrningssituation, även
om en dylik produktion rent ekonomiskt sett ej skulle vara konkurrenskraftig
i förhållande till utlandets.

Det erbjuder uppenbarligen i och för sig mycket stora svårigheter att företaga
en riktig avvägning mellan de förut nämnda synpunkterna, eftersom
dessa delvis ligga på skilda plan. Dessa svårigheter ökas ytterligare därav att
man i nuvarande läge måste nöja sig med mer eller mindre ovissa antaganden
rörande flera av de faktorer, som böra vara avgörande för avvägningen.
Bland annat med hänsyn till det synnerligen osäkra läge, som för närvarande
kännetecknar den internationella politiska situationen, är det utomordentligt
vanskligt att nu bedöma, vilken vikt man på längre sikt bör fästa
vid kravet på uppehållande av en beredskap på livsmedelsförsörjningens
område. De extraordinära förhållanden, som råda på den internationella varumarknaden,
göra det likaledes svårt att förutse, hurudana pris- och avsättningsförhållandena
för jordbruksprodukter i fortsättningen komma att
bliva på världsmarknaden, och därmed också vanskligt att säkert bedöma,
vilken betydelse man på längre sikt bör tillmäta de rent ekonomiska synpunkterna.
Såsom framhållits både av kommitténs majoritet och i ett av de
vid betänkandet fogade särskilda yttrandena kan man härvid näppeligen
utgå från att 1930-talets relation mellan prisnivån för jordbruksprodukter på
världsmarknaden och den inhemska producentprisnivån kommer att bestå
även i fortsättningen eller att relationen mellan dessa båda prisnivåer — hurudan
denna nu må bliva i fortsättningen —• kommer att giva ett riktigt uttryck
för den samhälleliga merkostnad uppehållandet av en jordbruksproduktion
utöver en viss miniminivå kan innebära. Den i ett flertal yttranden
berörda frågan om möjligheterna att i viss omfattning tillgodose beredskapen
genom lagring synes vidare förtjänt av fortsatt uppmärksamhet.

Med hänsyn till vad jag sagt om osäkerheten i de förhållanden, på vilka en
avvägning i nuvarande stund måste grundas, synes det mig ej sannolikt att
man, därest en sådan målsättning nu göres, kan underlåta att ompröva denna
sedan förhållandena på det internationella området och övriga av mig berörda
fält klarnat och man därmed även fått möjlighet att med större säkerhet
bedöma, vilken vikt som bör tillmätas de olika i avvägningen ingående
faktorerna. Detta betyder åter, att en målsättning, som göres nu, även om den
angives som ett långsiktsprogram, i realiteten knappast kan bliva annat än
ett provisorium, eftersom man, i den mån de faktorer, som varit avgörande
för densamma, förändras mera avsevärt, även måste vidtaga de justeringar
av densamma, som betingas av de ändrade förhållandena.

Enligt min uppfattning är det vidare för de aktuella uppgifter, som föreligga
på jordbrukets område, icke nödvändigt eller ens lämpligt att man, trots
de svårigheter som äro förenade därmed, nu skall söka att uppställa någon
bestämd riktpunkt beträffande storleken av den jordbruksproduktion, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

127

bör eftersträvas på lång sikt. Alla torde vara ense om att man så länge det
internationella läget ej klarnat bör söka uppehålla vår livsmedelsproduktion
på en betryggande nivå. Enligt de av jordbrukskommittén verkställda
utredningarna rörande produktions- och konsumtionsulvecklingen torde på
grund av den väntade konsumtionsökningen självförsörjningsgraden under
det närmaste decenniet och något längre snarast komma att bliva förhållandevis
lägre än 1930-talets och även lägre än den självförsörjningsgrad, som
det av kommittén rekommenderade medelalternativet tager sikte på. Frågan
om en begränsning av jordbruksproduktionen (bortsett från den produktion,
som bygger på importerade fodermedel) kan under sådana förhållanden
ej väntas få aktualitet förrän efter en relativt lång tidrymd. Jag vill
i detta sammanhang jämväl erinra om att statsmakterna under krigsåren
vidtagit omfattande åtgärder i syfte att stimulera jordbrukarna till att
uppehålla och om möjligt öka sin produktion. Även med hänsyn härtill synes
det mig uteslutet, att omfattningen av den jordbruksproduktion, som
skall åtnjuta statligt stöd, på kortare sikt skulle bestämmas så, att densamma
skulle understiga vad som faktiskt normalt kan beräknas bliva producerat.
På grund av de svårigheter det erbjuder för jordbruket att snabbt vidtaga
någon mera omfattande produktionsbegränsning skulle en dylik ståndpunkt
nämligen innebära, att det förhållandet, att produktionen genom jordbrukarnas
ansträngningar under kriget kunnat hållas på en relativt hög nivå,
i fortsättningen skulle medföra en försämring av jordbrukarnas ställning,
eftersom dessa då skulle bliva utan stöd för en del av sin produktion.

Med vad jag nu sagt avser jag dock ingalunda, att frågan om jordbruksproduktionens
utveckling bör lämnas helt obeaktad av statsmakterna. För
att ett sådant gränsskydd, som förut nämnts, skall ha avsedd effekt, bör
produktionen tydligen ej vara större än att den väl rymmes inom ramen för
vårt normala behov. Det bör sålunda finnas en betryggande marginal mellan
produktionen och den normala konsumtionen. Eftersom verkningarna av
gränsskyddet ur konsumenternas synpunkt bliva mest påtagliga i fråga om
kostnaderna för matfettsförsörjningen, bör marginalen inom detta område av
hänsyn till konsumenternas intressen vara så vid, att den lämnar ett tillräckligt
utrymme för konsumtion av billigare matfett än smör. En marginal, som
skall tillgodose nu nämnda önskemål, synes böra ha åtminstone den storlek,
som representeras av skillnaden mellan det av kommittén förordade medelalternativet
och den normala konsumtionen.

Det måste ur det allmännas synpunkt framstå som angeläget, att produktionen
ej skall överstiga det totala avsättningsutrymmet, minskat med eu dylik
marginal. Vid arbetet med jordbrukets rationalisering bör eu produktion av
denna storlek följaktligen anses representera den övre gräns, över vilken
produktionen ej bör stiga, och rationaliseringsåtgärderna, i den mån så är
erforderligt, utformas på sådant sätt, alt man skall kunna förhindra, alt produktionen
skall stiga över sagda gräns. Bortsett från det nu nämnda bör man
i rationaliseringsarbetet inrikta sig på att söka höja jordbrukets effektivitet
och förbättra inkomstnivån för den i jordbruket arbetande befolkningen.

128

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

Jordbruksproduktionen bör alltså i stort sett ia utveckla sig fritt under nyssnämnda
gräns. Detta bör dock endast gälla, såvida produktionen ej sjunker
till en nivå, som ingiver mera allvarliga betänkligheter ur beredskapssynpunkt.
Därest så skulle bliva fallet, torde frågan om formerna för och omfattningen
av det statliga stödet åt jordbruksnäringen böra omprövas i syfte
att förhindra, att produktionen skall sjunka under den lägsta nivå, som kan
anses acceptabel ur beredskapssynpunkt.

Huvudlinjerna för den jordbrukspolitik, som statsmakterna under den tid
som nu kan överblickas böra föra, synas alltså sammanfattningsvis kunna
angivas på följande sätt.

Det närmaste målet bör vara att bereda jordbruksbefolkningen möjlighet att
uppnå och bevara jämställdhet i inkomsthänseende med andra befolkningsgrupper.
För att detta skall bliva möjligt bör staten lämna jordbruksproduktionen
ett gränsskydd gentemot utlandet. Vidare bör staten medverka till
en omfattande rationalisering inom jordbruket i syfte att nedbringa jordbrukets
produktionskostnader. Fn dylik rationalisering torde vara en av förutsättningarna
för nyssnämnda inkomstförbättring. Särskild uppmärksamhet
bör i rationaliseringsarbetet ägnas behovet av en förvandling av sådana brukningsdelar,
som med hänsyn till storlek och form icke kunna anses lämpliga
under nuvarande förhållanden. Bland annat på grund av vikten av att nyssnämnda
gränsskydd skall bliva fullt effektivt bör man vid utformningen av
rationaliseringsåtgärderna utgå från att produktionen ej bör vara större än
att den väl ligger inom ramen för de inhemska avsättningsmöjligheterna. Då
stöd i princip icke bör lämnas för export av jordbruksprodukter, torde den
övre gränsen i praktiken tämligen lätt giva sig själv. Denna gräns torde
komma att nå upp i närheten av det av kommittén förordade medelalternativet.
Under sagda gräns bör produktionens storlek få anpassa sig fritt efter
de föreliggande förhållandena, såvida ej produktionen skulle visa tendenser
att sjunka ned till en nivå, som ingiver mera allvarliga betänkligheter ur
beredskapssynpunkt.

Till förtydligande av innebörden av vad jag nu sagt angående den omfattning,
i vilken jordbruket tills vidare bör åtnjuta stöd för sin produktion, skall
jag närmare behandla vissa frågor, nämligen frågorna om den utsträckning,
i vilken import av fodermedel bör få ske, om förhållandet mellan smör och
margarin på den inhemska marknaden samt om den önskvärda omfattningen
av odlingen av sockerbetor och oljeväxter.

Då jag sagt, att jordbruket tills vidare bör erhålla stöd för hela sin produktion,
har jag i fråga om animalieproduktionen närmast åsyftat den produktion,
som kan frambringas medelst inhemska fodermedel. Vid bedömningen
av, i vad mån en på importerade fodermedel grundad animalieproduktion
bör anses önskvärd ur det allmännas synpunkt, torde böra beaktas, att det
tydligen är angeläget, att man ej genom att möjliggöra en på importerade
fodermedel grundad animalieproduktion stimulerar till en produktionsökning,
som är så stor att den medför risk för avsättningssvårigheter. Det synes
mig därför vara att tillråda, att man tills vidare, i den mån en fodermedels -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

129

import ej är önskvärd med hänsyn till det aktuella försörjningsläget, iakttager
återhållsamhet vid medgivande av dylik import. Dock torde man, så
länge balanserade foderstater ej kunna uppställas medelst inhemska fodermedel,
böra tillåta import av kraftfodermedel i den utsträckning, som erfordras
för detta ändamål.

Med det nu sagda har jag även angivit min inställning till frågan om det
förhållande, som tills vidare bör råda mellan smör och margarin på den
inhemska marknaden. Det innebär nämligen, att jordbruket tills vidare i
första hand bör åtnjuta avsättningsskydd för en smörproduktion, motsvarande
vad som kan frambringas medelst inhemska fodermedel och sådana
importerade fodermedel, som erfordras för att uppnå balans i foder sta ter na.
Återstoden av det inhemska avsättningsutrymmet för matfett bör i första
hand utfyllas medelst margarin (häri inbegripet även vegetabiliska oljor och
fetter samt andra ersättningsmedel för smör och margarin), och endast i den
mån det ej är möjligt att anskaffa råvaror för en margarinproduktion av
denna storleksordning eller efterfrågan på smör skulle överstiga de smörkvantiteter,
för vilka avsättningsutrymme beräknats i första hand, bör man
möjliggöra en ökning av den för inhemsk konsumtion avsedda smörproduktionen
genom att medgiva import av fodermedel.

Det är icke möjligt att exakt angiva, vad denna linje kommer att innebära
i fråga om storleken av de margarinkvantiteter, för vilka avsättningsutrymme
under de närmaste åren kommer att finnas här i landet. Med hänsyn
särskilt till den ökning i matfettskonsumtionen, som kan väntas vid ett slopande
av det nuvarande ransoneringssystemet, synes det dock sannolikt att,
även om export av smör ej förekommer, utrymme kommer att finnas för en
margarinkonsumtion, som är större än den i jordbrukskommitténs förslag
angivna minimikvantiteten. Skulle export av smör kunna ske till med det inhemska
marknadsläget konkurrerande priser, kan denna margarinkonsumtion,
om efterfrågan finnes, ökas ytterligare.

I fråga om sockerbetsodlingen anser jag, att statsmakterna i första hand
böra inrikta sig på att söka uppehålla en sockerbetsproduktion av ungefärligen
den storlek, som kommittén förordat. I vad mån en större produktion
bör anses önskvärd torde böra avgöras från år till år med beaktande av det
försörjningspolitiska läget och de kostnader uppehållandet av en större produktion
skulle draga.

Vad till sist angår oljeväxtodlingen hyser jag den uppfattningen, att en
oljeväxtodling av ej alltför ringa omfattning hör ingå i den jordbruksproduktion
som, bland annat av beredskapsskäl, på lång sikt bör uppehållas här i
landet. Jag finner det dock i nuvarande läge ej möjligt att göra något uttalande
rörande storleken av den oljeväxtodling, som sålunda bör finnas på
lång sikt. Avgörandet härvidlag torde bland annat böra bliva beroende av
mjölkproduktionens utveckling ävensom av de erfarenheter, som i fortsättningen
kunna vinnas rörande betingelserna för ifrågavarande odling. Emellertid
anser jag, att statsmakterna tills vidare böra stödja en dylik odling,
motsvarande upp till 10 000 ton margarin. Härvid har jag då ej tagit hänsyn

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 75.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

till möjligheten av att det av aktuella försörjningspolitiska skäl kan befinnas
önskvärt med en större oljeväxtodling. Denna fråga torde böra prövas för
varje särskilt produktionsår i samband med fastställandet av storleken av
stödet åt oljeväxtodlingen.

Avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket.

Beträffande innebörden av kommitténs förslag rörande avvägningen
av det allmänna prisstödet åt jordbruket hänvisas till kapitlen 6 och 17 i
kommitténs betänkande samt till sidorna 26—29 i den förut lämnade redogörelsen
för huvuddragen av detta.

Det här ifrågavarande spörsmålet har berörts endast i en del av de avgivna
yttrandena.

Statens livsmedelskommission har förklarat sig helt ansluta sig till kommitténs
förslag i förevarande hänseende. Samma ståndpunkt har intagits av
Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som emellertid
samtidigt — i likhet med vad som skett från flera andra håll — understrukit
vanskligheten av att för hela landet angiva någon viss åkerareal såsom
lämplig norm för basjordbruket i rationaliseringshänseende. Lantbruksstyrelsen
har sagt sig icke ha något att invända mot att jordbrukets prisstöd
tills vidare avvägdes i huvudsak med hänsyn till det av kommittén valda basjordbrukets
behov men förutsätta att en omprövning av avvägningspörsmålet
från tid till annan skulle bliva erforderlig. Skaraborgs låns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, med vilket länsstyrelsen i lånet instämt, har
icke funnit anledning till annan erinran mot kommitténs förslag angående
bas jordbrukets storlek än att utskottet förordat ett aktgivande på huruvida
ej den undre gränsen för åkerarealen inom den grupp av jordbruk, vilkas
driftsresultat skulle utgöra grunden för beräkningen av prisstödet, borde i
någon mån sänkas. Härjämte har utskottet framhållit angelägenheten av att
beräkningarna grundade sig på ett omfattande material, vilket icke hämtats
enbart från de bäst skötta jordbruken.

Med erinran om sin från kommitténs förslag i fråga om målsättningen
för jordbrukspolitiken avvikande mening har landsorganisationen förklarat
sig helt instämma i kommitténs uppfattning att prisstödet borde fixeras till
den typ av jordbruk, som kommittén betecknade såsom basjordbruk, därvid
landsorganisationen framhållit, att det åtminstone på kortare sikt icke syntes
råda något entydigt samband mellan å ena sidan åtgärderna för skapandet
av full lönsamhet för basjordbruken och å andra sidan den av kommittén
förordade storleken av jordbruksproduktionen.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har, jämte
det utskottet förklarat sig i princip icke ha något att erinra mot kommitténs
förslag på denna punkt, anfört följande.

Förvaltningsutskottet vill starkt understryka jordbrukskommitténs eget
uttalande, att icke enbart storleken av brukningsdelens åkerareal är avgö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

131

rande för dess lönsamhet och lämplighet. Vidare bör enligt utskottets mening
prisstödet även omfatta den typ av jordbruk, s. k. kombinerade jordbruk
och skogsjordbruk, som ur skogssynpunkt och för utnyttjande av
skogstillgångarna befinnas nödvändiga, även om dessa jordbruk icke genom
sammanslagning eller tillförande av tillskottsjord kunna bringas upp i tillräcklig
storlek.

I flertalet av de yttranden, där här ifrågavarande spörsmål behandlats,
har gjorts gällande, att gränserna för basjordbrukets åkerareal borde sättas
lägre än kommittén föreslagit. Sålunda har Riksförbundet landsbygdens folk
— som under hänvisning till beredskapssynpunktens avgörande inflytande
vid målsättningen för jordbrukspolitiken hemställt, att beteckningarna jordbruksstöd
och jordbruksskydd måtte ersättas med uttrycken folkförsörjningsstöd
och folkförsörjningsskydd — anfört följande.

Förbundet anser, att folkförsörjningsskyddet bör sättas så, att en arbetsinkomstnivå,
motsvarande jämförliga befolkningsgruppers, uppnås inom
jordbruk av den rationalitets- och inkomstnivå, som kan anses motsvara den
genomsnittliga hos jordbruk i storleksgruppen med en åkerareal av 10—15
hektar eller något därunder. Den av kommittén föreslagna högre rationalitetsnivån
inom storleksgruppen 10 ända upp till 20 hektar måste enligt förbundets
mening anses vara för hög och medföra att lönsamhetsgraden och
arbetsinkomstnivån även i fortsättningen blir för låg vid flertalet av de ur
sysselsättningssynpunkt fullständiga jordbruken. Förbundet vill härvid fästa
uppmärksamheten på att i Danmark vid nu skeende jorddelningar den lämpligaste
brukningsstorleken sättes till 10—12 hektar. I andra delar av Europa,
där jordomfördelningar nu sker, har man satt brukningsdelarnas areal ännu
lägre eller till 6—8 hektar.

Samma mening rörande omfattningen av basjordbrukets åkerareal har uttalats
av länsstyrelsen i Uppsala län samt länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat en
minskning av arealstorleken till omkring 10 hektar.

Förvaltningsutskottet i Älvsborgs läns norra hushållningssällskap har anfört
följande.

Inom storleksgruppen 10—20 hektar och däröver ligger endast omkring
31 procent av alla jordbruk. Sannolikt innebär kommitténs förslag, att endast
cirka 25 procent av samtliga brukningsdelar kunna påräkna full lönsamhet
av själva jordbruket. För alla de jordbruk, som praktiskt taget sakna skog,
kunna konsekvenserna av ett alltför stort basjordbruk bliva nog så allvarsamma.
Enligt förvaltningsutskottets mening tala därför starka skäl för
överväganden till förmån för basjordbruk av mindre storleksordning. Det
bör härvid också observeras, att förutsättningar för åstadkommande av jordbruk
i storleksordningen 10—20 hektar ingalunda alltid föreligga.

Motsvarande synpunkter ha av Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
anförts med särskild syftning på de inom länet rådande
jordbruksförhållandena.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att
prisstödet åtminstone tills vidare borde grundas på en totalkalkyl över jord -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

brukets inkomster och utgifter. Om emellertid produktpriserna nödvändigtvis
skulle bestämmas efter lönsamheten av jordbruk av viss storlek, borde
enligt utskottets mening i vart fall icke driftsresultaten vid jordbruk med
en så stor åkerareal som 10—20 hektar läggas till grund för beräkningarna.
Åtminstone för Kronobergs läns del vore jordbruk, omfattande 7—15 hektar
åker, mer representativa.

Hushållningssällskapens ombud ha ifrågasatt, huruvida icke ett med hänsyn
till jordbrukets struktur mera rättvist avvägt prisstöd skulle åstadkommas,
om till basjordbruk valdes jordbruk med åkerareal av 7—15 hektar.

I de från norrlandshåll avgivna yttrandena har frågan om avvägningen
av prisstödet för Norrlands vidkommande behandlats tämligen ingående.
Därvid har i allmänhet uttalats önskemål om sänkning av gränserna för basjordbrukets
åkerareal och om differentiering i fråga om priserna å jordbruksprodukterna.

Norrlandskommittén har förklarat sig anse, att grundkalkylen för avvägningen
av det allmänna prisstödet även för Norrlands vidkommande kunde
baseras på driftsresultaten vid jordbruk i storleksgruppen 10—20 hektar. Det
vore emellertid då nödvändigt, att undersökningarna rörande jordbrukets
lönsamhet i Norrland kompletterades med undersökningar av förhållandena
vid mindre jordbruk och särskilt då vid jordbruk i skogsområdena. Sistnämnda
undersökningar borde avse sådana jordbruk i storleksgruppen 5—10
hektar som kunde förväntas bestå och vid vilka driften vore rationellt ordnad.
Kommittén har vidare förutsatt, att vid sidan av det allmänna prisstödet
i fortsättningen skulle utgå ett särskilt stöd åt det norrländska jordbruket
genom prisdifferentiering å olika slag av jordbruksprodukter, i första hand
mjölk men om möjligt även andra produkter, samt att driftsresultaten vid
nyssnämnda jordbruk i storleksgruppen 5—10 hektar skulle läggas till grund
för denna prisdifferentiering.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört följande.

För Norrbottens förhållanden, där antalet jordbruk med 10—20 hektar
även med mycket långt driven yttre rationalisering väl för mycket lång tid
framåt torde bliva ringa, synas dessa jordbruk ej heller lämpa sig såsom
standardjordbruk, vad de driftsekonomiska förhållandena beträffar. Visserligen
räknas med att mindre jordbruk, som böra bibehållas, kombinerade jordbruk
och stödjordbruk, skola erhålla mindre eller större del av sitt inkomstbehov
från sysselsättning vid sidan av jordbruket, men synes det hushållningssällskapet
riktigt att de s. k. basjordbrukens storlek till en början fastställes
i större överensstämmelse med medelstorleken för inom respektive
område nu förhandenvarande brukningsdelar. Om i en framtid förhållandena
ändras kan ju också ramen för den ekonomiska kalkylen, storleken på
basjordbruken ändras. Man bör även av denna orsak invänta den av kommittén,
utan närmare förklaringar förutsatta industriella utvecklingen på
landsbygden. Hänsyn bör härvid även i allt större omfattning tagas till de
förhandenvarande inkomstmöjligheterna vid sidan av jordbruket. Alldeles
oavsett detta kommer det att visa sig nödvändigt att, förutom den prisreglering
som kommittén förutsätter skola ske genom importreglering och höjan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

133

de av konsumentprisnivån utöver världsmarknadspriset, lämna vissa producentbidrag
som kompensation för fördyrad produktion, speciellt inom
Norrland. De allmänna prishöjande åtgärderna måste ju tänkas inverka lika
över hela landet. Ett speciellt norrländskt producentbidrag bör enligt hushållningssällskapets
mening ej vara knutet enbart till mjölk utan bör tvärt
om kunna knytas med olika stora belopp till olika produkter, som frambringas
inom länet. Härigenom bör en önskad differentiering av den lokala
produktionen kunna frambringas.

I stort sett samma synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Norrbottens
län.

Även jordbrukskommissionerna i Västernorrlands och Jämtlands län samt
torrläggningsnämnden i Västernorrlands län ha uttalat sig för en sänkning
av gränserna för basjordbrukets åkerareal.

Ytterligare utredning före fastställandet av basjordbrukets storlek har förordats
av förvaltningsutskottet i Jämtlands läns hushållningssällskap. Utskottet
har härutinnan yttrat.

Beträffande storleken av det s. k. basjordbruket, vilket skall ligga till
grund vid fastställandet av prisstödet åt jordbruksnäringen, vill utskottet
uttala sin tveksamhet. Utskottet inser, att en viss utgångspunkt måste fastställas
och att denna icke kan varieras för de olika landsdelarna. För norrländska
förhållanden måste det dock framstå såsom egendomligt, att prisstödet
åt jordbruket skall avvägas efter lönsamheten vid jordbruk, som till
storleken motsvara genomsnittet i storleksgruppen lö—20 hektar, då inom
denna landsdel och även inom stora delar av landet i övrigt endast ett mycket
ringa antal jordbruk nå denna storleksordning. Utskottet vill därför biträda
det inom kommittén reservationsvis framförda yrkandet, att ytterligare
utredningar verkställas, innan definitiv ståndpunkt fattas beträffande
den storlek, som bör fastställas för basjordbruket. Utskottet förutsätter givetvis
även, att vid avvägningen av prissättningen på jordbrukets produkter
sådana differentieringar genomföras, som äro nödvändiga med hänsyn till
produktionsförhållandena och andra förutsättningar inom olika delar av
landet.

Jämväl Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
till vars yttrande länsstyrelsen i länet anslutit sig, har ifrågasatt, huruvida
icke bestämmandet av basjordbrukets storlek borde uppskjutas, därvid utskottet
anfört följande.

Den av kommittén såsom basjordbruk föreslagna storleksgruppen är förhållandevis
liten i Västernorrlands län, och inom utskottet har därför diskuterats
huruvida icke arealerna för basjordbruket borde sänkas till förslagsvis
7,5—15 hektar. Med hänsyn till att lönekostnaderna i Norrland torde vara
större än söderut, något som verkar utjämnande i produktionskalkylema för
de här avsedda storleksgrupperna, har förvaltningsutskottet icke ansett sig
böra förorda ett frångående av jordbrukskommitténs förslag beträffande
storleken på basjordbruket. Utskottet vill dock ifrågasätta, huruvida det är
lämpligt att nu fastställa basjordbrukets storlek, då den i förevarande avseende
förebragta utredningen enligt utskottets förmenande icke giver ett säkert
underlag för bedömande av verkliga produktionskostnaderna vid jordbruk
av här ifrågakomna storleksordningar.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Härjämte har förvaltningsutskottet framhållit angelägenheten av att avvägningen
av prisstödet skedde på sådant sätt, att för det norrländska jordbrukets
viktigaste saluprodukter, i första hand mjölken, medgåves sådan
prisdifferentiering, som kunde anses skälig med hänsyn till de högre produktionskostnaderna
i Norrland.

I detta sammanhang kan slutligen även nämnas, att styrelsen för Föreningen
Sveriges spcinnmålsintressenter i sitt yttrande berört tanken på att
grunda det allmänna stödet åt jordbruksnäringen på kontanta bidrag i förhållande
till jordbrukens areal av odlad jord. I yttrandet har härom anförts
följande.

Principiellt innebär en dylik metod, att varje jordbruk oberoende av belägenheten
— tillförsäkras viss ersättning för varje hektar odlad jord, lika
för hela landet. Om det allmänna av olika skäl önskar en produktion utöver
den naturligt betingade, måste det allmänna betala merkostnaderna härföi.
En sådan anordning har ej karaktären av understöd utan får närmast betraktas
som ett avtal mellan odlarna och det allmänna. Det nuvarande stodet
genom prissättningen verkar ojämnt och orättvist samt medför särskild
premiering av den bördigaste jordmånen. Den högre inkomstmarginalen toi
de mera givande jordbruken kapitaliseras i jordvärdet till nackdel för etteiföljande
brukare. Utgå bidragen däremot lika över hela landet, utjamnas
lönsamheten mellan jordbruken i olika delar, i det den sämre jorden uppnai
högre produktpriser än den bättre.

Levereras jordbruksstödet genom direkta odlingstillägg erhåller man definitiva
siffror för stödets verkliga kostnader. Finner det allmänna så lämpligt
kunna bidragen varieras storleksgrupperna emellan allt efter uppfattningen
om divergenserna i stödbehovet. Stödet kan exempelvis maximeras vid en viss
areal eller minskas successivt efter arealstorleken, därest premierna anses
obehövliga eller endast delvis behövliga för att trygga lönsamheten hos ifragavarande
brukningsenlieter.

En viktig fördel med arealtilläggen är att konsumentpriserna ej belastas
med kostnaderna för jordbruksstödet utan kunna hallas jämförelsevis laSaDärigenom
ökas konsumtionen till gagn ej blott för jordbruket utan för
samhället i dess helhet. Om jordbruksstödet effektueras genom prissättningen,
kommer stödet att i främsta rummet betalas av de inkomstsvaga och
barnrika samhällsgrupperna, ett förfarande som i längden ej torde vara
lämpligt eller ens kunna politiskt vidhållas. Därför böra nya metoder prövas
för att hålla produktionen uppe på eu önskad nivå och bereda joidbruksutövarna
bästa möjliga materiella utkomst.

Arealtilläggen torde ej heller i samma grad som höjda produktpriser paverka
produktionen och bana väg för ökningar av avkastningen. Invändningen
att metoden kan animera till fortsatt brukning av jordbruk, som böra
läggas ned, övervinnes under hänvisningen till den yttre rationaliseringens
uppgift att åstadkomma en ändamålsenlig jordfördelning. Däremot erbjuder
arealbidraget ur administrativ synpunkt en förenkling. Besvärliga och betungande
detaljmässiga regleringar bliva överflödiga. Därmed undvikes den
schematisering och byråkratisering av handeln, som brukar åtfölja en statlig
marknadsdirigering och som försvårar en automatisk anpassning av varuförmedlingen
efter växlande lägen och behov.

Genom gränsskyddet säkerställes en odling i överensstämmelse med beredskaosbehovets
anspråk på en näringsfysiologiskt riskfri standard och genom
arealbidragen uppnå odlarna garanti för produktionens lönsamhetsgrad. Där -

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

135

med synes jordbruksproblemet i huvudsak tills vidare löst. Styrelsen får för
sin del förorda, att frågan om arealbidrag enligt här antydda linjer göres till
föremål för en snar och allsidig utredning.

Jämväl landsorganisationen har ifrågasatt, huruvida icke frågan, om arealbidrag
kunde utgöra en lämplig form för stöd åt jordbruket, borde närmare
övervägas.

Departementschefen.

Avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket är uppenbarligen en
vansklig uppgift. Redan de klimatiska förhållandena göra, att jordbruken få
arbeta under mycket varierande förhållanden i olika delar av landet. Härtill
komma de olikheter i fråga om produktionsförutsättningarna, som föranledas
av topografiska förhållanden ävensom av olikheter i fråga om brukningsdelarnas
storlek. Vad sistnämnda faktor angår torde det vara allmänt
erkänt, att de mindre jordbruken genomsnittligt ha en lägre lönsamhetsgrad
än de medelstora och större jordbruken, i främsta rummet beroende på att
man vid de mindre brukningsdelarna ej har samma möjligheter som vid
andra jordbruk att mekanisera driften och därigenom nedbringa arbetskraftsåtgången
samt på att byggnadskostnadema bliva proportionsvis mest betungande
för de mindre jordbruken. Belysande är i detta sammanhang den utredning
angående rationalitetsvariationer i det svenska jordbruket, vilken
jordbrukskommittén låtit verkställa, även om de siffermässiga resultaten i
denna givetvis ej få pressas alltför hårt.

Det är emellertid ej enbart nu nämnda faktorer, som förorsaka olikheter
i jordbrukens lönsamhet. Även jordbruk, som äro av ungefärligen samma
storlek och ligga i samma jordbruksområde, uppvisa ofta ganska stora
skiljaktigheter i fråga om lönsamheten. Den betydelse arronderingen och
överhuvud taget ägornas form har för arbetsåtgången och därmed för
driftsresultatet har på senare tid tilldragit sig allt större uppmärksamhet. Beskaffenheten
av de fasta anläggningarna är vidare av stor betydelse i detta
hänseende. Och till sist bliva ju brukarnas personliga insatser av utomordentlig
vikt.

Att under dylika förhållanden avväga det allmänna prisstödet åt jordbruket
så att samtliga jordbruk i en viss storleksgrupp eller i en viss del av
landet skola få full lönsamhet är uppenbarligen icke möjligt. En dylik
ståndpunkt skulle ju innebära, att stödets storlek skulle bestämmas med hänsyn
till behovet vid de jordbruk, som utvisa de sämsta driftsresultaten, och
sålunda leda till att de övriga jordbruken skulle få ett stöd, som ofta högst
avsevärt skulle överstiga vad som erfordrades för att bereda dem den avsedda
lönsamheten. Den enda framkomliga vägen är i stället att utgå från
eu viss genomsnittlig rationaliseringsgrad och sedan avväga stödet så att det
för jordbruk av ungefärligen den åsyftade rationaliseringsgraden skall giva
full lönsamhet. Med uttrycket full lönsamhet avser jag då, att avkastningen

136

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

av jordbruket skall förslå till att dels täcka samtliga kostnader för jordbruksdriften,
däri inräknat ränta å investerat kapital och erforderliga avskrivningar,
dels giva den i jordbruket sysselsatta arbetskraften en ersättning för
dess arbete, som i princip skall motsvara arbetsersättningen till jämförliga
arbetargrupper.

Då frågan om avvägningen av det framtida jordbruksstödet varit på tal
under kriget, har från statsmakternas sida förklarats, att stödet bör vara sådant,
att det bereder jordbruket, bedrivet efter rationella metoder, full lönsamhet.
Vad angår den innebörd, som vid den praktiska avvägningen av prisstödet
bör läggas i sagda fordran på att jordbruket skall vara bedrivet efter
rationella metoder, vill jag för min del framhålla, att jag i likhet med kommittén
anser det nödvändigt, att man härvid tager hänsyn till den struktur
och den rationaliseringsgrad i övrigt, som jordbruket faktiskt nu har, och till
de begränsningar i rationaliseringsmöjligheterna, som topografiska och andra
förhållanden medföra. Jag finner det sålunda icke rimligen kunna komma
i fråga att avväga stödet på ett sådant sätt, att endast de jordbruk, som representera
den högsta i dagens läge tänkbara rationaliseringsgraden, skulle
kunna ernå full lönsamhet, medan däremot huvuddelen av den jordbrukande
befolkningen ej skulle kunna påräkna en sådan inkomst, att den önskade
likställigheten med andra befolkningsgrupper kunde uppnås. En utgångspunkt
bör i stället, såsom kommittén uttryckt saken, vara att stödet skall
avvägas så att vid varje särskild tidpunkt åtminstone större delen av det
svenska jordbruket skall ha möjlighet att uppnå full lönsamhet. Samtidigt
måste man givetvis beakta, att man vid avvägningen av prisstödet ej sänker
sina anspråk på rationaliseringsgraden så lågt, att prisstödet kommer att
verka konserverande på irrationella brukningsdelar och medföra alltför höga
kostnader för det allmänna eller för konsumenterna.

Som ett skäligt hänsynstagande till de olika intressen, vilka böra beaktas i
detta sammanhang, kan det enligt min mening anses, om prisstödet avväges
med beaktande av det genomsnittliga behovet vid jordbruk av den typ.
som representerar och även i fortsättningen måste väntas komma att representera
huvuddelen av de egentliga bondejordbruken, d. v. s. jordbruk av
ungefärligen den typ, som för närvarande är uppställd som mål i den statliga
egnahemsverksamheten.

Från dessa utgångspunkter kan jag för min del acceptera kommitténs förslag,
att avvägningen av det allmänna prisstödet skall ske med hänsyn till
behovet vid jordbruk, vilka till storleken motsvara genomsnittet i storleksgruppen
10—20 hektar och vilka fylla rimliga anspråk i fråga om arronderingen
och de fasta anläggningarnas beskaffenhet.

Det bör understrykas, att det här endast är fråga om sättet för beräknande
av de priser å jordbrukets produkter, som det allmänna bör stödja. Förslaget
innebär, att man i detta hänseende bör utgå från de faktiska driftsresultat,
som genomsnittligt föreligga vid jordbruk av nyssnämnda storlek och beskaffenhet.
En dylik ståndpunkt innefattar givetvis ingalunda, att endast
jordbruk av sagda storleksordning skulle kunna påräkna att uppnå full lön -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

137

samhet. För den enskilda brukningsdelen är det ju, såsom nyss framhållits,
ej endast brukningsdelens storlek utan även en hel rad av andra omständigheter,
som påverka driftsresultatet. Ej heller böra de nu angivna arealsiffrorna
anses utslagsgivande för de olika brukningsdelarnas möjligheter att
bestå på lång sikt, utan det avgörande bör då vara, huruvida avkastningen
av brukningsdelen jämte de övriga inkomster, som kunna beräknas stå en
genomsnittlig innehavare av brukningsdelen till buds, kunna väntas bliva tillräckliga
för att brukaren skall kunna uppnå en skälig inkomstnivå. Fastighetens
storlek blir sålunda endast en av de faktorer, som komma att inverka
på en dylik prövning av brukningsdelens möjligheter att bestå på lång
sikt.

I fråga om den rationaliseringsgrad, som bör läggas till grund för avvägningen
av prisstödet, har kommittén vidare uttalat, att man i princip för
södra och mellersta Sveriges slättbygder bör eftersträva en höjning av anspråken
på jordbrukets yttre rationalisering därhän, att man på lång sikt
vid prisavvägningen skall utgå från lönsamhetsgraden vid jordbruk i storleksgruppen
20—30 hektar, men att man i övriga delar av landet även på
lång sikt bör tänka sig att avväga jordbruksstödets storlek efter behovet för
något mindre brukningsdelar. Denna kommitténs uppfattning om den utveckling,
som bör eftersträvas i slättbygderna, står i samband med kommitténs
uppfattning om önskvärdheten av att de egentliga bondejordbruken,
där förutsättningarna därför finnas, mera allmänt skola bliva av sådan storlek,
att de kunna utgöra s. k. tvåfamiljsjordbruk.

I viss mån delar jag kommitténs uppfattning om fördelarna med tvåfamiljsjordbruken.
Särskilt synes det uppenbart, att möjligheterna att bereda arbetskraften
ordnad ledighet och semester äro väsentligt större å dessa brukningsdelar
än å de mindre jordbruken. Detta gäller dock endast under förutsättning
att den för skötseln av dessa beräknade arbetskraften verkligen finns
tillgänglig. Man får emellertid ej bortse från att det här föreligger ett betydande
osäkerhetsmoment och att brukarna med hänsyn till svårigheterna
att lösa arbetskraftsfrågan kunna komma att draga sig för en utvidgning
av brukningsdelarna, som skulle medföra att de i en helt annan grad än
tidigare bleve beroende av lejd arbetskraft. Även om jag anser det önskvärt,
att utvecklingen i slättbygderna åtminstone i viss utsträckning skall gå
i den av kommittén angivna riktningen, kan man därför enligt min uppfattning
knappast räkna med att detta skall ske i sådan omfattning eller så
snabbt, att man nu kan förutsäga, om eller när en böjning av den storleksgrupp,
som skall ligga till grund för avvägningen av det allmänna prisstödet,
skall kunna ske i slättbygderna.

Mot den av mig nu förordade principen för avvägningen av det allmänna
prisstödet har invänts att man för skogsbygdernas och särskilt då för Norrlands
del borde utgå från eu lägre storleksgrupp än den nu angivna, eftersom
jordbruket där till övervägande del beslår av mindre brukningsdelar.
Med anledning härav vill jag erinra om alt, enligt vad som framgår av

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

kommitténs utredningar, inkomstläget för jordbrukarna i Norrland under senare
år faktiskt varit bättre än för jordbrukarna i övriga delar av landet.
Detta förhållande torde visserligen delvis få tillskrivas de goda konjunkturer,
som rått inom skogsbruket under ifrågavarande år. Även om hänsyn tages
till att en försämring av inkomstläget givetvis kan inträffa under en period
med vikande konjunkturer synes det, såvitt kan bedömas på grundval
av föreliggande material, sannolikt att för de norrländska jordbrukarna i
fortsättningen de inkomstmöjligheter, som skogsbruket erbjuder, genomsnittligt
komma att åtminstone i huvudsak utgöra en motvikt mot den delvis av
de topografiska förhållandena därstädes föranledda stora splittringen av inägojorden.
Någon anledning att för Norrlands vidkommande tillämpa en annan
grund för avvägningen av det allmänna prisstödet än för landet i övrigt
synes därför icke föreligga. Jag vill vidare i detta sammanhang nämna, att
man enligt min uppfattning i regel icke kan räkna med att i de skogrikare
delarna av landet enbart själva jordbruket skall bliva fullt bärkraftigt, utan
att bärkraften där i stället normalt skall ernås genom en kombination av
jordbruk och skogsbruk. Vid avvägningen av prisstödet bör man då givetvis,
såsom kommittén framhållit, beakta även de inkomstkällor, som avkastningen
av egen skog och skogskörslor genomsnittligt utgöra.

I vissa yttranden ha uttalats farhågor för att en avvägning av prisstödet
i anslutning till den nu angivna riktlinjen skulle leda till att jordbruken i de
högre storleksgrupperna genomsnittligt skulle få en betydligt högre lönsamhetsgrad
än som vore avsikten med det statliga stödet och följaktligen till
att kostnaderna för jordbruksstödet eller med andra ord belastningen för
konsumenterna skulle bliva större än nödvändigt. Det har även ifrågasatts,
huruvida man ej för att förebygga ett dylikt förhållande borde avväga det allmänna
prisstödet åt jordbruksproduktionen efter behovet vid jordbruk av
större typ än den av kommittén föreslagna men samtidigt lämna särskilda
arealbidrag till alla jordbruk, som vore mindre än den sålunda valda typen.
Jag vill med anledning härav framhålla, att det i och för sig ej behöver ingiva
några betänkligheter, om de mest rationella jordbruken kunna uppnå en
lönsamhetsgrad, som något överstiger det genomsnittliga. Tvärtom bör möjligheten
till en viss merinkomst utgöra en värdefull stimulans till fortsatt
rationalisering. Däremot kan jag såtillvida instämma i den uppfattning, som
kommit till uttryck i nyssnämnda yttranden, att jag självfallet finner det
angeläget, att det allmänna jordbruksstödet ej avväges på ett sådant sätt,
att betydande delar av det svenska jordbruket genomsnittligt erhålla ett stöd,
som mera avsevärt överstiger det för dem erforderliga gränsskyddet. Risken
för att så skall bliva fallet vid en tillämpning av kommitténs förslag synes
mig dock ganska ringa. I första hand synes man böra söka förhindra en dylik
utveckling genom det sätt, på vilket man avväger prisstödet åt olika
grenar av jordbruksproduktionen. Då animalieproduktionen spelar den
största rollen för de mindre jordbruken och vegetabilieproduktionen den
största rollen för de större jordbruken, bör man redan genom avvägningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

139

av stödet mellan dessa båda produktionsgrenar kunna eliminera i vart fall
en betydande del av de differenser i fråga om lönsamheten, som eljest skulle
kunna uppstå mellan basjordbruken och jordbruken i därovanför liggande
storleksgrupper. För att ej en för animalieproduktion förmånlig prisavvägning
skall motverka sitt syfte, kan det vidare befinnas nödvändigt att uttaga
en särskild mjölkavgift å mjölkproduktionen från de större jordbruken.

Nu angivna medel kunna antagas bliva tillräckliga för att förhindra, att
de större jordbruken till följd av den av mig förordade avvägningen av prisstödet
skola erhålla företagarvinster av sådan storleksordning, att de i någon
mera märkbar grad komma att påverka de totala kostnaderna för jordbruksstödet.

Någon anledning att vid sidan av det allmänna prisstödet såsom ett permanent
led i regleringssystemet lämna ett särskilt stöd åt de jordbruk, vilkas
lönsamhet är lägre än basjordbrukets, föreligger enligt min mening icke.
Dessa jordbruks värde bör framträda just däri att kombinationen mellan
jordbruket och övriga förvärvskällor trots jordbrukets relativt låga lönsamhetsgrad
sammanlagt giver brukaren en skälig inkomst. Dock torde man vid
sidan av det allmänna prisstödet av sociala skäl böra lämna ett särskilt stöd
till de nuvarande innehavarna av dylika brukningsdelar. Detta stöd bör
emellertid endast ha till syfte att lindra de svårigheter, som eljest skulle
uppstå för innehavarna av dylika jordbruk under den övergångstid, som
kan åtgå innan en rationalisering av brukningsdelarna hunnit genomföras.
Till detta spörsmål torde jag, såsom jag inledningsvis nämnt, få återkomma
efter det yttrande från lagrådet inhämtats över de lagförslag som omförmälas
i det följande.

Den yttre rationaliseringen.

Beträffande innehållet i kommitténs förslag rörande den yttre rationaliseringen
av jordbruket (däri här inbegripet även frågan om åtgärder
för att förstärka ofullständiga jordbruk med skog) hänvisas till kapitlen 8,
10, 19 och 20 i kommitténs betänkande samt till sidorna 29—49 i den förut
lämnade redogörelsen för huvuddragen av detta.

Nödvändigheten av en yttre rationalisering har underslrukits i åtskilliga
yttranden, och de av kommittén uppdragna riktlinjerna för en sådan
verksamhet ha i allmänhet helt eller i huvudsak tillstyrkts. I ett flertal yttranden
ha dock framställts mer eller mindre långt gående erinringar mot
kommitténs förslag i dessa delar.

Bland dem, som framhållit behovet av en yttre rationalisering, kunna
nämnas Riksförbundet landsbygdens folk, länsstyrelsen i Hallands län, Jämtlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, kommerskollegium, Sveriges
industriförbund och Sveriges grossistförbund. Riksförbundet landsbyg -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

dens folk har i samband därmed såsom medel för rationaliseringsverksamhetens
främjande förordat en utvidgad och förbättrad lantbruksundervisning
under framhållande av att kunskaperna om och förståelsen för rationaliseringsåtgärdemas
utförande och vikt vore av grundläggande betydelse.

I det följande kommer jag att först redogöra för i yttrandena anförda synpunkter
beträffande den av kommittén verkställda indelningen av jordbruksfastigheterna
i olika grupper och vissa i samband därmed stående spörsmål.
Därefter redogöres för den ståndpunkt, som i yttrandena intagits till kommitténs
förslag om målsättningen för den yttre rationaliseringen och i anslutning
därtill även för innehållet av yttrandena, såvitt angår frågan om
skogens betydelse i kombination med jordbruket och behandlingen av skogen
vid den yttre rationaliseringen. Därpå beröras yttrandena över förslagen
till de olika medlen för genomförande av den yttre rationaliseringen — låneoch
bidragsverksamhet, aktiv inköpspolitik, förköpsrätt och expropriation
—- och slutligen behandlas frågan om planeringsverksamheten på jordbrukets
område.

Inledningsvis kan nämnas, att beträffande den av kommittén gjorda uppdelningen
av rationaliseringsarbetet i yttre och inre rationalisering samt rationalisering
av driftsförhållandena i en del yttranden uttalats, att en dylik
uppdelning visserligen kunde vara lämplig vid ett teoretiskt dryftande av
olika rationaliseringsåtgärder men att den dock kunde leda till den ohållbara
uppfattningen, att de olika grupperna av rationaliseringsåtgärder kunde
vid den praktiska tillämpningen behandlas såsom oberoende av varandra.
Från utgångspunkten att samtliga slag av rationaliseringsåtgärder vore intimt
förbundna med varandra ha vidare bland andra Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och
kommerskollegium funnit det utgöra en brist i kommitténs betänkande, att
driftsrationaliseringen däri icke upptagits till behandling.

Beträffande den av kommittén tillämpade uppdelningen av brukningsdelarna
i olika typer och kommitténs bedömande av dessas
möjligheter att bestå på längre sikt ha i allmänhet icke några anmärkningar
framställts, men kommitténs påpekande av faran för schablonisering i den
praktiska tillämpningen har från flera håll understrukits. Lantmäteristgrelsen
har i detta sammanhang anfört.

Beträffande typen bestående småbruk med undantag av stödjordbruk må
erinras, att gränsen mellan dem och övergångsjordbruken måste vara och
bliva synnerligen flytande. Enbart ägarens personliga läggning och intresse
kan verka avgörande, till vilken typ brukningsdelen är att räkna. Äges en
ofullständig brukningsdel av en person, som vill ägna sig åt jordbruket och
har intresse och läggning härför samt ej vill ligga borta på arbeten, måste
brukningsdelen anses som ett övergångsjordbruk. I en annans hand kan
samma brukningsdel bliva att anse som ett bestående småbruk.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har betonat vikten
av att för det praktiska handlandet betydelsefulla synpunkter i första hand
iakttagas, därvid utskottet anfört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

141

Det hade varit värdefullt om kommitténs majoritet ansett att den gränsdragning
i fråga om brukningsdelarnas arealstorlek, som verkställts, mera borde
syfta till att giva en bild av dagsläget inom näringen än att tjäna som arbetsformel
för den fortsatta verksamheten. För det senare ändamålet torde den
förebragta utredningen icke kunna anses utgöra ett tillräckligt underlag. Därest
kommittén funnit anledning, särskilt i samband med ett närmare ingående
på driftsrationaliseringen, att betrakta näringen mera inifrån, hade säkerligen
vissa omdömen blivit något annorlunda utformade. Nu bär utredningen
genom att stanna vid frågor, isom främst sammanhänga med de s. k.
yttre och inre rationaliseringsåtgärderna, kommit att väl mycket framstå såsom
åsikter tillhörande en yttre betraktares. Jordbrukarna ha förvisso icke
något att erinra mot en vederhäftig kritik av de nuvarande förhållandena,
men det bör dock utsägas att det icke finnes någon befolkningsgrupp, som
mer än jordbrukarna äro känsliga för att jämväl teoretiska resonemang måste
vara fullt verklighetsbetonade. Härav följer med nödvändighet, att de åtgärder,
som från statsmakternas sida komma att vidtagas med stöd av kommitténs
sakkunnigeutlåtanden, måste förestavas av praktiska hänsyn till
samhällets bästa och till näringsutövarnas båtnad och att det som måste vara
direkt statsdirigerat inskränkes till vad som oundgängligen kan anses nödvändigt.

Efter att ha yltrat, att de av kommittén begagnade benämningarna för
olika typer av brukningsdelar torde vara ägnade att klarlägga och underlätta
den diskussion och de överväganden, som borde komma till stånd i fråga om
arealstorlek och driftsinriktning, har förvaltningsutskottet fortsatt.

Men det ligger en fara i att införa allt för strikta definitioner för en näringsutövning,
som i så hög grad arbetar under växlande naturbetingelser
och skiftande utgångslägen. Härtill kommer att inom jordbruket skapas genom
den personliga dugligheten en differentiering, som skär tvärs igenom
andra klassifikationsgrunder. Det bör därför utsägas att de blivande rationaliseringsorganen,
hur mycket de än anse sig bundna av givna direktiv, ofta
torde nödgas att taga hänsyn till rent personliga förutsättningar, främst duglighet
såsom yrkesutövare.

Vissa av de av kommittén angivna fastighetstypema ha av fcistighetsbildningssakkunniga
upptagits till närmare behandling, därvid de sakkunniga i
huvudsak anfört följande.

Vad beträffar gränsen mellan fullständiga och ofullständiga brukningsdelar
vilja de sakkunniga allenast framhålla att, även om det med kommitténs utgångspunkter
är ofrånkomligt att hänföra det s. k. stödjordbruket eller — för
att använda en annan, av kommittén dock ej begagnad term ■—- arbetarsmåbrukct
till de ofullständiga brukningsdelarnas kategori, det ur ren fastighetsbildningssynpunkt
likväl i princip är berättigat alt klassificera ett sådant
jordbruk såsom en fullständig brukningsdel. Självfallet förutsättes härvid,
att stödjordbruket har en för sitt ändamål lämplig ägosammansättning och
storlek.

Familjejordbruket återfinnes icke såsom en särskild fastighetstyp i kommitténs
betänkande i vidare mån än att inom typen basjordbruk (med eu
areal av 10—20 hektar åker) säges falla flertalet av de jordbruk, som under
senare tid ansetts hänförliga till familjejordbruk eller bondejordbruk. Vad

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

beträffar den kritik mot typen familjejordbruk, som kommittén anför ur
arbetskrafts- och familjebildningssynpunkt, skall här allenast anmärkas att
denna kritik visserligen må anses berättigad i fråga om vissa delar av landet
men att familjejordbruket likväl på andra håll, särskilt i skogsbygderna, är
och säkerligen kommer att förbliva den minst svårhanterliga jordbrukstypen.
Härvid gäller att, om betestillgången är tillfredsställande och skogsarealen
lämpligt avpassad, åkerarealen icke behöver uppgå till ens den storlek,
som vanligen plägar angivas i samband med familjejordbruket eller omkring
15 hektar, utan att sistnämnda areal ofta kan vara lägre och mångenstädes
på grund av topografiska eller andra förhållanden måste vara det. Jordbrukskommitténs
skildring av de med familjejordbruket förenade nackdelarna
synes därför något ensidig och alltför litet taga hänsyn till de varierande
förhållandena inom olika delar av landet.

Åt åsikten, att stödjordbruket från fastighetsbildningssynpunkt icke vore
att betrakta såsom en ofullständig brukningsdel, har även lantmäteristyrelsen
givit uttryck.

I fråga om bestämmandet av typen bestående jordbruk har länsstyrelsen
i Malmöhus län anfört.

Länsstyrelsen vill framhålla, att begreppen stödjordbruk och andra bestående
småbruk synas ha fixerats enbart med hänsyn till brukarens möjligheter
att erhålla arbete inom andra näringar än jordbruket. Länsstyrelsen
vill ifrågasätta, huruvida begreppen icke kunna utvidgas till förmån även för
jordbruket självt. Därmed avser länsstyrelsen, att det kan tänkas att man
genom gemensam maskinanvändning och andra rationaliseringsåtgärder
ävensom en extensifiering av småbrukardriften kan frigöra arbetskraft i sådan
omfattning, att brukaren i stor utsträckning kan arbeta på timlön vid
närbeläget jordbruk. Ur arbetskraftsynpunkt vinnes härigenom större trygghet
för jordbruket, samtidigt som andra näringsgrenars krav på arbetskraft
icke eftersättes, enär heltidsanställd arbetskraft därigenom kan lösgöras till
förmån för dessa näringar.

Rörande möjligheten för brukningsdelar av olika typer alt bestå på längre
sikt har lantbruksakademien uttalat följande.

Kommittén framhåller, att det icke enbart är storleken, som avgör ekonomien
på en brukningsdel. Akademien finner anledning ytterligare understryka
detta och vill framhålla, att förutsättningarna i fråga om skördeutbyte.
produktionsinriktning, avsättningsförhållanden m. m. och icke minst
beträffande den personliga dugligheten kunna vara mycket växlande. Dessutom
kunna möjligheterna till förtjänster vid sidan av det egna jordbruket
vara olika och samtidigt för en utomstående svårbedömbara. Från medeltalen
för olika slorleksgrupper av brukningsdelar beträffande lönsamhetsgrad
förekomma sålunda betydande avvikelser. Det torde i många fall möta svårighet
att avgöra, huruvida i realiteten ett stödjordbruk, annat bestående
småbruk eller över gångsjordbruk föreligger. Det är därför nödvändigt, att
varje förekommande fall för sig särskilt undersökes. Vid försök att bedöma
brukningsdelens ekonomi och förutsättningar att bestå på längre sikt bör
utom inkomsten av själva jordbruket även möjligheterna till arbetsförtjänster
för familjens olika medlemmar beaktas. Med hänsyn till de växlande och
icke fullständigt utredda jordbruksekonomiska förhållandena för olika kategorier
av jordbruk vill akademien framhålla såsom önskvärt, att i bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

143

melserna beträffande olika rationaliseringsåtgärder icke alltför starka begränsningar
göras till vissa storleksklasser av brukningsdelar, utan att de ekonomiska
förutsättningarna även i andra avseenden än arealen tillbörligt beaktas.

Statskontoret bär ansett det förhållandet, att frågan om möjligheterna för
olika typer av brukningsdelar att bestå på längre sikt vid skilda, tämligen
näraliggande tider besvarats väsentligt olika, mana till försiktighet vid bedömande
av hithörande spörsmål.

Tvivel i fråga om möjligheten för vissa nu till bestående småbruk hänför
liga brukningsdelar att bestå under längre tid har uttalats av lantmätcristg
relsen, som därvid yttrat.

De bestående småbruken ha sin största betydelse för skogsbygderna, där
särskilt för trävarubolagens räkning körning eller skogsarbete, alltså säsongarbete,
är tillgängligt. Den rationalisering av skogsvägnäten, som nyligen påbörjats
och som säkerligen måste i hög grad intensifieras, torde otvivelaktigt
medföra, att skogskörningarna med häst minskas. Det rena skogsarbetet
är — liksom redan skett med vägarbetet — på väg att förbehållas särskilda
helårsanställda specialarbetare. Dessa och andra omständigheter måste, såvitt
styrelsen kan bedöma, medföra, att från gruppen bestående småbruk en
ständig överflyttning av brukningsdelar till gruppen övergångsjordbruk blir
att vänta.

Den sedan åtskilliga år frivilligt bedrivna rationaliseringens betydelse såsom
grundval för den nu föreslagna, statligt ledda rationaliseringsverksamheten
har framhållits av bland andra lantbrnksstgrelsen, lant mät eristgr elsen,
fastighetsbildningssakkunniga och Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Lantbrnksstgrelsen har i detta hänseende anfört i huvudsak
följande.

Av en sammanställning, vilken av statistiska centralbyrån ställts till lantbruksstyrelsens
förfogande, framgår, att landets åkerareal under de sex åren
från år 1937 till år 1944 nedgått med omkring 16 000 hektar eller med något
större areal än som motsvarar den åkerarealökning, som förekom under
de tio åren från 1927 till 1937. Samtidigt som sålunda åkerarealen i landet
i dess helhet minskat under tiden mellan de båda senaste jordbruksräkningarna
har åkerarealen i vissa områden, särskilt i Norrland, ökat. Ökningen
uppgår till ej mindre än cirka 21 000 hektar, varför åkerarealen i övriga områden
nedgått med omkring 37 000 hektar. Jordbruksproduktionen har alltså
under senare år förskjutits i nordlig riktning, d. v. s. från relativt fördelaktiga
till mera begränsade produktionsbetingelser, samtidigt som åkerarealen
i landet i dess helhet minskat. Då därjämte skörden per hektar —
trots åtskilliga med bland annat krisen sammanhängande ogynnsamma betingelser
— år 1944 uppgick till 2 130 skördeenheter eller allenast omkring
170 skördeenheter under motsvarande tal för år 1937, måste enligt lantbruksstyrelsens
mening en betydande rationalisering ha ägt rum inom jordbruksdriften.

Den rationalisering, som sålunda ägt rum inom jordbruksdriften, är uppenbarligen
av skiftande slag. Ett exempel på denna rationalisering ulgöres
av den differentiering av produktionen, som ägt rum. Då man på åtskilliga
håll i landet — såsom i stora delar av södra och mellersta Sveriges morän -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

områden med små brukningsdelar —- utvidgat den fältmässiga fruktodlingen
på bekostnad av arealen för de mera traditionella åkerbruksväxtema, bar
detta exempelvis bidragit till ifrågavarande rationalisering. Denna har givetvis
i mycket hög grad jämväl bestått av ett flertal andra åtgärder, såsom
bland annat användning av ett allt bättre utsäde, bättre jordbearbetningsmetoder
samt flera och hättre maskiner och redskap. Särskilt torde här få
framhållas den stora betydelse för den skedda rationaliseringen inom jordbruksdriften,
som utvecklingen av den gemensamma maskinanvändningen
haft.

Sedan lantbruksstyrelsen berört frågorna om målsättningen för jordbrukspolitiken
och kommitténs förslag rörande avvägningen av prisstödet åt jordbruket
samt anfört att den år 1944 företagna jordbruksräkningen visat en
nedgång av antalet jordbruk, omfattande en åkerareal av 2—10 hektar, med
omkring 8 500 brukningsdelar, har styrelsen fortsatt.

Beaktas bör att jordbrukskommittén icke synes ha varit i tillfälle att taga
del av resultaten från 1944 års jordbruksräkning. Även med hänsyn till den
förekomna utvecklingen och till att nämnda jordbruksräkning måste föranleda
ett i viss mån annat utgångsläge än det jordbrukskommittén haft att
beakta vid bedömandet av hithörande spörsmål, synes dock intet tvivel råda
därom, att uppdelningen i brukningsdelar är ett problem, som kräver särskilda
åtgärder från det allmännas sida. Problemet är uppenbarligen störst
i trakter, där de ofullständiga jordbruken äro särskilt starkt anhopade och
där kompletterande förvärvskällor — såsom skogsbruk, fiske, lönearbeten
o. s. v. — icke i nämnvärd utsträckning stå jordbrukarna till buds.

Vid sökandet efter vägar, på vilka nyssberörda problem lämpligen kan
lösas, bör man beakta, att statsmakterna genom egnahemsverksamheten under
tidigare år otvivelaktigt kraftigt bidrog till skapandet av ifrågavarande
problem. Denna omständighet synes lantbruksstyrelsen böra få mana till försiktighet
i dagens situation så att man ej nu i jorddelningspolitiken går till
överdrift åt andra hållet. Möjligheten att så sker är en fara, som lantbruksstyrelsen
icke kan undgå att finna i ett accepterande av den allmänna inställning
till problemet, som kommer till synes i jordbrukskommitténs betänkande.
Faran av ett alltför snabbt bortrationaliserande av ett stort antal
små jordbruk synes kommittén sålunda icke hava tillbörligen beaktat.

En viss rationalisering av brukningsdelarna synes dock önskvärd. Spörsmålet
om genomförandet av en viss brukningsdels rationalisering är emellertid
ej endast en fråga om ökning av arealen av olika ägoslag utan även bland
annat och sannolikt i minst lika hög grad en fråga om en förbättrad arrondering
av nuvarande och nytillkommande arealer. Det är sålunda ingalunda
tillfyllest med endast en sammanslagning av arealer, vilken i många fall
rent av försämrar den tidigare arronderingen. Svårigheterna att åvägabringa
en verkligt ändamålsenlig rationalisering —- innefattande jämväl en tillfredsställande
arrondering — synes jordbrukskommittén ha berört med alltför
lätt hand. Behovet av ändrad fastighetslagstiftning, enklare sammanläggningsinstitut
och enklare lantmäteriförrättningar m. m. framträder enligt
lantbruksstyrelsens mening mycket klart vid ett betraktande av jordbrukets
rationaliseringsproblem. De problem, som dölja sig bakom detta behov, borde
givetvis lösas före vidtagandet av de långtgående rationaliseringsåtgärder,
som jordbrukskommittén föreslagit. Så länge dessa problem äro olösta, har
man enligt lantbruksstyrelsens mening ej behov av så särskilt stor apparat
för andra rationaliseringsåtgärders vidtagande, enär dessa åtgärder icke böra

Kungi. Maj.ts proposition nr 75. 145

genomföras i snabbare takt än som synes lämpligt med hänsyn till nämnda
problem.

Kommitténs förslag till målsättning för den yttre rationaliseringen
har i flertalet yttranden biträtts eller lämnats utan erinran. I
vissa yttranden, där man förordat ett uppskov med ställningstagandet till
frågan om storleken av den jordbruksproduktion, som på lång sikt borde
stödjas av det allmänna, ha dock vissa reservationer gjorts för de ändringar,
som kunde föranledas av det resultat, till vilket man kunde komma vid sagda
ställningstagande. Sålunda har exempelvis länsstyrelsen i Malmöhus län anfört
följande.

Med hänsyn till den relativt långa tidrymd, under vilken den av kommittén
föreslagna yttre rationaliseringen är avsedd att genomföras, anser länsstyrelsen
sig kunna tillstyrka det av kommittén föreslagna handlingsprogrammet.
Skulle utvecklingen mot förmodan gå i annan riktning än den, som
motiverar den yttre rationaliseringen, eller skulle rationaliseringen komma
att medföra alltför stora olägenheter ur sociala och dylika synpunkter, bör
verksamheten utan svårighet kunna avbrytas eller begränsas, innan den fått
alltför stora verkningar.

Rörande den storleksordning, som bör eftersträvas vid förvandling av ofullständiga
brukningsdelar, ha fastighetsbildning ssakkunniga anfört följande.

De sakkunniga ha i och för sig icke något att erinra mot kommitténs uppfattning
att man vid den yttre rationaliseringen — om omständigheterna det
medgiva — i princip skall inrikta sig på att söka bilda jordbruk av den typ
som objektivt sett anses lämpligast, d. v. s. normjordbruk, och alltså icke
stanna vid att bilda brukningsdelar av basjordbrukets typ. Men det må i detta
sammanhang understrykas, att staten icke bör undandraga sig att med lån
och bidrag understödja jämväl sådana på frivillig väg vidtagna rationaliseringsåtgärder,
som avse att förvandla en ofullständig brukningsenhet till ett
jordbruk av allenast basjordbrukets typ, trots att omständigheterna i och för
sig skulle medge att ett normjordbruk bildades. Eljest uppkommer nämligen
risk för att förstärkningen helt uteblir, och, såsom de sakkunniga i sitt betänkande
av år 1944 framhållit, kan det icke vara välbetänkt att, när fråga
är om en ur det allmännas synpunkt i och för sig lämplig ändring av bestående
fastighetsindelning, hindra uppenbara förbättringar och kanske försvåra
det ytterst åsyftade resultatets uppnående genom att ej tillåta att det
förverkligas successivt i mån av yppade tillfällen.

Sedan fastighetsbildningssakkunniga härefter anfört vissa skäl för och
emot lämnande av statligt stöd till omvandling av övergångsjordbruk till bestående
småbruk av annan typ än stödjordbruket, ha de sakkunniga vidare
andragit i huvudsak följande.

De sakkunniga vilja icke motsätta sig kommitténs ståndpunkt, att man i
samband med den statligt bedrivna verksamheten för förstärkning av klart
irrationella brukningsenheter må äga att taga viss hänsyn till arbetsmöjligheterna
utanför brukningsenheten. Bedömningen av huruvida bildandet av
ett bestående småbruk av ifrågavarande typ bör stödjas måste emellertid vara
restriktiv. För att allmänna medel skola få tagas i anspråk för en förvandling
av ett övergångsjordbruk till ell småbruk av annan typ än stödjordbruket,

Bilutnc/ till riksdagens protokoll 1946. 1 sam!. Nr 75. 10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

måste alltså vid en behovsprövning efter ungefär samma linjer, som nu gäller
i fråga om bildande av arbetar småbruk, ha framkommit att behovet av
ett småbruk av förstnämnda typ verkligen föreligger. Sålunda måste noggranna
undersökningar ha givit vid handen, att tillgång till arbetsmöjligheter
utanför den egna brukningsenheten med största möjliga sannolikhet skall
komma att på lång sikt stå till buds för en genomsnittlig brukare.

Fastighetsbildningssakkunniga ha vidare anmärkt, att ett av kommittén
gjort uttalande, enligt vilket frågan om överföring av jord från ett större
jordbruk till ett övergångsjordbruk borde prövas från fall till fall under beaktande
av samtliga föreliggande omständigheter, däribland spörsmålet huruvida
överföringen skulle nödvändiggöra någon mera betydande nyinvestering
i ekonomibyggnader å övergångsjordbruket, syntes innebära ett alltför snävt
betraktelsesätt, eftersom det vore allmänt känt, att byggnadsbeståndet å de
ofullständiga brukningsdelarna ofta vore mycket dåligt och behov av en icke
obetydlig nyinvestering därför ofta torde vara för handen i dylika fall.

Lantmäteristyrelsen har anslutit sig till kommitténs uttalande att åstadkommande
av normjordbruk borde eftersträvas vid rationaliseringen där så vore
möjligt, men samtidigt understrukit den jämväl av kommittén framförda
uppfattningen, att för större delen av landet målet i praktiken icke torde
kunna eller böra sättas högre än till bildande av familjejordbruk, mestadels
i form av kombinerade jordbruk. I sammanhang härmed har styrelsen vidare
åberopat följande uttalande av överlantmätaren i Örebro län.

Ehuru målet för strukturrationaliseringen föreslås skola vara skapande
av normjordbruk, skall rationaliseringsverksamheten enligt kommitténs förslag
dock endast omfatta de s. k. övergångsjordbruken. Basjordbruken lämnas
utanför denna verksamhet. Detta torde icke sällan kunna medföra, att
basjordbruk vid rationaliseringen av omkringliggande brukningsenheter »isoleras»
av normjordbruk och större jordbruk på sådant sätt, att en framtida
förstärkning av dem förhindras eller försvåras. Då jordbruksstödets storlek,
såsom kommittén framhållit, ytterst måste bestämmas med hänsyn till dess
inverkan på produktionen, är det emellertid icke osannolikt, att detta stöd
inom överskådlig framtid kan komma att utformas så, att de nuvarande basjordbruken
icke ge nöjaktig bärgning. Med hänsyn härtill synas basjordbruken
i varje fall böra inbegripas i rationaliseringsverksamheten på sådant
sätt, att vid planeringen av den yttre rationaliseringen städse beaktas, att
utvecklingsmöjligheterna för befintliga basjordbruk icke stäckas. Detta bör
givetvis kunna ske, oberoende av att den statliga medverkan till rationaliseringsplanernas
genomförande tills vidare begränsas till de delar, som beröra
övergångsjordbruken.

Rörande frågorna vilka brukningsdelar, som böra omfattas av den statliga
verksamheten för yttre rationalisering, och huruvida man härvid bör
sikta till att bilda jordbruk av basjordbrukets eller normjordbrukets typ, har
Riksförbundet landsbygdens folk anfört.

Förbundet anser, att den statliga verksamheten för yttre rationalisering
principiellt bör begränsas till att avse sådana brukningsdelar, som nu ligga
under rationalitetsnivån hos ett basjordbruk av storleken 10—15 hektar, varvid
man i första hand, där så är möjligt, bör komplettera dessa brukningsde -

147

Kiinc/l. Maj:ts proposition nr 75.

lar med jord och skog eller med lämplig bisysselsättning och först i sista
hand sammanslå sådana med andra brukningsdelar eller nedlägga dem.

Tills vidare — innan ett mera tillfredsställande material för belysande av
lönsamheten inom olika storleksgrupper föreligger — bör man vid den yttre
rationaliseringen sträva till brukningsdelar av basjordbrukets rationalitet,
och förbundet anser vidare, att, då lika möjlighet förekommer att vid en förvandling
av övergångsjordbruk skapa ett basjordbruk och att gå längre och
skapa ett normjordbruk, i princip bör förordas, att man företrädesvis skall
inrikta sig pa att bilda basjordbruk, men att man, där så ur speciell jordbrukssynpunkt
anses lämpligt, även må kunna bilda större jordbruk.

Riksräkenskapsverket har förordat ett vidgande av det av kommittén föreslagna
området för den statliga verksamheten för yttre rationalisering, i det
ämbetsverket anfört.

Med ledning av kommitténs egen utredning angående rationalitetsvariationerna
mellan jordbruk i olika storleksgrupper och i anslutning till vad herrar
Lundberg och Svennilson i en till kommitténs betänkande fogad reservation
anfört har riksräkenskapsverket kommit till den uppfattningen, att statens
åtgärder för främjande av yttre rationalisering ej böra begränsas till brukningsdelar
med mindre areal än basjordbruket och icke ens under alla förhållanden
stanna vid normjordbrukets övre gräns. Sålunda finner riksräkenskapsverket,
att åtminstone i vissa delar av landet — särskilt om man överväger
en övergång till mera extensiva driftsformer — brukningsdelar med en
större areal än normjordbruken ekonomiskt sett kunna bliva mera fördelaktiga
i drift än normjordbruk eller mindre jordbruk. Den ökade maskinanvändningen
och möjligheterna att genom olika transportmedel snabbt förflytta
människor och varor kunna påverka driftresultaten vid större brukningsdelar
i gynnsam riktning. En långt driven yttre rationalisering av jordbruket
skulle givetvis medföra en fortgående väsentlig minskning av jordbruksbefolkningen,
som inom vissa delar av landsbygden kan tänkas medföra
rubbningar i socialt och kommunalekonomiskt hänseende. Riksräkenskapsverket
delar emellertid reservanternas uppfattning, att den samhällsekonomiska
arhga vinsten av en fortsatt befolkningsöverflyttning från jordbruket
till andra näringar bör bliva så betydande, att övergångssvårigheterna icke
bora fa bliva avgörande för ställningstagandet. Även för jordbruksnäringens
egna yrkesutövare måste det framstå såsom en angelägenhet av största vikt,
att den lösning av jordbrukets problem, som nu eftersträvas, blir verkligt hållbar
och att de stora offer, som rationaliseringens genomförande ålägger såväl
samhället som enskilda, giva fullgoda och bestående resultat. Riksräkenskapsverket
förutsätter emellertid, att minskningen av jordbruksbefolkningen
icke får ske brådstörtat och att statens åtgärder för främjande av den yttre
rationaliseringen av jordbruket — såsom även kommittén framhållit_kom pletteras

med strävanden att sprida olika stadsnäringar över landsbygden,
varigenom en allmän uttunning av landsbygdens befolkning i möjligaste män
förhindras.

Skogsstyrelsen har framhållit, alt man hellre borde eftersträva ett sammanförande
av smärre brukningsdelar till ur driftssynpunkt lämpliga enheier
än att minska arealen hos större, väl avvägda jordbruk med hänsyn till
att de sistnämnda hade en stor betydelse i bygdens liv, icke minst därigenom
att de ofta utgjorde föregångsjordbruk, där nya rationella metoder och maskinella
hjälpmedel först infördes.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framställt erinringar mot den av kommittén
förordade målsättningen för den yttre rationaliseringen och därvid
yttrat.

Det säger sig självt att såväl statsmakterna som jordbrukarna böra sträva
efter att rationalisera jordbruket samt att höja dess lönsamhet och jordbrukarnas
levnadsstandard till en nivå, som motsvarar andra jämförliga
befolkningsgruppers.

Det synes emellertid icke riktigt att låta andra näringars behov av arbetskraft
bilda utgångspunkten för rationaliseringen av jordbruket samt att —
under mer eller mindre maskerat tvång — från jordbruket till de s. k. stadsnäringarna
överflytta den arbetskraft, varav dessa anses ha behov. Visserligen
får det väl anses troligt att den kvarvarande jordbruksbefolkningen, i
vart fall löntagarna, komma att — åtminstone till att börja med — erhålla
större inkomst och högre levnadsstandard. Men man får icke släppa ur sikte
att de som övergå till stadsnäringarnas bekvämare tillvaro och säkerligen
även i fortsättningen genomsnittligt högre inkomstnivå huvudsakligen komma
att representera de yngre årsklasserna, av vilka jordbruket självt framför
allt har behov. Genom en dylik engångsöverflyttning av arbetskraft i
samband med jordbrukets rationalisering synes stadsnäringarnas arbetskraftsproblem
icke kunna lösas på längre sikt. Behovet av nya tillskott av
arbetskraft från jordbruket torde tvärt om komma att bliva regelbundet återkommande,
så länge stadsnäringarna fortsätta att utvecklas. Reduceras jordbruksbefolkningen
under loppet av ett par decennier på sätt kommitténs
förslag innebär, skulle emellertid med all sannolikhet jordbrukarbefolkningen
icke förmå lämna de ytterligare tillskott av arbetskraft, som stadsnäringarna
tarva för att kunna bestå.

För att täcka det kontinuerliga behovet av nya tillskott av arbetskraft till
stadsnäringarna torde någon säkrare garanti icke finnas än en jordbrukaroch
lantarbetarbefolkning, som icke genom s. k. rationaliseringsåtgärder berövats
stora delar av sina livsdugligaste årskullar och som har sin bärgning
tryggad.

De sociala och övriga liknande olägenheter — ökade skatter, försämring
av kommunikations- och skolväsendet samt vantrevnad och känsla av isolering
— som skulle bliva följden av en uttunning av landsbygdens befolkning,
ha tämligen utförligt belysts i betänkandet och vissa av reservationerna,
varför länsstyrelsen nöjer sig med att understryka, att dessa olägenheter
icke få underskattas. I redan förut glest befolkade landsdelar bliva
dessa olägenheter helt naturligt än mera framträdande än i de tättbefolkade
slättbygderna.

Att kommittén sålunda själv beaktat de nyss berörda nackdelarna har lett
fram till den föga realistiska rekommendationen att såvitt möjligt förebygga
att uttunningen av den jordbrukande befolkningen leder till en motsvarande
minskning av landsbygdens befolkning. Detta skulle enligt kommittén ske
genom att söka bevara och om möjligt öka arbetstillfällena på landsbygden
bland annat i de industriella grenarna eller — med andra ord — genom
att förlägga industrien till landsbygden. Länsstyrelsen ställer sig synnerligen
tvivlande till möjligheterna att förhindra industriens fortsatta koncentrering
till städer och större samhällen.

Skulle utvecklingen komma att gå i önskad riktning och livskraftiga
industrier förläggas till tättbebyggda småbrukarområden, synes det vara
ett intresse av största betydelse att vidmakthålla småbruken och småbrukarbefolkningen
och därigenom skapa en fast grund för att tillgodose industriens
behov av arbetskraft. Därtill kommer, att de industriarbetare, som ha ett små -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

149

bruk och egen gård, få ett icke föraktligt tillskott till sin försörjning. Det
är — under förutsättning att utvecklingen verkligen går i riktning mot
industriföretagens utflyttande till landsbygden — till och med troligt, att
företagen dragas till orter med en talrik småbrukarbefolkning.

Det råder intet tvivel om att det även inom Norrbottens län föreligger ett
starkt behov av bättre arrondering samt i stor utsträckning även av större
brukningsdelar i den mån naturliga förutsättningar föreligga för brukningsdelarnas
komplettering med jord och skog. Hur betydelsefullt det än är att
göra brukningsdelarna så stora att de bliva bärkraftiga, är likväl arronderingsfrågan
i många fall den primära och viktigaste. I motsats till vad kommittén
antagit anser länsstyrelsen åtgärder för vinnande av bättre arrondering
erforderliga även i fråga om kombinerade jordbruk och bestående småbruk.

Ehuru kommittén framhållit, att radon aliseringsarbetet i främsta rummet
bör ske på frivillighetens väg och i samförstånd med jordbruksbefolkningen,
anser sig länsstyrelsen böra varna för en så långt driven, med större eller
mindre mått av indirekt tvång genomförd sammanläggning av brukningsdelar
att de mindre jordbruken till stor del försvinna. En dylik utveckling
skulle bliva till uppenbar skada för landsbygden och skulle därjämte särskilt
för trakter, dit industrier förlagts, medföra risk för att behovet av färskvaror
från jordbruket inom vederbörande ort icke komme att bliva tillräckligt
tillgodosett. Då man strängt taget ingenting vet om den framtida utvecklingen,
kan det icke anses försvarligt att forcera en rationalisering.

I huvudsak samma åsikt beträffande den föreslagna yttre rationaliseringens
följder i befolkningshänseende har framförts av Jämtlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.

Åven Riksförbundet landsbygdens folk har betonat, att jordbruksrationaliseringens
ändamål icke vore att förskaffa arbetskraft åt andra näringsgrenar,
i samband varmed förbundet ifrågasatt, huruvida icke en undersökning av
möjligheterna för rationalisering inom andra näringsgrenar kunde vara av
intresse, då därav möjligen kunde föranledas sänkning av priserna å jordbrukets
förnödenheter.

Den yttre rationaliseringens betydelse för skogsbruket har framhållits av
skogsstyrelsen, som härutinnan anfört.

Medan sambandet mellan jordbrukets rationaliseringsbehov och stadsnäringarnas
behov av arbetskraftstillskott fått en framträdande plats i utredningen
synes sambandet med skogsbruket ha skjutits i bakgrunden. Det är
emellertid uppenbart att så genomgripande förändringar i jordbruksbygdernas
fastighetsbildning, befolkningsstruktur m. m., som här förutsatts, måste
få starka återverkningar på skogsbruket särskilt i skogs- och mellanbygderna.
I själva verket torde det bliva skogsbruket, som får den mest omedelbara
känningen med resultaten av en sådan förändring. Med det intima
samspel och den växelverkan mellan skog och jord, som karakterisera större
delen av vår landsbygd, borde egentligen en utredning om jordbrukets rationalisering
ha omfattat även huru de föreslagna åtgärderna inverka på skogsbruket.
Skogsstyrelsen är väl medveten om att detla knappast ingått i utredningsuppdraget
och att kommitténs ändock mycket stora uppgifter förhindrat
ett djupare inträngande i denna fråga. Styrelsen håller emellertid före att,
därest kommitténs förslag komma att genomföras, så bör innan den närmare
utformningen av kommitténs vittgående förslag iiger rum, mera ingå -

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

ende överväganden ägnas åt spörsmålet om samordning av rationaliserings -arbetet inom jordbruk och skogsbruk. I första hand torde frågan därvid gälla
tillgodoseendet av skogsbrukets arbetskraftsbehov vid en genomförd minskning
av den jordbrukande befolkningen.

I åtskilliga, yttranden har — utöver vad förut nämnts — betonats de olägenheter.
som skulle uppstå vid en alltför långt gående avveckling av ofullständiga
brukningsdelar och förordats försiktighet vid åtgärder i detta syfte.

Sålunda har lantbruksakademien anfört.

Kommittén utgår från att brukningsdelar under basjordbrukets nivå, där
ägaren har sin huvudsakliga bärgning av jordbruket, icke skola bestå på lång
sikt. Beträffande yttre rationalisering av de sålunda såsom övergångsjordbruk
av kommittén betecknade brukningsdelarna synes återhållsamhet böra iakttagas.
Vitsordet är, att jordens uppdelning på sina håll gått för långt. Mest
ohållbara te sig måhända de genom tidigare statliga medverkan tillkomna
småbruken. I sådana fall. där arbetstillfällen utanför det egna jordbruket icke
finnas inom räckhåll eller äro obetydliga och sålunda inkomsterna för små,
blir givetvis en rationalisering förr eller senare ofrånkomlig.

En längre än nödvändigt gående bortrationalisering av mindre jordbruk, tillhörande
ifrågavarande kritiska grupp, bör av många skäl undvikas. Från
dessa jordbruk rekryterar skogsbruket en avsevärd del av sin arbetskraft i
form av huggare, körare och dragare. Genom dessa småställen kan det jämväl
vara möjligt att i viss utsträckning upprätthålla en arbetskraftsreserv av betydelse
för skördearbeten, vägarbeten in. m. En omdaning av ifrågavarande
brukningsdelar till ett mindre jordbruk i en högre storleksklass komme helt
säkert på många trakter att medföra en sådan uttunning av befolkningen på
trakten, att verkningar därav i kulturellt, socialt och merkantilt avseende icke
kunde undvikas. Ur synpunkten av bristen på arbetskraft inom tätorterna kan
en ökad utflyttning från de mindre jordbruken synas önskvärd och ekonomiskt
sett riktig. Det måste dock ur andra synpunkter vara betydelsefullt, att den
jordbrukande befolkningen i största möjliga utsträckning beliålles vid jorden.
Egenskaperna idoghet, sparsamhet och förnöjsamhet, som i så rikt mått utmärka
de mindre jordbrukarna, gå tyvärr lätt förlorade vid övergång till den
mera rotlösa tillvaro, som är förenad med de s. k. stadsyrkena.

Akademien anser att på grund av de stora lokala variationerna en generalisering
beträffande de ekonomiska förutsättningarna inom olika storieksklasser
av jordbruk icke är möjlig. Beträffande de mindre brukningsdelarna vill
akademien på grund härav framhålla, att viss rörlighet är önskvärd för rationaliseringsbestämmelserna.

Vidare har Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
anfört.

Vid bortrationaliseringen av övergångsjordbruken bör man enligt utskottets
mening gå mycket varsamt fram och icke driva detta rationaliseringsarbete
för hårt. Det finns fortfarande behov av ett ganska stort antal jordbruk av
övergångsjordbrukets storlek. Dessa jordbruk äro ypperliga för dem, som ha
inkomster av skogskörslor, de passa för skogsarbetare, som ha sommaren
ledig för jordbruksarbete, de passa även för småhantverkare och slöjdare,
som på alla lediga tider kunna syssla med sitt hantverk. Dessutom finns
rum för ett stort antal jordbruk av denna storleksgrupp för de äldre jordbrukare,
som önska lämna sina större jordbruk till söner, men själva äro
fullt arbetsföra. Dessa äldre jordbrukare finna ofta eu stor trevnad i att
på ålderdomen ha ett litet jordbruk, där de kunna hålla fjäderfä, kor och
svin.

Kung!. Maj.ts proposition nr 75.

151

Utskottet vill därjämte understryka de svårigheter i kulturellt, socialt och
ekonomiskt hänseende, som uppstå i samband med landsbygdens avfolkning''.
Om man analyserar ett problem exempelvis i fråga om skolformerna,
finner man, att samtidigt som skolundervisningen i städer och tätorter går
mot allt bättre former, så försämras landsbygdens skolförhållanden på grund
av det minskade barnantalet. Skall avfolkningen av landsbygden fortsätta,
komma förhållandena att bli sådana, att unga familjer med barn ej mera
våga bosätta sig där med vetskap om, att deras barn få stå tillbaka i livet
för barn från tätorterna på grund av en undan för undan försämrad folkskoleundervisning.
Beträffande trafikförbindelser, skatter, m. m. inställer sig
samma problem.

Beträffande de mindre jordbrukens ställning har vidare i en del yttranden,
bland annat från flera hushållningssällskap, framhållits, att det faktiska
läget vid de mindre jordbruken ofta vore gynnsammare än vad som framginge
av rent siffermässiga beräkningar angående jordbrukets lönsamhet.
Härvid ha i stort sett framförts samma synpunkter, som kommit till uttryck
i de inom kommittén avgivna reservationerna av herr Gustafson med flera
samt av herr Svensson.

Småbrukarnas riksförbund har, efter det förbundet förklarat sig helt instämma
i nyssnämnda reservationer, i fråga om sin uppfattning angående
målsättningen för den yttre rationaliseringen hänvisat till följande i yttrandet
intagna utdrag av förbundets program.

Småbrukarnas riksförbund hävdar, att svensk jordbrukspolitik bör inrymma
syftet att bevara en talrik småbrukarbefolkning. Förbundet erkänner
å ena sidan, att en del svaga och illa belägna brukningsdelar måste
mönstras ut, men anser å andra sidan, att småbruk bör kunna nyskapas i vissa
bygder, där möjligheter för specialodlingar, intensiv husdjursskötsel eller
inkomstkombinationer av olika slag finnas eller kunna beredas.

I de fall då en förstoring av brukningsdelarna är nödvändig bör denna ej
ske ensidigt genom sammanslagning av mindre brukningsdelar. Då möjligheter
härtill finnas, bör såväl åkerjord som betes- och skogsmark tagas i anspråk
från större egendomar för komplettering av småbruk. Härvid böra
jämväl fideikommissen samt statens och kyrkans jord tagas i anspråk.

Varje schablonmässig indelning av jordbruken, som lägges till grund för
en centralt dirigerad rationalisering, är av ondo. Erfarenheten har visat och
kommer även i fortsättningen att visa, att mindre jordbruk av alla nu befintliga
typer kunna tjäna som försörjningskälla, helt eller delvis, för eu
familj.

Förbundet har vidare uttalat, att den ledande synpunkten i fråga om den
yttre rationaliseringen borde vara, att varje brukningsdel, vilken kunde tjäna
såsom underlag för en familjs försörjning, ensam eller i kombination med
andra tillgängliga förvärvskällor, borde bevaras.

Styrelsen för Sveriges fjäderfäaveisförening har särskilt pekat på de möjligheter,
som fjäderfäskötseln erbjöde att för innehavarna av alltför små
jordbruk hjälpa upp ekonomien till en godtagbar standard.

Lantbruksstyrelsen har uttalat farhågor för att kommittébetänkandet i
förevarande del skulle giva anledning till alltför långt gående åtgärder i syfte

152 Kungl. Marts proposition nr 15.

att nedbringa de ofullständiga jordbrukens antal. Styrelsen har härom anfört
följande.

Faran av ett alltför snabbt bortrationaliserande av ett stort antal små jordbruk
synes kommittén sålunda icke hava tillbörligen beaktat. En fortsatt och
forcerad avfolkning av landsbygden måste otvivelaktigt bliva följden, om
småjordbrukens antal alltför forcerat nedskäres, och härigenom skulle föranledas
nya svåra problem och kostnader — både på landsbygden och i tätorterna
— för såväl enskilda som det allmänna. Betänkligt synes också vara,
att man därigenom överför ett stort antal självständiga företagare till lönearbetare.
Därjämte skulle en jordbrukspolitik av här berört slag ställa näringslivet
i övrigt, främst skogsbruket, inför nya stora svårigheter. Skogsbruket
är sålunda beroende av småjordbrukarnas hästar och arbetskraft i betydligt
högre grad än som jordbrukskommittén synes hava beräknat. Det
synes även vara outrett, vilka följderna bliva för de kvarvarande större jordbruken,
om den reservarbetskraft, som finnes vid småbruken, försvinner. Redan
de svårigheter, som nu råda på jordbrukets arbetsmarknad, synas i
många fall oöverkomliga. Lägges till det här anförda den synpunkten, att en
betydande utflyttning av industrien från städer och andra större samhällen
till landsbygden eller mindre samhällen ur många, främst sociala, synpunkter
otvivelaktigt skulle vara till fördel för samhället, att insikten härom
torde bliva alltmera allmän samt att en dylik utflyttning av industrien torde
komma att ställa småbruksfrågan i ett nytt läge, synas fullt tillräckliga skäl
föreligga för att statsmakterna böra iakttaga försiktighet vid beträdandet av
vägar, som leda till ett forcerat nedläggande av mindre jordbruk.

I huvudsak samma synpunkter ha anförts av Sveriges skogsägareförbund.

De menliga följder av en minskning av antalet mindre jordbruk, som
skulle kunna uppkomma för skogsbruket i form av ökad brist på arbetskraft,
ha berörts av bland andra Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, som
i detta hänseende anfört.

Riksförbundet anser det nödvändigt, att vid rationaliseringen vederbörlig
hänsyn tages till behovet av arbetskraft även för andra näringsgrenar, bland
annat skogsbruket. Det större behov av arbetskraft, som redan nu föreligger
inom skogsbruket och som sannolikt kommer att ytterligare accentueras i
framtiden, gör att riksförbundet anser sig böra varna för en alltför långt
driven reducering av antalet mindre jordbruk. En sammanslagning kommer
normalt oundgängligen att ha till följd, att viss för jordbruket nu erforderlig
arbetskraft blir överflödig — och detta är ju ett av syftemålen med den
yttre rationaliseringen. Det är emellertid icke säkert att det är till nytta, att
den på så sätt frigjorda arbetskraften tillföres industrierna eller annat arbete
i tätorterna; mycket ofta torde det vara önskvärt att den frigjorda arbetskraften
stannar kvar i skogsbruket. Man har emellertid ingen som helst garanti
att så kommer att ske.

För att åtminstone i någon mån skapa garantier för att den för skogsbruket
behövliga arbetskraften finnes tillgänglig, skulle man enligt riksförbundets
mening kunna överväga att, i stället för det av kommittémajoriteten i
första hand rekommenderade tillvägagångssättet med hopslagning av övergångsjordbruk
i skogsbygderna, gå in för att bibehålla åtminstone vissa av
dessa jordbruk även om de ligga så till, att de ur jordbrukssynpunkt lämpligen
skulle kunna sammanslås. Förstärkningen av jordbruken skulle i sådana
fall ske genom att de vart och ett för sig tilldelades skog i sådan utsträckning,
att full bärkraft uppnåddes.

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

153

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat.

Kommittén anför åtskilliga skäl för eu speciellt på det mindre jordbruket
inriktad yttre rationalisering. Ett av dessa skäl, som för övrigt nära nog kan
sägas utgöra ett av ledmotiven i kommitténs betänkande, är de mindre jordbrukens
svaga räntabilitet och höga produktionskostnader jämfört med de
större jordbruken. Förvaltningsutskottet vill ingalunda förneka att det mindre
jordbruket bl. a. på grund av ofullständighet och sin lägre grad av mekanisering
ofta kan ha svårt att redovisa ett tillfredsställande resultat. Men
förvaltningsutskottet vill å andra sidan starkt betona svårigheten att uttryckt
i förräntningsprocent, räntabel daglön o. s. v. göra fullt riktiga jämförelser
mellan småbruken och de större jordbruken. Stora svårigheter möta bland
annat vid den bokföringsmässiga redovisningen av arbetsförbrukningen,
egenkonsumtionen av produkter o. s. v. Småbruket är överhuvud taget alltför
väsensskilt från det större jordbruket för att man enbart på denna väg
skall kunna komma till en rättvisande jämförelse. Småbrukarens egenskap
av konsument av egna produkter är exempelvis relativt starkt utpräglad jämfört
med övriga grupper av jordbrukare och med de egentliga lantarbetarna,
bostadsvärdet vid småbruket är relativt markant o. s. v.

Ett annat skäl som av kommittén åberopas — och som sammanhänger
med lönsamhetssynpunkten — för den nu föreslagna forcerade minskningen
av antalet mindre jordbruk är att småbruken genom sina relativt höga produktionskostnader
skulle åsamka konsumenterna en extra merkostnad för
livsmedel. Förvaltningsutskottet anser denna synpunkt betydligt överdriven
med tanke på den relativt ringa andel i landets hela avsaluproduktion av
livsmedel, som faller på småbruket. Förvaltningsutskottet vill hänvisa till de
högst betydande variationer i lönsamhet och produktionskostnader hos enskilda
större jordbruk, som i verkligheten förekomma kring respektive storleksgrupps
medelförräntningsprocent. Skall synpunkten samhällets merkostnad
anläggas, torde ofantligt mycket mera vara att vinna absolut taget genom
rationaliseringsåtgärder inom den sämre hälften av de större jordbruken.
Med hänsyn till de mindre jordbrukens relativt ringa avsaluproduktion
har förvaltningsutskottet också svårt att förstå den vikt kommittén tillmäter
sammanslagningen av mindre jordbruk när det gäller att förhindra en befarad
framtida överproduktion.

En synpunkt, som synes ha spelat en mycket betydelsefull roll vid kommitténs
alldeles särskilda uppmärksammande av småbrukets rationalisering,
är önskemålet att från jordbruket till stadsnäringarna överföra ytterligare
arbetskraft. Förvaltningsutskottet kan icke utan starka reservationer acceptera
detta motiv för den yttre rationaliseringen. Man synes nämligen inom
kommittén ha förbisett den stora arbetsbelastning, som nu tynger stora grupper
av jordbrukets folk och de krav på likaberättigande med andra befolkningsgrupper
i fråga om arbetstid, semester o. s. v. som alltmer framträda.
Detta gör att den minskning, som kan vinnas genom en fortskridande rationalisering,
i första hand bör utnyttjas för att tillgodose sådana krav, något
som för ("ivrigt är nödvändigt om jordbruket skall kunna behålla erforderlig
arbetskraft, lin forcerad utflyttning från just det mindre jordbruket är särskilt
betänklig, då det här så gott som uteslutande rör sig om självägande
jordbrukare med en rotfasthet i bygden, som är ägnad motverka en överdriven
dragning till stadsnäringarna och vilkas arbetskraft kan komma de större
jordbruken till godo.

Förvaltningsutskottet anser således att en successiv yttre rationalisering av
bland annat de ofullständiga jordbruken väl bör komma till stånd men att
man i fråga om sammanslagning av gårdar och därmed minskning av antalet
självägande småbrukare bör fara varliga fram. Den foreering genom aktiv

154

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

medverkan från statens sida med speciell inriktning på småbruket, som nu
föreslås, kan förvaltningsutskottet därför icke ansluta sig till. Utskottet vill i
detta sammanhang för övrigt erinra om vanskligheten i markerade ingrepp
från statens sida; den statliga jord- och egnahemspolitiken vid seklets början
— som även den väsentligen byggde på en synnerligen omfattande statlig
utredning — bedömes ju på en del håll synnerligen kritiskt. Den yttre rationaliseringen
torde enligt förvaltningsutskottets mening ha mest att vinna
genom att koncentrera sig på arrondering, bättre fördelning av ägoslag o. s. v.
å alla jordbruk, som äro i behov därav, samt på förstärkning av de ofullständiga
jordbruken främst genom tillskott av åker och skog.

Socialstyrelsen har förklarat sig dela kommitténs uppfattning att komplettering
av ofullständiga jordbruk borde ske, då möjlighet därtill funnes, men
samtidigt framhållit, att de naturliga förutsättningarna för en yttre rationalisering
av sådana jordbruk i stor utsträckning vore tämligen ogynnsamma.
Styrelsen har vidare anfört.

De ofullständiga jordbruken torde i många fall kunna ekonomiskt stärkas
genom tillgång på arbete i närliggande småindustrier. Det vill synas, som om
denna utväg skulle ha undervärderats i betänkandet, när det i samband med
en diskussion av övergångsjordbrukens svårigheter förklaras, att den förbättring,
som kan ernås genom en ökning av arbetstillfällena utanför brukningsdelarna,
i regel måste bli av ett relativt obestämt värde och en mera
oviss varaktighet.

Det förefaller vidare som om förutsättningarna för en effektiv driftrationalisering
beträffande småbruken — samverkan för maskindrift o. s. v. —
borde i hög grad uppmärksammas i samband med uppdragandet av riktlinjer
för en framtida jordbrukspolitik.

Kommitténs uttalande att man, då möjlighet funnes att förbättra ställningen
för innehavaren av en ofullständig brukningsdel antingen genom en
förstärkning av själva jordbruket eller genom att brukaren i ökad utsträckning
skulle erhålla sysselsättning utanför den egna brukningsdelen, i regel
borde föredraga den förra utvägen, har berörts även av bland andra länsstyrelsen
i Kronobergs län, vilken uttalat, att en dylik ståndpunkt måhända
kunde vara riktig i områden med stora sammanhängande jordbruksarealer
och med försörjningstillfällena på landsbygden baserade uteslutande eller
huvudsakligen på jordbruket men ej inom ett län, där befolkningen ständigt
varit van att på många olika sätt utfylla sin inkomst från de små jordbruken
med inkomst från andra arbetstillfällen.

I detta sammanhang kan även nämnas, att i flera yttranden framhållits,
att befolkningsutvecklingen torde leda till att möjligheterna att erhålla arbete
utanför den egna brukningsdelen i framtiden torde bliva väsentligt större
för innehavarna av ofullständiga jordbruk än vad de tidigare varit.

De på topografiska förhållanden grundade svårigheterna att konsekvent
genomföra en yttre rationalisering ha berörts jämväl av bland andra länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus län och i Jämtlands län. Förstnämnda länsstyrelse
har därvid uttalat, att en ökad intensifiering av jordbraket å de ofta
i bördiga trakter förekommande småbruk, som icke kunde fullständigas, enligt
länsstyrelsens mening vore den från rationaliseringssvnpunkt lämpli -

Kiingl. Maj:ts proposition nr 75.

155

gaste åtgärden. Länsstyrelsen i Jämtlands län har yttrat, att rationaliseringssträvandena
i fråga om ofullständiga jordbruk i Jämtlands län ofta hindrades
därigenom, att sammanläggning av brukningsdelar skulle medföra olämpliga
arronderingsförhållanden. En fortsatt nyodling kunde enligt länsstyrelsens
åsikt i viss omfattning ersätta av kommittén förordade rationaliseringsåtgärder
utan att någon större fara för överproduktion därigenom orsakades.

I de av kommittén i betänkandet gjorda uttalandena rörande önskvärda åtgärder
för att möjliggöra en förbättring av ar ronder ingen har
lantmäteristyrelsen instämt.

Länsstyrelsen i Hallands län har yttrat, att kommittén enligt länsstyrelsens
förmenande tillmätt åkerarealens storlek väl stor betydelse och i viss mån
underskattat vikten av en god arrondering av brukningsenheterna, samt uttalat
en förmodan, att det säkerligen tämligen ofta skulle inträffa, att fördelarna
av den större areal, som vumies genom sammanläggning av mindre
brukningsenheter, komme att motvägas av otillfredsställande arrondering.

Ett uttalande av samma innebörd har gjorts av Hallands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott. Flera andra hushållningssällskap och hushållningssällskapens
ombud ha understrukit vikten av god arrondering. Härjämte
har länsstyrelsen i Västernorrlands län framhållit, att erfarenheterna
av den hittills inom länet bedrivna verksamheten för förbättrad arrondering
visat, att ökad upplysningsverksamhet, kraftigare ekonomisk medverkan
från statens sida samt sådana ändringar i gällande jorddelningslagstiftning,
som medgåve snabbare och enklare förfarande vid omskiftning av
jord, erfordrades för främjande av god arrondering.

Beträffande målsättningen för jordbrukspolitiken, såvitt angår Norrland,
bär norrlandskommittén framhållit, att man i fråga om jordbruksförhållandena
i Norrland borde skilja mellan område med förhållandevis goda förutsättningar
för jordbruksdriften (jordbruksområden) och övriga områden, där
jordbruk förekomme (skogsområden). Till jordbruksområdena hänföras av
kommittén kustlandet i nedre och övre Norrland samt Storsjöbygden. Kommittén
har anfört, att i de förra områdena jordbruket, enligt vad som framginge
av utav kommittén anförda avkastnings- och räntabilitetsuppgifter, i
t lera avseenden kunde jämföras med jordbruket inom närgränsande slättbygdsområden
i vårt land. I den män inom dessa områden åtgärder behövde
vidtagas för jordbrukets rationalisering och för att förbättra levnadsförhållandena
för jordbrukarna, borde detta väsentligen kunna göras genom att
inkomst- och sysselsättningsförhållandena inom jordbruket förbättrades,
detta deslo hellre som inom dessa områden jordbruksfastigheterna ofta ej
kunde förses med skog. Beträffande den lämpliga storleken av jordbruken
har norrlandskommittén uttalat, att det kunde vara önskvärt, att de något
större jordbruken i Norrland finge den storleken, att de beredde full sysselsättning
under sommaren för minst två fullgoda arbetare, d. v. s. de borde
under nuvarande förhållanden få en areal av 15—20 hektar. Brukningsdelar -

156

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

na borde emellertid, även då de låge i ett jordbruksområde, ej göras allt för
stora. En areal av 20 hektar borde i stora delar av Norrland i allmänhet
kunna betraktas som en normal övre storleksgräns.

Norrlandskommittén bär vidare erinrat om att de flesta brukningsdelarna
i jordbruksområdena i Norrland hade en åkerareal under 10 hektar och att
jordbruk av denna storlek i många fall icke kunde bereda sina innehavare
full sysselsättning under hela året utan brukaren måste söka sig inkomster
av arbeten utanför den egna brukningsdelen. Rörande möjligheterna för
dylika jordbruk att bestå har norrlandskommittén yttrat följande.

I vilken omfattning jordbruk av nu närmast avsedd storlek kunna bestå
synes bliva i hög grad beroende av sysselsättningsmöjligheterna inom och
utanför jordbruket. Särskilt angeläget synes vara, att sysselsättningen utanför
jordbruket icke förhindrar full verksamhet på det egna jordbruket, när
detta så kräver. Denna sysselsättning torde kunna ordnas vid större jordbruk,
i skogsbruk och flottningsarbete och vid industrier. Det bör också
framhållas, att en intensifierad lanthushållning, t. ex. genom smådjursskötsel
eller specialodlingar, kan öka både inkomsterna och sysselsättningen vid det
egna jordbruket. Inkomstförhållandena för jordbrukare i Norrland med jordbruk
mellan 2 och 10 hektar visa, att dessa jordbrukare här oftare kunnat
ordna en betryggande kombinerad försörjning på eget jordbruk och i annan
sysselsättning än i andra delar av landet, och det torde också genom dessa
kombinationsmöjligheter här finnas mm för relativt många mindre, ur olika
synpunkter rationella jordbruk.

Även för många mindre jordbruk finnas sålunda förutsättningar för fortbestånd,
samtidigt som de utgöra ett nödvändigt led i jordbruksstrukturen.
Sommararbetskraftsbehovet vid de något större jordbruken torde nämligen
ofta med fördel böra fyllas, förutom genom familjens arbete, genom anlitande
av brukare av mindre fastigheter. En alltför hastig minskning av fastighetsbeståndet
torde också komma att innebära allvarliga ingrepp i bebyggelseförhållandena
i Norrlands jordbruksområden och även vara olämplig
för skogsskötseln i dessa områden för dennas behov såväl av mänsklig arbetskraft
som av7 dragarkraft. Bebyggelsen är nu spridd över en mycket stor
areal med i vissa områden ringa antal fastigheter i de enskilda byarna. En
inskränkning i antalet fastigheter i sådana byar torde innebära många olägenheter
för kvarvarande familjer, ökad känsla av isolering, försämrade skolmöjligheter
för barnen, m. m. En viss försiktighet i minskningen av antalet
fastigheter synes därför i jordbruksområdena vara angeläget att iakttaga. Utvidgningen
av fastigheterna, som även i Norrland till stor del bör ske genom
sammanläggning av fastigheter, bör med hänsyn till det sagda i vissa områden
ske genom uppodling av ny åkerjord och detta i .särskilda fall i syfte
att utvidga bebyggelsen genom att skapa nya jordbruk. Till vad ovan sagts
kommer, att det inom vissa delar av Norrland, främst i Västernorrlands och
Jämtlands län och här speciellt inom de trängre älvdalarna, torde vara svårt
att sammanföra jordbruk på grund av topografiska förhållanden. Sist men
icke minst bör ihågkommas, att mången jordbrukare torde finna det bäst
svara mot hans förutsättningar i olika avseenden att nöja sig med ett relativt
litet jordbruk.

På grund av det ovan anförda finner kommittén att rationaliseringsverksamheten
i Norrland ej bör innebära en alltför stark reducering av de mindre
jordbrukens antal. Dessa jordbruk kunna utgöra en rationell brukningsforni
i Norrland. Däremot håller kommittén före, att jordbruken i fråga nu
äro för många till antalet i förhållande till sysselsättningsmöjligheterna utan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

157

för jordbruket. För ernående av bättre inkomstförhållanden för jordbrukarna
bör det därför eftersträvas att i viss utsträckning ersätta mindre jordbruk
med större. I detta sammanhang bör understrykas, att en fastighetsombildning
ej kan genomföras efter likartat program i landsdelens olika
jordbruksområden utan måste ske för varje område för sig under beaktande
av de för dessa speciella förhållandena.

I anslutning till det nu anförda bär norrlandskommitén sammanfattningsvis
angivit sin ståndpunkt beträffande de allmänna riktlinjerna för den yttre
rationaliseringen i Norrland sålunda.

I Norrland bör rationaliseringsverksamheten avse ett nedbringande av antalet
små jordbruk. Målet för denna verksamhet måste emellertid bliva olika
i olika delar av Norrland. Eu avvägning bör ske efter jordbrukets och jordbrukarnas
förutsättningar, sysselsättningen i andra näringsgrenar m. m. Alltefter
läget och betingelserna bör utvidgningen ske genom tillförande av jord
eller genom tillförande av skog eller genom en kombination av dessa alternativ.
Norrlandskommittén förmenar, att i Norrland liksom annorstädes i
vårt land en viss åtskillnad i fastighetsbildningen kan och bör göras mellan
jordbruks- och skogsområden, vilka områden dock ej bilda var för sig geografiskt
slutna enheter utan fastmer ha karaktären av mosaik. Inom jordbruksområdena
synas jordbrukarnas inkomster väsentligen kunna grundas
på lanthushållningen. Här bör en rationell utveckling å fastighetsbildningens
område avse tillskapandet av större typiska yrkesjordbruk för att trygga
inkomst- och sysselsättningsförhållandena. I allmänhet torde man dock ej
böra gå längre än till bondejordbruk, där arbetsbehovet i huvudsak täckes
genom familjens arbetsinsats. Fastighetsbildningen får dock ej alltför ensidigt
inriktas på denna storleksgrupp. Särskilt i Noridand torde finnas plats
för en förhållandevis god representation av andra storleksgrupper, vilka här
kunna ges en tillfredsställande utformning ur driftsekonomisk och sysselsättningssynpunkt.
Dessa äro också nödvändiga för att tillgodose jordbrukets och
skogens arbetskraftsbehov liksom också för samhällsbildningen. Även visst
antal storjordbruk böra finnas.

Tillskapandet av större jordbruk med statlig medverkan hör i Norrland
liksom i landet i övrigt i allmänhet ske genom utnyttjande av befintliga åkerarealer.
I framförallt de tre nordligaste länen har dock jordbruket ännu en
sådan uppbyggnad, att en decimering av fastighetsantalet kan menligt inverka
på bebyggelsen ur allmän social synpunkt. Inom dessa län finnes fortfarande
betydande tillgång på nyodlingsjord, vilken ofta är så belägen, att
den kan användas som kompletteringsjord till befintliga fastigheter. Redan
tidigare har framhållits, att en viss nyodlingsverksamhet bör få äga rum
inom ramen för utvecklingen av det norrländska jordbruket. Kompletteringen
av åkerarealen vid de tre nordligaste länens jordbruk synes därför i anslutning
till det sagda till viss del böra komma till stånd genom nyodling. Det
torde finnas anledning att överväga, huruvida ej verkställandet av denna
nyodlingsverksamhet borde ske i tekniskt rationellare former än hittills.

Men fastighetsbildningen skall i Norrland inte endast avse en utökning av
åkerinnehavet för att förbättra levnadsförhållandena utan jämväl en komplettering
av skogstillgången. Jordbruken i denna landsdel böra, i den mån de
ej tillhöra stödjordbrukens grupp, vara försedda med husbehovsskog överallt
där så är möjligt. Inom skogsområdena med svagare förutsättningar för jordbruk
synas jordbruksfastigheterna ofta ii ven böra vara försedda med en viss
areal stödskog, detta för att ge ökad ekonomisk trygghet och friare syssclsättningsförhållanden
åt jordbrukarna i dessa bygder, där detta icke kunnat
ordnas på annat sätt.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Såsom framhållits i det föregående, bör den fortsatta rationaliseringsverksamheten
å fastighetsbildningens område i Norrland emellertid även innebära,
att vissa jordbruksenheter skola läggas ned. Detta skulle särskilt gälla
ensligt belägna fastigheter med besvärliga förbindelser med yttervärlden och
med svaga förutsättningar för jordbruk och annan sysselsättning.

Önskemål om en fortsatt nyodlingsverksamhet i Norrland ha även uttalats
av bland andra jordbrukskommissionen i Västerbottens lön.

Betydelsen av en komplettering av s k o g 1 ö s a eller skogfattiga
jordbruk med skog har bedömts väsentligen olika i olika
yttranden.

Till kommitténs bedömande av spörsmålet ha bland andra Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund samt förvaltningsutskotten i hushållningssällskapen
i Gävleborgs och Jämtlands län anslutit sig.

Jämväl länsstyrelsen i Kopparbergs län har förklarat sig dela kommitténs
mening i frågan men samtidigt påpekat, att en förstärkning av ofullständiga
brukningsdelar med skog skulle ställa sig synnerligen kostsam och medföra
risk för ökad skuldbelastning av jordbruket.

Vidare har länsstyrelsen i Norrbottens län anslutit sig till kommitténs
uppfattning, dock under framhållande av att omvandlingen av ofullständiga
brukningsdelar till fullständiga sådana i första hand borde ske med utnyttjande
av förefintliga möjligheter inom jordbrukets eget område.

Skogsstyrelsen har uttalat, att kommittén syntes ha i viss mån överbetonat
skogsinnehavets betydelse såsom sysselsättningsreserv vid lågkonjunkturer,
men anfört annat skäl för komplettering av ofullständiga jordbruk med skog
enligt följande yttrande.

Vid skötsel av ett jordbruk uppstå alltid vissa toppar i arbetskraftsbehovet.
Svårigheterna att med tillfällig personal tillgodose dessa har ständigt
ökat och en bortrationalisering av många ofullständiga jordbruk kan komma
att ytterligare öka svårigheterna. En lämpligt avvägd skogsareal och därmed
följande arbetstillfällen skulle i många fall giva möjlighet att på en gård
heltidsanställa en arbetare, som ur jordbrukets egen synpunkt visserligen är
behövlig under vissa tider men däremellan ej skulle få full sysselsättning.
Skogsinnehavet är alltså av betydelse för en lämplig balans mellan arbetstillgången
under olika delar av året, i första hand givetvis för de mindre
jordbruken men i många fall även för sådana av basjordbrukets storlek, vilka
ofta icke äro så lämpliga ur arbetskraftssynpunkt.

Domänstyrelsen har påpekat, att den av kommittén föreslagna kompletteringen,
såvitt kronans skogar toges i anspråk för ändamålet, kunde medföra
förluster för kronan genom splittring av förut väl arronderade områden, å
vilka åtgärder för förbättring av driften och ökning av produktionen vidtagits.
Vidare har styrelsen uttalat, att enligt dess mening någon ökning
av arbetstillgången genom uppdelning av skogen på fler ägare eller dess överförande
till annan ägare icke kunde påräknas, samt framhållit, att de av
kommittén ifrågasatta åtgärderna, därest skogsvårdens intressen icke bleve i
behörig grad beaktade, kunde medföra från skogsekonomiska och national -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

159

ekonomiska synpunkter mindre gynnsamma verkningar. Enligt styrelsens
åsikt borde, om komplettering av ofullständiga jordbruk skulle ske på föreslaget
sätt, i största möjliga utsträckning bildande av gemensamhetsskogar
eftersträvas.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Kronobergs län ha funnit det tveksamt
huruvida kommitténs förslag i förevarande avseende läte förena sig med
kraven på rationellt skogsbruk samt med skogsindustriens och den i nämnda
industri sysselsatta befolkningens berättigade intressen.

Jordbrukskommissionen i Norrbottens län har anfört, att kommittén syntes
ha överskattat betydelsen av att jordbruksfastigheter hade egen skog utöver
husbehov och underskattat svårigheten att anskaffa sådan skog. Till
utveckling av sin uppfattning rörande förstnämnda fråga har jordbrukskommissionen
yttrat, att skog givetvis utgjorde ett gott stöd för ägaren, om den
kunde förvärvas på goda villkor, men att fördelen av skogsinnehavet bleve
tvivelaktig, om skogen maste betalas till fulla värdet och köparen kanske
åsamkas stora skulder, ävensom att en skog, som skulle fylla det åsyftade
ändamålet att lämna ägaren en jämn avkastning och sysselsättning, måste
ha en jämn åldersklassfördelning, vilket skogar av ifrågavarande storleksordning
emellertid endast undantagsvis hade.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ifrågasatt, om det vore eftersträvansvärt
att komplettera ofullständiga jordbruk med skog, därvid länsstyrelsen
anfört.

Beträffande frågan om skogens betydelse i kombination med det mindre
jordbruket förefaller det, som om kommittén överskattat denna betydelse,
såvitt därmed avses att bereda sysselsättning åt brukaren vid sidan av sin
huvudnäring. I realiteten torde brukaren av ett ofullständigt jordbruk i en
skogstrakt i första hand skaffa sig tillskottet till sina levnadsomkostnader
genom anställning vid större skogsbruk i trakten och mången gång, kanske
oftast, först i andra hand ägna sitt intresse och sina krafter åt sin egen skog.

Sveriges skogsägareförbund har helt avvisat kommitténs ståndpunkt rörande
förevarande spörsmål samt därvid uttalat följande.

Den av kommittén anförda sysselsättningssynpunkten innebär, att det kombinerade
jordbrukets ägare skall ha fulla arbetsmöjligheter hela året inom
den egna fastighetens rågångar. Skogen skall giva full sysselsättning under
de delar av året, då jordbruket ej tager full tid i anspråk. Man har motiverat
detta krav bland annat därmed, att männen alltid skola hållas hemomkring,
sa att arbetet med djurens skötsel ej skall behöva påvila kvinnorna.
Man vill skapa ett slags autarki beträffande arbetstillgången å egen fastighet.
Arbetskraften skall lasas fast inom egen ragang. Enligt förbundets erfarenhet
stämma dessa av kommittén framlagda tankegångar icke överens med det
praktiska livets förhållanden. Den arbetskraft, som de mindre jordbrukarna
disponera utöver vad som kräves för det egna jordbruket, utmärkes av en
icke ringa rörlighet. Denna arbetskraft insättes, där den betalas bäst. Detta
är icke alltid inom egen rågång. Dessa jordbrukare avverka och sälja som
rätt och riktigt är av sin skog, när denna betalas väl. Eljest göra de hellre
betalt skogsarbete åt andra. Det är ett synnerligen vanligt förhållande, att
berörda jordbrukare leja arbetskraft för sina egna, ofta rätt begränsade

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

avverkningar för att bliva oförhindrade att taga lönearbete av större omfattning
inom närliggande storskogsbruk. Givetvis kan det i orter, där tillgången
på skogs- eller annat lönearbete är ringa, vara så, att egen skog kan utgöra
en viss arbetsreserv, men i de egentliga skogsbygderna, där det kan bliva
fråga om att skapa kombinerade jordbruk, håller teorien om den egna skogens
betydelse ur sysselsättningssynpunkt enligt förbundets övertygelse icke
streck.

Vad åter beträffar kommitténs anförda andra argument till förmän för
bildandet av kombinerade jordbruk, att innehavet av ett realkapital som
skog kan förväntas för ägaren medföra en framtida vinst, om penningvärdet
skulle försämras eller skogspriserna stiga, så är detta givetvis fullt riktigt.
Men denna sanning gäller i samma mån samtliga slag av realkapital
och alla grupper medborgare. Förbundet kan icke se något motiv för, att
staten genom en särskild lagstiftning skall tillförsäkra en liten grupp jordägare
sådan förmån framför andra samhällsklasser. Den utfyllnad i försörjningen
för de mindre jordbruken i skogsbygderna, som man avser att
skapa, kan i allra flesta fall ernås genom skogsarbete i öppna marknaden.

Det här sagda gäller även om kommitténs sista argument, att skogsinnehavet
utgör en kapitalreserv, som kan tjänstgöra som stabilisator i jordbrukarens
ekonomiska liv. En förmögenhet, den må nu vara piacerad i det ena
eller andra objektet, utgör ett trygghetsmoment för medborgare ur alla samhällsklasser.
Man kan knappast med fog göra gällande, att staten genom
tvångslagstiftning bör tillförsäkra just den medborgargrupp, varom nu är
fråga, sådan förmån.

I enlighet med det sagda anser Sveriges skogsägareförbund, att i varje
fall expropriation eller andra tvångsåtgärder icke böra få komma till användning
i syfte att därmed tillföra jordbruken skog. Finnes tillskapandet
av kombinerade jordbruk vara ur rationaliseringssynpunkt önskvärt, bör
detta ske helt och hållet genom åtgärder på frivillighetens grundval.

Emellertid måste man från skogsbrukets synpunkt, när fråga blir att bilda
kombinerade jordbruk genom att taga skogsmark från större skogsbruk,
framställa även andra erinringar än dem som enligt ovan avse frågan om huruvida
expropriation bör få användas i detta syfte. Dessa erinringar beröra
dels frågan om den yttre rationaliseringens i skogsbygderna återverkningar
på storskogsbrukets förseende med arbetskraft samt dels vissa principiella
spörsmål angående lämpligheten att genom styckning av större skogsbruk
bilda ett antal mindre.

Vad då först beträffar skogsbrukets arbetskraftfråga, lärer även i skogsbygderna
rationaliseringen av fastighetsbeståndet komma att medföra en
minskning av antalet bebyggelser och en uttunning av folkstocken. Kommittén
har ju även i inledningen till sitt betänkande klart utsagt, att rationaliseringen
skall kunna lösgöra arbetskraft, som skall tillföras industrien och
stadsnäringarna. Visserligen har kommittén även uttalat, att före rationaliseringens
utförande en kalkyl över respektive orters framtida arbetskraftsbehov
skall verkställas. Förbundet ställer sig emellertid tveksamt till värdet av en sådan
kalkyl. Flera beräkningar över skogsbrukets behov av samt tillgång på
arbetskraft ha vid olika tillfällen utförts på grundval av materialet från folkräkningarna.
Dessa kalkyler ha utvisat, att det ännu skulle finnas full tillgång.
i vissa orter till och med överskott på arbetskraft för skogsbruket. Beräkningarna
stämma emellertid ingalunda med den praktiska verkligheten.
Skogsbruket har under de sista 15 åren regelmässigt lidit av underskott på
arbetskraft, som under senare år i många landsdelar nästan har kunnat betecknas
som katastrofal. Anledningarna till denna bristande överensstäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

161

melse mellan befolkningsstatistiken och verkligheten torde främst ha varit,
att någon nöjaktig gränsdragning mellan skogsarbetare och jordbruks- eller
grovarbetare på landsbygden icke har kunnat göras. Det har exempelvis i
många bygder av någon anledning varit vanligt, att jordbruksarbetare, som
blott några veckor arbetat i skogen, vid folkbokföringen betecknat sig som
skogsarbetare. Arbetskraftens rörlighet mellan jordbruk, skogsbruk och andra
näringar har även försvårat pålitliga beräkningar över den verkliga tillgången
av skogsarbetare. Uppenbart är emellertid, att denna regelmässigt
högst avsevärt överskattas.

Då sålunda praktiskt taget i alla skogsbygder underskott på arbetskraft
för skogsbruket råder samt för skogsbrukets del snarast en ökad bebyggelse
skulle behövas, måste det allvarligt befaras, att den yttre rationaliseringen,
som genom sammanslagning av mindre jordbruk oundgängligen måste medföra
uttunning av bebyggelsen, kommer att ytterligare försvåra skogsnäringens
arbetskraftproblem. Det bör i detta sammanhang även framhållas,
att skogsbrukets arbetskraftbehov får anses komma att växa. Allvarliga ansträngningar
äro inom alla skogsägaregrupper å bane att intensifiera skogsbruket.
Detta innebär ett vidgat utförande av skogsvårdande arbeten, ett
sorgfälligare utnyttjande av skogsavkastningen genom tillvaratagande av tidigare
icke nyttiggjorda virkesdimensioner, utbyggandet av ett förbättrat
skogsvägnät m. in. Alla dessa åtgärder kräva ökad tillgång på skogsarbetskraft.

Det kan visserligen tänkas, att denna till viss del skall kunna bosättas å
särskilt uppförda skogsarbetarebostäder i lämpliga orter. Problemet kan
dock ej i sin helhet lösas på denna väg. För skogsarbetet kräves även ett
betydande antal dragare, och dessa kunna icke hållas vid rena skogsarbetarbostäder
eller stödjordbruk. För hästbeståndets i skogarna bevarande erfordras,
att ett betydande antal körareställen vidmakthålles å skogarna. All
erfarenhet har visat, att dessa häst- eller köraretorp böra vara av storleksgruppen
5—10 hektar. Såsom i en av reservationerna fullt riktigt framhållits,
böra i skogsbygderna bebyggelserna av denna storleksordning icke benämnas
ofullständiga jordbruk utan stödjordbruk med häst. Flertalet av
skogsbygdernas övergångs jordbruk äro av just denna typ, och förbundet
vid beteckna det såsom ur skogsbrukets synpunkt ytterligt angeläget, att de
icke bortrationaliseras utan målmedvetet bibehållas. Även häri ser förbundet
ett motiv för ett yrkande, att rationaliseringen av fastighetsbeståndet måste
bedrivas med synnerlig varsamhet och att därvid ett högst betydande antal
jordbruk just i här avsedda storleksgrupp bör bibehållas.

Förbundet får härefter övergå till frågan om den parceliering av större
skogsbruksenheter, som kommitténs förslag i vissa fall måste medföra. Förbundet
vill då först framhålla, att medan kommittén beträffande jordbruket
föreslår åtgärder, som avse rationalisering såväl av fastigheternas arrondering
som av deras bebyggelse och utrustning med fasta anläggningar, på\
rkar kommittén beträffande skogen åtgärder, som måste anses innebära en
motsats till rationalisering, nämligen en parceliering av brukningsenheterna.
Kommittén bär velat göra gällande, att skogsbruket å smärre brukningsdelai
numera i allmänhet icke sköttes sämre än a de större skogsogendomarnu
samt att den omständigheten, all ägarna av mindre skogsskiften ej hade
samma möjligheter som innehavarna av större skogskompiex att bedriva ett
sådant skogsbruk, som vore eu förutsättning för att markens produktionsförmåga
till fullo utnyttjades, icke behövde tillmätas någon större betydelse.
Fniigt kommitténs mening koinmc nämligen de skogslotter, som vid rationaliseringen
skulle tilläggas brukningsenheterna, all ha en så pass stor areal,

Hihanci till riksdagens protokoll 1947. t samt. Nv7,r>. It

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

att de utgjorde ur skogsekonomisk synpunkt fullt tillfredsställande enheter.
Kommittén har därför frånkänt den föreslagna uppdelningen av skogsbruksenheterna
betydelse.

Förbundet kan icke finna kommitténs bevisning i denna del bindande.
Skogsskötseln å de mindre brukningsdelarna har visserligen under senare
år visat framsteg, vilket till icke ringa del har sin förklaring däri, att staten
genom en mycket omfattande bidragsverksamhet, delvis bekostad genom de
skogsvårdsavgift^ som de större skogsägarna betala, tagit på sig en väsentlig
del av kostnaderna för skogsvårdsarbetena å bondeskogarna. Dock kvarstår
alltjämt samt torde även i fortsättningen det förhållandet komma att
kvarstå, att de minsta skogsbruksenheterna drivas med mindre virkesförråd
samt uppvisa en lägre genomsnittlig avkastning än de större skogsbruken.
Främsta anledningen härtill är att söka i ägarnas kapitalknapphet. De
tvingas av denna att för nedbringande av skulder samt anskaffandet av kontanta
tillgångar tillgripa det kapital, som skogen representerar. Detta sker
vanligen så långt, som gällande skogslag medger. Förhållandet har tämligen
kontinuerligt exemplifierats vid den hittillsvarande egnahemsverksamheten.
De ekonomiska sammanhangen vid denna ur nationalekonomisk synpunkt
föga lyckliga form av skogshushållning ha framlagts i den av herrar Sahlin
och Wethje avgivna reservationen, till vars uttalanden förbundet ansluter sig.

I huvudsak samma uppfattning som den av Sveriges skogsägareförbund
tillkännagivna har kommit till uttryck i yttrande av Sveriges industriförbund.

Såsom förut nämnts har Sveriges skogsägareföreningais riksförbund i förevarande
fråga anslutit sig till kommitténs uppfattning. Till utveckling härav
har förbundet — delvis i form av ett bemötande av den av herrar Sahlin
och Wehtje reservationsvis inom kommittén uttalade meningen — anfört
följande.

Den egna skogens betydelse såsom sysselsättningsreserv för det mindre
jordbruket, sådant detta framhållits i offentliga utredningar under senare
år, anser reservanterna i kommittén herrar Sahlin och Wehtje vara överdriven
och endast byggd på teoretiska spekulationer. För sin del anser riksförbundet,
att 1936 års skogsutredning, som reservanterna tydligen bland annat
åsyftat, på ett synnerligen objektivt sätt utrönt hithörande frågor. Riksförbundet
vill till sin egen på allmän erfarenhet grundade uppfattning om
det faktiska förhållandet, lägga ytterligare konkreta uppgifter härutinnan,
hämtade ur en undersökning utförd av skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län.
Denna undersökning baserar sig på en noggrann bokföring vid KM) skogsgårdar
av olika storlek under fem år, 1936—41. (Publ. i Sv. Skogsvårdsföreningens
sidskrift 1944: s. 1 »Virkesförbrukning och dagsverksåtgång inom
lantbruket»).

De undersökta fastigheterna ha uttagits ur fastighetslängderna efter fullt
objektiva grunder och indelats i 6 storleksgrupper. Medeltalen för de olika
gruppernas åkerareal ligger mellan 4 och 20 hektar och respektive skogsareal
mellan 7—330 hektar. Dagsverksåtgången fördelar sig med 41—54
procent å jordbruket och 5—33 procent å skogsbruket. Överskjutande dagar
redovisas som fridagar och som annan verksamhet. Hur fastigheternas
egen arbetskraft fördelas i medeltal per år på den egna skogen framgår av
nedanstående:

Kuncjl. Alaj:ts proposition nr 75.

165

drivet. Rikslörbundet vill ånyo åberopa undersökningen i Gävleborgs län,
enligt vilken dagsverksåtgången i skogen för storleksgruppen III (25—50
hektar skog) i genomsnitt för de olika månaderna ter sig på följande sätt:

Månad I II III IV V VI VII VIII IX X XI XII

Mandagsverken: 13 15 14 11 4 4 2 2 3 8 14 14

Hästdags\ erken: 7 9 8 3 — — — 1 _ 146

Härav framgår, att även under den för jordbruket brådaste tiden av året
jordbruket har lämnat dagsverken till skogen och troligt är därför att man
här tagit vara på arbetskraften under s. k. strödagar, då den av en eller annan
anledning icke kunnat sysselsättas i jordbruksarbetet. Även här är det för
övrigt fråga om ett bland jordbrukarna allmänt känt faktum.

Att ett skogsinnehav utgör en stabiliserande ekonomisk faktor för det
mindre jordbruket är väl, trots reservanternas negativa inställning även till
denna fråga, odiskutabelt. Ett jordbruk har alltid att räkna med störningar,
felslagen skörd och andra ekonomiska bakslag. Det måste därför för jordbrukaren
innebära en hög grad av trygghet att i sådana vidriga fall ha tillgång
till en kapitalreserv för att i någon mån utjämna och säkerställa hans
och hans familjs livsbetingelser. Om en sådan kapitalreserv kan representeras
av ett realvärde — skogen — innebär detta enligt riksförbundets mening
en betydande fördel. Med god skötsel ökar skogen automatiskt sin kubikmassa
och sitt värde. De åtgärder, varigenom denna kapitalreserv bringas att
öka i värde, åstadkommas av gårdens egen arbetskraft, som, därest dessa arbeten
ej vore tillgängliga, tidvis ej skulle kunna utnyttjas produktivt utan
i stället betunga jordbrukets utgiftssida. I

I yttrandet ha även bemötts de erinringar, som gjorts mot uppdelning av
skogsenheterna till mindre enheter. Förbundet har härom andragit följande.

I fråga om det gamla påståendet att bondeskogsägaren på grund av kapitalbrist
förledes att nedbringa det i skogen investerade kapitalet föreligger
numera ett objektivt bevismaterial, som visar, att denna uppfattning icke
är riktig. Reservanternas försök att bortförklara och vederlägga det resultat
beträffande medelkubikmassa per har, till vilket riksskogstaxeringen av Norrlandslänen
kommit, kan icke tillmätas något värde. De göra nämligen gällande,
att en del större bondeskogsbruk med högre virkesförråd påverkar
medeltalet uppåt för bondeskogsgruppen. Detta är givetvis sant. Men precis
samma förhållande gäller för bolagsgruppen, där vissa bolag ha stora virkesförråd
på° sina skogsmarker, andra däremot mycket ringa. Genomsnittliga
virkesförrådet per hektar för de olika grupperna, bondeskogsbruk och storskogsbruk,
kan enligt riksförbundets mening icke påverkas av att gränserna
mellan ursprungliga bondeskiften utplånats vid sammanslagningen till
större sammanhängande bolagskomplex, medan de bibehållits för de ännu
befintliga bondefastigheterna. Riksskogstaxeringens jämförande resultat torde,
trots alla försök till annorlunda tolkning, visa, att talet om bondeskogarnas
genomsnittligt ringa virkesförråd, bland annat beroende på ägarnas
kapitalsvaghet, numera icke är hållbart. Det är allmänt känt att vissa av de
största skogsbolagen i Norrland med skogsmarker på flera hundra tusen
hektar icke redovisa större genomsnittligt virkesförråd än 30—40 kubikmeter
per hektar. Trots ägarnas kapitalstyrka har i dessa fall de alltför starkt
utbyggda industrierna frestat till ett onormalt utnyttjande av de egna skogarna.
Motivet, som härvidlag ofta framföres, att det i dessa fall gällt alt
realisera urskogsförråden, gäller icke endast för bolagsgruppen utan även för
hemmanskogarna.

166

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

Reservanternas slutliga och generella påstående, att skogsskötseln och
skogsproduktionen å de mindre skogsbruksenheterna alltjämt i stort sett är
otillfredsställande, anser riksförbundet vara en föråldrad asikt. Förbundet
är väl medvetet om att ännu mycket kan göras för att öka skogsproduktionen
i vårt land, men detta gäller ej endast småskogsbruket utan jämväl i lika
hög grad övriga skogsägarekategoriers skogar. Men det är detta genomsnittligt
svaga utnyttjande av skogsmarkerna, betingat av mångahanda orsaker,
som det gäller att förbättra, och härvidlag torde man inom bondeskogsbruket
av i dag vara lika långt kommen som inom varje annan form av skogsbruk.
Professor T. Streyffert har hösten 1945 bland annat uttalat, att beträffande
bondeskogarnas underlägsenhet i fråga om virkesförråd per hektar en bestämd
korrigering av tidigare uppfattning måste äga rum; ej heller beträffande
skogsskötselns ståndpunkt kan man ur riksskogstaxeringens uppgifter
för Norrland finna belägg för att bondeskogama skulle vara andra grupper
av skogar underlägsna; samt att man alltså kan utgå från, att bondeskogarna
ej ge sämre bidrag till skogsindustriens råvaruförsörjning än andra
grupper av skogar. Det finns anledning att fästa avseende vid dessa uttalanden
så mycket mer som professor Streyffert icke endast representerar den
kanske främsta sakkunskapen på detta område i landet utan också står självständigt
fri från alla ovidkommande bevekelsegrunder.

Norrlandskommittén har i sitt yttrande utförligt redogjort för resultaten av
vissa undersökningar av skogens betydelse sasom inkomstkälla och sysselsättningsobjekt
för jordbruksbefolkningen. Beträffande frågan, huruvida en
komplettering av ett skoglöst eller skogfattigt jordbruk med skog skulle kunna
giva brukaren en viss nettoinkomst (efter avdrag av räntor och amorteringar
samt av värdet av det i skogen nedlagda arbetet), har kommittén uttalat
att gjorda beräkningar syntes tyda på att förvärv av skog, åtminstone
om detsamma medförde lejande av eljest icke erforderlig arbetskraft, under
de betingelser som angivits i beräkningarna kunde te sig av ganska problematiskt
värde för vederbörande jordbrukare, enär den belastning, som det
kunde innebära för honom att prestera amorteringar och räntor, ofta icke
torde motsvaras av fördelarna med skogsförvärvet. Kommittén har emellertid
samtidigt framhållit att på lång sikt, då hänsyn endast behövde tagas till
räntekostnaderna, kunde ett dylikt köp visa sig ekonomiskt fördelaktigt. Rörande
den egna skogens betydelse som arbetsobjekt har kommittén härefter
anfört bland annat följande.

Det behöver knappast framhållas, att vid bondejordbruk med skogsarealer
av husbehovsskogs storlek det däri erforderliga arbetet både kan och väl
nästan alltid även blir utfört av jordbrukaren och övrig vid fastigheten bunden
arbetskraft. En ökning av bondeskogsarealerna i form av komplettering
av skoglösa eller skogfattiga brukningsdelar med skog till fullt husbehov
bör därför i någon mån vara ägnad att öka skogens värde som sysselsättningsobjekt
för den jordbrukande befolkningen. I samma grad minskas
emellertid arbetstillfällena i skogen för andra kategorier än jordbrukare, en
konsekvens som givetvis måste tagas i beaktande vid frågans bedömning.
Om man tänker sig den ytterligare utökning av bondejordbrukens skogsmarker,
som ett accepterande av stödskogsprincipen skulle innebära, torde det
sagda även komma att gälla, fastän förhållandena da bli mera komplicerade
och svårbedömda. Principiellt avses med stödskog en skog av sådan omfattning,
att den skall giva den vid jordbruksfastigheten fast bundna arbetskraf -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

163

Grupp I II

Ha prod. skogsm	:... (	1—10)	(11-
Medel-åkerareal,	har	4	6
Medel-skogsareal,	har	7	13
Mansdagsverken	på
egen skog: ....		19	52
Hästdagsverken	på
egen skog .....		4	20

in	IV	v	VI
(26. 50) 7	(51—100) 11	(101-200) 14	(201—500) 20
36	71	135	330
76	100	137	132
4	60	105	114

Denna undersökning pekar enligt riksförbundets mening på, att skogen,
såsom sysselsättningsreserv för jordbrukets arbetare och hästar, ingalunda
spelar den mindervärdiga roll som reservanterna vilja tillskriva densamma.
Ett skogsbruk om 36 hektar ger sålunda brukaren arbete under cirka 3 månader
av året och ett om 71 hektar under cirka 4 månader. De faktiska förhållandena
peka tydligt i helt annan riktning än reservanterna vilja göra
troligt.

För att visa, att innehavarna av mindre skogsbruk icke äro inställda på att
utnyttja arbetstillfällena å den egna skogen hänvisa reservanterna till det
statistiska material, som framkommit vid en av Sveriges skogsägareförbund
verkställd undersökning angående avverkningsrätts upplåtelse på bondeskogar
i Norrland, Värmland och Dalarna under åren 1944—45. Denna utredning,
som omfattar upplåtelser från 400 egendomar, visar att endast 7
procent av den på rot försålda kubikmassan höggs, respektive 22 procent
utkördes med egen arbetskraft.

De låga procentsiffroma ha otvivelaktigt ett visst samband med att under
avverkningssäsongen 1944—45 rikliga arbetstillfällen på andra områden
stodo till buds, såsom reservanterna framhålla.

Man torde dessutom, anser riksförbundet, böra beakta, att avverkningskvantiteterna
på de undersökta gårdarna -— i vissa fall ej mindre än cirka
4 årsavverkningar på en gång — på grund av speciella förhållanden blivit
väsentligt högre än normalt, vilket medfört att säljarna helt enkelt ej vågat
påtaga sig avverkningsbestyren. I många fall avstår skogsägaren från arbete
på en långt från hemmet belägen skog när han i stället har sysselsättning
för sin arbetskraft på en arbetsplats, så belägen, att han kan bo i hemmet.
Härtill kommer så — vilket torde vara den väsentligaste orsaken till de låga
procentsatserna —- att skogsägarna icke minst under säsongen 1944—45
varit strängt sysselsatta med att fullgöra de vedavverkningar, som ålagts dem
av krismyndigheterna.

Den undersökning, som reservanterna åberopa, kan enligt riksförbundets
förmenande icke anses giva ett objektivt utslag för i vad mån skogsägarna
under normala tider utnyttja arbetstillfällena vid försäljning av skog på rot.
För det första vet man ej efter vilka grunder de 400 undersökningsobjekten
utvalts och för det andra ej heller i vilken utsträckning de 93 procenten som

redovisas som ohuggna verkligen avverkats under samma säsong 1944_45

®Jlero ^a^ s^a kyar pa rot. Riksförbundet vet, att avsevärda kubikmassor rotförsåld
skog ännu stå kvar oavverkade. Att reservanternas påstående om
skogsägarnas allmänna likgiltighet att själva utnyttja arbetstillfällena å egen
skog ar verklighetsfrämmande torde framgå av följande exempel. Mellersta
Västerbottens skogsägareförening inköpte säsongen 1945—46 74 rotposter
därav säljarna förbehöllo sig rätten alt själva hugga och köra 47 poster’
d. v. s. 64 procent.

Det är bekant och många gånger påpekat, att tendensen vid försäljning
av skog går mot rotförsäljningar, eu utveckling som ur mer än en synpunkt

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

måste beklagas. För industrien leda rotskogsförsäljningarna till besvärliga
konsekvenser, i det att den, för de fall skogsägarna ej själva åtaga sig avverkningen
av den rotsålda skogen, tvingas att i större eller mindre utsträckning
åtaga sig avverkningsbestyren. Med detta försäljningssätt följer även,
att skogsägaren rent automatiskt frestas till större engångsuttag ur skogen
än om han själv med egen arbetskraft, såsom förr varit fallet, skulle ombesörja
sin avverkning och sälja timret och virket upparbetat i leveransklart
skick; särskilt i Norrland äro erfarenheterna härav oroande. Till denna
olyckliga utveckling mot allt vanligare rotköp har den statliga prispolitiken
beträffande rundvirket under de senaste krisåren i hög grad bidragit. Den
har kort sagt direkt uppmuntrat till ytterligare ökning av rotskogsförsäljningama.
Om priserna på leveransvirket bringats att överensstämma med de
priser som betalats för skog på rot hade skogsägarnas intresse för avverkning
i egen regi helt säkert bibehållits och ej minskats på sätt som nu i viss
utsträckning skett.

Riksförbundet har med det anförda velat visa, att rotskogsförsäljningarna
på lång sikt sett varken äro i skogsägarens eller träförädlingsindustriens intresse.
I den mån som man därför har anledning förvänta att de komma att
avvecklas, kommer också skogen att mera än för närvarande bliva den sysselsättningsreserv,
som den tidigare varit och otvivelaktigt bör vara.

Reservanterna ha genom att ge småskogsbruket sken av att vara speciellt
konjunkturbetonat velat underkänna dess betydelse som sysselsättningsobjekt
under lågkonjunkturer. Härtill må sägas, att även om den mindre skogsägaren
självfallet i möjligaste mån sker utnyttja konjunkturen vid försäljningar
av sitt virke, detta ingalunda medför den utpräglade ojämnhet i råvarutillförseln,
som reservanterna göra troligt. Den genomsnittliga skogsägaren
har i allmänhet icke de ekonomiska resurser, som gör det möjligt
för honom att under längre tidsperiod helt avslå från skogsinkomst. Variationen
i skogsvårdsavgifternas storlek utgör icke i och för sig något bevis
för riktigheten i reservanternas påståenden; virkesprisema under olika år
inverka, som reservanterna också själva påpeka, i mycket hög grad.

I yttrandet har riksförbundet vidare bemött ett av herrar Sahlin och
Wehtje anfört påstående att innehavare av mindre jordbruk icke kunde
finna sysselsättning på sin skog under lågkonjunktur. Förbundet har härutinnan
anfört.

Gallringar eller ungskogsröjningar göras i småskogsbruket — i motsats till
inom storskogsbruket — ej på en gång över större arealer utan i anslutning
till det årliga behovet av bränsle- och annat husbehovsvirke och äro därför,
även på de allra minsta skogsarealer, årligen återkommande. En hel del skogliga
arbeten, exempelvis skogsdikningar, vägbyggnader, uttag av gagnvirke
för byggnads- och reparationsarbeten på den egna fastigheten — vilket sistnämnda
arbete med stor fördel kan ske just under en lågkonjunktur — etc.
kunna i stora delar av landet otvivelaktigt i betydande utsträckning utföras
även under tid när marken ej är alltför hårt tjälad. Det är sålunda uppenbart
att även under en lågkonjunktur skogen erbjuder en betydande och växlande
sysselsättningsreserv och att den verkligt intensiva skogsvården med
fördel kan drivas just på de små skogsenhetema. Några vilointervaller synes
här ej behöva komma ifråga. Riksförbundet är angeläget få understyrka, att
det här ej rör sig om teoretiska spekulationer från förbundets sida utan om en
allmängiltig, inom småskogsägarnas egen krets välkänd erfarenhet.

Reservanterna anse, att värdet av att jordbrukets arbetskraft under s. k.
strödagar kan överföras till skogen, av kommittémajoriteten är betydligt över -

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

167

ten full sysselsättning under den tid, då den icke behövs i jordbruket. Emellertid
torde man knappast kunna räkna med att fastighetens egen arbetskraft
helt skall nöja sig med arbetet i den egna skogen. Dragarna skulle i så fall
icke komma att utnyttjas fullt rationellt, av vilken anledning brukaren föredrager
att utföra körslor i annans skog på samma sätt som om hans skogsmark
vore av mindre omfattning. Det kan därför synas ovisst, om eu utökning
av bondejordbrukens skogsareal till stödskogens omfattning utan vidare
skulle komma att öka den jordbrukande befolkningens sysselsättningsmöjligheter
i skogen. Det torde emellertid böra invändas gentemot det nu förda
resonemanget, att det väsentliga dock måste anses vara den jordbrukande befolkningens
trygghet, då skogsinnehavet som sådant gör brukaren mindre beroende
av andra skogsägare. Därtill kommer, att strödagar bättre torde kunna
tillvaratagas i egen skog än om arbete måste sökas hos annan.

Frågan om bildande av gemensamhetsskogar har i allmänhet ej berörts i
yttrandena. Lantmäteristyrelsen har emellertid om denna fråga anfört följande.

I vad kommittén anfört om gemensamhetsskog kan lantmäteristyrelsen instämma.
Beträffande dylika skogar må jämväl observeras, att ett villkor för
att anordningen med gemensamhetsskog skall vara lämplig är att skogen tilltages
tilli-äckligt stor för att kunna tåla särskilda förvaltningskostnader. Antecknas
må att, enligt styrelsens erfarenhet, intresset för bildandet av gemensamhetsskogar
hitintills visat sig vara ringa.

Beträffande frågan, från vem skog skall kunna tagas i anspråk för komplettering
av ofullständiga jordbruk, har Riksförbundet landsbygdens folk
förklarat sig biträda kommitténs förslag, att i princip undantag icke skall
göras för någon kategori av skogsinnehavare, men uttalat, att en viss ordning
mellan dessa borde fastställas, enligt vilken behövlig skog skulle tagas i
anspråk i första hand från bolag tillhöriga områden, i andra hand från stora
skogar i enskilda industriföretagares, kommuners, landstings, vetenskapliga
institutioner, kyrkliga samfunds, stiftelsers och med sådana jämnställda innehavares
ägo samt i sista hand från bondeskogar. I fråga om jordbruksmark i
innehavarens egen förvaltning och brukning borde enligt förbundets mening
samma ordning gälla. Vad kommittén i betänkandet anfört därom, att utnyttjande
av trävaruindustriföretag tillhörig skog kunde tänkas menligt inverka
på företagens utvecklingsmöjligheter finge enligt föi-bundet tillmätas
allenast ringa betydelse med hänsyn därtill, att det funnes möjlighet för företagen
att träffa avtal med den enskilde skogsägaren om leverans av behövlig
råvara.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att
jord och skog tillhörande domänverket, stiftsnämnderna och bolag i första
hand boi’de ifrågakomma för komplettering av mindre joi‘dbruk. Liknande
synpunkter ha anförts i åtskilliga andra yttranden, bland annat i yttrandena
från hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Gotlands län och i Kalmar
läns södra område ävensom från jordbrukskommissionen i Västernorrlands
län.

Domänstyrelsen har yttrat, att styrelsen, med anledning av att domänfondens
tillgångar huvudsakligen vore placerade i skog och det ur statens syn -

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

punkt finge anses vara av vikt att statens skogsinnehav icke minskades, förutsatte
att, om ett avskiljande av mark från kronans skogar komme att ske,
de medel som därvid inllöte skulle användas till inköp av annan skog och
skogsmark. Härjämte har styrelsen framhållit angelägenheten av att icke
sådana åtgärder vidtoges, som kunde försvåra vidmakthållandet av domänfondens
skogsinnehav.

Norrlnndskommittén har rörande denna fråga anfört att den skogsanskaffning,
som komme att erfordras för komplettering av jordbruk med otillräckligt
innehav av husbehovs- eller av stödskog, borde ske under tillbörligt beaktande
av att den ej skulle ställa hinder i vägen för skogens rationella skötsel
och därmed åsamka allvarliga rubbningar i skogsindustriens råvaruförsörjning.
Det vore därför önskvärt, att för skogstilldelningen i första hand kunde
disponeras skog, som icke vore anknuten till viss förädlingsindustri. Genom
ägobyten och andra åtgärder torde kunna uppnås, att anskaffad skogsareal
skulle få för jordbrukarna lämplig belägenhet för utnyttjande.

Skogsstyrelsen har i förevarande fråga anfört följande.

För tillgodoseende av kommitténs rationaliseringsprogram torde anledning
icke finnas att i nämnvärd omfattning ändra den nuvarande fördelningen
av skogsmark mellan olika skogsägarekategorier sett i stort. En undersökning
av huru stor skogsareal, som i olika landsdelar befinner sig i enskilda brukares
hand, ger sålunda följande resultat. (Uppdelningen av landet följer en vid
1937 års jordbruksräkning använd grund.)

Antal brukningsdelar (exkl. sådana

under 2 ha utan skog).........

Areal skog hos dessa.............

Areal åker hos dessa.............

ha skog per ha åker .............

ha skog per brukningsdel........

Norra Sverige

ca 86 500
5-6 milj. ha
0-42 »

13-2 ha
ca 64 ha

Södra oeh mellersta
Sveriges
skogs- och dalbygder ca

128 000
3''8 milj. ha
1-0 »

3-8 ha
ca 30 ha

Södra och mellersta
Sveriges
slättbygder

ca 107 000
1-8 milj. ha
1-8 »

1-0 ha
ca 17 ha

Dessa siffror finner skogsstyrelsen visa, att den i bondehand befintliga
skogsarealen vore fullt tillräcklig för att giva jordbruket det erforderliga stödet
(beräknat enligt av lantmäteristyrelsen utfärdade anvisningar för beräkning
av stödskog), därest den vore ändamålsenligt fördelad geografiskt och mellan
de enskilda brukarna. Nu är så emellertid icke överallt fallet. När det gäller att
genom tillfogande av skogsmark fullständiga för närvarande ofullständiga
jordbruk kan därför många gånger enda möjligheten vara att erhålla denna
skog från skogsbolag. Därest så sker bör dock bolaget bliva berättigat att
erhålla tillstånd till förvärv av motsvarande areal skogsmark från enskild
ägare, som har skog utöver vad som erfordras till stödskog. Det får nämligen
av olika skäl anses ändamålsenligt, att den i storskogsbrukets hand befintliga
skogsarealen icke nämnvärt minskas. Innehavet av egna skogar utgör sålunda
en stabiliserande faktor vid skogsindustriernas råvaruanskaffning. På de större
skogsegendomarna hållas i allmänhet större virkesförråd än på de mindre
brukningsdelarna (detta gäller dock alla större skogar oavsett ägare). Storskogsbruket
kan tillhandahålla arbetstillfällen för jordbrukarna och deras
dragare etc.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

169

Av de av kommittén föreslagna medlen för den yttre rationaliseringens
genomförande ha förköpsrätten och framförallt expropriationsinstitutet
väckt delade meningar, medan en statlig medverkan genom
låne- och bidragsverksamhet samt bedrivande av akliv inköpspolitik i allmänhet
ansetts lämplig. Betydelsen av att rationaliseringsverksamheten bedrives
i samförstånd med den jordbrukande befolkningen och att ifrågasatta
åtgärder i största möjliga utsträckning grundas på frivillig medverkan från
jordbrukarnas sida har kraftigt understrukits.

Beträffande den föreslagna låne- och bidragsverksamheten har
Sveriges skogsägareförbund yttrat, att en sådan verksamhet under viss allmän
kontroll i syfte att skapa det ekonomiska underlaget för jordägarnas
egen rationaliseringsverksamhet vore den metod, enligt vilken utvecklingen
kunde länkas i rätt riktning utan våldförande av bygdens liv och naturliga
utveckling. Samma mening har kommit till uttryck i ett stort antal yttranden.

Norrlandskommittén har framhållit, att lån borde kunna utgå även till
gäldande av skogs- och hävdelikvider i samband med omskifte eller ägoutbyte.

Behovet av att en aktiv inköpspolitik bedrives från statens sida
har allmänt vitsordats. Sålunda ha bland andra Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen och åtskilliga hushållningssällskap givit uttryck
åt den uppfattningen, att en sådan jordpolitisk verksamhet skulle främja
den yttre rationaliseringen.

En viss återhållsamhet beträffande statens jordförvärv i rationaliseringssyfte
för undvikande av en skadlig forcering av rationaliseringsverksamheten
och en oskälig kostnadsbelastning för det allmänna har förordats i några
yttranden. Vidare har uttalats, att rationaliseringsorganen borde i sådant syfte
i mesta möjliga mån verka såsom förmedlare vid sådana jordöverlåtelser, som
betingades av rationaliseringsverksamheten. Sålunda har lantbruksakademien
efter ett påpekande av faran av en forcering av utvecklingen på rationaliseringens
område anfört följande.

Genom den aktiva inköpspolitiken synes det allmänna på ett värdefullt sätt
kunna medverka såsom förmedlare vid överlåtelse av jord. Det torde dock
härvid vara nödvändigt, att statens jordförvärv sker med återhållsamhet, så
att staten icke innehar jorden längre lid än nödvändigt, och att omfattningen
av jordinnehavet icke blir större än vad som motsvaras av det mera omedelbara
och fullt påtagliga behovet. Det torde icke kunna undvikas, att de förvärvade
egendomarnas skötsel blir mer eller mindre eftersatt under övergångstiden,
varjämte förvaltningen av större arealer rationaliseringsjord kan
befaras draga betydande kostnader.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i förevarande
hänseende anfört:

Utskottet vill biträda kommitténs uppfattning i fråga om vikten av att vederbörande
organ för den yttre rationaliseringen bedriver en aktiv inköpspolitik,
där så kan anses erforderligt. Emellertid hör stor återhållsamhet
iakttagas vid inköp av övergångsjordbruk i de fall, då det icke finnes utsikt

170

Kungl. Mcij.ts proposition nr 75.

att inom den närmaste tiden åter avyttra jordbruket i fråga. Om ett stort
antal jordbruksfastigheter för längre lid skola stanna i rationaliseringsorganets
hand, kan det icke undgås, att förvaltningen blir mycket tungrodd,
detta i synnerhet när, såsom ofta blir fallet, förbättringsarbeten på byggnader
eller jord måste utföras. Kommittén anser, att sådana gårdar, som måste
till en tid behållas i statens ägo, med fördel kunna utarrenderas till innehavare
av bredvidliggande jordbruk. Innehavaren av ett sådant jordbruk, vilken
måhända har ganska lång väg till de arrenderade ägorna och måste räkna
med att få bruka dem endast en begränsad tid, kan emellertid i regel icke
förutsättas förbättra eller ens vidmakthålla jordens hävd. Gården kommer
därför sannolikt ofta att försämras och förhållandena för den, som slutligen
övertager den, att försvåras.

Ett liknande uttalande har gjorts av Sveriges skogsägareförbund och jämväl
statskontoret har framhållit svårigheterna att åstadkomma tillfredsställande
förvaltning av de av staten förvärvade fastigheterna, i vilket hänseende
kommittén enligt statskontorets mening icke förebragt nöjaktig utredning.

Lantmäteristyrelsen har, jämte det styrelsen betonat vikten av rationaliseringsorganens
verksamhet såsom förmedlare vid fastighetsöverlåtelser i rationaliseringssyfte,
förordat en utvidgning av området för den statliga aktiva
inköpspolitiken. Styrelsen har i dessa hänseenden anfört följande.

Kommitténs förslag om en statlig uppköpsverksamhet bör understödjas.
Kommittén synes emellertid ha velat rekommendera denna verksamhet att
avse framför allt fastigheter eller fastighetsdelar, avsedda att överlåtas till
jordbrukare, som äro i behov av tillskottsjord. Lantmäteristyrelsen håller
före, att åtgärderna i detta avseende måste göras vidare. Då jorddelningsmyndighetema
nödgas vägra tillstånd till begärda jorddelningar, främst delningar
mellan arvingar, men också gjorda inköp för nybildning, mötas de
ständigt av följande. Vederbörande arvingar eller köpare, som för övrigt
ofta redan tillträtt och börjat bygga, kunna icke förstå, att den sökta jorddelningen
bör vägras. De förklara, att de vilja bo kvar i bygden i fråga och
att de icke kunna få denna önskan realiserad på annat sätt än genom den
begärda men ej tillåtliga fastighetsbildningen. Det är vid sådana tillfällen
— och de äro många — som jorddelningsmyndigheterna känna ett starkt behov
av att staten icke endast skall förbjuda en av den enskilde tänkt åtgärd
utan också bjuda något annat. Med andra ord, den aktiva inköpspolitiken
bör icke inskränkas såsom kommittén föreslagit. Den bör utsträckas att avse
jämväl fullständiga brukningsdelar eller mark för nybildning av sådana,
där förhållandena det medge. I vart fall böra de tänkta rationaliseringsorganen
ägna uppmärksamhet även åt en aktiv jordförmedling, varigenom jordsökande
och sådana personer, som vägras att genom av dem tänkt jorddelning
skaffa sig egna jordbruk, kunna få hjälp med anskaffandet av till salu
varande brukningsdelar. En dylik verksamhet skulle vara till den största
nytta för att den restriktiva fastighetsbildningspolitiken må kunna mötas av
förståelse från därav berörda och för att hindra sämjedelning och andra
privata jorddelningar.

I lantmäteristyrelsens yttrande angående vikten av förmedlingsverksamhet
från rationaliseringsorganens sida ha fastighetsbildning ssakkunniga instämt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

171

Införandet av en allmän förköpsrätt för staten till sådana brukningsdelar
som behövas för den yttre rationaliseringens genomförande har
förordats med allenast ett fåtal undantag. I ett stort antal av de yttranden,
som gått i tillstyrkande riktning, har dock gjorts det förbehållet, att kretsen
av de köpare, gentemot vilka förköpsrätten skulle kunna göras gällande,
borde inskränkas i förhållande till vad kommittén föreslagit. I allmänhet har
härvid anförts, att generellt undantag borde göras ej blott för make och avkomlingar
utan även för syskon och syskonbarn eller överhuvud för varje
köpare, som stode i sådant släktskapsförhållande till säljaren, att han skulle
kunna bliva berättigad att laga arv efter denne.

Belysande för den i allmänhet intagna ståndpunkten i förevarande fråga
är följande yttrande av Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Den av kommittén föreslagna förköpsrätten inskränker den enskilde fastighetsinnehavarens
rätt att fritt förfoga över sin egendom och måste sålunda
betraktas som en börda för honom. Förvaltningsutskottet delar emellertid
utredningens uppfattning, att förköpsrätten är ett värdefullt hjälpmedel
vid genomförandet av den yttre rationaliseringen. Då utredningens förslag
om tillämpningen av förköpsrätten därjämte synes utskottet så utformat, att
olägenheterna för en fastighetsinnehavare bliva jämförelsevis begränsade,
anser sig utskottet kunna tillstyrka förköpsrättsinstitulet i den form, som
det i utredningen fått. Förköpsrätten bör dock — i motsats till vad kommittén
föreslagit — icke gälla, då försäljning sker till syskon eller syskonbarn.

Såsom skäl för en inskränkning i fråga om förköpsrättens giltighet har
vidare i regel anförts, att det ofta hos köpare och säljare förelåge ett starkt
önskemål att inom släkten bevara en fastighet, som i flera generationer tillhört
denna. Sveriges lantbruksförbund har vidare framhållit att nu rådande
förhållanden för jordbruksbefolkningen ofta ledde till betydande svårigheter,
då det gällde att inom släkten behålla en viss fastighet, samt att, enär stora
värden stode på spel, dessa svårigheter icke borde ytterligare ökas genom en
alltför vid omfattning av förköpsrätten.

Ytterligare inskränkning i fråga om möjligheten att utöva den statliga förköpsrätten
har i några yttranden förordats. Sålunda ha bland andra lantbruksakademien,
länsstyrelserna i Kronobergs och Älvsborgs län samt jordbrukskommissionen
i Skaraborgs län uttalat sig mot tillämpande av rätten
gentemot sådan arrendator, som enligt eljest gällande bestämmelser skulle
äga inlösa den ifrågavarande fastigheten, därvid jordbrukskommissionen anfört,
att arrendatorns önskan att inlösa fastigheten i allmänhet torde vara
grundad på en på flerårig erfarenhet vilande uppfattning om möjligheterna
för honom att å brukningsdelen vinna en tillfredsställande försörjning. Södermanlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har givit uttryck
åt den uppfattningen, att förköpsrätten icke borde gälla mot någon som
kunde bliva arvsberältigad efter säljaren eller mot någon dennes kusin, som
ämnade själv bruka fastigheten. Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
som förklarat sig hysa betänkligheter mot införande av eu
rätt av ifrågavarande slag överhuvud taget, har uttalat, att en sådan rätt en

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

ligt utskottets mening i vart fall icke borde kunna göras gällande gentemot
person, som kunde komma i åtnjutande av lagstadgad arvsrätt efter säljaren,
eller mot den som brukade fastigheten. Vidare bär jordbrukskommissionen
i Kalmar läns norra hushållningssällskaps område funnit förköpsrätten
icke böra ifrågakomma vid överlåtelse från fosterföräldrar till fosterbarn
eller deras avkomlingar och ej heller då sannolika skäl förelåge till
antagande att personliga förhållanden i övrigt mellan säljaren och köparen
påverkat köpevillkoren i för köparen förmånlig riktning. 1 sammanhang med
dessa uttalanden har jordbrukskommissionen anfört.

Kommissionen vill vidare förorda, att vid förköpsrätt priset icke i något
fall må sättas lägre än taxeringsvärdet, med den eventuella jämkning däri,
som må vara motiverad av inträffade förändringar, till exempel nybyggnad
eller brandskada efter det taxeringsvärdet senast åsatts. Kommissionen vill
även i detta sammanhang som sin åsikt framhålla, att det allmänna vid process
inför domstol om förköpsrätt icke blott bör stå kostnaderna för själva
förfarandet, utan att staten även utan någon som helst behovsprövning bör
ersätta sin motpart i rättegången alla hans kostnader i målet, däri inberäknat
bland annat full ersättning för enskildas förlust av arbetsförtjänst på
grund av personlig inställelse inför rätten.

I några yttranden har införandet av förköpsrätten tillstyrkts under förutsättning
att tydliga och restriktiva bestämmelser för rättens utövande tillskapades.

Dylikt uttalande har bland annat gjorts av norrlandskommittén, vilken
anfört, att förköpsrätten borde anlitas endast i de fall, där problemet ej eljest
kunde lösas och där det allmännas påtagliga intresse vore fullt klarlagt, samt
att kommittén utginge från att vid lagstiftningen skulle tydligt angivas den
gränsdragning, som skulle förekomma. Norrlandskommittén har vidare uttalat,
att sättet för förköpsrättens anordnande syntes kunna innebära risk
för olämplig prisbildning å jordbruksfastigheter, eftersom en fastighet, därest
rationaliseringsorganets priserbjudande ej godkänts av säljaren, skulle kunna
säljas till annan köpare till samma eller högre pris.

Länsstyrelsen i Örebro län har åberopat ett av överlantmätaren i länet avgivet
yttrande, vari — sedan det framhållits att förköpsrätten såsom innebärande
ett ingrepp i den fria förfoganderätten medförde vissa vådor i rättssäkerhetsavseende
— anförts följande.

En anordning, som åtminstone i viss mån torde för jordägarna te sig betryggande,
vore att vid ett utövande av förköpsrätten utforma den individuella
planeringen — vilken ju även enligt kommitténs förslag avses skola
under vissa förhållanden uppdragas åt lantmätare — såsom ett förrättningsförfarande,
vid vilket vederbörande jordägare bereddes tillfälle att göra sina
intressen gällande. I frågor rörande utövande av förköpsrätt kunna nämligen
svårbedömda intressemotsättningar förekomma. Såsom exempel må endast
anföras det fall, att den avsedde köparen ämnar utnyttja fastigheten
såsom förstärkning av ett förut innehaft basjordbruk men fastigheten även
kan komma i fråga att utnyttjas till förstärkning av ett övergångsjordbruk,
d. v. s. en rationaliseringsåtgärd, som faller inom ramen för den föreslagna
statliga rationaliseringsverksamheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

173

Riksförbundet landsbygdens folk har förordat en inskränkning av förköpsrättens
tillämpningsområde tiW brukningsdelar av övergångsjordbrukets
storlek. I samma riktning ha länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Hallands län uttalat sig.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat sig
icke i princip ha något att erinra mot införande av en statlig förköpsrätt,
därest de med anlitande av sådan rätt bildade brukningsdelarna från ekonomisk
synpunkt vore avsevärt överlägsna de förutvarande fastigheterna var
för sig.

1 flera yttranden har största försiktighet i tillämpningen av förköpsrätten
förordats, och länsstyrelsen i Älvsborgs län har i sammanhang med ett sådant
uttalande påpekat, att det kunde uppstå icke oväsentliga svårigheter
att utan betydande utgifter för det allmänna förvalta inköpta brukningsdelar,
som först efter en längre tid kunde läggas till de fastigheter, som
skulle förstärkas. Ett liknande uttalande har gjorts av jordbrukskommissionen
i Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps området varjämte jordbrukskommissionen
anfört, att önskvärda rationaliseringar, i stället för att
genomföras med anlitande av förköpsrätt, borde stimuleras fram genom engångsbidrag,
gärna frikostigt tilltagna i sådana fall, där rationaliseringseffekten
bedömdes bliva särskilt hög.

I några yttranden, hland annat från Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, har uttalats att, därest förköpsrätt infördes, lagen
den 21 december 1945 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
borde upphävas. Som skäl härför har anförts, att sistnämnda lag annars
skulle bliva ett instrument, genom vilket staten finge möjlighet att förvärva
jordbruksfastigheter till lägre pris än om fri konkurrens förekomme.

Hushållningssällskapens ombud ha uttalat, att mot en sådan tvångsåtgärd
som förköpsrätten kunde anföras erinringar av allvarligaste slag samt att,
därest en sådan rätt skulle införas, densamma borde komma till användning
endast i de fall, i vilka det föreliggande rationaliseringsproblemet icke kunde
lösas medelst mindre långt gående åtgärder och i vilka det allmännas intresse
vore fullt klarlagt.

Länsstyrelsen i Kristianstads lån har förklarat sig icke kunna tillstyrka
förköpsrättens införande, därvid länsstyrelsen anfört, att en sådan rätt skulle
vålla missnöje och allmän osäkerhet hos jordbruksbefolkningen och därigenom
orsaka mer skada än nytta. Samma mening har kommit till uttryck i
yttranden av jordbrukskommissionerna i Göteborgs och Bohus län samt i
Skaraborgs län.

Statskontoret har yttrat, att den föreslagna förköpsrätten måste förutsättas
komma att direkt påverka priserna å de jordbruk, som behövdes för den
yttre rationaliseringens genomförande, särskilt som staten skulle i vissa fall
ersätta eventuellt föreliggande skillnad mellan det pris tillskottsjorden betingade
i fria marknaden och det värde densamma hade vid sammanläggning
med annan fastighet.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Jämväl skogsstyrelsen har uttryckt farhågor för att staten genom fastighetsköp
i rationaliseidngsfrämjande syfte skulle åsamkas ekonomiska förluster.
Styrelsen har i detta hänseende anfört följande.

Såväl vid genomförandet av den aktiva inköpspolitiken som vid tillämpning
av förköpsrätten synes risk föreligga för att staten kommer att i många
fall få köpa till överpris och sälja till underpris. Rent affärsmässigt komma
nämligen rationaliseringsorganen att inta en ogynnsam ställning, ogynnsammare
ju mera organets planer bliva kända för jordägarna och ju hårdare det
engagerar sig i vissa lösningar av rationaliseringen i en viss ort. Särskilt
komma väl fastigheter och jordområden, som intaga en nyckelställning i
rationaliseringsplanen, att betinga höga pris. Förlusten för staten borde kunna
minskas om rationaliseringsorganen i den utsträckning som är möjlig inrikta
sig på att icke uppträda som tredje part utan endast förmedla kontakten
mellan säljare och köpare och låta dessa själva komma överens om
priset. Självfallet är dock detta tillvägagångssätt icke alltid möjligt.

Den av kommittén förordade skyldigheten för köpare av fastighet, till vilken
staten har förköpsrätt, att med ed bekräfta köpevillkoren har i allmänhet
icke föranlett särskilda uttalanden. I några yttranden, bland andra det
som avgivits av Riksförbundet landsbygdens folk, har dock åberopats den av
vissa ledamöter av kommittén avgivna reservation, däri införandet av en
dylik edgångsskyldighet avstyrkts. Vidare har Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott avstyrkt införandet av en sådan skyldighet,
då den enligt utskottets mening knappast vore nödvändig och därjämte
strede mot eljest vedertagna grunder för stadgandet av edgångsskyldighet.
Liknande uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Östergötlands län.

Såsom komplement till den föreslagna förköpsrätten har Östergötlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott föreslagit stadgande av skyldighet
för staten att efter hembud av ägare av ett övergångs jordbruk inlösa
fastigheten till gällande taxeringsvärde. Fn bestämmelse av denna innebörd
syntes utskottet komma att få gynnsamma verkningar icke minst i psykologiskt
hänseende.

Liknande uttalanden ha gjorts av bl. a. lantbruksstyrelsen, förvaltningsutskotten
i Stockholms läns och stads hushållningssällskap, Älvsborgs läns södra
hushållningssällskap och Skaraborgs läns hushållningssällskap.

Jämväl Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
föreslagit införande av en skyldighet för staten att efter hembud inlösa fastighet.
I sammanhang härmed har utskottet anfört följande.

Med tanke på befolkningsutvecklingen på landsbygden kan den situationen
tänkas snart föreligga beträffande vissa jordbruksfastigheter, att brukarna
icke ha någon nära anhörig som vill övertaga fastigheten och icke
heller kan finna annan köpare till densamma. I dylikt fall bör staten äga
icke blott rätt utan även skyldighet att efter värdering övertaga fastigheten,
då den hembjudes till rationaliseringsorganet, om fastigheten i framtiden kan
användas till förstärkning av närliggande jordbruk eller med fördel kan läggas
till annan statens egendom.

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

175

Kommitténs förslag om införande av rätt till expropriation i vissa
fall i syfte alt därigenom underlätta elt genomförande av den yttre rationaliseringen
har i flertalet yttranden tillstyrkts helt eller delvis. Därvid har dock
i allmänhet understrukits vikten av att i lagstiftningen klara och restriktiva
linjer bleve uppdragna beträffande de fall, då expropriation skulle få förekomma,
samt att detta instrument komme att användas med största försiktighet
och endast såsom ett yttersta medel för att undanröja hinder för genomförande
av rationaliseringen. Samma synpunkter ha anförts även i åtskilliga
yttranden, i vilka tveksamhet i fråga om lämpligheten av att rationaliseringen
främjades genom expropriation kommit till uttryck utan att dock
något avstyrkande uttalande gjorts. I de yttranden, i vilka införandet av expropriationsinstitutet
helt eller delvis avstyrkts, har den intagna ståndpunkten
huvudsakligen motiverats med betänkligheter mot avsteg från principerna
att expropriation bör få anlitas allenast till främjande av allmänna intressen
och att rationaliseringen bör genomföras på frivillighetens väg.

I tillstyrkande riktning ha bland andra lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
egnahemsstyrelsen, skogsstyrelsen, socialstyrelsen, Riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, landsorganisationen, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund, fastighetsbildningssakkunniga, 19H års
vanhåvdsutredning, åtskilliga länsstyrelser, förvaltningsutskotten i flertalet
hushållningssällskap samt vissa jordbrukskommissioner och torrläggningsnämnder
uttalat sig.

Sålunda ha fastighetsbildningssakkunniga anfört.

De sakkunniga vilja instämma med kommittén i dess uppfattning att rationaliseringsarbetet
även i fortsättningen i huvudsak skall utföras av jordbrukarna
själva och på frivillighetens väg. Å andra sidan måste de sakkunniga
bestämt hävda, att om och i den mån man finner denna huvudregel
vara otillräcklig och i stället anser sig nödsakad att tillgripa olika tvångsåtgärder,
dessa åtgärder då måste utformas på ett sådant sätt, att de verkligen
bliva effektiva och icke i praktiken medföra att rationaliseringsåtgärdema
stanna vid halvmesyrer. Väl har kommittén i fråga om expropriationsinstitutet
med rätta framhållit, att expropriationen såsom ett medel för genomförande
av den yttre rationaliseringen kommer att få sin största betydelse
däri, att genom förefintligheten av expropriationsrätt frivilliga uppgörelser
kunna förväntas komma till stånd i fler fall än som eljest skulle ha
varit möjligt. Men just därför gäller det icke blott att i rättssäkerhetens intresse
så noggrant som möjligt precisera de förutsättningar, under vilka
expropriationsrätt skall få utövas, utan även att utforma dessa förutsättningar
så, att expropriationsrätten verkligen kommer att bliva ett effektivt medel
och icke mer eller mindre stanna på papperet. Med hänsyn till det motstånd
som mångenstädes —- av psykologiskt fullt förklarliga motiv — reses
mot att alls använda expropriationsinstitutet såsom ett medel för genomförande
av den yttre rationaliseringen, måste det ur fastighetsbildningssynpunkt
vara välgrundat att varna mot ett kompromissande, som skulle leda
till att detta medel i praktiken komme alt förfuskas.

Fastighetsbildningssakkunniga ha härpå uttalat, att expropriation borde
kunna ske till förmån icke blott — såsom kommittén föreslagit — för typiska
övergångsjordbruk utan även för något bärkraftigare brukningsenhetcr,

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

då det ofta vore svårt att avgränsa de egentliga övergångsjordbruken från
brukningsenheter, som kunde bestå på lång sikt. Kommitténs uttalande om
att expropriation icke skulle få tillgripas för att bringa ett övergångsjordbruk
över basjordbrukets nivå har biträtts av fastighetsbildningssakkunniga.
vilka emellertid ansett, att eu sådan regel icke borde vara undantagslös, då
hänsyn till expropriationsfastighetens arronderingsförhållanden understundom
kunde motivera att till övergångs jordbruket lades en hel, fritt från
expropriationsfastigheten belägen äga av sådan storlek att övergångsjordbruket
genom tillskottet omvandlades till ett normjordbruk. Vidare ha fastighetsbildningssakkunniga
funnit kravet, att expropriation av tillskottsjord
skulle få ske endast under förutsättning att komplettering av övergångsjordbruket
icke kunde ske genom sammanläggning med annat övergångsjordbruk
eller del av sådant jordbruk, alltför strängt, därvid de sakkunniga
anfört.

Det må erinras om den avstyckningsverksamhet från större jordbruk, som
i icke ringa utsträckning bedrivits av systematiskt verksamma exploatörer,
med påföljd att mängder av ofullständiga brukningsenheter bildats. Sociala
hänsyn till de småbrukare som slagit sig ned på dylika ofullständiga brukningsenheter
kräva, att expropriationsrätten såsom ett medel att förstärka
dessa brukningsenheter icke begränsas till allenast de fall, då en förstärkning
ej kan ske genom sammanslagning av de sålunda bildade ofullständiga
enheterna. Visserligen framhåller kommittén i detta sammanhang, att man
torde böra förutsätta att de befintliga övergångsjordbruken förr eller senare
genom statens aktiva inköpspolitik eller genom statens förköpsrätt komma
att bliva disponibla för rationaliseringsändamål. Men i praktiken skall detta
ofta innebära, att det kommer att tarvas en generationsväxling för att förstärkningen
av övergångsjordbruken skall komma till stånd. Ett sådant dröjsmål
synes onödigt och omotiverat.

I nära anslutning till en reservant inom kommittén anse fastighetsbildningssakkunniga
därför, att det bör bliva föremål för en fri prövning, huruvida
och i vad mån man i sådana eller andra liknande fall bör lägga samman
de ofullständiga brukningsenheterna eller expropriationsledes komplettera
dem med tillskottsjord från större jordbruk (alltså även från andra
större jordbruk än just det varifrån de avskilts). Vid denna prövning bör
hänsyn till samtliga inverkande omständigheter tagas. Av särskilt stor betydelse
blir härvid byggnadsbeståndet å de olika brukningsenheterna.

Väl kan mot en sådan utformning av expropriationsinstitutet, som skulle
innebära fri prövningsrätt i dessa fall, invändas att expropriationsvapnet då
komme att drabba orättvist, i det att den styckningspolitik som numera fördömes
dock ej var förbjuden av lagstiftaren vid den tidpunkt då densamma
praktiserades samt att ägaren till det större jordbruket numera kan vara en
annan än den som en gång i tiden exploaterade den större fastigheten. Dessa
invändningar synas dock icke böra tillmätas avgörande betydelse. Expropriationsinstitutet
— en gång godkänt såsom ett medel i rationaliseringsbefrämjande
syfte — måste utformas på ett fullt effektivt sätt.

En ledamot av fastighetsbildningssakkunniga har dock på denna punkt i
stället anslutit sig till jordbrukskommitténs uppfattning.

I frågan om ofullständiga jordbruks komplettering med skog ha fastighetsbildningssakkunniga
yttrat följande.

Kunql. Maj:ts proposition nr 75.

177

Kommittén har anfört, att expropriation av skog bör få ske endast under
förutsättning att den önskade förstärkningen av fastighetens härkraft ej kan
ernås genom rationaliseringsåtgärder i fråga om själva jordbruket eller genom
sådant tillskott av skog, som kan åvägabringas genom statens aktiva
inköpspolitik eller statens förköpsrätt. Där framhålles vidare, att den yttre
rationaliseringen i skogsbygderna ej alltid i samma mån som i slättbygderna
kan betraktas såsom ett rent jordbruksrationaliseringsproblem utan att det
i ett mycket stort antal fall måste bliva fråga om ett samtidigt övervägande
av vad som kan åstadkommas genom åtgärder av både jordbruksjord- och
skogstilldelning. De sakkunniga skulle för sin del vilja skärpa detta uttalande
så, att den yttre rationaliseringen i nämnda trakter av landet i princip
aldrig bör uppfattas såsom allenast ett problem om förstärkning av jordbruket
i inskränkt bemärkelse, utan att rationaliseringsverksamheten här regelmässigt
bör sikta till skapande av fullt lönsamma kombinerade jordbruk.
Själva åkerjordens storlek är härvidlag icke en avgörande faktor utan i minst
lika hög grad betestillgången och skogsarealen.

Vidare må framhållas att, eftersom skogen ofta — särskilt i bolagens händer
—• endast med långa mellanrum om ens någonsin blir föremål för försäljning,
den aktiva inköpspolitiken och den statliga förköpsrätten med all
säkerhet mångenstädes komma att visa sig vara otillräckliga medel när det
gäller önskvärd komplettering med skog.

På grund av vad sålunda anförts få de sakkunniga för sin del avstyrka
kommitténs regel, alt expropriation av skog icke må ifrågakomma i andra
fall än de av kommittén angivna. Förslaget i denna del måste anses alltför
stelt och det bör bliva föremål för en av hänsyn till ortsförhållandena betingad
fri prövning, om och i vad mån rationaliseringen — även om den bedrives
med användande av tvångsåtgärder — skall åstadkommas på det ena
eller andra sättet. Först om expropriationsförutsättningarna med avseende
å skog utformas sa som nu föreslagits, kan man vänta sig att expropriationsrätten
kommer att animera frivilliga uppgörelser. Ur denna synpunkt borde
därför den föreslagna ändringen icke möta allför stora betänkligheter ens
utifrån jordbrukskommitténs egna utgångspunkter, eftersom ju kommittén
anser expropriationsinstitutets förnämsta betydelse vara alt åstadkomma frivilliga
uppgörelser i sådana fall där detta utan en expropriationsrätt icke
kan antagas vara möjligt.

Sedan fastighetsbildningssakkunniga härefter omnämnt, att kommittén föreslagit,
att rätten till expropriation av tillskottsjord från större jordbruk
ävensom av skog skulle vara betingad av alt expropriationsfastighetens bärkraft
icke genom expropriation märkbart försämrades, ha de sakkunniga
fortsatt.

Härigenom har kommittén otvivelaktigt velat skärpa kraven i jämförelse
med den ståndpunkt, som med avseende å förstärkning av ofullständiga jordbruk
med tillskottsjord kom till uttryck inom 1936 års egnahemsutredning
och som icke mötte någon direkt gensaga vare sig från departementschefen
ar 1939 i dennes proposition angående ändrade grunder för egnahemsverksamheten
in. m. eller från andra lagutskottet i dess utlåtande nr 28/1942,
nämligen att expropriation ej skulle lå ske om genom expropriationen avsevärd
olägenhet konnne all tillskyndas expropriationsfastigheten.

Den av kommittén föreslagna skärpningen anse de sakkunniga icke vara
välgrundad. Uttrycket märkbart försämra måste anses så pass vagt, att det
med en sådan formulering skulle kunna uppkomma risk för atl lantbruksnämnderna
sasom varande de organ, vilka enligt kommitténs mening skola

Iiihang till riksdagens protokoll l''J''i''7. 1 samt. Nr 75. 12

178

Kanyl. Mcij:ts proposition nr 75.

taga initiativ till exproprialionsåtgärder, ej våga handla i sådana fall där
detta enligt en objektiv bedömning borde vara lämpligt. En så vag regel skulle
även kunna föranleda att praxis komme att växla inom olika lantbruksnämnder
allt efter ledamöternas grundinställning. Det förefaller därför de
sakkunniga lämpligast att välja en formulering, som ger frihet åt både lantbruksnämnderna
och Kungl. Maj :t i egenskap av beslutande organ och som
överhuvud taget är ägnad att skänka expropriationsinstitutet tillräcklig effektivitet,
särskilt när det gäller önskvärd komplettering av skoglösa eller
skogfattiga jordbruk med skog. De sakkunniga hålla det ingalunda för uteslutet,
att den av kommittén valda formuleringen skulle i viss mån motverka
frivilliga uppgörelser. Icke minst på denna grund torde en ändring av formuleringen
vara tillrådlig.

Två ledamöter av fastighetsbildningssakkunniga ha på denna punkt, såvitt
angår avskiljande av jordbruksjord, anslutit sig till kommitténs uppfattning.

Fastighetsbildningssakkunniga ha om kommitténs uttalande, att det vid
expropriation av skog i regel icke torde bliva fråga om större skogstilldelning
än att brukarens eget behov av sysselsättning tryggades, anfört, att en begränsning
av antytt slag icke vore lämplig, enär underlåtenhet att taga hänsyn
jämväl till den manliga arbetskraft i övrigt, som vore och borde vara fast
knuten till brukningsenheten, medförde att brukningsenheten ej heller efter
expropriationsåtgärdens vidtagande bleve fullt lönsam.

Beträffande expropriation av tillskottsjord från större jordbruk ha fastighetsbildningssakkunniga
vidare anfört.

1 samband med diskussionen rörande förutsättningarna för expropriation
av tillskottsjord från större jordbruk anför jordbrukskommittén, att man vid
prövningen av om dessa förutsättningar äro uppfyllda synes böra utgå från
den uppdelning i brukningsdelar, som faktiskt föreligger, och att hänsyn sålunda
ej bör tagas till indelningen i jordregisterenheter. Om alltså en brukningsenhet
består av till exempel fyra olika registerfastigheter och fråga uppkommer
om expropriation av en del av en viss i brukningsenheten ingående
registerfastighet, skall expropriationens tillåtlighet bedömas med hänsyn till
åtgärdens inverkan på hela brukningsenheten.

Denna sats leder emellertid i praktiken till vissa komplikationer beroende
därpå att expropriationen såsom sådan är en fastighetsbildande åtgärd. I
nyssnämnda fall kommer följaktligen att i samband med expropriationen
bildas eu ny, i civilrättsligt hänseende för sig bestående fastighet, som enligt
gällande rätt kan säljas vidare, även om den — vilket i dylika lägen givetvis
ofta är förhållandet — alls icke uppfyller kraven å en fullständig brukningsenhet.
Därest avskiljandet av den behövliga tillskottsjorden sker medelst avstyckning
och icke genom expropriation, inträder ej någon sådan påföljd.
För den händelse återstoden av den enskilda registerfastigheten icke kan
bliva varaktigt använd med mindre än att den brukas gemensamt med annan
jord, eventuellt med hela den återstående brukningsenheten, gäller nämligen
då, att avstyckningsåtgärden för sin tillåtlighet är beroende av att rättslig
sammanläggning av återstoden av den förstnämnda registerfastigheten med
erforderlig del av den övriga brukningsenheten kommer till stånd. Men sker
avskiljandet genom expropriation, tarvas ingen dylik sammanläggningsåtgärd.

Denna dualism måste hävas. Följden av att expropriationens tillåtlighet i
berörda fall avgöres med utgångspunkt från åtgärdens inverkan på hela
brukningsenheten, vilken ståndpunkt de sakkunniga i och för sig biträda,

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

179

måste därför bliva att expropriationen kombineras med sammanläggning.
Kan sammanläggning av en eller annan orsak omöjligen åvägabringas, bör
expropriation vägras. Genom en sådan princip kommer också rent statsekonomiskt
sett den fördelen att vinnas, att krav på intrångsersättning, grundade
därpå att den enskilda registerfastigheten försämras, ej behöva bifallas. Understrykas
må dock att det i detta avsnitt berörda problemet kommer att
förlora sin aktualitet, därest en lagstiftning om obligatorisk sammanläggning
av fastigheter, vilka brukas såsom en enhet, kommer till stånd.

Med hänvisning till det av herr Ytterborn reservationsvis inom kommittén
avgivna yttrandet ha fastighetsbildningssakkunniga anfört, att det i yttrandet
avsedda fallet ägde aktualitet även för andra delar av landet än övre
Norrland, samt förklarat sig dela den i yttrandet tillkännagivna meningen,
därvid de sakkunniga ytterligare anfört följande.

Vad som gör detta fall ömtåligt är emellertid, att det bryter ramen för
jordbrukskommitténs förslag rörande expropriation såsom medel för genomförande
av den yttre rationaliseringen, eftersom expropriation ju här skulle
få ske, även om expropriationsfastigheten icke är att beteckna såsom ett större
jordbruk och utan hänsyn till att ägaren är en jordbrukare i egentlig menmg.
Enligt fåstighetsbildningssakkunnigas förmenande är det iikväl nödvändigt,
att tvångsåtgärder skola kunna fa tillgripas i sådana situationer.
Blotta vetskapen om att expropriation kan utövas torde i praktiken .säkerligen
vara ägnad att undanröja enstaka ägares motstånd mot en på frivillig
väg eftersträvad rationalisering. Detta expropriationsfall kan ju icke heller
anses på något sätt ömmande, då det ju icke för med sig att någon jordbrukare
behöver upphöra med sitt jordbruk eller att lönsamheten hos ett bestående
jordbruk påverkas. Anmärkas må likväl att man i särskilda fall tor
de kunna räkna med att nå det åsyftade resultatet genom ägoutbyte, dock
under förutsättning att detta institut reformeras i sådan riktning att det icke
blir lika strängt villkorat som enligt nu gällande rätt är förhållandet.

Slutligen ha fastighetsbildningssakkunniga sagt sig vilja med skärpa understryka
kommitténs uttalande om angelägenheten av att kronan vore beredd
att avstå kronan tillhörig skogsmark i sådana fall, då expropriation
skulle kunnat ske, om marken tillhört annan än kronan.

Egnahemsstyrelsen har i överensstämmelse med fastighetsbildningssakkunniga
uttalat sig för en viss vidgning av gränserna för expropriationsinstitutets
tillämpningsområde. Salunda har styrelsen till en början förordat en uppmjukning
av den av kommittén föreslagna regeln, att expropriation av jord
från större jordbi uk skulle fa ske endast om komplettering av övergångsjordbruket
icke kunde verkställas genom sammanläggning med annat övergångsjordbruk
eller del av sådant. Härom har styrelsen yttrat.

Äro förhållandena sådana, att visserligen eu komplettering av ett övergångsjordbruk
kan åstadkommas genom sammanläggning med annat dylikt
jordbruk eller del därav men samtidigt därigenom avsevärt försämras möjligheterna
att för andra närbelägna övergångsjordbruk åstadkomma en ändamålsenlig
yttre rationalisering, bör det stå öppet för rationaliscringsorganet
att välja det ur det allmännas synpunkt lämpligaste av de två alternativen.
Vid sådant övervägande torde i andra hand även befolkningspolitiska
och sociala synpunkter höra få i någon mån tillmätas betydelse. Nu ifrågavarande
förutsättning för expropriationsinslilulels användning synes därför

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

böra utformas i sådan riktning att för rätt till expropriation förutsattes, att
den önskade kompletteringen av övergångsjordbruket ej kan åstadkommas
genom sammanläggning med annat dylikt jordbruk eller del av sådant jordbruk,
varvid dock hinder för expropriation ej skall anses föreligga, därest
komplettering av övergångsjordbruket på sistberörda sätt skulle avsevärt
försvåra rationaliseringens genomförande för andra närbelägna övergångsjordbruk
eller eljest vålla framträdande olägenhet ur det allmännas synpunkt.

Vidare har egnahemsstyrelsen på samma grunder som anförts av fastighetsbildningssakkunniga
förordat, all såsom villkor för att expropriation från
större jordbruk skulle få äga rum stadgades, att expropriationsfastigheten
genom åtgärden icke skulle få avsevärt försämras i stället för sasorn av
kommittén föreslagits — att fastigheten icke skulle fa försämras märkbart.
Motsvarande ändring har av styrelsen förordats i fråga om de av kommittén
föreslagna villkoren för expropriation av skog. Härjämte har styrelsen
anslutit sig till det av herr Ytterborn avgivna särskilda yttrandet till kommitténs
betänkande.

Två ledamöter av egnahemsstyrelsen ha dock förklarat sig anse, att expropriation
av jordbruksjord ej borde ha vidare omfattning än kommittén föreslagit
och att expropriation av skog borde tillåtas endast i den utsträckning,
som angivits i den av kommitténs ordförande med flera avgivna reservationen
mot kommitténs betänkande.

Jämväl jordbrukskommissionen i Västerbottens län har ansett en utvidgning
av de föreslagna expropriationsreglernas tillämpningsområde erforderlig.
Jordbrukskommissionen har därom anfört följande.

Även om, såsom kommittén framhållit, man kan räkna med att expropriation
i praktiken kommer att bliva ett föga anlitat medel måste medlet
finnas och med sådan utformning att detsamma vid behov av tillämpning får
verklig effekt. Ty eljest kan genomförandet av rationaliseringen av fastighetsbeståndet
äventyras. Kommissionen, som anser att begränsning av expropriationsrätten
till ofullständiga brukningsdelar kommer aU betänkligt minska
värdet av expropriationsrätten, tänker därvid närmast på de kombinerade
jordbruk, som i jordbrukares hand äro fullgoda brukningsdelar, men som.
sedan de kommit i skogsexploatörers ägo, på jordbruksnäringens bekostnad
förvandlas till skogsfastigheter, vars avkastning helt undandrages jordbruket
och varav ej heller orten i övrigt får någon nytta i form av arbetsförtjänster
och skatteinkomster. Man kan emellertid skilja pa sadana skogshemman
som ägas av personer eller företag vars verksamhet varken sammanfaller med
jordbruksnäringens intresse eller eljest har betydelse för ortens näringar i
övrigt och sådana som ägas av personer eller företag, vars verksamhet utan
att befrämja jordbruket dock har väsentlig betydelse för ortens näringsliv
eller näringslivet sett i större sammanhang.

Kommissionen vill ifrågasätta huruvida icke expropriationsrätten bor givas
vidare tillämpningsområde än kommittén föreslagit så att nämnda rätt
kunde omfatta i första hand alla slags jordbruksfastigheter och skogsfastigheter,
som äro i sådan ägares hand, vars verksamhet star främmande för
jordbrukets intresse och saknar betydelse för ortens näringsliv i övrigt. Från
expropriation böra fritagas sådana fullständiga, av icke jordbrukare ägda
jordbruksfastigheter, som icke endast hållas fria från vanhävd utan därjämte
skötas på ett rationellt och föredömligt sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

181

Då många av här avsedda fastigheter äro väl ägnade till förstärkning av
andra fastigheter bör föreslagen utvidgning av expropriationsrätten kunna
bliva ett verksamt medel vid rationaliseringen av fastighetsbeståndet utan att
kunna anses otillbörligt hårt träffa ägarna, vilkas motiv vid förvärv huvudsakligen
varit spekulation.

I detta sammanhang bör måhända framhållas, att 1946 års lag om tvångsinlösen
av vanhävdad jordbruksegendom knappast kan tillämpas å skogshemman
eller kombinerade jordbruk eftersom dessas väsentliga del och värde
utgöras av skogsmark.

Lantmäteristyrelsen har anfört:

På grund av sin erfarenhet från många praktiska fall har styrelsen den
uppfattningen, att det nu föreslagna rationaliseringsarbetet skulle utan möjlighet
till expropriation stöta på svårigheter, som icke kunna övervinnas. Enligt
styrelsens mening bör man därvid icke gå mindre långt än kommittén
föreslagit. Särskilt synes det styrelsen som om den av kommittén använda
formuleringen märkbart försämras i avseende å expropriation av tillskottsjord
från större jordbruk är onödigt sträng. Regeln att expropriationsfastigheten
skall ligga över normjordbrukets nivå för att expropriation skall tilllåtas
är jämväl i vissa fall olämplig. Även till brukningsdelar under denna
nivå höra ofta spridda smärre skiften, utskiften, urfjällar, enklaver o. d.
Dessa kunna ej sällan utan skada avstås och med fördel användas som förstärkning
till ofullständiga jordbruk och rationalisering av indelningen.

Mot de av kommittén uppsatta principerna för bestämmandet av de fall,
där expropriation av skog bör kunna förekomma, synes ej vara något att
erinra. Uppenbart torde vara, att den önskade rationaliseringen för stora delar
av landet ej kan genomföras utan möjlighet till expropriation jämväl av
skogsmark.

Härjämte har lantmäteristyrelsen uttalat, att styrelsen hade vissa erinringar
att framställa mot kommitténs förslag rörande tillämpning av expropriation
i samband med omskifte men att styrelsen icke funne skäl att närmare ingå
på detta spörsmål med hänsyn till att fastighetsbildningssakkunniga hade
frågan om stadgande av nya principer för omskifte under utredning.

Skogsstyrelsen har närmare utvecklat sin uppfattning i följande uttalande.

Enligt styrelsens mening skall ett sådant tvångsmedel som expropriation
tillgripas endast i fall, då samhälleliga intressen av största betydelse icke
kunna tillgodoses på annat sätt. Därest man anser att beredandet av ändamålsenliga
driftsbetingelser för jordbruket är ett sådant intresse -— och därom
synas meningarna ej vara delade — lär det icke i princip kunna anses
lör rättsmedvetandet stötande att införa expropriationsrätt för tillgodoseende
av detta behov. Även om det i varje enskilt fall, när jord överföres från
en ägare till en annan, måhända icke framstår som en så påtaglig fördel
jämväl för det allmänna, måste dock det slutliga resultatet anses innebära
ett samhälleligt intresse av största betydelse. Att expropriationsinstitutet i
tall som delta måste handhavas med den allra största försiktighet vill skogsstyrelsen
emellertid livligt understryka. Det bör icke få tillgripas förrän man
utan resultat prövat alla andra vägar att ge skälig bärgning åt brukare av
eu gård, som anses böra bestå på lång sikt. Härmed avses då icke blott åtgärden-
som innebära rationalisering av själva brukningsdelen och dess drift
utan även prövning av sysselsättningsmöjligheterna vid sidan av jordbruk
och skogsbruk såsom hantverk, hemarbete åt industrier in. m. Därest författningsbestämmelserna
utformas så att garantier skapas för att expropria -

182

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

iionsinstitutet i praktiken kommer att tillämpas så restriktivt, som kommittén
synes ha förutsatt, borde några skadeverkningar knappast behöva
uppstå.

Rörande den föreslagna möjligheten till expropriation av skog har Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund anfört.

Vid bedömningen av denna ytterst känsliga fråga kan det måhända vara
av ett visst värde att hålla i minnet, på vad sätt en mycket stor del av de
stora skogsfastigheterna, enkannerligen bolagsskogarna tillkommit. Vad
just dessa skogar beträffar ha de ju ofta bildats, antingen genom att ett ursprungligen
stort skogshemman sålt bort större delen av till fastigheten hörande
skogsareal till ett bolag, eller därigenom, att hela ursprungsfastigheten,
skog såväl som jord, sålts till bolaget, som därefter hållit kvar huvudparten
av hemmanets skogsmark efter att ha avstyckat och återsålt inägoma,
utan eller med ringa skogsmark. I varje fall för de mycket stora delar avlandet
där nu antydda utveckling varit vanligt förekommande synes man
icke behöva hysa allt för starka betänkligheter mot expropriation, som i
dessa landsändar mycket ofta helt enkelt innebär ett återförande av nödvändiga
produktionsmedel till den ursprungliga produktionsenheten.

För de delar av landet, sålunda i huvudsak södra Sverige, där förut berörda
utveckling icke förekommit, hyser riksförbundet i princip starkare
betänkligheter beträffande ett expropriationsförfarande. Med hänsyn till värdet
av kombinationen jord-skog måste förbundet emellertid godtaga expropriation
av skog, om än i mindre utsträckning, även här. De av kommittémajoriteten
i betänkandet framhållna starka begränsningarna av expropriationsförfarandet
vill dock riksförbundet kraftigt understryka.

I detta sammanhang önskar även riksförbundet uttala sin anslutning till
kommitténs principiella uttalande, att skog ej bör avskiljas från jord, som
den i brukningshänseende redan är förenad med, samt att expropriation ej
kan tänkas ske i något större antal fall annat än i de mera utpräglade
skogsbygderna.

Sveriges lantbruksförbund har anfört följande:

Lantbruksförbundet har för sin del funnit, att kommitténs rekommendationer
om ökad rätt till expropriation av jordbruksjord måste anses vara
relativt väl avvägda med hänsyn till det föreliggande behovet och jordbrukarnas
föreslagna relativt stora inflytande vid rationaliseringens genomförande.
Under förutsättning att befogenheterna rörande åkerjorden utnyttjas
i den mycket restriktiva anda, som lantbruksförbundet anser att kommittén
givit uttryck åt och som torde vara oundgängligen nödvändig, har förbundet
därför ingen erinran att göra emot att befogenheterna meddelas för att
kunna tillgripas, då så befinnes vara av behovet starkt påkallat. Förbundet
anser dock, att expropriation icke bör få tillgripas i samband med omskifte.

Enligt lantbruksförbundets förmenande bör man även vid expropriation
av skog iakttaga en liknande försiktighet, som eljest blivit rekommenderad.
Detta gäller särskilt vid expropriation från enskilda, såvida dessa vid närmare
undersökning icke befinnas stå i bulvanförhållande till andra intressenter.

I flertalet av de yttranden, som — ehuru tillstyrkande kommitténs förslag
i princip — innehållit förordande av försiktighet vid expropriationsinstitutets
tillämpning, har påyrkats, att tydliga bestämmelser i ämnet skulle meddelas
och expropriationens tillämpningsområde klart avgränsas. Inskränk -

Kunql. Maj.ts proposition nr 75.

183

ningar i tillämpningsområdet ha även i många fall förespråkats. Lantbruksstyrelsen
har uttalat, att ståndscirkulationen skulle kunna komma att lida
av alt en mindre fastighet, varå ägaren icke själv ägnade sig åt jordbruket,
i vissa fall skulle kunna exproprieras. Härjämte har styrelsen anfört.

Lantbruksstyrelsen ville anföra betänkligheter mot lämpligheten av expropriation
i samband med omskifte. Mest motbjudande skulle det emellertid
enligt lantbruksstyrelsens åsikt vara att expropriera skog för att lägga denna
såsom stödskog till annan fastighet. Härigenom skulle expropriationen komma
att innebära en särskilt betydande egendomsöverflyttning från en ägare
till en annan, en överflyttning, som skulle bliva vlterst betungande för den
som skulle inköpa stödskogen. Till förhindrande av en oekonomisk skogshushållning
skulle man därför behöva omgärda dylika förvärv med ganska
restriktiva avverkningsbestämmelser och det skulle möta stora svårigheter
att förränta och amortera ett dylikt förvärv. Fördelarna med expropriation
av skog för stödskogsändamål framstå alltså för lantbruksstyrelsen såsom
mycket tvivelaktiga. Lantbruksstyrelsen vill dock framhålla, att man kan
tänka sig tall, i vilka staten för bibehållande av önskvärd bebyggelse i vissa
avsides liggande byar bör kunna — vid behov med utnyttjande av expropriationsinstitutet
— tillhandahålla stödskog och genom subvention underlätta
stödskogsförvärvet. Dylika möjligheter synas sålunda böra stå staten till
buds i fall, där avsides liggande byars befolkning vid företagen jordbrukssammanslagning
reduceras så starkt, att möjligheten av byarnas bibehållande blir
väsentligt undergrävd. Härvid bör emellertid stödskogen tilldelas såsom andel
i skogsallmänning, vars ändamålsenliga förvaltning tryggats. Nu berörda fal!
av behov att kunna tillföra fastighet stödskog och subventionera en sådan
skogtillförsel synes icke hava uppmärksammats av jordbrukskommittén. Påpekas
må emellertid i detta sammanhang, att lantbruksstyrelsen intet har att
invända mot kommitténs förslag, i vad avser expropriation av husbehovsskog.

A orrlandskommittén har förklarat sin principiella inställning till frågan
om användande av expropriation för ifrågavarande ändamål vara att expropriation
borde få tillgripas endast då den tillgodosåge ett viktigt samhällsintresse
genom att möjliggöra eu rationell fastighetsordning i enlighet
med flertalet jordägares önskemål. Beträffande de olika av jordbrukskommittén
angivna expropriationsfallen har norrlandskommittén därefter anfört
följande.

Det första fallet — expropriation av tillskotts jord från större jordbruk —
torde knappast kunna bliva aktuellt i Norrland, där ytterst få större brukningsenheter
finnas. I det andra fallet avses expropriation av fastighet, där
ägaren ej besitter och brukar den för att av densamma få sin huvudsakliga
utkomst. Eu inskränkning av expropriationsrätten synes böra göras i detta
fall, då en föreskrift av den angivna innebörden skulle kunna försvåra en naturlig
ståndscirkulation. Norrlandskommittén ansluter sig här närmast till den
i eu reservation uttalade uppfattningen att expropriation av ett ofullständigt
jordbruk från enskild person, som icke är mantalsskriven å fastigheten eller
å fastighet i sambruk med denna och som uppenbarligen besitter fastigheten
av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av .jordbruket,
ej hör få ske om personen i fråga blott äger en brukningsdel och ägnar
denna nöjaktig skötsel.

Även beträffande förslaget att expropriation skall få ske i och för omskifte
ställer sig norrlandskommittén tveksam. Dylik expropriation synes eu -

184

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

dast böra få tillgripas under förutsättning att brukningsdelens ägare av rationaliseringsorganen
erbjudes annan fastighet av minst samma bärkraft.
Norrlandskommittén vill också fästa uppmärksamheten på att denna form av
expropriation torde få mycket ringa betydelse under förhållandevis lång tid,
då den ej avses att tillgripas mot nuvarande fastighetsägare.

Vad härefter angår frågan om expropriation av skog har norrlandskommittén
anfört följande.

Då det gäller expropriation av skog synes en tydlig distinktion böra göras
mellan husbehovsskog och stödskog. Norrlandskommittén har framhållit som
angeläget, att åtgärder vidtagas från det allmännas sida för att förse jordbruken
i Norrland, i den mån de ej ha karaktär av stödjordbruk, med husbehovsskog.
Ur den enskilde jordbrukarens synpunkt måste det också betraktas
som önskvärt, att han även kan förvärva stödskog. Norrlandskommittén
anser emellertid — såsom framgår av vad kommittén förut anfört
— att inom stora områden av Norrland en komplettering av mindre fullständiga
jordbruk kan ske genom tilldelning av jordbruksjord. Inom dessa
områden, jordbruksområdena, synes en statlig medverkan genom expropriation
för stödskogstilldelning ej behövas och inom dessa tillåta för övrigt ej
alltid skogstillgångarna bildandet av fullständiga kombinerade jordbruk. Behovet
av stödskogstilldelning är däremot starkt framträdande i skogsbygderna,
och här torde skogstillgångarna utan allvarligare intrång på andra intressen
som regel möjliggöra en sådan skogstilldelning.

Frågan om skogstilldelning till olika brukningsenheter genom expropriation
erbjuder många problem. Det synes tveksamt, om en skogstilldelning,
åstadkommen på denna väg, kan bliva till avsedd nytta. En tilldelning av
stödskog till jordbruk, vars innehavare kan påräkna full sysselsättning på
närliggande större skogsbruk, torde ej kunna anses tillrådlig, om tillskottsskogen
skall betalas efter expropriationspris (varvid man måste utgå från
att skogen måste betalas till fulla värdet) och jordbrukaren behöver skuldsätta
sig för hela beloppet. Även om ett på detta sätt gjort skogsförvärv
framstår som förmånligt på lång sikt, nödgas vederbörande ägare dock under
lång tid dragas med en pressande skuldbörda, som dessutom ökar hans ekonomiska
konjunkturkänslighet på ett farligt sätt. Det kan också bliva tungt
att förränta och amortera ett skogsförvärv, för vilket avverkningen står i
beroende av rådande skogsvårdsbestämmelser.

Norrlandskommittén ställer sig alltså tveksam, huruvida ett expropriationsförfarande
för stödskogstilldelning kan bliva till avsedd nytta. Annorlunda
torde det emellertid ställa sig om för den fastighet, från vilken mark
avses skola exproprieras, erbjudes möjlighet till ägobyte. Med ett sådant förfaringssätt
torde expropriationen icke behöva medföra samma ekonomiska
olägenheter som när ägoutbyte icke förekommer, utan torde även på sådant
sätt skog kunna förvärvas till marknadsvärde. Norrlandskommittén anser sig
därför kunna biträda förslaget om en expropriation av stödskog, när det ur
allmänna synpunkter är motiverat att tillgripa en sådan och när den förenas
med ett ägobyte.

Vid tilldelning av husbehovsskog är förhållandet såtillvida ett annat, som
det här är fråga om betydligt mindre arealer än vid stödskogstilldelning. Betänkligheterna
mot expropriationsförfarandet ur ekonomisk synpunkt bliva
i samma mån mindre, och torde anledning sålunda ej finnas att vid tilldelning
av husbehovsskog på basis av expropriation införa kravet på ägobyte.
Expropriation av skogsmark torde också böra kunna avse anläggandet av
kulturbeten, till vilket ändamål endast mycket begränsade arealer kunna
komma att erfordras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

185

När nu norrlandskommittén föreslår expropriation av skog i vissa fall i
samband med fastighetsbildning på jordbrukets område, har kommittén därmed
ej velat giva uttryck åt någon uppfattning, huru skogsmarken i stort
lämpligen bör vara fördelad på olika kategorier av ägare -— kronan, bolag,
enskilda jordbrukare.

Tillgripandet av expropriationsförfarandet bör emellertid endast bliva en
sistahandsutväg. I första rummet böra rationaliseringsorganen medverka till
att stödskogstilldelning kommer till stånd med anlitande av på annat sätt
tillgänglig skogsmark.

I yttranden från bland andra länsstyrelserna i Jönköpings och Kronobergs
län har uttalats, att expropriation borde ifrågakomma i mindre utsträckning
än kommittén förutsatt. Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har beträffande ifrågasatt tillämpning av expropriation i samband
med omskifte anslutit sig till den av herr Gustafson med flera reservationsvis
inom kommittén uttalade meningen, och länsstyrelsen i Uppsala län, Västerbottens
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt torrläggningsnämnden
i Västerbottens län ha uttryckt tvekan huruvida expropriation överhuvud
taget borde få tillämpas i samband med omskifte. Kristianstads läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott bär hävdat, att expropriation icke
borde få komma till stånd så länge expropriationsfastigheten vore i den nuvarande
ägarens besittning och Södermanlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott — till vars uppfattning torrläggningsnämnden i länet anslutit
sig —- ävensom jordbrukskommissionen i nämnda län ha uttalat, att
expropriation icke borde få ske från fastighet i enskild persons ägo. Länsstyrelsen
i Norrbottens län, som ansett expropriation av jordbruksjord böra
ifrågakomma endast i extrema fall, bär uttalat tvekan, huruvida expropriation
av skog borde tillåtas ens undantagsvis, därvid länsstyrelsen anfört följande.

Väger man mot varandra, å ena sidan, fördelarna för de ofullständiga
brukningsdelarna av att erhålla skog till komplettering av jordbruket, å andra
sidan, dels de olägenheter, som äro förbundna med parcelleringen av
större skogsbruk till mindre brukningsenheter, dels den råvarubrist, som genom
skogens uppdelning på flera händer kan tänkas uppkomma för i synnerhet
det egna länets eller den egna ortens träförädlingsindustri och den
där sysselsatta arbetarstammen, kan det på goda grunder antagas, att den
av kommittén föreslagna rätten att expropriera skog — låt vara såsom en
sista utväg, omgärdad med garantier mot märkbar försämring av bärkraften
hos den brukningsdel, som skulle avstå skogen — kan komma att motverka
utvecklingen mot större välstånd inom landet och sålunda bliva till direkt
skada för det helas väl. Inom Norrbottens län, som dock tillhör de skogrikaste
i landet, råder det oaktat sedan rätt länge eu markerad knapphet på
virke för den egna förädlingsindustrien, beroende främst på att betydande
virkeskvantiteter årligen försäljas och transporteras söderut för förädling. I
länet finnes endast ett bolag, som äger mer avsevärda skogsarealer. Detta är
det enda av de skogsägande bolagen, som här förädlar virket från den egna
skogen. Därest mera betydande arealer skogsmark skulle exproprieras från
ett dylikt bolag och slås ut på ofullständiga brukningsdelar, skulle delta kunna
innebära, att än mera av länets råvarumängd ginge till förädling utanför
länet och all den egna trävaruindustrien och dess anställda bleve lidande

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

därpå. Naturligtvis förekommer det fall, där expropriation från ett skogsbolag
mycket väl kan vara motiverad. Med det nyss anförda vill länsstyrelsen
ingalunda lia sagt, att skogen i enskild hand skulle skötas sämre än i de
stora skogsbolagens, utan endast varna för att genom omtanke om en grupp
av medborgare tillfoga samhället som helhet en framtida skada, som måhända
icke nu kan helt överblickas. Skall — vid sidan av den aktiva inköpspolitiken
och förköpsrätten — expropriation för skogsförvärv medgivas, synes
den böra begränsas till fall, där ingen eller högst obetydlig skada därigenom
tillfogas skogsägaren eller det allmänna. Innan slutlig ståndpunkt
tages till delta viktiga och svårlösta problem synes det oundgängligen nödvändigt
att utförligare än som hittills skett och på sätt, som skett i fråga om
jordbruket, utreda skogsbrukets lönsamhet för de enskilda jordbrukarna och
följderna av den parcellering av den skogbärande marken, som kommitténs
förslag innebär, ävensom parcelleringens inverkan på trävaruförädlingen. En
dylik utredning skulle bland annat visa, att åtskillig i och för sig värdefull
skogsmark — på grund av den återstående ringa mängden uttagbart virke
även nnder den långa tillväxttiden i landets nordligaste delar — under mycket
lång tid framöver icke skulle giva de nya ägarna, som skulle få göra en
betydande kapitalinsats, någon däremot svarande avkastning, såvida icke
skogsmarkstilldelningen bleve avsevärt större än den kommittén räknat med.

Hushållningssällskapens ombud ha uttalat, att expropriation i samband
med omskifte icke borde möjliggöras och att tillskottsjord till ett övergångsjordbruk
borde få exproprieras från ett större jordbruk endast då tillskottsjorden
på grund av sin belägenhet eller eljest uppenbarligen icke vore av
nämnvärd betydelse för det större jordbrukets lönsamhet. Samma uppfattning
beträffande expropriation av tillskottsjord från större jordbruk har uttalats
av länsstyrelsen i Uppsala län. Jordbrukskommissionen i Kalmar läns
norra område har beträffande expropriation av jordbruksjord ansett, att sådan
expropriation borde få ske endast i undantagsfall och då blott få omfatta
ofullständiga jordbruk.

Landsorganisationen samt länsstyrelserna i Södermanlands län och Västmanlands
län ha anslutit sig till den av herr Hammarskjöld med flera uttalade
meningen rörande expropriation av skog men ha i övrigt icke haft något
att erinra mot kommitténs förslag beträffande medlen för den yttre rationaliseringens
genomförande. Även länsstyrelserna i Älvsborgs och Örebro
län samt jordbrukskommissionen i Kalmar läns norra område ha anslutit
sig till nämnda reservation, den förra länsstyrelsen dock under uttalande att
expropriation av skog icke borde få ske i vidare mån än som vore nödvändigt
för att bereda brukaren tillgång till skog för husbehov.

Riksförbundet landsbygdens folk har uttalat, att staten i första hand borde
vara beredd att för komplettering av ofullständiga jordbruk avstå staten tillhörig
jord och skogsmark, som förvaltades och brukades för statens räkning.
1 detta sammanhang må erinras om den under avsnittet om yttrandena angående
kommitténs förslag till målsättning för den yttre rationaliseringen omnämnda
av Riksförbundet landsbygdens folk föreslagna ordningen, vari jord
och skog borde få tagas i anspråk för komplettering av ofullständiga jordbruk.
Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, i vars yttrande

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

187

torrläggning snämnden i nämnda hushållningssällskaps område instämt, har
uttalat, att, därest skogstilldelning till ofullständiga jordbruk ansåges ofrånkomlig,
det allmänna tillhöriga skogar borde utnyttjas innan expropriation
från fastigheter tillhörande enskilda skedde.

Stgrelsen för Sveriges lantmätareförening, som förklarat, att den i sitt yttrande
icke till behandling upptoge andra frågor än dem, som ägde samband
med den föreslagna organisationen av den statliga rationaliseringsverksamheten,
har bland annat ingått på frågan, vem som borde äga avgöra, huruvida
förutsättningar förelåge för utövande av de av kommittén föreslagna
tvångsmedlen förköpsrätt och expropriation, samt därvid anfört.

I samband med rationaliseringsverksamheten måste icke sällan motsättningar
mellan det statliga rationaliseringsintresset och olika enskilda intressen
uppkomma, och även dessa enskilda intressen äro ur allmän synpunkt
i viss utsträckning beaktansvärda. En avvägning måste här ske
i lagstiftningens form mellan å ena sidan rationaliseringsintresset och å
andra sidan de övriga intressen, som ur allmän synpunkt äro av betydelse.
I vissa fall kan rationaliseringsintresset anses böra äga företräde framför
däremot stridande enskilda intressen, och det kan då vara nödvändigt att
— såsom kommittén även föreslagit — i rationaliseringsorganets hand lägga
tvångsmedel, med vilka rationaliseringsintresset kan säkerställas. Men det
torde knappast kunna anses vara lämpligt eller ur allmän synpunkt sett
riktigt att låta rationaliseringsorganet — som ju i viss mån måste sägas representera
den ena parten i målet — få avgöra, huruvida i det enskilda fallet
sådana av lagstiftaren avsedda förutsättningar föreligga för att ett visst
tvångsmedel (förköpsrätt eller expropriation) skall få tillgripas. Visserligen
förutsättes enligt kommitténs förslag, att även andra intressen än jordbrukets
skola vara representerade i rationaliseringsorganen och att verksamheten
i största möjliga utsträckning skall bedrivas i samförstånd med jordägare
och andra berörda parter, men i och med att rationaliseringsorganen
ha till uppgift att aktivt främja rationaliseringsintressena och måste
givas en sammansättning, som säkerställer detta syfte, torde de även vara
mindre väl ägnade att döma i de fall, då dessa intressen stå i motsättning
till andra. Dessa andra intressen torde icke sällan sammanfalla med enskilda
intressen av väsentlig betydelse. Ur rättssäkerhetssynpunkt synes det därför
vara av vikt, att avgörandet i dylika fall icke kan komma att grundas på ensidig
utredning eller träffas av ett organ, som är aktivt engagerat såsom part
i målet. Rättssäkerheten torde i och för sig vara ett allmänt intresse av sådan
vik!, att densamma icke utan tvingande skäl bör sättas i fara.

Sedan styrelsen härpå hänvisat till den av kommittén anförda synpunkten,
att rationaliseringsverksamheten borde ske i intimt samförstånd med de
medborgargrupper och de intressen, som berördes av densamma, har styrelsen
— samtidigt som den påpekat, att tillgodoseendet av rättssäkerheten kunde
i viss mån anses inrymmas i nu berörda synpunkt ehuru kommittén därvid
syntes mer ha tagit sikte på gruppintressen än i egentlig mening enskilda
intressen av beskaffenhet att böra beaktas ur allmän synpunkt — vidare
anfört följande.

Det synes vara befogat att i viss mån vidga tillämpningsområdet för den
nämnda synpunkten samt att tillmäta den större betydelse när det gäller utformningen
av organisationen, än kommittén i själva verket gjort. Ur de

188

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

enskilda jordägarnas synpunkt kan det visserligen vara av stort värde att
olika näringsgrenar och befolkningsgrupper representeras vid planeringen
av rationaliseringen, även om beslutanderätten i frågor om utformningen av
planerna förbehålles det statliga organet för jordbrukets rationalisering, men
en sådan anordning kan dock knappast i och för sig anses vara tillfyllest för
att man skall kunna räkna med att enskilda, ur allmän synpunkt beaktansvärda
intressen icke skola löpa risk att otillbörligen åsidosättas vid utformandet
av de individuella rationaliseringsplanerna.

Vidare har styrelsen anfört.

Det kan ifrågasättas, huruvida icke lantmätarna lämpligen böra inkopplas
i expropriationsförfarandet. I fråga om expropriation i rationaliseringssyfte
torde kunna sägas, att ändamålet icke — såsom i huvudsak torde vara förhållandet
beträffande de i expropriationslagen avsedda fallen — är av den
art, att redan på grund därav expropriation i det enskilda fallet kan anses
motiverad. Frågan är nämligen här beroende av lokala förhållanden, som
— hur ingående en eventuell planläggning än må vara •— icke kunna uttömmande
redovisas i kartor och beskrivningar. På grund härav torde det ur
rättssäkerhetens synpunkt kunna anses önskvärt, att jordägarna beredas
möjlighet att få frågan prövad av en från rationaliseringsintressena fristående
myndighet, som har möjlighet att på platsen bilda sig ett självständigt
omdöme om förhållandena. Vad speciellt expropriation i samband med omskifte
beträffar, synes det vara uppenbart, att frågan, huruvida tillgripandet
av expropriation kan anses påkallat, endast kan bedömas i samband med
utarbetandet av skiftesplanen, och då denna av jordägarna kan dragas under
ägodelningsrättens prövning, synes detsamma böra gälla beträffande expropriationsfrågan.
Frågan om expropriationsersättningen torde i detta fall säkrast
kunna bedömas av förrättningsmännen, som ändock ha att i och för
skiftet värdera ägorna. Man torde kunna ifrågasätta, huruvida icke expropriationen
även i övriga här avsedda fall bör anordnas såsom ett förrättningsförfarande,
exempelvis i huvudsaklig överensstämmelse med förfarandet vid
förrättningar enligt ensittarlagen.

I detta sammanhang må erinras om, att den av justitieministern tillsatta
kommittén för utredning angående utformningen av en rationell markpolitik,
såvitt angår jordens användning för annat ändamål än jordbruk eller
skogsbruk, även fått i uppdrag att utreda frågan om en reformering av expropriationsinstitutet.
Justitieministern har härvid bland annat anfört, att en
förbättring av nuvarande förfarande torde kunna vinnas genom att värderingsfrågorna
anförtros åt domstol, varvid närmast ägodelningsrätterna skulle
komma i fråga. Då ägodelningsrätternas arbetsmängd även i övrigt torde
komma att öka i samband med den yttre rationaliseringen, torde i anslutning
härtill kunna ifrågasättas, huruvida de icke lämpligen böra omorganiseras
till specialdomstolar med länen såsom verksamhetsområden. En sådan
anordning skulle uppenbarligen främja en enhetlig lagtillämpning och även
eljest vara till gagn ur rationaliseringsverksamhetens synpunkt.

Liknande synpunkter ha framförts i ett av länsstyrelsen i Örebro län åberopat
yttrande av överlantmåtciren i länet.

Svenska sparbanksföreningens styrelse har anfört följande.

Styrelsen vill fästa uppmärksamheten på ett med den yttre rationaliseringen
sammanhängande spörsmål. Den allmänna förköpsrätten och expropriationsmetoden
synas kunna komma i en knappast avsedd kollision med
varandra. Styrelsen avser det fallet, då båda metoderna äro användbara en -

Kunql. Maj:ts proposition nr 75.

189

ligt kommitténs förslag. Den allmänna förköpsrätten innebär rätt för staten
att, då en fastighet säljes annorledes än för rationaliseringsändamål, övertaga
fastigheten till det pris, som avtalats mellan säljare och köpare. Det säges
också, att vederbörande myndighet, om den icke kan träffa uppgörelse
med markägaren om försäljningspris, icke äger göra förköpsrätten gällande,
om fastigheten senare, inom ett år, säljes till samma eller högre pris. Det
skydd, som härigenom är avsett att givas markägaren, kan elimineras, om
myndigheten i stället tillgriper expropriationsmetoden, och detta blir särskilt
stötande om åtgärden vidtages gentemot den nye ägaren och denne därvid
eventuellt erhåller lägre ersättning än den erlagda köpeskillingen. Å andra
sidan är det naturligtvis angeläget, att erforderliga rationaliseringsåtgärder
icke få hindras exempelvis genom skenförsäljning av en fastighet. Måhända
utgör den föreslagna skyldigheten för köparen att på begäran av vederbörande
myndighet beediga köpevillkoren ett tillräckligt skydd häremot.

Kommitténs förslag i förevarande del har helt avstyrkts av bland andra
lantbruksakademien, Svenska lantarbetsgivareföreningen, länsstyrelserna i
Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län,
förvaltningsutskotten i Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs
och Värmlands läns hushållningssällskap, torrläggning snämnden i
Älvsborgs läns norra område, jordbrukskommissionerna i Skaraborgs och
Gävleborgs län ävensom av Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund
och Sveriges skogsägareförbund.

Den förut omnämnda motiveringen, att kommitténs förslag innebure ett
avsteg från den hittills tillämpade principen att expropriation skulle få ske
endast till främjande av allmänna intressen, har åberopats av länsstyrelsen i
Kalmar län samt förvaltningsutskottet i Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap
ävensom av Örebro låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
vilket dock förordat, att expropriation av skog tillhörig bolag skulle få
ske sedan det visat sig, att skog, tillhörig staten, kommuner eller ecklesiastika
boställen icke kunde tagas i anspråk. Förutnämnda grund för avstyrkande
har även åberopats av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som därpå
vidare anfört.

Av betänkandet synes framgå, att vederbörande statliga rationaliseringsorgan
skulle äga att så att säga uppträda som förmyndare för jordägare, som
icke själva insåg sitt intresse av att förvärva en angränsande fastighet eller
del av sådan. Expropriationen skulle med andra ord kunna få karaktären
av tvångsförfarande mot ägarna av både den exproprierande fastigheten och
expropriationsfastigheten. En expropriationsrätt av denna omfattning och
innebörd synes länsstyrelsen principiellt betänklig och knappast ur saklig
synpunkt tillräckligt motiverad.

Lantbruksakademien har anfört följande.

Akademien betraktar expropriation som ett allvarligt ingrepp i den enskildes
rätt. Ett sådant ingrepp bör icke göras i andra fall, än då det gäller att
främja ett viktigt samhällsintresse, som icke på andra vägar kan tillgodoses.
Akademien vill icke förneka, att ett genomförande på ett lämpligt sätt av
jordbrukets yttre rationalisering utgör ett sådant samhällsintresse, men akademien
anser, att expropriation icke är nödvändig i detta fall. Övriga enligt
kommitténs förslag till buds stående medel torde, även med vissa erforder -

190

Kungl. Mcij:ts proposition nr 75.

liga inskränkningar, vara tillräckliga för verksamhetens genomförande i nödig
omfattning och med erforderlig snabbhet. Kommitténs uttalande beträffande
användandet av expropriation synes tyda på, att man räknat med att
denna åtgärd relativt sällan skulle behöva tillgripas. Att döma härav skulle
expropriation icke heller enligt kommitténs uppfattning bliva av avgörande
betydelse. Detta synes med fog kunna anföras såsom ett skäl mot att ett så
kraftigt ingrepp, som expropriation utgör, tillhandahålles. Den yttre rationaliseringen
bör, enligt akademiens mening, genomföras på frivillighetens
väg samt organiseras så, att åtgärden verkligen blir ett intresse för jordbruket.

Det torde jämväl kunna befaras, att expropriationsbestämmelserna ej kunna
i allo så utformas, att man säkerställer sig mot godtycke. Ett objektivt
bedömande av den förlust, som ett avstående av en fastighet eller fastighetsdel
kan innebära i ett föreliggande fall, torde vara mycket svårt. Det är helt
säkert ej heller lätt att rätt värdera den exproprierande fastighetens vinst,
vilken skall vägas mot den exproprierades förlust. Då dessutom risk kan
finnas för att bestämmelsernas utformning kan komma att ge möjlighet för
längre gående åtgärder än man från början tänkt sig eller avsett, måste expropriation
i detta fall anses utgöra ett allvarligt hot mot rättssäkerheten.
Om den yttre rationaliseringen i någon mån skulle fördröjas genom att i enstaka
fall rationaliseringsjord ej skulle kunna förvärvas utan expropriation,
kan detta enligt akademiens mening icke tillmätas större betydelse, då det
torde vara önskvärt, att denna verksamhet ej forceras.

Akademien kan därför icke biträda jordbrukskommitténs förslag beträffande
expropriation för åstadkommande av yttre rationalisering. I varje fall
synes försiktighet och klokhet böra tala för att låta införandet av expropriation
anstå, till dess erfarenheten tydligt givit vid handen, att en åtgärd av så
långt gående natur verkligen är erforderlig för att dylik rationalisering skall
kunna på lämpligt sätt genomföras.

Akademien kan ej heller biträda kommitténs förslag om expropriation av
skogsmark. Akademien kan sålunda icke finna, att komplettering av jordbruk
med skog för bildande av s. k. kombinerade jordbruk, i enlighet med
kommitténs förslag, är av den betydelse ur allmän synpunkt, att expropriation
för detta ändamål bör förekomma. Icke ens i det av herr Hammarskjöld
med flera medgivna fallet anser akademien expropriation berättigad.

Liknande uttalanden ha gjorts av Skaraborgs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, vars yttrande åberopats av länsstyrelsen i Skaraborgs län.
Jämväl Svenska lantarbetsgivareföreningen, länsstyrelserna i Gotlands län
och Kristianstads län samt Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ha såsom grund för sina avstyrkande uttalanden anfört, att införande
av ett expropriationsinstitut innebure ett avsteg från den av kommittén
i princip förordade frivillighetens väg för rationaliseringsverksamheten.
Länsstyrelsen i Gotlands län har därjämte uttalat, alt strävandena att
uppnå samförstånd med jordbruksbefolkningen icke kunde gagnas av att
ett expropriationshot funnes i bakgrunden utan att upplysnings- och undervisningsverksamhet
ävensom uppmuntran i form av ekonomiskt stöd utgjorde
de medel, som huvudsakligen borde komma till användning för den
yttre rationaliseringens genomförande. Länsstyrelsen i Kristianstads län har
anfört, att ett tvångsmedel av ifrågavarande art komme att vålla missnöje
och osäkerhet inom jordbruksnäringen samt därigenom vara mer till skada
än till nytta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

191

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett att
expropriation borde i fråga komma först om erfarenheten givit vid handen,
att man ej genom aktiv inköpspolitik, förköpsrätt och omskiften kunde
uppnå tillfredsställande resultat i rationaliseringsverksamheten.

Svenska bankföreningen har i förevarande fråga anfört följande.

Det synes icke vara att räkna med att den yttre rationaliseringen skulle
kunna i någon väsentlig grad främjas genom att expropriera mark för sammanslagning
med övergångsjordbruk; de fall då detta rent praktiskt skulle
vara lämpligt, torde vara lätt räknade. Då det är av stor vikt, att icke expropriationsinstitutet
tillgripes i andra fall än där det ur allmän synpunkt är
strängt nödvändigt, måste bankföreningen för sin del avstyrka förslaget om
möjlighet till expropriation för genomförande av den yttre rationaliseringen.
Vad här sagts gäller också i fråga om den föreslagna möjligheten att genom
expropriation av skog bereda vissa smärre jordbruk skogstillgång. I sistnämnda
hänseende vill bankföreningen i huvudsak ansluta sig till den reservation
som avgivits av kommittéledamöterna Sahlin och Wehtje. Faran med
en sådan parcellering av stora skogstillgångar som här avses är främst att
de till men för landets skogsbestånd i många fall skulle bliva föremål för
omedelbar och alltför kraftig exploatering. I andra fall skulle åtgärden allenast
innebära att man genom expropriation överförde växande värden från
en ägare till en annan, något som måste anses innebära en klar obillighet.
Slutligen må i detta sammanhang påpekas den inkonsekvens som ligger däri,
att kommittén beträffande jordbruket föreslår åtgärder för sammanslagning
av mindre fastigheter men beträffande skogen föreslår uppdelning i smålotter
av ej mindre än 600 000 hektar skogsmark. Kommittén synes härvid bortse
från att jämväl i fråga om skogen gäller, alt dess brukande i större enheter
i allmänhet medför större möjligheter till rationalisering av arbetet.

Sveriges skogsägareförbund har yttrat.

Expropriation är ett utomordentligt hårt ingrepp i jordäganderätten, som
icke bör få tillgripas utom då mycket tungt vägande skäl föreligga. Rationaliseringens
genomförande i alla tänkbara fall är icke någon angelägenhet av
det överväldigande intresse, att det kan anses berättigat att tillgripa expropriation.
Vid den yttre rationaliseringen bör man framgå med försiktighet
samt lämna en stock av de såsom övergångsjordbruk betecknade brukningsdelarna
kvar för täckande av det legitima behov av sådana fastigheter, som
faktiskt finnes i de flesta orter. Dessa förblivande övergångsjordbruk bliva
ett slags marginal, som gör, att man ej behöver använda så hårda medel för
rationaliseringens genomförande, som skulle bliva fallet, om alla övergångsjordbruk
måst rationaliseras. Man kan helt enkelt gå förbi sådana rationaliseringsfall,
som ej kunna genomföras på frivillighetens väg. Sveriges skogsägareförbund
får sålunda såväl av principiella som av praktiska skäl avstyrka,
att expropriation tillgripes som medel vid den yttre rationaliseringen.

Beträffande särskilt frågan om expropriation av skog har Sveriges skogsägareförbund
anfört i huvudsak samma synpunkter som Svenska bankföreningen
samt därjämte framhållit faran av att avhända skogsindustrien råvarutillgångar
av betydande mått.

Sveriges industriförbund, som enligt vad förut sagts ansett komplettering
av ofullständiga jordbruk med skog ej böra ske och på grund härav ej funnit
behov av möjlighet att för sådant ändamål expropriera skog vara för

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

handen, har givit uttryck åt den åsikten, att sådan expropriation icke innebure
någon verklig ekonomisk fördel för ägaren av den fastighet, till vars
förmån den genomfördes, med hänsyn därtill, att det i gällande expropriationslag
förutsattes, att full ersättning lämnades ägaren av exproprierat område.

De följder, som den yttre rationaliseringens genomförande kan komma att
få med avseende å fastigheternas kreditvärdighet, ha berörts
av Sveriges allmänna hgpoteksbank, som härutinnan uttalat.

En för kreditgivningen betydelsefull fråga är vad rationaliseringsprogrammet
kan komma att innebära beträffande fastighetsvärdena och prisbildningen
på jordbruksfastigheter. Den omständigheten, att enligt detta program ett
stort antal brukningsenheter väntas bliva ombildade genom rationaliseringsåtgärder,
synes i och för sig kunna medföra en minskad efterfrågan å den
kategori av brukningsdelar, som härigenom försvinna som självständiga företag.
En viss farhåga i samma riktning har också uttalats i avseende å det
avsedda bortfallandet av bidraget under övergångstiden till vissa brukare.

Utgångspunkterna för ett bedömande av här antydda problem äro alltför
vaga för att därpå skulle grundas några bestämda förutsägelser rörande utvecklingen
inom en mer eller mindre avlägsen framtid. I den mån prisfall å
småbruken, föranlett av rationaliseringsprogrammet, framkallar vådor för
inteckningskreditema, är det angeläget att förslagen underkastas en noggrann
prövning i syfte att bereda rättmätigt skydd åt inteckningshavare i
rimligt förmånsrättsläge.

Liknande uttalande har gjorts av Svenska jordbrukskreditkassan, som
förutsatt att jordbrukskasserörelsen skulle erhålla tillfälle att framföra sina
synpunkter på förevarande spörsmål i samband med en särskild utredning
därom.

Behovet avenutvecklingsplanering för jordbruket har
framhållits av fastighetsbildningssakkunniga, som rörande kommitténs betänkande
i denna del anfört.

De sakkunniga hälsa med tillfredsställelse, att frågan om en utvecklingsplanering
på jordbrukets område och särskilt en planering av fastighetsindelningen
tages upp till behandling. Nödvändigheten av en sådan planeringsverksamhet
ligger i öppen dag. Trots att uppgjorda planer självfallet ej få
några civilrättsliga verkningar, komma planerna likväl att få stor praktisk
betydelse såsom vägledning för enskilda vid deras på eget initiativ företagna
rationaliseringsåtgärder. En ytterligare betydelse komma planerna att få i
det hänseendet, att jorddelningsmyndigheterna få ledning vid bedömandet
av lämpligheten i stort av påyrkade ändringar i fastighetsindelningen, en
ledning som nu icke på samma sätt står dem till buds. Någon detaljgranskning
av kommitténs förslag till planeringsåtgärder ha de sakkunniga icke
företagit. Särskilt vad angår planering i och för omskifte torde en sådan
granskning kunna komma att leda till i viss mån andra resultat än dem
kommittén framlagt.

Ett liknande uttalande har gjorts av lantmäteristyrelsen.

1944 års vanhåvdsutredning har i denna fråga anfört följande.

Kunal. Maj:ts proposition nr 75.

193

Vanhävdsutredningen fäster stor vikt vid att den av kommittén förordade
planläggning av jordbruket, vilken förutsättes skola föregå rationaliseringen,
utföres på ett omsorgsfullt och sakkunnigt sätt. Det är under denna förutsättning
som utredningen ansett sig kunna i det av riksdagen framlagda förslaget
till lag om uppsikt å jordbruk intaga ett undantag från det allmänna
vanhävdsbegreppet i fråga om byggnaderna å ett jordbruk, innebärande att
det ej skall anses såsom vanhävd att byggnad bortföres eller lämnas utan
underhåll, om byggnaden blivit obehövlig på grund av sådan sammanslagning
av brukningsdelar som står i överensstämmelse med en ändamålsenlig
planläggning av jordbruket i orten.

Domänstyrelsen har erinrat därom, att i stora delar av landet skiftesförhållandena
— ej minst i avseende å skogsmarken — vore allt annat än tillfredsställande,
samt framhållit såsom angeläget att omskifte i stor omfattning
och med anlitande av en förenklad procedur skulle kunna genomföras,
varigenom ett betydande antal fastigheter till följd av förbättrad arrondering
skulle erhålla större bärkraft. Härjämte har styrelsen framhållit vikten av
att åtgärder i sådant syfte snarast vidtoges.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har likaledes
påpekat, att skiftesförhållandena på många håll vore otillfredsställande samt
tillstyrkt en allmän översyn av förefintliga brukningsdelar i form av regionalplanering
samt i mån av behov individuell jordbruksplanering.

Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit nödvändigheten av att lämpligt
kartmaterial funnes till förfogande för planeringsverksamheten samt vidare
anfört.

De av kommittén rekommenderade sammanställningskartorna från länens
lantmäterikontor kunna icke anses tillfyllest, särskilt ej om regionalplanearbetet
skall kunna medhinnas under den korta tid av 2—3 år, som kommittén
antager såsom tillräcklig för arbetets utförande. I de län, för vilka
det ekonomiska kartverket redan blivit färdigställt, kan möjligen en regionplanering
tänkas ske inom den ifrågasatta tiden, om erforderlig arbetskraft
kan erhållas. Beträffande övriga län torde detta få anses uteslutet. I detta
sammanhang vill länsstyrelsen framhålla såsom önskvärt, att de ekonomiska
kartorna förses med beskrivning, såsom skett beträffande kartverket för
Göteborgs och Bohus län. Härigenom skulle arbetet med regionalplaneringen
kunna avsevärt underlättas och påskyndas. Ett svårt hinder för planeringens
genomförande är emellertid att lantmäteritekniskt utbildade och erfarna
personer för närvarande icke torde stå till förfogande i tillräcklig utsträckning.
Det kan till och med ifrågasättas, om den yttre rationaliseringen överhuvud
taget kan genomföras inom rimlig tid, om icke lantmäteriväsendet erhåller
en förändrad och mera rationell organisation.

Landsorganisationen har understrukit kommitténs uttalande, att jordbrukets
rationaliseringsproblem borde sos i samband med förhållandet inom
Övriga näringsgrenar. Sedan landsorganisationen härpå berört kommitténs
uttalande, att de organ, som skulle verkställa den regionala planeringen,
borde tillgodogöra sig den sakkunskap, som funnes hos bland andra länsorganen
för arbetsfrågor, har landsorganisationen fortsatt.

Landsorganisationen är av den uppfattningen alt länsarbetsnämndernas
medverkan i planeringsarbetet kommer att bliva av mycket stor betydelse.

Pihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 7-r>. pj

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Nämnderna torde för närvarande vara de enda organ som ha förutsättningar
att ifrån mera samhällsekonomiska synpunkter bedöma de arbetsmarknadsoch
lokaliseringsfrågor som komma att uppstå under planeringsarbetet.
Landsorganisationen vill i detta sammanhang påminna om den rådgivningsverksamhet
rörande industriell lokalisering som bedrives inom arbetsmarknadskommissionens
sociala beredskapssektion. Det synes därför riktigare att
icke överlämna åt lantbruksnämndernas gottfinnande att söka kontakt med
länsarbetsnämnderna utan att giva de sistämndas medverkan vid planeringsarbetet
en för hela landet enhetlig och för lantbruksnämnderna bindande
form.

Liknande synpunkter kunna anföras ifråga om de s. k. planeringskommittéer
som skola leda planeringsarbetet i varje särskilt område. Kommittén
anser, att inga bestämda föreskrifter böra göras beträffande kommittéernas
sammansättning. Bland de representanter för skilda myndigheter som enligt
kommittén regelbundet böra ingå i planeringskommittéerna återfinnes ingen
representant för länsarbetsnämnderna. Av ovan angivna skäl finner landsorganisationen
lämpligt, att direktiven till planeringsarbete inrymma enhetliga
föreskrifter om repiesentation för länsarbetsnämnderna jämväl i planeringskommittéerna.

Kommittén förutsätter, alt i varje planeringskommitté ingå representanter
för jordbruksnäringen. Landsorganisationen tolkar detta uttalande så, att
dessa representanter icke nödvändigtvis böra vara självständiga yrkesutövare.
Tillfälle att deltaga i överläggningarna bör även givas representanter
för lantarbetarkåren i sådana fall där jordbrukarna inom ifrågavarande planeringsområde
i mera avsevärd omfattning använda sig av lejd arbetskraft.

Styrelsen för Sveriges lantmätareförening har anfört följande.

Med utgångspunkt från erfarenheterna beträffande intressemotsättningar
och avvägningsproblem av mest skiftande art, som förekomma i den nuvarande
fastighetsbildningsverksamheten, måste man räkna med att planeringen
av den tämligen radikala omgestaltning av fastighetsbildningen, till vilken
den yttre rationaliseringen skall syfta, kommer att aktualisera komplicerade
intressekonflikter i stor utsträckning. Det är den individuella planeringen,
som i praktiken kommer att bli bestämmande för avgörandet i dessa konflikter.
Med hänsyn till bland annat rättssäkerhetens intressen kan det därför
icke anses lämpligt att helt lägga denna planeringsverksamhet under rationaliseringsorganens
ledning och kontroll.

Av betänkandet framgår, att kommittén förutsatt att lantmätarna i betydande
utsträckning — kanske i flertalet fall — komma att anlitas för det förberedande
planarbetet vid den individuella jordbi uksplaneringen. Denna
planering, som ju i främsta rummet skall avse den yttre rationaliseringen,
kommer i regel att förutsätta ändringar i fastighetsindelningen. Frågan om
möjligheten att genomföra dessa ändringar med hänsyn till de lagliga förutsättningarna
i såväl jordpolitiskt som privaträltsligt hänseende skall prövas
och i första hand avgöras av lantmätaren. Denne skulle alltså enligt den föreslagna
ordningen först göra upp förslaget 1 ill planer, beträffande vilkas
definitiva utformning ett annat statligt organ skulle ha avgörandet, och därefter
skulle det ankomma på honom att, då planerna skola genomföras, avgöra
huruvida detta är lagligen möjligt. Jämväl i detta hänseende synes den
av kommittén föreslagna ordningen för den individuella planeringen vara
otillfredsställande.

I delta sammanhang bör jämväl beaktas, att man, såsom kommittén även
förutsatt, torde ha att räkna med eu fortgående yttre rationalisering av enskilda
brukningsdelar vid sidan av den statliga verksamheten i detta hänse -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

195

ende. Med hänsyn till de möjligheter till bättre lönsamhet, som kunna ernås
genom förvärv av tillskottsjord eller förbättringar i arronderingen, torde det
ligga i jordbrukarnas eget intresse att söka få till stånd dylika åtgärder. Man
torde emellertid få förutsätta, att de lagliga villkoren för avstyckning, ägoutbyte
och andra förändringar i fastighetsindelningen komma att utformas så,
att de avsedda förändringarna måste kunna inordnas i en planmässig rationalisering
jämväl av omgivande fastigheter eller i vart fall icke få lägga hinder
i vägen för en sådan. Man måste alltså utgå från att det vid handläggningen
av ifrågavarande förrättningar i vissa fall blir nödvändigt att utarbeta
en individuell jordbruksplan. Av praktiska skäl synes det icke kunna komma
i fråga att detta planeringsarbete i direkt samband med handläggning av
fastighetsbildningsförrättningar skall överlåtas till rationaliseringsorganen,
och att förbehålla detta organ avgörandet beträffande planens utformning
synes likaledes vara oegentligt, då det likväl ankommer på förrättningsmannen
att självständigt taga ställning till och avgöra frågan om möjligheten
att genomföra den ändring i fastighetsindelningen, för vilken planen närmast
uppgjorts. En annan sak är, att rationaliseringsorganet i förekommande fall
givetvis bör vara representerat vid förrättningen för att bevaka de allmänna
rationaliseringsintressena och jämväl bör äga rätt att anföra besvär över förrättningen.

Rationaliseringen kommer i stor utsträckning att beröra s. k. kombinerade
jordbruk, varvid bl. a. arronderingsförhållandena inom skogsmarken och
förutsättningarna i övrigt för skogsbruket måste beaktas. Det torde med hänsyn
härtill få anses vara av vikt, att de, som skola handhava och leda planeringen
äga tillräckliga insikter icke endast för bedömningen av den lämpliga
utformningen av brukningsenheterna med avseende å jordbruksjorden
utan även i fråga om de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för en
rationell fastighetsindelning i skogen samt det inbördes sambandet mellan
rationaliseringsuppgilterna i dessa båda hänseenden.

Förut har framhållits, att det bland annat ur rättssäkerhetens synpunkt
måste anses önskvärt, att den individuella planeringen kommer att handhavas
av organ, som icke äro aktivt engagerade i de statliga rationaliseringsintressena.
Med hänsyn härtill och då flera andra skäl enligt vad ävenledes
framhållits måste anses tala för att denna planeringsverksamhet bör ankomma
på lantmätarna, som ju därjämte äga en för detta ändamål speciell utbildning,
synes planeringsverksamheten böra organiseras med utgångspunkt
från att nämnda uppgift bör anförtros lantmäterimyndigheterna. Planeringsförfarandet
syntes härvid kunna utformas på sådant sätt, att såväl berörda
jordägare som eventuellt andra intressenter komma att medverka, och
de statliga rationaliseringsintressena synas på ett betryggande sätt kunna tillgodoses
dels genom de allmänna riktlinjer för rationaliseringen, som komma
alt uppdragas vid den regionala planeringen, dels genom att rationaliseringsorganet,
som givetvis ävenledes bör vara representerat vid utarbetandet av
planen, tillerkännes rätt alt påkalla prövning av planen i högre instans,
administrativ eller judiciell (ägodelningsrätt). I stort set t bör förfarandet
överhuvud taget kunna utformas ungefär på det ;sätt jordbrukskommittén
skisserat men med den ändringen, alt lantbruksnämnderna frikopplas från
den direkta ledningen och kontrollen över utformningen av planerna. Allt efter
förhållandena böra givelvis specialister på skilda områden anlitas vid planeringen,
varefter lantmätaren har att samordna och avväga dessas utredningsresultat
vid utformningen av planerna. Dessa komma sannolikt i flertalet
fall att få formen av alternativa lösningar. Det skulle sedan bli lantbruksnämndens
sak, att allt efter förutsättningarna för att genomföra de olika
alternativen träffa valet mellan dessa.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Styrelsen kan i detta sammanhang icke underlåta att framhålla, att de
problem, som måste lösas vid den individuella planeringen, nära motsvara
dem, som möta lantmätaren vid ett laga skifte av större omfattning.

Beträffande jordbrukskommitténs förslag i fråga om den regionala jordbruksplaneringen
torde någon anledning till erinran icke föreligga.

Därest planeringsarbetet skulle komma att organiseras på ovan angivet
sätt torde det vara lämpligast, att den individuella jordbruksplaneringen i
största möjliga utsträckning handhaves av distriktslantmä''arna, bland annat
med hänsyn till dessas i regel ingående kännedom om förhållandena inom
respektive distrikt. I den mån planeringsarbetet kräver flera arbetskrafter,
torde särskilda lantmätare böra på framställning av lantbruksnämnden förordnas
därtill.

Vidare har styrelsen anfört.

Vare sig planeringsarbetet kommer att organiseras enligt kommitténs förslag
eller på sätt ovan ifrågasatts, torde detsamma, såsom även kommittén
framhållit, icke kunna bedrivas i sådan omfattning och i sådan takt, att fullt
utarbetade individualplaner alltid kunna läggas till grund för låne- och bidragsverksamhelen.
Kommittén har emellertid framhållit, att någon dylik plan
icke erfordras för åtgärder beträffande inre rationalisering i de fall, då det
utan vidare kan anses klart, att fastigheten kan bestå på lång sikt och ej heller
kommer att beröras av planer för yttre rationalisering av närliggande fastigheter,
varför under alla förhållanden den inre rationaliseringen i viss omfattning
skulle kunna fortgå oberoende av den individuella jordbruksplaneringen.
I fråga om den yttre rationaliseringen synes det däremot icke annat än. i undantagsfall
vara möjligt eller lämpligt att söka genomföra förbättringsåtgärder,
som äro förenade med större kostnader, med mindre en individualplanering
kan åstadkommas. Man kan med hänsyn härtill ifrågasätta, huruvida icke
den yttre rationaliseringen till en början bör bedrivas med en viss återhållsamhet
och anpassas efter möjligheterna att successivt bygga upp en organisation
av tillräcklig omfattning. För en sådan återhållsamhet talar även det
förhållandet, att det ekonomiska undersökningsmaterial, som ligger till grund
för bestämmandet av riktlinjerna för den yttre rationaliseringen, synes vara
i behov av komplettering och att i varje fall för den regionala planeringen
kräves ett undersökningsmaterial, som det torde komma att taga en viss tid
att åstadkomma. Om en rationaliseringsverksamhet av ifrågasatt omfattning
snabbt skall komma till stånd, är det emellertid uppenbart, att lantmäteriets
arbetsuppgifter komma att öka såväl i omfattning som betydelse. Det framstår
därför som en tvingande nödvändighet att tillse, dels att den förestående
organisationen av lantmäteriet genomföres så snabbt som möjligt, dels att
organisationens effektivitet icke äventyras på grund av brist på väl kvalificerad
biträdespersonal av olika kategorier.

Även i flera andra yttranden, bland annat i yttrandet från länsstyrelsen
i Norrbottens län, har betonats vikten av att lantmätarna komma att taga
aktiv del i den individuella jordbruksplaneringen. Sagda länsstyrelse har vidare
på tal om planeringsverksamheten framhållit, att lantbruksnämnden
borde äga befogenhet att påkalla erforderlig omreglering i de fall, då vägföretag,
större vattenregleringar och dylikt bröte sönder ett skifteslag och förvandlade
de bestående brukningsdelarna till ofullständiga jordbruk med
otillfredsställande arrondering. Betydelsen av en planering ur jordbrukssvnpunkt
vid dylika företag har även understrukits av lantmäteristyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

197

Tekniska högskolans lärarkollegium har anfört följande.

Når det gäller frågan om fastigheterna och deras ändamålsenlighet är det
särskild anledning att fästa uppmärksamheten vid att den enskilda fastigheten
i regel ej kan utformas som en fristående enhet utan fastmer kommer
att ingå som en integrerande del av ett komplex av enheter, sammanhållet
genom eu stomme av mer eller mindre kollektiva tekniska anläggningar,
främst vägar och diken (kanaler). Denna stommes rationella utformning är
av särskild betydelse. Vid utarbetandet av stommar överhuvud taget är det
av vikt att taga sikte på bildandet av ur arbets- och mekaniseringssynpunkt
lämpliga fastigheter, vilka med hänsyn till såväl storlek som arrondering,
byggnadsbestånd och drift äro tekniskt och ekonomiskt försvarliga.

Betraktar man det föreliggande fastighetsbeståndet ur de olika synpunkter,
som äro av vital betydelse för lönsamheten eller med andra ord ur allsidig
struktursynpunkt, finner man, att det långt ifrån är så att det här kan bli
fråga endast om en rationalisering i storlekshänseende. De fastighetsbildningsformer,
som hittills förekommit, ha nämligen i stort sett lett till en fastighetstekniskt
otillfredsställande struktur — detta av den enkla anledningen,
att metodiken för fastighetssyntesen erhållit en sådan form, att de olika momenten
praktiskt taget fullföljts i en ordning, motsatt den, som bär tillämpas
för erhållandet av ett tillfredsställande resultat.

Ett sådant resultat kan endast erhållas, om man efter en preliminär ägoslagsindelning
i anslutning till gällande jordpolitiska målsättning i avseende
å fastighetstyper m. in. inleder med skapandet av en stomme av vägar och
diken (kanaler) enligt strängt teknisk-ekonomiska grunder och därmed utformar
produktionsområden, som sedermera låta sig genom skifteslinjer
fördelas på ett sätt, som leder till ur brukningsteknisk synpunkt lämpliga
tegar (fält) i olika ägoslag.

Med hittillsvarande lagstiftning har det som sagt praktiskt taget utvecklat
sig så, att man lagt ut ägogränserna först och sedan låtit vederbörande jordägare
ombesörja resten, antingen själva eller med hjälp av vattenlagen och
enskilda väglagen. Hur på så sätt stommarna kommit att se ut, är lätt att
förvissa sig om genom studium av vilken av våra ekonomiska kartor som
helst.

Om man skall kunna tänka sig att nå fram till brukningstekniskt lämpliga
enheter, blir alltså oundvikligt att inledningsvis skapa en ändamålsenlig
stomme. För de särskilda fallen fordras givetvis både regional och individuell
planering. Den senare måste dock få karaktären av ren fastighetsplanering,
varvid alltså icke endast kan tagas sikte på övergångsjordbruken.

Emellertid är det ju å ena sidan otänkbart, att på relativt kort tid genomföra
en radikal omformning av landets fastighetsbestånd, men å andra sidan
föreligger ett starkt behov av snabba åtgärder i rationaliseringssyfte.

Dessa förhållanden böra emellertid inte föranleda till ett uppgivande av
syftemålet och till ett handlingsprogram, som i det långa loppet skulle kunna
motverka i stället för att medverka till dettas realiserande.

Vad som då under föreliggande premisser framstår såsom önskvärt är

dels att fortast möjligt skapas förutsättningar för att inom naturligt begränsade
gebit åstadkomma lämpliga stommar,

dels att i övrigt skapas förutsättningar för en i storleks- och andra hänseenden
önskvärd fastighetsutveckling på dessa stommar som grundvalar.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ställt sig avvisande gentemot de av
kommittén uttalade synpunkterna om värdet av eu utvecklingsplanering för
jordbruket. Efter en sammanfattning av kommitténs förslag rörande regionalplanering
har länsstyrelsen anfört.

198

Kungl. Mcij.ts proposition nr 75.

Teoretiskt kan en dylik planering vara berättigad men den torde i praktiken
komma att sakna egentligt värde. Jordbrukets nuvarande driftsformer —- vilka
ligga till grund för utarbetandet av kommitténs förslag till riktlinjer för den
yttre rationaliseringen — kunna undergå genomgripande förändringar, som
göra en dylik regionalplanering värdelös. Lång tid kommer under alla förhållanden
att förflyta innan rationaliseringen av övergångsjordbruken kan
komma till stånd inom ett planområde. Först i samband med avgången av den
nuvarande generationen av brukare av dessa jordbruk eller således vid vitt
skilda tillfällen är rationaliseringen avsedd att genomföras. Att upprätthålla
sambandet mellan de olika fallen på sådant sätt att en regionalplan kan bliva
av praktiskt värde synes knappast möjligt.

Ett liknande uttalande har gjorts av Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, som vidare yttrat, att en planeringsverksamhet av
det slag, som kommittén förordat, skulle bliva mycket kostsam och svår att
genomföra. Härjämte har utskottet uttalat, att jordbrukarna och jordbruksnäringens
sammanslutningar borde i högre grad än av kommittén förutsetts
lämnas fria händer att bestämma över sig och sin näring. Även länsstyrelsen
i Kopparbergs län har på i stort sätt samma skäl, som anförts av länsstyrelsen
i Jämtlands län, ansett sig böra avvisa tanken på en regionalplanering.

Sveriges skogsägareförbund har i viss mån dragit värdet av den av kommittén
föreslagna planeringsverksamheten i tvivelsmål, därvid förbundet anfört
följande.

Sveriges skogsägareförbund inser till fullo, att en viss planering måste föregå
rationaliseringsarbetet. Detta kommer alltid att beröra flera fastigheter,
ofta hela grupper av sådana, samtidigt. Det kan därvid bliva fråga om en
omfördelning av ägor mellan fastigheterna i arronderingssyfte, om förändringar
i väg- och dikessyslem, avseende flera fastigheter, om bevarandet av
bebyggelsen å vissa fastigheter men dess nedläggande å andra med mera. Att
dylika ingående åtgärder, som beröra bygdens hela struktur, måste noga planläggas,
synes nödvändigt. Denna direkt på praktiska åtgärder inställda planering
faller övervägande inom vad kommittén kallar den individuella planeringen.
Mot denna har förbundet ingen erinran att framställa, men vill betona
nödvändigheten av att framför allt lantmäteriteknisk men vid behov även
skoglig sakkunskap anlitas vid planläggningsarbetet.

Däremot kan förbundet icke i alla delar biträda kommitténs förslag om den
regionala planeringen, vilken förbundet finner utgöra ett allt för teoretiskt
handläggande av spörsmål, som till sist ändock måste lösas helt efter de lokala
förhållandena i de särskilda fallen efter undersökningar på marken.
Först vill förbundet framhålla, att de arbetsuppgifter, som tillagts den regionala
planeringen, i vissa delar innebära ett onyttigt dubbelarbete, som sedan
måste upprepas vid den individuella planeringen.

Kommittén säger, att vid den regionala planeringen skal] på grundval av
tillgängligt kartmaterial bedömas arronderingsbehovet och sättet för denna
arrondering, varvid även frågorna om omläggning av väg- och dikessystem
skola prövas. Detta säges visserligen vid den regionala planeringen skola ske
för »större områden», men avsikten angives dock vara, att för dessa områden
preliminära planer skola utarbetas på rummet. Vid den individuella planeringen
skall sedan detta arbete förnyas för mindre områden och med sådan
noggrannhet, att de erforderliga åtgärderna på marken kunna grundas därpå.
Förbundet anser, att den regionala planeringen av arrondering inom
större områden, inklusive planer för väg- och dikessystem, i de flesta fält

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

199

icke fyller något oundgängligt syfte utan komme att till stor del utgöra dubbelarbete.
Arronderingsplaner kunna icke på tillfredsställande sätt utarbetas
utan undersökningar på marken. De måste samordnas med planerna om vägar
och diken. Dessa i sin tur bliva beroende av lutningsförhållanden och en
mängd andra omständigheter, som icke framgå av kartor. De mera översiktliga
överväganden beträffande yttre rationalisering, arrondering och skiftesförläggning,
som kunna behövas vid den individuella planeringen med hänsyn
till angränsande fastigheter och till eventuella bedömanden om lämplig
skifteslagsindelning in. m., böra därför i allmänhet även de äga rum vid den
individuella planeringen. Den regionala planeringen bör i dessa stycken äga
rum, endast då särskilda skäl kunna åberopas.

Den regionala planeringens av kommittén föreslagna utredningar om jordbrukets
förhållande till andra näringar, om det totala behovet av arbetskraft
i respektive orter, om dettas fördelning på skilda näringar, om behovet av att
bibehålla ett större eller mindre antal stödjordbruk i orterna med mera, skulle
väl kunna vara till gagn, om dessa utredningar kunde ske med verkligt tillförlitligt
resultat. Förbundet anser emellertid detta synnerligen tveksamt. Kommittén
säger, att den regionala planeringen skall gå över hela landet så snabbt
som möjligt. Därefter skall den individuella planeringen, som förutses skola
ske mer långsamt, småningom och i takt med rationaliseringsarbetets genomförande,
komma efter. Under den mer eller mindre långa tidsintervall, som
kommer att ligga mellan de båda planeringarna, kommer näringslivet och
befolkningsförhållandena i bygderna att ha så väsentligt förändrats, att den
regionala arbetskraftkalkylen lätt blir missvisande eller åtminstone utan
större värde. Även i sådana fall, då planeringarna, den regionala och den individuella,
komma att ligga tämligen nära varandra i tiden, tror förbundet
icke på möjligheten av uppgörandet av arbetskraftbalanser av nämnvärt
värde. Även med hjälp av den bästa sakkunskap är det knappast möjligt
att uppgöra pålitliga prognoser om näringslivets utveckling inom eu ort,
om in- och utflyttningen av folk, som kan starkt växla från år till år, om
uppträdandet av betalningskraftiga förvärvskällor utanför orten, vilka kunna
föranleda ortsbefolkningen att där söka anställning med mera. Förbundet
anser av dessa anledningar, att den regionala planeringens utredningar om
respektive orters arbetskraftförhållanden knappast kunna ha något annat
värde än som en ekonomisk studie för dagen. Att på en sådan grunda långsiktiga
strukturförändringar i respektive bygders bebyggelse och befolkningsfrekvens
anser förbundet olyckligt.

Beträffande den regionala planeringens uppgift att giva allmänna anvisningar
om lämplig typ och storlek å jordbruk för olika orter har förbundet
anfört.

Att, såsom kommittén föreslagit, på basis av utredningar om jordmånsförhållandena,
väderleksförhållandena in. m. föreslå vissa arealer och typer, som
skola eftersträvas för jordbruken inom olika orter, kan ej utom i särskilda
trakter vara av större praktiskt värde. Jordmånsförhållandena variera i utomordentligt
hög grad lokalt ej blott inom samma ort utan till och med på samma
fastighet och, enligt senare undersökningar, ej sällan även på samma åkerteg.
Den markkartering, man numera anser ingå som en viktig del i ett rationelli
jordbruk, avser att till växtodlingens tjänst klarlägga de betydelsefulla,
lokalt betonade skiljaktigheterna i jordmånens beskaffenhet. Under sådana
förhållanden synes det vara av föga värde alt generellt för hela län eller länsdelar
söka fixera minsta areal på bärkraftiga jordbruk. Även avsättningsförhållandena,
som äro av största betydelse för jordbrukens lämpliga typ, variera

200

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

lokalt på ett sätt, som icke kan behärskas vid en regional planering för stora
områden. Värdet av en sådan måste därför i nu ifrågavarande hänseende
vara ringa.

Slutligen har förbundet beträffande den regionala planeringen i förhållande
till skogsbruket yttrat.

Rationaliseringen av skogsbrukets arbetsmetoder har visat sig vara ett tämligen
svårbetonat arbetsfält. Emellertid arbeta de statsunderstödda skogsforskningsanstalterna
i praktiskt alla länder i världen med vetenskapliga undersökningar
på detta område. Även den svenska skogsforskningsanstalten
har en avdelning för skogs- och arbetsteknisk forskning. Härutöver arbeta i
vårt land på enskilt initiativ tillkomna organisationer, bekostade av de större
skogsägarna och domänverket, med frågan om skogsbrukets arbetsmetoder
och dessas rationalisering. Dessa organisationer, som varit verksamma ett tiotal
år, ha till sitt förfogande en stab av experter, ingenjörer, jägmästare och
även fysiologer och veterinärer. Omfattande försöksverksamhet, arbetsstudier
och arbetsfysiologiska studier, redskapsprovningar och studier av hästmaterialet
och dettas handhavande bedrivas. Härutöver hava redskapstillverkande
firmor egna forskningsavdelningar för framställandet av de mest ändamålsenliga
skogsarbetsredskap. Statens materialprovningsanstalt verkställer undersökningar
även inom detta område. Av hela denna mångsidiga och med
stora resurser utrustade forsknings- och försöksverksamhet börja numera
värdefulla resultat växa fram. Att återigen antaga, att de män, som komme att
sitta i de regionala planeringskommittéerna, de må vara hur skickliga som
helst på andra områden, skulle vara i stånd att prestera några insatser av
värde på ovanberörda, svårarbetade forskningsområde eller tillämpningsområde,
synes vara ett uttryck för stark optimism.

I enlighet med det sagda vill förbundet uttala den meningen, att värdet av
den regionala planeringen, vad beträffar flertalet landsdelar, på goda grunder
torde kunna ifrågasättas. Förbundet vill dock icke bestrida, att i vissa speciella
fall, måhända mest i översta Norrland, en planering av regional karaktär
kan vara till nytta.

Även norrlandskommittén har uttalat tveksamhet beträffande värdet av
regionalplanering, i det kommittén anfört.

I en landsdel som Norrland, där den i jordbruket sysselsatta befolkningen
till icke ringa del även har sin sysselsättning inom andra näringar, främst
skogsbruket, måste denna befolkningsgrupps ekonomiska förhållanden, såsom
redan understrukits i det föregående, i hög grad bliva avhängiga av övriga
näringars arbetskraftsproblem och av huru dessa lösas. I samma mån
som skogsbruket tillgodoser sitt arbetskraftsbehov på annat sätt än genom
anlitande av jordbrukarbefolkningen, till exempel genom helårsarbetande
skogsarbetare, i samma mån förändras målet för fastighetsbildningen. Detta
synes mana till att planeringsorganen icke böra ödsla alltför mycken tid på
planläggningen av rationaliseringsverksamheten i stort (regionalplaneringen),
då denna nu svårligen kan få ett preciserat slutmål.

Efter att ha anfört, att det i den verksamhet, som bedrivits av de lokala
jordnämnderna i Västernorrlands och Norrbottens län, visat sig, att svårigheterna
att anskaffa för planeringen erforderligt kartmaterial vore betydligt
större än jordbrukskommittén syntes hava förutsatt, har norxlandskommittén
fortsatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

201

Överhuvud taget kan man ställa sig frågande till om en alltför omfattande
regional- och individualplanering bör föregå rationaliseringsarbetet. Skäl synas
tala för att planeringen bör genomföras i anslutning till de konkreta fall
rationaliseringsorganen möta i sin verksamhet. Med den aktiva inköpspolitiken
och förköpsrätten kunna förväntas så omfattande arbetsuppgifter för
dessa organ, att de svårligen kunna medhinna en alltför vittgående allmän
planering. Därtill kommer att de förhållanden, som bestämma individualplaneringens
utformning, produktionsförutsättningar, fastighetsstruktur, realkapital,
jordbrukarna och deras förhållanden, svårligen kunna överblickas förrän
i direkt anslutning till de aktuella rationaliseringsfallen. Vid rationaliseringsarbetet
torde förhandsplaneringen böra begränsas till att ge en allmän
bild av rationaliseringens mål och till ett fastställande av händelseförloppet i
stort. Rationaliseringsorganet bör så organiseras att det kan arbeta positivt
och ej tynges av de aktuella arbetsuppgifterna ovidkommande göromål. Det
bör dock i den planläggande verksamheten söka övervaka att genom andra
åtgöranden skadeverkningar på fastighetsindelningen icke uppstå.

Departementschefen.

Jordbrukskommittén har vid sin behandling av rationaliseringsåtgärderna
vid jordbruket uppdelat dessa i tre grupper, nämligen åtgärder för yttre
rationalisering, åtgärder för inre rationalisering och åtgärder för rationalisering
av driftsförhållandena.

Såsom tidigare nämnts avser kommittén med yttre rationalisering sådana
åtgärder, som gå ut på att få till stånd en utvidgning av en brukningsdels
areal eller en förbättring av arronderingen eller ägosammansättningen. Till
inre rationalisering ha hänföris sådana åtgärder av mera permanent art
i fråga om jord eller byggnader, som ha till ändamål att förbättra produktionsoch
driftsförhållandena å en till storlek och gränser given brukningsdel.
I åtgärder för rationalisering av driftsförhållandena innefattas sådana åtgärder
för förbättring av driftsresultaten å en given brukningsdel, som ej
på mera permanent sätt beröra brukningsdelens jord eller byggnader.

En dylik uppdelning synes ändamålsenlig och ägnad att underlätta diskussionen
av rationaliseringsfrågorna, och jag har ej heller i stort sett något
alt erinra mot den gränsdragning, som kommittén gjort mellan de olika
grupperna. Dock böra enligt min mening siloanläggning och betesförbättring
hänföras till inre rationalisering och ej, såsom kommittén föreslagit, till
rationalisering av driftsförhållandena.

Att man sålunda vid behandlingen av frågan om den statliga verksamheten
på jordbrukets område skiljer mellan olika grupper av rationaliseringsåtgärder
innebär givetvis icke, att rationaliseringsarbetet utan olägenhet kan
helt eller huvudsakligen koncentreras på en eller ett par av dessa grupper.
Det synes mig emellertid knappast berättigat att påstå alt särskilda svårigheter,
såsom i vissa yttranden gjorts gällande, skulle föreligga att bedöma
lämpligheten av föreslagna åtgärder för yttre och inre rationalisering därför
att närmare förslag till åtgärder från statens sida beträffande rationalise -

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

ringen av driftsförhållandena icke framlagts. Vad den yttre rationaliseringen
angår gäller det ju bland annat att skapa medel för att undanröja de olägenheter,
som den tidigare långt drivna ägosplittringen medfört, och bedömningen
av de föreslagna medlens lämplighet påverkas knappast av den
omfattning, i vilken staten bidrager till rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden.
Likaså kommer den inre rationaliseringen till stor del att bestå
av förbättringsåtgärder beträffande jord och ekonomibyggnader, vilkas utformning
ej i någon större utsträckning kommer att påverkas av omfattningen
av de statliga bidragen till rationalisering av driftsförhållandena.
En annan sak är att man vid prövningen i praktiken av ärenden angående
yttre rationalisering självfallet även har att undersöka, i vad mån en förbättring
av en brukningsdels lönsamhet och av brukarens ställning kan
ernås genom inre rationalisering och genom rationalisering av driftsförhållandena.
Vad den sistnämnda grenen av rationaliseringsverksamheten angår
må särskilt understrykas den betydelse gemensam maskinanvändning och
andra former för samverkan mellan olika jordbrukare i fortsättningen kunna
få för de mindre jordbrukens vidkommande. För att utreda frågan om
möjligheter att skapa bättre förutsättningar för gemensam maskinanvändning
har på min föredragning Kungl. Maj:t medgivit tillkallande av särskilda
utredningsmän, vilka enligt vad jag inhämtat inom kort komma att framlägga
förslag i ämnet.

Då jag skall angiva min ståndpunkt till kommitténs förslag rörande riktlinjerna
och medlen för den yttre rationaliseringen, torde jag först få
beröra en fråga, som i olika avseenden är av stor betydelse för utformningen
av åtgärderna på detta område, nämligen frågan i vad mån särskilda åtgärder
böra vidtagas för att hindra, att produktionen skall stiga över en viss
gräns.

Rörande behovet av dylika åtgärder har kommittén hänvisat till de utredningar
angående produktions- och konsumtionsutvecklingen, som kommittén
låtit verkställa och enligt vilka man under vissa i och för sig såsom rimliga
betecknade antaganden om takten i sagda utveckling med mera samt under
antagande jämväl, att produktionen ej skulle hämmas av brist på arbetskraft,
kunde räkna med att produktionen redan i mitten av 1960-talet skulle
överstiga de kvantiteter, som avses i det av kommittén förordade medelalternativet.

Såsom kommittén själv framhållit och ytterligare understrukits i flera yttranden,
äro dylika prognoser behäftade med en betydande grad av osäkerhet.
Att fördenskull helt bortse från dem torde det emellertid icke finnas skäl till.
Jag har förut nämnt, att det såväl ur jordbruksbefolkningens som ur det allmännas
synpunkt bör anses angeläget, att jordbruksproduktionen ej skall
bliva större än att den väl skall rymmas inom den ram, som den inhemska
konsumtionen erbjuder, samt att den sålunda önskvärda marginalen ej torde
böra vara mindre än den, vilken borde finnas enligt kommitténs ståndpunkt.
Med hänsyn härtill framstår det såsom viktigt att en tendens hos produk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

203

tionen att gå in på sagda marginal motverkas. De resultat, som erhållits vid
nyssnämnda utredningar angående produktions- och konsumtionsutvecklingen,
torde giva vid handen, att någon egentlig utvidgning av jordbrukets
nuvarande sammanlagda åkerareal ej bör eftersträvas. Där en utvidgning
av en brukningsdels åkerareal är behövlig för att brukaren skall kunna erhålla
en tillfredsställande bärgning, bör man i allmänhet söka genomföra
denna utvidgning genom att taga i anspråk redan uppodlad jord. Särskilt
i Norrland torde emellertid ännu föreligga ett visst behov av nyodling för
att förstärka befintliga brukningsdelar, och där torde även i viss utsträckning
statligt stöd till bildande av helt nya brukningsdelar kunna anses påkallat.
Mot bakgrunden av den visserligen ej omedelbart överhängande risk
för överproduktion, som föreligger enligt de förut nämnda utredningarna,
synes det dock angeläget, att man ej stödjer en nyodling i större skala, vilken
inom en ej alltför avlägsen framtid kan leda till att motsvarande arealer
åkerjord måste nedläggas på annat håll.

Det torde vidare bland annat med hänsyn till nyssnämnda risk för överproduktion
vara önskvärt, att statsmakterna ej lägga hinder i vägen för en
sådan utveckling av jordbruket, som innebär en anpassning till de rådande
ekonomiska betingelserna för jordbruksnäringen, även om denna anpassning
skulle medföra en minskning av jordbruksarealen. Nedläggande utav jordbruksdriften
å ägor, vilka med hänsyn till sitt läge eller sin beskaffenhet ej
lämpligen böra användas för jordbruksändamål, bör sålunda ej förhindras.
Till frågan om den närmare utformningen av de regler, som böra gälla i detta
hänseende, återkommer jag i det förslag till ny vanhävdslagstiftning, som jag
har för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att framlägga för årets riksdag. Ej
heller bör den omständigheten, att en sammanläggning av olika brukningsdelar
kan medföra en viss nedgång av produktionen per arealenhet, anses
utgöra hinder för sammanläggningen, därest denna skulle framstå som önskvärd
ur driftsekonomiska och andra synpunkter.

Mot en utveckling enligt de riktlinjer som jag nu angivit skulle, såvitt angår
den närmaste tiden, kunna invändas, att densamma skulle vara olämplig
ur den synpunkten att den skulle kunna tänkas medföra en med hänsyn
till försörjningsläget och den ovissa världspolitiska situationen betänklig begränsning
av den förväntade produktionsstegringen. Denna begränsning torde
emellertid bliva så pass ringa i förhållande till den totala produktionen, att
nackdelarna av densamma ur försörjningssynpunkt ej böra tillmätas någon
större betydelse gentemot vikten av att jordbrukets anpassning till föreliggande
ekonomiska förutsättningar kan fortgå. Däremot torde det i nuvarande
ovissa läge ej kunna anses lämpligt att vidtaga statliga åtgärder, vilka ha till
direkt syfte att minska jordbruksproduktionen. Uppenbarligen är det emellertid
angeläget, att produktions- och konsumtionsutvecklingen noga följes och
att — därest denna utveckling skulle gå i sådan riktning, att risken för överproduktion
rycker närmare — åtgärder vidtagas för att motverka denna risk.
Härvid bör dock tillses, att sådana åtgärder undvikas, som skulle innebära ett
hämmande av jordbrukets effektivisering. Man bör alltså, såsom kommittén

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

anfört, ej på grund av en eventuell risk för överproduktion underlåta att tillvarataga
de möjligheter, som kunna finnas att nedbringa produktionskostnaden.
även om detta sker genom en ökning av skördarna per arealenhet. Den
åtgärd som, därest så skulle visa sig behövligt, i första hand bör vidtagas för
att hindra, att produktionen skall bliva större än önskvärt, torde vara en
minskning av importen av fodermedel. I den mån en dylik minskning jämte
den produktionsminskning, som kan bliva en följd av vissa av jordbrukarna
vidtagna rationaliseringsåtgärder, exempelvis sammanläggning av brukningsdelar,
övergång till extensiv drift å vissa brukningsdelar och nedläggning av
jordbruk å olämpliga ägor, ej äro tillräckliga för att hålla produktionen inom
avsedd ram, kan det bliva nödvändigt att staten skall medverka härtill genom
att lämna bidrag till plantering av skog å för jordbruksdrift mindre
lämpad mark och liknande åtgärder.

Då jag härefter övergår till frågan om den statliga verksamheten för yttre
rationalisering vill jag först påpeka, att kommittén i huvudsak uppehållit
sig vid den yttre rationalisering, vilken består i en sammanläggning av brukningsdelar
eller i utvidgning av en brukningsdels åkerareal genom anskaffande
av tillskottsjord från en annan fastighet. I vissa yttranden har pekats
på den betydelse arronderingsfrågan har i detta sammanhang samt anförts,
att åtgärder för förbättring av brukningsdelarnas arrondering ofta i det
praktiska rationaliseringsarbetet komma att utgöra en minst lika viktig del
av den yttre rationaliseringsverksamheten. Jag vill med anledning härav
framhålla, att arronderingsfrågan givetvis vid den sammanläggnings- och utvidgningsverksamhet,
som nyss berörts, måste ägnas den största uppmärksamhet
och att man härvid måste sträva efter att få till stånd även ur
arronderingssynpunkt tillfredsställande lösningar. Sagda verksamhet bör vidare
enligt min mening bedrivas jämväl i det primära syftet att få till stånd
en förbättring av arronderingen, och de medel för den yttre rationaliseringen,
som jag i det följande kommer att förorda, böra användas även för att genomföra
sådana jordförvärv, som visserligen ej skulle medföra någon nämnvärd
utökning av arealen men däremot en bättre arrondering. Vid sidan av
de arronderingsproblem, som kunna komma att lösas genom dylika åtgärder,
kommer det säkerligen att finnas ett stort antal arronderingsfrågor,
vilka böra lösas genom omskiften, ägoutbyten och liknande åtgärder inom
fastighetsbildningslagstiftningens ram. För att lösningen av dessa frågor skall
underlättas torde åtskilliga ändringar böra vidtagas i denna lagstiftning.
Detta spörsmål är emellertid för närvarande under utredning hos fastighetsbildningssakkunniga
och torde därför lämpligen ej böra upptagas till behandling
i detta sammanhang.

Att sålunda lösningen av vissa arronderingsspörsmål tills vidare torde få
anstå utgör dock ej någon anledning att jämväl låta arbetet med den yttre
rationaliseringen i övrigt vila. Det synes mig innebära en betydande överdrift,
då i lantbruksstyrelsens yttrande göres gällande, att de problem, som
dölja sig baköm behovet av ändrad fastighetslagstiftning, enklare samman -

Kunql. Maj:ts proposition nr 75.

205

läggningsinstitut och enklare lantmäteriförrättningar med mera, böra lösas
före vidtagandet av de långtgående rationaliseringsåtgärder, som kommittén
föreslagit. Utan att därmed i någon mån vilja förringa betydelsen av de av
lantbruksstyrelsen berörda problemen vill jag såsom min uppfattning framhålla,
att en yttre rationaliseringsverksamhet av det slag, som behandlats
i kommitténs betänkande och som avser en förstärkning av brukningsdelar
såväl genom utvidgning av deras åkerareal som genom förbättring av deras
arrondering, både kan och bör snarast igångsättas. Enligt vad jag inhämtat
har chefen för justitiedepartementet för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att
för årets riksdag framlägga förslag till ändringar i lagen om sammanläggning
av fastigheter å landet, vilka ändringar innebära avsevärda förenklingar
av nu gällande sammanläggningsregler. Jag vill vidare framhålla,
att jag, då jag i det följande i fråga om den yttre rationaliseringen talar om
åtgärder för utvidgning eller förstärkning av vissa jordbruk, därunder även
innefattar åtgärder, vilka i första hand syfta till en förbättring av brukningsdelarnas
arrondering.

Kommittén har var för sig behandlat frågorna om den yttre rationaliseringen
av själva jordbruket och om behandlingen av skogen i samband med
sagda rationaliseringsverksamhet, visserligen med understrykande av att
de båda frågorna i praktiken i skogsbygderna ofta utgöra delar av ett och
samma problem. Enligt min mening vinner emellertid framställningen av
den förvandling av brukningsdelarnas struktur, som man eftersträvar, och
de medel, som härvid böra användas, i överskådlighet, om man ser frågorna
om förstärkning av brukningsdelar med jordbruksjord och med skog i ett
sammanhang. Vad jag i det följande anför om yttre rationalisering av jordbruket
avser därför ej blott bildande av brukningsdelar, som med hänsyn
till åkerarealens storlek och arrondering erbjuda större förutsättningar för
en lönsam jordbruksdrift än vad nu ofta är fallet, utan även förstärkning av
jordbruk med skog.

Såsom jag tidigare framhållit, är jag av den uppfattningen, att ej blott
den inre rationaliseringen och rationaliseringen av driftsförhållandena utan
även den yttre rationaliseringen i största möjliga utsträckning böra föras fram
av jordbrukarna själva. Lika önskvärt som det ur samhällets synpunkt är
att den yttre rationaliseringen skall fortskrida snabbt och effektivt, lika påkallat
är det nämligen, att man så långt möjligt söker genomföra detta
arbete i samförstånd med och med hjälp av jordbruksbefolkningen. För att
man skall kunna na de eftersträvade målen måste det allmänna emellertid
biträda med upplysningsverksamhet och ekonomiskt stöd ävensom, i den
mån så är erforderligt, genom lagstiftning undanröja hindren för de av jordbrukarna
planerade åtgärderna. En konsekvens av denna min inställning
till rationaliseringsproblemet torde dock bliva, att de jordbrukare, som underlåta
att begagna sig av förefintliga rationaliseringsmöjligheter, på lång
sikt ej böra kunna påräkna något särskilt stöd från det allmännas sida på
grund av att deras jordbruk icke är av tillfredsställande beskaffenhet.

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

I likhet med kommittén anser även jag, att man vid rationaliseringsarbetet
i vissa fall bör kunna använda sig av expropriationsinstitutet för att genomföra
en önskad yttre rationalisering. Till frågan om de fall, där expropriation
sålunda bör kunna ske, återkommer jag i det följande.

Jag har för avsikt att framdeles i annat sammanhang föreslå genomförandet
av en lagstiftning för att reglera de förhållanden, under vilka jordbruk
skall kunna i föreningsform ägas och drivas gemensamt av flera brukare.
Även möjligheterna att anordna dylika gemensamhetsjordbruk böra enligt
min mening prövas, då man överväger, vilka åtgärder som böra vidtagas
för en rationalisering av vårt lands jordbruk. Bortsett från en dylik lagstiftning
måste man emellertid även i fortsättningen räkna med att det svenska
jordbruket åtminstone i huvudsak kommer att liksom hittills drivas i
form av från varandra fristående brukningsdelar med självständig drift.
Jag vill dock härvid ånyo betona vikten av att alla möjligheter att genom
samverkan mellan jordbrukare åstadkomma en lösning av jordbrukens driftsproblem
skola tillvaratagas.

I sina förslag till riktlinjer för den yttre rationaliseringen har kommittén
använt sig av en uppdelning av brukningsdelarna i olika kategorier med hänsyn
till brukningsdelarnas bärkraft och de försörjningsmöjligheter, som föreligga
för brukarna. I vissa yttranden har framställts den anmärkningen mot
kommitténs förslag på detta område, att uppdelningen av brukningsdelarna
i olika grupper skett på ett alltför scliablonartat sätt och att detta förhållande
lett till att även kommitténs förslag beträffande målsättningen för den
yttre rationaliseringen blivit alltför schablonmässigt. Denna anmärkning
torde huvudsakligen grunda sig på en missuppfattning av kommitténs förslag
angående avvägningen av det allmänna prisstödet. Vad kommittén i detta
hänseende anfört om att prisstödet bör avvägas med hänsyn till det genomsnittliga
behovet vid jordbruk i en viss storleksgrupp är nämligen endast avsett
att angiva, vilken utgångspunkt som bör väljas, då man skall beräkna de
produktpriser, som statsmakterna skola stödja. När det åter gäller att avgöra
vilka brukningsdelar, som böra anses vara i behov av yttre rationalisering,
och hur eventuella rationaliseringsåtgärder skola ske, är det givetvis
ej brukningsdelens storlek i och för sig utan den faktiska lönsamheten hos
jordbruket samt de faktiska försörjningsmöjligheterna för brukningsdelens
innehavare, som böra vara avgörande. De av kommittén använda beteckningarna
å olika grupper av jordbruk äro sålunda endast att betrakta såsom
typbeteckningar, vilka användas för att underlätta den allmänna diskussionen
av riktlinjerna för rationaliseringsarbetet, och det blir den praktiska
bedömningen av de särskilda rationaiiseringsärendena, som ger dessa beteckningar
konkret innebörd.

I och för sig har jag ej något att erinra mot det sätt, på vilket kommittén
gjort ifrågavarande uppdelning av brukningsdelarna i olika grupper. Med
anledning av vad som bland annat i lantmäteristyrelsens yttrande anförts rörande
svårigheterna att avgöra, till vilken grupp en viss brukningsdel bör

Kunql. Maj:ts proposition nr 75.

207

hänföras, vill jag emellertid framhålla att jag, såsom i det följande skall utvecklas,
är fullt på det klara med att dylika svårigheter kunna uppstå. Särskilt
måste detta väntas bliva fallet vid gränsdragningen mellan bestående
småbruk och övergångsjordbruk, bland annat beroende på att det bär i särskilt
hög grad är brukarens personliga insatser, som äro avgörande för den
bärgning, som erhålles. .lag vill emellertid påpeka, att det förhållandet att
brukaren av en viss brukningsdel faktiskt uppnår en tillfredsställande inkomst,
uppenbarligen bör tillmätas betydelse vid bedömningen, huruvida
brukningsdelen har förutsättningar att bestå på lång sikt. Jag delar vidare
den av lantmäteristyrelsen och fastighetsbildningssakkunniga uttalade åsikten,
att stödjordbruket utgör en i och för sig lämplig fastigbetstyp och därför
egentligen borde betraktas som en på sitt sätt fullständig brukningsdel. Det
synes mig emellertid ej föreligga anledning att på denna punkt företaga någon
ändring i den av jordbrukskommittén använda terminologien, enligt vilken
jämväl stödjordbruk — liksom andra bestående småbruk — inbegripas
i den större grupp, vilken betecknats såsom ofullständiga brukningsdelar.

Till undvikande av missförstånd må slutligen med anledning av vad länsstyrelsen
i Malmöhus län anfört rörande bestämmandet av typen bestående
småbruk påpekas, att avsikten givetvis är att vid bedömningen av en brukningsdels
möjligheter att bestå hänsyn även skall tagas till den förbättring
i brukarens ställning, som kan ernås därigenom att hans arbetsinsats å den
egna brukningsdelen minskas och han i större utsträckning ägnar sig åt mer
inkomstbringande arbete utanför denna.

Vad angår omfattningen av den statliga verksamheten
för yttre rationalisering torde böra framhållas att man, därest
det allmänna prisstödet åt jordbruket avväges enligt de grunder, som i det
föregående ha förordats, måste räkna med att det vid ett betydande antal
brukningsdelar, även om möjligheterna till inre rationalisering och till rationalisering
av driftsförhållandena tillvaratagas i full utsträckning, icke
kommer att bliva möjligt att göra jordbruket fullt lönsamt eller att bereda
brukaren full och effektiv sysselsättning å den egna brukningsdelen. Å många
av dessa brukningsdelar kommer väl jordbrukets bristande lönsamhet att
kompenseras av andra inkomstkällor antingen å brukningsdelen eller utanför
denna. Av inkomstkällorna å den egna brukningsdelen är det givetvis,
frånsett jordbruket, skogen, som i praktiken har den största betydelsen. Härjämte
måste man emellertid räkna med att det finnes många brukningsdelar,
där brukaren ej bar möjlighet att genom andra inkomstkällor få ersättning
lör jordbrukets bristande lönsamhet. Enligt kommitténs ståndpunkt är det
på dessa jordbruk, av kommittén kallade övergångsjordbruk, som den statliga
verksamheten för yttre rationalisering i första band bör inriktas.

I stort sett delar jag denna kommitténs uppfattning. Jag anser sålunda, att
från de statliga rationaliseringsorganens sida åtgärder ej böra vidtagas i det
primära syftet att främja en utvidgning av fullständiga brukningsdelar, även
om utvidgningen rent drif^ekonomiskt skulle innebära en förbättring, och

208

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 75.

att sagda organ ej heller böra ha skyldighet att taga initiativ till en utvidgning
av ofullständiga brukningsdelar i de fall, då brukaren ändock kan antagas
ha möjlighet att på lång sikt erhålla eu tillfredsställande bärgning.

Vad som bör anses som en angelägen uppgift för det allmänna är däremot
att få till stånd en yttre rationalisering av sådana brukningsdelar, där brukaren
eljest vid den avvägning av det allmänna prisstödet åt jordbruket, som
statsmakterna bestämt sig för, ej kan påräkna att på lång sikt erhålla en tillfredsställande
inkomst. Eu begränsning av den statliga vei-ksamheten på detta
område till att åtminstone huvudsakligen avse fastigheter av det slag, som
nu nämnts, synes även motiverad därav att redan en på dylikt sätt inskränkt
rationaliseringsverksamhet kommer att bliva mycket arbetskrävande och
taga en avsevärd tid i anspråk.

En bedömning av försörjningsmöjligheterna för en brukare av en jordbruksfastighet
erbjuder uppenbarligen betydande svårigheter. När det gäller
sådana brukningsdelar, där försörjningen regelmässigt helt eller i det allra
närmaste erhålles genom brukningsdelens egen avkastning, rör man sig väl
på någorlunda säker grund. Ehuru även här alltid finnas de osäkerhetsmoment,
som sammanhänga med brukarens personliga förutsättningar, kan
man dock genom en jämförelse med den avkastning, som genomsnittligt erhålles
å brukningsdelar av ungefärligen samma storlek och med ungefärligen
samma produktionsförutsättningar, få en ganska klar uppfattning av de försörjningsmöjligheter,
som brukningsdelen kan erbjuda en genomsnittlig brukare.
Avsevärt svårare blir däremot bedömningen, då man kommer till sådana
brukningsdelar, där en relativt stor del av den sammanlagda inkomsten
hämtas eller bör hämtas från inkomstkällor utanför den egna brukningsdelen.
Man kan visserligen även här göra prognoser rörande de arbetstillfällen, som
varaktigt kunna väntas komma att stå till buds i orten, och med ledning därav
söka bedöma utsikterna för brukaren att på lång sikt erhålla en tillfredsställande
inkomst. Det är dock klart, att dylika inkomstmöjligheter alltid
måste bliva osäkrare än vad fallet är, då inkomsten kan hämtas från den
egna brukningsdelen. Vad man med säkerhet kan bedöma är i stort sett endast,
hurudana inkomstmöjligheterna äro för brukaren i själva bedömningsögonblicket.
Med ledning härav ävensom av sådana prognoser, som nyss
nämnts, kan man vidare uppställa vissa antaganden rörande utvecklingen i
framtiden, men dessa antaganden måste alltid bliva mer eller mindre
ovissa.

Jag finner det med hänsyn till nu anförda förhållanden icke möjligt att,
såvitt angår den statliga verksamheten för yttre rationalisering, bland de icke
bärkraftiga jordbruken uppdraga någon absolut fast skiljelinje mellan å ena
sidan sådana brukningsdelar, där brukaren på lång sikt icke kan väntas uppnå
en tillfredsställande inkomst —- övergångsjordbruk — och å andra sidan
sådana brukningsdelar, som med hänsyn till de sammanlagda försörjningsmöjligheterna
för brukaren kunna anses ha förutsättningar att bestå på lång
sikt — bestående småbruk. Även om sagda verksamhet i huvudsak torde
böra inriktas på de brukningsdelar, som vid en bedömning av försörjnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

209

möjligheterna anses böra hänföras till övergångsjordbruk, böra rationaliseringsorganen
alltså i viss utsträckning medverka till en yttre rationalisering
även av andra icke bärkraftiga brukningsdelar.

I vissa fall kan det redan för genomförandet av yttre rationalisering av
visst eller vissa övergångsjordbruk vara nödvändigt att rationaliseringsarbetet
kommer att beröra även en eller flera närliggande brukningsdelar, vilka
äro att anse såsom bestående småbruk. I dylika fall böra rationaliseringsorganen
tydligen söka få innehavarna av sistnämnda jordbruk att deltaga i
rationaliseringsarbetet. Även i övrigt torde sagda organ efter framställning
från innehavaren av ett bestående småbruk böra medverka till en utvidgning
av dennes brukningsdel, om åtgärden skulle innebära en rationalisering
av jordbruksdriften eller giva möjlighet till ett mera effektivt utnyttjande
av brukarens arbetskraft eller överhuvud taget förbättra brukarens
ställning. Sasom jag förut antytt bör det ej föreligga hinder för rationaliseringsorganen
att, när de finna att en förstärkning av en dylik brukningsdel
skulle vara till gagn för brukaren, framlägga saken för denne och få honom
att överväga densamma. Det nu sagda bör gälla även sådana bestående småbruk.
som äro att hänföra till stödjordbruk.

Vid bedömningen av lämpligheten av sådana utvidgningar, som omförmälas
i nästföregående stycke, bör självfallet stor vikt fästas vid den omfattning,
i vilken andra förvärvskällor stå till buds för brukaren, och vid beskaffenheten
av dessa förvärvskällor. Särskilt gäller detta stödjordbruken.
För en dylik brukningsdel torde ej från det allmännas sida böra lämnas stöd
till en utvidgning, som skulle medföra, att brukningsdelen skulle förlora sin
karaktär av ett komplement till annan huvudsaklig förvärvskälla. Därest
valet står mellan att använda en viss disponibel markareal för förstärkning
av et[ övergångsjordbruk och att lägga densamma till ett bestående småbruk,
bör vidare givetvis önskemålet att få till stånd en förbättring av övergångsjordbruket
äga företräde.

I arbetet med att förstärka ofullständiga jordbruk torde det, särskilt på
grund av de topografiska förhållandena, ej alltid vara möjligt att genomföra
så långt gående utvidgningar, att brukningsdelarna kunna förvandlas
till fullständiga jordbruk. Man kan då bliva nödsakad att nöja sig med mindre
omfattande förbättringsåtgärder. Om åtgärden ej är att betrakta som en
etapp på vägen mot en ytterligare utvidgning av brukningsdelen torde dock,
såsom kommittén framhållit och ytterligare understrukits av fastighetsbildningssakkunniga,
böra krävas att brukningsdelarna skola bliva sådana, att
de verkligen ha möjligheter att bestå på lång sikt.

I vissa fall torde slutligen det allmänna böra medverka till yttre rationalisering
även av fullständiga brukningsdelar. De rationaliseringsåtgärder, som
planläggas beträffande övergångsjordbruken, måste i åtskilliga fall komma
att beröra även fullständiga brukningsdelar. Att, då ett övergångsjordbruk
bör sammanläggas med en i och för sig bärkraftig fastighet, statligt stöd bör
utga tdl ralionaliseringsåtgärden synes självklart, eftersom åtgärden är mo Bihanq

till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 75. 14

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tiverad av behovet att få till stånd en ändring i fråga om övergångsjordbruket.
Men även eljest torde fall kunna uppkomma, då det befinnes ändamålsenligt
att i samband med yttre rationalisering av ofullständiga jordbruk
söka genomföra vissa omregleringar av i och för sig bärkraftiga brukningsdelar.
Till dylika omregleringar torde det allmänna böra lämna sin medverkan,
såvida detta skulle underlätta genomförandet av den yttre rationaliseringen
av de ofullständiga jordbruken.

Genom normer av nu angiven innebörd vinnes dels att de mera direkta
statliga ingripandena i jordbrukets rationaliseringsprocess begränsas till de
fall, där rationaliseringsbeliovet måste anses vara mest trängande, dels att
härutöver lämnas utrymme för en omfattande rationaliseringsverksamhet på
jordbrukarnas eget initiativ och med stöd från det allmännas sida.

Otvivelaktigt kommer det att finnas utrymme för och behov av åtgärder
för yttre rationalisering även i många andra fall än dem, där enligt vad nu
sagts det allmänna bör medverka vid utförande av dylika åtgärder. Från det
allmännas sida bör ej resas hinder för en sådan yttre rationalisering, som
jordbrukarna själva kunna vilja genomföra. Tvärtom bör en dylik verksamhet
uppmuntras.

Den nu angivna målsättningen innebär, att det även på lång sikt kommer
att kunna finnas brukningsdelar av vitt skiftande typer och storlek. Det avgörande
vid bedömningen av frågan, om yttre rationalisering av en brukningsdel
bör eftersträvas ur det allmännas synpunkt eller ej, blir, huruvida
försörjningsmöjligheterna för en genomsnittlig innehavare av brukningsdelen,
om hänsyn tages till alla förvärvskällor, som föreligga eller kunna beräknas
komma att föreligga, faktiskt bedömas vara så pass tillfredsställande,
att brukaren på lång sikt kan väntas uppnå en inkomstnivå, som är likvärdig
med jämförliga befolkningsgruppers, och följaktligen även brukningsdelen
kan antagas ha förutsättningar att bestå på lång sikt.

Vad angår utgångspunkterna vid en dylik bedömning vill jag särskilt framhålla,
att man ej bör utgå från att statsmakterna på lång sikt skola stödja
uppehållandet av högre producentpriser vid småbruken än vid övriga jordbruk
eller på annat sätt på lång sikt lämna småbruken ett särskilt stöd vid
sidan av det allmänna jordbruksstödet. Där småbruket utgör en lämplig
driftsform, bör detta komma till uttryck just däri att detsamma kan bestå
utan något speciellt stöd från det allmännas sida utöver det allmänna jordbruksstödet.

I några yttranden har gjorts den invändningen mot kommitténs förslag
angående målsättningen för den yttre rationaliseringen, att en tillämpning
av de föreslagna riktlinjerna särskilt i Norrland skulle leda till ett borttagande
av en stor del av de mindre brukningsdelar, varifrån skogsbruket täcker
sitt behov av arbetskraft och dragare. Denna invändning mot förslaget torde
vila på en missuppfattning av detsammas rätta innebörd. Enligt den förordade
målsättningen böra ju alla de mindre brukningsdelar, vilkas brukare
kunna påräkna sysselsättning i sådan utsträckning, att de på lång sikt kunna

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

uppnå eu tillfredsställande inkomst, kunna lämnas utanför den yttre rationalisering,
vilken det allmänna bör sträva att genomföra. En annan sak är
att, sasom jag förut anfört, det allmänna bör medverka till en förstärkning
av dylika brukningsdelar, då deras brukare själva önska en sådan. Kan arbete
i skogsbruket beräknas föreligga i sådan utsträckning, att brukarna totalt
kunna uppnå en skälig inkomst, böra alltså deras brukningsdelar kunna
bestå. Är arbetstillgången åter ej tillräcklig för detta ändamål, synes det ur
alla synpunkter riktigast, att brukningsdelarnas antal minskas. Jag vill i detta
sammanhang även anmärka, att man torde böra räkna med att det i en
del fall ej kommer att bliva möjligt att finna brukare till avsides belägna
brukningsdelar, även om dessa ur rent ekonomisk synpunkt ha förutsättningar
för att bestå, och att dylika jordbruk därför kunna komma att nedläggas.
En sådan utveckling kan ej förhindras genom den yttre rationaliseringen.

Såväl av reservanter inom kommittén som i en del av yttrandena över
kommitténs betänkande ha uttalats farhågor för att ett av huvudsyftena med
den statliga verksamheten för yttre rationalisering av jordbruket skulle bliva
att genom bortrationalisering av mindre brukningsdelar söka tillgodose efterfrågan
på arbetskraft från stadsnäringarnas sida. Jag vill med anledning
härav framhålla att jag för min del, såsom torde framgå redan av den målsättning
i fråga om den statliga verksamheten för yttre rationalisering, vilken
jag nyss förordat, anser att det primära syftet med sagda verksamhet bör
vara ej att frigöra arbetskraft från jordbruket för att därmed täcka behovet
inom andra näringsgrenar utan att genom bildande av ändamålsenliga brukningsdelar
och avhjälpande av andra brister i jordbruket möjliggöra en effektivisering
av jordbruksdriften och därmed en förbättring av brukarnas
ställning. Denna rationaliseringsprocess kan visserligen väntas leda till en
nedgång i antalet mindre brukningsdelar och i arbetskraftåtgången överhuvud
i jordbruket samt därmed även till en viss minskning av antalet av den
i jordbruket sysselsatta befolkningen. Detta kan dock ej heller ur jordbruksbefolkningens
synpunkt anses olyckligt. Tvärtom måste ju ett försök att vid
jordbruket kvarhålla en större befolkning än som där kan erhålla effektiv
sysselsättning leda till en försämring av jordbruksbefolkningens ställning
jämfört med andra samhällsgruppers. Det är för övrigt att märka att den
befolkningsöverflyttning, som sker från jordbruket till andra näringsgrenar,
torde fortsätta oavsett om staten ingriper genom rationaliseringsåtgärder el6SSa
åtgärder komma därför att i icke ringa utsträckning endast få
till foljd ett underlättande av arbets- och förvärvsförhållandena för den del
av befolkningen, som kvarbliver vid jordbruket. Jag delar till fullo kommitténs
uppfattning, att man om möjligt bör söka hindra, att minskningen av
JOr )rukets arbetskraft skall leda till en motsvarande nedgång av landsbygdens
befolkning. Detta spörsmål bör bland andra uppmärksammas vid den
•planlaggnmg, varom talas i det följande. På lång sikt torde vidare rationaliseringsatgarderna
komma att motverka flykten från jordbruket. Däremot kan
.lag, sasom jag redan tidigare antytt, icke anse det riktigt att man på sätt

212

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

från visst håll ifrågasatts, skulle för att motverka en avflyttning från landsbygden
söka bevara ett större antal små brukningsdelar än som ur andra
synpunkter befunnits lämpligt och genom särskilda prisstödjande atgäider
åt dylika brukningsdelar söka få deras brukare att stanna kvar a sina joidbruk.

På tal om målsättningen och takten för den yttre rationaliseringen har i
några yttranden anförts, att man på grund av den ovisshet, som alltid måste
föreligga i fråga om befolkningsutvecklingen och sysselsättningsmöjligheterna
inom andra näringsgrenar, borde iakttaga en viss försiktighet vid genomförandet
av en fortsatt rationalisering inom jordbruket. Emellertid är det
otvivelaktigt, i vart fall på lång sikt, ur alla synpunkter mest gagneligt, att
man inom varje särskild näringsgren ständigt söker tillvarataga de möjligheter,
som kunna finnas att genom minskning av arbetsförbrukningen och
på annat sätt effektivisera produktionen och därigenom frigöra produktionsfaktorer,
vilka kunna användas för tillgodoseende av andra behov. Nyssnämnda
synpunkt förtjänar därför ej beaktande i vidare mån än att det
givetvis får anses önskvärt, att takten i rationaliseringsarbetet ej skall bliva
snabbare än som motsvarar de vid varje särskild tid förefintliga sysselsättningsmöjligheterna
inom andra grenar av näringslivet.

Uppgifterna för den statliga verksamheten på ifrågavarande område har
jag nyss angivit böra vara att dels och i första hand söka genomföra en yttre
rationalisering av sådana ofullständiga jordbruk, där det med hänsyn till
brukningsdelens beskaffenhet och försörjningsmöjligheterna utanför brukningsdelen
icke kan väntas bliva möjligt för brukaren att på lång sikt uppnå
en tillfredsställande inkomst, dels medverka till en förstärkning av andra
ofullständiga jordbruk, då deras brukare framställa begäran därom, dels
slutligen medverka till yttre rationalisering även av fullständiga brukningsdelar,
då detta skulle underlätta genomförandet av sådana åtgärder som nyss
nämnts. Vad angår de riktlinjer efter vilka denna verksamhet bör bedrivas
må först understrykas, att det här givetvis aldrig får bliva fråga om
att tillämpa schematiska regler, utan att avgörandena måste träffas med
hänsyn till vad som efter en prövning av förhållandena i det enskilda fallet
framstår såsom mest ändamålsenligt.

I fråga om de allmänna riktlinjerna för den yttre rationaliseringen torde
vidare en viss skillnad böra göras mellan slättbygderna och skogsbygderna.
I de förra bör den yttre rationaliseringen i främsta rummet gå ut på att bilda
brukningsdelar, där själva jordbruket kan beräknas få full lönsamhet. Även
i skogsbygderna torde den yttre rationaliseringen åtminstone i viss utsträckning
böra inriktas på att åstadkomma en höjning av själva jordbrukets lönsamhet
genom sammanslagning av mindre brukningsdelar eller komplettering
av sådana med tillskott av jordbruksjord från angränsande brukningsdelar.
De topografiska förhållandena komma emellertid ej sällan att sätta
en gräns för genomförbarheten av dylika utvidgningar. I dessa bygder får
man vidare räkna med att det ofta till följd av skogsbrukets behov av ar -

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

213

betskraft kan bliva möjligt att bevara ett proportionsvis större antal av de
befintliga brukningsdelarna än i övriga delar av landet.

Beträffande skogsbygderna uppställer sig som ett särskilt problem frågan
om sambandet mellan jordbruket och skogen och om de åtgärder, som böra
vidtagas för att förstärka jordbruksfastigheter med skog.

Sedan flera årtionden ha statsmakterna genom lagstiftningsåtgärder av olika
slag sökt begränsa eller hindra ett avskiljande av skog från jordbruket.
Dessa åtgärder ha vilat på den uppfattningen, att det i dessa trakter förelåge
ett naturligt samband mellan jordbruket och skogsbruket och att ett jordbruk
därstädes i regel behövde ha tillgång till egen skog för att brukningsdelen
skulle bliva bärkraftig och brukaren erhålla full sysselsättning och en
tillfredsställande försörjning.

Beträffande den betydelse, som bör tillmätas skogen i kombination med
jordbruk, ha delade meningar framkommit såväl i kommittén som i de avgivna
yttrandena. För min del kan jag i huvudsak ansluta mig till den åsikt,
som uttalats av kommitténs majoritet. Jag är sålunda av den uppfattningen,
att innehavet av egen skog till en början regelmässigt är av betydande värde
för jordbrukarna ur sysselsättningssynpunkt. Det torde väl vara riktigt, att
jordbrukarna nu i stor utsträckning ha möjlighet att få arbete hos andra
skogsägare och att så åtminstone i viss omfattning kan väntas bliva fallet även
i fortsättningen. Enligt min mening måste det dock, bland annat med hänsyn
till den bundenhet, som skötseln av jordbruket medför, och därmed följande
svårighet för brukaren att begagna sig av arbetstillfällen på längre avstånd
från hemmet, anses vara av väsentligt värde för en jordbrukare att för den
tid, då han ej har sysselsättning i själva jordbruket, ej vara huvudsakligen
beroende av arbetstillfällen utanför den egna brukningsdelen. I detta sammanhang
må även pekas på den utveckling som skett inom skogsbruket i
riktning mot årsarbetare och som, om den fortsätter, kan medföra en betydande
minskning av de egentliga jordbrukarnas möjligheter att få arbete
utanför den egna brukningsdelen. I likhet med kommittén anser jag vidare,
att innehav av egen skog — även bortsett från vad nu sagts om skogens betydelse
ur sysselsättningssynpunkt — måste anses medföra en förstärkning av
ett i och för sig icke lönsamt jordbruk bland annat därigenom att skogen dels
åtminstone på lång sikt regelmässigt kan väntas giva brukaren ett visst tillskott
till utjämnande av jordbrukets bristande lönsamhet, dels giver brukaren
tillgång till skogsprodukter till ett förmånligare pris än om desamma
skolat inköpas i allmänna marknaden.

Enligt vad jag yttrat på tal om avvägningen av det allmänna prisstödet
torde man icke kunna räkna med att jordbruken i skogsbygderna skola erhålla
full lönsamhet, om man ser jordbruksdriften som ett isolerat företag,
utan man bör vid avvägningen av stödets storlek även beakta de inkomstkällor,
som avkastningen av egen skog och skogskörslor utgöra.

I betraktande av nu anförda förhållanden finner jag det naturligt, alt i
skogsbygderna arbetet med den yttre rationaliseringen, vid sidan av den rationalisering
av själva jordbruket som lämpligen kan genomföras, också skall

214

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

inriktas på att komplettera brukningsdelarna med skog, så att de brukningsdelar,
där jordbruket utgör brukarens huvudsakliga sysselsättning, i största
möjliga utsträckning skola bliva bärkraftiga brukningsdelar, där vad som
kan brista i jordbrukets lönsamhet uppväges av tillgången på egen skog. En
dylik utveckling synes mig utgöra en förutsättning för att man i dessa trakter
skall kunna uppehålla jordbruket i önskvärd omfattning och på ett effektivt
sätt utnyttja den till jordbruket knutna arbetskraften. Till frågan, i vad
mån man för att genomföra en dylik komplettering bör låta skog avskiljas
från befintliga skogskomplex, återkommer jag i det följande. Understundom
torde det i detta arbete kunna ifrågasättas, att kompletteringen skall genomföras
i form av bildande av gemensamlietsskog. Till de synpunkter på detta
spörsmål, som jordbrukskommittén anfört, kan jag ansluta mig.

Då man strävar att genomföra en sådan förstärkning av vissa jordbruk
med skog, som nu nämnts, är det givetvis även angeläget, att de lagbestämmelser,
vilka äro avsedda att förhindra ett olämpligt avskiljande av skog från
jordbruket, skola erbjuda ett fullt effektivt skydd i detta hänseende. Denna
fråga kommer, enligt vad jag inhämtat av chefen för justitiedepartementet,
att beröras i en proposition angående vissa ändringar i gällande avstyckningsbestämmelser
med mera, vilken denne har för avsikt att föreslå Kungl.
Maj:t att framlägga för årets riksdag.

Stundom torde å ett ofullständigt jordbruk den erforderliga förbättringen
av brukarens ställning kunna åvägabringas genom en intensifiering av driften.
En ökning av animalieproduktionen å de mindre jordbruken kan dock ej
tänkas komma att utgöra någon allmän lösning av dessa jordbruks svårigheter,
eftersom man med hänsyn till överproduktionsrisken måste räkna med
att importen av fodermedel efter hand kan behöva begränsas eller helt slopas
och det ej heller är antagligt, att inhemska fodermedel skola saluföras i
den utsträckning, som skulle erfordras för att möjliggöra en dylik allmän
ökning av de mindre jordbrukens animalieproduktion. Däremot kan det väl
tänkas att i en del fall, där produktions- och avsättningsförhållandena äro
gynnsamma, den behövliga förbättringen kan ske genom en övergång till
specialodlingar, främst odling av trädgårdsprodukter. I dylikt fall behöver
rationaliseringsarbetet ej nödvändigtvis taga sikte på en utvidgning av brukningsdelens
areal.

Vad nu sagts har gällt möjligheterna att förbättra brukarens ställning genom
att öka avkastningen av den egna brukningsdelen så att brukaren kan
erhålla sin fulla försörjning av denna. Lösningen kan även vara en anpassning
av brukningsdelens storlek och omfattningen av arbetet å denna efter
förekomsten av andra inkomstmöjligheter i orten. Härvid kan i vissa fall
erfordras en utvidgning av brukningsdelen, i andra fall en omläggning av
jordbruksdriften i sådan riktning, att brukaren huvudsakligen kan ägna sig
åt arbete utanför brukningsdelen och denna sålunda får karaktären av
stödjordbruk. En dylik omläggning kan ske genom en övergång till mer
extensiv drift men även på så sätt, att en del av åkerarealen överföres till
en angränsande fastighet. Både dessa vägar och de nyss angivna — en ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

215

vidgning av själva brukningsdelen eller en övergång till mera inkomstbringande
odlingar — måste prövas i rationaliseringsarbelet.

Två frågor av stor betydelse för den praktiska utformningen av rationaliseringsarbetet
äro, i vilken utsträckning man för förbättring av ofullständiga
brukningsdelar bör taga i anspråk tillskottsjord från rationella jordbruk
samt i vilken utsträckning man bör förstärka dylika brukningsdelar
med skog från större skogskomplex. Vad den förra frågan angår anser
jag det med hänsyn till att de större jordbruken tillhöra en ur driftsekonomisk
synpunkt rationell storleksgrupp vara av vikt att man iakttager försiktighet
med åtgärder, som kunna leda till en splittring och försvagning av dylika
jordbruk. Man synes, såsom kommittén även uttalat, böra mot varandra
väga å ena sidan den förbättring, som tiltskottsjorden kan medföra för övergångs
jordbrukets lönsamhet, och å andra sidan den försämring, som avskiljandet
av denna jord kan medföra för lönsamheten av det större jordbruket,
samt medgiva överföring av tillskottsjord från det sistnämnda till övergångsjordbruket
blott om värdet av förbättringen för övergångsjordbruket överstiger
värdet av försämringen för det större jordbruket. En dylik princip synes
mig innebära en skälig avvägning mellan de olika intressen, som böra beaktas
i detta sammanhang. Såsom kommittén framhåller torde det ligga i
sakens natur, att det vid tillämpningen av en dylik princip ej kan bliva
fråga om att överföra jord i kompletteringssyfte från ett större till ett mindre
jordbruk, om överföringen skulle mera avsevärt försämra det större jordbrukets
lönsamhet. Däremot synes det mig ej erforderligt att, på sätt kommittén
föreslagit, såsom en särskild regel uppställa, att överföring ej bör få
ske i sådan utsträckning, att det avstående jordbruket bringas under normjordbrukets
nivå. En överföring av någon mera betydande del av den totala
åkerarealen torde nämligen så gott som alltid få anses utesluten redan enligt
den förut angivna huvudregeln, och vad angår överföring av mindre
områden skulle en dylik regel kunna komma att förhindra även sådan
kompleltering, som endast i ringa mån skulle inverka på den avstående
fastighetens lönsamhet men däremot skulle möjliggöra en avsevärd förbättring
av övergångsjordbruket.

Med anledning av vad fastighetsbildningssakkunniga i detta sammanhang
anfört rörande den hänsyn man vid ifrågavarande bedömning hör taga till
beskaffenheten av byggnadsbeståndet å de båda brukningsdelarna vill jag
framhålla, att man självfallet icke bör anse den omständigheten, att ekonomibyggnaderna
å övergångsjordbruket äro i behov av mera betydande förbättringar,
såsom något i och för sig avgörande hinder mot att den yttre
rationaliseringen genomföres på så sätt, att övergångsjordbruket erhåller tillskottsjord
från det större jordbruket. Att vid bedömningen helt bortse från
byggnadernas tillstånd torde å andra sidan icke vara möjligt. Särskilt om
övergångsjordbruket är litet och byggnaderna å detsamma i sådant skick,
att en fullständig nybyggnad är erforderlig, är det klart, alt betänkligheter
måste uppstå mot att avskilja mark från ett större jordbruk för komplette -

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

ring av övergångsjordbruket. Ej heller på detta område synes det emellertid
lämpligt att söka angiva några mera bestämda regler. Byggnadernas beskaffenhet
bör i stället endast utgöra en av alla de faktorer, som man bör beakta,
då man i det enskilda fallet prövar, huruvida en överföring av tillskottsjord
från ett jordbruk till ett annat bör komma till stånd.

Vad härefter angår frågan om den utsträckning, i vilken man för att
genomföra en förstärkning av ofullständiga brukningsdelar bör taga i anspråk
skog från andra fastigheter, uppkommer här ett avvägningsspörsmål,
besläktat med det, som föreligger vid komplettering av dylika brukningsdelar
med tillskotts jord från rationella jordbruk. De betänkligheter, som
anförts mot att man från befintliga större skogskomplex skulle överföra
skog till skoglösa eller skogfattiga brukningsdelar, ha främst motiverats
med att överföringen dels skulle innebära en ur skogssynpunkt skadlig
parcellering av skogsmarken, dels, såvitt densamma komme att beröra
trävaruindustriernas skogar, skulle kunna leda till en försvagning av dessa
industriers råvarubas, vilken skulle kunna få menliga inverkningar för
sagda industrier och därmed även för den vid dem sysselsatta arbetarstammen.
Jag vill rörande denna fråga först framhålla, att man åtminstone i
några av de yttranden, där dylika betänkligheter anförts, synes ha överskattat
den omfattning, i vilken sådan överföring kan tänkas komma till
stånd. Den, som genom det allmännas biträde erhåller skog till komplettering
av sin fastighet, bör enligt min mening ej åtnjuta något bidrag av allmänna
medel för att nedbringa anskaffningskostnaden under det värde skogen
objektivt sett har med hänsyn till den avkastning, som kan påräknas
av densamma. Om detta iakttages, torde man kunna förutsätta, att jordbrukarna
ej komma att söka genom statens medverkan erhålla skog till komplettering
av sina jordbruk i andra fall än sådana, där en dylik komplettering
verkligen framstår som påkallad med hänsyn till omständigheterna.
Den omfattning, i vilken dylik överföring i praktiken kan tänkas komma
i fråga, torde därför, särskilt vad beträffar överföring genom tvångsåtgärder,
komma att bliva relativt ringa i förhållande till de totala skogstillgångarna.
Någon anledning befara, att överföringen skulle bliva till verklig skada för
trävaruindustrierna på grund av den minskning den skulle medföra för de
enskilda företagens råvarubas, föreligger enligt min uppfattning icke.

En fråga, rörande vilken meningarna starkt brutit sig i yttrandena, är
huruvida den parcellering av skogsmarken, som överföringen skulle komma
att innebära, skulle medföra några olägenheter ur skogsvårdande synpunkter.
Det synes mig svårt att bedöma, i vad mån fog kan finnas för de farhågor,
som från vissa håll uttalats i detta hänseende. Jag vill i detta sammanhang
framhålla, att skogstilldelningen i flertalet fall torde komma att
innebära en komplettering av tidigare befintliga mindre skogslotter och att
densamma sålunda i viss mån kan sägas medföra en förstoring av de nuvarande
skogslotterna. Risken för att skogskapitalet i de nya ägarnas händer
skall spolieras genom alltför snabba uttag eller för att skogen eljest ej skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

217

skötas på ett tillfredsställande sätt torde vidare åtminstone i huvudsak kunna
elimineras på annat sätt. Denna fråga har för övrigt beaktats i det förslag
till ny skogsvårdslag, som skogsstyrelsen nyligen framlagt (SOU 1946:41).

Även om så skulle vara, att ur skogsvårdande synpunkter vissa olägenheter
skulle uppstå vid en komplettering av ofullständiga brukningsdelar med skog,
synas vidare dessa olägenheter böra vägas mot de fördelar som det innebär,
att man kan bilda bärkraftiga brukningsdelar, där brukarens arbetskraft kan
effektivt utnyttjas och brukaren beredas en mera tryggad ställning. För min
del tvekar jag ej att vid en dylik avvägning giva de senare synpunkterna
företräde. I enlighet härmed anser jag alltså, att överföring av skog för komplettering
av mindre jordbruk principiellt bör få ske, då syftet med överföringen
är att möjliggöra skapande av bärkraftiga jordbruk eller att eljest
åstadkomma en ur det allmännas synpunkt önskvärd förstärkning av ofullständiga
jordbruk. Från denna regel torde dock vissa undantag böra göras.
Sålunda bör överföring ej få ske, om densamma i visst fall på grund av särskilda
omständigheter skulle medföra mera betydande olägenheter ur skogsvårdande
synpunkter. Vidare bör man givetvis även i övrigt vid frågans prövning
i varje särskilt fall beakta, vilken effekt överföringen skulle få för den
fastighet, som skulle avstå skogsmarken. Överföring bör sålunda icke medgivas,
om därigenom bärkraften hos sistnämnda fastighet skulle försvagas i
sådan utsträckning, att densamma ej längre skulle utgöra en bärkraftig brukningsdel.

Av vad jag förut anfört torde ha framgått, att ett flertal olika faktorer
böra beaktas vid den yttre rationaliseringen. Vid bedömningen av i vad
mån behov av yttre rationalisering föreligger, har man att taga hänsyn till
de möjligheter, som kunna finnas att förbättra brukningsdelen genom inre
rationalisering och rationalisering av driftsförhållandena. Av betydelse blir
vidare bland annat, vilka sysselsättningsmöjligheter som finnas i orten,
huruvida dessa sysselsättningsmöjligheter kunna komma att bestå, möjligheten
att öka arbetstillfällena i orten och att i större eller mindre utsträckning
utnyttja den vid de ofullständiga jordbruken knutna arbetskraften i
arbete utanför den egna brukningsdelen. Där behov av yttre rationalisering
anses föreligga i fråga om en viss fastighet, kan man vidare ofta ej bedöma,
hur denna rationalisering lämpligen bör genomföras, förrän man tagit i
betraktande, i vad mån dylika åtgärder äro erforderliga även vid andra
fastigheter och hur de åtgärder, som vidtagas beträffande en fastighet, inverka
på rationaliseringsmöjligheterna i fråga om de övriga.

Om rationaliseringsverksamheten skall giva avsett resultat och investering
av allmänna medel i åtgärder, som ej äro ägnade att leda till detta mål, kunna
undvikas, synes del nödvändigt, att eu planläggning av denna verksamhet
skall ske. Man kan visserligen ej utesluta möjligheten av att utvecklingen
i ett planeringsområde kan komma att gå i en annan riktning än
den, som förutsatts vid uppgörandet av planerna. Dylika osäkerhetsmoment,
som ju äro oundvikliga vid all planeringsverksamhet, synas dock ej

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

kunna anföras som ett skäl mot att man, då det gäller att genomföra en
rationalisering av jordbruket, skall underlåta alt grunda utformningen av
rationaliseringsåtgärderna på det säkraste underlag, som kan anskaffas. De
planer som uppgöras få vidare självfallet ej betraktas som bindande, utan
man måste städse vara beredd att justera dem, om de förutsättningar på vilka
de bygga skulle förändras.

För att planeringsverksamheten skall giva avsett resultat torde det vara
nödvändigt, att densamma anpassas efter de skiftande förhållanden, som
föreligga i olika delar av landet och i skilda trakter. Att i förväg uppdraga
några bindande riktlinjer för det sätt, på vilket densamma bör organiseras
och bedrivas, synes mig med hänsyn härtill icke lämpligt. Det torde i stället
böra ankomma på rationaliseringsorganen att med ledning av de erfarenheter,
som efter hand vinnas på detta område, söka komma fram till de arbetsformer,
som i det enskilda fallet äro mest ändamålsenliga. Jag vill emellertid
här i korthet beröra vissa frågor angående huvudlinjerna för planeringsverksamheten.
I stort sett kan jag härvid ansluta mig till de synpunkter,
som kommittén anlagt på denna fråga.

Jag anser sålunda att det första ledet i denna planeringsverksamhet bör
vara att för områden av enhetlig karaktär komma fram till en uppfattning
om de viktigaste av de problem, som föreligga för jordbruket i området, och
att uppdraga mera allmänna riktlinjer för lösandet av dessa problem (regionalplanering).
Bland de uppgifter, som böra upptagas i samband med en
dylik regionalplanering, vill jag nämna den att mera konkret angiva den
eller de jordbrukstyper, som böra anses önskvärda i planeringsområdet med
hänsyn till de där föreliggande förhållandena. Planeringsverksamheten bör
på så sätt utgöra en garanti för att schablonartade lösningar av rationaliseringsproblemen
ej skola förekomma. Vidare bör man bland annat vid regionalplaneringen
söka komma fram till en allmän uppfattning rörande frågan,
i vad mån en begränsning av antalet mindre brukningsdelar i området
bör eftersträvas med hänsyn till försörjningsmöjligheterna för deras brukare,
möjligheterna att lösa de ofullständiga jordbrukens problem genom att brukarna
i ökad utsträckning erhålla arbete utanför den egna brukningsdelen
med mera. Fn annan uppgift för regionalplaneringen kan, såsom kommittén
anfört, vara att åtminstone preliminärt fastställa, i vilka delar av planeringsområdet
ett omskiftesförfarande kan anses påkallat. De resultat, som erhållas
vid regionalplaneringen, böra för övrigt kunna bliva av värde även i andra
avseenden än enbart för jordbruket. Sålunda bör exempelvis regionalplaneringen
ofta kunna giva en uppfattning om förhåhandet mellan tillgång och
efterfrågan på arbetskraft i området, vilken kan vara till gagn vid övervägande
av frågor om planering av nya industriföretag.

Med ledning av den uppfattning om de föreliggande problemen och sätten
för dessas lösande, som vunnits vid regionalplaneringen, böra sedan beträffande
de fastigheter, som funnits vara i behov av mera omfattande yttre
och inre rationaliseringsåtgärder, ske närmare överväganden rörande den
lämpliga formen för dessa rationaliseringsåtgärder (individuell jordbruksplanering).
Sistnämnda planering bör självfallet omfatta begränsade områden

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

219

eller enskilda fastigheter. En individualplanering kan vidare beträffande sådana
problem, som aktualiseras i det praktiska rationaliseringsarbetet, komma
att företagas sida vid sida med regionalplaneringen.

Liksom själva rationaliseringsverksamheten, enligt vad jag tidigare anfört,
i princip bör utgöra en jordbrukets egen verksamhet, vilken det allmänna
på olika sätt bör stödja och leda, bör man enligt min mening eftersträva,
att även ifrågavarande planeringsverksamhet skall ske under intim medverkan
med jordbrukarna samt övriga näringsgrenar och befolkningsgrupper,
som direkt beröras av densamma. Som ett önskemål synes kunna uppställas,
att man bör söka behandla de föreliggande problemen under sådana
former, att de närmast berörda grupperna direkt deltaga i arbetet och att
den särskilda sakkunskap, som kan erfordras, utnyttjas på bästa sätt utan
uppbyggande av någon mera fast och dyrbar organisation. Från dessa utgångspunkter
kan jag ansluta mig till grundtankarna i kommitténs förslag
beträffande organisationen av planeringsverksamheten. Jag anser alltså,
såvitt angår regionalplaneringen, att det på initiativ av det organ, som skall
handhava den statliga verksamheten för yttre rationalisering, bör för varje
planeringsområde bildas en särskild planeringskommitté, vilken skall ha till
uppgift att leda det förberedande utrednings- och planeringsarbetet. I denna
kommitté böra till en början ingå åtminstone ett par representanter för jordbruksnäringen
i orten och vidare några personer med särskild sakkunskap
rörande de olika problem, som kunna väntas möta i planeringsarbetet. Enligt
vad jordbrukskommittén nämnt borde regelmässigt i en planeringskommitté
ingå en person från lantbruksnämnden, en person från hushållningssällskapet,
en person från skogsvårdsstyrelsen och en representant för lantmäteriorganisationen.

I vissa yttranden ha framställts erinringar mot vad jordbrukskommittén
sålunda anfört rörande planeringskommitténs sammansättning. Bland annat
har framhållits, att det på grund av den betydelse arbetskraftsspörsmålen
komme att få för planeringsverksamheten vore av vikt att sakkunskap rörande
dessa frågor skulle ingå i planeringskommittén. Detta påpekande är
enligt min mening värt beaktande. Jag finner det emellertid, som jag redan
antytt, icke lämpligt att några bindande föreskrifter skola meddelas angående
antalet ledamöter i en planeringskommitté eller angående de organ,
som böra vara representerade i denna. Den ledande synpunkten vid tillsättandet
av en planeringskommitté bör vara, att den skall innehålla personer
med sakkunskap om de förhållanden, som kunna väntas bliva av särskild
betydelse vid planeringsverksamheten.

Valet av ordförande torde böra ankomma på lantbruksnämnden. Detta
val bör, såsom kommittén anfört, träffas helt med hänsyn till vederhörandes
personliga kvalifikationer och till de problem som kunna väntas möta.

Planeringskommittén bör i sitt arbete erhålla nödigt biträde från lantbruksnämnden
och övriga lokalorgan.

På grundval av det förberedande utrednings- och planeringsarbete, som
verkställts av planeringskommittén, böra hållas mera ingående överläggningar
med representanter för de näringsgrenar och organ, som beröras av

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

rationaliseringsverksamheten. Efter dessa överläggningar bör planeringskommittén
slutligen utarbeta de rekommendationer och angiva de riktlinjer för rationaliseringsarbetet,
som planeringskommittén finner ändamålsenliga.

Även i fråga om den individuella jordbruksplaneringen bör organisationen
anpassas efter de speciella problem, som föreligga i varje särskilt fall. I stort
sett bör denna planeringsverksamhet bedrivas på så sätt, att det åt någon
sakkunnig person uppdrages att i samråd med representanter för de berörda
jordbrukarna och andra parter utarbeta förslag till de åtgärder, som böra
vidtagas, och att dessa förslag sedan bliva föremål för närmare granskning
och diskussion vid sammanträden med dem, som beröras av förslagen. Vem
som skall leda arbetet och vilken sakkunskap, som i övrigt bör stå till förfogande,
torde böra avgöras allt efter beskaffenheten av de föreliggande bristerna
och de åtgärder som böra vidtagas för att avhjälpa dessa. Där fastighetsbildningsfrågor
i första hand tilldraga sig uppmärksamheten, synes det
naturligt, att arbetet i regel bör ledas av en lantmätare. Även då så ej är fallet
bör givetvis lantmäteriteknisk sakkunskap anlitas så snart förhållandena så
påkalla.

Rationaliseringsorganels roll i samband med planeringsverksamheten blir
i enlighet med det nu anförda huvudsakligen att tillkalla de personer, som
skola handhava denna verksamhet, att tillhandahålla erforderlig arbetskraft
åt dessa samt att tillse, att planeringsarbetet fortskrider på ett tillfredsställande
sätt och överhuvud utöva en allmän ledning av planeringsverksamheten.

I en del yttranden ha uttalats farhågor för att den nu förordade planeringsverksamheten
skulle bliva ett alltför omfattande och tidsödande arbete,
vilket skulle binda mycken arbetskraft utan motsvarande nytta. Jag delar icke
dessa farhågor. Den allmänna överblick över förhållandena och den uppfattning
i stort om riktlinjerna för problemens lösning, som regionalplaneringen
är avsedd att giva, böra kunna erhållas inom en relativt begränsad tidrymd
och utan alltför omfattande arbete. Det torde åtminstone i allmänhet icke
vara erforderligt att för detta ändamål upprätta alltför noggranna och utförliga
redogörelser för förhållandena i planeringsområdena. Vad vidare angår
den individuella jordbruksplaneringen är det ju här fråga om ett arbete på
lång sikt, som under alla förhållanden måste göras senast då statligt stöd till
en viss rationaliseringsåtgärd påkallas. I detta sammanhang må även anmärkas
att en viktig uppgift för regionalplaneringen torde bliva att lämna vägledning
vid bedömandet av, var behovet av åtgärder för yttre rationalisering
är störst och var följaktligen arbetet med den individuella planeringen i första
hand bör igångsättas.

Jag har förut framhållit, att de uppgjorda planerna ej få betraktas som definitiva
utan att man alltid måste räkna med att ändringar av förhållandena
i orten med mera kunna föranleda justeringar av dessa. Redan med hänsyn
härtill torde det vara klart, att de uppgjorda planerna ej kunna anses
bindande för vederbörande rationaliseringsorgan, då detta har att taga ställning
till en ifrågasatt stödåtgärd. Men även bortsett härifrån vill jag understryka,
att planerna ej i och för sig få anses bindande för rationaliseringsor -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

221

ganet, utan att detta i sista band alltid har att självt pröva, huruvida en viss
åtgärd bör anses stå i överensstämmelse med de allmänna riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten
eller ej. Det är mig emellertid å andra sidan angeläget
att framhålla, att jag härmed ej velat förringa betydelsen av dessa
planer. Har planeringen verkställts med vederbörlig omsorg och med tillbörligt
beaktande av de av statsmakterna uppdragna allmänna riktlinjerna för
rationaliseringsverksamheten, bör man knappast behöva räkna med att någon
meningsskiljaktighet skall uppstå vid tillämpningen av planerna.

I fråga om medlen för den yttre rationaliseringen
biträder jag kommitténs förslag rörande statlig Idne- och bidragsverksamhet.
Såsom kommittén framhållit, torde ett ekonomiskt stöd från det allmännas
sida ofta vara nödvändigt för att i och för sig önskvärda yttre rationaliseiingsåtgärder
skola kunna genomföras. Man kan i allmänhet ej räkna med
att en jordbrukare skall vare sig vilja eller kunna förvärva mark för rationaliseringsändamål,
om kostnaden för förvärvet skulle överstiga det värde
marken objektivt sett har för honom. Även där priset för marken i och för
sig är skäligt ur köparens synpunkt, kan det vidare ej sällan erbjuda svårigheter
för köparen att anskaffa de medel, som erfordras för köpet. Ifrågavarande
ekonomiska stöd bör därför bestå dels i bidrag till utjämnande av
skillnaden mellan en fastighets eller fastighetsdels värde i fria marknaden
och dess värde för sammanläggningsändamål, dels i lån för att underlätta
finansieringen av fastighetsförvärv i rationaliseringssyfte.

Möjligheten att lämna sådana bidrag, som nu nämnts, bör givetvis ej användas
på ett sätt, som medför en uppskruvning av fastighetsvärdena eller
onödiga kostnader för det allmänna. Beträffande obebyggd jord samt skogsmark
bör man enligt min uppfattning utgå från att det pris dylik mark bör
betinga i allmänna marknaden i regel ej bör överstiga det värde densamma
har för sammanläggningsändamål utan tvärtom snarare bör anses ligga
lägre med hänsyn till den förbättring av den köpande fastighetens lönsamhet,
som bör bliva en följd av utvidgningen. I allmänhet torde därför bidrag
ej böra utgå vid dylika markförvärv. Då en hel brukningsdel säljes, komma
däremot byggnaderna å densamma ofta att bliva av större värde för den köpare,
som har för avsikt att låta brukningsdelen bestå såsom en självständig
brukningsdel, än för den köpare, som ämnar sammanlägga brukningsdelen
med ett honom tillhörigt .jordbruk. Ofta torde därför i dylika fall det pris,
som kan erhållas för brukningsdelen i fria marknaden, överstiga brukningsdelens
värde för sammanläggningsändamål. Samma situation kan vidare även
uppkomma vid försäljning av en del av en fastighet, om byggnader finnas
å densamma. I dylika fall bör bidrag kunna utgå till utjämnande av skillnaden
mellan fastighetens eller fastighetsdelens värde vid försäljning i fria
marknaden och dess värde för sammanläggningsändamål. 1 vissa fall torde
vidare bidrag böra utgå även vid försäljning av obebyggd jord, exempelvis i
sådana fall, då avskiljande av del av eu fastighets mark medför, att byggnaderna
å den kvarvarande delen bliva onödigt stora för sitt ändamål eller

222 Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

avskiljandet eljest medför en försämring av den återstående delen av fastigheten.

Nu ifrågavarande låne- och bidragsverksamhet bör givetvis endast avse
jordförvärv inom ramen för den yttre rationalisering, som det allmänna bör
direkt stödja. I enlighet med vad jag tidigare anfört rörande sistnämnda
fråga böra sålunda lån och bidrag i första hand utgå för yttre rationalisering
av sådana brukningsdelar, som äro att anse som övergångsjordbruk, samt i
andra hand, på begäran av brukarna, för yttre rationalisering av andra
ofullständiga brukningsdelar. Till innehavare av fullständiga jordbruk böra
lån och bidrag till åtgärder för yttre rationalisering utgå endast om åtgärderna
äro ägnade att underlätta en yttre rationalisering av ofullständiga
brukningsdelar i sådana fall, som nyss nämnts. Sålunda böra lån och bidrag
kunna utgå för att få till stånd en sammanläggning av ett övergångsjordbruk
med en fullständig brukningsdel eller för att till en fullständig brukningsdel
lägga delar av en för rationaliseringsändamål förvärvad fastighet, vilka ej
lämpligen kunna läggas till något ofullständigt jordbruk.

Bidragen medföra ej någon ekonomisk vinst för mottagarna utan äro endast
avsedda att undanröja ett ekonomiskt hinder för rationaliseringen. De
böra därför utgå oberoende av brukarnas inkomst- och förmögenhetsställning.
Detsamma bör i princip gälla lånen.

För nu nämnda lån och bidrag torde lämpligen i regel kunna användas
samma former, som jag i fortsättningen kommer att föreslå i fråga om lån
och bidrag till den inre rationaliseringen. Jag kommer därför att i samband
med framläggande av förslag till regler för statens medverkan till den inre
rationaliseringen närmare behandla frågan om de former i vilka lån och
bidrag till den yttre rationaliseringen böra lämnas.

Då det allmänna lämnar ekonomiskt stöd till ett jordförvärv i rationaliseringssyfte,
synes det rimligt att fordra vissa garantier för att den avsedda
rationaliseringen verkligen skall genomföras. På sätt kommittén anfört böra
därför rationaliseringsorganen i samband med beviljande av lån och bidrag
i mån av behov äga fästa sådana villkor vid dessa, som kunna anses erforderliga
för sagda ändamål. Som exempel på dylika villkor har kommittén
nämnt, att det bör kunna föreskrivas, att sammanläggningen skall genomföras
även i rättsligt avseende eller att befintliga byggnader å den inköpta
marken skola bortföras. I princip delar jag kommitténs uppfattning om lämpligheten
av dylika villkor. Vad angår bortförandet av byggnader vill jag
emellertid framhålla, att någon anledning att kräva bortförande av bostadshus
i regel ej torde föreligga och att man även vad ekonomibyggnaderna angår
bör undvika att utforma villkoren så, att de onödigtvis medföra ett spolierande
av ekonomiska värden.

Vid sidan av låne- och bidragsverksamheten har kommittén såsom ett
medel för en yttre rationalisering av jordbruket föreslagit en aktiv inköpspolitik
från rationaliseringsorganens sida. Även jag anser en dylik verksamhet
vara ägnad att underlätta den yttre rationaliseringen och förordar alltså

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

223

kommitténs förslag i denna del. Denna aktiva inköpspolitik bör ha samma
inriktning som nyss angivits för låne- och bidragsverksamheten.

Vad angår det sätt, på vilket den aktiva inköpspolitiken bör bedrivas, må
framhållas, att rationaliseringsorganen ej enbart böra söka få till stånd avtal
om överlåtelse av jord för rationaliseringsändamål utan även böra beakta de
möjligheter, som vid exekutiv försäljning av jordbruksfastigheter kunna
yppa sig att förvärva för rationaliseringen erforderliga fastigheter. Till undvikande
av missförstånd må vidare framhållas, att den aktiva inköpspolitiken
ingalunda enbart bör taga sikte på att staten skall förvärva sådana
brukningsdelar, som behövas för den yttre rationaliseringens genomförande,
ecb sedan i sin tur överlåta dessa. En minst lika viktig uppgift bör vara att
förmedla överlåtelser av jord i rationaliseringssyfte från den ene jordägaren
till den andre.

Vad lantmäteristyrelsen anfört om att rationaliseringsorganen även böra
ägna uppmärksamhet åt en aktiv jordförmedling, varigenom jordsökande
och sådana personer, som ej kunna tillåtas att genom av dem tänkt jorddelning
skaffa sig egna jordbruk, kunna få hjälp med anskaffande av till
salu varande brukningsdelar, synes mig böra beaktas. En dylik verksamhet
bör emellertid snarast anses ingå i den sociala egnahemsverksamhet, som
ifrågavarande organ jämväl avses skola bedriva.

I realiteten torde låne- och bidragsverksamheten samt den aktiva inköpspolitiken
bliva så intimt förenade, att de endast utgöra olika sidor av en
och samma sak. Då vederbörande rationaliseringsorgan skall förmedla en
överlåtelse av en brukningsdel från en jordägare till en annan för komplettering
av den senares fastighet, torde sålunda i många fall frågan uppkomma,
huruvida köparen kan påräkna något bidrag från rationaliseringsorganet och
hur stort detta bidrag kan bliva, samt ett ställningstagande till denna fråga
vara en nödvändig förutsättning för att överlåtelsen skall komma till stånd.
Omvänt kan ofta den aktiva inköpspolitiken, då inköp göres i statens eget
namn, användas som en form för att lämna dylikt bidrag. Rationaliseringsorganet
kan sålunda förvärva en fastighet, som erfordras för komplettering
av en annan brukningsdel, och sedan överlåta densamma till den senare brukningsdelens
ägare till ett pris, som ligger under den av rationaliseringsorganet
erlagda köpesumman men motsvarar det värde tillskottsjorden har för köparen.
Det torde få ankomma på rationaliseringsorganet att pröva, vilkendera
formen som i varje särskilt fall är mest lämplig.

Därest det vid överlåtelse av en av rationaliseringsorganet förvärvad fastighet
finnes önskvärt att få garanti för att köparen skall genomföra den yttre
rationaliseringen i enlighet med vad som förutsatts vid försäljningen, kan
denna garanti, såsom jordbrukskommittén framhållit, vinnas på så sätt, att
den nominella köpesumman sättes till ett högre belopp än det, som motsvarar
fastighetens värde för köparen för sammanläggningsändamål (dock givetvis
ej högre än det pris som rationaliseringsorganet självt betalat), men skillnaden
mellan sagda värde och den nominella köpesumman lämnas köparen i
form av ett lån vilket ej behöver återbetalas, därest köparen fullföljer den
yllre rationaliseringen i enlighet med rationaliscringsorganels anvisningar,

224 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

utan avskrives, när det visat sig, att den avsedda rationaliseringen kommit
♦ill stånd.

Vad nu sagts angående låne- och bidragsverksamhet och aktiv inköpspolitik
från statsmakternas sida i syfte att främja en yttre rationalisering av
jordbruket innebär, såsom jordbrukskommittén påpekat, ett fullföljande och
en utbyggnad av den verksamhet på detta område, som redan bedrives inom
egnahemsorganisationen. Kostnaderna för de bidrag, som härvid utbetalats
till jordbrukare, ha bestritts från ett under nionde huvudtiteln upptaget anslag
till bidrag till inlösen av vissa byggnader vid utökning av ofullständiga
jordbruk, och de lån, som utlämnats för att underlätta förvärv av jord eller
skog i rationaliseringssyfte, ha utgått ur egnahemslånefonden. Jag vill erinra
om att jag i årets statsverksproposition föreslagit en höjning av förstnämnda
anslag i syfte att möjliggöra för egnahemsorganen att under instundande
budgetår intensifiera denna frivilliga rationaliseringsverksamhet.

Från och med den 1 juli 1948 torde ifrågavarande anslag böra uppgå i
ett nytt anslag, ur vilket skola bestridas alla de bidrag av olika slag, vilka
böra utlämnas i samband med arbetet på den yttre rationaliseringen. Likaså
torde en särskild lånefond böra inrättas för utlämnande av lån för sagda
ändamål. Ur denna fond torde böra utgå alla lån för inköp av jord i rationaliseringssyfte,
oberoende av huruvida låntagaren i och för sig tillhör den grupp,
för vilken de nuvarande egnahemslånebestämmelserna äro avsedda, eller ej.
Fonden kommer alltså att övertaga en betydande del av den långivning, som
hittills skett med anlitande av egnahemslånefonden. Under sådana förhållanden
synes det mig ändamålsenligt, att egnahemslånefonden skall uppgå i
sagda fond.

Som ett komplement till låne- och bidragsverksamheten samt den aktiva
inköpspolitiken har kommittén föreslagit införande av en förköpsrätt för
kronan till jordbruksfastigheter, vilken skulle innebära rätt för kronan att,
då en för rationaliseringsarbetet behövlig fastighet såldes till annan än vissa
rärskylda, övertaga fastigheten till det pris, som avtalats mellan köpare och
säljare. En dylik förköpsrätt synes mig ägnad att verksamt underlätta rationaliseringsarbetet.
Då förköpsrätten dessutom i regel ej skulle medföra något
nämnvärt intrång i berättigade enskilda intressen, tvekar jag ej att biträda
kommitténs förslag även i denna del.

Förköpsrätten bör å kronans vägnar utövas av de organ, som lokalt handlägga
ärenden angående yttre rationalisering.

I likhet med låne- och bidragsverksamheten samt den aktiva inköpspolitiken
bör även förköpsrätten få användas i hela den verksamhet, som staten
bedriver för främjande av den yttre rationaliseringen.

De punkter i fråga om utformningen av förköpsrätten, där delade meningar
främst kommit till uttryck inom kommittén samt i de avgivna yttrandena,
avse dels frågan, vilka fastigheter förköpsrätten skall omfatta, dels
frågan, huruvida förköpsrätten skall gälla vid försäljning till vissa närskylda

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

225

och till arrendator, dels slutligen frågan om edgångsskyldighet för den, som
köpt en fastighet, vartill kronan har förköpsrätt.

Vad den första frågan angår har det i vissa yttranden gjorts gällande, att
förköpsrätten endast borde omfatta sådana fastigheter, som själva vore i behov
av yttre rationalisering. Såsom kommittén framhållit kan det emellertid
i vissa fall vara lämpligt att använda förköpsrätten för inköp av ett fullständigt
jordbruk, vilket kan användas för komplettering av angränsande mindre
brukningsdelar. Förköpsrätten bör även kunna användas för förvärv av
skog. Det är slutligen ej möjligt att en gång för alla avgöra, huruvida en viss
fastighet kan bliva behövlig för rationaliseringsarbetet eller ej. Förhållandena
kunna härvidlag ändras, så alt behovet av yttre rationalisering vid en viss
framtida tidpunkt framstår såsom större än man förut räknat med. Bland
annat med hänsyn till nu nämnda förhållanden anser jag, att förköpsrätten i
princip bör avse alla jordbruksfastigheter. Avgörande för en fastighets karaktär
av jordbruksfastighet torde böra vara det sätt, på vilket densamma
upptagits vid senaste fastighetstaxexång. Förköpsrätten bör vidare självfallet
gälla även vid försäljning av del av eller andel i jordbruksfastighet.

Även om förköpsrätten gives en dylik generell utformning, är det emellertid
klart, att det vid flertalet försäljningar av jordbiuiksfastigheter ej kan
bliva fråga om att föi-köpsrätten skall användas, i regel därför att fastigheten
överhuvud ej kan anses behövlig för rationaliseringsarbetet men i vissa
fall därför att, ehunx ett sådant behov i och för sig kan anses föreligga, rationaliseringen
ej kan genomföras förrän vid en längre fram liggande tidpunkt
och rationaliseringsorganet icke lämpligen bör övertaga fastigheten i avbidan
på att ett tillfälle att genomföra rationaliseringen skall yppa sig. Det kan tydligen
ofta, även då en försäljning ej är omedelbart förestående, föreligga ett
legitimt intresse för ägaren av en jordbruksfastighet att veta, huruvida rationaliseringsorganet
i och för sig önskar föi''värva fastigheten för rationaliseringsändamål.
Jag ansluter mig därför till kommitténs uppfattning att det vid
sidan av de bestämmelser om hembud med mera, som i det följande komma
att beröras, bör finnas möjlighet för en ägare av en jordbruksfastighet att —
utan att behöva hembjuda fastigheten till rationaliseringsorganet -— få ett
för viss tid bindande besked av detta i frågan. För tillgodoseende av detta
önskemål har kommittén föreslagit att den, som ägde en jordbruksfastighet,
skulle äga hos vederbörande rationaliseringsorgan begära besked, huruvida
detta önskade förvärva hans fastighet för rationaliseringsarbetet eller ej. Besvarades
frågan nekande, skulie rationaliseringsorganet ej äga använda förköpsrätten
vid överlåtelse, som skedde inom viss av organet bestämd tid,
lägst elt och högst fem år från det beskedet lämnades. Vad kommittén sålunda
föreslagit synes mig i stort sett ändamålsenligt. Dock kan enligt min
uppfattning den minimitid, under vilken organet skall vara bundet av sådant
nekande besked som nu sagts utan olägenhet höjas från ett till två år.

Den prövning, som rationaliseringsorganet bör företaga i anledning av
framställning om sådant besked som nu nämnts, bör i främsta rummet taga
sikte på huruvida behov av fastigheten för ralionaliseringsändamål över hu B

i haag till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 75.

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

vud kan anses föreligga. Eftersom beskedets verkan avses skola vara begränsad
till viss tid, bör organet emellertid härjämte även kunna beakta, huruvida
detta behov kan väntas framträda under en på dylikt sätt begränsad
tidrymd. Förhåller det sig så, att det visserligen i och för sig är önskvärt att
fastigheten sammanlägges med annan brukningsdel men det på grund av
inställningen hos ägaren av sistnämnda brukningsdel och andra förhållanden
icke kan antagas bliva möjligt att genomföra sammanläggningen under
den närmaste femårsperioden, bör sålunda frågan om fastighetens behövlighet
för rationaliseringsändamål kunna besvaras nekande. Vill rationaliseringsorganet
ej binda sig för så lång tid som fem år, bör beslutets giltighetstid
kunna sättas kortare, enligt vad nyss nämnts dock lägst till två år. Att
märka är emellertid att ett beslut, varigenom rationaliseringsorganet avhänder
sig möjligheten att använda förköpsrätten under viss tid, kan, därest
fastigheten säljes under denna tid, komma att medföra, att verkställigheten
av den planerade yttre rationaliseringen måste uppskjutas ända till
dess fastigheten nästa gång kommer i marknaden, vilket uppenbarligen kan
dröja länge. Att rationaliseringsorganet, trots att fastigheten i och för sig anses
behövlig för genomförande av den yttre rationaliseringen, skulle lämna
nekande svar på en sådan fråga som nu nämnts, synes därför ej böra ifrågakomma
annat än om det på grund av omständigheterna måste antagas komma
att dröja avsevärd tid, innan övriga förutsättningar för genomförande av
den yttre rationaliseringen komma att föreligga, och det skulle erbjuda särskilda
svårigheter för organet att innehava fastigheten under denna lid. Ett
nekande svar på sådan fråga som nu nämnts utesluter naturligen ej att, om
samma fråga ånyo framställes efter utgången av den i beslutet angivna tiden,
den då besvaras jakande. Påpekas må vidare att, därest rationaliseringsorganet
förklarar fastigheten behövlig för rationaliseringsändamål, detta icke innebär,
att organet därmed skulle förbinda sig att inlösa fastigheten, därest
denna senare skulle säljas. Frågan om lämpligheten av att vid en dylik försäljning
använda förköpsrätten måste prövas med hänsyn till storleken av
köpeskillingen och övriga då föreliggande omständigheter. Såsom kommittén
påpekat, torde det emellertid, därest frågan besvarats jakande och jordägaren
har för avsikt att mera omedelbart överlåta fastigheten, få förutsättas,
att närmare överläggningar komma att upptagas mellan jordägaren och rationaliseringsorganet
om försäljning av fastigheten till detta eller genom dess
förmedling till den jordbrukare, som behöver fastigheten för förstärkning
av sin brukningsdel. Jordägaren har då även möjligheten att hembjuda fastigheten
till organet. Frågan om möjligheten att överklaga beslut, varigenom
fastighet förklarats behövlig för rationaliseringsändamål, kommer jag att behandla
längre fram.

Genom ett sådant förfaringssätt, som nu nämnts, undanröjas i stort sett de
olägenheter, som kunna ligga däri, att förköpsrätten ej formellt är begränsad
till vissa speciella jordbruksfastigheter eller vissa grupper av jordbruksfastigheter.

Beträffande förköpsrättens omfattning vill jag i detta sammanhang även

Kungi. ftlaj.ts proposition nr 75.

227

understryka den begränsning, som ligger däri, att sagda rätt ej skall användas
annat än för att underlätta en yttre rationalisering av jordbruket enligt
de riktlinjer, som jag tidigare angivit.

Enligt kommitténs förslag skulle förköpsrätten ej gälla vid försäljning till
make eller barn eller dess avkomling eller adoptivbarn eller dess avkomling
och ej heller vid försäljning till syskon i sådana fall, då köparen vuxit upp
å brukningsdelen samt hade för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket. 1 ett
flertal yttranden har däremot yrkats, att undantagen skulle utvidgas till att
avse även vissa andra grupper av anhöriga. I allmänhet har därvid föreslagits,
att undantagen skulle omfatta samma kategorier, som enligt arvslagen
skulle kunna taga arv efter säljaren. För den av kommittén föreslagna begränsningen
av undantagsbestämmelsen tala emellertid enligt min mening
goda skäl. I fråga om andra anhöriga än de av kommittén nämnda torde
endast sällan föreligga sådana speciella omständigheter, som böra föranleda,
att deras intresse av att besitta fastigheten bör givas företräde framför önskemålet
att fastigheten skall kunna användas för att få till stånd en ändamålsenlig
fastighetsindelning i orten. Om dylika speciella omständigheter undantagsvis
skulle föreligga, synes man vidare kunna förutsätta, att rationaliseringsorganen
skola taga erforderlig hänsyn därtill.

Även om jag sålunda i stort sett ej har något att erinra mot kommitténs
förslag på denna punkt, kan dock enligt min mening en viss jämkning av
detta övervägas. Mellan den av kommittén föreslagna undantagsbestämmelsen
och motsvarande bestämmelse i lagen om arrendators förköpsrätt föreligger
den skillnaden, att enligt kommitténs förslag försäljning till syskon
skulle vara undantagen från kronans förköpsrätt endast under vissa förutsättningar,
medan enligt sistnämnda lag arrendator aldrig har förköpsrätt,
då köparen är syskon till säljaren. Denna skillnad mellan de båda bestämmelserna
torde endast sällan vid rationaliseringsarbetet få någon praktisk
betydelse. Da det därjämte synes önskvärt att få överensstämmelse mellan
de båda bestämmelserna, vill jag förorda, att försäljning till syskon alltid
skall vara undantagen från kronans förköpsrätt.

Med anledning av vad jordbrukskommissionen i Kalmar läns norra hushållningssällskaps
område anfört rörande det fall, att anledning finnes till
antagande, att personliga förhållanden påverkat köpevillkoren i för köparen
förmånlig riktning, vill jag framhålla att jag förutsätter att rationaliseringsorganet
i dylikt fall, även om förköpsrätt formellt skulle föreligga, icke skall
använda denna för alt förvärva fastigheten till ett pris, som jämfört med
fastighetens marknadsvärde ter sig oskäligt lågt. I sådant fall, som förvaltningsutskottet
åsyftar, bör rationaliseringsorganet därför, om elt förvärv av
fastigheten skulle vara påkallat ur rationaliseringssynpunkt, erbjuda sig att
för fastigheten betala ett pris, som motsvarar fastighetens verkliga värde.

Vad angår förhållandet mellan kronans och arrendators förköpsrätt delar
jag kommitténs uppfattning att i de fall, då förköpsrätt föreligger både för
kronan och arrendatorn, kronans förköpsrätt bör ha företräde. Intresset av
att få till stånd en varaktig förbättring av brukningsdelarna torde böra anses

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

väga tyngre än arrendatorns intresse av att förvärva äganderätt till fastigheten,
detta desto mera som man bör kunna räkna med att kronans förköpsrätt
i regel ej kommer att användas beträffande andra fastigheter än sådana,
som anses sakna förutsättningar att bestå på lång sikt. Jag utgår emellertid
från att rationaliseringsorganen i det praktiska rationaliseringsarbetet skola
taga all erforderlig hänsyn till arrendatorns berättigade intressen. Om så i
visst fall kan ske utan allvarligare olägenhet för sagda arbetes fortskridande,
bör organet därför avstå från kronans förköpsrätt till förmån för arrendatorn,
och om det skulle anses nödvändigt att begagna kronans förköpsrätt,
bör organet söka att i största möjliga utsträckning tillgodose arrendatorns
eventuella önskemål att få kvarstanna å fastigheten under viss tid eller söka
bereda honom tillfälle att inköpa eller arrendera annat lämpligt jordbruk.

För den av kommittén föreslagna edgångsskyldigheten torde otvivelaktigt
vissa skäl kunna åberopas. Det är emellertid svårt att redan nu bedöma, hur
stor risken är för sådana förfaranden, som edgångsskyldigheten är avsedd
att förhindra. Med hänsyn härtill och då från jordbrukarehåll framförts
invändningar mot förslaget anser jag, att man i vart fall tills vidare icke bör
upptaga några bestämmelser om edgångsskyldighet.

I ett yttrande har ifrågasatts införandet av ett stadgande av innebörd att
lösesumman icke i något fall skulle få sättas lägre än taxeringsvärdet (med
möjlighet till jämkningar för nybyggnad eller brandskada med mera). En
dylik bestämmelse synes emellertid icke lämplig. Ej heller torde det vara
lämpligt att, såsom i ett yttrande förordats, föreskriva att kronan, då förköpsrätten
utnyttjas, alltid skall vara skyldig ersätta köparen dennes samtliga
kostnader för domstolsförfarandet. Synpunkten att den, mot vilken talan
om förköp riktas, ej bör behöva vidkännas några kostnader i anledning av
domstolsförfarandet synes mig emellertid böra beaktas i så måtto att domstolen,
i överensstämmelse med vad som gäller enligt lagen den 20 juni 1924
om återköpsrätt till fast egendom, bör tillerkännas befogenhet att fördela
rättegångskostnaderna mellan parterna så som i varje fall prövas skäligt.

I överensstämmelse med den uppfattning, som uttalats av kommittén, anser
jag att förköpsrätten i regel icke bör få begränsas till allenast en del av den
mark, som säljes. Därest försäljningen omfattar flera särskilda brukningsenheter
samt endast viss eller vissa av dessa behövas för rationaliseringsarbetet,
synes det dock böra medgivas, att förköpsrätten må utövas allenast
beträffande sådan särskild brukningsenhet.

Med anledning av att i några yttranden anförts, att en förutsättning för
införandet av förköpsrätt för kronan borde vara, att lagen den 21 december
1945 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet upphävdes,
vill jag framhålla, att ett införande av förköpsrätt i och för sig ej innebär
någon begränsning av kretsen av de köpare, som kunna reflektera på
fastigheten, utöver de begränsningar, som kunna ha genomförts genom annan
lagstiftning. Man har därför enligt min uppfattning ej någon anledning att
sammankoppla frågan om införande av förköpsrätt för kronan i rationalise -

229

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

ringsändamål med frågan om bibehållande av nyssnämnda lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet. Sistnämnda fråga torde i sinom
tid få prövas med ledning av de erfarenheter, som vunnits rörande tilllämpningen
av nu gällande lag på området.

I likhet med kommittén anser jag att det, då rationaliseringsorganet vill
använda förköpsrätten, bör finnas möjlighet för den, vars rätt direkt beröres
härav, att få befogenheten av detta ingripande prövad. Sådan prövning
bör kunna begäras av säljare och köpare av fastigheten samt av sådan arrendator,
vilken har förköpsrätt till fastigheten.

Beträffande frågan, åt vem prövningen skall anförtros, synas två vägar
tänkbara. Den ena, som förordats i några yttranden, är att prövningen uppdrages
åt domstol och den andra, till vilken kommittén anslutit sig, är att
densamma skall ske i administrativ väg. Till stöd för det förra alternativet
har åberopats, att frågan då kommer att behandlas av ett från själva rationaliseringsarbetet
fristående organ, vilket skulle erbjuda större garantier mot
missbruk av förköpsrätten. Vidare kan till förmån för det förra alternativet
anföras att enligt detta ärendet kommer att behandlas i samband med domstolens
granskning av de mera formella förutsättningarna för utnyttjande av
förköpsrätten och att hela prövningen således skulle kunna ske på en gång och
hos ett och samma organ. Å andra sidan tala vägande skäl mot det förstnämnda
alternativet. Ett av dessa är att behandlingen av förköpsfrågorna måste
väntas bliva avsevärt mer tidsödande och kostsam enligt detta alternativ. Vid
en prövning i administrativ väg av det sakligt befogade i att använda förköpsrätten
kan ett avgörande snabbt erhållas, även om ärendet får fullföljas
till Kungl. Maj:t. Den handläggning av förköpsfrågan, som därefter skall
ske vid domstol, blir i regel huvudsakligen av formell natur och torde oftast
ej komma att föranleda besvär över det utslag, som meddelas i första instans.
Skulle däremot även förstnämnda fråga avgöras av domstol i samband med
prövningen av talan om förköp, måste man räkna med att utslagen väsentligt
oftare komma att överklagas så långt detta enligt gällande instansordning
är medgivet och att därmed också det slutliga avgörandet av ärendet
i dess helhet blir fördröjt, vilket uppenbarligen kan medföra stora olägenheter
för köparen. Med hänsyn bland annat till det sätt, på vilket förköpsrätten
är konstiuerad, synas ej heller några befogade invändningar ur rättssäkerhetssynpunkt
kunna göras mot att prövningen sker i administrativ väg.
Mot tanken på en domstolsprövning av den nu berörda frågan tala även svårigheterna
för domstolen att bedöma frågan i hela dess vidd och taga hänsyn
till andra faktorer än dem, som beröra den just aktuella förköpsfrågan.
Det sätt, på vilket den yttre rationaliseringen bör genomföras i ett visst fall,
är ofta ej givet utan liera olika alternativ kunna tänkas och valet mellan
dessa måste i stor utsträckning bliva beroende på, huru stora kostnader det
allmänna vill påtaga sig för rationaliseringens genomförande ävensom i vilken
takt rationaliseringen anses böra ske. Bland annat kan det sålunda exempelvis
tänkas alt av två lösningar den bör givas företräde, som visserligen
med lör något större kostnader än den andra men som kan genomföras med

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

de minsta ingreppen för de enskilda brukarna. De avvägningsspörsmål, som
uppkomma i dylika och liknande fall, torde svårligen kunna lösas av andra
än de organ, som ha att besluta om den statliga verksamheten för främjande
av den yttre rationaliseringen. En prövning i administrativ väg måste därför
enligt min mening väntas giva möjlighet till en smidigare tillämpning av
förköpsrättsinstitutet än vad som skulle bliva fallet, om prövningen uppdroges
åt domstol. Slutligen må framhållas, att för den i praktiken viktigaste
prövningen, nämligen den, som är avsedd att ske i anledning av besvär över
beslut, vai igenom fastighet förklarats behövlig för rationaliseringsändamål,
ett domstolsförfarande skulle te sig egendomligt, eftersom det här ej är
fråga om någon aktuell tvist. Om även denna prövning skulle ligga hos domstol,
skulle detta innebära att den, som ville anföra besvär över ett dylikt
beslut, skulle bliva nödsakad att instämma kronan till domstol.

På grund av vad nu anförts har jag kommit till den uppfattningen, att
prövningen av det befogade av att i ett visst fall använda förköpsrätlen bör
ske i administrativ väg. Besvär över det lokala rationaliseringsorganets beslut
torde då i första hand böra få anföras hos vederbörande centralorgan —
lantbruksstyrelsen — och i sista hand hos Kungl. Maj:t.

Vad angår den besvärsrätt, som bör tillkomma säljare och köpare av en
jordbruksfastighet, må först nämnas att en fastighetsägare bör äga anföra
besvär över beslut av det lokala rationaliseringsorganet, varigenom detta
förklarat fastigheten behövlig för rationaliseringsändamål. Underlåter ägaren
att överklaga beslutet eller blir detta efter besvär fastställt, bör därmed också
organets befogenhet att använda förköpsrätten vara definitivt avgjord för
viss tid, såvitt angår ifrågavarande ägare och dem, som kunna komma att
förvärva fastigheten under sagda tid. Denna tid har av kommittén föreslagits
till ett år. En förlängning av densamma synes emellertid utan olägenhet kunna
ske. Enligt min mening bör giltighetstiden kunna bestämmas på samma
sätt som i fråga om beslut, varigenom organet avsäger sig möjligheten att
använda förköpsrätten under viss tid, nämligen så att beslutet skall ha bindande
verkan under viss av organet bestämd tid, lägst två och högst fem år.

Har fastigheten sålts och beslutar rationaliseringsorganet instämma talan
om förköp, bör köparen, såvida frågan om befogenheten av att taga fastigheten
i anspråk för rationaliseringsändamål ej redan är avgjord på sätt som
angives i nästföregående stycke, äga anföra besvär över detta beslut.

Vad angår arrendators besvärsrätt må först nämnas att det ej synes påkallat
att giva förköpsberättigad arrendator befogenhet att själv hos rationaliseringsorganet
begära prövning av fastighetens behövlighet för rationaliseringsändamål.
I någon mån tveksamt synes däremot vara, huruvida ej
dylik arrendator bör äga överklaga ett i anledning av framställning från
fastighetens ägare meddelat beslut, varigenom fastigheten förklarats behövlig
för sagda ändamål. Att märka är emellertid, att det på detta stadium, innan
villkoren för en försäljning ens preliminärt bestämts, är svårt för arrendatorn
att bedöma i vad mån kronans förköpsrätt verkligen kan anses innebära
risk för ett intrång i hans intressen. Detta blir nämligen helt beroende på fak -

Kungi. Mcij.ts proposition nr 75.

231

torer, som han då ännu ej kan överblicka, särskilt på det pris, till vilket
fastigheten kommer att säljas, på frågan, huruvida kronan faktiskt kommer
att utnyttja förköpsrätten, och på de åtgärder som kronan, därest så sker,
eventuellt kan vara villig att vidtaga för att låta honom sitta kvar å fastigheten
under viss tid eller övertaga annan fastighet. Något egentligt behov
av besvärsrätt för arrendatorn redan på detta stadium synes därför ej föreligga.
Däremot bör besvärsrätt finnas, därest rationaliseringsorganet i anledning
av skedd försäljning beslutar instämma talan om förköp. Arrendatorn
har då situationen klar för sig och kan bedöma, huruvida han själv vill
begagna sin förköpsrätt. Med hänsyn till den besvärsrätt, som sålunda bör
tillkomma arrendatorn, torde det böra åligga rationaliseringsorganet att,
då detta beslutar väcka talan om förköp, delgiva arrendatorn detta beslut.
Dylik underrättelse kan givetvis ske i samband med att rationaliseringsorganet
instämmer talan om förköp. Hinder bör emellertid ej föreligga, att underrättelse
om beslutet lämnas redan innan stämning utfärdats. Ett dylikt
tillvägagångssätt innebär den fördelen, att den tid, under vilken avgörandet
av målet om förköp fördröjes, förkortas eller, i särskilt gynnsamma fall, att
dylikt dröjsmål helt kan undvikas.

En förutsättning för att arrendators besvär skola kunna upptagas till prövning,
måste naturligen vara att arrendatorn, såvida ej kronans förköpsrätt
kommer i vägen, äger göra gällande förköpsrätt till fastigheten i anledning av
den skedda försäljningen. Enligt lagen den 22 december 1943 om förköpsrätt
är arrendator skyldig att vid äventyr av talans förlust instämma köparen
inom tre månader från det denne sökt lagfart å sitt fång eller, om köparen
med överlämnande av köpehandlingen i bestyrkt avskrift anmält sitt
fång för arrendatorn, inom en månad från det sådan anmälan skedde. Till
följd av dessa bestämmelser kan arrendatorn alltså bliva nödsakad att instämma
talan om förköp innan av honom anförda besvär över rationaliseringsorganets
beslut att föra talan om förköp blivit avgjorda eller rentav
innan dylika besvär anförts. Detta utgör givetvis ur arrendatorns synpunkt
en olägenhet, eftersom det innebär, att han för bevarande av sin förköpsrätt
är nödsakad att instämma talan härom \id en tidpunkt, då han ännu ej vet
vilken utgång besvären kunna få och följaktligen ej heller vet, om en talan
om förköp från hans sida överhuvud har några utsikter att bliva bifallen.
Det synes emellertid svårt att undvika denna olägenhet utan att samtidigt
bereda köparen större svårigheter. Den närmast till hands liggande lösningen
skulle givetvis vara att arrendatorn, då jämväl kronan har förköpsrätt, finge
uppskjuta sitt ställningstagande till dess det visat sig, huruvida kronans förköpsrätt
komme att utnyttjas. I så fall skulle emellertid uppstå ett ur köparens
synpunkt olägligt ytterligare uppskov med det definitiva avgörandet
rörande dispositionen över fastigheten. Med hänsyn härtill och då de nu
berörda fallen i praktiken torde bliva ytterst sällan förekommande har jag
ej ansett någon ändring av nu gällande regler på området påkallad.

Det torde ligga i sakens natur, all mål om förköp ej bör avgöras, förrän
tiden för anförande av besvär över här omförmälda beslut utgått eller ock
besvären blivit avgjorda genom utslag, vilket vunnit laga kraft.

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Enligt de bestämmelser, som gälla i fråga om arrendators förköpsrätt, får
talan om förköp ej återkallas utan köparens medgivande. En motsvarande
bestämmelse torde böra gälla i nu ifrågavarande fall. Uppenbarligen måste
dock återkallelse kunna ske även i det fall att efter besvär beslut om begagnande
av förköpsrätten blivit upphävt.

Då den fastighet, till vilken förköpsrätten göres gällande, är avsedd att
omedelbart överlåtas till annan jordbrukare, kan det såsom kommittén framhållit
vara ändamålsenligt, att den sistnämnde skall få träda i kronans ställe
vid utövande av förköpsrätten. I så fall uppkommer frågan, hur köparen av
fastigheten skall skyddas mot insolvens hos den förköpsberättigade. Jordbrukskommittén
har här föreslagit den lösningen att kronan, då rationaliseringsorganet
satt annan i kronans ställe vid utövande av förköpsrätten, skulle
svara för fullgörandet av dennes betalningsskyldighet. I lagen den 22 december
1943 om förköpsrätt är motsvarande spörsmål löst så, att den, som
vill föra talan om förköp, är pliktig att hos överexekutor ställa säkerhet för
vad han skall utgiva i lösen för fastigheten ävensom för den ersättning han
kan bliva skyldig att gälda köparen. Visas ej å den dag, då målet första
gången handlägges, att dylik säkerhet blivit ställd, är käromålet förfallet,
där köparen det yrkar. Med hänsyn till önskvärdheten av största möjliga
överensstämmelse mellan de båda lagarna synes det mig vara att föredraga,
att man på denna punkt följer bestämmelserna i lagen den 22 december 1943.
Med hänsyn till de förändringar i rättegångsförfarandet, som tillämpningen
av nya rättegångsbalken kommer att medföra, torde dock böra föreskrivas,
att säkerheten skall ställas under målets förberedelse. Motsvarande ändring
torde även böra göras i lagen den 22 december 1943.

Bland annat med hänsyn till det i nästföregående stycke anförda synes
beslut om delegation av förköpsrätten böra få meddelas endast i samband
med att rationaliseringsorganet fattar beslut om utövande av förköpsrätten.

Beträffande innebörden av förköpsrätten och förfarandet vid utövandet
av densamma torde i övrigt, såsom kommittén föreslagit, nu gällande bestämmelser
om arrendators förköpsrätt i stort sett böra äga motsvarande tilllämpning.

I enlighet med vad jag nu anfört bör alltså i fråga om den här förordade
förköpsrätten gälla i huvudsak följande.

När en jordbruksfastighet säljes till annan än säljarens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller ock säljarens syskon, skall kronan,
därest fastigheten anses behövlig för den yttre rationaliseringen, äga
övertaga fastigheten till det pris köparen utfäst. Förköpsrätten må dock ej
utövas, då viss lott i fastigheten säljes till någon, som förut var delägare i
densamma, eller då fastigheten säljes i den ordning utsökningslagen bestämmer.

Ägaren av en jordbruksfastighet skall på förfrågan kunna erhålla besked
av vederbörande rationaliseringsorgan, huruvida fastigheten är behövlig för
rationaliseringsändamål. Har denna fråga besvarats nekande, må förköpsrätten
ej utövas vid försäljning, som sker inom viss av organet bestämd tid,

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

233

lägst två och högst fem år därefter. Den som ämnar sälja en jordbruksfastighet
kan vidare hembjuda denna till kronan. Har kronan icke inom
tre månader därefter antagit hembudet, må förköpsrätten ej göras gällande
under ett år efter hembudet, såvida försäljning sker på villkor, som för jordägaren
äro mindre förmånliga än de, som gällt för hembudet.

Det förutsättes, att en fastighetsägares första steg, då han planerar en försäljning,
skall vara att begära sådant besked, som nyss nämnts. Förklarar
därvid rationaliseringsorganet fastigheten icke behövlig för rationaliseringsändamål,
kan han under en relativt lång tid överlåta fastigheten helt oberoende
av förköpsrätten. Går beslutet i motsatt riktning, kan ägaren överklaga
detsamma. Gör han det ej eller blir beslutet fastställt, torde det få förutsättas,
att fastighetsägaren kommer att ingå i närmare överläggningar med
organet rörande försäljning av fastigheten till detta. Härvid har fastighetsägaren
möjlighet att hembjuda fastigheten till kronan. Antages ej hembudet,
kan fastighetsägaren, såsom nyss nämnts, under ett år därefter sälja fastigheten
till lägst det pris han begärt av rationaliseringsorganet, utan att förköpsrätten
får utnyttjas.

För den, som ämnar köpa en jordbruksfastighet, är det tydligen av stor
vikt, huruvida det kan tänkas att rationaliseringsorganet, om han köper fastigheten,
kan komma att inlösa densamma med anlitande av förköpsrätten.
Genom de bestämmelser som nyss återgivits komma säljare och köpare att
i förväg kunna få klarhet i denna fråga. Då försäljning skett, vid vilken förköpsrätt
finnes, bör köparen vidare kunna anmäla köpet hos rationaliseringsorganet,
vilken anmälan bör ha den verkan, att detta blir skyldigt att
inom viss kortare tid vid talans förlust taga ställning till frågan, om förköpsrätten
skall utnyttjas eller ej. Denna tid torde, i överensstämmelse med
vad som gäller i fråga om arrendators förköpsrätt, lämpligen kunna bestämmat
till en månad från det anmälan om köpet skedde. I övrigt bör den tidsfrist,
inom vilken förköpsrätten skall utnyttjas, räknas från det köparen sökt
lagfart å sitt fång. Denna tidsfrist torde, likaledes i anslutning till vad som
gäller i fråga om arrendators förköpsrätt, böra bestämmas till tre månader
från det lagfartsansökan gjordes. Någon skyldighet för den, som inköpt en
jordbruksfastighet, att göra anmälan till rationaliseringsorganet om sitt fång,
synes ej böra föreskrivas. För att sagda organ skall bliva i tillfälle att följa
fastighetsförsäljningama och att utnyttja sin förköpsrätt bör det i stället
åligga inskrivningsdomaren att, då lagfart sökes å jordbruksfastighet, göra
anmälan härom till rationaliseringsorganet.

Har rationaliseringsorganet beslutat instämma talan om förköp, kan köparen
ävensom arrendator, vilken äger göra gällande förköpsrätt till fastigheten,
överklaga detta beslut. Dylik besvärsrält skall dock ej föreligga, därest
frågan om bebovet av att förvärva fastigheten för rationaliseringsändamål
redan förut blivit vederbörligen prövad.

Beträffande förköpsrätten vill jag till sist nämna, alt densamma, liksom
arrendators förköpsrätt, bör gälla ej blott vid försäljning utan även vid byte.
På sätt kommittén framhållit kunna dock omständigheterna här ofta vara
sådana, att det skulle vara obilligl mot den, som bytt eu honom tillhörig

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

jordbruksfastighet mot en annan sådan fastighet, att under åberopande av
förköpsrätten inlösa sistnämnda fastighet.

Införandet av den nu föreslagna förköpsrätten för kronan synes böra föranleda
vissa justeringar av nu gällande lag den 22 december 1943 om förköpsrätt.
Sålunda synes rubriken till sagda lag böra ändras, så att av densamma
framgår, att lagen endast avser arrendators förköpsrätt, och i 2 §
böra anmärkas, att kronans förköpsrätt går före arrendatorns. En konsekvens
av att kronans förköpsrätt anses böra gå före arrendators bör vidare
vara, att arrendatorns förköpsrätt ej heller skall gälla, då en fastighet säljes
till kronan för rationaliseringsändamål, liksom ej heller i det fall att fastighet,
vilken inköpts av kronan för dylikt ändamål eller förvärvats medelst
kronans förköpsrätt, säljes under det att arrendatorn alltjämt är bibehållen
vid sin förköpsrätt till fastigheten. Undantag för dylika försäljningar torde
därför böra göras i sagda lag. Slutligen böra, som redan nämnts, bestämmelserna
i 6 § i fråga om tidpunkten för ställande av säkerhet med mera
ändras i anledning av nya rättegångsbalkens ikraftträdande.

Inom jordbruksdepartementet har, i anslutning till vad nu anförts, upprättats
förslag till lag om kronans förköpsrätt samt till lag angående ändring
i lagen den 22 december 1943 om förköpsrätt. Förslagen torde få bifogas
detta protokoll såsom Bilaga 1 och 2.1

I några yttranden har på tal om förköpsrätten förordats, att i stället för
eller som ett komplement till denna skulle stadgas skyldighet för kronan att
inköpa jordbruksfastigheter, som utbjödes till visst pris, exempelvis till taxeringsvärdet.
För min del kan jag ej inse, att en dylik bestämmelse skulle vara
till gagn för rationaliseringsarbetet eller att det eljest finnes något fog för
densamma. Det synes svårt att förstå, varför de stödåtgärder till förmån för
jordbruket, som här föreslås bland annat i syfte att underlätta en förstärkning
av ofullständiga brukningsdelar, skola tagas till intäkt för den uppfattningen,
att staten borde åtaga sig att till visst pris inlösa till kronan utbjudna
fastigheter. Självfallet böra rationaliseringsorganen begagna sig av
alla de möjligheter, som finnas att genom inköp av jord i kompletteringssyfte
främja rationaliseringsarbetet. Takten i detta arbete måste emellertid bland
annat bliva beroende av huruvida de jordbrukare, som äro i behov av en
förstärkning av sina jordbruk, äro intresserade av att densamma skall komma
till stånd eller villiga att betala ett skäligt pris för tillskottsjorden. Där denna
förutsättning är för handen, lärer något stadgande om inköpsskyldighet näppeligen
behövas, och saknas densamma, skulle ett dylikt stadgande kunna
medföra stora olägenheter, eftersom det skulle medföra, att rationaliseringsorganen
bleve nödsakade att omhändertaga fastigheter, vilka måhända först
efter en längre tid skulle kunna användas för rationaliseringsarbetet.

Vid sidan av de medel för den yttre rationaliseringen, som hittills behandlats,
nämligen låne- och bidragsverksamhet, aktiv inköpspolitik och förköps 1

Bilaga 2, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget i ämnet, har här
uteslutits.

Kunql. Maj.ts proposition nr 75.

235

rätt, bör såsom jag redan antytt i vissa fall expropriation i sista hand kunna
användas för sagda ändamål.

Att rationaliseringen inom jordbruket skall fortskrida på ett tillfredsställande
sätt är, såsom tidigare framhållits i olika sammanhang, ej enbart ur
jordbrukets utan även ur samhällets synpunkt synnerligen önskvärt. Redan
med hänsyn till de mycket betydande insatser, bland annat av ekonomisk
art, som förutsättas från det allmännas sida, framstår det såsom angeläget,
att de medel, som skola stå till rationaliseringsorganens förfogande för genomförande
av den yttre rationaliseringen, skola vara sådana, att de verkligen
giva möjlighet att på ett tillfredsställande sätt lösa denna viktiga fråga.

Genom åtgärder av de slag, som jag angivit i det föregående, torde otvivelaktigt
betydande framsteg i rationaliseringsarbetet kunna göras. Man kan
emellertid ej bortse från att dessa medel i en del fall ej kunna väntas vara
tillfyllest för att den yttre rationaliseringen skall kunna genomföras utan
onödig tidsutdräkt eller utan oskäliga kostnader för det allmänna.

Då rationaliseringsorganen söka att medelst låne- och bidragsverksamhet
eller aktiv inköpspolitik förvärva mark, som erfordras för den yttre rationaliseringens
genomförande, kan man således ej alltid räkna med att en jordägare
skall vara villig att avhända sig marken eller att han för densamma
kommer att åtnöjas med ett skäligt pris. Dessa svårigheter kunna icke helt
lösas medelst förköpsrätten. Beträffande fastigheter, som ägas av bolag eller
andra samfälligheter, blir förköpsrätten uppenbarligen av ringa värde, och
för fastigheter i enskild ägo minskas förköpsrättens användbarhet för rationaliseringsarbetet
därav att densamma ej gäller vid överlåtelse till nära anhöriga.
Om andra medel ej finnas att tillgripa, föreligger det alltså risk för
att viktiga delar av arbetet med den yttre rationaliseringen ej skola kunna
fullföljas. Särskilt gäller detta den förstärkning av ofullständiga jordbruk,
som är avsedd att genomföras genom att dessa erhålla skog. Men även då
det är fråga om att bereda dylika brukningsdelar tillskott av jordbruksjord
från angränsande fastigheter torde den nu angivna situationen ej sällan
kunna inträffa.

För att rationaliseringsorganen skola kunna effektivt hjälpa de jordbrukare,
som vilja få till stånd yttre rationaliseringsåtgärder, och kunna lämna
denna hjälp utan oskäliga kostnader för det allmänna synes det därför nödvändigt
att de förut berörda medlen för genomförande av den yttre rationaliseringen
kompletteras med möjligheten att i vissa fall tillgripa expropriation.

Vad jag nu anfört har närmast gällt behovet av expropriation såsom ett
medel att genomföra eu förstärkning av eu mindre brukningsdel med jordbruksjord
från en större fastighet eller med skog. Givetvis är det ej enbart i
dessa fall, som rationaliseringsarbetet skulle kunna underlättas och påskyndas
genom ett tillgripande av expropriationsinstitutet. Den yttre rationaliseringen
måste ju även och kanske i främsta rummet få formen av en sammanläggning
av befinlliga ofullständiga jordbruk. I vissa fall torde det vidare
kunna bliva fråga om att nedlägga jordbruket å en dylik brukningsdel eller
att dela eu i och för sig bärkraftig brukningsdel för att förstärka angränsande

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

ofullständiga jordbruk. Ha rationaliseringsorganen ej möjlighet att förvärva
en viss brukningsdel eller att förvärva densamma till rimligt pris, kan detta
medföra, att den tidpunkt, då en förstärkning av ett angränsande ofullständigt
jordbruk kan genomföras, uppskjutes på obestämd tid och att sålunda brukaren
av sistnämnda jordbruk får fortsätta att arbeta under ogynnsamma
förhållanden. Emellertid föreligger det uppenbarligen i fråga om expropriationens
verkningar för den, som skall avstå marken, en betydande skillnad
mellan detta fall och det förut behandlade, d. v. s. expropriation av en mindre
del av en större fastighets jordbruksjord eller av skog. I sistnämnda fall skulle
den fastighet som avstår marken i regel alltjämt kunna bestå som en självständig
och bärkraftig brukningsdel och brukaren sålunda fortfarande kunna
sitta kvar å och ha sin bärgning av densamma. En expropriation av en hel
jordbruksfastighet skulle däremot i flertalet fall innebära, att brukaren skulle
nödgas lämna sin brukningsdel samt söka sin utkomst annorstädes inom
eller utom jordbruket. Uppenbart torde vara, att ett dylikt ingripande i regel
skulle utgöra en för brukaren synnerligen allvarlig åtgärd.

Jag har tidigare betonat, att den yttre rationaliseringen i princip bör vara
en jordbrukets egen verksamhet, vilken det allmänna bör leda och underlätta
på olika sätt. Den bör alltså ske i form av en naturlig anpassning till de ändringar
i fråga om produktionsförutsättningarna och övriga för jordbrukets
förhållanden betydelsefulla faktorer, som utvecklingen medfört. En verksamhet
enligt dessa linjer kan visserligen komma att gå något långsammare än
vad som skulle bliva fallet, därest man sökte att genom djupt ingripande åtgärder
på kortast möjliga tid genomföra en förändring av jordbrukets struktur
enligt vissa uppdragna linjer. Den nackdel, som kan ligga häri, uppväges
emellertid avgjort av det värde det har att rationaliseringsarbetet kan genomföras
utan de slitningar, som eljest med säkerhet skulle uppkomma. Att rationaliseringen
i stort sett skall ske såsom en jordbrukets egen verksamhet
torde för övrigt utgöra en nödvändig förutsättning för att man i detta arbete
skall komma fram till sådana lösningar, som i tillräcklig utsträckning taga
hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall.

Att man medgiver expropriation av jordbruksjord eller skog för komplettering
av ofullständiga jordbruk i sådana fall, där expropriationen kan ske utan
att annan jordbrukare nödgas lämna sin fastighet eller får sina försörjningsmöjligheter
försämrade, synes mig ej utgöra något avsteg från den i nästföregående
stycke angivna uppfattningen. Då det dessutom, såsom nyss
nämnts, i dessa fall föreligger ett starkt behov av ett dylikt komplement till
de förut behandlade rationaliseringsmedlen, förordar jag i princip, att expropriation
skall kunna användas i dessa fall.

Då det däremot är fråga om alt för rationaliseringsändamål förvärva en
hel jordbruksfastighet, vilken bör sammanläggas med annan eller andra fastigheter,
torde man — åtminstone vad gäller de ofullständiga jordbruken,
vilka i detta sammanhang uppenbarligen bliva de talrikaste -— i allmänhet
kunna räkna med att rationaliseringen förr eller senare skall kunna genomföras
till rimliga kostnader även utan att expropriationsinstilutet behöver till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

237

gripas. Vad det här främst kan bliva fråga om torde vara ett dröjsmål med
verkställigheten av ralionaliseringsåtgärderna. Olägenheten av ett dylikt
dröjsmål kan i regel ej anses vara så stor, att man på grund av densamma
skall tillgripa expropriation trots vad nyss sagts om verkningarna av ett dylikt
ingrepp för brukaren och trots det avsteg det skulle innebära från principen
att rationaliseringen bör vara en jordbrukets egen verksamhet.

På grund av det nu anförda anser jag alltså, att expropriation av hela
brukningsdelar i regel ej bör få förekomma som ett medel för att genomföra
den yttre rationaliseringen. Undantag från denna regel böra emellertid
göras i vissa fall, där behovet av expropriation är särskilt trängande eller där
expropriation på grund av speciella omständigheter måste anses medföra
mindre olägenhet för brukningsdelens ägare än vad genomsnittligt kan antagas
vara fallet vid avstående av en hel jordbruksfastighet. Jag åsyftar här
dels de fall, då en yttre rationalisering av vissa brukningsdelar bör genomföras
i samband med ett omskifte, dels vissa fall, då ägaren av en brukningsdel,
som erfordras för den yttre rationaliseringens genomförande, ej själv
ägnar sig åt jordbruket å brukningsdelen, dels de fall, då brukningsdelen
är en ren skogsfastighet.

Vad förstnämnda fall angår vill jag framhålla, att det, då ett omskifte är
nödvändigt för att ordna brukningsförhållandena inom ett område, måste
anses angeläget, att omskiftet skall leda till en verklig sanering av fastighetsförhållandena
inom skifteslaget, och att man således ej är nödsakad att vid
skiftet utlägga ägolotter, vilka redan från början framstå som olämpliga med
hänsyn till sin beskaffenhet och de försörjningsmöjligheter, som föreligga
för brukaren. Risk föreligger ju eljest för att den arbetskrävande och kostsamma
rationaliseringsåtgärd, som omskiftet innebär, helt eller delvis blir
förfelad och att ett nytt omskifte måste företagas längre fram. Frågan om
de åtgärder, som böra vidtagas för att undvika dylika konsekvenser, är
emellertid närmast ett skiftesrättsligt spörsmål och bör ses i samband med utformningen
av skifteslagstiftningen i dess helhet. Såsom tidigare nämnts är
hela detta problemkomplex för närvarande under utredning hos fastighetsbildningssakkunniga.
Det torde därför vara lämpligast, att med behandlingen
av frågan om expropriation i samband med omskifte får anstå i avbidan på
slutförandet av denna utredning. I

I ett av en ledamot av kommittén avgivet särskilt yttrande har framhållits
önskvärdheten av att vid utformningen av expropriationsbestämmelserna
beaktas, att expropriation av jord i rationaliseringsändamål hör kunna få
omfatta utskiften av odlingsjord (även då utskiftet hestår av hel fastighet)
i vissa fall, då utskiftena äro så avlägset belägna från brukningscentrum, att
ägaren icke har möjlighet att ekonomiskt utnyttja dem. För min del finner
jag de skäl, som anförts för att odlingsjord i dylika fall även mot ägarens
vilja skall kunna ställas till förfogande för rationaliseringsändamål, beaktansvärda.
Huruvida särskilda expropriationsbestämmelser på delta område bliva
behövliga eller ej, blir emellertid i hög grad beroende av den utformning,

238

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

som skiftesbestämmelserna erhålla. Även med avgörandet av denna fråga
bör därför få anstå i avbidan på slutförandet av utredningen om skiftesbestämmelserna.
I viss utsträckning kommer för övrigt expropriation av
dylika utskiften att kunna ske redan enligt de bestämmelser, som föreslås i
det följande.

Vad angår de fall, då ägaren av en brukningsdel, som erfordras för den
yttre rationaliseringens genomförande, ej själv ägnar sig åt jordbruket, må
erinras om att de förut berörda olägenheterna av att medelst expropriation
taga i anspråk en hel brukningsdel tydligen i främsta rummet göra sig gällande,
då brukningsdelens ägare själv är sysselsatt med jordbruket å densamma.
Äges en brukningsdel av bolag eller annan samfällighet eller av enskild
person, vilken ej är bosatt å fastigheten och ej ens besitter denna för
att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket, innebär däremot ett
avstående av brukningsdelen ej ett ingripande av samma allvarliga natur
med hänsyn till ägarens sysselsättnings- och försörjningsmöjligheter. Detsamma
gäller rena skogsfastigheter. I den mån ett införande av rätt till
expropriation av dylika fastigheter ökar möjligheterna att förbättra ofullständiga
jordbruk, bör det därför ej möta några betänkligheter, att man i
dessa fall i sista hand använder sig av expropriation såsom medel för att
genomföra denna förbättring.

I fråga om de grupper av fastighetsägare, från vilka expropriation av hel
fastighet, innehållande jordbruk, bör kunna ske, synes man böra tillämpa
i stort sett samma gränsdragning som skett i den sociala arrendelagstiftningen
och således medgiva expropriation av fastighet med jordbruk, vilken tillhör
bolag, förening, stiftelse eller fideikommiss eller äges av enskild person, som
ej är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med
densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än
att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket. Att, såsom en ledamot
av kommittén förordat, begränsa expropriationsrätten så att expropriation
ej skulle kunna ske från enskild person som blott ägde en fastighet synes
mig ej böra komma i fråga. En dylik begränsning skulle tydligen leda till
att expropriationsbestämmelsen i själva verket så gott som helt sattes ur
kraft såvitt angår här avsedda enskilda jordägare.

Kommittén har föreslagit att expropriation av fastighet med jordbruk från
nyssnämnda kategorier av jordägare skulle få ske endast då fastigheten
utgjorde ett ofullständigt jordbruk. Tillräckliga skäl synas emellertid ej föreligga
för en dylik begränsning. Med hänsyn till det sätt, på vilket sagda kategorier
bestämts, synes densamma sålunda ej nödvändig för att förhindra
ingripanden, vilka skulle vara alltför allvarliga med hänsyn till ägarens sysselsättnings-
och försörjningsmöjligheter. Ej heller synes densamma erforderlig
för att förebygga en ur fastighetsbildningssynpunkt olämplig klyvning
av befintliga fullständiga brukningsdelar. Såsom anförts på tal om de
allmänna riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten torde man visserligen
i allmänhet böra söka undvika en dylik klyvning men bör å andra sidan ej
bortse från att fall kunna föreligga, då en förstärkning av vissa ofullstän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

239

diga jordbruk lämpligen bör genomföras på så sätt, att en fullständig brukningsdel
styckas och styckningsdelarna läggas till de ofullständiga jordbruken.
Jag anser därför, att möjlighet i nu förevarande fall bör finnas att expropriera
även fullständiga brukningsdelar. Understrykas må emellertid, att
expropriationsinstitutet icke vare sig i detta eller andra fall bör användas
för att förvärva mer mark än som erfordras för att genomföra den avsedda
förstärkningen av ofullständiga jordbruk.

Då fråga uppkommer om expropriation av ren skogsfastighet, synes någon
anledning att begränsa expropriationsrätten till fastigheter, som ägas av
vissa speciella kategorier av jordägare, ej föreligga. Såsom jag i det följande
kommer att beröra, bör man emellertid vid all expropriation av skog söka
undvika att försvaga bärkraften hos befintliga brukningsenlieter. I den praktiska
bedömningen av dylika expropriationsfrågor bör därför hänsyn tagas
till, huruvida skogsfastigheten faktiskt brukas såsom sammanhängande med
en samme ägare tillhörig jordbruksfastighet.

I enlighet med vad jag nu anfört bör alltså expropriation såsom ett medel
att genomföra en förstärkning av ofullständiga jordbruk — bortsett från
frågan om expropriation i samband med omskifte, vilken fråga bör upptagas
till behandling i annat sammanhang — principiellt kunna komma i
fråga för ianspråktagande dels av jordbruksjord eller skog från annan brukningsdel,
vilken efter avskiljandet skulle kunna bestå som en bärkraftig
brukningsdel, dels av skogsfastighet, dels slutligen av fastighet med jordbruk,
som äges av någon av nyssnämnda grupper av jordägare.

Att det enligt min uppfattning i princip bör finnas möjlighet att använda
expropriation för att genomföra den yttre rationaliseringen, innebär ej, att
jag anser det i och för sig önskvärt, att detta medel tillgripes. Tvärtom vill
jag starkt betona, att expropriation bör ske först då det visat sig omöjligt
att på andra vägar nå det åsyftade målet. Jag är vidare av den åsikten, att
man även i dylika fall bör iakttaga varsamhet vid användande av expropriationsinstitulet
och att eventuellt erforderliga ingrepp av detta slag ej skola
göras mer omfattande än som är nödvändigt för att undanröja de föreliggande
svårigheterna.

Kommittén har ingående behandlat frågan om de förutsättningar, som
borde vara uppfyllda för att expropriation skulle få ske, och om expropriationens
omfattning, samt, särskilt vad angår expropriation av jordbruksjord
från större jordbruk, angivit åtskilliga dylika förutsättningar. Kommittén
synes ha avsett, att detaljerade regler härom skulle ingå i den lagstiftning,
varigenom möjlighet alt expropriera mark för rationaliseringsändamål infördes.
Såsom bland annat framhållits i fastighetsbildningssakkunnigas yttrande
uppstår det emellertid, om så sker, risk för alt man därigenom i så hög grad
inskränker möjligheten att använda detta medel, att det i praktiken förlorar
en stor del av sin betydelse. Kommitténs förslag går enligt min mening ej
helt fritt från denna invändning. Såsom kommittén själv berört torde det ej
kunna undvikas, att man genom begränsningar av den art, som där angivits,
utesluter en del fall, där det redan nu kan förutses, alt det i och för sig skulle

240

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

vara påkallat att kunna använda expropriation. För att rationaliseringsarbetet
skall giva ett lyckligt resultat är det emellertid av stor vikt, att man ej
i förväg är bunden vid ett visst handlingssätt utan att rationaliseringsåtgärderna
kunna utformas med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall.
Jag anser därför, att lagbestämmelserna om expropriation ej böra vara alltför
snäva men att å andra sidan vid tillämpningen av dem bör iakttagas all
möjlig varsamhet och hänsyn till de olika förhållandena. Redan här må
nämnas, att beslutanderätten i frågor om expropriation för rationaliseringsändamål
bör utövas av Kungl. Maj:t.

Expropriationen skall ju utgöra ett medel för genomförande av den yttre
rationalisering, vilken det allmänna enligt de i det föregående uppdragna
riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten bör direkt främja. Expropriation
bör sålunda självfallet ej komma i fråga, med mindre den förändring,
som därigenom skulle komma till stånd, ligger inom ramen för vad som enligt
dessa riktlinjer bör eftersträvas. Å andra sidan bör dock expropriation
ej ske i varje fall, då den ifrågasatta förändringen står i överensstämmelse
med dessa riktlinjer, utan endast för mera angelägna åtgärder.

En första förutsättning för att expropriation skall tillgripas bör vara, att
ändamålet med åtgärden är att stärka ett ofullständigt jordbruk. Om ägaren
av ett övergångsjordbruk skulle tillhöra någon av de speciella kategorier
av jordägare, som förut nämnts, bör alltså expropriation av övergångsjordbruket
ändock ej ske, såvida brukningsdelen ej behövs för att komplettera
något eller några ofullständiga jordbruk.

Vad angår frågan, huruvida expropriation bör kunna ske för förstärkning
av ofullständiga jordbruk i alla de fall, där rationaliseringsorganen enligt de
i det föregående angivna allmänna riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten
böra medverka till dylika förstärkningar, eller endast i vissa av dessa
fall, må framhållas, att expropriation tydligen bör kunna ske för att genomföra
en förstärkning av ett övergångsjordbruk. Mera tveksamt synes vara,
huruvida detta medel bör kunna användas även för att åstadkomma en förstärkning
av bestående småbruk. Enligt min mening finnes det i allmänhet
ej tillräcklig anledning att medgiva ett så långt gående ingrepp till förmån
för brukningsdelar, vilkas brukare ändock bedömas ha möjlighet att på lång
sikt uppnå en tillfredsställande inkomstnivå. I enstaka fall torde dock även
här förhållandena kunna vara sådana, att det, därest en i och för sig välbehövlig
förbättring av försörjningsmöjligheterna kan ernås genom en förstärkning
av brukningsdelen med jord eller skog och denna förstärkning ej
kan genomföras med andra medel, kan anses befogat att använda expropriation
för detta ändamål. Särskilt kan detta tänkas bliva fallet i fråga om
fastigheter, vilka med hänsyn till utkomstmöjligheterna för brukaren ligga
nära gränsen till övergångsjordbruk. Ett starkt behov av dylik förstärkning
torde sålunda exempelvis stundom kunna finnas vid för sig liggande mindre
brukningsdelar i skogsbygderna, vilka ej ha någon nämnvärd egen skogstillgång.
Även om innehavaren av en dylik brukningsdel kan väntas ha möjlighet
att, huvudsakligen genom arbete utanför den egna brukningsdelen, upp -

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

nå en någorlunda tillfredsställande inkomst, torde här i vissa fall en tilldelning
av skog i den utsträckning, som motsvarar fastighetens husbehov,
samt av betesmark, om sådan saknas, kunna medföra en avsevärd förbättring
av brukarens ställning.

För att möjliggöra en yttre rationalisering av fullständiga brukningsdelar
bör expropriation ej ske. Detta bör givetvis ej utesluta att, om en fastighet
exproprierats för att man skall få till stånd en förstärkning av ett eller flera
övergångsjordbruk samt vissa av den exproprierade fastighetens ägor härvid
på grund av de topografiska förhållandena icke lämpligen kunna läggas till
någon av sistnämnda brukningsdelar, sagda ägor i stället överlåtas till ägaren
av eu angränsande fullständig brukningsdel.

Da expropriation sker för att genomföra en förstärkning av övergångsjordbruk,
torde målet för verksamheten böra vara att förvandla de ifrågavarande
brukningsdelarna till bärkraftiga brukningsdelar — i slättbygderna i
legel till jordbruk av basjordbrukets rationaliseringsgrad och i skogsbygderna
till kombinerade jordbruk.

Vad slättbygderna angår har jag i annat sammanhang uttalat att man i
vissa fall bör kunna vid förvandlingen av övergångs jordbruken söka bilda
jordbruk av normjordbrukets karaktär. Då expropriation skall ske, synes det
mig dock rimligt att man, även om möjlighet teoretiskt sett skulle finnas till
längre gående ingripanden, begränsar sig till att söka åstadkomma jordbruk
med basjordbrukets lönsamhetsgrad. En dylik regel bör givetvis ej tillämpas
så, att man under alla förhållanden skulle vara nödsakad att låta tilldelningen
av jordbruksjord stanna vid vad som utgör ett minimum för att den
brukningsdel, som erhåller tillskottsjorden, skall kunna uppnå full lönsamhet.
Hänsyn bör naturligen även tagas till arronderingsförhållandena och
området bestämmas så, att en ur arrcnderingssynpunkt för båda fastigheterna
acceptabel lösning erhålles.

Ej heller i fråga om skogen bör expropriationen sträcka sig längre än som
kan anses erforderligt för att det ifrågavarande jordbruket skall förvandlas
till en bärkraftig brukningsenhet. Att uppställa någon enhetlig regel i fråga
om storleken av den skogsareal, som i skogsbygderna bör finnas å en jordbruksfastighet
för att denna skall anses kunna bestå som ett kombinerat
jordbruk, är självfallet icke möjligt. Det är sålunda ej heller möjligt att angiva
nagot visst arealmatt för hur langt man bör gå, då fråga uppkommer
om att medelst expropriation förstärka ett övergångsjordbruk med skog. Härvidlag
komma ju ett flertal olika faktorer att bliva av betydelse, bland andra
jordbrukets storlek och de sysselsättningsmöjligheter detta erbjuder. Bedömningen
i ed dylikt expropriationsärende synes mig böra vara densamma som
den bedömning man i ett fastighetsbildningsärende, exempelvis ett avstyckningsärende,
har att göra beträffande frågan, huruvida en viss fastighetsdel
med hänsyn till storlek och ägosammansältning kan anses lämplig att utgöra
eu självständig jordbruksfastighet. Hänsyn måste här i stor utsträckning
lagas till vad som i olika trakter erfarenhetsmässigt befunnits såsom enlämp Bihanq

till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 75.

242

Kungl. Mctj:ts proposition nr 75.

lig fastighetstyp. Jag vill i detta sammanhang även erinra om den betydelse
regionalplaneringen kan komma att få för avgörandet av dessa frågor. Denna
planering bör, såsom jag förut nämnt, bland annat ha till uppgift att för
varje planeringsområde fastställa vad som med hänsyn till förhållandena
inom området bör anses såsom lämpliga jordbrukstyper.

Hur långt expropriationen bör få sträcka sig i sådana fall, där det anses
befogat att använda detta medel för att genomföra en förstärkning av bestående
småbruk, torde böra bliva beroende av en prövning från fall till fall.
Där tilldelning av skog anses böra ske, torde denna dock i regel ej böra gå
utöver vad som är erforderligt för att förse fastigheten med skog till husbehov.
Expropriation av jordbruksjord torde endast i undantagsfall böra gå
längre än till att tillgodose fastighetens behov av betesmark.

Att i expropriationslagen angiva något mått beträffande den omfattning,
i vilken expropriation må ske, synes icke erforderligt. En allmän begränsning
ligger redan i det sätt, på vilket ändamålet med expropriationen angivits,
nämligen att stärka ofullständiga jordbruk. När det gäller att avgöra, hur
långt åtgärderna för detta ändamål böra sträcka sig, torde detta avgörande
få träffas efter en prövning av förhållandena i varje särskilt fall med utgångspunkt
från de allmänna riktlinjer, som jag nu angivit.

Vad jag hittills anfört angående expropriationsförutsättningarna har gällt
frågorna, till förmån för vilka fastigheter expropriation bör få ske samt hur
långt expropriationen i och för sig bör syfta. Då expropriation av del av en
fastighet ifrågasättes, måste man tydligen även beakta de verkningar expropriationen
skulle få för den fastighet, som skulle avstå marken.

Vad först angår expropriation av jordbruksjord från en större fastighet bär
kommittén — som en skärpning av den i allmänhet för avskiljande av jordbruksjord
i kompletteringssyfte uppställda regeln, att nyttan av överföringen
för den fastighet, som erhåller tillskottsjorden, skall överstiga skadan för den
fastighet, som avstår densamma — angivit, att expropriation av tillskottsjord
från ett större jordbruk ej bör få ske, såvida avskiljandet av jorden i märkbar
mån skulle försvaga lönsamheten av expropriationsfastighetens jordbruk.
Innebörden härav har kommittén angivit vara, att expropriation borde få
ske endast om den ej medförde någon skada för expropriationsfastighetens
jordbruk eller ock medförde blott ringa skada för detta.

Även jag anser det motiverat, att man vid prövningen av om expropriation
av tillskottsjord från större jordbruk bör ske, intager en förhållandevis restriktiv
hållning. Såsom jag förut anfört anser jag det vara av vikt, att man
iakttager försiktighet med åtgärder, vilka kunna leda till en försvagning av
bestående rationella brukningsdelar. Då det avskiljande av mark från en
dylik brukningsdel, som behövs för att förstärka ett ofullständigt jordbruk,
skall genomföras på frivillighetens väg, har man i den prövning, som då ankommer
på den större fastighetens ägare själv och på de myndigheter vilka
ha att handlägga ärendet om markens avskiljande, en garanti för att avskil -

Kunnl. Maj.ts proposition nr 75.

243

jandet ej skall ske på ett sätt, som skadar jordbruket. Samma garanti förefinnes
ej, då avskiljandet skall genomföras medelst expropriation. Även bortsett
härifrån synes det mig befogat, att man i detta fall ej skall tillgripa expropriation,
med mindre avskiljandet klart framstår såsom en ur det allmännas
synpunkt lämplig lösning av det föreliggande rationaliseringsproblemet.
I första hand bör detta anses vara fallet beträffande ägor, som äro så
belägna, att avskiljandet ej medför någon olägenhet för det större jordbruket
men däremot möjliggör en förbättring av ett angränsande ofullständigt
jordbruk. Även i andra fall kan emellertid ett avskiljande av mark från det
större jordbruket te sig som den lämpligaste lösningen. Jag tänker härvid
bland annat på sådana fall, då det ofullständiga jordbruk, som behöver tillskottsjord,
är utrustat med ändamålsenliga byggnader eller då eljest med
hänsyn till förhållandena i orten ett bibehållande och ett förstärkande av
det ofullständiga jordbruket framstår som önskvärt. Den av kommittén föreslagna
regeln synes emellertid knappast giva tillräckligt utrymme för att
i dylika fall använda expropriation som ett medel för genomförandet av den
yttre rationaliseringen. Även då den mark, som skulle avskiljas från det större
jordbruket, utgör endast en relativt ringa del av dettas totala åkerareal, lärer
det nämligen, eftersom det senares fasta kostnader skulle kvarstå så gott
som helt oförändrade, i regel kunna göras gällande, att avskiljandet »i märkbar
mån» skulle försämra det större jordbrukets lönsamhet.

I ett yttrande har erinrats om den av 1936 års egnahemsutredning i dess expropriationsförslag
ifrågasatta regeln, att expropriation ej skulle få ske,
om densamma skulle medföra avsevärd olägenhet för expropriationsfastighetens
ägare. För det ändamål, varom här är fråga, nämligen att eventuellt
meddela en särskild föreskrift för avvägningen mellan den nytta expropriationen
skulle medföra för jordbruket å en fastighet och den skada,
som genom densamma skulle åsamkas jordbruket å en annan fastighet,
synes mig emellertid en dylik regel ej användbar. Då enligt gällande bestämmelser
om ersättning i anledning av expropriation full ersättning skall
utgå för den förlust eller skada, som ägaren av den exproprierade marken
lider, bör nämligen ersättningsbeloppet jämväl inkludera gottgörelse för den
försämring av lönsamheten av expropriationsfastighetens jordbruk, som expropriationen
kan medföra. Under sådana förhållanden synes i allmänhet
knappast kunna göras gällande att expropriationen, även om den skulle få till
följd en relativt betydande försämring av jordbrukets lönsamhet, medfört
någon egentlig ekonomisk skada för ägaren.

Att, såsom föreslagits i ett par yttranden, stadga att expropriation ej skulle
få ske, om densamma skulle medföra eu avsevärd försämring av lönsamheten
för jordbruket å expropriationsfastigheten, synes ej heller lämpligt. Om man
därmed skulle avse, att expropriation av tillskottsjord borde få ifrågakomma,
så snart den skada, den vållade expropriationsfastighetens jordbruk, ej kunde
betecknas som avsevärd, skulle detta kunna komma att innebära ett avsteg
från den för rationaliseringsarbetet i allmänhet uppställda huvudprincipen,
att eu överföring av mark från ett större till ett mindre jordbruk ej

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

bör få ske annat än då nyttan för det senare överstiger skadan för det förra.
Anledning att göra ett dylikt avsteg föreligger emellertid icke:

I detta sammanhang vill jag erinra om att kommittén såsom förutsättning
för expropriation av jordbruksjord från en större fastighet för komplettering
av ett ofullständigt jordbruk även uppställt, att den erforderliga förstärkningen
av sistnämnda brukningsdel ej skulle kunna genomföras genom sammanläggning
med ett annat övergångsjordbruk. Härvid skulle man, enligt vad
kommittén anfört, utgå från att övergångsjordbruken förr eller senare skulle
bliva disponibla för rationaliseringsändamål genom låne- och bidragsverksamheten,
den aktiva inköpspolitiken och förköpsrätten. I överensstämmelse
med den uppfattning, som bland annat kommit till uttryck i en reservation
mot kommitténs förslag, anser jag det emellertid icke lämpligt att uppställa
en dylik kategorisk regel. Visserligen är även jag av den åsikten, att det, med
hänsyn till angelägenheten av att undvika en ur jordbruksekonomiska synpunkter
olämplig splittring av befintliga, väl arronderade större jordbruksenheter,
i allmänhet är lämpligast att, då så kan ske, genomföra en yttre rationalisering
av övergångsjordbruken genom att sammanlägga dylika jordbruk
med varandra. Fall kunna emellertid tänkas då det, ehuru en dylik sammanläggning
i och för sig är möjlig, exempelvis på grund av topografiska förhållanden
framstår som mera förmånligt att båda övergångsjordbruken skola
bestå samt kompletteras med tillskottsjord från ett angränsande större jordbruk.
Även här synes det därför lämpligt, att möjlighet skall finnas att välja
den väg, som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är att
föredraga.

Enligt kommitténs förslag skulle expropriation av jordbruksjord från ett
större jordbruk ej heller få ske, om expropriationsfastigheten därigenom
skulle bringas under norm jordbrukets nivå. I princip delar jag kommitténs
uppfattning, att en dylik försvagning av ett rationellt jordbruk ej bör tilllåtas.
Skulle erforderlig förbättring av övergångsjordbruket ej kunna åstadkommas
genom anskaffande av tillskottsjord från annat hall och sagda jordbruk
ej heller kunna bestå såsom stödjordbruk, torde därför i regel den lämpligaste
lösningen vara, att övergångsjordbruket sammanlägges med en annan
fastighet. Situationer kunna dock tänkas, då en mindre marköverföring, exempelvis
en överföring som blott berör mindre väl belägna ägor eller eljest
närmast har karaktären av en justering av arronderingsförhållandena, bör
kunna tillåtas även om den större fastigheten därigenom skulle bringas ned
mot eller eventuellt till och med något under normjordbrukets nivå. Jämväl
i de nu berörda fallen synes det mig därför mindre lämpligt att uppställa en
så kategorisk och sträng begränsning som den kommittén ifrågasatt utan en
något större frihet att beakta förhållandena i det enskilda fallet vara att
föredraga.

I enlighet med vad jag nu anfört anser jag alltså, att vid prövningen av
frågor om expropriation av jordbruksjord från en större fastighet för komplettering
av ett övergångsjordbruk bör iakttagas, att expropriation ej bör
tillåtas, om den avsedda överföringen av mark skulle strida mot de i det före -

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

245

gående angivna allmänna riktlinjerna för den yttre rationaliseringen, samt
att till och med en något mer restriktiv hållning än som angivits i sagda riktlinjer
bör iakttagas i fråga om åtgärder, som skulle medföra en försämring
av bestående rationella driftsenheter. De av kommittén i detta hänseende föreslagna
och av mig nu berörda begränsningarna synas mig å andra sidan gå
så långt, att det föreligger risk att expropriationsinstitutet genom desamma
skulle förlora en väsentlig del av sin betydelse som ett medel för genomförande
av den yttre rationaliseringen. Vidare skulle genom desamma möjligheten
att anpassa utformningen av rationaliseringsåtgärderna efter förhållandena i
varje enskilt fall inskränkas i alltför hög grad. Liksom rationaliseringsorganen
i övrigt vid sitt handhavande av de förut omnämnda medlen för genomförande
av den yttre rationaliseringen förutsättas ej skola vara bundna av
detaljerade föreskrifter utan ■— inom ramen för de allmänna riktlinjerna för
rationaliseringen — äga fritt pröva lämpligheten av att i visst fall använda
något av sagda medel, synes det mig därför lämpligast, att även prövningen,
huruvida expropriation bör ifrågakomma med hänsyn till dess inverkan på de
berörda fastigheterna, skall ske fritt inom ramen för sagda riktlinjer. För angivande
härav synes det tillräckligt att fastslå, att expropriation i nu förevarande
fall ej må ske, med mindre en lämplig fastighetsbildning därigenom
befordras.

Vad jag nu sagt har gällt den avvägning, som vid expropriation av jordbruksjord
från en större fastighet bör ske mellan den nytta åtgärden medför
för den exproprierande fastigheten och den skada den åsamkar expropriationsfastigheten.
Även vid expropriation av skog kan ett liknande av
vägningsproblem uppstå. Skulle i ett visst fall expropriationen medföra mera
allvarliga olägenheter ur skogsvårdande synpunkter, kan detta sålunda böra
föranleda, att tillstånd till expropriation icke bör lämnas. Det torde vidare
ligga i sakens natur, att man i en verksamhet, som syftar till en förstärkning
av ofullständiga jordbruk, bör undvika att vidtaga åtgärder, vilka skulle
leda till en försvagning av bärkraften hos redan befintliga brukningsdelar.
Expropriation av skog från en jordbruksfastighet bör därför ej tillåtas, om
fastighetens skogsinnehav ej är större än vad som behövs för att brukningsdelen
skall utgöra en fullt bärkraftig brukningsdel, och från jordbruksfastighet
med större skogstillgång bör expropriation ej tillåtas i vidare mån än
att fastigheten har kvar skog i sådan omfattning, att den alltjämt kan anses
såsom en fullt bärkraftig fastighet. Till frågan, huruvida expropriation av
skog i första hand bör ske från vissa speciella kategorier av skogsägare,
återkommer jag i det följande.

Även för skogens vidkommande torde alltså frågan, om expropriation bör
få ske med hänsyn till dess inverkan på de därav berörda fastigheterna, böra
prövas under hänsynstagande till förhållandena i det enskilda fallet. Som
en grundförutsättning för att expropriation skall tillåtas synes även här kunna
uppställas, alt en lämplig fastighetsbildning befordras genom densamma.
Detta bör givetvis gälla vare sig den skogsmark, som skulle överföras, skulle

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tagas från en större jordbruks- eller skogsfastighet eller den utgör en självständig
fastighet. Beträffande expropriation av hel skogsfastighet vill jag i
detta sammanhang framhålla att man, såsom jag förut antytt, då en dylik
fastighet faktiskt brukas tillsammans med en samme ägare tillhörig jordbruksfastighet,
bör bedöma lämpligheten av expropriationen så, som om jordbruksjorden
och skogen även i rättsligt hänseende utgjorde en enhet, och således
ej medgiva expropriation, om bärkraften hos denna enhet därigenom
skulle äventyras.

I enlighet med det nu anförda anser jag alltså, att man beträffande samtliga
här ifrågavarande expropriationsfall — i stället för de av kommittén
uppställda begränsningarna med avseende å expropriationens inverkan på
expropriationsfastighetens lönsamhet med mera — bör såsom en generell
exproprialionsförutsättning uppställa, att expropriationen skulle befordra en
lämplig fastighetsbildning.

På tal om den verkan expropriationen skulle få för expropriationsfastigheten
ha fastighetsbildningssakkunniga berört spörsmålet, huruvida expropriation
bör kunna medgivas, då expropriationsfastigheten består av flera
registerenheter och den av dessa, från vilken jorden skulle tagas, ej efter
expropriationen i och för sig skulle uppfylla kraven på en fullständig
brukningsdel. Enligt min mening föreligger det i dylikt fall ej tillräcklig
anledning att avgöra expropriationsfrågan annorlunda än då expropriationsfastigheten
utgör en enda registerenhet. Ofta torde i de av fastighetsbildningssakkunniga
åsyftade fallen situationen vara den, att ingen av de
i expropriationsfastigheten ingående registerenheterna ensam fyller anspråken
på en fullständig brukningsdel. Ur fastighetsbildningssynpunkt kan
det då knappast behöva ingiva några betänkligheter, om man avskiljer en
del av den till en av dessa registerenheter hörande marken och använder
denna del för att förvandla en angränsande brukningsdel till ett fullständigt
jordbnik. Då den registerenhet, varifrån marken skulle tagas, i och för sig är
tillräckligt stor för att kunna utgöra en fullständig brukningsdel, är det väl
riktigt, att avskiljandet kan medföra vissa olägenheter. Detta inträffar emellertid
endast om sagda registerfastighet efter expropriationen skulle överlåtas
för sig. Risken härför torde emellertid icke vara stor, då fastigheten förutsättes
ligga i sambruk med andra fastigheter och tillsammans med dessa
bilda en fullt bärkraftig brukningsenhet. Om sådan försäljning ändock skulle
ske, erbjuder vidare förköpsrätten vissa möjligheter att förebygga, att försäljningen
skall leda till uppkomsten av en ny ofullständig brukningsdel.
Slutligen må påpekas, att det problem det här gäller endast utgör en del av
den betydligt mer omfattande frågan om åtgärder till förhindrande av att i
en brukningsenhet ingående, var för sig ofullständiga registerenheter skola
övergå till olika ägare. I avbidan på att sistnämnda fråga skall lösas torde
det ej vara motiverat att man på grund av en till synes obetydlig risk för att
expropriationen skulle leda till uppkomsten av en ofullständig brukningsdel
skulle avstå från att genomföra en obestridlig och behövlig förstärkning av
en annan brukningsdel.

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

247

Vad hittills sagts om den hänsyn, som vid prövningen av frågor om tillstånd
till expropriation bör tagas till verkningarna för expropriationsfastigheten,
har gällt den skada expropriationen skulle medföra ur jordbruksekonomisk
synpunkt eller ur skogsvårdande synpunkter. Härjämte måste tydligen
även beaktas den skada, som eljest genom expropriation kan tillfogas
ägaren eller brukaren av det exproprierade området. För dylik skada av
ekonomisk art skall enligt gällande ersättningsbestämmelser utgå full gottgörelse.
Sålunda utgående belopp motsvaras i regel ej av något för den exproprierande
fastighetens ägare befintligt värde i den mark han erhåller.
Det torde därför, på sätt jag närmare kommer att angiva längre fram, bliva
nödvändigt att dylika särskilda ersättningsbelopp skola gäldas av det allmänna.
Det ligger då tydligen i det allmännas eget intresse, att expropriation
ej skall medgivas i fall, då expropriationsfastighetens ägare eller brukare
genom expropriationen skulle åsamkas en ekonomisk skada, som ej
står i skäligt förhållande till den rationaliseringsvinst expropriationen skulle
möjliggöra. Med hänsyn härtill torde det väl ej föreligga något större behov
av ett stadgande om att expropriation ej må ske, därest genom densamma
avsevärd skada skulle tillfogas expropriationsfastighetens ägare eller brukare.
Ett dylikt stadgande torde emellertid vara ägnat att understryka den betydelse,
som vid prövningen av expropriationsfrågor måste tillmätas de allmänna
ekonomiska synpunkterna, och därför kunna anses vara av ett visst
värde.

Den skada eller olägenhet, som expropriationen skulle medföra för ägaren
eller brukaren av expropriationsfas tigheten, behöver vidare givetvis ej vara
uteslutande av ekonomisk art. Särskilt vid expropriation av hela fastigheter
torde avståendet av brukningsdelen ofta komma att innebära en viss olägenhet
för ägaren utöver vad som skall ersättas i penningar. Då jag förordat, att
expropriation utav hela brukningsdelar i princip skulle kunna ifrågakomma
från vissa speciella kategorier av fastighetsägare, har jag framhållit, att intresset
av att den yttre rationaliseringen skall komma till stånd bör anses
överväga de olägenheter expropriationen kan åsamka ägarna av expropriationsfastigheterna.
Det principiella företräde, som sålunda tillerkänts rationaliseringsintresset,
bör naturligen icke föranleda, att man vid behandlingen
av de enskilda expropriationsärendena helt avstår från att pröva expropriationens
lämplighet även med hänsyn till de olägenheter av icke ekonomisk
art, som skulle tillskyndas expropriationsfastighetens ägare. Skulle dessa olägenheter
överstiga vad ägaren rimligen bör vara nödsakad att finna sig i med
hänsyn till vikten av att den yttre rationaliseringen skall komma till stånd,
torde expropriationsansökan böra avslås. De förhållanden, som böra beaktas
vid en dylik prövning, kunna självfallet vara av de mest skiftande slag. Som
ett exempel må nämnas det, att brukningsdelen utgör en släktgård. I fråga
om sådana mindre brukningsdelar, som erfordras för att tillförsäkra jordägaren
stadigvarande arbetskraft för jordbruk, skogsbruk eller industriell
rörelse, torde den betydelse dessa ha för sagda rörelse i regel böra föranleda,

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

att expropriation av desamma ej bör få ske. Beträffande utarrenderade brukningsdelar
bör vidare beaktas den verkan expropriationen skulle få för arrendatorn.
Ofta torde det här vara berättigat att anlägga samma synpunkter
som de, vilka lett till att expropriation av hela brukningsdelar från personer,
vilka själva ägna sig åt jordbruket, ej ansetts böra medgivas.

Med hänsyn till det nu anförda anser jag, att bland expropriationsbestämmelserna
bör ingå ett stadgande om att expropriation ej må ske, om genom
expropriationen avsevärd olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller
innehavare.

Eftersom expropriationen bör utgöra ett sista medel för att genomföra
den önskade yttre rationaliseringen, synes det ligga i sakens natur, att man
ej bör tillgripa detta medel, såvida ej försök att på frivillighetens väg förvärva
den erforderliga marken gjorts men misslyckats. Det bör således förutsättas,
att fråga om expropriation ej väckes, med mindre rationaliseringsorganet
varit i kontakt med ägaren av denna mark och denne därvid vägrat
att överlåta marken eller begärt ett oskäligt högt pris för densamma. I enlighet
härmed torde såsom förutsättning för expropriationsrätt böra uppställas,
att särskild svårighet möter att genom avtal förvärva erforderlig mark
till skäligt pris.

För genomförande av den yttre rationaliseringen komma rationaliseringsorganen
emellertid, enligt vad jag förut föreslagit, bland annat även att kunna
använda sig av förköpsrätt till jordbruksfastigheter. Där det ej går att genom
avtal förvärva mark till skäligt pris, kan det tydligen tänkas, att förköpsrätten
i vissa fall kan giva tillfälle härtill. Frågan blir då, om rätten till
expropriation även bör göras beroende av de möjligheter, som förköpsrätten
i detta sammanhang kan erbjuda.

På sätt tidigare framhållits måste dessa möjligheter komma att variera avsevärt
alltefter fastighetens beskaffenhet och ägarens person. Fastigheter av
övergångs jordbrukets karaktär lära väl i allmänhet förr eller senare kunna
förvärvas för rationaliseringsändamål antingen genom den aktiva inköpspolitiken
eller genom förköpsrätten. I fråga om i och för sig bärkraftiga fastigheter,
som ägas av bolag eller andra samfälligheter, är förköpsrätten
däremot, såsom förut påpekats, av ringa värde, och vad slutligen angår sådana
bärkraftiga fastigheter, som ägas av enskilda personer, kommer förköpsrättens
värde tydligen att bliva mycket skiftande, bland annat beroende på
huruvida ägaren har någon anhörig, som kan tänkas vilja övertaga jordbruket
efter honom.

I fråga om de fall, där förköpsrätten främst skulle kunna tänkas ersätta
expropriation, nämligen de fall, då man för rationaliseringsändamål önskar
förvärva ofullständiga jordbruk från vissa speciella kategorier av fastighetsägare,
har jag tidigare framhållit, att man här i regel ej behöver räkna med
att de konsekvenser ett avstående av brukningsdelen får för dennas ägare
bliva så allvarliga som då en person nödgas avstå eu av honom själv ägd

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

249

och brukad fastighet. Därest man genom att förvärva en sådan fastighet,
som nu avses, kan genomföra en mera avsevärd förbättring av ställningen
för innehavaren av ett annat ofullständigt jordbruk, synes det mig i allmänhet
få anses vara så angeläget, att denna förbättring skall komma till stånd,
att man ej bör underlåta att använda expropriation för detta ändamål endast
av den anledningen, att det eventuellt längre fram kan bliva möjligt
att förvärva fastigheten genom utnyttjande av förköpsrätten.

Även där förköpsrätten i och för sig kan tänkas komma att erbjuda en
möjlighet att förvärva en fastighet, har man vidare att taga hänsyn till det
osäkerhetsmoment, som ligger däri, att man ej med säkerhet vet, när fastigheten
kan komma att säljas. Då det endast är fråga om att förvärva en
del av en större fastighet, böra även beaktas de olägenheter och kostnader,
som kunna uppkomma för rationaliseringsorganet, därest detta för sagda ändamål
nödgas förvärva en större fastighet, vilken sedan efter avskiljandet
av vad som skall överföras till det ofullständiga jordbruket åter bör säljas.

Att såsom villkor för rätt till expropriation stadga, att möjlighet saknas
att förvärva den åsyftade marken medelst förköpsrätt, torde med hänsyn
till det anförda ej böra ifrågasättas. Däremot böra vid handläggningen av
expropriationsärendena eventuellt föreliggande utsikter att kunna inlösa marken
genom förköpsrätt tillmätas den betydelse, som efter en prövning av
förhållandena i varje särskilt fall anses rimlig med beaktande jämväl av
önskemålet att en förstärkning av befintliga övergångsjordbruk skall kunna
genomföras utan dröjsmål och utan oskäliga kostnader för det allmänna.

En fråga rörande expropriation av jordbruksjord från större jordbruk samt
av skog, som behandlats såväl av kommittén som i ett flertal yttranden,
är den, huruvida expropriationskrav i första hand bör riktas mot viss eller
vissa kategorier av markägare. I samband härmed har även berörts spörsmålet,
i vad mån kronan bör ställa kronan tillhörig jordbruksjord och skog
till förfogande för genomförande av den yttre rationaliseringen. Rörande
dessa frågor vill jag framhålla följande.

Vid handläggning av ärenden om expropriation av jordbruksjord från ett
större jordbruk torde det väl i regel förhålla sig så, att det ej finnes mer än
en fastighet, som med hänsyn till storlek och läge lämpligen kan ifrågakomma
för avstående av den erforderliga tillskottsjorden. Skulle flera brukningsdelar
kunna komma i fråga, torde valet mellan dessa, utan att någon
skillnad göres mellan olika kategorier av jordägare, böra träffas i enlighet
med de principer, som angivas i 5 § expropriationslagen.

Vid expropriation av skog kommer situationen däremot säkerligen betydligt
oftare att bliva den, alt det i en viss ort finnes flera skogsägare, vilka ha
skog i sådan omfattning och i sådant läge, att eu ur fastighetsbildningssynpunkt
lämplig förstärkning av ett därstädes befintligt ofullständigt jordbruk
kan åstadkommas genom ianspråktagande av deras skogsmark eller
en del av denna. Det är även för detta fall som frågan, huruvida expropriationskrav
i första hand bör riktas mot någon viss grupp av fastighetsägare,

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tilldragit sig den största uppmärksamheten. Medan kommitténs majoritet
intagit den ståndpunkten, att någon skillnad ej bör göras mellan olika grupper
av markägare utan att det avgörande vid valet av expropriationsobjekt bör
vara, att den önskade förstärkningen skall genomföras med minsta möjliga
skada å andra intressen, har från en del håll hävdats, att de ofullständiga
jordbrukens behov av skog i första hand borde täckas ur bolagens och
andra samfälligheters innehav av skog ävensom ur ecklesiastika skogar och
kronoskogar, och från andra håll att bolagen, därest de nödgades avstå
skog för ifrågavarande ändamål, borde beredas kompensation härför genom
att de skulle erhålla tillstånd att övertaga skog från kronans skogar eller att
förvärva skog från enskilda skogsägare.

Enligt min uppfattning föreligger emellertid ej heller här någon anledning
att göra skillnad mellan olika grupper av markägare. Jag kan sålunda ej
finna, att något berättigat intresse kan åberopas till stöd för att man ej
skulle genom expropriation kunna taga i anspråk en del av den till en viss
jordbruksfastighet hörande skogsmarken för stärkande av ett närliggande
ofullständigt jordbruk, om en dylik åtgärd med hänsyn till skogsmarkens
belägenhet framstår som lämplig ur fastighetsbildningssynpunkt och jämväl
skulle vålla mindre skada ur skogsvårdande synpunkter än ett ianspråktagande
av skog från annan fastighet i trakten. En annan sak är att man
bör iakttaga stor försiktighet med åtgärder, som kunna anses medföra risk
för en försvagning av befintliga bärkraftiga brukningsdelar. Jag vill därvidlag
erinra om vad jag förut nämnt om att expropriation av skog från
jordbruksfastighet ej bör få ske i sådan utsträckning, att fastigheten upphör
att utgöra en bärkraftig brukningsdel. Det synes mig rimligt, att man vid
bedömningen härav ej mäter den skog, som bör finnas kvar å fastigheten,
i underkant, utan tillser, att den kvarvarande skogsmarken under alla förhållanden
skall vara så stor, att fastighetens bärkraft är fullt tryggad.

Å andra sidan kan jag ej heller finna fog för den av bland andra skogsstyrelsen
framförda uppfattningen, att den nuvarande fördelningen av skogsmarken
mellan bondejordbruk och bolag ej borde rubbas genom åtgärder
av ifrågavarande art och att bolagen följaktligen, därest de nödgades avstå
skogsmark för komplettering av ofullständiga jordbruk, borde erhålla kompensation
därför genom att möjlighet bereddes dem att förvärva motsvarande
skogsmark på annat håll.

Valet av expropriationsområde bör alltså enligt min mening jämväl då
fråga är om expropriation av skog ske oberoende av de kategorier, som de
olika skogsägarna tillhöra. Det bör naturligen krävas, att området skall
vara så beläget i förhållande till den exproprierande fastigheten, att det får
avsedd betydelse för stärkande av denna, bland annat med hänsyn till föreliggande
sysselsättningsbehov för brukaren. Även med beaktande av denna
synpunkt torde emellertid ofta flera olika områden kunna komma i fråga.
Valet mellan dessa torde då böra ske efter en prövning av förhållandena i
varje särskilt fall, därvid man särskilt bör söka tillse att expropriationen
skall medföra så liten skada som möjligt ur skogsvårdande synpunkter. De i

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

251

5 § expropriationslagen meddelade principerna för valet mellan olika områden
torde även här vara tillfyllest.

Vad särskilt angår frågan om behandlingen av kronans mark må framhållas,
att kronan ej bör undandraga sig att, i den mån så kan anses behövligt,
med sin mark medverka till den yttre rationalisering av det svenska
jordbruket, som här förordats och för vilken även förutsättas andra statliga
åtgärder av betydande omfattning. Denna medverkan bör enligt min mening
följa de allmänna riktlinjer för den yttre rationaliseringen, som uppdragits
i det föregående. Kronans jordbruksjord bör sålunda ställas till förfogande
för stärkande av ofullständiga jordbruk i de fall, då en dylik åtgärd
framstår som lämplig enligt dessa riktlinjer. Däremot är jag icke beredd
att förorda, att kronan tillhöriga, i och för sig bärkraftiga jordbruksfastigheter
skola styckas för sagda ändamål i andra fall eller i större omfattning
än som enligt nyssnämnda riktlinjer kan anses önskvärt ur jordbruksekonomiska
och andra synpunkter. Kronan bör vidare ställa skogsmark
till förfogande för stärkande av ofullständiga jordbruk, då sådana förhållanden
föreligga, att marken bort tagas i anspråk medelst expropriation,
därest densamma tillhört annan än kronan. Huruvida kronan härutöver bör
ställa skog till förfogande torde böra bliva beroende på en prövning från
fall till fall.

Någon särställning såtillvida att kronans mark i första hand skulle tagas i
anspråk för den yttre rationaliseringen bör däremot ej föreskrivas.

Även då mark medelst expropriation skall överföras till ett ofullständigt
jordbruk torde, såsom jag förut antytt, ekonomiskt stöd från det allmännas
sida bliva behövligt för att den avsedda yttre rationaliseringen skall komma
till stånd. Rörande de kostnader, som uppkomma i samband med expropriation,
må erinras om att för den mark, som tages i anspråk, skall erläggas
löseskilling med belopp motsvarande markens fulla värde. Omfattar expropriationen
blott del av fastighet, skall vidare utgå full ersättning för den
skada eller det intrång, som återstoden av fastigheten lider genom expropriationen.
Uppkommer eljest genom expropriationen skada för ägaren eller brukaren,
skall även sådan skada fullt ersättas. Slutligen är den exproprierande
pliktig att gälda all av expropriationsmålets handläggning, expropriationsersättningens
bestämmande och fördelning eller eljest av expropriationen följande
kostnad.

Såsom jag framhållit på tal om den statliga låne- och bidragsverksamheten
för främjande av den yttre rationaliseringen torde det vara nödvändigt,
alt det allmänna vid jordförvärv i rationaliseringssyfte skall bestrida
den del av kostnaden för förvärvet, som överstiger det värde marken har för
sammanläggningsändamål. Denna princip torde böra tillämpas även vid expropriation.
I första hand torde det allmänna härvid böra svara för kostnaderna
för förfarandet samt för den del av expropriationsersättningen, som
ej utgör löseskilling för själva den exproprierade fastigheten eller fastighetsdelen,
d. v. s. ersättning för särskild skada, som åsamkas ägaren eller
brukaren, ävensom, vid expropriation av del av fastighet, för skada

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

eller intrång å återstoden av fastigheten. Här ifrågavarande poster motsvaras
tydligen ej av något värde i själva den exproprierade marken. Huruvida
det allmänna härjämte bör svara även för någon del av själva löseskillingen
för den exproprierade fastigheten eller fastighetsdelen, synes i främsta
rummet böra bliva beroende på om det exproprierade området är bebyggt
eller ej. Skogsmark och obebyggd jordbruksjord torde för den, som erhåller
tillskottsjorden, böra anses ha ett värde, motsvarande den vid expropriationen
fastställda löseskillingen. Är marken bebyggd och kan den exproprierande
fastighetens ägare ej helt nyttiggöra sig byggnaderna, torde det däremot
här, liksom då rationaliseringsorganen förmedla överlåtelser av bebyggd
mark på frivillighetens väg, böra utgå bidrag av allmänna medel till utjämnande
av skillnaden mellan löseskillingen och det värde egendomen har för
sammanläggningsändamål.

Vid sidan av de nu nämnda bidragen torde det allmänna vidare även vid
expropriation böra lämna lån för att underlätta finansieringen av förvärvet.

Beträffande formerna för ifrågavarande låne- och bidragsverksamhet torde
böra gälla detsamma som för övrig låne- och bidragsverksamhet på den yttre
rationaliseringens område.

Vad angår expropriationsförfarandet vill jag först erinra om att styrelsen
för Sveriges lantmätareförening framfört den uppfattningen, att det i rättssäkerhetens
intresse vore att föredraga, att frågor om behövligheten eller
lämpligheten av att för den yttre rationaliseringens genomförande använda
expropriation skulle prövas av ett från själva rationaliseringsarbetet fristående
organ, och att förfarandet vid handläggningen av här avsedda expropriationsärenden
lämpligen kunde anordnas efter i huvudsak samma linjer
som ett inlösningsförfarande enligt ensiltarlagen. Samma åsikt har uttalats
av länsstyrelsen i Örebro län. För min del kan jag ej ansluta mig till denna
uppfattning. Anspråken på rättssäkerhet synas mig bliva tillfullo tillgodosedda
därest, såsom jag tidigare förordat, beslutanderätten i fråga om expropriation
tillkommer Kungl. Maj:t. Även starka praktiska skäl synas tala
mot den från nämnda håll förordade formen för expropriationsförfarandet.
Det synes sålunda klart, att ett dylikt förfarande måste bliva mer omständligt
och tidsödande samt även dyrbarare än ett förfarande, enligt vilket frågan
om tillstånd till expropriation prövas av Kungl. Maj:t. Ej heller torde
anledning finnas att befara, att det förhållandet, att beslutanderätten i frågor
om expropriation skall tillkomma Kungl. Maj:t, skall medföra några
olägenheter ur fastighetsbildningssynpunkt. Den utredning, som bör förebringas
i expropriationsärendet bör självfallet vara sådan, att åtgärdens lämplighet
ur sagda synpunkt kan bedömas.

I likhet med kommittén finner jag det lämpligt, att fråga om expropidation
för rationaliseringsändamål endast skall få väckas av vederbörande lokala
rationaliseringsorgan.

Vad i övrigt angår expropriationsförfarandet, däri inbegripet förfarandet
vid bestämmandet av expropriationsersättningen, anser jag, att man här åt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

253

minstone i huvudsak bör följa de för expropriationsfall i allmänhet gällande
bestämmelserna. Särskilt vad angår förfarandet vid bestämmandet av expropriationsersättningen
torde visserligen en del ändringar i nu gällande föreskrifter
vara påkallade i syfte att förenkla förfarandet och skapa större
garantier för en enhetlig och riktig bedömning. Denna fråga är emellertid
för närvarande under utredning genom särskilda av chefen för justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga. I avbidan på resultatet av denna utredning
har jag ej funnit anledning att nu föreslå några särbestämmelser för de här
ifrågavarande expropriationsfallen, detta desto mindre som det torde kunna
förväntas, att resultatet av sagda utredning skall föreligga, innan bestämmelserna
om expropriation för rationaliseringsändamål hunnit tillämpas i
någon nämnvärd utsträckning.

Ett inom jordbruksdepartementet i anslutning till det nu anförda utarbetat
förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 om expropriation
torde få bifogas detta protokoll såsom Bilaga 3.1

Den inre rationaliseringen.

I fråga om innehållet av kommitténs förslag hänvisas till kapitlen
9 och 18 i betänkandet samt till s. 50—57 i den här förut lämnade
redogörelsen för huvuddragen av detta.

Denna del av kommitténs betänkande har i allmänhet ej föranlett några
väsentliga erinringar i de avgivna yttrandena. Särskild tillfredsställelse
har uttalats över att kommittén eftersträvat ökad enhetlighet i fråga om
låne- och bidragsformerna. Svenska bankföreningen har emellertid uttryckt
betänksamhet med avseende å storleken av de uppskattade kostnaderna för
den inre rationaliseringens genomförande, särskilt vad angår kostnaderna för
bostadsförbättringar, samt ifrågasatt, huruvida icke åtgärder för nedbringande
av de i förhållande till jordbruksvärdet oproportionerligt höga byggnadskostnadema
på landsbygden borde vidtagas. Vidare kan nämnas att,
på sätt närmare kommer att redovisas i redogörelsen för yttrandena över
kommitténs organisationsförslag, i åtskilliga yttranden uttalats farhågor för
att en gränsdragning mellan den inre rationaliseringen och rationaliseringen
av driftsförhållandena skulle erbjuda svårigheter.

Oreserverat har förslaget biträtts av bland andra lantbruksstyrelsen, Svenska
lantarbetsgivareföreningen samt åtskilliga länsstyrelser och hushållningssällskap.

Mot kommitténs förslag att i princip alla slag av åtgärder för inre rationalisering
skola kunna bliva föremål för statligt stöd ha några invändningar
icke gjorts. Ej heller de föreslagna grunderna för bedömningen i
det enskilda fallet av huruvida en viss åtgärd bör anses önskvärd ur det
allmännas synpunkt och följaktligen bör kunna erhålla dylikt stöd ha föranlett
någon erinran.

1 Bilagan, som — frånsett viss redaktionell jämkning — är likalydande med det vid propositionen
fogade förslaget i ämnet, har här uteslutits.

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Principen att det statliga stödet skall lämnas dels i form av amortering
s 1 å n för underlättande av finansieringen av önskvärda rationaliseringsåtgärder,
dels i form av avskrivningslån för stimulerande
av sådana åtgärder, där en dylik stimulans kan anses erforderlig, har i allmänhet
icke ifrågasatts. Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har dock uttalat, att utskottet icke funnit amorteringslånen erbjuda
andra fördelar framför i övrigt förefintliga låneformer än möjligen den, att
såsom säkerhet kunde godtagas jämförelsevis högt liggande inteckningar,
och därav dragit den slutsatsen, att lånen torde erhålla mindre betydelse
i rationaliseringshänseende än kommittén förutsatt. Vidare har förvaltningsutskottet
i Västernorrlands läns hushållningssällskap, vars yttrande biträtts
av länsstyrelsen i länet, framhållit vådorna av den ökade skuldsättningen för
jordbruksnäringen, som införandet av amorteringslåneformen komme att föranleda.
Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och torrläggning
snämnden i Norrbottens län ha uttalat tvivel beträffande ändamålsenligheten
av avskrivningslånens utformning.

Beträffande amorteringslånens utformning ha erinringar
gjorts endast från enstaka håll och i avseende å vissa detaljer.

I fråga om säkerheten för dylika lån har Svenska sparbanksföreningen
yttrat, att skilda meningar kunde råda därom, huruvida såsom säkerhet
för amorteringslån borde godtagas inteckning ända upp till 100 procent
av fastighetens uppskattade värde efter förbättringsåtgärdens utförande,
men samtidigt har föreningen givit uttryck åt den uppfattningen, att några
svårigheter icke komme att föranledas av en så stark skuldsättning med hänsyn
till att den rationaliseringsåtgärd, som föranlett skuldsättningen, finge
antagas vara lönsam.

Svenska bankföreningen har ifrågasatt lämpligheten av en så omfattande
belåningsmöjlighet som den av kommittén föreslagna, under framhållande
av att förslaget enligt föreningens mening måste bygga på antagandet om en
fortgående inflation, då någon marginal för tillfälliga fluktuationer i säkerhetens
värde icke lämnades.

Egnahemsstyrelsen har funnit sig icke kunna förorda, att i bestämmelserna
angående erforderlig säkerhet angåves endast, att densamma skulle
vara tillfredsställande, därvid styrelsen vidare anfört.

Av kommitténs resonemang synes framgå, att kommittén ej hållit isär
å ena sidan fastighetens värdering och å andra sidan bedömning av säkerheten.
Enligt styrelsens mening skall värderingen, oberoende av vilka
krav man sedan må uppställa i fråga om säkerheten, städse ske med sikte
på att allenast få fram ett rätt värde å fastigheten. Sedan må det vara en
annan sak, om man vid bedömning av säkerheten vill taga hänsyn även till
andra faktorer än det åsatta värdet, exempelvis personliga egenskaper hos
ägaren med mera. Så sker för närvarande författningsenligt i egnahemsverksamheten.
Styrelsen har emellertid goda erfarenheter av den nu inom
egnahemsverksamheten gällande regeln för belåning av jordbruksegnahemsfastigheter,
vilken innebär, att inteckning godtages såsom säkerhet endast
om den ligger inom 90 procent av fastighetens uppskattade värde. Styrelsen
vill föreslå, att en motsvarande regel uppställes även beträffande nu
ifrågavarande låneform.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

255

Samma bestämmelse har förordats av länsstyrelsen i Västmanlands län
under hänvisning därtill, att kommittén förutsatt, att anstånd med påbörjande
av amorteringen skulle kunna beviljas på så lång tid som fem år
från lånebeloppets utbetalande.

Även statskontoret har ansett kommitténs förslag till föreskrifter angående
säkerhetens beskaffenhet alltför obestämt. Statskontoret har i stället
föreslagit, att åt det centrala rationaliseringsorganet skulle överlämnas att
på grundval av principen, att säkerheten skulle vara betryggande, utfärda
närmare föreskrifter angående dess beskaffenhet.

Mot den av kommittén föreslagna möjligheten för låntagare att erhålla
ränteuppskov har egnahemsstyrelsen framställt invändning och anfört
följande.

Enligt egnahemsstyrelsens mening torde en sådan anordning icke ha någon
praktisk funktion att fylla. I själva verket blir väl effekten av ett dylikt
ränteuppskov endast den, att sökanden, som i allt fall skall prestera
säkerhet för det högre skuldbelopp, som uppkommer sedan den uppskjutna
räntan lagts till kapitalet, kan från början låna ett jämnt så mycket lägre
belopp som motsvarar summan av de uppskjutna räntorna. Styrelsen anser
därför och även för vinnande av största möjliga enkelhet och överskådlighet
i reglerna på området att någon bestämmelse av nu berörda innehåll
icke bör medtagas.

Statskontoret har i sitt yttrande närmare behandlat frågan om grunderna
för beräkningen av ränta å amorteringslån. Härom har statskontoret
yttrat följande.

Vid bestämmande av räntefot och tidpunkten från vilken ränta skall utgå
måste tillses, att villkoren icke inbjuda till missbruk. Detta lärer emellertid
kunna bliva fallet, därest räntan sättes alltför låg eller — såsom för närvarande
sker i fråga om en del lån — viss tids räntefrihet medgives. Härigenom
kan nämligen vederbörande animeras att upptaga lån även om hans
ekonomiska ställning är sådan, att verkligt lånebehov ej föreligger. Erfarenheten
har också visat, att lån med temporär räntefrihet stundom utnyttjas
endast så länge räntefriheten varar för att därefter omedelbart inlösas. Enligt
statskontorets uppfattning bör räntesättningen ske på sådant sätt, att lån
med fullgod säkerhet placeras hos banker och andra redan befintliga kreditinrättningar,
medan den statliga krediten, som under alla förhållanden torde
bliva knuten till lån med sämre säkerhet, med hänsyn till lånerisken bör betinga
en något högre ränta. Genom en dylik anordning torde även behovet
av statsmedel för utlåning kunna nedbringas. Statskontoret vill för sin del
förorda att räntan å statliga amorleringslån bestämmes till 3,6 procent och
— i överensstämmelse med kommitténs förslag — utan någon temporär räntefrihet.
Beträffande frågan huruvida under lånens löptid förändring av
räntan bör kunna ske, vill statskontoret erinra att i en av statskontoret den
20 mars 1942 avgiven ränteutredning ämbetsverket förordade en för lånens
hela löptid gällande fast ränta. Statskontoret har icke funnit anledning frångå
sin tidigare uppfattning i detta hänseende.

Länsstyrelsen i Hallands län har däremot förordat, att räntan å ifrågavarande
statliga lån skulle bestämmas lägre än de enskilda kreditanstalternas
under framhållande av att jordbrukarna eljest kunde föredraga nämn -

256

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

da anstalters långivning för att undgå statlig kontroll av att planerade förbättringsåtgärder
utfördes. Liknande uttalande har gjorts av torrläggningsnämnden
i länet.

Svenska sparbanksföreningens styrelse har med utgångspunkt från den av
kommittén för amorteringslån föreslagna räntesatsen, 3 procent, framhållit
att, därest samma räntesats tillämpades jämväl i ett högre ränteläge än det
nu föreliggande, en sådan räntepolitik måste leda därtill, att kreditgivningen
helt överflyttades till staten. I sammanhang härmed har styrelsen förordat
en samverkan mellan den statliga och den enskilda kreditgivningen och därvid
uttalat.

Styrelsen finner det vara ett stort och allmänt samhälleligt intresse, att
kreditgivningen till jordbruket ordnas på ett sätt, som smidigt tillgodoser
jordbrukets behov av lämpliga och trygga krediter och samtidigt icke onödigtvis
ingriper i sparinstitutens normala verksamhet. Styrelsen åsyftar därmed
en anordning, som i princip redan införts för en del av statens långivning,
de s. k. akademikerlånen, och som torde vara föremål för utredning beträffande
de statliga stödåtgärderna för bostadsbyggandet, nämligen att staten
i stället för att själv lämna lån ikläder sig garanti för motsvarande lån
hos de vanliga kreditinstituten. Denna anordning har också den fördelen,
att statsmyndigheterna icke behöva belastas med alla sådana arbetsmoment,
som sammanhänga med förvaltningen av lånen och de för dylika lån disponibla
medlen. Styrelsen hemställer, att denna anordning upptages till närmare
utredning och övervägande.

Då jordbrukarna av gammalt ha en stor del av sina krediter hos sparbankerna,
tilldrager sig denna fråga det allra största intresse. Ett stort antal
sparbanker äro helt eller till övervägande delen jordbrukarsparbanker och
äro därför å sin sida starkt engagerade i denna kreditgivning och känsliga
för omvandlingar på detta kreditområde. Sparbankernas uppgift är att, var
och en verkande inom sitt område, hopsamla de breda folklagrens sparmedel,
och deras verksamhet i detta hänseende är såväl samhälleligt som för
individerna av en mycket stor betydelse. Inlåningsverksamheten och den
sparfrämjande verksamheten hänga nära samman med utlåningsverksamheten;
växelverkan mellan dessa båda sidor av sparbankernas rörelse innebär
ett starkt livgivande moment och en god hjälp vid drivandet av en
positiv sparverksamhet. Detta framträder på många sätt och i olika sammanhang
och icke minst då det gäller jordbrukets utveckling, där sparandet,
lånandet och det förnyade sparandet i form av fortgående amorteringar på
ett intimt sätt hänga samman och bereda möjligheter för anpassning till
skiftande behov och förhållanden. Den form av sparverksamhet förbunden
med kreditgivning, där de lokala krafterna tagas i anspråk för en å ena sidan
positivt sparfrämjande och å andra sidan näringsutvecklande verksamhet,
som är det svenska sparbanksväsendets grundtanke, har otvivelaktigt varit,
är och kan alltjämt bliva av utomordentlig betydelse för vårt lands ekonomiska
liv och en väsentlig hävstång för de olika landsdelarnas utveckling
och därmed hela landets och folkets harmoniska framåtskridande i ekonomiskt
hänseende.

Med hänsyn till frågans stora betydelse vill styrelsen med styrka understryka
angelägenheten av att man icke vidtager någon åtgärd, som kan återverka
skadligt på den allmänt samhällsnyttiga och samhällsviktiga samverkan
mellan jordbruket och sparbankerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

257

Jämväl lånenåmnden för sekundär jordbrukskredit, styrelsen för Sveriges
allmänna hypoteksbank och styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan ha
behandlat frågan om förhållandet mellan den statliga och den enskilda kreditgivningen.
Lånenåmnden har i detta hänseende gjort följande uttalande.

För jordbrukets framtida utveckling och rationaliseringen intager kreditfrågan
och finansieringsspörsmålet överhuvud taget en mycket viktig plats.
Att ett av staten lett målmedvetet arbete för jordbrukets rationalisering även
måste inrymma lämnande av låne- och bidragshjälp för genomförande å enskilda
jordbruk av lämpliga hefunna rationaliseringsåtgärder synes vara klart.
Likaså finner nämnden det vara lämpligt och ofrånkomligt, alt detta i ganska
stor utsträckning sker genom direkt statlig låneverksamhet, därvid man bör
söka samarbete med de enskilda kreditorganisationerna — främst de jordbruksbetonade,
hypoteksorganisationen och jordbrukskasserörelsen — samt
sekundärlånerörelsen. Vidare anser lånenåmnden att vad kommittén föreslagit
i avseende på den direkt statliga krediten för jordbrukets rationalisering
ej giver anledning till erinran. Det synes alltså lämpligt dels att det nuvarande
synnerligen stora antalet statliga låne- och bidragsformer på området ersättes
med ett mera enhetligt system, dels att en uppdelning av stödet sker i en räntelöpande
amorteringsdel och ett avskrivningslån. Den förra må — särskilt om
fråga är om sådant låneläge att bankmässig säkerhet kan bjudas — i stället
för direkt hos det statliga organet kunna upptagas hos lämplig enskild kreditgivare
(däri inberäknat sekundärlånerörelsen).

Ytterligare vill nämnden framhålla att det givetvis alltjämt kommer att
utanför krediten för den målsatta, statligt ledda rationaliseringen föreligga
ett synnerligen stort och vidsträckt kreditbehov för jordbruket. Delta bör även
framdeles i det väsentliga tillgodoses av samma kreditgivare (sparbanker,
hypoteksföreningar, jordbrukskasserörelsen, affärsbanker, sekundärlånefonden)
som hittills. Visst samarbete mellan de organ, som ombesörja jordbrukets
rationalisering, och de vid sidan därav verksamma mera fria kreditorganen
torde vara alt tillråda, i syfte dels att de senare genom upplysningar få
insikt om jordbrukspolitikens mål och syften och dels alt det statliga rationaliseringsarbetet
kan i lämplig omfattnipg begagna sig av och hänvisa lånesökande
till dessa mera marknadsmässiga kreditmöjligheter. Att det även
oavsett det nu framlagda förslaget finnes behov av att effektivisera och främja
kreditväsendet till jordbrukets gagn torde vara känt och uppenbart.

I samband med den blivande utformningen av den statliga kreditverksamheten
på jordbrukets område bör sålunda den nuvarande sekundärkreditorganisationen
och dess plats i kreditsystemet beaktas. Den av jordbrukskommittén
förordade organisatoriska centraliseringen av statskrediterna borde
måhända medföra att även en sådan sekundärkredit, som här åsyftas, inordnas
i det större systemet. Vissa skäl tala dock för att en statlig kreditgivning,
upplagd efter affärsmässiga hänsyn, även organisatoriskt skiljes från de socialt
betonade rationaliseringskrediterna. I varje fall föreligger här ett spörsmål,
som kräver noggrant övervägande.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har i förevarande spörsmål
anfört följande.

Den nu planerade statliga kreditverksamheten, som avses skola i sig inrymma
och ersät ta den rikhaltiga floran av nuvarande bidrags- och lånetormer,
tår antagas bliva av betydande omfattning. Det är på grund härav
av största vikt att klara linjer uppdragas med hänsyn till dess roll i förhållande
till marknadens kreditmöjligheter i övrigt och, såvitt nu är i fråga, till
hypotekslånerörelsen i synnerhet.

Bihang Bil riksdagens protokoll I!)''i7. I sand. Nr 75.

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Här berörda problem synas i betänkandet ej ha ägnats den uppmärksamhet,
varav de äro förtjänta. Såvitt angår kreditgivningen för inre rationalisering
uttalar kommittén att låntagaren kan söka att på annat håll och utan
amorteringsskyldighet upplåna så stor del av det erforderliga kapitalet, som
ryms inom bottenkrediten, och anlita de statliga låneorganen endast för återstoden
av lånebehovet. Den av kommittén förordade skyldigheten för låntagaren
att amortera hela det statliga lånet antages komma att motverka en
eljest eventuellt befintlig benägenhet hos låntagarna att använda sig av de
statliga amorteringslånen för att tillgodose sitt behov av bottenkredit.

Nu återgivna synpunkter, vid vilka man från hypoteksrörelsens sida fäster
det största avseende, torde beaktas under den ytterligare bearbetning av jordbrukskommitténs
förslag, som förutsättes skola följa. De böra dock givas en
vidare räckvidd än den som kommitterade synas tillägga desamma. Uttalandet
i fråga torde närmast ha avseendet på jordbruk, som äro av sådan storlek eller
innehavas av personer i sådan ekonomisk ställning, att egnahemslån ej kan
komma i fråga. I det sammanhang, vari uttalandet förekommer, synes detsamma
vidare endast gälla kreditgivningen för inre rationalisering. Beträffande
låne- och bidragsverksamhet för yttre rationalisering gör kommittén emellertid
ett uttalande av innebörd att den för de förra rationaliseringsåtgärderna
avsedda låneformen borde användas jämväl för yttre rationalisering.
Bankstyrelsen vill häri se ett erkännande från kommitténs sida av att ej heller
vid statlig långivning för yttre rationalisering hinder i princip bör möta mot
att denna samordnas med reguljär hypotekslcredit.

I den mån en jordbrukare, som skall finansiera åtgärder för yttre eller
inre rationalisering, icke helt utnyttjat de säkerheter, som lämpa sig för erhållande
av lån i primärlåneläge, är det uppenbarligen av betydelse, att denna
möjlighet att erhålla lån i den allmänna marknaden i första hand begagnas
och alt endast eventuellt överskjutande kostnad täckes med statligt amorteringslån.
För egen del vinner låntagaren härigenom den fördelen, vilken även
kommittén framhållit, att krav på amortering ej behöver ifrågakomma på
den del av krediten, som rynnnes inom bottenlånet, och för det allmänna
innebär åtgärden minskat krav på lånemedel. Hypotekskrediterna utlämnas
f. n. till 3 procents ränta. För den händelse räntesatsen för de statliga lånen
fastställes till 3 procent, uppkommer således i nuvarande läge ingen ränteskillnad.
En räntesats av 3 procent på de statliga lånen får däremot givetvis
till följd att »privata» lån i sekundär- och tertiärlåneläge, vilka betinga en
högre ränta än 3 procent, i detta sammanhang icke kunna ifrågakomma. I
likhet med utvecklingen på bostadskreditens område, där den tanken nu föres
fram (se SOU 1945: 63) att det statliga tertiärlånet till 3 procents ränta borde
fördjupas ned till primärlånegränsen, torde även för jordbrukets del de av
kommittén föreslagna lånevillkoren komma att få till följd att den statliga
toppkrediten och den av enskilda långivare, bl. a. hypoteksföreningarna, lämnade
bottenkrediten i åtskilliga fall mötas i 60 procentläget. Då det är av
vikt, att möjligheten alt låna inom primärlånegränsen i första hand utnyttjas,
torde ett samarbete i detta hänseende mellan de statliga lånebeviljande organen
och hypoteksföreningarna bliva av betydelse.

Hypoteksrörelsens organisatoriska uppbyggnad kunde måhända anses göra
denna lämpad för en längre gående medverkan i den statliga låneverksamheten
i samband med rationaliseringsprocessen. Det kunde, bland annat ur
kostnadssynpunkt, tänkas bliva till fördel för det allmänna, om den tekniska
handläggningen av låneärendena kunde överlåtas på hvpoteksorganisationen,
d. v. s. utanordnandet av lån, pantvården, inkasseringen av räntor
och amorteringar, ev. indrivning o. s. v. Väsentligt för staten är att hålla sin
hand över och granska rationaliseringsplanerna, sålunda att övervaka ären -

259

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

denas jordpolitiska sida. Vad däremot angår ärendenas ekonomiskt-tekniska
små, sålunda framför allt i fråga om finansieringsplanen, synas åtskilliga
fördelar stå att vinna genom samarbete med de till hypoteksbanken anslutna
hypoteksföreningarna. Möjligen kunde man även tänka sig att hypoteksinstitutionen
också anskaffade de för rationaliseringskreditema erforderliga medlen
genom utgivande av en särskild serie statsgaranterade obligationer. Det
ligger i sakens natur att några slutgiltiga förslag i dessa hänseenden nu ej
kunna framläggas. Bankstyrelsen syftar med det sagda endast till att fram''
o j vikten av att hithörande problem vid den fortsatta utredningen skärskadas
allsidigt och förutsättningslöst.

Svenska jordbrukskreditkassans styrelse har ifrågasatt, huruvida icke vissa
kamerala uppgifter avseende den nu ifrågakomna statliga verksamheten
borde anförtros jordbrukskasseorganisationen, därvid styrelsen erinrat om
att i Finland motsvarande organisation i betydande utsträckning biträdde
staten i jämförbara hänseenden.

Svenska bankföreningen bar instämt i den reservationsvis inom kommittén
uttalade meningen, att det icke vore påkallat att staten engagerade sig
i sådan långivning mot säkerhet i botteninteckningar, som redan förefintliga
kreditinstitut kunde ombesörja.

I fråga om utformningen i stort av avskrivningslånen har, såsom
redan nämnts, erinran gjorts allenast av Västerbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och torrläggningsnämnden i Norrbottens län.
Förvaltningsutskottet bar härvidlag yttrat.

Förvaltningsutskottet vill för sin del starkt ifrågasätta om metoden med
anvandande av avskrivningslån är vare sig principiellt eller praktiskt lämplig.
I varje fall kommer denna metod att medföra avsevärt mera besvär
för det organ, som skall utlämna lånen, eftersom säkerhet skall ställas för
desamma. Det organ som skall handhava låneverksamheten måste sålunda
avkrava lantagama säkerhet för samtliga avskrivningslån trots att det i regel
icke avses att återkräva lånet. Den nuvarande formen med utlämnande
av understöd, vilka utan omsvep kallas bidrag, är i jämförelse härmed beenklare
och om bidragen såsom nu sker utbetalas endast i mån av
foibattrmgsarbetenas utförande, erhålles sannolikt en bättre säkerhet för
medlens användning och ett verksammare påtryckningsmedel för förbättringsatgardernas
utförande än vad låneformen skulle innebära. Förvaltningsutskottet
kan därför icke tillstyrka införande av avskrivningslån.

Torrläggningsnämnden i Norrbottens län har anfört följande.

Motiven för en omläggning från bidrag till avskrivningslån anges vara
att de beviljade lanen verkligen komma alt användas för avsett ändamål
ävensom over det framtida underhållet av det med bidraget utförda förbättringsarbetet.
Även om dessa motiv kunna anses ha ett visst berättigande
vill torrläggningsnämnden dock framhålla, att förändringen otvivelaktigt
kommer att medföra en avsevärd ökning beträffande expeditionsarbetft
ävensom oknmg och fördyring av kontroll och avsyningar. Det kan därför
ifrågasattas huruvida de fordelar som vinnas komma att stå i rimligt förhallande
till de okade kostnaderna. ”

Även

lånen

kommitténs d
har i allmänhet

e t a I j u t f o r in n i n g a v avskrivningslillstyrkts
eller lämnats ulan erinran. I enskildheter

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

ha emellertid avvikande meningar kommit till uttryck. Sålunda har Gotlands
läns hushållningssällskap rörande frågan om arealgränsen for avskrivningslån
anfört.

Avskrivningslånen sammanfalla nära nog med nu utgående bidrag till
olika grundförbättringar. Största skillnaden ar, att de genomgående skulle
utgå endast till brukare av gårdar med högst 20 hektar aker, således ave
beträffande täckdikning, där bidragsgränsen nu ar sa hog som 7 b hektar
Om skäl finnas till inskränkning, synes dock gransen icke borasatta
lägre än vid 30 hektar, norm jordbruket, men helst nagot högre. Tackdikn „
är visserligen nödvändig och räntabel men sa dyrbar, att aven
bondejordbruket kan behöva uppmuntran och stod till denna ^lundla-,
gande förbättringsåtgärd.

Mot de av kommittén föreslagna n o r m erna för avskr i vnin g slånens
belopp ha erinringar framställts av bland andra länsstyrelsen
i Norrbottens län, som anfört följande.

Avskrivningslånen, vilka i viss mån skulle bliva mindre än de för närvarande
medgivna bidragen, anser länsstyrelsen vara alltför knappt tilltagna.
Lån intill i regel 25 procent av den beräknade kostnaden för förbättring av
ekonomibyggnader eller för täckdikning samt 40 procent — i undantagsfall
rlncl- lim) till 60 procent — av kostnaden för nyodling, stenrojnmg, jord
kö ningP od aJloppsförbättring äro uppenbart otillräckliga för afl leda i
den in?e rationalisering, som åsyftas. Att tillbörlig hansyn icke tåg. s till
rådande dryga materiel- och arbetskostnader, framgar bland annat darav
an byggnadsbidragen icke skulle få överstiga 5 000 kronor under en period
av i regel 25 år. Kommitténs snäva inställning till dessa spörsmål måste
otvivelaktigt verka hämmande på den av såval tekniska som tungt valand
sociala skäl erforderliga verksamheten för förbättrande av landsbygdens
byggnadsbestånd. En avsevärd höjning av såval procentsatserna over la„
som maximibeloppet för avskrivningslån till byggnadsforbattrmg synes lans StyDärjämtervillklänsstyrelsen

i detta sammanhang framhålla betydelsen av
att den nu pågående för landsbygdens befolkning livsviktiga verksamheten
till förbättring av byggnader samt till vatten- och avloppsanläggningar m
bidrag av statsmedel fortfarande kraftigt främjas.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat
en höjning av bidragen för täckdikning i detta uttalande.

Förvaltningsutskottet känner väl till de skäl, som föranlett forslaget att
bibehålla en bidragsprocent å allenast 25 procent for tackdikmn0sforetart,
men vill framhålla att en alltför stor del av landets åkerjord amu
icke blivit täckdikad och att denna brist särskilt gor sig gallande i Norrland
där exempelvis inom Västerbottens län endast cirka 5 procent av ake -iorden är täckdikad. Då täckdikningen är en mycket verksam lationaliseringsåtgärd
i det att den dels leder till ett bättre utnyttjande av Jodens
produktionskraft och dels underlättar användningen av Jordbruks redskap

bör dess genomförande uppmuntras av det allmänna betydligt
effektivare än hittills varit fallet. Det bör därför overvagas att lioja tackdikningsbidraget
åtminstone till 40 procent av kostnaden.

Även torrläggningsnämnden i Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps
område har uttalat sig för en höjning av täckdikningsbidragen, därvid nämnden
hänvisat till det nära sambandet mellan täckdikning och avloppsförbatt -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 75.

261

ring. Samma ståndpunkt har intagits av torrläggningsnämnden i Norrbottens
lön, som härom yttrat.

Då kommittén förutsätter att nyodling framdeles — med vissa undan
tagsfall — icke bör uppmuntras i större omfattning, men täckdikning framhålles
vara en av de mest önskvärda och betydelsefulla åtgärder i samband
med jordbrukets rationalisering, synes det torrläggningsnämnden anmärkningsvärt
att lån till täckdikning skall utgå med lägre procenttal än
för övriga grundförbättringar. Nämnden vill däi''för kraftigt framhålla att
avskrivningslån till täckdikning bör utgå efter samma grunder som för övriga
förbättringar.

Härjämte har sagda torrläggningsnämnd förordat, att lån till väganläggningar
skulle kunna beviljas enligt samma grunder som lån till torrläggningsföretag,
under framhållande av att behovet av odlingsvägar vore stort i Norrbotten
och att bristen på framkomliga vägar ofta utgjorde ett stort hinder
för en mekanisering av jordbruket.

Västernorrlands läns hushållningsällskaps förvaltningsutskott, med vilket
länsstyrelsen i länet instämt, har beträffande anspråket på säkerhet för
avskrivningslån i förenklingssyfte förordat, att detta anspråk i fråga om avskrivningslån
till belopp understigande 1 000 kronor skulle ersättas med den
anordningen, att låntagaren finge lyfta beloppet endast i mån av förbättringsarbetets
fortgång.

I fråga om ränta å avskrivningslån, som av någon anledning skola
återbetalas, har statskontoret föreslagit, att räntan skulle utgå efter samma
räntefot, isom bestämdes för amorteringslån, samt räknas från den dag beloppet
utbetalats.

Styrelsen för Svenska jordbrukskreditkassan har icke funnit det av kommitténs
utredning klart framgå, huruvida eu jordbrukare, som för rationaliseringsändamål
erhållit avskrivningslån, vore nödsakad att för upptagande
av ett med ovillkorlig återbetalningsskyldighet förenat lån för liknande ändamål
anlita den statliga kreditgivningen eller om det — såsom styrelsen funne
önskvärt — stode jordbrukaren fritt att därför anlita enskild kreditanstalt.

Vad till slut angår det statliga stödet åt tor r lägg nijngsverksamheten
har kommitténs förslag, att de nuvarande grunderna för detta
stöd skola lämnas orubbade, icke väckt någon gensaga från därav berörda
myndigheter och sammanslutningar.

De av kommittén föreslagna jämkningarna i bestämmelserna om lån till
sådana företag ha endast från ett fåtal håll föranlett erinringar. Torrläggningnämnden
i Blekinge län har icke funnit anledning till invändning mot
att räntefriheten avskaffas och räntan sänkes men bar beträffande tiden för
ränteuppskov och amorteringstiden anfört i huvudsak följande.

I dessa delar torde förslaget kunna bereda den lånebeviljande myndigheten
svårigheter och bos allmänheten väcka misstro mot nämnden, särskilt som
rgnteuppskov bör lämnas oberoende av brukarens ekonomiska ställning. Någon
olägenhet av nu gällande bestämmelser om fast tid för ränteuppskov och
fast amorteringstid har icke förmärkts, särskilt som den jordägare, som anser

262

Kungl. Maj:ls proposition nr 75.

sig därtill i stånd, har möjlighet att när som helst uppsäga lånet till inbetalning.
Torrläggningsnämnden föreslår därför, att tiden för ränteuppskovet
och amorteringstiden bestämmes till förslagsvis 5 respektive 25 år.

Torrläggningsnämnderna i Kristianstads län och Hallands län ha givit uttryck
åt den uppfattningen, att kommittén icke angivit bärande skäl för de
föreslagna ändringarna i avseende å räntefriheten och ränteuppskov, därvid
sistnämnda torrläggning snämnd vidare tillagt, att fördelen med ett utfört
torrläggningsföretag kunde av den enskilde intressenten i allmänhet icke omedelbart
tillfullo utnyttjas utan detta vanligen bleve fallet först när erforderlig
täckdikning hunnit utföras. Då kommittén ändock föreslagit ett ränteuppskov
av 6 år eller samma tid, som enligt nuvarande bestämmelser gällde för räntefrihet
och ränteuppskov, borde de nu gällande bestämmelserna kunna bibehållas
helt oförändrade.

Torrläggningsnämnden i Göteborgs och Bohus län slutligen har uttalat, att
beträffande lånen till avdikningsföretag den hittillsvarande treåriga räntefriheten
borde bibehållas för att lånen skulle innebära en verklig stimulans till
igångsättande av dylika företag.

Departementschefen.

Angelägenheten av att en yttre rationalisering av jordbruket kommer till
stånd bör ej undanskymma betydelsen av att även i fråga om de båda andra
grenarna av rationaliseringsverksamheten ett intensivt arbete bedrives för att
avhjälpa befintliga brister och tillvarataga de möjligheter, som kunna finnas
att i olika avseenden förbättra produktionsförhållandena. Vad speciellt den
inre rationaliseringen angår torde det, om arbetet här skall fortskrida med
önskvärd snabbhet, vara nödvändigt att staten ej blott bedriver eller främjar
upplysningsverksamhet på detta område utan även i betydande omfattning
genom lån och bidrag söker underlätta finansieringen av och stimulera till
igångsättande av dylika rationaliseringsåtgärder. Med hänsyn till den betydelse
rationaliseringsarbetet inom jordbruket har ej blott för jordbruksbefolkningen
utan även för den ekonomiska och sociala utvecklingen överhuvuld
taget i vårt land, anser jag, att staten bör även rent ekonomiskt medverka till
den fortsatta inre rationaliseringen inom jordbruket. Dylik medverkan har
ju också redan lämnats under en lång följd av år med betydande belopp. I
betraktande av det stora behov av förbättringsåtgärder, som nu föreligger,
och då det är synnerligen angeläget att dessa åtgärder skola komma till utförande
i så snabb takt som förhållandena medgiva, torde emellertid statens
insatser på detta område böra väsentligt utvidgas. Vad som härvid särskilt
träder i förgrunden är behovet av en förbättring i fråga om beståndet av
ekonomibyggnader.

Det statliga stödet till inre rationalisering har hittills i regel utgått endast
för vissa särskilt angivna slag av förbättringsåtgärder. Då man strävar efter
att få till stånd en allmän upprustning av de brukningsdelar, som efter nu -

Kanal. Maj.ts proposition nr 75.

263

varande förhållanden ej kunna anses tillfredsställande, synes det emellertid
ej lämpligt att på dylikt sätt allt för mycket begränsa den statliga stödverksamheten.
Jag anser därför, att i princip statens ekonomiska medverkan till
den inre rationaliseringen bör omfatta i stort sett alla de olika förbättringsåtgärder,
som härvid kunna komma i fråga.

Intages en dylik ståndpunkt, blir uppenbarligen gränsdragningen mellan
verksamheten för inre rationalisering och verksamheten för rationalisering
av driftsförhållandena av stor betydelse. Jag har redan förut nämnt, att jag
principiellt sett delar kommitténs mening, att till åtgärder för inre rationalisering
höra räknas alla mera permanenta förbättringsåtgärder beträffande
jord och ekonomibyggnader å en till storlek och gränser given brukningsdel
samt till rationalisering av driftsförhållandena övriga åtgärder för förbättring
av driftsresultatet å en sådan brukningsdel, men att jag i de två gränsfall,
som kommittén särskilt behandlat, nämligen betesförbättring och siloanläggning,
i motsats till kommittén anser att dylika åtgärder böra hänföras till
inre rationalisering. I enlighet med denna min uppfattning bör alltså statens
ekonomiska medverkan till inre rationalisering till en början avse alla de
mera permanenta jordförbättringsåtgärder av olika slag, för vilka lån och
bidrag av statsmedel hittills utgått, nämligen nyodling, stenröjning, jordkörning,
torrläggning, täckdikning och avloppsförbättring. Vidare bör densamma
avse betesförbättringsåtgärder ävensom anläggning av ägovägar. Däremot böra
exempelvis sådana åtgärder som grundgödsling och markkartering hänföras
till rationalisering av driftsförhållandena och följaktligen ej omfattas av
de låne- och bidragsbesämmelser, som här föreslås. Vad ekonomibyggnaderna
angår bör statens ekonomiska medverkan på detta område avse alla slag av
förbättringsåtgärder (inbegripet nybyggnad) beträffande för driften erforderliga
ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar, exempelvis gödselstäder
och silosanläggningar. Förbättringsåtgärder avseende bostäder å jordbruksfastigheter
böra däremot ej hänföras till åtgärder för inre rationalisering.
Självfallet böra slutligen till åtgärder för inre rationalisering ej hänföras
sådana åtgärder, som ha karaktären av underhållsåtgärder.

I vissa yttranden har uttalats den uppfattningen, att en gränsdragning
mellan åtgärder för inre rationalisering och åtgärder för rationalisering av
driftsförhållandena i praktiken skulle vara omöjlig eller i vart fall mycket
svår att genomföra. Enligt min mening behöver man dock ej befara, att
några allvarligare svårigheter skola uppstå i detta hänseende. I stort sett
synes det mig nämligen föreligga en tämligen klar gräns mellan de båda
grupperna. Det är visserligen ofrånkomligt, att en de! gränsfall kunna uppstå,
där det kan anses vara i viss mån tveksamt, huruvida åtgärderna böra
hänföras till den ena eller den andra gruppen och gå in under det ena
eller det andra slaget av låne- och bidragsregler. Dessa gränsfall torde dock
i allmänhet lätt kunna avgöras genom tillämpningsföreskrifter. Kungl.
Maj:t och, efter Kungl. Maj ds bemyndigande, del eller de organ, som kunna
komma att handhava verksamheten på detta område, torde därför höra äga
meddela närmare föreskrifter angående gränsdragningen. Efter någon tid

264

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

torde sannolikt en fast praxis på detta område ha utvecklats, varefter någon
tvekan om gränsdragningen ej längre kommer att föreligga för de
verkställande organen och allmänheten.

Beträffande de grundläggande principerna vid utformningen av statens
ekonomiska medverkan på ifrågavarande område delar jag kommitténs
uppfattning, att man bör söka få till stand så enhetliga Jane- och bidragsbestämmelser
som möjligt ävensom icke i alltför stor utsträckning binda
dispositionen av medlen genom särskilda föreskrifter om att de endast få
användas för visst eller vissa slag av förbättringsåtgärder. Den uppdelning
av för det inre rationaliseringsarbetet avsedda medel på olika lånefonder
och olika anslag, som hittills skett, har otvivelaktigt medfört vissa olägenheter
såväl ur rent administrativ synpunkt som med hänsyn till önskvärdheten
av att medlen skola kunna disponeras så ändamålsenligt som möjligt.
De olika lånefonderna för ifrågavarande ändamål torde alltså böra uppgå i
en enda fond, liksom anslagen till bidrag till olika slag av åtgärder för
inre rationalisering böra sammanföras till ett gemensamt anslag. Ur denna
fond respektive detta anslag böra sedan utgå lån och bidrag till alla
slag av inre rationaliseringsåtgärder. Någon skillnad mellan egnahemsbelånade
och andra fastigheter bör i fortsättningen icke uppehållas, såvitt angår
lån och bidrag till inre rationaliseringsåtgärder. De särskilda bestämmelser
om beviljande av premielån, som nu finnas i egnahemsverksamheten, böra
därför ersättas av för alla jordbruksfastigheter gemensamma bestämmelser
om lån och bidrag till dylika åtgärder. Givetvis bör dock staten även i fortsättningen
bedriva långivning i syfte att för mindre bemedlade och obemedlade
underlätta förvärv av jordbruksfastigheter. Denna sociala långivning
bör åtminstone formellt hållas åtskild från låne- och bidragsverksamheten
för upprustning av jordbruket. Det synes emellertid önskvärt och även möjligt
att i fråga om långivningen för nu nämnda båda ändamål tillämpa likartade
lånebestämmelser.

I det av mig nu framförda förslaget att sammanföra lånefonderna och
anslagen för ifrågavarande ändamål till en enda fond respektive till ett enda
anslag samt att skapa enhetliga låne- och bidragsbestämmelser torde ett
undantag böra göras. Av skäl som kommittén anfört anser jag det lämpligast,
att bestämmelserna om lån och bidrag för torrläggningsföretag skola
bibehållas i huvudsak oförändrade. Även låne- och bidragsmedlen för dylika
företag synas med hänsyn härtill lämpligen böra hållas i sär från fonder
och anslag för andra grenar av verksamheten för inre rationalisering.

I enlighet med det anförda böra alltså allmänna nyodlingslånefonden, norrländska
nyodlingsfonden, täckdikningslånefonden och gödselvårdslånefonden
uppgå i en för hela den inre rationaliseringsverksamheten med undantag
av torrläggningsverksamheten avsedd lånefond. Likaså böra de i riksstaten
under nionde huvudtiteln upptagna anslagen till bidrag till täckdikning,
gödselvårdsanläggningar, förstärkning av ofullständiga jordbruk,
ladugårdsförbättringar och uppförande av silosanläggningar samt fonden

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

265

för premielån till egnahemslåntagare med mera uppgå i ett likaledes för
hela den inre rationaliseringsverksamheten med undantag av torrläggningsverksamlieten
avsett anslag. Omläggningarna torde böra genomföras vid den
tidpunkt, då de nya låne- och bidragsbestämmelserna avses träda i tillämpning,
d. v. s. från och med den 1 juli 1948. Statens avdikningslånefond och
statens avdikningsanslag böra däremot kvarstå. Vad i det följande anföres om
de former, som i allmänhet böra gälla för statens ekonomiska medverkan till
den inre rationaliseringen, gäller därför icke torrläggningsverksamheten. Till
frågan, i vad mån jämkningar böra vidtagas i nu gällande bestämmelser rörande
sistnämnda verksamhet, skall jag återkomma efter det jag redogjort
för min inställning till formerna för övriga grenar av den statliga verksamheten
för inre rationalisering av jordbruket.

I fråga om förutsättningarna för att en åtgärd för den inre rationaliseringen
skall få statens medverkan torde böra gälla, att en dylik åtgärd i
första hand måste gagna de syften, som hela rationaliseringsverksamheten
skall tjäna. Beviljandet av lån och bidrag måste därför föregås av en prövning
av åtgärdens önskvärdhet ur det allmännas synpunkt. Denna prövning
bör i allmänhet avse att giva svar på frågan, huruvida åtgärden kan
anses som en ekonomiskt försvarlig investering med hänsyn till den förbättring
av brukningsdelens driftsekonomi och brukarens försörjningsmöjligheter,
som densamma kan väntas medföra. Endast om så är fallet bör
lån eller bidrag av statsmedel i regel kunna utgå till åtgärden. Vid denna bedömning
bör man taga hänsyn ej enbart till de för dagen föreliggande förhållandena
utan även till den utveckling, som bör eftersträvas enligt de
av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för jordbrukspolitiken. Hänsyn
bör sålunda tagas bland annat till behovet av yttre rationalisering av brukningsdelen
och till det sätt, på vilket densamma bör genomföras. Detta blir
givetvis av särskild betydelse i fråga om förbättringsåtgärder beträffande
ekonomibyggnader. Stöd åt mera genomgripande åtgärder av detta slag bör
sålunda utgå endast under förutsättning att byggnaderna beräknas bliva
behövliga även efter det eventuellt erforderliga yttre rationaliseringsåtgärder
genomförts. Regeln att lån och bidrag av statsmedel ej böra utgå till andra
förbättringsåtgärder än sådana, som — med hänsyn tagen även till den
förvandling av brukningsdelen, som kan böra genomföras i samband med
den yttre rationaliseringen —- kunna anses såsom ekonomiskt försvarliga
investeringar, torde dock ej böra uppehållas alldeles undantagslöst. Det
kan i en del fall tänkas, att en ifrågasatt förbättringsåtgärd å ett övergångsjordbruk
är nödvändig för att jordbruksdriften skall kunna uppehållas
och brukaren kvarstanna å fastigheten intill dess den yttre rationaliseringen
av brukningsdelen kan beräknas bliva genomförd. Hänsyn till de
nuvarande brukarna nödvändiggör enligt min uppfattning, att lån och bidrag
i dylika fall skola kunna utgå, även om förbättringsåtgärden icke kan
väntas bliva fullt räntabel. Om så sker, bör emellertid noga beaktas, att

266

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

åtgärderna ej göras mer omfattande eller kostsamma än som kan anses erforderligt
för vinnande av det angivna syftet.

I enlighet med vad nu anförts anser jag alltså att en förutsättning för att
staten skall ekonomiskt medverka till åtgärder för inre rationalisering bör
vara att åtgärderna, för att använda kommitténs uttryckssätt, kunna anses
vara antingen lönsamma eller ock av sociala skäl önskvärda.

Såsom framhållits på tal om de allmänna riktlinjerna för det yttre rationaliseringsarbetet
kan det i vissa fall befinnas önskvärt, att en utvidgning
av ett bestående småbruk skall komma till stånd. Uetta förhållande bör
dock, därest brukaren ej skulle önska en dylik utvidgning, ej föranleda att
frågor om stöd till inre rationalisering av brukningsdelen behandlas annorlunda
än som eljest skulle ha blivit fallet. Kan en inre rationaliseringsåtgärd
anses lönsam, bör således ansökan om lån eller bidrag till åtgärden avgöras
helt oberoende av den ifrågasatta utvidgningen.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag i samband med äskande av
anslag till avsättning till fonden för premielån till egnahemslåntagare för
budgetåret 1946/47 underströk, att man ej borde genom premielån tillföra
sådana jordbruk förbättringsarbeten, beträffande vilka det redan nu vore
uppenbart, att de i framtiden icke komme att bestå såsom självständiga
jordbruk, samt att jordbruksutskottet i anledning härav i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 1/1946 förklarade sig dela uppfattningen, att olämplig
fastighetsbildning icke borde stödjas med statsmedel.

Beträffande valet av former för statens ekonomiska medverkan till den
inre rationaliseringen ansluter jag mig till kommitténs förslag. Jag anser
således, att staten bör dels utlämna lån, vilka principiellt ej skola innefatta
någon subvention utan endast ha till uppgift att underlätta finansieringen
av dylika åtgärder, dels bidrag, vilka skola ha till syfte att stimulera till utförande
av åtgärder av detta slag i fall, där med hänsyn till brukningsdelens
beskaffenhet och brukarens ställning en dylik stimulans genomsnittligt kan
anses påkallad. Förstnämnda hjälp till finansieringen bör lämnas i form
av amorteringslån. Även vad bidragen angår synes det, såsom redan hushållningssällskapsutredningen
framhållit, bland annat ur kontrollsynpunkt vara
att föredraga, att dessa formellt utlämnas såsom lån, vilka emellertid normalt
ej skola återbetalas utan avskrivas efter viss tid, såvida det företag, till
vilket lånet lämnats, blivit utfört och ordentligt underhållet under denna
tid. Jag kan därför biträda förslaget, att de statliga bidragen till inre rationaliseringsåtgärder
böra utlämnas i form av avskrivningslån. Med anledning
av de betänkligheter mot sistnämnda stödform, som anförts i ett par yttranden,
vill jag framhålla, att det ej torde vara riktigt, som där sagts, att
den rena bidragsformen ur administrativ synpunkt skulle vara att föredraga
framför avskrivningslåneformen. Arbetet med prövningen av inkomna ansökningar
och utbetalandet av beloppen blir i stort sett detsamma i båda
fallen, liksom behovet av kontroll och avsyning också blir enahanda, vare
sig stödet kallas bidrag eller avskrivningslån. Till undvikande av eventuella

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

missförstånd vill jag i detta sammanhang även påpeka, att avsikten givetvis
icke är att den jordbrukare, som erhåller avskrivningslån för utförande av
en viss rationaliseringsatgärd, även skall vara skyldig att upptaga amorteringslån
hos rationaliseringsorganet, om han är i behov av ytterligare medel
för arbetet, utan att det självfallet skall stå honom fritt att ordna sitt kreditbehov
på annat sätt, om han så önskar.

Då jag härefter övergår till att behandla de detaljbestämmelser, som enligt
min uppfattning böra gälla i fråga om amorteringslån och avskrivningslån,
vill jag förutskicka att jag på flertalet punkter kan ansluta mig till kommitténs
förslag, vilket även i allmänhet tillstyrkts i de avgivna yttrandena.
Med hänsyn till de skiftande förhållanden, som möta i det praktiska rationaliseringsarbetet,
anser jag det för effektiviteten av detta arbete nödvändigt,
att de organ, som skola handhava den statliga verksamheten, skola ha en
ganska stor handlingsfrihet. Författningsbestämmelserna angående amorteringslån
och avskrivningslån böra därför i regel endast uppdraga de gränser,
inom vilka rationaliseringsorganen ha att röra sig, och ange vissa normer
för dessa organs handlande. Därefter hör det ankomma på sagda organ
att med iakttagande av dessa bestämmelser förfara på det sätt, som i varje
särskilt fall finnes mest ändamålsenligt.

Vad angår de allmänna förutsättningarna för erhållande av amorteringslån
har jag redan berört frågan om de fordringar, som böra uppställas med
avseende å åtgärdens lönsamhet. Anledning att uppställa någon särskild
arealgräns synes mig icke föreligga. Amorteringslån bör således kunna utlämnas
oberoende av storleken av den brukningsdel, å vilken förbättringsåtgärden
skall utföras. Mera tveksamt synes mig vara, huruvida någon begränsning
bör uppställas med avseende å lånesökandens ekonomiska ställning.
I åtskilliga yttranden har anförts, att det av olika skäl icke syntes
lämpligt, att de statliga amorteringslånen skulle få användas för att tillgodose
jordbrukarnas behov av bottenkredit. Denna uppfattning delar jag.
Särskilt därest bestämmelserna om amorteringsskyldighet utformas på sätt
jag nedan kommer att föreslå, synes mig dock risken för att amorteringslånen
skola användas på dylikt sätt bliva ganska ringa. Enligt min mening
kan det därför knappast anses erforderligt att uppställa någon särskild begränsning
i detta hänseende. Det synes mig emellertid ligga i sakens natur
att, därest efterfrågan på amorteringslån skulle överstiga medelstillgången,
lån i första hand skall utlämnas till de lånesökande, som eljest skulle ha
svårast att ordna finansieringen av sina företag.

I fråga om storleken av de belopp, som böra få utlämnas i amorteringslån,
torde tillräcklig anledning ej föreligga att begränsa dessa belopp till
viss procent av den beräknade kostnaden för åtgärden eller till vissa maximibelopp
i kronor räknat. En dylik begränsning skulle tydligen i någon mån
motverka själva syftet med lånen och torde ej heller kunna anses erforderlig
ur det allmännas synpunkt, såvida man, såsom jag förordar, kräver tillfredsställande
säkerhet för hela lånesumman och utformar lånevillkoren så,

268

Kungl. Mcij:ts proposition nr 75.

att lånet ej skall åsamka det allmänna någon egentlig kostnad. Amorteringslån
bör alltså kunna utgå med hela den beräknade kostnaden för åtgärden.
Skulle sökanden jämväl erhålla avskrivningslån, bör dock givetvis amorteringslånet
reduceras så, att sagda lån och avskrivningslånet sammanlagt ej
överstiga den beräknade kostnaden för åtgärden. Vid en uppskattning av kostnaderna
för en planerad förbättringsåtgärd bör vidare hänsyn ej tagas till
sådana merkostnader, som föranledas av att sökanden önskar utföra åtgärden
på ett sätt, som medför att kostnaderna för densamma bliva större än
nödvändigt.

Vad angår räntan å här ifrågavarande lån vill jag erinra om att jag i årets
statsverksproposition framhållit, att frågan om egnahemslåneräntans storlek
borde behandlas i samband med en inom socialdepartementet pågående omprövning
av lånevillkoren för den övriga statliga fastighetskrediten och att
jag med hänsyn därtill hade för avsikt att längre fram under innevarande år
återkomma med förslag rörande storleken av räntan å nya egnahemslån. I
samband därmed har jag även angivit, att det vid 1946 års riksdag behandlade
spörsmålet om införande av rörlig räntefot å egnahemslån borde närmare
utredas.

Under nu angivna förhållanden är jag ej för närvarande beredd att taga
ställning till frågorna om räntefoten för de av kommittén föreslagna amorteringslånen
och huruvida räntan a dessa bör vara fast eller rörlig utan torde
få återkomma till dessa frågor i samband med framläggande av nyssnämnda
förslag angående egnahemsräntan. Ej heller kan jag nu taga slutgiltig ställning
till kommitténs förslag om amorteringstidens längd och amorteringsskyldighetens
omfattning. Jag vill emellertid framhålla, att jag i och för sig
ej har något att erinra mot de principer, på vilka kommitténs förslag i förevarande
delar vilar. Amorteringarna torde ej behöva påbörjas omedelbart
efter lånets lyftande, utan en amorteringsfri tid bör kunna medgivas. Denna
tid synes ej böra överstiga fem år från lyftandet av lånet. Amorteringsskyldigheten
bör vidare i regel omfatta hela lånebeloppet, och nagon uppdelning
av lånet i en stående del och en amorteringsdel bör sålunda i allmänhet ej
förekomma. Dylik uppdelning bör dock kunna medgivas, då amorteringsskyldigheten
eljest skulle kunna tänkas bliva alltför betungande.

Vad kommittén anfört rörande de förutsättningar, under vilka amorteringslån
bör kunna uppsägas vid ägareskifte å fastigheten eller eljest, har ej
föranlett någon erinran från min sida. Vad särskilt ägareskifte angår anser
jag alltså, att amorteringslån i allmänhet bör kvarstå vid fastighetens övergång
till ny ägare men att rationaliseringsorganet dock bör ha möjlighet att
i dylikt fall uppsäga lånet till återbetalning, för den händelse så skulle befinnas
önskvärt med hänsyn till att säkerheten ej längre kan anses tillfredsställande
eller till att den nye ägaren ej kan anses vara i behov av krediten.

Ränta bör i regel erläggas från tidpunkten för lyftandet av lånet. Därest
amorteringsskyldigheten skall börja först viss tid efter det låntagaren lyft
lånet, bör sålunda låntagaren under denna tid ha att erlägga ränta å lånet.
Frågan huruvida denna regel skall vara undantagslös eller rationaliserings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

269

organen skall medgivas befogenhet att i vissa fall vid beviljande av amorteringslån
medgiva ränteuppskov under en kortare tid och lägga den på
denna tid belöpande räntan till det kapitalbelopp, som därefter skall förräntas
och amorteras, synes mig vara av tämligen ringa betydelse. Så som
förutsättningarna för beviljande av ränteuppskov äro angivna i kommitténs
förslag torde det nämligen endast i ett förhållandevis ringa antal fall kunna
bliva fråga om att bevilja dylikt uppskov. Då det emellertid torde kunna
antagas, att möjligheten att bevilja ränteuppskov i en del fall kan befinnas
vara till gagn för rationaliseringsarbetet och densamma ej heller torde behöva
befaras medföra några olägenheter för de lånebeviljande organen,
vill jag biträda kommitténs förslag på denna punkt. Uppskovstiden torde ej
böra överstiga två år från lyftandet av lånet.

En punkt, där i några yttranden erinringar gjorts mot kommitténs förslag,
är frågan om den säkerhet, som bör fordras för amorteringslån. Enligt kommitténs
förslag skulle i själva låneförfattningen endast uppställas ett krav
på tillfredsställande säkerhet och det skulle sedan överlämnas åt de lånebeviljande
organen att pröva, huruvida den säkerhet, som bjudits, kunde anses
tillfredsställande. Enligt vad kommittén uttalat borde härvid såsom säkerhet
kunna godtagas inteckning på upp till 100 procent av det uppskattade
värdet av fastigheten efter förbättringsåtgärdens utförande, såvida lånesökanden
vore känd som en skötsam jordbrukare. Även borgenssäkerhet
borde vidare kunna förekomma antingen enbart eller som komplettering av
inteckningssäkerhet. I vissa yttranden har däremot gjorts gällande, att
strängare krav borde uppställas på säkerhetens beskaffenhet. För min del
finner jag det ofrånkomligt att det allmänna, om låneverksamheten skall
giva avsett resultat, måste taga vissa risker och alltså ej bör uppställa alltför
stränga krav på säkerheten. Jag anser det vidare angeläget, att vid prövningen
av säkerhetens värde ett visst utrymme skall lämnas för hänsynstagande
till den garanti, som sökandens personliga förutsättningar kunna utgöra. Om
detta skall kunna ske och om överhuvud taget utdelningen av amorteringslån
skall kunna handhavas på ett sådant sätt, att denna långivning får önskad
inverkan på rationaliseringens fortskridande, synes det mig nödvändigt, att
rationaliseringsorganen skola ha ett visst mått av frihet även vid prövningen
av värdet av den säkerhet, som bjudits för dylikt lån. Jag kan därför ansluta
mig till kommitténs förslag, att man i låneförfattningen endast bör
uppställa ett krav på tillfredsställande säkerhet för lån av detta slag. Härvid
förutsätter jag, att det centrala rationaliseringsorganet skall äga meddela
närmare föreskrifter angående prövningen av säkerheten, i den mån så kan
finnas nödigt för alt kronans ekonomiska intressen skola bliva tillbörligt beaktade.
Jag vill vidare framhålla, att enligt min uppfattning borgen endast
undantagsvis torde böra ifrågakomma.

Vad jag hittills anfört angående utformningen av amorteringslånen har
närmast byggt på den förutsättningen, att dessa lån skulle utlämnas av
statsmedel och långivningen omhänderhavas av de statliga rationaliseringsorganen.
I några yttranden har anförts, alt det syntes föreligga risk för att

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

en rent statlig långivning av den omfattning, som här kunde komma i fråga,
skulle kunna medföra, att kapaciteten hos den kreditapparat, som nu befintliga
kreditinrättningar utgöra, icke skulle kunna effektivt utnyttjas, samtidigt
som statsmakterna skulle få vidkännas betydande administrationskostnader
för omhänderhavandet av ifrågavarande långivning. Vad sålunda anförts
synes mig värt beaktande. Ett sätt att undvika berörda svårigheter synes
mig vara att, såsom även ifrågasatts i vissa yttranden, statens stöd till
finansieringen av förbättringsåtgärderna helt eller alternativt med utlämnande
av lån av statsmedel gives i den formen, att rationaliseringsorganen —
i likhet med vad nyligen stadgats om statlig kreditgaranti för lån åt den,
som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen — skola bevilja statlig
kreditgaranti för lån, som upptages i enskild kreditinrättning för finansiering
av en inre rationaliseringsåtgärd. Innan definitiv ståndpunkt tages,
torde emellertid närmare överväganden böra ske beträffande olika frågor av
betydelse för utformningen av garantiförfarandet. Bland annat torde överläggningar
böra äga rum med de kreditinrättningar, vilka kunna komma i
fråga för här avsedd långivning. Jag har därför för avsikt att efter närmare
utredning upptaga frågan till förnyad behandling i samband med anslagsäskanden
för rationaliseringsåtgärderna för budgetåret 1948/49 och därvid, om
ett system med kreditgaranti anses böra komma i fråga, framlägga förslag
i ämnet.

Beträffande de allmänna förutsättningarna för erhållande av avskrivningslån
uppställa sig samma spörsmål som i fråga om amorteringslånen, nämligen
dels frågan, vilka krav som böra ställas på lönsamheten av den planerade åtgärden,
dels frågan om uppställande av en arealgräns eller annan gräns med
hänsyn till brukningsdelens beskaffenhet och dels frågan, i vad mån brukarens
ekonomiska ställning bör inverka på möjligheten att erhålla lån.

Vad den första frågan angår kan jag hänvisa till vad jag förut anfört rörande
beskaffenheten av de inre rationaliseringsåtgärder, till vilka det allmänna
bör ekonomiskt medverka.

I avseende å de båda andra frågorna må framhållas att huvudskälet till
att det allmänna över huvud bör utlämna avskrivningslån, nämligen behovet
av en viss stimulans till dylika åtgärder, främst gör sig gällande vid brukningsdelarna
i de lägre storleksgrupperna, där jordbrukets lönsamhet genomsnittligt
ej är så god som i de högre storleksgrupperna och där brukarnas disponibla
kapital genomsnittligt är lägre än vad fallet är för innehavare av större
jordbruk. Jag anser det därför lämpligt, att en viss övre arealgräns för utlämnande
av avskrivningslån fastställes och att även en viss behovsprövning
göres med hänsyn till brukarens ekonomiska ställning. Arealgränsen bör sättas
så, att under densamma komma att falla basjordbruk och jordbruk med
mindre storlek än basjordbruket. Med hänsyn till det sätt på vilket, enligt
vad jag tidigare anfört, avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket
bör ske, finner jag härvid arealgränsen i enlighet med kommitténs förslag
lämpligen böra bestämmas till 20 hektar åker, häri inbegripet även till åker
omräknad ängsmark. Att, såsom ifrågasatts i ett yttrande, för täckdikningsåtgärder
tillämpa en högre arealgräns, finner jag icke lämpligt. Med hänsyn

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

271

till vad jag förordat om avvägningen av det allmänna prisstödet synes det
här böra vara tillräckligt, att det allmänna genom utlämnande av amorteringslån
underlättar finansieringen av förbättringsåtgärderna. Den angivna
arealgränsen bör dock ej vara ovillkorligen bindande utan bör närmast ha
karaktären av en norm vid prövningen av ansökningar om avskrivningslån.
Rationaliseringsorganen böra alltså kunna bevilja avskrivningslån även till
brukningsdel med högre åkerareal än 20 hektar, om avkastningsförmågan på
grund av brukningsdelens beskaffenhet ligger så lågt, att brukningsdelen närmast
är att jämföra med fastigheter under sagda arealgräns. Såsom jag skall
angiva på tal om lånebeloppen bör vidare avskrivningslån kunna bestämmas
att utgå med lägre belopp än normalt, då fastigheten visserligen ligger under
arealgränsen men dess lönsamhet likväl är så stor, jämfört med de genomsnittliga
förhållandena för brukningsdelar under denna gräns, att en dylik
nedsättning ter sig befogad.

I fråga om behovsprövningen vid utlämnande av avskrivningslån vill jag
framhålla, att den stimulans, som avskrivningslånen äro avsedda att giva, i
flertalet fall torde få anses erforderlig för innehavare av brukningsdelar under
arealgränsen, om rationaliseringsarbetet skall fortskrida i tillfredsställande
takt. Behovsprövningen bör därför ej ha till ändamål att avskilja alla
de brukare, som över huvud ha möjlighet att på annat sätt anskaffa de för
åtgärden erforderliga medlen, utan endast avse att avskilja de brukare, vilkas
ekonomiska ställning är så god, att någon särskild stimulans till åtgärden ej
kan anses påkallad.

I begreppet avskrivningslån ligger, såsom framgår av vad jag tidigare yttrat,
att någon återbetalning i regel ej skall förekomma utan att lånet normalt
skall avskrivas efter viss tid. Denna avskrivning synes, på sätt kommittén
förordat, lämpligen böra ske med 7s om året från och med sjätte till och med
tionde året efter utlämnandet. En förutsättning för avskrivning bör dock,
såsom förut nämnts, vara, att förbättringsåtgärden utförts i enlighet med givna
anvisningar och att anläggningen underhållits på ett tillfredsställande sätt.

Även för avskrivningslån bör i regel ställas säkerhet. Kravet härpå torde
vara av värde, bland annat därför att därigenom understrykes vikten av att
anläggningen skötes på ett tillfredsställande sätt. Eftersom någon återbetalning
av avskrivningslån normalt ej skall ske, synes det dock ej lämpligt att
här alltid uppställa lika stränga krav på säkerhetens beskaffenhet som i fråga
om amorteringslån. Jag har därför intet att erinra mot kommitténs förslag,
att tillfredsställande säkerhet i princip skall fordras även för avskrivningslån
men att rationaliseringsorganen skola äga vidsträckta befogenheter att
medgiva undantag härifrån i sådana fall, då uppehållandet av detta krav
skulle medföra svårigheter för låntagaren och ett avstående från kravet anses
kunna ske utan risk för att avskrivningslånet kommer att missbrukas. Rationaliseringsorganen
böra härvid kunna antingen nöja sig med en säkerhet,
som ej kreditmässigt kan anses fullt tillfredsställande, eller också helt avstå
från kravet på säkerhet. Del sistnämnda torde framför allt vara lämpligt i
sådana fall, då lånesumman är förhållandevis liten. Då lånet ej överstiger
1 000 kronor, bör sålunda kravet på säkerhet regelmässigt kunna eftergivas.

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Borgenssäkerhet bör i regel undvikas. Självfallet bör, vare sig säkerhet
fordras eller ej, rationaliseringsorganet äga bestämma, att avskrivningslånet
skall utlämnas successivt i mån av arbetets fortgång.

Till vad kommittén anfört om förutsättningarna för att skyldighet att
återbetala avskrivningslån skall föreligga kan jag ansluta mig. Dylik skyldighet
bör sålunda i allmänhet inträda endast om lånet ej använts för det
ändamål, för vilket det varit avsett, eller om det företag, till vilket det lämnats,
ej underhållits på tillfredsställande sätt. Överlåles fastigheten före avskrivningstidens
utgång bör härjämte återbetalningsskyldighet kunna föreskrivas
om särskilda skäl därtill äro. Sådana särskilda skäl kunna, såsom
kommittén anfört, vara att det är uppenbart, att säljaren sökt lånet i avsikt
att genom detsamma göra sig en vinst vid senare överlåtelse av fastigheten
eller att ett eventuellt överpris å fastigheten är föranlett av den förbättringsåtgärd,
för vilken lånet beviljats. Med hänsyn till den återbetalningsskyldighet,
som sålunda under vissa omständigheter kan komma i fråga, torde den,
som innehar ett avskrivningslån, böra ha möjlighet att i samband med en
planerad överlåtelse erhålla besked från rationaliseringsorganet, huruvida dylik
skyldighet konnner att föreskrivas, om fastigheten överlåtes på vissa angivna
villkor. Inträder återbetalningsskyldighet torde ränta å beloppet böra
beräknas från tiden för utlämnande av lånet. Räntefoten torde i så fall böra
vara densamma som för amorteringslån.

I likhet med kommittén anser jag det önskvärt, att reglerna om avskrivningslånens
storlek utformas så att låneärendena i flertalet fall komma att
handläggas enligt tämligen likartade grunder men att rationaliseringsorganen
likväl få en viss frihet att taga hänsyn till sådana faktorer, som göra att
behovet av avskrivningslån i det enskilda fallet framstår som större eller
mindre än vad som genomsnittligt är förhållandet. Bestämmelserna om lånebeloppen
böra därför ha karaktären av normer, efter vilka lån regelmässigt
skall beviljas men vilka vid behov skola kunna frångås. Till frågan om de
fall, där dylik avvikelse bör få ske, återkommer jag i det följande.

Beträffande jordförbättringsåtgärder anser jag i likhet med kommittén,
att avskrivningslån till täckdikningsföretag normalt bör utgå med 25 procent
av den beräknade kostnaden för åtgärden.

För nyodling, stenröjning, jordkörning och avloppsförbättring, där bidrag
hittills kunnat utgå med högst 60 procent av den beräknade kostnaden för
åtgärden, har kommittén föreslagit, att denna maximigräns skulle bibehållas
oförändrad. Samtidigt har kommittén emellertid anfört, att man vid beräkningen
av medelsbehovet för denna del av rationaliseringsverksamheten syntes
kunna utgå från att avskrivningslånen för nu nämnda åtgärder i genomsnitt
skulle uppgå till omkring 40 procent av den beräknade kostnaden för
åtgärderna. De nu nämnda bidragen ha jämte bidraget till betesförbättring
införts i syfte att möjliggöra en förbättring av ställningen för de ofullständiga
jordbruken. Därest vad jag tidigare förordat angående riktlinjerna och medlen
för den yttre rationaliseringen genomföres, kommer emellertid arbetet
med en förbättring av dessa jordbruk i ett gynnsammare läge än tidigare. Med
hänsyn härtill synes mig en viss sänkning av den nuvarande maximiprocenten

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

273

kunna övervägas. Då härtill kommer, att dessa bidrag faktiskt under senare
år i genomsnitt ej utgått med med än omkring 40 procent, synes det ej behöva
möta några betänkligheter, om normen för avskrivningslån till nu ifrågavarande
förbättringsåtgärder sättes till 40 procent av den beräknade kostnaden
för åtgärden. Samma norm torde i så fall böra gälla även i fråga om
avskrivningslån till betesförbättring.

Beträffande de övriga till inre rationalisering hänförliga förbättringsåtgärder
avseende brukningsdels jord, för vilka avskrivningslån i fortsättningen kan
komma att beviljas, torde tills vidare böra tillämpas samma norm, som föreslagits
för täckdikning, d. v. s. 25 procent av den beräknade kostnaden för
åtgärden.

Enligt vad kommittén anfört borde vid sidan av de procentuella normerna
för utlämnande av avskrivningslån till jordförbättringsåtgärder även meddelas
vissa föreskrifter angående de belopp i kronor per hektar eller kronor
per företag, vartill dessa lån normalt högst skulle få uppgå. Dessa föreskrifter
skulle emellertid, i motsats till vad för närvarande är fallet, ej
innebära någon verklig maximering av bidragsbeloppen utan närmast tjäna
till ledning vid bestämmande av avskrivningslånets storlek i genomsnittsfallen.
Föreskrifter av denna art torde kunna bliva till en viss hjälp i låneverksamheten
och torde därför böra meddelas. Det synes dock med hänsyn
till deras karaktär lämpligt, att de ej intagas i själva låneförfattningen utan
att det får ankomma på Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande,
på det centrala rationaliseringsorganet att meddela dylika föreskrifter i
form av anvisningar för ärendenas behandling.

De normer, som kommittén föreslagit i fråga om avskrivningslån till ekonomibyggnader,
avvika väsentligt från hittills gällande bidragsbestämmelser
på detta område. För min del finner jag dessa normer ändamålsenliga och
lätta att tillämpa. Särskilt anser jag det vara av värde, att man genom dessa
normer i praktiken kan få en viss gradering av de procentuella lånebeloppen
i förhållande till brukningsdelarnas storlek, så att de mindre bland de
bidragsberättigade brukningsdelarna, för vilka byggnadskostnaderna otvivelaktigt
äro mest betungande, kunna få proportionsvis något högre lån
än de större brukningsdelarna. Jag kan därför oreserverat ansluta mig till
kommitténs förslag på denna punkt. Avskrivningslån bör alltså normalt utgå
med 25 procent av den beräknade kostnaden för åtgärden, så länge denna
kostnad jämte kostnaden för de förbättringsåtgärder å ekonomibyggnaderna,
för vilka avskrivningslån tidigare utgått, ej överstiger 10 000 kronor, och
därefter med 15 procent av den beräknade kostnaden, normalt dock högst
med 5 000 kronor. Dessa normer bygga på den tanken, att man bör se en
brukningsdels behov av förbättring av ekonomibyggnaderna under en förhållandevis
lång period som en enhet. Kommittén har även föreslagit, att
denna period skall omfatta en tid av i regel 25 år och att sålunda efter denna
periods utgång avskrivningslån på nytt skall utlämnas oberoende av vad
brukaren erhållit under den tidigare perioden. Jag delar i princip kommitténs
uppfattning alt reglerna om avskrivningslån för nu ifrågavarande

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 7 sand. ,Vr 75.

274

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

ändamål böra utformas så, att de ej taga sikte på enstaka förbättringsåtgärder
utan på behovet av dylika åtgärder under en relativt lång period.
Emellertid finner jag det knappast erforderligt, att statsmakterna redan nu
skola taga ställning till frågan om längden av sagda period. Icke heller synes
det mig nödvändigt att i förväg söka lösa de detaljspörsmål angående utlämnandet
av avskrivningslån för ifrågavarande ändamål, som kunna uppkomma
efter sammanläggning av brukningsdelar. Huvudsynpunkten torde
härvid böra vara, att man vid prövningen av frågan om avskrivningslån
för förbättring av ekonomibyggnaderna å en genom sammanläggning eller
anskaffning av tillskottsjord utvidgad fastighet bör bortse från de avskrivningslån,
som tidigare kunna ha utgått till förbättringsåtgärder, vilka ej
längre äro av värde för driften av den utvidgade fastigheten.

De nu angivna normerna böra enligt min mening tillämpas ej blott vid
förbättringsåtgärder (inklusive nybyggnad) av ekonomibyggnader i egentlig
mening utan även för övriga byggnadsföretag som äro att hänföra till
inre rationalisering, exempelvis anläggning av gödselstäder och urinbrunnar
ävensom siloanläggning.

Uppenbarligen böra normerna för lånebeloppen avvägas med hänsyn till
byggnadskostnadernas genomsnittliga storlek. Skulle sagda kostnader undergå
någon mera avsevärd förändring i förhållande till den nuvarande nivån,
torde de normer, som nu kunna fastställas, därför böra bliva föremål för
omprövning.

Såsom jag tidigare nämnt, böra de regler för bestämmande av avskrivningslån
till inre rationaliseringsåtgärder, vilka jag nu förordat, ej vara ovillkorligen
bindande för rationaliseringsorganen utan i vissa fall kunna frångås.
Nedsättning av lånebeloppet under vad som skulle utgå jämlikt normerna
bör enligt min mening, i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén
anfört, kunna ske i två fall nämligen dels då lönsamheten av jordbruket
å brukningsdelen är så god, att den överstiger basjordbrukets lönsamhetsgrad,
dels då brukarens ekonomiska ställning är sådan, att han ligger
nära den kategori, som utestänges från avskrivningslån genom regeln om
behovsprövning. Att uppställa några närmare regler beträffande det sätt, på
vilket jämkningen skall ske, synes icke möjligt, utan avgörandet härvidlag
torde böra överlämnas åt de lånebeviljande organen.

överskridande av de lånebelopp, vilka angivits som norm, borde enligt
kommitténs förslag få ske endast i ett fall, nämligen det, då en förbättringsåtgärd
med hänsyn till en planerad yttre rationalisering av brukningsdelen
i enlighet med rationaliseringsorganens önskan utfördes på ett sådant sätt,
att kostnaderna för densamma bleve högre än vad som eljest varit nödvändigt.
Jag delar kommitténs uppfattning, att man i dylikt fall bör kunna
frångå normerna. Härjämte synes det mig emellertid önskvärt, att de lånebe-.
viljande organen även eljest skola ha befogenhet att medgiva avskrivningslån
med högre belopp än som motsvarar den uppställda normen, då så med
hänsyn till särskilda omständigheter finnes påkallat, exempelvis därest på
grund av brukarens svaga ekonomiska ställning eller beskaffenheten av den

275

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

ifrågasatta rationaliseringsåtgärden behovet av en särskild stimulans för att
denna skall komma till utförande framstår som särskilt stort. Jag vill emellertid
understryka, att en dylik befogenhet bör användas med varsamhet och
sålunda ej bör föranleda, att normerna mera allmänt frångås.

Saväl i kommitténs betänkande som i ett av en kommittéledamot avgivet
särskilt yttrande har berörts fragan, hur man bör förfara, därest efterfrågan
på avskrivningslån skulle överstiga medelstillgången. I dylikt fall synes man
principiellt såsom kommittén avsett ej böra genomgående nedsätta lånebeloppen
under vad som bort utgå enligt de fastställda normerna utan i stället
företaga en gallring bland de lånesökande. Vid en sådan gallring torde i främsta
rummet böra tillgodoses låneanspråken från de brukare, vilkas företag
framstå som mest angelägna ur jordbruksekonomisk synpunkt, ävensom från
de brukare, vilka med hänsyn till sin ekonomiska ställning ha det största
behovet av att en förbättring av brukningsdelen kommer till stånd. Att giva
någon av dessa båda synpunkter ett bestämt företräde framför den andra
synes mig icke lämpligt. Man torde få överlåta åt rationaliseringsorganen att
i sin verksamhet komma fram till den avvägning mellan de båda synpunkterna,
som med hänsyn till de föreliggande förhållandena framstår såsom mest
tillfredsställande.

Av de av kommittén behandlade spörsmålen rörande amorteringslån och avskrivningslån
torde jag slutligen få upptaga frågan om utlämnande av dylika
lån till arrendator. Vad kommittén härom anfört föranleder ej erinran från
min sida. Jag anser sålunda, att dessa lånemöjligheter böra stå öppna även
för arrendator och att härvid i huvudsak böra gälla samma regler som då
lån utlämnas till jordägare.

Förut har nämnts, att för den statliga låne- och bidragsverksamheten till
yttre rationalisering i allmänhet böra kunna användas de former, som tilllämpas
för att främja den inre rationaliseringen av jordbruket. Då lån utlämnas
för att finansiera förvärv av jord i rationaliseringssyfte, bör lånet
således i regel utlämnas i form av amorteringslån, och då bidrag skall utgå
för att utjämna skillnaden mellan en fastighets eller fastighetsdels värde i
fria marknaden och dess värde för sammanläggningsändamål, bör detta bidrag
i regel utgå såsom ett avskrivningslån. Vid dylikt avskrivningslån böra
i män av behov kunna knytas sådana villkor, som anses erforderliga för att
trygga genomförandet av den avsedda rationaliseringen.

Det nu sagda bör gälla ej blott då en jordbrukare förvärvar mark i rationaliseringssyfte
direkt från annan jordbrukare, utan även då en fastighet
eller fastighetsdel i dylikt syfte säljes av rationaliseringsorganet. I sistnämnda
fall bör alltså köpesumman kunna sättas till ett högre belopp än som
motsvarar markens värde för köparen, men denna mellanskillnad få formen
av ett avskrivningslån till köparen och den verkliga köpeskillingen eller del
av denna gäldas såsom ett amorteringslån.

Vad jag i det föregående anfört angående statens
till den inre rationaliseringen gäller, såsom jag redan

ekonomiska medverkan
påpekat, icke torrlägg -

276

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

ningsverksamheten. De i denna verksamhet föreliggande speciella förhållandena
nödvändiggöra enligt min uppfattning, att man där tillämpar regler,
vilka i vissa avseenden avvika från vad som bör gälla för övriga grenai av
rationaliseringsarbetet. De låne- och bidragsregler, som nu finnas för torrläggningsföretag
och vilka helt nyligen godkänts av statsmakterna, synas i stort
sett väl avvägda även med tanke på att torrläggningsverksamheten bör utgöra
ett led i den mera omfattande rationaliseringsverksamhet, som nu förordas.
Jag anser därför anledning ej föreligga att nu företaga någon mera
allmän omprövning av bestämmelserna om lån och bidrag till torrläggningsföretag.

En dylik ståndpunkt bör dock ej hindra att man strävar efter att, i den
mån så är möjligt utan att rubba själva grunderna för sistnämnda bestämmelser,
skapa överensstämmelse mellan dessa och motsvarande bestämmelser
för övriga led av rationaliseringsarbetet. I viss utsträckning synes detta
kunna ske beträffande reglerna om lån till torrläggningsföretag. I likhet med
kommittén anser jag därför, att dessa regler böra justeras så att de allmänna
lånevillkoren komma att närmare ansluta sig till villkoren för amorteringslån.
Räntan å lånen till torrläggningsföretag bör sålunda bestämmas så, att
den kommer att motsvara den räntefot, som kan komma att fastställas för
amorteringslån till övriga inre rationaliseringsåtgärder. I samband därmed
bör den nu medgivna räntefriheten under tre år borttagas men i stället tiden
för ränteuppskov förlängas. Kommittén har här föreslagit en förlängning
till sex år. En tid av fem år synes mig emellertid tillräcklig. Efter dessa
omläggningar komma lånen i realiteten att bliva förmånligare för låntagarna
än vad hittills varit fallet. Under sådana omständigheter torde något avseende
ej behöva fästas vid de i vissa yttranden uttalade farhågorna för att
borttagandet av räntefriheten under vissa år skulle minska jordbrukarnas
intresse för dylika lån. Frågan om amorteringstiden för ifrågavarande lån
torde få upptagas till behandling i samband med motsvarande spörsmål i
fråga om andra amorteringslån.

Övriga bestämmelser angående lån till torrläggningsföretag böra däremot
enligt min mening kunna bibehållas oförändrade, liksom någon ändring ej
heller synes påkallad i fråga om stadgandena om bidrag till dylika företag.

Till inre rationalisering ha, såsom framgår av det tidigare anförda, ej
hänförts åtgärder för förbättring av bostäder å jordbruksfastigheter. Kommittén
har ej ingått på frågan om utformningen av de statliga åtgärderna för
detta ändamål men har uttalat, att man i princip bör eftersträva, att bestämmelserna
om de statliga bostadsförbättringsåtgärdema skola utformas
så, att jordbruksbefolkningen ej härvidlag kommer i en sämre ställning än
övriga befolkningsgrupper. Vidare har kommittén föreslagit, att de lokalorgan,
som skola handhava verksamheten angående jordbrukets yttre och
inre rationalisering, även skola ombesörja den statliga verksamheten för
förbättring av bostäder å jordbruksfastigheter.

Jag är fullt på det klara med att vissa fördelar äro förenade med en dylik

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

277

sammankoppling av rationaliseringsverksamheten och bostadsförbättringsverksamheten.
På sätt kommittén framhållit blir ofta frågan, huruvida eller
i vilken utsträckning man bör vidtaga åtgärder för att förbättra bostaden å
en jordbruksfastighet, beroende av om fastigheten kan beräknas komma
att bestå som självständig brukningsdel eller bör sammanläggas med annan
fastighet. Handhavas båda de angivna verksamhetsgrenarna av ett och samma
organ, kan detta tillse att bostadsförbättringsverksamheten i erforderlig
utsträckning anpassas efter de föreliggande planerna på yttre rationalisering.
Mot dessa fördelar stå emellertid enligt min mening avsevärda nackdelar.
En av dessa är att sammankopplingen mellan de båda uppgifterna
skulle medföra en sådan ökning av arbetet för det organ, som skall handhava
rationaliseringsverksamhelen, att det måste anses föreligga risk för att
detta organ ej skall få möjlighet att med tillräcklig kraft ägna sig åt sistnämnda
verksamhet. En annan olägenhet är, att sammankopplingen skulle
medföra en uppdelning av den lokala bostadsförbättringsverksamheten på
olika organ, vilket i sin tur skulle medföra risk för att enhetligheten i verksamheten
blir mindre än om den lokalt omhänderhaves av endast ett organ.
Jag vill vidare framhålla, att betydelsen av att bostadsförbättringsverksamheten
anpassas till rationaliseringsarbetet ej bör överdrivas. I många fall torde
det nämligen, även om en brukningsdel bör sammanläggas med en annan,
kunna befinnas önskvärt, att den förstnämnda brukningsdelens bostadshus
skall bevaras och förbättras för att fylla ett lokalt behov av bostäder. Bedömningen
av en bostadsförbättringsfråga å en jordbruksfastighet måste
därför mången gång ske utifrån delvis andra synpunkter än dem, som anläggas
på rationaliseringsarbetet inom jordbruket.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden är det enligt min mening närmast
att föredraga, att jordbrukets rationaliseringsorgan ej skola handlägga
ärenden angående bostadsförbättring å jordbruksfastigheter. Enligt vad jag
har inhämtat av chefen för socialdepartementet, torde denne i en proposition
angående den statliga bostadsförbättringsverksamheten, vilken är avsedd
att föreläggas årets riksdag, komma att föreslå, att särskilda organ skola inrättas
för handhavande av sagda verksamhet å landsbygden, vilka organ sålunda
skola övertaga de uppgifter på detta område, som hittills åvilat egnahemsnämnderna.
En dylik omorganisation av bostadsförbättringsverksamheten
torde böra innebära, att de nya organen övertaga, förutom den allmänna
bostadsförbättringsverksamheten, jämväl egnahemsorganens befattning med
utlämnandet av lån för förvärv av bostadsegnahem och lantarbetarbostadslån,
i den mån dessa låneformer anses alltjämt böra bibehållas. Givetvis bör
ett intimt samarbete äga rum mellan ifrågavarande organ för bostadsförbättringsverksamheten
och rationaliseringsorganen.

EU genomförande av de i det föregående angivna riktlinjerna beträffande
statens ekonomiska stöd till den inre rationaliseringen förutsätter även vissa
ändringar i nu gällande bestämmelser angående den statliga egnahemsverksamheten.
I denna ingår ju oj blott beviljande av lån i syfte att för

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

mindre bemedlade personer underlätta förvärv av jordbruksfastigheter utan
även beviljande av lån och bidrag till upprustning av dylika fastigheter. Den
sociala verksamhet, som förstnämnda långivning innebär, torde vara behövlig
även i fortsättningen. Däremot böra bestämmelserna angående egnahemsorganens
låne- och bidragsverksamhet till upprustning av vissa jordbruksfastigheter
ej vidare tillämpas utan ersättas av de generella bestämmelser
om amorterings- och avskrivningslån för sagda ändamål, för vilka i det
föregående redogjorts. Bestämmelserna om beviljande av premielån böra
alltså upphöra att gälla, och vid beviljande av lån till förvärv av jordbruksfastighet
bör hänsyn tagas endast till kostnaden för förvärvet av fastigheten
men däremot ej till eventuella kostnader för upprustning av densamma.
På sätt tidigare nämnts synes det önskvärt, att bestämmelserna om formerna
för förstnämnda sociala långivning såvitt möjligt skola överensstämma
med formerna för den kreditgivning, som är avsedd att förekomma i arbetet
för den inre rationaliseringen. Nu gällande bestämmelser angående den sociala
egnahemslånegivningen torde därför lämpligen böra bliva föremål för en
allmän översyn.

Jag har för avsikt att i annat sammanhang hos Kungl. Maj:t hemställa om
bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att utreda frågan om den utsträckning
och de former, vari det allmänna bör ekonomiskt underlätta bildandet
av sådana av flera jordbrukare i föreningsform ägda och drivna jordbruk,
varom talats i det föregående, ävensom vissa därmed sammanhängande
spörsmål. Lämpligt synes vara, att i samband med denna utredning företages
nyssnämnda översyn av bestämmelserna rörande den hittillsvarande
sociala egnahemslånegivningen. Förslag i frågan torde efter verkställd utredning
få föreläggas nästa års riksdag.

Slutligen torde bestämmelserna om statsbidrag till förrättningar enligt lagen
om delning av jord å landet böra överses i syfte att anpassa desamma
till de allmänna riktlinjer, som nu kunna komma att fastställas för statens
ekonomiska medverkan till den yttre och inre rationaliseringen. Jag ämnar
hos Kungl. Maj:t hemställa, att lantmäteristyrelsen måtte erhålla i uppdrag
att företaga en dylik översyn. Vad särskilt gäller de bidrag, som nu utgå till
utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med laga
skifte, synes det emellertid önskvärt att, utan att resultatet av ovannämnda
översyn avvaktas, bestämmelserna ändras så, att bidrag kan utgå ej blott vid
laga skifte utan även vid ägoutbyte i rationaliseringssyfte.

Organisationen av rationaliseringsverksamheten.

Beträffande innehållet av kommitténs förslag rörande organisationen
av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område hänvisas till
kapitlen 13 och 23 i kommitténs betänkande samt till sidorna 74—83 i den
förut lämnade redogörelsen för huvuddragen av detta.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

279

I fråga om förslaget i vad det avser organisationen av den lokala rationaliseringsverksamheten
urskiljas i yttrandena tre huvudlinjer.
Den första innebär tillstyrkande av förslaget beträffande såväl inrättande
av lantbruksnämnder som arbetsuppgifternas fördelning mellan
dessa och hushållningssällskapen. Enligt den andra huvudlinjen skulle några
rent statliga organ icke erfordras för ändamålet, enär rationaliseringen
borde kunna utföras inom hushållningssällskapens ram. Innebörden av den
tredje huvudlinjen åter är, att arbetsuppgifterna borde fördelas mellan ett
rent statligt organ och vederbörande hushållningssällskap men att denna fördelning
skulle ske efter andra grunder än de i förslaget tillämpade. I allmänhet
har i de yttranden, som följt sistnämnda huvudlinje, hävdats, att endast
den yttre rationaliseringen skulle ombesörjas av de statliga organen medan
den inre rationaliseringen liksom — i enlighet med förslaget — rationaliseringen
av driftsförhållandena borde anförtros hushållningssällskapen.

Till den första huvudlinjen, innebärande tillstyrkande av kommitténs förslag,
ha bland andra egnahemsstyrelsen samt länsstyrelserna i Blekinge och
Hallands lån anslutit sig, sistnämnda länsstyrelse dock med viss reservation.
Härjämte har förslaget i förevarande del i åtskilliga yttranden lämnats utan
erinran.

Länsstyrelsen i Hallands län har -— samtidigt som styrelsen på sätt senare
kommer att angivas avstyrkt ett avskaffande av torrläggningsnämnderna
och överlämnande av dessas uppgifter till lantbruksnämnderna — anfört
följande.

Kommitténs förslag i fråga om organisationen av rationaliseringsverksamheten
i övrigt vill länsstyrelsen för sin del på det livligaste förorda. Det skulle
naturligtvis kunna ifrågasättas, huruvida icke rationaliseringsverksamheten
ute i länen skulle kunna anförtros åt redan befintliga organ, såsom hushållningssällskapen
eller egnahemsnämnderna. I likhet med kommittén anser
länsstyrelsen det dock nödvändigt, att såväl den yttre som den inre rationaliseringen
övertages av nyskapade organ, som få till sin huvudsakliga och
primära uppgift att ägna sig åt rationaliseringsverksamhet. I annat fall —
vare sig rationaliseringsverksamheten lägges på hushållningssällskap eller
egnahemsnämnder, vilka självfallet maste ägna en väsentlig del av sitt intresse
åt sina tidigare arbetsuppgifter — riskerar man, att den i nuvarande läge
ytterst viktiga rationaliseringsverksamheten kommer att mer eller mindre
sättas i efterhand. Däremot bör det måhända icke hållas för uteslutet, att sedan
rationaliseringsverksamheten pågått något tiotal år eller vid den tidpunkt,
då vissa rationaliseringsuppgifter av engångsnatur blivit utförda och en fast
praxis utbildats, man kan tänka sig en ändrad länsorganisation, varigenom
samtliga rationaliseringsuppgifter och annan stödverksamhet åt jordbruket
anförtros åt ett enda länsorgan, exempelvis hushållningssällskapet.

Jämväl skogsstyrelsen har i princip tillstyrkt kommitténs förslag men ifrågasatt
en överflyttning av en del av den verksamhet, som enligt förslaget
skulle ankomma på hushållningssällskapen, till andra organ. Skogsstyrelsen
har härom anfört.

Angående organisationen av rationaliseringsarhetet kan styrelsen i princip
tillstyrka det av kommittén framlagda förslaget. Det torde nämligen vara

280

Kungl. Mai:ts proposition nr 75.

angeläget att upphäva den nuvarande splittringen av det allmännas verksamhet
för stöd åt jordbruket. Skogsstyrelsen får i detta sammanhang erinra om
sitt yttrande över hushållningssällskapsutredningens betänkande, vari styrelsen
ifrågasatte, om icke utredning borde verkställas angående möjligheten
och lämpligheten av att dels rationalisera den från det allmännas sida understödda
organisation, som tillskapats för att stödja jordbrukets produktionsförmåga
och lönsamhet, dels att i viss omfattning på jordbrukets egna organisationer
överflytta handhavandet av den verksamhet, som på förevarande
områden från det allmännas sida bedrives i produktionsfrämjande syfte. Det
första av dessa önskemål synes bliva i huvudsak tillgodosett genom tillskapandet
av de föreslagna lantbruksnämnderna. Skogsstyrelsen anser emellertid,
att skäl fortfarande föreligga för övervägande, om icke en del av hushållningssällskapens
verksamhet för rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden
såsom premiering och viss del av upplysningsverksamheten
skulle kunna med fördel bedrivas av jordbrukets egna organisationer —
med eller utan statsbidrag. Övriga arbetsuppgifter kunde lämpligen övertagas
av lantbruksnämnderna, varigenom den föreslagna dubbelorganisationen
skulle undvikas.

Länsstyrelsen i Jönköpings lön har givit uttryck för tveksamhet rörande
ändamålsenligheten av den av kommittén föreslagna organisationen, i det
länsstyrelsen yttrat följande.

Det lärer väl svårligen kunna förnekas, att den föreslagna utformningen
lider av en viss rätt så påtaglig dualism. Såsom föga lämpligt framstår det i
varje fall att, på sätt skett, skilja den rationaliseringsverksamhet, som är inriktad
på driftsformerna inom de enskilda jordbruksföretagen, från arbetet
med den s. k. inre rationaliseringen. Måhända låter det sig dock ej lämpligen
göra att lägga allt ifrågavarande rationaliseringsarbete med dess särskilda natur
och speciella krav på hushållningssällskapen. Är detta fallet, lärer man sannolikt
bliva nödsakad att godtaga den av de kommitterade föreslagna länsorganisationen
trots de brister, som uppenbarligen vidlåda densamma.

Landsorganisationen har under åberopande av de synpunkter, som framförts
av herr Lange i dennes vid kommittébetänkandet fogade särskilda yttrande,
förordat, att all verksamhet för genomförandet av rationaliseringen
anförtroddes lantbruksnämnderna, därvid landsorganisationen yttrat.

Att, såsom kommittén föreslår, låta lantbruksnämnderna handlägga den
yttre och inre rationaliseringsverksamheten samtidigt som hushållningssällskapen
skulle bibehålla verksamheten för driftsrationaliseringen torde innebära
risker för dubbelarbete och därigenom för en minskning av rationaliseringsarbetets
effektivitet. Kommittén ger själv ett visst stöd för en dylik
uppfattning i sin diskussion av den centrala organisationen. Sedan kommittén
anfört att vissa gränsdragningssvårigheter i rationaliseringsfrågor kunna
uppstå samt att alternativet med två skilda centralorgan — ett för den inre
och yttre rationaliseringen och ett för driftsrationaliseringen — organisatoriskt
skulle försvåra arbetet förordar kommittén nämligen förslaget till ett
enda centralorgan för hela rationaliseringsverksamheten. Ett liknande resonemang
kan enligt landsorganisationens mening tillämpas på den lokala organisationen.
I likhet med herr Lange föreslår sålunda landsorganisationen, att
hushållningssällskapens verksamhet för befrämjande av
ringen överflyttas till de föreslagna länsorganen, d. v. s. lantbruksnämnderna.
Några större olägenheter för rationaliseringsverksamheten kan hushållningssällskapens
förstatligande icke väntas medföra. Den inre och yttre ra -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

281

tionaliseringen är ju i lika män en jordbrukets angelägenhet som driftsrationaliseringen,
och kommittén förutsätter ett mycket intimt samarbete mellan
de statliga organen och näringsutövama. Att använda skilda organisationsformer
för olika delar av rationaliseringsverksamheten synes i varje fall
vara svårt att sakligt motivera.

Länsstyrelsen i Örebro län har förklarat sig icke kunna tillstyrka den
ifrågasatta uppdelningen av den statliga rationaliseringsverksamheten mellan
hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna utan förorda en lösning av
frågan i huvudsak enligt de riktlinjer som uppdragits i herr Langes förutnämnda
yttrande.

Svenska bankföreningen har ansett sig ej ha anledning att närmare ingå
på frågan om organisationen av rationaliseringsorganen men har anmärkt,
att samlandet av arbetsuppgifterna avseende såväl den yttre som den inre
rationaliseringen hos de nya statliga lantbruksnämnderna, vilka bleve helt
underställda lantbruksstyrelsen, kunde förväntas medföra en väsentligt större
centralisering av verksamheten till topporganet än som kunnat ifrågakomma,
om den lokala rationaliseringsverksamheten anförtrotts de mera fristående
hushållningssällskapen.

Den andra av förut nämnda huvudlinjer, vilken innebär att något statligt
organ icke erfordras för den lokala rationaliseringen, har följts av bland
andra statskontoret, lantbruksakademien, länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads
och Skaraborgs län, hushållningssällskapens ombud samt förvaltningsutskotten
i flera hushållningssällskap ävensom Svenska lantarbetsgivareföreningen.

Belysande för den mening, som i allmänhet kommit till uttryck i dessa
yttranden, är ett uttalande av Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott. Sedan utskottet omnämnt, att kommittén såsom de vägledande
principerna vid uppgörande av förslaget i förevarande del angivit dels
att den yttre och inre rationaliseringsverksamhetens planläggning och ledning
borde vara enhetlig, dels att denna verksamhet — framförallt i vad den
skulle ske med ekonomisk medverkan från statens sida — borde stå under
statlig ledning och kontroll, dels ock att verksamheten borde äga rum i intimt
samförstånd med de medborgargrupper, som berördes av rationaliseringsåtgärdema,
främst jordbruksbefolkningen, har utskottet anfört följande. I

I fråga om den första huvudsynpunkten vill förvaltningsutskottet framhålla,
att en gränsdragning mellan å ena sidan den yttre rationaliseringen,
måhända rättare benämnd fastighetsbildningen, med alla dess detaljformer
och å andra sidan övrig rationalisering möjligen kan tänkas genomförbar
utan mera betydande tveksamma gränsfall. Däremot vill utskottet med
största bestämdhet hävda, att ett åtskiljande av åtgärderna för den inre rationaliseringen
och driftens rationalisering i praktiken i regel icke kan genomföras
utan betydande olägenheter. Vid planläggningen och verkställandet
av exempelvis täckdikning liksom vid beviljande av lån eller bidrag av
statsmedel för delta ändamål och därmed sammanhängande fastställande av
tiden för arbetets fullgörande måste ovillkorligen hänsyn tagas till de förändringar
i växtodlingsplanen, som lid efter annan befinnas erforderliga, och

282

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

omvänt måste vid växtodlingens planläggning hänsyn tagas till eventuellt erforderliga
inre rationaliseringsåtgärder. Att ledningen i detalj av dessa båda
rationaliseringsgrenar under sådana förhållanden icke gärna kan läggas i
händerna på skilda organ synes förvaltningsutskottet ligga i öppen dag. Vidare
må i detta sammanhang påpekas, alt avdikningsärenden liksom täckdikningen
beröra jordbruk av alla storleksordningar och därför ej såsom
kommittén föreslagit böra hänföras till ett organ, främst avsett att lösa det
mindre jordbrukets problem. Det förtjänar även framhållas, att en allt för
stark splittring av närbesläktade verksamhetsuppgifter icke kan ligga i den
hjälpsökande allmänhetens intresse. Resultatet blir villrådighet rörande rätta
organet med tv åtföljande olust att utnyttja hjälpåtgärderna, allt till föga
gagn för ett gott resultat av statens rationaliseringssträvanden.

Det bör även i detta sammanhang observeras, att utanför lantbruksnämnden
skola enligt förslaget stå representanter för bland annat skogen och lantmäteriväsendet
samt hela den betydelsefulla planläggningen av byggnadsverksamheten,
som enligt kommitténs mening fortfarande bör handhavas av
Lantbruksförbundets byggnadsförening (L.B.F.). Vad speciellt lantmätarna
beträffar, anser kommittén, att dessa tjänstemän skola inkallas endast vid
förekommande behov och endast för samråd. Dessa för fastighetsbildningen
viktiga befattningshavare skulle sålunda icke tillåtas utöva någon direkt
medbestämmanderätt.

Den andra huvudsynpunkten gällde statens inflytande. Härvidlag bör observeras
att kommitténs förslag rörande lantbruksnämndernas sammansättning
icke innebär någon rent statlig organisation, detta i motsats till de nuvarande
egnahemsnämnderna, utan endast en ganska begränsad statlig majoritet.
Enär kommittén just med hänsyn till kravet på statligt inflytande avvisat
tanken på bibehållandet av åtgärder rörande den inre rationaliseringen
hos hushållningssällskapen, synes förvaltningsutskottet icke opåkallat att
ställa den frågan, vilken skillnaden i verkligheten är i fråga om det allmännas
inflytande i den föreslagna lantbruksnämnden och i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott enligt 1944 års riksdags principbeslut rörande sammansättningen
av dessa. Detta beslut innebär ju även det majoritet för det allmännas
representanter, låt vara i form av landstings män. Inom parentes
sagt synes det för övrigt vara motiverat att utbyta landstingsrepresentantema
mot av statsmakterna utsedda personer. Till undvikande av missförstånd må
påpekas, att utskottet med det sagda icke velat rikta någon kritik mot förslaget
som sådant rörande lantbruksnämndernas sammansättning. Utskottet
har endast velat framhålla, att det allmännas inflytande icke tillgodoses i
vidare man genom kommitténs nu framlagda förslag, än vad som härutinnan
uppnås genom 1944 års riksdags nyssnämnda beslut.

Mot bakgrunden av kommitténs sålunda intagna ståndpunkt rörande statens
inflytande och dess i detta sammanhang kritiska inställning till hushållningssällskapens
organisationsform, har utskottet funnit motiveringen till
förslaget, att den lokala byggnadstekniska verksamheten fortfarande skall
handhavas utav Lantbruksförbundets byggnadsförening synnerligen anmärkningsvärd.
Såsom ett skäl mot överförande av byggnadskontoren till lantbruksnämnderna
har kommittén sålunda uttalat, att det vore önskvärt att
kontoren få även andra uppdrag än statliga, vartill utsikterna skulle minskas
vid nyssnämnd omläggning av organisationen. Man frågar sig, vilken roll
lantbruksnämnderna komma att spela, om förtroendet för desamma redan
från böljan anses vara sa diskutabelt. I så fall torde för övrigt obenägenhet
komma att föreligga att åt nämnderna lämna i uppdrag planläggningen även
av andra rationaliseringsåtgärder, som icke kräva statlig medverkan, exempelvis
täckdikning av större egendomar.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 75.

283

Vidare säger kommittén, att byggnaderna ytterst gälla företag som utföras
åt enskilda och att man därför borde beakta de önskemål, som vederbörande
brukare kan hysa beträffande planeringen av byggnadsföretaget. Byggnadskontorens
befattningshavare måste därför ha förmåga att samarbeta med sitt
klientel, vilket i sin tur kräver största möjliga frihet att vid behov omplacera
befattningshavare, en frihet som enligt kommitténs mening är mindre vid
ett till lantbruksnämnden anslutet byggnadskontor än ett L.B.F.-kontor. Enligt
förvaltningsutskottets mening är det i högsta grad anmärkningsvärt, att
den nämnda motiveringen ansetts särskilt bärande i fråga om hyggnadsrationaliseringen
medan lantbruksnämndens övertagande av andra åtgärder på
den inre rationaliseringens område, som för närvarande handhavas av hushållningssällskapen,
icke ingivit kommittén liknande betänkligheter. Enär såvitt
utskottet kunnat finna kommittén icke funnit skäl till erinringar mot hushållningssällskapens
sätt att handhava den inre rationaliseringen, är med
hänsyn till det sagda kommitténs inställning till hushållningssällskapen ur
saklig synpunkt fullständigt oförklarlig.

Den tredje huvudsynpunkten slutligen gällde verksamhetens bedrivande i
intimt samförstånd med de medborgargrupper, främst jordbrukarna, som
beröras av rationaliseringsåtgärderna. Förvaltningsutskottet vill för sin del
med skärpa understryka denna synpunkt. Ett gott resultat av de statliga åtgärderna
på området förutsätter utan tvivel ett förtroendefullt samarbete mellan
rationaliseringsorganet och allmänheten, i varje fall om rationaliseringsarbetet
skall ske så långt som möjligt på frivillighetens grund, vilket kommittén
upprepade gånger framhållit som önskvärt och som även förvaltningsutskottet
vill betona. Förvaltningsutskottet kan emellertid icke inse, att de
föreslagna lantbruksnämnderna skulle kunna fylla detta krav bättre än hushållningssällskapen.
I varje fall torde så icke bliva fallet efter den av riksdagen
i princip beslutade omorganisationen av hushållningssällskapen. Såvitt
förvaltningsutskottet kunnat finna har kommittén ej heller gjort något
uttalande, som skulle kunna tyda på en motsatt uppfattning från kommitténs
sida.

Sedan utskottet av det sålunda anförda funnit, att den av kommittén föreslagna
organisationen i nu ifrågavarande del icke i vidare mån än förut prövad
organisation å motsvarande områden vore ägnad att tillgodose de önskemål,
som uttryckts i de av kommittén uppställda principerna, har utskottet
fortsatt.

Förslaget synes innebära vissa ytterligare olägenheter, vilka om än berörda
av kommittén dock icke synas ha tillmätts någon större betydelse. Förvaltningsutskottet
vill sålunda påpeka, att förslaget innebär en belydande dubbeluppsättning
av likartade befattningshavare hos hushållningssällskap och
lantbruksnämnd. Såsom kommittén själv påpekat kan nämligen icke förväntas,
att hushållningssällskapens tjänstemän kunna i nämnvärd utsträckning
överflyttas till lantbruksnämnderna. Då vidare lantbruksnämndernas övertagande
av egnahemsnämndernas personal endast har formell betydelse, innebär
förslaget en synnerligen betydande ökning av efterfrågan på kompetent
arbetskraft. Med sina erfarenheter av möjligheterna att i varje fall för
närvarande fylla allenast hushållningssällskapets personalbehov, måste utskottet
även uttala starka tvivel om möjligheten att inom rimlig tid tillgodose
den nämnda ökade efterfrågan. Ur synpunkten av ett effektivt utnyttjande
av tillgänglig arbetskraft och med hänsyn till den hjälpsökande allmänhetens
berättigade krav på enkelhet i organisationsformen för undvikande i möjligaste
mån av missförstånd och felaktiga hänvändelser, kan ej heller en dy -

284

Kanyl. Maj.ts proposition nr 75.

lik dubbeluppsättning vara rationell. Slutligen äro mot bakgrunden av de
minskade möjligheterna att effektivt utnyttja arbetskraften genom splittring
av densamma på skilda organ de betydande kostnadsökningarna uppenbara.

Kommittén har i detta sammanhang uttalat, att varken hushållningssällskapens
eller lantbruksnämndernas tjänstemän borde vara förhindrade att i
sin verksamhet lämna upplysning åt enskilda jordbrukare i jordbruksfrågor,
som ligga utanför deras speciella uppgifter. Hushållningssällskapens tjänstemän
borde tvärtom, framhåller kommittén, ha att lämna dylik upplysning jämväl
i frågor rörande yttre och inre rationalisering och lantbruksnämndernas
tjänstemän att bedriva upplysningsverksamhet beträffande rationalisering
av driftsförhållandena. Frånsett svårigheten att meddela upplysning i frågor,
som icke ingå i vederbörande tjänstemans arbetsområde, skulle kommitténs
förslag komma att innebära ett samröre av verksamhetsuppgifter mellan de
båda organen, som med all säkerhet ganska snart skulle visa sig ohållbart
samt icke vara till gagn för en effektiv och enhetlig upplysningsverksamhet.
Enär dylik verksamhet utan tvivel är av synnerlig betydelse för rationaliseringsverksamhetens
framgång, måste förvaltningsutskottet bestämt motsätta
sig kommitténs uttalande på denna punkt.

Slutligen anser sig förvaltningsutskottet böra påpeka olämpligheten av benämningen
lantbruksnämnd, enär denna leder tanken till långt mera vidsträckt
verksamhetsområde än vad som är avsikten.

Såsom slutsats av utskottets nu återgivna uppfattning har utskottet uttalat,
att med dess inställning till de olika rationaliseringsgrenarnas beroende
av varandra det syntes utskottet naturligt, att verksamheten på detta område
sammanfördes hos ett organ, lämpligen då hushållningssällskapet med hänsyn
till dess intima kontakt med de praktiska utövarna av jordbrukaryrket.
Detta hindrade givetvis icke, att en särskild nämnd inom hushållningssällskapet
vore verkställande organ för den yttre rationaliseringen. Planläggningen
av de olika rationaliseringsgrenarna skulle härigenom kunna på mest
effektiva sätt samordnas. För den händelse det icke befunnes möjligt att
samla all lokal rationaliseringsverksamhet inom hushållningssällskapens
ram, ansåge utskottet sig böra förorda en lokal organisation, i huvudsak
överensstämmande med den, som i andra hand föreslagits av herr Lange i
dennes förut omnämnda yttrande.

Förvaltningsutskottet i Kristianstads läns hushållningssällskap har anfört.

Kommittén anser, att om rationaliseringsarbetet överlämnades till hushållningssällskapen,
detta visserligen ur organisatorisk synpunkt skulle innebära
alla de fördelar man önskade, men tror icke att man genom en sådan
anordning skulle kunna fylla kravet på det statliga inflytande och den statliga
kontroll, som kommittén förutsätter vara nödvändiga. Utskottet finner
det egendomligt, att kommittén frångår ett gott förslag på grund av misstanken
om att den statliga ledningen och kontrollen ej skulle bliva effektiv.
En ur statens synpunkt tillräckligt effektiv kontroll och ledning går att ordna
även hos hushållningssällskapen, som redan nu vid handhavande av
statsmedel stå under lantbruksstyrelsens kontroll och ledning. Utskottet vill
erinra om att hushållningssällskapen tidigare i mera än tre årtionden bedrivit
egnahemslåneverksamheten och som förmedlare av statslån omhänderhaft
och fördelat ganska avsevärda medelstillgångar. Hushållningssällskapen
bedriva fortfarande förmedling av statsbidrag och statslån i samband med
den inre rationaliseringen och driftsrationaliseringen och skola enligt kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

285

mitténs förslag fortfarande förmedla en del statslån och statsbidrag. Hushållningssällskapen
ha omhänderhaft arbetet i enlighet med de författningsregler
och föreskrifter, som staten för ändamålet utformat.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit, att
— därest det icke ansåges möjligt att låta all rationaliserings verksamhet ankomma
på hushållningssällskapen eller till dessa anknutna organ — den
yttre rationaliseringen anförtroddes egnahemsnämnderna samt att hushållningssällskapen
alltjämt finge ägna sig åt den inre rationaliseringen och rationaliseringen
av driftsförhållandena. Enligt utskottets mening borde under
alla förhållanden åt hushållningssällskapen anförtros den planläggning i fråga
om inre rationalisering, som sällskapen sedan lång tid handhaft och vars
betydelse för sällskapens arbete med rationalisering av driftsförhållandena
icke kunde nog betonas.

Statskontoret har — sedan statskontoret uttalat, att det i första hand borde
övervägas att åvägabringa en sådan omorganisation av hushållningssällskapen,
att dessa bleve ägnade att övertaga de nya statliga uppgifter, som
sammanhängde med jordbrukets rationalisering — yttrat följande.

Att detta kan ske utan uppgivande av sällskapens karaktär av självständiga
jordbruksorgan visar den vid 1946 års riksdag beslutade omorganisationen
av skogsvårdsstyrelserna, vilka utan förstatligande ombildats för att
kunna förverkliga det av statsmakterna uppställda skogsprogrammet. Vill
man icke beträda denna väg, föreslår statskontoret alternativt att på lantbruksnämnderna
överflyttas hela den del av hushållningssällskapens arbetsuppgifter,
som betingas av den med statsmedel bedrivna låne-och bidragsverksamheten,
varefter hushållningssällskapen få bestå som helt enskilda sammanslutningar
utan bidrag av statsmedel. Erinras må dock, att hushållningssällskapsutredningen
understrukit, att endast ett förhållandevis litet antal yrkesutövare
i allmänhet vore anslutna till sällskapen, varför utredningen för
att göra sällskapens förankring hos jordbrukarna fastare fann sig böra föreslå
obligatorisk medlemsplikt för ägare eller innehavare av jordbruksfastighet
med ett taxeringsvärde av 2 000 kronor eller därutöver. Detta förslag avböjdes
av statsmakterna. Man torde sålunda kunna förutse, att hushållningssällskapen
icke i längden kunna bestå utan ekonomiskt stöd från det allmänna.
Detta förhållande talar ytterligare till förmån för det av statskontoret
först angivna alternativet: att ombilda hushållningssällskapen efter mönster
av skogsvårdsstyrelserna och koncentrera hela rationaliseringsverksamheten
till de på detta sätt förstärkta organen.

Hushållningssällskapens ombud ha särskilt framhållit, att en uppdelning
av rationaliseringsuppgifterna på olika organ skulle bliva oläglig för allmänheten
och orsaka staten ökade utgifter, samt såsom alternativ till att lägga
alla dessa uppgifter på hushållningssällskapen — vilket alternativ ombuden
förordat — angivit överlämnande av åtgärderna för den yttre rationaliseringen
och rationaliseringsverksamheten i avseende å byggnader till egnahemsnämnderna
eller liknande organ — vilka organ i sådant fall lämpligen
borde benämnas fastighetsbildningsnämnder — samt övriga rationaliseringsuppgifter
till hushållningssällskapen. Liknande uttalande har gjorts av Skaraborgs
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vars yttrande jämväl
åberopats av länsstyrelsen i länet.

286

Kunql. Maj:ts proposition nr 75.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län bär — samtidigt som länsstyrelsen sagt
sig finna hushållningssällskapen, sedan de utrustats med lämplig arbetskraft,
fullt kapabla att leda rationaliseringen i dess helhet -— förordat, att frågan
om den lokala ledningen av den yttre och inre rationaliseringen icke ännu
slutgiltigt avgjordes utan att tills vidare hushållningssällskap och egnahemsnämnder
i förening finge handhava de uppgifter, som enligt kommitténs förslag
skulle tillkomma lantbruksnämnderna. Härjämte har länsstyrelsen
yttrat.

Oavsett vilken form som beslutas i fråga om den lokala organisationen
kommer ett genomförande av rationaliseringsprogrammet till större eller
mindre del att kräva kvalificerade arbetskrafter. Länsstyrelsen vill därvid
framhålla, att den nuvarande lantmäteriorganisationen sannolikt icke kan i
nämnvärd utsträckning belastas med de nya uppgifter som rationaliseringsprogrammet
förutsätter. Redan nu fördröjes utvecklingen på fastighetsbildningsområdet
flerstädes genom alltför lång väntan på lantmäteriförrättningar.
Skall rationaliseringen kunna bedrivas så, att man inom rimlig tid når praktiska
resultat, måste väsentligt ökade arbetskrafter ställas till lantmäteriets
förfogande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har under hänvisning till att densamma förordat
anstånd med målsättningen för jordbrukspolitiken på längre sikt uttalat,
att rationaliseringsarbetets närmare utveckling borde avvaktas, innan ett
slutgiltigt avgörande angående organisationen träffades, samt vidare uttryckt
den förmodan, att den nuvarande ordningen icke vore behäftad med större
brister än att densamma efter vissa justeringar skulle kunna bibehållas.

Förvaltningsutskottet i Kronobergs läns hushållningssällskap har anfört
följande.

Förvaltningsutskottet finner en samordning av hela rationaliseringsarbetet
nödvändig och förmenar, att detta kunde åstadkommas på tre olika sätt,
nämligen så 1) att hela verksamheten anförtros åt hushållningssällskapen;
2) att hushållningssällskapens verksamhet övertages av de föreslagna lantbruksnämnderna;
3) att nu befintliga organ med var sina ehuru delvis ändrade
uppgifter koordineras genom ett »representantskap».

Det förstnämnda alternativet synes förvaltningsutskottet naturligast, då
hushållningssällskapen sedan gammalt utgöra det allmännas lokala organ
för åtgärder till lanthushållningens främjande. Kommittén anför såsom huvudskäl
mot denna lösning, att den ej skulle ge staten önskad ledning och
kontroll över arbetet särskilt i vad detta avser den yttre rationaliseringen.
Till bemötande härav må erinras om, att hushållningssällskapen tillkommit på
statligt initiativ, att deras nuvarande organisation och verksamhet är bestämd
genom en kungörelse, att 1944 års riksdag beslutat en omorganisation,
som ger stat och landsting ökat inflytande på hushållningssällskapens ledning,
samt framför allt, att sällskapen för sin verksamhet äro helt beroende
av statsanslag. Hushållningssällskapen äro säkerligen också fullt beredda att
underkasta sig all den kontroll över verksamheten, som Kungl. Maj:t och
riksdagen finna erforderlig.

Det andra av de förut angivna alternativen skulle, såsom i en vid kommitténs
betänkande fogad reservation av herr Lange påpekas, innebära ett
förstatligande av hushållningssällskapen. Nämnde reservant anser, att nackdelarna
av ett uppgivande av hushållningssällskapens nuvarande fria organisationsform
skulle »helt uppvägas av fördelarna av en enhetlig rationalise -

287

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

ringsverksamhet». Härvidlag har förvaltningsutskottet en annan inställning.
Ehuru hushållningssällskapen nu långtifrån stå fria gentemot staten, är det
dock, enligt utskottets mening, av betydelse, att de utgöra sammanslutningar
av jordbrukare. Kommittén finner också sannolikt, att man i fråga om
driftens rationalisering skall ha lättare att nå resultat hos de enskilda jordbrukarna,
om verksamheten i största möjliga utsträckning omhänderhaves
av organ, vilka jordbrukarna uppfatta som sina egna, och av tjänstemän hos
sadana organ. Förvaltningsutskottet finner detta uttalande obestridligt och
anser i olikhet mot kommittén, att det bör i än högre grad gälla beträffande
de mera ingripande åtgärder, som avses med yttre och inre rationalisering

Pa grund härav kan förvaltningsutskottet icke tillstyrka, att hushållningssällskapen
förstatligas. Då det väl får anses uteslutet, att hela jordbruksrationaliseringen
skulle anförtros åt hushållningssällskapen med i huvudsak
oförändrad organisation, anser utskottet sig kunna förorda den tredje
torut angivna lösningen, vilken alternativt föreslås av herr Lange Enligt
denna skulle den yttre rationaliseringsverksamheten handhavas av egnahemsnämnderna
och alla inre rationaliseringsåtgärder samt härför erforderlig låUC"
°. “dragsverksamhet jämte driftsrationaliseringen hänföras till hushållningssällskapen.
Inom varje län (hellre hushållningssällskapsområde)
skulle inrattas ett representantskap, i vilket samtliga inom jordbruksrationahsenngen
verksamma organ skulle bliva företrädda. Häri borde då även ingå
representanter för lantmäteriväsendet och skogsvårdsstyrelsen.

En lösning efter dessa linjer förutsätter — och därvid fäster förvaltningsutskottet
särskild vikt — att verksamheten för inre rationalisering bibehål,
os hushållningssällskapen. I betänkandet återgivas flerstädes de starka
skal som anförts härför, bland andra att sällskapen genom nämnda verk^1Wiei»,
,mmaJi.god kontakt med många enskilda jordbrukare och sålunda
I®,, ,o att .lva upplysningsverksamhet bland dem. Möjligheten att erthaIla
lan o,ch bidrag till inre rationaliseringsåtgärder är ofta anledningen
till att jordbrukare begära biträde av sällskapens tjänstemän. Då dessa befoka
.J0vrclkrukare för att planera dylika åtgärder (nyodling, stenröjning,
betesforbattrmg med mera), begagna de ofta tillfället att giva råd och anvis
ningar aven inom andra områden av jordbruksdriften. Den härför anställda
personalen blir på detta sätt bättre utnyttjad. Skulle ifrågavarande verksamhet
— sasom kommitténs majoritet likväl föreslår — överflyttas på nva
organ så erfordrades härför en ny uppsättning av förrättningsmän; men
hushållningssällskapen behövde alltjämt sina jordbrukskonsulenter och vandringsrattare
for de återstående uppgifter, som skulle tillkomma sällskapen
— Ingenting bor, sager kommittén, hindra lantbruksnämndernas befattningshavare
att i samband med planering av inre rationaliseringsarbeten meddela
råd och anvisningar jämväl om lämpliga driftsrationaliseringsåtgärder. I så
fall synes del emellertid, som herr Lange säger, berättigat att ställa frågan
vilka uppgifter som då skulle ankomma på hushållningssällskapen i framtiden.
Risken för dubbelarbete torde vara påtaglig under dessa förhållanden.
Ett ytterligare skäl för att bevara den inre rationaliseringen hos hushållningssällskapen
är, att det — såsom kommittén själv konstaterar_ i fråga

om åtskilliga åtgärder kan vara tveksamt, om de böra hänföras till inre
rationalisering eller till rationalisering av driftsförhållandena.

Den tredje av de förut nämnda huvudlinjerna — innebärande alt kommitténs
uppfattning att det lokala rationaliseringsarbetet skulle fördelas mellan
(It. rent statligt organ och vederbörande hushållningssällskap godloges men
all fördelningen av arbetsuppgifterna mellan organen skulle ske eller andra

288

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

grunder än de i förslaget tillämpade — har följts i flertalet yttranden. De i
dessa gjorda erinringarna mot förslagets fördelningsgrunder ha huvudsakligen
hänfört sig till överförandet av åtgärderna för den inre rationaliseringen
från hushållningssällskapen till de statliga organen. Vidare har i åtskilliga
yttranden uttalats, att något nytt rent statligt organ för den lokala rationaliseringen
icke vore erforderligt utan att de för ett sådant organ avsedda
uppgifterna kunde överlämnas till de redan i verksamhet varande egnahemsnämnderna.

Sålunda har lantbruksstyrelsen anfört följande.

Vad angår frågan om lokala organ för jordbrukets rationalisering må
erinras om att det redan nu tillkommer egnahemsorganisationen att arbeta
för en fastighetsrationalisering på jordbrukets område. Till följd av brist
på arbetskraft och stor anhopning av bostadsförbättringsuppgifter har egnahemsorganisationen
emellertid icke kunnat uträtta mycket i fråga om fastighetsrationaliseringen.
Kommitténs förslag att omorganisera egnahemsnämnderna
till s. k. lantbruksnämnder och på dessa lägga den betydelsefulla
uppgift, som fastighetsrationaliseringen utgör, jämte åtskilliga andra synnerligen
omfattande uppgifter kan lantbruksstyrelsen icke finna ändamålsenligt.
Den nuvarande egnahemsorganisationen har bestått endast i något
mera än sex år och synes därför icke redan nu kunna dömas såsom olämplig.
Att på de föreslagna lantbruksnämnderna anhopa så många olikartade arbetsuppgifter,
som kommittén ifrågasatt, torde också förhindra att uppgifterna
bliva utförda med den sakkunskap och kraft, som måste anses erforderliga.
Olämpligt torde det jämväl vara att, såsom kommittén föreslagit,
på ett organ, inriktat särskilt på åtgärder för rationalisering av mindre
jordbruk av viss typ, lägga även uppgifter, som skola tjäna jordbruket i allmänhet,
alltså även de större jordbruken, vid vilkas rationalisering staten icke
torde komma att i högre grad medverka.

En begränsning av arbetsuppgifterna för det organ, som skall handhava
fastighetsrationaliseringen, är enligt lantbruksstyrelsens bestämda mening
ofrånkomlig, om verkligen nämnda rationalisering skall kunna bedrivas med
önskvärd effektivitet och ändamålsenlighet. Lantbruksstyrelsen håller före,
att redan de åtgärder, som skola åsyfta en bättre indelning och arrondering
av brukningsdelarna, komma att skapa arbetsuppgifter av stor och
svårbemästrad omfattning. Om till dessa åtgärder läggas åtgärder, avseende
förbättring av jordbrukets bostäder och ekonomibyggnader, vilka senare åtgärder
enligt lantbruksstyrelsens mening höra intimt samman med de förra
åtgärderna, erhålles en grupp åtgärder, som torde skapa arbetsuppgifter av
fullt tillräcklig omfattning för ett lokalt organ. Skulle man, såsom kommittén
föreslagit, på samma organ jämväl lägga såväl låne- och bidragsbeviljandet
för som även planläggningen av olika förbättringsarbeten inom
jordbruket — exempelvis nyodling, stenröjning, jordkörning, täckdikning,
vattenavledning, gödselvårdsanläggning — skulle ramen för organets verksamhet
otvivelaktigt komma att vidgas i en grad, som starkt måste äventyra
effektiviteten. Organet skulle säkerligen härigenom bliva en papperskvarn,
som icke vore i stånd att fylla någon av sina uppgifter på ett tillfredsställande
sätt och som därför skulle mera skada än gagna jordbruket. Lantbruksstyrelsen
vill därför kraftigt avråda från en dylik anhopning av arbetsuppgifter
på ett enda organ.

Sedan lantbruksstyrelsen härpå berört den av kommittén tillämpade indelningen
av olika rationaliseringsåtgärder, har styrelsen fortsatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

289

Kommitténs gränsdragning mellan de olika klasserna av rationaliseringsåtgärder
har emellertid helt naturligt icke kunnat ske med konsekvens. Så
ha t. ex. betesförbättrings- och ensileringsuppgifterna hänförts till driftsrationalisering,
oaktat att dessa uppgifter med minst lika stor rätt torde
kunna hänföras till inre rationalisering. Den, som vill anlägga en betesvall
på mark, vilken först måste nyodlas, skulle därför enligt kommitténs förslag
ha att för erhållande av hjälp från det allmännas sida vända sig till
två olika organ. Vidare ha bvggnadsförbättringar hänförts till inre rationalisering,
trots att de måste anses närmare hänförliga till yttre rationalisering.
Men även bortsett från nu berörda olägenheter, skulle enligt lantbruksstyrelsens
mening ett genomförande av kommitténs förslag innebära,
att det naturliga sambandet på planläggningsstadiet mellan olika slags rationaliseringsåtgärder
brötes på ett olyckligare sätt än som sker vid nuvarande
fördelning på olika organ av arbetsuppgifter på detta område. Då därjämte
ett sammanförande av alla rationaliseringsuppgifter på ett enda organ -—
vilken anordning principiellt vore riktigast — på grund av uppgifternas
omfång och mångskiftande^ karaktär icke torde låta sig göra, bör eniigt lantbruksstyrelsens
mening någon konstlad ny gränsdragning på förevarande
område icke verkställas. Det samband, som råder mellan flertalet av de
av kommittén berörda åtgärderna för inre rationalisering, å ena sidan, och
driftsrationalisering, å andra sidan, synes lantbruksstyrelsen uppenbarligen
vara betydligt starkare än sambandet mellan yttre och inre rationalisering.
Förstnämnda samband torde otvivelaktigt vara så starkt, att det icke utan
v.f^a..kan. sönderbrytas. Hushållningssällskapens planläggning av åtgärder
för täckdikning, nyodling och liknande åtgärder giva sällskapen regelmässigt
osökta tillfällen till kontakt med olika jordbrukare för planläggning
av driftsförbättringar, vilka naturligtvis i betydande utsträckning äro starkt
beroende av bland annat grundförbättringsåtgärder av olika slag, ävensom
för upplysnings- och handledningsverksamhet. Ett brytande av den nuvarande
ordningen på detta område skulle helt säkert komma att vålla stora
olägenheter för jordbrukarna.

Men även i andra avseenden skulle ett genomförande av kommitténs förslag
rörande lokala rationaliseringsorgan komma att leda till svåra konsekvenser.
För närvarande torde hushållningssällskapens jordbrukskonsulenter
tämligen ensamma representera den verkligt erfarna sakkunskapen i
fråga om planläggning av flertalet jordförbättringsåtgärder. Jordbrukskonsulentkåren
synes härvidlag först efter mycket lång tid kunna ersättas med
a tjänstemän. Eventuellt nya organ för bland annat jordförbättringsverksamheten
— vilken verksamhet i fråga om den betydelsefulla täckdikningen
för övrigt haft sin största omfattning vid jordbruk av sådan storlek, att de
falla utanför fastighetsrationaliseringens intressesfär — äro därför uppenbarligen
beroende av att få övertaga en betydande del av .jordbrukskonsulentkåren
för såvitt icke jordbrukarna skola bliva lidande på verksamhetens
nyorganisering. Övergår jordbrukskonsulentkåren i större utsträcknlnS.
till nya organ, kommer emellertid därmed att följa, att även den
förnämsta lokala rådgivningsexpertisen på växtodlingsområdet fråntages
hushållningssällskapen, enär jämväl sagda expertis i regel representeras av
jordbrukskonsulenterna. Dessa befattningshavare ha jämväl (ill uppgift att
leda den lokala markkarterings- och jordbruksförsöksverksamheten, vilka
verksamhetsgrenar jordbruk av skiltande storleksordning draga nytta av.
Förutom att här berörda konsekvenser av kommitténs förslag hora beaktas
såväl i och för sig som med hänsyn lill bristen på agronomisk arbelskrall,
hör man ej heller förbise det nära samband, som råder mellan växtliihumj
lill riksdai/cns protokoll l!)''u. 1 samt. AV 7-7. jo

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

odling och husdjursskötsel och som bör föranleda att ett och samma organ
tilldelas växtodlings- och husdjursfrågorna.

Vidare har lantbruksstyrelsen rörande handhavandet av låne- och bidragsverksamheten
med mera anfört.

Lantbruksstyrelsens förut framförda synpunkter på frågan om sambandet
mellan olika slags rationaliseringsuppgifter avse, såsom torde framgå
av det anförda, planläggningen av respektive åtgärder. Den låne- och bidragsförmedling,
som hushållningssällskapen utföra på området, har givetvis
samband med planläggningsarbetet liksom även med det därmed
naturligen sammanhängande avsyningsarbetet på samma område, och det
torde därför uppenbarligen vara mest ändamålsenligt, om låne- och bidragsbeviljandet
i fråga handhaves av samma organ, som verkställa planläggning
och avsyning av företagen. Denna ordning torde jämväl ur kostnadssynpunkt
biiva förmånligast för staten. Lantbruksstyrelsen kan emellertid icke
finna, att en dylik anordning är oundgängligen nödvändig. Om det statliga
inflytandet anses ovillkorligen böra göra sig mera direkt gällande med
avseende å förevarande låne- och bidragsmedels användning, synes intet
absolut hinder finnas för att medlens fördelning handhaves av fastighetsrationaliseringsorganen,
trots att planläggnings- och avsyningsarbetet handhaves
av hushållningssällskapen. Lika väl som kommittén på goda grunder
förordat, att Lantbruksförbundets byggnadsförening u. p. a. (L.B.F.)
skall planlägga byggnadsföretag, vilka skola understödjas med av den statliga
rationaliseringsorganisationen beviljade medel, synes man kunna förutsätta,
att planläggningen av täckdikning etc. kan handhavas liksom nu
av hushållningssällskapen även för det fall, att staten genom annat organ
vill understödja företaget med lån eller bidrag. Framhållas må vidare, att
hushållningssällskapen handhade planläggning av företag utav ifrågavarande
slag långt innan statsmakterna påbörjade sin verksamhet med att genom
bidrag understödja dylika företag. Vissa av de statliga lånen till dessa företag
ha också, alltsedan de började utgå, beviljats av lantbruksstyrelsen, trots
att planläggningen handhafts av hushållningssällskapen.

Av vad lantbruksstyrelsen anfört torde framgå, att tillskapandet av ett
nytt organ för jordbrukets rationalisering icke är nödvändigt eller ens lämpligt.
De statliga egnahemsnämnderna skulle i stället kunna bibehållas för
att handhava den egentliga fastighetsrationaliseringen. Egnahemsnämnderna
böra emellertid för detta ändamål utrustas med större personalresurser, så
att de verkligen kunna utöva sin uppgift på fastighetsrationaliseringens
område med tillräcklig kraft. Det kan för övrigt ifrågasättas om ej benämningen
å nämnderna, i samband med att uppgifterna för fastighetsrationaliseringen
vidgas, bör ändras till förslagsvis fastighetsbildningsnämnder.

I fråga om fördelningen av rationaliseringsuppgifterna har lantbruksstyrelsens
uppfattning — i vissa fall med mindre avvikelser — delats av, bland
andra, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Göteborgs
och Bohus, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens lön,
förvaltningsutskotten i det övervägande flertalet hushållningssällskap, flertalet
av de jordbrukskommissioner och torrläggningsnämnder, som berört
denna fråga, ävensom av Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens
folk och Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter. Därvid har helt
eller delvis anförts i stort sett samma motivering som den, som kommit till
uttryck i lantbruksstyrelsens yttrande.

Kungl. Maj.ts proposition rtr 75.

291

Förvaltningsutskottet i Västerbottens läns hushållningssällskap, som ansett
egnahemsnämnderna kunna ersätta de föreslagna lantbruksnämnderna, har
sålunda anfört följande.

Om man nödgas försöka åstadkomma en gruppering av de olika åtgärderna
på två parallellt arbetande organ, bör det efter förvaltningsutskottets mening
vara lättare att finna en sådan huvudsakligen i gränslinjen mellan vad kommittén
benämner yttre och inre rationalisering. Med yttre rationalisering avses
ju att skapa den yttre ramen för bestående jordbruksfastigheter. Häri kommer
sålunda att inbegripas ägoutbyten och omskiftning av hela byar och
dylikt. Om härtill lägges uppgiften att förse de blivande jordbruksfastigheterna
med byggnader bör detta arbetsområde kunna avskiljas från den övriga
verksamheten. Den senare skulle sålunda inbegripa alla förekommande förbättringsåtgärder
inom jordbruket samt vad kommittén benämner rationalisering
av driftsförhållandena. Enligt förvaltningsutskottets mening skulle en
sådan uppdelning bättre leda till ett gott resultat av de två olika organens
framtida verksamhet och därigenom också vara till jordbrukets bästa.

De nuvarande egnahemsnämnderna skulle sålunda anförtros såsom hittills
kieditgivningen på jordbrukets område och den yttre rationaliseringen inbegripet
byggnadsfrågorna, medan hushållningssällskapen skulle handlägga övriga
frågor.

I detta sammanhang må framhållas att enligt förslaget större delen av
bostadsförbättringsverksamheten skall överföras till byggnadslånebyrån och
under denna byrå lydande länsorgan men att lantbruksnämnderna även i
fortsättningen föreslås skola handhava bostadsförbättringsverksamhet å jordbruksfastigheter.
Det bör övervägas att förlägga all bostadsförbättringsverksamhet
d. v. s. all socialt betingad understödsverksamhet för bostadsändamål
till ett organ, nämligen byggnadslånebyrån. Åt egnahemsnämnderna skulle
därvid anförtros endast sådana byggnadsärenden, som nu föranleda beviljande
av egnahemslån och premielån.

Genom den här föreslagna uppdelningen av ärenden skulle i huvudsak två
fördelar uppnås. Den ena innebär att den genom kommitténs förslag oundvikliga
dualismen inom den lokala jordbruksorganisationen skulle kunna i
huvudsak undvikas. Enligt kommitténs förslag skulle nämligen de tilltänkta
lantbruksnämnderna förses med personal av samma slag som redan finnes hos
hushållningssällskapen. Det torde vara alldeles oundvikligt, att därigenom en
mycket betydande dubbelorganisation uppstår. Lantbruksnämndernas tjänsI
eniän skulle nämligen ha hand om planläggning av alla slag av förbättringsåtgärder
medan hushållningssällskapen också skulle ha liknande personal,
som skulle ägna sig åt upplysningsverksamhet. Till och med i fråga om den
rent lokala organisationen, sockenavdelningarna, skulle eu dubblering uppslå,
i det att hushållningssällskapen redan nu ha hushållningsdistrikt, sockencller
häradsvis, men kommittén likväl föreslår att även under lantbruksnämnderna
lydande lokala organ skulle upprättas.

Den andra tördel som bär asyltas är att med den här föreslagna uppdelningen
av arbetsuppgifterna förutsättningarna för hushållningssällskapens
upplysningsverksamhet skulle kunna bibehållas, medan dessa förutsättningar
vid bifall till kommitténs organisationsförslag i stort sett undanryckas. Detta
löihallande lärer icke vara utan betydelse. I betänkandet framhålles hurusom
upplysningsverksamheten är hushållningssällskapens centrala uppgift, en
uppgift, som hushållningssällskapen hittills i brist på medel och personal
icke ha kunnat fullfölja på ett tillfredsställande sätt. Hushållningssällskapen
skola därför i framtiden uteslutande ägna sig åt denna uppgift. Förvaltningsutskottet
delar uppfattningen att denna uppgift är myckel betydelsefull men

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

den kan icke skötas på ett tillfredsställande sätt, vilka medel hushållningssällskapen
än få i sina händer, för så vitt icke hushållningssällskapen ha
möjlighet att nå kontakt med jordbrukarna. Sådan kontakt kan visserligen
åstadkommas på olika sätt genom kursverksamhet, genom direkta hesök hus
jordbrukarna av'' hushållningssällskapens befattningshavare o. d. En av
de säkraste vägarna för att nå jordbrukarna är emellertid att hushållningssällskapens
befattningshavare ha uppdrag att planlägga förbättringsåtgärder
av olika slag. Vid sådana tillfällen är det möjligt för en intresserad och kunnig
jordbrukstjänsteman att komma i kontakt med jordbrukarna och bringa
under diskussion förbättringsåtgärder och jordbruksspörsmål av de mest
skilda slag. Genom kommitténs förslag skulle denna utan jämförelse den
viktigaste möjligheten till kontakt mellan hushållningssällskapens tjänstemän
och jordbrukarna helt avskäras. Denna anmärkning utgör den allvarligaste
erinran, som kan framställas emot kommitténs förslag i organisationsfrågan.
Genom att lägga upp de lokala organen på sätt förvaltningsutskottet här ovan
föreslagit, skulle detta hinder för sammankoppling av planläggnings- och
upplysningsverksamheten helt avlägsnas samtidigt som en objektivt sett bättre
uppdelning av rationaliseringsarbetet de olika organen emellan skulle erhållas.

Efter att härpå ha uttalat, att en av grunderna för kommitténs förslag, att
verksamheten för den inre rationaliseringen skulle handhavas av lantbruksnämnderna,
varit en önskan att upprätta en statlig kontroll av bidragsverksamheten,
som skulle bliva effektivare än eu av hushållningssällskapen utövad
kontroll, har utskottet fortsatt.

För det ändamålet föreslås lantbruksnämnderna bliva sammansatta så att
fyra ledamöter utses av Kungl. Maj:t och tre ledamöter av hushållningssällskapet.
Då den av Kungl. Maj:t utsedde ordföranden sannolikt torde bliva
respektive läns landshövding och denne i allmänhet är ordförande i vedei -börande hushållningssällskap, kan det i själva verket sättas i fråga huruvida
det är staten eller respektive hushållningssällskap som enligt den föreslagna
organisationen skulle få majoritet i lantbruksnämnderna. Till jämförelse härmed
kan erinras om att hushållningssällskapens förvaltningsutskott enligt det
av 1944 års riksdag fattade principbeslutet i framtiden skola vara sammansatta
på det sättet att ordföranden utses av Kungl. Maj:t och hälften av de
återstående ledamöterna av vederbörande landsting. I detta sammanhang
torde det vara likgiltigt huruvida det allmänna företrädes av staten eller vederbörande
landsting. Även inom hushållningssällskapens förvaltningsutskott
skulle sålunda det allmänna få majoritet. Man kan under sådana förhållanden
sätta i fråga, vilket av de två organen, den föreslagna lantbruksnämnden
eller det tilltänkta förvaltningsutskottet, som bäst tillgodoser det allmännas
intresse av kontroll över verksamheten. Skillnaden torde icke vara sådan att
den motiverar överförande av en betydande del av hushållningssällskapens
verksamhet till annat organ.

Av vad sålunda anförts angående organisationen framgår att förvaltningsutskottet
i denna fråga i stort sett företräder samma synpunkter som inom
kommittén reservationsvis anförts av ledamoten Lange. Liksom denne måste
nämligen förvaltningsutskottet fråga sig vilka uppgifter som i själva verket
skola ankomma på hushållningssällskapen i framtiden, om hela det inre rationaliseringsarbetet
skall överflyttas på ett annat organ och detta organ
dessutom såsom kommittémajoriteten anfört skulle ha till uppgift att meddela
råd och anvisningar om lämpliga rationaliseringsåtgärder. Resultatet av den
framlagda organisationsplanen torde i sådant fall förr eller senare bliva att
hushållningssällskapen bliva överflödiga. Organisationsfrågan i förenklad

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

293

form blir sålunda om hushållningssällskapen skola lämnas att under en längre
eller kortare tid förlora i betydelse eller om eu fullständig sammanslagning
av de båda länsorganen på jordbrukets område med en gång bör komma till
stånd.

Bibehållande av egnahemsnämnderna för utförande av de rationaliseringsuppgifter,
som borde åvila ett rent statligt organ, har vidare förordats av
bland andra länsstyrelserna i Gotlands, Västernorrlands och Jämtlands län
samt förvaltningsutskotten i Uppsala läns, Östergötlands läns, Kalmar läns
norra och södra, Gotlands läns, Hallands läns, Älvsborgs läns norra och södra,
Örebro läns, Kopparbergs läns och Västernorrlands läns hushållningssällskap
ävensom Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter, medan inrättande av
lantbruksnämnder för övertagande av berörda uppgifter förespråkats av
bland andra länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Göteborgs och Bohus,
Gävleborgs samt Norrbottens län.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningutskott, i vars yttrande
länsstyrelsen i länet instämt, har ifrågasatt, huruvida icke egnahemsnämnderna
borde förses med erfaren lantmäteriteknisk arbetskraft och juridisk
sakkunskap, varigenom de bleve skickade att övertaga jordbrukskommissionernas
uppgifter beträffande såväl vanhävds- som arrendeärenden. Därest en
sådan överföring komme till stånd, borde all bostadsförbättringsverksamhet
överföras till de i annat sammanhang planerade länsorganen för bostadsärenden,
då det för vinnande av enhetlighet torde vara fördelaktigast, att
sådana angelägenheter för jordbruksbefolkningens vidkommande handlades
av samma organ som handhade motsvarande verksamhet för övriga befolkningsgrupper.
Ekonomibyggnadsärendena kunde då anförtros antingen det
fastighetsbildande rationaliseringsorganet eller det organ, på vilket den inre
rationaliseringen ankomme. Utskottet funne det icke påkallat att för sistnämnda
ärende inkoppla Lantbruksförbundets byggnadsförening såsom ett
tredje rationaliseringsorgan.

Statens byggnadslånebyrå har uttalat, att frågor om byggande och förbättring
av bostäder å jordbruksfastigheter måste behandlas i intimt samband
med frågor om den yttre rationaliseringen av jordbruket, samt vidare anfört
följande.

Kommittén företräder den uppfattningen, att låne- och bidragsverksamheten
till förmån för jordbruket, d. v. s. jämväl i avseende å dess bostäder, skall
utövas av lantbruksnämnderna. I fråga om arbetsfördelningen mellan de
bostadspolitiska organen föreligga däremot ännu icke några detaljförslag.
Med hänsyn härtill ställer det sig för byggnadslånebyrån svårt att taga ställning
till kommitténs nyssnämnda förslag. Eftersom bostadsfrågor berörande
jordbruksfastigheter i allmänhet äro så beroende av jordbrukets ekonomi,
att de böra bedömas under beaktande av sistnämnda förhållande, är det emellertid
måhända mest lämpligt, att vederbörande lantbruksnämnd i första
hand avgör alla frågor, som beröra understöd i avseende å jordbrukets bostäder.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit,
att — förutom den yttre rationaliseringen jämte byggnadsverksamheten

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

— jordbrukskommissionernas samtliga nuvarande uppgifter skulle handhavas
av egnahemsnämnderna samt att all övrig rationaliseringsverksamhet
skulle ankomma på hushållningssällskapen. Under förutsättning att en sådan
organisation icke befunnes lämplig, har utskottet förordat, att all planläggning
skulle ombesörjas av hushållningssällskapen samt att låne- och bidragsverksamheten
skulle handhavas av egnahemsnämnderna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har funnit det förhållandet, att kommittén
förutsatt att lantbruksnämnderna — med iakttagande av vissa allmänna
riktlinjer — skulle äga en rätt betydande frihet att handla så som de i det
enskilda fallet efter övervägande av alla omständigheter funne lämpligast,
utgöra ett steg i riktning mot decentralisering inom ifrågavarande gren av
statsförvaltningen och såsom sådant vara mycket lovvärt.

Förvaltningsutskottet i Uppsala läns hushållningssällskap har anfört följande.

Kommitténs förslag leder till en mindre lyckad uppdelning av verksamheten
på olika organ, vilket måste anses vara till stor nackdel. Det framgår
nämligen, att utanför nämnden skola fortfarande stå skogsvårdsstyrelse, lantmäteriorganisationen
och hela den viktiga planläggningen av byggnadsverksamheten,
som enligt kommitténs förslag fortsättningsvis skall handhavas av
Lantbruksförbundets byggnadsförening. Speciellt i fråga om lantmätarna,
vilkas arbete är av särskild vikt för den yttre rationaliseringen, anser kommittén,
att dylika tjänstemän skola inkallas endast vid förekommande behov
och blott för samråd samt sålunda icke få utöva något direkt inflytande
på verksamheten. Lantmätarna måste emellertid av naturliga skäl intaga en
nyckelposition i denna verksamhet.

I skilda sammanhang understrykes att hela verksamheten skall bedrivas i
intimaste samförstånd med i första hand jordbrukarna. Utskottet har svårt
att inse, att en lantbruksnämnd med den föreslagna sammansättningen kan
uppfylla detta krav bättre än hushållningssällskapen, som under sin tillvaro
vunnit en fast förankring hos och förtroende bland jordbruksbefolkningen.

Jämväl Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter jämte åtskilliga andra
har anmärkt därpå, att sådana organ som lantmäteriväsendet och skogsvardsstyrelsema
lämnats utanför kommitténs organisationsplan. Härjämte har föreningen
anfört.

En betydligt bättre samordning av de i rationaliseringsarbetet deltagande
organen skulle erhållas, om samtliga de nuvarande organen bibehöllos fristående,
men i stället i varje hushållningssällskaps område organiserades en
statlig samarbetsdelegation (fastighetsstyrelse eller fastighetsnämnd) med
ganska vidsträckta befogenheter gentemot samtliga i rationaliseringsarbetet
deltagande organ, nämligen hushållningssällskap, egnahemsnämnd, torrläggningsnämnd,
lantbruksingenjörsorganisationen, skogsvårdsstyrelse, lantmäteriväsendet,
lantbruksförbundets byggnadsförening och vägförvaltningen. Att
vägförvaltningen bör inkopplas i rationaliseringsarbetet anser föreningen motiverat
för att vägväsendet i så stor utsträckning som möjligt skall beakta
jordbrukets krav på arrondering och rationalisering. För att lantbruksnämnden
även vid här föreslagen organisation skall bliva så handlingskraftig som
möjligt bör i spetsen för densamma stå en direktör med samma befogenheter
och avlöningsförmåner som kommittén föreslagit. Vidare skall till nämndens
förfogande stå ett välorganiserat sekretariat. I denna styrelse (nämnd) bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

295

i så stor utsträckning som möjligt de olika organens ansvariga tjänstemän
beredas säte och stämma.

Inrättande av särskilda rationaliseringskommittéer har förordats i åtskilliga
yttranden. Förvaltningsutskottet i Kalmar läns norra hushållningssällskap
har ansett en sådan rationaliseringskommitté böra bestå av representanter
för hushållningssällskap, egnahemsnämnd, skogsvårdsstyrelse, lantmäteri,
jordbrukets fackliga och ekonomiska organisationer samt praktiskt jordbruk.
Sådana kommittéer skulle enligt utskottets mening i stort leda rationaliseringsåtgärderna.
Emellertid kunde möjligen åt dem dessutom anförtros
uppgiften att bevilja och fördela lån och bidrag till de av de övriga lokalorganen
planerade åtgärderna.

Anmärkas må, att i yttrandena från förvaltningsutskotten i flera hushållningssällskap
understrukits, att frågan om sammansättningen av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, vari riksdagen våren 1944 fattat principbeslut,
borde bliva föremål för omprövning, därest den av kommittén föreslagna
organisationen av den lokala rationaliseringsverksamheten komme till
stånd.

Kommitténs förslag om torr läggnings nämndernas avveckling
och lantbruk singenjörsorganisationens anknytande
till lantbruksnämnderna har berörts i ett flertal yttranden, särskilt
från torrläggningsnämnder, hushållningssällskap och några länsstyrelser.
Med allenast ett par undantag har förslaget därvid avstyrkts.

Torrläggningsnämnden i Jönköpings län har tillstyrkt kommitténs förslag
i avseende å torrläggningsnämndernas avveckling, därvid nämnden uttalat,
att den anknytning av torrläggningsverksamheten till täckdikningsverksamheten
och rationaliseringen i övrigt, som man genom till hushållningssällskapen
anslutna torrläggningsnämnder velat skapa, gjorde det naturligt att
dessa nämnder uppginge i det organ, som komme att handhava den inre
rationaliseringsverksamheten, oavsett om detta bleve en nytillskapad statlig
lantbruksnämnd eller hushållningssällskapet. Däremot funne torrläggningsnämnden
icke den föreslagna ändringen i den till lantbruksingenjörsorganisationen
hörande personalens ställning påkallad, då den ledning och kontroll
över vattenavledningsverksamheten, som nu vore anordnad genom bland annat
torrläggningsnämnderna, syntes kunna överföras på det nya rationaliseringsorganet
utan att personalens hittillsvarande tjänsteställning i förhållande
till lantbruksslyrelsen därför rubbades.

I åtskilliga yttranden, i vilka förordats, alt den lokala verksamheten för
den inre rationaliseringen skulle handhavas av hushållningssällskapen, har
förespråkats, att torrläggningsnämnderna anslötes till hushållningssällskapen.
Uttalanden av denna innebörd ha gjorts av bland andra förvaltningsutskotten
i Östergötlands läns, Kalmar läns norra, Skaraborgs läns och Kopparbergs
läns hushållningssällskap samt torrläggningsnämnden i Västerbottens
län.

Föreningen statens lantbruksingenjörer, som helt avstyrkt kommitténs förslag
i förevarande del, har anfört följande.

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Det är elt önskemål, att olika rationaliseringsåtgärder så mycket som möjligt
samordnas, men föreningen vill ifrågasätta lämpligheten av den form,
som föreslagits och som innebär väsentlig ändring av den nuvarande organisationen
av torrläggningsverksamheten. Mot sådan ändring talar framför
allt den omständigheten, att de frågor, som torrläggningsverksamheten innefattar,
ofta äro av stor räckvidd och av omfattande ekonomisk betydelse,
fordra speciell behandling av särskilda organ och icke kunna inrymmas i
ett allsidigt rationaliseringsorgan, som på grund av anhopning av ärenden
och frågor av de mest skilda slag knappast kan ägna torrläggningsfrågorna
den ingående prövning, som de fordra. Föreningen anser sålunda icke att
alla de frågor som rationaliseringsärendena kräva med nödvändighet måste
sammanföras i ett och samma organ, utan att det önskvärda samarbetet
mellan olika tjänstemän bör kunna på annat men dock tillfredsställande sätt
genomföras.

Den nuvarande organisationen av torrläggningsverksamheten har framkommit
efter en mycket omsorgsfull och grundlig utredning genom 1942 års
torrläggningssakkunniga, och även om någon ingående erfarenhet på den
korta tid torrläggningsnämnderna arbetat ännu ej utvunnits, kan det från
föreningens sida vitsordas att densamma är ändamålsenlig och skapar förutsättningar
för befästande och utveckling av det önskvärda samarbetet mellan
de tjänstemän i statlig och i hushållningssällskapens tjänst, vilka handlägga
torrläggningsfrågorna. Även bör framhållas, att allt för ofta återkommande
omorganisationer med nödvändighet måste verka störande på den
praktiska verksamheten och skapa osäkerhet och mindre goda arbetsförhållanden.

Vad beträffar realprövningen av torrläggningsfrågor och framför allt den
tekniska granskningen av de ofta synnerligen omfattande och dyrbara anläggningar
och arbeten, som avdikningsverksamheten representerar, kan föreningen
icke finna att lantbruksnämnderna, sådana de föreslagits, inrymma
den speciella sakkunskap eller den erfarenhet, som härför är nödvändig.
Den ledande och kontrollerande verksamhet, som lantbruksstyrelsen i denna
del uppehåller, kan icke undvaras, och en decentralisering av avdiknings1''rågorna
på 26 olika och av varandra oberoende nämnder måste enligt föreningens
förmenande leda till oenhetlighet vid frågornas bedömande. Tilldelningen
av statsmedel kan ej på samma sätt som hittintills överblickas,
och ej heller kan en likartad bedömning av angelägenheterna göras för företag
i olika delar av landet.

Även i andra hänseenden synes jordbrukskommitténs förslag innebära en
direkt försämring av nuvarande förhållanden vad organisationen av torrläggningsverksamheten
beträffar. Då lantbruksingenjörerna för närvarande
äro ledamöter i torrläggningsnämnderna och deltaga i besluten, skulle de i
lantbruksnämnderna endast bliva föredragande. Om lantbruksnämnder verkligen
inrättas, ifrågasätter föreningen, om det kan vara riktigt att den sakkunnige,
som har ansvaret för de verkställda utredningarna och förslagen,
som bättre än någon annan i nämnden måste vara förtrogen med förrättningarnas
omfattning och innebörd och som under sin handläggning av
förrättningarna kommer i direkt kontakt med jordägarna och deras önskemål,
ej äger såsom beslutande medlem deltaga i ärendenas behandling och
bära del av ansvaret i besluten.

Att inordna lantbruksingenjörerna i lantbruksnämndernas tjänstemannastab
måste även ur andra synpunkter anses mindre lämpligt. I lantbruksingenjörernas
arbetsuppgifter ingå jämväl andra uppdrag än de, som avse
jordens torrläggning. Lantbruksingenjörerna ha sedan vattenlagens tillkomst
varit de tjänstemän, som handlagt det ojämförligt största antalet syneför -

Kanyl. Maj.ts proposition nr 75.

297

rättningar för kloakledningar och reningsanläggningar på landet och i mindre
samhällen. Denna verksamhet, som under de senaste åren blivit allt mer
aktuell och intensifierad, ligger icke inom lantbruksnämndens intresseområde,
sådant detta av jordbrukskommittén föreslagits. Ej sällan förekomma
förrättningar, där såväl torrläggningsintresset som kloakledningsintresset beröres
och där det ena av dessa intressen påfordrar medverkan från det
andra för anläggningars utförande eller utnyttjande, och därvid äro lantbruksingenjörerna
i regel förrättningsmän. Även andra uppgifter finnas,
exempelvis värdering av skada å mark genom uppdämning, där kraftintresse
kan påfordra rätt till visst intrång för utvinnande av kraft, vidare värdering
av skada genom förorening med mera, vilka uppgifter ej heller kunna
hänföras till lantbruksnämnderna.

En annan synpunkt, som ej beaktats i betänkandet och som berör lantbruksingenjörernas
ställning såsom förrättningsmän vill föreningen beröra.
Det har föreslagits, att lantbruksnämnderna i viss icke obetydlig omfattning
skola inköpa fastigheter, som erfordras för genomförande av yttre rationalisering.
Härvid måste det säkerligen ofta inträffa, att lantbruksnämnderna i
egenskap av jordägare komma att såsom sakägare ingå i de syneförrättningar
enligt 10 kap. vattenlagen, som av lantbruksingenjörerna och i viss utsträckning
av konsulenterna handläggas. Vid sådan förrättning avgiva synemännen
utlåtande innehållande besked rörande bland annat företagets omfattning
och utförande, kostnadsfördelning med mera, och dylikt utlåtande skall,
om detsamma vinner laga kraft, gå i verkställighet i den ordning, som för
laga kraftägande dom är stadgat. Det kan då ifrågasättas, om förrättningsmannen
såsom tjänsteman i nämnden kan handlägga sådan förrättning, om
ej jäv föreligger, då lantbruksnämnden ingår såsom sakägare. Att anlita förrättningsmän
från andra län i dylika fall torde bliva tidsödande och ur andra
synpunkter olämpligt.

Jämväl lantbruksstyrelsen har avstyrkt ändring i torrläggningsnämndernas
ställning. Härvid har anförts, att omfattningen av torrläggningsnämndernas
arbetsuppgifter och behovet av speciell sakkunskap vid avgörandet av
dessa ärenden påkallade, att den nuvarande organisationen av torrläggningsverksamheten
bibehölles, samt att en omorganisation av föreslagen art skulle
till stort men för verksamheten vålla ett avbrott i densamma på samma sätt
som skett vid tiden för torrläggningsnämndernas inrättande.

Med liknande motivering har ändring i torrläggningsnämndernas ställning
avstyrkts av bland andra länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län,
förvaltningsutskotten i Kronobergs läns, Kalmar läns södra, Gotlands läns,
Göteborgs och Bohus läns och Älvsborgs läns södra hushållningssällskap
samt flertalet torrläggningsnämnder.

Förvaltningsutskottet i Gotlands läns hushållningssällskap har vidare yttrat,
att torrläggningsnämnderna enligt utskottets uppfattning på ett föredömligt
sätt sammanknöte hushållningssällskapens och lantbruksingenjörernas
arbete på dikningsområdet samt att nämnderna praktiskt sett icke vore
så avlägsnade från hushållningssällskapen och deras verksamhet, som kommittén
synts antaga.

F orrläggning snämnden i Kalmar läns södra hushållningssällskaps område
har berört lantbruksingenjörernas arbetsbörda, därvid nämnden yttrat.

298

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

Torrläggningsnämnden vill framhålla att den nuvarande lantbruksingenjörsorganisationen
icke är tillräcklig för de arbetsuppgifter, som för närvarande
föreligga. Härom vittnar den stora arbetsbalans, som föreligger
inom nämndens område och efter vad nämnden har sig bekant inom samtliga
lantbruksingenjörsdistrikt. Förutsättningen för en minskning av denna
arbetsbalans torde icke i nämnvärd grad förbättras genom den organisation,
som av kommittén föreslagits.

Genom att behörighet för vissa jordbrukskonsulenter meddelats beträffande
utförande av laga syneförrättningar av mindre omfattning har teoretiskt
sett möjlighet beretts att minska antalet förordnanden för lantbruksingenjörerna
och därmed den stora arbetsbalansen. Men nämnden vill i
detta sammanhang starkt betona, att denna möjlighet icke torde komma att
få någon praktisk betydelse, enär jordbrukskonsulenterna icke ha tid över
för laga syneförrättningar, om de icke skola försumma de viktiga uppgifter,
som tillhöra deras arbetsområden, täckdikningsplanläggning, markkartering,
försöksverksamhet med mera. Behörighet att handlägga laga syneförrättning
av det slag, som meddelats åt jordbrukskonsulent i vissa fall, synes
även kunna meddelas hos lantbruksingenjörerna anställda förste assistenter
och assistenter med längre tids erfarenhet. Härigenom skulle påtalade
arbetsbalans på ett effektivare sätt kunna minskas än genom den till jordbrukskonsulent
meddelade behörigheten.

Kommitténs förslag, att lantbruksnämnderna skulle övertaga de frågor
rörande tillsynen över efterlevnaden av vanhävdslagstiftningen,
som nu handläggas av jordbrukskommissionerna, har — utöver
vad av det förut sagda framgår — huvudsakligen behandlats av 19U års
vanhävclsutredning och de flesta jordbrukskommissionerna.

Såväl vanhävd sutredning en som flertalet jordbrukskommissioner ha tillstyrkt
förslaget, och i samband därmed har i allmänhet uttalats, att den
föreslagna ändringen syntes väl motiverad.

Jordbrukslcommissionen inom Stockholms län och stöd har sålunda anfört
följande.

De frågor rörande tillämpningen av vanhävdslagstiftningen, som för närvarande
handläggas av kommissionerna, ha givetvis ett nära samband med
planerna på yttre rationalisering av jordbruket. Jordbrukskommissionen godtager
i princip kommitténs uppfattning att -— i den män särskilda vanhävdsbestämmelser
komma att gälla i fortsättningen -—- lantbruksnämnderna skola
övertaga jordbrukskommissionernas nuvarande uppgifter på området. Lokala
rationaliseringsorgan av lantbruksnämndernas eller likartad typ, som hos
sig för befattningstagande samla praktiskt taget alla uppgifter rörande jordbrukets
yttre och inre rationalisering, torde med erforderlig överblick kunna
bedöma och handlägga frågor rörande hävdande av jord, vidmakthållande av
byggnadsbestånd o. d. Ä andra sidan synes böra understrykas den ur praktiska
synpunkter betydande fördelen av att vid sidan av lantbruksnämnderna
och i nära kontakt med dessa — såsom nu är förhållandet mellan
egnahemsnämnderna och jordbrukskommissionerna —- upprätthalles ett
organ med huvudsakligen fiskaliska uppgifter. Skäl torde heller icke föreligga
att till rationaliseringsorganet överföra de arrendefrågor, som nu utgöra
en betydande del av jordbrukskommissionernas arbetsfält. Hithörande ärenden
äro av specifikt slag; för Stockholms läns vidkommande befinna de sig
i ständig tillväxt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

299

Jordbrukskommissionen i Kronobergs län har gjort följande uttalande.

Jordbruken i Kronobergs län äro till övervägande del hänförliga till småbruk.
Åkerjorden å dessa småbruk är mestadels svårbrukad. Till följd härav
ävensom till följd av bristen på arbetskraft inträffar det då och då att till
ålder kommen ägare av dylikt jordbruk ej längre förmår att bruka jorden
eller nöjaktigt underhålla byggnaderna. Försäljning av fastigheten är då vanligen
enda utvägen för att undvika alltför stor ekonomisk förlust. Före tillkomsten
av 1945 års lagstiftning om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
försåldes fastigheter i många fall till icke jordbrukare, som
numera icke nöjaktigt bruka jorden eller underhålla byggnaderna. Vid bedömandet
av frågan om vanhävd föreligger eller icke ställes jordbrukskommissionen
inför svårlösta ekonomiska problem beroende på huru 2 § i vanhävdslagen
skall i det särskilda fallet tolkas.

I många fall kan jordbruket vara lämpligt som utökning av angränsande
jordbruk. Kommissionen uppgör plan för sådan rationalisering men kan icke
genomföra planen. De blivande lantbruksnämnderna ha i detta avseende tilllagts
befogenheter, som möjliggöra sammanläggningar, omskiften med mera.
På grund härav synes det kommissionen vara riktigt, att lantbruksnämnderna
övertaga jordbrukskommissionemas uppgifter på vanhävdskontrollens område.
Jordbrukskommissionen har alltså ingenting att erinra emot kommitténs
förslag i vad det avser jordbrukskommissionemas framtida verksamhet.

Jordbrukskommissionen i Hallands län har tillstyrkt kommitténs förslag
men samtidigt ifrågasatt om icke jämväl på jordbrukskommissionerna ankommande
arrendeärenden borde överföras till lantbruksnämnderna. Jordbrukskommissionen
har därom anfört följande.

De av kommissionen hittills behandlade arrendefrågorna ha i allmänhet
rört dispens från i nya arrendelagen gällande bestämmelser angående byggnadsskyldighet,
och ha skälen för dispensansökningarna stått i nära samband
med frågan om jordbrukets rationalisering. Då jordbrukskommittén förutsatt
att lantbruksnämnderna skulle ha tillgång till juridiskt utbildad person, vilket
oftast erfordras vid behandling av arrendeavtal, skulle dylika frågor kunna
behandlas både snabbare och billigare än vad som nu är fallet. Därest det
skulle anses önskvärt att även arrendatorer vore representerade vid behandling
av arrendefrågor, kunde lantbruksnämnden eller den inom densamma
tillsatta delegationen vid behandling av dylika frågor eventuellt kompletteras
med någon representant från denna kategori, vilken i så fall lämpligen borde
väljas av hushållningssällskapet.

På liknande grunder ha jordbrukskommissionerna i Uppsala län, Älvsborgs
läns norra och södra hushållningssällskaps områden samt Norrbottens
län, vilka likaledes tillstyrkt förslaget, ifrågasatt en avveckling av jordbrukskommissionerna.

Jordbrukskommissionen i Örebro län har förordat anstånd med ändring i
jordbrukskommissionemas verksamhet, därvid jordbrukskommissionen vidare
anfört.

Då det ansetts lämpligt att, trots den betydande beskärningen av arbetsuppgifterna
för kommissionerna, bibehålla desamma, kan starkt ifrågasättas om
den överflyttning, som föreslagits, bör äga rum förrän erfarenhet vunnits
beträffande den lämpligaste organisationsformen för det framtida av staten
understödda rationaliseringsarbetet på jordbruksområdet. Den föreliggande
organisationsplanen torde under alla förhållanden böra bliva föremål för

300

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

översyn, vilket bland annat synes framgå av de i betänkandet i vissa detaljer
reservationsvis framförda synpunkterna. Härtill kommer att frågan om uppsikt
rörande vanhävd knappast synes vara så nära sammanhängande med
rationaliseringsarbetet, som av betänkandet tyckes framgå. Att en jordbruksfastighet
blir utsatt för vanhävd eller grov vanskötsel torde knappast kunna
bedömas ur enbart rationaliseringssynpunkt. Det torde snarare ligga så till,
att, därest vissa jordarealer eller byggnader av rationaliseringshänsyn icke
komma till användning, som ursprungligen avselts, det är av vikt att genom
andra kulturåtgärder eller i fråga om byggnader genom bortforsling eller ombyggnader
tillses att icke något men uppstår genom företagna omläggningar i
driften. Vidare kunna förvisso föreligga fall, där vanhävd kan konstateras,
utan att detta förhållande kan sättas i samband med några egentliga rationaliseringsåtgärder.

Anstånd med avgörandet av förevarande fråga har förordats jämväl i yttranden
av jordbrukskommissionerna i Västemorrlands och Västerbottens län.

Förslaget har helt avstyrkts av jordbrukskommissionerna i Skaraborgs
och Värmlands län. Såsom grund för sin mening har förstnämnda jordbrukskommission
uttalat, att den verksamhet av fiskalisk karaktär, som beträffande
vanhävdsfallen ankomme på jordbrukskommissionerna, borde handhavas
av organ, vilka vore fristående från rationaliseringsorganen, enär sistnämnda
organ borde för jordbrukarna framstå såsom enbart uppbyggande
krafter i samhället. Självklart vore emellertid, att ett intimt samarbete måste
förekomma mellan jordbrukskommissionerna och rationaliseringsorganen.

Kommitténs förslag angående lantbruksnämndernas sammansättning
och organisation i övrigt har i regel ej föranlett erinran.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat, att organen för den yttre
rationaliseringen, oavsett om de komme att utgöras av de av kommittén föreslagna
lantbruksnämnderna eller skulle tillskapas genom utbyggnad av förut
befintliga organ, borde erhålla den sammansättning, som kommittén föreslagit
för lantbruksnämnderna, varigenom organen skulle bliva mer lämpade
än de nuvarande egnahemsnämnderna att åstadkomma ett för rationaliseringen
i dess helhet nödvändigt och framgångsrikt samarbete mellan de olika
rationaliseringsorganen i länet. Uttalanden av samma innebörd ha gjorts av
förvaltningsutskottet i Skaraborgs läns hushållningssällskap, i vars yttrande
länsstyrelsen i länet instämt, och av Norrbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott. Länsstyrelsen i Hallands län har, samtidigt som länsstyrelsen
förklarat sig ansluta sig till förslaget i förevarande del, framhållit, att
det med hänsyn till de stora befogenheter, som med full rätt tillagts lantbruksnämnderna,
samt till de svårbemästrade och grannlaga frågor dessa
nämnder finge att behandla vore av största vikt, att till lantbruksdirektörer
utsåges personer med fullgoda kvalifikationer för uppgiften. Enligt länsstyrelsens
mening vore det icke under alla förhållanden nödvändigt att lantbruksdirektören
ägde högre lantbruksutbildning, utan det borde i främsta
rummet tillses, att han hade stor praktisk erfarenhet rörande jordbruksförhållanden
och förmåga att på ett friktionsfritt sätt samarbeta med jordbrukarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

301

Erinringar mot den föreslagna sammansättningen av lantbruksnämnderna
ha framställts av bland andra egnahemsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
Riksförbundet landsbygdens folk och Svenska lantarbetare förbundet. Sålunda
har Riksförbundet landsbygdens folk uttalat, att det syntes förbundet som
om genom den föreslagna sammansättningen av rationaliseringsorganen inflytandet
alltför höggradigt lagts i statens händer, medan jordbrukarnas möjlighet
att göra sina åsikter gällande vore nästan obefintlig, samt hävdat, att
jordbrukarnas fackliga organisationers länsförbund borde erhålla rätt att i
lantbruksnämnderna utse exempelvis två ledamöter. I detta sammanhang har
förbundet anfört.

Om lantbruksnämnderna för detta ändamål behöva utvidgas något, bör
en sådan utvidgning göras. Det bör vidare föreskrivas, att de två av hushållningssällskapen
utsedda ledamöterna alltid skola vara jordbrukare. För
ordförandeposten måste krävas att den besättes med en i praktiska jordbruksförhållanden
väl insatt person, som åtnjuter allmänt förtroende bland
jordbrukarna. Ordföranden i hushållningssällskapens förvaltningsutskott
bör icke kunna utses till ordförande, därest han icke är eller har varit praktisk
jordbrukare.

Svenska lantarbetareförbundet har uttalat, att lantbruksnämndernas arbete
i hög grad berörde lantarbetarna, särskilt med hänsyn till att nämnderna
enligt förslaget skulle handhava verksamheten för förbättring av bostäder
å jordbruksfastigheter, samt att därför tillfälle borde beredas lantarbetarna
att utse representanter i nämnderna.

Egnahemsstyrelsen har anfört följande.

Styrelsen delar kommitténs uppfattning att det är av vikt, att hushållningssällskapen
erhålla sådan representation i lantbruksnämnderna, att
bästa möjliga garantier erhållas för upprätthållande av ett intimt och friktionsfritt
samarbete mellan nämnderna och sällskapen. Styrelsen kan emellertid
icke finna, att tillräckligt bärande motiv anförts för att det för vinnande
av nämnda syfte skulle vara påkallat att giva hushållningssällskapen
så stark representation som enligt kommitténs förslag skulle bliva fallet,
d. v. s. att av nämndens sju ledamöter (inklusive ordföranden) två ledamöter
skulle utses av vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott och
därjämte sällskapets sekreterare ingå såsom självskriven ledamot. Enligt
styrelsens mening bör hushållningssällskap få anses för erhållande av betryggande
samarbete mellan nämnden och sällskapet fullt nöjaktigt representerat
i nämnden, därest sällskapets förvaltningsutskott erhölle rätt att utse
två ledamöter; därvid skulle alltså sällskapets sekreterare ej vara självskriven
såsom ledamot utan ingå i nämnden endast om han därtill utsåges av
förvaltningsutskottet. 1 fråga om ordförandeskapet i lantbruksnämnd vill
styrelsen understryka, att detta bör fattas som ett uppdrag av maktpåliggande
art, vilket kommer att kräva, att innehavaren har ej endast intresse
utan även tid till övers för dess fullgörande. En kraftig och intresserad ledning
från ordförandens sida torde vara en av förutsättningarna för att nämnden
skall ha god framgång i sitt grannlaga och svåra värv. Under sådana
förhållanden och med kännedom om hur mången förvaltningsutskottsordlörande
redan förut är strängt upptagen av mångahanda sysslor och uppdrag
vill det synas egnahemsstyrelsen sannolikt, att det av kommittén, låt
vara i försiktiga ordalag, framförda önskemålet, alt samma person skall vara
ordförande i lantbruksnämnden och hushållningsällskapets förvaltningsutskott,
skall befinnas endast sällan kunna uppfyllas.

302

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Kommittén har förutsatt — givetvis med all rätt — att lantbruksnämnd
vid fullgörande av många av sina uppgifter skall finna sig vara i behov av
tillgång till sakkunskap på speciella områden, särskilt beträffande fastighetsbildningsfrågor,
skogsvård och arbetsmarknadsförhållanden. Kommittén har
därför föreslagit, att överlantmätaren, länsjägmästaren och någon representant
för länsarbetsorganet böra såsom sakkunniga deltaga i behandlingen
av frågor av större vikt, som röra deras verksamhetsområden; dessa sakkunniga
skulle äga rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Denna
tanke finner egnahemsstyrelsen i och för sig principiellt riktig men anser
den föreslagna anordningen i vad avser lantbruksnämnds tillgodoseende med
sakkunskap på fastighetsbildningsväsendets område knappast nöjaktig. Lantbruksnämnds
verksamhet för yttre rationalisering blir ju i hög grad ett sysslande
med frågor om förstärkning av brukningsdelar med tillskottsjord, sammanslagning
av brukningsdelar, omskiften med mera; alltsammans åtgärder,
som ej kunna genomföras utan jorddelningsorganens medverkan och godkännande.
I dylika fastighetsbildningsfrågor blir ej lantbruksnämnd någon
bestämmande instans utan avgörandet härom ligger hos jorddelningsmyndigheterna,
d. v. s. överlantmätare, ägodelningsdomare och ägodelningsrätt.
Det framstår vid sådant förhållande klart, hur viktigt det är för ett framgångsrikt
bedrivande av den yttre rationaliseringen, att lantbruksnämnderna
i denna verksamhet intimt samarbeta med lantmäteriväsendets representanter
i orten. För tillgodoseende av nu berörda synpunkt är det såsom jämväl
kommittén förutsatt erforderligt att lantbruksnämnd skall äga möjlighet
att nära samarbeta med överlantmätaren i länet. I avseende härå vill egnahemsstyrelsen
erinra, att redan nu vederbörande överlantmätare är såsom
ordförande eller ledamot knuten till egnahemsnämnden i ett flertal län. En
sådan anknytning till lantmäteriväsendet har visat sig synnerligen värdefull.
Det kan därför ej anses tillfredsställande att blod ställa överlantmätaren vid
nämndens sida såsom sakkunnig utan han bör givas ställning av ledamot och
medbeslutande i nämnden. Det synes styrelsen vara en för den yttre rationaliseringsverksamhetens
framgångsrika bedrivande synnerligen viktig förutsättning,
att förtroendefull samverkan kommer till stånd mellan lantbruksnämnderna
och lantmäteriväsendet. För sådan verksamhet, varom bär är
fråga, förefinnes utan tvivel redan starkt intresse hos flertalet lantmätare;
det är av vikt, att detta intresse tillvaratages och nyttiggöres i rationaliseringsverksamheten.

Jämväl lantmäteristgrelsen har ansett, att det skulle vara fördelaktigt att
vederbörande överlantmätare vore självskriven ledamot av lantbruksnämnden,
därvid styrelsen vidare yttrat.

Det har bland rikets överlantmätare väckt en viss misstämning, att de icke
beretts plats som ledamöter i lantbruksnämnderna. Denna inställning är väl
förståelig med tanke på deras visade stora intresse för jordpolitiken och deras
nyckelställning i den jordpolitiska kontrollen. Nu kan ju invändas, att
överlantmätarnas ställning som jorddelningsmyndighet, vari ligger att de
ha att pröva och fastställa eller i första hand avvisa fastställelse å skedda
jorddelningsförrättningar, icke skulle låta förena sig med att de i lantbruksnämnderna
deltaga i beslut om dylika åtgärder. Skillnaden mellan den
rådgivande ställning kommittén velat giva överlantmätarna och den ställning
de i nämnda avseende skulle få som ledamöter, torde dock till gagnet bliva
ingen.

Att överlantmätaren borde ingå som ledamot i lantbruksnämnden har vidare
uttalats av, bland andra, jordbrukskommissionen i Gävleborgs län, vil -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 303

ken vidare anfört, att även länsjägmästaren borde vara självskriven ledamot
av nämnden.

Sveriges lantmätare förening har uttalat, att — även om planeringsverksamheten
tillgodosåges med lantmäteriteknisk sakkunskap — lantbruksnämnderna
komme att behöva utredningar och upplysningar från länens
lantmäterikontor i sådan utsträckning, att en utökning av den kvalificerade
personalen å dessa kunna bliva erforderlig, samt därefter fortsatt.

Att härvid, såsom kommittén ifrågasatt, ställa viss personal direkt till
lantbruksnämndens förfogande synes emellertid icke lämpligt. Större smidighet
i organisationen och bättre effektivitet i arbetet torde ernås, därest
det överlåtes åt överlantmätaren att allt efter arten och omfattningen av förekommande
arbeten fördela och leda dessa. Detta bör icke på något sätt försämra
möjligheterna att upprätthålla nära kontakt och ett fullgott samarbete
mellan lantbruksnämnderna och överlantmätarna. Snarare torde den av
kommittén ifrågasatta anordningen kunna befaras medföra friktionsrisker
genom störningar i arbetsordningen inom kontoren.

Liknande mening har uttalats av lantmäteristyrelsen.

Statens arbetsmarknadskommission har under framhållande av arbetskraftsfrågornas
betydelse för rationaliseringsverksamheten anmärkt, att i
länsorganen för den yttre och inre rationaliseringen borde finnas en representant
för länets arbetsmarknadsorgan.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett, att vid inrättande av lantbruksnämnder
försiktigheten bjöde, att organisationen från början begränsades
för att utbyggas först i mån av behov.

Egnahemsstyrelsen har uttalat, att styrelsen förutsatte, alt sådana spörsmål
som arten och antalet tjänster hos lantbruksnämnderna samt fördelningen
av arbetsuppgifter å befattningshavarna o. d. komme att sedermera
göras till föremål för närmare överväganden, och att styrelsen därför icke
nu upptagit dessa spörsmål till behandling. Härefter har styrelsen anfört.

I avseende å organisationen av ärendenas handläggning hos lantbruksnämnd
vill egnahemsstyrelsen beträffande tvenne punkter framföra erinringar
mot vad kommittén uttalat. Kommittén framhåller, att arbetet med
den yttre rationaliseringen intar en så central ställning bland lantbruksnämndens
arbetsuppgifter, att lantbruksdirektören bör i huvudsak avdelas
för detta arbete. Även om kommittén därefter vid uppdragande av riktlinjer
för organisationen av nämndernas arbete uttalar, att ledningen av lantbruksnämnds
arbete bör omhänderhavas av nämndens direktör, framgår dock —
bland annat även av den till sistnämnda uttalande omedelbart fogade meningen,
att direktören särskilt bör ha hand om arbetet med yttre rationalisering —
att avsikten är att nämndens övriga arbetsuppgifter skulle i stort sett fullgöras
av andra utan att behöva betunga direktören. En sådan ordning finner egnahemsstyrelsen
icke lämplig. Mot alt lantbruksdirektören själv i särskild
grad ägnar sina krafter åt den yttre rationaliseringen är givetvis intet att
erinra. Men vid sidan härav måste uppställas som ett oeftergivligt krav, att
direktören utövar effektiv ledning av och tillsyn över nämndens hela arbete
i dess olika förgreningar. I spetsen av en organisation av lantbruksnämnds
betydande omfattning måste slå eu ledare, som med fast hand kan leda och
organisera arbetet. Eljest kan det hela lätt snedvridas och förlora den erforderliga
effektiviteten.

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

I fråga om den sociala egnahemsverksamheten uttalar kommittén, att
denna verksamhet bör anförtros åt den personal, som handlägger löpande
administrativa uppgifter. Kommittén tänker sig att för utförande av administrativt
arbete, såsom granskning i formellt avseende av ansökningar om
lån och bidrag, utbetalning av lån och bidrag, indrivning av räntor, amorteringar
och arrenden med mera, skulle organiseras en administrativ avdelning
inom nämnden. Föreståndaren för denna avdelning borde ha juridisk
utbildning. Vidare skulle å avdelningen finnas eu kamrer och en kassör. Avdelningen
skulle sortera under nämndens direktör, men kommittén uttalar,
att arbetet bör vara ordnat så, att direktören i praktiken ej i nämnvärd utsträckning
behöver befatta sig med avdelningens arbete. Denna av kommittén
tilltänkta ordning för handläggning av ärenden avseende den sociala
egnahemsverksamheten finner egnahemsstyrelsen icke nöjaktig. Inom denna
verksamhetsgren, som hittills varit och även i fortsättningen torde bliva av
betydande omfattning, erfordras framför allt tillgång till god sakkunskap
på jordbrukets och särskilt jordbruksekonomiens område för eu rätt prövning
av frågor om statligt stöd för förvärv av jordbruksegnahem och dessas
upprustning i olika avseenden. Styrelsen vill erinra, att slutlig sådan prövning
regelmässigt måste föregås av besiktning å stället för bedömande av
jordbrukets beskaffenhet och behov av vidare upprustning, prisets skälighet
med mera, allt frågor som kräva agronomisk sakkunskap. Härav framgår, att
det icke kan vara riktigt att lägga handläggningen av dylika frågor å befattningshavare
med juridisk och kameral utbildning. Att nämnderna förses med
tillräcklig personal med agronomisk kompetens för att även kunna handlägga
dylika ärenden synes styrelsen nödvändigt.

Frågan om rationaliseringsorganens tillgodoseende med sakkunskap i
byggnadsfrågor har berörts av statens byggnadslånebyrå.

Med hänsyn bil den rent formella skiljegräns, som föreslagits skola
gälla mellan jordbruksfastighet och annan fastighet, är det synnerligen
angeläget, att en intim kontakt och ett gott samarbete upprätthållas mellan
de jordbrukspolitiska och bostadspolitiska organisationerna; den självklara
nödvändigheten av att stödverksamheten i avseende å de olika bostadskategorierna
blir likvärdig utgör ytterligare ett starkt motiv härför. Byggnadslånebyrån
vill fördenskull föreslå, att de på respektive områden arbetande
lokala organisationerna knytas till varandra på ett sådant sätt, att en fullgod
garanti föreligger för enhetlighet och planmässighet vid bedömningen
av bostadsfrågor. En tänkbar utväg att uppnå detta resultat synes vara, att
lantbruksnämnderna och länsbostadsnämnderna obligatoriskt anlita samma
organ för rådgivning i byggnadsfrågor. I detta hänseende har nu jordbrukskonnnittén
föreslagit, att Lantbruksförbundets byggnadsförening skall — sedan
vissa förändringar i dess styrelse vidtagits — lämna lantbruksnämnderna
erforderligt tekniskt biträde; föreningen förutsättes komma att övertaga
de ritkontor, som för närvarande finnas hos egnahemsnämnderna i de
fyra nordligaste länen och Värmland. Byggnadslånebyrån finner detta förslag
väl motiverat och har för sin del intet att erinra mot att föreningen fullgör
tekniska uppgifter åt jämväl länsbostadsnämnderna, vilka härvid antagits
komma att få sin verksamhet begränsad till enbart landsbygdens bostadsförhållanden.
Bland de tekniska uppgifterna torde emellertid komma
att ingå bland annat kostnadsberäkningar avseende byggnadsföretag, som
skola utföras med stöd av statliga lån eller bidrag. Därest lantbruksnämnder
och länsbostadsnämnder självständigt skola bevilja lån och bidrag, kommer
alltså, förutsatt alt nämnderna sakna möjlighet till överprövning av uppgjorda
kostnadsberäkningar, statsunderstöd att utmätas på grundval av be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

305

räkningar, som utförts inom ett icke statligt organ —• något som ur principiell
synpunkt kan te sig betänkligt. Med hänsyn härtill torde det bliva
nödvändigt tillse, att det låne- och bidragsbeviljande organet utrustas med
befattningshavare, som kunna utföra erforderlig kostnadsgranskning. I de
fall, där enskild person anlitat Lantbruksförbundets byggnadsförening för
att uppgöra plan till ett byggnadsföretag, för vars utförande statsunderstöd
sökes, måste vidare av naturliga skäl en allsidig prövning av företaget från
statsmyndighetens sida äga rum; i den mån de lokala nämnderna skola
självständigt avgöra låne- och bidragsärenden, måste de sålunda få egna sakkunniga
för berörda arbetsuppgifter. Dessa sakkunniga böra enligt byggnadslånebyråns
mening vara gemensamma för lantbruks- och länsbostadsnämnder.

Samma fråga har behandlats jämväl av egnahemsstyrelsen, vilken anfört
följande.

Egnahemsstyrelsen vill framhålla, att frågan innefattar problem som på
en gång äro mycket betydelsefulla och svårlösta. Jordbrukets byggnadskostnader
torde komma att utgöra en av de största posterna i det tänkta rationaliseringsprogrammet
och husbyggandets tekniskt-organisatoriska sida har
ständigt utgjort en stötesten inom hittills bedriven stödverksamhet av detta
slag. Det får därför anses påkallat, att dessa frågor före ett slutligt ställningstagande
upptagas till grundligt övervägande, så mycket mera som man
på olika håll genom utredningar och praktisk verksamhet nått fram till erfarenheter,
som i samlat och bearbetat skick torde kunna giva vissa anvisningar
i avseende å de nu åsyftade problemen.

Det förefaller, som om kommittén förbisett, att man här har att göra med
två olika frågor, när den gör gällande, att den byggnadstekniska sakkunskap,
som en lantbruksnämnd kan vilja göra anspråk på, skall ha till huvuduppgift
att planlägga och rita hus. I själva verket torde det för lantbruksnämndernas
del vara fråga om att äga tillgång till särskild sakkunskap vid
ärendenas prövning och byggnadsverksamhetens allmänna övervakning, medan
projekteringen som sådan huvudsakligen är en fråga om service gentemot
allmänheten. I sina över förevarande betänkande avgivna yttranden
ha så gott som samtliga egnahemsnämnder, som ej ha egna byggnadskontor,
starkt framhållit, hurusom erfarenheterna av den nuvarande ordningen i
fråga om byggnadssakkunskapens tillgodoseende otvetydigt givit vid handen,
att för objektivt bedömande och granskning av såväl av Lantbruksförbundets
byggnadsförening som av andra upprättade ritningar och förslag till
byggnadsföretag egnahemsorganen måste själva inom sig ha tillgång till
byggnads teknisk expertis. Egnahemsstyrelsen vill för egen del vitsorda riktigheten
av denna nämndernas uppfattning.

Ett utanför egnahemsorganisationen stående enskilt byggnadsrådgivande
företag måste i första hand, såsom också framhållits av kommittén, inrikta
sig på att vara sin uppdragsgivares, d. v. s. allmänhetens, förtroendeman
och kan följaktligen icke på samma gång företräda den anslagsbeviljande
myndighetens intressen, då dessa, som icke sällan sker, gå på en motsatt linje.
Detta kan gälla projektens princip- och detaljutformning men blir särskilt
framträdande i fråga om byggnadskostnadsbedömningen. Man kan icke heller
anse det principiellt riktigt, att ett enskilt eller halvenskilt företag skulle
få i uppdrag att granska och bedöma de projekt, som härröra från konkurrerande
företag eller fackmän, samtidigt som dess egen projekteringsvcrksamhet
ställdes utanför ett opartiskt bedömande. De anförda svårigheterna
ha tydligt kommit till uttryck inom det nuvarande samarbetet mellan

liihany till riksdaachs protokoll 1947. 1 samt. Nr 7~>. 2

306

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

egnahemsnämnderna och Lantbruksförbundets byggnadsförening, där föreningen
helt naturligt varit att betrakta såsom en av statsmakterna auktoriserad
serviceorganisation till tjänst åt allmänheten, medan nämnderna
själva så gott som helt varit hänvisade till sin egen och centralorganets kompetens
vid byggnadsfrågornas prövning.

Enligt egnahemsstyrelsens mening är det därför ofrånkomligt, att i lantbruksnämndernas
organisation beredes plats för erforderlig kvalificerad byggnadssakkunskap
för att sätta nämnderna i stånd att verkställa ett sakkunnigt
och objektivt bedömande av de med rationaliseringsverksamheten sammanhängande
byggnadsfrågorna och för utövande av allmän övervakning över
ifrågavarande byggnadsverksamhet.

Ett närmare och grundligt övervägande av byggnadssakkunskapens tillgodoseende
hos lantbruksnämnderna bör såsom redan anförts ske i samband
med den slutgiltiga detaljutformningen av dessas organisation. Innan
ett sådant övervägande skett, bör man ej fastlåsa frågan genom att binda
sig för en viss linje. I avseende å formen för tillhandahållande av sådan
sakkunskap vill egnahemsstyrelsen här endast uttala, att det för de läns
vidkommande, där egnahemsorganen för närvarande äro utrustade med egna
byggnadskontor, torde med hänsyn till omfattningen av den statsunderstödda
byggnadsverksamheten å jordbruksfastigheter och förhållandena i övrigt i
dessa län få antagas vara ändamålsenligt att jämväl i fortsättningen bibehålla
dylika byggnadskontor därstädes.

Uttalanden av liknande innebörd ha gjorts från åtskilliga håll, däribland
av Svenska arkitekters riksförbund, vilket anfört följande.

Enligt förbundets mening bör en klar skiljelinje dragas mellan å ena sidan
den projekterande verksamheten och å andra sidan den statliga granskningsoch
kontrollverksamheten. Det är därvid synnerligen viktigt, att dessa uppgifter
omhänderhavas av skilda personer eller organ, vilken princip numera
allmänt godtagits beträffande bebyggelsen i städer och tätorter. Det måste
nämligen utan vidare anses olämpligt, att ett visst projekteringsorgan anförtros
granskning och kostnadsprövning av de projekt, som det själv uppgjort,
och ej heller skapar det förtroende, om ett dylikt organ sättes att granska
byggnadsprojekt, som härröra från konkurrerande företag eller enskilda. Då
det väl får antagas, att Lantbruksförbundets byggnadsförening ser som sin
huvuduppgift att vara ett jordbrukets arkitektkontor, anser förbundet det
riktigast, att de frågor som sammanhänga med statens prövning av byggnadsärendena
lösas på annat sätt än det av kommittén föreslagna.

Jordbrukskommissionen i Södermanlands län har yttrat, att det från synpunkten,
att de lokala organens kamerala arbete skulle löpa så effektivt och
affärsmässigt som möjligt efter moderna metoder, syntes önskvärt, att centralt
anställd resekonsulent stode organen till förfogande med råd och upplysningar.

Önskvärdheten av att vägorganisationens sakkunskap i fråga om det enskilda
vägnätet utnyttjades har påpekats av bland andra länsstyrelsen i Örebro
län, och lantmäteristyrelsen har uttalat, att lantbruksnämnderna borde
vara representerade vid vägförrättningar enligt enskilda väglagen för tillgodoseende
av rationaliseringsintressena samt att motsvarande borde gälla i
fråga om skogsvägarna.

Kommitténs förslag i fråga om ortsorgan för lantbruksnämnderna
har berörts endast i ett fåtal yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

307

Länsstyrelsen i Värmlands län har ifrågasatt, huruvida icke det föreslagna
antalet ledamöter i ortsorganen vore för litet, samt vidare yttrat, att det i
varje fall borde finnas möjlighet att inom de kommuner, där det icke ansåges
lämpligt med flera ortsorgan, kunna utöka antalet ledamöter till förslagsvis
fem.

Under framhållande av att det redan nu i viss utsträckning förelåge svårigheter
att besätta de kommunala organen med lämpliga personer har jordbrukskommissionen
i Värmlands län ifrågasatt, om det icke jämväl för de
större kommunernas vidkommande kunde anses tillfyllest med allenast ett
ortsorgan, därest detta utökades till att omfatta ordförande och fyra ledamöter.

Egnahemsstyrelsen har icke framställt någon erinran mot förslaget såvitt
angår antalet ledamöter men förordat, att båda ledamöterna i ortsorganet
utsåges av kommunalfullmäktige eller å kommunalstämma, enär hushållningssällskapets
vederbörande underavdelning i orten numera med hänsyn
till sina begränsade uppgifter finge antagas ha jämförelsevis ringa utblick
över näringslivet i orten. Härjämte har styrelsen förordat, att biträde av
vederbörande distriktslantmätare eller dennes närmaste man å distriktsexpeditionen
skulle tillförsäkras ortsorganen vid utförande av planeringsarbete.

Statskontoret har yttrat.

Statskontoret har uppmärksammat, att ortsorganen icke tänkts vara utrustade
med någon kanslipersonal, utan förutsättes den administrativa delen
av ortsorganets arbete i första hand böra åvila ordföranden. I kostnadsberäkningen
har årskostnaden för arvoden räknats så lågt som till 450 kronor
för varje lokalorgan. Om härav antages belöpa cirka 300 kronor på ordföranden,
måste denna ersättning sägas vara mycket låg, därest ordföranden
tillika skall svara för kansligöromålen. Denna del av kostnadskalkylen torde
säkerligen visa sig icke vara hållbar.

Riksräkenskapsverket har ifrågasatt, om det vore möjligt att i längden
ålägga ortsorganets ordförande arbetsuppgifter av den omfattning och beskaffenhet,
som av kommittén förutsatts, utan att antingen arbetsbiträden
tillförsäkrades honom eller den för hans del föreslagna ersättningen, som
vore synnerligen blygsam, höjdes.

Vad angår förslaget om bildande av ett centralorgan för hela
rationaliseringsverksamheten, så har detta tillstyrkts i flertalet
av de yttranden, i vilka frågan berörts. Sålunda har förslaget på den av
kommittén anförda motiveringen biträtts av statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens livsmedelskommission, förvaltningsutskotten i Stockholms
läns och stads, Kalmar läns södra, Hallands läns, Göteborgs och Bohus läns,
Gävleborgs läns och Västerbottens läns hushållningssällskap, torrläggningsnämnden
i Blekinge län och Sveriges lantbruks förbund.

Riksräkenskapsverket har i denna fråga anfört.

Riksräkenskapsverket har i likhet med kommittén övervägt möjligheten
alt för framtiden bibehålla två ämbetsverk, varav det ena, motsvarande den

308

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

nuvarande egnahemsstyrelsen, skulle handlägga frågor avseende den yttre
rationaliseringen samt de delar av den inre rationaliseringen, som äro av väsentlig
betydelse för bildande av nya jordbruk, medan övriga jordbruksärenden
skulle kvarligga i det andra verket, lantbruksstyrelsen. En sådan anordning
finge emellertid till följd, att egnahemsstyrelsen i sin nya form bleve
det centrala organet för de ärenden, som äro av dominerande betydelse för
jordbrukspolitiken, medan ärenden, som i detta hänseende intaga en mindre
central plats, skulle hänvisas till lantbruksstyrelsens handläggning. Riksräkenskapsverket
har svårt inse det rationella i en sådan ordning. Trots de olägenheter,
som kunna vara förenade med bildandet av ett så stort ämbetsverk
som den föreslagna lantbruksstyrelsen, anser sig riksräkenskapsverket
för sin del böra förorda kommitténs förslag i denna fråga.

Förslaget har i nu ifrågavarande del avstyrkts av lantbruksstyrelsen och
egnahemsstyrelsen, varjämte tveksamhet i frågan uttalats av statistiska centralbyrån
och jordbrukskommissionen i Kristianstads län.

Lantbruksstyrelsen har liksom egnahemsstyrelsen understrukit vad kommittén
anfört därom, att ett gemensamt centralorgan för samtliga rationaliseringsfrågor
skulle kunna bliva alltför stort, därvid lantbruksstyrelsen anfört
följande.

Till det föreslagna gemensamma centralorganet skulle icke blott överföras
lantbruksstyrelsens och egnahemsstyrelsens nuvarande arbetsuppgifter
utan även föras nya mycket omfattande och svårbemästrade arbetsuppgifter,
avseende den yttre rationaliseringen. Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning
kommer det att bliva omöjligt för det nya ämbetsverkets ledning att hålla
ihop hela denna omfattande och delvis även artskilda verksamhet. Chefen
för det nya ämbetsverket, på vilken ansvaret för verksamhetens ändamålsenliga
bedrivande och utveckling närmast vilar, kan knappast förutsättas
bliva i stånd att så ingående följa de olika verksamhetsgrenarna, som detta
ansvar i verkligheten kräver, och han torde snart komma att befinna sig
i den situationen, att ledningen glider honom ur händerna och de olika avdelningarna
arbeta åt var sitt håll utan sammanhang med det hela. Vad
särskilt beträffar verksamhetens effektivitet torde det icke råda någon som
helst tvekan därom, att de största förutsättningarna för ett effektivt och målmedvetet
arbete äro tillfinnandes, om en uppdelning av arbetsuppgifterna
med beaktande av deras inbördes samband sker å tvenne skilda organ.
Enligt lantbruksstyrelsens förmenande är också en dylik uppdelning uti
förevarande fall möjlig utan att därigenom rationaliseringsverksamheten i
dess helhet behöver bliva lidande. Samråd mellan de båda centralorganen
bör givetvis etableras i erforderlig utsträckning för vinnande av samklang
och enhetlighet i de olika rationaliseringsåtgärderna. De specialuppgifter,
som för närvarande åligga egnahemsstyrelsen, till stor del ren affärsverksamhet,
låt vara med social betoning — kreditgivning samt inköp och försäljning
av fastigheter — äro av sådan art, att de icke gärna böra hopföras
med de allmänna förvaltningsuppgifter berörande jordbruket, som tillkomma
lantbruksstyrelsen. Fastmera måste det anses vara till fördel, att dessa specialuppgifter,
som i och för sig äro mycket viktiga och förenade med stort
ansvar och som kvantitativt sett även äro mycket betydande, organisatoriskt
sett hållas skilda för sig, enär de eljest komma att verka tyngande på förvaltningen
av de mera allmänna åtgärderna för jordbrukets främjande.

Vidare har lantbruksstyrelsen uttalat, att ändring av bestående organisationsförhållanden
icke borde ske utan verkligt starka skäl, vilka emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

309

i denna fråga icke förelåge, samt att ändringar regelmässigt orsakade rubbningar
och avbrott i den berörda verksamheten till men för dess vidare utveckling
och fortgång. Med erinran om sin uppfattning, att hushållningssällskapen,
egnahemsnämnderna och torrläggningsnämnderna borde bibehållas
i huvudsak vid sin nuvarande organisation och med nuvarande arbetsuppgifter,
har lantbruksstyrelsen fortsatt.

Vinner denna styrelsens uppfattning statsmakternas gillande, synes den
centrala organisationen för lantbruksförvaltningen därmed vara given. Det är
då naturligt, att även den centrala organisationen bibehålies i stort sett oförändrad
med tvenne förvaltningsmyndigheter, lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen,
med viss påbyggnad särskilt för egnahemsstyrelsens del med
hänsyn till den utvidgade verksamheten på den yttre rationaliseringens område.
Till lantbruksstyrelsen skulle sålunda läggas åtgärderna för jordbrukets
inre rationalisering och driftsrationaliseringen och till egnahemsstyrelsen
de statliga åtgärderna för den yttre rationaliseringen. Någon överflyttning
till egnahemsstyrelsen av torrläggningsärendena skulle vid sådant förhållande
icke ske. Byggnadsrationaliseringen vid jordbruket, som i detta
sammanhang räknats till den inre rationaliseringen och till följd härav,
enligt det förestående, närmast borde tillföras lantbruksstyrelsens förvaltningsområde,
torde dock lika väl kunna betraktas såsom tillhörande den
yttre rationaliseringen, med vilken den ovedersägligen har ett påtagligt samband,
och därför även i fortsättningen böra handhavas av egnahemsstyrelsen
som centralorgan. Till denna myndighet torde även böra läggas den centrala
handläggningen av ärenden rörande de av jordbrukskommittén föreslagna
statliga kontantbidragen till mindre jordbruk, därest dylika bidrag beslutas
av Kungl. Majrt och riksdagen.

I fråga om det principiella bedömandet av kommitténs förslag i förevarande
del har egnahemsstyrelsen givit uttryck åt i stort sett samma synpunkter
som anförts av lantbruksstyrelsen.

Statistiska centralbyrån har såsom grund för sin tveksamhet i avseende å
förslaget i förevarande del angivit dels att tillskapandet av ett nytt centralt
organ lätt skulle kunna åstadkomma en skadlig splittring inom den statliga
centralförvaltningen på jordbrukets område, dels ock att en betydande kostnadsökning
för staten förutsattes skola uppkomma. Genom utbyggnad i erforderlig
grad av redan förefintliga institutioner skulle enligt centralbyråns
mening enhetligheten inom förvaltningen bevaras samtidigt som kostnaderna
skulle kunna avsevärt nedbringas.

Statens arbetsmarknadskommission har ansett det önskvärt, att en fastare
anknytning skapades mellan rationaliseringsorganen och arbetsmarknadsorganen
än den av kommittén föreslagna, samt hävdat, att i det centrala
rationaliseringsorganet borde ingå en ledamot, som företrädde det centrala
arbetsmarknadsorganet.

Riksförbundet landsbygdens folk har framhållit vikten av att rationaliseringen
skedde på ett sådant sätt att den framstode såsom en jordbrukets
och jordbrukarnas egen verksamhet, till vilken det allmänna lämnade bistånd
i olika former, samt uttalat att så icke kunde ske utan att möjlighet
bereddes jordbrukarna att bliva representerade i de för verksamheten av -

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

sedda organen. Enligt förbundets mening borde därför jordbrukets fackliga
och ekonomiska organisationer äga rätt att i samråd avgiva förslag å ett
visst antal, exempelvis hälften av centralorganens ledamöter.

Mot den utformning av det centrala rationaliseringsorganet, som föreslagits
i betänkandet, ha vidare vissa anmärkningar framställts av statskontoret,
lantbruksstyrelsen, riksräkenskapsverket och Västerbottens låns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.

Departementschefen.

De förslag angående den statliga verksamheten för yttre och inre rationalisering
av jordbruket, som jag i det föregående framlagt, innebära en betydande
utvidgning av de hittillsvarande insatserna på detta område. Även i
fråga om verksamheten för rationalisering av driftsförhållandena, vilken ej
behandlas i kommitténs betänkande, böra enligt min mening statsmakterna
giva ett effektivt stöd för att möjliggöra, att jämväl denna del av rationaliseringsarbetet
skall fortskrida i så snabb takt som möjligt. Det torde härvid
kunna bliva fråga om ej oväsentliga utvidgningar av det ekonomiska stöd,
som statsmakterna hittills lämnat till denna gren av rationaliseringsarbetet.

När man sålunda planerar en omfattande rationaliseringsverksamhet i
syfte att höja jordbruksnäringens effektivitet, är det tydligen angeläget att
den organisation, som skall omhänderhava denna verksamhet, skall vara sådan,
att den i möjligaste mån erbjuder garantier för att en utveckling i avsedd
riktning kraftigt främjas och samtidigt rationaliseringsarbetet ej medför
onödiga kostnader. Jag anser därför, att man i samband med uppdragandet
av riktlinjer för jordbrukets fortsatta rationalisering även bör i hela dess
vidd upptaga frågan om de organ, som skola handhava verksamheten på
detta område. En prövning av denna fråga nödvändiggöres för övrigt även
därav, att förslagen rörande den statliga verksamheten för yttre och inre
rationalisering innebära en utvidgning av denna verksamhet till åtskilliga
områden, som hittills ej omfattats av densamma, ävensom av att de uppgifter
angående den statliga bostadsförbättringen å landsbygden, som hittills
omhänderhafts av egnahemsorganisationen, förutsättas komma att överföras
på andra organ.

Bland de synpunkter, som böra vara vägledande vid utformningen av organisationen
för jordbrukets rationalisering, vill jag särskilt nämna följande.

Såsom jag tidigare framhållit bör rationaliseringen inom jordbruket i princip
framstå som en jordbrukets egen verksamhet, vilken det allmänna stödjer
ekonomiskt och söker underlätta genom lagstiftningsåtgärder, som ha till
syfte att undanröja hinder för densamma. Samtidigt har jag emellertid även
understrukit, att statsmakterna med hänsyn till den betydelse jordbrukets
fortsatta rationalisering har för hela samhället måste följa och leda detta arbete.
Det är uppenbarligen av vikt, att ett förtroendefullt samarbete härvidlag
kommer till stånd mellan jordbrukarna och de organ, som skola om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

311

händerhava den statliga verksamheten på detta område. Rationaliseringsåtgärderna
böra därför om möjligt planläggas och utföras i samråd med jordbrukarna.
För att ett dylikt samarbete skall kunna genomföras är det bland
annat nödvändigt, att jordbrukarna bliva representerade i organen för den
statliga verksamheten på detta område på ett sådant sätt, att de bliva i tillfälle
att aktivt deltaga i arbetet och tillika ha garantier för att deras synpunkter
bliva tillbörligt beaktade vid de avgöranden som träffas. Samtidigt
synes det mig i vart fall i fråga om den statliga verksamheten för yttre och
inre rationalisering nödvändigt, att organen för denna verksamhet ha en sådan
sammansättning att det allmänna har ett avgörande inflytande i desamma.
Utformningen av de åtgärder, som vidtagas på detta område, blir
nämligen i väsentligt högre grad än vad fallet är beträffande rationaliseringen
av driftsförhållandena avgörande för i vad mån den effektivisering av jordbruket
genom bildande av mer ändamålsenliga brukningsdelar, som är det
kanske viktigaste syftet med hela rationaliseringsarbetet, verkligen kommer
till stånd. Jag finner det för övrigt uteslutet, att det allmänna skulle ställa
så stora belopp som dem om vilka här är fråga till förfogande utan att kunna
tillse att medlen användas på ett sätt, som står i överensstämmelse med
riktlinjerna för den statliga jordbrukspolitiken.

Ett viktigt önskemål i fråga om organisationen är vidare, att denna skall
bliva sådan, att man i erforderlig utsträckning kan samordna de olika rationaliseringsåtgärder,
vilka böra vidtagas beträffande en viss brukningsdel
eller inom ett visst område. Särskilt gör sig kravet på en dylik samordning
gällande beträffande sådana åtgärder, som förutsätta mera betydande
kapitalinvesteringar och vilkas värde är beroende av att en viss indelning
av jorden i brukningsdelar blir bestående.

Då jag härefter övergår till frågan, hur den statliga verksamheten för
jordbrukets rationalisering bör organiseras för att förut anförda synpunkter
i största möjliga utsträckning skola bliva beaktade och man även i övrigt
skall få en tillfredsställande organisationsform, torde jag i likhet med kommittén
först få uppehålla mig vid de verkställighetsorgan, som böra finnas
i varje hushållningssällskapsområde.

Den uppdelning av rationaliseringsarbetet, som för närvarande föreligger
mellan hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna, är enligt min mening
icke tillfredsställande. Såsom kommittén framhållit innebär denna uppdelning,
bland annat, att i sak helt likartade uppgifter kunna komma att
omhänderhavas än av egnahemsnämnden och än av hushållningssällskapet,
beroende på huruvida den fastighet, å vilken förbättringsåtgärden skall utföras,
är egnahemsbelånad eller ej. Uppdelningen innebär vidare, att arbetet
med inre rationalisering till stor del är skilt från arbetet med den yttre
rationaliseringen. Under det att hushållningssällskapen omhänderhava huvudparten
utav den statliga verksamhet för inre rationalisering, som nu
förekommer, är arbetet med yttre rationalisering helt lagt på egnahemsnämnderna.
Torrläggningsärendena falla slutligen utanför både hushållningssällskapens
och egnahemsnämndernas verksamhetsområde.

312

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

Ur synpunkten, att man i det praktiska rationaliseringsarbetet bör söka
samordna de olika sidorna av denna verksamhet, synes måhända den närmast
till hands liggande lösningen av förevarande organisationsproblem
vara den, att man sammanförde alla tre grenarna av rationaliseringsarbetet
till ett och samma verkställighetsorgan. Detta skulle leda till att antingen
hela verksamheten lades hos hushållningssällskapen eller ett särskilt organ
tillskapades för ändamålet. Att, såsom förordats i några yttranden, förlägga
hela verksamheten till hushållningssällskapen synes mig ur flera synpunkter
mindre lämpligt. Hushållningssällskapen skulle då, förutom sitt nuvarande
arbete, som omfattar även en betydande undervisnings- och upplysningsverksamhet,
få taga hand om alla nya uppgifter, som sammanhänga med
jordbrukets rationalisering, och dessutom få övertaga egnahemsnämndernas
nuvarande verksamhet.

Det förtjänar erinras om att i vissa yttranden, bland annat i lantbruksstyrelsens,
hävdats att redan ett organ med de uppgifter, som enligt kommitténs
förslag skulle omhänderhavas av lantbruksnämnderna, skulle bliva
alltför stort och få ett alltför vidsträckt arbetsfält. Jag anser visserligen
dessa farhågor obefogade, men däremot synes det mig uppenbart, att desamma
med en helt annan styrka göra sig gällande, om man överväger att
hos ett organ sammanföra både nyssnämnda uppgifter och alla de uppgifter,
som i övrigt nu åvila hushållningssällskapen. För min del är jag av den
bestämda uppfattningen, att arbetsuppgifterna i så fall skulle bliva alltför
omfattande för att lämpligen kunna sammanhållas i ett organ med den organisationsform,
som sällskapen nu ha.

De nu anförda olägenheterna skulle ej nämnvärt minskas, därest man, på
sätt i några yttranden förordats, inom hushållningssällskapen inrättade särskilda
nämnder med uppgift att fatta beslut i vissa ärenden av mera typiskt
statlig karaktär, till exempel inköp och försäljningar av fastigheter samt
beviljande av lån och bidrag till åtgärder för yttre rationalisering. En dylik
lösning är dessutom, såsom kommittén framhållit, behäftad med den allvarliga
olägenheten, att den nämnd, som sålunda skulle handhava den statliga
verksamheten på ifrågavarande område, ej skulle få tillgång till några
egna tjänstemän och bland annat till följd härav i realiteten skulle bliva
nästan helt avskild från det praktiska rationaliseringsarbetet.

Med hänsyn till det anförda finner jag mig icke kunna förorda, att ifrågavarande
verksamhet i sin helhet uppdrages åt hushållningssällskapen. Att
tillskapa ett särskilt organ, som övertoge såväl den yttre och inre rationaliseringen
som ock driftsrationaliseringen, skulle å andra sidan leda till
att hushållningssällskapens återstående verksamhet bleve av alltför ringa
omfattning och framför allt svårligen med framgång skulle kunna utövas
av sällskapen, då den kontakt med jordbruket saknades, som just ligger i
hushållningssällskapens nuvarande arbete med driftsrationaliseringen. Jag
än för övrigt av den uppfattningen, att hushållningssällskapen äro en sådan
betydelsefull tillgång för landets jordbruk, att de böra bibehållas och vidare
utvecklas.

Kunql. ftlaj.ts proposition nr 75.

313

Vad jag nu anfört leder ofrånkomligen till att en viss uppdelning av rationaliseringsverksamheten
bör göras. Frågan blir då, hur denna uppdelning
skall ske.

I en del yttranden har föreslagits, att verksamheten för yttre rationalisering
skulle omhänderhavas av statliga organ, motsvarande de nuvarande
egnahemsnämnderna, samt att hushållningssällskapen förutom verksamheten
för rationalisering av driftsförhållandena även skulle anförtros hela verksamheten
för inre rationalisering. I andra yttranden har förordats en modifiering
av denna linje, innebärande att de organ, som skulle efterträda egnahemsnämnderna,
skulle svara även för verksamheten för förbättring av ekonomibyggnader
och att hushållningssällskapens befattning med verksamheten
för den inre rationaliseringen sålunda skulle begränsas till att avse jordförbättringsåtgärder.

Av de skäl, som anförts till stöd för att man på dylikt sätt skulle åt hushållningssällskapen
anförtro hela eller en de! av arbetet med inre rationalisering,
vill jag här först beröra synpunkterna att ett överförande av sällskapens
nuvarande uppgifter på detta område skulle innebära en så stark
begränsning av sällskapens arbetsuppgifter, att sällskapen i fortsättningen
skulle få ett alltför ringa verksamhetsfält, och att den låne- och bidragsverksamhet
för inre rationalisering, som sällskapen hittills förmedlat, för
dem varit det viktigaste medlet att komma i kontakt med de enskilda jordbrukarna
och därvid intressera dem även för andra rationaliseringsåtgärder.
En dylik syn på saken innebär enligt min uppfattning en betydande underskattning
av de arbetsuppgifter, som föreligga i fråga om rationaliseringen av
driftsförhållandena, och av sällskapens möjligheter att fullgöra dessa arbetsuppgifter.
På sätt kommittén framhållit finnes det på sistnämnda område
en mångfald frågor av stor räckvidd för jordbrukarna, där det otvivelaktigt
kommer att krävas betydande arbetsinsatser av sällskapen, innan man nått
fram till ett tillfredsställande resultat. Utan att därmed göra någon värdering
av de olika frågornas inbördes vikt torde jag i detta sammanhang särskilt
få peka på den ökade betydelse maskinanvändningen fått för jordbrukets
ekonomi och på de åtgärder som härav påkallas från sällskapens sida.
Jag vill vidare framhålla, att sällskapens befattning med den statliga verksamheten
för inre rationalisering är av relativt sent datum och att sällskapen
även dessförinnan visat sig kunna utföra ett utomordentligt fruktbringande
arbete hos de enskilda jordbrukarna. Det torde för övrigt vara att förvänta
att den undervisnings- och upplysningsverksamhet, som bedrives av sällskapen,
i fortsättningen kommer att bliva av än större betydelse än hittills och
att även dess omfattning bör avsevärt utökas.

Som motiv för att hushållningssällskapen skulle omhänderhava hela den
statliga verksamheten för inre rationalisering eller vissa delar av denna har
även aniörts, att sambandet mellan den inre rationaliseringen och rationaliseringen
av driftsförhållandena skulle vara mer intimt än sambandet mellan
den yttre och den inre rationaliseringen. Ej heller detta skäl synes mig emellertid
bärande. Det förefaller ofrånkomligt, att planeringen och verkställig -

314

Kunql. Maj:ts proposition nr 75.

heten av den inre rationaliseringen, främst vad angår byggnaderna men i
stor utsträckning även beträffande andra förbättringsåtgärder, i synnerligen
hög grad komma att påverkas av den utsträckning, i vilken åtgärder
för yttre rationalisering anses böra äga rum, och av den utformning, som
dessa åtgärder erhålla, liksom att man även i arbetet med den yttre rationaliseringen
måste beakta exempelvis sådana frågor som beskaffenheten av
ekonomibyggnaderna å de olika brukningsdelarna. Arbetet med rationalisering
av driftsförhållandena synes däremot i stor utsträckning kunna bedrivas
oberoende av de andra sidorna av rationaliseringsverksamheten. Det är
bär ej på samma sätt som vid yttre och inre rationalisering fråga om att
binda ofta relativt stora kapitalbelopp i åtgärder, vilkas värde är beroende
av att fastigheten kommer att bestå som självständig brukningsdel. Däremot
är det visserligen riktigt, att det föreligger ett samband mellan inre rationalisering
och rationalisering av driftsförhållandena såtillvida, att man vid
utförandet av åtgärder för inre rationalisering ofta bör beakta de planer,
som föreligga i fråga om rationalisering av driftsförhållandena å brukningsdelen,
och tillse, att de inre rationaliseringsåtgärderna utformas så att de
skola bliva ändamålsenliga även vid ett förverkligande av dessa planer. En
dylik samordning bör emellertid i regel kunna ordnas på ett tillfredsställande
sätt även utan att den statliga verksamheten i fråga om de båda grenarna
av rationaliseringsarbetet omhänderhaves av ett och samma organ, och de
olägenheter, som eventuellt i vissa fall kunna uppstå, synas vara av underordnad
betydelse gentemot de nackdelar ett åtskiljande av den yttre och inre
rationaliseringen skulle medföra.

För ett sammanförande av den inre rationaliseringen och rationaliseringen
av driftsförhållandena till ett och samma organ har vidare anförts det skälet,
att en uppdelning av dessa verksamhetsgrenar på olika organ skulle innebära
skapandet av en dubbelorganisation, där tjänstemän från skilda organ
skulle få att handlägga förbättringsåtgärder beträffande en och samma
fastighet, och att kostnaderna för organisationen följaktligen skulle bliva
onödigt höga. Vidare har även uttalats, att en uppdelning på olika organ
skulle vara omöjlig att genomföra, enär det ej på lång tid skulle bliva möjligt
att besätta det avsevärt ökade antal tjänster, som då skulle behöva inrättas.
I anledning härav vill jag påpeka, att det enda sätt, på vilket risken
för en dubbelorganisation fullständigt kan undanröjas, synes vara att sammanföra
alla grenarna av rationaliseringsverksamheten till ett enda organ.
Fn dylik anordning har jag emellertid ej ansett mig böra förorda. Jag vill
härjämte tillägga, att risken för att man vid ett sammanförande av den yttre
och inre rationaliseringen ej skall kunna effektivt utnyttja organens befattningshavare
överhuvud synes mig ganska ringa. Genom att organen få en
sådan sammansättning, att ett intimt samarbete mellan dem tryggas, torde
en god garanti kunna vinnas även för att personalen kommer att utnyttjas
på bästa sätt för den gemensamma huvuduppgiften.

Det är möjligt, såsom i vissa yttranden anförts, att svårigheter komma att
uppstå i fråga om anskaffande av erforderlig personal. Det är emellertid att

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

315

märka, att de arbetsuppgifter, som föreligga, bliva lika omfattande vare sig
man väljer den ena eller den andra organisationsformen, och med min inställning
till problemet bör det totala personalbehovet även bliva ungefärligen
detsamma, vare sig sällskapen behålla en del uppgifter i fråga om den
inre rationaliseringen eller ej.

Sammanfattningsvis vill jag alltså uttala, att enligt min mening verksamheten
för den yttre rationaliseringen bör omhänderhavas av organ, vilka
äro så sammansatta, att de i princip framstå såsom statliga organ, samt
att med hänsyn till vad jag anfört om behovet av en samordning mellan den
yttre och inre rationaliseringen åt desamma även bör uppdragas den statliga
verksamheten för inre rationalisering. Såsom jag förut framhållit, torde
hushållningssällskapen alltjämt böra omhänderhava verksamheten för rationalisering
av driftsförhållandena. Mot den av kommittén föreslagna benämningen
å förenämnda statliga organ — lantbruksnämnder — har jag intet
att erinra.

I en del yttranden, särskilt från så gott som samtliga torrläggningsnämnder,
har förordats att man, även om man i princip ansåge lantbruksnämnderna
böra handhava den statliga verksamheten för inre rationalisering, borde
göra undantag härifrån, såvitt anginge torrläggningsverksamheten, och låta
denna såsom för närvarande är fallet ligga under särskilda torrläggningsnämnder.
De omständigheter, som åberopats till stöd för ett dylikt undantag,
finner jag dock icke vara av den vikt, att de kunna anses motivera att man
skall avstå från möjligheten att bringa hela ifrågavarande verksamhet under
en enhetlig ledning.

Vad angår det av Föreningen Sveriges lantbruksingenjörer anförda förhållandet,
att den ledning av och kontroll över torrläggningsverksamheten,
som lantbruksstyrelsen för närvarande utövar, ej kan undvaras och att fördenskull
en decentralisering av sagda verksamhet på ett flertal olika nämnder
skulle leda till oenhetlighet vid frågornas bedömande ävensom medföra
minskade möjligheter att väga angelägenhetsgraden av olika företag och svårigheter
att överblicka tilldelningen av statsmedel må erinras, att det ur dessa
synpunkter ej synes behöva föreligga någon skillnad mellan att verksamheten
lokalt ledes av torrläggningsnämnderna och att den inordnas under
lantbruksnämnderna. Den centrala ledning, som kan vara erforderlig, torde
kunna utövas lika väl i det senare fallet som i det förra. Ej heller synes det
mig antagligt att den allmänna sakkunskapen rörande hithörande spörsmål
skulle bliva mindre i lantbruksnämnderna än i torrläggningsnämnderna eller
att lantbruksnämnderna på grund av omfattningen av sina övriga arbetsuppgifter
icke skulle bliva i stånd att ägna torrläggningsärendena nödig
uppmärksamhet.

Ett förhållande, som i flera yttranden åberopats för ett bibehållande av
torrläggningsnämnderna, har varit att det, eftersom lantbruksnämnderna
kunde tänkas i sin verksamhet komma att förvärva och innehava åtskilliga
brukningsdelar, vilka kunde komma att jämte andra fastigheter ingå i torr -

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

läggningsföretag, vore olämpligt, om den förrättningsman, som skulle handlägga
en sådan torrläggningsförrättning, vore knuten till lantbruksnämnden,
eftersom han då åtminstone formellt ej skulle intaga en opartisk ställning.
Härtill må först anmärkas, att man ej torde böra överskatta den omfattning,
i vilken rationaliseringsorganen kunna komma att besitta jordbruksfastigheter.
Men även bortsett härifrån torde det ej föreligga anledning att tillmäta
sagda förhållande någon större betydelse. Då kronan tillhöriga fastigheter ingå
i ett torrläggningsföretag, synes det mig nämligen ej föreligga någon reell
skillnad mellan det fallet att förrättningsmannen är direkt underställd lantbruksstyrelsen
och det fallet att han är knuten till dennas lokalorgan. I anslutning
till att såsom skäl för ett bibehållande av torrläggningsnämnderna
anförts, att de nyligen inrättats och redan under sin korta verksamhetstid
visat sig kunna utföra ett värdefullt arbete, vill jag erinra om att det vid den
omorganisation av torrläggningsverksamheten, som ägde rum år 1945 och vid
vilken torrläggningsnämnderna bildades, från statsmakternas sida angavs,
att denna organisationsform finge anses som ett provisorium i avbidan på
den mera genomgripande omorganisation av rationaliseringsverksamheten,
som kunde föranledas av de förslag jordbrukskommittén komme att framlägga.
Med den sammansättning, som jag avser att föreslå i fråga om lantbruksnämnderna,
kommer bildandet av dessa i viss mån att beträffande hela
den inre rationaliseringen fullfölja den tankegång, som låg bakom bildandet
av torrläggningsnämnderna. En överföring av torrläggningsverksamheten till
lantbruksnämnderna kan därför på sätt och vis sägas innebära, att torrläggningsnämndema
flyttas in i lantbruksnämnderna. Att detta skulle leda till ett
försämrat resultat av torrläggningsverksamheten har man ej någon som helst
anledning att befara. Tvärtom bör överföringen bliva till gagn för rationaliseringsverksamheten
i dess helhet, eftersom därigenom skapas garantier för
att torrläggningsföretagens lämplighet kommer att bedömas med samma måttstock,
som användes för andra förbättringsåtgärder, och för att torrläggningsverksamheten
kommer att på ett riktigt sätt inpassas i hela rationaliseringsarbetet.

I fråga om lantbruksnämndernas arbetsuppgifter vill jag slutligen erinra
om att ärenden angående vanhävd för närvarande handläggas av jordbrukskommissionerna.
Den bedömning av lämpligheten av att uppehålla jordbruket
å viss mark eller att hålla en brukningsdels ekonomibyggnader i stånd,
som bör företagas i ett vanhävdsärende, kommer emellertid att stå i mycket
nära samband med de frågor angående yttre rationalisering, som avses skola
handhavas av lantbruksnämnderna. Jag anser därför, på sätt jag närmare
angivit i det förslag till ny uppsiktslagstiftning, vilket jag denna dag kommer
att anmäla för remiss till lagrådet, att jordbrukskommissionernas befattning
med vanhävdsärenden bör övertagas av lantbruksnämnderna.

Den av mig nu förordade fördelningen av arbetsuppgifter mellan olika
verkställighetsorgan innebär i stora drag följande.

De nya lantbruksnämnderna, vilka skola ersätta egnahemsnämnderna,

Kungl. Mcij.ts proposition nr 75.

317

skola lokalt omhänderhava all den statliga verksamheten för yttre och inre
rationalisering. De skola sålunda bland annat övertaga de arbetsuppgifter på
dessa områden, som hittills ombesörjts av egnahemsnämnder, hushållningssällskap
och torrläggningsnämnder. Lantbruksnämnderna böra vidare övertaga
egnahemsnämndernas övriga nuvarande arbetsuppgifter med undantag
av bostadsförbättringsverksamheten, vilken förutsättes komma att ligga hos
särskilda länsorgan. Lantbruksnämnderna böra sålunda bland annat i fortsättningen
omhänderhava den sociala egnahemsverksamhet, som består i
utlämnande av arrendelån och lån för att underlätta inköp av jordbruksfastigheter.
Lämpligt torde även vara, att lantbruksnämnderna skola övertaga
den därmed besläktade verksamhet med avseende å vissa lägenheter å renbetesfjällen
i Jämtlands län med mera samt i lappmarkerna ovan odlingsgränsen
i de båda nordligaste länen, vilken hittills omhänderhafts av länsstyrelserna.
Slutligen böra lantbruksnämnderna övertaga jordbrukskommissionernas
hittillsvarande uppgifter i fråga om utövande av tillsyn över efterlevnaden
av vanhävdslagstiftningen.

För hushållningssällskapens del innebär gränsdragningen, att sällskapen
alltjämt skola omhänderhava verksamheten för rationalisering av jordbrukets
driftsförhållanden men att deras befattning med utlämnande av lån och
bidrag för täckdikning, nyodling, stenröjning, jordkörning, avloppsförbättring,
betesförbättring, gödselvårdsanläggning och siloanläggning upphör.

Vad angår sammansättningen av lantbruksnämnden har jag redan angivit
de huvudsynpunkter, som enligt mitt förmenande böra anläggas på denna
fråga, nämligen att sammansättningen skall vara sådan, att dels jordbruket
får en tillfredsställande representation i nämnden, dels det allmänna
får ett avgörande inflytande i densamma, dels slutligen garantier vinnas för
ett intimt samarbete med hushållningssällskapen. Från dessa utgångspunkter
kan jag i huvudsak ansluta mig till kommitténs förslag härutinnan. Även
vad kommittén anfört rörande nämndernas organisation och arbetssätt i övrigt
synes mig i stort sett kunna godtagas. Jag anser alltså, att lantbruksnämnd
bör bestå av ordförande och sex ledamöter. Ordföranden och två av
ledamöterna böra utses av Kungl. Maj:t. Såsom självskrivna ledamöter böra
ingå hushållningssällskapets sekreterare och den främste befattningshavaren
hos lantbruksnämnden, vilken bör kallas lantbruksdirektör. De två återstående
ledamöterna böra utses av hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller
av dess årsmöte. I betraktande av den ställning sällskapet intager såsom organ
för jordbruket i dess helhet inom området synes mig ett dylikt sätt för
utseende av de ledamöter, som i främsta rummet skola representera jordbruket
i nämnden, vara att föredraga framför att dessa ledamöter skulle
utses av speciella jordbrukarorganisationer. Vilket av sagda båda representantskap,
som skall utse sistnämnda Iva ledamöter, torde böra överlämnas
åt vederbörande sällskaps eget avgörande.

Vid behandlingen av frågor, som äro av betydelse även ur andra synpunkter
än jordbrukets, böra representanter för övriga inom lantbruksnämndens

318

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

verksamhetsområde befintliga organ ha tillfälle att deltaga i lantbruksnämndens
överläggningar. Sålunda böra exempelvis, såsom kommittén anfört, överlantmätaren,
länsjägmäslaren och en representant för länsarbetsnämnden
eller det organ, som kan komma att ersätta denna nämnd, äga såsom sakkunniga
deltaga i behandlingen av frågor av större vikt, som röra deras verksamhetsområden.
Dessa sakkunniga böra härvid äga deltaga i nämndens
överläggningar men ej i dess beslut.

De yrkanden, som från olika håll framställts om att nämnda sakkunniga
skulle givas ställningen av ledamöter i lantbruksnämnden, böra sålunda enligt
min mening ej beaktas. Vad angår önskemålet att överlantmätaren skulle
ingå som självskriven ledamot i nämnden vill jag understryka, att jag till
fullo beaktar den betydelse lantmäteriorganisationens medverkan kommer att
få för rationaliseringsarbetet och vikten av att den sakkunskap, som finnes
inom denna organisation, utnyttjas för sagda arbete. Vad speciellt överlantmätaren
angår må emellertid påpekas, att denne såsom lantmäteristyrelsen
framhållit i sin ordinarie verksamhet kommer att få pröva fastställelsefrågor
i ett flertal ärenden av fastighetsbildande natur. Av dessa ärenden torde många
komma att ha föranletts av lantbruksnämndens ingripanden för främjande
av den yttre rationaliseringen. Det synes under sådana förhållanden ej kunna
komma i fråga, att överlantmätaren såsom ledamot i lantbruksnämnden
skulle deltaga i beslut om åtgärder, vilkas lämplighet han sedan själv skulle
ha att bedöma. Sakligt sett synes det ej heller finnas anledning att befara,
att lantbruksnämndens arbete skall behöva lida av att överlantmätaren ej
har ställning som ledamot i nämnden. Det väsentliga torde vara, att nämnden
får tillfälle att tillgodogöra sig den sakkunskap, som överlantmätaren
besitter, och att överlantmätaren genom deltagande i nämndens överläggningar
får möjlighet att framföra sina synpunkter.

Med anledning av yrkandet att vägförvaltningen skulle bliva representerad
i lantbruksnämnden vill jag vidare nämna, att vad nyss anförts angående
de befattningshavare, som böra äga deltaga i vissa av lantbruksnämndens
överläggningar, ej är avsett att utgöra någon uttömmande uppräkning. Lantbruksnämnderna
böra tvärtom söka alla de kontakter, som erfordras för en
allsidig prövning av rationaliseringsproblemen. Då vägfrågorna otvivelaktigt
ofta torde bliva av mycket stor betydelse för planeringen och utförandet av
den yttre rationaliseringen, synes det mig därför naturligt, att ett samarbete
bör etableras även mellan lantbruksnämnden och vägförvaltningen och att
representanter för den sistnämnda böra äga deltaga i lantbruksnämndens
överläggningar i frågor av betydelse för båda organen. På samma sätt torde
vidare samverkan böra äga rum mellan lantbruksnämnden, å ena, och länsarkitekten
ävensom vederbörande lokalorgan för den statliga bostadsförbättringsverksamheten,
å andra sidan.

Med hänsyn till det samarbete, som bör äga rum mellan hushållningssällskapet
och lantbruksnämnden, synas starka skäl tala för att en och samme
person i regel skall vara ordförande i sällskapets förvaltningsutskott och i
nämnden. Denna fråga torde emellertid få prövas från fall till fall.

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

319

Beträffande sammansättningen av lantbruksnämnden vill jag även framhålla,
att enligt min mening åtminstone en av nämndens ledamöter bör äga
speciell kännedom om förhållandena hos den grupp av jordbrukare, för vilka
rationaliseringsarbetet har den mest påtagliga betydelsen, nämligen de mindre
jordbrukarna.

Jämfört med de arbetsuppgifter, som enligt kommitténs förslag skulle åvila
lantbruksnämnderna, innebär den gränsdragning i fråga om arbetsuppgifterna,
som jag förutsatt, vissa lättnader. Nämnderna skola nämligen enligt
denna ej handlägga ärenden angående förbättring av bostäder å jordbruksfastigheter.
Arbetsbördan torde dock det oaktat bliva betydande. För att arbetet
ej skall bliva alltför betungande för ledamöterna torde det därför bliva
nödvändigt, att nämnden i viss utsträckning arbetar i delegationer. Ärenden
av principiell natur eller eljest av större vikt böra dock alltid avgöras av
nämnden in pleno. Den närmare regleringen av dessa frågor torde böra överlämnas
åt Kungl. Maj:t och det centrala rationaliseringsorganet samt, i viss
utsträckning, åt vederbörande lantbruksnämnd själv. Ärenden om förköpsrätt
och expropriation torde dock principiellt böra behandlas av nämnden i
dess helhet.

Beträffande den allmänna uppläggningen av lantbruksnämndernas arbete
och befogenheter bör, på sätt jag redan i andra sammanhang antytt, som en
huvudregel gälla, att nämnderna inom rätt vida gränser böra äga befogenhet
att självständigt handlägga och avgöra ärenden av större vikt. En dylik
handlingsfrihet synes mig utgöra en nödvändig förutsättning för att nämnderna
skola kunna göra en verklig insats i rationaliseringsarbetet. Samtidigt
ställer den givetvis stora krav på kvalifikationerna hos nämndernas leda
möter och befattningshavare. Att nämnderna erhålla en vidsträckt beslutanderätt
bör självfallet ej heller utesluta, att det centrala rationaliseringsorganet
skall öva tillsyn över nämndernas handlande. Det torde vidare böra förutsättas,
att sistnämnda organ bland annat skall anordna sammanträden med
representanter för lantbruksnämnderna i syfte att uppdraga riktlinjer för
nämndernas arbete och trygga erforderlig enhetlighet i nämndernas behandling
av på dem ankommande ärenden.

1 anslutning till det i nästföregående stycke anförda må framhållas att
lantbruksnämnderna torde böra — i likhet med vad som för närvarande är
fallet med egnahemsstyrelsen — erhålla ett generellt, icke tidsbegränsat bemyndigande
att för rationaliseringsändamål sälja av dem förvärvad fast
egendom.

Vad angår antalet av de befattningshavare, som komma att erfordras vid
lantbruksnämnderna, vill jag erinra om att en betydande del av de arbetsuppgifter,
som enligt vad jag förordat skola omhänderhavas av lantbruksnämnderna,
redan nu föreligga och alt ett överförande av dessa uppgifter
till lantbruksnämnderna därför ej medför behov av nya tjänster i egentlig
mening. För torrläggningsverksamhetens del innebär sålunda inrättandet av
lantbruksnämnderna endast att befintliga tjänster flyttas in under de nybil -

320

Kangl. Maj:ts proposition nr 75.

dade organen. Detsamma gäller i huvudsak beträffande de befattningar, som
finnas vid egnahemsnämnderna, och ej heller vad angår den verksamhet för
inre rationalisering, som hittills ombesörjts av hushållningssällskapen, föranleder
överföringen av denna verksamhet i och för sig något ökat personalbehov.
Däremot är det ju klart, att den utvidgning av verksamheten för yttre
och inre rationalisering, som jag förordat, kommer att medföra behov av en
ökning av antalet befattningshavare.

Kommittén har framhållit, att det vid uppgörandet av personalstater för
lantbruksnämnderna är nödvändigt att beakta, att personalbehovet kan
variera avsevärt, ävensom att man vid uppställandet av dylika personalstater
ej bör taga hänsyn till det personalbehov, som kan tänkas föreligga vid fullt
utbyggd organisation, utan utgå från storleken av den personal, som nu är
sysselsatt med motsvarande arbetsuppgifter, och från det personalbehov, som
kan beräknas förefinnas i början av verksamheten. Utan att därmed
vilja framlägga något fixerat förslag till en personalstat har kommittén uttalat,
att man kunde tänka sig, att lantbruksnämnden inom ett genomsnitligt
område borde vid inrättandet utrustas med följande befattningshavare,
nämligen en lantbruksdirektör, en lantbruksingenjör, två jordbrukskonsulenter,
ett biträde åt lantbruksdirektören, en föreståndare för en administrativ
avdelning inom lantbruksnämnden samt en kamrer eller kassör. Härtill
skulle så komma erforderligt antal assistenter, tekniska biträden, vandringsrättare,
kontors- och ritpersonal samt täckdikningsförmän. Kommittén har
framhållit, att utvidgningen i en på detta sätt skisserad organisation huvudsakligen
ligger däri, att man räknat med att den yttre rationaliseringen kommer
att kräva viss förut ej befintlig arbetskraft samt att personalen för handläggning
av administrativa ärenden skulle behöva förstärkas. Till frågan om
löneställningen för nämndens befattningshavare har kommittén ej tagit ställning.

För min del är jag ej beredd att nu framlägga något förslag angående det
antal befattningshavare, som bör finnas vid lantbruksnämnderna. Personalbehovet
kommer uppenbarligen, såsom kommittén framhållit, att variera avsevärt
inom olika nämndsområden. Jag har för avsikt att hos Kungl. Maj:t
begära bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för utredning av
bland annat denna fråga. I dessa sakkunnigas uppdrag bör bland annat ingå
att i samråd med representanter för de nu befintliga lokala organen verkställa
beräkningar angående personalbehovet inom varje särskild lantbruksnämnd.
Resultatet av denna utredning torde därefter, om riksdagen godkänner de av
mig nu föreslagna riktlinjerna för organisationen, få läggas till grund för de
anslagsäskanden beträffande organisationens verksamhet under budgetåret
1948/49, vilka böra föreläggas 1948 års riksdag. Utan att därmed vilja föregripa
resultatet av denna utredning vill jag emellertid framhålla, att det synes
mig sannolikt, att lantbruksnämndernas organisation genomsnittligt bör
kunna hållas inom en något mindre ram än den av kommittén angivna. Bland
annat förefaller det sålunda troligt, att någon administrativ avdelning vid
nämnderna under ledning av en särskild föreståndare icke skall behöva inrättas.

321

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Jämväl frågan om löneställningen för lantbruksnämndernas befattningshavare
torde böra närmare övervägas av förenämnda sakkunniga. Jag vill
emellertid redan här framhålla, att det i betraktande av arten och betydelsen
av det arbete, som är avsett att anförtros lantbruksdirektörerna, är av vikt,
att löneförmånerna åt dessa tillmätas så, att man för posterna kan tillförsäkra
sig verkligt dugande personer. En lön, ungefärligen motsvarande lönen till befattningshavare
i 29 lönegraden av nu gällande civila avlöningsreglemente
eller därmed jämförlig lön å C-plan, synes kunna anses skälig.

På tal om organisationen av lantbruksnämnderna har kommittén även berört
frågan, hur lantbruksnämndernas behov av byggnadsteknisk sakkunskap
skall tillgodoses. Kommittén har härvid föreslagit den lösningen, att
staten och Lantbruksförbundets byggnadsförening (L.B.F.) skulle ingå ett avtal,
enligt vilket sagda förening genom särskilda ritkontor i de olika hushållningssällskapsområdena
skulle tillhandahålla sådan sakkunskap såväl åt lantbruksnämnderna
och deras låne- och bidragssökande som ock åt de statliga
länsorgan, vilka kunde komma att inrättas för omhänderhavande av
bostadsförbättringsverksamheten å landsbygden för andra fastigheter än jordbruksfastigheter.
Detta förslag är delvis betingat av önskemålet att vinna garantier
för att ärenden angående bostadsförbättring skola komma att tekniskt
sett behandlas lika, oavsett om förbättringsåtgärden utföres å en jordbruksfastighet
eller å annan fastighet, men delvis även av önskemålet, att
man skall undvika en dubblering av den byggnadstekniska organisationen.

Det förra skälet bortfaller därest enligt vad jag förutsatt lantbruksnämndernas
befattning med byggnadsärenden begränsas till att avse ekonomibyggnader
å jordbruksfastigheter. Kvar står emellertid alltjämt det senare
skälet. Definitiv ställning till fragan torde böra tagas först i samband med
ståndpunkttagandet till hela frågan om organisationen av den statliga bostadsförbättringsverksamheten.
I avbidan på att förslag kommer att framläggas
rörande sistnämnda spörsmål anser jag, att man tills vidare bör utgå
från att lantbruksnämndernas behov av byggnadsteknisk sakkunskap åtminstone
delvis skall tillgodoses genom ett samarbete med L.B.F. Samtidigt
må emellertid framhållas, att det snarast synes antagligt, att det ej
kommer att bliva möjligt att enbart på detta sätt täcka behovet av sådan
sakkunskap för uppgörande av ritningar med mera utan att även annan tillgänglig
expertis på området kan behöva anlitas. Vidare anser jag att det, såsom
påpekats av bland andra statens byggnadslånebyrå och egnahemsstyrelsen,
under alla förhållanden är nödvändigt att -— särskilt för kontrolländamål
— viss byggnadsteknisk sakkunskap skall vara mera direkt knuten
till lantbruksnämnderna eller, i den mån denna kontrollverksamhet kan bedrivas
i samband med den kontroll, som länsorganen för bostadsförbättringsverksamheten
kunna behöva anordna, till nämnda organ gemensamt.

Innan jag lämnar frågan om verkställighetsorganen för rationaliseringsarbetet
torde jag få beröra den i några yttranden framförda tanken på bildande
av särskilda rationaliseringskommittéer. .lag vill då först framhålla, att

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 75.

322

Kungl. J\laj:ts proposition nr 75.

synpunkten, att man bör söka i rationaliseringsarbetet tillvarataga och samordna
alla de organ och intressen, som beröras av sagda arbete, i och för sig
synes mig fullt riktig. En dylik samordning har även förutsatts bland annat
i fråga om planläggningen av rationaliseringsarbetet. De planeringskommittéer
vilka, enligt vad jag tidigare förordat, närmast skola handhava arbetet
med regionalplaneringen, äro just avsedda att i sig innefatta representanter
för de olika organ, som i varje särskilt fall ha mera direkt anknytning till de
i planeringsområdet föreliggande problemen. Att på sådana rationaliseringskommittéer,
som skisserats i berörda yttranden, överlåta beslutanderätten i
fråga om rationaliseringsåtgärderna eller vissa grupper av dessa, torde dock
ej kunna ifrågakomma. Det synes mig ofrånkomligt att en sådan kommitté
med sin heterogena sammansättning ej skulle utgöra något lämpligt beslutande
organ för samtliga slag av rationaliseringsåtgärder. Däremot kunna lantbruksnämnderna
i viss mån sägas utgöra ett slags rationaliseringskommittéer
för den yttre och inre rationaliseringen. Genom att representanter för
olika organ förutsättas komma att deltaga i lantbruksnämndernas överläggningar
i viktigare frågor, som äga samband med deras verksamhet, tryggas
nämligen just det samråd och den samverkan, som man velat ernå genom de
föreslagna kommittéerna och som utgöra en förutsättning för ett gott resultat
av rationaliseringsarbetet.

I likhet med kommittén finner jag det önskvärt, att lantbruksnämnderna
i sitt arbete skola ha en anknytning till de olika kommunerna. Däremot
kan jag ej ansluta mig till kommitténs förslag, att man för att nå detta mål
i varje kommun skall bilda ett särskilt ortsorgan, i regel bestående av en
ordförande och två ledamöter.

Den kontakt, som lantbruksnämnden bör ha med personer i de olika kommunerna,
synes bland annat vara av betydelse ur den synpunkten, att det i
varje område, där så kan anses behövligt, bör finnas någon person, vilken
kan tillhandagå jordbrukarna med upplysningar angående låne- och bidragsmöjligheter
med mera, mottaga och till nämnden vidarebefordra dylika
ansökningar samt lämna nämnden uppgifter rörande förhållanden, som äro
av betydelse vid nämndens behandling av inkomna låne- och bidragsärenden
och överhuvud taget för rationaliseringsarbetet. Det är här främst fråga om
uppgifter av liknande slag som dem, vilka ankomma på de nuvarande egnahemsombuden.
Att för detta ändamål bilda särskilda ortskommittéer synes mig
icke erforderligt, utan det bör vara tillräckligt, att nämnden i den utsträckning
densamma finner nödig utser ombud för fullgörande av nu angivna arbetsuppgifter.

Som en av huvuduppgifterna för de av kommittén föreslagna ortsorganen
har kommittén nämnt, att dessa skulle deltaga såväl i regionalplaneringen
som i den individuella planeringen. Även jag anser det vara av värde, att de
lokala intressena få göra sina synpunkter gällande vid detta planeringsarbete.
Ej heller för detta ändamål finner jag det dock påkallat, att något

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

323

så att säga mera permanent ortsorgan bildas. Sagda önskemål kan enklare
tillgodoses på så sätt, att kommunala gode män få tillfälle att deltaga i planeringsarbetet.
Två gode män torde i så fall böra tillsättas för varje kommun
eller det större eller mindre område, som lantbruksnämnden kan bestämma.
Det synes mig lämpligt, att den ene av de gode männen skall utses
av hushållningssällskapets lokala organ och på så sätt närmast framstå såsom
representant för jordbrukets i orten intressen. Den andre gode mannen
torde böra väljas av kommunalfullmäktige eller kommunalstämma.

Jag vill framhålla, att det ofta torde kunna vara ändamålsenligt att till
lokalombud för lantbruksnämnden utses person, som jämväl är vald till god
man vid planeringsverksamheten. Lantbruksnämnderna böra emellertid ha
fria händer härvidlag.

I fråga om den centrala organisationen av rationaliseringsverksamheten
har kommittén framfört två olika lösningar för övervägande, den ena innebärande
att samtliga grenar av rationaliseringsverksamheten skola omhänderhavas
av ett och samma centralorgan och den andra alt det, i analogi
med vad som föreslagits beträffande den lokala organisationen, skall finnas
ett centralorgan för rationaliseringen av driftsförhållandena samt ett centralorgan
för den yttre och inre rationaliseringen. Enklast kan innebörden
av de båda alternativen angivas så, att det förra innebär en sammanslagning
av lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen, medan det senare åsyftar en
överföring av lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå till egnahemsstyrelsen.

Vilket av de båda alternativen, som bör föredragas, synes ej utan vidare
givet. Å ena sidan är det enligt min uppfattning uppenbart, att ett sammanförande
av hela rationaliseringsverksamheten under en central ledning innebär
betydande fördelar. Såsom förut framhållits, kan ingen av de olika grenarna
av rationaliseringsverksamheten bedrivas helt isolerad från de övriga.
Då det av angivna skäl ej synts möjligt att lokalt sammanföra dessa olika grenar
till ett och samma verkställighetsorgan, måste det enligt min mening anses
desto mera angeläget, att en dylik sammanföring skall komma till stånd
centralt. Man får då ett centralorgan, som kan överblicka och leda rationaliseringsarbetet
i dess helhet, tillse att utvecklingen inom en viss gren ägnas
vederbörligt beaktande vid den allmänna utformningen av rationaliseringsarbetet
inom de övriga delarna av verksamhetsfältet samt göra erforderliga avvägningar
mellan de olika grenarna i fråga om personal- och medelsbehov
med mera.

Som ett skäl mot inrättandet av ett dylikt centralorgan har i några yttranden
anförts, att detsamma skulle få så skiftande uppgifter, att det icke
skulle bliva möjligt att finna en chef för centralorganet, vilken skulle kunna
i erlorderlig utsträckning behärska alla de olika områdena av centralorganels
verksamhetsfält. Denna invändning tillmäter jag för min del ej någon
större betydelse. Jag vill framhålla, alt en sådan organisation skulle handhava
de arbetsuppgifter, som nu åvila lantbruksstyrelsen, samt därutöver

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

handlägga ärenden angående yttre rationalisering och förbättring av jordbrukets
ekonomibyggnader, vilket ej kan anses som från rationaliseringsarbetet i
övrigt väsensfrämmande uppgifter.

Större avseende torde böra fästas vid farhågorna för att ett gemensamt
centralorgan skulle bliva så stort, att dess ledning på grund av omfattningen
av detta organs mera löpande uppgifter ej skulle få möjlighet att i erforderlig
utsträckning leda och övervaka det lokala rationaliseringsarbetet. Det är
främst ur denna synpunkt, som alternativet med två centralorgan enligt min
mening bör upptagas till övervägande jämsides med det förut nämnda alternativet.

För ett bedömande av vilken vikt man bör fästa vid dessa farhågor är
det bland annat av betydelse, huruvida man kan räkna med att några av de
arbetsuppgifter, som nu åvila lantbruksstyrelsen respektive egnahemsstyrelsen,
kunna komma att överföras på andra organ. I enlighet med vad jag
tidigare anfört om organisationen av bostadsförbättringsverksamheten å landsbygden,
förutsätter jag, att de bostadsförbättringsärenden, som egnahemsstyrelsen
nu handlägger, skola övertagas av ett särskilt organ, vilket jämväl skall
handhava övriga delar av den statliga bostadsförbättringsverksamheten. Vidare
torde vissa ärenden angående avsättningen av jordbruksprodukter m. m.,
vilka nu handläggas å lantbruksstyrelsens lantbruksbyrå, böra överföras till
det centralorgan, som bör finnas för omhänderhavande av den prisreglerande
verksamheten på jordbrukets område. Förslag föreligger vidare om inrättande
av en särskild fiskeristyrelse. Ett genomförande av detta förslag innebär,
att den nuvarande fiskeribyrån å lantbruksstyrelsen kommer att utbrytas
ur denna och ingå i den nya fiskeristyrelsen. Det torde även kunna övervägas
att flytta frågorna rörande lantbruksundervisningen till överstyrelsen
för yrkesundervisning. Detta spörsmål torde emellertid böra underkastas ytterligare
utredning och överväganden, innan slutlig ståndpunkt kan tagas till
saken.

Det centralorgan, som skulle bildas genom en sammanslagning av lantbruksstyrelsen
och egnahemsstyrelsen, synes efter de sålunda ifrågasatta begränsningarna
av organets arbetsuppgifter, även om man tar hänsyn till
den otvivelaktigt betydande ökning i arbetsbördan, som intensifieringen av
rationaliseringsarbetet kommer att medföra, visserligen bliva stort men dock
ingalunda så stort, att man behöver hysa allvarligare betänkligheter mot en
dylik lösning av organisationsfrågan. Då härtill kommer att denna lösning,
såsom jag nyss framhållit, ur andra synpunkter är avgjort att föredraga
framför ett bibehållande av två centralorgan, har jag för min del stannat för
att förorda densamma. Det gemensamma centralorganet torde, såsom kommittén
föreslagit, böra kallas lantbruksstyrelsen.

Jag har ej för avsikt att redan nu framlägga något detaljerat förslag angående
lantbruksstyrelsens blivande organisation eller personalbehov. Detta
spörsmål torde, i likhet med motsvarande fråga beträffande lantbruksnämnderna,
böra utredas av de förut omförmälda sakkunniga och ett närmare

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

325

utformat förslag därefter föreläggas riksdagen. Det synes mig emellertid
lämpligt att redan nu beröra vissa mera allmänna spörsmål rörande organisationen.
I huvudsak ansluter jag mig härvid till de synpunkter, som kommittén
anlagt på dessa frågor.

I spetsen för lantbruksstyrelsen torde böra stå en generaldirektör. På grund
av omfattningen av styrelsens arbetsuppgifter och för att generaldirektören
i största möjliga utsträckning skall befrias från handläggningen av mera
rutinartade ärenden torde härjämte böra finnas två överdirektörer. Med
hänsyn till beskaffenheten särskilt av organets uppgifter med avseende å
den yttre och inre rationaliseringen synes det mig önskvärt att, såsom för närvarande
är förhållandet i egnahemsstyrelsen, i organets ledning ingår ett visst
lekmannainslag. Centralorganets styrelse torde sålunda lämpligen böra bestå av
generaldirektören såsom ordförande och överdirektörerna samt ytterligare ett
antal, förslagsvis fyra, av Kungl. Maj:t särskilt förordnade ledamöter. Därjämte
bör vederbörande föredragande byråchef ingå såsom ledamot i styrelsen.

Inom centralorganet torde böra finnas två huvudavdelningar. Å den ena
böra handläggas ärenden angående yttre och inre rationalisering. Å denna
avdelning torde böra finnas dels en byrå för jordförbättringsärenden, motsvarande
den nuvarande kulturtekniska byrån inom lantbruksstyrelsen, dels
en byggnadsbyrå, närmast motsvarande det hos egnahemsstyrelsen inrättade
byggnadskontoret och med uppgift att handlägga hos centralorganet förekommande
ärenden angående förbättring av ekonomibyggnader, dels slutligen
en byrå, vars uppgift skall vara att handlägga ärenden rörande yttre
rationalisering samt att svara för den mera allmänna uppsikten över det sätt,
på vilket rationaliseringsarbetet planlägges och ledes av lantbruksnämnderna.
Sistnämnda byrå kommer bland annat att ersätta egnahemsstyrelsens
jordanskaffningsbyrå och delvis även egnahemsstyrelsens allmänna byrå.

Å den andra huvudavdelningen torde böra finnas en lantbruksbyrå och en
stuteribyrå samt eventuellt en undervisningsbyrå och en fiskeribyrå. Dessa
byråer skulle ha ungefärligen samma uppgifter som för närvarande åvila
motsvarande byråer hos lantbruksstyrelsen.

För handläggningen av ärenden av administrativ natur torde slutligen hos
centralorganet böra finnas en kanslibyrå och en kameralbyrå. Huruvida
dessa byråer, vilka skulle ersätta den administrativa byrån i lantbruksstyrelsen
och i huvudsak även egnahemsstyrelsens allmänna byrå, böra gå in
under någon av de nyss nämnda huvudavdelningarna eller eventuellt ställas
direkt under generaldirektören, torde böra övervägas i samband med utformningen
av detaljerna rörande det nya centralorganet.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över förenämnda inom jordbruksdepartementet upprättade förslag till
lag om kronans förköpsrätt, lag angående ändring i lagen den 22 december
1943 (nr 884) om förköpsrätt samt lag angående ändring i lagen den 12 maj

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

1917 (nr 189) om expropriation, av den lydelse Bilaga 1—3 till detta protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Malte Olsson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

327

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag

om kronans förköpsrätt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Bestämmande för fastig''hets natur av jordbruksfastighet är den för fastigheten
vid tiden för försäljningen gällande taxeringen.

Vad i denna lag stadgas om förköpsrätt skall ock gälla, då del av eller
andel i jordbruksfastighet säljes.

2 §•

Sker försäljningen i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt
ej utövas.

3 §.

Ej må förköpsrätt utövas allenast i fråga om del av den försålda egendom,
som är underkastad sagda rätt, med mindre sådan del utgör självständig
brukningsenhet.

4 §.

Har nämnden funnit dylikt behov av fastigheten ej föreligga, må förköpsrätten
ej göras gällande under den tid beslutet avser.

5 §.

328

Kiingl. Maj:ts proposition nr 75.

6 §■

Äger jämlikt lagen om arrendators förköpsrätt jämväl arrendator utöva
förköpsrätt till fastigheten, åligger det tillika nämnden att inom tid och vid
äventyr som i första stycket sägs underrätta arrendatorn om beslutet i den
ordning, som angående delgivning av stämning är stadgad.

Ej må talan om förköp återkallas utan köparens medgivande, med mindre
lantbruksnämndens beslut om förköpsrättens begagnande blivit efter besvär
upphävt.

7 §•

Anmäler köparen, med överlämnande av köpehandlingen i bestyrkt avskrift,
sitt fång för lantbruksnämnden, åligger det denna vid äventyr av talans
förlust att inom en månad från det anmälan skedde instämma sin talan samt
göra anmälan därom för antecknande i fastighetsboken ävensom, på sätt i
6 § sägs, underrätta sådan arrendator som där avses.

8 §.

9 §,

Bifalles lantbruksnämndens talan, skall rätten fastställa vad kronan enligt
10 § har att betala ävensom utsätta viss dag, ej tidigare än tre månader från
domens dag, då fastigheten skall anses övergå i kronans ägo.

Beträffande kostnaderna i mål om förköp skilje rätten mellan parterna
efter ty för varje fall prövas skäligt.

10 §.

Det åligger kronan vid äventyr av'' förköpsrättens förlust att senast å den
jämlikt 9 § utsatta dagen till köparen eller, i den mån dennes betalningsskyldighet
ej blivit fullgjord, till säljaren utgiva köpeskillingen för den fastighet
som skall lösas, med avdrag för intecknad gäld, som därå enligt köpeavtalet
skolat avräknas eller som tillkommit efter köparens förvärv av fastigheten.

Å de belopp, som kronan jämlikt denna paragraf har att utgiva, skall
gäldas ränta efter sex procent från den utsatta dagen.

11 §•

När tvist om förköp blivit avgjord genom dom som äger laga kraft, ankomme
på den vinnande att därom göra anmälan hos inskrivningsdomaren
för antecknande i fastighetsboken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

329

12 §.

13 §.

14 §.

Har lantbruksnämnden genom beslut enligt 4 § förklarat fastighet behövlig
för ändamål som avses i 1 §, må fastighetens ägare föra klagan över beslutet.

Klagan föres hos lantbruksstyrelsen inom en månad från den dag klaganden
erhöll del av beslutet.

Utöver vad i första och andra styckena sägs må klagan ej föras mot beslut
som där avses.

15 §.

Klagan över lantbruksstyrelsens beslut i ärende, som avses i 14 §, må
föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

330

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 februari
1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 29 januari 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
17 januari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag om kronans förköpsrätt,

2) lag angående ändring i lagen den 22 december 1943 (nr 884) om förköpsrätt,
samt

3) lag angående ändring i lagen den 12 mai 1917 (nr 189) om expropriation.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av chefen för jordbruksdepartementets rättsavdelning hovrättsassessorn
C. H. Nordlander.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1. Förslagen i allmänhet.

Lagrådet erinrar om att lagrådet icke torde ha att yttra sig om lämpligheten
av den målsättning för den framtida jordbrukspolitiken, som ligger till
grund för de remitterade förslagen.

2. Förslaget till lag om kronans förköpsrätt.

3 §•

Lagrådet:

Enligt 1943 års lag om förköpsrätt, vilken närmare reglerar den rätt av dylikt
slag som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom tillkommer
arrendator, då försäljning sker av den arrenderade fastigheten, må
denne icke utöva sin förköpsrätt allenast i fråga om en del av den sålda

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

331

fastigheten. Som skäl härför anfördes i förarbetena, att det vore en uppenbart
olämplig anordning, att köparen skulle behöva finna sig i att fastigheten
bleve föremål för samäganderätt mellan honom och arrendatorn eller att
visst område genom avstyckning eller annorledes frånskildes fastigheten och
tillädes arrendatorn. En bestämmelse av enahanda innebörd hade upptagits
i 6 kap. av lagberedningens förslag till jordabalk, vilket kapitel innehöll stadganden
om förköpsrätt som tillförsäkrats ägare av viss annan fastighet eller
kronan, stad eller annan kommun eller ock municipalsamhälle. Enligt det nu
remitterade förslaget åter skall förköpsrätt få utövas i fråga om del av den
sålda egendom, som är underkastad sagda rätt, om sådan del utgör självständig
brukningsenhet. Förslaget innebär således två modifikationer i förhållande
till 1943 års lag, nämligen dels att förköpsrätten aldrig skall vara
förbunden med en plikt att lösa annan egendom än den förköpsrätten omfattar,
dels att även i fråga om sådan egendom förköpsrätten skall få utövas
beträffande allenast en del därav, blott sagda del utgör självständig brukningsenhet.

Den sistnämnda modifikationen synes väl för de flesta fall godtagbar. Emellertid
lärer det ej vara uteslutet, att frånskiljandet av en del av en fastighet,
även om denna del utgör en självständig brukningsenhet, kan verka därhän
att återstoden av fastigheten i och för sig minskar i värde eller att eljest olägenhet
av frånskiljandet uppkommer. Försiktigheten synes bjuda, att i 3 §
reservation göres för detta fall.

Vidkommande frågan huruvida icke under vissa omständigheter med förköpsrätten
bör vara förbunden en skyldighet att inlösa i köpet ingående egendom,
som ej omfattas av nämnda rätt, har lagberedningen i sitt ovannämnda
förslag upptagit ett stadgande av innehåll att om fastighet, vartill förköpsrätt
äger rum, gått i ett köp med annan fastighet, som ej kan utan olägenhet
skiljas från den förra, eller om i köpet ingå kreatur, redskap eller andra sådana
lösören, som finnas å den sålda fastigheten, skall den som vill utöva
förköpsrätten vara pliktig att lösa jämväl vad sålunda ingått i köpet. Stadgandet
anslöt sig till vad som enligt 5 kap. jordabalken i 1734 års lag gällde
i fråga om bördsrätt. Det remitterade förslaget innehåller inga häremot svarande
regler. Särskilt med avseende å köp, vari yttre inventarier ingå, torde
detta vara ägnat att inge viss betänklighet. Det synes i sådana fall obilligt att,
om kronan inlöser fastigheten, köparen, som väl då i regel saknar användning
för inventarierna, skall åsamkas besväret med och kostnaderna för realisation
därav samt risken för därvid uppkommande förlust, och skulle köparen
måhända på grund av att förköpsrätten utövas lyckas få köpet i övrigt hävt,
gäller detsamma för säljarens del. Enahanda förhållande torde understundom
kunna inträffa därest i köpet ingålt annan fastighet, om nämligen denna ej
kan utan olägenhet skiljas från den, vartill förköpsrätt äger rum. På nu anförda
skäl hemställer lagrådet, dels att till den föreslagna lagtexten fogas
orden »och utan olägenhet kan skiljas från återstoden av egendomen», dels
att i ett andra stycke av paragrafen stadgas, att om fastighet, beträffande vilken
kronan vill utöva förköpsrätt, gått i ett köp med annan fastighet, som ej

332

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

kan utan olägenhet skiljas från den förra, skall kronan vara pliktig att lösa
även den senare fastigheten, dels ock att i paragrafen införes ett tredje stycke
av innehåll att om i köpet ingå kreatur, redskap eller andra sådana lösören,
vilka finnas å fastighet som skall lösas, skall vad i andra stycket stadgas
äga motsvarande tillämpning.

6 §.

Lagrådet:

Därest, på sätt lagrådet under 3 § hemställt, kronan under vissa omständigheter
skall vara skyldig lösa egendom, som ej omfattas av förköpsrätten,
lärer kronan skäligen kunna fordra att senast under förberedelsen i den rättegång
mot köparen, som kronan har att anhängiggöra, få besked huruvida
köparen önskar påkalla att lösningsplikten fullgöres eller om köparen hellre
vill behålla egendomen. I detta sammanhang bör emellertid beaktas, att enligt
det remitterade förslaget talan om förköpsrätt ej får — utom i visst fall
varom nu ej är fråga —- återkallas utan köparens medgivande. Framställer
köparen yrkande att inlösningen skall omfatta annan egendom än den kronan
vill lösa, torde förbudet mot återkallelse ej böra gälla. Då det kan vara
ovisst huruvida ett av köparen framställt yrkande av detta innehåll kan komma
att bifallas, lärer kronan ej sällan komma att förklara sig återkalla sin
talan under förutsättning att den icke kan bifallas sådan den av kronan framställts.
Med hänsyn till vad nu anförts torde lämpligen dels efter andra stycket
i förevarande paragraf införas ett nytt stycke av den lydelse, att vill köparen
göra gällande lösningsplikt varom i 3 § andra och tredje styckena sägs,
skall han framställa yrkande härom innan förberedelsen i målet avslutats
eller vara sin rätt härtill förlustig, dels ock till paragrafens sista stycke fogas
orden »eller köparen framställt yrkande som i tredje stycket sägs».

Vidare synas i tydlighetens intresse böra i andra stycket efter ordet »stämning»
inskjutas orden »i tvistemål».

8—10 §§.

Lagrådet:

Enligt 9 § skall, om lantbruksnämndens talan bifalles, rätten i samband
med fastställandet av vad kronan enligt 10 § har att betala även utsätta viss
dag, ej tidigare än tre månader från domens dag, då fastigheten skall anses
övergå i kronans ägo. Föreskriften överensstämmer med vad som i 8 § av 1943
års lag är stadgat med avseende å an endators förköpsrätt. I allo synes dock
föreskriften icke vara lämpad för fall då förköpsrätt enligt den nu föreslagna
lagen skall utövas. Väl är genom att rätten erhållit fria händer i fråga om
bestämmandet av den övre tidsgränsen sörjt för att, när t. ex. köparen haft
att vidkännas förskottsutgifter, ersättning härför skall kunna beredas honom;
om så erfordras kan ju rätten låta honom sitta kvar på fastigheten och njuta
avkastningen under helt år, räknat från dagen för hans eget tillträde. Å andra
sidan kan emellertid den ovillkorliga skyldigheten för rätten att bestämma

Knnql. Maj.ts proposition nr 75.

333

dagen för äganderättens övergång så, att den ej infaller tidigare än i lagrummet
sägs, i vissa fall föranleda att rätten, till undvikande av att ombytet av
ägare kommer att infalla under en löpande vegetationsperiod, nödgas uppskjuta
detsamma längre än förhållandet i och för sig kräver. Med hänsyn
härtill synes det böra medgivas rätten att fritt efter föreliggande omständigheter
bedöma frågan vilken dag lämpligen bör fastställas för äganderättens
övergång till kronan. Lagrådet hemställer därför, att orden »ej tidigare än tre
månader från domens dag» måtte få utgå ur 9 §.

Regeringsrådet Kuylenstiernci:

Den föreslagna förköpsrätten för kronan är -— i likhet med den som enligt
1943 års lag om förköpsrätt gäller för arrendator — så konstruerad, att
kronan äger till det pris köparen utfäst lösa till sig fastigheten med rätt att
tillträda den å dag som rätten bestämmer. Normalt förflyter viss tid tills lantbruksnämnden
genom stämning delgiver köparen sitt beslut att lösa fastigheten,
ytterligare viss tid tills rättens beslut meddelas och därutöver viss tid
tills äganderätten anses övergå på kronan. I extraordinära fall kan det inträffa
att rättens beslut rörande inlösen överklagas, t. ex. på grund av tvist om
förefintligheten av förhållande som enligt 2 § föranleder att förköpsrätt ej
må utövas. Normalt måste räknas med att fastigheten förblir i köparens
ägo viss tid, och det kan stundom inträffa att denna tid blir lång. Det förutsättes
att köparen under denna tid skall äga uppbära fastighetens avkastning,
medan han å andra sidan får svara för kostnader under samma tid.

Den föreslagna lagens förutsättning är uppenbarligen att säljaren, om förköpsrälten
begagnas, skall erhålla just det pris varom han överenskommit med
köparen, och att den senare skall komma från affären utan vare sig vinst
eller förlust av densamma. Under den tid köparen innehar fastigheten bör
han ha skälig avkastning på sin investering men intet därutöver. Detta resultat
förverkligas vanligen, därest på tiden för köparens innehav av fastigheten
belöper en mot tidens längd svarande proportionell del av en normal
hel årsavkastning. I jordbruket är det emellertid regel att avkastningen faller
ojämnt. Under vissa årstider överväga utgifterna, under andra inkomsterna.
När, såsom det här förutsättes, bärgad gröda icke överlåtes med fastigheten
utan stannar hos den som äger denna vid skördetillfället, blir ojämnheten
än mer framträdande. Jordens beredning och gödning kan ske på varierande
sätt; gödning kan t. o. m. helt underlåtas. Skogsavverkning företages ej
blott ojämnt under året utan också olika under skilda år. Vad som skall anses
vara en normal årsavkastning av skogen kan också för en viss fastighet vara
svårt att avgöra; jämförelse kan visserligen ske med skogens årliga tillväxt
— vilken likvisst även den sker ojämnt under olika årstider — men hänsyn
måste tagas ej blott till det avverkade virkets kvantitet utan också till dess
kvalitet. Beträffande åbyggnader måste räknas med underhåll och reparationer,
som också kunna företagas i överkant eller underkant och mer eller
mindre oregelbundet. I allmänhet får väl räknas med att köparen, om inlösen
ifrågasättes, ej får tillfälle alt under sitt innehav utnyttja bostadsförmån och

334

Kangl. Maj:ts proposition nr 75.

eventuell vedbrand å fastigheten. Om köparen förvärvar en illa hävdad egendom,
måste han troligen i regel första åren vidkännas övervägande utgifter,
för vilka kompensation kan påräknas genom desto större avkastning framdeles.
Förvärvar han kal skogsmark eller ungskog, kan förhållandet vara
enahanda. Andra exempel på ojämn avkastning dels inom visst år dels vid
jämförelse mellan olika år kunna anföras. Är fråga om kortare tid än ett år,
är ojämn avkastning säkerligen regel.

Uttryckliga bestämmelser för att komma till rätta med fall av ojämn nettoavkastning
återfinnas i lagförslaget såtillvida att det enligt 10 § andra
stycket skall åligga kronan att ersätta köparen nödig kostnad som denne må
hava nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses motsvara värdet
av honom tillfallen avkastning. Man frågar sig hur övriga fall av ojämn
avkastning skola regleras. Frågan besvaras ej i förarbetena till lagförslaget,
och antagandet ligger nära till hands att 1943 års lag rörande förköpsrätt för
arrendator, vilken lag i huvudsak utgjort förebild för lagförslaget, ansetts erbjuda
analogier för bedömandet av detta spörsmål. Motiven till nämnda lag
återfinnas väsentligen i 1936 års arrendeutrednings betänkande med förslag
till ändringar i arrendelagstiftningen (SOU 1938:38). Där upptogs till besvarande
frågan i vad mån köparen borde vara berättigad till ersättning för
kostnad som han nedlagt å fastigheten, ehuru denna fråga förmenades sannolikt
icke få större praktisk betydelse. Utgjordes sagda kostnader allenast
av produktions- och underhållskostnad, för vilken köparen kunde anses
gottgjord genom den avkastning som tillfallit honom under den tid han varit
ägare till fastigheten, syntes ersättning ej böra utgå. Ej heller syntes
särskild ersättning böra tillerkännas köparen för sådana förbättringar, som
kunde betecknas såsom allenast nyttiga men ej nödiga. Då köparen vid förvärvet
av fastigheten måste antagas ha ägt kännedom om arrendeavtalet och
med ledning därav kunnat sluta sig till förköpsrättens tillvaro, torde han
nämligen icke kunna likställas med den som i god tro besutte en fastighet. I
motiven till 1943 års lag har däremot ej, såvitt jag kunnat finna, gjorts något
uttalande huruvida särskild reglering vore förutsatt för det fall att köparen
under sitt innehav av fastigheten försummat underhålla dess byggnader eller
han företagit större skogsavverkning eller dylikt. Uppenbart är att, bortsett
från det fall att köparen företagit någon större skogsavverkning, dylika spörsmål
beträffande utarrenderad fastighet måste ha mycket liten räckvidd, då
de mestadels reglerats genom arrendeavtal, vilket varit bindande även för
köparen. Det kan tagas för givet att man även beträffande sådant förfarande
av köparen anlagt det betraktelsesättet att, på sätt arrendeutredningen i nyss
omnämnt sammanhang gjort gällande, köparen med hänsyn till förköpsrättens
tillvaro ej borde likställas med en godtrosbesittare och att han därför
kunde bli skyldig ersätta arrendatorn, ifall dennes talan om förköpsrätt bifölles,
för värdet av skogsuttaget i den mån detta överstege tillväxten eller
för det ban eftersatt nödigt underhåll av fastigheten. Helt säkert har utredningen
i detta sammanhang beaktat de uttalanden angående hithörande spörs -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 335

mål, som återfinnas i del III av lagberedningens förslag till jordabalk, särskilt
i kapitlet om klander.

I vilken utsträckning motsvarande betraktelsesätt kan anläggas å den förköpsrätt
varom nu är fråga synes ej klart. Arrendators förköpsrätt är av
speciell natur och förekommer endast i särskilda fall. Köparen bör vara inställd
på förköpsrättens förhandenvaro redan när det köpeavtal som lägges
till grund för dess utövning ingås. Den nu föreslagna förköpsrätten kan visserligen
också formellt sägas föreligga när köpet sker men är alldeles generell,
i det den gäller beträffande varje jordbruksfastighet försåvitt ej kontrahenterna
genom att inhämta förhandsbesked hos lantbruksnämnden utrönt
att förköpsrätten ej skall göras gällande. Det är möjligt men i brist på vägledande
uttalanden i motiven knappast säkert, att varje köpare av jordbruksfastighet
som ej inhämtat dylikt besked skall tills vidare anses förhindrad
att vidtaga önskvärda mera genomgripande dispositioner å fastigheten, därför
att han anses böra likställas med en icke-godtrosbesittare vilken äger företaga
endast så att säga löpande dispositioner. Skulle i detta avseende analogi
anses föreligga med arrendators förköpsrätt, kan det fastslås att de ovan framhållna
fallen av ojämn avkastning äro reglerade även i vissa andra betydelsefulla
avseenden än dem varom uttryckliga stadganden finnas i lagförslaget.

Men även om det sist gjorda antagandet är riktigt återstå vissa fall av
ojämn avkastning. Ojämnhet inom visst år kan i regel neutraliseras, om
rätten finner sig kunna låta köparens avträde av fastigheten ske efter helt år.
Men detta är väl ej alltid lämpligt. Och ojämnheten i avkastning i förhållandet
mellan olika år kan man ej komma till rätta med på detta sätt. Vid köp
av vanhävdad fastighet som till en början ej ger någon avkastning eller av en
skogsfastighet med enbart ungskog kan utjämning ej påräknas förrän många
år förflutit. I fråga om en fastighet, till vilken arrendator som själv bor å
densamma och uppbär jordbrukets avkastning har förköpsrätt, äger detta
spörsmål så ringa praktisk betydelse att det uppenbarligen ej ansetts tarva
särskilda lagstiftningsåtgärder. Beträffande den nu förevarande förköpsrätten
åter förefaller det påkallat att meddela särskilda bestämmelser, vilka av praktiska
skäl synas böra omfatta även sådant, som i och för sig ej behövde uttryckligen
regleras. På samma sätt som det enligt 8 § i det remitterade förslaget
tillkommer rätten att med utgångspunkt från den faktiska köpeskillingen
företaga skälighetsavväganden borde den få möjlighet att jämka köpeskillingen
på grund av omständigheter varom nu är fråga. Anmärkas må att
denna utväg synes vara lämplig även därför att det genomgående är fråga
om förhållanden som påverka fastighetens värde. Godtagas dessa synpunkter,
synes, med viss ändring av bestämmelsernas föreslagna ordningsföljd, kunna
förfaras på följande sätt. I en 8 § stadgas — med iakttagande av vad lagrådet
anfört beträffande 9 g — att, om lantbruksnämndens talan bifalles, rätten
skall utsätta viss dag, då fastigheten skall anses övergå i kronans ägo, samt
fastställa vad kronan enligt 9 § skall betala, varefter såsom ett andra stycke
införes motsvarande stycke i förslagets 9 §. Såsom ett första stycke i 9 §
upptages samma bestämmelse som i förslagets 8 §. Härefter införes eu bestäm -

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

melse att rätten må ock enligt vad som prövas skäligt bestämma sådan jämkning
av det pris varom stadgas i 1 § första stycket som må föranledas därav,
att köparen å fastigheten nedlagt nödig kostnad utöver vad som skäligen kan
anses motsvara värdet av honom tillfallen avkastning, att köparen ej under den
tid han innehaft fastigheten haft skälig avkastning å nedlagt kapital, eller att
fastighetens värde minskats genom skogsavverkning utöver som som svarar
mot skogens tillväxt eller genom bärgning av skörd eller liknande åtgärder
från köparens sida. Såsom ett tredje stycke i 9 § upptages ur förslagets 10 §
bestämmelsen att kronan vare skyldig ersätta köparen dennes utgifter för
lagfart å fånget. Såsom första stycke i 10 § upptages motsvarande stycke
enligt förslaget med allenast sådana ändrade paragrafhänvisningar och sådan
redaktionell jämkning i övrigt som föranledas av stadgandenas ändrade ordningsföljd.
Såsom ett andra stycke i 10 § införes slutligen förslagets 10 §
tredje stycket med uteslutande av orden »enligt denna paragraf».

14 §•

Lagrådet:

Med förslagets ståndpunkt, att då fastighet gått i ett köp med annan fastighet
kronan icke under några förhållanden skall vara pliktig att lösa även
den senare fastigheten samt att lösningsskyldighet ej heller föreligger i fråga
om lösören som ingå i det köp beträffande vilket förköpsrätten utövas, torde
såsom under 3 § antytts säljaren, om lantbruksnämndens talan bifalles,
kunna bliva nödsakad finna sig i att köpet går åter i vad gäller nyssnämnda
fastighet respektive lösörena. Med hänsyn till de olägenheter som detta kan
innebära för säljaren lärer — om vad lagrådet hemställt vid 3 § ej varder
iakttaget — rätt att föra klagan över beslut som avses i andra stycket av
14 § böra tillerkännas även honom.

3. Övriga lagförslag.

Lagrådet lämnar dessa förslag utan erinran.

Ur protokollet:
Åke Mossler.

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

337

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
21 februari 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets denna dag avgivna
utlåtande över de den 17 januari 1947 till lagrådet remitterade förslagen
till

1) lag om kronans förköpsrätt;

2) lag angående ändring i lagen den 22 december 1943 (nr 884) om förköpsrätt;
samt

3) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Lagrådet har vid sin granskning av de föreliggande lagförslagen endast
framställt erinringar på ett par punkter beträffande förslaget till lag om
kronans förköpsrätt. Dessa erinringar har jag ansett böra beaktas. I enlighet
härmed ha 3, 6 och 9 §§ i sagda lagförslag ändrats på sätt lagrådet
hemställt.

Däremot har jag ej ansett det lämpligt att man, på sätt en ledamot av
lagrådet ifrågasatt, skulle genom särskilda bestämmelser utöver dem, som
finnas i förslaget, söka reglera förhållandet mellan kronan och köparen i de
fall, då förköp ägt rum. Erinras må att åtskilliga av de spörsmål, som här
kunna uppkomma, ha räckvidd betydligt utöver förköpsfallen.

Förutom nu angivna ändringar ha i förslaget till lag om kronans förköpsrätt
ävensom i förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation vidtagits vissa mindre jämkningar av redaktionell
innebörd.

Jag torde härefter få återkomma till de avsnitt av jordbrukskommitténs
betänkande, vilka jag vid remissen till lagrådet förklarade mig ha för avsikt
att upptaga sedan lagrådets utlåtande över förenämnda lagförslag erhållits,
nämligen spörsmålen om formerna för ett särskilt stöd åt vissa innehavare
av mindre jordbruk, om utformningen av de prisreglerande åtgärderna
på jordbrukets område samt om organisationen av den prisreglerande verksamheten.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 75.

338

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

I samband därmed torde jag även få anmäla, att från en hösten 1945
av representanter för Sveriges oljeväxtodlares centralförening, margarinindustrien
och Svenska lantmännens riksförbund bildad kommitté, med uppgift
att utreda och framlägga förslag till riktlinjer för den framtida oljeväxtodlingen
i Sverige och innehållande representanter för växtförädlingen,
oljefabrikerna och jordbruket, den 18 tebruari 1947 till jordbruksdepartementet
inkommit en den 8 februari 1947 dagtecknad skrivelse med hemställan,
att förslag måtte framläggas för riksdagen om vissa åtgärder för
stödjande av den inhemska oljeväxtodlingen. De åtgärder, som förordats i
skrivelsen ävensom i en vid densamma fogad utredning av kommittén, bygga
på den uppfattningen, att odling av oljeväxter å en areal av 40 000—50 000
hektar bör eftersträvas, samt innebära i huvudsak, att avsättning av de vid
den inhemska odlingen erhållna produkterna borde tryggas på så sätt, att
skyldighet skulle stadgas för tillverkare av margarin och liknande varor att
vid sin tillverkning använda en viss procent svensk olja, samt att minutpriset
å margarin av normalkvalitet skulle så avvägas, att margarinfabrikerna
vid sina inköp av svenskt oljeväxtfrö kunde betala de priser, som erfordrades
för att en odling av nyss angiven storleksordning skulle kunna uppehållas.

Särskilt stöd åt vissa innehavare av mindre jordbruk.

Beträffande innehållet i kommitténs förslag rörande särskilda bidrag
till vissa innehavare av mindre jordbruk hänvisas till kapitlen 12 och 22
i kommitténs betänkande samt till sidorna 70—74 i den förut lämnade redogörelsen
för huvuddragen av detta.

I det övervägande flertalet yttranden har behovet av ett ef ter
sociala grunder utgående särskilt stöd till innehavare av övergångsjordbruk
vitsordats.

Vissa erinringar mot lämnande av stöd av ifrågavarande art ha emellertid
gjorts. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ifrågasatt det berättigade i att bevilja
de sämst ställda inom jordbruksnäringen förmåner, som icke komme
motsvarande kategorier inom andra näringsgrenar till del, samt uttalat farhågor
rörande följderna av ett sådant förfaringssätt. Länsstyrelsen har därom
anfört följande.

Det är här fråga om socialt stöd åt en kategori brukare, vars inkomstnivå
anses otillfredsställande, icke om att gemensamt betala priset för den samhälleliga
trygghet uppehållandet i en viss omfattning av jordbruksproduktionen
innebär. Då kan ju frågas: vad motiverar att ett socialt stöd av alldeles
särskilt slag utgår till denna befolkningskategori mer än till exempel till
hantverkare, småindustriidkare, fiskare, som icke uppnå motsvarande inkomst?
Hela denna frågeställning är för kommittén främmande. Det torde
emellertid icke kunna förbigås under ärendets vidare beredning att klargöra,
varför tillskott av allmänna medel för höjande av en svag inkomstnivå skola
tillkomma företagare inom jordbruksnäringen framför andra näringsutövare.

339

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

För att andra samhällsgrupper skola med en känsla av att jämlikhet och
rättvisa skipas acceptera denna anordning, erfordras i vart fall en motivering,
som kommittén icke gjort något försök att prestera. Den synes ha utgått
från att nu utgående producentbidrag (uttryckligen angivna som provisoriska)
maste ersättas av ett nytt bidragssystem, vilket i sin tur framkallar
farhågan: kommer man att kunna upprätthålla kommitténs betingelse, att bidragen
skola upphöra med nuvarande brukare? Det synes alltså kunna ifrågasättas,
om icke hela detta speciella socialbidrag till vissa jordbrukares inkomster
bör ersättas av en socialhjälp, som utgår från alla näringars fulla
jämlikhet.

Möjligheten av att införandet av ett särskilt stöd till ifrågavarande befolkningskategori
komme att föranleda krav på motsvarande förmån från andra
befolkningsgrupper har papekats även av bland andra statskontoret och
socialstyrelsen.

Skogsstyrelsen har — under hänvisning till att styrelsen funnit en avveckling
av de såsom övergångs jordbruk betecknade brukningsdelarna böra bedrivas
med största försiktighet — givit uttryck åt den meningen, att stödet till
sådana jordbruk borde omfattas av de prisreglerande åtgärderna, så länge
jordbruken behövdes för att landets jordbruksproduktion skulle uppnå den
önskvärda omfattningen, och att stödet ej borde ha formen av socialt bidrag
till ägarna.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, afl
särskilt socialt stöd till vissa innehavare av övergångsjordbruk kunde erfordras,
men ifragasatt, huruvida ett sadant stöd borde infogas såsom ett led i
jordbrukspolitiken. Enligt utskottets mening borde för tillgodoseende av
behov av ifrågavarande slag de vanliga sociala hjälporganen kunna anlitas.

Den av kommittén föreslagna utformningen av stödet såsom
kontanlbidrag, beräknat efter viss skala i förhållande till brukningsdelens
storlek, har starkt kritiserats i flertalet yttranden och tillstyrkts
endast i ett fåtal yttranden. Sålunda har förslaget avstyrkts av bland andra
statskontoret, lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, socialstyrelsen, åtskilliga
länsstyrelser, lantbruksakademien, i det närmaste samtliga hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, ett flertal jordbrukskommissioner, Sveriges lantbruks
förbund samt Riksförbundet landsbygdens folk och Småbrukarnas riksförbund.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som tillstyrkt kommitténs förslag har
anfört följande.

Länsstyrelsen vill understryka de slutsatser i fråga om de hittills utgående
producentbidragen, vartill kommittén kommit. De verkställda utredningarna
giva enligt länsstyrelsens förmenande klart vid handen, att denna lijälpform
varit allt annat än idealisk, enär de som bäst varit i behov av bidraget icke
fatt mest av detsamma. Ur social synpunkt kan det icke anses tillfredsställande
att jordbrukarna i de delar av landet, där produktionsbetingelserna äro
biist, nämligen i södra och mellersta Sveriges slättbygder, erhållit väsentligt
större belopp än jordbrukare med samma åkerareal i Övriga delar av landet
vilket är slående särskilt med tanke på de sämre produktionsförhållanden’

340

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

under vilka jordbrukarna i exempelvis Dalarna och Norrland arbeta. Särskilt
för dessa sistnämnda torde därför mycket vara att vinna genom att smabrukarhjälpen
utformas efter rättvisare och socialt mer tillfredsställande normer.
För övergångsjordbrukens vidkommande, således för de ofullständiga
jordbruk, på vilka ägaren blir kvarsittande i avbidan på att fastigheten i
yttre rationaliseringssyfte omhändertages av staten, bar kommittén tankt
sig, att dessas innehavare under eu övergångstid skulle erhalla hjalp genom
kontanta bidrag. Även om delade meningar kunna rada om lämpligheten av
denna hjälpform, då densamma lätt kan få en bismak av understöd, torde
den av kommittén anvisade vägen för närvarande vara den enda iramkomlma
i avbidan på att andra möjligheter till ekonomisk lättnad for innehavarna
av dessa jordbruk yppa sig. En sådan möjlighet ar att genom vissa
åtgärder stimulera industriens intresse att slå sig ned pa landsbygden. Därest
denna möjlighet tillvaratages torde, som redan antytts, smabrukarna kunna
påräkna extrainkomster i viss utsträckning från dessa industrier. Med en
sådan utveckling av denna del av arbetskraftsproblemet skulle man ock tillgodose
de från olika håll framkomna önskemålen om en sadan positiv landsbygdspolitik,
som tager sikte på att åt landsbygden bevara sa mycket som
möjligt av jordbrukets i och med rationaliseringen losgjorda arbetskratt.

De former för stödet, som framförallt diskuterats inom kommittén, ha
närmare behandlats av hland andra länsstyrelsen i Gävleborgs län, som vid
valet mellan dessa givit företräde åt kommitténs förslag men dock ansett detsamma
otillfredsställande. Länsstyrelsen har i denna del anfört.

Det av kommittén förordade bidragssystemet är avsett att ersätta de sedan
1939 utgående producentbidragen. Den offentliga diskussionen har vant i
hö« grad inriktad på valet mellan dessa två system, varav det ena förestås
av kommitténs majoritet, det andra av vissa reservanter. Bagge systemen aro
kontantbidrag. Denna karaktär är hos producentbidraget visserligen camouflerad
därigenom att det beräknas efter mängden till mejeri levererad mjölk.
Det är emellertid i realiteten icke fråga om att premiera en viss prestation.
Såväl motiveringen vid bidragets tillkomst som dess konstruktion visar, att
det är fråga om social hjälp till en viss kategori mindre brukare, al deles som
jordbrukskommitténs föreslagna bidragssystem. Kommitténs kritik av pioducentbidraget
är berättigad. Det må vara en psykologisk fordel, att kontant bidragskaraktären

är lätt förklädd. . . .... . *

Det resonemang producentbidragets förespråkare i reservationer fora, tv der
för övrigt icke på att bidraget av dem avses som en övergangsanordnmg utan
snarare som en stödåtgärd av principiellt enahanda karaktar som de i prisstödet
ingående, därmed motverkande den rationalisenngsplan, som aven reservanterna
anslutit sig till. . ....... ;

Kommitténs system får i fråga om verkningarna givas företräde men ar i
sig icke tillfredsställande. Det innebär icke stöd just åt övergangsjordbruken,
om dessa definieras enligt kommitténs allmänna tankegång. Begransat inom
arealkate"orien 1—10 hektar kommer systemet att utesluta overgangsjordbruk
över 10 hektar, som i sinom tid utfällas ur planeringen, men mrymma
såväl kombinerade jordbruk som bestående småbruk. Hur man skall tortara
med de senare, som''aldrig borde ha fått bidrag, eller med de förra, som borde
ha haft det hela tiden, framgår icke av betänkandet ...

Det kan genmälas, att inkomstkriteriet är garanti for ett från början riktigt
urval Detta kommer då ut på detsamma som att definiera övergangsjordbruk
såsom sådana brukningsdelar inom arealgruppen 1—10 hektar vilkas
brukare av ett eller annat skäl icke uppnå 2 600 kronor taxerad inkomst.
Varför behöver man då »urskilja» dem genom en omständlig planering?

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

341

Man kan icke ens vara säker, att huvudparten av övergångsjordbruken
bliva omfattade av det föreslagna systemet. Detta har nämligen till förutsättning,
att kommitténs allmänna premisser beträffande jordbrukets utveckling
visa sig hållbara. Om en justering nedåt skulle komma att ske beträffande
jordbruksproduktionens totalomfattning, blir antalet övergångsjordbruk
proportionsvis ökat och kan icke längre bestämmas genom den valda
arealkategorien.

Kommerskollegium har i likhet med vissa handelskamrar funnit, att det
föreslagna kontantbidraget icke vore att anse såsom stöd åt jordbruksnäringen
utan som en social understödsform och vore ägnat att hos den enskilde
uppamma liknöjdhet för att genom eget initiativ och arbete uppnå så god inkomst
som möjligt. Kommerskollegium har likväl ansett kontantbidrag i vissa
fall vara erforderliga för ernående av det på jordbruksnäringens område önskade
resultatet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört.

Kommitténs förslag om kontantbidrag till nuvarande ägarna av övergångsjordbruken
finner länsstyrelsen av principiella skäl betänkligt. En mera tilltalande
form för detta understöd hade varit, om stödet kunde framstå som
ersättning för en viss prestation. Härjämte bör framhållas, att bidragets storlek
kan överstiga normalt arrende i orten och därför framstå som orimligt.
På grund härav finner länsstyrelsen det vara befogat, att frågan om de årliga
kontantbidragen underkastas förnyad ingående prövning. Skulle därvid någon
lämpligare form för understödet icke framkomma, är länsstyrelsen emellertid
beredd att biträda förslaget om kontantbidrag, sådant det utformats av
kommittén.

Liknande uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Jönköpings län.

I praktiskt taget samtliga yttranden, enligt vilka kommitténs förslag avstyrkts,
har framhållits dels att kontanta bidrag, utgående till jordbrukare, vilkas
inkomster icke uppnått viss gräns, skulle verka hämmande på bidragsmottagarnas
strävanden att öka sina arbetsinkomster, dels ock att bidrag av
angiven art skulle från psykologisk synpunkt framstå såsom olämpliga, då de
icke vore beroende av någon motprestation. Mot förslaget har även anförts
bland annat att kontantbidrag skulle kunna motverka den åsyftade avvecklingen
av övergångsjordbruken. Lantbruksstyrelsen, som ställt sig bestämt
avvisande mot förslaget, har yttrat.

Förutom att det föreslagna bidragssystemet otvivelaktigt skulle verka demoraliserande
på de jordbrukare, för vilka bidrogen äro avsedda, skulle systemet
innebära en uppenbar orättvisa gentemot annan landsbygdsbefolkning,
som torde vara i minst lika stort behov av understöd av ifrågavarande slag,
till exempel vissa arbetarsmåbrukare, småhantverkare och liknande yrkesutövare.
Inga medborgargrupper torde hittills hava erhållit någon motsvarande
garanti om viss minimnnkomst, varjämte bidragen i fråga skulle verka konserverande
på de förhållanden, som man genom rationaliseringen vill söka
avveckla. Att tillämpningen av bidragssystemet skulle komma att vålla stora
besvärligheter och sprida olust i vida kretsar, synes även uppenbart.

Riksförbundet landsbygdens folk bar anfört följande.

Då rationaliseringsarbetet enligt kommitténs mening skall föras i samförstånd
och samarbete med jordbrukarna själva torde frågan om, huruvida

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

de av åtgärderna berörda vilja ha sitt sociala bidrag i form av kontantbidrag
eller i form av producentbidrag vara av mycket stor psykologisk betydelse.
Även om formen med direkta kontantbidrag synes innebära vissa praktiska
fördelar, så innebär den också vissa nackdelar, vilka framgå av reservationer
till betänkandet. Dels därför och dels på grund av den psykologiska faktorn,
att de små jordbrukarna icke vilja ha sitt stöd som kontantbidrag utan
inlagt i priset på de produkter de ha att sälja, främst på mjölken, anser förbundet,
att detta stöd bör givas i form av ett producentbidrag så utformat,
att det motsvarar det syfte man vill nå. Skulle en sådan form komma att tilllämpas
som jordbrukarna icke själva vilja godtaga av materiella eller psykologiska
skäl, kan samarbetet lida allvarlig skada.

Förvaltningsutskottet i Östergötlands läns hushållningssällskap har yttrat
i huvudsak följande.

Den valda bidragsformen med kontantbidrag utan någon motprestation finner
utskottet stötande. Dess konsekvenser kunna också i många fall väntas
bliva olyckliga. Det kan antagas, att mången jordbrukare på grund av kontantbidraget
kommer att sitta kvar på sin brukningsdel längre än vad eljest
skulle bliva fallet. Den som erhåller kontantbidrag, har i regel icke större anledning
att vidtaga förbättringar på fastigheten, vare sig i fråga om byggnader
eller jord. Därest — såsom kommittén föreslagit — en förnyad prövning
av rätten till bidrag skall kunna äga rum och bidraget efter en sådan prövning
kunna bortfalla om innehavarens ekonomiska ställning förbättrats skulle
de jordbrukare, som uppbära dylika bidrag, ha än större anledning undvika
att förbättra sin ekonomiska ställning. Bidraget synes redan genom denna bestämmelse
motverka det på grund av befolkningsutvecklingen starkt framträdande
intresset, att människornas arbetsförmåga i framtiden effektivt utnyttjas.
En jordbrukare bör därför, när bidraget en gång fastställts, få behålla
det så iänge han innehar samma gård. Det kan eljest befaras, att fastigheterna
komma att befinna sig i väsentligt sämre tillstånd vid ett övertagande
förr eller senare av annan jordbrukare, än vad som behövt bliva fallet.

Liknande synpunkter ha anförts av Skaraborgs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, med vilket länsstyrelsen i länet instämt.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit
att det, därest kommitténs förslag genomfördes, komme att föreligga
fara för att en mindre driftig jordbrukare erhölle kontant stöd under det att
en granne i motsvarande belägenhet, som genom arbetsamhet, omtanke och
goda arbetsprestationer lyckades reda sig ekonomiskt, icke erhölle samma
förmån, varigenom tvister och avundsjuka kunde uppstå.

Svårigheten att medelst det föreslagna bidragssystemet åstadkomma ett
rättvist resultat har berörts av bland andra förvaltningsutskottet i Gävleborgs
läns hushållningssällskap, som anfört.

Förvaltningsutskottet kan för sin del icke biträda kommitténs förslag, då
förslaget synes förvaltningsutskottet vara praktiskt outförbart, om rättvisa
skall ernås gentemot många jordbrukare, som innehava jordbruk, vilka stå
på gränsen till de av kommittén uppdragna riktlinjerna. Alldeles särskilt
fäster sig förvaltningsutskottet vid kommitténs förslag, att i vissa fall någon
prövning av behovet icke skall ske, och i vissa andra fall prövning skall ske.
Förvaltningsutskottet ser icke i förslaget någon enhetlig riktlinje att följa.
För övrigt torde detta kontantunderstöd psykologiskt sett verka ofördelaktigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

343

på övriga medborgare på landsbygden, och ur ekonomisk synpunkt är systemet
ej att rekommendera. Det främjar varken ökad produktion eller arbete,
som kan höja inkomsten.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vars yttrande
åberopats av länsstyrelsen i länet, har uttalat, att gränserna mellan
bestående småbruk och övergångsjordbruk vore tämligen flytande och att,
om särskilt stöd lämnades innehavarna av övergångsjordbruk, detta ofta
komme att anses innebära en uppenbar orättvisa mot dem närstående befolkningsgrupper,
som icke tillerkändes motsvarande förmån.

Socialstyrelsen, som anfört i viss mån liknande synpunkter, har uttalat
följande.

Den skala, efter vilken bidragen skulle bestämmas för jordbruk av olika storlek,
kan icke anses rättvist avvägd. Enligt förslaget skulle nämligen graderingen
ske så, att de lägsta bidragen skulle utgå för de minsta och de största brukningsdelarna
inom vissa fastställda arealgränser. Det har härvid förutsatts,
att innehavare av brukningsdelar i närheten av den undre arealgränsen normalt
skola kunna ägna en del av sin arbetstid åt arbete vid sidan av jordbruket
och därmed komplettera sin inkomst, varigenom behovet av bidrag
för dem reduceras. Det torde emellertid vara uppenbart, att dessa innehavare
av de minsta jordbruken på så sätt ofta skulle bliva missgynnade i förhållande
till övriga kategorier. De skulle hänvisas till en oviss utkomst på den
allmänna arbetsmarknaden, och vid en arbetslöshetskris skulle de, så länge
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring icke finnes, för sin försörjning bliva beroende
av ett efter behovsprövning utgående arbetslöshetsunderstöd. Det torde
i själva verket vara omöjligt att på ett rimligt sätt upplinjera något
schema för sådana efter behovsprincip utgående kontontbidrag till mindre
jordbrukare. Detta slag av bidrag måste principiellt bestämmas efter behovsprövning
för varje särskilt fall.

Svårigheterna vid tillämpningen av ett stöd av ifrågasatt slag ha betonats
av länsstyrelsen i Kopparbergs län, som anfört.

Förutom att det kan anses principiellt olämpligt att lämna understöd till
friska och arbetsföra personer, måste systemet leda till stora vanskligheter
vid urvalet av understödstagare och bedömandet av understödsbeloppens
storlek. Särskilt i de mycket vanliga fall då skog ingår i brukningsdelen kan
det exempelvis icke vara riktigt att låta åkerarealen ensam inverka på stödbeloppets
storlek. Ävenså torde det bliva svårt att göra en skälig avvägning
av understödet i de fall, då arbete utom jordbruket står till buds men möjligheterna
till sådana extrainkomster icke utnyttjas av vederbörande. För
övrigt måste systemet komma att motverka den enskil le småbrukarens intresse
att skaffa sig inkomster vid sidan av jordbruket.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har — efter
det utskottet påpekat, att införande av kontantbidrag kunde hämma intresset
att utnyttja produktionsmöjligheterna och föranleda reaktion från jordbrukarna
med anledning av den understödsmässiga formen, samt framhållit
svårigheterna vid bestämmandet av bidragen — anfört, att bidragens införande
icke heller kunde annat än ogynnsamt inverka på deklarationsmoralen
hos dem, som kunde vänta sig bliva berättigade till bidraget. Under alla
förhållanden måste denna form av understöd medföra en mängd tvister och

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

344

irritation mellan jordbrukarna och rationaliseringsorganet respektive taxeringsmyndigheterna.
Enligt förvaltningsutskottets mening borde därför denna
form för kompensation till de ofullständiga jordbrukens innehavare icke
användas.

Jämväl landsorganisationen har uttalat farhågor för att tillämpningen av
kontantbidraget skulle föranleda betydande svårigheter. För att en rättvis
och enhetlig handläggning av sådana ärenden skulle vinnas vore enligt landsorganisationens
uppfattning en effektivisering av taxeringsförfarandet nödvändig.

Lånsstgrelsen i Hallands län har ansett, att staten icke borde binda sig
för att i den utsträckning, som kommittén föreslagit, utbetala kontantbidrag
till innehavare av övergångsjordbruk, då det med hänsyn till det planerade
allmänna prisstödet åt jordbruksnäringen och den av brist på arbetskraft
orsakade allmänna lönestegringen kunde tänkas, att jordbruksbefolkningens
lönenivå snart nog höjdes så mycket, att innehavarna av övergångsjordbruk
med sina i allmänhet mindre ekonomiska anspråk kunde fortsätta sin näringsverksamhet
utan annat stöd än det som ansåges böra tillkomma jordbruket
i allmänhet.

Förvaltningsutskottet i Stockholms läns och stads hushådningssällskap
har uttalat, att kontantbidrag icke borde utgå i annan form än att dess kapitaliserade
värde lades till inköpspriset för fastighet, som försåldes till
statligt rationaliseringsorgan.

I åtskilliga yttranden, i vilka kommitténs förslag avstyrkts, har förslaget
likväl upptagits till detaljgranskning. Sålunda har Riksförbundet landsbygdens
folk anfört följande.

Vad beträffar inkomstgränsen, under vilken ett eventuellt bidrag skall
utgå, bör man bestämma den i förhållande till årslönerna för kreatursskötare
och kördrängar under året 1946—47, som torde uppgå till cirka 2 900 kronor,
eller för det år, som eljest kan komma att ligga närmast före bidragsformens
eventuella ikraftträdande. Kommittén bär själv anfört, att den allmänna
förbättring av jordbrukets ställning, som är förutsatt skola ske,
snarare kommer att öka än minska den hittillsvarande skillnaden mellan
inkomstnivån för de mindre jordbrukens innehavare och lantarbetarna. Kommittén
föreslår därför, att man vid fastställandet av inkomstgränsen i någon
mån — alltså blott i någon mån — skall beakta denna förskjutning i de båda
jämförelsegruppernas inkomstnivåer. Kommittén har kompenserat denna
förskjutning genom att sätta inkomstgränsen 100 kronor högre än lantarbetarlönen
1943/45. Man torde kunna begära, att när de mindre jordbrukarna
i fortsättningen, efter det nya systemets införande, blott skola kompenseras
i så ringa mån för den skeende inkomstförskjutningen, man i vart
fall skall utgå från det aktuella, verkliga ingångsläget vid systemets införande.
Eljest inträffar redan före bestämmelsernas ikraftträdande det motiv
för en allmän justering av bidragsreglerna, som omnämnes i betänkandet,
nämligen en till följd av den allmänna löne- och kostnadsutvecklingen inträffande
mera betydande förskjutning i inkomsthänseende till ifrågavarande
jordbrukargrupps nackdel.

Bidragsbeloppets maximibelopp har satts alltför lågt. För det första har
kommittén vid beräknandet av skillnaden mellan den räntabla lönen i stor -

Kungl. J\laj:ts proposition nr 75.

345

leksgruppen 2—5 hektar och avtalsmässig lantarbetarlön, vilken skillnad beräknats
till 20 procent, räknat med en avtalslön av 1 krona per timme, ehuru
den nu uppgår till 1 krona 26 öre. Skillnaden blir därför icke 500 kronor, som
kommittén angivit, utan 625 kronor. Men skillnaden är ännu större. Kommittén
har själv anfört, att i de driftsresultat som legat till grund för beräkningen
av den räntabla lönen också ingår ett mjölkproducentbidrag på cirka
200 kronor. Om denna summa tages bort ur driftsresultatet — såsom det är
förutsatt skola ske vid det nya bidragssystemeis införande — blir skillnaden
mellan den räntabla lönen och lantarbetarlönen betydligt större än 20 procent.
Ännu något större bör skillnaden sättas, därför att de räkenskapskontrollerade
jordbruken såsom kommittén påpekat ha en högre rationalitetsgrad
än jordbruket i genomsnitt. Förbundet anser därför att högsta bidragsbeloppet
måste sättas till lägst cirka 850 kronor, om det någorlunda skall
motsvara sitt ändamål i dagens läge.

Kommittén har anfört, att bidrag i regel skall utgå endast till de nuvarande
brukarna. Ett par undantag göras dock för maka och barn. Förbundet
anser, att dessa undantag äro för snävt begränsade. Med barn böra i förmånshänseende
jämställas broder eller syster och broders eller systers barn,
som redan före bidragssystemets införande i realiteten stått för skötseln av
brukningsdelen, ehuru annan broder eller syster formellt varit ägare av densamma.

Ännu ett undantag bör göras, nämligen för det fall, att rationaliseringsorganet
icke inlöser hembjudet övergångsjordbruk. Den nye ägare, som kan
träda till, bör då inträda i den förre ägarens rätt till bidrag, vare sig detta utgår
som kontantbidrag eller som producentbidrag å mjölk. Någon undre åldersgräns
bör i detta fall icke finnas. Förbundet anser detta undantag ofrånkomligt.

Även statskontoret har — förutom det statskontoret på andra grunder avstyrkt
kommitténs förslag — framställt erinringar mot den av kommittén föreslagna
inkomstgränsen. Statskontoret har anfört.

Erfarenheten visar, att småbrukarens försörjningsmöjligheter icke uteslutande
äro beroende av åkerarealens storlek och beskaffenhet utan kanske i
främsta rummet på vederbörandes energi och företagsamhet. Hemslöjd, småhantverk,
skogskörslor o. d. kunna ofta — och torde vid de ofullständiga
jordbrukens tillkomst ha avsetts skola —- utfylla vad som brister i avkastningen
av jordbruket. Utsikten att utan motprestation få ett kontant statsbidrag på
upp till 500 kronor årligen kan befaras direkt motverka såväl de små jordbrukens
rationalisering som den enskildes företagsamhet. En annan betänklig
sak är, att inkomstgränsen för rätt till bidrag satts så högt som till 2 600
kronor. Vid den nyligen beslutade folkpensionsreformen har man räknat
med andra och väsentligt lägre belopp, när det gällt att bestämma den nedre
försörjningsgränsen. Här är det visserligen icke närmast fråga om att säkerställa
existensminimum utan också alt skänka småbrukarna en i jämförelse
med andra jordbrukare och näringsutövare skälig levnadsstandard, men det
innebär dock någonting för svenska förhållanden nytt och främmande, att
staten skulle lämna en viss yrkesgrupp en kontant utfyllnad av inkomsten.
Skulle emellertid kontantbidrag i vissa fall befinnas oundvikliga, synas de
böra begränsas till att avse ägare till sådana egnahem, vid vars tillkomst staten
i den ena eller andra formen aktivt medverkat.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framfört i huvudsak
samma synpunkter som Riksförbundet landsbygdens folk i fråga om

346

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

den av förbundet berörda inkomstgränsen. Vidare bär förvaltningsutskottet
uttalat, att eu bestämmelse att bidrag i regel icke skulle kunna utgå till en
brukare, som ej fyllt 30 år, många gånger kunde förefalla orättvis, och att det
likaledes kunde starkt ifrågasättas, huruvida det föreslagna stödet i princip
borde bortfalla i och med att den nuvarande brukaren överläte fastigheten.
Det kunde nämligen inträffa, att en förändring av fastigheten av olika anledningar
icke kunde genomföras inom önskvärd tid, och det syntes då icke
skäligt att förutsätta, att ett dylikt jordbruk omedelbart skulle lämnas åt
sitt öde.

Mot kommitténs förslag om uppställande av en nedre åldersgräns av 30 år
ha vidare erinringar framställts av bland andra Södermanlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, vilket uttalat att någon åldersgräns för
erhållande av stödet över huvud ej borde uppställas.

En annan åsikt beträffande åldersgränsen har uttalats av länsstyrelsen i
Östergötlands län, som därom anfört.

Länsstyrelsen anser att i varje fall den föreslagna minimiåldern, 30 år, för
bidragens åtnjutande icke är lämplig. Åldersgränsen synes i stället böra sättas
till den nivå, där brukaren icke längre har utsikt alt kunna utbyta sin
brukningsdel mot en mera rationell fastighet eller övergå till annan verksamhet,
vilket torde vara fallet vid omkring 50 år. Det synes även kunna ifrågasättas,
om icke ett visst antal års brukande av fastigheten bör utgöra en förutsättning
för bidrag, alldenstund en brukare, som under endast ett eller annat
år före eventuella bidragsreglers införande bosatt sig å en här avsedd
fastighet, haft helt andra möjligheter att överväga sina arbets- och inkomstförhållanden
än en äldre brukare av fastigheten.

Vidare har länsstyrelsen rörande den undre arealgränsen för erhållande av
bidrag anfört.

Kommittén föreslår den undre arealgränsen för åtnjutande av bidrag till
en hektar. Det torde utan vidare kunna fastslås, att innehavaren av en så
liten åkerareal icke kan anses hämta sin huvudsakliga inkomst från jordbruket.
Brukare av mindre åkerareal än 3 hektar synas enligt länsstyrelsens
mening icke kunna hänföras till denna kategori inkomsttagare och böra därför
ej vara bidragsberättigade.

Styrelsen för Svenska jordbrukskreditkassan har anfört följande.

Styrelsen bär icke ansett sig böra taga ställning till frågan, huruvida bidraget
lämpligen bör utgå som rent kontantbidrag eller i annan form. Däremot
finner styrelsen sig böra giva uttryck för starka betänkligheter med avseende
på de allmänna riktlinjer för bidragsverksamheten, som förordats av jordbrukskommittén.
Till en början må erinras därom, att anordningen medsärskilt
ekonomiskt stöd åt det mindre jordbruket icke skulle innebära någon
nyhet, även om formen skulle bliva en annan. Därför har också småbruksstödet
redan kommit att beaktas vid den sedvanliga kreditgivningen. I viss
mån har underlaget för fastighetskrediten därigenom blivit stärkt, men framförallt
har genom stödet den personliga kreditvärdigheten vuxit. Skall nu
en skuldsatt småbrukare, som ännu ej fyllt 30 år, fråntagas det tidigare erhållna
stödet, så kan detta medföra ogynnsamma konsekvenser för honom ur
kreditsynpunkt. Detsamma kan lätt bliva fallet, därest bidraget skulle indragas
av exempelvis den anledningen, att beträffande en arrendator den lö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

347

pande arrendetiden utgår, eller att beträffande en småbrukare under 40 år
denne icke ansett sig kunna mottaga erbjuden tillskottsjord. Men även vid mer
eller mindre oväntade dödsfall, som ju i alla fall ofta försätta den efterlämnade
familjen i ett försämrat ekonomiskt läge, kan bortfallandet av det
särskilda småbruksbidraget med åtföljande minskning av vederbörandes kreditvärdighet
vara ägnat att skärpa svårigheterna. Enligt styrelsens mening
bör man söka undvika nu antydda komplikationer. Såvitt styrelsen kan finna
bör konsekvensen bli, att det särskilda bidraget till vissa mindre jordbruk —
vilken form det än gives — får utgå under hela den tid som hinner förflyta
tills vederbörande jordbruk kunnat kompletteras eller staten är beredd att
övertaga vederbörande jordbruk för rationaliseringsändamål eller också de
ekonomiska förhållandena i övrigt så förändrats, att särskilt bidrag befinnes
överflödigt.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat
att, därest ifrågavarande stöd skulle lämnas i form av kontantbidrag, sådant
bidrag borde beviljas utan behovsprövning, enär fastställande av en inkomstgräns
kunde föranleda jordbrukare, vilkas inkomster av jordbruket uppginge
till belopp i närheten av den fixerade gränsen, att icke driva sitt jordbruk
mer rationellt och ekonomiskt. Jämväl Örebro läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har ansett att, därest kontantbidrag skulle införas,
sådana borde lämnas utan föregående behovsprövning, samt vidare uttalat,
att bidragen under alla förhållanden borde utgå ända till dess vederbörande
jordbruk kunnat kompletteras eller för rationaliseringsändamål övertagas av
staten.

Länsstyrelsen i Örebro län har påpekat, att vid bestämmande av en bidragssökandes
inkomstnivå borde utredas, huruvida denne ägde uppbära utdelning
från skogsallmänning, enär sådan inkomst icke innefattades i taxeringsresultatet.

Småbrukarnas riksförbund har förklarat sig instämma i den kritik, som
riktats mot kommitténs ifrågavarande förslag i de yttranden, som inom kommittén
reservationsvis avgivits av herr Gustafson med flera samt av herr
Svensson.

Rörande förslaget i vad det avser bidrag till arrendator har Östergötlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott yttrat, att kommitténs förslag,
att bidraget åt arrendator borde indragas vid slutet av den vid tiden för bidragssystemets
införande löpande arrendeperioden, syntes drabba denna kategori
av jordbrukare alltför hårt. Kommitténs uppfattning, att arrendator
skulle vid ett bortfall av bidraget komma att kompenseras genom motsvarande
nedsättning i arrendet, torde icke komma att motsvara de verkliga förhållandena,
i varje fall icke då arrendesumman vore lägre än bidraget. Utskottet
hade därför ansett, att eu arrendator borde, så länge han sutte kvar
på samma gård, få behålla bidraget utan någon begränsning.

Statens livsmedelskommission har anfört följande.

Livsmedelskommissionen, som delar jordbrukskommitténs uppfattning rörande
behovet av speciella stödåtgärder under eu övergångstid för nu ifrågavarande
jordbrukaregrupper, anser det vid utformningen av dessa åtgärder
vara angeläget att tillse, att desamma icke genom att uppmuntra till eu inten -

348

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

sifierad produktion på icke rationella brukningsdelar komma att motverka
strävandena till en rationalisering av jordbruket, vilket icke torde kunna undvikas
vid en sådan stödform som det nuvarande producentbidraget för mjölk.
Detta sistnämnda medför även i regleringstekniskt hänseende vissa svårigheter.
Gentemot den utformning, som stödet åt de mindre jordbruken erhållit
i jordbrukskommitténs förslag, synas emellertid vissa invändningar kunna
göras. Livsmedelskommissionen vill i detta hänseende särskilt peka på kommitténs
uttalande, att den föreslagna bidragsskalan endast är att betrakta såsom
en norm för de bidragsbeviljande myndigheterna, vilken bör kunna frångås
då förhållandena mera avsevärt avvika från det normala. Därest så skall
bliva fallet, måste tillämpningen av bidragsbestämmelserna enligt kommissionens
uppfattning bliva förenad med svårigheter, och ojämnheter i praxis
härvidlag torde icke kunna undvikas. Överhuvud taget kan tillämpningen av
bidragsbestämmelser av den karaktär, som kommittén föreslagit, lätt komma
att kännetecknas av en viss godtycklighet. Enligt kommissionens uppfattning
torde därför utformningen av stödet åt de mindre jordbruken böra bliva föremål
för ytterligare prövning. Härvid synes närmast kunna övervägas att
konstruera detta stöd efter mera schematiska normer än kommittén föreslagit,
exempelvis genom någon form av arealbidrag för jordbruk upp till en
viss storlek, förslagsvis 10 hektar. Däremot är det enligt kommissionens mening
av såväl försörjningspolitiska som regleringstekniska skäl förbundet med
betydande olägenheter att anordna detta stöd i form av prisrabatter på vissa
jordbruksförnödenheter.

En ledamot av livsmedelskommissionen har i särskilt yttrande förklarat
sig av principiella skäl icke kunna biträda kommitténs förslag, enär utbetalande
av kontanta bidrag utan någon motprestation från psykologisk synpunkt
vore förkastligt, samt förordat producentbidrag å mjölk till jordbrukai-e
med en åkerareal av högst 15 hektar. Denne ledamot har därjämte förordat
en undersökning av huruvida producentbidraget borde kompletteras med
ett mjölkpristillägg, räknat per kilogram mjölkfett enligt nuvarande system,
så att högre tillägg utginge till jordbrukare i Norrland, varest produktionskostnaderna
vore större än i andra delar av landet.

Egnahemsstyrelsen har, under uttalande att den av kommittén föreslagna
stödformen vore ägnad att ingiva starka betänkligheter, ej minst med hänsyn
till de ogynnsamma verkningar av psykologisk art en sådan stödform kunde
befaras framkalla, samt att producentbidragen enligt vad kommittén visat
icke vore lämpliga för nu ifrågavarande syfte, förordat att frågan om stödets
utformning gjordes till föremål för ytterligare utredning. Även Sveriges lantbruksförbund
har i likhet med bland andra åtskilliga länsstyrelser och förvaltningsutskotten
i en del hushållningssällskap uttalat sig för ytterligare utredning
av denna fråga. Därvid har lantbruksförbundet vidare yttrat, att det
borde särskilt övervägas, huruvida stödet icke trots föreliggande svårigheter
kunde givas sådan form, att detsamma framstode som ersättning för en viss
prestation utan att därigenom verka hämmande på rationaliseringen.

Landsorganisationen har utan att vilja taga ställning i frågan om den lämpligaste
stödformen påpekat, att man genom ett system med allmänna arealbidrag
till samtliga jordbruk eller till jordbruk upp till en viss arealgräns
torde dels undgå de med behovsprövningen förknippade svårigheterna, dels

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

349

minska de olägenheter av psykologisk art, som torde följa med ett rent socialt
motiverat kontantbidrag.

Lantbruksakademien, som närmare behandlat frågan om stödets utformning,
har anfört följande.

Såvitt akademien kunnat finna, har kommitténs strävan att söka motverka
en intensifiering av driften samt hålla tillbaka en ökning av produktionen å
övergångsjordbruken varit i hög grad avgörande vid utformningen av stödet.
Ett strängt fasthållande av kravet att icke vidtaga åtgärder, varigenom arbetet
med den yttre rationaliseringen skulle fördröjas, synes också ha begränsat
kommitténs val av åtgärder.

Akademien vill framhålla, att kommitténs strävan att här motverka en produktionsstegring
i själva verket innebär, att vid ifrågavarande jordbruk rationaliseringen
av driften skall hållas tillbaka. Kommitténs principiellt så betydelsefulla
deklaration, att vetenskapens och teknikens hjälpmedel skola i
full utsträckning utnyttjas för att förbilliga produktionen per produktenhet
bör enligt akademiens mening gälla även för dessa brukningsdelar. Om man
bortser från vissa småbruk inom våra mera gynnsamt lottade odlingsområden,
torde jordens gödsling och bruk, kreaturens foderförsörjning, dräneringen,
gödselvården m. m. ofta vara i hög grad försummad å ifrågavarande
mindre jordbruk. Orsaken härtill är sannolikt främst bristande kunskap
samt avsaknad av erforderligt rörelsekapital. Genom ökad upplysning helst
i form av personligen direkt lämnade anvisningar och genom viss ekonomisk
hjälp till grundförbättringar och till anskaffning av produktionsmedel skulle
lönsamheten å ifrågavarande gårdar väsentligt kunna ökas. Ifrågavarande
åtgärder medföra förbättringar, som kunna komma till nytta även om brukningsdelen
i samband med yttre rationalisering sammanlägges med annan
brukningsdel. Däremot bör givetvis beaktas, att byggnader icke uppföras,
som kunna förmodas sedermera efter yttre rationalisering visa sig obehövliga.

Enligt akademiens uppfattning torde produktionsökningen genom här föreslagen
rationalisering av ifrågavarande brukningsdelar icke medföra så stora
olägenheter, att man för den skull måste använda den av kommittén föreslagna
understödsformen kontantunderstöd.

Akademien vill framhålla, att den yttre rationaliseringen av övergångsjordbruken
icke bör forceras. Komme en ökad driftsrationalisering på ovan antydd
väg att medföra en något fördröjd yttre rationalisering, skulle detta enligt
akademiens mening icke utgöra någon olägenhet.

Här föreslagen ekonomisk hjälp till rationalisering, som enligt akademiens
mening innebure hjälp till självhjälp, skulle kunna tänkas utgå i form av
premielån. Dessa skulle avse att möjliggöra grundförbättringar, såsom dikning,
grundkalkning, grundgödsling med fosfat, betesförbättringar etc. och
utgå såväl för arbete som för inköp av erforderliga materialier och produktionsmedel.
Förutom anförda hjälp till rationalisering får akademien förorda
prövning av olika former av producentbidrag.

I likhet med lantbruksakademien har Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott antagit, att fruktan för överproduktion inom jordbruket
utgjort den huvudsakliga grunden till att stödet av kommittén utformats
såsom kontantbidrag. Sedan utskottet uttalat, att faran för överproduktion
knappast syntes giva tillräcklig anledning för en sådan utformning
av stödet, har utskottet fortsatt.

350

Kungl. Mcij.ts proposition nr 75.

Det bör därför ytterligare undersökas, på vad sätt bidraget i stället — med
bibehållande av de grunder för tilldelning, som kommittén föreslagit, dock
med vissa mindre ändringar — kan givas för produktiva ändamål, förslagsvis
genom att uppdelas på dels producentbidrag på mjölk och dels rabatt på
förnödenheter och andra nyttigheter. För att minska risken för överproduktion
synes rabatten dock knappast böra utgå på fodermedel. Rabatten borde
i första hand kunna utgå för sådana varor eller nyttigheter, som bidraga till
att mera varaktigt förbättra jorden, såsom för fosfat, kalk och markkartering,
men även för andra handelsgödselmedel än fosfathaltiga samt för AIVsyra
och maskiner. De kostnader, som nedläggas på att bringa jorden i bättre
kultur, kunna beräknas i de flesta fall bliva till nytta, även om fastigheten
senare uppgår i annan fastighet. Med bidrag av här skisserad art skulle, såsom
framgår av det föregående, vinnas dels att en jordbrukare komme att
överlåta sin fastighet tidigare, när han icke längre kunde utnyttja bidraget
till produktiva ändamål, dels att respektive fastighet vid sammanläggningen
med annan vore i bättre kultur. Med det föreslagna utbytet av kontantbidrag''
mot producentbidrag och rabatter skulle därjämte det stötande däri, att medlemmar
av en viss medborgargrupp komme att uppbära bidrag utan någon
motprestation, bortfalla.

Liknande uttalanden ha gjorts från åtskilliga håll. Sålunda har förvaltningsutskottet
i Kalmar läns norra hushållningssällskap givit uttryck åt den
uppfattningen, att höjda producentbidrag och rabatter på såväl konstgödsel
som övriga produktionsmedel ävensom ökade bidrag till maskinanskaffning
vore att föredraga framför kontanta bidrag såsom stöd åt övergångsjordbruken.
Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att
det av kommittén med kontantbidragen åsyftade resultatet bättre kunde nås
genom viss omläggning av nu utgående producentbidrag för mjölk samt—på
sätt i herr Svenssons vid kommittébetänkandet fogade särskilda yttrande föreslagits
— genom rabatter på vissa produktionsmedel. I stort sett samma
stödform har förordats av bland andra länsstyrelsen i Älvsborgs län och Jämtlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vilket utskott anfört följande.

Det torde icke behöva möta oöverstigliga svårigheter att utarbeta en sådan
form för producentbidragen, att dessa utfölle rättvisare och i stort sett tillkomme
samma jordbrukare, som enligt kommitténs förslag skulle erhålla
kontantbidrag. Producentbidraget skulle därvid i första hand utgå för mjölk
men delvis även för andra produkter, såsom fläsk och ägg. Eventuellt kunde
även ett visst stöd tänkas ifrågakomma för underlättande av anskaffande av
vissa produktionsmedel.

Vidare har Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
rörande stödets utformning anfört följande.

Vissa anmärkningar kunna göras emot de nuvarande producentbidragen.
Det bör emellertid icke vara omöjligt att utforma dessa på ett sådant sätt att
de giva samtliga jordbrukare, som äro i behov av kompensation, en rimlig
ersättning. Bland annat borde det vara möjligt att genomföra en sådan gradering
av producentbidragen, att de innehavare av ofullständiga jordbruk
som bäst behöva understöd få en större höjning av sitt mjölkpris än vad nu
är fallet. Det bör också vara möjligt att införa producentbidrag på någon
eller några andra jordbruksprodukter eventuellt kombinerat med rabatt på

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

351

vissa förnödenheter exempelvis konstgödsel. Även om därigenom fördelningen
av producentbidragen skulle avsevärt kompliceras, torde dock användningen
av sådana bidrag bliva mycket enklare än kontantbidragen. Enligt
förvaltningsutskottets mening bör man därför på allt sätt undersöka möjligheten
att vinna den större rättvisa som åsyftas med kontantbidragen utan
att i princip övergiva producentbidragsformen.

Förvaltningsutskottet i Gävleborgs läns hushållningssällskap har förordat,
att stödet utformades såsom producentbidrag, som utginge icke blott för
mjölk utan även för kött och möjligen spånadsväxter och vissa trädgårdsprodukter,
samt att nya grunder för bidragens fördelning utarbetades i syfte
att göra denna så rättvis som möjligt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har i yttrande, som åberopats även av
förvaltningsutskottet i länets hushållningssällskap, uttalat sig för ett i form
av producentbidrag utgående stöd samt tillagt, att metoden med prisdifferentiering
även kunde utbyggas och kompletteras med rabatter på konstgödsel
och fodervaror med mera. Vidare har länsstyrelsen förklarat, att länsstyrelsen
i vad anginge stödet till övergångsjordbruken anslöte sig till det vid kommittébetänkandet
fogade särskilda yttrandet av herr Svensson. Samma uppfattning
har uttalats av Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
och länsstyrelsen i sagda län.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i yttrande,
vartill länsstyrelsen i länet anslutit sig, förordat, att stödet utformades
såsom producentbidrag, som dock syntes böra utgå jämväl på producenternas
egen hushållsförbrukning.

Lantbruksstyrelsen har — sedan styrelsen på sätt förut nämnts uttalat sig
avstyrkande angående förslaget om kontantbidrag — föreslagit införande av
en statlig inköpsskyldighet av samma typ som i andra yttranden föreslagits
såsom komplement till den statliga förköpsrätten och eventuellt även en reviderad
form av producentbidrag. Styrelsen har härutinnan anfört följande.

Många av de jordbrukare, om vilka här är fråga, torde önska lämna sina
jordbruk för att söka sin utkomst på annat håll. I många fall torde de emellertid
nödgas avstå från sina avsikter härutinnan på grund av svårigheter —
föranledda exempelvis av brukningsdelens ensliga belägenhet — att finna köpare
till brukningsdelen. Lantbruksstyrelsen vill därför föreslå införande av
en hembudsrätt och köpskyldighet. En jordbrukare inom ifrågavarande kategorier
bör sålunda enligt lantbruksstyrelsens mening erhålla rätt att hembjuda
sitt jordbruk till rationaliseringsorganet, och detta bör vara skyldigt
alt efter mottaget hembud inköpa fastigheten till visst pris, förslagsvis motsvarande
taxeringsvärdet. Genom förvärv av jordbruk i nu nämnda ordning
skulle rationaliseringsorganet på frivillighetens väg erhålla tillgång till .jordbruk,
som kunna användas i rationaliseringsprocessen. Där åkerjord på dylika
fastigheter icke lämpligen befinnes kunna användas såsom åker, bör
skogsodling å densamma tillgripas. Genom de föreslagna hembudsrätts- och
köpskyldighetsinstituten skulle också många personer, vilka icke lämpa sig
för eller finna sig tillrätta med jordbrukareyrket, bliva hjälpta till eu yrkesutövning,
för vilken de lämpa sig bättre och i vilken de erhålla större trivsel.
Där omskolning är nödvändig för övergång till annat förvärvsarbete bör staten
därjämte lämna vederbörande hjälp därtill. Det kan enligt lantbrukssty -

352

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

relsens mening starkt ifrågasättas, huruvida ytterligare åtgärder, utöver införandet
av nyssberörda två institut, erfordras för nu ifrågavarande jordbrukaregruppers
behov. Skulle så anses vara fallet, torde någon reviderad form
av det s. k. producentbidraget främst böra komma i fråga. De skäl, som jordbrukskommittén
anfört emot denna hjälpform, har lantbruksstyrelsen icke
kunnat finna övertygande. Påpekas må, att intet synes hindra, att ett dylikt
producentbidrag regleras över budgeten på samma sätt, som skulle enligt
förslaget ifrågakomma beträffande kontantbidraget.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har — sedan utskottet
i enlighet med vad tidigare omnämnts förordat en utformning av
ifrågavarande stöd såsom producentbidrag —- såsom ett annat alternativ på
samma sätt som lantbruksstyrelsen föreslagit införande av viss skyldighet för
staten att inlösa till staten hembjudet övergångsjordbruk.

Norrlandskommittén, som uttalat, att vid bedömandet av det differentierade
prisstödet å det norrländska jordbruket hänsyn borde tagas till det mindre
jordbruket, har ifrågasatt om ytterligare stöd till övergångs jordbruken vore
erforderligt, varefter Norrlandskommittén fortsatt.

Norrlandskommittén vill ifrågasätta, om icke för innehavare av mindre
jordbruk borde införas hembudsrätt. Det skulle härvid ankomma på rationaliseringsorganet
att pröva och avgöra, om fastigheten vore att hänföra till s. k.
övergångsjordbruk eller vore att räkna till jordbruk, som tillsvidare böra bestå.
I det förra fallet skulle föreligga ett statligt åtagande att inlösa fastigheten
till ett pris motsvarande taxeringsvärdet. Rationaliseringsorganet bör dock
ha möjlighet att, när en inlösen kan anses lämplig med hänsyn till organets
verksamhet, erlägga den högre köpeskilling, som befinnes skälig. I fråga om
bestående jordbruk skulle inköp ej ifrågakomma för rationaliseringsorganet,
så framt detta ej vore motiverat med hänsyn till rationaliseringsarbetet. Inköpet
skulle härvid ske i den ordning, som jordbrukskommittén föreslagit.
I de fall, när brukaren av ett s. k. övergångsjordbruk avyttrar sitt jordbruk
och erfordrar omskolning för inträde i annan näringsutövning, torde viss
statlig hjälp kunna utgå i härför vanlig form.

Härjämte har Norrlandskommittén sagt sig förutsätta att, därest det med
hänsyn till förhållandena i södra och mellersta Sverige befunnes påkallat att
lämna ett särskilt bidrag för övergångsjordbruk, detta bidrag skulle utformas
så att det kunde utgå även till motsvarande jordbruk i Norrland. Ett
sådant bidrag borde emellertid givas en annan form än den av jordbrukskommittén
föreslagna, vilken — förutom att den vore psykologiskt olämplig
— till sin verkan vore orättvis.

Departementschefen.

De riktlinjer i fråga om avvägningen av prisstödet åt jordbruksnäringen
och i fråga om statligt stöd åt rationaliseringsåtgärder inom jordbruket, som
jag i det föregående förordat, innebära för de mindre jordbrukens vidkommande
bland annat, att på lång sikt något speciellt prisstöd icke bör lämnas
dessa brukningsdelar utöver vad jordbruket i allmänhet erhåller, utan att
dessa jordbruks värde och livskraft bör visa sig däri att deras brukare utan

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

353

någon dylik särskild subvention kunna genom avkastningen från brukningsdelen
och inkomst från annat arbete ernå en tillfredsställande bärgning. Däremot
förutsättes givetvis att man även beträffande dessa jordbruk skall tillvarataga
alla möjligheter att genom rationaliseringsåtgärder av olika slag
höja brukningsdelarnas lönsamhetsgrad och därmed även förbättra brukarnas
ställning.

På sätt kommittén framhåller måste man med hänsyn särskilt till de medel,
som föreslås för den yttre rationaliseringens genomförande, räkna med
att det kommer att förflyta åtskillig tid, innan den erforderliga yttre rationaliseringen
av övergångsjordbruken kunnat ske. Även å många brukningsdelar,
där någon mera genomgripande yttre rationalisering ej kan anses behövlig
men där en inre rationalisering och en rationalisering av driftsförhållandena
maste komma till stånd för att brukaren skall kunna uppnå en
tillfredsställande inkomst, torde man få förutsätta att det kommer att dröja
ofta ganska lång tid, innan denna rationalisering kunnat genomföras.

Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag i likhet med kommittén det
nödvändigt, att statsmakterna under en övergångstid lämna ett särskilt stöd
till innehavarna av mindre jordbruk i sådana fall, då behov därav kan anses
föreligga.

Vad man bör syfta till med ett dylikt stöd synes mig framför allt vara, att
dessa brukare under tiden till dess rationaliseringen av deras brukningsdelar
kan genomföras skola erhålla ett bistånd från det allmännas sida, som
står i rimligt förhållande till vad innehavarna av mera rationella brukningsdelar
erhålla genom det allmänna prisstödet.

Någon anledning att vidtaga särskilda stödåtgärder beträffande sådana
brukare, vilkas jordbruk visserligen har en låg lönsamhetsgrad men vilka på
grund av andra förvärvskällor kunna uppnå en tillfredsställande bärgning,
föreligger däremot, som jag redan antytt, enligt min mening icke.

De skäl, som tala för att staten vid sidan av det allmänna prisstödet åt jordbruket
bör lämna ett särskilt stöd åt innehavarna av sådana brukningsdelar,
som endast erbjuda otillfredsställande försörjningsmöjligheter, synas vidare
i huvudsak göra sig gällande blott beträffande de nuvarande innehavarna
av dylika jordbruk. Såväl med hänsyn härtill som till angelägenheten av att
ifrågavarande stödåtgärder ej i alltför hög grad skola verka hämmande på
arbetet med den yttre rationaliseringen, bör enligt min mening det särskilda
stödet, hur det än utformas, i princip begränsas till de nuvarande innehavarna
av dylika brukningsdelar.

Mot kommitténs förslag att stödet skulle utbetalas i form av kontanta bidrag,
vilka i första hand skulle bestämmas efter en viss skala i förhållande
till brukningsdelens storlek och brukarens uppskattade inkomst under vissa
år, ha mycket kraftiga invändningar gjorts i det övervägande flertalet avgivna
yttranden. I viss utsträckning vila dessa invändningar på missuppfattningar
och eljest felaktiga förutsättningar. Man torde sålunda icke ha anledning
befara att, såsom i åtskilliga yttranden anförts, ett införande av kontantbidrag
skulle minska brukarnas intresse av att genom eget arbete själva förbättra

Bihanq till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. Nr V>.

354

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

sin ställning. Enligt kommitténs förslag skulle nämligen bidragsbeloppen, sedan
de en gång fastställts med ledning främst av taxeringsresultaten från
vissa redan förflutna år, i regel ej påverkas av senare inträffande förändringar
i brukarens inkomstförhållanden. Någon automatisk justering av bidragsbeloppens
storlek med hänsyn till senare taxeringsresultat skulle alltså ej
äga rum. Av samma skäl torde ej heller den invändningen, att de föreslagna
bidragsgrunderna skulle verka uppluckrande på deklarationsmoralen, böra
tillmätas någon nämnvärd betydelse.

Större vikt bör då enligt min mening fästas vid de farhågor, som i vissa
yttranden uttalats för att ett bidragssystem enligt de av kommittén förordade
riktlinjerna skulle komma att erbjuda stora svårigheter i administrativt
hänseende. Kommittén har visserligen, enligt vad den anför, sökt konstruera
bidragsreglerna så, att avgörandet av bidragsärendena i första hand skulle
ske efter tämligen schematiska linjer. Samtidigt har kommittén dock med
hänsyn till önskvärdheten av att undvika att tillämpningen av de schematiska
reglerna i de enskilda fallen skulle leda till stötande resultat, föreslagit
bestämmelser, som innebära att de schematiska reglerna i stor utsträckning
ersättas med en skälighetsprövning från de bidragsbeviljande organens sida.
Det synes ofrånkomligt, att dessa organ här skulle ställas inför mycket
vanskliga avgöranden, vilka skulle kräva ett betydande arbete och där det
likväl skulle uppstå stora svårigheter att i det enskilda fallet komma fram
till ett fullt rättvist resultat.

Mot kontantbidragen har emellertid framför allt invänts, att denna stödform
är olämplig ur psykologisk synpunkt, då stödet icke förknippats med
någon form av motprestation. Enligt dessa yttranden skulle stödet få ett demoraliserande
inflytande på mottagarna och av dessa betraktas såsom ett
fattigunderstöd eller nådegåva. Särskilt har denna uppfattning kommit till
synes i de yttranden, som avgivits från jordbrukarehåll. Även om jag finner
de betänkligheter, som uttalats i detta hänseende, i viss mån överdrivna, anser
jag likväl, att man vid valet av stödform ej kan underlåta att fästa stor
vikt vid hur stödet kommer att uppfattas av dem, för vilka det är avsett.

Med hänsyn såväl till nu angivna förhållanden som till vad förut sagts
om de svårigheter i administrativt hänseende en tillämpning av kommitténs
förslag skulle medföra, finner iag mig ej kunna förorda detta förslag i oförändrat
skick utan anser i stället, att man bör söka finna eu form för stödet
varigenom man så långt möjligt undanröjer anledningen till de erinringar,
som riktats mot kommittéförslaget.

Härvid finner jag emellertid ett producentbidrag på andra produkter än
mjölk ej böra komma i fråga liksom ej heller ett system med rabatter å vissa
jordbruksförnödenheter. Vad angår tanken på införande av ett rabattsystem
till förmån för de mindre jordbruken vill jag, utöver de skäl som kommittén
anfört däremot, framhålla, att ett dylikt system, i all synnerhet om det utformas
på sätt föreslagits i den av herr Svensson avgivna reservationen,
knappast ens formellt innebär någon avvikelse från ett system med kontantbidrag,
eftersom hinder ej skulle föreligga för jordbrukaren att överlåta ra -

Kunnl. Maj:ts proposition nr 75.

355

battkupongerna och på så sätt omedelbart förvandla dessa i pengar. Genom
införandet av ett dylikt rabattsystem kan man för övrigt enligt min mening
knappast sägas uppfylla önskemålet, att stödet skall förknippas med anspråk
på motprestation. Vad slutligen angår tanken på att lämna stödet i form av
särskilda bidrag till vissa rationaliseringsåtgärder torde det icke vara möjligt
att på detta sätt lämna en effektiv hjälp till de åsyftade jordbrukarna, dels
med hänsyn till att man ej kan räkna med att det på deras brukningsdelar
skall föreligga ett så omfattande behov av på lång sikt önskvärda förbättringsåtgärder,
att de år efter år kunna utföra dylika åtgärder såsom motprestation
för bidraget, dels i betraktande av att, även om så skulle vara fallet,
ökningen av brukningsdelens avkastning ej kan beräknas bliva så stor,
att den motsvarar det årliga tillskott till försörjningen, som bidraget varit
avsett att utgöra.

Däremot kan man enligt min uppfattning nå ett i stort sett tillfredsställande
resultat genom att anknyta stödet till mjölkleveranserna. Jag förordar
därför att man, i stället för de av kommittén föreslagna kontantbidragen,
skall även i fortsättningen i första hand lämna det särskilda stöd åt de mindre
jordbruken, som tills vidare får anses skäligt, i form av producentbidrag
för mjölk. Härvid böra dock avsevärda förändringar vidtagas i nu gällande
produceatbidragsregler. Sålunda bör den övre arealgränsen sänkas betydligt.
Vidare bör i princip gälla, att bidrag endast skall utgå till de nuvarande innehavarna
av mindre jordbruk och blott till sådana brukare, vilkas inkomst
under en viss basperiod legat under en fastställd inkomstgräns. Maximibeloppet
för bidraget bör höjas och samtidigt böra jämväl reglerna för beräknande
av bidragsbeloppen ändras avsevärt, så att bidraget i högre grad än vad
nu är fallet kommer de mest behövande till godo. Härvid bör man söka att,
i den mån så är möjligt, genomsnittligt nå ungefär samma effekt med producentbidraget,
som åsyftats med det av kommittén framlagda förslaget om
kontantbidrag.

I enlighet med nu angivna grunder synes ett producentbidrag för mjölk
åt de mindre jordbruken såsom ett temporärt komplement till det allmänna
prisstödet lämpligen kunna utgå enligt en skala, så konstruerad att bidraget
i princip för en till mejeri levererad kvantitet av upp till 4 000 kilogram
mjölk (och till mjölk omräknad grädde) per år utgår med 12 öre per kilogram,
därefter förblir oförändrat för leveranser upp till 7 000 kilogram men
för leveranser över 7 000 kilogram minskas med 6 öre för varje kilogram,
varmed årsleveransen överstiger sistnämnda myckenhet. Bidragets maximibelopp
skulle då bliva 480 kronor och utgå vid mjölkleveranser mellan 4 000
och 7 000 kilogram per år. Av praktiska skäl torde bidraget liksom för närvarande
böra utbetalas kvartalsvis utan efterreglering. Bidraget torde vidare
böra beräknas endast för hela 10-tal kilogram och avrundas till närmaste
hela krontal. En tabell, utvisande de belopp, som vid tillämpning av eu dylik
skala kvartalsvis skulle utgå vid mjölkleveranser av varierande storlek, torde
såsom bilaga A få fogas vid detta protokoll. Jag vill anmärka, att det enligt
min mening bör förutsättas att — i överensstämmelse med vad som redan

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tillämpas — för den mjölkproduktion, som kan ske i en för flera brukningsdelar
gemensam andelsladugård bör kunna utgå producentbidrag till innehavarna
av de olika brukningsdelarna, därvid bidraget för varje särskild
brukningsdel bör beräknas efter den del av den producerade mjölkmängden,
som kan anses belöpa på densamma.

Arealgränsen bör sänkas från nuvarande 25 till 10 hektar. Bidrag bör dock
kunna utgå även till brukningsdel med större åkerareal än 10 hektar, om
brukningsdelens lönsamhet på grund av dålig arrondering eller dålig beskaffenhet
hos åkerjorden ligger så mycket under det normala, att brukningsdelen
med hänsyn till sin avkastningsförmåga finnes vara jämförlig med en
genomsnittlig fastighet om mindre än 10 hektar åker. Någon undre arealgräns
torde ej behöva uppställas.

Genom en sådan bidragsskala, som nu angivits, elimineras åtminstone till
väsentlig del vad som enligt min uppfattning utgör en av de allvarligaste
invändningarna mot de hittills tillämpade bidragsreglerna, nämligen att dessa
i främsta rummet gynna slättbygdernas jordbruk.

Vid prövningen av inkomstförhållandena synes man, i överensstämmelse
med vad jordbrukskommittén föreslagit, böra använda sig av taxeringsresultaten.
Med hänsyn till önskvärdheten av att undvika, att man vid behandlingen
av bidragsfrågan skall behöva företaga en realprövning av brukarens
inkomstförhållanden, anser jag dock, i motsats till kommittén, att någon
undersökning av huruvida sagda resultat kunna anses utgöra ett tillförlitligt
uttryck för försörjningsmöjligheterna för en genomsnittlig brukare av brukningsdelen,
icke bör företagas, utan att taxeringsresultaten böra vara utslagsgivande.
För att tillfälligheter under ett visst år ej skola få allt för stor betydelse
synes det dock lämpligt, att inkomstgränsen fastslälles såsom ett genomsnitt
av taxeringsresultaten för vissa inkomstår. Vid verksamhetens
igångsättande synes man härvid lämpligen kunna bygga på taxeringsresultaten
för åren 1944—1946, d. v. s. på de inkomster som brukarna enligt taxeringarna
haft under sagda år.

I fråga om inkomstgränsens höjd finner jag kommitténs förslag ej böra
godtagas oförändrat. I och för sig har jag väl i huvudsak ej något att erinra
mot vad kommittén anfört om de synpunkter, som böra tillmätas betydelse
vid avvägningen av inkomstgränsen. Redan den av mig nyss förordade framflyttningen
av basperioden torde emellertid motivera en viss höjning av inkomstgränsen
i förhållande till kommitténs förslag, med hänsyn till den höjning
av lantarbetarelönen och den allmänna lönenivån, som ägde rum under
år 1946. Den av kommittén föreslagna gränsen synes mig vidare väl låg i
betraktande av att en ingalunda oväsentlig del av den vid taxeringarna framkomna
inkomsten regelmässigt får anses representera arbete av hustru och
andra familjemedlemmar. Det synes slutligen befogat att man i högre grad
än vad kommittén gjort beaktar, att ifrågavarande brukare på grund av
brukningsdelarnas relativt låga rationaliseringsgrad ej kunna beräknas i samma
mån som annan inom jordbruket sysselsatt arbetskraft bliva delaktiga i
den allmänna inkomstförbättring för jordbruksbefolkningen, som är avsedd
att äga rum successivt. Eftersom en omprövning av inkomstförhållandena om

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

357

möjligt ej bör ske förrän efter ett antal års förlopp, motiverar nämligen nyssnämnda
förhållande att inkomstgränsen sättes något högre än vad som i
och för sig skulle ha varit påkallat, om man endast hade att fästa sig vid de
relativa inkomstförhållandena under basperioden. Erinras må slutligen om
att i den vid taxeringarna redovisade inkomsten under basåren ingår det
hittillsvarande producentbidraget.

På grund av nu anförda omständigheter kan enligt min uppfattning inkomstgränsen
skäligen bestämmas så, att rätt till bidrag enligt ovan angivna
regler skall föreligga endast för den brukare, vars sammanräknade nettoinkomst
under åren 1944—1946 enligt taxeringarna genomsnittligt ej överstigit
3 100 kronor. (Anmärkas må, att sagda inkomstsiffra ej avser det till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet utan den inkomstsumma,
som taxeringsmyndigheterna upptagit under rubriken »sammanräknad nettoinkomst»),
Det av länsstyrelsen i Örebro län gjorda påpekandet, att vid
prövningen av inkomstförhållandena hänsyn borde tagas ej blott till brukarens
vid taxeringarna fastställda inkomst utan även till den inkomst, som
brukaren kunde ha uppburit såsom delägare i skogsallmänning, förtjänar
otvivelaktigt att övervägas. Då det vid den schematiska prövning, som här
avses, ej blir möjligt att taga hänsyn till åtskilliga andra felkällor anser
jag dock det lämpligast, att man även bortser från nu ifrågavarande felkälla,
detta desto mer som densamma endast i ett relativt litet antal fall torde vara
av någon större betydelse.

Om bidragsreglerna skulle utformas så, att rätt till fullt bidrag skulle föreligga
för dem, vilkas genomsnittliga nettoinkomst under sagda år legat under
3 100 kronor, men däremot intet bidrag skulle utgå till dem, vilkas genomsnittliga
nettoinkomst legat något över den angivna gränsen, skulle detta tydligen
innebära, att de senare brukarna i realiteten skulle kunna bliva väsentligt
sämre ställda än de förra. Man torde därför genom en övergångsbestämmelse
böra söka undvika, att regeln om inkomstgräns i det enskilda fallet
skall leda till alltför stora ojämnheter. En sådan övergångsbestämmelse synes
mig lämpligen kunna få det innehållet, att bidrag skall utgå med hälften
av de förut angivna bidragsbeloppen till sådana brukare, vilkas genomsnittliga
inkomst under basperioden överstigit 3 100 men ej 3 400 kronor.

För att skilja mellan de förut omförmälda hela bidragen och de nu ifrågavarande
reducerade bidragsbeloppen torde de förra lämpligen kunna betecknas
såsom A-bidrag och de senare såsom B-bidrag.

En tabell, utvisande storleken av de B-bidrag, som kvartalsvis skulle utgå
vid mjölkleveranser av olika storlek, torde få bifogas detta protokoll såsom
bilaga B.

Såsom jag redan förut nämnt, böra enligt min mening producentbidragen
i princip utgå endast till de nuvarande brukarna. I anslutning till kommittén
anser jag dock, alt undantag bör kunna göras från denna princip i de fall,
då en make övertar en brukningsdel efter andra makens död eller då ett
barn, som redan före det nya bidragssystemets införande i realiteten helt

358

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

eller i huvudsak skött brukningsdelen, ehuru föräldrarna nominellt varit
ägare till denna, även formellt övertar brukningsdelen. Undantag från sagda
regel torde härjämte böra kunna medgivas även beträffande annan person,
som på grund av släktskap eller andra förhållanden stått nära den nuvarande
brukaren samt redan före de nya bidragsreglernas införande i verkligheten
helt eller i huvudsak skött fastigheten men som förvärvar äganderätten
till densamma först efter sagda tidpunkt.

Härjämte torde ytterligare en möjlighet till undantag böra införas. Jag
tror visserligen icke, att det i stort sett kommer att erbjuda några svårigheter
för rationaliseringsorganen att genomföra den yttre rationaliseringen i ungefärligen
den takt, vari övergångsjordbruken bliva disponibla för rationaliseringsändamål.
Samtidigt är jag emellertid på det klara med att det i början
av rationaliseringsorganens verksamhet, innan dessa organ ännu hunnit skaffa
sig överblick över sitt arbetsområde och företaga den erforderliga planeringen
av arbetet, kan vara svårt för dem att i varje särskilt fall bedöma, huruvida
en viss fastighet, som byter ägare, bör bliva föremål för yttre rationalisering
eller ej. Det synes med hänsyn härtill önskvärt, att rationaliseringsorganen
skola ha möjlighet att medgiva, att producentbidrag skall utgå till
ny ägare även i andra fall än de förut nämnda, törutsatt att ägareskiftet ägt
rum inom en kortare övergångstid efter det organen påbörjat sitt arbete. Denna
övergångstid synes lämpligen böra omfatta de tre första åren av lantbruksnämndernas
verksamhet eller tiden till och med den 30 juni 1951. Understrykas
må emellertid, att härmed ej avses, att dylikt medgivande skall
lämnas i alla de fall, då ägareskifte sker under denna tid. Tvärtom bör en
förutsättning vara, att lantbruksnämnden haft tillfälle att disponera över
fastigheten för rationaliseringsändamål men underlåtit att begagna sig av
detta tillfälle.

Utöver vad nu sagts böra enligt min mening några undantag från regeln,
att bidrag i princip skall utgå endast till de nuvarande brukarna, ej medgivas.

Med överlåtelse av en fastighet bör, sasom kommittén framhållit, i nu ifra
gavarande avseende jämställas utarrendering av fastigheten.

Enligt kommitténs förslag skulle bidrag i regel utgå endast till sådana
brukare, som vid tiden för bidragssystemets införande fyllt 30 år. Möjlighet
skulle dock finnas att göra vissa undantag från denna regel. Även om jag
delar kommitténs uppfattning om det principiellt berättigade i en dylik regel
anser jag dock, att den praktiska tillämpningen av densamma skulle erbjuda
vissa svårigheter. Åldersgränsen kommer vidare lätt att framstå såsom obillig
för dem, som drabbas av densamma. Med hänsyn härtill och till önskvärdheten
av att bidragsreglerna ej skola kompliceras anser jag, att någon
dylik åldersgräns ej bör uppställas såsom villkor för rätt till producentbidrag.
Ej heller finner jag det böra föreskrivas, att den, som erbjudits att utvidga
sin fastighet men underlåtit att begagna sig av detta erbjudande, därmed
skulle gå förlustig rätten till producentbidrag.

Vad angår frågan om arrendators rätt att uppbära producentbidrag finner
jag vissa skäl tala för att detta bidrag, i överensstämmelse med vad kommit -

Kungl. Maj.ts proposition m 75.

359

ten föreslagit beträffande kontantbidragen, i regel bör utgå endast intill utgången
av den arrendeperiod, som löper vid bidragssystemets införande. Då
man i så fall ej heller här torde kunna undgå tämligen vidsträckta undantagsbestämmelser,
vilka i realiteten skulle avsevärt inskränka värdet av huvudregeln
och vilkas tillämpning även ur administrativ synpunkt skulle medföra
besvärligheter, är det emellertid enligt min mening i enkelhetens intresse
att föredraga, att bidrag får utgå åt arrendator, så länge han sitter kvar å
den fastighet, han arrenderade vid tiden för bidragssystemets införande.
Skulle arrendatom avlida före arrendetidens utgång, torde billighetsskäl motivera,
att bidraget under återstoden av den vid tidpunkten för dödsfallet
löpande arrendeperioden får utgå till dödsbodelägarna, därest dessa fortsätta
arrendet,

Någon årlig omprövning av inkomstgränsen bör ej ske, utan den gränsdragning,
som gjorts med ledning av taxeiängsresultaten för åren 1944—1946,
bör tillämpas tills vidare till dess förhållandena ändrats i sådan grad, att en
dylik omprövning måste anses erforderlig. Vid bedömandet av om så är fallet
torde, därest inkomstgränsen fastställes på sätt jag nu förordat, böra
beaktas att denna gräns just för att undvika alltför tätt återkommande omprövningar
satts högre än som varit motiverat enbart med hänsyn till förhållandena
i utgångsläget. Ej heller bör bidrag automatiskt bortfalla, därför
att en brukningsdel genom förvärv av tillskotts jord når över arealgränsen,
utan omprövning av bidragsrätten bör även i detta fall ske endast i samband
med en allmän omprövning av bidragsfrågorna.

Till dess en dylik omprövning sker bör varje brukare, vars inkomstförhållanden
åren 1944—1946 varit sådana, att han tillerkänts A- eller B-bidrag,
äga uppbära dylikt bidrag oberoende av de förändringar, som kunna ha inträffat
i hans inkomstnivå respektive i storleken av hans brukningsdel. Den
som vid den första prövningen haft så hög inkomst, att han avskurits från
bidragsrätt, bör å andra sidan ej äga erhålla bidrag därför att han visar,
att hans inkomst något följande år varit lägre.

Genom ett producentbidrag enligt de linjer, som nu skisserats, synes det
möjligt att åstadkomma ett i stort sett tillfredsställande stöd åt de brukare,
vilka leverera mjölk till mejeri. Anknytningen till mejerileveranserna medför
emellertid, att de producenter, som på grund av brukningsdelarnas läge eller
andra omständigheter ej kunna leverera mjölk till mejeri, ej heller erhålla
någon del av det ifrågavarande stödet. Detta synes otillfredsställande, då just
bland de senare brukarna torde finnas många, vilka befinna sig i tryckt ekonomiskt
läge. Det är därför angeläget, att även dessa brukare i någon form
skola kunna erhålla ett stöd vid sidan av det allmänna skyddet åt hela jordbruksnäringen.

Hittills har ett sådant särskilt stöd praktiskt taget enbart utgått till de
brukare, vilka framställt lantsmör till avsalu, nämligen i form av de s. k.
lantsmörsbidragen. Den ekonomiska betydelsen av dessa bidrag är emellertid
vid nuvarande bidragsbelopp mycket ringa, detta i all synnerhet efter den vid

360

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

årsskiftet 1946/47 företagna ändringen i bidragsreglerna, enligt vilken lantsmörsbidrag
numera utgår endast i vissa delar av Norrland. Som kommittén
anfört är det icke möjligt att i någon nämnvärd utsträckning höja de bidrag,
som lämnats på denna väg. Ej heller synes det praktiskt genomförbart att
bereda de jordbrukare, vilka på grund av svårigheter att leverera mjölk till
mejeri använda sin mjölk till göddjursuppfödning, ett stöd i form av pristilllägg
å de producerade köttvarorna. På grund härav och med hänsyn till vad
jag tidigare anfört om skälen mot att lämna ett stöd i form av rabatter å jordbruksförnödenheter
eller särskilda bidrag till förbättringsåtgärder, har jag
kommit till den uppfattningen, att den enda framkomliga vägen i nu ifrågavarande
fall är att tillämpa ett system med kontantbidrag till de mjölkproducenter,
vilka ej ha möjlighet att leverera mjölk till mejeri och därför ej
kunna utnyttja producentbidragen. Då dessa kontantbidrag böra ha karaktären
av ett komplement till producentbidragen, synes det lämpligt att låta
kontantbidragen utgå i förhållande till antalet kor å brukningsdelen.

I fråga om de allmänna förutsättningarna för rätten att erhålla bidrag böra
för kontantbidragen gälla samma regler som för producentbidragen. Bidrag
bör sålunda bland annat i princip utgå endast till de nuvarande innehavarna
av brukningsdelar om högst 10 hektar (med de undantag från denna regel,
som förut angivits) och vidare blott till brukare under de förut angivna inkomstgränsema.
Enligt de för producentbidrag föreslagna reglerna kommer
dylikt bidrag ej att utgå för husbehovsförbrukningen av mjölk. I överensstämmelse
härmed synes det mig riktigt, att ej heller kontantbidrag skall utgå
till brukare, vilka endast producera mjölk till husbehov. Dylikt bidrag torde
därför ej böra utgå till den brukare, som endast har en ko. För två eller
flera kor synas kontantbidragen lämpligen kunna utgå enligt följande skala:

Antal kor	Årligt bidrag
A-bidrag	B-bidrag
1................	0	0
2................	160	80
3................	320	160
4................	480	240
5................	480	240
6................	360	180
7................	240	120
8................	120	60
9 eller fler ......	0	0

Om hänsyn skulle tagas till de förändringar i besättningens storlek, som
kunna inträffa efter bidragssystemets införande, skulle detta tydligen lätt
kunna leda till att brukarna i syfte att erhålla högsta möjliga bidrag skulle
vidtaga vissa av brukningsförhållandena ej motiverade ökningar eller minskningar
av koantalet. Det synes därför lämpligt, att man vid bestämmandet
av bidragsbeloppens storlek utgår från det antal kor, som fanns å bruknings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

361

delen vid en viss då redan förfluten tidpunkt, och sedan låter det med ledning
av sagda koantal bestämda beloppet utgå tills vidare oberoende av
om besättningen ökas eller minskas eller kreatursskötseln eventuellt helt
nedlägges. Därest fastställandet av inkomstgränsen baseras på de genomsnittliga
inkomstförhållandena under åren 1944—1946 synes det lämpligt att även
i fråga om koantalet taga förhållandena under sagda tid till utgångspunkt.
Avgörande bör sålunda vara det antal kor, som genomsnittligt hölls å brukningsdelen
under sagda år.

Det torde dock ej vara tänkbart att under hela den tid ifrågavarande bidragssystem
kan komma att tillämpas låta antalet kor under nyssnämnda år
vara avgörande för kontantbidragens storlek. I samband med en sådan omprövning
av inkomstgränsen, som enligt vad jag tidigare anfört kan väntas
bliva nödvändig vid en framtida tidpunkt, torde man därför även böra företaga
en omprövning av det underlag för bestämmande av bidragsbeloppen,
som koantalet under en viss tid skall utgöra.

Därest kontantbidrag införas i enlighet med vad jag nu förordat, böra
uppenbarligen de nu utgående lantsmörsbidragen helt slopas.

Beträffande kontantbidragen må till slut anmärkas, att i ett undantagsfall
kontantbidrag bör kunna utgå, även om producenten skulle ha möjlighet
att leverera mjölk till mejeri. Jag åsyftar här det fallet att det föreligger ett
rent lokalt behov av mjölk, vilket ej kan täckas genom leveranser från annan
brukningsdel eller från mejeri.

I fråga om förfarandet vid prövningen av bidragsfrågor och utbetalande
av bidrag må i korthet nämnas följande.

Beträffande producentbidragen torde den första åtgärden böra vara att
lantbruksnämnden från mejerierna erhåller förteckningar å dessas leverantörer.
I sådan förteckning böra dock ej upptagas leverantörer, vilkas åkerareal,
enligt vad för mejeriet är känt, överstiger 10 hektar. Lantbruksnämnden
har därefter att med ledning av införskaffade arealuppgifter och uppgifter
från vederbörande taxeringsmyndigheter avgöra, huruvida brukarna
med hänsyn till brukningsdelens storlek och brukarnas inkomstförhållanden
äro berättigade till producenlbidrag. Prövningen i fråga om brukningsdelens
storlek har här, i motsats till vad som var fallet enligt kommitténs förslag,
endast till uppgift att fastställa, huruvida åkerarealen över- eller understiger
10 hektar. I det stora flertalet fall torde det utan vidare vara klart, hur härmed
förhåller sig. En prövning av arealens storlek behöver vidare givetvis
företagas endast då brukarens inkomst ligger under inkomstgränsen. Då
särskild undersökning av arealen blir nödvändig, bör denna göras så enkelt
som möjligt. I allmänhet torde ett intyg av trovärdiga personer i orten över
av dem verkställd mätning kunna godtagas. Lantbruksnämnden har därefter
att å förteckningen angiva, vilka brukare som äro berättigade till producentbidrag,
med utmärkande tillika av huruvida vederbörande äger erhålla
A- eller B-bidrag. Mejeriet har sedan alt, på samma sätt som för närvarande,
utbetala producentbidragen till brukarna. Eftersom bidrag i regel skall utgå

362

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

endast till de nuvarande brukarna, bör stadgas, att mejeri ej utan särskilt
medgivande av lantbruksnämnden äger utbetala producentbidrag till ny innehavare
av en brukningsdel. Nämnden bör även öva kontroll över att denna
bestämmelse följes.

Något ansökningsförfarande bör sålunda ej tillämpas i fråga om producentbidragen.
Undantag härifrån måste dock givetvis göras, då någon, vars
brukningsdel ligger över arealgränsen, vill erhålla bidrag, liksom då en brukningsdel
bytt ägare och den nye ägaren önskar komma i åtnjutande av
bidrag.

I fråga om kontantbidragen torde däremot ett ansökningsförfarande vara
ofrånkomligt. Den som vill få dylikt bidrag torde alltså böra göra särskild
ansökan härom. Finnes sökanden efter prövning av förhållandena berättigad
till bidrag, torde detta därefter böra utbetalas till honom av lantbruksnämnden.

Utformningen av de prisreglerande åtgärderna.

Rörande innehållet av kommitténs förslag på detta område hänvisas
till den inledningsvis lämnade redogörelsen för huvuddragen av betänkandet
(sid. 57—68) ävensom till kapitel 11 och 21 i detta.

I flertalet av de avgivna yttrandena ha de förslag kommittén framlagt
rörande utformningen av de prisreglerande åtgärderna, ej berörts. De
som yttrat sig över desamma, utgöras huvudsakligen av jordbrukets fackliga
och ekonomiska organisationer, organisationerna på handelns område samt
vissa representanter för konsumentintressena.

Rörande den allmänna uppläggningen av kommitténs förslag
på detta område har Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
sagt sig ej kunna underlåta att ifrågasätta, hur man på längre sikt
skulle kunna fastställa riktlinjerna för stödet, eftersom produktion och konsumtion
ävensom import- och exportförhållandena och andra faktorer ej
kunde förutspås under en längre tid, samt uttalat, att frågan om dessa riktlinjer
borde upptagas tid efter annan.

Kooperativa förbundet har, under hänvisning till vad förbundet yttrat
angående de omständigheter, som talade för ett uppskov med målsättningen
för jordbrukspolitiken, förklarat sig anse, att det vore i vårt lands intresse
att avvakta det resultat, som kunde nås i fråga om den internationella handelns
organisation, innan bindande beslut träffades angående kommitténs
förslag till skyddsåtgärder för jordbruket.

Sistnämnda fråga har berörts jämväl av kommerskollegium, som — närmast
med hänsyftning på målsättningen för jordbrukspolitiken i dess helhet
— yttrat följande.

Kollegium vill erinra om det förslag till en världshandelsorganisation, som
utarbetats utav en fackmannakommitté inom Förenta staternas regering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

363

Enligt detta förslag, vilket syftar till att befria världshandeln från de band av
skilda slag, som hölle den nere, skulle medlemmarna i den föreslagna organisationen
förbinda sig att med vissa undantag icke vidmakthålla några slag
av kvotering, export- och importförbud eller andra kvantitativa inskränkningar
i sin export- och importhandel med andra medlemsländer samt att
vidtaga mått och steg för att avsevärt nedsätta tullsatserna.

Handelskamrarna i Stockholm, Norrköping, Göteborg och Gävle ha i yttranden
till kommerskollegium framhållit, att en utformning av jordbrukspolitiken
i överensstämmelse med kommittéförslaget icke skulle stämma väl
överens med det ifrågavarande amerikanska programmet.

Kollegium vill i detta sammanhang understryka, att en såvitt möjligt fri
utrikeshandel är ett angeläget svenskt intresse, och det är därför betydelsefullt,
att den framtida jordbrukspolitiken icke gives en sådan inriktning, att
den på det allmänna handelspolitiska planet medför olägenheter för vårt
land. Kollegium vill sålunda förorda, att en avvägning sker mellan jordbrukets
intresse av skydd mot utländsk konkurrens samt övriga näringsgrenars
intresse av möjligast fri utrikeshandel, samt att i detta syfte en särskild
granskning ur handelspolitiska synpunkter företages innan slutligt ställningstagande
till ifrågavarande spörsmål äger rum.

Rörande kommitténs överväganden i fråga om olika prisreglerande
åtgärder har statens livsmedelskommission anfört.

Vad kommittén anfört beträffande de olika huvudprinciper, som kunna
läggas till grund för utformningen av regleringsåtgärderna — en högprislinje,
eventuellt kombinerad med prisrabatter på något eller några livsmedel
för vissa konsumentkategorier, respektive en lågprislinje, kombinerad med
pristillägg till producenterna —• samt möjligheterna att för olika slag av
jordbruksprodukter tillämpa dessa principer, kan kommissionen biträda.
Kommissionen vill även understryka vad kommittén anfört rörande de olägenheter,
som äro förbundna med en subventionering av jordbrukets förnödenheter,
och de begränsade möjligheter, som föreligga att genom dylika åtgärder
tillförsäkra jordbruket den avsedda lönsamheten.

Att på nuvarande stadium i detalj taga slutgiltig ståndpunkt till de av kommittén
framlagda förslagen beträffande utformningen av de prisreglerande
åtgärderna på jordbrukets område är enligt kommissionens uppfattning icke
erforderligt. Dessa spörsmål torde nämligen icke komma att aktualiseras
inom den närmaste tiden. Kommitténs förslag på denna punkt taga ju närmast
sikte på de åtgärder, som kunna komma att erfordras från det allmännas
sida i en överskottssituation, medan det faktiska läget på livsmedelsförsörjningens
område ännu kännetecknas och med all säkerhet ännu en tid
framåt kommer att kännetecknas av knapphet på livsmedel. Hithörande
spörsmål torde med hänsyn härtill få förutsättas bli föremål för närmare
överväganden längre fram i samband med regleringsåtgärdernas utformning
nnder de närmast följande åren.

Till kommitténs ståndpunkt, att stödet åt jordbruksnäringen huvudsakligen
borde lämnas genom en importreglering, vilken i första hand borde få
formen av ett u 11 a g a n d e av importavgifter, ha bland andra
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk uttalat sin
anslutning.

Kooperativa förbundets styrelse har däremot gjort gällande, alt ett skydd
i form av tnllar vore alt föredraga framför de av kommittén anvisade for -

364 Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

merna för importskyddet, samt har i detta hänsende bland annat anfört följande.

Styrelsen har den principiella inställningen, att om en näring av olika skäl
enligt beslut av riksdagen skall erhålla skydd gentemot utländsk konkurrens,
så bör detta skydd utformas så att härigenom konkurrensen mellan
olika inom landet arbetande företag och företagsformer icke begränsas eller
påverkas på ett sådant sätt, att någon viss företagsform härigenom gynnas
på de övrigas bekostnad. Skyddsåtgärderna böra med andra ord vara så beskaffade,
att den inre ekonomiska rörelsefriheten bibehålies. All erfarenhet
giver vid handen, att skyddsåtgärder i form av tullar i nu förevarande hänseende
medföra mindre olägenheter än skilda slag av kvantitativa importrestriktioner.
Om tullskydd beredes en viss näringsgren, innebär detta, att
samtliga inhemska företag, som bedriva import, bliva likställda. De ha alla
att betala priset för den utländska varan inklusive det tillägg som tullen representerar.
Vid kvantitativa importrestriktioner uppstår omedelbart problemet
om och efter vilka normer den beskurna importkvantiteten skall
fördelas mellan konkurrerande företag och företagsformer, varigenom eu
diskriminering lätt uppkommer. Ur demokratisk synpunkt bör vidare framhållas,
att tullar, som beslutas av riksdagen efter offentlig behandling,
äro att avgjort föredraga framför importavgifter, som en regering eller den
underordnat regleringsorgan har att självständigt fastställa på grundval av
en fullmakt från riksdagen. Ett sådant system flyttar i regel över den verkliga
bestämmanderätten från det folkvalda parlamentariska organet på eu
mindre krets tjänstemän, varigenom allmänhetens möjligheter att följa regleringarna
och bedöma deras ekonomiska verkningar kunna i större eller
mindre utsträckning beskäras. Ur denna synpunkt framstår det som synnerligen
angeläget, att det skydd, som lämnas en näring, offentligt redovisas och
blir föremål för granskning och beslut av de i demokratisk ordning valda
ombuden för folket.

Styrelsen har vidare pekat på att ett system med tullar hade den fördelen
med sig, att det då ej krävdes några statliga organ för reglering av skyddet,
ävensom att det med den storlek jordbrukets organisationer nu nått icke
förelåge någon risk för att jordbruket iskulle kunna berövas den fördel ett
tullskydd avsåge att utgöra. I samband härmed bär styrelsen vidare anfört.

Ett tullsystem har den fördelen, att priserna med den skillnad, som tullsatsen
innebär, automatiskt anpassas efter världsmarknadsläget. För vårt
land med dess betydande utrikeshandel kommer det att visa sig nödvändigt
att så sker, ty Sverige kan icke undgå verkningarna av prisändringar på
världsmarknaden på sådana varor, som exporteras och importeras. Under
den långa tidsföljd som jordbrukskommitténs förslag skulle tillämpas kommer
säkerligen att inträffa prisfall, som komma att innebära möjligheter att
sänka produktionskostnaderna. Levnadskostnaderna i vårt land kunna icke
hållas oförändrade utan måste anpassas efter det allmänna läget i världen,
detta även om världsmarknadspriserna stegras på grund av allmän knapphet
på jordbruksvaror i världen. Under sådana förhållanden kan ingen stat för
sin befolkning uppehålla en oförändrad konsumtion. Denna måste hållas tillbaka
och så kan endast ske genom höjda priser, om man vill undvika kortransonering.

Till en anpassning efter världsmarknadsläget bidrager en prissättning, som
är baserad på en tull på importerade konsumtionsvaror. Mot tullar anföres,
att de icke ha samma smidighet och icke kunna ändras så snabbt som om

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

365

importavgifterna fastställas av regeringen efter förslag av ett centralt organ.
Enligt förslaget skulle vidare regeringen efter förslag av det centrala organet
i undantagsfall kunna kvantitativt begränsa importen. Det är visserligen ett
till synes smidigt system, men det innebär, att folkets representanter avstå
bestämmanderätten till regeringen och under den ställda tjänstemän. Tullar
äro mer konservativa och förändring kan endast ske efter beslut av riksdagen.
Till mindre variationer i prisläget kan vid tillämpandet av tullsystemet knappast
tagas hänsyn. Däremot är det möjligt för riksdagen att vid ett särskilt
kritiskt läge höja eller sänka tullarna eller vidtaga andra åtgärder, som läget
kan kräva. Nog förefaller det mycket olämpligt att nu bygga upp en permanent
organisation, därför att det i en framtid kan komma att inträffa
kritiska situationer, som kräva speciell behandling. Det förefaller vara betydligt
billigare för landet och för jordbrukarna mer tillfredsställande, om de
erhålla ett gränsskydd i form av tullar.

Styrelsen har slutligen påpekat att den vore på det klara med att det under
nuvarande knapphetsläge på världsmarknaden icke vore möjligt att frångå
den bestående jordbruksregleringen eller de övriga kristidsåtgärder, som vore
en följd av varuknappheten, men samtidigt framhållit att det icke vore för
bemästrande av den nu föreliggande situationen, som kommitténs förslag
uppgjorts.

Jämväl kommerskollegium har förklarat sig anse ett stöd i form av tullar
eller acciser vara att föredraga framför en statlig importreglering i enlighet
med kommitténs förslag. Samma åsikt har uttalats av styrelsen för
Föreningen Sveriges spannmålsintressenter, vilken emellertid i detta sammanhang
endast behandlat formen för importregleringen av fodermedel.

Frågan, huruvida stödet åt jordbruksproduktionen delvis borde utgå i
form av särskilda pristillägg till producenterna, har ej
berörts i yttrandena i vidare mån än att i några yttranden framhållits, att
dylika tillägg borde utgå till jordbruken i vissa delar av landet, exempelvis
Norrland, för att jordbruken därstädes skulle kunna uppnå full lönsamhet.

Socialstyrelsen har i fråga om formerna för prisstödet åt jordbruksproduktionen
förklarat sig dela kommitténs uppfattning, att anledning ej funnes
att utvidga det nuvarande prisrabatte ringssystemet till andra
varor än mjölk och matfett, samt i samband därmed framhållit, att det
vore önskvärt, att den nuvarande prisrabatteringen å sagda varor skulle ersättas
av annan bidragsform, närmast de av befolkningsutredningen föreslagna
allmänna barnbidragen.

Riksförbundet landsbygdens folk har uttalat en motsatt mening rörande
livsmedelsrabatterna och anfört.

Det av kommittén förutsatta slopandet av de indirekta eller direkta livsmedelsrabatterna
åt konsumenterna anser förbundet icke böra äga rum. Om
livsmedelsrabatteringen upphör samtidigt som omsättningsskatten slopas,
kommer detta att verka så, att den generella varuprishöjning omsättningsskatten
inneburit åtminstone delvis övervältras på ett fåtal viktiga livsmedel
för främst de lägsta inkomsttagare, som förut haft rabatter. Huruvida
andra sociala hjälpåtgärder till de lägre inkomsttagarnas förmån kan uppväga
nackdelarna av livsmedelsrabatternas slopande, kan starkt betvivlas.

366

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Allt detta kan komma att verka så, att en del av folket icke får eller icke
anser sig ha råd till att hålla en tillfredsställande födostandard. Jordbrukspriserna
kan nämligen lika litet som andra priser sättas så att de allra sämst
ställda bland konsumenterna bliva i stånd att köpa vad de behöva, liksom
de inte heller kunna sättas så, att de sämst ställda inom jordbruket bliva i
stånd att köpa allt vad de behöva. Likaväl som man föreslår att giva ett speciellt
stöd i form av producentbidrag eller kontant bidrag åt dessa, utöver
de allmänna sociala hjälpformerna, bör man också kunna giva ett speciellt
stöd åt de sämst ställda bland konsumenterna i form av en livsmedelsrabatt.
Detta befordrar mera en sund födostandard än vad andra åtgärder skulle
göra. Det lindrar också trycket mot den prisnivå, som enligt kommitténs målsättning
är nödvändig för folkförsörjningens upprätthållande och jordbruksbefolkningens
likaställande i inkomsthänseende med andra grupper.

Till tanken på att avvägningen av prisstödet åt jordbruket åtminstone delvis
bör grundas på s. k. typjordbrukskalkyler ha Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet landsbygdens folk och statens livsmedelskommission
uttalat sin anslutning. Livsmedelskommissionen har i detta sammanhang
vidare anfört.

Kommissionen önskar emellertid understryka kommitténs uttalande, att
totalkalkylen till en början liksom hittills måste utgöra den väsentliga vägledningen
för prisregleringarna på jordbrukets område och att även sedan en
typjordbrukskalkyl upprättats totalkalkylen vid sidan om denna torde få tjäna
till ledning för prissättningen åtminstone under den första tiden. Upprättandet
av tillförlitliga typjordbrukskalkyler torde nämligen enligt kommissionens
uppfattning vara förenat med så stora svårigheter av såväl metodisk
som statistisk natur, att dylika kalkyler icke böra få bliva utslagsgivande för
prissättningen, förrän såväl metoden som det statistiska materialet hunnit
bliva föremål för en ingående prövning.

Vad i övrigt angår kommitténs förslag i fråga om sättet för avvägningen
av det allmänna prisstödet ha i ett par yttranden särskilt
berörts frågorna hur urvalet av de jordbruk, vilkas resultat skola läggas
till grund för typjordbrukskalkylen, skall ske, och vilket organ, som
bör handhava arbetet med upprättande av dylika kalkyler.

Rörande sättet för urvalet av ifrågavarande jordbruk har Riksförbundet
landsbygdens folk anfört följande.

Kommittén framhåller själv att det för närvarande saknas underlag för
erhållande av representativa typjordbrukskalkyler, bland annat emedan de
i den nuvarande jordbruksekonomiska undersökningen ingående brukningsdelarna
äro alltför få — de uppgå blott till 0,6 procent av samtliga brukningsdelar.
Förbundet vill också därtill framhålla, att de representera en
högre rationalitetsgrad än den genomsnittliga.

Innan en väsentlig utvidgning och förbättring av materialet kommer till
stånd, kan alltså ingen användbar typjordbrukskalkyl framställas. Enligt
förbundets mening torde knappast heller den utökning från nuvarande 373
deltagande gårdar i storleksgruppen 10—20 hektar till 1 500 räcka till för en
önskvärd tillförlitlighet. Det blir endast 2,5 procent av samtliga brukningsdelar
i gruppen som bliva beaktade. Dock beror tillförlitligheten i mycket
stor utsträckning på hur urvalet göres, varför detta bör ske i intim kontakt
med jordbrukets organisationer. Till dess en användbar typjordbrukskalkyl
någon gång i framtiden kan uppställas måste den nuvarande totalkalkylen,

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

367

enligt vad kommittén också framhåller, utgöra den väsentliga vägledningen
för prisregleringarna. De brister, som nu finnas i totalkalkylen, böra därför
avhjälpas.

Vad beträffar urvalet av de typjordbruk, vilkas räkenskaper skola läggas
till grund för typjordbrukskalkylen, vill förbundet föreslå, att förbundets
länsförbund få yttra sig över de påtänkta gårdarnas lämplighet, innan de
definitivt uttagas. Detta förefaller vara naturligt, om prissättnings- och rationaliseringsåtgärderna
skola vidtagas i samförstånd med jordbrukarna såsom
kommittén förordat. Förbundet vill vidare framhålla, att typjordbruken
måste uttagas så, att de tillsammans, inom sina respektive områden,
komma att motsvara det verkliga genomsnittet i rationalitets- och lönsamhetshänseende
för sin storleksgrupp. Emedan den fulla lönsamheten enligt
kommitténs målsättning skall nås vid jordbruk av den rationaliseringsgrad,
som kan anses motsvara den genomsnittliga hos basjordbruken, måste typjordbruken
helt och fullt representera denna genomsnittliga rationaliseringsgrad,
om typjordbrukskalkylen skall kunna tjäna till ledning vid beräknandet
av den inkomstnivå, som behövs för att göra dessa fullt lönsamma enligt
målsättningen. Detta innebär, att om vissa brukningsdelar av basjordbruksgruppens
storlek med påfallande dålig rationaliseringsgrad i olika hänseenden
uteslutas ur typjordbruksgruppen, så måste också brukningsdelar
med påfallande hög rationalitetsgrad uteslutas därur. Eljest skulle förhållandet
bliva det, att typjordbrukskalkylen kom att visa en inkomstnivå, som
låg över den av basjordbruken genomsnittligt nådda. Detta skulle i sin tur
kunna medföra att jordbruket inte nådde helt upp till den fulla lönsamhet,
som utlovats enligt målsättningen.

Riksförbundet landsbygdens folk har vidare uttalat, att beräkningarna för
inkomst- och kostnadskalkylens upprättande i framtiden borde göras av
jordbrukarnas egna fackliga och ekonomiska organisationer och därefter för
granskning och eventuell överläggning underställas det centrala statliga organet
för den prisreglerande verksamheten. Förbundet har framhållit att,
eftersom kommittén städse betonat, att jordbrukets rationalisering borde
äga rum i full samförstånd med jordbrukarna, framstode denna metod som
den enda riktiga. Slutligen har förbundet, med hänvisning till att förbundet
föreslagit, att basjordbruken skulle bestå av brukningsdelarna med mellan
10—15 hektar åker, uttalat, att även typjordbruken borde uttagas inom och
riktigt representera sagda storleksgrupp.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ifrågasatt om icke lantbruksnämnderna,
vilka vore avsedda att inrymma den bästa lokala sakkunskapen, borde
betros uppgiften att verkställa ifrågavarande urval.

Landsorganisationen har ansett, att sagda beräkningar borde verkställas
av ett särskilt vetenskapligt råd, och har i detta hänseende anfört följande.

Enligt landsorganisationens mening är det mycket angeläget, att dessa för
inkomstomfördelningen mellan olika samhällsgrupper väsentliga kalkyler
verkställas på fullt vetenskapliga grunder och alt inga ovidkommande intressen
i utredningssladiet få göra sig gällande. Landsorganisationen finner det
följaktligen lämpligast, att beräkningarna verkställas av ett vetenskapligt
råd, vars medlemmar utses av Kungl. Maj:t. I rådet borde landets främsta
nationalekonomiska och företagsekonomiska expertis vara representerad och
rådet bör vara fristående i förhållande till det statliga organet för de prisreglerande
åtgärderna pa jordbrukets område (jordbrukskommissionen). För

368

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

att trygga ett intimt samarbete mellan sistnämnda organ och rådet kunde
jordbrukskommissionens chef lämpligen fungera som rådets ordförande.
Rådet borde slutligen regelbundet informera representanter för intresseorganisationerna
— i främsta rummet jordbrukare — och konsumentorganisationerna
— om sitt arbete och hos dessa inhämta synpunkter, som kunna
vara av betydelse för kalkylarbetet. Avgörandet för deras utformning bör
dock, sedan principbesluten om deras uppläggning en gång äro fattade, ligga
hos de av intressehänsyn obundna vetenskapliga experterna.

Statens livsmedelskommission har yttrat följande.

Typjordbruks- och totalkalkylerna torde i enlighet med vad kommittén anfört
böra upprättas genom den av kommittén föreslagna jordbrukskommissionens
försorg. Med hänsyn till de omfattande undersökningar rörande nationalinkomstens
utveckling, som igångsatts inom konjunkturinstitutet, synes
emellertid detta sistnämnda böra genom någon representant deltaga i arbetet
med dessa kalkyler. Vidare synes statens jordbrukskommission i enlighet med
kommitténs förslag böra beredas inflytande på ledningen för lantbruksstyrelsens
jordbruksekonomiska undersökning.

Kommitténs förslag, att avvägningen av prisstödet skall ske i form av s. k.
vårprissättning och att denna avvägning i princip ej skall göras till
föremål för justering längre fram under regleringsåret, har direkt berörts
endast av Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund,
vilka uttalat sin anslutning till förslaget. Båda dessa förbund ha vidare berört
frågan, hur man vid sagda avvägning bör beräkna den marginal, som
enligt kommitténs förslag borde finnas såsom en säkerhetsmarginal
för jordbruket med hänsyn till risken för dålig skörd med mera. Lantbruksförbundet
har härom anfört bland annat följande.

Vad beträffar den övre marginalen för prisvariationerna synes kommittén
ha ställt mot varandra å ena sidan ett relativt stort utrymme men med begränsning
av rörelsefriheten och å andra sidan ett relativt litet utrymme
men med frihet för jordbrukarna och deras ekonomiska organisationer att
utan restriktioner utnyttja hela importskyddet. Av de båda linjerna har
kommittén förordat den senare. Detta betyder enligt vad lantbruksförbundet
kunnat finna, att möjligheterna till en inkomstutjämning vid låg produktion
genom prisstegring å produkterna i realiteten skulle komma att bliva
ganska begränsade. Då man vidare icke önskat fastställa någon undre marginal
för prisvariationen, kan detta giva anledning till vissa farhågor, att inkomstnivån
i genomsnitt för flera år med varierande produktion kommer
att ligga något under den önskade nivån.

Lantbruksförbundet är medvetet om att prisavvägningen måste ske med
hänsynstagande till förhållandena i det speciella fallet och att det därför
kan vara svårt att angiva några generella regler härför. Som en lämplig allmän
regel torde dock kunna uppställas, att den övre prismarginalen icke bör
göras snävare än att inkomsttillskotten genom prisstegring på något längre
sikt kompensera inkomstbortfallen genom prissänkning, allt i förhållande
till den totala produktionsvolym, som statsmakterna önska upprätthålla.

Efter att ha framhållit, att enligt kommitténs förslag den prisnivå, som
statsmakterna borde stödja genom importregleringen (importgränsen) borde
variera i förhållande till de normala säsongmässiga variationerna i den
inhemska prisnivån, har lantbruksförbundet förklarat, att detta syntes för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

369

bundet lämpligt. Förbundet har emellertid ansett sig böra framhålla, att
den normala säsongvariationen knappast kunde uppfattas på annat sätt
än som medelvariationen under en längre följd av år och att spridningen
kring en sådan medelvariation för de flesta av lantbruksprodukterna visat
sig vara ganska betydande. Detta innebure att importgränsen, därest en relativt
fri prisbildning eftersträvades på den inhemska marknaden, även i nu
nämnt avseende måste medge ett förhållandevis stort utrymme för prisjusteringar.

Riksförbundet landsbygdens folk har förklarat sig förutsätta, att prisstödet
komme att avvägas så, att det lämnade en tillräckligt betryggande säkerhetsmarginal
till motvikt mot de risker jordbruket oavkortat skulle få bära
vid svag skörd och dylikt, samt att en tillräcklig lönsamhetsmarginal lämnades
för att möjliggöra en fortlöpande anskaffning av modernare och rationellare
byggnader, maskiner och inventarier.

Mot det sätt, på vilket kommitténs förslag till stöd åt jordbruksproduktionen
utformats, har en allmän invändning gjorts av Sveriges grossistförbund,
vilket ansett, att kommittén icke tagit skälig hänsyn till de företagare,
vilka vore verksamma inom distributionen vid sidan av jordbrukets ekonomiska
organisationer. Förbundet har i detta hänseende anfört följande.

Den principiella uppläggning i fråga om sättet för import- och exportregleringarnas
handhavande, som kommittén gjort, synes icke ha beaktat
den dubbla funktion som avsättningsorgan för jordbrukets produkter och
som självständigt distributionsorgan, vilken de producentkooperativa företagen
uppbära vid sidan av andra distributionsorgan. Genom att såsom verkställande
organ (exempelvis beträffande kött) föreslå ensamrätt till import
för en sammanslutning, som visserligen består av såväl producentkooperativa
som andra företag, men där andelar och rösträtt förutsättes baserad på andelar
i den totala slakten, har här en prioritet skapats för producentkooperationen,
som icke är baserad på en fri konkurrens inom distributionen
utan på det med fackliga medel uppbyggda greppet över varan. Ehuru det
icke direkt utsäges, synes tankegången vidare vara att lägga liknande norm
till grund för eventuella kvoteringar av den import, som förutsättes komma
till stånd. I den mån producentkooperationens strävan att genom samverkan
bemästra utbuden respekteras och handeln icke inriktar sig på en konkurrens
i detta för jordbrukets intressen viktiga avsnitt, måste resultatet för den
enskilda liksom för den konsumentkooperativa handeln bliva ett successivt
minskat inflytande inom den föreslagna sammanslutningen, i andra hand
inom partidistributionen i dess helhet. Det synes oss — inte minst med hänsyn
till statsmakternas allmänna och i olika sammanhang framförda synpunkter
på frågan om konkurrensbegränsningen — ofattbart, om de statliga
åtgärderna för stöd åt jordbruket i stället för att eliminera skulle bidraga
till upprätthållandet av en konkurrensbegränsning inom distributionen
med jordbruksprodukter, som utesluter eu fri konkurrens utifrån likställda
utgångspunkter mellan olika företag och företagsformer. I den mån
i planläggningen av riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken även
ingår ett skäligt hänsynstagande till att andra berättigade intressen icke
åsidosättas, måste detta beaktas såväl med avseende på konsumenternas intresse
av att livsmedelspriserna icke belastas med högre distributionskostnader
än vad en effektiv konkurrens kan framtvinga som med hänsyn till

liihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 75. «4

370

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

inom distributionen verksamma företags och sammanslutningars självklara
anspråk på att staten icke medverkar till åtgärder, som äventyra deras existensmöjligheter.
Några dylika överväganden synes kommittén icke ha verkställt.
Detta är enligt vår mening en allvarlig brist. Därest de framtida jordbrukspolitiska
problemen lösas på ett sådant sätt, att andra, ehuru kvantitativt
mindre yrkesgruppers intressen åsidosättas, spolieras en av de viktigaste förutsättningarna
för att uppnå en ur samhällssynpunkt hållbar lösning. Dessa
grupper ha rätt att få sina intressen prövade och beaktade vid utformningen
av de föreslagna åtgärderna efter samma principiella ekonomiska målsättning
som den för jordbruket givna.

Vad härefter angår utformningen av prisstödet åt de olika
produktionsgrenarna och då först regleringen av fodermedelsimporten
har Sveriges lantbruksförbund uttalat sin anslutning till vad
kommittén här föreslagit, i det förbundet anfört följande.

Kommittén har funnit, att risken för en överproduktion i första hand bör
reduceras genom en begränsning av fodermedelsimporten. Denna bör komma
till stånd genom importavgifter så avpassade, att priset på importerat
foder bringas i nivå med eller något överstiger förädlingsvärdet för de inom
landet producerade fodermedlen. För att importen av fodermedel skall kunna
överblickas bör densamma ske mot licens. Licensgivningen förutsättes
emellertid icke skola utnyttjas till en kvantitativ reglering av importen. Genom
att importavgifterna erläggas vid licensgivningen bör vinnas, att importörerna
kunna skydda sig mot sådana förändringar i avgifterna, som inträffa
efter det att avtal slutits om ifrågavarande inköp från utlandet.

Mot vad sålunda föreslagits finner lantbruksförbundet icke anledning göra
någon erinran. Förbundet anser tvärtom, att systemet med avgiftsbeläggning
i samband med licensgivningen innebär vissa påtagliga fördelar i jämförelse
med vad som tidigare praktiserats i liknande fail.

Beträffande inom riket tillverkade oljekakor med mera föreslår kommittén,
att skatt härå skulle kunna uttagas på samma sätt som före kriget. Kommitténs
ställningstagande torde motiveras av önskan att bringa prisnivån på de
inhemska varorna i en lämplig balans till prisnivån pa de importerade fodermedlen.
Vad avser oljekakorna med mera finner lantbruksförbundet detta
vara nödvändigt samt att systemet med särskild skatt fungerat pa ett tillfredsställande
sätt.

Jämväl statens livsmedelskommission har tillstyrkt förslaget, i det kommissionen
yttrat.

Begränsningen av fodermedelsimporten torde, såsom kommittén föreslagit,
i första hand böra ske genom en avgiftsbeläggning av importen, medan en direkt
kvantitativ reglering om möjligt bör undvikas. Regleringsorganet torde
dock, såsom också förutsatts av kommittén, böra äga befogenhet att även
använda sig av sistnämnda metod. En sådan torde nämligen i vissa fall kunna
bli nödvändig, exempelvis i samband med import för industriella ändamål.
Beträffande formerna för avgiftsbeläggningen har kommittén icke tagit
någon bestämd ståndpunkt, och denna fråga synes också tills vidare kunna
hållas öppen.

I andra yttranden ha däremot framställts erinringar mot kommitténs förslag
på denna punkt. Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening
har sålunda ansett, att någon form av kvantitativ importreglering

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 371

överhuvud ej borde ifrågakomma, och har i detta hänseende anfört följande.

Fodermedelsimporten bör uteslutande regleras genom avgiftsbeläggning av
importerade varupartier, medan däremot en kvantitativ reglering, vilken
kommittén förutsätter skola undantagsvis och i sista hand tillgripas, överhuvud
icke bör komma till användning, då den lätt medför orättvisor och
dessutom är svår att handhava. Föreningen motsätter sig därför bestämt tanken,
att fullmakt skall lämnas regleringsorganet att vid behov införa en kvantitativ
reglering av importen. De av kommittén anförda farhågorna för att vid
en reglering enbart genom avgiftsbeläggning importen under vissa omständigheter
skulle svälla ut till alltför stora proportioner finner föreningen överdrivna.
I ett dylikt läge torde riskerna för att en avgiftshöjning skall vidtagas
för importfirmorna utgöra ett tillräckligt starkt återhållande element, när det
gäller inköp och införsel av varor utifrån. Om avgiftssystemet anordnas på
ett tekniskt lämpligt sätt komma nämligen de importfirmor som verkställt
fördelaktiga inköp på världsmarknaden att inlägga importerade partier på
tullnederlag och uttaga desamma först när till följd av sänkning av avgifterna
en utförsäljning å den svenska marknaden blir för firmorna ekonomiskt
fördelaktig. Härigenom vinnes det ur statsverkets synpunkt förmånliga
praktiska resultatet, att ett extra beredskapslager kommer till stånd på
importfirmornas egen risk och bekostnad och sålunda utan några kostnader
för statsverket.

Förbundet har vidare berört frågan om den tidpunkt, då importavgiften
bör erläggas. Härom har förbundet anfört.

De i betänkandet gjorda uttalandena angående hur kommittén tänker sig
avgiftssystemet utformat giva alltför oklara anvisningar om hur denna för
handeln synnerligen betydelsefulla detalj skall ordnas. En närmare precisering
i denna del är obetingat nödvändig för att icke systemet skall få oförutsedda
verkningar som kunna stå mindre väl överens med regleringssystemets
syfte och menligt inverka på handeln. Enligt föreningens mening'' bör
samma system införas som tillämpats de sista åren före kriget nämligen att
system, enligt vilket avgifterna, utan att licens erfordras, uttagas först vid
förtullningen, dock med den avvikelse att avgifterna, som under förkrigsperioden
relativt ofta höjdes eller sänktes, till sitt belopp i princip fastställas för
ett regleringsår i sänder, så snart det inhemska skördeutfallet kan överblickas,
och att ändringar däri göras endast om så påfordras med hänsvn till
markerade prisfluktuationer på de utländska marknaderna. Härvid förut sätles,

att importfirmorna — i likhet med vad fallet var före kriget _ få

möjlighet att inlägga importerade partier å tullnederlag. Att föreskriva betalning
av importavgiften redan före eller i samband med köpet — som kommittén
möjligen kan ha tänkt sig — skulle enligt föreningens mening vara
olämpligt. En dylik anordning skulle nämligen avsevärt minska importfirmornas
möjligheter att smidigt utnyttja konjunkturerna på världsmarknaden
tijl fördelaktiga inköp och befruktningar. Bland annat skulle omöjliggöras
sådana affärstransaktioner som återförsäljning till andra länder av inköpta
flytande laster eller delar därav, transaktioner, som enligt erfarenhet ofta
kunna lämna vinster, vilka icke obetydligt reducera firmornas effektiva inköpspris
för importerade varupartier. Därtill kommer, alt genom en dylik
anordning för avgifternas betalning importfirmorna nödgas binda avsevärda
kapitalbelopp och åsamkas onödiga ränteförluster. För den händelse emellertid
det av administrativa skäl skulle anses nödvändigt, att en uppdebitering
av importavgiften vcrkslälles i samband med licensens utfärdande, bör

372

Kungl. Maj ds proposition nr 75.

vederbörande importör ovillkorligen äga rätt till anstånd med betalningen
(tullkredit), till dess införseln äger rum, respektive till avgiftsbefrielse eller
restitution, då införsel ej kommer till stånd.

Även styrelsen för Föreningen Sveriges spannmålsintressenter har uttalat,
att någon kvantitetsreglering av fodermedelsimporten ej borde införas. Rörande
den tid, för vilken importavgifterna borde fastställas, har sagda styrelse
_ efter att ha framhållit, att en tull enligt dess mening vore att föredraga
— anfört, att importen och återförsäljningen av fodervaror ej rimligen borde
störas genom variationer i avgiftsbeläggningen under löpande säsong, och att
en avgiftsbeläggning därför borde vara fast och gälla minst ett år i taget.

Svenska kvarnföreningen har avstyrkt kommitténs förslag, att befogenheten
att uttaga skatt å här i riket tillverkat kli skulle bibehållas, därvid föreningen
framhållit, att tidigare erfarenheter visat att kliskatten icke medfört
den åsyftade höjningen av klipriserna.

I delta sammanhang kan nämnas, att Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas
förening även berört frågan, hur priserna å spannmål
och fodermedel skola lokalt bestämmas. Härom har föreningen anfört.

Det skulle enligt föreningens mening stå bäst i överensstämmelse med de
synpunkter, vilka eljest varit vägledande för kommittén i denna del, om det
fastslogs, att för fodermedel priset i respektive importhamnar skall vara normerande,
medan för spannmål priset på de naturliga avsättningsorterna
d. v. s. i regel respektive kvarnplatser, blir normerande. En dylik ordning
vore den enda rimliga och affärsmässigt sunda. Under krigsåren har förekommit
en annan ordning med särskilda prisorter respektive bashamnar,
vilken under dessa år varit möjlig att upprätthålla till följd av den strängt
genomförda regleringen. Vid fri handel skulle ett dylikt system verka förryckande
på handelsvägarna och överhuvud bliva mycket svårt att tillämpa.
Ett sådant system skulle dessutom få långt gående konsekvenser i fråga om
fastighetsvärdena och därigenom beröra grundvalarna för hela jordbruksregleringen.
För den händelse statsmakterna till äventyrs skulle finna önskvärt,
att en prisutjämning mellan olika orter i landet kom till stånd, bör
detta ske på andra vägar än genom prisorter o. d. En lämplig utväg vore
i detta fall lämnande av statliga fraktbidrag. Från lämnandet av statliga rabatter
måste däremot bestämt avrådas.

Slutligen kan nämnas att styrelsen för Föreningen Sveriges spannmålsintressenter
förklarat sig förutsätta, att särskilda överväganden komme att göras
rörande den tekniska utformningen av importen av fodermedel, vid vilka
representanter för importen komme att konsulteras.

Kommitténs förslag rörande utformningen av stödet åt brödsädsodlingen
har tillstyrkts av Sveriges lantbruksförbund, som därvid i fråga
om utjämningslagringen anfört följande.

Lantbruksförbundet finner det vara lämpligt, att åtgärderna för en reglering
av brödsädsmarknaden kompletteras genom ett stödköpsförfarande
samt att formerna härför göras så smidiga som möjligt. Därvid måste emellertid
särskilt beaktas att stödköpskvantiteterna och perioden för stödköpen
icke fastställas snävare än att det pristryckande överskottet kan absorberas.
Ett annat förfaringssätt måste nämligen leda till att jordbrukare, som hålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

373

tillbaka sina utbud och på så sätt, om ock för en kortare period, själva bidraga
till den åsyftade utjämningslagringen, komma i ett ogynnsammare läge än de
jordbrukare, från vilka stödköpen verkställts.

Även Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening har tillstyrkt
dessa förslag och anfört följande.

Föreningen finner vad av jordbrukskommittén i denna del föreslås, d. v. s.
importreglering, inmalningstvång och utjämningslagring i syfte att stödja
bottenpriset på brödsäd, kunna utan invändning godtagas. Att utjämningslagringen
och den därmed förenade stödköpsverksamheten anförtros åt spannmålshandelns
egna organ efter avtal med enskilda lagerhållare torde vara
ägnat att åstadkomma en lämplig förenkling av regleringssystemet, varför
föreningen tillstyrker förslaget därom. Föreningens medlemmar äro ock i sin
mån bereda att lämna sin medverkan vid denna verksamhet, när så påkallas.
Mot den föreslagna konstruktionen av avtalen om utjämningslagring har
föreningen icke något att invända. De utav kommitlén anlagda synpunkterna
på frågan om ett statligt stöd åt export av brödsäd som en lämplig nödfallsutväg
i vissa situationer delas i huvudsak av föreningen. Föreningen
förutsätter sålunda att. då export av brödsäd kommer i fråga, denna blir anförtrodd
åt spannmålshandelns egna organ och att statens medverkan kommer
att inskränka sig till utbetalande av exportbidrag.

Svenska kvarnföreningen har i ifrågavarande hänseende anfört följande.

Föreningen är ense med kommittén därom, att reglering av införsel av
brödsäd och brödsädsprodukter samt inmalningstvång äro de åtgärder, som
statsmakterna i första hand böra vidtaga för att stödja brödsädsodlingen och
att dessa anordningar således böra bibehållas.

Kommittén anser vidare, att staten — förutom genom importreglering och
inmalningstvång — skall stödja bibehållandet av en viss lägsta prisnivå å
brödsäd genom stödköp i samband med utjämningslagringen, varvid avtal
härom skall träffas med handel och industri. Principiellt har föreningen intet
att erinra häremot, ehuru det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke det
direkta prisstödet borde utformas hellre såsom en inlösningsgaranti än såsom
stödköp, vilka hittills visat sig vara svåra att effektivt genomföra.

Utan att i detta sammanhang gå in på några detaljer i fråga om formerna
för stödverksamheten på brödsädens område, vill föreningen allmänt framhålla
vikten av att statsmakterna vid fastställandet av riktlinjerna tillse, att
systemet blir överskådligt och medgiver någorlunda jämn prisbildning. För
spannmålsmarknadens samtliga parter (odlare, handel, industri) är det av
betydelse, att regleringsorganet icke genom oregelbundna och tillfälliga ingripanden
i marknaden åstadkommer störande svängningar i marknadsläget
eller mera betydande prisdifferenser mellan olika områden. Vidare är det av
största vikt, att regleringsverksamheten fungerar med lägsla möjliga kostnader.
Utvecklingen har alltmer tenderat åt en fortgående höjning av kostnaderna
för brödsädens förflyttning från odlare till kvarn. I ifrågavarande
kostnader inräknas då utgifter för transport, magasinering, torkning och lagring.
Den nuvarande marginalen mellan det pris, som odlaren erhåller för sin
spannmål, och det pris, som kvarnen betalar, skulle genom mera rationella
anordningar beträffande transporter och lagring kunna avsevärt nedbringas.
Dessutom har den månatliga prisstegringen för brödsäden ofta bestämts till
ett så högt belopp, alt odlare, som levererar sin spannmål under höstmånaderna,
onödigtvis blir lidande i prishänseendc. Vad beträffar den ersättning,
som skall utgå till regleringsorgancts lagerhållare, nItalar kommittén, alt man
kan tänka sig, alt regleringsorganet skall infordra anbud från lagerhållarna

374

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

rörande de villkor, på vilka de äro beredda att ingå avtal om lagring, eller
också att regleringsorganet fastställer vissa normer angående ersättningens
storlek och på grundval av dessa infordrar anbud från eventuella lagerhållare
rörande de kvantiteter, som de äro viliiga att lagra. Föreningen vill för
sin del tillstyrka det förstnämnda tillvägagångssättet och förutsätter givetvis
därvid, att även kvarnarna bli i tillfälle att avgiva anbud.

En viss tveksamhet rörande lämpligheten av förslaget om utjämningslagring
har uttalats av Föreningen Sveriges handelskvarnar, under framhållande
av att kommittén visserligen betonat att lagringen vore avsedd att vara
av tillfällig natur men att sannolikhetsskälen dock talade för att lagringen,
om den komme till stånd, skulle bliva bestående år från år, medförande en
förrådsanhopning, som kunde läggas till grund för anspråk på ytterligare
statsingripanden med påföljd att marknaden ej uppnådde en inre jämvikt
eller en genom fri prisbildning förmedlad självreglering. Föreningen har vidare
avstyrkt tanken på att lämna statliga exportbidrag för brödsäd, därvid
föreningen som skäl anfört, att en statsfinansierad dumping av spannmål
räknats till de grövre handelspolitiska missbruken från förkrigstiden, och
att det ingalunda vore säkert att denna utväg vare sig av politiska eller andra
grunder komme att stå till buds, samt att dessutom statsåtgärder i den angivna
riktningen måste utgöra besvärliga hinder för ansträngningarna att
infoga vårt land i ett mera medvetet och utvidgat internationellt samarbete.

Styrelsen för Föreningen Sveriges spannmålsintressenter har avstyrkt förslaget
om utjämningslagring och därvid yttrat.

Införande av utjämningslager synes styrelsen stå i strid med kommitténs
principståndpunkt om skördens anpassning efter avsättningsutrymmet och
överskottets användning för foderändamål. Förslaget har karaktären av ett
extra prisstöd, som kan befaras leda till en så småningom utbyggd statlig
marknads- och prisdirigering, ägnad att upphäva eller urholka den relativa
frihet, som kommittén velat bereda handeln med brödsädesvaror. Ej heller
får man förbise, att rika skördar med lägre priser medföra viss lagring av
brödspannmål till efterföljande säsong hos såväl odlare som handeln och
industrien. Att skördevariationerna avspegla sig i prisrörelsen är en företeelse
lika gammal som jordbruksnäringen. En utjämning av prisutvecklingen
genom tillskott från av det allmänna bekostade lager berövar odlaren
den uppmuntran, som gynnsammare priser vid svagare skördeutfall erbjuda.

Styrelsen har vidare beträffande inmalningstvånget anfört följande.

Beträffande brödsäden kan den närmaste tiden komma att ställa landet
inför överproduktionsproblemet med de rubbningar av odlingen och handeln
som därav följa. Huruvida jordbruket totalt kommer att vidkännas en överproduktion
inom den av kommittén angivna tidpunkten kan synas^ ovisst,
men överodling av brödsäd har framträtt redan under 1930-talet. Då reguljära
exportmöjligheter av brödsäd saknas, måste överproduktionen nedpressa
prisnivån och därmed sänka värdet av hela brödsädesskörden. Av omsorg om
prisnivån synes det därför angeläget att överväga möjligheterna att bromsa
överodlingstendenserna. Det torde ej kunna bestridas att ett obegränsat inmalningsförfarande
utgör en verksam stimulans till ökad produktion. Den
risken förminskas om inmalningsgränsen maximeras vid en lämplig, bestående
höjd, oberoende av skördeväxlingarna. En sådan maximering utgör gi -

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

375

vetvis ej hinder för kvarnarna att helt täcka sitt förmalningsbehov med inhemsk
brödsäd, därest pris- och kvalitetsbetingelsema motivera det. Någon
erinran mot en sådan maximering torde så mycket mindre kunna uppställas
som det säkerligen aldrig har varit jordbrukspolitikens mål att totalt avstänga
kvamindustrien från erforderliga blandningsveten. Genom maximeringen
skapas emellertid en marginal mellan produktionen och konsumtionen. I
kommitténs betänkande saknas en sådan marginal. Den synes dock ägnad
att verka återhållande på produktiviteten. Därmed bidrager den till en stabilare
och lugnare prisutveckling, ett mera ostört marknadsförlopp, och därmed
tillförsäkras odlarna ett större mått av produktionstrygghet.

I samband härmed får styrelsen påpeka, alt handel med brödsäd för foderändamål
ej är möjlig till det av kommittén angivna bottenpriset, eftersom
denna brödsäd måste belastas med handels- och transportkostnaderna för
överflyttningen mellan brukare i exempelvis olika provinser.

Slutligen har Svenska kvarnföreningen betonat vikten av att statsmakterna
vid utformningen av regleringsbestämmelserna måtte bereda skäligt skydd
för sådana förädlingsindustrier, vilkas råvara vore prisreglerad eller importreglerad.
Föreningen har anfört, att det redan förekommit, att tillstånd lämnats
för import av färdiga industriprodukter inom kvarn-, kex- och makaroniindustrierna,
vilka produkter ofta hade högre kvalitet än de motsvarande
produkter, som kunde framställas i Sverige, på grund därav att den svenska
industrien ej tillätes att importera råvaror av samma kvalitet, som stode
till förfogande för de utländska konkurrentindustrierna.

I fråga om utformningen av stödet åt produktionen av köttvaror har
Sveriges lantbruksförbund uttalat.

Vad kommittén anfört rörande utformningen av de prisreglerande åtgärderna
avseende kött och fläsk, synes lantbraksförbundet i princip icke giva
anledning till någon erinran från förbundets sida. Detta gäller även vad kommittén
i detta fall anfört om behovet av en central organisation för exporten
och om den samverkan, som härför erfordras mellan producentorganisationen
på området och andra slakteriföretag. Därest sistnämnda företags intresse
i exporten sedermera skulle komma att visa sig vara av underordnad
betydelse, finner lantbruksförbundet det emellertid vara önskvärt, att behovet
av ett för ändamålet särskilt inrättat centralorgan upptages till förnyad
prövning.

Även statens livsmedelskommission har i förevarande del tillstyrkt kommitténs
förslag.

Sveriges grossistförbund har gentemot tanken på en centralisering av importen
och exporten av köttvaror hänvisat till vad förbundet anfört därom i
samband med sina allmänna invändningar mot kommitténs förslag till utformning
av regleringsanordningama.

Även kommerskollegium har förklarat sig finna starka skäl tala mot en
centralisering av utrikeshandeln med köttvaror.

Rörande stödet åt äggprodukti o n e n har Sveriges f jäderfäavelsf
öre ning, efter alt ha pekat på den betydelse fjäderfäaveln hade för de mindre
jordbruk*''!!, anfört bland annat följande.

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Med hänsyn till äggproduktionens säsongmässiga variation kan den svenska
produktionen under vår och sommar svara för vårt lands äggförsörjning,
tidvis med etl avlastningsbehov genom export. Under övriga deiar av året
svara produktion och konsumtion mot varandra, tidvis med ett mindre importbehov.
Allteftersom skötseltekniken förbättras ute hos producenterna så
kommer variationens storlek alt minska och därmed även prisvariationerna,
förutsatt att produktionen genom staten åtnjuter importskydd i form av
importreglering med importavgifter eller liknande. EU dylikt importskydd
blir också nödvändigt så snart den svenska foderspannmålen icke kan säljas
till världsmarknadspris eller köpkraftfodret belägges med införselavgifter i
syfte att reglera animalieproduktionen och hindra produktionsöverskott.
Dessutom förekomma tillfälliga variationer, vilka äro betingade av till exempel
onormalt gynnsam väderlek o. d. Jämväl dessa variationer kunna kräva
en avlastning genom export. Andra medel för avlastning av mindre tillfälliga
överskott äro konservering och kylhuslagring, men komma dessa under normala
tider att tidvis visa sig otillräckliga för avlastningen av pristryckande
överskott. En äggexport av viss omfattning synes därför vara ofrånkomlig
under normala tider. I samband med införandet av importavgifter på kraftfoder,
såsom föreslagits, bör givetvis äggproduktionen få sin del av de inkomster,
som uppkomma av importavgifterna. En reglering av äggproduktionens
storlek liksom den övriga animalieproduktionen är givetvis som grundprincip
riktig, men importrestriktioner för kraftfoder, införda i syfte att reglera
exempelvis mjölkproduktionen eller fläskproduktionen, kan komma att
drabba fjäderfäskötseln hårt, då speciellt hönsen leva så gott som uteslutande
på koncentrerade fodermedel. Lägger man så härtill att bristen på arbetskraft
vid jordbruket skärper kravet på arbetsbesparande åtgärder även vid
hönsskötseln, och härvid är utfodringen med färdiga kraftfoderblandningar
en av de viktigaste, kan importrestriktionerna få en icke önskvärd inverkan
på utvecklingen. Detta förhållande bör uppmärksammas. Kommittén har
vidare föreslagit, att något statligt stöd vid export av ägg icke skall ifrågakomma,
men att i stället restitution å kraftfoderavgifter skall utbetalas vid
export av bland annat ägg men ej för större mängd importerade fodermedel
än som motsvarar den verkliga exporterade kvantiteten ägg. Med kännedom
om den internationella äggmarknadens mycket stora prisvariationer komma
ganska säkert långa perioder att kännetecknas av en mycket stark spänning
mellan å ena sidan det äggpris som behövs för att den svenska produktionen
skall uppnå önskvärd räntabilitet och å den andra världsmarknadspriset.
Under sådana högproduktionstider räcker icke en enkel restitution utan kräves
ett kraftigare stöd för att icke det svenska äggpriset skall sjunka för långt
under lönsamhetsgränsen. Prisvariationerna vid fri marknad äro avsevärt
större för ägg än för något annat livsmedel, och detta förhållande kräver även
särskilda åtgärder vid rgglering av hemmamarknadspriset. Del rätta torde
vara att hela det belopp, som kan beräknas ha lämnats i form av importavgifter,
ställes till förfogande som stöd åt exporten.

Sveriges lantbruks förbund har yttrat.

Produktionen av ägg varierar starkt med säsongen och en utjämnande säsonglagring
blir därför här av särskilt stor betydelse. Sådan säsonglagring
omfattar regelbundet två på varandra följande regleringsår på så sätt, att
upplagringen under ett år till viss del icke föres i marknaden förrän under det
efterföljande året. Om man vid överväganden rörande prissättningen under
det efterföljande regleringsåret kommer till den slutsatsen, att priset på ägg
icke längre kan upprätthållas i tidigare utsträckning och om grunden för den
verkställda inlagringen härigenom rubbas, så bör man enligt lantbruksförbun -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

377

dets förmenande i detta fall jämväl särskilt överväga, vilka prisfallsersättningar,
som lämpligen skola lämnas till lagerhållarna. Risken för handeln kan
annars lätt framstå som så pass stor, att erforderlig lagring icke kommer till
stånd på frivillig väg.

För att utjämna säsongväxlingarna i äggproduktionen torde förutom lagring
jämväl i viss utsträckning böra upprätthållas en temporär export eller import.
För att denna skall kunna smidigt anpassas till de föreliggande behoven och
till riktlinjerna för prispolitiken, är det nödvändigt, att eu effektiv samverkan
säkerställes mellan vederbörande handelsorgan. Lantbruksförbundet finner
därför lämpligt, att det av kommittén föreslagna centralorganet vid utrikeshandeln
med ägg snarast möjligt måtte komma till stånd. Det synes också vara
välbetänkt att centralorganet får till sitt förfogande en lämplig andel av importavgifterna
för fodermedel på sätt kommittén föreslagit.

Sveriges grossistförbund har avstyrkt kommitténs förslag i fråga om en centralisering
av importen och exporten av ägg, i det förbundet anfört följande.

Kommittén hänvisar beträffande den tekniska utformningen av äggregleringen
till vad som anförts angående motsvarande realering av handeln med
köttvaror samt förordar att import och export skola centraliseras till en sammanslutning,
uppbyggd efter samma principer som den för handhavandet av
motsvarande uppgifter inom köttvaruregleringen föreslagna. Orimligheten i
att låta invägningen av ägg — motsvarigheten alltså till omfattningen av slakten
— bliva utslagsgivande såväl beträffande inflytandet i sammanslutningen
(andelsteckningen skall, om jämförelsen med motsvarande sammanslutning
inom köttvaruregleringen utdrages, baseras på ägginvägningen) som beträffande
den sannolika kvoteringen av import och export, är här ännu mera
påtaglig. Importen har hittills övervägande omhänderhafts av andra än Svenska
ägghandelsförbundet. Exporten har likaså i stor utsträckning omhänderhafts
av andra förelag, vilkas verksamhet till mycket stor del baserats på utlandsaffärer.
Genomförandet av på ägginvägningen baserade kvotregler för
import och export skulle alltså innebära ett premierande av en part, som med
fackliga medel byggt upp en relativt hög invägning från producenterna (procentuellt
dock icke lika mycket som slakteriförbundets del av den totala slakten),
men vars andel i import- och exportaffärerna — speciellt importen —
icke tillnärmelsevis motsvarar invägningsandelen. Flera enskilda företag med
stor invägning ha vidare icke sysslat med import, under det att flera företag
utan invägning eller med obetydlig sådan haft en relativt betydande import.

Ett fullföljande av jordbrukets fackliga och ekonomiska strävan mot 100-procentig anslutning skulle vidare de facto monopolisera utrikeshandeln till
producentkooperationen utan möjlighet för övriga, som helt eller delvis syssla
med distributionen, att från lika utgångspunkter bevaka sina intressen. En
sådan konsekvens är, som vi även tidigare framhållit, oacceptabel och rimmar
föga med de av kommittén beträffande den allmänna ekonomiska målsättningen
åberopade principerna.

Förslaget om eu centralisering av utrikeshandeln med iigg har vidare avstyrkts
av kommerskollegium.

Vad angår de av kommittén ifrågasatta åtgärderna för stöd ål produktionen
av mjölk o c h in ejeriprodukter har Sveriges lantbruksförbund
speciellt uppehållit sig vid frågan om export av smör såsom cll medel för
att bereda ökat avsättningsutrymme för margarin på den inhemska marknaden
och har härom uttalat.

378

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

Kommittén har diskuterat de förhållanden, under vilka export av smör i
utbyte mot import av margarinråvaror kunde tänkas vara nationalekonomiskt
lönande. Vederbörlig hänsyn synes härvid icke ha tagits dels till att
smöret är drygare än margarinet och dels till att smöret måste anses äga ett
mervärde framför margarinet. Lantbruksförbundet anser det vara angeläget,
att dessa förhållanden beaklas, då man i ett visst läge har att taga ställning
till frågan, huruvida avsättningen bör sökas på den inhemska eller på den utländska
marknaden.

Kommittén har även utan ett slutgiltigt ställningstagande ifrågasatt, huruvida
icke exportpristillägg borde kunna utbetalas å smör med fast belopp
eller med visst belopp i förhållande till någon viss utlandsnotering, exempelvis
den danska exportnoteringen. Vad sålunda ifrågasatts avser det fall,
då produktionen icke överstiger den kvantitet, som statsmakterna förklarat
sig vara villiga att stödja. Om något av de nämnda systemen kommer att
tillämpas, vill lantbruksförbundet emellertid starkt understryka, att tilläggen
måste avvägas så att de i genomsnitt utgå med hela skillnaden mellan
det uppnådda exportpriset och priset inom landet. Om så ej sker blir nämligen
stödet icke det avsedda, varjämte svårigheter komma att uppstå för
det organ, som sättes att ombesörja exporten.

Som olika metoder alt utvidga smörkonsumtionen respektive att begränsa
margarinkonsumtionen har kommittén diskuterat antingen kvantitativ
ransonering av margarinet eller inblandning av smör i margarin eller ändring
av prisrelationen mellan de båda varuslagen. Av dessa alternativ har
kommittén förordat det sistnämnda. Lantbruksförbundet kan för sin del
starkt understryka de synpunkter, som härvid varit vägledande för kommitténs
ställningstagande.

Förbundet har vidare förklarat sig vilja understryka det av kommittén
uttalade önskemålet, att exporten av smör skulle centraliseras till Svenska
mejeriernas riksförening, ävensom framhållit, att en viss centralisering även
torde få anses påkallad av utrikeshandeln med ost liksom eventuellt även
med andra mjölkprodukter.

Statens livsmedelskommission har beträffande den föreslagna avvägningen
mellan smör- och margarinförbrukningen understrukit kommitténs uttalande,
att då smör kunde exporteras till ett högre pris än tillverkningskostnaden
för margarin, sådan export borde få äga rum och smör följaktligen få utbytas
mot margarin på den inhemska marknaden i den utsträckning, som betingades
av allmänhetens kostvanor och önskemål om tillgång till ett billigt
matfett.

Sveriges grossistförbund har, under hänvisning till sitt tidigare återgivna
principiella resonemang, anfört följande.

I fråga om den av kommittén föreslagna uppläggningen av frågan om export
och import av ost är en centralisering av samma slag som beträffande
kött och ägg icke ifrågasatt. En randanmärkning, belysande för det sätt,
varpå handelns problem i detta sammanhang behandlas, må här dock påtalas.
Kommittén anför parentetiskt om importen följande: Sådan import, som
kan vara önskvärd i ett knapphetsläge och som sker innan priset å den inhemska
marknaden överskridit den fastställda importgränsen, torde i stor
utsträckning komma att ombesörjas av Svenska mejeriernas riksförening
eller rättare sagt denna förenings centralorgan för osthandeln, d. v. s. Riksost,
Svenska mejeriernas riksförenings ostlagerförening. Detta apostroferan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

379

de av producentkooperationen i dessa sammanhang är genomgående. Det
förefaller egendomligt att kommittén vare sig här eller i andra sammanhang
synes ha beaktat den faktiska ställning övriga grupper inom distributionen
intagit och fortfarande i betydande utsträckning intaga i import- och exporthandeln.
Vi kunna icke värja oss för uppfattningen att kommitténs framställning
här bär en utpräglat tendentiös prägel.

Frågan om att slopa det statliga stödet åt säsongmässig lagring
av vissa animaliska produkter och att i stället lämna en prisfallsgaranti
åt lagerhållarna, för den händelse importgränsen å dessa varor skulle
sänkas, har berörts av Sveriges lantbruksförbund, som därom — utöver vad
förbundet anfört i samband med frågan om stödet åt äggproduktionen —
yttrat bland annat följande.

Enligt de erfarenheter man har från mellankrigsperioden, kommer säsongprisvariationen
inom landet, därest den isoleras genom ett importskydd, att
få ett annat förlopp än motsvarande säsongprisvariation utomlands. Det förefaller
härvid icke uteslutet, att priset utomlands temporärt vid säsongmässigt
stor inhemsk produktion kan komma att ligga över prisnivån inom landet.
Detta har också av kommittén framhållits. I ett sådant läge kan det,
därest export kommer till stånd, visa sig, att exporten senare vid säsongmässigt
liten produktion skapat ett sådant knapphetsläge, att det genomsnittliga
priset under året blir högre än det som statsmakterna avsett att stödja. I en
sådan situation synes kommittén vilja rekommendera, att exporten regleras i
syfte att framtvinga en ökad säsonglagring och större utjämning av tillförseln
till den inhemska marknaden. Därvid kommer givetvis säsongprisvariationen
att utjämnas vad avser konsumentpriserna, vilket i sin tur får till
följd att de med lagringen förenade riskerna bliva större. Som konsekvens
härav finner kommittén, och lantbruksförbundet instämmer häri, att staten
i vissa fall bör lämna prisfallsersättning åt lagerhållarna och detta oaktat
att staten eljest icke längre bör stödja den säsongmässiga lagringen.

Lantbruksförbundet vill för sin del framhålla, att säsonglagringen och en
därigenom åstadkommen utjämning av tillförseln på den inhemska marknaden
varit ett av de viktigaste arbetsfälten för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse,
som på detta område numera samlat en betydande erfarenhet.
Därest säsongprisvariationen åter blir av lämplig storlek, kan man därför
enligt förbundets förmenande antaga, att säsonglagringen på frivillig
väg skall komma att få en betryggande omfattning. Förbundet vill sålunda
även i detta sammanhang framhålla såsom önskvärt, att största möjliga frihet
måtte lämnas för en naturlig anpassning till marknadsläget. För produkter,
som i mindre utsträckning saluföras genom de ekonomiska organisationerna,
är det därvid av särskild vikt, att säsongvariationen i konsumentpriserna
ger en erforderlig stimulans till utjämnande lagring. I andra
fall däremot kan, som kommittén även framhållit, kostnaden för lagringen
i viss utsträckning fördelas på produktionen genom en inom vederbörande
organisation ordnad anpassning av producentpriserna efter säsongen, detta
frånsett vilken säsongvariation som lämpligen befinnes böra slå igenom i
konsumentpriserna. Dessa förhållanden äro inom den ekonomiska föreningsrörelsen
föremål för uppmärksamhet.

I samband med redogörelsen för yttrandena över kommitténs förslag rörande
utformningen av de prisrcglerande åtgärderna på jordbrukets område
torde här även få nämnas, att Sveriges lantbruksförbund — jämte det för -

380

Kungl. Mcij:ts proposition nr 75.

bundet förklarat sig dela kommitténs uppfattning att en statlig subventionering
i fråga om jordbruksmaskiner och redskap ur teknisk synpunkt vore
svår att anordna och måste få en mycket ojämn verkan vid olika jordbruk
— pekat på den möjlighet att nedbringa jordbrukets kostnader för dylika
maskiner och redskap, som en sänkning av nu gällande tullsatser kunde
erbjuda, samt uttalat, att denna fråga vid lämpligt tillfälle borde upptagas
till en mera allsidig prövning.

I anslutning till utformningen av de prisreglerande åtgärderna må till sist
även beröras frågan om lönek lyftan mellan jordbruksbefolkningen
och med denna jämförliga befolkningsgrupper.

Beträffande kommitténs uttalanden härom hänvisas till sid. 68—70 i den
förut lämnade redogörelsen för huvuddragen av betänkandet samt till kapitel
16 i detta.

Förevarande spörsmål har särskilt berörts endast i ett fåtal yttranden.

Riksförbundet landsbygdens folk har anfört.

Kommittén har enligt vad förbundet kunnat finna ingenstädes sagt, att
likaställandet endast bör ske i förhållande till andra näringsgrupper på landsbygden,
men kommittén har av direktiv från regeringen och riksdagen känt
sig bunden att begränsa jämförelsen till att gälla mellan inkomstnivån för
jordbrukets folk och löneläget i stort för arbetare på landsbygden utanför
jordbruket. Eftersom kommitténs bedömning alltså blott kunnat avse löneskillnaden
mellan jordbruksbefolkningen och andra grupper av arbetare å
landsbygden, har kommittén enligt vad den själv framhåller ej ingått på frågan
om skillnaden mellan landsbygd och stad i fråga om löneläget eller dylika
förhållanden.

Detta är enligt förbundets åsikt en stor svaghet i kommitténs arbete och
innebär, att kommittén icke tillräckligt beaktat problemet »flykten från
landsbygden». Förbundet anser som ett oeftergivligt önskemål, att arbetsinkomstnivån
för jordbruket skall jämställas icke blott med den nuvarande
inkomstnivån för andra grupper av arbetare å landsbygden, utan med inkomstnivån
för andra grupper i landet som helhet. Förbundet hävdar, att
en jämförande undersökning i sådant syfte snarast bör föranstaltas. Den från
kommitténs sida föreslagna utjämningen mellan den av kommittén beräknade
inkomstskillnaden mellan jordbruket och andra grupper på landsbygden
kan enligt förbundets mening endast betraktas som en etapp på vägen till
den fulla utjämningen.

Den likställighet kommittén uppställt som mål innebär icke att även alla
människor inom jordbruket skola ha samma inkomst. En sådan likställighet
torde för övrigt vara omöjligt att genomföra. Liksom det inom näringslivet
i övrigt finnes större och mindre företagare med däremot svarande risker
och inkomster, skickligare och mindre skickliga arbetare med olika arbetsinkomster
o. s. v., så kommer det att vara på samma sätt inom jordbruket.
Den nu åsyftade likställigheten innebär alltså, att jordbruket som näring skall
jämställas med andra näringar.

Vid jämförelsen mellan inkomstnivån för jordbruket och för andra grupper
på landsbygden har kommittén konstaterat, att inkomstskillnaden i vart
fall icke torde understiga 15 procent. Inom kommittén har emellertid också
framförts den uppfattningen, att den nuvarande löneklyftan enligt erfarenheterna
i praktiken är större och att en uppskattning av löneklyftan till
mellan 20 och 25 procent av nuvarande lantarbetarlön skulle giva en rik -

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

381

tigare bild av dagens läge. Förbundet anser, med den omedelbara kontakt
det har med jordbrukets förhållanden, att den sist angivna skillnaden torde
vara närmast överensstämmande med verkliga förhållandet.

Som eu naturlig följd av statsmakternas sedan flera år tillbaka gjorda uttalanden
bör man nu, när kriget upphört, snarast utjämna den skillnad, som
finnes. Härvid bör man enligt förbundets mening omedelbart kunna utjämna
den skillnad på 15 procent som lägst konstaterats vara för handen och senare
— efter förnyad undersökning av den återstående skillnaden — även denna
så snart som möjligt. För utjämning av skillnaden på 15 procent behöver
enligt kommitténs beräkning en summa på cirka 195 miljoner kronor tillföras
den nuvarande jordbrukskalkylens inkomstsida. I denna summa är
emellertid icke beaktad den ökning i skillnaden, som kan komma att uppstå
genom de nu påbörjade avtalsrörelserna utanför jordbruket, varför summan
måste bliva i motsvarande mån högre. Förbundet anser, att statsmakterna
böra. giva prismyndigheten direktiv om att denna summa tillräknas
vid utarbetandet av kalkylen för produktionsårel 1947/48. Någon praktisk
omöjlighet alt åstadkomma denna utjämning torde enligt vad kommitténs
beräkningar visa knappast finnas. Den erforderliga höjningen skulle endast
medföra en mindre ökning av hushållens utgifter, varjämte den höjande inverkan
på levnadskostnadsindex i huvudsak komme att uppvägas av omsättningsskattens
upphörande. I den mån priserna på jordbrukets förnödenheter
i nästa kalkyl kunna beräknas sjunka, antingen av sig själva eller med statsmakternas
medverkan, kan den direkta höjningen av jordbrukspriserna naturligtvis
bliva i motsvarande grad lägre.

Förbundet vill vidare anmärka, att avvägningen mellan olika intressen
inom den allmänekonomiska ramen städse bör ske till jordbrukets förmån
under den tid, som kommer att förflyta till dess den fulla utjämningen är
ett faktum. Eventuella inkomstökningar för grupperna utanför jordbruket
böra enligt förbundets mening icke få ske så, alt priserna på jordbrukets
förnödenhets- och konsumtionsvaror komma att stiga. Tvärtom böra de ske
så, att priserna på dessa varor förbliva oförändrade eller helst sänkas. Delta
är en av förutsättningarna för att utjämningen skall kunna förverkligas utan
en stark stegring av jordbruksprodukternas pris.

Jämväl Svenska lantarbetsgivareföreningen har ansett, att kommitténs beräkning
av löneklyftan vore för låg. Föreningen har anfört.

Vid den lönejämförelse, som kommittén gjort, har man i stort sett hållit
sig till arbetare i anställningsgruppen körkarl och med en sådan jämfört arbetare
utanför jordbruket med ungefär samma ställning inom sitt yrke som
körkarlen. Det synes föreningen, alt denna jämförelse icke är tillfredsställande,
då densamma i sin ofullständighet giver en bild av alt den existerande
löneklyftan är mindre än de faktiska förhållandena giva vid handen. Betydelsen
av ett för jordbruket förbättrat löneläge har därmed icke erhållit
den accentuering, som enligt föreningens uppfattning är nödvändig. Föreningen
är nämligen av den uppfattningen, alt en överbryggning av den av
kommittén angivna löneklyftan knappast bereder jordbruket möjlighet atl
upptaga konkurrensen med andra näringsgrenar om den kvalificerade arbetskraften.
Föreningen finner det därför synnerligen angeläget att understryka
betydelsen av att vid jordbruket; sysselsatta arbetstagare inom olika
kategorier komma i minst samma löneläge, som gäller för befattningshavare
i motsvarande ställning inom andra näringsgrenar. Föreningen anser sålunda,
all även andra jämförelser än den kommittén företagit måste läggas till
grund för elt bedömande. Enbart eu utjämning av nyssnämnda löneklyfta
skulle blod delvis föra jordbruket ur dess bekymmersamma läge i avseende

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

å arbetskraftsförsörjningen. En målsättning bör sålunda enligt föreningen
vara att uppnå konkurrenskraftigt löneläge och därmed eliminera den eftersläpning
i fråga om lönerna, som sedan lång tid påtagligt bidragit till att
jordbruket väl mera än någon annan näringsgren sedan lång tid haft svårt
att erhålla tillräcklig och god arbetskraft.

Vidare ha lantbruksakademien och Svenska lantarbetareförbundet uttalat
den åsikten, att löneklyftan vore större än kommittén antagit.

Vikten av jordbrukets konkurrenskraft på arbetsmarknaden har understrukits
även av Svenska bankföreningen, som angående förevarande fråga
yttrat.

Kommittén har till en början anslutit sig till vissa uttalanden om att man
för den. i jordbruket arbetande befolkningen bör eftersträva likställighet i
inkomsthänseende med jämförliga befolkningsgrupper. Innebörden av denna
sats är såtillvida icke fullt klar, att det synes ovisst huruvida med jämförliga
befolkningsgrupper avses befolkningen allenast på landsbygden eller även i
städerna. I ett senare sammanhang gör kommittén ett uttalande av innebörd,
att jordbruket bör lämna så stor avkastning, som erfordras bland annat för
att »arbetskraften skall erhålla den lön, vid vilken den vill stanna kvar i
jordbruket». Enligt bankföreningens mening innebär den sistnämnda satsen
ett principiellt riktigare ståndpunktstagande till avlöningsfrågan än den förra.
Att i detta hänseende draga upp andra paralleller med »jämförliga befolkningsgrupper»
än att lönerna böra vara av den storlek att de bliva konkurrenskraftiga
synes här liksom på andra områden vara opåkallat.

Socialstyrelsen har under framhållande av osäkerheten vid beräkningen av
löneklyftans storlek uttalat, att vissa skäl förelåge till antagande, att skillnaden
i lönenivå mellan lant- och industriarbetare under de senaste åren minskats
så att den av kommittén angivna övre gränsen för löneklyftan, d. v. s.
20 procent, numera sannolikt underskridits. I anslutning härtill har styrelsen
understrukit kommitténs uttalande om att en fördjupad undersökning av
detta spörsmål vore erforderlig.

Departementschefen.

Kommittén har ingående behandlat frågan om utformningen av de prisreglerande
åtgärderna på jordbrukets område. Beträffande flertalet av de
här berörda spörsmålen gäller, att de icke lämpligen böra lösas för någon
längre tid framåt. Gestaltningen av de prisreglerande åtgärderna kan i hög
grad komma att påverkas av sådana omständigheter av handelspolitisk natur,
som nu ej kunna överblickas, ävensom av förhållandena överhuvud
taget på världsmarknaden. Även i fråga om sådana åtgärder, som huvudsakligen
taga sikte på förhållandena inom landet, måste man vara beredd
att anpassa utformningen efter de förändringar, som kunna inträffa, exempelvis
i fråga om produktionsförhållandena i olika delar av landet, avsättningsmöjligheterna
på den inhemska marknaden och den verkan de få för
olika grupper av konsumenter. Man måste vidare förutsätta, att justeringar
i regleringssystemet efter hand böra vidtagas, i den mån erfarenhet vinnes
rörande dess verkningar i olika avseenden.

383

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Att märka är dessutom, att regleringsanordningarna, så länge nuvarande
extx-aordinära förhållanden bestå, måste anpassas efter dessa. Det kan ej nu
bedömas, när det kan bliva möjligt att avveckla de nuvarande regleringsanordningama
och övergå till de friare former, som jag i likhet med kommittén
anser önskvärda. Detta bör dock ej hindra att man, utan att därmed
binda sig för längre sikt, nu till behandling upptager sådana frågor av mera
principiell betydelse, som kunna väntas bliva aktuella vid en återgång till
normala förhållanden och vilkas lösning ej är beroende av förhållanden,
som ännu ej kunna överblickas. Sedan dylika ståndpunkttaganden skett,
böra strävandena bland annat inriktas på att, i den mån försörjningsläget
lättar, successivt anpassa regleringsåtgärderna efter de principer, som anses
böra tillämpas under normala förhållanden, så att övergången till de sistnämnda
kan ske smidigt och utan onödigt dröjsmål.

Med hänsyn till det anförda kommer jag i det följande i stort sett att begränsa
mig till att angiva min uppfattning rörande vissa av grunddragen för
den prisreglerande verksamheten. Jag vill emellertid erinra om att även dessa
grundlinjer, åtminstone delvis, äro beroende av omständigheter, som lätt
kunna förändras, och därför huvudsakligen böra betraktas såsom ett handlingsprogram,
vilket kan behöva revideras, allteftersom förändringar inträffa
i de förhållanden, som förelågo då det uppgjordes.

Den måhända mest betydelsefulla frågan i detta sammanhang, i vart fall
ur konsumentsynpunkt, torde vara vilken form det allmänna prisstödet åt
jordbruket bör få. Såsom kommittén framhållit kunna här framför allt två
vägar komma i fråga. Den ena är, att stödet lämnas i form av en reglering
av importen av jordbruksprodukter på så sätt att jordbruket, genom att
importen avgiftsbelägges eller kvantitativt begränsas, får möjlighet att i den
mån så erfordras för att bereda jordbruket avsedd lönsamhet uttaga priser
på den inhemska marknaden, som överstiga världsmarknadens. Den andra
är att det allmänna ej vidtager några importreglerande åtgärder eller endast
vidtager dylika i mycket begränsad utsträckning och sålunda låter konsumentpriserna
och därmed också de priser, som producenterna kunna erhålla
vid försäljningen av sina produkter, mer eller mindre anpassa sig efter
världsmarknadens, men i stället genom utbetalande av särskilda statliga pristillägg
till producenterna bereder dessa den utfyllnad, som behövs för att
jordbruket skall uppnå den avsedda lönsamhetsnivån.

Såsom kommittén utvecklat är den senare vägen överhuvud knappast
framkomlig beträffande flertalet vegetabilier och erbjuder betydande svårigheter
och olägenheter i fråga om andra animalier än mejeriprodukter. För
sistnämnda produkter erbjuder den däremot tekniskt sett inga större svårigheter
och har ju även i stor utsträckning tillämpats under åtskilliga år.

Jag vid här även framhålla att jag ej finner det möjligt alt genom statliga
subventioner nedbringa priserna å jordbrukets förnödenheter eller dess produktionskostnader
i övrigt i sådan grad, att detta skulle kunna (ill någon
nämnvärd del ersätta ett importskydd i annan form.

För min del anser jag det icke önskvärt, att som ett normalt led i pris -

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

regleringsverksamheten på jordbrukets område skall ingå utbetalande av
betydande bidrag av statsmedel för att hålla de allmänna konsumentpriserna
på eu lägre nivå än som svarar mot de faktiska produktionskostnaderna,
i de sistnämnda då inräknad en ersättning till jordbrukets arbetskraft, likvärdig
med den jämförliga befolkningsgrupper erhålla. Det synes mig ur
alla synpunkter vara att föredraga att stödet här — liksom stödet åt andra
näringsgrenar, vilka åtnjuta skydd — får den formen, att både producentoch
konsumentprisnivån genom en begränsning eller fördyring av importen
lyftas över importprisnivån och att konsumentpriserna sålunda giva uttryck
för de faktiska produktionskostnaderna. Bland annat synes en dylik form
för prisstödet stå bäst i överensstämmelse med den målmedvetna utveckling
av åtgärderna på det socialpolitiska området, som ägt rum särskilt under de
senaste åren och alltjämt pågår.

Som medel för en höjning av den inhemska producentprisnivån över importprisnivån
har kommittén, i överensstämmelse med vad som gällde under
1930-talet, anvisat en importreglering, i första hand genom uttagande av
importavgifter men därjämte, för den händelse så skulle visa sig erforderligt,
i form av kvantitativ importreglering. Förslaget i denna del har i allmänhet
i princip lämnats utan erinran. I vissa yttranden har dock hävdats,
att man hellre borde söka nå den avsedda effekten genom ett tullskydd.
Särskilt har, såsom av det föregående framgår, Kooperativa förbundet gjort
gällande att ett system med tullskydd bestämt vore att föredraga i synnerhet
framför en kvantitativ importreglering men även framför ett system med
importavgifter, enligt vilket avgifternas storlek efter bemyndigande från riksdagen
fastställdes av Kungl. Maj:t eller eventuellt av ett Kungl. Maj:t underordnat
centralt regleringsorgan. Delvis kan jag instämma i vad förbundet
anfört rörande de företräden tullar ha framför nyss nämnda former för importskydd.
Det är sålunda uppenbart, att en kvantitativ importreglering alltid
måste väntas erbjuda svårigheter med hänsyn till de problem, som uppkomma
vid fördelningen av importkvantiteter med mera. Särskilt ur handelns
synpunkt äro vidare tullar otvivelaktigt att föredraga framför ett system
med importavgifter på grund av den större fasthet, som utmärker tullsystemet.
Däremot kan jag icke dela förbundets uppfattning, att tullar ur
demokratisk synpunkt skulle vara att avgjort föredraga framför importavgifter.
Vad angår kravet på offentlighet synes det mig ej föreligga någon
skillnad mellan de båda systemen, och även i fråga om importavgifterna ankommer
det ju alltid på riksdagen att besluta om dessas höjd och om de
gränser, inom vilka Kungl. Maj:t eller det centrala regleringsorganet skall
äga variera desamma.

Enligt min mening skulle det dessutom erbjuda utomordentligt stora svårigheter
att enbart medelst ett tullskydd nå den åsyftade effekten. Jag vill
erinra om att priserna på jordbruksprodukter på världsmarknaden förut ofta
uppvisat stora och häftiga fluktuationer, och att risken för att liknande
svängningar skola förekomma även i fortsättningen ingalunda torde vara
utesluten. Lämnades skyddet åt jordbruket enbart i form av tullar, skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

385

detta därför lätt, om prisnivån på världsmarknaden förändrades mer avsevärt
i förhållande till den vid fastställandet av tullens storlek rådande prisnivån,
kunna leda till kraftiga variationer i den inhemska producentprisnivån.
Med hänsyn till storleken av den inhemska produktionen måste man
härvid vänta, att det framför allt skulle bliva prisfall på den internationella
marknaden, som skulle komma att giva ett utslag på den inhemska producentprisnivån,
medan däremot prisstegringar på utlandsmarknaden sannolikt
ej i samma mån skulle kunna utnyttjas av jordbruket. Förutom på de
menliga inverkningar detta skulle få för jordbrukets lönsamhet kan även
pekas på de olägenheter, som ur konsumentsynpunkt äro förenade med stora
och häftiga svängningar i livsmedelspriserna. Vidare må erinras om svårigheten
att vid ett system med tullskydd taga erforderlig hänsyn till de säsongmässiga
variationer i den inhemska producentprisnivån, som normalt
förekomma i fråga om flera jordbruksprodukter och som utgöra en förutsättning
för att jordbruket skall kunna utan särskilt stöd från statsmakternas
sida lagra de periodvis uppkommande överskotten på vissa slag av jordbruksprodukter
för att sedan sälja dessa under de perioder, då produktionen
understiger konsumtionen. Om man ej vill permanent sätta tullarna
så högt, som motsvarar jordbrukets behov av importskydd under de perioder,
då den inhemska producentprisnivån normalt ligger högst, vilket förfaringssätt
tydligen är ägnat att ingiva stora betänkligheter, nödgas man alltså
tillämpa ett system med varierande tullar under olika perioder. Svårigheten
härmed är att de tidpunkter, då tullarna böra höjas eller sänkas, ej alltid
kunna bestämt fixeras i förväg.

Med hänsyn till de betydande företräden, som importavgifter ur de nyss
anförda synpunkterna ha framför tullar, anser jag att man åtminstone tills
vidare bör utgå från att importskyddet åt jordbruket i första hand bör
lämnas genom uttagande av dylika avgifter. Härvid förutsätter jag, att den
utsträckning, i vilken importavgifter skola få uttagas av Kungl. Maj:t eller
vederbörande centrala regleringsorgan, årligen kommer att fastställas av riksdagen
i samband med prövande av förslag från Kungl. Maj:t rörande utformningen
av de prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område.

Importskyddet åt jordbruksproduktionen bör, såsom kommittén framhållit,
självfallet omfatta ej enbart jordbruksprodukter i egentlig mening utan
även fodermedel.

Med hänsyn till de olägenheter, som ur olika synpunkter äro förenade
med en kvantitativ importreglering, anser jag, att detta medel för åvägabringande
av det önskade importskyddet om möjligt bör undvikas. Det bör
dock kunna tillgripas såsom en sista ulväg, om andra åtgärder ej skulle visa
sig tillräckliga. I likhet med vad som var fallet före det senaste världskriget
torde därför böra finnas befogenhet för Kungl. Maj:t och, efter Kungl. Maj ds
bemyndigande, vederbörande centrala regleringsorgan att tillämpa en kvantitativ
importreglering.

Hihctng till riksdagens protokoll 19i7. 1 sand. Nr 75.

386

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Efter vad nu anförts om det sätt, på vilket det statliga prisstödet åt jordbruket
bör lämnas, torde jag få övergå till frågan, hur storleken av detta stöd
skall bestämmas. Rörande själva principen härför har jag redan på tal om
målsättning för jordbrukspolitiken anfört, att det allmänna prisstödet åt
jordbruket bör avvägas så. att det skall åsyfta att giva full lönsamhet åt
jordbruk, som till storleken motsvara genomsnittet i storleksgruppen 10—20
hektar och som fylla rimliga anspråk i fråga om arronderingen och de fasta
anläggningarnas beskaffenhet (basjordbruk). Tillämpningen av en dylik princip
förutsätter vissa ändringar i de grunder, som nu tillämpas för beräkningen
av stödets storlek. Under det att man för närvarande använder sig av en
s. k. totalkalkyl, vilken angiver indexmässiga förändringar i jordbrukets
samlade inkomster och utgifter i förhållande till ett visst basår, bör man
i fortsättningen utgå från de faktiska genomsnittliga förhållandena inom en
viss grupp av jordbruk. Detta torde, såsom kommittén föreslagit, lämpligen
kunna göras så, att man införskaffar faktiska siffror rörande produktionskostnader
och inkomster vid eif antal jordbruk, så utvalda, att de genomsnittligt
motsvara det nyss angivna basjordbruket. Med ledning av dessa faktiska
resultat bör så uppgöras en kalkyl (typjordbrukskalkyl) utvisande
vilka priser dylika jordbruk under exempelvis anlagande om normal skörd
och oförändrade produktionskostnader genomsnittligt behöva för sina produkter
för att kunna uppnå avsedd lönsamhet. En dylik kalkyl innefattar
betydande företräden i förhållande till den nu använda totalkalkylen. Den
angiver sålunda direkt, vilken lönsamhet jordbruken i den åsyftade gruppen
genomsnittligt faktiskt uppnått och den inverkan en viss förändring i producentpriserna
får för lönsamheten, medan totalkalkylen endast utvisar relativa
förbättringar eller försämringar i lönsamheten i förhållande till ett
visst basår. Genom att upprätta särskilda typjordbrukskalkyler för olika
storleksgrupper av jordbruk och för olika delar av landet kan man vidare
Titläsa de skillnader i lönsamhet, som kunna föreligga mellan dessa, medan
totalkalkylen behandlar hela landets jordbruk som ett enda företag. Typjordbrukskalkylen
blir sålunda bland annat av stort värde, då det gäller att avväga
prisstödet åt olika produktionsgrenar så, att basjordbruken i olika delar
av landet skola kunna erhålla full lönsamhet.

Med hänsyn till den betydelse dylika typjordbrukskalkyler få vid avvägningen
av det allmänna prisstödet är det av vikt, att det material, på
vilket de skola grundas, är tillräckligt omfattande och tillförlitligt. Det antal
jordbruk i den nu närmast ifrågavarande storleksgruppen, 10—20 hektar,
vilka för närvarande genom deltagande i den jordbruksekonomiska undersökningen
ha en fullständig inkomst- och kostnadsredovisning, är särskilt
i vissa delar av landet alltför litet för att deras driftsresultat skulle kunna
läggas till grund för dylika kalkyler. Det är därför angeläget, att en utvidgning
av underlaget för desamma snarast kommer till stånd. Det torde
lämpligen få ankomma på statens livsmedelskommission och lantbruksstyrelsen
att i samråd utreda vilka åtgärder, som böra vidtagas för en dylik
utvidgning. Härvid bör givetvis särskild vikt fästas vid att urvalet av de

387

Kunyl. Maj:ts proposition nr 75.

deltagande lastiglieleina skall bliva sadant, att genomsnittet inom den
grupp, som skall läggas till grund för avvägningen av det allmänna prisstödet,
blir representativt för den åsyftade rationaliseringsgraden, d. v. js.
.jordbruk med för gruppen genomsnittlig slorlek och med rimliga arronderings-
och anläggningsförhållanden. Utredningen bör även omfatta frågorna
om de åtgärder, som böra vidtagas för att räkenskapsmaterialet skall bliva
fullt tillförlitligt, och det sätt, på vilket bearbetningen av materialet skall ske.
Vad sistnämnda fråga angår vill jag framhålla, att det icke synes mig böra
komma i fråga, att arbetet med upprättande av kalkylerna, såsom Riksförbundet
landsbygdens folk gjort gällande, skulle omhänderhavas av jordbrukets
fackliga och ekonomiska organisationer. Däremot kan jag såtillvida
instämma i den uppfattning, som legat till grund för detta riksförbundets
uttalande, att det givetvis är angeläget, att arbetet sker på ett fullständigt objektivt
sätt samt att jordbruket beredes tillfälle att deltaga däri och att
granska de föreliggande utredningsresultaten.

Enligt kommitténs förslag borde de här avsedda kalkylerna i första hand
upprättas för storleksgrupperna 10—20 hektar och 20—30 hektar. Vidare
borde vid uppgörandet av dylika typjordbrukskalkyler tillämpas den indelning
av riket i fem naturliga jordbruksområden, som använts vid bearbetningen
av de hittills insamlade räkenskapsresultaten, och särskilda kalkyler
upprättas för ett vart av dessa områden. Här åsyftade områden äro följande:
Skåne-Hallands slättbygder,
sydsvenska mellanbygden,

mellersta Sveriges slättbygder, omfattande Öland, Gotland, Östgötaslätten.

Vänerslätten samt Målar- och Hjälmarbygden,
södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder, samt
norra Sverige, omfattande hela Norrland utom Gästrikland ävensom mellanbygden
och fjällbygden i Kopparbergs län.

Kommittén har ytterligare framhållit, att det vore önskvärt, att norra Sverige
i beräkningarna skulle uppdelas i två områden, nämligen övre Norrland,
omfattande Västerbottens och Norrbottens län, samt nedre Norrland, omfattande
den övriga delen av norra Sverige.

Vad kommittén föreslagit i fråga om de grupper, för vilka typjordbruks,
. . " 0 PP ** j synes mig ändamålsenligt. Av den ståndpunkt jag

intagit till fragan om valet av basjordbruk följer, att det enligt min mening
ej finnes anledning att, såsom ifrågasatts bland annat i ett av vissa kommittéledamöter
avgivet yttrande, verkställa särskilda kalkyler för jordbruk
i storleksgruppen 10—15 hektar. Jag vill emellertid framhålla, alt det torde
hora förutsättas, alt den jordbruksekonomiska undersökningen liksom hittdis
kommer att omfatta jordbruk i samtliga storleksgrupper. Man kommer
salunda i fortsättningen, även om särskilda typjordbrukskalkyler ej upprattas
beträffande andra storleksgrupper än de två först nämnda, alllid att
ha möjlighet att, låta vara något i efterhand, jämföra lönsamhetsförhållandena
i de olika grupperna. Ej heller i fråga om valet av de områden, för vilka
särskilda kalkyler böra upprättas, finner jag anledning till erinran mot kom -

388 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

mitténs förslag. Påpekas må, att det bär ej är fråga om att bestämma vissa
områden, vilka skola behandlas olika vid detaljutformningen av de prisreglerande
åtgärderna, ulan endast om en uppdelning i syfte att belysa effekten
av prisstödet i olika delar av landet med olikartade naturliga produktionsförutsättningar
och även med i viss mån olikartad produktionsinriktning.
Båda de nu berörda frågorna torde emellertid i viss män bliva beroende på de
erfarenheter, som vinnas under arbetet med handhavandet av prisregleringsverksamheten.
Det är sålunda exempelvis tänkbart, att det längre Iram kan
befinnas önskvärt att vid upprättandet av typjordbrukskalkylerna följa en
områdesindelning, som avviker från den nu angivna.

Såväl med hänsyn till att jordbrukets produktionsförhållanden ännu äro
i så hög grad påverkade av krigsförhållandena, att de icke äro lämpade att
användas som underlag för en för normala förhållanden avsedd avvägning
av prisstödet, som ock i betraktande av alt anslutningen av räkenskapskontrollerade
jordbruk ännu icke är så stor, alt tillförlitliga kalkyler kunna upprättas
på grundval av dessa jordbruks räkenskapsresultat, torde det, såsom
kommittén framhållit, åtminstone ännu en tid vara nödvändigt att bibehålla
ett system med en totalkalkyl. Till den av kommittén berörda frågan om
eventuella omläggningar i metoderna för upprättande av denna kalkyl torde
det ej vara påkallat att här taga ställning. Ej heller synes det nödvändigt att
nu i vidare mån än jag förut angivit fatta ståndpunkt till de i och för sig betydelsefulla
spörsmål angående metoden för upprättandet av typjordbrukskalkylerna
och användningen av desamma, som kommittén behandlat. Jag
syftar här bland annat på sådana frågor som valet av basår eller basperiod,
sättet för beräknande av de produktkvantiteter, som skola införas i kalkylen,
längden av den tidrymd, under vilken den för basperioden uppgjorda
kalkylen bör tillämpas, och det sätt, varpå under sagda tidrymd hänsyn
bör tagas till eventuellt inträffade förändringar å inkomst- eller kostnadssidan.
Nu nämnda och ett flertal andra problem torde i stället få upptagas till successivt
avgörande med ledning av de erfarenheter, som efter hand kunna vinnas
rörande metoden för upprättande av kalkylerna och rörande dessas användbarhet,
och torde i första hand böra upptagas av det organ, som upprättar
dylika kalkyler. Såvitt den närmaste tiden angår torde man böra räkna
med att avvägningen av prisstödet i vart fall huvudsakligen måste baseras
på en totalkalkyl.

Avvägningen av det allmänna prisstödet torde, vare sig densamma i
främsta rummet skall grundas på en totalkalkyl eller på en typjordbrukskalkyl,
böra ske före regleringsårets början. Det nu tillämpade systemet
med vårprissätining bör alltså bibehållas. Såsom kommittén framhållit synes
det emellertid angeläget, att denna avvägning skall vara definitiv och att
justeringar av densamma med hänsyn till resultatet av skördeutfallet eller
andra under regleringsåret inträffande förändringar å inkomst- eller kostnadssidan
undvikas. Vid avvägningen av prisstödet bör därför till de priser,
som i och för sig enligt föreliggande kalkyler behövas för att jordbruket
skall kunna uppnå avsedd lönsamhet, läggas en marginal, vilken giver jord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

389

bruket möjlighet till eu viss kompensation i händelse av svag skörd. Vid bestämmandet
av marginalens storlek bör bland annat beaktas, att variationerna
i skörderesultaten under ett antal år i viss utsträckning böra medföra
en utjämning av de över- eller underskott i förhållande till det beräknade
resultatet, som kunna ha uppstått enstaka år. Såsom kommittén anfört, torde
det icke vara möjligt att någon längre tid i förväg angiva något bestämt mått
för marginalens storlek, utan denna fråga torde få prövas med ledning avföreliggande
förhållanden och vunna erfarenheter. Ej heller kan vid bedömningen
av hur stor marginalen bör vara hänsyn tagas till de förhållanden,
som skulle uppstå vid missväxt eller vid ett skörderesultat, som närmar sig
missväxt. Frågan, i vad mån särskilt stöd bör utgå i dylika situationer, torde
ej kunna regleras i förväg.

Den varje vår skeende avvägningen av det allmänna prisstödet bör alltså
leda till att för varje särskild produktionsgren, där importskydd bör lämnas,
angives den genomsnittliga prisnivå å produkterna, som statsmakterna
skola stödja genom importregleringen (importgränsen), i den mån så anses
erforderligt, torde i samband därmed även böra i stora drag angivas de variationer
i importgränsen, som böra medgivas på grund av normala säsongmässiga
variationer i den inhemska prisnivån.

Riktpunkten vid avvägningen av prisstödet bör, i enlighet med vad förut
anförts, vara att arbetskraften vid jordbruk av basjordbrukets rationaliseringsgrad
skall få en ersättning för sitt arbete, som motsvarar vad jämförliga
arbetargrupper erhålla. Såsom kommittén framhållit måste emellertid
den takt, i vilken utjämningen av den nuvarande löneklyftan mellan jordbruksbefolkningen
och andra befolkningsgrupper kan ske, bliva beroende av
olika faktorer, bland andra produktionsutvecklingen, avsättningsförhållandena
och det allmänna ekonomiska läget.

Vid avvägningen av prisstödet bör beaktas, att stödet skall giva avsedd
lönsamhet åt jordbruken i olika delar av landet. Rörande de problem, som
härvid uppkomma, må erinras om vad förut sagts därom att åtminstone eu
avsevärd del av de olikheter i fråga om produktionsförutsättningarna och
produktionskostnaderna, som föreligga mellan skilda delar av landet, torde
kunna utjämnas genom det sätt, på vilket stödet åt olika grenar av jordbruksproduktionen
avväges. Vidare bör den naturliga prisdifferentieringen
mellan överskotts- och underskoitsområden beaktas vid avvägningen. Denna
naturliga prisdifferentiering leder ju till att brukningsdelarna i de ur jordbrukssynpunkt
mindre gynnsamt lottade delarna av landet genomsnittligt
kunna påräkna ett något högre pris å sina produkter än brukningsdelarna i
de bättre jordbruksområdena och bidrager alltså i någon mån till att utjämna
de föreliggande differenserna i fråga om produktionskostnader med mera.
Några åtgärder från det allmännas sida för alt genom statliga pristillägg eller
på annat sätt åstadkomma eu differentiering av produktpriserna i olika delar
av landet böra däremot enligt min mening ej vidtagas. Från sistnämnda regel
bör dock göras ett undantag, nämligen i fråga om mjölken. Därest jordbruket
i Norrland eller vissa delar av Norrland ej genom de i det föregående

390

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

omnämnda faktorerna skulle uppnå avsedd lönsamhet, torde nämligen ett
särskilt tillskott böra lämnas jordbruket i dessa områden i form av ett differentieringsbidrag
å mjölk. Det synes emellertid antagligt, att behovet av
dylika differentieringsbidrag skall minska i samma mån som utvecklingen
av det norrländska jordbruket fortskrider. Bland annat med hänsyn härtill
torde man böra räkna med att den nuvarande kostnadsramen för dylika bidrag
till det norrländska jordbruket, d. v. s. mellan 15 och 20 miljoner kronor
per år, ej skall behöva överskridas.

De medel, som eventuellt kunna erfordras för utbetalande av dylika differentieringsbidrag,
böra ställas till förfogande av det allmänna. Om en särskild
mjölkavgift skulle komma att upptagas, böra de medel, som kunna
inflyta därigenom, i första hand användas för att bestrida kostnaden för differentieringsbidragen.

Hela förslaget rörande utformningen av det statliga prisstödet bygger på
den tanken, att importprisnivån å jordbruksprodukter under normala förhållanden
kommer att ligga under den inhemska prisnivån. För närvarande
är som bekant beträffande åtskilliga produkter förhållandet det motsatta.
Även sedan mera normala förhållanden inträtt, kan man givetvis ej utesluta
möjligheten av att åtminstone temporärt prisnivån å världsmarknaden i
fråga om viss eller vissa produkter kan komma att ligga över den inhemska
producentprisnivå, som statsmakterna stödja för att bereda jordbruket full
lönsamhet — importgränsen. Det är tydligt, att ett dylikt förhållande skulle,
om inga åtgärder vidtagas för att begränsa exporten, kunna leda till att brist
uppstår på den inhemska marknaden eller att prisnivån å denna drives upp
Gver vad som i och för sig kan anses skäligt.

Därest utlandspriserna ligga över importgränsen eller import ej kan ske,
saknas den möjlighet att bromsa en prisstegring å den inhemska marknaden,
som ett lättande av importrestriktionerna eljest utgör. På sätt kommittén
framhållit kan det emellertid ej anses rimligt om jordbruket, förutom
att detsamma normalt åtnjuter ett importskydd för att den däri arbetande
befolkningen skall kunna uppnå en inkomstnivå, som är likvärdig med andra
befolkningsgruppers, jämväl skulle äga vid tillfällen, då prisnivån å
världsmarknaden mera tillfälligt ligger över den inhemska producentprisnivå,
som erfordras för att bereda jordbruket en dylik lönsamhet, begagna
sig av denna stegring av världsmarknadens prisnivå för att uppnå högre priser
på den inhemska marknaden. I fråga om sådana produkter, där risk för
en dylik prisstegring kan tänkas komma att föreligga, torde därför böra finnas
möjlighet att begränsa exporten i den mån så behövs för att hindra att
den inhemska producentprisnivån skall stiga över importgränsen. I de regleringsfullmakter,
som böra tillkomma Kungl. Maj:t eller det centrala regleringsorganet,
torde därför böra ingå befogenhet att genom reglering av exporten
vidtaga de begränsningar av denna, som kunna anses erforderliga för
sagda ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

391

Det ligger såväl i jordbrukets som i det allmännas intresse, att de statliga
ingripandena i prisstödjande eller prisreglerande syfte skola begränsas till vad
som är oundgängligen nödvändigt. Jag delar därför helt kommitténs uppfattning,
att statens verksamhet på detta område i huvudsak bör inskränkas
till att lämna jordbruket ett importskydd. Härjämte kan det, såsom nyss
framhållits, i vissa situationer tänkas bliva nödvändigt att vidtaga åtgärder
för att förhindra, att den inhemska producentprisnivån skall stiga över vad
som erfordras för att bereda jordbruket avsedd lönsamhet. Staten bör däremot
ej garantera någon viss producentprisnivå å den inhemska marknaden,
utan det bör, med den begränsning som nyss angivits, ankomma på jordbruket
självt att ordna avsättningsförhållandena för sina produkter på det sätt
som anses mest förmånligt för jordbruket och att därvid bland annat självt
träffa valet, om export skall ske eller ej. Det statliga stöd åt lagring av jordbruksprodukter,
som lämnats särskilt under krigsåren, bör avvecklas i och
med återgången till en friare prisbildning och lagringsverksamheten i huvudsak
övertagas av jordbruket, självt. Beträffande brödsäd torde dock ett visst
lagringsstöd böra lämnas även i fortsättningen för att förhindra alltför starka
prisfall.

I fråga om målsättningen för jordbrukspolitiken har jag angivit, att jordbruksproduktionen
icke bör vara större än att den väl rymmes inom den ram,
som avsättningsmöjligheterna inom landet erbjuda. En konsekvens härav är,
att något statligt stöd vid export av jordbruksprodukter i princip icke bör
förekomma. Mot denna princip strider det ej, om statsmakterna vid export
av sådana animaliska produkter, som framställts medelst importerade fodermedel,
lämna restitution med belopp, motsvarande importavgifterna för de
fodermedel, som kunna anses ha belöpt på de exporterade kvantiteterna. Det
blir i dylikt fall i realiteten endast fråga om att undanröja den konstlade fördyring
av produktionen, som importavgifterna medfört. Jag anser därför, att
dylik restitution bör lämnas. Om export av smör eller andra mejeriprodukter
kan ske, kunna vidare situationer tänkas då det, med fasthållande vid
nyssnämnda målsättning, särskilt för att på annat sätt än genom höjning av
margarinpriset få ett lämpligt förhållande mellan smör och margarin på den
inhemska marknaden kan vara påkallat att utbetala ett exportbidrag för
dylika produkter.

Mot kommitténs förslag i fråga om utformningen av regleringsanordningarna
har Sveriges grossistförbund framställt den principiella invändningen,
att det syntes syfta till eu konkurrensbegränsning inom distributionen med
jordbruksprodukter, vilken uleslöte en fri konkurrens utifrån likställda utgångspunkter
mellan olika företag och företagsformer. Såvida man över
huvud accepterar tanken, alt den egna jordbruksproduktionen, i den mån
så erfordras för alt jordbruksbefolkningen skall kunna uppnå eu skälig inkomstnivå,
bör genom ett importskydd beredas avsättning på den inhemska
marknaden, synes mig denna anmärkning ogrundad. Eftersom man kan räkna
med alt den egna produktionen skall komma atl täcka i vart fall eu avgjort

392

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

övervägande del av den inhemska konsumtionen, synes nämligen det avgörande
för anmärkningens riktighet vara, huruvida de föreslagna regleringsåtgärderna
innebära något, varigenom vissa dislributionsintressen gynnas
framför andra i fråga om avsättningen av landets egen produktion på den
inhemska marknaden. Så är emellertid ej fallet. Tvärtom förutsättes, att statens
ingripanden i stort sett böra begränsas till lämnande av ett importskydd
och till vissa exportreglerande åtgärder. Till frågan om utformningen av sagda
import- och exportreglerande åtgärder återkommer jag i det följande.

Vad härefter angår huvuddragen av regleringsanordningarna beträffande
olika produktslag må anföras följande.

För den inhemska fodermedelsodlingen och animalieproduktionen blir det
av utomordentligt stor betydelse, i vilken utsträckning och på vilka villkor
möjlighet lämnas till import av fodermedel. Redan vid behandlingen av frågan
om målsättningen för jordbrukspolitiken har jag framhållit, att det synes
mig vara att tillråda att man tills vidare, i den mån en fodermedelsimport ej
är önskvärd med hänsyn till det aktuella försörjningsläget, iakttager en viss
återhållsamhet vid medgivande av dylik import, men att man dock, så länge
balanserade foderstater ej kunna uppställas medelst inhemska fodermedel,
torde böra tillåta import av kraftfodermedel i den utsträckning, som erfordras
för detta ändamål. Del torde vidare böra förutsättas, att vid en fodersädsskörd
av normal storlek utrymme bör lämnas för en viss fodermedelsimport,
vilken kan begränsas, om så behövs för att förebygga uppkomsten av pristryckande
överskott på den inhemska fodersädsmarknaden.

På sätt kommittén anfört torde man vid avvägningen av prisstödet åt
den inhemska fodermedelsodlingen böra utgå från de priser å animaliska
produkter, som jordbruket behöver uppnå för att erhålla avsedd lönsamhet,
och sedan avväga prisstödet åt fodermedelsodlingen så att priset å de inhemska
fodermedlen skall motsvara det förädlingsvärde de ha vid en animalieproduktion,
som avsättes till nyssnämnda priser. Vid det praktiska
handhavandet av regleringen av fodermedelsimporten bör därför i första
hand hänsyn tagas till prisutvecklingen beträffande inhemska fodermedel.
Skulle dessa sjunka under den nivå, som motsvarar nyssnämnda förädlingsvärde,
bör importen begränsas, och skulle de stiga över sagda nivå, böra
importrestriktionerna lättas i den utsträckning, som behövs för att de inhemska
fodermedlen åter skola gå ned till sagda nivå.

Importregleringen bör, i överensstämmelse med vad jag tidigare anfört, i
första hand ske enbart genom uttagande av importavgifter, och någon form
av direkt kvantitativ importreglering bör ej tillgripas annat än som en sista
utväg. Beträffande importavgifterna bör eftersträvas, att dessa skola hållas
oförändrade under så långa perioder som möjligt. Vad Svenska foderämnesoch
spannmålsimportöremas förening anfört rörande tidpunkten för erläggande
av importavgift synes mig böra beaktas. Likaså delar jag den av sagda
förening uttalade uppfattningen, att fodermedelsprisema i importhamnarna
böra vara normerande för de inhemska fodermedelsprisema.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 75.

393

För stödjande av den inhemska prisnivån å fodersäd och andra fodermedel
torde vidare, liksom under 1930-talet, böra tillämpas ett system med
inmalningstvång beträffande grynhavre och reglering av importen av färdigprodukter
från havregrynsindustrien samt finnas befogenhet att uttaga skatt
å här i riket tillverkade oljekakor och liknande fodermedel ävensom å här
i landet framställt kli.

Enligt kommitténs förslag borde åtgärderna för stödjande av den inhemska
fodersädsodlingen i princip begränsas till åtgärder av den art, som nu angivits.
Härtill kommer givetvis det stöd åt fodersädspriset, som prisstödet
åt animalieproduktionen indirekt innebär. Därest fodersädsskörden något år
skulle bliva så stor, att dessa åtgärder visade sig otillräckliga för att uppehålla
fodersädspriset på den nivå, som skulle motsvara dess förädlingsvärde
vid utfodring, borde något statligt stöd till export av fodermedel ej utgå och
i regel ej heller något stöd till lagring av fodersäd. Vad sistnämnda stödform
angår har kommittén dock anfört, att den ej ville kategoriskt avvisa tanken
på att det allmänna skulle kunna företaga stödköp av fodersäd i vissa situationer,
då ett dylikt ingripande kunde tänkas få praktisk effekt utan att stödköpen
behövde få alltför stor omfattning eller medföra alltför stora kostnader
för det allmänna, samt att det därför syntes önskvärt, att regleringsfullmaktema
skulle bliva så vida, att de gåve Kungl. Maj:t eller det centrala
regleringsorganet ei. viss handlingsfrihet i detta hänseende.

För min del anser jag, att stödet åt den inhemska fodersädsproduktionen
bör begränsas till det, som ligger i regleringen av fodermedelsimporten och
i stödet åt animalieproduktionen. liar fodersädsskörden på grund av variationer
i skörderesultatet ett år blivit så stor att, även om fodermedelsimporten
begränsas, prisfall uppstå på den inhemska marknaden, måste en följd
härav väntas bliva, alt animalieproducenterna, då de finna prisläget gynnsamt,
uppköpa och lagra fodersäd för sin animalieproduktion. För alla de
jordbrukare, som ej äro inriktade på alt producera fodersäd till avsalu, är
vidare eu lagring till kommande år det naturliga sättet att omhändertaga
överskottet. Med hänsyn bland annat till att normalt endast eu mycket ringa
del av den totala fodersädsproduktionen är avsedd för avsalu är det slutligen
så gott som omöjligt alt vid stödköp av fodersäd få en rättvis fördelning av
stödet. Statligt stöd till lagring eller export av fodersäd bör därför enligt
min mening ej lämnas.

Stödet åt brödsädsodlingen torde, i enlighet med vad kommittén föreslagit,
liksom före kriget i första hand böra lämnas på så sätt, alt man genom
reglering av införseln av brödsäd och brödsädsprodukter samt genom bestämmelser
om inmalningstvång i fråga om inhemsk brödsäd bereder den
egna brödsädsproduklionen företrädesrätt ä den inhemska marknaden, såvitt
gäller avsättning till inänniskoföda.

Enligt kommitténs förslag böra statsmakterna härjämte lämna stöd för
uppehållande av en lägsta prisnivå å brödsäd, motsvarande brödsädens förädlingsvärde
vid animalieproduktion. Sagda prisnivå, bottenpriset för bröd -

394

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

säd, skulle ligga ed stycke under den nivå, som stödjes genom importregleringen.
Den av kommittén föreslagna formen för sistnämnda stöd — av kommittén
kallad utjämningslagring — bygger på samma tanke som det under
1930-talet tillämpade stödköpsförfarandet men avviker från detta främst därigenom
att stödköpsverksamheten enligt kommitténs förslag skall omhänderhavas
ej av något statligt organ utan av spannmålshandelns egna företag,
d. v. s. jordbrukets ekonomiska organisationer, de privata spannmålshandlarna
och kvarnarna, vilka av det allmänna såsom ersättning för sin stödköpsverksamhet
skulle tillförsäkras viss lagringsersättning samt prisfallsgaranti.
Vidare skulle en viss beredskapslagring av brödsäd äga rum. Även
denna beredskapslagring skulle ombesörjas av spannmålshandelns egna organ
enligt avtal med staten.

Lika litet som i fråga om andra jordbruksprodukter bör staten beträffande
brödsäden lämna garanti för att jordbruket under alla förhållanden skall
uppnå den prisnivå, som stödjes genom importregleringen. Även här bör
prisutvecklingen i första hand bliva beroende på produktionens storlek och
den föreliggande efterfrågan. I likhet med kommittén finner jag det emellertid
påkallat, att statsmakterna i fråga om brödsäd i viss utsträckning skola
lämna ett särskilt lagringsstöd, om så skulle vara erforderligt för att förhindra
att brödsädspriset på den inhemska marknaden skall sjunka under
vad som motsvarar brödsädens förädlingsvärde vid animalieproduktion. Den
av kommittén för detta ändamål föreslagna stödformen — utjämningslagring,
synes erbjuda betydande fördelar, särskilt därigenom att staten då befrias
från att omhänderhava och avyttra den stödköpta spannmålen. Frågan
om eu dylik utjämningslagring torde emellertid ej bliva omedelbart aktuell.
Såvida det världspolitiska läget det medgiver, synes det nämligen lämpligt,
att uppbyggandet av det beredskapslager av brödsäd, som även enligt min
uppfattning bör finnas, skall ske successivt genom omhändertagande av de
överskott, som under de närmaste åren kunna uppkomma på den inhemska
brödsädsmarknaden. 1 den mån ett brödsädsöverskott ej absorberas på denna
väg, torde man vidare, därest brödsädspriset skulle tendera att sjunka under
bottenpriset, i första hand böra söka bereda avsättning för brödsäden till
utfodring genom att begränsa importen av fodermedel. Visa sig dylika åtgärder
ej tillräckliga, torde ett statligt stöd till en viss utjämningslagring av brödsäd
böra lämnas. Jag finner det emellertid icke nödvändigt att nu gå in på
frågan om detaljutformningen av ett dylikt stöd.

I vissa yttranden ha uttalats farhågor för att de statliga stödåtgärderna
beträffande brödsäden skulle stimulera till odling i sådan omfattning, att
överskottssvårigheter skulle uppstå. För att minska denna risk har i ett yttrande
föreslagits, att i fråga om inmalningstvånget skulle bestämmas en övre
gräns för inmalningsskyldigheten, liggande ett stycke under hundraprocentigt
inmalningstvång, vilken gräns ej skulle höjas vid goda skördar. I överensstämmelse
med min allmänna syn på prisstödet åt jordbrukets produkter
anser jag det självfallet även i fråga om brödsädsodlingen angeläget, att
dennas normala volym ej skall vara större än att den väl rymmes inom de

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

395

avsättningsmöjligheter, som den inhemska konsumtionen erbjuder. Därest
tendenser till överproduktion av brödsäd skulle uppstå böra dessa tendenser
emellertid motverkas ej genom en begränsning av inmalningsprocenten för
brödsäd utan genom en sänkning av de prisnivåer å brödsäd, som statsmakterna
stödja genom importreglering respektive genom stödet åt utjämningslagring.
Därest överskott av brödsäd, beträffande vilka utjämningslagring skulle påkallas,
skulle uppkomma ej enbart vid tillfälliga variationer i skörderesultaten
utan som en mera regelbunden företeelse, bör delta sålunda föranleda
en sänkning av nämnda prisnivåer. I fråga om utjämningslagringen må vidare
understrykas, att statens medverkan till denna ej bör innefatta någon
absolut garanti för att prisnivån å brödsäd under ett visst år ej skall sjunka
under det för sagda år angivna bottenpriset. Den kvantitet, beträffande vilken
utjämningslagring skall ifrågakomma, torde böra vara maximerad, och
det kan sålunda tänkas, att prisnivån sjunker under botlenpriset, därest
utbuden skulle fortsätta efter det densamma inlagrats. Frågan om den maximikvantitet,
som skall kunna få ingå i utjämningslagring under ett visst
regleringsår, torde böra avgöras av riksdagen i samband med fastställandet
av grunderna för avvägningen av prisstödet under regleringsåret. Det bör
därefter i första hand ankomma på det centrala regleringsorganet att besluta,
om och i vad mån sådan lagring faktiskt skall äga rum.

Kommittén har slutligen nämnt, att man såsom ett alternativ till utjämningslagring
i vissa situationer skulle kunna tänka sig utbetalande av bidrag
till export av brödsäd. Detta skulle exempelvis kunna ifrågasättas, om det
belopp, som skulle behöva utbetalas i bidrag för att möjliggöra exporten,
vore lägre än det belopp, som staten skulle behöva erlägga för att få utjämningslagring
till stånd. Vidare skulle det kunna tänkas att man, genom
att exportera brödsäden i stället för att använda den som fodermedel inom
landet, skulle kunna undgå att vidtaga en eljest oundviklig begränsning av
fodermedelsimporten och att brödsädsexporten härvid ur nationalekonomisk
synpunkt skulle framstå som förmånligare än begränsningen av fodermedelsimporten.

För min del anser jag, att någon statlig subventionering av en export avbrödsäd
i allmänhet ej bör ifrågakomma. I sådana fall som nyss nämnts bör
dock undantagsvis ett exportbidrag kunna utgå i stället för stöd åt utjämningslagring
eller en begränsning av fodermedelsimporten. En förutsättning
härför bör dock vara, att åtgärden ej kan antagas komma att vålla olägenheter
ur handelspolitiska eller andra synpunkter. Vidare bör beaktas, att åtgärden
ej leder till en ökning av det totala statliga stödet åt jordbruksproduktionen.

Då del utbetalande av dylika exportbidrag, som eventuellt kan ifrågakomma,
bör ses som ett led i den prisstödjande verksamhet, vars båda andra former
utgöras av utjämningslagringen och regleringen av brödsäds- och fodermedelsimporten.
synes det lämpligt, att det i första hand skall ankomma på
vederbörande centrala regleringsorgan, vilket bör handhava sistnämnda två
avsnitt av regleringsarbelet, att jämväl pröva frågor om utbetalande av exportbidrag
för brödsäd.

396

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Någon anledning att bibehålla det under 1930-talet tillämpade systemet
med utförselbevis synes ej föreligga.

I fråga om utformningen av stödet åt brödsädsodlingen vill jag till slut med
anledning av vad Svenska kvarnföreningen anfört om förhållandena vid vissa
förädlingsindustrier framhålla att man vid utformningen och tillämpningen
av regleringsbestämmelsema på förevarande område bör söka att, så långt
detta kan ske utan att det erforderliga jordbruksstödet begränsas, undvika
åtgärder, som skulle medföra en försämring av dessa industriers konkurrensmöjligheter
gentemot den utländska industrien.

Stödet åt produktionen av köttvaror och ägg bör liksom stödet åt övriga
produktionsgrenar lämnas genom en importreglering, i första hand i form
av en avgiftsbeläggning. Till frågan, i vad mån härjämte en särskild licensiering
av importen bör äga rum, återkommer jag i det följande.

I likhet med kommittén anser jag, att importregleringen beträffande köttvaror
ej bör omfatta speciella slag av köttvaror, där importen i stort sett kan
anses sakna betydelse för avsättningen av den inhemska produktionen, och,
åtminstone tills vidare, ej heller amerikanskt fläsk. I huvudsak torde regleringen
sålunda böra omfatta levande nötkreatur, får och svin, kött av nötkreatur,
får och häst, fläsk med undantag av amerikanskt fläsk, samt konserver
av sådant kött och fläsk, som nu nämnts.

Med det skydd, som denna importreglering erbjuder, bör den inhemska produktionen
därefter fritt få avsättas på den inhemska marknaden samt, med
de undantag som i det följande angivas, även få exporteras. Något särskilt
statligt stöd vid lagring av köttvaror och ägg bör icke utgå. Ej heller bör något
statligt bidrag utgå vid export av dessa varor. Rörande exporten vill jag emellertid
erinra om vad jag förut yttrat därom att vid export av sådana animaliska
produkter, som framställts medelst importerade fodermedel, restitution bör
lämnas med belopp, motsvarande de importavgifter, som kunna anses belöpa
på de exporterade kvantiteterna. På sätt kommittén anfört synes man i fråga
om nötköttsproduklionen knappast kunna anse att kostnaderna för denna
produktion stå i sådant samband med priserna å importerade fodermedel, att
restitution där är påkallad. Däremot bör restitution kunna lämnas vid export
av fläsk och ägg. Det blir här tydligen en bedömningsfråga, hur stora kvantiteter
importerade fodermedel, som böra anses belöpa på en viss för export
avsedd myckenhet fläsk eller ägg. Denna bedömning ävensom fixerandet av
restitutionens storlek torde böra ankomma på det centrala regleringsorganet.

Vid handhavandet av regleringsåtgärderna beträffande animaliska produkter
uppkommer frågan, i vad mån en centralisering av importen och exporten
bör ske. Spörsmålet är framför allt av betydelse för köttvaror och ägg.

Såsom kommittén framhållit kan man, när priserna å utlandsmarknaden
ligga under den inhemska prisnivån, ej räkna med alt export i stort sett skall
ske från andra än jordbrukets ekonomiska organisationer eller i annat syfte
än att avlasta ett pristryckande överskott från den inhemska marknaden. Ligga
priserna å utlandsmarknaden åter temporärt över den inhemska producent -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

397

prisnivån, komma givetvis även andra än sagda organisationer att ha intresse
av exporten. Om inga åtgärder vidtoges för att reglera exporten, skulle detta
alltså leda till att de till sagda organisationer anslutna jordbrukarna finge
ensamma bära förlusterna för den export, som sker för att i hela jordbrukets
intresse uppehålla prisnivån å den inhemska marknaden, medan däremot även
andra skulle ha möjlighet att utnyttja ett tillfälligt, gynnsamt prisläge. Erfarenheterna
från 1930-talet ha vidare visat, att en fri konkurrens mellan olika
exportörer i ett dylikt läge ofta lett till en försämring av priset.

Nu berörda olägenheter ledde under 1930-talet till att exporten lades under
statlig kontroll och att olika åtgärder vidtogos i syfte att få till stånd en centralisering
av exporten. Fördelningen av utförseln av saltat fläsk till England
anförtroddes sålunda åt en särskild förening, Svenska exportslakteriernas
förening u. p. a., och regleringen av exporten av ägg uppdrogs åt Sveriges äggintressenters
förening u. p. a. Föreningarna hade att fördela medgivna exportkvantiteter
mellan exportörerna enligt skäliga grunder och på sådant sätt, att
en möjligast jämn utförsel skulle åstadkommas. I fråga om exporten av levande
nötkreatur till Tyskland tillförsäkrades Sveriges slakteriförbund den
övervägande delen av den tillåtna exporten.

I likhet med kommittén anser jag, att man med hänsyn till nyss berörda
olägenheter även i fortsättningen icke torde kunna undvara en centralisering
i någon form av exporten av köttvaror och ägg. Det synes mig skäligt, att
man vid en dylik centralisering bereder plats både för jordbrukets ekonomiska
organisationer och för utanför desamma stående producentintressen. En förutsättning
för rätt att deltaga i exporten bör dock vara, att vederbörande ej
endast skall begagna sig av de vinstmöjligheter, som tillfälligtvis kunna yppa
sig, utan åtminstone ekonomiskt vara delaktig i exporten i dess helhet såsom
eu verksamhet i syfte att tillgodose jordbrukets intressen.

Den form för centraliseringen, som kommittén föreslagit, innebär, såvitt
angår köttvaror, att en särskild ekonomisk förening skulle bildas, i vilken
dels Sveriges slakteriförbund, dels utanför detta stående slakteriföretag eller
de organisationer, till vilka de sistnämnda äro anslutna, skulle äga ingå som
medlemmar. Medlem av föreningen skulle både äga rätt att erhålla del av
eventuell vinst och vara skyldig att bära andel av förlust å exporten. Medlem
borde vara skyldig att kvarstanna i föreningen under den längsta tid,
som kunde stadgas med Kungl. Maj:ts medgivande, d. v. s. 5 år. Medlem
borde slutligen ingå i föreningen med det antal andelar, som svarade mot
hans del av den totala slakten, och ha rösträtt i föreningen i förhållande till
antalet andelar.

På motsvarande sätt skulle i fråga om äggexporten bildas en särskild ekonomisk
förening. Rätt att ingå som medicin i denna förening skulle tillkomma
dels Svenska ägghandelsförbundet, dels övriga företag, som bedriva partihandel
med ägg, eller de organisationer, till vilka dessa företag äro anslutna.

De invändningar, som i vissa yttranden framställts mot en dylik organisation,
torde icke vara bärande. Det synes mig ej mer än rimligt att man, när
det är fråga om att utforma åtgärder, som skola bereda jordbruksnäringen

398

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

ett visst stöd, tillser att även tillfälliga, gynnsamma prisförhållanden å utlandsmarknaden
skola kunna komma jordbruket som helhet tillgodo i största
möjliga utsträckning eller i vart fall av jordbruket i dess helhet kunna användas
som en viss motvikt mot en förlustbringande export vid andra tillfällen.
Enligt min mening är den av kommittén föreslagna organisationsformen
ändamålsenlig och innebär ett skäligt hänsynstagande till de olika intressen,
som främst böra beaktas i detta sammanhang. Det allmänna bör
alltså, därest dylika föreningar komma till stånd, lämna desamma ensamrätt
till export av köttvaror respektive ägg. Denna centralisering av exporten
synes lämpligen kunna sammankopplas med det förut berörda behovet av
att under vissa omständigheter kunna reglera exporten till förhindrande av
att prisnivån å den inhemska marknaden skall stiga över importgränsen.
Regleringen och centraliseringen böra kunna ske så, att för export av köttvaror
och ägg formellt alltid skall fordras licens. Så länge några särskilda
exportbegränsande åtgärder ej behöva vidtagas med hänsyn till den inhemska
prisnivån, böra emellertid föreningarna kunna lämnas generella
exportlicenser beträffande de till deras verksamhetsområden hörande varorna.

Dessa föreningar böra äga disponera över de belopp, som kunna komma
att utgå i restitution vid export av fläsk respektive ägg.

Frågan om en centralisering uppkommer även beträffande importen av
köttvaror och ägg. En dylik import kan exempelvis böra ske på grund av
att den inhemska produktionen ej förslår till att täcka efterfrågan. Det sätt,
på vilket denna import sker och saluföres, blir tydligen av stor betydelse
för jordbrukets strävanden att för sin egen produktion uppnå de priser, som
statsmakterna stödja genom importregleringen. Jag finner det med hänsyn
härtill lämpligt att, såsom kommittén föreslagit, sådana föreningar som
nyss nämnts även skola äga omhänderhava importen av köttvaror respektive
ägg. Detta bör, i likhet med vad som förordats i fråga om exporten, genomföras
så, att licens formellt kräves vid import av de varor, som äro underkastade
importreglering, och vederbörande förening härvid lämnas en
generell importlicens. Centraliseringen av importen bör dock, på sätt kommittén
även uttalat, ej gälla speciella produkter, vilka ej ha någon egentlig
betydelse för avsättningsmöjligheterna för den inhemska produktionen.

Centraliseringen av importen av köttvaror och ägg kan givetvis ej gälla
under alla förhållanden. Därest prisnivån å den inhemska marknaden skulle
tendera att stiga över den fastställda importgränsen, bör det centrala regleringsorganet
i första hand söka motverka detta genom att lätta på importrestriktionerna.
Skulle vederbörande förening i ett dylikt läge ej företaga
den import, som erfordras för att hålla den inhemska prisnivån nnder importgränsen,
bör självfallet importtillstånd kunna lämnas även andra importörer.

Utformningen av stödåtgärderna i fråga om mjölk och mejeriprodukter
torde delvis böra följa den uppläggning, som angivits i fråga om stödet åt

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

399

produktionen av köttvaror och ägg. Till eu början bör sålunda en importreglering
finnas i fråga om mjölk och mejeriprodukter. Denna får, såsom
kommittén framhållit, i praktiken betydelse i främsta rummet beträffande
smör och sådana ostsorter, som konsumeras mera allmänt. Speciella kvaliteter
av ost och andra mejeriprodukter, där importen kvantitativt sett är utan
nämnvärd betydelse för avsättningsmöjligheterna för den inhemska produktionen,
böra undantagas från importregleringen. Det synes emellertid
lämpligt, att sagda reglering formellt skall omfatta alla slag av mejeriprodukter,
och det torde sedan få ankomma på det centrala regleringsorganet
att göra de undantag därifrån, som kunna medgivas.

Vid sidan av nu nämnda importreglering blir givetvis den tidigare berörda
regleringen av importen av fodermedel en viktig del av stödet åt mjölkproduktionen,
i den mån del gäller att förhindra överproduktion.

Liksom vid export av fläsk och ägg hör vid export av smör och ost samt
eventuellt även andra mejeriprodukter lämnas restitution av de importavgifter
för fodermedel, som kunna anses belöpa på de exporterade kvantiteterna.

I fråga om mjölkproduktionen kunna vidare vissa åtgärder i prisdifferentierande
syfte (uttagande av en mjölkavgift) bliva erforderliga. Rörande
dessa åtgärder får jag hänvisa till vad jag tidigare anfört därom. Därest en
mjölkavgift skall upptagas, torde detta böra ombesörjas av Svenska mejeriernas
riksförening, vilken jämväl bör ha att i enlighet med direktiv av
statsmakterna fördela de influtna medlen.

Kommittén har i fråga om avsättningsförhållandena för mejeriprodukter
på den inhemska marknaden bland annat uppdragit vissa normer rörande
det avsättningsutrymme, som här borde tillkomma smör respektive margarin.
Såsom jag anfört vid behandlingen av målsättningen för jordbrukspolitiken
synes det sannolikt, att det även utan någon export av smör kommer att under
de närmaste åren vid sidan av den inhemska smörproduktionen finnas
utrymme för en margarinkonsumtion, som är större än den i kommitténs
förslag angivna minimikvantiteten. Man torde således icke behöva befara,
att regleringen av förhållandet mellan smör och margarin på den inhemska
marknaden under sagda tid skall erbjuda några större svårigheter. En måttlig
avgiftsbeläggning av margarinet torde sannolikt komma att visa sig tillräcklig
för att smörproduktionen skall kunna beredas erforderligt avsältningsutrymme
på den inhemska marknaden. Skulle svårigheter i detta hänseende
uppslå, torde även andra åtgärder få övervägas. Jag vill i detta sammanhang
erinra om vad jag tidigare anfört om att det i vissa situationer
kan tänkas vara lämpligt att, utan att därmed den totala omfattningen av
stödet åt jordbruksproduktionen ökas, ett bidrag utbetalas vid export av
smör eller andra mejeriprodukter. EU dylikt exportbidrag kan tänkas helt
eller delvis bliva finansierat genom medel, som inflyta i margarinaccis. .lag
finner det emellertid ej möjligt att redan nu laga ställning till de problem,
som härvidlag eventuellt kunna uppkomma.

Även beträffande smör och andra mejeriprodukter torde regleringsfullmakterna
böra givas sådant innehåll, att de möjliggöra eu begränsning av

400

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

exporten, därest så skulle visa sig påkallat med hänsyn till prisutvecklingen.
Den utsträckning, i vilken de därutöver böra användas, torde, liksom i fråga
om köttvaror och ägg, böra bliva beroende på i vad mån en centralisering
av exporten bör eftersträvas.

Vad angår exporten av smör synes det, bland annat med hänsyn till de
uppgifter, som kunna uppkomma vid restitution av importavgifter för fodermedel,
önskvärt, att exporten skall handhavas av ett centralorgan. Då i det
närmaste alla mejerier äro anslutna till Svenska mejeriernas riksförening,
synes det ej behöva ingiva några betänkligheter, om riksföreningen erhåller
ställningen som ett sådant centralorgan. Dock böra härvid de utanför
riksföreningen stående mejerier, som eventuellt ha intresse av att exportera
smör, äga lämna smör till riksföreningen för export på samma villkor
som de till riksföreningen anslutna mejerierna. Denna centralisering synes,
i likhet med vad som föreslagits i fråga om köttvaror och ägg, böra genomföras
på så sätt, att smörexporten formellt göres till föremål för licensiering
samt att riksföreningen erhåller en generell exportlicens, vilken bör gälla
såvida ej en begränsning av exporten måste vidtagas med hänsyn till prisutvecklingen
på den inhemska marknaden.

Några åtgärder för centralisering av ostexporten torde däremot, av skäl
som kommittén anfört, åtminstone tills vidare ej böra vidtagas. Anledning
att tillämpa en exportreglering i fråga om ost synes sålunda icke föreligga
annat än i det fall, att exporten måste begränsas för att förhindra en prisstegring
på den inhemska marknaden. Om det skulle visa sig, att den fria
exporten inverkar oförmånligt på de priser, som erhållas på utlandsmarknaden,
kan dock en centralisering av exporten böra övervägas.

Vad angår importen av smör torde man, såsom kommittén framhållit, få
räkna med att importregleringen kommer att, i första hand genom avgiftsbeläggningen,
handhavas så att någon import av smör praktiskt taget ej kommer
att ske under normala förhållanden. Frågan om en centralisering av importen
av smör torde med hänsyn härtill komma att sakna betydelse under
dylika förhållanden. Ej heller i fråga om importen av ost torde, såvitt nu kan
bedömas, någon centralisering vara erforderlig.

Vad slutligen angår andra mejeriprodukter än smör och ost anser jag i
likhet med kommittén, att några åtgärder för centralisering av import och
export här i vart fall för närvarande icke böra övervägas.

Beträffande utformningen av regleringsanordningarna för olika produktslag
vill jag till sist nämna, att stödet åt sockerbets- och oljeväxtodlingen åtminstone
tills vidare torde böra lämnas på i huvudsak samma sätt som hittills.
I detta sammanhang vill jag även erinra om att frågorna om utformningen
av stödet åt odlingen av fabrikspotatis samt om stöd åt ullproduktionen
alltjämt äro under utredning.

Med anledning av de önskemål angående stödet åt oljeväxtodlingen, som
framförts i den förut omförmälda framställningen från en kommitté, bestå -

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

401

ende av representanter för växtförädlingen, oljefabrikerna och jordbruket,
vill jag vidare här erinra om att jag på tal om målsättningen för jordbrukspolitiken
förklarat mig hysa den uppfattningen, att en oljeväxtodling av ej
alltför ringa omfattning bör ingå i den jordbruksproduktion som, bland annat
av beredskapsskäl, på lång sikt bör uppehållas här i landet. Samtidigt
har jag uttalat, att jag ej funne det möjligt att i nuvarande läge göra något
bestämt uttalande rörande storleken av den oljeväxtodling, som sålunda borde
finnas på lång sikt, utan att avgörandet härvidlag bland annat borde bliva
beroende av mjölkproduktionens utveckling ävensom av de erfarenheter, som
i fortsättningen kunde vinnas rörande betingelserna för ifrågavarande odling,
men att statsmakterna tills vidare borde stödja en dylik odling, motsvarande
upp till 10 000 ton margarin, vilken kvantitet kunde höjas, därest det av
aktuella försörjningspolitiska skäl funnes önskvärt med en större odling.
Vad nyssnämnda kommitté anfört rörande förutsättningarna för en utveckling
av oljeväxtodlingen här i landet synes icke giva anledning till ett förändrat
ståndpunkttagande, utan frågan om en utvidgning av odlingen utöver
den av mig förut angivna gränsen torde, i enlighet med vad jag förut framhållit,
böra bero på den framtida utvecklingen överhuvud taget.

Slutligen torde jag få återkomma till ett spörsmål, som jag tidigare berört,
nämligen frågan om statligt stöd åt lagring av vissa jordbruksprodukter. Jag
har redan förut nämnt, att enligt min mening det statliga stödet åt lagring
av jordbruksprodukter bör upphöra, bortsett från utjämningslagring av brödsäd.
I fråga om köttvaror, ägg och mejeriprodukter, där sådant stöd hittills,
särskilt under krigsåren, lämnats i stor omfattning, skulle stödet däremot
bortfalla. Jordbrukskommittén, som jämväl föreslagit slopande av lagringsstödet
för sistnämnda produktionsgrenar, har emellertid ifrågasatt, att
statsmakterna skulle lämna en viss prisfallsgaranti för den händelse den
prisnivå å dessa produkter, som statsmakterna stödja genom importregleringen,
skulle komma att nedsättas. En förutsättning för erhållande av en
sådan prisfallsgaranti skulle vara, att vederbörande lagerhållare förbunde
sig att, därest statsmakterna höjde nyssnämnda prisnivå, för de vid tidpunkten
för höjningen lagrade kvantiteterna till det allmänna utgiva ett belopp,
motsvarande höjningen av prisnivån å dessa. Mot den tanke, på vilken detta
förslag vilar, torde väl i och för sig intet vara att erinra. Det synes emellertid
mindre sannolikt, att eu dylik prisfallsgaranti under de närmaste åren
skulle kunna tå någon egentlig betydelse, eftersom eu sänkning av sagda
prisnivå knappast framstår såsom en praktiskt tänkbar situation. Jag finner
det därför icke erforderligt, att man nu tar ställning till förslaget om en dylik
prisfallsgaranti. Däremot torde det vara lämpligt att statsmakterna, såsom
kommittén jämväl föreslagit, i den mån borttagandet av det statliga lagringsstödet
för ifrågavarande animaliska produkter skulle medföra svårigheter
för lagerhållarna att finansiera lagringen, under eu övergångstid skola ställa
medel till förfogande för detta ändamål. Dessa lån böra löpa med ränta.

Ii ilning till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. AV 7''t.

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Organisationen av den prisreglerande verksamheten.

Beträffande innebörden av kommitténs förslag rörande organisationen
av den prisreglerande verksamheten på jordbrukets område hänvisas
till kapitlen 13 och 23 i kommitténs betänkande samt till sidorna 83—86 i
redogörelsen för detta.

Mot kommitténs förslag, att rationaliseringsverksamheten och den prisreglerande
verksamheten skola hänföras till skilda centrala organ och att sålunda
ett särskilt organ skall finnas förden prisreglerande
verksamheten, har någon erinran ej framställts i yttrandena.

Kommitténs förslag i avseende å arbetsområdet för centralorganet
för den prisreglerande verksamheten har
föranlett endast ett fåtal erinringar.

Lantbruksstyrelsen har härom anfört.

Enligt kommitténs förslag skulle lantbruksstyrelsens ärenden angående åtgärder
för att främja avsättningen av jordbrukets produkter överföras till
den föreslagna jordbrukskommissionen. I enlighet härmed skulle kommissionen
övertaga lantbruksstyrelsens ärenden angående kvalitetsbestämmelser
och kvalitetskontroll i fråga om smör, ost, mjölk och kött samt angående
lån och bidrag av statsmedel till uppförande av lagerhus med mera. Beträffande
vissa ärenden — exempelvis rörande mejeristadgans efterlevnad —
har jordbrukskommittén uttalat tveksamhet i fråga om huruvida de böra
överföras från lantbruksstyrelsen till jordbrukskommissionen.

Lantbruksstyrelsen vill med avseende å nu berörda spörsmål framhålla,
att kommittén icke synes ha anfört några reellt godtagbara skäl för den föreslagna
ärendeöverflyttningen från lantbruksstyrelsen till statens jordbrukskommission.
Det samband, som föreligger mellan ifrågavarande ärenden och
ärendena på det egentliga prisregleringsområdet, är enligt lantbruksstyrelsens
mening tämligen obetydligt och i varje fall icke större än att den till överflyttning
ifrågasatta ärendegruppen mycket väl kan liksom hittills handläggas
av det centrala organet för jordbrukets främjande i allmänhet, i fall av
behov i samarbete med prisregleringsorganet. Lantbruksstyrelsen vill rent
av göra gällande, att det måste vara olämpligt att till prisregleringsorganet
överflytta de ärenden, som det här är fråga om. Sålunda torde det få anses
föga ändamålsenligt att låta ett organ av den typ, som föreslagits för jordbrukskommissionen,
handhava ärenden angående kvalitetsbestämmelser rörande
jordbruksprodukter samt kontrollen över sådana bestämmelsers efterlevnad.
Ett organ, som är uppbyggt med hänsyn till att olika intressegrupper
-—- bland andra producenter och konsumenter —• skola ha inflytande
i organet, måste nämligen enligt lantbruksstyrelsens mening anses direkt
olämpligt för de uppgifter rörande jordbruksprodukternas kvalitet, som lantbruksstyrelsen
nu handhar. De skiftande intressen, som komma att bliva företrädda
i prisregleringsorganet och som uppenbarligen böra representeras
i detsamma i fråga om de egentliga prisreglerande åtgärderna, torde göra
organet föga lämpligt för utövande av den av lantbruksstyrelsen nu handhavda
kvalitetskontrollen och därmed sammanhängande uppgifter. Av i princip
liknande skäl torde de uppgifter i samband med utlämnandet av lån och

403

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

bidrag till uppförande av lagerhus med mera samt för kontroll å mejeristadgans
efterlevnad o. s. v., som lantbruksstyrelsen nu handhar, icke med
fördel kunna överlämnas till ett organ av det föreslagna prisregleringsorganets
typ. Lantbruksstyrelsen får följaktligen avstyrka kommitténs förslag i
vad avser överflyttande till prisregleringsorganet av här ifrågavarande uppgifter.

\ ad kommittén anfört därom att handläggningen av frågor rörande avvägningen
av prisstödet åt sockerbetsodlingen borde överföras från statens
sockernämnd till det centrala prisregleringsorganet har tillstyrkts av sockernämnden
men däremot avstyrkts av Sveriges betodlares centralförening.

Beträffande den av kommittén föreslagna sammansättningen av
det centrala prisregleringsorganet har lantbruksstyrelsen uttalat,
att densamma syntes ändamålsenlig samt att styrelsen med hänsyn till
värdet av en viss kontakt mellan lantbruksstyrelsen och prisregleringsorganet
ville föreslå, att en av ledamöterna i detta obligatoriskt skulle utgöras av
chefen för lantbruksstyrelsen.

Jordbrukskommissionen i Kristianstads län har anfört, att minst två av
ledamöterna i det centrala prisregleringsorganet borde utses av något jordbruket
närstående organ.

Svenska lantarbetareförbundet har givit uttryck åt den meningen, att förbundet
borde erhålla tillfälle att bliva representerat i nämnda organ.

Statens livsmedelskommission har erinrat om att vissa med den rådande
krisen sammanhängande regleringsuppgifter sannolikt komme att åvila kommissionen
även efter den 1 juli 1947, i anledning varav det ännu icke vore
möjligt att taga slutlig standpunkt till frågan om personalbehovet inom prisregleringsorganet.
Ett successivt utbyggande av organet borde emellertid kunna
ske i huvudsaklig överensstämmelse med de av kommittén föreslagna
riktlinjerna i samband med avvecklingen av livsmedelskommissionens verksamhet.

I fråga om organisationen i övrigt av det centrala prisregleringsorganet
har lantbruksstyrelsen uttalat, att sagda organ torde kunna göras betydligt
mindre omfattande än kommittén föreslagit. Ett liknande uttalande har
gjorts av egnahemsstyrelsen.

Statskontoret, som ansett det centrala prisregleringsorganet i förslaget ha
erhållit en i huvudsak lämplig organisation, har förklarat sig icke kunna
såsom rationell finna kommitténs åsikt, att detta organ borde omhänderhava
vissa delar av den offentliga jordbruksstatistiken medan andra delar av
densamma skulle kvarligga hos statistiska centralbyrån. Härom har statskontoret
yttrat.

Med visshet måste en dylik uppdelning leda till dubbelorganisation och
kostnadsfördyring såväl för personal som för maskinutrustning. Den erforderliga
statistiken synes enklast kunna enligt erhållna direktiv och anvisningar
tillhandahållas genom statistiska centralbyrån. Skulle det emellertid
av skäl, som undandraga sig statskontorets bedömande, befinnas lämpligt
att utbryta jordbruksstatistiken från statistiska centralbyråns verksamhetsområde,
bör denna statistik i sin helhet förläggas till det nya regleringsorga -

404

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

net. En dylik anordning bör emellertid ytterst bliva beroende på huruvida
denna statistik till sin omfattning är så stor, att en särskild statistisk avdelning
med tillhörande maskinell utrustning kan pa ett fullt effektivt och ekonomiskt
sätt utnyttjas. Att enbart kravet på snabb bearbetning av materialet
icke kan utgöra tillräckligt motiv för en dylik överflyttning synes emellertid
uppenbart, då statistiska centralbyrån självfallet bör kunna anpassa små
bearbetningsmetoder efter de anspråk, som jordbrukskommissionen i sadant
hänseende för sitt arbete finner sig böra uppställa.

Statistiska centralbyrån har rörande denna fråga anfört bland annat följande.

För att statistiken över ett visst område av samhällslivet skall bliva tillfredsställande
och fylla den uppgift, som därmed avses, kraves a ena sidan,
att den praktiska erfarenheten hos de personer som ha sm verksamhet inom
ifrågavarande område, får göra sig gällande vid statistikens planlaggnmg och
fortsatta utarbetande. Men det statistiska arbetet är pa samma gang av eu
alldeles särskild karaktär och kräver speciella metoder.

Erfarenheten har visat, att upprättande av fristående, mindre statistiska avdelningar
som regel icke är till fördel för statistikens kvalitet och i allmanhet
medför ökade kostnader för arbetets bedrivande. storre räknemaskiner oc
andra tekniska hjälpmedel, som erfordras for det statistiska arbetet kunn
icke anskaffas eller bliva mindre ekonomiskt utnyttjade under dylika for ^^et"Statistiska

arbetets uppdelning på smärre avdelningar medför vidare
ökade svårigheter för rekrytering av personalen och for anpassning av dennasstorlek
efter det växlande arbetsbehovet. Inom ett ämbetsverk som statistiska
centralbyrån med en stor, vid statistiskt arbete van Person^ kan en
aimassnin" lättare ske genom överflyttning av arbetskraft från den ena greS
till den andra, men inom en mindre statistisk avdelning torde detta ofta

''C*AvV(M här^anförda torde framgå, att mycket starka skal tala för att jordbruksstatistiken
bör vara förlagd till ett större statistikutarbetande ämbetsverk

Statistiska centralbyrån får därför som sin bestamda mening; uttala aU ad
insamling samt primär bearbetning och analysering av jordbruksstatistiska
uppgifter böra vara förlagda till statistiska centralbyrån, som ar det största
statistiska ämbetsverket och handhaft jordbruksstatistiken sedan dess begynnelse.

Riksråkenslcapsverket har i nu förevarande fråga anfört.

Vid bedömande av kommitténs förslag vill riksräkenskapsverket erima
om sitt uttalande i ett den 25 september 1943 avgivet yttrande over ett av
besparingsberedningens statistikkommitte avgivet betankande med torslag angående
den statliga statistikens organisation med mera (SOU
detta yttrande utgick riksräkenskapsverket vid sin granskning av det /°re''
liggande organisationsförslaget, i likhet med statistikkommitten, från a
bestående decentraliseringen av den statliga stat^tiken skulle lamnas i st
sett orubbad. En decentraliserad statistik vore —anförde riksrakenskapsver
ket vidare — för statens vidkommande naturlig med hänsyn till den stora
mängd artskilda uppgifter, vilka omhänderhades av statens myndigheter. Genom
en sådan organisation tillgodogjordes på bästa sätt den hos ämbetsverken
förefintliga fackkunskapen vid statistiska utredningar mom de särskilda
ämnesområdena Därigenom kunde också statistiken bliva till omedelba
nvtta såsom hjälpmedel vid handhavandet av ämbetsverkens förvaltningsuppgifter
och detta icke blott sedan statistiken färdigställts utan aven pa tidi -

Kungl. Maj.-ts proposition nr 75.

405

gare stadier av de statistiska undersökningarna. Betydelsen av att statistiken
vore decentraliserad bleve särskilt uppenbar i sådana fall, då statistiken
skulle byggas på material, som inkomme till ämbetsverken för andra ändamål
än statistisk bearbetning, nämligen såsom led i deras förvaltande funktioner.
Med decentraliseringen följde ett odelat ansvar för de särskilda ämbetsverken
att, ett vart inom sitt verksamhetsområde, främja en sund utveckling
av statistiken och därvid vinnlägga sig om rekrytering av en kvalitativt
högtstående pex^sonal liksom om en rationell planläggning och ett rationellt
utförande av de statistiska arbetsuppgifterna.

I överensstämmelse med dessa riktlinjer ansluter sig riksräkenskapsverket
närmast till den lösningen av frågan om jordbruksstatistikens organisation,
att sagda statistik i sin helhet förlägges till den blivande jordbrukskommissionen.
Riksräkenskapsverket är nämligen icke i tillfälle att bedöma om
några bärande skäl kunna anföras för en uppdelning av jordbruksstatistiken
efter dess olika föremål, så att vissa delar, som hade mera omedelbar betydelse
för jordbrukskommissionens verksamhet, förlädes till kommissionen, medan
vissa delar, som hade närmare anknytning till lantbruksstyrelsens blivande
arbetsuppgifter, handhades inom denna och eventuellt andra delar knötes till
statistiska centralbyrån. Däremot måste det enligt riksräkenskapsverkets uppfattning
vara ägnat att väcka betänkligheter, om på samma statistiska underlag
den preliminära statistiken skulle omhänderhavas av ett ämbetsverk och
den definitiva statistiken av ett annat ämbetsverk. Riksräkenskapsverket föreställer
sig, att en sådan uppdelning svårligen låter förena sig med de principiella
utgångspunkter för statistikens organisation, som riksräkenskapsverket
här anlagt.

På grund av vad nu anförts får riksräkenskapsverket förorda, att frågan
om jordbruksstatistikens organisation göres till föremål för fortsatta överväganden
i samband med utarbetandet av förslag om organisationen av de
nya jordbruksmyndighetema.

Statens lagerhus- och fryshusstyrelse har erinrat om att — såsom i kommitténs
betänkande angivits — statens jordbruksnämnd vid två tillfällen,
nämligen år 1935 och år 1939, föreslagit, att de statliga spannmålslagerhusen
skulle överföras till Svenska spannmålsaktiebolaget, utan att framställningarna
föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd, samt i anslutning härtill anfört
följande.

Statens lagerhus- och fryshusstyrelse, som före frågans avgörande bereddes
tillfälle avgiva yttrande vid båda tillfällena, avstyrkte förslaget och framhöll
bland annat som skäl för sitt avstyrkande, att styrelsen, som fungerat
sedan 1917, under de förflutna åren förvärvat ingående kännedom om olika
typer av lagerhus, deras konstruktion, inredning, maskinella utrustning och
drift, varför det ansågs vara till gagn, att styrelsen även för framtiden finge
omhänderhava förvaltningen av lagerhusen. Dessutom kunde det vara av en
viss betydelse för statsmakterna att ha tillgång till en statsmyndighet, som
vore väl förtrogen med hithörande frågor. Att överföra förvaltningen till
spannmålsaktiebolaget ansågs mindre lämpligt, då frågan om tiden för detta
bolags bestånd vore svävande. Vissa svårigheter beräknades också uppkomma
vid överflyttning av viss personal till spannmålsaktiebolaget, särskilt beträffande
pensionering och tjänsteställning. Som skäl för eu (iverflyttning till
spannmålsaktiebolaget av statens spannmålslagerhus hade statens jordbruksnämnd
framhållit, att lagerhusen förlorat sin ursprungliga betydelse, nämligen
att mottaga spannmål för lagring i syfte att utvinna en för högre spannmålspriser
önskvärd fördelning av utbuden på konsumtionsåret, och att de

406

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

därför nära nog uteslutande tagits i anspråk för långtidslagring för spannmålsaktiebolagets
räkning. Gentemot detta erinrade styrelsen i sitt utlåtande
år 1939, att spannmålsaktiebolaget visserligen under de närmast föregående
åren ökat sin lagring, men att det oaktat —■ särskilt vid vissa lagerhus •—
mycket betydande kvantiteter spannmål inlagts av enskilda inlagrare, samt
att det åtminstone inom en del av de statliga lagerhusens uppsamlingsområden
ej funnes andra lagerhus, som kunde emottaga spannmål från enskilda
inlagrare. Det ansågs därför av vikt, att lagerhusen under alla förhållanden
stode öppna även för enskilda inlagrare, vilka använde lagerhusen
i växlande omfattning år efter år. Behovet av lagringslokaler vore nämligen
beroende på marknadsläget, skördens omfattning, bärgningsförhållanden
med mera.

Styrelsen kan för sin del icke dela kommitténs uppfattning att det skulle
medföra några fördelar att överföra lagerhusen till spannmålsaktiebolagets
respektive det centrala regleringsorganets förvaltning. De skäl som styrelsen
år 1939 anförde mot den ifrågasatta överflyttningen av lagerhusen till spannmålsaktiebolaget,
äga enligt styrelsens mening i stort sett fortfarande giltighet.
Om det anses lämpligt att viss lagring skall förekomma i statens egen
regi, bör denna med fördel kunna ske i de befintliga lagerhusen under styrelsens
förvaltning, på sätt som nu äger rum. Skulle däremot all lagring
komma att ske uteslutande genom jordbrukets egna organisationer, privata
spannmålshandlare och kvarnar, kan frågan ställa sig annorlunda. Styrelsen
kan emellertid icke frigöra sig från den uppfattningen, att det är av betydelse
för statsverket att äga tillgång till egna lagringslokaler, om en viss beredskap
för säkerställande av folkförsörjningen skall förekomma. Styrelsen
vill ifrågasätta, om med nuvarande utveckling av flyget lagerhusen kunna
överhuvud taget av militära synpunkter anses olämpliga att använda för
inhysande av beredskapslager i händelse av krigsfara. I varje fall torde de
som uppsamlingslagerhus och för torkning och rensning av den spannmål,
som skall underkastas långtidslagring, kunna tå eu uppgift att fylla. Med de
moderna skördemetoder, vilka nu vinna allt större insteg, blir dessutom behovet
av lagerlokaler med tillgång till torknings- och rensningsmöjligheter
allt större. De statliga lagerhusen äro visserligen i jämförelse med en del av
dem, som uppförts under de senaste åren av jordbrukets centralföreningar
och privata företag, att anse som relativt omoderna, men de äro väl användbara
för sitt ändamål, och den däri förvarade spannmålen kan beredas eu
fullt rationell skötsel. Det har också visat sig möjligt för de statliga lagerhusen
att emottaga spannmål för lagring till priser, som kunna konkurrera
med enskilda lagerhållares. Styrelsen vill i delta sammanhang erinra, att styrelsens
prissättning då det gällt lagringskostnaderna varit av största betydelse.
Intill 1936 utbetalade nämligen den dåvarande spannmålsföreningen
mycket höga ersättningar till enskilda lagerhållare, vilka ersättningar emellertid
sedan minskats, så att de kommit mera i nivå med de taxor, som tilllämpas
vid statens spannmålslagerhus. Spannmålsföreningen och sedermera
spannmålsaktiebolaget ha också i stor utsträckning använt sig av den sakkunskap
i lagringsfrågor, som inspektören för statens spannmålslagerhus
besitter. Styrelsen anser därför för sin del, att, så länge det överhuvud taget
anses lämpligt, att spannmålslagerhusen äro i .statens besittning, de böra
förvaltas av statens lagerhus- och fryshusstyrelse med den erfarenhet i lagringsfrågor
som denna besitter. Endast för det fall, att ett bibehållande av
lagerhusen i statens ägo skulle anses medföra uppenbara olägenheter, bör eu
försäljning komma till stånd och styrelsens verksamhet bör upphöra. Om eu
försäljning skulle komma till stånd eller om det skulle anses önskvärt, att
lagerhusen överfördes till annat organs förvaltning, bör emellertid den i styrelsens
tjänst anställda personalen hållas skadeslös.

Kungl. Mctj.ts proposition nr 75.

407

Slutligen må nämnas, att kommitténs förslag om inrättande av ett särskilt
rådplägningsorgan för befordrande av samarbetet
mellan de skilda centralorganen i allmänhet förordats.

Departementschefen.

Vad beträffar organisationen av den prisreglerande verksamheten på jordbrukets
område torde jag först få erinra om att det i samband med tillkomsten
av de statliga stödåtgärderna på jordbrukets område i början av 1930-talet inrättades åtskilliga statliga organ, ettvart för handläggning av stödet
för en viss produktionsgren. Med ett undantag ha dessa nu upphört och
deras verksamhet överförts till ett gemensamt organ, för närvarande statens
livsmedelskommission. Undantaget utgör statens sockernämnd, vilken handlägger
ett flertal frågor angående stödet åt sockerbetsodlingen.

Det torde vara uppenbart, att det av mig tidigare förordade centralorganet
för rationaliseringsverksamheten ej jämväl kan handhava de prisreglerande
åtgärderna på jordbrukets område, utan att det bör finnas ett särskilt
organ med uppgift att för Kungl. Maj:t framlägga förslag rörande utformningen
av dessa åtgärder och att under Kungl. Maj:t handhava verksamheten
på detta område. Detta organ synes böra kallas statens jordbruksnämnd,
d. v. s. samma namn som bars av det före kriget arbetande centrala
regleringsorgane t.

Om lämpligheten i princip av att ett särskilt organ skall finnas för ifrågavarande
verksamhet har någon meningsskiljaktighet icke rått. Däremot ha
delade meningar framkommit rörande förhållandet mellan detta centralorgan
och statens sockernämnd. Enligt kommitténs förslag skulle sålunda centralorganet
övertaga den befattning med avvägningen av det allmänna prisstödet,
som hittills ankommit på sockernämnden, medan den sistnämnda alltjämt
skulle kvarstå såsom organ för handläggning av ett antal med regleringen
av stödet åt sockerbetsodlingen sammanhängande frågor av mera teknisk
natur, exempelvis vissa frågor rörande regleringen av det ekonomiska förhållandet
mellan staten och Svenska sockerfabriksaktiebolaget, rörande kontroll
över sockerbetsodlingen samt rörande avtalsförhållanden mellan odlarna
och den av dem anlitade arbetskraften. Bland annat från betodlarehåll har
däremot gjorts gällande, att någon ändring i fråga om sockernämndens arbetsuppgifter
ej borde vidtagas.

För min del finner jag den utveckling i riktning mot sammanförande av
prisregleringsverksamheten till ett enda organ, som successivt skett, naturlig
och ändamålsenlig. Det statliga stödet åt jordbruksnäringen bör betraktas
som en enhet, och omfattningen av det stöd, som skall lämnas åt en viss produktionsgren,
måste bestämmas med hänsyn till den effekt detsamma kan få
för andra produktionsgrenar och för lönsamheten av jordbruksproduktionen
i dess helhet. Ur denna synpunkt finner jag det även önskvärt, att frågor om
avvägningen och utformningen av stödet åt samtliga produktionsgrenar skola

408

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 75.

handläggas av ett och samma organ, d. v. s. av statens jordbruksnämnd. Vad
angår sockernämndens övriga nuvarande uppgifter synes det ej för närvarande
möjligt att bedöma, hur mycket av dessa som kan komma att kvarstå
vid en återgång till mera normala förhållanden. Därest så skulle bliva fallet
med någon mera betydande del av desamma, torde frågan, huruvida sockernämnden
bör bibehållas som organ för handläggning av desamma, böra
upptagas till prövning.

Statens jordbruksnämnd torde böra bildas genom en omorganisation av
statens livsmedelskommission vid den tid, då sistnämnda organ helt eller åtminstone
i huvudsak avvecklat sin av krisförhållandena föranledda regleringsverksamhet
i fråga om livsmedelsförsörjningen. I idpunkten härför kan
ej med bestämdhet förutsägas.

Vad angår omfattningen av jordbruksnämndens arbetsuppgifter må nämnas
att arbetet med handhavande av den prisreglerande verksamheten bör
innefatta handläggning av ärenden angående reglering av import och export
av jordbruksprodukter samt överhuvud utövande av beslutanderätten i alla
av prisstödet åt jordbruket föranledda ärenden, i den mån dylik beslutanderätt
av Kungl. Maj:t uppdragits åt nämnden.

Mellan statens verksamhet för att genom ett gränsskydd åt jordbruket bereda
detta ökade avsättningsmöjligheter och den verksamhet, som staten i
övrigt kan utöva för att ordna avsättningen av vissa produkter, föreligger tydligen
ett nära samband. Jag anser det därför lämpligt att, på sätt kommittén
föreslagit, från lantbruksstyrelsen till statens jordbruksnämnd skola överföras
de ärenden av sistnämnda slag, som hittills handlagts å styrelsens lantbruksbyrå.
Detta innebär, att jordbruksnämnden bör handlägga ärenden angående
jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse ävensom rörande kvalitetskontroll
å jordbruksprodukter och överhuvud ärenden för att stödja och
reglera avsättningen av dessa produkter. De frågor angaende kontroll över
och utvecklande av mejerihanteringen, som nu handläggas å lantbruksbyrån,
synas mig däremot närmast vara att hänföra till rationaliseringen av jordbrukets
driftsförhållanden och därför böra ligga kvar hos lantbruksbyrån.
Den närmare prövningen av vilka ärenden, som i enlighet med den nu angivna
principen böra handläggas av jordbruksnämnden, torde i övrigt få ankomma
på Kungl. Maj:t.

Vidare torde jordbruksnämnden böra handhava vissa beredskapsarbeten i
fråga om livsmedelsförsörjningen. Den närmare gränsdragningen mellan arbetsuppgifterna
för jordbruksnämnden och för riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap torde få verkställas av Kungl. Maj:t.

I arbetet med handhavandet av den prisreglerande verksamheten på jordbrukets
område bör, såsom kommittén framhållit, bland annat ingå att avgiva
förslag till Kungl. Maj:t angående utformningen av dessa åtgärder och
att verkställa de utredningar, som erfordras för detta ändamål. Kommittén
har ansett, att det inom jordbruksnämnden bör finnas en statistisk byrå,
vilken bland annat skulle ombesörja vissa delar av jordbruksstatistiken. Emel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

409

lertid har kommittén samtidigt förklarat, att den ej vore beredd att avgiva
något förslag rörande den gränsdragning i fråga om arbetsuppgifterna, som
borde ske mellan statistiska centralbyrån och en dylik statistisk byrå inom
jordbruksnämnden.

Mot att det åt en statistisk byrå inom jordbruksnämnden skulle uppdragas
att verkställa någon av de undersökningar, som nu utföras av statistiska centralbyrån,
har sistnämnda verk i sitt yttrande gjort kraftiga erinringar. För
min del finner jag det nödvändigt, att jordbruksnämnden utrustas med sådana
resurser, att den kan utföra de statistiska utredningar, som erfordras i
dess löpande verksamhet med handhavande av jordbruksregleringen. Förhållandet
mellan dessa utredningar och den allmänna jordbruksstatistiken torde
emellertid böra bliva föremål för ytterligare överväganden.

Statens livsmedelskommission har under huvuddelen av kriget handlagt
och handlägger alltjämt, vid sidan av de prisreglerande åtgärderna på jordbrukets
område, även motsvarande ärenden för fiskerinäringen. Enligt de
förslag till organisationen av den statliga verksamheten för fiskets främjande,
som nu föreligga, skulle organet för den prisreglerande verksamheten på
jordbrukets område jämväl i fortsättningen omhänderhava den statliga regleringsverksamheten
även beträffande fisket. Något ställningstagande till dessa
förslag har emellertid ännu ej skett.

För jordbruksnämnden bör enligt min mening tillämpas en organisationsform,
i huvudsak överensstämmande med den, som nu användes för statens
livsmedelskommission. Jordbruksnämnden torde sålunda böra bestå av en
ordförande och chef jämte några av Kungl. Maj:t särskilt utsedda ledamöter.
Härjämte bör finnas ett råd, från vilket yttrande bör inhämtas i viktigare
frågor. Även ledamöterna av rådet torde böra utses av Kungl. Maj:t. Huruvida
tillsättandet av rådsledamöter, på sätt jordbrukskommittén föreslagit,
skall ske på förslag av vissa av jordbruksregleringens utformning intimt berörda
organisationer eller ej, torde få ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra.

Det synes icke lämpligt att nu fixera antalet ledamöter i jordbruksnämnden
eller dess råd, utan avgörandet härvidlag torde böra överlämnas till Kungl.
Maj:t. Jag vill dock beträffande rådet framhålla, att antalet ledamöter i detta
torde böra vara ej oväsentligt lägre än det nuvarande antalet ledamöter i livsmedelskommissionens
råd, detta givetvis med hänsyn till att jordbruksnämnden
ej kommer att handhava de krisbetonade regleringsuppgifter, som ankommit
på livsmedelskommissionen.

Inom jordbruksnämnden torde böra inrättas dels två sektioner eller avdelningar,
den ena för ärenden angående vegetabiliska produkter och den andra
för ärenden rörande animaliska produkter, dels elt kansli. I spetsen för det
sistnämnda torde böra ställas en kanslichef, vilken även bör ha till uppgift
att under ordföranden leda nämndens arbete i dess helhet. Skulle härjämte
regleringsåtgärderna på fiskerinäringens område komma alt uppdragas åt
jordbruksnämnden, kommer detta givetvis att nödvändiggöra en viss utvidgning
av organisationen.

Utöver vad bär angivits synes det icke lämpligt, att man redan nu tager

410

Kungl. Maj ds proposition nr 75.

ställning till frågor rörande organisationen av jordbruksnämnden. Denna
torde få göras till föremål för närmare överväganden och förslag rörande
densamma föreläggas riksdagen, innan det nya organet träder i verksamhet.

Ett genomförande av det av mig förordade systemet för stöd åt brödsädsodlingen
och för beredskapslagring av brödsäd kommer att medföra en betydande
förenkling i förhållande till det system, som måst tillämpas under
krigsåren. Eftersom förstnämnda system innebär, att staten ej själv skall
företaga inköp av brödsäd i prisstödjande syfte eller hålla beredskapslager
av brödsäd utan att den prisstödjande verksamhet, som eventuellt kan bliva
erforderlig, ävenom beredskapslagringen skola ombesörjas av jordbrukets
samt handelns och kvarnindustriens egna organ, torde den verksamhet på
detta område, som nu bedrives av Svenska spannmålsaktiebolaget, kunna
väsentligt inskränkas. Det synes under sådana förhållanden böra övervägas,
huruvida ej en omorganisation av spannmålsbolaget bör ske. Denna fråga
torde dock ej redan nu böra upptagas till avgörande. En omedelbar övergång
till nyssnämnda förenklade lagringssystem torde nämligen med hänsyn till
försörjningsläget icke vara möjlig. Spannmålsbolaget handhar vidare för närvarande
åtskilliga andra uppgifter av mera krisbetonad karaktär, vilka ej
heller kunna omedelbart avvecklas. Det synes slutligen önskvärt, att ett dylikt
steg ej tages, förrän någon erfarenhet vunnits av hur det nya lagringssystemet
verkar i praktiken. I iikhet med kommittén anser jag därför, att något
ställningstagande till frågan om en omorganisation av spannmålsbolaget ej
bör ske i nuvarande läge utan att därmed bör få anstå ytterligare någon tid.

Vad angår statens lagerhus- och fryshusstyrelse är jag ej beredd att nu
taga ståndpunkt till frågan, huruvida de statliga lagerhusen böra bibehållas
eller ej. Däremot finner jag starka skäl tala för att förvaltningen av desamma
bör överföras till spannmålsbolaget. Det synes mig uppenbart, att en
dylik överföring skulle medföra en förenkling i organisatoriskt hänseende
med hänsyn till att det är spannmålsbolaget, som faktiskt utnyttjar lagerhusen
och för övrigt även äger de planmagasin, som äro uppförda i anslutning
till flertalet av dessa. Genom en sådan överföring skulle vidare vissa besparingar
kunna göras. Vad lagerhus, och fryshusstyrelsen anfört mot densamma
har huvudsakligen avseende å lämpligheten av att lagerhusen bibehållas
i statlig ägo men synes däremot endast i ringa mån beröra frågan,
huruvida förvaltningen av desamma lämpligen bör omhänderhavas av en
särskild styrelse eller av spannmålsbolaget. Det enda av styrelsen anförda
skäl, som mera direkt berör sistnämnda fråga, är att man genom att behålla
lagerhusen under förvaltning av lagerhus- och fryshusstyrelsen kunde tillgodogöra
sig den erfarenhet i lagringsfrågorna, som styrelsen besutte. Vid
det förhållandet, att statens lagerhus sedan åtskilliga år varit utarrenderade
till spannmålsbolaget samt att nämnda bolag även i övrigt under en följd av
år bedrivit en mycket omfattande lagringsverksamhet torde berörda skäl
emellertid ej böra tillmätas någon större betydelse. Jag ansluter mig alltså
till kommitténs förslag, att statens lagerhus- och fryshusstyrelse bör upphöra

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

411

och att förvaltningen av de statliga lagerhusen bör överföras till spannmålsbolaget.
Denna överföring torde böra ske i den formen, att lagerhusen säljas
till bolaget. Därest min nu uttalade uppfattning godtages av riksdagen, torde
jag senare få återkomma till frågan om de villkor, på vilka dylik försäljning
bör ske. Jag förutsätter, att försäljningen bör genomföras vid sådan tid, att
fryshus- och lagerhusstyrelsens verksamhet kan upphöra senast vid utgången
av budgetåret 1947/48. I detta sammanhang vill jag även nämna, att jag utgår
från att överföringen ej skall medföra någon försämring av den därav
berörda personalens ställning.

Kostnadsberäkningar.

Några mera tillförlitliga och detaljerade beräkningar av de kostnader den
nu förordade rationaliseringsverksamheten kan medföra för det allmänna,
kunna, såsom kommittén framhållit, svårligen göras, utan man torde få begränsa
sig till en förhållandevis grov uppskattning. Kostnaderna äro givetvis
också beroende på den omfattning och den snabbhet, vari rationaliseringsverksamheten
kan bedrivas med hänsyn till tillgången på utbildad personal
med mera. För närvarande torde emellertid de av kommittén gjorda beräkningarna
få godlagas. Jag anser alltså, att man tills vidare bör utgå från att
det genomsnittliga årliga medelsbehovet för bidrag till yttre och inre rationaliseringsåtgärder
under en följd av år kommer att uppgå till mellan 20 och
25 miljoner kronor för yttre rationalisering och ungefärligen samma belopp
för inre rationalisering. Härtill komma så de belopp, som böra utbetalas i
form av verkliga lån och vilka i sin helhet böra återbetalas. Storleken av
dessa belopp blir givetvis bland annat i hög grad beroende av i vilken utsträckning
det tidigare berörda systemet med statlig kreditgaranti kommer
till användning. Vad angår kostnaderna för bidragen till yttre och inre rationalisering
må vidare framhållas, att dessa sannolikt i början av de nya
organens verksamhet torde bliva något lägre än vad som kan komma att utgöra
genomsnittet, detta med hänsyn just till att det måste beräknas taga en
viss tid, innan verksamheten kan komma i gång i full utsträckning. Särskilt
gäller detta bidragen till yttre rationalisering.

Kostnaderna för de av mig förordade årliga bidragen till innehavarna av
vissa mindre jordbruk kunna, med ledning bland annat av tillgängliga statistiska
uppgifter rörande jordbruksbefolkningens fördelning i olika inkomstgrupper
samt rörande mjölkleveranserna till mejerier, uppskattas till omkring
60 miljoner kronor per år. Till jämförelse härmed kan nämnas, att
livsmedelskommissionen vid framläggandet av förslag till prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område för regleringsåret 1946/47 beräknat kostnaderna
för producentbidrag till 53 miljoner kronor och utgifterna för lantsmörsbidrag
till 0,4 miljoner kronor. Understrykas bör även, att kostnaderna för
de av mig förordade bidragen skulle sjunka i samma mån som de ifrågavarande
brukningsdelarna övergå till nya ägare.

412

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Vad slutligen angår de kostnadsökningar, som kunna föranledas av organisationsförslagen,
torde jag få erinra om att dessa, såvitt angår lönekostnaderna,
i vissa vid kommitténs betänkande fogade promemorior approximativt
uppskattats till något över 2,5 miljoner kronor per år. Påpekas må, att
beräkningarna äro gjorda med utgångspunkt från det avlöningsreglemente,
som gällde vid tiden för avlämnandet av kommitténs betänkande. Av kostnadsökningen
faller den avgjort största delen eller näiunare 2 miljoner kronor
på lantbruksnämnderna samt omkring 0,5 miljoner kronor på dessa
nämnders ortsorgan, medan ökningen för lantbruksstyrelsen beräknats till
omkring 0,2 miljoner kronor och för statens jordbruksnämnd till något över
0,1 miljoner kronor.

Såsom jag förut nämnt avser jag, att frågan om personalbehovet vid de
blivande organen skall göras till föremål för ytterligare utredningar. Vid dessa
utredningar böra även upptagas spörsmålen om personalens lönegradsplacering
och anställningsförhållanden i övrigt samt om medelsbehovet å
omkostnadsstat för de nya organen. I avbidan på utredningarna, vilka torde
få föreläggas riksdagen i samband med äskande av medel för organens verksamhet
under budgetåret 1948/49, torde jag få avstå från att här närmare ingå
på frågan om kostnaden för den föreslagna organisationen. Jag vill emellertid
framhålla, att utgifterna för lantbruksnämndernas ortsorgan torde
bliva avsevärt lägre än vad som beräknats i nyssnämnda promemorior, därest
vad jag förordat angående beskaffenheten av dessa organ följes. Den av
mig föreslagna begränsningen av lantbruksnämndernas arbetsuppgifter i fråga
om byggnader ävensom den omläggning av formerna för stödet åt de mindre
jordbruken, som jag förordat, måste vidare medföra, att personalbehovet
vid lantbruksnämnderna blir mindre än vad som skulle ha blivit fallet vid
en tillämpning av kommitténs förslag.

Enligt vad jag tidigare angivit torde den nu förordade rationaliseringsverksamheten
böra igångsättas vid ingången av budgetåret 1948/49. Med hänsyn
till vikten av att verksamheten skall kunna utan onödigt dröjsmål bedrivas
i den omfattning och enligt de riktlinjer, som förordats i det föregående,
anser jag det angeläget, att de nya organen så vitt möjligt skola vara färdiga
att träda i fullt arbete vid nämnda tidpunkt. Om detta önskemål skall kunna
förverkligas måste emellertid ett flertal organisatoriska förberedelser vidtagas
dessförinnan. Dessa synas lämpligen kunna ledas av den förut omför -mälda kommitté, vilken skall ha till uppgift att framlägga förslag rörande
den närmare utformningen av organisationen av rationaliseringsverksamheten.
Arbetet synes böra bedrivas så, att en centralkommitté tillsättes, vilken
får bilda underavdelningar i de olika hushållningssällskapsområdena. Dessa
underavdelningar böra bland annat på grundval av sin kännedom om förhållandena
i vederbörande område göra preliminära beräkningar rörande personalbehovet
vid lantbruksnämnderna ävensom vidtaga åtgärder för anskaffande
av lokaler åt nämnderna m. m. Förberedande överväganden och åtgärder
för lösande av nämndernas personalfrågor böra även ingå i arbetet. Slut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

413

ligen torde underavdelningarna bland annat även i den utsträckning förhållandena
medgiva böra vidtaga inledande åtgärder för igångsättande av arbetet
med regionalplanering.

En dylik organisatorisk verksamhet kommer att medföra vissa kostnader.
Bland annat komma både centralkommittén och dennas underavdelningar att
behöva ha tillgång till personal. Någon säker beräkning av medelsbehovet
för nu ifrågavarande ändamål kan knappast göras. Det synes mig emellertid
antagligt, att ett belopp av 750 000 kronor skall vara tillräckligt. Å riksstaten
för nästa budgetår torde därför för nu ifrågavarande ändamål under
nionde huvudtiteln böra äskas ett reservationsanslag å detta belopp för förberedande
organisatoriska åtgärder i samband med jordbrukets rationalisering.
Dessa medel torde även få tagas i anspråk för att täcka kostnaderna
för den utvidgning av den jordbruksekonomiska undersökningen, som kan
bliva möjlig att genomföra under loppet av nästkommande budgetår.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag nu och i förenämnda statsrådsprotokoll för
den 17 januari 1947 anfört hemställer jag

dels att förut omförmälda förslag till lag om kronans förköpsrätt,
lag angående ändring i lagen den 22 december 1943
(nr 884) om förköpsrätt samt lag angående ändring i lagen
den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande,

dels ock att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

1) medgiva att åtgärder för jordbruksnäringens främjande
må vidtagas i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer,
som angivits i det föregående;

2) till Förberedande organisatoriska åtgärder i samband

med jordbrukets rationalisering m. in. för budgetåret 1947/
48 å riksstaten under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av ........................ kronor 750 000.

k;. ""

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Gunnar Eklund.

414

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Bilaga A.

Tabell

angivande de A-bidrag, som skola utgå kvartalsvis vid
mjölkleveranser av olika storlek.

Mjölkleverans i kilogram per kvartal	0	10	20	30	40	50	60	70	80	90
100	12	13	14	16	17	18	19	20	22	23
200	24	25	26	28	29	30	31	32	34	35
300	36	37	38	40	41	42	43	44	46	47
400	48	49	50	52	53	54	55	56	58	59
500	60	61	62	64	65	66	67	68	70	71
600	72	73	74	76	77	78	79	80	82	83
700	84	85	86	88	89	90	91	92	94	95
800	96	97	98	100	101	102	103	104	106	107
900	108	109	no	112	113	114	115	116	118	119
1 000-1 600	120	120	120	120	120	120	120	120	120	120
1700	120	120	120	120	120	120	119	119	118	118
1800	117	116	116	115	115	114	113	113	112	112
1900	in	no	no	109	109	108	107	107	106	106
2 000	105	104	104	103	103	102	101	101	100	100
2100	99	98	98	97	97	96	95	95	94	94
2 200	93	92	92	91	91	90	89	89	8b	88
2 300	87	86	86	85	85	84	83	83	82	82
2 400	81	80	80	79	79	78	77	77	76	76
2 500	75	74	74	73	73	72	71	71	70	70
2 600	69	68	68	67	67	66	65	65	64	64
2 700	63	62	62	61	61	60	59	59	58	58
2 800	57	56	56	65	55	54	53	53	52	52
2 900	Öl	50	50	49	49	48	47	47	46	46
3 000	45	44	44	43	43	42	41	41	40	40
3100	39	38	38	37	37	36	35	35	34	34
3 200	33	32	32	31	31	30	29	29 .	28	28
3 300	27	26	26	25	25	24	23	23	22	22
3 400	21	20	20	19	19	18	17	17	16	16
3 500	15	14	14	13	13	12	11	11	10	10
3 600	9	8	8	7	7	6	5	5	4	4
3 700	3	2	2	1	1	—	—	—	—	—

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

415

Bilaga B.

Tabell

angivande de B-bidrag, som skola utgå kvartalsvis vid
mjölkleveranser av olika storlek.

Mjölkleverans i kilogram per kvartal	0	10	20	30	40	50	60	70	80	90
100	6	7	7	8	8	9	10	10	11	11
200	12	13	13	14	14	15	16	16	17	17
300	18	19	19	20	20	21	22	22	23	23
400	24	25	25	26	26	27	28	28	29	29
500	30	31	31	32	32	33	34	34	35	35
600	36	37	37	38	38	39	40	40	41	41
700	42	43	43	44	44	45	46	46	47	47
800	48	49	49	50	50	51	52	52	53	53
900	54	55	55	56	56	57	58	58	59	59
1000-1600	60	60	60	60	60	60	60	60	60	60
1700	60	60	60	60	60	60	60	59	59	59
1800	59	58	58	58	57	57	57	56	56	56
1900	56	55	55	55	54	54	54	53	53	53
2 000	53	52	52	52	51	51	Öl	50	50	50
2100	50	49	49	49	48	48	48	47	47	47
2 200	47	46	46	46	45	45	45	44	44	44
2 300	44	43	43	43	42	42	42	41	41	41
2 400	41	40	40	40	39	39	39	38	38	38
2 500	38	37	37	37	36	36	36	35	35	35
2 600	35	34	34	34	33	33	33	32	32	32
2 700	32	31	31	31	30	30	30	29	29	29
2 800	29	28	28	28	27	27	27	26	26	26
2 900	26	25	25	25	24	24	24	23	23	23
3 000	23	22	22	22	21	21	21	20	20	20
3100	20	19	19	19	18	18	18	17	17	17
3 200	17	16	16	16	15	15	15	14	14	14
3 300	14	13	13	13	12	12	12	11	11	11
3 400	11	10	10	10	9	9	9	8	8	8
3 500	8	7	7	7	6	6	6	5	5	5
3 600	5	4	4	4	3	3	3	2	2	2
3 700	2	1	1	1	—	—	—	—	—

416

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen...................................................... 1

Lagförslag.......................................................... 2

Förslag till lag om kronans förköpsrätt................................. 2

Förslag till lag angående ändring i lagen den 22 december 1943 (nr 884) om

förköpsrätt....................................................... 5

Förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation ..................................................... ®

Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 januari 1947 ................ 9

Inledning.......................................................... 9

Sammanfattning av kommitténs förslag................................. 11

Synpunkter på målsättningen för jordbrukspolitiken................... 12

Slutsatser i fråga om målsättningen för jordbrukspolitiken............. 17

Produktions- och konsumtionsutvecklingen samt åtgärder till förebyggande

av överproduktion.............................................. 22

Allmänna synpunkter på jordbrukets rationalisering och planläggningen

av denna...................................................... 24

Avvägningen av prisstödet åt jordbruket ............................ 26

Den yttre rationaliseringen......................................... 29

Behandlingen av skogen i samband med den yttre rationaliseringen..... 45

Den inre rationaliseringen.......................................... 50

Formerna för stödet åt jordbruksnäringen............................ 57

Utjämningen av löneklyftan mellan jordbruksbefolkningen och andra befolkningsgrupper
................................................. 68

Särskilt stöd åt vissa innehavare av mindre jordbruk................. 70

Organisationen.................................................... 74

Kostnadsberäkningar.............................................. 86

Särskilda yttranden............................................... 88

Målsättningen ...................................................... 96

Yttrandena....................................................... 96

Departementschefen............................................... 119

Avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket.................... 130

Yttrandena....................................................... I89

Departementschefen............................................... 135

Den yttre rationaliseringen............................................ 139

Yttrandena...................................................... I89

Departementschefen............................................... 291

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

417

Den inre rationaliseringen..........................

Yttrandena.................................

Departementschefen...............................

Organisationen au rationalisering sverksamheten......................

Yttrandena..................................

Departementschefen...........................

Bilaga till statsrådsprotokollet (förslag till lag om kronans förköpsrätt)

Utdrag av lagrådsprotokollet den 21 februari 1947 ............

Utdrag av statsrådsprotokollet den 21 februari 1947...........

Ändringar i de till lagrådet remitterade lagförslagen.................

Särskilt stöd dt vissa innehavare av mindre jordbruk................

Yttrandena..................................

Departementschefen...........................

Utformningen av de prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område...

Yttrandena.................................

Departementschefen...........................

Organisationen av den prisreglerande verksamheten..................

Yttrandena.................................

Departementschefen................................

Kostnadsberäkningar...............................

Hemställan........................................

Bilagor (tabeller för beräknande av producentbidrag)...............

Sid.

253

262

278

310

327

330

337

338
338
352
362
362
382
402
402
407
411

413

414

Hihring till riksdagens protokoll 1937. 1 samt. Nr 73.

''it